RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1928:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1928. Första kammaren. Nr 21.

Fredagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6 A, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928—1929 under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet,
ävensom1 vissa beträffande samma huvudtitel väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
sergeanten vid intendenturkåren C. A. Svedberg från viss ersättningsskyldighet; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Karlskrona stad för övertagande av viss gatubelysning i Karlskrona m. m.;
samt

nr 1 ^ledning av väckt motion angående beredande åt två kaptener å
övergångsstat av vissa förmåner i löne- och pensionhänseende.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning av väckt motion om införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.

Upplästes och lades till handlingarna ett från andra kammaren ankommet
protokollsutdrag nr 309, utvisande att nämnda kammare förenat sig med första
kammaren i dess beslut om tillsättande av ett särskilt utskott för behandling
av Kungl. Maj:ts propositioner nr 243, 214, 218—230, 242 och 243
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
204, angående försäljning av Malmö asyls område m. m.

Föredrogs Kungl. Majrts proposition nr 213, med förslag till kommunalskattelag
m. m. Jmf/i

förslag till

Herr Möller; Herr talman! Innan denna proposition remitteras till veder- kommunal
börande utskott, skall jag tillåta mig att ställa en fråga till regeringen. Änf*m
Årets kommunalskatteproposition upptager ju som bekant liksom fjolårets
kommunalskatteförslag ett repartitionstal för jorbruksfastighet av 6 %. Vi erFörsta
hammarens "protokoll 1928. Nr 21. 1

Nr 21.

2

Fredagen den 23 mars.

Kungl. ''proposition
med
förslag till
kommunalskattelag

m. m.
(Forts.)

inra oss, att avsikten i fjol i sista stund syntes ha varit den att försöka åstadkomma
sådana beslut i riksdagens kamrar, att det kunde bli en sammanjämkning,
som då efter matematiska regler skulle ske på det ganska egendomliga
procenttalet 5 J/2.

Denna proposition har, som ju säkerligen de flesta av kammarens ledamöter
veta, knappast varit motsedd i år. Det har varit uppgifter fram och tillbaka
om huruvida kommunalskattefrågan skulle komma att föreläggas årets riksdag.
Jag skall här icke giva mig in på några beklaganden av att den kommit så
sent, men jag kan icke underlåta att erinra kammarens ledamöter om att det
i samband med det långvariga dröjsmålet med propositionens framläggande har
lämnats mycket bestämda uppgifter om att förhandlingar skulle ha förts mellan
regeringen å den ena sidan samt högern och bondeförbundet å den andra
för att söka i riksdagen trygga genomförandet av en ny kommunalskattelag.
Därom är ju i och för sig icke något att säga, och jag skall heller icke framställa
någon anmärkning däremot. Men det har i omedelbart sammanhang
med propositionens framläggande med mycken bestämdhet uppgivits, att man
icke endast har fört förhandlingar, utan att man därjämte har träffat en överenskommelse
mellan regeringen samt högern och honde förbundet om att det
sktdle genomföras ett kommunalskatteförslag på hasis av ett repartitionstal
för jordbruksfastighet av 5 V2 %■ Jag skulle tro, att det kan vara av en viss
vikt för det utskott, som skall behandla ärendet, liksom för riksdagens ledamöter
överhuvud taget att få veta. om dessa uppgifter äro med sanningen
överensstämmande. Det finns nämligen en sak, som man icke kan undgå att
fästa avseende vid i detta sammanhang. Om det är så, att det föreligger en
överenskommelse, innan propositionen lagts på kammarens bord, om ett repartitionstal
på 5 1f2 %, skulle man ju anse rimligt, att den proposition, som
framlägges, upptager detta repartitionstal. Nu upptager emellertid den framlagda
propositionen som bekant ett repartitionstal för jordbruksfastighet av
6 %. Den fråga, som jag tror vore av vikt att få besvarad, innan man i riksdagen
börjar behandlingen av ärendet, är denna: Innebär propositionens förslag
om 6 % som repartitionstal för jordbruksfastighet, att det även skall bli 6 %
enligt regeringens mening eller innebära dessa 6 % i verkligheten 5 1/2 Det är
efter min uppfattning en fråga, som bör besvaras. Det kan ju i varje fall
icke hjälpas, att det är en unik metod att gå tillväga, att från regeringens
sida föreslå detta repartitionstal, om regeringen i verkligheten menar ett annat
repartitionstal.

Det är denna fråga jag tillåter mig framställa. Jag skulle vara tacksam att
få ett svar på den.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Den framlagda propositionen

uttrycker, vad som enligt regeringens mening är det lämpligaste och riktigaste,
när det gäller kommunalskattefrågans lösning. Något uttalande därutöver
finnes det ingen som helst anledning att i detta sammanhang göra från regeringsbänken.

Herr Möller: Det var ju en upplysning, som kaniske är överflödig, att

regeringen anser ett repartitionstal av 6 procent för det bästa. Nu har jag
ingenting annat att göra än att konstatera, att i detta uteblivna svar ligger
ett uppenbart erkännande av att den påstådda överenskommelsen existerar
och att regeringen alltså, när den skriver 6 procent, faktiskt menar 5 Va Pr0~
cent.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr Möller har ingenting

annat att bygga sina slutsatser på än sina egna antaganden.

Fredagen den 23 mars. 3

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

214, med förslag till taxeringsförordning;

nr 218, med förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
;

nr 219, med förslag till förordningar om kommunal progressivskatt och om
utjämningsskatt;

nr 220, med förslag till lag om skogsaccis m. m.;

nr 221, med förslag till förordning om särskild skatt å vissa lotterivinster
m. m.;

nr 222, med förslag till förordning om ändrade grunder för utgörande av
vissa utlagor m. m.;

nr 223, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
nobelstiftelsens skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år
1928 m. m.;

nr 224, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. in.;

nr 225, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den
22 juni 1911 om skjutsväsendet;

nr 226, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen
den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
m. m.;

nr 227, med förslag till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen
den 9 december 1910 (nr 141,, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning; nr

228, med förslag till ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110, sid. 1)
angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, m. m.;

nr 229, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift;

nr 230, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 27 juni 1927 (nr 310) om fastighetstaxering år 1929 m. m.;

nr 242, med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken
m. m.; samt

nr 243, med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 59 §§ lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 5 och 46—53, bevillningsutskottets betänkanden nr 22—24, första
lagutskottets utlåtande nr 20 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och
14—16.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får
hemställa, att kammaren måtte besluta, att bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förlängning
av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg

Nr 21.

Kungl. proposition
med
förslag till
kommunalslcattelag

m. m.
(Forts.)

Nr 21.

4

Fredagen den 23 mars

och vete m. m., ävensom i ämnet väckta motioner, på morgondagens föredragningslista
måtte uppföras sist bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Herr Möller avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 291,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av
arbetslösheten.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om fortsatt bevarande i svensk ägo av vissa stenkolsfyndigheter å Spetsbergen
; samt

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckt
motion om anslag till en personlig professur för docenten Einar Naumann.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.49 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 24 mars.

5 Sr 21.

Lördagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Mina herrar! Åter har ett dödsbud nått oss.

Ledamoten av denna kammare Axel Rudolf Rooth avled, som vi alla veta,
plötsligt i går. Han hade bevistat gårdagens sammanträde här i kammaren
och var på väg upp till fortsatt utskottsarbete, då han drabbades av det sjukdomsfall,
som så hastigt ändade hans liv. Man må val säga, att han bokstavligen
föll på sin post.

Rooth var en man med fullödiga egenskaper. Han var ett föredöme i plikttrohet
och allvar i arbete. Här i kammaren stod hans plats sällan tom, och de
som kände honom närmast vilja gärna framhålla, att hans högsta strävan
var att ägna sina krafter åt hembygd och fosterland. Vi känna alla, att Rooth
i sitt yttre uppträdande var en försynt och stilla man, som dock, när han yttrade
sig här i kammaren, visste att göra sig gällande genom att åt sina anföranden
ge en prägel av saklighet och kunnighet i det ämne, som var föremål för
överläggning.

Man vågar påstå, att med den bortgångne förlorade vi en hedersman, som vi
säkerligen alla komma att bevara i tacksam hågkomst.

Frid över hans minne!

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
85 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckning »gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Bärg,
greve Lagerbjelke,
berr Wigforss,

» Larson, Edward,

» Sederholm,

» Nothin,

» Borell,

» Ericson, K. Oscar,

» Linders,

» Fehr,

» Frändén,

» Norling.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av tolv suppleanter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
50 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckning »gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

Hr 21. 6

Lördagen den 24 mars.

herr Julin,

» Jönsson, J., i Slätåker,

» Eriksson, Carl E.,

» Abrahamsson,

» Lithander,

» Åkerberg,

» Gabrielsson,

» Andersson, Karl E.,

» Wahlmark,

» Granström,

» Forssberg,

» Sandén.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 54, i anledning av kamrarnas.
skiljaktiga beslut i fråga om fortsatt bevarande i svensk ägo av vissa
stenkolsfyndigheter å Spetsbergen, godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att, för den händelse den nyss godkända voteringspropositionen
bleve godkänd jämväl av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid sammanträde onsdagen den 28 innevarande månad.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 24 mars.

7

Nr 21

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—17.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att

dels av det utav 1926 års riksdag beviljade anslaget å 150,000 kronor till
främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. in. för budgetåret 1928
-—1929 såsom extra reservationsanslag anvisa ett belopp av 35,000 kronor;

dels till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader
för budgetåret 1928—-1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 135,000 kronor;

dels till statens kostnader för farliga alkoholister m. m. för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 5,000 kronor;

dels till bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av 15,000 kronor;

dels till resor vid tvångsinternering av alkoholister för budgetåret 1928—
1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 10,000 kronor;

samtliga anslag att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel;

dels ock medgiva, att av nyssnämnda anslag till bidrag till erkända och enskilda
alkoholistanstalters driftkostnader finge till erkända alkoholistanstalten
Hemmet G-unnarskog för budgetåret 1928—1929 utgå bidrag till driftkostnaderna
med ej mindre ett belopp av 1 krona för dag och vårdplats än även
ett belopp för vårddag, som med 1 krona understege det till övriga erkända
alkoholistanstalter utgående statsbidraget.

I sammanhang med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till
behandling förehaft dels två likalydande motioner, väckta den ena. nr 86,
inom första kammaren, av herrar A. J. Bär g och Oscar Olsson och den andra,
nr 170, inom andra kammaren av herr A. Olsson i Gävle in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att till interneringskostnader i vissa
fall för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 5.000 kronor,
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena. nr 190, inom första kammaren
av herrar J. Bergman och U. Leander och den andra, nr 326, inom
andra kammaren av herr C. O. Johanson i Huskvarna in. fl., vari yrkats, att
riksdagen måtte å riksstaten för budgetåret 1928—1929 å femte huvudtiteln
under avdelningen Alkoholistvård uppföra ett anslag å 5,000 kronor till bidrag
till interneringskostnader i vissa fall att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Anslag till
interneringskostnader
för
alkoholister.

Nr 21. 8

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
intemeringskostnader
för
alkoholister.

(Forts.)

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och i
anledning av herrar Bärgs, Oscar Olssons och Olssons i Gävle m. fl. samt
Bergmans, Leanders och Johansons i Huskvarna m. fl. berörda motioner,
I: 86 och 190 samt II: 170 och 326.

I) av det utav 1926 års riksdag beviljade anslaget å 150,000 kronor till
främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet in. m. för budgetåret 1928—-1929 såsom extra reservationsanslag anvisa ett belopp av 35,000 kronor;

II) till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 135,000 kronor;

III) till statens kostnader för farliga alkoholister in. m. för budgetåret 1928
—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 5,000 kronor :

IV) till bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av 15,000 kronor;

V) till resor vid tvångsinternering av alkoholister för budgetåret 1928—1929
anvisa ett extra förslagsanslag av 10,000 kronor;

VI) till interneringskostnader i vissa fall anvisa ett extra förslagsanslag av

4,000 kronor;

samtliga anslag att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel; samt

VII) medgiva, att av nyssnämnda anslag till bidrag till erkända och enskilda
alkoholistanstalters driftkostnader finge till erkända alkoholistanstalten Hemmet
Gunnarskog för budgetåret 1928—1929 utgå bidrag till driftkostnaderna
med ej mindre ett belopp av 1 krona för dag och vårdplats än även ett belopp för
vårddag, som med 1 krona understege det till övriga erkända alkoholistanstalter
utgående statsbidraget.

Herr statsrådet Pettersson; I denna punkt har statsutskottet tillstyrkt ett
anslag, med vars beviljande Kungl. Maj:t ansett tills vidare bort få anstå. Jag
har för min del ingenting att säga i anledning av denna utskottets ståndpunkt,
men jag måste anhålla om förtydligande av vad utskottet föreslår.

Utskottet föreslår, att anslag skulle utgå till nykterhetsnämnderna med tillhopa
högst 4,000 kronor att disponeras för interneringskostnader för »farliga
och kriminella alkoholister», på samma gång som anslaget tillika begränsas
till ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner. Det är uttrycket farliga
och kriminella alkoholister, som jag anser tarvar något förtydligande.

Jag vill erinra om att socialstyrelsen i sin framställning i ämnet talade om
att statsbidrag borde utgå beträffande farliga alkoholister, men även i fråga
om andra kategorier av alkoholister, utan att närmare ange, vilka 1925 års
sakkunniga, som avgivit förslag till lag om åtgärder mot dryckenskap och
fylleri, ansågo, att statsverket bör bidraga vid internering av »farliga, otillräkneliga
och vagabonderande alkoholister». Sedan ha i år i riksdagen väckts
motioner i ämnet, dels av herrar Bergman och Leander i första kammaren
samt herr Johanson i Huskvarna m. fl. i andra kammaren, vilka ha ställt sig
på socialstyrelsens mindre markerade ståndpunkt, och dels av herrar Bärg
och Oscar Olsson i första kammaren samt herr Olsson i Gävle m. fl. i andra
kammaren. Såvitt man kan döma av sammanhanget, mena dessa sistnämnda
motionärer, att bidrag skall utgå beträffande kategorierna farliga, otillräkneliga
och vagabonderande alkoholister, men längre fram i motiveringen införa
de beteckningen kriminella, och på samma gång ha de uteslutit gruppen otillräkneliga.

Utskottet har nu ansett, att de farliga och kriminella alkoholisterna skulle
utgöra de grupper, för vilka statsbidrag skulle kunna påräknas. Till en början
lämnar detta uttryck utrymme för någon tvekan, om ifrågavarande alkoholister
skola vara både farliga och kriminella eller om såväl gruppen farliga alkolister

Lördagen den 24 mars.

9 Sr 21.

som gruppen kriminella alkoholister avses. Vidare är det rätt oklart, vad som
menas med uttrycket kriminella alkoholister. Menas därmed sådana, som ha ett
kriminellt föregående, d. v. s. sådana, som någon gång varit dömda för t. ex.
stöld, eller menas det sådana, som enligt läkarintyg visa kriminella tendenser,
eller menas det slutligen sådana, som efter åtal förklarats otillräkneliga på
grund av alkoholism? Eller avses alla tre nämnda grupper? Vem det än må
bli, som får att såsom socialminister utfärda kungörelse i detta ämne, är det
av vikt, att det blir klargjort vad utskottet menat med detta förslag och vad
riksdagen kan komma att mena med sitt beslut.

Herr Petrdn: Då jag, i varje fall på avdelningen, deltagit i detta ärendes
behandling, må det kanske tillåtas mig att säga några ord med anledning av
herr statsrådets till utskottet riktade fråga. Jag vill då först nämna, att naturligtvis
har man inte avsett, att en alkoholist skulle behöva vara både farlig
och kriminell, för att kommunen skulle kunna få ersättning för avgift till
alkoholistanstalt. Det torde väl också framgå av motionen, att man har menat
såväl farliga som kriminella alkoholister.

Vad som menas med farliga alkoholister, därom kan rätt gärna inte vara
någon tvekan. Som vi veta, innehåller lagen om behandling av alkoholister
den bestämmelsen, att —• bland andra — den som visat sig vara farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv skall kunna interneras på alkoholistanstalt
mot sin vilja. Här syftas med ordet farlig på dem, för vilka denna bestämmelse
gäller. Det har ju ansetts vara av synnerlig vikt, att sådana alkoholmissbrukare,
som äro farliga för sin omgivning, skola kunna bli omhändertagna
och tvångsinternerade, men erfarenheten har visat att man underlåtit
detta i mindre bärkraftiga kommuner på grund av de därmed förenade kostnaderna.
Jag vill erinra om att alkoholistvårdssakkunniga, som i september
1926 avgåvo sitt utlåtande angående revision av alkoholistlagen, ha föreslagit
— herr statsrådet har redan nämnt det — att för vård av farliga alkoholister
skulle staten alltid bestrida utgifterna. Här är nu i en av motionerna föreslaget,
att tills vidare skulle staten i fråga om sådana alkoholister från mindre
bärkraftiga kommuner kunna efter prövning av socialstyrelsen lämna kommunerna
ersättning för avgifter för anstaltsvården.

Vad åter uttrycket kriminella alkoholister beträffar, så förekommer, som
herr statsrådet nämnde, detta uttryck i den av herrar Bäg och Oscar Olsson i
denna kammare väckta motionen och har sedan upptagits i statsutskottets utlåtande.
Naturligtvis syftas därmed i första hand på de otillräkneligförklarade
alkoholisterna vilka enligt alkoholistvårdssakkunnigas förslag ävenledes
skulle vårdas på statens bekostnad. Det förekommer understundom, att alkoholister
begå brott i av alkoholmissbruket framkallad akut sinnessjukdom,
såsom delirium tremens eller dylikt, men att sinnessjukdomen gått över, när
personen kommit inför rätta och domen faller. Då kan han inte intagas på
hospital, ty han är inte längre sinnessjuk, men i sådana fall är det lämpligt,
att han intages på alkoholistanstalt för att behandlas för sin alkoholism, som
varit orsaken till den akuta sinnessjukdomen med därmed följande brottslighet.
Nu är det så, att den som är otillräkneligförklarad och på grund därav
vårdas på hospital, får kostnadsfri vård på statens hospital, och kommunen
betalar sålunda ingenting för dylik vård, men därest en dylik otillräkneligförklarad
behöver vård på alkoholistanstalt, har kommunen måst betala avgiften,
och det är ju givet, att särskilt då det är fråga om mindre bärkraftiga kommuner,
är det önskvärt, att även i dylika fall staten bestrider utgifterna.

