RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1928:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1928. Första kammaren. Nr 34.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 242, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse
angående förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtande nr 4.

Vid föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial
nr 5, angående ersättning åt sammansatta stats- och andra lagutskottets sekreterare
och vaktbetjäning, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
memorial nr 40 och första lagutskottets utlåtande nr 48.

Vid föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial
nr 3, angående ersättning åt tjänstemän m. fl. hos utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 ävensom kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11—13.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet
väckta motioner.

1 en den 16 mars 1928 till riksdagen avlåten, till dess särskilda utskott
överlämnad proposition, nr 213, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen intagna förslag till

l:o) kommunalskattelag,

2 :o) förordning rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni
1927 (nr 309) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog
vid allmän fastighetstaxering år 1928 och

Första kammarens protokoll 1928. Nr Sh. 1

Förslag
till Icomtnunalskaäelag TO.

TO.

Nr 34. 2

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommurudslaiUelag

m. m.
(Forts.)

3:o) förordning om upphävande i viss del av förordningen den 27 juni
1927 ( nr 307) om särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder
för åren 1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så, kallade lappskatten
i Västerbottens och Norrbottens län.

Vidare hade Kungl. Maj:t i särskilda till riksdagen avlåtna och till dess
särskilda utskott överlämnade propositioner föreslagit riksdagen att antaga
följande författningsförslag, nämligen:

i propositionen nr 214 förslag till taxeringsförordning,

i propositionen nr 218 förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

i propositionen nr 219 förslag till
l:o) förordning om kommunal progressivskatt och
2:o) förordning om utjämningsskatt,
i propositionen nr 220 förslag till
1 :o) lag om skogsaccis och

2:o) förordning om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner,

i propositionen nr 221 förslag till förordning om särskild skatt å vissa lotterivinster,

i propositionen nr 222 förslag till

1 ro) förordning om ändrade grunder för utgörande av vissa utlagor,

2:o) förordning om ändrad lydelse av 3 § första stycket i förordningen den
23 oktober 1908 (nr 128, sid. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter och

3:o) förordning angående det belopp, varmed kommunal inkomstskatt för
gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras,
i propositionen nr 223 förslag till

1 :o) förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens skyldighet
att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1928 och

2:o) förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal progressivskatt
för år 1928 samt

i propositionen nr 230 förslag till

1 :o) förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 27 juni 1927
(nr 310) om fastighetstaxering år 1929 och
2:o) förordning om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 27 juni 1927
(nr 311) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering
år 1928.

Tillika hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 221 föreslagit riksdagen att
under sjunde huvudtiteln till bidrag till skattetyngda kommuner anvisa ett
reservationsanslag av 335,000 kronor.

I samband med propositionerna hade utskottet till behandling förehaft ett
flertal i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i
19 punkter, av vilka punkterna 9, 18 och 19 voro indelade i moment. I punkterna
1—17 hade hemställts, utom annat, att riksdagen måtte för sin del antaga
17 särskilda, i bilagor 1—17 införda författningsförslag.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Borell: Herr talman! I avseende å föredragningen av särskilda utskottets
utlåtande nr 1 tillåter jag mig hemställa,

Onsdagen den 23 maj f. m.

3 Sr 34.

att detsamma företages till avgörande punktvis samt punkterna 18 och 19,
där så erfordras, momentvis;

att vid behandlingen av punkten 1 först må föredragas 2 § av utskottets förslag
till kommunalskattelag (bilaga 1) och att därvid överläggning må äga
rum beträffande utlåtandet i dess helhet;

att därefter föredragas återstående delar av nämnda lagförslag, där så erfordras,
paragrafvis, varvid iakttages, dels att paragraferna skola förekomma
i nummerföljd utom 18 och 21 §§, vilka föredragas, 18 § näst efter 30 § och
21 § näst efter 22 §, dels att de till särskilda paragrafer hörande anvisningar
föredragas i samband med vederbörande paragrafer, dels ock att promulgationsstadganden,
ingress och rubrik förekomma sist;

att sedan lagförslaget till kommunalskattelag blivit genomgånget i sin helhet,
utskottets hemställan i punkten 1 föredrages;

att var och en av punkterna 4, 7 och 13 företages till avgörande på det
sätt, att först föredrages vederbörande författningsförslag, där så erfordras,
paragrafvis, med anvisningar, där sådana förekomma, i samband med de paragrafer,
till vilka de höra, samt promulgationsstadganden, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan i vederbörande punkt föredrages;

att, där föredragning av författningsförslag sker paragrafvis, endast paragrafernas
ordningsnummer må uppnämnas och uppläsning av texten ej behöva
ske eller särskild proposition på varje paragraf framställas, så framt ej sådant
särskilt begäres, samt att, efter det samtliga paragrafer i ett författningsförslag
blivit på detta sätt genomgångna, proposition framställes gemensamt rörande
alla de paragrafer, som icke förut varit föremål för beslut;

att ej heller i övrigt författningstext må behöva uppläsas i vidare mån än
sådant av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse något av författningsförslagen kommer att i sin helhet
eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att. vid
ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar; samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Utskottets förslag till kommunalskattelag (Bilaga 1).

2 §.

Denna paragraf lydde:

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:
för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens
jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens
tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra kronor
av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens
taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatteöre
för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

Förslag
till kommujia
Iskattelag
in. m.
(Forts.)

Nr 34.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalslcattelag

m. m.
(Forts.)

Vid 2 och 45 §§ i förevarande lagförslag hade reservationer anmälts

1) av herrar Borell, Lagerbjelkc, Sederholm, Frändén, Brändström, Laurén
och Månsson i Erlandsro, vilka beträffande den nu ifrågavarande paragrafen
yrkat, att densamma skulle erhålla följande lydelse:

Allmän kommunalskatt — -— ■— (= utskottets förslag)--- ■— skatt skyldig

för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens
jordbruksvärde, fem —■ — — (—utskottets förslag) — —- ■—
skattekrona,

samt att i anslutning härtill utskottets yttrande beträffande repartitionstal
m. m. skulle erhålla den ändrade avfattnmg, som i reservationen angivits
;

2) av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo, vilka likaledes
yrkat, att paragrafen skulle erhålla nyss angivna lydelse, samt i anslutning
därtill gjort vissa uttalanden i ämnet.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! När det föreliggande förslaget behandlats
i det särskilda utskottet, har den gamla striden mellan de olika systemen,
objektskattesystemet och garantiskattesystemet, icke upptagits. Utskottets
samtliga ledamöter ha förenat sig om det uttalandet, att behovet av i
olika hänseenden förbättrade beskattningsregler och ett mera effektivt taxeringsförfarande
enligt utskottets mening är så starkt, att förhoppningen att
kunna införa ett på väsentliga punkter alldeles nytt kommunalt skattesystem,
såvitt möjligt, ej bör längre undanskjuta detta behovs tillgodoseende.

Utskottets majoritet har emellertid ansett, att, efter antagandet av det föreliggande
förslaget, omedelbart en ny utredning är erforderlig, och föreslår i
sådant syfte skrivelse till Kungl. Maj:t. I skrivelsen skulle upptagas till utredning
dels frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna,
varvid skulle undersökas möjligheterna att nedbringa primärkommunernas
skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större
utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt, dels av frågan i vad mån
och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
skulle kunna komma att utöver fastighet åvila även andra beskattningsföremål,
såsom näringsföretag och penningkapital, samt likaledes frågan
hur vid en sådan beskattning hänsyn skulle kunna tagas till de skattskyldigas
olika skatteförmåga.

Skulle hemställan om en sådan skrivelse antagas, blir väl det förslag, som
eventuellt antages i dag, närmast att anse som ett nytt provisorium, om ock icke
såsom det nuvarande redan från början till sin giltighet begränsat till viss
tid.

Såsom frågan nu ligger, finns det, såvitt jag förstår, ingen anledning att
ingå på den gamla striden om principerna, utan jag skall genast gå in på det
föreliggande förslaget, och därvid först yttra mig om de viktigaste av de
punkter, där meningsskiljaktigheter varit rådande. Dessa punkter äro frågan
om repartitionstalet för jordbruksfastighet, frågan om skogsaccisen, frågan
om inkomstbeskattningen vid skogsbruk, frågan om monopolbolags beskattning
samt frågan om de avgiftsfria avdragen.

Beträffande repartitionstalen för jordbruksfastighet bibehålies i den kungl.
propositionen för jordbruksvärdet det repartitionstal av 6 procent, som föreslogs
redan i 1927 års proposition. Jag kan ju parentesvis, ehuru det givetvis
är bekant för alla, erinra om att det föreliggande förslaget i sina allra väsentligaste
delar är likalydande med 1927 års förslag, som i sin ordning ju endast
innebar ett lagfästande i stort sett av det nuvarande provisoriet. Repar -

Onsdagen den 23 maj £. m.

Nr 34.

titionstalet för jordbruksfastighet föreslås sålunda skola fortfarande liksom
nu är fallet utgöra 6 procent.

När finansministern i propositionen tar upp denna fråga, medger lian emellertid,
att det finns berättigande i de önskemål, som ha framställts sedan
länge och med stor styrka från representanterna för jordbruket, att repartitionstalet
för jordbruksfastighet bör sänkas åtminstone därhän, att det icke
blir högre än repartitionstalet för annan fastighet. Han förklarar till °och
med, att det vore önskvärt, om en sådan sänkning kunde ske, dels för att få de
båda repartitionstalen likställda och dels också för att astadkomma en lättnad
i beskattningen för de skuldsatta jordbrukarna. Emellertid finner han sig
icke kunna framlägga något förslag i denna riktning. När han undersöker
detta spörsmål, tar han först upp frågan, huruvida man verkligen bör renodla
garantieskattesynpunkten så långt, att man icke^ därunder även kan inrymma
något hänsynstagande till garantiskatteföremålens olika avkastningsförmåga.
Han åberopar i det avseendet en beräkning, som gjorts på grundvalen
av statistiska byråns undersökning om utfallet av 1927 års inkomst- och
förmögenhetsskatt, och som anses utvisa, att medan den genomsnittliga avkastningen
av jordbruksfastighet är cirka 7 procent, den genomsnittliga avkastningen
av annan fastighet däremot icke uppgår till mera än ungefärligen
2Va procent. Han anför, att, om man i garantiskattesynpunkten inlägger den
meningen, att däri bör inrymmas även ett visst hänsynstagande till avkastningsförmågan,
det kan sättas i fråga, huruvida man icke är berättigad att
säga, att jordbruksfastighet, som således antages ha en större avkastnmgsförmåga
än annan fastighet, också bör belastas med nagot högre repartitionstal

än annan fastighet. _ _ ...

Såvitt jag kan förstå, ligger emellertid denna fråga _ sa till, att man val
kunde föra detta resonemang före 1920, då fastighet mke skattade lör inkomst,
som gick utöver garantiskalteprocenten. Men seaan numera inkomsten
av fastighet beskattas till hela sitt belopp, har skälet för en differentiering
av repartitionstalen mellan olika slag av fastighet i själva verket fallit bort.
Det är den proportionella inkomstskatten, som skall sörja för, att kravet pa,
att skatten skall utgå efter den verkliga inkomsten blir tillgodosett — garantiskattens
enda mål är att tillförsäkra kommunerna en nödig garanti för ett visst
minimum av inkomster. När det således gäller att avgöra, om man skall differentiera
repartitionstalen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, blir,
såvitt jag förstår, frågeställningen denna: behövs detta för att tillgodose kommunernas
behov av en viss minimibeskattning? Den frågan tror jag man maste
besvara nekande, och i så fall finns ur denna synpunkt ingen anledning åt c
sätta ett annat repartitionstal för jordbruksfastighet un för annan fastighet.
När man skall jämföra avkastningen från jordbruksfastighet och avkastningen
från annan fastighet bör man för övrigt tänka på, att inkomsten avjordbruksfastighet
inräknas också resultatet av ägarens på fastigheten nedlagda
arbete, vilket i själva verket höjer beräkningen med avseende pa jordbruksfastighetens
inkomst. Över huvud taget torde det för övrigt vara ganska
svårt att under växlande förhållanden finna en fullt tillförlitlig grund lör jämförelse
mellan inkomsten av avkastningen av jordbruksfastighet och annan
f ä sti ghet

Nu är det i själva verket icke heller denna fråga, som varit den avgörande
vid propositionens ställningstagande i fråga om repartitionstalet, utan det har
varit farhågan för, att en sänkning av repartitionstalet skulle medföra en alltför
stor överlastning av skattebördan på andra skattepliktiga, som icke äga
jordbruksfastighet. Man tänker da givetvis närmast på de mindre inkomsttagarna.
Denna farhåga har finansministern ansett, att han fått bekräftad genom
de undersökningar, som skett beträffande förhållandena i ett visst antal

Förslag
t ill kommunalskatldag

m. m.
(Forts.)

Nr 34. 6

Onsdagen den 2:i maj f.

in.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

kommuner, undersökningar, som utförts sedan riksdagen förra året behandlade
kommunalskattefrågan. Och det är ju uppenbart, att en sådan undersökning
måste utvisa, att, därest man sänker repartitionstalet för jordbruksfastighet,
i vissa fall en överskjutning av skattebördan på andra beskattningsföremål
an jordbruksfastighet sker. Ty i det prekära ekonomiska läge, i vilket vårt
jordbruk överhuvud taget nu befinner sig, lämna ett stort antal jordbruk mindre
avkastning procentvis i förhållande till taxeringsvärdet än repartitionstalet.
Jordbruket skattar vid sadant förhållande för en hel del blindfyrkar. Minskas
antalet av dessa blindfyrkar genom att man sänker repartitionstalet, måste med
matematisk nödvändighet den följden uppkomma, under förutsättning nämligen
att vederbörande kommuners utdebiteringsbehov är lika stort som tidigare,
att det sker en viss överlastning av skattebördan från jordbruksfastighet till
andra beskattningsföremål.

Men frågan är: bör detta ske för att tillgodose rättvisa krav, och i vilken
omfattning bör det i så fall ske? Man måste för att bedöma denna fråga ''undersöka,
om jordbruket nu är rättvist beskattat i förhållande till Övriga beskattnings
föremål, eller om det åvilar en hårdhet i beskattningshänseende på
jordbruket, som behöver ur rättvisans synpunkt jämnas ut.

Nu är det för alla väl bekant, att år 1920 skedde en mycket betydande övervältring
av skattebördan från andra beskattningsföremål till jordbruket. Den
huvudsakligaste anledningen till detta förhallande är ju det avdragssystem,
som då infördes. Enligt den uträkning, som 1921 års komtaunalskattekommitté
gjorde, steg procentvis skattebördan för fastighet på landet från 18 till 33 procent,
. under det att skattebördan för fastighet i stad steg, vilt jag minnas, från
6.8 till 9.4 procent. Alldenstund på landet jordbruksfastigheterna befinna sig
i en mycket övervägande majoritet i förhållande till annan fastighet, visar
denna statistik uppenbarligen, att det icke blott skett en betydande överlastnmg
på fastighet i allmänhet, utan att även denna belastning träffat jordbruksfastigheterna
mycket hårdare än annan fastighet. Förhållandet torde väl
vara, om. man vill se sanningen i ögonen, att för närvarande jordbruket är
mycket hardare beskattat än andra beskattningsföremål, och det förefaller mig
följaktligen vara obestridligt, att det är ett fullkomligt berättigat krav, när
man nu skall för längre tid och på ett mer definitivt sätt än som skedde 1920
lösa den kommunala beskattningsfrågan, att ett tillrättaläggande i detta avseende
sker.

Man invänder måhända häremot, och jag förmodar att så kommer att ske
under denna debatt, att omläggningen av vägskattebördan kompenserar jordbrukarna
i ganska betydande grad. Men jag har den övertygelsen, att det icke
kan visas att man, även om man sänker repartitionstalet för jordbruksfastighet
till 5 procent, därigenom begår någon orättvisa mot andra skattedragare.
Man Hyttar icke om förhallandena, sa att i stället för att beskattningen nu är
orättvis för jordbruket den i stället blir orättvis för andra beskattningsförem.
’ »därest man gör en sådan sänkning av repartitionstalet. Det kan bestämt
pastas, att en sådan sänkning av repartitionstalet som den föreslagna icke
återför förhallandena till tillståndet före 1920, cl. v. s. före provisoriet. En
sådan sänkning medför icke full rättvisa för jordbruket utan även därefter
kommer en hårdare belastning åvila jordbruket än andra beskattningsföremål.
Den omständigheten bör även beaktas, att, om man sänker repartitionstalet och
utdebiteringen i följd därav höjes, den hårdare belastningen på skattekronorna
också faller på jordbrukets egna skattekronor. Härigenom neutraliseras i viss
man den nytta jordbruket får genom sänkningen av repartitionstalet.

På grund av dessa skäl kan jag för min del icke annat än instämma i yrkandet,
att repartitionstalet för jordbruksfastighet bör sänkas till 5 procent, och
kommer att framställa yrkande i denna punkt därom.

Onsdagen den 2:5 maj f. in.

7 Kr 84.

Om emellertid olika meningar ha rätt om. huruvida belastningen på jordbruksvärdet
i repartitionshänseende är för hög, tror jag däremot att det ej '',iais]Mttejag
råder några som helst delade meningar om, att belastningen på skogsvärdet för m m

närvarande är alldeles för hög. Skogsvärdet beskattas för närvarande efter (Forts.)

ett repartitionstal av 6 procent, och därtill kommer skogsaccisen med 2 procent.
Enighet synes alltså råda om att en nedsättning av repartitionstalet för
skogsvärdet bör ske. Denna nedsättning har såväl 1927 som i ar föreslagits med
2 procent från nuvarande 6 procent till 4 procent beräknad efter repartitionstalet
6 procent för jordbruksvärdet. De som nu yrka på ett repartitionstal för
jordbruksvärdet av 5 procent borde naturligtvis som en konsekvens därav yrka
på en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärde till 3 procent, då därtill
sedan kommer skogsaccisen, som är avsedd att utfylla mellanrummet mellan
repartitionstalet för jordbruksvärde och skogsvärde. Ehuru således konsekvensen
borde fordra, att man sänkte repartitionstalet för skogsvärde till 3, har
man emellertid icke vågat yrka därpå, ty man har ansett att man därigenom
skulle riskera att de stora skogskommunernas behov av ett visst konstant antal
skattekronor icke i tillräcklig grad tillgodosågs. Ur garantiens synpunkt hai
man således ej vågat sänka detta repartitionstal så långt, som det konsekvent
egentligen borde sänkas.

Vad sedan beträffar skogsaccisen föreslog Kungl. Maj:t 1927, att skattesatsen
för skogsaccisen skulle bestämmas till x/s av medeltalet av utdebiteringen i
primärkommunerna under fem år. Denna skattesats var uträknad efter ett repartitionstal
för skogsvärdet av 3 procent. Nu har man ju emellertid stannat
för ett repartitionstal för skogen av 4 procent, och det är uppenbart, att en
skattesats, uträknad efter den grund som jag nyss nämnde, eller 1/3 av utdebiteringen,
blir för hög om man skall avväga skatten sa, att den skall fjdla,
tomrummet mellan repartitionstalet på jordbruksvärdet och repartitionstalet
på skogsvärdet. Skall man utgå från dessa synpunkter, bör man icke bestämma
skattesatsen för skogsaccisen på annat sätt än vad förra årets utskott, just ur
de synpunkter som jag nyss anfört, för sin del bestämde, eller till en 1/4 av
nyssnämnda femårsmedelutdebitering i kommunerna. Och gjorda uträkningar
ha visat, att, även om man beräknar skattesatsen till x/4 av denna utdebitering,
räcker detta, om man bortser från en del skogfattiga kommuner, där det icke
finns annat än husbeliovsvirke och knappast det och där således hela skogsbeskattningen
har en mycket liten betydelse, mycket väl till att täcka skillnaden
mellan repartitionstalen, och ofta till mer än att täcka densamma. \ rkandet om
höjning av repartitionsskatten från en x/4 till 1/3 har tillkommit genom förslag
inom utskottet, och utskottsmajoriteten har anslutit sig till detsamma, under
det att jag och andra medlemmar av utskottet reserverat oss för att skattesatsen
skall bestämmas till x/4. De medlemmar av utskottet, som ville bestämma
skattesatsen till 1/3, ha gått ut från samma resonemang som då de bestrida repartitionstalets
sänkning för jordbruksfastighet. De säga, att det kastar över
skattebördan för mycket på andra skatteobjekt. Men jag har den uppfattningen,
att detta icke får spela någon roll inför nödvändigheten av att göra rättvisa
åt skogsägarna. .

Jag skall i fortsättningen gå över till frågan om inkomstbeskattningen lör
skogen. Detta är kanske den fråga, som är den allra svåraste att komma till
rätta med i hela detta komplex av frågor. Det är synnerligen svårt att finna
några regler, som på samma gång skapa rättvisa, och som icke taxeringstek -niskt äro alltför otympliga och svåra att handskas med utan äro i möjligaste
män enkla och lättbegripliga. Jag anser det då vara lämpligast, om jag först
redogör för hur skogsinkomstbeskattningen utgår för närvarande och sedan tar
upp de anmärkningar, som kunna riktas mot det nuvarande systemet, samt slut -

Onsdagen den 2:> maj f. m.

Nr 34.

Förslag
till kommunnlskattelag

rn. m.
(Forts.)

li.?en red°gör för d<r särskilda förslag till lösning av denna fråga, som framförts
för att rätta till rådande missförhållanden.

För närvarande gäller med avseende på inkomstbeskattningen för skog, att
till inkomst av skog hänföres dels den inkomst, som uppkommer när man avverkar
skog, dels inkomst, som uppkommer när man försäljer avverkningsrätt
till skog, och dels inkomst, som uppkommer då man säljer växande skog på
samma gång som man säljer fastighet, detta sistnämnda dock endast i det
fallet, att icke hela försäljningen av fastigheten inklusive skogen skall beskattas
som realisationsvinst enligt de vanliga reglerna för realisationsvinstbeskattningen.
Om sålunda en person köper en fastighet och säljer den inom tio år,
och därvid uppkommer en vinst, skall den vinst som uppkommer på skogen
och även på övriga delen av fastigheten beskattas som realisationsvinst. Denna
vinst går till beskattning i säljarens mantalsskrivningskommun. Om däremot
en person köper en fastighet, innehar den minst tio år och sedan säljer den,
skall den del, söm av hela försäljningssumman belöper på skogen, beskattas.
Den anses som inkomst av skogsbruk och beskattas i den kommun, där fastigheten
ligger, under det att den del av summan, som faller på fastigheten i övrigt,
blir obeskattad.

Om en person avverkar skog på en fastighet och därvid tar så mycket av
skogen, att värdet av den skog som finns kvar, sedan han gjort avverkningen,
understiger det värde, som skogen hade då han förvärvade fastigheten, får han,
när han skall skatta för denna inkomst, göra avdrag för skogens ingångsvärde.
Avdraget utgör skillnaden mellan vad skogen var värd, då den av den skattskyldige
förvärvades, räknat efter den de! av köpeskilling eller vid arv taxeringsvärdet
som belöper på skogen, å ena sidan, och värdet av den skog, som
finns kvar efter avverkningen, räknat efter värdet vid avverkningen, å andra
sidan.

Nu kan man emot detta system rikta väsentligen fyra huvudanmärkningar.

Den första anmärkningen innebär, att det kan inträffa, och det också ofta
har hänt med ganska upprörande resultat, att man under vissa förhållanden,
oaktat man avverkar sa mycket skog, att man därigenom angripit den ingående
skogen, d. v. s. den skog som erhölls då fastigheten förvärvades, ändå icke
får nagot avdrag för ingångsvärdet. Sådant kan hända vid uppgående konjunkturer
med stigande priser på skog. Det kan nämligen vara så, att vederbörande
har avverkat så mycket skog, att den återstående skogen med avseende
på storlek och beskaffenhet är sämre än skogen var när han förvärvade fastigheten,
men att värdet på skogen har stigit så mycket, att värdet av det lilla och
sämre, som han har kvar, är större än värdet av hela den större och bättre skog,
som han förvärvat. Är det så, finns det naturligtvis intet rum för avdrag på
ingångsvärdet. Då får ägaren i själva verket skatta i förtid för en konjunkturvinst
pa den kvarvarande skogen. Detta. kan bliva en mycket kännbar sak

vid starkt stigande priser kan det leda till rena beskattningsorimligheter.

lör det^andra kan man göra den invändningen, att denna beskattningsmetod
mycket, hart träffar särskilt de arvfallna fastigheterna. Detta händer särskilt
då arvfallet ligger längre tillbaka i tiden. Som nog herrarna litet var
veta,, var det tämligen allmänt förr i världen och särskilt före den allmänna
fastighetstaxeringen år 1922, att när man taxerade en fastighet, skogen ingick
i taxeringen med ett värde, som vida understeg skogens verkliga värde, och efter
taxeringsvärdet bestämmes ju ingångsvärdet. Så träder arvingen till fastigheten,
och efter några år avverkar han sin skog. som då har ett mycket
högre, värde än det värde, som gäller som ingångsvärde. Detta är naturligtvis
särskilt markerat i sådana fall, då konjunkturerna äro i stigande; då neutraliseras
uppenbarligen avdragsmöjligheterna i hög grad och beskattningen blir
mycket hård.

Onsdagen den 23 maj f. m.

9 Kr 84.

Så kan man vidare invända — och det är visst icke den minst betydande,
utan tvärtom i principiellt hänseende den mest betydelsefulla invändningen
att skogen under alla förhållanden betraktas såsom vara i^en rörelse. Under
det att förmögenhetsökning eljest ej beskattas, om det i fråga om lösegendom
ligger fem och i fråga om fastighet tio år mellan förvärv och avyttring, behandlas
skogen alltid såsom vara i rörelse. Om jag har en fastighet med skog, och
säljer den efter mer än tio år från förvärvet, beskattas vinsten på skogen, oaktat
skogen fortfarande växer på och är förbunden med fastigheten. °Jag
skall taga följande exempel: En person köper en fastighet, som icke har någon
skog, behåller fastigheten i tio år, försäljer den därefter och förtjänar 100.000
kronor. För dessa 100,000 kronor behöver han icke skatta som inkomst. Hans
granne köper en fastighet, vars huvudsakliga värde ligger i skogen, försäljer
den efter tio år och förtjänar 100,000 kronor, varav vi kunna antaga, att 75.000
kronor anses vara vinst på skogen. Då får han i motsats mot den andre skatta
för en inkomst av 75,000 kronor. Skogen står således i detta avseende i en
fullständig undantagsställning. Det nuvarande beskattningssystemet medför
uppenbarligen också, att man får betala skatt för värdestegring på skog, som
man aldrig får taga. Enligt 1923 års skogslagar får ju en viss del av skogen
icke avverkas, utan måste alltid finnas kvar. Det oaktat får man likväl betala
skatt för värdestegring på denna skog.

Vad jag nu anfört är de huvudsakligaste anmärkningar, som man kan rikta
mot det nuvarande systemet, och jag skall härefter övergå till att söka klargöra,
huru man velat avhjälpa ifrågavarande olägenheter. Jag kan nämna,
att det finnes icke mindre än fem olika förslag avsedda^ att komma till rätta
med denna sak, och man har alltså en hel del att välja på.

I 1927 års proposition bibehöll man helt och hållet de nuvarande bestämmelserna
om beskattning av växande skog i samband med försäljning av fastigheten.
Man gjorde endast den ändringen, att inkomst darav, även när den
är realisationsvinst, skall beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen.
Detta är den enda skillnaden härutinnan mellan det kungl. förslaget 1927 och
den nuvarande lagen. Däremot försökte man och lyckades även _ i viss män
undanröja den orättvisa, som ligger däri, att man icke kan utnyttja avdraget,
då skogen vid tiden för avverkningen har stigit i värde. Detta ville förslaget
åstadkomma på så sätt, att man medgav, att avdraget vid beskattningen icke
längre skulle ske som ett avdrag för minskning i ingångsvärdet, utan i form av
ett avdrag för skillnaden mellan ingående virkeskapital och kvarvarande virkeskapital.
Detta skulle tillämpas så, att man, när någon avverkat skog, först
ser till, om skogen efter denna avverkning kvantitativt och kvalitativt är sämre
än skogen var, då vederbörande förvärvade den. Är den sämre till sin beskaffenhet
och mindre till sitt omfång, alltså kvalitativt eller kvantitativt mindre
värdefull än det ingående virkeskapitalet, slår man ut det ingående virkeskapitalets
värde i sina olika sortiment, på den kvarvarande skogen i dess olika
sortiment. För skillnaden mellan det sålunda beräknade värdet på den kvarvarande
skogen och värdet av det ingående virkeskapitalet får man avdrag.
Denna beräkning är, som herrarna nog förstå, ofta mycket invecklad oeh besvärlig
att komma till rätta med i varje särskilt fall. Det är emellertid uppenbart,
att förändringen i nu anmärkta hänseende skulle medföra en icke oväsentlig
förbättring för den skattskyldige, då han icke såsom nu behövde skatta
för värdestegring på den kvarvarande utan allenast på den avverkade_ skogen.
Detta är egentligen ingenting att säga om, när avverkningen skett inom tio
år från förvärvet. Men kvar står den oegentliglieten, att han. om mer än tio
år förflutit eller det är arvfallen fastighet, får skatta för värdestegringen på
den avverkade skogen i den mån den ej är tillväxt.

Jag anmärkte, att dessa bestämmelser tekniskt sett äro ganska invecklade,

Förslag
till kommunalskatten
g
m. m.
(Forts.}

Nr 34. 10

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalsJcattelag

m. m.
(Forts.)

och det var kanske till stor del därför, som 1927 års utskott ryggade tillbaka
för förslaget. Utskottet gick då en annan väg, varigenom otvivelaktigt detta
spörsmål skulle lösas synnerligen enkelt. Man föreslog, att skyldighet att skatta
för vinsten å växande skog, när den säljes tillsammans med fastighet, skulle
upphöra men att även rätten att göra avdrag för minskning i ingående virkeskapital
eller minskning i ingångsvärdet skulle upphöra. Metoden skulle givetvis
i hög grad förenkla problemet, men det har framställts ganska många vägande
anmärkningar däremot. Som detta förslag för närvarande icke torde
vara aktuellt, skall jag icke gå närmare in på dessa anmärkningar för att icke
alltför mycket förlänga och tynga debatten. Jag skall endast i förbigående
omnämna, att den allra viktigaste av dessa anmärkningar är, att förslaget
dels medför en dubbelbeskattning, då man fått skatta för realisationsvinst vid
försäljning av fastigheten, och dels medför ganska väsentliga orättvisor, när
det gäller arvfallen egendom. Då får man ju först erlägga arvskatt för hela
värdet, och om man sedan avverkar, får man skatta för hela vinsten på avverkningen
utan avdrag för ingångsvärdet. Detta blir onekligen mycket hårt.
Man kan t. ex. tänka på det fallet, att en fideikommissarie för att få pengar
till den stora arvskatten tämligen omedelbart efter det han tillträtt fasligheten
måste göra en stor avverkning och då dels får betala arvskatt för hela fideikommissets
värde och dels skalla för hela avverkningen utan någon avdragsrätt.
Sker en större avverkning på en gång, tynges han också ytterligare genom
den högre progressionen.

Jag skall för fullständighetens skull tillägga en sak, som jag glömde, när
jag nyss redogjorde för andra särskilda utskottets förslag i fjol. Utskottet,
som var enigt om detta enkla förslag, ville icke genomföra det omedelbart, utan
stadgade en viss övergångstid, så att icke den, som köpt en fastighet och till följd
av den ändrade lagstiftningen icke skulle få avdragsrätt, skulle bliva för hårt
tyngd. Han hade ju icke vid köpet kunnat taga hänsyn till de nya beskattningsreglerna
och därefter kalkylera köpeskillingen. Därför föreslog man en
övergångstid under tjugu år. Avverkade ägaren inom tio år, fick han sålunda
tillgodoräkna sig en tiondedel av hela det avdrag, som han enligt nuvarande bestämmelser
har rätt att göra, men efter tjugu år skulle hela avdragsrätten bortfalla.
Häremot har man anmärkt, att genomförandet av detta förslag skulle
vara skadligt ur skogsteknisk synpunkt, emedan det frestade till avverkning under
den övergångstid, då avdragsrätt medgåves, i stället för att vänta till den
tid. då avdragsrätten helt och hållet försvunnit.

Så kommer jag till 1928 års kungl. proposition. Denna överensstämmer beträffande
skattskyldigheten vid avverkning och vid försäljning av avverkningsrätt
fullständigt med 1927 års utskottsförslag, med den enda skillnaden, att
man för att bereda lättnad för den skattskyldige, när det gäller att göra avdrag
för minskat ingångsvärde, medger honom rätt att välja mellan att göra avdrag
för det minskade ingångsvärdet eller för det minskade ingående virkeskapitalet.
Detta får han själv bestämma med hänsyn till vilken utredning, som är lättast
för honom att åstadkomma. I övrigt är förslaget i denna del helt detsamma.
Man har emellertid i 1928 års förslag upptagit den anmärkning, som jag förut
anfört mot den nuvarande ordningen, att man, när man försäljer växande skog
i samband med försäljning av fast egendom, även får skatta för skog, som
man aldrig får avverka, vilket, såsom jag nyss erinrade om, särskilt ofta blivit
fallet efter genomförandet av 1923 års skogslagar. Här har man resonerat så,
att en del av den växande skogen måste betraktas såsom produktionsmedel. Man
kan aldrig, om man driver skogsbruk, sköta skogen så, att marken blir kal,
utan man måste alltid ha ett visst kapital som produktionsmedel. Vad som
icke är produktionsmedel är skörd, och för denna bör man skatta. Teoretiskt
kan man säga, att den del av skogen får anses utgöra produktionsmedel, som

Onsdagen den 23 maj f. m.

Sr 34.

man vid rationell skogsskötsel aldrig avverkar. Emellertid är det naturligtvis
omöjligt att för varje särskilt beskattningsfall räkna ut, hur det förhåller sig
härmed, utan man har ansett det nödvändigt att använda en schablon, ilan har
därvid utgått från, att man såsom produktionsmedel skall anse så stor del av
skogen som motsvarar fem normala virkesavkastningar. 1 enlighet härmed
har man infört den bestämmelsen i förslaget, att vid försäljning av växande
skog i samband med försäljning av fastighet, avdrag får ske dels naturligtvis
för hela ingångsvärdet och dels även för ett belopp motsvarande den värdeminskning,
som efter det den skattskyldige förvärvat fastigheten åkommit så
stor del av skogen, som anses motsvara fem gånger den normala årliga virkesavkastningen
å skogen. Denna bestämmelse är så utformad, att beträffande
dessa som produktionsmedel ansedda fem års normala virkesavkastningar beskattas
icke värdeökningen, ej heller skogsbeståndets tillväxt intill fem årsavkastningar,
där skogsbeståndet understiger fem sådana årsavverkningar.

Nu har man emellertid i särskilda utskottet tyckt, att icke heller detta förslag
är fullt tillfredsställande. Det är rätt invecklat, och schablonen medför
ingen rättvis beskattning i de särskilda fallen, utan slår i många fall fel. Ett
annat förslag till vilket jag strax skall återkomma, har framförts och kritiserats,
och majoriteten har ansett sig icke heller kunna godtaga detta, utan
har stannat vid att föreslå en skrivelse utan några direktiv med begäran om
ny utredning. Emellertid finnes vid denna punkt en reservation, vari reservanterna
föreslå, att sistberörda förslag skall antagas. Reservanterna, till
vilka jag hör, ansluta sig också till kritiken av schablonen. De uttala, att
dess verkningar äro sådana, att de icke kunna vara med om den. Reservanternas
förslag utgår från att det, som jag förut sagt, är oriktigt att ställa
skogen, när den säljes i samband, med fastighet, i en annan klass i beskattningshänseende
än alla andra beskattningsföremål, och att detta först och
främst bör rättas. Det system reservanterna föreslå innebär följande. Om en
fastighet, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, säljes
inom tio år efter förvärvet, beskattas vinsten av försäljningen enligt de gällande
reglerna för realisationsvinstbeskattning, men vinsten skall tagas till beskattning
i den kommun, där fastigheten är belägen, icke i mantalsskrivningskommunen.
Om man köpt fastighet och avverkar skog inom de första tio åren.
skall icke blott tillväxten, utan även värdestegringen på den skog, som utgör
uttag ur det ursprungliga virkesförrådet, beskattas. Avdrag får då ske för
den del av ingångsvärdet, som efter kubikmassa räknat belöper å det minskade
virkesförrådet.

Jag vill för fullständighetens skull även nämna, att utskottets majoritet beträffande
det provisorium, som skulle kvarstå under den tid man väntar på den
nya utredningen, vill införa den förändringen i propositionens förslag, att man
beträffande avdragen icke skall räkna med kvantitet och kvalitet, utan endast
med kvantiteten, d. v. s. kubikmassan, och vidare, att man utsträcker de fem
åren till sex år.

I reservanternas förslag, om jag nu återgår till det, beräknas som sagt också
avdraget efter kubikmassa. Om fastigheten förvärvats genom köp, byte
eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges hand minst tio
år eller förvärvats genom annat fång, finnes icke skäl för någon realisationsvinstbeskattning,
utan vad man i dylikt fall skall beskatta är allenast tillväxten.
Vid avverkning, upplåtelse av avverkningsrätt eller försäljning av
fastigheten i dess helhet bör i dylikt fall en klyvning ske av värdet av de erhållna
produkterna eller den uppburna valutan på så sätt, att endast vad som
därav belöper å tillväxten beskattas.

Detta förslag är naturligtvis icke heller fullkomligt. Det lär väl framkomma
anmärkningar även emot det förslaget under den fortsatta debatten, och

Förslag
till IcoivihitndlskaUdag

in. in.
(Fort*.)

Nr 34. 12

Onsdagen den 2:! mai f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

in. m.
(Forts.)

det blir väl då anledning att närmare gå in på det. Jag skall icke för närvarande
göra det. utan vill endast uttala det allmänna omdömet, att detta förslag
åtminstone enligt min mening är det rimligaste och rättvisaste, som hittills
sett dagen, och såvitt jag förstår, kan man utan några farhågor nu lägga
det som grund för en mera definitiv lösning. Jag kommer således i sinom
tid att yrka bifall till reservationen i denna punkt.

Jag skall nu övergå till att säga några ord om några av de andra huvudpunkterna.
Då kan jag ju först taga frågan om monopolbeskattningen. Som
herrarna minnas, föreslogs i 1927 års proposition, att man skulle befria systembolagen
från den kommunala progressivskatten, men i övrigt låta systembolagens
kommunala beskattning vara oförändrad. Emellertid yrkades i motioner,
att man skulle befria systembolagen för kommunalbeskattning för inkomst
av rörelse. Detta hade ursprungligen åtminstone framförts ur nykterhetssynpunkt.
Man ansåg att kommunerna vore mera benägna för rusdryckshantering,
om de finge skatt för rörelsen. Toge man bort denna beskattningsrätt,
skulle man minska rusdrycksmtresset. Så lade man också monopolsynpunkten
pa denna fråga och menade, att da det till största delen är fråga om en monopolvinst,
städerna icke böra få beskatta densamma, utan vinsten borde gå till
staten och ^ komma alla till nytta. Vidare framhölls det, att städernas rusdrycksförsäljning
till mycket stor del vore baserad på kundkretsen i den omkringliggande
landsbygden, varför städernas beskattningsrätt medförde en
orättvis avvägning mellan städerna #ch landet. Det förslag, som då motionsvis
framfördes, blev 1927 års utskottsförslag.

Nu bär Kungl. Ma.j:t delvis gått över på en annan linje. Kungl. Maj :t utgår
ifrån såsom principiellt riktigt, att ett enskilt samhälle icke bör få beskatta
er. inkomst, som utgör monopolvinst. A^ill man på ett rationellt sätt lösa detta
problem, bör man således undersöka, vilken del av inkomsten som är monopolvinst
och vilken del därav, som icke är monopolvinst, samt låta vederbörande
samhälle beskatta endast den senare delen. Kungl. Maj :t har också utvidgat
nmnet att omfatta jämväl partihandelsbolagen av brännvin samt tobaksmonopolet.
Man hjälper sig också här fram med en schablon. Man antager att,
i fråga om tobaksmonopolet och partihandelsbolagen en vinst, beräknad till 5
procent på försäljningssumman, kan anses såsom icke monopolvinst, vilken
städerna alltså skulle få beskatta. Beträffande systembolagen har siffran satts
till 7 procent. För att städerna icke skola drabbas för hårt av denna förändnng,
har man föreslagit en övergångsperiod, under vilken de få beskatta en
högre procent av försäljningssumman. Siffran är till eu början 12 procent
lör systembolagen och sjunker så småningom, så att den efter 1933 kommer
ned. till 7 procent. För partihandelsbolagen finnes en motsvarande övergångsperiod
medan däremot för tobaksmonopolet skatten från början skall utgå
elter 5 procent.

Det klagas naturligtvis mycket från de städer, som härigenom få sina beskattningskronor
minskade, och det synes mig, att man icke kan blunda för,
att denna klagan är synnerligen berättigad. Man kan t. ex. tänka på en sådan
stad som Södertälje, där man är begåvad med alla dessa tre slag av bolag.
Där finnes både tobaksmonopolet, partihandelsbolag och ett detaljhandelsbolag,
och man har där redan nu en mycket hög utdebitering. En ändring, även
med den begränsning, som regerings försia get, av i år anger, kommer att medföra
ganska kännbara verkningar och i mycket hög grad försämra städernas
ekonomiska läge. I allmänhet är det väl så. att man, även om det rent principiellt
skulle vara ° berättigat att göra en viss ändring med avseende på beskattningen,
clock far tänka sig för mer än en gång, om man därigenom ingrip.
er i redan tillskapade ekonomiska förhållanden. Då vederbörande inrättat
sig efter de givna förhallandena och räknat med denna beskattning, blir natur -

Onsdagen den 23 maj £. ni.

13 >''r 34.

ligtvis en omläggning för dem synnerligen svar. Redan forslaget, att syste -bolagen skola befrias från kommunal progressivskatt, betyder icke sa litet.
Det blir en skillnad, tror jag, i den totala skattesumman mellan a ena sidan
700 000 och å andra sidan 2 miljoner kronor eller nagot däromkring.

I en reservation föreslås, att man skall befria systembolagen från den kommunala
progressivskatten men i övrigt låta monopolbolagens beskattning ''ara
oförändrad Ett sådant förslag bifölls i första kammaren 1927, och jag kan
icke förstå, att det skall föreligga några skäl for forsta kammaren att nu
ändra sin mening. Man kan ju säga, att utskottets förslag bibehåller åt staderna
en viss beskattningsrätt beträffande inkomst av ifragavarande rörelse,
men det innebär dock såsom jag förut nämnt en ganska stor beskärnmg och en
ganska kännbar inkomstminskning för kommunerna. Det synes mig, som om
det vore klokt att stanna vid förslaget att taga bort progressivbeskattningen
för systembolagen, men låta beskattningen i övrigt förbliva, som den varit.
Det synes mig uppenbart, att nykterhetssynpunkten icke får spela nagon avgörande
roll. Det är i själva verket icke för städerna i övervägande grad ett
beskattningsintresse, som är bestämmande i fråga, om de skola ha rusdrjckshantering
eller icke, utan detta bestämmes nog ur mera allmänna ekonomiska
synpunkter

'' Jag skall sluta med att säga några ord om den viktiga frågan om de skattefria
avdragen, som behandlas i 48 § i föreliggande förslag. Har rader ingen
meningsskiljaktighet beträffande grundavdragen, utan striden har endast statt
om familjeavdragen. Kungl. Maj:t har föreslagit i ortsgrupp I 120 kronor i
ortsgrupp II 140 kronor, i ortsgrupp III 160 i ortsgrupp IV 180 och i ortstrrunpV
200 kronor. 1927 års utskott hade enhälligt föreslagit respektne 140,
160 160 180 och 200 kronor. Kungl. Maj ds nu föreliggande förslag innebar
någon sänkning i ortsgrupperna I och II, varjämte forslaget differentierar
ortsgrupperna efter levnadskostnadsförhållandena, vilket principiellt och praktiskt
är alldeles riktigt. Nu har emellertid utskottet stannat for ett förslag
som gör avdragen större i ortsgruppen I och III an de förslag varom utskottet
i fjol var enigt, och föreslår 160 kronor för ortsgrupp I, 160 kronor för ortsgrupp
II, 180 kronor för ortsgrupp III, 180 kronor för ortsgrupp IV och 200
kronor för ortsgrupp V. Detta förslag skulle praktiskt verka pa det sattet,
att avdraget i ortsgrupp I skulle bliva ungefär detsamma som förut med kanske
någon liten stegring, men i ortsgrupp III blir avdraget enligt detta förslag
större än efter nu gällande bestämmelser. _ Man icke blott bibehåller eller
ökar avdragen, utan därtill kommer, att man icke tar den minsta hänsyn till
penningvärdets förändring sedan 1920. Detta synes mig icke vara riktigt och
rimligt, och jag kommer därför i denna del att yrka bifall till Kungl. Maj ds
förslag’. Jag känner mig naturligtvis övertygad om att jag i denna fråga far
understöd från regeringsbänken! _ .

I den nu föreliggande punkten tillåter jag mig yrka, att 2 § far den ändrade
lydelse, som innefattas i den av mig m. fl. avgivna reservationen vid denna ^5,
vilket således innebär, att repartitionstalet för jordbruksfastighet sänkes från
6 till 5. Därjämte yrkar jag, att motiveringen får den ändrade lydelse, som
angives i samma reservation.

Förslag
till kommunalskattelag

in. m.
(Forts.)

Herr Larson, Edward: Herr talman! Efter utskottsordförandeim utförliga
anförande kan jag yttra mig kort. Han har ju ganska noga ingått på de flesta
punkterna, och det är därför inte någon idé att upprepa vad han sagt.

Vad nu först repartitionstalen beträffar, ha de ju alltid varit föremål för
stridiga meningar, beroende på hur man betraktat dem och vilken utgångspunkt
man haft vid bedömandet av denna fråga. Det är ju klart, att om man ser
frågan ur de större jordbrukarnas synpunkt, så skulle en nedsättning från 6

Nr 34. 14

Ons da gon (len 23 maj f. in.

Förslag
till kommumilslcattelag

m. m.

(Forts.)

till 5 onekligen verka fördelaktigt för dem. Ser man den åter ur småbrukarnas
och småböndernas synpunkt, så tror jag, att man får en helt annan uppfattning,
ty det bör väl ändå vara uppenbart, att i den mån, som skatten lindras för de
större jordbrukarna, övervältras den pa löntagare, arbetare och de mindre jordbrukarna.
Det är egentligen detta, som har varit orsak till den stora differensen
i uppfattningarna om denna fråga. Om vi tänka på de mindre jordbrukarna,
för vilka arbetsresultatet till en väsentlig del ingår i inkomsten, så blir det i
allmänhet någon liten skatt utöver garantiskatten, och då betyder det ju inte
någonting, vare sig garantiskatten utgår efter 6 eller 5 %. De större jordbrukarna
däremot — det måste man ju erkänna — arbeta under sådana förhållanden,
att det är högst sällan de komma upp till en inkomst, som medför beskattning
utöver garantibeskattningen och under sådana omständigheter är det naturligtvis
givet, att beskattningsbördan för dem skärpes. Man måste emellertid
även taga någon hänsyn till förmåga och bärkraft, och i så fall torde det
vara uppenbart, att även om det skulle kännas litet tungt och hårt för den större
jordbrukaren att erlägga något högre skatt, har lian i alla fall bra mycket
lättare att erlägga denna skatt än de mindre inkomsttagarna, som äro mindre
bärkraftiga.

Nu kan det sägas, att det även bland de större jordbrukarna finnas personer,
som sitta i dålig ekonomisk ställning, d. v. s. inte heller de få ju göra avdrag
för skulder, men så länge vi ha detta system, går det i alla fall inte att komma
ifrån dessa orättvisor, utan de komma att drabba den ena eller andra parten.
Det är därför jag för min del med verklig tillfredsställelse hälsar det skrivelseförslag,
som utskottet begärt, enligt vilket man skall göra en mera grundlig undersökning
för att komma fram till rättvisa; och det är ju ändå det allra viktigaste,
när man skapar en skattelag. Det blir mycket lättare för skattebetalarna
att erlägga sin skatt, om de känna och veta, att det är rättvisa i systemet
och att var och en får efter sin förmåga deltaga i de utgifter till stat och kommun,
som äro nödvändiga.

För min del får jag säga. att jag vid förlidet års riksdag, då denna fråga behandlades,
var av den uppfattningen, att jordbruksfastighet och annan fastighet
borde beskattas lika, men efter den utredning, som har företagits och i vilken
det påvisas, vilka orättvisor det skulle medföra, om man ginge ned från 6
till 5^ %, i det att mindre jordbrukare, löntagare och arbetare, med ett ord småfolk
i allmänhet, skulle få på sig övervältrat rätt så mycket av den börda, från
vilken de större jordbruken skulle befrias, har jag fått klart för mig, att det
härigenom skulle begås en orättvisa, som jag ej kan medverka till. Detta har
medfört, att jag inte kan stå fast vid, att det skall vara lika repartitionstal för
jordbruk och annan fastighet, utan jag måste bekänna, att jag funnit rättvisan
kräva ett bibehållande av det system, som för närvarande synes mig utgöra
det mest rättvisa i valet emellan de två repartitionstalen 5 eller 6 % för jordbruksfastigheter.
Jag återupprepar, att i denna garantiskatt ingår vederbörande
brukares arbete, och det utgör ju i de flesta fall som sagt en stor del av
inkomsten.

I fråga om skogen föreligga ju olika förslag. Utskottets ordförande har
ganska noga redogjort för dem, och jag skall därför vid denna tidpunkt inte
gå in på den frågan. Det blir väl i alla fall tillfälle att återkomma till den. när
vi senare behandla den. I fråga om monopolbeskattningen är det uppenbart,
att det för dessa städer, som drabbas av denna lag, kännes både tungt och
hårt, det kan man förstå, men å andra sidan måste vi också tänka på, att dessa
städer under många år haft en förmån, som man vid denna lags ikraftträdande
kanske egentligen inte tänkt på, och vidare har man ju här anslagit rätt så
många år för en övergång så afl denna ej skall behöva bli alltför kännbar. 1
varje fall synes det vara egendomligt, om man skulle bibehålla ett sådant skatte -

Onsdagen den 23 maj f. m.

15 Är 84.

system, att de städer, som händelsevis befunne sig i den situationen, att till
dem vore förlagda några monopolföretag, skulle för all framtid uppbära nai^attdag
en stor vinst härav. Detta har väl, som sagt, aldrig varit tanken eller nie-1 m. m.
ningen. o (Korts.)

Det nämndes något om att denna fråga inte borde vara något nykterhetsintresse.
Ja, nykterhetsintresset är ju samtidigt också ett skatteintresse, ett
mycket stort skatteintresse, och det är ju såsom en skattefråga vi nu behandla
saken. Följaktligen måste vi nu se frågan ur den synpunkten.

Sedan komma vi till ortsavdragen. Det var ju så, som ordföranden relaterade,
att det lägsta ortsavdraget var satt till 120, under det det högsta var satt
till 200 mot nuvarande 150, lika för alla. Jag måste säga, att när jag läste
detta förslag, så slog det mig, att man här endast hade utgått från levnadsomkostnaderna,
under det man icke synes ha tagit hänsyn till löner eller inkomstförhållanden.
Man måste, då man beräknar en sådan fråga som denna, taga
hänsyn även till dessa faktorer. Om vi tänka på landsbygden, där avlöningarna
väl torde utgöra ungefär Va av vad som betalas exempelvis i Stockholm, så är
det ju klart, att man där inte kan kompensera ortsavdrag på sådant sätt. som
här verkligen har föreslagits. För landsbygden bär man, som sagt, vidtagit
en sänkning från 150 till 120. En sänkning alltsa för landsbygden av trettio,
medan man i Stockholm vidtagit en höjning från 150 till 200, d. v. s. en höjning
med 50. När man vet, under vilka svåra och tryckta förhållanden en
stor del av landsbygdens befolkning egentligen leva, så kan man inte gärna
vara med om detta pålägg i deras skatteförhållanden, ty det inverkar ju dock
ganska mycket för familjer med större barnantal. Därför har jag för min del
ansett, att man måste komma till ett mera rättvist förhållande gentemot dessa
befolkningslager. Det är inte nog med att löntagare och arbetare ha förmån av
detta, utan därtill kommer ju den stora massan av mindre jordbrukare, som
man naturligtvis också får ta hänsyn till, när man sätter ortsavdraget i den
lägsta ortsgruppen, ty det är egentligen dem det hårdast drabbar. När man
betänker den stora skillnaden mellan land och stad, så är det rent förvånande,
att man inte beaktat detta mer än man gjort. Jag fick i går i min hand en
broschyr om Stockholms stad, som visade, att staden har 21 bevillningskronor
per invånare. Tar jag landsorten, så tror jag, att jag skall komma bra nära
det riktiga, om jag säger, att antalet bevillningskronor där varierar mellan 2
och 3 per individ. Man förstår, vilken väldig fördel det innebär för Stockholm
med dessa många bevillningskronor, vilka till stor del sugas dit från landsorten
och vilket man givetvis måste ta en viss hänsyn till vid fastställande av ortsavdragen.

