RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1928:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1928. Första kammaren. Nr 35.

Fredagen den 25 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 19 och den 22 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 152—154, 162—164, 166 och 167 samt bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 52—56.

Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 57, angående ersättning
åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av vissa ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 76—80.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av Kungl. Lagförslag om
Maj :ts proposition med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om ar- kollektivavtal
betsdomstol ävensom i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till lag om
kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol.

I samband med dessa förslag hade utskottet till behandling förehaft följande
med anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren

nr 280, av herr von Sydow, och

nr 282, av herr Thorberg m. fl.;

samt inom andra kammaren

nr 450, av herr Spångberg m. fl., och

nr 451, av herr Johanson i Stockholm m. fl.

Herr von Sydow hade i den av honom väckta motionen förklarat sig helt instämma
i den tankegång, som tagit sig uttryck i propositionen, men beträffande
vissa detaljbestämmelser i de föreliggande förslagen hemställt om ändringar
däri.

I de likalydande motionerna av herr Thorberg m. fl. och herr Johanson i
Stockholm m. fl. ävensom i den av herr Spångberg m. fl. framburna motionen
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Forsta hammarens protokoll 1928. Nr 35.

Nr 35.

Fredagen den 25 maj f. m.

Tfolhktmwt(d Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hem °

m.\n. ° Ställt,

(Forts.) A) att riksdagen måtte, med förklarande att ifrågavarande lagförslag icke
kunnat i oförändrat skick antagas, för sin del antaga under punkten införda
förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol;

B) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linder, Thorberg, Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar. Hagman,
Johanson i Stockholm och Holmström i Stockholm, som på anförda skäl
hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag som utskottets förslag
till lag om kollektivavtal;

B) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag som utskottets
förslag till lag om arbetsdomstol; samt

C) att de i anledning av förevarande proposition nr 39 väckta motionerna, i
den mån de icke kunde anses besvarade genom bifall till reservanternas hemställan
under A) och B), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) av herr von Sydow, greve Spens samt herrar Martin Svensson, Magnusson
i Skövde och Ros, vilka påyrkat vissa ändringar i utskottets förslag till lag
om kollektivavtal;

3) av herrar Österström och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets
motivering till 4 § i förslaget till lag om kollektivavtal bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 36 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att till en början föredragas
utskottets lagförslag vart för sig, där så erfordras paragrafvis, med
promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställanden i punkterna
A) och B) föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen skulle komma att helt eller delvis
till utskottet återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Vad herr Westman sålunda hemställt bifölls.

Fredagen den 25 maj f. in.

Xr 35.

Utskottets förslag till lag om kollektivavtal.

Lagförslag om
kollektivavtal

1 §■

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj.ts förslag:)

Har arbetsgivare eller förening av
arbetsgivare med fackförening eller annan
liknande förening av arbetare slutit
avtal om villkor, som skola lända
till efterrättelse för anställning av arbetare,
eller om förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetare, skall
i avseende å sådant kollektivavtal och
verkningarna därav gälla vad i denna
lag stadgas.

(i utskottets förslag:)

Avtal mellan arbetsgivare eller förening
av arbetsgivare och fackförening
eller annan liknande förening av arbetare
om villkor, som skola lända
till efterrättelse för anställning av arbetare,
eller om förhållandet i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetare, skall
upprättas skriftligen. Har skriftligt
förslag till avtal godkänts genom brev
eller hav avtalets innehåll upptagits i
protokoll, som till riktigheten vitsordats
på sätt parterna överenskommit,
vare det ock gällande.

Beträffande kollektivavtal, varom i
första stycket sägs, och verkningarna
därav skall gälla vad i denna lag stad -

gas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera
sådana föreningar; och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i
denna lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock
om deras medlemmar.

m. m.
(Forts.)

Herr Thorberg: Herr talman! Man torde ha anledning att ur alla syn punkter

beklaga, att regeringen icke sakligt behandlat ett spörsmål av sådan
vikt som den ifrågavarande lagstiftningen utan gjort denna lagstiftning till
en bricka i det politiska spelet. Ur näringslivets synpunkter, ur arbetsfredens
synpunkter, ur arbetarnas synpunkter är detta regeringens tillvägagångssätt
djupt att beklaga.

Jag ber nu först att få fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet pa att
det område, som de föreliggande lagförslagen avse att reglera, ingalunda är i
saknad av lagstiftning. Det är sålunda ej någon odränerad vildmark, som behöver
dikas ut, utan där finnas redan nu bestämmelser i gällande lag, som kunna
komma till användning, då behov därav kan uppstå. Detta förhållande
torde ju framgå därav, att det redan har avkunnats fällande domar mot fackorganisationer,
som brutit mot gällande kollektivavtal. Den föreliggande lagstiftningen
är sålunda icke en åtgärd, som avser att skapa lagstiftning, där
sådan saknas, utan det är en undantagslagstiftning eller, om herrarna tycka, att
det ordet är trevligare, en speciallagstiftning på området.

Förslagen rörande lag om kollektivavtal och lag om arbetsdomstol äro byggda
på samma principer som de förslag, vilka förelädes riksdagen år 1911. Vid
1911 års riksdag gjordes emellertid, närmast i anledning av reservationer från
det liberala partiets sida, en mängd anmärkningar mot innehållet i den då föreliggande
lagtexten, vilken man ansåg vara otillfredsställande och av sådan art,
att lagens tillkomst mera skulle skada än göra gagn på det område, där den
avsåg att gälla. Man hade därför väntat, att då nu 17 ar förflutit, sedan riksdagen
fällde denna sin dom över lagförslaget, det skulle framläggas förslag,
vilkas innehåll vore mer tillfredsställande och mer lämpade för den uppgift,
som lagarna skulle ha. Så är emellertid ej fallet. De nu föreliggande forsla -

Nr ST».

Fredagen den 2» maj f. in.

hHlekt(vavtal 1(^a av sa?lma brister som 1911 års förslag, och, vad mera är, man torde
m. m. * vissa avseenden kunna säga, att förslagen äro sämre och mer otillfredsstäl(Forts.
) lande.

Är det icke underligt, att en lagstiftning av den art, som det nu är fråga
om. förelägges riksdagen, utan att det vid något tillfälle företagits en ordentlig
utredning, i vilken parterna fått vara representerade? År 1907 tillsattes
ea kungl. kommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande åtgärder
till främjande av arbetsfreden. Denna kommitté fick emellertid ej göra sitt
arbete^ färdigt, ty i den stämning, som uppstod efter 1909 års storstrejk, beslöt
den dåvarande regeringen att upplösa kommittén samt uppdraga åt justitiedepartementet
att utarbeta förslag till lagar, som sedan framlades för riksdaDessa
förslag avslogos 1910 och framlades i mindre omarbetning
för 1911 års riksdag, men blevo även då avslagna. 191(5 lät man socialstyrelsen
titta litet grand pa saken, men dess då utarbetade förslag föranledde ingen
åtgärd från regeringarnas sida. Man tillsatte därefter en kommission,
som bestod av endast en man, nämligen direktör Cederborg, med uppdrag att
g-öra en utredning på området. Hans mandat upphörde vid den stora kommittéslakten.
Sedan tillsattes av regeringen 1926 en niomannadelegation med uppgift
att utreda alla de förhallanden, som äro förenade med lagstiftning på
detta område. Men vad inträffar? Jo, i slutet av 1926 företager sig regeringen
att avge den förklaringen, att den ej komme att invänta denna delegations slutförande
av sitt uppdrag, utan att regeringen redan hade tagit ställning till
den lagstiftning, som skulle framläggas, och vidtagit åtgärder, samt att delegationens
utredning kunde lämnas till riksdagen någon gång senare, när den
blivit färdig. Så har man behandlat denna för näringslivet så viktiga fråga.

T. o. m. de av andra lagutskottets ledamöter, som representera högern, bondeförbundet
och de frisinnade, ha funnit tillvägagångssättet olämpligt och givit
legeringen följande ganska skarpa reprimand. Utskottet säger: »De åtgärder,
som på departementschefens föredragning vidtagits med anledning av riksdagens
skrivelse, torde till en början företrädesvis hava avsett att åstadkomma
sådan snabbhet vid utredningens slutförande, att förslag i ämnet skulle kunna
framläggas för 1927 års riksdag. Utan att medföra åsyftat resultat hava
nämnda åtgärder bidragit till att det material, som förväntades från delegationen,
icke erhållits och att förutsättningarna för en medverkan från parternas
sida till den ifrågasatta lagstiftningen blivit ogynnsammare än eljest behövt
vara fallet.»

Redan 1911 uttalade herr Sandström, sedermera justitieminister, att han
fann, att_ det låg liksom en förbannelse över den sociala lagstiftningen här i
Sverige, i det att man kastade fram förslag i dessa frågor i en hetsig stämning,
av nagot tillfälligt politiskt sl^il eller av någon annan anledning, som gjorde,
att frågorna ej kunde bli i saklighet och lugn prövade. Ja, vad skulle förre
justitieministern Sandström, om han nu vore ledamot av riksdagen, säga om
frågornas vidare behandling nu efter de åtgärder, som vidtagits från regeringens
sida? Han skulle väl, förmodar jag, ändå, vidhålla den uppfattning, som
han uttalade redan 1911. och kanske därtill lägga något ännu mera skärpt
omdöme.

Vad liar nu inträffat sedan 1911, som kan motivera, att man framlägger
1911 års lagförslag i det närmaste oförändrat och gör det utan att någon saklig
utredning blivit verkställd? Regeringen åberopar sig ju på de sakkunnigas
utkast till lag. Ja, dessa personer i all ära, men jag undrar, om det är
någon här, som kan tro, att dessa sakkunniga, hur duktiga karlar de än äro,
skulle på en tid av två ä tre veckor — vad det nu var — ha kunnat utarbeta
en lag på detta oerhört svåra område.

Men jag återkommer till frågan: vad har inträffat, som kunnat föranleda

Fredagen den 25 maj f. m.

Sr 35.

regeringen alt vidtaga den åtgärd, som nu skett? Enligt mitt förmenande kan
man tänka sig, att två anledningar skulle ha kunnat motivera det framläggande
av lagförslagen, som nu skett. Den ena anledningen skulle vara den, att (Forto''}
parterna funnit, att de hade behov av en lagstiftning och för den skull gjort
framställning om en lagstiftning ungefär sådan som ifrågasattes 1911. Har
en sådan framställning gjorts? Nej, varken arbetsgivarna eller arbetarna ha
gjort någon sådan framställning. Arbetsgivarna ha ej uttalat någon önskan
att erhålla en lagstiftning, och arbetarna ha ej gjort det. Vid den remiss av
de sakkunnigas utkast, som gjordes föregående år, uttalade sig däremot arbetarsidan
mycket bestämt emot den föreslagna lagstiftningen. Landsorganisationen
genom landssekretariatet har yttrat sig, liksom samtliga fackförbunds
styrelser samt ungefär 2,000 fackföreningar — enligt propositionen hade till
socialministern inkommit skrivelser från 1,500 föreningar, men till landssekretariatet
ha inkommit skrivelser från ungefär 2,000 fackföreningar — och i alla
dessa utlåtanden har det förliggande lagförslaget kritiserats och bestämda uttalanden
gjorts, att en lagstiftning i överensstämmelse med dessa förslag icke
kan vara till gagn för arbetsfreden. Från arbetsgivarföreningen svarade man
på de erhållna remisserna ur rent juridisk synpunkt, att då det ifrågasattes en
lagstiftning, det ju ej kunde vara anledning att principiellt motsätta sig denna,
varför man ju kunde tillstyrka, att lagstiftningen kom till stånd. Man
gjorde endast några detaljerinringar.

Ifrån de tillfrågade ämbetsverken ha inkommit yttranden. De affärsdrivande
verkens generaldirektörer och styrelser ha sagt, att de anse. att en sådan
lag mycket väl kan komma till stånd, men, tillägga de, den bör icke göras
gällande på det område, där vi själva stå såsom arbetsledare, ty där är lagen
överflödig, och dess verkningar kunna, komma att bli skadliga. Det sade järnvägsstyrelsen,
det sade generalpoststyrelsen, det sade marinförvaltningens
olika organ, och det kanske var flera, som yttrade sig på liknande sätt: »För allt
i världen, vilja ni göra eu lagstiftning för andra än oss, så kunna vi rent principiellt
tillstyrka det, men gör ingen sådan gällande för oss inom vårt område,
ty den kommer ej att bli till gagn!» Av vad jag anfört torde man finna, att
lagstiftningen sålunda icke är motiverad av det förhållandet, att parterna önska
denna lagstiftning.

Då blir det andra skälet, som skulle kunna motivera lagstiftningen, det,
att förhållandena på detta område vore så försumpade, att riksdagen nödgades
hugga i med en lagstiftning för att rätta till förhållandena och åstadkomma
en förbättring av vad som vore oriktigt. Äro då förhållandena så olidliga i
det avseendet, att riksdagen måste tillgripa en grovt tillyxad lagstiftning för
att komma till rätta med de missförhållanden, som här kunna vara rådande?

Jag måste besvara den frågan med nej. Förhållandena iiro icke så otillfredsställande,
om man ställer frågan i belysning av huruvida kollektivavtalen hållas
i helgd eller ej. Jag skall återkomma till det något senare och i stället nu
göra den frågan: vilka motiv ha då av regeringen anförts för antagande av de
föreliggande lagarna? Ja, dessa motiv, sådana de äro angivna i den kung],
propositionen, äro, såvitt jag nu kunnat uppfatta saken riktigt, fem till antalet.

Det första av dessa motiv anges sålunda:

»Ingen torde vilja påstå, att de medel, som kunna trygga^ en bestående arbetsfred,
enbart äro att finna på lagstiftningens väg. Varje åtgärd, som verksamt
bidrager till ökad samverkan mellan det produktiva arbetets skilda faktorer,
gagnar arbetsfreden; och fria överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden,
slutna under ömsesidigt iakttagande av samhällets såväl som
av egna intressen, torde erbjuda den bästa garanti för främjande av detta
syfte.»

Nr 35. 6

Fredagen den 25 maj £. m.

Lagförslag on
kollektivavtal
to. m.
(Eorts.)

1 . Denna deklaration vill jag fullt och helt instämma i. Men denna deklaration
innebär ju icke nagot som helst angivande av att behov av lagstiftningen förefinnes,
utan det är i stället en deklaration av att de fria överenskommelserna
parterna emellan äro den bärkraftigaste grunden för bevarande av arbetsfreden.

Skälet nr 2 är följande: »Med hänsyn till den allt större utbredning, som kollektivavtalen
erhållit i vårt land, framstår det såsom särskilt betänkligt, att avgörandet
av dylika tvister faktiskt skall vara beroende av de stridande parternas^
maktmedel.» Jag nödgas har göra en mycket allvarsam förebråelse mot
statsrådet och chefen för socialdepartementet. Han har här fällt ett yttrande
och anfört ett skäl, som ej är riktigt. Det år helt enkelt en osanning i påståendet,
att man faktiskt skulle vara beroende av de stridande parternas maktmedel
för att lösa tvister i fråga om kollektivavtal. Socialministern har här
undanhållit riksdagen kännedomen om vad de sakkunniga i detta avseende ha
sagt. De sakkunniga ha i fråga om de nuvarande förhållandena uttalat sig på
följande sätt: »De medel, som kollektivavtalen anvisa för lösning i sista hand
av tvister rörande avtals tolkning och tillämpning, de s. k. rättstvisterna, äro
dels skiljedomsförfarande dels förhandlingar mellan parterna och deras organisationer.
Förekomsten av dylika bestämmelser framgår av följande tablå
avseende årsskiftet 1920—1921, den senaste tidpunkt, beträffande vilken dylika
uppgifter föreligga rörande hela avtalsbeståndet. Tablån visar, att skiljedomsförfarande
finnes bestämt i 659 avtal, omfattande 172,721 arbetare. Bestämmelser
om förhandlingar mellan parterna och deras organisationer finnas
införda i 1,152 avtal, omfattande 237,971 arbetare, under det inga bestämmelser
finnas i 467 avtal, omfattande 26,895 arbetare. Det är sålunda 20 procent
a,v hela antalet avtal, där det saknas bestämmelser om tvisters behandling,
men dessa avtal omfatta endast ett mindre antal arbetare, föga mer än
6 procent av samtliga. För ungefär 94 procent av hela antalet kollektivavtalsberörda
arbetare funnos särskilda regler angående tvisters behandling, vilka
gmgo ut på i sista hand skiljedomsförfarande (cirka 40 procent) eller förhandlingar
mellan organisationerna (cirka 54 procent). Under de senaste åren
haf naj=ra förändringar av större betydelse med avseende på förekomsten av
anförda stadganden ej ägt rum, vadan följaktligen den angivna relationen kan
anses utvisa gällande förhållanden.»

Så långt de sakkunniga. Jag tror, att man nu, några år sedan detta skrevs,
kan säga, att utvecklingen tenderat i den riktning, att skiljedomsförfarandet
kommit till användning i större utsträckning nu, än fallet var då, 1920. Det,
som sålunda socialministern här anfört såsom skäl för lagstiftning i detta
avseende, är, som kammarledamöterna torde finna, alltså baserat på förbiseende
av att parterna själva i kollektivavtalen infört bestämmelser om hur uppkomna
tvister skola behandlas.

.Att inte skiljenämndsförfarandet förekommer i de fall, då särskilda bestämmelser
finnas, om att förhandlingar skola föras, är icke beroende i första
band av arbetarsidan, utan det är ett förhållande, som tillkommit i anledning
av arbetsgivarföreningens stånclpunktstagande för ett tjugutal år sedan eller
nagot mera. Man resonerade nämligen åren 1906—1908 inom arbetsgivarföreningen
pa det sättet, att man sade: det är så oerhört svårt att kunna definiera,
huruvida en uppkommen tvist gäller tolkning av avtal eller om det är en tvist
om iorhallanden, som icke äro reglerade i avtal, att det därför torde vara lämpligare
att icke lata dessa frågor gå till skiljenämnd annat än efter särskilt åtsamjande,
utan man bör lägga tyngdpunkten på att man skall föra förhandmgar
tör att reda ut tvistefrågorna. På grund därav ha i de flesta av de avtal
som trätfats med svenska arbetsgivareföreningen sedan år 1908, införts
en bestämmelse av följande lydelse: »Uppstår rörande tolkningen eller till -

Fredagen den 25 maj f. m.

Nr 35.

lämpningen av gällande avtal eller av annan anledning tv A P Wsin’ Mkldimvtai

må sådan tvist under inga omständigheter föranleda till omedelbar arbetsin- m
ställelse från någondera sidan, utan skall därom förhandlas forst mellan par- (ports.}
terna själva och därefter, om enighet ej uppnås, mellan arbetsgivares organisation
och vederbörande fackförbund.» . r

Denna bestämmelse har under de gångna 20 aren visat sig vara synnerligen
fördelaktig, ty dess innehåll tvingar parterna till att allvarligt beflita sig om
att vid underhandlingarna komma till uppgörelse. År det en ren tolkningsfråga,
brukar man ena sig om att vid förhandlingarna frivilligt hanskjuta saken
till avgörande av skiljedomstol. Det kan sålunda, herr statsråd och c e
för socialdepartementet, icke vara riktigt att på sätt som skett i propositionen
anföra som skäl för lagstiftningen, att man faktiskt är beroende av de stridande
parternas maktmedel för lösande av uppkomna tvister.

Jag kommer så till regeringens skäl nr 3, ett skäl, som regeringen sjah har

betecknat såsom starkt. _ ^ . ,, , ,

Man säger nämligen i propositionen: »Ett starkt skal för Mcltagandet
åtgärder i detta syfte finner jag även i den uppfattning, som gjort sig ga -lande i främmande länder.» Alltså, detta förhållande, att man i andra länder
till äventyrs har en lagstiftning av detta slag, skulle vara ett starkt skai tor
att även i Sverige införa en sådan lagstiftning. Ja, är det verkligen något skal.

I den av regeringen sprängda delegationen hemställde jag, att man skulle gora
en undersökning, huruvida brott mot de kollektiva avtalen voro färre i de
länder som hade sådan lagstiftning än vad fallet var har i Sverige, dar vi
saknade lagstiftning. Denna min hemställan kunde icke föranleda till nagot.

Nu är det synnerligen svårt, tekniskt sett, att göra en sådan undersökning,
det vill jag medgiva, men det blev icke heller tid till att göra ens ett försök
till undersökning. Enligt min uppfattning äro förhållandena i vissa länder,
som ha en sådan lagstiftning, icke bättre utan snarare sämre än vad iallet al
i Sverige, och då jag framförde denna min synpunkt och därvid pekade pa
att man nödgats i dessa länder införa skärpta påföljdsbestämmelser för brott
mot avtal och anförde detta såsom bevis för att förhållandena icke kunde vara
tillfredsställande medgav man från så initierat håll som direktör von bjdons
sida, att man nog icke kunde säga, att förhållandena voro sämre i Sverige an
vad fallet var i de länder, där man hade lagstiftning på detta område Nar
sålunda lagstiftningen i andra länder icke åstadkommit ett bättre iörhallande
på detta arbetsområde än här, kan man väl icke anföra denna lagstiftning i
utlandet såsom något starkt skäl till förmån för att här införa sadana lagar.
Regeringens »starka» skäl kan man salunda icke säga vara \are sig starkt

eller logiskt. . „ ..

Nu kommer jag till regeringens skäl nr 4 för lagstiftningen. Det sages i
propositionen: »Visserligen har där utvecklat sig en viss rättsordning, men
denna har visat sig sakna erforderlig styrka att förekomma uppslitande strider.
» Det är en ganska grav anmärkning, som regeringen gör här gentemot
parterna i kollektivavtal. Man säger, att dessa kollektivavtal under nuvarande
förhållanden visat sig sakna erforderlig styrka att förekomma uppslitande
strider. Vad säga nu de sakkunniga om den saken? Jo, de sakkunniga fålla
här ett omdöme, som regeringens socialminister har undanhållit riksdagen kännedom
om. i det att detta uttalande icke är upptaget i propositionen. De säga
nämligen följande: »Med avseende å frågan huruvida vederbörande avtalsslutande
parter lojalt rätta sig efter överenskomna bestämmelser, torde med log
kunna sägas, att förhållandena i det stora hela varit^ tillfredsställande i vart
land. Kollektivavtalet har i allmänhet visat sig bestå provet, där ej särskilt
starka påfrestningar gjort sig gällande. Organisationerna betrakta det som en
hederssak att respektera ingånga avtal. En motsatt hållning skulle ju lör ov -

Kr 35. 8

Fredagen den 2,5 maj i. in.

w™»rt kollektivavtalet meningslöst och verka upplösande på organisa«■
«• t onerna.» Vad de sakkunniga säga, är ju något helt annat än vad sooialmin -(Forte.) stern sager i propositionen. "i

tJld/nfÖ;ri?UTSOcialministerl1 SOm stöd för sitt karda omdöme om parterna i
kollektivavtal Jo, eu argumentation, som skulle gå ut på att visa, att den of märklLt

nS kenS ^PPg1ll1ter lcke skulle vara riktiga. Och vidare anför man —
markhgt nog— ur de sakkunniges betänkande några siffror som dessa hämtat
från landsorganisationens berättelse. Jag måste tyvärr häVmXva att våJ

Vant iPPSwlld Pa sådant satt’ att den klivit missförstådd, i det att
t iTm de sukkunniga antagit gälla tvister om kollektivavtalens inne

bord och tolkning, omfatta även en del fall, som strängt taget ej höra dit Ett

analetkillVmöbelsniek ’ SOm galf¥ % möbelsnickare här i Stockholm, omfattar
„ „ mobelsnickarmasta ref oreningen anslutna arbetsgivare. Men det finns

träffad ho!adessaaS arbfets^lvare, och man har naturligtvis, när avtalet blivit
sin del sknli?^ framställning om att sådana verkstadsägare också för

d?J skulle godkanna avtalet, vilket också har skett. Dessa rörelser som iu
egentligen avse upprättandet av nya avtal, ha blivit förda såsom tvister om
tillampmng av det avtal som galit för hela orten. På grund därav ha siffrorna

officiella Siffrorna!6118 berattelse pekat något högre än vad fallet är med de

ur deraftablf k!f °fficielIa si/.f1r°rna’ 80111 äro anförda av de sakkunniga? Jo,
leras tabin kan man gora följande sammanställning.

ställSLrW^^kn^1161^ antalet arbets i nställ el ser 1,877, vilka arbetsinS

nrnn T'' k°lkniiig av avtal, vilka, tillsammans omfattade 20,986 arbetare I
procent uttryckt visar detta, att 2.2 procent av alla konflikter berodde på tvister

tade 7 e™aVl,alS “1 rii“* «"*»■»** *“ de.»3 Itat ade

7.8 procent av berörda arbetare. Taga vi så perioden 1913—1925 finna

775 851 arbetare68!" ar .förekommit 4,095 arbetsinställelser, vilka omfattat
t <0,851 arbetare, darav icke mera an 38 procent konflikter berodde nå tvist

under perioden H)03 ^ än 3,372 arbetare. Alltså medan

a perioden 1903—1912 de avtalsstndiga tvisterna uppgingo till 2 o

dent1913att1925eiekePr0fett T beröfdanarbetare- ha dessa tvister under’ perio och

endasTo 4 nrnccnt 1 lmern an P-° Pr°ceilt av llela antalet lönerörelser
ocn endast U.4 procent av de berörda arbetarna.

° in? ira«ar eder, mina herrar: tro ni, att ni genom lagstiftning skola kunna

avtalsbrott Dk '' f Sake™a8 förhållande än detta, då man kan peka på att
av n D h • d förekomma i större utsträckning än att de beröra 0.4 procent

påfrostnbg°rnå Ph-hål?’ ^ TV 6n 1Peri°ck då vi erfarit krigets hårda
Jareftervf lfa arbetsmarknaden. under tiden 1914—1920.

varelter vi ha haft den oerhorda påfrestning, som låg i krisen efter 1920’

Ett sadant nastan absolut iakttagande av tro och loven kunna ni mina herrar

WÄT “Tf ~1 ™rt “ i »Äo” “nät Al

et da_ skal, att man nu plumpar i med en lagstiftning, vars biverkningar kom
ma att bliva av mycket vådlig beskaffenhet? gar

att iC1stäTlet1?tetrifLUPlPåt P/f-aidie Si!''ff°rgiva endast den skillnaden i utslaget,
t stallet att for den officiella statistik, som av regeringen icke anförts i

JrPkommnornro^Sar °"4 Pr0j®n* aV arbe.tare’ 80111 företagit avhalsstridiga åtgärJagTror
att vl in?en ^ Pre-Smng aV siffrorna UPP tiJ1 0-9 procent.

att m!n av n It ad Jagon" anfo.rt Vlsar< a« förhållandena icke äro av den art
att man av nodtvang maste ingripa med lagstiftning.

» Det^mfiste"»risos ?r„5’ som uttryckes på följande sätt:

lämnad oreglerat^ Vovärdigt (itt rattssamhälle att detta betydelsefulla område
lamnas oreglerat av lagstiftningen och att för lösande av uppkomna tvister

Fredagon den 25 maj f. m.

0 Sr 35.

praktiskt taget ej finnes annan utväg än självhjälpen». Ja, första delen av
satsen är ju oriktig. Då man säger, att det är ovärdigt ett rättssamhälle, att
dessa betydelsefulla områden lämnas oreglerade av lagstiftningen, är ju det en
osanning, ity att 1915 års avtalslag äger tillämpning även på kollektiva avtal.
Man har sedan försökt rädda denna osanning genom att hänga upp sig på frågan:
vad finns det praktiskt taget för annan utväg än självhjälpen? Man avser
sålunda de svårigheter, som finnas att begagna sig av 1915 års lag, och
menar, att man därför vore i behov av en speciallag. Ja, det kan hända, att
man kan säga, att det på sina håll kan förefinnas behov av speciallagar, men då
böra väl dessa speciallagar kunna vara för parterna förmånligare och bättre
att begagna sig av än den allmänna lagstiftning, som redan gäller på området.
Vi måste bestrida att den nu föreslagna lagstiftningen innebär en förbättring.

Herr talman! Jag tror, att jag med vad jag här sagt har visat, att det icke
finns några starka skäl för lagstiftning på detta område — åtminstone icke
några av regeringen anförda.

I utskottet frågade jag också vad de egentliga skälen kunde vara till att man
nu ville forcera fram en lagstiftning på sätt som var ifrågasatt. Jag erhöll på
denna fråga två svar. Herr Svensson i Kompersmåla uttalade som sin uppfattning,
att då det fanns en särskild växellag, kunde man väl också ha en
särskild lag om kollektivavtal. Ja, jag skall icke bestrida, att man kan säga
på det sättet, men det kanske icke är nödvändigt att söka visa, att yttrandet
icke precis har någon inneboende beviskraft, när det gäller att bevisa, vare sig
behovet av speciallagstiftning för kollektivavtal eller att den föreslagna lagen
i och för sig är lämplig. Det andra svaret, som jag fick. lämnades av herr von
Sydow, vilken yttrade, att om det förhållandet föreligger, att en man kan göra
en annan orätt, utan att den andre kan utvinna sin rätt med laga medel, är det
ett tillräckligt skäl för lagstiftning. För allt i världen, det kanske man kan
säga, men när man hänger upp saken på en så subtil rättsuppfattning som
dessa ord innebära — »om det kan tänkas, att en man gör en annan orätt, utan
att den andre kan vinna sin rätt på laga väg» — då har man. när man anför
detta såsom skäl för lagstiftningen, sagt, att man egentligen icke har några
praktiska behov av lagstiftning, utan att det hela vilar på att man i samhället
vill åstadkomma ett rättsförhållande, som är så fint avvägt, att icke en
man kan göra en annan orätt. Har man ställt lagen på den grunden, måste man
också kräva, att denna lags innehåll är sådant, att den icke kan medföra möjligheter
för en att göra en annan orätt. Frågan blir sålunda den, om verkligen
det föreliggande lagförslaget är av den art, att man kan karaktärisera det på
det sätt, som jag anser man bör kräva av en lag, motiverad på det sätt som här
gjorts av herr von Sydow och socialministern i hans femte argument för lagen,
då socialministern säger, »att det är ovärdigt ett rättssamhälle» att icke ha en
speciallag på detta område.

För att då komma till skälen emot lagstiftningen, ber jag här att få taga
kammarens tid i anspråk för att peka på innebörden av det föreliggande lagförslaget.
Med detsamma man kommer in på 1 och 2 §§ i förslaget, finner man.
att dessa paragrafers innehåll visar oriktigheten av de påståenden, som gjorts,
att det föreliggande lagförslaget avser att kodifiera nuvarande rättsuppfattning
såväl i allmän rätt som i fråga om den praktiska tillämpningen av ett kollektivavtal
parterna emellan, och att man här således ville i lag skriva ut de
rättsprinciper, som redan gälla i fråga om ett kollektivavtal. Det är ingalunda
en kodifiering man här avser utan införandet av en helt ny och, jag skulle tro.
för den allmänna rättsskipningen främmande princip. Hittills har man väl i
lagstiftningen avsett att göra parterna i ett avtal bundna av detta och att göra
parterna ansvariga för avtalet, d. v. s. att avtalet skulle för parternas del gälla
och åstadkomma rättsverkningar enbart för dem. Men vad gör man här? Jo.

Lagförslag om
kollektivavtal
m. in.
(Forts.)

Nr 35. 10

Fredagen den 25 maj f. in.

Lagförslag om här säger man nu, att kollektiva avtal skola binda även organisationernas medkollektivavtal
lemmar. Man för sålunda in något, som hittills strängt taget varit främman™''
de för rättsuppfattningen, ty man har sagt, att för brott emot kollektivavtal
or '' har man kunnat göra ansvarig den, som träffat kollektivavtalet, arbetsgivaren,
om han träffat det ensamt, eller hans organisation, om det är den, som träffat
överenskommelsen, och på andra sidan den fackorganisation, som ingått avtalet.
Det är sålunda vad hittills gällande rätt i fråga om kollektivavtal innebär. Vidare
gäller följande: upprättas på basis av eller i anslutning till det innehåll,
som kollektivavtalet angiver, arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, så
vare arbetarna och arbetsgivarna ansvariga för detta avtal. Sålunda har en
arbetsgivareorganisation kunnat stämma en fackförening inför rätta för att utvinna
skadestånd för brott emot kollektivavtalet. Arbetsgivarna ha kunnat
stämma den enskilde arbetaren inför rätta för arbetarens brott mot arbetsavtalet,
icke emot kollektivavtalet. I detta vill man nu göra den ändringen, att
man skall göra den enskilde arbetaren ansvarig för brott mot kollektivavtal
på så sätt, att talan skall kunna föras både mot den organisation, som står såsom
part i avtalet, och mot organisationens enskilda medlemmar. Detta medför
en hel del underliga förhållanden, ty här kommer man på det sättet att lagstifta
angående de enskilda arbetsavtalen, men enbart för de organiserade arbetarna.
under det att de oorganiserade fortfarande stå utanför.

Jag kan inte underlåta att peka på vilka svårigheter som här komma att uppstå
enbart när det gäller att veta vilket som är rätt forum för en frågas behandling.
Enligt kollektivavtalslagen skola tvister rörande kollektivavtal och
på kollektivavtal byggda arbetsavtal föras inför arbetsdomstol. Enligt 1915
års avtalslag skola tvister rörande enskilda arbetsavtal föras inför allmän domstol.
Jag skall taga ett par exempel. Om ett kollektivavtal skulle vara så begränsat
-— jag antar det, för att exemplet skall framstå tydligare — att det
icke innehåller bestämmelser om mera än arbetstiden och arbetslönen, skola
tvister rörande brott emot detta avtal föras inför arbetsdomstol, men om i det
enskilda arbetsavtalet ingår en bestämmelse om att arbetare skola ha tre veckors
semester eller sjukhjälp eller något annat dylikt, skall talan rörande tvist
därom föras inför allmän domstol. Detta måste ju medföra, att om ett sådant
mål kommer inför häradsrätten, kan denna icke upptaga saken till prövning,
utan den får gå till arbetsdomstolen och fråga, hur kollektivavtalet i detta fall
skall tolkas. Arbetsdomstolen skall då avgöra, huruvida talan skall föras inför
allmän domstol eller inför arbetsdomstolen. Nog kommer detta att
bliva ganska trassligt, och inte bidrager en lagstiftning av sådan innebörd till
att möjliggöra för part att icke av annan lida orätt, som man säger är huvudskälet
till lagförslagen.

Hänsyn får också tagas till bestämmelsen om att de oorganiserade skola föra
sin talan rörande arbetsavtalets innehåll inför allmän domstol. Men så ha vi
vidare bestämmelsen om att medlem, som utträder, ej på den grund upphör att
vara bunden av kollektivavtalet. Hur skall man rent processuellt kunna klargöra
den saken? Vi ha ett riksavtal, som gäller inom låt oss säga, sågverksindustrien.
En arbetare har tillhört sågverksindustriarbetareförbundet, sedan
kollektivavtalet upprättades, och är sålunda bunden av detta kollektivavtal
samt kan icke genom utträde ur organisationen bliva fri därifrån. Han har
arbetat någonstädes långt uppe i Norrland men flyttar ned till Småland och är
där oorganiserad. Han kommer i tvist med sin arbetsgivare, som åtalar honom
för brott mot arbetsavtalet. Då uppgiver någon, att han är bunden av
kollektivavtalet, emedan han ett år tidigare var medlem av fackföreningen
uppe i övre Norrland. Domstolen måste ju taga reda på denna sak. År mannen
att betrakta som oorganiserad eller är han bunden av det riksavtal, som
gäller även för den arbetsgivare, som åtalat honom för avtalsbrott? Hur skall

Fredagen den 25 maj f. m. 11

man utreda detta? Lagen säger därom ingenting, och jag kan således icke tänka
mig, att fackförbunden, som givetvis äro de enda, som kunna lämna° besked m.
härom, skola vara skyldiga att tillhandagå med upplysningar. Man måste väl (Forts.)
därför anlita en ren polisundersökning för att få konstaterat, om åtalet mot
mannen i fråga skall föras inför allmän domstol eller arbetsdomstolen. Tycker
man, att det är vettigt att införa en sådan lagstiftning? Detta gäller sålunda
de förhållanden i rent processuellt hänseende, som kunna uppstå, och jag förmodar,
att herrar jurister skulle kunna utfylla min skildring med exempel på
andra svårigheter än dem, som jag här anfört.

I andra §:n heter det: »Kollektivavtal vare bindande jämväl för medlem -dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal.» Man förutsätter
alltså, att någon kan vara bunden av ett förutvarande kollektivavtal även på
arbetsplats, där annat avtal gäller. Här visar det sig, att de, som skrivit lagtexten,
ingalunda förstått saken och vetat vad de skulle lagstifta om, ty man bär försökt
göra det omöjliga att i en mening sammanfatta bestämmelser, som å ena
sidan gälla fyra och å andra sidan tre. På arbetarsidan kan ju en enskild arbetare
aldrig ingå kollektivavtal. Han kan endast bliva bunden genom det kollektivavtal,
som hans organisation ingår. Den lägsta instansen på arbetarsidan
är sålunda fackföreningen. Fackföreningens motsvarighet är den enskilde arbetsgivaren.
Fackföreningens närmaste överinstans är fackförbundet, vars
motsvarighet är arbetsgivarnas förbund, och de översta instanserna åro arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Detta förhållande synes man fullständigt
hava förbisett, när man i 2 § skriver, att kollektivavtal skall vara
bindande jämväl för medlem, d. v. s. den enskilde arbetaren, och paragrafen
kan alltså översättas till: »Kollektivavtal vare bindande jämväl för arbetare,

dock ej i den män han redan är bunden av annat kollektivavtal.» Huru skola
herrarna klara ut den saken? Kent lagtekniskt sett är det ju nonsens. Man
har skrivit bestämmelsen, därför att man vet, att en enskild arbetsgivare kan
ingå ett kollektivavtal. Om denne enskilda arbetsgivare sedermera ingår i en
organisation, skall det av honom först upprättade kollektivavtalet gälla, tills
det blivit i laga ordning uppsagt, då det skall. efterträdas av det avtal, som
hans organisation upprättar. Men pa arbetarsidan kan den enskilde arbetaren
— jag måste understryka detta ännu en gång ■— icke ingå kollektivavtal, v ad
är det då för mening med att säga, att han som medlem av sin organisation likväl
skall vara bunden av det tidigare kollektivavtalet? Jag är övertygad om
att hundra procent av arbetarna och kanske lika många procent av arbetsgivarna
komma att läsa denna bestämmelse på det.sättet, att det tidigare kollektivavtalet
är bindande för arbetarna. Om det varit för arbetarna sämre. cl. v. s.
fördelaktigare för arbetsgivaren, än det senare avtalet, kommer arbetsgivaren
att påfordra dess tillämpande, under det arbetarna komma att intaga en motsatt
ståndpunkt.

Härpå kommer man troligen att svara, att detta far rättas till av domstolen.

Ja, det är mycket, som domstolen får rätta till i denna lag, tv skulle domstolen
bliva lika oförnuftig som lagen är, skulle det bliva allt för eländigt på arbetsmarknadens
område.

Nu kommer jag till 3 §. De liberala reservanterna 1911 uppställde lör sin
del tre krav på en lagstiftning av detta slag. De sade: »Den första fordran

man måste ställa på en lagstiftning på detta område är, att den skall skipa, full
rättvisa mellan avtalets parter.» Denna sak kommer jag till något senare. De
fortsatte: »Vidare måste den vara ägnad att, sa langt förhållandena niedgi"\a.

främja arbetsfreden.» Det kommer jag också tillbaka till. Deras tredje kra\
var följande: »Och slutligen är det en oeftergivlig fordran, att den icke får

innehålla bestämmelser, vilka äro av beskaffenhet att direkt eller indirekt
skada och hämma organisationerna å någondera sidan.» Enligt mitt förmenan -

Nr 35. 12

Fredagen den 25 maj f. rn.

TMhktiZvZ de bryter föreliggande lag mot alla dessa tre förutsättningar . Jag skall icke
m. m. mycket om 3 §, men jag vill påpeka bestämmelsen, att arbetare, som är

(Forts.) bunden av kollektivavtal, icke får träffa enskilt arbetsavtal om andra villkor
än dem, som finnas i kollektivavtalet, ty då blir detta arbetsavtal ogiltigt. En
arbetare får alltså icke träffa överenskommelse med en arbetsgivare om högre
lön än som i kollektivavtalet bestämts. Detta gäller icke det avtal, där minimilönen
är bestämd, men om det finnes en bestämmelse, som t. ex. säger: »att timlönen
utgår med 77 öre per timme», skall den också utgå med 77 öre. Och en
bestämmelse, som säger, »att timpenningen för yrkesduglig byggnadstimmerman,
som kan styrka, att han lärt sig yrket och praktiserat i minst tre år. inbegripet
lärotiden, skall utgå med kr. 1: 60», kan ej medgiva att det bctalasi
högre lön än den i avtalet bestämda. Sådana stipulationer finnas i en hel del
avtal. Antag då, att en arbetsgivare säger till en arbetare, som han vet är
duktig: »Kom över till min verkstad och arbeta där, så skall jag i stället för
den i avtalet fastställda lönen av en krona betala dig kr. 1:25!» Arbetaren''
säger upp sin förutvarande plats och antager det gjorda erbjudandet. Någon
dag efteråt kan arbetsgivaren säga: »Jag förbisåg, att lagen innehåller ett
förbud för mig att hålla denna överenskommelse, ty det står där, att den lön,
som är bestämd i kollektivavtalet, skall gälla, men icke den, som jag kommit
överens med dig om.» Kan detta vara ägnat att underlätta samarbetet på arbetsfältet?
Kan det överhuvud taget vara ägnat att upprätthålla respekten för
lag och ordning, att man salunda direkt med lagens hjälp under förespeglingar
om en viss lön kan locka till sig en arbetare från en mera säker och därför i
stort sett förmånligare anställning, för att sedan säga: »Ja, det där lovade jag
dig, men lagen förbjuder mig att hålla mitt löfte.»

Men det föreliggande lagförslaget gör skillnad på den rättsliga ställningen
för arbetsavtal träffat av oorganiserad och av organiserad arbetare. Om en
fackföreningsmedlem, som är bunden av kollektivavtal, och en oorganiserad arbetare
samtidigt tagit anställning hos samme arbetsgivare, såsom jag nyss
nämnde, så skulle arbetsgivaren vara lagligt skyldig att säga till den oorganiserade
arbetaren »enligt 1915 års avtalslag är jag förpliktad att hålla mitt
löfte till er och betala eu timlön av kr. 1: 25» och till den organiserade arbetaren,
»enligt 1928 års lag om kollektivavtal är jag förhindrad att hålla mitt
löfte till er och skyldig att betala en timlön av endast 1 krona». Herr von
Sydow vill i sin reservation ytterligare understryka detta genom att medgiva
föreningarnas medlemmar rätt att sinsemellan påtala sådana förhållanden.
Om en arbetsgivare skulle sätta sig över lagens bestämmelse och verkligen hålla
sitt löfte och betala en timlön av kr. 1: 25, vill således herr von Sydow, att
en annan arbetsgivare, som tillhör samma förening, skall kunna åtala honom

ji samma sätt skall naturligtvis pa arbetarsidan en fackförenings medlem

kunna åtala en annan, om denne gör något, som strider mot avtalets
bestämmelser.

Kommer jag så till 4 §, som ju är det viktigaste i denna lag och den. på
vilken det hela hänger, mötes jag där av en hel del underligheter. Det står
där. »Arbetare ma icke vidtaga bojkott», men lagen talar icke om, vad bojkott
är- Va(i är i lagens mening den bojkott, som arbetaren icke får vidtaga? Jag
skall taga ett exempel. I ör någon tid sedan träffades en uppgörelse mellan
en korgmakarfirma i Malmö och arbetarna. Enligt arbetarnas förmenande
bröts denna överenskommelse av arbetsgivaren, i det han emot en under hand
träffad, ehuru icke skriftligen avfattad uppgörelse anställde en mängd förutvarande
stre.jkbrytare. Arbetsgivaren å sin sida gör gällande, att han ägt
rätt till detta enligt den s. k. § 23 och att arbetarna brutit avtalet genom att
vägra arbeta. Jag skall inte ingå på vem som i detta fall har rätt. Men antag,
att domstolen konstaterar, att arbetsinställelsen är olaglig. Det går eu

Fredagen den 25 maj f. in.

13 -Nr 35.

notis genom alla tidningar om att fabriken i fråga har förfarit på sätt som Lagförslag om
skett, och det gör, att arbetarna litet till mans finna sig icke böra köpa denna * ’”t<a

fabriks barnvagnar, vilka alltså faktiskt bojkottas. Det har dock icke utgi- (Torts
vits någon paroll om bojkott. Det står i fjärde paragrafen, att arbetare, som
äro bundna av kollektivavtal, icke må vidtaga bojkott. Avser man därvid enbart
de i Malmö varande arbetarna, som voro anställda hos firman och voro
bundna av avtalet med den, eller avser man folk i allmänhet, som äro bundna
av kollektivavtal? Ja, sannerligen jag tror, att någon av herrarna kan läsa
ut det i lagen, utan jag tror, att det också är något, som domstolen får bestämma
efter vad den kan finna förnuftigt.

Men det är i alla händelser ett brott mot lagen att understödja den olagliga
konflikten i Malmö genom en bojkott. Att arbetarna icke få understödja den,
är sålunda klart enligt lagen. Men skall man kunna åtala en arbetare i Östersund,
som har behov av en barnvagn, ifall han icke vill köpa en sådan från
firman A. V. Nilsson? Det talas även om arbetsgivare, och man får kanske
fråga, om även en arbetsgivare skulle kunna åtalas, för att han inte köper
A. V. Nilssons barnvagnar. Nog är lagen skriven tillräckligt otydligt, för
att man skulle kunna göra dessa slutledningar. Jag vill därmed inte säga,
att en domstol är så dum, att den skali göra det, men det är åtminstone inte
lagens förtjänst, om inte domstolen är så dum.

Detsamma gäller om blockad. Arbetarna få inte ut lönen på en arbetsplats.

De gå till Nya Dagligt Allehanda och meddela, att byggmästare Nilsson på
Asögatan icke utbetalat arbetslönen. Nya Dagligt Allehanda gör en notis om
saken, och tidningen är kanske vänlig nog att förse den med rubriken: »Ater
en arbetsgivare, som icke utbetalar arbetslönen» — man brukar skriva så vid
andra tillfällen. Socialdemokraten trycker av denna notis, och det är nog för att
ingen arbetare skall gå till arbetsplatsen i fråga. Meddelandet i pressen faller,
efter vad jag kan förstå, under tryckfrihetsförordningen och är val icke av
den art, att det kan åtalas. I varje fall äro väl tidningarnas utgivare ansvariga
för ett sådant brott och icke fackorganisationen. Vi kunna tänka oss, att
fackföreningen icke får någon som helst vetskap om denna sak. men arbetarna
gå icke till arbetsplatsen, därför att de läst i tidningarna, att lönerna icke utbetalats.
Arbetsgivaren säger sig, att han måste vara blockerad och väcker
åtal inför arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen kan resonera på det sättet, att
då det blivit styrkt, att sedan något år tillbaka ingen arbetare sökt anställning
på denna arbetsplats, måste det väl kunna konstateras, att en blockad av arbetsplatsen
föreligger. Vem skall man då göra ansvarig för denna blockad.''''

Mot tidningarna kan man icke vända sig. Fackföreningen torde man inte
heller kunna göra ansvarig, då den ej fattat något beslut i saken. Men domstolen
kan säga, att det är troligt, att fackföreningen är medansvarig, enär
en blockad de facto föreligger, och vid visst vite ålägga fackföreningen att
utsända meddelande om att blockad icke föreligger. Fackföreningen rättar
sig härefter, och det kommer en notis i tidningen, där det heter, att arbetsdomstolen
har ålagt fackföreningen att häva ifrågavarande blockad. Så sätter
man därunder en liten notis om att lönerna ännu icke äro utbetalda. Tror någon,
att detta kommer att verka på annat sätt än som en ny blockadförklaring.''''

Förvisso inte. Blockaden blir således faktiskt uppehållen, och ingen går till
arbetsplatsen. Vem skall man då göra ansvarig? Arbetarna?. Men vilka
arbetare? De fackföreningsmedlemmar, som ha annan sysselsättning, kan man
näppeligen vända sig emot, ty de ha väl ingen anledning att söka arbete där.

Men de arbetslösa, säger man. Ja, kollektivavtalet är icke en överenskommelse,
genom vilken fackföreningen garanterar ett visst antal arbetare eller
viss arbetskraft. Och inte är det väl meningen, att man här skall införa någon
lagstiftning, som berövar den arbetslöse hans frihet att disponera över sin ar -

Nr 35. 14

Fredagen den 2o maj f. m.

Lagförslag orr,
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

i betskraft och anmäla den till användning, där han för gott finner. Det är väl
inte meningen, att man skall införa några slavkontrakt för fria medborgare
i detta land. Mot vem skall man sålunda göra sin talan gällande? Såvitt jag
förstår, kan man icke göra det mot någon.

o Jag bär tidigare pekat på att man hitintills med skrupulös trohet har sökt
hålla, ingångna kollektivavtal och satt eu ära i att göra det. Inför man då en
lagstiftning av denna art, måste därmed följa en fara för att man i stället för
det obrottsliga iakttagande av tro och loven, som tidigare varit utmärkande för
fackorganisationerna och deras medlemmar, i stället uppammar det förhållandet,
att det kommer att betraktas som en intressant sport att försöka kringgå
lagbestämmelserna, så som de äro utformade här.

Denna lag förbjuder och stämplar såsom brottsliga handlingar, som parterna
för tjugu år sedan överenskommo om att icke betrakta som stridande mot kollektivavtalen.
Man förbjuder sålunda blockad av en arbetsplats, där arbetsgivaren
icke utbetalat arbetarnas löner. Hittills har en sådan blockad icke ansetts
stridande mot kollektivavtal. Redan centrala arbetsgivareförbundet sade
på sin tid: »Vi äro väl icke något tillhåll för skojare, som inte vilja utbetala
arbetarnas löner, utan har någon av våra medlemmar gjort sig skyldig till sådant,
få ni för allt i världen blockera honom.» En sådan blockad betraktar nu
denna lag som brottslig; därom äro regeringen och utskottet ense. Detta har
icke så liten betydelse för arbetarna. Enligt uppgifter, som jag fått från
byggnadsfackföreningarna här i Stockholm, uttogo timmermännen genom sådana
åtgärder under år 1925 kr. 14,892:30, år 1926 kr. 29,046:18, år 1927
kr. 123,678:92, eller sammanlagt kr. 167,617:40. Byggnadssnickarefackföreningen
uttog 1919 kr. 14,685:66. Av någon anledning ha uppgifterna för
de närmast följande åren förkommit, men för 1923 finnas uppgifter, som visa,
att den då uttog kr. 12,077: 53. Sedermera har den uttagit: 1924 kr. 44,226: 64,
1925 kr. 40,201: 55, 1926 kr. 69.266: 38, 1927 kr. 117,971: 51 och under de tre
första månaderna i år kr. 41,325:63, summa kr. 339,754:90. Murarfackföreningen
har under de tre sista åren uttagit: 1925: kr. 65,105:64, 1926 kr.
51,805: 62, 1927 kr. 115,195: 09, summa kr. 232,106: 35. Sammanlagt ha alltså
för endast dessa tre fackföreningar i Stockholm uttagits icke mindre än
kr. 739,478: 65 eller i runt tal s/4 miljon kronor.

Detta visar, hurudana förhållandena äro på byggnadsarbetsmarknaden här
i vårt land. Det förekommer i mycket stor utsträckning, att folk, som inte
ha ett öre i reda pengar, sätta i gång en byggnadsverksamhet. De få mot
grundinteckningar byggnadskreditiv och mot borgen av leverantörer sekundärkredit,
varpå de gå till procentare för att få ungefär de översta 20 procenten
av byggnadskostnaderna. Om nu procentarna icke kunna eller icke vilja betala
ut pengarna, stoppar bygget. Arbetarna få icke ut sin lön och kunna icke
av den, som ingenting har, med rättsliga medel få ut ett öre. Så säljes detta
bygge till någon annan. Arbetarna vidhålla sin blockad och säga, att huset
på samma sätt som genom en inteckning är belastat med en summa, motsvarande
icke utbetalade avlöningar. Den, som köper huset, räknar med att han får
betala arbetarna, men enligt denna lag skulle han icke behöva göra det. Arbetarna
skulle förlora varje möjlighet att utfå sin fordran för utfört arbete.

Lagen är också märkvärdig med sin princip »ett upp och ett i minne», att
en sak gäller för den organiserade och en annan för den oorganiserade. Vi
skola taga ett exempel. Tre byggen belägna intill varandra i samma kvarter
ha samtidigt inställt betalningarna. Vid bygget nummer ett äro såväl arbetsgivaren
som arbetarna organiserade, och båda äro bundna av kollektivavtalet.
Där får blockad icke förekomma. Vid bygget nummer två är arbetsgivaren
organiserad, men arbetarna äro syndikalister eller oorganiserade. Där får
blockad äga rum, emedan arbetarna icke äro bundna av avtalet. På den

Fredagen den 25 maj f. m.

Nr 35.

tredje platsen är arbetsgivaren oorganiserad men arbetarna organiserade. oc^ ^UeBhuital
där få de också vidtaga blockad. Men om nu bygget nummer ett, som ägdes
av den organiserade arbetsgivaren och där blockad icke fick företagas, säljes (Forts.)
till någon arbetsgivare, som icke är organiserad,_ inträder rätten att göra
blockad. Om de organiserade arbetarna från början icke varit bundna av
denna bestämmelse utan liaft rätt att göra blockad, upphör denna rätt, ifall
bygget säljes till en organiserad arbetsgivare. Jag tror, att det är mycket
svårt att upprätthålla ett dylikt rättsförhållande. Tror man överhuvud, att
arbetarna i Stockholm inom byggnadsindustrien skola, vilja träffa kollektivavtal
med risk att på tre år förlora ungefär s/4 miljon kronor i icke utbetalade
arbetslöner, då de genom att icke träffa kollektivavtal helt enkelt
kunna bibehålla sin gamla rätt? Nej, den komma de naturligtvis icke att låta
beröva sig.

Det är ett dråpslag mot själva kollektivavtalets tillvaro, soni man riktar
genom denna lag. Ty det skulle väl icke falla någon förnuftig människa
in att binda sig med ett sådant kollektivavtal, som skulle göra skada i stället
för att vara till gagn. Arbetarna ha sin organisation för att genom den tillvarataga
sina intressen. De ha gått med på att träffa kollektivavtal, därför
att dessa i och för sig kunna vara förmånliga och reglera arbetsförhållandena.
Men om man gör en lagstiftning, som på detta sätt trasar sönder
möjligheterna för arbetarna att kunna få ut sin rätt och att ha någon fördel
av att träffa kollektivavtal, ja, icke träffa de då några kollektivavtal. Varför
skulle de göra det? De besluta i stället, att icke någon av medlemma.rna
skall arbeta för lägre lön än den man bestämt sig för, och att man vid tillfälle,
när man kan, skall försöka få mera. Det är ju lagligt enligt denna Jag.

Men den innefattar en hel del andra underligheter också. Det står nu här:

»Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, ma föreningen ej
anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt första stycket icke
är lovlig» eller understödja sådan. Jag fick höra talas om, att en jurist, som
icke tillhör kammaren, men som eljest har en mycket ansedd ställning, tolkat
denna bestämmelse så, att han ansåg, att den skulle innebära förbud för t. ex.
en nykterhetsförening, som har medlemmar, vilka äro bundna av kollektivavtal,
att understödja en olaga strejk. Jag frågade även i andra lagutskottet
om denna sak, och fick då till svar så väl från föredraganden som utskottets
ledamöter, att denna tolkning var oriktig, därför att bestämmelsen får lov
att tolkas i jämförelse med 1 §. Man kan således icke avse annan förening,
än som där är omnämnd. Men vad inträffar då, om man ser saken så? Jo, då
inträffar det, att om en fackförening gör en olaga strejk i strid mot lagen
eller i strid mot kollektivavtalet, får fackförbundet icke understödja denna
fackförening. Men om fackförbundet består av 300 fackföreningar, av vilka
en vidtager olaga stridsåtgärder, kunna de 299 syskonföreningarna i samma
förbund var för sig understödja denna olaga strejk, och naturligtvis även
de övriga förbunden med sina 5,000 avdelningar. Om alltså herr Enhörning
som medlem av sågverksförbundet skulle göra en olaga blockad, äger sågverksförbundet
inte rätt att understödja herr Enhörning i detta hans åtgörande,
men däremot kunna pappersindustriförbundet, textilförbundet och alla andra
sammanslutningar, utom arbetsgivareföreningen, direkt understödja honom.

Om arbetsgivareföreningen skulle till textilförbundet lämna understöd för vidare
befordran till herr Enhörning, är det givetvis en kringgående rörelse,
mot lagens anda. Men, mina herrar, vem skall kunna kontrollera detta? Ingen
kan göra det, lika litet som väl någon skulle kunna kontrollera, om landsorganisationen
via metallindustriarbetareförbundet skulle understödja en av
byggnadsindustriarbetareförbundet vidtagen olaga åtgärd, i stället för att göra
detta genom förbundet. Jag menar, att när man skriver lagar på detta sätt,

>''r 85. 16

Fredagen den 25 maj f. m.

Lkolhmmvtal öppaar man Ju fältet för, som jag sade, ett rent sportmannaintresse att söka gå
m. m. 0111 hörnet med lagstiftningen.

(Forts.) Sedan finns här också en passus, som säger, att »förening, som själv är
bunden av kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar
att vidtaga olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka
förmå dem att häva den». Jag har frågat, vad uttrycket »pliktig att söka»
innebär. År ^det, att man skriver ett brev från förbundet till avdelningen och
säger. »Ni fa icke fortsätta .längre!» Det kanske domstolen kan godkänna,
ifall den är pa gott humör. År den på litet sämre humör, kommer den kanske
att kräva, att förbundet skall sända en ombudsman till avdelningen, och att
det skall företes protokoll, att ombudsmannen verkligen uppmanat föreningen
att häva strejken. År domstolen på ännu litet sämre humör, kan den fordra,
att man skall ha hotat avdelningen med repressalier, och är domstolen vid
sämsta humör, kan den kanske kräva, att förbundet skulle ha uteslutit avdelningen,
därest denna icke ville häva strejken. Ja, det är alltså godtycke
över allt enligt denna lag. genom vilket avgörandet är lagt i domstolens handi
Denna domstol kan nämligen på grund av förhållandena mycket ofta åtminstone
komma att dela sig i två hälfter, varvid ordföranden ensam blir den
avgörande, utan att man sedermera i överinstansen skall kunna få ändring i
fälld dom.

Innan jag går ifrån 4 §, måste jag emellertid säga ett par saker till. År
det någon, som kan säga, vad strejk är enligt lagens mening? Enligt vanlig
bemärkelse föreligger strejk, om man i överensstämmelse med de regler,
som givas av fackorganisationerna, beslutar nedlägga arbetet för att därigenom
framtvinga en överenskommelse om något, som man önskar få genomdrivet.

Men om man icke uppställer några krav utan endast nedlägger arbetet. År
det då strejk? Ja, har rådhusrätten i Göteborg sagt. ja, har hovrätten sagt,
men nej har högsta domstolen sagt. Men därmed finnes ännu icke något prejudikat,
ty högsta domstolen har endast en gång fällt utslag.

Om man nu säger, att det föreligger strejk endast under den första förutsättningen
går det mycket lätt att kringgå denna bestämmelse och förneka,
att man företagit strejk. Anses däremot strejk föreligga i varje fall, då
arbetet nedlägges, utan att krav uppställas, då skulle man kunna beteckna
varje upphörande med arbetet som strejk. Men säger man: det är dock orimi
°iin aV ^lun<^ra man på en arbetsplats en nedlägger arbetet, detta

skall betraktas som strejk. År det då strejk, om fem man nedlägga arbetet?
Eller är det strejk först om 10, 20, 30, 40 eller 95 man göra det? Eller
va,d ar det herrarna vilja ha som utslagsgivande för att strejk skall anses
ioreligga. Jo säger man: »Det får domstolen avgöra i varje särskilt fall»
däriör att lagstiftarna icke veta något därom.

Sedan var det blockaden _ det gällde. Det är nog så, att om man ställer
detta i förbindelse med följande lagförslag, kommer man till det resultatet
att domstolen ej mindre kan ådöma skadestånd för den vidtagna blockaden,
än även vid vite föreskriva, att blockaden skall vara slut inom en viss tid.
Arbetarna mötas sålunda här, när de vilja ha ut sin lön, av risken att enligt
clenna lag la dels skadeståndsansvar, dels ansvar att få betala detta vite

-Regeringen var nog älskvärd att även vilja, att detta vite skulle kunna
torvan dias till fängelse. Detta fann utskottet till en början vara riktigt men
ändrade mening i sista stund, då utlåtandet skulle justeras. Ja, så där lätt
och ledigt skriver man lag, som skall vara speciell lagstiftning för att reglera
iörhallandena inom ett särskilt svårreglerbart område.

5 § i Kungl. Maj ds förslag har ju utskottet uteslutit, därför att utskottet
iunmt bestämmelserna i denna paragraf helt enkelt löjliga. Folk med något

Fredagen den 25 maj f. m.

^7 Nr Bo.

ekonomiskt förnuft träffar icke avtal för längre tid än fem år. Detta behöver

man således icke skriva i lagen, har utskottet ansett. m. m.

Jag kommer nu till 5 § i utskottets förslag, vid vilken jag dock av tids- (Forts.)
skäl icke skall uppehålla mig.

Jag skall därför gå över till 7 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser
om, att kollektivavtal under vissa förhållanden av domstolen skall
kunna anses brutet och salunda kunna hävas. Hittills ha vi pa arbetsinarknaden
icke ansett, att man så där utan vidare skall kunna bryta ett kollektivavtal.
Väl inträffade det för ett trettiotal år sedan och kanske även för tjugufem
år sedan, att en arbetsgivare någon gång sade: »Ni ha brutit mot detta
avtal, och därför är det nu obefintligt.» Likaså har kanske någon enstaka
gång''ett dylikt yttrande fällts från arbetarsidan. Men numera för man icke ett

så lättsinnigt tal. ..

Men vad gör nu lagen? Jo, den säger, att domstolen skall kunna hava ett
kollektivavtal, om brott är begånget däremot. Ett kollektivavtal träffas under
en högkonjunktursperiod, t. ex. för fyra år. Om ett par års tid inträffar lågkonjunktur.
Arbetsgivaren känner sig besvärad av att vara bunden av detta
kollektivavtal med dess enligt de nya förhållandena höga lönesatser. Han börjar
på att trakassera arbetarna, småkitslas och avskedar en eller annan arbetare
litet oberättigat. Han gör därmed arbetarna desperata och arga, så att de gå
ut i strejk. Arbetsgivaren säger då: »Nu ha arbetarna genom strejk brutit avtalet.
Jag hemställer hos domstolen, att domstolen måtte häva detta avtal.» »Ja
visst», säger domstolen — och det har regeringsföredraganden också strukit
under — »strejk är just en sådan åtgärd, som kan föranleda avtals ogiltighet sförklarande.
» Domstolen förklarar avtalet brutet och obefintligt. Dagen därpå
tillgriper arbetsgivaren en lockout för att tvinga fackföreningen att inga ett
avtal med lägre löner än det avtal, som domstolen dagen förut förklarade vara
brutet. År detta rätt ur vanlig, allmän synpunkt? Kan det vara främjande för
arbetsfreden? Kan det överhuvud taget vara till någon nytta för samhället att
göra en sådan lagstiftning? Jag kan för min del icke se det.

Så kommer jag till 8 §, enligt utskottets numrering. Denna paragraf innehåller
bestämmelser om ansvar. Det säges: »Åsidosätter arbetsgivare, arbetare
eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller denna lag, gälde
därav uppkommen skada.» Skada, som uppkommer genom brott mot avtal
eller mot lag, skall alltså gäldas. Man har ju här ordnat så märkvärdigt, att
man gör föreningen ansvarig. Men en arbetsinställelse kan ju verka till olika
stor skada på ömse sidor. I allmänhet är det väl så, att en strejk anses åstadkomma
större materiell skada för arbetsgivaren än vad en lockout kan göra
för arbetarna. Ty vid strejk har ju arbetsgivaren att räkna med de förluster,
han lider, icke bara på grund av minskad inkomst på rörelsen utan också på
grund av försenade leveranser och risken att förlora kunder och att beställningar
gå ifrån honom. Överhuvud taget kunna massor av skäl anföras för att
arbetsgivaren lider mycket stora förluster på grund av strejkerna. Arbetarnas
förlust kan överhuvud icke bli annat än förlorade arbetsinkomster, vilka ju mte
kunna uppgå till belopp, soin motsvara de förluster arbetsgivaren gör. Nu
kan man kanske säga: Ja, detta är vad som gäller enligt gällande avtalsrätt.

De parter, som ingå ett avtal, få väl taga de risker, som kunna vara förenade
med avtalsbrott. Jag anser det emellertid i och för sig fullständigt oriktigt
att icke reglera detta på ett mer rättvist sätt. Om nu icke orättvisan framträder
så mycket, när det gäller brott mot avtal, så framträder den så mycket mer
ohöljd, när det gäller brott mot lagen. År det större brott att göra strejk än
att göra lockout, då det i båda fallen gäller brott mot en lag? Ja. skall man se
sajren så, att samhället har påkostat arbetarna mindre skolunderbyggnad och
sålunda givit dem mindre möjlighet att bedöma vad som är rätt eller orätt,

Första hammarens protoholl 1928. Nr 35. -

Sr 35. l§

Fredagen den 25 maj f. m.

mS fkulle “an egentligen kunna säga, att det är större anledning att förlåta arbem.
m. tamas brott mot lagen an arbetsgivarnas, vilka samhället ju har kostat på en
(Forts.) högre bildning. Men det gör man icke här. Ty ett brott mot lagen, samma
brott, vare sig det är begånget av arbetarna eller arbetsgivaren, skall sonas
olika i de olika fallen, i det att arbetarna skola betala den skada arbetsgivaren
lidit, under det att arbetsgivaren skall betala den skada arbetarna lidit. Kan
det finnas reson i att brottet mot en lag skall bedömas efter dylika olika principer? Så

ha vi andra stycket här, som även innehåller bestämmelser om något
nytt i lagstiftningsväg. Det står där, att brottet skall sonas med ett skadestånd,
som icke alltid motsvarar den materiella skadan, utan att man ibland
skall lägga till litet grand även för ideell skada och sålunda höja skadeståndet
till högre belopp, än som motsvarar den materiella skadan.

Tredje stycket innehåller däremot bestämmelser om, att skadestånd skall
kunna nedsättas med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld. Vad det kan
innebära, förstår jag. Likasa vad den skadelidandes förhållande i avseende å
tvistens uppkomst innebär. Jag tror dock, att det kan bli stora svårigheter att
taga reda på denna sak. Ty om exempelvis en fackförening på 100 medlemmar
företager en hemlig^ omröstning och med 55 röster mot 45 beslutar tillgripa en
olaga strejk, framgår det av protokollet, att 55 av föreningens medlemmar ha
en större skuld till åtgärden i fråga ån de övriga 45. Men hur skall domstolen
eller någon av herrarna kunna taga reda på, vilka de 45 äro, som skola ha den
lägre ansvarspåföljden enligt__ detta _ stycke? Såvitt jag förstår, är det helt
enkelt omöjligt att taga reda på det vid detta tillfälle. Man måste sålunda döma
saväl de 55, sonybära ansvaret för beslutet, som de 45, som äro oskyldiga till
beslutet. Man måste giva alla samma ansvarspåföljd och likställa dem i detta
avseende.