Nu har, som nämnts, uttrycket kriminell satts in i utskottsutlåtandet i
stället för otillräkneligförklarad i alkoholistvårdssakkunnigas betänkande. och
det kan ju inte förnekas, att detta får anses innebära en utvidgning, sa att

Anslag till
i ntemeringskostnader
för
alkoholister.

(Forts.)

Nr 21. 10

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
intemeringskostnader
för
alkoholister.

(Forts.)

Anslag till
hem för kroniskt
sjuka.

även alkoholister med kriminell förtid, sådana som varit straffade för brott,
skulle komma in under den kategorien, så att staten — då det gäller mindre
bärkraftiga kommuner — skulle kunna lämna bidrag till deras vård. Och det
kan väl inte vara annat än rimligt, att personer, som visat sig tydligt asociala
och dömts för brott upprepade gånger, få — om de omhändertas på grund av
alkoholistlagens bestämmelser och de äro hemmahörande i mindre bärkraftiga
kommuner -—- vårdas fritt på statens bekostnad. Men det får ju tillkomma
Kungl. Maj:t att närmare ange villkoren härför vid utfärdande av kungörelse
i ämnet. Som utskottet skrivit, har det ju lämnats öppet för Kungl. Maj:t
att närmare avgöra gränserna för vad som skall menas med ordet kriminell.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 26—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Lades till handlingarna.

Punkterna 34—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 45—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Lades till handlingarna.

Punkterna 53—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till bidrag till uppförande in. m.
av hem för kroniskt sjuka för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 300,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till
behandling förehaft tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första
kammaren, nr 144, av herr A. J. Pär g m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 238, av herr Karl Andersson i Katrineholm m. fl., däri yrkats, att
statsbidrag till uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka måtte
utgå jämväl till de anstalter, som av landstingen för ändamålet uppförts eller
inrättats under åren 1919—1926.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag
och med avslag å herr Bärgs m. fl. samt herr Anderssons i Katrineholm m. fl.
berörda motioner, I: 144 och IT: 238, till bidrag till uppförande m. m. av hem

Lördagen den 24 mars.

11 Sr 21.

för kroniskt sjuka för budgetåret'' 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 300,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Anderson
i Råstock och Carlsson-Frosterud ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förevarande förslag till bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka för budgetåret 1928—1929 anvisa ett
extra reservationsanslag av 300,000 kronor; samt

b) med anledning av herr Bärgs m. fl. samt herr Anderssons i Katrineholm
m. fl. motioner, 1:144 och 11:238, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, huruvida och i vilken utsträckning statsbidrag till uppförande eller
inrättande av hem för kroniskt sjuka borde utgå jämväl till de anstalter, som
av landstingen för ändamålet uppförts eller inrättats under åren 1919—1926
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Anslag till
hem för kroniski
sjuka.
(Forts.)

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag har i denna punkt jämte några andra
utskottsledamöter avgivit en reservation. Med denna reservation ha vi velat
giva ett stöd åt den motion, som väckts av herr Bärg m. fl. i denna fråga.
Eör min del beklagar jag mycket, att jag icke redan föregående år, då detta
ärende var föremål för riksdagens prövning, kom mig för att ge uttryck åt de
synpunkter, som nu äro för mig vägledande. Jag anser nämligen, att starka
billighetsskäl tala för att sådana landstingsområden, som gått händelserna i
förväg i detta avseende och redan tidigare än lagen ålagt dem, ha skaffat sig
vårdanstalter för kroniskt sjuka, icke skola straffas på det sättet, att de icke
komma i åtminstone någorlunda lika god position som de landsting vilka låtit
med byggandet bero, till dess riksdagen beslutit att lämna bidrag för uppförande
av vårdanstalter. Det är tvärtom enligt min uppfattning så, att man
måste anse det i hög grad erkännansvärt, när ett landstingsområde redan på
ett tidigare stadium vidtagit åtgärder för att skaffa vårdplatser för kroniskt
sjuka. Nu ha ju dessa landsting blivit försatta i den dåliga positionen, att
de icke få statsbidrag, under det de som dröjt, till dess de av nödtvång måste
uppföra sjukhem, få statsbidrag. Om man ser denna fråga enkelt och realistiskt,
vill det förefalla, att det är så starka billighetsskäl. som tala för ett
tillmötesgående av vad motionärerna här begärt, att man bör hos regeringen
begära en närmare omprövning av den saken.

Nu har ju emellertid klämmen i reservationen icke blivit avfattad på ett
tillfredsställande sätt i utskottets utlåtande, och därför har här i kammaren
utdelats ett kartongblad till sid. 105 i utlåtandet, där i moment b) angivits,
hur man lämpligen bör formulera beslutet, i händelse kammaren skulle vilja
gå in för en skrivelse. Jag tillåter mig därför, herr talman, att läsa upp
reservationen enligt denna lydelse:

»att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj ds förevarande förslag till bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka för budgetåret 1928—1929 anvisa ett
extra reservationsanslag av 300.000 kronor; samt

b) med anledning av herr Bärgs in. fl. samt herr Anderssons i Katrineholm
m. fl. motioner: I: 144 och II: 238, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida och i vilken utsträckning statsbidrag till uppförande eller
inrättande av hem för kroniskt sjuka må utgå jämväl till de anstalter, som av
landstingen för ändamålet uppförts eller inrättats under åren 1919—1926
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen med den lydelse,
som nu blivit av mig uppläst .

Nr 21. 12

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
lietn för kroniskt
sjuka.
(Forts.)

Herr Hallin: Herr talman! Jag befinner mig i den något egendomliga

situationen att i den nu föredragna punkten nödgas försvara statsutskottets
ståndpunkt, som jag i grund och botten icke själv kan gilla. Men förhållandet
är ju det, som statsutskottets ärade ordförande nyss erinrade om, att denna
fråga var föremål för riksdagens prövning i fjol och blev då enligt min mening
principiellt avgjord. Då Kungl. Maj:t framlade sitt förslag förra året
om att riksdagen skulle bevilja medel till uppförande och drift av hem för
kroniskt sjuka, så tog Kungl. Maj:t själv ståndpunkt till frågan, huruvida
något retroaktivt bidrag skulle kunna ifrågakomma till landsting, som redan
före den 1 januari 1927 hade gått i författning om uppförande av hem för
kroniskt sjuka. Med anledning av propositionen väcktes emellertid motioner
i bägge kamrarna, vari yrkades, att en sådan retroaktivitet skulle av riksdagen
medgivas. I statsutskottet diskuterades den frågan ganska grundligt,
och resultatet blev, att statsutskottet gick med på Kungl. Maj:ts uppfattning,
varemot jag och en av utskottets ledamöter, herr Petrén. reserverade oss i viss
anslutning till de då föreliggande motionerna. Vi hemställde nämligen, att
riksdagen skulle bevilja de landsting, som hade i förväg gått in för att bygga
dessa hem, hälften av de kostnader som andra landsting skulle få enligt de
nya bestämmelserna.

När frågan sedermera förevar här i kammaren, diskuterades den mycket
grundligt, och jag passar på vid detta tillfälle att inlägga en gensaga mot
vad motionärerna i år velat göra gällande i sin motion, nämligen att denna
fråga vid föregående års riksdag skulle ha behandlats något summariskt och
att riksdagen icke skulle ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den. Detta
tror jag icke man med fog kan säga. Skulle något kunna sägas om behandlingen,
vore det kanske det, att diskussionen här i kammaren en sen afton
blev något långt utdragen.

Emellertid anser jag alltjämt, att riksdagen brustit i en viss moralisk förpliktelse
gent emot vissa landsting, då man vid det tillfälle, när denna fråga
kanske först dryftades, nämligen vid nya fattigvårdslagens tillkomst, alltså
1918, gav så. att säga på hand, att landstingen framdeles skulle komma i åtnjutande
av statsbidrag för dylika hem för kroniskt sjuka. Det var ju då
ganska förklarligt, att en del landsting utan att avvakta dessa löftens infriande
gingo i författning om byggandet. Emellertid har jag nu, när jag här
tagit ståndpunkt och följt statsutskottets majoritet, gått ut ifrån att riksdagens
beslut i fjol var fattat efter moget övervägande och sålunda icke nu i
år kunde på något sätt ryggas. Det förvånar mig ju något, det måste jag
säga, att reservanterna i år, bland vilka jag återfinner såväl statsutskottets
ordförande som dess vice ordförande, som jag i fjol icke hade med mig på den
modifierade linjen, nämligen att ge dessa landsting hälften av vad de andra
skulle få, nu i år ansett sig kunna intaga en annan ståndpunkt och hemställa
om en skrivelse i enlighet med det yrkande, som herr Kvarnzelius nyss läste
upp. I denna skrivelse hemställes om utredning, huruvida någon retroaktivitet
kan ifrågakomma, men frågan »huruvida» är ju redan en gång utredd, ty
både de sakkunniga, som hade hand om utformandet av bestämmelserna, och
medicinalstyrelsen liksom även Kungl. Maj:t i fjol ha ju bestämt tagit ståndpunkt
till denna fråga och sagt, att retroaktivitet skall icke ifrågakomma.
De sakkunniga och medicinalstyrelsen voro till och med strängare i detta avseende
än Kungl. Maj:t sedermera var i propositionen.

Det är därför, herr talman, som jag för min del, trots den uppfattning jag
i grunden har, måste utgå ifrån att frågan blev avgjord vid förra årets riksdag
och nu icke kan biträda annat än utskottets hemställan, till vilken jag yrkar
bifall.

Lördagen den 24 mars.

13 Nr 21.

Herr Bärg: Herr talman! Då jag står såsom motionär i denna fråga, skall
jag be att få säga några få ord.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på det förhållandet, att — såsom
ju framgår av debatten och de här framställda yrkandena — statsutskottets
ärade ordförande, vilken i fjol icke stod såsom reservant, tillsammans med utskottets
vice ordförande, som då icke heller stod som reservant, nu ställt sig
på linjen om bifall i viss mån till motionärernas hemställan, under det att de,
som i fjol stodo såsom reservanter, nu saknas. Det synes mig, som om det
vore ett visst berättigande i vad motionärerna påpekat, nämligen att frågan
vid föregående års riksdag i alla fall icke uppmärksammades i den omfattningen,
att man hade ett fullständigt grepp på frågans läge. Detta är nu icke
någon tillvitelse, skulle jag vilja säga, mot tafesmannen för utskottet. Men
när ett ärende föreligger till behandling så sent som den 25 eller den 31 maj,
tror jag, att det var, och därtill sent på natten med en mängd ärenden på föredragningslistan,
är det ju ganska mänskligt, att inte alla ledamöterna — kanske
knappast utskottets —- hinna tränga in i frågans alla detaljer.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att detta icke är någon stor ekonomisk
fråga för statsverket. Den utredning, som svenska landstingsförbundet
har anställt, ger vid handen, att även om de landsting, som blevo utestängda
från bidrag genom fjolårets beslut, skulle få samma bidrag till byggnadernas
uppförande som de landsting, vilka bygga efter 1927 års ingång, torde detta
icke betyda större belopp än cirka 100,000 kronor. Om man nu tänker sig
ett mindre bidrag, som reservanterna föreslogo i fjol, eller hälften, vilket dock
torde få anses såsom orättvist,1 är dock detta ur statsverkets budgetssynpunkt
ingenting att tala om. Samtidigt erkänner jag, att det med hänsyn till landstingens
ekonomi icke heller kan spela någon så synnerligt stor roll. Men när
man följt frågans uppkomst, är det andra motiv, som väga starkare och tyngre
än frågan om de ekonomiska bidragen. Jag vill erinra om att det — såsom
herrarna möjligen torde kunna påminna sig — när 1918 års fattigvårdslag
antogs, av utskottet gjordes ett rätt tydligt uttalande, som godkändes
av riksdagen, av innebörd att landstingen skulle erhålla bidrag vid uppförandet
av hem för kroniskt sjuka. Att detta uttalande faktiskt betraktades
såsom ett principbeslut, framgår även därav, att fattigvårdsinspektören på
grund av detta beslut skickade ut cirkulär till landstingen och anmodade dem
att tillsätta kommittéer och påskyndade byggandet utan att avvakta riksdagens
beslut om själva anslaget. Den dåvarande socialministern kallade dessa kommittéer
till en konferens i Stockholm, vid vilken han påpekade, bland annat,
huru riksdagen hade principiellt gått in för bidrags lämnande, och så uppmanade
han kommittéerna att ute i landet göra allvar av detta och icke avvakta
den tioårsperiod, inom vilken lagen skulle träda i kraft, Visserligen ålade
fattigvårdslagen icke landstingen att bygga sjukhem, men det var frågan om
arbetshem, som sammanhängde därmed. När statens representanter sålunda
togo för kontant, att riksdagen principiellt gått in för att ge bidrag, är det ju
mänskligt, att menige man ute i bygderna också trodde detsamma. Detta gjorde,
att en1 del landsting icke avvaktade den tid, då utredningen om grunderna
för bidrags erhållande var klar, utan trodde fullt och fast, att de icke skulle
bliva utestängda från detta bidrag, även om de i detta fall icke avvaktade riksdagens
formella anslagsbeslut.

För min del har jag kommit i en tråkig belägenhet, därigenom att även jag
ansåg mig kunna avgiva en försäkran inför det landsting jag tillhör, att det
icke kunde föreligga någon risk att redan då sätta igång med dessa byggen
avva^^a något beslut i stället för att under tiden låta de sjuka ligga
t*0 j -a ohulpna ute i bygderna. Landstinget trodde liksom åtskilliga andra
landsting, pa det riskfria härutinnan och satte så fort sig göra lät igång med

Anslag till
hem för kroniskt
sjuka.
(Forts.)

Nr 21. 14

Lördagen den 24 mars.

.1 nslag till
hem för kroniskt
sjuka.
(Fort*.)

uppförandet eller anskaffandet av sjukhem. När propositionen sedermera kom
och riksdagen fattade sitt beslut, befanns det att man alldeles förbisett, skulle
jag vilja hoppas, de utfästelser, som tidigare voro gjorda. De landsting, som
skyndat att följa de givna maningarna, blevo sålunda alldeles avskurna från
rätten att få bidrag till byggnadernas uppförande, under det att de landsting,
som dröjt med dessa åtgärder, fingo och få statsbidrag vid nybyggnad med
1,500 kronor per sjuksäng, vid övertagande av förut befintlig byggnad med

1,000 kronor per sjuksäng och i vissa andra fall med 750 kronor per säng.

Jag må säga herrarna, att det känns nästan litet genant att på detta sätt
hava trott på denna sak och att även hava förmått ett landsting att tro på den.
Ett försvar anser jag ligga däri, att såväl fattigvårdsinspektören som dåvarande
socialministern hade alldeles samma uppfattning och bibragte oss densamma.
För mig framstår det i viss mån såsom en hederssak för riksdagen
att icke svika de gjorda utfästelserna, även om detta för landstingens del icke
skulle betyda så synnerligen mycket. Men det går icke an, att man ute i bygderna
får den uppfattningen, att man från riksdagens sida gör sådana tämligen
tydliga uttalanden, som med skäl kunna betraktas såsom utfästelser, och sedan
icke infriar dem.

Nu säges det både i propositionen och i utskottets utlåtande, att någon retroaktivitet
icke kan ifrågakomma, därför att detta statsbidrag är ett slags premiering,
ett uppmuntringsbidrag för de landsting, som nu skola sätta igång
med uppförandet av sjukhem. Det är ju riktigt. Men inte förlorar det karaktären
av uppmuntringsbidrag, även om man uppmuntrar sådana landsting,
som skyndat att i förväg göra detta. Tvärtom förefaller det mig, som om
man borde ge dessa landsting ett erkännande framför andra, att de följt dessa
maningar och tagit på sig den risk, som verkligen visat sig hava följt med
den omständigheten, att riksdagens beslut icke avvaktas. Jag vill verkligen i
detta fall för riksdagens egen skull vädja till kammaren att biträda en så rimlig
begäran som den av reservanterna nu föreslagna, att man prövar, huruvida
och i vilken omfattning ett bidrag skulle kunna givas även till de landsting, som
i förväg uppfört sina sjukhem.

Jag ber sålunda, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar: Den ärade talesmannen för
utskottet framhöll, att denna fråga redan vid förra riksdagen blivit avgjord.
Han betonade därvid, att åtminstone det moment i reservationen, som innehåller
en begäran om utredning, »huruvida» statsbidrag må utgå, redan vore prövat
och avgjort, först av Kungl. Maj:t och sedan av riksdagen, samt att ett
sådant beslut icke gärna kunde ryggas. Jag tillåter mig då påpeka, att frågan
»huruvida» utan tvivel varit av Kungl. Maj :t avgjord, men jag ifrågasätter,
om inte statsutskottet och riksdagen just därför saknade möjlighet och
anledning att ingå på andra delen av reservationens innehåll, nämligen begäran
om utredning, »i vilken utsträckning» ersättningen skulle utgå. Om frågan
»huruvida» kategoriskt besvaras med nej, ingår man ju icke på någon undersökning,
»i vilken utsträckning» det skall ske. Därest frågan emellertid
besvaras med ja och ersättning alltså skall givas, kan jag mycket väl tänka
mig, att riksdagens beslut föregående år endast innebar, att man på grund av
den förutsättning, som då förelåg, nämligen att utredning härom saknades,
icke ingick på frågan utan lät den passera, varigenom man fick anslaget^i
princip igenom. När åter det nu tillika blir fråga om en utredning av spörsmålet
»i vilken utsträckning», är föregående riksdagsbeslut säkerligen icke prejudicerande.
Såsom den ärade talesmannen för utskottet framhöll, fanns det i
fjol en reservation om bidrag med visst belopp, till hälften. Men jag finner

Lördagen den 24 mars.

