RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1928:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1,928. Andra kammaren. Nr 3.

Onsdagen den 18 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 11 och den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Rosén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 9, angaende
godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och Linköpings stad.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående VMremissav
statsverkets tillstånd och behov. propositionen.

Därvid anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Jag läste för några dagar sedan i en tid ning

här i huvudstaden, som anses vara regeringsorgan, nämligen bvenska
Morgonbladet, om den kritik, som riktats mot regeringen, att den var
mycket obehörig, att man leddes av personliga bevekelsegrunder och att
man naturligtvis icke fick gå så hårt fram mot regeringen. Det toll
mig i tankarna detta, när jag såg, att jag var den förste talaren vid remissdebatten.
Jag kom att tänka på att det är icke så rysligt latt att vara
ledare för oppositionen i dessa tider. Ty skulle man händelsevis i en kritik
av regeringen använda något för starka ord, sa faller man strax under
det nyss uttalade omdömet att icke ha använt _ sakliga skäl man
ha letts av partisinne. Skulle man återigen vara mild i små omdomen,
då är jag alldeles övertygad om att samma tidning skulle i morgon
med glädje inregistrera, att oppositionen hade rakt ingenting att saga,
att den regering, som tillhör samma parti som denna tidning, är alldeles utmärkt
och att allt som den kommer med är alldeles förträffligt. Ku tar man
naturligtvis, åtminstone ämnar jag göra det i den kritik aven en de! beröm
— som jag kommer att ägna åt den föreliggande kungl. propositionen,
vara så saklig som möjligt, något som jag för min del alltid brukar vara i

remissdebatterna. . , ... ,

Det första, som man brukar tala om i en remissdebatt, ar de_t förslag till
riksstat, som blivit förelagt riksdagen, och jag vill börja med att uppriktigt
lyckönska regeringen och herr statsrådet och cheten för finansdepartementet
till det sätt, på vilket finansplanen i år kunnat uppgöras, ^beroende pa
att landet haft en så gynnsam ekonomisk utveckling, vilket pa upprepade

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 8. 1

Nr 3.

Onsdagen den 1$ januari f. m.

VistatT>''lrk aV ställe,n också framhållits i herr finansministerns uttalanden. Det liar varit
propositionen kraftigt växande statsinkomster, och detta är naturligtvis i sin tur beroende
(Forts.) ?a att näringslivet och enskilda haft det så ställt, att de kunnat lämna bidrag
i ökad män till statens inkomster. Emellertid är det med varje budget, även
om den såsom denna medger skattelättnader, likväl så, att det finnes även
litet mörka sidor i den, och dessa kan man ju då icke helt och hållet förbigå.
Jag har funnit en av dessa i det förhållandet, som hänger tillsammans med
upptagandet av högre inkomst av tullarna, i det att detta har kunnat ske genom
att man räknat med ökad import av spannmål, och detta, herr talman,
är återigen beroende på — något som man måste taga i betraktade — den
jämförelsevis dåliga, skörd, som vi haft förra året. Alltså det som är till
fördel för statens inkomster i form av ökade tullar för spannmålsimport
kommer tillbaka och är den mörka sidan jag talade om i form av jordbrukets
betryckta ställning förra aret. Samma förhållande återkommer för övrigt
på ett annat ställe, nämligen i riksräkenskapsverkets beräkningar av inkomstoch
förmögenhetsskatten, i det att detta verk på grund av samma förhållande
räknat med lägre inkomst- och förmögenhetsskatt än annars behövt göras.
Jag kan säga, att samma sak går igen på ännu ett ställe i riksstaten, nämligen
då man räknat med högre inkomst av malmexporten. Detta beror på en
ökad malmexport. Den gar till vårt södra grannland, och därifrån kommer
det av malmen framställda stålet åter och översvämmar oss till skada för en
annan svensk näring, nämligen järnindustrien. Det är följaktligen icke så
få skuggsidor, som man icke kan förbigå.

Beträffande frågan om hur man upptagit inkomsten, kan man naturligtvis
alltid diskutera om detta. Jag har funnit av alla remissdebatter jag varitmed
om, att det är tämligen ofruktbart att syssla därmed, i det att den ene ser
det på ett sätt och den andre pa ett annat. Jag skall därför icke uppehålla
mig därvid, utan det får vederbörande utskott taga hand om. Och ungefär
detsamma kan man säga även om användningen av de medel, som stå till förfogande
för anslag till diverse utgifter.

Det är emellertid en annan sak, som jag skulle vilja påpeka, nämligen den,
att man måste vid uppgörandet av finansplanen icke se bara på det föreliggande
budgetaret utan även tänka pa framtiden eller i varje fall på det närmast
följande budgetåret, och då finner man, att i det budgetförslag, som nu
föreligger, har man i den vällovliga avsikten att lätta svårigheterna för näringslivet
kommit med ett förslag om att nedsätta frakterna för gods på statens
järnvägar. Det upptages därför en utgiftspost eller inkomsterna minskas
med 2.5 miljoner kronor. Men denna utgift är i själva verket, räknat för helt
ar, 10 miljoner kronor. Följaktligen kommer den att vid påföljande budgetår
drabba icke med 2.5 utan med 10 miljoner kronor.

Det är också en annan omständighet, som visserligen har kommit till sedan
denna proposition var uppgjord, men som kan konnna att utöva inflytande,
och det är de stora arbetskonflikterna, som hänga såsom ett hot över oss och
som kunna komma att inverka på inkomstberäkningarna. Men jag vill tilllägga,
att vi väl alla hoppas, att de må kunna bliva snarast möjligt avvecklade.

Vi begå — säkerligen är jag icke ensam om den känslan — här i riksdagen
understundom det felet, att vi fatta beslut utan att vi alltid ha riktigt
klart överblickat de ekonomiska konsekvenserna av dessa beslut. Så var efter
mm mening fallet i en stor fråga förlidet år, nämligen i skolfrågan. Det
försäkrades då, att den skulle icke komma att kosta mera än 741.000 kronor
mer än förut. Det gavs mycket uttryckliga försäkringar om att så skulle
vara fallet. Nu finna vi vid genomgåendet av åttonde huvudtiteln, att man
till att borja med räknat med en ökning på ett anslag till följd av ökning av

Oustingen (lön 18 jnnunri f. In.

3 Nr 8.

antalet ordinarie läraretjänster med 424,000 kronor eller nära 425,000 kronor.
Det är ju en mycket god sak i sig, ty denna lärarkår behöver en bättre
ställning genom ökat antal ordinarie tjänster. Det är önskvärt särskilt därför,
att denna kår varit tillbakasatt i lönehänseende. Det är således från den
synpunkten icke något att säga därom, men beloppet står där, och det talas
om att det kommer att ökas. Drar man ifrån den beräknade ökningen 741,000
kronor dessa 425,000 kronor, så står det kvar 316,000 kronor. Det är således
den ökning, som enligt försäkringarna skulle vara det mesta som skulle komma
i fråga. Jag vet icke i vad man den ytterst önskvärda förbättringen av
extralärarnas ställning kan komma att inverka på detta, jag har endast i förbigående
velat påpeka förhållandet. Men man finner på en enda post, nämligen
på det anslag, som erfordras för att göra det möjligt för obemedlade att
slippa betala bidrag till ljus- och vedkassan, att man där har kommit till en
ökning av 330,000 kronor. Alltså redan med dessa två poster har man överskridit
de 741,000 kronorna. Nu är det visserligen sant, att dessa 330,000
kronor icke avses att uttagas redan detta år, ty herr ecklesiastikministern
delar upp dem på en femårig tidsperiod, så att det utgår en femtedel under
det första året, men utgiften kommer automatiskt att utgå fullt efter fem år
med 330,000 kronor. Över denna utgift sätter herr ecklesiastikministern upp
ett förvånat ansikte och tycker att det är märkvärdigt. Ja, herr talman, det
är så man gjort vid beräkningarna, vid uppgörandet av förslaget om vad det
skulle komma att kosta, och jag undrar, om icke man kommer att få sätta
upp ett förvånat ansikte en och annan gång till i samma fråga. Jag har
icke gjort det, men jag förmodar, att regeringen har gjort det på en annan
punkt i åttonde huvudtiteln, nämligen där det talas om vilken inverkan denna
reform kommer att få på folkskoleväsendet. Det gavs även där mycket
bestämda försäkringar, att reformen skulle icke komma att inverka på folkskoleväsendet
och kostnaderna för detsamma. Men nu heter det i herr statsrådets
uttalande, att det är »sannolikt, att läroverksreformen av år 1927 och
den sig allt mera yppande tendensen till utökning av folkskolans lärokurs
med ett 7 :e skolår komme att i långt högre grad än man föreställt sig inverka
i riktning mot en stegring av lärarbehovet».

Jag vill påpeka detta därför att det visar, hur vi gå tillväga i riksdagen,
det visar hur vi besluta men göra utredningar efteråt, något som i hög grad
varit fallet i just denna fråga.

Det sammanhänger, herr talman, med en annan fråga, som jag vill övergå
till, nämligen de automatiska anslagen. Här har herr finansministern låtit
göra en mycket förtjänstfull utredning angående dessa automatiska anslag.
Det ar en förträfflig sak, därför att efter min mening är denna fråga, om de
automatiska anslagen, en av de besvärligaste, som vi ha att dragas med, en av
de största farorna för budgeten. Jag har tillåtit mig påpeka det vid olika
tillfällen i riksdagen, och det gläder mig därför särskilt, att vi fått denna
utredning, av vilken man kan se, vilken betydelse dessa anslag i själva verket
ha. Yi finna av den promemoria, som blivit uppgjord i finansdepartementet,
att man vid beräkningen av anslagen under sex år till och med det budgetår,
som nu föreligger till behandling, fått vidkännas en ökning av de automatiska
anslagen av i runt tal 39 miljoner kronor eller, om jag räknar ifrån
fjärde huvudtiteln, icke mindre än 55 miljoner kronor, alltså detta på sex år.
När vi nu ^ fatt detta framlagt, skulle jag vilja för det första uttala såsom
ett önskemal, att denna undersökning, som naturligtvis är mera detaljerad än
som framgår av promemorian, kunde komma oss riksdagsmän till del i en
nagot mera specificerad form, så att man, åtminstone där de automatiska anslagen
undergå den högsta ökningen, kunde få se dem, så att man kunde närmare
klargöra, varifrån dessa högst betydande ökningar komma. Vidare och

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 4

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

för det andra skulle jag vilja säga: låt oss icke slå oss till ro med att denna
utredning är gjord, utan låt oss försöka, både regering och riksdag, se till,
om vi icke skulle kunna åstadkomma några åtgärder för att få litet bättre
hand över dessa ökningar, som nu bara rulla och rulla vidare med en naturkrafts
verkan. Vi finna, att där och där är det ökning med det och det beloppet,
under socialdepartementet är det ökning med 25 miljoner kronor, på
8:e huvudtiteln med 12.5 miljoner kronor. Jag kan icke säga varifrån dessa
ökningar komma, men nog skulle man vilja, att det gjordes en undersökning
på den punkten. På anslaget till pensionsstyrelsen, för folkpensioneringen, är
det en ökning på 2 år med åtta miljoner kronor för att så småningom till mitten
av århundradet eller 1950—1951 stiga till 63 ä 64 miljoner kronor. Måste det
vara så, må det vara, men nu finner man, att herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet på denna punkt säger, att det är möjligt, att pensionsnämnderna
förfara med för lätt hand, och han har föreslagit vissa åtgärder för
att kunna kontrollera, hur de gå tillväga.

Jag framhöll i fjol den enorma ökningen på anslaget till folkskollärarelöner.
Jag vill, när jag nämner detta, särskilt rikta mig till den i kammaren närvarande
redaktören för tidningen Socialdemokraten, herr Engberg, och påpeka,
att detta har icke med lärarelönerna att göra utan att det har att göra med
inrättandet av nya lärartjänster, och om antalet av dessa ökas i hög grad, då
är det naturligt att det är väsentligen därifrån den stora ökningen kommer.
En annan punkt — jag anför bara ett par exempel — rör kostnaderna för den
fria rättegången. Den är i och för sig en god sak. Dessa kostnader beräknades,
när densamma infördes år 1919, till 75,000 kronor. Nu äro de uppe i
445,000 kronor, och på denna punkt säger också statsrådet, att här kommer
man nog att få göra en undersökning, om dessa kostnader kunna nedbringas.
Jag känner mig övertygad om, att riksdagen och Kungl. Maj:t böra låta sig
angeläget vara att beträffande dessa automatiska anslag undersöka, om ej
statsmakterna skulle kunna taga dessa anslag i sin egen hand och litet mera
kontrollera dem, så att icke underordnade myndigheter ute i landet kunna driva
upp dem hur högt som helst.

Resultatet av den uppgjorda riksstaten visar på det glädjande förhållandet,
att finansministern kan bjuda på skattesänkningar, vilket naturligen alltid
med tacksamhet mottages både i riksdagen och ute i landet. Vi få emellertid
icke tänka oss, att vi skola sätta punkt efter den skattesänkning, till vilken
vi ha kommit. Vi måste sträva efter att komma ytterligare nedåt, ty även
det tal på den direkta skatten, etthundrafemtio, som här föreslås, är i själva
verket för högt. Ifrån dessa, sålunda mycket tacksamt mottagna, skattesänkningar
går tanken ju osökt över till det sätt, på vilket man i statsverkspropositionen
föreslår att avbetala statsskulden. Det är ett rätt ömtåligt
kapitel, och man kan lätt bli missförstådd, när man talar om det. Jag hoppas
emellertid, att jag icke skall bli det.

Det är den mest naturliga känsla i världen för en människa, som har skulder,
att hon söker befria sig från dem så mycket som möjligt. Det är naturligt,
och det vore onaturligt, om det ej vore fallet. Kan hon göra det genom inskränkningar
och besparingar o. s. v., så är det det bästa, som hon kan taga
sig till. Det är följaktligen också naturligt, att samma känsla går igen, när det
gäller dem, som ha att handhava ett samhälles eller, som det här är, statens
ekonomi. Men varje sådan sak får drivas med en viss urskillning. Det är
efter min uppfattning ej fördelaktigt, om man dogmatiskt och envist binder
sig fast vid, att man år efter år skall betala på statsskulden efter en viss på
förhand uppgjord bestämd regel, så att inkomsterna från en viss inkomstkälla
skola gå till avbetalning av statsskulden, oavsett om denna inkomstkälla blivit
betydligt större än man kanske tänkte sig, när regeln fastslogs. Jag menar,

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr it.

al,t man får ge akt på, att.det lever och rör sig runt omkring oss, och att för- Vi*j{^mav
hållandena, kunna vara olika det ena året mot det andra. . Här so vi, som proposition^
det framhålles i propositionen, att näringslivet utvecklat sig på eif sådant (Korta)
sätt, liksom det ekonomiska livet överhuvud taget, att inkomsterna ha rikligt
influtit till statskassan. Detta visar hän på, att i den mån man kan lätta
på skattebekymren och svårigheterna för näringslivet, i samma mån har man
att motsa samma lyckliga förhållande ett kommande år, och det kanske i ännu
högre grad. Jag menar, att det kan mycket väl ifrågasättas, om icke ett
ytterligare lättande på bördan skulle vara fördelaktigare för staten än att envist
fasthålla vid statsskuldens avbetalande efter på förhand fastställda principer.

Emellertid har finansministern och regeringen, som jag förstår, mycket gärna
önskat, att en sådan avbetalning sker och jag klandrar det ej. För att få
fram motiv för, att det bör ske i den stora omfattning som i år föreslås —
jag tror att det är 18 miljoner kronor som skulden skulle avbetalas med, har
herr finansministern en utredning, som man också måste hälsa med tillfredsställelse,
nämligen i vad mån statens tillgångar äro räntabla eller icke räntabla.
Och det resulterar i, att 202 miljoner kronor av dessa tillgångar äro
oräntabla. Detta har kommit fram genom en metod, som jag icke riktigt för
min del vill vara med om att godkänna. Man har nämligen för att komma
fram till detta skilt ifrån en del av statens inkomster. Kammarens ledamöter
känna till detta resonemang, åtminstone de, som ha tagit del av detsamma i
den kungliga propositionen, detta resonemang, att vissa inkomster skall man
ej räkna med, t. ex. inkomsterna av de statens domäner, som staten ej nedlagt
något kapital för att förvärva, och icke heller med statens inkomster av malmfälten.
Jag vill för det första säga, att beträffande den sistnämnda punkten
har staten visserligen ej vid den uppgörelse, som gjordes 1907 och sedermera
fullföljts, lagt ut några kontanta pengar. Men det finnes naturaprestationer,
som kunna vara likvärdiga med pengar. Och det förvärv, som gjordes av
malmfälten, hänger tillsammans med ganska stora prestationer av staten, då
den åtog sig grundliga omkostnader för järnväg och för malmfrakterna etc.

Detta håller sålunda ej alltid streck.

Vidare vill jag säga, beträffande talet om att utvidga detta till att avse
andra statens tillgångar än man syftade på år 1926, att huvudsaken i alla fall
är, om inkomsterna från de tillgångar, där staten nedlagt kapital, täcka utgifterna
— och det göra de ju i riklig mån — och vidare huruvida statens samtliga
tillgångar äro större eller mindre än skulderna. De äro högst betydligt
mycket större. Jag menar sålunda, att något absolut nödtvång att göra en
så kraftig amortering av statsskulden, som finansministern här föreslår, och
som han på ett ställe i utredningen visar på, hur stor den kommer att bli
intill budgetåret 1981—1932, icke föreligger. Ty det betyder en ökning av
de skattedragandes olägenheter och det betyder ett visst förfång för näringslivet
i dess helhet.

Vi se emellertid, i hur hög grad man är beroende just av detta näringsliv.
Trontalet talar i en passus om egnahemsverksamheten och trontalet talar
på ett annat ställe om ökade anslag för nyodlingar och betesförbättringar.

Men jag vill ställa mot detta den frågan, huruvida åtgärder i tillräcklig
mån vidtagas för det jordbruk, som redan existerar. Statsverkspropositionen
talar, som jag sade, om den dåliga skörden, och vi se vad den medfört beträffande
ökningen av spannmålstullarna. Men det är icke bara detta. Hur många
gånger har det icke sagts i denna kammare, att jordbruket skall övergå till
animalisk produktion och att jordbruket ej skall bygga sin drift på spannmålsodling?
Nu finner man, hurusom viktiga delar av jordbruket äro utsatta
för ganska stora svårigheter och obehag. Se till exempel, hur det är ordnat

Nr 3. 6

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vift^ksaV h Ställ,t 1mod smörexport! När man jämför å-priset. som erhålles på
''propositionen. en£elska marknaden för svenskt smör och för danskt smör, gör man sig
(Forts.) ^sökt den frågan: Varför skola vi ej kunna få lika mycket för vårt smör som
danskarna? Finnas ej förutsättningar för att vi skola kunna ordna det för
oss lika bra? Det är ett område, som borde bli föremål för stor uppmärksamhet.
Ett annat är köttimporten. Före kriget hade Sverige ett betydande exportöverskott
av kött. . Detta har förvandlats till ett importöverskott av betydande
storlek under sista åren. Det är alldeles uppenbart, att detta är till
förfång för den jordbruksnäring, som slagit sig på den animaliska produktionen.
_ Och det visar sig naturligen också i starkt nedgående priser, så att
de i vissa fall äro lägre än före kriget. Om man då ändå kunde exportera
kött för att motverka denna import! Men det går icke, det låter sig icke
göra, därför att de länder, dit man skulle exportera, ha förståndigt nog omgärdat
sig med^ ökade tullar för att motverka denna import. Trontalet talar om,
hur man på det ekonomiska området inom Nationernas förbund fastslagit
grundsatsen om fritt handelsutbyte mellan länderna. Ja, herr talman, det är en
vacker teori, som man ställt upp för sig, men i praktiken se vi in på våra
knutar, hurusom vi, när vi skola exportera vårt kött, möta tullmurar i grannländerna
både i söder och väster. Det är förhållanden, som man icke borde
lata ga obeaktade förbi. Och samma sak möter oss på andra områden. Jag
skall endast vidröra ett exempel, nämligen frågan om den gamla järnhantermgen.
. Vi höra uttalanden i statsverkspropositionen om depressionen, som
ej förbättras, om det prekära läge, vari järnhanteringen befinner sig. Om
kammarens ledamöter för en gangs skull ville taga del av, hur det verkligen
förhåller sig på detta område, huru exportsiffrorna gått ned och huru importsiffrorna
ökats, så skulle kammarens ledamöter bli slagna av förvåning. Naturligtvis
vet jag väl, att det är tillsatt en undersökningskommission. Jag
hoppas, att regeringen får fram den utredningen mycket snart och även lämnar
den till riksdagen med det första. Men detta erinrar mig om en händelse,
som inträffade förliden sommar i en avlägsen skogsby, som jag besökte. Byn
låg försänkt i sorg, därför att i ett av hemmen hade familjefadern avlidit.
När jag frågade efter orsaken, så sade man, att orsaken var den, att de dröjt
så länge med att tillkalla läkare. Byn var avlägset belägen, och de trodde,
a-tt det skulle gå över, men när läkaren kom, var tillståndet mycket betänkligt*
och när han sedan ställt diagnosen och ordinerat medicin, hann denna
icke komma fram, förrän husfadern var död. Nu bär regeringen tillkallat sakkunniga
för att få en diagnos på järnhanteringen. Nu anhåller jag få vädja
till handelsministern att skaffa fram utlåtandet eller diagnosen så fort som
möjligt och. att icke dröja med att skaffa medicinen.

Jag kan icke underlåta att efter detta nämna några ord om försvarsfrågan.
I trontalet vid riksdagens öppnande heter det, att Nationernas förbund har
under det gångna året fortsatt sitt arbete för utjämnande av motsättningarna
mellan folken. Så heter det lakoniskt i talet. Trontalet är alltid hållet i
sådan där lapidarstil, och det är tur för författaren, därför att annars hade
han väl fått göra någon kommentar till detta uttalande. Och hade han gjort
det, hade han ej kunnat underlåta att komma in på frågan, hur det gått med
nedrustningen, och vi hade fått höra, hurusom man jämmerligen misslyckats
med den, hurusom förhållandena i världen icke endast äro frid och glädje,
utan att det är ganska bekymmersamt på en del håll. Det är klart, att då
hade också framgått, hur olika vi i vårt land gått till väga i jämförelse med
de flesta andra länder, hur ödesdigert det gångna året varit för vårt försvar,
huru nedrustningsbeslutet genomförts till sina yttersta konsekvenser, och
vilken brist på intresse att göra sitt bästa, som förefinnes hos den, som i närvarande
stund är talesman för fjärde huvudtiteln. Det var nu i alla fall de -

Onsilugen den 18 januari f. In.

Nr It.

ras mening, som genomförde delta beslut, att man skulle vinna effektivitet
inom den beslutade ramen. Det sades uttryckligen ifrån, att det var meningen.
Nu visar det sig, att kostnaderna lia blivit större än då beräknades.
Jag tror, att det är 11 miljoner kronor mera, än man då räknade med. Det
är ej underligt, det är helt naturligt, därför att man då räknade med för
låga kostnader. Man räknade t. ex. portionspriset till 80 öre, ehuru det nu
beräknas till 93 öre av försvarsministern och av arméförvaltningen till 9f> öre.
Men man behöver endast gå till själva fjärde huvudtiteln här för att finna,
att så är fallet. Jag vill uppmana kammarens ledamöter att slå upp och
läsa sidan 2G1, som handlar om hur det gått med flyget, där det heter, att
medelsbehovet har under flera av anslagen blivit större än som beräknats.
Nu, herr försvarsminister, säger jag ingalunda detta därför, att jag hyser

den allra ringaste skadeglädje över, att det gått som det gått med dessa be räkningar.

Jag gör den frågan: vilket är nu det viktigaste för er, som genomförde
beslutet, att hålla kostnaderna inom ramen eller att vidhålla vad
ni då lovade, effektiviteten inom denna ram, även med risk att kostnaderna
icke kunna bringas ned. Jag förstår, att på många håll är andan sådan, att
den första frågan är den viktigaste. Jag hoppas emellertid, att regeringen
icke skall komma att se den fullt på samma sätt. Men då frågar man sig
helt naturligt: har den försvarsorganisation, som trädde i kraft den 1 januari
i år, den utlovade effektiviteten? Naturligen kan jag icke här stå och inför
kammaren redogöra för på vilka punkter jag finner, att så icke är fallet.

Jag skall emellertid draga fram två, därför att jag är övertygad om att en

hel del av kammarens ledamöter icke känna till förhållandet.

Då den nya försvarsorganisationen antogs, uttalades det uttryckligen och
från alla håll, att de, som uttogos till linjetjänst, skulle uteslutande användas
för vapenövning. Dåvarande försvarsministern, herr Hansson, ålderspresidenten,
greve Hamilton, vår nuvarande talman, herr Bernhard Eriksson, den nuvarande
handelsministern, herr Hamrin. alla uttalade emfatiskt, att nu skulle
det bliva något annat av. Det skulle bli en renodlad militärtjänst för dessa
linjetjänstare. Och nu, ärade ledamöter av kammaren, nu vill jag säga er,
hur det blivit med detta och hur man genomfört den saken. Jo. det finns
en arméfördelning, där resultatet blivit, att linjetjänstarna inom hela fördelningen
göra mera handräckning än ersättningsreserven. Det finns ett regemente,
där linjetjänstarna göra nära 23,000 handräckningsdagar men ersättningsreserven
blott litet över 11,000. Vid ett annat regemente göra linjetjänstarna
24,300 handräckningsdagar och ersättningsreserven 9,600. Jag har
icke kunnat räkna ut hur mycket som i genomsnitt går bort för linjetjänstarna,
men det är minst 17 vardagar och troligen något mera, kanske 23. Man kan
sannolikt våga säga, att det är åtminstone 20 dagar, som gå bort, vilket de
nyssnämnda ledamöterna av kammaren förklarade icke skulle bli fallet.

Det är också en annan punkt, som jag vill framhålla. Jag minns särskilt,
att herr ålderspresidenten talade här om den lilla men goda maskinarmén.
Herr talman! Den lilla armén, den ha vi fått, men var äro maskinerna? Majoriteten
här i kammaren beslöt, att det skulle sättas upp en tankbataljon med
stridsvagnar, sålunda sammanlagt ett femtiotal vagnar. Det anslogs emellertid
för anskaffning endast 400,000 kronor, att utgå under tio år. För detta
belopp erhåller man fem sådana vagnar, fördelade på tio år. Jag vet väl —
jag ser, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ser litet förebrående
på mig — att man inköpt tio stycken gamla vagnar, men äro de också
riktigt dugliga, herr statsråd? Vi ha att räkna med att de behöva ersättas,
och då få vi fem stycken nya vagnar på tio år till denna bataljon.

I fråga om materielen kan man för övrigt taga upp post efter post, så till
exempel beträffande det då så mycket omhuldade flygvapnet. Redan första

Vid remiss a

statsverks propositionen (Korta.

)

Nr 3. g

Onsdagen den 18 januari f. m.

V''statsverks™ aret ^ann man’ att man måste eftersätta anskaffningen av materiel, därför att
■propositionen, kostnaderna hade felräknats i fråga om andra anslag. Detta tar jag från den
(Forts.) kungl. propositionen själv, så att det kan ej vara felaktigt. Året därpå var
förhållandet detsamma, och nu, det tredje året, finner herr försvarsministern,
att han även måste ingripa på organisationen. Med andra ord, den materiel,
som man beslöt att anskaffa, har icke blivit anskaffad, och den organisation,
som man samtidigt beslöt, har icke blivit utförd på det sätt, som man då
menade, att den skulle bliva.

Nu kan man naturligtvis säga, som vår ärade ålderspresident sade, när vi
sammanträdde första gången i år, att vad tjänar det till att hålla fast vid ett
föråldrat försvarsväsen. Jag menar, att löftet, att försvaret skulle göras effektivt,
skall väl i alla fall stå fast. För min del hoppas jag, att det aldrig
skall komma över mig en sådan håglöshetens och modlöshetens anda, att jag,
när det gäller försvaret av vårt land, kan fälla orden: Vad tjänar det till?
o JaS övergår från detta till tvenne andra områden, som jag icke kan underlåta
att tala om. Det ena är frågan om arbetstvisterna. Trontalet har ju bebådat
ett lagförslag beträffande rättstvister, alltså ett ganska begränsat område.
Det är ju uppenbart — det ha vi alla känning utav — att man från
socialdemokratiskt håll kommer att resa det allra mest energiska motstånd
mot detta förslag, i trots av de uttalanden, som blivit gjorda från ledande socialdemokratiskt
håll i riksdagen och på andra håll vid tidigare tillfällen.
Regeringen tycks nu hava avstått ifrån det vida betydelsefullare område, som
omfattar åtgärder till förebyggande av arbetsinställelser vid samhällsviktiga
företag. För den saken har dock det frisinnade partiet tidigare visat ett
mycket stort intresse. Nu är det klart, att all den lidelse, som kan väckas till
livs från det socialdemokratiska partiets sida, kommer att väckas mot förslaget
om rättstvisterna. Jag vågar säga, att den knappast kunde ha blivit större,
även om regeringen nu hade tagit med också denna viktigare del av programmet
vid detta tillfälle — det hade icke blivit större motstånd för det — men
för att använda ett mycket milt uttryck, regeringen har varit förföljd av en
makalös otur vid sina utredningar på detta område.

Så till sist ett ord om kommunalskattefrågan. Det hette i trontalet, att
regeringen överväger, om den skall lägga fram ett förslag. Ja, herr talman,
regeringen brukar ju väga. Det är ju dess officiella uppgift. Det följer med
vågmästarepolitiken. Nu finna vi, att på detta område icke blott väger regeringen^
utan den överväger. Det är nästan så att man skulle vilja göra sig
den frågan: Har regeringen i detta fall någon övervågmästare, som den är
beroende äv?^ Vi kunna ju taga det som en fixeringsbild, ärade ledamöter av
kammaren, så kanske vi finna honom.

_ Nu är det sa, och det är det allvarliga i denna sak, att regeringen säger
själv genom finansministern, att den kommunala skattebördan är mycket tung,
och det veta vi alla, att den är. Det gjordes i denna kammare i fjol, när vi
behandlade denna fråga, så många uttalanden till förmån för en lösning, ja,
verkliga opinionsyttringar för att frågan skulle återkomma vid denna riksdag,
så att jag hoppas livligt, att regeringens övervägande måtte övergå i handling.
Icke minst med hänsyn till missödet med skogsbeskattningen är detta
önskvärt. Kammarens ledamöter minnas, hurusom vi förra året fingo de
strängare taxeringsbestämmelserna men gingo miste om själva skattelindringen.
_ Jag menar, att denna fråga är så viktig, att de, vilka det vara må, som
förhindra dess framläggande, därigenom taga på sig ett stort ansvar. ’ Det
skulle bli en stor besvikelse, om icke denna fråga kommer fram vid denna
riksdag.

Och nu, herr talman, har jag strax hållit på en timme, men det är också
bara några få ord, som jag ytterligare har att besvära kammaren med. Det

Onsdagen den 18 januari f. in.

Nr :t.

talas i våra dagar så mycket om partier och om partigränser. En majoritet
i riksdagen genomför emot eu betydande minoritet sin vilja i utomordentligt
viktiga och betydelsefulla frågor, såsom skett beträffande försvarsorganisationen
och skolreformen. Samma majoritet skulle kunna göra mycket för
mildrande av partimotsättningarna, om den vid genomförandet av nyordningar
ville göra detta så, att den största möjliga hänsyn toges även till minoritetens
önskningar. Regeringen skulle, om den ville, kunna göra icke så litet för
detta måls vinnande, och det i hela landets intresse.

Herr Ilansson i Stockholm: Herr talman! Det enda i den föreliggande

statsverkspropositionen, som väckt någon egentlig uppmärksamhet, är förslaget
till skattesänkningar. Regeringen och speciellt finansministern bär också
redan fått mottaga många lyckönskningar med anledning av dessa. Även
jag skall be att få ansluta mig till gratulanterna. Skattesänkningar äro alltid
något mycket populärt. Det finns ingenting, som genomsnittsmedborgaren
har så svårt att bära med jämnmod, som att han skall behöva bidraga
till de allmänna utgifterna. Litet var suckar eller gör något annat, när debetsedeln
kommer, och ceremonien upprepas, när det blir tid att betala den. Det
är alltså en lycka för en regering, som kan fägna folk med minskade skatter.
Någon av de elaka herrar, som skriva i tidningarna, har slängt fram det antagandet,
att regeringen skulle vara särskilt lycklig däröver, att den kunnat
komma med denna present till folket så här några månader före de allmänna
valen till andra kammaren. Det tror jag icke. Jag tror icke alls, att förslaget
om sänkning av inkomst- och sockerskatten och om nedsättning av godstaxorna
är resultatet av någon beräkning eller ansträngning från regeringens
sida. Finansministern har knappast behövt bemöda sig för att kunna framlägga
det. Det har väl snarare kommit som en glad upptäckt, kanske rentav
som en överraskning, att man kunde pryda budgeten med denna blomma, tack
vare goda överskott på tidigare beräknade inkomster och en god konjunktur
i övrigt. Men att gunstiga omständigheter här ha varit behjälpliga, minskar
naturligtvis icke glädjen inom regeringen. Denna regering har sannerligen
icke ofta lyckan med sig!

Egentligen är det under sådana förhållanden hårt att grumla glädjekällan,
men jag kan icke hålla tillbaka några funderingar om både den föreslagna
skattesänkningen i och för sig och sättet att bereda lindringar. Det är ju två
betryckta, som skola hugsvalas med skattelindringarna, den enskilde skattedragaren
och näringslivet.

Tänker man på de enskilda skattedragarna, vill man ju gärna, att de, som
ha det svårast, skola bli i första hand hjälpta. Inkomsttagaren på till exempel
2,000 kronor om året torde emellertid icke känna någon synnerlig glädje
inför utsikten att få sin kronoskatt minskad med 30 öre. Den hjälp, han får,
är ju också i själva verket utan betydelse. Han skulle vara mycket mera
betjänt med eu lindring i den indirekta beskattningen, som fördyrar dagens
nödtorft. Det skulle ur de fattigas synpunkt vara av ett helt annat värde,
om man använde de 9.4 miljoner, som nu skola gå till minskning av inkomstskatten,
för att exempelvis helt taga bort sockerskatten och ytterligare något
minska kaffetullen. Genom att lägga minskningen på konsumtionsskatterna,
skulle den större anparten av skattedragarnas besparing gå till de minst bärkraftiga.
Genom minskning av inkomstskatten drager i själva verket de högre
inkomsttagarna, som minst behöva lindring, huvudparten av besparingen.

Tänker man på näringslivet, tror jag icke heller, att man kan säga, att
sänkningen av inkomstskatten är av någon större betydelse. Nedsättningen
av godstaxorna spelar för visso en helt annan roll. Jag vet visserligen, att
det göres invändningar också mot denna åtgärd, men skall den vidtagas, före -

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

År 3.

Onsdagen den 18 januari f. in.

Vid remiss av faller det mig vara bättre att behålla inkomstskatteprocenten oförändrad för
rropositimen att möj^ggöra en omedelbar nedsättning av godstaxorna. En sådan åtgärd
(Forts.) '' "kulle också betyda en väl motiverad försiktighet med hänsyn till framtiden.

Det ser nästan ut, som om den nuvarande finansministern icke anser sig böra
ha några bekymmer med hänsyn till uppgörandet av kommande budgeter. Hans
förslag innebär ju faktiskt, att medan han undandrar den av honom framlagda
budgeten endast omkring 20 miljoner i inkomster, så undandrar han kommande
budgeter, för vilka kanske andra få svara, 27.5 miljoner kronor årligen.
Det kan knappast vara en sund finanspolitik att förfara så, då ju varken
finansministern eller någon annan kan med säkerhet säga något om läget
under kommande år. Tar man nämligen sänkningen av godstaxorna i hela den
avsedda utsträckningen under det kommande budgetåret och behåller inkomstskatteprocenten
oförändrad, så har man åtminstone i någon mån garderat sig.
Och jag betonar, att det ur näringslivets synpunkt för visso är mycket mera
värdefullt att få sänkningen av godstaxorna genast och mera säkert än att
få en minskning i inkomstskatten. En taxesänkning kan ju icke heller anses
vara utan betydelse för de bredare lagren, då den måste komma att påverka
varupriserna.

Men det är icke blott sättet att utföra skattelindringen, som är ägnat att
väcka betänkligheten Även förutsättningarna för densamma stämma till eftertanke.
Einansministern har framhållit, att skatteminskningen möjliggöres
genom ökade inkomster på tullar och genom användandet av den ökade inkomsten
från malmbolaget för finansiering av löpande utgifter. Den möjliggöres
naturligtvis också på grund av undanskjutandet av åtgärder för den allmänna
välfärden och trivseln, även där sådana åtgärder äro högst av nöden.

Det ligger icke så litet av galenskap i en ordning, där man kan glädja
människorna med att de kunna få lägre skatter, tack vare att de betala så
mycket mera i tullar. Galenskapen blir icke mindre, därför att det är en regering
av liberalt etiketterat folk, som bjuder på denna fröjd. Borde det verkligen
icke ha legat närmare till hands att taga de ökade tullintäkterna såsom
anledning till att föreslå nedsättning i vissa tullar?

Vad vinsten från malmbolaget angur, skall jag inskränka mig till att ifrågasätta,
om det verkligen kan anses förnuftigt att taga i anspråk den avkastning
av naturtillgångarna, som man lyckats bevara åt staten, för löpande utgifter.
° Vore det icke rimligare, att dessa medel nyttiggjordes för produktiva
ändamål, för att skapa nytt kapital åt landet, till exempel genom en rationell
skogsförbättring? Riksdagen bör icke gå den frågan förbi, och befinnes den
innesluta något av värde, böra vi besinna, att det just nu är rätta tiden att
förhindra, att de ökade vinsterna från malmbolaget rent automatiskt sugas
upp i budgeten.

Om alltså enligt min mening skattesänkningen kan utföras på ett bättre och
förnuftigare sätt än det, regeringen föreslagit, måste jag dock säga, att mina
största betänkligheter gälla, att man överhuvud ytterligare minskar statens
tillgångar så länge som det ännu finnes ett så stort behov av åtgärder för
folkets välfärd och trivsel. Jag har på den punkten en mening rakt motsatt
den, herr Lindman förde till torgs. Det finns emellertid ett bestämt sammanhang
mellan regeringens förslag till skattesänkningar och torftigheten i
dess reformprogram. Det är, som jag redan påpekat, genom att eftersätta
den sociala omvårdnaden, genom undanskjutandet av folkliga reformer på olika
områden, som skattesänkningen möjliggöres. Endast för tillgodoseendet av
de mest trängande behoven av förbättringar i vår folkpensionering skulle en
betydande del av de 20 miljonerna behövas, för att nu icke tala om sjukförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring. Men regeringen är tydligen mera lyhörd
för dem, som jämra sig, om de få betala något av sitt överflöd, än för de

Onsdagen den 18 januari f. in.

verkligt betryckta. Ja, det är icke utan att man i förslaget att ännu starkare
pressa kommande budgeter spårar ett bestämt försök att även för framtiden
försvåra finansieringen av reformarbetet. För den, som alls icke delar
den meningen, att nu allt är välbeställt här i landet, utan i stället ser och
vet, att ännu mycket återstår att göra för folkets sociala trygghet och trivsel,
finnes det all anledning att energiskt reagera mot eu sådan politik. Det är
icke genom att bjuda skåderätter av än sä populärt slag, som man gör folket
lyckligt, utan genom en omvårdnad, som ger folket trygghet och rotfäste, och
genom oförtrutet arbete för en ny social och ekonomisk ordning.

Det finns anledning att i riksdagens första stora debatt dröja något vid
detta. Vår uppfattning av hur förhållandena äro och böra vara, bestämmer
ju värt handlande som folkrepresentanter. Och det är icke att förfalla till
något »tooretiserande», ärade ålderspresident, om vi söka klargöra den allmänna
syn. som bör vara vägledande i vår praktiska gärning.

Vid högtidliga och, för övrigt, även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna
om samhället — staten, kommunen — såsom det för oss alla gemensamma hemmet,
folkhemmet, medborgarhemmet. Bilden har måhända efter den senaste
stora författningsreformen fått en flitigare användning än tillförene, men även
under det politiska fåväldets tid tillgreps den från makthavarnas sida, i synnerhet
när det gällde att hos massorna inpränta känslan av förpliktelse till det
allmänna, skyldigheten att bära bördor och bringa offer. Det är kanske också
i pliktkänslan, som uppfattningen om samhället såsom det gemensamma hemmet
starkast och bäst kommer fram. Sin egen rätt och sin egen andel är den
enskilde sällan sen att hävda, men i omtanken om andra är han icke lika snar.

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet
känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga
styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig
fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den
svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tilllämpat
på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet
av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade
och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna
och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder
visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt sett
består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna
äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en
lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan
en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och
den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan
olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste
klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk
utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet,
demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Man skall kanske invända, att den sociala och ekonomiska utjämningen länge
pågått och alltjämt fortgår. En liberal nationalekonom gjorde för en tid sedan
ett nummer av att sedan 1860-talet lönen för grovarbetare och statare vuxit
betydligt raskare än för lektorer och kammarråd. Men detta visar ju alls icke,
att vi nått ett tillstånd, med vilket vi böra slå oss till ro. Även om armodet
är mindre nu än förut, så är dock nöden alltjämt daglig gäst i tusende svenska
hem, fastän man i vissa kretsar icke tänker på den mer än vid juletid. Massor
av medborgare leva i betryck och otrygghet. Mer än 5 % av befolkningen
åtnjöt fattigvårdsunderstöd år 1924 — och dock är fattigvården för de flesta
den sista resursen efter långa fruktlösa försök att klara sig själv. Lönen för

Vid remiss /

statsverks propositionen (Forts.

)

Jfr 3. 12

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av arbetare inom handel, industri och samfärdsel pendlade 1926 mellan 1,431 och
propositionen 3,51% kr., och genomsnittslönen låg under hälften av dessa belopp samman(Forte)
'' skigna. För stataren var samma år värdet av lön och stat 1,105 kr. I vår tid

får det vändas många gånger på slanten, innan den ges ut, om en sådan inkomst
skall räcka till det nödtorftiga för ofta stora familjer. Men ändock ropas det
från många håll på lönesänkningar, och svenska arbetsgivareföreningen svänger
lockoutklubban i syfte att tvinga fram sådana. Den alltjämt rådande oerhörda
ojämnheten i den ekonomiska fördelningen illustreras på ett slående sätt av
statistiken över enskilda personers år 1921 redovisade förmögenhet. 9 % av inkomsttagarna
ägde 90 % av förmögenheten; av 2,946.052 inkomsttagare redovisas
2,319,621 utan angiven förmögenhet, men vi hade 933 inkomsttagare, som
disponerade miljonförmögenheter, nära 272 miljon vardera. Ser man på de särskilda
yrkesgrupperna, blir illustrationen kanske ännu mera talande. Där har
man t. ex. jordbruket. På varje medlem av godsägarefamiljen kom en förmögenhetsandel
av 128,000 kronor, på varje medlem av hemmansägarefamiljen en
andel av 5,400 kronor, på medlem av torparefamiljen en andel av 213 kronor
och på medlem av statarefamiljen en andel av 16 kronor 25 öre. Inom industrien
är motsättningen lika bjärt, om man jämför vad som kommer på en medlem av
företagarefamiljen och en medlem av arbetarefamiljen. Yi kunna ju lämpligen
se på de just nu mest aktuella industrierna. Vid sågverken kom på varje
medlem av företagarefamiljen en förmögenhetsandel av 44,000 kronor, på
medlemmen av arbetarefamiljen 118 kronor, inom pappersmasse- och pappersindustrierna
voro siffrorna respektive 73,920 kronor och 113 kronor,
vid malmgruvorna 80,000 kronor och 138 kronor etc. Detta är siffror, som
tala och som agitera. Det blir ständigt flera, som fråga sig, varför den
ekonomiska fördelningen skall i så hög grad vara till de hårt arbetandes
nackdel; vår tids människor betrakta icke ett samhälle av fattiga och rika
såsom en gudomlig ordning; de lyssna icke när de mättes profeter predika
»Österlandets förnöjsamhet».

Det är den stora uppgiften för en ärlig demokratisk politik att göra samhället
till det goda medborgarhemmet. Men tar man del av den sittande regeringens
program, sådant det avspeglar sig i trontal och statsverksproposition, så är
man berättigad till frågan: är denna regering demokratisk mer än till namnet?
Dess ekonomiska politik representeras främst av en kommunalskattereform,
som, sådan den framträdde i fjol, snarare ökade än lättade skattebördan för
de minst bärkraftiga, och som väl i år kommer att i sina eftergifter åt höger
bli ur demokratisk synpunkt ännu sämre. Dess sociala politik får sitt främsta
och förnämsta uttryck i förslaget till lag angående kollektivavtal, vilken bildar
inledningen till en lagstiftning i syfte att försvåra de arbetande klassernas
kamp för högre levnadsstandard, och som nu drives fram mot de organiserade
arbetarnas protester. Men någon antydan om att regeringen ämnar framlägga
t. ex. förslag om arbetslöshetsförsäkring, finner man icke. Det är tydligt,
att den sittande regeringen icke har någon starkare känsla för behovet av förändringar
i den sociala och ekonomiska ordningen. Den finner väl med sin
partipress, att allt är ganska gott. Dess chef har ju också en gång förklarat,
att för den borgerliga demokratien har deltagandet i det sociala reformarbetet
oftast inneburit uppoffringar. Från den, som ser saken så, är knappast någonting
att vänta till gagn för det sociala och ekonomiska demokratiseringsarbetet.

Det är endast på ett område av det sociala fältet, som regeringen visat någon
iver och handlingslust; det är i fråga om arbetsfreden. Tyvärr måste man
konstatera, att detta ingripande icke präglas av något socialt förnuft, icke är
ägnat att tjäna en utveckling fram till social fred och socialt samförstånd,
utan i stället hotar att ytterligare försämra det nuvarande tillståndet.

Onsdagen den 18 januari f. in. 13

Det har under den offentliga debatt, som pågått om den s. k. arbotsfredslagstiftningen,
även från icke socialistiskt håll med kraft hävdats, att det stora
problemet om arbetsfreden icke löses genom tvångslagar utan på samförståndets
väg. De samförståndsdiskussioner mellan arbetsgivare och arbetare, som
öppnats i England, ha även hos oss omfattats med ett livligt intresse. Jag
vågar icke bestämt uttala mig om, huruvida även i vårt land de ifrågavarande
parterna äro redo för en liknande överläggning. Lockoutherrarnas stridslystnad
just nu är icke något gynnsamt tecken. Men man bör kanske fästa större
avseende vid det faktum, att under de senaste 10 ä 15 åren tre fjärdedelar av
alla tvister mellan arbetsgivare och arbetare avvecklats utan öppen konflikt.
Och jag vågar bestämt hävda, att regeringen skulle göra en betydligt förnuftigare
och mera gagnelig användning av sin nitälskan för arbetsfreden, om den
sökte föra arbetsgivare och arbetare samman till samförståndsdiskussioner än
genom att driva fram en lagstiftning, som reser arbetarklassen i harnesk, och
som är impopulär redan på förhand även långt utanför arbetarnas krets. Men
en av den Ekmanska regeringens första åtgärder var ju, som bekant, att spränga
de överläggningar mellan representanter för arbetare och arbetsgivare under
förmedling av opartiska, som tillkommit på den senaste socialdemokratiska regeringens
initiativ, och som, om de ostörda fått fortgå, måhända kunnat föra
längre än man från början vågade hoppas. Med en sådan start för den sittande
regeringens arbetsfredspolitik är det förklarligt, att fortsättningen endast kunnat
framkalla nya konflikter. Regeringen har icke haft mod och förstånd nog
att vända om från en felaktig väg. Den har bara desperat fortsatt, som den
började.

Det är så mycket mera förvånansvärt, att socialministern kunnat vara med
härom, som han icke blott tidigare ådagalagt ett gott förstånd i sociala ting
utan också offentligen givit till känna, att en lagstiftning om arbetsfreden bör
komma till stånd endast under vissa bestämda förutsättningar. Till dessa förutsättningar
hörde arbetare- och arbetsgivareorganisationernas förtroende till
planerade åtgärder. Åtminstone inom arbetareorganisationerna möta lagstiftningsförsöken
en djup och allmän misstro. Att under sådana omständigheter
forcera fram lagar kan endast leda till en skärpning av motsättningarna och
ett försvårande av allvarliga samförståndssträvanden.

Det är rätt kuriöst, att en socialist skall behöva varna en frisinnat-liberal
regering för att lägga nya stenar på vägen till samförstånd. Enligt en vulgär
småborgerlig uppfattning vilja ju vi socialister striden för dess egen skull och
knyta våra förhoppningar om framgång till en ständig oro och skärpta motsättningar.
I verkligheten äro vi, även socialt sett, mycket fredsvänliga. Inom
den socialistiskt skolade delen av arbetareklassen är det en ganska allmän
mening, att det nya och bättre samhället säkrast och bäst reses under fredlig
utveckling. Vi betrakta arbetet såsom den förnämsta källan till rikedom och
kultur. Vi se i det ostörda värdeskapandet en av de viktigaste betingelserna
för allmänt väl och enskildas bästa. Under senare år har man även bland
arbetarna börjat fundera över om icke förhållandet på arbetsmarknaden skulle
kunna nöjaktigt regleras på ett bättre sätt än genom öppna, förödande strider.
Strejkvapnet tillgripes nu sparsammare. Enligt den officiella statistiken var
antalet strejker under åren 1916—1920 i genomsnitt 442 per år, 1921 302, 1922
354, 1923 192, 1924 238, 1925 211 och 1926 191. Alltså en mycket betydande
nedgång. Antalet av strejker berörda arbetare var: 1916—1920 i genomsnitt
45,464, 1921 44,053, 1922 43,547, 1923 42,995. 1924 19,495, 1925
20,438 och 1926 28,046. Man finner även här, att under de sista åren det
skett en betydlig minskning i strejkernas omfattning i jämförelse med de närmast
föregående åren. Om trots denna påtagliga återhållsamhet ändå slutresultatet
i statistiken blir, att flera arbetare under perioden 1921—25 varit indragna

Vid remiss av

statsverks pro

positionen.

(Forts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av i öppen konflikt än under närmast föregående femårsperiod, beror det därpå, att
propositionen arbetsgivarna i större utsträckning börjat använda sig av lockouten. Man
(Korts.) '' ^Ör dock observera, — och det har helt nyligt kommit fram ett mycket uppmärksammat
tecken därpå — att även på arbetsgivaresidan tränger sig fram
insikter och stämningar av annat slag än de, som behärska herrarna i svenska
arbetsgivareföreningen.

Utan att av de anförda siffrorna draga några för långt gående slutsatser,
torde man kunna betrakta det såsom ingalunda utsiktslöst att allvarligt syssla
med samförståndstanken. Men man bör från början göra klart för sig, att
skall den kunna beredas någon betydande och varaktig framgång, måste den
tagas upp i demokratisk anda. Begreppen herre och tjänare måste definitivt
övergivas. Envisas man att i arbetaren se endast en lejd varelse, som man
skall draga så mycket fördel av som möjligt mot minsta möjliga vederlag,
då kommer man ingen vart mot den bättre ordningen. Men vill man i arbetaren
se en värdefull medarbetare i företaget och som sådan göra honom delaktig
icke blott i arbetet utan också i skötsel och ledning och avkastning, då
kan det löna sig att på allvar undersöka, huru långt samförståndets, de gemensamma
intressenas och samarbetets väg bär. Man kommer då in på den industriella
demokratiens problem, som enligt min mening innesluter den verkliga
lösningen av arbetsfredens problem och som, löst med ärlighet och förstånd,
kommer att mäktigt bidraga till övervinnandet av näringslivets svårigheter
och till en stegrad produktion.

Ingen är nog naiv att tro på ett snart genomförande av den industriella
demokratien. Det finnes ännu mycket av fördomar att övervinna å ömse
sidor. Arbetsgivarna och arbetsledarna äro ömtåliga om sitt, de äro rädda
för att ledningen skall förlora sin myndighet, sin rörelsefrihet, sin driftighet.
En del arbetare se med misstro på en nyordning, som i vissa fall kan komma
att lägga pa dem ett betydande ansvar utan motsvarande kompensation genom
ökad andel i avkastningen. På båda sidor tänker man nog ännu i allmänhet
först och mest och litet för mycket på sig själv. Här behöver allmänandan
utbredas, och det är min tro, att en allvarlig undersökning av problemet skall
kunna övertyga många om att en sådan allmänhänsyn visst icke står i strid
med de enskildas intressen, att man även här kan på ett gott sätt samtidigt
tjäna allmänt val och eget bästa. Ju förr vi börja denna undersökning desto
snarare skall insikten härom komma och desto bättre skola vi vara rustade att
praktiskt lösa uppgifterna, när de en gång på grund av förhållandenas egen
utveckling icke längre kunna undanskjutas.

Vårt lands, första socialdemokratiska regering föranstaltade en utredning
rörande den industriella demokratiens problem, och genom motion bringades
förslaget om införande av driftsnämnder under prövning vid riksdagen 1924.
Riksdagen avböjde då att taga ställning under hänvisning till att myndigheternas
yttranden ännu icke avgivits, men i det godkända utskottsutlåtandet betecknas
problemet som »ett av nutidens allra viktigaste» och understrykes
starkt behovet av att finna medel, som kunna leda till samförstånd. Numera
föreligga myndigheternas yttranden, och det skulle vara av stort intresse att
från regeringsbänken få höra, huruvida man inom den sittande regeringen
över huvud ägnat saken någon uppmärksamhet. Skulle regeringen vara tveksam
i fråga om en framställning till riksdagen, behöver den därför icke sitta
med armarna i kors. Finns intresse, kan detta mycket väl taga sig uttryck
i ett initiativ för att föra samman representanter för de närmast intresserade
parterna till överläggningar om ett friare realiserande av idén om driftsnämnder,
och om en ännu. längre gående industriell demokrati. Genom ett dylikt
initiativ skulle regeringen., jag upprepar det, göra större gagn för arbetsfreden
än genom att trumfa igenom en lagstiftning, som på många håll betraktas

Onsdagen ilen 18 januari f. in.

Nr II.

såsom en klasslagstiftning. Skulle icke den sittande regeringen i elfte timmen
kunna taga sitt förnuft tillfånga och åtminstone göra ett försök att handlägga
denna viktiga angelägenhet såsom en allvarlig samhällsfråga och icke
endast som en prestigefråga för vissa ledande frisinnade och liberala politiker? Den

industriella demokratins problem är emellertid icke blott en fråga om
fred på arbetsmarknaden. I sin innersta kärna berör den hela formen för
förvaltandet av landets produktiva företag och syftar ytterst till att på det
industriella området fullborda den utveckling, som redan ägt rum på det politiska
området, nämligen från envälde till demokratiskt styrelsesätt. Men liksom
vägen till politisk demokrati var lång och mödosam, räkna vi med att
den fulla industriella demokratin endast så småningom kommer att genomföras.
Det är dock på tiden, att en början göres, och ingen är närmare till att
här taga ett initiativ än landets regering. Har den sittande regeringen någon
tanke på ett sådant initiativ, så bör den icke göra det svårare för sig själv
genom en politik, som skapar misstro och motvilja bland de organiserade arbetarna
.

När jag här talat för ett initiativ till samverkan och samförstånd mellan
två betydande makter inom det nuvarande samhället, så har jag hela tiden
varit medveten om, att svårigheter här möta icke blott på grund av den egoism
och misstro, som frodas hos många arbetsgivare och arbetare. Ännu större
svårigheter skapas genom den förgiftning av allmänandan, som måste bli en
följd av den förstockelse och brutalitet, varmed representanter för borgerliga
åskådningar uppträda i pressen och allmänna representationer, när det gäller
t. ex. de arbetslösa. Det måste framkalla bitterhet, hätskhet och hat inom de
befolkningslager, över vilka arbetslöshetens förbannelse i främsta rummet vilar,
när man finner hur representanterna för de välbeställda utveckla hela sin
energi för att förhindra, att de arbetslösas betryck lindras. Försöken att
förhindra vissa kommuner, där arbetarna ha ett dominerande inflytande, att
bringa de arbetslösa en något bättre hjälp, än den hårda statliga arbetslöshetspolitiken
tillstäder, äro utslag av denna för samförståndet förödande och
samhällsandan förgiftande förstockelse.

Samma förstockelsens anda behärskar alltjämt arbetslöshetskommissionen och
regeringen. Den mjukare och smidigare tillämpning av gällande direktiv, som
skulle kunna bringa lättnad i den tryckande atmosfären kring arbetslöshetsfrågan
och låta de arbetslösa mera känna omvårdnaden än hårdheten, har man
icke sett ens en ansats till. Man har i stället helt nyligen fått en påminnelse
i motsatt riktning genom avstängningen från arbetslöshetshjälp av arbetslösa,
som någon gång varit sysselsatta inom de industrier, där arbetsgivarna
nu förklarat lockout. Historien från järnbrukskonflikten 1923 synes på
väg att upprepas. Den omskrutna neutraliteten tar sig på nytt uttryck i ett
direkt handtag åt arbetsgivarparten. Arbetslösa, som icke ha med konflikten
att göra. hotas att dragas in i lockouten genom de samhälleliga organens
åtgärder. Och bli konflikterna av längre varaktighet, får man kanske se
de senaste Ekmanska tilläggen till 1922 års direktiv sätta frukter, vars åsyn
man hittills sluppit, icke på grund av arbetslöshetskommissionens eller regeringens
förstånd, utan endast tack vare ett relativt stort lugn på arbetsmarknaden.
Vad som redan förekommit, är tillräcklig anledning för den socialdemokratiska
gruppen att förnya sina krav på förändringar i direktiven och
sina yrkanden om övergivande av den ensidiga tillämpningen av arbetslinjen.

Det är icke nödvändigt att här ånyo framlägga de synpunkter, som tala
för dessa våra yrkanden. Det blir tillfälle att senare under riksdagen närmare
gå in på dessa spörsmål. Jag kan emellertid icke underlåta att här fästa
uppmärksamheten vid en utvidgning av området för nödhjälpsarbetet, som ur

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Kort*.)

Sr 3.

Onsdagen den IS januari f. in.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

olika synpunkter är ägnad att framkalla betänksamhet. Jag syftar på beslutet
att ställa arbetslöshetsmedel till förfogande för utförande av en betydande
del av arbetet på järnvägen Ulricehamn—Jönköping. Det måste anses högst
betänkligt att på detta sätt lägga under nödhjälpsarbetet områden, som uppenbarligen
höra till den öppna arbetsmarknaden och där alltså den öppna arbetsmarknadens
villkor böra tillämpas. Ett fortsättande på den linjen skulle
leda till orimligheter och måste föra till ur alla synpunkter beklagliga och
obehagliga konflikter. Det finnes stor anledning för riksdagen att här säga
ett varningens ord, så mycket mera som detta subventionerande på omvägar
av järnvägsföretag, vars bärighet är minst sagt tvivelaktig, är ett uppenbart
kringgående av riksdagens bestämda uttalanden för en sträng återhållsamhet
på detta område.

Medan jag talar om arbetslöshetspolitiken, måste jag ånyo fästa uppmärksamheten
på, att något förslag till arbetslöshetsförsäkring icke heller i år är
att vänta från regeringen. Från regeringsbänken kommer man antagligen
att försvara sig med, att vederbörlig sakkunnigeutredning ännu icke slutförts
och att resultatet av densamma torde komma så sent, att någon framställning
till riksdagen med anledning av densamma icke medhinnes. Regeringen tillgriper
helt visst denna förklaring med glädje. Något verkligt intresse för
saken har den icke. Hade det funnits ens en bråkdel av den iver, som regeringen
utvecklade, när det gällde att spränga arbetsfredsdelegationen, hade
det nog icke varit omöjligt att påskynda utredningen. Men man gör sig icke
någon möda för det man helst vill slippa undan.

Det är icke blott för de arbetslösas vidkommande, som en sådan brist på
intresse är att beklaga, utan också med hänsyn till den allmänna utvecklingen
av den sociala demokratin. Den sociala omsorgen är ett av medlen att befordra
denna utveckling. Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen
om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på
ålderdomen skänker, gör den enskilde mera medveten om sitt medborgarskap.
Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är
kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks
sakna sinne härför. Dess sociala reformprogram företer, som jag redan konstaterat,
en stor torftighet. Det enda, som bjudes, är borttagande av karenstiden
för olycksfallsersättning. Förutom arbetslöshetsförsäkringen saknar
man i år även sjukförsäkringen. Har det nederlag, som statsministern med
sitt manövrerande i fjol beredde regeringen i denna fråga, förtagit den lusten
för ett nytt försök? Moderskapsförsäkringen kommer icke heller, och ingenting
göres för att så småningom utveckla pensionsförsäkringen dithän, att den
verkligen kan bereda de fattiga gamla någon trygghet på ålderdomen. Torftigheten
är så mycket mera skriande, som man ju låtit regeringsorganet i
förväg utlova »sociala omvårdnadsplaner med djupgående allmänna verkningar».
Är det någon som märkt något sådant? För egen del har jag icke kunnat
göra någon annan upptäckt än den, att regeringen ingenting vill och ingenting
gör av betydelse för att utveckla den sociala omsorgen. Varför?
Det kan ju inte vara uteslutande reformlathet. En regering, som ägnar så
mycket intresse t. ex. åt restaurangdansen, att den tvingar kontrollstyrelsen
att skriva två gånger om samma sak, den saknar tydligen inte ett visst reformnit.
Men detta tycks vara mera inriktat på reklam än på att verkligen åstadkomma
något av värde för dem, som leva i betryck.

Att under sådana förhållanden hoppas på några initiativ från regeringens
sida, som skulle kunna befordra en ekonomisk utjämning, vore nästan löjligt.
Kanske är det bäst att från början säga ifrån, att jag inte önskar se herr
Ekman i aktion för att åstadkomma någon »delning». Vi resa inga krav på
att man bara skall »dela lika». Jag trodde ett slag, att detta icke skulle be -

Onsdageu den 18 januari f, m.

Nr 3.

liiiva försäkras, men så såg jag att en av våra författare i ett för övrigt för- Vid™*" av

träffligt tal till ungdomen utropat: ,

»Framför allt, tro icke den lockande läran, att allt blir bra, bara vi.dela
upp penningen mellan oss. Vi svenskar kunna lika- litet som andra nationer
leva på att dela. Det är mycket viktigare för oss a,tf skapa nya värden, ekonomiska
och kulturella.» ... 0 . . .

Mot dessa, synpunkter finns från socialistiskt håll egentligen ingenting att
invända. Vilja vi leva, måste vi skapa nyttigheter och värden, och ju större
tillgången på dessa är, desto rikare kan livet bli. Men det skall skapas för
folket, icke för några privilegierade. Ernst Didring framhöll själv, att den
sanna, demokratien bottnar i hjälpsamhet mot varandra och framförallt i rättrådighet.
Men den rättrådige kan icke försvara, icke finna sig i den nuvarande
ekonomiska ordningen, den nuvarande fördelningen av de värden, som
skapats och skapas. En fortskridande utjämning måste här ske vid. lönernas
avvägning, vid beskattningen och genom socialisering. Ivan t. ex. tiden icke
anses mogen för överföring till det allmänna i viss utsträckning av enskilda
förmögenheter genom begränsning av arvsrätten och en kraftigare arvsbeskattning?
Och borde icke framför allt det allmännas representanter i regering
och riksdag tillägna sig den känsla för det allmännas rätt och intresse, som
är den bärande i socialiseringstanken? De fördomar, som avslöjat sig t. ex.
i kritiken av socialiseringsnämndens yttrande rörande allmänna principer för
en ny gruvlagstiftning — ett ärende, som regeringen heller icke »hunnit med»
— borde icke få behärska statsmakterna. Det hävdande av statens ägandeoch
förfoganderätt över naturtillgångar, som sker i detta yttrande, borde i
vår tid anses självklart. Ur speciella socialistiska synpunkter kan ju detta
socialiseringsnämndens förslag icke betraktas såsom särskilt betydelsefullt,
men det ger en riktig inställning och kan bli till nytta på så vis, att det tvingar
en del medborgare att tänka över problem, vilka snart nog kunna komma att
tillhöra dagens brännande. Jag har redan pekat på, att inom en politisk
demokrati måste också det ekonomiska fåväldet falla. Det .politiskt fullmyndiga
folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen
för produktion av dess livsbetingelser, för bevarandet och ökandet av välståndet.
ligga i händerna på några få kapitalister, som ofta för att tillgodose
sitt vinstbegär åsidosätta hänsynen till både produktionens och andra allmänna
intressen. Det är väl för landet, om medborgarna i god tid tänka sig
in i de uppgifter, som vi här kunna komma att ställas inför.

En mera ingripande socialisering tillhör emellertid den näringspolitiska framtidsmusiken,
kanske dock den nära framtidens. Andra näringspolitiska spörsmål
ligga närmare inpå och påkalla uppmärksamheten. Det märks visserligen
ingenting vidare av det i regeringsprogrammet. Det är även här en skärande
motsättning mellan bebådelserna och uppfyllelsen.

Vår tullpolitik har lagts under förnyad utredning, och det är nog från regeringens
synpunkt tacknämligt att kunna möta, krav på handling med en hänvisning
till denna utredning. Det förefaller nämligen, som om regeringen här,
liksom på åtskilliga andra områden, icke vet vad den vill. Den bekänner sig
till den fria samfärdseln men genomdrev i fjol en invandringslag, som vållat
åtskilliga svårigheter i vårt mellanfolkliga umgänge. Den bekänner sig till
frihandeln och har i Geneve låtit framföra goda och riktiga synpunkter på
den internationella näringspolitiken. Men den enda åtgärd ifråga om varuutbytet
med andra länder, som hittills ställts i utsikt, är förslag till förnyande
av bestämmelserna rörande utförselbevis på spannmål.