Sedan har utskottet tillskjutit två ord, som innebära, att man skall taga hänsyn
även till skadans storlek. Jag skall icke säga något om detta i och för sig.
-Ty jaS vet, att det är tillkommet i syfte att mjuka upp bestämmelserna och
göra dem. anpassbara. Men förslagsställaren, utskottets ärade ordförande, får
förlåta mig, om jag säger, att jag icke begriper innebörden i detta. Jag har
frågat flera jurister härom, men ingen har kunnat upplysa mig. Jag ber att
få rikta mig till justitierådet Trygger, som är en rättskapacitet, och fråga, om
han kan första innebörden i dessa ord »skadans storlek». Jag tror icke, man
menat något ont med dem, och jag gör intet angrepp däremot i och för sig, men
jag tycker det känns litet förargligt att icke förstå en sådan sak. Ty i första
bestämmelsen har man sagt »Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening
sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller denna lag, gälde därav uppkommen
skada», men därefter säger lagen, att när man skall nedsätta skadeståndsansvaret,
skall man taga hänsyn till skadans storlek. Menar man, att, om en
förening har åstadkommit skada för t. ex. en miljon — vilket man kan förstå,
att den icke kan betala — man icke skall sätta skadeståndet högre än att föreningens
tillgångar räcka till att betala skadeståndet? Det är ju en i och för
sig förnuftig synpunkt, men den har ju icke någon rättslig innebörd. Eller
menar man, att när skadan icke uppgår till mer än 150 kronor, det överhuvud
taget icke är någon anledning att taga ut skadeståndsansvar alls? Men detta
framgår icke av de övriga bestämmelserna i detta stycke och kan icke härledas
ur dem. Jag medgiver, attjag icke förstår saken. Och då jag känner mig dum
här, hemställer jag till någon att giva mig upplysning om vad innebörden
kan vara.

Man ha,r nu även satt ett maximum av 200 kronor, som skulle vara det högsta,
till vilket en enskild arbetare skall kunna ådömas skadeståndsansvar. IJeloppet
är ju icke så lågt i och för sig. Bestämmelsen kommer säkerligen att

Fredagen den 25 maj f. m.

Sr 35.

medföra, att skadeståndet kommer att hålla sig vid ungefär detta belopp. Däremot
har man icke gjort någon inskränkning i skadeståndets storlek, då det
gäller föreningar.

År 1911 gingo de liberala reservanterna och även övriga liberala talare i
debatten in på den linjen, att de sade: »Det kan ju kanske vara skäligt, att man
tager ut skadestånd från den enskilde arbetaren. Han svarar ju för sina egna
handlingar. Men vad som nödvändigtvis måste göras är att begränsa skadeståndsansvaret
för föreningar.» Nuvarande justitieministern yttrade år 1911.
att det vore en nödtvungen åtgärd att åtminstone begränsa föreningarnas skadeståndsbelopp
till exempelvis en sjättedel av den lön, som skulle ha utgått för
den tid, som den olaga arbetsinställelsen varat, Det var professor Thyrén, som
sade detta år 1911. Men justitieministern Thyrén, som tillsammans med socialministern
har förberett denna lagstiftning, synes nu alldeles ha glömt bort sin
mening av år 1911 och går nu i stället på att taga ut hela skadeståndsansvaret,
eventuellt även för ideell skada, av föreningarna. Ett förbunds tillgångar äro
ju dock åstadkomna för olika ändamål och ingalunda åstadkomna enbart av
dem, som kunna komma att begå ett brott. Ett förbund på 40 eller 50 tu^en
medlemmar, på tre eller fyrahundra avdelningar har fått sina medel sammanskjutna
från medlemmar på olika platser i landet. Medlen äro till för det i
stadgarna angivna ändamålet. Men så beslutar förbundets styrelse att understödja
en olaga strejk. Då göres icke styrelsen ansvarig för detta sitt lagbrott,
utan föreningarnas medel tagas i anspråk för gäldande av denna skadeersättning.
Om vi t. ex. säga, att det av 50,000 medlemmar är 5,000 som begått
brottet, tager man även de 45,000 medlemmarnas medel för att gälda den skada,
som de 5,000 medlemmarna ha åstadkommit. Ja, detta var något, som liberalerna
år 1911 gingo mycket hårt emot. Herr Sandström betecknade i anledning
av denna bestämmelse lagförslaget såsom en sämre klasslag. Även detta
har den liberala regeringen nu glömt bort. Nuvarande excellensen och ministern
för utrikes ärendena var också med om att år 1911 beteckna denna lag som en
sämre klasslag och vände sig då mycket skarpt mot den bestämmelse om skadeståndsansvar,
som här föreligger.

Det är därför så underligt att nu se, att regeringen utan vidare kastar fram
principiellt sett samma bestämmelser, som regeringens egna medlemmar bedömde
så hårt år 1911. Man torde ha anledning att konstatera, att det, som var
allvar och sanning för liberalerna år 1911, för den nuvarande regeringen och
det frisinnade partiets representanter i utskottet år 1928 bara är ett dåligt
skämt.

Denna utveckling är ju så mycket mer att beklaga, som den icke på något
sätt är motiverad av de förhållanden, som nu äro rådande på arbetsmarknaden.
Det är icke någon ko på isen, som man brukar säga. som gör det behövligt, att
man åstadkommer särskilt kraftiga åtgärder i syfte att i en hastig vändning
kunna taga upp den, utan det gäller här, som regeringen och herr von Sydow
påpekat, att åstadkomma en lagstiftning, som är så fint avvägd, att en icke skall
kunna göra en annan orätt, utan att denne senare skall kunna göra sin talan
gällande.

Utskottet har också ändrat promulgationsbestämmelsen — jag medgiver
att jag varit med om den saken — så att lagen visserligen skall kunna träda
i kraft den 1 januari 1929, men däremot icke, såsom enligt Kungl. Maj:ts förslag,
bli tillämplig på äldre avtal. När man sedan i utskottet kom till lagen
om arbetsdomstol — den behandlades på natten, när utskottets ledamöter voro
ganska trötta och även kanske ovilliga att fortsätta arbetet med dessa svåra
frågor, som en del av dem kanske icke kunde tränga in i så djupt — införde
man icke någon motsvarande bestämmelse i lagen om arbetsdomstol, vilket
medför, att nya lagen om kollektivavtal skall äga tillämpning på avtal, träf -

Lagförslag om
kollektivavtal
va. m.
(Forts.)

Nr 85. 20

Fredagen den 25 maj f. m.

fnai^e efter 1929’ och,att 1915 års avtalslag skall gälla för de äldre avtalen, men
m. m. Processuella förfarandet skall, om jag icke misstager mig, flyttas från det

(Forts.) allmänna domstolsväsendet över till arbetsdomstolen, där tvistefrågorna sålunda
skola^ avgöras i en instans. Alltså har man i en hastig vändning nu skapat
ett sådant förhållande, att man skall tillämpa gängse rättsregler i den allmänna
avtalslagen av år 1915, och döma efter den i arbetsdomstolen, som
endast är i en instans. Detta torde väl ändå få anses vara oriktigt. Därför
behöver man en justering av arbetsdomstolslagen, så att den bringas i överensstämmelse
med kollektivavtalslagen i detta avseende.

Jag skall inte säga så värst mycket om bestämmelserna om arbetsdomstolen,
men jag måste öva litet kritik även där. 4 § handlar om hur denna domstol
skall vara sammansatt, och däri säges, att bland annat skall landsorganisationen
nämna två och arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd två ledamöter. För
dessa, har man från regeringens sida ifrågasatt ett arvode av 4,000 kronor.
Nu vill jag inte på något sätt ge uttryck åt någon vilja att göra obstruktion
här, men jag vill här för regeringen och kammarens ledamöter påvisa, vilka
svårigheter som möta för att kunna så att säga effektuera bestämmelsen ifråga.
Vi ha inom fackföreningsrörelsen blivit brända två gånger förut på liknande
bestämmelser. När riksdagen beslöt inrätta arbetsrådet och försäkringsrådet,
byggdes dessa så till vida på enahanda sammansättning, att några av ledamöterna
skulle utses på förslag av arbetare och några på förslag av arbetsgivare.
Man satte vid det tillfället arvodet till 5,000 kronor. Lönen för förtroendemännen
var vid den tidpunkten ungefär 4,000 kronor, och vi lösgjorde ifrån
fackföreningsrörelsen tre förtroendemän, som togo säte i försäkringsrådet och
arbetsrådet. Några, år pågick detta utan någon störning, men så ansåg sig
statsutskottet böra ifrågasätta nedsättning av arvodena, vilka nu äro på en
3,000—4,000 kronor, under det förtroendemannalönerna äro uppe i 6,000—7,000
kronor. Genom att vi sålunda togo ut dessa män från vår funktionärsstab och inpassade
dem i det av staten upprättade organet, ha de alltså kommit i en ekonomiskt
sett mycket prekär situation. Skola vi göra om den saken en gång till,
eller skola vi inte? Nu är det givet, att ingen förtroendeman vill för de 4,000
kronor, som äro föreslagna, åtaga sig detta uppdrag, som kräver, att han släpper
sin nuvarande syssla, framför allt då han riskerar, att arvodet om några år
kanske minskas. Då en förtroendemannalön är 6,000—7,000 kronor, kan näppeligen
någon förtroendeman ta en bisyssla, som avlönas med 4,000 kronor och
förutsätter så mycket arbete. Hur skall man då kunna få fram en lämplig
person, när man. inte vill göra institutionen sådan, att det finns säkerhet för att
de,^ som åtaga sig arbetet, icke därigenom bli ekonomiskt ruinerade, och då det
ifrågasättes, att denna bisyssla skulle innefatta så mycket arbete, att ingen i
funktionärsställning inom fackföreningarna kan åtaga sig en sådan sysselsättning
vid sidan av.sitt egentliga arbete? Det tycker jag herrarna skulle taga sig
en funderare på, innan ni besluta dessa bestämmelser, som nu föreslås.

Kommer jag sedan till bestämmelserna om att arbetsdomstolen, om den företar
sig att göra en undersökning på eget bevåg, skall kunna inkalla vittnen,
som då skola ersättas enligt bestämmelserna för vittnen i brottmål. Ja, där bryter
man principen om ersättning i civilmål. Man har väl gjort det för att
göra det billigare, och jag skall inte säga så mycket därom.

Men det är en annan sak, som jag måste fråga om i anslutning till den bestämmelsen:
hur skall man betala parternas kostnader i målet? På vilket sätt
skola de dömas ut? »Enligt allmänna grunder». Vilka äro då de allmänna
grunderna? Jo, om förhållandena äro sådana, att det kan vara tvekan om
huruvida åtalet var befogat eller icke, kunna kostnaderna kvittas, men i annat
fall gälde^den rättegångskostnaden, som förlorar målet. Alltså, om arbetarna
förlora målet, skola de betala rättegångskostnaderna, skulle arbetsgivarna för -

Fredagen den 25 maj f. m.

21 Nr 35.

lora, skola de betala kostnaderna. Men bli de där kostnaderna lika? Nej, naturligtvis
inte. De kunna icke bli lika, därför att ersättningarna komma att m TO.
begäras efter helt olika grunder. När arbetsgivare skola inställa sig infor ar- (Forte)
betsdomstolen, komma de att begära ersättning för första klass jarnvagsresa,
förlorad arbetstid och dagtraktamente, som kan anses vara skäligt med hansyn
till möjligheten att bo på ett enligt hans mening anständigt hotell. Arbetaren
reser tredje klass på järnväg, har en relativt låg ersättning för förlorad arbetstid
och lågt dagtraktamente. Man har ju inrättat denna domstol, herr justitieminister
för att åstadkomma lättnader för parterna att få små förhallanden
ordnade,’ och därför har man flyttat ärendenas behandling från de lokala domstolarna
hit till en enda instans i Stockholm. Om det nu uppstår en tvist uppe
i övre Norrland, föreställer jag mig, att arbetsgivaren skulle fordra, låt oss
säga 100 kronor per dag i ersättning för förlorad arbetsförtjänst, 30 kronor i
dagtraktamente och ersättning för resa från Norrland och hit det tar minst
fem dagar — i första klass fram och åter. Dessa kostnader för arbetsgivaren
och hans vittnen komma då upp i närmare 3,000 kronor. Arbetaren, som icke
kan ta mer än högst 30 kronor för dag sammanlagt för traktamente och förlorad
arbetsförtjänst, jämte ersättning för tredje klass järnvägsresa, kommer bara upp
till en kostnad av 750 kronor för motsvarande antal dagar. Förlorar arbetaren,
skall han gälda arbetsgivarens kostnader med närmare 3,000 kronor, men
förlorar arbetsgivaren, skall han gälda arbetarens kostnader med 750 kronor.

Det kallas väl och rättvist avvägt. _

Lagen ger enskild medlem av en organisation rätt att föra talan mlör arbetsdomstolen
angående fråga, som sammanhänger med kollektivavtal, så fort han
visar att föreningen ej vill upptaga saken. Alltså kan en enskild medlem korsa
en stor organisations beslut. Om ett förbunds medlemmar, som till ett antal av
t. ex. 30,000 äro bundna av ett riksavtal, genom omröstning nära nog enhälligt
besluta att icke föra en fråga inför domstolen, kan likväl en enskild medlem
och kanske en som blivit utesluten ur organisationen sedan avtalet träffades —
begära domstolens avgörande av denna fråga. Han behöver endast förete bevis
för sin osolidaritet, d. v. s. visa att föreningen avslagit hans framställning, för
att domstolen skall upptaga densamma till avgörande. Mot sådant sabotage
kunna organisationerna icke fria sig.

Herrarna torde tröttna på denna långa uppräkning av brister i lagen. Men
det är ju inte mitt fel, att lagen har så många brister, att man skall ha att göra
ett par timmars tid med att bara räkna upp en del av dem. Det finns flera. Det
är de, som skrivit lagen och lagt fram den, som bära ansvaret för detta.

Varför har man nu förelagt en så dåligt genomtänkt lag? Jag har förut
ställt frågan och fått det svar, som jag här relaterat^ för kammaren. Jag
röjer endast en offentlig hemlighet, när jag säger, att sa sakkunniga personer
som de, vilka suttit i den stora förlikningskommissionen i vintras, bestämt avrått
regeringen från att framlägga lagen. Jag vet, att en sadan kapacitet pa
arbetsrättens område som herr Kvarnzelius är en bestämd motståndare till lagen
och vid flera tillfällen har uttalat som sin bestämda uppfattning, att förhallandena
på arbetsmarknaden bättre regleras genom parternas fria överenskommelse
än genom någon lagstiftning. Jag tror till och med, att även herr von
Sydow var bland dem, som sade till regeringen, att den kunde vänta med att
framlägga detta förslag. Men regeringen ville inte vänta. Det kan sålunda
enligt mitt förmenande icke vara av omtanke om arbetsfreden, som regeringen
framlagt sitt förslag, då lagen ovillkorligen maste komma att medföra ett uppblossande
av stora strider på arbetsmarknaden och ett undergrävande av kollektivavtalens
existens. Lagen är sålunda ägnad att skada arbetsfreden, da vi
väl alla äro eniga om att kollektivavtalen hittills varit det förnämsta fredsmstrumentet.

Nr 35. 22

Fredagen den 25 maj f. m.

gÖr man i?ettai /?’• maa «J°rt det för alt åstadkomma en

m. m. P°lltlsk brygga mellan de frisinnade och högern, som man trodde skulle vara
(Forte.) intresserad av denna lagstiftning. De politiska männen på högerhåll kanhända
kunna vara intresserade av den, men arbetsgivarna äro det icke. Industriidkarna
aro det icke i allmänhet, de ha tvärtom vänt sig rätt så bestämt emot
denna lagstiftning. Stockholms Dagblad, som ju representerar en icke så oväsentlig
del av den svenska industrien och näringslivet, har mycket bestämt gått
emot denna lagstiftning. Jag skall tillåta mig att citera ett uttalande av denna
r+n-f- 1 . agan- ^en säger: »Verkligheten kommer de närmaste månaderna
att noija,s i i raser, beskyllningar och invektiv, men så småningom skall den göra
Sig pammd. Redan nu viska realiteterna bakom förlåterna, att kalabaliken icke
galler vare sig ratten eller modet att kämpa för en övertygelse. Till sjunde
och sist rör det sig bara om huruvida klokheten, besinningen och de praktiska
omsorgerna skola få det avgörande ordet. Om näringarna erhålla tillbörligt inflytande
bora deras rad till partierna vara att i lugn förhandla om den på
omse hall onaturligt uppblåsta ''arbetsfredslagstiftningen’, medan den långt
mera betydelsefulla arbetskonflikten bringas ur världen. Regeringen kan då
mycket val sitta i övertygelsen om att ha velat det rätta och gjort det kloka
Pinnes ingen annan part, som gitter uppvisa bättre rätt till regeringsställningen
ar det lagen förnuftig mening i att sälja förstfödslorätten för en grynvälling
och i detta fall, som kräver rikspolitik, äro sannerligen både prestigen rätten
och arbetsfreden en grynvälling. Den som har sina ögon i behåll måste
se att lagstiftad arbetsfred under nuvarande förhållanden är ett osvikligt medel
att oka oron och ofreden inom näringslivet. Man kan göra borgerlig samling
i vilken annan fråga som helst utan att blottställa samhällsintresset, men
absolut ej i arbetsfredsproblemet. Här gå näringslivets intressen stick i stäv
mot partipolitikens. Och när göra de icke det?», tillägger tidningen vemodigt.

etta„ ar dock en röst från industrihåll. Ifrån arbetarhåll har tidigare
lor ett ar sedan i en mängd skrivelser mycket bestämt sagts ut den mening
som råd de, och för att man icke skulle tro, att detta var en stämning, som
var övergående utan, att där_ bakom ligger en mening, som är fortfarande
omlattad, ha arbetarna nu i tisdags genom en demonstration som — jag tror
ingen har kan jäva mig, när jag påstår det — var av den art, att den icke
kunnat förekomma i nagot annat land, givit en bestämd mening till känna.

detta demonstrationståg deltogo enligt till landssekretariatet ingångna uppgi
ter 365 766 medborgare i detta land, medborgare, som äro direkt beroende
av denna lagstiftning och inse farorna av densamma. Väl har utskottet varit
nog älskvärt att saga att arbetarnas uppfattning till stor del torde bero på
missförstånd, och det kan val hända, att det kan föreligga ett och annat missförstånd,
men jag tror, att de skäl, som jag anfört här — man kunde plocka
fram otaliga flera — aro av den art, att de böra göra en lagstiftande för en

«I1dfr1bietan5»a-mi'' 0"°h d^-a iSa mf^et mera’ som det gäller att godkänna
eu dylik åtgärd ^ naS°n anledmng föreligger för att just nu vidtaga

Jag skatt endast tillägga några få ord. När man ett helt liv har strä Ivcnä!

fgpaf.arbetet “T en folkrörelse av den omfattning, som ändå den
svenska fackföreningsrörelsen har, på sund grund, då blir man litet bitter
i sinnet, nar man frim de lagstiftande makternas sida, här nu i främsta rummet
regeringens, vill astadkomma förhållanden, som kunna fördärva en hitintills
sa sublim folkrörelse som den svenska fackföreningsrörelsen. Vi arbeta^
Öppet. Herrarna kunna år för år i våra årsberättelser följa, vad som
ark i v°!a''df °m ^ökningsrörelsen- Herrarna kunna i arbetarrörelsens

fullständ^A-r VfU Vvna c.lrk+ular- Ni kunna vem som vill. överhuvud taget
t ullstan digt iolja fackorganisationens arbete i det inre. Det är på det sättet vi

Fredagen den 25 maj f. m.

03 Nr 35.

hittills arbetat, i motsats till arbetsgivarorganisationerna, som stämpla alla små
handlingar hemliga och göra cheferna för industriföretagen personligen an- m m
svariga för de upplysningar, som komma från deras organisation. V i göra (Forts.)
det inte: vi ha inte gjort det. Vi ha menat, att en folkrörelses karaktar
måste danas inom den själv. Det har gällt att lyfta,^ upp Sveriges arbetare
ifrån den slavkänsla, som fanns inom denna klass för nagra årtionden tillbaka.
Det har inte gått alla gånger, utan att känslan av makt kanske åstadkommit
någon förlöpning och en övermodig handling, men detta har sedan
justerats av sig självt, av den inneboende moraliska kraften hos denna var
rörelse. Det är ingen, som kan påstå, att något av de avtalsbrott, som blivit
begångna, tillkommit av ond vilja och ont uppsåt, utan det liar oftast varit
hastiga överilningar, som den allmänna opinionen, den inneboende allmänna
rättskänslan, har korrigerat. Denna moraliska grund skattar jag för mm del
så högt, att jag måste kämpa emot varje åtgärd, _ som kan vara _ ägnad att
på något sätt förringa denna inneboende livskraft i vår fackföreningsrörelse.

Man kan påvisa, att detta lagförslag innebär så många bibestämmelser, som
göra, att man kan riskera, att rörelsen i stället för den öppna, ärliga, hederliga
väg, som den hittills gått, skulle kunna komma att vilja sia in pa
ett orättmätigt rättshaveri för att försöka utnyttja lagen till det jägei1 icke
avsett, vilket medför en demoralisation, som det är lagstiftarnas skyldighet att
icke bidraga till att åstadkomma.

Det är ingen fara i ett dröjsmål med denna lagstiftning. Det kommer inte
att ske ett enda dugg ont i samhället, om man avslår denna lag och säger,
att den må komma till omarbetning av sakkunniga, för att de må pröva, om
det överhuvud taget är möjligt att skriva en lag, som icke har de payisade
dåliga biverkningarna. För min del har jag den allmänna uppfattningen,
att det är bättre, att folket gör som hedningarna, som icke hava lagen men
av naturen göra det lagen innehåller, att man av egen moralisk kraft handlar
rätt och gör rätt, än att man inför en lagstiftning, som framskapar känslor
av att vilja det motsatta inom en hittills hederlig och moraliskt stark folkrörelse.

Herr talman! På anförda skäl tillåter jag mig yrka bifall till reservanternas
avslagsyrkande på Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.

Häri instämde herrar Pauli, Wagnsson, Östergren, Bärg, Oscar Olsson Wahlmark,
Magnuson, Sjöblom, Julin, Johan Nilsson i Malmö, Kropp, T> ig forss,

Sigfrid Hansson, Gustav Hansson, Björnsson, Åström, Ström, Cad Eriksson.
Dalberg, Wallés, Björck, Jacob Larsson och Asplund.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. in.

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Den föregående ärade talaren

yttrade i slutet av sitt anförande, att kammaren helt säkert givit akt pa den
stora och imponerande demonstration, som från arbetarnas sida hållits mot
den föreslagna lagstiftningen. Denna erinran bragte i allas. var atanke minnet
av den demonstration, som vi för ett par dagar sedan sago passera forbi
riksdagshuset och till vilken motsvarigheter förekommit pa flera andra stallen
i detta land. Jag vill för min del gärna erkänna, att denna demonstration
var ett imponerande skådespel, imponerande icke blott kvantitativt, utan också
kvalitativt. När jag såg dessa självmedvetna och styysinta man. som
tågade förbi här utanför riksdagshusets plan, kände ja^g mig stolt o%er att
vara deras landsman. Jag tänkte visserligen, att det finns andra makter i

Nr 35. 24

Fredagen den 25 maj f. m.

Ib$MM detla+.ki?d’ S°m Tf1 ^lnna .stallas vid sidan av den makt som här trädde fram.
m. in. ,Jaf tan^te pa alla dessa jordens odlare, som sitta spridda ute i olika lands (Fort».

) a?rai» ,°j son? oc^så ha en fast vilja, även om de icke ha samma möjligheter

att lata den komma till dramatiskt uttryck, som våra organiserade arbetare
ha.

Men även om jag således vill erkänna, att den viljeyttring, som kom till
synes Iran arbetarnas sida mot den tilltänkta lagen, är en mycket betydelseiull
faktor sa kan jag likväl icke ställa mig på den ståndpunkten, att detta
motstånd skulle föranleda att man avstode ifrån att föra denna lagstiftning
till verklighet. _ Det ar ju ingalunda ovanligt, att vid de lagstiftningsförslag
soa},. ^andilas i andra lagutskottet motstånd reses från den ena eller andra
maktiga sidan. Vi erinra oss säkert alla, när åttatimmarslagen infördes i
vart land, hurusom det då gjordes ett mycket bestämt motstånd ifrån arbetsgivarnas
sida, men vi veta, att trots det tal som hördes om att vår industri
skulle ruineras och trots argument, som i sanning voro ägnade att väcka betänkligheter
skred likväl riksdagen till genomdrivande av denna lagstiftning
Vl ila Ju °cksa antagit arrendelagar, som mycket hårt ha träffat vida lager
av vart folk, och det missnöje som uttryckts från deras sida mot en sådan
föreslagen lagstiftning har, icke heller det, föranlett oss att undvika ett beslut
i positiv riktning.

Sedan gammalt har den svenska rätten utvidgats ifrån ett trångt och ringa
område till allt vidsträcktare fält under ett motstånd som ofta varit mycket
starkt och kommit från mycket mäktiga faktorer. Det hör till våra förfäders
oskattbara insats, att de icke ryggat tillbaka för mödan att inordna motspanstiga
krafter och maktgrupper inom samhällets rättsordning och att sedan
uppratthalia denna rättsordning emot dem.

I dag ar det nu fråga om en ny sådan landvinning. Som vi hört, senast
ifran den_ talare som hade ordet närmast före mig, ställa sig ju de mäktiga
fackföreningarna pa den standpunkten, att staten icke bör komma med någon
nyreglering av det område, som närmast rör deras intressen, utan överlämna
den rättsbildning som dar kan äga rum åt maktbrytningar emellan arbetarna
och arbetsgivarna. Otvivelaktigt ligger det bakom den hållning som fackförenmgarna
har inta en stark känsla av den egna maktfullkomligheten, och den
oregaende arade talarens anförande vittnade åtminstone under sin senare del
om att denna maktkånsla finns även hos honom.

Det kommer då tämligen plötsligt och oförmedlat, när man samtidigt från
fackforemngshall far hora talas om förföljelse. Jag kan icke undgå att finna
att dari ligger en mycket stark motsägelse. För övrigt borde väl detta parti,
det socialdemokratiska partiet, som är det största i riksdagen och som eftersträvar
den absoluta majoriteten i andra kammaren, icke behöva upphäva någon
klagan over att det är utsatt för förföljelse. I och för sig är det naturligtvis
orimligt att tanka sig, att de borgerliga skulle försöka sätta i gång
nagon förföljelse emot arbetarepartiet. Det finns, som vi alla veta, vilka icke
hava blivit alltför mycket ansatta av misstankens plågor, ingen borgerlig
opinion, som skulle enigt sluta upp kring det målet, att man skulle förtryck!
arbetarna och förvandla dem till »slavar» eller till »djur» som det står i ett
av de utlåtanden, vilka från fackföreningshåll insänts till’regeringen i detta
ärende. En sadan opinion finns inte, och vi borgerliga ha rättighet att med

rlet^Tf1”011 rrVYJe beskyllning i den riktningen. Vi tillbakavisa också
det påståendet, att den borgerliga majoriteten i riksdagen skulle vilia anvanda
sin nuvarande makt för att begagna lagstiftningen till ett instrument
i syfte att pressa ned arbetarna i^ en eländig svältställning, att riva sönder

"PP ” *“ “Vända

Fredagen den 26 maj f. m.

25 Nr 35.

Om det vore så, att de härskande klasserna i vårt land sedan gammalt hade
använt lagstiftningen till att obevekligt förtrycka, de svagare, då skulle ju m m
den svenska rättens historia vara ett av de eländigaste^ bladen i mänsklig- (Forts.)
hetens hävder. Men så är ju ingalunda förhållandet. Vår rättshistoria visar
i stort sett i en alltjämt stigande linje humanitära framsteg och är ett av de
ljusaste bladen i vår kulturhistoria.

Om det som jag nu sagt, gäller i fråga om den gångna tiden före demokratiens
införande, skulle det väl vara bra egendomligt, om förhållandena, sedan
demokratien blivit den form, i vilken maktstriderna skola utkämpas, ändrat
sig så, att det blivit sämre än förut.

Jag vågar ändå ifrågasätta, om inte herrar socialdemokrater, då de anlägga
denna dystra syn, göra sig skyldiga till att alltför förbehållslöst hänge sig åt
en tillfällig misstämning. Jag kan förstå, att det kan finnas skäl för en sådan
tillfällig misstämning. Det skälet är, såsom den föregående talaren erinrade,
det sätt, på vilket regeringen handlagt detta ärende. För min del kan jag icke
finna, att regeringen därvidlag handlat på ett sådant sätt, som varit önskvärt,
och utskottet har också i sin motivering uttalat sin uppfattning om den
saken. Men man får naturligtvis icke överdriva betydelsen av de missgrepp,
som kunna hava begåtts vid ärendets förberedande behandling. Omdömet om
den lagstiftning, som nu föreligger på riksdagens bord, kommer i alla fall
i tidens längd att bestämmas av dess sakliga innehåll och betydelse.

Om man då betraktar innehållet i de lagar, som förordas till antagande i
utskottets utlåtande, måste man väl säga, att allt detta tal, som betecknar dessa
lagar såsom tvångslagar eller utsugningslagar riktade mot fackföreningarna,
är obefogat. Den föregående ärade talaren sökte genom en utförlig framställning
bevisa motsatsen till vad jag nu sagt. Den ärade talarens anförande kan
betraktas såsom en resumé av de inlägg, som från socialdemokratiskt håll gjordes
i utskottet under de överläggningar, som där ägde rum och som voro mycket
ingående. En hel del av vad han nu anfört i kammaren har han förut sagt
i utskottet. Vi hava i utskottet försökt upplysa honom om, att vi se denna
sak i viktiga delar på annat sätt och att de anmärkningar, som av honom
framförts, icke hålla streck. Det skulle helt säkert trötta kammaren alltför
mycket, om jag skulle upprepa alla argument, som förut framförts till^ honom
i utskottet, och jag skall därför nöja mig med att taga upp några
av de viktigare punkter i lagförslaget, som han gjorde till föremål för
sin kritik.

Jag vill då till att börja med erinra därom, att den ärade talaren riktade
anmärkningar mot 2 § i lagförslaget, som innehåller den bestämmelsen, att kollektivavtal
skola bliva bindande ej blott för den avtalsslutande organisationen,
utan även för dess medlemmar. Med anledning av vad han häremot yttrade
vill jag först och främst säga, att när han förklarade, att detta skulle innebära
en rättsändring, i det att den nu gällande rätten skulle stå på den ståndpunkten,
att endast organisationerna och icke deras medlemmar äro bundna av
kollektivavtal, är det mycket tvivelaktigt, om detta hans påstående är riktigt.

De sakkunniga ha uttalat en alldeles motsatt åsikt. De sakkunniga ha sagt,
att man på ömse sidor, såväl inom arbetar- som inom arbetsgivarkretsar, har
den uppfattningen, att inte blott organisationerna, utan även deras medlemmar
för närvarande äro bundna. Det är emellertid svårt att avgöra, vad som verkligen
är den nuvarande rättens ståndpunkt, ty det finns inga prejudikat. Varken
herr Thorberg eller de sakkunniga kunna till stöd för sin mening åberopa
några rättsliga avgöranden. Jag berör denna fråga endast för att påpeka, att
det ingalunda är säkert, att den i lagförslaget införda grundsatsen är att betrakta
såsom en rättsändring. För övrigt finns det enligt min mening starka
skäl, som tala för att den ståndpunkt, som 2 § innehåller, verkligen blir fast -

Nr 35. 26

Fredagen den 25 maj f. m.

Lagförslag om slagen genom lagstiftning. Om man icke gör detta, bli nämligen konsekvenserna
ej minst för arbetarna ganska betänkliga. Ty om endast organisationerna,
(Forts.) men icke deras medlemmar, bli bundna av kollektivavtal, skulle ju ett utträde
av en medlem ur organisationen medföra, att han lösgjordes från sina förpliktelser.
° Låt oss tänka på ett stort aktiebolag, som tillhör en arbetsgivarförening.
Om då endast organisationen, men icke medlemmen vore bunden, skulle ju
följden därav bliva, att så snart en medlem ginge ut ur organisationen, skulle
han vara fri. Vidare skulle av denna standpunkt följa, att man icke kunde
göra någon rätt gällande direkt mot medlemmarna, utan endast mot organisationen,
och att sålunda en arbetare icke kunde föra talan direkt mot arbetsgivaren,
utan måste vända sig mot arbetsgivarens organisation. Det är mycket
tvivelaktigt, om denna organisation i alla fall kan vara i tillräckligt hög gracl
solvent för att kunna betala de anspråk, varom kan bli fråga från arbetarnas
sida. _ Nu kanske herr Thorberg säger, att organisationen skall skaffa sig tillräckliga
maktmedel för att kunna tillhålla medlemmarna att följa kollektivavtalen,
men det är mycket tvivelaktigt om organisationerna alltid kunna vara
så inrättade, att de hava dessa maktmedel. Vidare vill jag påpeka, att om
man följer den linje, som herr Thorberg föreslog, skulle den s. k. automatiska
verkan av avtalet vara utesluten. Eftersom den enskilde medlemmen eller, låt
oss säga, den enskilde arbetsgivaren icke är bunden av kollektivavtalet, skulle
ju arbetaren icke automatiskt få den högre lön, som detta avtal ger honom.
Om han på grund av enskilt arbetsavtal får en lägre lön utbetald, kan han
icke vända sig direkt till arbetsgivaren med ersättningsanspråk för den tid
den lägre avlöningen utgått. Om man tänker sig in i konsekvenserna av den
av herr Thorberg förordade ståndpunkten, finner man, att den skulle leda till
en uppluckring av kollektivavtalets verkningar, en uppluckring, som skulle
vara till skada inte minst för arbetarna. För övrigt ber jag att få erinra om,
att i utländsk rätt förekommer den ståndpunkt, som utskottet förordar, i stor
utsträckning genomförd.

Herr Thorberg gick därefter in på 3 §. Vad herr Thorberg då yttrade förefaller
mig icke vara av den vikt, att jag behöver säga någonting därom.

När talaren därefter kom in på 4 §, som är en av förslagets allra mest betydelsefulla,
gjorde han först gällande, att det förbud mot lockout eller strejk,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som finnes
i denna s. k. fredsparagraf, skulle vara verkningslös eller kunna kringgås.
Men jag undrar, om icke talaren därvidlag ställe sig på en alltför
tormalistisk ståndpunkt. Herr Thorberg övergick därefter till att skildra
de olyckliga verkningar, som detta förbud — fastän det skulle vara
betydelselöst — likväl skulle hava på arbetsplatserna, och han uppehöll
sig då särskilt vid den omständigheten, att den metod, som för närvarande
användes av byggnadsarbetarna på arbetsplatserna i Stockholm för
att få ut avlöningen, hädanefter skulle bliva att betrakta såsom ett avtalsbrott.
Herr Thorberg lämnade en mycket ingående redogörelse för, huru det för närvarande
går till på dessa arbetsplatser. Med anledning härav vill jag endast
säga, att dessa metoder naturligtvis maste betraktas såsom synnerligen primitiva.
Till följd av^en brist i var lagstiftning rörande rätten för byggnadsborgenärerna
att utfa sina fordringar har vid sidan av lagen utvecklat sig
ett makt- och våldsförfarande, som ur principiell synpunkt är alldeles förkastligt.
Det är givetvis av allra största vikt, att vår lagstiftning utvecklas på ett sådant
sätt, att lagen rättvist avväger förhållandet mellan fordringsägaren och
den, som är skyldig, och eventuellt förvandlar arbetarnas och andra byggnadsboigenärers
fordringsrätt till en sakrätt, som kan göras gällande gentemot ny
köpare. Emellertid hava vi ännu icke kommit så långt. Det har visserligen
gjorts en förberedande utredning i syfte att få till stånd nya regler för bygg -

Fredagen den 25 maj f. m.

27 Nr 35.

(Forts.)

nadsborgenärernas rättsliga ställning, men sådana rättsregler ha ännu icke Lagförslag om
blivit meddelade. kolkkhranal

Herr Thorberg tog i sitt anförande upp ett specialfall av detta problem om
byggnadsborgenärernas rättsställning och undersökte huru den föreslagna kollektivlagstiftningen
skulle komma att verka, om den tillämpades på detta
specialfall. Jag vill härom säga, att därest byggnadsarbetarna tillhöra en
fackförening, som har ingått ett kollektivavtal med en arbetsgivarorganisation,
vilken både den byggmästare, som ådragit sig skulden, och den byggmästare,
som köper huset, tillhöra, då kan det bli ett brott mot lagen, därest arbetarna
blockera den nye ägaren av huset. Men det blir ett sådan brott endast under
förutsättning, att arbetarnas stridsåtgärder vidtagas »på grund av tvist om
avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida
visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas».

I vissa fall kan det sålunda bli ett avtalsbrott. Men herr Thorberg tog det fallet,
att en arbetsgivare på grund av ren insolvens underlåter att betala arbetarna
deras avlöning, och att arbetsgivaren sålunda säger: »Jag erkänner, att
jag enligt avtalet är skyldig att betala, men jag har inga pengar och kan inte
göra det.» — Menar då verkligen herr Thorberg, att den tvist, som därvid
skulle uppstå, faller under rubriken: tvist, huruvida visst förfarande strider
mot kollektivavtalet? Om herr Thorberg tolkar lagen på det sättet, då är hans
uppfattning, att den föreslagna lagen gör en stridsåtgärd i dylikt fall till avtalsbrott,
riktig, men om man icke tolkar lagen på det sättet, faller den anmärkning
bort, som talaren i detta avseende framställde.

Därefter sade herr Thorberg, att om arbetarna olagligen strejka, skulle domstolen
kunna vid vite ålägga dem att återgå till sitt arbete. Talaren nämnde
att enligt regeringens ursprungliga förslag skulle detta vite kunna förvandlas
till fängelse, fastän utskottet i sista stund ändrat detta. Med anledning härav
vill jag säga, att vi i utskottet gingo ut därifrån, att domstolen aldrig skulle
komma att använda sin makt på ett sådant sätt, att den skulle säga till strejkande
arbetare: »Vi ålägga eder vid vite att återgå till arbete.» Om olagliga
strejker förekomma, äro ju här i lagförslaget angivna andra påföljder. Det
uppstår då skadeståndsskyldighet enligt vissa i 8 S givna regler, och part kan
enligt 7 § bli fritagen helt eller delvis från avtalets fullgörande med anledning
av att den andra parten i större eller mindre omfattning brutit avtalet. Det är
naturligtvis dessa påföljder, som komma att inträda. Men i utskottet märkte

vi, att herrar socialdemokrater voro fulla av en misstänksamhet, som åstadkom,
att de trodde, att i detta fall skulle domstolen tillgripa maktmedel, som domstolarna
aldrig göra mot någon annan part. Det var sålunda ett utslag av den
skräckstämning, som kommit till uttryck i fråga om så många andra paragrafer
här i lagen. Då ansågo vi i utskottet, att vi kunde lugna herrar socialdemokrater
genom att göra den nyss omtalade iindringen och uttryckligen sätta

ut, att dessa viten icke kunde förvandlas till fängelse. Jag ber att ytterligare
få lugna herr Thorberg genom att säga, att dessa viten överhuvud taget — även
i den form, vari de kvarstå — icke komma att av domstolen användas på det
sätt, som talaren befarade. Jag är övertygad om, att jag icke kommer att bliva
dementerad i framtiden, om jag nu avger en sådan förklaring.

Sedermera gick herr Thorberg över till 8 § eller skadeståndsparagrafen. Den
ärade talaren gjorde då först och främst den anmärkningen, att det är obilligt
att ålägga arbetare och arbetsgivare skadestånd, därför att skadeståndsskyldigheten
kommer att verka så olika hårt på dem. i det att det skadestånd, som
arbetarsidan kan få betala, blir så mycket större än det, som en arbetsgivare
kan få gälda. Det kunde nämligen bli fråga om skadestånd för förlust av en
fördelaktig beställning och för höga viten o. s. v., som arbetsgivaren utfäst sig
att betala. Denne kan sålunda bli oerhört svårt skadad till enorma belopp ge -

Nr 85. 28

Fredagen den 25 maj f. m.

“nom en strejk från arbetarnas sida. Jag vill härom först och främst säga, att
m.''m. re<^an enligt nu gällande skadeståndsregler blir man skadeståndsskyldig endast
(Forts.) ^ör ^en skada» som skäligen kunnat beräknas följa av handlingen. Redan däri
ligger naturligtvis en viss garanti mot sådana vådor, som herr Thorberg skildrade.
För övrigt vill jag erinra därom, att vi föreslagit mildare skadeståndsregler,
än de som nu generellt gälla, för kollektivavtalens område. Enligt nu
gällande regler är det sålunda strängare skadeståndsbestämmelser än de, som
föreslagits i lagen om kollektivavtal. Vi ha i det nu föreliggande lagförslaget
mildrat de allmänna reglerna på flera olika sätt. Bland annat ha vi i lagförslaget
satt in det uttrycket, att en anledning till nedsättning av skadeståndet
kan vara skadans storlek. Herr Thorberg frågade vad detta innebär. Till
svar vill jag endast erinra om, att detta uttryck icke är någon nyhet i svensk
rätt, utan är hämtat från sjömanslagen, där det för några år sedan införde»..
Såsom redan sagts i utskottet, innebär den princip, som härigenom angives, att
om man finner, att skadan är mycket stor i förhållande till den skadegörandes
ekonomiska prestationsförmåga, skall man nedsätta det skadestånd, som ålägges
honom. Denna regel är generell för kollektivavtalslagens område. Men
vi ha gjort den ytterligare mildringen av skadeståndsskyldigheten i ett speciellt
fall, att vi sagt: »Ej må i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare
till högre belopp än tvåhundra kronor.» Skall man sålunda i samband med denna
paragraf tala om någon klasslagstiftning, måste man säga, att den är gjord till
arbetarklassens favör. För övrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att bestämmelserna
i 8 § icke äro tvingande, utan att parterna kunna avtala, att dessa
bestämmelser icke skola tillämpas.

Det förefaller mig, som om det vore svårt att ställa sig på herr Thorbergs
ståndpunkt, försåvitt man icke vill giva fackföreningarna den privilegierade
ställningen att kunna bryta avtal utan några kännbara påföljder. Men detta
har ju icke från någon sida påyrkats.

Herr Thorberg framställde också en del anmärkningar mot förslaget till lag
om arbetsdomstol. Jag skall icke gå in på några detaljer, utan endast fästa
uppmärksamheten på. att även här är lagförslaget mycket milt.

Om parterna träffa avtal med varandra, att en tvist skall avgöras på annat
sätt, t. ex. genom att hänskjutas till skiljedom, gäller detta avtal, och tvisten
går icke till arbetsdomstolen. Härav bör man emellertid icke draga den slutsatsen,
att lagen om arbetsdomstol är överflödig. Det tillhör dock en rättsstat
att. ställa till medborgarnas förfogande en domstol, som kan skipa rätt för
dem. Man kan icke säga till en medborgare: »Om ni skall få någon rätt i

detta land, beror på om ni lyckas förmå er motpart att sluta ett skiljeavtal med
er. Annars går det icke.» Man måste ställa det så. att en medborgare skall
kunna få till sitt förfogande en domstol, som skipar rätt åt honom. Nu kan
någon mot mig invända: »det iir sant, men det är ju för närvarande så, att man
kan gå till de allmänna domstolarna med tvister rörande kollektivavtal». Då
vill jag härpå svara: för det första äro de civilrättsliga regler, som nu äro meddelade
rörande kollektivavtal, mycket svävande och ovissa till sitt innehåll, och
för det andra är tillämpningen av dessa regler nästan alldeles satt ur spel. Ty
på grund av den lå.ngsamhet. som utmärker avgörandet vid våra allmänna domstolar,
kan en part i regel icke få ett mål av denna beskaffenhet avgjort, förrän
lång tid efter sedan detta avgörande för honom förlorat praktisk betydelse.
Under sådana omständigheter står han praktiskt taget utan någon möjlighet
att få sin rätt förverkligad i sådant fall, varom här är fråga. Till följd härav
kan jag för min del icke finna annat, än att det finns mycket starka och talande
skäl för att skrida till den lagstiftning, som här är föreslagen, och jag kan icke
ställa mig på någon annan ståndpunkt, än att jag förordar densamma.

Jag ber att få understryka, att jag med så mycket bättre samvete kan för -

Fredagen den 25 maj f. m.

29 Nr 35.

orda detta lagförslag, som det får anses, att denna lagstiftning — jämförd med ^förslag™
främmande rätt ■— är mycket mild. De främmande rättssystem, med vilka jag ''° em >^1 a
då jämför, äro icke lagarna i några barbariska och odemokratiska länder, utan (Forts.)
i sådana länder i vilka demokratien är till fullo förverkligad och där denna
lagstiftning kommit till stånd såsom ett uttryck för demokratiska grundsatser.

Jag måste till slut komma tillbaka till det beklagliga förhållandet, att det
från socialdemokratiskt håll råder en så stark misstro mot den föreslagna ^lagstiftningen.
Jag har redan förut framhållit, att det visst inte finnes någon
kompakt arbetarfientlig stämning på borgerligt håll. En sådan stämning är
helt enkelt otänkbar i ett demokratiskt samhälle, som saknar alla fasta och
skarpa sociala gränser. Det förvånar mig och jag beklagar, att man på socialdemokratiskt
håll kan inbilla sig, att man på den borgerliga sidan betraktar
en arbetare såsom en medlem av en fientlig samhällsklass. Så är ingalunda
förhållandet. Rättsordningen har i alla tider i detta land varit byggd på en
sammanlevnad mellan fria medborgare. Vi sta i vara dagar på den fot^med
varandra, att vi förmå betrakta varandra såsom människor och icke såsom
några klasskampsbetonade fiender.

Under senare tider har i vårt land till arbetarnas förmån ägt rum en samhällsrörelse,
som i hög grad förbättrat deras läge och som vi alla hälsat med
tillfredsställelse. Att då från arbetarhåll få höra, att den här föreslagna lagen
betraktas på det sättet, att den skulle vara ett instrument, som skall spränga
sänder arbetarnas organisationer och avse att försämra deras ställning, är
verkligen oförtjänt och hårt. Den svenska riksdagen har icke genom sina gärningar
givit någon som helst anledning till en sådan misstanke. Om vi tänka
igenom den långa listan på sociala reformer, som riksdagen genomfört, måste
vi väl erkänna, att hela denna lagstiftningsverksamhet vittnar om ett livligt
begär att bispringa den svagare, tillvarataga hans intressen och förhjälpa
honom till en skyddad ställning i samhället. Det förefaller mig, som om man
på den socialdemokratiska sidan borde kunna gå ut ifrån, att den anda. som präglat
riksdagens lagstiftningsverksamhet under så lång tid och som så säkert blivit
dokumenterad genom påtagliga gärningar, alltjämt lever stark och livskraftig
inom vår riksdag. Jag vädjar till den föregående talaren, som sedan lång tid
är ledamot av andra lagutskottet, huruvida icke alla förhandlingar i utskottet
präglats av en vänskaplig strävan att taga häns5''n till varandras berättigade
intressen. Våra överläggningar och debatter ha aldrig varit präglade av den
fientliga och skarpa ton, som kommit till uttryck i åtskilliga angrepp, vilka
nu riktats mot detta lagförslag.

Jag säger nu till slut, att därest mot all förmodan det skulle visa sig, att
det här lagförslaget, sedan det blivit antaget, skulle medföra några olyckliga
verkningar, är jag för min del beredd att utan någon som helst förutfattad
mening taga under omprövning alla de befogade sakliga framställningar, som
kunna göras, och överväga de ändringsförslag, som kunna visas vara påkallade.

Jag vågar säga, alt jag nästan har rätt att fordra, att man på socialdemokratiskt
håll uppfattar ett sådant uttalande från min sida inte såsom en tom gest. utan
såsom en utfästelse, som kommer att infrias.

Jag förstår mycket väl, att den föregående ärade talaren, som kan se tillbaka
på ett livsverk i den svenska arbetarrörelsens tjänst, kan känna oro inför
en lagstiftning på det område, varom nu är fråga. Han har uträttat ett gagnande
arbete, han har byggt upp en stolt och mäktig byggnad och han vakar
över denna byggnad med nästan svartsjuka känslor. Man förstår så väl denna
hans stämning. Men jag undrar om inte såväl han som alla de herrar socialdemokrater,
som varit verksamma på samma arbetsfält som han, se alltför
ömsint på sin egen skapelse och med alltför stor misstro på den lilla åtgärd,
som här är föreslagen, när här förordas, att staten skall lagstifta på detta om -

Nr 85.

Fredagen den 25 maj f. m.

ÄZT råcle- Staten kan dock icke ställa sig på den ståndpunkten, att den skall överm.
m. lämna åtvissa enskilda medborgare att bestämma tillståndet efter sina privata

(Forts.) tycken på ett^så stort och viktigt område, som här är fråga om. Vad som sker

på detta område är dock icke någon privatsak mellan landsorganisationen och
andra arbetarorganisationer å ena sidan samt arbetsgivarsammanslutningar å
den andra sidan, utan vad som där sker, rör samhället i dess helhet och ingriper
djupt i utomstående medborgares livsförhållanden. Ur den synpunkten är det
fullkomligt berättigat, att samhället med en mild och rättvist avvägd lagstiftning
söker att reglera förhållandena där till arbetsfredens främjande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

I detta anförande instämde herrar Per Gustafsson, August Johansson, Pettersson,
Johan Johansson, Oscar Ericson, Elof Andersson, Mellén och Enhörning.

Herr Lindley: Herr talman! Den föregående talaren, utskottets ordfö rande,

började med att energiskt tillbakavisa varje uppsåt från hans och hans
meningsfränders sida att söka komma fackföreningsrörelsen till livs. Där fanns
ingen arbetarfientlighet, utan idel välvilja. Jag accepterar hans förklaring,
da han säger, att endast sakliga skäl skola avgöra denna fråga, men när det
endast är fråga om sakliga skäl, behöver man väl knappast på förhand åstadkomma
en borgerlig samling; Är det så att bara sakskälen skola få avgöra
frågan, måste jag ärligt tillstå, att då har verkligen den föregående talaren icke,
det må jag säga, bemödat sig om att tillbakavisa de mycket skarpa angrepp’
som gjordes av den förste talaren.

Jag tror å andra sidan, att det är oriktigt att rikta en allmän anklagelse mot
de borgerliga därför att de hysa den uppfattningen, att rättstvister icke skola
avgöras genom strejk och lockout. Även inom socialdemokraternas och fackföreningarnas
led finns det ett stort antal personer, som hysa samma uppfattning,
nämligen att rättstvister böra inte avgöras genom strejk eller lockout,
och jag måste ärligt och uppriktigt tillstå och har själv den uppfattningen’
att rättstvister icke böra lösas genom att man tillgriper strejker eller andra åtgärder
av dylikt slag.

Men då jag likväl är motståndare till obligatorisk skiljedom, beror det av
min omsorg att vilja icke försvara förhallandena pa det fackliga området och
därigenom skapa nya svårigheter. Vår kritik riktar sig därför endast mot dem,
som icke vilja taga hänsyn till dessa vara skäl mot det olämpliga i att söka
genomföra en lagstiftning på detta område. I all synnerhet rikta vi oss mot
regeringens åtgärd att göra detta spörsmål till en politisk prestigefråga. Jag

har den uppfattningen, att även en fullt rättvis skiljedomslagstiftning_ även

om lagen är aldrig så väl avvägd — kommer att få emot sig epitetet »klasslag».

Våra avtal äro ingalunda några oklanderligt legala aktstycken. Det finns
en oändlig variation av kollektivavtal, och jag skall här försöka mera praktiskt
konstatera, hur det förhåller sig med dessa saker, men vill dock inskränka
mig till att tillsvidare endast försöka granska frågorna om avtals träffande och
tvisters biläggande.

Det finns tva sorters avtal, som äro de mest dominerande inom den fackliga
rörelsen, och det är riksavtalen och de lokala avtalen. Riksavtalen ingås av
respektive huvudorganisationer och deras huvudledningar — alltså under medverkan
av kompetenta förhandlare pa ömse sidor. Varje bestämmelse och dess
formulering blir mycket noga granskad och utformad, så att den icke skall
kunna lämna rum för nagra tvetydigheter. De lokala avtalen å andra sidan
ingås däremot oftast av de lokala parterna själva utan hjälp av avtalsexperter.

Fredagen den 25 maj f. m.

Nr 35.

Arbetarparten representeras därvid mycket ofta av oskolade arbetare, som icke
ha några språkliga kunskaper, och just på grund därav tro de ofta, att en viss
formulering täcker deras intentioner. I all synnerhet är så fallet inom det
fack, som jag representerar och där man icke har något enda riksavtal, men i
stället flera hundra lokalavtal. Arbetsgivarorganisationen skyddar sig i allmänhet,
om nu arbetsgivaren tillhör denna sammanslutning, därigenom, att den
föreskriver, att ett sådant lokalavtal, som arbetsgivaren ingår, blir icke giltigt,
förrän det har underställts huvudorganisationens omprövning. Genom detta
garderar arbetsgivarorganisationen sig emot, att i det uppgjorda avtalet inkomma
bestämmelser, som den anser vara oriktiga, oförmånliga eller felaktigt stiliserade.
Men även där har det gång efter annan hänt, att arbetsgivaren i förväg
satt sitt namn under avtalet, vilket naturligtvis gjort, att avtalet fått gälla,
därför att huvudorganisationen icke kan upphäva ett träffat avtal. Arbetsgivarorganisationen
försöker i allmänhet förebygga detta genom att ålägga arbetsgivaren
viten till organisationen, varigenom följer, att avtalen måste, innan
de underskrivas, insändas för granskning. Annorlunda är det ställt inom vår
organisation. Där kunna vi inte åstadkomma något liknande, ty de lokala avtalsuppgörelser,
som parterna äro ense om att träffa, bli utan vidare godkända,
d. v. s. de godkännas på orten. Men det är ju helt naturligt, att avtal, som
kanske äro lösligt och svagt formulerade, kunna ganska ofta föranleda, att
det blir delade meningar angående bestämmelsernas praktiska tillämpning. Så
fort en dylik tvist har uppstått, finns det enligt våra stadgar skyldighet för en
sådan avdelning att. innan den vidtager några åtgärder på grund av en sådan
tvist, inrapportera densamma till förbundet, och förbundet har då skyldighet
att omedelbart försöka träda till och hjälpa en sådan avdelning för tvistens
lösning. Vi ha i våra stadgar i § 10 som avhandlar »förhandlingar med arbetsgivare,
arbetsnedläggelser och lockouter», mom. 3, som säger: »Det åligger i
sådant fall såväl förbundsstyrelsen som avdelningen att göra allt för att i godo
och utan konflikt få förhållandena ordnade, och bör i främsta rummet försök göras
genom direkt underhandling med arbetsgivarna om de uppställda fordringarna.
Anser sig förbundsstyrelsen från början böra genom ombud låta representera
sig vid dessa förhandlingar, äger den därtill rätt, eller, om avdelning icke anser
sig själv mäktig att ingå uti och föra en dylik underhandling med arbetsgivarna,
skall hemställan göras till förbundsstyrelsen om erhållande av ombud, vilken
hemställan i så fall skall avlåtas innan underhandling påbörjats.» Vi försöka
på så sätt, att redan från första början sätta huvudorganisationen i verksamhet
för att försöka ordna dessa saker. Fullföljdsbestämmelsen i mom. 4 säger:
»Om svaret från arbetsgivarna på ovan angiven framställning blir nekande eller
av den art, att avdelningen icke kan godkänna detsamma, skall förbundsstyrelsen
härom underrättas, innan någon vidare åtgärd företages, varvid avdelningen
skall bifoga förslag om vad som vidare åt saken bör göras.» Går man
sedan till mom. 17 i samma paragraf, finner man också, att det är av förebyggande
art. Detta moment säger nämligen: »För framställning till arbetsgivare
och vad därav kan följa, som ock i övrigt för på egen hand och utan
förbundsstyrelsens på förhand givna godkännande, av enskilda förbundsmedlemmar
eller enskild avdelning vidtagna åtgärder, bära dessa ensamma ansvaret
och åtnjuta i sådant fall intet understöd från förbundet.» Vi ha på detta
sätt sökt förebygga, att sådana tvister angående avtalsbestämmelser skola kunna
bli föremål för en konflikt. Redan i det här stadgandet tycker jag, att man
finner alla de moment, som kunna vara behövliga för att återhålla avtalsstridiga
arbetsnedläggelser.

Nu är det mycket möjligt, att man på borgerligt håll vill göra den invändningen,
att när det är så väl ordnat till förebyggande av avtalsstridiga strejker,
böra vi väl icke ha så värst mycket emot, om de borgerliga skulle stödja dessa

Lagförslag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 32

Fredagen den 25 maj f. m.

Lagförslag om våra intentioner genom att ge dem lagens stöd. Men det är just häri, som våra
kollektivavtal Uppfattningar skiljas åt. Teori och praktik sammanfalla nämligen icke alltid.

(Forts ) ^i ^en bestämda uppfattningen, att om den här lagen blir antagen, kommer

or '' den att försvåra såväl avtalsuppgörelser som tvisters biläggande. Avtals uppgörelserna

komma ju att försvåras därför, att bestämmelserna måste underkastas
en mera noggrann granskning vid ingåendet. Befarade situationer och
själva uttolkningen måste ju utskrivas och förtydligas, även om dessa befarade
situationer icke alls skulle behöva förekomma under avtalstiden.

Vad det kommer att betyda till hinder för avtals träffande, behöver jag inte
här påvisa. Det finns i denna kammare en hel del ledamöter, huvudsakligen
tillhörande det liberala partiet, som ha tjänstgjort som förlikningsmän. Låt
dessa män träda upp och vittna, och jag är då alldeles övertygad om att de enstämmigt
måste säg: »Gud hjälpe oss, om vi här skola behöva sitta dagar och
veckor igenom för att formulera ut bestämmelser på sådant sätt, att bägge parterna
skola kunna känna sig fullt tillfredsställda och icke behöva anse, att
de skola behöva riskera ett åtal, om en tvist skulle uppstå.» Man vill redan
på förhand vara säkerställd, och det kommer givetvis att försvåra avtals
träffande i hög grad, och ännu värre är det, när man tänker på att ett förbund
som vårt har flera hundra lokalavtal, av vilka de allra flesta skola göras
upp i början av året. Det är omöjligt för oss att då skaffa erforderlig arbetskraft
för att kunna hjälpa dessa avdelningar på orterna att göra upp avtal.
De våga säkerligen icke göra upp avtal själva, och när de icke kunna göra
upp avtal, vad inträffar då? Jo, konflikt. Man skapar just genom en dylik
lagstiftning flera konflikter än annars vore behövligt, det är helt naturligt, att
om de icke själva kunna träffa avtal därför att de anse sig sakna kompetens för
att kunna träffa ett bindande avtal, så måste det föranleda störningar och konflikter.
Då erforderlig hjälp icke kan lämnas dem i tillräcklig omfattning för
att träffa ett sådant avtal, uppstår ju av flera anledningar ett spänt förhållande,
som lätt leder till en öppen konflikt, som blir betydligt svårare att kunna klara
upp efter dess utbrott än vad annars skulle ha varit fallet. Då hade det varit
bättre, må jag säga, om dessa parter hade kunnat göra upp ett avtal — även
om det bleve tekniskt bristfälligt. Det kan visserligen ligga risker i detta förfaringssätt
därigenom, att förefintliga otydligheter kunna föranleda tvister,
men det är bättre att få fram en sådan uppgörelse, även om den icke är så legalt
riktigt utformad, än att man eventuellt kanske på grund av tveksamhet å ömse
sidor skapar fram en konflikt.

Vi skola sedan övergå till det andra stora komplexet av förhållanden, som
plägar uppstå under avtalstiden, nämligen rättstvisterna som uppstå på grund
av de olika paragrafernas tolkning — vad jag förut berörde, det var ju tvister
vid själva avtalets träffande — d. v. s. alla de bestämmelser, som man här anser
böra reglera genom denna lagstiftning. Jag påstår, att lagen skulle försvåra
tvisters biläggande, och jag skall försöka bevisa detta genom att även här
framvisa förhållandet inom vårt eget förbund. Vi ha inom vårt förbund två
stora huvudgrupper av arbetare, hamnarbetare och körsvenner, inklusive chaufförer.
Var och en av dessa grupper har sina speciellt återkommande tvistefrågor.
För hamnarbetarnas vidkommande är det ett obestridligt faktum, att
varje nyinkommande fartyg är en ny arbetsplats. Det ena fartyget är icke det
andra likt. De äro oftast byggda och utrustade på olika sätt. På grund av att
det finns på förhand fastställda ackordspris för alla slags arbeten, som än
utföras, kan det ju uppstå tvist på grund av fartygets byggnad, lastens placering
och sådant, vilket försvårar arbetet. Men det kan också vara så att lasterna
kunna vara av den mest skiftande art. Man kan ju icke, när man träffar
ett avtal, skriva ut detsamma såsom en stor lagbok. Man kan icke specificera
alla de olika godsslag, som eventuellt kunna forslas hem med ett fartyg. Man

Fredagen den 25 maj f. in.

33 » 36.

får försöka, när ett sådant obestämt godsslag kommer, att träffa en överenskommelse
beträffande fartygets lossning. Finns det icke något ackordspris,
får man komma omsams efter timpenning. Det kan emellertid också vara så,
att godsslaget finns rubricerat, ehuru det kan framkomma emballerat under
olika former. Det kan vara sammanbränt eller det kan exempelvis ha undergått
en förruttnelseprocess. Ett spannmålsparti kan t. ex. icke längre vara spannmål
utan gödning därför att vatten bär kommit åt varan, varigenom spannmålen
ruttnat. Det är då naturligt, att helt andra beräkningar måste fastställas, vilka
betinga ett nytt pris för sådant arbete. Det kan alltså uppstå en tvist just på
grund av dessa omständigheter. Även arbetssättet kan variera. Det kan variera
från sådana skiftande procedurer som langning eller vad man kallar stickning
till att taga ut lasten medelst sugelevatorer eller mekaniska apparater.
Det är naturligt, att detta inverkar också i mycket hög grad. Det finns, som
jag här har sagt, ingen möjlighet att vid avtals ingående utskriva bestämmelser
för alla dessa tänkbara fall. Att det uppstår tvister, är ofrånkomligt. I allmänhet
klarar man upp dessa tvister redan på arbetsplatsen genom att de, som
arbeta ombord på fartyget, hänvända sig till förmannen eller eventuellt försöka
få dit arbetschefen. På det sättet kanske man kan klara upp en tvist eller
eventuellt också få till stånd förhandling med arbetsgivaren angående en reglering
av den tvistefråga, som har uppstått. Mera djupgående och principiella
tvister hänskjuter man till huvudorganisationernas avgörande.

Jag har nu någon tid varit sysselsatt med att skriva en berättelse över vårt
förbunds verksamhet under de senast förflutna tre åren. Denna berättelse
skall föredragas vid vår nästkommande kongress, och jag har därför varit långt
mer än vanligt noggrann för att taga reda på det antal tvister, som vi haft att
behandla. Jag har i min hand en sådan samling, och den omfattar alla sådana
tvister, som vi haft under denna treårsperiod. Till förbundet ha inkommit icke
mindre än 495 anmälningar angående dylika tvister, där man begärt, att förbundet
skall taga hand om. Då en del av dessa anmälningar kanske kunna
innehålla 2, 3, 4, ja ända upp till 15 tvistepunkter på en enda gång, betyder
detta, att dessa 495 anmälningar i verkligheten innefatta tvister, vars antal —
jag har icke precis räknat ut dem — men antager, att man tryggt kan säga, att
det är cirka 1,000 tvister, som gått till huvudorganisationen. Men faktum är,
att antalet tvister är betydligt större, ty de allra flesta av dessa tvister göras
upp redan på arbetsplatsen. Så t. ex. telefonerade jag och förfrågade mig hos
förtroendemannen i hamnarbetarnas fackförening, d. v. s. den lokala avdelningen,
här i Stockholm om det antal tvister, som föreningen själv haft. Han
meddelade mig, att de under samma period hade haft inte mindre än 519
tvistefrågor att behandla. Om vi säga, att 19 av dessa tvister gått till huvudorganisationen
och alltså medtagen i min statistik, har det således varit 500
sådana tvister, som de själva fått avgöra under denna tid. I allmänhet ha dessa
tvistefrågor klarats upp genom ömsesidigt tillmötesgående. Vi ha givit vika i
någon punkt och arbetsgivaren i någon annan, och i en del fall har man, då
enighet icke har kunnat uppnås trots långvariga förhandlingar, hänskjutit frågan
till skiljenämndens avgörande. Ibland kan det inträffa, att en sådan
tvistefråga t. o. m. kan draga längre tids förhandlingar än ett avtals ingående
därför, att börja dessa tvistefrågor brinna ihop, blir det värre och svårare att
kunna lösa dem.

Jag känner icke ett enda fall, där förhandlingar förts, som vi efteråt tillgripit
strejk för att tilltvinga oss vår rätt. Är icke detta då ett tillräckligt
starkt bevis för att denna lag åtminstone är obehövlig i detta fack. som dock
har en sådan massa tvister? Det finns troligtvis icke ett enda förbund, som kan
uppvisa en sådan oerhörd räcka tvister som vårt eget fack, och vi ha likväl
icke tillgripit strejk som medel för att få rättelse. Skall jag vara riktigt ärlig

Första hammarens protokoll 1928. Nr So. 3

Lagförslag om
kuHeletimtial

(Kort».)

J!ir so. 34 Fredagen den 25 maj f. m.

^kolUHivavtal 0f''}'' uppriktig, tror jag verkligen, att vi på senare år ha haft en avtalsstridig
m. m. arbetsnedläggelse i Stockholm hos en oljefinna, men därvidlag intog förbundet
(Forts.) den standpunkten, att arbetarna maste ga tillbaka utan vidare. Det gjorde
de också. ^ Visserligen räckte^ strejken ett par dagar, men arbetarna böjde sig
för var standpunkt. Vi ansago nämligen, att deras åtgärd inte kunde godkännas.
Vad förbundet beträffar, ha vi icke varit med om att tillstädja en
enda arbetsnedläggelse för att åstadkomma en rättelse. I några fall ha vi kanske
icke kunnat komma omsams och inte heller hänskjutit fallen till skiljenämnden
för avgörande, utan har helt enkelt lagt dem åt sidan och sagt, att vi
få ta upp dem, när det blir fråga om nytt avtal. Då komma vi att kräva rättelse
i fallen, men de kunna icke förhindras genom en sådan lag som här är föreslagen.
Parterna kunna alltid säga, att vi hänskjuta icke frågan till någon
skiljenämnd, utan låter den ligga, tills vi skola göra upp ett nytt avtal. Först
då ta vi upp frågan. Sedan kunna de deklarera, att få vi icke den saken reglerad
på det sätt, som vi vilja, ämna vi icke heller träffa avtal eller göra några
medgivanden i samband med träffande av nytt avtal. Det brukar ju alltid
vara på det sättet.

Nu befarar jag emellertid, att efter ett eventuellt antagande av don här lagen
tvisterna skulle bil betydligt mer svårlösta. De, som bär i kammaren syssla
med avtalsförhandlingar, känna allt för väl till hur parterna ställa sig, då det
är fråga om att försöka klara upp mellanhavandcn. De göra då närmanden, och
visa tillmötesgående gentemot varandra. Är det så, att man själv är tvungen
®''?ra försöker man vanligtvis att göra erbjudanden på ömse sidor,

vin n ^ el??-^lertid sa> aft man nödgas räkna med att en förlikningsman måste
tillkallas, blir man försiktig och drar sig för att göra några eftergifter. Det
bIir då förlikningsmannens sak att taga reda på om det finns någon möjlighet
att fa nagra medgivanden och hur långt på ömse sidor. Men iinnu värre blir
det naturligtvis, när sådana tvistefrågor obligatoriskt skola gå till skiljedomst.
01 för avgörande. Då vilja parterna inte göra något medgivande på förhand.
■®tan. ^ain|18''en bålla inne med detsamma, ty ett medgivande, som man lämnat
i förväg, kan ju sedan icke användas i kvittningssyfte.