15

Nr 21.

det helt naturligt, att riksdagen i saknad av framställning från Kungl. Maj:t
och sålunda i saknad av den utredning, som Kungl. Maj:t gör, tvekade att gå
med på en reservationsvis föreslagen positiv lösning av frågan. Därför synes
det mig, som om man icke riktigt kan skilja frågan »huruvida» från frågan »i
vilken utsträckning». Då denna kombinerade fråga aldrig på grund av en
kungl. proposition varit föremål för riksdagens prövning, synes den väg, reservationen
anvisar, vara en mycket både naturlig och framkomlig väg.

Jag delar den uppfattningen, att retroaktivitet i allmänhet icke är rätt förenlig
med vår åskådning här i Sverige, men någon retroaktivitet i verklig mening
kan knappast sägas föreligga, då redan 1918 års fattigvårdslag gav anledning
för landstingen att börja fundera på sådana anstalters upprättande. Då
nu anslaget sent omsider kommer, är det väl mindre ett anslag till uppmuntran
av en verksamhet, som anses önskvärd, än snarare ett slags såsom ofrånkomligt
ansett medel för att över huvud få den till stånd. Då förefaller det ännu mera
orimligt, att de landsting, som med anledning av fattigvårdslagens bestämmelser,
den givna motiveringen och de utfästelser, som under hand givits, vidtagit
åtgärder i detta avseende, endast på grund därav skulle bliva lidande.

Då förslagets bifallande icke alls innebär något ståndpunktstagande annat
än i så måtto, att man begär, att Kungl. Maj:t skall taga den vidare frågan
»huruvida» under förnyad omprövning och i samband därmed också den eventuella
frågan, »i vilken utsträckning» bidrag må lämnas, tillåter jag mig. herr
talman, att yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Sandén och Petrén.

Herr Walles: Herr talman! Det är ju i verkligheten så. att utskottets

ledamöter hava mycket starka sympatier för motionerna. Detta har också
kommit till uttryck i utskottets utlåtande. Såsom herr Hallin framhållit, är
det ju fråga om retroaktiv verkan av beslutet, och det är väl ingenting, som
man i statsutskottet är så rädd för som för att ge efter i denna punkt.

Då ärendet första gången var uppe stödde sig utskottet, såsom herr Hallin
nämnde, på ett uttalande av departementschefen, som förklarade, att det icke
kunde komma i fråga att på en gång lämna ett så betydande bidrag, som det
var fråga om, emedan detta skulle få alltför betydande finansiella konsekvenser.
Därjämte anfördes, att det var i fullkomlig strid mot gällande kutym på
liknande områden.

Sympatier hava sålunda funnits för saken och viljan är sålunda god, men
utskottets majoritet har icke ansett sig kunna tillstyrka motionerna. Om det
emellertid förhåller sig så, att kammaren anser, att faran av retroaktivitet i
detta fall icke är så stor, kommer åtminstone jag för min del icke att bliva alltför
ledsen, om kammaren bifaller reservationen.

Herr Friindén: Herr talman! Då det län jag tillhör alltid är lydaktigt, då
det gäller fullgörandet av de ålägganden, som riksdagen ålägger länen, skyndade
landstinget att efter det stränga påbudet vid fattigvårdslagens antagande
fullgöra vår skyldighet genom att uppföra ett hem för kroniskt sjuka. Jag
minns mycket väl, då frågan var före och dryftades i landstinget. Man försäkrade
oss därvid, att det på grund av gjorda uttalanden vore alldeles säkert, att
landstinget skulle komma i åtnjutande av statsbidrag även för byggnaderna.
När man handlar på det sättet, måste herrarna förstå, att man känner sig synnerligen
besviken, när det går ett antal år, och man finner, att de kommuner,
som icke så villigt ställt sig till efterrättelse det påbud, som riksdagen givit,
på grund av sin försummelse skola komma i åtnjutande av en ekonomisk förmån.

Anslag till
hem för kroniskt
sjuka.
(Forts.)

Nr 21. 16

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
hem för kroniskt
sjuka.
(Forts.)

Om man ser i utskottets utlåtande, finner man, att utskottet i år liksom i
fjol endast åberopat departementschefens uttalande. Men antag att departementschefens
uppfattning är oriktig! Då kvarstår i alla fall åtminstone för
mig den bestämda uppfattningen — och jag hoppas, att den delas av flertalet
här i kammaren — att riksdagen icke i denna fråga på ett rättfärdigt sätt behandlat
dessa kommuner.

När det icke är fråga om någon väsentlig utgift, kan jag sålunda icke finna
annat, än att riksdagen ändå borde visa en sådan förståelse för de kommuner,
som så lojalt böjt sig under fattigvårdslagens bestämmelser och utfört dessa
byggnader efter riksdagens uttalade önskemål, att riksdagen nu i dag ville
vara med om den skrivelse till Kungl. Maj :t, som i reservationen föreslås. Det
rör sig ju om så obetydliga belopp, att det väl icke betyder så mycket för landstingen.
Men det betyder ändå så mycket, att man får den uppfattningen, att
riksdagen vill skipa rättvisa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Möller: Herr talman!- Jag skall för min del också tillåta mig att

förorda den vid utskottsutlåtandet i denna punkt fogade reservationen, och
jag tycker, att de betänkligheter, mycket naturliga i och för sig, som finnas i
statsutskottet och säkert också i riksdagen i dess helhet emot att bevilja anslag,
som skola få ett slags retroaktiv verkan, ha inte riktigt samma kraft i detta
fall, som de skulle kunna ha i andra. Jag vill erinra kammaren därom, att
förslaget, som slutligen ledde till en regeringsframställning till riksdagen, hade
legat färdigt i åtskilliga år. Åtminstone erinrar jag mig bestämt, att det
låg färdigt före 1925 års riksdag, men på grund av den ansträngda statsfinansiella
situationen och på grund av att det var så många ting, som trängdes kanske
alldeles särskilt på socialdepartementets huvudtitel, fick frågan om statsbidrag
i detta fall anstå. Det finns ju knappast något tvivel om att åtminstone
något av landstingen skulle ha fått statsbidrag, därest den statsfinansiella
situationen hade tillåtit, att regeringens framställningar i detta ämne hade kommit
några år tidigare. Under sådana omständigheter kan jag icke neka till
att det blir ett slags straff, att man vägrar retroaktivitet från detta bidrag.
Det blir ett slags straff för de landsting, som, tidigare än statsmakterna, voro
färdiga att tillmötesgå den önskan, som fanns praktiskt taget inom alla läger
i samhället med hänsyn till den rent humanitära uppgift, som inrättandet av
hem för kroniskt sjuka hade. Då förefaller det mig, som om kammaren inte
borde låta sina betänkligheter uppväga de i mitt tycke behjärtansvärda anspråk,
som här resas, utan i stället trots det principiella avsteg, som det naturligtvis
i viss grad kan anses vara från den hållning, man i allmänhet intager i
fråga om retroaktivitet, av billighetsskäl acceptera reservationen.

Jag ber därför att få tillstyrka densamma.

I detta anförande instämde herr Sandegård.

Herr Sandler: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga ett par ord

ytterligare till vad som redan anförts.

Det är mycket naturligt, om kammaren känner sig rätt betänksam mot att
fatta ett annat beslut i denna fråga i år än det som fattades i fjol. Emellertid
tror jag, att kammaren skulle göra rätt i att på det sättet företaga, efter allt att
döma, en rättelse i det beslut, som förekom här i fjol. Det skedde under omständigheter,
som mycket väl förklara, att det gick, som det gick. Jag föreställer
mig, att det är synnerligen många i denna kammare, som i likhet med
mig totalt förbisågo vad som förekom vid detta ärendes behandling vid fjol -

Lördagen den 24 mars.

17 » 21.

årets riksdag. Vad som har framhållits i motionen och den redogörelse, som
motionären här har givit för frågans läge, synes mig innehålla alldeles tillräckliga
skäl för att kammaren skulle taga en sådan ändrad hållning under
övervägande.

Om jag får uttrycka, hur jag ser saken, med ett exempel, tycker jag, att
det ligger ungefär så här till. Jag säger till en person, som är mig underställd:
»Här är en uppgift, som bör utföras, den är bra och den bör också
ha bidrag, men den saken är inte riktigt klar ännu, utan den måste utredas.
Laga så, att ni griper er an med den här uppgiften.» Och jag understryker
det ytterligare med att säga en tid senare: »Skynda på och laga så, att någonting
blir åtgjort på detta område, ty det är utsikter till att detta bidrag skall
komma.» Men efteråt, sedan dessa maningar följts, ställer jag mig på den
ståndpunkten: »Ja, nu har den där uppgiften lösts. Min ekonomiska medverkan
är icke längre behövlig, och jag kan i stället koncentrera mina ekonomiska
resurser på det, som ännu icke har skett, d. v. s. på att andra organ
skola ge sig i kast med denna uppgift.» Om jag alltså av den grunden helt
enkelt vägrar i vändningen och inte fullföljer det, som tidigare har varit ifrågasatt,
måste jag säga mig, att ett sådant beteende skulle vara att låta den
ekonomiska krassheten stryka ett brett streck över alla billighetens grundsatser.

Jag finner motionärens framställning vara befogad, och i den modesta form.
som utskottsreservanterna ha velat tillmötesgå honom, tror jag, att kammaren
mycket väl också skulle kunna göra det. Jag ber därför att få ansluta mig
till reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 58—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Under punkten 80 av det vid innevarande års statsverksproposition fogade 0
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1928 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till bidrag till anordnande av vissa sjuktransporter,
att utga i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet angivna
grunder, för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av

53,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten under hänvisning till vad däri
anförts hemställt, att riksdagen matte till bidrag till anordnande av vissa
sjuktransporter, att utgå, i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet förordade
grunder, för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 3,000 kronor.

n Reservation hade avgivits av herrar Walles, Carlsson i Gävle, Hallin, Hansén,
Anderson i Råstock och Jansson i Falun, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte till bidrag till anordnande av vissa sjuktransporter, att utgå
i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet förordade grunder, för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av 53,000 kronor.

Första kammarens protokoll 1928. Nr 21. 2

Anslag till
hem för kroniskt
sjuka.
(Forts.)

Anslag till
anordnande
v vissa sjuktransporter.

Nr 21. 18

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
anordnande
av vissa sjuktransporter.

(Forte.)

Herr statsrådet Pettersson; Statsutskottet, som ju i allmänhet har ställt
sig mycket välvilligt till Kungl. Maj:ts anslagsäskanden under femte huvudtiteln,
har icke funnit sig kunna tillstyrka förslaget om bidrag till anskaffande
av s. k. läkarbilar. Detta förslag är föranlett av en riksdagsskrivelse av 1920,
vari begärdes utredning, huruvida och på vad sätt åtgärder kunde vidtagas i
syfte att förbättra sjuktransporterna till och från sjukhus på landsbygden, och
i det uttskottsbetänkande, som lag till grund för riksdagens skrivelse, framhölls,
att man avsåg en utredning av alla de särskilda spörsmål, som kunde
inbegripas i denna fråga, salunda mte endast fragan om transport av sjuka.
Röda korsets överstyrelse, som haft Kungl. Maj :ts uppdrag att utreda frågan,
har till förbättringen av sjuktransportförhållandena på landsbygden framlagt
en mycket omfattande plan, som upptager först och främst fragan om förbättring
av järnvägarnas sjuktransportmedel, vidare sjuktransporter med aeroplan,
anskaffning av skidbårar och slädfordon för sjuka och slutligen anskaffande
av olika slag av bilar för transport av sjuka.

Utav dessa förslag har jag ansett endast anslagen till skidbarar samt till
uppmuntrande av anskaffandet av s. k. läkarbilar kunna förordas, statsutskottet
har åter stannat vid att endast tillstyrka anslaget till skidbarar. Det
av statsutskottet avstyrkta förslaget om anslag till läkarbilar gar i huvudsak
ut på att bidrag å minst 1,000 och högst 2,500 kronor skulle lämnas tor anskaffande,
drift och underhåll av bilar, avsedda för transport av sjuka och sa
inrättade, att de sjuka kunna transporteras i liggande ställning, varjämte bilarna
ock skola vara försedda med bårar. Bidrag skulle lamnas till tjänsteläkare,
landsting, landskommun, förbund av dylika kommuner eller till sjukvårdsförening,
som ville engagera sig för saken. Som villkor för anslags åtnjutande
skulle uppställas, att vederbörande ägare av bilen forbunde sig att
under två års tid hålla densamma tillgänglig för transport av sjuka till och
från sjukhus, för läkares resor i tjänsten och slutligen också tor distriktssköterskas
och distriktsbarnmorskas resor i tjänsten, då särskild skyndsamhet vore
av nöden. Dessutom skulle av anslaget för detta ändamål enligt förslaget utga
särskild ersättning till automobilens ägare för transport av sjuka och tor transport
av barnmorska och sköterska samt slutligen också för lakarens resor,
för såvitt icke läkaren själv vore ägare till automobilen Om barnmorska och
sköterska finge göra sällskap med läkaren, skulle särskild ersättning for resan

icke utgå. ,

Härtill säger nu utskottet, att förslaget är förenat med bristlailigheter och
särskilt, att sättet för utnyttjandet av anordningen kan komma att visa sig otillfredsställande.
Jag antar, att utskottet härmed syftar pa att^man inte hår
kunnat träffa en sådan anordning, att det kan förekommas, att pa samma gång
uppstår behov av samma bil för olika ändamål. Den kan behövas samtidigt
för en resa åt ena hållet och en resa åt andra hållet. Det år ju möjligt, att
svårigheter i anmärkta hänseendet skulle kunna uppstå. Men jag ber pa
samma gång att få framhålla, att det förslag, som här framlagts, endast ar
en tillämpning, en vidare utvidgning av det system för anskaffande och begagnande
av bilar, som redan tillämpas i rikets ödemarksområden och som
där visat sig ganska tillfredsställande. Vidare vill jag framhålla, att det i
alla fall här gäller en försöksanordning, och det vore ju, om nu anslaget beviljades,
skäl i att under denna första tid pröva sig fram och undersöka vilka
svårigheter och olägenheter, som kunna vara förenade med anordningen, sa att
man sedan kunde bättra på systemet. I varje fall synes det mig vara garis a
klart att även om den föreslagna anordningen inte skulle kunna riktigt fylla
måttet och bli så tillfredsställande, som man skulle önska, vore det val i
alla fall betydligt bättre att på åtskilliga håll anskaffades lakarbilar, försedda
med anordningar för att transportera sjuka i liggande ställning, än a t

Lördagen den 24 mars.

19 >’r 21.

icke ha några sådana automobiler alls eller i otillräckligt antal. Jag vill även
framhålla, att av alla de förslag, som här äro framställda av Röda korset, icke
något vunnit så allmän anslutning av de hörda myndigheterna, länsstyrelser
och landsting, som detta om bidrag till egna läkarbilar.

Till sist hoppas jag, att kammaren inte tar illa upp, om jag säger, att detta
är en fråga av ej ringa betydelse. Det gäller att göra åtminstone en början
till att^ för stora områden av vårt land minska de lidanden, som de sjuka nu
ofta ^måste^ utstå till följd av olämpliga transportförhållanden, och det gäller
också att åstadkomma skyndsamhet i dessa transporter, en skyndsamhet. som
i många fall kan vara villkoret för att ett människoliv skall kunna räddas.
Det synes mig, att dessa synpunkter äro så pass viktiga, att man trots de
bristfälligheter, som kunna vara förenade med förslaget, skulle kunna godkänna
detsamma.

Jag tillåter mig att uttala den förhoppningen, att den reservation, som här
är framställd och som går ut på att sänka minimum av anslag för varje bil till
500 kronor, måtte vinna kammarens bifall.

Herr Walles: Herr talman! Efter departementschefens anförande skall

jag endast be att få yttra ett par ord.

Som departementschefen erinrade, föranstaltades ju på grund av ett riksdagsbeslut
en utredning, vari Röda korset deltog. Det av Röda korset framlagda
förslaget, som var mycket omfattande, har varit på remiss bl. a. till
länsstjuelserna och provinsialläkarna. Det bär fått ett mycket gott vitsord
såsom varande synnerligen praktiskt och lämpligt. Emellertid har departementschefen,
såsom anförts, ansett sig inte kunna framföra förslaget i sin
helhet utan inskränkt sig till denna detalj, nämligen angående bidrag till läkarbilar.
Medicinalstyrelsen har för sin del mycket varmt tillstyrkt och förordat
förslaget om bidrag till läkarbilar och anför, att »erfarenheten från
ödemarksområdena om statsbidrag till läkarautomobiler hade varit god. Med
ledning av de för nämnda områden gällande bestämmelserna borde alltså statsbidrag
kunna få utdelas även i övriga delar av riket.» Länsstyrelserna ha i
allmänhet tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att
de sjuktransportmedel, på vilkas åvägabringande och utveckling strävandena inom
länet särskilt borde inriktas, vore — jämte ambulansbilar — egna läkarbilar.
Till dessas anskaffande borde staten bidraga med en tredjedel av inköpspriset.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att det vore givet, att
dylika bilar skulle bliva till stor nytta för sjukvården å landsbygden, oavsett
om ambulansbilar i någon större utsträckning komme till användning. Slutligen
har länsstyrelsen i Örebro län åberopat yttrande från förste provinsialläkaren
i länet, i vilket anförts, att erfarenheten från ett provinsialläkardistrikt
inom länet, som anskaffat och ställt till läkarens förfogande en automobil
att användas till sjukresor inom distriktet, styrkt uppfattningen om
lämpligheten av förevarande förslag.