Även i fråga om skogsaccisen föreligga ju delade meningar, i det att några
ha velat stanna för 25 % av kommunalskatten eller ''It av medeltalet under fem
år, under det att utskottet har stannat för Vs. Jag får i det sammanhanget säga,
att jag för min del kommer att rösta för reservanternas förslag i denna fråga.
Jag tror, att det är det riktiga, att man stannar vid V». Det är ju sant,
att i vårt vidsträckta land föreligga så olika förhållanden, att. det nog finnes
kommuner, där 1/3 kanske skulle kunna verka bättre, men det blir i alla fall ett
sådant fåtal, att jag tror det riktiga och rätta är att få igenom en lag om Vijag
kommer alltså i det fallet att biträda reservanterna.

Det är ju så och har alltid varit så, att uppgjorda skatteförslag ha verkat
mer eller mindre orättvisa, och i synnerhet ha många reagerat mot. att en
skuldsatt jordbrukare skulle nödgas erlägga skatter som om han ej''alls hade
några skulder. Det finns ju många jordbrukare, som kunna sägas häfta i skuld
för så gott som allt vad de ha, men i alla fall måste de erlägga skatter precis
som om de skulle ha gården skuldfri och kanske pengar på banken. \i få väl
erkänna, att ett sådant skattesystem är orättvist och oriktigt. Kan man där -

Nr Bl.

Onsdagen den 2?» maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

för, såsom det nu har uttalats en önskan om i det skrivelseförslag, som är förordat,
få till stånd eu undersökning för att bringa rättelse i dessa förhållanden,
så tror jag, att då har skattesystemet kommit in på sunda och riktiga banor.
För min del kan jag inte komma ifrån, att likaväl som en person, som har sitt
kapital investerat i ett jordbruk, där får det beskattat, likaväl bör han erlägga
en viss garantiskatt, om han har sitt kapital innestående i bank. Den enda
möjliga vägen till en rättvis fördelning av skattebördorna är, såvitt jag förstår,
att det blir skatt efter förmåga, bärkraft och förmögenhetsvillkor, därför föreställer
jag mig, att vid den utredning, som väl blir en följd av det skrivelseförslag,
som jag hoppas riksdagen nu kommer att besluta, hänsyn också tages till
dessa förhållanden. Här ser man ofta personer, som sitta i, kan man säga, ur
landsbygdssynpunkt rätt goda förhållanden vilka dock äro så gott som skattefria,
medan däremot en person, som har en egendom med stora skulder och vars
förmögenhet i påvisbara fall inte uppgått till 1/a av den förres, likväl lar bära
mycket dryga skatter. Jag kan inte förstå annat än att det skulle ligga i allas
vårt intresse att få till stånd en rättelse härutinnan, så att mer rättvisa kunde
skapas. Det skulle säkert leda till mycket goda konsekvenser både för landet
och folket.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till paragraf 2 enligt utskottets förslag.

Greve Lagerbjelke: Herr talman, mina herrar! Det nu föreliggande förslaget
överensstämmer i väsentliga delar med förra årets kommunalskatteförslag,
vilket då här i riksdagen var föremål för en så ingående debatt, att man i år
torde kunna inskränka sig till mera kortfattade yttranden. Vad högerreservanternas
ställningstagande till utskottsutlåtandet angår, har nu utskottets
ärade ordförande så grundligt redogjort för reservanternas uppfattning, att jag
för min del vill inskränka mig till några kortfattade kompletteringar till hans
anförande.

Jag vill då först beröra frågan om jordbrukets repartitionstal; och i likhet
med den förste talaren vill jag hänvisa till den. jag kan väl säga, oerhörda
avvältring, som i och med 1920 års provisorium inträffade beträffande skattetrycket
på jordbruket. Herr Borell åberopade ett par runda tal i detta avseende,
men jag anser, att de exakta siffrorna lämpligen här kunna anföras. När 1921
års inkomst lägges till grund, så gäller, att före provisoriet drabbades fastigheter
i landskommunerna av 18.8 % av hela skattetrycket; genom provisoriet
ökades detta till icke mindre än fulla 33 ''/«. Det synes mig då vara överensstämmande
med rättvisa och billighet, att man tager hänsyn till detta förhållande,
som i stort sett skulle bestå enligt nu föreliggande förslag, när repartitionstalet
för jordbruket skall bestämmas. Men det finnes även ytterligare anledningar
till ett sådant ståndpunktstagande. Alla ha, såsom reservanten erinrat,
ansett det vara nödvändigt att sänka repartitionstalet för skogsvärdet
från 0.06 till 0.04, och detta är gott och väl för de jordbrukare, vilka äga skog.
Det finnes dock i vårt land, särskilt i södra delarna av landet, ett stort antal
jordbrukare, vilka icke äga någon skog; och för dem skulle givetvis en sänkning
av repartitionstalet för skogsvärdena medföra en ökning av skattebördan.
Man kan heller icke undgå att taga hänsyn till, att enligt utskottsmajoritetens
förslag åtminstone i vissa fall ägarna av jordbruksfastighet skulle komma att
drabbas av de nu föreslagna orts- och familjeavdragen. Jag vill även erinra
om det skrivelseförslag i fråga om ytterligare skatteutredningar, varom utskottsmajoriteten
hemställt. Där yrkas bland annat på en utredning angående
näringsskatt; och det lär åtminstone förefinnas möjlighet till att i detta avseende
en näringsskatt kan komma att drabba ägare av jordbruksfastigheter genom
att denna näringsskatt kommer att omfatta även jordbruksinventarier.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Nr 3i.

Nu har den näst föregående talaren hänvisat till att enligt hans uppfattning
en sänkning av repartitionstalet för jordbruket huvudsakligen skulle komina de
större jordbrukarna, men icke småbrukarna till godo. Denna talare åberopade
då mot en sådan sänkning, att dessa större jordbrukare skulle ha större bärkraft.
men det förefaller mig rätt egendomligt att åberopa denna större bärkraft,
då talaren samtidigt medgav, att just dessa ägare av större jordbruksfastigheter
arbeta med större svårigheter än de mindre jordbrukarna. Han
medgav även öppet, att dessa ägare av större jordbruk i regel icke komma upp
till en inkomst, som1 motsvarar repartitionstalet 6.

Jag skall nu inskränka mig till att endast yttra några ord om beskattningen
a. v monopolbolagens vinster. Jag vill i likhet med departementschefen gärna
medge det principiellt riktiga i att hänsyn till arten av monopolen bör föranleda
till att kommunerna icke få full skatt från dessa monopolbolag; men frågan är
synnerligen invecklad. Såsom departementschefen själv medger, är en rationell
uppdelning av monopolbolagens vinster synnerligen svår att göra. Departementschefen
medger jämväl, att en annan fråga är den om hänsyn till vissa
kommuners ekonomi bör föranleda avsteg från det principiellt riktiga. Jag
har funnit, att detta icke sällan måste bliva fallet, och att därför en ej alltför
knappt tilltagen övergångstid bör givas kommunerna att inställa sig efter den
nya ordningen. När man nu betraktar de bördor, som vila på stadskommunerna,
och de ökade anspråk, som allt som oftast ställas på stadskommunerna från
statens sida, kan jag för min del icke finna, att i den kungl. propositionen och
utskottets hemställan tillräckligt avseende fästs vid de svårigheter, som enligt
nu föreliggande förslag skulle drabba stadskommunerna i händelse av bifall till
förslaget. Jag anser, att i sådant avseende även erfordras en längre övergångstid
och att ett bifall till reservanternas förslag är med rättvisa och billighet
överensstämmande.

Jag får, herr talman, yrka bifall till reservanternas förslag i punkt 1.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag ber först att

få uttala min tillfredsställelse över att, såvitt av utskottets betänkande framgår,
numera alla synas vara överens om, att en omedelbar lösning av den föreliggande
frågan är önskvärd. Även om meningarna i viss mån gå isär på vissa
punkter rörande bestämmelsernas avfattning och innehåll kan likväl konstateras,
att man, som sagt, över hela linjen menar, att ett positivt resultat bör framgå
av detta års riksdagsbehandling av ärendet ifråga. Jag tror också, att man
kan säga, att i det fallet utskottet står i god överensstämmelse med hela landet.
Jag tror, att man på alla håll nu önskar få tillgodogöra, sig de fördelar, som
en kommunalskattereform enligt regeringens av utskottet i allt väsentligt accepterade
förslag obestridligen medför i olika avseenden, och att sålunda vad som
i det avseendet uttalats i särskilda utskottets betänkande verkligen är uttryck
för en mycket allmän opinion.

Vad så beträffar de olika detaljerna i utskottsförslaget, innebär detta ju på
några punkter vissa avvikelser från Kungl. Maj :ts förslag. Det förefaller
mig emellertid som om dessa äro av den beskaffenhet, att de kunna accepteras
från regeringens sida, dock med ett undantag. Det är när det gäller skogen.
Jag för min del vill uttala — och jag är i det fallet i god överensstämmelse med
mina regeringskamrater — att den på denna punkt avgivna reservationen för
bifall till propositionen oförändrad synes vara starkare motiverad än den ståndpunkt,
utskottet i detta fall intagit. I övrigt synes vad utskottet hemställer —-jag skall återkomma till det, när jag kortfattat behandlat de olika punkterna i
övrigt — vara av den natur, att det enligt regeringens mening bör vinna riksdagen
bifall.

Första kammarens protokoll 1028. Nr Sb. 2

Förslag
till kommunalskaäelag

m. in.
(Forts.)

Nr 34. 18

Onsdagen den 23 maj f. in.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Den förste ärade talaren, särskilda utskottets ordförande, betonade inledningsvis,
att det beslut, som bär skulle komma till stånd, närmast ägde karaktär
av ett provisorium. Ja, jag tror nog, att vi alla kunna vara överens därom,
att med den oerhört snabba utveckling, som de nuvarande samhällsförhållandena
och särskilt de materiella förutsättningarna undergå, kan man, oberoende av
hur man betecknar skattelagstiftningen, räkna med, att den icke på alla punkter
kommer att bli under synnerligen långa tider orubbad. Den får nog karaktär
av en anpassning efter olika hastigt växlande förhållanden. Man har, som sagt,
i det avseendet icke att räkna med någon för mycket lång tid bestående, på alla
punkter orubblig lag. Emellertid kommer ju genom det beslut, som jag hoppas
bär skall i överensstämmelse med utskottets hemställan komina att fattas, en
definitiv lag att antagas. Därmed kan man i lugn och ro från den utgångspunkten
pröva de resultat, som komma att framgå av de utredningar, vilka
dels redan äro igångsatta av Ivungl. Maj:t, dels ställas i utsikt genom utskottets
skrivelseförslag. Sålunda bildar dagens beslut en verklig grundval för en fortsatt
behandling av frågan, och detta även i den meningen, att det tillstånd, som
framgår av ett bifall ur lagsynpunkt, utgör ett definitivt tillstånd.

Ifråga om repartitionstalet åberopade utskottsord förande» inledningsvis, att
finansministern i propositionen medgivit, att ur vissa synpunkter skäl kunde
anföras för likställighet i avseende på jordbruksfastighet och annan fastighet.
Men den ärade talaren är nog likaväl som jag medveten därom, att när finansministern
sedermera i fortsättningen i propositionen prövar det faktiska läget,
kommer han till den slutsatsen, att de starkaste sakliga skälen tala för ett bibehållande
för jordbruksfastighet av repartitionstalet 6. Den formella likställighet,
som siffran 5 givetvis skulle innebära, motsvaras icke enligt finansministerns
mening av ett faktiskt tillstånd, som i sig skulle göra en dylik förändring
berättigad.

Det är förresten egendomligt, vad förhållandena på detta område förskjutit
sig. Jag ber att få erinra, att i 1921 års kommunalskattekommitté på ett undantag
när samtliga högersinnade ledamöter gingo in för det s. k. A-förslaget.
Detta upptog, vad beskattningen av jord beträffar, dels en fastighetsskatt av
4 %, dels också en näringsskatt av 3 %. Näringsskatten skulle enligt förslaget
åvila hela inventarievärdet, vilket värde enligt kommitténs egna utredningar
finge beräknas motsvara i medeltal 55 % av fastighetsvärdet. Det var för att
undgå denna högre skatt för jordbruket som ett par reservanter, av vilka en är
här närvarande, yrkade, att kommittén bort ställa sig på det gamla garantiskattesystemets
grund och därvid som repartitionstal för jordbruket fastställa
siffran 6. Sålunda, dessa skatteexperter, som sutto i 1921 års kommunalskattekommitté
och som sökte införa en enligt deras förmenande opartisk och mera
rationell skattegrund, ansågo, att ett så väsentligt kapitaltillskott till fastigheten,
som det som ligger i inventarievärdet, icke kunde lämnas obeskattat. Och
det var uppenbarligen känslan därav som gjorde, att reservanterna vid den tidpunkten
icke hade någon erinran att göra mot att repartitionstalet för jordbruket
sattes till 6. Jag tror att, om man i fortsättningen vill grunda vårt skattesystem
på garantiskatter, man alltjämt icke kan bortse från nyssnämnda omständighet,
som gör, att jordbruksfastighet och annan fastighet i realiteten företer
ett skiljaktigt skatteunderlag.

Härtill kommer ju också, såsom en var här närvarande vet, att i jordbruksfastighets
beskattning ingår i regel innehavarens arbete, d. v. s. hans arbetskraft
och produkterna av densamma. Garantiskattebeloppet för jordbruksfastighet
inkluderar jämväl i regel denna arbetskraft. Jag tror sålunda att
man, om man tager hänsyn till de faktiska förhållandena, skall komma fram till
den slutsats, som tidigare utredningar givit till resultat, nämligen att en olikhet
på 1 procent mellan jordbruksfastighet och annan fastighet kan ur saklig

Onsdagen den 23 maj f. in.

19 Nr #4.

synpunkt mycket starkt motiveras. När därför utskottets ärade ordförande
yttrade, att jordbruksfastigheter nu äro mycket hårdare beskattade än andra
beskattningsföremål och att man icke beginge någon orättvisa mot andra skatteobjekt,
om man ginge till samma repartitionstal för jordbruksfastighet som för
annan fastighet, måste jag säga, att jag icke kan följa honom i detta hans resonemang.
Däremot erkänner jag gärna att förhållandena för närvarande i
och för sig för jordbruket äro hårda och svåra och att därför varje utgift är
synnerligen kännbar för jordbruksnäringen. Ur denna synpunkt talar det nuvarande
läget förvisso för önskvärdheten för jordbruket att vinna ail den lättnad,
som är möjlig erhålla. Men när det gäller att införa en skattelag, som
icke hänför sig enbart till dagens ställning, utan som får förutsättas reglera
förhållandena på detta område under en ganska lång tid framåt, är det min
bestämda övertygelse att starka skäl kunna bjudas för den ståndpunkt propositionen
intager och utskottet för sin del anslutit sig till.

Går man sedan vidare och ser vilka ändringar i beskattningen, som skulle
uppstå i vissa kommuner av förskjutningarna i jordbrukets repartitionstal och
studerar man därvid förhållandena ingående från fall till fall, kommer man
till det resultatet, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruket måste
anses vansklig. Jämväl ur den synpunkt, som i annat sammanhang åberopades
av herr ordföranden i utskottet, nämligen att man måste taga hänsyn till bestående
förhållanden och söka undgå svårare rubbning i dem — en argumentation,
som herr Borell förde när han kom in på monopolbeskattningen — om, säger
jag, man lägger detta betraktelsesätt på frågan om en sänkning i jordbruksfastigheternas
repartitionstal, tror jag man snart kommer till det resultatet, att
också ur denna synpunkt starka skäl tala för utskottets hemställan.

På grund av vad jag nu korteligen anfört kan jag icke annat än känna tillfredsställelse
över att utskottet på denna punkt funnit sig kunna acceptera
Kungl. Maj ds förslag oförändrat.

Vad beträffar skogsbeskattningen antydde jag redan inledningsvis, att det
förefaller mig som om bättre skäl tala för att riksdagen anslöte sig till den
reservation, som på denna punkt förordat bifall till Kungl. Maj ds förslag. Jag
skall icke närmare gå in på den punkten utan endast säga, att när regeringen
gått så långt, som fallet varit i fråga om lättnader i skogsbeskattningen. har
det skett därför att vi ansett det vara ytterligt önskvärt att skogen och skogsdriften
och vad därmed sammanhänger i möjligaste mån finge en sådan ställning,
att intressen av olika art kunde knyta sig till den på en gång mest rationella
och intensiva skogsdrift. Skogen representerar både i fråga om tillgång
på arbete och inkomst ett så väsentligt värde, att samhället, som sagt. säkerligen
ur alla synpunkter har ett starkt intresse av att ställa densamma så gynnsamt
som propositionen på den punkten gjort.

I fråga om meningsskiljaktigheterna rörande § 18 och de därtill anknutna
paragraferna skall jag i detta sammanhang icke gå in på dem, utan får jag
eller någon annan regeringsledamot möjligen återkomma, när kammaren behandlar
den paragrafen.

Vad monopolbeskattningen beträffar föreföll det mig som om utskottets ärade
ordförande erkände, att utgångspunkten i propositionen vore fullt riktig.
Mot det betraktelsesätt, som där anlades. hade herr Borell ingen principiell erinran
att göra, utan erkände han, att mellan de mycket divergerande ståndpunkter,
som tidigare förts fram i riksdagen i detta avseende, vore den ståndpunkt,
som Kungl. Maj:ts proposition och i utskottets hemställan nu innebure,
principiellt försvarbar. Men herr ordföranden kom emellertid till den synpunkten,
som jag nyss omförmälde, nämligen att han .tyckte att greppet skulle bli
för djupt gent emot och vålla för starka rubbningar inom de kommuner, som
träffades av de ändrade bestämmelserna i hithörande avseende. Däremot vill

Förslag
till kommunahkattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 34.

Onsdagen den 21) maj f. m.

Förslag
till kommunalskattdag

m. m.
(Forts.)

jag anföra, att i regel ter det sig i alla fall så, att om man bedömer bärkraften
kommun mot kommun och ser till, huruvida det är svagare eller kraftigare kommuner,
som komma att träffas av denna beskärning, är det i regel så, att den
träffar kommuner, som, i den mån det kan ifrågakomma en utjämning på detta
områ-de, alldeles uppenbart ha den starkaste bärkraften. Därför bör det skälet
på denna punkt tillmätas mindre värde och betydelse än när det gäller vissa
andra fall.

Vad beträffar ortsavdragen sade ordföranden i det särskilda utskottet, att
han trodde, att han på den punkten skulle få bistånd från regeringsbänken.
Härtill vill jag säga, att ortsavdragen, såsom utskottsutlåtandet nu ter sig, ingå
såsom en del av ett sammanhängande helt och att vid detta förhållande regeringen
finner vad som skett i den punkten icke vara av beskaffenhet att hindra
regeringen från att giva utskottets hemställan sitt understöd.

Jag vågar hoppas, att riksdagen i dag skall fatta ett beslut, som, med undantag
av vad jag angivit rörande skogsaccisen, i allt väsentligt utmynnar i ett
bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Hans excellens herr statsministern uttalade sin stora

tillfredsställelse över att, såsom det syntes, en allmän enighet rådde därom att
kommunalskattefrågan borde få en positiv lösning vid årets riksdag. Jag
undrar, om detta icke är en sanning med modifikation -— och med en kanske
mycket stor modifikation. I själva verket är det väl fortfarande så, att det
finns en hel del av riksdagens ledamöter, som egentligen hellre ville avslå propositionen,
och i grund och botten har här striden stått just mellan avslag och
bifall till 6 procent såsom repartitionstal för jordbruksfastighet. Jag har såsom
motionär på formella grunder yrkat avslag å Kung], Maj:ts förslag, men
bakom detta mitt yrkande ligger också den uppfattningen, att sakligt sett ett
avslag vore bäst motiverat. Jag vet mycket väl, att jag i denna punkt ingalunda
helt står på samma linje som de, vilka i likhet med mig tillhöra bondeförbundets
riksdagsgrupp, men jag vill, då jag nu tagit till orda för att motivera
ett avslagsyrkande, anföra ett par ord, som yttrades vid förra årets riksdag av en
ledamot av samma riksdagsgrupp, vilka ord jag helt och fullt i en nu fullt motsvarande
situation gör till mina. Han yrkade då avslag på en fråga, där utskottets
representanter av samma grupp gått i en annan riktning, och han yttrade
bland annat (I: 32 sid. 41 år 1927): »När jag säger detta, talar jag som
medlem av bondeförbundet... Jag betraktar de saker, som förekomma här
i kamrarna, uteslutande sakligt. Om vissa representanter från den grupp, jag
tillhör, i detta utskottsbetänkande eller i andra utskottsbetänkanden framlägga
en ståndpunkt, som jag vid saklig prövning finner icke passa för min uppfattning,
ställer jag mig emot den . . . Såvitt jag har fattat bondeförbundet, är
det en förening av frie män ... Vi kunna mycket väl inom de olika partierna
och grupperna ha olika meningar, utan att det alls behöver tydas som ett upplösningsfenomen.
Tvärtom.»

När jag nu går att med några ord klargöra de skäl, som för mig äro bestämmande
att vidhålla min uppfattning, så vill jag erinra om att genom att regeringen
tog ståndpunkt i sitt förslag på det sätt, att den gick in för 6 procent
som repartitionstal för jordbruksfastighet, även om det underhand antyddes, att
något annat tal skulle kunna bli det slutliga, så var det verkliga läget inom
riksdagen, och har enligt min uppfattning aldrig varit annat än det, att valet
måste stå mellan 6 procent eller avslag. Såvitt avslag kunde garanteras, var
det mycket sannolikt, att utskottet skulle avstyrka; men såvitt det icke kunde
garanteras, var det lika uppenbart, efter debatten vid remissen av Kungl.
Maj :ts proposition, att socialdemokraterna skulle gå in för att binda regeringen
vid de av regeringen föreslagna 6 procent och hellre taga en lösning på den

Onsdagen den 23 maj f. in.

21 Nr 34.

grundvalen än en positiv lösning på någon annan grundval även om de hellre
velat såsom de uttryckligen sade i remissdebatten, gå på avslag, fealedes, iorst
i samma stund som avslag var garanterat, var det enligt min mening sannolikt,
att regeringen och utskottets borgerliga del skulle gå ned från 6 till o eller troligen
allenast till 5 V2 procent. Men i samma stund skulle av slagsgarantien
icke längre kunna upprätthållas, och under sådana förhallanden var det uppenbart
att en uppgörelse på grundvalen av regeringspropositionens 6 procent
måste komma till stånd. Man kan säga, att om en sådan grupp som bondeiorbundet
— jag talar icke å dess vägnar, utan såsom en dess medlem och med min
syn på tingen — velat garantera ett avslag, som efter mm uppfattning från
dess synpunkt bort anses som det riktigaste, så hade den kunnat göra det. Men
det torde heller icke kunna förnekas, att om bondeförbundsgruppen gjort detta
och sedermera högern och regeringspartierna förenat sig om 5 V2 procent i utskottet,
hade det i själva verket icke blivit ett avslagsyrkande på 6. utan på 0 /2
procent som garanterats, och det må väl icke förtänkas den gruppen eller medlemmar
av denna grupp, om de tvekat att intaga den ståndpunkten. Då kan
man å andra sidan fråga: men varför kunde då icke gruppen eller dess medlemmar
lika gärna gå in för 5 V2 procent och binda regeringen till det repartitionstalet?
Först och främst vill jag säga, att något förslag härom aldrig torde
ha blivit inom utskottet väckt, och att enligt min uppfattning var ett initiativ 1
denna riktning från regeringens sida alldeles uteslutet redan därför att regeringen
knappast skulle kunna självmant gå ifrån sina 6 procent med bibehållen
självaktning, och om den också ville gå ned till 5 1/2 procent, måste förslag därom
framställas från annat håll. Jag har litet svart att tänka mig; att det skulle
kunna framställas från högerhåll. Då skulle resultatet ha blivit att förslaget
skulle ha framförts just från bondeförbundshåll. Jag undrar, om det icke i
grund och botten varit den tanken bakom, att just så skulle ske och att man
skulle kunna säga: se, bondeförbundet gick på 5 V2 procent, och därför måste
vi ju taga dessa, fast vi inte själva gingo in därför. Nu resonerar man i stället
så: bondeförbundet ville icke gå med till 5 1/2 procent, åtminstone ville det icke
garantera det, och därför faller det. Det förefaller mig därför att, hur än det
förbundet vänder sig, det alltid blir anledning till attack. Men jag tror givet,
att det blivit större anledning till attack, om man tagit initiativ till en sänkning

Förslag
till kommunalskaUdag -

jForts.)

till 5 V2 procent. _ . _

Nu tror jag, som jag redan sagt, att något initiativ till sänkning till 5 ,2
procent aldrig officiellt togs inom utskottet, och därmed var den saken klar.
Men jag går ett steg längre: även om ett initiativ, må vara varifrån som helst,
hade kommit till en sänkning till 5 V2 procent, skulle enligt min uppfattning ett
avslag på 5 V2 procent varit det sakligt naturligaste, icke ett biträdande av förslaget
därom. Bondeförbundet har som sådant gått in för jordbruksnäringens
fullständiga likställighet med andra näringar även i beskattningshänseende.
En sådan likställighet föreligger icke enligt den nuvarande lagen och det nuvarande
provisoriet, enligt vilket det för jordbruksfastighet är fastslaget, 6 procent,
under det att för annan fastighet upptages 5 procent och det sedermera
blir den fulla inkomsten därutöver, som blir beskattad. Skall man komma till
en full likställighet, så måste man göra avvikelser från den nuvarande principen.
Man kan då antingen taga steget fullt ut och få full likställighet, och
det betyder i själva verket, att garantiskattesystemet utsträckes till anaia objekt
än fastigheter, till näringar och kapital, eller man kan taga ett mindre steg.
och det betyder, att man går från 6 procent till full likställighet allenast med
andra fastigheter, d. v. s. till 5 procent. Det är ett steg. som allenast är ett
tuppfjät på vägen till full likställighet, men det år dock ett sådant steg. \ ill
man däremot icke gå ned till 5 procent, utan kräver 5 °/4. 5 /2 eller 5 /4 procent,
innebär det tydligen tvärtom ett principiellt ståndpunktstagande för oukstäl -

Nr 84. 22

Onsdagen den 2:i maj f. m.

!Ä d6t Stfg'' f°m Skulle innebära åtminstone i någon mån

nalshattdag '' , lkstalhghet, med o procent utan man stannar ovanför denna gräns för att
m. m. exklusivt jordbruksfastighet skall belastas med detta högre procenttal. Då

(Forts.) maste jag säga, att jag föredrager ett fortsatt provisorium med 6 procent som

c ock ar dömt att snart förändras, framför en definitiv anordning med 5 V,
procent, som for lang tid kullkastar varje princip om likställighet. Detta ur
principiella synpunkter.

Ur rent praktiska synpunkter måste jag dessutom säga, att en nedsättning
Iran 6 till 5 /* procent bär ganska litet att betyda. Jag skulle tro, att i stort
sett galler detsamma om procenttalet 5. Det blir alltid så, att de större fastigheter
som aldrig komma upp till 6 eller icke ens till 5 procent, skenbart få
en lattnad pa de mindres bekostnad: men det förhåller sig icke så att den
skatt som faller pa det procenttalet, som faller bort — skillnaden alltså mellan
b och 5 procent — övervältras uteslutande på de andra, utan det övervältras
aven pa dessa större fastigheter själva, på det antal bevillningskronor
eller skatteoren, som over huvud finnas, och i lika förhållande. Således blir
, t lc*e hela den skatten, som kommer på de mindre fastigheterna, utan det
<?m™*5r fördelas pa helt annat sätt. Jag tror icke att, om man ginge ned
till ö /2 procent, detta praktiskt taget skulle få någon som helst väsentlig betydelse.

Så kommer jag till spörsmålet, huruvida det föreliggande utskottsförslaget.
som också har karaktären av ett provisorium, kan accepteras såsom ett sådant.
Hans excellens herr statsministern menade, att något provisorium var
det i själva verket icke, därför att lagen blir definitiv, och i det avseendet
maste jag formellt giva honom rätt, men för mig står det dock som ett provisorium,
sa snart det på förhand är bestämt, att det som antages skall änderkastas
omedelbart försök till förändring. Det är det som sker, när man samtidigt
med förslaget i en skrivelse begär undersökning om ändrade grunder.
1 et ma vara att man definitivt tager lagen eller författningen, men själva saken
är provisoriskt ordnad genom att man på detta vis från begynnelsen angiver,
att det bär icke är meningen att beslutet skall vara definitivt, utan att
undersökning skall göras om ändringar i detsamma. När en skrivelse är bitogad
ti 1 förslaget med hänsyn just till garantibeskattningens utsträckning till
andra objekt, d. v. s. likställighetens fulla genomförande för jordbruket, så
bor man medgiva, att detta förslag blir ett provisorium. Men då blir det för
ett standpunktstagande avgörande, huruvida detta provisorium är bättre eller
sämre än det vi redan ha. I den punkten hyser jag den uppfattningen, att det
nya provisoriet, det förslag som utskottet bär fram i samband med ett förslag
om skrivelse, är tekniskt sett bättre format, bättre gestaltat och bättre
reglerat än det nuvarande provisoriet. Men detta endast tekniskt; politiskt
och ''juridiskt, ^ politiskt och rättsligt, är det sämre. Det första, som jag i det
hänseendet vill anmärka, är, att genom det nya förslaget blir det i det nya
provisoriet infört en särskild objektskatt på fastighet vid sidan av inkomstskatten,
visserligen sa att från skatten på inkomst av jordbruksnäring får avläknas
den skatt, som faller på fastigheten. Men det är dock två skilda skatter,
som regleras pa två skilda sätt, under det att enligt den nuvarande ordningen
fastigheten icke beskattas som sådan, men inkomst av fastighet räknas
efter taxeringsvärdet såsom en antagen inkomst. Men det är icke en fastighetsbeskattning
enligt kommunalskatteförordningens formulering och den formulering,
som ligger till grund för provisoriet. Det nya förslaget innebär
ailtsa en förändring, som medför att fastighet får en särställning gent emot
va< den har enligt kommunalförfattningarna; och det måste jag anse såsom en
rättslig försämring.

Det andra är det, att det nuvarande provisoriet gäller endast vissa år. När

Onsdagen den 23 maj f. m.

Sr 34.

de åren gått, skall provisoriet antingen förnyas eller också en ny definitiv ord- m kommu_
ning införas eller också måste man falla tillbaka på den gamla kommunal- nalslcattelag
styrelseförordningens bestämmelser, där 6 procent är det definitiva där man m. m.
aldrig skattar för mer än 6 procents avkastning av jordbruksfastighet, i goda (Forts.)
och onda år lika, men aldrig för den verkliga inkomsten. Den hållhaken mot
ändringsförslag, som vore sämre, faller bort i och med det nya provisoriet,
som upphäver denna bestämmelse och sätter en annan i stället. Politiskt och
rättsligt betyder det att den grund, som man står på, icke är fullt lika stark,
när det gäller att pröva ett nytt förslag, som den nuvarande är. Nu kan
man enligt mitt förmenande utan fara avslå förslaget, som icke är tillfredsställande,
därför att man alltid har möjlighet att vid provisoriets utgång talla
tillbaka på den nu gällande lagen. Det faller bort i och med denna lsgs upphävande
och ersättande av en annan, som icke innehåller bestämda reparti -

tionstal. ,

Den tredje olägenheten ligger däri, att den nya ordning, som bestämmes,
ur konstitutionell synpunkt är rätt så oviss — för att nu använda ett milt uttryck.
Enligt mitt förmenande är den tämligen säkert, tvärtom felaktig.
Man ersätter den nu gällande provisoriska författningen med en författning,
som man betraktar såsom lag, men som i grund och botten är en skatteförordning.
Nu är det så att våra grundlagar överhuvud taget icke definiera lagbegreppet.
Beteckningen lag kan man använda för en mängd olika författningar,
utan att taga hänsyn till sättet för deras tillkomst. Det är lag i regeringsformens
89 § och lag i dess 87 S och lag i speciella fall oberoende av
dessa paragrafer. Men när det gäller skattelagstiftningen, som också^ populärt
kallas lag, har denna icke en lags konstitutionella form. utan den form som
gäller för bevillningsstadgar. Enligt grundlagen är den saken klar. och jag
kan icke finna annat än att man under sådana förhållanden måste komma till
det resultatet, att den här nya »lagen», kommunalskattelagen som den kallas,
vilken icke är någon lag i konstitutionell mening, kan bli föremal för gemensam
votering. ; . , ,

Utskottet har i sitt utlåtande uttalat på sid. 2o, »att utskottet ej delar motionärens
i motionen uttalade uppfattning, att ifragavarande beskattning pa
den grund att frågor därom komma att behandlas av bevillningsutskottet erhålla
karaktär av bevillning, vilken är underkastad gemensam votering, byltet
med den föreslagna anordningen är just,_ att de kommunala skattetragorna
ej skola bliva underkastade gemensam votering». —- Ja, det är gott och val att
syftet är detta, men om man använder ett otjänligt medel för att vinna ett
syfte, hjälper det icke vad syftet var, när medlet icke räcker till. Nu vet jag
fullväl att i vår konstitutionella praxis man allt för ofta brukar satta sig
över vad som är grundlagsenligt, men det kan komma ett tillfälle, da majoriteten
har intresse av att följa grundlagen, och då har den i detta fall fullt
stöd i denna, i trots av det särskilda utskottets utlåtande. Det särskilda utskottet
är ingen auktoritet i grundlagsfrågor och kan icke binda någons uppfattning.
Mot dess uttalande står grundlagen, när den tolkas etter sitt eget
innehåll, och jag måste bestämt hävda, att om en majoritet vill ga pa den linje,
som jag i min motion angivit såsom den naturliga, så har den grundlagen
för sig.

Under sådana förhållanden synes det mig ganska uppenbart, att det provisorium,
som skall tagas, är sämre än det provisorium som galler. Det ar tekniskt
bättre; det är politiskt och juridiskt sämre. När jag därför överväger vad i
detta avseende är att göra, kan jag, herr talman, ingenting annat gora
än att yrka avslag. Men jag vill därtill lägga, att om ett sadant avslagsyrkande
göres från min sida. innebär det naturligtvis inte ett underkännande
av kravet särskilt på en lindrigare skogsbeskattnmg. Det målet kan

Nr 34. 24

Onsdagen den 23 maj f.

Förslag
till kommu•

m. m.
(Forts.)

vinnas, om riksdagen vid avslaget ville bifalla motionen nr 322 i andra kammaren
som innebär ^att det nuvarande repartitionstalet för jordbruksfastighet
skulle uppdelas pa ett sådant på sex procent för jordvärde och ett på fyra
procent för skogsvärde. Därmed är i själva verket vunnet vad man skäligen
kan under sadana omständigheter vinna. Jag vet ju mycket väl att ett avslagsyritande
inte kan komma att bifallas, sådant som läget är, men därest det kunde
bHallas, skulle jag därmed vilja kombinera ett yrkande om bifall till motionen
1 anc*ra kammaren, när vi komma till denna punkt.

För närvarande, herr talman, ber jag att få yrka avslag på den föreliggande
punkten.

Herr Wigforss: Herr talman, mina herrar! Det läge, vari det socialdemokratiska
partiet i detta ögonblick befinner sig i kommunalskattefrågan, är ganska
nytt och pa grund därav och kanske även av andra skäl kan jag lugnt inskränka
sig till att hålla ett mycket kort anförande. Jag tror, att jag på tio
minuter skall kunna avge den deklaration, som är nödvändig för att förklara
den ställning partiet intagit till denna stora fråga.

Den föregående talaren har redan, skulle jag tro, uttalat det, som alla känna
till, att ett av de skäl, som förmått det socialdemokratiska partiet att nu
rosta 1 or ett skattesystem, som det förut i åtta års tid bekämpat, är helt enkelt
iruktan för att, om vi inte gjorde på detta sätt, skulle vi få en lösning
som vore sämre från våra egna utgångspunkter än den vi nu kunnat garantera.
Det är den ena saken. Men det är inte hela sanningen, och resten av sanningen
tar litet längre tid att utlägga.

Den förste talaren framhöll, att 1920 års riksdag åstadkom i viss mån en
lösning av de problem i fråga om kommunalskatten, som före 1920 hade oroat
oss. Han talade om den kraftiga övervältning av skattebördan på fastighetsägare
från löntagare, som då skedde, och det är alldeles riktigt; det var en
mycket kraltig övervakning. Men jag tror inte, att han erinrade om att den
ioregaende tidens skatteförlmllanden hade varit fullkomligt abnorma och att
den börda, som förut hade vilat på dessa löntagare och icke-fastighetsägare,
hade vant abnormt hög, så att, även om skatteövervältningen år 1920 var
k-a t i Y.ar -n^e s^°rre an va^'' man måste anse vara med rättvisa och
mllighet^överensstämmande. Den förändring, som skedde 1920, löste emellertid
inte åtminstone två av de frågor, som uppställa sig beträffande den kommunala
beskattningen. Den löste nämligen för det första inte frågan om hur
olika fastighetsägare skulle kunna beskattas i förhållande till sin olika bärkraft,
eller lat oss säga det populärt: man gjorde icke heller då någon skillnad
mellan skuldsatta och skuldfria fastighetsägare. Det var den ena saken som
skulle klaras och på grund av att den inte blev löst vid 1920 års riksdag,
har det socialdemokratiska partiet fortsatt med sin aktion för att få objektskatter,
som skulle åtminstone i någon mån kunna lindra den orättvisa, som
oet nuvarande garantiskattesystemet innebär. Den andra punkten var den,
att endast fastigheter få påtaga sig den extra beskattning, som behöves för att
garantera kommunernas skatteunderlag, och även där ha vi hittills fortsatt
var aktion för att man skall se till, om man inte lämpligen kunde utsträcka
denna, ga,ranti även till andra beskattningsföremål än fastigheter.

Hela denna strid om objektskatter eller garantiskatter och likaså striden om
c-n utvidgning av grundvalen för garantien åt kommunerna har emellertid —
oet maste vi erkänna kommit i ett sådant läge, att det inte tycks vara
möjligt att komma fram på den väg, som vi hittills tänkt oss. Det har, kan
jag gärna säga, efter mycken möda och besvärlighet och mycket tänkande
over denna sak drivit oss fram pa den linje, som betecknas av den motion, som
vi väckt vid detta års riksdag. Där ha vi just understrukit, att svårigheten

Onsdagen den 23 maj f. in.

Nr 34.

att klara upp striden mellan garantiskatt och objektskatt kanske skulle kunna
lösas, om man sloge in på en helt annan linje, liksom också den svårighet, na]éicaiiejag
som ligger däri, att man inte kan lätta för en grupp i en kommun utan att m m
på en annan grupp lägga bördor, som kanske också för denna grupp bil för (Forts.)

tunga. Då ha vi tänkt oss att om man överhuvud skulle kunna lätta kommunernas
skattebörda genom att flytta över en del av de utgifter, som kommunerna
nu få betala, till större samfälligheter, landstingen eller staten, så skulle
man därigenom kunna åstadkomma en så pass allmän sänkning av det kommunala
skattetrycket, att striden mellan de olika grupperna inom kommunerna
inte bleve så hård som förut och kanske inte heller striden om garantiskatt
eller objektskatt lika brännande som tidigare.

Yad jag för min del i detta sammanhang vill anföra rörande de sex procenten
är följande: Man kan mycket väl fråga: varför skola jordbrukarna ensamma
bära denna garantiskatt, medan den inte skulle bäras av andra? Det
är en riktig invändning, och det erkände vi även vid förra arets riksdag. Men
den väg man från den sida, där man fortfarande håller på garantiskattesystemet,
vill välja, nämligen sänkning av denna garantisumma från sex till fem
procent, tro vi inte är den bästa. Var och en, som last den kungl. propositionen,
kan av siffrorna övertyga sig om att den lättnad, som ägare av jordbruksfastighet
skulle få genom en sådan sänkning som från sex till fem procent,
säkerligen för den stora mängden av dessa fastighetsägare bleve ganska
obetydlig. Men detta hindrar inte, att om bördan genom sänkningen från sex
till fem procent skulle läggas över, låt oss säga på ett ganska litet antal andra
inkomsttagare i en kommun, så kan ökningen för dessa inkomsttagare bil
högst väsentlig. Vi finna således, att denna väg inte är framkomlig, och detta
är för oss en ytterligare anledning att fråga oss, om man inte skulle kunna
komma fram på den väg vi här föreslagit, nämligen att se till. om inte en
allmän sänkning av uttaxeringen i kommunerna skulle vara möjlig. I detta
läge har det naturligtvis för oss varit avgörande, huruvida man från riksdagen
skulle kunna få ett uttalande, att riksdagen själv finner, att dessa frågor böra
upptagas till behandling och att det skattesystem, som nu gäller och som i denna
tekniskt förbättrade form kommer att fortfarande gälla, inte av riksdagens
majoritet betraktas som på det viset definitivt, att det skulle utesluta en verkligt
allvarlig undersökning av de nya linjer, som vi förordat. Då vi sågo, att
det var möjligt att vinna en sådan majoritet inom riksdagen för dessa linjer och
att det var möjligt att få denna utredning till stand och få försäkringar om att
det förslag, som nu genomfördes, inte skulle på det sättet betraktas som definitivt,
att det skulle utesluta en verklig och grundlig och så snabbt som möjligt
företagen utredning av dessa problem, så funno vi däri en ytterligare anledning
att i detta ögonblick låta vapnen vila i den gamla striden om garantiskatt
eller objektskatt och i stället gå på den linje, som utskottet nu föreslagit.

Det är denna deklaration, som jag här har att avge. De övriga frågor, som
kunna komma upp till behandling här, förefaller det mig vara lämpligast att
ta upp vid de särskilda paragraferna.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den föreslagna
paragrafen.

Herr Ericson, Oscar: Jag skall, herr talman, yttra mig ganska kort.

Då Kungl. Maj :t i år ånyo belöt sig för att förelägga riksdagen förslag i
kommunalskattefrågan, hade man anledning vänta, att repartitionstalet för
jordbruksfastighet skulle föreslås lägre efter taxeringsvärdet än förra året. Sa
har emellertid icke skett, utan finansministern har, trots medgivanden att vissa
skäl talade för ett lägre repartitionstal, även i år stannat vid siffran 6 och således
icke godtagit de enligt min mening tungt vägande skäl. som framförts

Nr 34. 26

OiiKtlaM''t“i> <len 2:! maj f. in.

Förskig
till Icommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

till stöd för kravet på likställighet mellan jordbruket oeli därmed jämförliga
beskattningsf öremål.

Det föreliggande utskottsförslaget bar fått sin prägel av den byteshandel,
S1°m,tyclllge? försiggått mellan regeringspartiet och socialdemokraterna, varvid
förra måst göra långt gående eftergifter för att få socialdemokraterna att
franga sitt avslagsyrkande. Det förefaller mig, som om det huvudsakligen
vant jordbrukets intressen, som därvid fått tjäna som bytesobjekt.

Det är icke så lätt att förstå de motiv, som varit avgörande vid denna utskottsuppgörelse.
Icke ens socialdemokraterna borde, synes det, vara tillfredsställda
med vad som skett. Herr Wigforss erkände vid frågans behandling i
denna kammare i fjol, att ju högre garantiskatten sättes, desto omöjligare blii
varje differentiering efter bärkraften bos de skattedragare. som träffas av
garantiskatten. Och ju lägre man kan halla repartitionstalet, desto större möjligiiet
får man att differentiera och skipa rättvisa.

Genom sitt ståndpunktstagande i frågan ha socialdemokraterna bidragit till
att i särskild grad missgynna de jordbrukare, som äro svagast ställda i ekonomiskt
avseende. Ifall detta står i god överensstämmelse med detta partis
program, då kan jag inte underlåta att uttala min förvåning.

över huvud ser det ut, som om det föreliggande förslagets syftemål vore
att lägga största möjliga beskattning på jordbrukarna utan hänsyn till hur
den träffar. Man tager ingen hänsyn till att det höga repartitionstalet synnerligen
orättvist drabbar små jordbrukare med stor skuldsättning, då det ej ger
utrymme till begagnande av rätten till orts- och familjeavdrag eller avdrag för
skuldränta, förmåner som annars tillkomma varje skattedragare. Någon rättvisa
kan jag ej inse, att det ligger i detta tillvägagångssätt, ej heller någon
känsla för de ekonomiskt mindre väl situerade i samhället.

Jordbrukarnas ställning som klass är icke längre sådan, att man med det
ringaste berättigande kan ställa dem i en ogynnsammare ställning i beskattningshänseende,
vilket dock det föreliggande förslaget gör. Det är tvärtom så,
att jordbruket arbetar under särskilt tryckta förhallanden, då det mer än andra
näringar fatt sitta emellan under de svåra åren efter kriget utan att ännu ha
på långt när lyckats uppnå normala produktionsförhållanden. Det är under sådana
förhallanden dubbelt orättvist att välta över oförsvarligt stora skattebördor
på dem, vilket blir följden av ett repartitionstal, som i de ojämförligt flesta
fallen långt överstiger den verkliga inkomsten.

Sasom förhållandet är, kan jag icke biträda utskottets förslag ulan kommer
att yrka bifall till den av mig och herr Johansson i Kälkebo vid denna paragraf
fogade reservationen. Jag anser, att repartitionstalet fem för jordbruksfastighet,
vilket föreslås i denna reservation, iir fullt motiverat, och att det bör
vara tillräckligt för att täcka kommunernas behov av skattegaranti. Någon
otillbörlig fördel skapas ingalunda härmed för jordbrukarna, då överskjutande
inkomst ju alltid skall beskattas i vanlig ordning. Det lägre repartitionstalets
möjligheter att tillata jordbrukarna att begagna sig av rätten till orts- och familjeavdrag
samt avdrag för skuldränta göra även påståendet, att de mindre
jordbrukarna icke skulle ha fördel av lägre repartitionstal, avgjort oriktigt,
oom jag redan förut antytt, betyder avdragsrätten synnerligen mycket för dem.
som äro skuldsatta eller ha stora familjer, och det kan icke vara riktigt att''
beröva dessa de förmåner, som alla andra mindre bemedlade få åtnjuta. Den
omständigheten, att de äro jordbrukare, bör icke få vara ett skäl att behandla
dem särskilt hårt.

Jag kan ej heller ansluta mig till den skärpning av skogsacoisen. som utlskottet
föreslagit, utan kommer att vid denna punkt ansluta mig till den av
herr Borell m. fl. avgivna reservationen.

Ej heller har jag kunnat biträda utskottets förslag om skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Nr 34.

Maj:t under punkt 18 a) och b), då jag anser detta förslag vara alltför vittgående.
Då jag likväl anser en utredning påkallad om garantiskattesystemets
utsträckning till att omfatta även andra värden än fastigheter, har jag på denna
punkt tillsammans med herr Johansson i Kälkebo avgivit en särskild reservation,
till vilken jag vid denna punkts föredragande kommer att yrka bifall.

Vid den nu föredragna §:n yrkar jag bifall till den av mig och herr Johansson
i Kälkebo i punkt- 1 avgivna reservationen.

Herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag anser mig skyldig att saga

några ord särskilt i anledning av vad här under debatten antytts om att det
beslut, som riksdagen nu går att fatta, skulle komma att i realiteten vara ett
provisorium och därtill ett provisorium med eftergifter åt speciellt socialdemokrätiskä
kräv

Jag behöver ju inte påminna om, att vad man i skattefrågan slagits om
under decennier har varit frågan om garantiskatter eller fristående objektskatter.
Man har slagits så kraftigt till och med. att en regering en gång sprängdes
på kuppen. I denna strid har ju alltsedan år 1920 grupperingen inom riksdagen
varit den, att å ena sidan socialdemokraterna mangrant jämte nagra
bondeförbundare gått in för det nya, under debatt vi andra sökt vidbliva garantiskattesystemet.
Regeringsförslaget förra året byggde^ på detta. Det föll
då på det kompakta motståndet från socialdemokratiskt håll med benäget bistånd
från några bondeförbundare. Regeringsförslaget i år avser detsamma.

Det sensationella och glädjande, som inträffat, är ju, att socialdemokraterna
i år gjort en omsvängning av skäl, som jag inte har någon anledning att yttra
mig om. De ha ansett sig böra uppge den ofruktbara principstrid, som länge
nog har förts, och i huvudsak anslutit sig till regeringsförslaget, som främst
av allt avser att fastslå, att vi skola behålla garantiskattesystemet och bygga
vidare på det.

Vad man nu sagt iir. att det utredningsförslag, som innefattas i utskottets
utlåtande, skulle ge det hela karaktären av ett provisorium med koncessioner
åt socialdemokratiskt håll. Nu får jag först säga, att även om lösningen oimellt
och tekniskt bleve ett provisorium, så skulle det visserligen inte vara tillfredsställande,
men rätt mycket skulle därigenom i alla fall hava vunnits med
hänsyn till alla förbättringar, som därmed skulle åstadkommas, detta i all synnerhet
i betraktande av att. som vi alla veta, riksdagen har gripits av en sa
glödande kärlek till provisorier, att man nästan kan säga, att dylika bruka la
bestå längre än de till formen definitiva författningarna. Men det egendomliga
är, att vad som enligt utskottets skrivelseförslag ifrågasattes att utreda
skall anses ge det hela den antydda karaktären, fastän det till ingen del ligger
utanför garantiskattesystemets råmärken, och fastän det endast avser utredning
dels om visserligen betydelsefulla men doek i huvudsak tekniska spörsmål,
dels angående sådant, som i själva verket redan har framförts tidigare

från annat håll. o

Till den förra kategorien kan jag kanske utan någon som helst gensaga ta
hänföra vad som omtalas under punkterna 18 c) t. o. m. g) i utskottets hemställan.
Herrarna återfinna det på sid. 100 i utskottsbetänkandet. Dessa punkter
avse följande frågor: den tekniska avgränsningen av begreppet förvärvskälla
i ett speciellt fall; beskattningen av inkomst av skogsbruk; en detalj i
försäkringslagstiftningen; statens rätt till avdrag för gäldränta i visst fall:
samt kontroll över att man beskattar ränteinkomst och utlånat kapital.

Av de återstående två punkterna, a) och b), angår den förra skatteutjämnin
g sproblemet, vilket visserligen är av den allra största betydelse, då man
därmed kan justera skattesystemets verkningar och det därför med allt skäl
väcker intresse i sammanhang med fastställandet av ett skattesystem, men som

Förslag
till kommunalskattelag

m. in.
(Forts.)

Nr 34. 28

Onsdagen den 2d maj f. in.