Det är rätt pikant detta. När frågan om utförselbevis var före i första
kammaren 1926 motsatte sig herr Carl Gustaf Ekman förslaget och betecknade
det såsom »ett led i en utveckling till en subventionistisk och protektio Andra

hammarens protokoll 1928. Nr 3. 2

propositionen.
(Forts.)

Sr 3. ig

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vietata7erksav n^st^sH politik». Han förklarade högtidligt, att han icke kunde vara med om
propositionen, att »giva. ens skenet av ett stöd i den riktningen». Men den nuvarande jord(Forts.
) bruksministern talade livligt för utförselbevisen, och herr Ekmans egna
skaror förde jämte högern och bondeförbundet förslaget igenom. Nu följer
herr Ekman sina skaror och traskar med i utvecklingen till en subventionistisk
och proktektionistisk politik. Vid själva denna sak skall jag icke nu mycket
uppehålla mig. Gentemot tänkbara invändningar, att utförselbevisen icke verkat
protektionistiskt, vill jag emellertid erinra om att Skånes handelskammare
konstaterat, att de påverkat mjölpriserna även inom landet i stegrande riktning.

Vad jag i detta ögonblick önskar uttala, är ett beklagande av den oöverensstämmelse
mellan ord och gärning, som här åter framträder. Statsministern
har dock i en annan fråga helt nyligen uttalat, att man icke tjänar framsteget
genom att vänta på andra utan genom att själv gå före. En sådan syn borde ju
åtminstone^ hindra honom från att handla rakt emot sina principer, och den
borde också avsätta nagot praktiskt initiativ i enlighet med principerna. Het
är gott och val, att regeringen vill i samverkan med andra stater befordra
genomförandet av ett fritt handelsutbyte och ökat samarbete länderna emellan,
men det vore ännu bättre, om den ville tillämpa principerna även här hemma.
Vi börja få litet för mycket av den metoden, att säga ett ute och göra ett
annat hemma.

Det förlidna året har varit särdeles rikligt på uttalanden för brytandet av
skrankorna mellan folken och för tillämpning av frihetens principer i det mellanfolkliga
umgänget. Vi ha bland annat haft det internationella handelskammarmötet
i Stockholm, den stora ekonomiska konferensen i Geneve och interparlamentariska
unionens konferens i Paris. Jag var själv med på den senare
och noterade med glädje den allmänna stämningen för nedbrytandet av tullgränserna
fortast möjligt och uppmaningarna till de interparlamentariska grupperna
i olika länder att motsätta sig tendenserna till en utveckling i motsatt
riktning Vid konferensen funnos också svenska representanter för de frisiniiade,
liberalerna, högern och bondeförbundarna, men jag hörde mga invändmngar
mot de frihandelsvänliga uttalandena. Det vore icke sant, om jag
sade, att jag undrade över, hur kollegerna skulle göra när vi kommo hem. Jag
visste ju, hur de hade gjort förut, och förstod, att de vackra resolutionerna
skulle. komma att av åtskilliga behandlas såsom papperslappar. Men det
iinns ingen anledning för oss, som tro på frihetens politik i umgänget mellan
tolken, att icke erinra om vad man varit med om där ute och kräva allvar bakom
orden. . Och alldeles speciellt ha vi anledning att begära av vår regering, att
uen i sin politik tillämpar de grundsatser, som den högtidligen i trontalet bekänner
sig till, när det gäller arbetet inom Nationernas förbund.

Nar jag talar om detta arbete, glider tanken oförmedlat över till en annan
fråga av största betydelse för folkens samliv och freden i världen. Det är mig
en glädje att erinra om de svenska ombudens hållning vid folkförbundsmötet
vid behandlingen av avrustningsfrågan. Det är min förhoppning, att den svenska
regeringen skall göra allt vad den förmår för att befordra en snabb utveckling
från ord till handling i folkförbundets handläggning av denna fråga.
\ad som här höves de små oberoende staterna, är icke en räddhågad passivitet,
icke reservationer på alla möjliga punkter, utan frispråkighet och initiativ!
Det var med glädje, som jag strax före jul läste de ord av statsministern, varmed
han uttalade sig för att vart land skall taga en ledande roll i avrustningsstravandena.
Han menade, att insatsen skulle ske med »försiktighet och målmedvetenhet».
Min förhoppning är, att åtminstone på detta fält försiktigheten
icke skall förkväva målmedvetenheten.

Den målmedvetenheten behövs också här hemma. Attackerna mot 1925 års

OiiM(lugt''ii (lön IS januari f. in.

1 0 Nr 8.

försvarsordning fortsätta, och jag tar nog icke miste, när jag tror, att man
från vissa håll till hösten kommer att försöka leka ett nytt 1914. De toner,
som herr Lindman anslog i dag, tyda därpå. Man vill återigen göra försvarsfrågan
till den stora stridsfrågan och försöker på den punkten driva upp en
folkstämning, delvis under rent falska utläggningar om 1925 års beslut. Jag
har ingen anledning att gå försvarsministern i förväg, när det gäller, vad herr
Lindman yttrade. Men jag måste säga, att en viss argumentation är farlig för
sitt eget syfte. Det anfördes här, att handräckningen i så hög grad lade beslag
på linjemanskapets tjänstgöring, att det icke bleve någon möjlighet att realisera
de förhoppningar, som knutits till kategoriklyvningen. Jag har icke några
siffror. Jag kan icke bestrida herr Lindmans uppgifter i och för sig, men
jag vill göra det påpekandet, att i 1925 års härordning förutsattes, att för ungefär
var fjärde värnpliktig skall finnas en handräckningsman. Är det verkligen
så, att de värnpliktiga använda mer än hälften av sin övningstid i handräckningsarbete,
så betyder detta, att för att utbilda en värnpliktig behövs mer
än en handräckningsman. Det är icke något fel i uppläggningen av problemet,
det måste vara ett fel i organiserandet av arbetet vid regementena. Skall
verkligen varje man som utbildas behöva åtminstone en som gör handräckning
åt sig, är det för galet. Jag tror det vore rimligt att inrikta klandret här på
att undersöka, huruvida icke arbetet är fel organiserat, och att se till, att man
finge fram en rationell metod för handräckningstjänsten vid regementena.

För övrigt för denna sak min tanke in på ett område, som jag endast med
motvilja berör. Jag kan mycket väl förstå, att motståndarna till 1925 års härordning
använda alla tillfällen för att få detta beslut ändrat. Men om militära
myndigheter börja göra sina yttranden till agitationsskrifter, då går det
för långt. När t. ex. en general använder sitt yttrande över förslaget till försvarsförvaltningens
omorganisation för utläggningar om vår »miniatyrarmé»
och om omöjligheten att med 1925 års försvarsordning försvara landet, då icke
blott yttrar han sig om sådant, varom han icke tillfrågats, utan man spårar
också en lust att ställa även ämbetsskrivelserna i propagandans tjänst. Det
finns ingen anledning att stillatigande finna sig i slikt, hur mycket man än
håller på yttrandefrihet och kritikrätt. Detta bör vara detta, och ämbetsmannen
skall icke göra politik i tjänsten, en uppfattning, som de svenska ämbetsmännen,
även de militära, säkerligen dela och i allmänhet också tillämpa.

Vad angår den fortsatta striden i försvarsfrågan i och för sig, så ha vi för
1925 års beslut särskilt ansvariga ingen anledning att rädas eller draga oss
undan. De synpunkter, som för oss voro vägledande 1925, ha icke förlorat
någonting av sin bärande kraft. Jag misströstar heller icke rörande framgången
och segern för dessa synpunkter. Om jag dock ansett det önskvärt, att
försvarsfrågan kunnat åtminstone under några år framåt skjutas något tillbaka
på det politiska stridsplanet, så beror det därpå, att jag icke kan inse,
att en fortsatt försvarsstrid för närvarande kan fylla något förnuftigt ändamål.
Man kan resa vissa svårigheter vid genomförandet av 1925 års beslut;
förhindra detta genomförande kan man icke. Å andra sidan finnes det föga
utsikt till att komma vidare framåt på nedrustningens väg här hemma under
den närmaste tiden, såvida icke folkförbundets arbete i avrustningsfrågan plötsligt
skulle leda till en internationell rustningsminskning. Under dessa omständigheter
är det enligt min mening ur landets och folkets synpunkt ett bättre
användande av kraft och vilja, därest dessa sättas in på det stora inre omdaningsarbetet,
på demokratiseringens fullföljande och fullbordande.

Den stora uppgiften för ärlig demokratisk politik är, såsom redan sagts, att
göra vårt land till det goda medborgarhemmet, med tryggad existens för dem,
som där bygga och bo, med allas samverkan för gemensamt bästa. Den uppgiften
vore naturlig för en borgerlig demokrati, som en gång bröt sig väg un -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 20

Onsdagen den 18 januari f. in.

V^UtiswrksaV ^er ^^ropet: frihet, jämlikhet och broderskap. Men det var längesen de nupropositionén.
varande excellenserna Ekman och Löfgren, ledarna av vad som alltjämt vill
(Forts.) '' anses vara en borgerlig demokrati, drömde om att gå längre än till demokratiens
utanverk. Det kan vara likgiltigt, om de slagit sig till ro med vad som
är på grund av bristande vilja eller därför, att de icke orka gå vidare. Det
är till själva faktum vi ha att hålla oss. Den sittande regeringen lovade visserligen
stolt en gång att leda det fortsatta framsteget, men den har hittills endast
visat sin oförmåga. Av den är intet av någon betydelse att hoppas för arbetet
på social och ekonomisk demokrati. Den framstår t. o. m. ofta såsom ett
hinder för detta arbete. Detta är avgörande för vår hållning till densamma.
Det är avgörande också för de stora massor av vårt folk, som drömt om att
efter den politiska demokratiens genomförande statsmakterna på allvar skulle
taga itu med uppgiften att häva betrycket och otryggheten.

Regeringen kan ju, om den vill, trösta sig med, att om den i detta stycke
klandras av oss socialdemokrater, så får den pris från högern. För högern är
nämligen privilegiesamhället den naturliga ordningen, och endast långsamt
kommer man på det hållet till insikt om att »evigt ej kan bli det gamla». Högerns
ledare i denna kammare, amiral Lindman, har nyligen offentligen berättat,
att högern ännu under detta sekels första decennium betraktade socialdemokraterna
»som politiska intränglingar». Han gör det knappast numera. Men
lika kortsynt som hans uppfattning om oss socialdemokrater var »under seklets
första decennium», lika kortsynt är det, om man på borgerligt håll tror,
att under en politisk demokrati de sociala skrankorna och det ekonomiska fåväldet
skola kunna bestå. Och kortsynthet är alltid till skada. Därom har den
långa striden för politisk folkstyrelse burit oss månget vittnesbörd. Man borde
taga lärdom. Man borde på borgerligt håll förstå, att om man vägrar uppmärksamhet
åt det som alltmera allvarligt sysselsätter stora befolkningsgrupper,
om ledarna för den borgerliga politiken rycka på axlarna åt kravet på den
politiska demokratiens kompletterande med social och ekonomisk demokrati, så
kan detta endast vara till förfång för den lugna utvecklingen. Motsättningarna
skärpas i stället för att mildras och avlägsnas. Striden förbittras och förlänges.
Kraft förnötes och värden förspillas i onödan innan man kommer dit.
som man dock måste komma och dit man snart nog skulle nå om överallt funnes
socialt förstånd, verklig samhällsanda och god vilja.

Herr Lindman har här i dag framhållit, att det vore av vikt, att de partier,
som hade möjlighet att genomdriva ett eller annat beslut om förändringar,
också beaktade minoritetens önskningar. För egen del ansluter jag mig gärna
till den tanken, att inom en folkstyrd stat en majoritet bör mycket noga akta
sig för att handla i sin kraftmedvetenhet utan hänsyn till sådana grupper, som
befinna sig i minoritet. Jag tror, att en verklig demokrati endast kan byggas
upp därigenom, att alla önskemål inom ett samhälle, så långt de äro berättigade,
komma till uttryck i de allmänna åtgärderna. Men när herr Lindman
här talar om hänsyn till minoriteten, skulle man kunna svara med att kräva
hänsyn till flertalet i landet. Yi leva under en ordning, där detta flertal icke
på långt när fått sina rättigheter. Vi leva under en ordning, där den stora massan
av vårt folk hålles nere i socialt betryck. Vi leva under en ordning, där
den stora massan saknar verkligt inflytande på ledningen av vårt ekonomiska
liv. Om herr Lindman ville kvittera ett löfte från min sida om att gärna lyssna
till minoritetens ord, när jag någon gång kan vara med om att bestämma,
med ett litet uns av förståelse för vad den stora massan behöver och kräver i
vårt land, så skulle man kanske kunna komma dithän, att striderna mellan partierna
kunde förbytas i detta sköna samarbete för att göra det så lyckligt som
möjligt för alla. Men när kravet på hänsyn till minoriteten egentligen ingenting
annat innebär, än att denna minoritet fortfarande skall ha det avgörande

Onsdagen den 18 januari f. In.

21 Nr 3.

ordet, att denna minoritet skall få förhindra en naturlig social utveckling, då
måste kravet avvisas. Det måste en gång bli så, att klassamhället Sverige avlöses
av folkhemmet Sverige.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Det måste väl anses vara hu huvudsyftet

med den debatt, som skall föregå remissen av budgeten, att man
därvid skall i särskild grad ägna sig åt vad denna budget innehåller. Det
måste också anses ligga något sunt och riktigt i att riksdagen redan från
första början försöker att sätta sig in i vad av statsverkspropositionen framgår.
Man kan icke komma ifrån, att denna statsverksproposition är i mångt
och mycket grundläggande för hela riksdagsarbetet och i varje fall för den
ekonomiska sidan av detta arbete. När vårt samhälle ändå är så fogat och
så begränsat, att de ekonomiska sidorna av dess verksamhet äro av en oerhört
stor betydelse för hela folket, så kan ju också folket hava rätt att fordra, att
riksdagen alltifrån första början ägnar denna den ekonomiska sidan av riksdagsarbetet
en välbehövlig uppmärksamhet.

Det har förut från denna plats sagts, att den föreliggande statsverkspropositionen
företer en sådan uppläggning och kommer till ett sådant resultat,
att man icke har någon anledning att se annat än med tillfredsställelse på densamma.
Jag har heller icke i stort sett någon annan uppfattning om den än
att den är så tillfredsställande som den överhuvud taget kan vara under rådande
förhållanden. Det är klart, att man är skyldig att giva finansministern
en liten eloge för att han har lyckats komma till det slut, han kommit till,
när han för att tillgodose föreliggande behov icke behövt föreslå vare sig
skatteökningar eller någon avsevärt ökad upplåning. Han har tvärtom kunnat
komma till så förmånliga resultat i dessa hänseenden, att han föreslagit
skattesänkningar, på samma gång som han, tack vare åtskilliga anordningar,
kunnat undgå att i väsentlig mån öka skuldsättningen.

Den förste talaren uppehöll sig något vid vad som plägar kallas för de
automatiska utgiftshöjningarna. Var och en, som något studerat statsverkspropositionen
— icke bara detta års utan även tidigare statsverkspropositioner
— har icke kunnat undgå att uppställa frågan, hur det i framtiden verkligen
skall gå med dessa automatiska höjningar. Nu ha vi ju här fått en uppläggning,
visserligen på en litet bred basis, hur dessa automatiska höjningar
komma att ställa sig under den närmaste tiden. Man kan väl heller icke begära,
att beräkningarna skolat göras för längre tid än som skett. Redan
med den utsträckning, vari dessa beräkningar gjorts, har man emellertid
kommit underfund med, att de automatiska utgiftshöjningarna äro rätt väsentliga
och att det måste bli ett intresse för statsmakterna att med lämpliga
medel se till, att icke dessa automatiska höjningar växa de ekonomiska
möjligheterna över huvudet.

Vari dessa automatiska höjningar bestå och på vilka områden de ligga,
det är något, som ju på det hela taget kan göra detsamma, ty det är icke
från nyttighetssynpunkt som jag i detta sammanhang behandlar dessa höjningar
utan det är från synpunkten av deras förekomst såsom något ofrånkomligt.
Det är detta, som gör, att man enligt mitt förmenande måste betrakta
dessa höjningar såsom något, som man måste hava möjligheter att i tid begränsa.
I detta sammanhang kan man icke komma ifrån, att det kommer nya
behov, som statsmakterna också måste tillgodose. Dessa nya behov komma
oavsett vilka automatiska höjningar då redan föreligga.

Dessa båda förhållanden böra inrikta våra tankar på att den tid snart kan
komma, då man kommer in i sådana ekonomiska svårigheter, sådana svårigheter
att få finanserna att gå ihop, som man för närvarande icke kan överblicka.
Då frågar man sig: Är det bara ökade utgifter som man har att

Nr 3. 22

Onsdagen den 18 januari f. m.

^ £äkna med vid en kommande statsreglering? Kan man icke möjligen också
propositionen. .ava a^ räkna med några ökade inkomster? Härvid får man givetvis nöja
(Forts.) sj£ med mera obestämda talesätt. Man kommer fram till att säga, att näringslivet
skall komma att utveckla sig så, att det skall kunna tåla mera belastning-
Jag är icke mannen att kunna bedöma den saken; men om man ser
på näringslivet sådant det ter sig i stora drag för närvarande, kan man icke
komma ifrån, att det åtminstone för närvarande där gör sig gällande en
ganska stor olustkänsla. Man kan i varje fall icke se, att det finnes någon
större lust att utvidga näringslivet på bredden, ty om man ser på de nya näringsgrenar,
de nya uppslag, som komma till utveckling, skall man finna,
att sådana äro mycket få. Det råder, skulle jag tro, en mycket stor brist på
kag jag vågar icke kalla det fruktan — att för närvarande giva sig in på
nya större affärsföretag. Jag skall icke gå in på spörsmålet, vad som kan
vara orsaken härtill och vilken huvudorsaken må vara, utan det torde vara
nog med att konstatera själva faktum.

Ku s.äges det emellertid, att staten är icke beroende bara av näringslivets
utveckling för att tillgodose sina behov; och man pekar härvid på vissa naturförhållanden,
på vissa naturtillgångar, som staten själv har. De båda föregående
talarna hava också i viss mån varit inne på dessa förhållanden. Därvid
har man också, varit inne något pa statens affärsdrivande verksamhet.
Men det lärer väl i själva verket vara så med statens affärsdrivande verksamhet,
att resultatet av denna kommer att i mycket hög grad bero på, hur
statsmakterna lata denna verksamhet utveckla sig och om man ordnar den så,
att den ger vinst, eller icke. Vi hava i statsverkspropositionen ett exempel härpå
i fråga om järnvägarna. Här föreslås en sänkning av järnvägstaxorna
som visserligen är efterlängtad och påyrkad, men som bland sina konsekvenser
val i alla fall i hög grad kan medföra en minskning av den behållna vinsten
på statens järnvägars verksamhet.

Beträffande statens vattenfallsverk veta vi, att det på vissa håll framställts
mj^cket starka krav på att taxorna för leverans från detta verk skola
sänkas. Vi hava för icke länge sedan sett i tidningarna, att ett mycket stort
aliärsverk, som är förbrukare av kraft från vattenfallsverket, sagt, att taxorna
lör .statens elektricitet för järnvägsdrift äro sådana, att järnvägarna icke
kunna i fortsättningen anse sig betjänta med elektriciteten, ty det skulle vara
mycket billigare att använda annat ämne än elektricitet för framställande av
driv cralt. Det är klart, att sadant kan komma att få vissa verkningar, och
det kan komma krafter sa starka, att de genomdriva sådana sänkningar, att
man av statens affärsverk icke får det överskott, som skulle vara nödvändigt
lör att verksamheten skulle kunna betecknas såsom räntabel. I vissa fall
kan det ^också vara orimligt att fordra en sådan avkastning, så att den ger
ränta pa anläggningskapitalet, och detta torde i ganska stor utsträckning
vara iallet just med vattenkraftsverksamheten, därför att vissa hithörande
anläggningar kommit till under den dyraste tiden och därför dragit en anläggningskostnad,
som det under nuvarande förhållanden vore orimligt att
söka lörränta.

o Allt detta är förhållanden, som man icke kan låta bli att något syssla med
nagra funderingar i samband med att man går att bedöma icke endast den
oreliggande statsverkspropositionen utan också när man reflekterar på huru
den .staller sig till kommande statsverkspropositioner. Man behöver därvidlag
icke stracka sig över en tidrymd, som ligger längre fram än vad som kan
vara rimligt och riktigt.

När man hörde den. närmast föregående talaren, förstod man. att genom
hela hans anförande gick som eu röd tråd, att statsutgifterna för realiserandet
av en storre eller mindre del av det program, som han framförde komme

Onsdagen den 18 januari I. in.

Nr il.

alt på ett ganska betydande sätt åvila kommande statsregleringar genom höj- Vid remiss av
ning av utgiftssidan. Jag skall icke alls ingå något på, huru samhället i
en framtid organiseras eller soeialiseras eller i övrigt regleras; det får bli (K0rt»)
kommande tiders bekymmer. Ett anser jag mig doek vara övertygad om, och
det är, att icke liava vi kommit över den ståndpunkten, att man kan vidtaga
reformer i vilken utsträckning som helst, utan man behöver nog från
alla håll allvarligt gå igenom och fundera över dem, och ett visst samförstånd
bör då alltid göra sig gällande, när man i framtiden skall slå in på reformer
efter större linjer.

Det är naturligtvis så, att det i en stadsbudget finnes detaljer, som man
skulle kunna vilja se vara ordnade på ett annat sätt än som skett, och det
är klart, att jag från mina utgångspunkter därvidlag icke har kunnat låta
bli att ägna mitt intresse åt nionde huvudtiteln. Jag har icke något alldeles
speciellt klander att framställa, men jag skulle hava känt mig mera belåten,
om herr jordbruksministern hade kunnat i något högre grad tillgodose det speciella
intresse, som han är satt att medverka till att bringa framåt, och jag
är också viss om, att det icke är bristande vilja från hans sida, att han icke
i högre grad än som skett kunnat vara tillmötesgående, ty det är väl sannolikt,
att det har varit hänsyn till det hela, som gjort, att han stannat där
han stannat. Men det skulle i varje fall varit kärt, om han hade kunnat följa
myndigheterna, när det gällt dessa relativt obetydliga framställningar om
något högre anslag beträffande nyodlingar och skogsodlingar. När jag är
inne på skogsförhållandena skall jag be att helt kort få beröra en fråga,
som icke står i något sammanhang med budgeten eller med de bekymmer som
riksdagen har att taga befattning med i år, men som är en följd av ett tidigare
fattat riksdagsbeslut, och det är den, man har att taga ställning till,
när vissa delar av våra skogar skola läggas under begreppet svårföryngrade
skogar. Det har särskilt i det län, jag tillhör, uppstått ett ganska stort bekymmer
över att det framkommit ett förslag, enligt vilket en icke väsentlig
del av kustlandskapet skulle läggas under begreppet föryngrade skogar. Det
har väckt uppmärksamhet, därför att man icke synes hava haft någon känsla
för, huruvida förhållandena äro sådana i de trakterna, att en tillämpning av
greppet svårföryngrade skogar skulle vara behövlig, och det har också från
ortsbefolkningen framkommit — jag förmodar att de kommit eller i varje fall
komma fram även till regeringen — opinionsyttringar emot att fullfölja tanken
i det förslag, som framförts från någon viss kommission — jag kan nu
icke riktigt säga vilken det är, det var i varje fall någon sorts beredning ■—
som avgivit förslag om, huru gränsen därvidlag skulle dragas. Jag skulle
vilja, till den kraft och verkan det hava kan och i känslan av vad det betyder
att från denna plats hava uttalat en önskan, framföra den meningen,
att jag tror regeringen handlar i det bästa intresset, om den tar denna fråga
under det allra noggrannaste övervägande och tar nödig hänsyn till det intresse,
som ortsbefolkningen har av den frågan.

Den förste ärade talaren, herr Lindman, var inne på ett litet spörsmål, som
jag icke kan låta bli att en liten smula beröra, nämligen fjolårets beslut i skolfrågan.
Han vände sig därvidlag till dem i kammaren, som medverkat till
detta beslut, och framförde några siffror över kostnadsökningarna. Dessa siffror
har jag naturligtvis icke något att befatta mig med. men jag skulle till
allmänt övervägande vilja framföra den frågan, om de siffror, som han pekade
på, icke skulle varit lika aktuella och om de icke lika säkert skulle kommit
fram, även om icke fjolårets beslut i skolfrågan förelegat. Jag känner,
åtminstone så långt min erfarenhet sträcker sig, icke någon riksdag, där det
icke har varit fråga om att överföra vissa läraretjänster från extra till ordinarie
stat, och jag vet icke heller, om ändringen av elevavgifterna bragt

Jir 3.

Onsdagen den IS januari f. m.

Vimtamrksav deSSn 1 ett förmånligare läge än tidigare. Jag kan för min del icke förstå,
propositionen ^ detta skulle vara något som är beroende enbart av fjolårets reform, Utan
iForts.) förmenar, att det lika gärna hade framkommit även om den gamla skolformen
ägt bestånd. Man har verkligen, åtminstone från vårt håll, kommit till den,
som jag tror grundade uppfattningen, att man har i högre grad än som kan vara
sakligt befogat velat göra ett politiskt nummer av fjolårets beslut i skolfrågan,
och jag tillåter mig i det sammanhanget att till kammarens protokoll
få framföra detta som en gensaga emot vissa yttranden, som man här gång
efter annan blivit utsatt för.

Sedan skulle jag vilja ge mig in på ett annat kapitel, lika kortfattad som
jag varit med det andra, och det är automobilskattemedlens användning till
vägunderhållet. Därutmnan tyckes alltjämt föreligga en mycket stor motvilja
från vederbörande myndigheters sida, som tar sig uttryck även inom
regeringarna, i det^ att man icke vill medgiva, att en tillräckligt stor del av
automobilskatten får gå till vägunderhållet. Jag tror, att det vore riktigt,
och jag tror det.vore rättvist och att det vore till allmän nytta, om man försökte
ga den tanken till mötes, att automobilskatten borde i större omfattning än som
hittills skett gå till vägunderhållet. Visserligen är det nyttigt och bra med anläggning
av nya och goda vägar. Men saken har också en avigsida, och en avig®jda,
som jag förmodar, att varken denna eller föregående regeringar underlåtit
att beakta. Jag tror dock, att de alltför litet beaktat den. Man beaktar
icke, att en stor del av medlen till väganläggningarna, i den mån dessa skola
ske mot prestationer av väghållnings distrikten, tas på lånevägen, och att man
bör söka motverka, att väghållningsdistrikten komma att få för stora skulder.
Denna skuldsättning uppmuntras emellertid av vissa fördelar, som vederbörande
kunna anse sig hava av ett större bidrag från skattemedelsfonden. För
mm del tror jag, att man handlar bäst och riktigast, om man verkligen ger
vägslitningen tillbaka i form av bidrag till underhåll, där bilarna gå, i större
utsträckning än tidigare och än vad man kan utläsa ur årets statsverksproposition.
Visserligen kan man icke se — det skall jag genast reservera mig
för huru mycket av de 19 miljonerna, som komma att gå till underhållet,
men man har en viss erfarenhet tidigare från håll. där man gör upp dessa
förslag, av huru man försöker fördela denna del av bilskattemedlen.

Efter detta skall jag icke ge mig in på någon ytterligare del av statsverkspropositionens
innehåll. Och jag skall framför allt heller icke ge mig
in på några politiska spekulationer om huru det ena eller det andra har inlänkats,
av regeringen eller huru^det borde hava inlänkats. Inom den grupp
jag tillhör tar man ju alltid förhållandena så, att man försöker bedöma situationen
som den framstår i den redliga viljan, och man försöker bedöma förhållandena
sakligt från fall till fall och ge rätt åt det, som man finner rätt,
och säger ifrån, vad man icke vill vara med om.

Med anslutning till detta skulle jag här vilja säga, att i den mån man här
vant mne för att klandra regeringens allmänna politik har jag för min del
mgen anledning att instämma i ett sådant klander.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Redan ledarna för

de politiska partierna här hållit sina storpolitiska tal och riktat sina framställningar
till den sittande regeringen, må det tillåtas mig att fästa regeringens
uppmärksamhet på ett par mera praktiska spörsmål.

Jag visar mig måhända icke tillräckligt partibunden. men uppriktigt sagt
är det enligt min mening av mindre vikt, vem som sitter vid konungens rådsbord
utan av väsentligare betydelse, om frågorna lösas på ett för vårt land
och folk lyckligt sätt, och att den satsen städse hävdas: rätt ske alla, orätt åt
ingen. Jag kan instämma i de lovord, som kommit regeringen till del för

Onsdagen den 18 januari f. in.

‘J5

Nr il.

don förebådade skattenedsättningen, likväl blott med eu viss begränsning.
Nedsättningen av sockerskatten skall säkert liälsas med stor tillfredsställelse
av alla i vårt land, och det är en skattelindring, som berör hela vårt folk.
Man kan blott förvåna sig över, att denna skatt icke för länge sedan försvunnit.
Det är också att hoppas, att de nedsatta järnvägsfrakterna skola kunna
göra vår exportindustri än mera konkurrenskraftig på den utländska marknaden.
Men jag är däremot mera betänksam, då det gäller nedsättningen av inkomst-
och förmögenhetsskatten. Den skulle allenast bereda fördelar för de
stora förmögenheterna och knappast vara av någon betydelse för andra. Det
är för mig motbjudande att vara med om att lätta på en skatt, som utgår
progressivt, då så många andra direkta skatter för statens ändamål utgå och
erläggas av vårt folk efter, jag kan gärna säga degressiva grunder, och vilka
således hårdast drabba de minst bärkraftiga skatteobjekten. Jag åsyftar
härvidlag den skatt, som avser att täcka utgifterna för vårt folkskoleväsen och
vår fattigvård och som utgår på den kommunala budgeten. Den tanken lär
någon gång varit uppe, att staten skulle bidraga till uppförandet av skolhusbyggnader
i våra, landsbygdskommuner, men man släppte den tanken, därför
att det skulle möjligen öka statsbudgeten med något tiotal miljoner kronor. Men
i stället beslutar riksdagen, att kommunerna skola åtaga sig denna utgift, och
ålägger kommunerna detta tiotal miljoner kronor i ökade utgifter. För de
stora, förmögna kommunerna hade det varit en lätt sak, men för landsbygdens
fattiga små kommuner har det varit en svår börda. Riksdagen har pålagt
dessa bördor utan att förut hava utrett, huruvida kommunerna kunde bära
bördorna. Däri ligger ett stort fel. På grund av dessa beslut ha också på
vår landsbygd utgifterna för skolväsendet under ett par årtionden fyrdubblats
eller stigit från omkring tio miljoner-kronor till cirka 40 å 50 miljoner
kronor om året, ja, t. o. m. ända upp till 57 miljoner kronor. Det har haft
till följd, att skatten i många landskommuner gått upp till 20 kronor per bevillningskrona,
om man till kommunalskatten lägger vägskatten och landstingsskatten
— vilket man bör göra, när man gör jämförelse med storstädernas
skatter. Och för att visa, huru ojämnt dessa skatter verka, ber jag få
framhålla, att skatteunderlaget för bekostande av undervisningen för ett folkskolebarn
i vår huvudstad utgör över 30,000 kronors inkomst, under det att
samma skatteunderlag för medeltalet landsbygdskommuner allenast belöper sig
till 3,000 kronors inkomst. Är det rimligt, att riksdagen varit med om att
lägga samma börda på 3,000 kronors inkomst som på 30,000 kronors inkomst?
Sådant är orimligt. Man kan också spåra följderna av en dylik skattepolitik,
nämligen avfolkning av en stor del av vårt lands landsbygd. Folkmängden i
Götaland har gått ned med 100,000 invånare under ett kvartssekel, Södermanland,
Värmland och Västmanland äro provinser, som också visa tillbakagång
i folkmängden. Och denna tillbakagång är starkast i de mest skattetyngda
kommunerna.

Man frågar sig: huru kan ett sådant missförhållande uppstå i ett land med
välordnade förhållanden? Ja, om man frågar landsbygdens invånare, svara
do — jag vill därför icke säga, att de hava rätt i allt —: »Därför att de ledande
männen i vårt land haft bristande förståelse för vår landsbygd, därför
att vid konungens rådsbord hava icke setat några landsortsmän, möjligen med
undantag för jordbruksministrarna, och t. o. m. en sådan har man rekryterat
i en högerministär från en rådmansplats i en stad.» Man förmenar också, att
våra myndigheter, som skola avgiva yttranden över landsbygdens förhållanden,
brista i sakkunskap därvidlag. Och man skall icke begära för mycket
av dem. De män, som sitta där, ha gått från skolbänken direkt till universitetet
och därifrån till ämbetsmannabanan. Vilket begrepp skola de hava om
Sveriges vidsträckta landsbygd? Man kan icke begära något av dem därvid -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 26

Onsdagen den 18 januari f. tn.

V''sultm^ksaV ^ag'' Jäng.e staten begränsade sin verksamhet inom1 vissa områden,

propositionen. men med den utvidgning av statens verksamhet inom alla sociala områden,
(Forts.) som rum, måste man ställa andra anspråk på ämbetsverken än förut. Jag
skulle vilja göra en vördsam framställning till regeringen att söka utreda,
huru dessa av riksdagen för skoländamål och fattigvårdsändamål på kommunerna
lagda bördor verka, och huruvida det icke blir nödvändigt, att en del
av dessa bördor framdeles övertagas av staten. Och då är det ju tydligt, att
den ökade skatten för staten i dylikt fall lägges på den progressiva inkomstoch
förmögenhetsskatten. Under sådana, förhållanden torde det vara olämpligt
att redan nu nedsätta densamma, om rättvisa skall ske landsbygden.

Jag ber sedan att få övergå till ett annat spörsmål. Riksdagen "beslöt förlidet
år en ändring av väglagen — denna fråga berördes nyss av en föregående
talare — och den hade till följd, att vägbördan lättades för jordbruksfastigheterna.
Men då vi lantmän gingo med på detta förslag, gjorde vi det
under den förutsättningen, att de minskade inkomster, som därigenom skulle
uppstå för våra vägdistrikt,. skulle täckas av bilskattemedel. Till vår förvåning
finna vi, att kommunikationsministern har en annan uppfattning. Om
kommunikationsministerns förslag går igenom, överföres i stället denna dryga
skatt ifrån jordbruket till inkomsttagarna på vår landsbygd. Dessa inkomsttagare
i t ro i allmänhet synnerligen svaga skatteobjekt. Skatterna komma att
huggas på skollärare, handlande, jordbruksarbetare och dylika, och de hava
redan nu mer än andra svårt att bära sin skattebörda. När kronodebetsedlarna
till nästa höst komma att utdelas och en arbetare med exempelvis 2,000 kronors
inkomst tager del av sin debetsedel, finner han visserligen, att inkomstoch
förmögenhetsskatten för honom blivit nedsatt med någon krona. Men han
finner å andra sidan, att vägskatten höjts med det tiodubbla mot vad sänkningen
utvisar i många distrikt — det är olika inom olika distrikt. Jag hoppas
emellertid, att riksdagen kommer att vidtaga ändring i detta förslag och att
bilskattemedlen komma att användas så, som de böra användas, nämligen till
vägunderhåll och för lättande av skattebördan. Jag vågar också göra en
hemställan till regeringen, att den, när ett sådant förslag kommer före. skall
understödja detsamma. Man har svårt att förstå, varför väghållningsdistrikten
skola ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förmynderskap.
Riksdagen bär beslutat, att bilskattemedlen skola användas för underhåll och
förbättringar av vägarna. Men regeringarna — ty det gäller även de föregående
— hava gjort skatteförordningarna sådana, att sätten för dessa medels
användning icke äro beroende av deras beslut, som beröras av dem. Den lindmanska
och den sandlerska regeringen hava felat lika mycket härvidlag. Samtliga
ha stått oförstående för landbygdens intressen. Men för att återkomma
till saken kan jag icke förstå, varför väghållningsdistrikten skola ställas under
detta förmynderskap. Varför kunna icke bilskattemedlen överlämnas till
väghållningsdistrikten, så att de själva få förfoga över dem?

Jag ber också få uttala ett beklagande över en annan sak. Vi befinna oss
i en tid, då arbetslösheten är härskande. Både från arbetsgivare- och arbetarehåll
bör man söka komma till något samförstånd i denna fråga. Men i stället
ser man, huru industrimännen försvåra möjligheten att komma till detta samförstånd
och försvåra ställningen med avseende på arbetslösheten. Jag har
bär i min hand ett brev från en arbetare vid ett större industriellt företag
inom det län, jag tillhör. .Det framhålles däruti, att en industri, där hundratals
arbetare hava haft sin utkomst, kommer att nedläggas. Och detta är
enligt arbetarnas förmenande icke beroende på att industrien icke bär sig —
den har delat ut 10 12 % — utan därpa att en trust har inköpt industriföretaget

för att bli av med konkurrenten. Anbud lär hava gjorts från annat håll att
inköpa fabriken, men ägarna lära enligt upplysning, som jag fått, hava svarat,

Onsdagen den 18'' januari f. in.

07 Nr 3.

alt fabrik smurarna kunde man gärna avstå ifrån, men på villkor att arbetet
lägges ned. Det synes mig, att industriens män, som ofta tala om fosterlandskärlek,
även böra vara behjälpliga i sin mån att häva den arbetslöshet, som
råder i vårt land.

Innan jag slutar, ber jag att få rikta ett tacksamhetens ord till herr jordbruksministern,
därför att han låtit sin praktiska erfarenhet och sitt sunda
förstånd fälla utslagsrösten, då medicinalstyrelsen kom med orimliga förslag
rörande bekämpande av mul- och klövsjukan. Jag skulle även vilja uttala en
förhoppning, att herr socialministern och herr ecklesiastikministern härvidlag
ville följa jordbruksministerns exempel, då det gäller frågor rörande skolväsendet,
då det gäller frågor rörande fattigvården, och då det gäller frågor rörande
sjukvården, som omhändertagits av landstingen. Ofta sedan riksdagen beslutat,
att anslag skall beviljas, komma myndigheterna emellan och föreskriva
sådana bestämmelser, att de äro nära på omöjliga att efterfölja. Det är ofta
rena petitesser, och de förminska det intresse, som länens invånare ha för att
söka gagna de sociala ändamål, som statsanslagen blivit anvisade för.

Vi behöva i vårt land eu stark regering, men dess styrka skall icke riktas
emot folkets representanter. Nej, den regering, som kan övertyga en del av
våra centrala ämbetsverk och myndigheter om att de äro folkets tjänare och
icke folkets herrar, den regeringen är värd att vinna understöd av folket i val.

Herr Hcrou: Herr talman! Det mest förbluffande i denna remissdebatt

hittills har varit, att herr Lindman kunnat anmäla något missnöje. Det sjmes
mig som om trontal och statsverksproposition ge tydliga och klara belägg för,
att den nu sittande regeringen är en överklassens regering. Den gamla striden
mellan herremakt och folkmakt befinner sig i ett läge, där den frisinnade politiken,
under skendemokratiens mantel, lydigt och snällt lägges till rätta för
Sveriges verkliga regenter — de ekonomiska makthavarna. Vi kommunister
må redan från början bekänna, att vi icke äro förvånade över ett sådant förhållande.
Tvärtom skulle vi ha blivit mycket överraskade, därest regeringen
kunnat ge en programförklaring, som inneburit ett ståndpunktstagande för arbetarnas
och böndernas intressen.

När regeringen ser på sina gärningar och ansatser i belysning av forna
tiders radikala liberalism, så har den visserligen en liten men dock tröstare i
det förhållandet att de verkliga nutida liberalerna, det är socialdemokraterna,
på viktiga punkter berett vägen för denna politik.

Vi hava många gånger med tydliga och klara exempel visat på, huru främmande
för arbetarnas och böndernas intressen ett uppgivande av en mer än
hundraårig neutralitetspolitik varit och är. Sveriges anslutning till Nationernas
förbund är ett sådant uppgivande, som i sig innesluter de allvarligaste faror
i en tid, då konfliktämnen mer än någonsin hopas, då förödande krig mera hotfullt
än tidigare stå för dörren.

Trontalets prat då där säges »Nationernas förbund har under det gångna
året fortsatt sitt arbete för utjämnande av motsättningarna mellan folken»
hör säkerligen till de officiella lögner, som för stillandet av »oron» anses oundgängliga.

Om med »folken» menas det arbetande folket i motsats till makthavarna,
så kunde vi konstatera, att det icke existerat några motsättningar. Nu menas
med »folken» staternas makthavare. Då fråga vi: Var och när har Nationernas
förbund gjort något för upphävandet av några motsättningar mellan de
kapitalistiska staterna?

Hur skulle för övrigt ett förbund av kapitalistiska stater kunna det. Motsättningarna.
dem emellan, kampen om marknader, om olja, kol o. s. v., är en

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 28

Onsdagen den 18 januari f. in.

Vid remiss av naturlig konsekvens av kapitalismen. Att upphäva motsättningarna vore ju
propositimien. att uPPhäva de kapitalistiska staterna.

(Forts) Är 1920 lovades »arbete för en universell och effektiv begränsning av de nationella
rustningarna», »utan dröjsmål», »nationell självbestämningsrätt»
o. s. v. som några av resultaten av förbundets tillkomst. Den nu sittande regeringen
vet, att det är effektivare rustningar, som utan dröjsmål och med verklig
kraft bedrivits sedan 1920, samt att den nationella självbestämningsrätten
haft det i hög grad äventyrligt, såväl då Nationernas förbund uraktlåtit ingripa
som i lika hög grad då det ingripit.

I syfte att ge uttryck åt sin vilja till internationell fred och å andra sidan
visa, vilka de kapitalistiska regeringarnas verkliga avsikter och önskningar
äro beträffande avrustningen föreläde sovjetregeringens delegation på sammanträdet
i Geneve i fjol höst ett avrustningsförslag.

Som konkreta åtgärder föreslogs: avväpning av alla vapenslag, land-, sjöoch
luftstyrkor, förstörande av alla vapen, all ammunition, alla kemiska stridsmedel,
avskaffande av all militärisk utbildning, nedläggande av krigsindustriföretag,
slopande av alla anslag för militära ändamål o. s. v. Sovjetdelegationen
föreläde konferensen följande resolution:

»Med hänsyn till att tillvaron av rustningar och deras påtagliga tendens att
ökas oundvikligen måste föra staterna till väpnade konflikter, vilka skulle rycka
arbetarna och bönderna från deras fredliga, produktiva arbete och åstadkomma
omätliga olyckor, med hänsyn till att de väpnade krafterna utgöra ett medel,
som de stora staterna begagna för att undertrycka småfolken och folken i kolonierna,
och i det konferensen erkänner, att endast det fullständiga upphävandet
av alla rustningar bjuder den mest effektiva garanti och säkerhet och ger
tillräcklig säkerhet att förhindra krig, beslutar avrustningskonferensens förberedande
kommission vid sitt fjärde sammanträde:

1) att genast börja utarbeta ett detaljerat utkast till överenskommelse om
den allmänna avrustningen, varvid sovjetdelegationens förslag tas som grundval
;

2) att senast i mars 1928 sammankalla avrustningskonferensen för åt! diskutera
och godkänna de under punkt 1) framlagda förslagen.»

Sveriges representanter röstade mot detta förslag — som tog fasta på vad
man lovat att Nationernas förbund skulle göra — att de därvarande socialdemokraterna
också gingo mot förslaget visar, huru bundna också de äro vid
sina kapitalistiska stater. Ännu 1919 vid andra internationalens kongress i
Bern hette det från det hållet om Nationernas förbund: »Samfundets största
uppgift är att förhindra nya krig och krigsrustningar; samfundet skall avskaffa
alla stående arméer och slutligen åstadkomma fullständig avrustning.»

• nar avrustningsförslag förelägges, då komma pratmakarna

i Nationernas förbund av sig, på grund av sin ilska över att så brutalt bli avslöjade.
Vi kunde bevittna en vanvettig ilska från husbönder och drängar i
Nationernas förbund över detta avrustningsförslag.

I)en radikalliberala tidskriften The Nation skrev om dessa uppträdanden:
»Detta bemötande finner The Nation helt naturligt från en värld, som har direkta
intressen i rustningarna, intressen också emot de sociala krafter, mot
vilka rustningarna delvis äro avsedda.»

»Precis på samma sätt skulle den ha reagerat, om Jesus Kristus själv hade uppenbarat
sig i Geneve ^och läst upp detta radikala fredsförslag för konferensen.
Han skulle också ha porträtterats som en intrigerande långhårig jude
eller i bästa fall som en vildögd fanatiker, farlig för världen, därför att han
predikade det omöjliga.»

Miljoner av människor, många av dem med ärr från sista striden, skola komma
att minnas, att ett stort lands regering har framlagt ett sådant förslag, de

Oumliiffcii den 18 jauiiuri f. In.

Nr 3.

21)

skola fråga, varför det icke är genomförbart. De skola icke finna något annat
svar på sin fråga än lialsstarrigheten hos dessa placerade, intressen, armén,
flottan och rustningsfabrikanterna, de andra, som profitera på kriget, samt
massorna av kompromissarier och sofister, som är ut och år in slänga kallt vatten
på alla förslag, vilka skulle befordra mänsklighetens intressen.

Jag kan icke neka mig nöjet alt påvisa, att en tidning, som står regeringen
nära rent partipolitiskt sett — Falukuriren — också givit sitt erkännande åt
sovjetregeringens förslag. Den säger: »Demonstrationer hava också sin uppgift.
Man kan icke neka till, att Litvinoff sagt stormakterna åtskilliga beska
sanningar och att det program för avrustningsåtgärder, som han framlagt, är
såsom sådant både renhårigt och radikalt. De väldiga krigsrustningarna äro
de farligaste oroselementen i Europa för närvarande. Man måste därför, vilken
uppfattning man i övrigt har om Ryssland och dess syfte, erkänna betydelsen
av att det finnes en stormakt, som klart och tydligt visat på en framkomlig
väg till trygghet och världsfred.» Vi kommunister förfäkta den uppfattningen,
att krig och krigsrustningar äro oskiljaktigt förenade med kapitalismen.
Vi äro glada åt att kunna avslöja karaktärerna av edra s. k. folkliga
institutioner. Allt mer skall den vissheten bli massans gemensamma egendom,
att fred, frihet och social jämställdhet och likställighet uppnås först genom att
denna massa förstår att taga makten och rasera bourgeoisiens system.

Kapprustandet fortsätter runtom i världen värre än någonsin. Man kan taga
några få exempel. U-båtarna för U. S. A:s vidkommande voro till antalet år
1922 73 stycken, år 1926 118 stycken; för Englands vidkommande 39 resp. 65.
»Förstörare» hade U. S. A. 1922 109, år 1926 309; England resp. 65 och 180.
Om den kemiska krigsbereclskapen får man en aning genom U. S. A:s kemiska
krigsbudget. Den uppgick 1922—23 till 600,000 dollars, år 1923—24 till
750,000 dollars, år 1924—25 till 8,750,000 dollars. För sitt nya flottbyggnadsprogram
har U. S. A. anvisat 725,000,000 dollars. Dessutom har Amerika
förberett sig på samma sätt som den nu sittande svenska regeringen gör
genom en lantförsvarslag. Storbourgeoisien i Amerika skall tjäna staten
med sin egendom, men proletärerna skola ge liv och lem. Vid krig militariseras
industrien, strejk straffas som landsförräderi, lönerna dikteras av kapitalisterna.

I en tid som denna med lurande stormaktskonflikter, i en tid av allvarliga
faror för Sveriges folk, vad gör då den sittande regeringen? Söker den få oss
mera avlägsnade från brännpunkterna? Nej. Dels har utrikesdepartementet
sänt till Nationernas förbunds sanktionskommitté ett förslag om internationell
medling och skiljedom, där internationellt sanktionssystem betraktas som en
självklar och naturlig sak. Detta skulle innebära, att ett internationellt organ
beslutade om krig och fred. Sveriges riksdag skulle icke få säga något om
landets indragande i ett krig. De stora nationerna skulle besluta, och småstaterna
skulle följa med i eländet. Jag tror icke, att svenska folket är frivilligt
med om detta.

Härutöver vill regeringen kedja fast arbetarna och bönderna vid imperialismens
framrullande krigsmaskin genom att, som det meddelas oss i trontalet,
förslag angående den ekonomiska krigsberedskapens organisation kommer att
föreläggas riksdagen. Det har ju också med berömvärd snabbhet, som vore värd
en bättre sak, redan skett genom föreläggandet av kungl. propositionen nr 6.
Hur kan man ha panna att föreslå svenska folket denna nya slavboja? Är det
i konsekvens med regeringens förklaring om det utjämnande av motsättningarna
mellan folken, som skulle ha pågått? I samband med denna försvarsberedskap
har ju tidigare talats om en tjänsteplikt för alla män och kvinnor mellan
15 och 60 år. Dessa skulle under utomordentliga förhållanden utföra sådana
arbeten, som vid påbud av konungen kunna anses nödvändiga. Det ligger i sa -

Vid remins av
statsverkspropositionen.

(Korta.)

Nr 3. 30

Onsdagen den 18> januari f. in.

Vid remiss av kens natur, att denna lag kommer till användning vid tillfällen och för åtgärproposMonen
der’ s01?1 arbetarna och bönderna ha all anledning att förhindra, krig o. s. v.

(Forts.) '' bgger i plan jned förberedelserna för det nya kriget. I detta vill man

tvinga folket att slåss för de imperialistintressen, som det har all anledning
att föra krig emot. Det är bourgeoisiens förberedelseåtgärder i syfte att försvåra
för de klassmedvetna inom underklassen, att förvandla ett nytt krig för
kapitalismens intressen till en revolutionär kamp för underklassens intressen.
Den legala livegenskapen upphävdes ju år 1335 slutgiltigt, men nu skulle den
införas år 1928 av folkfrisinnets regering för nationella och internationella
bourgeoisiintressen mot folkets solklara rätt till kamp för sin frihet och sitt
liv. Regeringen har sagt A; det blir folkets sak att hindra B.

Men det är icke bara genom förberedelser under utomordentliga förhållanden,
som reaktionen och den borgerliga samlingen går till attack mot arbetarklassen.
Pa olika fronter går den till anfall, och så stark och övermodig känner den sig,
att den vågar framlägga lagförslag för att försvåra för arbetarna strejkvapnets
tillgripande. Regeringens ledamöter äro ju visserligen i den belägenheten,
att de kunna för denna sin frälsargäming åt kapitalismen visa på den socialdemokratiska
Johannes Döparen, som förberett vad som komma skulle. Herr
utrikesminister Löfgren har enligt pressen framhållit, att även den socialdemokratiska
partiledningen har i regeringsställning inriktat sig på åtgärder i
enahanda syfte. Arbetarna veta, att arbetsköparna förstå att göra allt till
rättstvister, även det som till sin natur är intressetvist. De som nu våga med
tal om samhällsintresset gå emot arbetarnas uppfattning i denna fråga ha
öppet ställt sig i reaktionens tjänst. De vilja ha kamp, och de komma att få
den. Arbetarna vilja icke lämna ifrån sig sina vapen.

Sveriges arbetare och bönder ha all anledning att ställa den frågan, om icke
folkviljan omkring 1925 års försvarsbeslut vilseletts av storpolitiska löften,
som aldrig komma att infrias. Uppgivandet av arbetarklassens gamla kamp
mot den borgerliga militarismen kom till stånd genom löftena om att 40 miljoner
kronor skulle frigöras till trängande sociala reformer. Arets försvarsbudget
slutar på 133 miljoner kronor. Den minskning på 4 miljoner kronor, som
skett sedan i fjol, beror ju på uppskov av vissa slag. Det är långt ned, mina
herrar, till de 107 miljoner kronor, som ställdes i utsikt. Regeringsorganet
Svenska Morgonbladet har också sagt, att det ser ut som om utfästelsen aldrig
skulle komma att infrias. Detta är för övrigt alldeles självklart, enär beslutet
alls icke innebar en nedrustning utan en omgestaltning, som skulle möjliggöra
modernisering av de militära krafterna, flygvapen i stället för betungande
lantarméer. Socialdemokratien gick in för kapitaliststatens försvar. Detta
gjordes effektivare, men arbetarna, de utplundrade folkmassorna, blevo utan
bytet: de sociala reformerna. Var är arbetslöshetsförsäkringen? Undanskjuten.
Var äro de andra effektiva åtgärderna för de arbetslösa? Allt flera arbetslösa
år från år, vilka ställts utanför samhällets ingripande till deras förmån.
Var är det rationella ordnandet av jordfrågan? Begraven i 20-åriga utredningar.
Egnahemsrörelsen ger visserligen nya, jag höll på att säga offer för
juridisk äganderätt på ett område, där vederbörande få mycket arbete med
liten utkomst. De miljoner, som tillföras för egnahemslån, hjälpa bolag och
storgodsägare att bli av med jord, som eljest svårligen under nuvarande förhållanden
för jordbruket skulle locka köpare. Expropriationslagstiftningen
måste därför till som ett nödvändigt komplement för jordanskaffandet. Hur
ha löftena om effektiv folkpensionering infriats? Hur har det gått med talet
från 1913, att vad som brister i det hänseendet skall förbättras och vad som
felas skall fullkomnas? Hur gick det med löftena om, såsom en första nödvändig
åtgärd, sänkningen av de indirekta skatterna, som drabba människor
vilka ha sådana existensvillkor, att de borde vara befriade från alla pålagor?

Onsclnucii don IS jnnuari f. in.

Nr it.

Det statsfinansiella läget tilläter aldrig någonting sådant enligt uttalanden
från dem, som vid olika tillfällen äro på taburetterna bundna vid kapitalismens
statsordning för kapitalismens intressen.

Trots all undfallenhet, trots all tjänstvillighet för reaktionens intressen, som
den s. k. borgerliga vänstern med demokratiska medel genomför, är ingalunda,
det allmänna valmansförbundet tillfredsställt. Till högerns kampanj mot 1925
års försvarsbeslut ha i samband med regemontsindragningarna vissa överstar
gett sin anslutning i ordalag, som på grund av deras ställning måste anses i hög
grad olämpliga. Men än mera måste det anses opåkallat, att medlemmar av
kungahuset uppträda på en linje i gärning och ordalag, som stå i motsättning
till riksdagen och dess i laga ordning fattade beslut. När sålunda drottningen
i sina handskrivelser till ett regemente säger: »Eder ära är oförstörbar. Den

lever och manar till ståndaktighet, hur hårt än ödets slag fallit och skola falla.
Till varje son av Västmanlands regemente talar sagan om regementets kalk.
Den fordrar, att det heliga arvet förvaras för att när dagen åter gryr vara oförtärt»
— så kan man mellan raderna läsa en agitation i enlighet med den som
förts av allmänna valmansförbundet. När det i en annan handskrivelse heter:
»Eder ära, som förvärvats med blod, är oförstörbar», så må därom ingen ting

annat sägas, än att detta förefaller mindre vara i stil med den svenska
riksdagens allmänna uppfattning än samhörig med bourgeoisiens åskådning i
ett visst land vid Medelhavet. I någon fras vid riksdagens högtidliga öppnande
heter det, att vi förskonats från många oljmkor och att detta i första rummet
beror på den ständigt växande överensstämmelsen mellan Konungens och
folkets politiska uppfattning. Ja, jämfört med år 1914 har onekligen ena parten
blivit försiktigare. Vissa händelser under de gångna, senaste månaderna
tyda dock på att monarkien ännu kan tjäna reaktionära intressen. Vissa pressmeddelanden
låta oss förstå, att regeringen haft en kontrovers med hovet. En
borgerlig tidning skrev med anledning av en utnämningshistoria: »I samma

stund kungen lät regeringen gå på meromnämnda utnämningsfråga, skiftade
den hamn. Från att vara en ren lämplighetsfråga, en skiljaktig mening om
en viss herres personliga kvalifikationer för posten i Rom, förvandlades den
till en otäck, taggig principfråga. Den passerade den gamla lektorns skala
för de onda andarnas farlighet: slät, luden, taggig. Dessa taggar skulle ge
giftiga sting. Krisen skulle rent ut sagt kunna taga en så elakartad vändning,
att kungen ställdes inför valet att krypa till korset, vilket föga anstår
ett majestät, eller riskera sin krona.» ÅT kunna icke tro, att denna borgerliga
tidning gav uttryck åt sådant av bara okynne, utan att det funnits vissa anledningar.
Allt visar emellertid, hur reaktionen är på marsch på alla områden,
hur den kämpar och tar i sin tjänst alla dem som den kan utnyttja härför.

Regeringens tydliga och klara ståndpunktstagande för överklassen mot underklassen
får även ett bestämt uttryck i det att de skattelättnader, som ställts
i utsikt, skola genomföras så, att fördelarna därav inhöstas av dem, som på det
ena eller andra sättet lyckats roffa åt sig de stora inkomsterna. Glömda äro
vallöftena att lindra bördorna för stugornas folk. När det regnar välling,
har den fattige ingen sked. Det var med viss tillfredsställelse man åtminstone
kunde höra långt bort från djupet av det gamla folkfrisinnade partiet en anklagelse
i den riktningen, när vår ärade ålderspresident pekade på denna sak.
Det har framhållits, att denna utbluffade skattesänkning med 10 enheter skulle
för en arbetare med 2.000 kronor i årsinkomst, om han är gift och har elt barn,
ge en besparing av 30 öre, och om familjen är barnlös 75 öre; för en ungkarl
skulle det bli 1 krona 20 öre såsom present. Detta är alltså det högsta, som
flertalet av Sveriges arbetare och bönder skulle tjäna på denna reform. De som
ha 5,000 ä 6,000 kronors inkomst, få en 10-krona i alla fall, och de som ha
20,000 kronor, få en present av 50 kronor. För att fålen 100-lapp behövs det

Vid remi88 av
#tatsverk8-jtropositionen.

(Förta.)

Nr 3. 32

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

eu årsinkomst av 30,000 kronor. Det synes mig, som om skattesänkningen icke
bleve något att tala om annat än för de folkgrupper, som ha en årsinkomst
ungefär motsvarande statsrådslönerna; det är väl egentligen de som höra till
svenska folket. Läget hade rättvisligen motiverat borttagandet av såväl sockerskatten
som kaffetullen i stället för denna present till dem, som i hög grad
skinna och flå arbetare och bönder. Jag skulle kunna fortsätta denna lilla axplockning
ur landets ekonomiska statistik beträffande inkomstfördelningen, en
axplockning, som herr Hansson i Stockholm påbörjade. Jag skall bara nämna,
att under det större godsägare här i landet — de vuxna familjemedlemmarna
i en godsägarfamilj — hade en genomsnittlig årsinkomst år 1920 på 7,600 kronor,
så stannade denna siffra för statare och drängar vid 400 kronor. Under
det en större godsägare hade en förmögenhet av 127,000 kronor, hade statare
och drängar en förmögenhet av 16 kronor.

Men det är onödigt att fortsätta denna axplockning. Vi ha ju i minnet de
siffror, som herr Hansson i Stockholm nyss plockade fram. Han nämnde dock
i nära anslutning till denna uppräkning något om att folk i allmänhet höll
alltför mycket på sina egna intressen, och han slutade senare med att sia
om en tid, där minoriteterna i landets politiska liv skulle vederbörligen beaktas.
Man tyckte sig nästan förstå, att han drömde om en tid, när socialdemokratien
såsom regerande parti skulle kunna bjuda stora famnen åt herr
Lindmans önskningar å ena sidan och åt de avgångna i den ;nu sittande regeringen
å andra sidan, när den nya regeringen kommer till. Han siade också
om — trots att han nämnde ordet socialism — en sådan där sorts framtid av
samarbete mellan olika grupper, som borde försvara olika intressen i samhället.
Jag måste verkligen säga, att herr Hansson i det ögonblicket visade en enastående
förmåga att ur förträffliga premisser draga befängda slutsatser.

Alltnog, det ekonomiska läget, mina herrar, är sådant — man kan gott
karakterisera det så — att jordbrukarna ruineras, deras skuldbörda växer med
ett hundratal miljoner per år, och ändå uppgick den intecknade gälden i svenska
landsbygdens fastigheter år 1924 till ett belopp av 4 miljarder 700 miljoner
kronor. Lant- och skogsarbetarnas nödläge växer. Mot de organiserade
industriarbetarna använder man lockoutklubban för att pressa ned lönerna.
Jag är övertygad, att min partikamrat Dahlén kommer att beröra den saken
närmare, varför jag nu kan lämna den.

Storbolag och aktiejobbare håva in stora vinster. Börsvinsterna år 1927
beräknas ju uppgå till 600 miljoner kronor; i övrigt visa aktienoteringarna för
vissa storbolag, att det icke är några så små inkomster för företagarna i det
här landet, att därmed kan motiveras det borgerliga samhällets attack mot
arbetarklassen. Tvärtom, om man följer aktienoteringarna från 1925 till 1928.
så märker man för alla dessa stora finansgrupper en bestämd och påtaglig
framgång med ökade vinster år efter år.

Vi kunna konstatera ytterligare, hurusom finanskapitalet flyter samman i
stora mäktiga internationella truster, hurusom kolonierna utvecklas genom kapitalexport
samt huru förhållandena allt mer och mer internationaliseras.
Kapitalisternas fosterland är där, varest de få den största profiten. I övrigt är
det som sagt så, att stora folkgrupper ruineras, lida nöd. utarmas. Reaktionen
är på marsch på alla områden. Den borgerliga samlingen fortgår. Mot
detta måste vi, som representera de arbetande folkgrupperna, sätta arbetarsamling
på klasskampens grund, arbetare och bönder mot bourgeoisien nationellt
och internationellt. Mot regeringens program och proklamationer resa vi kommunister
arbetarnas och böndernas intressekrav. Kamp med alla medel mot
varje försök att klavbinda arbetarnas fackorganisationer; vi fordra en fullt
människovärdig behandling av de arbetslösa, avtalsenliga löner vid alla arbeten,
som anordnas för arbetslösa, bättre folkpensionering; därjämte fordra

Onsdagon den 18 januari f. in.

ii ii Nr 3.

vi en skattelagstiftning, som lägger skatterna på överklassen; vidare jordfrågans
rationella lösning samt sist men icke minst åtgärder för arbetarnas och
böndernas ökade politiska inflytande.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Yi ha nyss åhört
de båda första anförandena i denna kammare, där dels å ena sidan högersynpunkter
på dagsläget blivit framförda, dels å andra sidan socialdemokratiens
talesman angav sin syn på situationen. Jag undrar verkligen huruvida icke
åhörarna då hade eller i varje fall fingo en känsla av att man mellan de
båda mot varandra framförda ståndpunkterna både borde och kunde återfinna
en politik, som gick andra vägar än dem, som skisserats i de båda föreliggande
anförandena. Bådadera talarna uttalade sin sympati för att ett ökat samförstånd
skulle komma till stånd inom samhällslivet samt också, att särskilt
i fråga om riksdagsarbetet och lagstiftningen ett dylikt samförstånd skulle
i allt högre grad göra sig gällande. Men samtidigt aktualiserade och tillspetsade
de båda talarna var för sig diametralt motsatta krav, som omöjligen voro
förenliga inbördes.

I herr P. Albin Hanssons anförande förekom tillika antydningar eller påståenden,
att utav honom icke godkännbara ståndpunkter voro föranledda av likgiltighet,
av obehöriga hänsyn, av bristande insikt om vad folkflertalets väl
kräver o. s. v.

Jag måste säga, att det intryck, som jag fick av dessa båda talare, ingalunda
var det, att de båda av dem företrädda ståndpunkterna, oförmedlat ställda
mot varandra, innebure löftesrika förutsättningar fram till en politik, som i
stort sett kunde inkludera det helas intressen.

Jag skall försöka åskådliggöra detta genom att på ett antal springande punkter
påvisa, huru de ärade talarna företrädde, så vitt jag förstår, fullständigt
oförenliga ståndpunkter. Så var fallet redan beträffande budgetens allmänna
läggning. I fråga om den gjorde, enligt vad jag uppfattade, den förste ärade
talaren, herr Lindman, i det stora hela icke några bestämda erinringar, fast man
å andra sidan icke kunde frigöra sig från intrycket av att han med särskild
sympati omfattade de skattenedsättningar, vilka bidraga till att göra det produktiva
livet lättare. Herr Hansson däremot förklarade att regeringens förslag
i budgetavseende, i vad det avsåg nedsättning av inkomst- och förmögenhetsskatten,
nog vore ur flera synpunkter betänkligt, och att i stället denna
nedsättning bort utbytas mot, dels ökad minskning av sockerskatten och dels
också en mera omedelbar och kanske också, om jag icke fattade honom oriktigt,
en starkare sänkning av godstaxorna.