Vi se sålunda, att från myndigheter, som böra känna till förhållandena på.
området, har förslaget vunnit synnerligen stort erkännande. Jag kan därför
icke finna annat än att utskottet mycket snävt har behandlat detta förslag,
och jag kan för min del inte anse det vara korrekt, då ett förslag är så pass väl
motiverat som detta och avser att bistå sjukvården i vårt land, att man avfärdar
det på så kortfattat sätt som skett. Här har endast yrkats bifall till 50 st.
skidbårar med ett belopp på 3,000 kronor, och det av medicinalstyrelsen äskade
beloppet på 70,000 kronor, som av departementschefen nedsatts till 50,000
kronor, har utskottet avslagit.

Anslag till
anordnande
v vissa sjuktransporter.

(Forts.)

Sr 21. 20

Lördagen, den 24 mars.

Anslag till
anordnande
av vissa sjuktransporter.

(Forts.)

Då jag för min del är mycket livligt övertygad om att åtgärden, skulle
komma till gagn för sjukvården i vårt land, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Björck: Herr talman! Det är ju, som herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet nyss yttrade, inte någon stor fråga, som det här gäller,
men då man går att ur statsutskottssynpunkt bedöma framställningar, som
föreläggas riksdagen, vill man gärna pröva dem ur praktiska synpunkter, och
vid en sådan prövning har det förslag, vilket socialministern här ömmar för,
inte hållit måttet. Det bör understrykas — det framgick ju nyss av herr
statsrådets redogörelse — att den här omstridda punkten är ett led i ett ganska
stort tilltaget kristidsförslag. Det har också fått sitt uttryck i det förhållandet,
att departementschefen själv har nödgats beskära det högst väsentligt.
Av denna jätteplan för bispringande vid transporter av sjuka i olika delar av
landet återstå således efter regeringens granskning inte mer än två punkter,
nämligen den om läkarbilar och den om skidbarar. Statsutskottet bär ytterligare
överarbetat förslaget med det resultatet, att kvar står endast förslaget
om statsbidrag för anskaffande av skidbårar. Jag tror, att själva överarbetningen
på olika håll har ägt rum från samma utgångspunkter. Man nar sett
till vad som varit finansiellt möjligt och vad som varit praktiskt realiserbart.
Åtskilligt i denna stora plan har fått vika inför socialministerns granskning,
därför att statsfinanserna inte medgåvo det, och beträffande just nu ifragavarande
anslag till bidrag åt läkarbilar har,^ som av handlingarna framgar,
redan socialministern sett sig nödsakad att gå in för en beskärning av den plan,
som ursprungligen var utarbetad.

När man i utskottet gick att granska denna beskurna plan ur praktisk synpunkt,
snubblade man först på uttrycket »tjänsteläkare». Den saken var inte
utredd. Vad är tjänsteläkare? Vilka läkare skola komma i åtnjutande av denna
förmån? De förfrågningar, som gjordes hos den ansvariga myndigheten,
kunde inte bringa någon klarhet om i vilken utsträckning tjänsteläkare aro
avsedda att kunna ifrågakomma för understöd till sådana bilar. Man maste
dock säga, att det är en ganska primär fordran, när man skall bevilja ett anslag,
som skall utgå till tjänsteläkare, att man vet vilka som taktiskt aro berättigade
att få anslag. .

Det var emellertid inte den svåraste stötestenen. Så kom man in pa villkoren
för användande av detta anslag. Därvidlag har herr statsrådet mycket
starkt understrukit, att det skulle vara för transport av sjuka, men läser man
framställningen, blir man övertygad om att det bleve mycket få sjuka, som
skulle bli transporterade i dessa bilar. De äro naturligtvis i första rummet
avsedda för tjänsteläkarens resor. Naturligtvis kan tjänsteläkare i vissa fall
vid ett sjukbesök taga med en sjuk till någon sjukstuga eller sjukvårdsanstalt.
Men det blir säkert ganska sällan. Men så ha vi tredje punkten, på vilken
förslaget egentligen stupade i utskottet. Bilen skall användas för distriktssköterskas
och distriktsbarnmorskas resor, som för fullgörande av deras tjänst
böra skyndsamt utföras. Den som har någon praktisk erfarenhet vet, att en
distriktbarnmorskas resor i allmänhet äro av den naturen, att de böra skyndsamt
utföras, och följaktligen skulle ju distriktsbarnmorskan alltid kunna göra
anspråk på att få skjuts i bilen. Det är inte något ont i det, men det finns
ett mycket viktigt wicyi. Dä man. inte förutsatt, att det skall vara chaufför
till dessa bilar, kommer man i det läget, att läkaren skall stå tillgänglig på
rekvisition av distriktssköterskan eller distriktsbarnmorskan för att köra dom
till de platser, där deras närvaro är av behovet påkallad. Det är framförallt
denna omständighet, som gjort, att statsutskottet har ställt sig mycket betänksam
mot detta anslagskrav. Man måste nämligen säga sig, att antingen är

Lördagen den 24 mars.

21 Xr 21.

distriktssköterskan eller distriktsbarnmorskan en mycket diskret person — gent
emot läkare äro ju sköterskor och barnmorskor i regel ganska väl disciplinerade
— och kommer inte att ställa några krav på att få åka i den där bilen,
eller också är hon av det mera påstridiga slaget, och då tager hon bort läkarens
tid för de sjuka och anlitar honom i stället såsom chaufför.

Det är sålunda rent praktiska skäl, som föranlett utskottet att avböja att
ställa pengar till förfogande för understöd för anskaffande och användning av
läkarbilar på dessa villkor. Annorlunda hade läget givetvis varit, om det
hade uppställts som uttryckligt villkor, att det skulle finnas chaufförer till
dessa bilar och om anslagsbeloppet hade utmätts därefter. Men med de bidragsbelopp
på mellan 500 och 2.500 kronor, som reservanterna här förordat,
inser var man, att det bidragsbeloppet medger icke hållande av en körkunnig
man, som sköter bilen.

Det bör också nämnas ■— det kunna herrarna själva räkna ut — att något
större antal läkarbilar kan det inte bli tal om med ett belopp på 50,000 kronor,
som skall fördelas i bidrag på mellan 500 och 2,500 kronor för varje bil. Det
har tydligen inte heller varit avsett. Om nu detta system fungerar någorlunda
tillfredsställande inom ödemarksområdena, vill jag fästa uppmärksamheten på
att det är dock en väsentligen annan sak att överflytta detsamma till landet
i dess helhet, till de tätare befolkade trakterna. Vad förslå då dessa 30 bilar,
som departementschefen räknat med?

_ Hade det varit så, att man haft några som helst utsikter för att genom beviljande
av dessa 50,000 kronor kunna väsentligt minska lidandet för de sjuka
och åstadkomma, att man fick lämpliga transportmedel, skulle jag för min
del inte haft det ringaste emot detta anslag. När man emellertid har en bestämd
förkänsla av att det i praktiken inte kommer att spela någon roll och
att förslaget är tillrättalagt — förlåt, att jag säger det — med något opraktiska
händer, skulle jag med väsentligt större tillfredsställelse ha hälsat, om
man i stället fått ett kraftigare stöd för de ambulansbilar, som man ju över
allt i landet genom landstingens försorg har skaffat sig. Jag tror, att
dessa ambulansbilar i de tätare befolkade delarna av landet äro det normala
medlet för att transportera sjuka från hemmet till de centrala sjukvårdsanstalterna.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat klargöra de synpunkter, som ha
lett statsutskottets majoritet, då den bestämt har velat avböja medverkan till
det projekt, som från Kungl. Majrts sida här har förelagts riksdagen, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

_ Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag har icke deltagit inom statsutskottet
vid handläggningen av det här ärendet, och jag har därför begärt ordet
endast för att deklarera min ståndpunkt. Jag vill då säga, att jag ansluter
mig utan någon som helst tvekan till Kungl. Maj :ts förslag i denna del
och att jag följaktligen yrkar bifall till den vid denna punkt fogade reservationen.

Om jag fattade herr Björck rätt, sade han, att förslaget delvis var en kvarleva
av vissa kristidsåtgärder. Ja, Kungl. Maj:ts här föreliggande förslag
om sjukvårdstransporter avser ju företrädesvis att komma till användning i
de nordliga delarna av landet, där det är mycket långt till läkare och ännu
mycket längre till sjukhus. Om en läkare har en bil så anordnad, att han,
om han blir kallad till en plats på sjukbesök och finner det nödvändigt, att
den sjuke omedelbart kommer till sjukhus, kan taga den sjuke med sig, vilket
värde ligger det då inte i att ha bilen så anordnad, att detta kan ske! Han
kan då medtaga den sjuke på en och samma gång och transportera honom
till sjukhuset. Därpå kan den sjukes liv bero. Det är sålunda en i hög grad

Anslag till
anordnande
v vissa sjuktransporter.

(Forts.)

Jfr 21.

22

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
anordnande
av vissa sjuk
transporter.
(Forts.)

humanitär åtgärd, det här är fråga om, och alltid ordnar det sig med både
chaufförer och annat, bara man har den goda viljan.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av

herr Björcks yttrande, att en väsentlig orsak till att man inte skulle kunna
använda sig av sådana här läkarbilar vore den, att vederbörande läkare eventuellt
skulle få lov att tjänstgöra som chaufför för barnmorskan eller sköterskan.
Jag vill då säga, att jag känner många både sköterskor och barnmorskor,
som själva köra sina bilar. Det blir mer och mer vanligt, att distriktssköterskor,
som ha långa vägar att resa, lära sig köra bil, så att de lika väl
som läkarna kunna använda bil i tjänsten. Att den här ifrågasatta typen av
bilar är av mycket stor betydelse, tror jag, att alla, som varit i tillfälle
att se dem, äro medvetna om. Att de äro lättare att använda än de egentliga
ambulansbilarna, tror jag också, att man måste säga, och detta gäller i synnerhet
i de nordliga trakterna av vårt land. Jag anser, att det vore oerhört
synd, om man inte finge hjälp att gå fram på denna väg, som man redan
på enskilt initiativ på många platser slagit in på, att ordna dessa transporter,
och jag ber för den skull, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson: Herr talman! Herr socialministern sade i sitt anförande,

att denna fråga icke var stor, och herr Björck tog fasta på detta yttrande.
Jag vill för min del tvärtom säga, att denna fråga är en mycket stor fråga för
de människor, som det här närmast gäller, och särskilt för befolkningen i våra
lappmarker. Jag skulle kunna tala om upprörande fall, då vederbörande fått
lida både nöd och död därför att icke utvägar stått till buds i sådan riktning,
som man nu här föreslagit och som reservanterna upptagit i sin hemställan.
Jag skall därför be, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Jonssons yttrande instämde herrar Asplund, Enhörning och Gabrielsson.

Herr Björck: Herr talman! Med anledning av herr Kvarnzelius’ anförande
vill jag fästa uppmärksamheten på, att dessa anordningar alls icke äro avsedda
att tillämpas endast i de nordliga delarna av landet. De äro avsedda
för tjänsteläkare av olika kategorier i landet i dess helhet, ehuru envar kan
vara övertygad om att det stora flertalet av dessa läkare redan har bilar,
i vilka de också kunna transportera de sjuka, när de^äro i behov av skyndsam
transport. Åtminstone har jag aldrig mött någon läkare med en så
byråkratisk syn på sina uppgifter, att han skulle ha vägrat att medtaga den
sjuke, om nöden påfordrat det, i sin egen bil. _ . .

Frågan gäller här egentligen, att läkare för att få bidrag till bilens drift
skall vara skyldig att alltid stå distriktssköterska eller distriktsbarnmorska
till tjänst, när helst hon påkallar det. Det är detta villkor, som efter min
mening kommer att stjälpa hela denna sak i praktiken. Ett sådant villkor
kan, försåvitt jag förstår, ingen läkare godtaga, om han nämligen även vill
fullgöra, vad som föreskrives och kräves för att bidrag skall utgå.

Jag kan sålunda icke, när det gäller att bedöma en anslagsfråga sådan
som denna, dela den glada optimism, som kom till synes från statsutskottets
ärade ordförandes sida, då han försäkrade, att beviljas bara pengarna, sa
klarar sig nog resten av sig själv. Jag tror, att det är nödvändigt att från
början äga full visshet om den anordning, som vi här ha att pröva, är välbetänkt
eller icke. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till
utskottets förslag.

Lördagen den 24 mars.

23 Nr 21.

Herr statsrådet Pettersson: Herr talman! Herr Björck har å utskottets Anslag till
vägnar talat emot det ifrågasatta anslaget, såvitt jag förstod honom rätt, anordnande
huvudsakligen av två skäl. Det ena var, att av förslaget icke tydligt skulle ^^ansvarter''
framgå, vad som menas med tjänsteläkare, och det andra, att det icke till- (Forts;
lika är begärt anslag till avlönande av chaufför samt att bidraget därför
skulle bli för litet för att kunna spela någon roll.

Vad först beträffar frågan, vilka tjänsteläkare som här skulle avses, framgår
av hela motiveringen till förslaget, att det är fråga om sjuktransporter
på landsbygden. Vid prövning av eventuellt inkommande ansökningar om bidrag
skulle det naturligtvis bli nödvändigt att väga behovet och övriga omständigheter,
till vilka hänsyn böra tagas, emot varandra. Bidragen skulle
då komma företrädesvis de landskommuner eller landsting till de!, där behovet
är störst. Vid sådant förhållande borde det icke vara så synnerligen
svårt att i tillämpningsväg bestämma, vilka grupper av tjänsteläkare det här
kan bli fråga om. Såvitt jag kan förstå bleve det provinsialläkare, extra provinsialläkare
och distriktsläkare. — Att stadsläkare skulle kunna komma i
fråga, kan jag knappast tänka mig.

Vad vidare beträffar frågan om chaufförer för dessa bilar, vill jag påpeka,
att clenna fråga verkligen i någon mån upptagits i motiveringen. Det
står där, att om vederbörande utfäster sig att hålla person för bilens förande,
skall bidraget bestämmas högre än i motsatt fall. De som äro i tillfälle
att hålla chaufförer skulle sålunda ha utsikter att få ett större bidrag för
ändamålet.

Herr Björck var rädd för att denna anordning skulle komma att medföra
ohemula anspråk från distriktsbarnmorskornas och distriktssköterskornas sida,
så att läkarna skulle kunna få tjänstgöra som deras chaufförer. Jag tror,
att detta är att alltför lågt värdesätta omdömesförmågan hos våra barnmorskor
och sköterskor. Jag tänker mig, att bilarnas användning för deras
räkning huvudsakligen skulle komma i fråga, när läkaren hade en resa att
göra, vid vilken han skulle kunna taga barnmorskan eller sköterskan med
sig i bilen, för den händelse att deras färd ginge något så när åt samma
håll som hans egen. För övrigt är det ju icke uteslutet, att det på annat
sätt skulle kunna tillhandahållas en verklig chaufför för framförande av ifrågavarande
bilar.

Den omständigheten slutligen, att det nu icke skulle bli fråga om något,
större antal läkarbilar, synes mig icke böra avskräcka från ett bifall till
förslaget. Ty som redan förut har framhållits, är det endast fråga om ett
försök, och skulle det lyckas, kan det för framtiden finnas alla utsikter för att
söka anskaffa ett större antal.

Herr Hallin: Herr talman! Jag ber endast få säga, att det förefaller

mig, som om herr Björcks argumentering mest påminde om de obotfärdigas
förhinder. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har ju också
punkt för punkt bemött de små formella invändningar, som herr Björck hade
att göra mot det föreliggande förslaget, vilket ju har framkommit för att realisera
blott en ringa del av vad riksdagen på sin tid begärt beträffande ordnandet
av transporten av de sjuka. Herr Björck sade bl. a., att det var
föreslaget ett löjligt lågt minimum — latituden ligger nämligen mellan 500
och 2,500 kronor. Vad kan man, sade han, begära att få för 500 kronor?

Härtill vill jag erinra, att det alls icke behöver tillämpas något minimum.

Att reservanterna här ha satt 500 kronor i stället för föreslagna 1,000 kronor
var av det skälet, att man mycket väl kan tänka sig, att tillfällen kunna
förekomma, då man icke behövde gå så långt som till 1.000 kronor, och för
att göra det möjligt att överhuvud taget utanordna ett mindre anslag har

Sr 21. 24

Lördagen den 24 mars.

Anslag till
anordnande
av vissa sjuktransporter.

(Forte.)

man satt minimibeloppet till 500 kronor. Man kan lika väl taga bort minimum
och bestämma endast ett maximum, vilket ju är det väsentliga.

Jag ber, herr talman, att på det varmaste få rekommendera reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr Björck: Herr talman! Endast ett par ord! Jag skall be att få

tacka för att här nu omsider blivit klarlagt, vad uttrycket »tjänsteläkare»
egentligen innebär. Jag får hoppas, att den lämnade uppräkningen av de
kategorier läkare, vilka här kunna komma i fråga, är fullständig.

Vidare har herr statsrådet och chefen för socialdepartementet anfört, att
det i motiveringen talas om att chaufförer skola kunna anlitas. Det är alldeles
riktigt, och det visste jag mycket väl. Men med 2,500 kronor i bidrag
till bilens hela drift — det är ju maximibidraget — är jag övertygad om,
att ingen bilägare vill förbinda sig att tillhandahålla en chaufför när som
helst året om. Det är på denna punkt, som jag menar, att förslaget är
opraktiskt. Visserligen uttalade herr statsrådet, att det skulle var så synnerligen
lätt att kombinera barnmorskornas och läkarnas intressen, men jag
vill fästa uppmärksamheten på, att det också står i motiveringen, att ett villkor
för bidrags beviljande är, att bilarna skola kunna anlitas för »distriktssköterskas
och distriktsbarnmorskas resor, som för fullgörande av deras tjänst
böra skyndsamt utföras». Här kan det, efter mitt sätt att se, uppstå fara
för ständiga konflikter och gnissel. Ty kan man garantera att, som herr statsrådet
sade, sköterskornas och barnmorskornas och läkarnas väg alltid är densamma?
Kan det icke lika gärna låta sig tänkas, att de kallas åt olika håll?
Vem skall då ha företräde?