Förslag
till kommunaUkattdag

m. m.
(Forts.)

i själva verket ligger på sidan om skatteformerna och gör .sig gällande alldeles
oberoende av vilket system man väljer. I själva verket är det ju så, att skatteutjämningsproblemet
satt spår i vår lagstiftning först för cirka tio år sedan.
När så 1920 års kommunalskatteproposition la des fram, sades uttryckligen i
densamma, att frågan om skatteutjämningen torde tillsvidare böra skjutas åt
sidan i avbidan på det då föreslagna systemets verkningar. Kommunalskattekommittén
ansåg detta problem i själva verket »egentligen icke tillhöra kommunalskattelagstiftningen»,
och när en i viss mån förbättrad anordning på regeringens
förslag förra året vidtogs av riksdagen, förklarades det uttryckligen,
att därmed _inte var avsett att komma till eu definitiv lösning av detta svåra
Problem. En fortsatt undersökning därav har således alltid varit förutsatt.
Och inte nog härmed — det har ju till och med i år viickts en partimotion från
frisinnat håll, där man alldeles oberoende av om det skulle komma någon proposition
i kommunalskattefrågan tar upp detta spörsmål. Såvitt jag förstår
kan man alltså inte genom detta utredningsförslag på något sätt stämpla en
eventuell lösning av huvudfrågan i enlighet med regeringsförslaget såsom
provisorium eller såsom innefattande ett givande på hand om övergång till ett
nytt system, det fristående objektskattesystemet. Eör egen del anser jag för
övrigt, ^att det finns^ så mycket större anledning att upptaga ifrågavarande
spörsmål, som jag fått den bestämda övertygelsen, att, sedan statsmakterna
iiommit att lägga allt flera uppgifter på kommunerna, man inte i längden kan
komma ifran att pa något sätt ordna för dem, så att inte den upplåning, som
nu för icke produktiva ändamål i stor omfattning måste ske för primärkommunernas
räkning, kommer att alldeles förstöra deras ekonomi. Jag behöver bara
erinra om de sunda principer, som tillämpas beträffande statens upplåning,
och emot dessa ställa det nödtvang till osunda principer, som förefinnes beträffande
primärkommunernas upplåning, för att detta skall vara tämligen
klart.

På ungefär samma sått förhaller det sig med den andra, av dessa punkter i utskottets
utredningsförslag, fragan om andra fasta beskattningsf öremål än fastighet.
I förra årets debatt tillät jag mig att framhålla — jag tror, att det var i
andra kammaren - att jag visserligen trodde, att det skulle vara synnerligen
svart, om inte omöjligt, att finna nagra sådana fasta föremål, lämpade för en
icke alltför invecklad och alltför ojämt verkande objektskatt, men att det inte
borde bereda större svårigheter eller vara mera omöjligt att finna dem inom
garantiskattesystemets ram än inom det fristående objektskattesystemet. Samadigt
sade jag, att jag dock ansåg, att man ytterligare borde försöka sig på att
lösa detta problem, vilken tanke sedan av regeringen fullföljts på det sättet,
? .j. sakkunniga tillkallats för att utreda frågan om aktiebolags och andra
juridiska personers beskattning, dessa enligt direktiven också skola uppta till
behandling i viss mån frågan om ytterligare sådana skatteobjekt. Hur oriktigt
det är att ange detta som något speciellt krav från deras sida, som vilja ha fristående
objektskatter, framgår ju för övrigt därav, att bondeförbundarna förra
riksdagen särskilt omhuldade tanken på en sådan utredning och tyckas göra
(jet även i år. Och när på denna punkt markeras, att man vid letandet efter
dylika skatte föremal skall söka särskilt ta hänsyn till den förefintliga skatt cjormagan
hos ydika skattskyldiga, torde detta så mycket mindre kunna betecknas
som något speciellt socialdemokratiskt krav, som ju vi anhängare av
garantiskattesystemet just hävdat förmågeprincipen gentemot intresseprincipen.
som lag till grund för t. ex. 1920 års proposition och i allmänhet, tidigare
åtminstone, för den socialdemokratiska ståndpunkten. För övrigt må i detla
sammanhang nämnas, att ett av de största bekymren vid utarbetandet av kommuna
skattepropositionen varit, att man inte>iyckats komma till rätta med det
ornaliandet, att objektskatten — jag tänker nu närmast på garantiskatten som

Onsdagen den 23 maj f. in.

Nr 34.

objektskatt — träffar lika hårt den skuldsatte fastighetsägaren som den icke
skuldsatte Jag har inte kunnat finna någon utväg ur denna svanghet. men nakkaiiehj
kan en sådan utväg finnas — den blir dock, tror jag, mycket svår att finna — m. m
skulle den komma att ytterligare befästa och fullanda garantiskattesystemet. (lom.)

Jag tror mig med detta ha konstaterat, att det är oriktigt att säga, att de^utredningar,
som föreslagits och sannolikt beslutas, skulle karakterisera det hela
som ett provisorium. Det är, såvitt jag förstår jag ber om ursäkt att jag
säger det — okunnighet om detta förslags innebörd, som föranlett att man
anger det såsom något sådant eller överhuvud såsom innefattande avvikelser

från regeringsförslaget. . , , i „ „ lnori , •

I själva verket ha tidigare regeringsförslag, inte minst det från 1920, skjutit
ifrån sig många fler sekundära, men betydande skatteproblem än vad iallet
är med det nu föreliggande förslaget. Jag skall inte uppta tiden med att ens
lämna ett naket uppräknande av vad årets regeringsförslag i dessa avseenden
innefattar vid sidan av den stora principfrågan. Inte heller skall jag ge mig
närmare in på att bemöta vad som har sagts till förmån för kravet pa sänkning
av repartitionstalet för jordbruksvärde. Jag har mera utförligt behandlat
den frågan i andra kammaren och skall inte trötta med nagot liknande har.

Jag vill endast fastslå, att det kan anföras berättigade synpunkter för aen uppfattningen
att den garanti som åvilar jordbruksvärde skall vara storre an den
garanti, som ålägges fastigheter i övrigt. Jag vilt vidare fastsla, att av de
tabeller, som vidfogats propositionen, den utredning som verkställts, och den
provtaxering, som utförts, man kan ganska tydligt se, att lättnaden genom en
sådan sänkning oftast blir ganska liten för jordbrukarna men att övervaltmngen
på andra skattskyldiga ej sällan blir relativt stor att vidare lättnaden i
allmänhet skulle komma endast de större jordägarna till godo, under det att de
smärre i stället skulle få ökade bördor, och slutligen och framfor allt att ett
genomförande av en sådan sänkning, samtidigt med att kommunerna skulle bil
utsatta för verkningarna av en mildare skogsbeskattning och en överilyttmng
av vägskatten från fastighetsägare till andra skattskyldiga skulle äga rum
samt i stora delar av landet taxeringsvärdet å fastigheter skulle sänkas, komme
att betyda en alltför stor, en alltför riskabel övervakning. Jag medger att
detta inte gäller mer än vissa kommuner, men man måste ju tanka pa resultatet
för varje kommun för sig och inte ställa det sa, att det blir en reiolution i de
ekonomiska förutsättningar, på vilka kommunerna och enskilda kommunmedlemmar
baserat sin hushållning.

Jag skall endast nämna några få siffror, som ange. hur den övervakning,
som skulle helt drabba andra skattskyldiga än jordbrukare, komme att te sig.
om man jämte redan beslutad ändring i vägskatten och föreslagen förändring
av skogsbeskattningen också genomförde den ifrågasatta sänkningen ai repaititionstalet
för jordbruksvärde, det hela sett mot bakgrunden av de sannolikt
förändrade taxeringsvärdena. Det skulle innebära, att exempelvis i en kommun
sådan som Näs i Jämtlands län utdebiteringen skulle ökas från kr 14: do
till 18: 02, i Arvidsjaur, Norrbottens län, från kr. 16: 45 till 22: 05. i Malingsbo,
Kopparbergs län. från kr. 8: 11 till 11:59, samt i Idre. samma lån. från
kr. 5: 67 till 8: 67. Jag understryker, att de differenser, somjag här har talatom,
givetvis höra till de största, men jag anser, att de äro sa betecknande för
situationen, att måhända inte någon kan förtänka mig, att jag anser mig böra
fästa avgörande vikt vid dem. o

Jag har härmed inte velat säga, att talet sex är någon rättfärdighetssitlra.

Jag har inte velat yttra mig angående den frågan med bestämdhet, utan
jag upprepar det ■— endast sagt. att från vissa synpunkter man torde kunna
anse det vara riktigt att jordbruksvärdet får garantera större skatt än annat
slag av fastighet. Jag vill också tillägga, att siffrorna icke te sig sa skräm -

Nr 34. 30

Onsdagen den 23 maj f.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Ports.)

mande beträffande mellersta och södra Sverige, detta i all synnerhet därför
att, etter vad den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen ger vid handen
taxeringsvärdena å skog i dessa delar av landet torde komma att stiga vadan
salunda har en utjämning lär komma att ske, så att genom den lindrigare’ skogsbeskattningen
skattekrontalet för skogsvärde dock icke behöver sjunka. Men
jag tror nog, att man kan ha vissa anledningar att vara orolig redan med hänsyn
till de förändringar, som komma att ske utan sänkning av repartitionstalet
tor jordbruk Jag misstänker att de komma att ge sig till känna på det
satt, att staten lar vidkannas betydligt högre skatteutjämningsbidrag än för
narvarande och jag är icke alldeles främmande för tanken, att det rent av kan
bil nödvändigt att i enstaka fall under övergångstiden tillämpa alldeles särskilda
tilllalhga skatteutjämningsbestämmelser för att råda hot mot en alltför
bradstortad övervältning av skattebördan.

Jag kan inte tänka mig annat än att när så småningom de känslor som väckts
oc upprört sinnena inför den överraskande vändning, kommunalskattefrågan
agih kommit att lägga sig, man skall finna, att den lösning, som nu närmast
Ti1 i Y 1 ai ° välbetänkt. Jag kan icke tänka mig, att vare sig högern

eller det liertal av bondeforbundarna, som för eif år sedan ansåg sig kunna gå
in för en dylik lösning av frågan, nu skulle finna sakskäl tala i annan riktning.
~y den omständigheten, att socialdemokraterna numera anslutit sig till förslåget
ar val intet sakskäl. Allra minst kan jag tänka mig, att det skall vara
särskilt motbjudande for högern att acceptera denna lösning, då för ett år
sedan om jag inte missminner mig, det förhöll sig så, att den som inom det
partiet torde bast känna till de förhållanden, varom vi resonera, då röstade för
si rån sex och emot siffran fem. Det har också sagts mig, att strax före omröstningen
andra framstående medlemmar av detta parti ansågo siffran sex
i den davarande situationen vara den riktiga. Efter den verkställda undersökningen
tala nu skalen för denna siffra mycket kraftigare än då.

Herr Trygger: Herr talman! Jag skall inte nu upprepa de skäl, som kunna
anföras för ett bifall till den motion, jag har väckt, ty saken är ju avgjord!
och tiden ar knapp. Vad beträffar fjolåret, så vill jag erinra därom, att den,
som hade samma uppfattnng som jag nu har med avseende å repartitionstalet
tor jordbruksfastighet, han kunde då rösta för de b procenten, när han ansåg
att sjalva förslagets antagande var en sak av stor betydelse samt berodde på
undvikande av splittring.

. Jaf? skall nu be att få fästa uppmärksamheten på en helt annan sak, som.
jag vill passa pa att taga upp i denna inledande debatt. Man kan enligt min
mening icke komma ifrån, att skattelagarna här i landet allt mer och mer ha
utvecklat sig till ett slags tortyrredskap gentemot de skattskyldiga. 1 allmänhet
aro ju folk icke alltför benägna att betala skatt. Det är ju rätt kännbart,
och helst vilja de komma ifrån det, ifall det ej är nödvändigt. Men detta
obehagliga okas genom^ det förskräckliga besvär, de måste underkasta sig för
att begripa vad som star i skattelagarna. Jag förmodar, att herrarna ha läst
( e olika meningar, som här äro framställda med avseende å skogsbeskattningen.
Herrarna kanna säkert också de nuvarande bestämmelserna. Nu är jag visser
igen övertygad om att herrarna ha klarare huvud än jag, och likvisst är
jag lullt saker om, att. in vid detta studium blivit alldeles uttröttade. Läser
man dessa sidor, som avse skogsbeskattningen, är man förstörd för hela dagen,
och da kan man tanka sig de stackars skattskyldiga, som skola sitta och klarera
detta problem Det ar en verklig tortyr, och tortyr är ju ej tillåten, herr
talman, i processen! Den borde naturligtvis icke heller vara tillåten, när staten
utövar sm beskattande myndighet. Nu är det emellertid ingenting att göra åt

Onsdagen den 2;S maj f. in.

31 Sr JU.

den saken, för närvarande åtminstone, för oss. som hoppas, att kommunalskattefrågan
i år skall lösas. Men man får hoppas på framtiden.

Här föreligger vidare förslag om åtskilliga skrivelser, som sannolikt komma
att bifallas. Då skulle jag vilja be regeringen, att om dylika skrivelser komma
till stånd, och regeringen sedermera skall sätta igång ytterligare utredningsarbete,
regeringen då ville vara god och be de herrar, som skola sköta detta
arbete, att ej ställa sig på någon höglärd ståndpunkt och försöka få fram
teoriens sista erövringar på de ifrågavarande områdena, utan tänka på, att ^ det
är människor, med vårt förstånd här i kammaren i allra bästa fall, som måste
sysselsätta sig med att försöka tolka dessa lagar och sedermera skola på heder
och samvete avge deklarationer i överensstämmelse därmed.

Nu kan man ju tycka, att det är löjligt, att en professor börjar opponera
mot det som är lärt, ty man har ju alltid tillvitat professorer en sjuklig benägenhet
för så kallad lärdom. För min del har jag emellertid aldrig fallit för den
svagheten. Men jag vill säga, att det är ett anspråk, som folk har. att de skola
kunna få klarhet i vad som åligger dem att göra och att de inte skola behöva
tillkalla experter, då de ha att avgiva en deklaration på heder och samvete, för
att kunna avgiva denna deklaration i sådan form, att de ej utsätta sig för obehag
eller kunna tillvitas att ha avgivit en felaktig deklaration. ° Överhuvud
taget skall man taga saken förnuftigt, och man skall inte försöka nå den största
teoretiska rättvisan på områden, där detta icke är möjligt, utan man skall försöka
att få lagstiftningen sådan, som människor med vanligt sunt förnuft kunna
reda sig med, när det är deras plikt att själva tillämpa givna bestämmelser.
Och det är ju fallet med avseende på alla deklaranter.

Det är endast detta, herr talman, som jag velat anhålla om hos regeringen,
ifall den tar upp till åtgärd de skrivelser, som kunna komma att bliva beslutade.

L övrigt ber jag få, yrka bifall till herr Borells reservation.

Herr Wigforss: Det är bara ett par ord jag behöver säga med anledning av
herr finansministerns yttrande. Jag måste erkänna, att både jag och antagligen
flera med mig med en viss förvåning — jag skulle vilja säga med en alltjämt
stigande förvåning — hörde herr finansministerns ytterligt skarpa förklaring,
att detta är ett definitivt förslag, som praktiskt taget för all framtid slår fast
garantiskattesystemet och icke har något som helst att göra med ett provisorium.
Jag har ingen anledning att här ställa till en inre uppgörelse mellan
dem, som komma att bilda majoriteten, då det gäller att avgöra denna fråga.
Men jag hade varit tvungen att säga vissa ting, om inte herr finansministern så
småningom eller under den senare delen av inledningen till sitt anförande hade
givit förklaringen till att han så bestämt kunde pastå att detta inte är ett provisorium.
Han förklarade nämligen, att det inte är ett provisorium därför, att
detta förslag ger inte på hand, att efteråt skulle genomföras ett system med
fristående objektskatter. Nej, det är alldeles riktigt! Tolkar herr finansministern
begreppet provisorium på det viset, att kammaren nu skulle besluta,
att man bibehåller garantiskattesystemet under en övergångstid för att sedan
övergå till ett system med fristående objektskatter, då är jag fullständigt överens
med honom att detta inte är ett provisorium. Men jag har aldrig inlagt
den betydelsen i ett provisorium. Den betydelse, jag liksom säkerligen alla
andra inlägga däri, är den, att man förklarar, att man förstår, att det kan fortfarande
finnas vissa olösta frågor, som skola gå till ny utredning.
Bland dessa frågor, som skola gå till ny utredning, befinner sig
även, det vill jag särskilt understryka, denna fråga om fristående objektskatter
gentemot garantiskatter. Det innebär inte på något vis, att vi,° som tala för
fristående objektskatter, anse, att riksdagen givit det ringaste på hand genom

Förslag
till kommunahkaitelag

m. m.
(Forts.)

Nr 34.

Onsdagen den ‘2:3 maj f. in.

Förslag
till lcommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

att gå med °på en sådan skrivelse, att den har ändrat ståndpunkt på något
sätt. Men så mycket böra de. som rösta för denna utredning, ge på hand, att de
apse, att denna fråga är förtjänt av en förnyad utredning. Jag vill inte alls
gå in på vad som är skrivet i utskottets betänkande. Jag tror, att saken ligger
så till, att man kan nöja sig med realiteter gentemot alla deklarationer. Jag tror,
att då samtidigt med att detta förslag godkännes av det socialdemokratiska
partiet, utskottet föreslår en utredning, som jämte en del andra spörsmål även
innefattar frågan om fristående objektskatter, den allmänna uppfattningen har
tolkat, läget så, att, därmed är i realiteten utsagt, att denna reform betraktas
inte såsom på det viset defintiv, att den hindrar en mycket grundlig och allvarlig
utredning av de ting, vi förut kämpat om. Jag är alldeles nöjd med det
allmänna intryck, som detta utskottets utlåtande framkallat, och jag kan därför
inskränka mig till att säga, att jag sätter större värde på dessa realiteter,
än på de starka ord, med vilka herr finansministern ville avvisa tanken på ett
provisorium.

. Herr Sederliolm: Jag begärde ordet närmast med anledning av en passus
i hans excellens herr statsministerns yttrande, däri han berörde 1921 års
kommunalskattekommittés ståndpunktstagande med avseende på repartitionstalen.
Det är ju riktigt, så till vida som såväl reservationen till kommittébetänkandet
som A-förslaget utgick från det dåvarande skattetrycket eller
rättare sagt den dåvarande fördelningen av skattetrycket mellan fastigheter
och inkomsttagare i övrigt. Men det är däremot inte så att kommittén därvidlag
efter en ingående granskning kom till det resultatet, att detta avvägande
av fördelningen av skattebördan mellan fastighetsägare och andra inkomsttagare
skulle vara det riktiga. Kommittén gick ut ifrån de dåvarande
förhållandena i denna del och ville bygga upp ett i tekniskt hänseende lämpligare
och riktigare förslag till kommunalskatt, men kommittén ingick aldrig
i prövning, huruvida detta avvägande av skattebördan mellan de olika grupperna
av skattskyldiga, som de respektive repartitionstalen angåvo, vore det
riktiga^. Det krävdes, nämligen helt andra förutsättningar för bedömande av
den fragan än kommittén förfogade över. Detta vore nämligen en politisk
fråga,, som kommittén inte ville gå in på. Anledningen till att man inom
kommittén utgick från ett repartitionstal av sex procent samt en objektskatt,
som motsvarade detta skattetryck, var alltså den, att man ville tekniskt utforma
ett, förslag, som byggde på de dåvarande förhållandena men innebär
däremot icke något ståndpunktstagande till frågan, huruvida detta repartitionstal
eller något annat vore det riktiga.

Herr Borell: Herr talman! I mitt första yttrande anförde jag, att därest

utskottets skrivelseförslag skulle vinna bifall i de punkter, som avse utredningar
rörande utjämning av skattetrycket och om flera fasta beskattningsunderlag,
skulle man kunna beteckna den lösning, som eventuellt i dag kommer
att antagas som ett provisorium, om också med den skillnaden att det icke
såsom det nuvarande provisoriet är begränsat till viss tid. I anledning av
detta mitt yttrande har ju åtskilligt meningsutbyte ägt ram, och det har
förekommit en del yttranden som, det måste jag säga, även väckt min ganska
stora förvåning.

Hans excellens herr statsministern sade, såvitt jag fattade honom rätt, att
då man ju kan säga, att all skattelagstiftning egentligen är ett provisorium,
man också kan beteckna det föreliggande förslaget, om det antages, såsom
ett dylikt. Ja, men då skulle man ju kunna lika väl säga, att all lagstiftning
är ett provisorium, ty all lagstiftning måste ju rättas efter ändrade
förhållanden, ehuru detta kanske i alldeles särskild grad är fallet beträffande

Onsdagen den 23 maj £. m.

33 Nr 34.

skattelagstiftningen. Men det är inte detta jag menar med provisorium. Jag
fattade inte ordet i en sådan bemärkelse. Klart är ju, att fullt definitiv blir
aldrig denna lagstiftning, men det är skillnad mellan detta och att taga ett
förslag, om vilket man i samma ögonblick man antager det säger: vi förutsätta,
att en förnyad utredning, som är avsedd att leda till väsentliga ändringar
i detta förslag, skyndsamt och omedelbart skall igångsättas.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att om man betecknade
detta som ett provisorium, så vittnar det egentligen om, att man
inte alls begriper vad förslaget innehåller. I likhet med herr Wigforss, är
jag också förvånad över detta yttrande. Såvitt jag fattade herr statsrådet
rätt, menar han, att trots denna nya utredning är förslaget inte något provisorium,
därför att med den ifrågasatta utredningen ej förutsattes, att man skall
gå över till ett system med objektskatter, utan endast att man skall undersöka
möjligheten att bygga på garantiskattesystemet med nya garantiskatteunderlag,
exempelvis näring eller kapital. Men är det så, att man antager
ett visst system och i samma ögonblick säger: nu skola vi omedelbart
undersöka, huruvida inte detta system bör utbyggas på ett sätt, som i
själva verket kommer att medföra en mycket radikal ändring i detta system,
då får man väl kalla lösningen för ett provisorium. Jag menar därför,
att man väl kan med skäl beteckna ett förslag, som förutsattes omedelbart
skola ändras i så stor omfattning, som här är i fråga, som ett provisorium.

Yad herr Wigforss’ yttrande beträffar, innebar det för mig, det får jag
erkänna, en mycket stor överraskning. Jag hade fattat förslaget om skrivelse
enligt de direktiv, som här äro angivna, på det sätt, att det är fråga om
att undersöka, huruvida man kan bygga ut och fullständiga garantiskattesystemet.
Men jag har inte fattat det så, och jag tror inte, att man kan fatta
det så, om man läser direktiven, att det gäller en undersökning, huruvida man
skall kunna kasta omkull hela detta system och ersätta det med ett system
byggt på objektskatter.

Överhuvud har jag den uppfattningen, att när man fattat beslut efter långa
strider i en fråga som denna, det är klokt att man, innan man går in för förnyade
undersökningar om mer eller mindre vittgående omläggningar, vare sig
de avse samma system eller ett annat system, först avvaktar en viss tids erfarenhet
om verkningarna av det system man gått in för.

På dessa grunder kommer jag att vid den punkt, där yrkandet om skrivelse
i frågan skall avgöras, yrka avslag på förslaget om denna skrivelse.

Herr statsrådet Lybcrg: I tydlighetens intresse anser jag mig böra till herr
Wigforss säga, att jag naturligtvis aldrig velat antyda, att socialdemokraterna
genom sin anslutning till regeringsförslaget velat tillkännagiva, att de inte
fortfarande skulle hålla på objektskatter. Vad jag velat säga , är bara det,
att de punkter, varom nu diskuteras, alla kunna vinna sin lösning „inom garantiskattesystemets
ram och att jag under sådana förhållanden, då jag ser
det väsentliga i ett fastslående av garantiskattesystemet, icke i detta utredningsförslag
kan finna några provisoriesymtom, om jag så får uttrycka
mig.

Herr Borell yttrade, att, om man samtidigt med antagandet av ett förslag
begär utredning, man anger därmed, att man inte är så säker pa att^ vad
som antages kommer att bli av någon längre varaktighet. Ja, det påståendet
kan gälla beträffande ett lagstiftningsområde, som inte är så flytande
och så omfattande som det förevarande, och om en lagstiftning, som avser att
i det givna ögonblicket på alla punkter uttömmande behandla de olika spörsmålen.
Men det har ju aldrig sagts här. och det kan så mycket mindre ha
sagts, som på sätt jag redan påpekat sakkunnige ha tillkallats samtidigt

Första kammarens protokoll 1928. Nr Sb. 3

Förslag
till kommunalskatttlag

m. ra.
(Forts.)

Nr 34. 34

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

med propositionens avlatande för att utreda ett mycket viktigt spörsmål på
beskattningens område: nämligen en sakkunnigkommission, där herr Borell
själv är ordförande, och i sammanhang därmed skulle ju också, såsom nämnts,
tagas upp frågan om nya objektskatteföremål.

Herr örne: Jag begärde ordet endast och allenast för att på det livligaste
instämma med herr Trygger i det av honom uttalade önskemålet om en klarare
och lättfattligare avfattning av skattelagarna. Jag vill emellertid tillfoga,
- att det är alldeles säkert, att pa åtskilliga punkter skulle det vara möjligt
att skriva både klarare och elegantare, om man i stället för garantiskattesystemet
godtoge systemet med fristående objektskatter.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Efter allt att döma synes nu rege ringen

få det föreliggande kommunalskatteförslaget i hamn. Efter många och
långa utredningar skulle man alltså få en lösning av kommunalskattefrågan,
en lösning som på grund av utskottets hemställan om ytterligare utredning kommer
att få stark smak av ett provisorium. Detta förminskas icke därav, att
det beträffande innehållet i dessa avsedda skrivelser råder skiljaktiga meningar
bland utskottets ledamöter, vilket framgick av det anförande utskottets
ärade ordförande nyss hållit.

Det föreliggande förslaget torde nog rent tekniskt sett komma att medföra
åtskilliga förbättringar i den kommunala beskattningen, ehuru det nog finnes
punkter, som äro dunkla, t. ex. skogsbeskattningen, vid försäljning av skog
i samband med försäljning av fastighet, där den av herr Eehr avgivna reservationen
synes vara i tillämpningen klarare och till sina verkningar rättvisare.
Men ser jag sedan på förslagets reella och praktiska innebörd, kan jag inte
säga, att det kommer att medföra förbättringar, och den uppseendeväckande
vändning — såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet visst
tillät sig beteckna det ■—- som behandlingen av detta ärende strax före dess
framläggande från utskottets sida tagit, har väckt åtskillig uppmärksamhet
och förvåning. Och det får väl sägas, att inte angiver den, att de, som därvid
haft ledningen, fört någon rak kurs eller insatt sin kraft på lösandet av denna
fråga i en viss bestämd riktning, utan huvudsaken för dem synes ha varit att
få frågan löst, oavsett huru den komme att lösas. Det är åtskilligt där, som
har väckt uppmärksamhet, och man kan därför ej undvika att uttala sin förvåning
just över denna »vändning».

Nu har visserligen herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i huvudsak
fått sin proposition tillstyrkt. Ja, i huvudsak, men det är ju en offentlig
hemlighet att herr statsrådet icke väntade att få den löst i den riktning,
som den här framlagts, ty utskottsförslaget innebär åtskillig skärpning av skatten
för vissa grupper skattskyldiga, framför allt ägare till jordbruksfastighet,
vars inkomst ej uppgår till 6 procent av taxeringsvärdet. Jag skall tillåta
mig att beröra detta med några ord. Repartitionstalet, varefter skatt skall utgå,
skall i fortsättningen vara detsamma som hittills, men därigenom, att repartitionstalet
för skogsvärdet kommer att sänkas, kommer ju i samma mån en
övervältning av skatt på andra skattdragare att ske. Därtill har man skärpt
skogsaccisen, ökat de skattefria avdragen, åtminstone i förhållande till vad
herr statsrådet föreslagit. Detta har ju till följd, att det kommer att bli en
ökad skattetunga på jordbruksfastighet i jämförelse med vad som tidigare
varit fallet, framför allt därför, att repartitionstalet för skogen kommer att
sänkas, en åtgärd, som naturligtvis är nödvändig, om rättvisa i skogsbeskattningen
skall tillämpas. Men samtidigt som detta sker borde man sett till, att
icke den skattelättnad, som därvid medgives för skogen, kommer att gå ut
över sådana skattdragare, att det kan sägas att det orättvist kommer att be -

Onsdagen den 23 maj f. m.

35 » 34.

tunga dem. Det har för övrigt inte övertygande bevisats, att det ligger full
rättvisa i eller att det finnes skäl för att behålla en högre skatt på jordbruksfastighet
än annan fastighet. Man har visserligen sökt bevisa, att inkomsten
av jordbruksfastighet är högre än inkomst av annan fastighet. Nå, men varpå
beror då detta? Jo därpå, att i inkomsten av jordbruksfastighet ligger i
regel även ägarens arbetsinkomst. Om som jämförelse med jordbruksfastighet
tages annan fastighet t. ex. en stor fastighet i en stad, så är det väl i regel så,
att denna fastighet avkastar 6 ä 7 procent av taxeringsvärdet, om man ej frånräknar
skuldräntan. Men när det redovisas till skattemyndigheterna, så äro alla
sådana omkostnader frånräknade och som de flesta av dessa fastigheter äro
högt intecknade, så avgår ju stora belopp i skuldräntor, men på det av ägaren
nedlagda kapitalet erhålles i allmänhet god inkomst. Det är då nettobehållningen
utslås på taxeringsvärdet som inkomsten ej uppgår till mer än 2 å 3
procent. Inkomsterna från jordbruksfastighet äro däremot icke lysande,
enligt de beräkningar som bokföringsmässigt utförts av lantbrukssällskapet
och dess experter framgår, att inkomsten å jordbruksfastigheter, när ägarnas
arbete frånräknats, varierar mellan 2 och 4 procent. Alltså uppgår den ej
till den höga summa, som är angiven i propositionen, ty denna grundar sig ju
på beskattningen, vari även ligger ägarens arbetsinkomst. Det är en väsentlig
skillnad. Men sedan kommer här även till en annan sak, och det är den.
att det inte finnes möjlighet i ett skattesystem, där man bibehåller ett så högt
repartitionstal på jordbruksfastighet, att lätta skattebördan, där det på grund
av ömmande förhållanden skulle vara berättigat att giva lättnad till skuldsatta
och i försörjningshänseende betungade personer. För en stor mängd av
dessa småbrukare, i fråga om vilka staten nu gör så mycket för befordrande
av egnahemsväsendet och egnahemsbyggandet, gives ej rum för utnyttjande
av de skattefria avdragen. När dessa små jordbrukslägenheter eller egnahem
uppskattas till sitt fulla värde så är det klart, att mången gång kommer den taxerade
inkomst, varefter de måste betala skatt, att bliva betydligt högre än vad
deras verkliga inkomst är. Man kan därvid inte giva den lättnad, som skulle
vara fullt berättigad. I den utredning, som åtföljde propositionen, har man
gått mera generellt till väga. Man har ej ingått i undersökning om hur det ställer
sig de enskilda skattdragarna emellan eller uppgjort någon differentiering
inom skilda kategorier. Om det sitter en jordbrukare som har familj att försörja,
för vilken han borde erhålla familjeavdrag för kanske 7—8 personer, och
en annan på en lika stor jordbruksfastighet, som ej bör komma i åtnjutande
av ett sådant avdrag, så borde en undersökning om huru ett skattesystem efter
repartitionstalet fem skulle komma att verka tagit hänsym därtill. En sådan
undersökning har ej, såvitt jag vet, förelegat. 1 varje fall har den ej givits
tillkänna. Den skulle kanske hava visat, att det vore starka skäl för en sänkning
av jordbrukets skatterepartitionstal.

Jag anser således, herr talman, att utskottet borde tillstyrkt de motioner,
vari det yrkats, att jordbruksfastighet skulle beskattas efter samma repartitionstal
som annan fastighet. Och att det ej iiu finnes skäl för bibehållande
av högre skatt, för jordbruket, sedan man 1920 borttog maximigränsen för
dess skattskyldighet. Numera, sedan ägaren av jordbruksfastighet får skatta
för den verkliga inkomsten, torde det inte vara skäl i att bibehålla skatten på
jordbruksfastighet eller fastighet i övrigt högre än vad som är nödvändigt
för att kommunerna skola erhålla tillräcklig skattegaranti, och jag tror. att
även herr finansministern varit inne på den vägen, ehuru han av icke tillkännagiven
orsak avvikit från den. Tidigare har han åtminstone antytt något
därom, att man ej borde uttaga denna skatt till större belopp än som vore
nödvändigt för att trygga kommunernas skatteinkomster, men herr finansministern
har sedan inte fullföljt den tanken.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 34. 36

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

to. to.
(Forts.)

Under hänvisning till vad jag nu framhållit ber jag alltså, herr talman,
att få yrka bifall till den av herrar Oscar Ericson i Oberga och Johansson i
Kälkebo i denna punkt avgivna reservationen.

Herr Sandler: Det måtte hava varit en på något sätt ovälkommen hjälp,

som regeringen vid denna frågas lösning har erhållit av socialdemokraterna,
att döma därav, att då herr finansministern hade ordet, ägnade han en stor
del av sitt anförande och den egentligen polemiska delen därav åt att vända
sig mot dem, som understött utskottets hemställan, i stället för att rikta sig
mot dem, som bekämpa utskottets hemställan. Herr finansministern talade
i sitt anförande om att det hade varit bekymmer vid utarbetandet av kommunalskattepropositionen.
Mången undrar ju, om inte ett av de viktigaste
av dessa bekymmer varit frågan om med vilkas hjälp kommunalskattefrågan
skulle vinna sin lösning vid årets riksdag. Nu föreligger ett resultat från
kommunalskatteutskottets sida av den art, att det kan biträdas av en majoritet
inom båda kamrarna. Herr finansministern har själv genom sitt uttalande
givit anledning att göra den reflexionen, att då nu regeringen går att
tömma triumfens bägare i denna fråga, så måtte det ändå hava stannat kvar
någon liten smak av malört i bägaren.

Vad framtiden beträffar, oroa mig inte herr finansministerns här gjorda
deklarationer. Jag tror nämligen, att det inte kommer att bli dessa ministeri -ella deklarationer — även om de äro burna av en aldrig så stark tillförsikt
om att här ha starka händer lett allting till en god utgång av frågan — som
bestämma karaktären av det beslut, som riksdagen nu går att fatta, utan,
mina herrar, den kommer väl enligt sakens natur att bestämmas av innehållet
i det uttalande, som riksdagen går att göra. Då jag för min del måste
deklarera min tillfredsställelse i det väsentliga med de resultat, vartill utskottet
kommit, så tillåter jag mig att yrka bifall till dess hemställan.

Herr statsrådet Lyberg: Jag vill endast säga, att mitt första anförande här
i kammaren riktade sig mot vad som enligt mig lämnad uppgift hade anförts
av utskottets ärade ordförande. Jag hade ej hört vad som anförts av socialdemokratiska
talare, och helt naturligt måste jag i anledning av detta tal
från utskottsordförandens sida om förslaget såsom ett provisorium beröra de
förhållanden, som av honom ansågos karakterisera det hela som ett provisorium.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu föredragna paragrafen yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som påyrkats i den av herr Borell m. fl. därom anförda reservationen;
samt 3:o) att paragrafen skulle avslås. Dessutom hade i fråga om utskottets
motivering framställts ett särskilt yrkande, till vilket herr talmannen ville
återkomma efteråt, om anledning därtill gåves.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med de under l:o)—
3:o) här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits paragrafens godkännande med den lydelse, som påyrkats i
herr Borells m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 23 maj f. m.

37 Sr 34.

Den, som godkänner 2 § i det av särskilda utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta
förslaget till kommunalskattelag, röstar naUloattdag

Ja; m- m Den,

det ej vill, röstar <Forts''

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med den lydelse, som påyrkats
i den av herr Borell m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen, enligt av herr
Borell jämte 16 av kammarens övriga ledamöter före votenngspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 58.

Vid omröstningen röstades

ja av herr förste vice talmannen, herr andre vice talmannen herrar Klefbeck,

Lindley, Thorberg, Magnuson, Möller, Carl Gustaf Ekman, Wahlmark, Fehr,

Sjöblom Carl Svensson, Nothin, von Stockenström, Åkerman, Barg, Kobb,

Björck, Oscar Olsson, Thulin, Albert Bergström, David Bergström Pauli,
Abrahamsson, Larsén, Thorén, Wagnsson, Östergren Linder, Elof Andersson,

Leander, Kropp, Jacob Larsson, Olof Olsson, Johan Nilsson i Malmo Carl Johansson,
Pålsson, Linders, Lindblad, Wigforss, Gustav Hanssom Sigfrid Hansson
Isak Svensson, Pettersson, Sandegård, Björnsson, Alkman, Edward Larson,

Ström August Johansson, Strömberg, Bergman, Schlyter, Sanden, Hellberg,
örne ''Åkerberg, Gottfrid Karlsson, fröken Hesselgren, herrar Petren, Kvarnzelius,
Dalberg, Åström, Lyberg, Sandler Norling, Norm, Carl Eriksson Carl
Carlsson, Walles, Johan Peter Johansson, Österström, Granström, Vennerstrom,

Rosén, Almkvist, Jonsson, Asplund och Hansén; samt

nej av herrar Trygger, Stendahl, von Sydow, Ljunglund, greve Lagerbjelke,
herrar Reuterskiöld, Borell, Sederholm, Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld,

Karl Andersson, friherre Beck-Eriis, herrar Karl Gustafsson, Oscar Ericson,

Karl Johan Ekman, greve Spens, herrar Martin Svensson Johan Bernhard Johansson
Kssmark, Thelin, Boberg, Petrus Nilsson, Erik person Wijkstrom,

Bodin, Roos, Johan Nilsson i Kristianstad Clemedtson, Alexander Nilsson,
Eorssberg, von Geijer, Nils Anton Nilsson, Wohlin, Antonsson, Jonsson Lithan
''der, Boman, Hallin, Widell, Sundberg Johan Johansson, Per Adolf Larsson
Mellén Lundell, Eritiof Gustafson, Valfrid Eriksson Lindgren. Ernfors Per
Andersson, Jonas Andersson, Enhörning, Tjällgren, Eränden, Henrik Andersson,
Bergqvist, Winberg, Gabrielsson och Stenberg.

Herrar Hederstiema, Hjalmar Hammarskjöld och Per Gustafsson förklarade
sig avstå från att rösta.

^ 3_27, 29 och 20 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

22 § jämte ''därtill hörande anvisningar.

1 mom. av förevarande paragraf innehöll bland annat följande bestämmelser:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) Ö utskottets förslag:)

Har skog avverkats eller ock avytt- Har skog avverkats eller ock avyttrats
utan samband med avyttring av rats utan samband med avyttring av

Nr 34. 38

Onsdagen den 23 maj f.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

marken och understiger det återstående
virkeskapitalet därefter det för
ägaren gällande ingående virkeskapitalet
eller understiger skogens återstående
värde därefter skogens för ägaren
gällande ingångsvärde, må ägaren
njuta avdrag, i förra fallet med så
stor del av ingångsvärdet, som kan anses
motsvara minskningen av det för
honom gällande ingående virkeskapitalet,
och i senare fallet med det belopp,
varmed skogens återstående värde
understiger skogens för honom gällande
ingångsvärde. Med skogens för
ägaren gällande ingångsvärde förstås
skogens värde vid den tidpunkt, då
han förvärvade fastigheten, i den mån
ej avdrag för minskning av sådant
värde tidigare medgivits. Med det för
ägaren gällande ingående virkeskapital
förstås virkeskapitalet vid nämnda tidpunkt,
i den man ej avdrag för minskning
av sadant virkeskapital tidigare
medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband
med avyttring av marken, må
ägaren njuta avdrag med skogens för
honom gällande ingångsvärde ävensom
med ett belopp svarande mot den värdestegring,
vilken efter det han förvärvade
fastigheten åkommit så stor del
av skogen, som anses motsvara fem
gånger den normala årliga virkesavkastningen
å skogen.

(i utskottets förslag:)

marken och understiger det återstående
virkesförrådet därefter det för ägaren
gällande ingående virkesförrådet
eller understiger skogens återstående
värde därefter skogens för ägaren gällande
ingångsvärde, må ägaren njuta
avdrag i förra fallet med så stor del
av ingångsvärdet, som belöper å minskningen
av det för honom gällande ingående
virkesförrådet, och i senare fallet
med det belopp, varmed skogens
återstående värde understiger skogens
för honom gällande ingångsvärde. Med
skogens för ägaren gällande ingångsvärde
förstås skogens värde vid den
tidpunkt, då han förvärvade fastigheten,
i den mån ej avdrag för minskning
av sådant värde tidigare medgivits.
Med det för ägaren gällande ingående
virkesförrådet förstås virkesförrådet,
räknat i kubikmassa fast
mått, vid nämnda tidpunkt, i den mån
ej avdrag för minskning av ingående
virkesförrådet tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband
med avyttring av marken, må
ägaren njuta avdrag dels med skogens
för honom gällande ingångsvärde, dels
med ett belopp svarande mot den värdestegring,
vilken efter det han förvärvade
fastigheten åkommit den vid
förvärvet förefintliga skogen, dock endast
i den mån denna icke översteg
sex gånger den normala årliga virkesavkastningen,
dels ock, därest skogen
vid förvärvet icke uppgick till sex
gånger den normala årliga virkesavkastningen,
med ett belopp motsvarande
värdet på skogens tillväxt, intill
dess skogen uppnått nämnda storlek.

„ \ av kerr Boréll, greve Lagerbjelke samt herrar Sederholm, Nothin,
tehr, t randen, Brännström, Laurén, Olsson i Hov och Månsson i Erlandsro avgiven
med 3) betecknad reservation hade yrkats, utom annat, att nu ifrågavarande
paragraf och anvisningar skulle erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade. I reservanternas förslag hade nyss anförda bestämmelser aviattats
salunda:

• Har/ fastighet avverkats skog eller har från fastighet försålts skog vare
sig* med eller utan samband med avyttring av marken, och har avverkningen eller
avyttringen föranlett nedgång i det för avverkaren eller säljaren gällande
virkesförrådet, äger den skattskyldige atnjuta avdrag för minskningen i virkesförrådet
(skogsminskning).

Onsdagen den 23 maj f. m.

Nr 34.

Värdet av denna minskning beräknas efter den avverkade eller avyttrade sko- m kJ^nu_
gens värde vid den tidpunkt, då avverkningen eller avyttringen ägde rum; doek naIskaUe]ag
att om fastigheten förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fang och m. m.

varit i den skattskyldiges hand mindre än tio år, avdrag icke i nagot tall ma (Forte )

åtnjutas till högre belopp än vad av det för ägaren gällande ingångsvärdet kan
anses belöpa å skogsminskningen.

Reservanterna hade därjämte påyrkat, att utskottets motivering skulle i viss
angiven del ersättas med ett uttalande av den lydelse, reservationen visade.

Herr Scderliolm: Den fråga, som här i 22 § behandlas och som för övrigt
står i sammanhang med bestämmelserna i § 21, har redan i det inledande anförande,
som hölls av utskottets ärade ordförande, blivit åtminstone till sin
historiska del belyst. Vad som nu återstår för kammaren att taga ställning
till är frågan, huruvida man här skall gå in för en provisorisk lösning av
denna fråga i enlighet med vad utskottet här har föreslagit, d. v. s. i huvudsaklig
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition eller om man skall
gå in för det förslag, som reservanterna här framlagt och som innebär en
mera klar och logisk lösning av frågan. Jag vill då för mm del utan tvekan
ansluta mig till reservationen. Det förslag, som utskottet har avgivit,
innebär att man skulle medgiva ett visst avdrag för ingångsvärdet vid den
del av skogskapitalet, som anses vara produktionsmedel. Man har dar gatt
in för att 6 årsavkastningar skulle motsvara detta produktionsmedel. Jag
vill då erinra om att vid fastighetstaxeringen utgår man från att, för att
markens produktionsförmåga skall kunna tillgodogöras, det kräyes att pa
marken hava 16 årsavkastningar. Det vill säga att 16 årsavkastning är vad
som vid en normal skogshushållning kräves för att markens produktionsförmåga
skall kunna tillgodogöras. Här vill man medgiva ett avdrag motsvarande
ungefär en tredjedel av detta. Det innebär ju alltsa, rent medeltafsmässigt
sett, ett avdrag motsvarande en tredjedel i de fall, som man har att
räkna med, när skogen är normalt beväxt och dess produktionsförmåga verkligen
blir utnyttjad. Men även om vi hade fått en annan siffra, sa hade det
efter min mening i alla fall medfört oriktiga resultat. Om en skogslott blir
föremål för försäljning på det sätt, som här är förutsatt, och skogsbeståndet
uteslutande utgöres av mogen skog, så är där praktiskt taget ingen de av
detta bestånd att betrakta som produktionsmedel. Ett avdrag far dock i
detta fall ske motsvarande 6 årsavkastningar blott därför, att i medeltal nu
en sådan massa beräknas vara erforderlig såsom produktionsmedel. \i taga
ett annat fall, där hela skogen är produktionsmedel, d. v. s. den är ung, den
är i sådant skick, att den ej får avverkas, men den kan uppgå till mycket
mer än 6 årsavkastningar, 10—12—15 års, och ändå vara i en sadan ålder,
att den ej får avverkas. Där är alltsamman produktionsmedel, och dar a
också avdragen ske efter 6 årsavkastningar. Det är fullkomligt onktigt
att i ett sådant fall anlägga ett så schablonmässigt förfarande, som har ar
föreslaget. Man säger kanske, att det är nödvändigt att i manga fall gora
schabloner. Jag medgiver att detta är riktigt, men schablonernas berättigande
beror då därpå att det finnes en massa olika skattskyldiga, sa att man maste
ha en medeltalsregel för att komma till rätta med dem. Det är den ena förutsättningen.
Den andra är, att så att säga spridningen mellan de o likaMallen
från medeltalet är relativt ringa, d. v. s. att de enstaka fallen icke ligga
så långt från medeltalet. Då kan orättvisan naturligtvis bil betydligt mindre.
I detta fall äro i regel fallen mycket få. Det gäller ju endast nar man
försäljer en fastighet eller den går i arv, och det händer ju eyailttor^ ofta, att
så sker. De flesta deklaranter möta kanske inte det fallet nagon gang i sitt

Nr 34. 40

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till IcommunalskaUelag

m. m.
(Forte.)

liv, och i varje fall är ett. upprepande därav för den enskilde deklaranten
ganska sällsynt. Däremot innebär det, om man kommer till ett schablonmässigt
förfarande, som i de enstaka fallen medför en stark avvikelse från vad
som är principiellt^ riktigt, en betydande överbeskattning eller underbeskattnm8j.
. i*1 , sa få fall, som det här är fråga om, röra sig till gengäld ofvta
om för den skattskyldige högst betydande belopp, och även den skatt, som
det ror sig om, är ofta högst betydande. Det borde väl anses vara både riktigt
och angeläget, att man sökte komma till ett förfarande, som medgåve
möjlighet iör den skattskyldige att i det enskilda fallet prestera den utrednmg
och den bevisning, som kunde vara erforderlig för att få en i det konkreta
iallet i möjligaste man reellt riktig beskattning. Det schablonmässiga förfarande,
som här föreslås, gör det inte möjligt för den skattskyldige, även om
det enskilda iallet ligger långt åt ena eller andra sidan, och icke heller för
taxeringsmyndigheterna att söka få fram en i det konkreta fallet i realiteten
rättvis och riktig beskattning.

Det förslag, som föreligger i reservationen, söker att lösa denna uppgift
och jag tror att det har i huvudsak löst den på ett riktigt sätt. Det väsentiga
innehållet i detta förslag har utskottets ärade ordförande redogjort för.
Jag vill ej.trötta kammaren med att återupprepa en sådan redogörelse. Förslaget
gor i alla fall rättvisa mot skogsbeskattningen i jämförelse med annan
inkomstbeskattning sa att realisationsvinstbegreppet icke utsträckes längre
med avseende pa den del av fastigheten, som representeras av växande skog
an med avseende på fastigheten i övrigt. Det stannar vid de tio åren, det låter
beskattningen vid försäljning av skog i samband med försäljning av fastighet
liksom ock försäljning av skog på inköpt eller på annat sätt förvärvad
fastighet ske genom att man endast tar till beskattning den anhopade tillväxten,
men däremot icke realisationen av vid köpet eller förvärvet befintligt
virkeskapital eller virkesmassa.

På grund härav och utan att ingå på en närmare redogörelse för förslaget
vilken ju redan är given av utskottets ärade ordförande, och som för övrigt
klart framgår av reservationen, så ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag^ med de. förändringar däri, som angivas i ifrågavarande reservation.
Likaså yrkar jag med avseende å motiveringen den ändring i densamma,
som finnes anförd i reservationen.

Herr statsrådet Lyberg: Den fråga vi nu äro inne på är, som jag tror, den
svaraste, den från teknisk synpunkt mest svårlösta av de frågor, som vi hava att
i dag behandla. Jag vill gärna erkänna, att det förslag, som Kungl. Maj:t
framlagt, tål kritik och lider av åtskilliga brister, som inte blivit mindre genom
den förändring, som ifrågasatts av utskottsmajoriteten. Men Kungl Maj ds förslag
har till utgångspunkt ett system, som nu rätt länge tillämpats, och som
man sa småningom, ehuru det från början var ganska besvärligt, har skaffat
sig möjlighet att behärska, men som genom föreslagen ändring av vissa bestämmelser
skulle komma att sia langt bättre ut än för närvarande. Jag erkänner
gärna, att detta medfört vad herr Trygger för en stund sedan sade, eller
att. bestämmelserna blivit mycket inkrånglade och svåra att begripa, såvida
man ej är särskilt inställd på skogsbruk. Men detsamma gäller nog, ehuru
kanske inte i samma, grad, om reservanternas förslag.

Över huvud tror jag, att det ej är möjligt att nu resonera om de olika synpunkter,
som kunna göras., gällande i fråga om det ena och andra förslaget,
detta darlor, att saken är så invecklad. Så mycket torde jag i alla fall få säga,
att det synes mig vara alltför riskabelt att på den utredning, som utskottet nu
har kunnat prestera, gå in för någonting på området alldeles nytt. Jag vill
erinra om att kommunalskatteutskottet förra året gjorde en omarbetning av

Onsdagen den 23 maj f. m.

41 >’r 34.

Kungl. Maj :ts då föreliggande förslag. Även den syntes i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag vara mycket bra; det hela tog sig enkelt och rättvist ut.
Det har numera visat sig, att detta förslag var behäftat med så många brister,
att det, såvitt jag förstår, nu ej är någon enda av ledamöterna i kommunalskatteutskottet,
som ansett sig kunna vidhålla det.

Vad jag framför allt i sak har att erinra mot vad utskottsreservanterna föreslå
är att man här söker på en normal förvärvsverksamhet använda det, om jag
så får uttrycka mig, grova instrument, som man ansett sig kunna i några fall
taga till, då det gällt exceptionella förvärv. Vid en viss tidpunkt skall vad
som dessförinnan har behandlats på ett sätt därefter behandlas på ett annat
sätt. Det kan ej annat än medföra synnerligen egendomliga resultat och säkerligen
också benägenhet att kringgå bestämmelserna, så att man kommer till den
minsta möjliga beskattningen, då det är fråga om att avverka upp emot tioårsgränsen
eller strax därefter.

Jag vill med detta hava sagt, att ehuru jag ej kan bestrida, att vad utskottsreservanterna
föreslå möjligen kan från enkelhetens synpunkt vara bättre än
vad utskottet föreslår, så tror jag dock, att det är litet vådligt att här utan vidare
acceptera det förra. I allt fall kommer nog, vare sig man går efter den ena
eller andra linjen, kritik att riktas mot vad som beslutats, och en jämkning rörande
bestämmelserna i det ena eller andra hänseendet kommer säkerligen att
bli behövlig.

Herr Notliin: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet förklarade, att

den nu föreliggande frågan var i tekniskt avseende en av de mest svårlösta i
hela kommunalskattelagen. Det är alldeles riktigt. Däremot sjnes tvekan ej
kunna råda om hur inkomstberäkningen teoretiskt sett bör läggas. Den bor
läggas så, att inkomst av skog betraktas liksom annan inkomst av fast egendom.
Svårigheten har sin förklaring i de särskilda omständigheter, som aro
förknippade med beräkningen av inkomst av skog. Av lättförklarliga skäl har
har man icke velat ålägga någon skattskyldighet, förrän skogstillväxten omvandlats
i penningar, vare sig genom försäljning av själva fastigheten eller genom
försäljning av skog. Men denna inkomst av skogen inflyter ju icke alltid
såsom annan inkomst av fast egendom, regelbundet varje år, utan den kommer
ofta nog sporadiskt med längre eller kortare mellanrum.

Vid skattelagens avfattande har man att välja mellan om man vill lagga huvudvikten
vid att finna en teoretiskt tillfredsställande och rättvis lösning aven
med de praktiska svårigheter, som alltför invecklade bestämmelser kunna erbjuda
i tillämpningen, eller om man vill lägga den mesta vikten vid att få praktiskt
lätt tillämpliga bestämmelser. Herr finansministern erinrade om utskottsförslaget
av i fjol. Det tog sikte på den sista synpunkten såsom den viktigaste.
De erinringar, som voro att göra mot detta ntskottsförslag, stodo klara för utskottet
redan då. Med hänsyn till att desamma med så pass stor styrka som
skett understrukits i avgivna utlåtanden, har man emellertid inom utskottet nu
sökt finna en anordning, som på ett mera teoretiskt tillfredsställande sätt löste
beskattningsfrågan. Och det är detta resultat, som föreligger i reservanternas

förslag av i år. .