För min del måste jag säga, att när budgeten medgav möjlighet till skattenedsättningar,
kunde regeringen icke se annat, än att en av dessa lättnader borde
inriktas på att söka om möjligt stimulera det allmänna förvärvslivet hos
vårt folk. Alla äro vi ense om att vad som alldeles särskilt just nu behöves,
är ökat produktivt liv, en ökad företagsamhet, ett ökat arbete på olika områden.
Nu förhåller det sig ju så, att vi måste erkänna, att vårt skatteläge i
förhållande till andra länders är sådant, att de, som haft att konkurrera med
andra folk på skiftande verksamhetsfält, måst i många fall räkna med högre
skatter hos oss än hos konkurrenterna. Vid sådant förhållande förefaller det
mig, som om man ej får se denna skattelättnad enbart på det sättet, att man i
varje särskilt fall räknar ut, hur mycket kommer att falla på varje enskild
medborgares debetsedel. Utan denna skattelättnad måste anses vara ett steg,
varigenom i stort sett den allmänna verksamhetslusten stimuleras och eggas
och därmed en ökad företagsamhet kan göra sig gällande på olika områden.
Jag tror emellertid också, att själva skattelättnaden i och för sig icke heller
är att förakta. Ty det finnes många industrier, många företag, mycken verk Andra

hammarens protokoll 1928. Nr 3. 3

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 34

Onsdagen den 13 januari f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

samhet, som måste drivas vid kanten av bärighet. Det gäller därvid att uppehålla
rörelsen, fastän man på förhand kan förutse, att det alltjämt är fråga om
huruvida debet och kredit kunna gå ihop. När så är fallet måste givetvis även
en utgift, som icke i och för sig kan betraktas såsom alltför stor, tillerkännas
ett visst värde. Det gäller med ett ord sålunda att påverka det allmänna
produktiva livet i befrämjande riktning. Jag tror därför, att denna skattelättnad
i och för sig just nu väl låter försvara sig.

A andra sidan visar det sig, att man under prövningen av budgetförslaget
på en del håll kommit till den åsikten, att man icke borde ha »undandragit
budgeten», såsom det heter, det belopp, som nu mildrar bördan på det indirekta
skatteområdet, på sockerskattens nedsättande, utan man skulle i stället ha
lagt hela skattelättnaden på sänkning av inkomst- och förmögenhetsskatten.
Jag kan icke för min del se saken så. Vi ha här i landet länge accepterat ett
visst avvägt förhållande mellan direkta och indirekta skatter. Om det varit
ett tvång att öka skatterna, så har detta skett så, att man ömsesidigt tagit
hänsyn till förhållandena på båda dessa skatteområden för att, som sagt, söka
avväga förhållandena dem emellan mot varandra. I det sammanhanget vill
jag säga till herr Lindman, som skämtade om orden »väga» och »överväga», att
det förefaller mig knappast vara ett fel hos en regering, om den både »väger»
och »överväger». Däremot förefaller det mig nästan, som om herr Lindman
tyckte, att motsatsen skulle innebära en fördel.

Vid det övervägande, som i nu nämnt avseende skedde inom regeringen, fann
man, att här förelåg ett tillfälle att sänka en — om man frånser de statsfinansiella
behoven — i och för sig omotiverad skatt sådan som sockerskatten; och
då sänkningen av denna skatt rättvist fördelas på de olika grupperna av de på
det indirekta skatteområdet engagerade folkskikten, fann regeringen, att det
förelåg goda skäl just för att till sänkning av inkomst- och förmögenhetsskatten
lägga även sänkning av sockerskatten. Därtill kom, att det samtidigt blev
möjligt — om också för detta budgetår endast i viss begränsad omfattning —
att jämväl sänka en avgift, om vilken vi alla hittills varit ense, så vitt jag förstår,
att den lägger en tung hand på näringslivet, nämligen våra trafiktaxor,
våra järnvägstaxor. I detta sammanhang vill jag framhålla, att då herr Per
Albin Hansson, så vitt jag fattade honom rätt, ett par gånger betonade, att han
vore en bestämd och given anhängare av denna skattesänkning befinner sig i
motsättning till den socialdemokratiske huvudtalaren i första kammaren, som
lär ha gjort gällande, att han satte ett bestämt frågetecken för åtgärden att
sänka järnvägstaxorna.

Herr Per Albin Hansson ansåg tillika, att man bort ordna det så, att denna
skattelättnad tidigare trätt i kraft. Härom vill jag endast säga, att den tidpunkt
för tillämpningen, som budgetförslaget förutsätter, är den ur tekniska
synpunkter tidigast möjliga för nedsättningen ifråga. När man resonerade om
den saken med järnvägsstyrelsen och övriga, som därpå utöva inflytande, så
betecknade dessa den av regeringen ifrågasatta tiden vara ytterst knapp. En
tidigare sänkning vore, särskilt med hänsyn till samtrafikstaxorna och allt vad
därmed sammanhänger, icke möjlig.

Jag vågar sålunda göra gällande, att den tredelning av skattelättnaden på
olika bidragsområden, som regeringen föreslagit, i det stora hela väl fhotsvarar
de mest trängande behoven och alltså enligt min uppfattning på bästa
möjliga sätt tillgodoser de olika intressen, som i ett dylikt sammanhang böra
komma i åtanke.

I detta sammanhang ligger det ju också nära till hands att tala ett ord
om statsskulden och vad budgeten därvidlag förutsätter. Den förste ärade talaren,
herr Lindman, erkände, att det naturligtvis i och för sig vore ett lovvärt
strävande, att man försöker betala sina skulder. Men, menade han, man

Onsdagen den 18 januari f. in.

Nr 3.

skall icke göra, det under alla förhållanden. Man både kan och hör taga hän- Vid remiss av
syn till, huruvida eif utnyttjande av lånemedel kan ske med sådan fördel, afl. pr^ositionen
det ur samhällelig synpunkt låter sig väl försvara att icke minska skulden ulan (port,)
behålla medlen tillgängliga för statens verksamhet. Och jag uppfattade honom
så, att han tyckte, att budgetförslaget i detta avseende icke tillräckligt
beaktat sistnämnda synpunkt.

Herr Per Albin Hansson däremot, som berörde frågan om de ökade malminkomsterna
och deras användning för budgetarbetet, gjorde gällande, att man
kunde ställa sig mycket betänksam, huruvida man verkligen skulle på sådant
sätt som regeringen nu hade ifrågasatt använda dessa medel. Om jag ställer
dessa båda ståndpunkter emot varandra, sålunda å ena sidan betänksamheten
mot, att dessa ökade inkomster för malmförsäljningen användas för budgetändamål,
och å andra sidan klandret av att man samtidigt i ökad omfattning
avbetalar statens skulder, tidigare gjorda för improduktiva ändamål, så förefaller
det mig, som om båda de synpunkter, som de bägge talarna var för sig
utvecklade, blivit i budgetförslaget tillgodosedda. Om man däremot ställer
sig på endera av de båda sålunda framförda, mot varandra stridande ståndpunkterna,
förefaller det mig, att man icke kommer till ett ur olika synpunkter
lämpligt resultat.

Ungefär detsamma blir förhållandet när man kommer till de s. k. automatiska
anslagen. Därvidlag kan nog vilken som helst, som sysslar med de
frågorna, bli bekymrad, när man ser med vilken fart dessa automatiska stegringar
år efter år öka utgiftsposterna på de olika huvudtitlarna. Men det är
dock så med samtliga dessa utgiftsökningar, att de vid beslutens fattande
därom voro av riksdagen förutsedda; man måste räkna med dem, och man har
vid övervägandet av besluten icke dragit sig för att göra utfästelser på framtiden
på sätt, som skett, när de blivit bestämda.

Emellertid uppfattade jag herr Lindman så, att han uttryckte såsom ett första
önskemål, •— naturligtvis alldeles riktigt och berättigat — det, att en
ökad kontroll över dessa utgiftsområden skulle komma till stånd. Det har
ju också i propositionen redan anvisats åtgärder i sådant avseende. Men det
föreföll mig vidare som om han ställde sig tveksam till, huruvida de tidigare
godkända kalkylerna på detta område i fortsättningen borde få, utan återhållande
ingrepp från riksdagens sida, utveckla sig. Herr Per Albin Hansson
däremot gjorde å sin sida gällande, att på det område, där dessa automatiska
anslag ökades, framför allt på det sociala försäkringsområdet, enkannerligen
beträffande ålderdomsförsäkringen, förelåge verkliga försummelser från regeringens
sida därigenom, att regeringen icke försökt att nu omedelbart åstadkomma
nya påbyggnader.

Jag vågar gent emot dessa båda varandra diametralt motsatta meningar
hävda, att statsverkspropositionens hållning är den i dagens läge starkast motiverade.

I fråga om tullarna kan jag heller icke få annan uppfattning än den, att
herr Lindman alltjämt såsom ett botemedel för en trängd industri ser ökade
tullsatser och en utveckling i protektionistisk riktning, under det att herr Per
Albin Hansson utropade: »Varför har icke regeringen kommit med förslag
till nedsättning av tullarna?»

I det sammanhanget ber jag att få säga några ord om den kritik, som
riktats mot det sätt, varpå den i dagarna igångsatta tullutredningen har blivit
startad. Såvitt jag förstod herr Hansson, så menar han, att regeringen borde
åt denna utredning ha givit direktiv, som skulle på ett annat sätt, än Rom nu
skett, inriktat arbetet. Jag vill däremot endast erinra om, att det är riksdagen
själv, som begärt denna utredning såsom en förutsättningslös sådan, därvid
man, frånsett de olika ståndpunkterna, skulle söka åstadkomma ett fastslå -

Nr 3. 35

Onsdagen den 18 januari f. m.

VistatsverksaV eu<^e av verkningarna i olika riktningar av vårt nuvarande tullsystem och sedan
propositionen. Pa detta resultat bygga nya slutsatser. När så är fallet, när riksdagens egen
(Forts.) motivering tillkom, som ju herrarna mycket väl känna, efter mycket ingående
arbete och svåruppnåeliga kompromisser i riksdagen, förefaller det mig, som
om regeringen skulle gjort våld på riksdagens uppfattning, därest den sökt
dirigera denna förutsättningslösa utredning i viss riktning. Vad däremot regeringen
i utredningsmotiven har sagt är, att om utredningen ger vid handen att
på vissa punkter föreligger särskild anledning att göra framställning till
riksdagen, skall sådan framställning göras. Utredningen skulle sålunda icke,
på sätt som det föreföll mig, herr Hansson fruktade, undanskjuta prövningen
av frågor, helt eller i detaljer, som på det området under den närmaste tiden
kunna uppstå. Det förefaller mig som om också, i detta fall, regeringen kan
gentemot de motsatta erinringarna, giva goda skäl för den ståndpunkt, regeringen
intagit.

I fråga om arbetsfreden och arbetsfredslagstiftningen föreföll det mig, att
herr Lindman ville säga, att där hade regeringen visat mycken vacklan och
svaghet, under det att herr Hansson förklarade, att det var det enda område,
där regeringen verkligen ådagalagt energi och fast vilja. Herr Lindman
yttrade i det sammanhanget, att de utredningar, som regeringen verkställt på
det området, har den haft mycken otur med. Ja, i fjol diskuterade vi ju orsaken
till att utredningen i viss mån drog längre tid, än man från början
planlagt. Men i övrigt vet jag icke, att man om dessa utredningar och deras
resultat kan säga, att det varit otur med dem. I så fall skulle väl det ge sig
uttryck i de förslag, som komma att framställas inför riksdagen. I fråga
om ett av de områden, det här gäller, kollektivlagstiftningens, hoppas jag, att
det tvärtom skall visa sig, att utredningen varit både omfattande och fullständig
och att den sålunda kan kännetecknas såsom i stort sett lyckosam.

o Herr Hansson ville gång på gång göra gällande, att en aktion på detta område
skulle innebära icke att främja arbetsfreden, icke att betrygga den, utan
i stället att oroa parterna och skapa ur arbetsfredssynpunkt försämrade förhållanden.
Jag tillåter mig att fråga dem bland herrarna inom socialdemokratien,
som tidigare tillkännagivit en annan mening, varpå det kan bero, att
en lag, som enbart har till ändamål, att fastställa rättsordningen inom ett
visst avtalsområde, skulle få annan verkan och åstadkomma andra resultat,
om den föreslås av den nuvarande regeringen eller om den föreslagits ett år tidigare
eller ett år senare av en annan ministär? Den förutvarande statsministern
i den socialdemokratiska regeringen, herr Sandler, yttrade i november 1926 i ett
föredrag i Göteborg: »Jag menar i full överensstämmelse med den förut varande

socialministern, att tiden är inne för att undersöka vad det allmänna
kan göra för att befästa den rättsordning, vilken vuxit upp på det fria avtalsväsendets
grund och att riksdagen även bör ingå på en prövning av skiljedomstankens
användbarhet inom denna rättsordning.» Om detta utgjorde en angiven
ståndpunkt i november 1926, vad har inträffat, som skulle göra denna
ståndpunkt mindre hållbar och en åtgärd i överensstämmelse med anvisningen
mindre önskvärd nu än tidigare? Det förefaller mig, som om man här
skulle stå inför en åskådningsundervisning om huru en socialdemokratisk regering,
vars enskilda medlemmar utbildat sin mening på ett visst område, sedermera
frånträda denna sin åsikt inför trycket av meningar och åskådningar
ifrån de grupper, som utgöra grundvalen för en dylik regerings tillvaro. Men
det kan i och för sig aldrig motivera förändrade omdömen om den sak, som det
här är fråga om.

Herr Lindman för sin del tyckte, att när den nya lagstiftningen skulle
omfatta endast regler för kollektivavtalet och sättet för dess bedömande samt
garantier för en sakkunnig skiljedom i fråga om rättstvister kunde det ifråga -

Onsdagen ilen 18 januari f. in.

H7 Nr 3.

sältas, om del; egentligen kunde vara så myckel värt. 1 varje fall betraktade Vv*
lian det som en svaghet, att i del sammanhanget icke fördes fram frågan huru- pfa0^^onenvida
för deras vidkommande, som vore anställda hos stat eller kommun, eller (|,''orts.)
åtminstone beträffande vissa kategorier av personer med sådan anställning,
åtgärder skulle vidtagas, så att strejker icke behövde ifrågakomma. Häremot.
vill jag endast säga att, om man gör gällande, att det här gäller ett
område, där man bör gå fram med varsamhet och försiktighet, borde det i och
för sig icke vara någon svaghet, att det första steget begränsas till den del,
rörande vilken åtminstone tidigare, i intresserade kretsar allmän mening rätt,
att tiden vore inne för vidtagande av åtgärder. Det förefaller tvärtom, som
det skulle givas goda skäl för att det första steget begränsas till en sådan
åtgärd. Dessutom bär det nog många gånger visat sig i fråga om i statens
eller kommunens tjänst anställda — liksom det brukar vara på många områden,
när man går ifrån principståndpunkter in på den praktiska tillämpningen —
att man behöver företaga eu hel del utredningar och fixera en hel del detaljbestämmelser,
som man tidigare icke fäst så mycket avseende vid, men som
på det området äro nödvändiga för att man skall kunna säga, att man med
trygghet går fram med fast mark under fotterna.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringen uttalade herr Per Albin Hansson vidare,
att regeringens behandlingssätt av det ärendet visade likgiltighet eller
rent av ådagalade, att regeringen med glädje såg att realiserandet av tanken
på arbetslöshetsförsäkring kunde undanskjutas. Han gjorde vidare gällande,
att regeringen hade bort påskynda den nu sittande kommitténs arbete. Jag
såg för några dagar sedan, att herr Per Albin Hansson med underskrivet namn
i en tidning förklarade, att visserligen hade ännu icke det väntade kommittéförslaget
i frågan avgivits, men, om regeringen ägde god vilja blott, skulle
proposition i ärendet mycket väl hinna framläggas inför årets riksdag. Vill
verkligen herr Hansson på allvar göra gällande, att på ett så svårbedömligt
område som detta, där ännu icke ett väntat kommittéförslag föreligger — ett
kommittéförslag, om vilket man icke vet vad det kommer att innehålla, men om
vilket man kan tänka sig att mycket olika meningar kunna göra sig gällande
— ärendet skall hinna beredas och föreläggas årets riksdag? Det förefaller
mig icke tänkbart. Men om det icke är tänkbart, vad är det då för mening att
söka bibringa allmänheten den uppfattningen, att anledningen till att frågan
icke kommer upp i år är att söka i bristande intresse från regeringens sida?

Det sättet att argumentera kan för ögonblicket vara lockande men är förvisso
i längden en dålig övertygelsemetod. Dessutom vill jag tillägga, att kommitténs
sammansättning förefaller mig borga för att man inom kommittén
arbetat på uppgiftens lösning med allt det intresse och all den skyndsamhet,
som varit kommittén möjlig.

Herr Hansson frågade vidare, huruvida vi i regeringen ledsnat på sjukförsäkringsfrågan,
eftersom den icke synes bli i år ånyo framförd. Ja, jag vill
erinra därom, att det i fjol framlagda sjukförsäkringsförslaget i det skick,
vari det av regeringen förordades, fullständigt föll inom ramen för den skrivelse.
som riksdagen år 1926 avlät och som innebar hemställan om framläggande
av ett förslag med i stort sett angivna riktlinjer för frågans lösning.
Regeringen tillmötesgick såvitt jag förstår, fullständigt riksdagens önskemål
på det området. Naturligtvis kunna, efter avlåtandet av en dylik skrivelse,
i fråga om detaljer olika meningar råda. Men, som herrarna erinra sig, fällde
denna kammare det, enligt 1926 års riksdagsskrivelse avfattade förslaget utan
att kammaren visade sig i stånd anvisa, vad den själv ville. Och då det, såvitt
jag förstår, icke kan bliva fråga om att i år söka sig fram på en tredje linje,
sedan en annan linje försökts år 1926, men då förkastats, är det väl självklart,
att nu icke från regeringens sida skäl föreligga, att göra en förnyad hem -

Nr 3. 38

Onsdagen den 18 januari f. m.

V**ato£k8™ stallan i denna fråga. En sådan skulle, om den blivit gjord i alla avseenden
propositionen. ^åst sammanfalla med fjolårets förslag. Därvid bör observeras, att från
(Forts.1 riksdagens sida, åtminstone föregående års riksdags, inga önskemål i fråga
om förslagets förnyade framläggande uttalats.

Herr Per Albin Hansson har roat sig här, och jag tror att herr Möller i första
kammaren har gjort ungefär detsamma, med att tala om att regeringen med
oerhörd intensitet aktualiserat restaurantdansfrågan. Jag förstår icke, vari
den intensiteten ligger. Det förhåller sig icke ens så, som herr Hansson påstod
att kontrollstyrelsen i den frågan fått yttra sig två gånger rörande samma
sak. Styrelsen har visserligen fått avgiva två yttranden i ämnet. Men
yttrandet nr 1 och yttrandet nr 2 ha avsett helt olika ändamål. I ena fallet
gällde det att med anledning av avgivna besvär yttra sig över, huruvida straffpåföljd
borde statueras på den praxis, som utvecklat sig på området. I andra
fallet var det fråga om att utarbeta ett förslag till förändring av nu gällande
stadganden. Därmed vill jag icke bestrida, att regeringen anser såväl denna
som andra nykterhetsfrågor av sadant värde, att de böra i sammanhang med
reformarbetet i övrigt upptagas till behandling. Herr Per Albin Hansson och
hans meningsfränder tyckas numera i den frågan hysa en annan mening.

I fråga om utförselbevisen, som beslöts för någon tid sedan, raljerade herr
Hansson med regeringens och särskilt med min egen ståndpunkt. Han erinrade
om att jag, när beslut fattades om ett temporärt införande av utförselbevis,
talade mot den saken. Han meddelade vidare, att nu hade jordbruksministern
förmält, att proposition skulle komma från regeringens sida om förlängning
av tiden för utförselbevisens giltighet. Det tyckte han var ett alldeles
särskilt tydligt bevis på förfall inom regeringen, på vankelmod, speciellt
hos^mig, och sålunda en anledning till ett särskilt lyckat angrepp.

Nu förhöll det sig ju så, som herr Hansson vet, att vid det tillfälle, när
beslutet om utförselbevis fattades så befanns det, att inom riksdagen förefanns
en majoritet, som ville införa dem, en majoritet i vilken också flertalet
bland mina meningsfränder ingick. Det är ju så med de s. k. partiledarna, herr
Hansson, att de ibland få finna sig i att deras grupper gå andra vägar, än
vad ledarna för sin del förorda. Nu är det emellertid så, att under den förnyade
behandling som ärendet underkastats av vissa myndigheter, har det förordats,
att utförselbevisens tillvaro skulle förlängas, framför allt därför att
man därigenom finge tillfälle pröva deras verkningar under olika år och i olika
lägen. Inför det faktum att en majoritet finns i riksdagen som önskade behålla
dem inför myndigheternas rekommendation av en tidsbegränsad prövning
för möjliggörande av ett bedömande av deras verkningar under olika år och i
olika lägen, förelåg det då anledning för mig att motsätta mig, att en sådan
provning i fortsättningen skedde? Det är så, att i regeringsställning — och
det har nog herr Hansson varit med om — måste man taga hänsyn till de faktiska
förhållanden, som föreligga. Jag vill i det avseendet erinra om, hurusom
för några år sedan herr Thorsson, som ju icke, såvitt jag förstår, var någon
ivrig tullvän, blev i egenskap av finansminister tvingad av förhållandena att
skriva till bevillningsutskottet och förorda hos utskottet, att man skulle pålägga
kaffet en betydligt ökad tull. Det socialdemokratiska partiet röstade, såvitt
jag minnes till sista man — nej, jag tror för resten det var några, som
opponerade sig, men flertalet — för kaffetullens ökning. Läget var sådant, att
även en utpräglad fnhandelsvän måste anse denna åtgärd rimlig och riktig.
Vi skulle ju kunnat ha anledning att partitaktiskt utnyttja den åtgärden, som
?a? ren tullåtgärd, pa det sätt, som herr Per Albin Hansson försökte i dag
1 fråga om utförselbevisen. Men det gjorde vi icke. Dessutom, om herr
Hansson ser på vad jag yttrade i diskussionen om utförselbevisen, så sade jag,
att det var alldeles särskilt därför jag opponerade mig mot dem, att jag fruk -

Onsdagen den 18 januari f. In.

Nr 3.

iatle att deras införande möjligen innebure en forsta åtgärd, ett första steg
till allmän protektionistisk utveckling. Nu är det för närvarande föremal
för mera tveksamhet än tidigare, huruvida den åtgärden behöver betraktas som
c,lt stc£ i den riktningen. I varje fall torde man för bedömande av hela den
frågan ha gott av den ökade erfarenhet, som en förlängning av utförselbevisen

r Vid remiss av

j stalsverks 1

propositionen.

1 (Forts.)

skulle komma att medföra.

Med vad jag nu anfört har jag trott mig klargöra, att även om det budgetförslag,
som föreligger, icke kan göra ansprak pa att vinna odelat godkännande
vare sig från dem, som stå till höger om oss eller ifrån socialdemokratien,
vi anse oss kunna bjuda goda skäl för att regeringen i det läge, vari vi befinna
oss, med de resurser, som stå landet till buds och inför den utveckling, vi ha att
räkna med, framlagt förslaget, sådant det föreligger. Det synes oss innebära
en ur landets synpunkt lämplig lösning av budgetproblemen under nästkomman 6

Herr Hansson antydde ytterligare, att skattenedsättningen kanske hade bakom
sig ett dolt syfte att ur olika synpunkter undanskjuta och försvåra en allmän,
social utveckling. Ja, jag skulle gärna vilja åt en expert uppdraga bedömandet
just ur denna synpunkt av den ena eller andra skattenedsättningen -den som genomfördes år 19''26 och den nu föreslagna. Jag skulle mycket gärna,
säger jag, i det avseendet vilja underställa en expert de allmänna betingelserna
ur budgetsynpunkt för dessa båda skattelindringar. Jag vill erinra
därom, att den skattenedsättning, som föreslogs av den socialdemokratiska
regeringen år 1926, den tillkom ju pa det sättet, att man för budgetens reglering,
av inneliggande statsmedel, d. v. s. ur förlagsfonden, använde för fonden
sammansparade medel, med ett belopp som översteg det som skattenedsättningen
gick ut på. Sålunda, budgetmässigt beräkneliga medel stodo icke då till
buds för åstadkommande av en skattenedsättning. Det oaktat förordade man
eu nedsättning, herr Hansson, jämväl pa inkomst- och förmögenhetsskatten.
Det nu föreliggande förslaget om skattenedsättning förutsätter icke i nagon
mån konsumtion av inneliggande statliga sparmedel; den bygger och räknar
uteslutande med tillgångar, som under budgetåret tillföras statsverksamheten
på olika områden. Budgetperiodens egen reglering ger till resultat att skattelättnaden
kan åstadkommas. Att man då från håll, där man är främst ansvarig
för 1926 års nedsättning, insinuerar, att bakom den nedsättning som
nu föreslås, ligger ett dolt syfte att hindra den sociala utvecklingen ocli undanskjuta
sociala reformer, förefaller mig icke klokt eller starkt argumenterat.
Det talet utgör tvärtom en argumentation, som i varje fall icke borde förekomma
i samband med uttalande av önskemål om allmänt samförstånd.

Ja, här ha ytterligare uttalats vissa önskemål om upplysning rörande frågan,
hur man från regeringens sida ser fortsättningen, särskilt beträffande paräkneliga
statsinkomster för följande år m. m. dyl. Då jag tror att min kollega
finansministern har för avsikt att uppträda i kammaren och lämna en redogörelse
bl. a. därom, skall jag nu ej inlåta mig på den saken. Jag skall icke heller
upptaga ett annat önskemål som uttalats i fråga om, huruvida automobilskattemedlen
borde i större omfattning än regeringsförslaget förutsätter användas
till enbart vägunderhåll, enär jag vet att min kollega kommunikationsministern
har för avsikt att uppträda och belysa den saken. Men jag vågar göra
gällande också i dessa avseenden, att av de redogörelser som komma att lämnas
skall oförtydbart framgå, att regeringen icke saknar stöd för sina ståndpunkter.
Att sedermera i vissa frågor av denna art olika intressen kunna göra sig
gällande, och att man därvid helt naturligt kommer till olika slutsatser, är
ganska begripligt.. Då sistnämnda fråga föreligger till riksdagens bedömande
blir det tillfälle för riksdagen själv att taga ståndpunkt till de olika möjligheter,
som därvid komma att erbjuda sig.

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f.

in.

statsverks- , Herr Hansson rekommenderade att vi av landet Sverige skulle göra folk
propositionen, hemmet Sverige. Jag ar ense med honom därom; men jag vet, att o?kså inom
(Forte.) 0^hem 1 detta ords vanliga mening förhållandena kunna vara mer eller

fnlbW yck°t‘mma‘ i Jag,tror att en strävan, som går ut på att man vid detta
olkhems uppbyggande räknar med verkligheten, underordnar delintressena un
der det hela och söker på olika sätt skapa rättvisa åt alla håll! så långt man

bifraga°ått görTfölkaifrm°rtatS ^ tiU reform av förhållandena skall

behifvf Ä få vin bo STSrtt Ä t*" b"5re''icte ?'',m "
Sverige är vårt hem. dUa kanna sasom ea heder att

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag vill för min del icke alltför

ange uppehåll denna debatt. Jag har likväl icke kunnat undgå att beträffande
ett par punkter i trontalet yttra några ord, punkter som förefalla mig
vara alltför odeciderade och obestämda, och i fråga om vilka man därför
skulle ha anledning att önska ett mera deciderat och bestämt besked Den
erm galler fragan om nyorganisation av vägväsendet, om vilken kungl.
Maj t i trontalet yttrar, att Kungl. Maj:t »hoppas» att kunna lägga fram
orslag i ärendet ^till denna riksdag. Och den andra frågan är den s. k.
kommunalskattefragan, om vilken ju Kungl. Maj:t har yttrat, att Kungl’
fråga har >>Und°r overvägande» att eventuellt framlägga förslag i denna

Vad nu först frågan om organisation av vägväsendet beträffar, så är denna
fragä, som vi veta synnerligen aktuell. Där ha två sakkunniga kommittéer
förberett och utrett denna fråga, och förhållandena äro nu sådana, på grund
av vagyasendets utveckling och särskilt bilismens inverkan på denna utveckling
att det ar synnerligen önskvärt, att en omorganisation av den centrala förvaltningen
pa detta område snarast möjligt kommer till utförande. Genom den omgestaltning
pa detta område som bilismen förorsakat och med hänsyn till de rikliga
medel som sta till förfogande i och för fördelning på grund härav «ä honas
oerhorda dossierer där uppe i den centrala förvaftnmgfn, något som gör att

fa * 1j!<iin?ai1fa !nf:!ir Van1,ta ot™hgt Iange, innan de ärenden som dit inkomma
utförd^11 VhandJade och anslag kunna utanordnas till de företag som äro
tforda, och detta aven i sadana fall där handlingarna äro i fullständig

Jrv^l att+ ttanska snart borde kunna utfå respektive bidrag Detta
vallar okade utgifter i vagdistrikten genom räntor å lån m in S

läggas atiljUåits0rik«rerl1 n\ÖnSkvä^’ °m denna M*a skulle kunna framatt
så bör ske då S''- °ih Tn- hö*Aom fgt också kunna förutsätta,

?ÄrkS.ikne‘*''*tkrt ^ säSi

„ ar i alla fall en sak som i detta sammanhang bör bringas i erinran
Sort s gagällanndeendenS 5“ b^k**isering, som efter bilismeim utSckhng

DettVsfår hl lSeS -äH ^^Pf.^rala förvaltningen i fråga om vägväsendet
JJetta star ju inte i ratt forhallande till den demokratiska utvecklingen som

man talar om, allt mer och mer skulle göra sig gällande och slå igenom ’ efter
det s k. demokratiska genombrottet, — Men det är icke allenast på detta

Xdiii'' n11-6*ftr trihet •*,*-*»« -it

tå S ^.a .ande,0 Särskilt i fråga om vagväsendet har detta kommit till
synes, och jag vagar säga, att detta också skett icke allenast princiniollt
utan aven reellt i fråga om ärendenas behandling och bidrager till det clröis

Onsdagen den 18'' januari f. m.

.Tåg vill därför livligt instämma i don förhoppning som regeringen, och
här speciellt kommunikationsministern, i denna fråga hyser om, att kunna
förelägga urets riksdag förslag i detta ärende. Jag vet också, att ett sådant
förslag med ty åtföljande reform på detta område med otålighet avvaktas på
många håll i landet, där man har med vägärenden att göra.

Ja, beträffande den andra frågan har det talats mycket, här, om regeringens
uttalande beträffande övervägandet att i år framlägga för riksdagen
förslag i den s. k. kommunalskattefrågan. Det var någon av partiledarna
som i dag yttrade, att det såg ut, som om regeringen icke visste, vad den
ville i vissa stycken. Detta tycker jag är bra mycket sagt, att regeringen
icke skulle veta vad den vill, även om det kan se så ut. Förhållandet är
väl snarare det, att man kanske vill känna sig för något beträffande förutsättningarna
att få frågan igenom. Jag tycker för min enkla del i alla
fall, att från regeringsbänken bör man resolut framlägga sina förslag efter
de linjer, man anser att frågorna böra lösas. Och för övrigt har jag också
den uppfattningen, att åtskilligt av vad som skett i denna fråga förra riksdagen
är ägnat att ge en viss anvisning på, efter vilka linjer här berörda
fråga bör framläggas med utsikt att vinna lösning. Efter 30 års utredningar
är det väl icke för mycket begärt, att denna fråga slutligen kommer
fram till ett, som man brukar tala om, definitivt avgörande, ehuru detta ord
»definitivt avgörande» på detta område väl svårligen kan tillämpas i den
vanliga mening som man däri inlägger, då man talar om ett definitivt avgörande
beslut, enär ju skatteproblem i allmänhet äro sådana, att de mer
eller mindre behöva ruckas på rätt ofta i förhållande till konjunkturerna och
växlingarna inom det ekonomiska livet i landet. Men vi ha nu i alla fall
så pass länge fått leva under ett visst osäkerhetstillstånd och vissa undan
för undan gjorda pålappningar på våra skattelagar, att man måste icke
allenast önska utan fordra, att det från statsmakternas sida göres allt vad
göras kan för att få till stånd större stabilitet i dessa förhållanden. Och
detta har man ju talat om många år tidigare skulle bli förhållandet, sedan
kommunalskattefrågan vunnit sin lösning, så långt man nu härvidlag kan
tala om en slutgiltig sådan.

Det var dessa två saker, som jag har velat påpeka, och särskilt beträffande
den första, som jag tillät mig att här understryka, vill jag be att få betona,
att det är icke allenast fråga om ett önskemål från min sida, utan i
vidsträckta kretsar inom landet gör sig enligt min övertygelse den meningen
gällande, att den s. k. väglagsreformen måtte komma till utförande så
fort som möjligt, helst vid denna riksdag.

Herr Paulsen: Enligt föreliggande statsverksproposition begäres ett an slag

av 10,5 miljoner kronor att under budgetåret utbetalas i statsbidrag
till vägunderhåll, därav hälften torde utgå av bilskattemedel. Jag skall inte
yttra mig om summans storlek, endast om sättet för densammas utbetalning.

I den vägkassa jag tillhör, nämligen Bara härads i Malmöhus län, ha vi
haft att dragas med åtskilliga ledsamheter, därför att för det första vi
icke erhållit statsbidraget i rätt tid, och för det andra därför att det varit
så många om och men innan vi fått det statsbidrag, som vi från början varit
utlovade.

Vad nu först vidkommer frågan om att vi icke erhållit statsbidraget i rätt
tid, så förhåller det sig på det sättet, att det statsbidrag, som vi begärde 1925
och som tillstyrktes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ej kom oss till del
förrän under år 1927, således hela två år efter det bidraget begärts. Yi
hade trott att det förhållandet, att Kungl. Maj:t godkänt en av vägstyrelsen
uppgjord flerårsplan, skulle medfört en hastigare tilldelning, men det blev

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. in.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

raka motsatsen. Att detta skulle vålla svårigheter för vägkassan, ligger
i öppen dag. Och det var allt annat än behagligt för vägstyrelsen att taga
emot allt det ovett, som vägstämmans deltagare ansågo sig hava rätt att ge,
därför att statsbidraget ej kom in till kassan i rätt tid, och på grund därav
särskilda åtgärder måste vidtagas för att skaffa de medel som ovillkorligen
måste till. Och jag må säga att all denna vrede var fullt berättigad, den
endast var felaktigt adresserad. Ty vägstyrelsen kunde givetvis ej göra något
vid saken; det var regeringen som skulle haft ovettet, därför att den
ej såg till att vederbörliga statsbidrag utbetalades i rätt tid.

Jag vill emellertid här på denna plats uppmana regeringen att se till,
att dessa statsbidrag framdeles utbetalas i rätt tid, så att vägkassorna ej
åsamkas större svårigheter än som är nödvändigt.

Så var det den saken, att det varit så många om och men, innan ifrågavarande
vägkassa erhöll det bidrag, som från början utlovats. Genom beslut
den 9 oktober 1925 förklarade regeringen, att därest hinder ej eljest
mötte för utförande av de arbeten, som inginge i en vägstyrelsens framställning
bifogad femårsplan för vägförbättringsarbeten inom Bara härads väghållningsdistrikt,
den omständigheten, att arbetet med företagen skulle redan
påbörjas, icke skulle betaga de väghållningsskyldiga möjligheten att
framdeles komma i åtnjutande av de statsbidrag av automobilskattemedel,
som kunde komma att till företagen utgå. Med anledning härav igångsatte
vägstyrelsen omfattande vägförbättringsarbeten och sökte till dessa på föreskrivet
sätt bidrag med 2/3 av kostnaderna. Av de fyra vägbidrag som
söktes år 1925 beviljade Kungl. Maj :t samma år fullt bidrag med 73 till
tre arbeten — beträffande det ena av dem beviljades ett restbelopp dock ej
förrän år 1927 — men däremot beviljades intet till det fjärde och största, beräknat
till 147,000 kronor. År 1926 söktes endast ett vägbidrag, nämligen
till större delen av permanentbeläggningen å Lundavägen, beräknad till

540.000 kronor, men Kungl. Maj :t beviljade nämnda år intet. År 1927 ha
tre vägbidrag sökts. Inte förrän den 30 september 1927 har Kungl. Maj:t
meddelat beslut beträffande vägstyrelsens ej dessförinnan avgjorda framställningar,
och då har Kungl. Maj :ts beslut icke innefattat fullt bifall till
ifrågavarande framställningar, i det att nämligen de begärda bidragen minskats
från 2/3 av den verkliga kostnaden till omkring hälften av densamma.
Anmärkningsvärt är, att för tre av de fyra arbeten, för vilka bidrag begärdes
år 1925, bidraget har satts till 2/3, men för det fjärde till endast hälften. Något
meddelande om anledningen härtill har ej lämnats. Samtliga de gjorda
framställningarna voro tillstyrkta av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det är ju uppenbart, att ett sådant beslut av Kungl. Maj:t, som skulle medföra
att vägkassan ginge förlustig eu beräknad inkomst av 110,000 kronor,
skulle beröra vägstyrelsen synnerligen smärtsamt, i all synnerhet som man i
denna vägkassa städse bemödat sig om att vara bland de främsta, då det gällt
att med bilskattemedlens hjälp omdana de gamla dåliga vägarna till goda sådana.
Och man har alltid varit villig att av vägkassans egna medel, erhållna
genom direkta skatter, tillskjuta mycket stora belopp för att möjliggöra ett
hastigt genomförande av förstklassiga arbeten på de betydande vägar, som förbinda
Malmö och Lund och Malmö och Hälsingborg. Endast Lundavägens ombyggnad,
som, inberäknat ombyggnaden av Hö,jeå-bro, belöper sig på omkring

900.000 kronor, medför för trafikanterna lågt räknat en årlig besparing i bensin,
gummi och vanligt slitage av 500.000 kronor. Att denna besparing, som
endast till en mycket ringa del kommer vägdistriktets invånare till godo, men
som i stället måste betecknas som en nationalekonomisk vinst, redan under år
1927 kunnat bli en verklighet, beror därpå, att vägdistriktet påtagit sig bördan
av ett stort lån. Att detta ej kunnat ske, utan att vägkassan måste binda

Onsdagen den 18 januari f. in.

43 Nr 3.

sig för framtida årslånga uppoffringar, år tydligt. Hade vågst,yreisen ej
ansett sig kunna uttala sin säkra förvissning om att ännu inånga år framåt
bidragen av bilskattemedel skulle komma att utgå med 2/:i av kostnaderna, så
hade aldrig distriktets skattebetalare varit med om att besluta om så stora arbeten
som de som redan genomförts. I de kalkyler som vägstyrelsen uppgjorde i och
för sökande av det lån, till vars upptagande Kungl. Maj:t år 1925 lämnade sitt
bifall, har det visserligen räknats med runda belopp såsom bidrag från automobilskattemedlen,
men man har doek utgått ifrån att bidragen till de stora,
i dåvarande femårsplan upptagna arbetena skulle komma att utgå med 2/3 av
den beräknade kostnaden. Genom Kungl. Maj:ts beslut av den 30 sept. 1927
ha ifrågavarande kalkyler kullkastats. En given följd härav blev, att vägstyrelsen
ej kunde föreslå vägstämman utförande av nya arbeten under år 1928
för mer än hälften av det belopp som tidigare avsetts. Den 17 nov. 1927 ingick
emellertid vägstyrelsen med en skrivelse till Kungl. Maj:t, där man anhöll
att till de arbeten, för vilka vägstyrelsen sökt bidrag med 2/3 av den beräknade
kostnaden, men för vilka endast omkring hälften av nämnda kostnad blivit beviljad,
ytterligare av automobilskattemedel så stora belopp måtte tilldelas, att
bidragen komme att uppgå till sökta 2/3. Och så tager då Kungl. Maj:t saken
ånyo under omprövning, och denna gång, efter allt detta trassel, dessa många
bekymmer och besvär beviljas 2/3 av kostnaderna i statsbidrag av bilskattemedel.

Nu undrar jag: varför kunde icke regeringen ha fattat detta beslut tidigare,
åtminstone den 30 sept. 1927? Och jag skulle vilja fråga: vad har inträffat
under denna tid, som gjort, att regeringen känt sig manad att ändra beslutet
av den 30 sept. 1927? Det skulle vara av intresse att få ett klart svar på den
frågan.

Dessutom skulle jag vilja fråga: kan man vänta att regeringen framdeles
kommer att besluta, att 2/3 av kostnaden för vägförbättringsarbeten skall utgå
i statsbidrag av bilskattemedel, eller skall det bero på, vad regeringen finner
vara lämpligt i varje särskilt fall? Även på den frågan skulle jag, herr talman,
vara tacksam att erhålla svar.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Den förste ärade talaren i dagens debatt berörde beräkningarna utav försvarskostnaderna,
vilka ju skulle vara i hög grad felaktiga. Herr Lindman betygade
mellertid, att han icke av skadeglädje påminde härom. I detta fall var den
ärade talaren rätt olik de flesta andra som ha yttrat sig utom riksdagen i år i
denna fråga. Men hur förhåller det sig då med dessa felaktiga beräkningar?
Jag skall försöka att så kort som möjligt visa på den saken.

I 1928 års statsverksproposition belöpa sig anslagen under fjärde huvudtiteln
till sammanlagt 133,862,200 kronor. Vid beräknandet av medelsbehovet
för budgetåret 1928—1929 hava reservationer och därmed jämförliga naturatillgångar
till ett belopp av 2,578,600 kronor tagits i anspråk.

Medelsbehovet för nästa budgetår kan alltså anses hava beräknats till
136,440,800 kronor.

I de år 1925 uppgjorda kostnadsberäkningarna uppskattades utgifterna för
den nya försvarsorganisationen till 101,565,000 kronor. Såsom i årets statsverksproposition
framhållits, voro de år 1925 verkställda beräkningarna på åtskilliga
punkter, exempelvis beträffande mathållning, furagering, resor, transporter
m. m. grundade på lägre å-priser än de för närvarande gällande. En
omräkning har verkställts med tillämpning av nu gällande priser och numera
vunna erfarenheter. Härvid har också hänsyn tagits till de efter år 1925 beslutade
jämkningarna i organisationen. Enligt denna omräkning skulle de or -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 44

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av dinari e anslagen, som år 1925 beräknades till sammanlagt 91.450 000 kronor
statsverks, belöpa sig till 98,400,000 kronor. ’ ’ ’

(Forts) r.. ,som *orut namnts’ uPPgar slutsumman av de ordinarie anslagen i riksdags iorslaget

för nästa budgetår till i runt tal 106,800,000 kronor. Av reservatio £err,

kava lör de ordinarie anslagens finansiering tagits i anspråk omkring
/,550,000 kronor. Medelsbehovet under de ordinarie anslagen bar alltså beräknats
till 109,350,000 kronor. Denna summa överstiger med i runt tal 11,000,000
kronor summan av de ordinarie anslagen vid genomförd nyorganisation enligt
nu verkställd omräkning. Åtskilliga av anslagen i riksstatsförslaget såsom
anslagen till arméns reservstater och personal över stat, underhåll av motorfordon
samt flygvapnets anslag, understiga emellertid motsvarande belopp i den
reviderade kostnadsberäkningen för den nya organisationen, i huvudsak beroende
pa att denna organisation icke hunnit genomföras. Då detta underskott
representerar en summa av i runt tal 3,750,000 kronor, utgör alltså bruttoöverskndandet
a andra anslag 14,750,000 kronor. Dessa »merkostnader» hänföra
sig till avlöning åt personal på övergångsstat, rustning och rotering samt siökarteverket,
med tillhopa 12,948,000 kronor.

Av återstående »merkostnad», i runt tal 1,800,000 kronor, hänför sig största
delen, nämligen omkring 1,500,000 kronor till arméns och marinens avlöningsaus
ag. Heträffande de extra ordinarie kostnaderna och engångskostnaderna,
\i ha a riksstaten motsvaras av de extra anslagen, upptogos dessa, såsom förut
nämnts, i 1925 ars beräkningar till sammanlagt 10.115,000 kronor. Härav beÄ
Slg: a^försvaret 3,365,000 kronor. I riksstatsförslaget för budgetåret
i9/o 19/9 utgor summan av lantförsvarets extra anslag i runt tal 10,680,000

• Vo''ra''» inf,a ®umlna1 bör emellertid, vid jämförelse med nyssnämnda belopp
i 1925 ars kalkyl minskas med anslagen till dyrtidstillägg, till skytteväsendet,
till underhall och försök med stridsvagnar m. in. samt till vissa övergångskostnader,
sasom avskedsersattnmg, provisoriskt byggnadsunderhåll, ersättning åt

‘“IT,1aV materie1’-tillhopa 7-H8.360 kronor. Återstoden,
avrundat tal 3,obO,000 kronor, överstiger allenast med omkring 200 000 kronor
motsvarande belopp i 1925 års beräkningar.

1925 ars försvarsbeslut innebar att bilkompanier skulle inrättas vid trängen.
L£Vl!ven, f°gade kostnadsberäkningarna upptogs likväl icke något som
9 '' e °PPo till engångskostnader för den beslutade motoriseringen. För så dant

andamal bär i arets nksdagsförslag uppförts ett anslag å 242.000 kronor
eller na got mer an den summa, varmed, på sätt nyss påvisats, det år 1925 be öveSriditsl0PPet

f°r lantförsvarets extra anslag nu skulle kunna anses hava

Sjöiörsvarets extra anslag å statförslaget för nästkommande budgetår uppmedIS?
13,37o,300 kronor Detta belopp bör, om det skall jämföras
åra kX runnn°nnmane °ch engångskostnader för sjöförsvaret i 1925
till "i li ...poO.OOO kronor — minskas med dels anslaget till dyrtids nint

tillhö8 ''Si! ™?* eXtri ansla? 0cl1 dels anslaget till avskedsersättnmg
tillhopa 2,411,500 kronor. Återstoden, i avrundat tal 10,960.000 kronor

överstiger med omkring 4,800,000 kronor motsvarande belopp i 1925 årS kaly
kan^ 0 r ®\S eme 1 lertid i runt tal 4.200.000 kronor till den ökning

ninä™, 1 ar 192°n.keraknade beloppet - av anslaget till flottans ersättf
}fatl ,so.m. foranledes av det förra året fattade beslutet rörande

• g artygsmatenelens förnyelse. Det »överskridande» av 1925 års beräkkronor’
S°m ^ 1 övrlgt ilgt rum> inskränker sig alltså till ett belopp av 600,000

o engångskostnader för materielanskaffning för flygvapnet har i 1925

UPP rnn nnn1! genomsaittl?gt årligt belopp under femårsperioden
1926 1931 av 600.000 kronor. Härjämte har beräknats, att under uppsätt -

Onsdagen den 18'' januari f. m.

Nr 3.

ningsåren skulle såsom engångskostnader utgå ytterligare tillhopa (>,000,000
kronor av medel, som så att säga inbesparades därigenom, alt flygvapnets ordinarie
organisationskostnader först under femte året skulle uppgå till det
i sådant hänseende för fullt genomförd organisation beräknade årliga beloppet,
0,000,000 kronor.

Nu beräknas fiir nästkommande budgetår ett engångskostnadsanslag av

2.100.000 kronor. Därest 1925 års beräkningar i avseende å flygvapnets ordinarie
kostnader hade varit hållbara, skulle den del av detta anslag, som (iverskjuter
ovannämnda belopp av 000,000 kronor, eller således 1,500,000 kronor,
hava på 300,000 kronor när täckts av sålunda »besparade» ordinarie kostnader,
även om organisationen planenligt utvidgats; men nu innebär änslagsäskandet,
trots den föreslagna begränsningen i organisationens utveckling, ett
överskridande av 1925 års beräkningar med 400,000 kronor.

Vad slutligen angår de övriga för flygvapnet äskade extra anslagen, vilka
tillhopa utgöra 750,000 kronor eller, om man bortser från anslaget till dyrtidstillägg,
620,000 kronor, saknas varje som helst motsvarighet till dessa anslag
i 1925 års beräkningar.

Av denna redogörelse framgår sålunda, att beräkningarna år 1925 ingalunda
kunna betecknas på sätt som skett i en del av pressen. Belysande för
det sätt, varpå man framställer läget, är ett uttalande i en större västkusttidning,
som kom mig tillhanda i går. Där heter det, att man år 1925 velat slå
» blå dunster i ögonen på folk, och bland annat uppges det att nyanskaffningar
och organisationskostnader för nästa år skulle uppgå till något över 15,000,000
kronor, medan anslaget nu stannar vid omkring hälften eller 7,800,000 kronor.
Sanningen är den, att enligt planen skulle dessa kostnader för nästa år uppgå
till 6,000,000 kronor, men ingalunda till 15,000,000 kronor. Nu slutade emellertid
budgetförslaget här på 7,800,000 kronor eller 1,000.000—2.000.000 kronor
mer än planen upptog. — Det är sådana där uppgifter, som spridas vilt
ute i landet.

I detta sammanhang skulle det möjligen kunna intressera att veta, hur det
skulle ställt sig, å ena sidan om försvarsfrågan lösts enligt det av högerregeringen
år 1924 framlagda förslaget, och å andra sidan om provisoriet ännu
varit gällande. Enligt regeringsförslaget år 1924 skulle kostnaderna, omräknade
på sätt vi nu ha gjort beträffande 1925 års beslut, uppgått till i
runt tal 155,000,000 kronor. Om man därtill lägger den utvidgning i detta
förslag, som föreslogs i herr Lindmans motion, så skulle kostnaderna uppgått
till 160,000,000 kronor. Provisoriet skulle nu ha kostat 156,500,000 kronor.
1925 års försvarsorganisation kostar 133,900,000 kronor, vilket alltså innebär
en minskning i förhållande till provisoriets kostnader, med 22,600,000
kronor och i förhållande till 1924 års förslag plus herr Lindmans förslag med

26.100.000 kronor. Detta betyder, att om vi nu hade haft 1924 års förslag
plus herr Lindmans förslag, så skulle den i år föreslagna skattenedsättningen
på 20,000,000 kronor icke kunnat komma till stånd, och dessutom hade man
behövt skaffa 6,000,000 kronor för att täcka överskjutande kostnader.

_ I detta sammanhang bör kanske också upplysas något om hur det ställer
sig med budgetens hållbarhet nu för tiden och för några år sedan, överskridandena
på fjärde huvudtitelns förslagsanslag efter avdrag av de besparingar,
som tillförts kassafonden, uppgingo år 1920 till 14.5 miljoner, 1921 till 21.7
miljoner, 1922 till 19.6 miljoner, första halvåret 1923 till 5.9 miljoner, budgetåret
1923—1924 till 7.4 miljoner, budgetåret 1924—1925 till 6.5 miljoner, budgetåret
1925—1926 till 4.1 miljoner och budgetåret 1926—1927 till 3.4 miljoner
kronor. Ehuru åtskilliga övergångskostnader äro vanskliga att beräkna,
hoppas jag dock, att överskridandena för innevarande år skola bli ännu mindre
än de för föregående.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

Nr 3. 40

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Herr Lindman var mycket bekymrad för mathållningen och kostnaderna
för denna. Arméförvaltningen hade för innevarande budgetår föreslagit en
dagsportionskostnad å 105 öre, vilken siffra nedsattes till 102, och har nu för
nästkommande budgetår föreslagits 95 öre, en kostnad, som regeringen
ansett sig kunna sänka till 93 öre. Jag tror inte det är någon fara
med denna siffra, den kommer tämligen säkert att stå sig. Det har
nämligen _ såsom i propositionen angives, påbörjats ett nytt utspisningssystem,
hittills tillämpat vid tre truppförband, och det har visat sig, att detta
system, som bygger på s. k. individuell utspisning med kvinnlig personal i
kök och matsal, är synnerligen fördelaktigt. Detta system har av chefen för
Upplands infanteriregemente, där det först införts, fått de allra amplaste lovord.
Portionskostnaden för mathållningen enligt detta system var under september
månad i fjol 5 öre och under oktober månad 4 öre lägre per man och
dag än det i staten upptagna beloppet. Dessutom har man vunnit, att folket
fått bättre mat och att renhållningen blivit bättre. Friheten vid utspisningen
är också större. Slutligen vinner man, att handräckningsmanskapet kan
avsevärt minskas. Såsom ett exempel på behovet av handräckningsmanskap
enligt det vanliga systemet för utspisning kan jag nämna, att vid ett regemente
hade man ända till 30 man per dag på handräckning i kök och matsal,
och detta var dock under en tid, då personalen ingalunda var som störst. Om
riksdagen icke har något emot det nya systemet och detta vinner allmän tilllämpning,
kan handräckningsmanskapet anlitas för andra ändamål, och linje- •
tjänstarna behöva icke alls tagas i anspråk för handräckningsgöromål, något
som hittills i vissa fall förekommit i stor utsträckning. Åtgärder ha dock vidtagits
långt före detta för att åstadkomma förbättrade förhållanden på detta
område. Herr Lindman uppgav, att vid ett truppförband skulle det ha behövts
en handräckningsman för varje linjetjänstare, medan, som herr Hansson i
Stockholm upplyste, propositionen avsåg en handräckningsman på fyra linjetjänstare.
Jag vill nämna, att vid vissa större lasarett finnes en befattningshavare
för tre sjuka och vid hospitalen ha vi en på 21h patient. Att det då
skulle behövas en handräckningsman för varje linjetjänstare är, som var och
en förstår, fullkomligt orimligt; ett dylikt påstående kan ju icke vara riktigt.

Jag kan emellertid lugna herr Lindman, då vi tyckas vara överens på den
punkten, att i vad på mig beror, skall intet försummas för att söka minska
kostnaderna på detta område.

Herr Lindman sade, att den lilla armén ha vi fått, men var äro maskinerna?
Jag skall icke ingå på en detaljerad granskning av denna fråga, utan i stället
hänvisa till ett yttrande av den senaste högerregeringens försvarsminister,
som i 1924 års försvarsproposition framhöll, att han icke kunde gå med på
materielanskaffning i den omfattning, som chefen för generalstaben hade föreslagit.
»Med hänsyn till krigsteknikens fortgående snabba utveckling, varigenom
materielen hastigt föråldras», fann dåvarande försvarsministern »det
mindre tillrådligt att i fredstid taga hänsyn till det under ett krig uppstående
behovet». Han försäkrade, att även med den mindre materielanskaffningen
kunde arméns operativa enheter gå i fält med en för våra förhållanden
i stort sett tillfredsställande beväpning och utrustning. — Kunde detta sägas
med det högre antalet operativa enheter, varmed man då räknade, så torde
detta i än högre grad vara fallet med den lilla armé, varom herr Lindman
talade. — Jag skall för övrigt återkomma och tala något om kostnaderna för
materielanskaffning.

Jag erkänner gärna, att jag varit rätt främmande för den uppgift, som jag
nu någon tid har haft, men jag har sökt lära mig ett och annat genom att gå
tillbaka och undersöka, hur det gick till på den tiden, när vi hade fullt sakkunniga
chefer för försvarsdepartementen. För att hitta riktiga hållpunkter gick

Onsdagen den IS januari f. In.

Nr 3.

jag tillbaka ända till den tid, då herr Lindman var statsminister, och då vi Vid remiss av
liade eu general som krigsminister. Jag skall icke trötta med många exempel,
utan endast ta.ga ett från lantförsvaret och ett från sjöförsvaret. Båda exemp- (Korts)
len kunna ha ett visst intresse.

Av statsverkspropositionen till 1911 års riksdag framgick, att man år 1910
begärt ett, som jag tycker, nu åtminstone, rätt blygsamt belopp för ingen,jörsmateriel,
nämligen 372,000 kronor. Härom skriver krigsministern: »Hur

önskligt det än skulle vara att kunna i huvudsak tillmötesgå samtliga dessa
framställningar, anser jag dock det icke under nuvarande statsfinansiella ställning
vara tillrådligt.» Han kunde dock icke alldeles avvisa förslaget, utan
tillstyrkte 15,000 kronor, d. v. s. 4 % på det begärda anslaget, och det var
ju inte mycket. Han meddelade vidare, att åtskilliga från myndigheterna inkomna
framställningar, som krävde extra anslag, »torde icke för närvarande
böra föreläggas riksdagen». Han gjorde icke ens så mycket som jag, så att
han talade om för riksdagen vad dessa framställningar avsågo, utan därom
fick riksdagen sväva i okunnighet.

Herr Lindman var ju statsminister och hade en amiral, en framstående
amiral, som sjöminister. Myndigheterna hade då år efter år begärt rätt dryga
anslag för sjökrigsmaterielens nybyggnad, men dessa hade avvisats. Det pågick
utredningar år efter år, mycket längre än nu för tiden; nu få de min-.’
sann icke pågå så länge som då. Departementschefen skrev då — detta är
ett yttrande, som är ganska värdefullt att komma ihåg i dessa dagar, särskilt
när man läser en viss press — följande: »På sätt statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden
den 20 augusti 1909 utvisar, yttrade jag då inför Eders Kungl.

Maj:t, vid föredragning av marinförvaltningens, chefens för marinstaben och
inspektörens av flottans övningar till sjöss ovannämnda skrivelse, hurusom
det kunde befaras, att ytterligare uppskov med nyanskaffning av pansarfartyg
skulle synnerligen menligt inverka på möjligheten att hålla våra stridskrafter
till sjöss på en sådan ståndpunkt, att de förmådde fylla sin uppgift
vid landets försvar. Omsorgen därom, att sjöförsvaret skall kunna utgöra ett
tillräckligt kraftigt värn för vårt land i farans stund, manar sålunda, enligt
min mening, särdeles starkt till nyanskaffning snarast möjligt av pansarfartygsmateriel.
Men vid förevarande frågas bedömande måste naturligen den
statsfinansiella ställningen komma att utöva stort inflytande; och anser jag
mig med hänsyn till denna icke kunna tillråda att för närvarande föreslå anvisande
av medel till anskaffning av pansarfartygsmateriel.»

1 nästa punkt begäres det för viss annan materiel något över 3 miljoner kronor.
Departementschefen upplyser — som man tycker med en viss tillfredsställelse
— att denna summa »understiger betydligt vad under vart och ett av
de senare åren beviljats av riksdagen till nyanskaffning av krigsmateriel.» —-I båda dessa yttranden instämde, bland andra, herr Lindman.

Nu påstås det, att det i år icke tagits upp några medel till materielanskaffning.
Jag skall då be att få lämna följande upplysningar. Om man bortser
från flottans ersättningsbyggnad och endast medtager anslag, som avse annan
materielanskaffning, där inbegripet materielförsök, så finner man, att i 1924
års proposition, således en högerregerings proposition, upptogs 7,900,000 kronor.

I 1925 års proposition upptogs 8,900,000 kronor, i 1926 års proposition

12.200,000 kronor, i 1927 års proposition 13.300,000 kronor, i 1928 års proposition
15,700,000 kronor. Det är alltså dubbelt nu, herr Lindman, mot vad som
begärdes i den fjärde huvudtitel, som framlades av herr Tryggers regering år
!924.

Jag har till slut endast att tillägga en upplysning. Man har, som jag sett,
förvånat sig över och i vissa fall gjort sig löjlig över de många i statsförslaget
icke upptagna anslagsäskandena från de militära myndigheternas sida. Jag

Nr 3. 48

Onsdagen, den 18 januari f. m.

Vid remiss av har låtit räkna ut, huru det i detta fall ställer sig, om man gör en jämförelse,
proposition. mellan den nu sittande regeringen och vår senaste högerregering. Jag har då
(Forts.) funnit att i denna förteckning, äro uppräknade 49 stycken framställningar, som
i år lämnats å sido. Försvarsministern år 1924 lämnade å sido 50 framställningar
och var sålunda än värre än jag. Och det var ganska betydelsefulla saker,
som han bortsåg ifrån såsom exempelvis försök med luftvärnsstrålkastare,
vidare radiomateriel, ballongmateriel, komplettering av flygstationer, luftvärnsartilleri
för flottans fartyg och kustfästningarna. Bomber och kulsprutor för
flygplan ville han icke heller ha. Ett anslag till flygmateriel på 12,000,000
kronor ströks fullständigt. En post på gasmasker fann han också överflödig.
Jag tror alltså, att det icke är så mycket sämre nu än förr.

Herr Laurin: Herr talman, mina damer och herrar. Sedan publicerandet
av yttrandet över aktiebolaget Vin- och spritcentralen nu skett, kommer jag
naturligtvis att särskilt ägna mig åt detta yttrande, men jag skall tillåta
mig att säga några ord även i en del andra frågor.

Jag är den förste att erkänna, att denna budget är mycket vacker och mycket
skickligt gjord; men det förefaller mig dock i min ringa ställning, som
om den skulle vara rätt så mycket lagd till rätta för att tjusa oss alla.

Jag vill då först beröra en sak på inkomstsidan. Där är ett mycket stort
belopp uppfört som inkomst, men det är en inkomst som dock ytterst grundar
sig på det svenska lantbrukets betryck. Det är naturligtvis en inkomst,
det kan icke bestridas, men icke en inkomst av glädjande art och kan väl
knappast vara en av de omständigheter, som skulle visa på den lysande
finansiella ställningen.

Jag skall också be att få säga några ord om försvaret. Jag antar att
varje bondeförbundare tänker som jag i denna fråga. När vi på sin tid
framlade vårt förslag i försvarsfrågan, så hette det över allt, att det var
för dyrt och omöjligt. Vi ville emellertid försöka rädda de gamla regementena
och inom rimlig kostnadsram söka göra försvaret så gott som möjligt.
Vårt nuvarande försvar, om vilket väl ingen ändå kan påstå annat, än att
det är desorganiserat och svagt, är ju dyrare, än vad vi kommo till i vårt
förslag. I detta sammanhapg vill jag också göra ett par små frågor. På
många håll ute i landet klagas det över det sätt, varpå försvarsministern
har verkställt förflyttningarna. Det borde ju vara klart att dessa förflyttningar
böra ske med mycken omsorg och mycken varsamhet, då de ju djupt
ingripa i de personers förhållanden, som de beröra. Jag har mig dock bekant
att personer plötsligt kastats från den ena ändan av landet till den andra
med åtnjutande av endast få dagars frist och med stora kostnader för dem.

En annan sak, som slog mig vid genomläsandet av försvarsbudgeten, är
de stora belopp, som utgå till dem, som överflyttas på övergångsstat. Man
har sagt mig och givit mig exempel på att dessa överflyttningar äro högst
egendomliga. Man har vid vissa regementen låtit ungt, dugligt folk komma
på övergångsstat, under det att man låtit sådana personer, som endast
ha några få år kvar, stanna kvar. Det är ju uppenbart, att sådant icke är
förenligt med sparsamhet. Jag förstår mycket väl, att man kan komma
och säga, att man förfarit så för den framtida befordrans skull. Men när
man skrivit ned försvaret så, som man har gjort, kan en sådan välvilja åtminstone
icke imponera på mig.

Ser man på andra saker i försvarsbudgetert upptäcker man lika egendomliga
saker. Jag har exempelvis svårt att förstå, att man, när man på grund
av nedrustningen måste utrangera och försälja en massa hästar, ändock
måste på nytt köpa in hästar. Jag kan ju förstå, att man verkställer inköp
av remonter, ty det är naturligtvis för lantbrukarnas skull, för att de icke

Onsdagen den IS* januari f. in.

4!)

Nr it.

skola bli alldeles utan försäljningsmöjligheter för sina hästar. Jag vill
icke vara så elak att säga att remonterna, sedan försvaret nu är nedskrivet,
icke betyda så särskilt mycket för jordbrukarna. Men när man förfar på
samma sätt, när det gäller de så kallade ackordshästarna — sådana skola
ju också inköpas — tycker jag, att det går för långt. Finnes det då icke
Idand hela den massa hästar, som blivit utrangerade, sådana, som skulle
kunna duga åtminstone till ackordshästar? Jag skall icke trötta längre
med dessa saker, men som en allmän reflexion vill jag säga, att om eu enskild
person vill försöka spara och inskränka sig, gör han väl ändå icke
gärna så, att han säljer ena dagen till underpris och köper igen nästa dag
till överpris. Han utrangerar väl icke goda och nyttiga byggnader ena dagen
för att andra dagen bygga nya.

Jag övergår nu, som jag lovade i början av mitt anförande, till Vin- och
spritcentralen. Ja, herrarna hånle. Det är sorgligt, att man i detta land
skall hånle åt en sak, som har berövat svenska staten och oss allesammans
en massa miljoner kronor. Härav kan jag ju kanske förstå, att de så kallade
brattherrarna fått fortsätta, som de ha gjort. När jag och andra från denna
plats yttrat oss om dessa saker, ha vi mötts av uppenbart hån.

Jag skall emellertid nu icke dra alla dessa saker, som betänkandet i fråga
innehåller, utan skall koncentrera mig på några få belysande exempel. För
några år sen berättade jag en historia om hur ett värde av en krona gav
3,500 kronor i årlig utdelning. Ingen trodde mig kanske då. Kommittén
har dock i dag konstaterat, att vad jag då sade var sant.

