RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1927:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Andra kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ i.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för arméns truppförband; och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 97, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förläggningsplats för nytt kliniskt sjukhus i
Stockholm m. in.; och begärdes ordet därvid av

Herr Olofsson i Digernäs, som anförde: Herr talman! Jag har ingenting

att säga direkt, såvitt det rör utskottets hemställan, men när vi nu äro inne på
sådana här lasarettsfrågor, skulle jag vilja rikta till herrarna på stockholmsbänken
några ord. Jag fick ligga sjuk i 7 veckors tid före jul på serafimerlasarettet
på grund av en operation och iakttog där ett mycket störande moment,
som jag tycker, att herrar stockholmare borde försöka bortskaffa, nämligen
klockspelet i stadshustornet. Jag hör herrarna skratta, men om ni skulle
bli tvungna att ligga på serafimerlasarettet och höra på detta störande klockspel,
skulle ni icke skratta. Det är nämligen mycket störande, och jag hörde
flera av sköterskorna säga, att det icke så sällan hände, att patienter, som
ligga där och ha sina nerver uppslitna, fallit i gråt när de hörde detta klockspel.
Det är en sorglig melodi, som framkallas genom detta spel, och denna
melodi tränger in överallt i salarna. Denna melodi skulle jag vilja översätta
till: »Jag går mot döden vart jag går», ty så ungefär låter melodien. När man
icke blott en gång utan tjugufyra gånger på dygnet skall höra denna klagande
melodi, är det verkligen störande. Jag skulle vilja hemställa till herrar stockholmare
att göra något för att åtminstone draga in på detta spel. Det vore väl
nog, om man spelade en gång på dagen och då helst vid middagstiden. Detta
spel oroar som sagt de sjuka, och jag blev själv ganska störd av det spelet,
ty när man ligger på sjukhus, vill man ha lugn och ro. Bullret från
gatan av förbipasserande spårvagnar och dylikt är icke så störande som denna
klagande melodi. Det blir det samma som när man hör en klocka, att man
till sist icke hör att den går. Men detta klockspel är som sagt. mycket störande
och jag har som nämnt fått flera uppgifter från sköterskor, huru en och annan

Andra hammarens protokoll 1927. Nr SO. 1

Ang.

förläggningsplats
för
nytt kliniskt
sjukhus i
Stockholm
m. m.

Nr 30. 2

Onsdagen den 11 maj f. m.

Ang.

förläggnings -plats för
nytt kliniskt
sjukhus i
Stockholm
m. m.
(Forts.)

§ 3.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning av väckt motion om anslag till tryckning av redogörelse
för de ecklesiastika boställena i Kopparbergs län; och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till anstalter för förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

patient fallit i gråt varje gång han hörde detta spel. Vad detta oroande moment
innebär förstår icke den, som icke legat sjuk, men den som har fått
sina nerver upprivna, förstår det och inser, att detta störande moment ovillkorligen
bör avskaffas. Om herr ecklesiastikministern varit här, hade jag vänt
mig till honom med en vädjan om hans hjälp, därest icke stockholmarna själva
förmå något för att avskaffa eller åtminstone inskränka detta spel.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag har velat föra detta på
tal, ty det är icke såsom det bör vara i detta fall.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Ang.

utvidgning av
Piteå hospital
och asyl ro. ro.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 100, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av Piteå hospital och asyl
m. m. yttrade

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för

att göra något yrkande, trots att jag låtit anteckna en reservation till detta
betänkande, men jag har ansett mig böra så att säga vända på den sats, som
finns i propositionen nr 49 på sid. 19 i ett uttalande av departementschefen.
Han förklarar, att han redan nu anser sig böra framhålla, att »starka skäl
synas mig hava från medicinalstyrelsens sida framlagts för att utförandet av
arbetena i fråga böra anförtros åt sistnämnda styrelse». Jag skulle vilja vända
på den satsen och säga, att det icke varit starka skäl anförda för att icke
lämna detta byggnadsarbete till byggnadsstyrelsen, då nu i alla fall av statsmakterna
inrättats en särskild byrå i byggnadsstyrelsen just för att taga hand
om de offentliga byggnaderna, även av det slag, varom nu är fråga. Jag har
velat säga dessa ord, därför att jag, då jag sade ungefär detsamma i statsutskottet,
icke tagit någon position till frågan men självfallet ansåg, att i första
mmmet. borde byggnadsstyrelsen komma i fråga att få detta bygge till
uppförande. Jag hoppas, att det skall komma att visa sig, att vid den prövning,
som Kungl. Maj:t skall ägna detta ärende, i fråga om åt vem bygget
skall överlämnas, det skall befinnas, att den institution, som är särskilt utrustad
därför i tekniska och andra avseenden, nämligen byggnadsstyrelsen,
också skall komma att få utföra detta byggnadsföretag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Statsutskottets utlåtande, nr 101, i anledning av väckta motioner angående
utvidgning av Vadstena hospital föredrogs; och blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 11 maj f. m.

§ c.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande nr 102, i anledning av väckta motioner
om anslag till påbörjande av en järnväg från övertorneå till Pajala.
Därvid anförde:

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! I egenskap av motionär i denna för
övre Norrland, för dess gränsbygd och kanske framför allt för hela nationen
sa, stora och viktiga fråga ber jag att få yttra några ord. Jag skall därvidlag
icke ge mig till att återupprepa alla de skal, som både i tal och skrift anförts
för bifall till de krav vi bär motionsvis framställt. De äro av kammarens
ledamöter väl kända, och ett återupprepande nu förändrar säkerligen icke utgången.
Det är ej heller min avsikt att framställa något särskilt yrkande. —
Detta vore väl meningslöst som frågan nu ligger. Vi torde få nöja oss med och
anse, att vi, ändock vi ej fått våra krav tillgodosedda, ändå ha kommit ett
steg på.vägen mot målet. Utskottet synes mig ha behjärtat behovet och har
yttrat sig välvilligt men säger sig på grund av finansiella svårigheter eller,
såsom utskottet uttrycker sig, »stora ekonomiska vanskligheter» icke kunna
tillstyrka bifall till den gjorda framställningen. Under vanliga förhållanden
brukar jag för min del respektera sådana skäl, men jag måste säga, att i detta
fall. har jag svårt att göra det. Jag vågar påstå, att om herrarna kände till
de i dessa gränstrakter nu radande förhållandena, är jag förvissad om att
självbevarelsedriften skulle göra, att de ekonomiska skälen för avslag å motionerna
ej skulle väga så tungt, som de nu få göra. Det kan tänkas, och
det torde föreligga en viss risk för att sådana värden, som ej gärna kunna
återförvärvas med pengar, kunna gå förlorade, om ej åtgärder i tid vidtagas
för att behålla dem. Jag vill hoppas, att om frågan nu faller, den har fallit
framåt, och att statsmakterna — statens organ på detta område — ej försumma
att vidtaga sadana åtgärder, som med det snaraste och innan någon
svårbotlig skada skett resultera uti en verklig förbindelse Övertorneå—Pajala
och det övriga Sverige. Jag ber herrarna observera, att detta är ej endast
ett norrlandsintresse. Det är fastmera ett hela Sveriges intresse, som det
här gäller. Ifrågavarande kommunikationslinje utefter gränsen är nödvändig
för att leda den svenska finnbygdens ekonomiska intressen över till svenska
affärscentra. Låter man de ekonomiska intressena löpa över till järnvägen på
finska sidan, sa följa snart och alldeles självfallet de kulturella intressena
samma väg. Det ligger i sakens natur. Därför är det viktigt med en verkligt
effektiv gränskommunikation. Den nu omtalade och förordade busstrafiken
kan aldrig komma, att ersätta järnvägen. Vid en järnväg är det ju så -—
det har.erfarenheten visat både uppe i Norrland och tidigare nere i landet —
att varje station verkar som en fredlig fästning och ett litet kulturcentrum
för sig, som verkar spärrande för strävandena öster ifrån och som spridare
av den svenska nationalitetskänslan. Vid en omnibuslinje får man naturligtvis
ingå sadana. fredliga fästen. Järnvägsstyrelsens och utskottets resonemang
visar, att de. vid bedömandet av denna fråga uteslutande se på slanten och
vad som. enligt deras mening direkt bär sig. De se endast efter vad som
kommer in i eller går ut ur järnvägskassorna och synas ha föga eller alltför
liten blick för eller intresse av övriga värden, som här måhända stå på spel.

Jag är angelägen om att starkt få betonat, att denna fråga icke är en speciell.
norrbottensflaga utan en fråga, som berör hela nationen, och jag önskar,
att jag kunde bidraga till att fästa uppmärksamheten hos och öppna ögonen
på nationens organ, så att de sago upp litet ifrån kassakistorna, åtminstone så.
pass, att de finge syn pa vad som i övrigt star att vinna eller vad som eventuellt
kan förloras, om man stirrat sig blind på en punkt. Man torde observera,

Nr 30. 4 Onsdagen den 11 maj f. In.

Ang. mina herrar, att våra grannar på andra sidan gränsen uppenbarligen ha en
järnväg från n&n ocll vidsträcktare syn på denna sak än vi svenskar ha. Det är val
°VepajX. U ingen, som tror att dessa ha större och bättre ekonomiska möjligheter än vi
(Forts.) ha här i Sverige, men de ha ej stirrat sig blinda på sekinerna. De ha tydligen
blicken öppen för den betydelse en sådan gränskominiinikation har ej
allenast för gränstrakten utan för hela landet.. De ha ej större behov av
en järnväg på den sidan än vi ha på svenska sidan. Här är det visserligen
fråga om 10 ä 12 miljoner kronor, och detta är ju en stor summa. Men i
anseende till sakens vikt och stora betydelse och med fäst uppmärksamhet
på de hundratals miljoner kronor årligen, som denna landsända ger svenska
staten, så borde knappast någon tvekan råda; och vi förvänta för den delen ■
och vi ha rätt att förvänta — att statens organ utan att vila på lianen genast
sätta i gång med den ytterligare undersökning, varom utskottet i sitt utlånande
talar, och vi hoppas livligt, att denna måtte föra till ett positivt och såväl för
landet i dess helhet som för gränsbefolkningen betryggande och gott resultat.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall endast be att få säga nagra ord med
anledning av att järnvägsstyrelsen och statsutskottet i så hög grad ha använt
ekonomiska synpunkter vid bedömandet av denna fråga. Jag förstår visserligen
mycket väl, att järnvägsstyrelsen och likaså statsutskottet finna det
nog så betänkligt att belasta blivande budgeter med utgifter för täckande
av de förluster, som uppstå vid driften av en järnväg av detta slag. Men å
andra sidan skulle jag vilja säga, att det borde dock beaktas, att Norrbottens
statsbanor under normala förhållanden ge en mycket stor nettoavkastning.
Ty om man summerar ihop plus och minus med avseende å Norrbottens statsbanor,
så blir det, även om det går åt vissa utgifter för att täcka förluster på
kulturbanorna, under normala förhållanden en synnerligen betydande nettovinst
_ jag tager då givetvis ej hänsyn till utgifterna för kapitalets förräntning
m. m. _ , . .. . ... ,

Detta har vid upprepade tillfällen påpekats, och jag vill särskilt betona,
att under en normal period före krisen — och jag är övertygad om att vi åter
skola komma dit igen — gåvo Norrbottens statsbanor icke mindre än 24 procent
av statens järnvägars överskott. En fjärdedel av statsbanornas överskott
härledde sig alltså från Norrbotten. .

Jag måste säga, att när man kan konstatera detta förhållande, tycker
jag, att det kan vara ganska rimligt, att någon större del av detta netto får
användas för täckande av förlusten på de kulturbanor, som finnas där uppe
och vilka vi för vår del skulle vilja utöka även med den järnväg, varom här
är fråga. ''

Härutöver skulle jag vilja peka på det förhållandet, att under samma normala
period, varom jag förut talade, lämnade Norrbottens statsbanor i medeltal
en nettoavkastning av 6.39 procent på det i banorna nedlagda kapitalet,
under det att genomsnittet för hela riket var 3.80 procent. Det är siffror,
som tala och som, enligt mitt sätt att so, i hög grad motivera, att man icke
drar sig alltför mycket för att lämna något tillskott för att bygga banor dar
uppe i Norrbotten. . ........ ....

Sedan är det ytterligare en synpunkt, som jag skulle vilja ha.tram i detta
sammanhang. Det pågår för närvarande två järnvägsbyggen i Norrbotten,
nämligen dels järnvägsbygget fram till Arvidsjaur, dels järnvägsbygget på
Inlandsbanan fram till Jokkmokk. Bägge dessa järnvägsbyggen torde om
något år eller så komma att fullbordas, varvid hela arbetarstammen och den
övriga personal, som användes vid dessa järnvägsbyggen, kan komma att
bli utan arbete. Jag maste säga, att nog är det ända ganska betänkligt, att
i en tid som den nuvarande, då arbetslösheten är sa stor, ställa dessa män -

Onsdagen den 11 maj f. m.

5 Nr 30.

niskor på bar backe och icke vidtaga några åtgärder för ett fortsatt järnvägs- -ärr^WJ''från
byggande. Hitintills har det i allmänhet varit på det sättet, att, när man Overtmneålill
har fullbordat en viss järnväg, har järnvägsstyrelsen och statsverket ansett pajala.
det vara synnerligen lämpligt, att man började bygga en ny banlinje och dit (Forts.)
överförde både den tekniska och kamerala personalen ävensom arbetarna. Jag
tror, att detta bär varit en synnerligen god princip, och även från den utgångspunkten
skulle jag finna det synnerligen lämpligt, att man planerade
bland annat byggandet av den järnväg, varom här är fråga.

Hrån dessa utgångspunkter, herr talman, skulle jag för min del mest vara
benägen att yrka bifall till motionen. Då emellertid huvudmotionären själv
har frånfallit detta, skall icke heller jag göra något yrkande. Jag erkänner
också, att statsutskottet i sitt utlåtande givit oss en förhoppning om, att det
ganska snart skall bli möjligt att förverkliga byggandet av denna bana.^ Jag
för min del tar fasta på detta uttalande, och jag lägger i detsamma på sätt
och vis ett löfte från utskottets medlemmar, att de inom en snar framtid ■—
jag hoppas redan till nästa år ■— skola vilja vara med om att gorå något för
ett påbörjande av detta bygge. Det är ju dock på det sättet, att riksdagen år
1921 anvisade ett anslag för utredning om byggandet av banan. Man kan
väl säga, att i detta beslut ligger på sätt och vis ett principuttalande från
statens och riksdagens sida, att man skall göra något, och folket där uppe i
bygderna har fattat saken på det sättet. De ha trott — och de ha haft göda
skäl för den uppfattningen — att bakom detta anslag, som då beviljades,
låg en avsikt, att det verkligen skulle göras något med avseende å denna
järnväg.

När nu som sagt huvudmotionären icke ställt något yrkande och statsutskottet
enhälligt gått på avslag, skall jag icke heller göra något yrkande,
men jag hoppas, att det uttalande, som gjorts från statsutskottets sida, kan
tolkas som ett bestämt löfte om, att vi snart skola kunna fatta beslut i riksdagen
om igångsättande av byggandet av den ifrågavarande järnvägen.

Herr Hrapeiison: Herr talman, mina herrar! Det väsentliga, som kan
sägas i denna fråga, är redan sagt här i kammaren och ännu mera utförligt
behandlat i de skrivelser, som i samband med detta ärende kommit statsutskottet
och även i viss mån riksdagens medlemmar till hända. Jag skall därför icke
bli mångordig, men jag anser mig dock med hänsyn till frågans vikt böra säga
några ord.

Jag vill härvid fästa mig vid ett par synpunkter, som anförts i statsutskottets
utlåtande. Den första är kostnadssynpunkten. Jag vill givetvis icke uttala
mig om den beräkning, som man har gjort angående kostnaden för själva
banans anläggande. Det är ju tydligt, att de personer, som verkställt denna
utredning och uppställt de siffror, vilkas slutresultat blir 11,400,000 kronor,
äro i ojämförlig grad vederhäftigare i detta stycke än undertecknad. Däremot
står jag frågande inför den andra siffran, då man uppskattar det direkta
driftsunderskottet till 250,000 kronor. Jag känner icke till de förutsättningar,
varpå denna beräkning bygger, ej heller vad man tagit hänsyn till vid insamlandet
av material för beräkningen i fråga, men jag måste dock säga, att det
förefaller mig, som om denna siffra vore väl hög. Det tyckes mig att man
icke kan ha tagit hänsyn till alla de omständigheter i fråga om frakter och
persontrafik, som härvidlag kunna tänkas ifrågakomma, om vi blott ha banan
färdig i tid och icke komma i sista hand. Jag vill icke här närmare gå in på
den tanke, som ligger bakom vad jag uttalat, men jag har dock velat antyda,
att det enligt min uppfattning finns mycket stora utsikter, att driftsunderskottet
icke skall uppgå till detta avsevärda förlustbelopp av en kvarts miljon

Nr BO. G

Onsdagen den 11 maj f. m.

... Ä7lg-, , kronor, utan att det i stället kan under vissa förhållanden högst väsentligt
ÖveHonKåTll reduceras, ia kanske till och med helt uteslutas.

Pajala. . Den andra synpunkten, som jag ville beröra, gäller den ifrågasatta automo(Forts.
) biltrafiken. Givetvis kommer en sådan anordning att i mycket hög grad förbättra
trafikförhållandena å nu ifrågavarande vägsträcka, men en automobillinje
kan dock icke tillfredsställa de anspråk, som här måste ställas på en tidsenlig
trafik. Säkerligen skulle denna järnväg komma att transportera en del
tungt gods. Jag tänker särskilt på en sådan artikel som tjära. Tjärbränningen
har tidigare varit rätt så allmän och är även nu tämligen vanlig i de trakter,
som denna bana skulle beröra. Under förutsättning, att konjunkturen för denna
vara ställer sig någorlunda gynnsam, kan man motse en väsentlig transport av
tjära, men härtill lämpar sig ju icke en automobillinje.

Vidare är att märka, att vi endast på ett par mils avstånd från Pajala ha
ett rätt stort järnmalmsfält, vilket icke ännu tagits i anspråk för brytning och
kanske icke heller för en tid framåt behöver tagas i anspråk, men det kunde ju
dock från nationalekonomisk synpunkt vara tryggt och värdefullt att ha detta
malmfält lätt tillgängligt i trafikhänseende, om ett oförmodat behov av just
sådan malm, som ifrågavarande fält innehåller, skulle uppstå.

Jag skall, herr talman, nöja mig med det anförda och be att i övrigt få instämma
i vad här anförts av herrar Nilsson i Antnäs och Hage.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har begärt ordet dels i min

egenskap av ledamot i utskottet, dels därför att jag medverkat till det omtalade
bila anslagsbeloppet för några år sedan för en utredning av denna fråga. Jag
vill till herr Hage säga, att en begäran om utredning innefattar icke blott ett
löfte om tillkomsten av det företag, som det då är fråga om, utan det innebär
kanske framför allt en önskan att få ekonomiskt klarlagt, huruvida det överhuvud
taget är möjligt. I det föreliggande fallet har det visat sig icke vara
möjligt. På basis av den utredning, som järnvägsstyrelsen har verkställt, torde
även herr Hage, fastän norrbottning, nödgas erkänna, att det vore mer eller
mindre vansinnigt att utan vidare, som motionärerna här ha begärt, sätta i
gång ett sådant företag.

Jag vill framhålla, att utskottet verkligen har varit mycket hyggligt, för
att använda ett milt uttryck. Vi ha visat så stort tillmötesgående mot motionärerna,
som man i en sådan fråga, som ligger så pass illa till ekonomiskt,
kan begära. Jag är ju icke precis känd för att vilja motarbeta vare sig norrlänningarnas
eller några andras järnvägsföretag, men jag måste säga, att
ibland nödgas man göra halt, och det har man gjort i detta fall, ty utredningen
visar alltför skrämmande siffror.

Jag kanske också kan få upplysa kammarens ledamöter om att vi på avdelningen
fått del av såväl landshövdingens synpunkter som också av en där uppe
stationerad prästmans, och lägger jag så till, att biskop Bergqvist i statsutskottet
^givetvis har lagt all sin talang och sin kraft i vågskålen för detta förslag,
så förstå herrarna, att ni icke med skäl kunna vara annat än relativt,
åtminstone hoppas jag det, tacksamma för vad statsutskottet har skrivit i detta
fall, ty det innebär i alla fall, att man skall försöka att på andra vägar hjälpa
dessa trakter i trafikhänseende, och jag hoppas för min del också, att det skall
bli möjligt, fastän det icke direkt blir en järnväg.

Beträffande den sista av herr Hage framförda synpunkten kan jag i detta
sammanhang säga, att jag verkligen för min del fått mottaga åtskilliga skrivelser
ifrån den personal, som är anställd vid statens järnvägars byggnadsföretag.
På den punkten delar jag herr Hages uppfattning, att man bör försöka
göra något för att åtminstone icke bara skicka i väg dessa gamla järnvägsarbetare,
av vilka många i 15 ä 20 år ha sysslat med och ägnat den bästa delen av

Onsdagen den 11 maj f. m.

7 Nr 30.

sitt liv åt statens järnvägsbyggen. När man i alla fall har en plan fastställd . Awh
för Norrlands järnvägsbyggnader, som riksdagen upprepade gånger har godkänt,
tycker jag, att man bör taga hänsyn till detta lilla faktum i den stora pajala.
ekonomiska fråga, som heter arbetarstockens vidmakthållande. Den hänsynen (Forts.)
bör man taga, att man åtminstone fullföljer vad riksdagen redan har beslutat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren i Nyborg: Herr förste vice talman! Jag är naturligtvis liksom
de övriga norrbottensrepresentanterna tacksam, varje gång riksdagen ställer
sig välvillig till utvecklingen av kommunikationsnätet där uppe. Men i denna
fråga vill jag säga, att jag har en från de övriga norrbottensrepresentanterna
avvikande mening, icke på det sättet, att icke jag också menar, att bandelen
mellan övre Torneå och Pajala bör komma till utförande en gång, men jag
tycker, att när man ännu icke anknutit järnvägsnätet till en hamn i översta
Norrbotten, bör man icke lägga ned mera penningar på järnvägar långt inne
i landet. I Haparanda har man t. ex. 12—14 km. landsväg, innan man
kommer fram till en hamn, som kan anlöpas av fartyg, och Tomedalen är alldeles
säkert mest betjänt av, att en järnvägsbit dragés ned till en ordentlig
hamn, där stora fartyg kunna anlöpa och där man kan få tullbehandling av
det gods, som skall till Torne älvdal. Man kommer då ifrån den dyra omlastning,
som nu sker, därför att man måste förtulla i Luleå eller i andra hamnar
längre ned. Jag anser därför, att det är riktigt, att man löser kommunikationsproblemet
vid kusten, innan man går längre med järnvägen. Jag tror, att
det kommer att bilda eu väl så effektiv spärr gent emot de påträngande makterna
ovanifrån, som om man först bygger där uppe.

.Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7-

Föredrogos vart för sig statsutskottets

utlåtande, nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen; och

memorial, nr 104, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets
utlåtande nr 6, punkt 22 :o) angående anslag till statsunderstödda fiskehamnar.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 8.

Till avgörande företogs nu bevillningsutskottets betänkande, nr 45, i an- Om ändringar
ledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen
i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pils n

• i .. . • forsalmmg av

nerdricka ävensom i amnet vackta motioner. piUnerdnoka.

I en den 24 februari 1927 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 185, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid betänkandet fogat förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

Nr 30. 8

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.
(Forts.)

inom första kammaren:

nr 213 av herrar Jönsson och Pålsson;

nr 221 av herr Carl A. Carlsson m. fl.; och

nr 225 av herrar P. Adolf Dahl och Frändén; samt

inom andra kammaren:

nr 315 av herr Månsson i Erlandsro m. fl.;

nr 328 av herr Röing;

nr 329 av herr Sävström m. fl.; och

nr 335 av herr Forssell m. fl.;

dels ock två under motionstiden vid riksdagens början väckta motioner, nämligen
nr 112 i första kammaren av herr Georg Dahl och nr 227 i andra kammaren
av herr Anderson i Storegården.

Herrar P. Adolf Dahl och Frändén samt herr Forssell m. fl. hade uti sina
motioner yrkat, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Övriga motioner avsågo ändringar dels i det av Kungl. Maj:t framlagda
författningsförslaget, dels ock i gällande förordning angående försäljning av
pilsnerdricka.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad bifallas och med anledning
av motionerna I: 221 och II: 329 samt med avslag å motionerna 1:112,
1:213, 1:225, 11:227, 11:315, 11:328 och 11:335, för sin del antaga ett i
betänkandet intaget förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Wohlin, Boman, friherre Beck-Friis,
Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen och Nyländer, vilka hemställt, att riksdagen
måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förevarande proposition som utskottets
förslag;

av herr Lövgren i Nyborg; samt
av herr Björklund.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! De
av Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna i pilsnerdricksförordningen ha ju föranletts
därav, att man ansett, att här och var på rikets landsbygd konstaterats
vissa missförhållanden i ordnings- och nykteThetshänseende, vilka haft samband
med utövandet av tillverkares försäljningsrätt, särskilt då i vad angår
försändande efter rekvisition och försäljning till avhämtning. Propositionen
har nu utgått från den uppfattningen, att pilsnerdricka visserligen i allmänhet
är en ganska ofarlig dryck, men att så ingalunda är förhållandet vid omåttlig
konsumtion, eller om drycken i avsevärd omfattning användes som påfyllnad
till en kanske i och för sig måttlig kvantitet av spritdrycker, samt att missförhållandena
varit relativt sällsynta, men att de, när de förekommit, varit
nog så allvarliga. Då jag ansett mig böra ansluta mig till denna uppfattning,
har jag gjort det både på grund av mera vetenskapliga uttalanden om drycken
som1 berusningsmedel och på grund av ganska talrika och obestridligen påvisade
fall av berusning genom pilsnerdricka. Den motsatta uppfattningen och uppfattningen,
att det är alldeles överflödigt med någon lagstiftning mot miss -

Onsdagen den 11 maj f. m.

Nr 30.

«.)

förhållandena, måste därför betecknas som icke hållbar, och den står ej heller i
överensstämmelse med 1925 års riksdagsskrivelse i ämnet. Att, som jag har
tyckt mig kunna konstatera, motståndet mot den ifrågasatta nya lagstiftningen
kommer närmast från städerna och kanske mest från storstadsrepresentanter,
synes mig något egendomligt, eftersom den ifrågasatta lagstiftningen
ju närmast avser landsbygden. Förhållandet är så mycket mera egendomligt,
som det icke riktigt stämmer med den återhållsamhet med avseende å meddelande
av tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka, som iakttages ganska allmänt
av myndigheterna i städerna, t. ex. i Stockholm. Jag har under utövandet
av min nuvarande befattning haft tillfälle att se exempel på hurusom ansökning
om utskänkning här i Stockholm avslagits, tydligen på grund av att
man med hänsyn till vissa förhållanden varit rädd för dryckens egenskap av
berusningsmedel; annan anledning har ej förefunnits att säga nej till föreliggande
ansökan.

Nu har ju utskottet anslutit sig till propositionens utgångspunkter, och det
har också i allt väsentligt godkänt propositionens sakliga innehåll. — Huruvida
de ganska talrika omformfuleringar och omplaceringar av lagrummen som
utskottet, ifrågasatt, äro till det bättre, vill jag lämna å sido i detta sammanhang.
Jag vill blott säga, att jag icke betvivlar, att det arbete, som i detta
hänseende utförts inom utskottet, har sitt värde från skönhetssynpunkt. -De väsentliga sakliga förändringarna i vad Kungl. Maj:t har föreslagit synes
utskottet självt anse vara de, som röra kontrollstyrelsens befattning med hela
saken, d. v. s. det spörsmål, som varit mest omtvistat under förarbetena till
författningsförslaget. Jag vill härvidlag erinra om att kontrollstyrelsen enligt
propositionen förutsattes skola hava tillsyn över utövningen av den försäljningsrätt,
varom jag nyss talat, samt att kontrollstyrelsen skulle söka att i
samarbete med tillverkarna åvägabringa lämpliga anordningar i syfte att förhindra
oordningar och dylikt. Detta enligt styrelsens eget förslag. På denna
punkt ha tillverkarna och, som jag tror, överhuvud taget alla varit ense med
kontrollstyrelsen; och det lär väl också vara så, att icke ens reservanterna inom
utskottet haft något att däremot erinra. Men när kontrollstyrelsen därjämte
ifrågasatte, att från länsstyrelsen till kontrollstyrelsen skulle överflyttas befogenheten
att besluta om inskränkningar i eller förbud mot utövandet av tillverkares
försäljningsrätt, då åtgärder på frivillighetens väg icke kunde åstadkommas,
så har jag ansett mig höra taga ståndpunkt mot kontrollstyrelsen.
Då både utskottsmajoriteten och reservanterna intaga samma ståndpunkt, lär
därom intet vidare vara att säga.

Utskottsmajoriteten liar varit ense med Kungl. Maj:t om lämpligheten av att
kontrollstyrelsen skulle utöva tillsyn och söka inleda det samarbete, som sålunda
både av kontrollstyrelsen och tillverkaren funnits önskligt. Men utskottet
har så till vida skilt sig från Kungl. Maj:t, att utskottet ansett, dels
att i själva författningen borde ges direktiv, efter vilket kontrollstyrelsen
därvid skulle handla, och dels ansett, att det vore olämpligt att kontrollstyrelsen i
residensstäderna skulle ha ett ombud, vilket somi bekant föreslogs i propositionen.
Utskottet har. såvitt jag kan förstå, menat, att kontrollstyrelsen kan
utöva alla de funktioner, som kunna tänkas ifrågakomma, exempelvis föra
talan inför länsstyrelsen och taga del av tillverkares försäljningsböcker utan
att ha något ombud.

Om det är sant, att många vägar bära till Rom, så vill jag gärna medge, att
vad utskottet föreslår är en framkomlio- väg, ehuru jag måste säga, att denna
väg både formellt och reellt icke är så lämplig som regeringsförslaget. Vad
först direktivet angår, så innebär utskottsförslaget, att i författningen skulle
intagas en uttrycklig bestämmelse, att kontrollstyrelsen vore befogad att avfordra
tillverkaren förklaring samt tala om för honom lagens bestämmelse och

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
''pilsnerdricka.

(Fort*.)

Nr 30. 10

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar syfte. Att intaga en föreskrift om en viss befogenhet för ämbetsmyndighet
i förordningen samtidigt angiva en legal skyldighet för den enskilde att ställa sig

försäljning av vederbörandes ingripande till efterrättelse, synes mig en smula oformligt. Om
fihntrdricka, det nu skall vara nödvändigt med uttrycklig föreskrift om denna uppgift för
(Forts.) kontrollstyrelsen, med andra ord, om man vill stadga, att kontrollstyrelsen har
denna skyldighet, förefaller det mig, som om bestämmelsen helst bort ha sin
plats i den av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen för kontrollstyrelsen. Jag
kan icke tro, att utskottets ståndpunkt här har föranletts av någon misstro till
Kungl. Maj:t. Jag kan så mycket mindre göra det, som utskottet i motsats
till Kungl. Maj:t ansett, att åt Kungl. Maj:t borde anförtros att meddela föreskrifterna
angående propositionens köpareförteckning, vilken utskottet — för
att erhålla en parallell till hemsändningen av varor från större affärer — döpt
om till kvittensbok, samtidigt med att utskottet strukit alla propositionens
positiva bestämmelser om kvittering och dylikt. Jag har ansett mig skyldig
säga detta, men samtidigt ytterligare betona, att det av mig anmärkta förhållandet
givetvis icke utgör ett sådant fel hos utskottsförslaget, att det för
den skull icke skulle vara acceptabelt.

Vad sedan angår frågan om initiativ hos länsstyrelsen, förhåller det sig så,
att det varken enligt Kungl. Maj:ts förslag eller enligt utskottets skulle i förordningen
finnas något som helst hinder för kontrollstyrelsen att vidtaga en
åtgärd, som avser att hos länsstyrelsen få till stånd inskränkande föreskrift
eller eventuellt förbud. Såvitt jag kan förstå innefattar icke den allmänna bestämmelsen
om befogenhet för länsstyrelsen att ingripa något hinder för att
kontrollstyrelsen gör ansökan därom. Ty vem som helst kan göra sådan ansökan.
Det förefaller mig därför, som om den särskilda bestämmelse, som utskottet
i detta avseende ifrågasatt, är skäligen överflödig. Men om nu en
bestämmelse erfordras, borde även den lämpligen haft sin plats i instruktionen,
såsom avseende en av kontrollstyrelsens tjänsteuppgifter.

Men, frågar man, vårföre då detta ombud, som av Kungl. Maj:t föreslagits?
Jo. helt enkelt därför, att jag föreställt och fortfarande föreställer
mig, att det knappast är möjligt för kontrollstyrelsen att i avlägsna bygder
effektivt utöva den tillsyn varom är fråga och vidtaga de åtgärder, som kunna
ifrågasättas, utan att ha någon som företräder styrelsen i bygderna tillfälligt
eller stadigvarande. Jag har då ansett det vara lämpligare, att ombudet
bleve litet mera stadigvarande och för alla känt, än att än den ene än
den andre, kanske okända hjälpare, anlitades. Dessutom synes det mig alldeles
ofrånkomligt, att kontrollstyrelsen i vissa fall måste anlita något ombud
uti dessa avlägsna trakter. Det kan väl icke vara meningen, att kontrollstyrelsen
i egen hög person, d. v. s. överdirektören och vederbörande
byråchef, skall resa upp kanske till Norrbotten för att titta på en försäljningsbok
•— om en titt behövs — eller för att personligen tala med tillverkare
och länsstyrelse. Jag kan sålunda icke se annat än att någon särskild
person allt emellanåt behöver anlitas och bemyndigas att biträda styrelsen.
Skulle kontrollstyrelsen anlita en eller annan av sina inspektörer, är jag förvissad
om att han lika väl oftast måste ha någon anknytning till person
bland ortsbefolkningen och framför allt. att han med sina långa resor icke
bleve billigare än förslagets mycket förkättrade ombud, detta ombud, som i
tidningspressen, i motioner och slutligen i bevillningsutskottet fått så stora dimensioner,
gjorts till befattningshavare med vådliga utgiftsperspektiv och
med befogenhet av en slags lagens väktare, närmast jämförlig med J. O.
och M. O., men som, frånsett att han skulle ha rätt att titta på köpareförteckningen
och försäljningsboken, icke skulle ha någon annan befogenhet än
vilken som helst medborgare.

Jag hade aldrig föreställt mig, att det var något så förnämligt, jag ifråga -

Onsdagen den 11 maj f. m.

11 Nr 30.

satte, då jag tog upp detta förslag om ombud. Jag trodde, att det var något Om ändringar
ganska naturligt och alldagligt med en massa motsvarigheter i tidigare författ-»förordningen
ningar.. När rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller föreskrift, att det ar!f.åe.nde
skall finnas ett utav kontrollstyrelsen förordnat särskilt ombud, för vilket pihnerdncka.
tillverkaren av rusdrycker skall tillhandahålla sina handelsböcker, icke har (Forts.)
jag hört talas om att den personen skulle vara »brännvinsombudsman»; och
när — om vi alltjämt hålla oss inom kontrollstyrelsens verksamhetsområde •—
i förordningen om tobaksmonopolet det talas om ett av kontrollstyrelsen förordnat
ombud, som skall hava tillsyn över tobaksodlingen, icke har han blivit
»tobaksombudsman». För övrigt får jag vördsamt anmäla, att man kan ifrågasätta,
om icke den stolta benämningen »P. O.» i själva verket borde anses
vara reserverad för det ombud, som enligt pensionsförsäkringslagen pensionsstyrelsen
har att utse i vederbörande ort. Hittills har jag aldrig hört
de nu nämnda eller andra dylika ombud betecknas såsom befattningshavare
och att de skulle draga stora löneutgifter. Själv hade jag tänkt mig, att det
skulle ligga närmast till, att kontrollstyrelsen skulle som sitt ombud, om
så befunnes lämpligt, utse sin representant i systembolaget och att denne
skulle kunna nöja sig med ett årligt arvode — jag tror icke, att han får så
mycket att göra — av kanske 200—300 kronor. Hela årsutgiften skulle då
inskränka sig till någonting mellan 5,000 och 10,000 kronor'' Jag vill till
sist saga, att jag hoppas, att även om utskottsförslaget accepteras, förhållandet
blir ungefär detsamma som i propositionen är tänkt. Kontrollstyrelsen
kommer, som jag hoppas, att icke bara göra så, att den skickar ut sina inspektörer,
utan den kommer att, då det behövs, försöka höra sig för hos vissa
pålitliga och opartiska, mera permanent anlitade personer angående de förhållanden,
varom är fråga.

Utskottet har kritiserat Kungl. Maj :ts förslag, och utskottet har fått kritik
av andra, som säga, att vad utskottet föreslår är lika vådligt, ja kanske ännu
vådligare än vad Kungl. Maj:t ifrågasatt. När jag nu sökt påvisa, att vad
Kungl. Maj:t föreslagit i själva verket icke varit »vådligt», tror jag mig
därmed också hava påvisat, att, i stort sett, något vådligt icke heller ligger
i vad utskottet ifrågasätter. Jag har med min kritik velat reducera P. O. till
hans rätta proportioner, beröva honom den jätteskepnad, vari det enligt mitt
tycke göda pilsnerdrickats målsmän klätt honom och vari han fått fara land
och rike omkring för att till sist även dyka upp i och skrämma självaste
bevillningsutskottet. Jag har med min kritik också velat säga, att den väg.
utskottet föreslår, synes krokigare än den, som Kungl. Maj :t ifrågasatt, men
att den i själva verket ligger mycket nära Kungl. Maj :ts väg och vid användningen
bör komma att göra det än mera. Jag har icke med min kritik velat
underskatta värdet av det intresserade arbete, som otvivelaktigt utförts inom
bevillningsutskottet, och icke heller har jag underskattat de svårigheter, som
säkerligen mött att komma fram genom all den opinions- och alltså dimbildning,
som skapats kring det kungl. förslaget. Jag tror, att utskottsförslaget
kan, förståndigt tillämpat, giva vad som åsyftas. Jag tror, att liksom
man^ givetvis har överdrivit pilsnerdrickskonsumtionens vådor, så har man
också högst betydligt överdrivit de olägenheter, som genom en något skärpt
lagstiftning skulle komma att orsakas tillverkare och allmänhet. I sakernas
nuvarande läge anser jag mig därför för min del kunna i allt väsentligt acceptera
utskottets förslag, och jag hemställer till kammaren att göra detsamma.

. Innan jag släpper ordet, vill jag beröra en sak, som jag särskilt fäst mig
vid i reservanternas uttalanden. Det säges i reservationen, att enligt majoritetsförslaget
kontrollstyrelsen, därest landsfiskal eller annan åklagare icke
enligt styrelsens anvisningar väcker åtal, skulle hava att lins justitiekanslersämbetet
anmäla vederbörande, detta om man tar in i författningen bestäm -

Nr 30. xo

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar melsen om att, då icke resultat annorledes kan åvägabringas, kontrollsty>faZåen2en
relsen har att »vidtaga erforderliga åtgärder». Jag måste, ehuru jag icke
försäljning av vill gå bevillningsutskottets majoritet i förväg, säga, att det synes mig vara
pilsnerdricka. en fullkomlig feltolkning av bestämmelsen, då detta säges. Med erforderliga
(Forts.) åtgärder kan icke, i det sammanhang uttrycket förekommer, menas annat än
erforderliga åtgärder mot tillverkare.

Herr Nyländer: Herr förste vice talman! Om någon utomstående, som

icke kände till svenska förhållanden, skulle taga del av Kungl. Maj :ts proposition
nr 185 och det här föreliggande utskottsbetänkandet, är jag övertygad
om, att han skulle få den uppfattningen, att det svenska folket måtte
vara ett genom en alltför kraftig konsumtion av pilsnerdricka i alkoholistiskt
hänseende rätt anfrätt folk, och vidare, att denna dryck måste vara en mycket
farlig sådan, ty så pass rigorösa äro i alla fall de bestämmelser i avseende
å denna drycks försäljning, vilka nu föreslås av utskottsmajoriteten. Jag vågar
emellertid påstå, att dessa bestämmelser i den form, de föreslås, icke äro
nödvändiga, ty det är alldeles klart, att tack vare en allmän upplysning står
det svenska folket numera i nykterhetshänseende på en ståndpunkt, som icke
motiverar sådana åtgärder vid försäljning av pilsnerdricka. Denna dryck har
ju också förut uttryckligen förklarats icke vara någon rusdryck. Visserligen
har man gjort vissa utredningar, som skulle bevisa, att pilsnerdrickat
dock användes i direkt berusningssyfte. Man påvisar, att vissa alkoholister
medgivit, att de använt pilsnerdricka för berusningsändamål; men i de flesta
fall är det alldeles säkert så, att denna dryck blir syndabocken, när berusade
personer använt den vid sidan av andra, betydligt starkare drycker. Det är
en sak, som man ofta glömmer. Det lilla antal personer, som skulle berusa
sig enbart med pilsnerdricka, dem betraktar jag som sjuka personer; och det
lilla antalet bör enligt min åsikt icke motivera, att Sveriges i övrigt nyktra
folk skall behöva påkläda sig en sådan tvångströja, som bär föreslås. När
man läser utskottsbetänkandet finner man också, att majoriteten har på känn,
att man måste gå synnerligen försiktigt fram. Jag vill för min del giva
majoriteten en eloge för att den på ett så mjukt och försiktigt sätt skrivit
sitt utlåtande. Men icke förty finner jag, att detta^ går alldeles för långt
och att även de av utskottsmajoriteten föreslagna åtgärderna^ äro onödiga
samt att de kunna i visst hänseende innebära risker, till vilka jag sedermera
skall be att få återkomma.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet påvisade, att reservanternas
utlåtande icke stod i överensstämmelse med riksdagens skrivelse år
1925. Jag vill emot detta invända, att vad som här föreslås i propositionen
och i utskottsförslaget ingalunda står i överensstämmelse med de^ uttalanden,
som ifrån det allmännas sida förut gjorts, jag tänker särskilt på förhållandena,
när starkölsförbudet genomfördes. Då framhölls det bestämt, att ginge
bryggerinäringen med på att starkölet försvunne, finge den en viss kompensation
genom att pilsnerdrickat bleve fritt. Det utgick man ifrån då. Den
gången var detta riksdagens mening. Men icke förty är man nu framme
med nya lagförslag stick i stäv mot vad då ställdes i utsikt.

Efter dessa generella anmärkningar skall jag be att något få beröra de särskilda
paragrafer i förslaget, som enligt reservanternas inom utskottet uppfattning
äro ägnade att särskilt ingiva betänkligheter.

Jag börjar med det stycke av § 17, som återfinnes på sidan 21 i betänkandet
och vilket stycke lyder: »Den, som forslar varan från tillverknings- eller
försäljningsstället, skall vara försedd med en kvittensbok, upptagande namnet
å den, som verkställer forslingen, och den myckenhet pilsnerdricka forslingen
omfattar, samt, särskilt för varje köpare, den rekvirerade myckenheten pils -

Onsdagen den 11 maj f. m.

13 Jir 30.

nedröka, köparens namn, det ställe, där varan skall avlämnas, samt den dag, Om ändringar
då avlämnandet skall äga rum.» Yi hava i vår reservation antytt, vilka be- * förordningen
svärligheter en dylik paragraf måste medföra på landet. Det framhålles jförsäljning av
hurusom genom detta kvittensförfarande exempelvis folk, som beställt pilsner- pihner dricka.
dricka, men som är ute i skördearbete, i stället skulle vara nödsakade att sitta (Forts.)
och vänta till dess ölskjutsen behagade infinna sig, en tid, som man icke på
förhand kan bestämt angiva. Utskottsmajoriteten förstår också, att detta är
en mycket ömtålig sak för landsbygdens befolkning och att anordningen kommer
att bli mycket besvärlig. Därför är utskottet så försiktigt, att det säger,
att Kungl. Maj:t skall hava sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden
och att bestämmelserna skola närmare utfärdas i form av en administrativ
förordning. Man tycker emellertid, att utskottet skulle kunna hava tagit
det ansvaret på sig självt. Men det är alldeles säkert så, att utskottet insåg,
att det blir svårt att väl avpassa bestämmelserna och att dessa komma att väcka
allmän förtret bland Sveriges folk.

Jag kan icke finna annat än att de redan nu existerande kontrollåtgärderna
äro tillräckliga, ty varan måste alltid vara rekvirerad, och allmän
åklagare har ju rättighet att avfordra utköraren uppgift om köpare, kvantiteter
etc.

Det skadar icke, att jag för övrigt här något understryker vad utskottsmajoriteten
i samband med § 17 anfört, ty jag tror näppeligen, att jag kan
använda någon bättre motivering för att påvisa, hur ömtålig denna sak är,
än utskottsmajoritetens egna ord. På sid. 12 skriver den nämligen bland annat:
»Vissa av de bestämmelser, som avse köpareförteckningen och den försända
varans utkvittering» — jag har nyss antytt detta — »äro emellertid
av den art, att de lämpligare hava sin plats i en av Kungl. Maj:t i administrativ
ordning utfärdad kungörelse än i själva förordningen.» Men så kommer
man till en punkt, som enligt min uppfattning utgör en uppmjukning av det
hela och som gör bestämmelserna illusoriska. Överst på sid. 13 står nämligen:
»Liksom försäljningsförordningens bestämmelser icke utgöra hinder för
konsumenten att utkvittera mindre myckenhet än han rekvirerat, bör det sålunda
icke heller vara uteslutet för honom att i mån av tillgång utfå och
utkvittera större kvantitet än den av honom rekvirerade.» Man måste väl
medgiva, att detta är en mycket underlig avfattning. Jag lämnar därhän,
huruvida det verkligen är kommersiellt riktigt och med affärsmoralen förenligt
att, då man beställt en viss kvantitet av en vara, man sedan, när man
tager emot den, säger, att man icke vill hava så mycket. Sådant tillvägagångssätt
brukar man annars väl icke räkna som sund affärspraxis. Men
att sedan, när utköraren kommer till en person och denne händelsevis skall
hava en bjudning eller någon annan orsak föreligger, denne skall hava rättighet
att erhålla mer än vad som står på kvittensen, detta är något, som. såvitt,
jag förstår, bör göra kvittenssedlarna illusoriska. Att införa något sådant i
en administrativ förordning, det kan icke vara nyttigt för folkets respekt för
lag och förordning.

Jag skall vidare övergå till ett annat stycke i 17 §, som är infört på sid.

22 stycket 3 och som lyder: »Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas
tillgängliga för Konungens befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän
åklagare, kvittensboken under forsling jämväl för person, som särskilt för
detta ändamål utsetts av nykterhetsnämnd samt av polismyndighet förordnats
att utöva den härför erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman.
» Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet angav ju, att den
beryktade »P. O.» genom utskottet avlivats. Jag vill dock säga, att här har
utskottet i stället låtit en annan gubbe hoppa fram, som jag för min del vill
kalla »N. O.», nämligen nykterhetsombudsmannen. Denne är något i svensk

Nr 30.

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

lagstiftning alldeles nytt. Här skall nykterhetsnämnden få tillstånd att utse
personer med polismans befogenhet, i form av dylika nykterhetsombudsmän,
och dessa skola hava rättighet att, när en utkörare kommer, vidtaga vilka undersökningsåtgärder
som helst. Jag kan icke se annat än att, även om dessa
personer i och för sig skulle vara lämpliga för sin uppgift — deras lämplighet
skall ju underställas länsstyrelsernas prövning —- bleve de dock säkerligen
sådana, som med all kraft skulle vilja förfölja denna oskyldiga dryck.
Och vad komme detta att leda till? Jo, det komme absolut säkert att leda till
ett spioneri och trakasseri, som vore vårt folk ovärdigt och som alldeles säkert
av stora massor lojala svenska medborgare komme att tagas illa upp.
Jag är också övertygad om, att det komme att tagas så illa upp, att man nog
komme att försöka gå omkring bestämmelserna.

Sedan jag härmed i korthet berört § 17, övergår jag till § 22 i utskottets
förslag. Av den framgår, att »pilsnerdricka må icke försäljas eller utlämnas
till den, som ej fyllt aderton år eller som synbarligen är berörd av alkoholhaltiga
drycker». Om det sistnämnda är naturligtvis ingenting att säga. Men
rörande den första punkten, d. v. s. åldern, har utskottet gått längre än Kungl.
Maj:t. Vad det skall tjäna till förstår jag icke. Ty denna bestämmelse kommer
också att leda till en massa besvär, och det icke blott på landsbygden,
utan även i städerna. Det är nämligen även ett stadsintresse, att ingen ändring
här sker, ty man använder sig ofta inom familjerna och vid fabriker och
andra arbetsplatser, när man behöver skicka efter måltidsdricka, av personer
under 18-årsåldern. vilka alltså hädanefter icke skulle få rätt att hämta några
buteljer dylikt dricka. Huru våra arbetare skola bli nöjda med den anordningen
förstår jag icke, ty de vilja väl icke själva gå ifrån arbetsplatsen för
att på arbetstid hämta Öl.

Men så kommer i slutet av § 22 en bestämmelse, rörande vilken jag vore
tacksam att få en förklaring från någon av kammarens ledamöter, som är
mera skarpsinning än jag. Det står där: »— ej heller må försäljning eller
utlämning av pilsnerdricka äga rum, där uppenbart är, att varan helt eller
delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning».
Hur skall det bliva möjligt att avgöra detta? Låtom oss tänka oss in i situationen
för ett biträde, som står i en affär, där man även har rättighet att
sälja pilsnerdricka? När det kommer någon in i affären, skall han eller hon
ha det psykologiska skarpsinnet att genast kunna avgöra: den där skall använda
pilsnerdrickat helt eller delvis i berusningssyfte. Det kan naturligtvis
en eller annan gång finnas fall, där man kan se, att någonting är på tok,
t. ex. om man ser, att vederbörande har en annan butelj med sig, i vilken
kanske finnes sprit för vilken man vill skaffa sig pilsnerdricka för att, som
det heter på litet vulgärt språk, »släcka av med». Men dessa enstaka fall är
säkerligen så få, att dem kan man lämna å sido. Huru skall man emellertid
för den stora försäljningen i allmänhet kunna begära, att ett biträde i en affär
skall kunna avgöra denna fråga? Jag kan icke finna annat, än att denna
bestämmelse är av den art, att den måste inge de mest allvarliga betänkligheter.
Man har svårt att taga denna bestämmelse fullt på allvar, det måste
jag säga. Och herrarna må ursäkta, om jag så'' säger.

I § 27, mom. 5, finns det också en bestämmelse, som jag för min del måste
på det bestämdaste opponera mig emot. Och det är den av herr statsrådet
nyss berörda inkopplingen av kontrollstyrelsen i kontrollen i landsorten. Jag
kan icke finna annat, än att här är dock ett visst misstroendevotum emot våra
länsstyrelser. Dessa avstyrkte ju på sin tid praktiskt taget allesammans kontrollstyrelsens
förslag om att den skulle träda in vid sidan om länsstyrelserna
i fråga om kontrollen vid försäljning av pilsnerdricka. Denna opposition
från länsstyrelserna var så kraftig, att Kungl. Maj:t frånföll kontrollstyrel -

Onsdagen den 11 maj f. m.

15 Nr 30.

sens förslag och kom fram med den berömda P. O. Nu är emellertid denne, 9m. “^rinjfar
som sagt, också avlivad av utskottet. Men nu inkopplar man i alla fall kon-* ^or''^’£en
trollstyrelsen på detta sätt. Det är, som vi i reservationen ange, någonting s&-försäljning av
vitt vi veta alldeles enastående, att ett centralt ämbetsverk på detta sätt får pilsnerdricka.
en dylik befogenhet. Någonting dylikt gäller visst endast, om jag icke är (Fort».)
felaktigt underrättad, när det gäller säkerhetsanstalter för explosiva ämnen.

Men det är väl dock någon skillnad mellan dynamit och pilsnerdricka!

Det skulle vara mycket att tillägga rörande denna lagstiftning, men jag vill
endast ännu en gång understryka, att jag finner den inrikta sig på ett fåtal
förfallna individer, och att den kläder Sveriges i övrigt fullt laglydiga folk
i en komplett onödig tvångströja, som endast kommer att väcka förtret. Jag är
övertygad om, att om förslaget går igenom, kommer man att få se tråkiga konsekvenser.
Jag tänker då på, att vi få säkerligen räkna med, att man på
många håll inför dessa svårigheter att få pilsnerdricka kommer att göra sitt
Öl själv. Det är ingen vidare konst. Jag har i de mest respektabla familjer
i Amerika, där det, som bekant, är tillåtet att inom familjen brygga Öl, druckit
ett Öl, mot vilket vårt svenska pilsnerdricka med avseende på styrka är
som en västanfläkt. Man har också här hemma redan börjat visa tentaklerna
litet, och kommer denna lagstiftning att antagas, så är jag övertygad om,
att vi få räkna med en alltmer växande produktion av måltidsdrycker inom
hemmen. Men då blir det nog icke klass 1 och 2, utan det blir nog både klass
3 och 4. Belysande är en annons, som finnes införd i en viss tidning, där det
bland annat står: »Öl ^lass 3 brygges numera allmänt i hemmen.» Så står
en beskrivning på en apparat -—- jag skall icke göra reklam för den här, och
därför läser jag icke upp beskrivningen. Men så tillägges det: »Tack vare
den höga alkoholhalten bibehåller detta Öl sin goda och friska smak nästan
huru länge som helst, även under den varma årstiden.» Jag kan lova herrarna,
att gå vi in för här föreslagna beskärningar, komma vi att få se sådana
här annonser litet varstans, och vi komma också förvisso att få se sorgliga
konsekvenser av den på detta sätt uppstående hemproduktionen av ett Öl, betydligt
starkare än den oskyldiga dryck, som vi nu äga i pilsnerdrickan!

I anslutning till vad jag här anfört ber jag, herr andre vice talman, att få
yrka avslag på utskottets förslag och bifall till den av herr Johan Nilsson i
Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr andre vice talmanen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Bernström.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! I likhet med den senaste ärade

talaren är även jag av den uppfattningen, att här ifrågavarande förslag innehåller
så många olämpliga bestämmelser, i nästan varje paragraf, att detsamma
icke bör av riksdagen antagas.