Jag menar, att själva utformningen av detta förslag är sådant, att den
kritik, som rests däremot, alls icke kan med berättigande karakteriseras som
ett utslag av de obotfärdigas förhinder, som herr Hallin sade, utan det är
kravet på att ha ett klart och pregnant formulerat förslag, innan man går
att vidtaga några åtgärder, som har bestämt utskottet, när man icke velat
tillmötesgå Kungl. Maj:ts framställning i denna del.

Herr Petrén: Herr talman! Jag vill allenast fästa uppmärksamheten på

att det ifrågavarande anslaget är avsett att kunna lämnas icke endast till
läkare, utan även till landsting, landskommuner, förbund av dylika kommuner
samt sjukvårdsföreningar, som vilja anskaffa bilar med tillhörande bårar,
konstruerade enligt meddelade föreskrifter. Skulle nu kammaren följa utskottet
och avslå det begärda anslaget, skulle alltså detta innebära, att icke
heller landstingen, kommunerna eller sjukvårdsföreningarna kunde erhålla bidrag
till bil med tillhörande bår. Herr Björck säger, att förslaget, såsom
det nu är utformat, säkerligen icke kommer att få någon praktisk betydelse,
även om man beviljar ett anslag. Ja, men det får ju erfarenheten utvisa!
Einns det läkare, som vilja åtaga sig att hålla en bil med tillhörande bår
för sjuktransport på de uppställda villkoren, så är ju detta icke annat än
en fördel, ty det är ju klart, att det måste vara till gagn för de sjuka, att
det i de olika bygderna kommer till stånd så många bilar som möjligt, utrustade
med sjukbårar för transport av sjuka.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hansén: Herr talman! Med den argumentering för utskottets ståndpunkt,
som herr Björck här använt, synes det mig ha varit naturligare, att
herr Björck kommit fram till ett yrkande, som gått ett steg längre än vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Det vill nämligen synas, som om berr Björck lika
varmt som vi reservanter ömmar för att hjälpa de människor, som här när -

Lördagen den 24 mars.

25 Nr 21.

mast äro föremål för vår omsorg. Men märkligt nog har han ansett sig kunna
tjäna detta syfte genom att yrka avslag på Kungl. Maj :ts förslag.

Jag har under ärendets behandling i avdelningen satt mig i förbindelse
med olika framstående läkare, däribland även sekreteraren i Sveriges läkarförbund,
och dessa ha betonat, att det endast råder en mening inom tjänsteläkarekåren
därom, att dessa bilar ha en mycket stor betydelse i olika delar
av vårt land. En av dessa läkare meddelade, att han, som haft sin tjänstgöring
förlagd såväl till västra Sverige och Mellansverige som Norrland, funnit
behovet av dessa bilar trängande på alla håll. Jag vill ytterligare strsdta
under, att det icke går att avfärda detta förslag med att säga, att bilar reJdan
förut finnas i så stor utsträckning, att man åtminstone i de mellersta
och södra delarna av vårt land icke har behov av några läkarbilar. I verkligheten
torde det ställa sig så, att det ytterst sällan finns bilar, utrustade
för sjuktransport, som stå till förfogande från privat håll. Vidare vill jag
också betona, att även om sådana privatbilar funnes till förfogande, är det
uppenbart, att det skulle bli dubbel kostnad för landsbygdens folk, då de
först måste tillkalla läkaren och betala hans resa endast för att få konstaterat,
att den sjuke måste till lasarettet, för att sedan tillkalla en sjuktransportbil,
om det nu funnes några sådana, för att forsla den sjuke till lasarettet.
Om läkaren har en bil av den beskaffenhet, varom här är fråga, kunde han
i många fall taga den sjuke med sig och snabbt och billigt transportera honom
till det sjukhus, där han skall intagas.

Det gäller i denna fråga ytterst att komma landsbygdens folk till hjälp;
det gäller att förbilliga deras sjukvård, men det gäller framför allt att snabbt
och effektivt bispringa dem med den nödiga hjälpen.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid. Jag skall endast med understrykande
av vad statsutskottets ärade ordförande framhöll, säga att de betänkligheter,
som här äro framförda, nog äro mera formella än reella, och
att det nog är så, som statsutskottets ordförande också sade, att de praktiska
och förståndiga män, som skola handlägga dessa frågor, också lära ordna tilllämpningen
på ett förnuftigt sätt, om blott anslag beviljas.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkten 74.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Punkterna 76—84.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Anslag till
anordnande
■v vissa sjuktransporter.

(Forts.)

Nr 21.

Ang.

en reservstat
för furirer
vid Gotlands
trupper.

26

Lördagen den 24 mars.

Punkterna 86 och 87.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning angående godkännande av viss överenskommelse mellan
kronan och Östersunds stad.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående organiserande av en reservstat för furirer vid
Gotlands trupper.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i proposition, nr 51, framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) medgiva, att en reservstat för furirer vid Gotlands trupper finge organiseras
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden den 27 januari 1928 angivna grunder,

b) för reservstat för furirer vid Gotlands trupper för budgetåret 1928—1929
under riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett extra förslagsanslag av 50,000
kronor.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Innan kammaren går att,
som jag hoppas, bifalla Kungl. Maj ds av utskottet reservationslöst tillstyrkta
förslag om ett försöksvis genomförande på Gotland av bondeförbundets förslag
angående vår underbefälsfrågas lösning, ber jag att till det framställda
förslaget få göra ett par erinringar, utan att finna någon anledning att nu
göra något ändringsyrkande.

Den ena punkten, som jag sålunda vill upptaga, är den, som angår den
egnahemsbildning, som här ifrågasattes. Det har därvid varit ifrågasatt, att
man även i detta fall liksom beträffande egnahem i allmänhet skulle fördela
egnahemmen på jordbrukslägenheter och bostadslägenheter efter samma grunder,
som man vanligen tillämpar. Detta förslag är emellertid för Gotland
avstyrkt, och jag tror också, att det kan finnas skäl för att nu låta frågan
om proportionen stå öppen. Emellertid vill jag uttala det önskemålet, att man
under behandlingen av ärendets genomförande har i sikte, att det ändå väsentligen
gäller att här skapa jordbrukslägenheter, och att i den mån, som
erfarenheten ger stöd åt en bestämdare proportions genomförande, statsrådet
ville ha sin uppmärksamhet riktad på att också förslag därom framlägges för
riksdagen.

Den andra punkten gäller de bidrag, vilka skola utgå. Därvidlag har departementschefen,
och med honom utskottet, nedsatt de av dåvarande militärbefälhavaren
på Gotland, general Schmidt, föreslagna beloppen av en egnahemspremie
på 7,000 kronor samt en årlig lön vid penningkontrakt av 350
respektive 750 kronor, det senare som avgångspremie. Beloppen äro i förslaget
nedsatta till respektive 6,000, 300 och 600 kronor. Jag förstår ju
mycket väl, att en granskning kan ge vid handen, att man tycker, att de
ursprungligen .föreslagna beloppen äro för höga. Men den tanke, som har legat
bakom militärbefälhavarens av en varm övertygelse om förslagets riktighet
och lyckosamhet framburna yttrande, är uppenbarligen den, att det är

Lördagen den 24 mars. 27

nödvändigt att redan från början säkerställa en lyekosam utgång av försöket.
Därvid har han följt den enligt min mening ganska riktiga grundsatsen att
sätta beloppen icke i underkant utan i överkant. Statsrådet har visserligen
heller icke, det måste jag erkänna, satt dem i underkant — i två punkter
stämma hans siffror fullkomligt med de siffror, som bondeförbundet föreslagit,
och vad angår den tredje punkten, där det gäller nedsättning av egnahemspremien
från 7,000 kronor till 6,000 kronor, medger jag, att då det är
ett experiment, kan man göra denna nedsättning. Men ännu mer än jag i
föregående punkt gjorde det, skulle jag här vilja vädja till statsrådet att
skyndsamt låta tillse, huruvida man kan ha anledning befara, att denna nedsättning
från 7,000 till 6,000 kronor skall bli till hinder för försökets lyckosamma
utfallande.

När det gäller ett försök sådant som detta, är det uppenbarligen av största
värde, att man får det genomfört under så goda förutsättningar som möjligt.
Härutinnan tror jag, att just penningbeloppens storlek spelar en viss
roll, och därför är det endast med mycken tvekan, som jag för min del, och
jag tror också bondeförbundet, avstått från att väcka någon motion angående
ändring i denna punkt. Vi hoppas, att, därest erfarenheten skulle visa eu
höjning vara påkallad, departementschefen, som helt och hållet ställer sig på
den ståndpunkten, att detta skall vara ett försök, också skall vara villig,
med det intresse, som han visat för denna fråga, att låta detta förslag efterföljas
av den rättelse, som kan vara behövlig.

Det kunde vara åtskilligt att tillägga, men det är endast en punkt utöver
det sagda, som jag ytterligare skall tillåta mig beröra. Då denna fråga nu
synes komma att lösas i en fullständig enighets tecken, är det helt naturligt,
att man känner en varm tacksamhet mot den högre militär, som tagit
upp förslaget och ställt sig bakom detsamma med en övertygelse, om vars
uppriktighet ingen kan tveka. Jag tror, att när det gäller vårt försvars
utbyggande efter 1925 års beslut till största möjliga effektivitet, går det icke
att under förhandenvarande omständigheter åstadkomma en omedelbar ökning
av övningstiden — kanske icke heller på lång tid en sådan ökning bör åstadkommas.
Ej heller tror jag, att vi nu kunna komma fram till en ökning av
antalet enheter. Det är en mycket viktig fråga, men organisationen låter
sig icke omedelbart ändras så, som man skulle kunnat önska, särskilt med
tanke på det förslag, som bondeförbundet en gång framförde. Men den allra
viktigaste frågan är ändå den om befälet och om underbefälet, och det är
den frågan, som jag tror skulle kunna lösas icke blott för Gotland utan även
för fastlandet, på den väg, som nu experimentvis möjliggjorts med avseende
på Gotland.

Jag vill erinra därom, att när övningstiden i Frankrike efter kriget nedsattes
för de vita värnpliktiga — jag talar icke om de färgade — från ett
och ett halvt år till ett år, åtföljdes denna åtgärd av en ökning av befälskadern.
Det är ifrågasatt, om jag icke är fel underrättad, att denna aktiva
befälskader, i den mån som den icke består av officerare utan av folk. motsvarande
våra underofficers- och underbef ii Iskårer, skall ökas från 70.000 till

105,000 man. Detta är samma väg principiellt, som den bondeförbundet anvisat
att sålunda öka befälets antal. Men vi kunna i Sverige icke gå den
vägen att öka den aktiva kadern, och då finns ingen annan väg att gå än den
som här är anvisad, nämligen den att utvidga reservstaterna i fråga om underbefälet.

I den mån nu förslaget, som jag tror, verkligen kommer att kunna lyckosamt
genomföras på Gotland, är det ett livligt och varmt önskemål, att statsrådet
ville i god tid också igångsätta undersökningar, huruvida och i vad
mån man skulle kunna förvänta en utvidgning av denna anordning även till

Nr 21

Ang.

eu reservstat
för turirer
vid Gotlands
trupper.
(Forts, i

Nr 21. 28

Lördagen den 24 mars.

Ang.

en reservstat
för turirer
vid Ootlands
trupper.
(Forts.)

Om restaurering
av
östmarks
kyrka.

fastlandet. På denna väg skulle vi kunna komma fram till en sådan utbyggnad
av vårt försvar, att det bleve effektivt i händelse av krig. Det skulle
också kunna lösa en annan fråga, som förut varit uppe i denna kammare,
nämligen frågan om den olika utbildningstiden för det tvångsvis uttagna underbefälet,
och särskilt för studenterna. Därför vågar jag uttala den förhoppningen,
som jag nyss gav uttryck åt, att det experiment, som nu kommer
till stånd, måtte utföras under bästa förutsättningar, under god vilja och med
den föresatsen, att det, om det lyckas eller när det lyckas, kommer att utvidgas
att omfatta hela vårt rike.

Jag ber herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Eöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående om- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Skövde m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhåll
av vetenskapsakademiens, av makarna Mittag-Leffler donerade matematiska
bibliotek;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredande av en
hiss i Lunds universitets historiska museum;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 126 av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående uppförande av biblioteksbyggnad
för tekniska högskolan; samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till vissa
kostnader för skolundervisning åt barn till befattningshavare vid telegrafverkets
radiopejlstationer m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 53, i anledning av väckt motion
om användande av överskottsmedel för försåld skog från kyrkoherdebostället
i östmarks församling till restaurering av församlingens kyrka.

Uti en inom första kammaren av herr V. Eriksson m. fl. väckt motion,
nr 131, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
hemställts, det riksdagen måtte för sin del medgiva, att av eventuellt uppkommande
överskottsmedel varom i motionen förmäldes, för försåld skog från
kyrkoherdebostället i Östmarks församling finge under de villkor, Kungl.
Maj :t kunde finna skäl föreskriva, utgå ett anslag å 60,000 kronor för restaurering
av församlingens kyrka i enlighet med ritningar, som blivit i vederbörlig
ordning fastställda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att herr V. Erikssons m. fl. berörda motion (I: 131) ej måtte av riksdagen
bifallas.

Herr Bergman: Herr talman! Då huvudmotionären i denna fråga är av

sjukdom hindrad att i dag infinna sig och då av hans medmotionärer jag lärer
vara den ende, som för ögonblicket här är närvarande, anser jag mig böra säga
några ord i denna fråga.

Statsutskottet har avstyrkt motionen, men det förefaller mig, som om utskottet
därvid hade handlat ganska inkonsekvent, då ju vid föregående till -

Lördagen den 24 mars.

29

Nr 21.

fallen dylika framställningar rönt välvilja såväl av statsutskottet som av riksdagen
i dess helhet. I fjol t. ex. gjordes en framställning rörande Ovanåkers
församling av likartad beskaffenhet som den nu föreliggande, och denna framställning
vann i huvudsak riksdagens bifall. För OvanåkeTs kyrka kunde
icke ens i alla avseenden åberopas lika goda skäl som för Östmarks. Den
kyrka, som det här är fråga om att restaurera med överskottsmedel för försåld
skog från kyrkoherdebostället, har ett alldeles särskilt kulturhistoriskt och
konsthistoriskt värde. Detta har intygats av riksantikvarien, prof. S. Curman,
som i ött utlåtande den 27 januari i år yttrar: »Östmarks kyrka i Värmland
kan betraktas som ett av de bästa exemplen på västsvensk träbyggnadskonst
från en svunnen tid.» Något liknande uttalar även den på detta område särskilt
sakkunnige arkitekten Bror Almquist, som säger: »Det gamla vackra

templet, vilket tillkommit så väl anpassat efter dess miljö och vilket---—

— -— dessutom fått en för Värmland karakteristisk, intressant utformning, har
under tidernas lopp pietetsfullt fått bibehålla denna form i stort sett väl bevarad
och står därför nu kvar som en, även kulturhistoriskt sett, mycket värdefull
byggnad.»

I själva verket är denna kyrka en av vårt lands ur kulturhistorisk synpunkt
märkligaste byggnader. Men den är nu i trängande behov av reparation
och upphjälpande av i ögonen fallande brister.

Nu är det litet svårt för folk att förstå, att dessa prästgårdens skogsmedel,
som ganska rikligt inflyta år efter år, icke till någon del kunna få användas
till församlingens egen kyrkobyggnad, då den fattiga församlingen är betungad
av de hårdaste skatter, som stegrats år för år och som nu uppgå till 9 kronor
per bevillningskrona. Det finnes många billighetsskäl, som här tala, och det
förefaller egendomligt, att statsutskottet icke velat lyssna till dem. Statsutskottet
säger bara helt kort, att det är vanskligt att i ett fall som detta bygga
på beräkningar av vad bostället framdeles kan lämna i behållen skogsavkastning.
Jag vill erinra om, att de beräkningar som gjorts av myndigheterna beträffande
dessa medel jämt och ständigt legat betydligt i underkant, och det
är sannolikt, att det även för framtiden kommer att bli överskottsmedel. Vad
just denna församling beträffar, beräknades beloppet för åren 1891—1901 till
ett medeltal av 154 kronor per år, men i själva verket blev det en behållning,
som gav ett medeltal av mellan 1,000 och 2,000 kronor per år, och något liknande
har även visat sig på andra ställen. Det är, skulle jag tro, en obefogad
pessimism, som utskottet låter framträda, då utskottet säger, att det är vanskligt
att bygga på beräkningar av vad bostället i en framtid kan lämna i behållen
skogsavkastning, och på grund av detta icke anser sig kunna förorda
framställningen. Församlingen begär ju ingenting annat än att få använda
eventuella överskottsmedel, ifall det blir några sådana. Blir det inga kan församlingen
givetvis icke göra några anspråk. Säkert blir det åtskilligt. Starka
skäl tala för denna framställning, med hänsyn dels till församlingens fattigdom,
dels till den stora betydelse ur kulturhistorisk och konsthistorisk synpunkt,
som Östmarks gamla intressanta träkyrka äger.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Olsson, Olof: Jag vill, herr talman, till att börja med beklaga, att avdelningens
ordförande, biskop Bcrgqvist, inte är närvarande och således inte
kan svara på herr Bergmans framställning och yrkande. Jag beklagar detta
så mycket mera, som jag på avdelningen i det längsta höll på, att man skulle
gå motionärerna till mötes. Jag har nämligen alldeles samma uppfattning som
motionärerna, att för den händelse det verkligen finnes så mycket skogsavkastningsmedel
som de anse — att då användningen av dem till templens restauration
och dess hållande i gott skick är ett verkligt legitimt skäl för att man bör

Om restaurering
av
Östmarks
kyrka.
(Forts.)

