RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1928:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1928. Andra kammaren. Nr 31

Onsdagen den 2 maj.

Kl. 1 e. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 25 nästlidna april förda protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet Lyberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 249, angående
godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående utjämjavveifV
1den ln'' oc^ fIen utländska beskattningen, särskilt till undvikande av
dubbelbeskattning, såvitt angår direkta skatter, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Ordet lämnade nu på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén, som anförde- Herr
talman! Med kammarens tillstånd har dess ledamot herr P. A. Hansson till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställt följande frågor:

1,. Har herr statsrådet sig bekant, att värnpliktiga i stor utsträckning kommenderas
till strejkbryteri vid kronans varv?

2. Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder till förhindrande av
detta missbruk av kommandorätten över de värnpliktiga?

fÖTS^ angår Stockholms varv, har från varvschefen infordrats uppgift,
i vilken omfattning under strejken vid byggnadsdepartementet militärmanskap
lör rätta t arbete i stället för civila arbetare. Därav framgår, att en
man från sjöreserven varje morgon medföljt den varvsbil, som hämtar sopor
vid kaserner och bostadshus a Skepps- och Kastellholmarna; att en man från
sjöreserven skött och tänt fyra luxlampor, vilka utgöra ytterbelysningen å
r-södra del; att fyra till sex man av kasernhandräckningen utfört
det med hänsyn till Skeppsholmens karaktär av promenadplats viktigaste
renhallningsarbetet på holmen och hjälpt trädgårdsmästaren med en del dithörande
göromål; samt att här ifrågavarande personal — sammanlagt sex ä
åtta man utgjorts omväxlande av fast anställda och värnpliktiga. Under
de senaste veckorna före arbetskonflikter biläggande hava därjämte åtta ä
tio man, dock sa gott som alltid fast anställda, dagligen använts för pannmurningsarbeten
å två vedettbåtar för att, efter det pannorna varit urlyftade
för omtubning, få dessa vedettbåtar klara till bestämd tid, den 24 april. Dylikt
murningsarbete utföres eljest av arbetare från byggnadsdepartementet.

. Beträffande Karlskrona varv har varvschefen lämnat följande meddelande
i ämnet.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 31.

Svar å
interpellation.

1

Nr 31. 2

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å Jämlikt utfärdade generalorder skulle en del fartyg tillföras kustflottan
interpellation. QCj1 skeppsgossarnas övningsavdelning m. m. i slutet av april och början av
(Forte.) maj i (]en män stammanskap och värnpliktiga blivit å stationen disponibla,
hade dessa ställts till varvschefens förfogande för rustningsarbetenas bedrivande
å varvet, såsom förhållandet alltid plägat vara vid varrustnmgarnas påbörjande,
och vilket för övrigt brukas, då stationen ej längre har behov av
militärmanskapet. Härvid hade så förfarits beträffande saväl stammanskap
som värnpliktiga, att de i stort sett fördelats till de fartyg, vara de framdeles
vore avsedda att tjänstgöra. Till följd av strejken hade en hel del arbeten
blivit eftersatta på fartygen, vilket givetvis för att dessa skulle hinna
bliva färdiga i tid måst utföras av tillgänglig personal.

Enligt en den 16 april avgiven rapport tjänstgjorde nämnda dag a varvet
i Karlskrona följande antal manskap, nämligen: .. ...

å ekipagedepartementet 190 man, därav 95 stamanställda och 95 varnpbk tlSå''ingenjördepartementet:

från stationen 326 man, därav 204 stamanstallda
och 122 värnpliktiga; samt från eskadern 29 man. _

A''arvschefen har meddelat, att det i huvudsak vant rustnings- och dylika
arbeten, som under strejken pågått å Karlskrona varv, varemot nybyggnadsarbeten
och därmed sammanhängande verkstadsarbeten legat nere pa grund av
strejken.

För egen del får jag i ämnet anföra följande.

Personalens vid flottan militära tjänstgöring — vare sig det galler officerare.
ingenjörer, underofficerare, stammanskap eller värnpliktigt manskap
— består icke endast i direkt utbildning för fartygens utnyttjande för försvarsändamål,
utan även i utförandet av sådana arbeten, som erfordras för
att fartygen skola kunna färdigställas och sedermera underhallas i sjovardigt

skick . . .

Då’arbetena med fartygens ut- och avrustning utgöra en viktig del av personalens
praktiska utbildning, och med hänsyn till angelagenheten av att nedbringa
kostnaderna för fartygens färdigställande och underhall har hittills
och särskilt efter genomförandet av 1925 års försvarsordnmg principen vant
att i största möjliga utsträckning använda fartygens egna besättningar tor
utförande av härutinnan ifrågakommande arbeten._ .

Sedan lång tid tillbaka har i reglementet för marinen vant föreskrivet att vederbörande
varvschef skall, vid tillfälligt behov av arbetsmanskap, hos stationsbefälhavaren
göra framställning om kommenderandet av sadant manskap järnte
erforderligt befäl, samt att stationsbefälhavaren skall till tjänstgöring a varvet
beordra det manskap, som icke erfordras för annan tjänstgöring.

Ett tydligt uttryck för nyssnämnda princip återfinnes aven i ar 1919 meddelade
bestämmelser angående utförandet av reparationsarbeten a fartyg “ •
hörande stationär sjöstyrka vilka bestämmelser . ar 1924 ntfardade generalorder
skärptes därhän, att dylika arbeten skulle sa vitt möjligt utföras av
fartygens egen personal. I nyssberörda föreskrifter stadgas därjämte, att
befälhavare för stationär sjöstyrka skall efter därom gjord framstallni g,
i den mån så lämpligen kan ske, lämna handräckning för icke rustade fartygs

^överensstämmelse med den förutnämnda principen och i anslutning till inhandlade
föreskrifter hava myndigheterna i Karlskrona i och for icke rustade
fartygs färdigställande för anbefalld expedition och för utförande av underhållsarbeten
å redan rustade fartyg använt sig av de for fartygen avsedda b -

SäDärnj!mtneaär att märka, att vad särskilt angår de värnpliktiga yrkesmännen,
större eller mindre del av deras utbildning och praktiska tjänstgöring ar for

Onsdag?!! den 2 maj j. in.

3 Nr 81.

lagd till olika verkstäder å flottans varv. Detta betingas helt naturligt därav,
att ifrågavarande värnpliktigas föregående yrkesutbildning skall kunna
fullt utnyttjas i försvarets tjänst genom att bibringa dem såväl ytterligare
färdighet i yrket som särskild kännedom om å varvens verkstäder förekommande
maskiner m. m. I allmänhet torde dessa värnpliktiga för framtiden
hava god nytta av de under dylik tjänstgöring inhämtade färdigheterna. I
vissa fall blir denna nytta mer påtaglig, exempelvis för värnpliktiga eldare,
vilkas tjänstgöring vid mekanisk verkstad å flottans varv får tillgodoräknas
dem för erhållande av maskinistbrev.

Att på grund av strejk, som etableras av å varvet anställda arbetare, avkorta
eller försvaga de värnpliktigas utbildning eller att av samma anledning
inställa utrustningen av för övningar avsedda fartyg kan jag icke finna förenligt
med en regerings plikter beträffande försvarsväsendet.

Då, _ såvitt jag kunnat finna, något missbruk av kommandorätten över de
värnpliktiga i förevarande fall icke ägt rum, har jag icke ansett några åtgärder
från min sida vara påkallade.

Härpå yttrade:

Herr Hansson i Stockholm: Herr statsråd! Jag ber att få tacka för att
min för en månad sedan framställda interpellation nu blivit besvarad. För innehållet
i svaret finns det däremot, herr talman, ingen anledning att tacka.
Herr ^statsrådet undviker nämligen att rättframt besvara de av mig framställda
frågorna.

Jag har frågat, om herr statsrådet kände till strejkbrytarkommenderingarna
vid kronans varv och om han ämnade vidtaga åtgärder mot dessa. Sedan frågonrn
framställts, ha konflikterna vid kronovarven lyckligen bilagts. Därmed
ha frågorna förlorat en del av sitt omedelbara intresse. Men den i interpellationen
berörda principfrågan står kvar och tarvar ett svar. Även om man
aldrig så ivrigt hoppas, att det icke skall behöva komma till öppna konflikter
vid statens arbeten, är det dock av intresse att höra regeringens ställning till
frågan, om det kan anses lämpligt och försvarligt, att staten tvingar medborgare
till en ur deras synpunkt föraktlig och vanhedrande handling.

Regeringen finner det tydligen icke angenämt att ställas inför den frågan.
Herr försvarsministern undviker noga att direkt uttala sig. Ja, det skulle icke
förvåna mig, om den läggning, som han givit sitt svar, framkallat i kammaren
det intrycket, att egentligen intet anmärkningsvärt förekommit. En regeringen
mycket närstående tidning försökte ju för en tid sedan göra gällande, att
någon kommendering av värnpliktiga till strejkbryteri icke förekommit; interpellationen
skulle vara endast ett utslag av okynne. Statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet är försiktigare. Hur mycket han än lindar in saken,
medger han dock uttryckligt, att militärmanskap kommenderats till strejkbryteri.
Beträffande Stockholms station upplyser han sålunda, att militärmanskap
blivit kommenderat till murningsarbete, som eljest utföres av arbetare
från byggnadsdepartementet. Och i fråga om Karlskrona varv säger han
bl. a., att en del arbeten på fartygen, vilka på grund av strejken blivit eftersatta,
»måst utföras av tillgänglig personal». Jag behöver alltså icke hänvisa
till den skrivelse från mer än 100 värnpliktiga i Karlskrona, som jag har här,
för att bevisa att strejkbrytarkommenderingar förekommit. Herr statsrådet
har nödgats att själv medgiva det.

Min första fråga är därmed klarerad. Återstår den andra frågan, som avsåg
att utröna, om herr statsrådet hade för avsikt att ingripa mot vad jag betecknat
som missbruk av kommandorätten över de värnpliktiga. Herr statsrådet
svarar, att han funnit att någon sådant missbruk icke ägt rum. Detta

Svar å
interpellation.
(Forte.)

Nr 31. 4

Onsdagen den 2 maj £. m.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

kan icke innebära någonting annat, än att herr statsrådet anser det vara i sin
ordning, att militärmanskap kommenderas till strejkbryteri. Jag har redan
vid framställandet av interpellationen betecknat dessa kommenderingar såsom
i högsta grad upprörande. Jag finner det mer än upprörande, att en man, som
kallar sig frisinnad och gör anspråk på att besitta socialt vett, kan från statsrådsbänken
försvara dem.

Herr statsrådet säger:

»Att på grund av strejk, som etableras av å varvet anställda arbetare, förkorta
eller försvaga de värnpliktigas utbildning eller att av samma anledning
inställa rustningen av för övriga avsedda fartyg kan jag icke finna förenligt
med en regerings plikter beträffande försvarsväsendet.»

En så högtidligt proklamerad ansvarskänsla måste naturligtvis mottagas med
tillfredsställelse i riksdagen. För mig har emellertid detta yttrande närmast
blivit en påminnelse om hur svårt vissa människor ha att taga med sig sina
gamla åsikter in i regeringen. Det fanns dock en tid, då varje demokrat ansåg
det vara av allra största vikt, att försvarsväsendet kunde förankras hos den
breda massan, vinna dess förtroende. Man reagerade därför mot allt sådant,
som kunde inom stora lager vara ägnat att uppehålla misstroendet och fientligheten
på detta område. Ingenting kan emellertid vara mera ägnat att verka
utmanande på de organiserade arbetarna, än när man gör strejkbryteriet till en
dygd inom försvarsväsendet. Det borde ingå i en så kallad demokratisk regegerings
plikter att uppmärksamma även detta.

Vad angår yttrandet i övrigt, kan jag icke inse, att strejken vid flottans varv
skulle behöva föranleda någon förkortning av de värnpliktigas utbildning. Det
är icke ens säkert, att det skulle behöva inträda någon försvagning. Så mycket
anpassning finns det säkert hos det militära befälet, att dessa ting kunnat
ordnas tillfredsställande. För egen del skulle jag emellertid icke tveka, om
jag haft att välja''mellan en tillfällig begränsning av övningarna eller kommenderingar
till strejkbryteri. Herr Rosén har föredragit att fullfölja traditionerna
från Stripa.

Herr Lindman: Herr talman! Det var med en viss förvåning, som jag

läste den interpellation, som på sin tid framställdes av herr Hansson i Stockholm,
en förutvarande försvarsminister. Men det var med ännu större förvåning,
som jag nyligen läste en artikel av herr Hansson i den tidning, som han
ofta skriver uti, nämligen Ny Tid i Göteborg. Det var ju av intresse att se,
huru han själv tog på ifrågavarande problem och huru han ansåg,''att det borde
lösas. Man fick då reda på att hans åsikt var, att man kunde gå två vägar.
Antingen kunde man, menade herr Hansson, göra upp med den strejkande arbetspersonalen
eller också kunde man begränsa övningarna.

Om man nu fäster sig vid den första delen av detta program, kan man fråga
sig, om det vore rimligt, att staten såsom arbetsgivare i ett visst fall skulle
vara pliktig att »göra upp». Vad betyder detta? Skall staten ge det som
begäres av arbetarna, då den har förhandlat utan att komma till något resultat?
Skall staten vara skyldig att underkasta sig de påbud eller fordringar,
som uppställas? Staten bör val liksom varje annan arbetsgivare gentemot sina
arbetare ha rättighet att se till, att den kommer över de svårigheter, som uppstå
i och med en strejk. I annat fall skulle följden bli, att staten vore skyldig
att godkänna vilka fordringar som helst. Det kunde framställas rent av oresonliga
krav, vilka staten som arbetsgivare-måste rätta sig efter. En mindre
arbetsstyrka kunde naturligen på detta sätt hålla sig i strejk så länge som
helst, därför att med de medel, som fackorganisationerna ha till sitt förfogande,
kunde man draga ut på tiden orimligt länge. Och om man tillgrepe blockadvapnet.
vilket man visst icke underlåtit göra i förevarande fall, kunde arbets -

Onåd» gon den 2 maj f. in.

ö

Nr 81.

styrkan vara synnerligen liten. Det har t. ex. nu förekommit vid varvet i Karlskrona,
att man blockerat utlämnande av material från sådana departement, där
personalen icke varit indragen i strejken.

Jag har en helt annan syn än herr Hansson på ifrågavarande spörsmål, vilket
jag här velat tillkännagiva. Staten måste söka se till, att den hävdar sin
rätt och att de arbeten, som måste utföras, också bli utförda.

I herr statsrådets redogörelse har framhållits bl. a. en sådan synpunkt som
hånsynen till renhållningen. Jag har själv varje morgon på mina promenader
på Skeppsholmen sett, att militärmanskap använts för renhållningen därstädes.
Skulle det, herr Hansson, vara att tvinga medborgare till en föraktlig gärning,
om de kommenderas att verkställa en sådan renhållning? Eller skall man för
att undvika detta låta sopor och avskräde växa och växa och förpesta luften
lör dem, som bo i kasernerna eller angränsande bostäder? Ja, jag ser, att herr
Hansson ruskar på huvudet och menar, att detta icke är hans avsikt. Men
även sådant är ju strejkbryteriarbete, ty det är renhållningsarbetarna, som
strejka i detta fall. Jag har t. o. in. sett blockadvakter, strejkvakter, utställda
vid Skeppsholmsbron.

Herr Hansson säger vidare, att man kunde inskränka på övningarna för att
vinna det syfte, som han eftersträvar. Ja, herr försvarsministern gav en ganska
utförlig redogörelse, för huru saken låg till i det fallet. I alla tider, så
långt man kan minnas tillbaka, har militärmanskap använts på varven för sådant
ändamål; det är mer än 50 år sedan, jag själv var med och utrustade fartyg
på Karlskrona varv. Man har använt militärmanskap på grund av de bestämmelser.
som äro gällande och som enligt herr statsrådets redogörelse ginge
ut på att de av stammanskapet, som icke äro inkallade till stationstjänst eller
sjökommenderade eller upptagna av skolor, kunna användas på varvet för ifrågavarande
ändamål. Det är föreskrivet, att av de stationära sjöstyrkorna skall
personal lämnas för utrustning av fartyg, när varvschefen begär sådant.

Kör övrigt: vart skulle det taga vägen, om personalen icke finge användas för
annat ändamål än att ombord på fartygen utföra sina övningar? Det ingår ju
i hela utbildningssystemet, att vederbörande måste vara med, när fartygen utrustas.
Ett fartyg kommer ut till sjöss, det blir utsatt för haveri, man måste
verkställa reparationer, och detta måste göras av besättningen och kan icke göras
av någon annan. Den saken är så fullkomligt inarbetad i hela tänkesättet
inom marinen, att det är rent förvånansvärt, att man anser sig kunna ifrågasätta
den.

Nu menar naturligtvis herr Hansson, att personal använts för ifrågavarande
ändamål i större utsträckning, än vad som varit nödvändigt, och därmed kommer
man in på det kapitel, som han även i sin tidningsartikel berörde, nämligen
att man kunde skjuta upp övningarna eller, såsom jag tror han uttryckte
sig,, inskränka dem i viss omfattning. När emellertid på grund av givna föreskrifter
övningarna äro anbefallda, måste väl myndigheterna se till, att fartygen
bli utrustade och komma ut i behörig tid. Det vill förefalla mig, som om
herr Hansson förbisåg en viktig omständighet, nämligen den anbefallda skolutbildningen.
Han säger nämligen, att det måtte väl finnas så pass mycket
anpassningsförmåga hos de militära myndigheterna, att man, om övningarna
inskränkas, eller minskas, skulle kunna rätta sig därefter. Men herr Hansson
torde väl själv, såsom förutvarande försvarsminister, bäst veta, att övningsprogrammet
för marinens manskap är lagt så, att alla de olika skolorna gå så att
säga i vartannat. Det är ett vanskligt arbete att få dessa skolor att gå ihop med
varandra, och inskränkningar och rubbningar återverka naturligtvis på utbildningen.
Med herr Hanssons uppfattning skulle man kanske komma fram till
att man vid strejk skulle kunna inställa övningarna helt och hållet, men även
om så icke vore fallet, måste inskränkningarna medföra rubbningar i skolpro -

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Pa- 31. 6

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å grammet och därmed också, herr talman, medföra olägenheter för ifrågavaraninterpellation.
,je manskap själv, för dess befordringar o. s. v., då vederbörande icke hinna
(Forts.) fullgöra sina skolor och övningar såsom annars skulle varit händelsen.

Slutligen, herr talman, vill jag nämna, att man har i den proposition, som
herr Hansson i egenskap av försvarsminister själv avlät till riksdagen 1925,
även om det icke stod direkt utsatt, dock intagit den ståndpunkten, att man
skall använda militärmanskap till utrustning av fartyg. I den propositionen
yttrade nämligen herr statsrådet, att han förutsatte, att man skulle kunna vidtaga
vissa åtgärder för att nedbringa ut- och avrustningskostnaderna. Det
stod ej, hur det skulle ske, det stod endast, att försvarsministern kunde icke
godkänna den kostnadssumma, som var föreslagen och begärd av de militära
myndigheterna, utan han satte ned den, och han sade då, såsom jag nyss nämnde,
att man kunde vidtaga vissa åtgärder för att nedbringa kostnaderna. Herr
Hansson vet naturligtvis fullt väl, lika väl som jag vet det, att vad som låg
bakom detta var det. att den som utarbetade denna del av propositionen ansåg,
att han icke kunde komma ned så djupt, och slutligen utfann man detta, att
man skulle använda militärmanskap i viss utsträckning och därigenom nedbringa
kostnaderna. Det förhåller sig sålunda, alldeles som herr Hansson själv
skrivit i sin proposition 1925, att dessa nedsättningar kunna göras, just därför
att man tänkt sig kunna använda militärmanskap, även om det icke står
direkt utsagt.

Herr talman! Jag har den uppfattningen, att i detta fall kan intet klander
drabba de militära myndigheterna. De ha fullgjort sin skyldighet; de ha haft
sig förelagt, att fartygen skola rustas för övningar till en bestämd dag, och de
ha använt de möjligheter, som härvid stått dem till buds, och däri finnes intet
klandervärt. Skulle nu riksdagen vara av en annan uppfattning, så undrar
jag, vart det egentligen skall taga vägen. Låt oss tänka oss, att man i en
allvarlig situation behöver verkställa rustning, utan att dock mobiliseringsorder
utgått, och en strejk inträffar. Då kan man fullkomligt lamslå hela försvaret
vid en kritisk tidpunkt.

Jag skall, herr talman, icke i detta sammanhang gå in på en sak, som egentligen
icke hör hit. Men jag vill dock med några ord framhålla, att de löner,
som betalas till ifrågavarande manskap, som strejkat, ligga i överkanten på de
löner, som utgå för motsvarande personal i enskilda företag. Socialstyrelsen
gjorde 1925 en utredning angående detta och kom härvid till det resultatet, att
dessa löner lågo 13 procent över de löner, som betalas vid den enskilda varvsindustrien
på orter av samma dyrhetsgrad, vartill också kom, som vi alla veta,
en del förmåner i form av sjukavlöning och semester med full avlöning för att
icke tala om de särskilda förmåner av pension, som äro dem tillerkända.

Jag har, herr talman, endast velat yttra detta.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr Hansson i

Stockholm framhöll till en början, att jag icke lämnat ett klart svar på frågan.
om strejkbryterikommendering förelåg. Men litet längre fram yttrade lian.
att jag medgivit, att strejkbryterikommendering hade förekommit. Jag ber
därtill att få säga, att med strejkbryteri icke kan förstås arbete, som utföres
på grund av tjänsteplikt.

Herr Hansson framhöll i detta sammanhang alldeles särskilt såsom strejkbryteriarbete
det murningsarbete, som utförts å vedettbåtarna i Stockholm. I
anledning härav ber jag att få nämna, att gällande föreskrifter för befälhavare
för stationär sjöstyrka ända till 1924 hade följande lydelse — jag skall sedan
fästa uppmärksamheten på, vilken lydelse föreskriften erhöll efter 1924 —:
Det åligger honom »att med iakttagande av i reglemente för marinen, del II,
meddelade föreskrifter angående vilken myndighet som äger att anbefalla re -

Onsdagen den 2 maj f. in.

7

Nr ISI.

paralionsarbeten, göra de framställningar rörande reparations- och underhållsarbeten,
vilka anses behövliga, och härvid taga behörig hänsyn därtill, alt
största möjliga del av sjöstyrkan alltid befinner sig i fullt stridsdugligt skick,
samt att. i vad på sjöstyrkebefälhavaren och honom underlydande personal
ankommer, låta bedriva reparationsarbetena på sådant sätt, att större dylika
om mö,iligt kunna undvikas under de tider, då fartygen äro rörliga». År 192 I
ändrades sista delen så, att den fick följande lydelse: »låta bedriva reparationsarbetena
såvitt möjligt med fartygens egen personal och på sådant sätt,
att större dylika om, möjligt kunna undvikas under de tider, då fartygen äro
rörliga». Dessa ord »såvitt möjligt med fartygens egen personal» infogades
i en generalorder av den 31 dec. 1924, och denna generalorder är undertecknad
av herr Per Albin Hansson. Vad som skett i detta fall är, att man har
följt de bestämmelser, som på förutvarande försvarsministerns, herr Hanssons,
föredragning utfärdats.

Den ståndpunkt, som jag intagit, klandrades av herr Hansson. Jag finner
den emellertid fullt förenlig med den ståndpunkt, som de frisinnade alltid ha
intagit i hithörande frågor. Herr Hansson uttalade, att han icke skulle ha
tvekat att, om så varit erforderligt, begränsa övningarna med hänsyn till strejken.
Den ståndpunkten förefaller mig icke vara förenlig ens med en socialdemokratisk
ministers plikt gent emot försvarsväsendet.

Herr Spångberg: Herr talman, mina herrar! Av försvarsministerns redo görelse

framgår det, att strejkbryterikommendering skett i mycket stor utsträckning
vid den nyss avslutade varvskonflikten. Herr försvarsministern
vill giva ett annat namn åt detta strejkbryteri. Han förmenar, att man icke
bör nämna det med detta ord. och han säger sig finna stöd i författningarna,
som t. o. m. underskrivits av herr Per Albin Hansson, för att.kommenderingar
av ifrågavarande art få ske. Ja, det maste ju kännas en liten smula tungt
för herr Per Albin Hansson, då det förflutna kastar sin mörka och tunga
skugga över honom.

Det är ingenting nytt av i år detta att militär kommenderas ut, da det gäller
konflikter mellan arbetare och arbetsköpare. Det har skett vid åtskilliga
tillfällen under de år som gått, och det har skett, vare sig arbetsköparna ha
bestått av privatpersoner, bolag eller sammanslutningar, eller, som i detta fall.
då staten har stått såsom arbetsköpare. Bland de utkommenderade finna vi
i detta fall inkallade värnpliktiga, och i andra fall finna vi, hurusom både de
stamanställda och värnpliktiga ha utkommenderats till strejkbryteriarbete.

Ifrån kommunistiskt håll ha vi många gånger här i riksdagen påtalat just
dessa förhållanden och begärt ändring, så att militärer och värnpliktiga icke
skulle kunna kommenderas ut i konflikter mellan arbetare och arbetsköpare.
Men vi ha alltid råkat på ett mycket enhälligt motstånd, ett motstånd som även
herrar socialdemokrater ha gått in för. Ja, det har t. o. in. inträffat, att interpellanten
herr Hansson under sin statsrådstid vid en debatt här i kammaren om
militärmanskaps användning vid konflikter uttalat sitt »förlitande på det goda
omdömet» hos herrar officerare. I ett avseende hade herr Hansson alldeles
säkert rätt, nämligen då han nyss sade — och jag förmodar, att det var tanken
på hans egen och hans partikamraters ståndpunkter i liknande. situationer,
som kom honom att uttrycka sig så -— att det för honom »blivit en påminnelse
om hur svårt vissa människor ha att taga med sig sina. gamla åsikter
in i regeringen». Ja, den socialdemokratiska regeringssagan vittnade verkligen
om att herr försvarsminister Rosén ju icke är alldeles ensam, då han går
att inrangera sig i den kategorien, utan han får också sällskap
varande socialdemokratiska regeringsledamöterna. Jag vill därmed icke säga.
att det bör ett ögonblick kännas lättare eller att det bör på något sätt vara

ti var å
interpellation.
(Korta.)

Sr 31. g

Onsdagen den 2 maj f. m.

• , SmL t avgörande för herr Roséns ställning härvidlag, att han kan påpeka ett sådant
interpellation. sällskap_

Nu har emellertid herr Hansson nödgats medgiva, att det kommit en förmälan
till den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som det hette i interpellationer
att ett stort antal värnpliktiga vid örlogsvarvet i Karlskrona kommenderats
ut till arbete, som nedlagts av de strejkande, samt att liknande kommendering
lär ha förekommit vid kronans varv i Stockholm. Och vi ha nu fått
detta bekräftat genom de anföranden, som här från olika håll ha hållits. Det
bevisar, vad herrar militärer i ledande ställning anse sig ha rätt till, och jag

vill säga att det borde utgöra en icke alldeles ohälsosam läxa icke minst för

herr Hansson och övriga socialdemokratiska ledare, då det gäller att i andra
situationer behandla liknande frågor. För de värnpliktiga måste det emellertid
kännas synnerligen svårt, utgöra ett verkligt förtryck att, mitt under det
man talar om de demokratiska förhållandena här i samhället, kommenderas ut
till det mest föraktliga arbete, till den mest föraktliga roll, som ur en hederlig
arbetares synpunkt överhuvud taget kan ifrågakomma, nämligen strejkbrytarens
värv. Det må nu vara, att man från arbetarhåll betecknar dessa värnpliktiga
och betraktar dem på ett helt annat sätt, än då det gäller en strejk brytare,

som frivilligt åtager sig svartföttemas roll, det må nu ligga på ett

helt annat plan, som gör, att man från arbetarhåll därför icke prickar dessa
värnpliktiga offentligt såsom strejkbrytare. Men för konfliktens vidkommande
och för de arbetares vidkommande, som bli indragna i ifrågavarande konflikt,
ändrar det naturligtvis icke förhållandena det allra ringaste, utan det
är rent strejkbryteriarbete, som dessa värnpliktiga ha blivit utkommenderade
att utföra.

I det här fallet gäller det nu. såsom även framgår av försvarsministerns
redogörelse, över 200 man, som ha kommenderats ut. Jag har mig bekant,
att en del av dessa ha vägrat, en del ha också begagnat sig av en förnuftig
sabotage, när det gällt att utföra ifrågavarande arbete, och jag vill säga att i
båda fallen måste man ifrån arbetarhåll understryka, att det är modigt
och hedrande av de värnpliktiga, som vågat uppträda på det sättet, när man
tänker på, hur dessa svenska ynglingar under värnpliktstiden äro utsatta för
ett fullständigt godtycke från militärmyndigheternas sida, ett godtycke, som
går ut i ett rättslöshetens tillstånd. En hel del arresteringar ha också ägt
rum, och permissionsförbud ha utfärdats för en del värnpliktiga, då de icke
ha kunnat simulera tillräcklig arbetsglädje i att få utföra strejkbryteriarbete.

Herr försvarsministern ville göra gällande, att det här vore fråga om sådant
arbete, som i vanliga fall får utföras av de värnpliktiga. Så är emellertid icke
förhållandet, och det sparsamhetsmoment, som herr försvarsministern talade om,
tror jag vid en undersökning skulle visa sig vara ett verkligt förlustmoment.
Av meddelandena från varvet framgår, att det arbete, som där utförts, visst
inte har skett på ett kvalificerat sätt, utan vissa arbeten måste helt säkert till
stor del göras om. En hel del arbetsmaterial har också delvis blivit förstörd.
Jag tror, att en utredning rörande vinst- och förlustkontot för strejkbrytarekommenderingarna
i denna konflikt skall visa, att staten långt ifrån att göra
någon vinst, tvärtom gjort en avsevärd förlust på dessa kommenderingar.

Herrar officerare, vilkas »goda omdöme» herr Per Albin Hansson vid något
tillfälle har vitsordat, ha emellertid, liksom herr försvarsministern i dag, fullständigt
bortsett från den här historiens sociala sida. Man kan tydligt se detta
av varvschefernas i Stockholm och Karlskrona uttalanden. Den förre har i
ett uttalande till en tidning angående den förutvarande försvarsministerns interpellation
yttrat, att denna interpellation vore en »typisk okynnesinterpellation».
Så där går det, herr Hansson, när man kommer en liten smula på kant
med det så kallade samhällsintresset! Då heter det, att man kommer med okyn -

Onsdagen den 2 maj f. m.

<) Nr 81.

nesmotioncr noll okynnesinterpellationer, om de också ur arbetarklassens synpunkt
äro aldrig så berättigade. Varvschefen i Karlskrona kallar interpeilationen
för »rent nonsens» och säger, att i hans »instruktion finnes icke ordet
strejkbrytare», varför han anser sig icke ha någon anledning att taga närmare
del av de tolkningar, som kunna givas beträffande de värnpliktigas ställning i
en konflikt. Såsom ett ytterligare skäl anförde han kort och gott, att »de värnpliktiga
kommenderas helt enkelt till arbete, som det åligger dem att i egenskap
av krigsmän utföra». Det är nämligen så, säges det, »att det är för krigsmaktens
skull, som arbetet utföres, och om det sedan passar utomstående eller
icke. är oss ansvariga ledare egalt».

Under alla förhållanden har man i denna historia ett klart bevis för, hur
nödvändigt det är, att författningarna ändras, såsom vi från kommunistiskt
håll vid flera tillfällen ha begärt.

.Tåg skulle för övrigt inte alls bli förvånad, om varvschefernas uttalande hade
inspirerats av herr Engbergs uppträdande här i kammaren vid 11-tiden på
kvällen den 24 mars innevarande år. Vi hade då till behandling en motion, vari
den kommunistiska gruppen bland annat krävde, att militärbefäl icke skall äga
rätt att kommendera manskap till utförande av blockerat arbete. »Ej heller»,
heter det härom i motionen, »får manskap kommenderas att ingripa mot arbetarklassen
vid demonstrationer, strejker eller andra konflikter mellan klasserna.
» Någon talare, jag vill minnas bl. a. herr Engberg, påstod i sitt anförande
under debatten att vi hade gått främmande makts ärenden härvidlag. Ja, om man
ser på makterna inom nationen, så finna vi där två grupper, som stå stridande
mot varandra — detta faktum får ju sin belysning av den debatt, som nu pågår
— och frågan är bara, vilken av dessa grupper man tillhör. Den ena
gruppen representerar givetvis en främmande makt i förhållande till den andras
intressen, det är tydligt och klart.

För att nu återgå till den kommunistiska motionen så framhålles i motiveringen
följande: »Trots allt reformerande finns det fortfarande inga bestämmelser,
enligt vilka militärbefälet och andra myndighetspersoner icke få kommendera
eller rekvirera militär till ingripande i konflikter mellan arbetare och arbetsköpare.
A^ärnpliktslagen giver konungen rätt, att, »då rikets försvar eller
dess säkerhet eljest det kräver, efter statsrådets hörande, inkalla beväringens
första uppbåd». Denna bestämmelse är så formulerad, att den tillåter, att
värnpliktiga arbetarungdomar i en konflikt mellan klasserna, d. v. s. i en konflikt
mellan arbetarklassen och den bestående ordningen kommenderas ut mot
sina klasskamrater. Om man likt herrar socialdemokrater är av motsatt uppfattning»
—^och det är ju riktigt, att herrarna äro det, vid dessa tillfällen åtminstone
— »måste man dock konstatera, att det är en brist, att värnpliktslagen
inte innehåller några bestämmelser om huruvida de sin värnplikt fullgörande
värnpliktiga och stammanskapet få kommenderas ut till ingripande i klasstrider
eller ej. Vidare finnas inga bestämmelser, vilka förhindra s. k. samvetsömmas
eller militärarbetares utkommendering som blockadbrytare i en konflikt,
där staten uppträder som arbetsköpare. Sådana utkommenderingar ha förekommit
och kunna i fortsättningen förekomma. Det är ett allmänt arbetarintresse
att söka förhindra dem.»

Vid behandlingen av motionen hade utskottet kommit med en, jag må säga,
icke alltför välvillig motivering följd av ett yrkande om avslag på motionen.
Herr Engberg, som emellertid ansåg, att det var fullständigt oberättigat att
framföra ^ detta krav, lät kammaren under debatten förstå, att hade han med
sitt förstånd — och, vi kunna ju förmoda det, makt — suttit i utskottet, så
hade utlåtandet helt enkelt fått den ordalydelsen, att »eftersom motionen icke
kunde vara allvarligt menad» så skulle den avslås. Herr Engberg slutade också
sitt anförande med följande yttrande: »Ja, herr talman, jag förstår, att

Svar a
interpellation.
(Forte.)

Nr 81. 10

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å kammaren icke är redo att på stående fot bifalla det förslag som jag skulle
interpellation. tyC]ja vara det rimligaste, nämligen att man sade så, som jag inledningsvis ytt(Forts.
) rade att då motionärens förslag icke torde vara allvarligt menat, så bifalles utskottets
hemställan. Det tarvas ju kanske en utskottsprövning även av sådana
synpunkter.»

Naturligtvis menar herr Engberg, att man icke skall pröva motionärernas
synpunkter, men, herr Engberg, det skulle ju i alla fall tarvas en utskottsprövning
i detta hänseende.

Anförandet slutar med följande ord: »Men jag nödgas säga å andra sidan,
att femte tillfälliga utskottet har varit för generöst, varit för ädelmodigt gentemot
ett papper sådant som denna motion. Det är därför, som jag, herr talman,
tillåter mig hemställa om bifall till utskottets kläm men med strykande av
hela dess motivering.»

Jag ser i bänken därborta, att herr Pehrsson i Göteborg och herr^ Engberg
på nytt ha råkats och överlägga med varandra, liksom den natten, då vår motion
behandlades och herr Engberg för sitt uppträdande vid det tillfället också
fick mottaga kyrkoherde Pehrssons välsignelse. En för socialdemokratien verklig
ödets ironi hade velat sammanföra tvenne tilldragelser sålunda, att samma
dag som den kommunistiska motion, jag nyss har talat om, behandlades och avslogs
i kammaren på förslag av socialdemokraterna, så framställde herr Hansson
sin interpellation. Detta vittnar verkligen om principer inom det socialdemokratiska
partiet. Det vittnar om, att herr Engberg hade funnit en god
liknelse när han erinrade om Marx’ bekanta ord, då denne hade liknat de socialdemokratiska
ledarna vid loppor. Man finner huru socialdemokraterna hoppa
från den ena ståndpunkten till den andra. Vi ha just fått bevittna här, att den
enda princip socialdemokraterna ha består i att intaga en fullständig principlös
och vacklande hållning.

Jag vill, herr talman, till sist säga, att vad som inträffat i Karlskrona tydligt
visar det berättigade i kravet på en författningsändring i detta hänseende,
en författningsändring, där det klart säges ifrån på ett sätt, som även ett högre
militärbefäl skulle kunna begripa, att vi inte vilja ha någon inblandning från
militärens sida vid sådana här konflikter, en författningsändring, som står i
överensstämmelse med det krav, varom vi kommunister motionerat. Det av
de i motionen framförda kraven, som det här närmast gäller var, jag upprepar
det, följande: »Militärbefäl äger icke rätt att kommendera manskap till utfö randet

av blockerat arbete. Ej heller får manskap kommenderas ingripa mot
arbetarklassen vid demonstrationer, strejker eller andra konflikter mellan klasserna.
» Dagens debatt visar kravets berättigande.

