RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1927:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Andra kammaren. Nr 35.

Lördagen den 21 maj.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman Olof Nilsson i Tånga, som lider av angina pectoris, för
närvarande är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Stockholm 21/s 27.

K. Mellner,

leg. läkare.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden nr 41 och
42 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§ 3.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av
■dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlännings rätt att här
i riket vistas dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1927 dagtecknad proposition, nr 198, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om utlännings rätt att här i riket vistas.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom ''första hammaren:
nr 319 av herr Möller m. fl.;
nr 320 av herr Örne; och
nr 325 av herr Lindhagen; samt

inom andra hammaren:

nr 428 av herr Hansson i Stockholm m. fl.; och
nr 450 av herr Thore.

Utskottet hemställde,

. riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande förslag

icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
Andra hammarens protokoll 1927. Nr 35. i

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

Nr 35. 2

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

i punkten intaget förslag till lag om utlännings rätt att kär i riket vistas;
samt

B. att motionerna 1:319, 320 och 325 samt 11:428 och 450, i den män de
icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

15 § i det av utskottet framlagda lagförslaget var av följande lydelse:

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet är
av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga,
inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort,
där arbets anställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av
arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala
sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

I fråga om denna paragraf hade uti avgiven reservation herrar greve Spens,
Sundberg och Magnusson i Skövde hemställt, att andra stycket i paragrafen
måtte erhålla denna avfattning:

»I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet
är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga,
inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort,
där arbetsanställningen skall innehavas; tillika bör, när skäl därtill äro, sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet lämnas
tillfälle att uttala sig.»

Vid utlåtandet var dessutom fogad reservation av herrar Linder, Sigfrid
Hansscm, Åkerberg, Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Stockholm och
Johansson i Sollefteå utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Thyrén: Herr greve och

talman! Den föreliggande propositionen har i det väsentliga tillstyrkts av
andra lagutskottet, dock med den avvikelsen, att lagutskottet föreslår att göra
lagen endast provisorisk för en tid av fem år. Jag skall be att med ett par
ord få antyda, hur jag för min del ställer mig till detta ändringsförslag.

Naturligtvis var hos regeringen den frågan under övervägande, om man
närmast borde hjälpa sig med en permanent lag eller en provisorisk lag. Den
provisoriska kunde ju synas ha den fördelen, att den mera kunde smyga sig
till de förändrade förhållanden, som man kunde hoppas inträda inom de närmaste
åren. Skälet för att man icke tog den provisoriska vägen utan gjorde
lagen permanent var den omständigheten, att man icke ansag det sa lyckligt,
att det läge i regeringens hand att genom underlåtelse att framlägga förslag
till förlängning av lagen bestämma, huruvida dessa restriktioner skulle gälla
eller icke. Med växlande regeringar kunde det lätt medföra, att en sträng regering
gick på en linje och en i det avseendet mild regering på en annan, och
att man sålunda på det viset kunde gå fram och tillbaka. För att få stadga i
förhållandena ansåg man det alltså säkrare och riktigare och göra lagen permanent.
För all säkerhets skull vidtogs emellertid i detta lagförslag en åtgärd,
varigenom denna risk med provisoriet kan anses i det väsentliga hava fallit
bort. Man har nämligen, som herrarna funnit, inblandat i denna lag, som rör

Lördagen den 21 maj f. m.

3

Nr 35.

pass och dylikt, även den gamla lagen av 1914, som rör utvisning. Därav
följer med nödvändighet, att när denna lag nalkas sitt slut, d. v. s. de fem år,
som utskottet här föreslår såsom provisorisk giltighetstid, så måste den regering,
som då sitter, ovillkorligen lägga fram något annat förslag. Ty det
måste ovillkorligen alltid finnas någon ersättning för den lag av 1914, som
nu förfaller. På det sättet har i själva verket risken av den provisoriska beskaffenheten
så gott som borteliminerats. Det återstår då blott den möjligheten,
att en kammare skulle sätta sig emot att lagen förnyades, under det att,
ifall den vore permanent, det fordrades två kamrars beslut för att avskaffa
den. Men då jag icke anser mig behöva räkna med den möjligheten, att någondera
av riksdagens kamrar skulle fatta ett sådant beslut i otid, finner jag för
min del, att risken av den provisoriska beskaffenheten av förslaget, sådant det
nu föreligger, icke är stor. Jag har sålunda för min del ingenting emot att
acceptera utskottets förslag i den punkten.

Detta nu angående lagens egenskap av provisorium. Jag övergår därefter
till de allmänna synpunkter, som behärska denna lag, och som särskilt i pressen
varit så omstridda i flera månader. Naturligtvis har jag liksom vi alla den
bestämda uppfattningen, att kulturens fortskridande kräver, att staterna ingalunda
betrakta varandra som fiender utan tvärt om att de mot varandra öva
barmhärtighet och hänsyn, liksom enskilda individer böra öva mot varandra.
Men på samma gång måste jag säga, att i de resonemang, som man från många
håll nu fört, ligger det dock en viss förväxling av vad som kan gälla för stater
och vad som bör gälla för individer inbördes. Att den ena människan bör
vara så hjälpsam mot den andra, som hennes medel tillåta, böra vi väl vara
ganska ense om, åtminstone i teorin. Men kan man utsträcka detta till staterna
och säga, att den ena staten bör vara lika hjälpsam och hava samma omsorg om
den andra statens medborgare som om sina egna? Det är lätt att förstå, att
detta icke är möjligt i den värld, vi verkligen leva i. Om vi ha en grannstat,
där den ekonomiska nivån är så, låg och det för resten är så ställt, att det är
en massa människor, som äro nödlidande, som äro på gränsen till misär, under
det att våra egna arbetare ha det ganska bra, kunna vi icke säga, att det åligger
staten eller regeringen i den välmående staten som en plikt att öppna sina dörrar
på vid gavel för att om möjligt de fattiga i detta andra land skola få det
något, så när lika bra som våra eller för att jämna ut det så, att både deras
och våra invånare komma till något så när samma plan. Så har man icke lov
att resonera, och jag kan knappast föreställa mig, att det skall behöva stödjas
med något längre resonemang. Har man en gång gjort klart för sig, att staten
är en, sak och individen en annan, skall man inse, att staten får icke vara
barmhärtig annat än till en viss grad, under det att sådana bestämda gränser
icke kunna uppställas för individen. Jag tror, att vi i själva verket få glädja
oss åt, att vi kommit så långt, att den öppna brutalitet, varmed i gamla tider
den ena staten tillät sig att hantera den andra staten, att med våld tilltvinga
sig fördelar av den andra staten av det ena eller andra slaget, territorier eller
pengar eller vad det vara må, att detta är något, som är övervunnet kulturstaterna
emellan, åtminstone i teorin. Huruvida det kan anses övervunnet i
förhållandet mellan en kulturstat och en mindre kultiverad stat är alltjämt en
öppen fråga. Vi ha emellertid kommit ett stycke på väg. Men vi hava icke
kommit därhän och kunna aldrig komma därhän, att man skall på statens
plikt till barmhärtighet anlägga samma synpunkter som på individernas. Till
ett visst mått måste en stats regering vara egoistisk till förmån för sina egna.
Vi få taga vård om våra egna och ställa det för dem så bra, som vi kunna. Men
vi kunna icke pruta på de fördelar, som våra egna lyckats vinna, för att andra,
som väl skulle behöva det, skola få det bättre, åtminstone icke annat än inom
mycket försiktiga gränser. Detta säger jag som en allmän inledning.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Nr 35. 4

Lördagen den 21 maj £. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

Vad som sodan givit anledning till alt donna lag kommit fram just nu är så
bekant, att jag behöver icke vidlyftigt uppehålla mig vid det. Dot iir naturligtvis
den stora ekonomiska nivåskillnaden mellan länderna, som uppkommit
till följd av kriget. Det ena europeiska landet har det jämförelsevis ganska
bra, arbetarna hava till största delen arbete; de som arbeta hava ganska bra
betalt, och de som icke arbeta få någorlunda god hjälp av staten och det allmänna.
Detta kan gälla för en stat. En annan stat tränges med en fruktansvärd
misär. För det första har man kanske sina egna medborgare, som ha det
dåligt, och för det andra har det kanske under dessa krigsomskakningar råkat
komma in i landet en hel del främlingar, som ytterligare tynga staten. Korteligen,
där finns för många människor, och man vet icke, var man skall göra av
dem. Men nu kommer därtill, som alla känna, en ny besvärlighet, som högst
väsentligt ökar svårigheterna, och det är, att framför allt Nordamerikas förenta
stater men även andra utomeuropeiska länder, som förut utgjort mottagningsplats
för överskottet av den europeiska befolkningen, slagit igen sina portar
eller åtminstone öppat dem betydligt mindre, än de förut varit öppna. Det är
sålunda svårt för de europeiska länderna att skicka sitt folk utom Europa.
Men samtidigt visar det sig, att det är en ganska stor skillnad mellan de olika
europeiska staterna. Konsekvensen blir, att strävan blir mycket stark för de
fattiga länderna att försöka avbörda sig så mycket de kunna av sitt folk på
de bättre ställda länderna. Sådan är situationen nu.

Nu har man, som vi väl veta, ända sedan kriget, både i vårt land och andra
länder, försökt mota detta så, att man fordrat så kallat visum på passen, för
att man skulle släppa in en utlänning till det egna landet. När ett par år gått
efter kriget, började emellertid länderna försöka befria sig från denna besvärlighet.
Så t. ex. upphävdes viseringen i förhållande till Frankrike, så att vi
kunde resa till Frankrike utan det föregående tillstånd att resa in, som visum
betyder, liksom fransmännen kunna resa till Sverige jämväl utan sådant föregående
tillstånd. Det blev någorlunda fritt; man behövde bara hava pass
med sig. Men så blev frågan akut under förra året. På grund av att det i
den handelstraktat, som Sverige ingick med Tyskland, bestämdes, att visum
skulle bortfalla även mellan Sverige och Tyskland. Nu kan man fråga sig:
ja, men då man upphävde visum med Frankrike utan att detta lett till något,
varför skulle det då leda till något, när vi upphävde det med Tyskland? Jo,
just av de skäl, som jag för en stund sedan utvecklade. Mellan Tyskland och
Sverige fanns en sådan ekonomisk nivåskillnad, som i varje fall gjorde det
mycket möjligt, att det skulle kunna bli en utvandring i större omfattning från
det fattiga, pressade och överbefolkade Tyskland till det relativt välmående
Sverige, under det att något liknande rakt icke behövde tänkas i fråga om vårt
förhållande till Holland och Frankrike. Då blev, som sagt, frågan aktuell.
Då det nu gällde att försöka få någon mening om, huru det i verkligheten låg
till och huru pass stark denna strävan från den tyska sidan kunde vara att
komma hit över till oss, är det mycket svårt att komma med några exakta bevis,
att t. ex. försöka göra någon räkning av huru många, som i Tyskland stå och
vänta på att utskeppa sig och komma hit över och få arbetsanställning. Därpå
kan man aldrig få något säkert svar. Emellertid förhöll det sig så, att man
från många olika håll fick uppgift om, att någonting sådant var förestående som
en ganska stark utvandring från Tyskland och invandring till Sverige. Och att
detta icke var alldeles lösa hörsagor visade sig snart nog. Det framgår redan
t. ex. av en sådan akt som den, jag nu skall be att få läsa upp för kammaren,
och som utgör en skrivelse från svenska generalkonsuln i Hamburg till den
svenska utrikesministern i Sverige. Han skrivar så här: »Till Hans Excellens
Herr Ministern för Utrikes Ärendena. Jag får vördsamt härjämte överlämna
ett utklipp ur ’Hamburger Fremdenblatt'' för igår med överskrift ’Ausweisung

Lördagen den 21 maj f. in.

5 Nr 35.

Deutsclier aus Holland’. Såsom därav framgår har man i Holland konstaterat
samma följder av viseringstvångets upphävande, som jag tillåtit mig muntligen
och skriftligen förutsäga för vårt lands del: landet har översvämmats av medellösa
tyska arbetssökande, deras utvisning har framkallat friktion med Tyskland,
och de holländska myndigheterna hava slutat med att falla undan för de
tyska föreställningarna. Undert. J. E. Hultman.»

Vid samma tid eller kort därefter, då jag förestod utrikesdepartementet, var
jag i tillfälle att samtala med den holländske ministern om just detta faktum,
och han icke blott bekräftade det, utan han var så pessimistisk, att han försäkrade,
att vad vi än gjorde, skulle vi få se precis samma resultat i vårt land.
Det har nu icke besannats.

Där såg man exemplet från Holland. Samtidigt fick man besked från ett
annat land, som var i liknande ställning, nämligen Schweiz. Schweiz hade
ävenledes att vänta en dylik utvandring från Tyskland och invandring till
Schweiz. Schweiz hade Hollands exempel för sina ögon och funderade på, vad
det skulle göra för att undvika samma katastrof: att det kanske skulle komma
in tusentals tyskar, och när man sedan ville köra ut dem, skulle den tyska regeringen
opponera sig och de få bli kvar. Schweiz fann då på det enkla sättet,
att man förklarade, att var och en, som ville komma in och arbeta i Schweiz,
skulle på förhand hava förskaffat sig arbetstillstånd. Vi hade sålunda i det
ögonblicket att välja mellan två linjer, den ena den holländska att hålla dörrarna
öppna och sedan, när det kommit in några tusental, försöka köra ut dem;
den andra linjen var att på förhand bestämma, vilka som skulle få lov att komma
in eller icke. Det var ganska tydligt, att regeringen måste finna den sistnämnda
linjen vara både säkrare och humanare. Ty det kan väl egentligen
icke vara något utslag av humanitet att först locka in människor i tusental och
sedan försöka att köra ut dem, vilket sistnämnda dessutom kanske icke skulle
lyckas. Följaktligen ansåg den svenska regeringen sig icke böra tveka mellan
dessa två system utan ansåg sig böra använda den schweiziska linjen, såsom
också skett. Detta förutsatte emellertid en dubbel åtgärd. För det första
måste man uppställa fordran på arbetstillstånd för dem, som här ville arbeta.
För det andra måste man uppställa fordran på uppehållstillstånd för dem, som
icke ville arbeta här men som i alla fall ville komma in och t. ex. bereda sig
tillfälle att bedriva hantverk eller handel eller andra sådana sysselsättningar,
som icke kunde motas med arbetstillstånd. Och efter den planen utarbetades
förslaget. Det är sålunda uppgjort så, att i allmänhet fordras arbetstillstånd
för att arbeta och uppehållstillstånd för att uppehålla sig för personer från
sådana länder där det icke finnes visering. För de andra länderna ha vi viseringen
kvar.

Efter denna allmänna uppläggning av frågan skall jag he att få övergå till
några anmärkningar rörande en motion, som i denna kammare är väckt av herr
Hansson i Stockholm m. fl. och i medkammaren av flera likaledes f. d. ministrar,
och som sålunda har en tämligen utpräglad politisk karaktär på grund av motionärernas
personer. Där förekomma åtskilliga punkter, som innehålla en mängd
missförstånd av föreliggande fakta. Sålunda talas det på sidan 2 om politiska
flyktingar. Ja, men politiska flyktingar som sådana — om därmed menas sådana,
som begått politiska brott — äro på intet sätt berörda av detta förslag.
De stå hädanefter alldeles som hittills. Och när i propositionen omtalas, att
de osäkra politiska förhållandena kunna tänkas öka invandringen, är det alldeles
icke meningen, och det kan icke gärna så förstås, att därmed åsyftas politiska
brottslingar, och att asylrätten skulle på något sätt inskränkas, utan det betyder
naturligtvis, att det kan genom de politiska oinskakningarna, som också
mycket riktigt skett, samlas i andra länder folk, som är ryckt undan sina vanliga
arbetsförhållanden och kommit i misär, och som genom dessa oroligheter

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

Nr 35. 6

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om tvingas söka utkomst annorstädes. Med politiska brottslingar har hela denna
räUatt^här a^s°lut intet att skaffa, det vill jag alldeles särskilt understryka.
riket vistas Så sägs det vidare i denna motion nere på sidan 3, att man borde helst »lägga

(Forts) kontrollen på arbetsgivarna inom de arbetsområden, där överhuvud någon fara
för överskott av arbetskraft hotar» o. s. v. Ja, men det betyder ju, att man
inlockar hela denna massa människor, som utan kontroll få komma in. Sedan,
när de kommit hit, blir det en öppen fråga, om arbetsgivaren verkligen får
lov att anställa dem, och så har man dessa i tusental, precis som det gick i
Holland. Jag skall om ett ögonblick återkomma till ett synnerligen illustrerande
exempel.

På sidan 4 erkänna motionärerna olägenheten av en sådan stor invandring
av en främmande ras, men så heter det vidare: »Att avstänga landet från utlänningar
—• — ■— är en åtgärd, som inte synes oss ens kunna på allvar diskuteras,
förrän en invandring av större mått under åratal pågått.» Det vill sålunda
säga, att motionärerna tänka sig saken så, att först skall man hålla
dörren öppen, sedan skall det bli en invandring i större mått, och den skall få
pågå i åratal — och sedan skall man börja diskutera frågan. Vad är det, som
man sedan skall börja diskutera? Om det fanns något sunt förnuft hos en
regering, som slagit in på den linjen?

Jag kan icke underlåta att göra en liten erinran, som på sätt och vis ligger
utanför frågan, och som jag icke på något sätt riktar mot motionären personligen.
Men vi veta litet var, att ifrån det parti, de representera, har det rätt
ofta komit fram — kanske icke på sista tiden men eljest — den tanken, att
■ man genom s. k. preventivmedel bör motarbeta den allt för stora folkökningen
i vårt land och hålla folkstocken nere. Är det sunt förnuft att å ena sidan
motarbeta den egna rasens förökande genom att predika preventivmedel och
samtidigt hålla dörrarna vitt öppna för en eventuell invandring »av större
mått under åratal»? Det är svårt att finna någon konsekvens i denna ståndpunkt,
men jag skall, som sagt, icke gå närmare in på den saken.

Vidare säga motionärerna på sidan 4, att Östeuropas länder i allmänhet för
egen del vilja behålla viseringstvånget, och motionärernas mening är sålunda,
att det behövs ingen lag, ty man är säker på att de där behålla viseringen.
Ja, det förvånar mig något, att huvudmotionären, som själv suttit i en regering,
icke använder det enkla medlet att vända sig till utrikesdepartementet
för att få besked om, hur det verkligen kan förhålla sig. På denna punkt
hava motionärerna haft alltför litet fantasi, vilken annars icke brustit dem.
Här har man icke räknat med den möjlighet, som dock låg mycket nära till
hands, att förhållandena kunna utveckla sig så i Östeuropa, att man önskar
få detta visum bort. Jag skall nu uppläsa en liten passus av en skrivelse
till utrikesdepartementet från en av våra diplomater i dessa länder. Han skriver:
»Frågan om upphävandet av viseringstvånget för resa till Sverige har,
som Eders Excellens torde hava sig bekant, vid upprepade tillfällen tagits upp
från estniskt och lettiskt håll.»

Jag kan vidare nämna, att viseringstvånget för rätt lång tid sedan upphävts
mellan de båda länderna själva, alltså mellan Estland och Lettland, och i dagarna
har det, efter vad det meddelats mig, upphävts mellan Finland och
Lettland. Ett upphävande av viseringstvånget är alltså icke något sådant
fjärran beläget, som motionärerna föreställa sig, utan det är tvärtom i full
gång, och man kan när som helst vänta hänvändelser från de andra länderna
i den riktningen. Och jag behöver knappast närmare utveckla för herrarna,
att ha en gång de skilda staterna börjat, den ena efter den andra, slopa viseringen,
kunna icke vi ensamma stå kvar och behålla densamma utan måste
följa med de övriga. Och då uppstår frågan: Vad ha vi att skydda oss med,
sedan viseringen fallit bort?

Lördagen den 21 maj f. m.

7 Nr 35.

Så resonera vidare motionärerna om den väntade invandringen från Tyskland
och säga, att det icke är fullt så visst, som regeringen tror, att det skulle
komma en stark ström av tyskar hit till vårt land. Jag vet icke, varför motionärerna
tro, att regeringen tror, att det skulle vara fullt visst, att tyskarna
skulle komma hit i denna utsträckning. Det tror icke regeringen, men regeringen
tror å andra sidan, att den icke får vänta och handla till dess att den
är »fullt viss» om att något sådant skall hända, ty detta kan den i själva
verket aldrig bli, förrän den har sett det med sina egna ögon, och då är det
för sent. Det är nog med skälig sannolikhet — det kräves långt ifrån visshet
— för att något dylikt skall inträffa. Detta är alldeles tillräcklig grund
för regeringen att träda in och förekomma de fruktade eventualiteterna.

Vidare finna motionärerna ett bevis för att kungörelsen av september 1926
aldrig behövts däruti, att under oktober och november 1926 av 491 ansökningar
om arbetstillstånd vägrats endast 6 och under december månad av 240 endast
14. Om motionärerna här återigen gått till handlingarna och begärt att få
se litet papper i utrikesdepartementet, skulle de erhållit redogörelse för hurusom
det från somliga av dessa håll kommit massor av hänvändelser till våra
beskickningar med anhållan om rätt att få komma till Sverige. Men när
utlänningarna märkte, att man i Sverige var sträng härvidlag och att det fanns
mycket liten utsikt, att tillstånd skulle beviljas, uteblevo många ansökningar,
och antalet av desamma avtog hastigt. Ja, så har denna förordning verkat,
nämligen just på det sätt som man avsett, ehuru motionärerna anföra nämnda
omständighet som ett skäl mot lagens antagande. Det har faktiskt icke kommit
fler ansökningar än sådana, där man hade så pass goda skäl att anföra,
att vederbörande fått ansökningarna beviljade. Man kan vara ganska säker
på att, om utlänningar fått resa fritt in i landet, det kommit kanske 10 gånger
så många som nu varit händelsen.

Ja, vidare ser jag på sidan 5 i motionen, att motionärerna tala om regeringens
»tilltag» att utfärda septemberkungörelsen. Varför så argsint? Varför
icke i stället för »tilltag» säga »åtgärd»? Jag är övertygad om att herr
Per Albin Hansson inte skrivit motionen. Han är ju skåning.

Motionärerna åberopa, att i de flesta länder saknas sådan kontroll, som den
vi här föreslå. Ja, vad den saken beträffar, så kommer jag till en punkt,
där jag -—- alldeles bortsett ifrån huru det går med detta lagförslag —• skall
tillåta mig att rekommendera till både herr Hansson och andra eventuella kandidater
till en följande regering att tänka på en viktig sak. Om de känna
frestelse att göra vad herr Hansson nu vill råda riksdagen till, bör man icke
glömma att gå tillbaka och tänka på det faktum, som jag nu skall nämna.
Jag talade nyss om huru det hängde ihop med Frankrikes ställning på detta
område och hurusom man där hållit dörren öppen för utlänningar. Till Frankrike
invandrade nu under sistlidna november och december månader eller rättare
sagt under dessa två månader med avdrag för en vecka, alltså på sju ä
åtta veckors tid, något över 16,000 utländska arbetare. Varför invandrade
så många? Jo, därför att, som jag nämnde, dörren stått alldeles öppen för
invandringen. Det hade kommit in en hel del utlänningar; de hade fått plats,
deras fattiga bekanta, släktingar och stamförvanter från Polen -— det var
nämligen mest från Polen de kommo — blevo förtjusta över att få komma
in och erhålla arbete. Svenska arbetare skulle ha betraktat det som en misär,
om de kommit till Frankrike och arbetat under dylika villkor, men för dessa
polacker var det ett himmelrike, och de kommo in allt flera, månad efter
månad, eller, som jag nämnde, 16,000 under sju veckors tid. Vad hände
sedan? Jo, det blev fullt på alla håll med utländska arbetare i landet. Dörren
slogs då igen, och de överflödiga, som kommit in, kördes ut. Under de
tre första veckorna av mars var det allenast 79 utländska arbetare, som av

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
frihet vistas.
(Forts.)

Nr 35.

8

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
* riket vistas.
(Torts.)

något missförstånd vandrade in i stället för 16,000 under de sju veckorna.
Däremot blevo icke mindre än 8,000 utkörda under nämnda tre veckor.

Vad jag nu sagt rekommenderar jag herr Hansson till noggrant övervägande,
om det blir han som håller i skaftet nästa gång. Där ser man vart det leder,
om man öppnar dörren och släpper in utlänningar på detta sätt. De första
tycka det är utmärkt bra och äro förtjusta, och de få sina efterföljare och
stamförvanter, men förr eller senare går det över bristningspunkten, och då
marsch ut med dem allihop! Frankrike, som ju är ett stort land, kunde våga
sig på något sådant; huruvida åter vi kunde töras köra bort utlänningar på
det sättet vet jag’ icke, men det bleve förmodligen svårare för oss. Så får
man naturligtvis icke göra. Man får icke fastna på, att det ser ut som humanitet,
om man är vänlig och håller upp dörren. Man får tänka ett steg
fram i tiden, liksom vi människor alltid måste göra, och se vad verkningar
det får. Och då visar sig kanske, som så synnerligen ofta här i världen,
att vad som vid första påseendet ser ut som en hög humanitet, avslöjar sig
i sina verkningar som raka motsatsen. Man behöver endast ha sett dessa
eländiga polska flyktingar, såsom jag gjort många gånger i min tid, fylla
fjärde klass tågkupéerna i långa, långa rader, då de ge sig in i främmande
länder med sina småbarn och allt sitt pick och pack och sedan skjutsas tillbaka
igen — man behöver endast se detta, för att man skall förstå, vad det
är för slags humanitet i verkligheten, som de ärade motionärerna — i god
tro naturligtvis — här förorda.

Sedan klandra motionärerna på sidan 6 i motionen, att utlänningar icke få
vistas här i landet längre tid än tre månader utan särskilt uppehållstillstånd.
Därvid ha motionärerna hela tiden glömt, att det här icke bara är fråga
om arbetsanställda, utan även om sådana, som mera i smyg driva handel eller
hantverk och som man måste hålla ögonen på. Det är egentligen ganska beskedligt
att utan vidare låta dem få vara här i tre månader, men motionärerna
mena uppenbarligen, att bara de icke äro tydligt arbetsanställda, skola
de få stanna så länge som helst. Detta går rakt icke. Då har man den
ena linjen alldeles ograverad, och i förbigående vill jag nämna, att i de länder,
dit ostjudar i stor utsträckning kommit in, varit fråga om rätt få arbetare
i vanlig mening, utan det har varit personer, som livnärt sig med hantverk,
handel o. s. v.

Det heter vidare å sidan 6, att icke ens utlänningar, som åratal varit bosatta
här i Sverige, skulle få uppehållstillstånd tillsvidare, utan skyldighet
att begära nytt tillstånd med bestämda mellantider. Jag är icke riktigt säker
på vad motionärerna här avse att säga, men jag undrar, om de icke glömt
att läsa övergångsbestämmelsen i det kungliga förslaget, där det uttryckligen
talas om, att de som före ett visst datum, nämligen den 1 mars 1927, inkommit
till riket, skola slippa denna kontroll. Detta ha motionärerna troligtvis
icke sett; annars hade väl en sådan passus icke kommit med.

Ja, när jag kommit så långt, är det slut med fakta. Motionärerna få icke
misstycka, om jag säger, att nu komma fraserna. Det talas sålunda om »fanatisk
främlingsfientlighet», »projektmakeri», »trakasseringslusta», »bristande
sinne för kulturvärden», »allsköns polisgodtycke», »administrativt pedanteri»
med mera, med mera, med mera. Det är snarast en ledare ur Socialdemokraten,
som man tror sig läsa. Detta anmärker jag utan att fördenskull antyda, att
jag skulle vara något särskilt ledsen av den anledningen, om herr Hansson
väntat sig den verkan. Men jag tror, att man står starkare, om man hoppar
över sådana uttryck, när man skall skriva en motion.

Slutligen skulle jag också vilja säga angående herr Hanssons kläm i motionen,
att denna icke stämmer med motiveringen. Något motsvarande gäller för övrigt
alls icke bara herr Hanssons motion utan hela den rörelse, vilken, så vitt jag

Lördagen den 21 maj f. m.

9 Nr Bo.

vet, inom det socialdemokratiska partiet hittills framträtt i denna fråga. Å. ena
sidan klandrar man regeringen för dess s. k. tilltag att utfärda septemberkungörelsen
-—■ ja man har t. o. m. i ett enstaka fall vågat sig så långt fram,
att man i konstitutionsutskottet sökt få en av dessa välkända anmärkningar
mot justitieministern på grund av att kungörelsen utfärdats. Men samtidigt
vill man gå på avslag på lagen. Vad betyder detta? Jo, då bleve Kungl. Maj:t
fortfarande enväldig härvidlag. Herrarna tro väl icke, att, även om man avslår
lagen, jag skulle gå och avskaffa kungörelsen. Ett avslag är som sagt detsamma
som att här göra Kungl. Maj :t enväldig, vilket är det värsta av allt och
det värsta herrarna kunna hitta på. Herr Hansson skulle naturligtvis i sin
motion ha sagt något positivt; han skulle åtminstone ha sagt, att riksdagen
borde besluta, att kungörelsen skulle mildras i det eller det fallet. Herr Hansson
kan väl icke tro, att jag eljest bekymrar mig om vad motionärerna skriva;
om riksdagen avslår, blir det alldeles som det är, åtminstone till nästa år.

Till herr Hansson vill jag nu på denna punkt personligen göra en komplimang
—- den hör kanhända strängt taget icke hit, men jag vill framhålla det
som en förmildrande omständighet. Jag vill då säga, att jag för min del i hög
grad beundrar herr Hanssons enastående förmåga att disciplinera sitt parti,
att få det att taktfast marschera, ena dagen för att hjälpa svinen, andra dagen
för att stjälpa svinen, allt med samma glada mod och dödsförakt. Det är något,
som jag för min del aldrig sett något motstycke till, det vill jag ärligt bekänna.
Men det motsvaras icke av samma förmåga, när det gäller lagkritik på det
plan, där vi nu befinna oss. Och framför allt förstår jag som sagt icke, hur
själva slutklämmen i motionen stämmer med motiveringen.

Jag tillåter mig nu på grund av det anförda och då de skäl, som förebragts
i motionen, till största delen vila antingen på en missuppfattning av propositionen
eller också på obekantskap om det verkliga läget -— såsom rörande passviseringarna
i Estland och Lettland och förhållandet mellan Frankrike och
Polen i avseende å invandringen ■—- att uttala den förmodan, att om än för första
och sista gången i herr Hanssons tid hans partikamrater icke skola följa
honom så troget som de bruka göra.

Herr Ilansson i Stockholm: Herr talman! När jag hörde herr statsrådels

morgonfriska anförande, fick jag ett bestämt intryck av att han betraktade
denna debatt icke såsom något ensamstående, såsom blott gällande främlingslagen,
utan såsom en fortsättning på bataljer, som vi tidigare haft i denna
kammare. Detär kanske också erfarenheterna från dessa tidigare tillfällen, som
kommit herr justitieministern att använda den goda metoden för försvar, som
heter att gå till anfall; den mest uppmärksammade delen av hans tal var ju
den kritik han ägnade den socialdemokratiska motionen. Jag vill redan nu säga,
att jag känner mig icke vare sig tillstukad eller överväldigad av denna kritik.
Herr justitieministern tror tydligen, att den motion, som framkommit, tillhör
de politiska attackerna. Han anförde nämligen, att det var f. d. ministrar, som
undertecknat motionen i båda kamrarna, vilket gav densamma politisk karaktär.
Motionen har i så måtto en större politisk karaktär, som undertecknarna
äro den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd. Jag talar här
icke som f. d. minister utan å den socialdemokratiska gruppens vägnar.

När propositionen om främlingslagen kom fram, blev jag förvånad av två
skäl. Det ena var, att den överhuvud taget kom fram, och det andra att den
framlades av en frisinnad-liberal regering. Förvåningen över att den överhuvud
taget kom fram berodde därpå, att jag icke kunde finna, att om,ständigheterna
voro så säregna, att de kunde föranleda en sådan enastående åtgärd,
som det i själva verket här är fråga om. När jag blev överraskad av att eu
frisinnad-liberal regering framlade förslaget, tänkte jag mindre på den ekono -

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Nr Bo.

10

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om miska liberalismens övertro på frikonkurrensen än därpå, att liberalismen har
utlännings j vissa avseenden rent ideellt intresserat sig för fri- och rättigheter, även när
filett1 vistas ^et galler det mellanfolkliga umgänget. Det har ansetts som ett av de vackraste
(Forte) dragen i den liberala politiken, att den motsatt sig tvångsåtgärder, att den
velat bevara rörelsefriheten för människorna, att den i umgänget mellan nationerna
icke velat vara med om att resa hinder, som kunde bli äventyrliga för
det goda förhållandet mellan folken. Vi som eftersträva ett fredligt samliv
mellan nationerna, vi, som eftersträva en varaktig fred, ha alltid betraktat det
såsom bestämda svårigheter härför, att man reser sådana skiljemurar, som
hindra eller försvåra för folken att komma i kontakt med varandra och som
också minska möjligheterna för den förståelse mellan nationerna, vilken är
den enda bärande grunden för en varaktig fred. Nu framlägger en frisinnadiiberal
regering ett förslag, som i mycket hög grad försvårar förbindelsen mellan
det svenska folket och andra folk. Det är icke en socialdemokrat, som sagt
det elaka ordet, att detta förslag betecknar en utveckling från rättsstaten fram
till polisstaten. Det är ett justitieråd, som på sin tid spelat en mycket betydande
roll inom det liberala partiet.

Om jag från dessa allmänna utgångspunkter, där socialdemokratien gärna
tager upp liberalismens gamla idéer och slår vakt om desamma, även när de
liberala och de frisinnade överge dem, går över till att närmare se på vad lagen
innebär, så måste jag till en början konstatera, att genom en sådan lagstiftning
som den föreslagna gör man permanent vad som tillkommit som en tillfällig
skyddsåtgärd under kristidsförhållandena. Före kriget hade vi icke detta
tvång, vare sig på grund av lag eller förordning. Sverige tillhörde de stater,
som tilläto en umgängelse mellan folken i mycket fria former. Det var först
när kriget kom, som det ansågs nödvändigt att genom en på viss lag byggd
administrativ förordning närmare skaffa sig kontroll över de främlingar, som
kommo in i landet och de främlingar som vistades här. Det är alldeles klart, att
så utomordentliga förhållanden som ett krig kräver utomordentliga åtgärder.
Det finns från vår sida ingenting att anmärka därpå, att det skapades möjligheter
för en kontroll över utlänningarna, som förhindrade spioner, provokatörer
och andra farliga individer att välja vårt land såsom verksamhetsfält för
sig och de intressen de representerade. Men jag tror, att det var en allmän förhoppning
om att, när kriget nått sitt slut och förhållandena började återgå till
mera normala, man då skulle befrias från de kontrollåtgärder och tvångsbestämmelser,
som kriget framkallat. Man började så småningom upphäva viseringstvånget
genom överenskommelser mellan olika nationer, och man hoppades
också, att det skulle vara möjligt att på sina håll upphäva även passtvånget,
så att man t. ex. i fråga om de skandinaviska länderna skulle återgå till de
friheter som man hade före kriget, då man kunde utan särskilda svårigheter
passera fram och åter över gränserna.

Då kommer plötsligen såsom ett grusande av alla dessa förhoppningar först
regeringens förordning och sedan detta förslag, som vi i dag behandla, vilket
fastslår pass- och viseringstvånget i lag. Alltså, i stället för att befordra en
utveckling fram till friare förhållanden, skärper man på ett sätt, som icke ens
tillämpades under krisåren, bestämmelserna rörande utlänningars rätt att komma
in i riket och här vistas. Det förefaller, som om en sådan åtgärd icke skulle
vara försvarbar annat än om man kunde påvisa, att förhållandena nu i själva
verket äro allvarligare än under kriget, och att man överhuvud kunde ådagalägga,
att vi befinna oss i ett sådant läge, där särskilt utomordentliga åtgärder
äro påkallade och nödvändiga.

Om jag går att undersöka den motivering, som anförts för en sådan lagstiftning
■— en undersökning som ju är nödvändig för att konstatera behovet — finner
jag, att herr justitieministern anfört fyra skäl. Det första är rassynpunk -

Lördagen den 21 maj f. m.

11 Nr 35.

ten; vi måste kontrollera och i viss utsträckning förhindra invandringen av
mindervärdiga folkelement för att skydda den svenska rasen. Det andra skälet
är, att man skall på ett speciellt sätt skydda vårt land från farliga utländska
förbrytare. Det tredje skälet är bostadsknappheten i landet, och det fjärde är
förhållandena på arbetsmarknaden.

De tre första skälen kunna icke tagas riktigt på allvar. Herr justitieministern
har också lagt sin huvudargumentering på det fjärde skälet. Det är då
märkligt att uppmärksamma, hurusom en regering, som driver den hårdaste
arbetslöshetspolitik, som något lands regering driver, plötsligt gripits av mycket
stor ömsinthet om de svenska arbetarna. Jag återkommer senare till
detta.

Jag måste först, på tal om punkten rörande rasens renhet, inlägga en liten
gensaga mot det fria sätt, varpå herr justitieministern även denna gång behagar
citera. Herr justitieministern anförde ur den av mig m. fl. väckta motionen
följande uttalande: »Att avstänga landet från utlänningar är en åtgärd, som
inte synes oss ens kunna på allvar diskuteras, förrän en invandring av större
mått under åratal pågått.» Punkt och slut! Utifrån denna citering bygger
sedan herr justitieministern sin kritik av motionen. I denna står emellertid:
»Att avstänga landet från utlänningar för att behålla den svenska folkstammens
blod rent är en åtgärd» etc., varpå det tillägges: »Rassynpunkten synes också
vara så gott som främmande såsom motiv för andra staters avstängningsåtgärder.
» Herr justitieministern behagar alltså helt enkelt utesluta ur sitt
citat den del, som är den viktigaste, eftersom resonemanget icke har avseende
på åtgärder för att överhuvud taget utestänga utlänningar, utan på åtgärder
för att skydda rasens renhet. Det var mot detta, som det polemiserades i motionen.
Jag tror, att en sådan metod att citera ganska mycket dömer den, som
gör citatet.

Går jag sedan över till frågan om skyddet på arbetsmarknaden, skall jag genast
öppet deklarera, att vi socialdemokrater självfallet måste vara på ett alldeles
särskilt sätt intresserade av att de svenska arbetarna leva under bästa
möjliga förhållanden och att den standard, som våra arbetare uppnått, icke
pressas tillbaka genom en konkurrens, som arbetarna genom sina fackorganisationer
måhända icke skulle kunna motstå. Yi anse icke utan vidare, att därest
det råder i ett land exceptionella förhållanden på arbetsmarknaden, därest det
t. ex. råder en stor arbetslöshet, man ändå skall tillåta en okontrollerad invandring
av utländsk arbetskraft. Vi äro intresserade av att den svenska arbetsmarknaden
under _ sådana förhållanden skyddas åt svenska arbetare eller i
svenska arbetares intressen och att man sålunda icke tillåter en invandring utan
kontroll, som kan skapa sådana förhållanden, vilka herr justitieministern utmålat.

Det är en annan fråga, om verkligen förhållandena äro så högst vanskliga,
som de här utmålats. De skäl, som i detta avseende anförts i propositionen,
äro icke tillfyllestgörande. Och när herr justitieministern klandrar motionärerna
för att dessa icke sprungit till utrikesdepartementet och inhämtat särskilda,
upplysningar, måste jag säga, att jag betraktar det som Kungl. Maj ds
skyldighet att, när ett ärende förelägges riksdagen, man förelägger detsamma
i det mest utredda skick och lämnar riksdagen de behövliga upplysningarna
för bedömandet av ärendet. Det är fullt försvarligt om en motionär, då han
går att bedöma ett läge, håller sig till de uppgifter, som lämnas i den kungl.
propositionen; ge dessa uppgifter anledning till missförstånd, är detta icke motionärens
fel utan Kungl. Maj ds, som icke lämnat tillräcklig utredning.

Invandringen av utländska arbetare är naturligtvis resultat av nödlägen på
andra håll och förhoppningar att här erbjudes försörjning, kanske bättre försörjning
än man kan få i det egna landet. Men vi skola icke glömma, att det

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Nr 35. jo

Lördagen den 21 maj £. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(rörts.)

för en arbetare alltid möter svårigheter i ett annat land. Han kan icke landets
språk, känner icke landets förhållanden, och han kommer därför icke i onödan
att försöka byta vistelseort. Följaktligen har man redan i denna omständighet
en viss rigel, en viss garanti mot att invandringen får den kolossala omfattning,
som herr justitieministern utmålade. Jag är heller icke övertygad om att de
exempel, som han anförde beträffande polackernas invandring till Frankrike
och tyskarnas invandring till Holland, kunna utan vidare överflyttas på vårt
lands förhållanden. Emellertid har en tvist på denna punkt mindre betydelse,
när jag redan medgivit, att vi äro mycket intresserade av att icke den svenska
arbetsmarknaden på sådant sätt översvämmas, att våra arbetare utträngas eller
deras levnadsstandard nedtryckes på grund av konkurrensen med arbetare från
annat håll. vilka här kanske utbjuda sig för billigare ersättning.

Vad är det då vi begärt i motionen? Vi ha icke begärt, att kontrollen skall
upphävas. Vi ha icke begärt, att, om riksdagen avslår Kungl. Maj ds förslag,
herr justitieministern skulle upphäva den i september förra året utfärdade förordningen.
Vi ha i stället tydligt angivit i motionen, att ändamålet med vårt
avslagsyrkande är att få till stånd en förutsättningslös prövning om de lämpligaste
åtgärderna för att åstadkomma det behövliga skyddet. Jag vet nu,
att det kommer att invändas, att vi klandrat förordningen, och det har också
antytts av herr justitieministern, att det t. o. m. varit ifrågasatt, om icke konstitutionsutskottet
borde på ett särskilt sätt intressera sig för denna regeringsåtgärd.
Jag har ingenting med konstitutionsutskottet att göra, men hade jag
blivit tillfrågad i denna sak, så skulle jag för egen del avstyrkt något försök
att rikta en konstitutionell anmärkning mot herr justitieministern. Men det
kan ju, då denna punkt kommit att spela en viss roll i debatten, vara av intresse
att höra vad motionärerna verkligen säga beträffande den kungliga kungörelsen.
Det heter: »Det föregripande av riksdagens ställningstagande till en immigrationslagstiftning,
som genom nyssnämnda förordnings utfärdande skedde, har
icke i den nu föreliggande propositionen motiverats på annat sätt än genom en
hänvisning till den av 1926 års riksdag antagna svensk-tyska handelstraktaten,
vilken upphävde viseringstvånget i förhållande till tyska medborgare, i likhet
med vad som tidigare skett i förhållande till ett stort antal statens medborgare.
Att 1926 års riksdag icke i sammanhang med nämnda handelstraktats godkännande
gjorde något uttalande om nödvändigheten av en omedelbar immigrationslagstiftning
tyder på, att det från riksdagens sida i varje fall icke fanns någon
tanke på någon lagstiftning före nästa riksdag av den art, som sedan åstadkoms
genom septemberkungörelsen. Regeringens brådstörtade tillvägagångssätt i
denna fråga har utan tvivel medfört, att lagstiftningsfrågan sedermera icke
fått den allsidiga förberedelse, som eljest ett ämne av denna vikt hade krävt.»

Motionärerna ha alltså den meningen, att om riksdagen år 1926 tänkt sig
åtgärder på detta område, det är troligt, att ett uttalande härom i någon form
gjorts. När så icke skett, har man också ansett, att riksdagen haft den uppfattningen,
att förhållandena kunde få utveckla sig tills nästa riksdags sammanträde,
då Kungl. Maj:t finge tillfälle att rådgöra med riksdagen i denna
sak. Huvudanmärkningen ligger emellertid därpå, att genom den brådstörtade
åtgärden har man icke fått den allsidiga utredning, som är nödvändig, när man
går att antaga bestämmelser av denna mycket ingripande art.

Nu skall jag göra ytterligare en bekännelse, nämligen att jag på detta område
anser en förordning vara bättre än en lag. Jag har den uppfattningen, att
skall man reglera på grund av tillfälligheter, så är det fördelaktigare att reglera
i den form, som en kunglig förordning erbjuder, än att stifta en lag med
riksdagen. Lagar stiftas för att reglera permanenta förhållanden, förordningar
tillkomma för att reglera tillfälliga svårigheter. Jag förstår mycket väl, att
herr justitieministern med sin utgångspunkt vill ha en lag och en permanent

Lördagen den 21 maj f. m.

13 Jir 35.

lag. När herr justitieministern accepterade förslaget om att lagen endast skall
gälla fem år, var det också endast på grund av den bestämda övertygelsen, att
den kommer att bli förnyad efter dessa fem år. För herr justitieministern, som
bl. a. åberopar synpunkten om rasens skyddande, är detta ett område, där man
bör göra en permanent reglering, och herr justitieministern kan överhuvud taget
icke se, att en sådan förändring av förhållandena skulle kunna inträda, som
kunde motivera lagens upphävande, sedan den en gång kommit till stånd. För
mig är regleringen i fråga om förhållandena på arbetsmarknaden en åtgärd för
att skydda oss mot ett tillfälligt ont, och när jag betraktar saken på detta
sätt, så föredrager jag, att man väljer den form, som möjliggör den smidigaste
anpassningen, framför den stelare form, som kanske i onödan fastlåser vissa i
umgängeisen mellan folken starkt ingripande bestämmelser.

Motionen förutsätter också uttryckligen, att man efter ett eventuellt avslag
i riksdagen skulle modifiera ifrågavarande förordning. Hade motionärerna
utgått ifrån att förordningen skulle upphävas, skulle det ju icke funnits någon
anledning att just påpeka angelägenheten av att den modifierades. Jag tror,
att herr justitieministern icke har några svårigheter att ur den socialdemokratiska
motionen utläsa, att det är särskilt i avseende å kontrollbestämmelserna
vid själva gränsen, som vi närmast önska en sådan modifiering av förordningen;
vi önska, att man här så långt som möjligt tager bort möjligheterna till
polistrakasserier. Medan man sålunda ändå behåller kvar kontrollen, vilja
motionärerna, att den allsidiga och förutsättningslösa prövning, som borde ha
föregått regeringens förslag, äntligen kommer till stånd och att riksdagen eventuellt
får tillfälle att nästa år i en annan form pröva vad som kan vara nödvändigt
för att i en tid av dålig arbetstillgång åstadkomma den erforderliga
kontrollen över invandring av utländsk arbetskraft. Motionärerna ha också på
den punkten anvisat en bestämd åtgärd. De önska nämligen att man skulle
utreda, huruvida icke skyldighet borde åläggas arbetsgivaren att anhålla om
tillstånd före anställandet av utländsk arbetskraft ävensom huruvida skyldighet
att anmäla utlänning borde förekomma. Därigenom kunde på ett smidigare
sätt, än denna polislag medger, åstadkommas den nödvändiga kontrollen. Det
är klart, att vi icke anse, att denna utväg är den enda som kan tänkas; då hade
vi ju icke behövt påyrka, att det skulle verkställas en allsidig utredning. Men
vi ha framställt denna tanke som ett uppslag, som kunde vara att fundera på.
Den förutsättningslösa prövningens uppgift skulle vara att på detta område
söka utvinna den bästa lösningen.

Om man ser på motionen på detta sätt, är det litet svårt att förstå den energi,
som herr justitieministern lade in i kritiken av densamma. Det är möjligt, att
det är de starka orden i motionen, som upprört herr justitieministern, och han
var nog vänlig att beträffande ett visst uttryck anse, att det icke kunde
vara jag som fällt detsamma. Jag brukar icke vara så särdeles mild i min
polemik, herr justitieminister, att jag icke för min del skulle kunna taga ansvaret
för de starka ord, som använts i motionen och som jag på det hela taget
anser vara mycket berättigade.

Beträffande de uppmjukningar av lagförslaget, som utskottet gjort, innebär
det naturligtvis ett bestämt framsteg, att lagen icke göres permanent utan
endast blir provisorisk för fem år. Framför allt finns det större möjligheter
att en gång bli av med lagen. Jag hade för min del önskat, att, om lagen nu
skulle komma till stånd, giltighetstiden ytterligare inskränkts. Genom att låta
den gälla endast ett år kunde man ha berett sig tillfälle till den förutsättningslösa
prövning, som av de socialdemokratiska motionärerna påyrkats.