Jag skall särskilt be att få påpeka olämpligheten av åldersbesiämmelsen.

Enligt 22 § föreslås den bestämmelsen, att ingen får hämta pilsnerdricka, som
icke har fyllt aderton år. Nu kan ju förhållandet vara. att det i en familj
finns barn, som aro sexton, sjutton år gamla, ja, det finns kanske ett hembiträde
i samma ålder. Någon av dessa skulle man då icke hava rätt att skicka tvärs
över gatan för att hämta ett par flaskor dricka till sin och deras egen måltid.

Tycka verkligen icke de herrar, som tillhöra utskottsmajoriteten, att någonting
dylikt är minst sagt löjligt? Det här påpekade gäller ju närmast städerna,
men liknande olägenhet gör sig också gällande på landsbygden. En person
rekvirerar ett eller flera dussin dricka. För att utköraren skall få avlämna
detsamma på ort och ställe fordras kvittens av någon som fyllt 18 år. Någon
person som uppnått sagda ålder finnes emellertid ej i hemmet, och rekvirenten

Nr 30.

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdrieka.
(Forts.)

1Ö

själv är bortrest eller ute på åker och äng. Drickutköraren har då ej rätt
att utlämna det rekvirerade utan får detsamma medfölja åter till avsändningsstället.
Är inte detta också löjligt? Och så ha vi de föreslagna pilsnerpoliserna.
Nykterhetsnämndens alla ledamöter skulle kunna av Konungens befallningshavande
förordnas till sådana polismän. Detta är orimligt och skulle
av landsortsbefolkningen betraktas, med all rätt, som en förolämpning mot dem.
Å landsbygden ha vi landsfiskal och fjärdingsmän, som övervaka att gällande
författningar efterlevas, och någon särlagstiftning härvidlag erfordras ej.
Enligt min uppfattning kommer det också att gå så, i händelse detta förslag
skulle upphöjas till lag, att en dylik lag näppeligen skulle kunna upprätthållas.
Följden bleve ju då endast uppammande av lagbrytare, och det kan
väl icke vara välbetänkt av riksdagen att stifta sådana lagar, om vilka man på
förhand nästan säkert kan säga, att de icke kunna upprätthållas. Detta leder
enligt min uppfattning till att folks moral blir förstörd,^ och att man mister
respekten även för andra lagar, som man ovillkorligen måste upprätthålla för

ett lands lyckliga bestånd. o „ „

Jag ber med dessa korta ord, herr talman, att fa yrka avslag pa såväl ivungi.
Maj:ts som utskottets förslag och bifall till herr Johan Nilssons i Kristianstad
m. fl. reservation.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är ju angenämt att konstatera,

att den debatt, som åtminstone hittills pågått i denna kammare, väsentligt skiljer
sig ifrån den fördebatt, som ägt ruin, sedan den kungliga propositionen och
utskottets förslag blevo offentligt kända. Jag inregistrerar med glädje detta.
Innan vi komma till slutförande av denna debatt, kanske åtskilligt av det, som
nu utgives vara meningen med den föreliggande lagstiftningen, kan hava förts
dit, där det hör hemma, d. v. s. till amsagornas värld.

Det avslagsyrkande, som här rests av reservanterna, synes framförallt gå
ut gå, om man noggrant läser reservationen, att bereda Kungl. Maj :t möjlighet
att ånyo pröva frågan om revision av pilsnerdricksförordningen. För
den, som varit med vid behandlingen av detta ärende vid föregående tillfällen,
förefaller denna ståndpunkt vara rätt så egendomlig, särskilt då man erinrar
sig, att det var ungefär samma reservanter, som år 1925, då riksdagen sände
sin skrivelse i detta ärende till Kungl. Maj :t, här förklarade, att det icke förefanns
något som helst behov av en revision av pilsnerdricksförordningen. ^ Det
verkar därför som de obotfärdigas förhinder, när man nu yrkar avslag pa det
föreliggande förslaget för att få det än eu gång prövat av Kungl. Maj:t.
Och jag tror icke heller, att den, som deltagit i den förberedande behandlingen
av detta ärende, ett ögonblick svävar i okunnighet om, att det också är de
obotfärdigas förhinder.

Det här föreliggande förslaget är en direkt följd av 1925 års riksdagsbeslut.
På förslag av bevillningsutskottet beslöt riksdagen då begära framläggande
av fullständigare och tydligare kontrollföreskrifter, och utskottet betonade, att
det anslöt sig till motionärernas uppfattning om behövligheten av att denna
kontroll bleve effektiv. Den utredning, som föregått framläggandet av den
kungliga propositionen, torde för dem, som velat taga del av ^densamma, hava
klart ådagalagt behovet av ökad kontroll. I skilda delar av vart land, framför
allt där det icke finnes några rättigheter för utskänkning och utminutering,
hava de rullande ölvagnarna blivit till en skada för nykterhetstilDtåndet, som
är uppenbar. Det är i dessa landsändar, som den ökade kontrollen visat sig särskilt
nödvändig, och det är här de föreslagna förändringarna syfta till att
åstadkomma en lojal handel med här ifrågavarande varor.. Ty, herr talman, jag
bestrider bestämt, att det förslag, som här föreligger ifrån utskottet, kommer
att hindra eller försvåra den lojala köparens möjligheter att inköpa sitt

Onsdagen den 11 maj f. m.

17 Nr 30.

pilsnerdricka, lika litet som det kommer att särskilt besvära den lojala försäljningen.

Då jag nu går att yttra mig om de anmärkningar, som dels reservanterna,
dels andra riktat emot utskottets förslag, skall jag också i detta sammanhang
yttra något om de punkter, där detta skiljer sig ifrån Kungl. Maj:ts proposition.
Jag förbigår då de formella justeringar och omflyttningar under olika
kapitelrubriker, som i utskottet föreslagits, då jag av herr statsrådets yttrande
här förut antar, att det icke kommer att bli föremål för några meningsutbyten
oss emellan.

Om vi då först stanna inför det, som utskottet räknar som en av de betydelsefullaste
bestämmelserna i författningen, femte momentet i § 27, så vill jag
framhålla, att i den meningsstrid, som här stått mellan kontrollstyrelsen och
länsstyrelserna, ansluter sig utskottet till Kungl. Maj:ts ståndpunkt och lämnar
sålunda fjärde momentet oförändrat. Utskottet ansluter sig också odelat
till departementschefens uttalande, att det är av verklig betydelse för att ernå
effektivitet i denna lagstiftning att nå fram till samarbete mellan tillverkarna
och de kontrollerande myndigheterna. Men vi ha i utskottet icke funnit det
vara möjligt att nå fram till ett sådant samarbete, om icke kontrollstyrelsen i
författningen erhåller sådana direktiv, som ge den möjlighet att vidtaga åtgärder
för samarbetets uppnående. Vi hava därför tillfogat detta femte moment
till 27 §, som klart ger kontrollstyrelsen möjlighet att granska tillverkarens
försäljning, infordra förklaringar och, om så befinnes nödvändigt, erinra
om vad tillverkaren åligger samt giva råd och anvisningar om huru
syftet med lagstiftningen bäst skall kunna uppnås. Det blir enligt utskottets
förslag en vägledande och rent rådgivande verksamhet, som härvidlag kommer
att utföras. Den dömande verksamheten kommer att ligga i länsstyrelsernas
och domstolarnas händer. Med denna anordning har utskottet kunnat utmönstra
de av Kungl. Maj:t i dess proposition föreslagna och så mycket omtalade P. O.
Utskottet finner det förslag, som utskottet här framlägger, utgöra en förbättring
av Kungl. Maj:ts förslag och tror sålunda, att det bättre skall fylla sitt
ändamål än detta.

Nu har herr statsrådet här talat om, att opinionen mot P. O. har lyckats
skrämma t. o. m. bevillningsutskottet. Jag vill gent emot detta bara framhålla,
att på en rätt tidig tidpunkt kom utskottet till det resultatet, att man
kunde utmönstra dessa ombudsmän, såsom obehövliga, därför att man redan i
kontrollmyndigheterna hade organ till sitt förfogande, som kunde fylla dessa
uppgifter.

Nu har det sagts här av reservanterna, att man kommer in på vådliga vägar;
man skulle t. o. m., om jag inte hörde fel, sätta Konungens befallningshavande
under förmynderskap! Man kommer att ifrån kontrollstyrelsens sida, heter
det, anordna en hetskampanj gent emot de allmänna åklagarna och hålla över
deras huvuden ett bart huggande svärd — anmälan till justitiekansler!! —
vilket kontrollstyrelsen kan låta falla i vilket ögonblick som helst. Om vi
emellertid skulle försöka lämna de fria fantasierna och hålla oss till den verklighet
som föreligger, så innebär vad bevillningsutskottet föreslagit rätt för
kontrollstyrelsen att vidtaga undersökning av försäljnings- och kvittensböcker.
Och om man därvid kommer till det resultat, att någonting brister ifrån tillverkarens
sida, har kontrollstyrelsen rätt att infordra förklaring. Styrelsen
har vidare befogenhet att ge tillverkaren vissa råd och anvisningar om hur
syftet med författningen bäst skall uppnås, men den har icke möjlighet, att
vidtaga några dömande åtgärder. Om nu kontrollstyrelsen anser, att .den icke
kan komma till rätta med tillverkarna genom dessa erinringar eller genom samarbete
med svenska bryggarföreningen, vad skall den då göra? Jo, det

Andra hammarens protokoll 1027. Nr SO. 2

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.
(Forte.)

Jir SO. 18

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar material, som styrelsen hopbragt, bar deri att i så fall antingen ställa till
* ^^äend%en länsstyrelsens förfogande med anhållan, att denna vidtager åtgärder, eller ock
försäljning av överlämna till allmän åklagare inom det område, där förseelsen blivit begånpiUnerdricka.
gen. Det finns i bevillningsutskottets förslag intet, som inskränker den all(Forts.
) männa åklagarens fria prövningsrätt av det material, som kontrollstyrelsen
ställer till hans förfogande. Det finns icke heller någon som helst bestämmelse
uti ifrågavarande paragrafs femte moment, som inskränker länsstyrelsernas
fria prövningsrätt av dylikt anklagelsematerial.

Jag tror således, att om man vill gå in i en verkligt saklig prövning av
utskottets förslag i berörda hänseende, skall man lätt komma till det resultatet,
att det här icke är fråga om: alla de upprörande fantasterier, som här från olika
håll utmålats, utan att det rör sig sig om en mycket praktisk anordning för att
uppnå effektiv kontroll.

Nu har det anförts av reservanterna och det anföres också av herr statsrådet,
att dessa bestämmelser lämpligast borde ha sin plats i kontrollstyrelsens
instruktion; de borde sålunda utfärdas av Kungl. Maj:t. Det föreföll t. o. m.
av herr statsrådets yttrande, som om han misstänkte, att utskottet icke skulle
haft något förtroende för Kungl. Maj:t i detta avseende. Så är visst icke fallet,
men utskottsmajoriteten har, utan hänsyn till de olika meningar, som man hyser
i nykterhetspolitiska spörsmål, ansett, att bestämmelsen i 5 momentet av ifrågavarande
paragraf är av den betydelse för kontrollens utövande, att den borde
inskrivas i författningen. Detta och ingenting annat är anledningen till utskottets
ståndpunkt i detta fall.

Vad sedan beträffar 17 § 3 momentet har man på olika håll — senast herr
Nyländer — i upprörda ordalag talat om att utskottet i likhet med Kungl.
Maj:t föreslagit införande av en s. k. nykterhetspolis, en polis, som kunde ha
sitt berättigande i förbudsländerna men som icke borde ha föreslagits i vårt
land. Till alla dessa upprörda skulle jag vilja säga, att om herrarna gå tillbaka
till 1905 års förordning i ämnet och läsa dess 14 §, så skulle ni finna, att riksdagen
redan då, för 22 år sedan, i lagen medgav rätt för varje ledamot av kommunalnämnden
att granska forsedlarna eller köpareförteckningarna. Och det
är väl ändå ingen, sonr vill göra gällande, att den riksdag, som beslöt 1905 års
förordning, behärskades av någon särskild förbudsfanatism.

Jag tror sålunda, att den noggranna granskaren skall komma till det resultatet,
att allt detta tal om nykterhetspolisen kan, liksom så mycket annat,
hänföras till sagornas värld. Om man ser på saken med klar blick och försöker
inpassa densamma i det praktiska livet, skall man finna, att utöver de bestämmelser,
som redan 1905 infördes på förevarande område, har bevillningsutskottet
velat skapa ytterligare garantier för att ifrågavarande kontroll skulle
utövas under verkligt ansvar. Utskottet har till Kungl. Maj ds förslag om
rätt för ledamöter av nykterhetsnämnd att utföra undersökning i berörda
avseende tillagt, att det förslag å person, som nykterhetsnämnden härvidlag
uppgör, skall underställas länsstyrelsens prövning, så att denna skall undersöka
vederbörande persons lämplighet enligt 21 § i polisreglementet. Denna
prövning kommer att innebära en garanti för att undersökningen sker under ett
verkligt ansvar eller under samma ansvar som åvilar en vanlig polisman i hans
tjänstehandlingar. Det synes mig därför, som om det icke funnes någonting
— allra minst skrämseltalet om nykterhetspolisen — som borde hindra kammaren
att vidtaga åtgärder i den riktning, inför vilka lagstiftaren redan för
22 åt sedan icke en gång tvekade.

Det har vidare riktats starka anmärkningar mot alla de besvärligheter, som
påstås skola uppstå för köpare och försäljare av pilsnerdricka, om i förordningen
intoges bestämmelser om rekvisition, om kvittensböcker samt om försäljningsbok.
Även här har den livliga fantasien varit i rörelse; vi hörde nyss

Onsdagen den 11 maj f. m.

19 Nr 30.

herr Nyländer skildra vilka oerhörda besvärligheter som skulle uppkomma,
därest ifrågavarande lagändring liksom den föreslagna bestämmelsen i 22 §
.skulle tråda ut i det levande livet. Nu skulle jag vilja säga till alla dem, som
vända sig mot själva rekvisitionsförfarandet — och det har icke varit få —
att de glömt, att detta förfarande finns fastslaget redan i den nuvarande förordningens
9 §. Försaljningsbokens förande anses också av utskottet vara av
mycket stor betydelse för att man verkligen skall kunna kontrollera, vart
pilsnerdrickat tager vägen, när det kommer från tillverkningsstället.

Men vad som skulle vara avgörande — och här erkänner jag, att vi äro inne
på en punkt, där vi kunna å ömse sidor resonera med varandra — är frågan om
olägenheterna för köparen och för utköraren av varans kvitterande. I utskottets
förslag fastslås själva kvitteringsförfarandet, men hur det skall tillgå
och hur det hela skall ordnas anser utskottet böra bestämmas av Kungl. Maj :t
i form av en kunglig kungörelse. Mot kvitterandet av varan i och för sig kan
naturligtvis ingen, som vill tänka sig in i saken, ha något att invända, och utskottet
understryker ju också på sidan 12 i betänkandet nödvändigheten av att
Kungl. Maj :t tager denna sak under förnyad och allvarlig omprövning. Jag
skulle också vilja i detta fall starkt framhålla behovet av att Kungl. Maj:t
ordnar frågan, hur det skall förfaras, då vid utlämnandet av pilsnerdricka
ingen i familjen är hemma. Nu erkänner jag personligen, att jag icke för
landsbygdens vidkommande tror, att några sådana svårigheter i allmänhet
föreligga. Men det har under utskottsbehandlingen framhållits, att det särskilt
i omgivningen av de stora städerna kan finnas arbetarsamhällen, där
både mannen och hustrun äro ute i förvärvsarbetet och barnen under dagen äro
i skolan, varför det skulle möta svårigheter för en dylik kvittering. Det är
ju givet, att ingen människa ett ögonblick tänkt sig, att man av sådan anledning
icke skulle kunna tå det nödiga pilsnerdrickat hemskickat till sig.
Huru man skall ga tillväga härvidlag, är jag icke beredd att säga, men jag har
hört uppgivas från olika hall, att man för närvarande använder den metoden,
att, da man har att göra med folk, som är fullt lojalt och som man sålunda kan
lita på, ölutköraren i samförstånd med köparen sätter in det rekvirerade
antalet pilsnerdricksbuteljer i källaren, där köparen på en hylla lagt pengarna
för det rekvirerade; det hela kan sålunda ordnas på ett smärtfritt sätt utan
att några som helst trakasserier behöva uppkomma. Huvudsaken är naturligtvis,
att vederbörande få på kvittenslappen skriva ut, att man satt in pilsnerdrickat
i källaren, eller också får köparen ge grannen befogenhet att mottaga
varan och utkvittera densamma, dock med tydligt angivande av att det
är han, som verkställer utkvitteringen. Utskottet har sålunda förutsatt, att
Kungl. Maj :t, när uppmärksamheten blivit fäst på denna sak, skall taga problemet
under övervägande och söka komma till ett så gott resultat som möjligt,
så att det icke kan bli tal om några trakasserier mot lojala köpare.

Utskottet har vidare i sitt förslag infört den skärpning av Kungl. Maj:ts
förslag, som omtalas i 22 §, där utskottet i överensstämmelse med herrar
Carlssons och Sävströms motioner höjt åldern för att försäljning och utlämnande,
av pilsnerdricka må ske från IG till 18 år. Jag erkänner gärna, att man
kan diskutera om åldersgränsen, men jag vill framhålla, att det icke är riktigt,
då man här påstår, att denna gräns gäller även kvitterandet av det i hemmet
avlämnade pilsnerdrickat. Den åldersgräns, som det här är fråga om, gäller
^Iskänkning och avhämtning. Det förhåller .sig alltså icke så, som det sagts
i en tidning, att om det icke finns någon i familjen hemma, som är över 18 år,
får bryggaren köra tillbaka med det rekvirerade pilsnerdrickat.

Anledningen till att utskottet tillmötesgått motionärerna i berörda hänseende
är, att det under de senare åren gång efter annan påtalats, att ungdomen i mycket
hög grad börjat frekventera utskänkningsställena. Utskottsmajoriteten bär

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

Nr 30. 20

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar ansett sig höra flytta upp åldersgränsen, då man menat, att man borde på
i förordningen c]etta sätt medverka till att icke ungdomssuperiet utbreddes.

angående^ jjerr Nyian(jer har nu även gentemot 22 § i förslaget gjort den anmärk''pilsnerdricka,
ningen, att han icke visste, bur den skulle tolkas. Ja, detta borde icke vara så
(Torts.) svårt. Det står i paragrafen, att det skall vara »uppenbart», att varan är avsedd
att helt eller delvis användas i berusningssyfte, och när saken är uppenbar,
borde det heller icke för herr Nyländer vara svårt att avgöra, huru det
därvidlag förhåller sig. Det är ju ingen hemlighet, att förslaget till formulering
i detta avseende icke uppgjorts av någon »nykterhetsfantast» utan, enligt
vad som framgår av kungl. propositionen, av landshövdingen i Uppsala län,
en person, som väl icke kan misstänkas för att ha velat åstadkomma någon
oklarhet härutinnan.

Ytterligare föreligger en förändring i 28 § av förslaget, som innebär en
skärpning av straffbestämmelserna för de s. k. nykterhetskaféernas olovliga
försäljning av pilsnerdricka.

Jag skall nu icke ingå i några vidare detaljer. Jag vill endast framhålla,
att enligt min uppfattning medför det föreliggande förslaget inga revolutionerande
åtgärder. Det är endast avsett att bringa ordning och reda, där nu en
hel del missförhållanden råda. Klart är, att man alltid kommer att tvista om
detaljer. Det är givet, att vi på alla dessa olika punkter icke kunna komma
till någon enhet. Men när har det varit så, att man beträffande en lagstiftning
i riksdagen kan säga, att det förslag, som riksdagen antog, var av den naturen,
att majoriteten i alla detaljer var fullkomligt ense? Man måste naturligtvis se
förslaget i dess helhet och efter det scora hela bedöma, om det har någon betydelse
för vad man verkligen vill åstadkomma. Jag tror, att förslaget bör
kunna vinna anslutning av alla i kammaren, som verkligen vilja komma tillrätta
med den illojala handeln på ifrågavarande område. Frågan tvingar sig
också fram till en lösning förr eller senare. Faller den i riksdagen i år, kommer
den snart åter. Vi skola icke tro, att vi genom ett avslag vid årets riksdag
bli befriade från det föreliggande spörsmålet. Bland dem, som i utskottet
medverkat till förslaget, råder den meningen, att detsamma är så väl avvägt,
som under nuvarande förhållanden överhuvud varit möjligt.

Herr talman! Med stöd av det anförda ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Lindman: Herr andre vice talman! Jag har ej haft för vana att

uppträda i frågor av denna beskaffenhet; men jag, ma saga, att inför den lag,
som här föreligger, är det hart när omöjligt att lata bil att säga ett par ord.
Både Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten säga och framhålla, att man ej
skall vidtaga ändringar, som drabba den lojala handeln. Det vill man således
icke göra, men jag frågar: Hur infriar man egentligen det löftet med denna
lagstiftning? Överhuvud taget har jag den uppfattningen, att när man skall
lagstifta, så skall man verkligen ha starka och allvarliga skäl för att begava
det svenska folket med nya lagar. Jag kan icke finna, herr talman, att sådana
skäl föreligga i det fall vi nu tala om.

Man säger, att det förekommer missbruk. Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet framhöll också, att pilsnerdrickat kan missbrukas. Jag
vill heller icke bestrida, att det finnes en möjlighet härtill och att det kanske
också kan förekomma sådant; men, herr talman, i hur manga fall sker detta
jämfört med den stora lojala förbrukningen av denna dryck, det skulle jag
vilja fråga. Herr finansministern sade, att lagen sålunda icke är onödig. Jag
är emellertid av motsatt mening, jag säger, att denna, lag är onödig. Den skulle
vidare, förmenar man, icke göra några inskränkningar i den lojala förbrukningen.
Den siste ärade talaren gjorde sig rätt stor möda att visa, att det blir

Onsdagen den 11 maj f. ni.

21 Nr 30.

icke några sådana allvarliga inskränkningar. Jag hänvisar då bara till denna Omlandringar
fråga om kvittenserna. Är icke det en inskränkning i den lojala förbrukningen? 1
Nu kommer herr Olsson i Gävle och säger, att man kan hitta på andra ut -försäljning av
vägar i det fall, att det icke finnes någon hemma, som kan kvittera och som pilsnerdricka.
därjämte fyllt aderton år. Man kan då, säger herr Olsson, ställa varan i käl- (Forts.)
laren, och där kan ju köparen på förhand ha lagt pengarna. Ja. naturligtvis
går det för sig att göra så, ty på landsbygden är det ju i allmänhet hederligt
folk, så man tager nog bort varken penningar eller ölet — i varje fall icke
pengarna, jag är icke fullt lika säker beträffande ölet. Men detta tillvägagångssätt
kan varken anses vara logiskt riktigt eller konsekvent. Om det
t. ex. finnes en pojke hemma på 17 a/2 år, så får han icke kvittera ut varan,
därför att man är rädd för missbruk, men utköraren kan ställa varan i källaren.
Men då vet ju denne 17 ^-åring utav saken, så risken blir ju precis
lika stor, om man följer det av herr Olsson anvisade förfaringssättet.

Går man därefter till frågan om lojaliteten, när den förefinnes eller icke,
så blir det väl ölutköraren, som i de flesta fall får avgöra, om en köpare är
lojal eller icke. Vem skall eljest avgöra det, det synes ju icke på utanskriften;
och häruti ligger, menar jag, möjligheten till trakasserier.

Så kommer man till en annan punkt, som omtalas i § 22. Det säges där, att
varan får icke utlämnas varken helt eller delvis, om den är avsedd att användas
i berusningssyfte. Vem avgör det? Jo, säger herr Olsson, det är mycket enkelt,
ty det står i paragrafen, att det skall vara »uppenbart», att varan helt
eller delvis användes för detta ändamål. Men, herr Olsson, vem avgör om det
är uppenbart? Herr Olsson finnes ju icke till hands och icke någon annan
heller, utan den saken måste naturligtvis också överlämnas åt utköraren eller
försäljaren. Man förstår ju, att varje människa vill anses som lojal och komma
under den benämningen. Alltså leder även detta till trakasserier och besvärligheter,
det är åtminstone min uppfattning. Här är ju också, herr talman, fråga
om en dryck, som man ej brukar såsom rusdryck utan som användes som måltidsdryck
över hela landet i mycket, mycket stor utsträckning av svenska folket.
Därför att det nu kan finnas möjlighet, att en och annan missbrukar
densamma, skall därför hela det stora lojala bruket underkastas detta -tvång?

Jag kan icke finna annat, än att man är begåvad med ganska mycken fanatism,
ifall man kan vara benägen för en lagstiftning sådan som denna.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet påpekade det ofta under
debatten omnämnda förhållandet, att det här gäller landsbygden, och varför
skall man då bråka från städerna? I detta ögonblick står jag dock icke såsom
stadsrepresentant utan såsom en riksdagsman, vilken ganska bra känner till
förhållandena på landsbygden åtminstone i en viss del av landet. Jag kan icke
begripa, att svenska landsortsbefolkningen har gjort sig skyldig till några
överträdelser i detta fall, som på något sätt berättiga, att man skall sätta
detta folk under en särlagstiftning sådan som denna. Sedan kommer man så
till frågan om den s. k. pilsnerdrickspolisen.

Pilsnerdricksombudsmannen har ju försvunnit, men i stället får man se, att
nykterhetsnämnderna skola få rätt att utse ombud. Vad skall då ett sådant
ombud göra? Han kan naturligtvis, om han får se en utkörare på landsvägen,
stoppa honom och säga: Tag fram kvittensboken, så jag få se, om allting är
riktigt kvitterat. Genom att få reda på detta får han således se, vad hans
goda vänner och grannar rekvirerat och hur mycket de använda av pilsnerdricka.
Han får härigenom en inblick uti ortens förhållanden, som han,
därest han är en hygglig karl, inte talar vidare om; men därest han är hn
fanatiker, kommer han säkerligen icke att underlåta att begagna sig utav sin
kännedom härvidlag. Efter min uppfattning kommer detta också att leda till
split och tvistigheter i bygderna. Detta spioneri, som överhuvud taget alltid är

Nr 30.

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om andringar förhatligt och som jag tror svenska folket för sin del reagerar mycket starkt
* angående111 em°t> kommer att leda till oenighet och tvister i bygderna samt till diskusförsäljning
av sioner, som säkerligen icke äro ägnade att förhöja den allmänna trevnaden
pilsnerdricka. på något sätt.

(Forts.) Nu säger herr statsrådet, att ombud äro behövliga, ty kontrollstyrelsens
överdirektör och byråchefer kunna icke resa ut själva. Nej, det fattas bara
de skulle göra det, och det har väl heller ingen tänkt. Men kanske de komma
att resa ut och inspektera ombuden, det är icke alldeles omöjligt. Vi se ju,
hur chefer för ämbetsverk resa ganska flitigt ut och inspektera underlydande,
och det är möjligt, att man kommer att göra så här också •— den saken lämnar
jag emellertid alldeles därhän. Herr statsrådet säger nu, att det är icke så
underligt, att han föreslagit ombud och att detta icke är något, som är stridande
mot vad som förekommer på andra områden, och han anförde en del
exempel. Men det är ju så, att vi ha allmänna åklagare för att vaka över att
våra lagar icke överträdas, det är ju allmänna åklagarens uppgift. Om man
nu medger kontrollstyrelsen att ha sådana ombud för att se till, att vad som
ligger inom dess intressesfär blir uppfyllt på ett lojalt sätt, varför kunna då
icke även andra ämbetsverk komma och begära att få göra detsamma? Det
är naturligtvis förbjudet att riva ner telegraftrådar och telegrafstolpar, och
allmänna åklagaren har ju till uppgift att ingripa i en sådan sak. Men om
nu t. ex. telegrafstyrelsen skulle finna, att allmänna åklagaren icke är tillräckligt
påpasslig, så kan den gå in och begära ombud i orterna, som skola!
utrustas med polismans makt och myndighet, och så kommer ett annat ämbetsverk
och begär detsamma. Låt varje ämbetsverk och myndighet sköta sitt och
ställ icke så till, att ämbetsverken skola få vara ett slags kaxar det ena över
det andra och få topprida varandra, utan skilj på vad den ene och andre skall
göra och rör icke ihop det, så att olika ämbetsmyndigheter få samma uppgifter
eller åligganden, det tjänar icke till någon nytta!

Nu har herr finansministern här gått igenom för oss vissa av lagens bestämmelser
och de förändringar, som utskottet gjort. Jag kan då icke neka
till, att han understundom var ganska spetsig mot utskottet beträffande en
del förändringar, som detta gjort och som han tyckte vara onödiga. Han
sväljde emellertid deras förändringar i allt väsentligt — jag vet icke, om herr
statsrådet fäste sig vid något oväsentligt, som han icke kunde vara med om,
men i allt väsentligt voro som sagt herr statsrådet och utskottsmajoriteten ense
om de i lagen vidtagna förändringarna.

Ja, herr talman, jag kan icke underlåta att säga, att jag anser det orimligt
med sådana lagändringar som dessa. Jag vill bara påpeka, att här i vårt land
ha ju både män och kvinnor blivit begåvade med rösträtt, allmän rösträtt, och
fullständig demokrati har blivit införd. När landets medborgare sålunda fått
fullt medborgerliga rättigheter i en så viktig angelägenhet, så förstår jag icke
heller, att vi icke skola kunna lämna detta folk frihet även på ett sådant område
som detta. — Låt oss, herr talman, behålla så mycket vi kunna av vår
frihet.

Med herr Lindman förenade sig herrar Järte, Forssell, Holmström i Gävle.
Winkler, Fager, Christenson i Södertälje, Holmgren, Leffler, Larson i Tönnersa
och Nilsson i Antnäs.

Herr Sävström: Herr talman! Om, såsom herr Lindman yttrade, pilsnerdricka
uteslutande kunde betraktas såsom en måltidsdryck, är det givet, att
varken jag eller någon annan av kammarens ledamöter skulle besvära riksdagen
med några motioner i detta ämne. Men när det är bekant, att riksdagen
redan tidigare skrivit till Kungl. Maj:t och begärt reviderade bestäm -

Onsdagen den 11 maj f. in.

23 Nr 30.

melser på området, är det uppenbart, att riksdagens majoritet tidigare käft
den uppfattningen, att en ny förordning borde komma till stånd. Minoriteten,
som nu klagar över de föreslagna bestämmelserna, har ju den åsikt som
den tidigare haft, men majoriteten av riksdagen har som sagt i varje fall begärt
ett sådant förslag som det föreliggande, om också icke i detalj utformat.

För övrjgt kan man fråga: har icke herr Lindman och de andra ledamöter,
som nu instämde med honom, tagit del av de yttranden, som inkommit till
kontrollstyrelsen och som tydligt visa, att pilsnerdrickat icke är bara den
oskyldiga måltidsdryck, som man här vill göra gällande, utan på många håll
användes i berusningssyfte? Det skulle kunna angivas många fall, där så
varit händelsen, men jag skall icke ingå på den saken utan ber endast att få
hänvisa till nämnda yttranden.

Det har nu gjorts stort nummer av den paragraf i förslaget, som föreskriver,
att varan skall kvitteras av köparen. Vad är det för märkvärdigt med
detta? Om jag rekvirerar en vara, när jag bor här i Stockholm, och icke är
hemma, när budet kommer med densamma, förmodar jag, att man vänder om
igen med varan; jag får passa på en annan gång och då vara inne. Varför
skall det vara annorlunda när det- gäller pilsnerdricka än när det är fråga
om Ramlösa eller svagdricka av klass I?

Det är lätt att förstå, att man beträffande ifrågavarande förordning, som
ju gäller ett ämne, varom det förut stått strid i riksdagen, anser, att friheten
är i fara, när förslag väckes om skärpta bestämmelser. Men jag vill för min
del säga: är icke friheten i fara på annat sätt än genom bestämmelser av den
art, som här föreslås, kan man säkerligen vara ganska lugn.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman! Efter de anföranden, som här

hållits, kunde det kanske vara onödigt att vidare upptaga kammarens tid,
men då jag har tillåtit mig att väcka en motion med anledning av den kungl.
propositionen i ämnet, skall jag be att få säga några ord.

Det framhålles i såväl propositionen som utskottets utlåtande, att man bör
låta sig angeläget vara att se till, att de förändringar, som föreslås, skola så
litet som möjligt begränsa eller försvåra de lojala konsumenternas möjligheter
att inköpa pilsnerdricka samt så litet som möjligt besvära den lojala
säljaren. Undersöker man emellertid, huru bestämmelserna skulle verka på
förhållandena i staden och på landet, finner man, att de föreslagna lagändringarna
uteslutande gälla landsbygden. Ett sådant missförhållande bör icke
få införas, utan försäljningen och distribueringen av pilsnerdricka handhaves
så, att den tillgodoser både landsbygdens och städernas intressen och icke blir
en fördömlig klasslagstiftning.

Herr Olsson i Gävle framhöll, att man borde göra sig fri från fantasterierna
och övergå att se på den föreliggande verkligheten. Ja, om man gjorde
detta, skulle man inse, vilka olägenheter som bleve rådande med de av utskottet
förordade utkvitteringsbestämmelserna. Vi antaga, att den manliga
befolkningen å landsbygden i flertalet fall är ute på förvärvsarbete under
sommarmånaderna och att kvinnorna och de annars hemmavarande barnen -—
såsom förhållandena äro i den del av landet, som ligger mig närmast -— arbeta
ute på betfälten. När då de som kringföra pilsnerdricka komma på sinn
bestämda tider, t. ex. en viss dag i veckan, kan det lätt hända, att ingen är
hemma och att man sålunda icke kan få något dricka. Tidigare har mam
däremot förfarit på det sättet, att man lågt ut ett antal tomma buteljer jämte
likvid för lika många på någon bestämd plats, varefter dessa av utkörarna
utbytts mot fyllda buteljer, som kunnat hämtas, när man kommit hem från
sitt arbete på kvällen. Nu säges det, att man även hädanefter kunde förfara

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.
(Kort».)

Nr BO. 24

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsner dricka.
(Forts.)

på liknande sätt genom att pilsnerdricka kunde sättas in i källare eller dylikt.
Men vad är det då för mening med att införa författningar, som stadga något
helt annat? På sidan 13 i utskottsutlåtandet säges det, att liksom försäljningsförordningens
bestämmelser icke utgöra hinder för konsumenten att utkvittera
mindre myckenhet än han rekvirerat, bör det icke heller vara uteslutet
för honom att i mån av tillgång utfå och utkvittera större kvanlitet
än den rekvirerade. Men vari ligger då kontrollen? Är det inte då meningslöst
med föreslagna bestämmelser?

Det framhölls vidare av herr Olsson i Gävle, att enligt 14 § i 1905 års förordning
skulle utkörarna vara försedda med forsedlar. Ja, det torde icke
vara herr Olsson obekant, huru det gick till i det hänseendet. I början eller
slutet på året tecknade man under en rekvisitionssedel, där man beställde från
det ena eller andra bryggeriet en viss mängd maltdrycker, och när så ölskjutsarna
kommo, fick man taga ut så mycket man behövde; det gjorde ingenting,
om man icke tog ut allt, ty det var alltid någon annan som kunde behöva
det felande. Den anordningen var sålunda helt illusorisk. Så skulle
också bli fallet med kvittensböckerna, därest man finge taga emot den kvantitet
man ville ha utan att på förhand bestämma sig för ett visst kvantum.

Det har sagts, att för närvarande åtskilliga olägenheter förorsakats av
pilsnerdricksförsäljningen, men åtminstone i den landsända jag tillhör har,
enligt vad man kunnat förspörja och såvitt länsstyrelsens yttrande utvisar,
några större olägenheter icke yppat sig. Att det understundom uppkommit
en viss orättvisa, vill jag däremot icke bestrida, ty många gånger har det
hänt, att på vissa platser myndiga män kunnat förvägras ett glas pilsnerdricka,
under det sådant överflödat på ungdomsbasarer eller andra nöjestillställningar.

Herr talman! Jag skall av det nu anförda tillåta mig att yrka bifall till
den vid betänkandet fogade, av herr Johan Nilsson m. fl. undertecknade reservationen,
däri hemställes om avslag på utskottets förslag.

Herr Röing: Herr andre vice talman, mina damer och herrar! Den ärade
talaren på gävleborgsbänken, herr Olsson, framhöll i sitt anförande, att det
är blott de obotfärdigas förhinder, som tagit sig uttryck i den vid betänkandet
fogade reservationen, emedan de medlemmar av bevillningsutskottet, som
i år stå som reservanter, äro desamma, vilka år 1925 yrkade avslag på den
av utskottets majoritet föreslagna skrivelsen. Jag torde knappast av herr
Olsson kunna beskyllas för detsamma, då jag beklagligt nog år 1925 tillsammans
med herr Olsson i Gävle tillhörde majoriteten inom utskottet, som
förordade den nämnda skrivelsen. Men när jag nu finner, till vilken hemställan
denna skrivelse har föranlett, kan jag icke annat än beklaga, att jag den
gången med min röst medverkade till utskottets hemställan.

Jag var icke blind för att vissa förtydliganden i kontrollföreskrifterna
voro önskvärda. Men jag förklarade Öppet inom utskottet, att jag under inga
som helst förhållanden kunde vara med om skrivelsen, såvida jag icke fick
garanti för att majoriteten inom utskottet icke avsåg, att konsumenternas lojala
möjligheter att erhålla pilsnerdricka på något sätt skulle trädas för nära
i den nya författningen, liksom ock att icke ett steg skulle tagas i den riktning,
att denna måltidsdryck tillfölje skrivelsen skulle komma att betraktas
såsom rusdryck. Den garantien lämnades mig vid det tillfället av mer än en
av de organiserade nykterhetsvännerna. Detta medförde, att jag då såväl inom
utskottet som inom kammaren röstade för skrivelseförslaget. —-Jag trodde
på de avgivna löftena, liksom ock på den överenskommelse, som på sin tid träffades,
då vi icke förbudsvänner voro med om att förbjuda starkölet mot det
att de organiserade nykterhetsvännerna inom riksdagen skulle medverka till

Onsdagen den 11 maj 1. in.

25 Nr 30.

att få bevarad en måltidsdryck av klass II enligt nu gällande lagstiftning under
de kontrollföreskrifter, som kunde anses skäliga. Och för att i handling
Ansa, mina damer och herrar, att jag verkligen ville vara med om en förändrad
lagstiftning i den riktning, som jag nyss angav, har jag vid årets
riksdag framburit en motion, i vilken jag föreslagit de förändringar, som
enligt min uppfattning borde av riksdagen beslutas. Men denna motion har
som bekant av utskottet avstyrkts och under sådana förhållanden kan jag,
i det läge frågan nu befinner sig, icke framställa något annat yrkande än
avslag på utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle framhöll vidare i sitt anförande, att utskottet inte på
något sätt vill lägga hinder i vägen för de lojala konsumenternas rättighet att
på vanligt sätt erhålla pilsneröl, och detta har även utskottsmajoriteten på
sid. 11 uttalat. Men om jag tager samma exempel som herr Lindman, kan
man då, herr Olsson, göra det påståendet, då utskottet vill införa kvitteringsförfarandet?
Herr Olsson i Gävle har helt naturligt icke blott som medlem
i bevillningsutskottet utan även av dess andra avdelning, som förberett
behandlingen av detta ärende, ägnat detsamma all uppmärksamhet. Men då
han skulle framhålla, hur ofarligt det är att överlämna detaljbestämmelserna
om kvitteringen åt Kungl. Maj :t, så ville han ge den närvarande finansministern
den fingervisningen, huru Kungl. Maj :t på lämpligaste sätt borde lösa
frågan, när ingen familjemedlem över 18 år är hemma för att mottaga och
kvittera det rekvirerade pilsnerölet. Utköraren skulle då på en hylla i källaren
sätta in det antal flaskor pilsneröl, som rekvirerats, och på samma hylla
skulle han finna det penningbelopp, vilket motsvarade betalning för ölet.
Herr Lindman har i sitt anförande riktigt värdesatt det uppslaget. Jag tror
varken den nuvarande finansministern eller någon kommande — om så olyckligt
skulle vara, att utskottets förslag i dag bifalles — är hågad att följa
det uppslaget.

En annan ärad medlem av denna kammare, som intar en framskjuten ställning
i nykterhetsorganisationerna, herr Sävström, framkastade ett annat uppslag,
som visar, hur mycket också han har tänkt över huru kvittensförfarandet
bäst borde ordnas. Han yttrade: Låt oss behandla klass II precis på samma
sätt som Ramlösa och klass I. Men om herr Sävström verkligen vill detta,
då anser jag han knappast kan vara med om att biträda utskottets hemställan.
Ty mig veterligt behöver man varken kvittera ut en låda Ramlösa eller en
låda klass I, om icke någon familjemedlem är hemma.

Jag har aldrig varit någon vän av den föreslagna institutionen P. O. Men
om någon i utskottet tror, att utskottets förslag för mig skulle vara mera tilltalande
därför att kontrollstyrelsen skulle få rätt att inskrida trots Konungens
befallningshavandes befogenhet att ordna handeln med pilsneröl av
klass II, så misstar han sig.

Det är kanske icke så underligt, att min ärade vän herr Olsson i Gävle har
rätt stort förtroende för kontrollstyrelsen samt att han tolkar de föreslagna lagparagraferna
på sitt sätt. Herr Olsson yttrade, att utskottets mening är att
kontrollstyrelsens uppgift i detta hänseende blott skall vara vägledande och
rådgivande för både Konungens befallningshavande och vissa andra myndigheter
och att kontrollstyrelsen visst icke skall vara någon sorts överpolis vare
sig för den ena eller andra myndigheten. Då herr Olsson liksom jag varit
medlem av bevillningsutskottet ett tjugutal år eller mer, kommer han kanske,
såvida icke andra vindar då blåsa, att få samma minnen från sitt långvariga
arbete i bevillningsutskottet som jag fått. Även jag har under gångna år
läst lagparagrafer i vår nykterhetslagstiftning på ett sätt, som jag trodde
var riktigt, och genom vilka paragrafer kontrollstyrelsen erhöll en viss befogenhet.
Men jag iir den förste, som beklagar, att jag då läste lagtexten på

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdr ic ka.

(Forts.)

Nr BO. 26

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

det sätt, som jag gjorde; ty när jag nu ser, huru dessa bestämmelser utnyttjas
i det levande livet, vilken makt och myndighet över oss samhällsmedlemmar,
som kontrollstyrelsen erhållit genom de författningar, som jag delvis
varit med om att tillstyrka inom bevillningsutskottet, så måste jag säga, att
spåren avskräcka, och jag måste vid detta tillfälle uttala ett varningens ord till
denna kammare att icke än ytterligare utvidga kontrollstyrelsens makt.

Jag skulle kunna från västkusten framdraga vissa förhållanden för att visa,
vart det leder tillfölje den makt, som kontrollstyrelsen redan har. Men jag
skall begränsa mig att meddela, att jag icke väll vara med om att ge kontrollstyrelsen
än större makt.

Till sist varnade herr Olsson i Gävle kammaren för att avslå det föreliggande
utskottsför,slaget med de orden: »Tro ej, att frågan, även om den faller
i år, icke kommer åter. Det är en fråga, som icke genom att avslås försvinner,
utan ni kan vara övertygade om att ni få den tillbaka redan nästa år.»
Ja, herr Olsson, det tror jag visst, ty skall det gå politik även i pilsnerölet,
då få vi nog denna fråga åter år efter år, och jag fruktår, att det inte dröjer
så länge, innan det också framkommer förslag att försämra ölets kvalitet.

Jag beklagar, att utskottet icke i huvudsak kunnat vara med om den i min
motion gjorda hemställan om viss ändring i den nu gällande lagstiftningen på
detta område. Som frågan nu ligger, har jag intet annat yrkande att framställa
än avslag på utskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr andre vice talman! Då jag har för avsikt att rösta
för det av herr Röing framställda yrkandet, skall jag be att med några ord
få motivera detta mitt kommande votum.

Jag ber först att få taga fasta på att herr finansministern icke betraktade
skillnaden mellan utskottets och sitt eget förslag vara större, än att han kunde
sätta sitt eget bomärke på förslaget, för den händelse det ginge igenom i
riksdagen. Han yttrade nämligen, att i det väsentliga vore han och bevillningsutskottet
ense. Jag har för min del ingen anledning betvivla, att så är fallet.
Jag har så mycket mindre anledning att göra detta, sedan jag ganska ingående
studerat utskottets förslag och jämfört det med den kungl. propositionen. Till
det yttre har skett en grundlig rasering av Kungl. Maj :ts förslag -— det återstår
knappast någon paragraf oförändrad — men såsom herr finansministern betonade:
i det väsentliga står förslaget kvar.

Vad är det då för en invändning, som jag med mina utgångspunkter har
gentemot utskottets förslag? Jag vill börja med en psykologisk synpunkt,
som jag tror icke bör i föreliggande fråga alldeles föraktas. Vill man ha
restriktionssystemet i behåll — och jag tror för min del, att valet står mellan
ett restriktionssystem och ett oefterrättlighetstillstånd, dit ingen vill komma —
skall man icke tillgripa större våld än nöden kräver genom att skapa bestämmelser
av den beskaffenhet, att de innebära irritationsmoment, som i det långa
loppet skada mer än de gagna. Jag betraktar det föreliggande förslaget såsom
ett förslag, vilket verkligen går ofantligt mycket längre än nöden kräver.
När 1925 års riksdag avlät sin skrivelse, var man på det klara med, liksom
man fortfarande är, att på detta område förekomma missbruk, som böra rättas
till. Men att man skall rätta till dessa missbruk genom att tillgripa en lagstiftning
av den beskaffenhet, som Kungl. Maj ds och utskottets förslag innebär,
är enligt min mening att ställa svaret i ett annat kasus än frågan själv,
och detta bör man akta sig att göra. Jag har till en början, herr andre vice!
talman, att rikta den anmärkningen mot förslaget, att den så att säga ömma
punkten i det hela, nämligen hur det skall tillgå med kvittensförfarandet,
skjuter utskottet ifrån sig, i det man enligt 17 § i förslaget överantvardar åt
Kung], Maj:t att utfärda närmare bestämmelser i ämnet. Hur dessa bestäm -

Onsdagen den 11 maj f. m.

27 Nr 30.

meker skola komma att se ut, därom veta icke utskottets ledamöter någonting.
De ha icke ens givit någon vägledning i motiveringen, ty på den punkt,
som här varit under debatt och som utskottet berört på sidan 12 i utlåtandet,
nämligen sättet för avlämnandet av varan hos köparen, då någon medlem av
familjen eller någon i dess tjänst anställd icke är närvarande, är det synnerligen
vagt uttryckt, hur man därvid skall förfara, och någon vägledning lär
Kungl. Maj :t icke erhålla därutav. Om nu å ena sidan den kungl. propositionen
visar sig ganska slarvigt hopkommen, ifall uttrycket tillåtes, och om bevillningsutskottet
fått grundligt omgestalta propositionen, låt vara med bibehållande
i det väsentliga av dess principer, men utskottet å andra sidan icke är så
färdigt med spörsmålet, att man vågar angiva några riktlinjer beträffande vad
som i detta fall dock utgör själva irritationsmomentet, måste man fråga sig:
Ä.r det, som det heter, någon ko på taket? Varför får frågan icke ligga till
sig, så att man efter den debatt, som här förts, kan komma fram med ett
förslag, som är mera tillfredsställande?

Jag skall härefter taga fasta på en annan punkt. I 22 § av förslaget stadgas
det, att varan icke får utlämnas till den som icke fyllt 18 år. Under hand
har jag hos bevillningsutskottets ledamöter förfrågat mig därom, huruvida
denna bestämmelse vore att tolka som en generell bestämmelse eller om den
endast vore hänförlig till detaljhandeln. Det har svarats, att det senare vore
händelsen och att bestämmelsen icke skulle gälla i sådana fall, där varan av
utköraren utlämnas till vederbörande avnämare. Nu hör jag under debatten,
att det råder en annan mening hos flertalet talare, och det föreligger i själva
verket ingen som helst klarhet om innebörden av berörda bestämmelse. Herrarna
skola icke begära, att man slukar denna sak utan vidare, innan man
får klarhet på en sådan punkt.

Det skulle alltså bli den nuvarande regeringen, som skulle utarbeta de ifrågavarande
mycket grannlaga bestämmelserna. Ja, med all respekt för denna
regering, men sådana spår som invandringslagen med dess orimliga bestämmelser
avskräcka åtminstone mig, så att jag anser mig icke vilja medverka
till att överlämna till det nuvarande kabinettet att utforma bestämmelserna.
Bli de. nämligen i släkt med de olika förbudslagar i fråga om både böcker och
utlänningar, som den nuvarande regeringen levererat, så är jag rädd för, att
om riksdagen skulle på denna punkt ge den begärda fullmakten, skulle man
få anledning att ångra sig. Jag menar, att man här icke skall gå längre än
det sunda förnuftet motiverar. Och det sunda förnuftet motiverar, att man
vilar på hanen och ser tiden an och undersöker, om man icke kan rätta till de
faktiska missbruk, som härvidlag förekomma, på andra vägar än genom tillgripande
av en lagstiftning, som bara tjänar till att skapa trassel och oreda.

Herr andre vice talman! Jag ber att få yrka avslag på såväl den kungl.
propositionen som på utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Ward, Törnkvist i Bjuv, Lovén, Sjöström, Lövgren
i Nyborg, Holmström i Stockholm och Carlsson i Stockholm.

Herr Andersson i Katrineholm: Herr förste vice talman! Att döma av den
hittills förda debatten i frågan ser det ut, som om en del av kammarens ledamöter
skulle betrakta den som en mycket stor fråga. Jag kan inte finna någon
anledning till att man tillägnar sig ett sådant betraktelsesätt. Mig synes hela
frågan vara inte ett dugg annat än en enkel ordningsfråga, som det gäller att
försöka så inpassa i vår pilsnerdricksförordning, att man kan få de luckor
täckta, som nu finnas i denna förordning.

Jag kan mycket väl förstå, att en hel del av kammarens ledamöter, som nu gå
emot utskottets förslag, finna detta förslag vara ett ingrepp i vissa personers

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

Nr BO.

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

frihet och levnadsvanor, såsom herr Lindman sade. Jag.kan icke ett ögonblick
tillägna mig den uppfattningen, att det innebär någon fara, att exempelvis
en person begagnar sig av pilsnerdricka till sina måltider. Men det är ju inte
det saken gäller, utan här gäller det att försöka få en annan ordning i det
förhållande, som kan betraktas som oordning på landsbygden.

Herr Lindman anförde för en stund sedan, att det skall vara mycket starkaskäl,
som göra, att man går in för en lagstiftning av det här slaget, vilken enligt
herr Lindmans förmenande endast för med sig en massa besvärligheter och är
ett djupt ingrepp i den personliga friheten. När jag hörde detta herr Lindmans
yttrande, så ränn mig i minnet ett yttrande utav en av herr Lindmans
partivänner i bevillningsutskottet år 1925, när bevillningsutskottet hade att
behandla den skrivelse, som utskottet föreslog riksdagen, och vilken skrivelse
riksdagen antog och som ju är orsaken till att vi nu ha frågan på kamrarnas
bord. Det var en representant för landsorten, en industriidkare, som i mycket
livliga ordalag skildrade förhållandena i de bygder, där han bodde, förhållanden,
som enligt hans förmenande helt och fullt motiverade, att utskottet
den gången hemställde hos riksdagen om en skrivelse för revision av pilsnerdricksförordningen.
Jag förmodar, att de ledamöter av 1925 års bevillningsutskott,
som nu finnas i riksdagen, mycket väl kunna dra° sig den skildringen
till minnes. Och jag vill gentemot herr Lindmans påstående, att man
inte skall lagstifta i den här frågan så som utskottet föreslagit, just ställa
vad jag nyss sade om den hans partivän, vilken, som sagt, den gången piycket
livligt förordade en revision av omnämnda förordning.

Det är alldeles riktigt, som herr Engberg nyss säde, att man skalHnte lagstifta
så att man eventuellt äventyrar en lagstiftning på det här området, som
visar sig vara behövlig, och därmed kanske släpper barnabarn fullständigt lös.
Jag vill för min personliga del icke vara med om något sådant. Men jag tror
inte, att det finnes fog för det påståendet, som herr Engberg ville göra gällande
om bevillningsutskottets förslag.

Här har ifrån en del talare gjorts gällande, att kontrollstyrelsens befogenheter
ej böra ökas, och för några minuter sedan var bevillningsutskottets förre
ordförande herr Röing uppe och ville med all den kraft, som han är mäktig,
höja ett varnande finger mot att ge kontrollstyrelsen en ökad makt och myndighet
över de svenska medborgarna. Ja, jag tror nu inte, att den, som vill försöka
att läsa vad som i det avseendet står skrivet i förslaget och som förut
utförligt motiverats av herr Olsson i Gävle, kan säga, att den makt — om jag
nu får använda det uttrycket — som här skulle tillkomma kontrollstyrelsen
är av den art, att verkligen de svenska medborgarna behöva känna sin frihet
allt för mycket kränkt, försåvitt man icke helt och fullt står på den ståndpunkten,
att det inte skall få finnas någon bestämmelse i det här avseendet,
utan det skall få vara fullständigt okontrollerad frihet. Jag tror, att den,
som många gånger varit i tillfälle att just ute på landsbygden betrakta de
här sakerna, måste giva utskottet fullständigt rätt däri, att starka skäl finnas
för en revidering av pilsnerdricksförordningen i det avseende som här
föreslås.

Det är ju för övrigt inte några halsbrytande saker som föreslås. Det väsentliga
är, att konsumenterna av pilsnerdricka måste rekvirera densamma hos
bryggeriidkare och att utkörama av den rekvirerade varan skola mottaga
konsumenternas kvittens på varans avlämnande. Jag hyser inte den ringaste
farhåga för att det icke, om den här saken kommer till stånd och näT den får
verka någon tid, skall visa sig, att alla bryggeriidkare och deras utkörare,
som vilja vara lojala i sin handel, icke alls skola känna sig besvärade av den
revision, som det här är fråga om.

När herr Nyländer hade ordet, utvecklade han en mycket stark farhåga för

Onsdagen den 11 maj f. m.