För att söka klargöra den föreliggande frågan skall jag be att la erinra om
att nu gällande lagstiftning i fråga om beskattning av skog bygger på en jämförelse
mellan värdet, sådant det förelag, när fastighetsägaren tillträdde sin
fastighet, och värdet av skogen, när en avverkning^ eller försäljning äger rum.
Detta medför emellertid ojämnheter och orättvisor pa grund av de fluktuationer,
som kunna äga rum i fråga om virkespriser och dylikt. Jag vill taga ett exempel.
Låt oss antaga, att en fastighetsägare verkställer en avverkning för 10,000
kronor. Hälften av det avverkade virket motsvarar tillväxten av skogen under

Förslag
till kommunalskaUlag

m. m.
(Forts.)

Nr 34. 42

Onsdagen den 23 maj f.

in.

Förslag
till lmmmunalskattelag

m. m.
(rörts.)

den tid, han har innehaft fastigheten, och den andra hälften av det avverkade
virket utgör minskning av det virkesbestånd eller virkesförråd, som förelåg, när
han själv köpte eller tillträdde fastigheten. Ifall virkespriserna äro oförändrade,
skall enligt nu gällande regler hälften av försäljningssumman beskattas såsom
inkomst av ^skogsbruk. Men låt oss antaga, att virkespriserna ha stigit,
sa att det återstående virkesförrådet vid tiden för avverkningen i penningvärde
f1, .lika mycket, som hela den växande skogen var värd, när han tillträdde
fastigheten. Då får han skatta för en inkomst av 10,000 kronor, d. v. s.
han får skatta för hela avverkningens värde, fastän hälften av denna vår en
omflyttning eller en omplacering av hans å fastighetsköpet nedlagda kapital.
.Lat oss a andra sidan antaga, att det har varit vikande konjunkturer, att alltså
virkespnserna sjunkit. Ha de sjunkit så mycket, att det kvarstående virkesförrådet
är värt 10,000 kronor mindre än vad virkesförrådet var värt, när han
köpte fastigheten, blir följden den, att han icke får skatta för någon som helst
del av inkomsten.

Vi reservanter ha icke velat söka beskattningsgrunden i en jämförelse mellan
penningvärdena utan i en jämförelse mellan de olika virkeskvantiteterna En
skogsägare bör enligt vår mening skatta för så stor del av det avverkade virket
som kan antagas motsvara virkestillväxten under den tid, han har haft fastigdeten
Um alltsa en avverkning kan antagas till ena hälften motsvarat virkestiilvaxt^till
andra hälften hava tagits ifrån virkeskapitalet, så bör skogsägaren
enligt var mening skatta för hälften av försäljningssumman såsom för inkomst
av last egendom.

Utskottsmajoriteten har försökt lösa frågan på ett tredje sätt. Jag hade tänkt
a t ga in pa kritik av utskottsförslaget. När jag nu i kammaren rådgjorde med
e? av utskottets sekreterare, så fann jag, att jag hade i vissa punkter missförstatt
utskottets lagtext. Jag skall därför avstå från kritik av det sakliga innehållet
i utskottets lagtext, men däremot skall jag be att så mycket mer få stryka
under en annan erinran mot utskottsförslaget, nämligen dess svårbegriplighet.
Jag har ganska mycket sysslat både med lagskrivning och lagtolkning och
jag lar saga, att da jag nu finner att jag tolkat utskottsförslaget fel, måste jag
instämma i herr Tryggers påstående, att dessa bestämmelser utgöra en tortyr
för dem, som skola lasa dem och tolka dem. Jag ber kammarens ledamöter att
sia upp sid 114 av utskottsbetänkande! och läsa utskottets förslag på den sidan

+ u°r sig11sjalva ställa det spörsmålet: äro vi säkra på hur denna paragraf
bor tolkas, eller aro vi det inte?

För mig ligger saken tämligen enkel och klar därutinnan, att principen är riktigt
uttryckt på det sätt, som den avfattades av reservanterna inom 1921 års
kommunalskattekommitté, kammarrättsrådet Lybeck, riksdagsman Bernhard
Eriksson i Grängesberg och riksdagsman Lindqvist i Halmstad. De uttalade
loljande: »Vad som vid en dylik försäljning synes rätteligen böra utgöra föremal
för beskattning frånsett de fall då handel idkas med fastigheter eller
skattepliktig realisationsvinst föreligger — är den del av köpeskillingen som
belöper a skogens tillväxt under den tid, säljaren ägt fastigheten.» Det är denna
princip, som vi reservanter i utskottet ha sökt omsätta i lagtext i vår reservation.

o Slutligen vill jag framhålla, att vid bifall till utskottsförslaget måste frågan
anyo tagas upp till utredning; det skulle eventuellt bli ny lagstiftning och i så
iall skulle taxeringsmyndigheterna behöva ännu en gång gå in på en ny lagtilli
• clarenl(d s°kt finna en slutlig lösning av frågan, och jag tror,
att det förslag, vi framlagt, skall visa sig vara hållbart i praktiken.

Jag ber, herr talman, att få förorda bifall till reservationen vid den föreliggande
paragrafen.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Kr 34.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Herr Wigforss: Jag skall gratulera den siste talaren till att kan verkligen
haft modet att försöka sakligt reda ut denna fråga inför kammaren.

Om herr Trygger icke endast studerat utskottets utlåtande utan även den reservation,
som innefattar dessa nya regler, för vilka herr Nothin talade, kan han
säkerligen utsträcka sitt omdöme om tortyren även till detta reservanternas förslag.
I alla händelser är det så, att utskottsledamöterna, som ju ändå haft ganska
god tid på sig att studera denna utredning, icke vågat säga, att de ha kunnat
fatta alla konsekvenserna därav och för den skull helt enkelt inte vågat ansluta
sig till denna princip. Utskottet säger inte, att det utan vidare avvisar
principen, men det säger, att hela detta problem är sa invecklat. Vi ha hittills
haft ett skattesystem — jag kan inte uttrycka det kortare — enligt vilket skogen
och skogsavverkningen helt och hållet betraktats sasom en vara, och därför
har det därvid blivit en hård beskattning av värdestegringen. Nu vilja reservanterna,
att vi skola helt och hållet ga över till att betrakta den avverkade
skogen såsom förmögenhet och endast beskatta värdeökningen, på samma sätt
som vi beskatta annan förmögenhetsökning. I grund och botten är det en mycket
stor och djupgående skillnad mellan de båda förslagen, och den praktiska
frågan är den: skall riksdagen våga i detta ögonblick kasta sig ifrån den bestående
principen, som visserligen är behäftad med svagheter, över till den rakt
motsatta principen? Eller skall man följa Kungl. Maj:ts förslag, som väsentligen
är utskottets förslag och som innebär, att man företar en lättnad ungefär
till hälften samt betraktar skogen delvis som förmögenhet, delvis som vara?
Förra årets utskott, som också tyckte, att bestämmelserna voro orättvisa, och
som ville finna enkla bestämmelser, gjorde upp ett förslag, som alla erkände
vara mycket enkelt, på samma sätt som talarna för reservationen nu sagt om
sitt förslag, att det är så ofantligt enkelt. Sedan detta »enkla förslag», som
förelåg vid föregående års riksdag, synats i sömmarna av myndigheter och sakkunniga
på alla möjliga håll, har ingen vågat hålla fast vid detta förslag i utskottet.
Herr Nothin hörde också till dem, som satt i utskottet förra året, om
jag inte minns fel, och även han anslöt sig till detta mycket enkla förslag. Han
har nu släppt den tanken, liksom vi allesamman gjort. Detta innebär säkerligen
en varning för oss att inte i en hastig vändning slå in på en fullständigt ny linje.
Jag kan inte komma längre än att säga, att jag vågar inte gå på någon annan
linje än den, som Kungl. Maj :t föreslagit, och jag tror, att det är riktigt, att de,
som vilja ha lättnad i den på skogen vilande skattebördan, ändå kunna säga sig,
att den lättnad, som Kungl. Maj :ts förslag innebär, är så pass stor, att man kan
nöja sig med den, tills vi få saken ytterligare utredd. Jag tror inte, att man kan
komma längre än att säga som utskottet: vi våga inte gå över till dessa nya
principer, vi nöja oss med den lättnad, som regeringsförslaget innebär.

Då jag tycker, att detta är en klok ståndpunkt, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Fehr: Herr talman! Jag tror inte, att det är alldeles riktigt att, som
den siste ärade talaren, säga, att här är det frågan om huruvida vi skola kasta
oss in på en helt ny princip eller inte. Jag erinrar om vad redan herr Nothin
underströk, nämligen att den synpunkt, som reservationen vilar på, hävdades

Häri instämde herrar Trygger, Oscar Ericson, Erik Anderson, Karl Andersson,
Frändén och Ernfors.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. in.

Nr 34.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalslcattelag

m. m.
(Forts.)

redan i kommunalskattekommittén av de tre reservanterna, herr Lybeck m. fl.
Det är nog tvärtom så, att meningsskiljaktigheten mellan reservanterna och utskottet
rör sig om en fråga, som man enklast kan formulera ungefär på följande
sätt: skall man, när det gäller att finna en grund för taxering av skogsinkomst,
anse, att skogsinkomsten närmast är att jämföra med inkomst av fastighet eller
med inkomst av rörelse? Utskottet anser, att den står närmast inkomst av rörelse;
vi reservanter däremot anse, att skogsdriften, när det gäller att taga ut
det ingående virkeskapitalet, inte är någon sådan handels- eller jordbruksrörelse,
som man dagligen tillser och som därför ger vinst på grund av rörelsens drivande.
Yi anse tvärtom, att det, vad ingående virkeskapital beträffar, är fastighet
som fastighet, vare sig den består av växande skog eller icke. Och den del
av fastigheten, som man har köpt för ett visst belopp, bör man åtminstone efter
tio år lika väl som den övriga fastigheten kunna sälja, utan att drabbas av någon
extra skatt för realisationsvinst vid den försäljningen. Det är bara i detta
avseende som skillnaden ligger, och reservanterna föreslå inte något överraskande
system utan tvärtom ett mycket enkelt sådant, som dessutom tidigare vunnit
principiell anslutning från sakkunnigt håll.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anmärkte, att det kan bli
oegentligheter och olämpliga förhållanden, när man kommer nära tioårsgränsen.
Han menar uppenbarligen, att det blir egendomligt, om man kort före tioårsgränsen
skall behandlas på ett sätt och kanske ett halvår senare på ett annat.
Ja, men det är ju ingen anledning att därför kasta ut barnet med badvattnet.
^ar p5?8,11 uppfattning, skall man först avskaffa realisationsvmstsyste met

för varje fastighet och även för lös egendom. Då må det vara fullkomligt
riktigt, att man skall taga bort det även beträffande skog, men så länge man
har detta system, att inom tio år men icke därefter beskattas realisationsvinst å
fastigheten, synes det mig oegentligt att för skogens vidkommande behålla det
undantagssystem, som måste betecknas — ingen har egentligen bestritt, att det
maste betecknas så — som orättvist.

Jag vill också till sist erinra om, att reservanternas förslag uppenbarligen
skapar en stor lättnad i taxeringen, i det att man efter tio år slipper ifrån de
mycket svåra beräkningar av ingångsvärdet, som hittills betungat taxeringsmyndigheterna.
En man har t. ex. på 1880-talet ärvt en fastighet, bestående till
naltten av skog, till hälften av annan fastighet. Han säljer denna egendom i
+ r’ i inSaenue taxeringsvärdet på egendomen var 10,000 kronor, varav hälften
belöpte sig a skogen. Den försäljningssumma, han erhöll i år, uppgick för
skogen till 100*000 kronor. Då får han efter gällande lag inte avdragsrätt för
mer an 5,000 kronor; han får följaktligen betala inkomstskatt för 95,000 kronor.
Det är dylika konsekvenser, som man med reservanternas förslag undviker.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Abrahams son.

Herr Trygger: Herr talman! Jag instämde nyss i herr Nothins yrkande
om bifall till reservationen. Jag kunde lika väl ha sagt, att jag instämde i hans
yttrande.

Herr Wigforss trodde, att jag aldrig hade läst den vid ärendet fogade reservationen.
Det har jag gjort. Jag har strukit för den, och jag tyckte, att när jag
kom till denna reservation, var det, som när man har vandrat i en öken och kommer
till en oas. Man blev riktigt uppfriskad, ty man började att begripa saken.
Nu är det visserligen sant, att jag ej litar tillräckligt på mig själv i dessa
svåra frågor för att våga mig på att förklara, att det icke är möjligt, att även reservanternas
förslag kan ha någon enstaka konsekvens, som kanske ej skulle
vara fullt tillfredsställande, men så mycket förstod jag i alla fall redan, att kon -

Onsdagen den 23 maj f. m.

45 Nr 34.

sekvenserna av utskottets förslag äro mycket farligare. Och vad lagtexten beträffar,
kan jag inte förstå, varför man ej skulle kunna ha samma förtroende
för den lagtext, som reservanterna ha kommit med, som för den, som utskottet
har framlagt. Även utskottet har ju avvikit ifrån Kungl. Maj:ts förslag och

företagit några ändringar. , ,,

Jag ber följaktligen fortfarande att fa instämma i yrkandet om bifall till

reservationen.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Herr Larson, Edward: Här har nu upprepade gånger vittnats^orn hur svar
denna fråga i själva verket är, och det har givits bevis för hur svårt det är att
sätta sig in i densamma. Det brukar ju i allmänhet vara så i riksdagen, att da
det föreligger ett förslag, som inte är tillräckligt genomtänkt, så antar riksdagen
icke ett sådant förslag utan väntar tills det blir tillräckligt utrett. Här
ha visserligen några av utskottets främste män gjort en utredning, men det
har skett på så kort tid, att det naturligtvis må ursäktas, om det inte vant
möjligt att genomtränga frågan i hela dess vidd. Det kan ju inte förnekas, att
flera synpunkter, som reservanterna ha framfört, ha mycket starkt bärande
skäl för sig. Men frågan är, om ärendet är genomtänkt så pass mycket, att det
inte kan gå ungefär på samma sätt, som det gick förlidet år, då man gick in
för ett förslag, som man nu i år har frångått. o .

Personligen får jag säga, att det är synnerligen svart att taga ståndpunkt
till denna fråga. Den är så besvärlig att överblicka, och jag tror, att riksdagen
gör klokast i att följa utskottet. Då har man ju utsikt att få det hela tillrättalagt,
eftersom utskottet föreslagit en skrivelse med begäran att få f ragan utreda
i hela dess vidd. I reservanternas förslag är det ju inte fråga om nagon skrivelse,
utan detta skulle, såvitt jag förstår, bli definitivt. Under sadana iörhallanden,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nothiu: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talaren förordade
bifall till utskottets förslag på den grund, att man hade utsikt eller möjlighet
att framdeles få frågan tillrättalagd. Det är ju klart, att om riksdagen,
vare sig i denna eller andra frågor, antager en lag, vars tillämpning sedermera
giver anledning till erinringar, är det Kungl. Maj :ts eller riksdagens sak att
taga upp frågan till nytt övervägande, vare sig det finns någon riksdagsskrivelse
i saken eller ej. Här föreligga, som herr Trygger påpekade, tva olika
lagtexter, den ena författad av reservanterna och den andra av utskottsmajoriteten.
Frågan är då, vilkendera av dessa lagtexter, som man tror ligger
närmast en riktig lösning av frågan och som skall ge minsta anledning till
svårigheter i tillämpningen. Jag har redan uttalat min mening, att jag anser
reservanternas förslag vara att föredraga. Ifall utskottsmajoritetens mening
här skulle segra, blir det likaväl som vid bifall till reservationen att. tilllämpa
en inom utskottet författad lagtext med de svårigheter och de brister,
som kunna vidlåda en sådan. Jag kan därför icke se, att den siste ärade talarens
erinringar tala starkare för ett godtagande av utskottsmajoritetens än
minoritetens förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma
efteråt, därest omständigheterna skulle sådant föranleda, hade i avseende på
nu ifrågavarande paragraf och anvisningar yrkats dels att utskottets förslag i
dessa delar skulle godkännas, dels ock, av herr Sederholm, att berörda paragraf
och anvisningar skulle godkännas med de ändringar, som payrkats i den av herr
Borell m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Nr 34. 46

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Sederholms yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wigforss begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

godkänner 22 § jämte därtill hörande anvisningar i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag med de
andringar, som payrkats i den av herr Borell m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i dessa delar oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Vidkommande utskottets motivering, fortsatte herr förste vice talmannen,
hade endast yrkats, av herr Sederholm, att kammaren skulle godkänna det förslag
angående ändring däri, som förordats i den av herr Borell m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets motivering
i nu förevarande del samt vidare enligt herr Sederholms yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

21 § jämte därtill hörande anvisningar.

I denna paragraf fanns bland annat intagen en så lydande bestämmelse:

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket,
som taxerats sasom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren tillgodo,
såsom:

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:
o intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter av
sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse av avverkningsrätt
till skog eller genom avyttring av växande skog i samband med
avyttring av marken.

Jden av herr Borell m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen, hade
lör ifragavarande bestämmelse påyrkats följande lydelse:

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket,
som taxerats sasom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren tillgodo
sasom: ’

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter
av sadan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse av
avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i samband med
avyttring av marken, därest icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet
skall enligt 35 § beskattas såsom realisationsvinst.

Onsdagen den 23 maj f. m.

47 Nr 34.

Förslag
till kommunalskatielag

m. m.
(Forts.)

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
i hithörande delar samt vidare enligt herr Borells yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

23—29 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

30 § jämte ''därtill hörande anvisningar.

4 mom. av förevarande paragraf hade följande avfattning:

För sådant i 12 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
omförmält bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker, skall nettointäkten
av handel med rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 5 procent å försäljningssumman
för under beskattningsåret försålda rusdrycker.

För sådant i 17 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker omförmält bolag, som, bedriver detaljhandel med rusdrycker, skall
nettointäkten av utminutering av rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 7 procent å försäljningssumman
för under beskattningsåret utminuterade rusdrycker.

För utövare av statens tobaksmonopol skola i den skattepliktiga intäkten ej
inräknas licensavgifter, vilka uppbäras från dem, som från utlandet infört tobaksvaror,
och skall nettointäkten av tillverkning och försäljning av tobaksvaror,
där den enligt ovan meddelade bestämmelser skulle beräknats till högre
belopp, anses utgöra 5 procent av försäljningssumman för under beskattningsåret
försålda tobaksvaror.

Punkten 6 av de till paragrafen hörande anvisningarna var så lydande:

Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening, förskäring
och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att hänföra
till tillverkning av råvara.

För partihandelsbolag skall vid tillämpning av bestämmelsen i nämnda mom.
i försäljningssumman för försålda rusdrycker icke inräknas försäljningssumman
för varor, vilka bolaget kan hava försålt till annat partihandelsbolag.

I en av herrar Borell, Lagerbjelke, Sederholm och Laurén avgiven, med 4)
betecknad reservation hade hemställts, utom annat, att 4 mom. av 30 § måtte
utgå, i sammanhang varmed 5 mom. av samma paragraf skulle erhålla nr 4,
samt att punkt 6 av anvisningarna till 30 § måtte utgå.

Herr Lithander: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har redan i sitt
första anförande uttalat vissa betänkligheter emot det kungl. förslaget i denna
punkt. Sådana betänkligheter ha också med stor skärpa framhållits av svenska
stadsförbundet i en skrivelse, som står intagen i den kungl. propositionen
på sid. 153 och följande. Det framhålles där, hurusom det förslag, som Kungl.

Herr Borell: Med anledning av kammarens beslut under § 22 ber jag att få
tillstyrka bifall till den nu föredragna § 21 med de ändringar, som angivas
i den av mig m. fl. avgivna under 3) upptagna reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att beträffande nu ifrågavarande paragraf och anvisningar endast yrkats,
av herr Borell, att kammaren skulle med godkännande av anvisningarna
antaga paragrafen med den ändring, som påyrkats i herr Borells m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3) betecknade reservation.

Nr 34. 48

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till Icommunalskaltelag

m. m.
(Forts.)

Maj:t här framlagt, att beröva en hel del städer och samhällen den skatteinkomst,
som de hittills haft ifrån systembolagen, i många fall kommer att förrycka
dessa samhällens ekonomi och såsom en given följd medföra, att man
på mindre bärkraftiga skuldror överför den skattebörda, som nu i alla fall i
mångt och mycket bäres av dessa företag. Det har angivits dels en slutsumma,
till vilken man kunnat beräkna denna ökning, och dels den riktning, i vilken
denna ökning per bevillningskrona kommer att verka.

Det är emellertid icke bara från stadskommunerna som betänkligheter ha
framförts utan även ifrån svenska landskommunernas förbund, som därvidlag
har yttrat sig i samma riktning som stadsförbundet. Jag skall be att få fästa
uppmärksamheten på att ett yrkande framställts i båda kamrarna om att
Kungl. Maj:ts förslag på dessa punkter skulle avslås och jag ber särskilt få
fästa uppmärksamheten på några rader i den motion, som väckts i andra
kammaren av herrar Björkman in. fl., däri det säges, att »medan staten för
sina ändamål tar i anspråk skattekällor som till i dag ansetts vara kommunens,
lastar staten på kommunerna uppgifter som ännu i går ansågos vara
statens». Hans excellens herr statsministern nämnde i sitt anförande, att utskottets
förslag stod i god överensstämmelse med en allmän mening ute i landet.
Jag tror icke, att man överdriver, om man säger, att i avseende på denna
paragraf står Kungl. Maj :ts förslag icke i god samklang och god överensstämmelse
med vad man ute i landet anser vara riktigt.

Jag skall icke trötta kammaren med att i detalj referera de skrivelser, som
ha influtit till utskottet från olika kommuner i riket, men jag skall be att få
nämna några siffror. Jag fick i dag en uppgift från drätselkammaren i
Växjö, som framhåller, att därest detta förslag, som nu är utskottets, går igenom,
kommer det att betyda en skatteminskning för den staden för de kommande
sex åren på mellan 15, 16, 17, 18 och 19 tusen kronor, och för befolkningen
på den orten kommer det att innebära en ökning i den kommunala uttaxeringen
av 17, 18, 19, 20 och 21 öre per bevillningskrona. Från ett annat
samhälle på västkusten, nämligen Lysekil, föreligga också för de närmaste sex
åren siffror, som visa, att ett bifall till utskottets förslag där skulle vara liktydigt
med en skatteökning för befolkningen per bevillningskrona av 28, 30, 31.5,
33, 35 och 36.5 öre. Från Filipstad föreligger det också en uppgift, som visar
likartade förhållanden.

Det är alldeles tydligt, att om kammaren och riksdagen godtaga utskottets
förslag, kommer detta att på många ställen i landet förrycka kommunernas
ekonomi, och jag tror, att det vore välbetänkt, om kammaren här gåve sitt bifall
till den av herrar Borell, Lagerbjelke, Sederholm och Laurén avgivna reservation,
till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I herr Lithanders yttrande instämde herrar Lindgren, ''Åkerberg, Mellén,
Sundberg, Thelin, Enhörning, Forssberg, Thorberg och Magnuson.

Herr Bärg: Herr talman! Jag förstår så innerligt väl, att de städer och
övriga kommuner, som skulle drabbas av den minskning i beskattningsunderlag,
som Kungl. Maj:ts proposition och utskottets förslag innebär, känna sig
en liten smula missmodiga, och jag kan ju redan från början få lov att säga,
att jag själv har min tillvaro i en liten stad, som också åtnjuter inkomster
genom vinst å sprithantering. Detta kan dock icke förhindra mig att se på
denna sak något annorlunda än vad de ärade reservanterna och talesmännen
för reservationen göra.

Om vi alla äro överens om att vanliga affärsvinster skola beskattas i normal
ordning — och det måste vi ju vara överens om — vill jag dock fästa
uppmärksamheten på att det skatteunderlag, som här beröres, icke kan be -

Onsdagen den 23 maj f. m.

49 Sr Si.

traktas såsom en vanlig och normal affärsvinst. Alla känna vi val till, att
såväl spritbolagshanteringen som även tobaksmonopolets affärsverksamhet
drives under så väsentligt andra former än de fria affärsrörelserna i övrigt,
att man icke kan tala om en jämförelse härutinnan. Genom dessa monopolbolags
ställning kunna ju, därest man ifrån statsmakternas sida anser det
önskvärt, inom vissa gränser vilka som helst vinster överhuvud taget uppstå. Ett
fullföljande av reservanternas princip här skulle da innebära, att dessa vinster,
som jag säger, hur orimliga de än bleve, skulle beskattas i vanlig ordning. Jsu är
det dock så, att statsmakterna såväl i fråga om sprithantering som i fråga om
tobaksmonopol ha dragit vissa gränser för skapandet av vinster. För nagra
år sedan — det veta vi ju alla ■— tillämpades den metoden, särskilt vad det
gäller tobakshanteringen, att när finansministern var i behov av ökade intäkter,
kunde han utan vidare ge en vink åt tobaksmonopolet att oka vinstbeloppen,
vilken ökning sedan ingick till statskassan i form av vinst, men
denna verkligt reella statsskatt beskattades av kommunerna, som om den varit
vanlig affärsvinst. Man fann detta förhållande vara så pass ohallbart,
att riksdagen gjorde ett uttalande, som ledde till direktiv för denna rörelses
handhavande, och därigenom blev i görligaste grad, kan man säga, vinstskapandet
stäckt inom tobaksmonopolet. Den, som följt monopolets verksamhet,
vet likväl, att det varit svårt att hålla rörelsen inom den vinstmarginal, som
riksdagen gav anvisning på, och för att det skulle finnas en säkerhetsventil
skapades då en vinstregleringsfond, vilken vinstregleringsfond har fyllts redan
på ett par år. Man kan nu när som helst överskrida gränserna för denna
vinstreglermgsfond, om detta av statsmakterna anses önskvärt. Jag kan ic e
finna annat än att dessa vinstmedel, som skapas, icke genom vanlig affärsdrift
utan därigenom, att monopolen kunna ha vilka möjligheter som helst
att göra dylik vinst och vilka vinstmedel inga till statskassan och beräknas
i statsbudgeten såsom en vanlig skatteintäkt, böra i beskattningshänseende
behandlas som andra statsskatter och att det är oriktigt att betrakta och bedöma
denna sorts affärsvinst såsom en under vanliga förhållanden uppstånden
affärsvinst. För mig ter sig denna vinst egentligen mycket mera lik en
på vanligt sätt pålagd statsskatt. När så är förhållandet, tycker jag, att
frånsett vilka andra sociala synpunkter särskilt i fråga om spriten man kan
lägga på denna fråga — det är rent av orimligt att upprätthålla en sadan
princip, varigenom vissa städer och samhällen skola ha rättighet att lägga
såsom skatteunderlag vissa belopp, vilka realiter i och för sig äro rena stat»-skatter

När såväl Kungl. Maj:t som utskottet i detta fall icke föreslagit, att man
skall undandraga beskattningen all den vinst, som uppstår, utan endast begränsa
den till belopp, som te sig för mig mycket rundligt tilltagna, bär jag
svårt att förstå, hur man, om man vill se objektivt på dessa saker, kan försvara
en sådan ståndpunkt som den, vilken reservanterna intagit.

I fråga om spritcentralen skulle enligt förslaget ^ såsom normal vinst beräknas
5 procent av omsättningssumman; likaså i fråga om tobaksmonopolet;
i fråga om systembolagen i övrigt skulle icke mindre än 7 procent pa omsättningssumman
räknas såsom icke monopolvinst. De vinstbelopp, som rora
sig inom denna marginal, äro så pass rundligt tilltagna, att om privata åt i arer
kunna visa så pass goda beskattningsbara resultat, är jag övertygad om
att man inom affärsvärlden kunde känna sig lycklig. Aven kommunerna skulle
vara att gratulera om inkomsterna inom den privata affärsvärlden kunde ga
upp till garanterade beskattningsbara belopp, som motsvarade 5 respektive 7
procent av företagens hela omsättningssummor. .

Vad tobaksmonopolet beträffar, nödgas jag fästa uppmärksamheten pa en
sak. Det har nu föreslagits, att den beskattningsbara vinsten skulle fa uppgå

Första hammarens protokoll 1928. Nr Sk. 4

Förelag
till kommunal?
kattdag
in. m.
(Forts.)

Nr 34. 50

Onsdagen den 23 maj f. in.

Forslog till 5 procent av hela omsättningen. Vad är det då som man räknar till omsättnalshZl2
I}mge.V Jo’ icke endoast hela den renodlade omsättningen av tobaksvaror, utan
m. m. dit räknar man också in hela de skattebelopp, som riksdagen fixerat och som
(Forts.) således äro rena statsskatter; d. v. s. i den marginal, inom vilken man har att
beräkna den beskattningsbara vinsten, är inlagd hela affärens omsättningssumma
plus skatten. Vinsten skall här icke få överstiga 5 procent av hela omsättningen.
Låt oss då säga, att omsättningen — såsom förhållandet var år
1927 — utgör 113 miljoner kronor i runt tal. varav icke mindre än över 52 miljoner
äro ren skatt, tobaksskatt, som är palagd av riksdagen. Denna skatt,
denna rena statsskatt skall räknas enligt utskottsförslaget såsom affärsvinst,
således såsom något, som ingår i vinsten på själva rörelsen och som skall läggas
till grund för beräknandet av den marginal, inom vilken den beskattningsbara
vinsten får röra sig. Nu är förhållandet det, att vinsten inom tobaksmonopolet
icke uppgår till så höga belopp, att man kommer upp till den marginalen.
Det som nu föreslagits spelar därför egentligen icke någon större roll,
men om man kom så högt som förslaget medgiver, skulle det betyda, att jämväl
de skattebelopp, som riksdagen pålagt, skulle räknas såsom verkligen intjänad
vinst. Det är ju urbota, eftersom det ju är rena statsskatter. Jag frågar:
har man verkliga skäl till klagan? Hurudant skulle det te sig, mina herrar,
om landskommunerna eller andra kommuner, som icke åtnjuta förmånen
av att ha skatteinkomster genom spritbolagen, spritcentralen eller tobaksmonopolets
affärsverksamhet, begärde att få räkna de kronoskatteintäkter, som
upptagas inom kommunerna, som om de vore vanliga beskattningsbara inkomster?
Det skulle varje människa finna vara synnerligen oriktigt, och
det vore det också. Men det pekar åt samma håll, då man går in på beskattning
av _ inkomster, som icke äro vanlig normal vinst utan äro statsmtäkter,
som ingå till statsverket såsom skatter och särskilt gäller det i fråga
om tobaksmonopolet.

_ Man har här sagt, att denna fråga, i vad den gäller spritbeskattningen,
icke är någon nykterhetsfråga. Jag tror, herr talman, icke,
att den spelar så synnerligen stor roll, ur den synpunkten, men jag
har blivit betänksam, sedan jag fick höra, att intäkten ■ av rusdrycksbolagens
verksamhet verkligen spelar den oerhörda rollen i kommunernas
ekonomi, som det påstås, att den gör. Om det är så, att den spelar
en sådan roll, som utskottets ordförande påpekat, måste jag säga mig,
att det är alldeles klart, att kommunerna måste känna sig betydligt påverkade
av dessa inkomster, då det gäller för dem att bedöma, huruvida det ur social
synpunkt kan vara nyttigt eller skadligt att ha rusdryckshantering inom kommunerna.

Jag vill tillägga, herr talman, att mig förefaller det, som om Kungl.
Maj:t gått synnerligen måttfullt tillväga i detta förslag och att utskottet
gjort klokt, som följt Kungl. Maj:t. För min del skulle jag, i likhet med
vad fjolårets kommunalskatteutskott och andra kammaren då gjorde, velat
gå ännu längre, men vi få vara tacksamma för det steg, som tagits, ty det
bär tagits åt rätta hållet och då jag och de med mig likatänkande biträda detta
förslag, innebär det icke, att vi frånträtt den gamla tanken att gå längre
— men den frågan får bli beroende på tid och omständigheter och några
sådana omständigheter ha icke nu förelegat. Jag för min del bär alltid betraktat
detta rusdrycksbeskattningssystem, sådant det har tillämpats hittills,
såsom något oriktigt och orättfärdigt ur den kommunala gemensamhetens synpunkt.
Det är dock ett faktum, som jag icke tror skall förnekas — åtminstone
har det ifrån de håll, där man nu står på reservationens ståndpunkt,
alltid påpekats — att sprithanteringen har varit en så viktig faktor,
icke allenast ur skattesynpunkt för kommunerna, utan även och icke minst

Onsdagen den 23 maj f. m.

>’r 34.

ur affärssynpunkt, att om ett lokalt rusdrycksförbud skulle införas här och
där, skulle det medföra svåra rubbningar rörande handelsförbindelser o. djd.
Är det nu så stora fördelar att ha sprithantering i en kommun, måste ju detta
för en sådan kommun i och för sig innebära ett försprång framför den kommun,
som icke har sådan. Om nu dessa kommuner dessutom få åtnjuta den
skatt, som enligt utskottets förslag skulle tillkomma dem utöver vad andra
kommuner få åtnjuta, synes det mig, att de fördelar, som äro beredda åt
dessa kommuner, äro så oomtvistligt stora, att man rimligtvis ur principiell
synpunkt icke kan begära att få gå längre än utskottet gått.

Här har det talats om att även landskommunerna klaga över den föreslagna
ordningen. Det är en klagan, som jag har svårt att förstå, och jag
tror, att kommunerna, i den mån de klaga över detta, icke heller förstå denna
sak. Det kan väl icke ur deras synpunkt, som icke få åtnjuta förmånen
av denna skatt, vara skäl att jämra sig över att dessa skattemedel gå till
staten, och. i den mån det sedan tillkommer staten att bidraga till skatteutjämning
åter utgå även till dessa kommuner. Det synes mig vara så solklart,
att jag inte förstår annat än att de, som klaga, icke fattat innebörden
av vad som här föreslås i detta sammanhang.

Jag ber även få framhålla — i anslutning även till det skrivelseförslag, som
jag hoppas, att kammaren kommer att biträda — såsom viktigt — ifall det
skall bli något av med den tanke, som skrivelsen vill främja, nämligen att
staten i största utsträckning skall kunna bisträcka kommunerna -— att tillse,
att staten får intäkter, så att ett verksamt stöd kan givas kommunerna. Statens
fördelning av dessa skatteintäkter kan ju ske på förståndigare och rättvisare
sätt mellan kommunerna än på det sätt, som nu tillämpas, då stadskommuner
och andra kommuner, inom vilka sprithantering drives, tillgodogöra
sig dessa skatteintäkter, under det att andra kommuner få hålla till
godo med att bara betala och sedan få dragas med de sociala olägenheter, som
i många fall följa med sprithanteringen.

Herr talman! Dessa synpunkter ha för mig varit ledande, då jag kommit
till det beslutet att biträda utskottets förslag, till vilket jag nu ber att få yrka
bifall.

Förslag

Ull kommu nalskattelag m.

(Forts.)

Herr Borell: Jag skall be att, med åberopande av vad jag tidigare anfört,

få yrka bifall till reservationen i denna punkt, således att 4 mom. av 30 §
måtte utgå, och 5 mom. samma paragraf erhålla nr 4, samt att punkt 6 av
anvisningarna till 30 § måtte utgå.

Herr statsrådet Lyberg: Jag har icke mycket att tillägga till vad herr Bärg
anförde, men jag begärde ordet närmast för att vända mig mot en passus i
reservationen, nämligen uttalandet om att utredningen skulle så till vida vara
bristfällig, som de svenska städer, som här närmast beröras, icke skulle ha
beretts tillfälle att yttra sig.

Jag vill mot det uttalandet erinra, att något liknande ju icke varit ifrågasatt
beträffande andra skatteöverflyttningar eller skatteomläggningar. Exempelvis
har ingen ifrågasatt, icke heller reservanterna, att kommunerna, ehuru
de i hög grad beröras av detta, skulle höras angående den ifrågasatta sänkningen
av repartitionstalet för jordbruksvärde från 6 till 5. Ätt det torde
få anses obehövligt att höra städerna var för sig, är framför allt därför, att
städerna ha en sammanslutning, som på ett synnerligen skickligt sätt brukar
företräda städerna, då det gäller deras intressen, nämligen stadsförbundet, som
beretts tillfälle att yttra sig.

Vad själva saken beträffar må erinras, att ingen av de myndigheter och
andra, som hörts över densamma, med undantag av stadsförbundet — och

Nr 34.

Onsdagen den 23 mai f- m.

Förslag

till kommu nalskattelag m.

(Forts.)

knappast det heller — haft något att erinra mot detta förslag från rättvisesynpunkt,
från principiell synpunkt. Vad som sagts av stadsförbundet och
av motståndarna överhuvud är, att de samhällen, varom är fråga, skulle drabbas
av en ibland rätt avsevärd minskning av skatteunderlaget. Detta är givetvis
riktigt, ehuru denna minskning icke på långt när, såvitt jag förstår, i
regel kan jämföras med den minskning, som är föranledd av de ändringar
av skatteunderlaget, som riksdagen redan gått in för och som dessutom varit
på allvar ifrågasatta.

Förra året föreslog kommunalskatteutskottet fullständig skattefrihet för systembolagen.
Jag polemiserade då emot detta förslag och antydde, att det
riktigaste skulle vara att dela upp vinsten på det sätt, som numera föreslagits,
d. v. s. beskatta blott en del av densamma. Samtidigt framhöll jag,
att det icke var rimligt att lösa denna fråga, enbart såvitt anginge systembolagen,
utan att man samtidigt även måste göra det såvitt anginge partihandelsbolagen
och tobaksmonopolet.

Av den utredning, som verkställts, särskilt av kontrollstyrelsen, framgår,
att med tillämpning av de övergångsbestämmelser, som föreslås, under det
första året, åtminstone om man utgår från utredningens siffror, i genomsnitt
en mycket obetydlig del av skatteinkomsterna skulle berövas städerna. Den
kommunalskatt, som skulle falla bort genom begränsningen av systembolagens
skattskyldighet, skulle så småningom växa till ungefär 1/2 miljon kronor,
under det att siffrorna för närvarande äro c:a 1,800,000 kronor. Detta, såvitt
angår inkomstskatten, den proportionella skatten. Härtill kommer ju
emellertid det, som förloras i form av progressiv skatt.

Jag vill tillägga, att efter det att stadsförbundet hörts, ju vidtagits rätt
avsevärda jämkningar i det ursprungligen föreliggande förslaget, särskilt så
till vida som enligt regeringsförslaget avses att vid beskattning maximera
blott den inkomst, som härrör från utminnteringen, icke utskänkningen.

Jag tror, att den väg, som sålunda föreslagits av Kungl. Maj:t, både i och
för sig är principiellt riktig och även är en väg, som utan fara för alltför
mycket minskat skatteunderlag kan accepteras.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av nu föredragna
paragraf och anvisningar samt vidare därpå att utskottets förslag i dessa delar
skulle godkännas med de ändringar, som påyrkats i den av herr Borell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4) betecknade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Borell och Lithander begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 30 § jämte därtill hörande anvisningar i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, godkännas ifrågavarande paragraf och anvisningar med de ändringar,
som påyrkats i den av herr Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning

Onsdagen den 23 maj f. m.

Nr 34.

på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från små platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet rostat for ja-propositionen.

Då emellertid herr Borell begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit

sålunda:

Ja — 75;

Nej — 53.

Förslag
till kommunalskattdag

m m.
(Forts.)

18 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om: .

a) jordbruksfastighet: inom var kommun för sig, varje fastighet, fastighetsdel
eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand ar att anse

såsom förvaltningsenhet; t .■

b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter,
som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den de!
densamma ingått uti av ägaren driven rörelse, skall anses tillhora förvärvskällan
rörelse;

c) rörelse: varje förvärvsverksam het,

som är att anse såsom självständig
rörelse;

c) rörelse: varje förvärvsverksam het,

som med avseende å enhetlighet i
verksamhetens art samt gemensamhet i
driftledning och driftkostnader är att
anse såsom självständig rörelse; , 1rl d)

tjänst: all till tjänst hänförlig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat,
ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande
rättigheter;

e) tillfällig förvärvsverksamhet:

1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat;

1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras till intäkt
av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet.

2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

I motionerna I: 322 av herr Sandegård m fl. och II: 483 av herr Hansson
i Trollhättan m. fl. hade hemställts, att riksdagen, under förutsättning att
Kungl Maj :ts proposition nr 213 bleve i huvudsak av riksdagen antagen, ville
besluta, utom annat, att i 18 § eller i anvisningarna till samma paragraf bestämmelse
skulle införas av innehåll, att varje staten tillhörigt kraftverk eller varje
grupp av till varandra anslutna, staten tillhöriga kraftverk med i huvudsak
gemensamt distributionsområde skulle anses såsom en förvärvskaffa.

Herr Sandegård: I 18 § angives såsom särskild förvärvskälla i fråga orn rörörelse:
varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rore se.
Såvitt jag kan läsa rätt innantill, synes utskottet i specialmotiveringen till 1 »b
giva sin principiella anslutning till den uppfattning, som ligger till grund ]or

K r 34. 5 4

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalskaMelag

m. m.
(Forts.)

motionens yrkande — den motion, som jag och ett par andra ledamöter av kammaren
vackt — att varje staten tillhörigt kraftverk eller varje grupp av till
varandra anslutna, staten tillhöriga kraftverk med i huvudsak gemensamt distributionsområde
maste anses såsom var för sig en enda förvärvskälla. Utskottet
1 ar härvid gatt ett stycke längre än vad 1927 ansågs möjligt. Utskottet
förklarar sig vara av den uppfattning, att den lydelse, som föreslås i 3 punkten
av anvisningarna till 18 § medför, att statens kraftverksrörelse, sådan den för
narvarande bedrives icke kan anses utgöra allenast en förvärvskälla. Det är
ju sa, att den 1921 tillkomna bestämmelsen angående statens kommunala skatteplikt
aven för inkomst av

aU deVÖr Samt1liffa anläggningar uträknade vinstbeloppet
helt och hållet konsumerats av avdrag för gäldräntor å det totalkapita
’ som uPPlanats for verkens räkning och som förmenas alltjämt innestå i rörelsen,
samt därtill Övriga avdrag, bland annat de 5 procenten å rörelsens byggnadsvärden,
vilka vid bevillningstaxenngen äro medgivna. Det har synts motionärerna
oratt, att staten på detta sätt och genom möjligheten att till en förva
mngsenhet sammanföra vinstgivande och oräntabla anläggningar skall kun“aJa^
Safa Vlssa kommuner att med en otillbörligt stor insats vara

med och vidmakthalla eu verksamhet, där statsändamålet är det väsentliga.
Genom Kungl. Maj:ts utslag i ett visst skattemål den 21 april d. å. synes vara
fastslaget att statens kraftverksrörelse. dess kanaldrift och dess under vattenta
lsstyrelsens överinseende stallda fastighetsförvaltning skola utgöra särskilda
foj varvskaUor Om utskottets uttalande härom. d. v. s. det är ju ett konstaterande
av faktum blir riksdagens, har härmed ett betydelsefullt medgivande gjorts.
Medan fastighetsförvaltningen 1927 gav en vinst av 31,600 kronor eller 0 »z

åXodAno l ’ 00 kr0n0r 0Ch kanaldr;.ft(‘n 387.600 kronor eller 0.84 procent
a 4b,044,200 kronor, gav samma ar kraftverksrörelsen en vinst av 13,585 700
kronor eller 5.27 procent å ett nedlagt kapital till en storlek av 257,586,700
kronor. Med största tillfredsställelse är också att anteckna utskottets upptagande
av fragan om statens rått till avdrag för gäldränta, varpå jag i detta
sammanhang rato akall ingå då. det hör till en annan punkt i utskottets betänkande
Jag tillåter mig allenast uttala en förhoppning, att den utredning
harom och det förslag i ämnet, utskottet i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt,
förtå n?868 sa snart som möjligt Utskottet har för övrigt också funnit saken
Pt{ fnart övervägande. Vad däremot angår den av motionärerna
pa yrkade uppdelningen av kraftverksrörelsen, liar, som synes, utskottet i princip
erkant riktigheten — åtminstone läser jag det så - i motionens tankegång.
Men om man gar till anvisningarnas bestämningar av vad som skall konstituera

merWn 41l°irnaS enhet’ måste man undra vad egentligen ur det principiella
medgivandet kan vara att hamta. Sasom kriterier på denna enhets befintlighet
angives gemensamhet i ledningen — och det förblir ju i detta fall vattenfallsstyrelsen
— samt gemensamhet i verksamhetens art och gemensamhet i driftkostnader.
ba sages i slutet av 3 momentet av anvisningarna till § 18: »Inre
sammanhang föreligger däremot trots gemensam ledning och likhet i verksamhet
i regel icke, därest foretagen äro i huvudsak oberoende av varandra i fråga
om anskaffning av rayaror och tillika i huvudsak avse att tillgodose skilda
Ssar av avnamare. Kan vad här på slutet säges på något sätt ha något att

df"i,r°relse’ ?,et^fr,ar fråga om? Den fråga, jag egentligen skulle
vilja framstalla ar emellertid denna: Hur skall det sedan vara möjligt, hur har
utskottet tankt sig möjligheten av att med det innehåll, utskottet givit åt begreppet
enhetlig förvärvskälla, åstadkomma en av förhållandena påkallad och

skattningshänseende?1 ktl^ Uppdelning av statens kraftverksrörelse i be Jag

har, herr talman, intet yrkande.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Sr 34.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes nu forevarande paragraf
och anvisningar.

31_34 §§ jämte till ''dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

Förslag

till Icommu nalslcaädag m.

(Forts.)

35 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf var så lydande:

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skattskyidig
haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller hariluti
av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast
eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jamlorligt iang
och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre an tio
år och eljest under mindre än fem år (realisationsvinst) ävensom lotteri vinst,
därest densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning, dels ock intäkt
genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterära konstnärlig eller darmed
jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, sasom uppdrag att lorratta
bouppteckning, arvsskifte, auktion, besiktning, värdering, skogsraknmg, ävensom
intäkt av annan därmed jämförlig mkomstgivande verksamhet av tillfällig

^Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog, skall, pa satt
framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på skogen räknas sasom intakt

av fastigheten. . .

(Sp vidarfi anvisningarna.

I den av herr Borell m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen hade
för ifrågavarande paragraf påyrkats följande lydelse:

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet-----mkomstgivande

verksamhet av tillfällig natur.

Herr Borell: Med anledning av kammarens beslut under 22 § tillåter jag
mig yrka bifall till 35 §, med de ändringar, som föreslås i den under 3) upptagna
reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av nu föredragna paragraf och anvisningar samt vidare,
enligt herr Borells yrkande, därpå att utskottets förslag i dessa delar skulle
godkännas med den ändring, som påyrkats i den av herr Borell m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

36—47 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.
Lämnades utan erinran.

48 § jämte därtill hörande anvisningar.

2 mom. av förevarande paragraf innehöll bland annat följande bestämmelse.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten atnjuta kommunalt
ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) pa satt ne“Tan

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I: 340 kronor; i ortsgrupp II: 380 kronor,

Nr 34. 56

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till lcommu.
nalslcattelag
m. m.
(Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

III: 420 kronor; i ortsgrupp IV:

(i utskottets förslag:)

4G0 kronor och i ortsgrupp V:

i ortsgrupp
500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450 kronors
inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. Familj
eavd råget utgör, med lika belopp för hustru och varje barn,
i ortsgrupp I; 120 kronor; i orts- i ortsgrupp 1:160 kronor; i ortsgrupp
II:140 kronor; i ortsgrupp m: grupp 11:160 kronor; i ortsgrupp
160 kronor; i ortsgrupp IV: 180 kro- 111:180 kronor; i ortsgrupp IV: 180
nor; samt i ortsgrupp V: 200 kronor, kronor; samt i ortsgrupp V:200 kro nor.

I motionen 11:492 av-herrSpångberg m. fl. hade för ifrågavarande bestämmelse
ioreslagits följande avfattning:

Skattskyldig fysisk person---på sätt nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I 600 kronor: i ortsgrupp II 680 kronor^^kfimo?
111 ?6° kr°n°r; 1 ortsSruPP IV 840 kronor och i ortsgrupp V

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
el er delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 450 kronors
inkomst ar berättigad att utöver grundavdraget, åtnjuta familjeavdrag. FaT
iinaiV<^raffet-Ut?0r'' me,IT|lka belopp för hustru och varje barn, i ortsgrupp
TvSooT °r; 1 ort^™pp II 180 kronor; i ortsgrupp III 200 kronor; i ortsgrupp
IV 220 kronor och i ortsgrupp V 240 kronor.

I en av herrar Borell, Lagerbfclke, Sederholm, K. Oscar Ericson, Frändén,
Brännström, Johansson i Kälkebo, Laurén och Månsson i Erlandsro avgiven
med b) betecknad reservation hade yrkats, utom annat, att 48 § förslaget till
itommunalskattelag med tillhörande anvisningar måtte avfattas i överensstämmelse
med propositionen samt att utskottets utlåtande beträffande ortsavdrag
m. m. skulte ernalla den ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr Borell: Med åberopande av vad jag tidigare anfört i dag, yrkar jag i
denna paragraf bifall till propositionen i enlighet med den under nr 6) upptagna
reservationen, jamte ändring av motiveringen enligt samma reservation.

Herr Winberg: Herr talman! Den paragraf, som här behandlas, är för de
små inkomsttagarna i visst avseende av den största betydelse. 48 § gäller såväl
orts- som familjeavdragen. I denna paragraf har utskottet visserligen gjort en
ändring i Kungl. Maj:ts förslag, så till vida, att det i viss mån höjt avdragen i
de lagsta grupperna. Utskottet har emellertid gått in för att fortfarande sammanföra
tyenne grupper, och man kan först och främst ifrågasätta, om det är
sa synnerligen rattvist. I varje fall anser jag, att de orts- och familjeavdrag,
som har forekomma såväl i Kungl. Maj:ts som utskottets förslag, äro otillräcknga,
om m^n ser pa de lägre inkomsttagarnas berättigade intresse.

o a& skall därför, herr talman, tillåta mig att vid denna paragraf yrka avslag
pa utskottets hemställan och bifall till 48 §, sådan den är formulerad i den av
nerr fepangberg m. fl. väckta motionen.

Herr Larson, Edward: Vi ha ju förut så mycket debatterat denna fråga, att
U? i. »ttjidare upptaga tiden härmed. Jag ber endast, herr talman,

t la yrka bifall till utskottets förslag i den föredragna paragrafen.

Onsdagen den 23 maj f. m.

57 Nr 34.

Herr statsrådet Lyberg: På förevarande punkt anser jag mig böra säga, att
jag givetvis vidhåller den uppfattningen, att åtskilligt talar för att man vidtager
en anordning med dessa avdrag pa det sätt, som i propositionen före-i
slagits. Jag vill emellertid erinra om att vad utskottet nu ftireslår endast beträffande
två ortsgrupper skiljer sig från vad kommunalskatteutskottet föreslog
förra året, nämligen beträffande den första ortsgruppen, dit man huvudsakligen
har att räkna landskommuner, med tämligen likformiga beskattningsföremål,
och den tredje ortsgruppen, där endast ett jämförelsevis litet antal
kommuner återfinnas.

När jag gått in för mindre avdrag än kommunalskatteutskottet förra aret
föreslog, har jag ej gjort det i syfte, att man därmed skulle komma fram till
en större beskattningsbar inkomst än hittills. Utan jag har gjort det på grund
av att det med hänsyn till penningvärdets stegring måste anses kunna ifrågasättas
mindre avdrag än hittills. Men Kungl. Maj:ts förslag liksom även utskottets,
ehuru i mindre grad, innebär i själva verket, att det beskattningsbara
beloppet kommer att ligga något över det nuvarande. Ett annat förhållande
kommer endast, för såvitt den upprättade statistiken angiver, att gälla den
tredje ortsgruppen, där man enligt utskottsförslaget tycks komma till omkring
99 procent av det nuvarande skatteunderlaget.