Beträffande förändringarna i övrigt, så tror jag det är tämligen betydelselöst.
om man tar bort eller skriver om någon bestämmelse angående skyldighet
för utlänning att inställa sig hos polisen eller om man tar bort de särskilda

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas

(Forts.)

Sr 35. 14

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forte.)

blanketter, som skola undertecknas vid främlingens ankomst till landet. Vad
som står kvar lämnar samma möjlighet som regeringens förslag för en oklok
tillämpning och allehanda polistrakasserier. I det avseendet innebär utskottets
förslag icke något egentligt framsteg.

För mig ligger alltså saken på det sättet, att jag betraktar den föreslagna
lagstiftningen såsom icke motiverad av förhållandena. Om man rensar bort
allting annat än kontrollen över arbetsmarknaden, måste man absolut komma
till det resultat, att vi icke ha behov av en polislag av detta slag. Vad. vi
behöva är en smidigare form för anordnande av kontrollen över invandring
av utländsk arbetskraft. Men den kontrollen kan komma till stånd utan en
polislag och utan alla de risker, som måste medfölja en lagstiftning, som gör,
att utlänningar till sist draga sig för att besöka vårt land. Jag skall icke
taga upp frågan om i vad mån detta kan inverka på turisttrafiken, men säkert
är att i ett land, som mottager utländska resande med allehanda besvärligheter,
i ett sådant land trives icke utlänningen och till ett sådant land reser
han heller icke gärna. Följde herr justitieministern sitt hjärta skulle han
antagligen utropa: så mycket bättre. Vi andra ha icke den synpunkten, utan
vi tro verkligen, att det är av högsta betydelse, att det upprätthålles en fri
mellanfolklig samfärdsel.

Herr justitieministern slöt med att särskilt vädja till socialdemokraterna i
riksdagen att icke i detta fall hålla tillsammans. Jag känner intet behov att
varna för justitieministerns förförelsekonster i detta fall. Jag tror, att den
socialdemokratiska riksdagsgruppens enskilda medlemmar förmå bedöma
det föreliggande ärendet, så att det behövs varken kommandon eller locktoner.
Man kommer alldeles säkert att pröva frågan fullt sakligt; och jag
har nu den uppfattningen, att starka sakliga skäl tala mot att man binder sig
fast vid en lagstiftning av denna karaktär.

Avslås Kungl. Maj:ts proposition och utskottets förslag, så få vi, under det
att kontroll enligt den bestående förordningen äger rum, ett tillfälle till prövning
av lämpliga åtgärder. Jag skulle också förmoda, att riksdagen icke är
så förälskad i polislagstiftning, att den icke skulle vilja taga denna chans
till förutsättningslös prövning.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag.

Herr Tliore: Herr förste vice talman! Jag skall icke närmare gå in på

behövligheten av denna främlingslag, icke heller på om bestämmelserna fått
den räckvidd, som kan anses vara lämplig. Emellertid får jag saga, det jag
tror, att man överskattar faran av denna främlingsinvasion, som givit anledning
till att en sådan lagstiftning har blivit framlagd.

Sverige ligger dock icke i stråkvägen för folkvandringarna i Europa. Yi
ha ett språk som icke så litet skiljer sig från övriga, vi ha samhällsförhållanden,
som äro ganska annorlunda och vi ha kanske icke minst ett klimat som jag
tror icke precis tilltalar utvandraren från Mellaneuropa, åtminstone när det
gäller de nordligaste delarna av vårt land. Jag tror, att man skall vara något
försiktigare med att taga exempel från utlandet och utan vidare överflytta
dessa på våra förhållanden, än vad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
var i sitt uttalande angående flyttningar av polacker till Frankrike.
Nu är känt, att långt före kriget italienarna i mycket stor utsträckning
inkommo till Frankrike för att användas vid manuella arbeten, speciellt i
Sydfrankrike. Om man nu fruktar italienarna i Sydfrankrike och i Frankrike
i allmänhet, så är det ganska påtagligt, och därtill behövas ingå kommentarer;
ty den frågan ligger till på helt annat sätt än beträffande polackerna.
Det är för övrigt ganska svårt att definiera något sådant som när överbefolk -

Lördagen flen 21 maj f. m.

15 Nr 55.

ning föreligger. Jag har den uppfattningen att om man plockar in 150,000
personer till Grönland, så skulle detta landområde bli mera överbefolkat, än
om man bar 150 miljoner människor i Mellaneuropa, ehuru Grönland har åtskilligt
större ytinnehåll.

Jag skall emellertid icke gå ytterligare in på dessa synpunkter. Jag tror.
att med den utformning, som Kungl. Majrts förslag nu fått, skall man kunna
godtaga.detsamma; och det kan i vissa fall vara lämpligare att få en lag än en
författning, som kan varieras från och till, ty det blir litet mer stadga med
en lag.

Jag har emellertid, herr talman, icke begärt ordet för att framhålla just
detta, utan för att uttala min tillfredsställelse över att utskottet i så stor utsträckning,
som förhållandena medgivit, tagit hänsyn till min motion. I den
har främst berörts dispens för svenska arbetsgivare att anställa utländsk
arbetskraft. Här gäller det icke arbetssökande i vanlig mening, utan det avser
personer, som behövas vid en del industriella arbeten, kanske främst skeppsbyggerierna,
där detta visat sig vara mest nödvändigt. Där har faktiskt en
av förutsättningarna för att beställningarna skulle kunna hamna här i Sverige
varit den att man skulle mottaga en del utländsk arbetskraft, t. ex. i form av
montörer, praktikanter, inspektörer o. s. v. Det har då visat sig, att genom
den författning, som tillkom den 4 september förra året, ha en del onödiga hinder
och svårigheter uppstått, som icke alls varit till någon fördel för vår
arbetsmarknad utan snarare till skada. Nu synas dessa förhållanden icke
hava blivit tillbörligt beaktade vid avfattningen av den kungl. propositionen,
men. genom de jämkningar och uppmjukningar, som gjorts av utskottet, skulle,
så vitt jag kan se, dessa svårigheter nu väsentligen bli upphävda.

Det är dock ett par punkter, som jag anser mig böra peka på, bl. a. den
som angives i motiveringen till § 51 i utskottets utlåtande. Det heter där:
»Om en firma kan visa, att den tid efter annan är i behov av utländsk arbetskraft
och att detta behov ej på förhand låter sig närmare fixera, torde firman
kunna hos Kungl. Maj:t utverka, att utländska arbetstagare må till visst
beräknat högsta antal för viss tid fritt passera den gränsort, som kan ifrågakomma,
och att de vid ankomsten omedelbart få börja anställningen.» Ja,
det står talat om »den gränsort» etc., men det borde väl hetat »de gränsorter»,
ty det kan icke alltid på förhand avgöras, vilken gränsort, som kommer att
passeras. Jag vill framställa det önskemålet, att man vid uppgörandet av formulär
till dispenser rådgjorde med de personer från industrin, som närmare äro
inne i dessa förhållanden; speciellt då från skeppsbyggeriet, så att det nyss anförda
kan beaktas.

Vidare är det fråga om de dispenser, som skola givas från socialstyrelsen,
när det gäller hastigt påkommande behov av utländsk arbetskraft. Nu har
framhållits såsom ett önskemål, att dessa dispenser skola meddelas av Konungens
befallningshavande. Jag tror för min del, att detta hade varit lämpligast,
men kan häremot sägas, att det är socialstyrelsen, som har den främsta
överblicken över arbetsmarknaden, varför man måste vända sig dit — nu gäller
detta som sagt ej arbetssökande i vanlig mening, men därvidlag synes
man icke ha gjort någon närmare åtskillnad. Men i alla fall, om socialstyrelsen
skall ha denna rätt, så är det nödvändigt, att den tillämpas på sådant
sätt, att industrin icke har några berättigade klagomål att framföra. Det har
härvidlag nog varit si och så beträffande förordningen den 4 september 1920.
Man har från industriernas sida fått den uppfattningen att det varit byråkratiska
och obekväma föreskrifter, vilka med avseende på tillämpningen snarast
möjligt böra modifieras. Jag skulle med cn hel del fall kunna belysa detta,
fast jag icke vill taga kammarens tid i anspråk med att anföra dem. Det
vore lämpligt att få formerna för de dispenser, som här förutsättas av ut -

Ang. lag om
utlänning 8
rätt att här
i riket vistas.
(Forte.)

Nr 35. ig

Lördagen den 21 maj f. m.

Alu7. lag om
utlännings
rätt att här
i rilcet vistas.
(Forts.)

.skottet, mjukare än de, som förefinna*! i förordningen av den 4 september
i fjol. Ävenledes voro önskvärt att de nya bestämmelserna av hithörande
slag komme till omedelbar användning nu, fastän lagen ju icke skall tillämpas
förr än den 1 januari nästa år. Detta är i huvudsak vad som jag velat
anföra till protokollet.

Herr Hage: Herr talman! Då jag tillsammans med övriga socialdemo kratiska

ledamöter av andra lagutskottet har avgivit en blank reservation
till detta utlåtande, så har jag ansett det vara en skyldighet att deklarera,
vad vi avse med denna blanka reservation. Jag vill då genast ge tillkänna,
att vi med denna reservation såsom utgångspunkt tänka yrka avslag på Kungl.
Maj :ts proposition, och jag skall här anföra några skäl för denna vår ståndpunkt.

Jag vill då först erinra därom, att vi socialdemokrater äro frihandlare och
alltså antiprotektionister. Det är visserligen sant, att någon kanske kan invända,
att under svåra tider ha även vi tvungits att taga en viss hänsyn till
tidsförhållandena och kanske även varit med om beslut i riksdagen, som icke
fullt i varje detalj överensstämma med vår åskådning på detta område. Men
det har då varit beroende på kritiska och svåra förhållanden. I stort sett vilja
vi emellertid alltid, när det är möjligt för oss, deklarera vår frihandelsvänliga
ståndpunkt. Då så är förhållandet, skulle jag vilja uppställa den frågan
till besvarande: Kan man vara frihandlare när det gäller varor, men protektionist
när det gäller arbetskraft? Ja, som saken nu ligger till, så kanske det icke
är så lätt att svara på den frågan. Men jag skall i alla fall försöka. Jag
skulle vilja svara på det sättet, att jag säger, att under normala förhållanden
och normala tider måste man från vår ståndpunkt hylla den frihandelsvänliga
åskådningen även när det gäller arbetskraften. Men man kan naturligtvis
under kortare övergångstider, under kritiska förhållanden, då det är stor arbetslöshet
i landet, då eventuell utländsk arbetskraft, som söker anställning, tränger
mot gränserna, tillämpa en annan princip — nu vill jag dock säga, att de
skildringar, som avgivits i sistnämnda avseende som motiv för de åtgärder,
som regeringen föreslagit, kanske äro litet överdrivna. Under en övergångsperiod,
under en kristid, kunna alltså givetvis även de, som ha en frihandelsvänlig
uppfattning, när det gäller arbetskraften, gå över till en åskådning,
som i viss mån har ett stänk av protektionism över sig. Från den utgångspunkten
måste jag säga, att i stort sett ha vi socialdemokrater, även om vi
reagerat på vissa punkter, icke varit emot de provisoriska förordningar, som
åstadkommits och varigenom man försökt förhindra invandring av arbetssökande,
som kunnat tränga bort från arbetet vår egen inhemska arbetskraft.
Alltså, just på denna grund kunna vi, som stå på den förenämnda ståndpunkten,
dock vara med om att försvara tillvaron av provisoriska förordningar på
detta område. Men vad är det nu fråga om? Jo, att åstadkomma, icke en
provisorisk förordning utan, såsom regeringen åtminstone föreslagit, en permanent
och definitivt bestående lagstiftning, där man fastställer ett system
för kommande tider och för lång tid framåt utestänger arbetskraften till ett
förhindrande av det fria utbytet i berörda avseende mellan folken. Då är det
inte att undra på, om vi så att säga resa oss på bakbenen och icke vilja vara
med om detta, ty det strider alldeles emot vår åskådning eftersom det rentav
blir fråga om att stabilisera de protektionistiska anordningar, som vi ha kunnat
vara med om under svåra tider och under kritiska förhållanden. _ Vi se
alltså denna sak på det sättet, att om man nu går in för denna, lagstiftning,
som det här är fråga om, då tar man på ett tämligen definitivt sätt avsked
från tanken att återigen komma tillbaka till gamla förhållanden på detta område,
vilka från vår utgångspunkt varit synnerligen tilltalande; och man

Lördagen den 21 maj f. m.

17 Nr 35.

skulle verkligen kunna om dessa tider och förhållanden instämma med Rolf,
då han sjunger i revyn: »tacka vet jag det, som var en gång för länge, länge
sen.»

Jag kan nämna, att jag en gång varit bosatt i Malmö — jag har icke alla
tider bott i Norrland — och jag kommer ihåg, med vilken lätthet man kvistade
över till Köpenhamn, och ville man resa ännu längre, så var det icke något
hinder. Det var med ett ord ideala förhållanden både vid resor in i landet och
ut ur detsamma och icke de hindrande bestämmelser med pass och visering
m. m., som nu finnas och som man nu vill stabilisera och stadfästa, så vitt jag
kan se, för framtiden.

Från dessa utgångspunkter har jag för min del kommit till den uppfattningen,
att det rimligaste skulle vara att behålla de provisoriska förordningar
som finnas. Jag vet visserligen, att det sagts, att då ger man regeringen en
viss makt, som icke är så angenämt att ge en viss regering — men regeringar
ändras ju, och den här regeringen sitter väl ej i evighet; och för övrigt tror
jag — när man från dessa synpunkter skall ta hänsyn till och nödgas bedöma
sådana här saker — att man får taga eventualiteterna och riskerna, som följa
med en sådan anordning, som jag gått in för, om man å andra sidan på det sättet
vinner vissa fördelar som man vill vinna.

• övrijgt vill jag påpeka i detta sammanhang, att herr justitieministern
själv har för sin del sagt, att den nu gällande lagstiftningen fungerar bra.
Det star till och med på ett ställe i propositionen på sid. 6, att den kontroll,
varigenom man hållit utlänningar från landet, bär varit synnerligen effektiv’.
Därutöver veta vi ju, när det^ gäller de allra sämsta elementen, som vi helst
vilja halla borta från landet såsom t. ex. zigenare, kopplerskor m. fl., så ha vi
en gällande lagstiftning, som man icke annat än genom riksdagens beslut i
bägge kamrarna kan få bort och som bör stå kvar, om utskottets utlåtande
avslas.

emellertid, att man här säger, att den provisoriska administrativa
författning, som nu galler, den är egentligen icke avsedd för annat än krigsoch
kristider; och från den utgångspunkten är det riktigt — säger man — att
man nu overgar till en definitiv och permanent lagstiftning, därför att nu
leva vi icke längre under krigs- och kristidsförhållanden. I det avseendet
skulle jag dock vilja saga, att det har ju förflutit många år, under vilka vi
icke levat i knstidsforhallanden och likväl ansett, att den provisoriska förordningen
kunnat kvarsta; och icke kan man precis säga att förhållandena bli
annorlunda nästa ar än de i stort sett äro i år. Och för övrigt finnes det i den
nu gällande lagen, i dess 18 §, en bestämmelse, att regeringen äger rätt att
förordna i dessa stycken, icke blott då det är fråga om fara för krig, utan den
ager aven eljest, dar pa grund av särskilda omständigheter prövas nödigt vidtaga
eri orderliga åtgärder för att utestänga en invandring, som icke är lämplig
och som man icke vill ha.

Jag skulle till sist från dessa utgångspunkter vilja säga, att jag ser saken
jm det sattet, att de förordningar, som finnas, äro sådana, att man kan med dem
åstadkomma den effekt, som i det här avseendet är behövlig. Och så länge
endast dessa förordningar gälla, har man, efter mitt sätt att se, lättare att
komma tillbaka till det gamla utgångsläget, än om man går in för en permanent
lagstiftning.

Nu är det visserligen sant, att här har utskottet föreslagit, att denna lagstiftning,
som det nu är fråga om, endast skall gälla under fem år. Men det förstår
var och en, att därvidlag tänker man sig en prolongering av lagstiftningen.
Och för övrigt kan man säga det, att det, som utskottet har gått in för nämligen
att åstadkomma en lagstiftning på fem år, det har man gjort för att

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 35.

Nr 35. 18

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att hår
i riket vistas.
(Forts.)

åstadkomma en kompromiss och få igenom lagen. Men bakom detta ligger säkerligen
en vilja och strävan att, när tiden går ut, återigen få lagen prolongerad,
om den nu går igenom här i dag. .

Ja, herr talman, från dessa utgångspunkter och då jag i det här avseendet
anser att den lag eller de förordningar, som vi hava, fylla det mått man ställer
på eu prohibitiv lagstiftning, när det gäller ''att förhindra invandring av
arbetskraft och en del andra befolkningselement, som man inte vill ha in i landet,
då jag alltså anser allt detta, herr talman, ber jag från dessa utgångspunkter
att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Samuelsson: Herr förste vice talman! Jag har studerat den lcungl.
propositionen och jag har studerat utskottets utlåtande och sokt ta fram anledningen
till denna lagstiftning, som man här ifrågasätter. Jag hor av de talare,
som hittills haft ordet i frågan, att man är av samma asikt aven bland
dessa, nämligen att man icke kunnat hitta pa skalet eller vad som vant den
störa anledningen till att man nu framlägger detta förslag till en s. k framlingslag
Det var därför med mycket stort intresse som jag ahorde justitieministerns
anförande som förste talare. Men jag måste saga att av statsrådets
anförande blev jag ändå lika klok, när det gällde att första anledningen till
förslaget, som jag var innan herr statsrådet hade yttrat sig. , , .

Det framgår emellertid, såsom det redan har papekats, att huvudanledningarna
till förslaget skulle vara fyra, nämligen rasfrågan, rädslan för att ia
in särskilda förbrytare, förhållandena på bostadsmarknaden i landet och arbetslösheten
eller förhållandena på arbetsmarknaden. Men herr statsrådet rorde
siälv icke vid någon av de tre förstnämnda anledningarna, och det framga-r
ju även av såväl propositionen som utskottets utlåtande, att man huvudsak leen
stöder sig på förhållandena på arbetsmarknaden, den radande arbetslösheten,
att detta skulle vara huvudskälet till att man anser det nödvändigt med

^Emellertid kunde jag icke utav statsrådets anförande där han drog fram en
del exempel och påpekade en del skrivelser och dylikt, kanna mig overbevisad
om att bakom dessa skulle finnas bärande skäl att nu kräva sa reaktionara
åtgärder som man trots allt kräver i denna lag. Man vill gorå gällande, att
man kan icke hämma invandringen av exempelvis arbetssökande pa något annat
sätt än genom en sådan lagbestämmelse som denna. Men det framgar alltför
väl av den redogörelse man far om hithörande förhållanden och bestämmelser
i en del andra länder, där man gått in för en motsvarande lagstiftning,
att man dock icke ansett sig nödsakad att giva dessa en sådan utformning som
denna främlingslag. Jag tror att man kan åstadkomma nödig kontroll pa annat
sätt än genom dessa lagbestämmelser som man bar ifragasatter.

Det var även intressant att höra herr statsrådets jämförelse mellan exempelvis
Tyskland och »det relativt välmående Sverige», som herr stadsradet yttrade
sig. Jag tror att inte man kan säga att förhållandena har i landet aro
sådana, att man kan tala om ett »välmående» Sverige och att man pa grundval
av detta bör befara en stor invandring från andra länder. Vi se exempelvis
av den arbetslöshetsräkning, som i dagarna har slutforts, huru stor arbetslösheten
är; den är ju uppe i 70,000 anmälda arbetslösa, och vi veta också, att
dessa som anmält sig icke utgöra samtliga arbetslösa i landet, utan siffrorna aro

ännu betydligt högre än dessa. .. . ,

När förhållandena äro sådana i landet och då man ovillkorligen aven maste
taga hänsyn just till det spörsmål, som herr Hansson var inne pa, nämligen
språkfrågan, och de olika förhållandena i de olika landerna, sa tror jag man
kan säga med lika stor kraft från det andra hållet, att man icke behover

Lördagen den 21 maj f. m.

19 Nr 35.

vara sa rådd för denna kolossala invandring av arbetssökande, som synes framgå
av propositionen och av statsrådets yttrande. Man måste i stället ‘konstatera
att, som lagen nu är formad, så verkar den fullkomligt som en klasslag gentemot
arbetarklassen. Ty alla invandrare bli där misstänkta för att vara arbetssökande,
och enligt propositionen och enligt utskottets utlåtande är det brotts u

att, söka ar,?e^e 1 landet> man tussar då ögonblickligen polisen på dessa
och det blir en hel del anmälningar som måste göras, vilket gör, att det yttrande
som ialldes av herr Hansson, är fullt berättigat, nämligen att lagen kommer att
verka som införandet av en fullkomlig polisstat. Bestämmelserna i lagen, sammanställda
med bestämmelserna i en hel del andra lagar, visa, som sagt allt
lor väl. att det här är fråga om en fullkomlig klasslagstiftning riktad’ mot
arbetarklassen, mot dem som möjligtvis i andra länder befinna sig i ett sådant
nödläjge, och i förtvivlan häröver söka finna arbete här i landet. Och icke
nog med detta, bestämmelserna i lagen verka som klasslagsbestämmelser mot
landets egna arbetare. Man kan vara fullt övertygad om att det ligger mycken
sanning i det, att landet genom antagande av denna lag gör sig fullkomligt
ökänt, när det gäller en jämförelse med andra länder.

Arbetslösheten och förhållandet på arbetsmarknaden bottnar i andra kända
orsaken och förbättras ej genom ett antagande av denna lag.

Billigt mitt förmenande kan man med skäl säga, att de bestämmelser som redan
f:innas aro. kar°!a n°S ock mer än hårda. Och jag tror också att när man
jamior exempelvis forhallandena i andra länder, så kan man ha anledning att
stryka under, ätt skulle riksdagen nu antaga denna lags bestämmelser, så har
den darmed stadfast betydligt strängare bestämmelser, än vad liknande lagbestämmelser
äro i flertalet andra länder.

På samma sätt förhåller det sig, om man går in på själva anmälningsskvldigheten.
Aven här kräves det nu en sådan anmälning i alla möjliga former, när
det galler att transportera sig från en plats till en annan i landet, en anmälnmgsskylhgkt
som gör att man kan säga, att en utlänning som vistas här
i landet star fullkomligt under polisens välde och ständigt har över sig skyldigheten
att gorå anmälan. Jag tror att man kan utan vidare påstå att den an Z1

=SSkyid+lgrht ASOm rrm i}niles f?r sådana som härbärgera utlänningar,
en borde i det fallet vara tillfyllest, och man behöver icke kräva några längre
gående restriktiva åtgärder i detta hänseende.

När man går in på propositionen och läser de yttranden som avlämnats i anledning
av detta lagförslag, så måste man även konstatera, att lagrådets ledamoter
icke heller med sa^stor beredvillighet synas ha omfattat denna lags bestämmelser.
Detta framgar av yttrandena i den ena paragrafen efter den andra
av en del av lagrådets ledamöter att de anse att lagen är av den mest stränga

sthS£wmAl ka\itanka SYr Pch sarsklIt faster man sig vid yttrandet av jL
stitieradet Alexanderson dar han anser att, om en sådan lag skall vara nöd Lpfndlprf(r

Ii°rmala förhållanden, så är det enligt hans förmenande mvcket
betänkligt Man ser således att aven bland lagrådets egna ledamöter råder
en viss tvekan om att tillstyrka detta lagförslag.

. Tf synPunkter jag här på detta spörsmål giva i stället fullt fog för den
åsikten, att man bor latta pa de redan alltför stränga bestämmelserna i fråga om
ställningen till invandringen. .Tåg tror också att man kan draga exempel på
exempel under arens lopp, särskilt under det senaste året, hur man på grund
av dessa, bestämmelser bär behandlat utlänningar här i landet, och lag8tror
med utgångspunkt lian detta att man har alla skäl att säga att det finna
ingenting som talar för att riksdagen nu går in för strängare lagbestämmelse^
R som jag förut sagt komma att verka som eu fullkomlig klasslag

Det ar från dessa utgångspunkter, herr förste vice talman, som iag kommer
att yrka avslag a saval den kungl. propositionen som utskottets utlåtande.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Nr 36. 20

Lördagen den 21 maj £. m.

Ant/, lag om
utlännings
rätt att här
i rilcet vistas.
(Forts.)

Herr Järte: Herr förste vice talman! Det förvånar mig icke, att den

siste talaren yrkat avslag på propositionen och utskottets hemställan. Ty om
det är några, som ha anledning att med oro och ovilja motse en mera rationell
och effektiv främlingskontroll, så är det medlemmar av det parti denne talare
företräder. När han samtidigt kallade lagen för en »klasslag», så hade
han mera rätt, än han kanske trodde, men i motsatt mening, nämligen att om
det är någon klass i samhället, som denna lag särskilt gynnar, så är det uppenbarligen
lönearbetareklassen i vårt samhälle. Det är helt enkelt en arbetsmarknadsprotektionism
som det här gäller. Herrarna skola dock icke vara
rädda för det namnet. Med denna protektionism råder samma förhållande som
med all den socialpolitik som nu bedrives. Detta sker icke till enskilda medborgares
och särskilda samhällsklassers båtnad, utan denna ^politik har kommit
till, upprätthålles och motiveras för det helas välfärd. Sammalunda med
här föreliggande lagförslag!

Men nu har det egendomliga inträffat, att just målsmännen för de samhällsgrupper,
som i förevarande hänseende onekligen äro mest gynnade, ta till orda
och förorda avslag i frihandelns och i frihetens namn. Det låter bra underligt för
den, som i likhet med mig sysslat med dessa frågor i sju hela år, och som vet, att
när vederbörande myndigheter fråga arbetarorganisationerna, vad de anse i
varje speciellt fall, d. v. s. om man skall tillstyrka visum för en inresande, som
söker arbetsanställning, eller om man skall meddela arbetstillstånd för en yrkesutövare,
så ha i 99 procent av sådana fall fackorganisationernas mening varit
bestämt avstyrkande. Och denna mängd av avstyrkanden är så konstant
under årens lopp, att man kan säga för att tillämpa en term från den Hegelska
dialektiken, som åtskilliga av herrarna känna till, att av kvantiteten blir en
kvalitet, d. v. s. den svenska fackföreningsrörelsen är i princip för att dels
mota ut, dels hindra så många utländska yrkesutövare som möjligt att inkomma
i riket. Detta empiriska vittnesbörd om de svenska fackorganisationernas
verkliga uppfattning väger enligt min mening vida tyngre än vissa
partiledares deklamatoriska andraganden i denna fråga.

För dessa talare finns det förvisso för en gångs skull ett angenämt tillfälle
att konstatera, att här ser man, hur fritt det politiska arbetarpartiet står gent
emot fackföreningsrörelsen. Ja, som opposition kan man köra med lösare tyglar,
och som opposition har man möjlighet att motsätta sig vad man näppeligen
skulle ha vågat och kunnat, om det gällt att själv sitta och ta ansvar. Ty
kan det vara förkastligt för ministären Ekman att vidtaga den åtgärd,
som socialistregeringen Stauning 1926 efter upphävande av passviseringstvånget
med Tyskland gjorde genom att få till stånd en lagstiftning, av vilken
denna svenska i mångt och mycket är en kopia? Sålunda: då en ministär av
arbetarpartiet sitter vid makten i ett land, som har så snarlika förhållanden
med vårt som Danmark, då ha vederbörande ansett nödvändigt att vidtaga
skyddsåtgärder, så snart viseringstvånget fallit med Tyskland som en följd
av den tyska handelstraktaten. Men hos oss skulle detta vara olämpligt och
otillbörligt. Jag efterlyser logiken i en sådan åskådning.

Denna sak är icke heller någon nyhet för den svenska riksdagen. Jag tilllåter
mig erinra att, då vi här för ett år sedan, den 22 maj 1926, togo ställning
till den tyska handelstraktaten, så framhöll jag från denna plats, att däri
ingick ett förslag om passviseringstvångets avskaffande, vilket var mycket
livligt eftersträvat från tyskt håll av skäl som herr justitieministern i dag
anfört och som också ytterligare blivit belysta i utskottets allmänna motivering,
vilken, i förbigående sagt, är synnerligen intressant och läsvärd och
som jag icke kan förstå, att man från socialdemokratiskt håll kan avvisa, så
bindande som saken är framlagd och så starka fakta som blivit anförda för bifall
till propositionen. — Nåväl, i handelstraktaten förutsattes, att viserings -

Lördagen den 21 maj f. m.

21 Nr 35.

tvånget skulle falla. Jag påpekade då, att det var nödvändigt att ersätta
visermgstvånget med andra skyddsåtgärder och detta jämväl av det skälet, att
det icke heller gick för sig i längden att frågor, som rörde den svenska arbetarklassens
val och ve, reglerades ensamt av Kungl. Maj:t på sätt nu skett
under de sista åren. Riksdagen har nämligen varken tillfrågats eller eljest
fått anledning att taga ställning till detta riksviktiga spörsmål, alltså samma
synpunkter,, som dikterade herr Engbergs hållning i konstitutionsutskottet,
då han reservationsvis anmärkt, att ur 1914 års utlänningslag § 18 icke kunde
deriveras fram en sådan förordning, som den, vilken kom till i höstas. Enahanda
tankegang präglade på denna punkt mitt anförande förra pingstafton,
att man, konstitutionellt sett och med hänsyn till sakens stora praktiska vikt,
måste kräva, att riksdagen fick taga ståndpunkt till dessa frågor. Jag tillsporde
samtidigt dåvarande handelsminister Svensson, vad regeringen hade
lör planer i detta avseende. Han svarade då, att »regeringen givetvis haft sin
uppmärksamhet riktad på möjligheten av att sådana åtgärder kunna bli av behovet
påkallade och därför sörjt för att vi i det avseendet icke äro bundna av
traktaten utan ha fullt fria händer. I övrigt är denna fråga föremål för beredning
och prövning i justitiedepartementet». Dessa frågor lågo nämligen så
till, att den Sandlerska regeringen hade frågan uppe till omprövning på grund
av att vederbörande myndigheter framställt krav på åtgärders vidtagande. De
myndigheter, som närmast sysslat med dessa spörsmål, hade nämligen fått
klart.för sig, att det icke kunde gå för sig i längden att Sverige träffade avtal
om viseringstvångets hävande med det ena landet efter det andra och släppte
in dessa länders undersåtar över sina gränser utan vidare prövning, under det
att i andra länder genomfördes en avstängningsbarriär. en inre kontroll, varigenom
varje ^svensk,^ som vill. bosätta sig och taga anställning i respektive
land, först maste erhålla officiellt tillstånd därtill. Det är uppenbarligen ur
vår svenska synpunkt en reciprocitet till skenet men icke i verkligheten. Kunna
vi verkligen som »die dummen Schweden» i fortsättningen hålla på med
den politiken, utan måste icke även vi se till att skaffa oss likvärdiga anstalter
beträffande utlänningars behandling i Sverige? De framställningar från
myndigheter, som gjordes med anledning av viseringstvångets upphävande på
grund av handelstraktaten med Tyskland, föranledde den Sandlerska regeringen
att begrunda saken. Så kom regeringskriscn och därmed försvunno
dessa planer liksom så mycket annat i Stripahålet, och man vet icke, till vilken
ståndpunkt den Sandlerska regeringen slutligen skulle kommit fram och om
den skulle sett sig tvungen att följa nyssnämnda föredöme från den socialdemokratiska
regeringen Stauning i Danmark. Den nya regering, som trädde till
efter den Sandlerska, fattade klart situationen i ögonsikte och åstadkom i
Berlin ett oundgängligt uppskov med viseringstvångets upphävande till den
1 oktober 1926. Så utfärdades i september nu gällande provisoriska förordning.
med arbetstillstånd, som för utlänningar från viseringsfria stater ersatte
viseringen såsom villkor för arbetsanställning. Hela denna utveckling har
mest varit fördold för vårt offentliga liv. Den svenska allmänheten bär icke
heller varit berörd av denna angelägenhet. Det gäller bara ett fåtal arbetsgivare
och utlänningarna. Allmänheten har så mycket mindre kunnat ha någon
vetskap om dessa förhållanden, som all skriftväxling, som förekommit mellan
Kungl. Maj:t och myndigheterna, varit hemlig, emedan förhandlingarna med
olika länder om viseringstvångets upphävande haft diplomatisk karaktär. Följaktligen
har man aldrig haft tillfälle att öppet och ingående diskutera dessa
frågor. De ha varit och måste på grund av sin natur alltfort vara insvepta
i en slöja av sekretess. Jag anser mig dock icke kunna undanhålla kammaren
den upplysningen, att då socialstyrelsen för sin del i hemliga skrivelser
vid upprepade tillfällen påkallat åtgärder, samt då styrelsen i sill yttrande

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Nr 3a.

22

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

över nu gällande provisoriska förordning, vari socialstyrelsen tillstyrkt utfärdandet
av samma förordning, voro dessa utlåtanden undertecknade av de två
socialfullmäktige, herrar Hjalmar von Sydow och Herman Lindqvist, som
bland andra deltagit i ärendenas handläggning. För herr von Sydow, såsom
företrädare för de svenska organiserade arbetsgivarna, har det naturligtvis
varit förenat med en viss självuppgivelse att förorda åtgärder, som skulle förhindra
en i och för sig mycket önskvärd konkurrens på den svenska arbetsmarknaden,
i betraktande av de monopolistiska tendenser, som särskilt känneteckna
vår fackföreningsorganisation här i landet. Men herr von Sydow såg
saken som sagt ur det helas synpunkt och tillstyrkte restriktivlagstiftning och
motsvarande främlingskontroll. Herr Herman Lindqvist såg självfallet saken
ur fackföreningsrörelsens synpunkt och mina herrar socialdemokrater, han
tillstyrkte!

När regeringen sedan fann det nödvändigt att förelägga riksdagen proposition
i ärendet, så fick lagrådet som vanligt yttra sig, och lagrådet liksom den
svenska allmänheten gnuggade sig i ögonen och upptäckte då, att här voro vi
inne på en utveckling varom lagrådets ledamöter dittills icke gjort sig någon
klar föreställning. Därvid upphävde ett högt aktat justitieråd det klagorop,
som här citerats, att vi äro på väg att lämna »den liberala rättsstaten» för att
övergå till den polisstyrda, sociala välfärdsstaten i nymerkantilistisk anda.
Men sagda utveckling ha vi ju beträffande vår inrikespolitik hållit på med i
en halv mansålder. Den stackars liberala rättsstaten har därvid fått maka åt
sig åtskilligt, och samma justitieråd har såsom en på sin tid framstående ledamot
av första kammaren varit med om att införa social tvångsförsäkring, yrkesfarelagstiftning
och arbetstidslagstiftning och mycket annat i den vägen, varöver
från liberalt politiskt håll sträckts en icke alltid så varsam utan städse
varm och värnande hand. Dessa reformer ha principiellt varit av precis samma
art; de ha inneburit ett övergivande av den liberala rättsstaten och en bekännelse
till den polisstyrda sociala välfärdsstaten. Det är samma socialpolitik,
som nu skall tillämpas utåt i det här fallet, som bedrivits med så mycken
intensitet inåt under så många år. Men varför — vilket visserligen är ett
svenskt lynnesdrag — men varför skola vi behandla utlänningar mera »liberalt»
än våra egna medborgare?

Märk dock väl, mina herrar, att lagrådet tillstyrkt lagstiftning och icke avstyrkt
förevarande lagförslag. Lagrådet har icke avstyrkt detsamma! Man
kan fullkomligt sentera lagrådets därvid uttalade allmänna beklaganden. Jag
är också ense med de herrar, som uppträtt här i debatten, att det är mycket ledsamt,
att t. ex. icke herr Hage kan fara till Berlin eller Köoenhamn utan pass,
som i den gamla goda tiden. Men den tiden är förbi, och det är fråga, om den någonsin
återkommer. Den sjönk i historiens natt under världskriget, och det
är, Gudi klagat, många tecken, som tyda på att den enastående frihetsperiod
och därmed också det lysande uppsving, som kännetecknat det västerländska
samhället under mansåldrarna närmast före kriget, nu är avslutad och att vi nalkas
andra och hårdare tider. Yi återgå påtagligen till ett nytt skråväsende i våra
inre samhällsförhållanden, och stormtecken tyda på en stundande raskamp på
det utrikespolitiska området. Det är nämligen icke så, att förändringarna efter
1914 uteslutande bero på den uppkomna ekonomiska och sociala nivåskillnaden
länderna emellan. Detta är visserligen den primära anledningen till att alla
stater i Europa ha skaffat ett skyddssystem mot massinvasion av främmande
folk, bestående antingen av prohibitiva lagbestämmelser eller av en effektiv
polisuppsikt, som vi i vårt land icke mäkta upprätthålla. Kammaren vet full
väl, att landsbygdens polisväsende hos oss icke är rustat att tjänstgöra som det
överhetens och ordningsmaktens allestädes närvarande, allseende öga och väpnade
arm, eller med andra ord som gendarmeri, som finnes i de flesta andra

Lördagen den 21 maj f. m.

23

Nr 35.

stater i Europa, utan vi måste lägga den viktigaste spärren vid gränsen. Det
kunna vi också tack vare vårt geografiska läge. I andra stater, som äro mera
landfast förenade med varandra, måste man ha en gendarm i varje by och kan
icke nöja sig med polisövervakningen. Personligen föredrar jag det svenska
alternativ, som nu erbjudes riksdagen genom föreliggande proposition. Denna
ekonomiska och sociala nivåskillnad staterna emellan, som föranleder ett så
kritiskt läge i våra dagars Europa förklarar, att Sverige är ett Dorado i jämförelse
med övriga länder i Europa. Vi ha de högsta arbetslönerna, de bästa
sociala förhållandena, och då är det klart, att hit dragés också det europeiska
från U. S. A. utestängda befolkningsöverskottet. Om vi hade fria gränser,
så skulle vi få en massinvandring. De 7,000 polacker, som varje månad lära
lämna Danzig för att resa till Kanada, skulle mycket hellre farit hit. Här är
det mycket lättare att slå sig fram.

Men det är icke bara nivåskillnaden, som framkallat denna skyddslagstiftning,
utan det är också en förändring i själva folkens mentalitet. Justitieministern
framhöll i sitt inledningsanförande, att staterna måste för kulturens
främjande söka stödja varandra. Det är alldeles riktigt, men tyvärr bliva
folken allt mera fientliga emot varandra, och det hjälper icke med några socialistiska
intemationaler. Under 1700-talet och under 1800-talets förra hälft
kunde man vara kosmopolit i Weimar och i Jena! Då kunde man drömma om
den stora folkförbrödringen, ty då fanns icke de moderna kommunikationerna
och folken kände icke varandra. Men i vår tid. i de världsomspännande kommunikationernas
dagar ha folken kommit i närmare kontakt med varandra.
Sympatierna inbördes ha dock icke ökats därigenom. Man märker detta bäst
i de stater, som äro olyckliga nog att ha en rasblandad befolkning. De nationalistiska
känslorna, som spela en sådan roll i nutidshistorien, näras av denna
instinktiva, spontana antipati och icke av brist på kännedom de olika folkraserna
emellan. Folken kunna därför icke sammansmälta i en stor enhet; de
biologiska skiljaktigheterna äro för stora. Liberalismens stora tanke, som
Pichte uttryckte med orden: »Die Gleichheit alles dessen, was Menschenantlitz
trägt», jävas mer och mer av den moderna vetenskapen. Människorna äro
icke lika sinsemellan, varken folken eller individerna.

Tyvärr, måste man säga med tanke på mänsklighetens framtid. Storstaternas
utrikespolitik influeras också alltmer av en stigande motsättning mellan
raserna, en alltmer utbredd känsla av att här föreligga oöverkomliga skiljaktigheter.
Desto djupare måste vi då känna glädje över att vi här i Sverige
så till vida leva under utomordentligt lyckliga förhållanden, att i stort sett
vårt folk utgör en enhetlig ras. Det är då en bjudande plikt för oss att skydda
denna så dyrbara ägodel, och därför är den proposition, som här föreligger,
ägnad att hälsas med stor tillfredsställelse. Härmed skall, såvitt jag vet, för
första gången socialpolitik bedrivas med rasbiologisk betoning. Det är min
tro, att i den riktningen kommer framtidens socialpolitik att gestaltas.

Herr andre vice talman, med hänsyn till vad jag nu anfört och i betraktande
av att de ansvariga myndigheterna krävt en sådan lagstiftning som denna samt
till skydd för vår nationella folkstock och vår arbetsmarknad, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr Engberg: Herr andre vice talman! Många gånger, då jag lyssnat

till herr Järtes anföranden, har det slagit mig, att han på svensk botten synes
vara en talangfull företrädare för åskådningar, som man mött då och då i den
utländska litteraturen, enkannerligen inom det språkområde, som talaren med
förkärlek gör inhugg på, när han kommer med sina citat här i kammaren.

Jag kan således icke neka mig nöjet, herr andre vice talman, att fästa kammarens
uppmärksamhet på, att den rasfilosofiska utläggning, som herr Järte

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forte.)

Nr *5. 24

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i rilcet vistas.

(Forte.)

nu senast hade. den återfinnes, mycket utförligare, men för övrigt precis i anda
och syftning likadan, uti ett för herr Järte säkerligen välbekant arbete om
Västerlandets undergång av Oswald Spengler. Jag tror. att herr Järte i fortsättningen,
liksom han varit det förut, skall bli en god lärjunge till dessa tyska,
jag höll på att säga underliga, rasfilosofer. Men när jag hörde honom här i
dag lägga upp invandringslagen mot bakgrunden av dessa synpunkter om blodets
sammansättning och den i blodet inneboende fiendskapen raserna emellan,
så undrar jag ändå, om man icke har skäl att fråga sig: Är det på en dylik

motivering och utifrån dylika utgångspunkter, som den svenska riksdagen skall
tillgripa en sådan lagstiftning som denna?

Det förefaller mig också ganska sällsamt, när jag åhörde herr Järte, att
hos honom tycks numera ha ingåtts en förbindelse mellan två åskådningar, en
förbindelse, som han har konsekvent utformat. Jag erinrar herr Järte om den
kritik, som den för honom, fordom åtminstone, mycket bekante Ferdinand Lassalle
riktade mot den s. k. polis- och nattväktarstaten. och hur han yrkade på,
att denna polis- och nattväktarstat måste ersättas med den sociala välfärdsstaten.
Herr Järte har tydligen tagit upp programmet om den sociala välfärdsstaten
i sitt senaste anförande, men därför icke släppt det gamla, av Lassalle kritiserade
programmet om polis- och nattväktarstaten. När jag hörde honom här
utveckla sina polissynpunkter, föll det mig in, att jag måste djupt beklaga inför
denna kammare, att min mun är sluten av ett insegel på grund av mitt ledamotskap
i konstitutionsutskottet, ty de hemliga handlingar, han hänvisade till, har
jag haft tillfälle att studera igenom i konstitutionsutskottet, men kan självfallet
icke begagna mig av dem här.

Jag vill dock säga, att när herr Järte slog sig till riddare för den åskådningen,
att vi skola räkna med folkens inneboende fientlighet mot varandra och göra
slut på den internationella optimismen, att folken skola bättre förstå varandra
i samma mån kommunikationerna folken emellan utvecklas, då säger jag mig,
möter man den motivering, som för närvarande är militarismens och avspärrningens
motivering. Det är denna anda, som man nu på ett betydelsefullt
område håller på att vädra ut i Europa vid den ekonomiska konferensen i
Geneve. Det är sällsamt att i riksdagens andra kammare år 1927 få höra en
representant för den moderna högern taga upp dessa åsikter, som enligt min
mening och för att använda ett ord av den av herr Järte citerade professor
Lidforss, är ett uttryck för en »barbariets renässans», men icke för den utveckling
i internationell anda, som jag trodde, att vi alla skulle vara redo att arbeta
för.

Herr Järte erinrade om att han var mycket intresserad för denna sak, och
det är inte utan att jag, när jag hörde detta, tänkte för mig själv, att här hör
man mästaren prisa sitt eget verk. Om man nämligen tittar på vissa data i detta
verk, finner man att uppslaget, sådant det utformats i Kungl. Maj:ts kungörelse
av den 4 september 1926. har vandrat från socialstyrelsen in uti justitiedepartementet
och därifrån till polisen, varefter socialstyrelsen satts i tillfälle
att sätta stort A på sitt eget verk. Därpå har justitieministern i september
1926 utfärdat denna kungörelse, varom vi förut upprepade gånger ordat.

Herr justitieministern syntes förargad över att man gjort erinringar mot
hans kungörelse av september och riktade särskilt en admonition mot dem, som
inom konstitutionsutskottet hade fäst uppmärksamheten på kungörelsen och
olämpligheten av att på administrativ väg utfärda något som i viss mån hade
karaktären av en invandringslag. Jag vill säga herr justitieministern, att det
förefaller mig, som om han i sina allmänna rasbiologiska och rasfilosofiska funderingar
tillhör samma skola som herr Järte, och vi ha väl däri en förklaring
till, att herr justitieministern så villigt har stått till förfogande för de projekt,
som ha kommit från socialstyrelsens sida. Ty se vi närmare på vad det här

Lördagen den 21 maj f. m.

25 Nr 35.

gäller, så måste åtminstone jag för min del säga mig, att en lagstiftning av
denna beskaffenhet just nu, den vore väl det mest orimliga sätt att understryka
vår önskan att bättre deltaga i och stå i bättre kontakt med de internaionella
strävanden, som för ögonblicket taga sikte på att häva spärrarna mellan nationerna.

Herr justitieministern menade, att den socialdemokratiska motionen i ämnet
lämpligen kunde ha varit en ledare i Socialdemokraten. Det är mycket möjligt;
det skulle i så fall enligt min uppfattning varit en mycket bra ledare, men
jag skulle vilja returnera till herr justitieministern denna anmärkning på det
sättet, att det föreföll mig, som om vissa tankegångar i herr statsrådets anförande
lämpligen hade hört hemma i spalterna i Svenska Morgonbladet, det
nuvarande regeringsorganet.

Jag lade särskilt märke till hur man här såväl från justitieministerns som
från herr Järtes sida sökte skrämma oss med att om riksdagen icke tar denna
invandringslag, så stå vi inför en fruktansvärd invasion av undermåliga element,
och särskilt — jag höll på att säga naturligtvis — fann herr justitieministern
en anknytning till preventivlagen och riktade mot oss socialdemokrater
en anmärkning i detta hänseende. Det var ju besynnerligt, sade han, att socialdemokraterna,
som genom preventivlagen vilja ha ned den nuvarande folkstockens
numerär, skola motsätta sig en reglering på detta område och i stället
giva fritt spel åt element, som utifrån komma in i landet. Den sortens referat
av socialdemokraternas uppfattning beträffande preventivlagen ansluter sig
också, förefaller det mig, till punkt och pricka till det sätt, varpå herr justitieministern
citerade den socialdemokratiska motionen. Vi ha nämligen, såvitt jag
har mig bekant, aldrig yrkat på upphävandet av herr Thyréns preventivlag
med det skäl han anförde, utan vårt skäl har varit, att vi ville skydda vår
folkstam mot könssjukdomarna och deras härjningar och medgiva för den enskilde
att reglera sitt barnantal efter sina ekonomiska villkor och det ansvar
han bör känna för det kommande släktets uppfostran. Den jämförelsen faller
därför, såvitt jag kan förstå, platt till marken.

Ser man — om jag skall fästa mig vid den saken — på antalet av dem,
som här skulle komma i fråga såsom resande till Sverige, så äro de, som komma
hit för att söka arbete, avgjort i minoritet. Men för denna minoritets skull
skulle man införa ett system med det utseende, som utskottet, i anslutning till
Kungl. Maj:ts förslag, här har utformat. Det finnes i detta förslag en paragraf,
som, ensamt den, ger mig anledning att på det bestämdaste avråda kammaren
från att gå med på detta projekt, och det är 11 §, där klagorätten är
fullständigt avskaffad. Där skall således socialstyrelsen sitta såsom den högsta
instansen i dessa ömtåliga ärenden, och ingen appell gives, när socialstyrelsen
fattat sin ståndpunkt. Jag föreställer mig, att för herr Järte med hans
ideal, en av socialstyrelsen regerad svensk stat, det skulle vara tacknämligt
att få införa en dylik tingens ordning, men jag tror. att vi övriga medborgare
med all skälig respekt för den intelligens, den flit och de oerhörda kunskaper,
som finnas samlade inom socialstyrelsen, betacka oss för att giva åt socialstyrelsen
en sådan makt, att ingen appell skulle kunna ges, när styrelsen fällt
sina domar. Jag tycker verkligen, att kammaren bör taga sig cn funderare
just på den 11 § och ställa till sig den frågan, om något sådant kan vara
rimligt.