Herr Holmgren: Herr talman! Då denna fråga nu har dragits inför kammarens
forum genom herr Per Albin Hanssons tillskyndan, så. finner jag det
icke vara annat än på sin plats, att frågan blir belyst från olika synvinklar,
och då jag i någon mån kan anses representera det sjömilitära området, skall
jag be att få yttra några ord för att tillkännagiva min ståndpunkt i frågan.

En lönetvist hade utbrutit vid Karlskrona varv, och de båda parterna,
marinförvaltningen å ena sidan och arbetarna å den andra, hade utsett delegerade
för att förhandla. Under dessa förhandlingars gång framkastades från
marinförvaltningens delegerades sida tanken att i någon mån beskära de
gamla arbetarnas löner och i stället höja lönerna något för de yngre. Om
denna version är riktig, vill jag lika oförbehållsamt uttala såsom min mening,
att de delegerade från marinförvaltningens sida icke på ett fullt lyckligt sätt
skött sitt delikata uppdrag. Det är nämligen ett erkänt faktum, som också
av mig vitsordats, jag tror vid flera tillfällen här i kammaren, att de gamla
varvsarbetarna i Karlskrona prestera ett arbete, jämställt med det yppersta,

Onsdagen den 2 maj f. in.

1 | Nr SI.

som i den vägen står att finna i vårt land, och deras arbete har också rönt
ett berättigat erkännande inom fackmannakretsar. Att då minska lönerna för
dessa högt kvalificerade arbetare och fika lönerna för de mindre kvalificerade,
det kan jag icke finna riktigt. Dessbättre tog också marinförvaltningen bestämt
avstånd Irån detta förslag, men, i lycklig besittning av förslaget, fixerat
på papperet, begav sig ombudsmannen, eller vad hans titulatur egentligen
är, inom försvarsväsendets civila arbetarorganisation omgående till Karlskrona,
och etablerade strejk. Jag vill icke här yttra mig om frågan, huruvida
varvsarbetarna i Karlskrona ii ro underbetalda eller ej; jag kan icke bedöma
den frågan riktigt, jag saknar erfarenhet på området och är ingen löneexpert,
allra minst sitter jag inne med kännedom om lönetariffer för varvsarbetare.

Det är emellertid icke den saken, det här gäller, utan vad vi skulle diskutera,
det är frågan: Ha vederbörande militära myndigheter, då de kommenderat
krigsmaktens manskap till dessa arbeten på varvet, överskridit eller åsidosatt
sina ämbetsmannaplikter, eller ha de det ej?

Såsom herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet nyss framhöll,
har det sedan gammalt ålegat fartygsbesättningarna att verkställa de utrustningsarbeten,
som måste föregå en fartygsexpedition, lika väl som de arbeten
i form av avrustning, som följa efter expeditionen. I den mån manskapets utbildning
komplicerats, har emellertid denna gren av deras verksamhet, utbildningen,
blivit det väsentliga, och arbetet har kommit mera i skymundan. Man
har därför, i all synnerhet sedan övningstiden blivit så väsentligt förkortad,
måst använda varvsarbetare för dessa arbeten. När det påstås, att militärmanskap
blivit beordrat att utföra arbeten, förbehållna varvsarbetarna, så är
detta naturligtvis fel, ty saken ligger till precis tvärtom. Detta manskap har
beordrats att utföra de arbeten, som det sedan gammalt åligger dem att utföra
och som det numera är i reglemente fastställt, att de skola göra.

Varvschefen i Karlskrona hade erhållit en generalorder, som anbefallde honom,
att vid en viss bestämd tidpunkt ha vissa namngivna fartyg färdigutrustade
och klara för att gå ut på expedition. Skulle han då verkligen underlåta
att begagna sig av militärmanskapets arbetskraft, när det finnes en reglementarisk
föreskrift, vilken, såsom herr statsrådet nyss framhöll, dessutom
är undertecknad av herr Per Albin Hansson och som bestämt säger, att han
skall göra det? Vad skulle herrarna här säga om en ämbetsman, som inom
ett annat område åsidosatte sin klart och tydligt angivna plikt? Herrarna
skulle säkert anse, att den bestraffning, som bleve följden härav, vore välförtjänt.

Nej, de militära myndigheterna i Karlskrona ha ingalunda missbrukat sin
ämbetsmannaställning, utan helt enkelt gjort vad gällande instruktioner och
reglementen föreskriva, att de skola göra, och de ha sålunda handlat rätt.

Jag kan för min del icke förstå herr Per Albin Hanssons tankegång. Jag
har själv ställt upp några frågor, hur jag skulle ha ställt mig för att enligt
herr Hanssons mening ha handlat rätt. Ponera t. ex. att ett svenskt örlogsfartyg
inkommer i en utländsk hamn, där konflikt råder t. ex. i målerifacket.
Brister då fartygschefen i neutralitet och lojalitet, om han ålägger sin besättning
att verkställa de erforderliga måleriarbetena ombord, som de eljest
alltid äro skyldiga att göra, men som fartygschefen naturligtvis är oförhindrad
att kunna överlämna till en firma i land? Å andra sidan lär han
väl icke brista i lojalitet och neutralitet, om han flyttar sitt fartyg strax
utanför hamnområdet och där låter utföra måleriarbetena — jag förutsätter
då, att ingen konflikt råder på denna plats. Om de fartyg, som under strejken
lågo vid Karlskrona varv, bogserats ut på redden, hade man då haft rätt
att där utföra arbetet? I varje fall hade man ju kunnat flytta dem 200
meter västerut, så hade man haft dem i en annan kommun, där mig veter -

Svar d

inltrpdlalion.
(Korta.)

Nr 31.

Svar ä

interpellation.

(Forts.)

12 Onsdagen den 2 maj f. m.

ligt ingen konflikt var rådande. Hade dessa fartyg, som tillhöra Karlskrona
station, tillfälligtvis blivit förlagda till Stockholm, skulle man då haft rätt
att arbeta på dem? Och om de hade förflyttats till Göteborg eller Stockholm,
hade man då haft rättighet att arbeta på dem?

Det är många frågor alltså, som uppställa sig här, och som jag skulle vilja
ha besvarade.

När herr Per Albin Hansson oaktat de upplysningar i sak, som han fått
mottaga från herr statsrådets sida, likväl vidhåller den uppfattningen, att de
militära myndigheterna missbrukat sin ämbetsmannaställning, så har han väl
därmed också ställt sig på den ståndpunkten, att en statens ämbetsman i en
liknande situation som den nu ifrågavarande också skulle åsidosätta för honom
utfärdade, klart och tydligt formulerade reglementen, föreskrifter och
instruktioner för att i stället tillämpa en praxis och en rättsuppfattning, som
ingenstädes finnes kodifierad i svensk lag, men som småningom har inarbetats
och tillämpats inom en. visserligen den största, men dock blott en enda
samhällsklass. Vart ett sådant resonemang skall föra, det inse vi litet var.
Enligt min uppfattning är det väl en svensk ämbetsmans första och solklara
plikt att lojalt och omutligt tillämpa lagar, författningar, reglementen och
instruktioner, även om han själv ogillar dessas innebörd. Det är min övertygelse,
att när herr Per Albin Hansson satt vid Konungens rådsbord såsom
en av rikets främsta ämbetsmän, så tillämpade han också den principen, och
jag är även säker om att han gör det såsom privatman.

Nej, dess bättre är den svenske ämbetsmannens lojalitet mot lagar och förordningar
ännu helt och fullt obruten.

Av den diskussion, som förts såväl i pressen som man och man emellan
och även här i kammaren, står det klart och uppenbart för mig, att här äro
så många olika meningar rådande i fråga om dessa förhållanden, att det torde
vara hög tid, att vi få förhållandena inom dessa områden reglerade genom
lagstiftning, så att envar vet, vad som är rätt och vad som är orätt. På
eu punkt vill jag till och med vara ense med herr Spångberg, nämligen när
han säger, att de händelser, som inträffat i Karlskrona, synas kräva lagändring.
Så tillvida kan jag gå honom till mötes, som jag finner förhållandena
i Karlskrona tydligt och klart hava påvisat behovet av en lagstiftning
till förebyggande av strejker inom samhällsviktiga områden, och till dem få
vi väl räkna åtminstone flertalet av statens företag.

Under sådana förhållanden vill jag ge uttryck åt mitt djupa beklagande av
att regeringens Jbragelöfte, som tog sig uttryck redan i fjolårets trontal, ännu
icke har satt någon annan frukt än den späda kart vi fått i form av ett lagförslag
rörande obligatorisk medling i rättstvister.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det är egentligen två olika

saker, som diskuteras här i dag, nämligen dels frågan, huruvida militärmanskap
skall kunna få användas för arbete på fartyg och varv och dels om militärmanskap
skall kunna kommenderas till strejkbryteri. De talare, som tagit
till orda efter mig, ha väsentligen uppehållit sig vid den förra frågan, och
herr försvarsministern trodde sig kunna göra ett stort nummer därav, att jag i
egenskap av försvarsminister undertecknat en generalorder, som föreskrivit att
värnpliktiga och militärmanskap må användas till utrustningsarbeten.

Jag vill påpeka, att jag aldrig under den diskussion, som pågått någon tid
kring min interpellation, gjort någon som helst invändning mot att värnpliktiga
eller militärmanskap användas för arbete på fartyg eller varv. Jag anser
det självklart att de värnpliktiga, i synnerhet i den mån det ingår i deras utbildning,
sysselsättas med sådant arbete. Jag har heller aldrig i min inter -

Onsdagen den 2 maj f. m.

13 Nr 31.

pollution anmärkt på att do värnpliktiga och militärmanskap i allmänhet under
strejk fortsatt med dot arbete, som de eljest vanligen haft att utföra. Vad jag
bär anmärkt på är, att man satt värnpliktiga och militärmanskap att utföra
arbete, som annars utförts av civila arbetare, att de utfört sådant arbete, som
nedlagts av de civila arbetarna, arbete, som bar blockerats av dessa, och som
alltså, där det utföres av andra, enligt våra vanliga begrepp innefattar strejkbryteri.
Vi borde sålunda kunna komma överens om att avföra från diskussionen
frågan om huruvida militärmanskap överhuvud taget får användas till
annat arbete än som tillhör utbildningen i de rent militära färdigheterna.
Därom tvista vi icke. Då blir det kanske också lättare att komma till själva
kärnpunkten, som, förefaller det mig, de flesta av de föregående talarna mycket
noga ha undvikit.

Jag vill till herr Holmgren säga, att jag tycker, att lian, för att tala till
honom uppriktigt som kamrat till kamrat, gjorde sig litet löjlig. En sådan
fråga som den han uppställde, kan aldrig uppkomma, att om ett svenskt fartyg
utomlands kommer till en hamn, där det pågår t. ex. målarestrejk, chefen
för fartyget därför icke skulle kunna kommendera besättningen att utföra
måleriarbete, som icke är blockerat eller berört av strejken, och som de eljest
alltid utföra. Vi behöva ju icke, då vi diskutera dessa rätt allvarliga ting,
sväva ut på det sätt, som herr Holmgren gjorde.

Sedan var det en annan fråga, som kanske också behöver klareras. Herr
försvarsministern gjorde med myndig ton den deklarationen, att med strejkbryteri
icke kan förstås arbete, som utföres på grund av tjänsteplikt. Överhuvud
taget har den militärt anställde icke rätt att vägra att åtlyda någon sin
förmans befallning. Förmannen kan befalla honom till praktiskt taget vad
som helst. Det behöver emellertid icke betyda, att clet är för den militärt
anställde eu tjänsteplikt. Han kan även drivas till att utföra ett arbete, mot
vilket han med skäl kan göra invändning. Men om han icke vill riskera påföljd,
måste han lyda även en order, som kanske står i ringa överensstämmelse
med författningar och föreskrifter. Jag kan medge, att den, som på grund
av tjänsteplikt tvingas att utföra ett arbete, som icke annars åligger honom,
står i en så pass svår ställning, att man bör undvika att åsätta honom stämpeln
strejkbrytare. Såvitt jag vet, ha också varvsarbetarna varit mycket försiktiga
på den punkten, och de ha icke gjort någon som helst aktion mot dem,
som sålunda ha tvingats att utföra strejkbryteriarbete. Men det hindrar icke;
att det är strejkbrytarearbete, som de utfört. Om man, då arbetet på en plats
har nedlagts och ett visst arbete blockerats, använder annat folk till att utföra
detta arbete, försöker man ju därmed bryta strejken, och jag vet ingen klarare
definition på vad strejkbrytarearbete är. Äro vi ense så långt, återstår det
att diskutera, huruvida det är riktigt att tvinga värnpliktiga och militärmanskap
i allmänhet att utföra strejkbrytarearbete.

Herr Lindman gjorde den invändningen, att staten måste hävda sin rätt.
Staten kan icke utan vidare ge efter för krav från en arbetargrupp, och naturligtvis
har herr Lindman den uppfattningen, som har gått igen i så många
tidningar, att statens auktoritet skulle vara prisgiven, om man icke i detta
fall energiskt hävdat densamma. Jag vill gärna deklarera i anslutning till
herr Lindmans uttalande om allvarliga konflikter, att jag mycket väl kali tänka
mig ett fall. då statens intresse kommer i sådan motsättning till en grupps
intressen, att varje undfallenhet från statens sida skulle vara ett misstag. Jag
kan alltså tänka mig ett tillfälle, då staten mycket energiskt måste hävda sin
auktoritet mot minoritetsgruppers oblyga krav, men jag är också ganska viss
om att den allmänna medborgarkänslan i en sådan situation utan vidare skall
mobilisera det tillräckliga motståndet mot en minoritetsgrupp, som uppträder
med dylika oblyga anspråk. Jag tror därför icke, att man behöver tänka sig,

Svar a
interpellation.
(Forts.)

Nr 31. 14

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar ä
interpellation.
(Forte.)

att man kan komma i det läget, att staten skall bli tvingad att mobilisera sin
tvångsmakt mot vissa alltför anspråksfulla grupper.

Nu återstår frågan: förelåg här ett sådant fall, där staten var tvungen att
hävda sin auktoritet? Var statens auktoritet överhuvud taget hotad i detta
fall? Jag tror, att den som känner vår arbetarkår vid kronovarven, skall vara
villig att intyga, att den tillhör de mest lojala bland medborgarna, kanske också
de mest tålmodiga, och att man knappast bör frukta, att det från den sortens
medborgare kommer några anspråk, som allvarligt äventyra statens auktoritet
i och för sig, eller som drivas på ett sådant sätt, att därmed statens
auktoritet kan komma under diskussion.

Varvsarbetarna hade här framställt vissa krav, och marinförvaltningen hade
å sin sida också framlagt vissa förslag. Man blev icke ense, och så ledde det
till konflikt. Jag skall icke här gå in på frågan om konflikten i och för sig,
men jag tror, att man ändå har rätt att säga, att de anspråk, som framställdes
från varvsarbetarna, icke voro några oblyga anspråk. Det har ju också visat
sig att de krav, som marinförvaltningen höll på, icke kunde upprätthållas,
utan att den slutliga utgången blev en i vanlig ordning träffad överenskommelse
med ömsesidiga eftergifter. Man behövde icke, för att komma till rätta
med varvsarbetarna, tillgripa några utomordentliga åtgärder.

I det läge, som tvisten skapat, fanns det faktiskt — jag har redan förut
påpekat det — två utvägar, nämligen dels att göra upp med arbetarna och dels
att inskränka övningarna i stället för att kommendera militärmanskap till
strejkbryteri. Jag vidhåller denna min uppfattning.

Ingen av dem, som uppträtt emot mig, har velat taga upp själva frågan om
värdet av t. ex. arbetarklassens förtroende till försvaret. Jag har här deklarerat,
att jag, om jag hade ställts i valet mellan en begränsning av övningarna
eller att vidtaga en åtgärd, som jag visste skulle ut i vida kretsar verka förgiftande
och till förfång för försvaret, icke skulle ha tvekat att välja det ur
försvarets synpunkt mindre obehagliga, nämligen den tillfälliga begränsningen
av övningarna. Herr Lindman säger, att skolorna ju gå in i varandra
på sådant sätt att en rubbning av dem överhuvud taget icke kan tänkas ifrågakomma.
Ja, envar vet, att det kan uppkomma tillfälligheter, som mycket
allvarsamt rubba även den militära utbildningen. Jag har många gånger
varit med om att det har fått ske ganska betydande förskjutningar av en eller
annan anledning. Frågan är alltså bara, om anledningen vid detta tillfälle
var tillräckligt stor för att gå med på en sådan rubbning i övningarna. Jag
upprepar det, att det ur mina synpunkter är så viktigt att icke misstroendet
och fientligheten mot försvaret ökas inom arbetarklassen, att jag ställer mig
som bestämd motståndare till varje åtgärd, som verkar i en sådan förgiftande
riktning. Jag anser att kommendering till strejkbryteri är bland det värsta
man i det fallet kan företa sig.

A7ad skulle jag ha gjort som socialdemokratisk försvarsminister, och hur
skulle jag ha följt den förpliktelse, som min efterträdare i ämbetet här har
påmint om? Jag har en gång som försvarsminister utsatt mig för klander genom
att jag för vissa officerare, som ägnade sig åt strejkbryteri, i personliga,
brev påpekat, hur skadligt för försvarets sak det är, om man engagerar sig i
dylikt strejkbryteri, och hur man därigenom skapar misstroende icke bara till
sig själv utan också till militärtjänsten och hela militärväsendet. Om jag nu
hävdar, att man icke skall kommendera militärmanskap och värnpliktiga till
strejkbrytarearbete, så fullföljer jag bara konsekvent precis samma uppfattning,
som jag vid nämnda tillfälle hävdade. Här förelåg icke något sådant
fall, då statens auktoritet var i fara. Här förelåg icke något behov att tvångsvägen
mobilisera värnpliktiga i den kamp, som fördes mellan staten och varvsarbetarna.
Jag anser, att det hade varit bättre att taga de små obehagen, som

Onsdagen den 2 maj f. rn.

15 Nr 81.

kunde följa genom en eller annan rubbning i övningsplanen, an att verkligen
utsätta sig för de större obehag, som följa med en strejkbrytarekommendering.

Det förefaller mig, som om med detta de invändningar, som gjorts, ha 1 »livit
tillräckligt bemötta. Jag är naturligtvis ganska medveten om att vi här ha
så olika utgångspunkter, att det är mycket svårt att komma till samförstånd.
Jag tror emellertid, att det ur samhällets synpunkt är mycket nyttigt, att de
gamla föreställningarna om att man bara skall använda sina maktresurser
möta kritik. Det fanns en tid, då man också mycket energiskt hävdade, att
en enskild arbetsgivare icke skulle kunna tolerera en strejk, icke skulle kunna
tolerera, att arbetarna genom en dylik påtryckning framtvingade bättre förhållande
för sig själva. Arbetsgivarens och företagsledarens auktoritet skulle,
menade man, komma i fara, så fort icke arbetarna nöjde sig med vad arbetsgivarna
dikterade. Det är länge sedan, vi lämnade ett sådant resonemang.
Jag tror, att man gör ganska klokt i att betrakta staten såsom en part, som
kan resonera med andra parter, att man icke gör staten till någonting, som,
så fort den möter opposition, bara skall mobilisera sina maktresurser. Om vi
gå den vägen, tror jag också, att vi skapa det rätta förhållandet mellan staten
och individerna och därmed också giver åt staten den starkaste auktoriteten.

Svar a
interpellation.
t Forts.)

•

Herr Törnkvist i Karlskrona: Det var närmast ett par yttranden, det ena
av herr Lindman och det andra av min ärade bänkkamrat herr Holmgren, som
föranledde mig att begära ordet.

Herr Lindman ansåg sig böra nämna, vid sidan av interpellationens innehåll,
att lönerna för varvsarbetarna äro i överkanten jämförd med lönerna i
motsvarande privatdrift. Ja, om den frågan kan man ju med mycket starkt
fog tvista, därför att utgångspunkterna för bedömandet av den frågan äro
ganska olika. Här finnes något inom motsvarande drift, herr Lindman, som
heter drift för export och drift för den inhemska marknaden, och när man
drar slutsatserna på det sättet, som herr Lindman gjorde i sin erinran, bör
man erinra sig, att det beror ju på vilken av dessa grenar, som vederbörande
inom marinförvaltningen betrakta såsom motsvarande arbete. I det ena
fallet ligga lönerna ungefär jämnlöpande, i det andra fallet ligga lönerna för
varvsarbetarna avsevärt under de övrigas lönenivå.

Herr Holmgren ansåg sig rörande gången av förhandlingarna böra meddela,
att marinförvaltningens delegerade hade avlämnat ett förslag till avtal, där
lönesatserna hade fixerats på det sättet, att herr Holmgren ansåg sig böra säga,
att de delegerade icke hade skött sig riktigt bra. Men marinförvaltningen korrigerade
de delegerades ståndpunkt, och därmed skulle, enligt samme talares
ganska tydliga slutsats, saken vara bra. Men den hållning som marinförvaltningen
sålunda intog, godkändes icke av arbetarnas ombudsman, och så
reste denne omgående till Karlskrona för att, som herr Holmgrens ord folio,
»etablera strejk». Jag anser mig böra hjälpa till att göra en något så när
riktig historieskrivning i kammarens protokoll. Det lärer icke vara alldeles
okänt att dessa förhandlingar mellan marinförvaltningen och försvarsverkens
civila personalorganisation började redan i fjol, någon gång i april eller maj
månad, och strejken utbröt icke förrän i februari 1928, d. v. s. förhandlingarna
mellan dessa båda parter pågingo under en tid av ungefär åtta, nio månader.
När man vet detta, så är det egentligen icke riktigt att säga att ifrågavarande
ombudsman omgående reste till Karlskrona för att etablera strejk.
Nej, en förhandlingstid av — jag säger i runt tal •— nio månader stod'' till
parternas förfogande.

Jag tror, att den riktiga historieskrivningen i det fallet — detta gäller
närmast icke interpellationen, men jag anser mig böra klarlägga den saken
på grund av vad som förekommit i debatten — ungefär bör gå ut på att

Nr 31. 16

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å marinförvaltningen icke hade handlagt denna lönerörelse på ett tillräckligt
interpellation, varsamt och förstående sätt. Marinförvaltningen hade litat till att dessa gamla
(Forts.) — jag understryker vad såväl min partivän herr Per Albin Hansson som också
herr Holmgren underströk —- dugliga och pålitliga arbetare icke skulle tillgripa
en sådan åtgärd som att nedlägga arbetet. Detta har — jag säger
det uttryckligen ifrån denna plats — marinförvaltningen i detta sitt sätt att
sköta förhandlingarna synbarligen profiterat av. Har marinförvaltningen vidare
— jag säger även detta uttryckligen från denna plats — handlat så —
och allt synes tala för att så är fallet —■ har marinförvaltningen ådragit sig
ett mycket drygt ansvar för konfliktens tillkomst. Ty arbetarna vid Karlskrona
varv, mina herrar, äro inga unga pojkar, som springa iväg hit och dit.
De äro inga vildhjärnor av den beskaffenheten, som jag tror att många föreställa
sig att strejkande arbetare äro, utan dessa varvsarbetare äro gamla och
mogna män med minnen från krigslagarnas tid. och som icke gärna gå i konflikt,
om de icke drivits dit. Jag tror, att läget är sådant. Hade det förelegat
en händigare behandling från marinförvaltningens sida av lönefrågan,
som pågick i nio månader, är det min fulla övertygelse att konflikten icke
hade kommit till stånd.

Det är för att ge en, såvitt jag förstår, rättvis bild av själva utgångsläget,
jag uttalat detta. Någon fara för staten förelåg sålunda icke. Det är*
som herr Hansson förut uttalat, sålunda icke heller fråga om att staten behöver
tillgripa några speciella åtgärder för att hävda sin ställning, för att
hävda sin myndighet, ty en enkel utsträckt hand till dessa arbetare hade
varit nog, för att statens myndighet skulle ha hävdats. Det fanns ingen
upprorsstämning, det fanns ingen upprorskänsla, utan det var rätt och slätt
fråga om att giva ett eftertryck åt en allvarlig strävan, som hade pågått i
nio månader förhandlingsvägen, att de vederbörande myndigheter, som handhade
dessa arbetares lönefråga, skulle taga på detta på det allvarliga sätt, varpå
det måste tagas.

I fråga om interpellationens kärnpunkt vill jag säga, att om man överhuvud
taget har en arbetarstam, en civil arbetarstam, som ställes utanför krigslagarna
— de stå ju där sedan ungefär 10 år tillbaka — som har sitt arbete utfixerat
och utportionerat, och det blir som nu en arbetsnedläggelse, så bör
man, tycker jag, från regeringsbänkcn kunna erkänna, att staten för sin auktoritets
skull icke behöver kommendera värnpliktiga att utföra ett sådant nedlagt
arbete. När man tillgriper den utvägen att till sådant arbete kommendera
värnpliktiga, då är det, såvitt jag förstår, ett uttryck för svaghet, ty
den utvägen står icke någon arbetsgivare på den privata arbetsmarknaden till
buds, men likväl lösas ju där konflikter, jag höll nästan på att säga, på i
regel kortare tid än denna. Om staten hade använt sig av den metod, som
andra arbetsgivare göra, att söka få frivillig arbetskraft — och ingenting
hade hindrat att staten här hade gjort ett försök bland just de värnpliktiga,
vilket varit bättre än att myndigheterna fingo tillfälle att kommendera ut dem
att utföra arbete, som normalt tillhör de civila arbetarna — så hade givetms
det icke undergrävt statens ställning, lika litet som statens ställning i
övrigt kan undergrävas, om man anlägger andra synpunkter än maktens och
den överlägsna ställningens. Hade frågan legat så, hade den för visso legat
något annorlunda, jag vill säga litet mera sympatiskt till. De värnpliktiga
äro dock, det ligger i sakens natur, icke avsedda till att utföra de uppgifter,
vartill de nu speciellt kommenderats under strejken. Man kan säga. att de
äro'' skyldiga att utföra alla de uppgifter, som befälet kommenderar dem till,
men de uppgifter, som de värnpliktiga nu fingo utföra som strejkbrytare, de
uppgifterna föreligga icke normalt, då det icke är strejk. Gränsen kan således
mycket väl dragas i detta fall, och jag tror icke att det föreligger någon
anledning att söka skyla över vad som här faktiskt dock inträffat. Ty med

Onsdagen den 2 maj f. in.

17 Nr 31.

vin! som hur skett följer, vad herr Per Albin Hansson här understrukit, eu
olämplig stämning gentemot försvaret överhuvud. Man kan draga en gräns,
och även eu frisinnad regering bör med bevarande av statens auktoritet i sin
gärning draga en sådan gräns och hävda den.

.Tåg vill säga också något i anledning av herr Spångbergs anförande. lian
och mm bänkkamrat herr Holmgren voro överens om att lagändring i detta
avseende är behövlig med anledning av vad som inträffat, men lagändringens
karaktär är tydligen olika från de båda talarnas olika utgångspunkter. Jag
förmodar, att herr Spångberg ville ha lagändring i frihetens namn, medan
däremot min bänkkamrat ville ha en lagstiftning i tvångets namn. Om nu herr
Spångberg skulle gå in för att, skapa en lagstiftning i frihetens namn här,
hur skulle det sammanfalla med hans diktatoriska uppfattning överhuvud
taget om hur en stat skall ledas? Om herr Spångberg representerade majoriteten
i denna riksdag, skulle han för visso införa den s. k. proletariatets diktatur.
År herr Spångberg av den uppfattningen, att han då skulle kunna
medge en strejkfrihet t. ex. i en bolsjevikisk flotta eller på en bolsjevikisk
statsarbetsplats, en strejkfrihet mot kommissariatet, mot kommissarierna? Jag
^err Spångberg och hela° hans inställning särskilt i detta speciella
tall är ett ocker pa^ ett fnhetstillstånd här inom riket, som vi för resten känna
pa alla andra områden, där vederbörande behaga särskilt anfalla socialdemokraterna
förvissa intagna ståndpunkter. Ty vill herr Spångberg hävda sitt
statsideal, då kommer herr Spångberg icke till den slutsats, han här sökt
draga gentemot herr Hansson. Det må sägas uttryckligen ifrån. Och därvid
kommer jag snart till det resultatet, att agitationen från hans och liktänkandes
sida har och måste ha ett annat syfte.

I själva saken, herr talman, kan jag icke finna annat än att den fråga, som
framställdes av herr Per Albin Hansson, var befogad, och jag fick bestämt
det intrycket, att svaret på interpellationen icke var så, som det bort vara
plan|''^1n regeringens, som jag förmodar, allmänna kynne och dels

till det faktiska sakinnehållet i de händelser, som utspelats i samband med
den motsättning, som utlöst sig vid strejken på Karlskrona varv.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill först säga ett ord med anledning
av den siste talarens anförande. Det var en sak i detta, som jag tyckte var litet
egendomlig. Denne talare vände sig till herr Spångberg och frågade: Om
jVTJ Spångberg hade makten och införde proletariatets diktatur, skulle han då
tillåta igångsättandet av strejk på en statens arbetsplats? Herr Törnkvist trodde
inte, att herr Spångberg skulle tillåta det. Herr Törnkvist vill emellertid
själv tillåta det. Finner inte herr Törnkvist det vara en ganska egendomlig
motsägelse i detta? Jag tycker, att han slår egentligen ihjäl sin egen mening
med denna argumentering.

För att nu återkomma till det viktigaste, till herr Hanssons interpellation och
hans sista uttalande, så vill jag gärna med herr Hansson säga, att diskussionen
här har rört sig på två linjer. Då han säger, att jag gått förbi den linje, som
handlade om att man skulle använda värnpliktiga eller militärmanskap som
strejkbrytare, så har jag ingalunda gått förbi denna linje. Jag har tydligt och
klart iittalat min mening i det fallet: Kronan kan och skall icke underkasta

sig följderna av en sådan arbetsinställelse. Det är inte kronans sak att göra det.
Kronan skall hävda sin makt och myndighet. Herr Hansson kallade detta för
strejkbryteri. Han ville visserligen icke kalla de till detta arbete kommenderade
värnpliktiga för strejkbrytare, men det förelåg i alla fall strejkbryteri.
Jag lämnar emellertid därhän, huruvida man här skall tala om strejkbryteri
eller ej. Det gäller här andra förhållanden.

Här har ^strejk uppstått. Men även om kronan råkat ut för strejk på ett
sitt varv, så skall arbetet där utföras. Då kommer herr Hansson — och där

Andra hammarens protoholl 1928. Nr 31. o

Jir 31. 18

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å
Interpellation.
(Forte.)

ligger en viss reträtt från hans tidigare ståndpunkt — och delar upp vad som
kan inträffa i två fall: de stora fallen och de små. Herr Hansson medgiver, att
det kan inträffa fall, da statens intressen komma i strid med en arbetargrupp,
men där staten måste hävda sin rätt. Han slår sålunda fast, att det gives fall,
då staten måste hävda sin rätt. Men, säger han vidare, det är ingen fara med
denna sak; i sådana fall kommer helt säkert den allmänna^ medborgarkänslan
att uppresa sig på ett sådant sätt, att de, som deltaga i en sådan strejk, icke få
rätt i den allmänna uppfattningen utan måste finna, att de ha orätt. Jag frågar
bara: hur vet herr Hansson det, och vem är det som bestämmer, huruvida
det är ett stort eller ett litet fall som föreligger? Herr Hansson kom senare
till de mindre fallen och sade, att i sådana mindre fall bör icke kronan tillgripa
kraftåtgärder. Det var ett sådant mindre fall, enligt herr Hanssons uppfattning,
som förelåg i Karlskrona. Jag frågar: var går gränsen mellan herr Hanssons
stora fall och de små fallen? Sa vitt jag förstår, vill herr Hansson ha i
sin hand att bestämma själv, huruvida ett fall är stort eller litet. Herr Hansson
vill blåsa i trumpeten och säga: gå på i detta fall, det är ingen fara, här
riskeras ingenting annat än att övningar fa inställas och utrustning av fartyg
uppskjutas, där kunna ni gärna strejka! — Men så kanske en vacker dag det
kommer ett stort fall, säger herr Hansson. Det är väl inte herr Hansson eller
någon annan medborgare, som skall bestämma huru fallet skall bedömas, inte
någon fackförening heller, utan det är väl Kungl. Maj :t och kronan som bestämmer
efter sitt omdöme, hur det skall förfaras.

Herr Hansson talar om att göra försvaret nytta, det är av pur omtanke om
försvaret han kommit med mterpellationen; ty säger han, om man använder militärmanskap
till att utföra arbete _i stället för arbetare, som nedlagt arbetet,
så gör man försvaret skada. Jag vill för min del såga,, att jag tror, att om man
här skall tala om att göra staten skada, så gör man sådan med herr Hanssons
egen interpellation och med sådana uttryck som hava kommit till synes i sayål
interpellantionen som herr Hanssons tidningspolemik. Dessa göra skada för
försvaret. I vilket fall som helst ma sta klart, att staten har befogenhet att
ingripa i dylika fall och hävda sm rätt. När man hävdar denna rätt, da gynnar
man verkligen försvaret. Det är alldeles som när herr Engberg för ett par
år sedan var nere i Grenéve och talade om att man skulle strejka vid krigsutbrott.
Det veta vi vad det betyder, men det är samma tendens som, efter herr
Hanssons mening, skulle tillatas om man här skulle tolerera strejker.^ Jag
tycker, att herr Hansson kominer ut på hal is, och det märktes tydligt i hans
sista anförande. Rubbningen i övningarna, säger herr Hansson, ja, det äi
ingenting alls, det är bara en rubbning, vad spelar det för roll! Jag pekar
på, att en sådan rubbning spelar en mycket stor roll för detta manskap och
för deras befordran. Ty hade inte statens myndigheter haft rätt att gripa
in, så hade denna strejk praktiskt taget kunnat vara hur länge som helst, i
varje fall kunnat pågå hela sommaren. Den följden skulle ha uppstått, att
inga fartyg blivit rustade, manskapet hade inte fått sin utbildning och skulle
följaktligen inte kunnat få befordran.

Nu säger herr Hansson, att det är nyttigt, att de gamla föreställningarna
motas. Ja, herr talman, jag skulle vilja säga, att det är viktigt, att man inte
låter den föreställningen vinna insteg, att fackföreningarna och den moral,
som herr Hansson i detta fall förfäktar, får breda ut sig och göra gällande, att
de äro en samhällsfaktor som tar över allt annat.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag skulle icke delta it

Imma diskussion, om icke såväl herr Hansson som herr Tornkvist ett pal tre
''ånger givit uttryck åt den uppfattningen, att den mening, som framgick ur
hefens för försvarsdepartementet anförande, skulle vara oförenlig med

Onsdagen den 2 maj f. in.

11) Nr 81.

eu allmänt frainslegsvänlig medborgaruppfattning. Jag vill i slället säga, »svar å
att vad som behandlats här i dag är ett pregnant brottstycke av ett problem'' inlirPdlation.
som etter hand kommer upp på olika områden, nämligen problemet: stats- (•''''orts.)
intresse kontra facktöremngsmakt. Däri ligger uppenbarligen kärnan i dagens
si Tidsställning.

Jag konstaterar för det första, att samhället självt — och det icke med
uteslutande av den politiska åskådning, som herr Hansson företräder — betecknat
militärutbildningen som ett samhällsintresse. Man hade övervägt, hur
detta samhällsintresse, d. v. s. denna utbildning, bäst och lämpligast skulle
kunna ut t öras Och det resultat man kommit till, gav sig på den punkt det
i detta tall galler, uttryck i en generalorder, avgiven fyra månader tidigare
om att Ymsa övnings fartyg skulle till angiven dag vara färdiga att bibringa
utbildningen i fråga. De som hade att .syssla med den saken hade var för
sig till allmänt tjansteuppdrag att tillse, att generalordern i fråga skulle riktigt
fullgöras och att på det sättet statsintresset skulle tillgodoses.

Nu säger herr Hansson — som säkerligen i andra fall och ur olika synpunkter
anser, att också detta statsintresse skall fullt ut hävdas — här föreligger
en helt annorlunda, på annat sätt funtad situation. Här skulle herr
Hansson, om han blivit ställd inför samma uppgift som den nuvarande försvarsministern
blivit, enligt sin egen förklaring sökt undgå att de värnpliktiga
beordrats utföra det arbete, de nu fått deltaga i, antingen genom »anpassning
eller genom begränsning av övningarna». Jag vet icke riktigt vad
herr Hansson lägger in i ordet »anpassning». Han kan naturligtvis därmed
mena, att man utan vidare från statens sida avblåser strejken genom att tillmötesgå
de strejkandes önskemål. Jag behöver icke inför denna församling
närmare belysa, vad det skulle inneburit. Eller han kan mena, att man skulle
hava med andra än värnpliktiga utfört detta arbete. Om det senare är hans
mening med anpassning, kan jag ej förstå, att den karakteristik över arbetet
de värnpliktigas arbete, som lian här sökt ge, skulle i det fallet kunnat upphöra
att gälla i fråga om andra tillkallade arbetskrafter. Så kommer det
tredje alternativet: en begränsning, d. v. s. ett inställande eller ett uppskov
med övningen, ett minskande sålunda av den utbildning som här är i fråga.