29 Nr 30.

den polisverksamhet, som ledamöter av nykterhetsnämnderna skulle komma att Om ändringar
utöva i det här avseendet. Ja, den som är född och uppväxt på landet, han*''^™?^e“
vet, att landsbygdens folk springer icke åstad i brådrasket med någonting som försäljning av
kan kallas mer eller mindre omotiverat. Jag är övertygad om att ledamöterna pilsnerdricka.
av nykterhetsnämnderna på landet komma att vara synnerligen försiktiga, när (Forts.)
det gäller att utöva den övervakande verksamhet, som de i det här avseendet
enligt utskottets förslag skola kunna få. Den fara för ett nykterhetsombuds•männens
skräckvälde, som herr Nyländer tycks ha influerats av, tror jag således
man kan taga med tämligen stor ro. Det synes mig, som om man, vare
sig man är absolutist eller icke absolutist, borde kunna enas om att det är ett
levande intresse för riksdagen att se till, att de förordningar, som avse handeln
med pilsnerdricka, icke lämna sådana blottor, som nu i många avseenden är
fallet och under vilkas hägn en del mindre laglydiga människor kunna ställa
till en del oreda. Det synes, som om vi borde kunna vara överens om att söka
täppa till dessa blottor. Och det är min övertygelse att man gör det genom
ett bifall till utskottets hemställan, även om kanske, som här tidigare har
påpekats, det kan finnas vissa punkter, som äro något oklara. Men man får
väl hoppas, att den oklarheten på ett eller annat sätt kan skingras, så att man
kan få fram de praktiska bestämmelser i det avseendet, som ej nu äro för?
handen.

Jag tillåter mig, herr förste vice talman, att hemställa om bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Olsson i Ramsta.

Herr Nyländer: Herr talman! Herr Olsson i Gävle påpekade med anledning
av mitt anförande med särskilt stark skärpa, att riksdagen icke behövde
draga sig för att gå med på utskottets förslag särskilt i vad det avsåge kvittensförfarandet,
enär det icke innebure något annat än vad som återfanns i
1905 års Öl- och vinförsäljningsförordning i den då existerande forsedeln.

Gentemot detta vill jag emellertid anföra en sak, som herr Olsson själv synbarligen
glömt, och där en sådan stor auktoritet, för honom nota bene, som
nykterhetskommittén står som sakkunnig. På sid. 5 i bevillningsutskottets betänkande
anföres nämligen, att »enligt vad en av nykterhetskommittén på sin
tid åvägabragt utredning beträffande bristerna i, bland annat, 1905 års vinoch
ölförsäljningsförordning gav vid handen, var den kontroll, som åsyftades
med förut gällande föreskrift om medförande av förteckning vid försändning
av Öl efter rekvisition, väsentligt förfelad», och därför frångick man den
bestämmelse, som herrarna nu igen vilja införa, trots det att erfarenheten
givit vid handen att resultatet därav varit så dåligt.

Vidare framförde herr Olsson mot mig den anmärkningen, att jag skulle ha
tagit fel, när jag påstod, att enligt 22 § i utskottets förslag skulle det vara

förbjudet för person under 18 år att taga emot pilsnerdricka i hemmet. Jag

kan icke fatta, hur det kan vara möjligt att beskylla mig för ett misstag härutinnan,
när 22 § lyder som följer: »Pilsnerdricka må icke försäljas eller

utlämnas till den, som ej fyllt 18 år.» Jag har hört mig för hos några lag kloka

män här, och de ge mig i denna sak alldeles rätt och förklara däremot,
att herr Olsson har fel.

Herr Andersson i Katrineholm anförde gentemot mig, att jag skulle ha
skrämt andra kammaren med en mycket mörk tavla över vad den ifrågasatta
riykterhetspolisen eller nykterhetsombudsmännen, som jag tillät mig döpa till
N. O., skulle innebära. Jag är emellertid alldeles övertygad om, trots vad
herr Andersson säger, att dessa N. O. komma att gå lika oförsiktigt fram som

Nr 30. 30

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar utskottsmajoriteten gör med den lagstiftning man här vill införa. Jag vet
‘ ^or,-^^en också lika väl som herr Andersson, att vår befolkning på landsbygden är lojal
försäljning avoc^ icke i onödan springer med skvaller. Men jag vet också, att det finnes
pilsnerdricka. många personer, vilkas nykterhetsiver går så långt, att de finna med sina
(Forts.) ideal förenligt att gå och spionera på sina medmänniskor, och detta är en
möjlighet, som man även här måste räkna med, särskilt emedan de ifrågavarande
ombuden skulle få polismans ställning och befogenhet. Jag kan icke
finna annat, än att en dylik anordning är det svenska folket ovärdig och för
övrigt komplett onödig.

Herr Sävströms resonemang angående faran av pilsnerdrickskonsumtionen
kunde icke övertgya mig om att icke det här föreliggande förslaget från utskottsmajoriteten
går alldeles för långt. Det är alldeles säkert på det sättet,
att en hel del fall, där berusning föreligger efter konsumtion av pilsnerdricka,
äro, såsom jag i mitt inledningsanförande framhöll, att förklara därmed, att
man sammanblandat pilsnerdrickat med drycker av annan och starkare art.
Detta beröres också i nykterhetsnämndernas tidskrift i en artikel av assistenten
vid statens alkoholistanstalt på Venngarn, där det bl. a. står följande: »Eller

vad skall man säga om den person som själv uppger, att han på ett dygn konsumerat
minst 3 å 4 liter brännvin, därav 1h liter 95-procentig exportsprit,
samt 3 å 4 dussin pilsner därtill.» Den person, som sagt detta, måste dock
vara en ganska glad skämtare och den som skrivit ned det en ganska lättrogen
person. Men själva framförandet av sådana uppgifter utgör ett bevis för, vilken
överdrift som här gör sig gällande. Ty det är väl ingen som kan tro, att
det finns »sådana djur», om jag så får uttrycka mig, som kunna leva efter
en dosis på ett dygn av denna kvantitet. Man skjuter således enligt min mening
betänkligt över målet.

Jag vill ännu en gång understryka, att jag ej kan komma ifrån den bestämda
uppfattningen att, om vi antaga utskottsmajoritetens förslag, så komma konsekvenserna
att bli sådana, att de av herrarna, som ivra för denna lagstiftning,
säkerligen få anledning att helst önska, att de aldrig varit med om densamma.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Ljunggren: Herr talman! Det är vanskligt att yttra sig i denna

fråga, då man hör till dem som önska en skärpning av restriktionerna beträffande
försäljning av pilsnerdricka. Man får då epitetet över sig, att man uppenbarligen
hör fanatismen till och hör till dem som helst vilja trakassera sina
medmänniskor. För dem som känna oss, även om de höra till motsatta sidan,
står det emellertid nog klart, att vi äro rätt hyggligt och beskedligt folk, som
visst icke vilja åstadkomma någon förargelse i onödan. Men vad vi vilja åstadkomma
är, att de (^lägenheter av gällande förordning, som nu finnas, och de
missbruk, som i fråga om pilsnerbruket förekomma, må på ett eller annat sätt
botas. Det var därför den motion framkom vid 1925 års riksdag, som ledde
till skrivelse till Kungl. Maj:t, däri man begärde förslag till förtydligande
och kompletterande bestämmelser i ämnet. Och när herr Rökig kommer och
talar om att det då i utskottet vid beslutets fattande liksom skulle ha varit
ett löfte från motparten att icke komma fram och begära något liknande detta,
så vill jag å min sida säga, att jag fattade situationen så, att då han själv var
med om skrivelseförslaget, detta innebar ett åtagande från hans och hans meningsfränders
sida att nu visa tillmötesgående, så att nuvarande bestämmelser
bleve fullständigade och förtydligade i enlighet med vad som 1925 begärdes.

När man nu kommer med ett förslag som går i den riktningen, ja, då är det
alldeles uruselt, då förklaras det vara av den beskaffenheten, att man icke alls
kan tänka på det, och man går så långt, att man t. o. m. betecknar dem som

Onsdagen den 11 maj f. m.

31 Nr :J0.

stå på deri motsatta ståndpunkten såsom mer eller mindre bestämda för att Om ändringar
med lagstiftningens hjälp trakassera sina medmänniskor. i förordningen

Naturligtvis är jag av samma mening som herr Lindman, då han säger, att
man skall ha starka och allvarliga skäl, när man går och lagstiftar. Jag troddépilsnerdricka.
emellertid, att det förelage starka och allvarliga skäl, när riksdagen 1925 (Forts.)
skrev till Kungl. Maj:t och begärde skärpning av nu gällande bestämmelser.

lör övrigt är det ju tydligt, att motståndet mot denna lagstiftning bottnar
ytterst i den tron — den vetskapen kunna vi knappast säga — att dessa drycker
icke skulle kunna missbrukas. Och även om man erkänner, såsom herr
Lindman maste gorå, att missbruk naturligtvis någon gång förekommer, så
vill man bagatellisera detta, såsom herr Lindman gjorde, då han frågade, huru
många dessa missbrukare äro i jämförelse med dem som lojalt bruka'' dessa
drycker. Jag vet knappast, vad den ärade talaren egentligen menade med den
trågan. Menar man, att man icke skall lagstifta mot missbruk, förrän missbruket
nått en sådan omfattning, att det överskrider det lojala bruket? Så
plägar man emellertid icke gå tillväga på andra områden. När vi t. ex. lagstifta
mot stöld, sa vänta vi väl inte med lagstiftning, till dess majoriteten av
svenska folket stjäl. Det är naturligtvis mot dem som stjäla vi lagstifta,
även om de utgöra ett mindre antal. Och så förhåller det sig ju i alla andra
frågor, så ock i denna. Men som sagt hela detta uppfattningssätt bottnar i att
man icke tror, att dessa drycker^ det nu är fråga om överhuvud taget kunna
användas som berusningsmedel, åtminstone icke i någon större utsträckning.

Jag ber då att få erinra om det faktum, att pilsnerdrickat innehåller omkring
4 volymprocent alkohol — fullt så mycket är det naturligtvis i regel
inte, utan alhoholhalten i pilsnerdricka torde ligga mellan 3.9 och 4 volymprocent
Om vi då antaga, att det är 3.9, så betyder det, att 1 liter pilsnerdricka
innehåller 3.9 cen till ter absolut alkohol. Uttryckt i 40 % brännvin svarar sålunda
1 liter pilsnerdricka, d. v. s. 3 halvor, mot nära 10 centiliter brännvin
eller 2 stora glas, och 1 dussin pilsnerdricka •— och det vittnas, att många av
dem som missbruka denna dryck, dricka ännu mer därav — innehåller samma
alkoholmängd som 39 centiliter brännvin, d. v. s. 6 centiliter mera än l/3 liter
brännvin. Vi kunna, väl tänka oss, att 1/3 liter brännvin, förtärd under en kortare
tidrymd, verkligen kan verka berusande.

Ja, sedan kan man ju göra den invändningen, att alkoholen i denna dryck som
otta starkt utspädd ej kan verka i större mån berusande. Jag skall nu med hänsyn
till tiden ej ge mig in på någon analys av denna fråga. Men då man säger,
att intet missbruk förekommer, så förefaller det mig underligt, i synnerhet om
detta påstående kommer från dem som tillhöra bevillningsutskottet och där
hatt tililalle att studera handlingarna och haft tillgång till kontrollstyrelsens
utlåtande och till uttalanden från skilda delar i landet. Jag skulle här om
tiden medgåve det — men jag skall icke tillåta mig det — kunna citera en
ofantlig mangd uttalanden från olika delar i landet ända längst från söder och
långt upp i norr, där vederbörande -— och med vederbörande menar jag icke
»nykterhetsfanatiker» eller folk i allmänhet, utan män i ämbetsmannaställnmg,
som ha till uppgift att övervaka lagarnas efterlevnad, såsom polisuppsynmgsman,
landsfiskaler o. dyl. — gjort kraftiga uttalanden till belägg för
den asikten att pilsnerdricka måste betraktas som en berusande dryck och som
sådan missbrukas och förorsakar oordningar och onykterhet, icke minst bland

ungdomen. Jag skall emellertid endast framdraga ett och annat exempel ur
högen.

Här säger t. ex. polisuppsyningsmannen i Tierps köping: »Då pilsnerdricka
icke sällan användes såsom berusningsmedel och förtäres i stora kvantiteter
som kunna erhållas i flera poster under samma dag och nära nog vilken tid
som helst på dygnet, ha anmärkningar icke sällan förekommit i ordningshän -

Nr 30. 32

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar seende. I ännu högre grad hava menliga verkningar i nykterhetssynpunkt inI
förordningen träffat. Klagomål inkomma ofta från familjer, vars försörjare under veckotal
förmål av syssla med förtärande av pilsnerdricka, då de äro arbetsodugliga och underpilsnerdricka.
låta sin försörjningsplikt.» Detta uttalande är ju delvis i stil med vad herr
(Forts.) Nyländer nyss citerade av vad uppsyningsmannen från Venngarns alkoholistanstalt
anfört.

Kommunalnämnden i Tierps köping säger om kringförandet av pilsnerdricka:
»Att detta (kringförandet av pilsnerdricka) skadar nykterhetstillståndet är
självklart, emedan det finnes en stor del individer, som icke kunna erhålla
sprit på annat sätt av olika anledningar, men till följd av den lätta. och okontrollerade
försäljningen av pilsnerdricka kunna de långa tider leva i ett onyktert
tillstånd, till stor skada för sig själva och sin omgivning.» .

Landsfiskalen i Väddö yttrar: »Det är icke så sällan anmälningar ingå, att
lugnet och ordningen blivit störd av yngre manspersoner, som mer eller mindre
berusat sig av pilsnerdricka, vilket de åtkommit på olaglig väg.»

Jag ber att få understrycka sådana uttalanden, så att man icke skall kunna
påstå, att man här bara har att göra med historier, som vi nykterhetsvänner
hitta på.

Landsfogden i Jönköpings län säger: »Genom masskonsumtion av pilsnerdricka
eller genom dess utspädning med starkare vara lärer konsument kunna
försätta sig i rusigt tillstånd.»

Landsfiskalen i Vetlanda yttrar: »En person, som kanhända på hela veckan
icke förtär starkare maltdryck än klass I, köper ibland på lördagen hem ett
eller kanske två dussin halvor pilsnerdricka, som omedelbart förtäras, och härav
blir personen i mer eller mindre grad rusig samt både arbetsoduglig och ofta
bråkig.»

Landsfiskalen i Malmbäck anser, att förtärandet av pilsnerdricka säkerligen
i betydlig grad försvårar nykterhetssträvandena, särskild bland ungdomen.
»Personer berusa sig», säger han, »såväl av enbart pilsnerdricka, som då förtäres
i stora mängder, som av dylikt dricka tillsammans med någon mindre
kvantitet brännvin, denaturerad sprit» o. s. v. Landsfiskalen tillägger, att han
icke kan finna annat, än att »pilsnerdricka i berusningshänseende spelar en
långt ifrån oviktig roll, i synnerhet bland ungdomen och personer, som sakna
motbok för inköp av rusdrycker.»

Jag skulle vidare kunna angiva vad landsfiskalen i Gislaved, stadsfiskalen
i Tranås och landsfiskalen i Rockneby i Kalmar län anföra. Den sistnämnde
framhåller särskilt, att utkörarna »sälja till vem de träffa på vägen
och att särskilt de yngre arbetarna köpa pilsnerdricka dussinvis».

Landsfiskalen i Kalmar distrikt _ förklarar, att försäljningen av pilsnerdricka
på rekvisition har »menligt inverkat i avseende pa ordning och nykterhet»,
och landsfiskalen i Nybro yttrar: »Lastbilar med fulla laster och utkörare,
vilka tjänstgöra såsom kommissionärer och hava betalt efter myckenhet
av den försålda varan och i vilkas intresse det uppenbarligen ligger att
sälja största möjliga kvantitet, följa alla vägar dagligen. Ofta hava oordningar
blivit en följd av dessas framfart.»

Jag skulle vidare kunna åberopa ett yttrande av landsfiskalen i Sotenäs i
Göteborgs och Bohus län, d. v. s. från den del av landet, varifrån herr Röing
är. Denne landsfiskal omtalar, att vid förhör med för fylleri anhållna personer
tydligt framgått, »att sådana, som ej äro berättigade till inköp av rusdrycker,
i stor utsträckning använda pilsnerdricka såsom berusningsmedel». Landsfiskalen
i Stångenäs förklarar, att genom försändningen av pilsnerdricka uppkommit
avsevärda olägenheter ur ordnings- och nykterhetssynpunkt; han ^berättar,
att stenarbetarna ställa till riktiga fester, som utgöra »en verklig plåga
för den ordningsälskande befolkningen i orten», ävensom att många klagomål

Onsdagen den 11 maj f. m.

33 Nr 30.

framförts till honom, utan att han i allmänhet kunnat göra något, emedan
festandet gått av stapeln på privat mark och jordägaren icke vågat begära
handräckning för sällskapets avhysande.

Jag har vidare att tillgå uttalanden av landsfiskalen i Kville i samma län
och stadsfiskalen i Mölndal; länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
t. o. m. hänvisat till sistnämnda yttrande. I detta framhålles, att kringförandet
av pilsnerdricka till försäljning medför stora olägenheter.

På liknande sätt yttra sig landsfiskalen i Alingsås och landsfiskalen i Skaraborgs
län. Jag skulle vidare kunna nämna utlåtanden från Värmlands
län, exempelvis av landsfiskalen i Finnskoga, som fastslår »att försändningen
av pilsnerdricka på rekvisition åstadkommit oordningar och fylleri», och
ytterligare yttranden från Kopparbergs län. Landsfiskalen i Svärdsjö yttrar
sålunda: »Den i stor utsträckning bedrivna kringföringen i bygden av dylik
vara har ofta nog föranlett till dryckenskap med ty åtföljande ledsamheter och
obehag av skilda slag.»

Landsfiskalen i Leksand anför: »Bryggeriernas ombud känna synnerligen
val till, att icke ett enda kafé och icke mer än ett enda hotell inom detta
distrikt har rättighet att utskänka pilsnerdricka klass II, men detta oaktat
försälja de, på rekvisitioner visserligen, hundratals flaskor pilsnerdricka klass
II i veckan till sådana kaféer, vilka icke äga några som helst rättigheter.»

Jag skulle kunna fortsätta med att citera landsfiskalerna i Borlänge, Ludvika
och i Ovansjö i Gävleborgs län; den sistnämnde säger, att det företrädesvis
är ungdomen, som berusar sig på detta sätt, och tillägger: »Det är förvånande
att se de kolossala mängder pilsnerdricka, som i synnerhet före helgerna
å lastautomobiler föras ut i socknarna.»

Landsfiskalen i Sandviken framhåller, att ungdomar, som icke kunna erhålla
inköpsbevis för spritdrycker, och från inköpsrätt till sådana drycker
avstängda personer äro de största avhämtningskunderna. Han säger också,
att man i skogsbackar och uthus emellanåt kan anträffa störa sällskap, som
»samlas kring kortleken och pilsnerflaskorna». — Det är i detta sammanhang
egendomligt att tänka på herr Bengtssons i Kullen yttrande, att det svenska
folkets moral skulle löpa fara att förstöras, om man nu gjorde ett kraftigare
ingripande mot pilsnerdrickssuperiet. Sistnämnda landsfiskal yttrar vidare:
»Det är ingenting ovanligt att deltagarna i dessa dryckeslag konsumera ända
till 15 ä 20 helbuteljer pilsnerdricka om 2/3 liter per man på en eftermiddag,
och verkningarna av denna konsumtion synas i hemmen och på gator och
vägar.»

Jag skulle kunna fortsätta genom att citera landsfiskalerna i Söderala, i
Hanebo och i Harmånger; den sistnämnde säger, att det så gott som dagligen
förekommit oordningar ur såväl ordnings- som nykterhetssynpunkt, beroende
på att pilsnerdricka av klass II i snart sagt obegränsade mängder hunnit
distribueras ut över distriktet.

Man skulle kunna plocka fram vida mera ur det rikhaltiga material, som
här står till förfogande, till bevis för att pilsnerdricka verkligen användes
som rusdryck. Den senaste ärade talaren citerade assistenten vid Yenngarns
alkoholistanstalt E. Ljungström, som omnämnt ett exempel på pilsnermissbruk
som talaren ansåg alldeles orimligt; därom vill jag emellertid icke yttra
mig. Jag skall emellertid be att få återge vad denne man under ämbetsmannaansvar
ytterligare anför: »Vi ha haft tillfälle ett å statens alkoholist anstalt

i Venngarn genomgå ungefär 800 olika interneringsfall, fördelade på
en tidrymd av c:a 10 år från 1916 räknat.» Han säger vidare: »Med kännedom
om pilsnerdrickats rusgivande verkan och dess egenskap av fri och lätt
åtkomlig dryckesvara kunde man på förhand sluta sig till, att pilsnerkonsum Andra

kammarens protokoll 1027. Nr SO. 3

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
‘pilsnerdricka.
(Forts.)

Nr SO. 34

Onsdagen den 11 maj f. ni.

Om ändringar tionen just bland alkoholistmissbrukarna skulle vara ganska allmänt utbredd,
i förordningen antagande, som också genom den företagna undersökningen blivit till fullo
försäljning av bestyrkt. Interneringshandlingarna utvisa nämligen att i åtminstone 3/4 av
pilsnerdricka. samtliga de undersökta fallen pilsnerdrickat spelat en icke obetydlig roll uti
(Forte.) den intagnes alkoholkonsumtion. I åtskilliga fall, för att icke säga i de
flesta, ha vederbörande varit avstängda från sprittilldelning vid systembolagen
och ofta även å restauranterna och i den mån spritdrycker icke på andra
vägar kunnat anskaffas, har man helt naturligt övergått till konsumtion av
pilsner, eftersom denna dryck, förtärd i tillräckliga mängder, ger åsyftat
resultat, nämligen ett ordentligt rus. Varje tal om att pilsnerdricka icke
skulle vara att anse jämväl såsom rusdryck, om man nämligen vill begagna
den såsom sådan, måste tystna inför uppgiften, att icke mindre än 85 ä 90
personer av ovannämnda 800 i det närmaste enbart begagnat sig av pilsnerdricka
såsom berusningsmedel. Siffran är anmärkningsvärd. Den ger ju
uppenbart belägg för att en ohämmad pilsnerkonsumtion kan leda och har lett
till fullt utbildad alkoholism.»

Jag har tagit dessa stickprov ur högen av material för att visa, att pilsnerdricka
verkligen kan användas och även användes i berusningssyfte, och att
vederbörande myndigheter observerat och beklagat detta förhållande. Inför
detta synes det mig icke vara lätt att komma och påstå, att det endast är undantagsvis,
som så sker, vadan man icke skulle behöva att lagstifta med hänsyn
därtill. Det synes mig, som om lagstiftningen bör gå ut på att de lojala
förbrukarna må få, vad dem med rätta tillkommer, men att man bör inrikta
anloppet mot dem, som bedriva pilsnerhandeln på sådant sätt. att därigenom
åstadkommes oordning både i nykterhets- och andra hänseenden, till skada
för de enskilda och samhället.

Vad man egentligen skulle kunna anmärka mot utskottets förslag är, såsom
också framhölls i bevillningsutskottet, att det icke går tillräckligt djupt in
på pilsnerdricksförordningen utan denna förordning borde underkastas en
fullständig revision. Jag har instämt i denna anmärkning, och jag är också
övertygad om att det kommer en dag, då en sådan revision måste ske, så att
man icke bara som här riktar sig mot missbruk i pilsnerhandeln å landsbygden
utan verkställer förbättringar och reformer i nämnda lagstiftning över huvud.
Man bör emellertid nu göra vad som göras kan för att söka hejda framfarten
av bryggarvagnarna i landsorten, så att de icke åstadkomma ett sådant ohägn
som för närvarande. Och när nu t. o. m. bryggarföreningen är med om att
underhandla i denna sak och icke har något att erinra mot kontrollföreskrifter,
synes man verkligen vara på god väg att nå ett gott resultat, om utskottets
förslag bifalles.

Det har påpekats att enligt 1905 års lag förutom polismyndighet även kommunalnämndsledamöter
hade befogenhet att kontrollera ölskjutsarna. Jag
måste då hemställa till dem, som anse anordningen med en av nykterhetsnämnden
utsedd och av K. B. prövad person såsom kontrollorgan i detta fall
innebära en försyndelse och ett ingrepp i den medborgerliga friheten, huruvida
detta dock icke är ett intet mot vad som gällde enligt 1905 års lag, då
varje ledamot av kommunalnämnden utan vidare hade kontrollrätt. För min
del har jag i utskottet haft den uppfattningen, att utöver vad som här föreslås,
det borde medgivas nykterhetsnämndemas samtliga ledamöter att på
vederbörande orter ha uppsikt över ölförsäljningen på rekvisition. Det har
många gånger hänt, att i större kommuner lastbilar med pilsnerdricka korsat
varandra, så att det blivit svårt för en enda person att åvägabringa någon kontroll.
Det behövdes, att det i olika delar av kommunen funnes personer, som
hade till uppgift att se till, att lag och författning efterlevdes. Emellertid
har jag icke reserverat mig på denna punkt utan har endast här velat till

Onsdagen den 11 maj f. m.

35 Nr 30.

protokollet uttala, att det skulle enligt min mening i mycket hög grad gagnat
nykterhetstillståndet, om nykterhetsnämndernas samtliga ledamöter fått uppdrag
att vara kontrollanter på angivet sätt.

Det är så långt ifrån, att man med de föreslagna kvittensbestämmelserna
velat åstadkomma större ledsamheter och besvärligheter än med de föreslagna
förteckningarna, att det förhåller sig tvärtom. Herr Lindman nämnde, att de
ombud, som utses av nykterhetsnämnden, kunde hejda en bil med pilsnerdricka
och utforska, hur mycket vänner och grannar rekvirerat. För att i
någon mån hindra en sådan onödig »titt i papperen», har just detta kvittenslörfarande
införts; därigenom har den, som tager emot en vara, icke möjlighet
att se de övrigas kvittenser och kan sålunda icke heller undersöka, i vilken
utsträckning andra personer förtära pilsnerdricka. Nog tror jag, att det i
vissa fall kan bli ledsamheter vid varans avlämnande, men utskottet har ju
velat framhålla angelägenheten av att ordna denna sak för Kungl. Maj:t,
som sedan, då han fått sin uppmärksamhet riktad därpå, bör kunna utfärda
bestämmelser, som verka utfyllande i olika hänseenden. Jag vill icke förneka,
att det kan uppkomma svårigheter i vissa fall, men det synes mig dock,
att dessa fall icke kunna bli så många, att man därför skulle vedervåga lagförslaget
i dess helhet i stället för att försöka komma fram på den nu inslagna
vägen.

Jag skall inte, herr förste vice talman, gå in vidare på vad som sagts
ifrån skilda talare, utan endast till herr Engberg säga, att även jag
anser det psykologiskt riktigt att, om man skall kunna gagna restriktionssystemet,
ordna det så, att lagbestämmelserna åstadkomma så litet irratation
som möjligt och så att restriktionerna få allmänhetens förtroende. Men jag
vill hemställa, om icke detta bör ske från båda hållen, både från det mera
nykterhetsvänliga och från den andra sidan. Jag är övertygad om att restriktioner
mot alkoholmissbruket här i landet, vilka jag för min del också
givit min anslutning till, skola äga bättre bestånd och komma att omfattas
med större förtroende, i samma mån man avlägsnar de olägenheter, som finnas,
och gör de förbättringar i restriktionssystemet, som kunna vara av behovet
påkallade. Jag är övertygad om, att även herr Engberg, liksom jag
och andra önska, att detta system skall utvecklas i den riktning, att missbruk
av rusdrycker må förekomma så litet som möjligt, att så stor nykterhet
som möjligt skall åstadkommas. Ända tills vi förbudsmän få visshet om,
att svenska folket delar vår uppfattning att helt förbud är det lämpligaste
och tillräcklig anslutning till förbudstanken föreligger, är det klart, att vi,
med det ansvar, som icke minst vi känna, vilja vara med om alla de förbättringar,
som kunna åstadkommas i nuvarande restriktionssystem och som gå
ut på vinnande av största möjliga nykterhet här i landet.

Jag tror, att det är onödigt att i den fråga som nu ligger till behandling
längre se tiden an, utan vill jag hemställa till de tvehågsna att slå till, så att
vi få se vad den föreslagna förbättringen i restriktionssystemet kan åstadkomma.
För min del är jag övertygad om, att därest det nu föreliggande
förslaget blir genomfört, så skall det, trots bristerna i vissa fall, dock lända
till vårt folks hälsa och bästa.

På grund av vad jag nu anfört, får jag, herr förste vice talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr förste vice talman! Endast några få repliker.
— Till herr Nyländer,_ som förebrådde mig, att jag hade missförstått riksdagens
beslut, som föregick 1905 års förordning, skulle jag bara vilja säga, att
det har jag visst icke gjort. Jag känner lika väl som herr Nyländer till,
att nykterhetskommittén på sin tid beklagade, att dessa bestämmelser med

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forte.)

Nr 30. 36

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsner dricka.

(Forts.)

forsedlar icke hade kunnat tillämpas såsom de då voro skrivna. Men jag ber
att få erinra herr Nyländer om, att när han nu läste upp detta stycke på sidan
5 i utskottsbetänkandet, där nykterhetskommitténs betänkande refereras,
så- kunde han också läst upp vad bevillningsutskottet sade härom 1925. I
detta utskottsutlåtande förklarades nämligen, att utredningen skulle trots detta
nykterhetskommitténs uttalande omfatta en återgång till den tidigare bestämmelsen
om förteckning över rekvirenterna- vid varje försändning, men att
därvid också skulle ägnas omtanke åt att bestämmelsen om förteckningen bleve
så utformad, att de anmärkningar, som man gjort mot 1905 års bestämmelser,
bleve undanröjda.

Jag skall icke upptaga någon tvist med herr Nyländer och hans lagkloka
män om vad som menas med innehållet i § 22. Jag och mina iagkloka män
vidhålla bestämt, att den tolkning av § 22, som jag här har givit, är riktig
och densamma som utskottet har avsett. Det är den tolkning, som tydligt
framgår, om man lägger detta utskottsförslag och den nuvarande författningen
sida vid sida, ty då blir det oförtydbart, att bestämmelsen på grund av
sin plats i författningen måste avse utskänkning och avhämtning. Jag vill
för herr Nyländer framhålla, att liksom han förklarar, att hans lagkloka män
förklarat för honom, att herr Olsson i Gävle har orätt, så vill jag säga, att de
lagkloka, som varit med vid utarbetande av dessa bestämmelser i utskottet,
förklarat, att Olsson i Gävle har rätt.

Till herr Engberg skulle jag bara vilja säga det. att med den motivering,
som han här har presterat, kan man ju överhuvud avslå vad som helst. Man
kan naturligtvis aldrig tänka sig att komma till enighet om själva graden
av de åtgärder, som skola vidtagas. Beträffande vilken liten åtgärd som
än vidtages på lagstiftningens område, så finnes det ju alltid någon som förklarar,
att det använts större våld än nöden kräver och att det föreligger ett
irritationsmoment, som blir farligt för hela lagstiftningen.

Nu var den huvudanmärkning som herr Engberg här hade, den, att han
icke ägde det förtroende för det nuvarande Kungl. Maj:t, att han ansåg att
man kunde överlämna åt Kungl. Maj :t att utfärda dessa bestämmelser, så att
de bleve verkligt förnuftiga. Jag vill nu säga herr Engberg det, att jag har
inte heller odelat förtroende för det nuvarande Kungl. Maj :t. Men så mycket
förtroende har jag för Kungl. Maj :t, att jag tror att vi efter den debatt, som
i dag har förts i kammaren och efter de förklaringar, som givits från utskottets
sida till kammarens protokoll om varför utskottet brutit ut denna sak,
samt efter påvisande av att särskild uppmärksamhet skall ägnas detta spörsmål,
bör kunna med full tillförsikt överlämna även åt det nuvarande Kungl.
Maj:t att forma ut denna kungl. kungörelse. Jag antar, att om jag skulle
ställa den frågan till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, huruvida
allt som sagts här i dag gått honom spårlöst förbi eller om han icke till
äventyrs funnit, att riksdagen är mycket betänksam på detta område, så skulle
han förklara, att det är honom alldeles icke likgiltigt vad som under debatten
här har framhållits. För övrigt vill jag säga herr Engberg det, att när
han nu inte under alla förhållanden är motståndare till att något göres på
detta område, så tycker jag, att den rätta taktiken skulle vara, att herr Engberg
på de olika punkterna ställde de yrkanden, som han önskade ställa i
detta avseende, så finge vi väl se, vad dessa yrkanden verkligen innehölle och
om vi kunde taga någon hänsyn till dem, när det gällde det slutliga beslutet.

Till sist endast ett ord till herr Köing. Han beklagade, att han för två
år sedan låtit lura sig att i mitt sällskap i bevillningsutskottet gå med på ett
skrivelseförslag. Ja, det må ju vara herr Röings ensak. Jag beklagar bara,
att herr Röing icke var med i bevillningsutskottet i år, ty då kanske han hade
varit i mitt sällskap även vid behandlingen av denna fråga i dag. Jag är

Onsdagen den 11 maj f. m.

37 Nr 30.

icke alls övertygad om, att jag felbedömer situationen. Jag tror inte, att vi
komma till ett gott resultat vare sig i det här hänseendet eller i något annat,
om vi ha en sådan utgångspunkt som herr Röing, då han säger: Jag har i
tjugu år varit med om att i bevillningsutskottet bygga upp den ena stenen
efter den andra i denna byggnad, och så kommer jag plötsligt under fund med,
att den makt jag varit med om att giva kontrollstyrelsen, den missbrukas och
användes på ett sätt, som jag aldrig avsett. Följaktligen, menade herr Röing,
är det nödvändigt, att man kopplar in sig på det spåret, att så fort det gäller
någonting, som kontrollstyrelsen skall taga befattning med, då skall det
betraktas med misstroende och då skall det hetsas däremot, därför att kontrollstyrelsen
kan få något med saken att skaffa. Då skall det, som herr
Röing sade, höjas ett varnande ord i riksdagen, och på grund av hans erfarenhet
är det nödvändigt, att »herrarna i dag taga sig särskilt i akt». Herr
Röing talade slutligen om, att det kommit politik i pilsnern. Ja, rubriken kom
i detta avseende på slutet, men den kom i alla fall. Annars liknade rubriken
såväl som herr Röings anförande i övrigt rätt mycket en ledare i Dagens Nyheter,
där man klart och tydligt vill göra gällande, att här försiggår en politisk
tävlan; här är det politik i pilsnerdrickat, och därför törs socialdemokraterna
ingenting annat än lunka snällt efter, när den folkfrisinnade regeringen
lägger sina papper på bordet och kräver medverkan. Jag vill säga
det, att de socialdemokratiska ledamöterna i bevillningsutskottet och, jag vågar
tro det, i hela riksdagen, ha gått till ett bedömande av denna fråga utan
hänsyn till om det varit en frisinnad eller en socialdemokratisk regering, som
suttit vid konungens rådsbord. För oss har ingenting annat varit avgörande
än att vi trott oss kunna gagna saken just på den punkt, där Kung!. Maj :t föreslagit
bestämmelser i syfte att skapa reda och ordning, där missförhållanden
varit rådande. Om det finnes politik i pilsnerdrickat, så har den i varje fall
icke kommit från deras sida, som ställt sig på bevillningsutskottets ståndpunkt.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Vad
under debatten förekommit ger mig icke anledning att yttra mycket utöver
vad jag redan tidigare har yttrat. Jag måste dock säga, att det förefaller
mig, som om redan talet om pilsnerdrickat hade en viss benägenhet att i någon
mån berusa — på ömse håll.

Det sades av en ärad talare, att man skall inte gå in för lagstiftning utan
verkligt starka skäl. Jag vill påstå, att de missförhållanden, som förekommit,
låt vara att de varit sällsynta, dock bevisligen varit av allvarlig beskaffenhet.
Anser man, att detta utgör starka skäl, så föreligga här sådana.
Om man däremot med starka skäl menar, att det skall vara en otalig mängd
av missförhållanden, en stor procent av bruket som är missbruk, så medger jag,
att anledning icke föreligger till lagstiftning. Samma ärade talare sade, att
den lojale köparen och den lojale tillverkaren av pilsnerdricka skulle komma
att besväras av bestämmelsrna. Ja, härtill vill jag svara, att det väl alltid
är så med ordningsföreskrifter, att i någon mån även den lojale medborgaren
får känning av dessa på ett en smula besvärande sätt. Det måste vi lojala
underkasta oss. Frågan är endast, om de besvärande verkningar, som denna
lagstiftning skulle få, komme att bli nämnvärda. Man har för att styrka detta
eller i varje fall för att göra sannolikt, att så skulle bli fallet, här dragit upp
det ena konstruerade fallet efter det andra.

Jag ber först att få säga, att om vi i vår ordningslagstiftning ha bestämmelser,
som för den lojale medborgaren kunde tänkas bli mycket besvärande,
så ha vi också lyckligtvis åklagare och framför allt domstolar, som tillämpa
dessa ordningsföreskrifter på ett förnuftigt sätt. Vi ha desslikes en massa

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

Nr 30. 38

Onsdagen den 11 maj f. m.

^Tömrdni^en bestämmelser av ungefär samma beskaffenhet, som den herr Lindman kritiangäemd&en
skräde, då han talade om svårigheten att avgöra, om något är »uppenbart».
försäljning av Jag vill hålla för troligt, att även han varit med i regeringar, som nödgats
pilsnerdricka. framlägga lagförslag, i vilka en motsvarande terminologi förekommer.

(Forts.) Det lär väl inte kunna falla någon in, som sitter i regeringsställning, att
meddela föreskrifter, vad särskilt kvittensboken beträffar, som skulle innebära,
att det icke vore möjligt att fullgöra en liten leverans av pilsner i en
persons bostad, där ingen är hemma eller där det bara finnes småbarn hemma.
Jag kan icke tro annat än att det skall gå ganska lätt att finna en bestämmelse,
som visserligen icke innefattar kvittering i ordets mest utpräglade betydelse
eller kvittering genast, men som dock skall kunna giva garanti för att .man
icke använder förhållandet för att kringgå lagen. Jag vill försäkra de herrar,
som icke baserat sin avslagsståndpunkt på den allmänna uppfattningen om
regeringens frihetsfientlighet, såsom herr Engberg gör, jag ber att få försäkra
de herrarna, att i vad på mig ankommer, skall någon utkvitteringssvårighet
icke behöva uppstå. Skulle trots allt en eller annan av Kungl. Maj:t utfärdad
föreskrift komma att bli mindre tillfredsställande för herr Engberg, så förmodar
jag, att, om inte den nuvarande regeringen genast är färdig med att
rätta till denna föreskrift, någon kommande regering, som herr Engberg måhända
har bättre förtroende för, i en icke alltför avlägsen framtid blir i tillfälle
att göra sådan rättelse.

Herr Forssell: Herr förste vice talman! Jag har uppkallats av en fråga,
som min högt ärade vän herr Sävström har ställt till de medlemmar av kammaren,
som instämde i herr Lindmans anförande. Herr Sävström frågade
dem, hur de väl kunde instämma i ett avslagsyrkande, då de ju måste komma
ihåg de missbruk av här debatterade dryck, som förekomma ute i landet. Jag
tar mig friheten att svara på det spörsmålet, men jag svarar givetvis helt och
hållet på mina egna vägnar. Saken kan ju ses från olika sidor, men jag
tror, att det problem, som herr Sävström vidrörde, är av det intresse, att det
kan vara skäl att något uppehålla sig därvid.

Herr Sävströms syn på saken förefaller mig att bottna i den efter min uppfattning
alldeles felaktiga tankegången, att när missförhållanden av denna
art förekomma, så skall man genast gripa till en skärpt lagstiftning. Det
förefaller mig, som om man skulle kunnat säga det, att uti det nykterhetssystem,
som statsmakterna sedan åtskilliga år tillbaka tillämpar, ligger innelyckt
denna ödesbestämda tragik, att varje lag kommer att ropa på nya lagar.
Ty så fort man gör en lag, riskerar man överträdelser, då denna risk förvandlas
till verklighet, ropas på nya lagar, som skärpa kontrollen, och så rullar
klotet vidare, ända till dess vi stå där med ett inträngande i privatlivets förhållanden,
med en överspänning och en överanstängning av den offentliga maktens
resurser, som i längden går ut över den offentliga maktens egen auktoritet.

Det är som sagt en sådan utgångspunkt, som, såvitt jag förstår, ligger
till grund för det föreliggande lagförslaget, att så fort man märker missförhållanden,
så skall man gripa till ny, vidgad och skärpt lagstiftning. Jag
tror, att man dessvärre kommit alltför långt bort ifrån cn äldre ‘ids system
att behandla dessa saker. Givetvis bör och måste det finnas ett lämpligt utrymme
för lagstiftning på detta område, men jag tror, att man därvid icke
skall tappa bort den tillgång, som ligger i den enskilda medborgarens självaktning
och den enskilda övertygelsens uppfostrande opinionsbildning man
och man emellan. Jag tror, att ju mer statsmakterna taga på sig att reglera
individernas egen etiska utveckling, dess mer lägga individerna också på
statsmakten ansvaret för denna utveckling. Man resonerar som så, att stats -

Onsdagen den 11 inaj f''. in.

39 Nr

makterna få sköta detta, och man anser sig ha möjlighet och rättighet att utnyttja
alla de kryphål, som man kan hitta på. Sådan blir logiskt och praktiskt
sett följden av ett system, som i alltför stor utsträckning bygger på offentliga
kontroller och försummar att vädja till den enskildes egen ansvarskänsla
och till opinionsbildandet man och man emellan. Denna opinionsbildning,
denna privata övertygelse skall man, som sagt, icke underskatta.

För övrigt är det ju att märka, jag erkänner det gärna, att vissa yttringar
föreligga av en uppskattning från statsmakternas sida av opinionsbildandets
betydelse, ty här givas ju anslag till varjehanda nykterhetsföreläsningar och
mera sådant. Då jag hörde herr Ljunggrens anförande, föll det mig in, om
man inte, eftersom herr Ljunggren är så ofantligt väl lokaliserad i fråga om
de orter, där pilsnerdricksmissbruk förekommer, skulle kunna tänka sig, att
man, innan man giver sig in på att sätta den stora lagstiftningsapparaten
igång, kunde låta herr Ljunggren förlägga några utbildningskurser i nykterhetsfrågan
till just dessa distrikt. Då finge vi kanske se, vad det blir för
resultat av de tämligen dryga pengar, som statsmakterna anslå för detta
ändamål. För den händelse att såsom biprodukt av herr Ljunggrens föreläsningar
också skulle komma en eller annan ackvisition till det folkfrisinnade
partiet, må det i den goda sakens namn vara hänt.

Men, herr förste vice talman, saken är allvarlig nog. Den anmärkning, som
man kan göra mot den tankegång, som ligger bakom denna Kungl. Maj:ts proposition
och detta utskottsutlåtande, kan i själva verket riktas mot hela nykterhetssystemet,
hela det restriktiva systemet. Under den störa debatt, som
föregick 1922 års förbudsomröstning, var det, som herrarna minnas, ett ledmotiv,
som innebar ungefär följande: Låt oss rösta mot förbudet, så slippa vi
förbudslagstiftningens alla vidrigheter. Dess bättre segrade antiförbudslinjen,
och däri låg då praktiskt taget ett godtagande av restriktionssystemet.
Men hur har det gått? Jo, det har utvecklat sig mer och mer på det sättet,
att man, för att täppa till varje hål, får lov att använda en förbudslagstift -nings alla metoder. För att alltså upprätthålla restriktionssystemet måste
man använda just samma metoder, som anses så förkastliga i förbudslagtiftningens
länder. Det där är ju en företeelse, som, förefaller det mig, det är
skäl, att man börjar observera ute i landet.

Ser man på resultatet av vad som hittills har åtgjorts, så kan man ju konstatera,
att man å ena sidan har den stora lojala delen av medborgarna, beträffande
vilken man icke sätter i fråga att den skulle göra sig skyldig till
något slags missbruk av vare sig sprit eller pilsnerdricka; dessa människor
underkasta sig tålmodigt och lojalt dessa intrång i sitt privata liv. Man behöver
ju bara t. ex. gå till ett av systemets försäljningslokaler dagen före eu
helgdag för att se, hur det tålmodiga svenska folket står där med sina kappsäckar
i händerna i hundrameters långa köer och låta timme efter timme förflyta
i kön för att till slut få ganska dyrt förskaffa sig de håvor som systembolaget
skänker. Allt detta, medan å andra sidan, i skumrasket i gränderna.
de illojala elementen gotta sig i all möjlig olaglig sprit. Man frågar sig:
Är det rationellt detta, att, medan de lojala elementen betungas med sådana
kontrollåtgärder, de illojala elementen, för vilkas skull hela systemet är ^uppbyggt,
äro oåtkomliga i sin olagliga handel och sin olagliga konsumtion?

Jag liar velat antyda denna principiella utgångspunkt, som gjort, att .jag
för min del funnit, att de förslag som här föreligga i såväl Kungl. Maj ds
förslag som bevillningsutskottets betänkande innebära, såvitt jag förstår, ett
fortsättande på en väg, som sannerligen synes bli äventyrlig nog. Jag har
därför efter dessa allmänna överväganden yrkat avslag å den kungl. propositionen
i en tillsammans med några andra medlemmar av kammaren väckt
motion.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

Nr 30. 40

Onsdagen den 11 maj f. m.

Om ardrmgar Jag berj hgjj. talman, att med vidhållande av dessa utgångspunkter få yrka
bifali till den föreliggande högerreservationen.

försäljning av

pilsnerdncka. Herr Engberg: Herr förste vice talman! Jag har föranletts begära ordet

(Forts.) med anledning av vad herr Olsson i Gävle yttrade.

Han syntes vilja göra gällande, att vad han sagt och vad herr finansministern
framhållit beträffande åldersgränsen skulle äga vitsord. Jag måste för min
del säga, att fullkomlig oklarhet alltjämt råder på denna punkt. Ty den paragraf,
i vilken ändring skulle ske beträffande åldersgränsen, alltså 22 §,
finnes i gällande förordning infogad i ett tredje kapitel, s. k. ordningsföreskrifter,
som emellertid äro gemensamma för båda de föregående kapitlen.
Såsom det här är generellt formulerat, att pilsnerdricka icke får utlämnas till
den, som icke fyllt 18 år, får det därför rimligtvis tillämpas, både när det
gäller detaljhandeln och när det gäller utlämnande av pilsnerdricka vid t. ex.
en gård, där husbondefolket kanske icke är tillstädes, då varan kommer, utan
denna tages emot av något av barnen, som i så fall således måste vara fyllt
18 år. Så måste lagens bestämmelser tydas. Går man till utskottets egen
specialmotivering hänvisas där till Kung!. Maj:ts allmänna motivering i den
kungl. propositionen, och då finner man, att detta moment om utlämnandet är
infört just med tanke på det här kvittenssystemet.

Men för det andra, herr förste vice talman, får jag verkligen fråga: Är
det riktigt och rimligt, att vi skola giva fullmakt åt regeringen att utfärda
just de bestämmelser, som komma att innesluta trakasseringsmomenten? I
det fallet hade tarvats någon vägledning från riksdagens sida. Herr Olsson
i Gävle sade, att här får man vägledning av den debatt, som förts. Ja, med
all den respekt för den utvecklade fattningsgåvan hos den nuvarande Kungl.
Maj:t har jag dock den okynniga meningen, att skall man av denna debatt få
en vägledning om hur man har att tolka dessa ting, förstår jag icke, hur man
skall bära sig åt, ty här står omdöme mot omdöme och här finnes den ena
tolkningen vid sidan av den andra.

Jag skall tillåta mig att fästa uppmärksamheten på även en annan punkt,
eftersom jag nu har fått ordet. Jag går till § 6, andra momentet. Där finner
jag, att när det gäller fortsatt försäljning, d. v. s. befordran av varan exempelvis
med tåg eller båt, går det för sig att utlämna varan utan vidare. I
sådana fall äger icke någon dylik kvittenshistoria rum mellan konsument och
försäljare. Jag tar det vanliga fallet från Stockholms skärgård t. ex., där
pilsnerkvantiteten kommer med båt. Om den nu kommer med Gambrinus,
den speciella ölbåten, eller med någon annan båt, innebär ju utskottets förslag,
att kvittenshistorien kommer att äga rum mellan skepparen och bryggeriet,
under det att konsumenten aldrig får att göra med någon kvittens. I
detta fall kan varan få avlämnas på bryggan. Huruvida någon är nere eller ej
för att ta emot densamma, spelar ingen roll.

Lagen bygger alltså på inbördes fullkomligt motsatta principer. En princip
har man, när det är fråga om utkörning av pilsner från bryggerierna, en
annan då försäljningen sker i förening med transport per båt eller järnväg.
Jag måste säga, att då en lag innehåller så mycket av dunkla punkter och så
mycket av motsägelser, och då det samtidigt icke har givits kammaren den
minsta fingervisning om vad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t skall utfärda,
komma att innehålla, och när utskottet icke heller har kunnat giva
någon vägledning härom, är det orimligt att begära, att kammaren skall taga
detta förslag utan vidare.

Men jag tillägger en annan omständighet. Jag tror, att det är en farlig
väg, som man slår in på, då man utvidgar det svenska polisväsendet på det
sättet, att första bästa person, som utses av nykterhetsnämnd, skall genom

Onsdagen den 11 maj f. m.

41 Jir 30.

Konungens befallningshavande kunna beklädas med polismans makt och myn- Om ändringar
dighet. Jag tror, att det är en utveckling som är i högsta grad betänklig och * angående™
mycket strider mot hela vår allmänna rättsåskådning. försäljning av

I det här ärendet, sade herr Olsson i Gävle, finnes det ingen politik. Det pilsnerdricka.
må vara sant, men om jag skall vara ärlig, har jag en känsla av att det luk- (Forts.)
tar politik långa vägar ur de här pilsnerbuteljerna i dagens debatt. Denna
fråga bör dock avgöras i saklighetens tecken och icke under rivalisering mellan
ett par partier om vilken som är duktigast i denna pilsnerdricksfråga.

Jag vidhåller mitt yrkande om avslag.

Herr Mosesson: Herr talman, mina herrar! När vi undervisa i psykologi,
säga vi, att fantasi är nödvändig för en lagstiftare, för att han på förhand
skall kunna tänka sig in i de fall, där en ifrågasatt lag kommer att verka,
och ju bättre han i den delen är utrustad med fantasi, dess större förmåga
har han. När jag hörde den erfarna statsman, som sitter på bänk nr 1 i andra
kammaren, må jag säga, att jag fick klart för mig, att han i detta avseende
var väl kvalificerad för sitt lagstiftande värv. Ty när han menade, att därest
en eller annan av nykterhetsnämndens ledamöter skulle komma att utrustas
med polismans makt och befogenhet för att övervaka tillämpningen av denna
lag, detta skulle komma att leda till obehagligt spionage och trakasserier, till
ett sönderbrytande av grannsämjan och sådant, må jag säga, att det icke var
bara fantasi utan fantasteri. Vidare vet givetvis denne ärade talare, vad författningen
säger, att en ledamot av nykterhetsnämnden har att göra, och då
måtte han väl finna, att de som äro utrustade med befogenhet att sitta i en
nykterhetsnämnd på grund av arbetets karaktär redan nu måste bli personer,
som i hög grad irritera det goda förhållandet medborgarna emellan.

Herr Lindman talade om att vi ha allmän rösträtt. Om det förhåller sig
så, att dessa personer, som skulle tillsättas för denna föreslagna uppgift i nykterhetsnämnderna,
skulle visa sig på det sättet göra sig förhatliga, måtte väl
denna allmänna rösträtt kunna vara ett medel att få vederbörande avpolleterade
från det ämbete eller förtroendeuppdrag, som de ha fått.

Herr Engberg sade i sitt första anförande, att han ansåg, att det var nödvändigt,
att man beaktade de psykologiska synpunkterna, och att man borde
akta sig, så att man icke gick för långt, när det var fråga om ett sådant här
restriktionssystem, ty då, sade han, kan reaktionen komma och nykterhetstillståndet
avsevärt försämras. Jag skulle vilja fråga honom, om han icke, därest
han icke har förtroende för den nu sittande regeringen, åtminstone har förtroende
för de personer, som sitta i kontrollstyrelsen, och som ha till uppgift
att närmast vaka över dessa saker. Jag förmodar, att han har tillit till att
den nuvarande chefen för kontrollstyrelsen, som för övrigt har förordat detta
förslag, skall veta att iakttaga de psykologiska momenten.

När herr Engberg i sitt anförande målade upp, hur svårt det kommer att
bli för personer, som rekvirera pilsner fråm bryggerierna för att sändas med
båt eller järnväg, visar detta, enligt min uppfattning, hur litet han tänkt igenom
dessa saker, och hans exempel i det sista anförandet ger belägg härför.

Det finnes ju forsedlar härvidlag, varigenom vederbörande överlåta åt den
transporterande myndigheten, järnvägen eller båtbolaget, att föra fram varan.

Således kan vill vederbörande försäljare, här bryggeriet, ha klart för sig,-att
någon illojalitet icke har försiggått, som bryggeriet kan anklagas för.

Jag tror, att de, som trots alla de uppgifter, som vi riksdagsmän ha, gjort
sig mödan att undersöka dessa saker och hört efter, hur de faktiskt ligga till,
ha klart för sig, att det är i huvudsak tre fall, där pilsnerdrickskonsumtionen
vållar svårigheter i nykterhetshänseende. Vi ha t. ex. sålunda det förhållandet,
då från bryggerier och ibland inbördes konkurrerande bryggerier utsändas

Kr 30. 42

Onsdagen den 11 maj I. m.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning av
pilsnerdricka.