Vid sådant förhållande kan det ju dock sägas, att det icke finnes någon annan
anledning för oss regeringsmedlemmar att frångå Kungl. Maj:ts förslag
än den omständigheten, att ett sådant frångående varit behövligt med hänsyn
till önskvärdheten att i övrigt bringa i hamn vad som föreslagits av Kungl.
Maj:t. Emellertid vill jag erinra om att det med hänsyn till den skatteövervältring
som är en följd av de förändringar i taxeringsvärdena, som på allra,
sista tiden kunnat konstateras såsom sannolik, finnas vissa skäl för attyiu ej
gå så långt i fråga om minskningen av de skattefria avdragen, som Kungl.
Maj:t föreslagit. Med andra ord: Ett vilande på hanen innebär, att man genom
att hålla de skattefria avdragen något högre än Kungl. Maj :t föreslagit
i någon mån under övergångstiden motverkar den övervältring, som annars
skulle komma att äga rum.

Tilläggas må ytterligare, att skatteavdragen ju för närvarande anses vara
rörliga och böra vara rörliga med hänsyn till att de tillkommit vid en tidpunkt,
då penningvärdet var mycket labilt, samt att det icke, om man nu går
in för vad utskottet föreslagit, kan uppfattas såsom ett definitivt fastbindande
vid de avdrag, som i utskottets förslag äro ifrågasatta.

Jag vill med dessa ord sålunda ha sagt, att ehuru jag anser, att det skulle
varit önskvärt, att Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt bifallits, så synnerligen
mycket dock icke torde vara att erinra mot utskottets, och att så synnerligen
stor skillnad är det ej mellan detta förslag och vad kommunalskatteutskottet
förra året enade sig om.

Herr Borell: Herr statsrådet har ju själv erinrat om att avdragen äro rör liga.

Detta synes mig utgöra ett mycket starkt skäl för att nu åstadkomma en
jämkning i avdragen i sammanhang med lösningen av kommunalskattefragan.

Jag har redan förut erinrat om att ett antagande av utskottets förslag praktiskt
taget innebär, att samma avdrag komma att få tillgodoräknas som för
närvarande, med det undantaget dock att i tredje ortsgruppen rätten till avdrag
i någon mån ökas. Då nu, som alla veta, penningvärdet sedan 1920 undergått
en mycket betydande förändring, innebär ett antagande av utskottets
förslag således, att man icke, på det sätt man bör göra enligt herr statsrådets
uttalande beträffande avdragen, anpassar dessa efter förändringen i penningvärdet.
Man har givetvis särskild anledning att göra justering med hänsyn till
penningvärdet i den stund, då man löser hela frågan för en längre tid framåt.

Förslag
till kommunalskattdag

m. m.
(Forts.)

Nr 84. 58

Onsdagen den 23 maj £. m.

Förslag
till kcmmunalskattdag

m. m.
''Torts.i

Jag tillåter mig således att vidhålla mitt yrkande om bifall till Kungl.
Maj:ts eget förslag, vilket jag tidigare på dagen hade hoppats skulle vinna
Kungl. Maj :ts eget understöd.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att nu förevarande paragraf och
anvisningar skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att kammaren
skulle godkänna motsvarande delar av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; samt
3.-o) att berörda paragraf och anvisningar skulle godkännas med de ändringar,
som föranleddes av bifall till herr Spångbergs m. fl. i ämnet väckta motion
II: 492. Därjämte hade i avseende å motiveringen framställts ett särskilt yrkande,
vartill herr talmannen ville återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de under l:o)—3:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen på godkännande
av utskottets förslag i nu föredragna delar vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av motsvarande delar av Kungl. Maj:ts
förslag uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 48 § jämte därtill hörandu anvisningar i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännas motsvarande delar av

Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Borell begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 76;

Nej — 63.

49—52 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

53 § jämte därtill hörande anvisningar.

1 mom. av denna paragraf innehöll bland annat följande bestämmelser:
Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives
i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse
eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

Onsdagen den 23 maj f. m.

59 Ur 34.

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,
järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, pensionsanstalter
som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar, sådana ömsesidiga
försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför
Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt
särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar
ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar och
andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt
behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt
andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven, med 8) betecknad reservation
hade herrar Edward Larson och Olsson i Ramsta på anförda skäl hemställt,
att 53 § 1 mom. i förslaget till kommunalskattelag måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

Skyldighet att erlägga---(= utskottets förslag)----

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder, ideella föreningar, vilka uteslutande avse att främja ett
religiöst ändamål, jämte stiftelser med likartat ändamål, Sveriges allmänna

hypoteksbank, — ■— — (= utskottets förslag)--- — ecklesiastika sysslor,

tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag ----- — (== utskottets förslag)---eller tillbe hör

till sådan fastighet eller rörelse.

I en annan, med 9) betecknad reservation hade herr Fehr yrkat,

dels att 1 mom. i nämnda paragraf skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Skyldighet att erlägga---— (= utskottets förslag) —--ecklesia stika

sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) ideella föreningar, vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt,
kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål, ävensom stiftelser
med likartat ändamål, vilka ej äro att hänföra till fromma stiftelser:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt
särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar
ävensom under punkterna d) och e) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar
och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare

Förslag
till kommunals
kattelag
m. m.
(Forts.)

Nr 34.

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalskatlelag

m. to.
(Forts.)

av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för
delägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avvittring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

dels ock att anvisningarna till förenämnda paragraf skulle erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.

Herr Felir: Herr talman! Som kammaren behagade finna, finnas vid denna
paragraf två reservationer, varav en av mig. Kammaren beslutade i fjol i
överensstämmelse med denna reservation, och när jag nu står ensam såsom reservant,
hoppas jag, att kammaren icke skall finna den omständigheten så anmärkningsvärd,
att kammaren därför frångår sin mening från i fjol.

Det gäller här frågan, huruvida ideella föreningar skola vara jämställda
med fromma stiftelser i fråga om skattefrihet. Reservationen avser icke en
fullständig skattefrihet, tvärtom. Dessa ideella föreningar skola vara underkastade
skatt föif inkomst av fastighet och av rörelse. Det gäller inte heller
alla ideella föreningar utan endast sådana, vilka uteslutande avse att främja
ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål.
Det förefaller mig, som om man hade anledning från statsmakternas sida att
vara välvillig mot dessa ideella inrättningar. Endast därigenom kan man stimulera
den ideella verksamheten på dessa områden, och jag vill särskilt framhålla,
att det synes något oegentligt att underkasta dessa inrättningar olika
regler, allt eftersom de rent tillfälligt fått karaktären av en from stiftelse eller
ideell förening.

Jag ber sålunda att få vädja till kammaren att i överensstämmelse med sin
ståndpunkt i fjol godkänna § ÖB med därtill hörande anvisningar i den lydelse,
som anges i den vid utskottets utlåtande fogade reservationen nr 9.

Häri instämde herrar Schlyter, Kobb och Karl Johan Ekman.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Jag har vid denna paragraf fogat en
reservation, som åsyftar, att ideella föreningar och sammanslutningar med uteslutande
religiöst syfte också skulle inrymmas under denna paragraf. Det måste
ju anses ligga en icke så liten orättvisa i, att dessa föreningar icke få komma
med, då deras arbete och mål är att helt och hållet ägna sig åt ideella syften.
De ha ju precis samma uppgift som varje annan sammanslutning för uteslutande
religiöst ändamål, som propositionen betecknar som ideell förening,
vare sig denna sammanslutning kallar sig samfund, förbund, sällskap eller
förening.

För bedömande av frågan, huruvida en sammanslutning, eller låt oss använda
begreppet juridisk person, bör vara skattefri eller icke, synes ensamt det
vara avgörande, huruvida det ifrågavarande skatteobjektet är avsett att gagna
samhällsintressen, är präglat av oegennytta och bäres upp av sina medlemmars
eller understödjares offervilja men ej främjar deras ekonomiska och sociala liv.
Dessa villkor fylla icke i högre grad de juridiska personer, som i propositionen
benämnas kyrkor, eller de sammanslutningar för uteslutande religiöst ändamål,
som finnas i vårt land och som propositionen innefattar i den vidare benämningen
ideella föreningar.

Onsdagen den 23 maj £. m.

Nr 34.

Dessa sistnämnda sammanslutningar uppehålla icke sin verksamhet genom
avkastningen av fonder utan genom frivilliga gåvor. Men de^hava iklätt sig naUkattelag
ansvar för sina arbetare, och sammanslutningarnas styrelser maste fördenskull m. m.
föra en så försiktig ekonomisk politik, att verksamheten icke omedelbart stan- (Forts.)
nar av, ifall vid ett tillfälle de inkomna bidragen minskas mer an utgifterna
kunnat beskäras. Under vissa förhållanden se sällskapen eller samfunden en
särskild uppgift framför sig, men realiserandet av densamma kräver större kapital
än som finnes, och för den skull göras vid vissa tillfällen insamlingar och
besparingar. Till ett jubileum t. ex. eller dylikt göra medlemmarna extra insamlingar
för att få en säkerhetsmarginal, och enligt gällande lag blir avkastningen
av sådana samlade offergåvor skatteobjekt. Det synes icke vara ratt
och billigt, att avkastningen av sådana kapitaliserade gavomedel beskattas.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Borell: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets

förslag i fråga om denna paragraf. o ... t

Jag får upprepa de skäl, som jag förra aret i denna fråga anförde i kammaren.
Redan den skattelindring, som avsågs enligt davarande utskottstorslag
och som, om det föreliggande förslaget antages, beredes de ideella loreningarna,
är mycket betydande både beträffande statsskatten och kommuna -skatten. Den nuvarande progressiva beskattningen utbytes ju mot en proportionell
skatt på tre procent, och den nuvarande kommunala progressivskatten
kommer att försvinna. Beträffande nobelstiftelsen har detta redan ordnats genom
provisoriska lagar. Redan denna skattelindring är salunda mycket betydande.
Skulle man gå längre, skulle ju detta innebära ett överkastande av
skattebördorna i ännu högre grad på andra skatteobjekt. ,

Jag har den uppfattningen, att man särskilt i_en tid sony den nuvarande, da
skattebördorna trycka så liårt på medborgarna, icke kan ga längre pa skatteprivilegiernas
väg, än man redan gjort. Redan den nu^medgivna lättnaden innebär
en ganska långt gående skattelindring. Jag tillåter mig erinra om vad
den för nobelstiftelsens räkning medgivna skattelindringen betyder. benom
den statliga progressivskattens ersättande med en proportionell skaJt och den
kommunala progressivskattens bortfallande har denna, stiftelse för det gangna
året betalat endast 90,000 kronor i stället för, om stiftelsen beskattats enligt
eljest gällande bestämmelser, cirka 485,000 kronor, exklusive ^kommunalskatt.
Jag vill också säga, att nobelstiftelsen icke har ifrågasatt några större lättnader
än dem, som på detta sätt beretts stiftelsen. Jämväl beträffande Övriga
ideella föreningar tycker jag man kan säga, att de överhuvud taget böra kunna
känna sig ganska tillfredsställda med den skattelindring, som nu beiedes dem.
Man bör, särskilt med hänsyn till övriga skattebetalare, enligt min mening icke
gå längre.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Trygger: Kammaren har hört, att herr Borell förklarat, att han i år
icke har något annat att säga än han sade i fjol. Det har sålunda icke tillkommit
några nya skäl, varför kammaren i. år skulle fatta ett annat beslut an i
fjol. Då kan jag väl icke föreställa mig, att kammaren skall svika sitt beslut
vid förra riksdagen. „ „ . . .... . .. .

Jag hade för övrigt väntat, att herr Borell i dag skulle visa sig generös mot
kammaren. Han har ju flera gånger under voteringarna här i kammaren hatt
framgångar — visserligen icke i alla voteringar, men i alla fall i manga. bkulle
han nu ej kunna dela med sig åt hammaren, sa att kammaren kunde ga

Nr 34. 62

Onsdagen den 23 maj f.

JtäL lJinJeSSa handlingar med en känsla av att, när den efter noggrant överrmlskattelag
ägande av skalen kommit till ett visst resultat, man icke kastar bort detta''

m. m. iastan nya skäl icke blivit anförda.

(Forts.) Jag ber att fa yrka bifall till herr Fehrs reservation.

I detta anförande instämde herr Sandler och herr Olsson, Oscar.

, +.HPeorr ?orell:Xi 1anledning av den siste ärade talarens anförande skall jag be
att fa saga, att det synes mig lämpligt, att kammaren, sedan den i ett år
tänkt pa de skal som av mig anfördes förra året, ändrat sin mening och biialler
mitt yrkande.

Trygger: För min del trodde jag icke, att kammaren skulle behöva

fjol ^ al ^ kunna tänka, utan det trodde jag kammaren gjort redan i

Herr statsrådet Lyberg: Gentemot den siste ärade talarens yttrande har
jag naturligtvis icke nagot att erinra i och för sig. Men sedan förra året har
man kunnat konstatera vad skattelindringen innebär för den institution, som
orde ligga de herrar, vilka yttrat sig till förmån för ytterligare skattelindnng,
särskilt om hjärtat. Denna skattelindring innebär, som utskottets ordiorande
sade att de progressiva skatter, som nobelstiftelsen eljest skulle haft
att erlagga, skulle ha uppgått till omkring 480,000 kronor, under det att enligt
kronornCiPer’ S°m ^ här är fraga om, stiftelsen fått erlägga endast 90,000

Vi<?are har ju det tillkommit, som utskottets ordförande nämnde, att nobelstittclscn
.sjalv torde anse, att rättvisa har skipats, och att lindringen är så stor,
att därefter icke ar sa mycket att erinra mot beskattningen. Skulle emellertid
kammaren anse, att nobelstiftelsen bör intaga en undantagsställning, så att
den, i motsats till vad eljest är riktigt, blir fullt skattefri, är det bättre att.
skapa ett speciellt skattepriyilegium för nobelstiftelsen än att utsträcka det
till att galla all londbildning inom ideella föreningar.

Herr Trygger: Jag far i anledning av herr statsrådets yttrande säga, att
jag icke tankt särskilt pa nobelstiftelsen, utan jag har tänkt på alla de ideella
föreningar, som. här talas om. För nobelstiftelsen har jag icke någon starkare
kansla an för alla de Övriga. Men vad jag har mest känsla för är, att jag
finner det rättvist och billigt, att ett sådant förslag antages, som det herr
hehr framställt. Det är därför jag för min del yrkat bifall till detsamma

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen propositioner, först
angaende stycket d) i 1 mom. av den nu föredragna paragrafen, vidare beträffande
styckena e) och f) i samma moment, därefter rörande övriga delar av
llragavarande paragraf samt slutligen angående de till paragrafen hörande anvisningarna.

Härvid yttrade herr talmannen till en början, att i fråga om 1 mom. stycket
d) yrkats dels godkännande av detta stycke, dels ock att detsamma skulle antags
med den forandrade lydelse, som påyrkats i den av herr Edward Larson
och herr Olsson i Ramsta vid paragrafen anförda reservationen.

... Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets förslag oförändrat
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 23 maj f. m.

63 Nr 34.

Herr Larson, Edward, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner stycket d) i 1 mom. av 53 § i det av särskilda utskottet
i utlåtande nr 1 tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande stycke med den lydelse, som påyrkats
i den av herrar Edward Larson och Olsson i Ramsta vid nämnda paragraf anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Beträffande styckena e) och f) i samma moment, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels godkännande av utskottets förslag härutinnan, dels ock, av
herr Fehr, att kammaren skulle godkänna styckena e), f) och g) av det förslag
till momentets lydelse, som innefattades i den av honom vid utlåtandet avgivna,
med 9) betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Fehrs yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som i avseende å styckena e) och f) i 1 mom. av 53 § i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag bifaller
herr Fehrs yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag härutinnan oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angånde omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 75.

På härefter gjord proposition godkändes återstående delar av förevarande
paragraf.

Förslag
till kommunalskattelag

ra. ra.
(Forts.)

Nr 34. g4

Onsdagen den 23 maj f. m.

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Slutligen yttrade herr talmannen, att i fråga om de till paragrafen hörande
anvisningarna ett särskilt yrkande blivit framställt, av herr Fehr, men att vid
den utgång, den nyss anställda omröstningen angående 1 mom. styckena e) och
f) erhållit, berörda yrkande finge anses hava förfallit.

På sedermera gjord proposition godkändes de till paragrafen hörande anvisningarna,

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta handläggningen
av förevarande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 233, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i punkterna 80 och 103 under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar;
nr 234, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor;
nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1928—1929 för viss personal inom den civila statsförvaltningen; nr

236, i anledning av väckta motioner angående tyghantverkaren vid fortifikationen
P. Söderbergs placering i löneklass;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av medel till bestridande av
kostnaderna för avskedsersättning åt övertaliga månadslönare m. fl. vid marinen
jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 239, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande militär utbildningskurs
för skolungdom.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skeppsgossekårens
i Marstrand förläggning;

nr 153, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till förvaring m. m. av torpeder vid
flottans varv i Stockholm; samt

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag till
anskaffning av flygmateriel m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsanslag
under riksstatens fjärde huvudtitel m. m., i vad avser anvisande av ett
extra förslagsanslag för gäldande av vissa retroaktiva avgifter till pensionskassor; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1928—1929 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1928—1929 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk;

nr 55, angående viss gratifikation åt de hos riksdagens kamrar och utskott
samt i riksdagens kansli anställda vaktmästarna; samt

nr 56, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott; ävensom

Onsdagen den 23 maj e. m.

Kr 34.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av mark

till institutet för husdjursförädling m. m.;

nr 77, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksäienden,

nr 78, i anledning av väckt motion angående anslaget till regeringsrätten

m n?79, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillskott till dyrtidstillägg åt vissa lantmätare; samt

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att med civil
befattning förena beställning å arméns och marinens övergångsstater jämte i
ämnet väckta motioner. _

Justerades protokollsutdrag för
skildes kl. 4.43 e. in.

detta sammanträde, varefter kammaren åt In

fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 23 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Upplästes två till kammaren ankomna protokoll, så lydande:

År 1928 den 23 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksbanken efter herrar S. I.
W. Philipson och J. L. Widell, vilka voro i tur att avga, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank; och befunnos^ sedan en från herr
Philipson inkommen skrivelse med anhållan att icke ifrågakomma vid valet
blivit uppläst, efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1928—1931:

herr Widell, Jakob Ludvig, generalkrigskommissarie, ledamot

av riksdagens första kammare........■ ■ • • • med 4o roster’

» Fehr, Martin Nikolaus, professor, .ledamot av riksdagens

första kammare....................* ^

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1929 försiggått:
herr Lambér, Charles Laurentius, verkställande styrelseledamot

vid riksbankens avdelningskontor i Örebro ....... med 39 roster.

» Björnsson, Johan Edvard, lektor, ledamot av riksdagens

första kammare..........••••••••■•

» Nilsson, Carl Petrus Valdemar, lantbrukare, ledamot av

riksdagens första kammare.......• .......51 ®8 *

sedan ordningen emellan de bada sistnämnda blivit genom lottning bestämd.
Ernst Trygger. S. H. Kvarnzelius.

Emil Bengtsson. Helge Bäcklund.

Första kammarens protokoll 1928. Nr 3-4. 5

Nr 84. 66

Onsdagen den 23 maj e. m.

År 1928 den 23 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret efter herrar
X. E. H. Hildebrand, G-. Xobb och E. A. Hallin, vilka voro i tur att avgå,
dels ock suppleanter för fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

ordförande för valperioden 19%8—1931:

herr Hildebrand, Karl Emil Hildebrand, filosofie doktor . . . med 41 röster,

fullmäktige

för valperioden 1928—1931:

herr Kobb, Gustaf, professor................me(j 49 röster

» Hallin, Erik Adolf, kabinettskammarberre.......» 40 » ’

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1929 försiggått:
herr Hagman, Emil Oscar, byråassistent, ledamot av riksdagens

andra kammare ....................med 38 röster,

J Jonansson, Johan, i Kälkebo, hemmansägare, ledamot av

riksdagens andra kammare...............»37 »

* Andersson, Gustaf Henning, i Rasjön, hemmansägare,

ledamot av riksdagens andra kammare.........»36 »

Ernst Trygger. S. // Kvarnzelius.

Emil Bengtsson. Helge Bäcklund.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsäga
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda dels
till skrivelser till Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till
de paragrafer, som därom borde intagas i riksdagsbeslutet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 162, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till hovrätterna
samt till bidrag till domsagornas förvaltning jämte i dessa ämnen väckta motioner
;

nr 163, i anledning av Kungl. Mäj:ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till nedre justitierevisionen
och tillfällig förstärkning av arbetskrafterna i nedre justitierevisionen; nr.

164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
psykiatrisk klinik vid universitetet i Lund;

i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter; och

i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 57, angående ersättning åt biträde, anlitat av
bankoutskottet vid handläggning av vissa ärenden.

Oas da gen den 23 maj e. m.

Kr 34.

Fortsattes föredragningen av särskilda utskottets i utlåtande nr 1 punkten 1
tillstj^rkta förslag till kommunalskattelag (Bilaga 1).

54 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf innehöll bland annat följande bestämmelse:

Från skattskyldighet frikallas:

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital.

Enligt en vid utlåtandet fogad, med 11) betecknad reservation hade herrar
Bärg, Wigforss, Nothin, Norling, Julin, Sköld, Lindqvist i Halmstad, Andersson
i Prästbol, Pettersson i Hällbaeken, Fast och Carlsson i Mölndal i anledning
av motionerna II: 500 och II: 501 av herr Hage m. fl. yrkat sådan ändring
i § 54 av Kungl. Maj :ts förslag till kommunalskattelag samt §§ 7 och 12
av Kungl. Maj:ts förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
att där föreskriven skattefrihet för medlem av kungahuset för inkomst
och kapital samt för förmögenhet borttoges.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation
vid 54 § första stycket b), som är avgiven av herr Bärg m. fl.

Herr Borell: Herr talman! Jag anhåller, att utskottets förslag i denna

punkt måtte bifallas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av nu ifrågavarande paragraf
och anvisningar samt vidare därpå att kammaren skulle med godkännande
av anvisningarna antaga paragrafen med den ändring, som föranleddes
av bifall till den av herr Bärg m. fl. avgivna, med 11) betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

55—57 §§.

Lämnades utan erinran.

58 § jämte därtill hörande anvisningar.

I denna paragraf fanns upptagen en så lydande bestämmelse:

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskattning i
mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla, att inkomsten
beskattas i fråga om:

järnvägsdrift till hälften i de kommuner, där stationer funnits, efter förhållandet
mellan dessas trafikvärden och till hälften i vederbörande kommuner
efter förhållandet mellan de inom varje kommun till järnvägens personal utbetalta
avlöningsförmåner, skolande beräkningen härav ske enligt i anvisningarna
meddelade närmare föreskrifter.

Herr Boman: Herr talman, mina herrar! Då skattelagförslaget förelåg vid
förra årets riksdag, väckte jag en motion angående ändring i de gällande
bestämmelserna i fråga om fördelningen av inkomsten av järnvägsdrift i så
måtto, att jag hemställde, dels att 5 procent av vinsten skulle beskattas i den
kommun, där bolaget hade sitt huvudkontor, och dels att den övriga vinsten

Fördag
till kommunahkattdag

in. m.
(Forts.)

Nr 34. 68

Onsdagen den 23 maj e. in.

Förslag
till Icommunalskattdag

m. m.
(Forts.)

skulle fördelas i förhållande till stationernas trafikvärde och den avlöning, som
i olika kommuner utbetalades till vid företaget anställda. Denna motion blev
av ett enhälligt utskott i fjol tillstyrkt och blev av denna kammare utan debatt
bifallen; i andra kammaren kom ju denna punkt aldrig till realbehandling.

I år upptog Kungl. Maj:ts förslag särskilda utskottets från i fjol hemställan,
i vad den avsåg fördelningen av den beskattningsbara vinsten dels efter utbetalade
avlöningar och dels efter stationernas trafikvärde, men strök bestämmelsen,
att 5 procent av vinsten först skulle utgå, där huvudkontoret finnes.
Motiveringen för Kungl. Maj:ts förslag är, såvitt jag kan se. ganska svag.
och att den har kunnat övertyga ett enhälligt utskott, förvånar mig rätt så,
mycket. Den innehåller egentligen endast, att huvudkontorskommunen i allmänhet
torde få del även av inkomsten, i den mån den fördelas efter trafikvärdet,
och den utgår ifrån, att det icke skall bli nämnvärt sämre, än vad det för
närvarande är. Meningen med denna motion, som jag i år förnyat, var naturligtvis
den, att den kommun, där huvudkontoret fanns, skulle komma i en något
bättre ställning. Det är ju icke alltför många järnvägsbolag, som för närvarande
lämna någon beskattningsbar vinst, men när sådan vinst förekommer,
kan man val utan vidare utgå ifrån, att den kommun, där huvudkontoret finnes,
har gjort en icke föraktlig ekonomisk insats i företagets tillkomst, för
vilken, om det uppstår någon beskattningsbar vinst, kommunen borde få den
obetydliga fördel, som ligger däri, att någon del av vinsten på denna grund''
beskattas där.

Att utskottet i år har strukit dessa 5 procent är så mycket märkligare, som
det har behållit bestämmelsen om 5 procent i fråga om spårvägsdrift, linjetrafik
med omnibus, kanaldrift samt i fråga om rörelse, som avser att medelst
ledning tillhandahålla vatten, gas och elektrisk kraft, föreslagit höjning av de
av Kungl. Maj :t föreslagna 5 procenten till 10 procent, utan att jag kan finna,
att härför är angiven någon egentlig motivering. Principen tillämpas sålunda
i ena fallet, men icke, då det gäller järnvägsdrift, utan där tar man bort vadi
man i fjol höjde; i fråga om rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla
vatten, gas och elektrisk kraft, går man däremot tillbaka den motsatta
vägen och föreslår höjning av den kommuns beskattningsbara andel, där huvudkontoret
finnes, under det att man tar bort den för järnvägsdrift.

På denna grund vågar jag, herr talman, hemställa, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i vad avser järnvägsdrift, att det införes orden: »till 5 procent
i kommun, där järnvägen har huvudkontor, och återstoden till hälften»
samt därefter lika med utskottets förslag. Detta påkallar även en viss ändring
av anvisningarna, som finnas intagna på sid. 208, där det i mom. 3 andra stycket
skulle heta: »Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslu tande

å främmande bana skall, sedan 5 procent av inkomsten tillgodoräknats
den kommun, där huvudkontoret är beläget, den återstående inkomsten» o. s. v.
i enlighet med vad som finnes angivet i anvisningarna.

Herr Borell: Herr talman! Jag ber för min del att få tillkännagiva, att

jag icke har något att erinra mot bifall till det av herr Boman framställda
yrkandet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Boman, att nu föredragna paragraf och
anvisningar skulle godkännas med de ändringar, att i paragrafens sjätte stycke
näst efter ordet »järnvägsdrift» tillädes orden »till fem procent i kommun,
anvisningar skulle godkännas med de ändringar, att i paragrafens sjätte stycket
av anvisningarna orden »skall inkomsten fördelas» utbyttes mot »skall,
sedan fem procent av inkomsten tillgodoräknats den kommun, där huvudkontoret
är beläget, den återstående inkomsten fördelas».

Onsdagen den 23 maj e. m.

Nr åt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande av
utskottets förslag i nu förevarande delar samt vidare enligt herr Bomans , -

kande; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen pa
godkännande av utskottets förslag i berörda delar, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 58 § jämte därtill hörande anvisningar i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta förslaget till kommunalskattelag, rostar

Jä!

Förslag
till kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar .

Nej;

Vinner Nej, godkännas ifrågavarande paragraf och anvisningar med de änd
ringar, som under överläggningen påyrkats av herr Boman.

Sedan kammarens ledamöter intagit små platser samt voteringsproposition^!
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen pa det satt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter som ville

rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, somJ0!}®rUle^röpropositionen,
reste sig från små platser; och befanns därvid, att flertalet

stade för ja-propositionen.

59—76 §§.

Lämnades utan erinran.

Härefter framställdes proposition på godkännande av alla hittills föredragna
delar av ifrågavarande lagförslag, som icke redan vant föremal for beslut, oc
blev denna proposition med ja besvarad.

Övriga delar av utskottets förslag till kommunal skattelag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Utskottets förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
(Bilaga 4).

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 4.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om förordmngsförslaget.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 34.

Onsdagen den 23 inaj e.

Lagförslag
om skogsaccis.

Punkten 7.

Utskottets förslag till lag om skogsaccis (Bilaga 7).

1 ^ §§ jämte till 5 § hörande anvisningar.

Lämnades utan erinran.

8§.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

gå å det taxerade rotvärdet efter en gå å detTxerade rot™ X 7n

utfföTTfTTT TTT kr°n0r skattesats> vilken för etthundra kronor
utgor en fjärdedel av det belopp, som utgör en tredjedel av det belopp som

®a e”, fe,kaJ:|ekrona 1 medeltal under de på en skattekrona i medeltal under de

inom kolmnnenCm IT U,tdebltera,ts senast förflutna fem åren utdebiterats
skattesats iöX +-1S,k°lande ?a“nda u}om kommunen, skolande nämnda

femtal ören * narmast högre skattesats jämkas till närmast högre

T i en‘ „ femtal ören.

iämniniTedeT skTVT ?era T <?esSa år åtnj''utit understöd av skatteutterintr
som tknl W skattesatsen beräknas med hänsyn till den lägre utdebistödSÄÄ
faststallts> darast kommunen tillgodokommet dylikt understoa
upptagits i kommunens stat såsom inkomst.

fullmäkwTnfnftStällieS På ]and.et- aV kommunalstämma eller, där kommunaleifiniTXiT’
av,def a> samt 1 sla<] av stadsfullmäktige eller, där sådana

Skogsaccis till kommunen skall ut -

ej finnas, av allmän rådstuga.

Vid forevarande paragraf hade reservation avgivits av herr Borell greve
Lagerhjelke samt herrar Sederholm, K. Oscar Ericson, Frändén, Abrahamsson,
Brännström, Olsson i Ramsta, Johansson i Kälkebo, Olsson i Hov, Månsson
i Erlandsro och Als t r ömer, vilka, med åberopande i huvudsak av vad första
särskilda utskottet vid 1927 års riksdag anfört till förmån för den utdebitenngssiffra,
som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 220, yrkat, att paragrafen
matte avfattas i enlighet med propositionen.

Herr Borell: Herr talman! Som jag i mitt första anförande i dag nämnde,
nar Kungl. Maj :t föreslagit, att skattesatsen för skogsaccis skall utgöra en
fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna
tern aren utdebiterats inom kommunen. Utskottet har emellertid föreslagit,
att skattesatsen matte bestämmas till en tredjedel av nämnda medeltal,
basom jag förut påpekat, skulle detta utgöra en betydlig skärpning för de
skattskyldiga, och denna skärpning blir så mycket större i kommuner, där utdebiteringen
är hög, som utskottet i år föreslår borttagande av den i fjol föreslagna
maximenngen av skogsaccis till 3 procent.

J.id suduut förhållande och under åberopande i övrigt av vad jag tidigare
ant ort lar jag beträffande denna paragraf yrka bifall till det yrkande, som
innefattas i reservationen nr 14, vilket innebär bifall till den kungl. propositionen
i denna del. ^

Herr Wigforss: Det tjänar ju inte mycket till att röra upp en lång debatt om
denna fråga. Da jag härmed vill yrka bifall till utskottets förslag, som ju!

Onsdagen den 23 maj e. m.

71 Nr 34.

innebär en utdebiteringssiffra av en tredjedel, behöver jag såsom motivering
därför endast anföra, att den kungl. propositionen i fjol innehöll denna siffra
och att finansministern i år har uttalat, att det är endast med tvekan, som
han vågat gå ned till en fjärdedel. Man kan inte veta, vad detta kommer att
betyda för vissa skogskommuner, och jag tror, att om man vilt vara försiktig
med dessa skogskommuners affärer, bör man taga den högre siffran.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först pa godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare pa paragrafens
godkännande med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter gi\ en
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 8 § i det av särskilda utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta
förslaget till lag om skogsaccis, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med den lydelse, Kungl.
Maj :t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt votenngspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen pa det satt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som vi e
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rosta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet rostade
för nej-propositionen.

3—16 §§.

Lämnades utan erinran.

Härefter gjordes proposition på godkännande av alla hittills föredragna delar
av ifrågavarande lagförslag, vilka icke redan vant föremal for beslut; och
blev denna proposition med ja besvarad.

Övriga delar av utskottets förslag till lag om skogsaccis.

Godkändes.

Utskottets hemställan i -punkten 7.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen matte för sin del särskild skatt

a) antaga i propositionen nr 221 framlagt, i bilaga 9 återgivet förslag till d
förordning om särskild skatt a vissa lotterivinster;

Jfr 34.

Onsdagen den 23 maj e. m.

»iT b) Undef. SJ''unde1 huvudtiteln till bidrag till skattetyngda kommuner anvisa
särslcM skatt ett reservationsanslag av................................kronor 335.000.

å vissa lotteri vinst*

Herr Borell: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måt(Forts.
) te besluta, att det i punkt 9 b) omförmälda reservationsanslaget måtte upnloras
sasom ett extra reservationsanslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare, enligt herr
Borells yrkande, därpa att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändnnA.
a t. ordet »reservationsanslag» utbyttes mot »extra reservationsanslag»;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Utskottets förslag till taxerings förordning (Bilaga 13).

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 13.

slagetklaradeS beSVarad genom kammarens beslut i fråga om förordningsför Punkterna

14—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Mom. a) och b).

I dessa moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del i

vad^it 5Ung^L a?.ba la! att Kungl: Maj:t ville, med beaktande av

\ad utskottet darom anfört, föranstalta utredningar rörande

rlär2J?lfri °m.ien rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna,

. ,\d skulle undersökas möjligheten att nedbringa primärkommunernas skattebehov
genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i större utsträckning
an vad nu vore fallet eller på annat sätt;

b) fragan i vad män och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång
till lasta beskattningsunderlag kunde komma att utöver fastighet vila å även
andra beskattningsforemal sasom nänngsföretag och penningkapital samt likaledes
fragan hur vid en sadan beskattning hänsyn skulle kunna tagas till de
skattskyldigas olika skatteförmaga;

anleda* ^ rlksdagen framlägga de förslag, vartill utredningarna kunde för Vid

förevarande moment hade reservationer anförts

berr greve Lagerbjelke samt herrar Sederholm, Frändén, Lau ren

Månsson lErlandsro och Anderson i Linköping, vilka yrkat, att punkterna
18 a) och b) i utskottets hemställan skulle utgå och att utskottets yttrande
rörande principerna för skattesystemet, skattefonnerna m. in., skulle hava den
lydelse, reservationen visade;

utjämning av
skattetrycket
inom kommunerna.

Onsdagen den Zo maj e. m.

73 Jir :54‘

2) av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo, som anfört: utjämning av

»Då vi icke kunnat ansluta oss till utskottets hemställan men ansett en ut- skattetrycket
redning påkallad angående garantiskattesystemets utbyggnad i syfte att utröna
möjligheten av dess utsträckning till även andra beska ttningsföjemal än
fastigheter, få vi anhålla, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en sådan utsträckning
av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter åläggas
garantiskatt, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.»

Herr Borell: Under åberopande av vad jag tidigare anfört tillåter jag mig

yrka, att mom. a) och b) utgå samt att den ändring i motiveringen vidtages,
som omförmäles i reservationen nr 16.

Herr Larson, Edward: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i
denna del.

Herr Ericson, Oscar: Jag skall be att få yrka bifall till den av mig och herr
Johansson i Kälkebo i denna punkt avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på de nu ifrågavarande momenten yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Borell, att utskottets hemställan skulle avslås
och utskottets yttrande rörande principerna för skattesystemet, skatteformerna
m. m. erhålla den ändrade lydelse, som påyrkats i den av honom m. fl.
vid förevarande moment avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Ericson,
Oscar, att kammaren skulle bifalla den av honom och herr Johansson i Kälkebo
vid samma moment anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Borells yrkande.

Herr Reuterskiöld äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående, särskilda utskottets
utlåtande nr 1 punkten 18 mom. a) och b) antager bifall till herr Borells
yrkande i frågan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Oscar Ericsons yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att

Nr 34. 74

Onsdagen den 23 maj e. m.

utlämning a,, e?er ®^rs^;l^a uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
skattetrycket rösta . F Ja-propositionen^ och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejinom,
kom- propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet römunema.
stade för ja-propositionen.

(Forts.)

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
18 mom. a) och b), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Borells yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de
ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och
befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. Mom. d).
beskattning av

inkomst av I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del i
Kogsorutc. skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av
\ad utskottet därom anfört, föranstalta utredning rörande frågan om beskattning
av inkomst av skogsbruk samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

I den av herr Borell in. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen hade,
utom annat, yrkats att punkten 18 d) i utskottets hemställan måtte utgå.

. Herr Borell: I anledning av det beslut, som kammaren fattat under 22 §,
tillåter jag mig yrka, att punkten d) måtte utgå.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande det nu föredragna momentet annat yrkande ej förekommit, än
att vad utskottet hemställt skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å utskottets hemställan; och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

0 Herr Wigforss begärde votering, vilken begäran han emellertid'' sedermera
återtog, och då ingen annan av kammarens ledamöter påyrkade omröstnings anställande,
förklarades frågan härom hava förfallit.

Mom. e) och f).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 maj e. m.

75 Nr 34.

Mom. g).

I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för sm del i
skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av
vad utskottet därom anfört, föranstalta utredning rörande frågan, huruvida
och i vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet
bestående av utlånat kapital bleve behörigen beskattade, skulle kunna åvägabringas,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Herr Boman: Herr talman! Här riktas en hemställan till Kungl. Maj:t att
föranstalta om en utredning, avsedd att trygga, att en effektiv beskattning
kominer att ske av ränteinkomster och förmögenhet, d. v. s. att förebygga fusk
i fråga om uppgifterna. Intet kan ju vara rättfärdigare än om man kunde,
göra någonting i den vägen, men jag vagar pasta, att det är ogörligt, och det
kan icke vara riktigt att skriva och begära utredningar, om vilka man på förhand
är övertygad, att de icke kunna leda till resultat. Och när man läser
utskottets motivering, som återfinnes på sid. 88 och 89, och erinrar sig huru
upprepade gånger inom riksdagen väckts förslag om åtgärder^ i samma syfte,
åtgärder som ju egentligen icke kunna bli andra än de nu ifrågasatta d. v. s.
åläggande för penninginrättningar eller dem som ha. penningar inlånade att
lämna uppgift om insättarnas ränteinkomst och kapital, står det klart, hur
tröstlöst det är, att söka komma till rätta med detta problem.

Riksdagen antog för ett par år sedan på bevillningsutskottets hemställan den
nu gällande bestämmelsen om skyldighet för bankinrättningar att på anfordran
lämna dessa uppgifter. Ku tycks det vara meningen — någon annan väg finns
jnte _ att införa obligatorisk uppgiftsplikt för penninginrättningar beträffande
utbetalda räntor och innestående kapital. Ser man då på de statistiska
uppgifter, som återfinnas på sid. 89, skulle tillämpningen leda till, att 6 miljoner
uppgifter skulle lämnas, ty detta är det antal räkningar, som finnes i
landets sparbanker och bankinrättningar. 6 miljoner, mina herrar, det betyder
en oerhörd kostnad för dessa penninginrättningar. Nå, dem ömmar riksdagen
i allmänhet inte för, men kanske man skulle ömma för staten själv och för
taxeringsmyndigheterna, som skulle sortera dessa inkomna 6 miljoner uppgifter.
Vill man nu, som det ifrågasättes, begränsa uppgiftsskyldigheten till
visst belopp, till exempel belopp över 5,000 kronor, ser det ut, efter statistiken,
som om det i varje fall skulle bli något över 1 miljon uppgifter, som skullgi
lämnas av bankerna och sorteras av de olika taxeringsmyndigheterna och för
vilka vederbörande skulle bekosta skriftliga uppgifter. Det är en siffra, som
närmar sig två tredjedelar av antalet årligen avgivna deklarationer. . Därtill
kommer, som utskottet självt uttalat, att införandet av en dylik uppgiftsplikt
synes medföra sådan ändring i formuläret för självdeklaration, att ränteintäkt
skall uppgivas specifikt med angivande av gäldenärens namn, ty utan en
sådan specifikation skulle uppgiftsmaterialet svårligen kunna utnyttjas av
taxeringsmyndigheterna. Jag tycker, att det är rena orimligheten att tänka
sig dessa åtgärder.

Riksdagen bör icke enligt min mening skriva om vad den på förhand anser
vara hopplöst att genomföra, och jag hyser intet tvivel om att de människor,
som verkligen vilja komma undan, skola finna utvägar att genom utländska
bankinrättningar eller på annat sätt kunna gäcka de förhoppningar, man här
har om att kunna träffa alla. Jag är lika mån som någon annan om en rättvis
beskattning, men en skrivelse, som från början är meningslös, anser jag icke
bör beslutas.

Jag ber därför att få yrka avslag å punkt g).

Ang.

kontroll över
beskattningen
av utlånat
kapital.

Sr 34. 76

Onsdagen den 23 maj e. in.

k rf7l - Herr Larson’ Edward: Det är ju klart, att om man ser denna fråga från
UshdtwmgZi banksynpunkt, kommer det att vålla vissa besvärligheter och en hel del arbete,
av utlånat men när man deltar i det praktiska arbetet och hör alla de klagomål, som framkapital.
komma, och all misstänksamhet, som kastas fram mot olika personer, är det

(Forts.) svårt att motsätta sig en utredning. Och det är ju inte något annat, de! är

fråga om. Skulle utredningen visa, att frågan icke går att lösa, får man åtminstone
veta detta, men såsom saken nu ligger, är det uppenbart att något bör
göras för att komma till rätta med dessa missförhållanden. Det kan icke vara
riktigt att sa att säga slå vakt omkring sådana personer, som undandraga sig
sin skattskyldighet, utan man bör väl så långt det är möjligt försöka att komma
åt dem. Ty det blir ju faktiskt så, att det blir andra, som få bära deras
bördor och betala deras skatter, då de själva undandraga sig sin skyldighet.

_ Det talades visserligen om att det var rätt många uppgifter att lämna, men
vi få komma ihåg, att det är inte en institution, som skall lämna dessa uppgifter,
utan det är en hel massa institutioner och bankinrättningar i landet, mellan
vilka^ dessa uppgifter skulle fördelas, och då torde det icke bli så särskilt svårt
att få detta arbete utfört. Det är ju så, att arbetsgivare få lämna uppgifter
om sina arbetares inkomster, även de minsta, och varför skulle inte då även på
detta område beredas möjlighet att få fram de verkliga förhållandena och ett
rättvist förfarande. Det är säkerligen mycket starka skäl, som tala för att
man far till stånd en utredning på detta område, och först när det visar sig,
att det.är omöjligt att komma till ett resultat, först då torde det vara lämpligt
att skrinlägga frågan.

Som frågan nu ligger, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nothin: Herr talman, mina herrar! Det har upprepade gånger framkommit
krav på införande av en uppgiftsskyldighet från banker och andra
penningförvaltande verk med avseende å skattskyldigs innestående medel och
deras uppburna räntor. Inom utskottet vitsordades från olika håll av med
praktiskt taxeringsarbete förtrogna personer, att dylika uppgifter äro synnerligen
välbehövliga; man var inom utskottet ganska starkt betänkt på att direkt
införa bestämmelser i ämnet, ehuru man slutligen med hänsyn bland annat till
de av herr Boman framhållna betänkligheterna icke vågade sig därpå utan
stannade vid att föreslå en skrivelse om utredning i denna sak. Enligt min
mening vore det mycket olyckligt, om kammaren ville till och med avvisa detta
utredningskrav. Att det finns behov av att få närmare upplysningar för
granskning av deklarationerna, därom kan inte gärna vara mer än en mening.
Frågan om hur en uppgiftsskyldighet skall kunna anordnas, får bli en senare
sak vid den kommande utredningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Scderholm: Jag förfäktade i utskottet den meningen, att denna väg
för att nå bättre underlag vid taxeringen icke vore framkomlig, och jag hyser,
liksom herr Boman, fortfarande den uppfattningen. Jag tror, att dels
på grund av materialets stora omfattning, dels de osäkra uppgifter, bankerna
ofta ha angående insättarnas namn och hemvist, genomförandet av detta förslag
skulle medföra ytterst stora svårigheter och ändå icke ge den säkerhet
och trygghet man avser. Men å andra sidan tror jag och är övertygad
om, att en utredning kommer att ådagalägga just dessa svårigheter,
och jag vill därför icke motsätta mig utredningen, utan jag håller före, att
man bör åstadkomma en sådan utredning, så att man får ett objektivt underlag
för att intaga sin slutliga ståndpunkt till denna fråga.

Onsdagen den 23 maj c. m.

Nr 34.

Jag ber därför att få förena mig i yrkandet om bifall till utskottets för glas?.

beskattningen

av utlånat

Herr Alkman: Herr talman! Det har ju från olika håll framförts mycket kapital
starka betänkligheter mot att ens framställa den utredningsönskan, som inne- (Forts.)
hålles i detta moment. För min del får jag säga, att när jag först läste
detta moment i utredningsprogrammet, tyckte jag^ tvärtom, att det var väl
starkt begränsat. Jag tyckte, att när man nyss åstadkommit en anordning
av vår kommunalbeskattning, som man betraktar som ett provisorium att gälla
tillsvidare, borde man väl i fråga om själva grundvalarna för det blivande
definitiva skattesystemet verkställa en utredning, som verkligen ginge till
grunden. Men nu är det så, att självdeklarationen är grundvalen för hela
vårt direkta skattesystem. Är grundvalen svag, blir systemet dåligt; ar
grundvalen god, blir systemet gott. Med svag grundval blir systemet dåligt,
för det fall att man annars med systemet menar sättet att åstadkomma en

rättvis skattefördelning. o . . ,

Nu vill jag säga, att jag under åtskilliga år sökt, sa gott jag kunnat, iakttaga
hur denna grundval är beskaffad, d. v. s. hur självdeklarationerna i
praktiken verka, och jag måste erkänna, att vad jag sett av detta i
många avseenden varit ganska nedslående. Och jag har under samtal med
åtskilliga inom taxerings- och uppbördsväsendet förfarna personer kommit att
få denna uppfattning ännu mera styrkt. Det har försäkrats mig, att
deklarationerna under årens lopp enligt deras uppfattning vant i starkt tilltagande.
De ha försäkrat mig, exempelvis, att man inom en del skattskyldigkategorier
rentav kunnat konstatera någonting, som man skulle nära pa vilja
kalla ringbildningar för falskdeklaration, och för att kontrollera detta, har man
till exempel i Stockholm från taxeringsmyndigheternas sida företagit sig att
utan vidare höja taxeringarna högst betydligt, till det dubbla eller ännu mer,
för att se hur det skulle verka. Verkningen har varit den, att icke en enda
av de sålunda med förhöjd taxering belagda ha överklagat den, men darmed
ha de ju också visat, att deras deklarationer varit oriktiga.

När man har en känsla av att vi, om här ingenting ordentligt gores, sta
inför någonting, som jag nära på skulle vilja kalla en iolkfara, i öret a ller
det, som om det vore skäl, att man åtminstone, när man gör en utredning
för att i sinom tid få fram en definitiv ordning för denna beskattning, tillläte,
att den utredning, som skall göras, finge utan onödiga begränsningar och
inskränkningar göras på så brecia linjer som möjligt för att därigenom sa
småningom kunna komma till ett resultat, som vore någonting värt.

Nu säger den förste talaren i denna fråga, att ingenting är att göra. Hur
skall man bära sig åt för att komma åt deklarationsfusket? Man forsakrar
att det är omöjligt att komma längre i upplysmngsväg vare sig med den skattskyldige
själv eller i fråga om kontrollupplysningar från tredje man an man
för närvarande gör. Jag tror inte, att så är fallet. Jag har ett exempe
från Frankrike, som jag skall tillåta mig att draga fram% Frankrike ar
val det land, där man är allra mest ömtålig, såvitt jag förstår, om det ekonomiska
privatlivets helgd, men det hindrar inte, att man där ha.r ordnat
sig med ett system med upplysningsplikt och kontrolluppiysningsplikt i en
omfattning, som vi här i landet inte ha en aning om. De skattskyldiga iinna
sig i obehaget att vara med om dessa rafistulenngar, därför att de ha en
känsla av att det är i deras eget intresse. De hederliga ska.ttdragarna inse, att
de få sina intressen tillgodosedda genom att man hindrar de mindre hederliga
skattdragarna att undandraga sig sin skatt.

Jag skall icke nu försöka ingå på något program, hur en utredning om
denna sak skulle gå tillväga. Jag skall allra minst försöka skissera nagot

Nr 84. 78

Onsdagen den 23 maj e.

Ang.

kontroll över
beskattningen
av utlånat
kapital.
(Forts.)

program rörande en bättre kontroll över deklarationerna. Det tillhör inte
mig, det tillhör den blivande utredningen. Men så mycket vill jag säga
att jag tror, att man inte kommer långt, om man inte belägger falskdeklaration
med en starkare ansvarspåföljd än man för närvarande gör. Nu är det
pa det sättet, att den med falskdeklaration beträdde förlorar icke ens sin
tulla medborgarrätt. Han utsättes för böter, låt vara höga böter, men å andra
sidan är preskriptionstiden för dessa så kort, att det mycket ofta händer, att
taxeringsmyndigheterna komma det fusk, som gjorts, på spåren först efter
2, ar, och da är det för sent att man skall kunna göra något åt detsamma, och
saken blir därför liggande.

Nu kan jag naturligtvis icke göra nagot yrkande på en utvidgning av det
program, som här föreligger. Det finns ingen motion bakom, icke något utskottsinitiativ
bakom. Jag kan endast yttra mig, som jag nu gjort, utan
nagot särskilt, yrkande, åtminstone för denna gången, men jag beklagar, att
icke de direktiv, som äro angivna i momentet g), fått en vidare, mer allmän
och mera generell avfattning än de fått. Jag tror, att det skulle ha varit
utomordentligt nyttigt.

Herr Hellberg: Jag anhaller, herr talman, att få instämma i den tankegång
som kommit till uttryck i herr Alkmans anförande. Jag tror i likhet med
honom, att det, är skada, att vi inte vid detta tillfälle ha kunnat taga upp
den berörda fragan i hela dess omfattning, ty här, mina herrar, föreligger
ett missförhållande av den mest skriande art. Alla vi svenska medborgare,
som göra vårt bästa för att samvetsgrant uppge våra inkomster riktigt, måste
känna harm och förbittring gentemot alla dessa — och tyvärr förefaller det
vara ganska många — vilka helt eller delvis undandraga sig beskattning. Det
är ju uppenbart, att vilket skattesystem man än inför, kommer detta att fullkomligt
llluderas, därest ett sådant skamligt underslev får pågå opåtalt. Därför
synes det mig, att alla de mest energiska åtgärder, som kunna uttänkas
och kunna befinnas ändamålsenliga för att beivra detta skamliga ofog böra
tillgripas.

Jag instämmer alltsa i det uttalande som herr Alkman bär har gjort.

I herr Hellbergs yttrande instämde herr Sandén.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare
pa avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande momentet hemställt; och
förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 19.

På gjord proposition beslöt kammaren, att ifrågavarande motioner, i den mån
de ej blivit besvarade genom kammarens föregående beslut, icke skulle till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Föredrogos ånyo särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2 i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 226 med förslag till lag
om andrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen den 21 mars 1862 (nr 15)
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m., nr 227 med förslag till
ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9 december 1910 fnr 141,
sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning, och nr 228 med förslag till
lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110, sid. 1) angående lindring

Onsdagen den 23 maj e. m.

79 Nr 34.

i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes
prästerskap och betjäning m. in.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 225 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den 22 juni 1911 (nr 63) skjutsväsendet
samt nr 243 med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 59 §§ lagen
den 23 oktober 1891 (nr 68, sid. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 224 med förslag till lag om
ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 242 med förslag till lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. in.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 229 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 248 angående förslag till formulär
för deklarationsblanketter m. in. jämte i ärendet väckt motion; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 249 angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående utjämnande av den
in- och den utländska beskattningen, särskilt till undvikande av dubbelbeskattning,
såvitt angår direkta skatter, m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 134, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående rätt att med civil befattning förena beställning å
arméns och marinens övergångsstater jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 135, i anledning av väckt motion
om anslag till Föreningen för folkbad. för folkbad.