Jag tror, att jag måste säga, att i den problemställning »statsintresse kontra
iaekföremngsmakt», smil här föreligger klar och tydlig, kan man, såvitt jag
iorstar, icke pa något sätt och med något skäl göra gällande, att de, som
företrädde statsintresset, skulle på grund av en borgerlig framstegsuppfattmng
eliei ens en socialdemokratisk samhällsåskådning, finna sig ha rätt att
underlåta att söka tillgodose vad jag nyss betecknade såsom ett statsintresse
Jag skall här icke ge mig in vidare på vad som med skäl kan betecknas
som strejkbryten eller icke. Men nog har hittills det ansetts känneteckna
stre.J.k1, ^yter„1’ nar e.n Pers°n av förvärvsmotiv går in i ett arbete, där de förut
anstailda pa grund av konflikt med arbetsgivaren under stridstillstånd med
denne lämnat sm anställning. Här gällde det en del unga män, som av sitt
lands lag, alltså av klar plikt, vilken förelåg i deras ställning såsom värnpiiktsmän,
alagts att utföra arbete för sin utbildning på det sätt, som av vederbörande
befäl angavs. Det förefaller mig, som om man här — och det återkommer
också på många andra områden — vore i färd med att utvidga strejkbrytenbegreppet,
så att det skall omfatta, icke blott vad det tidigare betecknat,
nämligen någonting att avskräcka sadana med, vilka av personliga motiv
gå in i dylikt arbete, utan omfatta allt som strider mot en fackförenings eller
kanske en del av en fackförenings mening om vad som får ske eller icke ske
Herr Hansson yttrade ytterligare, att han hade ingen erinran att göra mot
att de värnpliktiga användes till det arbete, som de eljest hade att utföra
men har vore det fråga om någonting annat. Såvitt jag kan se förelåg icke

Nr 31.

20

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

fråga om något annat i hans mening på annat sätt, än att då arbetarkrafterna
för fartygens utrustning minskades, måste värnpliktiga i ökad utsträckning
användas för samma slag av arbete, som värnpliktiga förut utfört. Flera än
eljest måste sysselsättas därmed på grund av att andra arbetskrafter drogo
sig undan. Både det ena och det andra slaget av arbetare både till uppgift
att söka åstadkomma förutsättningen för, att utbildningen kunde ske på före -

Herr Hansson yttrade vidare, att lian kunde medgiva, att det icke gick
att upprätthålla den av honom hävdade meningen under alla omständigheter.
Han sade — det bar påpekats förut — att vissa tillfällen kunde inträffa, när
samhället måste gentemot en tredskande grupp kräva att få det, som samhällets
representanter finna erforderligt, beaktat och genomfört. Men han
trodde, att »i sådana fall den allmänna medborgarkänslan skulle mobiliseras
mot en sådan mindre grupps tvekan och tredska».

Jag ber att få fråga herr Hansson, om han ville beskriva hur, i ett ögonblick
då en fackförening proklamerat strejk gentemot sitt arbete, det fall
skall se ut, vid vilket en fackföreningsopinion skulle kunna mobiliseras gentemot
en sådan strejkproklamation. Meningarna utanför fackföreningarna bruka
rätt ofta och på många punkter gå isär och gå emot det som inom fackföreningsrörelsen
anses riktigt. Men här måste, för att herr Hanssons mening
skall ha något värde, det gälla ett fall där man inom fackföreningsrörelsen
skulle mobilisera en mening, som går i strid mot den, som eljest ständigt gällt,
nämligen att en fackföreningsstrejk, en blockad av ett nedlagt arbete alltid
måste respekteras. Det skulle, som sagt, vara av intresse att^höra herr Hansson
beskriva det fall, beträffande vilket han tror, ^att en sådan omvälvning
av meningarna skulle komma att ske. Utan en sådan beskrivning innebär
hans anvisning i detta fall absolut icke en godtagbar motivering att hålla sig
till, utan endast ett försök att skapa ett skenmotiv för den ståndpunkt han

Jag vill för övrigt i detta sammanhang uttala_att jag anser, att herr Hanssons
ingripande på denna punkt varit mycket opåkallat. Ty jag kan inte förstå,
att det arbete, dessa värnpliktiga utförde, i någon mån skulle kunna inverka
på de strejkande arbetarnas framtida ställning eller på deras möjlighet
att få återgå i arbete. Herr Törnkvist i Karlskrona ansåg, att man bort
från statens sida, liksom brukar ske hos enskilda arbetsgivare, försöka anskaffa
andra arbetare för att utföra de strejkandes uppgifter. Ja, men när
man inkallar andra arbetare, brukar därmed alltid uppstå en ytterligare konfliktanledning,
nämligen i fråga om hur man efter en uppgörelse skall tillgodose
den instimulerade gruppen arbetare i förhållande till de övriga. Jag
tror, att herr Törnkvist måste säga sig själv, att om staten skulle följt hans
nnvismil", den sedan icke kunnat behandla de sålunda instimulerade arbetarna
på samma sätt, som vissa enskilda arbetsgivare ibland gorå. Skulle det verkligen
varit någon fördel, om man skapat en situation, varigenom^ efter en uppgörelse
återgången för de förutvarande arbetarna skulle försvårats? Såvitt
jag förstår, skulle det icke varit fallet, utan tvärtom. _ Ahrd som skedde var
ingenting annat än att man med undvikande av att i något avseende prejudicera
frågan om den strejkande arbetargruppens framtida ställning och
lönevillkor sökte tillgodose det samhällsintresse, som låg i att utbildningen
skulle kunna bedrivas på därför avsett sätt. Jag tror, att det förfaringssättet
står sig mot kritik från både det ena och det andra hållet.

Herr Hansson yttrade vidare, att det är angeläget, att man såväl inom
arbetarkretsar som på andra håll hyser förtroende för försvaret. Däri ger
jag honom rätt. Men jag förstår inte riktigt, vad slags förtroende för försvaret
som sådant som skulle förverkats genom vad som ägt rum nere i Karls -

Onsdagen den ii maj f. in.

21 Nr 81.

krona. Det kan naturligtvis omöjligen vara förtroendet för försvaret ur försvarssynpunkt,
d. v. s. förtroende till dess värde för själva försvarsuppgiften. Och
inte heller synes det mig vara fallet ur andra synpunkter. När det är fråga
om förtroende för försvaret, föreligger vill icke skiljaktighet från vad som
eljest gäller, när arbetare och arbetsgivare tvista, och arbetarna, sedan uppgörelse
skett, återgå till arbetet och kanske kvarstanna i samma anställning
hela sitt återstående liv. Den omständigheten, att en dylik konflikt uppstått
på en militär arbetsplats och inom ett militärt utbildningsområde, kan väl
därför icke innebära något sådant förverkande av förtroendet, att det skulle
influera på förhållandet mellan försvarsväsendet och de värnpliktiga. Jag tror
sålunda att den anmärkning, som här framställts gentemot regeringens förfaringssätt
och mot det betraktelsesätt, som anlades i interpellationssvaret,
icke är befogad. Jag tror icke heller att herr Hansson gagnat vare sig försvaret
självt eller något annat genom sin interpellation, speciellt med den
läggning av reflexionerna till interpellationssvaret, som återfanns i hans första
anförande.

Herr Engberg: Herr talman! Den diskussion, som här pågår, synes mig

illustrera, hurusom vi inte bara i detta fall utan säkerligen i många, många
kommande fall få göra den erfarenheten, att när vi röra oss med sådana här
begrepp, som så flitigt använts i dagens debatt, som samhällsintresse, statsintresse
o. s. v. kontra arbetarintresse respektive fackföreningsintresse, så är
detta ett vittnesbörd om, att vi kanske inte riktigt ha gjort klart för oss, i vilka
svårigheter vi, låt mig säga å ömse sidor, kommit in på grund av statens ställning
i ett samhälle, som är, herrarna må säga vad ni vilja, ett klasskampens
samhälle, med större och större skärpning av denna klasskamp allt eftersom
tiden går.

Jag skall för att illustrera denna min mening anknyta till ett fall från år
1925. Vi hade då den bekanta konflikten vid gasverket i Kalmar. En ståndpunkt
angavs från häradshövding Helting som chef för gasverket. Den ståndpunkten
gällde då, vilken lönesats som skulle vara rimlig ur stadens synpunkt.
Knappast hade vederbörande tagit sin ståndpunkt, förrän hela den borgerliga
pressen i detta land, utan undantag, såvitt jag vet, presenterade denna ståndpunkt
såsom samhällets, för att inte säga rättssamhällets ståndpunkt gentemot
den arbetargrupp, som befann sig i konflikt. Jag erinrar mig detta särskilt
livligt, därför att när konflikten småningom löstes, så erkände man — och det
hedrar vederbörande — från några framstående borgerliga tidningar, att man
rusat i väg något för häftigt i denna fråga, när man identifierat vederbörande
stadsverkschefs ståndpunkt med samhällsintresset. Man fann, att här hade visats
oförstånd från hans sida. Man fann, att man med en diskretionär prövning,
med en smula omsikt och utsikt, skulle kunnat komma till en modus vivendi
emellan staden och arbetarparten. Man fann med andra ord, att vad man
från början så tvärsäkert hade presenterat såsom samhällsintresset, såsom
rättssamhällets ståndpunkt gentemot arbetarparten, varit omöjligt att vidmakthålla.

Jag anknyter, säger jag, till detta fall, därför att i grund och botten stå vi
inför samma strid här i dag. Jag starkes i denna min uppfattning genom det
anförande, som senast hölls av hans excellens herr statsministern. Han angav
kärnpunkten, som han uttryckte sig, i striden vara den, att här står samhällsintresse
kontra fackföreningsintresse. Han gick vidare in på frågan om strejkbryteriet
och förklarade, att här föreligger ett försök att utvidga strejkbryteribegreppet.
Han sade för sin del, att det är strejkbryteri. när en person av förvärvsbegär
går in och tar en annans arbete, men inte annars. Ja, på den punkten
vill jag parentetiskt fråga herr statsministern, om han sålunda betraktar

Hvar u
interpellation.
(Forts.)

Nr 31. 22

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

en sådan organisation som Samhällshjälpen såsom en strejkbrytarorganisation
eller icke. För min del anser jag den vara en fullkomligt klar strejkbrytarorganisation
alltigenom. Och det är dock inte på det sättet, att denna organisation
träder in på grund av förvärvsbegär, när andra lämna sitt arbete, utan
den träder in enligt sin proklamerade uppfattning för att gå samhället tillhanda
och göra det sina tjänster. Det sammanknyter jag just med herr statsministerns
uppfattning om att det här är fråga om ett samhällsintresse kontra
ett fackföreningsintresse.

Vad är staten, vad är samhället i detta fall? Ja, enligt herr statsministerns
mening skulle exempelvis i en omfattande konflikt, där vi hade hela arbetarvärlden
stående emot borgarvärlden, samhället vara alltihop utom arbetarvärlden.
Den finge man ta bort. Resten vore samhället. Antag, att arbetarvärlden
representerade, låt mig såga, 55 procent av samhällets medborgare. Enligt
herr statsministerns uppfattning vore de 45 procenten representanter för samhället,
och de 55 procenten vore ställda utanför. Jag tar dessa exempel, därför
att enligt min övertygelse kommer man från början in på villospår, då man
rör sig med begreppet samhälle eller stat kontra fackföreningsintresse eller
kontra vissa klasser. År det någon av herrarna i denna kammare, som kan
draga sig till minnes, huruvida det förts någon diskussion, där någon satt i
fråga, att borgarklassen i samhället uppträder emot samhället? Nej, något sådant
har aldrig förekommit. Varför? Jo, av det enkla skälet, att det samhällsbegrepp,
herrarna röra sig med. sammanfaller med begreppet borgarklassens
samhälle. Så fort man kommer utanför borgarklassens hank och stör, upphör
i själva verket samhället enligt denna åskådning. Samhällsbegreppet och den
borgerliga klassens begrepp komma enligt herrarnas uppfattning att täcka varandra.
Herr statsministern har, såvitt jag förstår, gjort sig till tolk för just
en sådan åskådning, där man anser sig kunna plantera upp å ena sidan någonting,
som kallas samhället, och å andra sidan den klass, som är den största
klassen inom det nuvarande samhället. Det är däri som jag för min del ser
felresonemanget. Herr Lindman gjorde det kanske ännu klarare, när han
sade, att staten måste hålla på sin rätt gentemot arbetarna. Och han tilläde i
sitt replikanförande, att vi ha här Kungl. Maj:t och kronan, som stå kontra
dessa arbetare. Herr försvarsministern uttryckte saken så, att ett arbete,
som utföres på grund av tjänsteplikt, icke kan kännetecknas såsom strejkbryteri.

Ja men, herr talman, det är inte därom vi diskutera, utan vad vi diskutera
gäller detta: har vederbörande militärbefäl här handlat vettigt eller icke? Ha de
handlat med nödig omsikt? Ha de vägt olika faktorer, olika omständigheter
mot varandra? Har det slut, vartill de kommit, varit ett slut på grund av ett
sådant övervägande? När jag läste i tidningarna ett uttalande av den högre
militär, som där hade att säga sin mening, och han sade, att i hans instruktion
fanns icke begreppet strejkbryteri, då stod det klart för mig, att här finns en
åskådning inom dessa kretsar, som är kemiskt ren från varje hänsyn till sådana
överväganden, sådana väganden av psykologiska imponderabilia, om jag så får
uttrycka mig, som i en dylik situation dock måste sägas vara nödvändiga. Ett
högre befäl, som helt frankt förklarar, att i dess instruktion finns icke utrymme
för begreppet strejkbryteri, det ter sig ändå såsom ett ganska egendomligt befäl
i ett samhälle, där man har den ojämförligt största klassen på den linjen,
att den betraktar, bedömer och brännmärker strejkbryteri såsom en ohederlig
och orättfärdig handling. Herr Holmgren sade också i det stycket en sak. som
kastar ett ljus över tankegången på den kanten. Han säde, att detta är en
rättsuppfattning, som inte finns kodifierad i någon lag. och så länge den icke
finns kodifierad i någon lag, har man ingen skyldighet att taga hänsyn till den.
Med all respekt för min högt ärade vän herr Holmgren måste jag säga, att på

Onsdagen flen 2 maj f. m.

23 Nr 31.

flen punkten är det mig fullkomligt omöjligt att förstå honom. Det finns väl
ändå i vårt samhälle en rad av faktorer, många gånger fullkomligt avgörande
faktorer, som vi måste taga hänsyn till. som vi måste väga och inför vilka vi
måste överväga, faktorer, som inte äro inregistrerade i någon som helst kodex,
som inte äro kodifierade. Men de gälla ändå, de verka med hela sin moraliska,
osynliga tyngd, och den statskonst, som inte lar hänsyn till dem, kommer förr
eller senare att bryta nacken av sig. Det är ändå i själva verket på det sättet,
att här ha vi att göra med en omdömesfråga från befälets sida. År det sannolikt.
herr statsminister, att ett befäl, som offentligen helt cyniskt uttalar, att
för sådana sociala begrepp som strejkbryteri o. d. finns ingen plats i dess instruktion.
är det sannolikt, att vi ha större anledning, större förutsättningar
att vänta förståelse från deras sida, att vänta ett rimligt övervägande och handlande
efter klokhet och förstånd, än när det gällde den man, som stod i spetsen
för Kalmar stad och som döptes till »Rättssamhället» under den våldsamma
tidningskampanjen sommaren 1925? För min del. herr talman, börjar jag bli
predisponerad, ja, mer än predisponerad, att antaga, att ett militärbefäl, som gör
uttalanden av det slag, varom här var fråga i denna tidning, därmed har diskvalificerat
sig självt, diskvalificerat sin egen omdömesgillhet i frågor sådana
som dessa.

Jag är inte. herr talman, kompetent att gå in på själva den fackliga sidan av
saken. Den har berörts av herr Törnkvist. Men eftersom herr statsministern
bär, och med en viss rätt, förklarat, att kärnan i denna fråga är frågan om statsintresse
kontra fackföreningsintresse, och eftersom herr Lindman har formulerat
det så. att det är fråga om ett samhällsintresse mot ett arbetarklassens intresse,
så har jag velat göra dessa kätterska erinringar till herrarna och framhålla,
att det kan inte vara rimligt att se saken så enkelt. Vi återkomma till
denna fråga i ett vidare sammanhang, då det förslag, som herr statsministern
lagt på kammarens bord, kommer under behandling. Jag är övertygad, att vi
då ännu en gång skola få en rad deklamationer av herrarna från statsministerns
och herr Lindmans läger om att bär gäller det rättssamhället, här gäller det
för staten att stå på sig gentemot den klass, som dock är, det kunna herrarna
inte trolla bort, den största i samhället. Om ni operera bort den, när ni göra
eder ekvation, så leder det till att ni röra eder med ett statsbegrepp och ett samhällsbegrepp,
som är alldeles rosenrasande.

o Emellertid, i detta särskilda fall är det därför icke riktigt, när herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet försöker förenkla frågan därhän,
att arbete, som utföres på grund av tjänsteplikt, icke kan karakteriseras såsom
strejkbryteri. Utan frågan är den angivna: har man anledning antaga, att militärbefälet
i detta fall har handlat med nödig omsikt och med nödigt hänsynstagande
till även sociala faktorer, vilka ett militärbefäl, som befinner sig i arbetsledareställning,
har skyldighet att räkna med? Jag tror för min del, herr
talman, att de icke gjort det. Och herr statsrådet skulle göra försvarsväsendet
eu tjänst, om herr statsrådet omedelbart ginge i författning om inköpande av
en liten bok och om dess utdelande till sådana här militärer i befälsställning.
Den heter: »Hur man sköter sitt folk» och är författad av disponenten Göranson
i Sandviken. Den boken, herr statsråd och chef för försvarsdepartementet,
skulle gorå. god nytta inom de kretsar, som här otvivelaktigt förfarit på ett
sätt. som gjort sig förtjänt av det klander interpellanten framställt.

Svar å

interpellation.

(Korta.)

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det hade inte varit min avsikt
att ytterligare uppträda i denna debatt. Men då från herr Lindmans och herr
statsministerns sida till mig riktats vissa uppfordringar att närmare precisera
ett fall, då man kunde tänka sig, att samhället behövde hävda sin auktoritet,
så vill jag förklara, att jag inte tänker ge mig in på något spekulativt fall i

Sr 31.

24

Onsdagen den 2 maj f. m.

Svar ä
interpellation.
(Forte.)

det avseendet. Det bör inte vara någon svårighet för herr Lindman att själv
finna ut, att det gives större och mindre svårigheter, större och mindre allvarliga
tillfällen, och det blir alltid, när ett visst förhållande inträtt, en uppgift
att avgöra, huruvida detta förhållande är sådant, att konflikten inte kan lösas
annat än genom att samhället använder sina tvångsmedel. Jag kan inte acceptera
herr statsministerns uppfattning, att problemet skall ställas så, att det
gäller statsintresse mot fackföreningsintresse. Men i anledning av herr statsministerns
yttrande vill jag säga, att min kännedom om fackföreningsrörelsen
gör, att jag vet, att inom denna finnes så mycken allmänanda, att jag ingalunda
på något sätt anser det otänkbart, att även inom fackföreningsrörelsen en
opinion skulle kunna mobiliseras mot en arbetargrupp inom samhället, vilken
uppställde orimliga krav. Jag vill emellertid tillägga, att jag mycket väl kan
tänka mig, att andra grupper än arbetargrupper kunna ställa sådana krav, att
situationen kan bli sådan, att det blir nödvändigt för staten eller för samhället
att hävda sin auktoritet.

Herr Lindman förklarade, att vi medborgare i allmänhet inte ha att avgöra,
om ett fall är stort eller litet, om anledning finns att uppträda på det eller det
sättet, om skäl föreligga att ingripa hårt eller att taga det hela med förstånd.
Och herr Lindman tilläde, att det är Kungl. Maj:t, som därvidlag skall använda
sitt omdöme. På det har jag bara att svara: om det skulle uppstå eu allvarlig
situation, goda makter, ge oss då en annan Kungl. Maj :t än den nuvarande,
en Kungl. Maj :t med omdöme.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Min replik kan bli mycket kort.
Jag vill gratulera herr Hansson till att han som tankeexperiment i detta fall
hellre använder en annan grupp, som skulle uppträda med för stora anspråk
mot samhället. Jag förstår mycket väl, att han länkar in sin tankegång i den
riktningen, att han uppställer den bilden framför sig, när det är fråga om att
från fackföreningshåll få fram en opinion till samhällets stöd.

Herr Engberg framkastade bl. a. den frågan: har någon hört, att man någonsin
från borgerligt håll betecknat något av vad som göres på den borgerliga sidan
såsom stridande mot samhällets intresse? Ja, jag har hört oändligt många
gånger, t. o. m. när det gällt arbetsgivare, att man mött en ganska enhällig
opinion, som fördömt vissa arbetsgivares uppträdande. Det har alltså ej
sällan förekommit sådant, som gjorts på ett borgerligt håll, som man på andra
borgerliga håll förklarat stå i strid mot samhällets intressen. Att icke herr
Engberg hört detta, beror väl på. att herr Engberg mycket ofta förefaller vara
politiskt enögd och att han nu därtill visar sig höra utomordentligt illa på sitt
högra öra.

Herr Engberg yttrade vidare att här kan inträffa en sådan situation, att eu
arbetaropinion, som uppbäres av 55 % av samhällets medlemmar, skulle kunna
ställas mot ett samhällsintresse, representerat av 45 % av dess medlemmar.
Detta har varit möjligt tidigare. Men nu är det så ordnat att de 55 procenten
i vårt samhälle ha möjlighet att bestämma, vad som enligt majoritetens mening
är ett samhällsintresse. Det går emellertid icke att göra, som herr Engberg
brukar, nämligen att dra ett streck mellan dem, som ha den ena eller den andra
inkomsten, så att de, som stå under en viss förmögenhets- eller inkomstgräns
hysa en enhetlig uppfattning och alla de andra en annan samhällssyn. Människorna
äro dock icke maskiner utan tänka ofta olika även inom samma, yrkesställning
eller i samma inkomstgrupper. Det är därför uppenbart, att den
fara, som herr Engberg målade upp, att en minoritet inom samhället skulle,
när det gäller en samhällets egen verksamhet, varaktigt kunna framhäva
sina intressen gentemot en samhällsmajoritet, numera förlorat all verklig
betydelse.

Onsdagen den 2 maj f. in.

25

Nr 81.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 3 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8.

Härefter föredrogos vart för sig

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion, II: 382, angående åvägabringande av utav staten understödd
bildningsverksamhet med utnyttjande av rundradio; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 93. i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning av viss
del av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande mötesplats Axvalls
hed; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående inköp av mark till
broslagningsplats för Bodens ingenjörkår.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 95, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringar med avseende å fortsätt -ningsskolans anordnande jämte i ämnet väckta motioner anförde:

Herr Eklund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i anslutning till
punkt 5 i utskottets förslag framställa ett önskemål och en vädjan till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Denna punkt avser frågan om, på vilken tidpunkt skoldistrikten skola få lov
att förlägga fortsättningsskolans undervisning. Då propositionen kom fram,
väckte den på flera håll en viss förundran över, att herr statsrådet syntes ganska
obenägen för att låta förlägga fortsättningsskolans första årskurs till försommaren,
omedelbart efter det folkskolans vårtermin slutat, samt låta de lärjungar,
som då slutat folkskolan, övergå till fortsättningsskolan. Nu är det
dock så, att för stora delar av landsbygden är försommaren den lämpligaste tiden
för en fortsättningsskolekurs och i många fall av flera skäl den enda lämpliga.
På landsbygden kan man icke nu med fördel anordna fortsättningsskolan
såsom aftonskola. De längre avstånden, höstmörkret o. s. v. lägga hinder i
vägen därför. Och fortsättningsskolan måste därför bli en dagskola med full
läsdag. Vidare måste man för fortsättningsskolan använda folkskolans lärare
och lokaler, vilket gör, att endast de tider, då folkskolan har ferier, stå till förfogande
för fortsättningsskolan. Tänker man först på julferierna, äro de i regel
för korta, för att man där skall kunna passa in en fortsättningsskolekurs om
6 veckor. Och därtill kommer, att en stor del av barnen äro förhindrade att då
deltaga i en sådan kurs på grund av konfirmationsundervisning. Återstår då
sommarferierna. Den senare delen av dessa ferier som förordats i propositionen
är enligt mitt förmenande en mycket olämplig tid. Det har allmänt klagats
över, att skolarbetet ger ett sämre resultat under dessa årets varmaste
veckor i juli och augusti. Därtill kommer för landsbygdens del den mycket
viktiga omständigheten, att detta är just den tid av året, då man allra bäst behöver
de äldre barnen hemma för att hjälpa till med rensningsarbete, skördearbete
m. m. sådant. Särskilt vid det mindre jordbruket måste då familjens
alla medlemmar hjälpa till, om man på dessa få veckor, som stå till buds, skall
hinna med allt arbete, som måste utföras, innan höstregnet kommer. Försöker

Ang.

vissa änd
ringar med
avseende å
fortsättningsskolans
anordnande.

Nr 31. 26

Onsdagen den 2 maj f. m.

Ang.

vissa ändringar
med
avseende å
fortsättningsskolans
anordnande.

(Forts.)

man då vid den tiden från skolstyrelsernas och lärarnas sida tvinga de äldre
barnen till fortsättningsskolan, så blir det naturligtvis svåra slitningar mellan
dessa och barnens föräldrar. Och därtill kommer, att all den förargelse man
åstadkommer är alldeles onödig, därför att från samma håll, d. v. s. från föräldrarnas
sida, allmänt förklaras, att man på försommaren utan större svårighet
kan undvara de äldre barnen under 6 veckors fortsättningskurs. Jag har
varit ledamot av fortsättningsskolestyrelse under flera år, och jag vet, att det
finnes många skoldistrikt, där man under övergångstiden med skolmyndigheternas
goda minne haft första årets fortsättningsskolekurs förlagd till försommaren
omedelbart efter folkskolans vårtermin, så att de lärjungar, som då slutat
folkskolan, fått gå över till fortsättningsskolan. Dessa skoldistrikt skulle
nu måhända bli tvingade att helt eller åtminstone delvis lägga om denna ordning.
Man förstår då. vilka svårigheter det skall innebära för dessa, där man
vant sig vid en god och för orten lämplig ordning, varom alla parter varit överens.
att övergå till en olämplig, och enligt båda parternas mening sämre sådan.

Nu hade man emellertid hoppats, att den utredning, som det talas om i propositionen,
skulle leda till. att man ej skulle behöva göra en sådan ändring, som
på samma gång skulle innebära en försämring. Men jag måste bekänna att
man har blivit något besviken, då man av propositionen såg, att herr statsrådet
var åtskilligt omedgörligare än skolöverstyrelsen, som man ju eljest brukar klaga
över på sina håll. Nu har ju statsutskottet återigen varit mera tillmötesgående
och mjukat upp Kungl. Maj ds förslag, och nu vill jag för min del så
gärna hoppas, att herr statsrådet icke skall ha något egentligt att invända mot
den uppmjukning, som statsutskottet här gjort.

I detta sammanhang skall jag be att få uttala mitt erkännande och min
tacksamhet till statsutskottet för det tillmötesgående, som det i detta fall visat
mot landsbygdens skoldistrikt. Men ännu tacksammare skulle jag ha varit, om
utskottet velat föreslå, att i andra raden i utskottets kläm vid punkt 5 skulle
strykas bort dessa tre ord: »till en del», så att stycket hade fått följande lydelse:
»Där Kungl. Maj:t finner skäligt medgiva, må undervisningen i fortsätt -ningsskola kunna förläggas till det läsår» o. s. v. enligt utskottets förslag. Nu
är ju utskottet enigt om den där formuleringen, och det tjänar alltså icke mycket
till att komma med något yrkande. I förhoppning om. att frågan snart
skall komma upp igen. skall jag därför i dag avstå från att komma med något
annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

För att intet missförstånd skall uppstå, vill jag till sist säga, att i motsats
mot vissa andra, som vid olika tillfällen gjort anmärkning på denna punkt, vill
jag ej vara med om några inskränkningar i fortsättningsskolans lästid och verksamhet.
Då frånser jag naturligtvis sådana fall, där motsvarande och fullvärdig
kompensation erhålles, genom att lärjungarna gå i annan skola. Jag sätter
mycket stort värde på fortsättningsskolan och anser, att den har en mycket betydelsefull
uppgift att fylla. Men jag tycker, att det går för långt, om man
skulle tvinga skoldistrikten att förlägga undervisningen till en för vederbörande
orter olämplig tid och på det sättet alldeles i onödan framkalla svårigheter
och slitningar, något som också inverkar menligt på skolarbetet och förtroendet
för fortsättningsskolan över huvud.

Jag vill sluta med en vördsam hemställan till herr statsrådet och regeringen,
dels att de måtte taga största möjliga hänsyn till de framställningar, som komma
att göras om att få förlägga undervisningen i fortsättningsskolan till försommaren
under det läsår, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan,
och dels att herr statsrådet ville medverka till, att vi snarast möjligt måtte få
ännu något friare bestämmelser i detta avseende.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talmani Då jag sistlidne lördag begärde
ordet i denna fråga, trodde jag ej, att den skulle komma i en sådan si -

Onsdagen don 2 maj f. in.

•27 Nr 31.

1 nation, smil nu kommit den till dol. genom att don förekommer omedelbart
etter den bär storpolitiska ordtumeringen. De frågor, som komma omedelbart
etter en sådan ordkamp, får man ju ingen att ha intresse för.

Nu bär det blivit så, att jag här antecknat eu blank reservation, och då får
,la8'' ju i alla tall en liten smula framhålla skälen, varför jag så gjort.

Det är alldelesostridigt, att om den obligatoriska fortsättningsskolan bär
slätt rätt stor strid ute i Sveriges bygder. Och man förvånar sig ej över, att
så blivit fallet, ty i grund och botten är nog Sveriges befolkning, lantbefolkningen
inbegripen, tämligen mån om, att barnen skola få en god undervisning.
Det är man nog sams om på alla håll. Nu har kanske också något härtill
bidragit den stora strid, som stått om folkskolan som bottenskola. Man
visste ej då, ^ vart detta skulle komma att leda hän. Nu är denna sak en
smula bortblåst, och man kan mera samla sig omkring folkskoleproblemet.
Det är klart, att i de kommuner, där man aldrig haft fortsättningsskola, man
kunde betrakta detta som en nyhet, och att den liksom alla andra nyheter där
förefallit besvärlig. Men även i de kommuner, där man länge haft fortsättningsskola,
var det ändå, en tämligen kinkig .historia med den här lagen om
fortsättningsskola, och jag skulle vilja uttrycka den meningen, att det var
en smula olyckligt, att denna lag fick för mycket i sig av reglerande bestämmelser.
Den är skarpt skuren. Det skall vara så och så beträffande tid
och allt dylikt. . Det kan jag bekräfta av erfarenheterna från min egen kommun.
o Där ha vi haft fortsättningsskola i 30 år. Men nu skulle vi passa in
det så, att vi skulle följa lagens bestämmelser. Vi skulle taga en smula hänsyn
till befolkningen och givetvis ä,ven i någon mån taga hänsyn till lärarna,
ty på landsbygden . kan det ej komma i fråga annat, än att det
bill- samma lärare ^ i fortsättningsskolan som i folkskolan. Och det var
sannerligen . bra svårt att koppla ihop dessa saker. Man fick tämligen
klart för sig att i dessa bestämmelser om fortsättningsskolan var det
en hel del saker, som ej voro så förfärligt avgörande, om de skulle tydas alldeles
efter bokstaven. Man kunde visserligen begära dispens och begära att
la gorå ändringar, men det är ett lotteri. Man fick knopa ihop det. så gott
man kunde. Nu har fortsättningsskolan tagit sig den stora uppgiften att
vara yrkesbetonad, och vad beträffar de kvinnliga disciplarna bör den någotsånär
kunna vara det. Men beträffande gossarna är det icke mycket hopp
om den saken. Det kan bli något för dem, som ha intresse därför, där kan
man öppna en liten tittglugg. Det är det hela. Något rationellt kan det ej
bil med yrkesundervisningen i fortsättningsskolan. Det kan man vara på detklara
med. Man kan verkligen ej få en undervisning, som duger, lika fort.
som man skriver ner bestämmelserna därom.

Nu ha vi också alldeles nyligen här i kammaren gjort ett uttalande, att
tyngdpunkten skulle läggas på modersmålet och räkning, och jag var en av
clein, som anslöto sig därtill just pa den grund, att varthän en gosse eller
flicka kommer ut och får sin verksamhet som medborgare, behöva de därvid
vara hemma i modersmålets behandling och räkning. Var de ställas i samhället.
är detta det viktigaste och bör därför vara grundläggande. Nu förmodar
jag — och kanske jag kan säga, att jag hoppas — att detta uttalande från
andra kammarens sida kommer att visa sig fruktbärande, att det blir på något
salt och 1 någon män uppmärksammat. Och det är en viktig sak. Men om det
sa gör, har jag verkligen svårt att förstå, varför, när man nu har släppt efter
på en del av de ytterst rigorösa bestämmelserna, man är så rädd för att gå
litet längre i fråga om att släppa efter. Det förstår jag icke. Men det tyder
pa att den bär lagen om fortsättningsskola är icke det minsta skild från en
del andra författningar och lagar, varmed vi blivit lyckliggjorda i vårt land
pa senare tider, lagar och författningar så teoretiskt rätdragna, att, när de

Ang.

viösa andvin
ar med
avse>nde ä
forlsäVningss
k olans anordnande.

(Forts.)

Er 81. 28

Onsdagen den 2 maj f. m.

Ang.:

vissa ändringar
med
avseende å
fortsättning8-skolans anordnande.

(Forts.)

gällt i några år, man fått mjuka upp dem och plocka i alla hörn. Jag tycker,
att det är ett olämpligt tillvägagångssätt. Man skulle icke taga mer för sig i
första taget, än att man kunde vara säker på, att det kunde genomföras. Sedan
skulle man kunna komplettera och göra förbättringar. Det ^tycker jag
vore den rätta vägen. Men här går man, som sagt, liksom på många andra
områden, en motsatt väg. Man gör strama och skarpa bestämmelser från
början och sedan lättar man på dem. Det åstadkommer en viss osäkerhet, och
man är ej riktigt på det klara med, vart man egentligen siktat med de här
bestämmelserna på detta område liksom på många andra.

Nu är det ett faktum, att åtskilliga kommuner nog ha en rätt allvarlig
tanke på att införa sjuårig skoltyp. Ja, då säger man, att det måtte räcka
med ett års fortsättningsskola. Man säger, att på en omväg kan det gå. Och
det kan ju hända kanske, att efter mycket sökande de få sig meddelat, att
deras dispensansökan bifallits. Men det är lika stor utsikt till att den misslyckas.
Detta verkar givetvis avhållande på kommunerna från att mera ingående
sysselsätta sig med problemet om den sjuåriga folkskolan. Jag vet,
att så är förhållandet på ett par ställen i min hemort. Hade vi det åter obetydligt
klart, att den sjuåriga folkskolan berättigade till ettårig fortsättningsskola
d. v. s. 180 timmar, då komme vi säkerligen att införa sjuårig folkskola
med sju årsklasser. Men nu veta vi icke, vad resultatet skulle bliva, och därför
göra vi sannolikt icke detta. Alltså, såvitt jag kan se, motverkar man
sitt eget syfte just med dessa bestämmelser om dispenser. Varför skall man
egentligen behöva be och tigga, att man skall få ordna denna sak på ett praktiskt
sätt?

Jag kan sannerligen icke förstå, varför en skolkurs av ett helt år skall vara
underlägsen 180 timmar i en fortsättningsskola, ty den undervisningsplan,
som man skall begagna i dessa skolor, skall ju behörigen fastställas. Sålunda
kan jag icke inse, att hinder skulle möta på sådan grund. Jag tycker, att
det är ett oerhört plåstrande, som här gör sig gällande. Jag tror, att det hela
kunde göras litet mjukare. Detta sätt är icke tillfredsställande. Det väcker
icke det rätta förtroendet, det säger jag rent ut. Det är verkligen så ställt, att
forsättningsskolan behöver vinna den sympati och det förtroende, som kan
uppbringas för densamma. Det är icke tu tal om den saken, ty denna skola
har mötts av synnerligen starkt motstånd på många håll just på grund av de
rigorösa bestämmelserna. Jag har velat göra mig till tolk för en mening, som
företrädes av många skolrådsledamöter och delas av många andra över ett vitt
utbrett område, nämligen att man bör kunna åtminstone delvis bibringa fortsättnings
skolans kunskapsstoff i folkskolan. Man behöver väl icke vara så
förskräckligt kinkig i att hålla på det formella, rörande timantalet m. m. Det
är allt detta, som alstrat aversion mot fortsättningsskolan på många håll. Det
vore glädjande, om verkligen denna gren av folkskolan kunde vinna samma
sympati, som fanns t. ex. i min uppväxttid, när folkskolan var hållen som en
ögonsten bland lantbefolkningen. Det är någonting, som kommit emellan och
som man bör ju förr dess hellre bortarbeta. Det kan göras, utan att kunskapsstoffet
behöver bringas ned det minsta. Man bör, med ett ord sagt, koncentrera
vår folkskola, så att hon blir en verklig folkskola. Särskilt bör man söka giva
modersmålet och räkning en framskjuten plats, ty dem behöva alla. Det får
icke bli så, att man bara sätter upp åtskilliga ämnen utan praktiskt gagn på
fortsättningsskolans läroplan.