(Forts.)

massor av pilsner till landsbygden. Det är ju, som herrarna kanske veta, i vissa
trakter av landet så, att man från olika städer skickar ut från bryggerierna
stora 2- ä 3-tons lastbilar, lastade med pilsner. Dessa fordon med dylika varor
översvämma landsbygden till nykterhetstillståndets skada. Om man nu vill
komma åt detta missförhållande, hur skall man då göra? Jag anser, att man
givetvis måste försöka att komma själva källan till missförhållandet till livs.
alltså tillverkaren och utsändaren av varan. Hur skall man då göra? Skall
man kanske kunna skylla på förmannen, om han icke har någon kontroll över
sig? Det är ju omöjligt. Således behöva vi de här forsedlarna och kvittenserna,
så att det är möjligt att leda i bevis, att ett missförhållande härleder
sig från ett visst förhållande, för vilket bryggeriets ägare har ansvaret. Så
ha vi det andra fallet, där det är fråga om utlämning av pilsner från försäljningsställen
till personer, som kunna tänkas sälja den till dem, som icke borde
få pilsner eller också till personer, som redan, innan pilsnern är utlämnad,
äro överlastade eller berörda av starka drycker. Det är det andra fallet. Det
tredje fallet gäller de s. k. nykterhetskaféerna, där man ibland, ehuru man
icke har rättighet, ändå bedriver pilsnerdricksförsäljning, olagligt alltså. Det
är dessa tre grupper av missförhållanden, som det föreliggande förslaget vill
råda bot för genom forsedlar för bryggerierna och dels genom kvittenserna.

När man har påvisat, att detta förslag, som väl är det enda enligt min mening
förnuftiga förslaget, skall kunna tänkas vid tillämpningen ibland vålla
svårigheter för en och annan lojal köpare, som inte är hemma, då varan anländer,
så vill jag framhålla, att man ju förväntar, att Kungl Maj :t skall veta att
giva sådana föreskrifter, att dessa olägenheter undanröjas. Så säger man,
att hela denna tanke är orimlig och oförnuftig, och för den skull vill man icke
gå med på densamma. Jag kan verkligen icke förstå, varför man, när det förklaras
öppet och ärligt, att det icke i något avseende är fråga om elakheter eller
trakasserier, utan att det är fråga om att komma faktiska missförhållanden till
livs, skall vägra sin medverkan till ett försök att härvidlag, utan att åstadkomma
svårigheter, förbättra nykterhetsförhållandena i vårt land.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Hem Nyländer begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 11 maj f. m.

43 Nr 30.

§ 9.

Å föredragningslistan var vidare upptaget bevillningsutskottets memorial,
nr 46, med föranledande av kamrarnas återremiss av utskottets betänkande nr
17 i anledning av väckta motioner om förbud mot utminutering av rusdrycker
till den, som icke fyllt 25 år.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 113 i
första kammaren av herr Bärg m. fl. och nr 160 i andra kammaren av herr
Bengtsson i Norup m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 34 § 1) i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker,
att rusdrycker icke finge utminuteras till den, som icke fyllt 25 år.

Sedan kamrarna emellertid vid föredragning av bevillningsutskottets häröver
avgivna betänkande, nr 17, återförvisat ärendet till utskottet för ny behandling,
hemställde nu utskottet i föreliggande memorial, att riksdagen måtte
för sin del antaga följande förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 31 § och 45 § 2 mom. i förordningen den 14
juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 34 § och 45 § 2 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

34 §.

Rusdrycker må icke utminuteras till

1) den, som icke fyllt 25 år;

2) den---efter förd klagan upphävt.

45 §.

2) Avhämtning — — — motbok uppvisas. Avhämtas dryckerna genom
ombud, må såsom sådant ej begagnas person, till vilken veterligen, enligt vad
i 34 § under 2)—9) stadgas, rusdrycker ej må utminuteras, ej heller person,
som icke fyllt 21 år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927; dock att den, som nämnda
dag icke fyllt 25 år men innehar motbok, må utan hinder av förordningen
behålla densamma.

Vid memorialet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Wohlin, Boman, friherre Beck-Friis,
Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen och Fjellman, vilka yrkat avslag å de
väckta motionerna; samt

av herr Schlyter mot utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan, anförde:

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Såsom framgår av utskottets memorial,
har sju av utskottets ledamöter icke kunnat gå med på ett bifall till
ifrågavarande förslag utan yrkat avslag därå. Vi anse nämligen, att det
icke finns några motiv för en ändring av gällande åldersgräns i förevarande
avseende. Individen blir ju myndig, då han fyller 21 år. Han har då rätt
att avsluta affärer; han står då själv för sina handlingar. Vid 21 års ålder
har man rättighet att taga det enligt min mening viktigaste steget i en män -

Ang.

förbud mot
utminutering
av rusdrycker
till den, som
icke fyllt 25 är.

Nr 30. 44

Onsdagen den 11 maj f. m.

Ay- niskas liv, nämligen att gifta sig. Vid 23 års ålder har man rösträtt i stat och
utminutering kommun. Man har alltså då rättighet att deltaga i statens och kommunens
av rusdrycker angelägenheter; men för att ha rätt att köpa en flaska vin fordras enligt det
till den, som föreliggande förslaget, att man skall ha uppnått 25 år. Är det inte — som jag
icke fyllt 25 är. tillät mig säga i näst föregående fråga — minst sagt löjligt med en sådan
(Forts.) bestämmelse?

Enligt statistiken finns det här i landet cirka 407,000 personer i åldern 21—
25 år. Av dem äro omkring hälften män och omkring hälften kvinnor. Av
männen äro cirka 17 tusen gifta. Vad blir nu följden av en sådan bestämmelse
som den föreslagna särskilt för dem som ha bildat familj; jag tänker då
närmast på dem som bo i städerna? — Följden blir, att dessa i stor utsträckning
drivas ut på restaurangerna. Jag anser för min del icke, att detta kan
vara till någon nytta och ur ekonomisk synpunkt är det mycket ofördelaktigt.
Ur nykterhetssynpunkt kan det väl heller inte vara vare sig nyttigt eller ömkligt Vi

kunna också tänka oss det fallet, som ofta förekommer, att en person i
23—24-årsåldern ute på landet bildar familj och att han övertager ett större
jordbruk. Han får då rätt mycket arbetsfolk. I jordbruket är det ju vanligt,
att det emellanåt bjudes på litet sprit t. ex. vid en skördefest och flera andra
tillfällen. Personen i fråga kan då inte komma i tillfälle att själv skaffa sig
en enda droppe sprit. Han blir hänvisad till att låna sig fram, låna en motbok
kanske av någon bland sina underlydande som fyllt 25 år. _ Nog kan man
tycka, att det är ett mycket konstigt sätt, men det blir en följd av en sådan
lagstiftning som den föreslagna.

Det rätta härvidlag, är enligt min uppfattning, att man går fram på samma
sätt, som man hittills gjort, nämligen så, att systembolagen få individuellt
pröva varje särskilt fall. År det så, att någon i denna ålder icke bör ha
motbok, så skall han naturligtvis inte ha den och säkerligen får han den ej
heller nu, då systembolagen mycket noga känna och pröva förhållandet. Jag
för min del skulle vilja säga till kontrollstyrelsen och till alla de s. k. nykterhetsvännerna:
Spänn inte bågen för högt, när det gäller nykterhetsfrågan.
Den kan brista, och det kan komma en reaktion, såsom det hänt i Norge. Jag
tror inte, att det skulle vara så lyckligt. Jag tror inte heller, att de herrar,
som nu på detta sätt ivra för nykterheten, skulle vinna därpå eller önska
något sådant. För min del önskar jag det icke.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets förslag och bifall till
reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När detta ärende förra gången förelåg
i kammaren, enades vi ju om att med hänsyn till sambandet mellan 34 och 45
paragraferna återremittera hela spörsmålet för att få det prövat i ett sammanhang.
Utskottet har vid prövningen av detta sambandsförhållande kommit till
det resultatet, att det icke behöver upprätthållas, och det föreslår därför dess
hävande.

Jag vill nu först säga ett par ord om förändringen i 34 §, som avser motboksålderns
höjande till 25 år. Jag vill ärligt bekänna, att jag icke hade tänkt
mig, att den frågan skulle bli någon särskild stridsfråga, då det ju inte gäller
något annat än att i lagen inskriva resultatet av den utveckling, som ägt rum
på ifrågavarande område. Dels genom kommunala beslut vid beviljande av
oktrojen och dels genom de råd och anvisningar, kontrollstyrelsen givit, har man
kommit dithän, att praktiskt taget 25-årsåldern är genomförd. Som framgår
av den statistik, som är vidfogad utskottets betänkande, var det den 1 oktober
1925 6,400 motboksinnehavare under 25 år. I detta nu lär antalet röra sig
omkring 5,000. Jag kan inte förstå, att förslaget skulle innebära de vådliga

Onsdagen den 11 maj f. m.

45 Nr 30.

.konsekvenser, som en av reservanterna nyss här har omtalat, när man, såsom
han utgår ifrån, kunnat vidtaga åtgärder, som avstängt av dessa 400,000
människor mellan 21 och 25 år praktiskt taget alla utom 5,000. Jag tror
således icke, att avstängandet av dessa 5,000 skulle bli något irritationsmoment,
som skulle vara till skada för restriktionssystemet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att kontrollstyrelsen ju i sitt utlåtande
just har framfört samma synpunkt, att detta är ett stadfästande av vad
som genom kommunala beslut och genom den individuella prövningen har vunnits.

Nu kan det ju anföras, och reservanterna ha gjort det, att när utvecklingen
ändå gått i denna riktning och när den hittillsvarande individuella prövningen
har givit så goda resultat, varför kan man inte då låta detta fortgå utan att
skriva in i förordningen de 25 åren? Jo, orsaken är helt enkelt den, att denna
25-årsgräns, som nu gäller, vilar på en rätt löslig grundval. Det är ju inte
omöjligt, att de kommunala beslut, varigenom man nu satt 25-årsgränsen, en
dag kunna gå i den riktningen, att man sätter gränsen vid 21 år.

Nu är jag beredd på den invändning, som man kommer att göra, att bolagen
behöva inte taga hänsyn till ett sådant kommunalt beslut. Om bolagen således
hava kommit till det resultatet, att 25-årsgränsen skall upprätthållas, så behöver
det icke tagas någon hänsyn till, om exempelvis fullmäktige i en stad
skulle i oktrojbestämmelserna rycka in 21-årsgränsen, d. v. s. vad lagen stadgar.
Det är riktigt teoretiskt, men i praktiken blir det väl ändå på det sättet, att
om i oktrojbestämmelserna skulle sättas lagens åldersgräns 21 år, så skulle den
allmänna opinionen, som kräver att denna ålder skall respekteras, få en sådan
betydelse, att dylika systembolag skulle så småningom tvingas att taga hänsyn
till detta för att undvika friktion med allmänheten.

Jag vill framföra såsom min personliga uppfattning, att värdet av ett beslut
i överensstämmelse med bevillningsutskottets förslag ligger icke däri, att
man ytterligare skäll kunna ur nykterhetssynpunkt inkassera en vinst, utan
Jet ligger fastmer i önskemålet, att vad hitintills vunnits skall kunna upprätthållas,
att det icke skall kunna förloras genom det ena eller det andra kommunala
beslutet.

När vi därför ställt oss på den ståndpunkten, att denna bestämmelse skall
inskrivas i lagen, är det därför, att utskottsmajoriteten anser, att vad som vunnits
hitintills genom den individuella prövningen och genom de kommunala besluten,
är så värdefullt, att man inte bör sätta sig i en sådan situation, att man
kan låta en tillfällig mening eller en tillfällig stämning åstadkomma, att det går
förlorat.

Vad sedan gäller 45 §, som handlar om ombudsskapet och som varit orsaken
till den beslutade återremissen, så medger utskottet, att höjningen i denna
bestämmelse av åldern till 25 år kan bli en irritationsanledning. Därför föreslår
utskottet av praktiska skäl ett särskiljande.

Nu är jag beredd på den anmärkningen — jag är övertygad om att den kommer
här i debatten och kommer starkast just ifrån dem, som äro motståndare
till motboksålderns höjande till 25 år — att det är principiellt oriktigt att
särskilja dessa åldrar. Nu vill jag, herr talman, framhålla, att när utskottet
gjort denna tudelning och bibehållit lägsta ombudsskapsåldern vid 21 år, så
skulle även dessa kuna vara belåtna och nöjda och således inte försöka att här
åstadkomma ett beslut, som antingen går ut på det rena avslaget eller också
åldrarnas bibehållande vid samma gräns.

Man anför principiella skäl mot tudelningen, och man säger, att en gång i
nykterhetskommittén, år 1914, skrev herr Thulin —- eller kanske det var herr
Engberg, som var sekreterare på den tiden — att dessa åldrar hänga så noga
samman med varandra att de icke kunna särskiljas, ty det skulle medföra en

Ang.

förbud mot
utminutering
av rusdrycker
till deny som
icke fyllt 25 år.

(Forts.)

Nr 30. 46

Onsdagen den 11 maj i. m.

Ant). hel del vådor. Ja, allt detta är gott och väl, men det finns något, som är be förbud

mot tydelsefullare, och det är att det praktiska livet har korrigerat den uppfattav
”^usdrychr ning, som nykterhetskommittén hade i sitt betänkande 1914. Av den undertill
den, som sökning, soni kontrollstyrelsen låtit vidtaga, framgår, att i de allra flesta syickefyllt20år.
stembolag, där 25-årsåldern för motbok tillämpas, där tillämpas för hämt(Forts.
) ningen 21-årsgränsen. Enligt min uppfattning måste detta, som har visat sig

i det praktiska livet kunna ske utan någon som helst skada, vara mera avgörande
och betydelsefullt än vad som nykterhetskommittén skrev 1914, d. v. s.
för tretton år sedan.

Det är med anförande av dessa synpunkter, herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag vill inte i onödan förlänga debatten,

men ett par ord måste jag ändå säga till genmäle gentemot den föregående
ärade talaren.

Utskottet har, som han här utvecklat, funnit sig böra tillmötesgå kravet
på att man observerade sammanhanget mellan dessa båda paragrafer och att
alltså ombudsåldern prövades i sammanhang med förslaget om den högre
åldern för rätt till inköp. Utskottet har vält den vägen, att det satt 25 år
för rätt till inköp men 21 år för ombudsskap. För mitt sätt att se står det
emellertid klart, att denna åtskillnad är ganska äventyrlig. Jag är inte jurist,
men det vore förvånande, om man ur juridisk synpunkt skulle kunna försvara,
att man har två olika åldrar, där man har rätt att disponera över varan. Ty
i samma ögonblick varan är överantvardad till ombudet, så har ombudet dispositionsrätten
över den, såsom man tänkte sig på den tiden, då man fastställde
en gemensam ålder. Nu skiljer man de båda åt. Det är gott och väl,
men jag måste, herr talman, fråga mig: Vad tjänar det till att höja denna

ålder för motboksåtkomst? Herr Olsson motiverade det med att det här gäller
ett ringa fåtal. Det gäller 5,000 stycken, nämnde han. Det är kanske riktigt:
jag skulle tro, att antalet ligger någonstädes mellan 5,000 och 6,000, när det
gäller personer i åldern 21—25 år, som få motbok. Jag tror, herr Olsson,
att det i själva verket är på det sättet, att just de 5,000 fallen skulle vara
sådana, som vid en diskretionär prövning skulle visa sig vara av den beskaffenhet,
att man anser sig böra tilldela dem motböcker. Vad skall det då
tjäna till att skära bort detta lilla område för diskretionär prövningsrätt?
Kunna inte de undantagsfall, som visa sig vara av beskaffenhet att röna
uppmärksamhet, alltjämt få bli föremål för diskretionär prövning. Nej, säger
herr Olsson, här skall man låta lagstiftningen plocka ut de undantagsfallen
och taga en bestämmelse med 25 år över hela linjen. Alltså, jag är myndig
vid 21 års ålder. Den myndighetsgränsen gällde förut, den hade nykterhetskommittén
på sin tid föreslagit. Nu skall man taga en annan myndighetsgräns,
när det gäller rätt till inköp av dessa varor. Jag tycker, att om
något så är detta ett exempel på att man lagstiftar, utan att det på något sätt
är nyttigt eller nödigt.

Jag ber för min del att få biträda avslagsyrkandet.

Med herr Engberg förenade sig herrar Holmström i Stockholm och Carlsson
i Stockholm.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag beklagar, att när det gäller
debatter om sådana ämnen, som vi nu äro inne på, man alltid skall finna herr
Engberg stå på motståndarsidan gentemot nykterhetsintresset. Så har ju
inte alltid varit fallet. Och jag tycker, att bär borde han åtminstone för en
gångs skull stödja ett berättigat nykterhetskrav. När en folkopinion tar sig

Onsdagen den 11 maj f. m.

47 Nr 30.

uttryck, som peka i rätt riktning-, brukar man ju alltid ta hänsyn till och
böja sig för densamma.

Nu har det ju vid undersökning visat sig, att antalet av de personer här i
landet mellan 21 och 25 år, som inneha motbok, inte är större än mellan
5,000 och 6,000. Detta visar ju tydligt, att systembolagen själva strävat
efter en höjning av motboksåldern till 25 år, och de ha därvidlag kunnat stödja
sig på ett sakkunnigutlåtande, som herr Engberg rimligtvis inte kan jäva,
nämligen läkarsällskapets kommitterades förord i fråga om åldersgränsen.
Jag menar, att när man har sakliga skäl att anföra, så borde herr Engberg
böja sig för dessa. Nu ser herr Engberg här en angreppspunkt, ett litet
svagt ställe i muren, och där försöker han sätta in sitt angrepp. Han vänder
.sig nämligen mot det av utskottet föreslagna särskiljandet av motboksåldern
och ombudsskapsåldern. För att såsom ombud få hämta ifrågavarande varor
på annans bok skulle man ju nämligen icke behöva vara äldre än 21 år. Såsom
redan anförts av herr Olsson i Gävle, har det ju emellertid visat sig, att
systembolagen sett, att det inte är förenat med någon fara att gå denna av
utskottet nu föreslagna väg.

Det är ju alltid lyckligt, när man kan låta det, som visat sig bara bra i
praktiken, gälla på alla olika områden. Det skall man inte gå emot, utan det
skall man försöka taga vara på. Den vägen, som redan är banad, skall man
fullfölja. Då kommer man säkrast till målet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr förste vice talman! Yore det på det sättet, att
herr Engberg kunde garantera, att vad som vunnits på detta område verkligen
skulle bliva beståndande, då skulle jag vara villig att ge honom rätt i
åtskilligt av vad han här framhöll. Men den garantien kan inte herr Engberg
ge och ingen annan heller, och då den inte kan ges, så måste jag fråga
mig, om det inte är värdefullare att avstänga dessa 5,000 eller kanske något
flera än att exempelvis få en återgång från de vinster, som hittills ha åstadkommits.

Nu sade herr Engberg också, att han inte var jurist, men om han vore
jurist, trodde han, att han skulle kunna åstadkomma något bevis för faran
av dessa olika åldersgränser. Ja. jag är villig att ge juristerna vad dem tillhör,
men jag skulle vilja framhålla, att vad juristerna än må säga i denna
sak, så ligger ju erfarenheten från denna mångfald bolag här framför oss,
och den måste väl vara värdefullare än alla teoretiska spekulationer.

Till sist. herr förste vice talman, ber jag att få säga ännu ett ord. När vi
senast hade denna fråga uppe, då stod herr Engberg på den linjen, att han
sade, att det var upprörande, att man inte skulle kunna skicka en 21-åring
att hämta en liter. Nu har bevillningsutskottet tillmötesgått denna uppfattning.
Nu kan man skicka 21-åringen. Men herr Engberg är inte tillfredsställd
ändå. Jag vill saga. att jag tror, att det under sådana förhållanden
iir mycket svårt att tillfredsställa herr Engberg i denna fråga. Jag tror, att
det är pa det sättet, att det inte sa mycket är omsorgen om skickningen som
omsorgen att söka förhindra åstadkommandet av ett beslut i positiv riktning,
som är avgörande för herr Engberg i denna sak.

Herr Anderson i Kåstock: Herr talman! Yad som föranledde mig att begära
ordet, var just ett yttrande av herr Bengtsson i Norup. Det var alltså
inte min mening att instämma med honom, såsom också redan har konstaterats.

Herr Bengtsson i Norup säger, att när det visat sig, att man är på rätt

Aruj.

förbud mot
utminutering
av rusdrycker
till deny som
icke fyllt 25 år.
(Forts.)

Nr 30. 48

Onsdagen den 11 maj f. m.

Ang.

förbud mot
utminutering
av rusdrycker
till den, som
icke fyllt 25 år.
(Forts.)

väg, så bör man fullfölja den, samt att man bör taga vara på vad som visat
sig bra. Hur vet herr Bengtsson i Norup, att man här är på rätt väg? Anser
herr Bengtsson i Norup, att systembolagen i detta land äro alldeles ofelbara
Och handla så, att det är omöjligt att göra någon anmärkning mot dem, att
de alltså äro inne på rätt väg? Jag skulle snarare vilja säga, att motsatsen
är förhållandet. Ty skall det fortsätta som hittills, så är det inte långt borta,
innan svenska folket känner sig helt och hållet omyndigt, då det gäller den
berömda Bratt-boken trots dess lilla omfång. Denna lilla pjäs har svenska
folket vid myndig ålder hittills fått samhällets förtroende att handhava, ehuru
handhavandet visserligen omgärdats med alla möjliga garantier, och vederbörande
synats i sömmarna på alla möjliga sätt av spritbolagen, innan tingesten
i fråga kommit i hans händer.

Jag tror inte, att starka karaktärer uppfostras på den vägen, att det pekas
på varenda liten sak och säges, att det få ni inte göra och det få ni inte
göra och det få ni inte göra, därför att ni inte uppnått den åldersgräns, som
vi ha stadgat att gälla speciellt i detta avseende. Den åldersgräns, det nu
är fråga om, gäller ju icke på något annat område. Jag tycker därför, att
det är ett principiellt avsteg, och jag tror inte, att det är nykterhetsfrämjande
att gå den vägen. Den omständigheten, att systembolagen hittills
handhaft den individuella kontrollen på det sättet, att det allenast är ett eller
annat tusental inom den ifrågavarande åldersgruppen som fått motböcker, är
för mig absolut icke något avgörande skäl. Ty vad som nu föreslås är ju att
stänga till möjligheten för alla att komma under en sådan individuell prövning
just från deras sida, som skola tillämpa rusdryckslagstiftningen här i
landet. Nu skall det bli en generell prövning eller rättare en generell avstängning,
alldeles oavsett vad resultatet skulle hava blivit, om denna nya
gräns icke funnes.

Jag tror, att vi göra klokt i att dröja något med en sådan sak som denna,
och jag ber därför att få instämma i herr Engbergs yrkande.

Herr Engbcrg: Herr Olsson i Gävle uppträdde här i rollen av själasörjare
gent emot mig i denna fråga. Jag är mycket tacksam därför. Jag vill emellertid
fästa hans uppmärksamhet på en sak, som han inte bör underlåta att i
sanningens intresse erkänna. Det hade varit en enkel sak för mig, när ärendet
förra gången var uppe, att underlåta att fästa herrarnas uppmärksamhet
på den konsekvens, den då föreliggande formuleringen medförde, och vars påpekande
föranledde återremiss till utskottet. Hade jag stått på den ståndpunkt,
som herr Olsson i Gävle vill påbörda mig, nämligen att jag gärna skulle
se, att det går illa med denna lagstiftning, så hade det varit ett radikalmedel
att den gången låta kamrarna taga det då föreliggande orimliga förslaget,
vilket snart nog måst medföra trakasserier av sådant slag, att de motverkat det
uppgivna syftet. Jag fogade mig lojalt och yrkade återremiss. Och såsom
jag då sade, var jag angelägen om att få de båda sakerna prövade i ett sammanhang.

Jag har redan uttryckt min belåtenhet över att de nu blivit prövade i ett
sammanhang men min missbelåtenhet över det resultat, man kommit till, då
man tillgripit olika åldersgränser. Det finns inte ett spår till sakliga skäl att
höja åldersgränsen för inköpsrätt från 21 till 25 år. Vill man fortsätta ett
dylikt rivande i restriktionslagstiftningen, vill man fortsätta att riva upp vad
man var fullkomligt ense om, när denna bestämmelse infördes, då leder det,
herr förste vice talman, enligt min bestämda övertygelse så småningom till vad
herr Anderson i Råstoc.k nämnde, nämligen till uppammandet av en misstämning
mot systemet, varigenom hela restriktionslagstiftningen kommer i fara.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 11 maj f. m.

49 Nr SO.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Min namne från Norup beklagade,
att herr Engberg fått en sådan uppfattning, som han tycktes ha i denna fråga.
För mm del är jag av en helt annan uppfattning. Jag skulle i stället vilja
gratulera herr Engberg till att ha fått en så klar uppfattning i nykterhetsfrå?.
an;„ ^ ar sa> att„ om man> såsom jag förut sagt, vill driva denna fråga

för långt, då går det, såsom också nyss herr Anderson i Råstock framhöll, till
sist sa, att hela systemet spricker, och det tror jag inte kan vara lyckligt. Vi
svenskar äro i regel tåliga människor, men till slut kan tålamodet, mot olämpliga
restriktioner pa detta område, brista även hos oss.

Herr Andersson i Katrineholm: Herr talman! Herr Engberg tycktes med
synnerligen stor energi, vilja göra gällande, att man begår något slags brott
rentav gent emot restriktionslagstiftningen genom att man här föreslår, att
motboksaldern skall höjas från 21 till 25 år. Jag ber att få fråga herr Engberg,
var någonstädes det star skrivet i den svenska rusdryckslagstiftningen,
att man ovillkorligen skall ha motbok vid 21 års ålder?

När jag i bevillningsutskottet anslutit mig till kravet om höjning av denna
åldersgräns till 25 år,, så har jag gjort det dels av det skälet, att det, såsom
herr Olsson i Gävle tidigare utvecklat, är en så liten del av motboksstocken,
som berores av denna höjning, och dels av det skälet, att jag fattat vår restriktionslagstiftning
på det sättet, att den icke endast har till uppgift att dela
ut motbocker utan även att försöka i någon mån avalkoholisera folket och i varje
fall icke bidraga till att alkoholvanan i större utsträckning än nödigt är uppammas.

Herr Engberg har mycket väl reda på, att det i en viss paragraf — jag
kommer nu inte ihåg numret — i rusdrycksförsäljningsförordningen står skrivet,
att all försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att minsta möjliga skada
astadkommes. Det förefaller mig, som om det vore skäl att även tänka på det,
aa™ c*ehatterar denna fråga, och inte endast söka rida upp på att när man
ar +mr’- SkaT ma|n ovilkorligen ha motbok, samt göra gällande, att om någon
till äventyrs har en annan uppfattning än den nyss nämnda, så är han
inne pa en linje som leder till restriktionslagstiftningens sönderbrytande. Jag
ber, herr förste vice talman, att få reagera mot ett slikt talesätt.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till. utskottets hemställan, dels ock på avslag
a saväl berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr
iorste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Bengtsson i Kullen, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

i Sp°m V1^’ ^ kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande memorial nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1927. Nr SO. 4

Ang.

förbud mot
utminutering
av rusdrycker
till den, som
icke fyllt 25 år.

(Forts.)

Nr 30. 50

Onsdagen den 11 maj L m.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 47, i anledning av väckt motion angående
snabbare och effektivare skatteindrivning gentemot i arbete anställda
utlänningar; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den primära
jordbruksfastighetskrediten;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk fogade åldersförteckning jämte en i ämnet väckt motion;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna;
och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkterna 3, 4, 6 och 7 av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per C ronvall.

Onsdagen den 11 maj e. m.

51 Nr 30.

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
även nu av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Till behandling upptogs konstitutionsutskottets memorial, nr 19, angående
fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, lades berörda
anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälningar jämlikt § 107 regeringsformen.

Under punkten 1 hade utskottet funnit ett i protokollet över finansärenden
den 18 juni 1926 omförmält ärende, avseende förordnande för bankinspektören
att för viss tid vara ledamot och ordförande i styrelsen för aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922, vara av den beskaffenhet, att anmälan borde hos
riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsministern Ekman.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Fehr, Österström, Isak
Svensson, Gustafson i Kasenberg, Bäckström, Pehrsson i Göteborg och Björkman,
som ansett, att förevarande ärende icke kunde göras till föremål för anmärkning.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Vid den nu

föredragna punkten har konstitutionsutskottet riktat en anmärkning mot mig
i egenskap av chef för finansdepartementet, när det gällde att utse ordförande
i aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 efter den i sammanhang med inträde
i regeringen avgående förutvarande ordföranden, herr Löfgren.

Jag kan inledningsvis visserligen konstatera, att man från utskottets sida
ådagalagt synnerligt nit och intresse, när det gällt att uppspåra och beivra
eventuella fel från min sida, särskilt, synes det, vid den nu föredragna punkten.
Men jag nödgas vördsamt anmäla, att jag icke blivit övertygad om, att
den anmärkning, som i den nu föredragna punkten blivit riktad mot mig, varit
oundgänglig eller att den representerar en av förhållandena påkallad beivran
av ett konstitutionellt eller sakligt missgrepp.

I utskottets betänkande förekommer en kort redogörelse för Kreditkassans
organisation och uppgifter. Av redogörelsen får man veta, att dess uppgift
är — som man uttrycker det i utskottets utlåtande — att medelst stödkrediter
underlätta avvecklingen av de svårigheter på kreditväsendets område, vilka
uppkommit under kristiden. I fråga om organisationen meddelar man i korthet,
att kassans styrelse skall bestå av fem ledamöter: en ordförande, som
utses av Kungl. Maj:t, två ledamöter, valda av riksbanksfullmäktige resp.’ riksgäldsfullmäktige,
slutligen två ledamöter valda av aktieägarna.

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

Nr 30. 52

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

/ullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.1

I början av juni månad 1926 avgick, som jag nyss nämnde, den förutvarande
ordföranden, herr Löfgren, och då utsågs i hans ställe på min föredragning
bankinspektören von Krusenstjerna. Mot detta val göres nu från konstitutionsutskottets
sida anmärkning. Befattningen såsom bankinspektör kan icke,
förmenar utskottsmajoriteten, lämpligen förenas med befattningen såsom ordförande
i Kreditkassan. Motiveringen, som återfinnes i betänkandet, lyder på
följande sätt: »Konflikter mellan de intressen, som å ena sidan bank- och

fnndinspektionen, å den andra aktiebolaget Kreditkassan har att tillgodose,
torde i vissa fall kunna uppkomma, och det kan då befaras, att bankinspektörens
ställning såsom ordförande i Kreditkassan leder till ett försvagande av
den kontroll, som åligger bank- och fondinspektionen, eller ock under vissa
förutsättningar därtill, att genom ordförandens i Kreditkassan ställning såsom
tillika bankinspektör Kreditkassans intressen få i någon mån stå tillbaka.»

Jag frågar: finns det någon verklighet bakom denna utskottets skildring
av läget? Föreligger någon anledning till en intressekonflikt mellan å ena
sidan bankinspektörens åligganden och å andra sidan de uppgifter, som åvila
ordföranden i Kreditkassan? Jag hyser alltjämt den uppfattningen, att så
icke är fallet. Utskottet har heller icke med något som helst exempel, icke
ens med bestämd antydan om bevisning, dokumenterat sitt omdöme i frågan.

Bankinspektörens uppgift är att övervaka, det våra erkända bankföretag
utöva sin verksamhet i enlighet med hållbara och vederhäftiga principer. Han
företräder därvid alldeles särskilt bankinsättarnas intressen. Han står såsom
det allmännas garant för sundhet i vårt penningväsende, i den mån detta omfattas
av enskild penningförvaltning. Genom den ställning, han erhållit, har
han gjorts helt oberoende av dem, som han har att övervaka. Men samtidigt
äger han, utan att på något sätt göra sig skyldig till missbruk, möjlighet att
förvärva sig en mera ingående förtrogenhet, utom av bankernas ställning och
arbetsmetoder, dessutom med den växlande förmögenhetsställningen i allmänhet,
med det allmänna kreditbehovet, med olika produktionsgrenars ekonomiska
bärighet, med kapitalvandringens inre fåror, med ett ord, han äger en
överblick över det ekonomiska läget, mera träffsäker och mera detaljerad än
kanske någon annan svensk man. Desto mera klart han i sin tjänsteutövning
tillämpar ett objektivt, klokt och självständigt bedömande, med desto större
effekt och säkerhet bibehåller han sin ställning.

Aktiebolaget Kreditkassans syftemål har jag nyss nämnt. Det bestod från
början i att bringa hjälp åt under kristidens senare skede sviktande bank- eller
industriföretag, om vilka det kunde göras gällande, att ett sammanbrott
från deras sida skulle vidga utsikterna till en vittgående katastrof med därav
följande förödelser. Man utgick ifrån, att det för samhället bleve mindre
förlustbringande att genom en stödaktion antingen hålla vissa mera betydande
företag uppe eller också under Kreditkassans medverkan successivt avveckla
dem än att låta dem hjälplöst falla för svårigheterna. Det enskilda penningväsendet
fick hjälpa till med formen för hjälporganet och därtill med någon
ringa sekundär risk, medan däremot staten primärt åtog sig den egentliga
bördan. Det enskilda insatskapitalet, 5 miljoner kronor, skulle få tillgripas
först därest statens tillskjutna 50 miljoner kronor helt och hållet konsumerats.

Vid tiden för det senaste ordförandeskiftet i Kreditkassan hade toppengagementet
redan uppnåtts. Man var på alla håll, inom regeringen, inom riksdagen
och inom Kreditkassan själv, fullt ense om, att nu voro samtliga hjälpkrediter
lämnade, som kunde och borde från Kreditkassans sida ifrågakomma.
Det återstode nu endast att genomföra avvecklingen av företaget. Med
största möjliga visshet kunde man också vid den tiden förutse, att totalförlusten
komme att helt stanna på staten, enär den uppenbart komme att rymmas
inom det ovan nämnda, av riksdagen beviljade, i första riskrummet ut -

Onsdagen den 11 maj e. m.

53 Nr 30.

satta 50-miljonersbeloppet. Någon inre dragkamp mellan aktieägarna å ena
och förläggaren av det verkliga rörelsekapitalet å andra sidan behövde därför
icke ifrågakomma.

Under detta förhållande tillåter jag mig fråga: fanns det någon anledning
för staten att icke för uppgiften såsom ordförande taga i anspråk en statens
egen funktionär, bankinspektören, vilken på grund av de av mig nyss anförda
skälen måste ha alldeles särskilda förutsättningar att biträda med den av mig
nu angivna avvecklingsproceduren? Den frågan ventilerade jag med den avgående
ordföranden, som tillrådde mig att göra det valet. Jag diskuterade
den med de båda representanterna i Kreditkassan, för riksbanken och riksgäldsfullmäktige,
vilka bestämt förordade, att bankinspektören skulle förordnas
därtill. Jag tillsporde den ifrågasatte själv, huruvida han trodde, att
hans verksamhet som bankinspektör kunde tänkas föra honom i någon pliktkollision
med ett eventuellt ordförandeskap i Kreditkassan eller vice versa,
och han förklarade uttryckligt, att han icke kunde tänka sig möjligheten av,
att något sådant fall skulle inträffa. Han meddelade därtill, att föregående
finansministrar varit inne på tanken att be honom övertaga denna plats. Och
alldeles särskilt hade finansministern Thorsson på sin tid en gång sagt bankinspektören,
att han hade för avsikt att just med hänsyn till de förutsättningar,
som bankinspektörens ställning gåve honom, giva honom detta uppdrag.
Och det både endast vid det tillfället berott på rent personliga förhållanden,
att valet ej omedelbart följde.

Jag har nu, sedan detta utskottsbetänkande framlagts, ytterligare direkt
sport såväl bankinspektör von Krusenstjerna som riksbankens representant i
kreditkassan, riksbankschefen Moll, huruvida vid något tillfälle någon skymt
av konkurrerande sidohänsyn måst tagas på grund av ordförandeplatsens besättande.
Svaret har från båda blivit ett bestämt och klart avvisande mot varje
sådant antagande.

När därför utskottet skriver, att »genom bankinspektörens utnämning till
ordförande i Kreditkassan torde förutsättningen för en obunden prövning från
bankinspektörens sida av dylika ärenden hava försvagats», så måste jag säga,
att, trots forskningar från min sida, vet jag icke, vad utskottet i det fallet syftar
på. . Jag sporde därefter i medkammaren utan att i det avseendet få något påtagligt
bevis. Det må vara tillåtet att fråga: varpå bygger utskottet detta
påstående? På det område, som här är i fråga, hava sakkunniga och särskilt
initierade män, vilka, haft möjlighet att oavbrutet följa ärendets utveckling,
vittnat i motsatt riktning.

Utskottet åberopar vidare instruktionen för bank- och fondinspektionen och
synes förmena, att denna skulle på något sätt hava överträtts genom detta ordförandeval
i Kreditkassan. En dylik ståndpunkt låter sig såvitt jag kan förstå
icke upprätthållas. Kreditkassans avveckling äger ingen likhet, vare sig
formell eller, ännu mindre reell, med likvidationen av ett bankbolag. Intet behörigt
fordringsägareintresse står vid denna avveckling i fara. Den av utskottet
gjorda jämförelsen härutinnan förvillar på sin höjd den med ämnet
mera obekante.

Emellertid bär man enskilt man och man emellan — och antydan därom
finnes också i utskottets yttrande ■— velat giva uttryck för missnöje därmed,
att genom bankinspektörens placering som ordförande i Kreditkassan ett officiellt
hörande av bank- och fondinspektionen icke skulle kunna med samma
skäl ifrågasättas, då så skulle anses önskvärt. Och man har erinrat om, att även
om några nya bankrekonstruktioner icke kunna tänkas ifrågakomma från Kreditkassan,
kan man i detta avseende peka på, att den har dock stora fordringar
hos vissa, understödda banker. Med anledning därav må erinras om vad som
förekom i fjol i båda kamrarna, när konstitutionsutskottet gjort en anmärkning

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 54

Onsdagen den 11 maj e. m.

mot handelsministern Svensson, en anmärkning, som gick ut bl. a. därpå, att
granskning av bank- och fondinspektionen icke blivit hörd om vissa större engagemang. Man
v statsråds- åberopade i detta sammanhang ett engagemang med Nordiska Handelsbanken.
protokollen. En talare i denna kammare förklarade, att detta engagemang, som omfattade
(Forts.) ett kapital av 30 miljoner kronor, måste anses medföra, att omkring 20 av dessa
30 miljoner skulle kunna komma att förloras av kassan. Jag erinrar i det sammanhanget
om, att åtta socialdemokratiska ledamöter, bland dem flera, som nu
i år deltaga i anmärkningen mot mig, då ansågo tillräckliga skäl icke föreligga
för anmärkning. Med anledning av en erinran från utskottets sida, att bankoch
fondinspektionen icke blivit börd, yttrade då styrelsesuppleanten i Kreditkassan,
generalpostdirektör örne, i medkammaren följande: »Jag skall be

att få lämna den upplysningen, att bank- och fondinspektionen ej avgivit något
officiellt yttrande över någon av de bankrekonstruktioner, i vilka Kreditkassan
deltagit. I den mån utskottets anmärkning riktar sig emot att bankinspektionen
icke blivit officiellt börd och fått tillfälle att avgiva ett slutligt utlåtande,
träffar denna anmärkning precis lika mycket de föregående bankrekonstruktionerna.
»

Inför detta meddelande synes det mig, som om detta sist anförda skäl, svårigheten
att i speciellt större och viktiga fall få officiellt yttrande från bankoch
fondinspektionen, icke kan vara så synnerligen starkt, att det kan i detta
sammanhang åberopas som anmärkningsanledning, då man på många båll
tidigare icke ansåg uraktlåtenheten att i samband med själva engagemangen
böra nämnda myndighet utgöra tillräckligt skäl för anmärkning mot det fungerande
statsrådet.

Med vad jag nu anfört — och jag kan ej upptäcka något ytterligare motiv
för utskottsmajoritetens ståndpunkt i det anförda betänkandet — förefaller det
mig, som om det icke skulle finnas tillräckliga skäl att på sätt som i detta fall
skett göra denna sak till föremål för anmärkning. Jag anser, att denna anmälan
icke äger hållbar grund, att den icke ens utgör en redovisning av ett på
regeringens vägnar begånget misstag utan att den med större skäl enligt min
mening kan betecknas såsom en omförmälan av en åtgärd, där den anmäl<je,
såvitt jag förstår, sökt så långt han kunnat tillgodose rikets behöriga intressen.

Herr Fast: Herr förste vice talman, mina damer och herrar! Hans excellens
statsministern började nyss sitt anförande med att giva konstitutionsutskottet
en komplimang för det nit och den skicklighet, som det hade ådagalagt, då det
gällde att finna anmärkningspunkter. Naturligtvis tror jag, att utskottet är
mycket tacksamt för denna komplimang. Men jag kan försäkra hans excellens,
att med det nit och den skicklighet, som från nuvarande partichefens sida i
sådant avseende presterats under fjolårets dechargedebatt, ha vi icke någon möjlighet
att konkurrera. Och vi ha icke avsett att vid årets granskningsarbete
upptaga en konkurrens på den punkten.

Utnämnandet av bankinspektören till ordförande i Kreditkassan har konstitutionsutskottet
ansett vara anmärkningsvärt dels med hänsyn till principiella
och dels med hänsyn till rent praktiska synpunkter. Men för att man skall,
få en bakgrund till vad utskottet här menar med sin anmärkning och för att
den skall riktigt förstås, ber jag om överseende, om jag — även om en hel del
framgår av utskottsbetänkandet — yttrar något litet om kassans uppgifter och
de engagemang den iklätt sig. Det är nödvändigt att få denna bakgrund för
att förstå den gjorda anmärkningen.

Det är kammaren bekant, att Kreditkassan bildades i april år 1922 och hade
till uppgift att medelst stödjekrediter till kreditanstalter, vilka råkat i ekonomiska
svårigheter under kristiden och hotades av sammanbrott, möjliggöra
rekonstruktion av desamma. Sådana stödjekrediter ha också givits dels i form

Onsdagen den 11 maj e. m.

55 >r 30.

av fordringar mot säkerhet av tillskottsbevis, dels i form av fordringar mot säkerhet
av aktier i de rekonstruerade bankerna och dels i form av fordringar mot
säkerhet i andra aktier, industriaktier m. in. Kreditkassans sammanlagda
engagemang uppgår vid årets början till ett belopp av 108,670,943 kronor 33
öre. Den organisation, som kassan erhöll vid starten, bibehåller den alltjämt,
nämligen den organisation, som åsyftas i utskottsutlåtandet och som här påpekats
av hans excellens herr statsministern. Vid kassans bildande var liksom nu
aktiekapitalet 5 miljoner kronor, vilket tillskjutits av enskilda banker och skulle
löpa med en ränta av 5 procent. Staten tillsköt i form av räntefria depositionsbevis
för verksamhetens fullgörande 50 miljoner kronor. Dessa av staten tillskjutna
medel visade sig emellertid ganska snart vara otillräckliga, och redan
i februari 1923 beviljade riksdagen på Kungl. Maj:ts hemställan ytterligare
55 miljoner kronor, vadan Kreditkassans sammanlagda garantibelopp nu uppgår
till 110 miljoner kronor, vilket garantibelopp också är så gott som helt
taget i anspråk.

Det var självklart, att staten icke skulle komma helskinnad undan denna
affär, och riksdagen har också för budgetåret 1926—1927 till mötande av kassans
förluster anslagit 8 miljoner kronor. Detta skedde genom uppläggande av
en fond, som, enligt vad erfarenheten säkerligen kommer att visa, motsvarar
blott en ringa del av de förluster, som staten i detta avseende kommer att få
vara med om att bära.

Eftersom hans excellens herr statsministern varit inne på nämnda avvecklingshistoria,
kan det kanske vara skäl att med ett par ord beröra denna sak,
innan jag går till själva anmärkningspunkten. Hur avvecklingen är avsedd
att äga rum och hur lång tid den är avsedd att taga i anspråk, därav får man
en bild i den skrivelse, som den 4 juni 1926 avlämnades av Kreditkassans styrelse
till finansministern. Där framhålles det, att avvecklingen icke torde kunna
ske utan ytterligare betydande förluster för staten, och vidare lämnas det
meddelandet, att man sannolikt icke kan avveckla kassans verksamhet förrän
om fem år och att det senare kunde upptagas till prövning, huruvida och under
vilka former det fortsatta avvecklingsarbetet skulle äga rum. Ytterligare får
man i nämnda skrivelse upplysning därom, att Kreditkassans styrelse alltjämt
är böjd att bibehålla den nuvarande organisationsformen; några ändringar
däruti äro icke heller, åtminstone icke för närvarande, föreslagna eller övervägda.

Med hänsyn till berörda engagemang och på grund av den bild, som Kreditkassans
styrelse själv ger av avvecklingsproceduren, är det uppenbarligen med
kassans verksamhet förknippat ett betydande statsintresse. Det är sålunda
ett stort intresse, som staten har att bevaka uti ifrågavarande halvenskilda företag.
Men det finns även andra intressen i detta sammanhang, nämligen de
hjälpta bankernas intressen gentemot Kreditkassan och de intressen, vilka eventuellt
kunna dölja sig bakom de stora kapitalstarka finansinstitut, som äro
engagerade dels genom sin medverkan råd rekonstrueringarna och dels måhända
även på annat sätt. Men här finnes också ett annat intresse att bevaka, som
ingalunda är oviktigt, nämligen näringslivets och allmänhetens. Det gäller
att tillse, att de rekonstruerade företagen verkligen få behålla sin fulla
självständighet, så att de bliva vad sådana kreditinstitut äro avsedda att vara,
nämligen tjänare åt samhällsmedborgarna och samhället självt.

Då Kreditkassan bär att handlägga ärenden, vilka för enskilda personer liksom
för industriella företag och näringslivet i dess helhet äro av den mest ömtåliga
karaktär, kan icke åt Kreditkassans verksamhet givas den offentlighet
och det tryckfrihetens fulla ljus, som man eljest skulle kräva. Ett sådant offentlighetens
ljus kan icke — det har jag tidigare hävdat i kammaren •— utan
allvarliga skador för näringslivet komma helt till uttryck. Det iir icke riks -

A ng.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 56

Onsdagen den 11 maj e. m.

Avq.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

dagen obekant, hurusom ärenden rörande Kreditkassans verksamhet omgivits
ined den strängaste sekretess. I de fall, då Kungl. Maj:t haft anledning taga
befattning med desamma, har föredragningen skett omedelbart inför finansministern
av Kreditkassans ordförande, och det har också här på detta sätt ägt
rum en direkt personlig muntlig föredragning av bankinspektören. Jag blev
något förvånad över hans excellens herr statsministerns yttrande på just denna
punkt, att det icke lämnats några meddelanden av bankinspektören vid de tillfällen,
då Kungl. Maj:t haft att behandla dylika frågor. Ja, detta är naturligtvis^
sant såtillvida, som det icke lämnats några skriftliga meddelanden, men
jag frågar: vad är skillnaden i detta sammanhang, om meddelandena lämnats
skriftligen eller muntligen? Vi ha inom utskottet haft anledning att mycket
ingående syssla med de handlingar, som tilläventyrs kunnat finnas rörande
Kreditkassan, och det har givits oss den upplysningen — jag tror, att även
hans excellens herr statsministern skall vara villig bekräfta detta — att i
samtliga de fall, där det varit fråga om ingripande från Kungl. Majrts sida
i hithörande ämnen, bankinspektörens yttrande har inhämtats, ehuru detta icke
lämnats i skriftlig form. Jag har för en liten stund sedan haft tillfälle gå
igenom de riksdagshandlingar, som rörde den anmärkningspunkt rörande Kreditkassan,
vilken behandlades i fjol, och av de yttranden, som då fälldes såväl
av dåvarande handelsminister Svensson som även av andra uttalanden, framgår,
att så varit förhållandet.

Nu.frågar jag: då man vet, att Kreditkassans verksamhet är av så ytterst
ömtålig karaktär, att man i regeln icke kan infordra offentliga yttranden i
vanlig remissväg,.bör det då icke vara angeläget, att den statsinstitution, vars
muntliga upplysningar i så fall bli av dubbelt värde, är verkligt obunden och
oberoende av den tidigare behandlingen av vederbörande ärenden? Kan det
då icke anses olämpligt att utnämna bankinspektören till ordförande i Kreditkassan
med hänsyn.till de uppgifter, som åvila honom i egenskap av ordförande
i bank- och fondinspektionen? Visserligen är jag i likhet med utskottet villig
att medgiva, att reservanterna och hans excellens herr statsministern ha
fullständigt rätt på den punkten, att Kreditkassan icke utövar sådan verksamhet,
som bedrives av de bankföretag, vilka ligga under bank- och fondinspektionens
officiella kontroll, ty dessa företag äro sådana banker, som idka direkt
inlåningsrörelse, och det kan man icke såga, att Kreditkassan i detta fall gör.
Men även om man sålunda skulle vilja giva en välvillig och vid tolkning av
bank- och fondinspektionens verksamhet, framställer sig den frågan: förefinnes
det icke mellan de uppgifter, som åvila bank- och fondinspektionen, och de
uppgifter, som delvis åvila Kreditkassan, mera en gradskillnad än en verklig
artskillnad? Kreditkassan har, såsom jag förut påpekat, tillkommit för
att hjälpa sådana i svårigheter iråkade banker, vilka driva inlåning av den art,
att desamma klart falla under bank- och fondinspektionens uppsikt. Den verksamhet,
som Kreditkassan bedriver, ligger i linje med den verksamhet, som
skall kontrolleras av bankinspektionen. Utskottet har sålunda enligt mitt förmenande
icke saknat skäl, när man ur dessa synpunkter funnit det påtalade
förhållandet vara olämpligt. Bankinspektörens uppgift är att tillse, att bankerna
driva en ur samhällets synpunkt sund och gagnande verksamhet, och han
har i denna sin egenskap befogenhet att ingripa så snart han finner, att en
bank gör avsteg från dessa riktlinjer. Om en bank trots bankinspektionens
noggranna kontroll skulle komma på obestånd, har bankinspektören att utse
ombud, som skola närvara vid likvidatorernas sammanträden, varjämte han har
att övervaka likvidationen. Här föreligger sålunda en verksamhet för bankinspektören,
som väl snarare borde innefatta uppsikt över Kreditkassans verksamhet
än vara av den art, att han göres medansvarig i kassans inre verksamhet.

Onsdagen den 11 maj e. m.

57 Nr 30.

Jag undrar, om icke vad utskottet anfört om dessa förhållanden kan anses
vara rätt milt skrivet, då utskottet säger sig befara, att bankinspektören kan
komma i konflikt mellan de intressen han har att bevaka dels såsom chef för
bank- och fondinspektionen och dels såsom ordförande för Kreditkassan och att
detta kan leda till ett försvagande av den kontroll, som åligger bank- och fondinspektionen.
»Såsom chef för bank- och fondinspektionen», säger utskottet,
»har bankinspektören i första rummet att öva tillsyn över bankbolagen. I egenskap
av ordförande i aktiebolaget Kreditkassan har han att deltaga i avgörandet
av ärenden berörande sådana bolag, över vilka han såsom bankinspektör
har att utöva kontroll; att märka är, att ordföranden har utslagsröst vid lika
röstetal inom Kreditkassans styrelse.»

Om hans excellens herr statsministern hade rätt, då han sökte göra gällande,
att det icke kan förekomma konfliktanledningar på förevarande område, skulle
detta förutsätta, att bankinspektören, som sålunda står i spetsen för ett statligt
institut, ett officiellt organ, kunde »dela upp sig» på det sättet, att han skulle
kunna stå som en från bank- och fondinspektionen fullständigt skild och oberoende
ordförande i Kreditkassan. Detta försök att undgå alla intressekonflikter
påminner något om en historia angående en stationsinspektor, som i sådan
egenskap avgav ett utlåtande rörande transport av en underordnad tjänsteman,
däri han tillstyrkte transporten, men som, då han därpå fick ett förordnande
som trafikinspektör, beslöt, att transporten icke skulle äga rum. Man frågade
honom då, vad anledningen kunde vara till denna ändrade ståndpunkt, och han
svarade: det är väl en väldig skillnad; då satt jag som stationsinspektor och nu
är jag trafikchef! Jag tror icke på en sådan klyvning hos en person, varigenom
han det ena ögonblicket kan framträda i en egenskap och det nästa i en
annan.

Då hans excellens herr statsministern i dag med styrka framhållit, att bankinspektören
är en man, som sitter inne med den största sakkunskap och att han
vore den lämpligaste, som över huvud ginge att uppbringa för uppdraget som
ordförande i Kreditkassan, vill jag, herr talman, icke upptaga någon debatt på
den punkten. Jag tror, att detta icke skulle vara till gagn för några parter,
och frågan härom kan också hållas fullständigt utanför den diskussion, som vi
i dag föra. Det är nämligen icke på den punkten vi egentligen ha gjort någon
anmärkning. Jag vill också för min del gärna medgiva, att bankinspektören
under sin verksamhet fått — trots den noggranna kontroll, som han utövat gentemot
våra svenska finansinstitut —- bevittna de sammanbrott på näringslivets
och finanspolitikens område som ägt rum, och det är klart, att hans medverkan
under dessa mycket svåra tider givetvis förskaffat honom en erfarenhet, som
kanske i vissa avseenden andra personer icke haft möjlighet att erhålla; det
vill jag för mitt vidkommande icke bestrida.