Men vidare, vad är det som står på. eftersom man nu skulle genomtrumfa
denna lag? Vi ha ju den av herr justitieministern utfärdade kungörelsen av
september i fjol. För min del anser jag denna kungörelse vara ganska orimlig
i vissa stycken, särskilt de, som handla om arbetstillståndet, men kungörelsen
är nu en gång där. Skall man ersätta dess falska principer med de
nya falska principer, som finnas i den föreslagna lagen, och låsa fast detta

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Fort».)

Nr 35.

26

Lördagen den 21 maj f. m.

A”m la^ °m ^Ör ^em ar framåt i stället för att gå den rimliga vägen att tills vidare låta
rätt attHår denna kungörelse med sina svagheter gälla, men modifiera den? Jag tror. visi
riket vistas, .serligen icke den nuvarande justitieministern kommer på den idén att införa
(Forts.) några modifiktioner i kungörelsen, men jag kan ju inom parentes tillåta mig
anmärka i anledning av herr justitieministerns anförande, att detta gång på
gång hade sinistra punkter, där det tycktes, som om den nuvarande regeringen
beredde sig för sin hädanfärd och att det snart skulle komma någon annan
Kungl. Maj:t. I så fall är det väl tänkbart, att en annan Kungl. Maj:t tar
upp och modifierar de punkter, som behöva modifieras. Det förefaller mig
därför, att när det gäller att välja mellan att taga den nu föreslagna lagen
och att bibehålla en administrativ förordning tills vidare, som kan modifieras,
och medan man här utreder en eventuell lag, som är rimlig och som icke
innehåller sådana absurditeter, som denna, så är det väl för kammaren att
vara på den säkra sidan, om kammaren avslår Kungl. Maj:ts proposition och
tills vidare håller sig till de administrativa förordningarna.

Herr Järte menade, att om vi gå in för den av utskottet och Kungl. Maj:t
föreslagna lagstiftningen, så är det detsamma som att föra socialpolitik utåt.
Jag får då säga, att jag tror, att den socialpolitik, som herr Järte företräder,
den ha vi nog av inåt. Skall den nu också vända sig utåt, då undrar jag,
om icke hans excellens utrikesministern bör titta på den sortens utrikespolitik.

Jag ber, herr talman, att få förena mig i yrkandet om avslag på utskottets
förslag.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Magnusson i Skövde: Herr andre vice talman! Jag skall först be

att få nämna, att då herr Engberg här uttalade, »att ensamt bestämmelsen
i 11 § om att klagan ej må föras över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd,
skulle utgöra tillräckligt skäl att avslå lagen», så torde nog herr Engberg
därvidlag i någon mån överdriva. Det är ju så, att här gäller det ärenden,
som behöva behandlas snabbt och där överklaganden redan av detta skäl
äro olämpliga. För övrigt kan jag i det avseendet nöja mig med att hänvisa
till utskottets motivering på denna paragraf. Det är också så, att om det
förhållandet skulle inträda, att klagorätt medgåves. så skulle varenda utlänning,
som begärt uppehållstillstånd, men förvägrats sådant, givetvis besvära
sig häröver; och då skulle följden också bli, såvitt jag kan se, att utlänning,
om han besvärade sig över sökt men avslaget uppehållstillstånd efter de tre
månader, som han fick vara här, stannade kvar också under besvärstiden, därest
man införde besvärsrätt. Detta skulle helt visst icke vara något önskvärt förhållande.

Jag begärde emellertid icke ordet för att närmare ingå på lagförslaget, ty
jag anser det onödigt att härmed utdraga debatten, utan jag begärde ordet,
därför att från en del borgerliga talare uttalats farhågor för att, om vi genomförde
denna lag, så skulle detta vara ägnat att i någon mån försvåra en önskvärd
utvandring av svenskar till Förenta staterna. Enligt min uppfattning
är denna farhåga fullkomligt obefogad, främst därför att vi icke ha att räkna
med någon återinvandring från Staterna, där man reglerar invandringen efter
helt andra grunder än ett hänsynstagande till det förhållandet, om man kan
få skicka utvandrarna tillbaka till de länder, varifrån man mottagit invandrarna.
Redan detta innebär ju, att man icke har anledning befara några repressalier
från det hållet. Det är vidare eu känd sak, att Förenta staterna bestämma
sin invandringskvot efter helt andra grunder. Det bör därjämte på -

Lördagen den 21 maj f. m.

27

Nr 85.

pekas, att man i Amerika har betydligt mera restriktiva bestämmelser i fråga
om invandringen dit, än som ifrågasättes i det här föreliggande lagförslaget.

Jag har här i min hand ett formulär till intyg, som skall utfärdas i Sverige
av vederbörande pastorsämbete, och jag ber att få läsa upp det såsom
ett prov på, vad man från Staterna begär av invandrare. Jag ber särskilt
herr Samuelsson lägga märke till intygets formulering, som jag tror skulle
utgöra en spärr till och med för honom, ifall han ville utvandra till Amerika.
Formuläret är av följande lydelse: »På begäran intygas härmed, att

-----såvitt mig är bekant hittills fört en hedrande vandel och icke

är känd för att hysa sådana tänkesätt, som enligt mitt förmenande skulle
kunna bli till skada för en enligt lagliga former bildad regering eller samhällsordning.
» -— Det är ju lätt för var och en att bedöma, mot vilka detta intyg är
riktat.

Jag skall .slutligen endast upptaga tiden med att säga ett par ord gentemot
herr Hage. Han var alldeles riktigt inne på den frågan, att det i viss
mån här är fråga om arbetarprotektionism, och då han sade, att man icke på arbetarhåll
varit alldeles främmande för en sådan protektionism. Jag ber då
att få i detta sammanhang erinra honom om förhållandena för något tiotal
år tillbaka, då det verkligen var fråga om import av utländsk arbetskraft till
Sverige, men på en tid, då här i landet rådde brist på arbetskraft. Då reste
man från herr Hage närstående håll ett mycket skarpt och energiskt motstånd
mot en .sådan import. Nu äro förhållandena alldeles motsatta, och vi
ha brist på arbetstillfällen. Men nu tycks man på samma håll intaga en alldeles
motsatt ståndpunkt, och jag måste säga, att den nuvarande ståndpunkten
förefaller mig tämligen obegriplig.

Jag kan tillägga, att man icke heller från borgerligt håll är så särdeles
förtjust över att det skall behöva stiftas sådana här lagar, det vore naturligtvis
både bättre och mera önskvärt, om de kunde undvikas. Men förhållandena
äro ju nu en gång sådana de äro och komma säkerligen också länge
att förbliva det; och detta är för mig skäl nog att gå in för en lagstiftning
så som den nu föreliggande, varför jag, herr andre vice talman, ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Gardell i Gans: Herr andre vice talman! Då jag har varit med vid
realbehandlingen av detta utlåtande, skall jag be att få säga några ord.

Denna lag äger ju närmast intresse ur arbetarsynpunkt, och jag skall därför
icke komma med något utförligare yttrande om densamma. Jag vill dock anföra,
att till följd av det svenska rättsväsendet och de höga arbetslönerna här i
landet, anses Sverige i Europa såsom ett paradis. Inom utskottet har även
lämnats upplysningar om, hur många ansökningar som inkommit från utländska
arbetare, som vilja söka arbete här, ansökningar, som dock på grund
av arbetslösheten i vårt land avvisats. Skulle riksdagen nu avslå utskottets
förslag, så kommer detta att mycket försvåra socialstyrelsens arbete.

Herr Hansson i Stockholm yltrade, alt den frisinnade och liberala regeringen
framlagt en lag, som. försvårade umgänget mellan svenska folket och utländska
folk. Jag får dock säga, att då det nu finnes en hel mängd kungl. förordningar
angående utlänningar, som vistas i eller vilja komma in i Sverige, så
måste det väl få anses innebära en stor lättnad att få dessa förordningar sammanförda
i en enda lag, så att utlänningarna redan på förhand kunna få
kännedom om de villkor, som äro uppställda för att få invandra hit. Då
utskottet också föreslagit, att lagen endast skulle gälla i fem år, så får man
väl anse, att utskottet även gått herr Hansson till mötes i hans önskan att
få en förutsättningslös utredning. Man får väl ändå hoppas, att om fem år
förhållandena skola vara någorlunda stabiliserade.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Förta.)

Nr 35. 28

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om Ur konstitutionel! synpunkt måste det också anses såsom en fördel att få alla
rått attlkär kungl. förordningar upphöjda till lag, ty därigenom får ju riksdagen en medi
riket vistas, bestämmanderätt, vilket den icke har för närvarande, då det ligger i Kungl.

(Forts.) Maj:ts hand att ensam träffa avgörande i dessa frågor. Att bestämma lagens
giltighetstid till fem år medför även en trygghetskänsla såväl för invandrarna
som för lagstiftaren, ty att söka tillstånd till inresa i riket är ju
förenat med rätt så stora besvärligheter.

Genom ett bifall till utskottets förslag blir det, som sagt, lättare för en utlänning
att få veta uppehållsvillkoren, och likaledes blir det mycket lättare
genom den här föreslagna lagen att få in montörer och ingenjörer för hopsättning
och reparation av importerade maskiner.

Då utskottet, så gott sig göra låter, uppmjukat den kungl. propositionen
utan att upphäva lagens effektivitet, så tror jag riksdagen utan tvekan kan taga
utskottets förslag.

Beträffande herr Samuelssons påstående, att vår invandringslag skulle vara
strängare än i utlandet gällande dylika lagar, vill jag endast hänvisa honom
till de lagar, som gälla i Norge, England, Tyskland och Amerika. Om han
studerar dessa lagar, så tror jag, att han skall få en helt annan uppfattning om
den saken. Vad England beträffar, har man där tidigare haft lagar, som
gällde ett år i taget, men har nu antagit en permanent invandringslag.

Då den av utskottet föreslagna lagen icke är särskilt avvikande från nu
gällande bestämmelser och förordningar, så vill jag för min del, under åberopande
av vad jag i övrigt anfört, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagman: Herr talman, mina damer och herrar! önskemålet rörande
det problem, som nu föreligger till behandling, nämligen, att vi skulle kunna
återkomma till de förhållanden, som rådde i vårt land och i andra länder före
1914, är väl något, som alla ansluta sig till. Eör oss socialdemokrater är det
naturligtvis en särskild plikt och skyldighet att söka komma fram till en utveckling
uti den riktningen; och det finnes tillräckligt med krafter, som sträva
åt annat håll, för att man skall kunna säga, att det är behövligt att vid varje
tidpunkt skjuta fram just detta önskemål om man någonsin skall kunna återkomma
till de förhållanden, som tidigare voro gällande. Men det är en sak
att önska detta och en annan sak att kunna realisera det; och jag måste för
min del säga med anledning av den befattning, sam jag under de senare åren
haft med dessa angelägenheter, att jag uppfattar förhållandena på detta område
som så pass svårartade, att det är icke möjligt att utan vidare återkomma
till dessa tidigare rådande förhållanden. Jag är, med ett ord sagt, utomordentligt
känslig för vilka åtgärder som företagas på det område, som vi nu
tala om.

Jag tror, att det är alldeles nödvändigt, att vi hava bestämmelser, som
reglera rätten till in- och utvandring, så som förhållandena i världen för närvarande
gestalta sig. Sedan kan man naturligtvis alltid hava olika meningar
om huru dessa kontrollanordningar böra utformas. Det är klart, att med den
allmänna principiella synpunkt, som vi hava inom det parti, jag har äran tillhöra,
vilja vi icke hava de bestämmelser, som man nu anser oundgängligen
nödvändiga, mera invecklade och till sina verkningar omfattande, än vad
som är absolut nödvändigt.

Det är icke utan, att-man känner på sig, att beträffande det här föreliggande
förslaget är det särskilt i ett avseende, som man skulle vilja hava det
enklare och lättare, och det gäller inresetillståndet för människor, som icke
ämna taga någon speciell befattning med den svenska arbetsmarknaden. Jag
syftar i första hand på den turisttrafik, som från annat håll och vid andra tillfällen
förklarats böra uppmuntras. Det är utan vidare uppenbart, att därest

Lördagen den 21 maj f. m.

29 Nr 35.

de här till behandling föreliggande bestämmelserna komma att antagas, kommer
detta att i viss man åtminstone verka hindrande på den önskvärda turisttrafiken.

Jag tror vidare, och jag vill begagna detta tillfälle att säga det, att dessa
rasbiologiska förhållanden, som man tror skulle kunna verka därhän, att vår
ras uppblandades med en sämre, söderifrån kommande, äro nog i stort sett
överdrivna.

För mig är det speciellt arbetsmarknadens problem, som jag vid detta tillfälle
vill uttala mig om, och härvidlag säger jag öppet, att jag anser det nödvändigt
att här finna bestämmelser, som möjliggöra för vårt land att i likhet
med flertalet andra länder utöva kontroll över i vilken omfattning inresor ske
från andra länder och huruvida de arbetstillfällen, som finnas i vårt land,
bliva besatta av vårt eget lands eller av främmande länders medborgare.

Jag tycker vidare, att detta är synpunkter, som alla borde kunna ansluta sig
till, då de begränsas till att gälla tillfälliga förhållanden och icke något annat.
En fråga av denna art borde egentligen icke avgöras som en stridsfråga i den
svenska riksdagen, utan man borde söka komma dithän, att bestämmelserna
härom utformades på sådant sätt, att det i stort sett kunde råda enighet om
dessa bestämmelsers avfattning och innebörd. Det är därför jag för min del
skulle vilja rekommendera framför allt mina egna partivänner, i den mån vi
nu skola anse, att ett omedelbart beslut här i dag bör tagas, att beakta just
den synpunkten, att vi hava en förordning på detta område, som i stort sett är
lika med den lagstiftning, som nu föreslås till antagande, och att det därför
icke innebär någon risk ur de synpunkter, för vilka jag speciellt gör mig till
målsman, nämligen arbetsmarknadsförhållandena, om denna lag här i dag icke
antages. Man skulle genom att i dag icke fatta beslut kunna få till stånd en
utredning av den art, som rekommenderas i den socialdemokratiska motionen,
och man skulle genom ett års uppskov också kunna vinna, att bestämmelser utfärdades,
som vunne en mera allmän anslutning, och att vi alltså vid ett annat
års riksdag bleve i tillfälle att mera i enighetens tecken fatta beslut om dessa
ur min synpunkt ytterst viktiga åtgärder, som här föreligga till behandling.
Om Kungl. Maj:t, sedan ärendet eventuellt här i dag har fallit, genom en
utredningsdelegation undersöker och utreder, hur man skall kunna förenkla
och underlätta de bestämmelser, som äro nödvändiga på detta område, kan
helt visst till nästa år framläggas ett förslag, varom större enighet kan bliva
rådande än vad i dag föreligger.

Det är från dessa utgångspunkter och med starkt betonande av nödvändigheten
att icke lämna vårt lands arbetsmarknad öppen, då andra länder samvetsgrant
stänga sin, som jag, herr talman, ber att få yrka avslag å utskottets
hemställan.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Justitieministern framhöll

i sitt anförande, att man bör hava anledning att vara kritisk även mot yrkanden,
som uppbäras av humanitära motiv. Det är mycket möjligt, att så är
taltet, och att åtgärder, som uppbäras av dylika motiv, kunna visa sig i praktiken
icke vara så värdefulla, som man tänkt sig. Men jag tror, att lika god
anledning har man att vara kritisk mot förslag, som framkomma av välvilja
det är mycket möjligt, att den välviljan icke alltid håller streck i verkligheten.
Jag är rådd för att vi genom denna speciallagstiftning bidraga till att
bevara ett olyckligt tillstånd, som en gång framkallats av kriget. Det är utan
vidare klart, att om var och en i sitt land åstadkommer en lagstiftning, som
omöjliggör rätten till fri in- och utvandring, blir resultatet, att alla dessa små
ekonomiska enheter, varav Europa består, försöka att vidtaga åtgärder för att
skydda sig mot konkurrens från alla de övriga, med påföljd, att de i verklig -

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Korta.)

Nr So. SO

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om heten bli avstängda och att de icke erhålla den rörelsefrihet, som de annars
utlännings skulle hava i större utsträckning än om denna lagstiftning icke vore till fin.
nan<^es>

, '' Dessutom måste man naturligtvis fråga sig, i likhet med vad herr Hage för °r

'' ut gjorde: Är det möjligt att vara frihandlare och samtidigt draga upp bestämmelser,
som omöjliggöra rätten till fri in- och utvandring? Är det lyckligt att
stänga in en större eller mindre nation inom viss gräns men samtidigt möjliggöra
för denna nation att kanske kasta sina billigt tillverkade varor över gränsen
till en nation, som har att utstå en svår konkurrens? Jag tror, att det är
nödvändigt att komma ihåg vad herr Järte sade under sitt anförande, att den
frihetsperiod, som rådde före kriget, var också en uppsvingsperiod utan like.
Det ligger onekligen en mycket stor sanning i att förutsättningen för uppsvinget
är friheten; och kringskär man friheten, bidrar man till att omöjliggöra
ett förnyat uppsving.

Emellertid ville herr Järte göra gällande, att fackföreningsrörelsen i princip
vore motståndare till fri in- och utvandring. Det tror jag är fullständigt oriktigt,
och det blir nog mycket svårt för herr Järte att giva belägg för ett sådant
påstående. Ty jag erinrar om att under många år har fackföreningsrörelsen
vid olika tillfällen hävdat rätten till obehindrad fri in- och utvandring, och den
har gjort det senast vid en stor internationell konferens i London föregående år,
där 26 olika stater voro representerade. Där hävdade man ånyo sin förut intagna
ståndpunkt beträffande rätten till fri in- och utvandring. När vi intogo
denna principiella ståndpunkt beträffande rätten till fri in- och utvandring,
bestredo vi icke därigenom, att det kan uppstå sådana abnorma förhållanden,
att det kan bliva nödvändigt att för kortare tider vidtaga vissa restriktiva åtgärder
i fråga om rätten till in- och utvandring. Sådana förhållanden voro utan
tvivel rådande, innan den tyska valutan blev stabiliserad hösten 1923, och dessa
förhållanden gjorde, att ett oerhört stort antal tyskar önskade utvandra till
vårt land. Jag tror, att faran för invandring från Tyskland är icke på långt
när så stor i dag som 1923. På några år ha förhållandena utvecklat sig på ett
mycket gynnsamt sätt för tyskarna.

Emellertid må ingen inbilla sig, att det icke kommer in utlänningar i landet
även med den kungl. förordning, som för närvarande gäller. Om vi blott se på
den kungl. propositionen, finna vi, att därav framgår, att under en viss period
icke mer än 6 utlänningar vägrats inresa, medan, om jag minnes rätt, det varit
omkring 700, som beviljats inresetillstånd, i syfte att här få arbetsanställning.
Det är helt naturligt, att så kommer det alltjämt i fortsättningen att förfaras,
oavsett om denna lagstiftning kommer till stånd. Så länge nämligen den kungl.
förordningen gäller, kommer naturligtvis socialstyrelsen att handla efter samma
principer. Hen därjämte är all anledning för oss att komma ihåg, att under
alla de år. som gått, har det varit flera svenskar, som utvandrat till utlandet,
än utlänningar, som kommit in i vårt land.

Genom denna lagstiftning, som vi nu stå i beredskap att införa i landet och
som tyvärr finnes i de flesta andra länder, bidraga vi till att omöjliggöra, att
man kommer tillbaka till de idealiska förhållanden, som rådde i världen före
krigets utbrott. Vi bidraga vidare till att öka svårigheterna för våra egna
landsmän att komma ut. Det är av stor betydelse för vårt land, att rätten till
fri in- och utvandring om möjligt bibehålies. Jag tror, att det alltjämt kommer
att bli en nödvändighet för oss att söka bereda den ökning av befolkningens
antal, som här uppstår, tillfälle att avledas till andra länder, som hava möjlighet
att taga emot den. Jag tror icke, att det förhåller sig så, som herr Järte
vill göra gällande, att rasmotsättningarna skulle vara så stora, att det icke längre
vore möjligt för de olika raserna att samarbeta. Da skulle Amerika teoretiskt
vara en omöjlighet. Det är dock alltjämt en faktisk verklighet och där -

Lördagen den 21 maj f. m.

31 Nr 35.

jämte en faktisk verklighet, som hävdar sin överlägsenhet mot de allra flesta
nationer, tack vare sin större ekonomiska enhet och därigenom att det fått oftast
de mest utvecklade individerna från andra länder.

Jag tror, att det är nödvändigt att göra klart för oss vad det betyder, om vi
bidraga till denna strävan att stänga in sig i små enheter. För oss kommer
det att betyda, att det blir ett väsentligen ökat antal medborgare, som få svårigheter
med sin utkomst. Vi hava ju icke blott jordbruksarbetare, som utvandra
och därigenom få ökade möjligheter att på ett sätt, som tillfredsställer
dem, själva sörja för sin utkomst, utan vi hava också haft möjlighet att få ut
en hel del industriarbetare, som därigenom blivit i tillfälle att utbilda sig inom
sitt speciella yrke och också haft möjlighet att förskaffa sig den arbetsskicklighet,
som i allmänhet sedan blivit utmärkande för industrien här i vårt land,
då de sedan efter återkomsten fått tillfälle att göra denna arbetsskicklighet
gällande inom landet på ett sådant sätt, att det blivit fördelaktigt för landet.
De hava vidare fått språkkunskaper och kännedom om en hel del förhållanden,
som sedermera blivit till nytta för Sverige på olika sätt.

Om man nu vill motivera denna lagstiftning med önskan att skydda rasen,
skydda den högtstående svenska rasen, må man erinra sig. att denna utmärkta
ras har utvecklats under tider med rätt till fri in- och utvandring; och om det
skulle innebära så stora faror, att rasen förskämmes, därest rätten till fri inoch
utvandring bibehålies. skulle rasen väl, innan denna lagstiftning kommit
till stånd, redan hava rönt inflytande av detta. Jag tror icke, att den risken är
så farlig. Jag tror, att det är all anledning för vår utmärkta ras, som utan tvivel
det vill jag. icke förneka —- i jämförelse med många andra kan betecknas
så, att icke i tid och otid skrika ut sin överlägsenhet. Ty det kallas först
och främst för skryt, och för det andra kan det giva anledning till att den blir
illa sedd, det kan gå den på samma sätt, som den, som skryter över sin egen
förträfflighet.

I fråga om den fara för bostadsmarknaden, som invandringen skulle kunna
innebära, må man komma ihåg, att en lagstiftning som var motiverad med hänsyn
till knappheten på bostäder under krisåren, då det icke byggdes något och
det ständigt var brist på bostäder, den kan icke vara motiverad nu, då detta
icke är fallet. .1 de stora städerna kanske det fortfarande finnes behov av ökad
bostadsproduktion, men man kan icke säga, att i landet såsom helhet råder brist
på bostäder. Den har man haft möjlighet att 8—9 år efter krigets slut avhjälpa.

När vi anse. att man bör kunna reda sig med den förordning, som för närvarande
är gällande, är det uteslutande med tanke på, att det är en allvarlig
fara, att man. genom en sådan lagstiftning, som det bär är fråga om, skulle
förhindra möjligheterna att återkomma till normala förhållanden; och med
normala förhållanden menar jag sådana förhållanden, som rådde före kriget.
Man kan icke frigöra sig från tanken, att de åtgärder, som vi nu äro beredda
att vidtaga, hade varit motiverade för några år tillbaka, men att det är högst
tvivelaktigt, huruvida de äro motiverade nu och med hänsyn till de förhållanden,
som komma att inträda under de närmaste åren. Det är all anledning att
räkna med, att om man vill medverka till att komma ur de nuvarande svårigheterna,
får. man på olika områden giva plats för människornas förmåga att
själva övervinna de olägenheter och de svårigheter, som finnas. Jag tror, att
det är all anledning att komma ihåg, att all utveckling behöver försiggå icke
under tvång utan i former, sa fria som möjligt; och det vore olyckligt, om vi
genom en sådan, restriktiv lagstiftning, som det här är fråga om, skulle medverka
till att förhindra ett nytt uppsving, sådant som rådde före kriget och som
för oss alla naturligtvis är önskvärt och som vi nog alla äro beredda att med -

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i rilcet vistas.
(Forts.)

Nr 35. 32

Lördagen den 21 maj f. m.

(Forts.)

.4?!#. lag om verka till. Trots allt komma vi emellertid utan tvivel att fördröja det, om vi
utlännings vidtaga sådana restriktiva lagstiftningsåtgärder, som det här är fråga om.

rätt att här
riket vistas.

Herr Osberg: Herr talman! Det förefaller mig litet egendomligt, att man
vill göra detta spörsmål till en politisk fråga. Det är nog icke fullt så enkelt,
som en del vilja påstå, att denna lag skulle vara alldeles obehövlig. För min
del är jag herr justitieministern tacksam för att han låtit detta lagförslagkomma
fram. Jag tror icke, att det är någon dag för tidigt. Som jag läst
lagen, kan jag icke anse. att det är meningen, att man skall försöka sätta upp
någon kinesisk mur kring landet för sådana element, som kunna vara gagneliga
för landet; utan det är väl i huvudsak meningen, att söka förhindra mindre
önskvärda personer att komma in i landet. Jag tycker, att vare sig man har
den ena politiska uppfattningen eller den andra, bör man verkligen kunna vara
med om en sådan åtgärd.

Själv har jag försökt vinna utkomstmöjligheter i främmande länder; och
jag skulle väl egentligen vara den siste att vilja tala för vad jag här tillåter
mig att förfäkta. Jag går emellertid ut från ett land, som det torde vara
ganska svårt att göra jäv emot, nämligen Förenta staterna. De åtgärder detta
land vidtagit med avseende å sin invandring, innebära enligt mitt förmenande
icke, att man vill utestänga sådant folk, som kan vara för landet gagneligt, utan
de äro avsedda att utestänga mindre önskvärt folk från att invandra. Herrarna
hava själva klart för sig vad det gäller för bestämmelser för att en
person skall få inträde i Förenta staterna. Han får genomgå en skärseld; och
amerikanarna äro lika rädda att släppa in mindervärdigt folk som för en farsot,
just därför att det har befunnits och genom dess statistik visat sig, att det
kostat landet oerhörda summor att taga hand om dessa mindervärdiga element,
vilka kommit dit till följd av att man tidigare släppt in vem som helst. Man
kan icke gå ifrån rasspörsmålet härvidlag.

Nu talar herr Johanson i Stockholm om hur det gått i Förenta staterna, hur
de kunnat reda sig med rasblandningen. Det är visserligen sant. Men jag vet,
vilket bryderi denna rasblandning förorsakat. Det är visserligen beroende på,
hur rasblandningen sker, men det kan dock bli med sådana element, som herr
Johanson i Stockholm säkert tycker lika illa om som jag gör. Det är också
skillnad mellan Sverige och Förenta staterna. Förenta staterna är en hel
kontinent, som väsentligen koloniserats under det sista århundradet och framför
allt under de senaste årtiondena, men där det också funnits möjligheter för
alla att tränga in och få sin utkomst. Man klagar i vårt land över den stora
arbetslösheten. Jag har dock den uppfattningen, att någon sådan icke behövde
finnas, om man vidtoge åtgärder, som vore erforderliga och kunde försvaras;
men i alla fall hava vi egentligen icke någon plats eller något arbete åt en
mängd invandrande folk. Och det värsta är, mina herrar, att vi vanligen få
de sämre elementen in till oss. Amerika har dock fördelen, att i huvudsak få
bra folk, visserligen en blandning, men amerikanarna vilja ju åstadkomma en
sovring genom sina skärpta invandringslagar.

Under sådana förhållanden, då vi hava svårt att bereda utkomstmöjligheter
åt vårt eget folk, måste vi rimligen förstå, att vi icke få låta landet ligga
öppet för vem som helst. De, som söka sig hit, äro i alltför stor utsträckning
mindervärdigt folk. Jag tycker det är skäl i att vi företaga en granskning.
Jag anser den granskningen vara fullt försvarbar.

Jag skall icke gå vidare in på spörsmålet. Med den erfarenhet, jag har om
Förenta staterna och de där vidtagna åtgärderna, anser jag, att vi hava lika
stor skyldighet och rätt att införa restriktioner i vårt land.

Med vad jag sagt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 21 maj f. m.

33 Nr 35.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag delar den allmänna syn på Ang. lag om

detta problem, som senast utvecklats av herr Johanson i Stockholm. utlännings

Jag begärde emellertid ordet icke för att säga detta utan för att uttala mig rä\ f*
om en mycket viktig detalj i detta lagförslag. I det uti propositionen fram-* n,p te)
lagda lagförslagets 3 § stadgas det: »Utlänning skall omedelbart vid sin

ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet i den ort, dit
han från utlandet först anländer. Därvid skall han uppvisa sin legitimationshandling
ävensom meddela de upplysningar, polismyndigheten begär. Är
legitimationshandlingen ej försedd med visering eller bevis om arbetstillstånd,
skall han ock meddela skriftlig uppgift enligt fastställt formulär om tiden för
vistelsen i riket och ändamålet med densamma.» Det är denna skärpta bestämmelse,
som jag vänder mig emot. Redan den 4 september föregående år
utfärdades en kungl. kungörelse med detta innehåll. Det är i denna bestämmelse
icke nog med att det skall meddelas fullständigt namn, utan det skall meddelas
yrke, nationalitet, födelsetid och födelseår, tiden för passets giltighet, tiden
för vistelsen i riket, resans ändamål, om avsikten är att taga arbetsanställning
samt, om så icke är fallet, vad eljest ändamålet är med resan. Under allt detta
skall utlänningen sätta sin namnteckning.

o Jag tänker nu närmast på. hur detta skall verka på våra förbindelser med
vårt grannland Norge. Jag ser också omtalat i propositionen, att några länsstyrelser
hava varit inne på den linjen, att man skulle stadga undantag från
dessa strängare bestämmelser för de skandinaviska länderna. Jag kan icke
hjälpa, att jag finner beklagligt, att justitieministern icke tillmötesgått denna
framställning. Det är en betänklig lucka i det föreliggande förslaget. Om jag
ser på förhållandet med Norge, som jag närmare känner till, föreligga enligt
min mening ingå som helst skäl för restriktiva invandringsbestämmelser. Av
ålder är det så. att strömmen av arbetssökande går från öster mot väster över
Kölen. Aven om förhållandena äro trånga och särskilt svåra i Norge för
närvarande är jag, med den kännedom jag har om hur det är, övertygad, att den
större strömmen av de arbetssökande, som passerar gränsen, icke går över till
Sverige.

Hur verka dessa stränga bestämmelser i övrigt? Jag skall visa på ett annat
förhållande. Norrmännens sydligaste järnvägsförbindelse, deras stora transitoled
över Sverige pa utlandet och över vilken alla norrmän skola fram, då de
vilja besöka kontinenten eller Danmark, den går över Sverige. Jag vågar påstå,
att resandeströmmen på denna stora transitolinje utgöres till 90 procent av resande.
vilka hava utlandet som mål. Nu måste polisens företrädare komma och
sticka här aberopade uppgiftsblanketter i de resandes händer. På dessa
blanketter skola de anteckna vissa __ uppgifter, vilka sedan skola skickas till
polismästaren i Stockholm. Kan någon förnuftig människa räkna ut, vartill
polismästaren i Stockholm skall ha denna samling av uppgifter? Det finns
nämligen ingen som helst garanti för att de upplysningar, som sålunda lämnas,
äro riktiga och vad spela överhuvud taget dessa uppgifter för roll, som lämnas
av resande, vilka blott transitera Sverige på väg till utlandet?

Jag vill påvisa, att denna norska transitotrafik över Sverige är ett ekonomiskt
intresse för vart land. Det är icke betydelselöst, om man därvidlag med sådana
bestämmelser som de här ifrågavarande gör svårigheter. Jag vill nämna,
att man^redan tidigare i Norge har haft uppe tanken på en ångfärjeförbindelse
från sydligaste Norge till Danmark, och det förefaller mig, att, om
man går denna väg med restriktiva bestämmelser — dessa för förhållandet’mellan
Norge och vart land fullständigt onödiga bestämmelser — så påskyndar
man tillkomsten av denna nya norska trafikled.

Detta av mig påpekade förhållande är enligt milt, förmenande en lucka av så
betänklig art i det föreliggande förslaget, att det är all anledning alt taga sig

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 29. 3

Nr 35. 34

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om en funderare på detsamma. Jag skulle vilja saga, att den karakteristik, som

■utlännings j^rr per Albin Hansson gav förslaget i sitt anförande i dag, icke är fullstänrätt
att här , ■> ..... i

i riket vistas, digt oberättigad.

(Forts.)

Jag skall, herr talman, sluta med att yrka avslag å såväl propositionen som
utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr vice talman! Då jag har erfarit, att

det kommer att framställas proposition på förslaget i dess helhet, ber jag att
få ändra mitt yrkande om bifall därhän, att jag under 15 § yrkar bifall
till den reservation, som är avgiven av greve Spens, herr Sundberg och mig.
Samtidigt ber jag att få säga, att det endast är på grund av frånvaro vid
reservationstillfället, som herr Ros icke kommit att biträda denna reserva Vi

anse det vara en onödig omgång att så gott som för varje fall föreskriva,
att en remiss skall ske till arbetsgivare- och arbetarorganisationerna. Vi hålla
före, att en hel del fall höra, i större utsträckning än som utskottets här
föreliggande formulering medgiver, kunna utan vidare och utan någon remiss
avgöras.

Då jag nu har ordet, ber jag att få säga beträffande herr Hagmans anförande,
att det förvånade mig litet, då han, såvitt jag kunde följa med, ju
närmast talade för bifall men slutade med att yrka avslag. Han har tydligen
icke kunnat frigöra sig från vissa slutsatser i lagens riktning på grund
av de erfarenheter och de insikter i saken, han erhållit under tjänstgöring
i socialstyrelsen, men han lyckades tyvärr icke komma fram till ett yrkande,
som stod'' i samklang med hans erfarenheter och hans yttrande här i kam maren.

. v

Den föregående ärade talaren, herr Olsson i Mellerud, var nog kanske litet
efter sin tid i frågan. Om jag fattade honom rätt, berörde hans yttrande
huvudsakligen den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen i 3 §. Nu är
det emellertid så, att utskottet ändrat på förslaget i fråga om det uppvisade
anmälningskortet; det kommer sålunda icke att krävas. Jag kan hänvisa till
motiveringen beträffande 3 §. .

Herr Johanson i Stockholm var inne på frågan om frihandel och protektionism.
Jag kan ju förstå, att man från det hållet lätt kommer in pa den
saken. Jag kan förstå, att herr Johanson, som varit i Geneve så manga
gånger under de senare åren, nu kanske känner sig i högre grad internationell
än tillförne. Då herr Johanson säger, att man kan inte vara frihandlare och
samtidigt vara med om att stänga gränserna, skulle jag vilja fråga honom,
om han vill vara med om att öppna gränserna även för ett par hundra murare,
så att de kunna flytta in hit och ha arbete. Jag tror, herr Johanson, att rlet
är skäl i att klara begreppen litet, innan man alltför energiskt gar mot detta

la^idar<f’säger herr Johanson, att man måste giva plats för människorna
och övervinna de svårigheter som finnas. Det kan nog vara bra, men jag vill
säga, att när förhållandena äro så onormala, som de verkligen äro och sannolikt
i lång tid komma att förbli, då det finns en hel del folk och folkslag,
som hava mycket lägre anspråk på livet än vårt folk, än vara arbetare ha,
så finns det givetvis möjligheter för dessa att konkurrera med vara arbetare
på sådant sätt, att dessa senare måste draga det kortaste strået i konkurrensen
Då måste man trots vad herr Johanson sade — vilket man ju^ delvis
kunde instämma i — söka skydda dessa arbetare från konkurrens utifrån, vilken
icke skulle vara enbart tjänlig, allra minst under nu radande tortiallanden.
Jag tror, att man i det fallet kan hava skäl att biträda en viss protektionism,
och jag tror, att det, när allt kommer till allt, förhaller sig sa,

Lördagen, den 21 maj f. m.

35 Nr 85.

att herr Johansons i Stockholm och socialdemokraternas uppfattning icke är
så vitt skild från deras, som förfäkta utskottets linje, ehuru man tilläventyrs
av vad som förekommit under debatten skulle ha anledning förmoda något
annat.

Jag ber således, herr vice talman, att få ändra mitt yrkande därhän att jag
yrkar bifall till utskottets förslag men med den förändring i 15 §, som framförts
av greve Spens m. fl. i vid utskottets utlåtande fogad reservation.

Herr Västberg: Herr talman! Det är med ganska stor tveksamhet, jag

tager till orda i denna diskussion, särskilt med hänsyn till den digra föredragningslista
kammaren har framför sig. Det är emellertid yttranden i
diskussionen, som tvingat mig att begära ordet, på det att här måtte givas
uttryck åt en mera principiell åskådning än som tidigare under debatten varit
fallet. Jag kan nämligen icke se någon principiell skillnad mellan den uppfattning,
som uttryckes i propositionen och utskottets utlåtande, och den, som
kommit till uttryck från reservanternas sida. Det förefaller mig, som om
förespråkarna för den senare riktningen gå som katten kring het gröt, att
man inte vill se saken, såsom den praktiskt ter sig. Jag tycker, att det är
mera en fråga om ändamålsenlighet och hänsyn till opportunitetsskäl, om man
i stället för att gå in för en permanent lagstiftning försöker bibehålla en
provisorisk förordning. Det är väl också kanske mest en smakfråga, huruvida
riksdagen överhuvud skall befatta sig med denna fråga eller om man
skall överlämna den åt Kungl. Maj :ts bedömande, låta Kungl. Maj :t avgöra
i de speciella fallen, om ett behov av avstängning föreligger eller icke.

Det kan ju förefalla litet egendomligt, att jag sålunda måste framställa
denna anmärkning mot oppositionen. Jag vill emellertid säga, att en tendens
yttrar sig såväl inom landet som rent internationellt, att man å ena sidan
hävdar en teori, en principiell åskådning, men å andra sidan faller undan vid
de olika praktiska avgörandena. En sådan politik kan möjligtvis hålla tillsamman
en rörelse i svåra situationer, men jag tror inte, att den på längden
främjar en verkligt raklinjig, renhårig och klargörande politik. Det är ett
faktum, vilket även påtalats under diskussionen, att det existerar en motsättning
i de praktiska avgörandena mellan en politisk riktning, som försöker
hävda det rent teoretiska underlaget, den principiella åskådningen, och de
praktiska männen, som hava att taga ståndpunkt till varje föreliggande fall,
då man, som herr Järte ock säger, kommer fram till ett avstyrkande av att
främmande arbetskrafter skola få komma in i vårt land. Internationellt ha
vi enahanda förhållande. Man ser på de internationella socialistiska kongresserna,
hur man godtager resolutioner, som uttrycka en klar principiell uppfattning,
men så erfar man, hurusom de enskilda länderna be Gud bevara
sig för att öppna portarna på vid gavel för den främmande arbetskraften. Således
i Amerika, i Canada, i Australien, i andra länder stängas portarna.
Arbetarnas representanter gå ock emot ett öppnande av dörrarna, och man kommer
följaktligen i en bestämd motsättning mellan teori och verklighet.

En sådan politik blir förr eller senare ohållbar. Jag tror inte, att man
kan upprätthålla en sådan oförenlighet mellan den principiella åskådningen
och den praktiska tillämpningen. Nu har jag för min del den uppfattningen,
att man skall praktisera principerna, att vi skola tillämpa vår åskådning. Vi
skola konfrontera den med det levande livet och erfarenhetsmässigt pröva hur
långt den bär. Om den då inte skulle visa sig vara nog bärig, skall man
också hava nog mod att taga konsekvenserna därav och gå in för en politik,
som bara anpassar sig efter läget för ögonblicket och alltså blir en rent principlös
opportunitetspolitik, en politik, som redan presenteras av många grupper
inom samfundet.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Kr 35. 36

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att hår
i riket vistas.
(Forts.)

Herr Järte talade mycket poetiskt om att friheten i fråga om utbytet av
människor de olika länderna emellan sjönk i historiens natt under och efter
världskriget, och han förmenade också, att vi gå emot ett skråsamhälle, emot
den nationella polis- och välfärdsstaten. Han underströk ytterligare, att det
var naturligt, att människorna voro kosmopoliter i slutet på 1700-talet, då
länderna stodo öppna för kolonisation. Han uttryckte än vidare som sin mening,
att det var omöjligt för folken att sammanslås i en stor enhet, vilken åsikt
han främst grundade på olikheten i ras.

Jag tror, att herr Järtes intressanta framställning bottnar i en felsyn, en
generalisering av vissa företeelser inom ett land, men däremot att den icke
håller streck, om man närmare betraktar de olika tendenserna i modernt samhällsliv
och i fråga om förhållandet de olika länderna emellan. Ser man på
frågan inom ett land, finner man olika åskådningar, olika strävanden. Det är
ett faktum, att även inom den socialdemokratiska rörelsen, och framför allt
inom den fackliga, gör sig en mycket stark tendens gällande för att skapa en
nationell polis- och välfärdsstat, under det att andra på det bestämdaste reagera
däremot. I yttre avseende kan man också säga detsamma. Under trycket av
kriget ha, som herr Järte mycket riktigt påpekade, länderna stängt dörrarna,
de ha isolerats ifrån varandra och därmed avbrutit en mycket lovande utveckling
på alla områden. Det är den ena tendensen, nämligen den politik som de
nationella staterna, deras parlament och regeringar föra gent emot varandra.
Men den politiken genombrytes av kapitalismen själv på nästan varje område,
därför att man icke kan behärska kapitalismen på det sätt, som många inbilla
sig. Oftast är det så, att det är det ekonomiska livet, som skapar^fram behovet
av lagstiftning, av reglerande bestämmelser, och som icke äro något annat än
ett fastslående av en redan skedd utveckling på ett visst område. Jag tycker
sålunda att det är oriktigt, när herr Järte vill försöka att insnöra oss i denna
nationella poliströja, och menar, att man skall isolera sig från hela det internationella
sammanhanget. Detta blir att förgapa sig i en tillfällig situation,
och förmena, att denna skulle bli utslagsgivande för utvecklingen på detta område.
Detta tror jag, på grund av de ekonomiska krafternas egen inneboende
natur, deras egen expansionsnödvändighet, är en felsyn och ett oriktigt betraktelsesätt,
Jag har en rakt motsatt uppfattning till herr Järte på denna punkt,
och jag stöder den på kapitalismens faktiska expansion både i Europa och i de
andra världsdelarna, samt även på den tekniska revolution, som äger rum, icke
minst på kommunikationsmedlens område. Jag är alldeles övertygad om. att
denna staternas rent administrativa och lagstiftande verksamhet, som avser att
åstadkomma avgränsning och isolering, icke kan hålla under trycket av de ekonomiska
krafterna och följaktligen förr eller senare måste sprängas sönder, och
att staterna måste anpassa sin politik efter det levande livets krav.

Herr Järte sade också, att han trodde, att det var omöjligt att åstadkomma
en sammansmältning av folken i stort, detta på grund av rasernas oförenlighet.
Jag förstår inte, hur herr Järte har läst historien och hur han har sett på den
omformning av kartan, som faktiskt ägt rum. Det är sant, att manga av Europas
folk nationellt frigjort sig under världskriget, åtminstone i allt väsentligt,
men samtidigt har det också ägt rum en sammansmältning av raser och folkelement
i ett omfång som aldrig tidigare. Amerikas förenta stater, som i sig
slukat alla raser, alla olika slags folk, utgör en stor nationell enhet, som är det
praktiska beviset för att folk och raser kunna samarbeta med varandra, Det
är alldeles tydligt, att här har man skapat en stor väldig stat av olika folkelement,
och jag kan icke inse, att man inom denna stat har de svårigheter,, de
motsättningar, som herr Järte syntes tro skulle förhindra en sammansmältning
av exempelvis de europeiska folken.

Jag menar sålunda, att man icke nu bör föra fram en åskådning, som fak -

Lördagen den 21 maj f. nt.

37 Nr 35.

tiskt är stridande mot utvecklingen själv, stridande mot det ekonomiska livets
egna krav, föra en nationell isoleringspolitik, som kanske skulle kunna för ögonblicket
vara försvarbar av opportunitetsskäl men som icke har någon som helst
möjlighet att gorå sig gällande på lång sikt och inte ens för den närmaste tiden.

Jag vill också säga herr Järte, att man får väl i alla fall inte sätta likhetstecken
mellan ett skydd för en arbetarstam inom ett land och vanlig protektionism.
Man måste väl ha klart för sig, att i det ena fallet gäller det ju människor
med deras mera svårbestämda förhållanden och i det andra varor. Jag
kan sålunda icke erkänna, att man här rör sig med likvärdiga begrepp. Jag
vill även starkt understryka, att jag icke förbiser svårigheterna. Jag förbiser
inte ett ögonblick, att det existerar vissa risker, men jag kan icke inse, att det
utgör något skäl för oss att gå på ett bifall till den åskådning, som representeras
av herr Järte och andra. Ty intet stort framsteg har vunnits utan att
det varit risker och offer för någon eller några. Man måste väl även på detta
område räkna med, att ta de mindre offren för att vinna de stora resultaten.
Från socialdemokratisk och frihandelsvänlig uppfattning menar jag följaktligen,
att det är nödvändigt, att vi se dessa svårigheter i vitögat, erkänna
riskernas existens, men att vi ändå taga konsekvenserna av en principiell uppfattning,
att vi pröva oss fram till ett annat utgångsläge och att vi sålunda i
stort främja en utveckling, som bättre svarar mot mänsklighetens behov och
inte bara en enskild stats medborgares ögonblicksintresse.

Med denna min uppfattning måste jag yrka avslag å den kungl. propositionen
och utskottets förslag.

Herr Hedvall: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag skall försöka

fatta mig så kort som möjligt. Jag gör det så mycket hellre, som jag genast
villigt skall erkänna, att jag naturligtvis inte kan vara så inne i denna frågas
alla detaljer, som jag borde vara. Det är ju i hög grad ett juridiskt spörsmål.
Lekmannen har litet svårt att finna sig till rätta i det. Redan när jag kommer
till lagens^ rubrik och jämför den med den nu gällande lagens rubrik, ställer
jag mig frågande. Den nu gällande lagen av år 1914 handlar om »förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas». Men denna lag om förbud innehåller
dock. såsom nogsamt framgått av debatten, bra mycket större möjligheter
för utlänningar att vistas här i riket, än den föreslagna lagen skulle göra.
Men den nya lagens rubrik lyder däremot: Lag om utlännings rätt att här i
riket vistas. _ Såvitt jag kan se, tycks denna rätt bara vara till finnandes huvudsakligen
i lagens rubrik. Jag tycker nästan, att här borde regeringen haft
ett tillfälle att visa att t. o. m. regeringens liberala ledamöter kunna vara med
om ett »förbud» när det gäller.

Det är ju så, att denna lag sönderfaller i två skilda delar. Och jag vill inte
sticka under stol med att det finns många inom det socialdemokratiska partiet,
som i likhet med mig anse, att i den del av lagen, som innehåller bestämmelser
om skydd för arbetsmarknaden, finnes mycket, som tilltalar oss. Men lagen
är ju så byggd, att ingen möjlighet finns att få detta skydd utan att också få
med det andra, detta polisövervakande, som ställer praktiskt taget alla utlänningar
och för övrigt lagens hela tillämpning under överinseende av polismyndigheterna
och kanske då i främsta rummet vederbörande polismyndighet här
i Stockholm. Det är självfallet, att man under sådana förhållanden blir litet
tveksam, att man delar den tveksamhet, som lagrådet givit uttryck åt. Herr
Järte säger visserligen, att det endast är en ledamot av lagrådet som detta
gäller. Han säger, att ett justitieråd har upphävt en klagolåt. Det är sant.
Men han glömde att tillägga, att i denna klagolåt instämde lagrådets övriga
ledamöter. Det var, höll jag på att såga, en unison sång i det fallet. Det framgår
tydligt av sidorna 121—124 i propositionen. Herr Järte säger vidare, att

Ann. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forte.)