Å Grand hotell har, som bekant, skett nybyggnader av mycket omfattande
art. Den, som har läst bolagets styrelseberättelser, vet också, att ställningen
icke är så värst lysande. Jag frågade en gång var pengarna kommo ifrån.
I dag konstaterar kommittén, att varken Vin- och spritcentralen eller dess
dotterbolag ha lämnat dessa pengar. Jag måste fortfarande fråga ■— var
kommo dessa pengar ifrån? Ingen tror val ändå, att de precis ha regnat ner
från himlen. När vi på sin tid i ett öppet brev riktade oss till dåvarande
C. G. Ekman, numera excellensen Ekman, fingo vi på många håll uppbära
mycket hårda ord, för att vi vågade göra någonting sådant. Kanske voro
vi då en smula bryska, men jag tror, att vi nu i någon mån blivit rättfärdigade.
Det enda, som jag icke fullt kan förstå, är, varför icke excellensen
ville medgiva att samtliga bolag blevo undersökta. Kommitténs uppgift har
sålunda varit för begränsad. Endast en mindre del av bolagen hava blivit
undersökta. Hur det står till med den större delen är fortfarande dolt för
oss. Jag undrar, om icke herr Ekman, efter vad som nu har skett, skulle
anse det lämpligt att gå ett steg vidare på undersökningarnas väg. Man
låtsas, att det rör obetydliga saker, men av den utredning, som nu är gjord
framgår att cirka 100-tal miljoner kronor äro bortslösade, och går man
vidare ut i landet, ut till de yttre linjerna, och undersöker alla de egendomliga
bolag, som existera överallt, skulle man finna, det vågar jag påstå,
mina damer och herrar, och jag tror icke, att jag behöver taga tillbaka det,,
att minst 300 miljoner kronor äro bortslösade. Herr Bernström försöker
ta saken kallt, men jag skall genast visa den grund, varpå jag kan stödja
mig. Det är visserligen sant, att herrarna i Vin- och spritcentralen på ett
mycket behändigt och habilt sätt försökt dölja inköpspriserna, men icke dess
mindre torde det icke vara omöjligt att få några utgångspunkter för beräkningarna
av dessa. Det är lätt att se, vad som försålts. Beräknar man
sedan en rimlig förvaltningskostnad på grundvalen av ett eller annat bolags
publicerade siffror rörande förvaltningskostnaderna, tror jag, att också herr
Bernström, om han nu har tid att se igenom beräkningen, skall medgiva
riktigheten av mina uppgifter.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 3. 4

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. in.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

Om jag nu berättar något ur betänkandet, gör jag det icke direkt för att
glädja herrarna. Det finnes en affär, som ni allesammans känna till, nämligen
försäljningen av Carnegies porterbryggeri. Där gjorde man följande
lysande jobberiaffär. Man inköpte bolaget för 13 miljoner kronor. Man
betalade 1 miljon kronor kontant, och utfärdade revers på en miljon. 11 miljoner
kronor lät man Carnegies porterbryggeri själv upplåna mot obligationer.
Man utlånade sedan dessa 11 miljoner kronor till Vin- och spritcentralen,
som därmed betalade aktiernas inköp. Redan den saken är, vill
jag påstå, det mest lysande jobberi, man kan tänka sig. Men saken blir
betydligt värre, när man sedan finner att över 5 miljoner kronor därefter
skrivits av å den affären. De kommitterade ha icke sagt något därom, men
jag kan säga herrarna, att vi veta, varför man gjort på detta sätt. Om förlåten
fick lov att ramla exempelvis för ett visst bolag här i staden, skulle
vi kunna säga mera. Vid ett annat tillfälle publicerade man i de offentliga
redogörelserna, att man avskrivit något mer än 200,000 kronor på en
post. Visst hava undersökningarna visat, att man avskrivit dessa pengar,
men bakom ryggen har man avskrivit 1 miljon kronor före bokslutet. Är
det riktigt att så handskas med statens medel?

De kommitterade ha också fått se mj^cket andra märkvärdiga saker. Om
jag icke misstar mig, äro vissa inventarier upptagna till 48,000 kronor. I själva
verket äro de värda över 3 miljoner kronor. Detta kallar man en dold reserv,
men man har en ännu märkligare dold reserv. Jag skall endast anföra slutsumman
nämligen 14 miljoner kronor. Man måste fråga sig: Vad skall

ett bolag . av Vin- och spritcentralens natur med dolda reserver till?
Sådana reserver kunna vara berättigade för ett privat bolag, som har
att uthärda konkurrens med andra företag i samma bransch. Då kan
det vara berättigat att söka gardera sig och icke precis taga upp inventarierna
eller annat till sista öret. Men beträffande ett monopolbolag av Vinoeh
spritcentralens natur, ett bolag, som har rätt att själv bestämma utförsäljningsprisema
och som, med andra ord, kan göra sig den vinst, det själv
vill, där kan detta aldrig vara berättigat, och man måste stämpla detta förfarande
som ett undanhållande av pengar från staten. Ty Vin- och spritcentralen
och underlydande bolags förtjänster skola ytterst gå till staten, men det tyckes
statens ombudsman i detta fall ha glömt bort.

När man bläddrar vidare i detta betänkande — självfallet har jag endast som
hastigast hunnit att ögna igenom det, och nar det kommer i tryck kunna
herrarna själva konstatera mina uppgifter — finner man, att det på varje sida
formligen vimlar av mer eller mindre omöjliga poster. Man har t. ex. på
Fenixbolaget skrivit av V2 miljon kronor. Om vi få lov att se litet närmare
härpå i annat sammanhang — om det icke döljes för oss — kommer det kanske
att visa sig, att det rör sig om helt andra siffror. Så är det över allt. Den
tablå, som kommittén har uppställt i slutet av betänkandet, visar att avskrivningar
ha skett för något över 86 miljoner kronor. Då äro icke avskrivningarna
å Nya Grand Hotel och Carnegies porterbryggeri medtagna. Tar man
dem med, kommer man upp till ungefär 93 miljoner kronor. Finnes det nu
någon i denna församling, som tycker, att detta är rim och reson, när det
gäller ett bolag av Vin- och spritcentralens natur, ett bolag, som själv, som
sagt, bestämmer utförsäljningspriserna å sina varor. De av herrarna som
möjligen inköpa spritdrycker veta mycket väl att bolaget klått den törstande
allmänheten högst betydligt. Jag frågar ännu en gång: är det rim och reson,
att ett sådant bolag direkt och indirekt skall avskriva 93 miljoner kronor? Jag
måste öppet säga att detta belopp och mer därtill absolut måste ha undandragits
staten. Även om herrarna i dag tycka, att detta icke är något att göra

Onsdagen den IS januari f. in.

Nr SS.

affär av, vill jag, sedan saken nu blivit offentlig, säga, att åtminstone framtiden
torde komma att döma annorlunda i denna sak. Jag kan ju icke precisera
domslutet, men jag tror doek, att det ligger ganska nära till hands att säga, att
detta är den mest storartade humbug, som Sveriges land har skådat.

Dessa belopp inverka även praktiskt på våra skattesedlar. Om vi haft dessa
93 eller 94 miljoner kronor, som nu bevisligen äro bortslösade, och alla de andra
belopp, som kunna komma till, hade mycket ställt sig annorlunda. Herr Bernström
skall icke tro, att vi icke känna till hur det går till i den här affären.
Här bygges i landet för statens medel det ena palatset efter det andra utan
kontroll endast efter mer eller mindre formell tillåtelse, men sådant strider dock
åtminstone emot den anda på vilken Vin- och spritcentralen och sprithandeln
överhuvud är grundad. Vid detta bolags bildande hette det, att man skulle
undanrödja det enskilda vinstintresset. Det skulle emellertid vara bra roligt,
mina damer och herrar, att veta hur många enskilda personer som härav dragit
sina stora inkomster. Även här således den mest renodlade humbug. Man
vill befrämja nykterheten! Man vill tillvarataga statens intressen! Ja, .det
gör man offentligen, utåt. Och så stoppar man pengar i en del fickor, kanske
inte i egna men i alla fall i mycket konstiga fickor.

Jag måste rikta en vördsam vädjan till hans excellens statsministern. Jag
förstår mycket väl, att när jag själv och andra kommo fram med dessa saker
i början, de skulle te sig orimliga. Jag sade vid det tillfället: ljuger jag och
de andra, som stå på vår sida i detta fall, så lägg papperen på bordet. Är det
så att vi ljugit, så kunna vi inte stå här och prata längre, utan då äro vi borta.
Nu ser hans excellens, att vi dock hade rätt. Det är ju möjligt, att vi misstagit
oss i en och annan sak. Men det är ju inte så gott, när man inte får
tillgång till papperen utan endast skall leta sig fram. Jag vill dock säga, att
så galet som denna undersökning visat att det är, trodde inte ens jag att det var.
Jag vill således rikta en vördsam vädjan till hans excellens statsministern: är
det verkligen inte skäl, att vi få se även de andra sakerna? Jag menar icke
blott dem här i Stockholm utan även dem i landsorten. Ty mig åtminstone
förefaller det orimligt, att man skall kunna på sätt som skett bygga här och
där, kunna driva rörelse här och där. Och observera, mina herrar, att det inte
alls är säkert, att man endast lagt ned pengar i sådana företag, som ha med
denna rörelse att skaffa. Jag vill erinra om Astra, som man förlorat några
miljoner på. Jag vill erinra om att man tecknat pengar i Aerotransport och
elektriska föreningar, naturligtvis beroende på att personerna i dessa företag
haft inflytande. Det torde väl ändå vara skäl att en gång för alla stoppa denna
trafik. Med tillfredsställelse ser jag, att ett enligt min mening mycket gott
förslag är framlagt för att förbättra denna sak i framtiden. Men även där
är något att iakttaga. Jag skall närmare yttra mig därom, när vi komma till
den frågan, men redan nu vill jag säga detta: det är gott och väl, om de andra
bolagen avkopplas från Vin- och spritcentralen, men enligt min mening bör
det också ses till, att inte de andra bolagen i sina gömmor ha några otillåtna
tillgångar. Ty allt vad dessa bolag ha, är i själva verket statens.

Till slut, herr talman, mina damer och herrar, vill jag endast säga ytterligare
ett par ord. Om staten fått vad staten tillkommer av dessa medel, så
hade denna regering icke behövt komma med denna jämförelsevis obetydliga
skattesänkning, utan skatterna skulle då kunnat göras betydligt lindrigare.
Det är självklart, att vi bondeförbundare och andra med oss likställda ha en
klar fordran på att skatterna nedsättas så mycket som möjligt. Och jag antar,
att även övriga medborgargrupper, åtminstone de produktivt arbetande, snart
komma att allt mer och mer fordra, att vi inte skola behöva betala högre
skatter, än förhållanden oundgängligen påfordra. Fastän man nu fortfarande

Vid remiss au
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr 3. 52

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

mött oss med hån i fråga om Vin- och spritcentralen, hoppas jag, herr talman,
att den dag skall komma, då var och en söker göra sitt bästa för att vad som
tillkommer staten, skall staten också ha.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan
dessvärre inte syssla med några så intressanta och stimulerande ämnen som den
föregående talaren gjorde, med vin och sprit. Jag har för avsikt att beröra en
sak, som har blivit behandlad redan förut i denna debatt men mera en passant.
Jag anser, att förhållandena äro sådana, att skäl finnas att ägna saken något
utförligare uppmärksamhet. Jag skall emellertid icke bli långrandig, varför
de ärade kammarledamöterna inte behöva bli oroliga.

Det var med ett särskilt stort intresse jag tog del av en post i femte huvudtiteln,
den som rör begäran om anslag till arbetslöshetens lindrande. På denna
punkt fann jag, att regeringen hade begärt 3 miljoner kronor. Jag hade
väntat, att där skulle ha äskats betydligt mycket mera; detta inte på grund av,
att jag hade någon förhoppning om att regeringen skulle ha lagt sig till med
någon större omsorg om de arbetslösa än vad regeringen förut har ådagalagt,
utan jag trodde, att regeringen behövde mera pengar till den alldeles säregna
subventionspolitik, regeringen på sistone slagit in på.

Den 16 december i fjol bemyndigade Kungl. Maj:t arbetslöshetskommissionen
att sluta kontrakt med det bolag, som skulle bygga Ulricehamn—Jönköpings
järnväg, samt att för denna järnvägs räkning utföra arbeten för 3.2 miljoner
kronor. Likviden skulle erläggas på det sättet, att arbetslöshetskommissionen
skulle få teckna aktier i bolaget för 1 1/2 miljon kronor och i övrigt
taga inteckningar i banan. Nu finns det vissa regler för statens understöd
åt enskildas kapitalökning. Om regeringen vill ha ändringar i villkoren
beträffande sådan subvention, har den att gå till riksdagen. För subvention
av järnvägar finns det ett par lånefonder. För erhållande av hjälp från dessa
fonder gäller den praxis, att järnvägen skall fylla vissa bestämda villkor. Om
den inte kan göra det, får den ingenting. Det har ofta nog hänt, att den, även
om den fyllt villkoren, ändå icke kunnat få någon statshjälp. Riksdagen har
nämligen två särskilda gånger uttryckligen anbefallt regeringarna att ådagalägga
mycket stor återhållsamhet i fortsättningen vid beviljande av lån åt
nya järnvägsföretag. Man har funnit, att de gamla järnvägarna gå allt sämre.
De kunna icke betala sina skulder, och man anser icke, att det är mycket
troligt, att i fortsättningen nya järnvägar i allmänhet skola bära sig. Denna
järnväg har nu i likhet med några andra sökt få hjälp från statens sida. Den
har emellertid icke kunnat uppfylla villkoren. Intresset för banan i de orter,
den skall gå igenom, är icke så stort, att man kunnat få ihop den aktiesumma
som anses erforderlig. Nu kunde man tycka, att regeringen bort avvisa
anspråken från denna bana, liksom den gjort beträffande åtminstone en annan
bana, ungefär samtidigt, en bana som inom parentes sagt hade på ett bättre
sätt fyllt villkoren för statslån än vad Ulricehamn—Jönköpings järnväg gjort.
Man har i stället sökt gå en annan väg för att hjälpa denna sistnämnda bana.
Jag förstår icke av vilka skäl densamma åtnjöt regeringens bevågenhet. Jag
har visserligen min uppfattning om den saken, men denna skall jag icke här
uttala. Man tog och engagerade arbetslöshetskommissionen, som skulle få
uppträda i en alldeles ny egenskap, nämligen som finansiär. Jag anser, att
detta är en betänklig politik och det ur flera synpunkter. Man kan säga, att
det redan är betänkligt att göra vad man brukar nämna ordinarie arbeten till
nödhjälpsarbeten. Det väsentliga i detta sammanhang är dock, att man alldeles
åsidosatt de nationalekonomiska synpunkter, som man borde hava anlagt
vid bedömandet av denna sak. Jag anser, att företaget ur nationalekonomiska
synpunkter är äventyrligt. Jag tror icke det är för starkt att säga, att före -

Onsdagen den 18 januari f. in.

53 Nr a.

lagets räntabilitet är mer än tvivelaktig. Vidare har järnvägsstyrelsen alldeles
särskilt avstyrkt en hjälp åt denna bana och framhållit bland mycket
annat, att om den banan bygges statens järnvägar sannolikt komma att förlora
ungefär 300,000 kronor per år i trafikinkomster. Det är ett betänkligt sätt
att tillgodose statsintresset att alldeles åsidosätta en sådan mycket bärande invändning
mot subvention. Statskontoret, som man ju brukar taga mycket stor
hänsyn till, har också avgjort avstyrkt hjälp åt denna bana. I arbetslöshetskommissionen,
som man väl tänker åberopa sig på som stöd, hava två ledamöter
tillstyrkt. Två av ledamöterna ha bestämt avstyrkt den väg på vilken regeringen
slog in. Det var bara fyra av kommissionens ledamöter som deltogo
i ärendets behandling. Det är sålunda bara halva kommissionen regeringen
kan stödja sig på.

Nu skulle det kunna inträffa, att detta arbete kunde komma att avbrytas.
Det kan ju tänkas, att arbetslösheten försvinner, åtminstone så pass mycket,
att man icke kan få tillräcklig arbetskraft från det nu anlitade hållet för denna
banas byggande. Man har nog tänkt på det. Då kan bolaget icke fullgöra
de förpliktelser bolaget skulle ha att med ordinarie arbetsmarknadens priser
fullgöra arbetet. Det är man på det klara med men säger i ett utlåtande på
ungefär följande sätt: Då blir det alltid någon utväg; då får man taga upp
saken igen och se till vad man kan göra. ■— Sannolikt är att i så fall komma
nya anspråk på statens medverkan. Man kan åtminstone befara det. Jag vill
då fråga: Om det nu kommer andra järnvägsföretag, som hava koncession och
som på bättre sätt än denna bana uppfyllt villkoren för hjälp från staten, samt
om därtill kommer, att dessa företag sannolikt komma att bli mera räntabla än
denna bana, eller om dessa företag redan hava sökt hjälp men ännu icke fått
den och därför nu återkomma med begäran om hjälp på det sätt, varpå regeringen
nu tänker hjälpa den ifrågavarande banan — om så sker, så frågar jag:
hur skall regeringen då ställa sig? Skall den säga nej, eller skall den gå vidare
på den betänkliga väg, på vilken den har slagit in?

I villkoren för statens subvention av nya järnvägar är det alldeles särskilt
fastslaget, att det skall tagas stark hänsyn till de nationalekonomiska synpunkterna.
Man skall icke hjälpa fram nya järnvägar, om det icke är sannolikt,
att de kunna bli bärkraftiga eller kunna fylla ett alldeles oundgängligt
behov. Jag vågar säga, att den föreskriften har regeringen icke tagit någon
hänsyn till. Regeringen har, såsom också i förbigående påpekats i denna debatt,
åsidosatt den vilja, som riksdagen två gånger på ett alldeles särskilt sätt uttalat
beträffande subvention av järnvägar. Jag vågar använda ett så pass
starkt ord att jag säger, att regeringen i denna sak handlat ganska lättsinnigt.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§4.

Avgå vos följande motioner nämligen av:

herr Hallen m. fl., nr 46, angående kyrkomötets lagstiftningsrätt m. m.;

herr Johansson i Edsbyn, nr 47, angående effektivare kontroll och revision
av kommunernas räkenskaper och förvaltning;

herr Borggren, nr 48, om höjning av det i statsverkspropositionen begärda
anslaget till Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Barkåkra;

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

herr Borggren fn. fl., nr 49, om höjning av det i statsverkspropositionen begärda
anslaget till Föreningen för vård av skrofulösa barn vid havsknranstalt;

^ef.rar Hallén och Ros, nr 50, angaende stipendier åt behövande elever vid
Folkliga musikskolan;

herr Hallén, nr 51, om anslag till Folkliga musikskolan i Arvika;

herr Lovén, nr 52, om utökning och omorganisation av Vaxholms kustartilleriregementes
musikkår;

herrar Danielsson och Gustafson i Kasenberg, nr 53, om anslag till byggande
av enkla bygdevägar;

herr Mårtenson, nr 54, angaende rullfönngsexpeditionernas förläggning;

herr Mogard m. fl., nr 55, om understöd åt behövande elever vid vissa anstalter
för yrkesundervisning;

herr Rydén, nr 56, om tillfällig löneförbättring för lärare vid folk- och småskolor
samt högre folkskolor;

fröken Wellin, nr 57, om höjning av anslaget till rasbiologiska institutet i
Uppsala;

herr Jeppsson m. fl., nr 58, om viss ändring i förordningen om fördelningen
av automobilskattemedel;

herr Johanson i Hallagården m. fl., nr 59, angående viss ändring i förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;

herrar Ilallén och Lindley, nr 60, om pension eller årligt understöd åt polismannen
Jonas Andersson Stertman;

herr Mårtenson, nr 61, om pension åt förre fältmusikanten Otto Julius
Blomdahl ;

hem Lindley, nr 62, om ärligt understöd åt förre distinktionskorpralen Lars
Olsson Thor;

hem Johansson i Kälkebo, nr 63, om årligt understöd åt förre soldaten Salomon
(Falk) Löfström;

herr Fast m. fl., nr 64, om årligt understöd åt förre sergeanten Johan Emil
Rosén;

. hem Jonsson i Risinge, nr 65, i fråga om viss ändring i lagen angående vad
till fast egendom är att hänföra;

herrar Heiding och Olsson i Golvvasta, nr 66, angående viss ändring i ecklesiastik
boställsordning;

herr Hallén, nr 67, om viss ändring i gällande föreskrift angående kungörande
i kyrka av lysning m. m.;

herr Lovén, nr 68, angående lagstadgad rätt för yrkesmusiker att åtnjuta
vissa fridagar;

herr Carlson i Mölndal, nr 69, om ändrad lydelse av 19 § lagen om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; herrar

Jansson i Falun och Törnkvist i Bjuv, nr 70, om visst tillägg till 7 §
lagen om allmän pensionsförsäkring;

herr Bengtsson i Norup, nr 71, om viss ändring i 90 § lagen om fattigvården;

herrar Brännström och Lövgren i Nyborg, nr 72, om nyodlingsbidrag utan
aterbetalningsskyldighet åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter å
kronoparker i Norrland och Dalarna;

Onsdagen den 18 januari f. in.

Nr 3.

herr Isacsson m. fl., nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 2,
med fiirslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1890 om rätt
till fiske m. m.;

herr Brännberg m. fl., nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 2,
med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 189G om rätt
till fiske m. m.;

herr Olsson i Blädinge m. fl., nr 75, om höjning av det i statsverkspropositionen
begärda anslaget till skogsvårdens befrämjande;

herr Olsson i Golvvasta m. fl., nr 76, om anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag;
och

nr 77, om anslag till skogsvårdens befrämjande;

herr Lindmark m. fl., nr 78, om anslag för bidrag till anläggning av odlingsvägar
i Norrland, Dalarna och Värmland;

herr Johansson i Arkösund m. fl., nr 79, angående försäljning av en lägenhet
från kronoegendomen 37/s mantal Skenas kungsgård nr 1 i östra Husby socken
av Östergötlands län;

herrar Hallén och Strindlund, nr 80, angående ändring i gällande föreskrift
om grunderna för pålysning av husförhör eller förskrivning;

fröken Wellin, nr 81, angående Islands upptagande i den nordiska postunionen
;

herr Carlson i Mölndal m. fl., nr 82, angaende utredning om i landet befintliga
tillgångar av för brytning och bearbetning lämplig granit m. m.;

herrar Brännberg och Mårtenson, nr 83, angaende sättet för och tillsynen
över brytningen av granit å kronan tillhöriga berg; samt

herrar Jönsson i Revinge och Jeppsson, nr 84, angående viss ändring i gällande
bestämmelser för inträde vid tandläkareinstitutet samt för avläggande av
examen därstädes.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.36 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Onsdagen den 18 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr statsrådet Lyberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 13, med förslag till förordning om fortsatt tillfällig höjning av beloppen
lör den i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper stadgade stämpelavgiften;
i noo me<^ förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid
1928 ars taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av
inkomst m. m.; och

.nr 1 me(f förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift
i vissa tall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

VimtsmrksaV Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts proposition,
propositionen. nr angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas; och
(Forts.) lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

oHerr Olsson i Kullenbergstorp, som anförde: Herr talman! Då det fallit
på min lott att öppna eftermiddagens debatt på remissens stora dag, kan det
vara frestande att en liten smula granska de yttranden, som fällts i kammaren
under förmiddagen. Jag skall dock icke upptaga tiden synnerligen mycket
med detsamma, men det är på ett par tre punkter, som jag skall i största
korthet vidröra förmiddagens debatt.

Herr Lindman hade i sitt anförande ett särskilt uttalande om tvenne av
fjolårets lagförslag, nämligen om skollagen och om kommunalskattelagen.
Det var det egendomliga med honom i ty fall, att han tyckte, att det ena
lagförslaget behandlats för fort, och det andra, tyckte han, borde man ha
forcerat av alla krafter, för att det skulle ha behandlats mycket fortare. Ja,
det är val beroende pa nagot, som är gemensamt för honom som andra, eller
att det vi tycka om, tycka vi icke kan komma fort nog, men det vi icke tycka
om, tycka vi kommer allt för fort.

Jag skall gärna instämma i vad herr Lindman yttrade, att förslag böra
vara grundligt och allsidigt utredda, innan de framläggas här i riksdagen till
avgörande, och i vad mån det möjligen brister i skolförslaget så vill jag visst
icke skylla på att det är försvarligt, därför att det ha vi gjort så många
gånger förut. Jag var t. ex. med om att antaga 1920 års provisorium i kom -

Onsdagen (lön 18 januari o. in.

57 Nr 8.

munalskattelagen, som det icke 1''anns någon utredning alls under, och det
visade sig, att året efter fick det göras om på många punkter.

Jag tycker beträffande skollorslaget, att det icke var så märkvärdiga saker,
som herr Lindman drog fram och som enligt hans mening tarvade stort
hänsynstagande och kanske jämkningar. Och jag undrar, om den majoritet i
kammaren, som gick med på skolförslaget, är så omöjlig, om det gäller att
jämka och ändra och bättra det som eventuellt brister.

Men jag antar, att herr Lindman ansåg, att koinmunalskatteförslaget hade
fått en utomordentligt grundlig utredning. Jag erkänner, att vad tiden angår,
hade den varit lång, och att mångt och mycket hade förekommit, men jag
står inte för det påståendet, att det hade aldrig någonsin gjorts någon utredning
med hänsyn till jordbrukets kommunala beskattning. Man hade tagit
upp det som skulle gå på kommunerna och hur överhuvud taget sakerna
skulle kunna arrangeras kommunvis, men beträffande jordbruket i och för
sig ser det ut, som om det vore en tyst överenskommelse, att hela den utredningen
skola vi icke röra vid. Ja, där brister det i utredningen. Men
icke nog med den bristande utredningen, utan det var även för den uppenbarligen
felaktiga läggningen, som åtminstone jag ställde mig i opposition
mot det förslag som framlades, i vad det gällde jordbruket, och jag har icke
blivit övertygad av vad som hänt, sedan riksdagens andra kammare gick in
för avslag, att jag i sak haft orätt i mina påståenden. Men om herr Lindman
bevisar, att jag haft det, så hör jag icke till de omöjliga, utan jag både
ger och tar skäl. Och någon vågmästare- eller övervågmästarebefattning skall
jag icke sysselsätta mig med, utan jag överlåter till herrar politiker av yrket
att sköta den saken.

Herr Hansson i Stockholm uttalade en mening, som jag vill så hjärtligt
gärna instämma i och synnerligen starkt understryka. Han sade nämligen,
att det icke borde vara oöverensstämmelse mellan ord och gärningar. Ja,
vill verkligen herr Hansson tillämpa det för sin egen parlamentariska verksamhet
och jag förmodar även i den ställning, han intar såsom chef för sitt
parti, så tror jag, att vi indirekt på det sättet skulle komma ett gott stycke
här i andra kammaren på den vägen, att man kunde säga, att ord och gärningar
verkligen överensstämma. Det är sorgligt, tycker jag, men jag kan
åtminstone icke medgiva, att vi äro komna till den punkten i stort sett. Jag
har tyvärr så många gånger sett, att gärningarna icke alls ha svarat mot orden.
Ja, jag har sett mer än en gång, hurusom gärningarna varit alldeles
motsatta mot orden, och kanske det i någon män har bidragit till det man och
man emellan såsom ett slagord så mycket brukade uttrycket parlamentsledan.
Det är rätt många blajnd vårt folk, som även observerat därute, att
ord och gärningar icke stämma överens, och det är nog en mycket svår och
betänklig sak, ty det skyles icke med advokatyr och vackra ord, utan det
är nog gärningarna, som man har att bedöma. Därför gladde det mig
mycket, när detta uttalande fälldes från det hållet, och jag hoppas, att i framtiden
det uttalandet måtte bära riklig och god frukt för det politiska livet i
vårt land.

Hans excellens herr statsministern hade ett uttalande, som jag är oändligt
mycket tacksam för, då han, så vitt jag förstod honom rätt, uttalade sig för
att bestämmelserna om utförselbevisen borde förlängas såsom ett provisorium
i några år framåt. Det ha också ämbetsverken ansett, och även handelskamrarne
ha numera gått på den bogen. Det är icke underligt, att jag känner
mig tillfredsställd med detta uttalande från hans excellens herr statsministern,
då knappast någon i denna kammare har så mycket arbetat för att utförselbevisinstitutet
borde försökas i vårt land som jag, och åtminstone det
första året, som vi haft bestämmelserna därom i kraft, ha de visat ett utom -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

^Statsverks- ** ordentligt gynnsamt resultat. ^ Jag skall icke gå in på betraktelser däröver,
propositionen. hans excellens i denna fråga intagit en annan ställning nu emot för ett
(Fortsd Par år sedan. Jag gläder mig över den, som sig omvänder och bättrar, och
jag vill tillägga, att jag icke vill se några dåliga motiv däri. Tvärtom är
enligt min mening erfarenheten den bästa läromästaren för alla, det må
gälla en man i ledet eller högt uppsatta, och den som tar vara på och böjer
sig för vad erfarenheten ger för utslag, den är prisvärd.

Ja, här har vidrörts vad man kallar den automatiska stegringen i budgeten,
att statsutgifterna automatiskt stegras, och det har varit mycket förtjänstfullt
av regeringen, att den har framlagt sin syn på saken i årets statsverksproposition.
Naturligtvis, om man ser framåt en tid, så är det där som på
andra^ områden, att man ser endels och profeterar endels, men det finnes redan
så mycket saker, som absolut verka stegrande, så att det kan man icke
rimligen komma ifrån. Det var för fyra år sedan, som den då sittande regeringen
observerade dessa stegringar och tyckte, att den borde göra vad den
kunde för att motverka dem, men det skedde på ett sätt. som jag såsom ledamot
i statsutskottet icke ansåg vara så önskvärt. Det föreslogs den gången,
att man skulle övervälta en del utgifter från staten på landstingen. Det
fann jag icke vara det rätta sättet att försöka en begränsning av statsutgifterna.
Ty säkerligen verkar det en smula mer utjämnande, om staten står
för utgifterna, än om de olika landstingen skola göra det, och för en del uppgifter
äro landstingen föga lämpade. Trots att man moderniserat dem med
förvaltningsutskott, har man dock där icke samma möjligheter, som staten
har. Jag kunde icke gå med på förslaget, och statsutskottet var av samma
mening, och därför kom den begränsning av statsutgifterna, som då avsågs,
att stanna i stöpet.

Nu har genom de utredningar, som årets statsverksproposition innehåller,
det särskilt visats, att det är den nuvarande femte huvudtiteln, som är den,
som kommer att taga det mesta och som har tagit det mesta hittillsdags.
Det var år 1919, då vi diskuterade ett stort förslag på det sociala området,
som jag tillät mig det yttrandet, att när det oundvikliga ekonomiska bakslaget
kommer -— det hade vi icke nått då — då skola vi vara glada, om vi kunna
upprätthålla de sociala saker, som vi redan ha bestämt oss för och engagerat
oss i. Jag tror icke, att det går an att lassa på flera stora saker på detta
område, förrän vi få se, om vi ekonomiskt kunna fullfölja det som vi redan ha
påtagit oss. Ty det är naturligtvis mycket värre, om man skall retirera från
ståndpunkter, som man intagit i den sociala frågan, sedan man åtskilliga år
har inriktat sig för att staten ger ut så och så mycket på detta område. Då
vore det_ betänkligt, om man skulle behöva gå tillbaka, just som man ville
inrikta sig på att vidtaga några nya åtgärder på det sociala området.

Jag tror, att den utredning, som årets budget innehåller, visar, att jag icke
for så vill den gången, och jag står ännu för samma mening. Jag tror, att
det är alla skäl i att se till, att vi kunna upprätthålla det vi redan gått inför
och upprätthålla det så, att det blir konsekvens och att de brister, som
finnas i de sociala företag vi ha, bliva avhjälpta och ojämnheter och dylikt
jämnas ut, innan vi inlåta oss på något nytt stort och omfattande socialt
företag.

Det är en egenhet med de sociala frågorna och de ekonomiska konsekvenser
för staten^ som de hava i oundvikligt släptåg med sig. Beträffande nästan
alla andra frågor kan man göra en begränsning, man kan så att säga svepa
in dem. Men på det sociala området kan det utveckla sig på både bredden
och djupet i oändlighet. Det ser ut, som om det vore ett såll, i vilket man
kan kasta så mycket man vill, jä där man kan slå bort hela årets budget.

Herr Hansson i Stockholm klandrade så bittert, att man icke nu, när 1927

Onsdagen den 18 januari e. in.

Nr 3.

5!)

års statsinkomster visat ett så oberäknat överskott, kastat in det hela i den
sociala verksamheten. Ja, jag vill säga den ärade talaren, att om man ser
litet grand på de ekonomiska problemen, så är det ju ändå så, att det är arbetet,
produktionen, som icke blott skall bära vad den själv behöver, utan
den skall bära allt på det sociala fältet. Det är nog skäl i att dä tänka sig
för mer än en gång, innan vi alldeles förbehållslöst i detta land gå, in för
att staten skall taga vara på individen i alla hänseenden, från vaggan till
graven, och att individen icke behöver mer än säga, att staten skall draga
försorg om mig och se till, att jag har det så bra och bekvämt som andra
och blir i mina ekonomiska förhållanden jämnställd med andra.

Jag kunde ej finna annat, än att detta var herr Hanssons innersta mening,
och var det hans mening, så tror jag, att jag som bondeförbundare ej alls kan
följa honom på den stråten. Ty det är tydligt, att det är viljan hos individen att
göra det bästa han själv kan som staten ändå till sist skall vila på. Och slappas
den känslan hos individen, så att han blir liknöjd och stora massor av vårt folk
bli liknöjda för den saken, ser jag sannerligen ingen möjlighet för staten att
upprätthålla sina institutioner och ännu mindre upprätthålla sin sociala verksamhet.
Jag tror därför, åtminstone från den synpunkt, ur vilken jag ser
dessa frågor, att när vi nu tydligt se, att på den 5:te huvudtiteln, i vad det rör
sociala ärenden, stegringen i framtiden kommer att bli kolossal, så bör det
mana oss att något reflektera över, att vi ej ge oss så långt ut på djupet i
dessa frågor, att vi behöva retirera från vår ståndpunkt i de frågor på det
sociala fältet, som vi anse oss redan ha löst.

Det är en sak, med vilken jag långt före detta har uttalat min stora tillfredsställelse,
och det är, att staten har gentemot kommunerna intagit en
mera restriktiv ställning, då kommunerna vilja upptaga lån. Min avlidne
vän Thorsson var den förste, vilken bröt det där systemet med amorteringslån
på 40 år. Det är en mycket lätt och bekväm sak för dem, som icke ekonomiskt
vilja stå för vad de själva beslutat, om man kan slunga det hela bort på ett
amorteringslån. Det är ju naturligt, att sådant kan förekomma, som verkligen
berättigar till lån på rätt lång tid, men säkert är, att det vore av behovet påkallat,
att en begränsning gjordes. Och som jag ser den nu sittande regeringen
vara inne på samma väg, skall jag be att få uttala min stora tillfredsställelse
däröver. Jag hoppas då, att vi kunna undgå det som hänt åtskilliga
kommuner i Norge, nämligen att de blivit satta under direkt statsförmynderskap.

Men det är ett annat område, där jag tyckt mig märka, att lånetendensen
har skjutit upp oerhört starkt på senare tid, och det är i fråga om våra vägstyrelser.
Nu är det ju ett kappande, åtminstone i södra Sverige, mellan vägstyrelserna,
om vilken som skall ha sina vägar finast och bäst och präktigast
och vara nummer ett. Därom är ju intet annat än gott att säga, och visst vill
jag, att vägarna skola skötas bra. Men jag har sett, att det går på det sättet,
att en vägstyrelse upptar ett lån på 1j2 miljon det ena året och en annan vägstyrelse
samma år ett lån på 1 miljon kronor, och så oupphörligen över hela
linjen. Då nu vägstyrelserna höra till samma kategori som de kommunala institutionerna,
så att de ha beskattningsrätt på medborgarna, så är det verkligen
beklagligt, att de icke ha någon skyldighet att rätta sig efter dessa.
Få de blott majoritet på en vägstämma, så är allt väl beställt, och då ta de
utan vidare upp lån. Och är man inom vägdistriktet litet rädd, så komma ju
de här vägstyrelserna och vägingenjörerna och vägkonsulenterna och säga, att
man får se saken i stort, och framhålla för dem, som skola betala, att om
man får det gjort på detta sätt med beständig vägbeläggning, så sjunker underhållskostnaden
oerhört mycket, så att det blir en briljant affär. Nå ja,
om man vet, hur kort sträcka en miljon räcker till för, när det gäller beständig

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

beläggning av vägar, är det klart och tydligt, att även om en del vägar bli
belagda och man för ändamålet lägger upp ett lån på 5 miljoner kronor, så
finnes det ändå en massa vägar, som ha oerhört stor trafik och där krav
efteråt kommer att resas på deras beläggning. Om man då håller på med
detta system med 15-åriga lån, så står man om 10 år i den ställningen, att
man icke längre har medel att förbättra några vägar, ty då går allt till
amortering och förräntning av lånet.

o Det skulle därför vara av utomordentligt stort gagn, om regeringen ville,
låt vara indirekt, söka verka därhän, att staten ser till, att då rena statsbidrag
lämnas till väganläggningar, man icke går med på annat än att vägdistrikten
högst få låna på 5 år. Det kan ju vara så, att när en vägsträcka skall beläggas,
det icke lämpar sig att göra det endast delvis, utan att man måste belägga
den i sin helhet. Men om man har möjlighet att upptaga lån på 5 år,
så anser jag det tillräckligt på detta område. Ty då få de män, som beslutat
de stora utgifterna, även vara med om att betala, och det är en förunderligt
god regulator detta, om jag skall betala det jag beslutat. Det verkar uppfostrande
på alla, att så sker, och jag tror icke, att det är omöjligt för regeringen,
om den vill, att arbeta i den riktningen, att vi komma in på en dylik
bog.

Det är ännu en sak att lägga märke till i detta sammanhang, och det är, att
ännu är icke det sista ordet sagt, ifråga om uppfinningar på detta område.
Man kan tänka sig, att man kan få uppleva, att det uppfinnes något som kan
användas till ständig vägbeläggning och som ej blir så dyrt som med nuvarande
möjligheter. Men har man en gång gjort de stora skulderna, har man
sedan ej medel att använda sig av en dylik uppfinning. Det är solklart, att
frågan är av^ stor ekonomisk betydelse, och då man nu söker beskära skuldsättningen
från statens sida och även från landstingens och kommunernas, så
tycker jag, att det^är tråkigt, om detta hål skall stå alldeles Öppet. Ty det
blir samma sak. Vi få betala ändå, och det blir i stort sett samma personer,
som få betala skatt i det ena som i det andra fallet. Det är endast den
skillnaden, att fördelningen blir något olika.

Vid detta, tillfälle skall jag ej närmare gå in på frågan om vägarna. Vi
återkomma ju dit senare och få tillfälle att resonera om den saken. Men säkert
är, att den kommer att medföra ekonomisk tyngd för de väghållningsskyldiga.
i många år annu. Det kan man ju vara säker på. Och oaktat det
väghållningsdistrikt jag tillhör icke är det allra värst betungade, så utgår
dock där eu vägskatt för jordbrukarna med 6 gånger bevillningskronan, och
det är ju litet, allvarligt. Man kan ej taga riktigt lätt på en sådan sak. Nu
är det väl möjligt, att det kan ändra sig en liten smula till nästa år. Det är
betecknande, att man från de intressegruppers sida, som förut endast velat
driva på denna kostnadsökning, nu ställer sig ytterst betänksam mot att rusa
fram, som man nu gör på detta område, vilket oundvikligen medför skuldsättning.

Det är så, att vi därnere i Skåne tyckas vara särskilt utsatta för otur och
olycka. Det där enstaka mul- och klövsjukefallet vid Ringsjön var ju alldeles
nogför alla dem, som sökte få skånska jordbruksprodukter omöjliggjorda
utom Skånes gränser i det övriga Sverige. För dem kom det där mulsjukefallet,
som om det hade varit beställt. Det är tråkigt, att ett sådant oförklarligt
och sporadiskt fall kan inträffa. Ingen kan ge en förklaring, varifrån
det kom. Det inträffade ej på det område, där mul- och klövsjukan
hade härjat värst. Nu har man ju stor förskräckelse för de skånska
jordbruksprodukterna i den övriga delen av Sverige, och har man ej
så stor förskräckelse, så låtsar man det åtminstone, för den där muloch
klövsjukan. Nu kan man säga, att ett enda ströfall av en sjuk -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr :i.

dom kan viil icke vara bevisande för alt (själva epizootien ännu g;iir. Vidav
Men det tycker jas ändå är påfallande, att våra spärrningsförhållanden ^^Ternen.
iiro så skarpa, helst jag knappt tror, att om ett mulsjukefall skulle inträffa i (port8.)
Östersjöprovinserna, man därför skulle spärra importen till Sverige. Sannolikt
finge ingen svensk myndighet reda på det, och vi veta ju inte, om nagot
sådant inträffat där. Men det är så, att den där stämningen är tämligen
allmän i Skåne, att vi äro mycket starkare avspärrade från Sverige än vilket
annat land som helst under jämförliga omständigheter.

Nu är det ett faktum, att på världsmarknaden ha de förädlade jordbruksprodukterna
fallit i pris nästan till förlustgränsen. Det iir icke långt dit, och
det är klart, att man då tycker, att det iir hårt, om kanske det där mulsjukefallet
skall hålla oss spärrade ett halvt år och avstängda från den andra
delen av landet. Nu ha vi en jämförelsevis ung jordbruksminister. Jag hoppas,
att han icke är fullt så rädd som medicinalstyrelsen och åtskilliga andra
varit förut. Kanske han kan taga en smula mod till sig och göra ett försök
för att se, om vi skåningar äro så farliga, som de andra ansett oss vara. Naturligtvis
är det långt ifrån min mening, att vi skola utsätta Sveriges djurägare
för risken att få in den mycket tråkiga sjukdomen. Ty det är en tråkig
sjukdom för de tråkiga följders skull, som den för med sig. Men när vi nu så
länge varit totalt skilda från det övriga Sverige — naturligtvis icke i skattehänseende
men i produktionshänseende och dithörande förhållanden — skulle
jag vilja rikta en vädjan till jordbruksministern, att vår isolering från landet
i övrigt icke måtte utsträckas alldeles i det oändliga.

Ja, om jag skulle yttra ett ord om budgeten från den synpunkt, ur vilken
jag ser den, så skulle det för det första vara, att det alltid är en tillfredsställelse,
när ett år visar sig bättre, än man trott om det året. Och i inkomsthänseende
har år 1927 varit för den svenska statskassan ett lysande år. Men är det
överhuvud taget utsikter till att det kommer att fortsätta lika bra? Ja, jag
tycker, att rätt mycket tyder på, att det ej är utsikter för, att så kommer att
ske. Vi ha nog alla reda på, även icke jordbrukare, att vi fått en utomordentligt
usel skörd. Vi trodde ända intill tiden för skörden icke, att den var så
dålig, som den verkligen var. Och man förstår verkan därav, när det är så
många människor, som skola leva av denna produktion, och som nu få sin
köpkraft nedsatt. Och hur blir det i industrien? Jag hoppas, att strejkerna
där icke komma att vara för länge, men det kan bli påfrestande nog. Jag
tycker därför, att tecknen tyda på att 1928 knappast blir för staten ett så
gynnsamt år som fjolåret.

Man bör tänka på detta, när man går att granska de utgifter, som föreslås,
och även tänka något på framtiden. Vi få icke glömma sparsamhetens dygd
även under en tillfälligt gynnsam konjunktur.

Nu har ju regeringen föreslagit, att vi skola lätta litet grand på den direkta
skatten, litet grand på konsumtionsskatterna eller vad man kallar de indirekta
skatterna, betala något på statsskulden och försöka lätta något på järnvägsfrakterna.
Ja, jag tycker, att det ser ut, som om det borde kunna tillfredsställa
alla. Men till min förvåning har jag hört, att ordförandena i resp.
partier ej varit tillfredsställda ändå. Naturligtvis kan även jag tycka, att
man skulle kasta om dessa saker. Men jag tycker, att alla fyra sakerna äro
bra, och framför allt är det en sak, som jag finner lämplig, nämligen att regeringen
föreslår, att vi skola avbetala något på statsskulden. Vi göra ingen
amortering i egentlig mening, utan man kan säga, att det blott blir en liten
förminskning i de lån, som upptagas. Man gör ändock så mycket, att statsskulden
ej skall stiga så hastigt. Det må jag säga, att jag kan aldrig vara med
om att klandra en regering, som gör något sådant. Det är alldeles omöjligt.

Sedan man som det tycks definitivt kastat bort typen amorteringslån för

Nr 3. 62

Onsdagen den 18 januari e. in.

rilLrert5aWftat?nSidelJ?Ci1iii ®t;Ulet ~ått ,in för statsräntelån, är det naturligtvis mycket
propositionen. festande att lata bil att betala av något på dessa lån. Det ligger så snubbarts.
) Jande nara till bands, att man bara låter lånen vara. Jag tror dock, att tager
man icke i på allvar i en gynnsam ekonomisk situation och gör något för att
betala av ^statslånen, blir det ytterst mörkt för framtiden.

Man må tvista om huruvida de lån, som vi redan tagit upp, bära sig ekonomiskt
eller ej. Jag tror icke, att de så göra, om man ser saken i sin helhet,
ty om en hel del kapitalutlägg får nog sägas, att de gagna endast på andra
områden, så att den nytta, de göra på annat håll, kan motsvara ränteförlusten.
I längden går det emellertid icke att bara öka och öka skulderna utan att
nagot för att betala av dem, så att avkastningen av statens verksamhet
kan bära räntan på kapitalet. Det är därför, som jag ännu en gång vill uttala
mm synnerliga tillfredsställelse över att man på detta sätt fortsätter på den
väg,o som man slog in på i fjol. Jag tror, att det kan ske lättare än på andra
områden, ty där har man svårare att ändra år från år. Folk äro tacksamma,
när man kan sätta ned skatterna, men de glömma bort, att skatten en gång har
sänkts, om den skulle behöva höjas till ett annat år. Den erfarenheten har jag
fatt som kommunalman. I det stora hela känner jag mig därför synnerligen
tillfredsställd med att man föreslagit att använda överskottet på 1927 på sådant
sätt, som regeringen har gjort.

hoppas också och tror, att de djupgående ekonomiska frågor, som tränga
till sin lösning, framför allt kommunalskattefrågan, måtte framkomma till oss
i riksdagen så grundligt utredda och skärskådade från olika utgångspunkter,
att man kan säga, att de äro fullt objektivt utredda för alla våra näringar,
och att man icke a priori slår fast det resultat, vartill utredningen skall leda,
och sedan tröstar sig med att blir det svårt på något håll, så kan det inte hjäl^
, „,vel^ar hommunalskatten å jordbruket som ett realonus. Det är ett
dahgt skäl. ^ Därför önskar jag för min del, att reformerna på detta område
maste ske sa fort som möjligt, men att skyndsamheten icke må köpas på beostnad
av den grundligt sakliga och objektiva utredning från olika synvinklar,
som de stora ekonomiska frågorna ovillkorligen behöva och kräva.

Vidare yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag skall be att omedelbart få säga några ord med anledning av vad
herr Olsson i Kullenbergstorp nyss yttrade beträffande den spärr, som varit
rådande mellan Skåne och övriga delar av landet på grund av mul- och klövsjukan
i Skåne.

Som vi veta, gäller den regeln, att där nedslaktningsmetoden tillämpas, blir
ifrågavarande län friförklarat 20 dagar efter det desinfektionen slutförts, då
ett fall inträffat. Emellertid kunde man ju i Skåne av kända skäl icke fortsätta
med nedslaktningsmetoden — det är en sak, som jag icke nu har anledning
att gå närmare in på, — utan man övergick beträffande stora delar av
Skåne till att tillämpa isoleringsmetoden. Det var endast vissa delar av Kristianstads
län, där man fortsatte nedslaktningen.

Nu har epizootien allt mer och mer avtagit och försvagats. Under våren
1927 inträffade endast ett mindre antal fall. Det sista fallet i Kristianstads
lön inträffade den 22 april, och i Malmöhus län inträffade ett fall den 9 juli.
Nedslaktningsmetoden användes icke då, utan det var, som sagt, isoleringsmetoden,
°som tillämpades. Fördenskull kunde man icke säga, att smittan helt
blev utplånad. Vetenskapsmännen anse. att smittan kan kvarstå i latent form
åtskilliga månader framåt hos sådana djur, som varit sjuka. Detta har också
varit anledningen till att man icke omedelbart kunde upphäva den spärr, som

Onsdagen den 18 januari e. in.

Nr it.

(i ii

varit rådande mellan Skånelänen och det (ivriga landet. Man har fruktat, att \ id remiss av
smitta fortfarande kunde finnas kvar, och att, därest man fngåve transporten 7>r"np0/ji^0^n^
av djur, smittan kunde föras (iver till andra delar av landet. (Forts.)

Emellertid har regeringen, som å ena sidan givetvis måste tillse, att smitta
icke kommer uppåt landet, och å andra sidan givetvis önskat att i görligaste
mån lätta på den spärr, som har rått. under höstens lopp vidtagit en del lättnader.
Så till exempel medgavs den 2 september i höstas rätt att från Kristianstads
län utföra smågrisar till övriga delar av riket. Sedan var det vår
avsikt att kort tid därefter också medgiva rätt att skicka slaktdjur från Skåne
till slakthuset i Göteborg, men då inträffade olyckligtvis den 13 september ett
fall av mul- och klövsjuka i Bohuslän, och därmed blev Göteborgs och Bohus
län avspärrat från införsel. Emellertid gavs sedermera den 13 oktober rätt att
utföra slaktdjur till Göteborgs slakthus. Vidare gavs den ''25 november tillstånd
att transportera klövbärande djur mellan Kristianstads och Malmöhus
län, vilket förut hade varit förbjudet, och vidare gavs samma dag tillstånd att
utföra slaktdjur från Skånelänen till Stockholms slakthus. Den 2 december
upphävdes vidare fyra stycken författningar, varav de två viktigaste voro dels
den författning, som stadgade, att licens erfordrades vid export av djur, och
dels den författning, som innefattade det s. k. ladugårdsförbudet.

Det hade nu varit vår förhoppning att snart kunna helt upphäva spärren.

Jag vill i förbigående erinra, att licens redan nu kan erhållas för transport av
djur till övriga delar av riket från Skåne, och sådana licenser ha också lämnats,
särskilt då det gällt avelsdjur men även i en del fall för bruksdjur. Nu
inträffade emellertid tyvärr detta fall den 16 december på gården Pilafästan i
Bosjöklosters socken, och därmed blev på nytt Malmöhus län smittoförklarat
och spärrat. Herr Olsson antydde, att detta fall kom, som om det hade varit
beställt för dem, som önska Hindra de skånska djuren att komma uppåt landet.

Jag vill genast säga ifrån, att jag icke räknar mig till dem, som önska något
sådant.

Jag förmodar, att både herr Olsson och andra här närvarande representanter
för de båda Skånelänen undra, om vi icke snart skulle kunna helt och hållet
lätta på spärren. Jag kan icke redan nu precis angiva, när detta skall ske. Så
mycket kan jag i varje fall säga, att något halvår kommer det icke att dröja,
utan vi ha inom regeringen förhoppning om att mycket snart kunna helt och
hållet lätta på den spärr, som hittills har rått.

I samband med detta vill jag också säga ett ord med anledning av ett uttalande
av herr Olsson, som gick ut därpå, att om ett mul- och klövsjukefall inträffade
i Östersjöprovinserna, så skulle detta icke föranleda någon spärr. Jag
kan försäkra herr Olsson, att det kommer det visst att göra. Därest något fall
skulle inträffa i något av våra grannländer, varifrån för närvarande djur hit
importeras, kommer sådan införsel omedelbart att spärras jämlikt en gällande
kungl. förordning, och landet kommer icke att friförklaras, förrän sex månader,
efter det sjukdomen på platsen har upphört.

Herr Molander: Herr talman! Jag hade tänkt, att jag skulle få korrespondera
en smula med såväl herr socialministern som herr kommunikationsministern,
men när ingen av dem är närvarande i kammaren, får jag väl vända mig
till hans excellens herr statsministern själv.

Som bekant äskar ju regeringen under femte huvudtiteln ett reservationsanslag
på 3 miljoner kronor till bekämpande av arbetslösheten. I sin motivering
till detta anslag säger departementschefen bland annat, att han utgår ifrån,
att statens verksamhet för bekämpande av arbetslösheten kommer att bedrivas
under nästkommande budgetår efter »ungefär samma grunder» som för närvarande.
Jag ämnar icke i detta sammanhang säga något om beloppet. Jag äm -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

nar icke heller säga något om de s. k. arbetslöshetsdirektiven, utan vad jag vill
propositionen. ka recIa Pa iLr’ huruvida de »ungefärliga grunder», som herr statsrådet här
(Forts.) ^alar om, medge eller äro ägnade att gynna den tendens, som nu håller på att
göra sig gällande, och som gar ut pa att förvandla i öppna arbetsmarknaden
förekommande arbeten till nödhjälpsarbeten. Detta synes mig vara en principiell
fråga av allra största innebörd.

Arbetslöshetskommissionen har i en nyligen avlåten skrivelse till svenska
väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet anfört, att beträffande de grunder,
som tillämpas vid utväljandet av nödhjälpsarbeten, har kommissionen städse
ansett det vara en viktig princip, att inga arbetsföretag, vilka ha utsikt att
mom^ rimlig tid komma till utförande på den öppna arbetsmarknaden, förvandlas
till nödhjälpsarbeten. Detta är ju ganska klara verba. Det vore då gott
och väl, om man icke kunde, som jag nu ämnar göra, påvisa ett fall, där man,
efter vad som upplysts mig i samråd med regeringen är i beråd at1 förvandla
ett arbete i den öppna arbetsmarknaden till ett regelrätt nödhjälpsarbete. Jag
skall tillata mig att berätta det, ers excellens.

o I Ångermanland har det under flera år varit en ganska brännande fråga att
få den s. k. kustlandsvägen ombyggd. Man brukar också kalla den för Oringevägen.
Nu råder det säregna förhållandet i Yästernorrlands län, att landstinget
bestrider hälften av vägdistriktens egna kostnader för vägbyggnader och
vägomläggningar. För att möjliggöra omläggning av den s. k. kustlandsvägen
har landstinget jämväl åtagit sig att tillhandahålla vägdistrikten pengar mot
tre procents ränta. Det var från början meningen, att landstinget skulle tillhandahålla
pengarna räntefritt, men det blev slutligen en kompromiss om tre
procents ränta. Efter åtskilligt mackel — om detta ord får användas — och
krångel angående sträckningen av vägen inom Säbrå och Gudmundrå vägdistrikt
var slulligen saken klar, och man tänkte sig, att vägarbetet skulle komma
i gång. Då dök arbetslöshetskommissionen upp i diskussionen. Det sades,
att arbetslöshetskommissionen hade intresserat sig för detta vägbygge och önskade
få detsamma för att där placera en del arbetslösa. Det är ju gott och
väl, att arbetslöshetskommissionen intresserar sig för att få arbeten i gång,
men jag undrar, huruvida det är riktigt, att arbetslöshetskommissionen skall
intressera sig för sådana arbeten, som skulle komma i gång, även om icke någon
arbetslöshetskommission fanns.

Jag skall tillåta mig att ur tidningen Härnösandsposten referera nån-ot av
vad vägstyrelsens ordförande meddelade på den vägstämma i Säbrå, där man
beslöt att överlämna detta arbetes utförande åt arbetslöshetskommissionen.
t öist ma jag ju säga, att stämman var utlyst i vanlig och laga ordning. Man
beslöt att utse en vägdirektion, som skulle handha övervakandet av arbetets
utförande. Sedan blev det fråga, om arbetslöshetskommissionen eller den utsedda
vägdirektionen skulle utföra arbetet på vägdistriktets vägnar. Eftersom
nian hade ett preliminärt uppgjort kontrakt med arbetslöshetskommissionen
vilket kontrakt sades visa, att det var god affär för vägdistriktet att godkänna
detsamma, resulterade det hela i att de olika socknarnas ombud och de större
''''agi yrkena röstade för att arbetslöshetskommissionen skulle få arbetet. Enligt
et jr-Väig’ , vattensdistnktschef, överstelöjtnant Imndström, uppgjort kostnadstorslag
slutade kostnaderna ursprungligen på 271.600 kronor. Årbetslöshetskommissionen
hade i det preliminära kontraktet med vägdistriktet uppta o

m ron I?a Crna f°,r de aFbeten’ som skulle utföras genom dess försorg till
24ö,b00 kronor och vägdistriktet skulle då endast behöva erlägga 26 000’ kronor,
varav emellertid landstinget skulle bestrida hälften. Det Övriga skulle
tagas av automobilskattemedel. Således skulle ingenting utgå av statens ordinane
anslag till detta vägbygge.

Det har varit detta fall, som jag här har velat föra fram. Jag vill säga, att

Onsdagen den 18'' januari in.

er»

Nr 8.

iug hört mig för på arbetslöshetskommissionen närstående håll, och där för- v''**££%“*
klarade man, att om den version, som jag givit av saken, vore- riktig skulle propoaiti(n,en.
arbetslöshetskommissionen icke komma att teckna kontraktet. 1 alla iali hai (i''''orts.)
nu eu formell hemställan gjorts från vägdistriktet, och saken ligger i arbetslöshetskommissionen.
. . . .

Det vore verkligen glädjande, om arbetslöshetskommissionen i detta tall
skulle vilja följa de principer, som den själv har utstakat i sitt svar till v.igoeh
vattenbyggnadsarbetareförbundet. Det vore också glädjande, om regeringen
eller rättare sagt en viss regeringsledamot ville handla i överensstämmelse
härmed. Det är nämligen att märka, att på den vägstämma, där detta ärende
förevar, upplystes det, att underhandlingar, besynnerligt nog, förts direkt med
kommunikationsministern. Det gällde kanske i så fall närmast fördelningen
av de medel som man enligt förslaget skulle få i automobilskattemedel. I varje
fall är ju regeringen i viss mån inblandad. Eftersom det på vägstämman agiterades
för saken med framhållande av att dels arbetslöshetskommissionen vore
intresserad för den, dels underhandlingar förts direkt med kommunikationsministern,
uppmuntrar man ju faktiskt vissa människor och vägstyrelser att söka
förvandla arbeten, som eljest i vanlig ordning skulle komma i gång, till nödhjälpsarbeten.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Hans excellens herr statsmini stern

hade i sitt anförande ungefär följande tankegång. Här står å ena sidan
högern och å andra sidan socialdemokratien. Högern framställer vissa anmärkningar,
och socialdemokratien framställer vissa anmärkningar. Hans
excellens finner vid en granskning av anmärkningarna, när han tager den ena
efter den andra, att, som han uttryckte sig, de utgå från alldeles motsatta
utgångspunkter. Han ville därmed säga, att de tva ärade huvudtalarna pa
stockholmsbänken stodo splittrade inbördes i sina åsikter. Den ene påstod
ett, och den andre det motsatta. För min del var jag en smula förvånad över
att herr statsministern fann detta egendomligt. Det var alldeles, som om
han hade väntat, att socialdemokratien och högern i sitt uppträdande gentemot
den nuvarande regeringen skulle operera från samma utgångspunkter och anlägga
samma synpunkter. _

Den konklusion, som herr statsministern drog, var ännu egendomligare. Det
var denna: Högern har orätt. Socialdemokratien har orätt. Alltså har det
folkfrisinnade partiet i allmänhet och hans excellens i synnerhet rätt!

Denna metod att utnyttja motståndarnas argumentation är onekligen enkel,
men man måste allt mer och mer ställa den frågan: Hur länge skall den går
Det resonemang, som föres, är ungefär följande: Här finns icke majoritet för
högern. Här finns icke majoritet för socialdemokratien. Alltså är uttrycket
för landets vilja och landets uppfattning •—mellanpartiet!

Antag, mina herrar, att en vacker dag här sutte 112 socialdemokrater, 112
högermän och 6 folkfrisinnade. Socialdemokratien vore ju då icke i majoritet,
icke heller högern. Alltså måste regeringsmakten utövas och landets
vilja uttryckas av de sex folkfrisinnade representanterna! Tankeexperimentet
speglar precis den åskådning, som hans excellens herr statsministern har gjort
sig till tolk för, jag vill minnas i det stycket sekunderad av herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet i ett celebert anförande i rikets andra

stad. _ , „ „

Det är kanske skäl ändå i en remissdebatt, att vi litet var^ ställa.oss iragande:
Vad är det för slags program., vad är det^för slags åskådning, som
landets regering företräder? Vi sta ju inför ett ar, da valmanskaren skall
säga sin mening vid valurnorna. Vi hade väntat av den nuvarande regeringen

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 8. 5

Nr 3. 66

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av att någon gång få höra dess program, men därav har ingenting ännu blivit.
proportionell. har det begränsat sig till intressen i periferien.

(Forts.) ^an ^an Ju lc*-e undga aH anställa en liten jämförelse. Jag vill ju icke
med varandra jämföra hans excellens herr statsministern och Lloyd George
i England, men de äro ju chefer för ett liberalt parti å ömse håll. Medan
det engelska liberala partiet rustar sig för att på klara och radikala vänsterlinjer
och med upptagande av Lloyd Georges politik redan från år 1910 föra
fram ett stort socialt reformprogram, som i många stycken är sådant, att det
återspeglar även arbetarklassens synpunkter, så finna vi, hurusom den nuvarande
svenska regeringen icke har större uppgifter för sin reformhåg, än
en reform av dansen på våra restauranger. Jag är övertygad om, herr talman,
att man i England skulle tro, att vi skämtade, om vi berättade, att svensk
liberalism har som en av sina huvudfrågor att reformera restaurangdansen,
medan den engelska liberalismen lagt upp ett program för att krossa landlordsystemet
och för att beträffande kolgruvorna åstadkomma en anordning,
som erkänner samhällets överhöghet och i vissa stycken är socialistiskt betonat.

Denna jämförelse säger oss kanske också en annan sak. nämligen vart svensk
liberalism har. tagit vägen i våra dagar. Det har här väckts en motion från
ett annat parti redan vid riksdagens början. Det är det parti, som representeras
av herr Olsson i Kullenbergstorp. Denna motion vill fingra på vad
yi år 1918 beslöto i riksdagen, den vill fingra på medborgarrätten, den vill
införa bestämmelser, som på en bakväg skulle betyda återställandet igen av
det streck, som betraktades sasom det förhatligaste i den gamla rösträttsordningen,
nämligen utskyldsstrecket. Man frågar sig: Har även bondeförbundet
gripits av rädsla för. demokratien?. Jag tror för min del. att därest en politik
med. sådan syftning i fortsättningen skall bliva bondeförbundets, då kommer
det icke att ha någon framtid i detta land. Ty det enda korrektiv, som
Sveriges bönder i en tid, då den från jordbruket och dess binäringar sin utkomst
hämtande befolkningen reducerats till 43 ä 44 procent av rikets hela,
ha emot de makter, som äro deras verkliga fiender, nämligen storkapitalet och
storfinansen, är den allmänna och oförfalskade lika rösträtten. En politik,
från deras sida, som går ut på att igen kringskära medborgarrätten, blir ett
spjut, som vänder sin spets mot dem själva.

Har emellertid icke också den folkfrisinnade, den liberala politiken gripits
av samma rädsla, som avspeglas i bondeförbundets rösträttsmotion? Har man
sagt A, får man också säga B. Har man öppnat vägen fram till valurnan för
de breda lagren, då bör man också förstå att draga denna handlings enda
möjliga konsekvens, nämligen att lägga sin politik i enlighet med de intressen,
de stora strömningar på det sociala och ekonomiska området, som genom
rösträtten översättas i politiska strävanden. När man betraktar liberalismen
i detta land i nuvarande stund, så får man intrjmk av att den står skrämd inför
konsekvensen av det verk, som den var med om att genomföra år 1918.
Den slår ifrån sig med båda händerna, när det kräves, att konsekvenserna av
verket skola tagas.

Se yi i 1924 års valstatistik för andra kammaren, mina herrar, finna vi, att
statistiska centralbyrån indelat de röstberättigade i riket i tre grupper, kroppsar\enollflaSS(''n’
medelklassen och. Övriga klasser. I kroppsarbetarklassen finna
vi 300,000 flera röstberättigade i detta land än hos de båda övriga grupperna
tillsammans. Med^ andra ord, den sociala klass, som kroppsarbetarna tillhöra,
har, om jag ser på antalet röstberättigade, en andel på mer än 50 procent vid
valurnorna.

Vi sia upp en annan statistik. Det är resultatet av folkräkningen från år
1920, som för icke länge sedan publicerades och som ger en översikt över in -

Onsdagen den 18 januari e. in.

G7 Nr 3.

komst- och förmögenhetsfördelningen. Vad finna vi då? Jo, att samma klass,
som har en andel av de röstberättigade vid valurnorna på det politiska planet
av över 50 procent, har en andel av 2 procent i den svenska nationalförmögenheten.
Det är konflikten mellan de två procentens andel i förmögenheten och
de över femtio procentens andel i antalet röstberättigade, som liberalismen här
i landet icke tycks förstå, när den inbillar sig, att den politik, varmed vi nu
skulle vara betjänta, vore att sluta upp vid högerns, vid reaktionens sida och
skapa ett hlock gentemot socialdemokratien, gentemot arbetarrörelsen.

Det är verkligen siillsamt att se i en tid, då reaktionen har gjort sig så bred,
som den har gjort runt om i världen, då vi i land efter land finna, huru demokratien
har strypts, hur diktaturen härskar och hur i dess spår militarism
och social fascism gå fram, det är sällsamt att se, säger jag, hur det parti,
som dock en gång hade en storhetstid i detta land, hur det partiet, som var
med ocli slogs för rösträttens genomförande och för diverse fri- och rättigheter
på det medborgerliga området, nu finner det vara sin förnämsta uppgift
att sluta upp vid högerns sida och bilda en gemensam front mot arbetarrörelsen! Jag

tror, att jag icke var den ende i denna kammare, som vid åhörandet av
herr Lindmans anförande gjorde reflexionen, att det var en fäktning mot den
nuvarande regeringen mera för skenets skull, och att den motsättning, som
underströks i försvarsfrågan, icke är farligare än att i samma ögonblick, som
hans excellens herr statsministern erbjuder, icke blott i valrörelsen, utan också
i riksdagspolitiken öppna famnen i de sociala frågorna, så lägger herr Lindmans
parti gärna sina krav i försvarsfrågan på hyllan. Ty tyngre väga de
icke, än att de uppvägas av det intresse, som större är, nämligen att hindra
arbetarrörelsen och arbetarklassen att i kraft av den allmänna och lika rösträtten
ta ledningen i landet.