Jag är övertygad om att hela denna procedur med obligatorisk skiljedomstol
kommer helt enkelt att göra, att en fuktansvärd massa sådana fall, som vi
nödguts klara upp själva, hädanefter ovillkorligen skola gå till skiljedom. Blir
det följden, mina herrar, ja, da skola vi kunna sysselsätta en skiljedomstol
bara för vart eget fack. Det räcker inte med en skiljedomstol, utan vi måste
sannerligen tillsätta åtskilliga skiljedomstolar. Bara för vårt förbunds vidkommande
kunna vi räkna med 1,000 sådana fall per år, och låt oss antaga
att kanske endast hälften av dessa fall skulle gå till en skiljedomstol, blir det
anda tillräckligt mycket att göra för en enda skiljedomstol. Det är ett av
skalen, varför jag här från praktisk synpunkt är rädd för att få en sådan
obligatorisk skiljedomstol.

Jag har den uppfattningen, att den här lagen skall fjärma arbetare och arbetsgivare
från varandra i stället för att försöka åstadkomma en bättre samyerkan
dem emellan. Det innersta syftet med denna lag är väl ändå inte att
astadkomma ytterligare svårigheter, och den rent praktiska syn, som vi ha på
saken, säger oss, att den skall åstadkomma svårigheter. Det kan inte förhindras
att så blir fallet. Det är för resten en mycket dyrbar anordning, fastän
med samre resultat än förut. Det finns därjämte en art av tvistefrågor, som
en sadan har skiljedomstol aldrig kan lösa, och det är de där tvistefrågorna,
som aterfmnas under rubriken § 23. Dessa tvistefrågor ligga nämligen till på
r et sattet, att arbetsgivarna ha försökt och för resten lyckats tvinga arbetarna
till att ga med pa en bestämmelse, som säger, att arbetsgivarna ha rätt att fritt
antaga och avskeda personal samt begagna arbetare, oavsett om de äro organi -

Fredagen den 2-3 maj f. m.

o 5

Nr 35.

serade eller ej. Enbart detta faktum att arbetsgivarorganisationerna lia kunnat
tvinga arbetarparten till ett godkännande av denna bestämmelse vittnar om.
att arbetsgivarna äro den starkaste parten vid avtals ingående, och att arbets- (j-orts.)

givarparten alltså icke kan ha något särskilt behov av något samhälligt stöd i
form av avtalslagar. Det enda som arbetarna ha kunnat få igenom till skydd
mot orättvisor av detta slag är följande tillägg: »Föreningsrätten skall å ömse
sidor lämnas okränkt. Anse arbetarna att avskedande ägt rum under omständigheter,
som kunna tolkas som angrepp på föreningsrätten, äga de att innan
andra åtgärder vidtagas genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande
av rättelse.»

Arbetarna ha alltså här den lilla rätten, som ligger i uttrycket »innan andra
åtgärder vidtagas». Yilka andra åtgärder tänker man då på? Jo, givetvis rätten
för arbetarna att få vidtaga en arbetsnedläggelse, därest de icke skulle bli
tillfredsställda med arbetsgivarens svar. Arbetsgivarna äro icke så särdeles
rädda för en bestämmelse om, att en organisation efter särskilda undersökningar
skall fatta beslut om en arbetsnedläggelse på grund av vad de betrakta
som ett orättvist avskedande. Vad arbetsgivarna vilja gardera sig mot är endast
de plötsliga, omedelbara arbetsnedläggelserna i samband med ett avskedande,
och därför ha arbetsgivarna ansett sig kunna gå med på, att en organisation
efter vederbörlig prövning av ett sådant fall skulle ha denna rätt. Xu
skall genom denna lags tillämpning ovillkorligen borttagas denna rätt till arbetsnedläggelse
vid ett avskedande, till och med när det kan anses, att avskedandet
bivit gjort på grund av vad man kallar en föreningsrättens kränkning,
d. v. s. att en person avskedas därför att han varit verksam inom organisationen,
varit verksam som underhandlare eller som arbetarnas talesman vid olika
tillfällen, och därför kommit i onåd. Där ett sådant avskedande ägt rum, om
det skall åtalas inför skiljedomstolen, finns det ju knappast någon möjlighet
för denna skiljedomstol att överhuvud taget kunna döma till arbetarnas favör.

Ty det skall väl vara en mer än lovligt dum arbetsgivare, som skulle framträda
inför denna domstol och förklara, att han avskedat en person just på grund av
dennes verksamhet inom sin organisation. Det gör han säkerligen icke. Arbetsgivaren
kan helt enkelt svara, att han tycker inte om honom, på grund av hans
uppsyn exempelvis, eller vad som helst annat som kan angivas såsom skäl. Han
behöver inte ens angiva något skäl alls: »Jag har avskedat honom!» Punkt
och slut.

Vad skulle då en skiljedomstol kunna göra i ett sådant fall som detta?
Skiljedomstolen kan icke göra någonting. Den har inga bevis, på grund av
vilka den kan döma arbetsgivaren, alltså måste domen ovillkorligen gå ut över
arbetarna. Detta kanske även i sådana fall, där arbetarna allmänt äro övertygade
om, ja, man kan t. o. m. tänka sig den möjligheten att domstolens medlemmar
individuellt äro medvetna om, att en kränkning av föreningsrätten
blivit begången. Visst tro vi, kunna de säga, att det är sådana skäl som legat
till grund, för avskedandet, på grund av vad som i saken förebragts, men vi ha
inga faktiska bevis, på vilka vi kunna avkunna en dom emot arbetsgivaren!

Denna rätt skulle alltså genom lagstiftningen borttagas från arbetarsidan.
och arbetarna skulle prisgivas åt godtycket. Dylika avskedanden uppröra ju
alltid kamrater, det är inte tu tal om den saken, och framför allt under arbetslöshetstider,
då ett avskedande ju betyder att personen i fråga skall utlämnas
till svält och elände. Att detta framkallar konfliktstämningar är tydligt och
klart, det kan envar mycket väl förstå.

Vad blir då följden av en sådan utveckling? Ja, jag kan inte inse någonting
annat, än att följden av ett sådant lagstiftande blir. att arbetarna icke vilja
träffa kollektiva avtal. De vilja icke utsätta sig för de svårigheter, som kunna
uppstå genom denna lags tillämpning, och det kan väl inte gärna vara för lan -

Nr 35. 3 G

Fredagen den 2ö maj f. m.

det gagneligt att ge den svenska fackföreningsrörelsen en syndikalistisk in (Forts.

) Risken är mycket större än vad herrarna verkligen tro. Jag kan här nämna,
att i närvarande stund arbetar en stor del av landets hamnarbetare utan några
avtal, icke på grund av någon principiell inriktning, utan därför att vi icke
kunnat komma överens om tre punkter, som i själva verket ingalunda äro synnerligen
betydelsefulla — visserligen anses de ju stora för arbetsgivarnas vidkommande,
då de av dem betraktas såsom principiella. Det är nämligen kravet
pa att hamnarbetarna, liksom alla hindra arbetare, skola kunna få semester.
Arbetsgivarna förklara, att de icke kunna gå med på kravet på semester, då
hamnarbetarna i stor utsträckning äro säsongarbetare. Vi ha vidare begärt,
att hamnarbetare, som äro gamla och utslitna och inte kunna fortsätta sitt
arbete efter trettio ars verksamhet eller mer, skulle kunna få. något stöd från
arbetsgivarna på ålderdomen, framför allt av stuveribolagen, bildade över hela
vårt land och med bestämmelser i sina stadgar om att de icke få vara några
profitorganisationer, utan att allt överskott skall användas till sociala eller
andra ändamal. Vi ha förhandlat om detta, men vi ha icke kunnat lösa frågan,
då man förklarar att det icke finns någon form för åläggande att betala ut
dylikt understöd. Dessutom hänvisar man ju till den allmänna pensionslagen,
som i detta fall gör att de understöd, som eventuellt utbekommas från arbetsgivarna,
tagas av staten, nämligen därigenom att arbetarna då mista sin ålderdomspension.
Det finns ett visst berättigande i dessa synpunkter från arbetsgivarnas
sida, det erkänner jag villigt. Det är ytterligare en punkt, som
vi heller icke kunna komma sams om, nämligen frågan om tvisten beträffande
mstning av last över däckslast, där man lämnar ett rum tomt, därför att man
från plats till plats och lastar dels på däck och dels i lastrummen utan att
fylla detsamma, trots att arbetarna betrakta detta sätt att lasta såsom farligt.

Dessa tre frågor ha medfört, att vi icke ha några avtal i en stor del av
Sveriges hamnar. Då kunna herrarna kanske förstå vad det skulle betyda, därest
arbetarna komme till den uppfattningen, att en lag med obligatorisk skiljedomstol
skulle vara skadlig för dem. Det finns väl ingen möjlighet att i så
fall få alla dessa enskilda fackföreningar — vi ha inga riksavtal — att sluta
avtal. Det finns säkerligen en hel del av dem, rdlka äro mest stridslystna och
svåra att handskas med, som helt enkelt skulle säga, att de inga avtal träffa.

Detta är att åstadkomma, må jag säga, ett försvårande moment i den fackliga
verksamheten här i vårt land, som arbetsgivarna säkerligen icke borde
vara tacksamma för.

Jag kan icke hjälpa att jag i detta sammanhang nödgas ställa en öppen
fråga till herr von Sydow, och jag hoppas att han också ger ett ärligt svar.
Transportarbetareförbundet är icke någon så stor organisation. Den omfattar
endast omkring en tjugondei av de till landsorganisationerna anslutna medlemmarna
taga vi bara hamnarbetarna, utgöra de icke en fyrtiondedel av hela
detta samlade antal. Lat oss exempelvis antaga, att herr von Sydow bleve
ställd inför nödvändigheten att välja den föreslagna skiljedomslagen utan
nagra som helst avtal med Sveriges hamnarbetareorganisationer å ena sidan,
eller ett sådant avtal med Sveriges hamnarbetareorganisationer men med avstående
av denna lag å andra sidan — det skulle vara ganska intressant att
höra 7llket kan värderade högst och vilket han skulle betrakta som det mest
förmånliga för Sveriges arbetsgivare. Nu vill jag icke att han vid bedömande
av det spörsmålet ens skall förutsätta möjligheten av, att även andra organisationer
skulle avstå från att träffa avtal och sammankoppla frågan med detta
spörsmål — skulle det gälla å ena sidan den föreliggande lagen och å andra
sidan kollektivavtalen överhuvud taget kan man inte tänka sig annat än att
svaret ovillkorligen skulle utfalla i den riktningen, att herr von Sydow skulle

Fredagen den 25 maj f. in.

O —

O i

Nr 35.

be gud bevara sig för en lag, som skulle medföra sådana konsekvenser. Jag

tar här endast med den lilla gruppen hamnarbetarna, som äro en liten obetydlig ‘ m m

grupp i hela den stora arbetarrörelsen! (Forts.)

Jag har den uppfattningen, att skulle arbetarna,, i syfte, att undkomma
verkningarna av lagen, mera generellt ställa sig pa linjen att icke träffa några
kollektiva avtal, vore vi säkerligen inne på mycket svåra förhållanden. Visserligen
kan man ju tänka sig, att arbetsgivarna skulle försöka att med all. den
kraft de ägde, eventuellt genom en allmän storlockout över hela landet, tvinga
arbetarna att ingå kollektiva avtal, men det föreligger ju ändå en mycket stor
risk, att inte ens en sådan åtgärd skall lända till något resultat..

Herr talman, jag skall inte gå djupare in i den här saken — jag tror, att jag
har talat länge nog. Då jag inte kan se någon nytta, utan endast skada av den
ifrågavarande lagstiftningen, måste jag yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det föreliggande lagförslaget bär redan
från början kommit i ett mycket egendomligt läge, därför att den allmänna
opinionen alldeles oavsett innehållet i lagen — det verkliga innehållet i lagen
— tagit hand om detsamma i två riktningar. A ena sidan har vad jag in
kalla den borgerliga opinionen hängt sig fast vid uttrycket »arbetstred». a
andra sidan har arbetaropinionen hängt sig fast vid uppfattningen, att här ar
ett attentat i färd att begås mot arbetarklassen överhuvud taget. .

Jag misstänker, att båda dessa inriktningar av den allmänna opinionen aro
ganska felaktiga. Men det har sina faror att sådana uppfattningar i förväg
bildas, både med hänsyn till svårigheterna att fatta sm ståndpunkt i iragan,
och med hänsyn till den karaktär, som lagen med eller mot sm vilja — egentligen
mot sin vilja — får genom detta förhandsståndpunktstagande. Den del
av opinionen, som här hänger sig fast vid. arbetsfredens säkerställande, kommer
säkerligen en gång att bli ganska desillusionerad, och da fruktar jag. att
denna opinion kommer att vända sig i en misstro emot lagstiftning överhuvud
taget på detta område, därför att man icke vann vad man kunnat vmna, men
trodde sig skola vinna genom lagen. Den andra sidan, som gar med misstro
till lagens tillämpning, kommer, tTor jag, icke så snart Uran denna sm

misstro. . , ,

Under sådana omständigheter, äro auspicierna, när. det galler lagens genomförande,
skäligen skrala, men jag anser a andra sidan, att när man i n ''fedagen
bedömer frågan, har man skyldighet att se bort från bada dessa opinioner,
och ingå på en granskning av lagförslaget sadant det verkligen är.

Efter min uppfattning gäller här frågan i grund och botten icke arbetsfreden,
utan ett rättsligt ordnande av kollektivavtalet, speciellt dess rättsverkningar,
även om dessa rättsverkningar i vissa stycken bli bestämda pa ett
sådant sätt, att de kunna åtminstone påverka åvägabringandet av en arbetsfred
här i landet. Då är denna arbetsfred en möjlig biprodukt av lagen,
men för mig står den i varje fall icke som någon huvudsak — lagen star
för mig huvudsakligen som ett försök att reglera kollektivavtalet och dess rättsverkningar.
.. .. ,, •

Om jag betraktar lagförslaget ur den synpunkten, kan jag saga,o att jag i
princip icke har något att invända mot detsamma. Men det är tva punkter,
som jag ställer mig mycket betänksam emot. Den ena är en praktisk synpunkt,
den andra av väsentligen principiell natur. .

Den praktiska synpunkten hänför sig till det andra av de bär föreliggande
lagförslagen, det om arbetsdomstol och jag upptar den frågan först till
behandling. Vad jag i den punkten ställer mig tveksam till är särskilt be -

Nr S55. 38

Fredagen den 25 maj f. m.

m. m.
(Forta.)

tttrs‘“TclsT V1 °fll1 G §§ 1 Om vi läsa dessa paragrafer, finna vi,

att den arbetsdomstol, som salunda skall komma till stånd, och som efterträder
den nuvarande Centrala skiljenämnden, skall vara organiserad på sådant
sätt att Kungl. Maj :t utser ordförande och två ledamöter, som icke
ha försänkningar vare sig åt arbetsgivar- eller arbetarsidan. Dessutom utses
tva ledamöter efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd,
och tva efter förslag av landsorganisationen i Sverige.

I förbigående vill jag anmärka, att härmed har lagen fått klar hallstämpel
av att vara en industriell kollektivavtalslag. Det är de speciellt industriella
synpunkterna, som i dessa båda sammanslutningar faktiskt komma till uttryck,
och därmed har lagen i själva verket gjort verktyget för dess tillämpnmg,
arbetsdomstolen, i mycket hög grad industriellt betonad.

, ,,,är ™ /]e!;taJir f,lllet’ måste man fråga sig: kan denna bestämmelse bli
\ e. Ae - V • är ju alldeles klart, att lagen i denna punkt går ut från

förutsättningen av en samverkan med arbetsgivareföreningarna och landsorganisationen,
och att domstolen skulle få sin auktoritet därigenom, att båda
sidorna skulle bil efter ömsesidigt förtroende där respresenterade. Med den
opinion, som nu blåsts upp mot lagförslaget, måste man dock befara, att landsorganisationen
icke begagnar den rätt — icke skyldighet — som föreligger
för landsorganisationen att avge förslag. I händelse intet sådant förslag inkommer,
säger lagen, att Kungl. Maj:t skall utnämna. Vi tänka oss den
situationen, _ att landsorganisationen icke avger ett sådant förslag, utan att
llungf. Maj :t alltsa nämner — den förste ärade talaren var ju också inne
pa den eventualiteten, då han nämligen betonade, att den ersättning, som skulle
utga, var sa skral att det kunde föreligga en fara för att ingen åtog sig uppdraget.
Jag skulle vilja taga bort det skymmande omhölje, som ligger i denna
ersattmngsfrag-a, och ställa upp spörsmålet: är det sannolikt att det finns
någon pa arbetarhall, som vill påtaga sig ett uppdrag på villkor, som i § 6
sags, d v. su att ledamot ej, såvitt icke särskilda omständigheter föreligga
kan skiljas från detsamma. Denna bestämmelse förutsätter ett frivilligt åtagande,
men om har icke skapas en skyldighet att mottaga uppdraget, riskerar
man redan från början, att domstolen icke kommer att innesluta sådana
edamoter, som ha arbetarnas förtroende, enär ingen arbetare får åtaga sig
v ärv gl«

, faf? “!ft0 df ytterligare fråga mig, huruvida det finns någon sannolikhet
foi att en lag vars tillämpning beror av denna arbetsdomstol som enda
instans, verkhgen kommer att få någon auktoritet, i varje fall på arbetarsidan,
och val sannolikt också pa bada sidor i samhället bland de parter som
bär tvrsta, om arbetarsidan gör gällande, att den i domstolen saknar egna eranda
representanter för små intressen, men att domstolen äger sådana för
den motsatta sidans Denna omständighet skulle icke i ocli för sig vara så

It t IT 611 JU.Tjll?en sä*?as ^teckna och innebära en ÖVergångssvanghet.
Men med den intensiva agitation, som förevarit, befarar jag att
övergångstiden i själva verket blir så lång, att hela lagverket riskemf för

vhl frUmtlta beSnn Jag ifrågasätter under sådana förhållanden, huruvida
det icke varit klokare att i ett sadant fall låta hela frågan om arbetsdomstol
t. v. ansta. Nu bär departementschefen klart framhållit och det
refereras också i utskottets betänkande på sidan 16, att den vanliga domstolsagen
ar svar, krånglig, tidsödande och kostsam, och att man därför måste
fmna någon praktisk utvag for att förenkla detta förfarande. Hela tanken
ar den att man skul e uppratta en sådan här ifrågasatt specialdomstol för
att möjliggöra och underlätta utredningen. Jag erkänner ju det riktiga i detta
1 prmcip men i fragans nuvarande läge hemställer jag, huruvida det icke i
sjalva verket vore riktigare att låta i början dessa tvister gå den vanliga dom -

Fredagen den 25 maj f. m.

39 Nr 35.

stolsvägcn, möjligen med några modifikationer i fråga om förfarandet och^2«ta?

organisationen. . ,, m. m.

Jag kan naturligtvis icke förutsätta, att utskottet skulle ha kommit med ett (Forts.)
sådant förslag, utan det kan ju endast ske i den formen, att utskottet tagit
under övervägande, vilka sådana åtgärder som kunde ifragasättas, och däretter
föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om förslag till nästa
riksdag i denna riktning, såvida man icke då kunnat, efter vunnen erfarenhet,
finna att arbetsdomstolen borde genast träda i kraft.

Vad jag sålunda avser med denna erinran och invändning är, att just genom
organisationen riskeras effektiviteten av lagstiftningen, och jag tror att i sjärva
verket däri ligger den största faran. Får man denna hallstämpel pa lagen
från begynnelsen, att den icke kan tillämpas, då växer misstron, och då blir det
ingalunda en lätt sak att sedermera få till stånd en verkligt tillfredsställande

lagstiftning på området. . . .. ... . .... .

Den principiella invändning åter, som jag har att göra, hantor sig till den
första lagen, den om kollektivavtal. Denna invändning riktar sig mot bestämmelserna
i 2 och 3 §§. Vad man här velat göra är att förklara kollektivavtalet
principiellt äga företräde framför individualavtalet. Jag kan erkanna,
att en sådan uppfattning skulle även jag kunna dela, när det gäller avtal under
vissa förutsättningar, men icke såsom allmän regel. Nu har lagförslaget
skrivits, såvitt jag kan se, så gott som uteslutande med tanke pa de industriella
förhållandena, på förhållanden, där arbetare antas i stort antal, dar varje enskild
arbetare har att utföra ett ganska mekaniskt och enahanda arbete, dar det
alltså icke kommer så mycket an på individen, utan endast pa numren, och dar
man därför har en mycket stor praktisk fördel av att ha kollektivavtal. Men
då kollektivavtal skola kunna slutas av vilka föreningar som helst, fackföreningar
och arbetsgivareföreningar på vilket område som helst även pa hantverkets
och jordbrukets område, måste jag säga mig, att dessa förutsättningar
icke alltid äro för handen. Tvärtom, när det gäller hantverk och jordbruk
och speciellt jordbruket, vågar jag verkligen tro. att det individuella avtalet
är att föredraga. Om man då har tagit lagen i den form, som nu är föreslagen,
byggd på schablonen av de industriella förhållandena med avseende pa kollektivavtal.
sådana de hittills i största utsträckning ha utvecklats — det finns
dock kollektivavtal även på jordbrukets område —- sa kommer man till den
situationen med hänsyn till sammanslutningarna på jordbrukets och hantverkets
område, att man kan komma in i en återvändsgränd, badana sammanslutningar
äro icke till uteslutande för att sluta kollektivavtal, da skulle ju
de enskilda hantverkarna och jordbrukarna saklöst kunna hålla sig borta, utan
sådana sammanslutningar äro oftast till för tillvaratagandet av gemensamma
intressen. Men om en sådan sammanslutning ingår ett kollektivavtal, binder
den i enlighet med dessa paragrafer även medlemmarna och da pa ett
sådant sätt, att det individuella avtal, som är slutet, helt och hållet far vika
för kollektivavtalet. Jag kan icke för min del finna, att man behövt utanför
industrien göra en sådan till grunden gående utsträckning av bundenheten för
medlemmarna av föreningarnas kollektivavtal, som i 2 och 3 55 äro givna.

Jag har litet svårt att förstå, varför man icke med hänsyn till medlemmarna
av en organisation, där det för medlemmarna icke gäller att fa massanstaiining
av arbetare, utan anställning av ett mindre antal arbetare utan individualiserade
uppgifter — eller rättare sagt med många olika uppgifter som var och
en arbetare bör kunna lösa — varför man icke kunnat modifiera bestämme -serna därhän, att om en sådan förening ansluter sig till ett kollektivavtal,
borde den få höra sig för hos sina medlemmar — vilket icke skall ske efteråt,
utan från början — huruvida samtliga gå med pa att känna sig bundna av detsamma,
eller om icke den enskilde skall kunna tillhöra organisationen, utan åt

Nr 35.

Fredagen den 25 maj f. m.

to«S,r ra bunden av kollektivavtal, av vilket han icke har något som helst in*»•
m. aven om föreningen som sådan sluter det. Går han sedan ur föreningen

(Forts.) ar han enligt forslaget i alla fall fortfarande bunden av avtalet — han blir i
varje fak ej enbart till följd av utträdet fri från sina förbindelser, men när
han blir det och hur han blir det, säger lagen ingenting om. Att kollektivavtalet
i doktrinen konstrueras annorlunda behöver icke vara avgörande

till ff«na Synpunkt gar: att Jfg för. “in del måste ställa mig mycket tveksam
till iragan om ett erkännande av kollektivavtalet såsom ägande ett företräde
quand meme framför mdividualavtalet och om denna regels införande i vår
lagstiftning, da kollektivavtalet, ined de rättsverkningar, som här äro angivna,
00 ry??\?a sekablonen av det industriella kollektivavtalet, icke tar någon

som helst hänsyn till hantverkets och särskilt till jordbrukets förhållanden.

basom laget ar, finner jag därför, att jag har mycket svårt både att rösta
för och att rosta emot det föreliggande förslaget. Jag kan icke ta det i den
iorm det föreligger, och jag vilt icke avslå detsamma. Jag har då endast den
utvägen, herr talman, att här yrka återremiss till utskottet,

Mt sadant yrkande kan naturligtvis tyckas mycket betänkligt av två skäl.
.Uet ena skalet är att vi äro inne i riksdagens sista timme. Men jag vill erinra
om att den kungl. propositionen är daterad den 17 februari, och utskottet har
j, g0“ ^ att komma in tidigare till riksdagen med denna synnerligen betydelsefulla
fråga. _ Det andra skälet, som kan anföras gent emot ett sådant yrkande,
ligger dan, att de nu anförda synpunkterna kunnat framföras motionsvis.
Ja, mina herrar det kan nog sägas, att man kunnat framställa dem molonsvis,
men detta förutsätter, att man i själva verket är av den uppfattningen,
att man vill befrämja förskgets antagande. Har man den uppfattningen,
att förslaget är framkommet i en olycklig stund, och att det heller icke
med de iodsloyandor som faktiskt föreligga, bort komma till stånd, väcker
man ingen motion i saken, utan väntar och ser, vad utskottet skall komma med.

• a. Jag *m*le-r, pa grund av de skäl som jag här sagt, att jag i dessa punkter
icke kan ansluta mig till utskottets förslag, sådant det nu föreligger, stannar
jag, herr talman, vid yrkandet om återremiss.

Herr statsrådet Thyrén: Herr talman! Då jag befunnit mig i gemensam

eredning med socialministern i denna fråga och han är sysselsatt på annat
hali, skall jag besatt här fa övertaga hans roll, så gott jag kan.

Jag skall tillåta mig att som utgångspunkt för de följande reflexionerna
begagna en vändning, som jag icke har hört framställas i dag, men som jag
däremot ganska ofta under den sista tiden sett på varjehanda håll och senast
i den vid demonstrationen häromdagen överlämnade skriften, nämligen den
kritiken eller förebråelsen mot regeringen, att den angrep, ja, jag tror till och
med att den »nedrev» den rättsordning, som man nu med mycken möda och omsorg
lyckats fa till stand. Det uttrycket kan jag för min del på intet sätt godkanna.
1 denna mm opposition ligger icke för någon del ett underkännande av
mtverkhgt stora arbete, som är gjort av exempelvis herr Thorberg och många
med honom; det är mycket berömvärt och mycket nyttigt. Men i vad deras
verk ar en rattsordning så riva vi icke ned det. Frågan är, om denna rätts-,
ordning verkligen ar fullförd, klar och färdig, och till trots av vad herr Thorberg
anlort for en stund sedan måste jag därpå svara: Nej, det är den icke, i
varje iall ej, om man ser pa det faktiska. Ty vore det en rättsordning i ordets

i :n^enlngi sku l6 ^et varken kunna tänkas eller förekomma — men nu kan
det bade tankas och förekomma, faktiskt — att i så och så många fall, det)
betyder icke sa förfärligt mycket om det är 9 % eller 7 % eller 1 % eller 0 1 %
men det förekommer dock mycket oftare än det borde göra, att det blir en maktIraga.
Jag tror herr Thorberg sade, att det är orimligt att påstå detta, när

Fredagen den 25 maj f. in.

4 i >Tr 35.

man har de allmänna domstolarna i reserv, men därför säger jag, att faktiskt
blir det så, att man icke kan använda de allmänna domstolarna i alla de fall. ° em ''m
varom här är fråga, och jag behöver väl inte utveckla varför, allraminst för (Forts.)
herr Thorberg eller dem som äro inne i situationen. De allmänna domstolarna
äro icke snabba nog, icke billiga nog och icke sakkunniga nog för att de verkligen
på allvar skulle kunna supplera denna lucka. Det är nu min uppfattning,
och jag har mycket svårt att tro, att någon enda, från vilket parti han
än må vara, skulle vilja förneka det. Nå, då fortsätter man och säger sedan:

Det måtte väl vara bättre ändå, när vi ha de fria överenskommelserna och dessa
visat sig kunna så bemästra, saken, som förhållandet är, att vi hålla oss till
dessa fria överenskommelser. Ja, åtminstone i mina ögon — kanske icke så
mycket i deras ögon, som icke äro jurister och som icke tillbragt sitt liv med
det — äro de fria överenskommelserna ungefär detsamma som om man tänker
sig något slags primitivt samhälle, där människorna vore rnycket hederliga —
icke alla absolut hederliga, ty det händer väl aldrig, men där det i alla fall
funnes en stark övervikt av hederliga personer. Där köpte man och sålde, lejde
och bytte, och det gick utmärkt bra. Fri överenskommelse alltså. Antag nu.
att en och annan, en på tusen, eu på femhundra eller en på hundra sökte slingra
sig undan. Så kom det i detta samhälle en lagstiftare, som sade: Vi skola göra
en lag om köp. De som skolka äro visserligen icke mer än 1I10 %, men de finnas
i alla fall. Vi måste göra en lag, att om en människa lovat att hålla ett avtal,
så skall hon också göra det, och vill hon det ej, så skall hon tvingas därtill
genom exekution. — Då svara det samhällets socialdemokrater eller de som motsvara
dem: Nej, det måtte väl vara bättre, när vi se, hur bra det går med dessa
fria överenskommelser, att hålla oss vid dem och icke för denna usla tiondels
procent slopa hela den rättsordning, som vi med möda uppbyggt, och ge oss
ut i det okända, på ett stort villande hav. Man vet icke, vart man kommer
hän. — Jag kan icke se annat än att denna liknelse är tämligen väl applikabel
på det vi nu tala om. Det får naturligtvis i ett samhälle icke förekomma, att
det finnes sådana lakuner, där det är möjligt att genom makt avgöra, hurvida
man skall hålla sitt löfte eller ej. Det är icke allenast en av de viktigaste principerna
i allt vad rättsordning heter, utan på det område, som vi här diskutera,
är det principen -par excellence, att man skall hålla sitt löfte.

Det är ju väl, och det är ett mycket vackert vitsord för hela den svenska
rasens beskaffenhet i juridiskt avseende, i laglydighetsavseende, att det kunnat
gå så bra som det har gjort, det är högst märkvärdigt, säger jag, men det är
därför inget skäl att för evigt bli stående kvar på den ståndpunkten, särskilt
som det kan bli fråga om att gå vidare, ifall och i den mån det visar sig
möjligt.

Ja, så talas det om de mångahanda olägenheter, som skulle uppstå, »arbetarna
skulle förvandlas till djur» o. s. v., om denna lag skulle antagas. Jag
skulle för min del vilja säga, att man tvärtom avlägsnar sig från det relativt
mera djuriska stadiet och närmar sig det jämförelsevis mera civiliserade, när
man söker åstadkomma ett sådant utfyllande, som vi talat om. Nu säger man.
att om lagen kommer, bli arbetarna så desperata, att de icke vilja använda
lagen. De komma att icke vilja veta av eller använda kollektivavtal. Och i
samma andedrag säges det, att då komma alla att gå till domstol, och ingen
vill förhandla. Jag vill uppmana alla de herrar, som tvivla, att läsa handlingarna,
så skola ni få se dessa olika argument utspelade och anförda, jag
tror till och med av samma personer. Men det ena argumentet slår ju absolut
ihjäl det andra.

För min personliga del vill jag först som sist säga. att nog kan jag tänka
mig, att svenska arbetare i ett ögonblick av misshumör kanske kunde göra en
eller annan ansats till sabotage eller vad det skulle kunna bli för följd av lagen.

Nr 35.

Fredagen den 25 maj f. m.

om men jag vågar för min del — vilket man eljest aldrig bör göra, men bär vågar
kolh™l™vtal .lag, som sagt, göra det -—profetera, att det skall icke dröja så länge, innan
(Forts) förstå sitt eget bästa så pass, att de med glädje skola finna sig i lagen.

Hade de varit av den sorten, att de för ett dylikt misshumörs skull mot all besinning
och kallblodighet kanske rent av skulle avsäga sig de förmåner, som
ligga i kollektivavtal och utan vilka förmåner dessa kollektivavtal naturligtvis
aldrig i tiden kommit till stånd, så skulle, detta för det första i högsta grad
strida mot socialismens bekanta materialistiska historieprincip, och för det
andra skulle det i. högsta grad strida mot hela den svenska rasens psyke och
beskaffenhet i övrigt. Våra arbetare äro icke på det sättet besinningslösa, att
de bara rusa astad. Jag kan med glädje instämma i vad herr Thorberg yttrade
lör en stund sedan, fastän jag inte vet, om jag vågar gå fullt så långt som
lian, da han sade,^ att i intet annat land hade en sådan manifestation kunnat
tänkas försiggå så lugnt och värdigt, som det skedde här i tisdags. Möjligen
går han, som sagt, för långt, men nog vågar jag påstå, att det icke kunnat ske
] alla andra länder. Och när vi nu äro lyckliga nog att ha ett sådant folk och
en sadan ras, vore det väl bra besynnerligt, om arbetarna av det ena eller
andra politiska skälet •— ty det är ju icke annat än från början uppblåst, allt
detta, och det ligger intet spår av verklig realitet bakom oppositionen —'' nog
vore det besynnerligt, säger jag, om de i längden skulle undandraga sig den
stora , fördel, som. ligger i kollektivavtalet. Skulle de vinna mera genom att
icke mga kollektivavtal, t. ex. på syndikalism eller något annat, så hade de
lör änge sedan tillgripit den utvägen eller komma att ofelbart göra det vare
sig lagen antages eller icke. Vinna de mera på att behålla vad som finnes,
komma de alldeles säkert att göra detta, åtminstone när någon tid gått och den
törsta oron fått lägga sig.

I detta sammanhang får jag kanske som allra hastigast beröra ett uttryck,
som jag ännu icke hört här i debatten men som eljest cirkulerat och surrat omkring
i varjehanda utlåtanden och tidningsuttalanden: det är en klasslag! Jag
undrar, om man icke till och med jämfört den med Åkarpslagen o. s. v Men
mina herrar socialdemokrater, att tala om klasslag i ett land, som, jag vill inte
sägahar allmän rösträtt genomförd, men som kanske har den högsta levnadsstandarden
för kroppsarbetare i Europa i detta nu och som i fråga om sociala
i <, ormer åtminstone på intet vis blivit pa efterkälken, även om måhända mycket
kan vara att önska och göra ändringar i, att där tala om klasslag är väl
anda den uppenbara orimligheten. Om några skulle tala om klasser i våra
(- agar och spela förtryckta o. s. v., så skulle det möjligen vara de s. k. »manschettproletärerna»,
ty de ha det verkligen illa ställt, men att tala om klassiagar
gentemot kroppsarbetarna, det kan aldrig vara allvarligt menat. Förlåt
att jag säger det!

Efter detta måste jag övergå till några historiska anmärkningar, närmast
föranledda av det^som reservationen av år 1928 innehåller i form av citat ur
reservationen av år 1911 för de dåvarande liberala reservanternas räkning.

ag gor detta sa mycket hellre — fastän det dock icke är mitt huvudskäl —
som jag själv rakat där figurera en smula i andra planet såsom citerad av de
„an''lll0 va’’a på sin plats att försöka åstadkomma något slags
» . irenrettung» saväl åt liberalerna som även, vilket här betyder åtskilligt
mindre, för min egen räkning. Jag tror, att också herr Thorberg nämnde mitt
namn i detta ^sammanhang.. Ja, dessa reservanter av år 1928 ha citerat reservanterna
av ar 1911, och jag kan icke direkt säga, att de citerat dem falskt,
men jag kan annu mindre säga, att de citerat så, att de, som icke på den tiden
voro .med och ha saken i gott minne, egentligen få klart för sig, hur det hela
ag till. Jag skall nu tillåta mig att berätta det för herrarna, då jag var med
den gängen och minns det ganska väl.

Fredagen den 25 maj £. m. 43 Xr 35.

Det låg till så den gången, att det var en kungl. proposition, som, i motsats Lagförslag om
till den vi ha här, icke skilde på rättstvister och intressetvister utan slog ihop
alla tvister under pågående avtal; således drog det under domstol alltsammans (forte ,

och icke tillät strejk inom detta område, där tvisterna uppstått. Samtidigt
med att intressetvister på det viset sattes lika med rättstvister, lades under
domstol och drogos ifrån det frivilliga förfarandet, strejk förbjöds, lockout
förbjöds o. s. v., samtidigt med allt detta tillät man därmot sympatistrejker
och sympatilockouter utan någon gräns. Alla de, som nu tänkt sig in i denna
fråga och begrundat den, måste känna sig slagna av den besynnerliga inkonsekvens,
som ligger i den ståndpunkt, vilken både 1910 och 1911 års propositioner
intogo i samma fråga. Med den ena handen etablerade man en rättsprincip
— nämligen för det område, där tvisten uppstått — men med den
andra handen etablerade man en ma&fprincip — nämligen för det utomliggande
området och följaktligen beträffande sympatistrejker och sympatilockouter.

Det var detta vi opponerade oss emot, liberalerna för sig och jag för mig. Liberalerna
sade: för att man skall få någon reson i denna lagstiftning, måste
man ha en ny lag, som stryker intressetvisterna alltigenom och behåller endast
rättstvister — såsom det nu också blivit. Om herrarna hade varit så försiktiga,
att ni återgivit hela det första stycket i den liberala reservationen, så
skulle herrarna fått se, att liberalerna sade det med starka och klara ord. De
sade nämligen, att det utan onödigt dröjsmål borde komma till stånd en lagstiftning
i rättstvister. Men man ville icke veta av en lagstiftning rörande
intressetvister, och man sade med fullt skäl, att det går icke att med vänstra
handen etablera en rättsprincip och med högra handen en maktprincip. Jag
själv —■ ifall jag nu skall tala om mig, fastän det kanske är obehövligt i detta
sammanhang ■— intog en annan ståndpunkt, den omvända ståndpunkten. Jag
sade, att när man drager in intressetvister i själva avtalet och där förbjuder
strejker och lockouter samt drager dem under domstol, måste man i konsekvens
härmed också förbjuda sympatistrejker och sympatilockouter. Både liberalerna
och jag voro fullkomligt ense därom, att det låg ett element av klasslag
i dessa propositioner av 1910 och 1911, just därför att de på detta sätt tilläto
sympatistrejker och sympatilockouter och förbjödo direkta inställelser i intressetvister.
Det var helt naturligt, ty sympatilockouten, vilken då som nu
— och då mer än nu — i första och främsta hand var ett oemotståndligt vapen
på arbetsgivaresidan, tilläts, under det att däremot den direkta arbetsinställelsen
under avtalstiden förbjöds. Detta var vår verkliga ståndpunkt, och de
detaljer, som reservanterna anfört, äro icke av den beskaffenhet, att de. som
icke voro med 1911, egentligen kunna av dem få klart för sig, hur det hängde
ihop. Men jag kan ansvara för, att sådant var det verkliga läget då.

Vad för övrigt beträffar de punkter, som här anförts ur denna liberala reservation,
så kommer jag kanske sedan tillbaka till ett par av^dem. Jag vill
nu anmärka, att det på sid. 42 talas om obegränsad skadeståndsskyldighet,
ehuru det i nuvarande förslag § 8 liksom i kungl. propositionen 1911 § 9 förekommer
ett uttryck — som jag för övrigt icke hört någon lägga märke till —
nämligen ordet därav, vilket innebär, att den, som givit upphov till skadan,
alltså åsidosatt sin förpliktelse, icke skall gälda hela skadan i klump, utan så
mycket, som kan sättas i orsaksförbindelse till hans skuld och ingenting mer.

Så ha vi deras reflexioner, som finnas återgivna på sid. 42 och 43, om att styrelsen
här komme att taga pengar från förbundet. Styrelsen slarvar, och så
får förbundet betala. Ja, det är mycket ledsamt, men hur vill man komma
ifrån det, när man har med en juridisk person att göra? När det finnes en
styrelse och den representerar förbundet, kan det inte hjälpas. Det ligger i
sakens natur och är naturligtvis icke beroende av om man tager eller icke tager
lagen.

Nr 35. 44

Fredagen den 25 maj f. m.

La9/ör«% om Det där uttrycket »en klasslag i detta ords sämre bemärkelse» bär redan
mm iherr Thorberg anfört, men icke i det sammanhang, som jag nämnde nyss. Det
(Forts'') kan sägas mot be Samla propositionerna, att de tilläto sympatilockouter och

ströko de direkta strejkerna. Förbjudandet av direkta strejker slog det allra
farligaste vapnet ur händerna på arbetarna, nämligen den direkta strejken på
jordbrukets område, mjölknings- och skördestrejk. Alltså, man tog, som redan
nämnts, bort den direkta strejken på jordbrukets område och medgav samtidigt
sympatilockouter. Då kunde det på allvar sägas bli en klasslag, d. v. s. omständigheter
kunde utveckla det så, att det blev en klasslag.

När det sedan talas om att lagförslaget icke tillgodosåg kravet på föreningsrätt
■— det var i en socialdemokratisk reservation från 1911 och står omnämnt
på sid. 44 — vill jag lämna därhän, huru befogat detta påstående var då, men
jag skulle vara illa underrättad, om det icke nu är så, att det i kollektivavtalen
mycket allmänt finnes just den uttryckliga klausulen, att man förbehåller sig
föreningsrätt. Då, bortfaller ju den anmärkningen. Och när det vidare talas
om en helt ny princip för kollektivavtals rättsbindande verkan, i det att ett
avtal skall binda även den avtalsslutande organisationens medlemmar, vilket
herr Thorberg var vidlyftigt inne på, så har det icke nämnts, vare sig här i
reservationen eller av herr Thorberg, att detta dock är den vanliga ståndpunkten
i utländsk lagstiftning pa området. Salunda finnes den i finsk och norsk
lagstiftning, i det tyska och det holländska lagförslaget, den franska lagen
o; s. v. Det ar en genomgående allmän ståndpunkt och icke någon ny princip
i den meningen, att den är oförsökt.

^Ytterligare skall jag rent i förbigående anmärka på ett uttryck, som här
står. Det är visserligen bara ett ord, men ett farligt ord. Det står på sid. 44
talat om »en kriminalisering av avtalsbrottet». Man har i den allmänna diskussionen
på^ sista tiden oupphörligt stött på detta uttryck. Det är ingenting
annat än språkets makt över tanken. Vi ha i svenska språket händelsevis ordet
brott, det strall rättsliga begreppet »brott» i egentlig mening. Detta ord är
användbart också i en helt annan mening: vi tala nämligen om »avtalsbrott» =
brytande av avtal, avtalsbrytande. Och så leker man med ordet och säger:
Avtalsbrottet är ett brott, alltså är det brottsligt. Men »brottslig» har ju en
speciell, straffrättslig betydelse. Hade det varit ett annat språk, skulle herrarna
icke kunnat göra den volten i tankegången. Gå vi till tyskan, heter
brott »Verbrechen», men man kan omöjligt tänka sig något sådant som »Vertragsverbrechen»
för avtalsbrott. Det skulle heta »Vertragsbruch» eller något
dylikt. Pa samma sätt är det i andra språk. Det är en specialitet i svenska
språket, som vallat, att ordet »brott» under dessa förhållanden vilselett även
skarpsinniga hjärnor.

Jag går därefter vidare. Nu äro ju så mångahanda invändningar gjorda,
att det icke är tänkbart att tillnärmelsevis bemöta alltihop, men jag skall försöka
att huvudsakligen begränsa mig till mera generella anmärkningar. Det
ena, som man upprepade gånger sett i de uttalanden, som kommit fram till
regeringen och även eljest, är det, att det fattas i lagen det och det
fattas detta; det finnes ingen bestämmelse om detta och detta o. s. v. Förresten
är det ett argument, som vi känna igen från behandlingen av nästan
alla lagar under de senare åren: Det har icke gjorts någon utredning i den och
den punkten. Således kan förslaget icke antagas. Ja, mina herrar, om någon
av er — det är väl förresten många som gjort det — slagit upp den gamla
äkta, oförfalskade 1734 års lag, och gått igenom 1 kap. handelsbalken och sett
vad där står om köp, så är det sannerligen icke mycket mer än det, att köp
skall ske utan tvång eller list; i annat fall vare det ogillt. Detta är det besked
man får. Sedan få domstolarna sköta det bäst de kunna. Nå, sedan har
det uppstått lagar, mest i vår tid: den allmänna lagen om avtal, som herr

Fredagen den 25 maj f. in. 45 -''ir

Thorberg flera gånger citerade; lag om köp och byte o. s. v., lagar, som gå
in på en massa detaljer, vilka man tidigare naturligtvis måst lösa i domstols- ‘ m m
väg men som lagen icke alls gav besked om. _ Hur skall det gå t. ex. med (Forts.)
äganderättens övergång vid köp, tradition eller icke? Hur går det med gränslinjen
mellan köp och lega, t. ex. vid avbetalningskontrakt? Hur går det, när
det är fel i varan? Hur går det, om säljaren dröjer eller om köparen dröjer?

Hur går det, om priset icke är bestämt i själva avtalet? Det finns tiotusen
ting, som skulle svälla ut till en hel lagbok och mer till, om man skulle lösa
dem alla. För övrigt är det alldeles otänkbart att hinna till punkt och slut i
detta avseende, ty ju längre man håller på, dess flera möjligheter och labyrinter
öppna sig. Sådant är livet, det kan icke hjälpas. Nå, om det då, när 1734
års lag stiftades, hade funirits någon kritiker av samma skärpa som dem vi
haft så många av här, i synnerhet i den allmänna diskussionen, som sagt, att
det icke duger att komma och lagstifta om köp utan att taga med allt det jag
räknade upp här och anmärkt: Detta ha ni icke sagt ett ord om! Hur vilja ni
att det skall gå till? Vad skola domstolarna rätta sig efter? Ja, det hade
icke bevisat annat än att den mannen icke hade den minsta idé om vad lagstiftning
och lagskipning vill säga. Ty, mina herrar, det är en sak, som man aldrig
får glömma, när man skall stifta lag, att visserligen bör man lägga på lagstiftaren
hans portion, och han får icke vara alltför lat och bara skissera några
grundkonturer, men man måste å andra sidan ovillkorligen alltid räkna med
att domaren skall vara lagstiftare, han också. Det är icke bara att sitta och
registrera in ett fall i en kategori, som är uppställd av lagen, utan domaren
måste själv vara lag. När han kommer till alla de frågor, som jag nyss nämnde
på tal om köp, där lagen ingenting säger, så är det han, som skall säga det.
och så har det varit i alla tider och alla länder, som haft en verklig rättsordning.
Vill man gå till särskilda exempel, kan jag erinra om den romerska
rätten, som innehåller många, många tusen prejudikat, vilka uppstått mestadel.-,
utan någon bestämd lag. Och varför skulle det vara annorlunda med en lag
om kollektivavtal? Kollektivavtalet är ju en nybildning; det har nyss börjat
existera. Det har börjat uppstå i form av rättssedvänjor, men dessa ha icke
täckt, icke fyllt ut hela gebitet. Det finnes luckor, och man vill skapa en lag,
som drar upp konturerna för det som fattas i rättssedvänjorna. Hur skulle
denna lag i alla möjliga avseenden kunna bli fullständig? Om det argumentet
skall betyda något, skulle herrarna sagt, att nu ha ni lagstiftat om det och det.
men hoppat över det och det, som är minst lika viktigt och som hör hit lika
mycket som det andra. Då hade man kanske fatt medge, att det varit en
ojämnhet i lagstiftarens arbete, att han icke tagit med det. Men detta är en
helt annan sak än att från början ställa sig på den principen, att om en lag
skall kunna godkännas, så måste den vara fullständig. Fn fullständig lag har
aldrig existerat och kommer aldrig någonsin att existera.

Ja, det är nu så mycket om denna generella anmärkning, men jag skall tilllåta
mig att bryta ut en detalj därav, som möjligen icke varit uppe i debatten
men som ofta förekommer i handlingarna, och det är — man understryker detta
särskilt ofta — att det borde finnas regler om hur det skall ställa sig mellan
de parter, som stå på samma sida, alltså förhållandet mellan dem inbördes,
t. ex. mellan den högre organisationen och dess medlemmar, vad de ha för
möjlighet att tvinga varandra inbördes och hur detta skall regleras. Det hör
hit och borde regleras här, säger man. Det vill med andra ord° säga, att man
vill draga in föreningsrätten i kollektivavtalslagen. Härpå måste jag svara,
för det första att det är i sig själv en otymplighet och alltid en farlig sak. att.
när man lagstiftar, draga in ett område, som egentligen hör till ett helt annal
sammanhang, att bryta ut vissa frågor ur föreningsrätten och sticka in dem i
dessa paragrafer. Detta är i sig själv farligt, även om det icke alltid är sa

År oö. 40 Fredagen den 20 maj f. in.

*fa/leitivåvtca s;T.a var^ör. Men så skulle jag ytterligare alldeles särskilt i delta

m. m. ial1 vlIJa tillägga nagot som dessa kritiker helt säkert icke reflekterat över,

(Forts.) och det år, att vi ,ju här för denna lag fa en särskild domstol, nämligen arbets domstolen.

Om vi nu i aldrig så stor välmening i denna lag stoppa in en och
annan bestämmelse, som rör föreningsrätt, vad blir följden därav? Jo, om det
uppstår tvist av ren föreningsrättslig natur, så skall den gå till arbetsdomstolen,
^ vars utslag är inappellabelt. Samtidigt uppstå naturligtvis mycket
ofta på andra håll i landet tvister rörande föreningsrätt av vanligt slag, som
icke ha med förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare att göra. De gå
till de allmänna domstolorna. Då få vi således två parallella linjer, som aldrig
kunna råkas. Vi få^å ena sidan arbetsdomstolen, som ger prejudikat i sådana
föreningsrättsliga frågor, som komma under dess domvärjo, och å andra sidan
ha vi högsta domstolen, som ger prejudikat på övriga områden. Detta är allt
annat än fördelaktigt, men det är något som allticl följer med, så snart man
icke sörjer för att, när det finnes parallella domstolslinjer, de få var för sig
sitt gebit noggrant avgränsat.

Så komma vi till en annan likaledes generell anmärkning. Den rör det som
bär har sagts i många former, bland annat i den liberala reservationen av år
1911, att lagen kommer med regler, som på ett i ögonen fallande sätt avvika
från vad som eljest är gällande regler. Jag minns inte, om de säga »onaturligt».
Jag skall so efter precis, huru det står. — Nej, de säga inte värre än
»högst anmärkningsvärt»; de säga det i alla fall som en kritik. De mena, att
man har applicerat regler på detta område, som eljest icke förekomma i juridiken
och att man således har gjort ett slags lagstiftning för tillfället. Det kan
icke rättvisligen förnekas, att det exempel, som de anföra, kan se något överraskande
ut.. Jag tror för övrigt, att herr Thorberg var inne på samma fråga,
och i varje fall har den varit uppe på många håll under den sista tiden. Det
är exemplet med eu förening, som medverkat till en obehörig arbetsinställelse,
som alltså icke har gjort gärningen utan anstiftat den eller lämnat understöd
eller nagot^annat. Det är något besynnerligt, mena de, att föreningen skall
bli skadeståndsskyldig. Jag kan mycket väl förstå dessa jurister — det är
tydligen från juristhåll, som förvåningen kommit över att man gjort på detta
sätt. Ty det är ju verkligen så, att om jag kan tänkas på något sätt bära
ansvar^ för vad en. annan människa gjort, men jag icke utfört handlingen utan
bara på avstånd hjälpt till eller möjligen rått till handlingen eller anstiftat den,
så blir jag visserligen ansvarig, om det är ett straffrättsligt förhållande. Om
jag narrar någon att slå ihjäl en människa, blir jag straffad som anstiftare, och
om jag skaffat honom ett vapen till utförandet blir jag straffad som delaktig

o. s. v. Men allmänt talat går det icke så till i civillagen, utan den som gör
skadan blir skadeståndsskyldig. Jag, som .står utanför och icke har med det
att göra på^annat sätt än att jag råder honom eller kanske hjälper till, jag slij)-per skadestånd. Fastan det ser ut, som om denna anmärkning skulle vara ganska
befogad, så år den dock icke på långt när så farlig som den låter. Ty först
och främst få vi här komma ihåg, att i flertalet fall ligger det här så till, att
de som ha samverkat, den ene som utföra,re och den andre som anstiftare, i själva
verket varit i obligationen allihop. De ha varit bundna allihop på ett eller
annat sätt; det är det vanliga. Nu är det icke alldeles säkert, att detta inträffar.
Det kan hända att nagon, som icke själv är i obligationen, dock blir ansvarig
pa grund av medverkan — nämligen i det fall, att icke föreningen men
väl »medlem» däri, är bunden av kollektivavtal, och emellertid föreningen medverkar
vid medlemmens olovliga stridsåtgärd. Då ser det ut, som om man hoppat
över från civilrätt till straffrätt. Att likväl anmärkningen icke är så avgörande,
som. den låter, tror jag, att jag skall kunna övertyga herrarna om,
även de som inte äro jurister, genom att taga ett sidoliggande exempel.

Fi-edagen den 25 maj f. in.

>''r Bo.

En person — jag tar ett fall som händer icke sä sällan i verkligheten — kommer
till en obekant stad och tager in på ett hotell och gör i hotellets matsal be- m_
kantskap med ett par framstående personer i staden, som han aldrig sett förr (Forts.)
och de inte honom. De sitta där och bli goda vänner, och efter ett par timmar

tager han fram en postanvisning eller en postremissväxel och skriver sitt namn
eller kanske han redan har skrivit sitt namn på den — d. v. s. ett namn; det är
mycket ovisst, om det är hans eget. Så ber han dem vara goda och vidimera
namnet och de göra detta. Han har varit vänlig mot dem, och de draga sig icke
alls för att göra det. Så går han till posten eller banken och får pengar på
dessa kända namnteckningar. Men sedan visar det sig, att mannen varit en
förfalskare eller bedragare, allt efter omständigheterna. Det var aldrig hans
rätt att få någonting, och han hade aldrig fått någonting, om dessa två personer
icke varit godtrogna och skrivit på. Hur går det med dessa två personer?
För det första: bli de straffade? Nej, det bli de icke, vare sig efter vår lag eller
efter någon annan; man straffar så gott som aldrig vårdslös förfalskning. Huru
går det med skadeståndet? Få de betala postremissväxeln eller postanvisningen?
Ja, det få de enligt den rättspraxis, som under senare årtionden slagit
igenom. Det må nu var och en döma om, som han tycker. Man kan ha
olika meningar om den saken: bör man döma så eller icke? För min del skulle
jag döma så, och enligt praxis dömer man också så. Men där ha vi i alla händelser
ett fullt klart och tydligt fall, där man har en medverkan, som icke är
av straffrättslig natur och som dock enligt gällande rätt faktiskt medför skadestånd.
Det är således icke något så alldeles exceptionellt, och detta exempel
kunde utvidgas till flera.

Jag nämner detta för att man skall förstå, att skiljelinjen icke är så ovillkorlig,
som dessa jurister av år 1911 möjligen ansågo.

Ja, jag får ju icke vara så långvarig, ty det är många talare efter mig liksom
det varit många före mig, men jag skall tillåta mig att som allra hastigast
nämna några ord om några av de anmärkningar, som herr Thorberg gjort. Det
är mycket möjligt, att jag därvid kommer att upprepa vad herr Westman redan
anfört, men jag skall göra det mycket kort.

Herr Thorberg talade om ett svårt fel i lagtexten med avseende på 2 § i avtalslagen,
tror jag det var. Det är det att »kollektivavtal, som slutits av förening,
vare beträffande yrkesgrupper och område, som avses i avtalet, bindande
jämväl för medlem i föreningen, vare sig han inträtt före eller efter avtalet;
dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal». Jag är
nu icke riktigt säker på om jag hörde rätt, men herr Thorberg får ju tillfälle
att korrigera mig. Det föreföll mig emellertid, att herr Thorberg förblandade,
att han är bunden av detta avtal och att han kan sluta ett avtal enligt 1 §.
Arbetaren kan icke sluta avtal enligt 1 § men blir likväl bunden av bestämmelserna
i densamma. Om vi nu ha honom först inom räjongen för avtalet A och
han sedan kommer inom räjongen för avtalet B, så skulle B bli tillämpligt,
när han kommer inom- dess räjong. Men han sitter ju redan fast i A. Huru
kan han då bli befriad från sin bundenhet av avtalet A? Då svarar lagen, att
han blir det icke utan vidare. Däri ligger såvitt jag förstår icke något besynnerligt
eller oriktigt. Frågan måste lösas. Han kommer efter vart annat först
i den ena föreningen och sedan i den andra. De ha olika regler. Av vilketdera
avtalet skall han bli bunden? Förr eller senare kommer han över till
B, men var är övergångstidpunkten? I vilket ögonblick förflyttas han från A
till B? Då svaras, att han flyttas icke utan vidare i samma ögonblick han lämnar
den första föreningen, utan lagen har lämnat det öppet.

Beträffande 3 § talade herr Thorberg om, att de oorganiserade borde också
bli bundna, men herr Thorberg ville själv i fråga om 1 § icke binda ens de organiserade.
Nu säger herr Thorberg kanske: när de organiserade äro bundna,

Kr 35. 48

Fredagen den 25 maj £. in.

?kola också tle oorganiserade följa med. Kanske jag även här missförstått herr
m. m. ^ horberg. Men i varje fall vill jag säga, att det skulle vara en verkligen ny

(Forts.) 0< k besynnerlig juridisk princip att binda oorganiserade genom mellan andra

träffat avtal, ty nog har man hört talas om avtal till förmån för tredje man,
men att man i ren privaträtt — vi tala ju här inte om den offentliga rätten —
skulle kunna binda en tredje man till skyldigheter genom att två andra för honom
rent främmande utan hans eget åtgörande besluta ett avtal, det blir någonting
annat. Det är en annan sak med dem, som äro bundna enligt 1 §. De höra
ihop med det hela; de tillhöra föreningen. Men att en alldeles utomstående
skulle bliva bunden, det vore mycket besynnerligt.

„I.fråga om 4 § talade herr Thorberg om det bekanta blockadfallet. Ja, att
gå in på alk möjligheter i det fallet skulle taga för lång tid. Jag kan i största.
korthet såsom min mening säga, att om det uppstår strid på det viset, att
arbetsgivaren, byggmästaren eller vad han är, säger, att såsom han tolkar avtalet
skola de icke ha mer än så och så mycket i lön och han vill icke betala
dem mera, icke betala vad de anse, att de skola ha, så få de icke lov att strejka
eller blockera o. s. v. Ty då är det en tvist om avtalets innebörd och de få gå
till arbetsdomstolen. Men är det bara det nakna faktum, att han icke betalar
ut deras lön, faller det, såvitt jag kan se, icke under någon av de punkter, som
uppräknas i 4 § såsom hinder för arbetsinställelse, och då är det klart, att de
kunna inställa arbetet. Nu kan detta flyta över i vartannat, det må medges,
men därpa kan jag icke svara annat än att om saken är oklar i praktiken få
de ga till arbetsdomstolen. Den skall verka snabbt och den får avgöra, om deras
påstående är grundat eller icke, och domstolen kan då enligt 7 § giva lov
till arbetsinställelse i sadana fall, da det föreligger oskick från arbetsgivarens
sida.

I det sammanhanget talade herr Thorberg om, att sidoföreningar bli fria.
medan en viss förening och det över dem alla stående förbundet blir ansvarigt.
Under förbundet sta, tror jag han sade, 500 föreningar; en av dem blir ansvarig,
medan de 499 bli icke ansvariga. Men varför skulle de bli ansvariga mer
än alla andra människor eller föreningar i riket, som lämnat understöd men
som annars icke ha med saken att göra? Förbundet och den bestämda föreningen
A ha gjort skadan eller ock har förbundet »medverkat» till den skada, som
föreningen A har gjort. Men de andra under förbundet stående föreningarna
’’ I'' °- s■ v- hava antingen intet alls med skadan att göra, eller om de än
understött A, hava de icke den överordnade ställning till A, som förbundet.
och som skulle motiverat deras skadeståndsskyldighet. De få likställas med
föreningar i ett annat system och med enskilda personer, som stå utanför det
hela.

Herr Thorberg anmärkte vidare, att orden strejk, bojkott in. fl. vore alldeles
obestämda. Ja, det är också en sådan där ständigt återkommande sterev,
ng: n* rara er me<^ ^ e^er det begreppet, men ni ha icke sagt
vad det är. De gamla romarna, som voro större jurister- än vi, hade en regel,
att varje definition är farlig, och det är, tror jag, en bland de sannaste saker
man kan säga. Att komma med definitioner, det är just vad man bör akta
sig lör. Det skall det s. k. levande livet och domstolspraxis så småningom ut;,
irma- Huru vill herr Thorberg göra en strafflag, om man skulle definiera
t. ex. begreppet bedrägeri på ett säkert och uttömmande sätt? Det är icke
möjligt Alla dylika begrepp får man taga ur det levande livet. Det är en
bland domarens många svårigheter. Man vill här, att det skall stå, hur de!
eller det ordet^skall tolkas. Men vad strejk är, få vi förutsätta, att antingen
\et inan det på förhand eller också får man tänka efter, när fallet inträffar.
och bedöma, om man anser, att det kan räknas till strejk eller inte.

Sedan talade herr Thorberg under 7 S om hävande av avtal och därvidlag

Fredagen den 25 maj f. m.

>''r 35.

■19

tycktes han i det exempel han tog, vilja vända det sa. att arbetsgivaren kunde
börja med att trakassera arbetarna, tror jag att herr Thorberg sade. Då sva- m m
rade arbetarna med strejk, och så komme domstolen och betraktade deras strejk (Forts )
såsom anledning att inskrida. Ja. det kunna vi säga om alla paragrafer och
alla lagar, att om det är en dålig domare, som utan något förstånd och någon
rättskänsla far fram, kan han fördärva denna lag likaväl som andra ännu bättre
lagar, men om det är en förståndig och förnuftig domare, tager naturligtvis
domstolen, när det blir utrett, att det är så, som herr Thorberg säger, och det
icke är ett löst påstående, hänsyn till detta förhållande. Det är ju domstolen,
som bestämmer, om avtalet skall hävas eller icke, och så mycket kritik är väl
domstolen underkastad, att den icke i ett så tillspetsat fall, som herr Thorberg
nämnde, skulle döma på det sättet.

Jag vill nu lägga till blott ett enda ord. I fråga om 8 § talade herr Thorberg
om skadan, och jag tyckte, att han sade, att det skulle bli åtskilligt värre
än det nu är — det blir icke allenast dåligt utan värre än nu. Kan detta vara
allvarligt menat? ÅT kunna gå tillbaka till vad herr Thorberg själv sade under
1 §. Där sade herr Thorberg bland mycket annat, och det är naturligtvis
riktigt: vi ha dock möjlighet att gå till de allmänna domstolarna och vi ha allmänna
rättsregler, efter vilka dessa frågor skola bedömas, om de komma till
de allmänna domstolarna. Tror då herr Thorberg, att om en dylik skadeståndsfråga
i detta nu komme inför en allmän domstol och skulle bedömas efter nu
gällande svensk lag, att det bleve bättre för arbetarna än om de skola dömas
efter denna föreslagna paragraf? I så fall tager herr Thorberg mycket fel.

Nu är det så, att skadestånd skall, om det icke finnes skuld på båda sidor,
ådömas helt enkelt efter skadans höjd. Domaren skall taxera skadan: det är
den allmänna regeln. Då kommer det att gälla vad herr Thorberg talade om,
nämligen att arbetsgivarens förluster på grund av en strejk kunna vara nära
nog omätliga genom felslagna leveranser, genom uteblivna beställningar o. s. v.

Skall man gå efter de allmänna reglerna, kan man därvidlag inte göra någon
distinktion. Då först bli arbetarna verkligt träffade, om det nu kan komma i
fråga att tillämpa detta. Men däremot beträffande denna lag — i all synnerhet
sedan utskottet nu »humaniserat» den, om man så vill uttrycka sig — kan
man icke säga annat än på sin höjd, att den förvandlats till en klasslag, nämligen
en klasslag till förmån för arbetarna, eftersom den bestämmer, att ingen
arbetare skall kunna dömas till högre skadeståndsbelopp än 200 kronor. Och
väl att märka, detta betyder naturligtvis, att om härigenom den andel av skadeståndet,
som kommer på varje arbetare, hålles nere under vad han egentligen
borde betala, kommer detta att bli den skadelidandes förlust. Vill man vara
elak, kan man säga, att de ha gjort en klasslag i utskottet. För min del har
jag ändå ingenting emot den, ty så mycket omöjligare blir det då att från arbetarnas
sida klandra den såsom en klasslag.

Jag vill sluta med det som jag började med, nämligen att säga att jag har
det säkra förtroendet till Sveriges arbetare och icke minst efter vad man såg
av dem härom dagen, att de, när väl oväsenclet under valstriden är över, skola
taga sitt förnuft till fånga. Om de äro misstrogna nu, när de läst i sina tidningar
alla de rysliga målningarna om vad som skall ske, huru de skola bli
förvandlade till djur o. s. v. så kan jag förstå det, men jag tror icke det blir så
farligt. De hittills framställda anmärkningarna, även om de kunna vara begripliga,
äro icke på någon enda punkt av den beskaffenhet, att de utgöra något
som helst skäl till att förkasta lagen.

Herr Winberg: Herr talman! Man har betecknat regeringens framlagda

förslag till lagstiftning i detta avseende som »ett politiskt nödhjälpsarbete»,
och jag måste säga mig, att det ligger någonting i det uttrycket. Ty huru

Första hammarens protokoll 1938. Nr 35. -t

>''r 35. 50

Fredagen den 25 maj f. in.

^lÄ#toT ^ycken vältaliehet man än använder, så lärer det bli omöjligt att bevisa, vare
m. m. S1S att f°r närvarande föreligger något absolut behov av en lagstiftning av

(Forte.) här ifrågavarande slag eller att den nu framlagda lagen skulle göra förhål landena

på det fackliga ekonomiska området bättre, d. v. s. skulle verka i arbetsfredens
syfte, som man så vackert talat om. Det hela är endast ett slags
prestigefråga för den nuvarande regeringen och de politiska partier, som uppbära
denna regering. Man har ansett, att man åtminstone skulle ha någon
vital fråga att föra fram och bringa till lösning, medan man innehade regeringsmakten,
och man har, såsom redan förut i dag framhållits, ansett, att man
skulle få fram något slags politisk brygga mellan de olika borgerliga partierna.

Huru mycket man än talar om nödvändigheten av en lagstiftning på förevarande
område, huru mycket man än bedyrar, att den skulle främja arbetsfreden
och att den skulle förbättra rättsförhållandena på detta område, lärer
det bli synnerligen svårt att bevisa det. Man har sagt, att det egentligen endast
är från arbetarehåll, som man vänder sig mot lagen, och man har uppmärksammat,
att det är en del överdrifter, som förekomma i uttalanden i det
avseendet. Jag vill då erinra om vad som redan förut i dag påpekats, nämligen
att även från borgerlig sida, från håll, där man står industrien och arbetsgivarintressena
mycket nära, har man på det bestämdaste gått emot eu
lagstiftning på där ifrågavarande område under hela tiden. Man vidhåller
denna sm uppfattning, och man anser, att det är en stor olycka för industrien
såväl för arbetsgivare som för arbetare, att denna fråga har blivit en politisk
maktfråga, som man nu söker driva fram till lösning utan hänsynstagande till
de praktiska konsekvenser den kommer att medföra på detta område.