Nr 85. 38

Lördagen den 21 maj £. m.

Ting. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

efter det de upphävt denna klagolåt, så ha de tillstyrkt lagen. Ilen det är
också fel. Med kännedom om'' den försiktighet, lagrådet använder i sina uttryckssätt,
tror jag nog, att man här får göra ett litet observandum. Lagrådets
ledamöter tillstyrkte inte, men de sade, att de inte kunde avstyrka lagen. De
tyckte inte, att de kunde gå på ett avstyrkande men det är tydligt, att nog lutade
de ditåt.

Medan jag är inne på vad herr Järte sade, skulle jag vidare vilja peka på
ännu en sak. Han sade, att han förstår inte, hur socialdemokraterna kunna
komma ifrån den motivering, som står i utskottets utlåtande och som han anser
vara fullständigt bindande. Ja, jag erkänner, att det är en på jdna håll mycket
stark motivering. Jag vill inte bestrida det. Jag vet också, att det finns
socialdemokrater inom utskottet, som i viss mån genom sin kritik hjälpt till att
få denna motivering så bra som den är. När herr Järte går in för denna motivering,
då är det emellertid åtminstone för mig en källa till glädje. I motiveringen
till lagförslagets 11 §, där ju utskottet uttalar sig för bibehållande av
denna paragraf med dess förbud mot att överklaga beslut i ärende rörande
uppehållstillstånd, säger utskottet nämligen: »Även för statsverket skulle härigenom»
— d. v. s. genom ett uteslutande av 11 § •— »förorsakas ej obetydliga
utgifter, enär det ökade arbete, som det skriftliga förfarandet» — som genom
paragrafens slopande skulle nödvändiggöras — »betingade, ej kunde utföras
av den nuvarande personalen inom socialstyrelsen.» Det vill med andra ord
säga, att herr Järte går i god för att om vi taga lagen i den av utskottet föreslagna
formuleringen, så kan det ökade arbetet utföras av de nuvarande arbetskrafterna
i socialstyrelsen. Ty för herr Järte är ju motiveringen fullständigt
bindande. Jag ber att för mitt personliga vidkommande få uttrycka min tillfredsställelse
över herr Järtes uttalande i denna punkt.

Lagen, sådan den föreligger enligt utskottets utlåtande, företer ju i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag vissa förändringar, och dessa skola ju också
utgöra förbättringar. Jag har haft litet svårt att finna någon förbättring mer
än i 7 §. Det är ju en avsevärd förbättring. Men det är en förbättring av det
slag, att den nästan talar för, att man bör vara litet försiktig. Det är nämligen
en så självklar förbättring, att när Kungl. Maj:t inte redan från början
gått in för detta, så tycker man, att det talar för att lagförslaget inte är så
genomtänkt, som det borde vara. Det gäller det ^av utskottet gjorda tillägget
om utlänningar, som äro svenskfödda och som således varit svenska medborgare.
Dessa ha i Kungl. Maj:ts förslag utan vidare jämställts med andra utlänningar.
Men utskottet har till den ifrågavarande paragrafen gjort ett tilllägg
som lyder: »dock må utan sådant tillstånd utlänning, som på grund av
födseln varit svensk medborgare, ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap
under tjuguett år vistas härstädes intill sex månader från ankomsten.»

Jag skall villigt medgiva, att detta är en mycket stor förbättring. Hade
man dessutom kunnat få till stånd en sådan ändring beträffande 11 §, att man
kunnat få en möjlighet att hos Konungen överklaga beslut rörande uppehållstillstånd
och därtill lagen tagits provisoriskt för allenast två år, så må jag säga,
att också jag nog hade kommit att rösta för densamma. Men 11 § finns där
ju. Denna 11 § säger, att, »över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må
klagan ej föras». Om nu en utlänning, som är svenskfödd, enligt 7 § vistats i
landet sex månader men därefter utan vederbörligt uppehållstillstånd ^överskrider
denna tid, så kommer han naturligtvis att omedelbart bli föremål för
åtgärder. Det finns då ingen möjlighet att hos Konungen överklaga av socialstyrelsen
träffade åtgärder. Det är kanske möjligt, att 29 § skulle kunna lämna
en utväg öppen för denne utlänning, att, sedan han blivit tagen i förvar av
vederbörande polismyndighet och förklarats skola utvisas, hos Konungen'' överklaga
detta beslut. Men denne, låt oss säga, svensk-amerikan, som kommit hem

Lördagen den 21 maj f. m.

39 Nr 35.

och vistats här något över sex månader utan uppehållstillstånd, han får sålunda
hos polisen avbida Kungl. Maj:ts åtgärder i sitt speciella fall.

Som frågan nu ligger, då man inte kan få någon ändring i vad jag nu berört,
måste jag för min del ansluta mig till yrkandet om avslag. Hade det
funnits denna klagorätt, hade det varit möjligt för vederbörande att gå till
Kungl. Maj:t, då hade riksdagen haft möjlighet att genom sitt konstitutionsutskott
titta på de beslut, som Kungl. Maj :t fattat, och riksdagen hade sålunda
kunnat undan för undan följa den praxis, som utvecklade sig. Riksdagen hade
då också haft betydligt mycket större möjlighet att, när provisorietiden var
utgången, taga ställning till frågan. Såsom det nu är, blir det ingen möjlighet
för riksdagen att göra detta. Det är socialstyrelsen som avgör, och mot
dess beslut finns det som sagt ingen möjlighet att klaga.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få förena mig i det yrkande,
som framställts av herr Per Albin Hansson. Jag gör det med så mycket
frejdigare mod, som herr justitieministern ju förklarat, att även om riksdagen
avslår denna proposition, så kommer han inte att ändra någonting, och
följaktligen ha vi tid att ta oss en ordentlig funderare på saken.

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet huvud sakligen

med anledning av det yrkande, som framställdes av herr Magnusson
i Skövde om bifall till den reservation, som av greve Spens m. fl. fogats vid
utskottets utlåtande. Herr Magnusson betonade, att den i 15 § intagna bestämmelsen
om inhämtande av uttalanden från arbetsgivare- och arbetarorganisationerna
måste komma att medföra ett väsentligt merarbete för socialstyrelsen.
Och reservanterna ha i sin reservation uttalat, att detta »kan föranleda
behov av ökat antal tjänstemän inom styrelsen».

Hur förhåller det sig i verkligheten med denna sak? Jo, redan nu är det så,
att socialstyrelsen infordrar utlåtanden från respektive organisationer. Hittills
har detta icke nödvändiggjort något ökat antal tjänstemän, och det kommer
^ säkerligen inte att göra det i fortsättningen heller. Det förhåller sig
ju så, att beträffande de fall, där det är fråga om arbetsanställning, så utgår
man ju i utskottets förslag liksom också från regeringens sida från den förutsättningen,
att man måste ha lagen för att förhindra, att vi få in folk, som vi
inte behöva i landet. Med andra ord: vi skola inte taga in utländsk arbetskraft,
så länge vi ha egen arbetskraft, som är lämplig och som kan användas.

Vilka är det då som lämpligen kunna avgöra, om sådan arbetskraft finnes?
År det socialstyrelsen? Den kan ju inte själv veta det. Man säger, att styrelsen
kan hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalterna. Ja, om det är en
större, omfattande arbetslöshet på en plats, så torde nog arbetsförmedlingen
kunna lämna besked. Men i enstaka fall kan den icke göra det, därför att
arbetarna inte anmäla sig hos arbetsförmedlingen och därför att inte heller
arbetsgivarna, när de behöva dugliga och skickliga yrkesarbetare, söka dem
genom arbetsförmedlingsanstalterna. Jag vill visst inte motsätta mig, att
man vänder sig till arbetsförmedlingen. Men skall man verkligen få klarhet
i saken, är det nödvändigt att samtidigt även organisationerna höras, på sätt
utskottet föreslår. Meningen är ju, att man skall få en grundlig utredning
och förklaring rörande den framställning som gjorts. Därest över huvud utskottets
förslag vinner kammarens bifall, är det därför enligt min mening
nödvändigt, att även 15 § godkännes, sådan den av utskottet föreslagits.

Vad beträffar själva frågan överhuvud taget, skall jag inte närmare ingå
därpå. Flera talare och särskilt herr Hedvall ha redan anfört vad jag rörande
vissa paragrafer skulle vilja säga.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Forts.)

Nr 85.

40

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Löfgren: Herr vice

talman, mina damer och herrar! I en fråga som denna kan det måhända vara
av intresse för kammaren att höra, hur spörsmålet har betraktats från min
och utrikesförvaltningens synpunkt. Jag ber därför att härom och om frågans
uppluggning och propositionens tillkomst få säga några ord.

Herr Per Albin Hansson spann i sitt anförande på två trådar, som båda
ledde fram till en synnerligen stor förvåning, en förvåning över att propositionen
över huvud hade kommit fram och en förvåning, än större, över att det
var en frisinnad-liberal regering, som tagit upp en lagstiftning, som, om jag
antecknade herr Per Albin Hanssons ord rätt, ansågs gå tvärt emot den tendens
till förståelse mellan folken, som tillhör den internationella liberalismens
väsen. Vad först beträffar förvåningen över att lagstiftningen kommit fram,
så hänförde sig denna känsla till en åsikt om lagens obehövlighet eller åtminstone
till en fråga, huruvida denna lagstiftnings bestämmelser kunde anses
vara nödiga för det förevarande syftet. Han betraktade först lagstiftningen
som en åtgärd i onödan. Han ville göra gällande, att ingenting särskilt inträffat,
som påkallade den. Till en början ber jag, herr vice talman, att få
behandla de skilda anledningarna till den ärade socialdemokratiska partiordförandens
förvåning i ett sammanhang. Jag och mina kolleger vilja inte av
vår allmänna politiska ståndpunkt låta hindra oss från att vidtaga åtgärder,
som vi ur allmän synpunkt funnit absolut nödvändiga. Det medgavs också
senare av herr Hansson och även av herr Hage, att särskilda förhållanden nu
kunnat påkalla bestämmelser av ifrågavarande slag, som under normala omständigheter
inte borde komma i fråga. Det har alltså närmast rört sig om
formen för dylika bestämmelsers tillkomst och beskaffenhet. Vi äro däremot
ense om utgångspunkten såtillvida, att avgörandet beträffande behovet
av en lagstiftning — med lagstiftning menar jag då såväl civillag som administrativa
bestämmelser — beror på utredningen av det förhandenvarande
läget.

Det antyddes av herr Engberg, att detta lagförslag tillkommit på särskilt
initiativ av socialstyrelsen och helt och hållet efter dess sinne och att Kungl.
Maj:t egentligen endast hade exekverat, jag vill inte kalla det de direktiv men
i alla fall de anvisningar, som socialstyrelsen i ämnet utfärdat. I själva verket
förhåller det sig med den saken så, att efter det att den svensk-tyska handelstraktaten
blivit antagen och såsom en följd därav passviseringstvånget
skulle komma att upphävas, så hade redan av den föregående regeringen enligt
dess skyldighet upptagits frågan: vad skall ske med anledning av att
passviseringen kommer att upphävas? När jag tillträdde mitt ämbete fick
jag i arv, bland annat, just att i första rummet som ett brådskande ärende
taga befattning med denna sak. Min företrädare i ämbetet hörde till dem,
som ansågo, att man tills vidare skulle kunna inskränka sig till vissa administrativa
åtgärder. Men han angav helt lojalt, att givetvis utredning om en
mera vidlyftig lagstiftning och mera ingripande åtgärder skulle kunna tänkas
bli erforderlig. Tydligen hade också den frågan diskuterats inom den förra
regeringen. Jag ansåg mig därför, såsom det första jag hade att göra, böra
taga reda på vad i ärendet förekommit och hurudant läget var. Resultatet av
en genomgång av handlingarna blev, att jag redan påföljande dag, dagen efter
det jag tillträtt mitt ämbete, började en beredning för att utröna, vad som
kunde och borde göras, en utredning, som sedan den avslutats i fråga om de
politiska förutsättningarna och den politiska nödvändigheten av att något åtgjordes,
överlämnades till justitiedepartementet för utfärdande av de laga bestämmelser,
som kunde finnas erforderliga.

Skälen till brådskan voro de som av justitieministern angåvos och även av
herr Järte antyddes. I själva verket var viseringstvångets upphävande enligt

Lördagen den 21 maj f. m.

41 Nr 35.

(tyska traktaten i samband med dess ratificering så nära förestående, att man
fick lov att från utrikesdepartementets sida vidtaga särskilda åtgärder för
att få uppskov med viseringstvångets upphävande och därmed rådrum. Helt
beredvilligt medgav Tyskland detta uppskov. Och det kan ju vara skäl att
observera, att det sattes inte från tysk sida ens i fråga annat, än att vi fingo
lov att vidtaga alldeles särskilda åtgärder för att skydda oss mot en alltför
stark invandring från Tyskland och från dess s. k. hinterländer, länder, som
ligga bortom Tyskland.

Jag måste som gammal frihandlare och liberal erkänna, att det var inte
med någon synnerlig glädje, som jag fann mig stå inför nödvändigheten att
fastslå den nuvarande främlingskontrollen i stället för att börja helt avveckla
den. Jag räknar mig nämligen såsom en av initiativtagarna, för att inte säga
den förste initiativtagaren under senare tid, till en lagstiftning rörande utlänningars
vistelse i landet och särskilt rörande de förhållanden, som skulle
föranleda deras avvisning och utvisning. På den tiden ansågs det på vänsterhåll
såsom någonting oryggligt — och därvid voro de frisinnade och socialdemokratiska
partierna fullständigt ense —- att vad man behövde i fråga om
behandlingen av utlänningar, det var en civillagstiftning, en allmän lagstiftning
under riksdagens medverkan, som skyddade såväl det allmännas, samhällets,
intressen som den enskildes rätt.

Men nu är man inom det socialdemokratiska partiet på väg att springa bort
från detta krav. I stället för att anhålla om riksdagens medverkan, går man
i motsatt riktning mot den, efter vilken hela detta arbete från början inriktades.
På den tiden, med den ekonomiska liberalism, som rådde före kriget, var
det särskilt för vänstern en huvudsynpunkt att skydda- den enskildes rätt på
det sätt, att densamma icke genom polisgodtycke och genom Kungl. Maj:ts
måhända från det ena fallet till det andra olika beslut skulle äventyras. Det
var visserligen den enskilda utlänningens säkerhet, som då var huvudsynpunkten.
Men man skall ej tro, att man på den tiden fullständigt förbisåg den andra
sidan av saken, nämligen nödvändigheten att genom särskilda åtgärder skydda
samhället mot en allt för stark eller olämplig invandring. Tvärt om ■— samtidigt
som man gick att göra en lagstiftning, som reglerade formerna och förutsättningarna
för avvisning och utvisning av utlänningar, erkände riksdagen
behovet av en invandringslag, ehuru denna ej befanns i lika mån brådskande.

Nu är det emellertid denna andra sida av saken —■ behovet att skydda vår
arbetsmarknad framför allt, men även i övrigt att skydda samhället mot icke
önskvärda element — som fått betydelse och som tränger sig fram till reglering.

När man i avvaktan på att riksdagen skulle mötas och man skulle få tillfälle
framlägga en proposition, när man för att ej stå alldeles handfallen efter
viseringstvångets upphävande gent emot Tyskland, ansåg sig böra utfärda den
administrativa kungörelse, som nu från det socialdemokratiska hållet betraktas
som en räddningsplanka för att slippa lagen, så måste jag säga, att jag
för min del kunde vara med om denna kungörelse allenast som ett rent provisorium,
som eu nödfallsutväg, till dess riksdagen sammanträdde. Men jag erkänner,
att det skedde med en viss tvekan, om 18 :e paragrafen i 1914 års lag,
varpå denna kungörelse måste grundas, formellt kunde tillämpas. Jag har
kunnat förstå, om det socialdemokratiska partiet ansett denna kungörelse överhuvud
taget onödig — och somliga ha gjort antydningar i den riktningen —
men jag kan icke förstå, hur just det parti, som jämte de frisinnade på sin
tid starkast hållit på riksdagens medverkan i sådana här fall, nu skulle visseTligen
anse kontroll vara nödvändig, men vilja lämna åt Kungl. Maj:t, vilken
Kungl. Maj:t som helst, att reglera de i samhällets och de enskildas liv så
djupt ingripande förhållanden, som det här är fråga om.

Om jag sålunda kommer till, att det varit det riktiga och naturliga att i

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

Nr 35. 42

Lördagen den 21 maj f. m.

Atu/, lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

ämnet utarbeta en allmän lag så fort som möjligt, så kommer jag till nästa
fråga, som naturligtvis har betydelse för sakens bedömande. Man frågar sig:
är lagen onödigt sträng, avviker den för mycket från de principer, som vi eljest
ha i vårt samhällsliv i fråga om de enskildas behandling? Den första
frågan är, för att formulera den kort: är förslaget strängare än lagstiftningen
i andra länder? Jag skulle kunna närmare gå in härpå, men det skulle taga
för lång tid. Jag kan försäkra, att på de flesta ställen, där man har motsvarande
förhållanden, har man också motsvarande lagstiftning. I det stora
hela är den utländska lagstiftningen av samma typ som den nu föreslagna.
Men säkert är, att den lagstiftning, som finnes i andra länder, i allmänhet ger
möjlighet till långt strängare tillämpning än den, som följer av den nu framlagda
lagen. Nå, är denna lagstiftning, som nu föreslås, strängare än den
nuvarande ordningen, än den ordning, som gäller enligt de kungörelser och
lagar, som reglera de nuvarande förhållandena? Ingalunda! Man kan tvärtom
såga, att de direktiv, som lämnas i denna lagstiftning, anvisa mildare tillämpning
än den, som varit möjlig med nu gällande bestämmelser. Dessutom''
får jag erinra om, och för min del har jag sett det med tacksamhet, att vissa
bestämmelser, som kanske voro onödigt stränga i den ursprungliga propositionen,
ha kunnat på lagrådets anvisning mildras, och att vidare genom det
värdefulla arbete, som utförts i lagutskottet, vissa förtydliganden på särskilda
punkter ha ägt rum. Det är jag glad över. Men sannerligen om därmed lagstiftningen
framträder som på detta område särskilt sträng.

Jag vill i detta sammanhang säga, att hur man än läser lagrådets yttrande,
måste man nog betrakta det som ett tillstyrkande av själva lagstiftningen. Vad
man däri utläser är. åtminstone hos en ledamot, herr Alexandersson, ett starkt
uttryck av, icke betänksamhet, men rent av motvilja hos en gammal liberal, att
gå in för en sådan lagstiftning. Men jag tycker, att den omständigheten, att
han trots detta säger sig icke vilja taga på sitt ansvar att avstyrka förslaget,
talar snarare för lagstiftningens nödvändighet än mot lagen.

Herr Per Ålbin Hansson ville också han ha skydd för den svenska arbetsmarknaden
under den tid av arbetslöshet, som så länge härjat. Javäl, det är
också ett huvudsyfte med denna proposition. Men jag vill fråga herr Per Albin
Hansson, om han kan anvisa något sätt att skydda arbetsmarknaden utan att
kontrollera invandringen eller utlänningars vistelse i landet i allmänhet. Jag
begriper ej, hur det skall kunna gå till, att, utan att införa en allmän kontroll,
få ett skydd mot utlänningars obehöriga konkurrens på arbetsmarknaden.

Nu har lagen så mycket mindre den karaktär, mot vilken man från vänstersidan
så mycket vänt sig, som den gjorts provisorisk. Här har antytts, att
det naturligtvis är meningen, att när den tid gått ut, för vilken lagen fastställes,
skall den förnyas. Jag frågar: vem är det, som beslutar, att en lag skall
förnyas? Det är väl ändå riksdagen och den majoritet, som där finnes, som
har att besluta under de förhållanden, som då råda. Ty naturligtvis är det
icke meningen — därvidlag är jag säker på att jag uttrycker detsamma, som
herr justitieministern i sitt inledningsanförande — från regeringens eller någon
regerings sida, som kommer att sitta efter fem år, att bibehålla strängare kontrollbestämmelser
gent emot utlänningar, än under då rådande förhållanden
äro nödvändiga. Det kan hända, att en förlängnig behöves. Men det beror
på förhållandenas utveckling, om en regering — åtminstone en regering med
den nuvarandes kynne — kommer att ansluta sig till ett förslag om utsträckt
lagstiftning med samma räckvidd. Avvecklingstanken är för övrigt också uttryckt
i propositionen, där man resonerar om möjligheten att redan från Kungl.
Maj:ts sida föreslå ett provisorium, ehuru juristerna i regeringen på grund av
konstitutionella och tekniska skäl höllo på den definitiva formen.

Jag vill sluta, herr vice talman, med att säga, att för mig kommer antagan -

Lördagen den 21 maj £. m.

43 Kr 85.

det av denna lagstiftning icke att framstå som ett hinder för att allt framgent
verka för det stora internationella fredsprogram, som man just nu även på
arbetsmarknadens och den ekonomiska politikens områden håller på att disku-,
tera vid den allmänna ekonomiska konferens, som pågår i Geneve för att göra
början till en utredning, om ej friare former i umgänget mellan folken snart
nog skulle kunna införas. Men, herr vice talman, det skulle ge mig litet mera
hopp om, att vi snart kunde gå till en avveckling av de kontrollbestämmelser,
varom här är fråga, om denna konferens åtminstone hade upptagit frågan om
emigrations- och immigrationslagstiftning på sitt program. Men härmed förhåller
det sig så, att från vissa håll gjorda försök att få dessa spörsmål och
därmed sammanhängande frågor upptagna på den ekonomiska konferensens i
Geneve program icke hava krönts med framgång. Den kommitté, som förberedde
nämnda konferens, framhöll, att det icke syntes lämpligt att upptaga
dem på konferensen, men att hänsyn till desamma borde tagas vid behandlingen
av där behandlade finansiella problem.

Ja, så ligger frågan i det internationella samarbete, till vilket från socialdemokratiskt
håll hänvisats. Och så länge vi icke därvid kommit längre, tror
jag ej heller, att vi i de skilda nationalförsamlingarna kunna känna oss berättigade
att gå längre, än som för ögonblicket är möjligt av hänsynen till det
egna folket.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Då jag har för avsikt att lämna

min röst för utskottets hemställan, har jag funnit anledning på grund av vad
som förekommit under debatten att säga ett par ord som motivering för detta
mitt sätt att avgiva min röst. Jag vill då förklara, att jag icke röstar enligt
utskottets hemställan på grund av den vädjan till socialdemokratiska gruppens
medlemmar, som framställts av justitieministern. Jag hade nämligen min ståndpunkt
klar till frågan, innan ärendet kom fram till behandling här i dag. _ Jag
lägger min röst för förslaget uteslutande därför, att jag icke känner mig ha
rätt att medverka till ett avslag. Jag delar deras uppfattning, vilka gorå gällande,
att vi böra sträva efter att åstadkomma ett gott förhållande de olika folken
emellan, och allt som kan göras för att åvägabringa ett sådant sakernas
tillstånd vill jag vara med om att medverka till. Men jag kan därför ej förstå,
att man skall totalt bortse från allt vad man finner vara till bästa gagn för det
egna landet. Jag skulle vilja uttrycka saken så. att om jag också vill leva i
ett gott förhållande till mina grannar, bör jag väl i alla fall se efter och granska,
vilka människor jag umgås med. Och jag kan mycket väl leva i ett gott
förhållande till min granne utan att låta grannens ungar rota i mitt potatisland.
Man behöver därför ej säga, att för att få ett gott förhållande till andra
folk skola vi åsidosätta vad som borde vara ägnat att skydda oss. Man kan ej
komma ifrån detta, att man är sig själv närmast. Då menar jag. att i tider,
då det råder brist, få vi ändå ställa in oss på. att vi i första hand skola förbehålla
vårt eget folk vad som oss tillhör. Skulle det komma till kritan, komma
vi oberoende av vår önskan in på den linjen både i det ena och andra avseendet.
Och när det nu här i landet är brist på utkomstmöjligheter, kan jag cj se
något orätt i att man vidtager de åtgärder, som man finner för gott, för att tillförsäkra
dessa utkomstmöjligheter åt våra egna. Jag har på mycket nära håll
just på den tiden, när arbetslösheten började, sett, hur man importerade utländsk
arbetskraft, och jag vet, på vilket sätt det uppfattades av dem, med vilka denna
arbetskraft konkurrerade. Det kan höra till historien, att de utländska arbetarna
icke kunde klara sig bär i landet. De hunno icke med i arbetstakten
och kunde icke försörja sig. Men blir det alltför svårt i andra länder, kanske

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
l riket vistas.
(Lorta.)

Nr 35. 44

Lördagen den 21 maj f. m.

AuM ^ °m •nöj''a me^ förhållanden, som äro här. Jag ser i detta fall frågan på
rätt följande sätt: För mig är det i första hand en önskan att kunna bevara arbets i

riket vistas, möjligheterna åt svenska arbetare. Men till detta kommer också den önskan,
(Fort».) att vi också böra ha rätt att se efter, vilka vi ha lust att umgås med och beblanda
oss med. Jag kan ej följa dem, som säga, att vi skola säga: »Var så god,
herr kines, var så god, berr zigenare, stig in, slå er ned och var hemmastadd!»
Jag kan ej dela den uppfattningen. Nu vill jag ej göra gällande, att de, som gå
på avslag, hylla den uppfattningen, om jag undantar en talare i debatten. Men
närhet°ändå ligger till på det sättet, att vi ha behov att bevara det mesta möjliga
åtbära egna, kan jag ej se något skäl att gå emot lagen. Ty visserligen är
det någon sanning i det, när man talar om svårigheter för resande i landet, men
dessa svårigheter torde icke vara av den beskaffenheten, att den, som har något
här att göra, därför avhåller sig från att resa hit. Herr Olsson i Mellerud
var rädd för norrmännen som resa över Kornsjö in i Dalsland på väg till
Göteborg och Köpenhamn. Om jag läser paragraf 3, så drar jag den slutsatsen,
att de där upplysningarna, som polismyndigheten begär, och som skola avlämnas
mellan Bäckefors och Kornsjö, ej komma att bli så omfattande, utan att
de säkerligen kunna klareras utan försening, innan tåget kommer till Mellerud.
Jag är viss om, att saken låter ordna sig ganska lätt, om man också för att
vinna ett gott syfte skall nödgas vidtaga åtgärder, och även om dessa kosta
några tiotal minuters arbete. Jag kan ej förstå, att man skall draga sig
därför.

När jag vägt skälen för och emot, har jag kommit till det resultatet, att jag
nödgas lägga min röst för utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Sjögren, Öhman och Mårtenson.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr förste vice talman! Då jag inom ut skottet

haft tillfälle att följa denna frågas behandling, har jag i anledning därav
också tagit mig friheten att begära ordet för att något uttala min uppfattning
om det föreliggande lagförslaget. Jag vill först konstatera, att under denna
debatt det givits uttryck för en enighet om att skydda den svenska arbetsmarknaden
åt vårt lands arbetare. Jag skall med glädje inregistrera denna
enighet; och jag hoppas och förväntar, att den också tager sig positiva och
praktiska uttryck och icke bara stannar vid tomma deklamationer. Tyvärr har
ju ändå det^praktiska livet givit oss erfarenhet om, att mången gång har det
icke varit sa helt beställt med detta syfte och denna strävan att skvdda den
svenska arbetsmarknaden åt de svenska arbetarna. Jag skall icke gå in på en
del fall härvidlag, som jag skulle kunna relatera och åberopa, utan jag vill bara
göra denna erinran.

För att nu inte missförstånd skall äga rum med avseende å min uppfattning
i föreliggande fråga vill jag först säga, att jag har, alltsedan vi ingingo i sakbehandling
av frågan i utskottet, allt starkare fått den bestämda uppfattningen,
att det finnes skäl för en lagstiftning på detta område. Men, herr förste vice
talman, det är icke därmed sagt, att man vare sig bör eller kan godtaga vilken
lagstiftning som helst. Hans excellens herr utrikesministern spörjer: Är det
något fel på denna lagstiftning; är den för sträng, eller vad har man eljest
emot den? Jag vill då för min personliga del saga, att jag funnit detta lagförslag
till sitt innehåll onödigt strängt. Jag vill erinra kammarens ledamöter
om hur rent minutiöst utlänningarnas förhållanden i vårt land skola regleras
och kontrolleras. Det rör sig om utlänningars inresa och uppehåll, för vilka
erfordras uppehållstillstånd i riket. Det är fråga om arbetsanställning och det
stadgas då, att för sådan skola vederbörande hava fått ett särskilt arbetstid -

Lördagen den 21 maj f. m.

45 Nr 35.

stånd. Lagen reglerar avvisning från riket, förpassning ur riket, utvisning ur
riket och straffbestämmelser.

Straffbestämmelserna finner jag väl stränga. Det stadgas böter från och
med 10 till och med 500 kronor samt i andra fall böter i skalan 10—5.000 kronor
för dem, som bryta mot den föreslagna lagen.

Nu har det framhållits i debatten av flera talare, att vi skola taga hänsyn
till den svenska arbetsmarknaden. Ja, det skola vi göra. Men jag tror, att vi
få också taga hänsyn till andra förhållanden. Det gäller ju här att reglera utlänningars
in- och utresa till och från vårt land. Vi hava på senare åren och
framför allt under den senaste tiden i vårt land, både när det gällt staten och
vissa kommuner, gjort ekonomiska uppoffringar för att draga till oss den utländska
resandeströmmen, turisttrafiken. Men det är ju klart, att i viss mån
hämmas denna genom dylika anordningar, som här äro ifrågasatta; och det
är ju klart, att dessa främlingar, som komma inresande, icke känna den trevnad
och det lugn, som de kunna göra anspråk på.

Vi böra icke antaga onödigt stränga bestämmelser, som verka hämmande på
strävanden, i praktiskt ekonomiskt avseende. Jag undrar, om icke det ändå
skulle vara både klokt och riktigt, om vi stannade för ett beslut sådant som
herr Hagman påyrkade, som visserligen innebär avslag på Kungl. Maj ds och
utskottets förslag men däri man tillika begär en utredning om ny lagstiftning
på detta område, vilken litet mer än vad fallet är med det föreliggande lagförslaget
vore anpassad efter det verkliga behovet både när det gäller legitima
krav från utlänningarna och när det gäller hänsynen till vårt lands inre förhållanden.
Om emellertid utskottets förslag antages, vill jag uttala det önskemålet,
att lagen icke kommer att tillämpas i den anda, som herr Järte gav uttryck
för under sitt anförande.

Jag skall, herr förste vice talman, be att på de anförda skälen få ansluta
mig till det yrkande, som herr Hagman framställde.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag är visser ligen

övertygad, att det tjänar bra litet till att förlänga debatten; men jag kan
icke underlåta att med anledning närmast av herr Olovsons i Västerås anförande
säga ett par ord. Det förefaller mig, som om hans anförande på ett utmärkt
sätt illustrerade den brist på aktsamhet och allvar, varmed man tar på de
ting, som här beröras. Jag känner icke herr Olovsons grannar, och jag vet
icke, vilka attraktioner hans potatisland har på grannens ungar, men jag är
alldeles övertygad, att även om en av grannens ungar hade varit inne och
brutit blasten av ett potatisstånd i herr Olovsons potatisland, så skulle det icke
falla honom in att omgärda sitt hem med taggtrådsstängsel eller anordna en
polisbevakning, som mycket noga skulle granska alla ungar i närheten och
behandla dem som ytterst misstänkta figurer. Men det är just vad man gör
genom regeringens förslag. Rädslan för att det skall komma in utländska
arbetare och konkurrera med våra gör, att man skapar en polislag, enligt vilken
utlänningar bliva behandlade genomgående som misstänkta individer, vilka man
måste uppmärksamma med all möjlig vaksamhet och icke behandla alltför
vänligt. Det visar sig också, att herr Olovson icke kunde uppehålla en ståndpunkt
av allmän människovänlighet i den del av anförandet, som ledde fram till
hans yrkande om bifall till utskottsförslaget. Hans vårdslöst framkastade ord
om kineser och zigenare gåvo vid handen, att han i varje fall icke har någon
djupare kiinsla för den samhörighet mellan människor och raser, som för socialdemokratiens
förhoppning om ett fredligt tillstånd i världen spelar en så stor
roll.

När jag har gått emot en lagstiftning på detta område, har det varit därför,
att jag anser, att det rests onödiga hinder. Det visar sig också, att man här

Ang. lag om
utlännings
rätt att har
i riket vistas.

(Forts.)

Nr 35. 46

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om rgr sjg på ett område, där den ena eftergiften lätt följes av den andra och där
rätt a1tt''här det ena följes av det andra och där man i själva verket kommer längre

riket vistas, än dit, man egentligen syftar. Vad syftar för resten regeringen till? Syftar
(Forts.) regeringen till hans excellens herr utrikesministerns ståndpunkt? Eller syftar
regeringen till justitieministerns ståndpunkt? Och är icke justitieministerns
ståndpunkt densamma som herr Järtes? Man har från regeringshåll varit
rätt försiktig i sina uttalanden. Herr Järte har icke haft anledning att i
dag tillämpa samma försiktighet och han har därför med ett mod, som man ju
kan beundra, givit oss ganska ordentligt och skrämmande framtidsbilder av
det samhälle, som skall regeras av herr Thyréns polislagar. Utrikesministern
står på den ståndpunkten, att man här för ett tillfälligt prekärt förhållande
tydligen behöver en reglering och en kontroll; och han menar, att även om
behovet bara motiveras av tillfälliga omständigheter, så är det bättre att ordna
saken med en tillsammans med riksdagen stiftad lag än med en kungl. förordning.
Utrikesministerns argumentation hänförde sig också, så länge den
berörde den saken, huvudsakligen till arbetsmarknadsförhållandena. Men det
var ett ord i förbifarten, som kanske belyser, hur lätt det går att fortsätta,
när man en gång börjat. Utrikesministern talade i sammanhang med skyddet
för arbetsmarknaden om, att man också i övrigt kunde behöva skydda samhället
mot icke önskvärda element. Där har man redan det andra steget. Där
är man inne på ett nytt fält för kontrollen och ett nytt område för polisåtgärder.
Fortsätter man hamnar man hos herr Järte.

Herr Järte säger, att själva möjligheterna för intimare umgänge mellan
folken hava ökat antipatien. Det skulle betyda, om man skulle följa hans
rekommendationer, att, eftersom ju mera vi äro samman dess mindre tycka vi
om varandra, så skola vi till slut sätta oss, vart folk för sig, inom sina gränser,
så avstängda som möjligt och så misstänksamma som möjligt och, naturligtvis,
så starkt militärt rustade som möjligt. Det är ett skrämmande perspektiv.
Misstron mellan folken blir det förhärskande och följden blir vad vi redan
fingo bevittna i världskriget, att folken råka i konflikt och länderna bli utsatta
för en katastrof. Jag tror icke, att vi i allmänhet äro så säkra på, att
mänskligheten är på det viset dömd, att icke en sådan utveckling skulle kunna
förhindras.

Jag är fullkomligt övertygad, att hans excellens herr utrikesministern icke
bara med läpparna säger det utan också med hela sitt hjärta menar det, när
han förklarar, att han för sin del är beredd att fortsätta ett arbete, som befrämjar
freden mellan folken, och att han därför också är beredd att, så fort
de särskilda skälen upphört, vidtaga åtgärder för upphävandet av invandringslagen.
Då komma vi till den frågan: Vilken mur raseras lättast, vilken lagstiftning
slopas lättast, den som beslutas av regering och riksdag gemensamt
eller den som regeringen ensam beslutar? Jag tror, att den senare muren är
lättare att rasera. Jag kan icke inse, att man behöver i detta fall anlita riksdagens
medverkan, då man har en mycket smidigare form. Om vi nu taga en
lag på fem år, så är säkerligen hans excellens herr utrikesministern ense med
mig om, att ingen regering kommer att under dessa fem år föreslå lagens upphävande,
även om förhållandena på arbetsmarknaden skulle bliva aldrig så
goda. Man kommer att vänta och se. Så växer man sig in i dessa förhållanden.
Det är ju en allmän erfarenhet, att har man en gång fått en tvångslag antagen,
skall det mycket starka krafter till för att åter få den avskaffad. En
administrativ förordning kan man på ett helt annat sätt komma till rätta med.
Den kan också på ett helt annat sätt än en lag anpassas efter skiftningar i
förhållandena. Hans excellens herr utrikesministern erinrade om, att det är
ett gammalt demokratiskt krav, att riksdagen skall se till, att individerna icke
utsättas för ett administrativt godtycke; och han var särskilt förvånad över

Lördagen den 21 maj f. m.

47 Nr 35.

att en socialdemokrat kunde vara benägen att lägga en så stor befogenhet hos
den administrativa myndigheten. Jag skulle härtill vilja svara, att förhållandena
ändrat sig åtskilligt genom att vi fått en verkligt demokratisk ordning här
i landet. Vi ha nu en helt annan kontroll över regeringen och därmed över
hela administrationen än vi tidigare hade. Riksdagen står numera icke slagen
till slant, om Kungl. Maj :t eller en administrativ myndighet skulle behaga föra
en politik, som icke kan vinna riksdagens gillande. Riksdagen har till hands
många möjligheter att komma till rätta med det administrativa godtycket och
därför innebär icke ett anlitande av en administrativ förordning i ett sådant
fall som detta samma risker som det kunde göra tidigare, när vi hade en riksdag,
som icke var vald enligt demokratisk ordning, och en regering, som genom
sin anknytning till en fåtalsvald riksdag kunde mot folkviljan handhava saker
och ting. Detta gör, att jag mycket väl kan förstå, att de socialdemokrater,
som tidigare varit mycket ängsliga, när det gällde att ge något finger åt en
administrativ myndighet, numera kunna se på saken med helt andra ögon.

Hans excellens herr utrikesministern framställde också en fråga, om jag kunde
påvisa någon annan väg för kontroll över arbetsmarknaden än den av regeringen
föreslagna. Jag har redan i mitt första anförande pekat på att den
socialdemokratiska motionen anvisar en utväg. Den utvägen befinnes måhända
vid närmare prövning icke vara den bästa. Därför ha vi gått fram den
rimliga vägen, att begära en förutsättningslös omprövning, och eftersom vi
under tiden ha den nu gällande administrativa förordningen att rätta oss efter,
finns icke anledning att vidtaga någon annan åtgärd under den tid åtminstone
utredningen pågår. Naturligtvis tillfogar jag åter en mycket allvarlig förhoppning,
att den administrativa förordning, som i fortsättningen skall gälla,
kommer att undergå någon justering, så att man med densamma icke onödigtvis
inbjuder till politiskt trakasseri mot utlänningar, som kommit hit till
riket.

Nu är det väl ganska säkert, att riksdagen kommer att bifalla denna lag.
Den kommer i stor utsträckning att göra detta, därför att den böjer sig för
talet om behovet att skydda våra arbetstillfällen. Men lagen leder oss in på en
mycket farlig väg, och det är därför möjligt, att de, som nu med hänsyn till
arbetsmarknaden äro beredda att medverka till detta lagförslag, en gång komma
att bittert få ångra, att de icke sågo längre än näsan räcker i detta fall,
att de icke observerade, att de faktiskt medverkade till en lagstiftning, så
präglad av ofrihet, att den borde av alla vämare av friheten avvisas. Det går
en stark ofrihetens tendens genom världen; man kräver friheten, inför restriktioner
på alla områden, gör polislagar och pressar in under tvånget. Den utvecklingen
finnes det anledning att varna emot, och jag hoppas, att den skada,
som frihetens sak lider genom att man nu låter locka sig in på den av regeringen
rekommenderade vägen, åtminstone snart skall avslöjas på ett sådant
sätt, att frihetens vänner verkligen återigen samlas till vakthållning kring
friheten.

Herr Jiirte: Herr förste vice talman! Det var med verklig rörelse, som

jag hörde herr Per Albin Hansson uppträda bär som väktare av den personliga
friheten då det gäller arbetsmarknaden och därmed sammanhängande förhållanden.
Det föreföll mig, som om han när som helst kunde biträda föreningen
Arbetets Frihet, och jag hoppas, att med det snaraste fackföreningarna
här i staden, enkannerligen de bekanta stockholmsmurarna, skola kunna
bli uppbyggda med herr Hanssons framställning. Det är i hög grad av behovet
påkallat. Det är ju allom bekant och också djupt beklagat av övriga
fackorganisationer här i landet, som representera andra yrken, att byggnadsarbetarfackföreningarna
ha en sådan stark benägenhet att monopolistiskt sluta

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Korta.)

Nr 35. 48

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om sig SOm skrän och i sina led icke ens upptaga svenska arbetarbarn. Eleverna
rätt a™''hår Stockholms städs för detta ändamål särskilt inrättade murarskola ha för i

riket vistas, gäves begärt inträde i Stockholms murarefackförening. I stället inhämtades
(Forts.) i somras — då gällande förordning om arbetstillstånd ännu icke blivit utfärdad
och inresa till riket var fritt för medborgare från viseringsfria länder som
Norge —- ett par dussin norska murare och fingo anställning i Stockholm,
under det att de svenska adepterna icke fingo något tillträde. Man får väl
säga, att det finns ett stort verksamhetsfält inom arbetarrörelsen för de förträffliga
synpunkter, som herr Hansson nyss framhöll.

När herr Olovson i Västerås yttrade, att han undanbad sig, att grannarnas
barn kommo och påtade i hans potatisfält, fann herr Per Albin Hansson det
opassande att yttra sig så föga allvarligt i en viktig sak. Men var icke den
liknelsen från herr Olovsons sida ganska belysande, om man tänker på de förhållanden,
som rådde för tjugo år sedan, då vi hade den bekanta galizierimporten,
som pågick från sekelskiftet fram till världskriget? Då kommo just
sådana grannbarn och påtade i betfälten till ytterlig förargelse för alla klassmedvetna,
organiserade arbetare, speciellt i Malmöhus län. Då skulle man
på det hållet ha hälsat en invandringslag med sådant socialpolitiskt inslag
som denna med uppräckta händer. Det framgår också av den kungl. propositionen,
att när man sysslade med förberedelserna till 1914 års främlingslag,
övervägde ett tillmötesgående av de motioner och interpellationer, som på
den tiden väcktes från socialdemokratiskt håll i riksdagen. Först nu kan detta
önskemål realiseras genom bifall till utskottets förslag. Sålunda finns det
verkligen fog för herr Olovsons liknelse. Den är hämtad ur den svenska arbetarrörelsens
egen erfarenhet.

Jag framhöll i mitt förra anförande, att alla remissvägen tillsporda fackorganisationer
regelbundet avstyrka alla framställningar, även om de äro aldrig så behjärtansvärda
ur det svenska näringslivets synpunkt. Jag vill emellertid tilllägga,
att man även härvidlag har en så begränsad synkrets, att det har hänt
flera gånger, att ett fackförbund visserligen värnat sina egna medlemmars intresse,
men då det gällt oorganiserade eller syndikalister, har man antingen
icke brytt sig om att yttra sig eller också antytt, att de osolidariska eller
otrogna må gärna få utländska konkurrenter på halsen. När det gäller dessa
frågor, går det icke an att låta fackorganisationerna agera polis eller myndighet.
Man måste ha en opartisk myndighet, som prövar alla medborgares intressen
ur objektiva synpunkter utan att favorisera särskilda facksammanslutningar.
I ännu högre grad behöva de yrken, som icke ha förmånen att företrädas
av starka fackorganisationer stöd av en opartisk statlig myndighet.
Jag tänker närmast på kontorister och dylika och på medelklassens arbetslöshetsförhållanden.
Där finnas inga organisationer, som på olika sätt kunna
föra dessa kategoriers talan. Bifallas lagförslaget, ordnas dessa möjligheter
på ett tillfredsställande sätt.

Nu förstår ju kammaren, att herr Hansson vill använda mig som fågelskrämma
för sin förspridda anhängarhop och söker inbilla de motspänstiga, att ett
bifall till förslaget innebär ett slags godkännande av de personliga synpunkter,
som jag hade äran utveckla för en stund sedan. Herr Engberg å sin sida missförstod
mig, då han trodde, att jag med någon slags glädje hälsade den stigande
känslan av rasmotsättningar mellan folken. Tvärtom, ingen önskar
högre än jag, att vi kunde återgå till den gamla goda tiden före 1914. Högre
har den västerländska mänskligheten aldrig nått. och det är en kulturens uppgift
att vid risk av sin egen undergång söka övervinna naturens brutalitet.
Alla steg i den riktningen måste hälsas med uppriktig tillfredsställelse.

Räknar man emellertid med politiska realiteter, är det ett faktum, att det
icke blott inträtt en förändring i den socialekonomiska nivån mellan natio -

Lördagen den 21 maj f. m.

49 Nr 35.

“ernå, utan att det också framträtt detta nya moment i känslan av inbördes rasmotsättningar.
Särskilt är detta fallet, icke i Tyskland, utan i Amerika. De
anglosachsiska folken ha genom sin nära friktion med främmande raser tagit
djupaste intryck av dessa motsättningar. Den amerikanska invandringslagen
är också den förnämsta anledningen till att de europeiska staterna måste skydda
sig inbördes. Det är en oerhörd skillnad, när före kriget Förenta staterna
togo emot 1,200,000 invandrare mot för närvarande endast 150,000, utvalda
etter mycket noggranna rasbiologiska metoder. Det är just denna Förenta
staternas invandringslagstiftning, som medfört massarbetslöshet och befolkningsöverskott
i Europa, och det är därför, som också vi måste skydda oss.
Detta har bl. a. lett till, att asylrättens klassiska land, England, fordom öppet
för alla vindar, för närvarande är försett med den mest drakoniska invandungslagstiftning,
som till och med förhindrar svenska ynglingar att genomgå
volontärutbildning. Det kan vara nyttigt att ha någon kompensation att bjuda
just med hänsyn till behovet för svenska ynglingar att komma ut till utlandet,
och icke minst ur denna synpunkt är denna projekterade lagstiftning av betydelse.

■ ^iar ^ramsått av flera anföranden från socialdemokratiskt håll, att det
i själva verket råder full överensstämmelse i fråga om principen, att en sådan
lagstiftning som denna är nyttig och nödvändig och av behovet påkallad. Det
enda, som skiljer, är, att de, som halla pa propositionen, vilja genomföra en
sådan lagstiftning i dag, under det att herrarna vilja vänta tills i morgon. Jag
skall icke närmare forska efter anledningen till detta, men därom kan ju litet
var gorå sina reflexioner. Den socialdemokratiska interpellationen i London
skulle väl ha sin platoniska tribut.

Men det finns en gammal god maxim, som lyder: gagnar det staten, så slå
-i -u j 1 yr^ar ännu en gång bifall till utskottets hemställan och järnväl
till den av herr Magnusson i Skövde m. fl. avgivna reservationen.

Med herr Järte förenade sig herr Andrén.

Herr Röing: Herr förste vice talman, mina damer och herrar! I onsdags
och i torsdags påstodo flera talare i denna kammare, att kulturen var i fara.
I dag påstår herr Per Albin Hansson, att friheten är i fara, och han ställer en
varm vädjan till varje vän av friheten att sluta upp omkring honom och avge
röst till förmån för reservationen. Jag är övertygad om att min ärade vän
xt*r Albin Hansson icke räknar mig till frihetens fiender, till dem som vilja
“PP mellan olika nationer. Ingen skulle önska hellre än jag, att

förhallandena ute i världen voro sådana, att jag icke blott kunde yrka avslag
pa Kungl. Maj .ts proposition och pa utskottets hemställan, utan ävenledes kunde
ställa en varm vädjan till regeringen att icke låta något förbud för utlänning
att bosätta sig här i landet förbliva gällande.

Varför j''ag, herr förste vice talman, begärde ordet, är för att taga ett bestämt
avstånd från herr Per Albin Hanssons uppfattning om föregående riksdagars
ståndpunkt till den fragan, huruvida det borde ankomma på riksdagen
att genom antagande av en civillag, låt vara av endast provisorisk natur som
den föreliggande, fatta beslut i en fråga som den föreliggande eller överlämna
åt Kungl. Maj :t att pa administrativ väg utfärda de bestämmelser, som kunna
vara nödvändiga. Herr Per Albin Hansson uttalade som sin uppfattning, att
man icke kunde vidhålla den gamla demokratiska uppfattningen nu som före
det demokratiska, genombrottet. Jag skulle gärna, om jag kunde, vilja gräva upp
ur mullen en bortgången riksdagsman, som på ett helt annat siitt än jag skulle
kunna framhålla för kammaren, huru betänkligt det är att gå in för en sådan

Andra hammarens protokoll 1027. Nr 35.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.
(Ports.)