Jag tror därför, herr talman, att om vi skulle ställa frågan rätt till regeringen
den dag, som i dag är, så är det: Vad vill Sveriges liberala regering

inför Europas stora valår? England går till val, trots att det egentligen skulle
ske först år 1929. Frankrike går till val enligt grundlagen. Tyskland går
också till val enligt grundlagen. Överallt rusta sig de liberala partierna jämte
arbetarpartierna för att slå reaktionen tillbaka, väl vetande, att det är den
enda vägen till Europas sanering, att det är den enda vägen att avlägsna de
faror, som hota länderna både med hänsyn till Nationernas förbunds sak och
med hänsyn till deras inre frihet. En omvälvning av förhållandena på det politiska
området i England betyder en omvälvning av de politiska förhållandena
i världen i allmänhet. Det betyder en islossning. Likaledes måste man säga,
att en omvälvning i Frankrike, som avlägsnar den nuvarande regimen, kommer
att få samma resultat. Vad vill den svenska regeringen inför sådana perspektiv?
Vad har den att bjuda Sveriges folk för politik under den tid, som
kommer? Ja, herr talman, jag måste säga mig, att när man ställer den frågan,
då känner man sig beklämd.

Jag tillät mig i förra årets remissdebatt att peka på en detalj, som syntes
mig vittna om ett egendomligt handhavande av demokratiens grundsatser. Det
var herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som jag den gången
riktade mig emot. Jag skall i förbigående göra det även i dag, icke för att
göra det till en huvudsak, utan för att illustrera, att vi här ha att göra med
tendenser, mot vilka vi ha att vara på vår vakt. Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har förklarat för riksdagen, att den åtalsgrundsats,
han följer, är den, att han betraktar såsom straffbar en uppmaning till »konkret»
brott, såsom icke straffbar en uppmaning till »abstrakt» brott. Hittills
har denna grundsats så tillämpats, att när exempelvis våra bolsjeviker dela ut
det ena uppropet efter det andra, så betraktas dessa upprops innehåll såsom

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss åt
statsverkspropositionen.

(Forts.)

uppmaning till abstrakt brott, men när t. ex. Hagalundskalle skickar ut ett
pacifistiskt upprop, är det fråga om uppmaning till konkret brott!

Nåväl, jag har roat mig med, herr talman, att efterforska, precis som jaggjorde
förra året, hur denna grundlagsvård ter sig i praktiken. Jag har
funnit, när papperen legat på bordet, att allt som sagts från det bolsjevikiska
hållet betraktats såsom uppmaning till abstrakt brott. Däremot har herr justitieministern
haft mera sinne för det konkreta, när det gällt andra områden
av åtalsväsendet. Han har t. ex. upptäckt, att en tidning sagt några — för
all del fula och kanske också opassande, men därför kanske icke mindre sanna
— ord om en viss utländsk diktator. Utan att därom framställning blivit
gjord från vederbörande stat, så slår han till med ett åtal. Det visade sig,
att juryn nere i Malmö hade bättre omdöme än herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet.

Vi blevo också underrättade genom dagspressen om en annan sak, som vi
icke kände till förut. Vi fingo veta, att vi här i riksdagen hade blivit kränkta.
Den svenska riksdagens ära hade kränkts! Någon publikation, som jag för övrigt
icke alls brukar läsa — jag förmodar, att herr justitieministern gör det
desto flitigare — som heter »Spöknippet» och som kanske läses av ett par
hundra svenska medborgare, lär ha sagt något opassande om den svenska riksdagen.
Herr justitieministern var genast på sin vakt och ville värna om riksdagens
rätt och slog till med ett åtal, gjorde reklam för »Spöknippet» och upplyste
riksdagen om, vad den icke alls visste, nämligen att den var kränkt och
hotad. Ja, jag misstänker, att även i det fallet finns det skäl att säga, att den
frikännande juryn visade bättre omdöme än herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet. Den tillämpade den förnuftiga grundsatsen, att man
skall icke tillgripa större våld än nöden kräver.

Handhavandet av tryckfrihetsvården på detta sätt bringar i fara principer,
som svensk demokrati har anledning att slå vakt om. I det ögonblick åtalsmakten
utövas på detta sätt, i det ögonblicket är något av det omistligaste och
förnämsta i den svenska offentliga friheten satt i fara. Jag skulle därför
undra, om det icke vore skäl för herr justitieministern att, även när det gäller
sådana ting som de här båda åtalen, ta lärdom av nederlaget och låta detta
vara detta.

Jag vill, herr talman, beröra en annan punkt, där enligt min mening den
nuvarande regeringen träder vissa demokratiska för att icke säga allmänförnuftiga
principer för nära. Det är en sak, som naturligtvis kommer att granskas
i annan ordning, men som väl ändå också kan påtalas i detta sammanhang.
Varje regering, den må vara högerregering eller vänsterregering, har en skyldighet
att, när det gäller handhavandet av utnämning smakt en, så handla, att
den icke träder omistliga principer för nära. Jag tror, att man, även om
det icke står utskrivet i grundlagen, kan betrakta såsom en ^av alla förnuftiga
medborgare insedd och erkänd sats, att ingen sittande Kungl. Maj:t
får disponera över ämbeten, som råka bliva lediga någon gång i framtiden.
Jag vet icke, hur länge hans excellens herr statsministern har tänkt förankra
sin regering. När man emellertid gör en utnämning ett år i förväg på
en verkschefspost, då får jag säga, att man har slagit in på en väg, som är
i högsta grad betänklig. Varför icke taga två år, mina herrar, varför icke
taga tre eller fyra år? Varför icke taga och utnämna hela raden av verkschefsposter
redan nu? Har man kunnat göra det ett ar i förväg, lärer det
nog icke finnas något hinder att utnämna flera år i förväg. Jag hävdar
för min del, herr talman, och jag är övertygad om att den ståndpunkten är
den enda möjliga, att en regering, det må vara vilken som helst, skall akta
sig för att disponera över ämbeten på detta sätt. Den skall sörja för besättandet
av de ämbeten, som bli lediga, medan den sitter, men den skall

Onsdagen den 18 januari e. in. 69 Nr 8»

icke föregripa framtida Kungl. Maj :ts avgöranden. Det är en demokratisk Vid remiss m,

princip, en allmänförnuftig princip, som här enligt min uppfattning är trädd
för nära. Jag menar därför, att när det gäller vakthållning kring demo- ^

kratien hos oss, så äro dylika ting icke att förakta. Det år bättre att stämma
i bäcken än att sedan behöva stämma i ån.

Men därifrån, herr talman, skall jag gå. över att säga ett par ord om en
annan fråga, som återspeglar denna regerings vilja på det sociala området
och hur dess syn och uppfattning är. Här har talats om arbetsfredsfrågan.

Jag måste då, herr talman, säga för min del, att jag finner uttrycket olyckligt.
Vi använda det alla, men det skapar en ordets makt över tanken: be greppen

»krig» och »fred» på arbetsmarknaden. Jag anser för min del,
att vad som där föreligger, är icke fråga om krig, det är icke fråga om fred.

Det gäller försäljning av arbetskraft och inköp av arbetskraft, inställandet
av leverans av arbetskraft eller inställandet av inköp av arbetskraft. Betraktar
man detta under synvinkeln av krig och fred och rör sig med den
terminologien, råkar man enligt min mening in på tankebanor, som utmynna
i sådana absurda argumentationer som exempelvis hans excellens herr utrikesministern
gjorde sig skyldig till, när han gentemot socialdemokratien gjorde
gällande, att vi skulle vara inkonsekventa, därför att vi förkastade den obligatoriska
skiljedomen på arbetsmarknaden, men hävda den i förhållandet folken
emellan. Där har man ett exempel på vad jag skulle vilja kalla en
falsk jämförelse. % Jämför man med varandra förhållandena på arbetsmarknaden
och nationerna emellan, kommer man fram till en falsk jämförelse genom
att man rör sig med begreppen krig och fred, alltså de begrepp, som
gälla förhållandet nationerna emellan, under det att, om man tänker närmare
efter, man skall finna, att om jämförelsen skulle vara hållbar, man bör med
varandra jämföra varuutbytet mellan nationerna och samma företeelse mellan
arbetsmarknadens parter, d. v. s. handeln med arbetskraft mellan arbetsköpare
och arbetare.

Detta om den terminologiska sidan av saken. Men sedan, herr talman, till
saken själv!

Jag läste för någon tid sedan en bok av en utav Sveriges främste industriledare,
disponenten Göransson i Sandviken, vilken förmodligen sitter inne med
större erfarenhet som arbetsledare, än vad någon inom den nuvarande regeringen
gör. Han tar upp frågan om rättstvisterna, som enligt vad vi hört ställas
i utsikt skall föreläggas oss av den nuvarande regeringen. Vad säger
denne erfarne och ansedde industriman? Jo, han varnar för att gå den väg,
regeringen här vill gå. Han säger, att skapandet av de anordningar, regeringen
tänkt sig, leder till att det kollektiva avtalsväsendet kommer att skadas, kommer
att kastas tillbaka i sin utveckling, och att därmed den rättsordning, som
man är i färd med att uppbygga på arbetsmarknaden, kan äventyras.

Vi hava också sett, hur tidningar av olika färger varnat den nuvarande regeringen.
En högertidning som Stockholms Dagblad har gång på gång höjt
sin varnande stämma. I Göteborg har Göteborgsposten utvecklat enahanda
synpunkter. Vi hava sett tidningar som exempelvis Västmanlands Läns tidning
och Eskilstunakuriren, alla uttryck för en liberal åskådning, gå på samma
linje; men vi hava också hört, hur på sista tiden bondeförbundets ledande
organ, nämligen Skånska Dagbladet, som jag förmodar icke är alldeles främmande
för min högt ärade vän herr Olsson i Kullenbergstorp, sagt bestämt
ifrån. Den har sagt så här uti cn ledande artikel: »Arbetarna ha sagt ifrån,
att de icke på några villkor vilja veta av en skiljedomslag. Och de äro ju
dock den ena parten i de tvister, som skola avdömas. Man kan verkligen undra,
om arbetsfreden skulle komma att gagnas genom tillämpning av en lag, som
i så hög grad är föremål för den ena partens misstroende.» Ja, herr Olsson i

Nr 3. 70

Onsdagen den 18 januari e. m.

c\et är ett sant och riktigt ord! I den mån bondeförbundet
propositk>ne?i. staller sig bakom den uppfattningen tror jag att bondeförbundet handlar i det
(Forts.) svenska näringslivets och den svenska arbetsmarknadens välförstådda intresse.

Varför har egentligen regeringen gripit sig an med detta spörsmål? Hotar
nagon fara? Jag tillåter mig att säga rent ut, att anledningen är följande:
Här hava hans excellens herr statsministern och hans excellens herr utrikesministern
genom likalydande motioner vid 1926 års riksdag så hårt bundit sig
för detta krav, att det för dem blivit en prestigefråga att icke rygga tillbaka
trots det att de stämmor blivit fler och fler, som säga, att det enda kloka är’
att regeringen vänder.

Finge man tro den nuvarande regeringen, så skulle det råda ett fruktansvärt
krigstillstånd på arbetsmarknaden. Vad säger statistiken om dessa rättstvister?
Taga vi en tid av 23 år, 1903—1925, befinnes det, att 1.3 procent
av samtliga arbetsinställelser vållats av rättstvister och hava gällt 2.3 procent
av samtliga i konflikt indragna arbetare. Det kanske icke är det intressantaste.
Det intressantaste är, att om vi jämföra periodens båda halvor, och alltså först
se på tiden 1903 1912, finna vi, att de av rättstvister vållade arbetsinställel serna

under denna tid utgöra 2.2 procent av samtliga arbetsinställelser, men
taga vi tiden 1913 1925, alltsa den senare delen av perioden, är motsvarande

procentsiffra 0.9. För mitt förstånd ligger det klart, att man icke kan draga
annan slutsats ur detta förhållande än den, att till och med det lilla hörn på
arbetsmarknadens område, som rättstvisterna utgöra, håller på att bliva allt
mindre och mindre. *

Men då upptäcker hans excellens herr statsministern med sitt förstoringsglas
dessa 1.3 procent, och menar, att här skall lagstiftas! Vad blir följden av eu
sådan lagstiftning? För närvarande kunna parterna, sedan de börjat förhandla
med varandra, genom förlikningsmannens ingripande hitta en form, som är
tillfredsställande för båda. Den är kanske icke så väl avvägd, men’ de nöja
sig med den. Antag, att det blir obligatorisk skiljedom i rättstvister; vad blir
följden? Jo, att båda parterna måste nedlägga all sin energi för att få den
juridiskt mest tillfredsställande formuleringen för att vara säkra, när skiljedomen
skall fällas. Vad betyder det? Jo, en utdragnmg och förlängning av
konflikterna, nya förlorade arbetsdagar. Jag tror för min del, att man i stället
för att gagna arbetsmarknaden kommer att skada den på det allra värsta.

Men vidare! Om vi titta på våra kollektivavtal och ställa frågan, i vilken
omfattning vi redan i avtalen hava upptagna bestämmelser om huru parterna
på fredlig väg skola lösa sina mellanhavanden, så finna vi, att i 467 avtal
saknas sadan bestämmelse, medan den finns i alla andra. Den senaste statistiken.
som vi hava, nämligen för åren 1920—1921, upplyser vidare, att det
bara är 6 procent. av de utav avtal berörda arbetarna, som icke lydde
under avtal, vilka innehålla bestämmelse om hur tvister skola lösas. Statsministern
upptäckte med sitt förstoringsglas dessa 6 procent: Här måste gripas
in med lagstiftning!

I sitt tal i dag uttalade statsministern, att han betraktade detta som det
»första steget» på vägen. Han ville därmed avvärja herr Lindmans anmärkning,
att man icke redan nu tagit med sådana tvister, vari staten eller kommun
är part. .

Vi tacka så mycket för beskedet! Det är alltså meningen, att efter det
»första steget» skall det andra steget komma, med en lagstiftning för kommunala
och statliga inrättningar! Då veta vi litet till mans vad det tredje steget
blir. Det blir ett inträde på intressekonflikternas fält i den omfattning, socialministern
i sitt göteborgstal antydde, där han ordade om så kallade livsviktiga
industrier eller vad det nu var.

Jag får verkligen för min del säga, att nog är det en underlig uppfattning

Onsdagen den 18> januari c. in.

71 Nr 3.

av eu liberal regerings förpliktelser, att i en tid som denna, da alla parter bor- 1
de vara ense, att allt skall göras för att driva npp vår produktion och undvika propo8ilio7len.
konflikter på arbetsmarknaden, att då komma med ett projekt, som'' samtidigt (Korts.)
med att det reglerar endast ett litet hörn av det vida fältet får till konsekvens
ett tilltrasslande och försvårande av avtalsuppgörelserna i det hela. Det vittnar
om i vilken anda den nuvarande regeringen för sin socialpolitik.

På den punkten, herr talman, må det vara mig tillåtet att kasta en blick
något tillbaka. Jag kan icke neka till att när vi 1923 hade vår första stora
konflikt här i riksdagen beträffande arbetslöshetsdirektiven, var det, som om
vi alla märkte, att nu hade i den svenska liberalismen kommit in en ny anda,
ett nytt handlag, ett nytt sätt att so på saker och ting, som vi. icke kände
förut. För min del har jag icke kunnat tolka det på annat sätt än att. denna
nya anda kommit i samma mån hans excellens den nuvarande statsministerns
gestalt trätt allt mer och mer fram i rampljuset som den svenska liberalismens
ledare. Liberal socialpolitik har notoriskt varit präglad av en helt
annan och motsatt anda mot den, varav svensk liberalism under sin storhetstid
var betonad. Vi hava fått bevittna, att den svenska högern med sin
reaktionära uppfattning i de sociala frågorna kunnat sedan 1923 lugnt ställa
sig bakom statsministerns breda rygg vid socialpolitiska avgöranden, väl
vetande, att han redligen slåss för högerns synpunkter. Därav har det kommit
sig, att den nuvarande regeringen och dess politik blivit för den svenska
arbetarklassen en politik, som denna måste betrakta och instinktivt känna
såsom en mot sig fientlig politik, förd i fullt samförstånd med dem, som stå
bakom och med vilka den nuvarande regeringens parti skall samverka vid
nästa valrörelse, nämligen högern. Jag tror, herr talman, att det är skäl
att på denna punkt säga precis vad man tänker.

Till sist ett ord om en annan fråga, herr talman! Där skall jag alls icke
kritisera. Jag ber där för min del att helt och hållet få instämma i ett uttalande
av statsministern. Det gäller avrustningsfrågan och dess läge ute i
världen. Här har uttalats av herr Lindman en sats, enligt vilken, som han
uttryckte sig, han hoppades, att den dag aldrig skulla komma, då han skulle
gripas av den håglöshet, som säger: Vad skall det hela tjäna till? Jag vill,
herr talman, för min del säga några ord på denna punkt.

Det är lätt, det är vigt, det är bekvämt att gentemot dem, som fråga sig:

Vad skall det tjäna till? rikta den invändningen, att det är en ren kapitulation,
det är ren underkastelse på förhand. Jag tror för min del, att ingendera
av dessa karakteristiker kan användas med rätta i detta fall. Jag ber
att få uttala såsom min tro och min mening, att det nya väsen, som det moderna
kriget antagit, lett till en fullständig omgestaltning av alla länders
möjligheter att skydda sig. Det har blivit ett krig mot den civila befolkningen,
vars totala utrotande avses såsom det fruktansvärda perspektivet. Vi
bevittna de förberedelser, som göras på gaskrigets och luftkrigets områden.

Allt detta gör, att varje människa ställer med bävan den frågan: Hur skall
det gå? Vad tjänar det hela till? Jag tror, herr Lindman, att högern tänker
i föråldrade former. Den har en föråldrad uppfattning både av kriget
och av militärväsendet. Det är, som kunde man där icke föreställa sig militärväsendet
annat än såsom infanteri, kavalleri, artilleri, träng och allt annat
sådant där, medan allt tyder på, att det moderna kriget, som betyder
vår civilisations förstörelse och undergång, kommer att ske i andra former.

Jag tror mig därför med skäl kunna ställa frågan: Vad nyttar det hela till?

Herr förste vice talmannen, som i sitt anförande som ålderspresident uttalade
åtskilligt som jag icke alls kunde gilla, han hade dock i ett avseende enligt
min mening rätt, och det var när han riktade sig mot högern och dess åskådningar
i militärfrågan.

Nr 3. 72

Onsdagen den 18 januari e. m.

V Msverks™ f ?^en’ för det andra jag vill fråga högern: Hur tänker den sig avrustningsdropositionen.
raSan J10S’''- dag lör mm del säga: Lägg i den ena vågskålen ett ned(Forts.
) rustat Luropa, med föga utvecklade, dåliga skiljedomsavtal, och lägg i den
andra vagskålen ett högrustat och kapprustat Europa, med förträffliga skiljedomsavtal,
med utvecklad rättsprocedur i alla avseenden. Vad är det för
Europa, som vi känna oss säkrare i? Jo, utan tvekan skola vi alla svara1
det nedrustade! Med andra ord, det är denna sanning man förbiser, när
man säger: Först skiljedom, sedan som ett resultat därav rättssäkerhet eller
Jad,, Yl?''11 pallar det och slutligen som ett resultat härav avrustning. Ett
tasthallande av denna tågordning gör, att vi aldrig komma ur fläcken, utan
vi i a sta och stampa i eviga. tider. Det finnes en annan väg, nämligen att
se sanningen i ögonen, det vill säga erkänna, att så länge det finns stater
rustade pa sa fruktansvärt sätt, att de kunna krossa och söndertrampa skiljedomsutslagen
och vädja till våldet, så snart ett utslag går dem emot ''så
iange ar det orimligt att tala om säkerhet och trygghet. Därför finns det ingen
annan mkörsport till säkerhet och trygghet än nedrustning. Vilja icke de
andra vara med härom, måste varje stat göra vad på den ankommer för att
de taror tor det framtida, skiljedomsväsendet, som dessa rustningar utgöra,
i största möjliga utsträckning må avlägsnas.

D,e* är herr taiman. min syn på saken. Jag tror, att herr Lindmans synpunkt
ar f oresta vad från hans och hans partis sida av uppriktiga bekymmer,
enar man pa det hållet blivit uppfostrad och invand i denna gamla uppfatt Ypm„g-

1‘Det ar C?.. ,1!PP, atinlnPg; so.™ ,icke är hållbar ; och ju förr vi komma
it rån den, desto bättre. Därför vilt jag, trots all min kritik, i denna punkt
giva statsministern det erkännandet, att han har sett rätt och riktigt när
han skjuter nedrustningen i förgrunden. Jag vill för min del hoppas, att det
icke stannar vid platoniska uttalanden i den tyska tidningen utan omsättes
i praktisk politik har hemma i Sverige.

Till sist, herr talman, vill jag säga, att den riksdag, som vi här gå till
motes och som i viss man skall bliva avgörande för den svenska nationens
dom over tolkrepresentationen, borde varit betjänt med att få på sitt bord
Iran den sittande regeringen andra förslag än dem, som nu ställts i utsikt

amidT, T* t 0n tldTff’ S011| Tar ^ mot riksdagen - såsom den
alltid ar. Den talade om parlamentsleda. Den fortsatte i samma spår, där

li-Ln+Y i? i t1 <?en menade- att valskolkarne betydde protestanter mot parlamentet
och hela dess vasen. Men när man tittade i statistiken och såg var

SaIPr°CCnten Var riörst, samt fann, att detta var bland hembiträdena.
V ™ *5® man.JY saga sig-att enligt Dagens Nyheters mening är det alltså bland
dessa den__kritiska inställningen ar störst mot den svenska riksdagen Där
W, ^ ya ■ +Parlamentsledan störst! Jag tror, att dylika skriverier kunna
{ nas åt sitt varde Men a andra sidan är det uppenbart, att skall den parlamentariska
krisen losas i landet, måste det ske under en ledning för nationen,
som ger den stora fruktbara uppgifter och icke ställer upp och marsehetecken”1
^ k°mpani 1 högerns regemente utan som för en politik i framstegets

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Under
början av herr Engbergs anförande kände jag mig ganska bekymrad över
att det kanske skulle bli jag, som nödgades föra kammaren ned till jorden och
verkligheten från den luftiga färd, på vilken herr Engberg som resvan ledare
i ört oss ut. Emellertid hade jag nöjet konstatera, att han så småningom siälv
nagot narmade sig jorden och kom in på en del små realiteter och ibland även
slora. Han resonerade till sist till och med om arbetsfredsfrågan och rcfere -

Onsdagen den 1» jnnuiui e. in.

7:;

.Nr 3.

rade uttalanden av åtskilliga tidningsorgan, lyckligtvis icke sitt eget. Han Vid^emuaav
talade om en utnämningsfråga, om sin gamla kärlek, Hagalundskalle, och '' j>ropositionm.
även något om restaurangdansen. _ ^ (Kort*.)

Ett ord skall jag tillåta mig säga i anledning av denna apostrolering av den,
som det tyckes, storpolitiska frågan: restaurangdansen. Det är icke jag och
regeringen, som gjort den till en storpolitisk fråga utan herr Engberg och
Stockholmspressen. Vad jag gjort är endast, att jag konstaterar, att vi ha ett
generellt förbud mot utskänkning i samband med danstillställningar och en
till detsamma knuten undantagsbestämmelse, som är otydlig. Jag bär där fö p
ställt i gång en oskyldig undersökning, om man icke skulle kunna få litet klarare
bestämmelser, vilka skulle innebära, att man pa något sätt avgränsade
undantagsfallen. Det är allt. Jag hyser den största medkänsla för herr Engbergs
och, som det tycktes, även herr Hanssons i Stockholm oro för att de kanske
skola förhindras svänga sig sylfidiskt i dansens virvlar mellan punschborden.
Men kunna icke herrarna stilla sin oro, åtminstone tills det kommit
fram något förslag. I alla fall hade jag icke trott, att denna fråga var så högpolitisk,
att en sådan matador som herr Engberg skulle anse sig kunna göra
ett nummer av den i en remissdebatt. Jag tycker, att det är en alldeles föå
liten tjurkalv, åtminstone i närvarande skick, för att icke herr Engberg skulle
kunna överlåta den till picadorerna. Detta om herr Engberg.

Såvitt jag rätt fattade de två första ärade talarna under dagens debatt, her- .
rar Lindman och Hansson i Stockholm, voro bägge angelägna om att lyckönska
till att det ekonomiska läget, konjunkturerna och ingenting annat hade
medfört förslag om skattesänkning m. m. Jag är den första att erkänna, att
möjligheterna till skattelindring liksom nödvändigheten av skatteökning förnämligast
bero på konjunkturerna, på förutsättningar, som icke ens en genialisk
finansminister kunnat skapa eller bringa ur världen. Det gäller naturligtvis
endast, huruvida i den föreliggande situationen förutsättningarna utnyttjas
resp. motverkas på bästa möjliga sätt.

Jag har haft tillfälle att vara med om statsregleringsarbete av bägge slagen.
Jag lämnar därhän, vilket som varit förenat med de största svårigheterna.

Om också bekymren för ett år sedan voro större, kan Jag icke påstå, att arbetet
varit mindre i år eller rättare sagt i slutet av förra året. Det är jämförelsevis
lätt att vara sparsam och få gehör för sparsamhetssynpunkterna, när det är
skralt beställt med kassan och då resurserna äro klena. Men när man, redan
när anslagspetita komma in, tycker sig skönja, att inkomsterna äro rikliga,
är det vanskligt för en finansminister att ständigt hava för ögonen och, vad
mer är, övertyga sina kolleger om att nödvändigheten till sparsamhet är lika
stor trots förbättrat statsfinansiellt läge.

För mig har det stått klart, att icke ett uns bör eftergivas på sparsamhetskravet,
därför att detta läge något förbättrats. Erfarenheten har alldeles tillräckligt
visat, hur farligt det är att av ett sådant läge låta locka sig till utgifter,
som möjligen också kräva ökade utgifter i framtiden, då läget kanske
är mera prekärt. Naturligtvis har det i föreliggande situation icke gått för sig
att lika obarmhärtigt som eljest avvisa åtskilliga behjärtansvärda anslagspetita.
Jag anser mig dook böra erinra om att de nya utgifter, som upptagas i
budgetförslaget, ofta äro sådana, som icke kunna betecknas annat än som engångsutgifter,
och oftast sådana, som icke behöva medföra ytterligare stegrad
belastning av kommande riksstater, att de avse områden av det svenska samhällsarbetet,
som böra ligga alla om hjärtat, samt att framgångsrika ansträngningar
gjorts att i varje särskilt fall tillgodose föreliggande behov med minsta
möjliga kostnad. Då emellertid icke, såvitt jag kunnat följa debatten, här
framställts något påstående om att budgetförslaget eftergiver berättigade anspråk
på sparsamhet, skall jag icke, som jag eljest skulle ha gjort, påvisa,

Är 3. 74

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss m
statsverkspropositionen

(Forts.)

'' huru den av många såsom betydlig ansedda ökningen av utgifterna uppkommit
och hur den fördelar sig.

Jag skall i stället påminna om att i ett läge sådant som det föreliggande
under budgetarbetet också uppkommer en annan svår fråga, nämligen den: hur
skall man fördela detta överskott av inkomster, som med utgångspunkt från
oförändrade skatter och taxor förefinnes? Det synes mig, som om icke heller på
denna punkt allvarliga erinringar gjorts mot vad som föreslagits. Naturligtvis
har jag varit övertygad om att, vad som än föresloges, skulle det komma att
kivas om köttstyckena och skulle det bli kritik.

Emellertid har herr Lindman gjort en anmärkning, som han redan under
tidigare remissdebatter framställt, nämligen att det nog är utmärkt bra att
verkställa ingående undersökningar angående de s. k. automatiska stegringarna
av utgiftsan slagen, men att man icke får slå sig till ro med detta utan måste
vidtaga åtgärder för att motverka dem. Jag vill gärna erkänna, att försök härtill
måste göras, men jag vill också påstå, att sådana gjorts av mig och andra.
Herr Lindman exemplifierade också sin anmärkning och tog fram fall, där han
ansåg, att något i den vägen borde kunna göras. Det råkade bliva fall, där
.lag redan hos vederbörande departementschef gjort hemställan om att undersökningar
snarast skola verkställas för eventuella åtgärder snarast möjligt.
Men om jag också kan erkänna, att det finns möjlighet att här och var skära ned
den ram för utgifter och uppgifter, som de svenska statsmakterna en gång
snickrat ihop, så har erfarenheten på ett obönhörligt sätt visat, att detta är en
ytterst .svarframkomlig väg: att få de svenska statsmakterna att ändra sina
beslut i syfte att ernå besparingar. Men som sagt försöket bör icke uppgivas.

Herr Lindman uttalade en önskan om att en närmare specifikation över de
automatiska stegringarna skulle överlämnas till riksdagen. Ja, vad beträffar
dessa stegringar för en gången period, möter det givetvis icke några hinder,
men det ligger i sakens natur, att beträffande de undersökningar, som gjorts
angaende de sannolika framtida stegringarna, man inom de olika departementen
äi ganska besvärad av att siffror skola lämnas ut och göras till föremål
or en närgången granskning. Detta emedan, såsom i finansplanen understrunits,
beräkningarna givetvis äro mycket osäkra.

Jag har emellertid sökt att tills vidare komma fram till besparingar på en
annan väg sokt fa utredning till stånd angående möjligheten att inom den nyss
omformalda ramen göra besparingar, och jag har tillfredsställelsen kunna sä<m
att det arbete, som hittills i detta syfte verkställts, givit bättre resultat än vad
jag vagat tanka mig, resultat, som röra sig om och ytterligare torde komma
att rora sig om miljoner Jag vågade icke hoppas så mycket av denna bespafingsutredning1,
da den för nagra månader sedan igångsattes.

Man frågar emellertid: är det sannolikt, att det går att vidmakthålla nu
ifragasatta skatte- och taxelindringar jämväl under kommande budgetår? Jag
har verkligen ställt denna fråga till mig under statsregleringsarbetet. Jag dristar
pasta, att jag tänkt mera pa framtiden under detta arbete än i regel varit
fallit, såvitt man kan döma av tidigare finansplaner. Material för ändamålet
har under statsregleringsarbetet för nästkommande budgetår införskaffats i
större omfattning än någonsin tidigare. Ty bland annat för ett sådant bedömande
hava avsetts^ utredningen om de automatiska stegringarna, utredningen
om förlusterna på våra lånefonder och om utlåningsfondernas sannolika utveckling,
ävensom utredningen om behövligheten av avsättningar till amortering av
statsskulden och lånemedelsplaceringarnas räntabilitet.

Jag bar visligen aktat mig för att pa liknande sätt kalkylera med inkomstposterna
för framtiden, därför att som alla veta, man här icke gärna kan sätta
nagra belopp på papperet, under det att detta dock i viss mån är fallet beträf -

Onsdagen den 18 januari e. in.

75 Nr

lande utgifterna. Låt mig emellertid eu smula söka belysa möjligheterna till
förändringar i dessa poster.

Jag ber då först beträffande själva budgetförslaget få erinra om följande.
Inkomstberäkningarna liava gjorts försiktigt, något försiktigare än för ett år
sedan med dd antagna utgångspunkter. Herr Lindman syntes hava anmärkning
mot en post, nämligen beräknade behållningen av tullarna. Jag är angelägen
undanröja ett missförstånd, som herr Lindman tydligen varit utsatt för, så
han syntes tro, att den beräkning, som gjorts beträffande den sannolika inkomsten
av tullarna 1928—1929 var gjord med utgångspunkt från den dåliga skörden
samma år. Tullinkomsterna för det sistförflutna budgetåret belöpte sig till
r:a 140.5 miljoner kronor men beräknas i budgetförslaget till 139 miljoner
kronor. Under det gångna halvåret jämfört med motsvarande halvår 1926
hava inkomsterna av tullarna stigit med uppemot 5 miljoner kronor. Under
förutsättning att icke någon vidare stegring förekommer innevarande budgetår,
skulle sålunda tullintäkterna för detta uppgå till ett belopp, som med 6 miljoner
kronor eller något mera överstiger vad som beräknats som intäkt för budgetåret
1928—1929. Naturligtvis äro utgångspunkterna sådana, att säkerhet
icke finnes för att några beräkningar komma att hålla streck. Men på de skilda
större posterna har av riksräkenskapsverket gjorts utredning angående de
särskilda tullbeloppens sannolika storlek, och jag har sannerligen tyckt, att
även om det varit möjligt, det skulle tett sig som ett utslag av onödig viktighet
att ändra på de mycket omsorgsfulla beräkningar som här gjorts. Vad
skörden av spannmål beträffar, har verket utgått ifrån normal sådan. De ändringar,
som riksräkenskapsverket gjort i generaltullstyrelsens beräkningar, ha
för övrigt, såvitt angår spannmålstullarna, icke betytt mer än 1.5 miljoner
kronor.

Detta om inkomstberäkningarna.

Vidare gäller beträffande det föreliggande budgetförslaget, att för budgetens
finansiering icke ifrågasatts extraordinära åtgärder, som äro ägnade att
försämra den ekonomiska ställningen under kommande budgetår, att för finansieringen
icke heller i avsevärd omfattning använts tillfälliga inkomster, vilket
däremot varit fallet beträffande det nu löpande budgetåret och budgetåret
1926—1927, vidare att, som jag nyss sagt, de nya utgifterna äro av beskaffenhet,
att någon större ökning, föranledd av dem, under de närmaste åren icke
behöver befaras, samt att en ytterligare uppräkning av förslagsanslagen skett
för att få dem i nivå med den verkliga belastningen, varför man icke torde
behöva befara, att summan av blivande överbelastningar — ty sådana komma
alltid att finnas •— skall behöva bli större än summan av överskotten på dylika
anslag.

Om jag sedan med detta som bakgrund skall något beröra framtidsmöjligheterna,
så må det framhållas, att man nog i allmänhet kan räkna med, att
under förutsättning av oförändrade ekonomiska konjunkturer inkomsterna »automatiskt»
stiga normalt år från år med ungefär 2 %. Därmed täckas ungefär
de automatiska utgiftsstegringar, som vi för t. ex. år 1929—1930 ytterligare
ha att räkna med, om icke några begränsningar kunna göras, vilket jag dock
hoppas skall kunna ske i viss omfattning.

Återstår då frågan, om under de kommande budgetåren finnes täckning för
den ytterligare inkomstminskning av 7 ä 8 miljoner kronor, som den ifrågasatta
taxesänkningen skulle medföra utöver den för nästa år beräknade. Beträffande
taxesänkningen hava oppositionstalarna, såvitt jag kunnat finna,
varit eniga om att klandra dröjsmålet med tillämpningen. Om det ej sagts
förut, så vill jag omnämna, att, då budgetsförslaget förutsätter, att sänkningen
icke skall träda i kraft förrän mot slutet av nästa budgetår, det helt enkelt
beror därpå, att järnvägsstyrelsen ursprungligen ansett det omöjligt att få

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

taxesänkningen genomförd ens under året. Regeringen, som funnit önskvärt,
att det icke skulle kunna sägas — som det nu sagts —- att man ville ställa
taxesänkningen på framtiden, har emellertid vidtagit förhandsåtgärder för
att taxesänkningen dock skall kunna träda i kraft under det kommande budgetåret.
Inom parentes vill jag säga, att det icke är fastslaget att dessa sänkningar
skulle motsvara ett så högt belopp som 10 miljoner kronor.

Men vad finns det då för möjligheter att finansiera budgeten, när denna
ytterligare belastning kommer till? Jag kan icke se annat, än att, om så
behövs, inkomsterna kunna ett kommande år räknas något mera i överkanten,
än vad som skett beträffande nästkommande budgetår, under förutsättning nämligen,
att, som jag hoppas, kassafonden under tiden väsentligt förstärkts. Vidare
böra vi kanske kunna vänta, att denna sänkning av godstaxorna skall
medföra något ökad godstrafik, som följaktligen i någon mån skulle kompensera
de lägre taxorna. Vidare vill jag nämna, att man nog kan räkna med
vissa speciella förhållanden som medföra en något starkare ökning av vissa
inkomstposter än nyss sagts. Exempelvis torde en sådan ökning föranledas
av en, som vi utgått ifrån, ökad malmbrytning. Ytterligare ökning torde
uppkomma av det förhållandet, att riksbankens vinst icke i närmaste framtid
behöver belastas med avsättning till avbetalningslånefonden, och posten »diverse
inkomster» torde icke behöva i nämnvärd omfattning framdeles belastas
med restitutioner av krigskonjunkturskatt. Man får vidare taga i betraktande,
att, om regeringens förslag angående användning av äldre reservationsanslag
vinner riksdagen bifall, det kommer att stå till förfogande för två riksstater
ganska avsevärda belopp, tillfälliga inkomster. Vi kunna möjligen också
påräkna, att vi bland annat på grund av de låga räntorna få relativt sett
mindre utgifter för statsskuldens förräntning; vi kunna åtnöjas med något
lägre avsättning än 5 miljoner kronor framdeles för täckande av förluster på
kreditkassans verksamhet. Och till sist men icke minst: vi böra kunna hoppas
åtskilligt av besparingsarbetet.

Jag vill icke säga, att det är så synnerligen säkert allt vad jag nu ställt
i utsikt, utan snarare torde en massa frågetecken få sättas på den ena punkten
efter den andra. Det finns också en del framtida debetposter, som jag emellertid
icke skall trötta herrarna med. Men summa summarum: jag tror icke,
vi behöva misströsta, under förutsättning nämligen, att icke konjunkturerna
högst väsentligt försämras och att icke riksdagen blir allt för frikostig med
anslag eller någon annan lika oberäknelig faktor kommer och vänder upp och
ned på det hela.

Till sist några ord angående avsättningarna till amorteringsfonden. Jag
skulle vördsamt vilja hemställa särskilt till herr Lindman, som var inne på
frågan härom, huruvida det kan anses lämpligt att i den nuvarande situationen
ge efter något på vad vi under de närmast föregående åren ansett oss böra
avsätta för att ha täckning för bland annat en del icke räntabla lånemedels
placering. Och jag hemställer till riksdagen att icke taga allt för starkt
intryck av herr Lindmans betänkligheter, även om riksdagen har en annan
mening än den, jag gjort gällande angående amorteringsfondens uppgifter och
framtida behov av medelstillskott.

Den uppläggning, som använts vid bedömande av lånemedelsplaceringarnas
räntabilitet, har ingalunda utgått ifrån några dogmer. Jag har velat få en
överblick just av lånemedelsplaceringarnas räntabilitet. Följaktligen har jag
med denna utgångspunkt icke haft anledning taga med sådana produktiva fonder,
i vilka icke några lånemedel placerats, och ännu mindre har jag ansett
mig böra. taga med sådana fonder, i vilka icke ens skattemedel i nämnvärd
grad. blivit placerade.. Det är självfallet, att om man medtoge alla dessa produktiva
fonder, om vi på detta sätt ville få en balansräkning över svenska

Onsdagen den 18'' januari c. in.

77 Nr 8.

statens kapitaltillgångar och skulder, vi skulle få en bild — för övrigt eu Vid remiss åt
bild, som icke är svår att uppdraga — som visar den synnerligen solida
ekonomiska ställning, som Sverige befinner sig i och befunnit sig i sedan gam- (]oorte)
malt. Men då jag icke medräknat t. ex. avkastningen från statens domäner
och från statens aktier i malmbolaget har det som sagt skett redan med hänsyn
till utgångspunkten, men också därför, att det förefaller mig, som om
ett medräknande av avkastningen från dessa fonder, då man söker täckning
för statsskulden i själva verket skulle betyda, att vår generation betalade sina
lån med medel, som vi ärvt från våra förfäder.

När herr Lindman syntes sätta i fråga, huruvida man icke skulle kunna
åtminstone minska på dessa avsättningar för att därmed lättare finansiera
skatte- och taxesänkningar, så synes det mig, som om detta skulle vara ungefär
detsamma, som när ett affärsföretag lånar medel för att ge utdelning åt
sina aktieägare. För min del kan jag sålunda icke anse, att det är riktigt att
ställa dessa två saker i sådant sammanhang med varandra. Om vi gå tillbaka i
tiden, skola vi lätt kunna konstatera, att svenska riksdagen för tjugu år sedan
hade mycket större anspråk på amortering av den då förefintliga statsskulden.

Riksdagen förutsatte då, såsom framgår av den utredning, som är verkställd, att
den skulle kunna amorteras på 50—60 år. Och så pass sent som åren före och
vid världskrigets utbrott var lånemedelsplaceringarnas räntabilitet, med samma
utgångspunkter, som jag använt vid den utredning, som nu föreligger, väsentligt
bättre än för närvarande. Man finner nämligen av riksstaterna, att.
även om man vid denna beräkning undantager all inkomst från postverket •—
i den utredning, jag låtit verkställa, har endast en del av denna inkomst fråndragits
— år 1912 summan av inkomster från de ifrågavarande fonderna var
cirka 26 miljoner kronor och summan ränteutgifter 21 miljoner kronor. För
år 1913 äro motsvarande siffror 26 miljoner kronor, respektive 23 miljoner kronor
och för 1914 31.4 miljoner kronor, respektive 25.5 miljoner kronor, alltså
ett räntabilitetsöverskott på mellan 3 och 6 miljoner kronor per år. Men ändå
avsattes vid den tiden relativt något mera för statsskuldens amortering, än
vad nu ifrågasättes.

Jag vill sluta med att understryka, vad det föreföll mig, att herr Lindman
icke observerat, såvida jag icke missförstod honom och jag har icke i den förebragta
utredningen angående lånemedelsplaceringarnas räntabilitet vågat säga,
att det finnes ett räntabilitetsunderskott motsvarande ett kapital av 202 miljoner
kronor, utan jag har omnämnt siffrorna för fem olika år. Och det är det sista
året, som givit siffran 202 miljoner kronor. Jag har yttrat: »De erhållna
siffrorna — •— — äro såsom synes mycket varierande för de olika åren och
äro, som redan framhållits, av intresse huvudsakligen för bedömande av läget
i stort. Att det oförräntade kapitalet, som under de tre första åren varit begränsat
till relativt obetydliga belopp, under de senaste två åren varit så avsevärt,
är till övervägande del en följd av nedgången i statens järnvägars och
telegrafverkets överskott.» Jag tillägger nu vad som icke funnits anledning
omnämna i denna utredning nämligen att om den föreslagna sänkningen av
godstaxoma kommer till stånd, så innebär det med de angivna förutsättningarna
sannolikt ett ytterligare räntabilitetsunderskott, som kapitaliserat belöper
sig till ungefär 200 miljoner kronor.

Jag vågar därför ännu en gång hemställa att för nästa budgetår godkännes
det förslag till avsättning för amortering av statsskulden, som gjorts i statsverkspropositionen.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman!

Herr Engberg gav i sitt anförande för en stund sedan ett litet förskott på
den diskussion, som kan komma till stånd, när det väntade lagförslaget om

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vi?htiZ*8aV^ollektivavtal och arbetsdomstolar blir framlagt. Jag skall icke följa honom
propositionm. * <^e?1 diskussionen i vad det gäller principerna. Det blir tid nog till det, när
(Forts.) förslaget en gång ligger på bordet.

■ p5fen begärde ordet för att komplettera och delvis korrigera de statistiska
siffror som herr Engberg åberopade till stöd för den meningen, att en lag
om skiljedom i rättstvister skulle vara av så gott som ingen eller åtminstone
försvinnande liten betydelse för den s. k. arbetsfreden.

Herr Engberg nämnde i det avseendet en ganska låg procentsiffra rörande
antalet. arbetare, som gått i arbetsinställelse på grund av s. k. rättstvister.
Jag tvivlar icke på att herr Engberg sett den siffran i den officiella statistiken.
Men jag vill erinra om att den s. k. arbetsfredsdelegationen uppvisat,
att de procentsiffror, man aberopat i detta sammanhang, äro missvisande. Det
är nämligen sa, att arbetsinställelser i den offentliga statistiken redovisas under
ett flertal kolumner allt efter anledningen till tvisten. Anledningarna
rubriceras sasom tolkning av avtal, lönefrågor, organisationsfrågor, förenings°-
f. v o. s. v. Nu har man en gång, när man gjort den statistiken, utgått
från det antagandet, att de, som redovisas under rubriken tolkning av
avtal, också skulle utgöra hela det antal av s. k. rättstvister, som förekomma.
Men det är oriktigt. Aven ibland de arbetstvister, vilka rubriceras såsom lönejragor,
iörekomma flera rättstvister, och likaså under åtskilliga andra rubriker.
Den låga procentsiffra, som herr Engberg angav, måste sålunda höjas
nagot.

Jag skall emellertid skynda mig att tillägga, att i alla fall blir det procentuella
antalet arbetare, som gå i arbetsinställelser på grund av verkliga rättstvister
även om man tar med alla sådana, jämförelsevis ganska litet. Detta
beror därpa, att de stora strejkerna och lockouterna i regel icke äro föranledda
av rättstvister utan äro rena löne- och intressetvister. Men jag vill också till
detta lägga en annan uppgift, och det är, att med stöd av den statistik som
ar åstadkommen av svenska landsorganisationen, har arbetsfredsdelegationen
uppvisat, _att icke ringa antal arbetsstrider föranletts av rättstvister. Om
man ser pa aren 1912 1925, visar det sig, att icke mindre än 12.4 % av samt iiga

arbetskonflikter varit sådana, som förorsakats av rättstvister. Och det
är, såvitt jag förstår, en ganska hög siffra.

Vidare anförde herr Engberg en mycket låg procentsiffra, uppvisande antalet
av sadana arbetare, som vore bundna genom kollektivavtal men icke tilllika
vore skyldiga finna sig i. skiljedom i händelse av rättstvist. Jag vill i
anledning därav meddela den siffra, som jag fått från arbetsfredsdelegationen.

en sager, att av samtliga arbetare, som ingått kollektivavtal, är det 40
som genom sitt avtal äro bundna att finna sig i skiljedom i händelse av rättstvmt,
men de återstående 60 % äro icke underkastade sådan skyldighet Det
ar salunda ett jämförelsevis stort antal arbetare, i varje fall över hälften, som
icke skulle vara bundna av den klausulen, om den uppgift är riktig, som jag

, Slutligen nämnde herr Engberg i förbigående ett uttalande av mig, som jag
skulle fallt vid ett föredrag i Göteborg på hösten 1926. Det skulle gått ut
förordade obligatorisk skiljedom i en hel del intressetvister så
lort det var fråga om mera vitala industrier eller något sådant. Jag vet'' att
nagot tidningsreferat innehållit en uppgift att jag yttrat mig i den riktriiAgen
vid det asyftade tillfället i Göteborg. Men i själva verket sade jag icke så
utan jag refererade vissa meningar om lämpligheten av att viktiga industrier
och livsmedelstillverkningar borde underkastas obligatorisk skiljedom. Men för
min egen personliga del tog jag avstånd från den tanken

Onsdiiyx-n t U* 11 IS januari *i. in.

Nr •*!.

7 !l

Chefen för kommunikationsdepartementet lierr statsrådet Meurling: Jag

skall lic att fn besvara dt par frågor, som ställts till mig under dagens lopp.

Herr Johansson i Kälkebo har erinrat om att i riksbudgeten finnes upptaget
19.8 miljoner kronor automobilskattemedel, och undrar, om någon plan för dessa
medels fördelning föreligger, huru mycket som skall gå till underhåll av vägar
och huru mycket till förbättringar på längre sikt.

Jag ber i detta fall få erinra om några siffror, som jag nämnde vid förra
årets riksdag. Hade man då, som regeringen föreslog, höjt underhållsanslaget
till 15 %, så skulle till vägförbättringar på längre sikt återstått ett belopp av
14.6 miljoner kronor, vilket var lika med det belopp, som för samma ändamål
stått till förfogande föregående år, och som, enligt vad erfarenheten visat,
skulle särskilt för Norrlands del varit ganska knappt. Riksdagen höjde dessa
15 % till 20 %, och därav följde naturligtvis, att det belopp, som kommer till
godo för vägförbättringar, också blir något mindre, än jag då uppgav. Beräkningarna
visa, att 20 ^-tillägget för nästa år uppgår till 4.8 miljoner kronor.
Och om jag antar, att det s. k. extra underhållsbidraget samt bidragen för inköp
av underhållsmaskiner o. s. v. uppgå till samma belopp som under innevarande
år nämligen 2 miljoner kronor, så skulle jag för nästa år komma upp
till 6,800,000 kronor till underhåll och 13,000,000 kronor till förbättringar på
längre sikt i stället för de 14,600,000 kronor, som jag under sista året beräknade.
Gör man så en ytterligare ökning av underhållsbidraget, såsom ifrågasatts,
så blir naturligtvis det belopp, som står till förfogande för vägförbättringar,
ännu mindre. Går man upp till 35 %, som från något håll föreslagits,
kommer underhållskostnadsbidraget att ökas med 3.600.000 kronor, och fördelningen
av summan 19.800,000 kronor blir då den. att 10,400,000 kronor gå till
underhåll och 9,400,000 till vägförbättringar. Denna summa, 9,400.000 kronor,
blir — det kan jag icke underlåta att här påpeka — synnerligen knapp i
förhållande till det föreligande behovet, och särskilt för Norrland med dess stora
behov av väg- och broförstärkningar, kommer en verklig kritisk situation
att inträda, vilket måhända nödvändiggör, att man återigen måste ta upp frågan
om en rättvisare fördelning mellan länen.

Herr förste vice talmannen bär frågat, varför icke redan i år förslag framlagts
angående höjningen av underhållsbidraget för att därigenom lätta skattebördan
särskilt för dem. som genom repartitionsändringen fått någon börda
på sig överflyttad. Jag ber att till besvarande av denna fråga få erinra, att
riksdagens beslut angående 10 % bidrag har tillämpats en gång, d. v. s. vid 1927
års fördelning av automobilskattemedlen, under det att riksdagens beslut angående
höjningen av detta belopp till 20 % ännu icke hunnit någon gång tillämpas
— detta kommer första gången att ske vid höstfördelningen 1928. Vill man
nu en ytterligare förhöjning av dessa 20 % till nästa, d. v. s. 1929 års fördelning,
så är detta en fråga, som kan behandlas vid 1929 års riksdag och då
hinner i god tid beslutas i och för ikraftträdande den 1 juli 1929. Anledning
att taga upp denna fråga vid förevarande riksdag skulle endast föreligga för
det fall, att man hade för avsikt att ändra föregående års riksdags beslut om
20 %, innan det någonsin kommit i tillämpning. Regeringen har naturligtvis
icke sett såsom sin uppgift att föreslå ändring av ett riksdagsbeslut, innan de!
ännu hunnit prövas. Enligt min uppfattning skulle det icke skada att verkligen
få ett års erfarenhet på detta område, där behoven för olika delar av landet
dock äro så väsentligt olika.

Herr Paulsen har slutligen klagat över det oskäliga dröjsmålet med utbetalandet
av vissa automobilskattemedel. Han har vidare påpekat, att en del bidrag
till permanentbeläggningar, vilka de väghållningsskyldiga beräknat uppgå
till 2/3, endast utbetalats med hälften. Han framhöll, att detta belopp sedermera
höjts till 2/3 och han undrade — om jag förstod honom rätt — huru

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

Sr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

1''statsverks0’ man s^u^e ställa sig i framtiden i det hänseendet. Vad då dröjsmålet med aupr
opositionen. tomobilskattemedlens utbetalande angår, har jag icke haft tillfälle att bedöma,
(Forts.) huruvida dröjsmålet varit oskäligt gentemot gällande författningar. Men jag
är den förste att beklaga, om dessa författningar för närvarande skulle nödvändiggöra
ett dröjsmål på området, och detta är ett av de förnämsta skälen till
att jag till innevarande års riksdag hoppas kunna framlägga förslag till ändrad
organisation av vägväsendet, i vilket hänseende jag satt som mitt förnämsta
ögonmärke att åstadkomma enklare och raskare arbetsförhållanden.

Vad permanentbeläggningarna angår vill jag erinra, att detta är en ganska
svårbedömd fråga. Man har arbetat med den endast ett par år; man har ringa
teknisk erfarenhet att tillgå, och man har ingen erfarenhet, huru saken skall
behandlas i bidragshänseende. Särskilt i detta sistnämnda hänseende har det
rått en viss tvekan mellan myndigheterna, huruvida ifrågavarande permanentbeläggningar,
som blivit aktuella på några få ställen i landet, böra behandlas
som nyanläggningar eller som vägunderhåll. Några fall ha på grund
av särskilda omständigheter blivit olika behandlade, men "i det fall, som herr
Paulsen nämnde, nämligen Bara härad, skulle jag vilja erinra om, att när det
anslag ursprungligen beviljades, skedde detta uttryckligen med den motiveringen
från vederbörande styrelse, att 50 % skulle beviljas som bidrag. I enlighet
härmed utbetalades också av Kungl. Maj :t, då saken prövades, 50 %, medan
hela frågan för övrigt var under fortsatt utredning. Efter några månader betalades
slutligen ut 2/3 av skäl som jag här icke skall trötta med att draga upp.
Huru denna sak ställer sig för framtiden är utvecklat i statsverkspropositionen,
där det begärts ett visst godkännande från statsutskottets sida. Jag hänvisar
således till den diskussion i denna fråga, som väl kommer upp vid huvudtitelns
behandling.

Slutligen liar herr Engberg under kvällens debatt berört frågan om utnämning
av chef för vattenfallsstyrelsen. Frågan hör ju egentligen under konstitutionsutskottets
provning, men då herr Engberg behandlat den ur principiell
synpunkt, anser jag det icke vara förmätet av mig, om jag också lämnar några
meddelanden om hur saken i realiteten ligger till.

Jag behöver väl da icke erinra om att det i 1 rågan angående den skäliga
tidpunkten för utnämning av befattningshavare icke finnes några som helst
konstitutionella föreskrifter. Det är val också uppenbart, att man för dessa
frågor varken bör eller kan uppställa några generella regler. Gäller det en succession
inom samma verk, är det uppenbart, att tiden kan tagas till ganska kort.
Men vid en förflyttning från en verksamhet till en annan, särskilt då det gäller
en viktig chefspost, bör man enligt min tanke icke taga tiden lika knapp.
Det skadar enligt min mening ingalunda att i detta fall taga något längre tid.
än man i regel brukat göra; och det halva år, som exempelvis ansetts vara en
mycket riklig tid pa detta område, bör enligt min åsikt vara ett minimum för
att i tid få klarhet angående personalförhållandena. I enlighet med den uppfattning,
som jag salunda hävdat, var jag också efter vederbörlig beredning inom
legeringen beredd att i juni manad utnämna chef för vattenfallsstyrelsen med
tillträde vid årsskiftet.

In nan denna utnämning skedde inträffade emellertid, att den avgående och
den tillträdande, chefen ansågo sig gemensamt böra hos regeringen hemställa,
att med utnämningen skulle av vissa skäl få anstå ett halvt år, d. v. s. till utgången
av det berörda budgetåret; och efter beredning befanns ur statsverkets
synpunkt icke vara anledning att göra någon erinring mot den framställda begärån.

Pa grund av den förskjutning, som sålunda inträffade, var det givetvis möjhgt.
att lata nagot ansta med utnämningen, men det gällde för regeringen att
alltjämt taga hänsyn till, att den av regeringen anmodade och enligt dess me -

Onsdagen den 18 januari e. in.

Nr 3.

ning ur alla synpunkter lämpligaste personen icke stod till förfogande för
denna post, med mindre utnämningen skedde i början av hösten. För egen del
var jag dessutom angelägen, att icke genom det uppskov, som uppstod, finge
skapas någon osäkerhet, som skulle vara för alla parter besvärande; och särskilt
syntes mig hänsynen till Norrbottens län kräva, att man i en fråga, som
var de facto redan prövad och i övrigt på allas läppar, gav klart besked, så att
länet visste vad det hade att rätta sig efter. Med hänsyn härtill ansåg sig_ regeringen
varken kunna eller böra skjuta på utnämningen längre än till den sista
konseljdagen före höstsammanträdet av Norrbottens läns landsting, som således
vid detta sitt sista sammanträde före skiftet fick full klarhet i personfrågan.
Jag föreställde mig, att denna hänsyn icke skulle betraktas såsom obefogad
utan såsom dikterad av praktiska skäl.

Jag anser således, att regeringen vid handläggningen av denna fråga handlat
i full överensstämmelse med de föreliggande förutsättningarna, och jag tror
också, att den genom att i god tid ha klarlagt hela frågan gagnat alla parter
och främst det allmännas intresse. Jag har för övrigt icke hört någon erinran
beträffande själva personvalet, och jag förmodar, att om vi denna dag skulle
taga upp utnämningsfrågan, komme man att beklaga, om vi icke ägde den möjlighet,
som förut begagnats angående personvalet.

Jag skulle kunna tillägga, att andra tidiga utnämningar icke heller — när
förhållandena därtill föranlett — alldeles saknas. Jag erinrar i detta avseende
om att den nuvarande chefen för intendenturen, vilken togs ur enskild
tjänst, nämligen från Svenska industriförbundet, utnämndes den 23 april 1926
med tillträde den 1 nästkommande november, d. v. s. något mer än sex månader
före tillträdet, utan att då ett ord hördes om de konstitutionella konsekvenser,
för vilka man nu hyser så stora betänkligheter. Jag nämner detta exempel
därför, att då verkligen den situation inträffade, som man nu från vissa_ håll
åberopat; några få veckor efter utnämningen förekom nämligen regeringsskifte.
Men då klagade man ingalunda över något som helst konstitutionellt
föregripande, utan man var på alla håll tacksam för att denna fråga uppklarerats
på det sätt, som just då krävdes för att man skulle få en duglig man på
posten. Jag undrar om man icke med litet god vilja kunde anlägga samma synpunkt
på denna fråga även nu!

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Statsverkspropositionen har ju

vunnit erkännande från alla håll och särskilt från huvudtalarna för de olika
politiska partierna. Det var naturligtvis ingen överraskning, att herr Lindman
och herr Hansson hade olika syn på skattesänkningen. Herr Lindman
vill att lindringen skall komma på de direkta och herr Hansson på de indirekta
skatterna och det var heller ingen överraskning, att herr Lindman klandrade
regeringen för dess ställning till 1925 års försvarsbeslut eller att herr Hansson
i stora delar av sitt tal uppehöll sig vid arbetslösheten och vad därmed
sammanhänger.

Det frisinnade partiet kan i stort sett skänka regeringen sitt erkännande
för propositionen, även om vårt parti förbehåller_ sig i vissa detaljer rätt att
intaga en ställning, som icke fullt motsvarar regeringens. Särskilt gäller detta
den nyss av herr kommunikationsministern omtalade fördelningen av automobilskattemedlen.
Vi därute på landsbygden kunna icke med jämnmod se,
huru regeringen underlåter att lägga den stora inkomst, som staten erhaller
genom automobilskatten, i allra största utsträckning på underhållet av vägarna
och därmed lindrar vägskatten som trycker hårt på de mindre inkomsttagarna.
Det vore säkert riktigare att göra detta och gå fram i litet saktare
tempo med rätning av vägar och sänkning av backar o. d. Vi måste i alla
fall vara vår övertygelse trogna, även om regeringen icke kan gilla vår ställ Andra

kammarens protokoll 1928. Nr 3. 6

Vid remiss av

statsverks propositionen!.

(Forts.)

Onsdagen den 18'' januari e. m.

Vstatsverks-V ning I denna frå«a- Det finns kanske också andra detaljer, där vår uppfattpropositionen.
n}nS icke ^överensstämmer med regeringens, men i stort sett skänka vi propo(Forts.
) sitionen vårt varma erkännande.

Vad som särskilt väckte min uppmärksamhet i herr Hanssons anförande var
hans myckna tal om utförselbevisen. Vi ha å jordbrukarhåll aldrig väntat
oss någon hjälp från herr Hansson och hans partis sida, det vill jag villigt erkänna.
_ Men herr Hansson! det var ju ändå en f. d. socialdemokratisk jordbruksminister
och sedermera ordförande i jordbruksutskottet, som vid utredningen
tillstyrkte regeringen att lägga fram förslag om utförselbevisen, fastän
han icke vid behandlingen av frågan i kammaren vågade stå för denna sin
ställning. Det är konstaterat att utförselbevisen under den tid de varit i
giltighet varit till god hjälp för jordbrukarna, icke på det sättet, att de fördyrat
mjölet för konsumenterna, men därigenom att de varit en regulator gentemot
det kvarnintresse, som alltid varit framme då jordbrukarna på höstarna
tvingats att sälja för att förskaffa sig penningar till betalning av skatter,
gödnings- och fröräkningar m. m. Detta har föranlett kvarnarna att sätta
priset pa rag och vete så lågt som skett. Genom utförselbevisen har däremot
kvarnarnas välde i detta avseende stäckts och jordbrukarna ha känt sig oberoende
av deras makt. Då man på jordbrukarhåll är i så starkt behov av den
hjälp och det stöd, som utförselbevisen bereda gentemot andra intressen, som
vnja göra^sig vinster pa jordbrukets bekostnad, så borde man kunna räkna på
litet förståelse även från dem, som eljest icke visa intresse för jordbruket och
uess utövare. Det måste väl sägas, att jordbrukarna nu om någonsin behöva

hjälp, da vi se, att de ammaliska födoämnen — kött, fläsk, smör o. s. v _

icke äro dyrare nu än före kriget, medan däremot dyrtidstilläggen äro i stigande.
Da statens ämbets- och tjänstemän samt andra löntagare erhålla ständig
kompensation bör man väl unna jordbrukarna litet hjälp, då den icke går
ut över konsumenterna.

Vidare har regeringen klandrats för att den ingenting vill, när det gäller att
lösa de stora sociala frågorna. Ja, det beror på vad man menar med »sociala
frågor». Det finns ju andra sociala frågor än dem som gälla industriarbetare
och arbetslöshet. J"ag vill erinra om den stora sociala frågan, varom regeringen
förra året lade fram förslag, vilket emellertid föll på grund av politiskt
motstånd från socialdemokraterna, nämligen det stora sjukkasseförslaget
Tusentals medlemmar i vårt land äro mycket bekymrade över att denna
xraga icke löstes förra riksdagen och fa nu lida av följderna. Vidare måste
vi hålla regeringen räkning för att den lade fram en särskilt för den stora
landsbygden så viktig social angelägenhet som upprättande av hem för kroniskt
sjuka. Båda kamrarna ställde sig i detta avseende förstående, och godkände
regenngsförslaget, och jag ^kan icke från hela min riksdagstid minnas, att
nagon social fråga lösts i sa snabbt tempo som denna. Lösningen har också
redan, börjat utöva sin goda verkan överallt i våra kommuner och den kommer
att göra vara fattiga sjuka gott. Herr socialministern har ytterligare försökt
att på ett lyckligt sätt lösa en annan angelägenhet, som är av den största betydelse
för våra kommuner, nämligen frågan om sinnessjukvården. Vi hälsa
med tillfredsställelse det initiativ, han tagit på detta område, och som kommer
att framläggas av årets riksdag.

Herr Engberg klandrade herr statsministern för hans argumentering och
karrikerade hans ståndpunkt så: når icke högern har rätt och icke socialdemokraterna
ha rätt, ha alltsa de folkfrisinnade rätt! Så enkelt ligger väl ändå
icke saken, herr Engberg. Jag vågar göra det påståendet, att det icke finns
något; politiskt parti, som kan berömma sig av att sitta inne med hela rätten
Åtminstone gora vi frisinnade icke anspråk på detta. Därför förbehålla vi
oss rätt att stödja högern, da vi anse att den har rätt i sin argumentering under

Onsdagen (len 18 januari e. in.

83 Nr 3.

det att vi stödja socialdemokraterna, då vi anse dem ha rätt. Jag kan icke
förstå, att, såsom ofta sker, vi behöva bli klandrade för att vi ha en så vidsynt
blick, och icke bara följa partilinjerna. Vad berättigar för övrigt herr
Engberg att i fortsättningen av sitt tal fastslå, att det finns så många gemensamma
intressen mellan högern och de frisinnade, att de kunna betraktas som de
vore ett parti? Herr Engberg använde flera gånger uttrycket, »man skall icke
tillgripa större våld än nöden kräver», och jag tycker att han kan tilllämpa
detta uttryck på sig själv härvidlag. Det är litet för tidigt att börja
hålla valtal allra helst i andra kammaren. Det passar väl bra för socialdemokraterna
att i valstriden använda argumentet, att det finns ett borgerligt
block, som träder fram och det kommer säkerligen inte att försummas
från de socialdemokratiska talarestolarna. Men det skall nog visa sig att det
icke lyckas att kitta ihop högern och de frisinnade, ehuru detta från socialdemokratiskt
håll skulle anses mycket önskvärt. Det skulle säkerligen icke
för landet vara lyckligt att så skedde.

Så försökte herr Hansson och herr Engberg vidare, för att väcka löje över
regeringen, att draga fram frågan om restaurangdansen. Ja, vilja herrarna
göra ett stort nummer av den saken i riksdagen och utanför denna, så för
all del: håll på därmed. Men ni bör icke glömma, att anledningen till att
restaurangdansen kommit upp på dagordningen är den att det är hög tid att''
stävja densamma, ty den svenska ungdomens sedliga väl är i fara och det
gäller att värna om densamma. Jag tror icke, att herr Engberg, då han
framställer det frisinnade partiet såsom farligt, därför att det slår’vakt om
den svenska ungdomen, kommer att förskaffa det socialdemokratiska partiet
ett ökat antal röster vid valen, i varje fall icke på landsbygden.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Forssell: Herr förste vice talman, mina herrar! De reflexioner, som
jag vill foga till kammarens protokoll under denna remissdebatt, ville jag
inleda med några randanmärkningar vid det anförande, som i förmiddags hölls
av greve Hamilton, och med herr förste vice talmannens tillstånd skall jag,
trots den funktion han nu fullgör, tillåta mig att framlägga dessa randanmärkningar
till hans förmiddagsanförande.