Det kan naturligtvis icke falla mig in att i detalj försöka gå in på de olika
paragraferna i lagen, just därför att i närvarande stund skulle det ingenting
tjäna till. Även om man skulle ha de mest avgörande argument att anföra,
så skulle de ingenting verka. Vissa partier ha beslutat att genomföra
denna lagstiftning, och kanske komma de att genomföra den i dag. Men jag
gör det heller icke av ett annat skäl, och det är den omständigheten, att det
som från arbetarehåll under den senare tiden varit det mest markerade i uppträdande
i denna fråga är icke anmärkningar mot eventuella brister i det framlagda:
lagförslaget, utan det är den bestämda uppfattningen att för närvarande
föreligger icke något som helst behov av en lagstiftning på området och att
man har den bestämda uppfattningen, och det med skäl, huru mycket man än
förnekar det från motsatta sidan, att ett försök att lagstifta på detta område
vid nuvarande tidpunkt och på sätt som här föreslagits dock har — om medvetet
eller omedvetet, det skall jag lämna därhän — till syfte att i viss mån
hämma de fackliga organisationernas rörelsefrihet. Det är det, som man har
samlat sig omkring, att man överhuvud taget anser, att en lagstiftning är fullkomligt
onödig och att det är sa långt ifrån, att den skulle främja arbetsfredsförhållandena
på ifrågavarande område, att den, såsom redan förut i dag påpekats,
skulle komma att verka förvirring och särskilt nedbrytande på kollektivavtalens
omfattning och anslutningen till den principen. Vid sådant förhållande
är det litet svart att första den envishet, med vilken man driver den»-na sak. Det är kanske svårt att prestera en verkligt stor statsmannatanke för
olika regeringar och även för den nuvarande, men det förefaller mig som om
den största statsmannagärning, som man skulle kunna ådagalägga nu, skulle
vara, att man i dag här stode upp och förklarade, att med hänsyn till vad i
saken förekommit regeringen håller för lyckligast, därest riksdagen icke bifaller
det föreliggande lagförslaget, Det är kanske för mycket begärt, att man
skulle kunna åstadkomma en sådan självövervinnelse. Men det vill jag Säga,
att skulle denna regering ha en sådan vital omtanke om samhällsintresset och

Fredagen den 2ö maj f. in.

51 Nr 35.

(Forts.;

om arbetsfreden och vad därmed sammanhänger, som den vill göra gällande JT

och som den anser detta lagförslag vara ett uttryck för, då skulle regeringen '' 1 l“*
aldrig på något bättre sätt kunna, manifestera denna samhällsomtanke och denna
omtanke om arbetsfreden än genom att uppträda på ett sådant sätt som jag
här proponerat, att den skulle kunna göra.

Det skulle vara åtskilligt att säga med anledning av justitieministerns som
vanligt i form briljanta anförande. Det är mycket lätt för honom såsom gammal
erfaren jurist och erkänd vältalare att briljera med en del lagtekniska termer,
att tala om straffrätt, privaträtt och allmän rätt och sådant där. Det är
också lätt för honom att ur rent juridiska synpunkter påvisa, huru bra lagen
är skriven, liksom det också låter sig göra för en jurist att bevisa, att just en
sådan lag äro vi för närvarande i behov av. Men jag trotsar justitieministern
att med hela sin vältalighet kunna inför Sveriges arbetareklass klargöra nödvändigheten
av denna lag. I varje fall tror jag, att han får utnyttja sin vältalighet
till den yttersta gränsen, innan han lyckas övertyga den om det. Jag
vill också säga, att det är litet svårt för oss vanliga människor att riktigt kunna
följa med, när justitieministern vis-ä-vis interpellationen om innebörden av
begreppet strejk säger, att antingen veta de det eller också få de sätta sig ned
och fundera på det. Jag tycker, att det är en ganska dålig upplysning från
sakkunnigt håll, när vi andra, som icke äro inne i dylika tekniska frågor, få
från ett så auktoritativt håll det svaret: antingen vet ni det eller få ni sätta
er ner och fundera på det.

Det kan som sagt aldrig falla mig in att gå in på en detaljbehandling av
lagen, därför att av skäl som jag anfört det är skäligen meningslöst. Eftersom
justitieministern gjorde gällande, att arbetarna i varje fall inom någon tid,
komma att taga sitt förnuft till fånga och bli tacksamma för lagen, så vill
jag säga, att jag icke vet, huruvida justitieministern eller jag känner de fackligt
organiserade arbetarna i Sverige bäst. Jag gör icke anspråk på att vara
någon expert på området, men jag tror, att det kommer att dröja ganska lång
tid, innan Sveriges organiserade arbetare komma att bli tacksamma för denna
lag, ifall den kommer att bli antagen.

Jag skulle också vilja säga, att det är en något hastigt påkommen omtanke
om de fackligt organiserade arbetarnas intressen, som just nu kommit till uttryck
i avseende på denna lagstiftning. Jag erkänner, att det icke är det första
försöket att lagstifta på området, som nu förekommer, men det kanske
är det första försök, som man lyckas genomföra och som kommer att taga
konkret form i lagstiftning. När arbetareklassen vid industrialismens genombrott
nödgades sammansluta sig i fackliga organisationer, var det icke i en hastigt
påkommen vändning i någon form av modernitet eller dylikt, utan det var
en tvingande nödvändighet för att de skulle ha möjlighet att gentemot den
mäktigare andra parten göra sina meningar i någon mån gällande. Arbetarna
ha sedan under flera årtionden kämpat en rätt förtvivlad kamp för att överhuvud
taget kunna göra sina meningar gällande gentemot den överlägsna motparten,
och under den kampen hade de sannerligen icke haft något nämnvärt
stöd eller hjälp från statsmakternas sida. De fingo kämpa kampen ensamma.
När arbetarna sedan kommit så långt — det är självklart, att motparten
fortfarande är den starkare — att de ändå något så när kunna hävda
sina intressen, börjar ett synnerligen anmärkningsvärt intresse från statsmakternas
sida att göra sig gällande, därför att man tydligen är rädd för att denna
kraft skall växa sig så stark, att den skall kanske bli i viss mån besvärlig. Då
kommer man med lagförslag, som äro ämnade att reglera än det ena och än det

andra.

Här har nu uttalats, att i fråga om eventuella ofullkomligheter i den föreliggande
lagen, så är det icke så märkvärdigt med det, såsom justitieministern

Nr 35. 52

Fredagen den 2n maj f. m.

Lagförslag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

uttryckte det, därför att domaren skall också vara lagstiftare. Ja, det kan
jag förstå. Jag medgiver, ehuru jag icke är jurist, att det är självklart, att
beträffande det allmänna rättsförfarandet ligger något i den gamla satsen:
en god domare är bättre än en god lag, och att man aldrig kan stifta lagar,
som i detalj äro så tillfredsställande att inte rättsskipningen givetvis också har
en uppgift att fylla. Men det är någonting, som man fullkomligt förbiser,
och det är, att det är en stor skillnad, när det är fråga om de allmänna rättsförhållandena
individer emellan i samhället, där man endast har att göra med
enskilda individer, och när man kommer in på ett område, som trots allt vad
man säger från motsatta sidan är så pass egenartat och ömtåligt som när det
gäller att reglera förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare eller olika
organisationer på det rent fackliga området. Då kunna icke arbetarna utan
vidare vara belåtna med att man säger: vi veta, att det är något oklart i det
och det, men domaren skall klara det. Ty även om man inte medgiver att en
lagstiftning på detta område överhuvud taget kan betecknas som en klasslag,
så rör den sig dock på ett^område, där det gäller två olika klassers ställning till
varandra. Om det är svårt att för tillämpningen av den övriga rättsskipningen
erhålla individer, som äro fullkomligt opartiska och kunna utmäta en verklig
rättvisa, sa är det omöjligt, såvitt jag förstår, när man kommer in på detta
område. Man kan då icke få sådana personer, låt vara, att det givetvis är
lättare, da det gäller s. k. rättstvister än då det gäller rena intressetvister.
Men då det gäller förhållandena mellan dessa huvudparter på arbetsområdet,
går det icke att få personer såsom domare, vilka äro fullkomligt opartiska.
Det går åtminstone icke att inbilla arbetarna här i landet, att detta överhuvud
taget skulle vara möjligt, ty huru präktig en sådan individ än är, är det dock
självklart, att han i regel tillhör den miljö, ur vilken arbetsgivareparten har utgått
eller där den rör sig. Detta är sålunda saker, som man, såvitt jag kan
finna, har förbigått, när man här söker driva fram detta lagstiftningsprojekt,
.

Jag skall icke uppehålla tiden med att här upprepa vad som redan sagts beträffande
riskerna av en dylik lags fastställande. Här säger justitieministern,
att^det väl aldrig kan falla den svenska arbetarklassen in att utan vidare kasta
ifrån sig kollektivavtalsprincipen med alla de fördelar den innebär. Ja, det
kunna vi icke vara så alldeles säkra på, herr justitieminister. Under senare
tiden har mer och mer den uppfattningen slagit igenom, att kollektivavtalsprincipen
blivit överskattad. När det först blev fråga om att reglera förhållandena
mellan arbetsgivare och arbetare, betraktade arbetarna det naturligtvis som
en bestämd vinst att komma fram till det förhållandet, att de kunde uppträda
som jämställd part med arbetsgivarna, och detta skedde i och med kollektivavtalsprincipens
genombrott. Men ställningen är något annorlunda nu. Den
så att säga moraliska fördel eller seger, som ansågs ligga däri, att man uppnått
en visserligen något primitiv men i alla fall en viss jämställdhet parterna
emellan är givetvis numera icke av samma betydelse som den var i rörelsens
början. Det har ju redan vitsordats här i dag, att innan denna, lag ens kommer i
gång, har man på vissa områden i rätt stor utsträckning börjat underlåta att
träffa avtal. Alldeles oavsett lagens innehåll, redan på grund av de förhållanden,
under vilka den förts fram, och då den av arbetarna betraktas som i huvudsak
riktad mot dem, då det därjämte inom vida lager på industriens område även
från arbetsgivarsidan göres gällande, inte bara att lagen är onödig utan att
den tillspetsar förhallandena på detta område, samt då den genomdrives ur
rent partipolitiska synpunkter utan hänsynstagande till de praktiska förhållandena
i övrigt, borde det inte förundra någon, om man räknar såsom en
mycket stor sannolikhet med att resultatet blir. för det första att förhållandena
på detta område ingalunda komma att förenklas så. att arbetsfreden blir

Fredagen (ten 25 maj f. in.

Sr 35.

mera slabil, utan tv ärt om komma att tillspetsas och förvarras. och för det

• ii i i i •• 1 * -1 _ 1 ~ ™ . ... . 1 ho r» 4-f rrimmo

mera SULUil, Ulclll ivanum ivuiunur uat V*.** ........

andra att man i mycket stor utsträckning dels på grund av motvilja att komma
under denna lags bestämmelser — eller av andra skäl, som jag inte skall närmare
gå in på — kommer att avhålla sig från att överhuvud ingå kollektivavtal.
För min del tar jag det inte så förfärligt djupt, ty jag har den uppfattningen,
att kollektivavtalsprincipen i viss mån överskattats under senare tid,
då den ansetts så helig, att man knappast fått röra vid den, _ något som jag
anser vara att gå för långt. Men alldeles oavsett den personliga ståndpunkt,
man har i frågan, och då de, som fört fram lagen, väl ha menat, att de skulle
medverka till att stabilisera förhållandena på detta område — ty 0^a.® ^an va
inte tänka mig att det varit en rent politisk nyck bara för att få igenom en
dylik lag utan någon uppgift att fylla — maste de väl ha all anledning att i
detta ögonblick säga sig, att den förhoppningen inte går i uppfyllelse, utan
snarare att förhållandena komma att förvärras. Då frågar jag mig verkligen,
huruvida de, som framdrivit detta förslag, ha anledning att säga, att de uppträda
som verkligen samhällsbevarande individer. Det kan vara mycket stort
skäl att sätta den saken i fråga.

Det skulle kanske emellertid inte vara rättvist att bara syssla med dem, som
framlagt detta lagförslag. Rättvisan kanske också kräver, att man något litet
tittar''på förspelet till detta lagförslags framförande. Och om jag i den punkten
nödgas uppehålla mig vid saker, som kanske inte bli fullt så trevliga för
socialdemokraterna, kan det inte hjälpas. Felet är inte mitt. Det var, höll jag
på att säga, lyckligt, att vi fingo regeringsskifte för ett par ar sedan, inte
därför att jag just har någon särskild förkärlek för den nuvarande regeringen
men av andra skäl. Ty hade vi inte det fatt, är det möjligt, att vi i dag eller
kanske om ett år hade haft ett lagförslag av åtminstone i huvudsak samma beskaffenhet
som det nu föreliggande. Skillnaden hade bara blivit den, att under
det vi nu samlat hela arbetarklassen till bestämt och enigt motstånd mot detta
lagförslag, hade ju denna möjlighet till fullständig enighet då varit utesluten.
Jag måste säga mig, att när man nu, och det med fullt fog, anmärker pa och
kritiserar denna regering, för att den lagt fram detta förslag, skulle det.
kanske vara litet klädsamt om man också på socialdemokratiskt hall ville ga
in för en självrannsakan och se efter, i vad mån socialdemokraterna medverkat
till att detta lagförslag tillkommit och att det iir sådant det är Ty det tjänar
ju ingenting till att i dag bestrida, att så verkligen varit fallet. Jag skall
emellertid, för att inte såra några ömtåliga hjärtan, uppehåll», mig a 11 tior
länge vid den saken. Jag skall endast erinra om ett par lärdomar, som följt
av denna frågas utveckling i vårt land. Den ena lärdomen är den, att en del
politiska ledare skola inte ge sig till att avgiva förhandsut fästelser, da det
gäller för de fackligt organiserade arbetarna vitala frågor, ty det kan inträffa,
att de då komma i sådana obehagliga situationer, som de nu kommit, i.
att de inte kunna infria dessa utfästelser. Och även om det inte är av sa stor
betydelse, så är det alltid ägnat att utgöra ett frö till splittring inom arbetarklassen,
som vid sådana tillfällen borde kunna uppträda fullkomligt enig.

Den andra lärdomen skulle egentligen de borgerliga ha inhöstat av vad som
nu inträffat. Jag föreställer mig nämligen, att den nuvarande regeringen och
övriga anhängare av lagstiftningen på detta område ha resonerat sa; att det
bör väl inte vara så farligt för oss att framlägga detta lagförslag, ty från fra™''
stående ledamöter av det socialdemokratiska partiet har för flera ar sedan deklarerats,
att man inte har något principiellt emot en sådan lagstiftning, da
det gäller s. k. rättstvister, och vid sådant förhållande har man trott sig kunna
fullfölja något, som man borde vara överens om. Nu visar det sig ju emellertid,
att man missräknat sig, och därför bör man för framtiden komma ihåg att
inte fästa allt för avgörande betydelse vid vad enstaka politiska ledare komma

m. in.
(Forts.)

Nr 35. 54

Fredagen den 25 maj f. m.

fÖFSäk? vid sådana tillfällen, då det galler frågor, som röra hela arbetarns.
m. klassens intressen. Ty da det kommer till kritan, visar sig detta inte vara så
(Forts.) synnerligen mycket att bygga pa. Jag skall som sagt inte längre uppehålla
mig vid den saken, men jag har ansett det vara en lärdom för framtiden att
erinra om det, ty det är en rätt viktig sak. att man inte får kasta fram dylika
för de fackligt organiserade arbetarna vitala spörsmål bara som pjäser på^politikens
schackbräde, även om det sker i den välvilliga avsikten att genom en
sådan manöver förlänga livstiden för en socialdemokratisk regering med något

ar, vilket ju för övrigt i detta fall inte lyckades.

Jag skall emellertid inskränka mig till att till sist säga, alt ni kanske, mina
herrar på den borgerliga sidan, i dag genomföra denna lag. Det antager jag.
att ni göra.^ Jag upprepar det: jag kommer fiir min personliga del inte attj
taga detta så förfärligt djupt. Jag är övertygad om att hur man än fortsätter
pa den här vägen, även om det alltså skulle betyda en längre gående lagstiftning
än den bär, kan man ändå inte förhindra, att arbetarklassen genom sina
fackliga organisationer kommer att göra sin mening hörd på ett fullt tydligt
sätt. Men ni kunna naturligtvis försvara detta steg och förhindra utvecklingen.
och framför allt när man här talar om att man skall närma arbetare och arbetsgivare
till varandra genom denna åtgärd, så tror jag för min del inte på
det. Jag ser tydligen utvecklingen på det ekonomiska området. Förhållandena
skarpas. Det här är första steget, som t ages för att på något sätt inrama de
fackliga organisationerna under den politiska lagstiftningens makt och intressesfär.
Och det är självfallet, att såsom ensamstående projekt är detta lagförslag
meningslöst, men som de liberala motionärerna redan framhållit i motiveringen
till sin motion, vilken gav upphov till skrivelse om lagstiftning i detta
ärende, betraktade de lagstiftningen i denna punkt endast som eu första förberedande
åtgärd, och de säga tydligt och klart ifrån, att sedan vi inhämtat erfarenhet
om verkningarna av denna lag, äro vi färdiga att gå vidare, och så
menar man naturligtvis, att en vacker dag äro vi framme vid en lagstiftning
även om intressefrågor. Då skulle jag endast vilja säga. att så vackert nu
detta än kan hägra för ett borgerligt hjärta i detta ögonblick, är det dock illusioner,
som aldrig gå i uppfyllelse. Detta för det första därför, att jag tror, att
en dylik lagstiftning över huvud iir omöjlig i det svenska parlamentet, åtminstone
om ett år eller sa omkring. Och för det andra, även om man skulle driva
det dithän, att man genomför lagen i parlamentet kanske det inte skulle ha någon
annan betydelse än att vi fingo uppleva samma förhållande, som man i dagarna
genomlever i Norge. Där har man genomdrivit en lagstiftning om tvångsskiljedom
även i intressetvister, men resultatet har blivit, att arbetarna inom byggnadsindustrien
lägga ned arbetet trots att domstolen avkunnat sin skiljedom.
När man har sa bratt med lagstiftningen att man gar förbi utvecklingen, som
ju där har skett, är det sannerligen mte ägnat att skapa gehör för sådana lagbestämmelser,
som eventuellt kunna befinnas nödvändiga. Huvudsaken för den
svenska arbetarklassen, och jag tror också för det svenska samhället, skulle
vara i detta ögonblick, att man inte av rent partipolitiska och taktiska motiv
genomdreve en lagstiftning, som är för samhället och arbetsgivarna skäligen
betydelselös men som, i den man den har någon verkan, kan komma att trassla
till arbetsförhållandena betydligt värre än de nu äro på detta område. Jag
skulle till sist vilja säga, att man skall aldrig inbilla sig, att man genom atti
lägga de fackliga organisationernas göranden och låtanden på detta område
under den politiska lagstiftningen kommer ifrån de realiteter, som ligga
bakom hela förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, så länge vi
ha det nuvarande privatkapitalistiska systemet. Det iir självfallet, att hur
mycket man än i detta avseende lagstiftar tvingar arbetarklassens självbevarelsedrift
fram sådana åtgärder, som äro nödvändiga för ett tillbörligt till -

Freda son den 25 maj f. ni.

55 >''r 35.

varatagande av dess intressen. Det vittnar om eu dålig praktisk blick och
obekantskap med verkliga förhållandena, sådana de gestalta sig i livet nar man m m
kan tillmäta en lagstiftning av denna beskaffenhet en så avgörande betydelse, (Forte.)
och när man vill göra gällande, att den skulle i nämnvärd man medverka till en
avspänning mellan de båda parterna på det ekonomiska området.

Herr talman! Även med utsikt, att det kanske inte har någon betydelse, hur
riksdagen kommer ait besluta i fråga om denna lag, hemställer jag ändå, inte
bara i den svenska arbetarklassens intresse utan jämväl i _det svenska samhällets
intresse, att utskottets föreliggande förslag måtte avslås. Jag yrkar alltsa
avslag på detsamma.

Herr von Sydow: Herr talman! Om detta lagförslag har det redan yttrats
många ord här i kammaren, många vackra och sanna ord, samt enligt ram uppfattning
många mindre riktiga ord och åtskilliga alldeles felaktiga. Emellertid
anser jag sannolikt, att det finns en viss önskan hos ledamöterna av kammaren,
att diskussionen snart måtte vara slut, men jag tror också, att herrarna
skola förstå, att jag inte kan underlåta att yttra mig i denna fråga

Emellertid är jag i mångt och mycket förekommen forst av utskottets arade
ordförande herr Westman och efter honom av justitieministern 1 fråga mn
själva lagförslagets innehåll, dess syfte och flertalet av dess viktigaste bestämmelser
tillåter jag mig alltså åberopa och instämma i vad dessa herrar har

ytHär i vårt land. liksom såvitt jag vet i alla civiliserade länder, är uppfattningen
den, att envar skall bära ansvaret för små handlingar, bara moraliskt
men även juridiskt och ekonomiskt ansvar för vad han gor. Det skall galla
varje myndig man eller kvinna, och det skall också gälla organisationer, länder
dessa tider är det särskilt viktigt, att det gäller organisationer, bolag, sammanslutningar
och föreningar. Nu är det emellertid så, att arbetarnas organisationer
på grund av det sätt, varpå vår rättsskipning för närvarande ar anordnad,
faktiskt, om också inte rättsligt, äro fria från allt juridiskt ansvar tor
vad de göra i fråga om brytande av kollektivavtal. Ifall de. göra sig skyldiga
till*strejker i strid mot gällande avtal, kunna de faktiskt inte adömas nagot
skadeståndsansvar. Det är alldeles riktigt, som herr Thorberg sade, att ett sadant
ådömande är teoretiskt möjligt men det är minst lika riktigt som justitieministern
sade, att det faktiskt är fullkomligt omöjligt. Dessa organisationer ha
alltså i detta hänseende en privilegierad ställning. Jag säger icke. att na gon
avsikt förelegat från deras sida i den delen, men förhållandena ha iört tram
utvecklingen därhän, att de kommit att åtnjuta ett privilegium i detta hanseende.
Nu åsyftar denna lag att i det fallet jämställa dem med andra organisationer
och andra medborgare här i riket, och det synes mig svart att bestrida
rättmätigheten av ett sådant yrkande. Det är ju även sa, att i alimanhet,
ifall det uppkommer tvist om tolkning och tillämpning av avtal har i landet,
skall denna tvist gå till domstol och avgöras av domstol. Men på grund av organisationen
av våra domstolar och innehållet i vara processlagar har denna
utväg faktiskt i regel icke blivit användbar i fråga om tvister om tolkning och
tillämpning av kollektivavtal. Da har man haft en annan utväg, man har
haft våldets utväg, man har haft den utvägen att låta denna tolkningsfråga
avgöras genom de inbördes styrkeförhållandena mellan parterna. Och detta
kan heller inte vara riktigt i ett rättssamhälle, utan här måste ske en ändring,
och det är detta, som detta lagförslag avser att åstadkomma. Emellertid,
som nämnt, har det yttrats så mycket härom, att jag inte vidare skall fördjupa
mig i resonemanger härom.

Jag skall i stället be att få något tala om de faktiska förhallandena i dessa
frågor. Men innan jag gör det, så ber jag att få yttra några ord i anledning

Nr 35. 56

Fredagen den 25 maj f. m.

m. m.
(Forts.)

att h„err Thorberg bär åberopat ett par yttranden av mig. Han sade,
att jag en gang yttrat, att förhållandena här i Sverige, där vi sakna varje förbud
mot strejker i anledning av tvister om kollektivavtals tolkning och tillämpnmg,
äro minst lika goda ja, kanske bättre — än i de länder, där man har en
sadan lagstiftning. Något sådant yttrande från mig har icke förekommit, men
jag tror,, att jag kan förstå vad herr Thorberg åsyftar. Jag har en gång yttrat
att i Australien, där alla strejker och alla lockouter överhuvud taget äro
förbjudna, äro efter ingångna meddelanden från landets myndigheter i alla fall
strejker och lockouter vanligare än i de skandinaviska länderna Men jag har
icke gjort någon jämförelse mellan Sverige å ena sidan och t. ex. Danmark eller
Norge och sådana länder å den andra.

... -^?rr Thorberg yttrade också, att han hade anledning att tro, att jag var
tämligen ljumt stämd mot denna lagstiftning. Nu vill jag säga herr Thorberg.
att jag började syssla med dessa frågor år 1907. Jag började såsom
komnntteledamot deltaga i arbetet på lagstiftning i detta ämne det året, och
jag har pa det hela taget med jämförelsevis korta avbrott på ett eller annat sätt
sedermera vant sysselsatt med dessa spörsmål. Under hela tiden har jag konsekyent
och oaylatligt från början av år 1907 och till den dag som i dag är förfaktat
den meningen, att det ur rättslig synpunkt och även på grund av de faktiska
iorhallandena ar nödvändigt, att vi få en sådan lagstiftning som den här
itragavarande. Det har vant mm mening hela tiden, och det är min mening
aven i dag; jag har aldrig sagt något annat. En annan sak är, att man naturhgtvjs
kan hysa olika meningar i en eller annan detalj av frågan, och även kan
jag törsta att man kan vara av olika mening, huruvida det är lämpligt att lägga
tram ett lagförslag i en mindre del eller om man skall vänta tills man får
lela lagkomplexet i ett slag. Men jag har aldrig någonsin hyst eller uttalat
vård11 tV6^an °m lcke en lagstiftning, sådan som här föreslagits, är önsk Nu

yttrande herr Thorberg också, att man inte har något behov av en lagstiftmng
som den ifragavarande, och sådana yttranden ha vi hört många gånger.
Herr 1 horberg aberoende i detta, sammanhang en statistik, som skulle ådagaagga
det ringa antalet av de strejker, vilka ha sin grund i rättstvister, ävensom
det ringa antal arbetare dessa strejker berört. Ja, men det beror hur vederbö kerd«H°ira

^tatl®tlken: +1fuiyet ker,r Thorberg, att jag varken säger eller tänker
att landssekretanatet eller förbunden skulle föra en medvetet oriktig statistik.
Det gora ni inte. Men här ha förhållandena kommit att gå i den rikt tistfkpn

a[1tlattydda för en del av dem, som skola föra den statvi!t
darfor att man begagnar termerna rättstvist och intresse tvist.

Kattstvist ar i detta sammanhang, som vi veta, en tvist, som rör tolknin avi,

avtal- Tntress(;tvister äro sådana, där det icke finns
ra«S 0/- -de mellan parterna; det finns dem emellan icke något avmLJrb"?
faktiska motsatsforhallanden. Men man tolkar dessa begrepp på

elle/andra St ta!bf-tarsidaa f’ att .intressetvister äro tvister, där det på^na
eller andra, sattet finns ett ekonomiskt intresse för ena parten. På det omdana
SlT l°ra °S-Vl det emellertid aldrig fråga om andra tvister än såin
Ktp Pr + ?kfonoallsk betydelse, ty om rent abstrakta olika tankar kan det
J nte bliva tvist. Men pa denna grund ha också, då man nu för statistik hos

ntrlTsetSr tT ^ ^ ^rbn"d“*, f Z°.U s™'' alla tvister rubricerats som
intressetvister. Jag har nu for att bilda mig själv en uppfattning om detta

tvister" "sfreT^^ i "! arbetsgivarföreningen i fråga om arten av de öppna
Den offDie L stnVTfV0 °Uuer ~ T ^ iavecklade 1 under de sista två åren.
för att vår stetHt l k<3,| *11baserad Pa bindssekretariatets statistik, detta där arbetarsldan

Kn t«k ^ om|?tta Vara effna tvist"- under det man på

a betarsidan kan taga med manga flera tvister. Jag har då funnit att åren

Fredagen den

Sr 35.

25 maj f. in. 57

1926—1927 förekommo rättstvister, som föranledde öppen konflikt (strejk el - Lagförslag om
ler lockout) till ett antal av 111 men intressetvisternas antal uppgick till allenast
75. I själva verket äro rättstvisterna till antalet flera än intressetvister- (Korts\
na, men det är i alla fall ett alldeles otvetydigt och oförnekligt faktum, att
fastän intressetvisterna varit färre, de omfattat ett mycket större antal arbetare.

Räknar man efter detta antal ha intressetvisterna haft ofantligt mycket större
betydelse än rättstvisterna. Det behöver ju bara komma en lockout på grund
av intressetvist, som omfattar 5,000 arbetare eller sfi omkring, sa stiga siffrorna.
Nu kan man ju säga, att denna min statistik icke har kontrollerats, men
jag har erbjudit herr Thorberg att skicka upp en man till arbetsgivarföreningens
byrå och gå igenom hela materialet, konvolut efter konvolut. Jag upprepar
detta erbjudande. Skicka bara upp en man, gör det herr Thorberg, så skall herr
Thorberg få se. att statistiken är alldeles riktig!

Ja, så säges det också, att man inte behöver denna lagstiftning — åtminstone
inte i fråga om påföljder för avtalsbrott — på den grund, att man ju har den
vägen att gå, att man med varandra träffar frivilliga avtal om skiljedom. Ja,
det kan man göra. Vi ha även gjort så i många fall, till exempel i byggnadsbransch,
och vi ha gjort det i en så stor och viktig industri som verkstadsindustrien.
Svagheten i en sådan anordning ligger emellertid däri, att man nog
kan få till stånd ett avtal om att sådana tvister skola gå till skiljedom, men
ifall inte avtalet respekteras, ifall ena parten vägrar att gå tiU skiljedom eller
vägrar att ställa sig avkunnad skiljedom till efterrättelse, då står man där, och
man kan inte göra något åt saken. Därför är det också absolut nödvändigt
att vid sidan av det frivilliga skiljedomsförfarandet anordnas ett verkligt domstolsförfarande,
där en medvetet tredskande part kan av statens myndigheter
tvingas att fullgöra sina skyldigheter.

Nu försäkrar herr Thorberg, att man är skrupulöst noga att följa kollektivavtalen
på arbetarsidan, och han gjorde gällande, att praktiskt sett förekommer
det inte, att de inte följas. Ja, jag skulle önska, att det vore så. men så är det
inte. Vi veta alla, att det inte är så. Herr Thorberg frågade, om förhållandena
verkligen voro olidliga i detta avseende. Nej, svarar jag. olidliga äro de
inte överhuvud taget. Inom stora delar av det industriella rättslivet iakttagas
kollektivavtalen noggrant, men det finns andra områden, där förhållandena äro,
om icke olidliga, dock sådana, att de börja närma sig olidlighetens gräns. Herr
Thorberg vet vilka områden jag åsyftat, byggnadsindustrien och närliggande
branscher. Där förekommer det gång på gång, att en part vägrar att följa avtalet,
vägrar att gå in på skiljedom eller kanske, om skiljedomstolen ändock
tillsättes, vägrar att ställa sig skiljedomen till efterrättelse. Ja, så går man till
de högre organisationerna, till förbunden och begär deras utlåtande. De komma
då med mer eller mindre svävande uttalanden, och sedan har man endast
att gå till landssekretariatet. Landssekretariatet har alltid i det fallet visat
sig lojalt och sagt, då det gällt en sådan tredskande: vi hysa icke sympati med
denne mans eller dessa mäns handlingssätt. De borde följa avtalet, men när de
nu inte följa det, kunna vi inte göra något åt saken. Det är också riktigt, att
landsekretariatet ingenting kan göra, ty landssekretariatet är ingen myndighet
med tvångsmakt över förbunden. Men därför förhåller det sig på det av mig
nu angivna sättet — det kan från arbetarorganisationernas sida icke bestridas.

Nu vill jag ogärna uppta herrarnas tid med att redogöra för några särskilda
fall, men bara för att ge herrarna en bild av, hur det verkligen är, skall jag
be att få säga några ord om ett och annat fall. För någon tid sedan börjades
ett bygge för ett stort affärshus, det var Paul U. Bergströms stora komplex
vid Drottninggatan, som herrarna minnas. Det var en byggmästare, som hade
arbetet, och arbetarna betalades enligt avtalet efter ackordsystem. Allt eftersom
arbetet framskred, lyfte de sina timlöner, och när ett visst ackordsarbete

Nr 35. 58 Fredagen den 25 maj £. m.

Lagförslag om var slut, skulle de få sitt ackordsöverskott. Så en gång var det ett lag arbetare,

kolle^l™vtal som fick ett ackordsöverskott med något över 19,000 kronor, som de kvitterade,
(Forts.) varefter arbetet fortgick. Sedermera lämnade dessa arbetare bygget frivilligt
och alldeles lojalt och gingo till ett annat bygge. Men efter ett år framställde
murareförbundet krav hos byggmästaren, att han skulle ge detta lag arbetare
ytterligare 300 kronor — det var närmare bestämt 299 kronor 77 öre. Därtill
sade byggmästaren: »Nej, det gör jag inte. De ha lämnat arbetet och fått sin
avlöning, de ha fått vad de skola ha, jag betalar inte mer.» Dä förklarades
strejk, och arbetet vid hela komplexet blev stående. Detta var ett avtalsbrott,
ty det fick efter avtalet inte bli strejk i sådana fall, utan tvisten skulle gå till
skiljedom. Byggmästaren begärde skiljedom och det blev skiljedom. Skiljedomstolen
förklarade, att byggmästaren var fri från detta krav, han var inte
skyldig att betala dessa 299 kronor 77 öre. Då trodde man, att saken var klar
och att arbetet skulle tagas upp. »Nej», sade arbetarna, »vi bry oss inte om
skiljedomen, vi skola ha pengarna.» — »Jaså», sade byggmästaren, »ja, det
det kommer aldrig i fråga, att jag betalar dessa pengar.» Så stod bygget i tre
månader; därefter betalades pengarna och arbetet kom igång. Vem betalade
neugarna? Ja, inte byggmästaren, men man förstår, att det var andra personer,
som voro i hög grad intresserade av att detta miljonbygge inte skulle få
stå i det oändliga för denna struntsummas skull utan betalade beloppet, fast de
inte hade någon skylighet därtill. Mot all rätt drevo alltså arbetarna sin vilja
igenom. Jag frågar nu herr Thorberg: Är detta ett bevis på vad herr Thorberg
sade att arbetarna alltid skrupulöst noggrant fullgöra sina avtal och absolut
aldrig tilltvinga sig mer än de äro berättigade till? Nej, detta är en bild
ur verkligheten. Så tillgår det här i Stockholm, och det är inte ett enstaka
fall, utan det kan framdragas många sådana. Det var förresten ett fall häromdagen
— ja, inte precis häromdagen, men helt nyligen i alla fall. Vid ett
bygge, jag tror vid Birgerjarlsgatan, upphörde arbetet största delen av en dag
på grund av regn. Sedermera, när arbetet kom igång igen, ville arbetarna ha
betalt för väntetid för den dagen. »Nej», sade byggmästaren, »det är jag inte
skyldig till enligt avtalet», och så strejkade arbetarna. Nu skall det efter avtalet
inte få strejkas av en dylik anledning, utan saken skulle gå till skiljedom.
Den gick också till skiljedom, och skiljedomstolen förklarade, att byggmästaren
inte var skylig att betala ut summan. Denna skiljedom avkunnades den
19 november i fjol, men arbetarna sade på samma sätt här: »Det är mycket

bra, men vi bry oss inte om skiljedomen, vi lyda den inte.» Sedan har bygget
legat nera hela tiden för denna struntsummas skull till i lördags. Då fick byggmästaren
meddelande om att blockaden var hävd. Ja, varför var den hävd?
Tro herrarna, att det har något sammanhang med detta lagförslag? Tro herrarna,
att därför att lagförslagets öde skulle avgöras i riksdagen, det kanske
ansågs inopportunt, att denna påtagligt avtalsstridiga strejk skulle pågå? Ja,
det vet jag inte. Faktum är, att blockaden är hävd, men lika faktiskt är. att
några arbetare får byggmästaren inte. Arbetet är inte igång. Han har försökt
att få arbetare och tillkännagivit som vanligt, att det är tillgång till arbete
för yrkesskickliga murare o. s. v., men ingen har anmält sig. Han har
gått till fackföreningen och frågat: Varför får jag inga arbetare? Där säger
man, att det är brist på murare, det finns inga lediga. På samma gång tillkännager
deras statistik, att det går hundra murare lediga i Stockholm.

Ja, detta är fall ur det verkliga livet, som jag tycker påtagligt ådagalägga,
att en lagstiftning, sådan som den här ifrågasatta, är behövlig. Förresten är det
inte bara i byggnadsbranschen, som det är på detta sätt. Man kan ta andra
branscher, man kan ta t. ex. verkstadsindustrien. Där finns det flera fall. Herrarna
ha kanske läst i tidningarna, att det är strejk av gjuta ma- vid Kockums
verkstad i Malmö. Det är en absolut avtalsstridig strejk, det kan ingen för -

Fredagen den 23 maj f. in.

59 Kr 35.

neka och ingen har förnekat det heller, ty enligt avtalet skall det i sådana fall£^M*% om
förhandlas i åtskilliga instanser, och om man inte blir enig, skall det gå till
skiljedom. Men detta har inte skett. _ ... (Forts.)

Nu säger man på arbetarsidan, att ifall man antar denna lagstiftning, sä
komma arbetarna troligen att inte vidare vilja ingå några kollektivavtal, eller
åtminstone är det fara värt, att de inte vilja göra de. Men jag tror inte mycket
på denna fara, möjligen som en övergående företeelse, men inte annars. Dels är
det, som herr justitieministern yttrade, så, att kollektivavtalet är av det värde
för arbetarna, att de helt säkert inte avstå från det, och det står i så nära samband
med hela organisationsrörelsen, att man har svårt att tänka sig. att man
skulle vilja upphöra därmed. Men därtill kommer en annan omständighet, och
det är, att under de sista 20 åren vet jag inte någon strejk eller någon lockout
i detta land, som inte slutat med kollektivavtal. Jag kan inte se, att kollektivavtalen
skulle kunna upphöra här i landet utan att strejkerna också upphörde.
Ett sådant resultat av denna lagstiftning skulle jag hälsa såsom i hög grad
lyckligt. Men så kommer inte att ske. Börjar man arbeta utan avtal, så är det
strejk inom en eller ett par månader. Den strejken måste sluta en gång, och
den kan inte sluta på annat sätt än genom en kollektiv uppgörelse. Jo, det
finns ett exempel i annan riktning: det var storstrejken 1909. Den rann ut i
sanden, det blev ingen kollektiv uppgörelse, men det var därför, att det var eu
så fullständig débåcle för arbetarna, att fastän icke något avtal var gällande,
så togo de arbete på de villkor, som bjödos av arbetsgivarna. Något annat
exempel känner jag inte.

Jag ber emellertid att få säga några ord också med anledning av herr Lindleys
yttrande. Herr Bindley sade, att i den bransch, som står under herr Lindleys
ledning, har man haft ett mycket stort antal tvister och dessa tvister ha så
gott som alla uppgjorts genom godvillig överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare eller deras organisationer och endast i ett fåtal fall ha de gått till
skiljedom men inte föranlett någon öppen konflikt, i allmänhet åtminstone.

Detta är sant, och jag vill inte säga annat än att transportarbetarförbundet
alltid mycket noggrant hållit på att avtalen skola följas. Några sådana saker,
som jag talade om beträffande byggnadsarbetarna, ha absolut inte förekommit
inom transportarbetarförbundet. Dessutom har förbundet och dess° ledning en
livlig känsla av att man bör göra upp småsaker i godo utan att gå till öppen
konflikt. Men jag kan inte tänka mig, att detta skulle upphöra, om vi finge en
arbetsdomstol. Varför skulle vi gå dit? Låt oss göra som förut. Jag är övertygad
om att herr Lindleys farhågor i detta avseende äro obefogade. Ifall lagen
genomföres, blir det precis samma förhållande i detta avseende som nu. Herr
Bindley uttalade också en farhåga för att denna lag. om den kom till stånd,
skulle ha en för arbetarparten mycket ofördelaktig inverkan på den s. k. paragraf
23; arbetsgivarna skulle kunna göra vad som helst i fråga om avskedande
av arbetare. Nu får en arbetare inte avskedas, så att föreningsrätten kränkes.
men herr Bindley tror att efter lagens genomförande en arbetsgivare, som vill
avskeda en arbetare därför att han varit verksam i sin förening, skulle kunna
komma och säga till en arbetare: Ni är avskedad därför, att ni har en ful uppsyn,
eller någonting i den vägen och sedan få rätt i domstolen. Men jag måste
säga herr Bindley, att det blir bra mycket svårare i framtiden, om denna lag
går igenom, än det är nu, att kringgå avtalets bestämmelser i denna del, ty nu
skall visserligen en förhandling äga rum, men kommer denna lag till, så blir
det en verklig domstolsförhandling. Där bli vittnen hörda på ed: där kan domstolen
höra arbetsgivarens ingenjörer och förmän och allihop. Det blir en helt
annan procedur, och det blir vida svårare för arbetsgivaren att kringgå avtalets
bestämmelser, om han skulle vilja försöka det. Jag tycker, att lagen är
till fördel för arbetarna i detta avseende.

Kr 85. CO

Fredagen den 2-5 maj f. m.

Lagförslag om
kollektivavtal
in. m.
(Forts.)

Jag ber också att få säga några ord i anledning av herr Reuterskiölds anförande.
Herr Reuterskiöld hade två anmärkningar mot lagförslaget. Först och
främst beträffande domstolen. Herr Reuterskiöld erinrade om att två medlemmar
av domstolen skulle utses efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd. Där ser man, sade han, det blir således en indutriellt betonad
representation för arbetsgivarna. Nu är detta ett misstag av herr Reuterskiöld.
Varför man har tagit svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd
och inte svenska arbetsgivarföreningen är just för att domstolen inte skall bli
uteslutande industriellt betonad, ty svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd
är valt av svenska arbetsgivarföreningen, lantarbetsgivarföreningen
och Sveriges redareförening. Det är alltså för att få en vidsträcktare
basis och låta lantmännen komma med, som det är gjort på detta
sätt. Vidare trodde herr Reuterskiöld, att det skulle kunna bli obstruktion på
arbetarsidan i fråga om förslag till representation för arbetarna i domstolen.
Någon sådan farhåga hyser inte jag. Jag anser mig känna till arbetarnas organisationer
ganska väl, och jag är övertygad, att de äro för lojala för att göra
sig skyldiga till en sådan obstruktion. Det hördes ju också av herr Thorbergs
anförande, att herr Thorberg var av samma mening som jag. Herr Thorberg
yttrade, att avlöningen till dessa representanter var något svag, så att det kanske
bleve svårt att få med dem man verkligen ville ha, men herr Thorberg
yttrade inte ett ord, som gav anledning att tro annat än att man skulle försöka
att få dem. Jag tror, skall jag säga herr Thorberg, att det är inte sä svårt,
ty även om ni inte kunna få förtroendemän, som äro i tjänst, så ha ni väl en
del sådana, som äro pensionerade och som inte ha något emot att få 4,000 kronor
som ett tillskott till pensionen. Jag tror nog, att det skall lyckas för herrarna
utan vidare svårighet.

Herr Reuterskiöld hade också den uppfattningen, att det var en brist i lagförslaget
att kollektivavtalen gåvos företräde framför de enskilda arbetsavtalen
generellt och utan undantag. Kollektivavtalens rättsliga betydelse blev fullständigt
klarlagd först i den tyska rättsvetenskapen för en 25 år sedan eller
något sådant, och denna uppfattning har sedermera gått igenom i alla länders
rättsuppfattningar och efter vad jag tror i alla lagar, som finnas på hithörande
område, och även i alla de svenska lagförslagen. Kollektivavtalets betydelse är
just den, att man sluter ett avtal generellt, överenskommer generellt om löner
m. m. och sedan inte far sluta andra avtal, som upphäva eller som strida mot
detta. Så har alltid dess betydelse angivits, och jag har svårt att tänka mig,
att man skulle gå ifrån den. Nu sade herr Reuterskiöld: Men hur går det då
med en del enskilda, t. ex. lantmän, som inte vilja vara med om detta? Skola
de inte fa tillstand att, fastän de äro med i kollektivavtal, sluta enskilda avtal
stridande däremot? Det tror jag skulle förstöra det hela, men vilja de
inte vara med om kollektivavtal, sa fa de väl ga ut ur lantmännens föreningar,
och då slippa de^ att deltaga i deras kollektivavtal.

Jag ber att få tillägga ett par ord. Det har i högerpressen synts beklaganden
över att andra lagutskottet vidtagit vissa lindringar och jämkningar i
Kungl. Maj :ts förslag. Jag får säga, att dessa yttranden i pressen enligt min
tanke äro obefogade. Högermännen i utskottet ha också varit med om lindringarna,
och jag kan mte inse, att de i själva verket innebära något minskande
av lagens effektivitet, men de kunna vara ägnade att i någon mån dämpa den
ammositet mot lagen, som onekligen förefinnes. Det är bestämmelsen, att skadestandet
för en enskild arbetare inte kan sättas högre än 200 kronor. Jag kan
försäkra herrarna att på arbetsgivarsidan har man aldrig tänkt att få en enskild
arbetare dömd till nagot skadestånd; hela den saken frågar man bra litet
Gi vi"'' i förs^T> att det är nödvändigt för systemets skull, att det finns en
dylik bestämmelse i lagen, men om man sedan sätter 200 kronor eller 300 kro -

Fredagen den 2.3 maj I. in.

61 Nr 35.

nor därvidlag, är del alldeles likgiltigt ur arbetsgivarsynpunkt. Jag bär alltså
ingenting alls emot denna ändring. Så har man också vidtagit en uppmjukning m m
i fråga om skadeståndets beräkning. Det är också riktigt; därvidlag har man (j-orts.)
lämnat åt domstolen att pröva saken med större frihet än förut. Det tror jag
är klokt. Slutligen är det en ändring, där jag visserligen tycker, att ändringen
är riktig, fastän jag anser, att hela stadgandet aldrig borde ha stått i
lagen. Det är beträffande vitena. Denna sak har på sina håll i pressen refererats
så, att enligt utskottsförslaget få böter inte förvandlas till fängelse. Böter
förekomma inte i denna lag, de få inte förekomma. Det ordet ar aldrig brukat
i lagen. Det står däremot i den processuella lagen, lagen om arbetsdomstol,
liksom det står i allmänhet i liknande lagar, att denna domstol har rätt att
förelägga vite, och det förklaras så i motiven, att parter och vittnen kunna
åläggas vid vite att komma tillstädes eller fullgöra domen. Detta gav anledning
till farhågor på arbetarsidan, där man fruktade, att stadgandet skulle
kunna användas så, att arbetare, som strejkade, skulle kunna föreläggas vid
vite att återupptaga arbetet, och i fall de inte fullgjorde vitet. skulle det förvandlas
och de skulle alltså sättas i fängelse. Det var ju aldrig meningen, något
sådant är aldrig ifrågasatt, men man ansåg då, att det var bäst att sätta in
ett stadgande, att vite inte fick förvandlas till fängelse. Det tyckte jag var riktigt,
men jag har också ansett det onödigt, att hela denna besämmelse om vite
står i den processuella lagen; det hade varit bättre, om den varit borta.^

Om jag således, mina herrar, i stort sett kan rösta för bifall till Kungl.

Maj :ts förslag, så har jag dock ett par anmärkningar mot detsamma, som jag
framfört i en motion. Högerns representanter i lagutskottet ha anslutit sig
till denna motion i en samfälld reservation. Först är det den fråga, som herr
justitieministern berörde, nämligen i vad mån ett kollektivavtal binder kontrahenterna
på samma sida gentemot varandra eller gentemot den högre organisationen.
För att herrarna skola förstå, vad som egentligen menas med detta,
skall jag ta ett exempel och detta då från arbetsgivarsidan, som jag känner
bäst till. Herr Thorberg yttrade sig också om detta, och han hade en riktig
uppfattning om saken. Det är t. ex. så, att man sluter ett riksavtal, det berör
en massa arbetare, kanske många tusen, och lönen fastställes till vissa belopp
för olika kategorier arbetare efter vad de ha för arbete och för bostadsort in. in.
Sedermera tar sig emellertid en arbetsgivare för att höja dessa löner väsentligt
i syfte att locka till sig arbetare från sina konkurrenter. Det blir sådana tider,
att det är ont om arbetare. Det begagnades under kristiden i mycket stor utsträckning,
mindre här i landet, mer i våra grannländer, att inom ett riksavtals
område en arbetsgivare bjöd arbetarna hos konkurrenterna t. ex. 25 procent
mer, om de ville komma till honom. Är detta förbjudet enligt kollektivavtalet
eller inte? Det har varit mycket olika meningar om den saken, men vi
ha alltid hållit på att det är förbjudet. Man har svårt att få något autentiskt avgörande.
Herr socialministern tycks egentligen vara av samma mening som jag
och de sakkunnigas förslag upptog en bestämmelse om att kollektivavtal skulle
binda även kontrahenter på samma sida gentemot varandra och den överordnade
organisationen. Denna bestämmelse är emellertid utesluten ur Kungl.

Maj:ts förslag på, som herr justitieministern anfört, formella grunder. Man
anser, att detta inte hör till kollektivavtalslagstiftningen utan till föreningsrättslagstiftningen
och att sådana frågor inte böra gå till arbetsdomstolen utan
till annan domstol. Ja, jag säger inte annat än att justitieministern har teoretiskt
sett goda grunder för sin uppfattning, men praktiskt taget, är det i hög
grad önskvärt, att frågan blir löst, och skall man vänta tills vi få en lagstiftning
om föreningsrätt, så får man nog vänta mycket, mycket länge, och då
blir denna fråga svävande hela tiden. Jag tror för min del. att det är fördelaktigt,
om sådana tvister komma till arbetsdomstolen. De kunna svårligen

Nr 35.

Fredagen den 25 maj f. m.

Lagförslag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

avgöras utan tolkning av kollektivavtalen, och denna tolkning tillkommer ju
arbetsdomstolen. Jag skall sålunda ta mig friheten att, då vi komma till 2 §,
yrka bifall till denna reservation.

Men så en sak, som är viktigare, och den rör 8 § i utskottsförslaget eller 9 §
i Kungl. Maj ds förslag; det gäller frågan, vilka stadganden i lagen, som
skola ges tvingande natur, så att parterna inte genom överenskommelse sinsemellan
kunna sätta dem ur kraft. De sakkunniga hade föreslagit, att flera
paragrafer skulle få denna natur, bland annat 8 §, om skadestånd, men detta förslag
upptogs inte av Kungl. Maj :t utan Kungl. Maj :t strök det ur denna paragraf
och bibehöll det endast beträffande arbetsfredsparagrafen, d. v. s. skyldigheten
att inte förklara strejk eller lockout i strid med kollektivavtalslagen. Därav
följer nu, att ifall parterna överenskomma om att det inte skall bli något skadestånd
alls för avtalsbrott eller sådant, ja, då är denna överenskommelse giltig,
da kan nagot skadestånd icke ifrågakomma, då är hela lagen satt ur funktion.
Nu är det givet, att ur arbetsfredssynpunkt är denna bestämmelse i hög grad
betänklig, ty det kan ju mycket lätt förutses, med den stämning gentemot lagen,
som man finner rådande på arbetarsidan, att varje gång det skall träffas
ett nytt kollektivavtal krav kommer att framställas på att i avtalet lagen skall
sättas ur funktion. Och detta blir ju ett tvisteämne, som jag är rädd för blir
i hög grad riskabelt för arbetsfreden. I detta fall tror jag det vore mycket
riktigare och klokare, om Kungl. Maj:t följt de sakkunniga. Jag vill vidare
säga, att när Kungl. Maj:t bibehåller den tvingande karaktären av den paragraf
i arbetsfredslagen, som förbjuder strejk och lockout i vissa fall, så blir ju
detta stadgande fullkomligt svävande i luften, så snart parterna kunna överenskomma
och säga till varandra: Ja, vi få inte bryta mot stadgandet, men
bryta vi mot detsamma, sa får det inte bli någon påföljd. Denna paragraf är
alltså berövad sin tvingande natur. Vill man verkligen ha en lagstiftning,
som främjar arbetsfreden, sa bör man enligt min tanke följa den väg, som de
sakkunniga anvisat och som jag för min del yrkat bifall till i min motion och
reservation. Jag skall emellertid framföra detta yrkande, då vi komma till

b §.

Herr talman, jag yrkar alltså bifall till 1 § i lagen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen att den fortsatta överläggningen angående
förevarande paragraf skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens^ skrivelse, nr 232, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte
i ämnet väckta motioner.

^ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlöningsanslag
under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen; samt

nr 241, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till medicinalstyrelsen m. m.

Fredagen den 25 maj f. m.

63 Nr

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 243, till Konungen angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersönalens
anställningsförhållanden m. in.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

nr 64, angående ändrade bestämmelser rörande vägsyn;
nr 65, rörande lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896
om rätt till fiske m. m.;

nr 66, rörande förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften, in. m.;

nr 67, rörande fortsättande av aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse;
nr 68, rörande vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk;

nr 69, rörande upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck
;

nr 70, rörande ändring av rubriken 1135 i gällande tulltaxa;
nr 71, rörande revision av rusdrycksförsäljningsförordningen och därmed
sammanhängande författningar m. m.;

nr 72, rörande förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 om arvskatt och skatt för gåva;

nr 73, rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 74, rörande användande av riksbankens vinst för år 1927;
nr 75, rörande förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
m. m.; samt

nr 76, rörande lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående statsbidrag till
kommunala flickskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av vissa utav Kungl. Majri under åttonde huvudtiteln i
statsverkspropositionen framlagda förslag angående privatläroverken jämte en
i ämnet väckt motion;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda läroanstalter;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående tillfällig löneförbättring
och tillfälligt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid bergsskolorna
i Filip stad och Falun;

nr 159, i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt lärare
vid folk- och småskolor samt högre folkskolor;

nr 160, i anledning av väckt motion om tillfällig löneförbättring för lärare
vid folkhögskolor;

nr 161, i anledning av väckt motion om provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare
vid de allmänna läroverken och andra läroanstalter m. in.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsväsendet jämte i ämnet väckta motioner ;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående försäljning av
Malmö asyls område in. m.;

Nr 35.

Fredagen den 25 maj f. m.

nr 169, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till driftkostnaderna
vid vissa i lagen om fattigvården föreskrivna anstalter;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till hospitalsbyggnader
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
i fråga om anslaget till provisoriskt underhåll av nedlagda kasernetablissemang; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
förslag till visst avtal mellan kronan och Sala stad;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Örebro stad;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
förslag till visst avtal mellan kronan och Vänersborgs stad m. m.; samt

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 58, angående viss ändring i bankoreglementet;

första lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt föreståndare
och lärare vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades fröken Hesselgren för tiden från
och med den 29 innevarande månad till riksdagens slut för fullgörande av offentligt
uppdrag.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.56 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 25 maj e. in.

65 >''r 3o.

Fredagen den 25 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående 1 § i det av andra lagutskottet i utlatan- Lagförslag om
de nr 36 framställda förslaget till lag om kollektivavtal. hthMvavtal

m. m.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Därest man hade kunnat hoppas, (rorts-''

att sakskäl skulle hava haft något att betyda i en debatt som den här, så
skulle jag hava beklagat, att inte flera av kammarens ledamöter infunnit sig
i god tid till detta plenum, ty jag vågar verkligen hysa den meningen, att jag
kan framföra en och annan saklig synpunkt, som måhända skulle kunna ha
någon betydelse vid ståndpunktstagandet i detta ärende.

I sitt om stor erfarenhet och djup ansvarskänsla vittnande anförande har
herr Thorberg påvisat, att den föreslagna kollektivavtalslagen icke blott är
obehövlig ur arbetsfredens och rättsordningens synpunkt, utan även torde
kunna befaras komma att äventyra kollektivavtalet självt.

Jag delar den uppfattning, som herr Thorberg gjort sig till tolk för, vilken,
såsom kammarens ledamöter torde ha observerat, icke förestavades av någon
ovilja mot skiljedomsförfarande i rättstvister på det område, som lagförslaget
tagit sikte på, utan endast vände sig mot, att man genom en illa förberedd
tvångslagstiftning hämmar en på parternas frivilliga medverkan grundad
utveckling.

Ehuru herr Thorberg synnerligen ingående kritiserat lagförslaget, vågar
jag taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att göra några anmärkningar.
Jag tillåter mig då först beröra eu sak, som inte finnes i förslaget,
men som otvivelaktigt är värd en stunds eftertanke. På sid. 56 i den kungl.
propositionen förekommer följande: »En fråga, som icke beröres i utkastet,

är spörsmålet vilka organ äga behörighet att för förenings räkning träffa
kollektivavtal. Även denna frågan är att bedöma enligt allmänna rättsregler.
Särskilt komma härvid i betraktande de grundsatser, som gälla inom
föreningsrätten. I vissa fall torde även reglerna om så kallad ställningsfullmakt
böra komma i tillämpning.» Detta gäller nu själva utkastet, de
sakkunnigas utkast, men i den kungl. propositionen har samma sak också
lämnats öppen. Med anledning av detta uttalande i propositionen tillåter jag
mig att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som ligger oss ganska
nära. Vi torde ännu ha i friskt minne den mycket omfattande och långvariga
lockouten inom pappersmasseindustrien. Medlingskommissionen gjorde som
bekant upprepade och energiska försök att bringa denna mycket ödesdigra
arbetskonflikt ur världen. I hopp om att kunna skapa nödiga förutsättningar
för en uppgörelse vädjade den vid ett tillfälle till parterna att utrusta sina
delegerade med fullmakt för att på det sättet bereda möjlighet att göra upp
vid underhandlingsbordet. Med stor majoritet vägrade arbetarna att lämna
en sådan fullmakt till sina delegerade. Arbetsgivarparten hade ju redan
utrustat sina delegerade med fullmakt. Sedan arbetarna efter någon tid me Första

kammarens protokoll 1928. Nr 35. 5

Nr 35. G 6

Fredagen den 25 maj e. in.

LagjörsH om delst allmän omröstning omkullkastat ett nytt medlingsförslag, inträffade
° m.m! Ju c\e^ märkliga förhållandet, att deras underhandlingsdelegerade i strid mot
(Forts.) r fullmaktsfrågan fattade beslutet medverkade till en definitiv uppgörelse

med arbetsgivarparten, d. v. s. pappersmasseindustriarbetarnas underhandlingsdelegerade
slöto ett kollektivavtal med arbetsgivarna.

oLåt oss gå ut ifrån, att den nu föreslagna kollektivavtalslagen då funnits.
Låt oss vidare göra det antagandet, att pappersindustriarbetarna hade vägrat
att i enlighet med det av delegerade upprättade kollektivavtalet återupptaga
arbetet, vilket mycket väl kunde hava inträffat — och inträffade förresten vid
ett par av fabrikerna. Arbetsgivarparten skulle väl knappast utan vidare hava
kunnat finna sig i att avtalet på det viset sattes ur kraft, och man har ganska
grundad anledning att antaga, att därest den nu föreslagna lagen hade funnits,
så hade de använt de möjligheter, som lagen lämnar, att väcka åtal mot pappersindustriarbetarförbundet
för avtalsbrott, i syfte att få fram ett skadestånd.
Jag vet ju ej, hur arbetsdomstolen skulle förfara i ett sådant fall. Det
skulle vara intressant att höra herr justitieministerns mening därom, men jag
skulle nästan tro. att den hade måst antingen förklara., att detta kollektivavtal
icke hade blivit upprättat i laglig ordning, d. v. s. att arbetarnas underhandlingsdelegerade
icke hade haft befogenhet att träffa ett sådant avtal,
eller också ^ hade ^naturligtvis arbetsdomstolen nödgats konstatera ett avtalsbrott
och då också i konsekvens därmed ådömt arbetarparten, då närmast pappersindustriarbetarförbundet,
ett större eller mindre skadestånd. Och i det
senare fallet, d. v. s. om det skulle ha blivit fråga om ett skadestånd, så hade
ju faktiskt det orimliga inträffat, att pappersmassearbetarna direkt eller indirekt,
kanske både direkt och indirekt, fått betala skadestånd för brott mot
ett avtal, som de icke hade varit med om att sluta. I det fall, att arbetsdomstolen
hade förklarat, att arbetarnas underhandlingsdelegerade saknat befogenhet
att sluta ett sådant avtal, hade naturligtvis konsekvensen blivit den,
att avtalet bort elimineras och att denna för vårt näringsliv mycket ödesdigra
arbetskonflikt hade fått fortsätta. Den allmänt efterlängtade och eftersträvade
arbetsfreden hade omöjliggjorts. Säkert är i varje fall, att förbundsledningen
icke skulle ha vågat taga på sitt ansvar att träffa denna betydelsefulla
uppgörelse, därest den föreslagna lagen funnits vid ifrågavarande tillfälle,
ty utsikterna till att arbetarna icke hade böjt sig för deras åtgärd, utan fortsatt
arbetsinställelsen och därmed också risken av ett avtalsbrott med påföljande
skadestånd skulle naturligtvis, så vitt jag kan förstå, hava förhindrat
arbetarnas delegerade att vara med på en uppgörelse under sådana förhållanden.
I varje fall hade väl delegerade nödgats ställa sig mycket betänksamma
mot den invit, som medlingskommissionen vid det tillfället gjorde. Man kan
naturligtvis däremot invända, att en liknande risk skulle de förmodligen
löpa redan under nuvarande rättssystem, d. v. s. att därest icke arbetarna
hade rättat sig efter uppgörelsen, så skulle kanske även med nuvarande rättsregler
motparten hava kunnat bli stämd för avtalsbrott och ådömd skadestånd.
Jag är ej tillräckligt inne i juridiken för att kunna bilda mig ett bestämt omdöme
på den punkten. Men vad som står mycket klart för mig är, att om
denna lag hade funnits, så
industriarbetarförbundets ledning hade kunnat åsamka sitt förbund ett skadestånd,
eller ock, vilket kanske är det mest antagliga och ur samhällssynpunkt
kanske också mest anmärkningsvärda, icke hade vågat att medverka till den
uppgörelse, som då träffades.

Vad angår skadeståndsbestämmelserna i lagförslaget ber jag att få erinra
om, att jag vid detta ärendes behandling i andra lagutskottet försökt intressera
utskottet för en sådan uppfattning, att man icke skulle stadga påföljd i
form av skadestånd. Jag har nämligen ansett, att det skulle vara tillräck -

Fredagen den 25 maj e. m.

Jir 35.

ligt, att man hade eu lagstiftning — om man nu överhuvud taget skulle ha en
sådan — som kunde verka på det viset, att parternas rättstvister obligatoriskt v ^
bleve föremål för skiljedomsförfarande. Domstolen finge pröva de fall, som {Fortä/)
förelädes densamma, avkunna sin dom, och jag tänkte mig, att man i så fall
kunde nöja sig med en s. k. moralisk press på parterna i syfte att få dem att
rätta det olagliga, avtalsstridiga förhållandet. Detta förfarande skulle verka
på det viset, tänkte jag mig, att parterna skulle vara så måna om sitt anseende,
att de skulle draga sig för att göra sig skyldiga till avtalsbrott. Från juristhåll
har man påpekat, att en sådan ordning vore orimlig, ty en tvångsbestämmelse
om obligatoriskt skiljedomsförfarande utan påföljd skulle bli detsamma
som ingenting alls. Häremot har jag vågat invända, att vi redan slagit in på
den principen, t. ex. beträffande förlikningsmannalagen, där det finnes en
bestämmelse, som ålägger parterna att infinna sig till förhandlingar på förlikningsmannens
kallelse, men icke stadgar någon påföljd, därest parterna
icke skulle hörsamma en sådan skyldighet.

I detta sammanhang tillåter jag mig att återupprepa_ ett uttalande, som har
gjorts av en av vårt lands främsta experter på kollektivavtalsrättens område,
nämligen professor Östen Undén. Han har bl. a. yttrat: »Vid betraktelser över

skadeståndsansvar på grund av kollektivavtals åsidosättande inmänga sig ofta
synpunkter, hämtade från andra rättsområden. Man uppfattar lätt kollektivavtalet
såsom ett avtal om tillhandahållande av arbetskraft och fackföreningarna
såsom ett slags ekonomiska företag med uppgift att träffa avtal om sadan
leverans. Men arbetarorganisationen garanterar inte genom kollektivavtalet
arbetsgivaren att erhålla arbetskraft under avtalstiden, lika litet som arbetsgivaren
i avtalet utfäster sig att tillhandahålla arbetstillfällen genom att ha
driften i gång. Skadeståndsansvaret kan därför inte heller få samma uppgift
som t. ex. i fråga om köpavtal och andra rent ekonomiska transaktioner. Detta
erkännes för övrigt indirekt även i propositionen, i det att vanliga grundsatser
för skadeståndets utmätande ha uppgivits. Lagförslaget medgiver arbetsdomstolen
att nedsätta skadeståndet under den lidna skadans verkliga belopp
eller att helt befria en svarande från skadestånd, trots avtalets åsidosättande.

Men propositionen har inte varit följdriktig nog att släppa hela skadeståndsbegreppet.
»

Man invänder, att någon påföljd för avtalsbrott måste stadgas. Först och
främst är denna invändning ingalunda obestridlig, säger professor Undén och
fortsätter: »Vi ha sedan 1920 haft en lag om central skiljenämnd i arbetstvister,
vilken nämnd i regel icke haft att utdöma skadestånd, enär den anlitats
endast efter överenskommelse mellan parterna, och dessa ha i allmänhet ej
överlåtit åt centrala skiljenämnden att befatta sig med skadeståndsfrågor. Detta
system har fungerat väl. I och för sig finnas inga hinder emot att bekläda en
arbetsdomstol endast med befogenheten att fastställa vad som är rätt tillämpning
av ett kollektivavtal eller icke.»

Jag har anfört detta uttalande av professor Undén för att få ett stöd för den
uppfattning, som förfäktas i utskottet och som torde vara den enda riktiga när
det gäller att lagligt reglera ett så pass säreget förhållande som det, vilket här
är fråga om. Och jag tror, att en gång i framtiden, när man har fått en bättre
insikt på detta område och ställt in arbetsgivare- och arbetareorganisationerna
på ett annat sätt i hela vårt samhälls- och rättssystem, så kommer säkerligen en
sådan tanke som den professor Undén utvecklat att vinna gehör i vår svenska
lagstiftning. Som saken nu ligger till, är det naturligtvis alldeles utsiktslöst
att söka driva den satsen eller att göra något yrkande, men jag har velat passa
på tillfället att åtminstone i debatten inregistrera densamma.

Det finnes ett par saker till i det föreliggande lagförslaget, som jag har
funnit anmärkningsvärda. Den ena gäller frågan om enskilda föreningsmed -

Nr 35. 68

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

lemmars bundenhet av kollektivavtal. Den har ju redan varit berörd av herr
Thorberg, och utskottets ärade ordförande har gentemot det resonemang, som
herr Thorberg förde, invänt, att det finnes inga prejudikat att åberopa till
stöd för det antagandet, att enligt gällande rätt enskilda föreningsmedlemmar
icke skulle vara bundna vid kollektivavtal. Även i det fallet vågar jag åberopa
professor östen Undén. Han har framhållit, som jag tycker på ett övertygande
sätt, att enligt nu gällande rätt torde ett kollektivavtal, slutet mellan en
arbetsgivare och en fackförening, få anses å arbetarsidan vara slutet endast
av föreningen, som ingått avtalet, och ej av dess enskilda medlemmar. Sker
t. ex. avtalsstridig strejk begår föreningen ett avtalsbrott genom sin organisering
av strejken, sin blockadförklaring, sitt beslut om understöd åt de strejkande
etc., men har en grupp arbetare nedlagt arbetet i syfte att vinna bättre
villkor än avtalet medgiver, så är föreningen fri från ansvar, om den icke understödjer
den igångsatta striden. Att arbetsgivaren skulle kunna föra talan mot en
grupp enskilda arbetare för brott mot kollektivavtalet, som icke de utan deras
organisation såsom juridisk organisation undertecknat, torde vara uteslutet enligt
nu gällande rättsregler. Nu går ju emellertid som sagt lagförslaget ut på.
att man skall binda även de enskilda föreningsmedlemmarna. Man har t. o. m.
velat påstå, att en sådan uppfattning hävdats av parterna själva. Man har
bl. a. åberopat ett uttalande av landssekretariatet, refererat på sid. 191 i den
kungliga propositionen, men så vitt jag kan finna, så ger det uttalandet icke
något stöd för påståendet, att man inom fackföreningsvärlden hyser den meningen,
att enskilda föreningsmedlemmar kunna vara bundna av kollcktivavtal.
Landssekretariatet har nämligen gjort gällande, att det måste tillkomma
allenast förening, som slutit avtal, att pröva om yrkanden kunna framställas
angående förhållande, som rör kollektivavtalets innehåll, och det synes
landssekretariatet lika naturligt, att yrkande ej heller bör kunna resas mot
annan än den, som ingått avtalet. Det är tydligt, att landssekretariatet i sitt
yttrande gått ut från den uppfattningen, att på arbetarsidan är det endast
organisationen som sådan, som kan bliva part i kollektivavtal. Så måste det
också vara, eftersom ett kollektivavtal icke kan komma till stånd med mindre
det finnes en organisation, som företräder arbetarna. Ett kollektivavtal kan
ej uppriittas mellan en enskild arbetsgivare och enskilda arbetare, men väl mellan
en enskild arbetsgivare och en kollektivitet av arbetare, d. v. s. en fackförening
eller liknande sammanslutning. Med hänsyn därtill måste man närmast
jämställa t. ex. den lokala fackföreningen, som sluter ett sådant avtal,
med den enskilde arbetsgivaren. Lagförslaget har för övrigt icke kunnat konsekvent
vidhålla sin ståndpunkt om de enskilda fackföreningsmedlemmarnas
bundenhet. Sålunda förekommer i lagförslaget om arbetsdomstol (§ 13) en
bestämmelse, som har tillerkänt organisationen en processuell representationsrätt
för de enskilda medletnmarna i viss utsträckning. Detta visar, att man
vid lagförslagets utarbetande nödgats erkänna riktigheten i den uppfattning,
som jag här försökt göra mig till tolk för, och tvingats att betrakta organisationen
såsom den egentliga parten i kollektivavtalet för arbetarnas vidkommande.
Men man har bibehållit den civilrättsliga ansvarigheten och rätten för de
enskilda med den uppenbara förhoppningen, att de ej skola begagna sig därav.
Så vitt jag kan förstå, har frågan praktisk betydelse i flera avseenden. Först
och främst har förslagets konstruktion föranlett stadgandet i § 10 kollektivavtalslagen,
varav framgår att i händelse av en avtalsstridig strejk processer
teoretiskt sett kunna föras mot ett stort antal enskilda arbetare. En bestämmelse
av denna art är, även om den ej får någon större praktisk betydelse,
ägnad att i hög grad verka avskräckande. En arbetsgivare kan lätt komma på
den idén att välja ut några enskilda arbetare för att med process om skadestånd
förfölja dem, och man kan vara tämligen övertygad om, att en sådan ar -

Fredagen den 25 maj e. m.