Jag har bara velat uttala detta, herr talman, och jag har icke något yrkande.

Herr Bengtsson i Xorup: Herr talman! Då den föregående ärade talaren
icke gjorde något yrkande, skall jag icke gå närmare in på saken. Jag lind -

Onsdagen den 2 maj f. m.

29 Nr 81.

rar blott, vad lian egentligen inlade i att man icke skulle vara så »kinkig».
Kanske rent av han menade, att det vore bäst att taga bort hela tvånget med
iortsättningsskolan.

Det var emellertid ieke lör att säga detta, som jug begärde ordet, utan det
var lör att rikta en vädjan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att, när författningen skall utformas angående ettåriga fortsättningsskolan
med 180 timmar, det då läges hänsyn till ämnet hushållsgöromål,
som ju i den ettåriga fortsilttningsskolan icke får det utrymme, som
är önskligt. Det torde bliva nödvändigt att förlägga några av fortsättningsskolans
ämnen till exempel modersmålet och matematiken till det sjunde skolåret,
så att det sedan i fortsättningsskolan blir så mycket som möjligt och
minst 120 timmars undervisning i hushållsgöromål. Det torde nämligen förhålla
sig så att ute på landsbygden finnes det intet ämne i fortsättningsskolan,
som är så populärt både bland föräldrarna och särskilt bland flickorna som
just denna undervisning i hushållsgöromål. Det är naturligtvis icke bara
därför, som man skall gynna detta ämne, utan det är framför allt därför, att
det är både nödvändigt för de uppväxande flickorna och nyttigt för land
och folk, att på detta område gives den bästa undervisning, som kommer de
blivande husmödrarna till ovärderlig hjälp att sköta sina hem.

Därför ber jag att få vädja till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att när författningen utformas, det tages hänsyn till det av mig
uttalade önskemålet.

För övrigt, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av herr Olssons i Kullenbergstorp anförande.

Jag håller före, att det medför svårigheter, att man omarbetar de grundläggande
bestämmelserna för fortsättningsskolan varje år. Jag tycker
för min del, att det varit nästan ändamålsenligare, om man icke lagt fram
denna proposition i år, utan väntat tills den kunde tagas upp i samband med
den fråga, varom riksdagen skrev i fjol. Då kunde allt hava behandlats på
en gång. Emellertid, när den kungl. propositionen framkommit och motioner
väckts, tyckte vi på avdelningen i statsutskottet, att det icke vore riktigt att
avvisa det hela med hänsyn till den skrivelse, som tidigare avlåtits.

Jag tror i alla fall. att det är i hög grad önskligt, att man kommer till stabilitet,
ty detta ständiga ändrande av föreskrifterna är ägnat att framkalla
oriktiga föreställningar och osäkerhet på detta område. Jag kan icke tolka
herr Olssons i Kullenbergstorp anförande på annat sätt än så. att han själv
måste vara i någon mån ett offer för den osäkerhet, som ute i landet gjort sig
gällande beträffande lagstiftningens ståndpunkt i dag eller vid varje särskilt
tillfälle. Han anförde här de fall, då man går över till den sjuåriga folkskolan
och inarbetar i kursplanen för det sjunde skolåret en del av fortsättningsskolans
lärostoff. Han höll före, att skoldistrikten våga icke göra detta,
därför att de sväva i ovisshet om, huruvida de därmed skulle få rätt att hava
endast ettårig fortsättningsskola som påbyggnad. Jag vill då säga, att den
ändring i föreskrifterna på detta område, som herr Olsson i Kullenbergstorp
närmast berörde, är ju utfärdad. Skoldistrikten kunna med den lagstiftning,
som gäller, innan den nya, som vi hava att behandla, träder i kraft, vara
fullkomligt säkra på, att om de inrätta en sjuårig folkskola och i kursen för
den sjunde klassen inarbeta så mycket av fortsättningsskolans stoff, som minst
motsvarar det ena fortsättningsskolårets kursmoment, då meddela de högsta
skolmyndigheterna på grund av den nu gällande författningen tillstånd att anordna
ettårig fortsättningsskola. Jag vet, att herr Olsson i Kullenbergstorp
i olikhet med en hel del andra människor verkligen läser författningar och så -

Ang.

vissa ändringar
n i edar
seende u
fortsättningsskolans
anordnande.

(Forts.)

Nr 31. 30

Onsdagen den 2 maj f. m.

Ang.

vissa ändringar
med
avseende å
f ortsättning sskolans
anordnande.

(Forts.)

dant. Då även lian ger uttryck åt osäkerhet, anser jag det önskvärt, att det
klargöres här i debatten, att på denna punkt behöver ingen tvekan råda, under
förutsättning nämligen, att skoldistrikten hava sina skolor väl ordnade och
kunna inarbeta dessa kursmoment i det sjunde skolårets kurs.

I övrigt vill jag framhålla som angeläget på detta område enligt min uppfattning,
att vi få det sjunde skolåret i folkskolan omlagt i praktisk riktning.
Jag har på mitt ansvar föredragningen av 1919 års undervisningsplan. När
jag handlade detta ärende, var det största bekymret hos mig, att undervisningsplanen
beträffande det sjunde skolåret var lagd icke som tillskott till
folkskolkursen med nytt ämnesstoff i förhållande till de sex föregående årens,
utan att man anordnat den sjuåriga folkskolan så, att man på det sjunde året
bredde ut den sexåriga folkskolekursen. Det blev visserligen möjlighet till fördjupade
studier, när man bredde ut kursen i stället för att tillägga något nytt.
Jag sökte emellertid att omarbeta undervisningsplanen i denna punkt så mycket
som möjligt. Men i det yttrande, jag hade till statsrådsprotokollet, när
undervisningsplanen antogs, framhöll jag som ett viktigt önskemål att få det
sjunde skolåret omarbetat i praktisk riktning. Efter genomförandet av fjolårets
skolbeslut är det ett mycket viktigt behov att genomföra denna reform
fortast möjligt, så att vi alltså få den sexåriga folkskolan, som bildar grunden
i skolväsendet och har gemensamt kunskapsstoff, samt giva det sjunde skolåret
en praktisk inriktning och låta barnen där övervägande sysselsätta sig
med sådana ämnen, som äro av särskild betydelse för det praktiska och medborgerliga
livet. Får man en sådan omläggning av det sjunde skolåret i praktisk
riktning och lägger man där särskild vikt vid sådana delar av modersmålsundervisningen,
som äro av särskild betydelse för blivande medborgare och
arbetsmänniskor, och vid räkneundervisningen, som blir inriktad på det praktiskå
livets förhållanden, då blir detta sjunde skolår på ett helt annat sätt
ägnat att träda i stället för det första fortsättningsskolåret. Ur alla synpunkter
skulle jag vilja framhålla som den viktigaste angelägenheten på detta
område att icke bara lappa på fortsättningsskolbestämmelserna utan att beträffande
själva folkskolundervisningen fullfölja den tanke, som i varje fall
var vägledande för de ändringar, som gjordes från min sida i undervisningsplanen
i syfte att giva det sjunde skolåret en praktisk inriktning.

Jag skulle vilja tillägga, att får man kurserna omlagda, så är det enligt
mitt förmenande en synnerligen tänkbar väg att lägga de 180 timmar av fortsättningsskolan,
som återstå, i så nära anslutning som möjligt till det sjunde
skolåret. Det skulle vara till stor nytta att få det ordnat på det sättet. Jag
kan för min del icke tillmäta de invändningar, som man gör mot detta att få
fortsättningsskolan i tämligen nära anslutning till den avslutade folkskolan,
så stor betydelse, att desamma överväga de fördelar, som barnen hava av en
sådan anordning.

Således, herr talman, när diskussionen om fortsättningsskolans anordnande
kommit att äga rum, skulle jag vilja uttrycka som närmast liggande önskemål,
att man får det sjunde skolåret praktiskt inriktat och sedermera kan foga de
180 timmarna i fortsättningsskolan i så nära anslutning till detta sjunde skolår,
att föräldrar, barn och hem få de minsta möjliga svårigheter. Jag tror. att
både folkskolan och fortsättningsskolan skulle vinna väsentligt på en sådan
omläggning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Grapenson: Herr talman! Hur värn vän till vår folkundervisning man
än må vara, måste man dock beträffande fortsättningsskolan fråga sig, huruvida
denna skolform har att påräkna någon större framtid. Jag har under de närmast
gångna året arbetat rätt mycket med att söka sätta fortsättningsskolan på

Onsdagen den ''i maj f. in.

.■il Nr 31.

fotter i en större lappmarksförsamling. Vid de föräldramöten, som där hållits,
liar man fått höra de mest förbittrade uttalanden mot nu ifrågavarande
skola och även uttalanden, vilka i anledning av fortsättningsskolans tillkomst
gått i misskrediterande riktning för folkskolan. Det är icke underligt, att
det för lappmarksbefolkningens barn, vilka kunna hava att färdas 6—7 kilometer
till och från fortsättningsskolan och delvis vintertiden i mörker och kyla,
kunna uppstå svårigheter av olika slag under skolgången. Det är fattigt i
månget hem däruppe. Då jag uppmanade föräldrarna att skicka sina barn
till fortsättningsskolan, kunde jag få t. ex. följande svar: »Tag barnet, giv det
mat och kläder; då får ni undervisa det bäst ni vill; ty vi hava icke råd att alltfort
skicka gossen eller flickan till skolan. Barnet är nu stort nog att kunna
tjäna sitt uppehälle; vill ni fortsätta med eder undervisning så tag det, men
sköt då om det och giv det mat, kläder och allt vad det behöver.» Det förefaller
därför ofta hopplöst att tänka sig, att denna nya skola någon gång kan
bliva så populär, att den kan göra sådan nytta, sonx man tänkt sig.

Den linje, som dock enligt min uppfattning kan tänkas vinna en viss förståelse,
är den yrkesbetonade fortsättningsskolan, om den förnuftigt anpassas
efter rådande förhållanden. Den borde omfattas med större intresse än vad
nu synes vara fallet. Jag har motionerat i föreliggande ärende och därvid
framställt vissa yrkanden. Dessa hava dock sedermera blivit i viss mån tillgodosedda
genom den kungl. propositionen, vilken framlades efter motionens
avlämnande. Beträffande det av mig påyrkade medgivandet har man sålunda
icke ställt sig helt avvisande, men man har dock stipulerat, att den
andra årskursen efter tillämpandet av ett dylikt medgivande icke får börja
sin verksamhet förrän tidigast ett år efter det undervisningen i den första
årskursen avslutats. Ett större läraremöte i min hemort uppfordrade mig i
påsk att energiskt protestera mot en bestämmelse, som så litet som den nu
angivna tog hänsyn till föräldrarnas berättigade intressen.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, då jag förstår, att ett sådant icke
från min sida betyder något mot ett enigt utskott. Men jag har i varje fall
i anledning av de ytterst nedslående erfarenheter, som jag har beträffande fortsättningsskolan
och dess sannolika framtid, icke kunnat underlåta att vid
detta tillfälle helt kortfattat framlägga något litet av dessa erfarenheter och
få dem intagna i kammarens protokoll.

§ 7.

Hans excellens herr ministern för (utrikes ärendena Löfgren avlämnade
Kungl. Maj ds proposition, nr 250, angående godkännande av en mellan Sverige
och Spanien undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat.

Nämnda proposition bordlädes.

§ 8.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande, nr 95, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringar med avseende å fortsättningsskolans
anordnande jämte i ämnet väckta motioner, och yttrade därvid:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då herr Bengtsson i Norup
framkastade någonting, som kunde antyda, att jag icke vore så väl förtrogen
med dessa saker, vill jag säga, att då jag varit skolrådsledamot i en
kommun, där vi hade fortsättningsskola ett trettiotal år tidigare än det blev
i lag ålagt att hava dylik skola, tror jag, att herr Bengtsson i Norup var
litet tidigt ute med sitt omdöme. För övrigt skall jag icke bemöta honom.

Ang.

vinm ändringar
med
afseende ä
fortsättningsskolans
anordnande.

(Forts.)

Ang.

vissa ändringar
med
avseende å
fortsättningsskolans
anordnande.

(Forts.)

Nr 31. 32

Onsdagen den 2 maj f. m.

vissa ändringar
med
avseende å
fortsättning sskolans
anordnande.

(Forts.)

Herr Rydén ansåg, att jag var icke alls så klar som jag borde vara i denna
fråga. Jag erkänner naturligtvis mycket gärna, att jag icke har den stora
klarhet, som han besitter i fråga om fortsättningsskolan. Men hur stor hans
klarhet än var, så har han dock nu i denna fråga fått slå en smula på reträtt
och söka ändra på bestämmelserna sådana de först skrevos. Ty jag antager,
att bestämmelserna från första början voro mera i överensstämmelse med herr
Rydéns åskådning än nu, sedan de blivit en liten smula uppmjukade.

Sedan sade herr Rydén, att jag farit alldeles vilse, när jag trott, att man
icke, även om man införde sjuårig folkskola, kunde vara säker om att slippa
ifrån med allenast ettårig fortsättningsskola. Redan med de nuvarande bestämmelserna,
sade han, kunde man vara säker att i ett sådant fall icke behöva
mer än ett år i fortsättningsskolan. Ja, men sedan sade han ju själv, att
skolöverstyrelsen skall bifalla en framställning, och han sade, att detta sker
under förutsättning, att det hela är ordnat så, att det kan bifallas. Det är
just det, som man är rädd för ute i kommunerna, nämligen att det skall haka
upp sig på någon punkt, så att en framställning icke bifalles.

Herr Rydén sade vidare, att han hela tiden hade önskat, att det sjunde skolåret
skulle meddela undervisning i praktisk riktning. Ja, det vilja vi säkert
också på landsbygden, men det kan ju hända, att herr Rydén och jag icke ha
precis samma uppfattning om vad som är praktiskt. Om jag läser igenom
den långa och digra förteckningen över de ämnen, som kunna upptagas till
undervisning i fortsättningsskolan, finner jag där åtskilliga ämnen, som jag
icke alls kan anse vara praktiskt att ha på folkskolans nivå. Vad säger herr
Rydén om ett sådant ämne som geodesi? Det är ändå ett av de ämnen, som
man kan välja att ge undervisning uti. Jag kan räkna upp flera dylika. Jag
tror, att det allt som allt är 80 stycken ämnen, som man kan välja ibland.
Jag tycker verkligen, att det nästan skulle behövas ett universitet för alla
dessa ämnen. Jag förmodar emellertid, att herrarna ha tyckt, att det är att
lägga undervisningen praktiskt. Jag måste för min del reagera emot detta,
och jag fruktar för att det aldrig skall gå att få en sjuårig folkskola efter sådana
linjer ute på landsbygden. Däremot tror jag. att herr Weijnes motion
ger uttryck åt en mera praktisk uppfattning om denna sak.

Jag vågar för min del uttala den förhoppningen, att kommunerna skola lämnas
klart besked om att när de ha den sjuåriga skolan och denna är tillfredsställande
ordnad, så skall det räcka med ett års fortsättningsskola på 180
timmar.

Herr Rydén: Herr talman! Jag förstår verkligen icke, var herr Olsson

i Kullenbergstorp läst någonstans, när han kommer och säger, att det finns
80 ämnen i fortsättningsskolan, däribland geodesi och sådant. Fortsättningsskolan
har tre ämnen, nämligen i den yrkesbestämda skolan arbetskunskap,
medborgarekunskap och modersmålet och i den allmänna skolan medborgarekunskap,
modersmålet och en på orten och näringslivet inriktad undervisning
i naturkunnighet. Dessutom kan räkning ingå som en detalj i detta. Det
är klart, att det därvid kan komma in något tal i en räkning, som kan tangera
vad herr Olsson i Kullenbergstorp talade om, men antalet ämnen är som sagt
var endast tre, och dessa äro sådana, som kunna vara av särskild betydelse
för den praktiska och medborgerliga gärning, som väntar barnen ute i livet.

Eftersom herr Olsson i Kullenbergstorp ville särskilt antyda, att jag på
denna punkt skulle representera den hårda handen och viljan, vill jag också
säga, att förslaget om den tvååriga fortsättningsskolan utarbetades ju på sin
tid av folkundervisningskommittén, i vilken satt bland annat en hel mängd
representanter för det praktiska livet. Jag var icke alls med, herr Olsson i
Kullenbergstorp, utan det var representanter för skolväsendet och för det

Onsdagen den 2 maj i. m.

33 Nr 81.

Praktiska livet. Jag kan ju nämna en sådan man som brukspatron Ljungberg,
dåvarande chef för Kopparbergs bergslag. Det var en av industriens
1 denna kommitté. Där satt vidare Paul Hellström, kanslirådet TigerschiöM,
Jansson i Djursätra och sådana personer, som rakt icke kunna anses
vara sa förfärligt fjärran från det praktiska livet och dess förhållanden.

I den nämnd, där jag var med, och som stod under ledning och ordförandeskap
av landshövding de Geer, funnos också åtskilliga representanter för det
praktiska livet och industrien. För att taga ett exempel från herr Olssons i
Kullenbergstorp eget län kan jag ju nämna agronom Ljung på Svalöv. Denna
nämnds medlemmar, som visst icke representerade några ensidiga skolintressen,
gingo dock alla in för den tvååriga fortsättningsskolan. Det är klart, att
när det ratt en sådan fullständigt enhällig uppfattning bland alla dessa personer,
så går man icke in till riksdagen med ett förslag, som bryter sönder
allt detta.

Jag bär emellertid för min del alltid gatt ut ifrån, och jag gjorde det
senast vid fjolårets debatt om den stora skolreform, för vilken man då drog
upp huvudlinjerna, att när det gäller övergången, skall man förfara med
smidighet och varsamhet och sa långt det är möjligt försöka taga hänsyn till
olika förhallanden. Detta har även gällt fortsättningsskolan. Yad jag" emellertid
hela tiden stritt emot sa gott jag har kunnat har varit de ansatser, som
gjorts för att helt och hållet förkväva den för att icke få den till stånd.

Jag tror, att vi skola nog även på detta område så småningom komma att
finna varandra, så snart man är överens om att fortsättningsskolan är en god
och för vår ungdom nyttig skola, och att det gäller att ordna den så, att
den blir sa praktisk och nyttig som möjligt och att den icke kommer att på
något oskäligt sätt verka betungande, sedan folkskolans kurser äro avslutade.
Det är min övertygelse, att vi nu äro på väg att finna varandra. Jag tror.
att den spänning, som en tid syntes vara ganska stark, nu befinner sig i upplösning
och att vi, liksom när det gällde att finna former för folkskolans arbete,
vilket först skedde efter många strider och funderingar och olika försök,
skola komma att finna varandra även i gemensamt arbete för fortsättningsskolan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av väckta motioner om anslag till uppförande av en ny~
byggnad för paleontologiska institutionen vid universitetet i Uppsala; och
, nr 9J, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 149, gjorda framställning angående bidrag till de allmänna
läroverkens ljus- och vedkassor; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
andrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen den 16 maj 1884 angående patent
dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 35 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § i lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande
hyra.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 31 o

Ang.

vissa ändringar
med
avseende d
fortsättnings•
skolans anordnande.

(Forts.)

Nr 31. 34

Onsdagen den 2 maj f. m.

Ang. utredning
om införande
av
obligatorisk
sjukförsäkring.

§ 10.

Till avgörande företogs härefter andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning
av väckt motion angående utredning om införande av obligatorisk sjukförsäkring
i Sverige.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 39,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Berglund föreslagit, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
av utredning rörande införande snarast möjligt av obligatorisk sjukförsäkring
i Sverige.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Linder, Thorberg,
Berglund, Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Stockholm och Holmström
i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort förorda bifall till motionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
finna, har herr Linder m. fl. i detta betänkande avgivit en reservation. Reservationen
innehåller ingenting annat än ett bifall till den av herr Berglund
väckta motionen. Den utgår nämligen från den förutsättningen, att det varit
önskvärt, om man fått till stånd en sådan utredning, som motionären här begär,
då alla måste vara eniga om att sjukförsäkringen ingalunda är ordnad på
ett så tillfredsställande sätt som önskvärt vore. Jag skall emellertid icke i
onödan upptaga en diskussion utan ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Carlsson i Stockholm: Herr talman! Såsom bekant hava många och
vidlyftiga utredningar om sjukförsäkringens ordnande i vårt land ägt rum. Vi
hade en kommitté, socialförsäkringskommittén, som på sin tid framkom med
ett förslag, och detta utmynnade i ett betänkande om en allmän sjukförsäkring,
som emellertid på grund av ekonomiska och statsfinansiella hänsyn icke förelädes
riksdagen. Man har sedan sökt sig fram på den frivilliga försäkringens
linje genom en utbyggnad och omorganisation av den frivilliga sjukförsäkringen.
Det förelåg, som bekant, förslag härom åren 1926 och 1927, men dessa
förslag vunno icke riksdagens bifall någotdera, vadan sjukförsäkringen sålunda
ännu befinner sig i samma prekära läge som tidigare. Då emellertid riksdagen
tvenne gånger avslagit frågan om ett utbyggande av den frivilliga försäkringen
och ett påbyggande av dess organisation, torde detta höra uttolkas
så, att man har att pröva linjen om en obligatorisk sjukförsäkring. Det är
dock så, mina herrar, att i Europa icke mindre än 19 stater genomfört en obligatorisk
sjukförsäkring och bland de stater, som återstå, är det flera, som stå
beredda att pröva införandet av den obligatoriska sjukförsäkringen. En utredning
om denna försäkring kan läggas så, att den begränsas och beskäres,
tills man får en fullödig och lämplig organisation, och sedan kan försäkringen
så småningom påbyggas. Man har här såväl nu som tidigare åberopat statsfinansiella
skål: man har icke råd, säger man. I andra länder åter är det
mångenstädes så, att frågeställningen är denna: ha vi råd att undvara en förnuftig
och praktisk sjukförsäkring?

Jag förstår mycket väl, herr talman, att ett bifallsyrkande till motionen
icke kan leda till något nu, eftersom frågan fallit i första kammaren, men trots

Onsdagen den 2 maj f. in.

35 Nr 81.

detta skall jag ändå be att förena mig om den reservation, som framförts av Anv- wtre^-lierr Linder m. fl.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag inskränker mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa beslut, som fattats av den internationella arbetsorganisationens
konferens vid dess tionde sammanträde i Geneve år 1927, blev utskottets däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ -12.

Å föredragningslistan var vidare upptaget andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7, i anledning av väckta motioner, angående hotelloch
restaurangpersonalens samt badhuspersonalens arbetsförhållanden m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 318 hade herr Hansson i Stockholm m. fl. föreslagit, att riks- arbetsförhål(lagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta fonden m. m.
verkställa snar undersökning om hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
arbetsförhållanden samt på grundval av denna undersökning
vidtaga eller för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande av konstaterade
missförhållanden.

Herr Möller m. fl. hade inom första kammaren väckt en likalydande motion
nr 166.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, som haft att behandla sistnämnda
motion, hade i sitt utlåtande nr 6 hemställt, att första kammaren för sin del
måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, i av utskottet
angiven omfattning, ville lata verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning av fragan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket och
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Uti en vid detta utlåtande fogad reservation hade två ledamöter av utskottet
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att första kammaren för sin del
måtte besluta i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning dels, i den omfattning, som
i reservationen angivits, av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket,
dels ock rörande badhuspersonalens arbetsförhållanden, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

. Vid ärendets behandling i första kammaren antog kammaren det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen. Detta beslut hade delgivits
andra kammaren, som hänvisat ärendet till sitt fjärde tillfälliga utskott.

I föreliggande utlåtande hemställde nu sistnämnda utskott, att andra kammaren
måtte biträda första kammarens i ärendet fattade beslut.

nmg om införande
av
obligatorisk
sjukförsäkring.

(Forts.)

Ang.

hotell- och
restaurang -

Nr 31. 3 G

Onsdagen den 2 maj f. in.

An9• Häremot hade reservation anmälts av herrar Lilliecreuts, Olsson i Högby
resvurm!1- oc^ ^arson i Tönnersa, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att andra kampersonalens
maren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
samt badhus- anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
persmuUens utredning av frågan om arbetsvillkoren inom hotell- oeh restaurangyrket och
landen m, in ^ör riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lilliecreutz: Herr talman! I två likalydande motioner har hemställts
i bägge kamrarna om en utredning i syfte att fastställa såväl hotell- och restaurangpersonalens
som även badhuspersonalens arbetsförhållanden m. m. ävensom
anhållits hos Kungl. Maj :t. att Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder som
kunna följa av en sådan utredning. Motionen i första kammaren har behandlats
av dess andra tillfälliga utskott, som tillstyrkt motionen i vad den avsett
hotell- och restaurangpersonalen men avstyrkt densamma, såvitt angår badhuspersonalen.
Emot detta utskottets beslut hava två reservanter anmält sin
reservation, och första kammaren har bifallit reservationen.. Motionen i denna
kammare har varit föremål för behandling av kammarens fjärde tillfälliga utskott,
och utskottsmajoriteten synes hava blivit så imponerad av första kammarens
beslut, att den beslöt hemställa om bifall till det beslut, som. första kammaren
fattat. Mot denna utskottets mening hava jag och jämte mig två andra
ledamöter anmält reservation, och det är med anledning härav, som jag, herr
talman, har begärt ordet.

Vid en hastig prövning av dessa motioner kan det synas ganska likgiltigt,
tycks det, om man tar med badhuspersonalen, när i alla fall en utredning skall
komma till stånd. Vi reservanter ha emellertid försökt se på frågan något
mera objektivt, och vi förmena, att en utredning aldrig bör vara självändamål,
utan att för densamma skall finnas ett klart utstakat mai, som icke kan nås
annat än efter verkställd utredning. När vi förordat bifall till framställningen
om en undersökning rörande hotell- och restaurangpersonalen, har detta
skett på den grund, att denna utredning ansetts behövlig ifrån såväl arbetaresom
arbetsgivarehåll och jämväl tillstyrkts av socialstyrelsen. Beträffande
badhuspersonalen åter ligger saken helt annorlunda till. Motionärerna framhålla
i sin motion, att det råder vissa missförhållanden beträffande badhuspersonalens
arbetsförhållanden. Vi reservanter sakna visserligen anledning
bestrida, att så är förhållandet, även om man icke i vare sig motionerna eller
de handlingar, som varit för utskottet tillgängliga, kunnat läsa ut, att några
större missförhållanden äro rådande. Men även om man går med på att det
kanske icke överallt är så väl beställt, som det skulle kunna vara, frågar man
sig dock, om det är nödvändigt att tillgripa statsåtgärder för att åstadkomma
den rättelse, som kanske i några fall kan vara erforderlig. I det fallet äro vi
för vår del av en helt annan uppfattning än utskottsmajoriteten. Motionärerna
framhålla, att en tredjedel av de nuvarande badinrättningarna ägas av eller
stå under kontroll av de kommunala myndigheterna; huru är det med de återstående
två tredjedelarna? frågar man då. Aro förhållandena där sådana, att
deras personal står rättslös? Så är ingalunda förhållandet, ty även. för dessas
vidkommande hava de kommunala myndigheterna ganska stor möjlighet att
gripa in och vidtaga rättelse, där det kan vara behövligt. Badanstalterna äro,
på mycket goda grunder kan man säga, ställda under de kommunala myndigheternas
kontroll. De avse att tillgodose vissa allmänna hygieniska och sanitära
krav, och de kommunala myndigheterna ha därför också befogenhet att
ingripa på detta område. Med utnyttjande av § 3 i den s. k. butikstängiungs;
lagen äga de kommunala myndigheterna full befogenhet, att rätta till, där. så
behövs. Nu hava varken motionärerna eller utskottsmajoriteten kunnat visa,

Onsdagen den 2 maj f. in.

37 Nr 31.

alt (lossa möjligheter blivit, utnyttjade utan att någon rättelse kunnat ske, men
så länge, mina herrar, så icke ägt ruin, anse vi, att eu undersökning beträffande
badhuspersonalens arbetsförhållanden är alldeles onödig. Först när det visats,
att alla befintliga möjligheter till fullo utnyttjats utan att rättelse kunnat
vinnas, anse vi ett statsingripande befogat. Jag får därför, herr talman, yrka
bifall till den av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindberg: Herr talman! I fråga om hotell- och restaurangpersona lens

arbetsförhållanden har man inom utskottet varit fullt enig om att en utredning
bör komma till stånd. Tveksamhet har emellertid rått, när det gäller
badhuspersonalens arbetsförhållanden. Det bär, såsom reservanterna framhållit,
anförts, att genom butikstängningslagens bestämmelser finns det möjlighet
för de kommunala myndigheterna att reglera badanstalternas öppethållande på
ett sådant sätt, att den där anställda personalen erhåller en rimlig arbetstid.
Nu är det kanske icke riktigt att säga, att arbetstiden för denna personal sammanfaller
precis med tiden för badhusinrättningarnas öppethållande. Den omständigheten,
att badhusen öppethållas en viss mindre tid på dagen, innebär ju
icke detsamma som att personalen har arbete endast under denna tid. Den har
arbete både före badhusets öppnande och efter dess stängande. För övrigt har
man inom utskottet på sina håll ansett, att det icke vore lämpligt, om man från
de kommunala myndigheternas sida skulle bestämma badhusens öppethållande
ur den synpunkten, att personalen bör få en rimlig arbetstid. Det kan tänkas
att allmänhetens intressen icke skulle bli vederbörligen tillgodosedda.

Första kammaren har redan beslutat en utredning både om hotell- och restaurangpersonalens
och om badhuspersonalens arbetsförhållanden. Skulle nu andra
kammaren biträda reservanternas förslag, skulle detta innebära, att frågan i
sin helhet fallit vid denna riksdag. Detta ha vi inom utskottet icke kunnat vara
med om. \ i mena, att en utredning bör komma till stånd, men i vår motivering
ha vi med hänsyn till den tveksamhet, som varit rådande, framhållit,
att denna utredning i vad den avser badhuspersonalen ju icke nödvändigt behöver
anordnas med den förutsättningen, att lagstiftningen skall ingripa på detta
område, utan att man bör pröva frågan, huruvida det är behövligt med en lagstiftning
eller om det icke kan räcka med de bestämmelser, som finnas i butikstängningslagen.
Det är alltså fråga om en fullkomligt förutsättningslös utredning.
Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Järte: Herr talman! Det föreligger här ett exempel på hur den ena
statsmakten motverkar den andra. Den första statsmakten, Kungl. Maj ds regering,
har vidtagit åtgärder för att begränsa statistiken i den offentliga förvaltningen.
Det kan också vara en i och för sig lovvärd strävan att i sparsamhetens
intresse hålla denna inom rimliga gränser. Hur går det emellertid med
denna strävan, om samtidigt den andra statsmakten, riksdagen, gång på gång
begär nya utredningar, som kräva mera statistik?

Här föreligger just ett exempel på eu sådan sak. I dagarna väntas ett betänkande
från 192G års besparingssakkunniga, som anse, att socialstatistiken
i åtskilliga avseenden bör beskäras. Men om kammaren nu bifaller utskottets
hemställan, skriver riksdagen samtidigt och begär en utredning, som kräver
mer statistik, flera arbetskrafter och ökade kostnader. Sådana fall förekomma
ofta. Man klagar allmänt över att statistiken är så dyrbar och att den
sväller, och riksdagen begär begränsning av densamma, men själv är riksdagen
mycket villig att gång på gång beställa nytt arbete av den officiella statistiken.

Jag skulle säga mindre om detta utredningskrav därest detta verkligen
fyllde ett kännbart behov. Såsom emellertid framgår av föreliggande aktstyc -

Ang.

hotell- och
restaurang -personalens
samt badhuspersonalens

arbetsförhållanden
m. m.

(Forts.)

Nr 31. 38

Onsdagen den 2 maj £. in.

Ang.

hotell- och
restaurangpersonalens

samt badhuspersonalens

arbetsförhållanden
m. m.

(Forts.)

ken, utgav socialstyrelsen av trycket år 1923 en ganska diger bok just om hotell-
och restaurangpersonalens arbets- och lönevillkor, hämtat ur material från
tiden från och med år 1915 till och med år 1920. Det sistnämnda årets standard
kan alltså anses vara belyst i denna publikation. Härtill kommer, att vid
revisionen av åttatimmarslagen år 1923 hade man låtit yrkesinspektrisen verkställa
en ganska ingående undersökning om samma förhållanden, och de härvid
framkomna uppgifterna funnos intagna i den dåvarande kungl. propositionen.
Sålunda har man siffror både från år 1920 och år 1923, som äro framlagda
för offentligheten, och som ge en god bild av läget. Det har vitsordats
från såväl personalorganisationerna som myndigheterna, att sedan dess ha förhållandena,
särskilt i fråga om arbetstiden, förbättrats. Sålunda kommer någon
försämring icke att kunna konstateras genom en ny utredning, utan man
får endast det faktum bekräftat, att man lyckats få bättre förhållanden på
detta område. Vad skall en sådan ny utredning egentligen tjäna till? Vad vill
man då? Skall det på nytt utredas för utredningens egen skull?

Arbetsgivarna ha icke motsatt sig en ny utredning, såsom framgår av deras
skrivelse till socialstyrelsen, förmodligen därför, att de veta med sig, att det
icke finns något att fördölja för en sådan ny utredning. Antagligen mena de,
att vill staten kosta på en ny utredning, skola de gärna stå till tjänst med allt
tillgängligt material för att visa, att man icke behöver skämmas för något. För
min del bortser jag fullständigt från parternas uppfattning och betonar blott
en allmän synpunkt. Det föreligger då enligt min mening inga som helst bärande
skäl för att gå med på en så dyrbar undersökning, endast därför att
från fackföreningshåll inspirerade socialistmotioner framkommit, som i själva
verket innehålla en begäran om att få förhållanden belysta, som redan äro kända.
Jag skulle därför helst velat yrka avslag på det hela, men som saken nu
ligger, får man försöka rädda vad som räddas kan genom att yrka bifall till
reservationen, som i varje fall påyrkar en begränsning av den begärda utredningen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr
Järte, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

Onsdagen den 2 maj e. in.

39 Nr 31.

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionering av besiktningsmän
vid exportslakterier och andra enskilda, under offentlig kontroll
ställda slakteriinrättningar;

nr 39, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årligt understöd
åt eldaren vid riksbankens avdelningskontor i Umeå E. A. Bäckströms
änka; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m., i vad avser viss ersättning
till prästerskapets änke- och pupillkassa från ett under elfte huvudtiteln
uppfört förslagsanslag, jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,32 e. in. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per C ronvall.

Onsdagen den 2 maj.

Kl. 7 e. m.

Eortsattes det på middagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion, II: 402, i fråga om beredande av skydd mot oskäliga
anspråk på ersättning jämlikt lagen om rätt till litterära och musikaliska verk;
och yttrade därvid:

Herr Hallén: Herr talman! Det utlåtande, som här föreligger ifrån vederbörande
utskott, börjar med att efter en kort historik gentemot motionen söka
göra gällande, ätt det här icke är fråga om något monopol på rätten till
utförande av musikaliska verk, och utskottet bestrider alltså monopolställningen
hos detta företag, på vilket vi här sökt rikta riksdagens uppmärksamhet
och som med ett förkortat uttryck går under namnet Stim. När utskottet
säger, att påståendet, att man här har att göra med ett uteslutande monopol,
icke är riktigt, då skall jag tillåta mig att häremot invända, att när det
gäller musikaliska verk, som äro mindre än 30 år gamla, måste man säga, att
denna sammanslutning Stim har en verklig monopolnatur i sin ställning till
dessa frågor och i sin förmåga att behärska marknaden. Utskottet erkänner
också något längre fram i sin motivering, att det icke fullständigt saknas fog
för den uppfattning, för vilken vi motionärer gjort oss till talesmän, nämligen
att den organisation, som här påtalas, vid sina ersättningsuppgörelser kanske
icke alltid kommit att iakttaga den hänsyn och den varsamhet, som statsmakterna
måste hava förutsatt, då denna skyddslagstiftning kom till. Jag vill
också tillägga, att utskottet medger, att utvecklingen på detta område bör föl -

Ang.

skydd mot
oskäliga anspråk
på ersättning
jämlikt
lagen om
rätt till litterära
och musikaliska
verk.

Kr 31.