Nr 21.

30

Lördagen den 24 mars.

Om restaurering
av
Östmarks
kyrka.
(Kort».)

ha rätt att ösa ur dessa skogsmedel. Och jag har en gång själv som departementschef
lagt fram ett ärende av enahanda beskaffenhet, där alldeles särskilt
kyrkans natur av kulturhistoriskt minnesmärke spelade in — liksom det sägs
här — och där såväl kyrkomötet som riksdagen tillmötesgingo framställningen.
Men motståndet inom avdelningen föreföll mig vara av den beskaffenheten
att en närmare undersökning av detta fall och det fall, som den ärade motionären
omnämnde, nämligen fallet Ovanåker, måste ske, och jag tvingades
således in på denna undersökning. Jag kom då till det resultatet, att de båda
fallen inte voro jämförbara. I fallet Ovanåker var det på det sättet, att skogsavkastningsmedel
under de senaste åren influtit i sådan mängd, att man kunde
säga, att beräkningarna visat sig felaktiga — kanske inte från början, men de
hade så småningom under årens lopp blivit felaktiga. En summa, överskridande
100,000 kronor hade influtit, och av dessa hade endast 30,000 kronor
gått tillbaka till församlingen. Man kunde därför med visst fog säga, att församlingen
kunde göra anspråk på en 70,000 kronor. I det fall, som nu föreligger,
finnes ingenting sådant. Här finnas inga som helst skogsaArkastningsmedel,
som stå till förfogande. Det enda den ärade motionären kan räkna med
är den lilla skillnad, som förefinnes mellan kammarkollegii beräkning för åren
1928—1931 och domänstyrelsens på jägmästarens beräkning grundade uppfattning,
att under löneregleringsperioden 1928—1948 det skall flyta in skogsavkastningsmedel,
som kanhända med en 1,500 kronor per år skall komma att
överstiga det som man har beräknat.

Vid sidan av dessa siffror kunna ju motionärerna räkna med att erfarenheten
har visat, att dessa beräkningar inte hålla streck, utan att det i stället nästan
vanligen kommit in betydligt mera, än man beräknat. Men motionärerna
böra tänka på, att den stora oöverensstämmelsen inträffade under krigstiden,
och att man — som jag hoppas och som väl också motionärerna hoppas •— inte
kan vilja, att vi skola gå till mötes ett nytt världskrig bara för att Östmarks
kyrka skall kunna bli vederbörligen och ordentligt restaurerad under den närmaste
tiden! På så sätt menar jag, att utskottet har rätt uti det, som utskottet
har sagt, och jag måste böja mig för den uppfattningen, att man här byggde på
en osäker grund och att det vore orätt att förespegla församlingen inkomster,
som den efter allt att döma aldrig någonsin komme att få.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Jag kan icke finna att vad den senaste ärade talaren yttrade
är så avgörande. 1 fall det inte kommer in så mycket överskottsmedel,
att de räcka till för hela behovet, är det en sak som inte kan hjälpas, men det
är i alla fall bättre för församlingen, om den får använda vad som kan komma
in av dessa överskottsmedel än om församlingen icke får använda något alls.
För församlingen, säger jag, vore det en fördel, även om behållningen icke
blir så stor som den skulle ha blivit genom de större differenserna — jag erkänner
villigt, att differenserna'' för framtiden icke kunna bli så stora som då
— men att det sannolikt kommer att bli differenser, det bär den ärade talaren
själv påpekat med stöd av de beräkningar av sakkunniga personer, vilka han
nyss anförde.

Herr talman, jag ber följaktligen att fortfarande få yrka bifall till motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de därunder framkomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 24 mars.

31

Nr 21.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner om upphävande av tullen å karbidkväve.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 154 i
första kammaren av herr Sederholm m. fl. och nr 261 i andra kammaren av
herr Weibull m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att följande
tulltaxans rubrik skulle erhålla följande lydelse: »1228. Karbidkväve (kalkkväve)
fritt.»

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:154 av herr Sederholm m. fl. och II: 261 av
herr Weibull m. fl., om upphävande av tullen å karbidkväve, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar K. Oscar Ericson i Oberga och Nilsson i Hörby, vilka yrkat
bifall till motionerna; samt

2) av herr Örne, som dock ej antytt sin mening.

Herr Ericson, Oscar: Herr talman! Såsom herrarna torde finna, har jag
vid detta betänkande fogat en reservation med yrkande, att de motioner, som
avgivits av herr Sederholm m. fl. i första kammaren och herr Weibull m. fl. i
andra kammaren måtte bifallas. Det torde vara av behovet påkallat, att jordbruksnäringen
får så många lättnader som möjligt i en tid, då densamma, enligt
vad nu allmänt är erkänt, arbetar under särdeles tryckta förhållanden. Kvävehaltiga
gödningsämnen äro för jordbrukets rationella drift av stor betydelse och
ha en stor användning, och det är därför av vikt, att jordbruksnäringens utövare
få dessa gödningsmedel så billigt som möjligt. Alla produkter, som jordbrukarna
behöva för utfodring och dylikt äro tullfria.

Nu säger utskottet här, att tullskyddet för karbidkväve utnyttjas endast i
ringa grad eller icke alls. Men om vi gå till motionerna och jämföra de pris,
som vi här i Sverige få betala för karbidkväve med prisen å samma artikel i
våra grannländer, finna vi, att skillnaden utgör mellan 3 och 4 kronor per 100
kilogram. Det är en avsevärd skillnad. För min del anser jag, att det är fullkomligt
berättigat att taga bort tullen å karbidkväve. Vår inhemska industri
skulle icke därav i nämnvärd grad bliva lidande. Den har överskott på sin
produktion och exporterar en tredjedel av sin tillverkning av karbidkväve. Det
är givet, att de, när de exportera denna vara, få sälja densamma avsevärt billigare
i utlandet än vad vi få betala inom landet.

På grund av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till motionerna.

Herr örne: Herr talman! Såsom herrarna finna, har jag vid detta ut skottsbetänkande

låtit anteckna en blank reservation, men det beror egentligen
endast på ett missförstånd, att jag icke står antecknad bland de två reservanter,
vilkas talan nu förts av herr Ericson i Oberga.

Frågan om tullbeläggning av här ifrågavarande artikel synes mig icke stå
i sådant sammanhang med den stora tullutredning, som nu skall. ske. att
man för den skull behöver uppskjuta sitt ståndpunktstagande ända till dess
utredningen blivit färdig. Så vitt jag förstår, rör det sig icke här om någon
mera bekymmersam avvägning av tullskyddet för industrien och för jordbruket.
Visserligen höja jordbrukstullarna naturligtvis omkostnaderna för denna
industri liksom för andra industrier, men, såsom herrarna veta, arbetar den
kemiska industrien med ett så litet antal arbetare i förhållande till produktionsvärdet,
att en höjning med 10 eller 15 procent av arbetarnas levnadskostnader
på grund av de existerande jordbrukstullarna väl knappast kan utöva

Om

tullfrihet för
karbidkväve.

Nr 21. 32

Lördagen, den 24 mars.

Om

tullfrihet för
karbidkväve.
(Forts.)

något nämnvärt inflytande på de totala produktionskostnaderna för den ifrågavarande
artikeln.

Jag finner därför, att något skäl till att uppskjuta sitt ståndpunktstagande
i denna fråga icke är förebragt, och de myndigheter, som uttalat sig, ha icke
heller kunnat göra troligt, att det skulle vara nödvändigt att bibehålla den
ifrågavarande tullsatsen. Även om tullsatsen icke gör någon vidare skada
och även om förhållandena skulle bliva ungefär desamma, om den toges bort,
så anser jag dock, att man för principens skull och inför påståendet, att industrien
icke utnyttjar tullen, bör taga bort denna tullsats.

Jag ber att få yrka bifall till den av herrar Oscar Ericson i Oberga och
Nilsson i Hörby vid utskottets utlåtande fogade reservationen, det vill säga bifall
till motionen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Karbidkväveindustri ens

uppkomst i vårt land härleder sig från krisåren, då det var svårt att
kunna utifrån införa en tillräcklig mängd av kvävehaltiga gödningsämnen till
landet. Det var då ett statsintresse, att industrien kunde planeras så, att man
säkerställde en efter behovet avpassad fabrikation inom landet. Nu ha förhållandena
ändrats, och någon svårighet att kunna importera förefinnes icke
mer, men man kan ifrågasätta, huruvida det kan vara klokt att ordna förhållandena
så, att den inhemska industrien dukar under för en övermäktig
konkurrens utifrån. I våra grannländer, särskilt Tyskland, står denna industri
på en mycket hög nivå, och den har där en mycket stor produktionskapacitet.
Det torde för industrien i dessa länder icke vara alltför uppoffrande
att under några år tillämpa sådana priser, att vår inhemska industri skulle

finna sig föranlåten att helt och hållet lägga ned sin tillverkning. Sedan

detta vore gjort, kan man befara, att en prispolitik komme att tillämpas,
på grund av vilken vi i dubbel måtto efter någon tid skulle få betala tillbaka
den fördel vi eventuellt skulle ha av en dumpingspolitik.

Vad vidare kvävehaltiga gödningsämnen beträffar, så ha vi ju chilesalpeter,
som kanske är en avgörande prisregulator, och införsel av denna världshandelsartikel
är tullfri. Jag tror icke, att det har någon större betydelse, huruvida
man har tull på karbidkväve eller icke, men jag finner icke skäl att

taga bort det tullskydd vi ha. Vi böra avvakta och se till vilket resultat
1928 års tullkommitté kommer till. Det är klart, att denna kommitté kommer
att ägna denna liksom andra frågor en ingående undersökning.

Det är alltid ett önskemål, att jordbruket skall få sina konsumtionsartiklar
så billigt som möjligt, men jag tror icke, att ett bibehållande av tullen å karbidkväve
har någon betydelse härvidlag. De sifferuppgifter motionärerna anfört
rörande prisen äro icke riktigt överensstämmande med de uppgifter, som
utskottet fått. Det är icke så stor skillnad i prisläge, som motionärerna framhållit,
beroende på att frakter och andra saker icke varit medräknade så noggrant
som de hade bort vara, då man icke har några absolut tillförlitliga jämförande
siffror.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson, Karl: Herr talman, mina herrar! Då utskottets ärade

ordförande nu senast hade att försvara den ställning utskottet kommit till
i denna fråga, tyckte jag mig finna, att de motiv, som användes, voro något
långsökta. Jag tror, att han i själ och hjärta gärna skulle velat gå med på
förslaget, men han tröstade sig med att den tullutredningskommitté av år
1928, som skall utreda de här frågorna, nog skall taga upp även detta spörsmål.

Jag får dock verkligen säga, att då man ser, hur jordbrukets betryckta

Lördagen den 24 mars.

33

>r SI.

liige för närvarande sätter sin prägel pa manga av dess utövare, och när man
vidare ser på denna produktion, sådan den föreligger — fabrikanterna exportera
ungefär en tredjedel av sin tillverkning och göra det säkerligen utan
nagon förlust, trots att de avyttra varan till utlandet för betydligt lägre pris
hn det svenska jordbrukare fa betala — så tror jag verkligen, att inga större
svårigheter behöva^ möta för ett bifall till motionen, synnerligast som lantbruksstyrelsens
utlåtande utmynnar i, att den anser, att dessa varor böra vara
tullfria.

På dessa skäl och på de grunder, som föregående talare anfört för bifall till
motionen, ber jag att få instämma i yrkandet därom.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Karl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa inrikes postavgifter;
och

nr 24, i anledning av väckt motion om nedsättning av tullen å visst slag av
stärkelse.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs anyo första lagutskottets utlåtande nr 20. i anledning av väckta
motioner om utredning angående ändrade bestämmelser rörande maskiners hänförande
till fast egendom m. m.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 37 i första kammaren av herr Karl Andersson
och nr 65 i andra kammaren av herr Jonsson i Ivisinge.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte verkställa utred Första

hammarens protokoll 1928. Nr 21. 3

Om

tullfrihet för
karbid kväve.
(Fort*

Ang.

maskiners
hänförande
till fast
egendom.

Nr 21.

34

Lördagen den 24 mars.

Ang.

maskiners
hänförande
till fast
egendom.
(Forts.)

ning rörande lämpligheten av sådan ändring av 3 § i lagen den 24 maj 1895
angående vad till fast egendom är att hänföra, att maskiner och dylikt hänfördes
till lös egendom i större utsträckning än nu vore fallet så långt detta
läte sig göra utan att inteckningshavares berättigade intressen träddes för
nära, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Andersson, Karl: Herr talman, mina herrar: Då jag väckte en motion
i föreliggande fråga, gjorde jag det på den grund, att tvister ofta bruka uppstå
vid våra domstolar om vad som hänföres till fast och lös egendom. Jag
tänkte verkligen då, att lagutskottet skulle finna en synpunkt för att få en
utredning till stånd om denna sak.

Det är som sagt tråkigt, att det ofta förekommer rättegångar i denna fråga,
i synnerhet då en fabriksfastighet tvångsvis försäljes. Jag vet många exempel
på dessa förhållanden, och det hade varit önskvärt, att utskottet kunnat
komma till sådant beslut, att det funnit det nödvändigt att få en utredning
till stånd. Nu däremot tyckes utskottet vara ganska avvisande. Det säger
på slutet här i sin kläm: »Den gräns, som härigenom i lag uppdrogs mellan
fast och lös egendom» — man syftar på en tidigare verkställd utredning •
»har vunnit ytterligare stadga genom den praxis, som utbildat sig på grundvalen
av de i Dgen givna reglerna.» Ja, det är således på denna praxis
utskottet grundat sitt avslagsyrkande, men i motsats till utskottet anser jag,
att denna praxis ändå inte är sådan, att den fortfarande borde vara gällande.
Som jag förut påpekade, förekomma ofta sådana fastigheter, vilket medför
dryga kostnader för vederbörande parter.

Oaktat det nu inte är stor utsikt till att få ett skrivelseförslag genomfört,
vågar jag dock hemställa om bifall till motionen.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag

Om herrarna taga del av den utredning, som utskottet verkställt, skola herrarna
finna, att motionären här rört vid ett av de svåraste lagstiftningsproblem.
En lag har efter sju sorger och åtta bedrövelser kommit till stånd och verkat
i åtskilliga år. Att det kan uppstå fastigheter om den, är ju klart — jag
undrar, vilken lag det inte kan vara olika meningar om ? — men att nu genom
en lagstiftningsakt rubba på de linjer, som äro uppdragna, det tror jag
skulle vara det betänkligaste man gärna kunde ta sig för. Det skulle ingripa
i de nu bestående förhållandena och även för framtiden inverka på ett högst
betänkligt sätt. .

Utskottet har varit enigt i sin hemställan, och jag förväntar, att det ej kan
bli annat resultat än bifall till denna hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna

Lördagen den 24 mars.

35

?ir 21.

under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11—13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 20—23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 28—31.

Lades till handlingarna.

Punkten 32.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 33—35.

Lades till handlingarna.

Nr 21.

36

Lördagen den 24 mars.

Ang. en
filial till
statens centrala
frölcontrollanstalt.

Punkterna 36 och 37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 38—40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 50—58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

I denna punkt hade utskottet — med förmälan, att utskottet komme att under
nästföljande punkter göra hemställan om uppförande av under punkten tillstyrkta
extra anslag dels till dyrtidstillägg åt befattningshavare vid statens centrala
frökontrollanstalt, dels till upprättande och drift av en filial i Skåne till nämnda
anstalt, dels ock till understöd åt vissa lokala frökontrollanstalter — hemställt,
att ordinarie förslagsanslaget till statens centrala frökontrollanstalts
verksamhet måtte i riksstaten för budgetåret 1928—1929 uppföras med oförändrat
belopp 167,900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Sköld, Eriksson i Ljusdal och Olsson
i Rödningsberg, vilka gjort vissa uttalanden beträffande förslaget om inrättande
av en filial till statens centrala frökontrollastalt och i anslutning därtill
anfört, att de komme att under punkten 68 hemställa om avslag å Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande hänseende.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Vid förevarande punkt liksom vid den
därmed sammanhängande punkt 68 har jag jämte andra ledamöter av utskottet
fogat en reservation, vari vi yrkat avslag på Kungl. Maj:ts hemställan.

När riksdagen 1924 beslöt inrättandet av en statens centrala frökontrollanstalt,
var ett av skälen därtill, att man ville försöka astadkomma en centralisation
av frökontrollen inom landet. Samtidigt beslöt riksdagen att vidtaga
en kraftig beskäring av de privata anstalterna. I samband därmed beslöts att
genom en instruktion för den centrala frökontrollanstalten ge densamma överinseende
över de privata anstalterna i syfte att astadkomma en i största möjliga
mån likformig bedömning.

Det förslag, som nu förelagts riksdagen, innebär enligt reservanternas uppfattning
ett avsteg från de linjer, som riksdagen beslutade år 1924. Man utgick
visserligen då ifrån, att det jämsides med statens centrala frökontrollanstalt
skulle finnas privata anstalter, men man ansåg desslikes, att dessa
anstalter skulle ha privat karaktär och att de endast skulle atnjuta anslag från
statens sidn

Om nu riksdagen fattar beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, sa har
man grundad anledning antaga, att liknande framställningar skola komma från
olika håll inom landet som den, vilken kommit från Malmöhus län, gående ut
på, att man vill få små frökontrollanstalter omlagda till filialer av centralanstalten.
Det har nämligen bevisats, att den privata anstalten i Lund, sedan

Lördagen den 24 mars.