Uti en inom första kammaren av herr C. Hederstierna väckt motion, nr 4,
vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i 1928—1929 års stat anslå ett belopp av
10,000 kronor att genom socialdepartementet och under den kontroll i fråga
om medlens användning och redovisning, som kunde befinnas erforderlig, tillhandahållas
Föreningen för folkbad för bedrivande av dess verksamhet i huvudsak
enligt i motionen angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att herr Hederstiernas ifrågavarande motion, 1: 4, icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Malmö, Anderson i Råstock,

Bengtsson i Norup och Nilsson i Örebro, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
den i ämnet väckta motionen.

Herr Walles: Herr talman! När detta ärende var före inom utskottet i

fjol, var jag reservant. Jag hade även i år stått bland reservanterna, därest
jag hade haft tillfälle att vara närvarande vid behandlingen av frågan.

Reservanterna ha yrkat bifall till herr Hederstiernas motion. Jag skall
emellertid inte göra något yrkande, men jag ber att få erinra kammaren om att

Nr fH. 80

Onsdagen den 23 maj e. m.

Om anslag till den utredning, som utskottet här berört, kan i år fira 10-årsjubileum. KammailkTomad
r.en tor^e me<^ mi® vara ense om att en så pass rundligt tilltagen tid må vara
(Forts) tillräcklig för en utredning av den ringa omfattning, som det här är fråga om.

Då kammaren för tio år sedan beslöt denna utredning, gav den i viss mån på
hand, att därest en riksförening bildades, som kunde omhänderha denna undervisning,
skulle den kunna påräkna statsanslag. Det är nu sex år sedan
denna förening bildades, och varit i verksamhet, men den väntar ännu på det
stöd ifrån statens sida, som blivit utlovat.

Jag skall emellertid inskränka mig till att göra en vördsam framställning
till herr socialministern att ägna denna fråga en intresserad uppmärksamhet
och om möjligt till nästa år framlägga förslag i ärendet.

Herr talman! Jag har som sagt intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 136, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln gjorda
framställning angående understöd åt svensk medborgare eller firma för anställande
av rättegång inför utländsk domstol rörande skadestånd för förluster
under världskriget, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till socialstyrelsen
och dess verksamhet, riksförsäkringsanstalten och dess verksamhet m. m.,
pensionsstyrelsens verksamhet m. m. samt länsstyrelserna jämte i vissa av
dessa frågor väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 3.

ringsanstatten. Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen

dels medgiva, att befattningen såsom generaldirektör och chef för riksförsäkringsanstalten
finge från och med den 1 juli 1928 i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, upptagas
bland de i 5 § 1 mom. första stycket angivna befattningar, vilka tillsattes
genom förordnande på viss tid mot arvode, för år räknat, av 19,000 kronor;
dels godkänna följande stat för riksförsäkringsanstalten, att tillämpas från

och med budgetåret 1928—1929:

Stat.

Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............... 233,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................. 6,700

Arvode till en överläkare . .,........ ............................ 5,000

Summa kronor 245,200,

dels ock höja det ordinarie förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten, nu
243,200 kronor, med 2,000 kronor till 245,200 kronor.

Onsdagen den 23 maj e. m.

81 » 34.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat: rikasra&k »Vid

prövning av Kung[l. Maj :ts förevarande förslag har utskottet icke ringsanstaUen.
funnit tillräckliga skäl föreligga för att nu omlägga formen för tillsättningen av (Forts.)
chefsbefattningen i riksförsäkringsanstalten och i samband därmed höja densamma
i lönehänseende. På grund härav och med hänsyn till de konsekvenser,
ett bifall till förslaget härutinnan skulle kunna komma att medföra, har
utskottet ansett sig böra avstyrka detsamma. Med hänsyn till det svävande
läge, vari olika socialförsäkringen berörande spörsmål befinna sig, har utskottet
förutsatt, att den nu vakanta chefsbefattningen tills vidare icke besattes
med ordinarie innehavare.

I enlighet med denna utskottets ståndpunkt bör ordinarie förslagsanslaget
till riksförsäkringsanstalten upptagas med oförändrat belopp.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Kungl. Maj :ts förslag om upptagande av befattningen såsom generaldirektör
och chef för riksförsäkringsanstalten bland de i 5 § 1 mom. första:
stycket av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) angivna befattningar,
vilka tillsättas genom förordnande på viss tid mot arvode, för år räknat,
av 19,000 kronor, icke må vinna riksdagens bifall; samt

b) att ordinarie förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten må upptagas
med oförändrat belopp, 243,200 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Nilsson
i Malmö, Carlsson i Gävle, Johansson i Hälsingborg, Anderson i Råstock. Jansson
i Falun, Bengtsson i Norup, Carlsson-Froslerud, Törnkvist i Karlskrona,

Nilsson i Örebro och Anderson i Höör ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Utskottet har i likhet med departementschefen ansett skäl tala för att
chefsbefattningen vid riksförsäkringsanstalten hädanefter upptages bland de
i 5 § 1 mom. av civila avlöningsreglementet omförmälda befattningarna och
får sålunda tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag härutinnan.

Då det framlagda förslaget till stat för riksförsäkringsanstalten samt storleken
av det äskade anslaget ej heller givit utskottet anledning till erinran, får
utskottet alltså hemställa, att riksdagen må

a) medgiva, att befattningen såsom generaldirektör och chef för riksförsäkringsanstalten
må från och med den 1 juli 1928 i avlöningsreglementet den
22 juni 1921 (nr 451.; jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, upptagas
bland de i 5 § 1 mom. första stycket angivna befattningar, vilka tillsättas genom
förordnande på viss tid mot arvode, för år räknat, av 19,000 kronor;

b) godkänna följande stat för riksförsäkringsanstalten, att tillämpas från
och med budgetåret 1928—1929:

Stat.

Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ 233,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................ 6,700

Arvode till en överläkare ....................................5,000

Summa kronor 245,200,

c) höja det ordinarie förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten, nu
243,200 kronor, med 2,000 kronor till 245,200 kronor.»

Herr statsrådet Pettersson: Herr talman! Enligt gällande stat till sättes
chefen för riksförsäkringsanstalten genom fullmakt, och hans avlöning utgör

Första kammarens protokoll 1928. Nr 3-b. 6

Nr 34. 82

Onsdagen den 23 maj e. m.

Alifr l-h kronor per år. När chefen för riksförsäkringsanstalten i fjol höst av rin^aZtauén.

gick’ f.örelå£ en särskild anledning att överväga, under vilka former lians
(Forts) efterträdare skulle tillsättas. Anledningen var den, att frågan om den sociala
olycksfallsförsäkringen sedan flera år varit under debatt och att frågan ännu
inte vunnit sin lösning. På grund härav tillsattes efterträdaren till en början
endast på förordnande till budgetårets utgång, detta för att riksdagen skulle
kli i tillfälle att överväga förslag till sakens ordnande. Den form, som jag
ansåg, att man borde välja för den nya chefens tillsättande, var förordnande
på vissa år mot åtnjutande av ett arvode på 19,000 kronor. Nu har statsutskottet
avstyrkt detta förslag under åberopande av konsekvenserna och olycksfallsförsäkringsfrågans
svävande läge, men på samma gång har utskottet uttalat
sin förväntan, att den nye chefen icke måtte tillsättas genom fullmakt.
Resultatet skulle salunda bli, att den nye chefen tillsättes genom förordnande
tillsvidare och att han får ett arvode av endast 17,040 kronor.

Jag skulle verkligen beklaga, om kammaren komme att stanna för detta utskottets
förslag, hörst och främst är det väl i allmänhet icke önskvärt att utsträcka
systemet med tillsättning på förordnande utöver vad som är absolut
nödvändigt. Om nu den nye chefen skulle tillsättas endast på förordnande,
såsom det är föreslaget, vore det ju rätt orättvist med hänsyn till vad andra
verkschefer åtnjuta, om han inte fick någon kompensation för ställningens osäkerhet
genom ett högre arvode. För övrigt lärer väl icke frågan om olycksfallsförsäkringens
organisation slutgiltigt komma att företagas under den allra
närmaste framtiden. Riksdagen har i år begärt utredning om pensionsförsäkringen,
och jag föreställer mig, att en sådan tager sin tid, ett eller kanske två
år, och det är väl antagligt, att under den tiden frågan om olycksfallsförsäkringen
icke kan bliva aktuell. Även om chefen skulle tillsättas på sex år, tror
jag i eke,, att. därigenom något hinder skulle läggas för omorganisation av olycksfallsförsäkringen.
Det vore väl för övrigt icke ur vägen, om den chef, som
nagra ar förestått verket, finge vara med vid dess nyorganiserande.

Nu är ju en reservation avgiven pa den här punkten, och mm förhoppning
är därför, att kammaren måtte ansluta sig till densamma och således bifalla
den kungl. propositionen.

Herr Kvarnzelius: Vid denna punkt hava 11 av utskottets ledamöter fogat
en reservation, i vilken Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende tillstyrkes. Då
jag tillhör reservanterna, ber jag att här få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag tycker, att det är synnerligen goda skäl anförda för vad Kungl. Maj:t
här föreslår, och jag kan omöjligt tillägna mig den uppfattning, som kommit
till synes i utskottets motivering för sitt avslagsyrkande, då utskottet ifrågasätter,
att man med hänsyn till det svävande läge, vari olika socialförsäkringsfrågor
befinna sig, skall låta denna chefsbefattning tillsättas på förordnande
tills vidare. Detta anser jag vara en i högsta grad betänklig anordning för ett
så pass viktigt ämbete, som det här är fråga om. Det är ytterligt viktigt inte
allenast för de försäkrade utan i lika hög grad för dem, som äro försäkringspliktiga
och skyldiga att betala premierna, att det blir en chef som känner sig
bunden till verket på ett fastare sätt, en verklig chef, och icke en tills vidare
förordnad sådan. Han kan eljest inte med samma intresse och samma förutsättningar,
som om han har en fastare ställning, sköta det uppdrag, som denna
chefsbefattning innebär.

Med hänsyn till de krävande uppgifter, som åligga riksförsäkringsanstalten,
och de krav, som man vill ställa på generaldirektören för detta verk, synes det
mig vara mycket starka skäl för att han därjämte skall komma i den något
bättre ekonomiska ställning, som Kungl. Maj:ts förslag innebär. Det finns

Onsdagen den 23 maj e. m.

83 >''r 34.

andra områden, där man inte kan säga, att så starka skäl ha kunnat förebrin gas,

men där riksdagen dock gått in för en liknande anordning. Att då i detta r;,,gsanstaiten.

sammanhang komma att tala om att det skulle medföra betänkliga konsekvenser (Forts.)

att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, kan jag för min del omöjligt finna vara

2’ikti gt

Mig synes, att. de bästa skälen tala för ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
och jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr Hallin: Herr talman! Det förslag, som nu föreligger genom Ivungl.

Maj:ts proposition, innebär en utvidgning av det redan ganska stora antalet
chefsplatser i våra centrala ämbetsverk, som har en avlöning enligt 5 § 1 inom.
av avlöningsreglementet. Ursprungligen var denna avlöningsform endast avsedd
för de s. k. affärsdrivande verken, men undan för undan har man utvidgat
denna avlöningsform även till andra centrala verk. Jag har i likhet med statsutskottets
majoritet ansett, att det är oklokt att fortsätta på denna väg. Man
har redan kommit tillräckligt långt.

Här förefinnas, synes det mig, mycket små skäl för att gå på det förslag, som
föreligger. Yad är olikheten mellan utskottets förslag och reservanternas? Enligt
utskottets förslag kommer chefsbefattningen icke att tillsättas på ordinarie
stat utan i stället på förordnande. Yad föreslå reservanterna? Jo. detsamma,
endast med den skillnaden, att han skall tillsättas på sex år. Sedan
är ju skillnaden den, att med reservanternas förslag blir det en löneförhöjning
på 2,000 kronor. Det synes mig vara den egentliga innebörden i detta förslag,
att vi skola öka den lön, som för närvarande utgår till chefen för riksförsäkringsanstalten
från ungefär 17,000 kronor till 19,000 kronor. Jag tror icke,
att det är tillräcklig anledning för detta.

Precis samma uttalande, som statsutskottet nu gör, gjordes av utskottet vid
ett föregående tillfälle, då en chefsbefattning i ett annat socialförsäkringsverk
blev ledig, nämligen när försäkringsrådet växlade chef 1924. Då uttalade statsutskottet,
att med hänsyn till det ovissa läge, vari detta verk befann sig på
grund av den pågående utredningen angående olycksfallsförsäkringens organisation,
borde denna chefsbefattning icke tillsättas på ordinarie stat utan stå
på förordnande. Denna chefsplats har således varit ställd på förordnande sedan
1924, och det är ingenting annat än detta, som statsutskottet här föreslår.

Jag anser sålunda icke, att sådana skäl ha blivit förebragta, att det finns
anledning att ytterligare öka antalet chefsbefattningar, som falla inom 5 § 1
mom. av avlöningsreglementet. Statsutskottets ärade ordförande sade. att denna
chefsbefattning skulle komma att »hänga i luften» eller vara en »skuggfigur»
därför att vederbörande icke fick 19,000 kronor. Att det skulle vara en sådan
skillnad på 17,000 kronor och 19,000 kronor, att han rent av skulle komma i
skuggan med den förra avlöningen, kan jag inte tro, och det var väl ändå ett
något överdrivet uttalande från den ärade talarens sida.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Möller: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära ordet, sedan

jag hörde den motivering närmare utvecklad, som statsutskottets majoritet har
för sin ståndpunkt.

Jag tror, att det är ett riktigt strävande, som har utmärkt statsmakterna
under senare tider, att försöka få chefsbefattningar av den beskaffenhet, som
det här är fråga om, tillsatta på viss tid och det utav det skälet bland annat,
att det icke är lämpligt att ha livstidsförordnande för cheferna för verk,
vilka äro åtminstone till en viss grad affärsdrivande verk. Man kan ju nämligen
icke bestrida, att riksförsäkringsanstalten på grund av den konkurrens,
som förekommer med andra, enskilda försäkringsinrättningar, blir i viss mån

Nr 34. 84

Onsdagen den 2.''! inaj o. in.

Ätiskig till ett affärsdrivande verk. Då gäller det alt icke tillsätta cheferna så fast,
ringsarjtalten. a.^ man *n^e 0^ar tillfälle att göra ett utbyte, om man en gång gjort ett olämp(Forts.
) va^‘ ^a man “u på en mängd punkter har gått in för den linjen att

tillsätta cheferna på jämförelsevis kort tid, har det varit i den klara avsikten,
att om man vid en chefstillsättning gör ett missgrepp, skall detta
missgrepp efter ett visst antal år kunna rättas. Nu är det visserligen sant,
såsom statsutskottet skriver i sitt utlåtande, att det inte skulle utgöra något
hinder att byta chef, då chefsbefattningen, som det heter, inte skall besättas
med ordinarie innehavare. Men — förlåt mig — om man säger, att
»med hänsyn till det svävande läge, vari olika socialförsäkringen berörande
spörsmål befinna sig, har utskottet förutsatt, att den nu vakanta chefsbefattningen
tills vidare icke besättes med ordinarie innehavare», och statsutskottets
majoritet samtidigt menar, vad den säger, skulle det, såvitt jag
förstår, innebära, att ända till den dag, då socialförsäkringsfrågorna äro
reglerade på ett tillfredsställande sätt i vårt land, skulle riksförsäkringsanstaltens
chefsbefattning icke besättas med ordinarie innehavare. Är det
meningen? Jag frågar, därför att vi måste ju konstatera, att socialförsäkringsfrågorna
ha all utsikt att få befinna sig i ett mer eller mindre svävande
läge under — ja, jag tror icke, att jag överdriver, om jag spår —-de närmaste 8, 10 eller 12 åren. Även om det funnes den allra bästa vilja
hos Kungl. Maj:t och riksdagen att ordna dessa ting, är jag övertygad om
att med de utredningar, som krävas på olika punkter o. s. v., finns det helt
enkelt ingen möjlighet att på kortare tid hinna få färdigt, vad som brukar
kallas för ett socialförsäkringssystem.

Om jag nu tager riksförsäkringsanstalten, är det riktigt, att den regering,
undertecknad själv tillhörde, framställde ett förslag om en viss omorganisation
av riksförsäkringsanstalten, och det kan naturligtvis tänkas, att om ett
sådant förslag skulle segra i riksdagen — tyvärr finns det mycket små utsikter
därtill —- skulle det kunna medföra ett ombyte på chefsposten. Men
även om man har en chef förordnad på sex år, är jag övertygad om att en
sådan anordning i varje fall inte kommer att innebära något hinder i det avseendet.

Vad beträffar det argument, som herr Hallin anförde, att man beträffande
försäkringsrådet har iakttagit ungefär samma hänsyn, som här ifrågasättes
för riksförsäkringsanstalten, vill jag framhålla, att detta berodde därpå, att
hela försäkringsrådet, som ju inte är ett verk i vanlig mening utan ett slags
domstol i försäkringsfrågor, var ifrågasatt att upphöra. Men finns det verkligen
någon ledamot av denna kammare, som inbillar sig, att riksförsäkringsanstalten
är ett verk, som en vacker dag kan ställas på avskrivning och följaktligen
icke skulle behöva ha någon chef? Jag är övertygad om att den
ringaste eftertanke säger en, att något sådant överhuvud taget icke är möjligt.

Det allra betänkligaste är den motivering, som statsutskottets majoritet har
använt i och med dessa ganska svårtolkade och svårbegripliga ord om socialförsäkringsfrågornas
svävande läge. Då jag anser, att det är principiellt riktigt
att tillsätta verkschefsbefattningar av denna beskaffenhet på begränsad
tid, finner jag att Kungl. Maj:ts förslag på den här punkten är synnerligen
befogat, och jag ber för min del att få yrka bifall till den av herr Kvarnzelius
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson, Olof: Jag tror, herr talman, att det förslag, som Kungl. Maj:t
här framlagt, är ett bra förslag. Var och cn, som har varit i den situationen
att behöva tillsätta en chef för en anstalt eller ett verk, har säkerligen
haft en stark förnimmelse av det nästan nödvändiga i att detta tillsättande,

>’r 34.

Onsdagen den 23 maj e. m.

åtminstone vad tiden beträffar, måste ha en begränsad räckvidd. Nar det
exempelvis på sin tid dröjde litet väl länge med tillsättandet av chei fornnationalmuseum
— någonting, som man väl kunde tycka ligger rätt langt
borta från vad här är i fråga — berodde detta dröjsmål därpå, att man allvarligt
övervägde, huruvida inte chefen för denna institution borde förordnas
på en kortare tid än fram till pensionsåldern. Den tanke, som ligger bakom,
är naturligtvis den, som redan framhållits här, att för aen händelse man
skulle ha gjort ett val, som inte visar sig vara det bästa, även om det annars
kan vara en nog så bra och duktig karl, borde ett ombyte kunna ske
eller en omplacering kunna äga rum. Och denna tanke griper omkring sig, som
kammarens ledamöter torde märka. Det är inte längre bara fråga om chelerna
för de affärsdrivande verken, utan det är också fråga om andra — jag tanker
exempelvis på socialstyrelsens och medicinalstyrelsens chefer Nu bär tanken
nått riksförsäkringsanstalten, och jag förmodar, att ödet väl också
en gång gästar andra, exempelvis pensionsstyrelsen. Jag menar härmea, att
de konsekvenser, som utskottet talar om, innebära ingenting avskrackande.
Det är inte någonting sådant, som vi böra streta emot med knän och armbågar.
Fullmakt för livstiden kan vara ett ämbetsmannaintresse, men det kan

aldrig vara ett statsintresse. ...... , ,

Men det finns en annan sak, som. är synnerligen betänklig i det dar statsutskotts
förslaget, och det är denna vakanssättning. Skäien framlaggas pa
sid. 6. Det är inte många rader, men det är alldeles märkvärdigt, hurusom
alla opponenterna samla sig som flugor på en sockerbit just pa dessa stackars
tre rader. Det skadar väl därför inte, att ännu en gang upprepa dem,
fastän de dragits fram två gånger förut under denna korta stund. Det ar
de tre raderna: »Med hänsyn till det svävande läge, van olika sociailorsakringen
berörande spörsmål befinna sig, har utskottet», o. s. v. När jag laste
detta första gången, tänkte jag på mitt kanske något syndtulla satt: Mar
man skrivit detta under fullt medvetande? Ty om världen gar sin gilla gang
— när kommer väl detta läge att inte vara svävande? Och om vi skulle precisera
läget och inte taga alltför mycken hänsyn till de olika socialtorsakringsfrågor,
som de föregående opponenterna omnämnt, utan bara tanka pa
själva olycksfallsförsäkringen, så har jag mig inte bekant, att det tinnes
någon utredning, som skulle kräva en ändring av olycksfallsförsäkringen. Jag
vet heller inte, att en sådan är begärd av någon. Jag känner inte till, huruvida
regeringen umgås med några planer i den vägen, men jag tror — liksom
herr Möller — att de sociala försäkringsfrågorna överhuvud taget nog
inte komma att lösas i brådrasket. Ja, jag tror, att det svenska folket, sa
som det är representerat i första och andra kammaren, nog tar sig en liten
funderare — det har sannerligen inte gjort sig känt för att handla i overilning
hitintills, när det gällt dessa spörsmål. Jag menar salunda, att detta
skäl är ett sådant där som linkar omkring på kryckor — om jag lar anvanda
en bild, som man kanske kan tillåta sig så här sent pa kvällen.

Men alldeles frånsett, att skälet i och för sig inte är bärigt, förmenar jag
att statsutskottets förslag innebär en hel mängd olägenheter. Och detta galler
inte bara chefen. Det är alldeles uppenbart att hans ställning blir försvagad,
och den blir så mycket svagare som ämbetsverket är rätt stort. Men det ga er
också en annan sak som är viktigare — arbetet kommer att bil lidande. Slentrianen
lurar alltid inom ett verk. Och skulle exempelvis arbetsuppgifterna
utökas, skulle man behöva företaga nyorienteringar inom verket, med darav
följande omorganisationer och införande av nya arbetsmetoder, da kan det behövas
inte bara att chefen är en duktig karl, utan också att han har ett ordentligt
ryggstöd. Men ett förordnande tills vidare kan jag inte finna vara
ett sådant där ordentligt ryggstöd.

A nslag t ill
riksjörsäkrigsanstallen.

(Forts.,''

Nr 34. 86

Onsdagen den 23 maj e.

in.

Hksföraäk- i Eftersom jaS mte har deltagit vid behandlingen av detta iirende inom utringsanstalten,
skottet, och salunda mte där kunnat tillkännagiva min ståndpunkt, har jag,
(Forts.) .rr talman, trots att andra uppträtt och pläderat för samma sak, ändå ansett
mig böra här i kammaren tillkännagiva, att för den händelse jag varit med,
hade jag stannat pa reservanternas sida. Det är till denna reservation, som
i?u oc-*tsa> herr talman, med den motivering jag anfört ber att få yrka
bilall.

n.Hternr] Hallin: Herr talman! När man har den uppfattningen, som herr

Ulot Olsson nyss gav uttryck åt, och sålunda alls icke finner något avskräckande
i att införa de här ifrågasatta avlöningsbestämmelserna beträffande den
ena chefsposten efter den andra, förstår jag naturligtvis att han för varje chefspost.
som blir ledig, är färdig med att föra upp vederbörande verkchef på denna
högre avlöningsniva och sålunda också den ifrågavarande.

Dcl är emellertid otvivelaktigt så, att tills dato har man icke använt sig av
det som egentligen skulle ligga bakom förfarandet med förordnande på sex år,
nämligen att en sådan verkchef efter de sex åren eventuellt skulle kunna bytas
ut emot någon annan. Det har, såvitt jag kan erinra mig, ännu icke hänt, och
det skulle högeligen förvåna mig om det verkligen en gång komme att hända.
Jag tror att förordnandesystemet på sex år i grund och botten icke har någon
annan ^reell innebörd än att ge oss två generaldirektörstyper, en med en avlöning
pa c :a 17,000 kronor och en annan med en avlöning på 19,000 kronor. Det
ar egentligen hela innebörden av frågan, och nu står man endast i begrepp att
öka upp lönen för chefsbefattningen i riksförsäkringsanstalten från de 17 000
till de 19.000.

Herr Möller, liksom även den siste ärade talaren, var synnerligen förskräckt
over den motivering, som statsutskottet anfört för sin hemställan, eller att man
med hansyn till de sociala försäkringsspörsmålens svävande läge icke nu skulle
deiinitivt tillsätta denna chefsbefattning. Ja, det beror naturligtvis på vilken
uppfattning mim har om dessa spörsmål. Men det förvånade mig en smula att
höra, att man från det hållet nu är så rysligt pessimistisk beträffande utsikterna
att inom en något så när dräglig tid komma fram till en annan ordning
pa detta område. Ty annars driver man ju på synnerligen hårt för att härvidlag
verkligen få till stånd ändrade bestämmelser. Utskottet har naturligtvis
M-fi jt ifrån att det skulle komma att dröja så ofantligt länge som herr

eller trodde, och det är därför som det upptagit denna passus i sin motivering,
okulle det emellertid visa sig, att utskottets förutsättning uteblir bör, förmodar
jag, Kungl. Maj :t kumm komma in till riksdagen med förslag, att denna befattningshavare
tillsättes på ordinarie stat, men det behöver ju därav ingalunda
lolja, att han skall tillsättas enligt 5 paragraf 1 mom. avlöningsreglementet,
nämligen pa förordnande på sex år, med 19,000 kronor, utan med 1''7,000 kronors
lön, vilket han nu tills vidare uppbär.

Herr Sandler: Herr talman! Slutorden i herr Hallins anförande visa för
envar, ifall kammaren lyssnade uppmärksamt till desamma, i vilket underligt
läge man skulle komma genom ett bifall till statsutskottets hemställan med
dess motivering. Herr Hallin meddelade nämligen, att om läget skulle bli bekymmersamt
i detta avseende skulle Kungl. Maj:t få komma in med ett förslag
till riksdagen att få utnämna chef för ett ämbetsverk, vars chef enligt gällande
stat skall utnämnas — av regeringen. Jag tror att kammaren gjorde rätt i att
beakta, att det finns i statsutskottets motivering en tendens som jag, med all
aktning för statsutskottet, skulle vilja beteckna såsom tendensen till ett regerande
utskott.

Hur ligger denna sak? Om Kungl. Maj ds regering hade så velat, hade frå -

Onsdagen den 23 maj e. in.

Sr 34.

eran nu icke alls legat under riksdagens provning, därest nämligen efterträdare
hade utnämnts, då den föregående chefen avträdde. Regeringen liar emeller- ringsan,staUer,.
tid i stället lagt den under riksdagens prövning, på grunder som jag tor mm (Forts, i
del finner vara tillräckliga och goda, och därvid föreslagit att förvandla denna
chefspost till en post av annan typ.

Jag ber att få skjuta in i detta sammanhang, att det mycket överraskade
mig att höra herr Hallin uttala den uppfattningen, att det kan göra ungefär
detsamma om ett verk har en t. f. chef eller om han sitter under sadana förhållanden
som t. ex. affärsverkens chefer. Den skillnaden förefaller mig vara

ganska uppenbar. . , . ., TT i ir • +

Emellertid bar statsutskottets majoritet icke blott avslagit Kungl Maj:ts
förslag, utan fogat till en motivering — som innebär vad? Ja, om den överhuvud
taget skall innebära någonting så innebär den, att Kungl. Maj :ts hander
genom denna motivering bindas att icke företaga nagon utnämning av chei löi
detta ämbetsverk — förrän när? Jo, när de förutsättningar ha inträtt, som
statsutskottets majoritet här talar om i det mycket ofta upprepade uttrycket
angående de sociala försäkringsfrågornas mycket svävande läge. Vad skali
Kungl. Maj :t ta sig till sedan riksdagen eventuellt har gjort ett uttalande i överensstämmelse
med statsutskottsmajoritetens förslag? Hur länge skall Kungl.

Maj :t vänta med att utnämna en chef för detta verk, ifall Kungl. Maj :t skulle
finna att det är erforderligt med hänsyn till skötseln av verket? Jo, efter herr
Hallins förklaring såsom representant för statsutskottsmajonteten skulle det
förfaringssättet tillgripas, att Kungl. Maj:t då skulle komma in till riksdagen
med ett förslag att få utnämna chefen — jag upprepar det ännu en gång —
för ett ämbetsverk, vars chef enligt gällande stat skall av Kungl. Maj:t ut -

nämnas. . .

Man kommer genom detta i ett så besynnerligt läge i en administrativ angelägenhet,
att jag icke tvekar att beteckna detta sasom ett utslag av regerande
utskotts välde. Jag tror att det skulle vara ganska obetänksamt av riksdagen
att nu göra ett sådant, Kungl. Maj :ts händer bindande uttalande, som detta uttalande
väl är avsett att vara. Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall
till reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! I det föreliggande utskottsbetänkandet
är det ju två frågor som behandlas. Den ena rör förvandlingen
av viss chefsplats från en chefsplats, tillsatt genom fullmakt, till en chefsplats,
tillsatt genom förordnande på viss tid. Den andra frågan är den, huruvida,
därest den första besvaras nekande och chefsplatsen sålunda förblir en chefsplats
med fullmakt, den likväl tills vidare icke skall tillsättas, utan en förordnad
innehavare utses.

Dessa två frågor måste hållas isär.

Nu innebär den motivering, som en ärad talare på samma länsbank som jag
anfört, för att ifrågavarande chefsplats skulle övergå till en chefsplats, tillsatt
genom förordnande på viss tid, att riksförsäkringsanstalten i viss mån åtminstone
är ett affärsverk. Fyr min del måste jag bekänna att jag anser, att i den
mån, som riksförsäkringsanstalten tenderar till att bli ett affärsdrivande verk.
är den inne på galna vägar, och jag skulle för min del helst se, att här klart
och bestämt gjordes gällande den uppfattningen, att riksförsäkringsanstalten
icke skall eller får vara ett affärsdrivande verk.

Under sådana förhållanden kan åtminstone icke jag gå med på den uppfattningen,
att det skulle vara riktigt att förvandla den nu med fullmakt tillsatta
chefsposten till en chefspost, tillsatt genom förordnande på^viss tid.

Med denna ståndpunkt är det ju också klart, att jag måste komma till en
annan uppfattning rörande utskottets framställning än den föregående ärade

Nr 34. 88

Onsdagen den 23

maj e. m.

nÄ£ ÄT; 3 r)t-lltt°ttTaj0rit/ten Sager’ att den vidhåller uppfattningen, att
nngsanstalten. lcke ar skad omlagga formen för tillsättningen, har den sedan tillagt den

(Forts.) t0m ,nu. Va-Xti1 Sånhög grad omtvistad- ^g får bekänna, att när

lnfno den kiUudfr''iag * ‘ densamma inlägga den mening, som de ärade ta Stoekhnth

debl11 f JprtVr Nar Ja? ^ste -dien kom Jag endast att tänka På. att
iW vin l 1 landshövdingar pa sm tid tillsattes genom förordnande, och

engav d p f+°m’ ft1j.en ?v dessa.Pa förordnande tillsatta landshövdingar var
en av de kraftigaste länet någonsin haft. Det var under den tid då det var
■ ri*ga,°njl lndragning av Stockholms län — sedan stannade man för att länet
eke skulle indragas, och därefter tillsattes landshövdingarna på vanligt sätt
v?rgfom lck(i att chefjkapet led det allra bittersta av denna anordning fou u
var fullt analog med den utskottet här föreslår. Vid läsandet av denna nu, kt
ntWkV U vakanta. chefsbefattningen tills vidare icke besattes — och där står
uttryckligen tills vidare — har jag forutsatt icke vad den ärade statsutskottsrep
resen tanten framhöll, att Kungl. Maj:t skulle komma in till riksdagen med
något förslag, utan helt enkelt, att när Kungl. Maj:t fann att den politiska si kommiteidItriä?edaH

^ ™d«sökn“gama j avseende på socialförsäkringen
irommit i det lage, att man kunde avgöra, om inom en överskådlig framtid nä not

Ä Ä ÄtteTIÄÄ? Ä* *”,nKa “der »"

• ™an nu bär sa okka meningar om tolkningen av detta uttalande och då

S5Ä*Ä5r^ detK“*''- Wi. land alt avgöra om be
ttnmgen skall tillsattas med ordinarie innehavare eller icke skall ian tillåta

ig, err talman, att yrka bifall till utskottets hemställan, men med strykande
av denna punkt ur motiveringen: »Med hänsyn till det svävande läge vari

ohka socialförsäkringen berörande spörsmål befinna sig har utskottet förut

nÄtZJ>akan,a &. ‘.Ä*

igÄff *•

fiffiSPÄKSWi!

också ftt fel * U l sl''«l or propositionen i detta hänseende vill ja*

umtsa idgga, att jag ingalunda ar saker på, att det blir så lön fs te

SSEiSSi“sa?-s=Ä

Herr Kvamzelius: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag besvärar

föraS^rrnT ^ jag+.uPPkallades av professor Reuterskiölds anlorande,
som jag tann en smula betänkligt.

o-å ingf"in Saga’ att,.det.skul]e bli en ny fas i detta ärende, om man nu skulle
ga in tor en ny motivering, sasom professor Rcuterskiökl föreslår. När detta

delnh,eD-k°mfm 1 aydeln“®en0f1rån utskottet, var förslaget, måste jag till avutlåtandet
u^nT IT*’ lcke,Sadanft’ s°m det s°m nu föreligger här i utskottsutlatandet,
utan avdelningen hade föreslagit, att befattningen skulle bibehållas

Onsdagen den 23 maj e. in.

82 Nr 84.

sådan den förut var, d. v. s. tillsättas med fullmakt. I en hastig vändning kom A.^P l''u
en av utskottets ledamöter att framställa ett nytt förslag, i vilket denna fras kom
med, som nu professor Reuterskiöld yrkar skall bortfalla, för att man i stället (Tor(s (
skulle lämna frågan öppen och icke för närvarande taga ställning till densamma.

Jag är övertygad om, att vid en närmare eftertanke skulle detta förslag icke
ha nått majoritet, med den kännedom jag har om statsutskottets ledamöters vana
att gå försiktigt fram.

Men vad betyder det, om vi skulle gå på den linje, som professor Reuterskiöld
ifrågasätter? Jo, det betyder, att här kommer statsutskottet och ger ett råd till
Kungl. Maj :t — ingenting annat än ett råd, som sedan Kungl. Maj :t efter gottfinnande
kan taga hänsyn till. Det är väl ändå tvivelaktigt, om det är fullt
förenligt med vanliga, sunda förvaltningsprinciper att gå till väga på detta sätt.

Jag begärde emellertid ordet närmast med anledning av att professor Reuterskiöld
opponerade sig emot mitt yttrande, att riksförsäkringsanstalten skulle
skötas efter affärsmässiga grunder. Professor Reuterskiöld ville, om jag förstod
honom rätt, att man skulle kräva av riksförsäkringsanstalten, att den förvaltades
som ett vanligt ämbetsverk. Jag undrar emellertid om de, som i yttersta
hand skola betala premierna, äro så synnerligen belåtna med att detta verk
skulle skötas efter vanliga byråkratiska former. Enligt min uppfattning måste
det anses ligga främst i deras intresse, som äro skyldiga att betala premiema,
att detta verk verkligen skötes efter fullt moderna försäkringstekniska och försäkringsmässiga
grunder, så att premierna bli så låga som möjligt. Det kan
man knappast våga förutsätta, om man skall ställa såsom främsta krav på detta
verk, att det skall skötas som ett vanligt ämbetsverk. Det måste vara en vaken
person i spetsen för detta verk, som följer med och ser till, att premierna för
försäkringstagarna icke bli högre än som oundgängligen erfordras och utan
otillbörlig säkerhetsmarginal.

Detta är en stor organisation, som kostar årligen i statsmedel över 1,600,000
kronor. Det går därför icke att jämföra den med exempelvis försäkringsrådet.
som kostar några tiotal tusen kronor. Jag kan för min del icke medgiva, att
vad av de ärade representanterna för utskottsmajoriteten anförts om det analoga
i dessa fall är riktigt. Vad riksdagen beslöt i fråga om försäkringsrådet
och vad som här är ifrågasatt i fråga om riksförsäkringsanstalten är icke
jämförligt.

Det skulle förefalla mig högst underligt, särskilt efter det anförande som hållits
av herr Sandler, om denna riksdag i en hastig vändning skulle följa statsutskottets
majoritet. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Möller: Herr talman! Jag kan icke neka till att jag uppfattat statsutskottets
utlåtande på det viset, att Kungl. Maj :t måste fråga riksdagen, om
Kungl. Maj:t i sinom tid, någon gång när det kan finnas lämpligt, får tillsätta
denna befattning igen på fullmakt eller icke. Så har jag läst detta uttalande.

Att det skulle utgöra någon slags fullmakt åt Kungl. Maj:t att själv bedöma,
vilken dag de sociala försäkringsfrågornas svävande läge kunde anses ha irpphört,
har jag i varje fall icke kunnat inse.

När nu herr Reuterskiöld har framställt yrkande om att den omtvistade meningen
helt skulle utgå,, är på detta sätt stridsfrågan renodlad. Den frågan är
naket ställd, huruvida man önskar att riksförsälcringsanstaltens chef skall tillsättas
med livstidsfullmakt, eller om han skall tillsättas så, att man vid skilda
tidpunkter har tillfälle att taga under omprövning, huruvida möjligen verket
kan vara betjänt med ett ombyte på chefsposten.

Det är det sista alternativet som jag anser vara riktigt. Jag tror. att då det
gäller chefsposter är det i allmänhet klokt, att icke ge innehavaren livstidsfullmakt.
Vi ha, gudi klagat, så mycket byråkrati här i landet, som sträcker sig

Nr 34. 90

Onsdagen den 23 maj e. m.

Anslag till nedifrån och upp genom hela ämbetsverken, att om det klippes av en smula i det
riZJaZZten. avS(;endet på själva chefsposten, tror jag att man därigenom gör det svenska
(Forts) samhället en verklig tjänst. Det är med hänsyn därtill som jag tycker att den
väg är riktig, på vilken statsmakterna slagit in, då de begränsat tiden för förordnandet
på dessa chefsposter.

Jag tillåter mig därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! När statsutskottets ärade ordförande

sade, att genom'' ett bifall till det föreliggande utskottsbetänkandet skulle man
i en hastig vändning komma in på något nytt, förvånade mig detta yttrande i
hög grad. Ty det »nya» i statsutskottets betänkande är ju ingenting annat än
vad som hittills gällt. Det lär sålunda i själva verket inte kunna kallas för
någonting nytt, då man blir vid status quo.

När statsutskottets ärade ordförande vidare talar om, att det fordras en viss
affärsdrift för att försäkringstagarna med hänsyn till premiernas bestämmande
och sådant skola bli riktigt behandlade, och att det är nödvändigt att detta sker
efter försäkringstekniska grunder, är jag fullkomligt ense med honom om detta
senare. Men därav följer ingalunda, att riksförsäkringsanstalten skall vara ett
affärsdrivande verk. Icke heller följer av denna ståndpunkt det motsatta, nämligen
att om man icke gör det till ett affärsdrivande verk, skulle det hela bli
ett slags slentrianmässig byråkrati. Det vittnar om en mycket underlig uppfattning
om våra verk och deras chefer att påstå, att antingen äro de affärsdrivande,
eller äro de slentrianmässiga verk. Jag trodde för min del att våra
verk voro mycket litet slentrianmässiga, och att vi överhuvud taget skulle försöka
få chefer för dessa verk, som satte sig emot den slentrianmässiga utvecklingen.

Men jag vill ytterligare framhålla, att, när den ärade siste talaren sade,
att vi äro mest betjänta med att få eheler, som icke ha livtids fullmakt, jag i
viss mån kan instämma med honom. Men jag ber dä att få hänvisa till den väg.
som grundlagen stadgar, att chefer för vissa centrala verk skola intaga förtroendeämbetsmäns
ställning. Jag för min del kan icke vara med om en utveckling
vid sidan av grundlagen, som enligt min mening är en ganska oriktig utveckling,
till ersättande av dessa med på viss tid tillsatta chefsbefattningar i rikets
centrala förvaltning. Vill man ha möjlighet att ändra fullmakten för fullmaktsinnehavaren
och kunna skilja honom från tjänsten, få vi sätta in honom bland
de i grundlagen uppräknade förtroendeämbetsmännen, och då ha vi vunnit precis
samma resultat, men att på andra vägar gå därhän kan jag icke finna vara
riktigt.

Sedan sade herr statsrådet alldeles riktigt, att vi ha åtskilliga chefer i rikets
centrala förvaltning, vilka tillsatts på sex år utan att verket är affärsdrivande.
Ja, det vet jag mycket väl, att vi ha, särskilt inom den inrikes civila rikscentrala
förvaltningen, men den omständigheten bör icke alls föranleda till att vi skola
fortsätta på. samma väg. Tvärtom har jag den meningen, att det riktiga är att
gå den väg jag nyss antytt och icke på denna väg med förordnande på viss tid.
Vill man ha fasthet i förvaltningen, tror jag, att det är den riktiga vägen.

Men allra minst kan jag förstå, när statsutskottets ärade ordförande sade,
att, om mitt förslag bifölles, skulle man giva Ivungl. Maj:t ett råd. Jag tillåter
mig att läsa upp vad riksdagen skulle skriva, om'' man''enligt mitt förslag toge
bort sista punkten i utskottets motivering. Utskottets motivering skulle då lyda
på följande sätt: »Vid prövning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet
icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att nu omlägga formen för
tillsättningen av chefsbefattningen i riksförsäkringsanstalten och i samband
därmed höja densamma i lönehänseende. På grund härav och med hänsyn till
de konsekvenser, ett bifall till förslaget härutinnan skulle kunna komma att

Onsdagen den 23 maj e. m.

91 Xr 34.

medföra, har utskottet ansett sig böra avstyrka detsamma.» Blir detta något
råd? Det är ju ett klart nej till Kungl. Maj :ts framställning, och icke något ringsanstalitn
råd. Rådet skulle möjligen ligga i sista punkten i första stycket, sid. 6, men (Forts.,
jag har just här tillåtit mig hemställa, att den punkten skall utgå. Sedermera
kan jag icke finna någonting i utlåtandet, som innebär ett råd., och under sådana
förhållanden finner jag, herr talman, att alla skäl tala för bifall till utskottets
hemställan med strykande av ifrågavarande sista punkt i utskottets motivering.

Herr Hallin: Herr talman! Även jag blev något förvånad, när statsutskottets
ärade ordförande sade, att det skulle vara att i en hastig vändning gå in för
något helt nytt, om man skulle följa herr Reuterskiölds förslag. Såsom herr
Reuterskiöld nyss framhöll, blir det, om man tager bort den omstridda mellanmeningen,
ingenting annat än status quo med avseende pa chefsposten i riksförsäkringsanstalten.
Vad beträffar det, som herr Kvarnzelius vidare nämnde,
när han polemiserade mot vad jag sagt, i min jämförelse med försäkringsrådet,
så är det sant, att det senare icke är något stort verk. eller något verk.
som har stora penningmedel om hand, men jag vill säga, att det dock är ett utomordentligt
viktigt verk och att det också är en domstol, vilket ju icke förringar
verkets betydelse. Vi ha också nyss hört, att landshövdingeposter varit
tillsatta på förordnande en lång tid, och det finnes sålunda prejudikat på flera
områden.

Jag begärde emellertid ordet för att ändra mitt första yrkande och förena
mig i det yrkande, som framställts av herr Reuterskiöld. Det förhåller sig,
såsom statsutskottets ärade ordförande från denna plats nyss nämnde, så,, att
denna passus, som blivit så uppmärksammad här under, debatten, kom till i
utskottsplenum och det kan jag snarare medgiva, kanske i en hastig vändning,
och jag antar, att utskottsmajoriteten icke har något emot att meningen, utgår.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag till motivering
med den ändring däruti, som framställts av herr Reuterskiöld.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels, av herr Reuterskiöld, att vad utskottet i den under.behandling
varande punkten hemställt skulle bifallas samt utskottets motivering godkännas
med den ändring, att den mening, som började med orden »Med hänsyn
till» och slutade med »innehavare», utelämnades, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr Kvarnzelius m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottetes
hemställan samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarade herr talmannen
sig finna propositionen på bifall till herr Reuterskiölds yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kvarnzelius begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den
av honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omTÖstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 137 punkten
3 och godkänner utskottets motivering med den av herr Reuterskiöld påyrkade
ändringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Kvarnzelius
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Nr 34.

Onsdagen den 23 maj e. m.

riksföraäk- Sec^an kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ringsanstaUen. e“er förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
(Forts.) efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.

Punkterna 4—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till be- Punkten 12.
fattning8ha vare

vid läns- I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till
styrelserna. Kungl. Maj :ts under punkten 82 av femte huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
framlagda förslag och med avslag å två av herr Hammarskjöld
m. fl. och herr Forssell i ämnet väckta motioner: I: 146 och II: 252,

a) godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden den 4 januari 1928
förordat förslag till ordinarie avlöningsstat för befattningshavare vid länsstyrelserna,
att tillämpas från och med budgetåret 1928—1929; samt

b) höja det ordinarie förslagsanslaget till befattningshavare vid länsstyrelserna,
nu 3,951,200 kronor, med 106,700 kronor till 4,057,900 kronor.

I herr Hj. Hammarskjölds berörda motion hade hemställts, att riksdagen ville
besluta höjning av den i staten för länsstyrelserna upptagna anslagsposten till
sakkunniga till biträde vid utredningar in. m. till 24,000 kronor, med härav
föranledd höjning av nämnda stats slutsumma.

I den av herr Forssell väckta motionen hade föreslagits, att anslaget under
femte huvudtiteln, punkt 82, till sakkunniga till biträde vid utredningar in. m.
skulle höjas från av Kungl. Maj:t begärda 15,000 kronor till 27,000 kronor.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! I denna punkt behandlas en
av mig avgiven motion, däri jag med instämmande av samtliga de tre andra
landshövdingar, som tillhöra första kammaren, hemställt om en större höjning
av anslaget till sakkunniga biträden hos länsstyrelserna än Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet har emellertid avstyrkt motionen utan någon motivering och
allenast sagt, att det anser sig icke -—- åtminstone för närvarande —■ kunna
föreslå ett högre belopp än det, som Kungl. Maj:t föreslagit. I min motion
har jag dock påvisat, hurusom, då anslaget för närvarande utgör blott 9,000
kronor, förhållandet blir, att flera länsstyrelser, som icke disponera länsarkitekter,
äro hänvisade till ett belopp av mellan 100 och 200 kronor till sakkunniga
biträden, varav behovet under den senare tiden betydligt ökats genom den befattning,
som länsstyrelserna taga med jorddelning och vad därtill hör. När
emellertid en av mina medmotionärer, som är ordförande i statsutskottet, varit
med om att där avstyrka motionen, är det hopplöst att yrka bifall till densamma,
och jag inskränker mig därför till att hemställa till socialministern, att
han måtte till en följande riksdag behjärta detta verkligen oavvisliga behov,
som föreligger hos länsstyrelserna, att få ökat anslag. I motsats till vad kanhända
mången föreställer sig finnes det icke hos länsstyrelserna några medel
för oförutsedda behov, och därför finnes ingenting annat att taga än dessa 100
eller 200 kronor, när man är i behov av att anlita t. ex. arkitekthjälp för granskning
av den ena eller den andra stycknings- eller stadsplanen. Detta är sannerligen
en i hög grad besjärtansvärd fråga, och jag hemställer därför till

Onsdagen den 23 maj e. m.

93 Xr 34.

statsrådet och chefen för socialdepartementet, att han ville verksamt behjärta

den. vare vid läns Herr

talman, jag har intet yrkande att göra. styrelserna.

• (Forts..

Efter det överläggningen förklarats härmed slntad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 138, i anledning av Kungl.

Maj :ts i statsverkspropositionen framställda förslag angående beräkningen av LuossaJara[
inkomsten av statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag jämte i äm- Kirunavaara
net väckta motioner. aktiebolag.

Uti den till riksdagen den 4 januari 1928 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1928 1929 hade Kungl.

Maj :t, under åberopande av det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag (Inkomsterna. Statens produktiva
fonder), föreslagit riksdagen att å riksstaten för nämnda budgetår upptaga
inkomsttiteln »statens aktier», i vad anginge statens aktier i LuossavaaraKirunavaara
aktiebolag, på följande sätt:

Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag ..............•• • • • 14,500,000 kronor.

I fråga om Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade inom riksdagen motionsvis
framställts vissa yrkanden.

Sålunda hade i en inom första kammaren av herr C. A. Lindhagen väckt motion,
nr 186, hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära övervägande
och förslag, i vad mån och på vad sätt det fortgående uttömmandet av malmkapitalet
i det stora norrbottniska malmfältet kunde till gagn för nutid och
efterkommande omvandlas i produktivt kapital genom disponerandet av statens
vinstandelar i sådant syfte.

Därjämte hade i en inom andra kammaren av herr H. V. Leo väckt motion,
nr 240, yrkats, att riksdagen ville besluta att av statens utdelningar å aktier
i Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag under budgetåret 1928 1929 avsätta

5 miljoner kronor till en fond, avsedd att efter beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen
användas för främjande av ny kapitalbildning i landet eller annars för
igångsättande eller understöd åt inhemska produktiva företag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) i riksstaten för budgetåret 1928—1929 under statens aktier upptaga inkomsten
från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag till ett belopp av 6,000,000
kronor;

b) i anledning av de av herrar Lindhagen och Leo i ämnet väckta motionerna
(I: 186 och II: 240) hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande dels
användningen av ifrågavarande inkomster, dels ock grunderna för statsskuldens
amortering jämte andra därmed sammanhängande frågor, allt i enlighet
med de riktlinjer utskottet i detta avseende angivit.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Hallin, Anderson i Råstock och Nilsson i Örebro, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava den lydelse reservationen visade;

2) av herr Asplund, som ansett, att utskottets motivering bort avfattas så,
som i denna reservation angivits.

Nr 34. 94

Onsdagen den 23 maj e.

(Forts.)

wLS ?er+r, st*tsJådet Lyberg: Herr talman! Jag har givetvis intet att erinra
Luossavaara- mo^ . riksdagen beslutar att skriva till Kungl. Maj:t i förevarande ärende,
Kimnavaara rj1611 Jag nödgas göra några erinringar mot utskottets motivering helst som
aktiebolag, den i vissa stycken utgör en kritik av uttalanden, som gjorts av mig i statsverkspropositionen.

Utskottet utgår ifrån att »den merinkomst, som erhålles av ökad exploatering
av landets malmkapital» — jag antager, att utskottet menar statens malmkapital
—- skall användas till förut bestämda ändamål. När man läser utskottets
betänkande, far man den uppfattningen, att denna merinkomst utgör ett ganska
svindlande belopp. Utskottet tänker sig nämligen, att merinkomsten skall
användas som fraktfyllnad till statens järnvägar i anledning av förefintliga,
allt lör laga fraktkostnader för malmtransport å statens malmbanor. Utskottet
namner en siffra, som utskottet tyckes taga för god, på ungefär 10 miljoner
kronor om aret, som för ändamålet skulle behöva disponeras. Vidare tänker
sig utskottet, att en del av de medel det är fråga om, skulle användas för att
täcka räntabilitetsunderskottet på lånemedelsplaceringar i statens järnvägar,
bland annat det underskott, som kan uppkomma därigenom, att den avsedda
taxesänkningen kommer att äga rum; det skulle här, om jag läst utskottets utlåtande
rätt, rora sig om 10 miljoner kronor om året eller mera. Och slutligen
anser utskottet, att åtskilliga uppslag, som gjorts av motionärerna, äro beaktansvarda.
Utskottet nämner särskilt skogsodling å kalmarker, nyodlingar
Norrlands kolonisering och elektrifiering m. m. Om jag förstår'' utskottet

rätt skulle tor dessa tva förstnämnda ändamål medel avsättas till en särskild
iond.