Herr vice talmannen framhävde, såvitt jag förstod, med all rätt, att våra
landskommuner lida av följderna av den politik, som i åtskilliga avseenden
bedrives — jag för min del vill icke säga av utan genom vissa centrala ämbetsverk.
Jag vill då konstatera, att denna fråga bragts på tal redan för
två år sedan genom en motion i denna kammare — en likalydande motion
väcktes även i första kammaren. Vi voro några stycken, som föreslogo en
revision av det nu gällande systemet för statsbidrags utgående, detta system,
som i _ så många fall medför, att uteslutande fackbyråkratiska synpunkter
göra sig på dominerande sätt gällande mot kommunerna och på viktiga områden
förvandla den s. k. kommunala självbestämningsrätten till ett ganska innehållslöst
fantom. Vi föreslogo, att man skulle försöka åvägabringa en sådan
ändring i denna mekanism, att vid sidan av de rent fackbyråkratiska synpunkterna
komme fram ett finansiellt övervägande, ett finansiellt avvägande,
till fromma både för statskassan, som skall lämna de stora statsbidragen, och
även för kommunerna, som få dragas med sin anpart, t. ex. skolhusbyggnaderna.
Men vi blevo — vi voro några från högern — alldeles ensamma om
dessa synpunkter. Det höjdes icke en röst från det läger, som i dag fört
dessa tankar fram, till stöd för oss, utan vi fingo stå där alldeles ensamma.
Det är nu mycket glädjande, att detta initiativ så småningom och gudskelov på

Vid remisa av
statsverksyr
opositionen.
(Forts.)

Nr 3. 84

Onsdagen den 18 januari e. m.

1 Statsverks™ Jäomf örelsevis kort tid vunnit en sådan anslutning, och då frågan väl kommer
propositionen. nytt före> får miJn hoppas, att initiativet för två år sedan skall vinna större
(Forts.) '' beaktande än det då rönte.

Men, herr förste vice talman, det var en sak, som yttrades i förmiddagsanförandet,
som jag reagerade emot. Detta anförande mynnade ut i en mjmket
skarp polemik mot det centrala ämbetsverk, som har hand om dessa frågor och
som skall omsätta systemet i det levande livet. Ja, herr förste vice talman:
vore det verkligen så, att detta system hängde helt och hållet på ett centralt
ämbetsverk, tror jag sannerligen, att_ systemet skulle vara korrigerat hastigt
nog. Våra centrala ämbetsverk äro visserligen ett synnerligen viktigt moment
i vår nuvarande förvaltnings- för att icke säga författningsordning, och jag
kaller mycket styvt på dem, men det är en fullständig illusion att tro, att de
på något sätt ha kvar den maktställning, som riksens gamla collegier hade.
De äro i stället mycket känsliga och tillgängliga för synpunkter från statsmakternas,
enkannerligen riksdagens, sida. Frågar man sig då, var ansvaret
ligger för den politik, som kommunernas talesmän nu klaga över, skall man
icke vända sig till de centrala verken, utan då får riksdagen gå till sig
själv. Ansvaret för den ordning, som i förmiddags åsyftades, d. v. s. särskilt
systemet för folkskollärarlönerna, bäres närmast av en mycket framstående
och energisk representant på Malmöbänken, vilken i en kungörelse den
16 september 1918 § 18 mom. A. — cn paragraf och ett moment, som äro
mycket ryktbara i den svenska förvaltningens historia — införde den s. k.
effekti vi tetsklausulen i det svenska folkskoleväsendet, vilken innebär, att folkskoleinspektören
kan i realiteten frampressa vad åtgärder som helst av kommunen,
alldenstund han kan säga, att om icke kommunen gör det eller det, så
kommer hela statsbidraget att dragas in. Från den stunden, som den Edénska
ministären, herr förste vice talman — den ministär som ni stödde — drev
igenom denna klausul, daterar sig kommunernas tunga på denna punkt. Jag
anser, att rättvisan kräver, att detta slås fast till svar på vad som i förmiddags
yttrades.

Jag är icke den som vill träda in till försvar för det sätt, på vilket denna
klausul tillämpas. Redan den omständigheten, att jag var med och väckte
en motion för två år sedan, vittnar om, att jag reagerat mot ifrågavarande
tillämpnmgsförfarande, och när motionstiden gått till ända. skall det bli mig
möjligt att ytterligare markera, att jag icke gillar detta system. Jag vill
betona, att jag icke träder fram för att försvara det centrala verk, som det
bär är fråga om, och att jag icke anlägger byråkratiska synpunkter, men
jag tycker ända, att rätt skall vara rätt och att riksdagen skall ha kuraget
att taga på sig det ansvar inför de klagande kommunerna, som riksdagen har
att bära. Det är ju dock möjligt, att de ämbetsmän, som så nitiskt ställt
sig till efterrättelse dessa direktiv, skola få erfara sanningen av ett gammalt
ord. Förr hette det: förliten eder icke uppå furstar! — men det ser nästan
ut, som om demokratiska majoriteter också skulle kunna vara rätt ombytliga
herrar. Det kan hända, att dessa ämbetsverk, som under årtionden nitiskt
ställt^sig till förfogande, få känna på, huru man försöker skjuta ansvaret
över på dem och låta folkogunsten gå ut över deras huvuden. Sådant
har hänt förr, och liknande kan hända även i våra dagar, ehuru de maktägande
nu ha ett annat utseende.

. Men som sagt, herr förste vice talman, mina herrar, det är glädjande, att
tiden tycks_ förändra sig, att kritiska synpunkter på det sätt som vi här
hört i. förmiddags vinna anslutning så pass snart. Det är en ljuspunkt när
nian finner, att ett motstånd ger vika, som varit rätt kraftigt. Man har ju
i dessa dagar den saken har ju varit före redan tidigare under dagens
debatt — haft en mycket stark källa till glädje, när man sett, hur ett annat

Onsdagen den 18- januari o. in.

Nr 3.

motstånd gett vika, ett motstånd, som varit kanske mera hårdnackat iin
något annat, i det att den gamla fordran, som jag och många med mig under propoaiti(men
snart ett årtionde varit med om att resa under förtvivlat bekämpande från (Korts.)
vissa håll, nämligen fordran på offentlighet över en viss monopolförvaltning,
småningom lett fram till ett resultat. Det visar sig i alla fall, att om man
står på saklig grund, om man står intensivt fast vid en övertygelse!rogen
ståndpunkt, kommer man till slut ändå till det moment, då opinionen börjar
svänga, då frukterna av åratals agitation, som varit buren av saklig entusiasm,
mogna. Det kan komma den stunden, och den kan komma fortare
än man tror, då opinionen börjar svänga och gehöret förnimmes på håll, där
man förut endast mött döva öron och otillgängliga sinnen. Det är en erfarenhet,
som jag vill åberopa och förtrösta mig vid, då jag i dag hör herr
Per Albin Hansson säga till oss: lägg bort agitationen för försvaret, det lönar
sig icke. Den maningen lyssna vi på vår sida icke till. Det är möjligt, att vi i
denna församling icke vinna något gehör för våra synpunkter i denna viktiga
fråga. Men vi vädja icke heller till herrarna, utan vi vädja till den
upplysta opinion, som en gång skall komma. Vi vädja med stöd av den
sakliga styrkan i våra argument, och vi tro, att det svenska folket — det
folk om vilket ju Karl Staaff en gång sade, att det är gott i sin innersta
rot —• skall lyssna till de synpunkter, som vi ha andragit. Men i denna
kammare, i riksdagen, slår man ännu dövörat till. Vi sluta förbund med
framtidsmakterna i den svenska nationen, de framtidsmakter, som man måste
tro på, om man icke skall misströsta om det hela.

Nu har herr Per Albin Hansson sagt, att han och hans meningsfränder
stå fast vid 1925 års synpunkter och att ingenting inträffat, som på ringaste
vis kan få dem att rygga den ståndpunkt, som de då intogo. Herr Hansson
har alltså inrangerat sig bland den rad av ideologer, om vilka Napoleon
på sin tid talade: dessa ideologer, som bitit sig fast vid en dogm
och som icke lyssna till vad tidens stämmor tala och icke ge akt
på tidens tecken. Man har bitit sig fast vid ståndpunkten av år 1925; den
skall gälla alldeles oberoende av vad som händer. Har då verkligen ingenting
hänt sedan dess? Ja, jag tillåter mig att bara antyda vissa omständigheter,
som synas mig förtjänta av beaktande.

Låt oss då först dröja vid den ekonomiska synpunkten. Under förarbetena
till 1925 års beslut sades det, att det var absolut nödvändigt ur ekonomisk
synpunkt att göra ifrågavarande försvarsrevision. Nationen skulle digna
under försvarsbördorna, om icke en revision gjordes. Men vad få vi nu höra?

Jag läste för någon vecka sedan ett anförande av hans excellens herr statsministern,
där han som en särskild berömmelse för beslutet år 1925 framhävde,
att detta tillkommit utan ekonomiskt nödtvång. Det finns alltså en
marginal för att bära upp det försvar, som fanns före 1925, fastän man detta
år och under tiden förut påstod, att vårt folk icke orkade bära upp det. Nu
får man som sagt veta, att det fanns en marginal för ett starkare försvar,
men nu vill man inhösta beröm för att man gjorde en försvarsrevision utan
ekonomiskt nödtvång. Detta är att taga fasta på. Det visar sig alltså, att
det hänt någonting sedan 1925 i ekonomiskt avseende. Detta framgår ju
för övrigt av hela den budget, som vi här ha framför oss.

Då frågar man sig emellertid: hur skulle en eventuell finansiering kunna
ske av ett försvar, som enligt mitt och mångas förmenande bättre tillgodosåge
landets behov? Ja, jag talar här på eget ansvar, jag skisserar min egen
tankegång, men jag vill tillåta mig att göra detta för att motivera, att kravet
på en utvidgning av försvaret i enlighet med tidslägets krav har fundament
i det faktiska läget. Därvid kommer man givetvis in på frågan om statsskuldens
amortering, som här dryftats så ofantligt mycket i dag. Man har

Nr 3. 86

Onsdagen den 18 januari e. m.

statsverks™ gällande, att vi måste amortera statsskulden; det är denna amortering,

iproposition en. so.m skall absorbera åtskilliga miljoner per år. Ja, herr förste vice talman,
(Forts.) niina damer och herrar, i det hänseendet förmodar jag, att den gamla regeln
gäller, som jag fick lära i Uppsala en gång i tiden, då jag studerade nationalekonomi
för David Davidson, att varje hushåll med begränsade tillgångar
måste gradera behoven, måste ställa upp för sig vilka behov som
äro av mest trängande vikt och som först skola tillgodoses och vilka behov
som äro av mindre betydelse. På det sättet får man upp en behovskala, och
i denna skala skall för statshushållet givetvis amortering av skulden upptagas.
Naturligtvis är det synnerligen lyckligt, om man kan amortera sin
skuld och pa samma. gång tillgodose alla nödvändiga behov — detta är naturligtvis
någonting i sig själv synnerligen åtråvärt — men man måste dock
i praktiken alltid göra en gradation, och då uppkommer frågan: kan det icke
finnas viktigare behov än att betala en skuld, och huru skall man avgöra, om
en skuld måste betalas eller om den kan stå oamorterad? Jo, det finns en
metod att undersöka, huruvida en skuld är av den trängande beskaffenhet,
att den måste amorteras före andra viktiga utgifter, nämligen att eftersöka’
huru stor kredit vederbörande har. Om det visar sig, att ett hushåll, vare sig
ett statshushåll eller ett enskilt hushåll, åtnjuter ofantligt stor kredit, ä''r
amortermgsfrågan icke av den trängande vikt, som annars skulle ha varit
ialiet. ber man nu på de internationella relationerna, befinnes det, att det
svenska myntvärdet, den svenska kronan, står ofantligt högt. Man har alltså
en mycket stor förtröstan till det svenska statshushållets bärkraft. Där har
man en mätare på i vad mån amorteringen utgör ett trängande behov eller
om den kan stå tillbaka för mera trängande sådana. Jag menar, att alla de
sill ror, som anförts, visa jag skall icke trötta med att upprepa dem, det
har pagatt diskussion i pressen härom ända sedan statsverkspropositionens
i ramläggande, och saken har dryftats även i dag — att vi ha ett ganska
väsentligt overskott på gjorda kapitalplaceringar och att vår statsskuld icke
ar av den skrymmande och tyngande beskaffenhet, alt den hindrar vår kredit.
Vi maste da säga oss, att vi framför tillgodoseendet av denna amortering
niaste tänka pa andra viktiga statsbehov, och bland dessa intaga försvarsutgitterna,
uppehållandet av landets försvarskrafter, en mycket hög rangklass,
ja, den främsta. Jag tror kort och gott — det är en tanke som jag här
kastar fram — att vi mycket väl kunna bibehålla både den föreslagna skattesan
mingen med 10 enheter och eventuellt gå med på även sockerskattens reducering
ined 4 öre pr kg. och ändå skaffa de pengar, som reserverats för de
lorsvarsandamal, som kunna befinnas erforderliga för ett rationellt försvarsvasende
Jag menar, att om man på ett rationellt sätt i budgeten införde
rusdrycksfondens inkomstmedel, hade man de reserver, som behövdes för en
andamalsenlig restauration av vårt försvar.

Då uppstår genast den frågan, som framställdes av herr Engberg i hans
mlagg under kvallens lopp: mena herrarna, att vi skulle utan vidare restaurera
forsvarsordnmgen med allt vad därtill hör på samma sätt som vi förut
ade den. Mena herrarna, att vi skola företaga en romantiskt betonad återgång
till det gamla, ehuru så mycket inträffat sedan dess, med flyget och
gaskriget och det ena med det andra? Herr Engberg betonade utomordentligt
starkt denna sida av krigsväsendets utveckling. Härpå svarar jag, att
det problem som herr Engberg. här kastat fram, och som även greve Raoul
.ttarniiton oita vant inne pa i sina inlägg i kammaren, nämligen om den moerna
teknikens inverkan på krigföringen, har aldrig varit undersökt av
nagon ansvarig utredande kommission. Det är just detta problem, som bör
undersökas: vad
svarsvasende för att vi skola kunna upprätthålla ett betryggande försvar?

Onsdagen (lön 18 januari o. in.

Nr It.

Det är eu sådan granskning, en sådan revision ur rationella, tekniska synpunkter,
som icke skett, men som måste fordras och som måste ske. Jag
menar, att en sådan revision skulle mycket väl kunna bedrivas allt under det
man reserverade medel på det sätt, som jag här tillåtit mig att antyda. Detta
krav på en omprövning av försvarsfrågan ur moderna synpunkter kommer
man icke förbi redan av den enkla anledningen, att av alla offentliga papper
— de stå redovisade under fjärde huvudtiteln — liksom av uppgifter i pressen
och facktidskrifter framgår det, att den nuvarande materielen, som lantarmén
och flyget förfogar över, så hastigt går mot förslitning, att den rätt
som det är hastigt måste ersättas och då måste kräva ett mycket stort kapitalutlägg.
Med ett ord: man måste på något sätt finansiera det oerhörda
slitage, som föreligger, den rationella avskrivning på materiel för försvaret,
som borde äga rum. Försummelsen i dessa stycken kommer att hårt hämna
sig en dag, sannolikt icke så långt avlägsen.

Jag har velat uppehålla mig vid denna sida av problemet, den ekonomiska
sidan, i det jag påpekat, att enligt erkännanden från de bästa auktoriteter på
området har det verkligen hänt något härvidlag. Man har kommit fram till
det erkännandet, att försvarsbeslutet år 1925 icke var dikterat av ekonomisk
nödvändighet.

Ser man för övrigt på de utrikespolitiska fenomen, som ha sammanhang
med vårt försvarsproblem, så står herr Per Albin Hansson på den ståndpunkten,
att icke heller där någonting inträffat, att ingenting hänt och att allting
är sig likt. Samma ideologi, som gjorde sig gällande år 1925, kan man förtrösta
sig till alltjämt, anser den socialdemokratiska partiledaren. Ja, men
det anförande, som hans excellens herr utrikesministern höll vid samma konferens
för någon vecka sedan, då statsministern yttrade de ord, som jag tillåtit
mig citera, visade något annat. Herr utrikesministerns exposé var icke lika optimistisk
som herr Per Albin Hanssons utläggningar, utan det kom där fram
helt andra och kritiska synpunkter. Det är väl också allt skäl i världen att
beakta den förändring, som inträffat i t. ex. Förenta staternas rustningspolitik,
vilken tyder på att därborta vid Stilla Oceanen håller det på att draga ihop
sig till oroscentra, som kunna få återverkningar mycket hastigt även i vår avlägsna
vrå av världen. Vi ha i vårt land haft en känning av huru en stormakt
— jag skall icke närmare ge mig in på den saken — sträckt sina tentakler
till vårt land och visat intresse för våra kustbefästningar. Dessa bruka ju
icke kunna flyttas över som anfallsmedel, utan det måste vara en speciell motivering
för ett så egendomligt intresse. Nog råder det alltså en anda i världen,
som vi ha alla skäl att se upp med, och den utrikespolitiska horisonten är
ganska mulen åt olika håll.

Nu säger herr Engberg i kväll, att det måste in en annan anda i de internationella
förhållandena; vi måste lita mera till nedrustningspolitiken o. s. v.
Ja, jag skall villigt erkänna — och det är i själva verket intet erkännande utan
uttryck för en åskådning, som jag alltid haft och som jag tror funnits hos
alla med mig likatänkande -— att det givetvis är av allra yttersta vikt att på
allt sätt de folkrättsliga förbindelserna utvecklas, nyanseras och förkovras,
att goda diplomatiska förbindelser upprätthållas överallt i världen, så att vi
få gehör för våra synpunkter och kännedom om vad som sker i olika länder.
Det finns ingen här, som på minsta sätt bagatelliserar denna sida av den internationella
sammanlevnaden. Detta är helt enkelt nödvändigt i synnerhet för
en stat med begränsade resurser som'' vår. Men i fråga om möjligheten till en
allmän nedrustning måste jag öppet bekänna min mörkt pessimistiska utgångspunkt.
Ty så länge som vi ha den västerländska kulturmänsklighetens uppfattning
begränsad till ett relativt litet fåtal av människosläktet och det utanför
denna västerländska kulturkrets finns i hela främre och bortre Orienten

Vid remiss av

8tatsvcrlc8-

propositioven.

(Korta.)

Nr 3. 88

Onsdagen den 18 januari e. in.

VisMsmrks™ ,°ch atskilH£a andra d(dar av världen en helt annan uppskattning av människopropositionen.
*1V oc^ ^nänniskovärde än vad vi äro uppfostrade till, så länge alltså en annan
(Forts.) grundåskådning är rådande hos hundratals miljoner av världens befolkning, så
länge är det en mycket avlägsen utopi att tänka sig nedrustningen genomförd.
För övrigt vore det dåraktigt att förbise, att även hos nationer, som framför
andra vilja betraktas såsom1 sannskyldiga målsmän för s. k. västerländsk kultur
tanken på våldet som en metod i det mellanfolkliga umgänget ingalunda
bleknat av och dött bort. Det är en helt annan utgångspunkt jag i denna
fråga anlägger, och jag tror dessvärre, att den utgångspunkten är den realistiskt
riktiga.

För övrigt frågar man sig verkligen på vad grund och av vilka skäl den
svenska demokratien tror, att den svenska nedrustningen skall medföra en så
ofantlig tillväxt i högaktningen eller hänsynsfullheten i behandlingen av oss
från de makters sida som ej avrusta. Om man tänker sig en främling, som komme
hit för att studera svenskt samhällsliv och han studerade låt oss säga en
maktägande majoritets hållning till den ena eller andra frågan här i landet,
skalle han då verkligen få det intrycket, att den maktägande majoriteten är
sa oerhört hänsynsfull, att den går sin väg fram studerande paragrafer och
rättsregler och att den är i hela sin tillvaro inriktad på att bevaka deras
rätt, som icke tillhöra denna maktägande krets utan som stå utanför densamma?
Jag tror. att en sådan bild skulle en kritisk främling ha mycket
svart att fa fram ur svenskt statsliv. Jag tror — ehuru jag vet, att min
synpunkt i det fallet kanske skär sig mot åskådningar, som råda inom alla
partier — att man inom den svenska riksdagen borde ha litet större aktsamhet
på sig själv i det hänseendet.

Jag tänker bara pa en sadan sak som lat oss såga statsrevisionens utveckling.
Den som studerar dessa mäktiga riksdagsmäns göranden och låtanden
under ^statsrevisionens verksamhet om höstarna, måste säga sig, att personer,
som så satts att övervaka författningarnas efterlevnad från ämbetsmännens
sida, själva borde vinnlägga sig något bättre om att efterleva de författningar,
som enligt grundlagar och gällande instruktion reglera deras egen verksamhet.
Man finner sådant, som att statsrevisionen tager sig före att ge direktiv
åt regeringen rörande sättet att lösa mycket stora och viktiga frågor.
Man tager sig t. ex. för, att anvisa, hur en utredning skall läggas i ett ärende,
som snart nog skall bli ett regeringsärende och just ligger under vederbörande
ämbetsverks utredning. Sådana tecken på att man försöker skapa delegationer,
som göra sig till ett slags överregering över den ansvariga regeringen,
tyda icke pa den nödvändiga självbesinningen inom riksdagens egna verk och
inrättningar. Jag tänker t. ex. bara på anvisningarna i den ytterligt invecklade
frågan, huru organisationen av telegrafen och posten skall lösas eller på
anvisningarna om huru en omstridd kulturfråga i striden mellan Läckö och
Karlberg skall ordnas. Sådant bör, som sagt, icke få förekomma från en institution,
som är satt att vaka över författningarnas efterlevnad.

Men det finns nog också andra tecken på, att andan icke är så märkvärdigt
känslig för de värnlösas rätt, för deras rätt, som icke ha den pondus det inflytande
i det politiska livet, som brukar medföra nödigt gehör. Jag måste bär
inlägga en bestämd gensaga mot det sätt, pa vilket ministären t. ex. tillåtit
sig att hänsynslös förflytta tjänstemän i samband med försvarsreduktionen
den 1 januari 1928. Det har hänt, att en militärläkare bara någon vecka före
namnda dag utan vidare tvångsförflyttats från den ort, där han slagit rot
och hatt sill praktik och utan vidare kommenderats bort till annan ort varest
han inga som helst förbindelser har, trots att hela den ordning, som ligger
till grund för militärläkarinstitutionen, nämligen den av år 1911. bygger just
pa att vederbörande läkare skola vid sidan av sin militärverksamhet kunna

Onsdagen den 18 januari e. in.

89 Nr 3.

propositionen.
(Forts.)

skaffa sig praktik på orten i fråga. Precis liknande anmärkningar kunna Vid remiss av
göras beträffande vissa tvångstransporter av vissa militärveterinärer från Msverksderas
gamla hemorter. Självfallet ber jag att få förutskicka, att jag bär''
talar icke om dem som redan sökt sig bort från vederbörande ort och där man
alltså har anledning att antaga, att de icke på samma sätt varit bundna vid
och haft intresse i orten. Sådant har skett trots de ansvariga myndigheternas
ideligen upprepade erinringar och trots de uttryckliga förutsättningarna vid
försvarsbeslutet därom, att en stor hänsyn skulle tagas till personalens legitima
anspråk. Man måste säga, att det är ett maktmissbruk, som här förelegat.

Den diagnos, som jag här satt, tror jag nog skulle kunna utsträckas till
åtskilliga andra områden av samhällslivet. Man får icke låta sig duperas av
de vackra talesätt, i vilka man draperar den maktutövning, som man har i sina
händer och som man tillämpar. Men jag måste säga, att ett verkligt rekord i
fråga om att drapera den krassa verkligheten i granna fraser sattes i dag på
förmiddagen av det socialdemokratiska partiets ledare i denna kammare, herr
Per Albin Hansson, som skildrade för oss ett litet idylliskt »folkhem», där
inga privilegierade funnes och inga kelgrisar och där alla vore lika o. s. v.

Det var hans ideal, det var de svenska socialdemokraternas ideal, det fredliga
svenska folkhemmet. Och detta säger ledaren för ett parti, vars anhängares
maktställning bl. a. vilar på det mest hårda arbetsmonopol, och som i sin meritförteckning
har en eländig undfallenhet inför bl. a. murarnas framfart, denna
framfart, som kostar städernas befolkning, medelklassen framför allt, så
enormt mycket pengar i form av ökade hyror. Detta talesätt föres av en
man, som representerar en klass, vilken förfäktar registertvångssystemet och
fackföreningstvånget och som tillämpar det dagligen, som bygger hela. sin makt
på detta tvång och detta monopol. Är det icke löjligt att föra ett sådant tal,
när man vet hur hela landet är fyllt av medvetandet om den anda, som präglar
det parti, vilket herr Hansson företräder? Det är den hårda, krassa makten
under falska talesätts förklädnad, som vi här ha inför våra ögon och ingenting
annat.

Herr Per Albin Hansson behagade slunga ut mot högern den satsen, att den
företrädde det privilegierade fåtalet. Vad för ett fåtal? Och vilka privilegier?

De statistiska siffrorna ifrån valrörelserna visa dock, att den svenska högern
icke alls har något fåtal bakom sig. Den räknar tvärtom hundratusental i sina
led, och undan för undan skall det antalet mer och mer växa. Det finns i detta
parti — det vet jag av egen erfarenhet — en mångfald människor, som leva
under mycket tryckta och små omständigheter. Men det finns en sak till hos
dessa människor: de ha en känsla av att de skola försöka arbeta sig upp
från en ringa början och söka konsolidera sin ställning på det individuella
självansvarets grund. Jag är övertygad om att om vi tänka tillbaka på vår bekantskapskrets
och våra uppväxtår — .jag tänker på mitt eget parti och jag
föreställer mig att detsamma gäller alla borgerliga — skola vi. nog minnas
många livsöden, som varit burna av en strävan att just på självansvarets
grund bryta sig väg från små förhållanden fram till lyckligare. Denna
strävan har varit buren av den känslan, att man är för stolt att föra sitt
armod till torgs och vill, utan att falla andra till last, bära sitt eget öde.

Det är den andan, som är den bärande andan för hela samhället, och det är
den som till slut blir den starka ryggraden i samhällets, historia, mycket mera
än de pockande kraven på stöd och understöd och hjälp. Det är tvärtom
det individuella självansvaret, som är den härdande livsluften för ett livskraftigt
samhälle.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 3. 90

Onsdagen den IS januari e. in.

Vm2™erZaV Hp.rr ®aMén: . Herr talman! Ett av de viktigaste spörsmål, som kommer
''propositionen. förGläggcis riksdagen i ar, är enligt mitt förmenande det i trontalet om(Forts.
) nämnda förslaget om obligatorisk skiljedom i s. k. rättstvister. Att förslaget
nu drives fram, visar med all önskvärd tydlighet, att den borgerliga regeringen
söker till vilket pris som helst klavbmda den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag är för min del övertygad om att man kommer att misslyckas
i detta avseende och icke heller kommer att fål någon glädje av sitt verk,
även om förslaget kommer att drivas igenom. Hela fackföreningsrörelsen
står nämligen såsom en man mot varje försök att klavbinda densamma. Lagen
blir icke heller, om den genomföres, något annat än en klasslag mot arbetarna.
Jag skulle vilja ställa den frågan till den nuvarande regeringen:
hur kan man överhuvud taget tro på möjligheten att i detta lagförslag kunna
skilja. på rätts- och intressetvister? Alla de av oss, som deltagit i underhandlingar
mellan arbetare och arbetsköpare, veta, huru dessa frågor gripa
in i varandra och hurusom varje rättstvist även blir en intressetvist mellan dessa
parter. Icke ens i den sakkunnigutredning, som nu föreligger, har man kunnat
tydligt ange skillnaden mellan rätts- och intressetvister.

Det har anförts en del exempel härvidlag av herr Engberg och några uttalanden
från arbetsgivare, vilka även fördöma ifrågavarande förslag. Jag
kan för min del instämma i de synpunkter, som framförts av herr Engberg^
i detta avseende. Men han synes ha fullständigt glömt en sak, och
det. är den inställning, som utmärkte den föregående socialdemokratiska regeringen
i detta spörsmål. Vi veta alla. att det var herr Möller, vilken som
socialminister i den socialdemokratiska regeringen tog initiativet till och även
tillsatte, den första, kommittén för denna fragas utredning. Han angav även
den socialdemokratiska regeringens principiella ståndpunkt redan vid remissdebatten
1926, när han framhöll, att han ansåg, att tiden var mogen för obligatorisk
skiljedom i ^rättstvister och att en kommande utredning borde omfatta
även sådana frågor, som hela förenings- och förhandlingsrättens eventuella
lagfästande, då olika blockad- och bojkottmetoder, som användas på
arbetar- och arbetsgivarsidan, o. s. v. Det är egendomligt, att man i dag
med en sådan, pondus kan vända sig mot det förslag, som framkommit, när
man själv varit den största orsaken till att förslaget drivits fram. Att den
socialdemokratiska regeringen år 1925 liksom Ekmans regering nu står i
fullständig motsatsställning till hela fackföreningsrörelsen, behöver man knappast
diskutera om. Men herr Möller ansåg för sin del, när han tillsatte denna
kommitté för utredning^ och när han angav regeringens principiella ståndpunkt,
att han skulle få tid att paverka arbetarna i tillräcklig grad för att
de skulle gå med på och låta sig bindas av en sådan lagstiftning. Han säger
nämligen jag skall citera några rader: »Vill man verka för opinionsför skjutningar,

tror jag enda metoden är att iakttaga mycket stor försiktighet.
V ill man rusa på detta område för att nå de eftersträvade resultaten,
är jag rädd för att det kommer att visa sig, att man ingenting vinner utan
möjligtvis endast.åstadkommer, att de uppfattningar, som vänt sig mot praktiskt
taget alla ingripanden utifrån i arbetstvister, vinna i styrka och att
följaktligen snarare nar motsatsen till vad man önskar än man vinner
det asyftade malet.» Det asyftade målet fick herr Möller icke ticl att verka
för. Den Ekmanska .regeringen hade i sin tur alldeles för brått med att tillsätta
en ny kommitté för frågans utredning, men jag har velat anföra detta
för att visa, att herr Möller i vart fall hade den goda viljan vid den tiden
att försöka klavbinda arbetarna. Emellertid står för mig klart, att det förslag
som kommer att framläggas av herr Ekmans regering, icke är annat
än inkörsporten för en lagstiftning mot fackföreningsrörelsen för att klavbinda
dess nuvarande maktställning. Jag förmodar också, att den nuvarande re -

Onsdngcn de» 18'' januari e. in.

1)1

Nr tf.

geringen är på de! klara med, att den står i fullständig motsiittning till hela
arbetarklassen, och sålunda mot i varje fall (iver hälften av de svenska medborgarna,
när den framlägger sitt förslag. Detta kan vara bra att veta för
dem som till äventyrs trott, att det nuvarande frisinnet skulle innehålla något
annat än detta resultat visar. Jag vill tillägga, att verkan av en lagstiftning
på detta område kommer i första hand att bli, att ur kollektivavtalen komma
att uteslutas en hel del betydelsefulla angelägenheter, där arbetarna och arbetsköparna
göra upp separata överenskommelser. Resultatet av en sådan lagstiftning
blir sålunda, att man helt enkelt försämrar de möjligheter, som funnits
enligt kollektivavtalen, i stället för att man vinner något med desamma.
Det som nu förberedes på lagstiftningsområdet. nämligen en försämring
av arbetarnas ställning, sekunderas också förträffligt av arbetsköparna
i dessa dagar genom deras lockouter och lockouthot ute på arbetsplatserna.
Det har alltid i arbetsköparpressen framhållits, att deras aktioner
icke gällt de lägst avlönade arbetarna i samhället, men vi kunna i dessa
dagar konstatera, att arbetsköparna kastat ut just de lägst avlönade arbetare,
som kanske praktiskt taget existera här i landet, nämligen arbetarna vid
den mellansvenska gruvindustrien, vilka under lång tid levat vid och under
svältgränsen. Detta kan var och en övertyga sig om, som vill taga del av
den redogörelse, som lämnats angående arbetarnas löneförhållanden. Det kan
i detta sammanhang verkligen intressera att göra en jämförelse mellan de löner,
som utbetalas i Sovjetryssland för gruvarbetare och dem som betalas
ut i Mellansverige. Jag skall icke anföra några siffror, som lämnats av kommunister,
utan jag skall hålla mig till vad, som meddelats av gruvindustriarbetareförbundets
förtroendeman, sålunda en rättrogen socialdemokrat. Han
har efter en studieresa i Ryssland i rapport till sitt förbund meddelat, att exempelvis
en maskinborrare i gruvindustrien i Sovjetryssland kan komma upp
till en inkomst av 480 kronor i månaden, omräknat i svenska pengar. Därtill
säger ombudsmannen, att de ha fria bostäder, fria arbetskläder, fri läkarvård,
fri sjukvård, en månads semester efter 5V2 månads anställning samt
inga skatter, inga försäkringspremier att betala. Han tillägger, att arbetstiden
är 6 timmar under jorden. Jag vågar det påståendet, att inom den
mellansvenska gruvindustrien kan man icke komma upp till hälften av vad
förtroendemannen meddelade om de Tyska arbetarnas ställning och detta oavsett
de naturaförmåner, som de ha där ute. Det talas i dessa dagar om att
de lockoutade gruvarbetarna kommit upp till en inkomst av 65 ä 70 öre i
timmen vid ackordsarbete, så det synes mig att det väl tål en jämförelse med
arbetarna i det så förkättrade Sovjetryssland i detta avseende. Jag vill
också tillägga något om en annan sak, och det är det att i statsverkspropositionen
synes ingenting, som tyder på att man tänker företaga en förändring
angående hjälpen till de arbetslösa i deras nödläge. Det synes vara
meningen, att man skall behandla de arbetslösa precis på samma sätt, som
man har gjort hittills, nämligen så att det blir cirka 4 ä 5 % av de faktiskt
arbetslösa, som erhålla någon hjälp. Det synes mig vara ytterligt missriktat,
när man under dessa omständigheter, då icke mer än 4 % av de arbetslösa
bli hjälpta, upprätthåller en organisation, som är så dyrbar i fråga
om administrationskostnader som vår nuvarande arbetslöshetskommission.

Jag vill också tillägga i detta sammanhang att under debatten i fjol om
arbetslöshetsfrågan här i kammaren, så var det en socialdemokratisk talare,
som framhöll, att under senare hälften av år 1927 och framdeles socialdemokraterna
skulle tillgripa en annan politik, när det gällde arbetslöshetens bekämpande
i de större kommunerna, där socialdemokraterna sitta i majoritet
t. ex. Stockholm, Göteborg. Norrköping m. fl. städer ävensom större landskommuner.
De skulle därigenom visa, framhöll han, att de skulle lyckas

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korta.)

Kr 3.

Onsdagen den 18 januari e. in.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

tvinga det borgerliga samhället att rent statligt gå med på en annan arbetslöshetspolitik
än den, som hittills förts. Man kan konstatera i dag som är,
att detta stora löfte på intet som helst sätt infriats. När man ser, hur den
borgerliga staten ställer sig till arbetslösheten och hur ringa hjälp, de arbetslösa
erhålla från staten, förundrar man sig icke mycket, när man läser exempelvis
i en högertidning om deras synnerligen stora förskräckelse över att arbetarna
här i landet — det gällde då i första hand de svenska gruvarbetarna
— hålla på att bolsjeviseras. Jag är livligt övertygad om att den utvecklingen
kommer att fortgå. Den svenska arbetarklassen kommer att bolsjeviseras,
ty det står tydligt för var och en av arbetarna, att det svenska samhället,
som det nu är uppbyggt, är fullständigt urståndsatt att hjälpa de
sämst ställda i samhället. Då är det väl heller ingen, som kan förundra
sig över, att arbetarklassen går mot en bolsjevisering, en utveckling, som jag
för min personliga del hälsar med tillfredsställelse.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Jag ber att få säga ett par ord med anledning av herrar Laurins och Forssells
yttranden.

Herr Laurin hade ordet på förmiddagen och ansåg sig då böra framhålla,
att bondeförbundets förslag till försvarsreform nu visat sig ha blivit billigare
än det, som blev riksdagens beslut. Den ärade talaren har tydligen icke följt
med i den diskussion om de olika försvarsförslagens kostnader, som fördes i
fjol och som förts i dag. Alla förslagen såväl 1924 som 1925 voro kostnadsräknade
efter samma grunder, de grunder och å-priser som följdes i 1924 års
försvarsproposition, den Tryggerska regeringens. Då dessa priser icke i allo
motsvarat de verkliga, hava samtliga förslag, även bondeförbundets, varit för
lågt räknade. Bondeförbundets förslag 1925 beräknades kosta 123.9 miljoner
kronor, vari ingick allenast 5 miljoner kronor för ersättningsbyggnad
för flottan liksom i det förslag, som antogs av riksdagen. Det förslag,
som riksdagen antog, räknades, fullt genomfört, kosta 107.2 miljoner
kronor, därav blott 5 miljoner kronor till ersättningsbyggnad för flottan,
vilket belopp som bekant i fjol väsentligt ökades. Liksom dessa kostnader
nu visat sig hava ökats på grund av de oriktiga ä-priserna, måste även
kostnaden för bondeförbundets förslag av samma anledning och på grund av
högre kostnad för ersättningsbyggnad ökas. Huru mycket bondeförbundets
förslag nu skulle hava kostat, kan jag tyvärr icke säga. Jag trodde icke, att
den frågan vidare skulle komma upp, så att någon omräkning av bondeförbundsförslaget
-— det är en omfattande uträkning, som behöves för att få
fram den riktiga siffran — har icke skett, men jag tror jag kommer sanningen
ganska nära, om jag säger, att bondeförbundets förslag, genomfört, i detta
ögonblick skulle kosta omkring 150 miljoner kronor.

Herr Laurin klandrade, att vid försvarsreformens genomförande många unga
personer överförts på övergångsstat, under det att en del äldre, som endast
ha några år till pensionsåldern, fått stå kvar. Det är alldeles riktigt, att det
är så, men det var nödvändigt att förfara på det viset. Man kunde icke överföra
blott äldre personal och låta alla de unga stå kvar. Befordringsförhållandena
skulle hava fullständigt förryckts genom ett sådant förfarande. Det
är dessutom svårare att tvångsförflytta äldre personal, exempelvis till de norrländska
truppförbanden, dit ju ingen gärna vill flytta frivilligt. Därjämte
hade man att i första rummet taga hänsyn till personalens duglighet, till lämpligheten
för tjänsten. Mindre dugliga och mindre lämpliga personer funnos i
olika grader och i olika åldrar, även i de allra yngsta årsklasserna.

Slutligen uttalade herr Laurin sin förvåning över att man nu säljer hästar
från regementena men samtidigt begär anslag för inköp av remonter. Herr

Onsdagen den 18 januari e. m.

03 Nr it.

Laurin anser, att remontuppköpen borde tills vidare kunna anstå. T detta In 11 ac

bär jag följt myndigheternas förslag. Myndigheterna ha ansett det nödvän - ^ovo8itionen.
digt, att remontinköpen fortgå. I annat fall skulle hästaveln lida avbräck. (Korts.)
Dessutom behöver man ha hästar av olika årgångar. Några års avbrott nu
ifråga om inköp av hästar skulle vålla stora svårigheter framdeles. För min
del tror jag, att detta resonemang är ganska riktigt. Det förvånar mig emellertid,
att en gensaga mot remontanslaget kom från en representant för bondeförbundet,
så mycket mera som dennes synpunkter icke fått något uttryck i bondeförbundets
förslag till ny härordning.

Herr Forssell framhöll det olämpliga i vissa militärläkares och veterinärers
tvångsförflyttning i samband med försvarsreformens genomförande. Det är
sant, att sådan förflyttning i vissa fall skett mot vederbörandes egen vilja.

Det är också sant, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse förordat, att de
åsyftade befattningshavarna i stället skulle föras på övergångsstat. Då jag
har att bevaka statens intressen har jag icke kunnat tillstyrka överförandet i
de åsyftade fallen. Samtliga äro yngre män med några få års tjänst, i ett par
fall blott två år. Överföring av dessa skulle ha kostat staten 100,000 ä 125,000
kronor, ja, i något fall ännu mera för var och eu av dem, till dess de blivit pensionsmässiga.
Man hade vidare i deras ställe nödgats antaga nya befattningshavare.
Man hade sålunda fått två att avlöna i stället för en på vissa poster.

Att av statsmedel utgiva sammanlagt långt över 100,000 kronor tills vederbörande
blir pensionsmässig, för att han skall beredas tillfälle bibehålla enskild
praktik, kan jag icke finna rimligt. Enligt min mening äro militärläkare
och veterinärer först och främst befattningshavare i statens tjänst. De
hava i stor utsträckning medgivits rätt att innehava bisysslor och de få utan
tillstånd utöva enskild praktik, men jag kan icke dela deras uppfattning, som
synas mena, att militärläkare och veterinärer hava sina statstjänster som bisysslor.

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman! Då jordbrukets läge redan un der

debattens gång något berörts, kan jag fatta mig helt kort. Det har. här
framhållits, hurusom det gångna året blivit ett missräkningens år för jordbruket
ävensom att skörden blev långt sämre, än vad man kunde vänta. Ja,
det har inträffat vid tröskningen, att en stor del av årets gröda varit, av den
kvalitet, att den endast kunnat användas till utfodring, således till animalisk
produktion. Priserna på de animaliska produkterna hava under senare tider
betydligt nedgått. Kommer därtill, som tidigare här har framhållits, att avsättningsmöjligheterna,
åtminstone för Skånes vidkommande, varit betydligt
kringskurna, ända sedan mul- och klövsjukeepizootiens dagar, då är. det
med en viss beklämning man sett, hur importen av slaktdjur ökats. Jag tillät
mig redan under en riksdagsdebatt i våras framhålla, att. på samma gång
man försökt kringskära avsättningsmöjligheterna för våra inhemska produkter,
man underlättat importen hit av slaktdjur från Estland, därigenom att
man medgivit lättnader såväl ifråga om lossning som karantän. Låt vara att
det kött, som hit importeras, i allmänhet är sekunda kött och mest användes
till korvfabrikation, så hindrar dock detta avsättning av svenskt kött. Härtill
kommer att det pressar ned priserna, utan att man kan med .säkerhet avgöra,
om verkligen konsumenterna härav hava någon fördel. Vad sista årets import
beträffar, så lär den hava uppgått till cirka 7,000 slaktdjur och cirka 1,000
ton kött. Oavsett att man genom ingångna handelsavtal icke kan förhindra
en dylik import, böra åtminstone villkoren för importen icke vara lindrigare
än villkoren i de länder, där vi få söka vår exportmarknad. Så är dock förhållandet
både vad veterinärbesiktningen beträffar och vad beträffar meddelade
föreskrifter om att vissa organ skola medfölja det importerade köttet.

Nr 3. 94

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av Detta gör att riskerna såväl för införande av smittosamma sjukdomar som
vrovositicmen för mindervärdig vara betydligt ökas. Även torde den tull, som är åsatt im(Forts)
'' porterat kött> lcke sta 1 rimligt förhållande till tullen i de länder, där vi få
söka vår exportmarknad. Sålunda är den svenska tullen endast 7 öre per kg.
under det den norska tullen utgör 45 öre per kg.

Jag ser herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet är närvarande.
Jag vill då vädja till herr statsrådet att beakta det svåra läge, i vilket
vart jordbruk nu befinner sig och söka träffa frivilliga överenskommelser
med^myndigheter i de stater, varifrån import av slaktdjur nu äger rum, så att
vi så mycket som möjligt kunna undvika massimport, ty det är den stora importen,
som mer än något annat här nedsätter priserna och försvårar avsättningsmöjligheterna.

Vidare torde beaktas, att avsättningen av våra svenska lantbruksprodukter
i de ^länder som hit importera slaktdjur och kött underlättas och regleras i
förhållande till den import som hit äger rum. Ävenså torde såväl tullar som
övriga villkor för en import hit bringas mera i överensstämmelse med de krav,
som ställas på oss som exportörer,, detta för att vi icke skola komma i alltför
missgynnad ställning. .Även vädjar jag till herr statsrådet att beakta de
framställningar, som gjorts av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
sa att jordbrukarna i Skane än en gang bliva likställda med sina
yrkesbröder i övriga delar av landet. Det var visserligen glädjande att höra
av herr statsrådet, att vi nagon gang kunna förvänta, att de restriktioner,
som tryckt oss under de sista åren, snart skola lättas. Men vi hava icke sett
de handlingar utföras, som vi väntat på, och vi hava så länge lämnats att leva
pa hoppet, att man slutligen misströstar om att en gång få åtnjuta samma förmåner
som Sveriges övriga jordbrukare.

Herr Carlström: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att gå in
på någon kritik av regeringens anslagskrav, icke heller för att försvara regeringen,
ty jag har den uppfattningen, att kritiken mot regeringen här i dag,
vad det gäller finansplanen, varit synnerligen matt. Man har ifrån både högern
och socialdemokraterna uttalat sin tillfredsställelse över det framlagda
förslaget om skattesänkning, men man är icke ense om, på vilka punkter sänkningen
helst borde hava skett; på ena sidan menar man, att sänkningen borde
ha skett i fråga om de direkta skatterna och på den andra sidan menar man,
att sänkningen borde ha skett ifråga om de indirekta skatterna. Emellertid,
om .man har följt den presskritik, som kommit till synes, sedan statsverkspropositionen
framkom, så har man haft en känsla av, att man på visst håll liksom
avundats regeringen den lätthet, varmed denna lyckats reglera budgeten,
och man kan säga att samma känslor i viss mån framkommit här även i dag.
Man. säger, att det är ingen konst att få ihop en sådan stark budget, när de ekonomiska
förhållandena i landet medgiva det. Ja, det kan nog vara sant, men
man kan då också säga, att det regemente, som den nuvarande regeringen fört,
måtte ha bekommit vårt näringsliv väl, då de ekonomiska förhållandena i landet
under senare, tiden repat sig. Men man skall naturligtvis icke tänka eller
begära att regeringen skulle få någon tack från höger- eller vänstersidan för
sin budgetbehandling, helst som man vet, att denna remissdebatt råkat infalla
under ett valår.

. Jag begärde ordet, då herr Hansson här i dag på förmiddagen talade om socialdemokraternas
program. Herr Engberg efterlyste de frisinnades program.
Av det socialdemokratiska programmet ha vi fått del här på förmiddagen, och
det programmet var ganska vackert. (Herr Forssell har ju också varit inne på
ämnet.) Herr Hansson sade, att av denna regering vore ingenting att vänta,
och han talade om vad som borde ske här i samhället för att samhället skulle

Onsdngon (lön 18 januari o. in.

Nr 3.

bliva ett folkhem, ett medborgarhem, i vilket man icke kunde finna vare sig
kelgrisar eller styvbarn. Ja., det dar är ju allt så vackert, och jag skulle önska,
att man kunde komma fram i den riktningen, men jag tvivlar på att det
parti, som herr Hansson företräder i alla avseenden går in för att göra samhället
till ett folkhem, där man icke finner några översittare och icke några,
som bliva styvmoderligt behandlade. Jag skall icke närmare gå in på frågan,
huruvida den ene eller den andre här i samhället nu har vissa företräden, och
om huru det kan bli i den framtidsstat, som det där hemmet skulle representera,
men jag vill säga, att när man, som herr Hansson, talar om att det skall
ske en utjämning i lönehänseende, så tror jag, att det är många här i landet,
som längta efter den diir utjämningen. Men jag är icke säker på att herr
Hanssons parti är så synnerligen beredvilligt att gå in för en sådan. Jag tänker
då närmast på landets småbrukare och egnahemsbyggare. Jag är övertygad
om att det i detta nu finnes tusen och åter tusen av småbrukare och egnahemsbyggare
i detta land, som lida under en ekonomisk misär, som är mycket
svårare än den, som de lägst avlönade industriarbetarna lida av. Det är ju på
det sättet, att jordbrukets produkter nu betalas så, att man icke kan så att säga
utbyta arbetsprodukt mot arbetsprodukt. Jag tänker närmast på industriens
och hantverkets företagare. Om t. ex. jag skall låta klacka mina skor, får jag
betala för det arbetet ett par kronor (eller åtminstone 1.75 i den ort, där jag
bor). Detta arbete utföres ju på relativt kort tid, och råvaran, som åtgår till
det, kan icke kosta synnerligen mycket, kanske 30 ä 40 öre, men som motprestation
till detta arbete kräves det nu, låt oss säga, 2 kg. fläsk, som alltså måste
kunna produceras vid jordbruket med samma omkostnader som omklackningen
av ett par skor drager. Är det någon som tror att det lyckas?

Jag tror att, då det gäller utbyte mellan de olika arbetarna — vi bönder
kunna också kalla oss arbetare — så är det icke längre möjligt att få till stånd
ett byte på ett sätt, som man kan kalla rättvist. Jag misstänker att på det håll
som herr Hansson företräder man icke har så synnerligen sta.rk känsla för
dessa förhållanden. Ty man måste ha klart för sig, då man talar om småbrukets
utveckling med förhoppning att jordbruket skall kunna taga emot den
övertaliga delen av industribefolkningen, att jordpriset icke är det värsta för
den som skall bli småbrukare, utan den största frågan är vad det kostar att bygga
på jorden; vad det kostar i fråga om byggnadsmaterial, spik, tegel, papp, cement
m. m., som behövs. Det är arbetslönerna inom industrien, som bestämma,
hur dyrt det blir att bygga, och det blir sannerligen avskräckande dyrt. Jag
tror emellertid, att en utjämning i detta hänseende kan bli något ganska mödosamt
att komma fram till, men den måste komma, om man vill ha det så i folkhemmet,
att alla skola kunna trivas.

Så är det en annan sak, som jag icke kan undgå att i detta sammanhang peka
på. Herr Hansson talade om folkhemmet som skulle bli så trevligt. Och man
har sagt, att det enskilda hemmet är samhällets vagga; som förhållandena äro
i det enskilda hemmet, så komma de också att gestalta sig i samhället. Man
klagar över att vi, de frisinnade, icke vilja gå in för reformer och förbättrade
förhållanden i samhällshemmet. Men jag tänkte, då herr Hansson talade med
sådan ironisk betoning om regeringens åtgärder beträffande restaurangdansen:
hur är det med reformsinnet inom det socialdemokratiska partiet på den punkten,
då det gäller att fostra individen och få goda medborgare i samhället genom
att reformera hemmet? Ja, jag måste säga det, att för 10—15 år sedan
hade det knappast gått an att här i kammaren tala om denna sak med det
lätta hån, som här i dag kommit fram i fråga om restaurangdansen. Och det
är i själva verket så, då det gäller nykterhetssaken, att nu vågar man knappast
i riksdagen tala_ om denna sak. Ty det är, som att taga upp ett ämne, som
är fast obegripligt. Men för 20—25 år sedan hade man på den sidan, där det

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. go

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

nu talas om ett trivsamt folkhem, denna fråga främst på programmet, och denna
sak ansågs vara den viktigaste, då det gällde att komma fram till lyckliga förhållanden
i folkhemmet. Då man nu på socialdemokratiskt håll säger, att vi
icke äro med om att reformera samhället, så vill jag fråga, om herrarna själva
vilja vara med om de reformer, som stodo på dagordningen för ett par årtionden
tillbaka eller så bortåt, men som man nu anser sig ha vuxit ifrån. Få vi
hjälp av eder på den punkten längre?

Herr Hansson talade också om kommunalskattefrågan och påstod, att som
den framlades i fjol, så var det icke något för de mindre inkomsttagarna. Och
denna fråga har ju efterlysts i debatten i dag. Jag vet ej, om den kommer,
men i händelse den kommer och den icke passar herr Hansson och hans parti,
och den icke passar i bondeförbundet i år heller, utan den blir ånyo ihjälslagen,
så skall det verkligen bli mycket intressant att se herr Hansson och herr Olsson
i Kullenbergstorp lösa den frågan gemensamt ett annat år.

Jag måste säga, att då man talar så mycket om att den nuvarande regeringen
och det parti, som den företräder, ha kommit bort ifrån sina gamla sociala intentioner,
så är det icke riktigt. Men det är nog på det sättet, att i den här
tiden får man räkna litet grand med de ekonomiska problemen också. Man talar
om arbetslösheten och dess vådor för samhället och individen, och jag går
med på att den är ett av det värsta onda, som vi nu lida av, och jag hör ej till
dem som säga, att vi icke hava råd att hjälpa de arbetslösa, då vi ha råd att
offra åtskilliga tiotal miljoner på exempelvis dyrtidstilläggen, som icke äro så
trängande. Det är här icke fråga om råd eller icke, och det är icke detta som
får vara avgörande, åtminstone för mig — det är min personliga uppfattning
som jag här deklarerar. Men kanske man här måste anlägga en annan synpunkt
på saken och se efter hur hjälpen verkar i ena eller andra avseendet. Är
det så, att vissa former av hjälpverksamheten i längden på grund av de ekonomiska
konsekvenserna på arbetsmarknaden icke visa sig nyttiga — jag menar
ej bara för staten, utan även för arbetarna själva — då vill jag ej vara
med om dessa, vad man än må säga från annat håll. De imponera icke alls på
mig dessa stora deklamationer, utan jag vill söka tränga in i spörsmålet, så
gott jag förmår och handla därefter.

Det kanske mest intressanta, som förekommit här i dag, har varit att höra
talet om samförstånd både från herr Lindmans och herr Hanssons sida. Man
kan nästan tänka sig att, om det vore på det sättet, att den nuvarande regeringen
och det frisinnade partiet och liberalerna komme bort, så skulle man
sträcka händerna över de båda »söndermalda» partierna, och då skulle det bli
samförstånd i Sveriges land. Ja, jag måste säga, att jag tror bra litet på det
samförstånd, som då skulle komma till stånd.

Efter vad jag kunnat förstå av debatten här i dag, måste det finnas plats
för ett parti som kan stå emellan ytterligheterna. Man har länge talat om att
man skulle försöka mala sönder oss, och man tänker naturligtvis också att i den
valstrid, som stundar det skall bli slut med mellanpartierna. Men jag tror, att
debatterna här i dag stärkt intrycket av att dessa mellanpartier nog ha sitt
berättigande.

I en sådan ond och svår tid som vi genomlevat efter världskriget kan man
icke begära att det skall vara möjligt att utföra vilka sociala reformer eller åtgärder
som helst. Det är knappast heller riktigt att begära att reallönerna
nu skola vara högre än före 1914, då vi ju veta att världskriget slagit sönder
så mycket, som måste botas, innan det hela kommer på rätt köl igen. Och vill
man sociala reformer, då måste man också se till att man icke hugger av den
gren som man sitter på, man måste se till att utvecklingen i ekonomiskt avseende
i landet går efter sådana linjer att den icke försvagas.

Jag har velat säga detta här i dag. Det är ju så, att den enkle mannen i

Onsdagen den 18 januari e. m.

1)7 Nr 8.

ledet också liar rätt att säga några ord i en debatt sådan som denna,, och jag har at

icke kunnat tiga stilla inför de högtidliga deklamationerna, där det ifrån ve- p^op^g‘^ln

derbörande parti giires gällande att om man bara går med på vära idéer, så (port4)

blir det lyckligt och bra för Sveriges folk. dag tror att lyckan och hemtrevnaden
bör grundas också på den enskilde individens ansvarskänsla samt vilja
och förmåga att göra det bästa.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har begärt ordet för att

försöka verkligen praktiskt tillämpa den gamla kända satsen, att man skall
säga ut det som är. Jag vill försöka att härvidlag gå fullt rättvist till väga
och skall be att få säga bara några få ord.

Min vän herr Forssell talade om fostran till självansvar såsom något enligt
hans uppfattning speciellt utmärkande för högern. Herr Forssell, det är
på det sättet, att den läran predikats inom arbetarrörelsen ända från första
början, och det är den svenska arbetarrörelsens stolthet att man vill försöka

att komma så långt i fråga om att nå sin rätt, att den icke skall behöva

mottaga några allmosor. I övrigt tror jag att herr Forssell kommer att få
svar från dem som komma att uppträda efter mig. Jag vill därför endast
tillägga, att herr Forssell bör kosta på sig en uträkning av vad de verkliga
egendomsjobbarna i Stockholm uträttat, när det gällt att fördyra husbyggena
och därmed också hyrorna, och lägga fram en redogörelse därför vid något
tillfälle för möjliggörande av jämförelser på området. Jag tror, att herr
Forssell sedan icke skall hava anledning att taga i fullt så hett och fullt så
kraftigt. Detta om detta.

Jag skall vidare be att få säga ut vad som är med anledning av herr
Jonssons i Eskilstuna yttrande, däri han genom de ordalag han valde lyckades
åstadkomma den föreställningen — åtminstone uppfattade jag det så
— att ett par av de verk, som haft att yttra sig i frågan om Borås—Ulricehamns
järnvägs utsträckning till Jönköping, skulle ha handlat mer eller
mindre lättsinnigt. Jag skall då i allra största korthet be att få redogöra för
huru riksgäldsfullmäktige, som för sin del också som vanligt hade äran att
få yttra sig i detta speciella spörsmål, sågo på denna sak. Det är klart, att
den institution, som är tillsatt för att sköta riksdagsuppgifterna, kan jag
•säga, under mellantiden, den måste på det allra sorgfälligaste se till att man
icke gör någonting som icke överensstämmer med de direktiv, som riksdagen
har uppdragit. I detta fall gällde det ju i första rummet för riksgäldsfullmäktige
att se till, huruvida de villkor voro uppfyllda från sökandebolagets
sida, som äro stipulerade för erhållande av statslån. Det befanns då, att dessa
villkor icke voro fullgjorda. För att bilda sig en uppfattning om hurudant
läget i verkligheten var beträffande den föreslagna sträckningen av
järnvägen föranstaltade fullmäktige om att det kom en helt färsk beräkning
till stånd. Och i det avseendet vill jag säga, att jag för min del kan ge det
betyget åt denna beräkning, att på varenda inkomstpost hade den specialist,
som sysslar med de här tingen — det gäller icke endast den här järnvägen,
utan de utredningar som han under många år företagit i liknande fall —
dragit upp jämförelse med hur det ställde sig beträffande liknande företag
och sedan dragit ut konklusionerna om hur det skulle ställa sig i detta speciella
fall. Men så har han sagt på varenda post, att det kan hända, att det
i alla fall vore för högt räknat; låt oss därför sätta ned slutsiffran för att
vara på den säkra sidan.

När man har det bestämda intrycket, att en utredning av det här slaget
är så försiktigt lagd som möjligt, när man vidare får fram det slutresultatet,
att företaget i alla fall kommer att visa sig jämförelsevis bärigt, då få
kammarledamöterna verkligen ursäkta, att en institution som riksgäldsfull Andra

hammarens protoholl 1928. Nr 8. 7

Nr 3. 98

Onsdagen den 181 januari e. m.

'' ™ mäktifie “åste se även på den andra sidan av saken, den samhällsgagneliga

propositionen. s^an av ett järnvägsföretag sådant som det ifrågavarande, eller rättare sagt
(Forts.) den förutsatta utbyggnaden av ett järnvägsföretag sådant som det här ifrågavarande.
Jag skall skynda mig att tillägga att vi för att vara ändå mera
på den säkra sidan skickade en särskild delegat från riksgäldskontoret, som
brukar följa dessa arbeten i vad det gäller enskilda järnvägar. Denne man
kom också tid det resultatet, att det fanns stor sannolikhet för att järnvägsföretaget
i fråga var bärigt.

Det har sagts här och gjorts ett visst nummer av att statens järnvägars
styrelse har ställt sig avstyrkande och likaså statskontoret. Ja, för egen
del tillmäter jag dessa båda institutioner ett utomordentligt stort värde. Men
jag måste å andra sidan säga, att när icke längre tid förflutit än sedan 1922,
då järnvägsstyrelsen yttrade sig i fråga om koncession för denna järnväg,
sa tycker jag verkligen att det är litet underligt, att man i nådens år 1927 så
till den grad har bytt om uppfattning, att man helt och hållet avstyrker att
järnvägen nu skall komma till stånd. Det var ju i alla fall på det sättet —
och härvidlag vill jag passa på att friska upp minnet hos särskilt de kammarledamöter
som tidigare tagit del av sådana här ärenden — att det var
tvist om vilken sträckning fortsättningen av denna järnväg skulle få. Och
så kan jag anförtro kammaren, att den som slet denna tvist var kungl. järnvägsstyrelsen,
som sade ungefär på det här sättet, att, om det över huvud
skall bli en utsträckning från Ulricehamn till Jönköping, så skall den ha
den här sträckningen — jag kan ju icke garantera ordalagen, men det var
andemeningen. Och när koncessionen sedan beviljades år 1922, så fattades
beslutet härom på grund av en enhällig tillstyrkan från väg- och vattenbyggnadsstyrelson,
från järnvägsstyrelsen och från generalstaben. Undra på då,
om riksgäldsfullmäktige nu inför en sådan situation och med sammanläggning
av alla fakta fann, att man borde titta ytterligare på den samhällsekonomiska
sidan av saken. Och när man då började på att ägna denna en
närmare undersökning, fick man klart för sig, att det icke var första gången,
som det har förekommit direkt statsunderstöd för att kunna komma
fram till ett igångsättande av sådana här företag. Jag skall be att få taga
några exempel ur den här boken — det är bäst att jag visar den, så att jag
icke blir misstänkt för att komma med papper, som icke äro riktiga; det är
allmän svensk järnvägsstatistik för år 1925. Häri finner man bl. a. att
man i gångna tider varit i tillfälle att från statens sida ge direkta anslag
utan återbetalningsskyldighet i åtskilliga fall. Jag skall nöja mig med att
räkna upp några. Dalslands järnväg fick på sin tid en miljon, Halmstad—
Nässjö järnväg fick 500.000, Karlskrona—Växjö 1,130.000, Nässjö—Oskarshamns
1 miljon, allt utan återbetalningsskyldighet. Det är att märka, att
på den tiden uttryckte man det på det sättet, förmodligen därför att allmänheten
skulle få den uppfattningen, att det icke var en direkt skänk till företagen,
utan man beviljade det som lån utan återbetalningsskyldighet. Det
kan ju hända att det låter trevligare, men jag tycker att det vore renhårigare
att säga som det är, att vi ge så och så mycket för att få järnvägen till stånd.
Så har man handlat i detta fall också.

Vidare var det en annan sak, som vi icke kunde undgå i fullmäktige att
beakta, och det är någonting som ej bestritts från något håll, det nämligen att
den redan befintliga järnvägsbiten från Borås till Ulricehamn skulle vinna i
räntabilitet genom den här utbyggnaden och att i följd härav staten skulle
få utsikt att få annuiteter och ränta i jämn följd på statslånet och även att
de kommuner, som ha tecknat aktiekapital i järnvägen skulle få möjlighet
att snabbare få någon utdelning på det insatta kapitalet.

Jag vet och erkänner utan vidare, att man kan ha mycket olika uppfatt -

Onsdagen den 18 januari e. in.

Nr tf.

ning om vad som är riktigt i fråga om järnvägsbyggande. Men jag säger
för min del, att jag vill be Gud bevara mig från extrema nationalekonomiska
synpunkter på de tingen, och detta av det enkla skälet, att om man skulle
ha följt de renodlade nationalekonomiska synpunkterna, sådana de te sig i
(lag, d. v. s. icke i dag utan på den senaste tiden, så tror jag mig kunna våga
det påståendet, att bra få järnvägsföretag i vårt land skulle ha kommit till
stånd, och vad som är alldeles säkert är, att icke hade Norrland haft många
kilometer, om man sett det uteslutande ur s. k. rationella nationalekonomiska
synpunkter. Jag säger, att jag icke vill tillmäta dessa något vidare stort
värde och att jag t. o. m. ber Gud bevara mig från att anlägga enbart sådana
synpunkter, därför att i alla tider behövs det litet optimism, om man över
huvud skall få något i gång, och mod att taga de risker, som äro förenade
därmed. Det är ju ändock på det sättet, att jag är i stånd att räkna upp en
hel del järnvägar, som behövt ett 20-tal år för att komma igång något så när,
men som i dag som är kunna betraktas som fina affärer. Jag skall nöja
mig med att peka på den största enskilda järnvägen i vårt land, Bergslagsbanan,
där man icke fick den ringaste utdelning de första 20-tal åren — jag
reserverar mig beträffande enstaka siffror, men i huvudsak är det fullt riktigt.
Jag kan vidare räkna upp de järnvägar, som höra till Grängesbergskoncernen,
där man under allehanda svårigheter fick draga sig fram flera
tiotal år, och där man under byggnadstiden fick gå vigilansens väg för att
få ett lån på en halv miljon här och några hundra tusen där för att
över huvud hålla rörelsen i gång, detta sedan man haft att slåss mot nationalekonomiska
argument, som anförts för att visa hur oriktigt och onödigt det
skulle vara att lägga ned pengar i något sådant järnvägsföretag där uppe
från Bergslagen och ned till Oxelösund. Nåja, till syvende och sidst var det
ändå de förkättrade optimisterna, som fingo rätt. Det visade sig, när det
kom till kritan, att det var ett nyttigt planeringsarbete man utfört inom samhället,
när man åstadkommit pulsådror för samhällsutvecklingen. Arbetet
har visserligen icke kommit fullt till sin rätt förrän på de sista tiotalen år,
men nu äro vi där i alla fall.

o Jag bör väl göra det erkännandet, att jag är ohjälplig optimist i fråga om
sådana här saker. Men när man tager del av argumenten för och emot och
sedan får undersöka, hur det gestaltat sig i verkligheten, så är det med ett
visst sinneslugn man kan åberopa sig på erfarenhetens vittnesbörd om vad
detta slags anläggningar kommit att betyda under tidernas lopp.