69 Sr 35.

betsgivare skulle med förkärlek välja en sådan arbetare, som förfogade över
eget hem, eller som på annat sätt hade en något så när god ekonomisk ställ- " m
ning. Medlemmarna av en fackförening bli på detta sätt personligen ansva- (yorts.)
riga för ett förfarande, som de medverkat till i egenskap av föreningsmedlemmar,
när det gäller kollektivavtal, men när det gäller andra avtal, t. ex. hyresavtal
eller köpeavtal, som samma förening har ingått, kan det däremot ej komma
i fråga, att den enskilde föreningsmedlemmen skall göras ansvarsskyldig
för avtalsbrott.

Jag hade tänkt mig, att för den händelse en sådan lagstiftning som den föreslagna
skulle komma till stånd, man lämpligen borde anlita den medelvägen att
låta enskilda arbetsgivare vara direkt bundna av kollektivavtalet, som deras
organisationer slutit, samt lokala fackföreningar bundna av deras fackförbunds
avtal, medan de enskilda arbetarna aldrig borde vara direkt förpliktade eller
berättigade. Denna ståndpunkt skulle harmoniera med förslagets ståndpunkt
i avseende å lagens omfattning, i det lagen ej skall vara tillämplig å avtal, slutna
av en grupp arbetare, som icke äro företrädda av en organisation.

Men jag skall inte uppehålla mig vid den saken längre. Däremot vågar jag
att taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för några reflexioner rörande
§ 4 i lagförslaget. Enligt denna skall en organisation, även om den själv ej är
bunden av ett avtal, vara förbjuden att »genom lämnande av understöd eller
på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit». Av
§ 9 (utskottsförslagets § 8) följer, att ett åsidosättande av denna bestämmelse
medför skadeståndsansvar. Här går, såvitt jag kan första, förslaget ut över de
eljest angivna gränserna för denna lagstiftning. Det ålägges skadeståndsskgldighet
som påföljd för ett förfarande, som icke utgör avtalsbrott. Organisationen
ifråga blir skadeståndsansvar^, fastän den själv står; utanför avtalet och
fastän vilken som helst annan enskild person eller organisation är oförhindrad
att, för att citera bestämmelsen, »genom lämnande av understöd eller på annat
sätt medverka vid» den olovliga stridsåtgärder Socialministern bär för
denna föreskrift icke ens stöd hos sina egna sakkunniga. De yttra nämligen på
tal härom: »En dylik avvikelse från de allmänna skadeståndsreglerna synes
emellertid icke kunna tillstyrkas.» Även de liberala representanterna vid 1911
års riksdag hävdade som bekant den uppfattningen, att en avvikelse av detta
slag icke borde få förekomma. Herr Thorberg framhöll i sitt anförande, att
man utgått ifrån, att man skulle kodifiera hittills gällande rätt i denna speciallag
om kollektivavtal, och han påpekade beträffande de enskilda arbetarnas
bundenhet, att man tydligen där har gjort en avvikelse. Man kan konstatera,
att även beträffande innehållet i § 4 — den bestämmelse, som jag här varit
inne på — förekommer i viss mån en avvikelse från den allmänna rättsuppfattning,
som man för övrigt har lagt till grund för förslaget.

I § 4 stadgas vidare förbud mot sådana sympatistrider under avtalstiden som
ske i syfte »att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd».
En organisation, som överväger en sympatistrid, vare sig strejk, lockout
eller blockad, skall sålunda först förvissa sig om, att den ursprungliga konflikten
är tillåten. Emellertid kan det stundom vara fullständigt omöjligt att
inhämta visshet därom. Om det inte föreligger någon dom rörande ursprungskonflikten
och parterna i densamma ha olika meningar rörande dess förenlighet
med avtalet, kan det inte av en annan organisation, som överväger sympatiåtgärd,
avgöras vem som har rätt. Under diskussionen i utskottet har gjorts
gällande, att sistnämnda organisation kan föra fastställelsetalan och därmed
få besked av arbetsdomstolen, huruvida en sympatiåtgärd är lovlig eller ej.

Men frånsett att en dylik procedur tar så långt tid, att den ofta är utesluten, så
är det även för domstolen omöjligt att bedöma, om den ursprungliga konflikten
är otillåten, utan att parterna i denna konflikt ha fått tillfälle framföra sina

Nr 35. 70

Fredagen den 25 maj e. in.

Lagförslag om meningar. Och man kan ju inte gärna tvinga parterna i den ursprungliga konkolkktivaviM
fiikten att processa, om de själva ej anse sig ha något intresse av cn sådan pro(Forte)
cess- Väljer det exemplet. Ett fartyg ankommer till en hamn med gods,

som blivit lastat av strejkbrytare. En blockad av detta fartyg har karaktären
av sympatiblockad och är enligt lagförslaget tillåten utom i det fall, att den
strejk, som ägt rum vid lastningen, varit avtalsstridig. Men hur skall nu den
organisation, som överväger sympatiblockaden, kunna bedöma, huruvida den
ursprungliga konflikten var avtalsstridig eller icke? Arbetsgivaren, som lyckats
få strejkbrytare att lasta fartyget, anser sig kanske inte ha någon anledning
att processa, och något avgörande av domstol föreligger därför inte.
o När man uppställer i lagen den allmänna regeln, att sympatistrider äro tilllatna,
maste det krävas, att eventuella undantag från regeln bestämmas på sådant
sätt, att man kan tillämpa dem i praktiken. Här blir nu skadeståndsskyldigheten
för den organisation, som beslutat blockera fartyget, beroende
på huruvida denna organisation rätt tolkat ett avtal mellan helt andra parter.
Men bestämmelsen kan naturligtvis även få egendomliga konsekvenser även i
andra avseenden.

Med anledning av vad jag nu anfört i fråga om § 4. skulle jag helst se, att
man gjorde vissa ändringar i utskottets förslag. Jag skulle då närmast önska,
att man strök punkt 4 i ifrågavarande paragraf och att i näst sista stycket,
första punkten av samma paragraf uteslutas orden: »ej heller genom lämnande
av understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem
vidtagit». Jag hyser visserligen ingen förhoppning om att kunna förmå
kammaren att bifalla ett sådant yrkande, men det är möjligt att jag ändå framställer
detsamma, då ifrågavarande paragraf föredrages.

Jag skall slutligen yttra ett par ord med anledning av herr von Sydows
uttalande. Han hänvisade till den till utskottets utlåtande fogade reservationen,
som vänder sig. mot bestämmelsen i lagförslaget, att parterna kunna kom^
ma överens om att icke använda skadestandsbestämmelsen. Herr von Sydow

anser, att det icke är lämpligt, att ett sadant medgivande göres, men från min
synpunkt sett, är det mycket välbetänkt, att man lämnar frihet för parterna
att träffa överenskommelser av detta slag. Det är självklart, att på ömsesidigt
förtroende och tillmötesgående grundade överenskommelser, att icke använda
sig av skadestandsbestämmelserna för den händelse avtalsbrott skulle
konstateras ifraga om till arbetsdomstolen hänskjuten tvist, i hög grad skulle
underlätta strävandena till närmande och samförstånd mellan kollektivavtalets
parter även i andra betydelsefulla avseenden. Bäst hade naturligtvis varit, att
man i stället för att tillgripa tvångslagstiftning hade inriktat sig på att försöka
utbygga det frivilliga system, som redan fatt sin utformning i lagen om förlikningsmän
och lagen om central skiljenämnd och som utgör grundvalen för
kollektivavtalet självt. Jag tror, att en sadan strävan skulle ha resonans både
bland arbetsgivare och arbetare. För min del måste jag beklaga, att regeringen
icke haft sinne för den saken. I stället för att föreslå en tvångslagstiftning
borde den ha försökt förmå parterna att åstadkomma på frivillighet baserad
ordning med avseende pa rättstvisters slitande. Jag är livligt övertygad om,
att förutsättningar för ett gott resultat icke saknats och att man på den vägen
skulle ha kunnat komma mycket längre till gagn för arbetsfreden, än det
blir möjligt med hjälp av de nu föreslagna åtgärderna.

I anslutning härtill skulle jag vilja yttra några ord om själva arbotsfredsproblemet.
Det är visserligen sant, som professor Reuterskiöld tidigare framhållit
att det nu föreliggande ärendet har mycket litet att göra med arbetsfreden, men
a andra sidan har man ju i pressen mycket energiskt förfäktat den meningen,
att den ioreslagna lagstiftningen är ett led i strävandena att främja och säkerställa
densamma. Det torde därför icke kunna anses omotiverat att för -

Fredagen den 25 maj e. in.

71 »35.

söka skärskåda detta viktiga problem ur eu synpunkt, som man i allmänhet
varit benägen att beakta i vårt land. m. m.

Lika visst som det är, att motsättningar mellan produktionsmedlens ägare (Forts-)
och de i deras tjänst anställda äro oundvikliga, lika säkert torde det vara, att
det förefinnes en intressegemenskap dessa båda medborgargrupper emellan,
som ur allmännyttans synpunkt förtjänar allvarligt beaktande. Att insikten
därom börjat göra sig allt starkare gällande bland såväl arbetsgivarna som arbetarna
lär väl ej heller kunna bestridas. _ Det är visserligen sant, att mer eller
mindre omfattande och långvariga arbetsinställelser kunna giva anledning till
tvivel i fråga om detta påståendes riktighet, men för envar, som icke är en ytlig
iakttagare, utan vill göra sig mödan att bli förtrogen med rådande förhållanden
och stämningar, står det klart, att krigstillståndet icke är ett fullödigt
uttryck för de båda parternas sinnelag och intentioner. _ Arbetsinställelserna
måste betraktas såsom undantag från en god regel, nämligen den att parterna
ute på arbetsmarknaden lägga sig vinn om att göra upp sina mellanhavanden
i godo, varvid känslan av ansvar för det allmännas bästa gör sig lika starkt
gällande, som omtanken om egna intressen. Faktum är att under de senaste
tio ä femton åren ha i genomsnitt tre fjärdedelar av alla lönerörelser och tvister
mellan arbetsgivare och arbetare i vårt land avvecklats utan att strejk, lockout
eller därmed jämförliga åtgärder vidtagits. I hög grad har detta möjliggjorts
tack vare det högt utvecklade organisations- och förhandlingsväsendet. Fackföreningsrörelsen,
som under de senaste åren varit föremål för sa mycken kritik
och — jag vågar påstå — orättvist klander, har icke minst bidragit till att
skapa förutsättningar för ett på likställighet och ömsesidigt förtroende grundat
samförstånd mellan företagare och anställda.

Om dessa förutsättningar ännu lämna mycket övrigt att önska, är förklaringen
därtill utan tvivel att söka i det förhållandet, att den samverkan, som hittills
praktiserats, ensidigt eller huvudsakligen gällt angelägenheter, ur vilka
intressemotsättningarna hämtat sin näring. Parternas organisationsväsende
har anpassats efter detta förhållande. Inom detsamma har intressegemenskapen
icke kunnat komma till sin rätt. Att den funnits torde man i allmänhet
icke varit blind för, men man har stått handfallen inför den svåra uppgiften
att skapa ändamålsenliga organ för densamma.

Då den första socialdemokratiska regeringen år 1920 uppdrog åt en kommitté
att utreda den industriella demokratiens problem, tog den ett initiativ,
som syftade till att hjälpa vårt lands arbetsgivare och arbetare tillrätta härvidlag.
Regeringen önskade bidraga till en sådan nydaning om vårt näringsliv,
som skulle göra det möjligt för arbetaren att känna sig som en i företagets
allmänna förkovran intresserad medarbetare i stället för »en utifrån krävande
fordringsägare». Genom sin organisatoriska form skulle den industriella demokratien
»fästa arbetarna närmare vid produktionen och sålunda i hela samhällets
intresse skapa en ny sporre till densammas ökning».

För många innebar detta initiativ ett alltför radikalt ingripande i förhållandet
mellan företagare och anställda. Man reagerade också häftigt i de kretsar,
där man är angelägen om att till varje pris vidmakthålla den nedärvda föreställningen
om det privatkapitalistiska samhällets oföränderlighet med avseende
på arbetsgivarens s. k. naturliga rättigheter. Där man lärt sig inse, att
utvecklingen obevekligt kräver en ny syn på de sociala och de ekonomiska problemen
och en frisk vilja att medverka till deras lösning, rönte den av regeringen
framförda tanken på industriell demokrati förståelse och sympati, även
om lämpligheten av lagstiftningsåtgärder betvivlades.

Då riksdagens andra lagutskott åt 1921 bereddes tillfälle att uttala sig i
frågan med anledning av en från socialdemokratiskt håll väckt motion, nödgades
dess borgerliga majoritet medgiva att — jag skall citera ur utskottsutlåtan -

Nr 85.

Fredagen den 25 maj e. m.

kollektivavtal , >>^°r samhällslivets lugna utveckling är det utan tvivel av synnerlig bem.
m. lydelse att la till stånd en ordnad samverkan emellan arbetsgivare och- arbe(Forts.
) tare, grundad på den förefintliga intressegemenskapen dem emellan». Utskottet
betecknade den industriella demokratien som »ett av nutidens allra viktigaste
och på samma gång mest svårlösta problem» och tilläde: »Behovet att finna
medel, som kunna leda till samförstånd eller åtminstone ett närmande mellan
arbetsgivare och arbetare på grundvalen av gemensamma intressen, gör sig
med växande styrka gällande. Varje åtgärd, som kan vara ägnad att åvägabringa
ett minskande av spänningen emellan ifrågavarande intressegrupper
maste hälsas med uppriktig tillfredsställelse.»

Erfarenheten av den industriella demokratiens tillämpning i utlandet synes
giva via handen, att den på regeringsinitiativet år 1920 grundade och i den
socialdemokratiska motionen år 1924 förordade lagstiftningen angående driftsnämndei
var en sadan åtgärd. Detta förnekades ej heller av andra lagutskottet,
som emellertid gjorde gällande, att riksdagen icke borde vid den tidpunkten
|\öra ärcaaet till föremål för prövning och ståndpunktstagande. Såsom skäl
häriör erinrades om att kommerskollegium och socialstyrelsen ännu icke hai
ui tillfälle att avgiva yttranden över det av utredningskommittén framlagda
betänkandet, utan avvaktade resultatet av en på dessa båda ämbetsverks
i o rån st al t an de anordnad studieresa i vissa främmande länder, där den industriella
demokratien praktiserades.

Resultatet av ifrågavarande studieresa föreligger sedan ett par år, liksom
också de över kommittébetänkandet infordrade yttrandena från ämbetsverk
myndigheter och korporationer. Utredningen om den industriella demokratiens
problem, i den mån man åsyftat en lagstiftning om driftsnämnder, torde följaktligen
nu kunna anses slutförd. Nu skulle det vara intressant att veta, varlor
den nuvarande regeringen inte på något sätt har ägnat denna sak intresse.
Jag bär i varje fall icke kunnat spåra något sådant intresse från regeringens
sida. Den nuvarande regeringen, som mer än någon annan framträtt med
ansprak pa att förfoga över nyckeln till den industriella fredens och samförståndets
svarlösta gåta, synes totalt sakna intresse för detta samhällsproblem,
vilket av andra lagutskottets borgerliga majoritet karakteriserats som

o av nutidens allra viktigaste. I stället för alt leda utvecklingen in på rätt
spar bär den envisats med att forcera fram åtgärder, vilka praktiskt taget
sakna betydelse ur arbetsfredens synpunkt — t. ex. såsom den nu föreslagna
lagstiftningen — men däremot bidragit — och det iir också förhållandet med
enna lagstiftning till att skapa misstänksamhet och olust bland arbetarna,
till stor skada för en på intressegemenskapen mellan dem och arbetsgivarna
grundad och med hänsyn till den lugna samhällsutvecklingen önskvärd
samverkan.

. Det; förefaller emellertid som om man nu även på det håll, där man förut
icke velat erkänna den industriella demokratiens berättigande och betydelse,
börjat inse att har föreligger en uppgift, som måste på ett eller annat sätt
bringas till lösning. Att man där icke gärna vill tänka sig, att detta bör ske
med lagstiftningens hjälp torde ha föga betydelse. Huvudsaken är, att en
god vilja att lorsoka komma tillrätta med problemet finnes. Även de, som
hysa den uppfattningen, att en lagstiftning av det slag, som 1920 års utredningskommitté
förordat, skulle vara agnad att underlätta lösningen av detta
viktiga samhällsproblem, torde vara villiga att erkänna betydelsen av ett ärligt
försök att komma tillrätta med detsamma på frivillighetens väg.

För några månader sedan diskuterades ivrigf i pressen ett av en med våra
storindustriella kretsar mycket nära lierad huvudstadstidning framkastat förs*a£j>
soal gick ut pa att »en näringarnas riksdag» borde sammankallas. Detta
skulle ske på så sätt, att representanter för jord- och skogsbruk, industri, han -

Fredagen den 25 maj e. m.

73 Nr 35.

del, sjöfart, hantverk och andra näringsgrenar bereddes möjlighet att hålla gemensamma
överläggningar rörande aktuella näringspolitiska frågor. Det märk- ’ m ''m
liga i förslaget låg däri, att man energiskt framhöll^ nödvändigheten av att (Forte )
icke blott företagare och teknici intressera sig för våra produktionsproblem,
utan att även arbetarna och deras fackliga organisationer beredas tillfälle att
göra positiva insatser för dessa problems lösning. Det är mig bekant, att man
i utlandet, t. ex. i Tyskland och Frankrike, har givit sig in på ett sådant försök
och att man vidtagit åtgärder i syfte att göra de preliminärt uppbyggda
organen för samarbetet permanenta genom lagstiftning. I England är man
också på initiativ från storindustriellt arbetsgivarhåll som bäst i färd med att
försöka leta sig fram på denna linje. Även i Holland har från arbetsgivarorganisationernas
sida vidtagits åtgärder i syfte att förmå arbetarorganisationerna
att medverka till överläggningar och undersökningar för att skapa
grundval för en ordning, som är baserad på frivillighet i syfte att sammanföra
parterna i den mån som det finns gemensamma intressen för dem att bevaka.
1 vårt land har man tydligen icke alls haft något intresse för denna
sak på högre ort, i varje fall ej på regeringshåll, men jag trodde, att regeringen
skulle under den debatt, som uppstått omkring de i dag behandlade lagförslagen
låta höra av sig. Den har emellertid icke gjort något som helst åt
saken, och jag förmodar, att det beror därpå, att den ej har något verkligt intresse
av att komma arbetsfredsproblemet in på livet. Den har i stället för att
nu på ett vidsynt sätt taga itu med detta problem gripit sig an med en oväsentlig
detalj och utan att fråga efter, huruvida arbetsfreden kommer att gagnas
eller skadas.

Jag ber att få understryka vad herr Thorberg så energiskt framhöll, nämligen
att det sätt, varpå hela denna fråga behandlats av regeringen, har mer
än något annat bidragit till att minska möjligheterna att kommaHill ett positivt
resultat i fråga om arbetsfredens främjande. Det kan icke råda tvivel om
att det ute bland arbetsledarna i fabriker och i verkstäder finns sinne för en
strävan i den riktning, som jag erinrat om, och det finns nog också en ärlig
vilja bland arbetarna att medverka till en bättre ordning. Men på grund av
det sätt, varpå detta lagstiftningsärende har handlagts av regeringen, vågar
jag påstå, att de lovande tendenser, som ha kunnat förmärkas i detta avseende,
ha fått ett allvarligt avbräck. Regeringen har med sitt oskickliga sätt
att handhava arbetsfredsproblemet säkerligen inte blott hämmat utvecklingen,
utan kanske rentav kastat oss tillbaka åtskilliga år till skada för mycket betydelsefulla
samhällsintressen.

Herr talman! Inför det skådespel, som vi bevittnat med avseende på detta
lagstiftningsärendes förberedande etc., kan jag icke undgå erinra om ett uttalande,
som den tyske rikspresidenten von Hindenburg gjorde omedelbart efter
det han tillträtt sitt ämbete. Han betraktade sig icke som en politiker av
facket och var medveten om, att det ansvarsfulla ämbetet krävde av honom
vissa egenskaper, som han såsom gammal militär måhända icke ägde. En
tidningsman önskade veta, hur han betraktade sig själv på den nya posten,
och han svarade, att han kände sig som — en oxe i en porslinsbutik! Jag har
naturligtvis ingen möjlighet att bedöma, i vad mån den nuvarande regeringen
har samma sinne för självkritik. Det förefaller emellertid som om den hade
anledning att fundera över, huruvida den icke med sin politik i arbetsfredsfrågan
åstadkommit ungefär samma effekt, som den von Hindenburg befarade
att han skulle åstadkomma i den ömtåliga miljö, där han hade blivit placerad.

Säkert är att regeringen mera skadat än gagnat arbetsfreden.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i det av herr Thorberg framställda
avslagsyrkandet.

Nr 35.

Fredagen den 25 maj e. in.

Jfa/°^:ag °™ Fröken Hesselgren: Herr talman! Det har sagts så mycket om denna sak,
m ^ ^åde inom och utom riksdagen, att man tvekar att förlänga debatten helst om
(Forts) man n^ot särdeles är hemma på det område, det bär gäller. Men då jag
hör till de få borgerliga, som komma att rösta emot utskottets förslag, har jag
ansett, att jag borde med några ord angiva skälen härtill. Jag kan icke då
såsom den föregående ärade talaren komma med verkligt sakkunniga och tekniska
skäl. Jag har helt och hållet att hålla mig till sakens allmänna sida
sådan den har tett sig för mig.

_ Jag vill då säga, herr talman, att jag på intet vis är motståndare, cn principiell
motståndare till en lagstiftning på detta område. Tvärtom synes det
mig vara önskligt, att man även på detta område så småningom skall komma
fram till lagstadgade förhållanden, men den första förutsättningen för att en sådan
sak skall ske, är, att den skall uppbäras av samtliga parters förtroende.
Gör den icke det. blir den ett slag i luften. Man har visserligen framhållit här
i dag, att flera andra lagar ha drivits igenom utan att godtagas från den ena
eller andra parten och som ett exempel härpå har tagits fram 8-timmarslagen.
Men det är val bra stor skillnad på den lagen och den här. 8-timmarslagen avser
ju hygieniska och ekonomiska spörsmål, som kunna vara besvärliga nog i
konkurrensen, men detta område, där man rör sig med rättsbegrepp och personliga
förhållanden, är väl ofantligt mycket mera ömtåligt.

Jag har icke för så länge sedan fått erfarenhet om vilka svårigheter, som
förefinnas^. när man kommer in på sådana här områden. Det var förra året i
Geneve, då man där hade tagit upp frågan om föreningsrätten. Den var framburen
från arbetarnas sida. Man hade begärt från arbetarhåll, att denna fråga
skulle föras fram till behandling. Det var icke fråga om någonting annat än
att arbeta ut ett frågeformulär, som till att börja med skulle skickas omkring
till de olika staterna. Man hade inte mer än börjat arbetet inom utskottet, så
voro alla parter i krig med varandra. Det var omöjligt att komma fram på
vägen. Man måste lägga ned arbetet. Det visade sig, att rättsbegreppen på
detta område icke voro^utkristalliserade. Nu kan man ju säga, att detta var på
ett internationellt område, som är förfärligt mycket svårare än när det gäller
nationella förhållanden, men jag vill dock tillägga, att det var på ett område,
som^är val ännu mera erkänt än vad det är, som vi i dag behandla.

o Såvitt jag förstår, var den tanke, som framlades under herr Möllers statsrådstid,
den .riktiga vägen, man borde gå här. Det som låg under var tanken,
att man skulle hos de båda parter, som förnämligast beröras av denna sak, se
till hur långt de kommit fram, vad de voro färdiga, mogna för, och lägga detta
till grund för det lagförslag, man skulle komma fram till. Utskottet har också
i viss mån erkänt, att det var ett fel att icke lägga detta till grund. Utskottets
ordförande har i dag även skrivit under denna sak. Det måste vara ett fel
att söka forcera fram en fråga som denna. Det är nog så i livet, att genvägar
ofta bil senvägar, och jag har en känsla av att det är just vad som kommer att
inträffa här. I England, där man väl längre än vi haft fackföreningsrörelse,
där man borde vara klarare pa detta område, än vad vi äro, har man ej vågat
sig på det. En av dess framstående domare, som själv suttit i dess industridomstol
under manga ar, har framhållit, att rättsbegreppen småningom måste
arbeta sig fram, innan man kan lagfästa dem. Det har än ej skett på detta område,
säger han, och därför avråder han från att man skall göra dem till obligatorisk
lag. Hur är det med rättsbegreppen på detta område hos oss? Äro
vi färdiga, kan man säga, att vi äro mogna för att göra dem till en lag? Ja.
skall man göra dem till lag, behöver man åtminstone all möjlig hjälp från samhället
för att skapa förtroende för en sådan lag.

Jag vet alltför väl genom det arbete, jag har, hur oerhört lätt den slumrande,
alltid lurande, skulle jag vilja säga, känslan av misstroende växer upp in -

Fredagen den 25 maj e. m.

Nr 35.

7 j

för saker, som man ej riktigt förstår och som man känner sig främmande för. ™

Det är nog så, att rädslan regerar världen, men hjälpa vi alla till med att un- ° m''m
derhålla misstroendet mot varandra, blir det väl än värre. Arbetarna känna detta (1.0.u ,
lagförslag som ett misstroende mot dem och själva känna de misstroende mot den
domare, som skulle bli den som skulle avgöra den saken. De tro ej på att dessa
domare kunna göra det fullkomligt rättvist, att de äro tillräckligt sakkunniga
för en sådan uppgift, och de lita icke heller riktigt på samhällets omdöme på
detta område. Arbetsgivarna, ja det har sagts mig, att icke heller de ha hälsat
denna sak med någon vidare förtjusning. Nu ligger den politiskt till så. att
man icke hör något från dem, men jag tror icke det är säkert, att därför att arbetsgivarföreningens
ärade chef står för denna sak, alla arbetsgivarna ute i landet
hälsa den med tillfredsställelse. Åtminstone har icke något sådant framkommit
i pressen.

Nu vill jag säga, att jag tror ej, att de faror, som här framhållits, äro så
stora som det sagts. Jag tror, att lagförslaget i och för sig är ganska oskyldigt,
men ganska små och oskyldiga föremål kunna få hästar att skena, ifall
de komma fram på ett sådant sätt, att de skrämma. Och det är någonting kanske
i den vägen, som detta har gjort. Under sådana förhållanden växa också
de små otympligheter och oklarheter, som onekligen finnas i lagförslaget, till
verkliga svårigheter och stridsanledningar; men jag är icke vidare glad åt att
de farligheter, som finnas i lagen, så mycket utbasuneras som det gjorts. Jag
är rädd för att man där gjort sig skyldig till vissa överdrifter, som kanske i
framtiden kunna tänkas betungande; men jag måste å andra sidan säga, att även
med det varsammaste handhavande av detta lagförslag är det tydligt, att det
sätt, de förhållanden, under vilka det kommit fram, skulle göra det svårt att
icke väcka motvilja och misstro. Jag tycker, det är en tragedi, att det som
har avsetts, verkligen ärligt avsetts, nämligen att ge arbetsfred, den s. k. arbetsfredslagen
redan vid sin första framkomst skall åstadkomma så mycket
strid och ont blod. Men det är nog så. det kan ofta gå så, när den abstrakta
rättvisan kommer i kontakt med det praktiska livets realiteter. Man står maktlös
med all sin rättvisa, om det icke mötes med förståelse eller, rättare sagt.
förstås av dem som det gäller. I stället för att här hjälpa dem som önska ordning
och lugn på detta område, riskerar man nu i hög grad att försvåra deras
arbete, att ge de upplösande krafterna på detta område luft under vingarna.

Jag kan ej hjälpa, att jag tycker, att man här i det sätt, varpå hela denna sak
drivits fram, skymtar någonting av samma skrämseltaktik, skulle jag vilja
säga, som råder nationerna emellan. Man rustar och tror, att man därmed kan
försvara sig mot varandra, då det enda verkliga försvaret är samförstånd. Så
är det också här. Lagar hjälpa ingenting till fredens bevarande, om icke en
anda av samförstånd lägges till grund för samvaron.

Det är ett sådant samförstånd, som man i första hand måste arbeta för och
giva alla sina krafter, och då jag, herr talman, ej anser, att ett genomförande
av dessa lagar nu skulle vara ett steg i den riktningen, anser jag mig skyldig
att yrka avslag till utskottets hemställan.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Möller: Ja, herr talman, jag måste erkänna, att när jag här begär

ordet i denna debatt, så sker det under en viss beklämning, därför att, såvitt
jag kan förstå av särskilt herr justieministerns anförande, om det är representativt
för regeringens sätt att se på denna sak, så vet ej regeringen vad den gör.
Den har icke klargjort för sig vidden av de konsekvenser, som detta lagstift -

Nr So.

Fredagen den 25 maj e. in.

Lagförslag om
kollektivavtal
in. m.
(Forts.)

ningsförsök kommer att medföra. Det är åtminstone min övertygelse, och
jag skall så småningom försöka visa det.

Innan jag kommer in på vissa sakfrågor, skall jag emellertid tillåta mig att
säga några ord om det socialdemokratiska partiets hållning i denna sak under
dika tidsskeden. Det har ju gjorts mycket energiska försök, visserligen icke
i dag från regeringsbänken — det få vi kanske avvakta — men i praktiskt
taget hela den borgerliga pressen, försök, som efter min uppfattning i vissa
fall icke äro bona fide, att göra den förutvarande socialdemokratiska regeringen,
och mig kanske speciellt, till medbrottsling åt den nuvarande regeringen
beträffande det lagförslag, som i dag föreligger till riksdagens behandling.
Vad har jag då såsom socialminister företagit i denna sak? Jag har haft
några yttranden, och jag har tillsatt en utredningskommitté. Då man citerar
dessa yttranden, finner man det emellertid opportunt att citera en mening,
nämligen, den att jag sagt, att jag skulle anse tiden mogen för tillämpning av
obligatorisk skiljedom i rättstvister, men man låtsar ej alls om, att varenda
gång, då jag — och jag skulle tro alla de som tala mer eller mindre å socialdemokraternas
vägnar om dessa ting — berört frågan, har det ingått som en
fullkomligt odisputabel förutsättning, att parternas medverkan skulle kunna
vinnas.

Jag skall tillåta mig att ifrån det remissanförande, som jag höll i riksdagens
andra kammare den 18 januari 1926, föredraga ett litet längre stycke,
än man är benägen för på det håll, där man känner detta starka behov av
medbrottslingar — jag kan icke karakterisera det på annat sätt — när man
är ute i dessa ärenden. Jag har sagt följande:

»Jag vill erinra därom, att redan i svaret på den Hellbergska interpellationen
vid 1925 års riksdag angavs det, att regeringen hade för avsikt att
undersöka, om det funnes förutsättningar för medverkan närmast från partiernas
sida till lagstiftning i vissa avseenden. Jag kan på den punkten utvidga
meddelandet på följande sätt. Regeringen anser, att innan man går till
en lagstiftning, varigenom samhället skulle lagstiftningsvis ingripa — i överensstämmelse
med många framställda yrkanden — till arbetsfredens fromma,
så är det nödvändigt att utröna, hur långt arbetare och arbetsgivare själva
kunna vinnas för åtgärder i sådan riktning.» — Det är fråga om att giva
lags stadga åt en faktisk rätt.

»Vad den obligatoriska skiljedomen beträffar, tvekar jag för min personliga
del icke att säga, att jag skulle anse tiden mogen för dess tillämpning i rättstvister.
Frågan om att giva lagens stadga åt den faktiska rätt, som under
lidernas lopp uppvuxit vid arbetsgivarnas och arbetarnas egna förhandlingar,
bör också kunna göras till föremål för undersökningar på annat sätt än hittills
skett. Min tanke har varit den, att den svenska landsorganisationen och den
svenska arbetsgivarföreningen skulle anmodas att tillsammans med personer,
som man förutsätter intaga en neutral ställning, då det gäller de intressefrågor,
som de flesta arbetskonflikter röra sig om, diskutera förutsättningarna
för skilda åtgärder till arbetsfredens fromma. Om man försöker igångsätta
undersökning på detta vis, kan jag icke se något hinder för att densamma får
omfatta även sådana frågor, som hela förenings- och förhandlingsrättens eventuella
lagfästande, de olika blockad- ocli bojkottmetoder, som användas på
arbetar- och arbetsgivarsidan, och jag kan icke heller se några hinder för att
frågan om obligatorisk skiljedom i större utsträckning kommer att bli föremål
för omprövning vid en sådan undersökning. Avsikten är icke att få fram
ett kommittébetänkande med eventuellt klara förslag efter de gamla kommittéernas
arbetsmetod, men avsikten är att giva både parterna och de neutrala
- om jag så får uttrycka mig — tillfälle att mer i detalj klart fixera sina
ståndpunkter till de olika spörsmål, som dyka upp, så snart man skall behandla

Fredagen den 25 maj e. m.

Nr 35.

i t

frågor om samhället och arbetsfreden. Att beträffande en sådan mera klar-^^4^”1
fixering av ståndpunkterna också få tillgänglig en officiell rapport, som hav m m
bilda underlag för ett mera bestämt omdöme om vad i detta avseende från ,Fort
statsmakternas sida rimligen bör kunna uträttas, det är den tanke, som regeringen
har.»

Detta uttrycktes ännu klarare, vill jag minnas, den 19 februari: ----

»det säger sig självt, att jag icke är någon principiell motståndare till tanken
på en obligatorisk skiljedom i arbetstvister. Men jag delar interpellantens
uppfattning, att det allra bästa, som kan hända, är, om dylik skiljedom infördes
i de fria avtalen.»

Och sedan är det ett uttryck för skepsis — jag skall icke citera det uttalandet,
därför att det i rätt väsentlig grad överensstämmer med själva de direktiv,
som gåvos för den s. k. arbetsfredsdelegationen. I de direktiven —- jag skall
icke upprepa hela den långa direktivsamlingen — förklarades det, att man
skulle försöka få en undersökning av alla de problem, som man behövde äga
en mera klar kännedom om för att bilda sig en uppfattning om lämpliga åtgärder
till arbetsfredens fromma. Man skulle försöka få en sammanfattande undersökning
om alla dessa, och sedan säges det: »Avsikten med den undersök ning,

som jag sålunda förordat, är icke att få till stånd utarbetade förslag til!
bestämda åtgärder, utan undersökningen avser att låta olika grupper klart
fixera sina ståndpunkter, så att därom kan avgivas en officiell rapport, vilken
bör kunna bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av
vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat
sätt.» — Det är klart, att dessa direktiv, givna i ett statsrådsprotokoll, innefatta
den mening, som jag i varje fall i egenskap av socialminister bar klarast preciserat,
men som mindre klart framgå av tillfälligt hållna anföranden till svar
på några frågor vid olika debatter i kamrarna. Här är den fixerad tydligt och
klart.

Vad betyda då dessa direktiv? Jo, de betyda — det står där uttryckligen
— att arbetsfredsdelegationen skall icke utarbeta förslag i ämnet; den skall
samla material. Den skall ge åt statsmakterna det nödiga underlaget, för att
man skall kunna fä ett bättre omdöme om vad som på detta område kan göras
och ett bättre omdöme om huruvida det skall göras genom lagstiftning eller om
det skall göras på annat sätt. Det är vad som uttryckligen står i detta direktiv.
Nu frågar jag kammarens ledamöter, om någon lojal. — det begär jag
ingalunda, att motståndarna skola vara — men om någon lojal läsare av dessa
direktiv kan komma ifrån att den socialdemokratiska regeringen förbehöll sig
att få bilda sig omdöme om vad som borde ske, först sedan arbetsfredsdelegationen
hade sammanbragt det material, som man ansåg sig behöva för att bilda
sig ett omdöme. Och vad berodde det å sin sida på? Jo, det berodde väsentligen
därpå att det hade, såsom det för övrigt alltjämt göres, förts en nästan
tokroligt ovederhäftig agitation i den borgerliga pressen mot fackföreningsrörelsen,
den mest måttlösa agitation — mera måttlöst än herrarna beklaga sig
över att agitationen mot denna lag nu bedrives — med några utplockade exempel
på övergrepp, som sedan vore färglagda i de våldsammaste färger för att
få till stånd en opinion, kanske icke minst till förmån för en lagstiftning på
detta område. Då ville man, att statsmakterna och de politiska partierna i
varje fall ej skulle på basis av ett sålunda hopbragt material — jag erinrar
t. ex. om Härjedalsmaterialet — gå till några åtgärder, utan man skulle få
ett verkligen vederhäftigt material att grunda sitt omdöme på, innan man
överhuvud vidtog någon åtgärd vare sig på det ena eller andra sättet. Ja.
mina herrar, fröken Hesselgren har sagt, att hon tyckte, att det var en riktig
tanke. ......

Jag vet ej, om det kan tjäna något till att appellera till regeringens själv -

Nr 35, 78

Fredagen den 25 maj e. m.

Ifsförfag om besinning, men jag undrar, om herrarna trots all kaxighet i dag icke innerst
m. m. mne kanna, att ni gjorde en synnerligen oklok, foga statsmannamassig gärning
(Korts.) den dag, då ni vidtogo åtgärder, som ledde till arbetsfredsdelegationens sprängning,
då ni ej kunde vänta ens några månader —■ sedan fingo ni ju vänta ett
helt år — på arbetsfredsdelegationens arbete, utan nödvändigt skulle bryta ut
denna sak för att kasta in på riksdagens bord ett lagförslag av den beskaffenheten,
att när herr Thorberg gör sina kritiska anmärkningar, har herr justitieministern
praktiskt taget ingenting annat att svara än: ja, det måste arbetsdomstolen
klara, det kan man ej klara i lagen! Det är arbetsdomstolens sak,
och ni har ingen idé om vad lagar äro, om ni tro, att lagarna kunna klara sådant!
Domarna måste lagstifta (synnerligen starkt understruket). Ja, jag
vågar säga, att i den mån denna regel har någon betydelse, så slår justitieministern
in öppna dörrar. Det utgör icke något rimligt bemötande av de
anmärkningar, som äro framställda mot detta lagförslag. Det är väl ändå
icke meningen, att lagen bara skall vara en kapprock, som skickas till domstolen,
och domstolen sedan skall se till, hur man skall bära sig åt med detta —
tillåt mig säga det på grund av denna onödiga, nästan fatala brådska, som
herrarna hade på regeringsbänken — synnerligen illa genomtänkta lagförslag.
Det har redan lagutskottets anmärkning visat, att regeringsförslaget var synnerligen
illa genomtänkt, ty i annat fall skulle det icke behövts ändringar på
så vitala och avgörande punkter, som lagutskottet i alla fall nödgats själv
föreslå. Det återstår ju ändå massor av anmärkningar, som icke bekymra,
tyckes det, herrarna. Det vågar jag säga.

Herr Thorberg har framställt frågan: varför har icke en gång denna och liknande
frågor kunnat få bli föremål för en utredning i lugn och ro? Herrarna
imiterade den gamla högerregeringens exempel, när den upplöste 1907 års kommitté.
Ni skulle nödvändigt handla på samma sätt, och det lyckades mycket
bra, ty ni ha fått ett förslag, som visserligen i någon man skiljer sig från 1911
års förslag men i det väsentliga drabbas av samma anmärkningar, som hans excellens
utrikesministern — jag vågar säga det trots justitieministerns bestridande
— själv riktade mot det lagförslaget. Vad sade han den gången t. ex. i
fråga om arbetsdomstolen, ty riksdagen tröstades också då med att allt vad lagen
har oklart skall arbetsdomstolen klara. Då yttrade herr Löfgren i första
kammaren:

»Mot vad reservanterna anmärkt, särskilt i fråga om förslagets skadeståndsbestämmelser,
har, som sagt, utskottets majoritet och främst dess ordförande
givit anvisning på ett remedium: Där lagen brister, får arbetsdomstolen taga
vid. Denna domstol skall allting bestyra, som inte lagen hunnit med. Då
man anmärkt, att lagen ger ganska ofullständiga regler för bedömandet av de
olika föreningarnas rättspersonlighet. inbördes ställning och ansvarighet såsom
parter i avtalet, så hänvisas man till blivande praxis hos arbetsdomstolen.» Sedan
kommer anmärkning på anmärkning mot det då framlagda förslaget, fullkomligt
analogt med de nuvarande förhållandena, och herr Löfgren slutar på
följande sätt: »Det är gott och väl — men det är efter allmänna rättsregler icke
tillbörligt, att denna befogenhet begagnas till att hjälpa upp själva lagen, så
snart domaren i det särskilda fallet finner den orättvis. Den objektivitet och
enhetlighet, som är ett huvudvilkor för rättsskipningens auktoritet, går därigenom
lätt förlorad. En god och beskedlig domare må vara bättre än en ''god lag’,
men av denna visa domarregel hämtas icke stöd för att antaga mindre tillfredsställande
lagbestämmelser med fullmakt in blanco för domaren att ''handla efter
lägenheterna’.»

Det var Eliel Löfgrens omdöme om det förslaget, som på de punkter, där
hans kritik här drabbar förslaget, är praktiskt taget precis likadant. Till sina
praktiska verkningar blir det precis likadant.

Fredagen den 25 maj e. m.

79 Kr 35.

Ja, det har hänt mycket på dessa 17 år! Det är fullkomligt riktigt, såsom
det sagts, att det hänt ofantligt mycket. Framför allt har det hänt det, att ar- ‘ m m
betarfientligheten, denna prononcerade fientlighet mot en makt, som man fruk- cFort*.)
tar, särskilt sådan den samlat sig i den svenska fackföreningsrörelsen, har vunnit
insteg uti de gamla frisinnades och liberalernas hjärtan på ett annat sätt än
för 17 år sedan. Det är väl antagligen pudelns kärna. Jag vill verkligen, då
jag säger dessa ganska hård ord, nämna, att jag tror t. ex. icke, att socialministern
vill någon människa ont. Jag tror icke, han skulle med vett och vilja,
med avsikt vilja göra en lag, som han ansåg skadlig, men jag känner mig icke
riktigt säker på om han icke i detta ögonblick är en fånge i garn, utlagda avhelt
andra människor än han själv. Jag kan mycket väl förstå, när man säger:
vi vilja ej ha denna lakun i vår rättsordning; vi vilja ej ha ett så stort
område utanför rättsskipningen. Jag kan förstå, att en jurist tycker, att det är
något ganska egendomligt i rättssamhället, att man ej har kollektivavtalen inordnade
i vår rättsordning på annat sätt än för närvarande. Men det är en sak
för sig. Det kan icke få bli avgörande för ett omdöme i dessa ting. huruvida
en sådan lakun finnes eller icke. Man bär skyldighet att se till verkningarna.

Nu frågar jag igen: varför ha herrarna icke kunnat tillåta sig det lilla, uppriktigt
sagt, ganska lilla tålamod, som hade behövts för att få till stånd en verklig
utredning? Jag ser ju visserligen tidningarna bedyra, att det icke behöves,
att allting här är fullkomligt klart, och ju okunnigare de äro på området,
desto tvärsäkrare äro de, att allt är så klart. Men jag frågar regeringen: fanns
det verkligen ej saker, som behövde utredas på dessa punkter? Det har från
fackföreningshåll — och faktum kan ej bestridas — sagts, att i avtalen ligga
ofta inkapslade olösta intressetvister. Det är sådana tvister, som man lämnar
olösta till fromma för arbetsfreden. Man ville icke taga upp konflikter för

dem. Kunde det ej varit en uppgift att t. ex. klara upp en smula, hur man
skulle draga en verklig gräns mellan rättstvister och intressetvister? Nu komma
de i en soppa. Vid tillämpningen eller tolkningen av ett avtal, får domstolen,
om punkten är dunkel, som innehåller denna olösta intressekonflikt, knäcka

den. Ja, det kan ju för all del vara ett medel, men det kan omöjligt vara ett
tillfredsställande medel. Om parterna icke vilja anförtro åt domare eller jurister
att sitta och klara detta — lagen är ju uppriktigt sagt en sådan, som juristerna
komma att ha nytta av, ty det blir advokatarvoden och sådant, och någon
annan nytta lär den inte göra — icke komma de att då låta i avtalen så att
säga inkapsla en sådan intressekonflikt. Då får den klaras ut vid skrivningen
av avtalen och med vad följd? Ja, jag törs ju icke ställa några garantier, men
det skulle ej förvåna mig, om i vissa fall åtminstone denna lag »till arbetsfredens
främjande», tack vare det kravet, att avtalen skola vara klara, åstadkommer en
eller annan lockout för att låt mig säga 40,000 arbetare, som räcker två eller tre
månader. Det kan ni skratta åt, såsom ni gjort hela dagen i dag inför all kritik,
som ägnats detta lagförslag, men är det en regerings uppgift att framlägga
lagförslag, som kanske kan få sådana verkningar? Fanns det ingenting att utreda
•—- jag ställer frågan igen — fanns det verkligen ingenting att utreda, eftersom
man så skulle brådska med denna sak? Fanns det överhuvud taget något behov
av att brådska? Fanns det några stora värden att förlora på att man hade
väntat, låt mig säga, två eller tre år till och låta hela spörsmålet klaras ut i lugn
och ro? Herr justitieministern nämnde, att beträffande 1911 års förslag hade
man särskilt den anmärkningen, att sympatistrejker icke voro förbjudna. Ja.
det var som bekant på det sättet, att man från liberalt håll ansåg, att en lag.
som ej förbjöd sympatistrejker, var värdelös. Var finns det nu? Det sitter ju
en liberal-frisinnad regering; det är ju icke högern, som framlagt detta förslag!

Vart har herrarnas intresse för sympatistridernas förbjudande tagit vägen?

Om det finnes konflikter, som göra skada, jag menar verkligt stor skada för

Är 85. 80

Fredagen den 2Ö maj e. in.

XÄ^T?äringslivet> är det val de stora sympatikonflikterna. Det är .ju i regel de som
° Rm''m. a'' åstadkomma dessa jättesiffror på antalet indragna arbetare i konflikterna. De
(Forts.) andra bli ganska små — jag vill knappast säga små heller, ty det finns många
otrevliga strejker och många stora strejker också — men i det stora hela blir
det i alla fall de jättelika sympatilockouterna, som spela den största rollen på
den svenska arbetsmarknaden med hänsyn till näringslivet och verkningarna
för detta.

När herrarna nu nödvändigt vilja lagstifta emot arbetarna och deras mening
och bara le och rycka på axlama åt vad man kan ha för uppfattning på den
sidan och säga, att de äro en part i målet, så är det precis som om man stode
inför en domstol och förklarade, att det vore likgiltigt, vad de tyckte, därför
att de voro part i målet. Därför vill jag fråga: varför ha herrarna så noga
undvikit varje sak, där arbetsgivarna kunde känna sig såsom den förfördelade
parten?

Det är inte sant, det är inte riktigt, när man låtsar som om allt vad som
sades år 1911 egentligen var ett nonsens. Man hade gjort då en annan anmärkning
både i reservationen och i varje fall i uttalanden i kammaren. Man frågade
1911: Skall man göra en sådan lag, utan att ha föreningsrätten lagligt
garanterad? Det var eu av anmärkningarna och, såvitt jag kan förstå av uttalandena
vid det tillfället, en ganska viktig anmärkning. Nu är det bara luft,
nu behövs det icke någon föreningsrätt! Hela denna liberala föreställning om
att vi skulle behöva föreningsrätt är totalt bortblåst i detta ögonblick och ändå
pågå ännu föreningsrättsstrider alltjämt i vårt samhälle. Skogs- och flottningsarbetarna,
en jättelik kår, har nyligen haft att utkämpa mycket stora föreningsrättstvister.
Centralvaruhusets personal i Stockholm fick för ett par år sedan
utkämpa en mycket bitter föreningsrättsstrid. Det finns vissa grupper av
människor, även arbetsgivare, som absolut icke vilja erkänna föreningsrätten.
Jag skall säga att de, som känna till litet om detta, vilket jag uppriktigt sagt
icke vet om man gör i regeringen, de veta att så länge arbetsgivaren tror, att
han har övertaget, vill han alltjämt i denna stund icke tillåta föreningsrätt.
Den har inte alls slagit igenom på det sätt man inbillar sig. Det är riktigt, att
den, i de stora industrierna, där arbetsgivarna äro organiserade och själva på
Rätt och vis tagit denna rätt i anspråk, där har den slagit igenom, men det
finns många arbetsområden, där den ingalunda slagit igenom. Var är då denna
föreningsrätt, som var så viktig år 1911? Sjutton år senare har man icke något
intresse för saken och om vi i dag våga upprepa denna anmärkning, som då
framställdes, få vi veta, att vi åberopa de liberala ståndpunkterna på ett illojalt
sätt! Justitieministern sade, att då liberalerna benämnde 1911 års förslag
en sämre klasslag eller då de medgåvo att detta kunde sägas med fog,
berodde det på den där tvistefrågan, huruvida sympatistrejk skulle legaliseras.
Jag vet icke. om herr justitieministern gått till handlingarna i ärendet. Man
behöver icke nödvändigtvis ha varit med på den tiden, ty det står i protokollen
mycket om detta. Jag kan emellertid icke utläsa kritiken på justitieministerns
sätt, ty såvitt jag kan se, säges det uttryckligen ifrån, att detta omdöme, att
denna lag skall stämplas såsom en sämre klasslag, beror på skadeståndsbestämmelserna
i densamma — därför att skadeståndsbestämmelserna icke kunna
tillämpas lika på parterna i— och så gives det då en liten anvisning på hur
detta skall kunna gå till. De säga nämligen i reservationen bl. a. följande:
»Vill man nu använda skadeståndsskyldighet såsom påföljd av dylika åtgärder»
— d. v. s. avtalsstridiga strejker och konflikter — »så fordrar rättvisan,
att denna å ömse sidor begränsas, så att full likställighet uppnås. Så har
t. ex. skett i det italienska förslaget till lag om kollektivavtal, vilket fixerar
skadeståndet å^ömse sidor till en tiondel av arbetslönerna under den tid, arbetsinställelse
pågår, och sålunda egentligen ger detsamma karaktären av viten.»

Fredagen den 25 maj e. m.

81 >''r 35.

Men, mina herrar — det ha ni glömt — kunde det icke ha varit en liberal
uppgift, när man nu framlägger ett sådant förslag, att följa sin egen anvisning m m
från år 1911 för att förtaga lagen den förhatliga karaktären av klasslag? (ForU

Herr justitieministern får ursäkta mig, men jag tror, att han bevisade för
mycket, då han till och med förklarade, att detta är en klasslag i arbetarnas
intresse, till förmån för arbetarklassen. Jämförd med 1915 års lag kan det påståendet
naturligtvis vara teoretiskt riktigt, men vi stå ju inte här i dag för att
bedöma vad som är teoretiskt riktigt i dessa ting — hejr justitieministern hai
förut sagt, att 1915 års lag praktiskt taget icke har någon betydelse — utan
vi stå här för att bedöma de praktiska verkningarna av det lagförslag,^ som
regeringen nu framlagt till riksdagens bedömande. Jag återupprepar frågan:
fanns det ingenting att utreda, eftersom herrarna hade så bråttom och allting
var så klart? Jag vågar säga, att det fanns många ting att utreda!

Herr justitieministern går ju så långt, att han anser, att det skall lämnas
praktiskt taget vid dess prövning nästan hur vid latitud som helst åt denna
arbetsdomstol, som icke har någon överdomstol, där sakerna kunna prövas
ånyo. Han säger särskilt, att man icke skall definiera i lag, och han frågar
oss, hur vi skulle kunna tänka oss att t. ex. lagen skulle kunna definiera bedrägeribrott,
hur lagen skulle bära sig åt för att liksom karakterisera alla.
arter av bedrägeribrott. Ja, jag förmodar, att Homerus tog sig en blund den
gången. Såvitt man kan läsa av strafflagen, så finns det nämligen mycket
ingående anvisningar om vad som skall betraktas såsom bedrägeribrott. Det
står nämligen i 1 § kap. 22 strafflagen: »Var, som genom antagande av falskt
namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till
gods eller penningar, eller förlust därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes
här nedan stadgas, till böter eller fängelse i högst sex månader» etc.

Och sedan står det i 2 §: »Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. Om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brandeller
sjöskada eller annat; 2. Om man sätter ut pant, som veterligen falsk är:

3. Om man, under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, egendom sig
avhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin
rätt till egendomen gällande; 4. Om man mot bättre vetande avgiver falsk utsaga
i sådan försäkran, som avses» etc. »5. Om man uppsåtligen, till förfång
för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, varå den sig
grundar; 6. Om man för att något därmed sig tillägna lägger märke å det,
som hörer annan till, eller utplånar annans märke», d. v. s. en hel rad av bestämningar
om vad som skall betraktas såsom ett bedrägeribrott. Men det
spelar nu inte någon roll alls! Några bestämningar behövs det icke! Att man
behöver veta, att lagen eller låt mig säga att motiveringen skulle ge anvisning
om vad som är en lockout eller strejk eller bojkott, det behövs icke alls!

Jag vet icke, om herr Thorberg — jag var ute ur kammaren ett ögonblick,
när han hade ordet — nämnde något härom, men ingenting kan ju vara enklare
för en arbetsgivare, som vill kringgå lagen, än att inställa driften. Vilken
människa vågar sig på ett åtal mot en arbetsgivare, som säger till sina arbetare:
»Jag vill icke fortsätta med driften, utan jag stänger fabriken nu!» Vem
skall kunna göra något åt honom för det? Det går en liten tid, men så om en
månad säger samme arbetsgivare kanske till sina arbetare: »Ja, jag har ångrat
mig, jag skulle allt vilja taga upp driften igen, men jag vill inte göra det, om
jag inte kan få folk, som vill arbeta här till det och det priset, litet billigare
än förut. Annars bryr jag mig icke om att göra det, utan då får företaget stå
stilla!» Är detta en lockout? Ja, jag bara frågar! Jag förmodar, att svaret på
den frågan blir, att arbetsdomstolen får avgöra, om det är en lockout eller ej.

Det skulle kunna göras mycket, mycket annat ont, ty hela lagen inbjuder till
att kringgå bestämmelserna om blockad och bojkott. Det är som att lägga ut

Första kammarens protokoll 1928. Nr 85, 6

Nr 36. 82

Fredagen den 25 maj e. m.

den värsta fresteIse för folk att göra hemliga blockader i stället för offentliga.
m.lm. ^an behöver inom fasta organisationer icke annonsera i Socialdemokraten att
(Forts.) ex-^ettersson är bojkottad. Man skall tro mycket litet på folks uppfinningsförmåga
och skicklighet, om man inbillar sig att i detta avseende kunna åstadkomma
någon nytta med en sådan lag! Nej, vad man gör, det är att man
skjuter ned sådana åtgärder, som parterna skulle anse vara riktiga och rättvisa,
i underjorden och säger uttryckligen till parterna: »I skrymslena, där ni
icke kunna komma åt dem, äro de bra!» Detta säger man till arbetarna och i
vissa fall även till arbetsgivarna med en lagstiftning sådan den är utformad
här. Ingenting behöver utredas, säger man, och icke behöver man bekymra sig
om sådana bagateller, som att man skriver en lag beträffande vilken en något
så när finurlig karl skall kunna ge hundratals oåtkomliga anvisningar, hur
man skall kunna undgå den lagens verkningar. Tycka ni, att det är ett så förträffligt
verk som ni åstadkommit? Jag tycker, uppriktigt sagt, att man skulle
skämmas en smula, i varje fall skämmas för att man icke kunnat låta dessa ting
bli föremål för en ordentlig utredning, ty det är vad herrarna icke velat vara
med om!

Om jag nu skall försöka gå in på frågan om vilka följder i övrigt det skulle
fa, att ni inte kunde låta saken ligga för att bli föremål för denna utredning,
sa påpekar jag, att jag redan förut sagt, att jag anser, att utskottets anmärkningar,
utskottets ändringsförslag äro så graverande för regeringsförslaget, att
de utgöra i och för sig ett tillräckligt bevis för att denna lagstiftning icke var
genomtänkt, då den kom på riksdagens bord. Vad är det nämligen som utskottet
föreslår? Jo, det föreslår den genomgripande ändringen i skadeståndsbestämmelserna,
att förening icke skall svara för medlemmarnas skadeståndsskyldighet.
Jag skulle vilja spörja regeringen: var det eder avsikt, att de
skulle svara för detta? Tyckte ni, att det var en nyttig bestämmelse, eller
tyckte Q ni, att det var en onyttig* bestämmelse? Jag har icke från regeringen
hört någon protest emot att utskottet gjort ett sådant ändringsförslag. Själva
regeringsförslaget tyckte jag var tämligen besynnerligt på denna punkt. Hade
det fått stå kvar orubbat, hade vi fått se den snygga synen att, därest medlemmarna
blivit dömda till skadestånd, man tagit fackförbundens kassor och så
skulle fackförbunden fått göra utmätning hos sina medlemmar. Hur skulle
de eljest ha burit sig åt för att få tillbaka pengarna? Det var det tillståndet,
som man tyckte skulle vara trevligt att få inom den svenska fackföreningsrörelsen,
därest man nämligen menade något med bestämmelserna.

Jag kommer nu till den andra punkt, mot vilken utskottet gjort sin anmärkning.

Utskottet har föreslagit, att lagen icke får tillämpas på de avtal, som äro
slutna, innan lagen träder i kraft. Varför har utskottet gjort detta? Jo, det
är alldeles uppenbart därför, att utskottet har haft klart för sig att om man
behåller en sådan bestämmelse, så riskerar man, att vartenda avtal i landet blir
uppsagt så att vi ett tu tre få stå med ett avtalslöst tillstånd, med alla dfe.
konflikter hotande över våra huvuden, som i ett sådant fall eventuellt skulle
uppstå. är detta, som utskottet velat undvika genom att lagen icke skall

tillämpas pa nu gällande avtal. Man behöver således icke göra om dem omedelbart,
och därför har utskottet tagit bort denna bestämmelse.

Pa det sättet tog man upp fragan om arbetsfreden! Regeringen lägger fram
ett förslag, som, enligt bedyranden från regeringen, skulle avse att befrämja
arbetsfreden; det visar sig emellertid, att regeringen icke ens tänkt igenom
saken sa mycket, att den förstår, att detta förslag på en sådan punkt medför
rent otroliga risker för arbetsfreden, åtminstone momentant tills nya avtal,
annorlunda formulerade och bättre klarlagda avtal äro slutna över hela linjen!
Detta visste icke regeringen!

Fredagen den 25 maj e. m.

83 >''r 3».

Jag kommer nu till frågan om vitet. Regeringen föreslog ett vite, som efter I^gfarsUtg om
de vanliga bestämmelserna, därest vitet icke betalas, kan förvandlas till ‘ m 1 “
fängelse. Jag tror, uppriktigt sagt, icke att vare sig herr socialministern eller ^ortl j
herr justitieministern skulle ha lust att skicka folk i fängelse ens såsom förvandlingsstraff
för en sådan saks skull som den, som är berörd i lagen. Men
vad vittnar detta om? Jo, det vittnar om att herrarna icke visste vad ni gjorde,
att ni icke hade genomtänkt saken. Ni visste icke i det ögonblick detta,
förslag skrevs, att på det sättet kunna ni sätta strejkande arbetare i fängelse.

Den saken fick utskottet ändra.

Utskottet har ändrat Kungl. Maj ds förslag på icke mindre än tre punkter.

Säg mig då, mina herrar, om ni icke alla nu, sedan utskottsmajoriteten — det
är naturligtvis hela den borgerliga samlingen här — sagt, att förslaget icke
var bra, äro villiga erkänna, att det inte är bra. Skulle vi socialdemokrater ensamma
ha protesterat emot detta, skulle ni ha tyckt, att det vore förträffligt!

Nu medge ni i alla fall, att förslaget icke var bra. Jag vill spörja kammarens
ledamöter om eu sak. När nu utskottet måst falla till föga för kritiken på
dessa punkter, därför att förslaget var illa genomtänkt, tro ni inte då, mina
herrar, att vi kunna ha rätt i våra påståenden, att förslaget innehåller en hel
mängd andra i grund och botten lika illa genomtänkta bestämmelser som dessa?

Jag är rädd för att, när ni nu gå att svära — inte längre på regeringens auktoritet,
ty den har utskottet förstört i den här saken — men på utskottets, på
herr Westmans auktoritet i voteringen om en stund, så veta ni i själva verket
icke riktigt vad ni göra. Det är min bestämda uppfattning om herrarnas
kännedom om dessa ting.

Nu är det klart, som sagt, att lagförslaget skulle främja arbetsfreden. Herr
Lindley har i det sammanhanget talat om förslagets § 23, och herr von Sydow
har tröstat oss med att det blir mycket bättre för arbetarsidan, om denna lag
går igenom. § 23 kommer då att bli mycket förmånligare och trevligare för
arbetarna än förut, ty då skall det bli domstolsförhör med vittnen och allt
sådant, varvid man skall reda upp huruvida det finns någon misstanke för att
föreningsrätten är angripen, då en person avskedas. Jag vet ju inte, om herr
von Sydow är opartisk så att säga å sin allmänna övertygelses vägnar, men
jag misstänker att han icke på den punkten kommer att få någon anhängare
inom arbetarrörelsen. Vi äro för vår del övertygade om att i existensen av
§ 23, som nu kunnat tolereras, ligger, sedan detta lagförslag blivit lag, ett nytt
incitament till förödande arbetskonflikter. Det är nämligen på det sättet under
nuvarande förhållanden, att om en arbetare avskedas, för sin verksamhet i
fackföreningen, kan åtminstone i vissa fall arbetsgivaren tvingas att avstå
ifrån detta avskedande, därför att han har strejkhotet över sig. Arbetarna
kunna icke förete någon bevisning, de kunna icke juridiskt klara upp, att det
har skett ett angrepp vid detta avskedande mot föreningsrätten. De kunna visserligen
säga, att den avskedade t. ex. är ordförande i fackföreningen och att
de tro, att det är därför han avskedats, eller att han varit förhandlingsdelegerad
eller verksam såsom agitator för fackföreningen, kanske till och med på
arbetsplatsen i något fall, som man fått kännedom om, och att de tro, att det
är därför som han blivit avskedad. Han har visserligen också gjort sig skyldig
till en liten förseelse, men det ha många andra gjort. Då kommer kanske någon
av ingenjörerna eller förmännen och vittnar om att karlen den och den dagen
gjort sig skyldig till en förseelse. Det blir bevisning därom, och man avskedar
honom. Det är klart. Det är rättvist, det står icke i strid med avtalet! Jo. det är
fint! — Herre Gud, vi skola tro våra medmänniskor om gott. men den svenska
arbetarklassen har till dags dato måst kämpa och strida för alla de förbättringar,
som under årens lopp ernåtts. Den är icke lättrogen efter 40 års bistra
erfarenheter. Vad blir då naturligare — om de misstänka att verkningarna

Nr 35.

Fredagen den 25 maj e. m.

kollektivavtal av § ^ på det sättet försvåras -— än att kravet från arbetarrörelsens sida blir,
m.m. att § 23 skall bort. Arbetarna vilja icke ha den paragrafen, och de vilja icke
(Förta.) utsätta sig för den risk det innebär att behöva i varje särskilt fall prestera juridisk
bevisning för en kränkning av föreningsrätten, då en man avskedats. Följaktligen
skola vi ha bort ur avtalet denna § 23, som av arbetsgivarna betraktas
såsom en livsprincip för företagen. Jag tycker icke det bör vara så
svårt att föreställa sig hur enkelt det är att komma ifrån konflikter på den
punkten. Ha herrarna tänkt på det, då lagförslaget framlades; har utskottet
försökt klara upp denna sak något så när ordentligt och tänkt på hur det kan
komma att gå? Det är väl inte meningen, att ni med berått mod rekommendera
en lag, som ni utger för att vara befrämjande för arbetsfreden, men som innehåller
uppenbara och mycket farliga nya konfliktämnen. Att den innehåller
sådana konfliktämnen på denna punkt, därom äro vi så fullkomligt övertygade,
att inga lugnande talesätt på jorden kunna i detta avseende få ha någon inverkan
på vår uppfattning.

Ni rekommendera oss faktiskt •— jag tror icke, att ni visste riktigt vad ni
gjorde, därför att det är en sådan sak, som man inte haft reda på ■— att taga
en lag, som på denna punkt uppenbarligen kan medföra att vi få ett ■— jag
höll nästan på att säga •— sataniskt stridsämne, därför att det är icke fråga
om timpenningens höjande, utan det är fråga om en livsprincip och i viss grad
en livsprincip på båda sidor, hos de båda parter, som skola sluta dessa kollektiva
avtal.

Det finns också en annan sak att säga något om, nämligen § 8. Då herr von
Sydow säger, att denna bestämmelse icke gjorts tvingande och att den kan
komma att föranleda mycket svåra konflikter, så tror jag, att han har rätt på
den punkten, men det är också ett incitament i lagen, som kan bli till verklig
fara för nya arbetskonflikter.

När jag ser överlägsenheten, speciellt i de liberala tidningarnas axelryckningar,
då vi våga säga, att denna lag är en fara för arbetsfreden och icke
främjande för den — regeringen må ha haft vilka avsikter den vill med densamma
— blir jag i varje fall icke imponerad. Bilden om oxen i porslinsbutiken,
är icke så dum. Herr Sigfrid Hansson var litet försynt, när han
talade om den, så att han vågade icke säga ut vad meningen var. Det har
emellertid skett här. Ni ha slagit sönder det utredningsarbete, som möjligen
kunnat ge ett resultat, och i stället yxat till en lag av den beskaffenheten,
att arbetsdomstolen skall knäcka praktiskt taget innehållet i den, och
dessutom en lag, som i vissa avseenden utgör en verklig fara för arbetsfreden!
I stället för att ni tro, att ni givit ökad trygghet och garanti för arbetsfreden,
ha ni ökat själva konfliktämnenas antal på ett mycket oroväckande
sätt.

Jag talade nyss om § 23. Jag kan inte neka mig att säga, att det finns
en punkt, där arbetarorganisationen är mycket svag, och det är inom jordbruket.
Lantarbetsgivarna — icke alla av dem, ty det finns hyggligt folk
vart man än kommer i livet, men många av dem — använda just den metoden
för att knäcka varje embryo till fackförening, att de avskeda fackföreningarnas
ordförande, och så äro de fria från dem, men för föreningsrätten skulle
det, ha ni sagt, icke ha någon betydelse!