Nu säger utskottet på eif ställe i sitt utlåtande, att utskottet anser lämpngt
att liragavarande merinkomst av den ökade exploateringen av malmkapitaet
ör givas »sådan användning, att själva kapitalet icke konsumeras» och
det synes mig som om man har all anledning att giva sin fulla anslutning till
detta uttalande. Men emellertid rimmar det icke riktigt bra med den å andra
sidan av utskottet i första hand uttalade uppfattningen, att merinkomsten skall
anvandas t. ex. för att utgöra fraktfyllnad. Därigenom skulle icke någon positiv
kapitalbiidnmg för staten åstadkommas. Detta mera i förbigående,
o I1 ommer därtill att om man skall tillgodose de först angivna ändamålen
sa tinnes av merinkomsten i fråga rakt ingenting kvar för dylik kapitalbildning.
Ja, aven om man använde hela statsinkomsten av malmbolaget, skulle
det knappast bil någonting kvar för det sista ändamålet. Jag nödgas erinra
r-n\hnrU- s1:0°r merink°msten av den ökade exploateringen kan anses bli. Det
torholt sig sa, att enligt förut gällande malmavtal beräknades, att bolaget hade
rätt att bryta under de närmaste tio åren något över 8 miljoner ton om året,
under ^t att enligt det nya malmavtalet maximibrytningen är 9 miljoner ton
om aret. Det blir salunda ökad exploatering motsvarande ungefär en tiondel av
hela brytningen. Nu forhaller det sig dock så, att denna ökade exploatering i
sin fulla utsträckning icke beräknats komma i fråga annat än efter ett antal
overgangsar tre ar, och vidare att merinkomsten icke kan erhållas förr än efter
y terligare tva ar DeHa senare i anledning särskilt av de royaltybestämmelser,
som galla under fem ar efter avtalets träffande. Det betyder, att man icke
yan rakna med, att denna merinkomst under de närmaste åren blir mer än kanske
l h miljon kronor och sedermera 2 1/2 miljon kronor under förutsättning, att
man kan rakna med det malmpris, som för närvarande gäller. Men det vet man
icke med säkerhet, och därjämte vet man icke, om denna inkomst icke av andra
aniedmngar kommer att bil väsentligt mindre t. ex. i anledning av arbetsinfttis
;jr- För övrigt kan det sägas, att, om det anses nödvändigt

att pa detta satt gora avsattnmgar under de närmaste åren med kanske 10—20
miljoner kronor ärligen, om vederbörande, som ha att i första hand brottas med

Onsdagen den 23 maj c. m.

Nr 31.

statregleringsarbetet, skall räkna med en avsättning av medel motsvarande kanske
hela inkomsten av malmbolaget och därjämte en niinskning av överskottet Luossaraarafrån
statens järnvägar på 10 miljoner kronor och slutligen för varje år minskad Kirunamara
andel i budgeten för rusdrycksmedlen, så blir det rätt bekymmersamt. aktiebolag.

Det är huvudsakligen tre anmärkningar, som jag vill göra mot utskottet. Den
första är, att utskottets uttalande om allt för låga fraktkostnader icke kan tagas
för gott utan vidare. Uttalandet står, enligt min mening, icke i god överensstämmelse
med verkligheten, även om man bara ser på det förhållandetatt
varje månadsredogörelse för statens järnvägars överskott och inkomster visar,
att en stor del av överskottet i själva verket åbelöper malmbanorna. Jag tror
mig ha rätt att säga, att min kollega kommunikationsministern ingalunda delar
den uppfattningen, att det är för låga fraktkostnader, som betalas för malmtransporten
på malmbanorna. Det förefaller mig för övrigt stämma ganska illa
med generaldirektören Granholms egen uppfattning om den betydelse, som inkomsten
av malmfrakterna har för överskottet på statens järnvägar. I en
skrivelse, som han avgivit till mig till ledning för bedömande av budgetens
läge, säger han: »Hade de stora arbetskonflikterna ej inträffat, skulle överskottet
kommit att uppgå till omkring 37 miljoner kronor», under det att i anledning
av dessa konflikter detsamma — beroende på gruvkonflikten — räknats för i år
uppgå till en siffra av blott 30.8 miljoner kronor. Och så säger han: »För
varje månad från och med juni 1928, under vilken malmbrytning ej äger rum,
har man att räkna med en minskning av det i statsverkspropositionen angivna
överskottet för budgetåret av 31.5 miljoner kronor med i runt tal 1.5 miljoner
kronor, under sommarmånaderna på grund av då i regel pågående större malmfraktning
något mer eller upp till maximalt 1.8 miljoner kronor.»

Jag vill med detta ha sagt, att det icke synes mig riktigt att binda en blivande
utredning vid att medlen skola användas för täckande av för låga fraktkostnader,
då det saknas bevis för att det överhuvud taget föreligger för låg
debitering.

Den andra anmärkningen är den, att det ingalunda är klarlagt, att det finnes
behov av avsättningar i angiven omfattning till täckande av förefintligt underskott
å lånemedelsplaceringar. Utskottet gör ett uttalande, att med hänsyn till
eventuellt sådant underskott bör avsättas dels till direkt amortering av statsskulden
8 miljoner kronor om året, dels till amorteringsfonden rusdrycksmedel
enligt gällande regler och dels därjämte ett belopp, som på sätt antytts kanske
rör sig om 20 miljoner kronor om året. För min del är jag synnerligen angelägen,
att man åstadkommer täckning för dylikt underskott. Jag har också
argumenterat mot den uppfattningen, att allt för mycket avsättes till amorteringsfonden.
Men det skall vara måtta med allt.

Huruvida behov föreligger är beroende på underskottets storlek och amorteringsfondens
tillväxt. Yad det förra angår, har utskottet sagt. att underskottet
skulle, såvitt angår alla lånemedelsplaceringar, för närvarande uppgå till 200
miljoner kronor enligt uttalande i statsverkspropositionen. Detta är icke alldeles
riktigt. Det är riktigt, att i statsverkspropositionen lämnas en sammanställning
av å ena sidan ränteutgifterna och å andra sidan inkomsterna från
vissa statens produktiva fonder under åren 1922—1926, och att man år 1926
med hänsyn till ränteunderskottet hade ett underskott i lånemedelsplaceringarna
av 200 miljoner kronor. Men det är givet, att denna siffra för olika år växlar
högst betydligt; en skillnad på 5 miljoner kronor i överskottet på t. ex. statens
järnvägar betyder i överskott eller underskott 100 miljoner kronor. Vill man i
stället som naturligt är använda denna sammanställning för att få fram genomsnittet
under fem år, kommer man till ett underskott av blott 115 miljoner
kronor. Nu har dessutom anmärkts mot den av mig gjorda beräkningen av
detta underskott, att det i själva verket icke är så stort, beroende på att jag

Nr 34.

Onsdagen den 23 maj e.

in.

fnZJurZ S^ulje använ1t ofördelaktiga utgångspunkter. Vidare kan det erinras,
Luossavaara- att den normala värdeminskningen i anledning av tekniska framsteg, som enligt
Kirunavaara utskottets mening motiverar en större avsättning och eventuellt medför ett
aktiebolag, högre underskott på lånemedelsplaceringarna, är avsedd att täckas genom förOorts.
) nyelsefonder inom de olika verken, och att enligt meddelande från vederbörande

cheier anses nu gällande regler för sådana avsättningar till förnyelsefonden
vara betryggande. Underskottet innesluter också verkliga förluster, ty det är
givetvis sa, att förluster, som ännu icke avskrivits, i regel icke giva någon
ränta och därför komma att konstituera, om jag så får uttrycka mig, en väsentJig
del av det förefintliga underskottet. Icke heller är det avsett, att amorteringsfonden
skall användas för att täcka rena kristidsförluster, ty sådant täckande
sker ju på annat sätt.

Vad angår amorteringsfondens tillväxt vill jag erinra om, att i den nu löpande
budgeten upptagits för amortering av statsskulden något över 14 miljoner
kronor. Men enligt nu inkomna upplysningar kan man, i anledning av
större inkomst av rusdrycksmedel än ursprungligen antagits, räkna med ett
belopp av något över 20 miljoner kronor. I nästa budget är upptaget ett belopp
för samma ändamål av I8V2 miljoner kronor. Av samma anledning, som
under löpande budgetåret kommit till synes, torde detta belopp sannolikt bli
betydligt större; 1 realiteten torde det gå upp till 20 ä 25 miljoner kronor. Enligt
gällande regler skola för varje år av rusdrycksmedel 2 miljoner kronor
mindre ^än året förut avses för budgetens finansiering. Efter några år torde
vi alltså sannolikt vara uppe i en avsättningssiffra av ungefär 30 miljoner
kronor d. v. s. ungefär det belopp, som för innevarande budgetår anvisats av
lånemedel eller som är avsatt i riksstaten för innevarande år att anslås av lånemedel.
Det skulle sålunda betyda — om vi komma därhän ■— att man varje
ar avsätter för statsskuldens amortering lika mycket som vi låna upp för fullt
räntabla företag. Vi böra nämligen erinra oss, att numera icke lånemedel anvisas
för icke räntabla investeringar.

Om man jämför detta med förhållandena exempelvis under perioden 1915—
finner man, att det är ofantligt bättre sörjt för amorteringen enligt nu
gällande regler än vad då var fallet, särskilt om man jämför med den dåvarande
skuldsättningen. Den ökade upplåningen per år var då i genomsnitt 105
miljoner kronor; 1920° och 1921 var upplåningen enligt riksstaterna 175 miljoner
kronor för lörra året och 21G miljoner kronor för det senare, men avsättnmgarna
voro respektive år 5.8 och 6 miljoner kronor, och ändå tillämpade man
da icke det system, som jag nyss talat om, nämligen att icke låna för icke räntabla
investeringar.

Med utgångspunkt från förut omnämnda siffror är det sannolikt, att amorteringsfonden
icke skall ökas under åren 1931—1932 till bara upp mot 100
miljoner kronor, såsom en tabell i statsverkspropositionen angiver, utan till
sannolikt ett belopp av°c:a 125 miljoner kronor. Det betyder, att vi redan
under den tiden skulle fått täckning för hela det genomsnittsunderskott av 115
miljoner kronor, som jag nyss talade om. Om det är så att suppositionen är
riktig, kommer det att betyda, att under påföljande år få disponibla ytterligare
stora belopp för den täckning, som är behövlig.

°Jag vill naturligtvis icke påstå, att de framtidssiffror jag kommit med äro
på något vis exakta eller riktiga, men jag vill påstå, att de äro så pass sannolika,
att det i varje fall icke är lämpligt att binda sig i förväg vid ett uttalande
om, alt man för täckning behöver så stort belopp, som utskottet angivit.

Den sista anmärkningen är den, att det icke synes mig lämpligt att göra avsättning
till en särskild fond. Jag erinrar om vad jag nyss sade, att man icke
kan skilja strängt taget mellan underskott och verkliga förluster. Utskottet
har, synes det, ingenting emot, att den allmänna amorteringsfonden användes

Onsdagen den 23 maj e. m.

97 Xr U.

för att täcka verkliga förluster, men ställer sig tveksamt beträffande täckningen
av underskott å placeringarna. Man kan som sagt, såvitt jag förstår, ej l^uossavJ/^askilja
mellan dessa två saker, eftersom i stort sett allt det, som ingår under Kirunavaam
rubriken »förluster», också ingår i beräknat underskott. Nu erkänner utskot- aktiebolag.
tet, att ur statsregleringssynpunkt det är bättre att avsätta allt till en fond (Forts.)
och från denna taga vad som behövs och när det behövs. Men, säger utskottet,
detta är en omväg, vad järnvägarna angår, och därför borde man bilda en särskild
fond. Nu kan jag inte riktigt förstå, varför det skall vara en större omväg
att avsätta alltsammans till amorteringsfonden än att avsätta en del till
denna fond och en del till en särskild fond. Och jag kan inte finna annat än
att man, om man går in för det senare systemet, skulle nödgas göra en särskild
fond för varje affärsdrivande verk, kanske för varje lånefond, som har
rån teunderskott.

överhuvud tror jag, att man börjar bli allför benägen att upplägga fonder
och långt i förväg bestämma, att vissa medel skola användas för vissa behov.

Detta medför, att budgeten iklädes en tvångströja, som i hög grad försvårar
uppgörandet av densamma. Den kommer att bestå av en massa från varandra
alldeles fristående delar. Vidare kan det ur statsekonomisk synpunkt inte vara
lämpligt, att på det sättet långt i förväg ge prioritet åt ett visst behov, i det
man säger: för detta behov skola vi redan nu disponera så och så mycket, utan
att andra behov få tillfälle att konkurrera. Långt i förväg, innan man egentligen
vet, hur stora och trängande alla dessa behov äro, säger man, att så och
så mycket skall användas för det och det ändamålet.

Jag har, herr talman, trots den sena timmen ansett mig skyldig att säga, att
jag för min del inte finner vad utskottet har anfört i sin motivering till alla
delar vara befogat, och jag har ansett mig böra göra det för att inte en eventuell
tystnad från min sida skulle uppfattas som om jag utan vidare skulle
acceptera förslaget om en utredning efter dessa i utskottets motivering angivna
direktiv.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Ja, det var för mig ingen nyhet, vad

finansministern här yttrat. Man kan i statsverkspropositionen läsa ut allt
vad finansministern här har sagt. Alldeles tydligt får man ett mycket starkt
intryck av att finansministern är mycket rädd för att få för mycket fonder,
och jag kan inte neka till att jag, när jag tog del av vad som anföres i statsverkspropositionen,
fått ett intryck av att finansministern icke tillräckligt
beaktat vad fjolårets riksdag uttalade i fråga om den ökade inkomsten för
staten på grund av malmavtalet, genom att skjuta över på den fond, som bildas
av rusdrycksmedel, en hel del av de uppgifter, som man eljest hade tänkt
sig skulle tillgodoses genom merinkomsten på malmavtalet. Det var främst
detta som föranledde utskottet att avgiva särskilt yttrande i nu förevarande
avseende —- jag medger villigt, att det kanske inte är så systematiskt som
det borde ha varit för att klart ådagalägga vad utskottet vill. Måhända har
detta i någon mån sin grund i att det material, som i statsverkspropositionen
i spridda delar finnes infört, i olika hänseenden icke heller är så synnerligen
väl systematiserat.

Det framgår ju otvetydigt av vad som förekommer i handlingarna, att
järnvägsstyrelsen meddelar, att omkring 240 miljoner äro investerade i statens
järnvägar i järnvägsbyggnader, som inte äro av räntabel natur och vilket
belopp egentligen bör avskrivas. Statens järnvägars kapital är investerat dels
i järnvägar, som lämna vederbörlig avkastning på det nedlagda kapitalet,
dels i järnvägar, som mera äro att betrakta som kulturbanor och som kräva
kostnader utan att lämna ränta på det nedlagda kapitalet. Järnvägsstyrelsen
vill komma ifrån detta på ett eller annat sätt med hänsjm till att riks Första

kammarens protokoll 1928. Nr 3-t. 7

Nr 3*. gg

Onsdagen den 23 maj e. m.

Ang. statens
inkomst från
LuossavaaraKirunavaara

aktiebolag.
(Forts.)

dagen tidigare liar sagt: statens järnvägar skola skötas affärsmässigt och

fraktsatserna skola så avmätas, att de förränta det i statens järnvägar nedlagda
kapitalet. Så länge denna grundsats upprätthålles och man bibehåller
kapitalet så som det är investerat, så blir fraktsatserna högre, än vad betraktarna
för sin del anse vara lämpligt. Det är en ständig strävan hos dem,
som anlita statens järnvägar, att få ned frakterna, och järnvägsstyrelsen får
föra en strid mot dem för att kunna effektuera den order den fått från riksdag
och regering: förvalta statens järnvägar affärsmässigt, så att de förränta
det i desamma nedlagda kapitalet!

Tidigare var det ju så, att alla statens järnvägars linjer byggdes för lånemedel,
möjligen med något undantag. Det är först på de senaste årtiondena,
som riksdagen gått in för en annan princip, nämligen att bygga vissa järnvägar
— kulturbanor, som man kallat dem —• icke för lånemedel, utan för
skattemedel, men för att man skall få en jämvikt i avseende på detta tidigare
förfaringssätt, måste på ett eller annat sätt en avbelastning i statens
järnvägars skulder äga rum, och då ha järnvägsrådet och järnvägsstyrelsen
pekat på, att statens järnvägar genom malmavtalet avhändas sin förnämsta
tillgång, som skulle göra det möjligt att verkligen få ned fraktsatserna, genom
att de för en tid framåt bli bundna — järnvägsrådet och järnvägsstyrelsen
ha uppgivit ett så pass betydande belopp som omkring 10 miljoner kronor.
Detta kan man liisa ut ur statsverkspropositionen, så det är inte några
siffror, som äro diktade av statsutskottet, utan allt som finnes här är framplockat
ur statsverkspropositionen, i vilken det sålunda finnes belägg för alla
dessa uppgifter.

Vidare får man komma ihåg vad riksdagen i samband med godkännandet
av malmavtalet fastslog, nämligen att det kapital, som gräves upp ur gruvorna
och som den ökade malmexporten skulle medföra, det skall inte ingå
i budgeten, det skall inte konsumeras, utan användas för kapitalbildande ändamål.
Denna grundsats har statsutskottet velat få ytterligare fastslagen genom
vad det här har kommit med i sitt utlåtande, och det är egentligen endast
sund statsekonomi, att när man exploaterar en nationaltillgång, skall man inte
låta inkomsten ingå i budgeten och äta upp den. Man får vara nöjd, om man
får taga avkastningen av detta kapital, men placera det så, att det blir till
nytta för kommande generationer.

Nu ha vi i det avseendet föreslagit riksdagen att avlåta en skrivelse till
Kungl. Maj :t, och vad som bär upp denna skrivelse är den grundåskådningen,
att man skall försöka säkerställa det kapital, som man tillför landet genom
att exploatera malmtillgångarna, så att det finnes bevarat för framtiden, så
att även kommande generationer kunna stödja sig därpå för landets ekonomi.
Det föreligger ju åtskilliga motioner; var och en pekar på sitt älsklingsområde
och vill använda dessa vinstmedel för det ändamålet. Det ligger
i sakens natur, att inte alla dessa krav kunna bli tillgodosedda, men den kommande
utredningen får väl avgöra, vad som är lämpligt i fråga om placeringen
av dessa medel, för vilka kapitalbildande ändamål man skall disponera
dessa medel. Det blir denna utrednings sak, och jag vill för min del
bestämt säga ifrån, att jag skulle i hög grad beklaga, ifall regeringen lämnade
sådana direktiv till dem, som få i uppdrag att verkställa denna utredning,
att de skulle vara bundna i sin fria prövningsrätt av alla de olika uppslag,
som föreligga i det avseendet, ty man kan placera tillgängligt kapital
både bättre och sämre. Och det tycker jag vi alla borde vara överens om,
att den kapitaltillgång, som man här har, bör få den bästa möjliga placering,
dels så att man får en utdelning av den, men dels så, att den bereder
ökade _ utkomstmöjligheter för landets befolkning, att man förkovrar andra
naturtillgångar, t. ex. våra skogar. Det finnes ju så oändligt mycket, på

Onsdagen den 23 maj e. m.

99 Sr 34.

vilket man kan lägga ned pengar, så att de bli bevarade för framtiden och Ang. statens
komma vårt lands befolkning i framtiden till godo. Det är endast fråga om x^mosgavac^,
att det verkligen blir en ordentlig utredning om den saken. Jag förstår så Kirunavaara
val finansministerns tanke på dels sin egen fortsatta verksamhet och dels sina aktiebolag.
efterträdares bekymmer, när de skola uppgöra statsbudgeten, att det är bra (Forts.)
att ha så stor rörelsefrihet som möjligt, när det gäller disponerandet av tillgängliga
medel, men det är ändå viktigare för landet att man får denna
sak ordnad på ett tillfredsställande sätt ur den synpunkt, som jag här rent
fragmentariskt och mycket korfattat har försökt att ge uttrjmk åt. Det är
betydligt viktigare för landet, om man lägger detta i ena vågskålen och lägger
i den andra vågskålen något ökade bekymmer för finansministern att tillgodose
alla möjliga krav, som ställas på statskassan, när det gäller att göra
upp statsbudgeten.

Det är inte möjligt, att dessa pengar skulle kunna räcka till för allt. Det
förstår jag mycket väl, att de inte kunna göra, men att det skulle finnas så litet
att disponera som den siffra, som av statsrådet och chefen för finansdepartementet
uppgavs i hans anförande, håller jag dock ej för troligt. Jag tror
inte man behöver befara, att det skall bli så litet att disponera som endast
någon eller några miljoner kronor per år. Det kommer nog att röra sig om,
vill jag hoppas, tiotals miljoner årligen. Jag lägger icke tyngdpunkten på
merinkomsten av sista malmavtalet, utan på vad man får in av den exporterade
malmen i sin helhet. Jag ser det som ett samlat helt och inte bara som
en merinkomst. Herrarna skola inte utgå ifrån, vad som genom sista malmavtalet
överenskoms, och att fhedel, som tillföras statskassan genom tidigare
malmavtal skola kunna användas för budgetära ändamål utan tanke på, om
användningen får kapitalbildande karaktär, ty det skulle vara kortsynt att
inrätta det på det sättet, utan låt oss komma överens om, att det är sund statsekonomi
att placera vad man exploaterar av nationaltillgångar så, att man
inte äter upp det för dagen, för att sedan inte ha annat kvar än ett stort hål
uppe i gruvorna, när allt är utgrävt. Det vore dålig statsekonomi.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Meurling: Herr talman! Att statsutskottet i sitt förevarande
utlåtande angående avkastningen på aktierna i Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag också kommit att lägga upp frågan om godstaxorna å statens järnvägar
för hela landet beror åtminstone delvis på det förhållandet, att vinsten
från malmbolaget enligt det förut gällande avtalet var uppdelad dels i en avkastning
på aktier och dels i en, jag skulle vilja kalla det, monopolvinst på trafikarbetet,
vilken vinst av statens järnvägar användes för att överhuvud lätta
upp hela deras affär. När det nya malmavtalet träffades, gjordes en enligt
min mening mycket klok och välbehövlig boskillnad på denna punkt, så att statens
vinst på malmaffären helt och hållet lades å dess delägarskap, under det
att fraktaffären betraktas som en affär för sig, som skulle betala sig för sig,
och fraktersättningen tillmätas efter de kostnader, som staten verkligen hade
för detta fraktarbete.

Det är givet, att denna boskillnad medförde en minskning i vissa inkomster
på statens järnvägars del, och denna minskning, som ju berodde på bortskärandet
av en monopolvinst utan egentligt samband med fraktrörelse, har tid
efter annan och vid skilda tillfällen blivit betecknad som en förlust för statens
järnvägar. Man har frånhänt järnvägen dess rättmätiga affärsvinst säges det,
och det har gått så långt, att man till och med talat om att statens järnvägar
icke längre ha full ersättning för sitt fraktarbete på malmarbetsfältet. Ett
eko därav återfinner man i statsutskottets utlåtande, som talar om »den låga
frakter sättningen för malmtrafiken».

Nr 34. 100

Onsdagen den 23 maj <■. m.

Ang. statens
inkomst jrån
Luossavaara•
Kirunavaara
aktiebolag.
(Forts.)

Jag finner anledning alt vid detta tillfälle deklarera, att denna uppfattning
är felaktig. Statens järnvägar ha ersättning, en god ersättning och en ersättning,
som är fullt affärsmässig, för det arbete de utföra i malmtrafiken. Jag
ber }. det avseendet få nämna några siffror. Med en transportkvantitet av
8 miljoner ton, d. v. s. den malmkvantitet, som är anmäld för innevarande år
— av kända ^förhållanden kommer den icke att uttagas i år, men den kommer att
tagas nästa år, och det är i varje fall den kvantitet vi nu normalt äro uppe i -—
så skulle man enligt det gamla avtalet ha en inkomst av malmtrafiken på 26.4
miljoner kronor. Sedan man betalat driftkostnader, kraftkostnader till Porjus,
underhållskostnader för samtliga anläggningar, avskrivningar å samtliga anläggningar
och förräntning å allt nedlagt kapital, skulle man häri ha en mervinst
på något över 2 miljoner. Att denna siffra är tämligen lågt beräknad
framgår därav, att redan vinsten på 1926 års frakter för samina nettotal ton
var 1.7 miljoner. Går jag nu över till det nya fraktavtalet och tillämpar dess
bestämmelser på samma fraktkvantitet, kommer jag upp till en bruttoinkomst
av 29.4 miljoner, och drar jag ifrån samtliga motsvarande utgifter, avskrivningar,
förräntningar etc., kommer jag upp i en nettovinst, utöver den ordinarie
förräntningen, av något mer än 5 miljoner.

Det verkliga förhållandet är, att ingen statsjärnväg i Sverige, undantagandes
linjen Malmö—Stockholm och möjligen någon annan, har en bättre förräntning
än malmbanan har enligt detta avtal, och även under det förhållandet, att
malmtrafiken av en eller annan anledning kommer att ligga nere, såsom nu på
grund av arbetsinställelse är fallet, äro dock garantibestämmelserna för de minimiavgifter,
som skola, utgå, så rikligt tilltagna* att man under nuvarande förhållanden
skulle hava att räkna med en ren förräntning på nedlagt kapital med
6 Va °/° och efter den första tioårsperiodens utgång med 7 1i2 %, alldeles oavsett
avskrivningar, amorteringar o. d. Jag tvivlar på att någon annan järnvägsaffär
i detta land är tillförsäkrad en så stadig och påtaglig vinst som statens
järnvägar på malmtrafiken. Det måste därför med bestämdhet sägas, att den
ersättning, som betalas till statens järnvägar för trafiken på malmbanan, är
fullt skälig, och när man, såsom t. ex. järnvägsrådet i sitt yttrande angående
järnvägstaxorna har gjort, antager en malmtrafiknivå för landet i övrigt och
sedan säger att denna malmtrafiknivå ligger så och så mycket, t. ex. 1: 25
per ton, över trafikinkomsterna på malmbanan, varför där uppstår en brist
på 1:25, som skall multipliceras med 8 miljoner ton och giva 10 miljoner
kronors tillägg, så är detta, mina herrar, en ren konstruktion. Denna malmnivå
är, vad malmbanan angår, en ren fiktion. Man kan inte för det övriga
landet bilda en malmnivå, som sedan skall vara normerande för malmbanan i
Norrland. Den senare är i detta avseende sig själv nog; man får räkna med
vad den verkligen kräver som affär och räkna ersättningen därefter. Skulle
man på något annat område räkna frakter på det viset, att man icke räknade
med vad de själva verkligen kosta och skäligen ha bort kosta, utan tillskapar
en annan nivå, som lägges till grund för ersättningen, så skulle järnvägsrådet
självt vara det första att beteckna detta som otillbörligt.

o Jag kan sålunda-ur den utgångspunkten icke finna, att det med hänsyn till
någon låg taxa eller till någon bristande ersättning för malmtrafiken på malmbanan
finnes någon anledning att gräva den direkta kanal för inkomsterna på
malmfälten till statens järnvägas tariff för gods inom hela landet, som statsutskottet
har pekat på.

En helt annan sak är den, att statens järnvägar särskilt i Norrland ha en
massa kulturbanor, vilka icke förräntas. Det finnes givetvis, som statsutskottets
ordförande nyss har utvecklat, ganska starka skäl. som tala för att man
leder en del av malmmiljonerna till förräntning av dessa kulturbanor. Om detta
nu sker, såsom utskottet föreslår, genom cn »statens järnvägars avskrivnings -

Onsdagen den 23 maj e. m.

101 Nr 34.

(Forts.’

fond», eller om det sker, såsom finansministern föreslår, genom eu »allmän ££***£
amortiseringsfond», från vilken överhuvud icke endast statens järnvägar, utan ^uosmvaaraäven
andra norrländska kulturanläggningar kunna avskrivas, det är för sta- Kirunamara
tens järnvägars del tämligen likgiltigt. Det förefaller mig dock som om finans- aktiebolag.
ministerns väg vore den rakare och klarare. .

Huvudsaken är för statens järnvägars del, ait kravet pa, lindring i iorrantningen
av dess kulturbanor verkligen tillgodoses genom miljoner, som avskrivas,
och i det fallet har ju statsutskottet verkligen givit en så kraftig anslutning
till den av Kungl. Maj:t utvecklade tankegången med hänsyn till järnvägstaxorna,
att jag i det fallet icke har något att erinra mot detta utskottets
utlåtande. Statsutskottet har ju till och med där öppnat en väg. som i och för
sig torde vara fullt tillräcklig för att lösa hela detta problem och soin jag
själv knappast vågat hoppas på förut. Utskottet har nämligen pekat pa, att
de amorteringar, som under tidernas lopp äro gjorda pa det i statens järnvägar
investerade lånekapitalet, också skulle räknas statens järnvagar till godo. Sker
detta, så kominer förräntningskravet för lånemedel till statens järnvägar att
lindras så avsevärt, att man mycket snart torde ha hela frågan om kulturbanorna
löst. . ...

Jag skulle således för min del vilja uttala, att statsutskottets ställning till
frågan om förräntningsplikten för statens järvägar synes ge full möjlighet till
fullföljande av de taxesänkningsplaner, som Kungl. Maj:t har utvecklat i sm
proposition, d. v. s. planen att kunna ga lägst till det, som statens järnvägar
ha föreslagit, och högst till det, som kommerskollegium har föreslagit. Urf
förräntningssynpunkt synes mig ingenting hindra ett fullföljande av dessa planer.
Svårigheterna ligga naturligtvis pa helt andra områden, men jag skall
icke nu beröra dessa.

Herr Asplund: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och för söka

att inte gå in på några som helst demonstrationer. Jag kommer inte att
här framställa något yrkande om att hela det långa tillägget till motiveringen,
som innefattas i min reservation, skall bifallas, utan vill inskränka mig till att
föreslå kammaren att antaga följande något ändrade motivering. Det gäller
det stycke, som står mitt på sidan 12 och börjar med orden: »Särskilt med

tanke på rådande stora arbetslöshet, vilken för närvarande utgör ett av samhällets
allvarligaste problem», och fortsättningen av stycket skulle ändras till
följande lydelse: »ävensom med hänsyn till den betryckta järnhanteringens behov
av ökad tillgång till billig kraft och till kolved, synes det förtjäna att tagas
under övervägande, i vad man och pa vad sätt berörda medel^kunna finna
användning även i produktionsfrämjande syfte». Efter de förfrågningar hos
vederbörande jag har gjort, har jag bestämd anledning att antaga, att Övriga
sju reservanter vid detta utlåtande komma att atnöja sig med detta allägg och
att även majoriteten inom statsutskottet i stort sett inte skall ha någonting att

invända. . ..... . . . -.. , .

Som motivering för detta yrkande skulle jag, i likhet med vad jag aniort i
min reservation, vilja säga, att järnhanteringen kan ha ett berättigat krav pa
att någon del av statens genom det sista malmavtalet betydligt ökade malminkomster
användas till åtgärder, som direkt gagna denna näring. Det kan
nämligen inte bestridas att den svenska järnhanteringen rönt ett visst ogynnsamt
inflytande av den stora ökning av malmexporten, som åstadkoms genom
det sista avtalet, samtidigt som det förut gällande förbudet mot export av
fosforfattig järnmalm blev upphävt. Detta ger givetvis utländska konkurrenter
vapen i händerna gentemot vår svenska järnexportindustri, och även för
de svenska företag, som ha sin avsättning pa hemmamarknaden, bidrar den bil -

Bil 34. 102 Onsdagen den 23 maj e. m.

inkomst från ^,®are. utländska järnframställning, som grundar sig på vår rika exportmalm,

Luossamara- a,tt gora konkurrenskraften hos de svenska producenterna svagare.

Kirurmvmra Jag bär i min reservation pekat på två sätt att hjälpa järnhanteringen. Jag
° oLa®'' *ar Vlt*are utvecklat det i min motion nr 240, som remitterats till bevillningsutor
•) skottet för att behandlas i sammanhang med frågan om exportförbud på järnskrot.
Jag vill utöver vad jag sagt i min reservation framhålla ett exempel
pa, hur man skulle kunna skaffa järnhanteringen och gruvföretagen i Bergslagen,
vilka senare befinna sig i om möjligt ännu större misär än den förra, en
god hjälp genom att ge dem ökad tillgång till billig kraft. Det är nämligen så
att dessa gruvor och järnverk i Bergslagen tillsammans äga Krångedefallen i
älven> en sl°r kraftkälla på inalles 200,000 hästkrafter, som är relativt
billig att utbygga. Det är emellertid förenat med mycket stora kostnader att
ia en överföringsledning därifrån och till Bergslagen. Statens vattenfallsverk
ha inte för närvarande behov av någon sådan överföringsledning, då dess arbete
är inriktat på ett fullständigare utnyttjande av fallen i Göta älv och på
Vänerns reglering, som närmast skulle tillgodose södra Sveriges kraftbehov.

. IP''®^..er^1Uo är det planerat att i framtiden bygga en kraftöverföringsledning
till Västerås från ett av statens vattenfall i Indalsälven, nämligen Stadsforsen,
som ligger mellan 2 å 3 mil nedanför Krångedefallen, och om man redan nu
med användande av statens vinstmedel från malmfälten kunde bygga denna
kraftledning och därigenom möjliggöra för bergslagsbruken och gruvorna att
bygga ut sin stora krafttillgång i Krångedefallen och få densamma överförd
till Bergslagen, så skulle helt visst lika stor hjälp, som järnverkssakkunniga
ha velat vinna genom ökade järntullar, kunna tillföras järnhanteringen i form
av lägre produktionskostnader. Det möjliggör för järnhanteringen att i stor
utsträckning lägga om sin tackjärnstillverkning till elektrisk smältning och
likaså martintillverkningen till elektrisk stålsmältning. På så sätt skulle säkert
den ökade tillverkning, som är nödvändig för att järnhanteringen skall
kunna rationaliseras och bli bärande, kunna möjliggöras. Vidare skulle, om
man använde någon del av dessa.vinstmedel till att förbilliga flottledsavgifterna
i mindre gynnsamt belägna biflottleder, där staten för övrigt i regel är den
störste skogsägaren, det bli möjligt att få ned icke blott sågtimmer utan även
massa- och kolved i stor utsträckning även från dessa skogar, som med nuvaflottledsavgifter
inte. kunna rationellt utnyttjas, även om man skulle
skänka bort dessa mindre virkesdimensioner till avverkaren.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till det tillägg till motiveringen,
som jag i början av mitt anförande redogjorde för.

Häri instämde herrar Björck och Enhörning.

Herr Kobb: Jag skall be att fa konstatera att det framgick, synes det mig,
aV i vkommunikationsministerns anförande att han ansåg att järnvägarna
verkligen, borde kunna göra en verklig taxenedsättning. En taxenedsättning
minskar ju statens järnvägars inkomster. Dessa måste då i budgeten ersättas
pa nagot sätt. . Det är .denna ersättning man således skall åstadkomma. Nu
vill ,ju också finansministern gå med på att nedskriva på statens järnvägars
kapital, men han hänvisade till fonden för statsskuldens amortering och de
stora belopp, som ar efter ar avsättas till densamma. Om man går in på
den vägen, blir det. således på det sättet, att man kanske skriver av 10 miljoner
eller 20 miljoner eller något sadant, men därmed har man ju bara
lyft av detta kapital därifrån, och den enda del av denna operation, som
kommer budgeten tillgodo, är räntan på denna avsättning. I det förslag, som
utgått ifrån statens järnvägars chef, generaldirektör Granholm, föreslås i
stället att avskriva ett kapital av 240 miljoner kronor, för att det återstående

Onsdagen den 23 maj e. m.

103 Nr 34.

lånekapitalet, som han beräknar till 660 miljoner, skall kunna av statens ja
vägar förräntas med de taxor, som lian har tänkt att foresla. Nu ar det
mycket sant, som herr kommunikationsministern sager, att en del av den
kapitalavskrivning kan verkställas genom att under arens lopp gora amorteringar
på det lånekapital, som nedlagts i statens jarnvagar, utan att detta
någonsin blir verkligt avskrivet. Således, de uppgifter, somvi i nksgaldskontoret
lämnat om den ränteinkomst, som maste paraknas från statens jarn
vägar, gäller en ränteinkomst, som är åtskilligt storre, antagligen flera i -joner större än den i verkligheten är. Detta skulle emellertid omedelbart
kunna avskrivas, men det måste föregås av en utredning, vilket ju också i statsutskottets
motivering har påpekats. . .. ■- m,3mr

Vill man således åstadkomma en taxenedsattnmg vid statens Jarnvagar,
måste man skaffa någon ersättning, och det far man just gen°m att 0 J
det förslag, som här är framställt, om en statens jarnvagais avskrnmng.
fond, ett förslag, som ju utgått från chefen för statens jarnvagar Denn
fond kommer emellertid aldrig att existera annat an pa papperet. Det kom
mer att finnas ett visst annuitetsanslag, som ar uppdelat pa eif ranteanslag
och ett amorteringsanslag. Ränteanslaget mgar i statens vanliga
och minskar således det belopp, som av andra statsmedel behover anslas för
att kunna täcka statens räntor Det amortenngsbelopp. som ingår för xarje
år, börjar ganska litet, men ökas sedermera. Det kommer till an%andning
för alldeles samma behov som fonden för statsskuldens amortering, nämligen
för att minska statens upplåning och alltsa, kan man saga i fullt kapitalbildande
syfte. Det är således inte alls meningen att vi skola samla ihop
någon särskild fond för detta, utan fonden kommer i sjalva verket bara att
finnas på papperet, men den åtgärden att man anslar ett belopp som annuitets
anslag till en sådan fond kommer att möjliggöra en motsvarande ^nedsättning
för statens järnvägar, och det är detta som är anledningen till att forslaget
framkommit. Men åtgärden vore inte möjlig om man skulle gora
denna kapitalavskrivning så att säga stötvis, utan den maste goms pa en
gång, och det kan inte ske på annat sätt än genom eu sadan fondbild mlJag

skall be att få instämma i det yrkande, som är gjort av herr Ivvarnzelius.

Herr Johansson, Jolian Bernhard: Herr talman! Med anledning av de erinringar.
som gjorts mot utskottets motivering, främst från herr finansministerns
sida har jag begärt ordet för att göra ett yrkande om ändring i punkten
b i syfte att något mjuka upp bestämmelsen sa att finansministern och
de blivande utredningsmännen inte bli alltför hart bundna av Tektn- J g
yrkar således, herr talman, att orden i slutet av punkt b »allt i enlighet
med de riktlinjer utskottet i detta avseende ovan angivit» utbytas mot orden
»med beaktande av ovan angivna synpunkter».

Herr Trygger: Ja, herr talman, jag vill inte alls göra nagot annat yrkande
än det som är gjort av den siste ärade talaren. Men jag kan icke hjalpa att
jag sympatiserar med de synpunkter, som gjordes gällande av finansministern
Jag har aldrig för min del förstått allt det där klottret i en affärsverksamhet
med kassor och särskilda fonder, där man anslår vissa medel för en viss fond
och andra medel för en annan, utan för mig, med den erfarenhet jag har om
affärer, är det naturligt att det i regel skall vara eu kassa, och sedan skall man
med sunt förnuft och klarhet bestämma hur man skall anvanda den. Med allt
detta plotter blir det så, att på somliga håll får man för mycket och dar odHar

man, och på andra håll får man för litet, och da ar det ej möjligt att till! i eds

Ang. statens
inkomst från
LuossavaaraKirunavaara

aktiebolag.
(Forts.)

Nr 34. 104

Onsdagen den 23 maj e. ni.

Ang. statens
inkomst från
Luossavaara•
Kirunavaara
aktiebolag.
(Forts.)

ställa de behov som kunna förefinnas. Det där kallar man understundom för
»mspektorsbokforing» vid jordbruket, efter vad jag hört sägas Där har det

Sfi “ "■£» f “,0"10011 a“ ** »fl»hutat med att de!

f överskott för aret, under det att ägaren blir fattigare för varje år

in nJ6t °6tt 611 Satt att ®k?ta saken- Finner jag att så mycket har jag fått
in och sa mycket har jag givit ut och att jag givit ut mer än iatr fått in <så

ettrgoft resuftat6’ D^tt^ " ^ “6r än jaf givit ut’ så bär det året givit

ett gott resultat. Detta ar min allmänna uppfattning, men det innebär icke

“åSÄ »v vad utskottet eller herr Kvarnselru, har i många punkto
sa riktigt anfört. Det ar endast en komplettering av det yrkande som herr

starkt "vid agtt°föHi ^ mj“rlcke skall binda den blivande utredningen alltför
händer ^ f de nktlmjer’ som llär aro angivna, utan låta den få friare

Jag ber att få instämma i det yrkande, som herr Johansson gjorde.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag för min del skall också ko rå

Wrh1111^^11^ d^rhän Jag instänimer i vad herr Johansson i Fredrikshund
har föreslagit. Det är kanske klokt att man håller det något mera all av^vad

^statsrå d ct ardet’ ska11 be att få säga något särskilt med anledning
av vad statsrådet och chefen for kommunikationsdepartementet sade när lian

äro myäeVcfoda bf vl.saatt da fraktsatser, som gälla på Narviksbanan,

väsemfet foa- & bbTJU lltet forvanad, när chefen för kommunikations väsendet

tog i sa starkt i detta avseende. Jag hade mera förstått det ifall det
hommrt från finansministern vid eu duell mellan honom och chefen för kommu u1pkpagö°randePa^eS!<S''

4°fr" de -skplle dis?10nera statsmedel vid budgetens
SSwÄ? fortjanar ju kommunikationsministerns yttrande ändå
.7? oeiysas na got litet. Jore malmavtalet var det så, att statens iå rn vä o-ar

en snparbö“sea “ ke,tydande ,yinf Pa av malm på Narviksbanan. Det var

anvfnde tln ^ bo T w & t ™ ~ S01? de hade där uPPe- vilken de sedan
nob tt • J da,lattnad 1 Jarnvägsfrakter och dylikt i andra delar av
iket och som gjorde det möjligt för dem att bokföringsmässigt visa att de

genom mdmi vlate/ Jf,nyägar nedlaffda kapitalet. Detta blev beskuret

Ses tniHcd1^- Il^ V S°m S-wkt begränsade statens järnvägars vinst. Det sy dit

lå^hon Sbadof°^r Unilkai 10+nSmmi?tern’ han tycker att bara debet och kredit
ga ihop och det blir skäligt overskott, så är det bra. Jag är inte säker

KÄfeAinTtT8 d.enna åskådning. Jag tycker det är bra att man
och debet ncb brivi sta^ens jarnyagar sa att det inte överallt är jämnstruket
får nåonl " b krudltn:ilt och jamt ga ihop. Jag tycker det är en fördel, om man
tar nagot mer pa en plats, som man kan lägga på en annan handel där det behövs

" någ0tL*? vara ¥8en över. Jag erkänner att statens järn
S hade (?g’ nar de anmalde missnöje över att de blevo beskurna i sin rörelse ba

do11 +1 Ett| pfnga™a 1 aanan ordning skulle komma in till statsverket. Förut
hade statsverket tagit in inkomsten från norrbottensgruvorna dels genom royal ter

Nu t mg° På/åTa aktl»eri del/ gen0m en väsentIig förtjLt på flakdel
bh/kvlr3|lI®Jonfarlen aver P.a den förstnämnda sidan, och endast en mindre
del blir kvar hos statens jarnvagar. Da anmäler statens järnvägars ledning

SMS “h rådet stöder detta missnöje. Jag förstår det! £g

nu J som äät S»r gällande. Nät det

flvttar över l t!]fiSa a? kunna 1 na-On mån förnöja dem genom att man
ilyttar over till kulturbanor de jarnvagar där uppe, som äro byggda för låne kräimförräntedn^-d6”

bV de ~h b4CtaI!a °ch icke 1;Kga som en drawback och
Statens ’ bLr+ Jal?vagftyrelsen nöjd. Då kan den sedan visa att

statens jarnvagar, som styrelsen har att svara för den ekonomiska förvalt -

Onsdagen den 2:! maj e. m.

105 >r st -

rängen utav, sköts efter goda principer. De lämna ränta på kapitalet, men man
behöver inte ta en del av inkomsterna på de normalt räntegivande järnvägarna XiwssavcJi^
och lägga på omkostnader för järnvägar, som aldrig bära sig. Dessa får man Kirunamara
avskrivna, det blir rent bord, så att säga. Jag förstår att järnvägsstyrelsen aktiebolag.
och järnvägsrådet äro intresserade av att det verkligen redes upp, så att det iTorts.)
blir en utjämning på det sättet, och det vill förefalla mig, som om man med
litet god vilja borde kunna ordna upp denna sak, så att det blir för järnvägsstyrelsen
mera tillfredsställande.

Sedan kommer naturligtvis en annan part och anmäler sig, och det är de enskilda
järnvägarna, som ha svårighet att hålla samma låga fraktsatser som
statens järnvägar kunna göra. Det blir besvärligt utan tvivel, ganska besvärligt,
för de industriella anläggningar, som ligga utefter de enskilda järnvägarna.

De få en ökad börda i jämförelse med sina konkurrenter vid statsjärnvägama,
men det är sådant, som är ofrånkomligt. Det måste rådas bot därpå i annan ordning.
Man kan inte hålla statens järnvägars taxor högre än vad som är normalt
och riktigt, bara för att bereda samma svårighet för dem, som trafikera
statens järnvägar, som de ha att dragas med, vilka trafikera de enskilda järnvägarna.

Nu kommer herr Asplund och anmäler ytterligare ett område, där man vill
vara med och dela inkomsterna av malmen. Ja. varför kan inte även det få gå
in i den stora utredningen? Jag förutsätter, att om Kungl. Maj:t anser den
skrivelse, som jag hoppas att riksdagen avlåter, vara värd så pass mycket
uppmärksamhet, att Kungl. Maj:t tillkallar några sakkunniga för utredning,
att man då tillkallar förnuftiga karlar, som bedöma de praktiska synpunkterna
och kunna väga mot varandra de olika krav, som här anmält sig. Ty det är ju
så — det är en iakttagelse som man kunnat göra — att så fort det blir fråga
om de miljoner som staten har av malmen, så anmäler sig en hel massa, som äro
färdiga att konsumera dem för olika ändamål. Jag har hört under hand att det
skulle vara en opinionsbildning där inne i andra kammaren, där man tycker att
det är fråga om att binda för mycket av dessa inkomster för framtiden, medan
det är så mycket, som behövs för sociala ändamål, till vilket man skulle kunna
använda pengarna. Jag hoppas att den opinionsbildningen inte slår igenom,
så att andra kammaren eventuellt skulle komma att avslå vad statsutskottet har
föreslagit och på det sättet draga ett streck över vad jag anser höra till sund
statsekonomi.

Jag ansluter mig således till det yrkande, som är gjort av herr Johansson i
Fredrikslund, och jag vill meddela att jag har ingenting att invända, ifall
kammaren vill bifalla herr Asplunds tilläggsyrkande i fråga om motiveringen.

Herr statsrådet Meurling: Med anledning av statsutskottets ärade ordförandes
sista anförande skulle jag vilja erinra om, att det gamla malmavtalet,^ i
vad det avsåg transportersättningen, ursprungligen gav en rätt stor vinst åt
statens järnvägar, men hade under årens lopp och på grund av kända, förhållanden
blivit ogynnsammare. Det överskott av åtskilliga miljoner, cirka fem ä
sex miljoner, som förut uppstått på detta avtal, hade under de sista åren smält
ner till en eller ett pa,r miljoner. Dessutom hade mellan bolaget och staten uppstått
tvistiga poster, som voro uppe ända vid 20 ä 30 miljoner. För den händelse
staten, vilket ju enligt uppgifter från vissa håll inte betecknades som
osannolikt, hade förlorat någon avsevärd del av dessa fordringar hade fraktaffären
för hela malmavtalsperioden lämnat ett deficit. Dessutom fanns det
en stor hake med detta avtal, nämligen att den nödvändiga avsättningen för
förnyelsefonden, i vad den gällde malmbanan, inte fick medräknas i statens
järnvägars självkostnader d. v. s. vid beräkning av utgifterna, vilket ytterligare
var ägnat att förorsaka statens järnvägar förluster för framtiden. Alla

Nr 34. 106

Onsdagen den 23 maj e. m.

dessa förhållanden rättades nu till, och långt ifrån att det nya malmavtalet
LuosmvZm- på dessa Punkter gjordes oförmånligt, så höjdes i stället fraktsatserna och
Kirunamara garantibestämmelserna kompletterades och förbättrades. Därigenom gjordes
aktiebolag, malmbanan just till den »feta bit», som statsutskottets herr ordförande gärna
(Forts.) vill, att statens järnvägar skola ha.

Herr Asplund: Jag anhåller att beträffande utskottets kläm få instämma i
det yrkande, som här framställts av herr Johansson i Fredrikslund.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att beträffande,
det nu förevarande utlåtandet förekommit följande yrkanden: 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) av herr Johansson, Johan Bernhard,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att orden »allt
i enlighet med de riktlinjer utskottet i detta avseende ovan angivit» utbyttes mot
»med beaktande av ovan angivna synpunkter»; samt 3:o) av herr Asplund,
lika med herr Johansson, Johan Bernhard, dock med den ytterligare ändring
av utskottets förslag, att det stycke av motiveringen, som å sid. 14 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Särskilt med tanke på» och slutade med
»syfte», skulle utbytas mot följande: »Särskilt med tanke på rådande
stora arbetslöshet, vilken för närvarande utgör ett av samhällets allvarligaste
problem, ävensom med hänsyn till den betryckta järnhanteringens
behov av ökad tillgång till billig kraft och till kolved, synes det förtjäna tagas
under övervägande, i vad mån och på vad sätt berörda medel kunna finna användning
även i produktionsfrämjande syfte.»

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Johan Bernhard Johanssons yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning av statsskulden;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framställda
förslag om anslag till fonden för förlag till statsverket; samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om återbetalning av lånemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående statskontroll
över utförsel av äldre kulturföremål;

nr 45, i anledning av väckt motion om ny bevisningslag utan avvaktan å
rättegångsreformen; samt

nr 46, i anledning av väckt motion angående lagändring i syfte att upprätthålla
rättegångsbalkens stadgande om vem, som må brukas såsom fullmäktig.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 maj e. m.

107

>''r 34.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 40 § 3 mom.
fattigvårdslagen; och

nr 39, i anledning av väckta motioner om ändring av 24 § värnpliktslagen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
memorial nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga, beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående handel med utsädesvaror, dels ock i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Om skärpta
kontrollföreskrifter
beträffande

köttimport
ro. m.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 51. hade herr Petrus Nilsson
in. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning angående åtgärder mot importen av levande djur och kött
m. m. samt om framläggande för innevarande riksdag av de förslag, som därav
kunde föranledas.

I en likaledes inom första kammaren väckt motion, nr 214, hade herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om tillägg till kungl. förordningen angående kontroll
vid införsel till riket av köttvaror och djurfett den 30 september 1921 eller
till annan lämplig författning, innefattande dels föreskrift om att vissa organ
skulle åtfölja från utlandet infört kött och att besiktning av dylika varor skulle
efter införseln verkställas av svensk veterinär, dels föreskrift att i lokal, där
från utlandet infört kött eller kött av inom landet slaktade importerade djur
eller därav framställda varor saluhölles skulle finnas ett för allmänheten tj dligt
anslag, att där såldes utländskt kött.

Förevarande båda motioner hade av första kammaren hänvisats till dess andra
tillfälliga utskott.

I anledning av två inom andra kammaren väckta motioner, nr 131 och 374,
likalydande med de här ovan angivna, hade nämnda kammare pa hemställan
av sitt andra tillfälliga utskott för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t täcktes utfärda bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet angivit.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Utskottet, som sålunda har att yttra sig i anledning av dels motionerna I: Öl
och I: 214, dels ock andra kammarens beslut till följd av de med nyssnämnda
motioner likalydande motionerna II: 131 och II: 374, åberopar och instämmer
i vad andra kammarens utskott i frågan anfört och får för den skull hemställa,
att första kammaren, i anledning av motionerna I: 51 och 214 samt andra kam -

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10,
i anledning av ej mindre motion I: 51 angående åtgärder mot importen av levande
djur och kött m. m. och motion I: 214 angående skärpta kontrollföreskrifter
beträffande införsel till riket av köttvaror och djurfett än även motionerna
II: 131 och 374 av enahanda innehåll.

Nr 34.

108

Onsdagen den 23 maj e. m.

Om skärpta
konlrallföreskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Forts.)

marens med anledning av motionerna II: 131 och 374 fattade beslut, måtte, med
biträdande av andra kammarens i ärendet fattade beslut, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes utfärda bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet här ovan angivit.»

Reservation hade avgivits av herr Larsén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr örne: ° Herr talman, mina herrar! Det föreligger på kamrarnas hord
ett förslag från konstitutionsutskottet, som kräver viss ändring bland annat
i utskottens sammansättning och arbetssätt. Det är inte utan att man, även
om man ställer sig tveksam till vad konstitutionsutskottet däri yttrar, känner
en stark benägenhet att kräva ändring i de nuvarande förhållandena. Ty
såsom den nu föreliggande frågan blivit behandlad av tillfälliga utskott och
sedan av riksdagens ena kammare, är det klart, att det systemet är ohållbart
i fortsättningen.