Nu kan det, såsom det också gjorts, anföras, att Kreditkassan står inför
sin avveckling, och hans excellens statsministern fäste ju en rätt stor vikt
vid att det icke blir fråga om att Kreditkassan kan ikläda sig nya engagement,
och att det därför icke blir möjligt, att några intressekonflikter som
eventuellt annars kunde äga rum, kunna komma att göra sig gällande.
I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag inledningsvis
anförde, nämligen, att Kreditkassans styrelse själv ansett, att det
inom den närmaste femårsperioden icke kan bli tal om någon avveckling,
för så vitt man icke vill vara med om att taga mycket allvarliga
förluster från Kreditkassans verksamhet — detta med hänvisning till ett citat
ur den skrivelse, som Kreditkassan ingav till finansministern den 4 juni 1926.
Jag tror dessutom, att även under avvecklingsperioden icke minst intressekonflikter
kunna uppstå, och jag tror, att man kan säga, att avvecklingsperioden
blir icke mindre känslig, då olika intressen inom vårt finansiella livs

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

Nr 8a 58

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

olika områden kunna komma att göra sig gällande och utan tvivel också
komma att göra- det. De stridiga intressen, som finnas att bevaka under
denna avvecklingsperiod, komma nog att göra sig påminta, även om allmänhetens
ögon till följd av sekretessen över förhandlingarna icke se allt som
eventuellt tilldrager sig.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang, då vi diskutera denna
fråga, också beröra en annan punkt, som hans excellens statsministern icke
berörde, då han talade om fjolårets dechargememorial, och det var, att i fjol
utskottsmajoriteten framställt en anmärkning mot chefen för socialdepartementet,
därför att han till ordförande i arbetsrådet utsett dåvarande statssekreteraren
Ribbing. Det gjordes i det utlåtandet med mycken styrka gällande,
att den dubbla prövning, som de ärenden, vilka ligga inom arbetsrådets
verksamhetsområde, hittills rönt, komme att försvagas, om ordföranden
i arbetsrådet i egenskap av statssekreterare skulle komma att inför departementschefen
föredraga arbetsrådets ärenden. Det är att märka rörande denna
utskottets anmärkning, att såväl reservanterna som även departementschefen
erkände det berättigade i denna anmärkning, även om vi, som den gången
stodo som reservanten icke voro fullt övertygade om att det fanns tillräckligt
starkt grundade skäl för att göra en anmärkning jämlikt 107 § regeringsformen.
Men redan inledningsvis började reservationen med ett erkännande
om att det låg ett visst berättigande i den anmärkningen. Jag vill
också erinra om att herr statsrådet Möller också inledningsvis — om jag icke
missminner mig i båda kamrarna — erkände, att det låg ett visst berättigande
i den anmärkning, som från utskottets sida då riktades mot vederbörande.
Jag tror, att man från den sidan, där man då gick på denna anmärkning,
till följd av den uppfattningen man då hade, att den dubbla prövning
hos Kungl. Maj:t av de ärenden, som beröra arbetsrådet, blev försvagad,
skall ha rysligt svårt att från den utgångspunkten intaga en avvikande uppfattning
i det föreliggande ärendet. Jag tror nämligen, att man kan säga,
att man principiellt befinner sig mer eller mindre på samma plan och att
det även här är fråga mera om en gradskillnad än en artskillnad. Jag vågar
emellertid hävda den uppfattningen, att om man ansåg att det funnes betänkligheter
mot att gorå statssekreteraren i socialdepartementet till ordförande
i arbetsrådet, jag för mitt vidkommande har hyst ofantligt mycket större betänkligheter,
då det gäller att göra bankinspektören till ordförande i Kreditkassan.
Ty man måste väl ändå säga, att på det område, som man rör sig,
när det gäller arbetsrådet, bär man att göra med klara och skriftliga föredragningar,
där man till eftervärlden och till offentlighetens fulla belysning
efterlämnar handlingar. I Kreditkassan finnas inga handlingar och mycket
ringa kontroll, där tryckfrihetsstämpeln åsättes varje skriftligt ömtåligt utlåtande.

Jag kan försäkra herr statsministern, att då jag icke ville vara med om
att biträda den anmärkning, som i fjol riktades mot den då föredragande handelsministern,
därför att det då icke fanns någon skriftlig promemoria rörande
rekonstruktionen av det då ifrågavarande bankföretaget, så var detta beroende
därpå att jag ansåg, att statsrådet i den då föreliggande situationen
handlat med all den omsorg, som med hänsyn till ärendets ömtåliga karaktär
var möjlig. Hade jag därvidlag icke haft att stödja mig på att det fanns en
statlig instans, nämligen bankinspektören, som kunde icke skriftligen men
dock muntligen höras vid beredningen av detta ärende, är jag ganska övertygad
om att jag icke den gången stannat på reservanternas sida utan befunnit
mig bland utskottsmajoriteten. Så pass stort värde sätter jag på att det
finns statliga institutioner vid sidan av Kungl. Maj:t, som höras •— om det
icke kan ske skriftligen så dock muntligen — men jag vågar hävda den upp -

Onsdagen den. 11 maj e. m.

59 Nr 30.

fattningen, och jag är personligen av den övertygelsen, att denna prövning, .
som behövs hos Kungl. Maj :t, blir icke, då det gäller bankinspektionen, till granskning av
den grad obunden av ärendenas tidigare behandling, som den kunde bli, därest statsrådsman
icke gjort detta förordnande. Jag kan också i detta sammanhang erinra •protokollen.
om att från personer, som nu sitta på regeringsbänken, gjordes rörande »fal- (Fort».)
let Ribbing» — jag kallar det så, herr talman — mycket starka anklagelser
mot dåvarande statsrådet Möller, då man ansåg, att man försvagade den föregående
beredningen av ärendena, så snart dessa voro av den beskaffenhet, att
de lågo under arbetsrådets domvärjo. Jag är således i det fallet i ganska gott
sällskap. Jag tror, att det skulle bli ganska svårt att försöka att här tala
om annat än om en gradskillnad, och det måste enligt mitt förmenande ligga på
det sättet, att denna gradskillnad blir mera försvårande, då den gäller det
just nu påtalade fallet än då det gäller det fall, som man hade i fjol.

Hans excellens statsministern sade här, att utskottet icke kunnat visa på
ett enda speciellt fall, där man kunde säga, att någon fara för en icke fullt
obunden prövning kunde föreligga. Ja, jag kan ju hänvisa hans excellens
till åtminstone det tänkta och långt ifrån omöjliga fallet, som professor
Reuterskiöld gav i första kammaren -— ett fall, som också med hänvisning
till de iklädda engagementen ingalunda skulle kunna vara omöjligt, men jag
skall icke draga fram några konkreta fall. Jag tror med den uppfattning
jag har rörande Kreditkassans verksamhet, att man kan vara utskottet tacksam
för att utskottet icke försökt konstruera upp några sådana fall och att
man vidare icke heller i den mån, man haft kännedom därom, rört vid dem.

Jag tror, att det är större intressen, som härvidlag stå på spel, än att eventuellt
få fram en anmärkning mot det ena eller det andra statsrådet. Det kan
vara i detta fall ganska likgiltigt, huruvida icke sådana fall förekommit.

Vad vi ha att handla efter, då vi i detta fallet gå att pröva regeringens åtgöranden,
är, huruvida det förekommit ett sådant handlande, så att en fara
för sådana komplikationer, som utskottet påtalat, kan uppstå. I det avseendet
vidhåller jag alltjämt, att utskottet har rätt i att det finns möjlighet till
att komplikationer i följd av den dubbla ställningen såsom bankinspektör och
chef för Kreditkassan kunna uppkomma.

Vidare får jag här säga, att jag, efter det jag åhörde herr statsministerns
uttalande, ingalunda kände mig övertygad om något annat än att denna anordning
med att låta bankinspektören bekläda två befälsposter med utslagsröst
kan innebära ett försvagande av förberedningen och föredragningen av
Kreditkassans ärenden hos Kungl. Maj:t. Redan tillvaron av en sådan möjlighet
anser jag vara av den beskaffenhet, att man haft grundade skäl för
den anmärkning, som från utskottets sida här framförts.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga, att jag för min del icke vill gå in
i ett bedömande av bankinspektörens lämplighet såsom ordförande och chef
för Kreditkassan. Den frågan kan och bör helt hållas å sido. Det är bankinspektörens
ställning såsom verkställande ledamot av bank- och fondinspektionen
såsom statsinstitution, som vi ha att göra med, och det är detta, som
enligt utskottets och min mening gjort honom olämplig. Därmed har jag icke
tagit någon som helst ställning till frågan huruvida hans personliga egenskaper
i övrigt motiverat hans förordnande. Därom har jag icke velat yttra
mig. Då hans excellens statsministern säger, att han gjort personliga förfrågningar
hos riksbankschefen och hos riksgäldsfullmäktige och vidare hos
bankinspektören, så må ju detta vara en stödjepunkt för hans excellens, men
det kan knappast bli någon stödjepunkt för utskottet och riksdagen. Ty för
att skaffa sig upplysningar angående lämpligheten med detta arrangemang
borde man nog ha gått till någon annan än bankinspektören sjiilv eller någon
ledamot i Kreditkassan. Det är ju självklart, att om det krävts ett svar i

Nr 30.

Ant/.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

60 Onsdagen den 11 maj e. m.

skriftlig form, hade detta måhända icke fått samma form som när det framfördes
muntligt. Därom vill jag icke yttra mig. Jag tror således, att den
utnämning, som här ägde rum, på åtskilliga håll icke väckt någon förstämning.
Den har måhända i vissa kretsar t. o. m. hälsats med stor tillfredsställelse.
Det vill jag ingalunda bestrida. Men jag tror, att ur det allmännas
och statens synpunkt hade det varit fördelaktigare att fortfarande förbehålla
åt bankinspektören den fullständigt fria prövning, som han har att utöva,
därest han fortfarande ensam får syssla med bank- och fondinspektionens verksamhet.
Det borde också med hänvisning till alla de förhållanden, som ägt
rum pa det finanspolitiska området, vara ett tillräckligt givande verksamhetsfält
för en duktig karl utan att man engagerar honom på ett område, där det
också synes finnas arbete för en duktig karl. Utskottet har — och det har
hans excellens utan vidare medgivit — aldrig ifrågasatt, att här ett klart och
tydligt grundlagsbud blivit, så att säga, trampat under fotterna eller kränkt.
Hade detta varit fallet, hade det naturligtvis icke använt vare sig den ton i
motiveringen eller slutat med det yrkande, som vi i det avseendet gjort. Vad
utskottet med denna anmärkning menat, är att 107 § regeringsformen om »nit
och skicklighet och iakttagande av rikets sannskyldiga nytta» icke kommit
till den rent praktiska tillämpning, som utskottet ansett hava bort ske.

Jag skall, herr talman, icke framställa något annat yrkande än att punkten
måtte läggas till handlingarna, och detta gör jag framför allt av det skälet,
att jag i dylika frågor aldrig framställt något annat yrkande eller kommer
att göra det, därför att jag anser den praxis, som tillämpas i första kammaren,
vara grundlagsenlig och i varje fall stå en riktig tolkning av grundlagens
bud allra närmast.

Herr Björkman: Herr talman! Då man i första kammaren åhörde debatten
i denna punkt, fick man från försvararna av utskottets ståndpunkt höra, att
vederbörande icke ansågo anmärkningen vara särskilt betydelsfull. Att döma
av längden av det anförande, om nyss hölls till förmån för utskottets utlåtande,
förefaller det emellertid som om man här i kammaren skulle vilja lägga
större vikt vid anmärkningen. Jag skall emellertid icke fastna i så många
ord utan fastmera söka vara så kortfattad som möjligt vid framläggandet av
de skäl, som minoriteten inom utskottet ansett tala för att en anmärkning på
denna punkt icke vore på sin plats.

Den siste ärade talaren säde, att det gällde här att avväga två skiljaktiga
intressen, intresset från bankinspektionens sida och intresset från Kreditkassans
sida. För min del vill jag säga, att jag sett saken så, att dessa två
intressen sammanlöpa till ett statsintresse. Vad har nämligen bankinspektionen
att styra med? Jo, bankinspektionen skall ha tillsyn över bankerna.
Den skall tillse insättarnas intresse. Det är ett allmänt intresse, som bankinspektionen
har att se till. Vad har Kreditkassan att se till? Jo, det fingo
vi definierat, när Kreditkassan kom till, på så sätt att det var fråga om att
hjälpa till vid avvecklingen av en del svårigheter på kreditväsendets område.
Det är också ett allmänt intresse. Dessa två intressen sammanlöpa enligt
min uppfattning så starkt, att det fanns fullt skäl för dåvarande finansminister
Thorsson, såsom hans excellens nyss upplyste, att vid Kreditkassans bildande
anse, att ordförandeskapet i Kreditkassan borde läggas i bankinspektörens
händer. Att så icke kom att ske, berodde, som vi hörde, på enskilda
förhållanden. Då var det fråga om att rekonstruera en del banker, nu är det
däremot fråga om avveckling. Riksdagen har bundit sig vid att det hädanefter
icke får bli några nya engagemang med risker för Kreditkassan utan att
riksdagen höres. Det kan väl då icke från deras sida, som ansett en samman -

Onsdagen den 11 maj e. m.

61 Nr 30.

koppling mellan bankinspektion och Kreditkassan lämplig från början, anses
olämpligt att nu lägga detta uppdrag som Kreditkassans ordförande i händerna
på bankinspektören, den person, som anses vara den mest kompetente,
som är mest inne i alla hithörande frågor. När vi därtill ha hört, att förordnandet
har meddelats, sedan det tillstyrkts av den förutvarande ordföranden,
som är insatt i förhållandena, samt av riksdagens förtroendemän, riksbankschefen
och riksgäldsfullmäktige, som vi väl, om vi skola ha förtroende till
några, böra lita på, då förefaller det mig egendomligt, att vi skulle göra anmärkning
på detta förordnande och icke vara nöjda med det.

Herr Fast sade, att nu har bankinspektionen ställts utanför, därför att bankinspektören
skall uppträda såsom Kreditkassans ordförande. Ja, då vill jag
bara erinra herr Fast om det av honom omnämnda fallet från i fjol. Jag vill
icke alltför mycket gå in på det, ty jag anser det vara så helt annorlunda än det
nu föreliggande. Det gällde då emellertid förordnande av statssekreteraren i
socialdepartementet såsom ordförande i arbetsrådet. Jag vill påminna herr
Fast om, hur orden folio från de mot anmärkningen gående reservanternas,
bl. a. herr Fasts, sida den gången, nämligen att de förklarade, att utseendet av
denne man till ordförande i arbetsrådet försvarades väl därigenom, att han genom
sina personliga insikter i ämnet hade full förtrogenhet med arbetsrådets
uppgifter och att det utgjorde ett praktiskt och tungt vägande skäl för anordningen
i fråga. Herr Fast har nu försökt komma bort från detta fall genom
att säga, att det fall, vi nu diskutera, är av en annan beskaffenhet. Jag går
gärna med på att det har en annan beskaffenhet, men i så fall i den riktningen,
att detta fall ur anmärkningsynpunkt icke alls har något att göra med det
föregående, där det ju var fråga, kan man säga, om instansordningen. Men
kunde herr Fast i det fallet hålla sig från anmärkning, borde han haft dess
starkare skäl nu.

För övrigt synes mig synnerligen fördelaktigt, att bankinspektören, oaktat
han, även om han icke vore Kreditkassans ordförande, hade tillfälle att yttra
sig i Kreditkassans till honom remitterade frågor, dock genom den träffade anordningen
nu kan såsom Kreditkassans ordförande redan från början taga del
av alla de frågor och spörsmål, som kunna komma upp, och att han således
kan med sina på detta område klart seende ögon redan från början se till huru
en avveckling i rätt riktning skall ske.

Det är naturligtvis alltid svårt att yttra sig, när det gäller utnämning eller
förordnande av en viss person till en viss plats, ty det kan alltid bli föremål
för anmärkningar. För min del har jag alltid, när jag suttit i konstitutionsutskottet
— jag har icke varit med om det fjolårsfall, som det här har talats
om — utgått ifrån, att man skall vara ytterst försiktig, när det gäller att
anmärka på att en viss person utsetts till en viss post. Även om man uppger
principiella skäl för att en utnämning icke är lämplig, blanda sig lätt, kanske
oavsiktligt, med de principiella skälen en del personliga omständigheter. Men
det kan alltid från de för utnämningen ansvariga framhållas, att trots de
principiella betänkligheterna är denne man, som utnämndes, den lämpligaste
på posten i fråga. Utskottet har också, då det slutligen avfattat sitt betänkande,
varit rätt så tveksamt, och de ord, som här falla, äro skäligen vaga. Det
står: »Det synes», »det kan förefalla», det återupprepas igen »det synes» etc.

Till slut vill jag också framhålla, att man icke kunnat påvisa något visst
fall, där denna kombination bankinspektör-Kreditkassan skulle visat sig olämplig.
Det gäller ju för övrigt endast ett förordnande på ett år, och om, vilket
jag icke kan tänka mig, det skulle bli några konflikter, finns det i varje fall
en suppleant, som kan inträda för Kreditkassans ordförande om han skulle
finna, att han till äventyrs lämpligen icke bör sitta som ordförande i Kreditkassan
för visst fall. Det tror jag nu icke någonsin kommer att inträffa —

Awj.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 62

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Fort».)

det ha vi ju också hört nyss av högsta vederbörande — men den utvägen finns
, i alla fall alltid att falla tillbaka på.

Jag vill icke vidare ingå på denna fråga, då den så noga har utvecklats av
herr statsministern. Jag har bara velat framhålla de skäl, som jag för min del
har funnit ledande, då jag ansåg, att det i detta fall icke fanns något skäl för
en anmärkning mot föredraganden inför Kungl. Haj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att punkten lägges till handlingarna.

Med herr Björkman förenade sig herrar Gustafson i Kasenberg och Pehrsson
i Göteborg.

Herr Forssell: Herr förste vice talman, mina herrar! Jag tror. att alla

förutsättningar borde vara för handen för att detta spörsmål skulle kunna behandlas
under en mycket sval temperatur på alla sidor. Den, som tar del av
utskottets utlåtande och dess närvaroförteckning och ser vilka som äro reservanter,
finner, hurusom denna fråga icke på minsta sätt varit någon parti skiljande
fråga. De tre högerrepresentanterna från första kammaren ha biträtt anmärkningen,
och de tre högerrepresentanterna från andra kammaren ha reserverat sig.
Jag satt icke i utskottet vid denna frågas behandling, men på grund av tidigare
uppträdande från min sida i liknande spörsmål har jag känt det som ett behov
att deklarera mjn ståndpunkt.

Jag vill då säga, att jag här skulle ha biträtt en anmärkning, fastän icke
alldeles med den motivering, som utskottsmajoriteten har förebragt. Jag skulle
mindre ha intresserat mig för den förra delen av utskottets motivering, den som
rör_ frågan, huruvida bankinspektörens ordförandeskap i Kreditkassan är förenlig
med bank- och fondlagen. Den sidan av saken skulle jag nog ha lämnat
därhän. Däremot tror jag, att jag skulle ha gått in för den senare delen av
utskottets motivering, vilken kan uttrsmkas så, att utskottet inlägger en gensaga
så att säga mot instansernas sammanblandning.

Nu har det, såvitt jag fattat rätt, rests två invändningar mot den senare
delen av motiveringen. Vi hörde nyss herr Björkman förklara, att eftersom
det.ju är på det sättet, att nya engagemang från kassans sida enligt riksdagens
skrivelse förliden vår skola underställas riksdagen, är det ingen fara. Det blir
ju då en prövning i statsutskott och i kamrar, som kan förebygga alla riskabla
eventualiteter. Ja, herr förste vice talman, jag ber i alla fall att få erinra om
en episod här förra våren, då statsutskottets utlåtande nr 89 förelåg beträffande
avsättning av medel för avskrivning av Kreditkassans förluster. Det var ju
där, som statsutskottet skrev, att man förutsatte, att nya engagemang skulle
föreläggas riksdagen. Jag tillät mig då att hemställa till statsutskottets representanter
här i kammaren, hur det skulle förhålla sig med utbyten av mgagernang,
om den formulering, som statsutskottet valt, var avsiktligt vald så,
att man ville gardera sig rätt att göra utbyten av engagemang. Jag fick då
det svaret, och det ansåg jag som en rätt värdefull behållning av min hemställan,
från auktoritativt statsutskottshåll, att man visst hade tänkt sig, att
sådana utbyten av engagemang skulle få förekomma, ehuru man ju tilläde, att
vid ett utbyte alltid en likvärdig säkerhet skulle komma i stället.

Vi ha alltså under denna avvecklingsperioden att räkna med andra frågor
beträffande Kreditkassans placeringar, frågor som icke komma under riksdagens
prövning. Vid diskussion av sådana saker menar jag, att det kunde vara
värdefullt, att bankinspektören stode fullt fri gentemot Kreditkassan.

Detta var det ena argumentet, som anförts emot denna ståndpunkt, att intressena
skulle sammanblandas. Det andra argumentet anfördes av hans excellens
herr statsministern. Hans excellens sade, såvitt jag fattade honom rätt,
att vid behandlingen i första kammaren förliden vår av frågan om bankinspek -

Onsdagen den 11 maj e. m.

Nr 30.

törens memorial rörande Nordiska handelsbanken hade generaldirektör örne
yttrat, att det aldrig tidigare förekommit, att bankinspektören officiellt avgivit
något utlåtande i fråga om Kreditkassans engagemang. Detta yttrande
åberopades alltså nu av hans excellens herr statsministern. Till att börja med
vill jag då säga det, som jag tror också anfördes i första kammaren, när herr
örne kom med detta argument, att det var en felaktig metod, att icke bankinspektören
tidigare hade avgivit officiella utlåtanden. Det var ett fel, som
man icke fick stödja sin ståndpunkt med. Då det svarades, att dessa utlåtanden
ju lämpligen icke böra bli offentliga, så genmäldes det i sin ordning, att
utlåtandena behöva icke bli offentliga, såvida de läggas som bilagor till statsrådsprotokollen,
då de visserligen komma under konstitutionsutskottets ögon
men icke under allmänhetens. Såvitt jag förstod hans excellens motivering i
denna punkt, stödde han sig alltså på ett åberopande av prejudikat, som icke
voro bärande.

Det är dessutom, herr förste vice talman, en egendomlighet att annotera, att
hans excellens åberopade ett uttalande i första kammaren, som vände sig mot en
anmärkning av konstitutionsutskottet, vilken anmärkning enligt närvaroförteckningen
till denna anmärkning var understödd av nuvarande statsrådet Almkvist,
envoyén Bergström och direktör Leander. Jag tror nog, att man kan
anföra goda skäl för den uppfattningen, att en åtskillnad borde göras mellan
instanserna, mellan ordförandeskapet i Kreditkassan och bankinspektionen.

Till slut, herr förste vice talman, kan jag icke neka mig att annotera en omständighet,
som har förekommit så där vid sidan av huvudfrågan i denna debatt,
nämligen en liten upplysning, som gavs i herr statsministerns anförande.
Herr statsministern angav nämligen, såvitt jag vet för första gången inför
den svenska riksdagen, en maximering av den förlustsiffra, som man kunde
ha att vänta från Kreditkassan. Förliden vår efterlystes i bägge kamrarna
med ganska stort eftertryck en något så när exakt upplysning härom,
men man fick intet bestämt besked. Den beräkneliga förlusten svävade mellan
mycket vida gränser. Nu har emellertid hans excellens herr statsministern
bestämt maximerat den sannolika förlusten till högst 50 miljoner kronor. Det
är något att taga fasta på, så att säga vid sidan av den här föreliggande frågans
behandling.

Jag skall för övrigt be att få instämma med de föregående talarna i deras
yrkande om att punkten måtte läggas till handlingarna.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag står som reservant vid den före liggande

punkten i konstitutionsutskottets memorial, vill jag i korthet angiva,
varför förordnandet av hankinspektören att tillika vara ordförande i aktiebolaget
Kreditkassan enligt min mening varken formellt eller materiellt kan anses
vara oriktigt eller innebära några särskilda vådor eller risker, vilket ju utskottets
majoritet, jag måste säga, försökt konstruera fram. Beträffande dessa
risker uttrycker sig ju majoriteten mycket försiktigt. »En förening av här
ifrågavarande poster synes kunna orsaka olägenheter», heter det helt beskedligt.
För mig finns det icke ens anledning att stödja dessa vaga och dunkla
uttalanden, ty annat är det ju icke.

Nu har ju herr Fast gjort en omfattande utläggning, men jag tror, att den
verkade på flertalet som på mig, nämligen föga övertygande, ehuru han ju
ville verka mycket mera auktoritativ och tillförlitliga än till och med förutvarande
ordföranden i Kreditkassan, riksbankschefen och styrelseledamöterna
i Kreditkassan alla tillsammans. Om kammaren delar herr Fasts uppfattning
därutinnan, det anser jag tvivelaktigt.

Herr Fast ville också göra gällande, att denna anmärkning skulle vara en
parallell till och eu konsekvens av en anmärkning i fjol, som gällde att dåvaran -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 64

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

de statssekreteraren i socialdepartementet förordnats till ordförande i arbets„
rådet. Den jämförelsen inse vi val halfår och haltar betydligt. Gör man sig
möda att närmare studera de ärenden, som av honom jämställts, finner man,
att fjolårets anmärkning icke alls ger något stöd för den nu föreliggande anmärkningen,
ty sakläget är helt olika i de båda här sammanställda fallen.

Utnämningsfrågor äro, som ju också herr Björkman påpekade, i allmänhet
av den^ art, att de erbjuda stora vanskligheter för ett objektivt bedömande av
utomstående, och konstitutionsutskottet är därför också mycket försiktigt, när
det gäller att ge sig in pa sådana. Då det i fråga om denna utnämning gäller
så ytterst grannlaga synpunkter, borde denna återhållsamhet ha iakttagits
.^n. skett av utskottets majoritet. Det har enligt min mening brustit

åtskilligt i den vägen, och jag har svårt att frigöra mig från den tanken, att
uppslaget till den anmärkning, vi nu behandla, ligger bland annat i en missuppfattning,
att aktiebolaget Kreditkassan skulle vara att jämställa med de
bankbolag, över vilka bankinspektören har att utöva tillsyn. En del av herr
Fasts yttrande här ger mig också stöd för den uppfattningen, ty han kom in
på samma tankegång, fastän det skedde med stor försiktighet.

Kreditkassan har ju, som redan nämnts, till uppgift att avveckla krediter,
som staten funnit sig böra i det allmännas intresse lämna vissa i trångmål varande
företag.. Kassan är val därför närmast att betrakta som en kristidsföreteelse
och icke såsom någon permanent institution. Det har ju också, som
herr Fast nämnde, föreslagits en avvecklingstid för kassan på fem år. Det är
ju då för staten av yttersta vikt, att avvecklingen sker på sådant sätt, att de
stora insatser, som från statens sida gjorts, på bästa sätt täckas, och att statens
intresse sålunda tillgodoses i görligaste mån. Det finns val ingen, som
dels har sådan möjlighet att, överblicka såväl Kreditkassans och dess kunders
engagemang, dels även förmår överblicka de detaljer, som vid nämnda avveckhng
måste ur statens synpunkt beaktas och hävdas, som just bankinspektören.
Bos honom äro väl närmast alla trådarna i det invecklade spelet samlade och
hans utnämning bör väl snarast betraktas som en garanti för att Kreditkassans
avveckling skall kunna ske på det för staten gynnsammaste sättet.

Genom det bankinspektören nu givna förordnandet står han alla parter, både
Kreditkassan, bankerna och staten, lika nära, och han har att opartiskt och
sakligt pröva alla föreliggande spörsmål. Hans dubbelställning bör därför i
visst avseende på bästa sätt gardera statens intresse i stället för, som majoriteten
i utskottet tycks förmena, försvaga statens position. De konfliktsituationer,
i vilka majoriteten vill se honom såsom bankinspektör å ena sidan och såsom
ordförande i Kreditkassan å andra sidan, verka på mig mest, som om de
vore malade i ett visst syfte.

Den ansvarsfulla ställning, som bankinspektören med det honom nu givna
förordnandet i Kreditkassan innehar, synes mig vara en borgen för att, trots
den diskretionsplikt, som en del av hans uppgifter gör oeftergivlig, ingenting
skall eftersättas, som gäller statens berättigade krav och för att möjlighet
skall finnas till vederbörlig granskning av ärendena i den omfattning, sådan
är görlig. Lika ohållbart är nämligen enligt mitt förmenande majoritetens
resonemang,, att möjligheten till en mera fullständig beredning av ärenden rörande
Kreditkassan inför chefen av finansdepartementet genom den påtalade
utnämningen skulle försvagats. Är det icke snarare så. att den förtroliga beredning,
som det här är fråga om, blir än fylligare, då bankinspektören tillika
är ordförande i Kreditkassan, om man nu överhuvud taget skall dra någon
gräns mellan vad bankinspektören i denna egenskap vet och vill föreslå,, och
vad han vet och kan föreslå såsom ordförande i Kreditkassan?

särskilt under den pågående avvecklingen av Kreditkassan synes
mig för bästa bevakande av statens stora intressen jämsides med andra legitima

Onsdagen den 11 maj e. m.

65 Nr 30.

krav vara icke menligt utan fastmera till fördel, att bankinspektören förord- Ang.
nats till ordförande i Kreditkassan, yrkar jag, herr talman, att kammaren fullbordad
måtte lägga punkten i det föreliggande memorialet till handlingarna. ^daterdds™

protokollen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr förste vice talman! Mina (Forts.)
repliker kunna bli mycket korta.

Jag har ingenting att erinra gentemot den redogörelse för Kreditkassans
uppkomst och organisation, som lämnades av herr Fast. Jag har icke heller
något att erinra mot vad han betonade, att alltjämt äro viktiga intressen ur
statens synpunkt knutna vid denna kassas verksamhet, liksom jag icke heller
har någon gensaga att göra mot hans mening, att de ärenden, som där behandlas,
kräva den strängaste sekretess. Jag vill endast fråga, huruvida man
med allt detta kan på något sätt motivera den ståndpunkt, som herr Fast intog
i fortsättningen av sitt anförande?

Jag vill vidare uttala, att visst kan regeringen i fortsättningen behöva få
underhandsmeddelanden eller eljest rådföra sig med bankinspektören och med
Kreditkassans representanter, främst dess ordförande. Men jag kan icke se,
att i ordförandevalet föreligger något hinder för att så sker, vare sig det
gäller bankinspektionens eller Kreditkassans ärenden. Jag kan icke finna,
att de råd och anvisningar, som i detta fall komma att ges på det ena eller
andra området, på något sätt skola, när det gäller Kreditkassan, behöva influeras
av verksamheten i fråga om övervakandet av bankerna, eller, när det
gäller bankerna, av verksamheten i Kreditkassan, ty dessa båda äro icke på
något sätt över- och underinstanser till varandra. De ha särskilda uppgifter
var för sig och stå icke i något konkurrensförhållande till varandra. Och
befattningstagandet med de olika ärendena blir därför, såvitt jag förstår, fullständigt
artskilt.

Herr Fast gjorde gällande, att det emellan bankerna och Kreditkassan
fanns en sådan likhet, att han tyckte, att bankinspektionen borde manas att
utöva kontroll även över Kreditkassan. Härtill må endast uttalas, att skall
det ske, måste därtill lämnas ett särskilt uppdrag. Jag uppfattade det såsom
om herr Fast tyckte, att det var en fördel, om en sådan kontroll utövades.
Anser herr Fast det ligga så till, måste han väl i likhet med mig mena,
att det är lämpligt att denne man på ena eller andra sättet tager befattning
med Kreditkassan. Om herr Fast icke bestrider, att det är riktigt, att bankinspektören
i denna sin ställning har möjligheter att utöva kontroll över kassan
blir det ju ett motiv även för hans ordförandeskap.

Vad beträffar herr Fasts resonemang om vilken oberoende ställning i övrigt,
ordföranden i Kreditkassan här intager, vet jag icke, om han menade, att
till ordförande skulle utses en person, som icke har någon speciell uppgift i
övrigt, sålunda ingen annan anställning eller affärsverksamhet. Gäller det
en statstjänare, måste man väl tänka sig, att det blir en sådan i betydande
ställning, ty endast en sådan kan ifrågakomma, en som sålunda har funktioner
i vikt jämlika med dem, som bankinspektören utövar. Men då förfaller ju
det resonemang, som herr Fast på denna punkt förde, mot att innehavaren
av en så viktig tjänst tages till denna befattning. Menar han Åter, att det
skall vara en icke statstjänare, som skall utses, en affärsman eller en annan
dylik privat person då, herr Fast, är man inne på frågan, huruvida den valde
i sin ställning är lika oberoende gentemot inflytelser från olika kapitalintressen,
som enligt min mening bankinspektören både kan och bör vara. Jag kan
icke i den argumentation, herr Fast förde, finna, att han presterat något som
helst bevis för att en annan anordning skulle ur sistnämnda synpunkt innefatta
bättre garatier än de, som föreligga i detta fall.

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 80.

Nr 30. 66

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Jag vill slutligen blott tillägga, att jag icke diskuterat de personliga egent
skaperna hos vare sig den ena eller andra befattningshavaren. Jag har en’
däst konstaterat, att innehavet av viss ställning och utövandet av vissa funktionär
i detta fall ger åt den av mig utsedda ordföranden kännedom om det
material, varur man har att hämta stöd för beslut jämväl från Kreditkassans
synpunkt, en kännedom, som andra funktionärer och andra befattningshavare
svårligen kunna erhålla.

Jag behöver icke gå in på frågan om anmärkningen mot arbetsdomstolen.
Det ha andra gjort, och olikheten är så i ögonen fallande, att jag icke behöver
uppehålla mig därmed. Till herr Forssell vill jag blott i korthet säga. att
nar det tidigare konstaterats, att en officiell skriftväxling mellan bankinspektionen
och regeringen rörande Kreditkassans engagement icke förekommit
och kanske icke kunnat förekomma, då engagementen togos, och när man
pa många håll, där man nu är med om anmärkningen, icke ens tidigare ansett
detta, att en sådan skriftväxling icke skett, då vara tillräckligt skäl för anmärkning,
kan icke det skälet i nuvarande situation vara starkt nog att åberopa
såsom motiv för att anmärkning nu skall framställas.

Herr Fast: Endast ett par ord, herr talman! Jag måste erkänna, att jag
etter hans. excellens statsministerns sista anförande har kommit under fund
med, att själva utgångspunkterna oss emellan äro fullständigt olika. Då förstår
jag också, att vi kunnat resonera oss fram till så olika resultat. Herr
statsministern sade nämligen nyss, att om jag ansåge, att bankinspektionen
borde utöva kontroll över Kreditkassans verksamhet, så följde därmed logiskt
av sig självt, att jag skulle anse det lämpligast att bankinspektören också
borde bliva chef för Kreditkassan. Ja, med det resonemanget förstår jag
icke, hur man kunnat komma därhän, att man i lagstiftningen förbjudit bankinspektören
att stå i något som helst engagement eller taga någon som helst
befattning med banker och att man givit ett formligt stadgande, däri man
förbjuder bankinspektören att deltaga såsom styrelseledamot i någon av de
banker, som stå under hans kontroll. Man har dock sannolikt haft goda skål
tor sin ståndpunkt, då man gick till en sådan lagstiftning. När därför statsministern
gentemot mig säger, att det vore angeläget, att bankinspektören
vore chef för Kreditkassan, beror således skillnaden oss emellan därpå, att
jag utgar från det resonemang, som varit grundläggande för vår banklagstiftning,
under det att hans excellens utgår från alldeles motsatta utgångspunkter.

Herr Björkman: Herr talman! Jag ville bara säga ett ord till min vän
iierr b orssell. Han ville tydligen lägga upp spörsmålet så, att det var fullkomligt
kongruent med ett spörsmål, som förra året var före här dvs anmärkningen
angående en statssekreterares förordnande till ordförande i arbetsradet.
Då talade man om en instansordning, som var bruten. Nu däremot
är det icke fråga härom. Därvidlag var det fråga om en statssekreterare,
som lag Kungl. Maj :ts hjärta nära, och som skulle kunna komma in med
arbetsradets intressen direkt till Kungl. Maj A. Nu är det däremot fråga om
t va tran Kungl. Maj:t alldeles avskilda institutioner, som med sammanlopp?6
intressen ha en och samma representant. Jag vill bara erinra om denna
skillnad. Den uppfattningen har delats av herr Löfgren i Stockholm som
torra aret i debatten sade, att den omständigheten, att det var fråga om en
statssekreterare hos Kungl. Maj:t, som fick jämväl annan post under departementet,
gjorde, att han för sin del hyste sympatier för den då framställda anmärkningen.
Nu har statsministern meddelat, att samma herr Löfgren har
tillstyrkt denna anordning. För mig står det också klart att det är vitt

Onsdagen den 11 maj e. m.

Sr 30.

skilda saker, vad som då omtalades och vad vi nu behandla. Här är icke
fråga om någon instansordning.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottet hade uti denna punkt funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan
mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén för det han underlåtit
vidtaga åtgärd jämlikt § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen i anledning av
utgivandet av tva skrifter, den ena benämnd »Brev till militärmanskapet» och
den andra en artikel i »Stormklockan» nr 40 för den 2 oktober 1926, innehållande
»Till kamraterna på manövern».

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herrar Strömberg, Thulin, Vennerström, Borg och Karlsson i Vadstena,
som yrkat, att den av utskottet under förevarande punkt gjorda anmärkningen
icke matte framställas; samt

av herrar Leander, Pehr och Bäckström med ett särskilt uttalande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Thyrén: Herr greve och

talman! Till besvarande av den anmärkning, som konstitutionsutskottet har
framställt emot mig, skall jag be att i denna kammare, liksom redan skett i
medkammaren, få göra en jämförelse emellan ett fall, som jag har åtalat nu
den 26 sisthdne februari och detta fall, varom nu är fråga. Det åtalade fallet
var en skrift som förekom i dubbel form, nämligen dels uti en tidning och dels
uti en liten löpsedel, bada tva fullkomligt likalydande. De passager av den
langa materian i denna skrift som föranledde åtal voro följande.

Först hette det i en punkt: »Tåg även upp frågan i de olika organisatio nerna

att i stället för beviljande av miljoner till mordverktyg böra dessa medel
oavkortade ga till de arbetslösa.» Och ett stycke längre ner heter det: »Till

er, kamrater vid armén och flottan, ropa vi: utrym kasernerna, rasera mordverktygen.
»

Sammanlagt kunna dessa två punkter, såvitt jag förstår, omöjligen fattas
annorlunda än såsom en uppmaning att rasera de s. k. mordverktygen, och vad
som menas med° det är klart, efter vad som förut står om beviljandet av miljoner.
Alltså måste detta anses innefatta en uppmaning till brott. Huru allvarligt
det är menat, kan man ju icke se pa det. Jag kan nu här inskjuta den
an in är k nin ge n, att det i första kammaren framhölls, att uppmaningen i denna
skritt, som jag här talade om, vore inbäddad i en ofantlig massa, jag tror det
hette »dumt och oskyldigt prat». Ja, det är mycket möjligt. Det skall jag
icke inlåta mig på, ty alla de andra punkterna angå mig icke. Men jag säger
att om det så hade varit inbäddat i lill-katekesen från början till slut, hade det
vant lika straffbart ändå. Som nu är fjoller det förutsättningarna för ett
brott. Det var angående den åtalade skriften.

Så komma vi till den icke åtalade skriften, som föranlett konstitutionsutskottets
nu föreliggande anmärkning. Med denna är det på ett helt annat sätt.
Dar star icke bestämt beskrivet ett brott, som då eller då skulle begås, utan
dar användes mera allmänna, lat vara icke vidare samhällsvänliga fraser men
allmänna och svävande fraser i alla fall.

Det heter t. ex. »Upplös kadaverdisciplinen». Ja, vad är kadaverdisciplin,
och hur skall man bära sig åt för att upplösa den? Och »Lär er att vända vapnen
åt rätt håll». Ja, vilket är rätt håll? Och vidare »att genomsyra hela

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 68

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang. borgarnas armé och flotta med revolutionär propaganda». Ja men det står
fullbordad, , ingenstädes i strafflagen, att man icke får driva revolutionär propaganda. Det,
^statsråds™ höll jag på att säga, ha kanske flera i denna kammare gjort, när det har lämpat
protokollen, sig. Det talas om att sönderbryta »denna järndisciplin». Då frågar man sig:

(Forte.; Vilken järndisciplin? Ja, det står förut. »De räknar» — de borgerliga —-»med att kunna uppehålla en sådan järndisciplin i armén, att arbetarpojkarna i
en sådan situation utan vidare låter sig tvingas att skjuta ned sina klasskamrater.
» Och sedan heter det, att de skola »bryta sönder denna järndisciplin».
Man tänker sig det fallet, att det blir ett krig, närmast ett inbördeskrig, och
när då arbetarna kommenderas att göra det eller det skola de bryta järndisciplinen.
Det är ett tänkt fall, en fantasi, som ligger mer eller mindre i ett obestämt
fjärran, som kanske kan bliva verklighet, men som ligger ganska långt,
ifrån detta ögonblick och den nuvarande verkligheten. Ett sådant fall som
detta nu upplästa och skrivna kan visserligen till sitt syfte anses ungefär likvärdigt
med det förra, därom är ju icke minsta tvekan. Men — som jag hade
anledning påpeka i första kammaren — för ett givet brott fordras icke blott
syfte utan en viss handling, som fyller strafflagens fordran på brottet, syftet
må vara hur förkastligt som helst. Det måste komma till en handling, som
man kan godkänna enligt den beträffande lagen. Och till en sådan handling
hör enligt min mening, att den skall gå ut på något någorlunda bestämt och
icke på något så där allmänt svävande.

Jag kan här kanske få lov att anföra ett exempel, som också anfördes i första
kammaren. Om en person på ett allmänt sätt »prisar brottslig handling»,
som det står i strafflagens hithörande paragraf, utan att det i detta nu finnes
anledning, varför man skulle antaga att någon av detta prisande skulle förmås
att gå och utöva det brottet, kan denna person enligt min mening icke straffas
efter 10: 14 strafflagen. Men om det är som i det fall, jag berörde, om det ligger
ett skepp i hamnen, där det finnes en massa strejkbrytare ifrån främmande
land kanske logerade för att driva arbetet i hamnstaden, och så man prisar
den brottsliga handlingen att slå ihjäl en sådan strejkbrytare utan vidare, och
någon åhör det samt går ut till båten och slår ihjäl en person, så är det en helt
annan sak. Ty då var situationen sådan, att uppmaningen kunde rikta sig mot
ett konkret förhållande, då ju här fanns någon, som kunde förledas att ge sig
iväg och begå den brottsliga handlingen. Det låg inom verklighetens krets, och
det var icke en svävande fantasi. Det skulle därför med skäl kunna straffas
enligt 10: 14 strafflagen.

Jag vet icke, om jag gjort detta tydligt nog, men i annat fall få vi väl fortsätta
förklaringarna under debatten. Min mening är kort och gott, att det jag
åtalade gick ut på en bestämd handling, på att gå ut, ju_ förr dess hellre, och
spränga ett krigsfartyg i luften. Beträffande det andra, icke åtalade. »Upplös
kadaverdisciplinen» o. s. v., kan ingen bestämt se vad som menas med det.
Man kan, genom att läsa skriften, naturligtvis begripa, vad syftet är. Men
det är en annan sak. Det är ingenstädes utsagt så tydligt, att skriften kan
anses vara brottslig.

Jag skall lägga till en annan anmärkning. Om jag icke tager upp den,
kommer den säkerligen upp under debatten. Det rör nämligen förhållandet
mellan den skrift, som konstitutionsutskottet nu har resonerat om, och den
skrift, som förra året var föremål för riksdagens behandling, den s. k. soldatinstruktionen
av år 1925. Jag skall nu emellertid helt kort inskränka mig
till att göra den jämförelsen mellan dem, att nu förekommande skrift kan anses
karakteriserad av en sådan fras som denna: »Upplös kadaverdisciplinen»,
medan den andra skriften, som har samma syfte, och, om man så vill, i realiteten
säger detsamma, dock säger det i en annan och mera konkret form. Den
säger t. ex. så här: »Skrift, som uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan

Onsdagen den 11 maj e. m.

69 Nr 30.

av plikter mot fosterlandet eller eljest undergräver krigslydnaden inom den Ang.

borgerliga armén, skall soldaten sprida bland sina kamrater.» Och vidare av

beter det t. ex.: »Under tiden för sin utbildning är soldaten skyldig utföra statsrådsrevolutionär
propaganda bland soldaterna, även sådant arbete, som är belagt protokollen.
med straff.» Ja, det där är också ett sätt att upplösa kadaverdisciplinen, (Fort».)
men det är ett sätt, som är närmare bestämt och bestämt i sådan form, att
det ganska säkert bör föras under 10: 14 strafflagen. Jag vill medge, att
detta uttalande i alla fall är så pass svävande hållet, att det icke ligger högt
över åtalslinjen, men jag skulle åtalat det, om det kommit under mitt bedömande,
under det att jag icke ansett mig kunna åtala detta, som det nu är
fråga om.

Slutligen kan jag ju tillägga för deras räkning, som icke veta det, att det
där, som blev åtalat, åtalades på två håll, ty det var en, som stod för^ flygbladet,
och en, som stod för tidningen. Vad blev då resultatet av åtalen i Det
blev ju två juryr på det sättet. Jo. den ena friade, och den andra fällde.

Säkrare var det icke. Det låg antagligen så till, att en av rättens jurymän
i ena fallet funnit skriften icke straffbar. Jag kan då icke undertrycka en
anmärkning, närmast riktad mot dem, som framhålla, att man bör göra försvaret
så ansett som möjligt. När nu ett fall ligger så, att om jag åtalar jag
måste med den kännedom jag bär om juryarna inse, att sannolikheten är
försvinnande för att vederbörande skall fällas och överväldigande för att han
skall frias, då vill jag fråga: Gagnar jag då landets försvar med att jag
anställer ett åtal, som leder till att en sådan skrift uttryckligen av domstol frias,
d. v. s. på det sättet auktoriseras och förklaras vara tillåten? Jag tror man
får vara försiktig i dylika fall. Man har här ett vapen i hand, som är tveeggat.
Har jag någorlunda utsikt att få fällande dom, då skall jag åtala
så mycket som helst. Jag har ingen anledning att uppmuntra sådana skrifter.

Men är jag säker på att de bli friade, skulle jag anse det vara en mindre
statsklok handling att åtala, just med avseende på den friande domens betydelse
för försvaret.

Herr Engberg: Herr förste vice talman, mina herrar! Som herrarna ha

lagt märke till, finnes under närvarandeförteckningen på denna punkt i konstitutionsutskottets
memorial för mitt, herr G. W. Hanssons och herr Halléns
namn medelst två stjärnor anmärkt följande: »Deltog i ärendets behandling
men ej i beslutet och justeringen.» Under frågans behandling i dag i första
kammaren har bland annat hans excellens herr statsministern i denna omständighet,
att tre socialdemokrater icke deltogo vare sig i beslutet eller justeringen,
sett ett bevis för, att här vore fråga om en rent politisk aktion. Som
hjälptrupp kunde herr statsministern ha nöjet att uppmobilisera kammarens
kommunistiska parti, partiet Winberg, som i detta stycke med all kraft och
vältalighet förde till torgs samma synpunkter som hans excellens själv. Det
kan därför vara förklarligt och ursäktligt, ja kanske t. o. m. pakallat, att jag,
som nu tillhör dessa med två stjärnor betecknade syndare i utskottet, tager till
orda för att redogöra för de synpunkter, som för oss varit vägledande, när vi
tillgripit detta handlingssätt. Innan jag går in på det, ber jag emellertid, att
herrarna en smula observera karaktären av dechargebehandlingen i enlighet
med § 107 regeringsformen. Det finnes vissa, som säga. att vad konstitutionsutskottet
där utför, det är en dowiarehandling. Konstitutionsutskottet fäller
domen över regeringen, säger man. I själva verket torde det ligga till sa, att vad
konstitutionsutskottet gör är att det förelägger kamrarna en utredning, och att
det är på basis av denna utredning kamrarna fatta beslut, om så finnes nödvändigt.
Det enda beslut, kamrarna enligt grundlagen kunna fatta, är att avlåta
till Konungen en skrivelse med anhållan att skilja det eller det namngivna

Nr 30.

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning c
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

statsrådet från dess befattning. Däri ligger domen. Men alltsedan § 107 :s tillv
komst har den domen aldrig fällts. Man nöjer sig med att förelägga Konungen
en utredning i visst ärende. Hur är det i detta fall? Vi hava ett konstitutionsutskott
med så gott som oförändrad sammansättning. Inga nyval hava
ägt ruin i andra kammaren, och för första kammarens del har endast en liten
ändring skett^ i konstitutionsutskottets sammansättning. Samma utredningsmän,
som i fjol hade att göra med soldatinstruktionen, samma personer hava
varit utredningsmän även i år, när det gällt de skrifter, som konstitutionsutskottet
här uttalat sig^ om och underställt kamrarnas prövning. Vad skedde
då i utskottet? Jo. från speciellt det folkfrisinnade partiets sida befanns det.
att detta parti företrädde denna gång en helt annan tendens än i fjol, och, om
den tendensen fullföljts, hade det betytt, att konstitutionsutskottet i år icke
förelagt riksdagen någon utredning, vadan kamrarna i så fall icke satts i tillfälle
att taga ställning till detta spörsmål. Jag ber nämligen att få fästa
uppmärksamheten på, att de reservationsvis framställda anmärkningarna för
det första icke hava något som helst stöd i grundlagen utan att de hava tillkommit
som en vildvuxen flora vid sidan av grundlagens bestämmelser. Därav
följer, som vi alla veta, att när det gäller en reservationsvis framförd anmärkning,
betraktas denna i konstitutionell mening icke som en utredning från
utskottet, vadan ett statsråd icke har någon som helst anledning eller ens konstitutionell
befogenhet att ingå i svaromål i anledning av en dylik reservationsvis
framförd anmärkning. Alltså, därför att man från det folkfrisinnade partiets
sida här beslutit sadla om och tillämpa en rättvisa, när det gäller justitieministern
Nothin, och en annan rättvisa, när det gäller justitieministern Thyrén,
funno vi det påkallat att korsa denna snygga beräkning genom att tre av
oss nedlade våra röster och på så sätt gjorde möjligt för utskottet att förelägga
kamrarna ett utredningsresultat i precis enahanda ärende som förut var fallet.
Nu anmärktes mot detta från åtskilliga håll — jag hörde det från olika håll
i första kammaren och särskilt är det herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
som företräder den synpunkten — att det är icke samma slags
propaganda, som vi här hava att göra med i år som den vi hade att göra med,
när det gällde soldatinstruktionen. Jag konstaterar först och främst, att justitieministern
tillställde andra kammaren — om uttrycket tillåtes mig — en förkortad
upplaga, och en alltför förkortad upplaga, av sitt anförande i första kammaren.
Hans anförande i första kammaren innehöll nämligen den märkliga
upplysningen, som jag anser mig böra bringa till kammarens kännedom, att
man i hithörande propagandskrifter kunde tala. om tre grader av brottslighet.
Den högsta brottsligheten representerades av den skrift, som justitieministern
överantvardat till åtal. Det är ett pacifistiskt upprop, som enligt justitieministerns
mening innehöll så mycket brottsligt, att, även om det varit inlindat i
Luthers lilla katekes, skulle det i alla fall hava påkallat ingripande från hans
sida,. Det var den svaraste graden. Så kommer den andra graden av brottslighet.
Det var soldatinstruktionen. Den tredje och lägsta graden var enligt
justitieministern representerad av de två aktstycken, som konstitutionsutskottet
presenterat i detta fall. Jag vill, innan jag går vidare, yttra mig något om
den saken, därför att justitieministern höll sitt anförande så förkortat, att
han anlitade en konst, som med en viss omklädnad kan kallas ett vackert
exemplar av en ful ras, d. v. s. han stympade ett citat så, att det fick annan
mening än om citatet använts i sitt sammanhang. Han anställde en jämförelse
mellan de av konstitutionsutskottet patalade skrifterna och soldatinstruktionen;
och han^ sade, att i soldatinstruktionen förelage ett konkret fall, en uppmaning
till begående av en konkret handling, medan det i här föreliggande fall gäller
en uppmaning av sa allmänt hallen natur, att man icke kan se vad den innebär.
Det manades nämligen endast till att genomsyra armén och flottan med revo -

Onsdagen den 11 maj e. m.

71 Nr BO.

lutionär propaganda. Här satte han punkt och sade, att i och för sig kunde det
icke vara straffbart att bedriva revolutionär propaganda. Men hur står det i
själva verket? Efter orden »revolutionär propaganda» står »och organisation».
Det är en uppmaning att inom krigsmakten organisera någonting, som skall tagas
i anspråk för att undergräva den s. k. kadaverdisciplinen. Jag håller mig
till kadaverdisciplinen för att fullfölja min jämförelse. Justitieministern förklarar,
att detta innebär något allmänt och obestämt, under det att uppmaningen
i soldatinstruktionen syftade till en konkret handling. Han hänvisade —
och förmodligen ansåg han sig slå huvudet på spiken i sina synpunkter —
till att det då också var en uppmaning till en sådan handling, som enligt krigslagarna
är belagd med straff. Se vi åter på vad det här gäller, så är det ett
brev till militärmanskapet i anledning av pågående manöver. Det anknyter
till konkreta förhållanden. En fältmanöver pågår. Till de däri deltagande riktas
uppmaningen att bryta disciplinen. Det heter exempelvis: »Den organiserade
gruppen av revolutionära soldater betyder åtskilligt.» Och på ett annat
ställe säges det: »Yarje arbetarsoldat måste vara på det klara med hur han
skall uppträda, han måste veta åt vilket håll han skall rikta geväret i en
allvarlig situation. Då har han andra intressen än officerarna, därför
måste manskapet under tjänstetiden lära sig handla på egen hand.» Om
jag lägger upp de disciplinlagar, som här gälla, vill jag fråga herr justitieministern:
Om man bedriver agitation inom armén med direkt uppmaning
att icke iakttaga disciplinen, d. v. s. uppmaning att icke vara
hörsam mot givna befallningar — vilket bestraffas enligt de disciplinära lagarna
— hur kan då justitieministern finna, att detta blir något allmänt, under
det att maningarna i »Soldatinstruktionen» bli konkreta just därför, att de innebära
en uppmaning till en straffbelagd handling? Efter mitt sätt att se
måste man begagna sig av subtiliteter i det orimliga för att finna någon verklig
skillnad mellan dessa skrifter. Jag betraktar dem som fullkomligt likartade.
De äro likartade till syftet, de ha ensartade utgångspunkter, båda äro
genomträngda av tendensen att söka undergräva disciplinen, att förmå den enskilde
till ohörsamhet. Därför förefaller det mig vara fullkomligt uppkonstruerat,
icke bara långsökt utan orimligt, att som justitieministern gör konstruera
en skillnad mellan dessa båda skrifter. Det blir därför för mig uppenbart,
att om justitieministern haft anledning — såsom han lät giva till känna
redan i remissdebatten — att ingripa mot en skrift sådan som soldatinstruktionen,
därest han hade haft med denna att göra, så har han haft enahanda anledning
att ingripa mot dessa skrifter. Men vad gör han i stället? Han väljer
det där pacifistiska uppropet! Det är bäst, att vi erinra oss gången av
det hela. Här har justitieministern Nothin av riksdagens konstitutionsutskott
fått sin anmärkning. I remissdebatten plockade jag fram de ifrågavarande
aktstyckena och påpekade, att justitieministern i herr Ekmans regering handlat
på samma sätt, lämnat skrifter av samma innehåll utan att befordra dem
till åtal. Då tycker justitieministern Thyrén tydligen, att han bör visa landet,
att han dock är av en annan anda än den föregående justitieministern, och därför
överantvardar han den 26 februari ett aktstycke till åtal. Jag vill säga.
att om'' justitieministern sökt med ljus och lykta för att få tag på något ur
synpunkten att åtala olämpligt är det just detta av Hagalunds-Kalle undertecknade
uppropet, som innehåller till 90 procent sociala krav — mycket behjärtansvärda
krav i många hänseenden — men som, såsom vanligt är med pacifistisk
propaganda, icke minst när den är klädd i religiös skrud, begagnar maningen
till kamraterna i armén och flottan, att rasera mordverktygen etc. Det
är det där med att »rasera mordverktygen», som justitieministern funnit så
brottsligt, att han blev upprörd och tillgrep åtal sklubban. Jag frågar då
justitieministern följande: Antag, att jag giver ut en skrift, i vilken jag i stäl -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Sr 30. 72

Onsdagen den 11 maj e. m.