4

Nr 35. 50

Lördagen den 21 maj f. m.

Ang. lag om
utlännings
rätt att här
i riket vistas.

(Forts.)

ståndpunkt, som herr Per Albin Hansson nyss utvecklat. Jag skulle önska,
att Sven Adolf Hedin stode på denna talarstol och framhölle, vad han så ofta
med sådan skärpa framhöll på 80- och 90-talen. Icke var det, herr Per Albin
Hansson därför, att vi på den tiden endast hade högerregeringar, som demokratien
framställde det oavvisliga kravet, att riksdagen skulle besluta i frågor som
den föreliggande. Pör mig som gammal vänsterman är denna ståndpunkt lika
riktig nu, när vi ha vänsterregeringar, som på 80- och 90-talen, då vi hade
högerregeringar. En så viktig fråga som den föreliggande bör enligt min uppfattning
beslutas av riksdagen genom antagande av en provisorisk civillag. Det
är detta, herr förste vice talman, som föranledde mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skulle nästan kunna saga,
att jag var beredd på att herr Järte på min vädjan om vakthållning om friheten
skulle komma med en påminnelse om att den frihet, som han egentligen intresserar
sig för, är strejkbrytarefriheten. Däremot blev jag litet förvånad, då han
här tog murarna såsom exempel, ty herr Järte har ju själv gjort sig till tolk
för en uppfattning, som i mycket hög grad sammanfaller med de fördärvliga
principer, som murarna i Stockholm enligt herr Järte representera. Hela den
politik, som herr Järte förordar, är ingenting annat än att föra ut skråpolitiken
på ett vidare fält. Avstängning efter avstängning. Samhällena i •— låt
oss säga — Europa skola avstängas från övriga världsdelar. . I Europa skall
varje land avstängas från det andra och kanske, varför icke, inom landet städer
och landsbygd från varandra. Och inom städerna skall avstängning ske
mellan olika yrken, murare, byråchefer och andra, som på det sättet försöka
att värna om sina områden ■— naturligtvis med rätt för tillträde till byråchefsplatsen
för den, som skall vikariera för byråchefen under hans ledighet. Jag
menar, att vi på detta sätt föra ut just murarnas principer på hela det nationella
och internationella fältet. Herr Järte skall icke vara elak mot murarna.
De ha egentligen blott vandrat samma vägar, som han vill, att hela mänskligheten
skall vandra. Skråandan är precis densamma i herr Järtes synpunkt
i fråga om samhällsbyggnaden som den är i murarnas synpunkt, da de hävda
sina intressen på byggnadsmarknaden.

Beträffande herr Röing har jag egentligen ingenting att säga. Nar han
manade fram Sven Adolf Hedin för att stödja den Thyrénska propositionen,
skulle jag vilja säga, att jag önskar, att Sven^ Adolf Hedin vore här i dag för
att förgöra samma proposition; jag är säker pa att han skulle ha funnits bland
polislagens motståndare.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Blott ett par ord. Herr Magnusson
i Skövde talade om att de skriftliga uppgifter, som jag hade kritiserat, hade
uteslutits ur utskottets betänkande. Jag ser, att det är alldeles riktigt, vad
det beträffar utskottets kläm, men jag har läst motiveringen på det sättet, att
man där visserligen säger, att denna bestämmelse skall utgå ur lagtexten, men
av ordalagen att döma har jag fått den uppfattningen, att man icke har något
emot, om bestämmelsen finnes som kungl. förordning. _

Jag skall samtidigt be att få rätta en felaktig uppgift, som jag lämnade i
mitt förra anförande. Jag säde, att de »skriftliga» uppgifterna skulle lämnas
även av norrmän. Det är icko riktigt. Norrmännon skola lämna svar pa huruvida
de skola söka arbetsanställning i riket, och detta även^ om de, som ju händer
ibland, äro kända norska statstjänstemän. Däremot få de skriftliga uppgifterna
lämnas av utlänningar utanför Skandinavien, som dock i manga fall ha
mycket täta kommersiella förbindelseresor med Norge.

Lördagen den 21 maj e. m.

51 Nr 36.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav pro- Ang. lag om
positioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå samt 3:o) u}lännm«
bifall till det av herr Magnusson i Skövde under överläggningen senast fram
ställda yrkandet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen. (Forts)

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av herr
förste vice talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.54 e. m.

In fidem
Per Crmvall.

Lördagen den 21 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ i.

oHerr statsrådet Pettersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 252, angående
bidrag till återupprättande av viss industriell verksamhet i Nederkalix
socken.

Propositionen bordlädes.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24
§§ i lagen den 30 maj. 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk dels ock
en i ämnet väckt motion. Därvid anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Tliyrén: Herr greve och

talman! Den ifrågavarande propositionen har som bekant fallit i första kammaren,
och det vore sålunda i och för sig ingen anledning att nu upptaga
kammarens tid med att säga någonting vidare om saken, därest icke frågan
befunnit sig i ett alldeles särskilt egendomligt läge, som jag skall med några
ord be att få redogöra för.

Pa sätt och vis innehaller propositionen tva linjer. Den ena rör nämligen
förhållandet mellan författarna och den s. k. radion, huruvida författarna
skulle ha någon rätt till ersättning för vad som radierades utav deras verk.
Deri andra fragan, ganska skild ifrån denna, var, huruvida författarna för
vanlig uppläsning, t. ex. på ett möte, en sammankomst o. s. v., blott det skedde

ändringar i
lagen om rätt
till litterära
och musikaliska
verk.

Nr So. 52

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

ändringar i
lagen om rätt
till litterära
och 7/iusikaliska
verk.
(Fortsd

offenligt, också skulle ha rätt till att kräva ersättning av dem, som uppläste
deras verk. Utav dessa två linjer, har den sista för närvarande förlorat praktisk
betydelse genom första kammarens avslag, så det är icke min mening att
på något sätt upptaga tiden med den. Men med den första linjen, d. v. s.
radion, står det på ett alldeles annat och egendomligt vis. För dem av herrarna,
som ha gått igenom handlingarna i den här saken, är det bekant, att
lagrådet har avstyrkt. Det hade enhälligt avstyrkt den här propositionen,
huvudsakligen på den grund, att det nu till instundande höst skall hållas en
kongress i Rom, vilken kongress bland annat skall till den s. k. konventionen
i Bern. till vilken många europeiska stater, bland annat vi själva, äro anslutna,
foga en artikel rörande just förhållandet mellan författarna och radion. Emellertid,
som det var en osäker framtidsutsikt, ansåg jag för min del, att det
icke var någon anledning att hålla propositionen tillbaka, utan den lämnades
fram till riksdagen, och blev som sagt avslagen av första kammaren.

Men ungefärligen vid den tiden, då fragan kom upp i första kammaren
eller några dagar dessförinnan, kom det oss tillhanda ett prospekt, sadana
som brukar utfärdas för dessa kongresser. De ha nämligen en slags byrå i
Bern, som ombesörjer frågornas utredning och framlägger förslag för dessa
kongresser, var de nu sedan hallas, och dessutom finns det ett särskilt utskott
från det land, där kongressen skall hållas, d. v. s. i detta fall från Italien,
eftersom kongressen skall hållas i Rom.

Nu ha dessa förenade utskott som sagt framlagt ett förslag, bland annat
rörande förhållandet mellan författarna å radion. Det är ju andra frågor
också där, som icke angå oss. Detta framlagda förslag överensstämmer till
punkt och pricka med denna proposition, som nu häromdagen föll i första
kammaren. Vad betyder detta? Jo, nu till hösten skall kongressen sammanträda
i Rom, och bland kongressdeltagarna äro även vi representerade, eftersom
vi ha tillträtt konventionen i Bern. Efter all sannolikhet, man skulle
nästan kunna säga full säkerhet, om kongressen kommer till något resultat
— det är däremot icke absolut säkert, men det är sannolikt även det — kommer
då det förslag, som kongressutskottet här framlagt, att antagas. Ja, då
ha vi den situationen, att när man kommer till slutet av året, har troligen i
Rom antagits detsamma, som vi föreslå riksdagen i denna proposition, i vad
angår radion. Och ifall det kommer så långt, så är det en helt naturlig sak,
att regeringen automatiskt så att säga kommer att förelägga nästa riksdag
den här bestämmelsen om radion, såsom kongressen beslutat den. Samtidigt
med att vi eventuellt ratificera detta, om riksdagen går in på det, komma
vi då att göra motsvarande ändring i den svenska lag, vi för närvarande ha
i ämnet, och som behandlar författarrätten.

Det är det sannolika förloppet, dock naturligtvis under förutsättning att
den svenska regeringen på kongressen i Rom håller på samma ståndpunkt,
som den nu intagit i denna ifrågavarande proposition.

Jag bör kanske för fullständighetens skull, och som saken icke är utan
vikt, bestämdare nämna, huru det ser ut i kongressutskottets förslag. Det
redogöres först för den fråga, som uppstått mellan radion och författarna och
det säges, att de olika länderna ha olika bestämmelser på ^detta område. Det
säges vidare, att man icke kan se någon möjlighet att från kongressens sida
reglera alla dessa detaljer, utan det är nog, att kongressen och därefter konventionen
uppställer den principen, att författarna besitta ensamrätt till användandet
utav sitt verk. Och efter det kommer då paragrafen formulerad.
Jag skall icke besvära kammaren med att uppläsa den på originalspråket.
Den innehåller otvetydigt dessa bestämmelse^ som jag nu sagt. Nu är det
naturligtvis av intresse för regeringen, att fa någon hum om, om det kan
lämpligen ske genom en diskussion, en helt kort diskussion här i kammaren,

Lördagen den 21 maj e. m.

53 Nr 35.

huru andra kammaren ställer sig till principen. I första kammaren har man .. An4-fattat position till själva propositionen, som innehöll två ting, men beträffande
andra kammaren är det ännu möjligt, att den skulle kunna uttala sig endast till litterära,
angående den nyssnämnda principen. Regeringen skulle alltså kunna få ett och musisvar
på frågan, om kammaren vill, att regeringen vid den blivande kongressen kaliska verk.
i Rom intager den ståndpunkten att godkänna det förslag, som kommer att (Forte.)
läggas fram för kongressen, och som är lika med bestämmelsen i den kungl.
propositionen: alltså den regeln, att författaren skall ha ensamrätt även till
radiering av sitt verk.

Herr Leo: Herr talman! I den kungl. propositionen i föreliggande fråga,
kan man, som justitieministern redan har sagt, särskilja två linjer. En syftade
till att ge författarna ensamrätt att bestämma över huruvida deras verk
skulle få utsändas per radio. Men propositionen åsyftade även, att i allmänhet
utsträcka författarnas rätt till att bliva en ensamrätt beträffande uppläsning
överhuvud taget av deras verk.

Vad denna senare del av frågan beträffar, så har ju justitieministern nu sagt,
att han icke för sin del ämnar vidhålla kravet på att författarrätten i detta
avseende utsträckes så långt, som i propositionen föreslagits, utan han begär
nu endast, såvitt jag förstod honom rätt, att kammaren skulle uttala sin anslutning
till tanken på att ge författarna ensamrätt, då det gäller frågan,
huruvida deras verk skall få radieras. Jag vet nu icke, om det i hastigheten
går att finna någon form, varigenom andra kammaren samfällt kunde uttala
sin anslutning till tanken på att ge författarna ensamrätt beträffande radioutsändning
av deras verk. Jag tvivlar på att man i hastigheten kan finna
en lämplig form för ett sådant uttalande. Jag vill emellertid för egen del
förklara, att det råder nog ingen som helst tvekan om att man inom utskottet
enhälligt var i huvudsak av samma uppfattning som justitieministern i den
delen. Man hade inom utskottet, såvitt jag kunde bedöma läget, i stort sett
inget emot att författarna fingo ensamrätten eller i varje fall en betryggad
medbestämmanderätt beträffande radioutsändning av sina verk. Vad man
inom utskottet däremot motsatte sig och vad som föranledde avslagsyrkandet
på hela propositionen, det var att denna författarnas ensamrätt skulle utsträckas
att gälla så gott som alla offentliga uppläsningar.

Jag får sålunda, samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets utlåtande,
med hänvisning till vad som står i utskottets motivering säga, att man åtminstone
inom utskottet delade justitieministerns uppfattning beträffande radioutsändning
av författares verk. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Med herr Leo förenade sig herrar Johanson i Huskvarna, Lindley och Söderberg.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,
nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag innefattande
förbud att sprida efterbildning av penningsedel.

Ang. lag
innefattande,
förbud att
sprida efterbildning
av

Genom en den 11 mars 1927 dagteeknad, till lagutskott hänvisad proposi- penningsedel.
tion, nr 220, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majd. under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Nr 35.

54

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av

(Forte.)

Lag

innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel.

Härigenom förordnas som följer:

Sprider någon föremål, vilket ntgör eller å vilket, honom veterligt, finnes
anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och är efterbildningen. sådan
att förväxling lätt kan äga rum, straffes med böter från och med fem till och
med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av riksdagen lämnas
utan bifall.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Jansson i Edsbäcken och Christenson
i Södertälje, vilka hemställt, att förevarande proposition måtte i oförändrat
skick av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Thyrén: Herr greve och

talman! Utskottet har på sid. 15 i sitt utlåtande framställt de skäl, som enligt
utskottets förmenande tala för avslag. Förut, då utskottet ju gemenligen gatt
på avslag, så har det haft antingen tre lagråd eller ett lagråd för sig, men i detta
fall har det icke något lagråd för sig, utan har uppfunnit sina skäl själv.

De äro följande. . . ,

Först omtalas den mängd av olika förslag, som i ärendet förekommit, och
detta anföres av utskottet som ett bevis på att det finnes så gott som oöverstigliga
svårigheter, när det gäller att komma till något avgörande resultat. Det
vore väl icke något avgörande skäl, att det hade framställts olika förslås. Men
går man den saken närmare in på livet, finner man, att variationerna mera röra
uttryckssättet —— icke precis komma eller semikolon men något ditåt. om man
skall säga det med ett ord eller med ett annat. Den verkliga skillnaden rör
mera frågan, huru långt straffbarheten skall utsträckas. Om det endast skall
vara till någon bestämd spridare, huvudman, eller till alla, som sprida, eller till
alla som förfärdiga, eller kanske till alla som importera. Det är sålunda fråga
om ett mer eller mindre. Det är hela variationen. Att man kan ha olika meningar
om detta mer eller mindre, det är väl icke precis något skäl, varför förslaget
icke skulle kunna antagas.

Sedan kommer utskottet vidare till det skälet, att med. förslagets ställning
skulle många relativt skuldlösa individer, som kunde ha bidragit till spridningen,
fällas till straff, och utskottet har även förklarat det mera rationellt att
allenast bestraffa den, på vars tillskyndan spridandet skett. ^ Detta har visserligen
något stöd i ett yttrande av ett av lagråden, men jag får likväl säga, att
denna ståndpunkt icke förefaller mig hållbar.

Låt oss tänka efter vad det skulle betyda, att man allenast skulle straffa
den, på vars »tillskyndan» ett sådant spridande skett. Det skulle betyda, att
om jag går och anstiftar en bekant, som är affärsman, och säger: »Om du vill

ha en riktigt god reklam, så skall du trycka hundrakronorssedlar och dela ut
dem, men på baksidan skall du sätta ditt namn eller din firma» o. s. v., och

Lördagen den 21 maj e. in.

55 Nr So.

han gör detta och sprider dessa hundrakronorssedlar i strid mot lagen, så är det
på min tillskyndan som spridandet skett. Tror man då, att det vore en förståndig
lag, som bara straffade mig, som sagt, hur han skulle bära sig åt, men
icke honom som gjort det. Det strider till den grad mot allt vad straffrätt heter,
så det kan man rakt icke tänka sig. Och lika litet vore det väl lämpligt,
om —■ såsom hänt någon gång i verkligheten — en sedel kommit i händerna på
någon sviklig person, som begagnar den på ett svikligt sätt, så att han viker
ihop den i mörkret för att låta den passera för en femma eller en tia, men någon
då känner igen den och går till polisen med den, om han då icke skulle
kunna straffas, därför att bedrägeriet icke lyckades. Det kan han nämligen
icke enligt nu gällande svensk rätt. Vore det verkligen något skäl att icke
straffa honom efter denna bestämmelse, därför att det icke är på hans »tillskyndan»,
som spridandet ägt rum.

Sålunda, den formulering som utskottet föreslår är helt enkelt icke möjlig.
Nu har utskottet försvarat sig och sagt — precis som man sade i första kammaren
—: men icke skall man straffa en tidningsgumma, som står och säljer
en tidning, vari finnes en förbjuden annons, och överhuvud taget icke skola vi
straffa ett bud eller någon annan, som går omkring och säljer dylika tidningar.

Där får jag likaledes, ehuru lagrådet givit något stöd åt den uppfattningen,
säga, att det med all säkerhet skulle vara en oriktig tolkning, om man skulle
straffa en tidningsgumma o. s. v. Ty det förhåller sig i specialförfattningar
av ifrågavarande typ alls icke såsom i själva strafflagen, att t. ex. alla, som
äro med om ett mord, och aldrig så litet uppsåtligen bidragit till detsamma genom
att lämna medel eller genom att uppmuntra gärningen, skola bliva straffade
för ett sådant brott. Detta gör man icke och kan icke göra, när man tillämpar
specialförfattningarna. Det säger sig självt om man tänker litet närmare
på saken. Och vill man ha ett bevis härför ur rättspraxis, kan man tänka på
ett olovligt spridande av lotteriannonser. Yi ha en rad av prejudikat, där man
straffat dem, som spritt lotteriannonserna, men aldrig någonsin har man åtalat
och långt mindre straffat de bud, som gått omkring och lämnat lapparna.
Det är nämligen i specialstraffrätten en genomgående regel att de, som äro
redskap^ för vad huvudmannen gör, dem bryr man sig icke om. Man anser, att
lagen på detta område, sålunda när vi icke röra oss på själva strafflagens område,
endast befattar sig med den, som är huvudman.

Och jag vill särskilt tillägga, vad som är mycket belysande, att när det är
fråga om lotterisedlar, säger dock lagen uttryckligen att den, som »för annans
räkning» avyttrar eller utbjuder dylika sedlar, skall straffas. Och ändå straffar
man icke budet? Vad menar man då med uttrycket för annans räkning?
Man menar att om ett företag, som t. ex. har filialer på andra ställen, i andra
städer, sprider lotteriannonser, skall den, som driver filialen för annans räkning
också straffas, försåvitt han företagit ett självständigt spridande. Men den,
som icke självständigt företager ett sådant spridande, blir överhuvud taget icke
åtalad och icke heller straffad. Man skulle ganska lugnt kunna våga en dukat
för varje fall, som skulle kunna i vårt eller något annat lands rättspraxis hittas,
där något dylikt skulle inträffat, som att en tidningsgumma blivit åtalad
eller straffad för en sådan handling.

Vidare siiger utskottet, att det är ett fel, att dessa jämförelsevis obetydliga
förseelser beskrivas så, att de icke strängt skiljas från de verkliga förfalskningsbrotten,
och därför menar utskottet, att man icke skulle tala om efterbildning
av sedlar, ty det låter, som det vore verklig förfalskning.

Detta bevisar med förlov sagt, att utskottet aldrig sett en sådan sedel eller
icke alls reflekterat på saken. Förhållandet mellan verklig sedelförfalskning i
strafflagens mening och detta fall, varom vi nu bär talat, är för ingen del sådant,
att det är en sträng åtskillnad, eller att det ligger en klyfta mellan dessa

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

Nr 35.

56

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

fall. Utan vi ha en fullkomligt glidande skala. Genom små övergångar kommer
man över från en fullkomligt falsk sedel till en sådan där reklamsedel, som
här talas om. Och jag skall här visa kammaren, fast det blir på långt håll.
ett exempel, som gör denna sak ganska tydlig. Här har jag en hundrakronorssedel,
som på ena sidan är så väl gjord, att jag för min del. även med lornjett,
absolut icke skulle kunna se annat, än att den är äkta, fullkomligt äkta. Den
är på millimetern så stor som en hundrakronorssedel. Men vänder jag den om.
så står det Lejamagasinet, Hamngatan 1 A. Det är ingen falsk sedel i strafflagens
mening, men man kan icke bestrida, att det är en efterbildning. Den
ena sidan är så väl efterbildad, som en sedel kan bliva det. Det är bara den
andra sidan, som icke är efterbildad. Det finnes således icke någon sådan där
klyfta, som utskottet föreställer sig, och det är fullkomligt i sin ordning att
beteckna detta som en efterbildning, då man betecknar förfalskning såsom eftergörande.
Strafflagen använder ordet eftergörande, och man kan väl icke
begära mera, än att man har ett särskilt ord i strafflagen. I sak blir det i alla
fall detsamma. Om man nu vill ha en glidande övergång, kan man bara föreställa
sig, att på den andra sidan hade varit en skiss så att säga av vad som
står på baksidan av en hundrakronorssedel. I ett annat fall är den skissen närmare
utförd, och i ett tredje fall ännu mera o. s. v. Korteligen, alla tänkbara
grader kan man passera från denna reklamfigur fram till en »falsk» hundrakronorssedel
i strafflagens mening. Det är sålunda en fullkomligt omöjlig invändning,
det finnes ingen sträng skillnad.

Så har utskottet slutligen ännu ett skäl. Det säger, att uttrveket föremål
icke omedelbart leder tanken till att här åsyftas tidningar, som innehålla sådana
annonser. Det är mycket sant, att när man hör ordet föremål, så är man
lyckligtvis icke tvungen att genast med detsamma tänka på tidningar, men det
är val ingenting att vara ledsen för. Det kan väl vara alldeles tillräckligt, att
ordet föremål är så beskaffat, att det klart och tydligt innefattar bland annat
begreppet tidningar, som ha sådana här annonser, som man vill utpeka. Det
är alldeles givet, att om vi använda ett generellt ord, som kan betyda många
tusentals saker av olika skepnad och beskaffenhet, kunna vi icke tänka oss, att
detta ord skall omedelbart leda tanken till var och en av dessa särskilda saker,
som det innesluter. Men vad skulle det tjäna till att uppställa sådana pretentioner,
och huru skulle det överhuvud taget gå att få tag på ett sådant ord.

Ja, detta var utskottets skäl. Jag skulle ju möjligen kunna stanna vid detta,
men det kanske ändå är anledning att upptaga några andra skäl, eftersom
det i det största politiska partiets ledande organ, den dagen då vi egentligen
skulle behandlat denna fråga, d. v. s. i lördags, förekom en ledare om lagen.
Man^ skulle knappast kunna tro, att en sådan liten lag skulle kunna framkalla
en så lång ledare. Det gjorde den i alla fall; och förmodligen i känslan av att
utskottets skäl icke voro av det kraftigaste slaget, ville nu denna artikel, som
är signerad A. E—g — alltså författad av en ärad ledamot i denna kammare
— lägga till ytterligare några skäl.

Han säger, att denna lag är ett monstrum eller missfoster — ett »egendomligt
påhitt», säger han på ett annat ställe — vilket väl skall uttrycka, att det
är något alldeles unikt i sitt slag, ett människofoster med kalvhuvud eller något
i den vägen, som man eljest icke ser. Där har författaren verkligen tagit
fel. Denna lag är tvärtom, långt ifrån att vara ett monstrum, det banalaste,
mest alldagliga foster, som överhuvud taget kan tänkas. Ty den förekommer
i så gott som alla länder: Norge, Danmark, Österrike, Holland, Belgien, Frankrike,
England m. fl. Allihop ha en sådan lag, och det är mycket litet skillnad
dem mellan, utom det, att den ene tager med mer och den andre mindre. Men
ingen tager med så litet, som lagutskottet har gjort. Somliga lagar, där man
går minst långt, straffa spridande, somliga lägga till förfärdigande eller im -

Lördagen den 21 maj e. m.

57 Nr 85.

porterande av varor. Något monstrum i den meningen kan man sålunda minst
av allt säga, att denna lag är, mindre än någon annan, vi behandlat vid denna
riksdag.

Sedan har författaren ännu ett annat skäl. Han säger, att man får akta sig
för detta påfund, därför att man kan råka i kollision med tryckfrihetsförordningen.
Om det förekommer en annons i en tidning av dylik art, är det möjligt,
menar han, att frågan skall bedömas efter tryckfrihetsförordningen, med jury
o. s. v. Om författaren slagit upp tryckfrihetsförordningen, vilken han såsom
pressman egentligen borde på förhand kunna utantill, skulle han av dess 1 §
1 mom. ha funnit, att straff under de och de omständigheterna drabbar någon
för innehållet av en tryckt skrift. Här är det icke fråga om innehåll utan om
yttre fason, storlek, tekniskt mönster och allt sådant. Till yttermera visso kan
jag, därest den ärade artikelförfattaren och kammarledamoten icke förut vet
detta, upplysa honom om att t. o. m. beträffande sådana fall, som jag nyss berörde,
nämligen lotteriannonserna, ha vi långa rader av prejudikat i svensk rätt,
enligt vilka det icke fallit vare sig en åklagare eller domstol in — även där
målet passerat alla instanser — att tillämpa tryckfrihetsförordningen, och detta
fastän det dock är en smula tankeinnehåll i lotteriannonserna. Här däremot
finns det absolut intet tankeinnehåll, så mycket mindre som de små satser,
som stå på en äkta sedel, ofta bruka vara satta icke med bokstäver utan med
en rad prickar. Det är icke möjligt att här få fram något tankeinnehåll och
sålunda straffa ur tryckfrihetssynpunkt.

Slutligen — nej, vidare — har artikelförfattaren en liten historiett, med
vilken han tydligen vill uppväcka någon sorts misstanke mot beskaffenheten
av den föreslagna lagen. Han säger, att lagförslaget tillkommit så, att jag
år 1923 i egenskap av utredare av frågan om strafflagsreformen fick en anmaning
från den dåvarande regeringen att göra något uttalande eller framlägga
något förslag om en sådan sedellag — vilket också skedde, det har
han fullkomligt rätt i. Men, säger författaren, det var två praktiska justitieministrar,
som kommo efter — och han nämnde dem vid namn — och ingen
kom naturligtvis på den tanken att släppa fram missfostret, men så kom jag
själv, och då, står det, var det slut med väntans tider och lagförslaget framlades.

Ja, jag har redan i första kammaren korrigerat denna lilla historia. Den
stämmer icke alls med det verkliga förloppet. Vad som först nämndes var
visserligen mycket riktigt, nämligen att jag skrev utlåtandet och förslaget till
lagen. Men när jag sedan år 1926 blev justitieminister, var det riksbanken,
som genom sin sekreterare Langborg hänvände sig till mig och frågade var den
lag blivit av, som de beställt redan för tre år sedan hos den dåvarande justitieministern.
Och då var det väl icke skäl att vänta på lagen, i all synnerhet
som jag själv skrivit den. Så förhåller det sig i verkligheten med den saken.

Det är icke riktigt slut ännu, utan i artikeln finns det ytterligare ett »skäl»,
om man så vill kalla det. Det står nämligen i början av artikeln, som i tidningen
stod intagen i lördags, att denna dag vore det tre lagar, som förelåge
till behandling i riksdagen. De tre lagarna vore dagsbotslagen, författarelagen
och denna sedellag. »För sakens skall» — observera dessa tre ord — vore det
nödvändigt att alla tre lagarna måste falla. För all säkerhets skull och för
att icke ånyo bli beskylld att citera oriktigt är det häst alt läsa upp uttalandet
alldeles innantill: »Justitieministern har i dag att bestå tre duster. Det är
för sakens skull av vikt, att han lider nederlag i alla tre.» Ja, så står det
verkligen. Om det nu är meningen, att jag måste falla, på det att lagen må
falla, eller att lagen måste falla, på det att jag må falla, det vet jag inte; det
kan den ärade artikelförfattaren, som står här, själv upplysa om, ifall han
vill. Men jag vill säga i anledning av den vändningen, att det är verkligen

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

Nr 35. 58

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

stor tur, att det är en sådan person som just herr Engberg, som skrivit detta.
Tänk om det i stället för herr Engberg varit någon naiv gåpåare eller en något
mindre vederhäftig man, vad skulle då ha hänt? Huru skulle man då tänkt
sig innebörden härav? Det hade ganska säkert kommit att missförstås. Ja,
skämt åsido, jag förstår naturligtvis — och jag menar detta bokstavligen, utan
varje ironi — att det naturligtvis icke här är fråga om någon »taburettism», såsom
en utomstående helt säkert vid första påseendet skulle tro. Jag förstår väl,
att sådana uttalanden endast bottna i ett slags barnslig benägenhet att »segra»,
när man slåss, att vända allting till »seger», att »söndersmula» eller åtminstone
»krossa» motståndaren och så långt som möjligt sätta den etiketten på likt och
olikt. Detta kunde i och för sig synas vara icke så farligt, men jag tror icke,
att det är vidare nyttigt. Först och främst icke för det socialdemokratiska
partiet — men det angår ju mig icke — men icke heller för oss andra, som
syssla med politikens ädla konst såsom riksdagsmän eller såsom ministrar eller
på något annat sätt. Det är icke nyttigt, att vi uppfattas som några slags
bättre fotbollsspelare — eller kanske sämre — utan jag tror det vore klokast,
om vi kunde alldeles undvika »skäl» av det slag, som jag här berört. Jag tror,
att kammaren håller mig räkning för, att jag icke broderar elakheter på denna
stramalj; det vore ju annars icke så konstigt.

Emellertid: sådana voro artikelförfattarens skäl, och man finner, när man
lägger det ena till det andra, att även den allra vederhäftigaste kan taga fel
på ett synnerligen evident sätt.

Innan jag slutar, skulle jag vilja återvända till utskottet en smula och tilllägga
den anmärkningen, att om man •— i strid mot vad jag naturligtvis önskar
— skulle gå att avslå denna lag, vars antagande ju redan första kammaren beslutat,
kan detta omöjligen undgå att verka på ett ganska skadligt sätt. Ett
avslag kommer att taga sig ut som en auktorisation, en tillåtelse av det förfarande,
som lagen riktar sig mot. Jag vet icke, om Lejamagasinet existerar
ännu, men det finns andra magasin, och jag är förvissad om, att alla, som skulle
ha intresse av en dylik reklam, komma att begagna sig av den i ganska stor
utsträckning. I första kammaren invände man, att det dock varit ganska få
fall hittills. Ja, tacka för det! Det beror på att domstolarna ha, mot lagen,
straffat förfarandet efter en icke tillämplig lagparagraf, nämligen 12 kap. 15 §
strafflagen. Dylika mål ha aldrig gått upp till högsta domstolen, och låt vara
att juristerna haft sina misstankar, så har folk, som haft lust att släppa ut
reklamsedlarna, icke vågat sig på det. Man har här svävat på gränsen mellan
det straffbara och det straff fria; det är därför och endast därför, som man hållits
tillbaka såsom skett. Jag vill dock säga, att jag har en ganska stor kollektion
av olika mönster av ifrågavarande art; om man vill se på dem, kunna de
hämtas från justitiedepartementet. Men som sagt: detta är orsaken till, att
folk hållit sig inom blygsamma gränser hittills. Då emellertid saken nu passerat
Kungl. Maj:t, dessförinnan lagrådet och därefter lagutskottet och man hela
vägen måst säga, såsom också klart och tydligt är, att gärningen icke är straffbar
enligt svensk lag — domstolarna ha tagit fel; det går icke att åberopa 12
kap. 15 § strafflagen, utan gärningen borde ha förklarats straffri — så skulle
det, om vi nu avslå lagen, icke vara mer än rättvist, ifall vi bleve översvämmade
med dylika hundrakronorssedlar och allt det andra reklamtrycket.

Så skola vi slutligen icke glömma ännu en punkt, som jag hittills icke berört
— och jag skall icke på något sätt göra någon agitation av den saken. Det
kan lätt hända — såsom för övrigt redan skett i vårt land och även i en del
andra länder •—- att en massa människor, ofta fattiga stackare, som råkat fast
för en dylik falsk femkronors- eller tiokronorssedel, komma i stark frestelse
att lämna ifrån sig densamma; det kan ske i ett glatt lag eller i skumrasket —
ofta nog är det chaufförer, som komma illa ut. Fattiga stackare kunna på

Lördagen den 21 maj e. m.

59 Nr 35.

detta sätt råka i olycka, om de lyckas lura sedeln på någon person såsom betal- {j^at^de
ning eller dylikt. Då blir det fullbordat bedrägeri, och förfarandet blir straff- förbud att
bart. Jag hoppas, att herrarna skola taga hänsyn till även dessa stackare, sprida eftersom.
vi icke böra inleda i frestelse, och att man icke låter de motskäl, som vi bildning^ av
sett radas upp dels i lagutskottets utlåtande och dels i den nyssnämnda artikeln,
bestämma sin hållning utan i stället rösta för bifall till propositionen.

Herr Leo: Herr talman! Jag har för min del deltagit vid behandlingen

av denna fråga i lagutskottet men icke haft tillfälle närvara vid justeringen.
Jag känner mig därför icke bunden av utskottets motivering för avslag, och
jag har ingen skyldighet och för övrigt icke heller lust att upptaga någon vidlyftig
polemik mot herr justitieministern rörande värdet av utskottets motivering.
0 Det är dock särskilt en synpunkt, som jag skall framhålla och som vant
för mig avgörande, då jag beslutat mig för att följa utskottet och sålunda för
denna gång rösta avslag på propositionen. .

Jag vill först betona, att det här gäller en mycket liten fråga. Den ar naturligtvis
icke så liten, att icke andra kammaren, även om man liksom i kvall
har en mycket lång föredragningslista framför sig och kanske även är säker
på att ha en lång natt framför sig, ändå med nöje skulle vilja höra en halvtimmas
föreläsning av herr justitieministern. Han har ju en sådan förmåga
att tala även om de obetydligaste saker, att man åtminstone så länge talandet
pågår med nöje ägnar sin tid åt den fråga det gäller. Sedan, litet längre fram
på nattkröken, kanske man kommer att draga sig till minnes, att den lilla saken

kunde avgjorts hastigare. . .....

Vad är det då, som jag för min del har emot det föreliggande lilla lagförslaget,
vilket i grund och botten icke är något annat än en ordningsstadga, som
icke riktar sig mot en brottslig vilja utan bara avser att reglera en viss företeelse
inom reklamväsendet i våra dagars samhälle? Jo, jag har den anmärkningen,
att om man går att försöka göra slut pa det okynne, som man otvivelaktigt pa
förevarande område kan tala om, man enligt förslaget gör detta pa ett sadant
sätt, att man låter ett straffhot hänga över många relativt oskyldiga huvuden.
Det hjälper icke, att herr justitieministern påstår, att tidningsgummor och tidningsförsäljare
icke skulle komma att falla in under lagen och riskera att bli
utsatta för straff, därför att de endast sköta sin näring och bära omkring sina
tidningar. Mot hans resonemang på den punkten står lagrådet. Samtliga dess
fyra ledamöter ha otvivelaktigt haft den uppfattningen, att bland andra såväl
tidningsbud som tidningsförsäljare i allmänhet kunna komma att bli utsatta
för straff med den formulering ordningsföreskriften fått. Om man. anser, att
herr justitieministerns auktoritet väger liga tungt som de fyra justitierads
auktoritet, vilka sitta i lagrådet, så att de^lärdas för och emot den vidsträcktare
tolkningen balansera upp vartannat, så får man gå till lagens ordalydelse^. och
bilda sig en egen mening. För min del finner jag då, att det icke är någon
möjlighet att komma ifrån det faktum, att sa fort det i en tidning finnes införd
en annons, vari det ingår en dylik sedel — en femma, en tia eller en hundrakrona
— som lätt kan förväxlas med en äkta sedel, måste t. ex e.n tidningsgumma,
om hon har vetskap om förhållandet när hon bär ut tidningen, vara
hemfallen åt straff. Man kan säga, att ingen åklagare kommer att åtala i
sådana fall. Ja, det är mycket möjligt att så ej kommer att ske, men min uppfattning
är i varje fall, att om icke åklagaren gör detta, så sviker han sin
tjänsteplikt.

Från det håll, där man är färdig att antaga lagstiftningen i den form den
här fått, säger man ofta, att tidningsbuden och tidningsförsäljarna icke ha
reda på om dylika annonser finnas införda i tidningarna. I regel skulle jag

Nr 36. 60

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

dock tro, att tidningsgummorna, då de komma om morgonen till tryckerierna
för att hämta sina tidningsbuntar, taga medan de vänta ett exemplar och bläddra
igenom detsamma som hastigast. Om det då finnes låt oss säga i Dagens
Nyheter eller i en tidskrift som Husmodern en hel- eller halvsida, vari en sedel
av ifrågavarande art är avfotograferad, kan man ju icke påstå, att dessa tidningsgummor
icke ha reda på förhållandet i fråga. Samma sak gäller även
tidningsförsäljare, t. ex. cigarrhandlare eller de som stå i gathörnen och sälja
tidningar. Det är, som herr justitieministern själv påpekat, orimligt och oriktigt,
att dessa oskyldiga människor skola bli bestraffade, men såvitt jag kan
förstå, kan det icke råda någon allvarlig tvekan om att de kunna bli det,
och det är för den skull, som vi i utskottet vänt oss emot paragrafens formulering
och önskat en annan avfattning, vilken icke med straff drabbar dem, som
i grund och botten icke alls ha med saken att skaffa.

Jag skall emellertid gå ett steg längre och påstå, att det kan inträffa ännu
orimligare saker. Antag, att jag sitter på ett tåg som passagerare och det kommer
en herre till mig och sticker i min hand ett reklamkort för en firma, på
vilket är avbildat exempelvis en av riksbankens femmor. Jag tittar litet förstrött
på reklamkortet, lägger det vid sidan om mig på bänken och tänker icke
vidare på saken. Efter mig kommer en annan passagerare, tager upp kortet,
ser på det och låter det i sin tur ligga, för att kanske en tredje man skall komma
och få det i sina händer. Allesammans hava faktiskt varit »spridare». Så
orimligt det än låter hava alla dessa tre varit spridare av det förbjudna kortet;
alla äro, om lagen skulle tolkas efter sin bokstav, hemfallna under lagens straffbestämmelse.
Det råder hos mig ingen tvekan om den saken. Då lagförslaget
remitterades till lagrådet, yttrade för övrigt justitieministern själv enligt propositionen
följande: »Huruvida spridandet skett uppsåtligen eller är att hän föra

till bristande uppmärksamhet lärer sakna betydelse.» Han jämställer
således det uppsåtliga spridandet med det spridande som sker av ren obetänksamhet,
bristande uppmärksamhet, d. v. s. han jämställer det uppsåtliga spridandet
med det spridande som sker, då jag i stället för att omsorgsfullt riva
sönder och bränna upp det som en reklamagent kommit och stuckit i handen
på mig varit nog oförsiktig att lämna det kvar i järnvägskupén, så att en annan
person kunnat få det i sina händer. Det är, som justitieministern sagt,
dessa orimligheter som inom utskottet hava förmått oss att yrka avslag. Vi
äro, det har jag redan sagt, av den uppfattningen, att det här föreligger ett
okynne, som bör straffas, men vi äro också av den uppfattningen, att det
borde ordnas på det sättet, att man riktar sig endast emot tillskyndarna till
utspridningen, d. v. s. man riktar sig emot dem, som haft verkligt intresse av
att spridning sker, som sätta igång spridningen, och att man icke skall rikta
sig således mot alla dessa, som i grund och botten icke hava med saken att göra
utan bara lyda order och på vanligt sätt utöva sitt arbete eller sin näring. Jag
menar således, herr talman, att lagförslaget är gott i vad det avser dess syftemål,
men att det bör ges en form, som icke är sådan, att en hel kedja av oskyldiga
människor kunna bliva utsatta för trakasserier.

Nu har herr justitieministern emot ett uppskov sagt, att om riksdagen nu
skulle avvisa denna lag, låt vara endast på ett år, skulle detta komma att medföra,
att folk skulle tro, att de hade verklig rätt att sprida sådana sedlar, och
vi skulle bliva översvämmade med sådant här reklamtryck. Jag tror icke alls,
att så kommer att ske, om man här säger ifrån, att vi allesammans icke vilja
veta av detta spridande men vilja hava en hygglig form på lagen och begära
den till nästa år, tror jag vi icke bliva översvämmade av dessa reklamsedlar.
Jag kan ju nämna, att det i varje fall icke föreligger någon verklig fara. Under
de senaste 12 åren har det inträffat ungefär fem eller sex gånger, har man
sagt mig från sakkunnigt håll, då man lyckats att smuggla ut en sådan efter -

Lördagen den 21 maj e. in.

61 Nr 35.

gjord femma eller tia, och jag tror, att man således kan påstå, att det icke är
någon fara på taket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för justitie departementet

hade vänligheten att ägna en mycket betydande del av sitt anförande
åt en ledarnotis, som jag hade skrivit i Socialdemokraten. Han anknöt
till detta också en betraktelse av allmännare karaktär, gående därpå ut,
att här förelåge ifrån vissa kretsar inom riksdagen tillhörande det oppositionella
elementet emot den nuvarande regeringen en benägenhet att även i rent
sakliga frågor se ett slags, vad skall jag säga, fotbollsmatch, som visst var
det uttryck han själv använde som liknelse. Ehuru jag gärna medger, att i
de parlamentariska bataljer, där herr statsrådet är den ene medverkande, tanken
på fotbollsmatch ligger snubblande nära, så vill jag å andra sidan likvisst
be att få framhålla, att i dessa stycken har åtminstone från min sida icke förelegat
något annat än ett motstånd i sak, och detta därför att av den nuvarande
regeringens ledamöter är det knappast någon, som jag skulle sakna i så hög
grad som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet! Herr justitieministern
lät ju förstå, att här förelåge någon lust från vår sida att alldeles
vid sidan av sakligheten komma honom personligen till livs. När jag i morse
slog upp en tidning. Stockholms Dagblad, fann jag där en ledande artikel,
som visserligen icke var signerad som denna ledarnotis, som herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet alluderade på, men som nästan kunde hava
varit signerad, därför att däri förekom en passus, som herr statsrådet särskilt
tryckte på och som så gott som ordagrant överensstämde med herr statsrådets
eget anförande. Emellertid, när nu herr statsrådet anförde särskilt att i ingressen
till denna ledarnotis det hetat, att det »för sakens skull» var av vikt,
att de tre propositionerna, som där uppräknades, fälldes, tyckes han vilja tolka
det därhän, att med »saken» avsågs något politiskt. Jag ber att få fästa herr
statsrådets uppmärksamhet därpå, att med någon sådan synpunkt har jag icke
haft någonting att skaffa i det sammanhanget. Vad dagsbotsfrågan beträffar
har ju från socialdemokratiskt håll och från andra håll i denna kammare,
när vi behandlade den, anförts precis vad vi i sak ansåg tala emot det av
herr statsrådet föreslagna .systemet; vad den litterära äganderätten beträffar
så tror jag, att herr justitieministern själv för en stund sedan underströk, att
det ur saklig synpunkt var befogat att fälla propositionen, och vad denna sak
beträffar tog jag närmast till orda i egenskap av tidningsutgivare. Ty, herr
förste vice talman, det är på det sättet, att för en tidningsutgivare i landet
skulle en lag som den av herr justitieministern här föreslagna komma att leda
till åtskilliga trakasserier, framför allt därför att gränsen mellan tidningsutgivaren
och distributören är ingalunda klarlagd vare sig genom propositionen
eller genom det anförande, som statsrådet höll här eller det, som han höll i första
kammaren. I det stycket ber jag att få fästa uppmärksamheten på ett
mycket egendomligt sätt från justitieministerns sida att referera vad andra
sagt. När jag hade riktat uppmärksamheten därpå, att en fråga ännu vore
oknäckt — det var fråga om sammanhanget mellan en dylik straffbestämmelse
och tryckfrihetsförordningen — och där jag tillagt, att liksom när det gällde
preventivlagen en straffbestämmelse fick sin klara återverkan i tryckfrihetsförordningen
och följaktligen detsamma kunde befaras även här, så förvandlar
herr justitieministern helt behändigt vad jag sagt till att betyda, att jag skulle
förklarat, att hiir kunde man döma utan vidare efter tryckfrihetsförordningen,
när jag i själva verket sagt, att man kunde befara, att det skulle kunna påkallas
ändringar i tryckfrihetsförordningen i anslutning till denna bestämmelse.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

JSr 35. 62

Lördagen den 21 maj e. m.

A tv). lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

Herr justitieministern har ju själv det ifrågavarande numret av Socialdemokraten
i sin hand och kan själv kontrollera riktigheten av vad jag här sagt.

Men jag går ifrån denna randanmärkning till det, som för mig är det väsentligaste.
Jag ser detta som uttryck för eu benägenhet att tillgripa lagstiftning
fullkomligt i onödan. Icke behöva vi hava en andningslag därför att vi
andas, icke behöva vi en lag som säger, huru det skall förfaras, när någon
halkat på bananskal, därför att ett visst antal människor kunna halka på
bananskal, icke behöva vi hava en lag, som omspänner ett så vitt fält som
detta, bara därför att det i begränsad omfattning här kan förekomma, som
det helt säkert gör, eftersom riksbanksfullmäktige riktat uppmärksamheten
därpå, en hel del fuffens. Jag tror för övrigt, att herr statsrådet då han
visade den där hundralappen, i hög grad överdrev risken. Jag vill nämna,
att min högt ärade vän, riksbanksfullmäktigen Kristensson, häromdagen kom
och frågade mig i korridoren om jag ville växla till mig två femmor för en
tia, men just som jag tog fram tian upptäckte jag, att det var ett rött streck
snett över femmorna, och förstod då det arga uppsåt som låg bakom försöket,
eftersom jag visste, att herr Kristensson tänkte uppträda i debatten som riddare
för justitieministern. Men jag vill nämna exemplet för att visa, att man
skall hava ögonen ganska dåligt med sig för att icke se en dylik efterbildning,
och de, som på grund av papperet skulle begå en förväxling, böra vara ganska
fumliga i fingrarna, ty det känns tämligen omedelbart.

Men vad jag vidare i det stycket vill peka på är, som herr Leo också delvis
berörde, att vi hava en stor grupp av medborgare anställda i olika funktioner
inom tidningarnas distributionsrörelse, som på detta sätt göra sig straffbara,
man må försäkra aldrig så mycket, att det icke är meningen att de skola drabbas
av lagen. Då vill jag svara för min del: stifta icke lagar, som icke äro
till för att tillämpas, ty det är det olyckligaste vi kunna göra i detta land,
att låta lagarnas tillämpningsområde rent teoretiskt omspänna ett stort område,
men i praktiken tillämpa en mycket liten del inom detta område. Det
beror för övrigt alldeles på åklagaren själv. Finnes lagen klar som i detta fall,
lärer det icke undgås, att en hel del medborgare komma att göra sig straffbara.
Jag vill i det sammanhanget säga, att de misstag, som här kunna hava
förekommit, tror jag kunna motverkas för tidningspressens vidkommande på
ett mycket enkelt sätt. Jag är övertygad om, att om tidningsutgivareföreningen
skulle till tidningsutgivarna i landet rikta en maning att med allra största varsamhet
införa annonser som utgöra efterbildningar av sedlar, skulle den svenska
pressen iakttaga detta. Det är sant, att för de dagliga tidningarna betyder en
sådan efterbildning mindre, därför att risken blir ju, när det gäller att begå
ett misstag, på grund av papperets beskaffenhet, mindre. Det är vissa tidskrifter
eller rättare sagt veckotidningar, som mest kunna komma i fråga, men
med min kännedom om den svenska pressen vågar jag säga herr statsrådet, att
det är en mycket rimligare väg, att tidningsutgivareföreningen här får taga
hand om denna sak, än att riksdagen skulle smälla till med en, jag vidhåller
uttrycket, monstruös lag, som här skulle leda till trakasserier för en hel del
oskyldiga medborgare.