37 Sr 21.

statens centrala frökontrollanstalt kom till, inte bär sig, och detta har föranlett
hushållningssällskapet i Malmöhus län att begära en filial till centralanstaten.
Enligt reservanterna mening kan man alltså vara övertygad om att
liknande krav komma att framställas från olika delar av landet, och följden
skulle endast bli, att man får en hel rad av filialer till statens centrala frökontrollanstalt.

Statskontoret har i sitt utlåtande varnat för ett bifall till den kungl. propositionen.
Statskontoret yttrar bl. a. följande: »Då den föreliggande statsekonomiska
situationen syntes böra mana till försiktighet med avseende å inrättande
av nya statliga institutioner, måste statskontoret ställa sig synnerligen
tveksamt gentemot det nu framlagda förslaget. Härtill komme, att redan den
centrala frökontrollanstalten vållat statsverket avsevärda utgifter utöver de
vid dess inrättande beräknade. Visserligen hade lantbruksstyrelsen uttalat,
att det, av den lokala anstaltens i Lund hittillsvarande inkomster att döma,
torde kunna förväntas, att den ifrågasatta filialanstaltens årliga driftkostnader
skulle bliva täckta av inkomster å dess plomberings- och analyseringsverksamhet;
men, då anstalten enligt uppgift gått med avsevärd förlust under de
senaste åren, torde det väl knappast vara troligt, att det ekonomiska resultatet
vid densamma bleve ett annat, sedan staten övertagit dess drift.» I anslutning
härtill kan man gott säga, att då inte den privata frökontrollanstalten i Lund
för närvarande bär sig och en av orsakerna härtill är, att en hel del av dess
verksamhet övertagits av den centrala anstalten, så har man ju all anledning att
tänka sig, att den statliga filialen i Lund inte heller skall bära sig, utan att
den kommer att åsamka statsverket mycket stora kostnader.

Med dessa ord, herr talman, vill jag jämlikt reservationen yrka avslag på
den kungl. propositionen. Jag vill tillägga, att i en tid, då statsmakterna inrikta
all sin strävan på att försöka beskära statens förvaltningsutgifter i besparingssyfte,
så kan det inte vara välbetänkt att annat än i det mest trängande
nödfall inrätta nya förgreningar på detta stora område, och då det i alla
fall lär bli svårt att visa, att ett trängande behov finnes i förevarande fall, skall
jag be att få yrka, att utskottets uttalande från och med orden »Rörande det
väckta förslaget» etc. måtte utgå och ersättas med det som reservanterna anfört
i sin reservation under punkt 66.

Herr Tjällgren: Ja, herr talman, det torde icke vara nödvändigt att spilla
många ord på denna sak. Jag skall emellertid i anledning av vad herr Eriksson
anfört be att få säga några ord.

Jag vill då först och främst på de skäl, som utskottet anfört, yrka bifall
till utskottets framställning. Det är alldeles riktigt, som herr Eriksson säger,
att man inte i onödan bör inrätta nya statsinstitutioner och därigenom också
åsamka staten nya utgifter. Den åsikten gillar jag fullkomligt, men man får
naturligtvis inte sa strikt hålla pa den meningen, att man överhuvud går emot
alla krav på inrättandet av nya anordningar eller anstalter, när det föreligger
ett verkligt behov av dylika. Jag har inom utskottet blivit övertygad om att
det föreligger ett behov av en sådan filial nere i Skåne. Det är ju så. att man
för närvarande har en privat frökontrollanstalt i Lund, men denna skall nu
indragas. Då har som sagt uppstått ett behov, och vederbörande hushållningssällskap
anser sig av ekonomiska skäl inte ha råd att underhålla denna anstalt.
Nu sade herr Eriksson, att statskontoret hade avstyrkt förslaget. Ja, det är
riktigt, men jag tror inte. att statskontoret kan riktigt överblicka vad som
verkligen motiverar anordnandet av en sådan anstalt. Statskontoret har ju
helt naturligt en viss benägenhet att se alla saker ur rent ekonomiska eller
statsfinansiella synpunkter. Nu vill jag också påpeka, att det här strängt
taget inte gäller att anordna någon ny anstalt, utan det har. som jag nyss sade.

Ang. en
filial till
statens centrala
frökontrollanstalt.

(Forts.)

Nr 21.

38

Lördagen den 24 mars.

Ang. en
filial till
statens centrala
frökontrollanstalt.

(Forts.)

funnits en i Lund, som nu skulle förläggas till Alnarp. Den kommer således
att förläggas till en anstalt, som redan är statens.

Jag kan följaktligen inte dela herr Erikssons uppfattning här. Man borde
väl också förstå, att behovet av en sådan frökontrollanstalt är synnerligen stort
just i Skåne, som ju är en av våra förnämsta provinser på jordbrukets område.
Nu invänder herr Eriksson, att det sannolikt kommer att framställas sådana
här krav från flera håll inom landet. Ja, det kan ju hända, men riksdagen
har ju inte bundit sig vid någon viss linje eller princip, om den nu går med
på det här, ty det är väl så, att vi här, liksom ofta annars, få behandla fall
från fall. Utskottet säger ju också här i sin motivering: »Samtidigt vill utskottet
emellertid understryka, att utskottet därmed lika litet som departementschefen
anser sig hava tagit ståndpunkt till den av centrala frökontroll -anstalten berörda frågan om en eventuell ytterligare utvidgning av anstaltens
verksamhet.»

Jag tror mig veta, att det inom en nära framtid kommer att framställas
krav på utbyggande av den centrala frökontrollanstalten, som är förlagd hit
till Stockholm, och det kan ju hända, att när sedan denna anstalt är utbyggd
och utvidgad, man skulle kunna undvara den där anstalten nere i Skåne.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Jag vill gent emot herr Tjällgren säga,
att då han påstår, att denna omläggning av frökontrollanstalten i Lund inte
är någon nyhet, detta är fullkomligt riktigt så till vida, att anstalten förut
varit privat, medan man nu föreslår att den skall bli statlig filial till centralanstalten.
Genom den ändring, som nu är ifrågasatt, åstadkommes endast,
att statens utgifter för anstalten komma att ökas, och det är detta reservanterna
vänt sig emot i sitt avslagsyrkande.

Vad beträffar det yrkande, som jag tidigare framställde, skall jag efter
anmodan av herr talmannen be att få återtaga detsamma för att återkomma
med det under punkt 68.

Herr Sjöblom: Herr talman! Då det här gäller den motivering, som även
är innefattad under punkt 68, skall jag be att få framhålla ett par synpunkter,
som för mig voro alldeles särskilt avgörande, när jag i utskottet beslöt mig
för att följa majoriteten i denna fråga.

Det förhåller sig ju nämligen så, att det vid Alnarp finnes en stor byggnad,
ett stenhus, som inte användes för närvarande, men som anses såsom synnerligen
lämpligt för detta ändamål. Detta är ett viktigt skäl, varför anstalten bör
förläggas till Alnarp och inte till Svalöv, som reservanterna tyckas anse skulle
vara bättre, trots att det där bleve ovillkorligen nödvändigt att uppföra en ny
byggnad. Det andra skälet är, att vi för närvarande ha en proposition under
behandling i ett sammansatt utskott, avseende införandet av kontroll på salubjudna
fröer; d. v. s. inga fröer skulle få utbjudas i allmänna handeln med
mindre varan åtföljdes av analys om dess beskaffenhet. Om detta lagförslag
antages, vilket givetvis inte är så avgjort, blir behovet av frökontroll från statens
sida ofantligt mycket större än nu. Därför tycker jag, att en sådan här
statlig filial till centrala frökontrollanstalten bör komma till stånd i Skåne.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till motiveringen, sådan den är, vilket
jag också kommer att göra under punkt 68.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Lördagen den 24 mars.

Punkten 67.

Utskottets Hemställan bifölls.

30 >"r 2).

Punkten 68.

Under åberopande av vad under punkten 66 anförts och i överensstämmelse Anslag till e
med Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet i den nu före- ti!l

varande punkten hemställt, att riksdagen måtte för inrättande av en till Skåne tral^frökon
förlagd filial till statens centrala frökontrollanstalt samt för uppehållande av trollanstalt.
driften vid samma filial anvisa för budgetåret 1928—1929 ett extra förslagsanslag
av 29,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Sköld, Eriksson i Ljusdal och Olsson
i Rödningsberg, som i anslutning till sitt uttalande under punkten 66 hemställt
om avslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Herr Eriksson, Carl: Med åberopande av vad jag tidigare yttrat, herr talman,
skall jag be att få yrka avslag på utskottets hemställan under punkt 68.

Herr Tjällgren: I anledning av vad jag nyss anförde ber jag att få yrka

bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 69.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 70.

Lades till handlingarna.

Nr 21. 40

Lördagen den 24 mars.

Punkterna 71 och 72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 73—75.

Lades till handlingarna.

Punkten 76.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 77 och 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 82—88.

Lades till handlingarna.

Punkterna 89—92.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93.

Lades till handlingarna.

Punkterna 94—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97.

Lades till handlingarna.

Punkterna 98—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101.

Lades till handlingarna.

Punkterna 102—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 109—111.

Lades till handlingarna.

Punkterna 112—114.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 115—117.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 24 mars.

41

Nr 21.

Punkterna 118—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

.Lädes till handlingarna.

Punkterna 124—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 127 och 128.

Lades till handlingarna.

Punkterna 129—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1928—1929 hade Kungl. Maj:t upptagit
ordinarie förslagsanslaget, avlöningsstat för rikets allmänna kartverk,
med oförändrat belopp 380,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion nr 6 av fröken Hesselgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att tillerkänna gravören Olga Herlin
rätt att för uppflyttning i löneklass få tillgodoräkna sig halva sin tjänstgöringstid
inom rikets allmänna kartverk.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte uppföra ordinarie förslagsanslaget, avlöningsstat
för rikets allmänna kartverk, för budgetåret 1928—1929 med oförändrat belopp

380,000 kronor,

2) att den i ämnet väckta motionen I: 6 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fröken Hesselgren: Herr talman! I denna punkt har jag gått in med en
motion med hemställan om att fröken Olga Herlin vid rikets allmänna kartverk
måtte få tillgodoräkna sig en del av sin mycket långa tjänstgöring för att
komma upp i högre löneklass. Framställningen har tillstyrkts av flera myndigheter,
som haft att yttra sig över densamma. Statskontoret har uttalat sig
därför, och även civila lönenämnden har ansett det vara riktigt och billigt, att
fröken Herlin skulle få denna rätt. Såväl statskontoret som lönenämnden ha
dock sagt, att ärendet vore av sådan art, att det borde komma under riksdagens
prövning.

Nu har utskottet i sitt utlåtande likaledes yttrat, att saken är behjärtansvärd,
då fröken Herlin har en synnerligen lång och väl vitsordad tjänstgöring
bakom sig, och att det alltså finnes fog för denna hemställan, men utskottet
framhåller också, att det icke anser sig kunna taga upp saken på grund av enskild
motionärs framställning, utan att denna måste komma från Kungl. Maj :t.
Under sådana förhållanden har jag tyvärr ingenting annat att göra än att för
min del mycket varmt vädja till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t behagade taga
upp denna sak, när den nu har stöd av detta uttalande från utskottet om att
utskottet för sin del anser saken behjärtansvärd.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Om löneförhöjning
åt
gravören Olga
Herlin.

Jfr 21. 42

Lördagen den 24 mars.

Om löneförhöjning
åt
gravören Olga
Herlin.
(Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 135 och 136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137.

Lades till handlingarna.

Punkterna 138—149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkten 151.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad av
värmeanläggningen vid veterinärhögskolan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Företogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1928—1929 i vad angår jordbruksärenden.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 24 mars.

43 Nr 21.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående provisorisk förlängning av förordningen den 26
juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete m. in. ävensom i ämnet
väckta motioner.

Genom proposition den 10 februari 1928, nr 107, vilken hänvisats till bevillningsutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen besluta, att förordningen
den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete med däri
enligt kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda ändringar skulle äga fortsatt
giltighet för tiden från och med den 1 augusti 1928 till och med den 31
juli 1931, dock att § 2 skulle från och med den 1 augusti 1928 i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, som i propositionen angivits.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren nr 257 av herr Nils Anton Nilsson m. fl. samt inom
andra kammaren nr 434 av herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 435 av herr
Gardell i Gans m. fl. och nr 437 av herr Pettersson i Hällbaeken.

I de av herr Nils Anton Nilsson m. fl. samt av herr Gardell i Gans m. fl.
väckta, likalydande motionerna hade hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
sådan ändring i förevarande proposition, att förordningen om utförselbevis utsträcktes
till att gälla även korn, samt att vederbörande utskott måtte föreslå
de ändringar i propositionen, som av nämnda yrkande föranleddes.

I den av herr Andersson i Falkenberg m. fl. väckta motionen hade hemställts,
att, därest Kungl. Maj:ts proposition nr 107 om fortsatt tillämpning av förordningen
om utförselbevis bleve av riksdagen bifallen, riksdagen måtte besluta
sådan förändring i förordningen, att likvid av tullbelopp medelst utförselbevis
skulle anses vara jämställd med penninglikvid i vanlig ordning och icke
betraktas såsom likvärdig med vanlig tullrestitution.

I den av herr Pettersson i Hällbaeken väckta motionen hade hemställts om
avslag å förevarande proposition.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft jämväl följande
två till utskottet hänvisade, under motionstiden vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

nr 4 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., i vilken framlagts förslag,
avseende permanenta bestämmelser rörande utförselbevis för råg och vete av
enahanda lydelse som den för närvarande gällande förordningen i ämnet; och

nr 345 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby, i vilken föreslagits förlängning
för en tid av fem år av giltighetstiden för de i sistnämnda förordning
meddelade bestämmelserna.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet avfattat sin hemställan i
två med 1 och 2 betecknade punkter, av vilka den första innehöll ett förordningsförslag.

Rörande sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: I avseende å föredragningen av be villningsutskottets

betänkande nr 21 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis, och det i punkten 1 framlagda
förordningsförslaget föredragas paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist;

att sedan förordningsförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan i
punkten 1 föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

Nr 21.

44

Lördagen den 24 mars.

Ang.

utförselbevis
för råg och
vete.

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 107 samt i anledning av motionerna
II: 4 av herr Lindman m. fl. och II: 345 av herr Nilsson i Hörby ävensom med
avslag å dels de likalydande motionerna I: 257 av herr Nils Anton Nilsson
m. fl. och II: 435 av herr Gardell i Gans m. fl. dels ock motionen II: 437 av
herr _ Pettersson i Hällbacken, antaga under punkten infört förslag till förordning
angående utförselbevis för råg och vete.

Vid förevarande punkt hade reservationer avgivits av, utom andra,

1) herrar Bärg, Örne, Wigforss, Björnsson, Björklund, Olsson i Gävle, Andersson
i Katrineholm och Werner, vilka yrkat avslag å förevarande proposition; 2)

herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen,
Wijkström och Henrikson, vilka velat tillkännagiva, att de inom utskottet anfört
skäl för att redan nu, i enlighet med den av herr Lindman in. fl. i andra
kammaren väckta motionen (nr 4), antaga förordning angående utförselbevis
för råg och vete utan tidsbegränsning.

Det av utskottet framlagda förordningsförslaget.

§1.

Denna paragraf lydde:

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket
kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med en och samma
lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk frihamn utför
sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den
utförda^ varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet
erhålla bevis om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som
skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

Herr Wigforss: Detta är, som kammaren väl känner, en gammal fråga,

och det är icke alls min mening att här draga upp en diskussion utan endast
att konstatera reservanternas ståndpunkt. Argumentationen mot utförselbevisen
har alltid förts på två olika linjer. Dels har man från motståndarnas sida
sagt, att det är oriktigt att vältra över en ytterligare börda på konsumenterna
genom införande av vad man betraktar som ett slags exportpremier, och dels
har det ofta sagts, att man är tveksam, huruvida utförselbevisen skulle kunna
komma jordbrukarna till godo. Saken ligger utan tvivel något annorlunda i
år, än den har gjort förut, ty den erfarenhet man har haft under de två förflutna
åren är ju, att jordbrukarna åtminstone under det förra av dessa år haft
nytta av utförselbevisen, medan det däremot är mera tvivelaktigt, om bevisen
haft någon inverkan det sista året. Det första skälet, som av motståndarna
anförts, står dock fortfarande kvar, och på grund därav ha vi reservanter ansett,
att vi icke kunna underlåta att yrka avslag. Jag skall emellertid gärna
för min personliga del erkänna, att de som hålla på dessa utförselbevis med
en viss styrka kunna framhäva, att det är förenat med vissa fördelar, att man
får ytterligare erfarenhet om på vad sätt de verka. Det kan ju tänkas — jag
kan inte alldeles dölja för mig den möjligheten — att en längre tids erfarenhet
skulle kunna visa att det höjda pris på spannmål, som är en följd av utförsel -

Lördagen den 24 mars. 45

bevisen, åtminstone till en del betalas icke av konsumenterna utan av kvarnarna.
Om detta skulle kunna klart visas, skulle nog utförselbevisens motståndare
få draga den slutsatsen, att skälen emot utförselbevisen ha blivit åtskilligt
svagare. I detta ögonblick kan man icke draga en sådan slutsats, och
som läget nu är, kan jag icke underlåta att under hänvisning till de tidigare
anförda argumenten yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Jolian, i Kristianstad: Herr talman! Jag tror icke. att man
skall kunna anföra något bevis för att utförselbevisen ha den karaktär, som den
siste ärade talaren antydningsvis ville göra gällande, nämligen att de skulle
vara något slags exportpremier. Jag tror inte, att det finnes något fog för
att betrakta dem som sådana, utan de få väl anses vara vad de i verkligheten
äro, nämligen ett instrument, varigenom jordbruket skall komma i åtnjutande
av det tullskydd för spannmålsodlingen, som riksdagen tillerkänt det. Erfarenheten
har ju under de gångna åren givit vid handen, att det på grund av läget
beträffande handeln med spannmål och särskilt den sammanslutning, som finnes
inom kvarnindustrien, icke varit möjligt för jordbrukarna att uppnå tillfredsställande
priser. Och jag tror, att alla erkänna, att utförselbevisen under
den korta tid, de funnits till, visat sig vara ett medel till att ernå ett bättre
avvägt förhållande mellan priserna på den utländska och den inhemska spannmålen
till de inhemska producenternas favör.