Till herr justitieministern skall jag endast säga ännu en sak. Han gjorde
gällande, att det var en motsägelse mellan det påpekande, som förekommit i
pressen — ty det har knappast gjorts här i dag — att det kommer att bli
en ofantlig mängd processer, och den uppgiften, att man inte längre kommer
att sluta några kollektivavtal. I verkligheten är det ingen motsägelse. Just
för att slippa de många processer, som man skulle få under förutsättning av
kollektivavtalens bestånd, blir det naturligtvis en stark benägenhet att icke

Fredagen den 25 maj e. m.

85 Nr 35.

ingå några sådana. Vad man verkligen menat är alltså, att man inte vill ha Lagförslag om
dessa processer, och för att undgå dem bryr man sig inte om att ingå kollektiv- kollektimvtal

avtal. , . . ,. (port»)

Kollektivavtalen ha så många fördelar, försäkra herr von Sydow och justitieministern.
Ja, naturligtvis ha de det. Det kostade tjugu års strider, innan
arbetsgivarna begrepo det. Nu tyckas de begripa, att kollektivavtalen ha
mänga fördelar, men det är en annan sak, som de inte observera. Om en organisation
är tillräckligt stark, om den omfattar låt mig säga 99 procent
av de arbetare, som finnas inom ett visst yrke, behöver den intet avtal. Jag
överdriver styrkebehovet endast för att klargöra, att kollektivavtalet icke under
alla omständigheter är oumbärligt. Det är ett fullkomligt misstag att
tro det. Är bara organisationen tillräckligt stark, behövs det inte alls, utan
då kan organisationen tillvarataga medlemmarnas intressen, utan att man har
några som helst skrivna avtal. Man gör upp för en månad eller en vecka eller
vilken tid som helst. Behöva arbetarna sätta press på arbetsgivarna, anordna
de en hemlig bojkott eller någonting sådant. Det är ingen konst för en stark
organisation. Kollektivavtalet har egentligen betydelse för de medelstarka
arbetarorganisationerna, de som äro sa starka, att arbetsgivarna icke, som de
helst ville, kunna motsätta sig införande av kollektivavtal, men som icke äro
så starka, att de i varje situation äro beredda att rida ut en konflikt. Det
är där kollektivavtalet ur arbetarnas synpunkt har den egentliga betydelsen.

Hela er taktik har gått ut på att bagatellisera allt som säges från vårt håll,
och därför bagatellisera ni också faran för kollektivavtalen. Jag har för min
del den uppfattningen, att den sunda metoden är att skapa sådana kontrakt
på arbetsmarknaden, ty de garantera i alla fall arbetsfreden för en viss tid.

Men när vi nu säga, att ni hota dessa avtals bestånd, få vi veta, att de svenska
arbetarna äro så lugna, nyktra och besinmngsfulla. att det nog, när den tillfälliga
misstämningen lagt sig, skall ordna sig och bli bra. Det är bara att
beklaga, att de som säga detta icke tillhöra dem, som ha någon bättre kännedom
om hur dessa ting i verkligheten ligga till. Dessa förmodanden komma
från personer, som just ingenting veta och mycket litet kunna på detta område.

Det är inte någon särskild tröst. o

Jag skall tillåta mig att beträffande skadestånden påpeka en egendomlighet.
Vi befinna oss i den mycket besynnerliga situationen, att en borgerlig
majoritet eller i varje fall regeringen och utskottet ovillkorligen vilja påtvinga
arbetarna mildare skadeståndsbestämmelser än dessa själva vilja ha. Det är
det paradoxala i situationen. Lagens anhängare försäkra ju ständigt,_ att deras
hjärta klappar så varmt för arbetarna och att de därför vilja skaffa dessa
mildare skadeståndsbestämmelser. Det är därför man vill, att de nu föreslagna
reglerna skola gälla. Detta må ju så vara, men det finnes här nagot
rätt egendomligt. I den kungl. propositionen heter det på tal om skadestånd:

»I åtskilliga främmande länder givas inga särskilda regler om påföljd för
brott mot kollektivavtal. Härav torde följa, att vid bedömande av dylika åtgärder
allmänna skadeståndsregler skola tillämpas.» Tro ni inte, att det kan
bero på att man har begripit denna sak bättre i de länder, där man icke i
kollektivavtalslagama infört skadeståndsbestämmelser? Ha ni aldrig haft
den misstanken, att de kanske varit klokare än regeringen och andra lagutskottet
i detta land äro och att det är därför de icke infört sådana bestämmelser?
Särskilt med hänsyn till alla försäkringar, som kommit från arbetarsidan
om att man inte vill ha dem, utan hellre låter de strängare skadeståndsbestämmelserna
stå kvar, tycker jag, att det är mycket märkvärdigt, att man
ovillkorligen skall genomdriva dessa regler i lagen.

Ja, mina herrar, socialdemokraterna äro ingalunda motståndare till skiljedom
i rättstvister. Fackföreningarna hava själva för hundratusentals med -

Nr 35. 86

Fredagen den 25 maj e. m.

le.m.mar mgått avtal, som innehålla skiljedomsbestämmelser. Det är klart, att
m.m. X1 1 den Fan vi kunna hava något inflytande på denna sak äro fullkomligt

(Forts.) kka uppriktiga anhängare av avtalstrohetens princip, som någon av dem, som

på den andra sidan deltagit i dagens diskussion. Men vi vilja icke ha en lagstiftning,
som är så klumpig som den, vilken i dag behandlas av riksdagen,
därför att vi äro övertygade om att den gör skada. Jag tror icke, att det
är obefogat att säga, att mera klarsynta iakttagare av utvecklingen i vårt
land på arbetarsidan under några år förstodo och sågo, att även inom arbetarklassen
samförståndstanken var i växt. Det kom en regering, som enligt sina
allmänna ideal skulle uppträda som ett slags medlare mellan samhällsklasserna,
som så att säga ville lägga sakerna till rätta, så att man icke förstörde
möjligheterna till samförstånd och tillspetsade motsättningarna. Hur den löst
den uppgiften, tycker jag tillräckligt framgår av vad som sagts många gånger
i dag. Samförståndstanken var i växt, därför att man på ömse sidor sade sig,
att både lockouter och strejker dock äro tveeggade vapen, som slå åt alla håll,
och att det därför är bättre att göra upp i godo, så långt ske kan. Men den
var också på ett annat sätt i växt. Man förstod, att det kanske kunde banas
väg till och med för en smula förtroende vid förhandlingsbordet mellan parterna,
till och med en smula förtroende på arbetsmarknadens område, där misstroendet.
ju andå alltid varit regel. Tycka herrarna, att det verket är bra,
eller vilja ni svära er, fria från att — om det skett oavsiktligt, är något som
jag inte inlåter mig på — ha rivit sönder många spirande små förutsättningar
för ett bättre samförstånd mellan klasserna i det svenska samhället?

Dådet skall fullbordas i dag. Jag lyckönskar er till verkningarna den dag
ni få se dem, icke blott som vi ifrån talarstolen utmålat dem, utan i verkligheten.
För min del skulle jag kunna säga: »Fader, förlåt dem, ty de veta
icke, vad de. göraj» „ Det torde vara sanningen i denna sak. I vilket fall som
helst vågar jag påstå, att regeringen motverkar sina egna syften, om den eftersträvar
arbetsfred. Ni inte bara göra det, ni riva upp strider, som förgifta
samförståndstanken i detta land. Ur rent partipolitisk synpunkt skulle jag
utan vidare kunna säga, att detta pa sätt och vis är bra. Den gudarna vilja
förgöra, den slå de med blindhet. Men om det kunde göra någon nytta i
denna kväll, skulle jag säga: lat oss komma överens om att ånyo skicka frågan
till utredning istället för att vi i en farlig tid genomtrumfa ett förslag av
denna art! Det finnes intet hopp om att en sådan vädjan skulle kunna göra
någon effekt. Som jag sade, den gudarna vilja förgöra slå de med blindhet,
och det är ett bevis pa blindhet, som vi se här i dag i den svenska riksdagen.
Det kan ju hända, att den dag kommer, då herrarna ha anledning att ångra
sitt dagsverke nu. För min del hoppas jag i varje fall, att förgörelsens stund
skall komma för den regering, som anser sig kunna blankt strunta i varje hänsyn
till meningen inom landets största samhällsklass.

I herr Möllers yttrande instämde herrar Strömberg, Schlyter och Sandler.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag skall, herr talman, icke

fullfölja diskussionen i den ton den föregående talaren använde. Jag tror, att
han genom den varken gagnar sitt eget intresse, bidrager till belysning av den
föreliggande frågan eller eljest underlättar det samförstånd, som lian på olika
punkter framhållit som synnerligen önskvärt. Det förefaller mig, som om han
tvärtom demonstrerar raka motsatsen till vad han själv förklarar vara ändamålet
för våra gemensamma ansträngningar.

Med anledning av ett här flera gånger återkommande uttalande, att man har
en känsla av att denna lagstiftning av den nuvarande regeringen forcerats fram
pa ett oväntat och olämpligt sätt och under en olämplig situation, skall jag

Fredagen den 25 maj e. m.

g 7 Kr 35.

be att få påminna om vad som i detta ärende tidigare förekommit. Jag kan sa- kolhktimlial
lunda erinra hurusom man exempelvis redan i 1911 ars uttalande --— dar, pa m.m.
grund av skäl, som tidigare anförts, man från liberalt och frisinnat hall vände (Forts.)
sig mot det då föreliggande förslaget — kraftigt och klart underströk, att man
önskade en lagstiftning beträffande rättstvisterna, en lagstiftning som reglerade
kollektivavtalets ställning, verkningar och förpliktelser. Sedan dess bär
inträffat, att år 1921 medlemmar av det dåvarande liberala samlingspartiet,
herr Edén m fl. i ena kammaren och herr Kvarnzelius m. fl. i den andra, motionerade
på detta område om en lagstiftning, som gick längre än det nu
föreliggande förslaget. Deras yrkande gick ut på ett skyndsamt framläggande
av förslag. Samma år motionerade en annan min partivän, herr Ingest rom,
om en lagstiftning, som alldeles särskilt skulle beröra vissa förhallanden pa
detta område, men som också därvid gick längre. År 1924 motionerade herrar
Hellberg och Pettersson i Södertälje, den nuvarande socialministern, om lagstiftning
rörande arbetsavtal, en lagstiftning, mer detaljerad och i vissa avseenden
längre gående än det nu föreliggande förslaget. Och år 1920 framställde, bland

andra jag och den nuvarande finansministern, i denna kammare, och nuvarande
utrikesministern herr Löfgren i Stockholm i andra kammaren motionsvis jamte
vissa andra förslag det som nu föreligger. Vid samtliga dessa tillfallen underströks,
att man önskade få denna utredning verkställd och lagstiftning genomförd
så tidigt som möjligt. Under minst sjutton år har sålunda bland nu verksamma
borgerligt vänstersinnade politici ett stort antal påkallat lagstiftning i
detta avseende. Och under det sista decenniet ha upprepade motioner framlagts
från vår sida om att en lagstiftning på området snarast skulle komma till stand.

År det icke då naturligt, att, när de, som framlagt motioner av denna art, komma
i regeringsställning och de alltjämt ha anledning att vidhalla den uppfattning
i huvudfrågan, som hela tiden dikterat deras framträdande, de också forsöka
att nå ett resultat i frågan och, om också i begränsad omfattning, se sin
åsikt realiserad? Jag förstår verkligen icke, vad man menar, nar man har talar
om att regeringen på ett alldeles oväntat och olämpligt sätt forcerat detta

Jag måste också säga, att jag icke förstår, vad utskottet i nu berört ax seende
åsyftar. Jag ber att få erinra utskottets ordförande om vad som förekom, da
detta ärende behandlades år 1926. Jag läser i den då förda debatten ett yttrande
av herr Westman: »Jag vill slutligen erinra om den sista punkten i motiveringen
till utskottets utlåtande för att framhålla även cn annan synpunkt,
som tillmätts betydelse vid utskottets behandling av detta ärende. I den punkten
understrykes, att utskottet finner det önskvärt, att Kungl. Maj .t tillser, åt
det utredningsarbete, som nu igångsatts, fullföljes på sådant sätt att de förslag,
som därav föranledas, snarast möjligt kunna föreläggas riksdagen. Detta
utskottets uttalande innebär naturligtvis en maning till Kungl. Maj :t att i
första hand tillse, att arbetet inom den niomannadelegation, som tillsatts icke
drager ut alltför långt på tiden. Det är utan tvivel så att en viss fara därför
föreligger, eftersom åtskilliga av denna delegations medlemmar äro strängt upptagna
genom annan verksamhet. Vidare innebär detta uttalande naturligtvis
också den maningen, att Kungl. Maj :t tillser, att trådarna snarast möjligt återförenas
på en hand, och att Kungl. Maj:t även efter denna nya organisation av
arbetet — vare sig det nu blir socialstyrelsen, som skall fullfölja det, eller
Kungl. Maj :t finner det lämpligare att anförtro det åt någon annan myndighet
— under alla omständigheter övervakar, att utredningen av denna viktiga
fråga, för vilken intresset inom riksdagen är så starkt som det är, fullfoljes sa,
att riksdagens skrivelse av 1921 snarast möjligt matte föranleda till en lagstiftningsåtgärd.
» ,, ,

Jag skall icke polemisera mera om denna sak. Jag skall endast erinra om

Nr 35. 88

Fredagen den 25 maj e. m.

vid remissdebatten år 1927 yttrade i denna fråga, då anm.
m märkning gjordes mot regeringens förfaringssätt. Då yttrade socialministern.
(Forts.) j ter att ba erinrat om dels utskottets kläm föregående år och dels de uttalanden
som gjorts i riksdagen från flera håll, bl. a. det av mig citerade betydelsetulla
yttrandet av^utskottets ordförande: »Med denna redogörelse anser jag mig
hava fastslagit två saker: för det första, att den av Kungl. Maj:t på herr Möllers
föredragning igångsatta undersökningen icke avsåg att få till stånd något
orslag eller ens att fa höra delegationens mening i frågan, utan endast att insamla
material och för det andra, att riksdagen i fjol med växlande formulering
men i alla fall med synnerlig styrka hemställt, att förslag i denna viktiga fråga
med iorsta möjliga matte föreläggas riksdagen.

Sedan jag i början av juni förra året tillträtt mitt ämbete, har jag vid upprepade
tillfallen dels muntligen och dels skriftligen till delegationens ordförande
tram ställt förfrågningar inom vilken tid man kunde förvänta delegationens
rapport Jag har gjort detta därför, att jag ansett det vara önskvärt, att regeringen
skulle fa tillfälle att latta ståndpunkt i frågan i god tid före 19^7 års
riksdag Nar sa delegationen den 22 december i fjol meddelade, att delegationen,
i strid mot vad som förut ställts i utsikt, icke vore i tillfälle att före april
manad^ detta ar avgiva sin rapport, så hade jag, såvitt jag kan finna, i huvudsak^
tva alternativ att valja pa. Det ena var att behandla riksdagens skrivelse

Snidad6 T °m lcke/uTS °ch låta legationen fortsätta sitt arbete,
1 dess den funne sig vara färdig med detsamma. Om vid slutet av år 1927

övnbTTT wtf+anin1? 1?ke ifairdlg .och 0111 iag då fortfarande vore i utng
av ämbetet skulle jag latit delegationen fortsätta o. s. v. Det vill säga :

jag skulle i realiteten helt och hållet lämna åt delegationens eget avgörande tidternativétnar
denna fraga skulle komma inför riksdagen. Det var det ena al Det^andra

alternativet var att utan att avvakta delegationens slutliga ranport
Pa grundval av det ingalunda ringa material, som redan fanns, låta sätta i
gang utarbetandet av ett förslag, som eventuellt kunde föreläggas redan denna

rådefnå en^åLT11 jV''”’ att’ då icke ett lagförslag rörande hela om lTnt

de deD? k7detaS adkommas. man åtminstone kunde få under behand■if
i? ,..e i s^m foretra<fesvis vore i behov av lagstiftning och beträffande
kunde förväntas vara minst. Jag valde det senare alternativet,
och regeringen godkände den standpunkten

eller^pS^ltt’Qfatt-regiergen STT denna åtgärd desavuerat delegationen
nunkt i snklnTf 1 T+g.aktnine mot-densamma, då Kungl. Majrt fattat stånddärav
ännu en T ^ lahamta de legationens mening. Jag vill med anledning
sk,X •ga“g 6rmra’ att det aldrig varit ifrågasatt, att delegationen

anu vif Jel , eSCn utan mm företrädare har klart och tydligt

»re»ls„«„ne„

up?daraPgomebdanddeJrf au hanTT att oro? den delegation, som hade detta

na?e unnSthförd«’ökflk ,cke gl°k 1 Pa utarbotande av lagtext, för denna senare
uppgift forsokt engagera personer, som skulle kunna vid sidan av nio vågaTnöia8^11^8

Ve,r,ksa“het Påbörja arbetet med lagtextens avfattande. Jag
vagar gora gallande, att vad som skett i detta ärende, såvitt jag förstår är fullt

somTåletTområd^^ ^ fÖ^tfät!?Pi^ar och anvisningar, som givits om vad
emelDrfir) ta T b°rde v.ld lagtiftnmgens utarbetande iakttagas. Jag har
teTom dennåmsakg ’ ^ mleAmns att nu ytterligare polemisera med ut skot deUcke^bl!!-

nLT f-;!v1t-!1+nå5ra uttalanden> som gjorts under diskussionen. Att
“6pTke • n?got f° Jdriktigt sammanhang mellan de olika erinringar jag kommer
att gora, beror pa att jag föl er de olika talarna, där de gjort anmärkningar

Fredagen den 25 maj e. m.

89 Nr 35.

av den art att jag anser mig böra söka besvara dem. Jag skall därvid peka Lagförslag om
på endast sådana förhållanden, som icke förut blivit under diskussionen be- toUeHimvfal

1 , , ’ in. m.

rorda. __ _ ,yorts.

Herr Thorberg avslutade sitt långa anförande med den förklaringen, att han or ''
skattar en folkrörelses moraliska värde så högt, att han icke kan vara med
om att förringa detsamma på sätt som skulle ske, därest denna lag antoges.

Jag har oerhört svårt att se, att han därvid står på en riktig och hållbar
grund. Förringar man en folkrörelses moraliska värde genom att man accepterar
det resultat, som denna rörelse på det nu förevarande området frambringat,
nämligen kollektivavtalet, och i lagstiftningen erkänner det som något
man räknar med som en faktor, vilken bör reglera förhållandena på detta
område och som man nu vill hägna och genom lag stödja? Detta är vad som
faktiskt sker. Men när då herr Thorberg säger, att det moraliska inslaget
i arbetarrörelsen enligt hans mening skulle ödeläggas genom att lagstiftningen
på detta sätt accepterar dess resultat och försöker inpassa det i samhällsordningen
och inordna det i rättsåskådningen i övrigt samt därtill foga vissa
rättsliga regler för dess upprätthållande, måste jag säga, att jag icke alls kan
förstå hans indignation.

Herr Thorberg vände sig —• detta har dock redan berörts från annan sida
av andra talare — mot vissa begrepp i lagförslaget såsom strejk, bojkott m. fl.,
och han undrade, om man verkligen kunde fixera innebörden av dessa begrepp.
Han ansåg, att det var en viss risk, om man på detta sätt lagfäste
något, som var så pass konturlöst och vars innebörd man icke riktigt kunde
fastslå. Jag skall icke här gå in på vad som förut anförts av justitieministern,
men jag skall fråga: upphöra dessa begrepp att äga betydelse och vara de
realiteter i samhällslivet, som de faktiskt äro, därest de icke inrymmas i denna
lag? Äro icke dessa begrepp, strejk, blockad, lockout och vad därmed sammanhänger,
och det sätt, varpå de uppfattas, tillämpas och utnyttjas, i allt
fall fullständigt avgörande för många människors både ekonomi och rättsliga
ställning i övrigt? De äro, såvitt jag förstår, realiteter, som faktiskt många
gånger äro utslagsgivande i samhället och som därvid uppfattas på det sätt.
att det är helt naturligt, om de med den innebörd man hittills givit dem, få
plats i lagstiftningen. Jag tror icke, att det är möjligt att genom försök
till definitioner ytterligare fixera, vad man inlägger i dessa begrepp. De äro
som sagt sådana realiteter, att jag tror, att man allestädes redan på förhand
har deras innebörd klar för sig.

Vidare yttrade herr Thorberg liksom även flera andra: »men hur går det
med rättstillämpningen»? Herr Möller har här särskilt vänt sig mot justitieministerns
påvisande av att man på detta liksom på vissa andra områden icke
kan komma med en detaljerad lagstiftning, som förutser alla fall, som kunna
komma i fråga, utan att det är uppenbart, att man här får fastställa ramen
och sedan överlåta åt lagskipningen att tillse, att denna ram täcker ett konsekvent
betraktelsesätt. Jag vill erinra därom, att i detta hänseende precis
samma erinran gjordes, när det var fråga om 8-timmarslagens införande. Då
sade motståndarna: »hur i all rimlighets namn skall övervakandet av denna
lag kunna ske? Hur skall man kunna vänta sig, att bestämmelser, som på
detta sätt ingripa i människornas villkor och i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare och som skola tillämpas i många tusen fall i landet, skola
komma att vinna effektivitet och efterföljd?» Då voro icke herr Thorberg
och andra på samma sida så bekymrade över denna sak, fast den måste betecknas
som minst lika svår att övervaka som den nu förevarande lagen, utan
då ställde de sig på den ståndpunkten, att man fick utgå från att människornas
lojalitet och känsla av att lagen uttryckte en moraliskt förpliktande
mening och byggde på vad som var rättvist och rimligt skulle göra sig gäl -

Nr 35. 90

Fredagen den 25 maj e. in.

Lagförslag om lande samt att man finge räkna med att denna lag och det sätt, varpå den
° m l^vtal komme att tillämpas, med de prejudikat, som efter hand skulle skapas, konnne
(Forts) kunna reglera förhållandena. Då var det på don motsatta sidan, som man

var rädd för att man skulle få en alltför ofullständig lagstiftning. Jag tror,
att man kan säga precis detsamma till försvar för den nu föreliggande lagen
som för den nyss nämnda. Naturligtvis fanns det massor av fall, då man
överskred lagens gräns, och ingen fanns, som beivrade saken. Men nu är den
lagen i alla fall riktlinjen för oss i hela vårt borgerliga liv, precis såsom jag
är övertygad om att den lag, som jag hoppas riksdagen nu är beredd att antaga,
också kommer att reglera förhållandena på sitt område. Det låter mycket
bestickande och ägnat att skapa betänksamhet, när man vid lagstiftning
på ^sociala områden, såsom alltid är händelsen, kan påvisa, att lagtexten långt
ifrån täcker alla de fall, som kunna ifrågakomma. Men i samtliga dessa fall
får, som sagt, lagtillämpningen fullborda, vad lagstiftaren med sina anvisningar,
sina motiveringar och sin ram har angivit.

Nu har man sagt: men är det inte ändå en sak, som regeringen och lagens
anhängare förbisett, eller åtminstone underskattat, nämligen att det råder en
enhällig opinion emot lagen på arbetarsidan? Jag måste säga, att denna opinion
icke är så enig;, som man genom demonstrationer och på annat sätt vill
söka göra troligt. Även jag känner åtskilliga inom arbetarleden och har iakttagit
mycket av vad som där förekommit. Jag skall endast tala om ett par,
tre fall, som inträffat pa allra sista tiden. Jag kunde här referera skriftligt
bevittnade uttalanden från personer^ som deltogo i demonstrationen, om att de
visserligen kände deltagandet som en disciplinär plikt i sin egenskap av medlemmar
i sin fackförening, men att massor av dem — det är jag också fullständigt
övertygad om •— voro alldeles främmande för vad den lag innebar,
sorn man kallades att demonstrera emot. Jag kan prestera icke mindre än tolv
olika uttalanden av denna art. Men jag skall endast anföra det sist erhållna
av dessa. Det har lämnats av en person, som gick och resonerade med demonstrationsdeltagarna
och frågade om deras mening rörande den lag, som var
föremål för dagens demonstration. — Jo, svarade den sist påträffade, man
vill, att regeringen eller domstolarna skola bestämma, vilka löner vi skola ha.
— Det^utvecklades för denne demonstrant, vad lagen egentligen innebar. Han
sade då: ja, den saken tycker jag är naturlig och riktig, och den kunna vi
vara med om. — Jag undrar, om icke oändligt många skulle se på denna
sak på samma sätt, om de för sin del ställdes öga mot öga med den verklighet,
det här gäller? Jag har ytterligare sett i ett par tidningar och däribland
även i en tidning, som står socialdemokratien mycket nära, att demonstration.sdeltagare
på andra håll gjort precis likadana uttalanden på grund av undersökningar
om deras motiv för deltagandet.

. Men detta, säger man, är icke något allmängiltigt och påtagligt bevis. Jag
vill då ytterligare åberopa, att jag för någon tid sedan uppsöktes av en organiserad
fackföreningsmedlem från landsorten. Han var nere i Stockholm
för att i egenskap av delegerad för sina yrkeskamrater på arbetarsidan deltaga
i underhandlingar med arbetsgivarna i en konflikt. Han var sålunda arbetarnas
i sin ort ombud i denna konflikt. Han resonerade om denna sak och
sade, att det icke förhaller sig så, att motståndet mot denna lagstiftning omfattas
av alla arbetare. I den fackförening jag tillhör, förklarade han, fanns
det ganska många, som anse, att denna lagstiftning icke är till vår skada.
Här kommer, yttrade han — vi ha känt det länge, allt starkare och starkare
en strid upp emellan dem inom arbetarrörelsen, som önska att träffade avtal
skola hållas, att vi skola slå vakt om kollektiva vtalen, och dem, som hylla
den åskådning, som icke alls önskar ordnade avtal och vad därmed sammanhänger.
Vi resonera, meddelade han, som så, att i denna strid kommer avtals -

Fredagen den 25 maj e. m.

91 >’r 35.

(Forts.)

lagstiftningen att bli ett skydd och en hjälp för dem, som vilja ha ömsesidigt om

respekterade kollektivavtal ingångna mellan parterna. ^ 0 m

Jag tror, att åtskilliga av herrarna, som bekämpa lagen, skola om ni gå ut
och undersöka förhållandena inom respektive fackföreningar, komma att finna,
att icke så få ställa sig på denna ståndpunkt. Jag kan dessutom meddela —
jag känner mig icke alls förhindrad att uttala mig därom — angående ett
yttrande av demonstrationsledningen under det samtal, som jag hade med den,
därvid vi diskuterade skälen för och emot en kollektivlagstiftning. Delegationens
ordförande yttrade bland annat: Ja, kunde vi blott lita på att domstolen
bleve opartisk och rättvis, skulle vi icke ha så mycket emot denna lag.

Men nu tro vi icke att så blir fallet, och därför kunna vi icke vara med om
lagen. •— Var det månne till den meningen, som man i regel i demonstrationståget
anslöt sig? Var det den meningen, som i det stora hela uppbars av dem,
som marscherade där ute, då äger man säga, att uppfattningen om stridsläget,
om lagen och dess innehåll där, var en helt annan än den, som man vittnat
om här i riksdagen.

Jag vågar tro, att den domstol, som här avses komma till stånd, skall både
genom sin strävan efter objektivitet och genom sin sakkunskap och allsidiga
sammansättning vara på ett helt annat sätt skickad att deltaga i medlingen på
detta område än vare sig andra domstolar eller tillfälligt inkallade skiljemän,
som nu ibland få träda till, när det gäller att lösa svårare frågor på detta
område. Rörande denna punkt får jag säga, att jag icke förstod, när jag
hörde professor Reuterskiöld, som, såvitt jag fattade honom, egentligen skulle
kunna taga lagen om kollektivavtal, därest icke lagen om arbetsdomstol vore
kombinerad med densamma, utan man finge hänvisa frågornas behandling till
de allmänna domstolarna; vilket skulle vara ett plus ur hans synpunkt. Jag
vill gentemot honom säga, att detta betraktelsesätt, såvitt jag förstod honom
rätt, representerar den mest opraktiska synpunkt på detta spörsmål, som jag
egentligen kan tänka mig. Ty jag måste säga mig, att just tillkomsten av ett
dylikt skiljedomsinstitut, som inom sig på en gång hyser både ständiga representanter
för de olika intressena och därtill lämpliga och sakkunniga, juridiskt
tränade män, som sträva att så långt de förstå och förmå söka åstadkomma
rättvisa, skall visa sig vara det mest värdefulla, som man åstadkommit genom
detta förslag.

Herr Winberg yttrade, att han trodde, att skälen för framläggande av detta
lagförslag vore dels att vi ville slå en brygga till höger, och dels att vi ville
genomföra ett förslag blott för att ha något resultat att visa på. Jag kan i
båda dessa avseenden hänvisa till, vad jag inledningsvis anförde, nämligen
att det lagförslag, som här föreligger, varit föremål för våra politiska strävanden
i olika ställningar under lång tid innan vi tillträdde regeringsställ -

ningen.

Fröken Hesselgren gjorde, såvitt jag förstod, till huvudsynpunkt här dels
att man skulle försöka få samtliga parters förtroende för en sådan ordning
och dels att man skulle söka få denna misstro mot domarna — här återkom
ungefär detsamma som förekom under samtalet med demonstrationsdelegationen
— att vika. Ja, jag undrar, fröken Hesselgren, om man kan räkna med
att någonsin här i landet samtliga parters förtroende för en rättslig prövning
skall kunna på förhand vinnas. Det är ju faktiskt så, att en stor del av arbetarrörelsen
vill gå fram på helt andra banor och icke under några förhållanden
vill se vare sig denna lagstiftning eller dess förutsättningar komma till stånd.
Om jag då skulle ställa mig på fröken Hesselgrens sida och vänta med detta,
tills domstolen möter fullt förtroende från alla parter, skulle jag nog få vänta
i evighet. Jag tror även, att det förhåller sig så med denna misstro mot domarna,
att densamma icke grundar sig på rent individuell misstro mot att de

Nr 36. 92

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag orr,
kollektivavtal
ro. ro.
(Forts.)

1 utsedda personerna skulle vara hederliga och rättsinniga män — det tvivlar
man nog icke på — utan man anser, att det överhuvud taget är omöjligt för
folk med borgerlig åskådning att betrakta problem av denna art så, att de
kunna utöva en objektiv rättsskipning. När och var vill fröken Hesselgren
då komma fram till den punkt, där icke någon misstro mot domstolen skall
föreligga?

Det är en billig ståndpunkt att uppskjuta själva lösningen av en fråga som
denna, liksom av svåra problem överhuvud taget, men det är icke alls säkert,
att man därmed gagnar de strävanden, den sak som man därmed vill främja.
Det föreföll mig som om fröken Hesselgren i detta avseende var inne på orätt
väg.

o Herr Möller riktade i sitt anförande en hel mängd beskyllningar åt olika
håll, bland annat den beskyllningen mot regeringen, att vi på regeringsbänken
skulle försöka »svära oss fria från ansvar». Jag vet inte, om herrarna närmare
följde hans resonemang. Men jag undrar om man inte skulle kunna säga,
att det ordet skulle närmast kunna tillämpas på honom själv, då han gjorde
ett, om också föga lyckat, försök just att »svära sig fri». Jag hade icke alls
tänkt beröra denna sak. Men det är väl ändock så, att om man försöker gå
igenom allt. vad herr Möller och åtskilliga av hans kamrater år 1926 och tidigare
anförde, man får det outplånliga totalintrycket, att de principiellt hävdade
att en lagstiftning av denna art vore befogad och rimlig, och att man
borde vidtaga åtgärder för att en sådan lagstiftning skulle komma till stånd.
Är det så, att bl. a. herr Möller stått på den ståndpunkten, förefaller det mig,
som om man i dag fått det intrycket av vad herr Möller nu anfört, att denna
icke är förenlig med de uttalanden, som i dag förekommit från herr Möllers
sida.

Herr Möller förklarade ytterligare, att de ändringar, som lagutskottet gjort
i lagförslaget visa, vilka missgrepp, brister och felaktigheter detta lagförslag
innehåller. Jag vill då i fråga om exempelvis en sådan ändring, som
gjorts i 10 § i Kungl. Maj ds förslag — den blev sedermera 9 § i det förslag,
som utskottet framlagt — där det gällde huruvida föreningen i första
hand skulle ha skadestandsskyldighet, för att sedermera kunna vända sig
mot medlemmarna, eller icke, säga, att man alltjämt kan hysa tvekan, huruvida
den ståndpunkt, till vilken utskottet anslutit sig, är den riktiga. I
varje fall förhåller det sig så, att andra länder med lagstiftning av denna
art —_ en lagstiftning tillkommen på föranstaltande av både arbetare och
arbetsgivare — ha bestämmelser motsvarande dem, som funnos i Kungl.
Ma,j ds förslag, utan att dessa. visat sig vara oriktiga eller olämpliga, elfer
att man påkallat snara förändringar däri.

Herr Möller förklarade vidare, att anledningen, varför man nu var i färd
med att, som han yttrade, forcera fram detta lagförslag, var att arbetarfientligheten
vunnit insteg, starkare än tidigare, hos de borgerliga vänsterpartierna.
Påståendet är fullständigt ogrundat. Jag vill härtill endast anmärka, att det
knappt är på något område, man fått sträva så länge, som fallet varit på här
förevarande, för att komma till ett resultat. Det första förslag, som föreligger,
är också ur båda parternas synpunkt klart objektivt. Lagen omfattar
sålunda ett i det stora hela åtminstone principiellt sett oomstritt område. Att
då komma och säga, att denna lag är bevis på en nyvunnen arbetarfientlighet,
är ett sådant tal, herr Möller, som icke gör sig hos dem, som bakom starka
ord försöka finna någon levande verklighet. Ty den levande verkligheten
berättigar icke till ett sådant omdöme eller till ett sådant uttalande.

Jag skall icke gå in på ett sådant uttalande om socialministern, som att han
vore en »fånge i snaror, utlagda av andra». Jag vet icke, om någon av de
bär närvarande hörde socialministern i dag på förmiddagen tala i andra kam -

Fredagen den 25 maj e. in.

93 » 35.

maren om denna sak. Men jag får säga, att jag icke tror, att han där framträdde
som en fånge snärjd av andra, utan som en man, som på detta område °

söker realisera, vad han under årtionden trott vara rätt och riktigt, i över- (Forta\
ensstämmelse med den plikt hans ställning ålägger honom.

Man har i polemiken mot domstolens fria prövningsrätt åberopat förhållandena
i England. Man citerar i detta sammanhang åtskilligt, som sagts av
vissa engelska liberaler. Jag vill då endast erinra om att dessa uttalanden
vända sig mot den vida svårare och mer tveksamma frågan om en skiljedomslagstiftning,
som omfattar alla slag av tvister på arbetsmarknaden. Därtill
kommer, att, såvitt jag inte är oriktigt underrättad, de engelska domstolar,
som redan nu handlägga dessa ärenden, avdöma dem med större frihet från
regler i form av utmejslad lagstiftning än den man kritiserar i det föreliggande
lagförslaget.

Ja, herr talman, med vad jag sagt, har jag i korthet —- tiden är ju långt
framskriden — sökt giva skäl för den ståndpunkt regeringen intager, och
velat anföra några bland huvudmotiven för det föreliggande lagförslaget.

Gentemot alla de spådomar, som här uttalas om detta förslags olyckliga verkningar,
vill jag för min del uttala den fasta tron, att resultatet skall bli ett
helt annat. Ett förslag, som icke äger annan uppgift än_ att, då starka samhällsintressen
kollidera, genom en därför lämpad organisation söka främja, vad
samhället anser vara rätt och riktigt, bör enligt min bestämda övertygelse ej
komma att föra till olyckliga följder. Tron på rätten skall förvisso ej i fortsättningen
komma på skam. Ty det är faktiskt de, som vilja beteckna detta
som ett partiskt, olyckligt och oriktigt förslag, som, såvitt jag förstår, icke ha
förmått giva verkliga skäl för dessa sina farhågor. Behovet av lagen är däremot
klart ådagalagt.

Herr österström: Som kammaren behagade finna, ha herr Andersson i Basjön
i andra kammaren och jag i fråga om motiveringen beträffande lagförslagets
4 § anmält en avvikande mening. Vi ha yrkat att till övervägande
skulle upptagas spörsmålet, huruvida icke arbetsmarknaden skall kunna fridlysas
från sympatiåtgärder —, d. v. s. sympatilockouter och sympatistrejker
-— som påtryckningsmedel, när det gäller intressetvister.

Det vore naturligtvis inte rimligt, om jag vid denna timma skulle uppehålla
kammaren med en utförlig argumentering för denna vår ståndpunkt. Men jag
måste i alla händelser nämna ett enda exempel, därför att det ligger så nära
i tiden, att det kan anses vara i verklig mening aktuellt. Jag syftar naturligtvis
på vinterns och vårens strider på arbetsmarknaden, d. v. s. på trämassekonflikten,
som sedermera genom sympatilockout drog med sig konflikter vid
både sågverken och pappersbruken. Det var icke något enstaka fall, men det
är intressant i detta sammanhang redan ur den synpunkten, att det enligt min
mening aldrig tillförne har yppat sig ett så starkt tvivel i de vidaste kretsar
på att de vägar, som de båda parterna förut ha trampat, när det gäller detta
område, i längden äro framkomliga. Aldrig har det funnits en så stark tveksamhet
inom alla kretsar. Både arbetsgivare och arbetare samt även utomstående
hyste stor tveksamhet på denna punkt och ansågo att medel och mål här
icke stodo i något harmoniskt sammanhang med varandra. Spörsmålet om arbetsmarknadens
pacificering på detta område och detta avsnitt bör enligt reservanternas
mening undersökas, både därför att det här gäller att trygga en
verklig helgd kring kollektivavtalen, och även därför att det, som herr Möller,
mycket riktigt för övrigt uttryckte sig, gäller de farligaste och mest förödande
striderna. Den omständigheten, att lockoutvapnet på arbetsgivarsidan anses som
det verksammaste stridsmedlet, får givetvis icke vara något hinder för att här
ingripa och göra den undersökning, som vi påyrkat. Jag är fullt medveten om

Nr 35. 94

Fredagen den 25 maj e. m.

^Uektimvtal vanskligheter och svårigheter, som yppa sig, för att man här skall kunna
m.m! komma till ett resultat, men det har för reservanterna synts vara en plikt att

(Forts.) trycka på denna punkt, och vi måste beklaga, att det icke varit möjligt att i

utskottet vinna majoritet för vår ståndpunkt.

Vad det föreliggande lagförslaget i övrigt angår, ha ju i dag liksom under
den tid, som förflutit, sedan förslaget framlades, gjorts så många synpunkter
gällande och ordats så mycket, att det måste vara den starkaste plikt för mig
att här icke göra mig skyldig till alltför många upprepningar. Det är ju beklagligtvis
så, att anhängarna av en sådan lagstiftning och motståndarna till
densamma här tala två olika språk och de ha tydligen ingen möjlighet att förstå
varandra. Där denna möjlighet eventuellt finnes, saknas — det är säkerligen
icke för hårt sagt — viljan.

Jag skall heller icke göra något försök att övertyga meningsmotståndama.
Jag skulle bara stillsamt men kategoriskt vilja inlägga en bestämd gensaga
mot det talet, att vi, som gå in för denna lagstiftning, göra det för att med
någon djävulsk metod söka komma åt den svenska fackföreningsrörelsen. Jag
tror icke det skall vara möjligt att leta upp någon vettig människa, som bestrider
det mycket, mycket stora värde, denna fackföreningsrörelse representerar
på väsentliga punkter och i många avseenden. Jag vågar bestämt säga,
åtminstone i vad gäller min egen del, att det i detta lagförslag icke finnes något,
som kränker fackföreningarnas legitima rätt. Det finns heller icke något
däri, som är avsett att kränka denna rätt.

Nu argumenteras det från socialdemokratiskt håll mot lagförslaget, precis
som om det vore ett livsvillkor för den svenska arbetarklassen att bryta avtalen.
Men samtidigt säger man oupphörligt och i upprepade vändningar, att
rättstvisterna på arbetsmarknaden representera en i alla avseenden obetydlig
del av konfliktanledningarna. Är nu detta sista riktigt — och det är det naturligtvis
— kan icke det första påståendet vara riktigt. Är det så, att den
svenska arbetarrörelsen gör vad den kan för att i allt väsentligt slå vakt om
avtalen — vilket också är sant — kan det omöjligen ligga en rättskränkning i
det lagförslag, som här är framlagt och som vi tala för. Det är överord att
påstå, att en kränkning här äger rum, ja, det är mer än överord. Jag finner
det för min del mycket naturligt, att arbetarna hålla på denna rätt eller att
arbetarklassen förankrar hela sin ställning vid ett verkligt rättstillstånd. Det
framhålles ju, så snart det på arbetsmarknaden uppstår en konflikt av betydande
omfattning, från arbetarnas eget håll, att arbetarklassen helt naturligt
är den svagare parten och i regel har den ogynnsammare ställningen. Det ligger
oerhört mycket i detta påstående. Men i så fall måste det vara fullkomligt
rimligt, att arbetarklassen förankrar sig och hela sitt ståndpunktstagande
och sina möjligheter vid en rättsgrundsats, som är erkänd.

Det göres nu ett ärligt försök att skapa en specialdomstol, utrustad med alldeles
speciella och säregna förutsättningar för att träffa domar, som, så långt
det är möjligt för människor att komma, motsvara rättvisan. Då frågar jag,
hur detta i all rimlighets namn kan anses vara ett ont anslag mot fackföreningsrörelsen
och arbetarklassen. Man kan naturligtvis göra en gest och säga —
det var herr Möller inne på — att arbetarna själva böra få avgöra vad som är
deras sanna intresse och vad som svär mot detta intresse.

Ja, jag har icke tagit till orda i den illusionen, att jag skall lyckas övertyga
nagon. Jag har tagit till orda för att deklarera, varför jag kunnat ställa
mig bakom dem, som rösta för detta lagförslag.

Herr Linder: I den vidlyftiga diskussion, som nu ägt rum, är helt naturligt
det mesta av vad som kan sägas redan sagt. Jag vill emellertid begagna
detta tillfälle, då jag varit ledamot av andra lagutskottet, för att liksom herr

Fredagen den 25 maj e. m.

Sr So.

Österström avgiva en deklaration, varför jag ställer mig på avslagssiknåpunkten.
. , . . n °

Jag har genom diskussionen här fått anledning att taga upp den synpunkt, ^orts j
som för mig verkat bestämmande i högst betydande grad, nämligen luckorna i
detta lagförslag. Herr justitieministern, var den förste, som tog upp saken —-ingen hade förut påpekat detta förhållande. Han tog självmant upp det. Det
föreföll nästan, som om han rent av ville prisa detta förhållande, att lagen icke
var tillräckligt detaljerad, och ingick på enskildheterna. Jag måste då erinra
därom, att, även om det kan sägas, att man i modern tid ofta nog ger ett visst
fritt spelrum åt domstolarna, lagstiftarna likväl bemöda sig, åtminstone här
i vårt land, att göra lagarna så omsorgsfullt utarbetade som möjligt. Det är
väldiga lagkomplex, som riksdagen haft tillfälle att yttra sig om under de
senaste årtiondena. Man kan —- om man vill tänka på justitieministern själv
— erinra om det straff lagsförslag, som han håller på att utarbeta. Jag undrar,
om icke det kan sägas utmärka sig för en utomordentlig detaljrikedom och
omsorgsfullhet. Jag förstår då icke, varför man icke skulle kunna fordra, att
även det nu föreliggande lagförslaget, som i så hög grad berör det svenska
näringslivet, utarbetats med samma omsorgsfullhet som alla andra lagar.

Det har efter justitieministern talats en hel del i dag om dessa luckor, men
jag skulle ändå vilja säga ytterligare ett par ord därom. Jag har intagit den
ställning, som jag gjort i denna sak, icke precis med hänsyn till vad själva
saken kan göra sig politiskt, utan jag har tagit ställning till lagförslaget ur
juridisk synpunkt. Såsom ledamot av utskottet och såsom jurist har jag varit
skyldig att se på denna lag på det sätt, som man enligt min mening bör försöka
såsom lagverk pröva den. Jag har då icke kunnat undgå att taga intryck
av de luckor, som finnas i lagen. Jag menar, att jag icke kan se, hur denna
lag kommer att verka i sin tillämpning, just därför att den lämnar så många
spörsmål olösta.

Jag skall givetvis icke ingå på detaljer, ty därtill är tiden för långt framskriden.
Men jag kan ändå tala något om de brister, som närmast falla i ögonen,
när man läser lagen.

Redan i 1 §, där det gäller frågan om kontrahenterna i avtalet, påpekas i
propositionen flera olika spörsmål. På ett av dessa spörsmål svaras det t. ex.,
att det lämnas olöst, på ett annat, att det lämnas att lösas av rättstillämpningen
samt på det tredje och det fjärde, att de få lösas enligt allmänna rättsregler.
Herr statsrådet medgiver själv, att vid tillämpningen av de föreslagna lagarna
osäkerhet i en del fall kan komma att uppstå på grund av bristen på
rättslig reglering av arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer. Några
större olägenheter lära emellertid inte kunna uppkomma härigenom, tjecker herr
statsrådet. Inom rättstillämpningen råder ingen tvekan därom, fortsätter han
i detta sammanhang, att sammanslutningar, som nått en viss grad av fasthet,
äga rättssubjektivitet. — Ja, detta är givetvis riktigt. Men i detta sammanhang
räcker icke detta skälet för att besvara något annat än det spörsmål, som
innefattas i propositionen och som gäller frågan om förutsättningarna för sammanslutningars
rättspersonlighet. För de övriga spörsmål han tagit upp och
som sagt lämnat olösta räcker icke detta skäl. Jag har icke heller tagit upp
såsom olöst denna fråga om förutsättningarna för rättspersonlighet hos sammanslutningarna.
Det är således flera stycken frågor beträffande kontrahenterna,
som lämnas åt sitt öde.

Vad så vidare angår den viktiga föreningsrätten, som en av talarna här först
var inne på, heter det: »Naturligen vore det ur andra synpunkter önskvärt, att
i vårt land en föreningslagstiftning komme till stånd, men att i avbidan på lösningen
av detta vittutseende problem uppskjuta lagstiftningen rörande kollektivavtal
synes mig icke tillrådligt.»

Nr 85. ge

i redagen den 25 maj e. in.

Uektimvtal är ®ivetv^s så, att ärendet i dag varit ytterligt brådskande att få fram.

m!m. al Trots att man, som påpekats i ett föregående anförande, tidigare önskat att få
(Forts) en föreningslagstiftning, bär nu brådskan varit så stor, att man för att få detta
lagförslag färdigt icke kunnat ge sig in på kapitlet om föreningsrätten.

När det så, om jag går vidare här, talas om avtalets form, må jag säga, att jag
finner utskottets förslag innebära en mycket stark kritik av statsrådets sätt
att behandla den frågan. Här har dock ett enhälligt utskott gått in för att det
måste givas skriftlig form åt avtalet. Det säger man heller ingenting om. När
det kan leda därhän, att människor kunna få gå från hus och hem och föreningskassorna
kunna bli renskrapade, måste man verkligen ha en garanti för vad man
har att hålla sig till i avtalsväg. Men var och en, som läser propositionen, i
vad den rör avtalets form, finner, att statsrådet icke kunnat besluta sig för något
bestämt utan tagit mycket lösligt på den saken och lämnat den helt åt framtiden.
Avtalet kan tänkas hava tillkommit än på en grund, än på en annan
grund, än på en tredje, men vad som skall vara avgörande har icke statsrådet
kunnat besluta sig för. Utskottet har emellertid varit fullkomligt ense om —
och det kan ju vara en fast punkt i all denna oenighet — att det skall vara
skriftlig form.

Går jag så vidare till avtalets innehåll, föreligger även där på åtskilliga punkter
stor tvekan. På ett ställe säges det av statsrådet: »Huruvida ett kollektivavtal
eller annat avtal föreligger, måste bedömas med hänsyn till de synnerligen
växlande omständigheterna i varje särskilt fall», och han har, då han skall
lämna en vägledning — det gäller nu särskilt skillnaden mellan entreprenadavtalet
och kollektivavtalet — endast sagt, att man har här en god vägledning
i själva ordet, kollektivavtal, som han tycker vunnit en viss tillämpning. Jag
tycker dock att det är inte mycket att komma med, då det gäller att från juridisk
synpunkt klara ut, vilket som är det ena och vilket som är det andra avtalet.

Så kommer jag vidare över till 2 §, frågan om avtalets räckvidd. Där heter
det i propositionen, att där möta en rad av invecklade spörsmål. Redan de sakkunniga
hade observerat detta. De yttra sig i den delen på följande sätt: »I
lagen har icke reglerats verkan därav, att medlem utträder ur förening, som är
bunden av kollektivavtal. Det torde nämligen icke vara möjligt att härutinnan
uppställa allmängiltiga regler. Lämpligare synes vara att överlämna åt praxis
att i varje särskilt fall avgöra, i vilken mån medlem, som utträtt ur föreningen,
kan bliva fri från det för föreningen bindande avtalet.»

Nu är dock denna fråga om bundenheten enligt min uppfattning — det framgår
också av propositionen — av synnerligen stor vikt, och detta föranledde
statsrådet till att i det stora yttrande på flera sidor, som propositionen innehåller
i denna punkt, tala om saken ur juridisk synpunkt. Men han slutar i alla
fall med att säga: »Då de olika synpunkter, som således kunna läggas på frågan
om bundenhet efter utträde ur organisationen, icke torde vara uttömmande
diskuterade inom de av den ifrågasatta lagstiftningen berörda kretsarna, synes
det mig vara lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter från rättstillämpningen,
innan frågan löses genom lagstiftning. Jag har därför i likhet med de
sakkunniga ansett något stadgande i ämnet icke böra nu upptagas.»

Likväl har det dock flutit in ett uttalande i 2 §, sista punkten: »Utträder medlem,
upphöre han ej på den grund att vara bunden av avtalet.» Jag måste säga,
att det är i alla fall, när det gäller en så viktig sak som denna om bundenheten,
ett bra svagt besked som lämnas, när det icke kan sägas annat än att utträdet
i och för sig medför icke bundenhetens upphörande. Denna fråga om bundenheten
kan aktualiseras i många fall, och därför vore det lämpligt, att det verkligen
kunnat givas ett något mera utförligt svar på den.

En annan fråga är den om verkan av godkännande. Vad säges då om detta i

Fredagen den 25 mai e. m.

97 >r 3Ö.

propositionen? Jo, statsrådet säger: »Med hänsyn till den växlande betydelse,
som sålunda kan inläggas i sammanslutnings godkännande av kollektivavtal. e ''™uo
torde det icke vara lämpligt, att i lagen meddelas bestämmelser om verkan av (portä;
dylik åtgärd. Det synes riktigare, att man i varje särskilt fall söker med tilllämpning
av vanliga tolkningsregler utfinna, vad parterna vid avtalets ingående
avsett. Av stor betydelse blir härvid vad som förekommit vid förhandlingar
rörande avtalets tillkomst och särskilt den omständigheten, huruvida och på vad
sätt det godkännande, varom är fråga, riktats till motsidan i avtalsförhållandet.
»

Jag menar alltså, att här lämnas på detta sätt i viktiga och många fall hela
avgörandet åt rättstillämpning, praxis och allt vad det nu heter.

Jag tänker också på 4 §. Jag skall icke gå i detalj, men jag vill påpeka, att
i 4 §, som skall hava tvingande karaktär, talas om plikten för en förening, som
själv är bunden av ett kollektivavtal, att söka hindra sina medlemmar att vidtaga
en olovlig stridsåtgärd, men när man frågar vad föreningen skall ha gjort
för att ha fyllt vad lagen kräver, då svarar herr statsrådet: »En sådan fullständighet
kan icke krävas av en lag och den är ej heller önskvärd. Huruvida organisationen
gjort vad som ankommer på den måste bedömas med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde det vara tillräckligt med
ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan det fordras att organisationen
skridit till bestraffningsåtgärder, som stått densamma till buds enligt
dess inre regler.»

Jag tycker detta är för litet besked. Det lämnas öppet att för dem själva
taga ställning i dessa allvarliga saker. De borde ha haft något, som de kunnat
mera rätta sig efter.

Går jag in på sftadesiåwdsparagrafen, som det har talats så mycket om, är det
märkligt, att fastän det eljest finns så många luckor i denna lag, tror jag icke,
att man på den punkten glömt någonting. Där har man till och med tagit upp
den s. k. ideella skadan, och paragrafen förefaller att vara synnerligen omtänksamt
utarbetad, så att man fått med allting, som skulle kunna tagas upp i händelse
av gäldande av skadeersättning. Somliga av dessa skadeståndsberättigade
kunna få ersättning för den ekonomiska skadan, andra för den ideella skadan,
en tredje grupp återigen kanske både för den ekonomiska och den ideella.

Det blir en prövningsfråga; det kommer att ligga i domarens skön.

Jag kan förresten till sist i detta sammanhang icke undgå att fästa uppmärksamheten
på det stycke i den kungl. propositionen, som angår tillämpningen av
allmänna rättsregler. Det heter på den punkten: »De sakkunniga ha i sin motivering
framhållit, att det vore tydligt, att den föreslagna lagen icke kunde
fullständigt reglera kollektivavtalet och dess rättsverkningar. Vid sidan av lagen
gällde, såframt de icke strede mot dess föreskrifter, såväl i lag eller annan
författning givna bestämmelser som allmänna rättsregler, i den mån de kunde
tillämpas å kollektivavtal. Särskilt kunde framhållas, att å sådant avtal borde
tillämpas regler om slutande av avtal och om rättshandlingars ogiltighet.»

Ja, jag gör ingen anmärkning mot detta stycke, som herr statsrådet också
har anslutit sig till, utan jag gör endast den reflexionen över denna punkt, liksom
över alla de många punkter, som lämnats att avgöras efter växlande omständigheter,
efter rättstillämpning o. s. v., att under många år har det på detta
område, som ansetts oerhört ömtåligt, förhandlats mellan arbetsgivare och arbetare
efter regler, som förvisso åtminstone att börja med varit tämligen primitiva
och säkerligen mycket litet juridiskt utformade, att det har ofta varit
strider, och att allmänheten ofta varit uppskrämd av talet om dessa konflikter,
men att trots allt har man ändå kommit i land med svårigheterna. Det förefaller
till och med, och det är väl ganska naturligt, att eftersom åren gått, har
det vunnits allt mera rutin och erfarenhet i det stycket. Men sedan denna lag

Första hammarens protokoll 1928. Nr 85. 7

Nr 35.

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag om
kollektivavtal
m. m.
(Forts.)

tillkommit, anses det, att det skall komma att gå bättre. För mig ställer det
sig då så, att parterna hädanefter komma att släppas in i en labyrint av allmänna
rättsregler, i lag eller författning givna bestämmelser, bland regler om
slutande av avtal o. s. v., där parterna få leta sig fram, bäst de kunna, och där
i varje fall arbetarparten absolut icke är hemmastadd. Arbetarparten har hitintills
litat på den förhandlingsordning arbetarna själva varit med om att skapa.
De ha lärt sig den och veta efter vilka regler man där brukar handla. De ha i
fackföreningsrörelsen sett det starkaste värn. de ha för sin ekonomiska existens,
men efter detta komma de, enligt min uppfattning åtminstone, att känna sig
ytterligt osäkra. De veta inte om den eller den regeln, den eller den bestämmelsen
skall tillämpas, och de känna sig utlämnade åt det ovissa. Jag har suttit
i utskottet och hört meningsfränder komma och fråga: »Hur går det med
det? Hur är det med den saken?» De ha röjt, att de alls icke förstått eller
varit inne i detta väldiga system av bestämmelser, som här talas om, när det gäller
andra lagars tillämpning, och det kan man icke säga något om. Den, som själv
är jurist och märker, hurusom de lagar, som avses, äro fyllda av detaljer, som
sannerligen icke alltid äro så lätta att komma till rätta med, han kan förstå,
att när dessa stora massor med hjälp av sina förtroendemän o. s. v. skola leta
sig fram i laglabyrinten där, blir det svårigheter. De känna sig osäkra. Man
kan icke begära orimligheter av dem, ty detta är någonting nytt, och eftersom
hela deras sökande efter bättre arbetsvillkor aldrig varit annat än strid, bli de
misstänksamma mot vad som här framlagts, även om det försäkras, att det icke
på något sätt är någonting farligt i det. Man skall alltså icke bli förvånad, om
i alla fall arbetarna, med de synpunkter de ha i denna sak och som jag känner
till, inrätta sig för de nya förhållandena på ett sätt, som man kanske inte
tänkt sig.

Det har här under debatten bland annat sagts, att regeringen har bagatelliserat
de invändningar, som gjorts emot denna lagstiftning ifrån arbetarsidan,
och jag måste säga, att jag tycker, att det finnes ett visst fog i den anmärkningen.
Redan emot den statistik som framlades riktade sig statsrådet på ett alldeles
säreget sätt, men jag skall icke gå in på statistikfrågan, ty det är bra sent
att komma med siffror. Men det riktades utom på grund av de siffermässiga
uppgifterna en hel rad av invändningar emot förslaget, och det är märkligt att
se, att sedan statsrådet i propositionen har så att säga kritiserat sifferuppgifterna
och sökt visa, hurusom det enligt hans mening är behövligt med eu sådan
lagstiftning som denna, så säger han, när han skall övergå till de andra skiilen,
efter att ha avfärdat påståendet om att förslaget gynnade arbetsgivarna på arbetarnas
bekostnad och att den föreslagna domstolen skulle ensidigt tillgodose
arbetsgivarnas intresse: »Ej heller de övriga erinringar, som framställts mot utkastens
allmänna grunder, synas mig berättigade» — han tar dem i klump.
»Visserligen lämnas i utkasten en del frågor olösta, men frånvaron av föreskrifter
i dessa ämnen torde icke medföra större olägenheter än den nuvarande
fullständiga bristen på lagbestämmelser.» När jag läste detta, tyckte jag, det
var någonting märkvärdigt. Det är kanske tråkigt, att det inte finns reglerande
bestämmelser för närvarande, men när man nu kommer och skall lägga
fram ett lagförslag, varför är man inte då så noggrann, att man gör sitt bästa
när det^ gäller att lämna föreskrifter? Det är ju meningen med lagen, att man
skall såvitt möjligt lämna föreskrifter, men bär nöjer sig statsrådet med att
säga som så: »Det är ju inte värre än det varit förr.»

Det har här i kväll också talats om att gränsen emellan rättstvister och intressetvister
skulle vara svår att uppdraga. Ja, den frågan är statsrådet också
inne på. Jag var mycket förvånad, när jag läste hans uttalande, därför att
under hela den tid, som vi varit sysselsatta med lagförslaget, ha vi varit inne
på det kapitlet, att denna lag liksom skulle hålla begreppen isär. Det har ta -

Fredagen den 25 maj e. m.

90 Nr &>.

lats om att lagen skulle gälla endast tolkningsfrågor beträffande avtalen. Men Lngfördaq om
nu när statsrådet yttrar sig på den punkten, kommer han bland annat med detta -° m *''” °
uttalande: »Vad slutligen angår påståendet, att det icke vore möjligt att skilja /Forte j
mellan rätts- och intressetvister samt att i följd därav rena intressefrågor kunde
dragas under domstolarnas prövning, bör framhållas, att denna anmärkning har
sin grund i en missuppfattning av den oegentliga beteckningen rättstvister.»

Ja, det är kanske mången som anser, att ingenting är att säga därom. Men vi
ha dock gått ut ifrån detta, att dessa tvister skulle hållas isär. Nu, när jag
läste detta uttalande, fick jag den misstanken, att här i alla fall är fråga om att
liksom släta ut gränsen emellan dem, och att domstolsprövningen så småningom
kommer att gälla även miressetvisterna. När jag hörde herr von Sydow här i
i dag tala om dessa saker, föreföllo även hans uttalanden gå i den riktningen.

»Med intressetvister ha vi alltid brukat mena frågan om lönerna o. s. v.» sade
han, »men det behöver ju inte vara så.» Av anförandet framgick, att han på
den punkten ansåg att det hela flöt samman och att det mycket väl kunde tänkas,
att även intressetvisternas bedömande komme att falla under denna domstols
prövning.

Det har sagts här i den offentliga diskussionen om denna lag, att den skulle
vara så oskyldig. Jag tillåter mig verkligen bestrida det, ty jag tror att varenda
jurist, som läser denna lag och dess motiv, mycket viil ser, att bakom den
mjuka och koncilianta ytan finns det verkligen både näbbar och klor. Under
den mycket vidlyftiga diskussion, som har ägt rum i utskottet och där det dragits
fram massor av exempel, har det till fullo framgått, enligt min uppfattning,
att talet om lagens beskedlighet är ett löst tal.

Vi ha flera gånger under diskussionen, då det gällt någon viss paragraf, vars
rättsverkningar kunde bli nog så betänkliga, tröstats med detta: »Bry er inte
om det, ty den paragrafen kommer till så ringa tillämpning. Ingen arbetsgivare
kommer någonsin att tillämpa den.» Så har det också sagts i dag, liksom
förut i utskottet. Att nöja sig med någonting sådant, då det gäller att stifta
en lag på ett så ömtåligt område, det är väl ändå icke det vanliga, utan man får
väl vänta sig, att det skall bli protester på sådana punkter.

Jag vill för min del endast uttala den uppfattningen, att denna lag omöjligen
kan vara uttrycket för den hela och fulla sanningen på detta område. Jag läser
ut detta därav, att arbetareskarorna protestera, så långt de förmå. Det är
den ena parten. Den andra parten är arbetsgivarna, och de jubla över denna
lag. Möjligtvis beklaga de, att den icke blivit ännu strängare. Detta gör, att
jag har den känslan, att lagen är på något sätt ensidig. Det är mycket möjligt,
att arbetarna ha begått fel och att samhället blivit irriterat, men jag vill
fråga i detta sammanhang: »ha arbetsgivarna alltid varit de, som visat måttfullhet
och billighet och självbehärskning?»

Det har också talats om att man icke skulle taga hänsyn till denna opinion,
som har vuxit fram på arbetarsidan. År 1920, då jag hade tillfälle att vara
med här, var det fråga om en lag om den centrala skiljenämnden, och det lagförslag,
som då framlades, grundades på en av socialstyrelsen verkställd utredning,
som den var anbefalld att göra, huruvida och i vad mån åtgärder särskilt
på lagstiftningens väg kunde åstadkommas i syfte att på ett verksamt sätt
främja arbetsfreden. Enligt statsrådsprotokollet anförde i det ärendet tillförordnade
chefen för civildepartementet, statsrådet Löfgren. bland annat: »Socialstyrelsens
betänkande, över vilket yttranden inkommit från åtskilliga myndigheter
och korporationer, har hittills icke föranlett förslag till riksdagen. Av
en stor del bland de ingivna yttrandena har framgått, att en dylik, ganska omfattande
lagstiftning icke skulle i den gestaltning, förslaget fått av styrelsen,
uppbäras av den allmänna opinion inom de närmast intresserade kretsarna, som
synes önskvärd för ett framgångsrikt ingripande från lagstiftarens sida på det -

Nr 35. 100

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag orr
kolleHivavlal
ra. ra.
(Forts.)

* ta område. Under sådana förhållanden är det icke sannolikt, att något av större
värde för arbetsfreden eller arbetsrättens utveckling är att vinna genom att
nu ifrågasätta en lagstiftning av den omfattning, socialstyrelsens föreliggande
förslag avser.» Det var då, som man tog sådan hänsyn till de närmast intresserade
kretsarnas opinion; nu är det inte på det sättet.

Andra lagutskottet, i vilket jag då var med, skrev, när det tillstyrkte denna
centrala skiljenämnd, och uttryckte den förhoppningen »att Kungl. Maj :t, så
snart i framtiden en fastare rättsuppfattning på ifrågavarande område bildats,
måtte vidtaga åtgärder för att sådan rättsuppfattning i största möjliga omfattning
fastslås genom lag, på det att arbetsfreden därigenom må effektivt främjas.
» o Jag undrar bara, om denna »fastare rättsuppfatning» i dag är för handen
på detta område. Jag tror knappast man kan säga det.

Det har också dragits upp en hel del rättsfall, men enligt min uppfattning
år det knappast lämpligt att ge sig in på sådant, ty kamrarna kunna icke
avgöra, huru det ena eller andra fallet skall bedömas, utan det blir andra
myndigheters görande. Men det var ett fall, som justitieministern omnämnde.
Det gällde en postanvisningsförfalskning. Han framhöll då, att de personer,
som hade bestyrkt det falska namnet, blevo ansvariga för detta bevittnande.
De hade med sina namn — de voro kända — bestyrkt namnets äkthet. Justitieministern
sade då, att det icke kunde bliva föremål för någon kriminell
påföljd, men väl civil. Vidare sade han, att, liksom det icke är oriktigt att
i det fallet ålägga vederbörande att betala, lika litet kan det vara oriktigt
att låta en förening, som understöder en avtalsstridig strejk, betala skadestånd.
Det later sig emellertid icke sägas här. Enligt det föreliggande lagförslaget
måste ju föreningen, om den skall kunna bli skadeståndsskyldig, också
vara bunden av kollektivavtal. För den händelse föreningen icke är detta,
synes den icke alls kunna komma att bliva ansvarig för denna olovliga stridsåtgärd.
För övrigt, vad det beträffar följande punkt i 4 §: »Ej heller genom
lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd»,
måste jag säga, att det säkerligen är ett av de ställen, där man inom
arbetarvärlden kommer att känna trycket av denna lag kanske starkare än
på andra ställen. Det bär nämligen ofta varit så, att i nödens stund, så att
säga, har den ena föreningen räckt handen åt den andra, men hädanefter kan
den icke gärna göra detta, ty frågan, huruvida en stridsåtgärd är olovlig eller
icke, är ju omöjlig för föreningen att bedöma, förrän man fått domstolens avgörande^
detta avseende, och man kan inte tänka sig, att detta kan ske så
där i brådrasket. Föreningen kan inte heller gärna svara på en bön om hjälp:
»Ja, vi äro beredda att ge er understöd, men först efter arbetsdomstolens dom,
när vi sett, om strejken är lovlig.» Detta verkar nog, kan jag tro, på arbetarparten
såsom ett bra dåligt skämt.

Herr talman! Jag skall bo att få instämma i yrkandet om avslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill endast med några ord motivera

mitt votum.

Det lagförslag, som kammaren nu diskuterar, kommer icke att medföra arbetsfred.
Om den saken tyckas alla vara eniga. Det kommer i stället att medföra
motsatsen, säger man. Jag vill minnas, att bland andra professor Reuterskiöld
framförde den uppfattningen. Uad skall man då vinna? Jo, det skall
vara rätten och icke makten, som. reglerar förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Det är ju en riktig princip. Man menar då, att arbetarna hava
missbrukat sin makt och att man skall sätta, stopp för detta missbruk. Det är
ju också otvivelaktigt, att arbetarsammanslutningarna många gånger ha brukat
sin makt på ett sådant sätt, som man har mycket svårt att förstå, att det
skulle vara berättigat, och som man måste beteckna såsom en oart. Såsom herr

Fredagen den 25 maj e. m.

101 >''r 35.

Linder nyss sade, finns det naturligtvis också andra organisationer, som missbruka
sin makt och göra sig skyldiga till oarter av, principiellt sett, kanske em ‘™
alldeles samma slag som arbetarorganisationerna kunna hava gjort. Nu är det (Forte.)
väl så, att när sådana missbruk komma från kretsar, som stå oss s. k. borgerliga
närmare, se vi nog detta med andra ögon. Vi känna icke — skulle jag
vilja påstå — samma grad av förbittring över sådana maktmissbruk som över
maktmissbruk av samma art, när de komma från arbetarhåll. Jag vill endast
i förbigående påpeka detta förhållande.