Till sist, herr förste vice talman, kan jag icke här undertrycka en reflexion.
Under dagens lopp har en bekant ledamot av det liberala partiet liksom en
vandrande Merkurius i kammaren stött på än den ene, än den andre, och på''
stått, att här förelåge en verklig prestigefråga ifrån justitieministerns sida,
att han behövde så att säga hemföra en seger i denna lilla fråga om sedelimitationen.
Jag känner icke till, huruvida och i vad mån den ärade budbäraren
har rätt i slika uppgifter. Jag vill för min del säga, att därmed må förhålla
sig huru som helst: rent sakligt sett och ur synpunkten av tidningarnas intressen
anser jag, att vi äro på den säkra sidan, om vi i likhet med lagutskottet

Lördagen den 21 maj e. m.

63 Nr 35.

avvisa denna proposition men på samma gång anhålla här om en lagstiftning
så begränsad, att den verkligen gäller de fall det här är fråga om men icke
leder till olyckliga konsekvenser för en hel del medborgare utanför.

Jag ber därför, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Engberg förenade sig herrar Jonsson och Sjögren.

Herr Christenson i Södertälje: Herr förste vice talman! Då jag i utskottet
deltagit i behandlingen av detta ärende och därvid anslutit mig till en reservation
till förmån för Ivungl. Maj:ts förslag, skall jag be att få säga några
ord, ehuru det kanske efter herr justitieministerns utmärkta anförande är överflödigt.

Jag vill då till en början konstatera, att det här icke är fråga om något lojalt
intresse, som kränkes genom denna lag — detta torde alla vara ense om.
Den talare, som här förde utskottets talan, herr Leo, förklarade, om jag uppfattade
honom rätt, att detta tillhandahållande och spridande av reklamsedlar
vore att hänföra till okynne. Jag får säga, att, när man i utskottet fick taga
del av den samling av olika reklamsedlar som fanns tillgänglig, blev man verkligen
litet ängslig. Det visade sig nämligen, att åtskilliga av dessa -— herr
statsrådet har visat ett exempel på en hundrakronorssedel, men det var många
andra sedlar som medfördes — voro så utomordentligt väl gjorda på den ena
sidan och delvis också på den andra, att fara för förväxling måste vara^ synnerligen
stor. Det är ju så, att både riksbanksfullmäktige upprepade gånger
hava gjort framställning om åtgärder för att hindra detta ofog och justitieombudsmannen
har också gjort framställning i samma syfte. Om nu alla äro
ense om, att här föreligger ett ofog, varför kan man icke då vara ense om att
nu vidtaga åtgärder för att hindra det?

Som skäl för den negativa ståndpunkt, utskottet intagit, har anförts, att kretsen
av dem, som skulle träffas av denna lag, skulle bliva för vid. Det har talats
om, att tidningsbudet skulle straffas, om det säljer en tidning, vari förekommer
en annons, som skulle kunna utnyttjas i ifrågavarande syfte. Herr justitieministern
har ju bemött den saken och förklarat, att åtal eller straff i det
avseendet icke gärna kan förekomma. Herr Leo har då sagt, att detta icke kan
vara riktigt utan han har hänvisat till ett uttalande inom lagrådet, att återförsäljare
skulle kunna råka fast, om en sådan lag bleve antagen. Då vill jag
fästa uppmärksamheten på, att det av herr Leo åberopade uttalandet hänför
sig till det förslag, som Kungl. Maj:t ursprungligen hade framlagt. Emellertid
har ju förslaget i anledning av lagrådets anmärkningar ändrats så, att
nämnda farhåga kan anses undanröjd. För att ett spridande enligt lagförslaget
skall vara straffbart, måste, såvitt jag kan förstå, spridandet ha skett uppsåtligen.
Herr Leo talade om, att, om han sutte i en järnvägskupé och någon
räckte honom en reklamsedel, eller om det där låg en sådan och han toge den i
sin hand och tittade på den och därefter lade den ifrån sig, så skulle han och
en annan, som eventuellt också tagit upp den, tittat på den och lagt den ifrån
sig, bliva fast såsom spridare. Detta vore ju efter den formulering, som lagen
har, fullkomligt orimligt.

Herr justitieministern har påpekat, att, om nu riksdagen icke antar denna
lag, så kan detta tolkas som en auktorisation av denna trafik, och den kommer
då att kanske ytterligare öka i omfång. Det är ju en fara, som man måste
säga är naturlig och ligger ganska nära till hands. Jag vill emellertid peka
på en annan fara, som jag tycker är ännu större. Om man lämnar.denna trafik
i fred, kan det mycket lätt tänkas, att den som tillverkar eller får i sin hand en
kliché för en sedel, som är fullkomligt riktig på den ena sidan men på andra

Amj. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

Nr 35. 64

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

sidan innehåller något som gör, att sedelförfalskning icke kan föreligga, lätt
kan frestas att göra trycket riktigt på den andra sidan också, och då föreligger
fara för verklig sedelförfalskning. En sådan följd av att lämna ifrågavarande
ofog ostraffat vore ju synnerligen betänklig.

Utskottet har anmärkt på formuleringen av denna lagbestämmelse. I anledning
härav vill jag bara erinra om, att denna formulering är ord för ord skriven
av två ledamöter i lagrådet, och då tror jag verkligen, att man kan utan
vidare betänkligheter godkänna den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I detta yttrande instämde herrar Nyländer och Olsson i Kalmar.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, mina herrar! Jag har icke varit
i tillfälle att deltaga i lagutskottets arbete, när denna fråga behandlades, då
jag var upptagen av arbete i annat utskott, men om jag varit i tillfälle att deltaga,
så hade jag kommit till samma slut, som utskottet har kommit till. För
min del vill jag rent av, liksom herr Engberg gjorde, ifrågasätta, om det föreligger
något större behov av lagstiftning i här föreliggande avseende. När
jag ser i den kungl. propositionen om vad som här i denna fråga förut har
varit framme, så framgår det av den, att den första framställning som gjordes
skedde redan 1915, och sedan har frågan fått ligga till sig, ehuru det visserligen
hänt att en och annan gjort en påstötning att få fram en lagstiftning,
men detta att det fanns de, som redan 1915 ansågo, att en lagstiftning var behövlig
och ingenting särskilt sedan dess inträffat, torde väl få anses innebära,
att behovet icke nu är så synnerligen stort. De som redan 1915 hade den uppfattningen,
att lagen var behövlig, hava naturligtvis denna uppfattning ännu.
Men det är icke, såvitt jag kan se, så många fall, där man försökt utprångla
dessa reklamlappar, att man kan säga, att vi nu hava behov av ifrågavarande
lagstiftning. När jao- tittar på den reservation, som är avgiven av herrar
Jansson i Edsbäcken och Christenson i Södertälje, skulle det ju, om det är riktigt,
som där står, likväl vara ett stort behov av en dylik lag. Men det är mycket
möjligt, att när denna reservation skrevs, hade man stått i livlig förbindelse
med dem, som haft att göra med propositionens framläggande, och därför
har man målat ut det på det sätt, som man här gjort.

Det brukar från visst håll vid många olika tillfällen sägas, att man skall se
till. att man får så få lagar som möjligt, men att de lagar, man får, skola vara
goda lagar. Jag kan icke finna, att den lag, som här föreligger, kan betecknas
såsom varande en god lag. Och vad formuleringen av lagen beträffar, så
vågar jag göra det påståendet, att om det är någon, även bland dem, som icke
vilja hänföras till vanliga lekmän på detta område, som läser lagtexten utan tillgång
till motiveringen, skall han hava mycket svårt att kunna förstå, huru
denna lag skall tillämpas. Jag kan icke finna annat, än att man mycket väl
vid tolkningen av denna lagtext kan komma till det resultatet, att den tidningsgumma,
som det här talats om, kan bliva bötfälld, om hon sprider en tidning,
i vilken en reklamsedel finnes intagen. Nu säger herr justitieministern, att
det är aldrig meningen, att ett tidningsbud skall bliva bötfällt för att det sprider
en dylik tidning. Men herr justitieministern torde väl icke kunna gå i god
för detta, ty det blir ju domstolarna, som komma att pröva detta och icke herr
justitieministern. Och en lag, som skall skrivas för att efterlevas av menige
man, bör väl vara skriven på sådant sätt, att det tydligt av densamma framgår,
vad som med lagen åsyftas. Om en lagstiftning här skulle behöva ifrågakomma,
skulle jag för min del vilja, att man undersökte, om det icke vore bättre
att gå fram på den väg, som justitierådet von Seth anfört, när han som ledamot
av lagrådet varit i tillfälle pröva det nu föreliggande förslaget.

Lördagen den 21 maj e. m.

65

År 85.

Det lagförslag, som nu föreligger, förefaller mig vara sådant, att andra kammaren
skulle göra klokt i, om den icke bifölle utan avsloge detsamma, och jag
ber för min del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman! Då jag som ledamot av lagutskottet
även varit med om att biträda majoritetens inom utskottet avstyrkande,
skall jag be att få nämna några ord till förklaring över detta mitt ställningstagande.

Utöver de skäl, som utskottet anfört för sitt avstyrkande, tillkommer det
för mig ett, som har varit det betydelsefullaste, det nämligen, att detta lagförslag
berör icke alls tillskyndaren av trycket och tillverkaren av dessa reklamkort
eller ef terapningar och efterbildningar. Jag för min del anser, att
den, på vars tillskyndan detta tryck tillkommit, och framställaren därav höra
straffas minst lika hårt och i vissa fall ännu hårdare än den, som spritt det.
Detta är en fordran, som jag för min del anser behövlig, och det har för mig
varit det betydelsefullaste vid mitt ställningstagande till det avslagsyrkande,
som här är gjort. Just denna tankegång visar sig även hava varit framme
i lagrådet. Ty justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet PlantingGyllenbåga
instämt, säger, såsom här återgives överst på sidan 13 i utskottets
utlåtande, sedan han talat om att denna lag skulle kunna fullgöra sin
uppgift, d. v. s. att beivra spridandet, följande: »Att vid sidan därav stadga
straff jämväl för förfärdigandet synes mindre lämpligt, helst importen utifrån
är straffri.» Här bör väl vara anledning att gripa in och se till, att
även importen blir straffbar. Det är någonting, som jag anser vara ovillkorligen
nödvändigt. Och just det förhållandet, att i detta lagförslag icke intagits
straffbestämmelser för dessa, jag här omnämnt, anser jag vara av så
stor betydelse, att det bör beaktas, vare sig nu lagutskottets hemställan blir
bifallen eller avslagen. Om lagen blir antagen, bör den kompletteras i den
riktning, jag här omnämnt, om den verkligen skall kunna fullgöra sitt syftemål.
Och i händelse lagförslaget här faller, vädjar jag till herr justitieministern
och regeringen att beakta dessa synpunkter, som jag nu här betonat. Jag
anser, att rättvisan kräver detta, och att en komplettering i nu angivet syfte
är ovillkorligen nödvändig, om man vill nå full effektivitet med ifrågavarande
lag.

Jag kan icke heller anse och tror icke, att, i händelse lagförslaget i år faller,
det skulle bli så stor fara för efterapningar under det år, som kommer att
ligga emellan det beslut, som riksdagen nu fattar, och det, som kan fattas
nästa år, då jag för min del gärna skall vara med om att biträda ett dylikt
förslag, i händelse jag då blir satt i lagutskottet, d. v. s. biträda ett förslag
med den komplettering, som jag här omnämnt.

Jag tar mig friheten under sådana förhållanden yrka bifall till utskottets
förslag.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman, mina damer och herrar! Min
ärade vän och meningsfrände på malmöbänken förkunnade ju, att jag skulle
uppträda som justitieministerns riddare beträffande detta lagförslag. Jag
vill till detta säga, att jag har varit med om att begära denna lag. Jag har
läst utskottets betänkande, jag har läst den kungliga propositionen, jag har
tagit del av debatten i första kammaren, och jag har varit underkastad en
ganska lång lektion ifrån lagutskottsmajoriteten, varvid man sökt övertyga
mig om lagstiftningens olämplighet, vilket emellertid icke lyckats. Om det
är en lag, om vilken jag icke kan finna annat, än att den är lämplig, då må
vem som helst vara justitieminister, så anser jag, att när jag själv varit med
Andra hammarens protokoll 1027. Nr 35.

b

Nr 35. 66

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

om att begära den, är det min skyldighet att här i kammaren yrka bifall till
densamma.

Här har nu från lagutskottets ledamöter gjorts gällande, att denna lag vore
onödig. Jag vill säga, att riksbanksfullmäktige begära icke en sådan lag,
om den skulle vara onödig. Yi hava icke bara ett utan många exempel på,
då folk blivit lurade genom dessa efterbildningar. Jag vill förutskicka, att
det är intet ekonomiskt intresse för riksbanken att få denna lag, därför att
riksbanken inlöser icke dessa efterapningar. Dessa efterbildningar föranleda
icke någon förlust för riksbanken i någon måtto. Men vi hava haft förfärligt
mycket besvär med alla lurade människor, som kommit upp och klagat
över detta. Och i ett par års tid använde vi det systemet att direkt vända oss
till vederbörande firmor, den ena efter den andra, och framhålla för dem olämpligheten
i dylika reklammetoder och anhöllo, att de måtte låta bli därmed.
Hederliga och anständiga firmor läto också bli. Men det finns de, som icke
tagit notis om, vad man från riksbankshåll framhållit. Det må väl ändå
sägas, att om en institution står i den ställningen som riksbanken, så är det
för denna institution icke vidare trevligt, att det blir allt mer och mer utsuddat,
som strafflagen så strängt fördömer, nämligen efterapning och efterbildning
av sedlar i uppsåt att bedraga. Vi hava fått en hel del sådana där
reklamsedlar så förvillande lika på den ena sidan äkta sedlar, som man gärna
kan tänka sig. De hava icke upptagit dessa röda siffror, som förekommo på
den reklamsedel, som jag lämnade till herr Engberg, visst icke i syfte att han
skulle låta lura sig, ty ljuset var allt för skarpt där ute, och jag var försiktig
nog att tala om denna lag förut. Det var under samtal om lagutskottets utlåtande,
som jag visade honom dessa två femmor. Men det var ett skämt, och
det var icke så märkvärdigt, att han icke lät lura sig. Hade det varit i skymningen
och vid ett annat tillfälle, då han icke varit beredd på saken, är jag
emellertid icke så säker på, att utgången blivit den, som den i detta fall blev.
Vi ha av personer, som blivit lurade och trott, att riksbanken skulle lösa in
förfalskningarna, fått dylika sedlar, där man klistrat ihop baksidorna, så att
man på båda sidor fått en efterbildning, som ganska mycket liknade en riktig
riksbankssedel.

Nu är jag för min del icke jurist och icke lagtolkare eller lagkunnig, men
jag säger helt enkelt, att när justitierådet Alexanderson, till vilken jag har
stort förtroende, formulerat denna lagtext, som det här gäller, och när vidare
min partivän herr Schlyter i första kammaren gått upp och yrkat bifall till
den, då tror jag icke på dessa stora faror, som här utmålats, i all synnerhet
som det står i lagtexten för det första »honom veterligt» och vidare »är efterbildningen
sådan, att förväxling lätt kan äga rum». Jag tror icke, att någon
förväxling åtminstone för en i en daglig tidning intagen annons med en penningsedel
kan förekomma, så att så förfärligt farligt för herr Engbergs tidningsbud
tror jag icke det blir. Och skulle i värsta fall ett sådant tidningsbud
bliva dömt till fem kronors böter, är jag alldeles förvissad om, att herr
Engberg är så ridderlig, att om han direkt eller indirekt varit skuld till, att
tidningsgumman spritt ett sådant föremål, han själv skulle erlägga denna
lilla bot.

Jag ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till lagen. Få vi den,
blir det slut med detta reklamtryck, och ingen hederlig och anständig firma
kommer längre att företaga sig något dylikt. Och de andra kommer man
nog till rätta med sådan lagen är formulerad.

Jag ber att få yrka bifall till den kungliga propositionen.

Herr Lindley: Herr talman! Jag skulle gott kunna avstå från att yttra

mig i denna sak. Jag tror, att vi spillt så pass mycket krut på detta ärende,

Lördagen den 21 maj e. m.

67 Nr 35.

att vi kunna gå till avgörande av det. Men då jag har antecknat mig för ordet, Ang. lag
vill jag även använda mig av det en liten stund. innefattande

Jag vill då först som sist säga, att mitt första intryck av det framlagda lag- smida ^tevförslaget
var, att det syntes mig vara antagligt och tjäna det syfte, som la- bildning av
gen skulle ha. Men jag rår nu icke för, att när herrar jurister börja dissekera penningsedel.
lagparagrafer, bli vi lekmän en smula betänksamma, huruvida vi skola våga (Forts.)
hoppa på det eller det framlagda lagförslaget. Och jag vågar försäkra kammaren,
att en mera ingående behandling än vad detta lilja lagförslag, som här
föreligger, fått i utskottet, kan man knappast få se. Det har vridits och vänts
från alla håll, och till sist måste även jag, som från början kände mig benägen
att gå med på förslaget, ställa mig på avslagslinjen. Och varför? Jo det var
därför, som utskottet mycket riktigt påpekar, att man vet ju knappast, vart
det bär hän och vilka man träffar med denna lag.

Då herr statsrådet i sitt anförande här sade, att utskottet icke hade några
auktoriteter att åberopa sig på utan måst göra sina skäl självt, tycker jag ändå,
att om man läser lagrådets yttrande, har man fullt belägg för vad lagutskottet
^sagt. Och framför allt tycker jag, att justitierådet Wedbergs yttrande
är så pass tydligt, att det icke kan råda något tvivel därom.

Jag hade också, då jag både att taga ställning till denna fråga, samma tanke
som herr statsrådet här i sitt anförande gav uttryck åt, nämligen att skulle
vi avsla detta lagförslag, som nu kommit fram, skulle det kunna i viss mån
komma dessa, soin, använda sig av sådana reklamsedlar, att tycka, att deras
reklamsätt, blivit så att säga legaliserat, när lagförslaget fallit efter att hava
framlagts i riksdagen, och att man skulle kunna vänta en stormflod kanske, av
dessa mindre smakliga reklamlappar. Men å andra sidan, när jag tänkt noggrant
igenom detta, blev, jag allt mer och mer på det klara med, att vad dessa,
som äro benägna att skicka ut sådana här reklamsedlar, böra göra, vore att
låta, bli det och även att komma därhän, att de, som redan skickat ut sådana,
borde, kanske försöka att fiska upp dem igen ur den allmänna marknaden för
att på det viset så att säga minska den risk, som de bli utsatta för, om lagen
en gång, kanske nästkommande år, i en annan och bättre form skulle bliva antagen.
Och varför är det då så? Jo, herr statsrådet talade själv om en stackare,
, som inletts i frestelse. Han syftade på en sådan, som exempelvis i propositionen
finnes omnämnd. Det var en person, som 1926 gått och smugglat
bort en sådan där sedel och lyckats. Affärsmannen anmälde det, och vem blev
da fast? Jo, den firma, som skickat ut sedeln i fråga, blev bötfälld enligt
12 kap. 15 § strafflagen. Jag förmodar, att om vi få en sådan här lag igenom,
kommer för varje affärsman, som har sådana reklamsedlar ute i marknaden.
detta, att hänga över honom som ett damoklessvärd, så att han borde låta bli
att skicka ut sådana vidare. Han kanske har skickat ut sådana i tusental, men
en vacker dag kan det komma en herre och betala en chaufför med en sådan där
sedel med det resultat,, att utspridaren blir fast och får bota för det. Det är
min syn pa saken. Misslyckas han som försökt att prångla ut sedeln, går han
ju in, ty försök är ju icke straffbart.

Jag rår icke för det, men jag tycker, att då vi nu behandla saken, kanske vi
värdesätta lagutskottets granskning på ett alldeles oriktigt sätt. Då herr statsrådet
var, vänlig nog att påminna om en ledare i tidningen Socialdemokraten
vid ett visst tillfälle, skall jag ur en ledare i Stockholms Dagblad för i dag
återge, vad man där säger i fråga om detta lagförslag: »Den storm, som på

vissa håll blåst upp mot detta lagförslag, är icke byggd på sakliga grunder
utan bottnar enbart i hat mot justitieministern, som man på alla sätt och vis
vill åt. Men på sådan basis får lagstiftningsarbetet icke fotas i vårt land.»

Jag vågar försäkra herr justitieministern, att något sådant har icke legat bakom
för lagutskottet, när vi tagit ställning till denna fråga, utan vi hava penetrerat

Nr 35. 68

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud alt
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

ärendet på sådant sätt, att vi också försökt utarbeta en lagtext för att få den
sådan, att den skulle kunna täcka, vad vi anse, att den bör täcka, och icke gå
fram så, som lagförslaget här gör. Jag skall för anteckning till kammarens
protokoll be att få meddela, att vi haft uppe till överläggning i utskottet ett förslag
till lag mot ifrågavarande reklamtryck av följande lydelse: »Sprides

reklamkort, annons eller därmed jämförligt meddelande, som företer sådan likhet
med gällande penningsedel, att förväxling lätt kan äga rum, varde den, på
vars tillskyndan spridandet skett, straffad med böter från och med fem till
och med ett hundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän
strafflag.» Detta var egentligen en tredje upplaga av vad vi försökte svarva
till. Men vi voro ändå icke belåtna, och då förstår kammaren, att vi icke gärna
kunde tillstyrka ett lagförslag med en avfattning sådan som i den kungl.
propositionen.

Allt detta gör, herr förste vice talman, att jag trots de yttranden, som fällts
till förmån för lagförslaget, icke kan frångå den ställning jag förut intagit
härvidlag utan ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! En föregående talare, herr

Lindqvist i Halmstad, började sitt anförande med att säga, att han icke varit
närvarande, då detta ärende behandlades i utskottet. Men lika fullt fick man
höra, huru det gått till under utskottsbehandlingen. Jag förstår icke, huru
detta är möjligt — kanske han har fått upplysningar från något annat håll?

Eftersom herr Lindqvist emellertid blottat åtskilliga interiörer från utskottet,
vill jag meddela, att när lagförslaget först behandlades i utskottet, voro vi samfällt
av den meningen, att det borde antagas. Men olyckligtvis var det någon,
som hittade det misshagliga uttrycket »föremål» i lagförslaget. Och emedan
detta ord står i preventivlagen, kunde man naturligtvis icke använda detsamma,
och då man icke hade något annat att sätta i stället, blev detta skäl för
lagens avstyrkande.

Då nu ifrågavarande lagförslag utarbetats och tillstyrkts av jurister, anser
jag det rent av icke tillständigt av tidningsmän att påstå, i strid med vad juristerna
säga, att tidningsgummor och andra skulle bli straffbara, därför att
de bära ut tidningar med dylika annonser. Man har ju på juristhåll bestämt
förklarat, att ingen domare skulle kunna fälla i sådana fall, och herr Kristensson
framhöll för resten, att även om en tidningsgumma skulle fällas till fem
kronors böter för en dylik förseelse, komme nog utgivaren av tidningen att betala
dem. Det är väl för övrigt ingen tidningsgumma, som går igenom tidningarna
och ser efter vad som står där, innan hon bär ut dem till vederbörande
ägare. Herr Kristensson har även vitsordat, att bankofullmäktige liksom
justitieombudsmannen begärt en lag i förevarande syfte. Men bara därför att
lagförslaget kom fram i år, vill man avslå detsamma. Hade det kommit ett
annat år, skulle man säkerligen gått med på saken. Jag tycker för min del,
att sådana skäl icke äro tilltalande, och jag måste reagera mot desamma.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Jag var icke närvarande, då

utskottet justerade sitt betänkande och är därför icke bunden vid allt vad utskottet
skrivit. Inom utskottet var man från början enig om att det oskick,
som nu förekommer med ifrågavarande reklamsedlar, borde stävjas, men delade
meningar gjorde sig gällande angående det sätt, varpå detta borde ske.
Det var icke blott uttrycket »föremål», som skilde oss åt, utan man befarade,
att med den kungl. propositionens avfattning vissa människor kunde komma att
straffas som strängt taget voro ganska oskyldiga. Därför uttalade vi oss för

Lördagen den 21 maj e. m.

09 Nr .‘15.

att mall mera borde försöka träffa anstiftaren eller tillverkaren och icke så . Ang. %
mycket hålla sig till dem, som sprida reklamsedlar. förbud^éat’

Det skäl, som anförts av herr justitieministern för bifall, att i fall riksdagen sprida efteravslår
den kungl. propositionen skulle detta komma att tagas till intäkt för bildning av
eller rentav uppmuntra detta oskick, har jag för min del övervägt, och var till penningsedel.
en början betänkt på att yrka bifall till propositionen. Men med tanke på (Forts4
att jag därigenom skulle bidraga till en lagstiftning, varigenom måhända
oskyldiga människor kunde träffas av straff, får man icke överdriva den fara,
som på nämnda sätt lätt kunde uppstå, varför jag ansåg det klokast att gå
med på utskottets avslagsyrkande. Om detta yrkande bifalles, önskar jag
dock, att ett lagförslag i ämnet till kommande år framlägges och att därvid
de synpunkter, som framhållits att mera söka träffa anstiftaren bliva beaktade.

Jag har icke velat göra mig medansvarig i ett beslut, som trots de försäkringar,
som här givits både av herr justitieministern och även andra, att mina
farhågor är ogrundade, icke kunnat, på grund av ordalagen i lagtexten göra
mig fri från den uppfattningen, att man med lagen skulle träffa även oskyldigt
folk. På grund härav ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr af Ekenstam: Herr talman! Jag kan i likhet med ett par före gående

talare börja med att säga, att jag icke varit med om utskottets behandling
av denna fråga. Jag skulle icke heller besvärat kammaren med att
yttra mig, om jag icke kände en viss plikt som gammal domare att göra detta,
och det är i sådan egenskap, som jag skulle vilja säga några ord.

Här är som nämnts fråga om en ordningsstadga, varigenom man vill försöka
stävja ett okynne, som är konstaterat och verkligen i åtskilliga avseenden
haft rätt otrevliga följder. Man säger nu, att den lag, som Kungl. Maj:t föreslagit,
är nästan för vidsträckt för att kunna fylla sin uppgift, och en talare
på kronobergsbänken yttrade, att han hade anledning att ställa lagrådet i
motsatsförhållande till herr justitieministern härvidlag. Jag undrar verkligen
om han har anledning till detta! Jag undrar fastmera, om han
icke snarare, ifall han läser igenom allt som hör till detta ämne, skall
finna, att de anmärkningar från lagrådets sida, som varit av vikt och värde,
upptagits av herr justitieministern, och att den ändring i den ursprungligen
avsedda lagen, som åsyftats med dessa anmärkningar, kommit till stånd. Det
torde väl därför, om man betraktar denna lag som en ordningsstadga, icke vara
alltför oriktigt att antaga, att när dylika fall komma under rikets domstolars
prövning, domarna i allmänhet skola ha det sunda omdöme, att de tillämpa
lagen på det sätt. som är avsett.

Man har framhållit som en synnerligen vägande anledning att nu avslå
lagen, att den skulle drabba oskyldiga, och i all synnerhet har det varit tidningsgumman,
som man haft ett förfärligt stort medlidande med. Jag kan
verkligen med 40-årig verksamhet som domare säga, att jag sannerligen aldrig
skulle fällt en tidningsgumma i liknande fall. Hon går där snart sagt som
ett mekaniskt redskap för tidningsutgivaren. Hon lämnar sin tidning i våningens
postlucka, och vad hon vet eller icke vet om innehållet behöver man sannerligen
icke taga någon hänsyn till. Hon har därvidlag icke någon som
helst sådan skuld, att jag tror, att någon förståndig domare skulle anse sig
böra ådöma henne ens en femma som böter.

Man har också sagt, att det skulle innebära en förfärlig fara, om innan
denna lag träder i kraft reklamkort blivit utsända och kringspridda; åklagaren
skulle finna anledning att ingripa mot dem som icke vore på något sätt
skyldiga till ett förfarande, vilket tidigare icke varit belagt med straff. Men
tro verkligen icke herrarna i allmänhet, att om ett sådant åtal komme till
stånd, det skulle vara jämförelsevis lätt för den tilltalade att styrka, att re -

Nr 35. 70

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
nnefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
jienningscdcl.
(Forts.)

klamkorten kommit ut långt innan lagen trätt i kraft, varigenom förfarandet
naturligtvis blir straffritt?

Det har slutligen sagts, att det allra bästa vore, om tidningsutgivareföreningen
toge sig an denna sak och man överenskomme att icke låta periodiska
organ införa sådana annonser. Ja, det vore ju utmärkt förstås, men tro icke
herrarna, att föreningen skulle ha så mycket större anledning att medverka
till en sådan överenskommelse, och hålla densamma, om lagen nu antoges?
Detta är åtminstone min åsikt. Då nu ofoget är konstaterat, bör man icke låta
det passera utan vidare, och skylla än på ett än på ett annat. Man bör sannerligen
ur alla synpunkter kunna antaga denna lag; farligare är det icke.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till den kungl. propositionen.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Thyrén: Herr greve och

talman! Jag har begärt ordet blott för att göra ett kortare bemötande av eu
del missförstånd, som dykt upp i debatten.

Jag börjar med herr Lindley, som, om jag icke hörde fel — det är möjligt
jag gjorde det •— talade om den våda, som skulle uppstå genom att man
straffade dem, som före lagens ikraftträdande släppt ut ifrågavarande reklamkort.
Ja, det kan hända, att en icke-jurist kan hitta på en sådan invändning,
men det förhåller sig så, som alla jurister veta, att en strafflag aldrig
någonsin kan komma att gälla andra gärningar än dem som begåtts efter det
lagen trädde i kraft. Det är en absolut undantagslös regel i all straffrätt.

Vidare talade herr Lindley — det anfördes icke precis såsom ett skäl mot
mig, men jag kände igen resonemanget från första kammaren — om någon
formulering, som föreslagits i utskottet, enligt vilken man skulle utbyta ordet
»föremål» mot »meddelande». Själva idén, att ordet »föremål» här
skulle vara så oriktigt, är mig nu ganska obegriplig. Det står i den norska
lagen »genstand», det betyder föremål, i den danska »Gjenstand», i Österrike
»Gegenstand» — fortfarande föremål — och så hela vägen. Men ordet »meddelande»,
som lagutskottet ville sätta in, är alldeles galet, ty om man har en
lapp, på vilken det står 100 kronor och några suddpunkter i stället för den
sats, som skall stå där, är detta icke ett »meddelande». Ett sådant skall vara
en sats, där det står något uttalat, men det gör det icke här. »Meddelande»
duger alltså icke alls — det var då för väl, att utskottet icke gick med på
det; då hade vi fått ännu flera angreppspunkter.

Vidare nämnde herr Johansson i Brånad, att han skulle varit med om förslaget,
om det i lagtexten använts ordet »förfärdigande», och han åberopade
märkvärdigt nog lagrådet för sin ståndpunkt. Det förhåller sig så, att även
»förfärdigande» var med i förslaget, när det gick till lagrådet, och samma
lagrådsledamöter, som herr Johansson i Brånad åberopar sig på, ville ha bort
detta fall. De sade, att om förfärdigande skulle vara straffbart, borde lika
väl importen vara det, och varken det ena eller andra borde vara fallet.

Sedan ett par ord till herr Leo och herr Engberg. Ja, det är här fråga om
två punkter, som jag i det föregående tämligen mycket berört, därför att man
här snarast kunde vänta sig, att dessa invändningar skulle utöva inflytande
på någon jag höll på att säga svag men jag menar ärad ledamot.

Den ena invändningen gällde, att missbruket på förevarande område i praktiken
skulle betyda så särdeles litet, och om jag minns rätt nämnde herr Leo
några siffror om att under så och så många år hade det förekommit blott så
och så många fall. Detta har jag redan på förhand bemött, ty det låg ju så
nära till hands att säga så. Det är alldeles klart, att när det för flera år sedan
hände, att en domstol — det var för resten Stockholms Rådhusrätt — dömde
en person efter 12 kap. 15 § strafflagen för ett dylikt förfarande till böter -—
ty straffskalan går bara upp till böter i den paragrafen —, måste detta ha lågt

Lördagen den 21 maj e. in.

71 Nr 85.

en viss hämsko på folk. Det var visserligen sant, att domen var oriktig enligt
säkerligen alla kompetenta juristers mening. Men personen blev dömd; domen
överklagades icke utan han fick höta. Då förstår man, att det icke kan ha
varit så stor benägenhet att begå dylika gärningar, så länge man icke säkert
visste, om vederbörande icke skulle bli dömda. Men något annat är det nu, när
ärendet passerat alla instanser och både regeringen, lagrådet, lagutskottet och
även riksdagens kamrar i sina debatter haft klart för sig, att förfarandet icke
är straffbart. Ja, herr Leo ville naturligtvis efter känt mönster, att man skulle
»till syftet» i år godkänna lagen, så att man skulle få den tillhaka om ett eller
»ett par» år ■— herr Leo sade förresten bara ett år; såtillvida var han hygglig.
Om samtliga de firmor, som kunna vara intresserade i detta sammanhang, få
klart besked från sådana auktoriteter, som det här är fråga om, att gärningen
icke kan straffas, och de anse att man skulle förtjäna pengar på saken, tro
herrarna då, att de icke skulle använda sig av förfarandet — när de som jag
säger ha svart på vitt på, att något straff icke kan förekomma. Och icke kommer
numera någon domstol att döma efter 12 kap. 15 § strafflagen, det kan
man vara tämligen säker på.

Så kommer för det andra det ständigt på tungan förda argumentet, som
tycks vara herrarnas huvudstöd i utskottet, nämligen argumentet med tidningsgumman.
Jag har försökt övertyga de ärade motståndarna ■— men tydligen
alldeles förgäves — om att det är ett fullkomligt misstag, som resonemanget
vilar på. Det är ett misstag, som kommer igen i lagrådet, och det kan se betänkligt
ut, men jag upprepar, att det är ett misstag. Och detta har man möjlighet
att övertyga sig om, utan att vara jurist och utan att åhöra någon akademisk
disputation i frågan, bara genom att jämföra med vad som sker på ett annat
område, där vi alla av erfarenhet veta, att liknande förfaranden ofta förekomma
och i åratal förekommit i praxis. Jag har redan nämnt fallet: lotterisedlarna.
Det pågick väl, förmodar jag, en gång i tiden debatter i kamrarna
även när lagen om lotterisedlar antogs, och det är möjligt, att det då var någon
herr Leo eller herr Engberg, som yttrade, att man komme att straffa den arma
gumma, som förde omkring lotterisedlarna, eller skriverskorna eller tryckarna
eller alla andra, som hjälpte till och bure sedlar hit och dit, korteligen alla
dem, som vore med på något sätt. Men detta har aldrig hänt. Ingen åklagare
har åtalat, och ingen domare har dömt i sådana fall. Varför? Jo, därför att
det inom specialstraffrätten är en genomgående regel ■— det är synd, att det
icke finns här någon handbok i specialstraffrätt, ty då skulle jag ha läst upp
den satsen för herrarna och givit svart på vitt — i motsats till vad som gäller
inom strafflagens område, att icke alla de människor, som på ett eller annat sätt
varit med om gärningen, exempelvis som redskap, skola straffas, utan man tager
ut den som kan betraktas som huvudman, och straffar honom. Det kan naturligtvis
hända, att flera bli betraktade som huvudmän, och då straffas de allihop,
och det kan hända, att det finns en högste huvudman och att han har några under
sig som några slags filialer eller dylikt. Jag vill minnas, att det inträffat någon
gång i utlandet, att några personer avätit en större festmiddag och för att
roa sig haft matsedlar, som just utgjort efterbildningar av hundrakronorssedlar.
Så har det varit någon kypare, som plockat upp lapparna, som man låtit ligga
kvar, och han har gått omkring och spritt dem av en eller annan anledning. En
sådan blir återigen straffad, ty han är icke något redskap för de andra; eljest
skulle han ha gått fri. Men en maskinskriverska, som skriver lottsedlar, eller
en tryckare, som trycker de sedlar, varom det här är fråga, eller vem det vara
må, som bara är ett redskap, och allra mest naturligtvis postiljonen, som kör ut
tidningarna, dessa kunna icke åtalas eller dömas. På samma sätt är det med
tidningsgumman. Det är en fullkomlig chimär att inbilla sig, att vare sig i
detta land eller någon annanstädes en åklagare skulle åtala eller en domare

Ant/, lar/
innefattande,
förbud att
sprida efterbildning
ar
penningsedel.

(Forts.)

Nr 35.

72

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

straffa folk i dylika fall. Det är så klart och så allmänt vedertaget av alla,
som äro fackmän, att det är rent orimligt att påstå något annat. Om det ytterligare
kan övertyga herrarna, kan jag nämna, att jag alldeles särskilt — icke
därför att jag var det minsta osäker om saken men därför att jag skulle kunna
säga det i riksdagen ■— gick igenom de prejudikat ■— och de äro rätt många
— som finnas angående lotterisedlar, där vederbörande blivit straffade, för
att se om i sådana mål det fallit någon domare in att döma eller någon åklagare
in att åtala vare sig ett bud eller ett annat redskap i ett dylikt läge. Men det
fanns icke ett enda sådant fall. Tyvärr har jag icke handlingarna här, och jag
skulle heller knappast ha använt tiden till att läsa upp dem i kammaren. Men
jag garanterar, att det förhåller sig så. Är det alltså ingenting annat än tidningsgumman,
som herrarna oroa sig för, så har jag anledning att åberopa min
förut gjorda hemställan.

Herr Olsson i Kalmar: Herr talman! Jag har förut instämt med herr

Christenson i Södertälje. Nu endast ett litet tillägg. Under en lång följd av
år har jag varit föreståndare för en uppfostringsanstalt, och med hänsyn till
den sorgliga erfarenhet jag har av allt vad som det ifrågavarande reklamtrycket
kan åstadkomma för frestande av unga svaga sinnen, ber jag att på det
varmaste få yrka bifall till propositionen.

Herr Söderberg: Herr talman! Jag hade icke tänkt uppträda i debatten,
men här ha fällts några ord, som föranleda, att jag ber att få taga kammarens
tid i anspråk några minuter.

Jag skall då först utöver vad andra talare framhållit om lagrådets ställning
till vissa punkter i den föreslagna lagen be att få läsa upp några rader av vad
justitierådet Wedberg yttrar. Han säger: »Enligt min mening är det icke välbetänkt
att straffa den som säljer eller eljest sprider en tidning med sedellik -nande annons, han må ha kännedom om annonsens tillvaro eller ej.»

Herr af Ekenstam anförde, att han för sin del icke kunde tänka sig, att någon
domare skulle döma ett tidningsbud, som bleve åtalad för en dylik förseelse.
Ja, det är möjligt, därom vill jag icke yttra mig. Men redan detta att
bli åtalad är i och för sig en tillräcklig olägenhet för att man skall vara tveksam
att gå med på en sådan lagstiftning.

Herr Jansson i Edsbäcken var inne på ett argument, som ljuder i olika tonarter
vid olika debatter i kamrarna; herr Lindley citerade härutinnan ett par
rader ur en ledare i Stockholms Dagblad. Herr Jansson i Edsbäcken yttrade
för övrigt, att anledningen till att lagutskottet avstyrkte förslaget var att man
icke tyckte ordet »föremål» i lagtexten vara lämpligt. Herr Jansson vet lika
väl som jag, att detta icke var det avgörande skälet utan endast ett andrahandsskäl.
Det avgörande var ju, att man icke ville gå in för att en lång kedja
av människor oskyldigt skulle drabbas med straff härvidlag. Det är icke riktigt
av herr Jansson i Edsbäcken, att om han skall meddela utskottsinteriörer
göra detta på ett fullkomligt felaktigt sätt.

Vidare sade herr Jansson i Edsbäcken, —• och det var detta argument jag
nyss syftade på -—• att om lagen kommit ett annat år, hade den nog antagits,
men i år kunde det naturligtvis icke ske. Ja, där är man tillbaka till vad som
stod i Stockholms Dagblad, och det förefaller mig, som om herr justitieministern
var inne på samma tankegång, när han yttrade, att herr Leo icke ville ha lagen
i år utan först nästa år eller ett senare år, bara icke i år. Så länge jag varit
med i lagutskottet, har jag dock icke funnit, att man tagit någon som helst hänsyn
till vilken regering som framlägger ett förslag. Jag har varit med om att
behandla ärenden, framlagda av socialdemokratiska regeringar och avstyrkta

Lördagen den 21 maj e. m.

73 Nr 35.

även av de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet, liksom jag varit med om . Anf- Ja<i
förslag av högerregeringar, där socialdemokraterna gått på bifall. Jag blir ‘''förbud1 att
nästan upprörd, när man vill komma och påbörda lagutskottet annat än sak- sprida efterliga
motiv för dess ståndpunktstagande i detta avseende. bildning[av

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan. penningsedel.

(Forts.)

Herr Leo: Herr talman! Herr justitieministern medgav oförbehållsamt,

så vitt jag förstod, att lagrådet — i likhet med lagutskottets ledamöter — fruktar,
att denna lag kan komma att vid tillämpningen drabba en hel kedja av
oskyldiga personer. Men han förklarade å sin sida, att denna av lagrådet antydda
och av lagutskottet omfattade tolkning vore oriktig. Det avsågs enligt
hans mening med denna lag att drabba endast tillskyndaren, den som verkligen
sätter i gång med spridandet av ifrågavarande alster. Om det nu är på
det sättet, som herr justitieministern säger, att det är tillskyndaren och icke
redskapet man vill åt, då frågar jag mig, liksom vi frågat oss inom utskottet,
varför man skall antaga en lag med en formulering, som framkallat en oriktig
tolkning inom lagrådet och även så gott som undantagslöst hos lagutskottets ledamöter.
Varför då icke skriva lagen klart, tydligt och enkelt? Jag ber, herr
talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Carlson i Mölndal: Herr talman! Jag är förekommen av den före gående

ä,rade talaren. Jag har ju ingen annan juridisk kunskap än den jag såsom
suppleant i lagutskottet kunnat tillägna mig under utskottets ^ överläggningar.
Om man nu ser på lagtexten, i vilken det heter: »Sprider någon föremål,
vilket utgör eller å vilket, honom veterligt, finnes anbragt efterbildning
av gällande penningsedel, och är efterbildningen sådan, att förväxling lätt^kan
äga rum» etc., måste jag fråga mip-: Finns det någon lekman, som kan få^en
annan uppfattning än att lagen avser spridandet av ifrågavarande föremål?
Så har ju också lagrådet liksom lagutskottet uppfattat detta ord.

Nu förklaras det från herr justitieministerns sida, att det aldrig kansli tal
om att tidningsgumman eller någon annan spridare av ett sådant föremål, som
utgör en lätt förväxlingsbar efterbildning av penningsedel, skulle kunna straffas
och att det aldrig är avsett, att man skulle träffa någon annan än tillskyndaren
eller tillverkaren. Men varför kan man då icke sätta ut detta i lagtexten?
Såsom lagen för närvarande är formulerad, är det för mig fullkomligt obegripligt,
att den icke avser alla de personer, som sprida dylika föremål.

Men även om jag skulle kunna acceptera den försäkran, som herr justitieministern
här givit, skulle jag likväl känna mig ytterst tveksam. Av allt som
yttrats i denna debatt har det framgått, att de reklamsedlar, som hittills utgivits,
icke varit efterbildningar som lätt kunnat förväxlas med penningsedlar
på annat sätt, än att de blivit vikna. En fullkomlig förutsättning för att de
skulle kunna dragas in under lagtexten är sålunda, att sedlarna vikas, såsom
man brukar göra med en penningsedel. Nu står det i den kungl propositionen,
att justitieombudsmannen, som är landets högsta väktare för lagars tolkning,
förklarat, att sådana reklamsedlar, som innebära lätt förväxlingsbara efterbildningar
och som utbjudas, redan enligt nuvarande lagbestämmelser kunna
giva anledning till straff. Under år 1926 anmäldes också en köpman i Stockholm
för en dylik förseelse, och han blev också ådömd böter. Justitieombudsmannen
yttrar härvidlag, att om en reklamsedel användes som betalningsmedel,
torde 12 kap. 15 § strafflagen tänkas träda i tillämpning, och han tillägger,
att i fall utprångling av falsk penningsedel icke anses föreligga, syntes, därest
handlingen fullbordats, straff kunna inträda för bedrägeri i enlighet med 22
kap. strafflagen. Jag vill för min del säga, att huru rättslärd än den nuva -

Nr 35.

74

Lördagen den 21 maj e. m.

Ä7ig. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

rande justitieministern är, sätter jag i detta avseende lika stor tillit till justitieombudsmannen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Här man hör de energiska anföranden, som
komma från dem som dikterat majoritetens i lagutskottet beslut, tänker man:
det är väl någon stor och kollossalt viktig sak, som man kämpar om, ett lagförslag,
vars antagande skulle medföra synnerligen betänkliga följder? Men
om man tager betänkandet och ser efter, vad det gäller, finner man, att det
endast är fråga om en lag, som skall hindra, att folk sprider efterbildningar
av penningsedlar, när förväxling lätt kan äga rum! Är detta verkligen någonting,
som måste så starkt bekämpas från majoritetens i lagutskottet sida? Jag
tycker, att herrarna av majoriteten kunde spara på sin energi och att den kunde
komma bättre till pass i annat sammanhang. Men nu hör jag herr Per Albin
Hansson begära ordet, och han kommer naturligtvis att betrakta detta som
ett angrepp mot lagutskottet.

För min del får jag verkligen säga, att då jag hör herr justitieministerns argumentation
och bevisning för att den ifrågavarande lagen icke är sådan, att
den kan medföra straff för t. ex. en tidningsgumma, som delar ut tidningar med
dylika annonser, och tager hänsyn till vad herr justitieministern framhöll därom,
att det icke finns några prejudikat på att personer i liknande ställning
straffats i analoga fall, såsom i fråga om lotterisedlar och dylikt, så är jag
benägen att böja mig för ett sådant auktoritativt uttalande från en person, som
för närvarande bekläder justitieministerposten.

Vad tidningarna i detta fall beträffar, så ha ju här åtskilliga tidningsmän
uppträtt och ansett, att lagen skulle vara så farlig för pressen. Jag kan icke
fatta detta. Kunna icke herrar tidningsredaktörer förbjuda dem som sköta
om trycket att taga emot sådana annonser? Herr Engberg, som är en så förfärligt
myndig man här i kammaren, är väl lika myndig på sin redaktion, och
han kan väl säga ifrån en gång för alla, att något sådant icke får förekomma.

Det är för mig ganska uppenbart, att när man från riksbankshåll påvisat,
att det dock är en rätt angelägen sak att få en lag till stånd på detta område
och att förväxlingar lätt kunna uppkomma — och detta i än större utsträckning,
sedan allmänheten väl fått klart för sig, att riksdagen anser förfarandet
icke böra vara straffbart, så är detta något som man bör taga hänsyn till. Och
jag vill säga herr Engberg, att jag tycker att riksbanksfullmäktigen Kristensson
icke handlade riktigt klokt, när han försökte locka herr Engberg i det fall
som han nämnde, ty det är uppenbart, att om man kommer och ber att få växla
två femmor till en tia, så måste man fråga sig, vad det skall tjäna till; om han
däremot hade kommit och bett att få växla en tia i två femmor, hade saken
legat annorlunda. Och herr Engberg kanske gått i fällan.

Herr talman! Det studium jag gjort av propositionen och lagutskottets utlåtande
och vad jag hört av herr justitieministern har fullkomligt övertygat
mig om att kammaren skulle handla klokt och välbetänkt genom att antaga
det föreliggande lilla lagförslaget.

Herr Christenson i Södertälje: Endast ett par ord i anledning av herr

Carlsons i Mölndal yttrande, vari åberopades justitieombudsmannens utlåtande
i ärendet. Det föreföll mig, som om herr Carlson ville göra gällande, att justitieombudsmannen
skulle ha ansett, att spridandet av ifrågavarande reklamtryck
redan nu skulle vara straffbart, så att en lagstiftning på området vore
överflödig. Emellertid hade naturligtvis icke justitieombudsmannen gjort någon
framställning i saken till Kungl. Maj:t, om han menat, att förfarandet redan
nu vore belagt med straff. Justitieombudsmannen har i själva verket ta -

Lördagen den 21 maj e. m.