Den siste ärade talaren sade sig ingenting ha att invända, om det kunde
påvisas, att kvarnarna finge betala det förbättrade pris, som spannmålsodlarna
inom landet kunde ernå, men däremot var han mera betänksam, i händelse
möjligen konsumenterna finge betala någon del av det höjda pris å spannmål,
som utförselbevisen eventuellt kunde åstadkomma. Det är kanske svårt att
konstatera, huruvida den ena eller andra parten får släppa till något av det
förbättrade pris, som jordbrukarna kunna betinga sig. Men även om konsumenterna
skulle få betala någon del därav, kan det viil icke heller anses på
något sätt orättvist, ty om man vid tullsatsernas avvägning tillerkänt jordbrukarna
ett visst tullskydd, för att deras priser skulle bliva riktigt avvägda
i jämförelse med industriens, få väl konsumenterna finna sig däri, även om det
kunde påvisas att de få bära någon del av denna börda. I varje fall torde det
emellertid icke kunna påvisas, att utförselbevisen haft någon annan effekt
än den åsyftade, nämligen att jordbrukarna kunna taga ut det pris, som rättvisligen
bör tillkomma dem. Det är inte sagt, att det tagits ut i sin helhet ändå.
men utförselbevisen ha dock förbättrat förhållandena, så att prisläget blivit
gynnsammare än det eljest skulle vara.

Jag tror, att denna kammare har all anledning att nu följa utskottets förslag
och bifalla vad utskottet har hemställt om. Det har ju rått litet olika
meningar inom utskottet, huruvida man nu skulle anse tiden lämplig att giva
utförselbevisen en permanent karaktär, eller om man skulle gå med på Kungl.
Maj:ts förslag att endast binda sig för en treårsperiod. I verkligheten ligger
ju saken så, att vilket beslut riksdagen än fattar, har en kommande riksdag
rätt att göra ändring däri. Yi ha emellertid icke velat motsätta oss förslaget
om att fortfarande giva utförselbevisen en provisorisk karaktär, tills man får
någon längre tids erfarenhet, ehuru jag för min del har den uppfattningen, att
man redan nu borde ha kunnat våga slå fast, att de skola bliva beståndande
för framtiden.

Jag har intet annat yrkande att göra, herr talman, än om bifall till utskottets
hemställan.

Nr 21.

Ang.

vtförsdbe ris
för råg och
vete.
(Forts.

Herr Wohlin: Jag gjorde år 1926 på Kungl. Maj:ts uppdrag en undersökning
av kvarnföreningens m. fl. sammanslutningars verksamhet, en undersök -

Sr 21. 46

Lördagen den 24 mars.

Än9- . ning, vars resultat till väsentlig del äro offentliggjorda, om de också icke ha
Itlfr^anrh blivit till trycket befordrade. Det framgick av denna utredning, att nnder
r ,"(e. åren 1920, 1921, 1922 och 1923 en faktisk underbetalning av den svenska
(Forts.) spannmålen ägde rum här i landet, i det att tullsatsen för omalen spannmål,
särskilt under vissa tider på höstarna, endast till ringa del, under somliga
perioder alls icke, kunde utnyttjas. Det förhöll sig samtidigt så, att kvarnföreningens
noteringar å mjöl lågo mycket nära den punkt, som med mjöltullens
belopp översteg importpriset på med det svenska mjölet närmast
jämförligt amerikanskt mjöl. Det vill in. a. o. säga, att kvarnföreningen hade
möjlighet att under samma tid praktiskt taget utnyttja hela mjöltullen. Under
åren 1920—1923 satt alltså förädlingsindustrien i den förmånliga ställningen
att åtminstone under vissa delar av året kunna tillgodogöra sig jordbrukarnas
tullskydd och dessutom samtidigt så gott som fullständigt kunna utnyttja den
för samma industri avsedda mjöltullen. Året 1924 var, som alla veta, ett exceptionellt
dåligt skördeår, och det kan i detta sammanhang knappast komma
på tal. Under hösten 1925 hade visserligen en viss förbättring så till vida
inträtt, att en något större del av spannmålstullen kunde utnyttjas av jordbrukarna,
men likväl icke på långt när så stor del som fallet i allmänhet
hade varit före kriget. Konkurrensen från kooperativa förbundet hade under
tiden från 1924 haft den inverkan, att en något mindre marginal uppstått mellan
den svenska kvarnföreningens mjölpris och importpriset inklusive tullen
för motsvarande amerikanskt vetemjöl. Jag vill med detta ha slagit fast, att
alla de klagomål, som under år 1920 och åren därefter inom svenska riksdagen
riktades mot den onaturliga prisbildningen på den svenska spannmålen, visat
sig vara befogade och att det var ett berättigat önskemål att få en
anordning genomförd, som utan nämnvärt men för konsumtionen kunde återställa
den rubbade jämvikten mellan jordbruket och förädlingsindustrien. Anordningen
med de s. k. utförselbevisen har, som den nu verkställda utredningen
visat, under ett år, då förhållandena legat gynnsamt till för bevisens verkningar,
faktiskt fått den effekt, varpå man hoppats; under ett följande år visserligen
icke i lika hög grad. Men det har aldrig från anhängarnas sida ifrågasatts,
att utförselbevisens verkningar under olika år med olika skördeutfall
skulle bli desamma eller lika stora. Denna anordning framstår därför alltjii.nt
såsom ett önskvärt komplement till den nu gällande tullsatsen på omalen
spannmål, och den innebär icke någon protektionistisk framstöt i egentlig mening,
utan är endast en kompletterande anordning i syfte att bringa rättvisa
i förhållandet mellan jordbruket och förädlingsindustrien.

Nu har den ärade opponenten mot denna anordnings fortsatta giltighet i stort
sett frånfallit den argumentation, som i många andra punkter på sin tid riktades
mot utförselbevisen, och jag har därför ingen anledning att vid detta tillfälle
ånyo bemöta de då framförda, numera kullfallna argumenten. Men han har
likväl gjort gällande, att utförselbevisen vore att anse som ett slags exportpremier.
vilkas inverkan på konsumtionen han förmodade hade karaktären av
en tullövervältring. Jag vill bara i största korthet nämna, att denna frågas
utredning försvåras av den omständigheten, att något med det extra svenska
kärnmjölet fullt jämförbart amerikanskt vetemjöl icke kan uppletas, utan att
man till jämförelse måste taga amerikanska vetemjölssorter, som falla någorlunda
i samma kvalitetsklass och prisklass som det svenska kärnmjölet. Då
har man anfört dels priset på s. k. Pilsbury Best, dels har man till jämförelse
anfört priset på Gold Medal Flour och dels slutligen en prisserie på Canadian
Spring Patent. Beträffande Pilsbury Best är förhållandet det, att priset på
detta amerikanska mjöl på ett märkvärdigt sätt gått i höjden under de senare
åren och blivit alltmer ojämförbart med priset på svenska kvarn fö reningens
högsta märke, beroende troligen på att Pilsbury Best alltmera fått karaktären

Lördagen den 24 mars.

47

Nr 21.

av ett lyxvetemjöl med en alltmer speciell marknad. Gold Medal Flour har
också sina brister såsom jämförelsematerial, och vad Canadian Spring Patent
beträffar — som i ämbetsverkens utredning under tiden 1926 tages till jämförelse
— så är det ganska egendomligt, men förhåller sig likväl så, att även
detta mjöl icke tycks vara full jämförbart med kvarnföreningens extra kärnmjöl.
Detta framgår av den prisjämförelse, som ämbetsverken gjort och som
finnes intagen i propositionen på sidan 12. Denna prisjämförelse torde i sin
mera positiva del sannolikt icke vara fullt träffande. Jag menar härmed att
man kan visserligen ge uttryck åt en förmodan, att systemet med utförselbevis
verkar prisstegrande på det svenska mjölet, men det material, som faktiskt
föreligger för frågans belysning, är icke av den beskaffenheten att man
därav kan draga några bestämda slutsatser vare sig i den ena eller den andra
riktningen. Den saken står emellertid fast, att det svenska mjölpriset aldrig
kan komma över en viss gräns, vilken är bestämd av den svenska mjöltullen,
och då den svenska mjöltullen vid sitt införande förutsattes vara ett lämpligt
skydd för den svenska kvarnindustrien, så kan man ju även _ resonera så, att
så länge denna mjöltull består, så ligger det ingenting illegitimt eller onaturligt
i att den till väsentlig del utnyttjas av den industri, för vilken den är avsedd,
förutsatt att tullen på den omalna råvaran kommer jordbruket till godo.

Jag är av dessa skäl helst böjd att liksom vissa reservanter betrakta det
nu gjorda försöket som så pass tillfredsställande, att det redan nu bör efterföljas
av ett beslut om permanens för denna anordning. Det är dock en taktisk
fråga, på vilken linje man här skall ställa sig. Andra kammaren har för sin
del beslutat att prolongera utförselbevisen på sätt utskottet föreslagit, och
utskottets ärade ordförande har ju under rådande förhållanden funnit det
vara en acceptabel lösning nu i år att få dem under ytterligare några år
framåt förlängda. Jag uttalar vid detta tillfälle allenast förhoppningen att
de tre år, som det nu gäller, skola ännu mera visa denna anordnings förenlighet
med jordbrukets intressen, såväl som med konsumenternas berättigade intressen,
och att efter den försöksperiod, som nu ytterligare föreslås till förlängning,
även det sista motståndet, som nu i en svag opposition kommit till uttryck,
skall hava försvunnit.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av samt vidare på
avslag å den under behandling varande paragrafen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Punkten 2.

Såsom förut anförts hade i den av herr Andersson i Falkenberg m. fl. inom
andra kammaren väckta motionen nr 434 hemställts, att, därest Kungl. Maj :ts
proposition nr 107 om fortsatt tillämpning av förordningen om utförselbevis
bleve av ! riksdagen bifallen, riksdagen måtte besluta sådan förändring i förordningen,
att likvid av tullbelopp medelst utförselbevis skulle anses vara jämställd
med penninglikvid i vanlig ordning och icke betraktas såsom likvärdig
med vanlig tullrestitution.

Ang.

utför sdbevis
för råg och
vete.
(Forts.)

Ang.

riss t olag scr
sättning
till städerna.

Nr 21. 48

Lördagen den 24 mars.

Ang.

viss tolagsersättning

till städerna.
(Forts.)

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av motionen II: 434 av herr Andersson i Falkenberg m.- fl., i den
skrivelse, i° vilken riksdagen meddelade sitt beslut angående propositionen
nr 107, anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta frågan om beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis, bliva föremål för fortsatt allsidig utredning
samt till riksdagen snarast möjligt avgiva förslag i ämnet.

Herr Stendahl: Herr talman, mina herrar! Jag har inte yttrat mig be träffande

punkt 1 därför att jag delar den uppfattningen, att dessa bevis böra
förnyas, men vid punkt 2 komma vi till ett speciellt särintresse och ett befogat
sådant. . De av herrarna, som behagat lägga ner det arbetet på denna sak att
de läst igenom utskottets betänkande, ha funnit att Stockholms stad i detta
lall kommit i ett synnerligen otrevligt särläge och att staden har ett alldeles
speciellt befogat intresse att få ändrad den situation, i vilken den kommit. Förhållandet
är nämligen det att, oavsett över vilka hamnar den importerade spannmålen
gått — Göteborg, Kalmar, Trälleborg, Malmö eller andra —• så kan den
spannmål som importeras tagas som ekvivalent för export över samma hamnar,
men utförselbevisen presenteras icke alltid till inlösning i dessa hamnar, utan
i mycket stor utsträckning koncentreras inlösningen till Stockholm. Följden
blir att Stockholm får tolagsavdrag, det vill säga staden får icke tolagsersättning
för de kvantiteter, för vilka utförselbevis här presenteras till inlösning,
även om dessa kvantiteter exporterats över andra hamnar än Stockholm. Detta
är tydligen fullständigt felaktigt, och utskottet har också beaktat saken och
hemställt om en skrivelse. Herr Björnsson, som i likhet med alla andra är på
det klara med att en felaktighet föreligger, har gått längre och redan i utskottet
försökt finna en väg till lösning. Det är ju alldeles givet att jag för min
del helst sett, att utskottet gått på den av herr Björnsson anvisade vägen. Då
så^ icke skett, skall jag inte göra något yrkande i saken, därför att jag väl förstår
de betänkligheter, som möta, men jag skall göra en vördsam hemställan
till vederbörande statsråd eller, då han inte är här, till hans excellens statsministern,
att regeringen ville vara vänlig att ta denna sak under omprövning
så snart, att vi under alla förhållanden till nästa år kunna emotse ett förslag,
som eliminerar den fullständigt felaktiga och för Stockholms stad oriktiga situation,
som staden alldeles säkert mot riksdagens önskan kommit i.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Herr Nilsson, Petrus, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag
m. m.

Motionen hänvisades till särskilda utskottet.

Lördagen den 24 mars.

49 » 21.

Herr Gustafsson, Per, väckte en motion, nr 293, i anledning av Kungl.Maj :ts
proposition angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
beviljade lån in. m.

Denna motion hänvisades till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden: ■

nr 13, i anledning av väckt motion om justitie- och militieombudsmannaämbetenas
sammanslagning till ett ämbete;

nr 14, i anledning av''väckt motion om avskaffande av ordensväsendet m. m.;
och

nr 15, i anledning av väckt motion om statsråds befogenhet som riksdagsledamot;
!

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framställda
förslag angående anvisande av anslag till befrämjande av lufttrafik m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
gamla centralposthuset i Göteborg;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering av
bangårdspostkontoret i Stockholm;

nr 58, i anledning av väckt motion om ersättning till änkan Anna ■''Forsman
för kreatur, överkörda av ett statens järnvägars tåg;

nr 59, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t under fjärde huvudtiteln gjorda
framställningar;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
ett till föreningen Faktoribostäder u. p. a. utlämnat lån;

nr 61, i anledning av väckt motion om viss ersättning till kaptenen vid flygvapnet
P. R. af Uhr;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förflyttning av
sjöinstrument- och sjökarteförrådet å flottans varv i Stockholm in. m.;

nr 63, i anledning av väckta motioner om efterskänkande av återbetalningsskyldigheten
beträffande till vikarierande undervisningsråd felaktigt utbetalda
dyrtidstillägg m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
befattningshavarna vid domkapitlens expeditioner in. m. jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till folksanatorierna
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder för statsbidrag
till uppförande och drift av tuberkulossjukvårdsanstalter i Västerbottens
län jämte i ämnet väckta motioner;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för anordnande
av skyddshem för flickor in. m.;

, nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Sveriges
deltagande i social utställning m. in. i Helsingfors;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beräknande av den
period, varunder semester må tilldelas befattningshavare i statens tjänst; och
nr 70, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidraget av
automobilskattemedel till vägunderhållet;

Första hammarens protoholl 1928. Nr 81.

4

Sr 21. 50

Lördagen den 24 mars.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för svenska smörprovningarnas befattningshavare;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra provinsialläkarnas
pensionskassas anslutning till statens pensionanstalt m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande av en
reservfond för postgirorörelsen; och

nr 27, i anledning av väckta motioner om uppflyttning i högre lönegrad av
förste bibliotekariebefattningen vid riksdagsbiblioteket;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning angående
skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa nöjestillställningar
m. m.; och

nr 23, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 9 § i lagen
om tillsyn å fartyg m. m.; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, angående vissa
processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen varning, i vad angår statens
befattningshavare.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.35 e. m.

In fidem.

G. H. Berggren.

Tisdagen den 27 mars.

51 Nr 21.

Tisdagen den 27 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Justerades protokollen för den 20 och den 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till statens centrala frökontrollanstalt m. m.; samt
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt
in. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förlängning
av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för
råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; samt

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes postavgifter.

Upplästes följande till kammaren ankomna dödsbevis:

Härmed intygas, att Axel Rudolf Rooth avlidit samt att dödsorsaken, enligt
min uppfattning, varit den nedan angivna.

Enligt vad jag själv känner eller genom trovärdiga personer erfarit, inträffade
dödsfallet i Stockholm den 23/3 1928 kl. 4.30 e. m., och var den avlidnes
ålder 69 år; civilstånd: gift; samhällsställning: f. d. häradsskrivare; bostad:
Ljungby köping, Ljungby förs., nr 34 Olofsgatan.

Huvuddödsorsak, såvitt av omständigheterna i fallet dömas kan: Hsemorrhagia
cerebri. Bidragande dödsorsaker: Diabetes mell.

Stockholm den 24 mars 1928.

Albert Grönberg,

leg. läk.

o På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlåta
en skrivelse med anmälan om herr Rooths frånfälle och den därigenom
inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt
förslag upplästes och godkändes.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—15, statsutskottets utlåtanden nr 55—69 och memorial
nr 70, bankoutskottets utlåtanden nr 24—27, första lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 23 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 5.

Hr 81. 52

Tisdagen den 27 mars.

Herr Reuterskiöld väckte en motion, nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kommunalskattelag m. m.

Motionen hänvisades till särskilda utskottet.

Herr Åkerberg avlämnade en av honom och herr Karlsson, Gottfrid, undertecknad
motion, nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering av vissa förutvarande regementspastorer vid armén.

Denna motion hänvisades till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets memorial nr 16, angående
remitterande till annat utskott av en till konstitutionsutskottet hänvisad
motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.42 e. in.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2S1293