När man läst handlingarna och hört debatten, kan man enligt min mening
icke komma till den uppfattningen, att lagen är så utformad, att man vinner
målet att sätta rätten i maktens ställe. I juridisk mening gör man det naturligtvis,
men om den juridiska rätt, som man skapar, också kan godkännas såsom
en verklig och moralisk rätt, är eu annan sak. Att arbetarna icke göra
det, är ju tydligt. Det måste ju vara grunden till deras motstånd mot lagförslaget.
Detta kan man förstå, då man hört, vad deras representanter sagt
här i dag. Även jag har efter debatten och särskilt efter det mycket intressanta
och klargörande anförande, varmed herr Thorberg inledde debatten, fått
ett starkt intryck av att lagförslaget har en hel del brister och att det alldeles
särskilt finnes bestämmelser, som faktiskt kunna komma att sätta arbetarna
i en sämre försvarsställning än deras motpart, om också lagen ur formellt
juridisk synpunkt är aldrig så oantastlig.

Ehuru jag icke principiellt är motståndare till lagstiftning i dessa ömtåliga
frågor, måste jag på dessa grunder, herr talman, rösta emot det nu föreliggande
förslaget.

Herr Sjöblom: Herr talman! Jag skulle inte hava tagit till orda i denna
fråga, om jag inte hade känt stunden, då beslutet fattas, mycket allvarligare
än säkert de flesta av dem, som rösta för förslaget, känna det i dag. Att jag
känner det så, beror inte därpå, att jag har definierat lagparagraferna, den ena
efter den andra, och dragit konsekvenserna av dem, utan därpå, att jag —
såsom tidigare mångårig fackföreningsmän — ganska bra känner det psyke,
som behärskar den svenska arbetarklassen, då det gäller sådana här saker. Det
är just detta förhållande som gör stunden för beslutet så allvarlig.

Herrarna tro naturligtvis, att det, som säges här i dag av arbetarnas representanter,
är bara ord och hot. Jag försäkrar, att det inte är någondera delen.

Jag skulle kunna taga ett exempel. Om socialdemokraterna vore i majoritet i
riksdagens andra kammare eller vore en majoritet, att de kunde genomföra ett
lagförslag, som på ett eller annat sätt riktade sig mot Sveriges bondeklass, ett
lagförslag, som bondeklassen funne för sig ofördelaktigt och reagerade däremot
på samma sätt, som arbetarklassen gör i detta fall, jag undrar då. vad herrarna
på den sidan, som rösta för detta förslag, i den situationen skulle säga. Då
skulle inga vackra talesätt hjälpa utan då skulle samma känslor näras på
motsidan, och jag är säker på, att resultatet av en sådan lag icke skulle bliva
till välsignelse för landet. Jag är lika säker på att denna lag blir till lika liten
nytta.

Emellertid var det icke för att säga detta, som jag egentligen begärde ordet.

Här har man tagit fram några exempel från Stockholm — särskilt herr von
Sydow gjorde detta — för att bevisa, huru förhållandena äro på arbetsfältet
här, och han nämnde ett par fall av blockerade husbyggen. Jag vet inte, i vilken
mån dessa okynnesblockader — om man så får kalla dem — kunna inverka
på massan av de organiserade arbetarnas uppgifter. Jag förmodar, att de väl
betyda mycket litet, reellt sett, inställda i det hela. Men de hava haft den
egenskapen, att om man talar om dem på lämpligt sätt, kunna de åstadkomma
förargelse. Det är nära på det enda, som de kunna göra. Men då frågar jag

Nr 35. 102

Fredagen den 25 maj e. m.

<->m ^ är ar£fument att komma med, på vilka man kan genomföra en lag°
m.lmUal sniffning, som skall gälla alla organiserade arbetare och arbetsgivare i lan(Forts)
det.

Här har nu sagts, att denna lagstiftningsfråga icke är något nytt påfund)
utan att den har förelegat länge. Principiellt har jag inte heller någon invändning
att göra mot själva lagstiftningen, men mina bekymmer hänga, såsom
nyss nämndes, samman med den omständigheten, att här gå de borgerliga partierna
i riksdagen, kanske på ett par, tre undantag när, och rösta igenom en lag,
som icke kan vinna en enda röst från arbetarpartiernas sida. Det är bevis för
en mycket dålig psykologi att försöka tro, att lagen under sådana förhållanden
skulle kunna medföra någon välsignelse. Nog tycker åtminstone jag, att det
hade varit en viktig uppgift att sträva efter att få samverkan även med den
part, som i dag står alldeles ovillig att gå med på lagen.

Nu anförde hans excellens herr statsministern i sitt anförande nyss, att arbetarklassen
visst inte var enhällig. Han hade talat med åtskilliga av demonstranterna
häromdagen, som medgivit, att det inte var så farligt. Jag vet inte,
vilken betydelse man kan tillmäta detta; men om statsministern därmed ville
säga första kammaren, att en mycket betydande del av demonstranterna häromdagen
gingo med för sitt nöjes skull, tror jag, att detta är en mycket stor missuppfattning
av läget. Det är nog inte så, att man kan tillvita de organiserade
arbetarna i Stockholm så litet omdöme, att de lämna sina arbetsplatser för nöjet
att få marschera på Stockholms gator, om de inte hava, en allvarlig vilja bakom
— sedan må det finnas undantag, som kunna säga det eller det. Men manifestationen
var talande nog, och det, som sagts här i dag, stryker till fullo under
detta.

Emellertid finns det ett område av arbetsfältet här i landet, som icke nämnts
under denna diskussion, och det var för att beröra detta, som jag närmast begärde
ordet. Det gäller nämligen formerna för slutande av avtal mellan organiserade
arbetare och arbetsgivare på landsbygen. Som kammaren känner till,
är det under de sista tre, fyra, fem åren, som den fackliga rörelsen överhuvud
taget har börjat att i någon mån göra sig gällande på Sveriges landsbygd. Att
förhållandena där bli mycket svårare att bemästra, då denna lag kommit till
stånd, än på de större arbetsplatser, är ganska naturligt, då det på landsbygden
i de allra flesta fall är arbetsgivare, som sysselsätta en eller två arbetare. Det
är de allra flesta. Det är endast ett fåtal, som sysselsätter ett något större antal
arbetare. Bägge parterna äro ovana att handla och tänka kollektivt. En
mycket stor del av landsbygdens arbetsgivare stå ännu kvar på den gamla
ståndpunkten från industrien, sådana förhållandena där voro för 30 år tillbaka,
och anse att fackföreningarna överhuvud taget äro ett oting, som icke bör
ifrågakomma. Här komma sålunda att begås missgrepp både av arbetsgivare
och arbetare, och dessa missgrepp kanske röra sig om helt andra ting än sådana
som beröra själva avtalet. Jag har ett ganska typiskt exempel, som jag inte vill
undandraga kammaren och som helt nyligen inträffat i den trakt av mitt län,
som jag känner ganska bra.

Det var nämligen så, att under arbetet kommo en arbetsgivare och hans ladugårdskarl
i konflikt om någonting. Resultatet av denna konflikt blev, enligt
vad som har berättats, att husbonden skickade iväg ladugårdskarlen från arbetet.
Denne gick hem och skötte sedan icke vad han skulle göra. Han ansåg
sig avskedad. När denna konflikt ytterligare hade utvecklat sig, beslöt arbetsgivaren
att vräka ladugårdskarlen från dennes bostad. Det var vid en prästgård.
Men då befanns det, att den bostad, som ladugårdskarlen bebodde, ägdes
av kyrkoherden och ingick icke i arrendet. Kyrkoherden, som kände konfliktens
läge, förklarade, att ladugårdskarlen icke skulle vräkas från bostaden.
»Det är min bostad och ladugårdskarlen bor kvar», sade kyrkoherden.

Fredagen den 25 maj e. m.

103 Nr 3ö.

Så inträffade det förhållandet, att hellre än att ingå något slags förlikning med
ladugårdskarlen, tog arrendatorn vid prästgården och holl auktion pa små not- m m

kreatur och skrev även i annonsen för auktionen, att detta berodde pa att han (j.’orts

saknade bostad för ladugårdskarl. Jag undrar, huru det skulle gestalta sig,
om en sådan konflikt skulle dragas inför domstol. Vilken av dem skulle anses
hava brutit avtalet och vara ersättningsskyldig.. Om det enligt domstolens mening
varit ladugårdskarlen, som blivit ersättningsskyldig, hur skulle skadeståndet
kunna uttagas av eu ladugårdskarl, som överhuvud taget icke har nagon
annan egendom än sina vardagskläder, som han går och står i.

Sådana fall komma att uppstå på landsbygden under fackföreningarnas genombrottstid,
som nu pågår överallt i landet. Jag skulle vilja fråga herrar jurister,
hur de tänkt sig, att dessa många konflikter skola lösas, och hur det kommer
att ta sig ut. Kanske de flesta här i kammaren tänka: lantarbetarna vad är
det för någonting? De äro en av alla andra samhällsklasser förbisedd grupn
av medborgare här i landet, vars rättsförhållanden icke nagon fäster sig vid,
därför att de sakna makt och inflytande att göra sig gällande. Men det kommer
enligt min uppfattning att uppstå mycket stora slitningar, och manga ärenden
komma att dragas inför denna domstol, om den kommer till stand. Jag
skulle vilja se, när så kommer att ske, i vilken mån dessa fattiga, förbisedda
arbetare skola kunna få rättvisa vid en domstol, den må vara aldrig så rättvist

sammansatt. . , ,, .. . . £.. ,

Det väcker således, herr talman, hos mig mycket allvarliga bekymmer ior de
förhållanden på landsbygden, som jag här har berört. Principiellt har jag ingenting
att tillägga. Vad jag känner och tänker är sagt mycket bättre av
andra talare, än vad jag kan säga, och det behöver således icke upprepas.

En sak vill jag dock tillägga såsom ett bevis på de olika känslor, som röra
sig hos oss alla, då det gäller dylika saker. Utskottets ärade ordförande, som
jag mycket värderar, höll ett enligt min uppfattning mycket sympatiskt^ anförande,
däri han försökte visa, att de borgerliga visst inte stå såsom nagra
arbetarfiender och att det icke finns någon opinion bland de borgerliga, som
vill arbetarna något illa. Tvärtom. Därom vittnade Sveriges lagbok. Man
yttrade därvid, att den svenska lagboken är det ljusaste bladet i vart lands
historia. Ja, det finns lagar, som mer än andra intressera olika samhällsgrupper,
och vi hava helt nyligen ur vår lagbok fått bort den värsta eller den lag,
som vi kalla tjänstehjonsstadgan. Jag undrar, huru många lantarbetare utskottets
ärade ordförande skulle fått med sig på det omdömet om Sveriges lagbok,
om de läst tjänstehjonsstadgan, som upphävdes under ett oupphörligt motstånd
från de borgerliga gruppernas sida. Nu har en lättnad skett pa detta
område. Men herrarna kunna vara förvissade om att denna nya lagstiftning
kommer att av en mycket betydande del av Sveriges arbetare betraktas sasom
en ersättning för tjänstehjonsstadgan, som kommer att hava ungefar samma
verkan, och jag skulle tro, att den också i stor utsträckning kommer att ta de

på Sveriges landsbygd. . ........

Jag skulle hava mycket mer att säga, herr talman, men jag skall icke längre
upptaga kammarens tid. Men det är på grund av att jag känner en alhar ig>
oro för vad som kommer att följa efter denna lagstiftning, som la® ar)FeI’
det hade varit mödan värt att följa den paroll, som i dag från flera hall framförts,
att åtminstone söka åstadkomma ett samarbete även med den part, som
nu står fullkomligt avvisande mot förslaget. Då tror jag, att lagen skulle hava
fått en helt annan verkan än nu. Men som saken nu ligger till, tror jag icke
på nyttan av den, men jag instämmer till fullo i den misstro beträffande dess
inverkan i välgörande riktning, som i dag från så många håll uttalats. ^

Jag förenar mig därför, herr talman, med dem, som yrka avslag pa förslaget.

Nr 35.

104

Fredagen den 25 maj e. m.

ÄJ.,Sr Trygger: Herr talman! Herr Linder sade, att arbetsgivarna jubla

m. m. .. denna lag. Jag tror för min del, att han fullkomligt misstager sig. Det
(Forte.) iinns naturligtvis undantag bland arbetsgivarna, men i allmänhet veta nog arbetsgivarna
— liksom också arbetarna borde veta det — att dessa båda ™-pers intressen aro sa gemensamma, att de båda lida, om det blir strid och misstroende
dem emellan. Det ar ju alldeles otvetydigt, att denna lags framläggande
har skapat en viss — eller kanske en ganska stark — misstämning, om

att bek]aga<i°ma V&d S°m 13P kar sagts a arbetarnas vägnar. Detta är

nmfllW ™idiel rkal1 bedöma denna lag, får jag säga, att den icke
Wyt ,ad lag skulle hava önskat, när den s. k. arbetsfredslagstiftningen
s ulle framlaggas för riksdagen. Nar en så ömtålig sak som denna med förutfattade
meningar hos arbetarna framlägges, hade det varit lyckligare, om man
pa en gang kunnat taga med så mycket som möjligt. Då hade pinan varit un f-

nrd i Aim i?mde S(;dermera kunnat så småningom återgå till lugnare
förhållanden. Nu lagges det fram en del av denna stora fråga, och så blir det
misstämning och oro Efter någon tid kommer man med en fortsättning av

™ 1t^ke1’ ,som fa^ uttryck bär med avseende å särskilda förhållanden,
ocli da blir det ny misstämning och ny strid osv

snmmTa H" “t fram}agd’ och det gällm att taga position till den föS^Witvfr«hf"

av atsluihga talare emot lagen åberopats, att utskottet har

!Z7 l ] t/7,inng,ar’,Tllka enllgt talarnas mening skulle vara förbätt;
Ja’ dRtta borde val icke vara en anledning att icke antaga lagförslaget.

SttUr i f0m'' ,Hair u.tskottct vid behandlingen av lagen fått fram förbattrmgar
i det framlagda forslaget, skola vi väl vara glada över detta. Följaktligen
bor icke detta vara ett skäl för oss att förkasta lagen. Jag förstår

fram^tM»!^ ^ S°™ ^b<j™pat detta mot lagens antagande, därmed velat få
iram, att lagen vore sa dalig, men utskottet så klokt. Men granskar man de
forandnngar, som aro gjorda, synes man vara berättigad att säga att man
kan hava olika meningar i de punkter, som det gäller. Jag tänker först på förslaget,
att avtalet skall vara skriftligt. Det är en sak om vilken man kan

fråganVom^kriftTmgf'' Det ^ många gånger här 1 kammaren, då

tragan om skriftlig form varit lore. För min del tycker jag, att det är eu

vj frågan Sommv?te^bestkan mfC''ket ^f13™ e“ annan uppfattning. Sedan hava
lä fXri h f T6!??’ nam igen att ett vite, vid vilket någon ålagts
1J ,ullg°Ta domen, icke skall kunna förvandlas enligt vanliga regler. Utskottet
har gjort denna förändring, under det att Kungl. Maj ds förslag lämnat

behandlas ^lln dr mar g VCt lcke’ 73rför detta avtals fullgörande skulle

Denandlas lindrigare an i fråga om andra avtal överhuvud taget. Det är in

enligt svensk rätt en allmän rättsgrundsats, att om det är något som skall

ves SkanSnfanaåSLSa?pfr fT™ ut™ätn)ne: varigenom skadeersättning indri
Om man icke /cd f l*3 fudlgofnde vid visst äventyr och därvid också vite.
att v te k'' n betalar detta vite adrager man sig det ansvar, som är förenat med
egendombnhet°rDnid aS‘- ^ • ?Clta Va, ^resiaget här, är sålunda icke någon
hS utskott^ för?«L aV)Uf7a °m jltt„följa.den regeI- som gäller för alla. Nu
det Su p f f g ’ - T3?1 Ska l avvika fran gällande bestämmelse, då

lag gJa det ärVen’kn0m “ Stadf1? f5J fullgörauda av eu dom enligt denna

hd väl Aåionten“ k°ncession> ?ch ''^g bar mgentmg emot saken. Men icke är
det val någon t ing att gora af far av eller inte är det väl någon verkligt stark
eller berättigad anmärkning mot det förslag, som här framlagts ''

slagit aatthD in atenPatS- at^ det ar egendomligt, att Kungl. Maj it har föregjorda
avtal Ta K® 1 kraft ?ed tillämpning även på förut

Sr är an de fel’ t 31 o™yck('' Saai’ aU regeln i fråga om civilrättsliga lagar
ar, att de icke hava återverkande kraft. Men det finns också undantag

Fredagen den 25 maj e. m.

105 Nr 35-

Särskilt i detta fall, när det är fråga om att i arbetsfredens intresse minska
den ersättningsskyldighet, som enligt gällande rätt åligger den. som bryter ‘ m m
ett avtal som detta, är det icke oegentligt, att man ger även cn civillag återver- (i''ort~.;

kande kraft.

Vidare har det gjorts den anmärkningen mot lagen om arbetsdomstol, att
man även i utskottets förslag bibehållit vad Kungl. Maj :t har föreslagit, eller
att den skall tillämpas icke endast på nya avtal, som ingåtts sedan lagen trätt
i kraft, utan även på tidigare. Ja, men där följer man helt enkelt den allmänna
regeln med avseende på processlagar, ty med avseende å processlagar
gäller i motsats till vad förhållandet är vid civillagar, att de skola, där icke
alldeles särskilda skäl föranleda något annat, träda i tillämpning genast.

Jag menar sålunda, att vad man anmärkt mot förslaget i dessa hänseenden
icke är berättigat.

Ytterligare har man gjort gällande, att socialministern i sin motivering av
denna lag icke kunnat lösa alla möjliga frågor, som han själv har kastat fram,
utan att det hela gör ett intryck av en så stor osäkerhet, att man kunde ha skäl
till att låta vederbörande ännu en gång tänka på lagen, innan den blir antagen.

För min del har jag ett helt annat intryck av den kungl. propositionen. Mitt
intryck är nämligen det, att socialministern här på det mest ärliga sätt lagt
fram hela frågan, såvitt det varit honom möjligt, för att de, som skulle bedöma
lagen, måtte bli i tillfälle att noga pröva, vad frågan verkligen gäller. Det
är mycket lätt att i en motivering förtiga och dölja svårigheterna, särskilt när
man lägger fram den för en församling, vars flesta ledamöter sannolikt icke
komma att tränga så synnerligen djupt in i själva saken. Därmed vill jag naturligtvis
icke klandra riksdagens ledamöter, ty det finns en gräns även för
en riksdagsmans förmåga. Men då en minister i en motivering låter riksdagen
få del av de tankar, han haft med avseende på det förslag han framlägger,
även i detaljer, som icke äro absolut nödvändiga, tycker jag, att man bör räkna
honom det till godo men icke lägga honom det till last. Och justitieministern
har ju här i dag på det mest briljanta sätt utvecklat, hurusom det beträffande
all lagstiftning och all lagskipning gäller, att man i lagen aldrig kan uttömma
ämnet, och att det alltid blir lagskipningen, som kommer att få taga
hand om det stora innehåll, som livet lägger in under lagparagraferna.

Detta är min ståndpunkt. Jag hoppas, att det icke går med mig. som det
hände en kritiker, vars recension över en föreställning vid operan i Leipzig
jag i min ungdom läste. Det var en musiker, som komponerat ett verk, och
kritikern förklarade, att »det är inte en opera». Men han ville vara vänlig
och så rättvis som möjligt mot kompositören, och därför tilläde han, att »det
är ett tyskt sångspel». Men det skulle han aldrig ha gjort, ty kompositören
blev alldeles ursinnig på kritikern. Det hade uppenbarligen varit bättre, om
han i likhet med andra kritici sagt, att stycket icke var värt sex styver!

Nu får jag med avseende på detta förslag säga: Det är inte någon opera,
utan det är snarare ett mera anspråkslöst sångspel. Jag menar därmed, att jag
icke är nöjd med detta förslag. Jag tycker, att det skulle kunnat vara bättre.

Då vill jag förklara, att den punkt, som jag anser vara den avgörande, är den,
som är påpekad i herr von Sydows m. flis reservation. Reservanterna påpeka
där, att vad man här egentligen velat stadga är två stora saker: för det första
förbud mot stridsåtgärder vid rättstvister, och för det andra införandet av
bestämmelser angående påföljd vid kränkning av det ingångna kollektivavtalet.

I det förra avseendet är lagen ovillkorlig. Parterna kunna icke genom överenskommelse
skjuta åt sidan lagbestämmelserna i 2 §. Vad återigen beträffar
frågan om påföljden av en kränkning av kollektivavtalet, äro parterna icke
uteslutna från möjligheten att genom särskilda överenskommelser skjuta lagens
föreskrift om denna påföljd — särskilt ersättningen — åt sidan. Reservan -

Sr 35.

106

Fredagen den 35 maj e. in.

Lagförslag om
kollektivavtal
m. m.
(Forte.)

1 terna fästa uppmärksamheten därpå, att man härigenom fört in i lagen någonting,
som kan ge anledning till strid och missämja mellan arbetsgivare och arbetare.
Ty arbetarna kunna ju, när man skall göra upp ett kollektivavtal,
kräva, att det däri uttryckligen skall utsägas, att de i lagen stadgade påföljderna
icke skola tillämpas, utan några andra eller kanske rent av inga påföljder
alls.

För min del tror jag icke, att själva kollektivavtalet överhuvud taget kan
bli giltigt, ifall man genom en överenskommelse ströke alla påföljder av dess
kränkande. Ty det är en gammal, alltsedan den romerska rätten iakttagen
rättsgrundsats, att det föreligger icke en förpliktelse, ifall det beror på kontrahentens
vilja, om han vill fullgöra den eller icke. Det är icke ett kollektivavtal
av den beskaffenheten, som här är i fråga, ifall det helt och hållet kan
bero på part, huruvida han vill fullgöra de skyldigheter, som lagen och avtalet
stadga.

Emellertid skall jag icke närmare gå in på den saken. Det enda jag vill tilllägga
är, att jag visserligen icke tror, såsom många här påpekat, att denna lag,
om den antages, kommer att medföra, att kollektivavtal icke komma att slutas.
Men jag fruktar, att lagen, sådan den här föreligger, kommer att medföra, att
arbetarparten vid uppgörelse om ett kollektivavtal kommer att göra allt vad
han kan för att borteliminera de påföljder av en kränkning av avtalets bestämmelser,
som i lagen äro stadgade. Detta är enligt min mening den verkligt
svaga punkten i det _ föreliggande förslaget, och beträffande den föreligger
reservation från vår sida.

Hur skall man nu göra i denna situation? Är bristen i förslaget så viktig,
att man därför bör förkasta förslaget? Eller kan man hoppas, att verkningarna
av denna enligt min mening skadliga bestämmelse icke blir alltför svära?
Ja, jag är bestämd att trots denna påtagliga brist rösta för förslaget. Jag
gör det därför, att jag är absolut övertygad om, att detta förslag till hela sin
riktning icke innebär något som helst, som arbetarsidan med skiil kan klaga
över. De svagheter, som föreligga i detta förslag, äro brister, som arbetarsidan
har fördel av, men icke motparten. Däremot är det en stor förtjänst i förslaget,
att det fastslår, att avtal skola hållas, och att det innebär, att i det
svenska samhället stå över klasserna samhället självt och lagen.

Jag yrkar bifall, herr talman, till utskottets hemställan.

Herr Tliorberg: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag ingalunda försöka upptaga till bemötande alla de invändningar,
som ha gjorts emot den kritik, som framförts gentemot lagen, men jag skall
dock be att få framföra några synpunkter.

När vi här ha sökt påvisa, så sakligt som det i vår förmåga stått, att lagen
innehåller sådana brister, att densamma icke kan fylla sin uppgift att vara ett
fredsinstrument, och att den icke är ändamålsenlig för att reglera de förhållanden,
som den avses skola reglera, så svarar hans excellens herr statsministern
med att omtala, att han träffat någon som har talat med en, som varit i sällskap
med en av de 70,000 demonstranterna i Stockholm, och att denne icke
förstått lagens innebörd. Ja, herr statsminister, det kan väl hända att det var
fler än han i demonstrationståget, som icke förstod lagens innebörd. Men icke
är väl anförandet härav ett sakligt svar på den sakliga kritik, som här är
presterad i riksdagen? Det har här för en liten stund sedan sagts av en ärad
ledamot av denna kammare, att han uppfattade denna lags innebörd vara ett
förbud mot strejker och lockouter så där i allmänhet, och därför röstade han
för denna lag. Det är mera betänkligt, att det finns ledamöter, som äga bestämmanderätt,
när det gäller lagens vara eller icke vara, som icke känna
mera av dess innehåll än som framgick av vad jag nyss sade, än att någon

Fredagen den 25 maj e. m.

107 >r ''&■

av de 70,000 demonstranterna icke liade saken fullständigt klar för sig. Men
det kvarstår här, att hans excellens herr statsministern totalt gick förbi varje m m
försök att gå in på en saklig argumentation och att han icke har visat, att vi d,0rts.)
i vår kritik av lagförslagets detaljer farit vilse eller haft orätt.

Utskottets ärade ordförande, professor Westman, svajade också med att
tala någonting om att man sagt i pressen eller på annat håll utanför riksdagen,
att denna lagstiftning vore en förföljelse mot arbetarna. Det kanske har sagts,
men det har icke jag sagt här, och därför var utskottsordföraiulens replik i det
fallet icke ett svar på den kritik, som jag försökt framföra mot lagförslagets
detaljer.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet förfor på samma sätt.

I stället för att gå in på ett bemötande av de sakliga anmärkningar, som gjorts
emot lagen, drar herr statsrådet fram en av de 1,500 skrivelser, som ingått
till socialdepartementet, i vilken någon skulle ha sagt, att. förslaget gick ut
på att »förvandla arbetarna till djur». Det är mycket möjligt att någon, som
haft en känsla av att han velat ge ett starkt uttryck för sitt ogillande av lagen
men icke haft förmågan att så skickligt forma ut sin anmärkning, har
gjort ett sådant uttalande. Men är anförandet härav ett sakligt bemötande av
en saklig kritik av ett på riksdagens bord framlagt lagförslag? Och är det
överhuvud taget ett skäl, som det kan vara värdigt en justitieminister att framföra?
. .

Då vi framhålla, att när riksdagen efter en viss framförd kritik avslagit ett
på sin tid framlagt förslag till lagstiftning, så borde detta ha förpliktat till
en saklig utredning av hela frågan, vad svarar hans excellens herr statsministern
härpå? Jo, att han har motionerat och begärt lagstiftning i detta ämne,
och därför bör också riksdagen nu vara snäll, eftersom riksdagen skrev i överensstämmelse
med denna motion, att besluta i ärendet, vare sig utredning föreligger
eller ej.

Det första förslaget till en lag på detta område var uppgjort i justitiedepartementet.
När det kom på riksdagens bord, möttes det där av kritik från jurister,
som icke varit med om utarbetandet av lagen, och av de personer, som
verkligen känna till förhållandena på arbetsmarknaden. Denna kritik blev sa
stark,"att riksdagen vid detta tillfälle beslöt sig för att avslå lagförslaget. Vad
visar detta? Jo, det visar väl, att det förefanns ett behov av att få till stånd
en utredning om hur denna lags innehall bör vara, för att den skall, kunna
fylla sin uppgift. Men denna utredning har fortfarande icke gjorts på något
annat sätt än inom departementet — d. v. s. det är de kammarlärdas synpunkter,
som fått uttryck i lagen, under det att det praktiska livets mäns synpunkter
icke fått göra sig gällande vid lagens utformning. . ..

När nu detta förslag framlägges är det högst märkligt, att socialministern
sida upp och sida ned i sin motivering åberopar sig på 1911 års utskottsutlåtande,
som av riksdagen underkändes, men icke i något avseende fäster sig vid
den reservation, som da förelag, och som föranledde, att riksdagen avslog lågfÖTslaget.
Riktigheten av påståendet, att man icke beaktat reservationen av år
1911 framgår också av herr justitieministerns anförande,, som visade att han
nu ingalunda kom ihåg, vad som förekom 1911. Det är ju i och för sig icke
så mycket att säga om, ty man kan icke komma ihåg allt vad som törekom
för 17 år sedan. Men då man nu i år förelägger riksdagen ett lagförslag, som
skall vara baserat på den kritik, som gjordes..av lagförslaget av år 1911, bör
man ha friskat upp minnet av vad som det året förekom, sa att man åtminstone
vet vad som då föranledde kritiken, och sa att man kunnat taga hänsyn
till denna kritik vid det nu föreliggande förslagets utarbetande.

Det är icke riktigt, som herr justitieministern säger, att reservanterna ar
1911 i huvudsak motiverade sitt avslagsyrkande med den omständigheten, att

Fredagen den 25 maj e. m.

Nr Bo. 108

Lbniu»lagn ,°T lagförslaget. innehöll stadgande om att även under avtalstiden uppstående inm.
lm. ’ tressetvister — för att nu taga ett kort ord — också skulle komma under dom(Forts.
) stolens avgörande. I det av herr justitieministern efterlysta första stycket heter
det pa följande sätt, vilket jag skall be att få föredraga: »Vi dela utskottets
uppfattning att det är ett önskemal att få till stånd en lagstiftning, i
lämplig omfattning, om kollektivavtalet. Ett avtal, som vunnit så stor utbredning,
och som för närvarande så djupt ingriper i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, bör utan onödigt dröjsmål omhändertagas av lagstiftningen
och inordnas i rättsordningen. Men ännu viktigare är det att tillse,
att denna lagstiftning, vilken är lika svår, som den är betydelsefull, från början
blir baserad på fullt riktiga grunder.»

Detta är salunda en rent principiell deklaration om att reservanterna av
1911 ville ha en lagstiftning, men de ville icke ha den lag, som förelåg. Att
vi icke anfört detta i vår reservation var egentligen bara av hygglighet mot
1911 års reservanter. Vi endast togo upp deras kritik av lagförslaget. Att
vi icke återgivit även deras principiella grundsyn på saken, eller att de ville ha
en lagstiftning på området, kanske iir ett fel, därför att detta egentligen så
mycket hårdare stryker under den detaljkritik, som gjordes av 19il års reservanter.

Så komma vi till frågan om sympatistrejker. Beträffande dessa förklarar
herr justitieministern, att reservanterna 1911 skulle ha grundat sin uppfattning
angående det oriktiga i att legalisera sympatistrejkerna enbart på det
förhållandet, att det råder en motsättning mellan detta legaliserande och förbudet
att under vissa förhållanden vidtaga strejk för intressetvister under avtalstiden.
Detta är icke fallet. Reservanterna säga tvärtom följande:

»Man frågar sig då ovillkorligen, huruvida, denna vinst är värd det offer,
som å andra sidan måste anses ligga i sympatistridernas legaliserande. Ty att
blotta det förhållandet, att lagförslaget förbjuder vissa arbetsinställelser under
avtalstiden, innebär ett legaliserande av övriga arbetsinställelser, låter sig ej
förnekas. An tydligare framstår detta, vid en jämförelse mellan 8 § i förslaget;
till kollektivavtalslagen och 20 § i förslaget till lag om vissa arbetstvister.
»

Således, det förhållande, som enligt justitieministerns anförande skulle ha.
varit själva grundmotivet för deras ställningstagande, anföres av dem som endast
ett tillägg, att »än tydligare framstar detta» i betraktande av en annan
sak.

. Hem justitieministern har sålunda i sin framställning på förmiddagen förbisett
den verkliga motivering, som lag till grund för 1911 års reservanter.
Det var icke den, som hem justitieministern här framförde, utan det var den,
att de gjorde sakliga anmärkningar mot detaljbestämmelserna, framför allt
de detaljbestämmelser, som återfinnas i det nu föreliggande lagförslagets 4 och
8 §§, d. v. s. om förbud mot strejk och om ansvarspåföljd. De anmärkningar,
som gjordes 1911, de stå kvar, eders excellens, precis i samma grad mot det nuvarande
förslaget, vadan regeringen sålunda lagt fram sitt förslag till lag
i år utan ringaste hänsyn till de anmärkningar, som gjordes av 1911 års reservanter.
Det är endast det vi ha pekat pa och funnit högst anmärkningsvärt.

Jag skall nu icke^ga in på alltlör manga detaljer, ehuruväl jag frestas därtill,
da man far en sadan förfärligt beklämmande känsla av, att man nonchalerar
denna lagstiftning, därför att det gäller en lagstiftning på det fält, som här
är i fråga.. Ty gjorde man icke det, skulle man taga mer hänsyn till den
sakliga kritik, som framförts, och till kravet på att en lagstiftning sådan som
denna bör föregås av en saklig utredning, där man verkligen fick pröva sig
fram för att om möjligt komma fram till ett tillfredsställande resultat. Synnerligen
anmärkningsvärt är också vad utskottets ärade ordförande yttrade

Fredagen den 25 maj e. m.

109 »35.

om att lian med den största beredvillighet var med på att göra ändringar i ^lektivatiai’
lagen. Man kan gå fram på olika vägar, mina herrar! Man kan ju snickra a

ihop någonting, som är så där ungefär vad som helst, och pröva sig fram (Forts
och göra ändringar för att till sist komma fram till någonting, som ändå kan
brukas och som kan gå runt utan att gnissla alltför mycket. Det är emellertid
ett tillvägagångssätt, som stöter åtminstone mig i allra högsta grad. Som
gammal hantverkare tycker jag verkligen icke om dåligt utförda arbeten. Jag
anser, att här förelegat en möjlighet att låta arbetare och arbetsgivare, som
verkligen kunna dessa saker, tillsammans med några jurister, som kunna ge
juristernas syn på saken, få tillfälle att på förhand pröva vad med denna lag
bär sammanhang, och då skulle det ha kunnat föreligga ett förslag, som man
icke behövt göra om så många gånger. Jag anser det vara riktigare och
bättre — och det borde väl helt enkelt vara en lagstiftande församlings skyldighet.
— att arbeta på det sätt, att man åstadkommer lagar som ha bärkraft
och hållfasthet. De enda tillfällen, då man icke kan arbeta på detta sätt, är
vid en överhängande fara, eller om någonting är i olag på sådant sätt, att man
hastigt behöver komma fram med någonting, som kan reglera förhållandena.

Men denna fara föreligger icke efter samstämmigt uttalade meningar från olika
håll. Herr von Sydow är den ende, som här gjort ett försök att göra gällande,
att förhållandena i detta avseende icke äro tillfredsställande, och han har därvid
anfört ett par fall här ifrån Stockholm, som skulle visa, att inom byggnadsindustrien
finnas fall, då arbetarna brutit avtal. Jag vill visst icke förneka,
att det kan ha förekommit ett eller annat avtalsbrott. Jag har ju anfört
efter statistiken, att de förekomma i en utsträckning, som uppgår till
0.9 procent av alla konflikter, som ha förekommit, och 0.4 procent av alla berörda
arbetare. Detta är enligt statistiken, och det är sålunda givet, att visst
har det förekommit ett eller annat avtalsbrott.

Men hur man kan säga, som utskottets ärade ordförande här sade, att det
väl inte kan vara någon mening i kravet på att ställa fackorganisationerna
utanför lagen, kan jag för min del icke förstå! Fackorganisationerna ligga ju
redan under den lag, som finns, d. v. s. under 1915 års avtalslag, och i de två
fall av avtalsbrott, som herr von Sydow påpekade, hade vederbörande byggmästare
vilken dag som helst kunnat gå upp till Stockholms rådhusrätt och
tagit ut stämning på murarfackföreningen med ett yrkande om skadestånd
för dess åtgärder. Och förutsatt, att det nu verkligen förelåg ett avtalsbrott,
hade också fackföreningen blivit dömd till skadeersättning. Att då tala om
att man motsätter sig lagen för att hålla fackorganisationerna utanför all
lagstiftning är fullständigt oriktigt, då de redan ligga under lagen och då
man inför domstol kan göra sin rätt mot dem gällande.

När vi vidare ha pekat på, att vi finna det olämpligt, att avtalen skola binda
medlemmarna, och förmodat, att därav kommer att uppstå åtskilliga ^processrättsliga
svårigheter, svarar justitieministern med att säga^att man blåser upp
saken av politiska skäl, och att man talar om klasslagar, åkarpslagar och sådant.
Jag har icke för min del använt sådana uttryck. Jag har sagt, att detta
är en undantagslagstiftning, och jag tilläde, att ville herrarna hellre, att jag
skulle använda uttrycket särlagstiftning, skulle jag gärna göra det. Hårdare
ord har jag icke fällt. Omdömet »klasslag i ordets sämre bemärkelse» har däremot
använts av de liberala reservanterna av år 1911 för att beteckna det då
föreliggande lagförslaget, som i dessa avseenden är lika med det nu föreliggande.

Jag skall med hänsyn till tiden inte taga upp så många av de andra synpunkter,
som framförts här. Jag måste emellertid taga upp herr von Sydows
yttrande beträffande § 23, vilket jag skall göra mycket kort, då det ju redan
gjorts invändningar på denna punkt. Men jag kan icke underlåta att kon -

Sr 35. Ilo

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag om statera det förhållandet, att centrala skiljenämnden, som har fått en 3 eller 4
kolle*h™vtal mål till sig hänskjutna just rörande tvist om åtgärder företagna i anslutning
(Forts ) till .8 23, har varit nödsakad att säga: »Ja, i dessa saker liar arbetarsidan

alltid rätt, men måste alltid få orätt på den grund, att bevisbördan påvilar
arbetarna, och de kunna icke mot arbetsgivarens bestridande åstadkomma bevisning.
» Det är den verkliga innebörden, och därför har också centrala
skiljenämnden dömt arbetarna ungefär bara på de motiv, som jag nu har nämnt.
Det är omöjligt för arbetarna att åstadkomma bevis, då bevisbördan påvilar
dem.

. Emellertid skall jag nu be, herr talman, att få taga upp en synpunkt som
tidigare inte har varit så ingående berörd här. De två liberala utskottsledamöterna
ha reserverat sig och begärt utredning om möjligheterna att förekomma
sympatistrejker och sympatilockouter under avtalstiden. Att de liberala
utskottsledamöterna reserverat sig och begärt en sådan utredning, är enligt
mitt förmenande en ganska kraftig örfil åt regeringen, då det visar, att
regeringen inte heller i det avseendet har fullgjort de önskningar, som uttalades
år 1911 av riksdagen och som äro av den art, att man nu från reservanternas
sida anser sig böra påfordra, att åtminstone utredning nu efteråt, sedan
en lagstiftning genomförts, skall komma till stånd. Herr justitieministern
var ju den som 1911 mycket kraftigt gick i elden mot legaliserandet av rätten
till sympatistrejker och sympatilockouter. Han argumenterade därvid med
mycken skärpa och framhöll, att detta kommer att medföra, att om arbetarna
bil trängda för hårt av sympatilockouter inom industriens område, komma de
att svara med sympatistrejker inom jordbrukets område. Jag ber att få anföra
herr Thyréns yttrande här med hemställan, att bondeförbundets ledamöter,
som på förmiddagen instämde med herr Westman, måtte närmare begrunda
detsamma. Herr Thyrén sade 1911 efter att just ha anfört den argumentation,
som ,]ag nyss kort sammanfattat, bland annat följande: »Huru ställer det sig
da för arbetarna? vi måste fortfarande söka sätta oss in i deras läge och
icke se saken ovanifrån. Jo. de ha den känslan, att lockouten är orättfärdig
mot dem, och de ha vidare den känslan, att det är samhället, som lagstiftat
sa, att dylikt är möjligt. Mahända ha de orätt i denna reflexion; de göra
den emellertid. Missnöjet hos dem måste växa; de känna sig utlämnade på
n.åd o0°h onåd, bundna till händer och fotter, agitatorerna komma att säga:
förrådda åt fienden. ^ Det kan icke hjälpas, att man därmed skapar en drivkraft
till missnöje, långt starkare än den, som förut låg uti inställelsen, och
det kan icke hjälpas, att samtidigt med att man skapar denna drivkraft, har
man rivit ned det skyddsvärn, som efter min bestämda mening för närvarande
verkligen finnes, nämligen denna rättsinstinkt eller rättskänsla, som fördömer
t-^ex. en skördestrejk; det kan icke hjälpas, att, när lagen indelar inställelserna
på det sätt, att den förbjuder några och icke andra, den därmed dock pekar på,
att de senare äro juridiskt tillåtna. Vad herr justitieministern nyss anförde
i den delen har lika litet kunnat övertyga mig om motsatsen som en reflexion
av utskottet, då nämligen utskottet vill påvisa en motsägelse hos mig i motiveringen
till min motion. Det är stor skillnad mellan att lagstifta så långt
man kan och sedan tiga, därför att resten icke alls ligger under lagstiftningen,
att t. ex. säga, att under avtalstiden får ingen inställelse ske, och sedan tiga
med vad som kan förekomma utom avtalstiden, och att å andra sidan säga:
inom det område, som regleras genom avtalet, får ni göra ibland så och ibland
så. Det kan icke nekas till, att detta kommer att påverka rättsuppfattningen;
det uppstår vad man med rätta kallar legalisering. Jag vill emellertid icke
lämna denna viktiga och omtvistade punkt utan att stödja mig på ett särskilt
intressant argument, som visserligen är här idag en gång anfört, men som jag
ber att nu än en gang få komma tillbaka till. Det är ett uttalande i en ny -

Fredagen den 25 maj e. m.

in »35.

ligen utkommen broschyr, som till författare har en person, vilken mer än de Lagförslag om
allra flesta vet vad han talar om, nämligen verkställande direktören i svenska MMtmvtal
arbetsgivarföreningen, herr Hjalmar von Sydow, alltsa en man, som sällan. j.orts,
om ens någonsin, har misstänkts för socialistiskt medlöperi eller överhuvud
radikala tendenser. Han skriver ordagrant följande: »Vad särskilt lant bruket

beträffar, kunna vi icke förtänka dess målsmän, att de hysa starka
betänkligheter mot en lagstiftning, som faktiskt, om också icke på papperet,
medgiver sympatistrejk utan att innehålla förbud för strejker, som äro farliga
för samhället och för enskildas liv och egendom. Ty i och med detta vore åven
skördestrejkerna, som lantbruket fruktar mer än något annat, legaliserade.

Fastän jag helt naturligt saknar något uppdrag att tala särskilt å lantbrukets
vägnar, kan jag icke underlåta att uttala den meningen, att ä\en med hänsyn
till denna Sveriges viktigaste näring det framlagda förslaget är oantagligt.»

Detta uttalande har så mycket större intresse, som det visar en märklig utveckling
på den sidan, varifrån det kommer, en utveckling från i fjol så jhär till
års till nu. Mot mig personligen t. ex. riktades i högerpressen förra året den
invändningen, att jag icke kom med någonting annat än teoretiska funderingar
— en invändning, som för övrigt en klok motståndare alltid bör försöka mot
en professor. Men när man nu finner, att denna teori har besmittat även män,
som stå så mitt uppe i den praktiska ledningen, undrar jag, om det ändå icke
är skäl för jordbrukarna, de må stå mera till höger eller till vänster, att fundera
ytterligare på saken och tänka sig väl in i, om icke detta tal om legalisering,
när det kommer från så pass skilda håll, torde ha något berättigande.

Jag vill dessutom särskilt draga en annan slutsats av herr von Sydows yttrande,
då han. som bekant, är en person, som känner maskineriet på detta
område. Han har här icke med ett ord berört den parad, som man likaledes i
fjol hörde så mycket talas om, och vilket man även hört nu i år, nämligen att
jordbrukarna kunna ordentligt skydda sig med enskilda arbetsavtal, eu sak.
som jag skall komma till senare. Han talar icke om detta medel, antagligen
därför, att han icke tror därpå, utan han har ett annat medikament, nämligen
de samhällsfarliga lagarna, ja, jag menar lagarna om samhällsfarliga inställelser,
till vilka jag likaledes längre fram skall återkomma.»

Herr Thyrén fortsatte vidare att utveckla, att just den lag. som vi nu om en
stund skola gå att besluta, hade för jordbruket särskilt farliga konsekvenser,
därför att den legaliserade rätten till sympati strejker, vilket med naturnödvändighet
måste medföra, att då arbetarna bli för hårt trängda genom sympatilockouter
inom industriens område, få de söka ta revansch genom att såsom
en motvikt genom sympatistrejker angripa jordbruket. Att icke herr justitieministern
Thyrén idag anfört dessa synpunkter, kanhända torde bero därpå,
att han funnit, att fackorganisationerna äro mycket beskedliga och att de icke
använda sig av de påtryckningsmedel, som de kunna hava förrän de äro alldeles
tvungna därtill. Det kan också hända, att han räknar med att eftersom
vi nu efter 17 års tid icke fått flera arbetare organiserade inom lantbruket än
som fallet är, det skall vara omöjligt att organisera lantarbetarna. Jag måste
taga honom ur den tron, ty en fackföreningsrörelses förutsättning är, att det
finns behov av den och att den kan göra nytta. Behovet av den finns för alla
lönearbetare, och en organisation kan för alla. lönearbetare göra nytta, men det
kräves också en annan förutsättning för möjligheten att kunna åstadkomma en
folkrörelse av fackföreningskaraktär, och det är den, att de, som skola vara
medlemmar, äro tillräckligt friborna för att våga riskera sin personliga ställning
vid försöket att åstadkomma organisation. Denna friborna ställning och
sinnesförfattning finns icke eller har rättare sagt inte funnits bland lantarbetarna
hitintills, men det är något, som utvecklar sig. alltmera år efter år,
allt eftersom de äldre generationerna av lantarbetarna gå bort och nya genera -

Nr 35.

112

Fredagen den 25 maj e. m.

lagförslag om tioner komma till. Därigenom få vi den möjligheten, och det är nog bara en
kolhUimvial tidsfråga, när vi ha lantarbetarna organiserade inom fackorganisationerna till
(Forts) gemensamt samarbete med industriarbetarna.

Jag har inte velat undanhålla lantbrukarna här inom riksdagen de synpunkter,
herr justitieministern lade på frågan 1911, men vilka regeringen och
justitieministern idag icke ha nämnt ett enda ord om och som icke heller på
något sätt beaktats i det föreliggande förslaget till lag.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet Thyrén: Jo, herr Thorberg, jag har verkligen nämnt ett

ord därom, men det torde ha undgått herr Thorberg vad jag sade angående
jordbrukets förhållande till industrien i detta fall. Lagförslagen av 1910 och
1911 förde tillsammans rättstvister och intressetvister, och drogo dessa fall tillsammans
in under domstols prövning samt förbjödo de direkta strejkerna. Vad
betydde detta för jordbruket? Jo, som jag antydde förut i dag, betydde det,
att en mjölknings- och en skördestrejk o. s. v. var icke tillåten under det att
däremot en sympatilockout var tillåten och att man således skapade en formlig
klasslag, enligt vilken industrien fick använda sitt oemotståndliga vapen,
under det att de andra, arbetarna, icke fingo använda sitt oemotståndliga vapen
inom jordbruket. Det var detta, som både jag och många andra ansågo
skulle verka därhän, att man gjorde arbetarna desperata inom jordbruket, vilket
lätt kunde leda till sabotage och svåra förvillelser av det ena eller andra
slaget.

Herr Westman: Herr talman! Vid denna tid på natten bör man egentligen
visa kammaren det förtroendet, att man litar på att vad som under den
debatt, som förflutit, sedan man sist haft ordet, sagts av andra talare, värdesättes
av kammaren utan att man själv behöver ta till orda för att för kammaren
påpeka de svagheter, som kunna ha förekommit i motsidans argumentation.
Jag hade också tänkt följa den regeln. Jag skall emellertid därifrån
göra ett enda undantag. Jag skall sålunda icke upptaga till bemötande de invändningar,
som av åtskilliga talare ha gjorts emot en del detaljer i lagförslaget,
och jag skall inte heller kommentera de uttalanden rörande den utländska
lagstiftningen, som har gjorts av en föregående ärad talare. Jag skall icke
heller försöka att för herr Thorberg förtydliga, vad jag yttrade i mitt första
anförande rörande min beredvillighet att under vissa förutsättningar taga under
övervägande en revision av den lag, varom vi nu skola besluta, ej heller
upprepa vad jag uttalade rörande betydelsen av inordnandet av fackföreningarna
i rättssystemet. Jag nöjer mig med att hänvisa till vad som kommer
att stå i protokollet om vad jag verkligen sade i dessa båda avseenden.

Jag har emellertid sett mig nödsakad att taga till orda med anledning av
att hans excellens herr statsministern direkt vände sig mot mig. Anledningen
därtill var den, att utskottet uttalat ett klandrande omdöme om det sätt, varpå
regeringen handhaft utredningen av det ärende, som nu föreligger till vårt
avgörande. Den anmärkning, som utskottet framställt, går ju ut därpå, att
regeringen brådstörtat utredningen och att detta, utan att regeringen nått sitt
syfte att få fram frågan till 1927 års riksdag, medfört vissa skadliga resultat.

_ Hans excellens anförde till en början, att det är en naturlig sak, att politici,
vilka tidigare motionerat i denna fråga och uttalat sin önskan att få en snar
lösning, skulle, när de komma till regeringsmakten, försöka så fort som möjligt
få fram frågan till avgörande. Om riktigheten i detta påstående är naturligtvis
ingenting att säga.

Men sedan sökte hans excellens bevisa, att utskottet haft orätt i det omdöme,

Fredagen den 25 maj e. m.

113 >‘r So.

som utskottet uttalat. Hans excellens stödde därvid sin bevisning på citat ut
det anförande, som jag höll vid 1926 års riksdag, när frågan då var före. För * ’m
min del har jag alltid funnit det antingen visa en smula självöverskattning el- (Forts/,
ler också utgöra bevis på en alltför stor uppskattning från motståndarens sida
av en talare, när uttalanden anföras, som gjorts av någon av kammarens ledamöter
vid ett föregående tillfälle, och när de göras till föremål för ingående
kommentarer. Jag tror, att kammaren skulle känna sig ganska tröttad, om
jag nu skulle uppläsa andra ställen ur mitt anförande, som visa, att jag ganska
starkt framhållit, att man vid den blivande utredningen i ärendet borde
se till, att man icke ställde saken så, att man förhindrade den av herr Möller
i hans egenskap av socialminister tillsatta niomannadelegationen från att
lämna de bidrag av värde för frågans lösning, som därifrån kunde väntas. Jag
hänvisar till kammarens protokoll från år 1926, nr 30, sidorna 88 och 89.

Den rätta motbevisningen från hans excellens’ sida borde naturligtvis i stället
ha varit av saklig natur. Hans excellens borde tydligen för att bemöta
utskottet ha visat, att de åtgärder, som regeringen vidtagit, varit sådana, att
det avsedda resultatet hade blivit uppnått, och haft den statsmannamässiga
prägel, att frågan genom den bragts i det bästa läge. _ En sådan bevisning
ryggade hans excellens tillbaka för att lämna, och jag finner det mycket förklarligt.
Utskottet uttalar i sin anmärkning, att de åtgärder, som regeringen
beslutat på departementschefens föredragning, utan att medföra det åsyftade
resultatet, att frågan skulle kunna komma fram till 1927 års riksdag, bidragit
till att det material, som förväntades från delegationen, icke erhållits^ och att
förutsättningarna för en medverkan från parternas sida till den ifrågasatta
lagstiftningen blivit ogynnsammare än eljest behövt vara fallet. Jag vågar
tro. att detta uttalande, mot vilket ingen invändning förut gjorts_ vare sig inom
utskottet eller inom kammaren, innehåller en ovedersäglig sanning. För min
del har jag biträtt detta, uttalande av det skäl, att jag ansett detta omdöme
innebära en politisk rättvisa. Jag har funnit, att regeringen brustit i folkpsykologiska
insikter vid handläggningen av detta ärende i så hög grad, att
jag varit angelägen att deltaga i ett uttalande sådant som detta för att från
mig avvärja all misstanke, att jag icke skulle inse det misstag, som begåtts.

Jag vill sluta med att säga, att jag tror, att de inlägg, som gjorts i debatten
i dag och icke minst det inlägg, som senast gjorts av herr Sjöblom, borde för
hans excellens ha lagt i dagen, att man även utanför utskottets krets hyser
en uppfattning, som överensstämmer med den, som utskottet har uttalat. Därest
riksdagen skulle göra detta utskottsuttalande till sitt, överskattar jag icke
den betydelse, som detta kommer att få, ty jag har, ju mera jag deltagit i svensk
politik, kommit till en allt klarare insikt om den utomordentligt egendomliga
beskaffenheten av det statsskick, vari vi leva.

Herr Wigforss: Det kan förefalla förmätet av mig att begära ordet vid

denna timme. Jag skulle vilja instämma med den föregående talaren däri. att
man måste förutsätta, att allt, som kan sägas i denna fråga, blivit sagt. Vore
det icke därför, att jag av såväl herr justitieministerns och nu senast herr
Tryggers anförande som naturligtvis också av herr statsministerns yttrande
fått ett starkt intryck av att det på det hållet kanske icke fullständigt har
gått upp vad det är som man ifrån vår sida vänder sig emot i den här lagstiftningen,
skulle jag icke vågat yttra mig i natt.

Det förefaller nästan, som om talarna ifrån det socialdemokratiska hållet
hade ansett de saker, som jag nu tänker säga, så självklara, att de mera ha legat
bakom deras argumentation och därför ej tagit den direkta form, som kanske
hade varit nödvändig. När man hör en sadan debatt som denna och för

Första hammarens protoholl 1928. Nr So. 8

Nr 35. H4

Fredagen den 25 maj e. m.

ÖVJrigtihar följt “ed. hela den offentliga diskussionen, får man ett mycket starkt
m. m. mtryck av att det icke på. det borgerliga hållet har gått upp, att denna strid
(Forts.) ?m ?ch om lagstiftning om avtal är en form för en mycket djupgående

intressestnd. Jag menar själva den juridiska form, som det är alldeles naturligt
och nödvändigt för övrigt, att denna strid måste taga sig. På borgerligt
hall svarar man såsom herr justitieministern gjorde i sitt från pedagogisk synpunkt
gmnsande anförande och som herr Trygger kanske ännu mera utrerat
iramhöll i kväll, att avtal måste ju hållas, över klasserna står lagen, och man
kan väl icke tänka sig, att en klass skall kunna göra anspråk på att bli behandlad
annorlunda än andra. Det förefaller, som om man därvid alldeles hade
glomt en sak. Jag är säker på att både herr justitieministern och herr Trygger
aro fullt medvetna om att lagen .och de rättsregler, vi ha, ju måste vara utbildade
under vissa bestämda förhållanden för att kunna ge skydd åt bestämda
intressen medborgarnas intressen, som anses sammanfalla med samhällets intressen.
Hela vår nuvarande avtalslagstiftning bygger på den bestämda förutsättningen,
att med sådana regler, som vi ha, skall den enskilde kunna tillvarataga
små intressen och han har därutöver ingenting att kräva. De bygga på
att den enskilde med rätt till egendom och med rätt att förvalta denna egendom
skall kunna på egen hand taga sig fram i samhället. Men så ske förändringar.
Det växer upp en Jdass, som alla känna till, lönarbetarklassen, som
i urm.11, att det är mycket svårt att på egen hand under de gällande lagarna taga
Sig iram till vad man där anser vara sin rätt och få en rimlig andel av detta
samhällets olika goda ting. Arbetarna ha då funnit, att de kunna bilda föreningar
och att de genom dessa organisationer kunna få mer av det, som de
anse vara sin rätt än utan dessa organisationer. Jag menar alltså, att vi förut
ha ett samhälle dä,r individerna äro skyddade av lagen. Vad som anses vara
(leras berättigade^ intressen är skyddat av lagen. Men så växer det upp eu
klass, som icke på detta sätt skyddas av lagen och som skapar dessa organisationer
lor att .taga sig den rätt de annars icke ha. Då kommer det ett ögonbnek,
när man inom det samhälle, som förut har dikterat lagarna, frågar sig''
Men dessa nybildningar måste väl också ställas under lagen? Det är en fullomligt
riktig tankegång. Det förnekar ingen. De skola inordnas i samhället,
det äro vi alla ense om. Men det är bara fråga om på vilka villkor det skall
ske. Och da förutsätter tydligen både justieministern och herr Trygger att
det är klart, att gällande avtalslagar skola kunna tillämpas. Herr Trygger
gick i sitt anförande så långt, att han frågade: varför i all världen skola icke
vitesbestammelserna tillämpas här lika väl som i andra fall? Jag tager detta
endast sasom ett exempel för att visa, att när man kommer till sådana realiteter
sa ar hela den formella styrkan på herr Tryggers sida. Det är klart: varför
skoJa icke vitesbestammelserna gälla här lika väl som i andra fall. och varför
skall inte vi tet förvandlas till fängelse? Men då reagerar det allmänna rättsmedvetandet,
som bär upp lagen och i vissa fall går före lagen, och säger: detta
kan icke vara riktigt. På något märkvärdigt sätt kan detta icke stämma, utan
vr maste slopa möjligheten att förvandla vitet till fängelse. Vittnar icke bara
detta lilla exempel om. att det är svårt, för att icke säga mera, att tillämpa
deo iorut vållande reglerna om avtal och att avtal skola hållas och att skadestånd
skall betalas for brott mot avtal? Vittnar det icke om, att vi verkligen
kommit in pa ett område,, där det icke är så lätt att utan vidare tillämpa den
gamla schablonen? Det finnes ett ännu mera påtagligt bevis. Om det vore så
enkelt att pa detta område tillämpa de annars gällande reglerna för skadestand,
varlör skulle vi då ha dessa stora svårigheter att skapa nya regler för
skadeståndet? Om det vore så enkelt, varför kunde vi då icke säga, att de regier1’1
som galla lör skadestånd vid avtalsbrott i andra fall, skola oförändrade
galla:'' JNej, sager man, det går icke, de äro för hårda. Vad vittnar detta om

Fredagen den 25 maj e. m.

115 Nr 35.

annat än att man medgiver, att de parter, som sluta arbetsavtal, stå icke i Lagförslag om
samma förhållande till varandra som andra parter, som sluta avtal, där man
finner, att ett gäldande av hela skadan, är det enkla och naturliga. När man jFor,s’

har släppt justitieministerns utgångspunkt och herr Tryggers utgångspunkt,
att samma regler, som gälla för andra avtal, skola gälla även här, och kommer
till insikt om att här är det ett nytt område, där man får handla på annat
sätt, så är gärdet fullständigt upprivet. Då kommer man till ett alldeles ns''tt
problem, och frågan är då vad som är riktigt i detta fall. Jag erinrar om att
när för tjugu år sedan det i England för första gången på länge inträffade ett
sådant fall, att en domstol dömde i ett mål mellan arbetsgivare och arbetare och
dömde en fackförening till skadestånd efter de annars gällande reglerna, så
uppstod en våldsam storm inom fackföreningsvärlden, och den hade så stor
resonans inom stora delar av den borgerliga världen, att den liberala regeringen
år 1906 genomdrev en lag, som innebar, att fackföreningar icke skulle på
grund av avtalsbrott kunna dömas till skadestånd. Jag vill icke säga, att det
var riktigt, men när man kommit över till att man icke kan tillämpa de vanliga
reglerna, tvingas man att se saken reellt och säga: om vi skola ha en lagstiftning
på detta område, om vi skola försöka att giva även de organiserade
arbetarna deras rätt i samhället på lagens väg, då skola vi försöka att giva
dem det så, att man kan säga, att de verkligen få sin rätt. Och då äro vi
framme vid den stora frågan: kan man utan vidare anse, att arbetarparten får
sin rätt med denna lag eller med en lag, som i stort sett förutsätter, att parterna
äro jämställda, när de sluta avtal? Det är det som från arbetarrörelsens
och det socialdemokratiska partiets sida förnekas. Om vi icke draga den slutsatsen,
att under sådana förhållanden behöver man icke hålla avtal, så är det
för det första därför, att vi ha en känsla av att det är för den fortsatta utvecklingen
en ganska farlig ståndpunkt att ställa sig på. Och för det andra
hä vi en känsla av att man icke skall sätta upp rent abstrakta motsättningar
och säga: parterna äro sa olika ställda, att de kunna icke i verkligheten ingå
rimliga avtal med varandra. Vi säga: vi befinna oss i ett övergångsläge. Arbetarna
ha skaffat sig en ganska stark position i vissa fall. de hålla på att delvis
växa in i det gamla samhället, men det är fortfarande så tveksamt beträffande
deras styrka gentemot arbetsgivarna, att vi kunna icke bedöma avtalsbrott
i vissa givna situationer från deras sida på samma sätt som vi skulle
bedöma, avtalsbrott, om vi verkligen menade, att avtalet från början ingåtts
fullt frivilligt med samma jämställdhet på bägge sidor.

Nu kan nagon fråga: ja, men äro icke avtalen fullständigt frivilliga, och
äro icke parterna jämställda? Jag skall bara erinra om en sak, som har mycket
ft * denna diskussion. Man har talat om arbetsgivarföreningens

§ 23. Är 3et nagon som tror, att när denna blivit inryckt i en sådan rad av
svenska arbetsavtal, detta skett med arbetarpartens frivilliga medgivande?

Har det icke skett på det viset, att arbetsgivarna tvingat igenom det med
hot att annars använda sina maktmedel gentemot arbetarna, och arbetarna
ha då funnit sig vara i _ den ställningen, att de hellre fått taga avtalet än att.
lat oss säga, svälta. Är det icke tillräckligt bevis för att sådant läget nu
är avtalen icke äro frivilliga i den betydelse, som de böra vara det för att
man skall kunna lägga den stränga måttstocken på dem och säga: det är
avtal som avtal, och de skola hållas.

När man då säger: ,m, just därför, att vi erkänna, att förhållandena äro
annorlunda, ha vi också velat skapa en lag, som mildrar skadeståndsbestämmelserna^och
giver domaren en mycket stor frihet att bedöma vad som
är riktigt. Da kommer kritiken från vår sida på det sätt, som jag förmodar,
aH...“Jen Hesselgren utvecklade — jag hörde blott sista delen av hennes
anförande, men på grund av statsministerns svar förmodar jag, att hon ut -

Nr 35. 116

Fredagen den 25 maj e. m.

Laglörslag om talat sig så — då kommer från vår sida den anmärkningen att när man icke
° skapar några fasta regler utan giver domaren denna ofantliga makt att be (Forts)

stämma skadeståndet, låt oss säga, från ingenting upp till faktiskt obegränsade
belopp och att göra detta beroende på sin personliga uppfattning om
vad som är rätt och riktigt i ett sådant fall, då betyder det att lägga i
domarens hand att enligt sin personliga syn på de sociala striderna avdöma
frågan om skadestånd. Vilket förtroende vi än ha till de svenska domarna,
är det uppenbart, att då man på detta sätt låter domaren, enligt sin egen
uppfattning, avgöra den strejkandes skuld eller i vad mån arbetsgivaren
kan ha verkat provocerande, med en fullständigt obeskuren rätt avgöra huru
mycket skuld det finnes på den ena och på den andra sidan, så förefaller detta
oss icke vara att skapa rättssäkerhet i samhället utan i stället den allra största
brist på rättssäkerhet. Kunde det icke vara möjligt att från motståndarnas
sida erkänna detta, att tänka sig in i samma läge? Om det vore låt oss
säga en representant för fackföreningsrörelsen eller ur arbetarklassen, som
på detta sätt skulle sitta, och bestämma, var skulden ligger, är det då icke
sannolikt, att man från den andra sidan skulle säga: vi kunna icke vänta
någon objektivitet från det hållet eller i varje fall kan det hända, att det
kunde bli sådana domare, att man icke kunde vänta sådana domslut, som överensstämde
med vår rättskänsla. Jag har velat säga detta bara för att antyda,
att man på socialdemokratiskt håll mycket väl kan i princip vara med
om att samhället skall utvecklas i lagens form men att vi ännu icke kommit
fram till det läget, att vi kunna använda den form av lag, som heter vanliga
avtalslagar för att skipa rättvisa mellan de parter, vi här ha att göra med,
därför att ännu så länge är den ena parten icke jämställd med den andra.

Nu säger jag icke detta i någon förhoppning om att det skall göra något
intryck, det är endast som en deklaration för att komma fram till det sista.
Om man på motsidan är så övertygad om att detta är den riktiga vägen ätt
foga in den nya stora fackföreningsrörelsen i det gamla rättssamhället, om
man menar detta, är det ändå riktigt att taga ett sådant steg gentemot, låt
oss säga, en mycket stark opposition från fackföreningshåll? Jag tror, att
det har sagts här i dag och det har sagts förut, att detta är en politisk fråga
för det socialdemokratiska partiet. Jag skall icke bemöta det på annat sätt
än att jag däremot ställer den rakt motsatta beskyllningen, som riktats mot
det socialdemokratiska partiet, nämligen att detta parti redan varit ett stycke
inne på vägen till att man borde skapa en avtalslagstiftning men att det
blivit drivet bort från denna ståndpunkt genom massornas lidelser, genom den
kraftiga oppositionen från fackföreningshåll. Båda de ståndpunkterna kunna
icke vara riktiga. Nej, poliiiken ligger icke på det viset i saken, men det är
ändå en politisk fråga av den allra största betydelse, hur den här behandlas.
Vi få komma ihåg — på borgerligt håll hoppas man, att det icke skall bli
så, men ingen kan förneka, att den möjligheten föreligger — att det i andra
kammaren och till sist kanske även i denna kammare kan komma att sitta
en annan majoritet än den som nu sitter här. Tro ni i denna kammare från
borgerligt håll, att det skulle vara nyttigt, om denna majoritet finge den
lärdomen — ser ni, man lär huvudsakligen genom erfarenhet — att politiska
partier böra bruka sin makt, sa länge de ha den, till det yttersta, att de
bygga endast på att majoriteten skall styra och huru än minoriteten _ ställer
sig är det rätt vad majoriteten gör? Tro ni, att det skulle vara nyttigt, om
det skulle bli eu majoritet av arbetarpartiet, om den t. ex. sade: här är det
en fråga, i vilken vi ha vår gamla bestämda uppfattning. Den rör t. ex. jordbrukarna,
den rör 300,000 svenska hemmansägare, som ha en helt annan uppfattning
om vad som är riktigt och rätt, De ha den uppfattningen så starkt,
att de samla sig till demonstrationer — de överväga att i kampen tillgripa

Fredagen den 25 maj e. m.

117 Nr 35.

medel, som kunna användas, fastän de kanske till sist skada dem sjalva mer
än motståndarna. I alla händelser — deras känslor äro i rörelse pa ett sa- M

dant sätt, men det bry vi oss inte om. Dessa 300,000 hemmansägare aro i (Forts j
minoritet, vi vägra dem nästan att demonstrera och i alla händelser saga vi.
vad tro ni riksdagen skall taga för intryck av vad ni säga. Om in säga er
mening litet för kraftigt, kunna ni vara övertygade om att det verkar raka
motsatsen, därför att om man har varit tveksam förut att rösta för förslaget,
gör man det nu för att visa, att ni icke skola tro, att ni på det viset kunna
hota och skrämma oss.

I detta fall har arbetarrörelsen icke hotat, men den har icke heller tiggt.

Den har bara velat säga ifrån, att den menar — åtminstone i de ögonblick,
då vi sitta lugnt och överväga saken — att det inte är nyttigt, att majoriteten
på det sättet brukar sin makt, att man kan tala om missbruk. Vil tro,
att det vore klokt eller låt oss gärna säga, att det hade varit klokt, om detta
övervägande hade kommit från de borgerligas sida något tidigare. .Nu ar det
uppenbart för sent. Men det innebär att också vi från vår sida — jag avslöjar
icke någon hemlighet om jag säger, att där dväljas icke bara tva utan
många själar inom arbetarrörelsen, på det sättet, att„ det finnes åtminstone
två själar inom varje människas bröst. Den ena vill slåss, och den, andra själen
är den som säger: i längden når man ändå längre på samförståndets väg.

Ni kunna vara övertygade om, att vad än denna lag åstadkommer, mte hjälper
den fram den själen, som vill samförstånd. Den kommer otvivelaktigt att
även hos den fredligaste bland oss ge styrka åt den själen, som säger: kamp
skall det bli!