75 Nr 35.

lat om att under vissa förhållanden kan användandet av reklamsedlar för närvarande
vara straffbart, och han åberopade sålunda, att, om en dylik sedel lämnas
och mottages såsom betalning och vederbörande alltså får valuta för densamma,
så kan han hava gjort sig skyldig till straff antingen för utprångling
av falsk penningsedel eller för bedrägeri. Men här är ju ej fråga om sådana
fall utan om spridande överhuvud av reklamsedlar. Justitieombudsmannen
yttrar härutinnan följande: »Det vore givetvis synnerligen olämpligt och måste
anses innebära en kränkning av statens överhöghet, att riksbankens sedeltyper,
vilka hägnades av skyddet genom stadgandena i 12 kap. strafflagen, ändock
saklöst genom efterbildning skulle kunna användas i det privata förvärvsintressets
tjänst.» Jag vill sedan endast tillägga, att, om en person kommer och
vill lämna en reklamsedel såsom betalning men vederbörande icke tager emt den,
såsom herr Engberg vägrade att göra gentemot herr Kristensson i Göteborg,
så torde den, som gör ett sådant försök, även om han handlat med fullt uppsåt,
icke hava gjort sig skyldig till någon brott enligt gällande rätt.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag uppkallades verkligen, när
herr Lindman riktade sig i förebrående ordalag mot lagutskottet dels därför att
debatten i denna fråga blivit så uttänjd och dels därför att -— såsom han uttryckte
sig — alltför mycken energi utvecklades för en så liten sak som den
förevarande. Jag ber med anledning härav få konstatera, att det icke är från
lagutskottets sida, som man inlett debatten och gett den en större och mera
omfattande läggning, än den behövde få. Beträffande saken i och för sig är
det alldeles riktigt, att det här gäller en obetydlig lag. Men det är icke en liten
sak, om man stiftar en lag på det sättet, att detsamma kan bli ett medel till
trakasserier av oförvitliga medborgare. Det är sådant, som man icke bör medverka
till. Ett par talare ha i repliker till herr Engberg berört, exemplet med
tidningsgumman och menat, att det icke kan vara så farligt, då herr Engberg
säkerligen är nog gentil att betala gummans böter. Ett sådant resonemang upprör
mig, ty redan därigenom, att gumman blir åtalad och ställd inför råtta, har
hon undergått ett lidande, som ingalunda blir ersatt genom att hon slipper betala
böterna.

Själv har jag i denna sak lyssnat med mycket intresse särskilt till dem som
som talat emot lagutskottet. Men jag måste säga att de betänkligeter som anförts
från utskottets sida icke blivit hävda vare sig av justitieministerns förklaringar
eller genom yttranden av anhängarna av lagstiftningen. Här är icke
fråga om huruvida man vill bestraffa eller icke bestraffa en handling som i
och för sig är klandervärd. Vad kritiken vill uppnå är en sådan formulering
av lagen, att den drabbar verkligt straffbara; den avböjer att taga en lag, som
för med sig risken att även oförvitliga kunna bli trakasserade. Jag tycker icke
att det finnes skäl att forcera saken.

Herr statsrådet säger visserligen det att genom att saken bragts inför riksdagen
är det vanskligt att avslå lagen. Det kan icke vara något argument.
Herr statsrådet borde då icke ha lagt fram lagförslaget, förrän statsrådet varit
tämligen säker på att det skulle bifallas. Någon fara för att man genom ett
avslag skulle »öppna slussarna» alldeles på detta område existerar icke. Det
finns ju redan, såsom tidigare påpekats, prejudikat på att man kan bli dömd
efter nuvarande lag. Herr justitieministern använde detta såsom förklaring
till, att det icke förekommit något spridande av reklamsedlar i större utsträckning.
Det bör väl dock även ett år framåt kunna utgöra en bom för spridandet,
som det varit hittills. Jag kan således icke inse, att man verkligen löper någon
risk genom uppskov.

.Tåg hade icke tänkt att blanda mig in i denna debatt, men då borr Lindman
bestraffande uppträder mot första lagutskottet, därför att man energiskt häv -

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
‘penningsedel.

(Forts.)

Nr 35.

7 6

Lördagen den 21 maj *e. m.

Ang. lag
innefattande
förbud att
sprida efterbildning
av
penningsedel.

(Forts.)

dat en ståndpunkt, så måste jag säga, att när ledamöterna av första lagutskottet
äro liksom många av kammarens ledamöter övertygade om att här gör man
en lag, som kan utsätta oförvitliga samhällsmedlemmar för trakasserier, då
är det en heder för utskottet att kämpa energiskt för sin ståndpunkt.

Herr Lindman: Herr talman! Yi kämpa ju energiskt litet var här i kammaren,
när det gäller att förfäkta vår ståndpunkt, och det är sålunda icke något
att förebrå lagutskottets medlemmar för att de härvidlag göra på samma sätt,
som vi på andra sidan göra. Så att om den saken är det inte någonting att säga.

Hen då herr Hansson i Stockholm säger, att det kan inträffa att de icke
bli straffade men åtalade och att redan detta är otrevligt, så vill jag svara vad
jag nyss sade, att om denna lag antages och finnes och tidningar förbjuda sina
annonschefer att taga emot och införa sådana annonser, då kan det icke bli
någon som blir åtalad, men även om sådana annonser skulle införas, så ha vi
fått upplysning från justitieministern att ifrågavarande personer icke bli åtalade.
För tidningsgumman, som bär ut tidningar, kommer således något lidande
ej till stånd, och ännu mindre blir hon straffad.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag finner icke exemplet med
tidningarna vidare väl valt; det är det område, där man lättast kan tillbakavisa
talet om risk för att budet skulle bli bestraffat. Men det gäller här även
andra tryckalster än tidningstryck, och faran är faktiskt större, när någon
skickas ut med speciellt reklamtryck, att denna människa, ovetande om lagstiftningen
och ovetande om lagens bestämmelser, utsättes för trakasserier.

Så vill jag till herr Lindman säga, att en försäkran från justitieministern,
att lagen icke kommer att tillämpas efter ordalagen, kan jag icke taga för god.
Lagen är skriven, lagen har sina bud och måste tillämpas; justitieministern
kan ogilla tillämpningen, men han kan intet göra för att hindra en sådan tilllämpning.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition;
och fann herr andre vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Söderberg, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren med avslag å första lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 40, bifaller Kungl. Maj :ts i ämnet avlåtna
proposition, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren med avslag å utskottets hemställan bifallit Kungl.
Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.

Lördagen den 21 mai e. m.

77

Nr 36.

§4.

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion angående beredande av större möjlighet
för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller
skolavdelningar biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan; och skulle,
jämlikt § 63 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ 5.

Vidare föredrogs statsutskottets memorial, nr 110, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om väckta motioner om flyttningsersättning åt sådana
till truppförband eller stab i Boden hörande officerare m. fl., som lämna tjänsten
på grund av avsked eller överföras på övergångsstat; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 111, i anledning
av riksdagens år 1926 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

Sedan punkten 1, angående flyttningsersättning till personal inom utrikesrepresentationen,
föredragits, begärdes ordet av

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! Jag har inte någonting att

erinra mot det förslag till hemställan som utskottet gjort under förevarande
punkt. Men jag kan icke neka mig att be att få yttra några ord med anledning
av vad utskottet här har påpekat. Det gäller nämligen den punkt, som
kammaren behagar observera, första punkten i statsutskottets nr 111, som rör
flyttningsersättning till personal inom utrikesrepresentationen, vilken utskottet
förmenar har blivit för stor, varför det ber Kungl. Maj:t undersöka om icke
kostnaderna skulle kunna nedbringas.

Jag skall endast i förbigående nämna, att jag har fäst mig något vid att
man i ett sådant här officiellt utlåtande som detta uppräknar namnen på de
personer som blivit tilldelade flyttningsersättning; det verkar nästan, som om
det skulle vara något klander mot dessa personer, något som det emellertid
icke kan finnas fog för, ty de ha aldrig uppburit högre flyttningsersättning,
än vad de varit berättigade till på grund av den order de fått att flytta från
en plats till en annan.

Men egentligen var det icke detta jag ville säga, utan när man nu från
statsutskottets sida och sedermera ifrån kammarens kommer att reagera mot
dessa höga flyttningsersättningar, så vill jag påpeka att denna riksdagens kammare,
den har dock anledning att känna sig till en viss grad medskyldig i detta.
Det är inte bara Kungl. Maj:t och utrikesdepartementet som skola klandras,
utan kammaren har nog rätt mycket att stå till svars för själv i det här avseendet.
Som kammarens ledamöter behagade erinra sig, så debatterade vi här
för tre år sedan i kammaren en kungl. proposition, enligt vilken åtskilliga indragningar
föreslogos att göras i fråga om vår utrikesrepresentation. Bl. a.
föreslogs indragandet av legationssekreterarebefattningen i Peking och framförallt
indragandet av beskickningen i Wien. Ja, mina herrar, vad är det nu
som hänt på grund av indragningen av beskickningen i Wien och de frågor som

Ang.

flyttningsersättning
till
;personal inom
utrikesrepresentationen.

Nr 35. 78

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

flyltnings(isättning
till
personal inom
utrikesreprescntationen.

(Forts.)

Ang. vissa
utredningar
rörande
modeller å
uniformstyger.

vi då behandlade? Jo, den dåvarande ministern i Wien sattes i disponibilitet och
reste hem till Sverige. Sedermera flyttades han till Spanien. På hans plats i
Wien förflyttades ett legationsråd från London. Legationsrådet i London ersattes
med ett legationsråd i Peking, och legationsrådet i Peking med en tjänsteman
i utrikesdepartementet i Stockholm. Indragandet av beskickningen i
Wien och den därmed förenade omändringen därhän, att det icke skulle vara
en minister utan endast ett legationsråd, har sålunda genom dessa flyttningsersättningar
kostat svenska staten 84,000 kronor, vartill kommer det disponibilitetsarvode
som ministern i Wien uppbar under den tid han väntade att få en
annan befattning. Det är mycket möjligt att det föranlett ytterligare flyttningsersättning.
Ty det kan hända att den som från Stockholm flyttades till Peking
kanske ersattes med någon från annan ort, och jag undrar om icke det
förekommit flera förflyttningar från beskickningarna i utlandet. Det är således
icke sagt att det slutar med 84,000 kronor.

Den åtgärd, mot vilken jag på det livligaste protesterade i kammaren 1924,
nämligen om indragandet av beskickningen i Wien, och som medförde — jag
kan visserligen inte säga det på rak arm, men jag föreställer mig — en besparing
på högst 10,000 kronor om året, har sålunda genom flyttningsersättningar
och disponibilitetsarvode säkerligen förorsakat utgifter som gått till 8 å 9
gånger mer än vad själva besparingen uppgick till.

Jag har intet jakande, herr talman.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Härpå föredrogs punkten 3, angående arméförvaltningens intendentsdepartements
utredningar rörande vissa modeller å tyger till uniformer och kappor;
och yttrade därvid:

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: I den nu före dragna

punkten har statsutskottet gjort ett uttalande, som jag ej kan underlåta
att något beröra. Det avser ett enligt utskottets mening obehörigt anlitande av
munderingsanslaget för ett uppdrag, som av arméförvaltningens intendentsdepartement
givits åt två sakkunniga.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén § 15 åligger det truppförbandschef
att övervaka, att sådana uniformspersedlar, som personal tillhörande vederbörligt
truppförband själv anskaffar, äro modellenliga bland annat i avseende
å färgen. Dylika persedlar äro ofta såväl sinsemellan som i förhållande
till kronans persedlar av vitt skilda färgnyanser. För att truppförbandschef
skall kunna fullgöra berörda åliggande erfordras emellertid, att modeller förefinnas
icke blott å huvudfärgerna för uniformskläden utan även beträffande
färgnyanserna. Genom en år 1923 utfärdad generalorder erhöll arméförvaltningens
intendentsdepartement för den skull i uppdrag att utarbeta förslag till
dylika modeller. Uppdraget anförtroddes av intendentsdepartementet åt direktör
Kant och översten Hyrberg, vilka i första hand förvissade sig om att färgnyanserna
växlade å i kronans verkstäder befintlig kommiss och annat uniformskläde.
För framställande av normalprov å kommiss slöt intendentsdepartementet
i december 1924 kontrakt med en klädesfabrik. Övriga erforderliga
normalprov tillverkades — utan kostnad för statsverket — av vissa fabrikanter
efter muntlig överenskommelse. I huvudsaklig överensstämmelse med
intendentsdepartementets förslag hava nu fastställts modeller, utvisande färgnyanserna
å samtliga vid armén förekommande uniformskläden. Dessa modeller
skola ligga till grund för framtida tillverkning av såväl kronans uniforms -

Lördagen den 21 maj e. m.

79 Nr 3.'').

kläde som sådant kläde, som arméns personal (officerare, underofficerare och
manskap) själv anskaffar hos enskilda firmor.

Frågan om ersättning till de personer, som utrett frågan angående dessa modeller,
löstes av intendentsdepartementet på så sätt, att intendentsdepartementet
gottgjorde direktören Kant av medel från munderingsanslaget. Beträffande ersättning
till översten Ryrberg ingick intendentsdepartementet till Kungl. Maj :t
med framställning att 1,000 kronor — d. v. s. ett lägre belopp än det, som tillerkänts
Kant — måtte anvisas från samma anslag. Kungl. Maj:t förklarade
sig i brev den 23 september 1926 anse, att intendentsdepartementet, innan sakkunniga
tillkallades, bort utverka sig Kungl. Maj :ts tillstånd därtill. Statsutskottet
delar denna uppfattning. Beträffande ersättningen till Ryrberg medgav
Kungl. Maj:t, att ett förslagsbelopp å 1,000 kronor finge till honom utbetalas
av anslaget till munderingsutrustning. Härom säger nu statsutskottet,
att det icke ansett sig kunna underlåta att såsom sin mening uttala, att detta
anslag icke bort härför tagas i anspråk. Såsom skäl härtill angives, att anslaget
beräknas efter visst pris för man och tjänstgöringsdag.

Jag måste erkänna, att jag blev något förvånad över detta uttalande av statsutskottet.
Från min statsrevisorstid har jag nämligen i minne, att liknande utgifter
bestridas av respektive anslag, även om dessa äro s. k. öresanslag, liksom
i dessa fall, och att någon anmärkning häremot icke gjordes. Och som herrarna
erinra sig ha statsrevisorerna under de senare åren i regel icke beskvilts för
att göra^för få anmärkningar, ehuru det stundom påstods, att anmärkningarna
voro små. — Då jag förhört mig härom hos föredraganden inom försvarsdepartementet,
vilken har en mycket lång och rik erfarenhet på detta område, förklarade
denne, att statsutskottets nu uttalade uppfattning är för försvarsdepartementet
alldeles ny. Ty enligt gammal hävd ha dylika anslag såväl av Kungl.
Maj:t som av arméförvaltningen hittills i stor utsträckning tagits i anspråk
även för andra närliggande ändamål. En mängd exempel härpå skulle kunna
framletas, som visa, att så är förhållandet. Jag skall nämna fyra exempel,
som visa hur olika regeringar i detta avseende förfarit.

Den 28 januari 1921 beslöt Kungl. Maj:t, att till den personal, som handhade
ledningen av den vid intendenturkompaniet i Stockholm anordnade tvålfabriken,
skulle utgå ersättning av ett underhållsanslag. Föredragande var dåvarande
försvarsministern C. G. Hammarskjöld. — Den 15 augusti 1924 beslöt
en tillförordnad regering, att ersättning till en förrådsförvaltare för ökat arbete
i anledning av en större skoleverans till armén skulle utgå från anslaget
till munderingsutrustning. Beslutet fattades av excellensen Marks von Wurtemberg
samt statsråden Ekeberg, Beskow och Wohlin. — Den 19 februari
1926 beslöt Kungl. Maj:t, att till en kapten, som konstruerat en för arméns kokvagnar
avsedd stekpannemodell -— således även i det fallet fråga om modell —
skulle utgå en gratifikation av ett underhållsanslag. Föredragande var försvarsministern
P. Albin Hansson. -— Den 26 februari 1926 beslöt Kungl. Maj:t,
att en fanjunkare, som konstruerat en sågtyp — alltså även i det fallet en modell
— härför skulle erhålla en ersättning av 2,100 kronor — eller mer än dubbelt
så mycket som översten Ryrberg — av anslaget till munderingsutrustning.
Föredragande var försvarsministern P. Albin Hansson.

Det torde för den skull icke kunna förtänkas mig, att jag blev något överraskad
av att statsutskottet först nu uttalat en mening, som bryter mot en sedan
gammalt tillämpad praxis — en praxis, som jag tycker icke borde ha varit
för statsutskottets första avdelning obekant.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den anmälan, som statsut skottet

här tillåtit sig göra. behövde kanske icke — jag vill dock icke säga det
som en förebråelse —- föranleda någon lång debatt. Såväl statsrevisorerna som

Ang. vissa
utredningar
rörande
modeller å
ni formstyger.
(Forts.)

Nr 35. 80

Lördagen den 21 maj e. m.

A ng. visso,
utredningar
rörande
modeller å
uniformstyger.
(Forts.)

statsutskottet lia stött sig på de aktstycken, som angivas i utlåtandet, och jag
vill fästa uppmärksamheten särskilt på det uttalande, som förekommer på sidan
4 och lyder:

»Enligt den av Kungl. Maj:t den 15 maj 1925 fastställda staten är sistnämnda
belopp avsett för bestridande av följande utgifter för truppförbanden, krigsskolan
och generalstaben, nämligen

a) kostnader för anskaffning och underhåll av: beklädnadspersedlar — jämväl
kökskläder och vaktpälsar — sådana personliga utrednings- och remtygspersedlar
— jämväl servisbestick ävensom skyddstält och tälthyddemateriel —
samt hästutredningspersedlar, vilka icke erhållit en för artilleriets eller fortifikationens
behov särskild avpassad modell, fanor och standar, ävensom de
för tillverkningen av nu ifrågavarande persedlar avsedda verktyg och materialier,

b) arbetslöner åt de å lantförsvarets egna verkstäder sysselsatta civila arbetare
för av dem utfört arbete å sådana persedlar, som skola anskaffas och underhållas
från detta anslag, samt

c) författningsenligt utgående slitningsersättning.»

Det hävdas nu från utskottets sida, att man vill ha klara linjer vid utbetalningarna
och att man bör veta, för vilka ändamål det ifrågavarande anslaget
skall utgå. Den utbetalning, som revisorerna här göra anmärkning på, betraktas
av alla parter såsom avseende sakkunniguppdrag, och dessa kunna icke enligt
nämnda bestämmelser hänföras till de angelägenheter och intressen, som
skola täckas av munderingsanslaget. Jag vill rikta herr statsrådets och kammarledamöternas
uppmärksamhet just på det medgivande, som generallöjtnant
Erölich, förutvarande chef för arméförvaltningens intendentsdepartement, i detta
sammanhang gör. Han säger nämligen i ett på sidan 6 i utlåtandet återgivet
yttrande: »Därest jag förutsett, att här omhandlade uppdrag skulle, utöver
tillsynen och kontrollen över modellklädernas tillverkning, taga så stor omfattning,
som sedermera visade sig erforderligt, hade jag icke underlåtit att i fråga
härom begära Kungl. Haj :ts tillstånd att tillkalla sakkunniga.» Detta påpekande
sammanhänger just med den ifrågavarande anmälan; att man utsett sakkunniga
självrådigt har nämligen regeringen reagerat emot, och betalning för
sakkunniguppdrag bör då icke heller utgå av munderingsanslaget.

Vad statsrevisorerna velat uttala och statsutskottet enhälligt funnit angeläget
understryka är sålunda, att man håller skillnaden klar och tydlig, så att
dels icke de underordnade, som det här är fråga om, utan vidare utse sakkunniga
och därmed sätta regeringen i efterhand och dels vederbörande icke heller
på annat sätt använda medel, som skola täcka munderingsintressena, för ändamål,
som icke ha med dessa att skaffa. Detta är innebörden av statsutskottets
ståndpunkt, och jag misstänker att den icke står i motsättning till den praxis,
som riksdagen synes A''ilja gå in för. Ståndpunkten stödes också av Kungl.
Maj:ts eget beslut den 15 maj 1925, och jag tror snarast, att man bör fatta saken
så, att statsutskottets erinran skall utgöra en hjälp för regeringen. Statsutskottet
har nämligen för sin del icke velat göra annat än att godkänna denna
herr statsrådets reaktion mot den företagna åtgärden, och detta lär enligt min
mening icke kunna vara annat än fördelaktigt.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman! I

fråga om arméförvaltningens åtgärd att tillkalla sakkunniga äro Kungl. Maj:t
och statsutskottet överens. Det har ju av Kungl. Maj:t gjorts anmärkning mot
den åtgärden. Beträffande spörsmålet, huruvida kostnaden för utredning av
frågan angående modeller å beklädnadspersedlar enligt gällande bestämmelser
kan utgå från vederbörligt anslag, skulle jag vilja göra gällande, att detta är
möjligt åtminstone såvitt angår anskaffning av beklädnadspersedlar. Utred -

Lördagen den 21 maj e. m.

81 Kr 35.

ningen om vad slags persedlar man skall anskaffa kan knappast bestridas av AnQ- vissa
kommittéanslaget. Jag skall dock icke tvista med herr Törnkvist på den punk- urr6^^r
ten. Men om statsutskottet nu fått en annan uppfattning därutinnan — vilket modeller å
synes ha varit händelsen — förefaller det mig, som om det varit ett riktigare uniformstyger.
sätt att bryta en gammal praxis genom att göra ett uttalande i fråga om mun- (Forte.)
deringsanslaget under fjärde huvudtiteln än att rikta en anmärkning för ett
förment fel, som så många föregående försvarsministrar gjort sig skyldiga till.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill, utöver vad° jag

nyss yttrade, framhålla, att hur man uppfattar denna anmälan, beror så att
säga på känsligheten. Jag tror icke, att man inom utskottet haft den uppfattningen,
att det här gällde en anmärkning, utan att det fastmera vore fråga om
ett understrykande av herr statsrådets egen ståndpunkt beträffande tillkallandet
av sakkunniga. Det ena måste betraktas som en konsekvens av det andra.

I frågan om modellerna vet jag icke, om det är någon, vare sig inom riksdagen
eller regeringen, som kan knäcka detta spörsmål på rak arm. De, som
emellertid vilja ha, formellt sett, klart fastslaget, för vad ändamål penningarna
skola användas, torde resonera på följande sätt. Modellen har ingenting
med anskaffningen att göra, det är endast en förberedande akt för den senare,
precis som en allmän utredning om vilka typer man skall bygga för att tillgodose
det ena eller andra behovet. Det gäller endast en förberedande undersökning,
som skall vidtagas för att man sedan skall kunna intaga den lämpligaste
ståndpunkten. Sakkunniguppdraget har icke med inköpet och anskaffningen
att göra i annan mån än att det skall undersöka vilka modeller som skola
komma till användning. Detta är tvistefrågan — jag är icke beredd att på
förhand angiva, vilket som är rättats härvidlag, utan departementschefen får
väl själv fatta ståndpunkt. Men vad som ligger till grund för utskottets ställning
är, att de förberedande undersökningarna skola betraktas som sakkunniguppdrag
och behandlas därefter.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7—11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15 och 16.

Lades till handlingarna.

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 85. 6

Jfr 35. 82

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

förvaltningen
av de

ecklesiastika

löneboställena.

Vid nu skedd föredragning av punkten 17, angående förvaltningen av de
ecklesiastika löneboställena, lämnades på begäran ordet till

Herr Forssell, som yttrade: Herr talman! Under denna punkt refereras

ett yttrande av statsrevisorerna, i vilket man fäster uppmärksamheten på vissa
brister i den ecklesiastika förmögenhetsförvaltningen, och revisorerna knyta till
dessa sina iakttagelser, såsom framgår av citatet, några allmänna reflexioner
om att det är angeläget att överhuvud revisionen av de nuvarande tunga och
opraktiska förvaltningsbestämmelser, som så länge tillämpats, måtte påskyndas.
I anledning härav ha kammarkollegium och statskontoret yttrat sig och
gått in på samma linje. Dessa ämbetsverk säga, att vid dessa överväganden
är det av vikt att undersöka, i vilken mån pastoraten må göras medintresserade
i vederbörande boställens förvaltning. Utskottet yttrar, sedan man gjort dessa
referat, att Kungl. Maj:t den 22 april i år igångsatt en allmän utredning av
hithörande spörsmål.

Vad jag ville komma till och hemställa är, att då nu denna utredning skall
igångsättas och åtminstone direktiven för densamma äro uppgjorda -— det är
mig icke bekant, huruvida de sakkunniga äro utsedda -— man icke måtte, under
den tid utredningen pågår, pressa de nu gällande regler, som man avser att
revidera, till det yttersta därhän, att man till lokala avlöningstillgångar överför
vissa förmögenhetsobjekt, som därigenom i realiteten kunna komma att få
sin avkastning överflyttad till kyrkofonden. Ty, herr talman, mina herrar,
detta innebär ju, att i själva verket församlingarnas intresse för dessa förmögenhetsobjekts
lyckosamma förvaltning reduceras, i stället för att uppmuntras,
såsom man åsyftar. Jag gör denna hemställan till regeringen med anledning
av att två bestämda fall äro kända just från veckorna före det dessa direktiv
den 22 april bestämdes i statsrådet, i det att nämligen Kungl. Maj:t till lokala
avlöningstillgångar överförde stora fonder i Norrland, nämligen dels i Ovanåker
och dels i Berg och Rätan. Sådana åtgärder kunna hava till påföljd,
att vederbörande kyrkoråd, som formellt skall förvalta dessa tillgångar, kommer
att sakna intresse att bringa upp avkastningen, om förhållandena äro sådana
att denna går till kyrkofonden. Nu vet jag, att det finns en del andra
fonder, som skulle kunna undergå samma öde, och jag vill med hänsyn därtill
uttala den förhoppningen, att, när nu utredningen är igångsatt, man icke skiljer
församlingarnas intresse från förvaltningen just i samma tid som man är i färd
med att göra en revision av gällande bestämmelser. Jag gör alltså uteslutande
en hemställan till regeringen och har icke någon anmärkning mot utskottets
utlåtande.

Herr Wallerius instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Punkten lades till handlingarna.

Punkterna 18—20.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 112, i anledning av väckta motioner
om anslag till nybyggnad för lantmäterikontoren i Kopparbergs län och Jämtlands
län m. m.

Kammaren biföll utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Lördagen den 21 maj e. m.

83 Nr 35.

§ 8.

Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 113, i anledning
av väckt motion om anslag till uppförande av posthusbyggnad i Sandviken.

Uti en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad motion,
nr 140, hade herrar Högström och Olsson i Gävle föreslagit, att riksdagen
måtte för uppförande av posthusbyggnad i Sandviken för budgetåret 1927—
1928 under utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag av 100,000
kronor, att utgå av lånemedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för inköp för postverkets räkning
av ett tomtområde om 1,335 kvadratmeter, beläget mellan Hyttgatan och Södra
Järngatan i Sandviken, samt för uppförande därå av en posthusbyggnad för
budgetåret 1927-—1928 under utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag
av 108,975 kronor.

Därjämte anmälde utskottet, att utskottet framdeles komme att avgiva utlåtande
beträffande sättet för beredande av teckning för ifrågavarande belopp.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Olsson i Kullenbergstorp,
Olsson i Blädinge och Holmgren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om
avslag å den i ämnet väckta motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I likhet med vad jag förut
i kammaren uttalat, vill jag även nu giva uttryck åt den uppfattningen, att
dylika ärenden som det nu föreliggande böra passera Kungl. Maj :t, så att icke
statsutskottet skrider till verkställighet och bestämmer, hur det bör vara. Jag
har förut yttrat mig ingående om anledningen, varför jag icke kan vara med
om ett dylikt tillvägagångssätt, och jag vill icke nu upprepa vad jag förut sagt.

För att markera min ställning i detta avseende ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Högström: Då jag jämte en annan ledamot av denna kammare motionerat
i föreliggande ärende, så anser jag mig nödsakad att yttra några ord
i anledning bl. a. av vad den senaste ärade talaren yttrat. Den principiella
synpunkt han har på denna fråga beträffande det sätt varpå den bort behandlas
kan också jag i stort sett dela. Det råder ingen tvekan därom, att den behandling,
som herr Olsson i Kullenbergstorp anser att frågor av denna art höra
undergå, alltjämt är i allmänhet den riktiga. Men det torde å andra sidan
inte finnas någon regel så fullkomlig, att inte undantag ifrån en sådan allmän
regel i vissa särskilt starkt motiverade fall kunna vara väl befogade.

Vad nu beträffar närmast detta speciella fall, så torde den utredning som
av generalpoststyrelsen blivit förebragt vara fullkomligt uttömmande och även
fullkomligt vägledande för frågans bedömande. Generalpoststyrelsen har nämligen
redan tidigt under föregående år gått i författning om att med hänsyn
till det påtagliga behovet av ökat lokalutrymme för postkontoret i Sandviken
försöka få till stånd en förbättring i detta avseende. Generalpoststyrelsens utredning
resulterar också i det uttalandet, att generalpoststyrelsen f^ser »att
för statsverket alla skäl föreligga att låta för postverkets räkning uppföra en
posthusbyggnad i Sandviken». Jag vill icke besvära kammaren med att återge
de skäl och de synpunkter som vant för generalpoststyrelsen bestämmande,
då denna kommit till det här nu angivna resultatet. Obestridligt framgår emellertid,
att behovet under flera år gjort sig starkt kännbart utav ökat utrymme.

Ang. posthusbyggnad
i
Sandviken.

Nr 35. 84

Lurdagen den 21 maj e. m.

Ang. posthusbyggnad
i
Sandviken.
(Forte.)

Av denna utredning framgår vidare, att alla de utvägar, som eventuellt skulle
kunna tänkas för att avhjälpa detta behov på lämpligt sätt, blivit av generalpoststyrelsen
prövade. Bl. a. har först prövats möjligheten av att företaga en
ombyggnad av den nuvarande av Sandvikens järnverk förhyrda lokalen, vilket
emellertid visade sig vara omöjligt. Vidare har undersökts en annan utväg,
nämligen att i en planerad nybyggnad i samhället förhyra lokaler. _ Av ekonomiska
skäl måste även den utvägen lämnas. Man kom slutligen till det resultatet,
att en nybyggnad var det för postverket och sålunda även för staten
ändamålsenligaste och även ekonomiskt fördelaktigaste. _

Det är också ganska betecknande, om man sedan följer ärendets behandling
i statsutskottet, att de av statsutskottets ärade ledamöter, som varit i tillfälle
att personligen på platsen taga de lokala förhållandena i närmare betraktande,
enstämmigt vittna om att fullkomligt olidliga förhållanden äro rådande inom
postkontoret därstädes med hänsyn till den kraftiga och synnerligen hastiga
utveckling detta samhälle på de senaste åren undergått.

Men utöver dessa skäl skall jag också be att få nämna ytterligare ett som för
ett par veckor sedan meddelades mig vid besök på platsen av Sandvikens järnverks
aktiebolags disponent. Det förhåller sig nämligen så, att emellan generalpoststyrelsen
och bolaget har en preliminär överenskommelse träffats, vilken
innebär att bolaget till postverket skall mot ett pris av 6,975 kronor försälja
en synnerligen välbelägen tomt för uppförande av ett posthus. Denna
överenskommelse är emellertid inte i vidare mån bindande, än att, om icke statsmakterna
under tiden intill den 1 augusti i år fattat sitt beslut om posthusets
uppförande, så är bolaget icke längre bundet av den träffade överenskommelsen.
I händelse därför att frågan skulle falla, vilket jag icke vill förmoda, så
skulle bolaget i så fall. vara frigjort från den utfästelse bolaget i överenskommelsen
i fråga gjort. Även om man inte vill eller behöver förutsätta att bolaget
som en vanlig tomtjobbare skulle vid ett senare tillfälle fordra ett högre
pris för den nämnda tomten, så måste jag ändå med hänsyn till rådande förhållanden
i samhället varna för att gå på ett onödigt dröjsmål i en dylik sak,
då jag vet att bolaget självt i mycket stor utsträckning har behov för all^ möjlig
disponibel tomtmark. I det läge vari frågan sålunda ligger skulle i så fall
bolaget kunna finna det lämpligt att disponera tomten för det ena eller andra
ändamålet, och då torde postverket få se sig om efter en tomt belägen kanske
en halv kilometer från järnvägsstationen. Vad detta skulle innebära ur kostnadssynpunkt
för postverket, är ju synnerligen lätt att förstå. Postmästaren
på platsen har till mig lämnat approximativa uppgifter om att de transportkostnader
som skulle uppstå, för den händelse postkontoret skulle förläggas
utanför bolagets markområde, skulle belöpa sig till mellan 3 och 4,000 kronor
per år.

Det är med hänsyn dels till dessa skäl och dels med kännedom om det stora
behov av ökat utrymme för postverket på denna plats som jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida att ett behov
här föreligger. Men frågan har varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
och Kungl. Maj:t har prövat detta behov liksom alla andra ur synpunkten av
tillgängliga medel och därvid funnit att detta behov icke var mera trängande,
än att det kunde för tillfället avvisas.

Jag tror att Kungl. Maj:t handlat klokt i detta fall, varför jag anser att
frågan bör anstå till nästa års riksdag, alldenstund jag icke kan tänka mig
att någon skada kommer att uppstå genom ett sådant uppskov.

Jag ber således, herr talman, att få instämma med herr Olsson i Kullenbergstorp.

Lördagen den 21 maj e. in.

85 Nr 35.

Herr Anderson i Råstock: Då herr Holmgren icke kunde underlåta att begära
ordet i denna fråga, så känner jag mig föranlåten att säga några ord
också. Och då vill jag beträffande själva principfrågan säga, att jag icke
märkt att herr Holmgren och med honom liktänkande dragit sig för att göra
vilka attacker som helst för att få nya anslag på fjärde huvudtiteln, fastän
framställningarna under densamma varit prövade av Kungl. Maj:t i hela sin
utsträckning.

Här är det dessutom så, som redan motionären erinrat om, att det är ett verkligt
trängande behov som det gäller att tillgodose. Och jag är säker om att om
Kungl. Maj:t ansett att nödiga medel funnits tillgängliga för ändamålet, så
hade nog en framställning kommit fram. Det är i detta fall så, att den nuvarande
postlokalen har att betjäna en befolkning på tillhopa 13,000 personer
och jag gratulerar herr Holmgren, om han kan upptäcka en lokal som är så
trång och otidsenlig som denna, när det är fråga om att betjäna en så stor befolkning.
Alla som sett på förhållandena ha varit överens om att det är nödvändigt
att göra något till åstadkommande av en förbättring. Det är sålunda
absolut icke tal om något lättsinne härvidlag, utan allt har blivit noggrant
övervägt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Olofsson i Digernäs och Olsson i Gävle.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Yare det mig långt fjärran
att vilja påstå, att herrarna lättsinnigt gått in på den bär saken; det har jag
alls icke yttrat. Och mot den ärade talare som uppträtt här i egenskap av
motionär vill jag blott framhålla, att jag icke yttrat mig om det större eller
mindre behovet av ifrågavarande byggnad för statens räkning. Men jag förmodar
att det ändå varit Kungl. Maj:t bekant, vad som angår både behovet
och överhuvud allt som berör ifrågavarande ärende. Det lära vi icke komma
förbi, huru man än diskuterar saken. Jag är kanske en mycket omodern människa,
som tycker att sådana ting verkligen skola komma fram upplagda från
Kungl. Maj:t. Herrarna föra här det talet om att man kan ändra något i de
förslag, som komma från Kungl. Maj:t. Ja, det är en sak om man så gör,
men en annan sak, om man börjar alldeles på bär backe så att såga, utan att
det föreligger någon framställning från Kungl. Maj:t.

Jag hoppas att statsutskottets ärade vice ordförande förstår den skillnad som
ligger däri, att Kungl. Maj:t tar initiativet eller icke gör det, och även förstår
att man icke gärna bör vara med om det senare. Ty jag tror att det blir då en
olycklig benägenhet att blint rusa iväg på en viss linje, och jag förstår ej vad
det kan ha för fördel för allmänheten, och jag kan ej heller se vilken fördel det
kan vara för Kungl. Maj:t såvida det nu till äventyrs icke skulle vara det att
Kungl. Maj :t icke riskerar att få avslag på en proposition, när Kungl. Maj :t
icke kommit fram med en sådan; men detta kan jag icke finna vara någon
verklig fördel för Kungl. Maj:t, utan Kungl. Maj:t får väl utsätta sig för
den risken.

Jag tror ändå, att det är alla skäl att i fortsättningen låta Kungl. Maj:ti
bedöma i vad tempo och i vilken uppslagsända vi skola taga fasta.på ärendena.
Sedan må herrarna skriva hur skarpt som helst, såsom ni ha skrivit i föregående
stycke, och följa er övertygelse. Konsekvensen fordrar att herrarna även
här gått den väg som jag tycker är den rätta att gå. Och jag hade verkligen
väntat att från Kungl. Maj:t eller från någon av regeringens ledamöter få ett
uttalande i principfrågan. Men när så icke skett, så har jag icke ansett mig
kunna underlåta att ännu en gång uttala min mening i saken. Men jag för -

Ang. posthusbyggnad

Sandviken.
(Forts.)

Nr 35.

86

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. posthusbyggnad
i
Sandviken.
(Forts.)

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

säkrar, att hädanefter skall jag nöja mig med att bara reservera mig, när man
i statsutskottet går på denna linje.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Jag vill bara erinra herr Olsson i Kullenbergstorp
en gång till om vad jag sade härom kvällen, när vi behandlade en annan
fråga. När herr Olsson motionerar, då går det an att taga det, även om det
icke har passerat Kungl. Maj:t, men när en annan syndare belastar sig med
sådan dödssynd, då duger det icke.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr andre vice talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bankoutskottets utlåtande,
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, jämte i ämnet
väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1927 dagtecknad proposition
nr 179, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock öka ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, nu 252,000 kronor, med
125,000 kronor till 377,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två i anledning av
nämnda proposition inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 228 av herr Lindhagen och inom andra kammaren nr 338 av herr
Lindberg.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte

I) med förklarande, att Kungl. Maj :ts i förevarande proposition framlagda
författnings förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, för
sin del antaga ett i momentet intaget förslag till förordning om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

II) öka ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, nu 252,000 kronor, med 125,000 kronor
till 377,000 kronor;

B) att förenämnda motion I: 228, i den mån densamma icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet anfört och hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt

C) att förenämnda motion 11:338 ej heller måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade:

Lördagen den 21 maj e. m.

87 Nr 35.

dels särskilt yttrande av herr Thore, som förklarat, att han på i yttrandet /»«•
angivna skäl inom utskottet uttalat den meningen, att Kungl. Majrts före- 1

varande proposition i sitt nuvarande skick bort av utskottet avstyrkas; kroppsskada,

dels ock här nedan omförmälda reservationer i fråga om 1, 8 och 20 §§ i ådragen under

det av utskottet framlagda författningsförslaget. militär tjänstgöring.

Sedan herr andre vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes (Forts )
ordet av

Herr Borggren, som yttrade: Herr andre vice talman! I avseende å föredragningen
av bankoutskottets utlåtande nr 52 anhåller jag att få hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A) 1) på
det sätt, att först föredrages det av utskottet framlagda författningsförslaget,
där så erfordras paragrafvis, med promulgationsstadgande och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres;

att för den händelsen författningsförslaget komme att i en eller annan del
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet lämnas bemyndigande att i avseende å nummerbeteckning av
paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallades av kamrarnas
beslut.

Denna hemställan bifölls.

Vunhten A).

Mom. I).

Det av utskottet framlagda författningsförslaget.

För 1 § hade utskottet föreslagit denna lydelse:

1 §•

Varder värnpliktig eller vid försvarsväsendet fast anställd, som i denna
förordning avses, under militärtjänstgöring i fredstid skadad till följd av olycksfall
eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik tjänstgöring
sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan stadgade
grunder.

Drabbas någon, som därtill beordrad eller med behörigt tillstånd frivilligt
deltager i militärtjänstgöring i fredstid, av skada eller sjukdom, som ovan omförmälts,
äger Kungl. Maj:t, där förhållandena anses böra därtill föranleda,
besluta om ersättning till vederbörande i huvudsaklig överensstämmelse med
angivna grunder.

Beträffande denna paragraf hade herrar Bäcklund, Höglund, Molander och
Thore uti avgiven reservation yrkat, att andra stycket måtte ur författningsförslaget
uteslutas.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Bäcklund: Herr andre vice talman! Jag har tillsammans med herrar
Höglund, Molander och Thore avgivit en reservation beträffande 1 § andra

.Nr 35. 88

Lördagen den 21 maj e. m.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

stycket. I detta stycke föreslås enligt utskottets förslag, som är något avvikande
från Kungl. Maj:ts, att om någon, som därtill beordrad eller med behörigt
tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring i fredstid, drabbas av
skada eller sjukdom, som i första stycket omförmäles, äger Kungl. Maj:t besluta
om ersättning till honom i huvudsaklig överensstämmelse med angivna grunder.
Jag och mina medreservanter ha icke ansett, att denna del av paragrafen
bör medtagas och detta av den anledningen, att det är ganska svårt att avgöra
vad som är frivilligt härvidlag och i synnerhet vad av detta frivilliga deltagande,
som är nödvändigt för arméns eller marinens organisation. Riksförsäkringsanstalten
har icke heller medtagit denna bestämmelse utan skriver härom
i sitt i utskottsutlåtandet refererade yttrande: »Erfarenheten hade visat, att

nya organisationer esomoftast bildats i syfte att i fred och vid krigstillfälle i
ett eller annat avseende biträda de militära myndigheterna. Det kunde också
inträffa, att befintliga organisationer av en eller annan anledning upphörde
med sin verksamhet. Att uppdraga en gräns mellan de olika kategorier frivilliga,
som borde komma i åtnjutande av förslagets ersättningsförmåner, och
dem, som borde ställas utanför, hade visat sig erbjuda avsevärda svårigheter.
Härtill komme, att under de senare åren ett allt större antal kvinnor frivilligt
biträdde i den militära sjukvården, förplägnaden m. m. Att medtaga även
dessa som ersättningsberättigade syntes emellertid kunna föranleda betänkligheter
och skulle också medföra den olägenheten, att därigenom ytterligare specialbestammelser
av rätt invecklad beskaffenhet skulle vara erforderliga. Riksförsäkringsanstalten
hölle därför före, att kategorien frivilliga deltagare i militärtjänstgöring
helt borde utelämnas i förslaget. I de säkerligen rätt sällsynta
fall, där billighet fordrade, att ersättning borde utgå, kunde ersättningsfrågan
underställas statsmakternas prövning.»

Andra myndigheter, som yttrat sig, ha i stället påyrkat, att de frivilliga
borde komma med i denna förordning om ersättning för kroppsskada ådragen
under militärtjänstgöring, och Kung!. Maj :t har ju också föreslagit detta i
sin proposition.

För min del anser jag inte, att man bör taga med de frivilliga så där generellt,
som här är föreslaget, ty det är nog i själva verket ganska svårt att säga,
huruvida det varit för organisationen nödvändigt eller ej att dessa frivilliga
varit med. Jag har inom utskottet yrkat på en särskild formulering av andra
stycket och föreslagit, att frivilliga, som därtill beordrats och alltså kunnat
anses behövliga för ifrågavarande övningar, skulle bli berättigade till ersättning,
men detta mitt förslag har ju icke vunnit tillräckligt beaktande i utskottet.
Jag har därför icke ansett, att jag ville gå fram med en särskild reservation,
utan jag har då förenat mig i avslagsyrkandet. I detta avslagsyrkande
inlägger jag då den meningen, att om någon frivillig varit med i viss övning
och skadats eller blivit sjuk samt det varit sådana omständigheter förknippade
härmed att det varit skäl för att ersättning lämnades, då borde statsmakterna
behandla dessa på sätt riksförsäkringsanstalten ansett. Kungl. Maj :t finge
alltså gå in till riksdagen med proposition och begära ersättning i sådana särskilda
fall. Här har man i stället gjort på det sättet, att Kungl. Maj:t ensam
avgör, huruvida ersättning skall utgå till sådana frivilliga. Jag anser, att
detta på sätt och vis är en oformlig anordning. Kungl. Maj:t borde enligt mitt
förmenande åtminstone icke fått annan befogenhet än att bestämma, huruvida
denna^ förordning vore tillämplig eller ej på den skadade eller sjuke frivilliga,
och på på sätt hade frågan om ersättningsbeloppens storlek kommit under riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådets prövning. Enligt detta förslag är
det Kungl. Maj:t, som är den ensamt avgörande, och det finnes alltså inte mer
än en enda instans.

Jag tror, herr andre vice talman, att alla skäl tala för att man icke bör bi -

Lördagen den 21 maj e. m.

89 Nr 35.

falla andra stycket i 1 § utan utesluta detta, och lag ber därför att med åberopande
av den motivering jag anfört få yrka att första stycket i 1 § antages,
men att andra stycket uteslutes.

Herr Carlsson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag her att få

uttala min tillfredsställelse över att denna fråga nu föreligger till behandling.
Det ligger bakom detta ärende en lång utredningshistoria, ty redan 1918 förelåg
ett förslag, som avsåg ny förordning på detta område.

Jag ville nu, herr talman, göra en erinran på denna punkt beträffande dem.
som frivilligt deltaga i militärtjänstgöring i fredstid. Min uppfattning är
den, att det vållar svårigheter att medtaga dessa frivilliga i författningen.
Jag grundar detta därpå, att dessa frivilliga, åtminstone flertalet av dem, i
stort sett icke lära undergå läkarundersökning, innan de deltaga i militärtjänstgöringen,
och det skulle sålunda kunna medföra en del konsekvenser och
svårigheter. I fråga om de olycksfall, som dessa frivilliga kunna råka ut för,
skulle jag vilja förmena det, att den nu gällande olycksfallslagen medtager
dessa personer, såvida de ha åtminstone någon ersättning antingen kontant eller
in natura. I de flesta fallen antar jag, att de ha någon ersättning in natura
och under sådana förhållanden skulle således i vad det gäller ersättningen
för skada till följd av olycksfall saken vara klar. När det åter gäller sjukdom,
så blir det naturligtvis ett annat förhållande, och mig förefaller det, att
denna princip att medtaga frivilliga på sätt som i förordningen föreslås kan
medföra rätt så vittgående konsekvenser.

Den föregående talaren, herr Bäcklund, har i huvudsak anfört de skäl, som
gjort, att även jag anslutit mig till reservanternas ståndpunkt och jag ber
således, herr talman, att få förena mig i den vid utskottet fogade reservation,
som avgivits av herr Bäcklund m. fl.

Herr Borggren: Herr andre vice talman! Utskottet har vid behandlingen
av andra stycket i denna paragraf sökt få den däri intagna bestämmelsen tydligare
än den var i Kungl. Maj:ts förslag. Det gäller ju här, såsom förut
nämnts, ersättning åt frivilliga, som deltaga i militärtjänstgöring. Går man
till sid. 9 i utskottets motivering, så finner man att där tydligt och klart säges
ifrån, att egentligen endast sådana personer kunna få ersättning, som beordrats
att tjänstgöra vid tillfället i fråga. Med att vederbörande beordrats, menar man
väl i första hand att de skola vara inkallade av någon myndighet eller att
Kungl. Maj:t skall ha inkallat dem. Jag tror också det kan vara bra, om andra
stycket i denna paragraf kommer att stå kvar. Ty det finnes kanske sådana
tillfällen, då man behöver inkalla personer, vilka vid ett eller annat tidigare
tillfälle deltagit i militärtjänstgöringen. Man får därför utgå ifrån att
såsom andra stycket i 1 § är avfattat och med den formulering, som utskottet
givit detsamma, inga misshälligheter skola uppstå. Jag ber därför att få
yrka bifall till paragrafen, sådan den föreligger i utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr andre vice

talman! Med den formulering, som utskottet givit förevarande paragraf, har
en förbättring ägt rum på denna mycket omdiskuterade punkt.

Utskottet säger, »att ersättningsrätten bör begränsas till sådana frivilliga,
vilkas deltagande i militärtjänstgöring framstår såsom särskilt önskvärt ur
försvarsväsendets synpunkt och sålunda är att anse såsom ett statens intresse.»
Såvitt jag vet skulle väl denna bestämmelse huvudsakligen komma att avse
medlemmar i de frivilliga automobil- och motorbåtskårerna. Då jag varit med
under fälttjänstövningar de sista två åren och sett medlemmar i den frivilliga

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

Nr So. 90

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

automobilkåren i tjänstgöring, vill jag säga att de utfört ett mycket förtjänstfullt
arbete och alltid stått till vederbörandes förfogande natt såväl som dag.