, let skriver »ned med det militära», »rasera hela militär!smen, bort med mordgranskning
av verktygen!» Jag undrar, om herr statsrådet och chefen för justitiedepartestatsråds-
mentet kommer att överantvarda den skriften till åtal? Men i själva verket är
protokollen, uttrycket »rasera mordverktygen» icke annat än en omskrivning för samma
(Forts.) tanke: »Ned med militarismen, bort med hela militärväsendet och lägg» —
såsom det här heter — »ned pengarna på arbetslöshetsunderstöd» o. s. v. Jag
vill saga, att en justitieminister, som råkat ut för den påtalade malören att
taga fram detta upprop, som är typiskt för den pacifistiska propagandan i landet,
och överantvarda det till näpst, den justitieministern kan icke anses hava
handlat med det omdöme, som den man bör hava, vilken har hand om överinseendet
över tryckfriheten i landet. Jag tillägger, att när man lägger sida
vid sida den av justitieministern åtalade skriften och den, han ställde i en klass
under i fråga om åtalbarhet, nämligen soldatinstruktionen av år 1925, bör det
stå klart för alla, att mellan dessa båda gapar en djup klyfta. Det finnes
ingenting gemensamt. Den ena tar utgång från en klart pacifistisk uppfattning,
den andra från den klart militaristiska, våldet dyrkande uppfattning, som
är bolsjevismens livsnerv. Jag trodde, att en man med justitieministerns klara
intelligens skulle hava upptäckt denna kolossala skillnad.

Härefter skall jag övergå till ett annat kapitel, som sammanhänger med detta.
.När vi reservanter från fjolårets konstitutionsutskott lyssnade till justitieministern,
funno vi till vår glädje, att han i hög grad tillägnat sig — kanske
mer i första kammaren än här — våra egna uttryckssätt. Vad han sade i
fråga om lämpligheten att åtala i vissa fall var nästan helt och hållet detsamma
som vi uttalade i den reservation, som vi hade nöjet att frambära i
fjol. Vi hava där, i likhet med justitieministern, pekat på, att om man tillgriper
åtal i vissa fall, man hjälper endast till att göra reklam för vederbörande.
Jag vågar förmoda, att det är inflytandet från kamraten, hans
excellens herr utrikesministern, som i det fallet stämt justitieministern till nya
och bättre tankar. Jag endast beklagar, att han icke tillägnat sig dessa synpunkter
så, att han helt gått in på så förnuftiga linjer som de, vilka den nuvarande
utrikesministern deklarerade som sina egna vid fjolårets riksdag. Vad
stod striden om då? Vi hade två åskådningar, den ena företrädd av herrar
Nothin och Löfgren i Stockholm, den andra av herr Lindman och, framför
allt, av herr Hamrin. Skillnaden var den, att medan herrar Löfgren och
Nothin hävdade, att justitieministern i dylika frågor skall hava icke bara
åtals rätten i sin hand utan också diskretionär prövningsrätt, rätt att något
mot varandra väga den nackdel, som kan skapas av åtalet, och den fördel,
som ur statens synpunkt därav står att vinna, så hävdades från den andra
sidan en motsatt ståndpunkt. Med all rätt framhöll den nuvarande utrikesministern
vad justitieministern nu också erkänt, att med hänsyn till det osäkra
utfallet av juryprövningen finns det anledning att vara försiktig. Jag kan
endast beklaga, att justitieministern icke i de fall, där han åtalat, tänkt på
denna sak på förhand. I så fall skulle det fiasko, som det ena åtalet ledde
till, hava undvikits. Emellertid, den andra parten hävdade också sin stånd.
punkt, och med mycken pondus samt med uppbjudande av samvetets och moralens
röster predikade herrar Lindman och Hamrin, att här förelåge ''ett kategoriskt
moraliskt imperativ. Den, som ville följa samvetets bud, han finge
icke taga den hänsyn, som den nuvarande utrikesministern pekat på. Herr
Lindman ställde sig klart på legalitetsprincipen och avvisade opportunitetsprincipen.
Han menade, att den diskretionära prövningsrätten saknades, ty i
tryckfrihetsförordningen gällde utan vidare, att sedan man konstaterat brottslighet
skulle också den logiska konsekvensen vara åtal. Där stod striden i
fjol. Vad märka vi i år? Jo, hur justitieministern just i samma regering,
där herr Hamrin sitter, tillägnat sig den åskådning, som förfäktarna av op -

Onsdagen den 11 maj e. m.

73 Nr 30.

portunitetsprincipen i fjol förde den i fält. Ty även justitieministern i herr Ekmans
regering hävdar nu den uppfattningen, att det skall vara en fri prövning,
en diskretionär prövningsrätt för innehavaren av chefsposten i justitiedepartementet.
Precis det resultatet äro vi reservanter från i fjol tacksamma
att inregistrera såsom ett framsteg. Det rör sig dock! Det vore glädjande,
om man från hans excellens herr statsministern kunde få ett erkännande av
detta. Jag måste emellertid för min del säga, att den väg, vilken justitieministern
med sitt åtal mot Hagalunds-Kalles pacifistiska upprop beträtt,
är olycklig och står i strid med sund och god och riktig praxis, sådan den
praktiserats av justitieministrar i olika regeringar, vilket framgår av den redogörelse,
som lämnades i fjol.

Jag måste därför, herr förste vice talman, hävda, att vi tre socialdemokrater,
som valt att nedlägga våra röster, gjort kammaren en tjänst genom
att bereda den tillfälle att tillsammans med den nuvarande regeringen diskutera
de grundsatser, den i sin åtalsverksamhet följer. Jag vill erinra, att
sedan det för kammaren genom hans excellens herr statsministern under remissdebatten
upplysts, att justitieministern för sin del förmält, att han ansåge,
att soldatinstruktionen bort åtalas, var det uppenbart för oss, att det var av
största intresse att veta, varför han icke åtalade aktstycken av identiskt
samma karaktär, som denna soldatinstruktion. Vi hava funnit, att debatten
i första kammaren har burit vittnesbörd, att hur förgrymmad man än är över
oss tre, som korsat den folkfrisinnade manövern, hava vi dock möjliggjort
att känna regeringen på pulsen och lära känna de principer eller, rättare sagt.
icke-principer. regeringen i detta fall följt.

Jag vill till sist, herr förste vice talman, säga, att jag hoppas, att kommande
justitieministrar skola taga varning av den nuvarande justitieministerns
malör med Hagalunds-Kalles upprop, men då taga lärdom icke i den anda,
konstitutionsutskottets majoritet velat, utan i den anda, reservanterna från i
fjol uttryckte det, samt att våra justitieministrar för framtiden må låta sunda
förnuftet råda i dessa stycken, så att de icke svänga åtalsklubban i onödan.
Skulle det vara vinsten av debatten i denna fråga, så skulle jag skatta mig
lycklig.

Jag slutar, herr förste vice talman, med att hemställa, att punkten lägges
till handlingarna.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Thyrén: Herr förste vice

talman! Den tillfredsställelse att känna mig på pulsen, varom herr Engberg
nyss talade, hade han uppenbarligen kunnat förskaffa sig på ett mera vanligt
sätt än det i konstitutionsutskottet praktiserade — vari jag för övrigt icke
lägger mig på minsta vis. Han hade kunnat interpellera mig. Jag skulle
då hava givit honom en både grundligare och bättre utredning än i kväll, då
det för kammaren och mig förestå — höll jag på att säga — allvarligare
debatter. Jag tror icke, att det var nödtvång, som bestämde herr Engberg.

Eftersom herr Engberg riktade många frågor till mig, skall jag be att
få rikta en till honom: Om man antager, att Hagalunds-Kalles upprop haft
den effekten, att någon vettvilling verkligen gått åstad och lyckats spränga
i vädret en liten kanonbåt exempelvis, på samma sätt som det var vid Amalteadådet.
och om herr Engberg såsom domare skulle avgöra, huruvida denna
person, som förklarade sig hava handlat under inflytande av HagalundsKalles
artikel, verkligen gjort detta, skulle då herr Engberg såsom domare
hava antagit eller avböjt det påstående, som antagligen någon åklagare framställt.
att detta upprop förlett honom till den brottsliga handlingen och att
artikelförfattaren i och genom sin skrift gjort sig skyldig till att söka för -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30.

Ang.

fullbordad
granskning (
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

74 Onsdagen den 11 maj e. m.

leda och i detta fall faktiskt förlett honom till samma brottsliga handling?
. Om något sådant inträffar — det är icke så fjärran från verkligheten, ty det
var så det gick till i nämnda fall — skulle herr Engberg fortfarande säga,
att artikelförfattaren är alltigenom så barnslig och oskyldig, att allt vad han
gör är fullkomligt utanför det straffbara?

Herr Hallén: Herr talman! Då jag tillhör de tre socialdemokrater, som

genom sin röstnedläggelse indirekt medverkat till en anmärkning, så tarvar
detta en förklaring.

Att inte vi biträda anmärkningen i sak är ju uppenbart. Vi anse, att den
skriftliga bolsjevikpropagandan bland de värnpliktiga är av så bluffartad och
ofarlig natur, att man tjänar den sunda samhällsutvecklingen allra bäst med
att lämna åt tystnaden denna propaganda. Vi veta visserligen, att en del borgerliga
damer och kanske några herrar bruka tappa koncepterna, så fort de
få se en kliché med sovjetstjärnor och andra poetiska former för revolutionslöftena.
Men på alla människor, som inifrån känna arbetarrörelsen, göra dessa
frasfeta orgier i trycksvärtan intet som helst intryck. Vi veta i stället, att
den kompakta massan av vårt lands arbetare står komplett likgiltig och oförstående
för denna vädjan att med bajonett och handgranat och militärrevolter
införa en socialistisk produktionsordning. Och vad bättre är: vi veta mycket
väl, att arbetarna ha en bergfast övertygelse om, att de kommunistiska ledare
och organisatörer, som stå för denna propaganda, icke därmed mena något
allvar. Jag behöver icke säga i denna kammare, att dessa människor äro i
regel alltför fega för att vilja för den sociala revolutionen offra ens en droppe
näsblod, varken andras eller allra minst sitt eget. Däremot är det alldeles
sant, att en massa känsliga människor på allvar tro på en verklig fara och
på att denna propaganda har sina anhängare, och de tro, att människor läsa
dessa upprop och kanske äro beredda att omsätta uppmaningarna i levande
livet.

Jag vill icke riskera, herr talman, att utsätta mig för talmansklubban genom
att alltför mycket syssla med en sådan flagrant företeelse som exempelvis den
nervositet, som huvudstadens polismyndigheter här om natten ådagalade, och
då det visade sig, att ganska mycket folk på fullt allvar verkligen tror, att
det ligger verklighet bakom allt detta karska tal om den revolution med militära
hjälpmedel, som man ideligen från den kanten får höra. Jag vill icke
värdesätta detta polismyndigheternas tilltag; det ligger alldeles utanför debatten.
Men det kan vara befogat att få röra vid det, därför att det är i
släkt med hela denna, jag vill säga borgerliga hysteri inför dessa suspekta
tryckalster. Det har framhållits av herr Engberg, att om man överhuvud
skulle tillmäta dessa skrifter någon betydelse, så är det väl ett synnerligen
olyckligt urval, att man då slår ned på den nu hastigt ryktbare HagalundsKalles
poetiska utgjutelse!-. Ja, jag skulle nästan vilja kalla dem poetiska
trots de drypande slutorden om, hur man skall rasera mordverktygen o. s. v.
För den, som är van att läsa agitationslitteratur, ter den sig som en slags
hoprafsad petitionslista, där även krav på ett ödeläggande av försvarsmedlen,
av kononer och pansarbåtar och annat sådant, liksom kommer med på sladden
i sammanhang med en hel del andra mer eller mindre klart eller dunkelt uttryckta
önskemål. Jag vill också påpeka — jag tror icke, det ännu är citerat
ur Hagalunds-Kalles skrift — att den är så väsentligt skild från den kommunistiska
våldspropagandan, att där säges uttryckligen ifrån på ett ställe
så här: »Vi vilja varken grå, vit, svart, blågul eller röd militarism!» Det
är alldeles tydligt, att här har man att göra med en klar pacifistisk uppfattning.
Om det nu är ungsocialister, anarkister eller syndikalister, som stå
för uppropet, men det har ingen som helst släktskap med den eventuellt me -

Onsdagen den 11 maj e. m.

75 Nr 30.

todiska eller organiserade propaganda, som ifrån det kommunistiska partiet
kan bedrivas i den frågan.

Jag skulle också vilja drista mig, herr talman, att till äventyrs säga ett
litet ord till vägledning för bedömande av antimilitaristernas skriftverksamhet
för framtiden. Och det är detta, att det är såväl våra kommunister som den
yttersta högern, som här göra sig skyldiga till en viss villfarelse. Det är
opsyklogiskt av dessa människor, som skriva sina flygblad, om de ens mena
allvar med det, att vädja till unga människor att organisera för militär kamp.
Det är, säger jag, opsykologiskt, därför att vi äga icke det underlag i samhället,
den atmosfär, som är så att säga den naturliga utlösningen för en revolution
på samma sätt som i Ryssland. Likadant är förhållandet med dem, som
vilja åtala i detta fall. Yi skola besinna, att dessa människor, som kasta ut
flygskrifter, för dem är det i regel ingenting annat än munväder. Man kan
icke iå fram en organiserad plan. Och, vad viktigare är, man kan icke peka
på den så att säga andliga atmosfären i landet, som är liksom grunden och utgångspunkten
för att man skall övergå från dessa feta fraser till en blodig
handling. Och det må tillåtas mig att liksom tillspetsa denna erinran till herr
justitieministern i följande påstående: Hur tro herrarna egentligen, att man
biand Stockholms arbetare, i den mån de överhuvud läsa dessa skrifter, reagerar
för dem? Jag skulle vilja använda ett kanske fult uttryck och säga,
att de, som tyvärr svenskarna ofta göra, säkerligen draga till med en ganska
mustig kötted eller svordom. Jag kan säga ytterligare, att nio tiondelar draga
till med en svordom över kommunisternas blufftaktik och kanske den återstående
tiondelen över kapitalistsamhället. Där har man i kort och koncentrerad
form en blick av effektiviteten av denna skriftverksamhet, mot vilken man
ifrågasätter att lagens arm skall gripa in.

Det är ju alldeles uppenbart, att vi måste gilla herr justitieministerns metod
att så tillvida följa, sin företrädares exempel, att han icke vill engagera
kungliga justitiedepartementet såsom någon slags reklamchef för kommunisternas
propagandalitteratur. Och den anmärkning, som vi indirekt medverkat
till, avser därför naturligtvis icke ett ögonblick att drabba honom, utan den avser
i stället, herr talman, att påkalla den allmänna uppmärksamheten på det
sätt, varpå det folkfrisinnade partiet i denna fråga uppträtt. Som vi kanske
erinra oss, medverkade i fjol på ett undantag när den frisinnade utskottsrepresentationen
till en fällande dom. Jag använder för korthetens skull uttrycket
dom, även om man anser, att konstitutionsutskottet ingen dom fäller. Hur
pass självständiga karlar de frisinnade utskottsrepresentanterna än voro, får
man väl anta, att de då handlade något så när i samförstånd med sin egen politiska
ledning. Vi erinra oss därifrån två ganska remarkabla detaljer. Nuvarande
statsminister Ekman i första kammaren deklarerade sitt öppna misstroendevotum
med de instämmanden, som följde efter hans anförande ifrån
hans meningsfränder liksom från de borgerliga partierna överhuvud. Och vidare
minnas vi herr Hamrins anförande, om vilket jag endast i korthet vill
yttra, att det var åtminstone präglat av utomordentlig temperamentsfullhet,
låt vara att det, såsom den nuvarande utrikesministern sedan framhöll för herr
Hamrin, icke stod i någon relation i fråga om sitt slut till den pompösa uppläggningen
i övrigt. Vi erinra oss från fjolåret, att man föresatte sig att låta
den dåvarande regeringen tömma förödmjukelsens bägare i botten. Och nog
måste man erkänna, att den fick taga sig ett par ganska försvarliga klunkar.
Eller, för att använda en annan bild, som återkallar i minnet fjolårets situation:
Damoklessvärdet hängdes upp under ganska barska och grymma miner
och hotfulla gester, men med den sköra trådens avskärande lät man tills vidare
anstå ännu någon vecka. Att till detta anstånd kanske medverkade obenägenheten
hos en viss grupp av de frisinnade att vara med om en opinionsyttring,

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 11 maj e. m.

Amg.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

som här i kammaren skulle fått ganska stora politiska följder, är nog uppenbart.
Men som underlag för hela denna aktion förstodo vi, att det fordrades
en frisinnad framstöt i det årets konstitutionsutskott. Och den vanns också.
Och jag tillåter mig fråga: Är det någon här i kammaren, som tror, att de
medlemmar från frisinnat håll i utskottet, som då medverkade till denna framstöt,
voro några slags politiska eremiter eller enstöringar, som vandrade sina
egna vägar? Är det icke fastmera troligt, att de handlade i någon överensstämmelse
och helt antagligt även i samförstånd med sin egen politiska ledning?
Här gällde det faktiskt, mina herrar, i fjol en politisk aktion, som, om
den i andra kammaren skulle hava fullföljts på samma sätt som i första kammaren,
d. v. s. med massinstämmanden, skulle lett till partiell, kanske rent av
total regeringskris, en kris, som varit föga vinstgivande att framkalla på en sådan
fråga, då man vid det tillfället redan siktade det gruvhål i terrängen, som
borde kunna bli en fallgrop för den sittande regeringen. Med andra ord: i det
storpolitiska spel, som då bedrevs, tror någon här i kammaren, att den frisinnade
framstöten i konstitutionsutskottet var något slags isolerad företeelse, några
ensamma mäns funderingar, framsprungna utan någon som helst samverkan
med deras politiska ledning? Jag begär intet svar på den frågan; det säger
var och en sig själv.

Om vi nu från denna rekapitulation av situationen i fjol övergå till den situation,
som utvecklat sig i årets konstitutionsutskott, därvid jag och några kamrater
blivit starkt förebrådda för vår röstnedläggelse i denna fråga, hava vi
sett, huru högern och socialdemokraterna vidhållit sina gamla positioner i sakfrågan.
Men frisinnet, känsligt såsom pendeln på en våg, börjar nyckfullt
svänga av och an. Trots utskottets oförändrade sammansättning visade diskussionen
snart nog, att där uppenbarade sig en mild tolerans, en vidsynt vidhjärtenhetens
och fördragsamhetens anda hos representanterna för nämnda
parti. Två små detaljer måste emellertid i sanningens namn räddas undan
glömskan och komplettera bilden. Den ena var, att en gammal frisinnad veteran
med stor ömhet mot både brottslingar och villkorligt frigivna, en man
med ett mycket humant och humanistiskt sätt att se på dessa ting, vidblev sin
ståndpunkt från i fjol och yrkade konsekvent på, att även nu skulle ett frikännande
domslut komma från utskottets sida. Det var den ena. Den andra detaljen,
som kanske också bör vara med för att ge relief åt eller kasta belysning
över denna situation, var, att en suppleant för en av ledarna för den frisinnade
framstöten i fjol ena dagen varmt och vältaligt förde försoningens och toleransens
talan men nästa dag såg sig nödsakad att biträda domen, sedan han under
kvällen, kanske eventuellt under natten — vad vet jag — rannsakat skrifterna.
Vare sig detta studium av skrifterna inskränkte sig, såsom han själv uppgav,
till studium av de brottsliga flygbladen — som varit tillgängliga under åtta
dagar — eller till äventyrs inskränkte sig till ett studium av det förstakammarprotokoll,
där nuvarande statsministerns anförande fanns, och vartill hans
eget personliga instämmande var knutet, det lämnar jag alldeles därhän. Jag
antar, herr talman, att det måtte varit en ganska hemsk natt. Alltnog, han
ansåg, att ofrånkomliga skäl talade för, att han nu skulle biträda anmärkningsyrkandet.
Heder åt en sådan konsekvens!

Emellertid bör det även upplysas om, att vi i utskottet — det hör också till
historien — på yrkande av mig beslöto uppskjuta omröstningen till en följande
dag, icke för att kommendera dit vissa ledamöter från i fjol men för att åtminstone
bereda tillfälle för dessa olika kommittenter från det frisinnade partiet
att, om de så önskade, låta samma dömande majoritet, som fanns i fjol,
placera sig på stolarna och alltså i kontinuitetens och följdriktighetens namn
ge samma prägel åt utskottets dom i år som då. Men det gick med dem, en
del av dem åtminstone, som det heter i liknelsen om det stora gästabudet om

Onsdagen den 11 maj e. m.

77 Nr 30.

dem, som voro inbjudna men icke mottogo inbjudan. De sade: »Tag emot
min ursäkt, jag kan icke komma.» Det var nämligen så, herr talman, att real- Jawkniw av
debatten var praktiskt taget slut i utskottet; själva omröstningen kunde kla-3 statsrådsras
på mindre än en timme, kanske en kvart, om det var mycket brådskande, protokollen.
Men det hjälpte icke. Det visade sig alldeles omöjligt att låta utskottet få (Forts.)
samma utseende, som det förut haft. Jag skulle vilja göra den lilla anmärkningen,
att det ser nästan ut, som om begreppet bristande tid snart kan ställas
i paritet med ett annat inom den politiska diplomatien gängse språk: att
av hälsoskäl eller opasslighet vara förhindrad uppehålla en tjänst eller etfc
ämbete. I varje fall, genom en serie lyckliga sammanträffanden syntes alltså
utskottet bli i stånd att nu handla stick i stäv mot fjolårets konstitutionsutskott.
Vår röstnedläggelse förhindrade detta. Man säger, att det är dåliga
domare, som avstå från att rätta ett misstag från fjolåret. Jag vill på frågan,
varför vi så gjorde, svara med en motfråga: är det månne antagligt, att
den toleranta uppfattningen hos den frikännande frisinnade utskottsgruppen
beror på en tillfällighet? Får man antaga, att det kom som en glad överraskning
för den frisinnade regeringen eller kanske rent av — om den nämligen
håller hårt på logik och följdriktighet i denna fråga — som en obehaglig
överraskning? Man kan fråga sig: är det större skäl att förmoda, att de
borgerliga frikännande rösterna i år kommo ifrån politiska enstöringar än de
dömande rösterna i fjol? Eller för att tala tydligare: är det förmätet att
supponera på grund av denna parallell med fjolårets beslut i verkligt stora
och viktiga frågor, att lika väl som det är mycket antagligt, att fjolårets representanter
icke handlade som ensamma män eller politiska eremiter, så gjorde
väl näppeligen de, som i år förde toleransens och vidhjärtenhetens talan,
detta.

Jag skall sluta med att säga, att man menar vanligen, att parlamentarismens
genomförande i vår politik börjat reducera konstitutionsutskottets betydelse,
när det gäller dechargen. Ja, det är nog alldeles riktigt. Och tyvärr
är det ofta så, att partibundenheten i det allmänna politiska livet avspeglar
sig gärna i utskottsmajoriteterna. Och konstitutionsutskottet kan nog icke
heller komma undan i den allmänna fördömelsen. Men om det också är så,
böra vi väl se till, att icke partisinnet till den grad får taga död på oväld och
objektivitet. Det måste väl i stället krävas, att när konstitutionsutskottet är
oförändrat till sin sammansättning och fullkomligt analoga saker behandlas,
det finns någon slags kontinuitet, följdriktighet och konsekvens i domsluten.

Det kräver väl utskottets och därmed även riksdagens eget anseende. Tänkom
oss, mina herrar, om det icke förflutit ett år mellan dessa två anmärkningars
framställande, utan det varit en tidrymd på några veckor eller dagar eller
rent av timmar? Huru skulle det sett ut, om utskottet då i ena fallet beslutat
si och i andra fallet så? Jag menar, att respekten för oväld, kontinuitet och
konsekvens ställer vissa fordringar, som man icke får bortse ifrån.

Herr talman! Den anmärkning, till vilken vi indirekt medverkat, träffar
i sällsport ringa grad föredragande departementschefen. Långt ifrån att den
skulle sikta på honom drabbar den i stället enligt min mening den politiska
ledning, som sökt manövrera den frisinnade skutan mellan fjolårets Scylla och
årets Charybdis. Hade man i stället följt saklighetens ledstjärna, hade man
undvikit detta skeppsbrott.

Herr Forssell: Herr talman! Den siste talaren var synes det mig rätt så
typisk för den uppfattning han företräder, nämligen i ett visst skede av diskussionen
om den antimilitaristiska propagandan. Herr Hallén fann nämligen
lämpligt att säga, att samhället icke skulle fästa sig synnerligen mycket
vid skrifter av nu behandlat slag; man skulle icke bry sig så mycket om dem,

Nr 30. 78

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning c
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

ty, menade herr Hallén, denna litterära propaganda har ingen verkan, vårt
folk är för förnuftigt att skänka ringaste gehör åt denna framställningsform,
åt det innehåll som erbjudes i dessa skrifter. Ja, så heter det, när man i en
situation som denna från det hållet dryftar dessa spörsmål. Men, herr förste
vice talman och mina herrar, jag vill erinra er om, att det kan vara andra
situationer, då man talar om denna propaganda på ett annat sätt ifrån det
hållet, och det är när man i en viss situation vill tvinga motståndare till eftergifter
under hänvisning till den propaganda som man i det förra sammanhanget
bagatelliserar.

I den ena stunden, då det gäller att dämpa det s. k. borgerskapets oro, ja,
då heter det självfallet, att det är ingenting att fästa sig vid, men i en annan
situation, då det gäller att tvinga fram någonting, då heter det: hör på den
opinionen, så låter det bland folket, akta er, mina herrar! På det viset går
man fram på skilda linjer: i den ena stunden si och i den andra stunden så.

Jag skulle tro, att det icke är värt att lyssna till de där locktonerna från
herr Hallén. Han uppträdde såsom någon slags Rousseauansk filosof, han
trodde på människans inneboende förnuftighet och naturliga godhet o. s. v.
Jag vill dock erinra herr Hallén om, att det senaste valet i Stockholm visade,
att 16,000 medborgare i denna stad hava gått och röstat för det sovjetsallierade
kommunistiska partiet. Jag frågar, om man inför ett sådant faktum
har rättighet att på det sättet bagatellisera, vad vi hava inför våra ögon?
Nej, jag tror nog, att vi på vår sida och på borgerskapets sida göra klokt i
att icke falla undan för slikt, och jag beklagar djupt, att herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet i sitt senaste anförande talade om, att vi
böra icke så mycket orda om detta, ty vi hava allvarligare ting inom kort på
föredragningslistan. Denna sak, herr statsråd, är allvarlig nog, och den
uppfattningen, det försäkrar jag herr statsrådet, den delas av betydande lager
inom Sveriges folk. Jag beklagar, säger jag, om en sådan anda nu gör sig
gällande inom den svenska regeringens kretsar, den andan representerar i
varje fall en sänkning i förhållande till det sätt, på vilket man inom de kretsar,
som regeringen huvudsakligen representerar, bedömde dessa ting förlidet
år.

Jag skall här bara be att få erinra om några kriterier, som man då från
den sidan anlade vid bedömandet av dessa företeelser. Jag skall taga fram
några synpunkter, ur vilka man ansåg, att dessa ting borde ses, och jag dröjer
då naturligtvis företrädesvis i första hand vid vad den nuvarande statsministern
sade, huru han la de upp problemet, huru han angav de normer, efter
vilka denna propaganda borde bedömas. Han sade det, att »när man gjort
gällande från olika håll, att det vid tillämpning av en lag av denna art är
synnerligen nödvändigt, att man icke skapar martyrer och kanske rent av på
det sätt populariserar vad man vill söka förhindra, förefaller det mig»,
sade herr Ekman, »att det borde vara klart, att det icke här var fråga om
någon ung och entusiastisk och obetänksam fantasts utgjutelser, i fråga om
vilka den tankegång jag nyss antydde bör göra sig gällande», och han fortsätter:
»Det måste vara bekant, att skriften i fråga — det var då soldatin struktionen

— var ett uttryck för en planlagd, målmedveten, till innehåll och
syfte noga övervägd aktion, riktande sig just mot vårt försvarsväsen och vad
därmed sammanhänger. Om detta är riktigt», sade herr Ekman, »då förefaller
det mig, som om resonemanget, att man här icke borde skapa martyrer,
icke har sin tillämpning i detta fall. Om några entusiastiska och obetänksamma
element kunde tänkas bliva indragna i denna affär, skulle det väl vara
just därför att de påverkats av skriften i fråga att begå obetänksamma handlingar.
Sålunda här behövde, i den mån den synpunkten anlades, dylika element
skyddas mot i stället för att man skulle anse, att dylika element stå

Onsdagen den 11 maj e. m.

™ Nr 30.

bakom den agitation, som det här gällde att beivra.» — Det var den ena synpunkten,
man skulle, taga sikte på detta: är det överhuvud taget ett ungdomligt
element som star bakom, eller är det icke fastmera en planmässig agitation,
ledd från något hall som vi hava att gorå med. Och så tilläde herr
Jl/kman ytterligare en sak, som jag fäste mig ganska mycket vid, då jag
hörde herr Ekman framföra sin mening i första kammaren. Det var nämligen
sa, att en, vänstersinnad officer hade sagt »att just det förhållandet, att man
inom armén kände^ sig sakna stödet av en beivran av tendenser i denna riktnmg,
kände sig sta i en viss värnlöshet, när det gällde att bemöta denna agitation,
lämnade hos honom en skarp känsla av tröstlöshet, när det gäller att i
övrigt söka befrämja vårt försvars synpunkter», och herr Ekman tilläde, att
denna upplysning, som han fatt, den tillerkände herr Ekman en »verklig bet3rdelse».
Det var då det andra kriteriet, efter vilket herr Ekman bedömde frågan,
och så till slut sade den nuvarande statsministern vid detta tillfälle, att
han ansåg att man borde motarbeta allt, »varje företeelse som minskade försvarsväsendets
effektivitet, vare sig av här ifrågavarande eller annan liknande
art», d. v. s. man skulle motarbeta »allt som minskade denna effektivitet
utöver vad som med hänsyn till försvarsorganisationens styrka är oundgängligt»;
det måste beivras och hindras.

Det var ur dessa tre synpunkter som herr Ekman ansåg, att justitieministern
borde hava åtalat soldatinstruktionen. Herr förste vice talman, det var herr
Ekmans utgångspunkter.

Vänder jag mig, nu till andra kammaren, och ser efter vad herr Hamrin åberopade,
så finner jag, att han likaledes har anlagt tre synpunkter för frågans
bedömande. För det första säger han det, att han för sin del i denna fråga
ser en rättsfråga, och att det är en »ren rättsståndpunkt», som han vill hävda,
och han anslöt sig, förklarade, han, till några ord som hade fällts av en framstående
man i ett annat land i en prekär situation, och de orden lydde: »Landets
lagar äro folkets arvedel. Lagarnas betydelse ligger däri, att de respekteras.
» Det var, herr Hamrins första utgångspunkt. Med avseende å innehållet
av den skrift som man da ventilerade gjorde herr Hamrin några rätt så
intressanta observationer. Herr Hamrin gjorde nämligen gällande med avseendea
soldatinstruktionen, att när han jämförde denna soldatinstruktion med
åtskilliga andra tryckalster av samma slag som tidigare varit insända till justitieministern
eller varit föremal för uppmärksamhet, »föreligger», sade herr
Hamrin, såvitt han kunde förstå, »en ganska betydande skillnad». »Här»,
säger herr Hamrin om soldatinstruktionen, »är det knappast fråga om en antimilitanstisk
skrift i vanlig bemärkelse. Jag skulle snarare vilja påstå, att det
ar iraga om en militaristisk skrift i dess mest brutala utformning.» Slutligen
iann herr Hamrin det »upprörande», att bakom propagandan låg, av allt att
döma, direkt eller indirekt understöd från främmande land.

Ser man nu efter, i vad mån de kriterier som förlidet år framställdes för
atal. om de träffa in pa har föreliggande publikationer, ja, då måste man stanna
tor det resultatet, att punkt för punkt stämmer det, punkt för punkt falla
dessa skritter in under grunderna för de domslut, som då i första och andra
kammaren avkunnades ifrån ledande folkfrisinnat håll.

Nu har herr justitieministern emellertid med sitt juridiska skarpsinne hittat
som lian tror eu spång., en liten smal spång, på vilken häri kan leda regeringen
ur den otrevliga situationen, då han nämligen konstruerar en skillnad mellan
a, ena siden en propaganda, som tar sikte på en konkret situation. Den brottsligheten
ar atalbar den förelåg åtminstone i rätt hög grad i fråga om soldatlnstrnktionen,
sa att dar skulle justitieministern hava velat åtala. Men enligt
justitieministerns mening förelåg den otvetydigt i de båda skrifter han överlämnat
till atal under sistlidne februari. Men så finns det å andra sidan en

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. SO

Onsdagen den 11 maj e. m.

Av#.

fullbordad
granskning c
statsrådsprotokollen,

(Forts.)

propaganda, som tar sikte på en tänkt situation, och där föreligger ingen sådan
brottslighet som bör åtalas, enligt justitieministerns mening. Såvitt jag
förstår, och jag har försökt att läsa igenom lagtexten, så föreligger intet som
helst stöd för en sådan boskillnad i vår gällande tryckfrihetsförordning, det
finnes intet som helst, som talar om detta, utan vad man har att hålla sig till
är den frågan, om en propaganda kan tänkas vara motivbildande för brottsliga
handlingar. Det måste man utgå ifrån. Någon annan sak talas icke om i
tryckfrihetsförordningen, den lag som vi hava att hålla oss till, och det kan
ingen människa bestrida, att icke de uttryckssätt och den tankegång som framlagts
i dessa skrifter äro motivbildande för brottsliga handlingar. Den tesen
för övrigt, att de skrifter här, som vi hava i konstitutionsutskottets memorial,
skulle avse endast tänkta eventualiteter håller icke streck, om man studerar
skrifternas innehåll, ty det är icke alls fråga om handlingssätt, som förordas
allenast i händelse av inbrytande yttre krig, utan det hela siktar otvetydigt på
att framprovocera ett inbördeskrig. Vid sådant förhållande kan jag icke finna,
att ens herr justitieministerns konstruktion på ringaste_ sätt håller provet
vid en konfrontation med det verkliga innehållet i publikationerna. Beträffande
de åtal som herr justitieministern har verkställt, vill jag säga, att jag anser
naturligtvis, att åtal i det fallet bort ske; jag finner det vara en brottslig propaganda,
som man med de medel regeringen har bör bekämpa. Men huru kan
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet såga, att när det står i den
skrift han åtalat: riv ned, rasera mordvapnen, då syfta de orden på en konkret
handling: sänk örlogsfartygen, gör det och det, utför de och de bestämda handlingarna;
men när det står »sikta åt rätt håll, undergräv kadaverdisciplinen»,
då är någonting så allmänt, att då kan man icke riktigt
fundera ut vad meningen är. Hur kan man tillåta sig att i förra fallet
intolka en konkret handling men i senare fallet säga. att det är
omöjligt? Jag erkänner gärna, att jag icke är »jurist», för all del, men jag
har något lekmannaförnuft, och det torde vara ganska svårt för någon människa
med vanligt lekmannaförstånd att se, att det i ena fallet rör sig om något
»abstrakt», i det andra om något »konkret», ty ser man efter, vad denna
uppmaning t. ex. »lär eder vända vapnen mot rätt håll», vad det allt självfallet
betyder, behöver man icke läsa mer än skriften för att finna, att det gäller de
svenska kapitalisterna, godsägarna, officerarna: de »äro våra utpräglade fiender»,
säges det. Saken klarlägges också på följande vis: »Varje arbetarsoldat
måste vara på det klara med hur han skall uppträda, han måste veta åt vilket
håll han skall rikta geväret i en allvarlig situation. Då har han andra intressen
än officerarna, därför måste manskapet under tjänstetiden lära sig handla
på egen hand.» Nog är det tämligen tydligt, vad författaren av denna skrift
menar, när han säger: »vänd vapnen mot rätt håll.»

Som sagt, herr förste vice talman, jag tror, att den konstruktion, med vilken
herr justitieministern här har velat överskyla underlåtenheten att åtala, den
konstruktionen har intet stöd i lagen, och om den hade det, är den godtyckligt
tillämpad. Den hållning som här intagits i dessa frågor stämmer J allt fall
icke med utgångspunkterna för den folkfrisinnade politiken från våren 1926.

Här har också sagts, att man skulle underlåta dessa åtal med tanke på juryns
osäkerhet, i ovisshet om det slut. till vilket en jury skulle komma. Ja, herr
förste vice talman, herr justitieministern har Ju mot slutet av sitt anförande
varit inne på denna tankegång. Det är ju något egendomligt. Tiderna förändras.
Jag erinrar mig så väl från min första studenttid för 20 ar tillbaka,
huru jag då läste professor Thyréns skrifter, t. ex. »Ett politiskt program»,
alla dessa briljanta skrifter, som på det ungdomliga sinnet gjorde hänförande
intryck. Jag minnes så väl, huru professor Thyrén om den propaganda som
då bedrevs sade, att tryckfriheten är icke någon naturlig medfödd mänsklig

Onsdagen den 11 maj e. m.

81 Nr 30.

rättighet, utan tryckfriheten hava vi fixerad i gällande svensk rätt, och den
gällande svenska rätten skall efterlevas, och det gäller att komma åt denna
propaganda, ty den är ytterst ansvarig för att ungdomliga och lätt påverkbara
sinnen taga intryck av dessa skrifter, och de få sota för dem, medan i själva
verket det är litteratörerna, som stå bakom, vilka bära det reella ansvaret.

Enligt min take är herr Thyréns tankegång från 1908 och 1911 års brytningar
den riktiga. Skulle det visa sig, att gällande lag ej bjuder samhället
tillräckligt skydd, ja, då äro vi inne på andra problem, som kräva behandling
i sin ordning. Men gällande lag skall respekteras, det sade herr Hamrin så
riktigt för ett år sedan, och den regeln gäller ej blott under en socialdemokratisk
regim. Då justitieministern efter mitt förmenande ryggat denna grundsats,
måste jag yrka, att anmärkningen lägges med gillande till handlingarna.

Herr Almquist: Herr talman! Jag skall icke tillåta mig, herr talman, att
ingå på de förhållanden, som kommit att skapa majoritet för ifrågavarande
anmärkning i utskottet, och jag har därför icke anledning att fullfölja de
påbörjade men hittills något ensidiga undersökningarna därom, huruvida alla
parter härvidlag fiskat i fullt kristallklart vatten.

Vidare skulle jag vilja säga, att denna debatt som ju tycks bli långvarig
och i vissa avseenden ganska upplysande, dock icke kan bli någon stor principdebatt
av den art, som förekom förra året. Jag kan icke se annat än att
den dåvarande justitieministern förfäktade en principiell ståndpunkt efter
klarare linjer än den nuvarande gör i föreliggande fall, låt vara att dessa
linjer enligt mitt förmenande voro ganska betänkliga. Jag skall, eftersom
det icke gäller att nu såsom förra året lägga upp frågan efter de grundläggande
principerna, icke heller antasta den uppfattningen, att justitieministern
icke är skyldig att åtala alla fall, som äro brottsliga, utan att han äger en
viss diskretionär prövningsrätt. Men det är ju så, att konstitutionsutskottet
och i sista hand kamrarna ha att kritiskt granska resultatet av hans prövning.
Denna granskning har nu fullföljts i första och påbörjats i andra kammaren,
och jag skall tillåta mig att i någon mån också draga mitt strå till
stacken.

Det gäller då att något närmare granska de båda skrifter, som herr justitieministern
lämnat utan beivran. Han har ju, såsom senast herr Forssell framhöll,
gjort gällande, att skrifterna röra sig på ett abstrakt plan, att de äro
verklighetsfrämmande, att de i många fall endast hänföra sig till tänkta
situationer och att de därför icke skulle vara brottsliga — i varje fall icke
kunna efter all beräkning fällas av en jury. Herr justitieministern har nu
själv fäst uppmärkamheten på vissa förekommande uttryck i dessa skrifter.
Jag vill här i förbigående säga, att man naturligtvis kan framdraga till diskussion
det ena och det andra uttrycket, men jag vill samtidigt framhålla,
att envar och jämväl en jury har att taga hänsyn till skrifterna i hela deras
sammanhang och hela deras syfte, med frihet naturligtvis att granska särskilt
betänkliga uttryck och vändningar.

Herr justitieministern bär själv fäst uppmärksamheten på ett uttryck sådant
som detta: »Upplös kadaverdisciplinen!» Han menade, att detta var

en tämligen obestämd vändning; vad åsyftades därmed? Samma fråga ställdes
visst .av herr Winberg i första kammaren. Men finns det verkligen någon
lärd jurist eller någon lekman, som kan tvivla på vad som härmed avses?
Kadaverdisciplinen är ju ingenting annat än ett öknamn på den militära disciplinen;
detta måste vara alldeles uppenbart och framgår också av hela sammanhanget
i skriften. Vad det här gäller är för övrigt också ganska klart,
om man uppmärksammar en annan passus i skriften, där det heter: »Hälsinge Andra

hammarens protokoll 1927. Nr SO. 6

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 82

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

pojkarna, som vägrade att låta sig transporteras i boskapsvagnar, har gett ett
glänsande exempel för allt Sveriges militärmanskap.» Herr Engberg framhöll
också i sitt anförande, att det fanns åtskilligt i denna skrift, t. ex. den direkta
anknytningen till den pågående fältmanövern, som lät agitationen i skriften
framstå såsom »liggande inom verklighetens gränser», och jag skulle vilja
påpeka, att anknytningen till det konkreta fallet med »hälsingepojkarna» också
tyder på, att skriften har en synnerligen konkret syftning.

Jag kan för min del icke se annat, än att man här kommer mycket nära
det fall av straffbarhet, som avses i 10 kap. 14 § strafflagen, då där talas om
den, som försöker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Ett
försök att upplösa den militära disciplinen eller mana till sprängande därav
är ju ingenting annat än ett förledande till olydnad mot laga myndighet, i
detta fall den militära myndigheten. Jag måste alltså finna, att det icke
bara föreligger ett klart skönjbart brottsligt syfte utan också en brottslig
handling, nämligen ett försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet.

Herr justitieministern lät nu också bl. a. förstå, att han vid användandet
av sin diskretionära prövningsrätt ansåge sig böra tänka på huru juryn skulle
komma att ställa sig, d. v. s. om man överhuvud taget skulle kunna vänta att
få en fällande jurydom. Ja, juryns hållning till ett åtal innebär ju alltid ett
moment av ovisshet. Om man emellertid endast skulle åtala, när visshet för
en blivande fällande jurydom förelåge, skulle man naturligtvis aldrig åtala,
men herr justitieministern står dess bättre på den ståndpunkten, att åtal i alla
fall stundom bör ske. Ja, men då måste också sådant ske i ovisshet om vad
juryn kommer att säga, och de av herr justitieministern åberopade två fallen,
då juryn ena gången fällde och andra gången frikände en skrift med samma
innehåll, är i detta fall belysande. Jag skulle emellertid också vilja göra
gällande, att oavsett huru i det enskilda fallet juryns utslag blir, kommer
den allmänna rättskänslan dock att åtminstone i någon mån vara tillfredsställd
genom att åtal väckes, ty därmed har likväl yrkande på fällande dom
gjorts ifrån statsmakternas sida. Följer sedan ett frikännande, så är detta
naturligtvis beklagligt, men det allmänna omdömet torde nog veta, var ansvaret
ligger i dylika fall. nämligen i tryckfrihetsprocessens ofullkomlighet.

Jag har med dessa funderingar givit mig in på en del juridiska tolkningsfrågor,
och jag förutser, att herr justitieministern, såsom han ofta för sed haver
i riksdagens kamrar, kommer att svara — om han överhuvud taget vill
svara •— med ett påpekande av det stora avståndet mellan jurister och ickejurister
i frågor sådana som dessa. Herr justitieministern talar sällan i någon
lagfråga utan att understryka denna motsats, och han måtte tro, att den väcker
en särskild anklang i denna kammare. Jag anser för min del, att vi i
andra kammaren ha en viss förkärlek för lekmannaförståndet, visserligen det
skolade lekmannaförståndet, och att vi icke ha någon överdriven (men väl tillbörlig)
respekt för den juridiska sakkunskapen, särskilt när den icke förirrar
sig in på subtiliteter — det var visst ett uttryck, som herr Engberg riktade
mot herr Thyrén •— eller hårklyverier — det var ett uttryck, som en jurist
använde -vid karakteristiken av herr Thyréns försvar i första kammaren.

Jag skall emellertid icke vidare våga mig in på några juridiska tolkningsfrågor
utan skall endast komma med en rent politisk betraktelse. Jag måste
då säga, att herr justitieministern genom sin hållning i här föreliggande åtalsfrågor
och genom det oberäkneliga i de beslut, som han fattar, kommit att stå
ganska isolerad inom den parlamentariska opinionen. Det förhåller sig ju
till en början så, att de med mig likatänkande, överhuvud taget de konservativt
tänkande inom och utom mitt parti — och detta kanske i stigande grad,
om man ser på kretsarna utom riksdagen bland de breda folklager, där konser -

Onsdagen den 11 maj e. m.

83 Nr 30.

vativa idéer ha någon jordmån — visserligen måste gilla de åtal, som an- funbwdad
ställts år 1927, men också måste bestämt ogilla, att de i konstitutionsutskot- granskning a0
tets memorial omtalade skrifterna icke blivit åtalade. Det förefaller mig, statsrådsatt
då det är fråga om repression från statens sida eller åtminstone försök där- protokollen.
till mot fräckt samhällsfientliga tendenser, måste man yrka på målmedveten- (Forts.)

het och konsekvens. Jag förstår visserligen, att herr justitieministern anser
sig handla efter bestämda riktlinjer och med full konsekvens, men det är just
denna ståndpunkt, som vi för vår del icke äro benägna att vitsorda. I sådana
fall, då man konsekvent och målmedvetet beivrar de olika uttrycken för denna
brottsliga propaganda, utsätter man sig som bekant för förebråelsen om »åtalsraseri»,
men herr justitieministern lär väl icke ha någon större respekt för
sådana nötta politiska talesätt. Det är ju icke heller fråga om att väcka åtal
utan urskillning; det gäller endast att i särskilt flagranta fall statuera exempel,
som kunna lända till straff och varnagel.

Om nu detta gäller om de konservativt tänkande i denna kammare, så erbjuda
å andra sidan socialisterna bilden av ett parti, som står litet egendomligt
i denna fråga men som i varje fall icke kan räknas som ett stöd för herr
justitieministerns åtalspolitik. Socialdemokraterna kunna ju i ljuset av sin
reservation till 1926 års konstitutionsutskottsmemorial omöjligen gilla hans
beslut i de fall, då åtal anställts. Ingen har ju kunnat förutse juryns beslut,
och man hade alltså, för att citera ett utryck i den socialdemokratiska reservationen,
i dylika fall kunnat komma ur askan i elden, för den händelse juryn
eventuellt skulle frikänna; ingen har heller kunnat ge garanti för att icke
åtalen kunnat innebära reklam eller ett s. k. martyrskap. Å andra sidan har
den glädje, som man kunde vänta att socialdemokraterna skulle känna över att
åtal med alla sådana vådliga risker icke skett i de av konstitutionsutskottet
påtalade fallen, tagit sig former, som måste sägas vara i högsta grad beslöjade.

Herr justitieministern står således visserligen tämligen isolerad, men dock
icke alldeles ensam. Åtminstone en del av — visst icke hela — folkfrisinnade
partiet måste ju sägas stödja honom i denna sak. Huru det förhåller sig med
det liberala partiet, vet jag icke, ty detta inrymmer ju i allmänhet en stor
mängd personliga ståndpunkter. Beträffande en ledamot av konstitutionsutskottet
med liberal färg vet man ju emellertid, att han ansluter sig till justitieministerns
uppfattning, att åtal icke bort äga rum.

Jag talade till en början om att den förutvarande justitieministern genom
sin principiella hållning kommit in på betänkliga vägar i härmed sammanhängande
frågor. Det förefaller mig, som om den nuvarande justitieministern
genom oberäkneligheten i sin åtalspolitik icke inbjuder till full förvissning om
att den brottsliga propagandan i tryck skall av honom beivras med den konsekvens
och det eftertryck, som skulle vara högeligen önskvärda.

Herr Spångberg; Herr talman! Ju mera här talas om frihet och demokrati,
desto mera försöker man hindra arbetarna att framställa sina krav och ge uttryck
för sina meningar. Det har visat sig, att herrarna både från de konservativa
och de demokratiska partierna icke spara på krafterna, när det gäller
att komma åt den kommunistiska rörelsen genom tryckfrihetsåtal. I fjol kom
konstitutionsutskottet med anmälan mot justitieministern, därför att han icke
ingripit med åtal i anledning av den lilla skriften »Soldatinstruktionen», och i
är fortsätter man på samma sätt.

Herr Engberg började sitt anförande under remissdebatten med att rekommendera
till åtal bl. a. Stormklockan nr 39 och 40, Manskapsbladet, årgång 1
nr 1 och 2 samt ett flygblad: »Brev till militärmanskapet». Den minoritet av
konstitutionsutskottet, som står för utlåtandet, bär nu följt herr Engbergs fin -

Nr 30.

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

gervisning och gjort eu anmälan mot justitieministern för hans uraktlåtenhet
att väcka åtal mot Manskapsbladet och Stormklockan. Herrarna ha varit nog
hyggliga att införa hela innehållet i flygbladet samt artikeln »Till kamraterna
på manövern», och man kan vara tacksam för denna åtgärd, därför att därigenom
lämnas tillfälle för envar, som är i besittning av utskottsutlåtandet, att
studera vad som egentligen sagts i detta fall.

Brevet till militärmanskapet börjar på följande sätt: »Åter har kapitaliststatens
regering och officerare satt i gång med det brutala manskapsplågeri i
stor skala, som kallas fältmanöver. Skrikande, skränande och oftast synnerligen
lymmelaktiga officerare komma att hetsa pojkarna till övermänskliga
ansträngningar, pumpa ut dem i långmarscher, utsätta dem för alla möjliga
strapatser, för kyla och svält. Säkert komma vid denna manöver liksom vid
alla föregående många pojkar att få hälsan förstörd för all framtid. Befälet
bryr sig inte det minsta om att skydda manskapet till liv och lem.»

Jag förmodar, att åtminstone de arbetarrepresentanter, som känna till, huru
det över huvud taget förhåller sig med dessa manövrer, icke kunna neka till
att påståendena äro fullständigt med sanningen överensstämmande. Läser
man vidare flygbladet, finner man, att det även här är mycket svårt att hitta
på några felaktiga påståenden. Det är sant, som det där står, att det är banker
och bolag, som äga detta land; det är sant att småbönderna oftast ha sin lilla
jordlapp intecknad över skorstenarna, att arbetarpojkarna oftast fått göra bekantskap
med lång arbetslöshet och att de i det fall arbete kan erhållas äro
svältavlönade. Det är ytterligare sant, att den jord, som rymmes i ett par
blomkrukor, är icke mycket att do för och att vi icke ha någonting otalt med
arbetarna och bönderna i Sovjetryssland eller något annat land.

Herr Forssell var av en motsatt uppfattning och ansåg mycket olämpligt,
att ett flygblad med sådant innehåll skulle få spridas. Jag förstår detta mycket
väl från hans klassynpunkt. Men om herr Forssell gjorde ett verkligt försök
att se på saken från arbetarnas och arbetarpojkarnas synpunkter, skulle han
inse det berättigade, när arbetarklassen säger ifrån t. ex., att man icke har
något otalt med Sovjetrysslands arbetare och bönder eller arbetare och bönder
i något annat land.

Det är också sant — som det vidare heter i flygbladet — att det är rustningar
mot arbetarna, när polischefen Hårleman köper kulsprutor för att »stilla
uppror», när det bildas fascistiska organisationer och när dessa organisationer
för arbetarmord med diverse lögner söka lura de stamanställda till medlemskap.
Det är sålunda, såsom i detta flygblad framhålles, en moralisk plikt
för arbetarklassen att göra den kapitalistiska armén till vapen i arbetarklassens
befrielsekamp. Mot uppmaningarna i flygbladet kan i varje fall icke ur arbetarsynpunkt,
icke ur rättssynpunkt betraktad från arbetarhåll, framställas
någon som helst anmärkning. Det heter: »Gör upp räkningen med fosterlandslögnen.
Upplös kadaverdisciplinen, lär er att vända vapnen åt rätt håll.» Det
bär ju understrukits såsom brottsligt av varma fosterlandsvänner, vad som här
sägs, att gevären böra vändas åt rätt håll. Men det är ju alldeles riktigt!
Eller skulle någon av högerns representanter på allvar vilja påstå, att man
skall uppmana de värnpliktiga att vända gevären åt fel håll? Jag kan icke
heller finna, att följande uppmaningar äro brottsliga: »Stifta‘bekantskap med
Stormklockan och Manskapsbladet. Slut upp i de kommunistiska ungdomsorganisationerna,
arbetar- och småbondeungdomens kamporgan för klassens befrielse.
»

Som man här finner, går flygbladet ut på att lära arbetarungdom att tänka
och handla till förhindrande av att ungdomen dels utsändes i krig för att mörda
sina kamrater och dels låter vid konflikttillfällen kommendera ut sig mot
arbetarklassen. Det är klart, att dessa uppmaningar icke ställas ur pacifistisk

Onsdagen den 11 maj e. m.