Här ha nu i bägge kamrarna väckts likalydande motioner om åtgärder
i visst syfte. Andra kammarens utskott blir först färdigt med sitt utlåtande,
och sedan kammaren godkänt detta, anser sig första kammarens tillfälliga
utskott vara tvunget att utan någon ändring gå med på vad medkammarens
utskott hemställt. Eftersom det nu gäller utlåtanden från tillfälliga
utskott, så anse antagligen de flesta av kammarens ledamöter, att de
mitt i riksdagens sista slutspurt äro befriade från att taga närmare kännedom
om vad som innehålles i dessa papper. Resultatet av detta blir, att
riksdagen, därest klämmen bifalles, skall hemställa till Kungl. Maj:t, att
Kungl. Maj :t täcktes utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet här angivit.

Nå, vad är det då som utskottet angivit? Jag skall taga mig friheten
atk eftersom herrarna i rätt stor utsträckning förmodligen inte ha utskottets
utlåtande framför sig och väl inte heller hunnit läsa det, få föredraga ett
par satser därur, — således ur andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
som oförändrat upptagits av andra tillfälliga utskottet i första kammaren.

Utskottet säger: »Den köpande allmänhetens intresse att veta, varifrån en
vara härstammar, synes vara tillgodosett beträffande importerat kött och kött
efter importerade levande djur; möjligen torde behöva undersökas, huruvida
importstämplarna bliva enligt nu gällande bestämmelser tillräckligt tydligt
och tätt anbragta.» Jag undrar, om herrarna sett, huru djurkroppar se ut,
sedan de stämplats vid ett slakthus. De äro ganska tätt besatta med blå,
anilinstämplar, som hushållen ha ett stort besvär att skrapa bort.

Vidare fortsätter utskottet: »Däremot är icke det nämnda intresset, som
måste anses vara särskilt stort, då det gäller livsmedel, tillgodosett beträffande
varor framställda av sådant kött. Detta är så mycket betänkligare,
som den största delen av ifrågavarande kött går till svenska charkuterifabriker,
vilkas produkter icke behöva märkas såsom importerade varor, även
om de däri ingående beståndsdelarna härstamma från utlandet. Utskottet anser
sig därför behöva förorda vissa bestämmelser, vilket givetvis måste närmare
övervägas, kompletteras och utformas av Kungl. Maj:t.» Nå, vad är
det nu för ett intresse, som gjort sig gällande hos köparna? Ha herrarna
i denna kammare hört något högt och allmänt skri? År det några människor,
som demonstrerat för saken, är det några resolutioner, som kommit in
till utskottet? Ha tidningarna skrivit och sagt, att det är alldeles hemskt,
att konsumenterna skola behöva lida av att äta utländska varor utan att
känna till det? Ingenting av allt detta har inträffat. Från konsumenthåll
har icke gjorts någon som helst anmärkning, så vitt jag känner till, och

Onsdagen den 23 maj e. m.

109 »34.

jag tror mig känna stämningarna inom konsumentkretsar ganska bra. Som Om
sagt, har någon sådan stämning inte alls gjort sig gällande, for att införa ''skri^J
sådana bestämmelser. träffande

Och så säger utskottet, att detta är så mycket betänkligare, som, o. s. v. mimport
Jag ser intet som helst betänkligt i nuvarande ordning. m''

Vid utskottets utlåtande är fogat avtryck av vad medicinalstyrelsen ytt- (Forts,
rat i frågan. Styrelsen meddelar i den delen, att det importerade köttet i rån
hygienisk synpunkt är underkastat betydligt strängare kontroll än det svenska
köttet. Det slaktas nämligen i offentliga slaktinrättningar, och veterinärer
granska således först djuren, innan de slaktas, men därefter granska de samtliga
organ, innan de påsätta stämpel, och sedan kontrolleras kottet ytterligare
en gång av svenska veterinärer, då det kommer hit. Det upplyses
mycket riktigt av medicinalstyrelsen, att då det gäller import till städer med
organtvång, så äro de städerna inte skyddade från att taga emot kött, som
är slaktat utan organtvång, när det endast är besiktigat pa, ett ställe, dår
organtvång icke fordras. Vi ha således mycket större utsikter att ia en
dålig vara för den inhemska charkuteriproduktionen, då köttet kommer från
angivna inrikes platser och vräkes över de stora konsumtionsorterna, än da
den kommer från utlandet.

Sedan heter det i utskottets utlåtande: »Salunda anser utskottet, att pa varje
färdig vara — såsom korv, sylta, konserver eller annat — i vilken helt eller
delvis ingår importerat kött eller kött efter importerat djur. bör omedelbart
eller å varans förpackning anbringas en stämpel eller ett märke utvisande
varans utländska ursprung, t. ex. ''Import’ eller hellre Utländskt.» borst
och främst vill jag vädja till herrarna — om det vore nagra fler damer i kammaren
än det är, tror jag, att jag skulle ha utsikt att få dem att första, hur det
hänger ihop — tänka efter en smula, hur det förhåller sig. Här gor till exempel
en charkuteri fabrik en sylta. Det är nu en ganska ömtålig vara, och den maste
ovillkorligen behandlas försiktigt för att taga sig aptitlig ut. Enligt vad utskottet
här inbjuder Kungl. Maj:t till att utfärda tvångsbestämmelser om. skali
nu på denna sylta sättas en stämpel i anilinfärg.^ Det kommer att bil synnerligen
trevliga charkuterivaror, som behandlas pa det sättet, da anilinlärgen
tränger igenom varan. Det fanns ju en tid, då lantmännen arbetade föi att man
skulle blåfärga margarinet. Jag minns från min tidigaste barndom, att jag
då såg rubriker härom i tidningarna, fastän jag då inte visste vad margarin var
för någonting. Men det som här föreslås utgör fullständig motsvarighet till
detta, då man på prydliga och aptitliga charkuterivaror skulle sätta en stämpel,
av en färg som suger sig in i varan. Det vittnar inte vidare högt om den
omsorg, som vederbörande utskott lagt ned på denna frågas utredning och behandling
i utskottet, när man kominer med ett förslag i denna riktning. Men
dessutom inbjuder utskottet riksdagen att alägga Kungl. Maj:t att tvinga vederbörande
charkuterifabriker att falskstämpla sina varor. Utskottet säger
nämligen, att så fort det till någon del ingår utländsk råvara i en charkutenprodukt,
skall den påstämplas med ordet »Import» eller hellre »Utländskt».

Men vad i all världen är nu detta för någonting? Om t. ex. en stor charkuterifabrik
förbrukar 20, 25, 30 inhemska svin om dagen vid sin tillverkning och så
köper från utlandet några stycken nötkroppar, som delvis säljas direkt till allmänheten,
men till någon ringa del användas till att blanda in, då fabriken gör.
låt mig säga sylta eller korv. så skall denna sylta eller korv stämplas som utländsk!
Det är en absolut oriktig beteckning. Jag skulle vilja säga. att den är
rent lögnaktig. Det är inte någon utländsk vara, därför att en obetydlig del av
den utgöres av importerad vara. Men här skulle riksdagen ålägga Kungl. Maj:t
att utfärda en kungörelse, enligt vilken kungörelse man skulle anbringa en
absolut oriktig och vilseledande beteckning på varan.

Nr 34. no

Onsdagen den 23 maj e. m.

kZtSe , Litet länfre11ne(? yttrar ^skottet: »För att syftet med de nu antydda föreskrifter
be- skniternu skall vinnas, erlordras givetvis, att effektiva kontrollåtgärder vidträffande
tagas. För det ändamålet torde det bliva nödvändigt, att importen av levande
köUimport djur och av kött ävensom tillverkning av nyssnämnda varor får omhänderhavas
T\ aV sadana firmor> som förklarat sig villiga att underkasta sig av Kungl.

(rorts.j Maj :t ;Utfärdade kontrollbestämmelser och därefter erhållit vederbörligt tillstand
tillstand! —■ att utöva rörelsen. Da antalet orter, över vilka nu ifrågavarande
import kan äga rum, är starkt begränsat, torde det icke möta några
större svårigheter att reglera dessa förhållanden.» Firmorna skulle således
åläggas att avgiva en förklaring, att de skola 1 olja gällande lag! Ha herrarna
någonsin i livet förut hört, att man går omkring och avkräver medborgarna
skriftliga förbindelser, att de skola följa gällande lag och förordning? Det har
jag aldrig i mitt liv hört förut.

Men denna punkt innehåller något betydligt betänkligare. Här är således
fråga om, att man skall återinföra kristidens licenssystem. Det har visserligen
nu gatt 10 år sedan det värsta av kristidens vedervärdigheter gick över, men
fortfarande borde man ihågkomma, att till de mest olidliga, mest olämpliga
°°h för vissa människors hederlighet mest påfrestande åtgärder, som
genomfördes, under kristiden, hörde licenssystemet. Det är alldeles givet,
att under vissa omständigheter komma flera firmor att tävla om tillstånd
att sälja Utländskt kött, och kanske antalet blir mycket stort. Då skulle
således Kungl. Maj:t här utfärda tillstånd åt slaktaren Pettersson och
charkutenhandlaren Andersson o. s. v. att bedriva den här näringen. Men
charkuterihandlaren Johansson och charkuterihandlanden Pålsson få kanske
inte denna rättighet. På det viset åstadkommer man ju en bestämd olikställighet
dem emellan. Det finns ingen annan utväg än att bevilja tillstånd till var och
en, som ansöker härom. Vad tjänar licenssystemet då till? Ger man ej åt alla
försäljningsrätt, kommer det — jag betonar att de svenska myndigheterna äro
alldeles osedvanligt hederliga, det är min erfarenhet av dem — att bli samma
frestelse för de underordnade myndigheterna som det var under kristiden att so
pa vissa ovidkommande saker, då de skola avge utlåtande för att vägleda
• Uju '''' :k det ar ändå inte utskottets mening, att Kungl. Maj:ts

jordbruksminister själv skall gå omkring och titta på vederbörande charkuterihandlande,
innan tillstånd meddelas?

Det förefaller mig. att de två saker, jag senast talat om, nämligen anbringandet
av stämpel på charkuterivaror och licenssystemet för import under inga
omständigheter böra godkännas, ty sådana åtgärder strida absolut emot allt
sunt förnuft, då det gäller frågor som denna.

0 Sedan kommer en annan historia, och det är, att en del stater, som inte åtnjuta
nagot överdrivet gott anseende i det internationella umgänget, följa den linje
som utskottet här inbjuder riksdagen att gå, nämligen att officiellt icke stadga
nagra importförbud eller asätta några som helst prohibitiva tullar, men genom
VpV.ir.ln,ara atgärder, genom åtgärder från förvaltningens sida etc. göra den
“i1™, mtagna ståndpunkten i praktiken fullständigt värdelös. Genom ett
bitall till vad som här föreslås av utskottet skulle Sverige komma in i dessa nu
av nug asyftade staters sällskap. Jag tycker för min del, att det inte är vidare
behagligt att bil placerad, i. en sadan klass för en stat som Sverige, som ju brukar
uppträda hedersamt i internationella angelägenheter.

Men det är ju också så, mina herrar, att man inte bör, när det gäller frågor
som denna, överlata åt förvaltningen att handla efter eget godtycke. Riksdagen
bär da det gäller import och export och dylika sådana åtgärder, fastställt klara
och tydliga lagbestämmelser, efter vilka förvaltningen har att gå och enligt
vi ka förvaltningens handlingssätt kan överklagas hos högre myndigheter
Har skulle nu bestiimmelser utfärdas av Kungl. Maj:t direkt, och något

Onsdagen den ''23 maj e. in.

Sr 34.

överklagande, någon ytterligare provning alltsa, skulle i vissa fall inte ens i-oniroUförrkunna
komma ifråga. Men själva tillämpningen, på vilken det egentligen nan- fe.

ger skulle överlämnas åt underordnade myndigheter, vilka skulle handla unge- träffande
fär hur som helst, och ändå kunna säga, att de därvid följde andemeningen i
detta utmärkta utskottsutlåtande. fForte,

Det skulle vara mycket, herr talman, att säga om de uttalanden från ambetsmyndigheter,
vilka fogats till det här utlåtandet. Jag skall emellertid bara papeka,
att här skriva exempelvis medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen gemensamt
ett utlåtande, i vilket uttalas, att inga som helst hygieniska anmärkningar
finnas att göra mot köttimporten. Så yttras det nämligen i forsta delen
av utlåtandet. Men i den sista delen kommer man in på en annan linje, enligt
vilken man skall söka förekomma eller begränsa importen, ehuru det inte föreligger
anledning härtill. Det är tydligt, att lantbruksstyrelsen hållit pennan i
den sista delen av detta utlåtande. Det vore, synes det mig, högst olyckligt,
om myndigheter, som äro tillsatta för ett visst bestämt ändamål, nämligen för
att övervaka hygienen inom vissa grenar av livsmedelshandeln, begagna sig av
sin maktställning till att genomföra något helt annat. Det har förekommit ett och
annat exempel på sådant i Sverige enligt vad jag känner, och för mm del skulle
jag gärna vilja ägna de här utlåtandena en mycket mera ingående granskning,
men tiden medger det inte.

Jag skall för min del be att på grund av det skick, i vilket utskottets utlåtande
befinner sig, och de ytterst vådliga konsekvenserna av ett bifall till utskottets
kläm få hemställa om avslag på utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar Wallés, Björnsson, Sandegård och Venncrström.

Herr Nilsson, Alexander: De motioner, som behandlas i nu föreliggande utskottsutlåtande,
ha åtminstone delvis tillkommit på grund av det betrj ckta
läge, i vilket lantbruket befinner sig, och de svårigheter under vilka särskilt
dess animala produktion arbetar. Särskilt gäller detta köttmarknaden. För
att övertyga sig därom, behöva herrarna endast slå upp sid. 18 i utskottets
utlåtande. Av där befintliga tabell framgår på sista raderna, vilka inkomster
jordbruket år 1927 hade att räkna med vid försäljning av animala produkter.

Om herrarna då exempelvis stanna vid siffrorna för första halvaret av 1927,
skola herrarna finna, att inkomsterna vid försäljning av kött endast äro 14 enheter
över index för 1913. Dessa siffror få sin rätta belysning, da man vet, att
index för levnadskostnaderna under motsvarande tid av år 1927 uppgick till
omkring 70 enheter utöver det tal, som anger kostnaderna i motsvarande avseende
för 1913. Vilja herrarna därtill lägga, att provisionen för mellanhänderna
nu är mångdubbelt större än 1913, blir alltsa läget för jordbruket ännu
ogynnsammare i denna del nu än det 1913 var. .

Herr örne har nu här påtalat, att första kammarens tillfälliga utskott i allo
följt andra kammarens tillfälliga utskott och så att säga. avskrivit dess betänkande.
Ja, jag måste medgiva, att så skett. Men motionärerna och flera
av utskottets ledamöter -— däribland jag själv ■— ville gå så långt, att vi helst
önskade en reglering av samma beskaffenhet som Danmark har ifråga om sin
import. Allt detta framgår för resten av utskottets utlåtande. Några trakasserier
på grund av sådana kontrollbestämmelser tror jag inte skulle bli följden,
men då sådana befarats på en del håll, har utskottet avstått från att gå så
långt som jag nämnde. _

Herr örne yttrade, att det i utlåtandet ifragasättes här allt för opraktiska
bestämmelser beträffande stämpling av charkuterivaror, men då vill jag invända,
att redan nu förekommer ju stämpling av kött. Det dr just därför vi

Nr 34.

Om skärpta
kontrolljöreskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Forts.)

112 Onsdagen den 23 maj e. in.

hålla på, att då utländskt kött ingår i charkuterivaror, en mindre stämpel anbringas
på den färdiga varan, emedan stämpeln på köttet vid fabrikationen förstöres.
Det är alltså ingenting nytt vi begära: vi ha endast hemställt, att även
charkuterivaror, framställda av utländska beståndsdelar, skulle bära en stämpel
eller en beteckning, utvisande varans härkomst.

Herr Örne fruktade, att vi genom att tillgripa de av utskottet förordade åtgärderna
skulle komma tillbaka till kristidens metoder, och att vi skulle få
samma stränga lagar som vi då hade. Ja, men vi komma dock inte längre i
detta avseende än våra grannländer. Dessa äro mycket längre komna i fråga
om kontroll pa hithörande område. Av denna anledning måste vi i Sverige för
förbrukning här behålla vad som icke kunnat exporteras av dessa varor. Vi
måste med andra ord behålla en hel del råvaror, som vi icke kunna bli av med,
det är särskilt köttvaror, jag åsyftar —• vilket ytterligare ökar konkurrensen
i fråga om produktion av kött. Det är detta man genom ett bifall till motionerna
och utskottets hemställan velat förebygga.

Herr Örne påstod ju, att han hade mycket att tillägga, men han skulle inskränka
sig till att yrka avslag. Jag skulle också kunna tillägga åtskilligt,
men skall inte heller göra det, ty alla, som känna lantbrukets tryckta läge och
tanka på, hur exempelvis importen av kött tillgår i vårt land, kunna ju själva
räkna ut, att det gäller att finna bättre avsättningsmöjligheter för det svenska
köttet.

Men på samma gång vill jag tillägga, att jag Öppet erkänner, att vi icke,
genom de^atgarder, som nu ifrågasättas, gynna mellanhänderna utan tvärtom:
når de måste visa varans ursprung, tvingas de att reducera sina priser. Men
de måste då ock erhålla möjlighet att för dessa skäligen jämkade priser avyttra
sina varor. På samma gång som detta klarlägges, är det säkert, att
konsumenterna icke få betala för höga priser. Jag tror för övrigt, att vilja dessa
köpa utländsk vara av det slag, varom fråga är här, skola de kunna köpa den
billigare än hittills.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr Julin: Jag begärde ordet, när herr Örne stod i talarstolen. .Tåg bär
sedan blivit ^delvis förekommen av den föregående talaren. Emellertid gick
herr örne så hårt tillrätta med utskottet och dess betänkande, att jag anser
mig skyldig att säga några ord.

. Det vilar alltid över herr Örne en imponerande monumentalitet, när han låter
sig drivas av sitt stora patos, den svenska konsumentens intresse, men det är
pa samma gång,, tillåter jag mig säga, nagot visst benhårt i hans konsekvens.
Men nu var^det ju om köttet vi skulle tala och inte om benen.

Denna fråga har, som den näst föregående talaren påpekade, kommit upp
med anledning av några motioner, som sökt i någon må tillvarataga de svenska
kottproducenternas intresse. ^ Vissa frågor, som dessa motionärer ha väckt
—— om jag nu hastigt skall gå igenom detta •— ha ansetts icke kunna vidareföras
till kamrarna av åtskilliga skäl, bland annat ett, som herr Örne påpekade,
nämligen att man icke har någon anledning att göra anmärkningar emot
det utländska köttet ur hälsosynpunkt. Kontrollen på den punkten torde vara
tu t tillräcklig. Vad motionärerna i det stycket ha önskat, ha vi helt och
hållet slappt och icke vidare framfört. Andra yrkanden, som de gjort, ha vi
ansett oss kunna avvisa .med hänvisning till det meddelande, som jordbruksministern
gjorde vid ett tillfälle här i kammaren. Utskottet har nämligen, som
herrarna kunna se längst ned pa sid. 3 i utlåtandet, påpekat, att det inom jordbruksdepartementet
pågår en utredning rörande bestämmelserna för köttkontrollen,
och att vi därför anse oss icke kunna upptaga vissa delar av motionärernas
yrkanden.

Onsdageu deu 2:1 maj «?. in.

Ilo »34.

Kvar slår emellertid, vad motionärerna påpekat om det svenska jordbrukets
svårigheter med hänsyn till köttproduktionen, emedan vi översvämmas av utländskt
kött i allt för stor myckenhet. Vi ha själva tillräckligt med kött för våld
behov, men utifrån kommer det likväl stora kvantiteter kött till oss. "Varför.’''
Den stränga kritik, som herr Örne ägnade åt det Sverige, som skulle uppstå,
om man följde utskottets betänkande, drabbar i själva verket alla våra grannländer.
Det är dessa, som genom sina åtgärder ha gjort det omöjligt för det
svenska köttet att komma ut, medan däremot Sverige ligger Öppet lör köttimport
i allt för stor och onödigt stor utsträckning. Detta tror jag, att den. som
vill läsa igenom akterna i detta ärende och inte bara litar på herr Ornes resumé,
får ganska klart för sig.

Det är många brister i vårt riksdagsskick, det medges, och vad herr Orne,
påpekade, har mycket berättigande. Men vi söka ju i de tillfälliga utskotten
att komma till rätta med vissa av dessa brister, genom att den ena kammarens
tillfälliga utskott samarbetar med den andra kammarens tillfälliga utskott i
frågor, som äro fullt gemensamma. Så ha vi också gjort i detta fall. Men såsom
den näst föregående talaren påpekade, var det ju mycket långt gående
yrkanden, som han skulle hava önskat framställa, och det var just dessa yrkanden,
som hade så starka talesmän i andra kammaren, att de synpunkter,
som vi lade på frågan, icke vunno tillräckligt beaktande. Når nu andra kammaren
kom först, blev dess ställningstagande till frågan naturligtvis normerande
även för oss av riksdagstekniska skäl. Vi kunde inte komma förbi, vad
andra kammaren redan i förväg hunnit besluta. Vi hade velat komma fram
med en litet mjukare framställning och ett förslag om en skrivelse, där man
endast begärt, att man vid den utredning, som pågick, borde beakta vissa synpunkter.
Andra kammaren har emellertid uttryckt sig mera preciserat, och da
tyckte vi i vårt utskott, att vi, när vi ville saken och önskade,-att nagel skulle
göras på detta område, borde se bort från oväsentligheter.

Nu blåser herr Örne upp vad jag kallar oväsentligheter, till något sa himlastormande
förskräckligt, men han förbiser därvid alldeles, att vi i vårt utlåtande,
d. v. s. det utlåtande, som vi citera, från andra kammarens tillfälliga utskott,
icke varit mera påståeliga än att vi pa sid. 4 säga. att allt vad däri föreslås
»givetvis måste närmare övervägas, kompletteras och utformas av Kungl.
Maj :t». Allt, som vi här säga, är alltså endast uppslår/ för en blivande utredning,
på intet sätt något som binder denna.

Det är alldeles för sent på dygnet för att man skall hålla på och plädera om
detta. Jag tror, att kammaren är fullkomligt insatt i vad det gäller. Detta
är ett försök att komma den svenska köttproducenten till hjälp, när han ber om
hjälp, och det på ett sätt, som så litet som möjligt besvärar någon part i samhället.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsén: Jag hade inte tänkt begära ordet i denna fråga, men då debatten
i alla fall är öppnad, ber jag att få säga några ord. helst som jag till
utskottets betänkande fogat en blank reservation.

Utskottet hemställer, att första kammaren i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att »Kungl. Maj:t täcktes utfärda bestämmelser i huvudsaklig^ överensstämmelse
med vad utskottet här ovan angivit». _ Utskottet begär således
direkta åtgärder utan föregående utredning. Det är icke riktigt, vad den föregående
talaren påstod, att utskottet här kort och gott kommit med s. k. uppslag,
utan det är en begäran om direkta åtgärder. Rörande arten av dessa åtgärder
ber jag att få hänvisa till det stycke i motiveringen, som börjar med:
»För att syftet» och slutar med: »dessa förhållanden». I detta stycke begär utskottet
en åtgärd, som kan betecknas som ett slags importmonopol på utländskt

Första kammarens protokoll 1928. Nr Sh. 8

Om skärpta
kontroUföreskrifter
beträffande

kött tytt port
m. in.
(Forts.)

Nr 34.

114

Om skärpta
kontrollföreskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 23 maj e. m.

kött för vissa firmor. Motionärerna ha icke med ett ord i sin motivering och
än mindre i sina yrkanden talat om eller begärt en dylik monopolisering. Utskottet
har således gatt utanför motionernas ram och följaktligen överskridit
sin konstitutionella befogenhet. Enligt min uppfattning kan därför proposition
icke framställas pa det föreliggande utskottsbetänkande! med mindre ifrågavarande
stycke i motiveringen strykes.

o Motionärerna hemställa bland annat om »föreskrift om afl vissa organ skola
åtfölja från utlandet infört kött och att besiktning av dylika varor skall efter
införseln verkställas av svensk veterinär». Om detta yrkande säger utskottet,
att utredning för närvarande pågår inom lantbruksstyrelsen rörande denna sak!
Eärfor begär utskottet icke någon utredning, men det begär heller ingen direkt
åtgärd i detta avseende. Motionärerna begära vidare »föreskrift att i lokal,
där från utlandet infört kött eller kött av inom landet slaktade importerade
djur eller därav framställda varor saluhållas, skall finnas ett för allmänheten
tydligt anslag, att där säljes utländskt kött». Detta yrkande innebär bland
annat att charkuterivaror, helt eller delvis tillverkade av utländskt kött, skola
stämplas. Med anledning av detta motionärernas yrkande begär utskottet att
riksdagen skall hemställa till Kungl. Majdom direkt åtgärd utan föregående
utredning. I den del av fragan, där utredning försiggår, begär man ingen åtgärd
men där ingen utredning försiggår, begär man åtgärder utan föregående
utredning.

Om det nu här gällde en mycket obetydlig och alldaglig sak, kunde denna
utskottets ställning förklaras, men så är icke fallet, ty genom den föreslagna
åtgärder] skulle i svenskt näringsliv införas något alldeles nytt, nämligen att
1 tillverkad vara skall betecknas som utländsk, såvida i densamma

till nagon del ingar utländsk råvara. Enligt min uppfattning skulle ett sådant
beslut kunna medföra rätt betydande konsekvenser. Vi ha en betryckt
jarnbruksnäring. Denna kunde med ungefär samma rätt begära, att järnvaror,
som tillverkats i Sverige av utländskt järn. också skulle stämplas som utländska
1 varje tall anser jag, att frågan är av den invecklade beskaffenhet atl
en utredning bort begaras, innan åtgärder må vidtagas. .Tåg tog mig därför
friheten att inom utskottet föreslå den hemställan, »att första kammaren med
anledning av foreva rande motioner ville för sin del besluta, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majrt hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes i samband med
dGn .T™ Jordbruksdepartementet pågående utredningen rörande bestämmelser
för kottkontroU taga i övervägande, huruvida bestämmelser i ovan angivna
sylte ma kunna utfardas». Med detta yrkande ville jag uppnå, att frågan skulle
komma infor Kungl. Maj:t i den form. att Kungl. Maj:t funne sig uppfordiad
att forst och främst gora en utredning och först därefter vidtaga de åtgärder,
vartill Kungl. Maj:t kunde finna, att utredningen föranledde. Vi hade
därigenom kommit att gå den riktiga vägen, och denna väg har också av medicinalstyrelsen
angivits som den lämpliga. Jag kan just icke tillmäta det någon
särdeles stor betydelse att andra kammaren redan har fattat beslut, ty om
nif-jr , i flJnnits att fa saken avgjord i tid inom första kammarens andra
skull(\tld sannerligen icke saknats, ty denna fråga har länge
legat lardig till avgörande, men man önskade ingen utredning och väntade tills
andra kammaren fattat beslut.

ketJ^,f^ner jattAeti^d,fAe !ör¥llantlen'' 80111 1111 föreligga, icke tjänar mycd
a rf - 1 l&tt yrka-blfaA1 det förslag, som jag framställde inom utskottet, och
darior kommer jag att rösta för avslagsyrkande!.

Herr Wolilin: Herr talman! Den kritik, soin herr Örne med åtskilliga instämmanden
riktade mot detta utskottsutlåtande, ger mig anledning att säga
några ord.

Onsdagen den 23 maj e. in.

115 Nr 34.

Man torde inom kammaren rätt väl känna till, att det svenska jordbruket alltjämt
arbetar under särdeles tryckta förhållanden. Ett tillspetsat uttryck för
detta faktum finner man i lantbruksstyrelsens utlåtande, däri styrelsen på
ett ställe säger, att om förhållandena få fortfara, såsom de för närvarande äro
gestaltade, kan den svenske mindre jordbrukarens ekonomiska standard komma
att sjunka till en nivå liknande den, som småbrukarna på andra sidan Östersjön
i stor utsträckning få leva vid. Den, som själv berest dessa trakter, känner den
ytterliga fattigdom, i vilken stora massor av lantbruksbefolkningen där leva.
och lantbruksstyrelsens yttrande är en allvarlig maning till statsmakterna att
söka göra något till jordbrukets hjälp.

Köttmarknaden, som det här gäller, har också tidigare i år varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet. .Tåg vill med anledning därav och på grund av
vad som i dag förefallit erinra om att man, då det gäller att under en svar tid
skydda en produktion som den förevarande, har en serie av hjälpmedel, somliga
mera starka, andra mindre, somliga mindre tillrådliga, andra mera. Den starkaste
åtgärden är naturligtvis ett importförbud på utländska varor av motsvarande
slag eller en s. k. importreglering, som åsyftar att ransonera importen
efter vissa kvotbestämmelser eller andra grunder. T det utskottsutlåtande, varom
nu är fråga, avvisas, såvitt jag förstår, tanken på ett importförbud å de
varor, det här gäller, och förklaras på tal om importregleringen, att den enligt
utskottets mening av handelspolitiska skäl knappast kan ifrågakomma. Del
därnäst från skyddssynpunkt effektivaste medlet är naturligtvis en höjning av
tullsatsen på den artikel, det gäller. .Tåg erinrar därom, att förslag om en
moderat höjning av tullsatsen på kött var före här för någon tid tillbaka och
hade varma förespråkare på de håll inom kammaren, där man ansåg, att det
nuvarande tillståndet icke kunde fortgå, utan någon som helst åtgärd från statens
sida. Herr örne torde vid det tillfället ha varit en av dem. som med vanlig
entusiasm för sin frihandelslära mest bidrog till att detta förslag icke vann
kammarens bifall, överhuvud taget tycks ju herr Örne ha den föreställningen,
att alla samhällets olyckor på det ekonomiska området, de må vara av ena eller
andra slaget, tämligen lätt skulle botas endast genom en frihandelsrcgim. Så
enkelt är dock icke det ekonomiska livet gestaltat.

Nu är alltså även den vägen stängd, och då ha här några motionärer i de båda
kamrarna tänkt sig den enligt, allas mening, vilka en smula sysslat med jordbrukspolitiska
spörsmål, minst ingripande utvägen och. kan man säga. den ined
hänsyn till konsumtionen mest mjuka åtgärden — det förfarande, som i sa
många länder vid olika tillfällen har förekommit — nämligen att genom stämpling
av den utländska varan upplysa konsumenterna om. att denna är av utländskt
ursprung, men för övrigt icke på något sätt ingripa i prisbildningen.
På jordbruksprodukternas område har ju långt före kriget i skilda länder, som
i motsats mot vad herr Örne anförde ha ett högt anseende i det internationella
umgänget, en sådan jordbrukspolitik kommit till mer eller mindre utsträckt
tillämpning. Det gäller i detta fall allenast frågan, huruvida det icke kan
vara skäl att komplettera den lagstiftning, som vi redan äga här i Sverige -tillkommen, som jag tror, under medverkan från riksdagens skilda partier —
rörande stämpling av utländska jordbruksprodukter med en ytterligare bestämmelse
av motsvarande slag. avseende vissa produkter, vari utländskt kött ingår.
Jag var för många år sedan före kriget sekreterare i den s. k. köttkontrollkommissionen.
som på den tiden sysslade med frågan om stämpling av utländskt
kött. och jag minns mycket väl, att det även inom sakkunniga veterinärkretsar
fanns en visserligen icke enstämmig men likväl ganska starkt framträdande
mening om önskvärdheten av att i viss utsträckning införa organtvång vid införsel
av utländskt kött eller i varje fall att föreskriva stämpling av sådant
kött. Nu gäller det ju icke ens det förra, utan endast det senare, och även

Om skärpta
kontroll föreskrift
er beträffande

kött im port
in. in.
(Forts.)

Nr 34.

Om skärpta
kfmlrolljörtskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Korts.)

116 Onsdagen den 2:: maj e. m.

detta blott beträffande vissa köttvaror. Jag kan icke förstå, att man av ett
sa pass enkelt förslag kan föranledas till sa explosiva uttalanden, som herr
örne har en viss benägenhet till. Jag fäste mig vid sådana omdömen som att
det vore en »ren lögnaktighet» att som utländsk stämpla en produkt, eu charkuteri
vara, vari utländskt kött till en del ingår. Tanken är väl ändå den, att
detta utländska kött på grund av en eventuellt mindre tillfredsställande exportkontroll
i vissa främmande länder understundom kan vara icke fullt likvärdigt
med det svenska köttet. Ehuru ,jag icke till mitt yrke är vare sig slaktare eller
charkuteriidkare, kan jag likväl förstå, att om i en charkuterivara, t. ex. i korv,
inblandas en, om också mindre, kvantitet mindervärdigt kött, kan ''detta inverka
på hela korvens beskaffenhet. Jag kan då icke förstå annat än att det kan
vara ganska logiskt och riktigt att giva hela denna charkuterivara eu beteckning,
som anger, att en dylik inblandning ägt rum.

Jag vill tillägga, att om riksdagen i enlighet med herr Örnes förslag skulle
avvisa även denna sista och mest blygsamma väg att bereda ett visst skydd
ad den svenska jordbruksproduktionen — varmed förenar sig en ganska legitim
önskan att en köpare skall kunna skilja mellan inhemsk vara, och utländsk —
sa lmr riksdagen slagit undan det allra sista försök, som nu göres, att i en rådande
brydsam situation finna någon hjälp åt den svenska köttproduktionen
Man kan naturligtvis mot varje åtgärd av detta slag göra en del handelspolitik^
som likväl oftast ha karaktären av förmodanden. Man kan

föreställa sig, att en dylik åtgärd skulle framkalla någon misstämning i det
and eller de länder, som därav beröras. Men jag får likväl påpeka, att denna
misstämning icke kan bil så synnerligen stark, ''då en åtgärd av detta slag på
grund av mest gynnad nationsklausulen i våra handelsavtal, icke kan ensidigt
riktas mot nagot visst land utan måste vara lika gentemot alla länder, med vilka
vi Pa dylika avtal. Om man i varje sådant fall som det nu förevarande skulle
a,n en dyhk synpunkt skulle man för övrigt aldrig kunna på någon väg
skydda en svensk näring under ett svårt läge. Man skulle ''då logiskt drivas
ut na den linje, som_ också alltid är herr örnes. nämligen att man i alla sådana
fall bor gora ingenting.

Då jag tror, att detta förslag icke skadar den svenska konsumtionens berättigade
intressen da detta system med tillstånd, som här skulle lämnas, är ofantligt
mycket enklare än det licenssystem, som praktiserades under kristidskommissionernas
dagar — eftersom det här ju endast gäller att få en viss kontroll
over den projekterade författningens efterlevnad — och ''då slutligen det svenska
jordbruket ar i oavvisligt behov av någon åtgärd för köttproduktionens
stödjande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

T herr Wohlins yttrande instämde herr Ucutrrsläöld.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman, mina herrar! Herr Örne har i sitt
anförande velat pa visst sätt göra gällande, att det, här föreliggande utskottsutlatandet
skulle vara nagot slags okynnesutlåtande. Jag vågar bestrida, att
sa ar fallet. Vi ha inom utskottet allvarligt försökt komma tillrätta med detta
spörsmål som har föreligger, och den hemställan om en åtgärd, som vi ha sett
oss loranlatna att avgiva, har förorsakats av tvenne skäl: för det första eu önskan
att bereda jordbruket en lättnad och för det andra en önskan afl. samtidigt
tilllorsakra konsumenterna en god vara. Det är nog inte riktigt, så som herr
rne pastar, att allt ar väl beställt med de varor, som tillverkas av eharkuteritabriirerna.
. Dar^inga nog mångahanda saker, som , om människor visste vad
* °i -ere sa„S^rna skulle konsumera så villigt som de nu göra.

iMj x ici far föidelen för konsumenterna av införande av effektiv ursprungs -

Onsdagen den 2". maj e. m.

117 Nr 34.

beteckning, skulle det vara den. att de få reda på att i den vara. de köpa. ingår
utländskt kött, som i regel är av lägre kvalitet än det svenska köttet.

Det är nog en tämligen allmän mening att det utländska kött. som kommer
hit, är avgjort sämre än vårt svenska. Detta beror närmast därpå, att det kött.
som hit importeras, är inte vederbörande exportlands bästa kött, ty detta går åt
annat håll, mestadels till Tyskland eller andra länder. För att kunna tillräckligt
effektivt lämna konsumenterna upplysning om när de erhålla utländskt kött.
torde man nog behöva införa bestämmelser om märkning av charkuterivaror —
i den mån det är lämpligt — och anbringande av skyltar i butikerna, å vilka
skyltar angives att i vederbörande butik försäljas varor, vari utländskt kött
ingår.

Utskottet har omnämnt bestämmelser, som möjligen kunna vara lämpliga och
införts i Danmark. Där ha dessa skyltar och ursprungsbeteckningar visat sig
ha en mycket god effekt och praktiskt sett medfört avspärrning av importen av
utländskt kött.

Man skulle genom sådana åtgärder, utskottet föreslår, också kunna vinna, att
vi finge en stabil köttmarknad, enär vi då ej skulle utsättas för den mestadels
periodvis inträffande importen av eharkuterikött. som verkar i hög grad störande
på marknaden.

Nu invänder man, att införseln av kött hit är så liten, att det inte inverkar
på vår svenska marknad. .Tåg vill då påpeka, att importen dock under 1927 var
mer än dubbelt så stor som åren 1912 och 1913, de år. som närmast föregingo
kriget. Nu ha i de bilagor, som bifogats utskottets utlåtande, angivits mängderna
av infört kött, däribland även mängden av kött, infört under januari 1928.
Om man bara ytligt dömer efter dessa tabeller, tycks det som om köttimporten
upphört, enär vi knappast i vinter haft någon import, men detta beror kanske
mest på den omständigheten, att på vintern brukar endast ringa mängd kött
införas, därför att i de länder, varifrån importen sker. äro hamnförhållandena
sådana, att de inte medge någon utförsel på vintern. Något stöd-av statistiken
för föregående års sista och innevarande års första månad härvidlag kunna vi
sålunda inte ha när det gäller bedöma importtendensen.

Herr Örne säger, att det inte ä.r tydligt klargjort, att något sådant behov från
konsumenterna att få veta, hurudant köttet är. föreligger. .Ta, det kan ju hända,
att det inte, som herr Örne sade. framkommit några demonstrationer eller protestresolutioner
i detta fall. men det kan ju även finnas andra sätt. varigenom
ett behov kan vara känt och en mening kan vilja göra sig gällande, än genom
demonstrationer.

Yidare talade herr Örne om och satiriserade över hurudan den vara skulle
kunna bli. som märktes på det sätt, vilket utskottet föreslagit. Stämpling av
charkuterivaror skulle, har herr Örne tydligen fått för sig. ovillkorligen ske
med blå anilinfärg och anbringas på så sätt, att den skulle förstöra varan och
giva denna eu obehaglig blå färg. Vad stämpeln beträffar, kan man mycket
väl välja en annan, för herr Örne behagligare färg än den blå.

Nu säger herr Örne också, att här föreligger ingen utredning till underlag
för ett sådant förslag, som utskottet här kommer med. Ja, kanske inte en sådan
som herr Örne gillar — det är nog inte gott göra en utredning, som är till lags
åt herr Örne, när det gäller jordbruksskydd —; dock har lantbruksstyrelsen tillstyrkt
sådana åtgärder, som utskottet föreslår och yttrat sig ganska utförligt
om behovet därav. Och om herr Örne, som för oss jordbrukare plägar framhålla
Danmark såsom ett mycket föredömligt exempel, även i detla fall ville se efter
vad som åtgjorts i Danmark, skulle det kanske inte skada.

Av alla erkännes att jordbruket är i svårt betryck och slaktd,jursprisen synnerligen
låga. Kunna bestämmelser om ursprungsbeteckning för utländskt kött
i någon mån bidraga till förbättrad avsättning av det inhemska köttet, torde väl

Om skärpta.
lccmtroUföreskrifter
beträffande

köttimport
in. m.

(Forts.)

Nr 34. 118

Onsdagen den 23 maj

c. in.

Om slcärpla
kontrollföreskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Förta.)

knappast finnas någon giltig anledning motsätta sig dessa bestämmelser, helst
någon fördyring för konsumenterna troligen ej skulle bli följden. Ty hastiga
partiprissänkningar, även om de it ro ganska stora — och vå r- och höstimporterna
av kött bruka medföra sådana — komma ytterst sällan konsumenterna
tillgodo utan utnyttjas av mellanhänderna. Detta framgår också av den prisstatistik,
som finnes intagen i en av bilagorna till utskottsutlåtande!.

Herr talman! Då jag anser, att den föreslagna åtgärden skulle vara synnerligen
välbehövlig och även möjlig genomföra, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr örno: -Ta, herr talman, det är ju alltid förenat med vissa svårigheter
för mig att tala i en sådan fråga som den föreliggande, ty den omständigheten,
att jag intar en allmän frihandelsståndpunkt, när det gäller vår handelspolitik,
duger ju alltid att kasta mig i ansiktet, var gång jag vågar uppträda i en dylik
fråga. .Tåg har emellertid i denna fråga icke sett saken annat än rent i förbigående
ur handelspolitisk synpunkt. Men däremot har jag tagit mig friheten
att framhålla de betydande praktiska brister, av vilka utskottets utlåtande
lider.

Min ärade vän herr Teodor Julin, som har undertecknat utskottets utlåtande,
talade om min benhårdhet. Jag skulle kunna kvittera detta genom att, eftersom
vi talade om sylta, säga, att från min synpunkt är utskottets utlåtande en
slarvsylta. Det är den egenskapen hos utlåtandet, som jag liar kritiserat.

''Även herr Wohlin hade detta utmärkta argument att tillgripa: tro inte på
honom, ty han är frihandlare! Men de argument, jag anförde mot vad utskottet
vill att riksdagen skall ålägga Kungl. Maj:t att utfärda kungörelser om, kunde
herr Wohlin icke vederlägga.

Nu säger herr Julin, för afl till en början syssla ett ögonblick med honom,
att grannländerna ha hindrat import av det svenska köttet. Ja, det är alldeles
riktigt, att våra grannländer ha vidtagit för oss oförmånliga åtgärder, men då
böra våra åtgärder gå ut på en skrivelse till Kungl. Maj:t med anmodan, att
Tvungl. Maj:t. måtte föranstalta om eu konferens mellan de nordiska länderna
för att försöka få bort dessa olägenheter eller att öva påtryckning nå dom, och
de böra inte bestå i att man handlar lika dumt och olämpligt, som dessa länder
ha gjort. Jag vågar använda dessa starka uttryck, ty från min synpunkt förtjäna
dylika åtgärder sådana betyg.

Sedan säger herr Julin, att det är bara oväsentligheter, på vilka jag har anmärkt.
Ja, jag vet inte vad herr Julin menar, när han kallar en sak för något
oväsentligt, men icke måtte det vara vad andra mena, om han kan kalla dessa
satser, som jag anmärkte på. för oväsentligheter.

Herr Wohlin framhöll, att det endast var meningen att få till stånd stämpling
av utländskt kött, och en annan talare har sagt, att det var fråga om att få en
kontroll över, att det inte kom olämpliga saker med i charkuterivarorna. Jag
skall be att få hänvisa herr Wohlin till ett dokument, som står infört i andra
tillfälliga utskottets utlåtande nr 10, sid. 20. Där kan herr Wohlin inhämta,
att »färskt kött av nötkreatur, får. get, svin eller häst, salt. rökt eller torkat
kött, talg och ister samt vissa närmare angivna organ från samma djurslag
ävensom från dessa djurslag härrörande korv. köttkonserver, buljongtärningar
och köttextrakt må icke till riket införas, med mindre än att antingen å själva
varan eller å emballaget (i fråga om färskt kött endast å varan) finnas i ursprungslandet
anbragta stämplar eller märken (i fråga om färskt, icke fruset
kött endast stämplar), vilka av medicinalstyrelsen godkänts till bevis, att den
därmed försedda köttvaran vid vederbörlig veterinärbesiktning i ursprungslandet
befunnits tjänlig till människoföda. Dylikt godkännande av stämplar
och märken», heter det vidare, »må icke av styrelsen lämnas, förrän styrelsen

Onsdagen den ''2:! maj c. in.

1 19

Nr 34.

inhämtat kännedom om de i ursprungslandet gällande bestämmelserna rörande
den i samband med stämplarnas eller märkenas åsättande företagna besiktningen
och funnit dessa bestämmelser vara sfi avfattade och tillämpade, att säkerhet
vinnes för att besiktningen är för sitt ändamål betryggande . . . Köttet
med tillhörande organ skall», enligt dessa av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser,
»omedelbart efter slakten besiktigas utav veterinär, som nyss
nämnts, och därvid befinnas tjänligt till människoföda . . . Härav framgår
sålunda», säger medicinalstyrelsen, »att intet färskt kött av nötkreatur, får, get.
svin eller häst kan införas till Sverige, utan att dessförinnan köttet jämte tillhörande
organ i ursprungslandet undergått veterinärbesiktning av enahanda
slag som i de svenska offentliga slakthusen och statskontrollerade exportslakterierna.
» Men räcker då detta? Nej, ingalunda, utan när köttet kommer hit,
taga svenska veterinärer hand om det och besiktiga det ytterligare, och. herr
Wohlin, såsom jag hade den äran påpeka, i mitt första anförande, medicinalstyrelsen
säger uttryckligen, att detta kött är underkastat en strängare kontroll
än den, som åtskilligt svenskt kött är underkastat, t. ex. i Stockholm. Den
synpunkt, som herr Wohlin härvid anlade, är således icke riktig.

Sedan har här talats om att det inte blivit någon prissänkning hos detaljisterna,
och det har också i ett av de bifogade utlåtandena påpekats, att priset i
detalj visserligen sjunkit i ören räknat, men det har inte sjunkit proportionellt,
i procent räknat, lika mycket som priset på råvarorna. Men. mina herrar, ha
herrarna tänkt på hur det förhåller sig med denna sak? Att sälja ett kilogram
kött kostar precis lika mycket, vare sig köttet är billigt eller dyrt. Hyran för
försäljningslokalen är precis lika hög. vare sig köttet är billigt eller dyrt

o. s. v. Man måste sålecles räkna med en viss bestämd marginal, som är oberoende
av om köttet är dyrt eller billigt. Det är precis på samma sätt med
åtskilliga andra varor. Det är till och med så med socker, att när sockerpriset
sjunker, så bibehålies detaljhandlarnas marginal — som numera är ganska nedskuren
på grund av konkurrensen — men det är helt enkelt därför att försäljningskostnaderna
bli desamma, vare sig priset är det ena eller det andra.

Härmed vill jag ingalunda ha sagt, att inte på många håll en för stor mellanhandsmarginal
gör sig gällande. Men konsumenterna kunna i det fallet
skylla sig själva, då de gå och betala ända till 20 procent mera för köttvaror
i vissa affärer än det pris, till vilket de kunna få dem i vissa andra affärer.

Men skulle det bli bättre härutinnan genom att man befullmäktigade vissa
personer att sälja det utländska köttet? Jag tror ingalunda, att så skulle bli
förhållandet, och var och eu. som en liten smula känner till denna sak — jag
tror, att jag verkligen gör det — torde kunna bestyrka min uppfattning, då
jag säger, att det ingalunda på något sätt skulle lända konsumenterna till
fördel, att man koncentrerade försäljningen av det importerade köttet till vissa
affärer eller affärsinnehavare.

Nu förhåller det sig ju emellertid på det sättet här. att den huvudsakliga anledningen
till att dessa motioner ha kommit fram är vad som av herr Julin
uttrycktes så, att jordbrukarna för närvarande lida av svårigheter. Herr Wohlin
sade ungefär detsamma. Är det verkligen nu på grund av köttimporten, som
svårigheterna äro så särskilt stora? Om herrarna vilja titta på sid. It i detta
betänkande, finna ni, att där förekommer en tabell, som visar, att köttimporten
har gått ner högst betydligt och att för den sista månaden föregående år och
den första månaden i år var det eu överskottsexport.

Jag tror, herr talman, om jag i allra största korthet vågar här vidröra den
saken, att den bästa politiken för att lösa denna fråga är, att all energi från
de svenska statsmakternas sida sättes in på att få bort den oriktiga behandling.
för vilken svenskt kött kan vara utsatt i utlandet. Därnäst böra vi koncentrera
oss på att sälja den verkligt förstklassiga varan till utlandet och få ett gott pris

Om skärpta
kontroUjöreskrifter
beträffande

kötti m port
m. m.
(Forts.)

Nr 34.

120

Onsdagen den 23 maj e. m.

Om skärpta
kontrollföreskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Forts.)

för den, och sedan böra vi medge en sådan import, som har förekommit, av
kött, vilket i allmänhet inte går upp i den högsta kvalitetsklassen, ehuru det
hygieniskt är fullt tillfredsställande. Jag tror, att det är något galet att använda
den högsta kvaliteten för att göra charkuterivaror av. Det är bättre
att exportera, det köttet, sedan man har berett väg för den exporten. Men det
är märkvärdigt, att de svenska jordbrukarna alltid vilja, att vi i vårt land skola
ha restriktioner, medan de aldrig vända sig med någon energi mot att andra
länder ha restriktioner gentemot deras näring.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! .lag skall inte dröja länge i talarstolen,
men herr Örne tycks inte 1m reda på under vilka förhållanden svenska jordbrukare
arbeta på detta område. Han är handelsman och talar för mellanhändernas
sak här. Det är den ojämna tillförseln, som vissa tider trycker priserna
för jordbrukets produkter. Vi bruka få det rådet, att vi skola sammansluta oss
och därigenom skaffa oss bättre betalt lör våra varor och höja vår näring, men
när vi försöka att lå bättre resultat för våra sammanslutningar, så mötas vi just
av herr Örne på det sätt, som har skett här i dag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandler: A id denna tid av riksdagen och denna tid på dygnet domnar
ju litet var av en smula, och det händer därför mycket lätt, att i riksdagens
sista timma en hel del går lörbi, utan att man är riktigt medveten om vad det
är, som man biträtt. Nu har herr Örne kommit hem från Geneve med friska
krafter och ruskat upp oss en smula i denna fråga, och jag hör till dem, som
vilja^ anmäla sin belåtenhet över att ha blivit behandlade på detta sätt.

Då jag nu med uppmärksamhet läser igenom detta aktstycke, så finner jag,
för att bara taga en enda punkt, att vad utskottet inbjuder kammaren att besluta,
det är bland annat att hos Kungl. Maj :t begära bestämmelser, som innefatta
ett i administrativ ordning infört koncessionstvång för en viss svensk importnäriug.
Det är ju den sakliga innebörden av näst sista stycket i andra -kammarutskottets utlåtande. Det kan inte undgå uppmärksamheten hos någon,
som ställer detta vid sidan av motionärernas yrkande, att herr Larsén obestridligen
har rätt, då han uttalar .den uppfattningen, att något sådant yrkande
icke har blivit framställt i de väckta motionerna. Jag skall inte draga någon
konklusion av detta förhållande; jag vet inte, om bestämmelserna ha ändrats
sedan den tiden, jag hade äran tillhöra ett tillfälligt utskott. Då hade dessa
utskott inte motionsrätt; i fall de ha förvärvat den sedan dess, skulle jag nästan
vara benägen att säga, att det är en ganska äventyrlig motionsrätt. Ty det
yrkande, som här är framställt, går, tycker jag för min del. ganska långt.
Riksdagen skulle utan utredning av detta ärende lämna åt Kungl. Maj:t att
på basis av detta aktstycke införa koncessionstvång för dem, som importerat
kött ifrån utlandet. Enbart en sådan omständighet borde, tycker jag, vara tillräcklig
för att göra första kammaren betänksam emot att på så lösliga grunder
som detta papper hos Kungl. Maj:t begära utfärdande av bestämmelser i ifrågasatt
riktning.

Jag tillåter mig ansluta mig till det av herr Örne framställda avslagsyrkandet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 23 maj e. m.

121 Xr :U.

Herr Örne begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 10, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Om skärpta
hmtroHjöreskrifter
beträffande

köttimport
m. m.
(Forts.)

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Frankrike undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat;
samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien undertecknad förliknings- och skiljedom straktat.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.55 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1928. Nr S-4.