Nu säges det här, att i sådana fall skulle olycksfallslagen kunna tillämpas
för den händelse de frivilliga åtnjuta någon ersättning. Ja, men det är icke
så säkert, då det gäller en frivillig kår, och jag tror för min del icke, att
dessa kårmedlemmar ha någon ersättning.

Herr Bäcklund vill ju inte vägra ersättning till sådana frivilliga, varom
här iir fråga, men förmenar liksom riksförsäkringsanstalten, att i sådana fall
skall riksdagen avgöra saken. Jag tycker, att riksdagen har rätt många sådana
här pensions- och understödsfrågor att syssla med ändå och undrar om
det är någon större vinst att öka antalet med de ersättningsfrågor, som här
skulle kunna ifrågakomma. Jag tror, att erfarenheten visat, att riksdagen i
allmänhet är mycket välvilligare än Kungl. Maj:t, när det gäller frågor av
denna art. Om Kungl. Maj:t icke vill lägga fram en pensionsfråga så är det
ofta en riksdagsman, som tager upp den, och i många fall bevilja kamrarna
dessa pensioner. Någon besparing tror jag icke det blir genom en sådan anordning,
som herr Bäcklund finner ändamålsenlig. Jag tror däremot, att kammaren
gör klokt i att antaga paragrafen med den avfattning, som utskottet
givit densamma.

Herr Bäcklund: Herr talman! Herr Borggren hänvisade till sid. 9; och

det kunde han gott göra, men jag tror icke, att han kan göra det med någon
särskild styrka för utskottets förslag. Det framgår där med vilken tveksamhet
utskottet tagit på denna fråga. Vi försökte genom anlitande av den föredragande
att få alla möjliga definitioner på begreppet frivilliga; men det visade
sig ganska svårt att få fram detta. Vi blevo icke i utskottet fullt på
det klara med, vad frivilliga i detta fall ville säga. Nu är det ju på det sättet,
att man kunde gått med på förslaget, om Kungl. Maj :t eller någon annan
högre myndighet bestämt, vilka frivilliga som skulle deltaga, ty då hade det
varit klart på förhand, huruvida de varit för militärorganisationens övningar
nödvändiga. Att de då skulle hava fallit under denna föreslagna förordning,
hade jag ju icke haft något emot; men när det skall prövas i efterhand blir
det mera vanskligt. Jag tror i likhet med vad herr statsrådet sade, att det
är en hel del, som deltaga med motorbåtar och på annat sätt, som kunna
vara nyttiga för organisationen och dess övningar, men det finnes nog en annan
del, som av ren nöjeslystnad ge sig ut vid alla möjliga tillfällen, då det är
fråga om övningar både till sjöss och lands, och som gärna vilja vara med men
icke kunna betecknas som nödvändiga för organisationen. Det vore nog lika
bra, att denna del av paragrafen uteslötes och att, där det verkligen funnes
skäl för ersättning —- det bleve naturligtvis icke i alla fall — finge Kungl.
Maj:t tillfälle att höra vederbörande myndigheter, ärendet bleve noga genomarbetat
och det bleve fullt klarlagt, innan en sådan ersättningsfråga komme
in till riksdagen. Annars skapar man här ett tillstånd, om vilket man icke
vet, hur långt det kommer att sträcka sig. Jag för min del tycker, att i
dessa undantagsfall borde riksdagen vara med och hava ett avgörande ord:
huruvida frivillig, som ådragit sig kroppsskada, bör erhålla ersättning efter
denna förordnings bestämmelser.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag,
dels ock på bifall till det av herr Bäcklund under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Bäcklund begärde

Lördagen den 21 maj e. m.

91 Nr 35.

emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i bankoutskottets förevarande,
i dess utlåtande nr 52 upptagna författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Bäcklund under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning medelst tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Sedan 2 § härpå föredragits, yttrade

Herr Borggren: Herr talman! Jag vill säga, att det är icke utan att

man -— såsom herr Carlsson i Stockholm yttrade för en stund sedan — får
vara glad över, att lagförslaget överhuvud kommit fram, samt också hoppas, att
riksdagen kommer att antaga detsamma. Men då jag har varit med om att behandla
denna sak i utskottet, har det varit vissa önskemål, som kommit fram,
och ett sådant gäller 2 § mom. 2, som lyder: »Militärtjänstgöring anses hava
varit för handen endast under tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt
eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan färd eller då den skadade i annat fall
än nyss nämnts varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen samt
färden föranletts av och stått i omedelbart samband med tjänstgöringen.» Nu
är det nämligen så med denna lag och denna paragraf, att därav följer, att
om det är en värnpliktig, som ligger förlagd i en stad eller en lägerplats och
han t. ex. begär permission och han vistas utom samhället eller lägerplatsen
samt han icke är stadd i tjänsteärende av sådan beskaffenhet, att det räknas
till tjänsten, och han råkar ut för en olycka, då äger han icke rätt till ersättning
på grund av densamma. Man kan säga, att det är ganska hårt, att en
värnpliktig, då han ligger i tjänstgöring, strängt taget, men får permission
och vistas utom lägerplatsen samt om någonting vid ett sådant tillfälle inträffar,
icke skall få någon gottgörelse för detta. Antag, att den värnpliktige under
den tid, då han ligger inne, begär permission och reser till sin hemort. Om
han då skulle råka ut för en olycka, är han icke heller berättigad till ersättning
för densamma.

Nu är visserligen denna paragraf likalydande med den paragraf, som finnes
i olycksfallsförsäkringslagen, i vad det gäller olycksfall i arbete; men jag
vill uttala den förhoppningen, att, då försäkringsrådet kommer att tolka denna
paragraf, det kommer att göra det lika milt som det gjort vid några tillfällen,
då det gällt olycksfall, som inträffat under vissa färder från och till arbetsplatsen.

Det är bara dessa synpunkter, som jag för min del ville få tillfälle att framhålla;
men då man icke kan komma längre än vad olycksfallsförsäkringslagen
stadgar, eftersom den nu ifrågavarande lagen är huvudsakligen byggd på
olycksfallsförsäkringslagen, har jag endast velat uttala dessa synpunkter.

Herr talman, jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

.lits/.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

Nr 85.

92

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

3 —5 §§; rubriken till 1 kap.; 6 och 7 §§.

Godkändes.

8 §.

Utskottet hade föreslagit, att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

8 §.

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, antages utgöra vid
tiden för olycksfallet:

a) ettusen niohundraåttio kronor

för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen åliggande
första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen åligger
honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,

för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen och som fullgör
i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, samt
för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén eller flygvapnet eller i motsvarande
tjänsteställning vid marinen;

b) ettusen sexhundratjugo kronor

för värnpliktig, som icke avses härovan under a).

För fast anställd beräknas ifrågavarande arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgas i 9 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Herrar Carl E. Svensson, Östergren, Borggren, Bäcklund, Höglund och Molander
hade uti en beträffande denna paragraf avgiven reservation, med tillstyrkande
av bifall till ovanberörda motion II: 338, i vad den avsåge avfattningen
av förevarande paragraf, hemställt, att åt paragrafen måtte givas denna
avfattning:

8 §-

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, antages utgöra vid
tiden för olycksfallet:

a) tvåtusen fyrahundra kronor

för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen åliggande
första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen åligger
honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,

för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen och som fullgör
i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, samt

för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén eller flygvapnet eller i motsvarande tjänsteställning
vid marinen;

b) ettusen åttahundra kronor

för värnpliktig, som icke avses härovan under a).

För fast anställd beräknas ifrågavarande arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgas i 9 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Bäcklund: Herr talman! Denna paragraf gäller ju de belopp, varmed
man skall räkna, när det är fråga om både sjukersättning och olycksfalls -

Lördagen den 21 maj e. m.

93 Nr 35.

ersättning samt likaså, när det är fråga om invaliditetsersättning eller livräntor
till de efterlevande. Det är ju klart, att det har en mycket stor betydelse, vilka
framkonstruerade belopp det blir, som räknas för den värnpliktiges arbetsförtjänst.
Man kan ju icke i likhet med olycksfallsförsäkringslagen lägga den
reella inkomsten till grund för den värnpliktiges ersättning; utan man måste
framkonstruera. en viss arbetsförtjänst att läggas till grund, när denna lag
skall tillämpas. Kungl. Maj:t har ju avsevärt — det ger jag mitt erkännande
åt — höjt dessa belopp i förhållande till dem, som förut funnos i 1909 års förordning,
som gäller denna sak. Sedan 1909 års förordning först antogs har
det skett rätt kraftiga förhöjningar i fråga om dessa belopp; men trots detta
hava de befunnits otillräckliga, och riksdagen har skrivit till Kungl. Maj:t i
frågan, att det borde bliva nya bestämmelser och bättre ersättningar för kroppsskada
under militärtjänstgöring. Dessa äro enligt den föreslagna paragrafen
delade i två grupper. Det är först den grupp, som utgöres av dem, som få både
en längre tjänstgöring och fackutbildning under tiden. De få enligt Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag en arbetsförtjänst att räkna med till ett belopp av
1,980 kronor. Den andra gruppen, den stora gruppen, som egentligen är av
större ekonomisk betydelse, när det gäller utgifterna för statsverket, består av
de värnpliktige i allmänhet både under den egentliga värnpliktstiden och under
repetitionsövningarna. För dem har Kungl. Maj:t och utskottet räknat med eu
arbetsförtjänst på 1,620 kronor. Vi hava i reservationen hemställt, att dessa
av Kungl. Maj:t föreslagna belopp skola höjas, det å 1,980 kronor, som föreslagits
för den lilla gruppen eller dem, som skola fackutbildas, till 2,400 kronor,
och det å 1,620 kronor för den stora gruppen eller, kan man säga, de vanliga
värnpliktige, till 1,800 kronor. Det gör, att dagsersättningen, som, då
kroppsskada skett och vederbörande icke åtnjuter sjukhusvård å förläggningsorten,
skulle utgå i form av sjukersättning enligt Kungl. Maj:ts förslag för
den fackutbildade gruppen med 3 kronor 50 öre och för de vanliga värnpliktige
med 3 kronor, enligt reservanternas förslag i stället skulle bliva för den lilla
gruppen, de fackutbildade, 4 kronor 50 öre, samt för den stora gruppen 3 kronor
50 öre om dagen. Vid mistad arbetsförmåga, d. v. s. hel invaliditet, skulle
ersättning utgå enligt reservationen med högst 1,600 kronor och lägst, till den
stora gruppen, med 1,200 kronor. Kungl. Maj:t och utskottet hava i stället
uti sina förslag föreslagit för den fackutbildade gruppen 1,320 kronor och för
den andra gruppen 1,080 kronor. För änka efter värnpliktig skall ersättning
utgå efter denna förordning med, enligt Kungl. Maj:ts förslag, 490 kronor för
den högsta gruppen, den fackutbildade. och 405 kronor för annan värnpliktigs
änka. Enligt reservationen skulle det bli högst 600 kronor i den fackutbildade
klassen och lägst 450 kronor. Det inverkar ju också på den ersättning,
som utgår till efterlämnade barn och även i vissa fall till föräldrar m. fl. Den
av oss föreslagna höjningen av dessa belopp till 2,400 kronor och 1.800 kronor
är alltså grundläggande i fråga om olycksfalls- och sjukersättning, invaliditetsersättning
och ersättning till efterlevande. Det beror alltså nu på var riksdagen
vill stanna i detta fall. Jag tror, att det vore riktigast att följa reservationen,
för vilken starka skäl tala. Vid inträffad sjukdom eller olycksfall blir
det en dagsersättning av 4 kronor 50 öre i den högre gruppen och 3 kronor 50 öre
i den lägre gruppen, och det kan ju inte sägas vara några alltför stora belopp.
Jag erkänner — och det gjorde jag ju redan i början av mitt anförande — att
redan Kung], Maj ds förslag innebär en avsevärd förhöjning i jämförelse med
vad som tidigare utgått. Men riksdagen har ju varit av den uppfattningen, att
1909 års lag även med de vidtagna förbättringarna ger alldeles för litet. När
vi nu skola antaga en ny förordning, tror jag det vore riktigast att sätta beloppen
så pass högt. att vi åtminstone under de närmaste åren slippa få några
motioner i denna fråga.

A ny.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöri
ng.
(Forts.)

Nr 35. 94

Lördagen den 21 maj e. m.

-Ing.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till reservationen vad beträffar
8 §.

Häruti instämde herrar Eriksson i Grängesberg, Höglund, Fjellman, Kloo
och Borggren samt fru Thuring.

Herr Lindberg: Herr talman! Då jag är motionär i denna fråga, her jag
att få utveckla några synpunkter utöver dem, som framförts av den föregående
ärade talaren, till vars yrkande jag ansluter mig.

I den motion, som jag väckt, har jag föreslagit, att arbetsförtjänsten för de
värnpliktiga och andra, varom här är fråga, skulle bestämmas till respektive
2,400 och 1,800 kronor. Mot dessa belopp anför nu utskottet, att man icke
kunnat vara med om dem, därför att man anser, att de av Kungl. Maj:t beräknade
beloppen måste anses vara väl avvägda. Vidare framhåller utskottet, att
ett bifall till motionen skulle medföra ej obetydliga kostnadsökningar för det
allmänna. Jag ber att här få nämna, att dessa belopp, 2,400 och 1,800 kronor,
icke äro av mig på något sätt godtyckligt fixerade, utan ansluta sig till en reservation,
som inom riksförsäkringsanstalten anförts mot denna anstalts utlåtande
av sekreteraren Nils Källström, d. v. s. den ledamot i riksförsäkringsanstalten,
som har hand om ärenden av det slag varom här är fråga, således av
en person, som måste anses besitta i eminent grad sakkunskap på detta område.
Han anser för sin del, att dessa, av mig nu föreslagna, ersättningsbelopp måste
betraktas såsom fullt skäliga.

Vad nu den av utskottet anförda synpunkten om kostnadsökningen beträffar,
synes det mig, att denna icke heller bör förefalla avskräckande för riksdagen.
Kör det närmaste budgetåret skulle ett bifall till motionen, d. v. s. till reservationen,
komma att medföra en utgiftsökning av 7,000 kronor. Under det därnäst
följande budgetåret skulle utgiftsökningen stiga till 35,000 kronor, och
slutligen i jämviktsläge skulle den uppgå till 118,000 kronor. När man nu tar
hänsyn till, att den sammanlagda kostnaden rör sig om ett belopp, som närmar
sig 2.5 miljoner kronor, kan ju denna kostnadsökning icke anses vara så synnerligen
hög och avskräckande.

Kör att kammaren bättre skall förstå skäligheten i reservanternas förslag,
skall jag be att få anföra att när man inom riksförsäkringsanstalten kom att
räkna med en arbetsförtjänst för massan av värnpliktiga av 1,500 kronor, vilken
siffra sedan av Kungl. Maj:t höjdes till 1,620 kronor, så lät man därvid
bestämma sig av att lantarbetarna i vårt land hade relativt låga löner. Såvitt
jag kan förstå, är det egentligen dessa lantarbetarnas låga löner som blivit
grundläggande för riksförsäkringsanstaltens förslag. Det högsta ersättningsbelopp,
som skulle kunna utgå till en skadad värnpliktig enligt Kungl. Maj:ts
förslag, skulle vid full invaliditet eller fullständig arbetsoförmåga uppgå till
1,080 kronor, d. v. s. 2/3 av den beräknade arbetsförtjänsten 1,620 kronor. Tittar
man litet närmare på lönestatistiken för 1924, så befinns det emellertid, att en
på stat anställd jordbruksarbetares inkomst då utgjorde i genomsnitt 1,371
kronor, d. v. s. nära 300 kronor mera än den ersättning, som skulle kunna utgå
till en skadad värnpliktig enligt Kungl. Maj:ts förslag. Nu är det emellertid
att märka, att den s. k. lantarbetarkategorien endast utgör en mindre del av
de värnpliktiga. Även om till denna kategori räknas alla värnpliktiga från
den jordbruksidkande befolkningen, uppgår deras antal till endast 44 procent.
56 procent av de värnpliktiga utgöras av industriarbetare, affärsanställda, förvaltningspersonal
o. s. v. Kör industriarbetarna, som utgöra 32 procent av hela
antalet värnpliktiga, var medellönen 1924 2,592 kronor, och för de affärsanställda
var medellönen samma år 4,681 kronor. År 1925, för vilket år siffror
finnas för förvaltningspersonalen, var medellönen för denna 4,671 kronor. Det

Lördagen den 21 maj e. in.

95 Nr 35.

måste ju betraktas såsom en orimlighet att, när det gäller att fixera en beräknad
arbetsförtjänst, fastställa en siffra i anslutning till vad den lägst avlönade
gruppen har i arbetsförtjänst. Jag ber vidare att få påpeka, att sedan riksförsäkringsanstalten
framlade sitt förslag om en beräknad arbetsförtjänst för den
störa gruppen värnpliktiga av 1,500 kronor, har man här i riksdagen höjt det
maximibelopp, varpå ersättning skall räknas enligt den allmänna olycksfallsförsäkringslagen,
från 2,400 kronor till 3,000 kronor, d. v. s. med 25 procent.
Detta skedde genom ett beslut vid fjolårets riksdag. Om man höjer riksförsäkringsanstaltens
siffra, 1,500 kronor, med 25 procent i konsekvens med fjolårets
riksdagsbeslut, så skulle således det belopp, på vilket man borde räkna
ersättningen till de värnpliktiga, uppgå till 1,875 kronor, d. v. s. 75 kronor
mera än reservanterna föreslå och 225 kronor mera än Kungl. Maj:t föreslår.

Jag vill till detta lägga ännu en synpunkt. Man bör vid diskussionen i denna
fråga icke alldeles bortse från att ersättningen till en skadad värnpliktig
bör vara av den storlek, att den skadade därpå kan erhålla en nödtorftig försörjning.
Och ingen vågar väl påstå, att 1,200 kronor, d. v. s. den högsta ersättning
som skulle utgå enligt reservationen, kan anses vara ett för högt belopp.
Det är ju här fråga om personer, som inte bara skola ha mat och logi
och kläder utan dessutom — det inträffar ju i åtskilliga fall •— måste ha omvårdnad
av främmande människor, därför att de äro oförmögna att klara sig
på egen hand.

Jag vill till sist säga, att det förefaller mig, att det skulle vara lyckligt, om
riksdagen bifölle reservationen, varigenom man, såsom den föregående talaren
anmärkte, skulle undvika att kanske redan nästa år här få motioner med krav
på höjning av ifrågavarande belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Carlsson i Stockholm: Herr talman! Då jag deltagit i denna frågas
behandling remissvägen, skall jag be att få säga några ord.

Det är klart, att det inte är lätt att fastställa en genomsnittslön, som är tillfredsställande
och rättvis, då det rör sig om så skilda grupper av arbetare inom
industri och jordbruk. För min del bär jag gått ut ifrån, att inkomsten i civil
tjänst bör vara normgivande för ersättningen på detta område. Ty det är ju
så, att den värnpliktige kommer från sin civila anställning och tjänstgör under
värnpliktstiden för att, sedan denna gått till ända, i de flesta fall gå tillbaka
till sin tidigare anställning i det civila livet eller till någon ny tjänst av
liknande slag. Därför bör, som sagt, enligt min uppfattning den arbetsförtjänst,
han hade i sin civila anställning, vara grundläggande för ersättningen
på detta område. Vid frågans tidigare behandling har jag tänkt mig, att man
lämpligen kunde såsom en undre gräns, en minimigräns taga en beräknad genomsnittslön
för ifrågavarande grupper. Och sedan skulle man i de fall, då
arbetsförtjänsten översteg denna gräns, taga hänsyn härtill vid bestämmande
av ersättningsbeloppets storlek. Detta hade enligt min mening varit den rättvisaste
lösningen av frågan. Det kan visserligen erinras, att det härigenom blir
mera arbete vid bestämmandet av ersättningen. Det är sant. Men det gäller
ju här bara några hundra man, och det är ju litet i jämförelse med antalet av
dem, som falla under olycksfallsförsäkringslagen.

Nu har denna linje inte vunnit någon anslutning, och jag finner det sålunda,
herr talman, icke möjligt att nu göra något yrkande i denna riktning. I valet
mellan de två förslag, som här föreligga, nämligen utskottets förslag och det
förslag, som innefattas i den av herr C. E. Svensson m. fl. avgivna reservationen,
är det självklart, att jag ansluter mig till det senare.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Aiuj.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forte.)

Nr 35.

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgör
ilig.
(Forts.)

96

Herr Svensson i Betingetorp: Herr talman! Inom utskottet har rått den

meningen, att Kungl. Maj:ts förslag är så lagt, att det gott kunde antagas av
riksdagen. Nu har ju här från såväl reservanternas sida som av motionären
redogjorts för de summor, som skulle utgå enligt riksförsäkringsanstaltens beräkningar
ävensom enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag samt enligt reservationen.
Därom är alltså ingenting vidare att tillägga. Och jag ber att för
min del få inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wallerius: Herr talman! Efter någon befattning med ersättningsfrågor
av detta slag och efter den kännedom, som jag har vunnit om det föreliggande
ärendet, skall jag be att få instämma i yrkandet om bifall till den av
herr C. E. Svensson m. fl. avgivna reservationen. De skäl, som tala för de
högre beloppen, som i denna reservation äro föreslagna, äro ju så påtagliga, att
de inte behöva från min sida ytterligare utläggas. Dessa personer, som i en
sådan verksamhet blivit lidande, kanske skadade i grund för all framtid, de
böra få en verkligt effektiv ersättning. Om man häremot anför några statsfinansiella
invändningar, så tror jag, att sådana invändningar, i betraktande av
de starka skälen för de högre beloppen, icke kunna tillmätas någon avgörande
betydelse. Jag vill tillägga, att jag fått en uppgift från Finland, som kanske
förut är bekant för utskottets ledamöter. Enligt den ifrågavarande finska författningen
är det högsta ersättningsbeloppet 30,000 mark, vilket skulle motsvara
ungefär 2,700 svenska kronor, fastän sistnämnda belopp på finskt område
får ännu mera värde än det låter.

Jag ber att med dessa ord få tillstyrka bifall till reservationen.

Med herr Wallerius förenade sig herrar Lindskog, Alströmer, Johansson i
Väby och Gustafson i Kasenberg.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr ^talman!

Hiksförsäkringsanstalten har föreslagit, att arbetsförtjänsten för de båda ifrågavarande
grupperna skulle antagas utgöra 1,800 kronor och 1,500 kronor.
Alltså en skillnad på 300 kronor grupperna emellan. Dessa belopp ansågos
väl låga, varför de i propositionen höjts till 1,980 kronor och 1,620 kronor,
d. v. s. med en skillnad av 360 kronor. Detta har tillstyrkts av utskottet. Reservanterna
hava höjt dessa siffror till 2,400 och 1,800, eller en skillnad av 600
kronor. Reservanterna ha sålunda höjt det av riksförsäkringsanstalten föreslagna
högre beloppet med 600 och det lägre med 300. Detta betyder, att det
högre beloppet höjes med 211/2 % och det lägre med allenast 11 %. Jag har
svårt att förstå den väsentliga förskjutningen i proportionen mellan de båda
beräknade belopp, som av reservanterna föreslagits. Den har i varje fall icke
motiverats vare sig i reservationen eller av dem, som nu här tala för densamma.
Genom den betydliga höjningen för den fåtaliga högre gruppen och den obetydliga
höjningen för den talrika lägre gruppen, har det totala ersättningsbelopp,
som beräknats utgå, kunnat stanna vid 118,000 kronor om året. utöver
den kostnad, som i propositionen beräknats. Emellertid är det val troligt, att
en så pass stor skillnad som 600 kronor mellan dessa bada grupper icke kan bibehållas
länge. Då torde det ligga närmast till hands, att en höjning av det
lägre beloppet kommer att ifrågasättas i någon motion. Men det var ju motioner
på detta område herr Bäcklund ville undvika. Och jag kan inte se annat
än att det måste anses föreligga starka skäl för en sådan höjning. Utgiftsökningen
blir emellertid då högst betydlig.

Av propositionen framgår, att år 1925 beräknades medellönen för jordbruksarbetare
till 1,200 kronor. Vid olycksfall med full invaliditet får således en
jordbruksarbetare i allmänhet 900 kronor om aret, men om en jordbruksarbe -

Lördagen den 21 maj e. m.

97 Nr 85.

tare under fullgörande av värnplikt råkar ut för en olycka, får lian enligt
propositionen 1,080 kronor och enligt reservanternas förslag 1,200 kronor, allt
under förutsättning att han tillhör den lägre gruppen.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att ett bifall till det kungl. förslaget
innebär en avgjord förbättring för de värnpliktiga. Nu gällande bestämmelser
ha visat sig i flera avseenden otillfredsställande. Emellertid anser jag,. att det
vore förståndigast av kammaren att nu stanna vid de av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppen, som i varje fall äro inbördes så avvägda, att man inte kan
tala om orättvisa mot den ene eller den andre.

Jag tillåter mig att säga ett ord i anledning av herr Wallerius yttrande.
Han nämnde något om den avsevärda ersättning, som i sådana fall, som det bär
är fråga om, utgår i Finland. För någon tid sedan såg jag den finska lagen på
detta område, men jag bär icke siffrorna i minnet och gjorde tyvärr ingen anteckning.
För några dagar sedan hade jag emellertid anledning att göra några
anteckningar om de avlöningar, som för närvarande utgå inom försvarsväsendet
i Finland. Och dessa äro mycket blygsamma i jämförelse med avlöningarna.
hos oss. Man kan egentligen icke jämföra beloppen. En sergeant i högsta
löneklassen — man bar i Finland tre slags sergeanter — har 16,800 mark. Jag
tror, att det gör omkring 1,500 kronor. En menig hos oss beräknas ha 1,400
kronor. En finsk sergeant står sålunda i ungefär samma ställning som en
svensk menig.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Jag anhåller att få instämma

med de talare, som yrkat bifall till reservationen. Jag skall härtill be att få
anföra, att jag ser denna fråga även från en annan synpunkt, nämligen från
försvarets. Det måste naturligtvis bli så, att hos en man, som på grund av i
militär tjänstgöring ådragen sjukdom eller ådraget olycksfall blir oförmögen
till förvärvsarbete och inte blir fullt skadeslös genom statens hjälp, det måste
alstras en ganska stark bitterhet mot staten. Men denna riktar sig nog främst
mot försvaret. Det blir inte bara hos honom, den enskilda individen, härskande
en sådan bitterhet, utan även bland hans anhöriga och en stor del av hans
omgivning. Det är ur den synpunkten, som jag, med fullt instämmande i vad
som anförts från övriga talares sida till förmån för reservationen, ber att få
f1 yrka bifall till reservationen.

Herr Bäcklund: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets yttrande
om olikheten i de av oss föreslagna beloppen till de två grupperna, så vill jag
säga, att det är så, att vi i utskottet nog varit inne på att ordna den saken, men
att man ju måste hålla sig inom ramen för de siffror, som ligga till grund för
olycksfallslagen, och se, att de passa i fråga om dagsersättningar o. s. v. Det
har gjort, att vi icke kunnat konstruera upp våra belopp på det sätt, som kanske
varit önskvärt och i varje fall sett bättre ut.

Det förhåller sig så, att utskottets ordförande hade ett medlingsförslag i utskottet,
som nog bättre skulle ha tilltalat herr statsrådet. Vi erhöllo från riksförsäkringsanstalten
utredning rörande den kostnadsökning, som skulle föranledas
av bifall till de motionsvis och inom utskottet framställda förslag till
ändring av Kungl. Maj:ts förslag. Denna utredning är vidfogad utskottets
utlåtande. Längst ner på sidan 33 finna vi de beräknade kostnaderna enligt
motionen 11:338 •— herr Lindbergs motion, vartill vi reservanter anslutit oss

__ för budgetåret 1927—1928 utgöra 1,242,000 kronor. Det inom utskottet

framställda förslaget, medlingslinjen, ett förslag som skulle ligga bättre till,
enligt den mening, som herr statsrådet gjorde gällande, skulle för samma budgetår
också betinga en kostnad av 1,242,000 kronor, alltså precis lika myckel.

Andra hammarens pruta hull 1027. Nr 0,0. 7

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Korta.)

Nr 85. 98

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang. .Vid jämviktsläget skulle efter den linje, vi följt i reservationen, kostnaden utgöerséutmng
> ra 2,388,000 kronor oeh enligt kompromissförslaget 2,383,000 kronor, en skillTroppsskafa,
nad av 5,000 kronor alltså. Vi funno, alt det icke var anledning att vidhålla
ådragen under kompromissyrkandet, utan vi höllo oss till motionen. Vi ansågo oss icke hava
militär- någon anledning att för skillnaden på 5,000 kronor i jämviktsläget gå ifrån
tjänstgöring. m0ti0nen. Dessa siffror har riksförsäkringsanstalten givit oss, och jag tycker,
(Forte.) y- jgjj säkra sidan. Jag har vad 8 § beträffar intet att taga till baka

av mitt yrkande. Jag tror, att det skall hälsas med tillfredsställelse, om
riksdagen skulle antaga reservationen och om vi kunna ge vederbörande eu någorlunda
ordentlig ersättning, när dylik enligt denna förordning medgives.
Även om vi nu skulle höja på de av herr statsrådet föreslagna beloppen, så tror
jag inte, att han skall se det eller bör se det som någon sorts prick från riksdagens
sida.

För att slippa begära ordet en gång till vid denna paragraf, skall jag, medan
jag har ordet, passa på att säga några ord till herr statsrådet. De fast
anställda inom försvaret falla icke i större utsträckning under denna förordning.
De äro visserligen berättigade till sjukersättning, men när det gäller
olycksfallsersättning, falla de under olycksfallslagen. Därvid få de icke räkna
med någon uppkonstruerad arbetsförtjänst såsom de värnpliktiga få göra, utan
de få hålla sig till de löneförmåner, som de åtnjuta i armén eller marinen. Däruti
ingå ju naturaersättningar, vilka icke äro upptagna så synnerligen högt.
Det gör, att en hel del av dessa personer få mycket låga ersättningar, såväl
när det gäller olycksfallsersättning som när det gäller sjukersättning. De
skulle bli bättre ställda, ifall de i likhet med de värnpliktiga icke folie under
olycksfallslagen utan komme under denna förordning. En menig får räkna med
högst 1,291 och lägst 933 kronor.. Jag förstår mycket väl, att man här kan
svara: Ja, men de äro i sin anställning, de äro icke såsom de värnpliktiga tvångsuttagna,
och därför är det alldeles riktigt, att de skola sortera under olycksfallslagen.
Jag medger, att resonemanget är i viss mån riktigt, men vore
det ändå, inte skäl i att, när det gäller dessa små belopp, man skulle för de lägsta
grupperna av de fast anställda, med hänsyn till den utgående naturaersättningen,
möjligtvis kunna tänka sig uppkonstruerandet av några arbetsförtjänstsiffror,
så att inte skillnaden bleve så stor mellan de värnpliktiga och de
fast anställda. Jag har intet förslag, och jag har inte heller försökt göra något
i samband med detta, då det ju faller utanför propositionen. Jag skulle
dock vilja rekommendera herr statsrådet att intressera sig för vad jag nu pekar
på. Det gäller därvid i många fall även furirerna, som ju i många fall
äro gifta. Det vore önskligt, att frågan om ersättning till deras efterlämnade
kunde ordnas på bättre sätt än vad nu är fallet.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Molander: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr statsrådet förklarade,
att han ansåg, att det kungl. förslaget i vad gällde avvägningen av
dessa ersättningar var rättvist, eller att det gjorde rättvisa mot alla. Jag ser
herr statsrådet ruskar på huvudet. Om nu inte herr statsrådet sade, att ersättningarna
voro rättvisa, så sade han i varje fall någonting om rättvisa, att
de skulle vara väl avvägda och innebära en förbättring mot förut utgående ersättningar.
Det är klart, att förslaget innebär en förbättring mot vad tidigare
varit gällande, men att det skulle vara rättvist eller väl avvägt, det vill jag
bestrida. Jag befinner mig bland reservanterna, men jag måste säga, att inte
heller reservanternas förslag är rättvist.

Låt oss taga ett exempel. Av två pojkar, som äro kvalificerade arbetare och
vardera hava en årsinkomst av 2,400 kronor, blir den ene vid 20 års ålder efter
mönstring uttagen till militärtjänstgöring, men den andre frikallad. Den fri -

Lördagen den 21 maj e. m.

99 Nr 35.

kallade fortsätter sitt arbete i fabriken, men den andre inkallas till militär- A-nq.
tjänstgöring. Båda skada sig samtidigt och bli invalider. Den som fick stanna anledning av
i fabriken får 1,600 kronor i livränta, medan den andre, som varit ute och kroppsskada,
tjänat fosterlandet, skall enligt Kungl. Maj:ts förslag få 1,080 kronor. Att det ådragen under
är någon rättvisa eller innebär någon full erkänsla från fosterlandet till en, jniittärsom
under fullgörande av »fosterländsk medborgarplikt» blivit invalid, det
kan åtminstone jag inte begripa. Nu är det en massa myndigheter, som yttrat
sig i frågan. Jag minns särskilt, att flygstyrelsen har ansett, att det i sådana
fall icke borde få vara så, att den skadade skulle få mindre än vad han hade
haft rättighet att få, därest han skadat sig i sitt arbete. Det uttalandet innebär
en rättvisa jämfört med dem, som hava civil anställning. Nu är det ju
klart, att en del kanske få mera än vad de skulle få, om de skadade sig i arbetet,
man skulle så att säga vara för rättvis mot dem. Jag ifrågasätter i varje
fall, om det kan anses vara för mycket för en man att leva på 1,200 kronor,
därest han blir invalid. Det torde alltså inte kunna sägas, att det härvidlag
skipas för mycket rättvisa.

Jag tillhör reservanterna och menar, att man kan inte begära mer för närvarande.
Därför har jag anslutit mig till det förslag, som innebäres i herr
Lindbergs motion. Jag måste emellertid säga, att jag dock icke är fullt belåten
med detta förslag. Det innebär i varje fall orättvisa mot en hel del människor.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: I anledning av

herr Molanders yttrande ber jag att få säga, att vi kunna taga ett annat exempel
i stället för de två industriarbetarna med en inkomst av 2,400 kronor. Yi
kunna taga två jordbruksarbetare, som båda ha i inkomst den medellön, som
gällde 1925, d. v. s. 1,200 kronor. Den ena av dem uttages till värnpliktstjänstgöring,
den andre frikallas och stannar hemma. Båda skadas samtidigt.

Den som frikallas och stannat hemma, får en ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
av 900 kronor, men den som uttagits till värnpliktstjänstgöring,
får enligt reservanternas förslag 1,200 kronor. Denne blir alltså premierad.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande av paragrafen i dess av utskottet
föreslagna lydelse, dels ock på bifall till den av herr Carl E. Svensson
in. fl. vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Lindberg, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner 8 § i bankoutskottets förevarande, i
dess utlåtande nr 52 upptagna författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Carl E. Svensson in. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den av herr Carl E. Svensson in. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 35.

100

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Lorta.)

9—18 §§; rubriken till 2 kap.; 19 §.

Godkändes.

20 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:

20 §.

Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna i G § skall, med iakttagande
av vad nämnda bestämmelser i övrigt innehålla, i fall varom i detta
kapitel är fråga, följande lända till efterrättelse.

Ersättning enligt 6 § 1) tillkommer den sjuke vid övergående (akut) sjukdom,
så länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt
med minst en fjärdedel, samt vid annan (kronisk) sjukdom, så länge arbetsförmågan
till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärdedel och genom
vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att förvänta^ Vid sjukdom,
som senast angivits, utgår sådan ersättning dock icke under längre tid än
sammanlagt ett år, räknat från den tidpunkt, då rätten därtill inträtt, för så
vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt eller erhåller annan däremot svarande
vård och antagas kan, att genom dylik vård arbetsförmågan skall kunna
återvinnas eller väsentligt höjas.

Livränta enligt 6 § 2) utgår, därest, sedan den sjukes rätt till sådan ersättning,
som i 6 § 1) omförmäles, upphört, sjukdomen medfört under längre
eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av
densamma med minst en tiondel. Dylik livränta må icke utbytas mot ett
kapital för en gång.

I fråga om denna paragraf hade reservation avgivits av herrar Bäcklund,
Höglund och Molander, vilka med tillstyrkande av bifall till motionen I: 228,
i vad den avsåge förevarande paragraf, hemställt, att sista punkten i andra stycket
av paragrafen måtte uteslutas och paragrafen alltså erhålla följande lydelse:

20 §.

Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna i 6 § skall, med iakttagande
av vad nämnda bestämmelser i övrigt innehålla, i fall, varom i detta kapitel
är fråga, följande lända till efterrättelse.

Ersättning enligt 6 § 1) tillkommer den sjuke vid övergående (akut) sjukdom,
så länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt
med minst en fjärdedel, samt vid annan (kronisk) sjukdom, så länge arbetsförmågan
till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärdedel och genom
vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att förvänta.

Livränta enligt 6 § 2) utgår, därest, sedan den sjukes rätt till sådan ersättning,
som i 6 § 1) omförmäles, upphört, sjukdomen medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst en tiondel. Dylik livränta må icke utbytas mot ett kapital för en
gång.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Bäcltlund: Herr talman! Vid denna paragraf har jag jämte ett par
andra utskottsledamöter avgivit en reservation till utskottets utlåtande.

Det är så, att sjukdagsersättning skall utgå enligt denna paragraf, så länge
sjukdomen varar. Enahanda förmåner skola utgå vid kronisk sjukdom, så
länge arbetsförmågan är nedsatt med minst 1/4, dock icke, enligt Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag, under längre tid än sammanlagt ett år, för såvitt icke
den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt eller erhåller annan däremot svarande vård

Liirdagen ileu 21 maj o. in.

101

Nr 35.

och antagas kan, att genom dylik vård arbetsförmågan skall kunna återvin- .

nas eller väsentligt höjas. Alltså, under högst ett år får i sådana fall sjuker- ^ledning av
sättning utgå, och sedan skall det bli invaliditetsersättning, därest icke den kroppsskada,
sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt. Jag har för min del ansett, att detta icke ådragen under
kan vara riktigt. Det kan inträffa, att en person blivit t. ex. lungsjuk och att »»»frilän
behöver undergå en längre tids behandling, utan att han därför behöver ligga
på ett sjukhus. Han kan t. ex. resa och ta kvävgasbehandling. Men en- or
ligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle han då endast få invaliditetsersättning,
när han varit sjuk ett år. Jag anser, att någon invaliditetsersättning
icke skall tilldelas någon, förrän det blivit konstaterat, att han icke
kan bliva frisk och att en viss invaliditetsgrad blir beståndande. Då först bör
invaliditetsersättning utgå. Om kammarens ärade ledamöter skulle vilja taga
fram bankoutskottets utlåtande nr 54, som ligger på ledamöternas bord och
strax skall behandlas, så finna vi där eu motion av herr Lindskog, vilken gäller
en ingenjör, som under tjänst vid flottan fått lungtuberkulos och blivit fördärvad.
Han bär fått ersättning enligt 1909 års förordning, och vi finna i utlåtandet
nr 54, sidan 7, en tabell. Om ledamöterna vilja följa med där, så
kanske ni skola på ett lätt sätt komma in i frågan. Där synes det, att under
hans sjukdomstid fick han sig först tillerkänd sjukersättning med 2 kronor. 25
öre om dagen. När tiden gått ut blev honom tillerkänd 100 procent invaliditetsersättning
för viss tid. Sedan återgick man igen till dagsersättning med
2 kronor 25 öre, och därefter kommer åter invaliditetsersättning med 100 procent,
vilken blev senare nedsatt till 75 procent. Det varade ganska länge. . Så
till sist får han igen 100 procent enligt invaliditetsgraden. Mannen är icke
frisk; han undergår läkarbehandling och förgasar sina lungor. Man kan icke
säga, huruvida mannen blir fullt återställd eller icke. Då vore det riktigare,
att dagsersättning utginge, tills det blivit konstaterat, att han antingen har
möjligheter att bli frisk eller att invaliditet förefinnes för hans fortsatta liv.

T så fall skulle invaliditetsersättning utgå. Jag har ju i detta fall också stöd
från reservanter i riksförsäkringsanstalten, som varit inne på precis samma
linje som jag. Det finnes också en motion i första kammaren, där ett likadant
yrkande framställes. Det hela innebär alltså ett strykande av viss del av 20 §.

Det kan, som jag sade, icke vara riktigt att tillerkänna en person invaliditetsersättning
till olika belopp, beroende på hur sjukdomen artar sig. Dessutom
har jag talat med den tjänsteman, som har med detta att göra i riksförsäkringsanstalten.
Han är mycket ledsen, om detta förslag, sådant det föreligger från
utskottet, skulle antagas, därför att det orsakar så oändligt mycket arbete afl;
bestämma invaliditetsgraden för dem. Det är icke egentligen någon kostnadsfråga.
Men det förorsakar ett avsevärt arbete för dem, som skola handhava
tillämpningen, om utskottets linje följes. När man kan spara detta och därtill
giva en sjukersättning, som ger något litet mer än vad invaliditetsersättningen
ger åt den sjuke, tills det blir konstaterat, huruvida han har möjlighet
att bli frisk eller han blir invalid för livet, då tycker jag, att det är riktigt att
gå den väg, som jag och mina medreservanter yrkat på vid 20 §.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen vid 20 §.

Herr Höglund instämde häruti.

Herr Borggren: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets behandling

av denna paragraf och tillhördo majoriteten också inom detsamma, skall jag
bo att få säga några ord. Jag skall icke bliva lång.

Jag får för min del säga, att man ju också kan hålla före, att de skadade
få sjukhjälp för samma sjukdom, som de anmält sig för, och under en tid av
ett år. Men sedan finnes i paragrafen det tillägget, att om den sjuke vårdas

Kr 35. 102

Lördagen den 21 maj e. m.

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

på sjukvårdsanstalt, utgår även ersättning därför. Jag undrar för min del,
om icke detta kan vara en viss säkerhet för att den sjuke verkligen erhåller
den vård, han bör erhålla, och jag undrar, om icke denna paragraf har ganska
stort sammanhang med den paragraf, som finnes i den allmänna pensionsförsäkringslagen,
då enligt denna sjukhjälp utgår. Därvid utgår sjukhjälpen
ju också, om det kan visas, att vederbörande behöver vårdas på sjukvårdsanstalt
för att kanske återvinna hälsa och krafter.

Det är ungefär samma sak, som här föreslagits. Nu drager herr Bäcklund
fram ett fall, nämligen det, som omtalas i bankoutskottets utlåtande nr 54, som
kommer strax efter på föredragningslistan, och anser, att om denna paragraf
varit tillämplig härvidlag, så skulle det icke blivit bättre för den sjuke. Men
jag undrar, även vad det gäller bankoutskottets utlåtande eller den motion, som
är väckt av herr Lindskog, om icke denne sjuke bör vårdas å sjukvårdsanstalt.

Det säges visserligen i motionen, att han betalat så och så mycket, och att
han har undergått viss behandling, men det beror ju på att han sökt sig till
privat anstalt. Hade han sökt sig till statens eller landstingets anstalter,
hade det blivit betydligt billigare.

Som frågan nu ligger till, ber jag att få yrka bifall till den kungl. propositionen,
det är detsamma som utskottets förslag.

Herr Backlund: Herr talman! Det är icke såsom herr Borggren säger,

att den sjuke, som det här var fråga om i bankoutskottets utlåtande nr 54, ligger
på anstalt. Han behöver förgasa sina lungor, och det får han bekosta
läkarevård för. Han reser nämligen till en läkare och gör detta utan att behöva
ligga på anstalt. Då anser jag, att det vore riktigt att till en sådan
person utbetala sjukersättningen, tills det konstaterats, huruvida han är invalid
för livet eller icke.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr andre vice talmannen propositioner
dels på godkännande av förevarande paragraf i den av utskottet föreslagna
lydelsen, dels ock på bifall till den beträffande paragrafen av herr
Bäcklund m. fl. avgivna reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Bäcklund begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner 20 § i bankoutskottets förevarande,
i dess utlåtande nr 52 upptagna författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den beträffande denna paragraf av herr
Bäcklund m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf enligt utskottets
förslag.

Återstående delar av författningsförslag et.

Godkändes.

Lördagen den 21 maj e. m.

103 Nr 35.

Utskottets hemställan i mom. I) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslaget.

Mom. II).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkternål. B) och C).

Ang.

ersättning i
anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

(Forts.)

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Slutligen föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställning angående förhöjning av ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 54, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt ingenjören Rudolf
Isoz; och

nr 55, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående uppförande
av bostadshus vid Tumba bruk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för arméns truppförband; och

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående reglering av reservpersonalens
avlönings- och pensionsförmåner m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för elektrifiering av viss gatubelysning i Karlskrona;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. samt driften av hem för kroniskt sjuka jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till avtal
mellan staten och Malmö stad rörande stadens övertagande av hela sin sinnessjukvård; nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av anslag till fattigvård och
barnavård i allmänhet;

nr 133, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående anslag till fattigvård
och barnavård för lappar;

nr 134, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för kapitalökning å fonden för bibanor i vissa delar av
riket;

Nr So. 104

Lördagen den 21 maj e. tö.

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheten nr 12 och 13 i kvarteret Blåmannen i Stockholm;
och

nr 136, i anledning av väckta motioner om anslag till fortsatt elektrifiering
av Norrbottens kustland;

bevillningsutskottets betänkande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående förbud mot utförsel
från riket av vissa äldre kulturföremål;

andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckt motion om ändrad
lydelse av 6 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare ersättning
till M. Nylén för ett av staten övertaget kaffeparti jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående statens avdikningsanslag;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ny lantmäteritaxa; nr

73, i anledning av vissa av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
in. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1927—1928 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 215, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar,
punkterna 8 och 27;

nr 76, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statsinköp av
bulvanhemman; och

nr 77, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om förslag till
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades;

herr Johansson i Brånalt	under	5 dagar fr. o. m. den	23	maj,
» Törnkvist i Karlskrona		den 25 maj,
» Alströmer	under	3 dagar fr. o. m. den	22	maj,
» Olsson i Blädinge		3 » » >	23	» och
» Winkler	>	4 » ti	22	T>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.53 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 24 maj.

105 Nr 35.

Tisdagen den 24 maj.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna, leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§1.

Justerades protokollen för den 17 och den 18 innevarande maj.

§2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare.

Då härvarande läkare förklarar mig i behov av ytterligare vård och vila, och
då jag sålunda synes förhindrad återtaga talmansbefattningen vid innevarande
riksdag, får jag, med tack för vänskapligt och gott samarbete under den
gångna tiden, härmed avsäga mig talmansbefattningen för denna riksdag.

Ulricehamn den 21 maj 1927.

Herm. Lindqvist.

Kammaren godkände den av herr talmannen gjorda avsägelsen.

Härefter yttrade herr förste vice talmannen: Det budskap, som vi nu fått
emottaga, väcker djup förstämning bland kammarens ledamöter. Det skänker
oss den förvissningen, att vi tyvärr icke få återse vår avhållne talman
under den nu pågående riksdagen. Säkerligen äro vi alla eniga om att vid
detta tillfälle, då avsägelsen inkommit, till vår avgångne talman uttala vår
djupt kända tacksamhet för det urbana sätt, den oväld, den skicklighet och
den plikttrohet, varmed han lett vara förhandlingar under den tid av riksdagen,
da han icke av sjukdom varit därtill förhindrad. Vi äro säkerligen
också eniga om att uttala den förhoppningen, att den vila, som han nu sökt,
skall återställa hans hälsa fullt ut, och att vi till en kommande riksdag skola
finna honom åter i vår krets.

Detta yttrande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr förste vice talmannen gav härpå ordet till herr andre vice talmannen,
som yttrade: Herr förste vice talman! Med anledning av den nyss upplästa

skrivelsen och kammarens beslut att godkänna avsägelsen tillåter jag mig föreslå,
att kammaren ville företaga val av talman efter herr Lindqvist vid
plenum i morgon.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 252, angående bidrag till återupprättande av viss
industriell verksamhet i Nederkalix socken.

Andra hammarens protokoll 1927. Nr 85. o

Tisdagen den 24 maj.

106

§4.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tilllämpning
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 5.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Persson i Trången under 3
dagar från och med denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.45 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.