40

Onsdagen den 2 maj e. m.

skydd mot J''as ™ecI a11 uppmärksamhet och under hänsynstagande icke minst till de nya
oskäliga an- förhållanden, som uppstått genom tillkomsten av rundradion.
språk på er- Det är emellertid märkligt, att utskottet på denna sista punkt icke har kostat

sättning järn- på sig ett något grundligare och mera ingående resonemang angående just den
rmmiitu- konflikt- som kan tänkas uppstå här i Sverige mellan Aktiebolaget Radiotjänst
Tära och mu- & ena sidan och den s. k. Stim-organisationen å andra sidan. Ty om kammaren
sikaliska verk. tar del av det utlåtande från Radiotjänst, vilket såsom bilaga 5 är bifogat ut(Forts.
) skottsbetänkandet, så framträder där i upprepade vändningar klart och tydligt,
att det är en allvarlig farhåga, som Radiotjänst i detta avseende uttalar. Det
heter på ett ställe: »Vid förhandlingsbordet kan sålunda monopolsammanslutningens
styrelse, som är den i praktiken bestämmande, med lagens stöd framställa
snart sagt vilka krav som helst, och även om klokheten och hänsynen till
den allmänna opinionen hittills förmått den svenska komponistföreningen till en
viss begränsning beträffande sina anspråk, har dock erfarenheten visat, att
tendens föreligger till en allt starkare uppskridning av fordringarna.» När
Radiotjänst uttalar detta, så är det, som det formligen också utsäges, på grund
av hittills vunnen erfarenhet i fråga om mellanhavanden med Stim. Det heter
också längre ned i samma stycke, att vid de upprepade förhandlingar, som
Radiotjänst fört med Stim, ha olägenheterna med det nuvarande systemet i allt
starkare grad framträtt och ingivit bolagets styrelse en bestämd oro för framtiden.

o Om jag. herr talman, icke är felaktigt underrättad, har bl. a. förelegat ett
sådant förhållande, att när Radiotjänst önskat vid något visst tillfälle uppföra
på sin repertoar något musikaliskt stycke, som ingår i den av Stim skyddade
repertoaren, har det icke lyckats för Radiotjänst att i detta särskilda fall få
träffa uppgörelse om. att förvärva rätten att framföra en eller annan komposition,
utan man har i stället varit tvungen att på en gång betala en avgift för
hela den av Stim skyddade musikaliska repertoaren. Låt vara att den procentsats,
som tillämpas — jag tror att det är 2 procent, man betalar — icke kan
sägas vara oskälig — det har man från Radiotjänsts sida icke velat påstå —
men just detta försök att tvinga Radiotjänst att gå med på en sådan klumpsumma
och^att lägga sig till med hela repertoaren på en gång, oavsett huruvida man
under året skall använda större delen eller endast en bråkdel av den, det är i
varje fall en affärsmetod, som är ägnad att framkalla betänkligheter. Att
man från Radiotjänsts sida är mycket känslig för den tendens, som här kan
framträda, är uppenbart och framgår också av de uttalanden, som jag här
tillåtit mig citera. Detkan nämligen inträffa, och det har också inträffat, att
Radiotjänst under ett år endast använt en relativt liten bråkdel av den genom
Stim skyddade repertoaren. Men om man tagit aldrig så litet eller
mycket, så får man betala samma summa ändå, och man har icke den ringaste
garanti för att icke denna generella avgift vilket år som helst kan höjas. Det
kan vara en del aktuell och värdefull musik, som Radiotjänst anser, att en rätt
skött radio icke kan undvara, och då måste man för att erhålla denna musik
erlägga en årsavgift för hela den av Stim skyddade repertoaren och är praktiskt
taget värnlös, om man från Stims sida anlägger alltför affärsmässiga synpunkter.

Detta har också gjort, att Radiotjänst, som kammaren finner i slutet på sid.
29 i den åberopade inlagan, erinrat om ett förslag, som av den norska regeringen
framlagts för den konferens, som skall sammanträda den 7 maj i Rom
för att eventuellt revidera den gällande Barnkonventionen. Där heter det om
det förslag, som framlagts av den norska regeringen, att det »erkänner fullständigt
principen om auktorernas ersättningsrätt men giver den nationella lagstiftningen
möjlighet att. då så erfordras, ingripa reglerande beträffande denna
ersättning, vare sig genom fastställandet av vissa taxor rörande utföranderätten

Onsdagen den 2 maj e. m.

41 Nr SI.

eller genom ett av staten reglerat skiljedomsförfarande». .Tåg tror, herr 1 alman,
att den tanken icke iir främmande för Radiotjänst, att om donna tendens
att kräva mer än skälig ersättning av utövarna av denna konst, både av Radiotjänst
och enskilda, skulle växa alltför mycket, det då borde vara för statsmakterna
angeläget att allvarligt överväga frågan om inrättande av en statens
skiljenämnd eller någon slags skiljemannainstitution, varigenom man kunde
skipa den största möjliga rättvisa åt bägge hållen.

De synpunkter, herr talman, som jag tillåtit mig föra fram på detta sätt,
galla ju nu närmast en statens institution, där det är fråga, om en avbränning
pa de statsinkomster, som riksdagen själv räknat med. Redan detta gör enligt
min mening, att den verksamhet, som Stim utövar, bör följas med största uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Samma synpunkter kunna naturligtvis
föras fram även i fråga om de enskilda sammanslutningar, som vilja förvärva
rätten till uppförande av det ena eller andra litterära eller musikaliska verket.
Att Stimorganisationen mer^än en gång framställt anspråk, som icke kunna
anses fullt skäliga,_ har också en av dess representanter i samband med motionens
frambärande i pressen vidgått. Vi ha också i motionen sagt detsamma.
Man kan då uttala den förhoppningen, att samma uppmärksamhet, som statsmakterna
självfallet böra ägna frågan om huru Radiotjänst skall skyddas mot
att få betala alltför höga avgifter till Stim, att samma uppmärksamhet bör
även den enskilda litterära eller musikaliska verksamheten kunna påräkna från
statens sida, när det gäller att se till, att de anspråk, som från denna monopolsammanslutning
framställas, överensstämma med rättvisa och billighet.

Under nuvarande. omständigheter, herr talman, då utskottet varit fullständigt
enigt, vill jag icke ställa annat yrkande än om bifall till dess utlåtande.
Jag har emellertid med mina ord velat något starkare understryka den allvarliga
farhåga, som särskildt från Radiotjänst uttalats och som enligt min och
mangas uppfattning utskottsutlåtandet icke givit tillräckligt utrymme åt.

Ang.

skydd mot
oskäliga anspråk
på ersättning
jämlikt
lagen om
rätt till litterära
och musikaliska
verk.

(Forts.)

Herr Olsson i Mora: Såvitt utskottet funnit, hava motionärerna icke kunnat
pavisa något uppenbart maktmissbruk från Stims sida. Enbart farhågor
i detta avseende hava icke ansetts böra motivera ett ingripande från statsmakternas
sida. Vad särskilt beträffar de senast framställda kraven på höjd
ersättning från Stims sida, så är det tydligt, att dessa närmast föranletts av
det särskilda rättsskydd, som för icke så länge sedan beretts dansmusiken.
Utskottet har nöjt sig med att lyfta ett varnande finger mot Stim, och det
torde under nuvarande situation vara tillräckligt för att nå det syfte, som motionärerna
vilja nå.

Då nu även huvudmotionären för sin del yrkat bifall till utskottets hemställan,
skall jag be att fa inskränka mig till att på den motivering, utskottet
framfört, yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Till behandling upptogs nu ^statsutskottets utlåtande, nr 99, i anledning av Ang. inköp av
Ivungh Maj :ts proposition angående inköp av egendomen Gustafshög till brän- egendomen
sledepå för flottans station i Stockholm. Gustafshög till

. bränsledepä

Uti en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1928 dagtecknad proposition, nr för flottans
156, vilken till förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, hade .

Rungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen medgiva,
att för inköp av lägenheterna Gustafshög nr 1, 2, 3 och 4 under hemma -

Nr 31. 42

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang. inköp av net Sickla nr 1 i Nacka socken av Stockholms län finge tagas i anspråk ett
egendomen belopp av 1,160,000 kronor av å förrådstitlarna för stenkol samt motor- och
°bränsledepå1 pannbrännolja besparade medel.

för flottans utskottet hemställde, att förevarande proposition icke måtte av riksdagen
station . . „ ..
i Stockholm, bl t allas.

(Forts.) Reservation hade likväl avgivits av herr Holmgren, vilken ansett, att utskottets
motivering bort hava annan i reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! När statsutskottet haft att yttra sig rö rande

denna kungl. proposition, som har förberetts inom marinförvaltningen
och måhända delvis i lägre instanser, ha vi i statsutskottet varit eniga om
att propositionen i det skick, den förebragts riksdagen, icke bör av densamma
godtagas.

Det har i motiveringen riktats ett särskilt klander mot marinförvaltningen
för den utredning, som där beståtts detta ärende. Det är ett gammalt ordstäv,
som säger: Slå i huvudet, så känns det i fotterna. Är det så,^ att riks dagen

överhuvud taget skall rikta en udd mot någon myndighet, så bör det
vara mot Kungl. Maj:t, ty med någon annan har riksdagen icke i detta fall
något att skaffa, och Kungl. Maj:t har, antar jag, när Kungl. Maj:t framlagt
propositionen, också varit beredd att taga ansvaret för vad propositionen
innehåller. Emellertid håller jag före, att Kungl. Maj :t säkerligen käft sina
skäl, varför Kungl. Maj:t framlagt propositionen i det skick, vari den befinner
sig. Men å andra sidan vet utskottet icke, vilka motiv som föranlett marinförvaltningen
att framlägga utredningen i detta skick. Jag menar sålunda,
att riksdagen icke bör ställa sig som domare i ett mål, innan den åtminstone
hört parterna. Det är det första och viktigaste man begär av en domare.

Jag har vid flera tillfällen iakttagit, hurusom riksdagen gör uttalanden mot
myndigheter och ämbetsverk, men jag håller för min del före, att riksdagens
uttalanden givetvis vinna i styrka, om riksdagen håller sig strängt saklig
utan att rikta någon udd mot vare sig personer eller myndigheter. Det är därför,
som jag anmält en reservation. Emellertid har denna reservation blivit
felaktigt återgiven i trycket. Jag anhåller därför att få föredraga den i det
skick, i vilken den bör förligga.

Nederst på sid. 3 i utskottsbetänkandet bör stå: Beträffande den verkställ da

utredningen har utskottet måst finna den behandling, ifrågavarande ärende
underkastats, vara i hög grad anmärkningsvärd. Sålunda har, såvitt av
handlingarna i ärendet framgår, icke ansetts ens nödvändigt att införskaffa
anbud o. s. v. — i övrigt lika med utskottets motivering. Genom en sådan
lydelse få ju alla, som haft något med denna sak att skaffa, sin del av reprimanden,
utan att man behöver nämna någon särskild vid namn.

På de skäl jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som jag här haft äran föreslå.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Som kammarens ledamöter

finna, är utskottet fullständigt enhälligt i fråga om sitt avstyrkande av det
föreliggande kungl. förslaget. Den föregående arade talaren har ° emellertid
reserverat sig mot viss del av motiveringen av, såvitt jag kan förstå, formella
eller kanske rent av konstitutionella skäl.

Han gör gällande, att kritiken av ett ärende, som kommit till riksdagen,
bör i första hand riktas mot Kungl. Maj:t, mot regeringen. Utskottet liar för
sin del på'' ett för övrigt mycket ingående sätt behandlat även den sidan av

Onsdagen den 2 maj e. m.

43 Nr 31.

saken, och 2'',’> av utskottets ledamöter hava vågat gå in för den form, smil nu Ang. inköp av
valts i det utlåtande, som föreligger. Bland de 2:> finnas inånga grundlags- effekt®»»™
tolkare, människor smil vid skilda till tillien under en lång följd av år följt irän»ledlp\
riksdagens sätt att skriva i motsvarande fall, och de ha varit av den uppfatt- för flottan»
ningen, att det sätt att skriva, som här föreligger, är en upprepning av vad station
som skett många gånger tidigart'', nämligen att man vänder sig i sin kritik * Stockhoh».
mot den myndighet, som haft det grundläggande utredningsuppdraget, och O''01''^-)
då antingen rosar eller risar. Man kan rosa, ifall arbetet synes bra utfört, och
risa, då arbetet är dåligt ulfört. I förevarande fall är nog otvivelaktigt -—
den föregående ärade talaren torde vara enig med ut-skottskamraterna därom
•— ärendet på ett alldeles särskilt sätt illa förberett.

Jag skall, herr talman, icke gå närmare in på skilda detaljer, som skulle
särskilt klart ådagalägga bristfälligheten i detta ärendes handläggning inom
den förberedande myndigheten. Det torde framgå delvis av de grundläggande
akterna och delvis av utskottsutlåtandet genom de siffror, som där anföras.

Vi ha sålunda inom utskottet ansett, att i detta speciella fall anledningen
till klander från riksdagens sida varit starkare, än vad förhållandet varit i
många fall tidigare, när myndigheter direkt utpekats, därför att deras förberedande
arbete varit bristfälligt, Det har i detta speciella fall icke förelegat
någon anledning att skriva på mjukare sätt än tidigare, ty här föreligger
— jag understryker det än en gång -— alldeles särskilda skäl att säga ifrån
till en myndighet, att så uppenbart vårdslöst får man icke handlägga ett ärende,
som man skall presentera för Kungl. Maj:t.

Man måste säga sig, att om försvarsministern antingen remitterat dessa handlingar
åter till marinförvaltningen eller låtit dem hamna i papperskorgen, även
med risk, att ärendet fått vila till ett kommande år, hade därmed säkerligen
bättre nytta varit åstadkommen än genom; att det presenterats på riksdagens
bord i det skick, vari det befunnit sig. Med detta har jag icke velat uttala
något klander mot försvarsministern utan endast ett konstaterande av, att,
om han gjort så, som jag antytt, hade han kunnat vara mycket väl tillfredsställd
med resultatet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets såväl kläm som motivering.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Jag vill icke blanda mig i tvisten mellan herr Holmgren och herr Tömkvist
i Karlskrona; men jag kan i anledning av vad som förekommit i detta ärende
icke underlåta att säga några ord.

Till en början vill jag säga, att jag icke kan förneka, att jag länge kände
mig tveksam mot det av marinförvaltningen framlagda förslaget. I detta
sammanhang bör jag också kanske upplysa, att jag tidigare funnit det arrendebelopp
för Gustafshög, som år efter år, jag tror det är tolv år, utgått, alldeles
för högt. På grund härav anmodades marinförvaltningen i september 1926
att verkställa utredning rörande koldepåfrågans ordnande. Senare på hösten
gjorde^ statsrevisorerna också ett uttalande i den riktningen men hänvisade till
den pågående utredningen och ville följaktligen icke göra någon hemställan.

Då marinförvaltningen avgivit sitt förslag och jag fann, att priset för ett
förvärv av Gustafshög skulle bliva 1,160,000 kronor, var det min uppfattning,
att detta pris, som av marinförvaltningen tillstyrkts, var alldeles för högt.

För att undersöka, huruvida icke ett lägre pris skulle kunna ernås, hade jag
en tid efteråt personligen en överläggning med en delägare i firman. Jag
försökte pressa, ned priset, vilket emellertid icke ledde till något som helst
resultat. Att jag likväl, efter att hava funderat på saken från oktober, då
förslaget framlades, till i mars, då propositionens avlåtande beslöts, lät mina
betänkligheter vika och framlade förslaget, berodde på följande skäl. Så

Sr 31. 44

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang. inköp av gatt som samtliga under de gångna åren undersökta platser för en koldepå —
egendomen jag ^ror, om jag räknar rätt, att det är icke mindre än 14 platser, som under
(''brätlsledepå^ årens lopp ifrågasatts — ställde sig kostsammare än Gustafshög. Vidare är
för flottans det så, att kronan i tolv år arrenderat Gustafshög och erlagt ett arrende av
station 40,000 kronor om året. Det gör 3 1/2 procent på den begärda köpesumman.

{Stockholm. Om köpet ägde rum, skulle kolupplaget vid Värtan kunna indragas och kol(1''orte.
) förrådet där förläggas till Gustafshög, varigenom en kostnad på 24,640 kronor
skulle inbesparas. Dessa båda arrenden tillsammans göra 64,640 kronor,
som motsvarar ungefär sex procent på köpeskillingen. Gustafshög har hyrts
för ett år i sänder, och ägaren meddelade i fjol, att en förlängning av avtalet
icke kunde ifrågakomma åtminstone icke för det förut utgående arrendebeloppet.
En flyttning av kolupplaget måste således ske, såvitt man icke ville
acceptera ett höjt arrende. Med kolupplagets flyttning skulle även följa betydande
kostnader. Till allt detta kom, att jag vid personligt besök på platsen
fann, att området är väl beläget, att ingå kostnader behöva nedläggas för
kajer, kolskjul eller transportanordningar, att erforderliga bostadhus finnas
samt att lämplig plats skulle erhållas för cisterner för flottans förråd av
olja. Därtill kommer, att inga hamnpenningar utgå till staden.

Slutligen vill jag säga, att det gjorde ett visst intryck på mig, att en riksdagens
egen förtroendeman, en bankofullmäktig, uppträtt som representant
för eller biträde åt säljaren. Detta syntes innebära en viss garanti för att staten
icke gärna kunde tänkas bliva uppskörtad. Jag vill inom parentes anmärka,
att jag har mycket dålig kännedom om de i Stockholm och Stockholms
närhet gällande tomtpriserna, Jag kan ju anmärka som ett exempel på hur
uppfattningarna om markvärdena variera, att jag för några dagar sedan såg
en uppgift, att en ägare av mark mellan Stockholm och Vaxholm begärde omkring
en halv miljon kronor för rätten att anlägga en väg, medan vägstyrelsen
erbjöd 5,000 kronor eller om det nu var 15,000. Skillnaden är högst betydlig.

Kammaren vet, hur energiskt den uppfattningen drives både inom och utom
riksdagen, att man bör följa myndigheterna. Man säger alltjämt,_ att myndigheterna
äro sakkunniga och handla under ansvar. Särskilt har ju den nuvarande
regeringen varit utsatt för mycken kritik för att den icke, i vått och
torrt höll jag på att säga. följt de sakkunniga myndigheterna. Jag har alltid
ställt mig ganska kritisk även till framställningar från myndigheterna.
Men det förefaller av vad som nu inträffat, som om man icke kan vara tillräckligt
kritisk. Detta gäller emellertid i förevarande fall endast under den
uttryckliga förutsättningen, att statsutskottets antydningar om, att lämpliga
tomtområden finnas i segelleden utåt Vaxholm, äro riktiga, och att därigenom
möjliggöres en ekonomiskt fördelaktigare lösning. Därom saknar jag för min
del för närvarande kännedom. Det går icke an att resonera som man i en
tidning i dag gör, där man säger, att det finnes ett nästan dubbelt så stort
område, mycket välbeläget, med fem bostadshus, lämpliga för ändamålet,
vilket område kan förvärvas för en sjundedel av den för Gustafshög ifrågasatta
kostnaden. Det lär vid detta andra område icke finnas någon kaj, ingå
transportanordningar, inga lastkranar och icke ens något kolskjul. Eöljaktligen
kan skillnaden mellan den inköpssumman och den här ifrågasätta icke
bliva så värst stor, när denna anläggning, om den skulle komma till stånd,
väl är färdig.

I anledning av vad som förekommit ber jag emellertid att få förklara, att i
den mån det kan ankomma på mig skall den härefter kommande utredningen
bliva tillräckligt grundlig.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr

statsrådet förklarade, att han icke ville lägga sig i tvisten mellan herr Holm -

Onsdagen den 2 maj e. in.

40

Nr 31.

KTcn och miK. Jag fann (let utlalandet litet underligt, dä det ju gäller i ena
lallel, huruvida riksdagen .skall med hela sin tyngd kasta sig över statsrådet
och giva honom kritiken för propositionens bristfälliga innehåll, samt i andra
lallel, om kritiken skall drabba dem, som bära ansvaret för propositionsmatenalets
hopsamling och hopsummering före överlämnandet till Kungl. Maj:t.
Jag fann det sättet att so på frågan, som herr statsrådet gav uttryck åt, litet
egendomligt. Jag vågar försäkra, att mellan mig och herr Holmgren personligen
finnes icke någon tvist på den punkten. Ty strängt taget kan det
från vår synpunkt anses egalt, vilken som får stöten.

.Tåg vill vidare såga, att jag tror, att det ligger till så, att den bankofullmäktige,
som herr statsrådet här apostroferade, icke är ledamot av någon av
riksdagens kamrar. . Vad lian gör och om han begagnar sig av bankofullmäktigtiteln
i privat juridisk eller ekonomisk verksamhet, blir det hans sak. Riksdagen.
kan icke se på samma sätt på en sådan bankofullmäktig som på dem,
som sitta som ledamöter av riksdagen, såvitt jag förstår.

Jag vill erinra om vad som presenteras i den kungl. propositionen. Där presenteras
tre stycken alternativa projekt, d. v. s. anläggning av en koldepå å
. jäderholrnarria, i Djurgårdsstaden eller a Beckholmen. Alla dessa tre projukt
äro dyrare än projektet vid Gustafshög. Varför tar man och jämför
bara, med områden här inne i Stockholm, som ju äro de allra dyraste? Jag
tillät mig att saga, till en av de ansvariga, kanske till den främst ansvarige
personen under marin förvaltningens chef, att på det hållet ville man naturligtvis
ligga så nära inne på stadens centrum som möjligt. Ja, det ville de,
svarade han. Mig förefaller det annars som om det icke spelade någon så
synnerlig roll, om flottan kolar i. skärgården, två, en eller en halv mil utanför
stadsgränsen. Fartygen flyta ju på sjön. T ill man tillgodose kronans intresse
i detta fall så billigt som möjligt, kan man lika gärna fara utåt skärgarden
och söka en plats där, varest jord, tomter och arbetskraft äro billigare
än mitt inne i stadens centrum.

Det är bristfälligheten i exemplifieringen av tillgängliga lämpliga platser
utanför de i Stockholms centrum liggande, som är framträdande i propositionen-
o > arföl- välja Fjäderholmarna, Djurgårdsstaden eller Beckholmen, när
skargården består uteslutande av stränder och vatten? Det måste i Stockholms
skärgård finnas en plats, där man kan lägga en koldepå, som fartygen
kunna anlöpa.

Att nu försäljningen av Gustafshög kan vara ett intresse för vederbörande
ägare, det är en sak för sig. Ägaren har vid ett tillfälle velat hava 1,500,000
j°nPr. sm egendom där ute. Sedan har han genom egna värderingsmän,
adtsa icke med statens värderingsmän eller genom någon statsmyndighet, låtit
vardera densamma och då lyckats få ned den till 1.160.000 kronor. Det är
ett mycket litet område, 27,000 kvadratmeter. Därav äro 12,000 kvadratmeter
cnai oc^ J-5,000 kvadratmeter kuperad terräng. Priset har beräknats
etter bO kronor kvadratmetern för den jämna marken och 10 kronor för bergknallarna,
som äro otillgängliga för allt utom för harar. Möjligt är kanske,
att man kan använda en liten del för att där anlägga en oljecistern. Men enlgt
uppgifter, som jag fatt, vet man, att samma dag, som avdelningen behandlade
denna proposition, köpte Stockholms stad ett jordområde här inne i
närheten av S :t Eriksbron och betalade 63 kronor per kvadratmeter, eller
kanske det var 66. Jag vet icke, vilken av dessa siffror det var, som jag fick,
men någon av dem är den riktiga. Järnvägsstyrelsen lär hava köpt jordområden
här inne för 46 kronor kvadratmetern. Uppgifterna hava till mig lämnats
av en av Stockholms stads allra högsta tjänsteman på hithörande område,

,'' 7‘,s- ughetsförvaltningens. Då är det naturligtvis icke rimligt, att staten
betalar 60 kronor kvadratmetern en halv mil utanför Stadsgården. Detta jord -

Ang. inköp av
egendomen
Gustafshög till
bränsledepa
för flottans
station
i Stockholm.
(Korta.)

Jfr 31. 46

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang. inköp av område är också taxeringsvärderat till allenast 5 kronor kvadratmetern. Seegendomen
(];m utskottet varit ute och tittat på detta område och tagit saken under be°ZärMeS
handling, ha många projekt varit uppe. Många vilja sälja mark både där ute
för flottans och på andra håll. Alla förslag kan man ju icke taga fasta pa. Men det
station finnes områden där ute, som äro lämpliga, och det finnes även lämpliga kaj*
Stockholm. omrätleil) såvitt uppgifterna till oss äro riktiga. Det är män i mycket fram(Forts-)
stående ställning, som meddelat sina uppgifter, delvis i skrift. Därav framgår,
att staten kan i närheten av detta område skaffa sig en koldepå för vida billigare
pris än det här föreslagna,

Det är sålunda enligt utskottets mening — jag höll nästan på att säga
oförgripliga mening —- klart, att ärendet icke är tillräckligt utrett och att
statsrådet kanske har blivit överrumplad i ett i övrigt av arbete belastat tillstånd.
Det kan man förstå. Det är kanske det minsta man kan säga. Ty
annars hade med sannolikhet icke detta material slunkit förbi försvarsministern
så lätt, som det gjort.

Jag tror, att riksdagen gör både statskassan och icke minst försvarsministern
— med kännedom om den inställning han har att spara så mycket som möjligt
på statsutgifterna — en stor tjänst, om detta ärende nu avslås, så att försvarsministern
får tillfälle att mera ingående titta pa, vilka möjligheter att
tillgodose flottans behov av en kolstation, som föreligga.

Herr talman! Jag hemställer fortfarande om bifall till vad utskottet förslagit.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har delvis blivit förekommen
av herr Törnkvist i Karlskrona. Jag skall därför endast be att få konstatera,
att det påpekande, en aftontidning gjort i dag, sammanfaller i hög grad med
vad statsutskottet sagt på sidan fyra, där det heter: »Enligt vad som kommit
till utskottets kännedom, finnas nämligen åtskilliga andra områden vid ifrågavarande
segelled, belägna i närheten av Gustafshög, vilka lämpa sig till kolupplagsplatser
och som äro till salu för betydligt lägre markkostnad, än som
ovan nämnda värdering utvisar.»

Jag skulle vilja säga till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
att vid den utgång, frågan av allt att döma får, lär han få vara särskilt
noggrann vid granskningen av det förslag, som kommer från vederbörande
myndighet, ty jag misstänker, att man där skall söka komma med nya
förslag, så ofördelaktiga som möjligt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen först framställd
proposition på bifall till utskottets hemställan fattade kammaren beslut
i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels pa
godkännande av utskottets motivering, dels ock på bifall till det av herr Holmgren
i avseende å motiveringen under överläggningen gjorda yrkandet; och
godkände kammaren utskottets motivering.

§ 3.

4«o Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlå inrättande

av tande, nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående inrättande
en professur i ay eil’professur i flygteknik vid tekniska högskolan m. m.

^tekniska hög- I en till riksdagen den 17 februari ''1928 avlåten proposition, nr 96, hade

skolan m. m. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

Onsdagen den 2 maj e. in.

47 Nr 31,

■i. beträffande tekniska högskolan:

Ang.

inrättande av

-.ii, i-. ii inno i . inruuunae av

1. besluta, att vid tekniska högskolan, skulle från och med den 1 juli 1928 eu projessur i
inrättas en professorsbefattning i flygteknik med enahanda avlönings- och pen- flygteknik vid
sionsförmåner, som vore förenade med övriga professorsbefattningar vid hög- te^iska hiigskolan,
och med skyldighet för befattningens innehavare att vara underkastad *

de för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkoren och bestämmelserna; °r

2. dels öka det i den nuvarande ordinarie staten för tekniska högskolan upptagna
förslagsanslaget till avlöningar till professorer, nu 397,500 kronor, med
11,500 kronor till 409,000 kronor;

dels ock vidtaga de ändringar i den i staten för tekniska högskolan under
rubrik: Befattningshavare å ordinarie stat upptagna anmärkningen, att professorsbefattningarna
vid högskolan skulle angivas till 36 samt att under 36)
ytterligare en professur skulle införas med ämnesområde: flygteknik;

3. minska det i den nuvarande ordinarie staten för tekniska högskolan upptagna
anslaget till arvoden till speciallärare, nu 107,500 kronor, med 3,000 kronor
till 104,500 kronor samt

4. öka det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid tekniska högskolan,
nu 692,800 kronor, med 8,500 kronor till 701,300 kronor.

B. beträffande uppförandet och inredandet av ett flygtekniskt laboratorium:

till uppförande i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet företedda ritningar
och kostnadsförslag å tekniska högskolans område vid Valhallavägen
i Stockholm av ett flygtekniskt laboratorium samt till inredande och utrustning
av nämnda laboratorium i huvudsaklig överensstämmelse med av de i statsrådsprotokollet
omnämnda sakkunniga framlagda beräkningar och förslag bevilja
ett belopp av 355,000 kronor samt därav såsom extra reservationsanslag
anvisa för budgetåret 1928—1929 ett belopp av 50,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag,

a) besluta, att vid tekniska högskolan skulle från och med den 1 juli 1928
inrättas en professorsbefattning i flygteknik med enahanda avlönings- och pensionsförmåner,
som vore förenade med övriga professorsbefattningar vid högskolan,
och med skyldighet för befattningens innehavare att vara underkastad
de för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkoren och bestämmelserna;

b) dels öka det i den nuvarande ordinarie staten för tekniska högskolan upptagna
förslagsanslaget till avlöningar till professorer, nu 397,500 kronor, med
11,500 kronor till 409,000 kronor,

dels ock vidtaga de ändringar i den i staten för tekniska högskolan under rubrik:
Befattningshavare å ordinarie stat upptagna anmärkningen, att professorsbefattningarna
vid högskolan skulle angivas till 36 samt att under 36)
ytterligare en professur skulle införas med ämnesområde: flygteknik;

c) minska det i den nuvarande ordinarie staten för tekniska högskolan upptagna
anslaget till arvoden till speciallärare, nu 107,500 kronor, med 3,000
kronor till 104,500 kronor,

d) öka det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid tekniska högskolan,
nu 692,800 kronor, med 8,500 kronor till 701.300 kronor; samt

e) avslå Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avsåge uppförandet och inredandet
av ett flygtekniskt laboratorium.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
Kungl. Maj ds proposition;

Nr 31. 48

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(forts.)

av herrar Lindblad, Johan Nilsson i Malmö, Carlsson i Gävle, Johan Bernhard
Johansson, Carlsson-Frosterud, Olsson i Blädinge, Olsson i Kullenbergstorp,
Törnkvist i Karlskrona och Kristensson i Göteborg, vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka Kungl. Maj:ts proposition; samt

av herrar Asplund och Anderson i Råstock, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava annan i reservationen angiven Ij-delse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man!

Frågan om inrättande av en professur i flygteknik vid tekniska högskolan
har under många år varit föremål för framställningar till Kungl. Maj:t
från högskolans sida. Från olika regeringar har också uttalats intresse för
saken. Och jämväl när frågan i form av motioner bringats under riksdagens
prövning, har statsutskottet i sina motiveringar uttalat sin anslutning _ till
tanken på upprättandet av ifrågavarande professur men ansett, att det icke
borde ske på grund av enskilda motionärers framställningar. När från tekniska
högskolan år 192G ånyo gjordes framställning om att Kungl. Maj :t
skulle ingå till riksdagen med förslag om inrättande av en professur i flygteknik,
ägnade departementschefen stort intresse åt saken. Men av den utredning,
som vid tillfället förelåg, framgick det, att inrättandet av en professur
i flygteknik sannolikt tämligen snart skulle komma att medföra krav på inrättande
även av ett aerodynamiskt laboratorium. Kostnaderna för detta beräknades
till 500,000 kronor. Med hänsyn till att inrättandet av en professur
sålunda sannolikt tämligen snart skulle komma att medföra ekonomiska konsekvenser
av så pass vittgående beskaffenhet, anfördes, när ärendet omnämndes
i statsverkspropositionen till 1927 års riksdag, att regeringen icke omedelbart
ville framlägga förslag i ärendet, enär den hade för avsikt att låta verkställa
en närmare undersökning, som bland annat borde klarlägga, huruvida
icke försvarets och den civila flygindustriens intressen kunde tillgodoses samtidigt
och i samband med att ett övningslaboratorium uppfördes vid tekniska
högskolan. Efter riksdagens slut tillkallades också sakkunniga, och till sådana
utsagos generalmajoren och chefen för flygvapnet Amundson, rektorn vid
tekniska högskolan Lindmark och landshövding Liibeck. Dessa tre fingo sedermera
biträde av docenten vid högskolan Malmer och professorn vid högskolan
Lallerstedt. Och dessa sakkunniga enades slutligen om ett förslag, vari
de tillstyrkte, att vid högskolan skulle uppföras ett flygtekniskt institut av
sådan storlek, att det kunde tillgodose icke endast tekniska högskolans behov
av laboratorium för den vetenskapliga forskningen och för utbildning av flygingenjörer
utan jämväl försvarets och den civila flygindustriens intressen.

De myndigheter, som yttrat sig över detta förslag, hava samtliga tillstyrkt
bifall till detsamma. Och. eftersom utskottet såsom ett skäl för sitt avslagsyrkande
framhållit, att tekniska högskolan icke skulle vara en lämplig plats
för förläggning av ett laboratorium av denna storlek, ber jag särskilt att få
påpeka, att tekniska högskolans lärarkollegium med mycket stor entusiasm
gått in för förslaget i denna del och förklarat, att det skulle vara olyckligt,
om ett laboratorium av denna beskaffenhet skulle komma att förläggas till annan
plats än just tekniska högskolan. Jag tillåter mig också i detta sammanhang
påpeka, att de sakkunniga hava granskat de olika förläggningsplatser,
som ansetts kunna komma i fråga, och därvid sagt ungefär det, att det kan
visserligen anföras vissa skäl för att ett laboratorium av denna beskaffenhet
skulle förläggas vid ett flygfält, men i så fall borde det vara vid ett flygfält
med verkstäder. Och enligt den nu beslutade försvarsorganisationen skulle
sådana förekomma endast vid Malmslätt och i Västerås men icke i Stockholm.

Onsdagen den 2 maj o. in.

49 Nr 31.

På grund durav hava do sakkunniga bestämt förklarat sig föredraga den anordning,
som nu föreslås. Denna kommer också att för framtiden ur ekonomisk
synpunkt visa sig vara mera tillfredsställande, såvitt jag kan finna, än
ett förslag grundat på förnyad utredning. Här gäller det för byggnader och
inredning och utrustning en summa av 355,000 kronor. Men skulle Kungl.
Maj :t bliva nödsakad _— och det blir Kungl, Maj :t, därest statsutskottets nu
föreliggande förslag bifalles — att verkställa utredning och framlägga förslag
om uppförande av dels ett laboratorium avsett för tekniska högskolans behov
och dels ett, måhända två. avsedda för försvarets flygtekniska behov och för
industriens, är det sannolikt, att de sammanslagna kostnaderna icke komma
att stanna vid ett så jämförelsevis ringa belopp som här ifrågavarande
355,000 kronor.

Det är också uppenbart, att Sverige alltför länge har låtit nu ifrågavarande
angelägenhet försummas, och därför är den svenska flygindustrien sedan länge
överflyglad av den utländska. Jag finner det i hög grad beklagligt, att detta
tillstånd alltjämt skall få fortfara, särskilt då icke avslaget på denna punkt
grundar sig på starkare skäl än dem, som statsutskottet anfört.

Då nu första kammaren redan, ehuru med ganska ringa röstövervikt, ansett
sig höra biträda statsutskottets förslag vad laboratoriet beträffar, har jag naturligtvis
ingen som helst förhoppning om, att denna kammare skall gå någon
annan väg, utan det är uppenbart, att statsutskottets förslag även här kommer
att godkännas. Då emellertid första kammaren för sin del godkänt en av
herrar Asplund och Anderson i Råstock framställd reservation i fråga om
motiveringen, som innebär, att Kungl. Maj:t i sitt framtida handlande i denna
fråga gives något mera fria händer, än om utskottets motivering godkännes,
ber jag att få uttala den förhoppningen, att kammaren åtminstone ville bifalla
denna reservation.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har ju inför kammaren utvecklat innebörden av det förslag, som
här framlagts. Det innebär ju inrättandet av en professur i flygteknik ävensom
inrättandet av ett mycket dyrbart flygtekniskt laboratorium. Men dessutom
ställes i propositionen i utsikt, att vi skulle med det snaraste behöva ha
ett flygtekniskt institut med en särskild styrelse och med en ganska stor personal.
Saken står i korthet omnämnd i statsutskottets förevarande utlåtande
nederst på sidan 2 och överst på sidan 3, vartill jag ber att få hänvisa.

Man finner här. att statsutskottet har gått emot den kungliga propositionen
i vad den avser laboratoriet, samt att en stor minoritet dessutom har gått emot
Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser inrättandet av en flygteknisk professur.
Det är ett ganska stort antal reservanter ur olika partier, däribland även regeringspartiet,
som icke ens velat vara med om att i år här gå in för ett positivt
beslut i det sistnämnda avseendet. Jag är en av dessa reservanter, och jag ber
att med några ord få för kammaren angiva de skäl. som åtminstone för mig
varit avgörande för att här ställa mig på rent avslagsyrkande till Kungl.
Ma,j:s ifrågavarande framställning.

Jag tror, att kammaren känner till, att det moderna kommunikationsmedel,
som flygväsendet utgör, i mig har en synnerligen varm förespråkare. Och jag
har vid olika tillfällen, såväl första gången det var fråga om statsanslag för
upprättande av kommersiella flyglinjer som sedermera, ivrigt verkat för dylika
statsanslag. Men rörande den fråga, det här gäller, kan jag icke undgå att
giva uttryck för, att jag tror, att man på ifrågavarande område befinner sig
på ett något högtflygande plan. Jag tror, att dessa vittgående planer, som
närmast härleda sig från den nystartade ingenjörsakademien, icke hålla streck

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 31.

Ang.

inrättande av
en f/rofessur i
flygteknik vid
| tekniska högskolan
m. m.

(Korts.)