85 Nr 30.

synpunkt. Jag förstår mycket väl, att det skulle vara välkommet för herrarna,
om så vore fallet. Men vad skulle det betyda för arbetarklassen? Vi skulle
då uppmana arbetarna: när militären kommenderas ut mot er vid konflikttillfällena
— och det saknas ju icke exempel härpå, mina herrar! — skola ni
snällt låta skjuta ned er; ni skola icke organisera eder i förväg eller tillgripa
sådana medel, som ur er synpunkt situationen kräver. Detta skulle vara rena
självuppgivelsen, och det skulle vara en olycka icke bara för arbetarklassen
utan för hela mänskligheten, om något sådant skulle inträffa.

Herr Hallén ansåg, att det funnes ingen fara för den sociala revolutionen;
den komme aldrig att inträda, samt sade vidare att de kommunistiska ledarna
här i landet vore alltför fega för att över huvud taget önska en social revolution.
Hur vet herr Hallén detta? De kommunistiska ledarna och medlemmarna
av de kommunistiska partierna i de olika länderna ha visat, att de icke varit
fega. De ha offrat sina liv, när det gällt kampen för arbetarklassen. Det
finns visserligen exempel på att sådana, som sagt sig tillhöra arbetarklassen,
dragit sig tillbaka vid kritiska tillfällen, men dylika personer ha mestadels
funnits hos det parti, som herr Hallén tillhör. Jag kom för övrigt i detta sammanhang
att tänka på vad en f. d. präst en gång berättade mig. Han talade
om att han vid ett tillfälle fått ett brev från en annan präst, som var socialdemokrat,
där denne föreslog att utesluta ur bönen i kyrkan åkallan om Guds
skydd över försvaret till lands och vatten. Men sedan visade det sig, att den
präst, som själv kommit med förslaget, var för feg att tillämpa det vid utövandet
av sitt ämbete. Kommunisterna ha åter visat, att de icke varit fega, och
jag vill därför på det allra bestämdaste protestera mot ett sådant uttalande,
som herr Hallén i varje fall icke kan bevisa.

Jag skall icke i detta sammanhang ingå på frågan, huruvida herr justitieministern
verkligen borde ha åtalat eller icke. Jag förstår, att man ur överklassens
synpunkt anser, att åtal borde ha ägt rum. Men jag vill påstå, att
sådana åtal icke skulle leda till något som helst resultat, såvida man därmed
skulle önska förhindra den agitation, som här bedrives och som har fullt berättigande.
Även om av sådan orsak en ung man skulle komma in på Långholmen
någon månad — sådant har ju inträffat inom det kommunistiska partiet
och ungdomsförbundet och på sin tid även inom det socialdemokratiska partiet
— skulle ändå denna agitation icke på något sätt avtaga på grund därav.

Utskottets majoritet är i själva verket av den meningen, att ingen anmälan
borde ha skett. Men som den store demokrat herr Engberg är, har han tillsammans
med herr Hallén och herr G. W. Hansson ändå lyckats, trots denna
utskottets åsikt, att genom uraktlåtenhet att rösta få till stånd en anmälan
mot herr justitieministern, en anmälan som han alltså anser oriktig. Herr Eng‘Derg
vittnade nyss om att denna anordning varit förestavad av det skälet, att
man ville ha ett meningsutbyte med herr justitieministern i frågan. Ja, justitieministern
är ju en briljant talare, men att enbart ur den synpunkten, att man
önskar få honom att tala, lägga fram en dylik anmälan, synes mig något underbart.
Man borde väl kunnat få en diskussion till stånd på annat sätt än genom
en anmälan, som man anser alldeles oberättigad. Det är här icke sakfrågan,
som herrarna resonera om, utan det föreligger en ren hämndpolitik och ingenting
annat. Man kan ju tillåta sig åtskilligt, om det samtidigt innebär en
hets mot den kommunistiska rörelsen. Men jag undrar, om denna taktik icke
kan hämna sig i framtiden. Jag undrar, om icke den situationen kan inträffa,
att de frisinnade vid ett tillfälle, då det sitter en regering från herr Engbergs
parti vid makten, i utskottet skulle kunna tillämpa samma taktik och säga,
att man visserligen anser, att den anmälan, som högern kommit med, är oberättigad,
men att man ändå följer samma taktik, som socialdemokraterna här ha
knäsatt och av liknande skäl nedlägger sina röster. Jag tror icke, att man på

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 86

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad,
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

denna väg stärker konstitutionsutskottets eller riksdagens prestige över
huvud.

Jag skulle vilja ytterligare fråga dem, som i dag ropa på åtal, varför icke
samma metoder tillämpas, när det gäller en annan åsiktsriktning och det tillika
är fråga om en broschyr, som ur juridisk synpunkt ligger på samma plan och
måste anses vara lika brottslig. Under remissdebatten tillät jag mig att ur
Svensk militär tidskrift erinra om hur det publicerats en stort anlagd plan om
hur man från officershåll tänkte sig genomförandet av en militärdiktatur i
Sverige. Jag vill erinra om denna artikel ännu en gång; den kan kasta en
bjärt belysning över de fullkomligt olika tillvägagångssätt, som herrarna i
skilda fall begagna, och med vilka olika mått man mäter, när det gäller att
utöva rättvisa här i landet. Artikeln började på följande sätt: »Ehuru krigsmakten
i första hand är ett statens maktmedel mot yttre fiender, kan den ibland
bli tvungen att ingripa för att även inåt hävda statens och regeringens auktoritet
om det maktmedel, som egentligen är avsett härför, polisen, visar sig
otillräckligt. Om så blir fallet, skall belägringstillstånd proklameras.» Därefter
kommer en förklarande not med följande innehåll: »Att svensk statsmakt
saknar möjlighet härtill, är en stor trumf för våra omstörtningselement.»

Som herrarna se, utgår man i denna artikel därifrån, att fosterlandets väktare
begå en medvetet olaglig handling, då de i landet förklara ett belägringstillstånd,
som man själv erkänner, att svensk statsmakt saknar möjlighet att
genomföra.

Jag går vidare i artikeln. »Vi utgå sålunda ifrån, att belägringstillstånd
är proklamerat och verkställande makten lagd i händerna på den militära befälhavaren.
Han har order att med alla till buds stående medel slå ned upproret
och återställa laglig ordning. Vilka åtgärder äro då att vidtaga? Vissa
förutsättningar måste vara för handen. 1) Truppen måste vara så stark, att
ett misslyckande är omöjligt. En motgång skulle ha de mest ödesdigra följder.
2) Ett beslutsamt uppträdande minskar behovet av våld. 3) Om. våld tillgripes,
måste det ske hänsynslöst. Varje moderation kommer att tolkas såsom
slapphet och fruktan.» Sedan heter det om förberedelser vid truppen: »Då
soldaten i regeln ej är någon politisk fanatiker, ligger det ej för honom att
strida mot egna landsmän. Officeren måste i en ingående instruktion, ej blott
med ett par framkastade ord, klargöra för honom vad det är fråga om och varför
det även i detta fallet är hans heligaste plikt att försvara sitt fosterland
mot inre fiender.» Beträffande utrustningen heter det: »Följande skall därför
medföras: kulsprutor och handkärror, granatkastare på handkärror, anspända
a''rtilleripjäser, eventuellt anspann i reserv, pansarbilar, pansarvagnar,
signalavdelning med fälttelefon, flygplan — dessa stanna tillsvidare bakom
under vederbörlig betäckning. Varje enskild man utrustas med pistol, av skäl,
som längre fram kommer att anföras, samt med dubbla första förband. Utrustning
i övrigt: Anslagstavlor medföras, fästade vid stänger, så att en post
kan hålla dem och så att de äro väl synliga. Påskrift med stora och tydliga
bokstäver: 1) ''Halt! Den, som ej stannar, nedskjutes’ eller 2) ''Fortsätt! Den, som
stannar, nedskjutes.’ Varje kompani skall ha minst tre tavlor av vartdera slaget.»

Dessa brottstycken äro symtomatiska för hela den långa artikelns innehåll.
I fortsättningen redogöres sedan i detalj för huru man tänker sig angreppens
verkställande, utförandet av dödsdomar o. s. v.

Herr statsrådet Rosén anförde i remissdebatten såsom sin mening om
denna artikel följande ord: »Herr Spångberg framställde ett par interpella tioner

till mig. Den ena rörde en militär tidskrift, som publicerat en redogörelse
för hur man skall bära sig åt, om det blir revolution. Han frågade, om
jag sett den och vad jag tänkte om den. Jag såg tidskriften kort efter det den
kommit ut, och jag tyckte, att den var mindre lämplig och att den mycket väl i

Onsdagen den 11 maj e. m.

87 Nr BO.

det avseendet kunde taga upp tävlan med den kommunistiska soldatinstruktion,
som på sin tid utgavs.»

Herrarna från regeringshåll och från borgerligt håll överhuvud ansågo i
fjol, att »soldatinstruktionen» bort åtalas. Justitieministern har också^ anfört,
att han är av samma mening. Men när det nu kommer en skrift från officershåll,
som från regeringsbänken betecknas ligga på precis samma plan, så
tiga herrarna. Då hör man icke ett ljud om något åtal. Det är väl detta, som
skall beteckna likheten inför lagen.

Den anmälan, som här föreligger, är till sin innebörd och på grund av de
omständigheter, som jag nu anfört, synnerligen belysande för herrarnas tankegång
överhuvud och ert sätt att bedöma saker och ting.

Med anledning av det oberättigade i denna anmälan och delvis med utgångspunkt
från de förhållanden, under vilka den tillkommit, ber jag, herr förste
vice talman, att få yrka, att punkten med ogillande lägges till handlingarna.

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Herr Engberg: Herr förste vice talman! Herr statsrådet och chefen för

justitiedepartementet ställde en fråga till mig, som jag har för avsikt att besvara,
och jag hoppas, att herr statsrådet i gengäld också är så vänlig att
besvara de frågor, som jag framställer till honom. — Dessförinnan skall jag
i anledning av den siste ärade talarens yttrande säga några ord.

Jag vill då först ge honom rätt i den anmärkning, han framställde rörande
artikeln i Svensk Militär tidskrift om planen att slå ned uppror, beträffande
vilken artikel herr försvarsministern redan har uttalat sitt omdöme, att den
vore av samma kaliber som »Soldatinstruktionen». Naturligtvis hade det för
regeringen funnits lika stor anledning, om man nu skall slå in på åtalsstråten,
att åtala även i detta fall, då ju som sagt redan en ledamot av regeringen
offentligen uttalat sin uppfattning om artikelns brottslighet. Jag vill i övrigt
till herr Spångberg säga, att jag undrar, om icke olikheten i förfaringssättet
förklaras därav, att man råkat taga herr Spångbergs och hans vänners propaganda
på allvar.

Herr justitieministern har emellertid betecknande nog icke slagit ned^ på
kommunistiska alster; han har slagit ned på pacifistisk propaganda och på en
skrift, som härrör från den s. k. anarko-socialistiska gruppen, den s. k.
»Hagalunds-Kalles» grupp. Om herr justitieministern varit en liten smula mera
invigd i de partiförhållanden, som förefinnas på detta håll, skulle han veta.
att dessa anarko-socialister betrakta den militaristiskt_ kommunistiska propagandan
som något som de i likhet med herr justitieministern vilja bekämpa.

När i övrigt herr Spångberg prisar kommunisterna som de där aldrig åda^-galagt någon feghet och som icke rygga tillbaka för att göra revolution, sa
vill jag erinra honom om att den enda revolutionära handling, som herrarna
hittills utfört i vårt land, är den berömda revolutionen vid Luntmakaregatan,
då man ändrade om på tidningen Folkets Dagblads redaktion. Till större
hjältedater ha herrarna icke nått fram, och då kanske det är skäl att tala tyst
om det oerhörda mod och den revolutionsförmåga, som ni besitta.

Herr justitieministern frågade mig, huru jag skulle ställa^ mig, om jag
vore domare, därest jag hade att göra med en man, som begått ett brott, i
vilket som motiv påvisbart hade spelat in, att han läst en skrift sådan som
den av »Hagalunds-Kalle» med dess uppmaning att rasera mordverktygen,
alltså en man, som tagit denna uppmaning så på blodigt allvar, att han, såsom
herr justitieministern med ett tankeexperiment antog, gått och sprängt »eu
liten kanonbåt» i luften. Jag vill då först saga, att herr justitieministern
väljer ganska fantastiska exempel. Jag har svårt att föreställa mig, att
någon människa genom läsning av »Hagalunds-Kalles» utg.jutelser skulle

Är 30. 88

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

komma på^den idén att göra något sådant. Men antag, att det fallet förelåge!
, Om jag da vore domare och alltså den som stode inför domarskranket förklarade,
att han genom läsningen av »Hagalunds-Kalles» upprop fått den idén,
att han skulle spränga en _ liten kanonbåt i luften, skulle jag betrakta mig
själv som en ganska oduglig och omdömeslös domare, i fall jag i anledning
av denna upplysning från hans sida dråsade åstad med ett åtal mot »HagalundsKalle».
Jag skall på den punkten uppfriska herr justitieministerns minne
med ett annat exempel. Det står i bibeln, att man skall förvandla svärden till
plogbillar. Antåg nu, att någon toge detta på blodigt allvar, så att han
beginge en sådan handling och försökte förvandla något militärt redskap till
pjogbillar och han sedan åberopade, att han läst den heliga skrift och därav
låtit sig förföra, menar då herr justitieministern, att man skulle ställa dem,
som till äventyrs äro ansvariga för den heliga skrift, till svars för handlingen?
Ja, jag kan fortsätta med dylika exempel, som visa, att det tankeexperiment,
som herr justitieministern framlade, var ganska verklighetsfrämmande.

Eftersom jag nu har ordet, ber jag att få påpeka, att vi icke bara ha att
göra med det aktstycke, ur vilket jag nyss citerade, utan att vi ha också
ett aktstycke nummer 2, vari det förekommer följande uttalande, som jag
Tindrar om herr justitieministern kan betrakta som abstrakt. Det heter på
följande sätt: »Se till, att denna upplösningens anda går djupt ned i borgar armén!

Se till, att pojkarna lär sig bruka vapnen, inte i avsikt att vända dem
mot sina klasskamrater i detta eller något annat land, men för den egna klassens
uppgörelse med förtryckarna. Gör vi allt detta metodiskt och målmedvetet,
då kan det bli någon mening till och med i en fältmanöver.» Jag får
verkligen säga, att ett försök att kalla detta för ett abstrakt och generellt
uttalande, som icke syftar på någonting konkret till skillnad från »HagalundsKalles»
lilla utgjutelse om rasering av mordredskapen, är något som jag under
inga förhållanden kan förstå.

Till sist, herr förste vice talman, ännu en anmärkning. Herr Spångberg
gjorde ett försök att påbörda oss tre socialdemokrater, som nedlagt våra röster
i utskottet, att vi vore villiga att medverka till att dylika broschyrer skulle
åtalas. Ja, ^han var så älskvärd, att han apostroferade mitt anförande i remissdebatten
såsom innebärande en rekommendation av vissa skrifter till åtal.
Jag vet icke, huru herr Spångberg brukar läsa innantill, men jag ber att få
erinra därom, att jag såväl i detta anförande som i alla anföranden, jag hållit
i dylika ting i^ denna kammare, alltid stått på den ståndpunkten, att man icke
skall tillgripa åtal i onödan och att man icke skall göra herrarna av herr Spångbergs
litterära skola den tjänsten att reklamera för deras alster. Ty det är
ytterst om reklam, som dessa herrar tigga; i samma mån som det blir tyst
omkring deras skriftställarverksamhet, i samma mån går den ekonomiskt illa,
och i samma mån bli de icke så uppmärksammade, som de önska. Det är ett
kapitalt misstag av en regering, vilken den vara månde, att tro, att man genom
att på något sätt tillgripa åtal kan genomföra några bättre förhållanden.

Jag vidhåller, herr förste vice talman, mitt yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Den debatt, som här förts i afton,
har egentligen icke varit en debatt i en sakfråga utan mera en storstädning
mellan olika politiskt intresserade. Det är litet egendomligt, att när herr Engberg
i sitt första anförande betraktade reservationen såsom utan någon betydelse
och såsom saknande stöd i grundlagen, han i nästa andedrag kan medge,
att det fanns majoritet i konstitutionsutskottet för att icke göra någon anmärkning
och att denna tillkommit på konstlad väg. Och när tidningen Socialdemokraten
uttalar, att de frisinnade spelat komedi i denna fråga, undrar

Onsdagen den 11 maj e. m.

89 Nr 30.

jag, om man icke i stället gjort detta på annat håll; socialdemokraterna ha
ju i detta fall funderat ut en särskild sorts voteringsmetod, som hittills varit
främmande för den svenska riksdagen.

Herr Hallén försökte nu framställa det så, som om de frisinnade representanterna
i utskottet icke vågade stå för sin ståndpunkt, och han riktade mycket
kraftiga angrepp mot dem. Det kan då vara skäl att ange, huru de folkfrisinnade
utskottsledamöterna ställt sig i denna fråga. Representanterna
från första kammaren röstade på samma sätt i år som i fjol; den ena röstade
för, den andra emot anmärkning mot justitieministern. Och vad representanten
från andra kammaren beträffar, hade förra året den ordinarie ledamoten
förhinder och suppleanten fick sitta i hans ställe, medan i år den ordinarie
haft tillfälle att själv deltaga i voteringen; att utgången då föll på
olika sätt är väl icke något märkvärdigt. Men hade suppleanten från förra
året deltagit i ärendets behandling, skulle han ha röstat på samma sätt som
förra året; det är jag befullmäktigad att upplysa om. Den omsvängning, som
man här velat få fram beträffande de folkfrisinnade ledamöternas ståndpunkt,
föreligger således icke; det går icke, herr Engberg, att på detta sätt söka fria
sitt eget handlingssätt och kasta skulden på andra.

Jag skulle vidare beträffande herr Halléns yttrande vilja säga, att anledningen
till att man i utskottet uppsköt frågan till dagen därpå säkerligen icke
var den. att de frisinnade, som man påstod, ville besinna sig, utan uppskovet
sammanhängde säkerligen mera med att socialdemokraterna önskade överväga,
huru de skulle kunna få till stånd en anmärkning mot justitieministern. Det
kan också hända, att herr Hallén hade en lika lång sömnlös natt. när han
skulle sätta ihop sitt opus i denna fråga, som han påstår att herr Österström
haft. Att på det sätt, som herr Hallén gjort, kasta skugga på kamrater i
utskottet och i kammaren för att i nästa ögonblick citera bibelspråk till
stöd för sin uppfattning, passar icke i en debatt som denna, allra minst från
en kyrkoherdes sida. Och till herr Engberg vill jag säga, att när herr Engberg
citerar bibeln, så skall han citera rätt. Det står icke i bibeln, att man
skall förvandla svärd till plogbillar, utan det står att den tiden kan komma,
då man går att förvandla svärden till plogbillar. Men icke står det, att herr
Engberg eller »Hagalunds-Kalle» eller vad han nu heter skall göra det!

Man måste konstatera, att andra kammaren i denna debatt nedsjunkit till
att bli en diskussionsklubb och att någon saklig dechargedebatt icke förts här
i afton. Jag har heller aldrig under min långa riksdagstid deltagit i en
dechargedebatt förrän i dag, därför att jag ansett, att en sådan i själva verket
är ett rent nonsens. Den regering, som suttit, skall alltid kalfatras, vilket
parti den än tillhör. Och när herr Engberg säger, »att det gäller att känna
regeringen på pulsen», så är det väl riktigt, att man här försökt ställa den till
räkenskap icke ur sakliga synpunkter utan endast ur politiska. Jag får också
säga, att det är konstitutionsutskottets fel, att behandlingen av ärendet fått
sjunka ned på detta sätt. Man borde icke låta riksdagsmännen och pressen
och folk i allmänhet få ett sådant intryck om riksdagens finaste utskott —
såsom det borde vara —. Det är på tiden, att man ägnar sig åt sakfrågor
och icke endast strävar efter politiska knalleffekter.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Man hör understundom talas om rättvisans
lotteri, varmed en stackars lekman förstår, att olika domstolar kunna döma på
olika sätt och att ända uppe hos de högsta juridiska myndigheterna lagen tolkas
olika. Uttrycket rann mig i tankarna, när jag hörde herr justitieministern
försvara sin tolkning av de tryckta skrifter, som vi här ha att behandla. Han
gjorde en distinktion mellan vad som är abstrakt och konkret i detta samman -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 90

Onsdagen den 11 maj e. m.

A-nq.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

hårig och yttrade, att det måste föreligga en handling för att man skulle kunna
gripa till åtal, därvid han nämnde, att exempelvis "sådana uppmaningar som de
som ledde till det s. k. Amaltheadådet utgjorde en dylik handling. Enligt herr
justitieministern ägde detta tillämpning även beträffande den skrift som han
åtalat och i vilken det står: »Utrym kasernerna, rasera mordverktygen», un der

det att han menade, att saken låg annorlunda till beträffande de av konstitutionsutskottet
nu påtalade skrifterna; där vore uttryckssättet svävande och
det funnes där intet konkret, som man kunde taga fasta på.

Jag förstår, vilka olika tolkningar av lagen som kunna förekomma på de
allra högsta juridiska håll, när jag hör någonting sådant. För mig som lekman
är det rätt oförståeligt, ty om jag försöker jämföra med varandra de åtalade
och de icke åtalade skrifterna, kan jag icke begripa, att det här finnes
någon skillnad mellan vad som är konkret eller abstrakt i den mening, som herr
justitieministern ville göra gällande. Vad finns det för konkret i den av honom
åtalade skriften? »Förstör mordverktygen!», står det; skulle då icke detta
kunna sägas vara ganska abstrakt? Jo, och t. o. in. mycket mera än uttrycken
i en av de skrifter, som konstitutionsutskottets anmälan avser och där
man till en början gör klart, att officerarna äro de värnpliktigas utpräglade
fiender och sedermera fortsätter längre ned med att framhålla, att soldaten måste
veta åt vilket håll han skall rikta geväret i en allvarlig situation. När man
sammanställer dessa båda meningar med varandra, framgår det ju tydligt, att
avsikten icke är att man skall rikta vapnet mot sina vänner utan mot sina fiender,
och .såsom fiender räknas ju här officerarna. Skall man såsom herr justitieministern
tolka uttrycket: »förstör mordverktygen» såsom ett konkret uttryck,
så måste man väl tolka på samma sätt även i det andra fallet. Eller skall det
behövas, att uttalandet är så konkret, att det skall riktas mot vissa namngivna
och utpekade officerare, för att åtal skall följa?

Den nuvarande justitieministern liksom i fjol den dåvarande var inne på frågan
om juryns .ställning i detta fall, och det sades, att man skulle tänka efter,
huruvida en jury kommer att fälla eller icke fälla. Ja, det är ju beklagligen
på det sättet, som herr justitieministern beträffande de fall som åtalats fått
erfara, att en jury kan fatta olika ståndpunkt i alldeles liknande fall; den ena
skriften blev ju fälld och den andra frikänd. En jury i Haparanda kan fälla
precis samma skrift som en jury i Ystad frikänner. Det förhåller sig emellertid
icke så, som herr justitieministern, efter en tidnings referat att döma,
yttrade i första kammaren, nämligen att juryns utslag är ett uttryck för någon
allmän mening. Det beror på en tillfällighet, huru en jury blir sammansatt och
om den fäller eller icke. Men när grundlagen har anförtrott åt den som är
chef för justitiedepartementet att handhava denna angelägenhet, så har det
skett därför, att man ville hänskjuta till en högt uppsatt jurists bedömande,
huruvida ett åtal skall ske eller ej. Det är hans omdöme man frågar efter och
icke vad den ena eller andra juryn anser. Redan den omständigheten, att en
högt kvalificerad och framstående jurist såsom chef för justitiedepartementet
skickar en skrift till justitiekanslern för åtal, innebär en opinionsbildande
faktor. Huruvida sedan den ena eller andra juryn följer hans mening, däråt
kan ingenting göras, och den saken anser jag t. o. m. mindre betydelsefull,
än att man just från detta håll, d. v. s. i förevarande fall en borgerlig regerings
justitieminister, får uttalat, hur det bör vara. Att vidare säga, att ett åtal,
som icke leder till fällande, kan vara till skada för själva saken, faller under
det bedömande, som jag nyss vågat uttala. Det är juryn, som icke fäller, som
i sådana fall skadar försvaret; herr justitieministern skadar det icke, därest
han överantvardar en skrift, som han anser brottslig, åt justitiekanslern för
föranstaltande av åtal.

Det är emellertid härpå, som det till sist hänger: Anser herr justitiemini -

Onsdagen den 11 maj e. m.

91 Nr 30.

steril, att skriften är brottslig eller icke? Herr justitieministern uttalade, att
den är till sitt syfte likvärdig med den skrift som lian åtalat; det ligger häri
en begränsning i omdömet, och huruvida han ansett skriften brottslig eller ej,
har man icke fått höra. Om herr justitieministern menar, att skriften är brottslig,
skall han göra som grundlagen bjuder, nämligen överlämna den till justitiekanslern
för åtal. Skulle han återigen i föreliggande fall ha ansett, att detta
icke vore händelsen, kan jag icke annat än beklaga, att en sådan uppfattning
gör sig gällande.

Herr justitieministern har uppenbarligen under debatten i dag sökt att något
bagatellisera denna sak. Jag menar för min del, att saken icke kan och
icke får bagatelliseras. Med hänsyn till de synpunkter och de åskådningar,
som jag för min del företräder här i kammaren, måste man ha den uppfattningen,
att en dylik brottslig, disciplin undergrävande propaganda icke bör få fortgå,
utan att man bör ingripa och reagera mot densamma. Och det är verkligen
här fråga om en disciplinen undergrävande propaganda, ty det står uttryckligen
i skriften, att syftet är att skapa upplösning inom armén.

Herr andre vice talman! Jag är av den uppfattningen, att ifrågavarande
skrift borde ha föranlett åtal, och jag anser, att det icke är en dag för tidigt,
att man börjar väcka åtal mot skrifter av det disciplinupplösande och för försvaret
utomordentligt skadliga innehåll, som det här gäller.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det behöver icke från min sida
markeras, att vi på socialdemokratiskt håll ha en helt annan uppfattning rörande
användningen av åtalsmöjligheten än den som herr Lindman hävdat.
Detta har tillräckligt tydligt klargjorts av de talare från mitt partis sida, som
här tidigare uppträtt.

Jag kan emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att den
högste vårdaren av vår tryckfrihet tydligen är en ganska nonchalant herre, åtminstone
när det gäller umgänget med riksdagens andra kammare. Jag fäster
mindre avseende vid hans sätt att avfärda denna sak som en oviktig fråga i och
för sig än vid hans försök att med några konster utan egentlig argumentering
undkomma de anmärkningar, som framställts. Det är för mig mycket uppseendeväckande,
när herr justitieministern förklarar, att det angår, honom icke,
i vilket sammanhang ett visst yttrande fällts. Till försvar för sin åtgärd att
åtala den pacifistiska skriften har han hänvisat till vissa uttalanden i denna
skrift, som haft uppmanings karaktär, men han har därvid förklarat, att huru
dessa uttalanden äro inlindade — om de äro inlindade i lillkatekesen eller i något
annat — angår honom icke. Jag förstår uppriktigt sagt icke den synpunkten.
Det måste vara av den allra största betydelse, i vilket sammanhang ett
uttalande förekommer, och det måste för vår rättssäkerhet vara synnerligen
äventyrligt, om vi ha en justitieminister, som anser, att man kan ur en tryckt
skrift rycka ut för åtal det ena eller andra uttalandet utan att taga någon hänsyn
till sammanhanget. Jag tror icke, att herr justitieministern verkligen bär
en sådan uppfattning, men hans sätt att framställa saken så vittnar om den
nonchalans, med vilken han tror sig kunna behandla denna fråga inför riksdagens
andra kammare. Denna nonchalans framträder också i hans sätt att citera.
När han återgav vad som anföres i en av de skrifter, som avses i konstitutionsutskottets
utlåtande, kom han in på den uppmaning, som där göres till
de värnpliktiga, att de skola rikta geväret åt rätt håll. Åt vilket håll? — utropar
herr justitieministern; icke kan jag veta vad man menar i det avseendet!
Det är dock något vårdslöst, om jag får använda det uttrycket, att låtsa sådan
ovetenhet, när det i skriften heter: »So till, att pojkarna lär sig bruka vap nen.

inte i avsikt att vända dem mot sina klasskamrater i detta eller något annat
land, men för den egna klassens uppgörelse med förtryckarna.» Jag för -

Awj.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Förtal

Nr 30. 92

Onsdagen den 11 maj e. m.

. Ang- modar, att herr justitieministern icke behöver ha ett tydligare uttryckssätt för
granskning av förstå, vilket håll som åsyftas. Jag vill markera, att jag icke anser, att
statsråds- skriften bör åtalas, men jag vill också ha sagt, att herr justitieministern bör
protokollen, kunna lägga sig litet mera vinn om sitt sätt att försvara en angelägenhet inför
(Forte.) andra kammaren, än han gjort här i dag.

För övrigt intresserar mig herr justitieministern mindre än herr statsministern.
Herr statsministern har nu begärt ordet, och det blir kanske anledning
att återkomma. Jag förstår emellertid av vad han yttrat i första kammaren,
att han begärligt griper den räddningsplanka, som herr justitieministern Täckt
honom genom att försöka draga upp en skillnad mellan »soldatinstruktionen»
— den bolsjevikiska nota bene — och de skrifter, som återgivits i konstitutionsutskottets
utlåtande. Jag tror icke, att efter den debatt, som här förts, ett sådant
försök till försvar skall lyckas. Det är ofrånkomligt, att det frisinnade
partiets ledare och många av männen kring honom uppträtt på olika sätt i
oppositionsställning och i regeringsställning. Herr Bengtsson i Norup var
upprörd över att tre socialdemokrater skulle ha infört en ny sorts voteringsmetod.
Det hade varit mera överensstämmande med hans kristliga sinnelag,
om han varit upprörd över att människor låta för sitt handlande i vad de själva
kalla en rättsfråga vara bestämmande, huruvida de sitta låt oss säga på smålandsbänken
eller på regeringsbänken.

Det är en ganska viktig sak, som här förts på tal. Man må gärna säga, att
detta i viss mån är en politisk aktion. Jag skulle kunna säga, att det är en
aktion till förmån för den politiska anständigheten. Det är nämligen icke anständigt,
om ett politiskt parti anser sig kunna i oppositionsställning förfara på
ett fullkomligt annat sätt, än det förfar i regeringsställning. Till den politiska
anständigheten hör, att man strävar efter ett sådant sakligt bedömande,
som medför sammanhang och konsekvens i uppträdandet.

Den aktion, som gjordes i fjol mot justitieministern i den socialdemokratiska
regeringen, kan. efter vad som senare förekommit, icke sägas ha grundat sig
på sakliga motiv. Sedan man i fjol från bland annat herr Ekmans och herr
Hamrins sida gått till storms mot den socialdemokratiske justitieministern, därför
att åtal icke blivit anbefallt mot den bolsjevikiska soldatinstruktionen, hade
det varit dessa herrars skyldighet att i regeringsställning se till, att de principer,
som då hävdades med all energi och med instämmanden av många, också
nu vunnit tillämpning. Vad som föranlett dem att ändra ståndpunkt tillkommer
det icke mig att undersöka. Men jag tror det skulle vara nyttigt, om man
av vad som nu förekommit drager den lärdomen, att det politiska rävspelet
kommer förr eller senare att bestraffa sig. Herr Ekmans justitieminister hade
icke i dag suttit här med en anmärkning, om icke herr Ekman av politiska skäl
sökt driva fram en anmärkning mot justitieministern i fjol för alldeles samma
underlåtenhet, som den nuvarande justitieministern gjort sig skyldig till.

Från herr Hamrins sida ha vi kanske ingen förklaring att vänta. Han har
suttit i kammaren ganska mycket i dag, och han har tegat hela tiden. För hans
egen skull förmodar jag, att han samtyckt till det klander, som riktats mot
hans kollega justitieministern. En annan förmodan skulle nämligen innebära,
att jag mot herr Hamrin framkastade en beskyllning, som han ju personligen
icke gett mig någon anledning att framställa, även om jag kunnat rikta den
mot vissa av hans partivänner. Jag får alltså antaga, att det för honom varit
en lidandets dag, då det blivit avslöjat, att hans egen regering varit lika urbota
som den socialdemokratiska regering, vilken han så gärna ville till livs.

Jag kommer här i dag att rösta för att anmärkningen lägges till handlingarna.
Det hade varit anledning att biträda yrkandet om att anmärkningen
skulle läggas med ogillande till handlingarna. Emellertid lades i fjol den anmärkning,
som då framställdes, endast »till handlingarna» bl. a. med stöd av

Onsdagen den 11 maj e. m.

93 Nr 30.

de socialdemokratiska rösterna. Detta innebar från vår sida, att vi i beslutet inlade
vår tolkning, som gick ut på ett ogillande av anmärkningen. Det finns ingen
orsak att nu förfara annorlunda. Vi kunna i år liksom i fjol rösta för ett
läggande till handlingarna. Vår ståndpunkt är klar efter de deklarationer,
som avgivits. Genom att biträda yrkandet om ett ogillande skulle man löpa
den risken, att detta uttolkades så, som om vi ansåge det föreligga ett annat
förhållande i år än i fjol. Då jag icke vill vara med om att skapa ett sådant
missförstånd, hemställer jag, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Herr Engberg
började sitt anförande med att säga, att i första kammaren hade jag och herr
Winberg gjort gällande, att det varit av politiska skäl, som tre socialdemokratiska
ledamöter av konstitutionsutskottet avhållit sig från att rösta. Sedermera
ha herrarna hört dels herr Engberg uppträda och dels hört ordet från en andans
man uppe på dalslandsbänken, vilken ansåg sig böra höja konstitutionsutskottets
auktoritet genom att ge prov på huru han för sin del realiserar budet
om att man skall tänka och tala väl om sin nästa och tyda allt till det
bästa. Den senare meddelade till och med att anmärkningen icke ens avsåg
att träffa justitieministern utan att den var riktad mot statsministern och den
politiska ledningen. Efter dessa deklarationer förefaller det oförklarligt, att
man samtidigt kan på samma håll försöka göra gällande, att detta uppträdande
icke är politiskt och icke dikterat av politiska motiv. Resultatet är ju uppenbart,
att en anmärkning förts fram i riksdagen, om vilken man samtidigt deklarerar,
att man finner den oriktig och omotiverad. Detta faktum är utgångspunkten
för dagens handläggning av ifrågavarande anmärkning.

Herr Engberg ville emellanåt i sitt anförande göra gällande, att man icke
skulle bry sig om subtiliteter; man skulle, förklarade han ibland, icke väcka
några åtal, och han upprepade detta i sitt sista anförande, där han framhöll,
att det vore ett kapitalt misstag att tro, att åtal av denna art föranledde till
något annat än reklam för bolsjevikernas tryckalster. Så yttrade han i ena
ögonblicket. Andra ögonblicket förklarade han, att då det gällde att bedöma,
när och huru åtal skulle ske, borde man å ena sidan väga den nackdel, som
kunde uppstå av ett åtal och å andra sidan den fördel, som kunde erhållas
därav. Jag tillåter mig fråga den ärade talaren: vilkendera av dessa hans anvisningar
är det, som representerar det socialdemokratiska partiets mening på
detta område? Var går gränsen mellan dessa olika åsikter? Jag begär att på
den frågan åtminstone få ett begripligt svar.

Herr Engberg gav oss också ett prov på huru han ville skilja på brottslighet
och icke blottslighet i förevarande fall. Han uppställde därvid å ena sidan
satsen i den icke åtalade skriften, att man skulle »genomsyra borgararmén med
revolutionär propaganda och — såsom han särskilt tilläde — organisation» såsom
ägande särskilt brottslig innebörd. Å andra sidan ställde han häremot sin
tydligen mycket intime väns i Hagalund enligt herr Engbergs mening vida mildare
uttalande, att man skulle »rasera mordverktygen».

Om man nu ser på denna sak, frågar jag: kan ett sådant uttryck som att man
har för avsikt att »genomsyra borgararmén med revolutionär propaganda och
organisation» i sig vara brottsligt? Tänk själv efter huru det kommer att te
sig, när en jury skall bedöma ett sådant uttryck, jämfört med vad man måste
anse om ett uttryck sådant som »rasera mordverktygen», vilket uttryck, så
vitt jag kan förstå, innebär en uppmaning att ingripa mot de militära maktmedlen.

För övrigt ber jag att få fråga — och jag skall nu komma över till högersidan
— var man här vill sätta gränsen. Justitieministern, som haft anledning pröva
denna fråga, har gjort ett klart och begripligt försök att skilja mellan åtäls -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

Nr 30. 94

Onsdagen den 11 maj e. m.

wH^knA mässisa och icke åtalsmässiga fall. Han har talat om sådana konkreta fall,
granskning av där i uttalandet ligger en direkt och klar uppfordran att på ett begränsat omstatsråds-
råde utöva en viss handling, varigenom man kan säga, att man har att göra
protokollen, med den ena eller andra bestämda uppmaningen. Härifrån har han utskilt de
(Fort*.) fall, då man under hypotetiska förutsättningar sagt. att det eller det kan tänkas
senare inträda, beträffande vilka fall han säger, att han icke åtalar, därför
att han förutsätter, att straff icke kommer att följa. När man nu ogillar
hans försök att bena ut denna sak, får jag be herrarna i sin tur åstadkomma
en annan definition, en annan gräns, en annan uppdelning, som ger ett riktigare
och bättre uttryck för vad man i detta fall avser, och den anvisningen gäller
i precis samma mån högersidan som det socialdemokratiska partiet.

Herrar Forssell och Almquist ha i upprepade anföranden sagt, att när man
om en sak finner, att syftet är brottsligt och när man, såsom herr Forssell uttryckte
det, kan konstatera, att propagandan varit »motivbildande» för en
brottslig handling, borde man aldrig tveka att ingripa. Jag ber med anledning
av detta få fråga herr Forssell, varför han uppgivit sin första föresats att nu
tillika gorå anmälan mot justitieminister Nothin på grand av underlåtenheten
att åtala den i början av år 1926 inkomna skriften »Manskapsbladet» nr 1 årgång
nr 1, där det förekommer bl. a. följande uttalande: »Ensam förmår du ingenting,
men gemensamt med dina kamrater i arbetarnas och småböndernas förtryckta
klass förmår du en hel del, ty dessa undertryckta skikt äro dock den
stora massan av folket, och våra fiender ha varit oförsiktiga nog att sätta vapen
i våra händer. Nu gäller det bara, att vi kommer överens om att omvända
dem på annat sätt, än våra fiender avsett, när det gäller, och att vi inte endast
tänka på denna sak och tala om den utan också skapa en organisation» •—
här har herr Engberg igen sin speciellt brottsliga tankeprodukt — »som är
mäktig att föra dessa våra avsikter igenom». — Detta Manskapsblad, som legat
till prövning inom konstitutionsutskottet och som särskilt varit förordat till
beaktande av högersidan i utskottet, lämnade herrar Forssell och Almquist utan
anmärkning. Jag frågar högersidan, var vilja herrarna draga gränsen? Sä
vitt jag förstår är på detta Manskapsblad fullkomligt tillämpligt herrarnas tal
om att när ett motivbildande syfte kan anses föreligga, böra åtalsåtgärder vidtagas.

Då man på detta sätt ömsesidigt visat, att man uppställer gränser i dessa
fall, och att man icke kan ingripa utan att följa något så när uppklarerade linjer,
vad är det då för högmod, vad är det för slags övermod, som här tager sig
uttryck i högertalarnas deklarationer? Vilken särskild anledning har man att
tala om att vi på den frisinnade sidan endast gjort oss förtjänta av uppenbar
missaktning, när vi för vår del försökt att draga upp förnuftiga linjer för vårt
handlingssätt, att bena upp frågorna och att därmed komma till en bestämd’
uppfattning om i vilka fall åtal bör ske? Jag ber herrarna undersöka på sina
egna marker, huruvida de uttalade principer, som herrarna var för sig förkunna,
äro när det gäller tillämpningen användbara. Äro de icke detta, får
man gå till ett bedömande i denna fråga från andra utgångspunkter, än herrarna,
både från höger och vänster, hittills använt.

Herr Forssell citerade mig från i fjol och talade om, vad jag i det då föreliggande
fallet hade sagt. Härtill vill jag endast anmärka, jag står fortfarande
kvar punkt för punkt och rad för rad på min fjolårsståndpunkt. Jag
har den uppfattningen beträffande det fall av tryckfrihetens missbruk, som
då förelåg i form av en »soldatinstruktion», inriktad på uppmaningar till
i tjänst varande värnpliktiga — och detta i en avfattning, som kunde förmå
dem att alldeles särskilt taga hänsyn till det där sagda — samt utgiven, icke
av en enskild ungdomligt entusiastisk fantast, utan av en i ett klart syfte
opererande grupp, jag har den uppfattningen säger jag, att båda förutsätt -

Onsdagen den 11 inaj e. m.

95 Nr 80.

ningarna för ett fällande förelågo där, och att det därför utgjorde ett fall,
där ett inskridande borde ske, därför att detta då riktade sig mot en kärna
i den till brottslig handling syftande antimilitaristiska agitationen. I herr
Engbergs anförande i dag fick jag till min överraskning höra, att han i en
mellansats skisserade just denna fjolårets soldatinstruktion såsom en från hans
vän »Hagalunds-Kalles» opus artskild, betänklig företeelse. Jag får därtill erinra,
att herr Engberg var dock en ännu mera bestämd motståndare till ett
åtal i fjol än mot den uppmarsch som gjorts i utskottet i år.

Herr Lindman läste upp vad han tyckte vara alldeles särskilt förkastligt
i det opus, som han ville ha åtalat, och det var där det stod, att »officerarna
äro våra utpräglade fiender». Ja, i denna skrift, som ingår såsom nr 1 i
»Manskapsbladet», betecknas såväl officerare som borgare i allmänhet såsom
»fiender», som det gäller att alldeles särskilt rikta sig emot. Det heter: »Man
måste hysa ett bittert hat mot borgarklassen, ett hat, som verkligen åstadkommer
resultat i fråga om detta borgerskaps bekämpande.» Jag förmodar,
att herr Lindman vänder sig från dessa utgångspunkter till sina meningsfränder
i konstitutionsutskottet och tillspörjer dem, hur det kan vara möjligt,
att de lämnat ett sådant aktstycke utan anmälan. Eller var det kanske på
det sättet också från högersidan, att om man anmält till åtal också den handlingen,
så skulle man tvingat fram mot sig socialdemokraterna på den punkten
och därmed tvingat dem att även i den följande punkten rösta på samma
sätt och därigenom icke fått en anmärkning mot den nuvarande justitieministern
till stånd? Innebar — jag endast frågar, ty jag vet därom ingenting
— herr Forssells ställningstagande en åtgärd, varigenom han ville indirekt
möjliggöra för de tre ur den socialdemokratiska oppositionen att taga passiv
ställning till aktstycket nr 2, d. v. s. till anmälan mot herr Thyrén? Jag
kan eljest icke förklara, varför man på högersidan kom till det resultat, som
föreligger på den av mig påtalade punkten.

Herr Lindman sade slutligen, att en justitieminister har icke att taga hänsyn
till vad en eventuell jury kan komma att säga. Han skall alls icke bry
sig om utfallet av en eventuell aktion, utan själv gå till en sådan, så snart
förutsättningarna därtill föreligga. På den punkten har jag den bestämda
uppfattning, som förut uttalats på flera håll, nämligen att om man vill främja
ett i och för sig riktigt syfte, men därvid förfar på ett sådant sätt, att motsatsen
främjas, så handlar man orätt och oklokt. I själva det syftes intresse,
som man vill gå in för, måste man avstå från en på det sättet anordnad aktion.
Det förefaller mig, som om man på detta område hade anledning att
från ansvarig sida tillse, att man förfar på det sättet, att man med sina insatser
verkligen främjar vad man vill gagna och icke motsatsen.

Herr Hansson har gång på gång uppträtt och talat om den politiska anständigheten.
Vad ger herr Hansson befogenhet att här som eljest pådyvla andra,
att de icke uppträda politiskt anständigt? Jag har försökt ådagalägga, att
den ståndpunkt, jag och mina meningsfränder intogo i fjol, är av den beskaffenhet,
att den har goda skäl för sig, och vidare har jag sökt uppvisa,
varför vår ståndpunkt i år, som i verkligheten principiellt är densamma som
i fjol, lett till det resultat, som här föreligger.

Herr Hansson slutade sitt anförande med att rekommendera sina meningsfränder
att på denna punkt icke rösta för ogillande, fastän man ogillade, utan
rösta på ett sätt, som kunde tydas i både den ena och den andra riktningen.
Om man gång på gång råder både sig själv och sina meningsfränder att gå
in, icke för vad man anser rätt och sant vara, utan för att främja politiska
hämndbegär och särskilt i tydligt syfte, att giva motståndare betalt för gammal
ost, har man då någon som helst rättighet att uppträda som läromästare
rörande politisk anständighet? Det förefaller, som om herr Hansson saknad»;

Ang.

fuUbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

Nr 30. 96

Onsdagen den 11 maj e. m.

, UhardaA rättighet härtill. Jag och mina meningsfränder ha i det föreliggande falgmnskning
av kt» på samma gång som vi sett på problemet på samma sätt i år som förut,
statsråds- försökt att giva vår ståndpunkt såväl då som nu en sådan utformning, att
protokollen, därav skulle framgå vad vi anse rätt och riktigt. Vår ståndpunkt är förvisso
(Forts.) hederlig och politiskt aktningsvärd, som den ståndpunkt, vilken intages i

den föreliggande frågan av vare sig högern eller socialdemokraterna.

Herr Bäckström: Häromdagen läste jag i en tidning ett uttalande om att
dechargedebatten möjligen skulle kunna urarta så, att den kom att gälla konstitutionsutskottets
memorial ovidkommande saker, och man syftade då på vad
som hade förekommit i konstitutionsutskottet vid omröstningen om den nu omhandlade
punkten. Ja, detta har ju besannats, och det på ett sorgligt sätt:
och man har från visst håll här i dag handlat så, att jag måste beteckna det
som uppseendeväckande; icke minst gäller detta herr Halléns inlägg i debatten.
Saken får väl sin förklaring däri, att de tre socialdemokraterna, som
i utskottet vid beslutets fattande avstodo från att rösta, därigenom trött, som
de också givit uttryck för att de skulle bli i tillfälle att resa åt sig en piedestal,
på vilken de skulle framstå såsom konstitutionsutskottets anseendes och
äras väktare på ett alldeles särskilt sätt.

Dagens debatt tör ha bibragt dem en annan uppfattning. Det yttrades från
skilda håll redan i första kammaren saker, som med rätta fällde en skarp dom
över denna moderna, om också icke geniala uppfinning från socialdemokratiskt
håll. Högerns talesman förklarade, att han fått ett obehagligt intryck
av sättet för den föreliggande anmärkningens tillkomst, och partiet ^Vinberg
stämplade detta som manövrer, krokvägar, politiskt krypskytte, uppenbara
dumheter o. s. v. Jag skall icke vidare orda om herr Winbergs dom över förfaringssättet,
men ett är visst, och det är, att det icke är justitieministerns göranden
och låtanden, som legat till grund för anmärkningen. Det har ju tydligt
också här uttalats från socialdemokratiskt håll i dag. Nej, det gäller i
stället att begagna tillfället att få en uppgörelse med politiska motståndare
i en fjolårsaffär. Men då har ju också, det måste väl medgivas, de tre socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet frångått vad som bör läggas till grund
för konstitutionsutskottets ansvarsfulla prövning av de utskottet förelagda
ärendena. Det kan icke bortresoneras, att den metoden att värna konstitutionsutskottets
anseende är betänklig, och jag tror, att de tre icke behöva söka
patent på uppfinningen, om vi nu skola kalla den så: den har dömt sig själv
redan vid sitt första framträdande. Jag undrar, om de tre, som uraktläto att
rösta, när det gällde slutvoteringen i nu föreliggande punkt, jag undrar, om
de verkligen fortfarande vilja påstå, att de ville värna konstitutionsutskottets
prestige. Det skulle i så fall vara ett märkligt sätt att fullgöra det domarevärv,
som grundlagen lagt på konstitutionsutskottet — man bara låter bli
att rösta. Och när? Jo, man behöver som socialdemokraternas exempel visar,
inte rösta mot sin övertygelse för att få en majoritet emot den i ett fall, då det
av taktiska skäl befinnes önskvärt. Man bara låter bli att rösta.

Metoden har visst tillämpats i första kammaren på ett tidigare stadium i
år för icke så länge sedan vid en omröstning om skytteanslaget, också den
gången i genomskinligt syfte att komma den nu sittande regeringen till livs.
Nu har tillvägagångssättet avancerat så långt, att det till och med kommit
in i konstitutionsutskottet. Man måste beklaga en sådan utveckling, och de
beskyllningar, som riktats mot de frisinnade för deras ståndpunkt i konstitutionsutskottet,
äro därmed ställda i rätt belysning.

I själva den fråga, som nu föreligger, vill jag med hänsyn till den framskridna
tiden och då så mjmket redan är sagt här, som enligt min uppfattning
kan vara behövligt att säga, icke yttra mig vidare. Då man beträffande

Onsdagen den 11 maj e. m.

97 Nr 30.

det här föreliggande, påtalade fallet icke kan påstå — ty det äro vi väl eniga
om, hur osmakliga artiklarna än äro — att dessa artiklar beröra något, som
kan betecknas som en överhängande, allmän och direkt fara, och då jag icke
tilltalas av åtgärder, som i onödan kunna göra reklam för osunda tryckalsters
spridning och skapa martyrer av tvivelaktigt slag, ber jag, herr förste vice
talman, då jag icke kan vara med om anmärkningsyrkandet, att få hemställa,
att punkten måtte med ogillande läggas till handlingarna.

Herr Hallén: Herr förste vice talman! Det som uppkallade mig i denna
sena timma, var den erinran jag fick från min vän herr Bengtsson i Norup.
Han ondgjorde sig över att jag tillåtit mig referera, hur en del ledamöter i
utskottet hade uppträtt i denna fråga, och då särskilt över mitt referat av
en av mina utskottskamrater, herr Österström i första kammaren. Jag vädjar
emellertid till såväl kammaren som framförallt samtliga utskottsledamöter,
huruvida någonting, som jag yttrade om hans uppträdande, icke
skulle vara med sanningen överensstämmande. Jag konstaterade endast vad
faktiskt är, nämligen att han med en natts mellanrum fullständigt hade ändrat
ståndpunkt. Öm nu någon tycker, att det är någon slags indiskretion att
referera sådana saker, så svarar jag att det är dock en lämplighetssak, om
man vill göra det eller inte, och då mitt referat fullt överensstämmer med
sanningen och det var värdefullt som en belysning av det sätt, varpå det hade
manövrerats i utskottet, så ansåg jag mig fullt befogad att göra det.

Jag vill sluta med att erinra om att den enda verkligt konsekvente i denna
fråga inom utskottet var herr Österström. Jag tror, att han skilt sig från
målet med betydligt större heder än åtskilliga andra.

Herr Bengtsson i Norup tillät sig också att såtillvida representera en slags
förstärkning till den biskopliga uppsikten över kyrkans tjänare, och jag är
honom tacksam för att han uttalade sina betänkligheter över att jag hade
brukat Skriftens ord i ett olämpligt sammanhang. Nå, den frågan få vi
pröva var för sig. Så mycket vill jag dock ha sagt till herr Bengtsson i Norup,
att bli icke Skriftens ord värre missbrukade än så i vårt land, då få
både herr Bengtsson och jag vara tacksamma.

Då hans excellens herr statsministern i anledning av mitt erkännande av
att anmärkningen ingalunda åsyftade någon prickning av justitieministern,
utan att den åsyftade den frisinnade partipolitiken, förklarade, att utgångspunkten
för dagens anmärkning var det politiska syftet att anmärka på regeringen,
_ så föreligger här ett missförstånd. Utgångspunkten är icke den, herr
statsminister, utan utgångspunkten är fjolårets ''politiska anmärkning. Hade
denna icke vant, så hade antagligen det som i dag utspelas, icke kommit att
äga rum. Den irriterade stämning, som här råder, torde väl ha sin grund i
såväl dagens debatt som ock i jobsposterna, som strömma in.

På grund av att man vid fjolårets dechargedebatt lät sina anmärkningar
ledas av rent politiska motiv tillåter jag mig, att trots herr Bengtssons erinran
sluta med ännu ett Skriftens ord: »Vad en människa sår, det skall hon

ock uppskära».

Herr Spångberg: Jag vill, herr talman, i anledning av ett yttrande av herr
Engberg, där han tycktes mena att det var för reklamens skull, som vi kommunister
utsände dessa flygblad och att dessa ej skulle vara allvarligt menade,
säga, att vi begagna oss från kommunistiskt håll av den frihet, vi verkligen
ha, för att sprida våra idéer. Jag tror inte vi behöva fråga herr Engberg om
lov till den saken. Jag tror andra partier begagna precis samma rätt. Vi
ha icke från vårt håll tiggt om något åtal, men vi ha också sagt ifrån, att

Andra kammarens protokoll 1927. Nr SO. 7

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

Jfr 30. 98

Onsdagen den 11 maj e. m.

om herrarna ålägga en eller annan kommunist eller hur många som helst
„„ förresten straff, så komma vi ändå att fortsätta; och utvecklingen kommer
statsråds- säkert att ga dithän, att man icke kan hindra, att de ideer, som vi i dag sprida,
■protokollen, komma att spridas även i fortsättningen. Men jag tvivlar på att herr Eng(Forts.
) berg, då han hetsar mot kommunisterna och då han inom utskottet har medverkat
till att mot justitieministern har framlagts denna anmärkning, att
han bort åtala de kommunistiska skrifterna, jag tvivlar på, att herr Engberg
vid de tillfällena har förestavats av någon het önskan att göra reklam för det
kommunistiska partiet.