Bör att nu återvända till denna speciella järnvägsbit härnere, så är det
som jag nyss nämnde, en sak, som är obestridlig, och det är den, som rör förräntning
av den redan färdiga delen av järnvägen. En annan sak, som heller
ingen kan bestrida, är, att det kommer att bli en uppryckning inom hela
detta område, när järnvägen en gång dragits fram där. Som en tredje viktig
omständighet vill jag framhålla, att det kommer att framskapas bestående
arbetstillfällen i hela det omkring 30 kvadratmil stora området, som denna järnväg
avser att betjäna. Att skatteintäkterna för kommun, landsting och staten
komma att ökas i den man arbetstillfällen skapas och bli beståndande, är ju
en alldeles, självklar sak.

När man hade övervägt allt detta, så befanns det. att sökandebolaget hade
tänkt sig en utväg för arbetets bedrivande, vilken för övrigt också varit före
i Göteborgs stadsfullmäktige, det senare en omständighet, som åtminstone jag
för min del då icke hade kännedom om. När det inte gick att få ihop det
aktiekapital, som erfordrades för att erhålla statslånet -— det är numera 4A
av den beräknade anläggningskostnaden i stället för hälften, som det varit
tidigare — så hade man nämligen tänkt sig den utvägen att arbetslöshetskommissionen
skulle utföra arbetet. Då må jag säga — och den bekännelsen

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

100

Onsdagen den 18'' januari e. m.

''Vid remiss av vill jag göra i detta sammanhanget — att då vaknade mina fackliga instinkter.
amvositionen ^en det ar en amlan sak, som gärna liänger med hos en gammal fackförenings(Forts)
'' människa, och det är vanan att söka hålla sig på marken och se till vad

som är möjligt att göra. Läget här var ju sådant, att om icke denna metod
anlitades, att, på sätt Göteborgs stadsfullmäktige liksom även bolaget och
andra hade tänkt sig, låta arbetslöshetskommissionen utföra terrasseringen helt
eller delvis, så hade det inte alls blivit något av, inte ett spår. Här stod det
nu klart för mig såsom fackföreningsmän, att jag måste reagera på den punkten.
Jag måste säga mig, att detta var dock ett så stort arbete, att det vore
fullkomligt orimligt, om det icke skulle komma ut i arbetsmarknaden. Jag
möttes av det kalla faktum att det icke gick att skaffa pengar. Här fällde
mitt realistiska sinne utslaget. Det slog mig ögonblickligen, att om man
kunde ordna det så, att en del av arbetet utfördes genom arbetslöshetskommissionens
försorg, så skulle dock ytterligare 3 ä 4 miljoner komma ut i öppna
marknaden, nämligen vad som motsvarade den övriga delen av kostnaderna.
Alltså, i ena fallet ingenting, i andra fallet arbete för sammanlagt 6 å 7 miljoner.
Ja, då må kamraterna i kammaren verkligen förlåta mig, att jag till
slut kom till den uppfattningen, att här måste det ur arbetsmarknadens, Ur
järnvägens och ur det helas syn-punkt vara fördelaktigt att söka göra något av
detta projekt, som verkligen ligger så gynnsamt till. Och eftersom jag började
detta lilla anförande med att förklara, att jag skulle säga ut som det är.
så förstå herrarna, att jag sökt efter fattig förmåga främja tillkomsten av
detta företag sådant det nu till slut gestaltat sig. Det är en sak, som jag
icke skäms för.

_ Jag vill tillägga, att jag tror icke att det är något farligt som skett, när
riksgäldsfullmäktige i mycket försiktiga ordalag tillstyrkt ett sådant förfarande.
Ett dylikt tillvägagångssätt har för övrigt praktiserats förut från
statens sida. Vid såväl järnvägsanläggningarna Limedsforsen—Särna och Dal
Västra Värmland har metoden använts liksom då vid en hel rad liknande företag
kommuner hava fått tillstånd att anordna nödhjälpsarbeten för att på det
sättet fullgöra betalningen av de belopp de tecknat i företagen. Jag trodde verkligen
icke, att detta förfarande var så förskräckligt farligt, utan ansåg det endast
som ett fullföljande i litet större skala av en princip, som man tvingats in
på till följd av det nödläge, som förut varit rådande och som dessvärre fortfarande
råder. När härtill kommer, att man, som jag, är från en kommun,
där man nu under några år dragits med ända upp till tusen arbetslösa på nio
tusen och några hundra invånare, så förstår kammaren vad det har att betyda,
att man fått tutat i öronen därhemma: Skaffa oss något att göra! Det är
icke så, herr Forssell, att arbetarklassen vill ha några allmosor, den vill ha
arbete. Jag fann då, att här var ett tillfälle att så att säga draga lös G,800,000
kronor. »Gå då och ställ dig på den sidan», sade jag till mig själv, »det
får barka vart det vill!» Det gjorde jag, och det är denna bekännelse, som
jag har att göra i detta fall.

När jag nu ändå har ordet, så vill jag också säga några ord om en annan
punkt i statsverkspropositionen, nämligen den som berör taxesänkningarna vid
statens järnvägar. Jag har ingenting emot, att en taxesänkning verkställes vid
statens järnvägar, men endast under förutsättning att det samtidigt kan ordnas
på det sättet, att det blir möjligt för de enskilda järnvägarna att också
sänka sina taxor. Jag har velat begagna detta tillfälle att protestera mot
järnvägsrådets förslag, som i själva verket icke innebär något annat än en
premiering av de industrier och de företagare, som ha turen att vara belägna
vid statsbanorna^ och som redan nu ha lägre taxor än vad de enskilda järnvägarna
äro i stånd att bjuda. Nu komma dessa herrar, som äro premierade
förut, och kräva med all makt att bli ytterligare premierade. Men alla dessa

Onsdagen den 18 januari e. m.

101

Nr 8.

företagare och industrier, som äro belägna vid de enskilda banorna, de intressera
icke järnvägsrådet, de äro bara luft. Jag vill i detta sammanhang slå
fast, att de enskilda järnvägarna, låt vara att de kanske icke alla äro av sam- (Forts.)
ma betydelse som huvudpulsådrorna, statens järnvägar, dock ha en utsträckning,
i kilometer räknat, som till och med gar något över vad statens järnvägar
ha, och som transportvägar ut till de stora trafiklederna äro do för
vårt land omistliga. Jag vill vidare tillägga, att alla dessa, som bo i orter,
där enskilda järnvägar gå fram, ha fått vara med och betala till statens
järnvägsanläggningar. De ha vidare fått skramla ihop pengar i kommuner,
landsting och städer — i några fall ha även enskilda personer förmåtts vara
med — för att åstadkomma lokala kommunikationer för respektive landsdels
räkning. Alla dessa ha således genom sina tillskott givit staten en direkt present,
och de ha rätt att kräva, att de också bli behandlade på samma satt, som
statens järnvägars befraktare ha utsikt att bli behandlade. Jag vill därför
rikta den vädjan till regeringen, att när den går att söka föra _ut taxesänkningarna
i levande livet, den då måtte taga på saken litet kraftigare än vad
statsverkspropositionen ger intryck av. Det heter där angående utgifter för
kapitalökning på sid. 8 i bil. 2 följande: »Uppenbarligen måste härvid hänsyn
tagas till de omfattande enskilda järnvägarna, för vilka läget av statens
järnvägars taxa är av avgörande ekonomisk betydelse i samtrafikshänseende.»

Det är icke bara i samtrafiksavseende, som detta är fallet, ty märk väl, att
om detta med taxesänkningarna drives för långt, så kommer det att skada de
industrier och företagare, som finnas utefter de enskilda järnvägarna, för
att nu icke tala om, att det kommer att skada dessa järnvägar själva.

Herr talman, jag har velat giva luft åt vad jag känt i dessa båda punkter,
och jag har icke annat att tillägga än en förhoppning, att de enskilda järnvägarnas
synpunkter må vinna nödigt beaktande vid Konungens rådsbord.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det anförande, som jag höll

för snart tolv timmar sedan, har givit anledning till åtskillig polemik under
den fortsatta debatten. Skulle jag tillämpa den gamla metoden att bemöta
punkt för punkt, skulle jag säkert taga kammarens tid i anspråk mycket länge
och otillbörligt länge. Jag skall därför söka begränsa mig till ett par punkter.

Det var herr statsministerns anförande på förmiddagen, som närmast föranledde
mig att begära ordet. Det har redan anmärkts mot den metod han
använde, att det var en gammal metod. Herr Ekman använde den själv
även i fjol, då han försökte ställa mot varandra yttranden av olika socialdemokratiska
representanter. Han har i dag sökt göra detsamma. _ men i
ännu högre grad försökt att ställa mot varandra yttranden av herr Lindman
och mig. Metoden är icke bara gammal, den har också det felet att icke vara
god, ty den bidrager icke på något sätt till att befrukta diskussionen. Jagkan
ju på sätt och vis vara herr Ekman ganska tacksam för att han sörjt
för att mitt anförande blir i vissa punkter dubbelrefererat, men jag skulle
varit honom ännu mycket tacksammare, om han i sitt anförande talat om vad
han och regeringen ville, i stället för att tala om vad herr Lindman och jag
ville, något som vi själva, efter vad jag antar att vi båda tycker, gjort på
ett ganska tydligt och uttryckligt sätt. Herr statsministerns metod gick ut
på att visa, att här stod herr Lindman som representant för en högerpolitik,
som reste sina bestämda anspråk och där stod herr Hansson, som representant
för en politik, som reste sina bestämda anspråk, vilka stodo i skarp motsättning
mot dem, som rests från herr Lindmans sida. Herr Ekman ville
tydligen få sina åhörare att draga den slutsatsen, att eftersom det finnes
två så divergerande samhällsåskådningar, måste det finnas något mitt emellan.
Hans partivän, herr Carlström, har ju också angivit såsom det frisin -

Nr 3. 102

Onsdagen den IS januari e. m.

•W?01 .*» stå -ittemolla.. de lrnjer, där nägra
propositionen. , „ '' , eiT statsministern kan ju ha rätt i, att det är ett mycket långt

(Forts.) avstand mellan herr Lindmans och mina ståndpunkter. Det finnes alltså eu
mycket vid latitud för dem, som söka efter mellanståndpunkter, och det skulle
vara av ett visst intresse att få veta på vilken grad av denna latitud som
herr Ekman, hans parti och hans regering, f. n. befinna sig. Man kunde under
statsministerns anförande konstatera, att han uteslutande höll sig till referaten,
men icke hade nagot som helst intressant att berätta om vad han

rtf HT 6’ V11®1 ?vsag; Det kan ju bero På att han ^te själv vet

det. (Finansministern pekar pa statsverkspropositionen.) Ja, jag har sett den

det mTJr„n’- ”X iw S‘ tjockl.ek står sannerligen i bestämd disproportion till
det magra innehållet i regeringens reformprogram. Det hade verkligen varit
av intresse nar ledaren för landets regering talar, att få höra litet om regeringens
politiska program. Jag försäkrar herr Ekman, att vad på socialdemokraterna
ankommer, sa skola vi själva sörja för att i riksdagens protok
!^plroa meaingar komma till uttryck, och vill han vinna tid, så kan han
av sta från refererandet och tala om vad han själv vill. Jag vore ytterst tacksam
för en sadan omläggning av metoden.

Beträffande en av de jämförelser, som herr statsministern gjorde nämligen

miam1otSvndtaX°rnai vllle sPela ut vad som yttrats i första kamma ren

mot vad jag sade, vill jag endast göra den erinran, att jag mycket ut tr.

\ ekligt framhöll i mitt forra anförande, att jag vet, att det finnes olika
synpunkter i denna sak. I själva verket yttrade jag mig alternativt då iag
sade att om taxesänkningen skall genomföras, så är det bättre, att man gör
det sa, att. belastningen av kommande budgeter icke blir större än belastningen
av den nu framlagda. Jag rekommenderade också, att man skulle gardeia
sig genom att icke nu sänka inkomstskatten. Nu har herr statsnfini

skäT "Detta ärTtt ^ kan, genomföra taxesänkningen tidigare av tekniska
ad. Detta ar ett argument, som maste respekteras, men ingenting rubbar
mina anmarkningar. Kvar star fortfarande, att genom regeringens metod
belastar man kommande budgeter i större omfattning än den budget må
sjalv lagt fram och för vilken man själv bär ansvaret ’

?ga-°m arbetsfreden framhöll herr statsministern, att det väl icke kunde
\ara en sa rysansvard sak, att man sökte legalisera den rättsordning som
uppkommit genom kollektivavtalen, och han hänvisade till något uttalande

vX hT- StalSministern .&an^er skulle ha gjort i ett offentligt tal. Han
llle bibringa kammaren den föreställningen att ledaren av en socialdemokratisk
regering i själva verket varit inne på samma tankelinjei som d“n nun
e regeringen, och att det alltså skett en omkastning i vår åskådnino ånföXnXsaX

kritis.erad.e regeringens politik. Jag har själv i ett offentligt
c orande sagt, att jag icke har nagon principiell invändning att göra mot
ett iegahserande av den rättsordning, som genom parternas avtal skapats på
aibetsmarknaden, men samtidigt har jag sagt, att skall man gå in för en

digare teX mmd’ ** r™ de,/öratsättningar, varom herr socialministern tigare
talat, oundgängliga. Man bor, innan man vidtar en sådan åtgärd ha

övertygat parterna om, att den är till allas fördel, och man bör ickfgå till
tn lagstiftning under sadana _ omständigheter, att man reser den ena Da.raaikarnesk
m(!t (lenaa lagstiftning. Förfar man på det sättet, så förfelar
man sitt eget syfte. Om parterna äro överens om att detta är en enkel recenng
av ett, rattsförhallande, som de själva varit med om att skapa då kan
denna^ iaghga reglering vara ett tjänligt medel i den fortsatta utvecklingen.

, • p, .m en organiserad arbetarklass och dennas organisationer uppfatta lagstiftningen
såsom ett försök att förhindra dem i eu lovlig verksamhet och
sasom blott en början till en lagstiftning av helt annat omfång och med helt

Onsdagen don 18 januari c. in.

103 Nr 3.

andra riskor, (lå kommer icke denna lagstiftning att bli något tjänligt medel
i utvecklingen, utan kommer i stället att försvåra den naturliga utveckling, propomftonew.
som pågår till bättre former för uppgörelser på arbetsmarknaden. Det är (]:''orfa.)
denna synpunkt, som jag tycker, att herrarna i det principiellt samhälleliga
fredspartiet skulle kunna tillägna sig. Man skapar icke bättre förhållanden
mellan olika parter genom att öka misstron åtminstone hos den ena parten.

Vad den socialdemokratiska ståndpunkten för övrigt beträffar, vill jag
hänvisa till det initiativ, som1 på ifrågavarande område togs av den socialdemokratiska
regeringen. Den tillsatte en arbetsfredsdelegation, bestående av
representanter för de båda stora parterna på arbetsmarknaden, och satte mellan
dessa män av sådan samhällsställning, att man skulle kunna tro, att de
voro förmögna av en opartisk förmedling mellan parterna. I instruktionen angavs
tydligt, att man närmast skulle undersöka, hur långt man kunde komma
genom parternas frivilliga medverkan till ett fastställande av den rättsordning.
som under åren utbildat sig, men det sades mycket uttryckligt ifrån, att
man icke önskade några lagförslag från denna delegation. Vi ville alltså
gå den riktiga vägen att se till, vad man kunde^ göra utan lagstiftning, och
på ett naturligt sätt inrikta parterna på samförstånd och samarbete. Jag tror,
att den, som tar reda på, vad som har förekommit, mycket snart skall upptäcka
den betydliga skillnaden i de utgångspunkter, det ställningstagande och
det handlande, som utgick från den socialdemokratiska regeringen, och de
synpunkter, som den nuvarande regeringen här representerar.

I detta sammanhang bör jag kanske också lämpligen taga upp de försök,
som gjorts från statsministerns sida att, så att säga, skyla sig bakom den socialdemokratiska
regeringen, när det gäller den nuvarande regeringens förslag
rörande sänkningen av skatterna. Jag skall dock icke här syssla med
lians försök, att i den frågan taga betäckning bakom vår gamle avhållne F. V.

Thorsson. Den socialdemokratiska regeringens förslag till nedsättning av
skatterna företedde två bestämda skillnader mot det förslag, som nu framlagts.

För det första föreslogo vi i den socialdemokratiska regeringen en nedsättning
av skatterna, som i högre grad lades på de indirekta, än på de direkta skatterna.
ÅT försökte alltså här åstadkomma ett ur de fattigas synpunkt bättre
avvägande av skattelindringen. Men det fanns en annan mycket bestämd
skillnad. Samtidigt som den socialdemokratiska regeringen framlade sina
förslag till skattesänkning, framlade den nämligen också ett omfattande^ socialt
reformprogram. Vid beräkningen av tillgångarna utgingo vi också från,
att det skulle vara möjligt att, trots den föreslagna skattesänkningen, genomföra
det sociala reformprogrammet. Skillnaden är, att den nuvarande regeringen
kommer med förslag till skattesänkning, men undanskjuter de sociala
reformerna, och föreslår att skattelindringen på de kommande budgeternas
bekostnad lägges på ett sådant sätt, att man har anledning till allvarliga farhågor
för att det sociala reformarbetet framdeles ekonomiskt kommer att ytterligare
försvåras. Jag tror, att dessa båda bestämda skillnader mellan den
socialdemokratiska regeringens förfarande och den Ekmanska regeringens
förfarande göra, att de invändningar och jämförelser, som här gjordes av statsministern,
kunna betecknas såsom fotade på mycket lösliga grunder.

Jag kommer sedan till en annan jämförelse. Det rör tullutredningen och
utförselbevisen. Hans excellens herr statsministern hade tydligen missuppfattat
något i mitt anförande. Jag har aldrig begärt att regeringen skulle
giva några särskilda direktiv för den tillsatta tullkommittén. Jag har överhuvud
taget icke uttalat mig om den saken. Jag endast konstaterade, att
regeringen tydligen var mycket glad över att ha denna tullutredning att
hänvisa till för att slippa göra någonting. Hans excellens fick beträffande
utförselbevisen tillfälle till en liten rolighet om1, att det händer ju under stun -

Nr 8. 104

Onsdagen den 18 januari e. in.

V''L2™rksaV i10111.. att Partierna icke. fö!ja sina ledare. Men, herr Ekman, det har också
propositionen. inträffat, att den omständigheten icke har betytt, att ledaren genast traskat
(Forts.) efter partiet. Det föreligger alltså på den punkten också en liten skillnad.

För övrigt resonerade herr Ekman om utförselbevisen på det sättet, att sedan
man en gång fått dem.. kunde man ju fortsätta med dem. Det betyder, att
sedan hans excellens givit hin lillfingret, anser han sig kunna giva honom
tummen också. Han har ju heller icke någon användning för den i sin nuvarande^
ställning. Metoden är ju mycket praktisk. Vi ha ganska många fingrar
på våra händer, och om herr Ekman fortsätter med att så där pö om pö
leverera bort ett finger i taget, kan han hålla på med att skaffa sig erfarenhet
om utförselbevisens verkningar under många år framåt. Under tiden fortgår
utvecklingen mot den protektionistiska politik, som herr Ekman 1926 fruktade,
och en vacker dag får man kanske höra, att eftersom den protektionistiska politiken
är ett faktum, tjänar det ingenting till att bråka. Jag trodde, att herr
Ekman skulle finna tillfället lämpligt att tillämpa sina principer, när han nu
kommit i regeringsställning. Han tycker emellertid tydligen, att det icke är
så nödvändigt, i synnerhet om icke hans eget parti vill vara med därom.

Jag kommer så över till restaurangdansen. Det har här talats om, att vi
ville göra ett stort politiskt nummer av denna fråga. För egen del har jag
ondast anfört den som ett exempel på, att det ändå finnes något område, där
regeringen kan gripas av handlingslust. Jag har icke yttrat mig om regeringens
eventuella förslag. Det blir ju tillfälle att göra det, när förslaget
kommer fram. .Men jag kan försäkra herr finansministern, att när jag ser på
regeringens aktion i denna fråga med en viss misstro och motvilja, är det icke
alls på grund av det personliga intresse, som han trodde fanns. Jag behöver
icke gå ut och motionera mig på restauranger. Min bror har grammofon, och
förresten har jag en corpus, som icke vidare lämpar sig för ett offentligt''dansande.
När jag ändå anser det olämpligt att på denna punkt gå fram med
restriktiva åtgärder, är det därför att jag har en allmän känsla av att samhället
har gott av ett visst mått av frihet. Man är inne på alldeles fel vägar,
när restriktionerna av stora grupper av medborgare upptagas såsom rena trakasserier.
Nu har emellertid herr Bengtsson i Norup sagt, att detta är en
stor fråga. Det gäller den svenska ungdomens sedliga väl. Och han hotade
oss med, att vi skulle förlora många röster vid valen, om vi motsatte oss eventuella
försök att få till stånd ytterligare restriktioner i avseende å den offentliga
dansen. Jag tror för min del, att herr Bengtsson i Norup något överdriver.
Det finnes alldeles säkert andra områden för dans, där de sedliga
farorna äro betydligt större än de äro, när det gäller den offentliga restaurangdansen,
där det dock finnes en alltid vaken och öppen kontroll från allmänhetens
sida. Jag tror icke, att de sedliga riskerna av den offentliga restaurangdansen
äro av den betydenheten, att man behöver inrikta sina ansträngningar
på att förminska dem. Sedan är det en annan fråga av naturligtvis
mycket djupt allvar, huru de, som äro satta att representera det svenska folket,
skola kunna bidraga till en allmän höjning av vår ungdom och en allmän
förbättring av dess sedliga liv och känslor.

Om jag går från restaurangdansen till herr Forssell, beror det icke på någon
viss uppfattning om innehållet i hans anförande. Vad som jag egentligen
fäste mig vid, var hans försök att här uppträda som tidens stämma i pakt
med framtiden. Jag måste bekänna att jag, när jag hörde honom tala i avrustnmgsfrågan,
icke fick något intryck av en tidens man eller ett framtidens
väsen, utan snarare av en vålnad från gamla dagar. Det var knappt någonting
annat än dovheten i rösten, som saknades. Det är ett misstag att tro.” att en
utveckling i världen efter det stora världskriget kommer att gå efter de linjer,
som herr Forssell utstakade. Det arbete för avrustning, som så att säga har

Onsdagen den 1H januari e. in.

Nr 3.

105

bitit sig fast i alla nationer, kommer att fortsätta och, jag upprepar vad jag Vid remiss åt
sade i förmiddags, för min del tvivlar jag icke på att de idéer och utgångs- wopo™iionen.
punkter, som voro bestämmande för de för 1925 års försvarsbeslut ansvariga, (jjorte.)
bära segern i sina fanor och komma att segra. När herr Forssell kom till slutet
av sitt anförande och talade om folkhemmet, så kunde han naturligtvis
icke i vad jag därom hade sagt, finna något av äkta vilja. Han tillgrep också
det mycket enkla medlet att taga fram stockholmsmurarna. När man från
högerhåll riktigt vill försöka skada en sak, tar man fram den busen. Jag
vill icke förneka, att i folkhemmet murarna komma att spela en viss roll. Beträffande
stockholmsmurarna vill jag säga, att jag har mycket uttryckligt vid
ett tillfälle, då saken var före i min närvaro, tagit avstånd från deras monopolistiska
strävanden, och jag hoppas att även stockholmsmurarna i det stora
folkhemmet skola tillägna sig den goda andan. Jag skulle önska ^att även
andra ville göra det. Statsministern talade om att visst ville också han ha
det goda folkhemmet. Han ville, att det skulle skapas så att delintressena
underordnades och att det tillämpades rättvisa. Ja, naturligtvis.^ Det är ju
precis, vad jag har sagt. I det goda hemmet skola icke finnas några privilegier
och inga tillbakasatta. Där få ej finnas några delintressen, som göra sig
breda på bekostnad av hemmets gemensamma intressen. Där skall ^det råda
rättvisa. Men jag har pekat på, att detta just är vad som fattas i vårt nuvarande
samhälle. Jag vet visserligen, att det finnes människor,. som gå omkring
och voja sig över arbetarklassens anspråk. Jag anförde i förmiddags
några siffror rörande arbetarnas inkomster och rörande fördelningen av förmögenheterna.
Jag tror, att den, som vill sätta sig ned att utan fördomar
granska tillståndet i vårt nuvarande samhälle, måste säga sig, att de intressen,
som breda sig på det allmännas bekostnad, ingalunda äro arbetarklassens intressen.
Det är andra grupper inom samhället, som sitta inne med privilegierna.
För min del har jag icke uttalat någon annan önskan, an att privilegierna
måtte försvinna, och att vi få ett samhälle fotat pa rättvisa, på hänsyn
och på samarbete, med ett ord, att vi ersätta klassamhället med det goda
folkhemmet. Men det räcker icke bara med fromma önskningar. Herr Ekman
kan önska aldrig så mycket, jag värderar icke dessa önskningar ett dugg, om
han icke gör någonting. Skola vi kunna få till stand det goda samhället,
måste det till starka samarbetande krafter för att resa det. Vill herr Ekman
och hans parti vara med om ett allvarligt arbete därför skola vi icke behöva
stå emot varandra i en sådan situation som i dag. Det är den omständigheten
att man vill slå sig till ro med utanverken och ingenting vill göra för att få
ett innehåll som gör att vi klandra den gamla borgerliga demokratien, som på
den punkten svikit sina egna ideal.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få göra några
repliker. För att säga som den sista ärade talaren, vill jag meddela, att det
nu är tretton timmar sedan jag började mitt första anförande. Jag borde för
den skull ha mera att bemöta än herr Hansson, men jag skall i alla fall bli
kortare än han.

Jag befinner mig i den situationen, att jag fått ordet efter herr Hansson i
Stockholm. Det är en tillfällighet, men när jag nu börjar mitt anförande
— jag börjar naturligtvis med den som äras bör, nämligen herr statsministern
och hans anförande — kommer jag i alla fall att i mina reflexioner börja precis
på samma, sätt som herr Hansson, oaktat vi för övrigt voro så olika i våra anföranden.

När jag hörde herr statsministern tala om, att det sade herr Lindman, och
det sade herr Hansson, beslutade jag mig för att skriva upp vad han sade.

Jag skrev upp det till att börja med; till slut skrev jag emellertid bara L och

Nr 8. 106

Onsdagen den 18> januari e. m.

ViM^ksaV ^ • Men det slutade Ja® emellertid snart med, ty det var icke något vidare att
propositionen, ?knva om. Men sedan tänkte jag, att jag skulle väl draga någon kontenta ur
(Forts.) hans anförande, och det blev, att om hans excellens eventuellt trott och hyst
någon oro för att herr Hansson och jag i dag skulle slåss på samma linje,
kunde han känna sig fullkomligt lugn, ty motsättningarna oss emellan bestå
alltjämt. Det var den första reflexionen. Den andra reflexionen var den, att
så hade den ene sagt och så har den andre sagt, men jag, statsministern, är
mitt emellan, jag är mitt emellan och följaktligen har jag rätt och ni orätt,
och följaktligen skall svenska folket nu vara nöjt och lugnt, ty nu är det
hela utmärkt bra. Ja, naturligtvis, det där är ju den frisinnade politiken, som
jag pa förmiddagen kallade mittemellanpolitiken. Den är ganska naturlig. Jag
bär icke vidare någonting att säga med anledning av vad han yttrade.

Jag skulle emellertid vilja säga nagra ord med anledning av finansministerns
yttrande, som var mycket betecknande. Han nämnde några ord om, att jag
hade sagt, att tullinkomsternas ökning berodde på jordbrukets dåliga skörd
under förra året. Ja. den uppgiften tog jag ur denna bok, statsverkspropositionen,
och jag har icke sagt annat än vad riksräkenskapsverket har sagt.

Pa tal om tullar, sa är jag visst den ende, som i dagens debatt icke sagt
ett enda ord om utförselbevisen. Dessa ha spelat en stor roll i debatten. När
jag nu kommit in pa tullarna, skall jag också be att få säga ett par ord om
utlörselbevisen. Jag gör detta icke för att jag på något sätt är jaloux på
herr Olsson i Kullenbergstorp, som förklarade, att han arbetat mest av alla
tör dessa utförselbevis. Att herr Ekman icke gjort någonting för dem ha
vi alla klart för oss, likaså att herr Hansson icke gjort någonting för dem.
Men även jag har emellertid arbetat litet för bevisen, herr Olsson i Kullenbergstorp
Men jag är icke uppfinnaren, och det är icke herr Olsson i Kullenbergstorp
heller. Skulle så vara fallet, skulle det varit på den tiden, då han
var högerman, ty så gammalt är förslaget om dessa bevis. Jag tror, att de i
vart land datera sig från 1910 eller 1911. Jag vill även framhålla att högern
gjort litet för deras tillkomst. Högern har motionerat tre gånger och det var
också en jordbruksminister i en högerregering, som framlade det förslag därom,
som föranledde riksdagens beslut om deras införande.

Herr finansministern nämnde vidare något om tillgångarna på 202 miljoner
de som icke voro räntabla. Det var ett besvärande av statsrådet alldeles i
onodan, att lian nämnde något om den saken. Jag har läst allt, vad som står
om detta, och det sätt. varpå jag uppfattat vad där står, skiljer sig icke alls
iran vad han anförde. Jag vet, att denna siffra är resultatet av sammanräkningen
från sista aret, och jag vet alla invändningarna, som man kan komma
med, att det kan bil mer eller mindre o. s. v. Det är emellertid icke så mycket
att lasta sig vid. Jag nämnde siffran, sådan den står tryckt i propositionen.
^

Nu skall jag, herr talman, begagna tillfället att rätta ett fel. som jag liir ha
begått pa förmiddagen, då jag beträffande kostnaderna för folkskoleväsendet
talade om en anslagsökning på 424.750 kronor för de ordinarie läraretjänsterna^
vidkommande. Det lär emellertid vara så att i samband därmed även
minskningar ha skett på en del andra anslag, vilket jag vill säga till vederbörlig
rättelse, och det galler, har man sagt mig, rätt avsevärda belopp. Vidare
har man sagt att de 330,000 kronor, som skola gå till ökning av läroverkens
ljus- och vedkassa för att möjliggöra de obemedlade lärjungarnas befrielse
från avgifterna icke ligga i de 741,000. som herr Rydén talade om i fjol. utan
att de komma utöver dessa 741,000 kronor. Det ändrar ju icke i sak vad jag
sade. Det blir bara att dessa 741,000 ökas med detta belopp. För övrigt
vilt jag saga att. det mest anmärkningsvärda är den bekännelse, som statsrådet
och chefen for ecklesiastikdepartementet gjort beträffande den inverkan

Onsdagen den 18 januari e. in.

107 Nr 3.

.som reformen kommer att ha pa folkskoleväsendet. Vad det kommer att betyda,
veta vi icke, men det kommer väl fram så småningom.

Sedan var det några ord till, som jag ville säga i anledning av statsrådet
Roséns och iiven något i anledning av herr Hanssons anförande i dag. Det
gäller frågan om handräckningstjänsten för linjetjänstarna. Jag meddelade
att den uppgift, jag lämnat, och vars riktighet icke torde kunna bestridas
gäller året 192G—1927 och visar, att linjetjänstarna på en viss arméfördelning
gjort t. o. m. flera dagars handräckningstjänst än ersättningsreservisterna. Det
bevisar icke alls någonting beträffande hur många man handräckningsfolk,
som det skall finnas per linjetjänstare, utan endast att linjetjänstarna gjort
mycket mer, än de skulle ha gjort. Under ifrågavarande år skulle för övrigt
linjetjänstarna enligt Kungl. Maj:ts proposition tjänstgjort 5,138,000 dagar,
under det att ersättningsreservisterna skulle tjänstgjort 1,726,000 dagar.
Nåja, det har emellertid ingenting att göra med det som herr statsrådet och
herr Hansson fäste sig vid i sina anföranden. Det betyder bara, att vad man
1925 sade och försäkrade, nämligen att linjetjänstarna icke skulle förrätta någon
handräckningstjänst, icke gått i uppfyllelse, ty det ha de fått göra i stor
utsträckning. Detta var vad jag vill säga om den saken.

Sedan hade försvarsministern ett längre anförande från papperet för att
bemöta mitt påstående om att kostnaderna visat sig vara större, än vad de
1925 beräknades till. Jag sade, att kostnaderna voro omkring 11 miljoner
kronor större, än man beräknade. Jag vill nu säga, att jag absolut icke kunde
följa med hela detta föredrag. Det är fullständigt omöjligt, herr talman,
att sitta i en debatt och höra ett anförande, som är skrivet på förhand och
som är som en bred flod av siffror. Man hinner icke ens anteckna dem, mycket
mindre själv ingå på något bemötande av dem. När man på förhand vet, att
det i en debatt skall komma grava anmärkningar möt en, så bereder man sig
naturligtvis därpå, så att man är laddad, när det gäller. Yad jag sade var,
alt det här kostade 11 miljoner kronor mer. Jag sade till och med, att jag
gjorde ingen anmärkning mot detta. Men det var liksom alldeles omöjligt;
när man har papperet färdigt så måste det komma fram. Det var väl detta
som föranledde herr statsrådet att draga hela den där långa siffertabellen.
Jag kan i detta nu icke bemöta herr statsrådet. Om herr statsrådet hade
tagit in siffrorna i propositionen, så hade jag kunnat bemöta. Nu får jag naturligtvis
vänta till dess jag får dessa siffror tryckta. Vi få då se, om herr
statsrådet har rätt eller jag. Jag har här ett papper med siffror, som jag
skulle kunna läsa upp som bevis för min uppfattning. Jag är dock alldeles
säker på att herrarna då skulle gå härifrån sägande, att detta är något mycket
tråkigt, något som man helt enkelt inte kan följa med.

Emellertid vill jag slå fast ett par saker beträffande denna ökning, som jag
för övrigt inte klandrar. År 1925 räknade, man portionspriset till 80 öre. I
dag räknar herr statsrådet det till 93 öre. Ökningen skulle således vara beroende
på högre priser. Jag tror, att den är beroende på felräkning år 19''25.
Jag hade så mycket större anledning säga det som priset på portion redan då
var mycket högre än 80 öre. Nu har det sänkts något. Arméförvaltningen
säger nämligen 95 öre, men herr statsrådet säger, att han sänker priset till
93 öre. Det skall för övrigt bli roligt en gång att se, om det räcker. Jag
är rädd för att beräkningen kanske blivit litet för knapphändig även denna
gång.

Sedan en annan sak. Jag skall be kammarens ledamöter att läsa på sid. 261
i fjärde huvudtiteln. Det står där beträffande förslagets till utgiftsstat för
flygvapnet överskridande av de 1925 uppgjorda beräkningarna, att detta i
huvudsak beror därpå, att medelsbehovet under ett flertal av de ordinarie
anslagen visat sig vara avsevärt större än som ursprungligen beräknats. Jag

Vid remiss av
statsverks
propositionen.
(Forts.)

Jfr 3. 108

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vidta^miSk °V .*n^e *n pa SJ''^va saken, men har velat anföra det i anledning av försvarsproposTtionen.
m^s^erns yttrande om beräkningarna 1925. Jag trodde, att herr statsrådet
(Forts.) Yar en man, men jag fann av hans anförande, att han försökt att, om

jag så får säga, krypa bakom ryggen på andra, bland annat två f. d. försvarsministrar,
en krigsminister som var general och en sjöminister som var amiral
och det så långt tillbaka som för 18 år sedan. Herr statsrådet har undersökt
hur de hade förfarit. Det tycks ha varit av den anledningen att, som han sade,
han kände sig ganska främmande för uppgiften, och därför ville se efter,
hur man gjort förut. Då slog han ned på dessa båda. Han fick då tag i ett
ställe, där den ene av dessa herrar sagt, att han på grund av ekonomiska skäl
icke kunde framlägga ett förslag upptagande ett av myndigheterna begärt
anslag, och vidare ett ställe, där den andre sagt på samma sätt. Den lärdomen
har herr statsrådet uppenbarligen tagit ad notam: att icke lägga fram det
myndigheterna begärt. Vad som härvid förvånar mig är, att herr statsrådet
icke samtidigt tänkte på att, om man skall göra en jämförelse, så skall man
taga fram allt vad som står i de försvarsbudgeter som då framlades och inte
bara plocka fram ett eller annat enstaka exempel. Ty vad blir det annars för
bevisföring! Det är väl ändock allt för enkelt att komma fram med här och
där utplockade stycken. Nu undrar jag: Varför kom herr statsrådet med
detta? Han kan ju hava haft olika skäl därför. Var det för att anmärka på
att man vid den tiden förfor på det sättet? Då frågar jag: Om herr statsrådet
då varit ledamot av riksdagen, hade herr statsrådet då gjort anmärkning mot
de båda försvarsministrarna, för att de ej lagt fram respektive anslag? Eller
var det möjligen för att visa, att herr statsrådet var mycket duktigare än den
general och den amiral, som voro försvarsministrar på den tiden? Jag får
verkligen inte riktigt klart för mig sammanhanget av det hela.

En annan sak står dock alldeles klar för mig: att herr statsrådet genom
framdragandet av detta^ begått ett alldeles kapital misstag. När han gör en
jämförelse med en föregående och sin budget, så vill jag påpeka, att vi då stodo
i ett helt annat läge då än vad vi göra nu. Ty för det första var det före
världskriget^ för det andra hade en ombeväpning gjorts av infanteriet och
kavalleriet på 1890-talet; för det tredje hade det svenska artilleriet nyss fått
en mycket modern utrustning, och vi stodo beträffande utrustningen därvidlag
högt_; för det fjärde var flottans materiel då i ett helt annat skick. Icke mindre
än nio av våra pansarfartyg lågo langt inom den beräknade åldersgränsen, och
på samma sätt förhöll det sig med jagare och andra fartyg. Läget var då
Pelt annat mot vad det är nu. Nu stå vi efter världskriget. Nu ha vi försummat
att göra någonting praktiskt taget under 12 års tid intill för ett år sedan.
Vidare har herr statsrådet och de, som med honom medverkade till genomförandet
av nedrustningsbeslutet, förklarat, att det försvar, som inom den
organisatoriska ramen var bestämt, skulle vara effektivt. Jag tillät mig göra
den frågan på förmiddagen: Vilket är viktigast, är det att försvaret inte kommer
att kosta mer än vad man sagt 1925, eller är det att det skall bli effektivt?
Jag saknar svaret!

Hans excellens herr statsministern Ekman: Om jag skulle följa herr Lindmans
exempel och börja anföra vad som står i tidningarna, skulle jag kunna
säga, att sedan jag i aftonens tidningar läst, att talare från höger och vänster
»i glänsande anföranden» hållit »en svidande vidräkning med regeringen»,
som »blivit hårt trängd från alla sidor», och att omkring försvarsministern
uppstått ett »riktigt oväder», i vilket det förefaller, enligt vad man tycks
finna, att han skulle alldeles gå under, skulle man på min sida kanske ha anledning
att nu ge upp slaget. Jag tror emellertid, att vi icke få fästa större
avseende vid tidningarnas uttalande, vare sig i det ena eller det andra fallet.

Onsdagen den 18 januari e. in.

109 Nr 3.

un va.d som iir skäligl, och söka alt självständigt bedöma förhållandena efter
mera realistiska synpunkter. Jag skall åtminstone söka göra det i några repliker p^^ifloneii.
till åtskilliga talare, repliker som i allmänhet gälla ämnen, vilka icke blivit jForts j
eljest från statsrådsbänken berörda.

Herr Jonsson i Eskilstuna förde fram med alldeles särskild styrka en
kritik emot regeringens beslut om Ulricehamns—Borås järnvägsbolag. Han
betecknade det, liksom flera andra talare, som synnerligen anmärkningsvärt
och olämpligt, att järnvägen Ulricehamn—Jönköping skulle, sedan statslån
icke kunnat beviljas, igångsättas i samarbete med arbetslöshetskommissionen
på nödhjälpsarbetets väg. Han erinrade i det sammanhanget om hur riksdagen
påkallat stark återhållsamhet med beviljande av järnvägslån och att man
därvid borde taga synnerlig hänsyn tilll de projekterade banornas bärighet.

Han yttrade vidare, att intresset för den ifrågavarande banan synbarligen
icke var så stort i de orter, banan gick igenom, att man kunde uppbringa
erforderligt kapital. Han förde ytterligare på tal de nationalekonomiska synpunkterna,
och han undrade slutligen, liksom åtskilliga andra talare, var
enligt regeringens mening gränsen går mellan arbeten lämpliga för nödhjälpsarbeten
och arbeten i öppna marknaden.

Jag vill först besvara den sista frågan på det sättet: jag har ansett att
såsom nödhjälp sarbete borde användas sådana arbeten, som på normal väg
icke kunna komma till stånd i öppna marknaden, men som likväl äro av den
art, att man måste säga, att deras igångsättande ur allmänna synpunkter är
önskvärt. Där går såvitt jag förstår gränsen. Ur denna synpunkt vill jag,
med anledning av vad herr Molander yttrade om ett diskutabelt fall, uttala,
att om den beskrivning han gav över fallet är riktig, så förefaller det mig,
att det arbetet icke bör åvägabringas såsom nödhjälpsarbete. Jag har också
hört mig för hos en arbetslöshetskommissionens här närvarande tjänsteman,
och han meddelar, att någon ansökan eller framställning rörande det arbetets
upptagande som nödhjälpsarbete icke inkommit till arbetslöshetskommissionen.
Däremot vill jag säga, att ifråga om Ulricehamn—Jönköpings järnväg
förhållandet synes vara det motsatta. Läget där var detta, att sedan låneansökningen
blivit prövad och man inom regeringen kommit till den uppfattningen,
att ur låneprincipiell synpunkt banan icke fyllde måttet på ett
sådant sätt att, med hänsyn till riksdagens upprepade uttalanden om återhållsamhet
ifråga om lån dylikt kunde beviljas och banan alltså icke på normalt
sätt kunde komma till stånd därför att, då statslån icke erhölls, pengar
från enskilda icke kunde uppbringas, så kvarstod frågan, huruvida denna
bana ■— som sålunda icke utan statsunderstöd eller utan åvägabringande av
nödhjälpsarbete för densamma kunde komma till stånd — vore ett företag av
den art, att dess nyttighet, vägd mot vad andra ifrågakommande arbeten därutinnan
kunde anses äga företräde eller icke. Så tedde sig problemställningen,
sedan bolaget fått låneansökan avslagen. Regeringen kom
vid prövningen av denna fråga till det resultat, att arbetet ägde dylikt
företräde och alltså var av den beskaffenhet, att det kunde och borde
anordnas genom bistånd från arbetslöshetskommissionens sida. Nu visade
det sig emellertid snart, att man på olika håll började säga: Ja, men det

är dock en orimlighet. Åtskilliga socialdemokratiska tidningar hava ställt sig
på den ståndpunkten, och några talare hava upprepat det i dag. Men de ha
tydligen varit obekanta med att man tidigare, och det jämväl med klart medgivande
från exempelvis den förutvarande socialdemokratiska regeringens
sida, utfört nödhjälpsarbeten till och med vid banor, som kommit till på normalt
sätt efter erhållande av statslån, banor sålunda som stå på andra sidan
gränsen vid uppdelningen av arbete, som enligt mitt förmenande borde kunna
anordnas som nödhjälpsarbete och arbete i öppna marknaden. När dessa nöd -

Nr 3. ilo

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vidt^,mtaV ^jälpsarbeten pågingo, kände herr Jonsson m. fl. icke vare sig bekymmer
propositionen. ^er samvetsförebråelser eller gjorde någon som helst framställning i saken.

(Forts.) .var ^ar *^en nuvarande regeringen fattade ett mindre långt gående be slut

hans intresse för saken vaknade, och det var nu han anmälde sig som opponent
på området.

1m talare, som i riksgäldskontoret deltagit i ingående prövning av arbetenas
beskaffenhet och här utförligt redogjort därför, bar för övrigt besparat mig
att närmare redogöra för saken. Det framgick av hans yttrande, att han fann
goda skäl föreligga för att anordningar träffades på sätt som skedde. Jag vill
härtill endast lägga, att i en ortsdelegation, som var uppe hos mig, deltog
bland andra en arbetarrepresentant för en stad som tecknat medel till denna
bana. Man hade saväl.i det samhället som i åtskilliga andra, som voro med
redan från början, tagit sikte på att anslaget skulle betraktas mera som ett
anslag för åstadkommande av arbete av nödhjälpskaraktär än som ett vanligt
järnvägsärende. Jag fragade denne delegat, som var en mycket framstående
organiserad socialdemokrat: Tror ni inte, att om det blir på det sättet, det kan
uppstå svårigheter med hänsyn till olika meningar om sådana arbetens hänförande
till nödhjälpsarbete? — Han svarade: Det tror jag icke, så orimlig kan
ingen vara.. Så orimliga ha emellertid vissa av hans här uppträdande politiska
meningsfränder i dag visat sig vara.

Herr Engberg höll en ganska lång föreläsning för oss om åtskilliga förhallanden.
Han berörde därvid ganska utförligt vad han ansåg utgöra anmärkningsanledningar
mot den nuvarande regeringen. Jag skall icke gå in
™er an ett Par> tre av de av honom omnämnda förhållandena. Han
ställde upp som.motsats till .den klenmodiga svenska liberalismen och dess anhängare
av olika schatteringar och som mönster för borgerlig vänster den
gamle engelske statsmannen Lloyd George. Han påpekade, att det nu kommer
att öppnas en ur framstegssynpunkt märklig valstrid i England under
denne mans anförande. Det förvånar mig, att han tog just Lloyd George
som. exempel. Ty om honom gäller det ju, att han en tid i spetsen för en
koalitionsregering . bedrivit krig med en energi och en effekt, som kanske
mgen annan man i hans land kunde göra. Jag påminner vidare om, att han
gentemot den nuvarande högerregeringen tillät sig, när det gällde arbetslöshetsförhållandena
och arbetslöshetsunderstöden, trots sin liberala ståndpunkt
beteckna den engelska högerregeringens hållning såsom klandervärd undfallenhet,
som ett ur olika synpunkter betänkligt uppträdande, vilket skulle
komma att föra till bl. a. mycket betänkliga ekonomiska resultat. Jag första,
]- salunda icke, varför herr Engberg ställde upp Lloyd George som en
enligt hans mening rekommendabel, ifrån den svenska regeringens uppträdande
fullständigt väsensskild representant. Jag tror, att om herr Engberg ser närmare
på förebilden, han skall finna att sådana utflykter åt högerhåll. som
den männen tillåtit sig, har ingen känd svensk frisinnad eller liberal gjort

Herr Engberg uppträdde som vanligt här rådgivande åt alla de olika andra
partierna. Det är känt, att han också tidigare vad bondeförbundet beträffar
uppträtt som en politisk »sol- och vårman» emellanåt. I dag framträder
han däremot som det partiets domare och fältpräst. Han säger: Ni skola
döden do om ni. komma, att uppträda på samma sätt som ni gjort i dag. Ja,
jag skall icke inlata mig närmare på den saken. Jag vill bara säga, att vi
la val göra så inom de olika partierna, att vi var för sig söka bedöma de
politiska problemen ur synpunkten av det vi anse vara rätt och riktigt och
i överensstämmelse därmed sedermera handla. Jag tror inte, att vare sig
lockelser eller hotelser eller undervisningskurser av den art, herr Engberg består
oss emellanåt, påverka den politiska situationen här i landet.

Herr Engberg yttrade emellertid ett ord, som är karakteristiskt för hans

Onsdagen den 18 januari e. in.

111

Nr il.

sätt att behandla andra partier. Han sade: Ni frisinnade ha ju ingenting annat
att bjuda på i reformväg än restaurangdansen. — Är det ett riktigt, ett
åtminstone något så när i överensstämmelse med sanningen formulerat omdöme?
Vid fjolårets riksdag beklagade man sig ju över att regeringen gav
åt riksdagen ett oproportionerligt stort arbetsprogram. Man sade, att regeringen
rentav hävde över riksdagen en mängd förslag, som det vore alldeles
otänkbart, att riksdagen skulle hinna att inom ramen av den bestämda tiden
vederbörligt behandla. Jag tror att till och med den tidning, som herr Engberg
skriver i, ibland sagt någonting i den riktningen. Åtskilligt av vad som
förelädes riksdagen blev dock genomfört, och jag tror, att man, om man ser
på det som godkände s, skall såsom arbetsresultat från regeringens sida finna
det fullt jämförligt med åtskilliga tidigare regeringars prestationer. Det är
sant, att i vissa fall blevo regeringens propositioner avslagna. Varför? Ja,
jag skall ange, hur herr Engberg själv betecknar den prövning, som utföres
i riksdagen av honom och hans eget parti. Han skrev nämligen vid ett tillfälle
bl. a.: »Vid avgörandena i riksdagen måste vi» — han menade därmed
socialdemokraterna — »i ena vågskålen lägga det onda som sker, om ett
högerförslag segrar, och i den andra vågskålen det onda, som sker, om parlamentarismen
alltjämt skall försumpas och livsmöjligheter ges åt en regim,
som är ett öppet hån mot det parlamentariska styrelsesättet. Ur slika överväganden
kan förvisso framgå en övertygelse, att hänsynen till det parlamentariska
styrelsesättet måste stå över hänsynen till risken av att ett högerförslag
får besegra ett regeringsförslag, i det att socialdemokraterna begagna
sig av sin solklara rätt att icke rösta för något annat förslag än sitt eget.»

Det är sålunda för socialdemokraterna icke fråga om att taga hänsyn till
ett föreliggande förslags innehåll, utan frågan är, vilkendera är den större
risken, att godtaga reformförslagen eller att låta högerståndpunkten segra och
därmed begagna sig av möjligheten att tillfoga den sittande regeringen ett
nyp. Det är vid frågornas behandling utgångspunkten, officiellt verifierad
i herr Engbergs egen deklaration. Jag får säga, att när så är fallet, är det
uppenbart, att vid framläggandet av reformförslag, där man helt naturligt i
regel får emot sig högersidan men där också socialdemokraterna ur de nyss
angivna synpunkterna finna skäligt och lämpligt uppträda på angivet sätt,
man stöter på hinder och att förslagen emellanåt, oberoende av deras värde,
falla. Det är givet. De förkastas emellertid då icke därför, att de äro odugliga,
inte därför att de icke äro väl genomtänkta, inte därför att deras genomförande
icke skulle innebära fördelar, utan därför, att man opererar i riksdagen
efter de linjer och synpunkter, som av herr Engberg angivits.

Herr Hansson fällde det uttrycket, att den verkliga demokratien skall vara
rättrådig. Jag instämmer med honom däri och hänvisar honom till att äga
ett mycket, mycket stort verksamhetsfält för utbredandet av den åskådningen
inom sina egna kretsar.

Beträffande utnämningsfrågan behöver jag inte yttra mig. Den klarlades
av kommunikationsministern så mycket som i dag behöver bli fallet. Den
kommer väl åter, förmodar jag, i sammanhang med dechargebetänkandet.

Herr Engberg talade liksom också herr Hansson om arbetsfredslagstiftningen
och vad därmed sammanhänger. Herr Engberg karakteriserade uttrycken
arbetsfred och arbetsfredslagstiftning såsom missriktade beteckningar.
Han sade, att vad det här var fråga om inte var någonting som liknade krigen
mellan folken, utan här vore det fråga om köp av arbetskraft å den ena
sidan och försäljning av arbetskraft å den andra. Att jämföra den operationen
med vad som sker, då folken komma i konflikt om sina intressen, är fullkomligt
olämpligt och oriktigt, menade herr Engberg. Jag skall inte gå
närmare in på detta resonemang. Jag skall tvärtom acceptera herr Eng -

Vid remiss av
statsverkspr
opositionen.
(Forts.)

Nr 3. 112

Onsdagen den 18 januari e. m.

V<taUverLaV ^ergs synpunkt om att det är fråga om köp och försäljning av arbetskraft.
propositionen. ^en hemställer, huruvida inte i dylikt fall likväl kräves en lagstiftning,
(Forts.) som säger, vad som skall ske, när vid sådant köp och försäljning av arbetskraft
parterna icke komma överens om innebörden av träffade avtal, utan anse
var och en för sig, att motparten handlar oriktigt och avtalsstridigt. Behövs
det icke jämväl i detta fall en reglerande lagstiftning, som anvisar, hur tvisten
skall uppta,gas till prövning? Behöver man icke skapa en ordning för tvistens
lösning? Även med den utgångspunkt, som herr Engberg angav, föreligga,
såvitt jag förstår, fullgiltiga skäl för en sådan reglering på detta mycket
viktiga och för tvister helt naturligt mycket tillgängliga verksamhetsområde.

Herr Engberg gjorde vidare gällande, att framförandet av arbetsfredslagstiftningen
var för mig och min kollega utrikesministern en ren prestigefråga.
Det var egentligen inte något annat intresse knutet till fredslagstiftningen.
Jag vill erinra om att denna sak varit uppe och prövats flera
gånger i riksdagen. Riksdagens majoritet har för en tid sedan begärt en
utredning om sådan lagstiftning i den begränsade omfattning, som den då av
oss framlagda motionen angav. Bakom detta beslut stod, såvitt jag vet, alla
riksdagens borgerliga partier. Jag tror att åtminstone i den kammare, där
jag deltog, alla dess borgerliga medlemmar röstade för beslutet. Riksdagen
har alltså på det sättet själv givit anvisning om att den finner en dylik lagstiftning
önskvärd och lämplig. Att då komma och säga, att här icke finns
någon allmän önskan bakom utan bara ett par personers prestigehänsyn, det
måste jag beteckna såsom fullkomligt oriktigt.

Man säger, att vad regeringen nu avser att föreslå, icke kommer att omspänna
så synnerligen många fall. Och man har också försökt göra
saken avskräckande genom att säga, att detta endast är första steget och att
det kan komma ytterligare steg. Jag vill säga, att jag finner det vara av
största vikt, att det kommer ett första erkännande, att också på detta område
prövning och ett avgörande av uppståndna tvister bör ske, icke genom
makt, den ena eller andra partens tillfälliga ekonomiska övermakt, där den
andra parten, han må ha hur rätt som helst, får duka under i brottningen,
utan, så långt möjligt är, genom en rättsprövning. Är det verkligen så, att
man vill beteckna detta, att en rättsprövning skulle förekomma i fråga om
kollektivavtal, där ju parternas rättigheter och förpliktelser finnas uppsatta
men om vilka man sedermera kommit i strid, såsom innebärande ett obehörigt
klavbindande? Ja, det är ett klavbindande, som hindrar parterna att begå
orätt, men ingalunda ett klavbindande av en part, som endast begär att få
sin rätt fullt och helt. Ett sådant klavbindande ha vi alla fått finna oss
i, så långt lagstiftning når, så långt samhället funnit att lagstiftning behöves
för reglering av våra inbördes förhållanden på olika områden. Men vi ha
inte känt detta såsom en klave lagd över vår hals, utan vi ha känt det såsom
ett utryck för en högre kultur, ett ordnat samhälles anvisning om hur sammanlevnaden
bäst skall främjas mellan olika individer och grupper.

Jag återkommer i någon mån till detta, när jag träffar på herr Hansson
senare i mina anteckningar. Jag vill i detta sammanhang ytterligare endast
säga, att, såvitt jag känner förhållandena, står den liberala åskådningen världen
över ense därom, att så länge det gäller rättstvister, så länge det sålunda
gäller vad det här är fråga om, bör man försöka främja införande av en
reglerande lagstiftning. När man kommer till intressetvisterna, bli meningarna
om frammarschen mera skiljaktiga. Där kan det finnas skäl av helt
annan beskaffenhet att beakta. Men så länge det gäller detta, som här ifrågasättes,
är det icke så, som herr Engberg ville göra gällande, att han skulle
kunna gentemot den svenska åskådningen på detta område åberopa åskådningen
hos andra liberala strömningar och grupper i världen, utan såvitt jag känner,

Onsdagen den 18 januari e. in.

113 Nr 3.

står alla dessa på den punkten fullständigt ense. Vi representera alltså här
inte någon skamlig avvikelse från våra meningsfränders i andra länder meningar,
utan vi befinna oss tvärtom i den allra bästa överensstämmelse med
dem.

Därmed kan jag lämna herr Engberg för att säga ett par tre ord om herr
Forssell. Herr Forssell anmärkte gentemot ett anförande, som jag hållit för
en tid sedan, att jag då sagt, att vår nedrustning 1925 inte var tillkommen på
grund av ekonomiskt nödtvång. Jag vill först säga, att jag i det ifrågavarande
anförandet inte yttrade mig om det svenska beslutet i och för sig. Jag yttrade
mig om vissa sådana beslut i allmänhet. Men jag bestrider icke ett ögonblick,
att jag därvid hade i tankarna också det svenska beslutet. Jag vill säga,
att jag icke någonsin påstått eller anslutit mig till dem som ansett, att ekonomiskt
nödtvång framtvingade det beslutet. Men väl ansåg jag det ekonomiskt
synnerligen önskvärt, och jag ansåg det militärpolitiskt möjligt.

Herr Forssell yttrade i detta sammanhang, att det nog vore bra att försöka
reducera sina skulder men att man dock borde undersöka, huruvida man hade
så stort intresse av att nedbringa skuldsättningen, att man därav läte hindra
sig från att försöka skaffa sig vad han kallade ett »betryggande» försvar.
Han påkallade en utredning om vad som kräves för ett sådant. Jag vill dä
säga, att uttrycket »ett betryggande försvar» betecknar och betraktar jag
såsom fullkomligt missvisande i fråga om vad som är möjligt för den svenska
nationen på detta område. Ett betryggande försvar ligger icke inom ramen
för svenska folkets vare sig folkmängd eller ekonomiska möjligheter. Vad
frågan gäller är, vilka offer vi vilja giva för att visa dem, som ha anledning
att taga del av den saken, vilka offer, säger jag, i fråga om militär kraft och
ekonomiska ansträngningar vi äro hågade att bringa för att värna vår frihet
och självständighet. Det är ur den synpunkten, som prövningen, såvitt jag
förstår, bör göras. Det kan därvid bli fråga om större eller mindre belopp,
om en något mera vid eller en något trängre marginal. Att föra det talet,
att exempelvis 20 miljoner kronor mera eller utnyttjandet i första linjen av ett
större antal av våra värnpliktiga eller anskaffandet av ytterligare något fartyg
skulle betyda ett betryggande försvar, d. v. s. ett försvar, som skulle tillförsäkra
oss seger mot vilken angripare det vara må, det har alltid framstått
för mig som ett anvisande av ouppnåeliga mål på detta område. Men det är
därmed som man i många fall fått anslutning från dem som trott, att den ena
ståndpunkten i riksdagen inneburit ett betryggande försvar, men den andra
värnlöshet och likgiltighet för svenska folkets fortsatta självständighet. Så
ligger inte, mina damer och herrar, detta problem.

Jag övergår nu till herr Hansson. Han sade — och däri instämde också herr
Lindman — att jag använde en mycket gammal metod, när jag mot varandra
ställde de två angriparnas argument och sade, att den ene vill så, men den andre
vill så. Men så sade herr Hansson, att herr Ekman glömde att säga, vad han
själv vill. Jag förstår inte den invändningen. Det gäller ju här för herrarna
att kritisera en budget, i vilken regeringen framlagt sina förslag. Budgeten
representerar ju, vad regeringen vill, både i fråga om skuldsättningen, i fråga
om nedsättning av skatterna och i fråga om nästan alla de övriga punkter, där
man här gått till angrepp. Regeringens ståndpunkt och mening återspeglas
alltså av de föreliggande budgetförslagen. Budgeten angripes av herr Lindman
från vissa synpunkter och av herr Hansson från andra. Att jag skulle
stå upp här och punkt för punkt deklarera, vad regeringen vill eller önskar
i olika avseenden, när vi lagt fram svart på vitt på det i form av den föreliggande
statsverkspropositionen måste väl anses obehövligt och att närmare
referera de förslag, som sedermera i fortsättningen komma att följa beträffande
frågor, som icke ingå i propositionen, kan jag icke heller finna anledning till.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 3. 8

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 114

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vit remits av När herr Hansson säger, att man inte alls fått veta, vad herr Ekman vill eller
propositionen. vac^ regeringen vill, så måtte herr Hansson ha — liksom de där skåningarna i
(Forts.) '' en_ bekant anekdot, vilka brukade antingen »sitta och tänka» eller också endast
»sitta» — glömt bort att tänka. Inte heller kan jag följa herr Hansson,
när han talar om att belastningen av budgeten genom bestämmandet av lägre
taxor skulle kunna genom någon slags operation göras mer eller mindre gällande
för framtiden. Det är klart, att ett beslut, som avser en fortgående verksamhet,
sträcker sig framåt. Men jag kan inte förstå sammanhanget, när
herr Hansson säger, att man vid budgetens upprättande borde tagit hänsyn
till att sänkningen av taxorna kommer att i fortsättningen innebära minskade
statsinkomster. För det år, budgeten gäller, är ju dylik hänsyn tagen.

Jag skall inte vidare gå in på herr Hanssons yttrande angående arbetsfredslagstiftningen
än så tillvida, att jag skall i någon mån skärskåda, vad han yttrade
om att man inte skall »resa parterna» mot en dylik lagstiftning. Jag vill
därtill säga. att vi visst icke sökt »resa» någon part mot denna lagstiftning.
Vi ha tvärtom sökt att realisera den på ett sätt, som vi trodde skulle kunna
godkännas av båda parterna, därför att det i detta fall finnes en väg, som
förefaller fullt tillgodose båda parternas intressen. Vi ha velat försöka realisera
denna sak på ett ur rättvisans synpunkt oangripligt sätt. Men oförklarat
står, herr Hansson, alltjämt kvar, att de, som för några år sedan förklarade
en lagstiftning på detta område, jag betonar ordet lagstiftning, vara lämplig
och önskvärd, med ens slogo om och lämnade sina tidigare ståndpunkter
och förklarade, att varje försök till lagstiftning skulle bli olyckligt och olämpligt.
Där står ett frågetecken obesvarat kvar, vilket däremot icke är fallet
evad det gäller regeringens handlingssätt på detta område.

Herr Hansson återvände till frågan om restaurangdansen. Jag får erkänna,
att jag inte heller här riktigt förstod, vad han menade. Det föreföll,
som om han brukade dansa hemma efter »sin brors grammofon». Men då är
det väl icke orimligt antaga, att herr Hansson också har samma nöje av att
utöva dansen ute på restaurangerna. Men när herr Hansson gick in på frågan
om den offentliga restaurangdansen, som han betecknade såsom icke varande
någon fara, vill jag erinra därom, att under fjolåret föreslogs här i kammaren
en undersökning, huruvida de enskilda dansklubbar, som förekomma, icke borde
underkastas viss inspektion. Men då motsatte man sig, såvitt jag minns rätt,
från herr Hanssons håll en sådan undersökning. Varken när det gäller den
offentliga eller enskilda dansen vill man alltså vara med om några restriktioner.

Herr Hansson slutade med att säga, att de borgerliga reformvännerna hade
svikit sina tidigare uppfattningar. Det förefaller, som om herr Hansson icke
kan förstå eller inte kan erkänna, att personer, som ha från hans åskådning
avvikande meningar i vissa avseenden, alltjämt äro trogna mot sina principer
och följa dem. I stället förutsätter han — och det sker också ofta eljest i den
socialdemokratiska diskussionen — att de från honom skiljaktiga svika. Det
är en debatt metod, som återkommer mycket ofta i den socialdemokratiska argumentationen.
Om jag nu skulle tala om en borgerlig vänsteruppfattning,
en borgerlig reformvilja å ena sidan och en socialdemokratisk sådan å den
andra, så kan ju var och en av oss värdesätta sin åskådning på bästa möjliga
sätt. Jag tror, herr Hansson, att den borgerliga reformviljan kommer att finnas
och deltaga i utformandet av världens och folkens öden långt efter det
att den förirring i socialt avseende, som marxismen inneburit, upphört att
vara ledstjärna för något som helst folk. Det är min uppfattning på detta
område.

Till herr Lindman vill jag endast i korthet säga, att det var visst inte
någon »oro» jag hyste för att herr Lindman och herr Hansson skulle komma

Onsdagen den 18 januari e. in.

I In

all spela tillsammans i ila#. Visserligen kunde jag haft anledning beakta
möjligheten därav, sedan herrarna tillsammans levererat gemensam högmässotext
i herr Ljunglunds söndagsblad. Och uppenbarligen finnas alltjämt vissa
beröringspunkter. Men någon skräck däröver kunde från min sida alldeles
inte ifrågakomma utan fastmer blott ett visst intresse av att se, hur det skulle
ta sig ut, när herrarna ställdes inför den praktiska angelägenheten, att sluta
upp på var sitt håll. Kammaren har nu sett hur det gick. Jag behöver inte
beskriva den saken.

Jag vill sluta med att säga, att jag av vad som förekommit under dagens
diskussion icke1 kunnat finna annat än att det budgetförslag, som här föreligger
— och det är ju närmast det som dagens överläggning gäller — dock
i det stora hela såsom byggnadsplan motsvarar vad som kan vara rimligt och
lämpligt för svenska statens verksamhet under nästa budgetår.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Endast
några ord angående det tråkiga ämnet budgetförslaget.

Med anledning av herr Lindmans replik anser jag mig kunna inkassera,
att han egentligen inte torde ha avsett att kritisera någonting i budgetförslaget.
Han har förklarat, att han läst vad som står i finansplanen därom,
att man vid beräkningen av tullintäkterna räknat med en normal skörd under
det år budgeten avser. Över huvud tycks det inte ha varit hans mening
att säga, att tullintäkterna blivit för högt beräknade. Vidare tycks han inte
heller ha avsett att ifrågasätta — vad jag dock tyckte var ganska klart i
hans första anförande — en lägre avsättning till amortering av statsskulden
med syfte att därigenom gardera skatte- eller taxesänkningar. Om jag så slutligen
får hoppas, att herr Lindman inte avsåg att klandra mig, därför att jag
inte mer än som skett sökt hejda de automatiska utgiftsstegringarna, så kanske
det är tillåtet antaga, att den kritik, som väl dock låg i en del av herr
Lindmans första anförande, mera var utförd så att säga ex officio.