4

Sr 81. so

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en ''professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

inför den nakna verkligheten. Jag tror icke mycket på att vi kunna tänka oss
få till stånd någon större flygindustri här i Sverige under den närmaste tiden.
Se vi praktiskt på, hur det ställer sig beträffande konsumtionen inom landet av
flygteknisk materiel, så finna vi, att denna flygtekniska industri på sin högsta
höjd skulle få avsättning för ett flygplan om året inom den civila flygfarten.
Och inom det militära flygväsendet blir det ju med det anslag, som riksdagen
nu gått in för till detta flygväsen, icke så värst mycket för inköp av flygmaskiner.
Jag har icke för ögonblicket siffran till hands, men jag tror, att
det stannar vid omkring en halv miljon kronor om året. Det är allt vad vi för
närvarande praktiskt taget kunna räkna med i avsättning för denna industri
inom landet. Då blir frågan den, om vi kunna tänka på export för den flygtekniska
industrien. Men vi få betänka, att detta kommunikationsmedel befinner
sig i en oerhört forcerad utvecklingsperiod, och oerhörda kostnader nedläggas
på experiment av nya uppfinningar. Man vet sålunda, att bara experimentkostnaderna
för den trafikmaskin, som nu går i det statssubventionerade företaget
mellan Malmö och Amsterdam, uppgå till över tre miljoner guldmark.
Då torde man förstå, att vårt land näppeligen har ekonomiska resurser att
för närvarande kunna med framgång deltaga i den internationella tävlan,
som på detta omåde äger rum. Jag tror, att det klokaste för oss för närvarande
är att skaffa oss licenser på de förnämsta fabrikat, som man lyckats
^experimentera i utlandet. Och då få vi lov att vänta något och se tiden
an.

Det är för resten icke säkert, att en storindustri alltid följer i spåren av en
nyinrättad professur i ett ämne, lika litet som det kan sägas vara ett axiom,
att vi icke kunna få till stånd en ganska stor industri med mindre, än att vi
först ha en professur i ämnet. Jag vill erinra om, att vi dock här i landet
under många år ha fått till stånd och upparbetat en synnerligen stor exportindustri,
pappersmasseindustrien, utan att det funnits någon professor i ämnet
vid tekniska högskolan. En sådan hava vi fått först på allra sista tiden. Och
om man ser, vad t. ex. denna sistnämnda industri har spelat för roll i vår handelsbalans,
får man kanske medgiva, att vad jag nyss sade har en ganska stor
sanningskärna. .

Nu tillkommer också det förhållandet, att om man går in för statsutskottets
förslag här om inrättande av en professur, följer sannolikt som ett följdbeslut
av detta förr eller senare, i all synnerhet efter första kammarens beslut i dag,
då man strök de ord i utskottets utlåtande, som uttalade betänksamhet mot
Kungl. Maj :ts förslag beträffande detta laboratorium, att vi också måste gå
in för de stora kostnader, som ett sådant medför. Då uppställer sig den frågan,
huruvida verkligen de lokalutrymmen, som ännu stå till buds inom tekniska
högskolans område här i Stockholm, räcka till även för en sådan institution
som denna, och huruvida det icke finns för vår industri och vårt näringsliv betydligt
starkare krav på det lilla återstående lokalutrymme, som här ännu
finns disponibelt.

Därtill kommer vidare, att Röda korset har byggt ett stort sjukhus alldeles
i närheten av den plats, där man tänkt lägga detta laboratorium med det oerhörda
buller, som förorsakas vid experimenten där. . Man har^ visserligen enligt
förslaget gått in för tredubbla fönster och andra isoleringsåtgärder för att
utestänga detta ljud. Men det påstås av dem, som hava praktisk erfarenhet av
dessa saker, att även dessa skyddsåtgärder, som äro föreslagna av kommittén,
icke torde räcka i det här fallet. Men då lokalfrågan sannolikt kommer att
närmare utvecklas av en annan ledamot av kammaren, som är därmed mera
förtrogen än jag, vill jag i detta avseende endast inskränka mig till att saga,
att det förefaller mig, som om utredningen i detta stycke icke vore så grundlig,
som man kunde önska, innan man går in för att binda just denna professur

OnsriiiKtMi d«“ii 2 maj <». in

r, i Nr 81.

vid tekniska högskolan. Det rinns även eu annan högskola här i landet; nien
man har, såvitt jag vid, icke ens undersökt, möjligheten av att dit Förlägga ett
sådant här laboratorium.

Vidare svävar jag lör min del, herr talman, i okunnighet, om, huruvida det
lör närvarande, då denna befattning för forsta gången skall tillsättas, finns
någon fullt lämplig och kvalificerad sökande till befattningen i fråga’. Och
jag tror, att det varit en lycklig omständighet alla de gånger, då vi tidigare
gått att inrätta nya professurer, att man åtminstone på förhand vetat, att det
iunnits en man, som varit så att säga självskriven till posten i fråga, och som
genom föregående verksamhet dokumenterat sig på sådant sätt, att även lekmännen
i allmänhet varit övertygade om, att han där skulle komma att utföra
ett framgångsrikt arbete.

När nu herr statsrådet nämnde om önskvärdheten och nyttan av att vi även
här i Sverige fortast möjligt tillgodosåge det vetenskapliga intresset att ut .

flygingenjörer, vill jag däremot bara göra en liten randanmärkning. Då
vi på sin tid gingo in för att bygga den nya tekniska högskolan och Kungl.
Maj:t den gången lade fram ett vidlyftigt program — det är många år sedan,
det var visst 1911 — för utbildning av ingenjörer, då stod det klart för dem,
som deltogo i utskottsbehandlingen den gången, att dessa ingenjörer absolut
icke kunde få sysselsättning inom landet, utan att vi måste exportera en stor
del av dem, som vi utbildade här hemma, till utlandet att gagna utländsk industri.
Riksdagen beskar den gången Kungl. Maj:ts förslag till tekniska högskolans
organisation och byggnad. Men icke förty är det ett faktum, att trots
denna beskärning har Sverige årligen exporterat ett ganska avsevärt antal ingenjörer
till utlandet. Da säger jag för min del: skulle det icke kunna vara
möjligt och lämpligt, att svenska unga män, som vilja utbilda sig till flygingenjörer,
fara till utlandet, där man har dessa rikare resurser, och tillgodogöra sig
den tekniska och vetenskapliga utbildning och utveckling, som där existera på
detta område, samt sedan komma hem till Sverige med sina kunskaper, likaväl
som att vi på andra områden utbilda ingenjörer och låta dem resa till utlandet
och där praktisera och gorå sin utbildning fruktbärande.

^Jag tror för min del icke det ligger någon större fara i, om riksdagen nu
går in för ett avslag på den kungliga propositionen och alltså bifaller den reservation,
som i detta avseende är bifogad utskottets utlåtande av ett stort antal
ledamöter i statsutskottet. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation. Det händer nog icke någon större olycka, om vi vänta något
litet med denna professur. Vi ha inrättat ganska många tekniska professurer
pa de sista åren, och det finns, om man vill vara uppriktig och ärlig, säkerligen
andra områden, som för Sveriges näringsliv, Sveriges industri och Sveriges
möjligheter att kunna försörja sig hava en avsevärt större betydelse, än inrättandet
av en professur i flygteknik för närvarande kan ha.

rent militära spörsmålet vidkommer, vill jag endast erinra om, att
Kungl. Maj :t har i annat sammanhang avgivit en proposition, som ju avser att
lösa den sidan av vad det gäller förhållandet till industrien. Den synpunkten
torde sålunda heller icke behöva utgöra ett avgörande skäl vid ställningstagandet
till denna fråga i dag om inrättande av en professur för flygtekniken. Går
riksdagen med pa detta^ far riksdagen nog också sluka frågan om detta stora
laboratorium, ty man maste da godtaga vad beslutet i dag för med sig.

Jag ber att få yrka bifall till den av herrar Lindblad m. fl. vid utlåtandet
lögade reservationen.

A ng.

inrättande av
en ''professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Korta.)

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Herr Kristensson i Göteborg förklarade
sig vara en varm vän av flygtekniken och flygväsendet, men skall
man döma av hans anförande, torde han vara ganska ljum, i varje fall för

Nr 31.

52

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

att vi bär i landet skulle få någon utveckling på detta område. Emellertid
var det också en annan passus i hans anförande, som jag ber att få nämna.
Det synes mig egendomligt, att herr Kristensson, som ^dock är en gammal
undervisare, sade, att fast vi offrat så många miljoner på att bygga ett läroverk
som tekniska högskolan, han dock ville råda våra unga män att resa utrikes
för att få utbildning. Det hade varit bättre herr Kristensson hade givit
det rådet, innan vi byggde skolan, så hade det ju kunnat vara skäl att man
kanske tänkt sända unga män utrikes, men nu är det litet för sent.

Emellertid vill jag här anföra något om den förberedande behandlingen i
statsutskottet av detta ärende. Då vi på andra avdelningen gingo igenom
Kungl. Maj :ts förslag, stannade vi vid att de sakkunniga framlagt två alternativ,
ett större och ett mindre. Det stora alternativet innebär ju en ganska
dyrbar inrättning för vårt land. Denna komme också att inkräkta pa det
område, som är avsett, visserligen för laboratorier för det ena institutet efter
det andra, som vi behöva och som torde i en framtid behövas, men icke för
dylika stora byggnader som denna. Att nu lägga ett stort tekniskt laboratorium
däruppe för flygväsendet har det med sig, att vi få ett flygtekniskt
institut, som kommer att inkräkta på det område, som vi säkerligen behöva
i en framtid till mycket, som vi nu icke äro redo att taga upp till diskussion.
Men vi veta ju också, att i de mindre tekniska laboratorier, som vi äga vid
tekniska högskolan, hava av svenska män utförts sådant arbete och sådana
uppfinningar, som gjort dessa män världsberömda. På det område, vi nu
diskutera, torde det mycket väl räcka med ett mindre laboratorium, såsom
det gjort för de andra institutionerna. Dessutom tillkommer ännu en sak,
som för oss på avdelningen spelar en ganska stor roll vid bedömandet av
detta stora tekniska laboratoriums vara eller icke vara vid tekniska högskolan.
Detta skulle nämligen som redan anförts av den föregående talaren, komma
att byggas ganska nära de sjukvårdsanstalter vi hava i närheten av tekniska
högskolan, särskilt nära ligger Döda Korsets sjukhem; vi hava också
Allmänna barnbördshuset och Sofiahemmet där i närheten. Den som vet.
huru de sjuka äro beroende av lugn och stillhet, maste förvåna, sig över, att
man vill där lägga ett sådant larminstitut som detta flygtekniska laboratorium.
Det skulle bliva olidligt, och jag önskar icke, att mina motståndare
i denna debatt skulle behöva ligga på något av dessa sjukhus under den tid
experiment skulle verkställas, ty då skulle de säkert bliva ganska angerköpta,
att de talat för denna förläggning.

Jag vill säga gent emot den s. k. Asplundska reservationen,, som nu kommer
att försvaras av statsutskottets vice ordförande, att vi. icke på avdelningen
eller utskottet velat taga någon som helst ställning till denna frågas
framtid. Vi hava ansett det vara helt och hållet ett fristående spörsmål, och
vi vilja icke i sammanhang med detta yttra oss alls om lösningen för framtiden,
vilket Kungl. Maj:t här föreslagit. Men vi hava också gjort en annan
upptäckt. För oss på andra avdelningen i statsutskottet, där vi äro vana
vid våra speciella diskussioner och beräkningar rörande undervisningsväsendet,
verkade detta spörsmål litet obekant. Vi anse nämligen, att denna sa,k
egentligen hör till kommunikations- eller försvarsdepartementet. Vi skulle vilja
be att få slippa detta på åttonde huvudtiteln, slippa att behandla flygväsendet,
vare sig det gäller försvarets flygväsen eller flygväsendet i allmänhet.. Var
så snäll i regeringen och lägg det på något annat departement än ecklesiastikdepartementet.
ty där hör det egentligen icke hemma och ej heller kostnaderna

för detsamma. . .

Jag skall icke upptaga tiden längre, herr talman, utan .lag vill blott tilllägga,
att jag anser för min del, att det räcker mycket väl till med de sakkunnigas
andra alternativ, d. v. s. det mindre laboratoriet, och det är det som

Onsdagen den 2 maj e. in.

Nr 81.

statsutskott liar lillslyrkt. .lag bär, herr talman, att l''å yrka bifall till
statsulskottets liemstilllan, såväl dess kläm som motivering.

Herr Anderson i Rast oek: Herr talman! Dä herr Bengtsson i Norup

förklarade, att han icke för sin del förstod sig på denna fråga, kunde det
kanske vara onödigt att ge sig in i debatt med honom, men jag vill bara säga
min vän herr Bengtsson det, att han slår in öppna dörrar, då han talar om
motståndare till utskottets förslag här, ty, såvitt jag vet, finnes det pa den
punkt han vidrörde ingen motståndare. Det är så, att i den reservation, som
jag för min del jämte en kamrat i första kammaren har gått in för, hava
vi godkänt utskottets motivering med undantag av den del, som just avser att
binda riksdagen vid ett fullbordat faktum, det nämligen att åstadkomma det
mindre laboratoriet nu och därmed stänga vägen för det större. Så enkel
ligger i själva verket saken.

Jag skall emellertid be att personligen få angiva de skäl, som gjorde, att
jag kunde förena mig med utskottet i huvudsak vad det gällde motiveringen,
i allt beträffande klämmen. Det var just den omständigheten, som utskottsmajoriteten
hade pekat på, att området vid tekniska högskolan måhända måste
anses för snävt tilltaget för att där skulle kunna beredas plats för ett så pass
stort laboratorium, som ifrågasatts i den kungl. propositionen. Vidare var
det det skälet, att .jag för min del icke tror, att blivande flvgteknici skulle
fara illa av att få sin undervisning förlagd på det ställe, där de hade tillfälle
att se en flygmaskin i verksamhet. Jag syftar helt naturligt på den
flyghamn vi hava i Stockholm, och till vilken avståndet icke är längre än
mellan 3 och 4 kilometer från tekniska högskolan. Där finnes utrymme för
ett rätt stort etablissement, om det skulle behövas. Nu tror jag icke för min
del, att vi behöva gå in för en så storslagen sak härvidlag, ty det är icke
meningen, utan jag vill passa på att säga, att meningen är, att vi skola taga
vid på det stadium, dit forskningen på detta område nått i andra länder, och
då tycker jag verkligen, att vi kunna inskränka oss en liten smula och taga
till i mycket måttligare proportioner. Då nu avståndet icke är större till flyghamnen
än mellan 3 och 4 kilometer, kan jag icke förstå, huru man skall
kunna göra gällande, att det är så synnerligen långt dit ut. Det är en stor
del av kammarens ledamöter, som bo åtminstone 3 kilometer från detta hus.
Ja, en av avslagstalarna här i kväll bor t. o. m. ute på Lidingön, och jag har
för min del aldrig märkt, att det vållat honom någon väsentlig olägenhet att
infinna sig här till »laborationerna» i detta hus.

Om jag således utgår ifrån, att det blir ett mycket lämpligt tillfälle att
förena teori och praktik genom att förlägga detta blivande laboratorium till
flyghamnen, tror jag däremot, att det är ett ganska starkt praktiskt skäl
för att jag icke har kunnat godkänna, vad utskottet skrivit i övrigt, nämligen
det stycke som börjar med »Men även» och slutar med »allmänna organisation».
Detta beror på, att jag min vana trogen icke velat veta av något
smussel här. Här säger andra avdelningen och utskottet, att vi vilja lämna
Kungl. Maj:t fria händer, men samtidigt försöker andra avdelningen och därmed
också utskottsmajoriteten att säga, att vi skola egentligen icke hava något
annat än detta lilla laboratorium. Då är det klart, att vi, som vilja vara
med om att undersöka möjligheten för ett större, efter förhållandena bättre avpassat
laboratorium, än det som omfattats av utskottsmajoriteten, icke kunnat
finna oss i att så att säga i ena satsen ge Kungl. Maj:t fria händer och
i andra satsen genom att bevilja pengar till ett mindre laboratorium praktiskt
taget utestänga varje ytterligare undersökning av denna sak. Om man går
och ger åt denna professorsstol, om jag så får uttrycka mig, ett laboratorium
där uppe i tekniska högskolan, som skulle vara avvägt i proportion till

Ang.

inrättande av
en ''professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
rn . in.
(Forts.)

Nr 81. 54

Onsdagen den 2 maj e. in.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Fort8.)

huru de andra undervisningsgrenarna hava det och kosta något på 50,000
kronor, skall ingen kunna inbilla mig, att man då inom åtminstone överskådlig
tid kan få riksdagen med på att bevilja anslag till ett större. Då jag
klart genomskådat taktiken härvidlag, har jag icke kunnat finna mig i att
biträda motiveringen i det stycke, vars början och slut jag tillät mig anföra.
Det heter nämligen i fortsättningen på detta sätt i utskottets motivering: »Frågan
om ett flygtekniskt laboratorium av den omfattning och med de uppgifter,
som i statsrådsprotokollet angivas, synes vara av beskaffenhet att böra
betraktas såsom ett fristående spörsmål, om vilket utskottet i detta sammanhang
icke vill yttra sig och vars lösning icke med nödvändighet torde böra
göras beroende av anordnandet av undervisning och forskning i ämnet vid
högskolan.» Varför säger utskottsmajoriteten detta, om majoriteten vill hava
kvar föregående stycke? Jag bara ställer den frågan, och jag tror det skall
bliva ganska svårt att komma ifrån, att man genom det sättet att skriva velat
sätta p för det stora laboratoriet, som är ifrågasatt.

Sedan skall jag be att få säga, att det som lärarkollegiet varmast har tillstyrkt
är, att en professur bleve inrättad vid tekniska högskolan. Det återfinnes
på sid. 3 i den kungl. propositionen, och där heter det på följande
sätt: »I detta sammanhang får lärarkollegiet framhålla vikten av att professuren
i flygteknik kommer till stånd fortast möjligt för att de vetenskapliga
synpunkterna skola bli tillgodosedda redan vid laboratoriets ordnande
och utrustning och för att nödigt samband med undervisningen vid högskolan
skall från början åvägabringas.» Så står det verklingen, men jag har icke
kunnat upptäcka, att lärarkollegiet däruppe har varit så entusiastiskt för att
ovillkorligen i detta sammanhang lösa frågan om storleken av det flygtekniska
laboratoriet. Det har varit omöjligt för mig att hitta, och ändå har jag läst
ganska ordentligt i denna proposition, därför att jag råkade att komma på
kant så att saga med utskottsmajoriteten. Man säger endast detta, vilket står
pa samma sida, att man velat »understryka nödvändigheten av att ett väl
utrustat aerodynamiskt laboratorium med det snaraste kommer till stånd, då
ett dylikt utgör en av förutsättningarna för vetenskaplig forskning inom flygtekniken».
Sammanställer jag det med vad som säges nedanför, att professuren
är det väsentliga nu, därför att det förutsättes i yttrandet, att den blivande
professorn skulle bliva i tillfälle att själv medverka vid utformningen
av riktlinjerna för det flygtekniska laboratoriet, så tror jag verkligen, att jag
vågar säga, att jag står på ganska god grund här, då jag yrkar bifall till
utskottets hemställan, herr talman, i vad avser klämmen men med den ändring
i ° motiveringen, som föreslås i den av herr Asplund och mig vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! Jag väntade att få höra de skäl, som an föras

av dem som gå emot inrättandet av denna professur, och vi hava fått höra
dessa skäl av herr Kristensson i Göteborg. Jag må säga. att på mig gjorde
de skäl, som han hade att komma med, icke något vidare starkt intryck. Han
ville till en början framhålla, att här kunde det icke bliva fråga om någon
större tillverkning, i varje fall kunde det icke bliva något större behov av ingenjörer.
Han menade nämligen, att någon export kunde aldrig uppkomma på
detta område. — Ja, är det så alldeles säkert, att det icke kan göra det? Jag
frågar: Varför kan det icke göra det på detta område som på en mängd andra,
där vi hava export? När det nu är fråga om inrättande av detta laboratorium,
kunde herr Kristensson t. ex., då han nyss i sitt anförande var nere i Göteborg
på en liten visit, tänka på, att där finnes ju den stora kullagerindustrien, som
bygger kolossalt mycket på export. Vi hava vidare telefon-, gasaccumulator-,
separator- och den elektriska industrien, vi hava en hel mängd saker, som vi

Onsdagen den 2 maj o. in.

55 Nr JU.

kunna exportera, och ja# kan egentligen icke förstå något skål, varför icke,
om förutsättningar i vårt land finnas i skickligt folk, som kan handhava och
leda en sådan industri, och i material, en exportindustri skall kunna uppkomma.
Det förstår jag icke riktigt. Beträffande motorexporten så hava vi från
Sverige exporterat råoljemotorer och andra över snart sagt hela världen.

Så kommer herr Kristensson med det dråpslaget, att denna professurs inrättande
behövs förresten icke, därför att vi utan .specialprofessurer hava fått fram
andra industrier, och därför att en industri följer icke alltid en professur
i spåren. Vi hava fått fram pappersmasseindustrien i landet utan att vi haft
någon professur, säger han. Ja, det är visserligen sant, men är det sagt, att
det är något att följa efter? Kanske hade pappersmasseindustrien utvecklat
sig kraftigare och fortare och bättre, om en sådan professur funnits; dessutom
är den saken icke fullt komparabel, därför att den bygger i mycket stor utsträckning
på den kemiska forskningen, och på det området hava vi professurer
både vid tekniska högskolan och vid universiteten, likaså bygger den delvis
även på vattenkrafttekniken, och där hava vi också haft en professur. Det är,
tycker jag, att litet måla hin på väggen, om jag får säga det rent ut, om man
gör jämförelser med pappersmasseindustrien.

Så är det fråga om lokalutrymmet. Det får jag uppriktigt bekänna, att det
kan jag icke yttra mig om. När man talar om bullret och närheten till sjukhusen,
kan jag icke yttra mig av någon egen erfarenhet, men jag har dock erfarit
av en av dem. som besökt dessa anläggningar i utlandet och särskilt den
i England, som skulle vara likadan som den man tänkt sig här i Sverige. Man
har sagt mig, att när man gick utanför de stängda dörrarna och det sattes i
gång med full fart innanför för att åstadkomma mesta möjliga buller, så hördes
det endast som ett surr från en avlägset varande flygmaskin. Något annat
hade min sagesman icke hört, och det var landshövding Liibeck. och hans omdöme
anser jag man kan bygga på.

Men det är uppenbart, att herr Kristensson icke vill hava denna professur
nu. Han säger, att man kan uppskjuta den; det är ingen fara att vänta. Ja,
är det bara fråga om att vänta, skulle herr Kristensson icke kommit med det
sista motivet som han hade, nämligen att man skulle låta hli anläggningen
helt och hållet, utan vi kunde skicka våra ingenjörer till utlandet för att få
dem utbildade där och så kunde de komma tillbaka därifrån. Det var rent
negativt, han vill icke hava någon professur inrättad.

Nu, herr talman, vill det förefalla mig, att med det läge saken har, såsom
ärendet ligger till ifrån statsutskottets sida, blir det för det närvarande ingenting
av med det flygtekniska laboratoriet. Då har man att överväga, huru man
skall göra beträffande motiveringen, och för min del skulle jag rakt ingenting
hava emot att följa herr Anderson i Ekstock i hans uppfattning, att man skulle
taga bort det ifrågavarande stycket i motiveringen, men å andra sidan lärer
det väl komma bort av sig självt, på grund av det beslut första kammaren
fattat. Jag får för min del utan tvekan säga, att om den motiveringen faller
bort på den grund, att kamrarna stanna vid skiljaktiga beslut, Kungl. Maj :t
skall förfara med sin utredning alldeles som om den delen i motiveringen icke
funnes.

Slutligen återkommer jag ett ögonblick till spörsmålet om ifrågavarande professur.
Jag framhöll nyss, att det är ofta nog man kan befara, att man skjuter
och skjuter på en sak, så att man kommer på efterkälken, och den farhågan tror
jag kan besannas även här. Det är rätt egendomligt, när man hör en del människor
tala om flygvapnet och framställa det som något ofantligt farligt för
vårt land i försvå rshänseende: hurusom vi kunna bli alldeles överflyglade av en
främmande fientlig flygflotta, hurusom ingenting numera duger egentligen
utom flyget etc. För dem som ha den uppfattningen borde det väl då vara

Ang.

inrättande av
en jyrofessvr i
flygteknik vid
tekniska högskulan
m. m.
(Korta.)

Nr 31. 56

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang. angeläget att skapa förutsättningar för att vi i vårt land finge en industri, tack
inrättande av^ vare vilken vi kunde erhålla den flygmateriel, som vore erforderlig för att avflygteknik
vid värja anfall från främmande flygare. Över huvud bör man väl, om man vill
tekniska hög- ha fram en sådan sak, börja i rätt ända genom att åstadkomma en förnuftig
skolan m. m. undervisning, så att det funnes möjligheter för de personer, som vilja slå sig på
(Fort*.) studiet av ifrågavarande vetenskapsgren, att skaffa sig kunskaper och insikter
på området. Det synes mig vara utomordentligt viktigt, att så sker. En sådan
viktig sak som att det undersökes, i vad mån vi kunna tillverka materiel
på förevarande område, komme att klargöras genom den vetenskapliga forskning,
som det här är fråga om. Det är detta, herr talman, som gör, att jag
för min del vill hemställa om bifall till utskottets hemställan.

Med herr Lindman förenade sig herr Nyländer.

Herr Rydén: Herr talman! Efter de anföranden, som hållits dels från

statsrådsbänken och dels å herr Lindmans sida börjar jag luta åt den uppfattningen,
att det kanske varit oklokt av statsutskottets majoritet att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av en flygprofessur. Jag måste
också säga, att om man ställer mig i valet mellan att å ena sidan bifalla herr
Andersons i Råstock yrkande och å andra sidan ansluta mig till yrkandet om
avslag å inrättandet av ifrågavarande professur, går jag utan tvekan på avslag.
Detta beror, herr talman därpå, att herr Andersons i Råstock yrkande
innebär — för att använda ett ord, som han för sin del tillämpade på statsutskottets
majoritet — att man går fram »smusselvägen» för att åstadkomma
bifall till Kungl. Maj :ts förslag om inrättande av det stora laboratoriet ute
vid tekniska högskolan. Jag skall be att få säga ett par ord angående frågan
om detta stora laboratorium.

Det var ju som bekant för ungefär ett årtionde sedan — jag tror år 1917
— som tekniska högskolan blev invigd och tagen i anspråk för sitt ändamål.
Den inrymmer nu bara den högsta avdelningen av de tekniska studerandena;
de båda lägre avdelningarna äro däremot alltjämt förlagda i högskolans gamla
lokaler vid Drottninggatan. Nu har det ju varit tanken att, så snart förhållandena
möjliggöra detta, bygga även för de båda lägre avdelningarna, och
det finns ett område, som är avgränsat för den tekniska högskolans behov i
det hänseendet. Högskolans område begränsas av vissa sjukvårdsanstalter å
ena sidan — nämligen Sofiahemmet, Allmänna barnbördshuset och Röda korsets
sjukhem — och å andra sidan av järnvägen vid östra stationen. Man
kan således icke utan utomordentligt stora kostnader, genom att rasera sjukhusbyggnader
eller till obeskrivligt höga belopp lösa de områden, som järnvägen
förfogar över, utvidga tekniska högskolans nuvarande område. Tekniska
högskolan har nu, innan den alltså är mer än halvbyggd, redan tagit i
anspråk den allra största delen av det tomtområde, som är reserverat för dess
utveckling. Det enda, som är odisponerat och som upptager en ganska ringa
del av hela området, är ett hörn, som ligger uppe mot nordost, upp mot materialprovningsanstalten.

Nu har tekniska högskolans ledning föreslagit, att man skulle på en del av
nämnda område lägga det flygtekniska laboratoriet, något som tager rätt stort
utrymme i anspråk. Och sedan föreligger det en kungl. proposition om inrättande
av ett cellulosatekniskt laboratorium. Jag vill i förbigående omnämna,
att denna proposition har statsutskottets andra avdelning för sin del
tillstyrkt. Sedan blir det alltså kvar ett litet hörn, som jag nämnde, uppe
i trakten av materialprovningsanstalten. Innan ännu den tekniska högskolan
sålunda är utbyggd i vad angår dess lägre klasser, kommer det väsentliga av
det jordområde, som för 18 år sedan ansågs kunna för århundraden framåt
tillgodose dess behov av tomtmark, att vara taget i anspråk.

Oiih(lii^(>n don 2 miij c. in.

57 Nr 31.

Inom statsutskottels andra avdelning, där man iakttagit denna utveckling,
liar vad jag nu anfört väckt de allra största bekymmer. Det har väckt bekymmer,
att man pa detta sätt — jag skall tillåta mig att använda det ordet, fastän
det kanske låter skarpt — misshushållat så, att om man i år beslutar dels det
cellulosatekniska laboratoriet och dels det flygtekniska laboratoriet, man endast
har ett enda, litet hörn kvar såsom utrymme för liknande laboratorier, som
kunna komma att behövas. Tekniska högskolan står sålunda utan egentligen
vidare utvecklingsmöjligheter. Dä uppstår den frågan, huruvida tekniska högskolan
antingen skall flytta utanför sitt nuvarande område till norra Djurgården
eller, innan den blivit färdigbyggd, utflytta från sina nuvarande lokaler.
I statsutskottets andra avdelning bär man som sagt iakttagit, huru tekniska
högskolans ledning på detta område förfarit varken med konsekvens eller med
sparsamhet — jag använder dessa ord utan att taga dem tillbaka — och man
har undersökt möjligheterna att avvisa något av ifrågavarande förslag. Det
cellulosatekniska laboratoriet anser sig andra avdelningen böra tillstyrka med
hänsyn till att det gäller en industri, som för vårt näringsliv bär en utomordentligt
stor betydelse. När vi däremot kommit till spörsmålet om det flygtekniska
laboratoriet, ha vi sagt oss, att flygindustrien aldrig kan bli någon svensk industri,
som vore jämförlig med t. ex. järnindustrien eller cellulosaindustrien
eller den kemiska industrien överhuvud taget. Flygindustrien kommer att ur
näringslivets synpunkt ungefär stå i klass med vad herr Lindman talade om,
nämligen automobilindustrien. Jag tror, att det är fantasi och romantik att
drömma om att Sverige skulle kunna skapa en ledande världsindustri på det
flygtekniska området, som skall kunna leverera världsartiklar i fråga om flygmateriel.
Ha vi inom t. ex. automobilindustrien av ekonomiska och andra skäl
nöjt oss^ med att tillgodogöra oss de stora ledande industriländernas erfarenheter
på detta område och att ekonomiskt utnyttja dessa, så tror jag, att det
år detta, som man på sin höjd kan vinna inom flygindustrien.

Jag har därför tillsammans med mina kamrater på avdelningen stannat för
att det icke vore förenligt med ett klokt och sunt ekonomiskt omdöme att skapa
ett stort flygtekniskt laboratorium av den beskaffenhet Kungl. Maj:t föreslagit-
Ty vad innebär egentligen det förslag, som här föreligger från Kungl.
Maj:ts sida? Förslaget gar ut på, att man skall för 355,000 kronor bygga en
institution för ett flygtekniskt laboratorium. Man skall däruppe inrätta ett
laboratorium med vindkanaler och blåsinstrument och allt sådant, som skulle
möjliggöra, att man icke blott kunde experimentera med modeller i miniatyr
av våra flygmaskiner utan kunde ha till hands modeller i naturlig storlek. Det
kommer att behövas och man skall åstadkomma en orkanstyrka i nämnda laboratorium,
som kommer att leda till att den fyller hela stadsdelen med eif
fruktansvärt oväsen och vrål.

_ Man går därmed utanför det program, som t. ex. England har på detta område.
England har nöjt sig med ett mindre laboratorium, där man arbetar för
undervisningsändamål och för att kunna ge skäligt utrymme åt vederbörande
professors vetenskapliga forskning. Man har nöjt sig med ett laboratorium
för låt oss säga 50,000 kronor i likhet med vad våra andra laboratorier uppe
vid tekniska högskolan få lov att nöja sig med. Vad England eller vissa stora
tyska högskolor ansett vara tillräckligt, nämligen att ha ett sådant undervisnings-
och forskningslaboratorium, det vill man från tekniska högskolans sida
icke vara belåten med, utan man begär, att vi skola gå in för ett storvulet, kolossalt^
dyrbart laboratorium för vår professor. Jag vill icke yttra mig om i
vad mån Sverige har ett professorsämne, som är vuxet att ha hand om en sådan
sak. Det tillåter mig helt säkert herr talmannen icke att gorå, och jag
själv skulle icke vilja tillåta mig det. Men jag vågar uttala den anspråkslösa
förmodan, att vi icke ha en sådan tillgång på ett världsgeni på detta om -

An</.

inrättande av
en ''jrrofesmr i
flygteknik vid
tekniska högskolan
rn. rn.
(Forts.)

Nr 31.

58

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

råde, att det finns anledning att kasta ut penningar till ett laboratorium, soni
mäter sig med de allra största i utlandet, där man fullkomligt specialiserat sig
på att skapa en stor flygteknisk industri. Herr talmannen förstår mig alldeles
säkert, när jag pekar på det förhållandet, att man beträffande ifrågavarande
laboratorium icke vill nöja sig med de dimensioner, °som alla andra
laboratorier ha på det tekniska området. Vi skola komma ihåg, att hela vår
bergsvetenskap, där sedan hundra år eller mera funnits installerade en mängd
professorer, haft helt andra, måttliga anspråk. Vi ha kemiska fackskolor
med åtskilliga världsberömda professorer, vilka fått nöja sig med något helt
annat. Men när det gäller flyget, vill man skapa en stor styrelse, tillsatt av
Kung!. Maj :t för ifrågavarande speciella laboratorier. De ledamöter, som här
skola representera, äro, om jag följer den kungl. propositionen, högskolans
rektor, professorn i flygteknik eller eventuellt annan föreståndare för berörda
institut; vidare skola flygvapnet, kommunikationsintressena och den civila
flygindustrien ha var sin representant. Alla andra institutioner, mina
herrar, stå under den tekniska högskolans rektor och lärarekollegium, men
här skall det för detta ändamål skapas ett stort flygtekniskt institut med en
särskild styrelse nästan i stil med en akademi.

Man kan vidare se på hurudan utrustningen skulle bli. De andra professorerna
få ha en docent eller en assistent, men den person det här gäller skulle
utom sin professorslön ha en särskild lön som föreståndare för flygskolans laboratorium
å 5,000 kronor. Så skall det finnas en förste assistent och en ingenjör,
en laboratorievaktmästare, en mekaniker, en modellsnickare och ett
kontorsbiträde. Alla de andra professorerna, som representera för vårt svenska
näringsliv oerhört viktiga områden, få som sagt nöja sig med en mycket anspråkslös
utrustning. Jag tror, att herr talmannen är med mig överens om att
detta projekt är tilltaget efter ett mått, som är alldeles främmande för hela
vår tekniska högskolas ordinarie anordningar. Man har på detta område sökt
komma fram till någonting så ofantligt storvulet, någonting över alla normala
gränser. Man har här velat utvidga verksamheten på ett sätt, sorn, icke står
i överensstämmelse med vad vi någonsin kunna åstadkomma på området. ^ Om
man tänker på alla de industrier, herr talman, som bygga på svenska råämnen
— hela vår bergsindustri, vår trävaruindustri, vår cellulosaindustri och en
stor del av vår kemiska industri — måste man säga sig, att därvidlag har
man nöjt sig med anspråkslösa anordningar, med anspråkslösa laboratorier
o. s. v. Men här kommer en fantasiindustri på det flygtekniska området. Här
blir aldrig enligt mitt omdöme utrymme för att åstadkomma någonting så
märkvärdigt som man tror, och man begär för stora anordningar.

Någonting sådant kan jag icke, herr talman, vara med om, och jag har därför
inom utskottet ställt mig på den sida, där man velat bevilja professuren
och bereda professorn undervisnings- och forskningsmöjligheter genom att tillhandahålla
honom ett laboratorium, som står någorlunda i paritet med vad som
står alla andra professorer vid tekniska högskolan till buds, ett laboratorium,
som efter de sakkunnigas beräkning kan inrättas för 50,000 kronor eller däromkring.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan, men samtidigt
vill jag klart och tydligt ha tillkännagivet, att står valet mellan utskottets
förslag och herr Andersons i Bistock reservation, som går ut på att
»smusselvägen» — för att använda hans eget ord — införa det stora och dyra
laboratoriet, tillråder jag kammaren att gå på rent avslag å det föreliggande
förslaget. Då jag emellertid tror, att man gör rätt mot saken genom att bevilja
professuren och ge det lämpligt avvägda laboratoriet, vill jag, herr talman,
i varje fall tills vidare yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 2 maj e. in.

fl1,) Nr 31.

^el 1 ,, t!11*I^kog: Herr talman! I>«•! gäller Jiär, .såsom kammaren märker,

tvenne frågor, som i verkligheten stå i ganska intimt samband med varandra.
Hen ena Irågan avser professur eller icke professur. Den andra avser den
institution, som därmed måste tänkas stå i sammanhang.

Vad anS^r professurens inrättande, skulle jag för min del på det

al“a djupaste beklaga, om den divergens, som här på olika håll finnes beträffande
institutionens inrättande, skulle kunna åstadkomma en viss risk för
förslaget om professuren. Det förefaller mig, att den senares inrättande
ar önskemål av den allra största betydelse, icke blott och icke ens
f rummet för vår industri, utan framför allt för vår vetenskapliga ut bildning

av de unga och för den tekniska högskolan. Man har här sökt lägga
den allra största vikten vid professurens betydelse för vårt näringsliv. Man
bär talat om dess inflytande å vår export och vårt eget näringslivs möjlig-*
heter, men jag menar, att det viktigaste är, att flygtekniken i våra dagar
nått den utveckling, att det vore rent av abnormt, om vår främsta
tekniska högskola icke skulle äga en egen läroanstalt just för ifrågavarande
ämne.