Häri instämde herrar Sandegård, Sandén, Vctrén och Thulin.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag kan helt och hållet instämma med herr
Trygger då han sade, att han icke var nöjd med lagförslaget och att det hcde
kunnat vara bättre. Men i motsats till herr Trygger kommer ja^och det anser
jag överflödigt nämna, att draga konsekvenserna av denna mm uppfattning
SK lösta för avslag på detta förslag lag vill e, varaonrhg mot herr Trjgger
men då jag hörde hans anförande, tänkte jag att det \ore val. om de ju
rister som en gång, ifall detta lagförslag blir antaget, komma att invaljas
arbetsdomstolen, hade mindre formellt juridisk uppfattnmg an herr Trygger.

Han visar ej ens samma förståelse som Fredrik den stores av Preussen tade .
vilken avspisade en minister, som föreslog straff pa arbetarna ^ avtalsbrott,
med de orden: »men min käre minister, man kan dock icke satta halva konung
riket Preussens invånare i fängelse». Det föreföll mig, som om herr Trygger icke
skulle rygga tillbaka för sådana konsekvenser bara for att folja principen att
»avtal måste hållas och att samhället står över alla» - e ler hur han ord nu
föllo. Ja, det är mycket vackert, men man skall aldrig glömma herr W ig
forss har förut påmint om den saken - att vi här äro inne pa ett område, som
är alldeles enastående. Jag har för åtskilliga ar sedan sysslat en del me
dessa saker och läst något om vad doktrinen har att förkunna om kollektivav
talet och jag anser att kollektivavtalet — akta er, mina herrar tor ordets
makt över tanken! — icke kan och icke bör likställas med ett avtal i egentlig
bemärkelse. Jag vågar tro, att det snarare kan liknas vid en lagriiftmng ^
akt. Ty, mina herrar, huru har denna sak vuxit fram? Från att arbetsgi
varen var enväldig och ensam bestämde lönerna, har det utvecklat sig sa
att arbetarna sammanslutit sig i föreningar och fatt

fråga om lönerna och Övriga arbetsvillkor. Pa detta satt har kollektn ai ta
växt fram, och, såsom det nu tillkommer under ömsesidig medverkan av de
stora organisationerna på båda sidor ma det val anses vara mera en lagstift
ningsakt än ett avtal.

Nr 35. H8

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag om
kollektivavtal
in. m.

1 omtela att då lagförslaget av år 1911 hade fallit, så läste jag i en

utländsk tidskriften berättelse om vad som här i riksdagen förekommit skriven
av en framstående utländsk rättslärd. Han karakteriserade det svenska
lagförslaget av ar 1911 som ett försök med mekaniska klumpiga medel. Samma
om anser jag med full rätt träffa det nu föreliggande förslaget. Det är mekanis
a klumpiga medel, som föreslås till användning på ett område, som är så
.känsligt, att man gott kan likna kollektivavtalet vid den blomma som heter
»noi1 me tangere» — rör mig icke, ty då vissnar jag bort!

Nu har det så mycket talats om varför regeringen hade bort låta bli att
tramlagga detta förslag, men jag har icke hört att någon — det kanske undgått
min uppmärksamhet — berört ännu en omständighet, som bort mana till
varsamhet och det ar de stundande nyvalen till andra kammaren. Jag tror,
att allt aetta folk som med misstro ser vad här nu förehaves, jag tror, att
deras misstro skall ökas och vändas i förbittring, då de se, att man passar
pa. att utnyttja sm inaktstalhnng i sista ögonblicket. Det hade alltså varit
taktiullare och försiktigare att, vilken åsikt man än har om denna sak, vänta
och se. för min personliga del bär jag ju en rent negativ uppfattning i
jr agam Jag tror, att aU lagstiftning på detta område är av ondo, såvida man
i ,Vsaso.m jag VJd fragans _ tidigare behandling motionsvis föreslog, tryggar
fackföreningarna genom att i lagen införa en bestämmelse därom att »genom
deltagande i ett kollektivavtal ådrager sig en förening inga andra förpliktelser
an sadana, som uttryckligen angivas i avtalet». Det är icke så, att organisalonerna
genom .att sluta ett avtal eo ipso inträda som garanter för arbets -

(Forts.)

f> /] Vx , o -i .. ~ r,. ouiil gaiauwjr lur aroexs eden.

Det ma de gora, om de vilja uttryckligen komma överens därom.
IJa kunna de ock, om de vilja, antaga bestämmelser om skadestånd o. s. v.
Men det bör bero på frivillig överenskommelse och icke på lagen.

Mycket mera skulle vara att säga, men jag skall icke vid denna sena timma
längre upptaga herrarnas tid. När jag begärde ordet, viskade jag till talmannen:
»Blott fem minuter.» Har jag inte hållit mitt löfte?

Sydow: Herr talman! Endast ett par ord i anledning av herr
Ihorbergs sista yttrande. Herr Thorberg fann anledning att göra ett par
aiimärKmngar mot mig. Jag hörde icke den första, men jag tror, att herr
Ihorberg i a,nledning av vad jag yttrat om förhållandena på byggnadsmarknaden
i Stockholm sade, att beträffande det exempel jag anförde intet hinder
lanns lör arbetsgivarna att väcka talan vid allmän domstol, Stockholms rådhusrätt,
i saken. Ja, det är ju riktigt, men herr Thorberg förbiser, att arbetet
lag nere mm att det icke kunde upptagas förrän saken var definitivt
avgjord. Man kunde icke fortsätta att låta arbetet vid Paul U. Bergströms
stora komplex ligga nere i fem års tid, som det väl skulle ha tagit, om man
dragit tvisten genom alla instanser, och denna omständighet omöjliggjorde
taktiskt användningen av den metoden.

° Sede™era . anförde herr Thorberg ett yttrande av mig i en broschyr av
ar 1911, däri jag sagt, att jag förstod, att lantbrukets arbetsgivare tyckte
det vara underligt ifall man förbjöde strejk och lockout i anledning av tvister
om kollektivavtals innehåll, men tilläte skördestrejk såsom sympatistrejk. Jag
kan icke iinna att detta mitt anförande står i någon som helst motsats till
vad jag sagt i dag. Sympatistrejk och sympatilockout tillhöra i själva verket
intressetvisternas område. .Det är där de ha betydelse, och jag har icke talat
om dem i dag. Jag har icke heller talat om samhällsvådliga strejker, till
vilka man hänför skördestrejker. Vi vänta ju, att det en gång skall komma
ett laglorslag från regeringen om samhällsvådliga strejker, och då få herr
Ihorberg oeji jag, om vi leva och tillhöra riksdagen, tillfälle till ännu ett angenämt
meningsutbyte.

Fredagen den 25 maj e. m.

119 Jfr 35.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Jag hade först tänkt att säga Lagförslag om

några skämtsamma ord till justitieministern, men då han icke är närvarande är Mkkhmruu
det lönlöst, och kanhända kammaren icke är upplagd för skämt vid denna tid på orte )
natten. Emellertid ber jag att få säga några ord till herr von Sydow. Han
ville icke besvara min till honom ställda fråga i annan män än att han sade,
att han icke trodde på någon allmän avtalsvägran. Jag ber då att få fästa hans
uppmärksamhet och minne på ett faktum, som man i detta sammanhang icke
bör gå förbi, nämligen det att svenska transportarbetareförbundet under flera
års tid vägrade att träffa kollektivavtal just därför att det icke kunde acceptera
§ 23; och varför ville det icke göra så? Jo, det är tydligt och klart, att tillfälliga
arbetare i själva verket icke ha någon anställning. Arbetsgivarna behöva
därför icke företaga något verkligt avskedande, de behöva endast uraktlåta
att giva dem arbete. Att påtala en sådan sak inför eu skiljedomstol är ju
icke möjligt. Det är rent lönlöst. Arbetsgivaren uraktlåter att sysselsätta
dem, och följden blir, att de äro avskedade. Det är en bojkott, som man icke
kan påtala. Vi vägrade därför på grund av ordalydelsen i § 23 att acceptera något
kollektivavtal. Sedermera fingo vi ju en liten förändring i denna bestämmelse
som en garanti, som gjorde, att vi kunde träffa avtal, men genom tillkomsten
av denna lag rives ju denna fråga upp på nytt igen. I händelse av ett orättvist
avskedande hade vi, när det kunnat tolkas som angrepp på föreningsrätten,
som yttersta medel strejkrätten att tillgripa, men den möjligheten borttages genom
denna avtalslag, därför att en dylik fråga då måste gå till skiljedomstolens
prövning. Herr von Sydow tror, att en domstolsprövning med inkallande
av vittnen o. s. v. skulle bli ett extra stöd för dessa arbetare, men om han har
denna uppfattning, så förvånar det mig, att man kan bibehålla § 23 i dess nuvarande
ordalydelse. Varför da icke lata alla dessa avskedanden, om de från
arbetarhåll skulle påtalas som orättvisa, gå till arbetsdomstolen för avdömande?

I stället säger man, att endast de, som enligt avtalen äro åtalbara, skola få gå
till arbetsdomstolen för prövning? Tror man på en sådan rättvis behandling, så
borde man väl på arbetsgivarehåll icke hysa någon tvekan mot att låta även
detta komplex av tvister hänskjutas till arbetsdomstolen.

Vi ha förresten helt nyligen haft ett dylikt fall. Det var i eu sydsvensk hamnstad,
där en arbetare, som varit anställd i över trettio års tid, blivit avskedad.

Man hade naturligtvis mot honom anfört en del anmärkningar, och den svaraste
anmärkningen gick ut på att han lämnat arbetet utan permission.^ Karlen
ifråga förklarade, att han varit sjuk. Ja, här stod ju påstående mot påstående.

Vid ett sammanträde därnere, som bevistades av samtliga de arbetsgivare, vilka
äro anslutna till det stuveribolag, hos vilket mannen varit anställd, blevo förmän
och alla andra inkallade, och saken diskuterades från ömse sidor. Jag är
alldeles övertygad om att en arbetsdomstol icke skulle kunna gå djupare in i
detta spörsmål än man gjorde där. Men likväl är det bara några dagar sedan
vi från svenska arbetsgivareföreningen fingo en skrivelse, undertecknad av herr
von Sydow, där han säger, att man icke kan företaga något inskridande mot bolaget
mot deras bestridande, att de icke avskedat honom på grund av lians verksamhet
i organisationens tjänst. Personen i fråga är styrelseledamot i fackföreningen
och han har deltagit i förhandlingar och därför enligt vårt förmenande
kommit i ogunst. Ja, så ligger det till beträffande den saken, och säkerligen
komma en hel del dylika fall, om de nu ovillkorligen skola avgöras av arbetsdomstolen,
att bli behandlade precis på samma sätt. Arbetsdomstolen kan icke
avgöra sådana frågor, då man på arbetsgivarhåll bestrider detta^. Na, även
om det icke uppstår någon konflikt på grund av detta, vilket också kan inträffa,
även om vi få en sådan arbetsdomstol, kanske ingenting skulle hindra oss
från att visserligen finna oss i ett sådant utslag av arbetsdomstolen, men det
är heller ingenting som hindrar oss från att lägga den fragan åt sidan för att

Nr 35. 120

Fredagen den 25 maj e. m.

bagjcrrslAg om sedermera, när nytt avtal skall ingås, taga upp den på nytt igen och kräva rem.
ro™ gress, och då har man i själva verket endast uppskjutit själva konflikten i en
(Forte) rättsfråga till längre fram, da det nya avtalet skall träffas. Har man då vunnit
någonting med denna lagstiftning till förhindrande av konflikter? Nej. säkerligen
icke.

Herr von Sydow lämnade också en del statistik angående de rättstvister, som
ha inträffat under två års tid. Jag tror visst han sade. att det var 111 rättstvister,
som enligt denna statistik hade förekommit. Men då måste jag ställa
mig en fråga, som kanske är den mest viktiga,: Hur många av dessa rättstvister
ha vant avtalsstridiga? Det är ju mycket möjligt, att det blott varit några få,
som här skulle kunna betecknas som avtalsstridiga. under det att de andra varit
fullständigt legala tvister, som eventuellt uppkommit på grund av tolkningen
av § 23, enligt vilken parterna, efter att ha förhandlat, ha rättighet att
vidtaga åtgärder, om rättelse icke på annat sätt vunnits; där är detta således tilllatet.
Men vad som jag tror gjorde ett mycket starkt intryck på kammaren
var herr von Sydows relation av en viss murareblockad här i Stockholm, där murarna
hade ställt sig oresonliga och upprätthållit en blockad i cirka tre månaders
tid. Ja, det är ju ett beklagligt faktum, att det kan inträffa sådana saker,
men det^kan också inträffa dylika saker på arbetsgivarsidan. Jag har i
gott minne någonting liknande, som inträffade för en del år sedan i en större
västsvensk hamnstad. Det fanns där en arbetsgivare, stadens största importör
och exportör och stadens största skeppsredare i en och samma person, och han
kom på kant med stuveribolaget på platsen. Han tittade efter, hur det förhöll
sig med stuvenbolagets arbete och konstaterade då, att 80 ä 90 % av allt det arbete,
som stuveribolaget presterade, utfördes för hans räkning. Han ansåg därför,
att han kunde starta ett eget stuveribolag lika gärna som han överlämnade
arbetet till ett annat bolag. Han gjorde det också, ehuru icke personligen, utan
han lät en annan person starta, det nya stuveribolaget. Arbetarna, blevo så erbjudna
att arbeta för det nya bolagets räkning. De vände sig till oss och frågade:
Hur skola vi göra i ett sådant fall? Ja, vi måste ju säga, att är det nu
sa, att för denne arbetsgivares räkning utföres 80 k 90 % av allt arbete i hamnen,
sa är det givet, att ni maste arbeta för honom, ty vägra ni arbeta för honom
och hinda er vid det andra bolaget, äro ni ju utestängda från arbete. Ja
de gingo alltså över. Det gamla bolaget försökte då skaffa sig arbetsvilliga —
.lag tror det var 1911, då det fanns litet större tillgång på sådana än det finnes
i nuvarande stund. Det uppstod alltså konkurrens mellan de bägge stuveribolagen.
Men vad inträffar? Jo, det kom till denne skeppsredare, exportör och
importör, ett av hans egna fartyg, lastat med kol, och han nödgades överlämna
lossningen av detta fartyg till det gamla stuveribolaget, icke till det, som han
själv hade startat. .Vad hade inträffat? Ja, kanske herr von Sydow kan tala
om, vad som hade inträffat. Det är naturligtvis dessa trådar, som utgå från
den centrala arbetsgivarorganisationen till de enskilda arbetsgivarna; då heter
det: Ni få inte köpa kollasten från den där mannen, därför att, han står i strid
med^ett bolag, som vi understödja! Personen ifråga nödgades göra avbön, taga
avsiand eller hur jag nu skall kalla det, från denna sm stridiga verksamhet och
alltsa lämna arbetarna i sticket. Detta blev följden. Ja, en sådan sak kan
ingen skiljedomtol ge sig in på att döma, men det är ett bevis för hur saken
kan skötas i det tysta,, precis med samma styrka som murare skulle kunna begagna
sig av i sm strid. Detta är nagot, som man också har att räkna med,
när man nu ger sig till att stifta en lag, som framför allt och i första hand är
riktad mot arbetarna.

Men vad jag främst fruktar för är, att — såsom sagts förut — tvisterna skulle
kunna bil mera svårlösta. Jag har förut sökt förete bevis därför. A andra sidan
ar det sa, att när det ligger på den frivilliga linjen, nödgas vi ju taga hänsyn till

Fredagen den 25 maj e. in.

121 Nr 35.

allt detta och söka jämka. Jag kommer ihåg, att när vi helt nyligen kommit till
precis samma plats, där den förut omnämnda personen blivit avskedad, för att '' m m
förhandla, fanns det även andra tvistefrågor. Arbetarna kommo till mig med en (Forte)
sådan tvistefråga och undrade, hur de skulle uppträda. Jag frågade: »Hur ligger
denna tvistefråga till?» Ja, då talade de om, att ett visst fartyg hade kommit in
med lösa hudar på mellandäck. I avtalet står, att för lös last på mellandäck skall
betalas ett högre lossningspris. Jag tog saken under övervägande och sade sedan:

»Det går väl icke, ty vi kunna icke räkna med att hudar skola kunna betraktas
som lös last.» Men formellt sett skulle en arbetsdomstol, om saken hade hänskjutits
dit, säkert ha dömt till arbetarnas förmån, ty enligt avtalets ordalydelse
— och det skall ju alltid dömas efter ordalydelsen — hade de rätt. Har
man frivilligt jämkat och åstadkommit en. uppgörelse^ mellan parterna, nödgas
de försvara denna uppgörelse såsom resonlig. (Rop på proposition.) — Åh ja,
fortsätt bara. Natten är lång! — Man måste ju övertyga medlemmarna om att
en sådan uppgörelse är resonlig. Men vilka känslor utlösas väl av arbetsdomstolens
utslag? Ingen part är då villig att förklara, att arbetsdomstolens utslag
är bra och tillfredsställande. Man glömmer kanske ofta, om arbetsdomstolen
en gång har dömt till förmån för en själv, men man kommer alltid ihåg, när det
blir ett utslag, som man icke är tillfredsställd med.

Jag är alldeles övertygad om, att när en obligatorisk lag nu blir genomförd
på detta sätt, kommer helt säkert denna lag att jämställas med Åkarpslagen.

Man kan kritisera även nu avkunnade skiljedomar, men där är det så, att man
frivilligt går med på att tvisten hänskjutes till skiljedomstol, och då kan det
icke utlösa någon bitterhet. Alla dessa omständigheter göra, att jag, som praktiskt
deltagit i denna verksamhet i form av försök att lösa tvister om dylika
avtal, för min enskilda del ovillkorligen måste säga, att denna lag, om den blir
genomförd, absolut kommer att försvåra möjligheten att träffa avtal och även
att lösa tvister.

Det är på denna grund, herr talman, som jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har redan genom att instämma i herr

Möllers anförande tillkännagivit, att jag anser regeringens sätt att behandla
denna angelägenhet förtjäna de hårda ord, med vilka han avslutade sitt anförande.

Jag skall nu icke här ingå på frågan om lagens innehåll — därom är tillräckligt
sagt — utan jag skall hålla mig till frågan om den behandlingsmetod,
som denna fråga har rönt. Det ger mig anledning att upptaga vad herr statsministern
hade att säga, då han gentemot herr Möller gjorde^ gällande, att
denne här hade gjort ett föga lyckat försök att svära. sig fri från ett tidigare
medarbetarskap i det arbete, som nu skulle stå inför sin avslutning. Det är ju
ord, som lika gärna kunde drabba mig. Jag lade märke till, att herr statsministern
icke preciserade i övrigt, vad det var som åsyftades, då han helt
allmänt antydde, att det var ju också åtskilliga andra yttranden, som han kunde
anföra i detta sammanhang. Emellertid ^har herr statsministern vid ett
tidigare tillfälle under riksdagen varit inne på denna sak, och med hänsyn till
den uppmärksamhet, som hela detta ärende rönt, kan det ju vara anledning att
även klarera ut den saken.

I remissdebatten sade nämligen herr statsministern i andra kammaren följande
på tal om denna fråga: »Jag tillåter mig att fråga dem bland herrarna

inom socialdemokratien, som tidigare tillkännagivit en annan mening, varpå
det kan bero, att en lag, som enbart har till ändamål att fastställa rättsordningen
inom ett visst avtalsområde, skulle få annan verkan och åstadkomma
andra resultat, om den föreslås av den nuvarande regeringen, eller om den föreslagits
ett år tidigare eller ett år senare av en annan ministär? Den förut -

Nr 35. 122

Fredagen den 25 maj e. m.

m. m.
(Forts.)

Lagförslag mn varande statsministern i den socialdemokratiska regeringen herr Sandler
kollektivavtal yttrade i november 1926 i ett föredrag i Göteborg: »Jag menar i full över ensstämmelse

med den förutvarande socialministern, att tiden är inne för att
undersöka vad det allmänna kan göra rör att befästa den rättsordning, vilken
UPP Pa det fria avtalsväsendets grund och att riksdagen även bör ingå
på en prövning av skiljedomstankens användbarhet inom denna rättsordning.»
Om detta utgjorde en angiven ståndpunkt i november 1926 vad har inträffat,
som skulle göra denna standpunkt mindre hållbar och en åtgärd i överensstämmelse
med anvisningen mindre önskvärd nu än tidigare?» Jag skulle
tro, att svar på dessa frågor kan erhållas, ifall jag tillåter mig att något utförligare
återge vad jag vid det tillfället, i Göteborg i november 1926, hade
sagt.

Efter att ha erinrat därom, att strävandet att höja arbetarklassens lönestandard
icke bara är ett legitimt privatintresse, utan att en av huvudvägarna för det
samhälleliga framsteget, fortsatte jag:

»Det är en sak, som icke får lämnas ur sikte vid behandlingen av arbetsfredens
problem. Ett är självfallet; kan det sociala framsteget vinnas utan
de ekonomiska förluster, som ligga i arbetsinställelserna, så bör det ske, och
på eu dylik inriktning av framstegskraften bör det allmänna inställa sin politik.
Men om man i arbetsfredens namn bjuder tidens väldigaste sociala rörelse
att göra halt, då strider man icke längre under framstegets fälttecken.

Man skall heller icke förbise, att löneavtalet är den för vårt allmänna samhällstillstånd
anpassade metoden för att bestämma arbetskraftens pris. Man
rycker undan en av dess väsentliga förutsättningar, om man berövar parterna
friheten att inställa arbetet. Det är ett exempel på falska analogier, om man,
utan att göra sig mödan tänka igenom, vad saken innebär, slår omkring sig
med talesätt om att kriget pa arbetsmarknaden maste försvinna liksom kriget
mellan nationerna. Arbetstvånget tillhör slavstaten eller det strängt centraliserade
kommunistsamhällets idékrets. I den friare form av samlevnad, som
är för huvudparten moderna människor naturlig, antingen de äro av en liberal
eller socialistisk åskådning, passar det alls icke in.

Den tanken är ju också uppe, att från det fria avtalsväsendet utskilja vissa
grupper av företag, för vilkas arbetare rörelsefriheten skulle radikalt begränsas
genom förbud mot arbetsinställelse. Huru ofullgången denna tanke för
närvarande är, framgar ju därav, att man ena ögonblicket har det allmännas
företag i sikte, andra ögonblicket menar samhällsviktig verksamhet, utan att
märka, hur olikvärdiga dessa kategorier äro. Man för ett resonemang om
fördärvligheten av kolstrejker, men hamnar sedan i att beröva arbetarna vid
en kommunal svingård rätten att nedlägga arbetet.

Innan man griper sig an med något speciallagstiftande i avtalsfrågor för
stats- och kommunalanställda arbetargrupper bör man göra sig ordentligt reda
för, varför och i vad hänseende de skulle behandlas efter andra normer än andra
grupper på arbetsmarknaden. Det är en otillräcklig vägledning att hänvisa
till den nutida demokratien i stat och kommun. Nuvarande regeringschefen
pekade vid ett tillfälle i somras på att professorerna i Uppsala, de få finna sig
i att det allmänna bestämmer deras löner, vadan då ett sådant knorr från arbetarnas
sida? I sanning en intressant belysning av de utgångspunkter, från
vilka denna lagstiftningsfråga nu angripes. Den måste ju te sig vida enklare
för den, som betraktar tjänstemannasamhällets löneregleringsmetod såsom det
normala, kanske eftersträvansvärda, på alla områden av samhällelig verksamhet,
än för den, som i fråga om lönebestämningens metod ser en större
skillnad mellan ämbetsverk och ekonomiska företag än mellan allmän och enskild
företagarverksamhet.

Med vad jag här anfört har jag alldeles icke velat säga, att det allmänna är

Fredagen den 25 maj e. m.

123 Ifr 35.

urståndsatt eller bör underlåta att ingripa på ifrågavarande område.» (Nu L^l^[s\ag
komma de ord, som statsministern citerade.) »Jag menar i full överensstäm- “''J '' a
melse med den förutvarande socialministern, att tiden är inne för att under- (Forts'';
söka, vad det allmänna kan göra för att befästa den rättsordning, vilken vuxit
upp på det fria avtalsväsendets grund . . .» (Rop på proposition) — ja, det där
kommer icke att medföra annan verkan, än att jag fortsätter, ty jag anser mig
vara fullkomligt berättigad att till kammarens protokoll få ange, vilken den
åskådning var, för vilken jag gav uttryck i mitt anförande i november 1926.
av statsministern anfört såsom ett bevis, att man skulle ha frångått en tidigare
intagen åskådning. Jag fortsätter alltså: » . . . och att däri även bör ingå en
prövning av skiljedomstankens användbarhet inom denna rättsordning. Men
problemen bliva helt andra och långt mer vittutseende, därest man avser att
lämna själva grundvalen för lönebestämningen inom näringslivet.

Regeringen av i dag kan helt visst göra framkomsten av hållbara förslag i
arbetsfredsfrågan en stor otjänst genom att söka forcera fram denna sak. Regeringschefens
uttalanden röja ej, vad som därvid kommer att ske. De utesluta
i vart fall icke möjligheten, att regeringen stillar sin iver.

Sedan arbetsfredsdelegationen slutat sitt förberedande arbete bör rådrum
finnas för ett dryftande i den offentliga diskussionen av hela detta problemkomplex,
som sannerligen inte kan bringas inför 1927 års riksdag, om regeringen
ämnar infria utfästelsen att ’söka undgå hafs".

Vad regeringen beslutar i denna sak, gör den helt på egen risk. Den vet,
hurudant läget är. Framlägger den förslag efter tidigare antydningar, måste
det innebära, att den söker medverkan från högern och lämnar arbetarklassens
medverkan ur räkningen.»

Detta var innehållet i det anförande, som av herr statsministern har använts
såsom belägg för att visa, att här föreligger en förändrad åskådning. Jag
betraktar dessa ord såsom fullt användbara på det läge, i vilket frågan nu
befinner sig, och för min del står jag fast vid denna åskådning, sådan den i
dessa ord har blivit utvecklad. Jag ber att få erinra därom, att i november
1926 hade socialministern uttalat, att det var en oumbärlig förutsättning för
att man skulle komma till en god lagstiftning på detta område, att den uppbars
av parternas förtroende. Då var det ännu inte alls klart, vilken linje
regeringen skulle välja, om den skulle gå den linje, som ledde till arbetsfredsdelegationens
sprängning och därmed växla in den på ett spår, som omöjliggjorde
— såsom ju hela världen vet, att det skett — en undersökning under
lugnare förhållanden av hela detta problem.

Som kammaren finner, tog jag upp i detta anförande icke bara den fråga,
som nu föreligger i dag, utan även en annan fråga, som ju från början har
blivit sammankopplad med denna, nämligen frågan om åtgärder mot de s. k.
samhällsfarliga strejkerna. Det finnes anledning att nu i kväll, innan denna
debatt avslutas, peka på sammanhanget mellan dessa tvenne olika ting. Det
har redan skett från herr Tryggers sida. Jag erinrar därom, att herr Trygger
i sitt anförande betraktade det såsom en alldeles given sak, att vi skulle,
efter att ha antagit detta lagförslag, ett annat år få till prövning ett nytt lagförslag.
Han menade ju, att det hade varit bäst, om regeringen lagt fram
även det i år, för att »göra pinan kort», som herr Trygger uttryckte sig. Man
kan inte tydligare uttrycka, vilka förväntningar man från högersidan ställer
på regeringens handlingar i fortsättningen, och jag tillåter mig därför att
fråga statsministern, om det är regeringens avsikt att förbereda till föreläggande
för den kommande riksdagen den andra delen av det problem, som här
från början har varit upptaget i 1926 års riksdagsskrivelse.

Herr Trygger sade om regeringens nu föreliggande förslag, att på det kunde
tillämpas några ord om att det inte var en opera, utan ett sångspel. Jag und -

Nr So. 124

Fredagen den 25 maj e. m.

Laglördag om rar, om herr Trygger egentligen har så mycket emot en liten variation på detta
kollektivavtal uttryck, nämligen den, att vad som här föreligger är inte själva den egentliga
m’ m'' operan, utan det är förspelet. Herr Trygger har redan genom sitt anförande

(Forts.) vittnat om, att han sitter och väntar på att få höra regeringen vid nästa riks dag

spela igenom andra akten i det här musikstycket. Det är därför, som jag
tror, att det kan vara av intresse för flera att få ett besked i denna angelägenhet.

Man spörjer ju, vilka motiven varit för denna handläggningsmetod för ärendet.
Herr statsministern angav i sitt ursäktstal för en stund sedan, att här hade
väckts motioner och här förelågo utskottsutlåtanden, och då var det ju ingenting
annat att göra, när man kommit i regeringsställning, än att köra vidare i
de hjulspår, som man hade kört på tidigare. Jag undrar, om inte en regering
har anledning att anlägga något andra synpunkter, än att det bara gäller att
köra på i hjulspåren, om det inte just på detta område funnits fog för att tilllämpa
ungefär den principen, som var uppställd i den förutvarande socialministerns
direktiv till statsrådsprotokollet, nämligen att man efter att ha tagit
reda på hur parterna ställa sig, hur långt det är möjligt att få dem med, överväger,
vad som är ändamålsenligt att föreslå i denna angelägenhet. Hade prövningen
skett ur denna ändamålsenlighetens synpunkt, vågar jag tro, att man
inte skulle ha framlagt ett sådant förslag. Nu motiverar man dess framläggande
därmed, att man har en gång tagit en ståndpunkt, och det är bara att köra
vidare.

Jag hörde också herr justitieministerns förkjaring, varför man måste framlägga
detta förslag, och den var ju ytterst intressant att höra. Från hans sida
var det principen par excellence, tror jag han uttryckte sig, att det inte får finnas
några lakuner. Här har alltså juristen funnit ett område av vårt samhällsliv,
som lagstiftningen inte har reglerat, och det området vill juristen nödvändigtvis
fylla ut, därför att det är hans princip par excellence eller par préférence
— jag minns inte, vilketdera uttrycket herr justitieministern använde.
Herr justitieministern talade i detta sammanhang om den svenska rasens beskaffenhet
i juridiskt avseende. Jag undrar, om man inte här ser ett utslag
av den benägenhet för ett juristiskt tänkande, som verkligen är ganska karakteristisk
för den svenska nationen. Herr justitieminstem borde, tycker jag,
kunnat taga varning av det perspektiv, som han själv öppnade, då han mot
vissa invändningar talade om, att därest lagstiftningen skall börja reglera allting,
öppnar det sig labyrinter.

Herr justitieministern talade om att lagstiftningen och lagskipningen måste
komplettera varandra. Är det inte anledning att gå ett steg till? Det finnes
ett tredje led, som bör vara med, och det är den grundval i samhällslivets egna
rättssedvänjor, vid vilken justitieministern ett ögonblick snuddade. Föreligga
sådana rättssedvänjor, då skall man undersöka, hur långt man kan befästa
rättsordningen på lagstiftningens väg eller på något annat sätt, där måhända
också det allmänna kan ingripa och understödja sådana strävanden, som finnas
hos parterna själva. Den metod, som här har använts, betraktar jag såsom ett
utslag av -— om jag skall använda ett mycket milt uttryck — en ytterst litet
ändamålsenlig politik. Det är i många stycken ett utslag av doktrinärt lagmakeri.
Den frisinnade regering, som leder vår politiska utveckling, är naturligtvis
inte alls någon Mefistofeles, om vilken det brukar sägas, att han är den
makt, »som städs det onda vill och städs det goda gör». Mefistofeles brukar
inte vara doktrinär, men det är inte bara den skillnaden emellan Mefistofeles
och den nuvarande regeringen. Jag updrar, om man inte kan vända alldeles om
det där sammanhanget, som jag nyss antydde, och tala om dem, som visserligen
ha goda avsikter men med dessa endast uppnå, att de skada just den sak,
för vilken de här ange sig vilja gå fram och vilken de vilja stödja.

Fredagen den 25 maj e. m.

125

Nr 35.

Nu är ju politiken i viss man en konst, och då bör det väl få gälla om den liksom
om andra konster, att vad som göres skall inte bedömas bara efter det goda m m
uppsåtet, utan det skall också bedömas efter vad man åstadkommer. Och om (Forts.)
vad regeringen åstadkommer på detta område bar ju vittnats mycket under

denna dag. _ o

Man kan säga: de farhågor, som ha framkommit från socialdemokratiskt
håll, äro överdrivna. Ingen kan i detta ögonblick med någon säkerhet yttra sig
därom. Skulle så visa sig vara fallet, så är landet uppenbarligen att lyckönska.
Emellertid tror jag, att man under alla förhållanden, även under de gynnsammaste
betingelser, får lov att räkna med, att det kommer att kräva åtskilliga
år, innan det kan vridas rätt igen, som nu har vridits på sned. För min
del önskar jag, att den perioden måtte bli så kort som möjligt, och jag vill också
uttala den förhoppningen, att det icke skall uppstå ett kaos på vår arbetsmarknad
såsom en följd av denna lagstiftning.

Herr statsministern lämnade i sitt anförande några upplysningar, som han
hade erhållit genom en viss reportageverksamhet ibland deltagare i den stora
arbetardemonstrationen, en reportageverksamhet som något erinrar om den, vi
hade ett exempel på i fjol vid behandlingen av skolfrågan, då här föredrogs ett
brev från en lärare i Göteborg. Metoden må gälla vad den kan. Jag fäste mig
vid ett av bidragen, som jag tyckte vara intressant. En arbetare hade sagt, att
här kommer det att bli en strid emellan dem, som vilja ha ordnade avtal, och
dem, som vilja taga bort avtalen. Lagen skulle vara ett stöd för de förra. Det
var enligt uppgift denne arbetares resonemang. Jag tillåter mig att fråga herr
statsministern: delar herr statsministern själv den uppfattningen, att i de strider,
som kunna komma att uppstå inom arbetarrörelsen emellan dem, som vilja
bygga vidare på de ordnade avtalens grund, och de krafter, som vilja bort därifrån,
den lagstiftning, som kammaren nu går att besluta, skulle bli ett stöd för
dem, som vilja bygga vidare på det ordnade avtalsväsendets grund?

Hur än utvecklingen kommer att gestalta sig, om den period, som nu stundar,
blir längre eller kortare, så måste den tid komma, då degsa angelägenheter få
lov att läggas till rätta igen. Det är ur alla möjliga synpunkter att hoppas,
såsom jag sade, att vi inte skola behöva vänta allt för länge på den tidpunkten,
men om det dröjer, så är det den nuvarande regeringen, som måste påtaga sig
ansvaret för det dröjsmålet.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Ehuru jag förstår, att kammaren
skulle hålla mig räkning, om jag inte upptoge tid med att svara, förefaller
det mig emellertid, som om den direkta uppfordran i ett par avseenden,
som den siste talaren framställde, tvingar mig att yttra ett par ord. Han^frågade
mig, vad regeringen och jag för min del ansågo med hänsyn till frågan
om de s. k. samhällsfarliga strejkerna, d. v. s. om den återstående^ delen avett
program, som ingått bland annat i ett antal från borgerligt vänsterhåll väckta
motioner.

Jag ber att därpå få svara, att om den saken skall jag lämna besked, då
utredningsresultatet föreligger och man kan bedöma, huruvida en lösning av
dessa frågor är möjlig och på vilket sätt den lämpligast kan ske.

För övrigt ber jag att få säga, att det förefaller mig, som om det vore
något underligt, att på samma gång, som man här i kammaren förklarar, att
det beslut, som vi nu i dag fatta, står i strid mot Sveriges folkflertals mening
— det förklaras t. o. m. vara av den beskaffenheten, att det skulle döma
sina anhängare -— på samma gång, säger jag, som man gör detta, så frågar
man mig och mina kamrater, vad vi tänka göra i regeringsställning därmed
nästa år. Det förefaller mig, som om det vore obehövligt ^att framställa
den frågan, om man är så säker på att vad som här sker står i klair strid

Nr 35. 126

Fredagen den 25 maj e. m.

m. rrv.
(Forts.)

bagjordag om mot; det svenska folkflertalets mening och att det kommer att ödelägga hitIcoUektivavtal
tlUs väl fungerande verksamhetsformer på olika områden.

Medan jag har ordet, vill jag säga, att nog är det underligt att gång på
gång ifrån exempelvis herrar Thorberg och Sjöblom möta frågan, varför icke
vid behandlingen av detta ärende en verklig utredning förebragts, och varför
icke ett allsidigt samarbete förekommit. I den instruktion, som den s. k.
niomannadelegationen ursprungligen erhöll, företog den nuvarande regeringen
icke någon som helst förändring. Den önskade endast, när denna utredning
drog ut längre än man på förhand hade väntat, försöka jämsides därmed få
ett lagförslag utarbetat, men då kommo socialdemokraterna inom niomannadelegationen
och förklarade, att i så fall ville man inte vara med längre. Man
ansåg, att detta försök att påskynda innebure ett sådant åsidosättande av
niomannadelegationen, att man icke ville fortsätta. Herr Thorberg vet mycket
väl själv, att jag ett par, tre gånger hemställde hos honom och hans kamrater,
att de skulle stå. kvar och fylla sin uppgift. I sammanhang med meddelandet
om att man ville utgå ur niomannadelegationen — detta återges här
i utskottsbetänkandet — svarade därtill landssekretariatet, att »oaktat någon
saklig anledning till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande område ej förefunnes,
vore landssekretariatet givetvis redo att avgiva yttranden vid remiss,
som väl i vanlig ordning komme att ske av de bebådade lagförslagen». Klarare
och bestämdare kan man, såvitt jag förstår, icke förklara, att man anser,
att någon saklig ^anledning till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande
område icke borde ifrågakomma. Och när man ger det beskedet, är det något
underligt, att man nu i efterhand frågar: varför icke fortsatt samarbete, varför
icke ytterligare utredning?

Herr Möller: Jag har sällan blivit så förvånad över ett anförande ifrån

statsradsbänken, som jag blev över det senaste. Hans excellens herr statsministern
förklarar utan tvekan som svar på de frågor, vilka blivit framställda,
om varför man inte latit verkställa en ordentlig utredning, att regeringen
inte har stört utredningen. Hur kan han avge en sådan förklaring,
sedan man ifrån utredningen har brutit ut precis det område, vars resultat
vi se här i dag? Hur är det möjligt? Var och en kan ju konstatera, var sanningen
ligger i detta fall.

^ Beträffande utredningen fäste jag mig också vid herr statsministerns föregående
uttalande, att man från riksdagens sida hade begärt förslag. Ja, men
riksdagen hade väl ändå alltid tänkt sig, att det skulle ske en utredning.’ Det
var väl inte bara meningen att beställa ett lagförslag, hur sedan detta lagförslag
än bleve beskaffat. Det ser ut, som om regeringen hade uppfattat det
sa* i j anmarkningai\ som äro gjorda — och jag undrar, om någon kammarens
ledamot med gott samvete kan säga, att de anmärkningarna sakna allvar,
inte ha någon innebörd — de stå praktiskt taget från början till slut
obesvarade. Låt oss konstatera: Jag tror visst, att regeringen hade tänkt sig
att främja arbetsfreden. Jag påpekade, att på två punkter innebär det lagförslag,
rörande vilket kammaren går att fatta beslut, allvarliga faror och
vådor, det kan medföra nya konfliktämnen, som kunna draga med sig förödande
arbetsstrider. Ni kunna säga: ja, detta är bara antaganden, de betyda
ingenting. Det är en agitatorisk överdrift. Det kunna ni mycket väl
säga, för all del. Ingen kan ju bevisa någonting på den punkten, eftersom
verkningarna, icke bli kända förrän i framtiden. Men jag konstaterar, att
herr statsministern i sitt svarsanförande med djup tystnad gled förbi hela den
Sidan av saken. Jag förstår det. Det är kanske inte roligt att hava i protokollet
från i dag en försäkran, att denna lag främjar arbetsfreden — som
meningen väl ända skulle vara — om man nämligen kanske inom sig själv

Fredagen den 25 maj e. m.

127 Nr 35.

efter dagens debatt tvivlar en smula på den saken. Ty det finnes åtminstone Lncijörslag om
anledning till tvivel i det avseendet. Jag bara konstaterar detta. Det skulle kollektivavtal
vara rätt intressant att jämföra regeringens handlingssätt på denna punkt med m~ rn''
regeringens handlingssätt i många andra frågor, men jag skall avstå därifrån lK<,rU''
med hänsyn till den långt framskridna tiden. Jag vill bara säga, att det
skall ganska mycket mod till att i denna sak följa en regering, som icke har
gittat eller förmått försvara sitt förslag.

Herr Sandler: I anledning av det svar, som herr statsministern gav mig.

ber jag endast att få anföra, att det ju kunde ha varit mer upplysande. Herr
socialministern var i sitt föredrag i Lund bra mycket mer öppenhjärtig, och
jag förstår därför mycket väl, att herr Trygger anser sig ha något mer att
bygga på än herr statsministerns mycket magra besked i dag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på den nu föredragna paragrafen yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas; 2:o) att paragrafen skulle avslås; samt 3:o) att paragrafen skulle
visas åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Möller begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av andra lagutskottets förslag till lag om kollektivavtal,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen, enligt av herr
Möller jämte 19 av kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

ar- Nej —53.

Vid omröstningen röstades

ja av herrar Trygger, Stendahl, von Sydow, Ljunglund, greve Lagerbjelke,
herrar Carl Gustaf Ekman, Hjalmar Hammarskjöld, Borell, Fehr, Sederholm,
von Stockenström, Kobb, Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld, Karl Andersson,
David Bergström, friherre Beck-Friis, herrar Karl Gustafsson, Oscar
Ericson, Karl Johan Ekman, Abrahamsson, greve Spens, herrar Martin Svensson,
Johan Bernhard Johansson, Per Gustafsson, Thelin, Johan Larsson, Boberg,
Petrus Nilsson, Erik Anderson, Wijkström, Bodin, Eoos, Johan Nilsson
i Kristianstad, Clemedtson, Alexander Nilsson, Elof Andersson, Leander, Forssberg,
von Geijer, Nils Anton Nilsson, Wohlin, Antonsson. Pålsson, Jönsson,
Lithander, Boman, Widell, Sundberg, Isak Svensson, Pettersson, Johan Johansson,
Per Adolf Larsson, Alkman, Mellén, Lundell, Edward Larson, Fritiof
Gustafson, Ernst Svenson, August Johansson, Valfrid Eriksson, Hellberg,
Lindgren, Gottfrid Karlsson, Kvarnzelius, Ernfors, Lyberg, Per Andersson,

Nr 35. 128

Fredagen den 25 maj e. m.

Lagförslag om Jonas Andersson, Carl Carlsson, Enhörning, Tjällgren, Frändén, Österström,
kollektivavtal Henrik Andersson, Granström, Rosén, Bergqvist, Almkvist, Jonsson, Gabrielsm''
m'' son och Stenberg; samt

(Forts.)

nej av herrar Klefbeck, Lindley, Berglund, Thorberg, Magnuson, Möller,
Wahlmark, Julin, Sjöblom, Carl Svensson, Nothin, Åkerman, Bärg, Björck,
Oscar Olsson, Thulin, Albert Bergström, Pauli, Larsén, Wagnsson, Östergren,
Linder, Kropp, Jacob Larsson, Olof Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Carl Johansson,
Linders, Lindblad, Wigforss, Gustav Hansson, Sigfrid Hansson, Holmgren,
Sandegård, Björnsson, Ström, Strömberg, Schlvter, Sandén, Örne, Åkerberg,
fröken Hesselgren, herrar Petrén, Dalberg, Åström, Sandler, Norling,
Norin, Carl Eriksson, Walles, Vennerström, Winberg och Asplund.

Herr andre vice talmannen samt herrar Reuterskiöld, Johan Peter Johansson
och Hansén förklarade sig avstå från att rösta.

2§.

Denna paragraf lydde:

Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och
område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig
han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är bunden av
annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej på den grund att vara
bunden av avtalet.

I den av herr von Sydow i ämnet väckta motionen, nr 280 i första kammaren,
hade för ifrågavarande paragraf föreslagits följande lydelse:

Kollektivavtal------bunden av avtalet. Skyldighet att iakttaga

kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot föreningen samt, där å någondera
sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.

Enligt den av herr von Sydow in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade reservanterna ansett, att utskottet i denna del bort yrka bifall till motionen.

Herr von Sydow: Herr talman! Under åberopande av vad jag redan i

principdebatten anfört ber jag att få yrka bifall till det förslag, som innefattas
i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Möller: Jag har en fråga att framställa, och jag hoppas, att den kan
besvaras. Det står i 2 § av lagen: »Utträder medlem, upphöre han ej på
den grund att vara bunden av avtalet.» Jag kan ungefär förstå, vilka positiva
verkningar man åsyftar att härigenom vinna. Men hur går det, om en
förening, som slutit kollektivavtal, upplöses, innan avtalet är slut? Vilka
rättsverkningar blir det då till följd av denna bestämmelse? Innebär densamma,
att de personer, som ha varit medlemmar av en förening, vilken innan
kollektivavtalets giltighetstid är slut, upplösts, alltjämt äro bundna av
dessa kollektivavtal? Jag skulle gärna vilja ha den frågan besvarad för
att sedan kunna veta, om jag skall ställa något yrkande eller ej.

Herr Westman: Herr talman! Med anledning av herr von Sydows yrkande
ber jag att få erinra om den argumentation, som i utskottets betänkande
anförts till stöd för utskottets ståndpunkt, när utskottet hemställt, att herr
von Sydows motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag ber
att få yrka bifall till paragrafen enligt utskottets förslag oförändrat.

Vad beträffar herr Möllers fråga, ber jag endast att få säga, att det spörs -

Fredagen (lön 25 maj o. in.

129 Nr 85.

mål, som han framkastade, naturligtvis får bedömas med hänsyn till de regler.

som skola tillämpas i samband med förenings likvidation. m m

Herr Möller: Ja, det där förstår jag inte riktigt. Betyder det, att om föreningen
upphör, så upphör också kollektivavtalet att gälla även för medlemmarna?
Är det meningen? Jag vill ha ett tydligt svar, ty jag kommer
att yrka, att punkten skall strykas, därest inte detta blir klart.

Om man alltså föreställer sig, att ett fackförbund eller en fackförening,
som har slutit ett kollektivavtal, upplöses en vacker dag — låt mig säga, att
den har träffat ett kollektivavtal för två år och upplöses ett år, innan avtalet
är slut — innebär då bestämmelsen, att medlemmarna äro bundna? Det är
det, jag vill ha klart svar på; jag vill inte få det svaret, att det beror på reglerna
för likvidationen. Om inte medlemmarna vid upplösningen bli befriade från
bundenheten av avtalet, så kunna de ju komma att stå under ett kollektivavtal
till evig tid, eftersom de inte kunna säga upp det, eller också får varje
enskild arbetare för sig på något besynnerligt sätt säga upp detta avtal.
Fackföreningen finns inte längre, den kan. inte säga upp avtalet.

Jag anser, att saken bör vara klar, innan kammaren fattar beslut om den -

(Forts.)

.samma.

Herr Thorberg: Jag tillåter mig, herr talman, att med åberopande av vad
jag anförde på förmiddagen hemställa, att kammaren måtte besluta, att orden
»dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal» måtte
utgå.

Herr Åkerman: Herr talman! I anledning av andra lagutskottets ordförandes
yttrande vill jag fråga honom om en sak. Jag missförstod honom kanske,
men jag tyckte, att han sade, att frågan om avtalets giltighet vid förenings
upplösning beror på de regler, som gälla för föreningens likvidation.
Men d essa fackföreningar räknas ju som ideella föreningar och vi ha ingen
lag om ideella föreningar. Vilka regler är det herr ordföranden syftar på.’''
Reglerna för föreningens likvidation, var finnas de, när vi inte ha någon
lagstiftning därom?

Herr Möller: Ja, jag bara konstaterar, att man från andra lagutskottets

sida icke kan svara på så pass enkla frågor som denna: vad sker, om föreningen
upplöses? Och jag ber med hänsyn härtill att, i det jag också instämmer
i herr Thorbergs yrkande, fa yrka, att sista punkten i 2 § matte
utgå. Jag åsyftar den mening, som lyder: »Utträder medlem, upphöre han
ej på den grund att vara bunden av avtalet.»

Herr Westman: Herr talman! Under hela behandlingen av detta lagför slag

ha vi ju funnit, att man från oppositionens sida önskar få kännedom om
de allmänna rättsliga regler, som gälla vid sidan av detta lagförslag, och
man har klagat över att inte i detta lagförslag meddelas fullständiga regler
för allt, som kan inträffa i samband med dess tillämpning. Nu är det ju sa,
att vad som här föreslås, är en speciallagstiftning, och man kan inte begära,
att man i detta lagförslag skall kunna få in en fullständig kodifikation av
alla de rättsfrågor, som kunna komma att uppstå i samband med denna lagstiftnmg.

Den fråga, som herr Möller nu har framställt, är en sadan fråga, som delvis
faller utanför denna speciallagstiftnings ram och som delvis måste bedömas
efter allmänna rättsgrunder. Det är det svar, jag kan ge på detta liksom pa
många andra spörsmål.

Första kavimarens protokoll 1928. Nr 85. ®

Nr 85.

130

Fredagen den 25 maj e.

kollektivavtal oHerr Möller: Ja, jag ber om ursäkt, att jag tar upp kammarens tid så sent
m.m. Pa natten, men jag tar ett svar: god dag — yxskaft. Och detta skall riks(Fort».
) nagen ga och besluta pa! Jag talar inte om att detta förhållande skall regleras
i lag, men när inte herrar jurister kunna svara på den av mig framställda
tragan, vad bestämmelserna innebära, vilka följder de komma att få, så är
det ett gott bevis på vad man gör i dag.

Herr Linder: Herr talman! Under diskussionen inom utskottet ha vi vant
inne pa manga frågor om hur det skall gå i det eller det fallet. Förhållandet
ar emellertid, att vi ha mte kunnat få någon bestämd uppfattning i allmänhet
i dessa frågor Vi ha inte kunnat säga, hur det skall gå. ty det har rått en
sadan tvekan bland oss, att det varit omöjligt att komma till någon bestämd

? fV°en 1 saker’ som man tyckt vara av ganska grundläggande be skatt

enhet i iraga om den praktiska tillämpningen av lagen

Vad särskilt den nu framställda frågan beträffar, är det min uppfattning,
att medlemmarna äro bundna, även om föreningen har upplösts.

Herr von Sydow: Jag skall be att få svara herr Möller vad som är min
uppfattning i fragan Vi ha diskuterat den i andra lagutskottet, och den har
torut diskuterats mellan arbetsgivarföreningen och landsorganisationen efter
nu radande rattsuppfattning. Min åsikt är den. att i fall en förening, som
slutit kollektivavtal, upplöses, bli medlemmarna inte fria. I annat fall skulle
ju eu iorening, vilken som helst, vare sig det är eu arbetsgivarförening eller
en arbetarförening, kunna göra sig fri från avtalet genom att upplösa föreningen
och bilda en ny förening. Det kan inte gå för sig, utan så länge avtalet
galler, aro medlemmarna bundna därav, ilven om föreningen upplöses Dä
kommer man in pa den kinkiga fråga, som herr Möller vidrörde. Skola de vara
jundna sa lange de leva da? Ja. då är det eu rättsuppfattning som säger, att
jLt''11 ldPiinkt kommer, da de hava rätt till uppsägning, så får var och en
särskild medlem av föreningen säga upp kollektivavtalet, och då blir han fri
i or sm del. Det ar min uppf attning. Annars skulle de vara bundna hela sitt liv.

JNu vill jag saga herr Moller att vi hade den frågan före i praktiken en gång
Det var da svenska sockerfabnksaktiebolaget bildades. Det fanns då en hel
de särskilda sockerbolag, som vart och ett hade sina kollektivavtal, men dessa

5ilTj-S ejmeraiUPi),1 det tlya;,boIa^t. Då uppstod frågan: ha kollekavavtalen
darmed upphört? Spörsmålet löstes så, att vi överenskommo med
arbetarorgamsatronerna att man inte kunde anse kollektivavtalen hava upp tnllW-

°e i3tt de sarskllc,.a bolagens verksamhet fanns ju kvar, och då måste
kollektivavtalen anses aga bestand också.

f..^.I''berr MölJ.er byktes förvåna sig över mitt svar, att alla medlemmarna i

väcrfinn!» n™ ^ ^Wesaga upp avtalet, ber jag få säga, att denna utväg
tinnes omnämnd sasom den riktiga i litteraturen i ämnet.

. Herr Thorberg: Herr talman! För att förenkla propositionsordningen ber
jag, att då herr Möller instämt i mitt yrkande, få å min sida instämma i hans.
Härigenom kan^ju proposition ställas på ett yrkande, som kommer att innebära
strykande av båda de sista satserna, d. v. s. av orden »dock ej i den mån han
redan är bunden av annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej
pa den grund att vara bunden av avtalet.»

Herr MöHer: Jag vill bara konstatera, att om det alltså finns ett fack förbund,

som omfattar, lat oss säga, 20,000 medlemmar, och som sluter kollektivavtal,
varefter detta fackförbund en vacker dag upplöses, så innebär den av
herr von Sydow uttalade uppfattningen, att 20,000 personer skola för att kunna
bil ina från detta kollektivavtal personligen uppsäga detsamma. Det är eu

Frerlagen den 25 maj e. m.

131 Nr 35.

suygg illustration till vad som väntar, särskilt om man bibehåller den mening,
som herr Thorberg först yrkade skola utgå, ty då är den enskilde arbetaren ° €m ''™ta
bunden vid det gamla kollektivavtalet, om han inte kommer sig för att säga (Forte’)
upp det, på vilken arbetsplats han än kommer att befinna sig under återstoden
av sitt liv.

Herr Lindlcy: Herr talman! Vi ha haft ett praktiskt exempel på detta för
eu del år sedan. Herrarna kanske komma ihåg den stora stuverikonflikten i
Norrland år 1908, som slutade med Amalteahistorien. Den slutade med en avtalsuppgörelse,
där en förlikningskommission fastställde vissa villkor, och där
vi tvingades att acceptera § 23 mot att vi fingo några bestämmelser, som fastställde
inrättandet av ordinarie kåren, och skulle arbetet därinom fördelas rättvisast
möjligt mellan till kåren hörande arbetare. Nu ville vi sedermera säga
upp denna uppgörelse hos svenska arbetsgivarföreningen. Men svenska arbetsgivarföreningen
sade: nej, den kan inte sägas upp, därför att det finns ingenting
stadgat om den tid, under vilken denna uppgörelse skall gälla, och alltså
skulle denna förlikningsuppgörelse kunna gälla för all framtid utan alla möjligheter
till uppsägning. Nu tvingade vi oss dock fram till sist ändå och fingo vissa
ändringar i dessa bestämmelser, men någon riktig uppsägning har aldrig komhit
till stånd ännu. Låt oss emellertid antaga, att vi vid nämnda tidpunkt hade
upplöst vårt förbund. Ja, om vi skulle ha gått den vägen, så skulle samtliga
medlemmar ha nödgats säga upp var för sig, men detta är ju rena omöjligheten.

Det låter sig inte göra. Man kan inte få tag i dem. De kunna inte handla gemensamt
och åstadkomma en sådan uppsägning. Alltså är det i realiteten så.
att man fastställer ett avtal, som skall räcka i evig tid eller åtminstone tills
den siste av dem som varit med i föreningen, då avtalet träffades, avlidit.

Detta är väl rena orimligheten att fastställa någonting dylikt.

Herr Felir: Herr talman! Herr Möller erinrade om. och även herr Lindley
har gjort det, att det kan bli många egendomliga konsekvenser av ett kollektivavtal,
och det är då visst och sant, ty det är ett mycket invecklat institut.

Men då herr Möller framhöll, att 20,000 personer kunna nödgas att privat säga
upp ett kollektivavtal för att det skall upphöra att vara gällande mot dem. så
vill jag påpeka, att detta förhållande beror på. att dessa samma 20.000 själva
ha beslutat föreningens upplösning. De ha blott att se till att föreningen ägor
bestånd så länge, att föreningen som sådan hinner uppsäga avtalet.

Herr Trygger: Herr talman! Beträffande 5 § i regeringens förslag, (bii det

heter: »Kollektivavtal vare ej bindande utöver fem år från den dag avtalet
trädde i tillämpning etc,», vilken bestämmelse utskottet strukit, yttrade herr
Thorberg, att det vore alldeles klart, att denna bestämmlse måste utgå, ty del
vore ju rent löjligt att ha en sådan bestämmelse. Man inginge nämligen icke
kollektivavtal på längre tid än fem år. Men nu tala samma herrar om att arbetarna
kunna bli bundna för evig tid eller åtminstone för hela livstiden. Det
var alltså inte så löjligt att ha den där bestämmelsen i regeringens förslag.

Den skulle ha hjälpt utomordentligt bra i detta fall. . .

Jag kan för resten instämma med herr Fehr. Jag tror, att detta reder sig i
praktiken, så att vi ej behöva längre diskutera denna fråga.

Herr Möller: Ja, jag ber om ursäkt! Herr Fehrs anmärkning förstår jag
mycket väl, men det spelar ju ingen roll ur praktisk synpunkt, att om någonting
sådant inträffar, så är det en konsekvens därav, att man har beslutat upplösa
föreningen. Om nu denna konsekvens i alla fall kommer att inträffa, hur
blir det då? Vad jag menar är, att det är lätt att strax efter klockan halv tre

Nr 35. 132

Fredagen den 25 maj e. m.

natten trösta oss med att det reder sig nog. Men det är dock fråga om eu
m. m. allvarlig lagstiftning, som här skall genomföras.

(Forts.) Jag vidhåller mitt yrkande, och jag tror, att det vore klokt att inte taga med
en sadan bestämmelse, därför att denna följd, att kollektivavtalet skulle bli
evigt bindande, kommer sig ju därav, att det är visserligen i och för sig bestämt,
att det är bindande för viss tid, men om det inte säges upp, blir det
bindande även i fortsättningen, och det är på uppsägningen, det kommer an.

Herr Westman: Jag ber endast att få erinra därom, att därest den åsikten
är riktig, som de sakkunniga uttalat, att redan nu den rättsregeln råder,
att kollektivavtal är bindande ej blott för organisationen utan även för medlemmarna
i den organisation, som slutit det, så föreligger det problem, som
herr Möller nu tagit upp, redan enligt nu gällande rättstillstånd och har således
mte nyskapats genom den nu föreslagna lagen.

Herr Thorberg: Jag nödgas i all korthet bestrida riktigheten av att någon
sådan rättsregel skulle finnas. De domar, som hittills ha avkunnats, ha utgått
enbart från att kollektivavtalet gäller dem, som hava ingått detsamma,
men icke varje föreningens medlem. Åtal mot enskilda medlemmar ha varit
grundade på att brott begåtts av dem mot ingånget arbetsavtal.

Herr Westman: Några sådana prejudikat, som herr Thorberg talar om, finnas
inte.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att den under behandling varande
paragrafen skulle godkännas; 2:o), av herr von Sydow, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats i den av honom i ämnet väckta motionen;
samt 3:o), av herr Möller, att kammaren skulle godkänna paragrafen
med den ändring, att senare delen därav, från och med orden »dock ej i den
män» utelämnades, och att följaktligen paragrafen skulle hava följande avfattning
:

»Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och
område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i förening, vare sig
han inträtt före eller efter avtalet.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förkkrade sig finna propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mö7/ei begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 3:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 2 § av andra lagutskottets
tivavtal, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

förslag till lag om kollek -

Yinner Nej, godkännes paragrafen med den av herr Möller under överläggningen
påyrkade ändringen.

Fredagen den 25 maj e. m.

133 Nr 3o.

rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej- 7

propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet ro- ''ma''
stade för ja-propositionen. (Kort*.)

3 §.

Godkändes.

*.§■

Denna paragraf hade följande lydelse:

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må under den
tid avtalet är gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),
blockad, bojkott eller anan därmed jämförlig stridsåtgärd:

1. på grund av tvist om.avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller
på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad
i denna lag stadgas;

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda.i tillämpning efter det
avtalet utlupit; eller

4. för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen ej
anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt törsta stycket icke är
lovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid
olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv är bunden av
kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka .hindra sina medlemmar att vidtaga
olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem
att häva den.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,
som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om
längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

Herr Thorberg: Jag ber att få hemställa, att i näst sista stycket av paragrafen
orden »ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka
vid olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit» måtte utgå, samt att
även må uteslutas ordet: »själv» i samma rad. Vidare yrkar jag, att sista
stycket också måtte utgå.

Jag grundar detta mitt yrkande på. att man här genom de ord jag hemställt
skola utgå ur näst sista stycket har infört en princip i fråga om denna
lagstiftning, som inte finns i annan lagstiftning. Och beträffande sista stycket
är det ju detta stadgande, som ger paragrafen en sådan inriktning, att
det åstadkommer sådana onaturliga förhållanden, som att vad som varit hävd
sedan 20—30 år tillbaka genom denna lag skall anses vara förbjudet. Om
man borttager de av mig påpekade bestämmelserna, får paragrafen en annan
anda.

Herr Wostman; Herr talman! Jag ber att med anledning av herr Thorbergs
yrkande i avseende å näst sista stycket få erinra om, att den frågan
varit föremål för ingående överläggning under principdebatten och att då
också framförts skäl för den skadeståndsregel, som bär meddelas.

Vad vidare beträffar herr Thorbergs yrkande i fråga om sista stycket,
innebär detta, att denna 4 §, som brukar kallas för »fredsparagrafen», inte
längre skulle vara av tvingande natur. Det skulle emellertid vara att göra
lagen i stort sett betydelselös.

Jag ber att få yrka bifall till paragrafen oförändrad.

Kr 3a. 134

Fredagen den 25 maj e. in.

^MaZvZ, Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
m.m. beträffande den nu forevarande paragrafen yrkats l:o) att densamma skulle

(Forts.) godkännas; samt 2:o), av herr Thorberg, att paragrafen skulle godkännas med

de ändringar, att sista stycket utelämnades samt att i näst sista stycket uteslötes
dels de i första meningen förekommande orden »ej heller genom lämnande
av understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem
vidtagit», dels ock det i andra meningen förekommande ordet »själv».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thorberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu så lydande omröstningsproposition:

. Den som godkänner 4 § av andra lagutskottets förslag till lag om kollektivavtal,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner .Nej, godkännes nämnda paragraf med de av herr Thorberg under
överläggningen föreslagna ändringarna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

5-7 §§.

Godkändes.

8§.

Denna paragraf, som motsvarade 9 § i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, var
så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtal
eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens
uppkomst eller omständigheterna i övrigt
finnes skäligt, må skadeståndets
belopp nedsättas eller fullständig befrielse
från skadeståndsskyldighet äga
rum.

Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens
uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt,
må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum. Ej må i
något fall skadestånd ådömas enskild
arbetare till högre belopp än tvåhundra
kronor.

Fredagen den 25 maj e. m.

135 Nr 35.

(Forts.)

I herr von Sydows ovannämnda motion hade för paragrafen föreslagits föl - Lagförslag om
jande avfattning: kollektivavtal

Åsidosätter arbetsgivare-----uppkommen skada.

Vid bedömande om — —---ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn -----— —- skadeståndsskyldighet äga rum.

Vadi denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,
som strider häremot.

Enligt den av herr von Sydow m. fl. avgivna reservationen hade reservanterna
ansett, att utskottet i denna del bort förorda bifall till motionen.

Herr von Sydow: Herr talman! Även i fråga om denna paragraf ber jag
att få yrka bifall till min motion, som upptagits i en reservation av fem ledamöter
av utskottet.

Jag bar redan under huvuddebatten framhållit, att det stadgande, som bär
föreslås av Kungl. Maj :t, i olikhet med vad sakkunniga föreslagit, enligt min
tanke kommer att i hög grad minska lagens värde för arbetsfredens bevarande.
Herr Möller har varit inne på samma tankegång som jag på denna punkt och
även herr Trygger.

Jag ber att få yrka bifall till nämnda reservation.

Herr Westman: Av det skäl, att man bör gå fram med synnerligt stor varsamhet
vid denna lagstiftning kan jag inte biträda herr von Sydows yrkande,
vilket går ut på, att man skulle göra skadeståndsreglerna i 8 § tvingande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels godkännande av den nu föredragna paragrafen, dels ock, av herr von
Sydow, att paragrafen skulle godkännas med tillägg av ett nytt stycke, så lydande:
»Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehål ler

bestämmelse, som strider häremot.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sydoiv begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 8 § av andra lagutskottets förslag till lag om kollektivavtal,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med det av herr von Sydow påyrkade
tillägget.

Nr 35. i3o

Fredagen den 25 maj e. ^n.

iMgförslag om
kollektivavtal

Övriga delar av förevarande lagförslag.
Godkändes.

m. m.

(Forts.)

Utskottets förslag till lag om arbetsdomstol.

1-18 §§.

Godkändes.

19 §.

Denna paragraf lydde:

Arbetsdomstolen äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och i
övrigt inskaffa utredning.

Inkallas någon av domstolen såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,
skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är
stadgat.

Herr Thorberg: Med hänsyn till orättvisan i att arbetarsidan skall betala
arbetsgivarens stora kostnader för inställelse vid domstolen, då arbetarparten
själv ej kan utfå mer än egen kostnad, vill jag hemställa, att till denna paragraf
måtte fogas en ny punkt, så lydande: »Envar part skall vidkännas

kostnaden för egen och av honom åberopade vittnens inställelse.»

Herr Westman: Så vitt jag kan bedöma det yrkande, som framställts av

herr Thorberg, går det utöver Kungl. Maj:ts proposition, och det finns inte
heller något stöd för det i någon motion. Jag anser därför, att det kan ifrågasättas,
huruvida proposition kan framställas på detta herr Thorbergs yrkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr talmannen yttrade, att då det av herr Thorberg under överläggningen
gjorda yrkandet ginge utom ramen för det föreliggande förslaget och saknade
stöd i någon motion, herr talmannen såge sig nödsakad att vägra proposition å
samma yrkande.

Sedan överläggningen härefter förklarats slutad, godkändes förevarande
paragraf.

Promulgationsstadgandcna.

Dessa stadganden hade följande lydelse:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas under
år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna
lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central skiljenämnd
för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande påkallats
tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den centrala
skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag den 28

20—29 §§.

Godkändes.

Fredagen den 25 maj e. m.

137 Sr So.

maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I den man Lagförslag om
tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det förfallet. *

Herr Thorberg: Herr talman! För att bringa denna lag mera i överens stämmelse

med de ändringar, som gjorts i den föregående lagen, hemställer
jag, att man här i tredje stycket måtte vidtaga den förändring, att orden »som
anhängiggjorts vid allmän domstol» måtte utgå och ersättas ''av orden »som
slutits» samt stycket alltså erhålla denna lydelse: »Mål rörande kollektivavtal,
som slutits före denna lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.»

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att dessa övergångsbestämmelser
icke kunna antagas med den av herr Thorberg föreslagna lydelsen,
enär det ändringsförslag, som han väckt i fråga om tredje stycket, nödvändiggör
ändring även i fjärde stycket, (övergångsbestämmelserna bli orimliga
med den lydelse, herr Thorberg föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till bestämmelsen oförändrad.

Herr Thorberg: Det har varit likadant hela tiden vid behandlingen av

denna fråga. Man har inte kunnat få tid att verkställa en ordentligt genomförd
omarbetning av lagförslagen på den tid, som stod till utskottets förfogande.
Emellertid ber jag då att få återtaga mitt förra yrkande, och hemställa,
att denna punkt måtte till utskottet återremitteras för att där kunna
vinna en omformulering, som kan föreläggas kammaren.

Herr Westman: I anledning av herr Thorbergs yrkande om återrerniss ber
jag att få meddela, att andra kammaren redan fattat beslut i ärendet och därvid
bifallit utskottets förslag. Herr Thorbergs hemställan om återrerniss skulle
således, om den bifalles av kammaren, inte leda till något som helst resultat.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner, först på godkännande av de nu föredragna
promulgationsstadgandena samt vidare därpå att desamma skulle visas åter
till utskottet; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan den i punkterna A och 7?.

Biföllos, i vad de ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen
m. m. ävensom i anledning därav väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Forsta kammarens protokoll 19928. Nr 85.

138

Fredagen den 25 maj e. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3.01 på natten.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

282247