Emellertid begärde jag inte ordet för att säga detta utan för att gentemot
herr Hansson i Stockholm söka klargöra, att den utväg, som han tänkte skulle
kunna användas för att nu säkerställa den framtida lägre godstaxan, icke är
möjlig. Han menade tydligen, att man icke borde hava ifrågasatt sänkning
av inkomst- och förmögenhetsskatten, utan motsvarande belopp skulle hava
reserverats på något sätt för att under ett senare budgetår möta den av godstaxornas
sänkning föranledda inkomstminskningen, detta för att framdeles
möjliggöra vissa sociala reformer. Men hur tänker sig egentligen herr Hansson
detta? När arbetet med statsregleringen är slutfört, konstateras det,
att det finnes ett överskott, om man icke sänker skatter eller taxor. Då kan
ju icke budgeten läggas fram på det sättet att inkomstsidan med ungefär 9
miljoner kronor överstiger utgiftssidan. Det lär väl vara klart. Skulle jag
då, herr Hansson, hava gått till mina kolleger och sagt: Upptag nya anslag,
så att ni få utgifterna i nivå med inkomstsidan! Givetvis är icke heller det
rimligt. Återstår möjligheten att bilda något slags fond, en fond för att i
framtiden finansiera sänkningen av godstaxor eller trygga sociala reformer.
Det ena som det andra är konstitutionella orimligheter. Herr Hansson torde
lött kunna övertyga sig om det genom att t. ex. fråga finansministern i den
ministär han själv tillhört. Vad han ifrågasätter är, såvitt jag förstår, beroende
på bristande kännedom om vad som är möjligt vid en statsreglering.
Man kan näppeligen på sådant vis reservera pengar för att möta framtida
löpande anslagsbehov. Täckning av förluster genom fond för t. ex. amortering
av statsskulden är en annan sak. Jag vill för övrigt fråga: Varför

reservera just för budgeten 1929—1930? År det möjligen för att herr Hansson
har något speciellt intresse för den?

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(1’orts.)

Nr 3. 116

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Slutligen vill jag, då herr Hansson åter talar om restaurangdansen, som
tydligen för honom är en stor fråga, fast han icke dansar, säga ett ord. Herr
Hansson menar: Det är icke lämpligt med restriktioner. Jag antager, att
herr Hansson och hans parti i så fall genast motionera att det nu gällande
förbudet mot utskänkning i sammanhang med danstillställning upphäves. Jag
upprepar, att det är ett generellt förbud, som finnes, och en undantagsbestämmelse,
som det varit fråga om att reglera. Intet annat.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosen: Herr talman!

Herr Lindman har alldeles rätt i att i 1925 års försvarsproposition räknades
med ett portionspris av 80 öre; men herr Lindman borde veta, att även i 1924
års proposition, som framlades av en högerregering, räknades med 80 öre.

Det beloppet var medvetet för lågt. Även på andra punkter räknades då
med medvetet för låga priser. Den socialdemokratiska regeringen använde
samma beräkningsgrund, sannolikt för att möjliggöra en riktig jämförelse.
Men tillvägagångssättet är icke efterföljansvärt.

Herr Lindman tvivlar på att det i år beräknade portionspriset skall räcka.
Regeringen har ju ingen makt att bestämma över livsmedelspriserna. Men
om de icke stiga, lär beloppet dock vara fullt tillräckligt.

Herr Lindman efterlyste anledningen till att jag citerade ett par anföranden
av krigs- och sjöministrarna i den Lindmanska regeringen. Jag trodde
icke, att citaten voro så obehagliga, att jag skulle behöva förklara anledningen
till att jag drog fram dem. Men det har icke undgått mig, att det
talas och skrives om regeringens underlåtenhet att begära anslag till försvarsändamål,
som av myndigheterna befunnits erforderliga. Då. man söker
inbilla allmänheten, att sådan underlåtenhet icke kan inträffa i andra fall
än då det sitter en civil försvarsminister, som påstås ha ringa intresse för
försvaret, ville jag visa hur det var, då vi hade en sakkunnig försvarsminister
och då högern hade majoritet i båda kamrarna samt kunde diktera alla beslut,
som den ville.

Jag trodde, att herr Lindman, utan att jag behövde säga det, skulle hava
funnit, att den citerade motiveringen av sjöministerns uttalande var synnerligen
egendomlig. Jag tror icke, att det skall kunna visas någon motivering
av en civil försvarsminister så beskaffad som den av mig citerade.

Beträffande linjetjänsterna som handräckningsmanskap har jag yttrat tidigare
i dag, att det tyvärr förekommit, att linjetjänstare använts som handräckningsmanskap,
i vissa fall i stor utsträckning. Jag sade också, att ändring
icke kunnat ske på en gång men att åtgärder hava vidtagits och komma
att vidtagas för att sådant icke skall förekomma. Enligt min uppfattning
skola linjetjänstarna användas i linjetjänst och icke som handräckningsmanskap.
Jag förklarar än en gång, att herr Lindman kan vara fullständigt
lugn för att i vad på mig ankommer inga åtgärder skola underlåtas för att
vinna rättelse i det avseendet, om det kan vara till tröst.

Om herr Lindman icke kunde följa den av mig lämnade redogörelsen för
nuvarande försvarskostnader i jämförelse med de förut beräknade, hade han
dock bort kunna fatta en siffra, nämligen den, att om 1924 års försvarsproposition
med herr Lindmans tillägg antagits, så hade kostnaderna nu uppgått
till 160 miljoner kronor.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag i mitt förra anförande
talade om att man gåve dem vind i seglen, som ville hava Skåne isolerat från
det övriga Sverige i fråga om jordbruket, är jag lika villig som skyldig förklara,
att jag med dessa personer ingalunda avsåg herr statsrådet och chefen

Onsdagen den 18 januari e. m.

117

Nr 3.

för jordbruksdepartementet. Men vi hava haft alltför mycket exempel i dessa
massor av skrivelser, t. ex. om de skånska grisarna, i fråga om vilka man propositionen.
tycks vara rysligt rädd för att de skulle fördärva det övriga Sverige, oaktat (p0rts.)

vi i senare tid haft så föga av mul- och klövsjukan i Skåne, att man knappast
sett en sjuk gris.

Vidare yttrade jag, att det nog vore så eller åtminstone såge ut så, att
om ett fall av denna sjukdom inträffade i Sverige, det vore mycket kinkigare
än om det inträffade i Östersjöprovinserna. Om det hände där, tror jag det
svårligen kunde komma att leda till en sådan avspärrning för deras export
hit som den, man kan göra för Skånes vidkommande. Då svarar herr stats-;
rådet, att om ett sådant fall bleve konstaterat i Östersjöprovinserna, bleve
det genast importförbud därifrån. Det tror jag nog och det visste jag förut.

Men det blir alldeles ovanligt svårt för både medicinalstyrelsen och regeringen
att konstatera, om några fall av mul- och klövsjuka förekomma i Estland eller
Livland. Det är detta, som jag ansåg vara skillnaden beträffande noggrannheten.
— För övrigt är jag herr statsrådet utomordentligt tacksam för det
intresse, han uttalade för att denna avspärrning skulle fortast möjligt hävas,
nämligen när så kunde ske utan fara för det övriga landets djurbesättningar.

Sedan hade herr Engberg en hel massa funderingar om bondeförbundet och
ej minst om undertecknad. Han hade en lång betraktelse över en motion, som
är väckt av herr Nilsson i Hörby och mig och som skall remitteras om en stund.

Men sannerligen jag kan förstå, vad denna motion har med Kungl. Maj :ts proposition
att göra. Motionen har intet samband med propositionen och denna
är icke åberopad det minsta i motionen. Varför då motionen skulle blandas
ihop med vad vi rätteligen skola hava för händer här i dag, det kan jag sannerligen
icke begripa. Det är för resten mycket jag icke begriper av vad herr
Engberg talade om; det får jag erkänna.

Vidare ingick han en passant på vad motionen innehöll, och det, sade han,
föranledde till att bondeförbundet icke hade någon betydelse. Ja, jag undrar
om herr Engberg skulle taga det så rysligt hårt, om så sker. Jag hoppas,
och tror, att herr Engberg måtte överleva det och att han icke blir alltför ledsen,
om bondeförbundets framtid är hotad och det rentav ginge ikull med hela
bondeförbundet. Det brukar nämligen alltid vara så, att den hjälp, som
ingen bett om, tackar man inte mycket för; och därför tackar jag inte heller
herr Engberg för den omtanke, han har. Men jag ^kall säga honom, att jag
tror icke, att bondeförbundets framtid vilar på luffarrösträtten helt enkelt.

Det är det, denna motion huvudsakligen handlar om.

Därefter var herr Engberg också inne på och genomgick anföranden av en
hel massa talare, som uttalat sig beträffande den obligatoriska skiljedomen
i arbetstvister. Han antar meningen är att draga in arbetslöner också under
skiljedom. Det är ekonomiska saker. Då konstaterar herr Engberg bland
annat, att även den tidning, vari jag har några andelar, men över vilken jag
icke har något inflytande i fråga om redaktionen, på något sätt uttalat sig
mot den obligatoriska skiljedomen. Det fann han utmärkt, att så skett, men
det vore främmande för herr Olsson i Kullenbergstorp. Då spörjer jag herr
Engberg: Hur vet herr Engberg det? Han har mig veterligen ingen aning

om vad jag tror och tänker om den obligatoriska skiljedomen i intressetvister.

Men herr Engberg själv måtte icke vara så långt bort ifrån obligatoriska skiljedomar,
att döma av det faktum, att på ett par tre år eller mer har en massa
traktater fabricerats. Vi hava slutit traktater med folk, som jag icke begriper,
vad de skulle hava att tvista med oss om. Alla dessa traktater hava varit av
modellen obligatorisk skiljedom i alla tvister. Och mig veterligen har herr
Engberg icke opponerat sig mot någon av dem. Han har svalt dem helt utan
vidare. Jag tycker från min synpunkt, att en del varit överflödiga. Men det

Nr 3.

118

Onsdagen den 18 januari e. m.

ärdå u.nderli»t’ attoherr Engberg på ett annat område, där det även kan
•propositionen. Källa tvister, är en sadan motståndare till skiljedomar. Jag skall dock lugna
(Forts.) nerr Engberg med att jag är sannerligen ingen vän av rent obligatorisk skiljedom
i intressetvister av det enkla skälet, att jag vet aldrig egentligen liur
det kan bära åstad med dessa domar. Man behöver blott göra det tankeexperimentet,
att det gäller en ekonomisk sak för mig, där jag själv såsom part
maste underkasta mig en ekonomisk skiljedom och där herr Engberg vore den
ene skiljedomaren. Jag tror nästan, att jag skulle knappast kunna komma i
sämre ställning, där det gällde praktisk ekonomi. Jag är rädd för åtskilliga
av dessa domar, och jag tycker att det icke är vidare mycket att hurra för
själva saken.

Herr Carlström var inne på kommunalskattefrågan och fann, såvitt jag fattade
honom rätt, att det skulle vara intressant att se. hurudant det skulle se
ut, om socialdemokraterna och en del av bondeförbundet sökte lösa kommunalskatteiragan.
Ja, herr Carlström, det kan bliva många om och men innan vi
kunna enas om denna fråga. Men jag konstaterar, att det skulle nästan inte
vara storre svårigheter än när herr Carlström och hans eget parti kunnat i
samband med socialdemokraterna lösa t. ex. frågorna om luffarrösträtten och
attatimmarsarbetsdagen jämte en hel del andra saker. Det är då förvånande
att herr Carlström nu finner det vara så märkligt, att någon människa vill söka
losa någon fråga i sammanhang med socialdemokraterna, om hon icke tillhör
deras parti. Jag frågar då: Hava herr Carlström och hans meningsfränder

nagot patent pa att lösa samhällsfrågorna i samband med socialdemokraterna?
bkulle sa vara förhållandet och herr Carlström vill underrätta mig därom
Jovar jag att icke tränga in på hans patentområde.

Heir Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! När statsministern sökte för svara

politiken med Jönköpmg—Ulricehamnbanan genom att skjuta fram en
socialdemokratisk kommunikationsminister, som skulle hava i liknande fall förfarit
pa samma säth vill jag invända, att de anförda fallen icke äro jämförbara.
Da var det fråga om en järnväg, som sattes i gång under vanliga förhållanden
men icke kunde fullbordas utan extraordinära åtgärder. Då blev
det nodhjalpsarbete. Jag vill icke påstå, att det var riktigt att hjälpa fram
banan ty man kan göra anmärkningar mot det också. Men det var åtskilja,
tid sedan och sedan rfless har tiden runnit fort och vi hava dessemellan
lart oss åtskilligt, bedan dess har riksdagen två gånger sagt ifrån sin mening.
Kanske icke minst på grund av de erfarenheter, som man gjort beträffande
den järnväg, som måste fullbordas med nodhjalpsarbete, sade riksdagen,
att dylik subventionspolitik ville den icke vara med om, och den hemställde
storsta möjliga aterhallsa,mhet mkttoges. Det är sålunda förändrade
iorhallanden beträffande^ statsmakternas hållning mot järnvägarna i förhållande
till vad det var pa den tiden.

När herr Anderson i Råstock gjorde tjänst som advokat åt regeringen beraffande
den sak, vi tala, om hade han ett långt anförande för att bemöta
mig, ett anförande, som i förbigående anmärkt, var mycket längre än det
jag sjalv hållit. Jag skall likval icke bil långrandig och omfattande, då jag
replikerar honom. Jag skall allenast först och främst erinra honom och kammarens
ledamöter om ett anförande, som herr Anderson höll här i kammaren
den 21 februari 1925, da han hade en helt annan nationalekonomisk syn
pa jarnvagspohtiken an i dag. Sedan går det an för herr Anderson själv
och andra ledamöter att titta pa det anförandet. När han sökte bevisa eller
åtminstone övertyga kammaren om att denna järnväg skulle kunna bli räntabel,
t. o. m. en jämförelsevis god affär, då frågar jag: Varför skall då
denna bana byggas som nodhjalpsarbete? Varför i all rimlighets namn skall

Onsdagen den 18 januari c. in.

119 Nr 8*

man då icke kunna i orten uppbringa så stort intresse, att man kan uppfylla
de villkor, som äro erforderliga för statssubvention på den vanliga vägen? propoaitimen.

Så vill jag säga till slut, när herr Anderson i Råstock gång efter annan (p0rts.)

— måhända under plötsliga anfall av betänksamhet beträffande banans räntabilitet
■— ber »Gud bevara sig» för de nationalekonomiska synpunkter, man
anlägger på järnvägspolitiken, att en ledamot i riksgäldsfullmäktige tillkommer
det just att anlägga en nationalekonomisk syn på en sådan affär.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Blott ett par ord! I
sitt försvar för regeringens förslag, att av bilskattemedlen endast anvisa 20
procent för vägunderhållet, anförde kommunikationsministern, att man borde
avvakta verkningarna av föregående års beslut. Jag tror, att detta icke är
av behovet påkallat. Han kan säkerligen inom sitt eget departement få upplysning
om hur denna den blivande vägskatten kommer att verka i enlighet
med föregående års beslut. Han anförde även, att riksdagen i detta spörsmål
icke behövde fatta beslut förrän nästa år, enär en fördelning av bilskattemedlen
icke kommer att äga rum förrän nästa års höst. Det torde icke hava
varit för kommunikationsministern obekant, att väghållningsdistrikten hava
sina sammanträden på hösten,''då de göra upp sina inkomst- och utgiftsförslag
och även fastställa skatten för kommande år. Men det är av vikt för
dem att då även hava visshet om hur stor del av bilskattemedel får tagas i
anspråk för att minska skatten. Kommunikationsministern anförde också,_ att
även om 35 procent av vägunderhållet toges av bilskattemedel till skattelindring,
skulle likväl ett belopp av — såvitt jag hörde rätt —- 9 miljoner kronor
återstå för vägförbättringar. Det synes mig just visa, att man utan svårighet
bör av bilskattemedel kunna använda det högre beloppet eller de 35
procenten till lindring av vägskatten. Det är ju åtminstone icke förenat med
en rättvis beskattning att lägga bördor på de skattskyldige för inkomst av
kapital, d. v. s. att å de minst bärkraftiga av alla skatteobjekt på landsbygden
lägga högre skatt för att förbättra vägarna. Ty så blir det fallet.

Jag vågar därför göra en hemställan till regeringen att låta sitt förslag
falla och förena sig med dem, som motionerat att av bilskattemedel få tagas
35 procent av vägunderhållet för 1929.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna
till bankoutskottet, såvitt den rörde jordbruksärcnden till jordbruksutskottet
samt, enär propositionen innefattade jämväl förslag angående sockerbeskattningen,
i denna del till bevillningsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle även överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner:

nr 7, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Eksjö stad; och

nr 8, angående .godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Norrköpings stad.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

Nr 3.

120

Onsdagen den IS januari e. m.

till konstitutionsutskottet motionerna nr 28—30 av herrar Olsson i Kullenbergstorp
och Nilsson i Hörby;

till statsutskottet motionerna:
nr 31 av herr Sandberg; och
nr 32 av herr Lindmark m. fl.;

till bankoutskottet motionerna nr 33—35 av herr Lovén;
till statsutskottet motionen nr 36 av herr Holmgren;
till bankoutskottet motionerna:
nr 37 av herr Holmgren; och

nr 38 av herr Höglund;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 39 av herr af Ekenstam;
nr 40 av herr Johansson i Väby m. fl.; och

nr 41 av herr Magnusson i Skövde m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 42 av herrar Sandberg och Olofsson i Digernäs;

nr 43 av herr Bergström i Bäckland;

nr 44 av herr Lindman m. fl.; och

nr 45 av herr Sköld.

§ 5.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2 med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

^err -Hallén under 5 dagar fr. o. m. den 19 jan.

* Olsson i Kalmar » 7» » »19»

» Henrikson » 7 » , » 20 »

» Andersson i Prästbol » 6 » » » 20 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.31 på natten.

och

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 19 januari.

121

Nr 8.

Torsdagen den 19 januari.

Kl. 3 e. m.

§ I Föredrogos

var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 9, angående godkännande av viss överenskommelse
mellan kronan och Linköpings stad; samt

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 13, med förslag till förordning om fortsatt tillfällig höjning av beloppen
för den i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper stadgade stämpelavgiften;

pr 14, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag
vid 1928 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning
av inkomst m. m.; och

nr 15, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift
i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera
lyxvaror.

§ 2.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 46 av herr Hallén m. fl.; och
nr 47 av herr Johansson i Edsbyn;

till statsutskottet motionerna:
nr 48 av herr Borg gren;
nr 49 av herr Borggren m. fl.;
nr 50 av herrar Hallén och Ros;
nr 51 av herr Hallén;
nr 52 av herr Lovén;

nr 53 av herrar Danielsson och Gustafson i Kasenberg;

nr 54 av herr Mårtenson;

nr 55 av herr Mogård m. fl.;

nr 56 av herr Rydén;

nr 57 av fröken Wellin; och

nr 58 av herr Jeppsson m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 59 av herr Johanson i Hallagården
m. fl.;

Nr 3.

122

Torsdagen den 19 januari

till bankoutskottet motionerna:

nr 60 av herrar Hallén och Lindley;

nr 61 av herr Mårtenson;

nr 62 av herr Lindley;

nr 63 av herr Johansson i Kälkebo; och

nr 64 av herr Fast m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 65 av herr Jonsson i Risinge;

nr 66 av herrar Heiding och Olsson i Golvvasta;

nr 67 av herr Hallén;

nr 68 av herr Lovén;

nr 69 av herr Carlson i Mölndal;

nr 70 av herrar Jansson i Falun och Törnkvist i Bjuv; och
nr 71 av herr Bengtsson i Norup;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 72 av herrar Brännström och Lövgren i Nyborg;

nr 73 av herr Isacsson m. fl.;

nr 74 av herr Brännberg m. fl.;

nr 75 av herr Olsson i Blädinge m. fl.;

nr 76 och 77 av herr Olsson i Golvvasta m. fl.;

nr 78 av herr Lindmark m. fl., och

nr 79 av herr Johansson i Arkösund m. fl.;

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 80 av herrar Hallén och Strindlund;
nr 81 av fröken Wellin; och
nr 82 av herr Carlson i Mölndal m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 83 av herrar Brännberg och Mårtensonsamt till

tillfälligt utskott motionen nr 84 av herrar Jönsson i Revinge och
J eppsson. •

§ 3.

Anmäldes och lades till handlingarna bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 4.

Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 5.

Ordet lämnares härefter på begäran till herr förste vice talmannen, som
yttrade. Jag hemställer att kammaren matte besluta att för behandling av
motioner, som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta fem dylika utskott, vartdera
bestående av tio ledamöter och tio suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Torsdagen den 19 januari.

123 Nr 3.

Vidare beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att onsdagen den
25 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter i de tillfälliga
utskotten.

§ G.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Weijne och Blomquist, nr 85, angående statsbidrag till byggande av
enskilda utfartsvägar i Älvsborgs, Jönköpings och Kronobergs län;

herr Lindley m. fl., nr 86, angående utvidgning av samrealskolan i Söderhamn
till högre allmänt läroverk;

herr Bergström i Bäckland, nr 87, angående en väsentlig höjning av nu
utgående vägbyggnadsanslag i syfte att främja trafik med motorfordon i
glest befolkade trakter;

herr Hage, nr 88, angående visst medgivande i fråga om bestämmande
av löneklass för tyghantverkaren P. Söderberg;

herr Olsson i Broberg m. fl., nr 89, om anslag till statsunderstödda hamnar;

herrar Andersson i Löbbo och Fast, nr 90, om vidgad användning samt
förhöjning av det i statsverkspropositionen begärda anslaget till byggande
av enskilda utfartsvägar;

herr Holmgren m. fl., nr 91, om uppförande av en hangarbyggnad vid
Mäsgarn;

herr Holmgren, nr 92, om utsträckt rätt till avskedsersättning för underbefäl
vid marinen;

herrar Andersson i Falkenberg och Lindqvist i Halmstad:

nr 93, om anslag, utöver vad i statsverkspropositionen äskats, till bidrag
till Sveriges hantverksorganisations verksamhet; och

nr 94, om medgivande av statsunderstöd åt hantverksmästare för utbildande
av visst antal lärlingar utöver vad i statsverkspropositionen föreslagits
m. m.;

herr Thore m. fl., nr 95, om kapitalökning för fonden till rederinäringens
understödjande m. m.;

herr Thore, nr 96, om anslag till understöd åt de svenska handelskamrarna
i Paris, London, New-York och Sidney;

herrar Fjellman och Jönsson i Revinge, nr 97, om anvisande av arvode till
en föredragande av remonteringsärenden hos kavalleriinspektören;

herr Holmdahl och fröken Wellin, nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om ändring i gällande grunder för statsbidrag till avlönande av lärare
vid folk- och småskolor;

herr Olsson i Blädinge m. fl., nr 99, om anordnande av en lantbrukskoloni
i anslutning till familjevården för sinnessjuka i Korsberga socken;

herr Lorichs m. fl., nr 100, om ändring i tullsatserna för levande nötkreatur
och kött;

herr Bengtsson i Norup m. fl.:

nr 101, om ändrad lydelse av 34 § och 45 § 2 mom. i förordningen angående
försäljning av rusdrycker; och

nr 102, angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin vid
tillverkning av maltdrycker;

Nr 3. 124

Torsdagen den 19 januari.

herr Sävström, nr 103, om årligt understöd åt förre banarbetaren Johan
Pålsson;

herr Samuelsson, nr 104, om årligt understöd åt förre extra banvakten
Johan Alfred Fredrikssons änka;

herrar Backlund och Fast, nr 105, om pension åt förra städerskan Beda
Elisabet Linderman;

herr Bäcklund:

nr 106, om pension åt bokhållaren Arvid Herman Manfred Wallqvist;

nr 107, om pension åt arbetaren Axel Nilsson; och

nr 108, om pension åt förre skrivbiträdet Karl Rudolf Andersson;

herr Hage:

nr 109, om pension eller understöd åt extra filaremästaren C. A. Carlssons
änka och ett av honom efterlämnat minderårigt barn ;

nr 110, om pension eller understöd åt förre arbetaren vid statens järnvägsbyggnader
Erik Olofsson;

nr om Pensi°n eller årligt understöd åt förre arbetaren vid statens
järnvägsbyggnader m. fl. statsarbeten Karl Albert Johansson; och

nr 112, om pension eller årligt understöd åt förre kontoristen Carl Ivar
Kjellstrand;

herr Holmgren, nr 113, om årligt understöd åt förre daglönaren Johan Alfred
Lindström;

herr Fjellman m. fl., nr 114, om anslag till en personlig professur för docenten
Einar Naumann;

herr Jeppsson, nr 115, om förtidspension åt kontorsföreståndaren S. Söderström
;

herr Paulsen, nr 116, om ärligt understöd åt arbetaren Per Larsson;

oherr Carlsson-Frosterud, nr 117, om viss ändring i 90 § lagen om fattigvården; -

herr Hansson i Trollhättan m. fl, nr 118, med förslag till lag angående slakt
av husdjur;

herr Carlsson i Stockholm, nr 119, om utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete;

herr Johansson i Brånalt m. fl., nr 120, om viss ändring i lagen om polisväsendet
i riket;

, ° Ii611 i Brånalt, nr 121, angående lagändring i syfte att upprätt nalla

rattegangsbalkens stadgande om vem som må brukas såsom fullmäktig;

herrar Pettersson i Lerbäcksbyn och Lilliecreutz, nr 122, om statsbidrag
till stenbrytning och stenröjning å särskilt stenbunden åkerjord;

herr Wallerius, nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 2 med
förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till
fiske m. m.;

heIr Öfcerp m. fl., nr 124, om anslag till upplysningsverksamhet för den
norrländska fiskarbefolkningen;

herr Olsson i Broberg m fl., nr 125, om ändrad lydelse av 3:dje punkten i
kungörelsen den 7 augusti 1907 angående ändrade bestämmelser rörande fonden
för fiskerinäringens befrämjande;

Torsdagen den 19 januari.

125 Nr 3.

herr Månsson i Erlandsro m. fl., nr 126, med förslag till lag om galtbesiktningstvång; herr

Gustafson i Yimmerby, nr 127, om beredande åt lantmannaskolor av
statsbidrag till skolbibliotek;

herr Samuelsson m. fl., nr 128, om införande av obligatorisk statlig moderskapshjälp; herr

Spångberg m. fl., nr 129, angående lagstiftning om arbetslöshetsförsäkring; herr

Hage m. fl., nr 130, angående vidtagande av vissa åtgärder för åstadkommande
av ett effektivare bekämpande av olaglig sprithantering;

herr Laurin m. fl., nr 131, angående vidtagande av vissa åtgärder mot importen
av levande djur och kött m. m.;

herr Laurin, nr 132, angående vidtagande av en undersökning rörande samtliga
systembolag m. m.; samt

herrar Fjellman och Pehrsson i Göteborg, nr 133, angående kustartilleriets
omorganisation till rörligt kustförsvar.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ödström under tre dagar
från och med den 24 innevarande januari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.25 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 3. 126

Fredagen den 20 januari.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ i.

Justerades protokollet för den 14 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 16, angående årliga understöd å allmänna indragningsstaten åt extra
ordinarie vaktkonstapeln Carl Fredrik Anderssons och vaktkonstapeln Per
b-erhard Nilssons efterlämnade änkor; och
nr 17, med förslag till lag om arv m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid:

till statsutskottet motionerna:

nr 85 av herrar Weijne och Blomquist;

nr 86 av herr Lindley m. fl.;

nr 87 av herr Bergström i Bäckland;

nr 88 av herr Hage;

nr 89 av herr Olsson i Broberg m. fl.;

nr 90 av herrar Andersson i Löbbo och Fast;

nr 91 av herr Holmgren m. fl.;

nr 92 av herr Holmgren;

nr 93 och 94 av herrar Andersson i Falkenberg och Lindqvist i Halmstad;
nr 95 av herr Thore m. fl.;
nr 96 av herr Thore;

nr 97 av herrar Fjellman och Jönsson i Revinge;
nr 98 av herr Holmdahl och fröken Wellin; och
nr 99 av herr Olsson i Blädinge m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 100 av herr Lorichs m. fl.; och
nr 101 och 102 av herr Bengtsson i Norup m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr 103 av herr Sävström;
nr 104 av herr Samuelsson;

Fredagen den 20 januari.

127 Nr 3.

nr 105 av herr Backlund och Fast;
nr 106—108 av herr Bäcklund;
nr 109—112 av herr Hage;
nr 113 av herr Holmgren;
nr 114 av herr Fjcllman m. fl.;
nr 115 av herr Jeppsson; och
nr 116 av herr Paulsen;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 117 av herr Carlsson-Frosterud;

nr 118 av herr Hansson i Trollhättan m. fl.;

nr 119 av herr Carlsson i Stockholm;

nr 120 av herr Johansson i Brånalt m. fl.; och

nr 121 av herr Johansson i Brånalt;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 122 av herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Lilliecreutz;

nr 123 av herr Wallerius;

nr 124 av herr Öberg m. fl.;

nr 125 av herr Olsson i Broberg m. fl.; och

nr 126 av herr Månsson i Erlandsro m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 127 av herr Gustafson i Vimmerby; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 128 av herr Samuelsson m. fl.;

nr 129 av herr Spångberg m. fl.;

nr 130 av herr Hage m. fl.;

nr 131 av herr Laurin ni. fl.;

nr 132 av herr Laurin; och

nr 133 av herrar Fjellman och Pehrsson i Göteborg.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Andersson i Igelboda m. fl.:

nr 134, om sänkning av den för politisk rösträtt föreskrivna åldersgränsen;
nr 135, om sänkning av den för kommunal rösträtt föreskrivna åldersgränsen;
och

nr 136, om ändring av 4 § i lagen om val till riksdagen;

herr Lindman m. fl., nr 137, om ändring i vissa kommunalförfattningars
stadganden angående det kommunala utskyldsstrecket;

herrar Bengtsson i Norup och Pehrsson i Göteborg, nr 138, om anslag till
vissa om- och tillbyggnadsarbeten m. m. vid vanföreanstalten i Stockholm;

herr Magnusson i Kalmar m. fl., nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om indragning av tullstationerna i Mörbylånga och Bergkvara;
herr Holmgren, nr 140, om vissa anslag till flottans varv i Karlskrona;
herr Laurén, nr 141, om inrättande av vissa konsulentbefattningar för undervisningen
i gymnastik med lek och idrott;

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om viss utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet;

herr Rydén m. fl., nr 143, om anslag till kulturhistoriska föreningen för
södra Sverige i Lund;

Nr 8. 128

Fredagen den 20 januari.

herr Olsson i Ramsta m. fl., nr 144, angående en mera effektiv skatteutjämning
för hårt skattetyngda landskommuner;

herr Blomquist m. fl., nr 145, om inrättande av en preparatorstjänst vid riksmuseets
etnografiska avdelning;

herr Wirsell m. fl., nr 146, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om indragning
av tullstationen i Mörbylånga;

herr Larson i Tönnersa m. fl., nr 147, om viss ändring i grunderna för statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring;

herr Lindskog, nr 148, angående vissa bibliotekstjänstemäns placering i lönegrad; herr

Johansson i Krogstorp m. fl., nr 149, om inrättande av en latinlinje vid
allmänna läroverket i Västervik;

herr Anderson i Linköping m. fl.:

nr 150, om anslag till en statens lönenämnd;

nr 151, om anslag till en förberedande militär utbildningskurs för skolungdom
;

nr 152, om 1. flygkårens uppsättande redan under budgetåret 1928—1929;
och

nr 153, om viss ersättning till kaptenen vid flygvapnet P. R. af Uhr;

herr Heiding, nr 154, om understöd till bibliotek vid lantmannaskolor;

herr Olsson i Högby m. fl., nr 155, om utförande av beslutad hamnbyggnad
vid Byxelkrok;

herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 156, om viss ändring i förordningen om
automobilskattemedel;

herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 157, om vidgad omfattning och höjning av
det utav Kungl. Maj :t begärda anslaget för byggande av enskilda utfartsvägar;

herr Olofsson i Digernäs, nr 158, om höjning av anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands m. fl. län;

herrar Andersson i Rasjön och Olsson i Mora, nr 159, angående statsbidrag
till driftskostnaderna vid vissa i lagen om fattigvården föreskrivna anstalter;

herr Röing:

nr 160, angående bemyndigande av statskontoret att vid gäldenärers obestånd
träffa vissa uppgörelser;

nr 161, om tillfällig löneförbättring för vissa befattningshavare vid Serafimerlasarettet;
och

nr 162, om ökning, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, av antalet kammarskrivartjänster
vid tullverket;

herrar Holmström i Gävle och Grapenson, nr 163, angående viss ändring i
25 § i stadgan för fortsättningsskolan;

herr Lovén m. fl.:

nr 164, om ökning, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, av antalet tullkontoristtjänster
med flera befattningar vid tullverket;

nr 165, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om indragning eller förändring
av vissa tullstationer; och

nr 166, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om indragning av en gränstullmästartjänst; -

Fredagen den 20 januari.

129 Nr 3.

herr Lövgren i Nyborg m. fl., nr 167, om höjning av det utav Kungl. Maj:t
begärda anslaget för undersökning av uthamn för Haparanda vid Karl Johans
stad ;

herr Hage m. fl.,

nr 168, om befrielse för Bodens stad från viss återbetalningsskyldighet till
kronan; och

nr 169, om anslag till påbörjande av banbyggnad från Över-Torneå till
Pajala;

herr Olsson i Gävle m. fl., nr 170, om anslag till interneringskostnader i vissa
fall;

herr Thore, nr 171, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om fartygsinspektionens
uppförande å ordinarie stat;

fröken Wellin, nr 172, om ändring av bestämmelserna rörande äkta makars
beskattning;

herr Hedlund i Häste m. fl., nr 173, om höjning av tullen å automobiler;

herr Lövgren i Nyborg, nr 174, om nedsättning av tullen å visst slag av
stärkelse;

herrar Danielsson och Lundén, nr 175, om befrielse från automobilskatt för
ägare till visst slag av automobiler;

herr af Ekenstam m. fl., nr 176, om årligt understöd åt änkefru Livy Berzelius,
född Tholin;

herr Ahl, nr 177, om årligt understöd åt änkan Maria Charlotta Vidlund;

herrar Ahl och Andersson i Tungelsta, nr 178, om årligt understöd åt förre
varvstimmermannen Klas Aug. Nyberg;

herr Andersson i Höör, nr 179, om årligt understöd åt avlidne banarbetaren
John Birger Nelanders minderåriga barn;

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 180, om årliga understöd åt vissa änkor efter
daglönare vid flottans varv i Karlskrona;

herrar Borggren och Lovén, nr 181, om årligt understöd åt svarvaren Josef
Anderssons änka;

herr Svensson i Grönvik, nr 182, om årligt understöd åt soldaten Krans August
Nihls änka;

herr Lindberg, nr 183, om pension åt snickaren vid statens järnvägsbyggnader
Johan Algot Berg;

herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 184, om höjning av pensionsåldern för
manliga folkskollärare;

herr Norsell m. fl., nr 185, om höjning av den adjunkten P. Idstedt tillkommande
pensionen;

herr Lovén, nr 186, om pensionsförbättring för viss grupp av musikunderofficerare; herr

Grapenson, nr 187, om årligt understöd åt extra vagn- och stallkarlen
Håkan Anderssons änka;

herr Göranson m. fl., nr 188, med förslag till förordning angående skyldighet
att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar m. m.;

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 8.

Nr 8. 130

Fredagen den 20 januari.

herr Björnberg, nr 189, om ändring av bestämmelserna rörande utbildningstiden
för värnpliktiga studenter och likställda;

herrar Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm, nr 190, om ändring av
fattigvårdslagens bestämmelse rörande skyldigheten för vistelsekommun att
själv vidkännas vissa kostnader;

herr Spångberg m. fl., nr 191, om ändrad lydelse av 6 § i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

herr Törnkvist i Bjuv m. fl., nr 192, om ändring av bestämmelserna i lagen
om allmän pensionsförsäkring rörande beräkningen av äkta makars tilläggsavgift; herr

Alströmer m. fl., nr 193, om beredande åt ordförande i ecklesiastik boställsnämnd
av rätt till ersättning för postporto, skrivmateriel och protokollslösen
;

herr Lorichs m. fl., nr 194, angående en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning; herr

Bergström i Bäckland, nr 195, med förslag till lag angående slakt av
husdjur;

herr Jensen, nr 196, om höjning av anslaget till avlöning åt personalen vid
Flyinge hingstdepå och stuteri och Strömsholms hingstdepå;

herrar Schill och Olsson i Rams ta, nr 197, om höjning av anslaget till understöd
åt obemedlade och mindre bemedlade elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter; herrar

Vaulsen och Pettersson i Bjälbo, nr 198, om anslag till uppehållande
av Sveriges utsädesförenings verksamhet;

herr Laurin m. fl., nr 199, angående underlättande genom räntefria lån av
obemedlade lantarbetares in. fl. förvärv av självständiga jordbruk;

herr Svedman m. fl., nr 200, om anslag till upprensning av kanalerna i
Mästermyr;

herr Svensson i Grönvik m. fl„ nr 201, om beredande av ökat skydd mot skadegörelse
å växande ungskog;

herr Lindman m. fl., nr 202, angående vidtagande av ytterligare åtgärder
till den svenska mejerihanteringens upphjälpande;

herr Nilsson i Antnäs m. fl., nr 203, angående viss ändring i bestämmelserna
om bidrag från statens avdikningsanslag;

herr Osberg, nr 204, angående försäljning av Hvitfeldtska stipendieinrättningen
tillhörande fastigheter;

herr Johansson i Edsbyn, nr 205, angående vissa nyodlingars fritagande från
fastighetsskatt under vissa år;

herr Lövgren i Nyborg m. fl., nr 206, om höjning av premierna för dödande
av säl;

herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Lilliecreutz, nr 207, om den norrländska
andelsmejerilånefondens ombildande till en för hela riket avsedd mejerilånefond
;

herr Laurin, nr 208, med förslag angående viss bestämmelse, avsedd att verka
förebyggande i fråga om förskingring av allmänna medel;

Fredagon den 20 januari.

131 Nr 8

herr Johansson i Sollefteå, nr 209, angående beredande av vissa förmåner åt
torpare å kyrklig jord; samt

herr Pehrsson i Göteborg, nr 210, angående vissa av klubbar och sammanslutningar
anordnade tillställningars inordnande under för det offentliga nöjeslivet
gällande bestämmelser.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående dyrtidstillägg åt den hos riksdagen tillfälligt anställda
personalen.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Andersson i Rasjön under 6 dagar

» Alströmer » 14 »

» Sjögren > 4 »

» Björkman > 4 »

fr. o. m. den 22 jan.,

» » 25 »

» » 21 » och

» »21 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.27 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Hr 3. 132

Lördagen den 21 januari f. m.

Lördagen den 21 januari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande januari.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Rosén propositionen, nr 21, angående befrielse för förre
furiren A. F. Fredriksson och förre korpralen A. E. Andersson från viss ersättningsskyldighet
;

av herr statsrådet Thyrén propositionerna:

nr 18, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län; och

nr 19, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar; samt

av herr statsrådet Hamrin propositionerna:

nr 10, angående vissa pensioner från allmänna indragningsstaten; och

nr 11, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord.

Ovannämnda propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid ___

till bankoutskottet propositionen, nr 16, angående årliga understöd å allmänna
indragningsstaten åt extra ordinarie vaktkonstapeln Carl Fredrik Anderssons
och vaktkonstapeln Per Gerhard Nilssons efterlämnade änkor; och

till behandling av lagutskott propositionen, nr 17, med förslag till lag om
arv m. m.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 134—136 av herr Andersson i Igelboda m. fl.; och

nr 137 av herr Lindman m. fl.;

Lördagen den 21 januari f. m.

133

Nr 3.

till statsutskottet motionerna:

nr 138 av herrar Bengtsson i Norup och Pehrsson i Göteborg;

nr 139 av herr Magnusson i Kalmar m. fl.;

nr 140 av herr Holmgren;

nr 141 av herr Laurén;

nr 142 av herr Törnkvist i Karlskrona;

nr 143 av herr Rydén m. fl.;

nr 144 av herr Olsson i Ramsta m. fl;

nr 14''5 av herr Blomquist m. fl.;

nr 146 av herr Wirscll m. fl.;

nr 147 av herr Larson i Tönnersa m. fl.;

nr 148 av herr Lindskog;

nr 149 av herr Johansson i Krogstorp m. fl.;

nr 150—152 av herr Anderson i Linköping m. fl.;

nr 153 av herr Anderson i Linköping;

nr 154 av herr Heiding;

nr 155 av herr Olsson i Högby m. fl.;

nr 156 och 157 av herr Bengtsson i Kullen m. fl.;

nr 158 av herr Olofsson i Digernäs;

nr 159 av herrar Andersson i Rasjön och Olsson i Mora;
nr 160—162 av herr Röing;

nr 163 av herrar Holmström i Gävle och Grapenson;

nr 164—166 av herr Lovén m. fl.;

nr 167 av herr Lövgren i Nyborg m. fl.;

nr 168 och 169 av herr Hage m. fl.;

nr 170 av herr Olsson i Gävle m. fl.; och

nr 171 av herr Thore;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 172 av fröken Wellin;
nr 173 av herr Hedlund i Häste m. fl.;
nr 174 av herr Lövgren i Nyborg; och
nr 175 av herrar Danielsson och Lundén;

till bankoutskottet motionerna:
nr 176 av herr af Ekenstam m. fl.;
nr 177 av herr Ahl;

nr 178 av herrar Ahl och Andersson i Tungelsta;

nr 179 av herr Andersson i Höör;

nr 180 av herr Törnkvist i Karlskrona;

nr 181 av herrar Borggren och Lovén;

nr 182 av herr Svensson i ''Grönvik;

nr 183 av herr Lindberg;

nr 184 av herr Bengtsson i Kullen m. fl.;

nr 185 av herr Norsell m. fl.;

nr 186 av herr Lovén; och

nr 187 av herr Grapenson;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 188 av herr Göranson m. fl.;
nr 189 av herr Björnberg;

nr 190 av herrar Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm;
nr 191 av herr Spångberg m. fl.; och
nr 192 av herr Törnkvist i Bjuv m. fl.;

Nr 8.

134

Lördagen den 21 januari f. m.

till tillfälligt utskott motionen nr 193 av herr Alströmer m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 194 av herr Lorichs m. fl.; och
nr 195 av herr Bergström i Bäckland;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 196 av herr Jensen;

nr 197 av herrar Schill och Olsson i Ramsta;

nr 198 av herrar Paulsen och Pettersson i Bjälbo;

nr 199 av herr Laurin m. fl.; och

nr 200 av herr Svedman m. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 201 av herr Svensson i Grönvik m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 202 av herr Lindman m. fl.;

nr 203 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.; och

nr 204 av herr Osberg;

till bevillningsutskottet motionen nr 205 av herr Johansson i Edsbyn;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 206 av herr Lövgren i Nyborg m. fl.; och

nr 207 av herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Lilliecreutz; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 208 av herr Laurin;

nr 209 av herr Johansson i Sollefteå; och

nr 210 av herr Pehrsson i Göteborg.

§ 5.

Bankoutskottets härpå föredragna utlåtande nr 3 bordlädes åter.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Pettersson i Hällbacken:

n.r oirL ändring av bestämmelserna angående kyrkostämmas rätt att utse
revisorer;

nr 0I? ändring av bestämmelserna angående kommunalstämmas (kommunalt
ullmäktiges) rätt att utse revisorer;

, r!r ?i^.’ ort) ändring av bestämmelserna angående allmän rådstugas (stadsfullmäktiges)
rätt att utse revisorer; och

nr 214, om ändring av bestämmelserna angående vägstämmas rätt att utse
revisorer;

herr Andersson i Igelboda, nr 215, om bestämmelser rörande val av suppleanter
för kommunal- och stadsfullmäktige;

herr Jönsson i Boa m. fl., nr 216, om införande av kyrkofullmäktigeinstitution; herr

Forssell, nr 217, angående viss ändring i lagen om statsdepartement
m. m.;

herr Hage m. fl.:

, nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning av dyrtidstillägg åt
betattningshavare i statens tjänst; och
nr 219, angående lönereglering för statens befattningshavare;

Lördagen den 21 januari f. in.

135

Nr 8.

herr Västberg, nr 220, om anslag för bidrag till brobyggnader;
herr Persson i Trången m. fl., nr 221, om ändring av bestämmelserna rörande
fördelning av automobilskattemedel;

herr Olsson i Broddbo, nr 222, om ersättning till änkan Anna Forsman för
viss av statens järnvägstrafik orsakad skadegörelse;

fru Nordgren, nr 223, angående bidrag i vissa fall av statsmedel till kostnader
för regelbundna läkarundersökningar vid folk- och småskolorna;

herr Lindman m. fl:

nr 224, om viss förstärkning av försvarsväsendet; och
nr 225, om ändring av 24 § värnpliktslagen;

herr Osberg, nr 226, om utförande av hamnförbättring vid Hönö-Klåva,
enligt utarbetad ny plan;

herr af Ekenstam m. fl, nr 227, om anslag för en slutlig undersökning av
den s. k. pålbyggnaden vid Alvastra m. m.;

herr Järte m. fl.:

nr 228, om höjning av det utav Kungl. Maj :t begärda anslaget för engångskostnader
för flygmateriel, byggnader m. m. samt om anslag för igångsättande
av inhemsk flygmotortillverkning; ...

nr 229, angående en allmän revision av pensionsförsäkringen m. m.; och
nr 230, angående slutförande av socialiseringsnämndens arbete m. m.;

fröken Wellin, nr 231, om uppflyttning under viss förutsättning i högre lönegrad
av postexpeditörer och förste postexpeditörer;

herrar Andersson i Igelboda och Söderberg, nr 232, om anslag till avlöning
av ytterligare en amanuens vid Uppsala universitets klinik för öron-, näs- och
halssjukdomar;

herr Andersson i Igelboda m. fl., nr 233, om anslag för bidrag till upprättande
av en regionplan för Stockholm med omgivningar;

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om indragning av sjömanshuset i Ronneby;

herr Svedman m. fl., nr 235, om efterskänkande av återbetalningsskyldighet
beträffande vissa felaktigt gjorda utbetalningar av tillfällig löneförbättring för
officerare och underofficerare vid Gotlands artillerikår;

herr Nyländer, nr 236, om höjning av anslaget till uppehållande av den industriella
standardiseringsverksamheten;

herr Nyländer m. fl., nr 237, om anslag till nybyggnad för den paleontologiska
institutionen i Uppsala universitet;

herr Andersson i Katrineholm m. fl., nr 238, om statsbidrag till kostnaderna
för uppförandet eller inrättandet av vissa äldre hem för kroniskt sjuka;

herr Leo:

nr 239, om höjning av det av Kungl. Maj:t begärda anslaget för bedrivande
av malmletnings-, blottläggnings- och försvarsarbeten för statens räkning inom
vissa delar av Västerbottens län m. m.; och

nr 240, angående viss fondering av statens utdelningar å aktier i Luossavaara
—Kirunavaara aktiebolag;

herr Göransson, nr 241, angående användande av automobilskattemedel för
byggandet av landsvägar och vanliga bygdevägar;

Nr 3. 136

Lördagen den 21 januari f. m.

herr Blomquist m. fl.:

nr 242, om höjning av anslaget till vakthållning vid öppethållande av statens
historiska museum och myntkabinett; och

nr 243, om höjning av anslaget till fornlämningars vård;

herr Bengtsson i Norup, nr 244, om antagande av ackord på viss statens
fordran hos Smabrukarnas Andelstorvströförening u. p. a. i Boalt;

* herr Röing, nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om statsbidrag till
åtgärder för underlättande av ungdomens yrkesval m. m.;

herrar Bernström och Järte, nr 246, om anslag för anläggning av en statens
salpetersyrefabrik;

herrar Höglund och Hedvall, nr 247, om uppställande av visst villkor för
anslaget till den svenska trafikflygningen;

. herr Eriksson i Stockholm och fru Vessman, nr 248, om anslag för bidrag
till administrationskostnader för Arbetarnes Bildningsförbunds studieverksamhet; herr

Hagman:

nr 249, om anslag för byggande av landsvägar och vanliga bygdevägar;
och

nr 250, om uppförande på ordinarie stat av vissa befattningar inom socialstyrelsen
;

herr Forssell m. fl., nr 251, angaende revision av gällande bestämmelser rörande
statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m.;

herr Forssell:

nr 252 om höjning av det utav Kungl. Maj:t begärda anslaget till sakkunniga
hos länsstyrelserna för biträde vid utredningar m. m.;

nr 253, om anslag till avlönande av ett tekniskt biträde vid veterinärhögskolans
patologisk-anatomiska avdelning;

nr 254, angående anslagen till medicinalstyrelsen;

nr 255, om ekiperingshjälp åt officerare och underofficerare med vederlikar;
och

nr 256, om borttagande av bestämmelserna rörande maximering av högre
statstjänstemäns dyrtidstillägg;

herr Lindskog:

nr 257, om provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid de allmänna
läroverken och andra läroanstalter m. m.; och

nr 258, om höjning av anslaget till bokinköp m. m. vid Lunds universitetsbibliotek
;

herr Leffler m. fl., nr 259, angående inrättande av en textilteknisk fackavdelning
vid det tekniska läroverket i Borås;

herr Ros m. fl., nr 260, om anslag till ersättande av skador, som förorsakats
genom Vänerns översvämningar år 1927;

herr Weibull m. fl., nr 261, om införande av tullfrihet för karbidkväve
(kalkkväve);

herr Västberg, nr 262, om upphävande av förordningen angående nöjesskatt;

herr Ljunggren m. fl., nr 263, om ändring av bestämmelserna angående
maximigränsen för utminutering av spritdrycker;

herr Dahlén m. fl., nr 264, om upphävande av tullsatserna för kaffe;

Lördagen den 21 januari f. m.

137 Nr 8.

herr Nyländer, nr 265, om visst tillägg till tulltaxans rubriker 693—695;

herrar Andersson i Tungelsta och Söderberg, nr 266, angående tullen av
brokadskodon och sidenliknande skodon;

herr Bernström, nr 267, angående ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i tulltaxeförordningen; herrar

Forssell och Järte, nr 268, om revision av förordningen angående
försäljning av rusdrycker m. m.;

herr Leffler, nr 269, om höjning av tullen å stennötsknappar;
herr Hansson i Stockholm m. fl.:

nr ''270, angående arvsskattens utbyggande och omformande i syfte att
åvägabringa begränsning av stora förmögenheter och jämnare egendomsfördelning;
och

nr 271, angående en omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten enligt
i motionen angivna riktlinjer;

herr Nilsson i Antnäs, nr 272, om understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre soldaten Lars Erik öhman;

herr Dahlén:

nr 273, om pension åt arbetaren vid ammunitionsfabriken å Marieberg Ture
Alexander Olssons änka; och

nr 274, om pension åt förre timlönaren vid flottans varv i Stockholm Claes
E. Pettersson Tapper;

herr Carlsson-Frosterud, nr 275, om utsträckning av giltighetstiden för viss
övergångsbestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt;

herr Björklund, nr 276, om årliga imdertöd åt banarbetaren Martin Bengtssons
änka och minderårige son;

herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna, nr 277, om förhöjning av pensionen
åt förre städaren vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori Axel Andersson;

herr Olsson i Berg, nr 278, om årligt understöd åt fanjunkaren Ludvig Bernhard
Sundblads änka;

herr Eriksson i Stockholm, nr 279, om årligt understöd åt extra reparatören
vid statens järnvägar Nils Johan Löfqvists änka;

herr Olsson i Blädinge m. fl., nr 280, om pension åt förre kulturingenjören
hos svenska mosskulturföreningen m. m. Sven Alex Muller;

herr Hansson i Stockholm m. fl., nr 281, angående anordnande av en statens
affärsbank;

herrar Strindlund och Svensson i Grönvik:

nr 282, om ändring av övergångsbestämmelserna i epidemilagen m. m.; och
nr 283, om anslag för bidrag till uppförande, insättande eller inlösen av epidemisjukhus
;

herrar Johanson i Hallagården och Gardell i Gans, nr 284, angående ändring
i visst avseende av lagen om allmän pensionsförsäkring;

herr Hage, nr 285, angående förbättrad lagstiftning mot ocker;
herr Samuelsson m. fl., nr "286, angående lagstiftning om begränsning av
brandmännens tjänstgöringstid;

herr Vahlstedt, nr 287, angående undanröjande av vissa brister i vattenlagen
;

herr Sundström, nr 288, angående visst tillägg till lagen om försäkring för
olycksfall i arbete;

Nr 3.

138

Lördagen den 21 januari f. m.

herr Järte m. fl., nr 289, om ändring av 1 § i lagen om undersökning angående
monopolistiska företag och sammanslutningar;

herr Törnkvist i Karlskrona m. fl., nr 290, angående arbetstidsförhållandena
vid rikets fasta brandkårer;

fru Vessman m. fl., nr 291, med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd
åt kvinnor i visst industriellt arbete;

herr Spångberg m. fl., nr 292, angående lagstiftning om rätt att företaga
a bort ;

herr Boden, nr 293, om lagstiftning angående slakt av husdjur;
herr Hansson i Stockholm m. fl.:

nr 294, angående revision av den allmänna folkpensioneringen, åsyftande
höjning av pensionsbeloppen;

nr 295, angående revision i vissa avseenden av lagen om expropriation; och
nr 296, om lagstiftning angående fartygs bemanning samt angående läkarintyg
för sjöfolk;

herr Johanson i Hallagården, nr 297, angående ändring i vissa avseenden av
grunderna för utarrendering av kronojord;

herr Anderson i Storegården m. fl., nr 298, om beviljande av lån till Hornborgas
jöns sänkningsförening ;

herrar Carlsson-Frosterud och Mogård, nr 299, angående utfärdande av vissa
bestämmelser för upplåtelse av arrendejordbruk och torp å kronoparker samt
torp å kronans utarrenderade jordbruksegendomar;

herr Sandberg m. fl., nr 300, om anslag till skogsvård å enskilda skogar i
lappmarkerna samt Särna och Idre socknar m. fl. områden;

herrar Grapenson och Hage, nr 301, om medgivande av rätt för renvårdande
lapp att för tryggande av sin näring döda björn;

herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 302, om anslag för bidrag åt föreningen
Norrvikens trädgårdar;

herr Månsson i Erlandsro m. fl., nr 303, om anslag för ersättning av förluster,
förorsakade av den senaste mul- och klövsjukeepizootien inom landet;

herr Ward m. fl., nr 304, angående ändrade bestämmelser om fiskerätten i
rikets östra delar;

herrar Andersson i Tungelsta och Olovson i Västerås, nr 305, angående viss
ändring av bestämmelserna rörande egnahemslån för jordbruksändamål;

herrar Larson i Tönnersa och Osberg, nr 306, angående reglerande bestämmelser
beträffande införsel till landet av hästar för avelsändamål;

herr Lovén, nr 307, ifråga om ändring i kungörelsen angående kommissionärer
för anskaffande av arbetsanställning;

herr Samuelsson m. fl., nr 308, angående ändring i olika avseenden av tjänstgörings-
och avlöningsförhållanden för värnpliktiga och stamanställt manskap
inom försvarsväsendet;

herr Pettersson i Hällbacken, nr 309, angående viss ändring i uppbördsreglementet; herr

Andersson i Grimbo, nr 310, angående avlösning av vissa till Göteborgs
stad utgående skogsräntor;

oherr Norling, nr 311, angående ändring i grunderna och sättet för markegångstaxornas
upprättande;

herr Werner, nr 312, angående införande av obligatorisk anmälningsplikt vid
konstaterad lungtuberkulos;

Lördagen den 21 januari f. m.

139 Nr 8.

fru östlund m. fl.:

nr 313, angående anställningsförhållandena för med städnings- och rengöringsarbete
hos statens verk och myndigheter på ett stadigvarande sätt sysselsatta
personer; och

nr 314, angående beredande av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarebefattning; herrar

Petersson i Broaryd och Svensson i Högsjöhult, nr 315, angående beredande
i vissa fall åt intressenter i vattenavlednings- och dikningsföretag av
ersättning för lidna förluster;

herr Forssell, nr 316, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare;

herrar Holmström i Stockholm och Carlsson i Stockholm, nr 317, angående
avskaffande av den enskilda affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten;
samt

herr Hansson i Stockholm m. fl.:, ''

nr 318, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
arbetsförhållanden; och

nr 319, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om fartygsinspektionens uppförande
å ordinarie stat inom kommerskollegium m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 12, med anledning
av remiss från första kammaren av en av fröken K. Hesselgren väckt motion.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olsson i Ramsta	under	3	dagar fr. o. m.	den	22	jan
» Werner	2>	4		>	24
» Vahlstedt		3	» »		23
» Månsson i Erlandsro		6			23	»
» Isacsson	2>	5			23	»
» Ljunggren	2>	2	» »		23
> Törnkvist i Bjuv	>	8			24
» Lindley	)	5			24
» Johansson i Edsbyn		5	> »	>	25	>
> Anderson i Storegården	>	6	> >	2>	23
» Eyberg		5	» »		23

Kammarens ledamöter åtskildes bärefter kl. 2.38 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 3. 14Q

Lördagen den 21 januari e. m.

Lördagen den 21 januari.

Kl. 7 e. m.

I anledning därav att tiden för avgivande av sådana motioner, som tillhörde
ständigt utskotts behandling, med denna dag utginge, voro kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda

§ 1.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att riksdagsmannen Viktor Herou, som lider av influensa, tills vidare är
oförmögen till tjänstgöring intygas.

Stockholm den 20/1 1928.

Harald Werneman,
leg. läk.

§ 2.

Avgåvos följande motioner nämligen av

herr Forssell:

nr 320, om viss ändring i lagen om statsdepartement; och

nr 321, angående viss ändring i gällande departementsstadga m. m.;

herr Lindgren, nr 322, om ändrad lydelse av 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

herr Hage m. fl. nr 323, om anslag till byggande av enskilda utfartsvägar;

herr Engberg m. fl. nr 324, om anslag för bidrag till kostnaderna för Interparlamentariska
unionens byrå och generalsekretariat;

herr Mosesson m. fl., nr 325, om efterskänkande av återbetalningsskyldighet
beträffande vissa till vikarierande undervisningsråd i skolöverstyrelsen utbetalade
dyrtidstillägg;

herr Johanson i Huskvarna m. fl., nr 326, om anslag för bidrag till kostnaderna
för alkoholisters internering i vissa fall;

herr Carlsson i Stockholm, nr 327, om ersättning, under viss förutsättning,
till extra expeditionsvakter vid hovrätterna för förlorad anställning;

herr Andersson i Falkenberg, nr 328, angående ifrågasatt indragning av sjömanshuset
i Falkenberg;

herr Forssell:

nr 329, med vissa förslag angående statens understöd till kommunala anstalter
för yrkesundervisning;

nr 330, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag i fråga om anslag till en yrkespedagogisk
centralanstalt m. m.;

Lördagen den 21 januari e. in.

141 Nr 8.

nr 331, om anslag till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket
i Uppsala; och

nr 332, om uppflyttande i högre lönegrad av förste byråingenjörsbefattningarna
i patent- och registreringsverket;

herr Lindskog, nr 333, om dyrtidstillägg å forskarstipendier vid statens
högskolor;

herr Bengtsson i Norup, nr 334, om tillfällig löneförbättring för lärare vid
folkhögskolor;

herr Laurin, nr 335, angående elektrifiering av statsbanelinjen Hagalund—
Väsby, eventuellt Hagalund—Uppsala;

herr Rydén, nr 336, om anslag till en statens historiska museums upplysnings-
och propagandaverksamhet;

herrar Frost och Johansson i Sollefteå, nr 337, om beredande av inackorderingsbidrag
för vissa skolp liktiga barn inom Västernorr lands län;

herrar Lindgren och Johansson i Kälkebo, nr 338, om beredande av bidrag
av automobilskattemedel åt vissa från sådant bidrag nu uteslutna väghållningsdistrikt; herr

Lindgren:

nr 339, med förslag att det ordinarie förslagsanslaget till bidrag till vägunderhållet
på landet icke till någon del må utgå direkt av automobilskattemedel;
och

nr 340, om bestämmande av visst villkor för landshövdingelöns åtnjutande;

herr Spångberg m. fl., nr 341, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om indragning
eller förändring av vissa tullstationer;

herr Johanson i Hallagården, nr 342, angående nedsättning av statens befattningshavares
löneförmåner samt avveckling av systemet med dyrtidstillägg;

herrar Mogårcl och Weijne, nr 343, om personligt lönetillägg åt läraren vid
statens uppfostringsanstalt å Bona Gustav Simon Gustavsson;

herr Olsson i Mora m. fl., nr 344, om anslag till resestipendier för journalister
;

herr Nilsson i Hörby, nr 345, med förslag till förordning angående utförselbevis
för råg och vete;

herrar Gardell i Gans och Laurin, nr 346, om importförbud beträffande
äpplen, päron och plommon;

herr Rydén, nr 347, angående ordnande av planen framför och omkring
riksdagshuset m. m.;

herr Lövgren i Nyborg, nr 348, angående undersökning av de inom de skilda
skandinaviska länderna praktiserade restriktionssystemen rörande försäljning
av spirituösa;

herr Spångberg m. fl., nr 349, om upphävande av förordningen rörande
s. k. nöjesskatt;

herr Lindgren, nr 350, angående höjning av de statliga befattningshavarnas
pensionsålder;

herrar Wallerius och Magnusson i Kalmar, nr 351, om anslag för pensionsförbättring
åt vissa barnmorskor, som varit kommunalt anställda;

herr Forssell, nr 352, om förhöjning av pensionen åt förste byråingenjören
Gustaf Henrik Peterssons änka;

Nr 3. 142

Lördagen den 2.1 januari e. m.

herr Lilliecreutz m. fl., nr 353, om pension åt förre sergeanten Gunnar Ferdinand
Lundqvist;

herrar Hedlund i Östersund och Persson i Trången, nr 354, om årligt understöd
från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre dragonen Erik Wikén;

herr Hedlund i Östersund, nr 355, om livräntor eller pensioner åt förre stationskarlsaspiranten
Bror Johan Höglunds änka och barn;

herr Forssell, nr 356, om uppflyttning i högre lönegrad av förste bibliotekarien
vid riksdagsbiblioteket;

herr Hage m. fl.:

nr 357, angående åstadkommande av kontroll utan omfattande kostsamma
anordningar å den sociala arrendelagens tillämpning;

nr 358, angående minimigränsen för arrenden, avsedda i den sociala arrendelagstiftningen
;

nr 359, angående optionsrätt för arrendatorer vid utgången av den för sociala
arrenden stadgade minimitiden;

nr 360, angående behovet av ett expropriationsförfarande såsom ett yttersta
medel i strävandet för rikets kolonisation m. m.; och

nr 361, angående viss ändring och tillägg i allmänna arrendelagens 54 §;

herrar Nilsson i Hörby och Svensson i Grönvik, nr 362, om viss ändring i
lagen om skyddskoppympning;

herrar Fjellman och Petersson i Lerbäcksbyn, nr 363, om förbättrade pensionsvillkor
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring för vissa änkor efter
befattningshavare i statens tjänst;

herr Svensson i Grönvik m. fl., nr 364, angående fullföljande av påbörjad
utredning om rätten till skogsbär;

fru Vessman m. fl., nr 365, angående ändring i 49 § 1 mom. i lagen om
fattigvården;

fru Ekberg och fru Thuring, nr 366, angående utredning och förslag i fråga
om stadgande att landstingsområde skall vara fattigvårdsområde;

herr Bergström i Bäckland, nr 367, angående ändring i väglagens bestämmelser
om vägsyn;

herrar Osberg och Lundqvist i Baggarbo, nr 368, angående kontrollen över
underhållet av de allmänna vägarna;

herrar Anderson i Storegården och Petersson i Lerbäckbyn, nr 369, om
upphävande av lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord med tillhörande
följdförfattningar;

herr Lindgren, nr 370, angående viss ändring i lagen angående köttbesiktning
och slakthus;

herr Bäcklund m. fl.:

nr 371, om höjning av vissa pensionstillägg och understöd enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring; och

nr 372, om anslag till beredande av ökade pensionstillägg och understöd
från allmänna pensionsförsäkringen;

herr Osberg, nr 373, om anslag till pris åt uppfinnare av lantbruksmaskiner
och redskap;

herr Nilsson i Hörby m. fl., nr 374, med förslag till vissa bestämmelser angående
införsel till riket av kött samt saluhållande av vissa köttvaror;

Lördagen den 21 januari e. in.

143 Nr !5.

herr Johansson i Krogstorp, nr 375, angående införande av jaktvårdsavgifter
m. m.;

herrar Frost och Johansson i Sollefteå, nr 376, om beredande åt sådana
kommuner i Norrland och Dalarna, där s. k. kronotorp i större utsträckning
äro belägna, av visst understöd till skolväsendet;

herr Lindgren, nr 377, angående befrielse för arrendatorn M. H. Bågenholm
från erläggande av viss honom åliggande arrendeavgift; samt

herr Hage, nr 378, angående avveckling av riksräkenskapsverket.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Weibull
» Västherg

under 7 dagar fr. o. m. den 22 jan. och
» 12 » » » 25 » .

Kamarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.16 e. m.

In fidem
Per Cronvall.