^iar man att stjälpa professuren resonerat i två olika riktningar.
Man har å ena sidan sagt, att vårt land är för fattigt för att upprätta verkliga
forskningsanstalter; det räcker fullständigt med att vi inrätta en läroanstalt,
som kan från utlandet hämta de lärdomar, som finnas att få. Å andra sidan
har man. sagt, att det är tillfyllest, att vi skicka ut våra unga män till utlandet
för att de där skola erhålla den utbildning de behöva. Nu menar jag.
att både den ena och den andra vägen äro vägar, som knappast kunna anses
värdiga vårt land med dess stolta vetenskapliga traditioner. Det synes icke
heller vara lämpligt för den tekniska högskolan, att den på en bestämd punkt
skall fa höra, att där måste ni sänka er, där måste ni avstå från edra traditioner
och bil så att säga ett högre allmänt läroverk, under det ni på andra
punkter utföra självständiga forskningar. Det gäller sålunda en degradering
av den tekniska högskolan på denna punkt, och jag tror det vore högst beklagligt,
om kammaren ginge en sådan väg. Ty det förhåller sig verkligen
sa, att undervisningen vid universitet och högskolor icke kan hålla sig på den
högsta nivån, om man från undervisningen avklipper forskningen. Ty den
intima växelverkan finns, mina herrar, mellan forskning och undervisning,
att undervisningen hämtar sina rottradar ur den självständiga forskningen.
Det är på grund härav, som det helt enkelt är nödvändigt, att vi inrätta en
professur i flygteknik. Vi komma icke ifrån den saken. Förr eller senare
måste vi ha en sådan professur, och nu ha vi verkligen väntat tillräckligt!
länge.

Den andra, frågan är — det erkänner jag — vida svårare att lösa. Den
gäller, huruvida vi nu skola gå in för en institution av de stora mått, som de
sakkunniga ^föreslagit, eller om man skall nöja sig med en mindre institution.
Yi ha nu på avdelningen vid undersökning av frågan funnit, att platsen för
den tekniska högskolan är så pass strängt begränsad redan nu — ehuru jag
kanske icke kan gå så långt som herr Rydén — att det har sina risker att
ga med på en alltför stor institution. Vidare skulle det kunna föra med sig
allvarliga konsekvenser för övriga vetenskapsgrenar vid våra universitet och
högskolor,, om. vi i alltför hög grad skulle liksom utöka volymen på endast
denna institution. Sådant skulle kunna föra med sig följdverkningar på olika
områden. Blott den omständigheten, att föreståndaren för nämnda institution
skulle^ jämte sin professorslön få en ganska rikligt tilltagen avlöning såsom
föreståndare, kunde skapa konsekvenser för samtliga andra större institutioner
vid våra universitet. Detta är en ganska farlig väg att beträda.

Ang.

inrättande av
en profet,mr i
flytjteknik vid
tekniska högskolan
m. in.
(Korts.)

yr 31. GO

Onsdagen den 2 maj e. in.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
ro. ro.
(Forts.)

Jag menar således, att det riktigaste torde vara att gå in för något mindre
anspråk i den vägen. Men jag vill å andra sidan säga, att jag kan knappast
dela herr Rydéns stora farhågor, för den händelse mot all förmodan den reservation
skulle bifallas, som här är föreslagen av herr Anderson i Råstock.
Även enligt denna skulle man, så vitt jag kan se, få ganska bestämda garantier,
för att Kungl. Maj :t icke skulle ge sig in på alltför högtflygande planer.
Det står nämligen i det stycke, som herr Anderson i Råstock lämnat kvar av
utskottets motivering: »Det nu föreslagna laboratoriet synes utskottet plan lagt

i en allt för vid ram.» Det förfaller mig, som om detta innebär ungefär
detsamma som det yttrande, vilket herr Änderson i Råstock sedan vill
stryka, nämligen att förslaget innebär en organisation av alltför störa mått.
Även om man således godtager herr Andersons i Rostock reservation, skulle
jag icke för min del hysa några som helst bekymmer därvidlag, och jag förstår
icke fullt herr Rydéns stora ängslan och fruktan i detta avseende. För
mig spelar det egentligen en ganska liten roll, om man tager det ena eller det
andra. Huvudsaken för mig är, att tekniska högskolan får den flygprofessur,
som det i åtskilliga år stått strid om och som högskolan verkligen behöver för
sin undervisning och sin forskning. Det är därför, herr talman, som jag ber
att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är naturligtvis tråkigt
att nödgas taga position i en fråga som denna för en man i min ställning. Då
jag emellertid varit tvungen därtill i utskottet, vill jag något försvara min
ståndpunkt i saken. Jag har dock en liten tröst, som gör att jag icke känner
mig så förkrossad som jag eljest skulle ha gjort, nämligen att av dem, som
talat för utskottets förslag om en professur och ett laboratorium, icke två haft
samma motivering för sin mening. Detta tyder på att icke heller de övriga
talarna äro så överdrivet sakkunniga på detta område. I så fall skulle de
nämligen något fastare ha kunnat ansluta sig till ett bestämt yrkande.

I utskottet framhölls, att ifrågavarande professur skulle ha till uppgift att
verka för många olika saker. Den ärade reservant, som kommit med det förslag
som det så mycket varit tal om, ansåg för sin del, att professuren skulle
verka för att utbilda flygare. Detta har jag emellertid icke hört talas om här
i diskussionen. Ämnet är väl icke så starkt avgränsat, att man egentligen
vet, vad det innefattar.

Nu har emellertid uppkommit den stora striden om laboratoriet. Det egendomliga
är då, såsom herr Lindman påpekade, att sedan första kammaren tagit
herr Asplunds reservation, skulle följden av ett bifall till utskottets förslag
bli att den motivering faller bort, som icke är gemensam: därmed har då också
herr Asplunds reservation segrat. Jag kan återigen icke förstå herr Rydén,
som yttrade, att hellre än att taga herr Asplunds reservation vill han gå på
avslag. Det hade varit intressant om han gjort detta, då det i så fall blivit
ännu en på den linjen.

Det är klart, att det på det område som det här gäller skulle vara fråga om
ett laboratorium, som vore helt olika andra jämförliga institutioner. Det är
ju också så, att det finns många, som äro utomordentligt starka flygentusiaster.
Saken är den, att man i ivern kommer så ofantligt högt upp och
vill lyfta sig upp i sina tankar och strävanden; att man sedan också kan falla
ned en och annan gång, är ju tyvärr något, som icke händer så sällan.

Nu kan jag icke förstå vad som skall vara huvudsaken för ifrågavarande
professur, om det skall vara den praktiska sidan att utbilda ingenjörer på
flygteknikens område eller den teoretiska. Men även om det skulle gälla båda
delarna, bleve det säkerligen ett ytterst begränsat antal ingenjörer på området,
som man finge användning för. Alla skulle ju icke flyga själva, så att de

Onsdagen den 2 maj e. in.

lil Nr 31.

Eloge ilijiil sig lort och ersattes av andra, utan de finge val vara i tjänstgöring
en 20 eller 25 års tid. Det bleve nog ett mycket litet antal verkliga lärjungar,
som kunde utbildas i den praktiska delen av flygtekniken.

Nu kan man naturligtvis alltid diskutera om, huruvida man dock icke bör
stödja den rent abstrakt vetenskapliga delen av flygtekniken. Men är vårt
land tillräckligt stort och rikt för att inrätta ett obegränsat antal professurer,
oavsett sammanhanget med det praktiska arbetet? Det är detta jag något
tvivlar på. Vi hålla på att inrätta professurer varje år; blir det icke, herr
statsråd, väl många till sist? Om man klyver upp läroämnena så mycket
som man håller på att göra, blir antalet alldeles obegränsat. Sådant kan man
knappast honnettement undgå att göra ■— genom att inrätta personlig professur
-— när män har att göra med någon utomordentlig vetenskapsman på
ett visst område, en vetenskapsman, som äger en europeisk ryktbarhet. Följden
blir då också gärna, att vi sedan få permanent professur i samma ämne.
Men man måste fråga sig: hur skall man kunna åstadkomma någon begränsning?
De stora nationerna kunna naturligtvis gå mycket längre i denna specialisering,
såsom t. ex. Tyskland med sina tio gånger så många människor
och England med sin oerhörda rikedom, för att icke tala om Förenta Staterna.
Det är väl däremot alldeles otänkbart, att vi för vår del på alla områden, huru
specialiserade de än må vara, skulle vara föregångsmän, vetenskapligt sett.
Vi få väl nöja oss att vara det på åtskilliga områden, där vi nu äro föregångsmän
eller varit det eller hoppas i framtiden kunna bli det. Därför måste man
iakttaga någon begränsning härvidlag.

Den andra professur, som det här gäller, är vad man skulle kunna kalla
cellulosaprofessuren. Men vilken skillnad är det icke här i jämförelse med
flygprofessuren. Jag vill icke tala om de ekonomiska intressen, som det här
rör sig om, utan framför allt om att cellulosaprofessuren nästan ingenting
kostar staten. Och det är en stor skillnad mellan vad folk velat på detta område
offra för sitt intresse och vad de velat offra beträffande flyget. I senare
fallet vill man, att staten skall betala allting. Icke är det väl ändå någon
som tror, att man på förevarande område kan få en sådan världsnäring som
t. ex. Separator och Kullager varit och äro? Jag vet för övrigt icke, om dessa
två världsartiklar haft någon speciell professur; de ha väl fått stöd i den allmänna
_ utbildning i tekniska ämnen, som funnits vid de befintliga professurerna
i tekniska högskolan. Uppfinnarverksamheten och exploateringen av
uppfinningar följa säkerligen icke alltid professurerna åt utan kan gå vid
sidan av dem. Genierna på detta område ha kämpat sig fram i världen på ett
enastående sätt, och jag undrar, om den svenska flygmaskinstillverkningen
skulle ha den ringaste utsikt att göra något liknande, vare sig vi få en professur
i ämnet eller icke.

Nu tycker jag också, att det hela är så oklart beträffande det sätt, som
herrarna vilja ha denna sak ordnad på. Antaga vi professuren, kommer säkerligen
också^med eller mot vår vilja laboratoriet till stånd. Ty då kommer man
att såga, såsom man alltid i liknande fall sagt, att då vi nu ha professuren,
måste vi också anskaffa utrustning. Herr Lindman var ju också inne på den
vägen. Jag tror sannerligen det är skäl, att Kungl. Maj:t ännu en gång
tager under övervägande, om vi beträffande flyget böra gå fram som föregångsfolk
i rent abstrakt vetenskapligt avseende. Ty på den praktiska linjen
tror jag icke mycket är att vinna. Jag anser icke, att det finns någon stor
framtid för en svensk storindustri i den branschen.

Det är dessa skal. herr talman, som gjort, att jag ställt mig på reservanternas
sida, och jag ber alltså att få yrka bifall till herr Lindblads m. fl. reservation.

Ang.

inrättande av
en yrofessur i
flyg teknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forte.)

Sr 31. 62

Onsdagen den 2 maj e. m.

Äng. Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall be att gentemot herr
inrättande av. Ry,j£n saga, att han gjorde sig skyldig till ungefär samma synd — om jag
flygteknik vid nu kan få begagna ett sådant epitet — som herr Bengtsson i Norup, att han
tekniska hög- slog in öppna dörrar. Han målade i starka ord upp faran för ett bifall till den
skolan m. m. reservation, som herr Asplund och jag avgivit. Men herr Rydén glömde —•
(Forts.) säkert med avsikt — att citera vad som står kvar i statsutskottets utlåtande
sedan, såsom vi begärt, ett visst stycke strukits. Professor Lindskog har nyss
framhållit, att det finns tillräckligt mycket kvar ändå av betänkligheterna
mot det störa laboratoriet och framför allt mot att förlägga detsamma vid
tekniska högskolan. Det heter: »Det nu föreslagna laboratoriet synes utskottet
planlagt i en alltför vid ram och med det ifrågasatta läget ägnat att menligt
inkräkta på tekniska högskolans egen utveckling.» Vad är det vi sagt?
Jo, att vi icke vilja ha laboratoriet vid tekniska högskolan. Alltså är det —
jag konstaterar det här till protokollet — en fullständig överloppsgärning av
herr Rydén att, då han vänder den saken mot oss reservanter, konstatera, att
vi vilja bidraga att göra det trångt för övriga institutioner vid tekniska högskolan.
Men om det nu till äventyrs icke skulle räcka att citera vad som
står i början av motiveringen, skall jag be att få återge vad som står i slutet
strax före klämmen. Det heter där: »Med hänsyn till karaktären av ett sådant
institut och dess ändamål att i första hand tjäna försvarsväsendets och även
näringslivets intressen torde i allt fall eventuella anslag till detsamma icke
böra uppföras under åttonde huvudtiteln och ej heller torde ett dylikt institut
böra förläggas till tekniska högskolans område.» Om detta icke är dåra verba,
vet jag icke vad man skall skriva på en sådan punkt.

Det förefaller mig, som om herr Rydén, då han beskyller oss, som stå på
reservanternas sida, för »smussel», han borde vara litet försiktigare att taga
det ordet i sin mun, eftersom han faktiskt genom sitt inlägg här senast bevisade,
att jag har rätt uti att man genom att peka på utvägen om ett laboratorium
för 50,000 kronor skulle stänga vägen för ett större sådant. Herr Rydén!
Vi reservanter vilja varken ha det lilla eller det stora laboratoriet vid den
tekniska högskolan utan vi anse, att laboratoriet med fördel kan anknytas till
det praktiska livets anordningar ute vid flyghamnen.

När man sedan säger, att Sverige icke har några utsikter att stå sig vid den
vetenskapliga tävlan med främmande nationer på detta område, så är jag icke
mannen att gå in på den saken. Men så mycket vill jag säga, att när man
har namn sådana som Alfred Nobel eller de Laval eller när man har jätteindustrier
som L. M. Ericsson eller Gasaccumulator och allt vad därtill hör,
industrier, som vila på världsomspännande uppfinningar, tror jag icke man
behöver skämmas för de insatser vi gjort på det vetenskapligt tekniska området.
Jag skulle också i all stillhet, fastän jag icke tillhör andra avdelningen,
våga påminna om, att för ganska kort tid sedan — dock icke i år utan
en föregående riksdag — beviljades rätt stora anslag för en institution, som
har till ändamål att främja forskningen i kemi. Detta tror jag kan vara tillräckligt
med exempel från min sida, då jag är fullkomlig lekman på detta
område. Jag menar bara, att vi ha ingen anledning att »spotta i kålen», utan
vi ha snarare anledning att säga, att vi åtminstone icke äro sämre på detta
område än andra, utan att vi ha stora förutsättningar att komma fram.

Den stridsfråga, som nu föreligger i kväll och som gav herr Olsson i Kullenbergstorp
anledning att säga, att han icke kunde få någon klarhet om vad
vi, som ville ha professuren, egentligen menade, föranleder mig att ställa den
motfrågan till herr Olsson, om han med sitt inlägg kunnat avse något annat
än att ständigt vara den stora negationen. Här har herr Kristensson efter en
vidlyftig motivering, som också i vissa avseenden slår in öppna dörrar, haft
eu motivering. Han åberopade, att han ständigt varit en varm förespråkare

Onsdagen den 2 maj e. in.

03 Nr 31.

lör flygintressena. Ja, jag vet icke, men jag tror, at( om herr Kristensson
vill gorå gällande, att den som nu önskar en liten ändring i motiveringen icke
r?^reS T6ra<^ aV Rysning, så tagel- han fel åtminstone vad min person beträffar.
Däremot vill jag konstatera, att herr Olssons i Kullenbergstorp välvilja
mot flygväsendet yttrar sig på det sättet, att han vill ha avslag på alla
anslag till civilllygningen — om det är möjligt för honom att få det — liksom
även på förslag om inrättande av dylik professur. Han går alltså en hell
annan linje.

hrån de utgångspunkter, som varit bestämmande för mig, är det icke behövligt
att upptaga kammarens tid längre.. Det är som sagt icke fråga om
något »smussel» från vår sida. Vi vilja överhuvud, att frågan om laboratoriet
skall hållas öppen. Här målar man en viss potentat på väggen och söker
skrämma med kostnaderna för flyttning av tekniska högskolan; man vill åstadkomma,
att ingen skall kunna se sig någon utväg att i kväll med bibehållen
anständighet och heder votera för inrättande av denna professur. Vi vilja säga
som det är, och det är väl ingen i denna kammare som tror, att herr Rydén
gatt in för inrättandet av professuren, om det skulle ligga något allvar i vad
„?1anförd® såsom skal för avslagsyrkandet. Jag tror att herr Rydén är för
väl känd på detta område, och om han har gått in för en sak, så har han ansett
den nyttig och nödvändig, och, herr Rydén, det är ju detta vi skola taga
hänsyn till ur grundlagens synpunkt.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord
med anledning av det laboratorium som hägrar i statsverkspropositionen i denna
punkt.

Jag vill då erinra om den vädjan jag riktade till ecklesiastikministern i fjol
på grund av det oljud som klockspelet i stadshustornet för, ett oljud som skapats
av Stockholms stad. Här går ecklesiastikministern att skapa oljud där
uppe på tekniska högskolans tomt, där sjukvårdsanstalter av olika slag ligga
i närheten. Jag tror det skulle vara mycket otjänligt att lägga detta laboratorium
där uppe. Herr Lindman hänvisade visserligen till erfarenheter från England^
som skulle visa, att det icke vore så förfärligt mycket buller förenat med
ett sådant laboratorium, utan att det skulle låta ungefär som bullret från en
avlägsen flygmaskin, när det gällde verkställandet av de olika experimenten.
Jag var emellertid för några år sedan i tillfälle att i Malmö besöka fabriken
för tillverkning av flygmaskiner, där man hade provmotorer och luftvingar
under arbete, och där var det sannerligen ett liv, så att man kunde icke stå
i ^närheten, med mindre man hade bomull i öronen. Och att gorå isoleringen
så effektiv, att det bara uppstår ett obetydligt buller, lär enligt min mening
icke gå för sig utan väsentliga kostnader.

Jag misstänker att, om ett laboratorium upprättas på tekniska högskolans
tomt, kommer det att ha till följd, att de sjukvårdsinrättningar som där finnas
köras bort, och det vore väl ganska otjänligt. För övrigt borde efter min
mening laboratoriet ligga i närheten av den verkstad, där man provar allting
som rör flyget.

För övrigt kan jag ej vara med på denna sak alls, ty jag kan icke inse, att
man genom denna professurs skapande gör någon så utomordentlig nytta för
vårt land. ^Varför har man icke inrättat en professur för automobiltrafiken?
Och tror någon, att om vi haft en sådan, vi då stått på ett högre plan i den
vägen? Jag tycker att man skapar den ena professuren efter den andra, alltjämt
nya årligen; i år har utom denna professur också föreslagits en professur
i Dorpat. Man är icke nöjd med att tillskapa sådana institutioner inom det
egna landet, utan man vill också skapa dem i utlandet. Jag undrar just, var
allt detta skall sluta.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

Nr 31. G 4

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

Min uppfattning är den, att, sedan en uppfinning blivit gjord, kommer det
mest an på att ^experimentera den uppfinningen. Om vi t. ex. tänka på automobilområdet,
ha icke då amerikanarna lagt ned miljoner,_ många miljoner för
att experimentera fram bara en liten detaljsak i automobiltillverkningen. Ja,
det är på experimentens väg, som man skall komma fram så småningom. Jag
tänker t. ex. på tekniken rörande slåttermaskiner. Inte skulle en professur på
det området ge oss något försprång. Nej, vi ha fått experimentera oss fram
och så småningom kommit till resultat. England och Amerika ha skickat hit
slåttermaskiner för 30—40, ja 50 år sedan, och vi ha den dag som är fullt
arbete med att tillverka slåttermaskiner av lika god beskaffenhet som dessa.
Men det är bara på experimentens väg, som vi kunna komma fram till något
resultat. Och för övrigt kan jag rakt icke inse, att detta laboratorium och
denna professur skulle vara något så trängande nödvändigt. Ty det är, som
jag säger, på experimentens väg, som man skall komma fram även på flygteknikens
område. Vi förmå i vårt fattiga land icke att följa med de störa
kulturländerna. Här skulle det endast bil att skapa en ny statsinstitution
med nya tjänster och härigenom åsamka staten nya utgifter. Jag undrar sannerligen,
var alla pengar skola tagas ifrån.

Jag vill icke uppehålla tiden längre, utan yrkar avslag å Kungl. Maj ds
förslag och utskottets hemställan.

Herr Anderson i Linköping: Herr talman! Herr Olsson i Kullenbergs torp

och jag ha i fyra års tid stått på samma ståndpunkt ungefär, när det gällt
anslag till det civila flygväsendet och luftfarten. Vi ha båda varit av den uppfattningen,
att man bör hålla igen på dessa anslag. Den här gången kan jag
icke följa med herr Olsson i Kullenbergstorp. Jag anser denna professur och
den därmed förenade anstalten vara en grundläggande förutsättning för hela
flygindustrien och vårt svenska flygväsende. Jag har icke fått denna uppfattning
nyligen, utan jag gav uttryck däråt redan 1925, då jag motionerade
om inrättande av en professur i flygteknik vid tekniska^ högskolan.

Jag tycker, att de av kammarens medlemmar, som vid åtskilliga tillfällen ha
utan minsta tvekan och utan att pruta röstat för ganska betydande anslag till
understöd av den frivilliga luftfarten med den motiveringen, att det har gällt
att stödja ett nytt kommunikationsmedel, som otvivelaktigt^har framtiden för
sig, dessa kammarmedlemmar skulle ha rätt svart att nu ga pa avslagslinjen,
om de verkligen menat allvar med sin motivering. Det anslag, som här begäres,
är en bråkdel av de anslag, som de senaste tre åren och även i år beviljats som
understöd till den frivilliga luftfarten. Jag bestrider icke, att dessa anslag
äro nyttiga och i många fall nödvändiga, men man kan ha delade meningar om
lämpligheten att bevilja så stora belopp för detta ändamål. Det är ju dock.
såsom här påpekats, så, att genom denna subvention möjliggöres en trafik, som
icke kan räknas som nödvändig, men i manga fall har karaktären av rena lyxresor.

Emellertid har herr Olsson i Kullenbergstorp klagat över att de som hålla på
professuren och laboratoriet kommit med en sa oklar motivering och ha^kranglat
till saken så svårt, Om herr Olsson i Kullenbergstorp är av den åsikten,
så skulle jag be att han och de av kammarens medlemmar, som tänka som han.
bara ville gå till den kungl. propositionen och läsa den. Då skulle de icke behöva
klaga över att saken är tillkrånglad utan tvärtom finna att den är upplagd
enkelt och klart. Och någon starkare motivering för det anslag som här begäres
än den, som i denna proposition givits genom den aberopade utredningen av
sakkunniga, tycker jag man svårligen kan finna. Jag har läst igenom den alldeles
nyss, och med det färska intrycket av den starka sakliga argumenteringen

Onsdagen den 2 maj e. in.

05

Nr 31.

sma .h" lämnas liar .,a.g mycket svart att sontera ,1c avslagsmotiv som liiir före V

l‘(- ? deT ly!‘koCr Jaf man ka" saKH, att ,1.. ii ro något tillkrånglade
Vad lorsl avslaget a professuren beträffar, så bottna ju yrkandena i olika moV.
1 na. fallet i ett motiv, som jag för mm del alltid respekterar och som jag
oltast kan ansluta mig till, nämligen sparsamhetsmotivet. Men det finnes ock
sa andra motiv som blivit anförda. Det har sagts, att detta vore eu sak som
aldrig kunde fa praktisk betydelse; vi kunna aldrig tänka på att bygga upp eu
svensk ^industri da vi alltid vore hanvisade till utlandets erfarenheter o. s. v.

in detta sista skulle jag vilja saga, att även om så vore, att vi vore hänvisade
huvudsakligen till utlandets erfarenheter, så vore det nödvändigt att ha donna
professur bara för att kunna bearbeta dessa erfarenheter och på det ur vår nationella
synpunkt billigaste och^effektivaste sättet meddela dem åt de svenska
ingenjörer, som tänka agna sig åt flygtekniken. Ty det måste i alla fall herr
Ulsson i Kullenbergstorp medge, att man kan icke hindra svenska ingenjörer att
gorå detta, och det vore val synnerligen oklokt, om vi skulle avstänga dem från
ojligheten att hemma i Sverige erhålla den undervisning som de behöva. -lag
ror för min del att en svensk flygindustri har stora förutsättningar att i framtiden
na en betydande utveckling. Jag vill också erinra om vad som här i förbigående
blivit sagt, att denna professur har sin utomordentligt stora betydelse

för^mLfdrSni''rSiinPU-nk-’ rUir h’ftförsvarels, synpunkt. Det finnes så många
""tf - tinfallfn 1 vart land, som jag skulle kunna peka på och som man

tror ulr tfS att- dra?a flg tl„U minnes> när det s°m bär gäller att. som jag
tror, taga ett avgörande steg pa ett nytt forskningsområde. J ^

vÄ?*?* att professuren i dag skall beviljas. Jag kan inte se, att det bli“
t ''-Tu Skra \areniot’ som i någon män kan rubba den motivering som
Ivungl. Maj :t bär förebrå*!. Osäkrare är det ju med laboratoriet. Den bästa
motivering för laboratoriet, som givits under dagens debatt, den gav herr Olofsson
i Digernas. Jag hoppas, att han icke blir alltför upprörd, om jag drager
denna slutsats av hans anförande, som ju annars hade en helt annan inriktning
Sa,?e.r det bara ar Pa experimentens väg, som man kan komma
till något resultat, da har han sagt vad som kan sägas till förmån för det laboratormm
som Rungl. Maj :t har föreslagit. Jag tror ieke man kommer någon
2SSad,ana experiment som här rekommenderats, med små modeller och
små luftkanaler enligt det system som användes vid vissa utländska högskola
■, ,Jaf.vl 1 flnra. »m att man talar om dessa små laboratorier vid utlandets
högskolor förbise^ man att i dessa länder finnas institut för flygtekink
forskning Det forvanade mig. att herr Rydén, som just framhöll att
man mycket val kan reda sig med ett mindre laboratorium, förbisåg, att Éng TårD

S?f+ lan aberopade> bär ett mycket stort forskningsinstitut på detta omade.
Det gor att man vid universitet och högskolor kan nöja sig med mindre

institutet-1*™ jH+ari\vårVand ärdet meningaa att förena det störa forskning
med ett laboratorium för vetenskapligt bruk vid tekniska högskolan
och detta ar utan fvivel den mest ekonomiska lösningen

överhuvud taget om man ser på vad som utlandet på detta område uträttat

ätt D? 8lag? meC fö;rr+mag- »et ar icke bara de stora länderna, som bär ha
gatt fram med mycket betydande anslag och med en iver att på detta område

söktTr flffSta plaaet>osom ar påfallande, utan även de mindre nationerna ha
sekt följa efter. I ett sadant land som Holland, som kan jämföras med Sve•
ige> bär man hunnit mycket långt. Man bär där ett flygtekniskt institut som
i arliga kostnader i svenskt mynt drager ett par hundra tusen kronor. Det an dtf

^an S+e dar b°^ ko,sta „pa denna viktiga del av den tekniska vetenskapen och
det som utgor grundvalen för en ny industri.

Det förefaller, när man hör den debatt som här förts, som om en del av den
ovilja, som nu visats mot att bifalla Ivungl. Maj ds förslag i full utsträckning,
Andra kammarens protokoll 1028. Nr 31. 5

Ang.

inrättande, av
eu professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
in. m.
(Korta.)

Nr 31. 66

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

'' inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

skulle bottna i — jag vet icke om jag vågar återigen tala om (lön svenska avundsjukan,
men det ligger nära till bands att misstänka något dylikt. Det före
faller, som om det viktigaste skulle vara att ingen skulle få mer än den andra.
Där ha nu professorerna vid tekniska högskolan var och en sitt bila laboratorium
som kostar så och så mycket, och här kommer nu förslag om en ny professur,
för vilken begäres ett så och så många gånger större och dyrbarare laboratorium.
Detta kan ej vara riktigt, menar man. Det förvånar mig, att man
då fullständigt kan bortse från ändamålet med ifrågavarande forskningsinstitut.
Det är för att nöjaktigt kunna fylla den forsknings- och undervisningsuppgift
som anses ofrånkomlig, som man behöver denna institution. Icke har
väl Kungl. Maj :t begärt detta institut för att tillfredsställa fåfängan hos en
person, som vill bli professor, utan därför att det finnes starka skäl att taga
steget fullt ut och att utrusta professuren med de nödvändiga hjälpmedlen. Jag
är övertygad om att utvecklingen så småningom skall föra oss fram till en
ståndpunkt, som i huvudsak ansluter sig till den i förevarande proposition m ^''Herrarna

i statsutskottet, som här uppbyggt oss med ett icke alltför ovanligt
personligt mellanhavande — det tycks vara så, fast det koncentrerats pa
en viss formulering i utskottsutlåtandet — skulle göra bättre, tycker jag, om de
i statsutskottets utlåtande något klarare angåve motiveringen för sitt standpunkstagande.
Jag tycker det är litet futtigt att komma fram med ett utskottsutlåtande
på en knapp sida, där man på viktiga punkter slår ihjäl en proposition
som verkligen är grundlig i utredningen och övertygande i framställningen.
Tyvärr är det nog så, att flertalet kammarmedlemmar icke^haft tillfälle
att läsa igenom propositionen, utan man nöjer sig med utskottsutlåtandet. Jag
ber att propositionen under den stund som är kvar ägnas uppmärksamhet, och
jag tror att den, som eventuellt är tveksam beträffande professuren, mycket
snart skall bli övertygad om att det här gäller ett mycket välmotiverat krav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall i anledning av det vänliga råd, som
den föregående ärade talaren gav, be att fa uttrycka jlen uppfattningen, att den
ärade talaren säkerligen icke haft tillfälle att läsa något större antal av kungl.
propositioner, om han kan fälla detta superlativa omdöme om beskaffenheten
av denna proposition. Den här propositionen är — vad skall jag säga —en
ganska ordinär kungl. proposition, snarare under medelmattan än över medelmåttan.
Jag har läst många tusen kungl. propositioner i mitt liv, och jag
vågar sålunda som en gammal magister ge ett betyg i detta. avseende. . Det är
bara de som alldeles särskilt äro inriktade på en viss välvillig bedömning, tror
jag, som kunna komma till det resultatet, att detta vore något märkvärdigt.
Detta sagt i största förbigående.

Anledningen till att jag för min del hyser så starka betänkligheter mot att
bifalla det förslag, som herr statsrådet förordade och herrar Anderson i Råstock
och Lindman ingått ett mer eller mindre utpräglat pactum ^turpe för
att få fram här i kammaren, är att, om man bifaller det förslaget, så förfaller
i motiveringen varje uttalande i fråga om ett laboratorium för den nymräJtade
professuren. Inom statsutskottets andra avdelning ha vi, efter att ha i detalj
granskat denna sak och sett på planerna för. tekniska högskolans vidare utveckling,
stannat för det, att vi kunna under inga omständigheter och häri
har statsutskottets andra avdelning varit fullständigt ense -— tillstyrka, att
man på tekniska högskolans nuvarande mycket begränsade område lägger en
sådan här oerhört skrymmande institution, som gar alldeles utanför.de vanliga
grunderna för inrättande av institutioner. Men a andra sidan ha vi ansett att
denna professor i likhet med andra professorer vid tekniska högskolan bör ha

Onsdagen den ''2 maj o. in.

07 Nr 31.

V11 ^a,J<’ralonum <lr,s lnr s''" undervisning och dels för ull kunna utföra, om
jug sa inr saga, de med lians verksamhet förenade forskningarna men ingenting
vidare därutöver.

Jag skulle vilja säga kammaren del, att, om man går in för den andra linjen
att bygga idt stort laboratorium i stället för ett laboratorium av den omfattning
som våra statsumversitet och tekniska högskolan ha för alla sina 60 ä 70
proiessorer, så kommer det att leda till att man icke kommer att kunna stanna
inom den nuvarande rayonen, ty då måste man lägga upp hela norra Djurgården
för att kunna rymma de väldiga forskningsinstitut som skola vara förenade
med de olika professurerna. Jag har den uppfattningen, att på de områden
dar man behöver särskilt stora forskningsinstitut, där bör man inrätta dem
utan att lagga dem på tekniska högskolans tränga område. Vi ha redan sädana
institut; vi ha t. ex. Nobelstiftelsens; vi hålla på att bygga ett institut
. t oi närvarande i Uppsala för professor Svedberg; vi ha metallogra fiska forskningsinstitutet,
som är förlagt utanför den nuvarande tekniska högskolans
område.

Jag har den uppfattningen att för flygindustrien ha vi icke anledning att
bygga nagra störa forskningsinstitut, det är ingen framtidsindustri. Och jag
skulle vilja saga till herr Anderson i Råstock, när han erinrat om Kullager,
feeparator och Aga o. s. v., att dessa stora uppfinningar äro geniindustrier.
JJet bär vant svenska uppfinnaregenier och administratörgenier, som ha skapat
dessa industrier De ha delvis kunnat röra sig med överlägset svenskt råmaenal,
men det har framför allt varit överlägsna genier, som skapat dessa inustner.
_ När m visat fram ett sådant geni på flygindustriens område, eller
en administratör som Bernström eller ett universalgeni som Dalen, som skapat

ga, na a la bonheur när ni gjort det, då kunna ni komma och begära att vi
skola skapa ett forskningsinstitut på ett område som det föreliggande Och
tor ovngt vill jag saga alt varken uppfinnarna av Separator eller Aga eller
Kullager eller någon av dessa genier ha någonsin haft någon professur eller
något stort forskningsinstitut. De ha klarat saken på egen hand. Kommer
geniet, sa kommer kapitalet, som vill exploatera geniet och ge det luft under
vingarna och da behövs det ej något forskningsinstitut från staten. Vi få,
da det gäller tekniska högskolan, hålla oss till den marginal som varit gammal
hävdvunnen och god vid våra universitet. Och jag vill nämna, att vi ha vid
var svenska tekniska högskola kunnat under mycket ringare förhållanden, än
som har är fråga om, få fram den ena epokgörande uppfinningen efter den
andra. Jag påminner exempelvis om denna mycket omtalade uppfinning som
nar skapats under namn av den Platen-Munterska uppfinningen. Den är gjord
under i yttre hänseende mycket blygsamma förhållanden. Det beror icke på
att man skapar störa anstalter med stor personal, utan det beror på genierna
och dem kunna vi icke skäppa genom att bygga forskningsinstitut av den omlattnmg
som detta förslag innebär.

Nu har herr Anderson i Råstock kommit fram med ett alldeles nytt uppslag,
flan har förklarat, att hans motivering eller rättare sagt vad han strukit i
utskottets motivering innebär, att på tekniska högskolans område bör läggas
varken det störa eller det bila laboratoriet utan att allt bör förläggas till
lyghamnen. Jag maste säga, att förslaget är mycket originellt. Ja det är
sa originellt, att ingen veterligen före herr Anderson i Råstock kommit fram
med det Men jag undrar, om man har anledning att reflektera på förslaget i
någon större utsträckning. Flyghamnen har icke annat med flygindustrien
att gorå an att den har hangar. Herr Andersons i Råstock idé att lägga forskningsinstitutet
vid flyghamnen är ungefär likartat med ett förslag om att
lagga ett automobillaboratorium på en plats, där man har en hel del garage.
Det ar ungefär lika välbetänkt det ena som det andra. Skall man inrätta ett

Ang.

inrättande av
en professur »
flygteknik vid
tekniska högskolan
in. m.

(Forts.)

Nr 31. 68

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forte.)

större forskningsinstitut, som skall läggas utanför tekniska högskolans område,
pekar tanken närmast på att gå till platsen för någon av de störa flygverkstäderna,
där man haller pa med verkstadsarbeten, med konstruktionsarbeten
o. s. v. — icke en plats där man magasinerar flygmaskiner eller hyser
dem för natten för att skydda dem för regn. Den tanken var verkligen uppe
i andra avdelningen av utskottet, att man möjligen skulle förorda, att laboratoriet
borde ligga invid någon av våra flygverkstäder. Men tyvärr hade vi
på andra avdelningen icke herr Andersons i Råstock uppfinningsrikedom,
varför flyghamnen verkligen blev av oss obeaktad i det hänseendet. Jag tror,
att detta icke innebar någon större saklig förlust. . . .

Herr Anderson i Råstock talade om »smussel». Ja, jag vill icke beskylla
honom för detta. Det var därför att han sade, att utskottet smusslade, som
jag ville replikera på samma sätt. Men jag skall taga tillbaka det uttrycket,
om han tager tillbaka sin beskyllning mot utskottet om smussel. Utskottet är .
på denna punkt fullkomligt klart. Utskottet uttalar sig för en professur och
mot det stora laboratoriet, såvitt det skall ligga på tekniska högskolans område.
Om man kan skapa det i annan anslutning, har utskottet icke uttalat
sig om, men man har förordat ett mindre laboratorium i den omfattning, som
de sakkunniga alternativt tänkt sig, alltså i överensstämmelse med vad som
ordinärt gäller för t. ex. de engelska högskolornas del. Jag vill i detta sammanhang
i anledning av herr Andersons i Linköping yttrande saga,, att de
engelska universitet och högskolor, som undervisa på detta område, icke ha
stora laboratorier att tillgå vid högskolorna, utan de störa laboratorier som
han talade om, ha skapats alldeles oberoende av dessa i anslutning till den
mera praktiska verksamheten.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande. Jag tror, att kammaren
skulle göra klokt i att bifalla professuren och utskottets hemställan och därmed
vinna en viss begränsning. Jag är icke blind för att i sa fall utskottets
motivering kan bortfalla i den punkt, där första kammaren — etter vad det
uppgivits i en hastig vändning — anslutit sig till reservationen av herrar Anderson
i Råstock och Asplund. Kammarens ledamöter både haft en votering
mellan Kungl. Maj :t och utskottets förslag, och sedan de skingrat sig efter
denna blev det ny votering, och då gick det på det sättet. Detta medför som
sagt, att även om andra kammaren antager utskottets hemställan, så strykes i
riksdagens skrivelse moiveringen härvidlag. Men jag kan icke tänka mig
annat än att man måste komma att taga hänsyn till, att andra kammaren fattat
beslut i den föreliggande situationen i enlighet med utskottets kläm och
motivering, till vilken jag ber att fa yrka bifall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Almkvist: Herr tal man!

Jag skall be att få rätta ett par missuppfattningar, som gjort sig gällande
under debatten. ,..

Herr Anderson i Råstock förklarade, att lärarekollegiet vid tekniska hogskolan,
såvitt han kunnat läsa de föreliggande handlingarna riktigt, uttalat som
sin mening, att flygprofessuren borde inrättas, och det vore den viktigaste
delen av frågan, medan kollegiet däremot icke uttalat sig för ett laboratorium
av den beskaffenhet, som Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit, och talaren
hänvisade till vad i propositionen finnes uttalat på sidan 3 i nu nämnda avseende.
Jag tillåter mig i anledning härav fästa uppmärksamheten på, att det
uttalande som av herr Anderson i Råstock åberopades, gjordes av tekniska
högskolans lärarekollegium, innan resultatet av den utredning, som igångsattes
år 1926, förelåg. Sedan denna utredning blivit färdig och hänskjutits till
tekniska högskolan för yttrande, uttalade sig lärarkollegiet pa följande sätt.
»Den av kollegiet förut uttalade meningen, att laboratoriefrågan icke borde

Onsdagen den ''2 maj e. in.

09 Nr

definitivt ordnas, förrän professuren i flygteknik beviljats och tillsatts, saknar
således numera berättigande och utgör icke något skäl för ett dröjsmål med laboratoriets
inrättande.» Detta bär anförts på sidan 26 i propositionen, efter
det lärarekollegiet framhållit, att vid den berörda utredningen landets förnämsta
experter såväl inom flygtekniken som på andra ifrågakommande områden blivit
anlitade, och sedan kollegiet uttalat, att det för sin del med största förtroende
accepterade det framlagda förslaget i vad det avsåge laboratoriets uppförande,
anordning och utrustning. Här föreligger sålunda tydligt och klart ett bestämt
tillstyrkande av det framlagda förslaget från lärarekollegiets sida.

Vidare har en stor del av den kritik, som riktats mot förslaget om ett flygtekniskt
laboratorium, inriktats därpå, att Kungl. Maj:t föreslagit ett alldeles
för fantasifullt projekt; regeringen skulle till och med varit besjälad av viljan
att inom Sverige skapa en världsindustri på området i fråga o. s. v. För att
reducera dessa omdömen till rätta mått skall jag be att få erinra därom att i den
kungl. propositionen ingenstädes finns talat om, att det är meningen att anordna
någon världsindustri, utan synfältet har hela tiden varit begränsat till
Sverige, och det framhålles alldeles bestämt, att det är med hänsyn till den inhemska
flygindustrin och den inhemska vetenskapliga forskningen och skolningen
av svenska flygingenjörer, förslaget i fråga framlägges. Skulle man
kasta blicken vidare omkring sig och finna, att inom landet förelåge så stora
möjligheter, att har kunde skapas en större eller mindre världsindustri, skulle
givetvis icke anspråken beträffande statens medverkan till laboratoriets upprättande,
till dess inredning och utrustning kunna inskränkas till det jämförelsevis
ringa belopp, som det här är fråga om, nämligen 355,000 kronor. Jag
erinrar om att den första approximativa kostnadsberäkningen för ett enbart
för tekniska högskolan grundat övningslaboratorium belöpte sig till 500 000
kronor.

När man här i diskussionen vidare vill draga upp en bestämd skillnad mellan
a ena sidan flygteknikens och å andra sidan cellulosaindustriens krav. vill
jag saga, att lika väl som man inom landet har råvaror av den beskaffenheten,
att var^ land i det senare fallet har utsikter att göra sig gällande framför allt
pa deri internationella marknaden, så har man även, när man tager i betraktande
flygindustrien, de råmaterial, som äro erforderliga såväl för planens
byggande som för motorernas tillverkning, även om det här i första hand gäller
att tillgodose endast det egna landets behov. Den nu föreliggande betydelsefulla
fragan bör så snart som möjligt lösas just för tillvaratagandet av de
egna tillgangarna och de svenska förutsättningarna på området i fråga.

Herr Rydén gör stort väsen av att det tomtområde, som är reserverat för
tekniska, högskolan, skulle komma att tagas i anspråk på ett icke tillfredsställande
sätt, därest ett laboratorium av ifrågavarande storlek bleve uppfört,
i deu avseendet vill jag hänvisa till att hela denna fråga blivit utredd i den
allra närmaste kontakt med både tekniska högskolans rektor, styrelse och lärarkoilegmm,
vilka var för sig liksom ock byggnadsstyrelsen fullt kunna överbficka
tillgängen på tomtmark uppe vid högskolan och vilka skulle gjort anmärkning
rörande det föreslagna laboratoriet, därest detta kunde till framtida
men inkräkta på till buds stående utrymmen. Jag har givetvis också själv undei
ärendets behandling tagit del av kartor, som visa. vilka områden som äro
upptagna och vilka som äro tillgängliga samt tillika besökt platsen. Jag har
därvid icke kunnat bliva övertygad om att man i något hänseende skulle ävenyra
den framtida, redan nu planlagda utvecklingen av tekniska högskolan genom
ett realiserande av Kungl. Maj:ts förslag.

^Vad beträffar frågan om det buller, som skulle uppstå och inverka menligt
pa e kringliggande sjukhusen, ber jag att få säga, att även denna sida av
saken av de sakkunniga underkastats eu noggrann utredning, och de ha för -

Ang.

inrättande av
en jyrofessur %
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

Nr 31. 70

Onsdagen, den 2 maj e. m.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

klarat, att med de propeller- och säkerhetsanordningar^ som tänkts komma till
användning, skulle ingen olägenhet av betydelse uppstå.

Jag har velat säga detta, för att det skall stå för kammarens ledamöter klart,
att samtliga invändningar, som här riktats mot det kungi. förslaget,^ redan varit
under omprövning och beaktande men icke av regeringen kunnat tillmätas avgörande
betydelse.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! När jag i utskottet biträdde
yrkandet om avslag, skedde det förnämligast av det skälet, att avdelningsbeliandlingen
syntes ådagalägga, att det flygtekniska laboratoriet icke var möjligt
att genomföra. Den kritik, som riktats mot detsamma, fann jag bärig, och
den kritik, som framför allt herr Rydén nu framfört på ett sakligt och övertygande
sätt, synes mig fortfarande vara bärig. I vilket förhållande står nu
enligt den kungl. propositionen professuren till laboratoriet? Jo, jag skulle
vilja sammanfatta det ungefär så, att herr statsrådet anser att laboratoriet i
mycket hög grad förlorar sin betydelse, om professuren icke inrättas, och att
professuren å sin sida förlorar i ej ringa grad sin betydelse, om det flygtekniska
laboratoriet icke upprättas. Herr statsrådet finner sålunda inrättandet även
professur utan att ställa till professorns förfogande de redskap, med vilka
lian måste utföra sitt arbete, endast till hälften hava något värde. Det är en
halv uppgift, som icke kan komma att tjäna fullföljandet av det ändamål, som
avsetts med professurens inrättande.

Under sådana förhållanden, föreföll det oss, som gingo på avslagslinjen, att
det vore bäst att låta frågan vila ytterligare ett år, för att de framförda synpunkterna,
den framförda kritiken mot det stora och vittomfattande institutet
skulle ytterligare kunna undersökas och penetreras, så att frågan månhända
komme fram till kammaren ett annat år i rimliga proportioner. Jag undrar i
detta sammanhang, om icke min ärade vän herr Rydén var något väl optimistisk,
när han uttalade förhoppningen om att regeringen skulle taga nödig hänsyn
till andra kammarens mening, därest kammaren nu beslutade i enlighet
med utskottets hemställan, sedan första kammaren tagit motiveringen enligt
reservationen av herr Asplund och herr Anderson i Råstock. Efter vad som uttalats
från flera håll och även av herr Rydén ligger väl saken så till, att det
egentligen icke spelar någon roll, vad andra kammaren beslutar i fråga om motiveringen,
ty om andra kammaren antager utskottets hemställan, blir beslutet
de facto i överensstämmelse med första kammarens beträffande den del, som
det här gäller. Nu frågar jag: är det rimligt att tänka sig, att herr statsrådet
skulle kunna taga hänsyn till andra kammarens ståndpunkt med den åsikt beträffande
det stora laboratoriets betydelse för ifrågavarande professors arbeten,
som herr statsrådet utvecklat i sin proposition? Det förefaller mig vara
alltför optimistiskt att vänta några sådana hänsyn. Herr statsrådet nödgas
väl med det uttryckssätt han använder i sin proposition, om kamrarna nu fatta
samstämmiga beslut på det sätt som jag här utvecklat efter det andra kammaren
godkänt utskottets utlåtande, hålla fast vid sina synpunkter, då han ansåg
dem ofrånkomliga, när ifrågavarande proposition skrevs. Under sådana omständigheter,
herr talman, förefaller det mig, som om ett avslagsyrkande vore
det enda naturliga, och att det riktiga är, att kammaren hävdar •— när man
fäster så stort avseende vid detta flyglaboratoriums inrättande — att kammaren
vill vara med om att se vad som skall komma som ett komplement till professuren.
Hur stort och vidlyftigt detta institut skall bli, bör icke statsrådet
eller regeringen själv avgöra, utan det är riksdagen, som bör se till i samband
med professurens inrättande, hur pass omfattande det arbetsredskap bör vara,
som skall stå till vederbörandes förfogande. Det är som sagt, herr talman,
enligt min synpunkt det enda rimliga, att andra kammaren här går på avslag,

Onsdagen den 2 maj e. m.

7!

Nr 31.

så att frågan får komma igen (åt annat år. Jag hemställer därför om bifall till
avslagsyrkandet.

Herr Anderson i Rå,stock: Herr talman! Det var tur för herr Törnkvist,

att han lyckades samla ihop så många nya skäl för sitt avslagsyrkande som
han gjorde. Men jag vet icke. hur han skulle ha rett sig, om han plockat fram
dem i utskottet.

Ang.

inrättande av
en professur i
flygteknik vid
[tekniska högskolan
m. m.
(Forts.)

Till herr Rydén skall jag bo att få rikta ett tack för hans komplimang om
min uppfinningsrikedom. Jag är icke så van vid något sådant: jag tycks vara
mera jordbunden än herr Rydén, fastän vi båda flugit åtskilligt i kväll. Jag
kan för övrigt icke få logiken i herr Rydéns anförande att gå ihop. Först
klandrar han mig, som kommit med uppslaget att lägga ifrågavarande institution
ute vid flyghamnen, och radar upp en hel del svårigheter i det hänseendet.
Herr Rydén tycktes tro, att det icke går an att åstadkomma nödiga verkstäder
för t. o. in. mindre kostnader än som ifrågasatts för det lilla laboratoriet.
I nästa ögonblick säger emellertid herr Rydén, att i England är det
verkligen på det sättet, att ett flygtekniskt laboratorium icke ligger anknutet
till vederbörande tekniska högskola. Hur skall man förstå detta? Det är väl
i alla fall så, herr Rydén, att om det går för sig på ett håll — t. o. m. där
man är ganska långt kommen på detta område —• att ha ett flygtekniskt laboratorium
liggande borta ifrån den högskola, som eljest användes för undervisningsändamål
i hithörande discipliner, bör det gå även på ett annat. Jag
kan icke underlåta att uttala en stilla förundran över att herr Rydén totalt
förbisett, hur man här praktiskt tillämpar hembygdskunskap på ett område,
som herr Rydén känner till mycket bättre än de flesta av kammaren. Man
gör ju exkursioner till vederbörande hembygdsområden för att kunna bättre
draga nytta av undervisningen. Jag trodde följaktligen, att man kunde säga,
att eftersom flygteknicis hembygd egentligen borde vara aeroplanen — eller
vad de kunna komma att ha för namn i framtiden — det skulle vara ganska
nyttigt för de unga männen att lära känna sin blivande hembygd .så pass mycket,
att de finge litet annat än laboratoriekunskap om hur flygmaskiner se ut
och hur de skola användas.

Så vill jag säga ännu en sak. Vid tekniska högskolan lär man icke för närvarande
vara alldeles renons på möjligheter i fråga om materialprovning av
olika slag för att göra olika bestämningar. Det ligger en materialprovningsanstalt
däruppe, och dessutom finns det olika laboratorier, som kunna användas
tills man fått något bättre.

När nu lärarkollegiet har uttalat sig för, att professuren bör inrättas först,
så att professorn blir i tillfälle att medverka vid den erforderliga planläggningen
ocli utformandet av det flygtekniska laboratoriet, så kan jag icke se
annat än att det vore en mycket praktisk utväg att tillsätta professorn i år,
så att vederbörande verkligen blir i tillfälle att vara med och utarbeta programmet
för detta laboratorium. Jag har verkligen liksom herr Rydén och
flera övriga talare — till och med liksom herr Törnkvist i Karlskrona, som
yrkade rent avslag —- ifrågasatt, att kammaren borde få tillfälle att grundligt
sätta sig in i hur det tilltänkta laboratoriet skulle komma att se ut; men
däremot har jag icke velat gå in för att giva tekniska högskolan ett 50.000
kronors-laboratorium och ändå, fastän vi ger er detta laboratorium, i nästa
andedrag säga vi lämna frågan öppen. Jag kan inte se saken så, och det är
därför jag ställt mig såsom jag gjort i kväll.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Blott en kort replik. Jag undrar,

om man icke, när man lyssnar till debatten här i dag, kan med en viss

Nr 31. 72

Onsdagen den 2 maj e. in.

• rätt konstatera att allting flyter. Här ha pågått häftiga trätor om en del

en ''professur i detaljer. Den ene vill icke ha laboratoriet förlagt till tekniska högskolan, men
flygteknik vid det vill den andre. Herr statsrådet ocli chefen för ecklesiastikdepartementet
tekniska hög- yttrade i sitt sista anförande, att vad som här hade yttrats emot den föreslagna
skolan m. m. förläggningen, det hade regeringen icke kunnat tillmäta avgörande betydelse.

(Forts.) Statsutskottets vice ordförande ville ha laboratoriet förlagt till flyghamnen,
och inom utskottet var det åtskilliga av anhängarna av en professur, som ville
ha denna professur och detta laboratorium anknutet till någon av krigsmaktens
flygverkstäder. Allting är oklart på den punkten, och lika oklart är
allt som rör laboratoriets storlek och beskaffenhet.

Här är vidare, det vill jag också konstatera, ännu en punkt, som icke med
ett ord berörts i debatten, ehuru jag i mitt första anförande fäste uppmärksamheten
därpå. Jag meddelade den faktiska uppgiften, att de flygplan, som
det statssubventionerade svenska bolaget använder i trafik både på routen
Stockholm—Finland och routen Malmö—Amsterdam, kostat 3 miljoner guldmark
att ^experimentera. Jag frågar då: Yem skall, även om vi inrätta både
professuren och ett större eller mindre laboratorium, vem skall betala kostnaderna
för utexperimenterandet av den maskin, som, om det gäller export, herr
Lindman, skall tävla med och helst överträffa de utländska maskinerna? Jag
tänker, att kostnaderna komma nog också på våra axlar, om vi nu gå in för
detta förslag.

Vare sig vi bifalla utskottets förslag eller herr Andersons i Bistock yrkande,
kommer saken ändå att i realiteten ligga till på samma sätt, därför att
i riksdagsskrivelsen — och det är den det kommer an på — kommer just vad
utskottet riktat sig mot att falla bort, nämligen att organisationen är av alltför
stora mått i förhållande till övriga vid tekniska högskolan representerade
ämnesgrenar. Det är det, som är den egentliga kärnpunkten.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att representanterna för vederbörande
avdelning i utskottet i verkligheten talat för avslagslinjen, och jag
tror att kammaren gör klokt, om den följer samma linje.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o\ bifall till utskottets hemställan med godkännande av dess motivering,
2:o) bifall till berörda hemställan med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i den av herrar Asplund och Anderson i Kåstock avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Törnkvist i Karlskrona med flera av kammarens ledamöter,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under 3:o)
angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter
given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt anslagen
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 100 med godkännande av dess motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.

Onsdagen den 2 maj e. m.

73 Nr iil.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspro- An9-positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsf örf arandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja- flygteknik vid
propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan med godkänna!!- tekniska hög.
de av dess motivering. skola m. m.

(Korta.)

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 18 av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående ny värmeledning och införande
av elektrisk belysning i nationalmuseibyggnaden in. m.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 95 av statsverkspropositionen
åttonde huvudtiteln framlagda förslag angående nybyggnad för de geologisk-mineralogiska
och geografiska institutionerna vid universitetet i Lund;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
för uppehållande av en professur i svenska språket och litteraturen vid
universitetet i Dorpat i republiken Estland;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående materiell för nykterhetsundervisningen
m. m.;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för fortsatt uppehållande av
-Dalautredningens verksamhet;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av viss fastighet
för Strängnäs hospitals räkning;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till statskontoret;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker, m. m.;

nr 109, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning ocli
förslag rörande personalens vid mynt- och justeringsverket uppförande på ordinarie
stat; och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
posthusbyggnad i Vasastaden i Stockholm; samt

bevillningsutskottets

betänkande, nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m. ävensom en i ämnet väckt motion:
och

memorial, nr 36, med förslag till ändring av rubriken 1135 i gällande tulltaxa.

_ Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, betänkande och memorial
hemställt.

§ 5.

Härefter föredrogs^ bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anledning av Ang. revision
väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen och «*''rusdrycksdärmed
sammanhängande författningar m. m.; och yttrade därvid: \Zrtti^en.

Herr Engberg: Herr talman! Jag har icke för avsikt att framställa något
yrkande. Utlåtandets karaktär har emellertid givit mig anledning att göra
ett par randanmärkningar.

Nr 31. 74

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang. revision
av rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Korts.)

Jag vill då till en början gratulera bevillningsutskottet att ha kommit till
en sådan enighet, att det bara finnes en enda reservant, nämligen herr Bergman
i första kammaren, som reserverat sig mot vissa delar av motiveringen.

Jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på en sak rörande den
begärda utredningen, som ju skulle omfatta följande saker:

1) En jämförelse mellan det gällande svenska restriktionssystemet och i utlandet,
särskilt i Danmark, Norge och England prövade system för begränsning
av rusdrycksmissbruket;

2) en jämförelse mellan vårt system och det danska systemet, enligt vilket
en hög beskattning av spritdrycker införts;

3) den individuella utminuteringskontrollen;

4) utskänkningsbestämmelserna, där ställningen mellan kontrollstyrelsen
och systembolagen, å ena sidan, samt restauratörerna, å den andra, särskilt bör
göras till föremål för undersökning, varvid framför allt frågan om formen för
överlåtelse av rättighet till utskänkning och om de villkor, som må förknippas
med dylik rätt, bör tagas under omprövning;

5) lämpligheten av att införa besvärsrätt över systembolagens beslut angående
överlåtelse av utskänkningsrättighet;

6) preciserade direktiv från statsmakternas sida beträffande slutmålet för
avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och beträffande
takten i avvecklingsarbetet,

7) detaljhandelsbolagens organisation;

8) nämnda bolags rätt att driva verksamhet genom dotterbolag;

9) revision av dessa bolags förvaltning; samt

10) det inbördes förhållandet mellan dessa bolag och kontrollstyrelsen.

Jag har räknat upp dessa 10 punkter för att fästa kammarens uppmärksamhet
på, att i ingen enda av punkterna finnes ens skymten av ett utredningsdirektiv
givet. Man räknar upp tio diskussionsämnen och förväntar, att här
skall Kungl. Maj:t tillsätta en diskussionsklubb, som tar hand om de tio på
listan uppförda diskussionsämnena, men man ger icke den minsta fingervisning
om, i vilken riktning man önskar diskussionen förd eller lösningen av de
framkastade problemen funnen.

Vid sådant förhållande är det uppenbart, herr talman, att kammaren går
att giva en fullmakt in blanco åt regeringen, ty det blir helt naturligt på regeringen,
som det kommer an, vilka direktiv, som i realiteten skola bliva gällande.
Jag har i betraktande härav funnit det ganska naturligt, att man säger
ifrån, att när Kungl. Maj:t får en sådan här ovanlig blankofullmakt, där det
inte finnes något direktiv givet för huru dessa diskussionsspörsmål skola lösas,
då betyder själva tillsättandet av denna utredning eller diskussionsklubb,
som här skall ifrågakomma, allt. Det är tillsättandet, som blir avgörande för
hela utredningens resultat. Jag tillåter mig, eftersom representativa ledamöter
av regeringen äro närvarande i kammaren, att uttala den förhoppningen,
att denna utredning också med hänsyn till sammansättningen får avspegla
icke en ensidig och snäv uppfattning åt vare sig det ena eller det andra hållet
—- jag tänker särskilt på den sida, som regeringen själv representerar —
utan blir sammansatt så, att man lyckas komma fram till ett positivt resultat.

Herr talman! Jag anser det önskvärt ur många synpunkter, att givna erfarenheter
hopsummeras och att visserligen sådant rives, som bör rivas, men att
man låter sådant bestå, som prövats och befunnits sunt och riktigt. Skall det
positiva resultatet vinnas, hänger allt på, hur utredningen lägges. När riksdagen
nu icke givit något som helst direktiv på någon av dessa punkter, har
regeringen allt i sin hand. Då vill jag vädja till regeringen att icke bara tän -

Onsdagen den 2 maj e. in.

75

Mr »1.

ka på sina egna synpunkter i denna fråga, utan söka få litet kringsyn och vidsyn
vid utredningen.

För det andra bär jag, herr talman, ännu ett önskemål. Det är, att denna
utredning icke blir ett slags soplår, i vilken man kastar allt möjligt, som kommer
fram till riksdagen under åtskilliga år framåt och bara hänvisar till att
här pågår utredning, varför ingenting kan göras i vare sig den ena eller andra
riktningen.

Jag tror, herr talman, att det kan vara skäl att framhäva dessa önskemål,
när denna ovanliga blanko!allmakt överlämnas åt den nuvarande regeringen.

Häruti instämde herrar Carlsson i Stockholm, Forssell, Holmström i Gävle
och Almquist.

Herr Olsson i Gävle: Her talman! Jag har ingen som helst anledning att
lägga mig i herr Engbergs vädjan till regeringen. Men jag vill ha framhållet
i detta sammanhang, att utskottets förslag visst icke saknar direktiv, såsom
herr Engberg här vill göra gällande. Utskottet har framhållit de vägledande
synpunkterna för denna utredning. Vad sedan gäller alla de olika detaljerna
har utskottet kommit till det resultatet, att det är omöjligt att utforma dessa,
förrän en undersökning av de nuvarande förhållandena har ägt rum. Detta
och ingenting annat, det ber jag få framhålla, är orsaken till, att man icke
kunnat utforma direktiv i alla de »diskussionsfrågor», som herr Engberg talade
om. Jag har ingen anledning att ingå i någon vidare debatt i det föreliggande
ärendet. Jag tror, att vi äro inne på rätt väg, när det har lyckats
att ena de olika meningsriktningarna för att söka komma till något bättre än
det, som vi för närvarande ha.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Då jag ämnar avgiva min röst
för bifall till bevillningsutskottets hemställan i utskottets nu föredragna betänkande
men ändå icke kan frigöra mig från en viss betänksamhet inför de
tänkbara verkningarna av den ifrågasatta utredningen och de nu av utskottet
meddelade direktiven för densamma, känner jag mig skyldig att i korthet
angiva motiven för såväl min röstning som mina betänkligheter.

I pressen har bevillningsutskottets hemställan på sina håll framkallat stor
förtjusning, enär den ansetts innebära början till avskaffande av det nuvarande
förhatliga restriktionssystemet. Att man på dessä håll hoppas på och
eftertraktar största möjliga frihet för spritkonsumtionen och i stort sett saknar
blick för alkoholbrukets sociala skadeverkningar, synes mig ligga i öppen
dag. Skulle därför andra kammaren i dag medverka till att giva den appellistiska
riktningen vind i seglen och understödja dem, som huvudsakligen vilja
bryta ned alla återhållande skrankor på detta område, då skulle kammaren
vara inne på en mycket farlig väg.

För egen del är jag visst icke blind för det nuvarande systemets brister,
och jag kan ingalunda medgiva, att detsamma innebär ens möjligheter till en
tillfredsställande slutgiltig lösning av alkoholfrågan. Då emellertid en sådan
lösning i enlighet med min principiella uppfattning efter allt att döma icke
står att ernå inom en nära liggande framtid, skulle det efter mitt sätt att se
vara ett högst vådligt förfaringssätt, om man underläte att av gällande lagstiftning
söka ernå största möjliga nykterhetseffekt. Det synes mig också, som
om en enkel rättvisa fordrade, att även de, vilka i likhet med mig alltjämt tro
på, att rusdrycksförbudet innebär den enda verkligt tillfredsställande lösningen
av alkoholfrågan, uppriktigt erkände de förbättringar av nykterhetstillståndet,
vilka dock utan tvivel ernåtts genom det svenska restriktionssystemet.
Därvid tänker jag icke blott på minskningen i konsumtion och fylleriförseel -

An(j. revision
av rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 31. 76

Onsdagen den 2 maj e. m.

Ang. revision
av rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

ser m. m. utan också på den omständigheten, som synes mig städse hava vunnit
alltför litet beaktande, att vi under restriktionssystemets tillvaro haft att
uppleva efterkrigsårens alla påfrestningar på folkmoralen. Jag måste i det
avseendet fråga mig: Yar skulle vi nu stått i nykterhetsavseende, om icke
restriktionssystemets återhållande verkningar under dessa år fått göra sig
gällande? Vi veta ju, hurusom nöjeslystnaden över hela världen varit och är
i tilltagande. Vi känna till, att kvinnorna och ungdomen i allt större utsträckning
börjat lägga sig till med de vuxna männens olater. Vi hava också kännedom
om, vilka väldiga ekonomiska omvälvningar, som ägt rum och vilken oerhörd
utveckling de moderna kommunikationsmedlen ernått. Allt detta utövar sitt
stora inflytande även på nykterhetsförhållandena och sannerligen icke i god
riktning. Att vi i Sverige, sådana omständigheter till trots, dock lyckats förbättra
vårt nykterhetstillstånd, är en förtjänst hos vårt restriktionssystem, som
gör, att även den, som icke däri ser något fullkomligt eller ens principiellt
tilltalande, måste ställa sig ytterst betänksam, om det blir fråga om att förkasta
detta system, innan man funnit något att sätta i stället, som kan förväntas
bättre främja folknykterheten.

Som jag nyss angivit är jag dock icke blind för, att systemet är behäftat
med många brister, som böra avhjälpas. Min förhoppning är också, att den utredning,
som helt visst kommer till stånd, måtte komma att äga rum på sådant
sätt och i den andan, att man grundligt och förutsättningslöst företar
granskningen av det nuvarande systemet, dess fel och förtjänster, och därefter
söker giva oss en lagstiftning, som om möjligt bättre och verksammare än
det nuvarande systemet bereder möjlighet till åtgärder, som främja folknykterheten
och motverka alkoholbruket. Givetvis böra därvid onödiga irritationer
undvikas, men man får icke heller draga sig för eller avstå från att genomföra
nykterhetsgagnande stadganden, mot vilka man från apellistiskt håll
helt visst kan vänta motstånd. Man får icke heller locka sig till att offra den
kommunala självbestämningsrätt på detta område, för vilken vi nykterhetsvänner
i årtionden kämpat men som nu i pressen förklarats böra borttagas.

Då jag sålunda hemställer om bifall till bevillningsutskottets förslag, gör
jag det i förvissning om, att den blivande utredningen skall erhålla till uppgift
att söka skapa en lagstiftning med bättre nykterhetseffekt än den nuvarande,
och att den sålunda icke skall riva ned de hittillsvarande fördämningarna
utan på deras grund eller annat sätt bygga upp än starkare skydd
mot alkoholens skadegörelse.

Herr Göranson instämde häruti.

Herr Ljunggren: Herr talman! Det är verkligen ovanligt, att bevillningsutskottet
är enhälligt i en nykterhetsfråga. Här beror det väl på, att samtliga
utskottsledamöter haft klart för sig att det nuvarande restriktionssystemet är
av sådan beskaffenhet att ingen kan vara belåten därmed, vare sig från strängt
nykterhetsvänligt håll eller från motsatt sida. Det säges också i utskottets utlåtande,
att det är behäftat med många brister. Det finns en del otydliga,
föreskrifter, och det behöves också att en bestämd åtskillnad uppdrages mellan
de myndigheter, som hava med saken att skaffa, så att det icke blir någon
onödig irritation och så att icke någon påtar sig ett åliggande, som den stora
allmänheten anser icke tillkomma vederbörande.

Med anledning av herr Engbergs påpekande om, att icke vid en enda av
punkterna förefinnes något direktiv för utredningen, så kan ju det vara riktigt,
att så icke är förhållandet. Men det finnes dock ett bestämt direktiv
infört på ett ställe för alla punkterna på en gång, nämligen då det på sidan 4
i betänkandet säges: »Den vägledande synpunkten vid en dylik revision bör
enligt utskottets mening vara strävan att vinna sådana bestämmelser, som i

Onsdagen den 2 maj e. in.

77 Nr 81.

möjligaste man gagna nykterhetstillståndet i landet och genom vilkas tillämpning
konsumtionen förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter.» Så
långt jag kan bedöma, är därigenom det viktigaste direktivet satt för denna
utredning. Jag får verkligen uttala min glädje över, att icke någon i utskottet
haft en annan mening, när denna fråga varit under diskussion, utan att
man varit enig därom, att detta skall vara den vägledande synpunkten vid
utredningen.

Vidare framhålles det litet längre fram, att man får anse det angeläget, att
genom lagstiftningen även »dryckesseden motverkas», framför allt i dess mera
anstötliga former. Det är också, synes det mig, ett direktiv, som icke heller
är motsagt från något håll i utskottet. Visserligen har det efteråt i samma
mening tillagts, att sådana »ytterligare» restriktioner, som äro ägnade att
framkalla ett mera allmänt missnöje, böra givetvis borttagas genom denna
utredning. »Vidare», heter det därefter, »böra sådana i författningen meddelade
eller genom praxis utbildade bestämmelser, som sakna nykterhetsfrämjande
betydelse men äro ägnade att framkalla irritation, i möjligaste mån avlägsnas.
» För min del instämmer jag också i detta sista, ty om dessa restriktionsmoment
icke hava någon nykterhetsfrämjande betydelse, hava de icke heller
något att i denna författning göra, åtminstone så, som jag ser saken. Vi
hava också från mera nykterhetsvänligt håll kunnat ena oss även om detta
utskottets uttalande. Utskottet har visserligen pekat på vissa punkter, där
utredningen skall insätta sin kraft, men meningen har varit, att hela rusdryckslagstiftningsområdet
skall bli föremål för dess undersökning.

Jag vill instämma i herr Engbergs önskan, att utredningskommittén måtte
arbeta så^ att arbetet icke lägges alltför mycket på långbänk, samt att, medan
arbetet pågår, ingå förslag, som under tiden kunna framkomma till förbättring
av nykterhetstillståndet, förhindras därigenom, att man skrinlägger dem
i avvaktan på detta utlåtande.

För min° del anser jag, herr talman, att då vi i utskottet kommit till ett enhälligt
utlåtande, bör kammaren kunna godkänna det framlagda förslaget, till
vilket jag alltså yrkar bifall.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion i fråga om ändring i kungörelsen angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta
beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 147, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Uppsala stad.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 10, angående regleringen för budgetåret 1928—-i929 av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen
till handelsdepartementet; och

Ang. revision
av rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 31. 78

Onsdagen den 2 maj e. m.

bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Gustafson i Yimmerby
» Persson i Fritorp
» Carlsson-Frosterud
» Leffler

* Svensson i Betingetorp
» Johansson i Yäby
» Olsson i Kalmar
» Öberg

» Bergström i Bäckland

under 6 dagar fr. o. m. den 3 maj,

» 4 » » » 3 »

» 2 • » » » 3 »

n 5 » » » 4 »

» 6 » » » 4 »

» 4 » » » 4 »

> 6 » » » 3 »

» 5 s » » 5 » och

» 6 » » » 3 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.42 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 4 inaj.

79 Nr 81.

Fredagen den 4 maj.

Kl. 3.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna april.

§ 2.

Herr statsrådet ton Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 251, angående upplåtelse av mark till institutet för husdjursförädling m. m.

Denna proposition bordlädes.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till särskilda utskottet propositionen, nr 249, angående godkännande av ett
avtal mellan Sverige och Tyska riket angående utjämnande av den in- och den
utländska beskattningen, särskilt till undvikande av dubbelsbeskattning, såvitt
angår direkta skatter, m. m.; och

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 250, angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 10 och
bevillningsutskottets betänkande nr 38.

Ordet lämnades nu till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragmngshstan
för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda ärenden må
uppföras först statsutskottets utlåtande, nr 10, angående regleringen för budgetåret
1928—1929 av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande
anslagen tiU handelsdepartementet, samt sist konstitutionsutskottets memorial,
nr 20, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

3.

§ 4.

§ 5.

§ 0.

Nr 81. 80

Fredagen den 4 maj.

från bankoutskottet:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av
besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under offentlig kontroll
ställda slakteriinrättningar; och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för befattningshavare vid domkapitlens expeditioner m. m., i vad avser viss
ersättning till prästerskapets änke- och pupillkassa från ett under elfte huvudtiteln
uppfört förslagsanslag;

från första lagutskottet:

nr 154, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om arv m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fylleri m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 15 och 41 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon; nr

157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen den 16 maj 1884 angående patent;
och

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om.
ändrad lydelse av 8 § i lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande
hyra; samt

från andra lagutskottet:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella arbetsorganisationens
konferens vid dess tionde sammanträde i Geneve år 1927.

§ 7.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till §§ i riksdagsbeslutet: nr

39, rörande ändring i lagen om bredden å hjulringar å arbetsåkdon på
landet;

nr 40, rörande införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen;
nr 41, rörande provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 angående
utförselbevis för råg och vete m. m.;
nr 42, rörande vissa inrikes postavgifter;

nr 43, rörande förordning angående skyldighet att inhämta polismyndighets
tillstånd till vissa nöjestillställningar m. m.;

nr 44, rörande tillägg till tulltaxans rubriker 693—695 samt angående tullen
å vissa slag av skodon;

nr 45, rörande förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11
juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka;

Fredagen den 4 maj.

81 Nr 31.

nr 46, rörande upphävande av tullen å karbidkväve;
nr 47, rörande ändrad lydelse av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. in.;
nr 48, rörande viss ändring i den vid förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår hydreringsprodukter
av naftalin;

nr 49, rörande förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiltsberäkning
hos tullverket;

nr 50, rörande förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen
den 15 november 1912 om provianteringsfrilager; och

nr 51, rörande lag om tillägg till 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

§ 8’

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 17 i riksdagsordningen;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 41, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande vissa
punkter av bankoutskottets utlåtande nr 30, angående vissa framställningar
rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; nr

42, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punk^erii1ia
.1 0°h 2 av bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning av vissa framställningar
rörande pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens
tjänst anställda personer;

nr 43, med föranledande av andra kammarens återremiss av vissa delar utav
bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning av vissa framställningar rörande
pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 44, i anledning av vackt motion angående ordnande av planen framför och
omkring riksdagshuset m. in.; och

r.lr mu! * anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande omoch
tillbyggnadsarbeten m. in. inom riksbankens fastighet i Nyköping;

första lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m.;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, med anledning
av dels herr Laurins in. fl. motion, nr 131, angående vidtagande av vissa åtgärder
mot importen av levande djur och kött in. in., dels herr Nilssons i
Hörby m. fl. motion, nr 374, med förslag till vissa bestämmelser angående införsel
i riket av kött sa,mt saluhallande av vissa köttvaror; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr \ anledning av väckt motion angående vidtagande av åtgärder för ökad
användning av inhemskt bränsle; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående fastställande vid statens järnvägar
av billiga och ändamålsenligt avvägda fraktsatser för jordbruksproduk -

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 81.

Nr 81. 82

Fredagen den 4 maj.

§''10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wallerius under 4 dagar fr. o. m. den

» Svedman » 4

» Norling » 5

> Heiding » 4

» Andersson i Prästbol » 5

» Bos » 2

maj,

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.44 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

281973