Herr Engberg talade vidare om kommunisternas ställning då det gäller att
»göra revolution» i Sverige o. s. v. Ja, jag må säga, att det är ett underligt tal
detta från en socialist. Jag skulle vilja fråga herr Engberg: Vem »gjorde»
revolutionen i Frankrike 1789? Vem »gjorde» revolutionen i Frankrike 1830?
Vem »gjorde» revolutionen i Frankrike 1848? Vem »gjorde» revolutionerna
i England? Vem »gjorde» revolutionen i Ryssland 1905? Vem »gjorde» revolutionen
i Ryssland 1917? Och så vidare. Så vitt jag förstår, har ingen
särskild »gjort» dessa revolutioner, herr Engberg, och jag vet icke av något
historiskt exempel på att någon »gjort» någon revolution. Ändock ha dessa
utbrutit vid vissa tillfällen. Dithän kan det gå ibland, att det utbryter revolutioner;
historien är full av sådana exempel, och dithän kan det även,
herr Engberg, gå i Sverige.

Emellertid, detta tal om att »den eller de har uraktlåtit att göra en revolution»
eller »den enda revolution den eller de har gjort», må vara ett betyg åt
herr Engberg såsom marxist. Det skall vara socialister av herr Engbergs
art, som skola tala om att man skall »göra revolution».

Herr Engberg: Herr förste vice talman! Jag begärde inte ordet för att

svara den senaste ärade talaren, utan för att ingå i svaromål på det anförande,
som vid denna sena tidpunkt hölls från statsrådsbänken. När jag hörde hans
excellens’ anförande, var det nästan som om vi kommit till den punkt i en tjurfäktning,
där picadorerna fyllt sitt värv och man väntar på toreadoren. Jag
gör inte anspråk på att föra toreadorens florett gentemot hans excellens statsministern,
utan jag sällar mig, även jag, till picadorernas skara, men kanske
inte för att reta tjuren, som det brukar heta, utan endast för att svara på ett
par punkter, som hans excellens påpekade.

Jag vill då erinra hans excellens statsministern därom, att då han beskyllde
oss för bristande förmåga att göra distinktioner mellan de fall, som föreligga
här i konstitutionsutskottets betänkande i år, och de fall, som förelågo i fjol,
så drabbar denna anmärkning med besvärande tyngd hans egen partivän i
första kammaren, herr Österström, som måtte så till vida dela vår förmörkelse
med hänsyn till intelligensen, att även han har funnit, att det fall, som
föreligger vid 1927 års riksdag, är identiskt med det, som förelåg vid 1926
års riksdag. Hans excellens herr statsministern borde kanske därför närmast
pröva sin energi på herr Österström i första kammaren, ty om han icke
kan lyckas omvända de egna, bör det vara ganska förtvivlat att söka omvända
högerns eller socialdemokraternas representanter här i kammaren.

Jag skall därefter övergå till att i största korthet besvara de anmärkningar,
som hans excellens framställt. Han behagade för det första säga, att
jag har en intim vän, som heter »Hagalunds-Kalle». Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att hans excellens tydligen icke har reda på det aktstycke,
som justitieministern har överantvardat till åtal. Det är nämligen en av dessa
enskilda av herr statsministern i fjolårets förstakammardebatt såsom entusiastiska
betecknade personer, som givit ut detta upprop. Det finnes ingen organisation
antecknad under uppropet utan endast pseudonymen för någon, som

Onsdagen den 11 maj e. m.

99 Nr 30.

jag icke alls känner, och som kallar sig för »Hagalunds-Kalle». Detta namn
står under uppropet. Men man behöver icke läsa mera än uppropet och ha
vetskap om, att det publicerats i tidningen Brand för att förstå, vilken åskådning,
som ligger bakom. Det hela har icke med socialdemokraterna att göra,
och det är en ren anarko-socialistisk uppfattning, som ligger bakom uppropet,

Men nu säger herr statsministern, och det är det, som för mig är det viktigaste,
att det, som enligt hans uppfattning konstituerar brottsligheten, är
förhandenvaron av de två momenten för det första målmedveten propaganda
och för det andra en fast konstituerad grupp bakom denna propaganda. Hans
excellens behagade uppmärksamma att just dessa två moment existera i dessa
skrifter. Om han slår upp konstitutionsutskottets memorial, skall han finna,
att den fasta organisation, som står som undertecknare av den ena skriften
är Sveriges kommunistiska ungdomsförbund. Hans excellens torde erkänna,
att detta förbund är en fast organisation. Går jag till den andra skriften så
förhåller det sig ju så, att den visserligen icke är undertecknad, men den är
publicerad på första sidan i nämnda kommunistiska organ i gestaltning av
ett stort manifest, vadan man tryggt kan utgå ifrån att även denna skrifts
utgivare har en fast organisation bakom sig. Detta beträffande andra momentet.

Beträffande första momentet krävde han, för att kunna anse brottsligheten
konstituerad, att det — och det är att märka, att han betonade detta — skulle
vara en målmedveten propaganda. Jag vill ännu en gång liva upp hans excellens’
minne. Det står ju här på sid. 6 i konstitutionsutskottets memorial återgivet,
hurusom det gäller att »genomsyra hela borgarnas armé och flotta med
revolutionär propaganda och organisation. Varje arbetarsoldat måste vara på
det klara med hur han skall uppträda, han måste veta åt vilket håll han skall
rikta geväret i en allvarlig situation. Då har han andra intressen o. s. v.» Sedan
går jag över till den andra skriften. Där heter det:

»Därför gäller det framför allt att bryta sönder denna järndisciplin, att genomsyra
hela borgararmén med revolutionär propaganda och organisation.
Hälsingepojkama gav nyss ett ståtligt exempel på att man snabbt kan nå resultat
med enigt och solidariskt uppträdande. Se till att denna upplösningens
anda går djupt ned i borgararmén. Se till att pojkarna lär sig bruka vapnen,
inte i avsikt att vända dem mot sina klasskamrater i detta eller något annat
land, men för den egna klassens uppgörelse med förtryckarna. Gör vi allt
detta metodiskt och målmedvetet» — »metodiskt och målmedvetet», orden namnes
där, herr statsminister — »då kan det bli någon mening till och med i en fältmanöver».

Jag vädjar till varje människa i denna kammare, som tänker sunt och logiskt,
om man icke här finner precis de två moment, som hans excellens krävde som
konstitutiva moment för att betrakta den här propagandan såsom en hans synpunkt
av samma brottsliga natur, som han fann den omtalade .soldatinstruktionen.

Sedan gick hans excellens över till att fråga, hur jag kan få vissa saker att
hänga ihop. Han säger, att jag ibland hävdat den absoluta avhållsamheten
beträffande dylika åtal, men att jag dock också hävdat att diskretionär prövning
skall äga rum. Jag ber att få fästa hans excellens uppmärksamhet på
att jag ingenstädes har uttryckt mig på detta sätt. Jag trotsar, att någon av
kammarens ledamöter har fått den uppfattningen, att jag icke ansett att fall
kunna föreligga, där det kan hända att åtal vore påkallat. Men vad jag sagt,
det är att åtal måste vila på en diskretionär prövning och, låt mig tillägga det,
givetvis måste bero på de omständigheter, som föreligga.

Om jag tar upp något till granskning mellanhavandet mellan justitieministern
och, för att använda herr statsministerns uttryck, »min vän Hagalunds -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 100

Onsdagen den 11 maj e. in.

kalk», hur förhåller det sig då? Mitt under djupaste fred. höll jag på att såga.
granskning av n^on i februari månad utfärdade en ensam man, »Hagalundskalle», ett

statsråds- pacifistiskt manifest. Det fanns vid denna tidpunkt inga som helst oroande omprototollen.
ständigheter. Inga skärpta sociala akuta kriser pågingo —, om de inte kanske
(Forts.) skulle ligga däri, att Stockholms stad förberedde sig till stadsfullmäktigeval.

Det förefanns ingen atmosfär av det slaget, att clet skulle kunna föranleda en
blixt från justitieministerns himmel. Den justitieminister, som icke tager minsta
hänsyn till att det skall föreligga vissa omständigheter, för att ett utslungat
ord skall kunna bli, visserligen icke en orsak, men den anledning, som utlöser
en hel serie av orsakssammanhang, kan rimligtvis icke bedöma dessa ting,
som de förnuftigtvis måste bedömas.

För det andra gör herr statsministern gällande, att det råder en bestämd
skillnad mellan att skriva »genomsyra med revolutionär propaganda» och »rasera
mordverktygen», och att man icke kan hävda, att det är samma saker. Han
anser därför, att justitieministern hade rätt, när han åtalade, vad »Hagalundskalle»
hade skrivit, och att han likaså hade rätt, när han icke åtalade de skrifter,
som återgivits i konstitutionsutskottets utlåtande. Jag vill fråga, om en man,
som i likhet med nuvarande statsministern har ett ganska utpräglat sinne åtminstone
för den formella logikens fordringar, kan upprätthålla denna åtskillnad,
om han lägger sida vid sida med varandra, å ena sidan, dessa .skrifter, som
gå ut på vissa uppmaningar i samband med fältmanöver och därmed sammanhängande
saker och på uppmaningar att upplösa disciplinen i sammanhang med
pågående manöver samt å andra sidan, vad »Hagalundskalle» skrivit om en rasering
av mordverktygen, jag frågar, om man verkligen kan vara av den meningen,
att den ena uppmaningen, nämligen att man skall bedriva målmedveten propaganda
för att genomsyra armén och flottan skall lämnas oanmärkt, medan man
skall slå ned på »Hagalundskalles» pacifistiska upprop. Kan man verkligen
finna något rimligt sammanhang i detta?

Vidare säger herr statsministern att justitieministern rensat ut de hypotetiska
fallen och behandlar dem för sig själv. De fall, som konstitutionsutskottet
framlagt, nämligen skriften innehållande uppmaningar i sammanhang med
fältmanöver skulle vara ett hypotetiskt fall, likaså det fallet att jag riktar en
uppmaning till dem, som deltaga i en fältmanöver, att sönderbryta och sönderfräta
disciplinen. Där skall man icke åtala, säger herr statsministern, ty
man .skall icke slå ned i de fall, som äro hypotetiska. Jag skall taga ett exempel.
I första kammaren nämnde justitieministern det exemplet, att en författare
skriver i sin bok, att om din hustru är dig otrogen, så slå ihjäl henne. Han
vädjade till kammaren, huruvida det i anledning av ett dylikt skrivsätt skulle
bli åtal. Själv ansåg han, att åtal icke skulle kunna ifrågakomma i ett sådant
fall. Däremot ansåg han, att om man har ett sådant fall som »Hagalundskalle»,
som skriver, att man skall rasera mordverktygen, då är det ett konkret exempel,
en direkt uppmaning till brottslig gärning. Jag vill fråga justitieministern.
Antag att ett organ riktar en uppmaning till en chaufför, att han skall
köra över den, som möter till höger i stället för att möta till vänster. Hur
skulle justitieministern ställa sig till ett sådant exempel? Det är också i herr
justitieministerns mening hypotetiskt och en fullständig parallell med exemplet
beträffande den otrogna hustrun. För mitt sätt att se skulle en sådan uppmaning
stå på samma plan, som fallet rörande den otrogna hustrun. Men att betrakta
dylika fall som oantastliga men stämpla som brottsliga »Hagalundskalles»
ord, utslungade i världsrymden, om att man skall »rasera mordverktygen»,
begriper jag icke. Det där urskiljandet av de hypotetiska fallen, som herr statsministern
tyckte var ett skickligt schackdrag, har jag icke kunnat uppskatta!

Så säger han till sist. Man måste ha gränser och klara linjer i detta; det
är vad vi folkfrisinnade ha i denna fråga. Ja, det är svårt, herr statsminister,

Onsdagen den 11 maj e. in.

101 Nr 30.

att icke skriva en satir inför detta uttalande, när jag tänker på de där klara lin- Ang.
jerna, som vi ha bevittnat i denna fråga från år 1926, då den togs upp av David önskning av
Bergström i konstitutionsutskottet, till den dag, som i dag är. När jag bevitt- * statsrådsnat,
hur stats- och handelsministrarna uppträdde i denna fråga i fjol, och hör, protokollen.
hur man från det hållet uppträder i år och hur man fäller det omdömet, att de (Forts.)
i denna fråga följt klara linjer och dragit klara gränser, får jag verkligen säga,
att det går väl långt. Ty hur de folkfrisinnade än i denna fråga uppträtt, men
sannerligen deras uppträdande kännetecknats av några klara linjer.

Hans excellens må påstå hur mycket som helst, att lian punkt för punkt står
kvar på sin f jolårsståndpunkt, men då det i hans f jolårsanförande stod, att han icke
ville vara med om åtal, när det gällde en enskild man, en entusiast för sin sak,
som utfärdar vissa uppmaningar, men däremot vore böjd för åtal, när det vore
fråga om skrifter, bakom vilka fanns en målmedveten, fast propaganda med
fast organisation bakom, då han alltså gillar, att justitieministern åtalar i det
fallet, då man har en typisk entusiast såsom »Hagalundskalle», men däremot
icke åtalar i det fallet, då man har den typiska ordnade propagandan med en
organisation särskilt till för detta ändamål, ja då får jag säga, att det är
omöjligt för mig att tro honom på hans ord, att han står kvar punkt för punkt
på den ståndpunkt han intog i fjol.

Herr Forssell: Herr förste vice talman, mina herrar! I stridens hetta har
hans excellens herr statsministern gjort sig skyldig till några misstag, som
det är mig angeläget att rätta till, innan denna debatt går till sitt slut. Jag
vill då först påpeka, att när herr statsministern säger, att det uttryck i de av
konstitutionsutskottet anmälda skrifterna, som vi särskilt fäst oss vid skulle
vara orden att »genomsyra hela borgarnas armé», då tar herr statsministern
sikte på en alltför begränsad del av den skriften, som det är fråga om. Vi ha
fastmera tagit sikte på uppmaningen att »vända vapnen åt rätt håll» och att
»upplösa kadaverdisciplinen». Det är den sammanställningen som är den
riktiga, å ena sidan de av justitieministern till åtal befordrade skrifternas
uppmaning att rasera mordverktygen och å andra sidan de icke åtalade skrifternas
uppmaning att »vända vapnen åt rätt håll» och »att upplösa kadaverdisciplinen»,
först då man håller båda dessa jämförelseled i minnet, får
man de rätta proportionerna i diskussionen.

Sedan sade herr statsministern i mycket insinuanta ordalag, att den omständigheten
att jag i konstitutionsutskottet hade frånträtt ett anmärkningsyrkande
i fråga om den skrift, ur vilken han gjorde ett citat, skulle, som herr
statsministern antydde, berott på en tankegång hos mig, att jag, genom att
frånträda detta yrkande, skulle kunna locka socialdemokraterna att nedlägga
rösterna i de återstående fallen för att få till stånd anmärkning mot justitieministern
Thyrén. Jag får nu säga, att när hans excellens herr statsministern
är underrättad om vad som passerat i konstitutionsutskottet vid dechargens
behandling, är det egendomligt att hans sagesman icke ha givit honom den
hela och fullständiga sanningen om vad som har passerat.

Beträffande dessa skrifter — det var förresten två skrifter och han läste,
som sagt, upp citat ur en av dem — är det alldeles riktigt att jag vid min
föredragning förordade anmärkning även där, men då sade juristerna på högersidan
i diskussionen i utskottet, att det vore nog klokast att, när utskottet
gör anmärkning, begränsa sig till de pregnanta fallen, så att man finge till
stånd diskussion med vederbörande just i de pregnanta fallen. Både herr ordföranden
i utskottet och även en annan jurist sade, att detta vore det riktiga.

Det är att märka, att konstitutionsutskottet icke har samma skyldighet att
göra anmärkning, som justitieministern har, då det gäller åtal, utan konstitutionsutskottet
framställer anmärkningar i fråga om ministärens regerings -

Nr 30. 102

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

principer. Nåväl, det var i anledning av juristernas mening, som jag från,
trädde detta anmärkningsyrkande i fråga om de där två skrifterna. Nu är
frågan: när gjorde jag detta frånträdande, i vilket förhållande kom detta
att stå till de tre socialdemokraternas röstnedläggning och vilken roll kan
min ringhet ha spelat för åstadkommande av denna hemska intrig? Saken
är den — jag finner mig nödsakad att berätta, hur det gick till — att när
jag hade haft min första föredragning, så bordlädes saken efter vanlig ordning.
Utskottets ledamöter skulle läsa igenom papperen och tänka över vad
som var sagt, och vad som hade yrkats. Sedan sammanträdde utskottet på
nytt för att gå till realbehandling av frågan. Det var vid denna realbehandling,
efter den första bordläggningen, som den synpunkten fördes fram ifrån
socialdemokratiskt håll, att det nog vore riktigt att ännu en gång bordlägga
saken på det att stolarna på den frisinnade sidan måtte kunna besättas med
samma personer, som på våren 1926 hade varit med och handlagt frågan om
åtalet av soldatinstruktionen. Det blev då diskussion om, huruvida det var
riktigt med en sådan bordläggning. Jag för min del anslöt mig till den uppfattningen,
att bordläggning icke borde äga rum, och jag tror icke, att jag
avslöjar någon hemlighet, när jag säger att borgmästare von G-eijer, utskottets
ordförande, också hyste den uppfattningen att bordläggning icke borde
äga rum utan att saken borde avgöras vid detta tillfälle. Då hade borgmästare
von Geijer, jag och övriga högermän kommit i minoritet. Yi hade då
lätt föra fram våra synpunkter i form av en reservation och på så sätt hade
vi fått fram våra synpunkter och de folkfrisinnade hade fått fram sin avslagsståndpunkt
i förhållande till denna reservationsvis framförda anmärkning.
Riksdagen hade i alla fall fått tillfälle att i vår reservation se vad vi
skrivit och vad majoriteten ansett i denna sak; detta hade blivit bekant icke
blott för riksdagen utan även för allmänheten i övrigt. Det var min ståndpunkt
liksom också, som sagt, ett par andra ledamöters ståndpunkt.

Det är ju alldeles uppenbart, att man med en sådan argumentation och
uppfattning och sätt att se saken icke haft något att skaffa med några slags
»intriger» för att åstadkomma någon slutlig votering, som genom någon röstnedläggning
skulle ställa justitieministern inför anmärkning. Emellertid, de
övriga medlemmarna av utskottet ansågo tydligtvis att, när tanken på bordläggning
var väckt, skulle man icke motsätta sig den. Det är kanske kutym
att man tillmötesgår ett bordläggningsyrkande, och på så sätt kom bordläggning
till dagen därpå. Dagen därpå fortsattes diskussionen, och det var
vid detta tillfälle, och först sedan det hade blivit bekant att tre socialdemokrater
skulle nedlägga sina röster, som jag accepterade den från juristhåll
framkomna meningen, att de mest pregnanta fallen skulle väljas ut i och för
diskussion med ministären. Så kom det sig, att jag, utan något som helst
orsakssammanhang med socialdemokraternas dessförinnan tillkännagivna avsikt
att nedlägga sina röster, frånträdde yrkandet i fråga om de där två
skrifterna. Jag tillbakavisar därför fullständigt herr statsministerns insinuation
mot mig för att i dessa frågor handlat av osakliga grunder. Det är
försök ifrån herr statsministerns sida till misstänkliggörande, försök som
knappast kunna kallas för vackra. Jag skyndar mig att tillägga, att jag fick
det intrycket av socialdemokraternas sätt att diskutera, att de voro inte alls
rädda för att även herr Nothin skulle komma att drabbas av en anmärkning.
Det var icke tal om någonting sådant, utan deras motiv för att sitta var,
att utskottet skulle behålla kontinuiteten i sin ståndpunkt, även om detsamma
skulle drabba herr Nothin i år, som drabbade herr Nothin i fjol; det var mitt
intryck av deras resonemang, och jag tror, att det är ett riktigt intryck.
När de tre socialdemokraterna beslöto att nedlägga sina röster i voteringen,
visste de intet annat än att anmärkningen gällde både herr Nothin och

Onsdagen den 11 maj e. in.

103 Nr 30.

herr Thyrén. I varje fall slår mitt sätt att handla i utskottet icke på något ^r''dad
sätt i samband med några slags manipulationer i av herr statsministern på pickning av
ett insinuant sätt antydd riktning. Detta om de av herr statsministern be- statsrådsrörda
förhållandena. protokollen.

Innan jag slutar, vill jag emellertid på nytt konstatera, att när debatterna (Forts.)
förlidet år pågingo i kamrarna, den Lindskogska interpellationsdebatten här
och remissdebatten i första kammaren, då hörde man aldrig ett ögonblick talas
om dessa distinktioner, som nu herr statsministern, stödd av sin justitieminister,
för fram. Det är en senares tids uppfinning, som verkar i hög grad komponerad
ad hoc, för speciellt ändamål.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! När hans excellens herr stats ministern

vill förmena mig att tala om den politiska anständigheten, därför
att jag har anmält, att jag ämnar rösta för det förslag, som avser anmärkningens
läggande till handlingarna, fastän jag ogillar anmärkningen, vill jag
blott på detta svara, att man kan ju inte handla konsekventare än att i lika
fall rösta för samma yrkande alla de gånger det föreligger. Jag hade visserligen
inte tillfälle, när frågan var uppe vid fjolårets riksdag, att deltaga i
röstningen, men hela det parti jag tillhör, röstade den gången för anmärkningens
läggande till handlingarna med den tolkning partiet lade in i röstningen.

Partiet har absolut ingen anledning att rösta annorlunda i år eller att tolka sin
röstning annorlunda än det gjorde i fjol.

Beträffande herr Ekmans framhållande av sin konsekvens och hans vidhållande
ord för ord och punkt för punkt vad han sade i fjol, skall jag endast
anmärka, att jag icke tror, att han har lyckats övertyga någon annan än möjligen
sig själv i denna punkt. Det skall säkerligen även för eftervärlden, sta
kvar ett bestämt intryck av, att herr Ekman och hans parti i fjol och i år
ha förfarit högst olika. Detta utesluter naturligtvis icke, att herr.. Ekman
faktiskt har den övertygelsen, att han har handlat konsekvent.. Om sa är blir
det måhända mindre en anständighetsfråga än en fråga om någon brist i förståndet,
i förmågan att bedöma vad man säger vid olika tillfällen. Herr Ekman
har ju annars visat sig kunna hävda den uppfattningen, att han vidhåller en
ståndpunkt och för en konsekvent politik, även i ögonblick, då han uppenbarligen,
även för dem som se mycket dåligt, handlar högst olika. Jag erinrar
bara om ett fall, då herr Ekman 1923 hade biträtt ett sammanjämkningsförslag
— det behövdes bara att han vilade sig över påsken, för att han skulle
stjälpa samma sammanjämkningsförslag. Men han. har hela tiden sagt sig
handla fullkomligt konsekvent i sin arbetslöshetspolitik. Om han verkligen anser
sig hava handlat konsekvent även i nu föreliggande fall, kan jag försäkra
• honom, att han i det stycket icke lyckas övertyga någon annan än sig själv
och de partivänner, som tro, att pappa alltid har rätt.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Thyrén: Herr talman! Jag
skall blott med några korta ord be att få beröra något av vad herr .Lindman
och herr Hansson yttrat mot mig mera rent personligt, och för att inte ännu
en gång beskyllas för nonchalans skall jag inte underlåta att börja med herr
Hansson.

Det är egentligen ett uttryck, som jag där fäst mig vid. . Herr Hansson
påstod, att jag var alldeles likgiltig för sammanhanget och visade stor missaktning
för kammaren, tror jag han sade, därigenom att jag förklarade, att det
och det inte angick mig utan att det bara var ett par punkter som angingo
mig. Ja, det sade jag precis. Saken var nämligen den, att de tva punkterna,
som jag läste upp och som jag förklarade vara de enda som angingo mig.

Är 30.

104

Onsdagen den 11 maj e. m.

, fw- de voro de två enda punkterna i den artikeln, som hade något med brottslighet
granskning avgöra. I den första punkten stod beskrivet, vad »mordverktyg» var och
statsråds- att det var de, till vilka artikeln vände sig, som fingo betala miljonerna för
protokollen, dem. I den andra punkten stod det helt kort och imperativt: rasera mord(Forts.
) verktygen. Lägger man dessa två ting tillhopa, så betyder det uppenbarligen:

förstör krigsfartyg m. m. Sedan stod det en hel del mer eller mindre pacifistiska
eller, som det sades i första kammaren, oskyldiga och barnsliga betraktelser.
Men varför det skulle angå mig, att dessa saker stodo där, förstår jag
fortfarande inte. Om jag framställer en bestämd uppmaning till brott, så
försvinner väl inte den uppmaningen därigenom att jag kläder in den i en
del barnsligheter, som inte ha med den att göra. Att häri skulle ligga någon
mätare på den grad av aktning, jag hyser för andra kammaren, är inte så alldeles
lätt att genomskåda. Men herr Hansson har väl någon fördold mening
med det, och_ kanske klarar han upp den meningen senare. Om han beskyllt
mig för lättsinne för att jag omnämnde lillkatekesen i detta ovärdiga sammanhang,
skulle jag förstått honom, såsom religiös person betraktad, men att det
skulle innebära någon missaktning mot andra kammaren, begriper jag absolut
inte. Saken är, såvitt jag förstår, alldeles klar. Finns det ett brottsligt uttalande
i denna artikel, så kan inte brottsligheten i allra minsta mån vare sig
minskas eller på något sätt ändras genom att artikeln innehåller en hop
annat, som inte har med det att göra.

Det var herr Hansson. Sedan ber jag att få komma över till herr Lindman.
Herr Lindman anmärkte på mig, för att jag inte klart skulle ha sagt ut,
huruvida jag ansåg den beträffande artikeln, som av utskottet påtalats, för
brottslig eller inte. Jag undrar, ehuru jag inte skall diskutera i den delen
med herr Lindman, om jag inte började mitt förra anförande med det. Det
är möjligt, att jag inte gjorde det, men jag skulle snarast påminna mig förloppet
så, att när jag höll mitt första anförande i kammaren, så började jag
just med att säga, att ett brott innehåller två element, dels syfte och dels
handling. Och vidare, antingen sade jag då eller, i fall jag inte gjorde det,
så säger jag det nu såsom svar till herr Lindman, att naturligtvis anser jag.
att den beträffande artikeln, som konstitutionsutskottet haft att göra med, i
hög grad utvisar brottsligt syfte. Det är inte minsta tvivel om det. Men det
veta vi väl alla, att det kan finnas ett ont syfte och t. o. m. ett i mycket
hög grad skadligt syfte i sådana skrifter, böcker och uttalanden, utan att de
därför kunna sägas vara brottsliga. Nog finns det böcker, som i allra högsta
grad undergräva t. ex. sedlighet, fosterlandskärlek och försvar och många andra
sådana samhällsvärden och som göra detta kanske i mycket högre grad än alla
de artiklar, som man någonsin skulle komma på idén att åtala. Men brottsliga
äro de ändå inte. Varför? Därför att det blir inte en brottslig handling bara •
för syftets skull, utan, som sagt, brottet innehåller också ett annat element,
nämligen handlingen. I vilken form framträder det onda syftet? Det är inte
förgäves som strafflagarna ha uppställt handlingen, vad man brukar på
vetenskapligt språk kalla den objektiva sidan, vid sidan av tanken och syftet.
Det vore inte klokt, om samhället gåve sig på att straffa det onda syftet och
den onda tanken över allt där de framträda, utan de måste ha tagit sig en
expressiv form, och, närmare bestämt, de måste ha klätt sig i en sådan form,
som lagen själv förutsett och för förhand fastställt. Göra de inte det, då slippa
de undan straffet. Det är visserligen ledsamt, men det kan inte hjälpas.
Och detta är någonting, som sträcker sina verkningar vida utöver allt vad
politik och dylikt heter. Den onda tanken kunna vi tyvärr inte komma åt,
även om den är aldrig så omisskännlig och aldrig så skadlig. Nu har jag
naturligtvis, lika litet som herr Lindman, inte det minsta tvivel om det brottsliga
syftet. Men beträffande handlingens brottslighet — det har jag nu flera

Onsdagen den 11 maj e. in.

105 Nr 30.

gånger sagt, och kan endast upprepa det ■—- har jag den bestämda meningen
och säkerligen åtskilliga med mig, att därvidlag kommer det i den beträffande
paragrafen an på, huruvida uppmaningen i fråga kan sägas rikta sig
något så när bestämt och konkret på någon punkt. Det räcker inte med sådana
rent allmänna fraser som: »Upplös kadaverdisciplinen». Det räcker inte
heller med sådana hypotetiska uttalanden som: »Om det blir inbördeskrig, vänd
då vapnen åt rätt håll.» Vad meningen är, begriper väl jag. Varken herr
Hansson eller någon annan behöver upplysa mig därom. Men det är inte alls
sagt, att man därför kan straffa detta. Ty det är som sagt skrivet för ett
hypotetiskt läge: om det blir inbördeskrig, så etc. Helt annorlunda beskaffat
är däremot det fall, som jag åtalat. Där står det: »rasera mordverktygen!»
Det kan inte läsas på annat sätt än: förstör krigsskeppen m. m., och gör detta
när som helst eller gör det genast. Det är inte knutet till någonting framtida,
hypotetiskt, utan det är en nästan lika direkt uppmaning till en bestämd handling,
som om någon säger: gå och slå ihjäl den eller den. Det kan man inte på
något vis komma ifrån, såvitt jag förstår. Under sådana förhållanden är det
ganska lätt att besvara herr Lindmans fråga i den punkten. Han frågar mig:
hur skulle fallen ha legat för att de skulle varit likvärdiga? Jo, om exempelvis
den skrift, som jag åtalat, hade lytt så: »skulle det bli inbördeskrig, så
glöm inte att först rasera mordverktygen!» Om artikeln hade varit skriven
på detta sätt, då hade den varit knuten till någonting så svävande och hypotetiskt,
att den, hur beklagligt det än må vara och ehuru den även då kunnat
utöva en viss skadlig inverkan, likväl, enligt min mening, på grund av denna
svävande beskaffenhet inte fallit under lagen. Syftet finns där, och det finns
en handling också, men denna handling har icke tillräckligt positivt och konkret
innehåll och är därför icke straffbar. Jag vill tillägga, att fastän detta
är min åsikt, så anser jag det för ingen del orimligt, att andra, kanske även
jurister ha annan åsikt. Jag kan mycket väl tänka mig jurister,
som såga, att både herr Nothins fall, den mycket omtalade Soldatinstruktionen,
och det fall, som konstitutionsutskottet har hållit på med, bort
åtalas. Det är ju tydligen konstitutionsutskottets mening, att de bort åtalas
båda två. Jag kan också tänka mig den meningen, att det riktigaste vore,
att intetdera fallet borde åtalas. Man kan disputera om den saken och komma
in på juridiska finesser. Jag för min del ansåg det ofruktbart att här i
kammaren, som redan spillt åtskilliga timmar på saken, inlåta mig därpå.
Det var det, som gjorde, att jag tillät mig det kanske något obetänksamma,
i varje fall lätt missförstådda uttrycket, att vi väl hade att vänta allvarligare
debatter än den nuvarande. Det var naturligtvis inte alls min avsikt att bagatellisera
saken i den mening, som antyddes av herr Hansson och kanske även
av herr Lindman, som ansåg, att jag skulle mena, att de kommunistiska skrifterna
äro bagateller, som ingenting betyda. Jag anser visst inte kommunismen
vara någon bagatell. Det visar dess växande siffror, att den inte är.
Men det oaktat kunde vi kanske använda tiden här bättre. Kanhända borde
en, som inte är medlem av kammaren, inte säga detta, men jag har ju en gång
varit medlem av kammaren. Nog tror jag. att vi kunde använda tiden till
mera givande saker än att inlåta oss på sådana debatter, som. om de skola
leda till verkligt resultat, ovillkorligen måste föras på juridikens område.
Ty det rör sig dock om huruvida i vissa olika fall en handling faller eller
icke faller under en strafflagsparagraf. Det är alldeles otroligt svårt att ha
en grundad mening dii rom för den, som inte är tränad på det gebitet. Och
skulle debatten få något resultat, skulle vi, vilket vore orimligt, ge oss in på
problemet var den rätta gränsen vid beträffande paragraf går mellan straffbart
och sträf fritt, om man icke vill godkänna den av mig föreslagna gränslinjen.

Ang.

fullbordad,
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr 30. 106

Onsdagen den. 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag her att få

replikera ett par av de uppträdande talarna. Herr Hallén sade i sitt sista anförande,
att det kom politik i denna fråga i fjol, och han ville göra gällande,
att det var från vårt håll, att det var jag och mina meningsfränder, som då
gjorde frågan till en politisk stridsfråga. Jag vill erinra om, hur detta spörsmål
i fjol kom upp. Det skedde i en interpellation, väckt av en högerman.
Av den interpellationsdebatten framgick, att den regeringsmedlem, som på
detta område företrädde det socialdemokratiska partiets och regeringens uppfattning,
ansåg, att krav på åtal beträffande den s. k. soldatinstruktionen var
så orimligt, att om kammaren och riksdagen skulle påkalla något sådant, funne
han sig tvingad avgå. Sedermera när konstitutionsutskottet kom med sitt
yttrande, fullföljdes samma resonemang. Man fick av den då sittande regeringens
uttalanden ingen som helst uppfattning, om eller när ett åtal kunde
eller borde ske. Man fick däremot en bestämd förklaring, att i det då föreliggande
speciella fallet — »soldatinstruktionen» — ställde man sig så avvisande,
att man betraktade ett gillande av anmärkningen rent av som en demissionsanledning.
Herr Hallén förklarade i dag detta vara att »tömma förödmjukelsens
bägare i botten». Ingen som helst, som vill läsa igenom mitt fjolårsanförande,
skall finna, att däri förekom någon som helst motsvarighet t. ex.
till vad som förekommit i dag: herr Engbergs förklaringar, att han saknar
förtroende för regeringen, eller herr Per Albin Hanssons blixtrande kvickhet
nyss, att det måste vara fel på förståndet hos oss, eller någonting sådant.
Ingen torde kunna finna, att i mitt f jolårstal förekom något annat än en lugnt
hållen motivering, varför jag i det föreliggande fallet ansåg, att fallet var
sådant, att där åtal bort ske — ingenting annat.

Herr Engberg sökte i sitt som vanligt ordrika och ensidiga anförande få
fram, att jag vid mitt uppträdande nu hade betonat, att för beivrande av ett
tryckfrihetsbrott två och endast två moment skulle föreligga: aktstyckets syfte
skulle vara »metodiskt» och »målmedvetet». Jag vill blott erinra honom om,
att jag ägnade en rätt god stund åt att utveckla, att det måste också föreligga
sådana förhållanden, att den åtalande hade anledning antaga att han icke skulle
genom ett misslyckat åtal skada det intresse, han sökte gagna. De, som hörde
mitt anförande, måste väl samtliga erinra sig detta; men den saken förteg herr
Engberg fullständigt. Däremot, med det spörsmål, jag riktade till honom, vilkendera
av de båda anvisningar han gav beträffande om och när åtal skulle
ske, fick jag honom visserligen ut nåp-on smula på isen, då han förklarade,
att han nog ansåg, att fall kunde föreligga, då ett åtal kunde vara befogat.
Men någon närmare beskrivning av på vilket sätt och vad som förutsattes i
dessa av honom angivna fall, fick jag icke. Jag fick ingen som helst upplysning
om hans åtalsgrunder, under det att han däremot fortsatte med att
kritisera det försök, som regeringen gjort, att på regeringens sida åt åtalsrätten
skapa stadga, riktlinjer, begränsning. Herr. Engberg försökte gång på gång
krypa bakom, att av de båda i dag diskuterade fallen — det av justitieministern
åtalade och det icke åtalade — det ena skulle vara uttryck för en »fruktansvärd
organisation», det andra — det icke åtalade — äga endast enstaka,
fredliga medborgare bakom sig. Nu är det ju så, att det som åtalats stod i
tidningen Brand. Signaturerna i den tidningen känner icke jag och icke heller
någon annan i regeringen till. Huruvida det, som stod i Brand, är ett uttryck
för mer än en enskild persons känslor, huruvida det är ett uttryck för en organisation
och dess lika mäktiga agitation av lika art som den organisations
propaganda, som skrev under de andra uppropen, därom vet jag ingenting, och
herr Engberg torde väl inte heller äga säker kännedom därom. Åtminstone
måste den, som prövar de båda fallen, förutsätta, att tidningen Brand i det avseendet
är lika »representativ» som någon annan.

Onsdagen den 11 maj e. m.

107 Nr 30.

Herr Forssell förklarade, att orsaken till att lian avstod från sin första föresats
att söka få anmärkning med anledning av ett opus, som fullständigt fyllde
de av honom i hans tidigare anförande angivna förutsättningarna därför, var,
att hans kamrater ansågo, att det var klokast att begränsa sig till ett särskilt
fall. Det var »klokast» att begränsa sig till det och det fallet — hur rimmar
det med den nyss framställda, så yverborna meningen, att i varje fall, där
det niotivbildande syftet föreligger, skall man gå till angrepp? Herr Forssell
hade till och med lugnat sig därhän att han talade någonting om att konstitutionsutskottets
medlemmar kunna känna sig icke ha en sådan förpliktelse att
uppehålla principerna, som exempelvis ålåge justitieministern. Jag hade trott,
att konstitutionsutskottets medlemmar på det område, man nyss med gravlikt
allvar förklarade vara oerhört allvarligt, skulle ha särskild anledning att icke
på det sättet frånträda, vad man angav vara en riktig och ouppgivlig position,
utan att man skulle orubbligt vidhålla denna. Herr Forssells anförande vittnar
emellertid om, att han icke kunde på sitt eget förfaringssätt tillämpa de
metoder, krav och önskemål, som han nyss förut så frimodigt ställde på regeringen.
_ _ -

Herr Hansson förklarade, att ledamöterna i den nu sittande regeringen i år
och i fjol förfarit högst olika, men han sökte icke ingå på någon kritik eller
någon analys av de riktlinjer, som härifrån visats vara regeringens, såväl beträffande
fjolårets fråga som i det nu föreliggandet fallet. Han tog sin tillflykt
till en slutsats beträffande förklaringen till regeringens uppträdande, som
väl måste betecknas som ett led i »en anständigt förd politisk kamp».

Herr Lindman: Herr talman! Endast ett ord! Då justitieministern för klarar

att skriften till sitt syfte är brottslig men icke innehåller uppmaning
till någon brottslig handling, sålunda icke är brottslig i den mening, att den
bör av honom åtalas, så säger han, att det beror därpå, att den förekommande
uppmaningen icke rör sig om något nu föreliggande utan om någonting som
skall inträffa först i händelse det blir krig eller inbördeskrig. Jag ber om
ursäkt att jag som en enkel lekman tar upp denna fråga med en så framstående
man på juridikens område som’ herr justitieministern, jag kan emellertid
inte hjälpa, att mitt förstånd säger mig. att det inte kan följa med honom riktigt.
Här står ju, som jag förut påpekat, »officerarna äro våra utpräglade
fiender» — »Varje arbetarsoldat måste veta åt vilket håll han skall rikta geväret
i en allvarlig situation». Alltså, om de där orden »i en allvarlig situation»
inte hade stått, skulle det ha blivit bättre då? Kunde det då ha varit en
uppmaning att göra det nu omedelbart och således bort föranleda åtal? Kan
man emellertid tänka sig någon allvarligare uppmaning, än en uppmaning att
rikta gevären mot officerarna just vid det tillfälle då armén skall komma till
användning, d. v. s. i ett krig eller ett inbördeskrig och är icke detta av ytterst
allvarlig art? Jag kan inte fatta annat än att det skulle vara nästan ett
försvårande moment, och jag undrar om inte alla de, som skriva dessa skrifter,
vilka spridas ut bland våra militärer och våra värnpliktige, någonsin kunna
begripa den fina, juridiska distinktion, som av justitieministern inlagts i detta
fall. De döma nog inte därefter. Här är emellertid denna uppmaning gjord.
Jag hör, att justitieministern nu förklarar, att enligt hans mening är skriften
icke brottslig, därför att det gäller något, som skall inträffa i en situation, som
ligger längre fram, en situation, som kanske aldrig inträffar, nämligen att det
blir ett krig eller ett inbördeskrig. Men hela försvaret är ju till för krig och
inte för fred. Om soldaterna börja skjuta på sina officerare i krig, det är vill
det allra värsta av allt, då landet befinner sig i en utomordentligt farlig situation.
Om man redan i förväg, i fredstid uppmanar soldaterna till att göra
detta, och detta icke skall kunna bli föremål för åtal, ja, då begriper jag tyd -

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr BO. 108

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forte.)

ligen inte saken, i så fall »måste jag lägga ned vapnen». Jag skall i stället
taga upp ett annat vapen, som fördes i fjol av hans excellens herr statsministern,
då han sade, att varje företeelse, som minskar försvarets effektivitet, vare
sig av då ifrågavarande eller annan liknande art, måste beivras och hindras.
Minskar icke det försvarets effektivitet, om i händelse av ett krig soldaterna
skjuta på sina »fiender» officerarna.

Herr Forssell: Herr talman! Bara ett par ord! Herr statsministerns replik
till mig vilar på en missuppfattning. Herr statsministern tycks tro, att
det är konstitutionsutskottet, som gör åtal här i landet. Så är inte förhållandet,
så är inte vår tryckfrihetsprocess konstruerad. Konstitutionsutskottet bringar
regeringsprinciperna under debatt; och för att få regeringens principer under
debatt hade det i själva verket räckt att anmärka beträffande endast en skrift.

Herr Engberg: Herr förste vice talman! Endast ett par ord! Herr statsministern
sade, att det för honom gällde få klarhet i åtalspolitiken. Jag ber,
herr förste vice talman, att få konstatera, att inom regeringen finns det fyra
alldeles olika linjer i åtalsfrågan. Jag skall be att till protokollet få notera
dem, som jag uppskrivit dem. För det första ha vi statsministerns åtalslinje,
som går ut på diskretionär prövning utan hänsyn till det möjliga utfallet av
juryns prövning. För det andra: utrikesministerns linje, som också går ut på
diskretionär prövning, där det skall tagas hänsyn till utfallet i juryprövningen;
man skall tänka på hur juryn dömer. För det tredje: herr Hamrins linje,
som jag för korthets skull kallar för samvetets linje. Så hava vi för det
fjärde herr Thyréns linje. Herr Thyrén har ju nu för kammaren förklarat, att
för honom är det uteslutande en juridisk fråga, en juridisk finess att undersöka
huruvida en handling faller eller icke faller under en viss paragraf.

Jag gratulerar Ers excellens till klarheten i regeringens åtalspolitik.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill blott konstatera, hur
riktigt herr Engberg återger, vad han sökte beskriva, när han talade om min
linje som en linje »utan hänsyn till utfallet». Jag ber att få erinra herrarna
om vad jag i detta avseende nyss uttryckligt anfört. Jag vill å andra sidan
säga, att om det skulle vara så, att inom regeringen varje man har sin linje, så
består sig ju l^err Engberg ensam med två linjer — eller flera.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde inte ordet för att
behålla det sista ordet, inte på något sätt, men den envishet, med vilken statsministern
här driver den uppfattningen, att vi icke skulle kunna påvisa, att
han nu står på en olika ståndpunkt mot i fjol, nödgar mig att replikera. Det
behövs inga långa utläggningar. I vad herr Ekman uttalade i fjol, och i den
underlåtenhet, han såsom statsminister låtit komma sig till last, ligger faktiskt
ett alldeles tillräckligt bevis för påståendet om en motsättning. Jag upprepar,
vad här redan har sagts, att statsministern, när han talade från oppositionsbänken
i första kammaren i fjol, såsom huvudsakligaste skäl för sitt ståndpunktstagande
anförde, att han fått ett brev från en vänstersinnad officer, som framhållit,
att om sådana tendenser, som kommit till uttryck i »soldathandboken»,
icke beivrades, så skulle man på officershåll känna sig stå i viss mån värnlösa,
vilket skulle framkalla en .stark känsla av tröstlöshet o. s. v. Herr Ekman
tilläde den gången, att han för sin del inte kunde underlåta, att tillerkänna detta
betraktelsesätt en verklig betydelse. Från denna utgångspunkt kom han
också till den slutsatsen, att konstitutionsutskottets anmärkning i det då föreliggande
fallet var befogad.

Onsdagen den 11 maj e. m.

109 30.

Herr Ekman ställde sig alltså på den ståndpunkten, att det är tendenserna,
sådana de framträtt i omförmälda skrift, som måste motverkas genom åtal. Herr
statsministern kan väl inte göra på allvar gällande, att i de aktstycken, som
avtryckts i konstitutionsutskottets utlåtande, det finns några andra slags tendenser
än de i »soldathandboken». Varje objektiv forskare skall, om han lägger
dessa skrifter sida vid sida om varandra, konstatera, att tendenserna äro
precis desamma. Kunde det vara farligt för vårt försvar, att dessa icke beivrades
av den socialdemokratiske justitieministern, så måste det vara, jag skulle
vilja säga, ändå farligare, när de icke beivras av justitieministern i den Ekmanska
ministären, ty den vänstersinnade officeren kunde möjligen finna en
förklaring till socialdemokraternas ovilja mot åtal, men han mister naturligtvis
fullkomligt sin tro, om han märker, att även herr Ekman är likgiltig på den
punkten. Från herr Ekmans egen utgångspunkt skulle alltså faran ha förstärkts
just genom att herr Ekman själv haft ansvaret.

Till herr justitieministern har jag endast att säga, att den förklaring, han
gav, och som skulle visa, att han icke alls vill nonchalera kammaren, den kanske
inte kan tillräckligt uppskattas av kammaren, när den i själva verket innebar,
att justitieministern icke hade bemödat sig om att ingå i en utförlig diskussion,
eftersom han menade att vi stackars lekmän inte begripa saken.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på 1 :o) att kammaren måtte lägga förevarande punkt till
handlingarna, 2:o) att berörda punkt måtte med gillande läggas till handlingarna
samt 3:o) att punkten måtte med ogillande läggas till handlingarna; och
förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes likväl av
herr Spångberg, varför herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid
den under 3 ro) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren lägger punkten 2) av konstitutionsutskottets
memorial nr 19 gjorda anmälningar enligt § 107 regeringsformen till handlingarna,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt punkten med ogillande till handlingarna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren besluta att lägga punkten till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr Pchrsson i Göteborg: Herr förste vice talman! Det är en av de re servationsvis

gjorda anmärkningarna, nämligen punkten VII, om vilken jag
skulle vilja yttra några ord, då den i viss mån gäller den stad, som jag har
äran att representera.

Anmärkningen avser det sätt, på vilket Kungl. Maj:t behandlat kommunala
låneunderställningar. Reservanterna ha sagt, att det icke är lämpligt, att till

Ang.

fullbordad,
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr SO. no

Onsdagen den 11 maj e. m.

Ang.

fullbordad
granskning av
statsrådsprotokollen.

(Förta.)

Interpella ion.

kostnaderna för upptagande av lån få användas lånemedel, såsom det skett i det
exempel, som framdragits under nr 13) på sidan 27 i utskottets memorial, där
det är fråga om ett av Göteborgs stad upptaget lån, vari lånekostnaderna belöpa
sig till omkring 857,000 kronor. Då detta föranlett åtskilligt missförstånd
oeli särskilt väckt uppmärksamhet i det samhälle, det gäller, och man
kanske även däri funnit en anklagelse för bristande klokhet och vederhäftighet
i lånepolitiken, ber jag, för att det må komma till handlingarna, att få
meddela, vad detta innebär. I själva verket torde detta vara ett av stadens
allra gynnsammast ordnade låm Alla amorteringslån, som Göteborgs stad
upptagit åtminstone under de senaste 30 åren, ha också innefattat en dylik post,
nämligen kostnader för lånen. Man har funnit det naturligt och ingalunda
orimligt, att kapitalrabatten städse har blivit inräknad i lånen och sålunda icke
behövt direkt uttaxeras. Skillnaden mellan lånets nominella belopp och vad
som verkligen uppburits kommer därigenom att gäldas under hela den för lånet
bestämda amorteringsperioden. Detta gällde ju också ifrågavarande lån.
Man beräknade i detta fall att få ett lån till en ränta av 4.5 procent, men att
en kapitalrabatt skulle därvid betalas, som ungefär skulle motsvara 6.5 procent
eller den summa, som här angivits som lånekostnader vid ansökningens ingivande.
Nu hör det emellertid till historien, att detta lån icke anordnades på
detta sätt, och att egentligen alls inga lånekostnader här förekommit. Staden
fann det fördelaktigare att betala något högre ränta å lånet men utan kapitalrabatt.
Ifrågavarande ännu icke använda omkring 800,000 kronor torde väl
stadsfullmäktige i likhet med vad skett i liknande föregående fall komma att
anhålla få taga i anspråk för framtida utgifter av sådan beskaffenhet, att de
böra bestridas med amorteringslån. Jag har velat nämna detta för att visa,
vad detta, som så lätt kan missförstås, verkligen innebär. Så väl Kungl. Maj :t
som Göteborgs stad har uppenbarligen handlat fullt korrekt.

Jag vill också tillägga, då jag deltagit, väl icke i beslutet men delvis i behandlingen
av detta ärende, att jag ansett, att man icke i konstitutionsutskottet
äger förutsättningarna för eller har till uppgift att ingå på statens lånepolitik,
sålunda på rent ekonomiska förhållanden, som utskottet icke äger möjlighet att
överblicka.

Herr förste vice talman, det var endast denna förklaring jag velat lämna.
Jag har icke något yrkande.

§ 2.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Spångberg som yttradé: Herr talman!
Enligt meddelanden i tidningspressen, sedermera bekräftade av Stockholms
polismästare herr Hårleman, låg natten mellan den 7 och 8 maj så gott
som hela Stockholms poliskår i beredskap i slottet, telegrafstationen och andra
viktiga byggnader. Polismästaren har även meddelat, att liknande mobiliseringsåtgärder
företagits många gånger förr och talar om »vissa viktiga meddelanden,
som lämnats i så pass bestämd form, att han icke ansett sig kunna
nonchalera dem».

Jag tar för givet, att dessa av polisen vidtagna uppseendeväckande åtgärder
icke gjorts utan att högste chefen för polisväsendet, socialministern, underrättats
därom.

Då jag utgår ifrån, att så är förhållandet, samt att huvudstadens polis skall
vara en poliskår, som bör stå under offentlighetens kontroll, och icke en med
smutsiga verktyg och medel arbetande politisk ochrana, så anser jag att regeringen
själv måste bringa klarhet över dessa nyligen timade händelser.

Med anledning härav anhåller jag att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande spörsmål: Vilka voro motiven för polis -

Onsdagen den 11 maj e. m.

111 Nr 80.

mästare Hårlemans mobiliseringsåtgärder natten mellan den 7 och 8 maj detta Interpellation.
år? (ForU-)

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 3-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt
resereglemente jämte en i ämnet väckt motion;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Sollefteå stad m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för biträdande
föreståndarinnorna Gerda von Sydow och Kerstin Fjetterström att för
uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i löne- och pensionsbestämmelserna för lärarpersonalen vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola; och

nr 188, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående
tekniska högskolan ävensom en i ämnet väckt motion; samt

från andra lagutskottet, nr 190, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1923 (nr 281) om motorfordon dels ock i ämnet väckta motioner.

§4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckta motioner om
ändrade bestämmelser angående kvalificerad majoritet vid vissa kommunala
beslut;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1927—1928 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalt
i Härnösand jämte en i ämnet väckt motion;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Härnösands stad;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående förhyrande av bostad åt landshövdingen
i Västernorrlands län jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 109, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1927—1928 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 47, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss» befattningshavare vid
Tumba bruk;

Nr 30.

112

Onsdagen den 11 maj e. m.

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om anslag
för restaurering ock inramning av fem utav nationalmuseum till deposition
i riksdagshuset föreslagna större oljefärgstavlor m. m.;

nr 49, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om anslag
för tryckning av register över prästeståndet och borgarståndet vid riksdagarna
under perioden 1809—1866 m. m.;

nr 50, i anledning av väckt motion med vissa förslag angående värdskapet
för och vården av riksdagshuset; och

nr 51, i anledning av väckt motion om anslag till beredande av pension åt
vissa icke rättsbildade domsagobiträden;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära
och musikaliska verk dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
förbud att sprida efterbildning av penningsedel;

andra lagutskottets memorial, nr 31, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande andra lagutskottets utlåtande nr 28 i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och
90 §§ av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid
minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.

§ 5. Justerades protokollsutdrag. § 6. Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: herr Andersson i Ovanmyra under 5 dagar fr. o. m. den	12	maj,
* Månsson i Erlandsro	»	5 7> » »	13
21 Larson i Tönnersa		5 > » »	12	2,
» Jensen		4 » » »	13	»
» Borggren	»	4 > »	12	»
» Borg » Heiding		den 14 maj, 3 dagar fr. o. m. den	13	maj,
» Jeppsson	»	5 » » »	13
i Ahl	»	2 » »	12	»
» Hedin		4 » » »	14
» Jansson i Falun		2 2 ■» »	12
» Bindley		3 »	13	» och
» Osberg		4 > »i	12	»
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter kl. 1.5 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 13 maj.

113 Nr SO.

Fredagen den 13 maj.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och den 7 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Hellström avlämnade Kjungl. Maj:ts propositioner:

nr 250, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland den 10
maj 1927 avslutad konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i
Torne och Muonio älvar m. m.; och

nr 251, med förslag till lag angående rätt för Konungen att utfärda vissa
föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs herr Spångbergs vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa spörsmål angående motiven för vissa av polisen i
Stockholm natten mellan den 7 och den 8 maj vidtagna åtgärder; och blev
berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 4-

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 105—109, bankoutskottets
utlåtanden nr 46—51, samt första lagutskottets utlåtanden nr 39 och 40.

§ 5.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna andra lagutskottets memorial,
nr 31, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande andra lagutskottets
utlåtande nr 28 i anledning av dels Kungl. Miajits proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, som nu föredrogs,
bordlädes åter.

Andra lcammarens protokoll 1927. Nr SO.

Nr 80. 114

Fredagen den 13 maj.

Ordet lämnades härpå till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr

förste vice talman! Jag tillåter mig föreslå, att kammaren ville besluta, att
på föredragningslistan för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda
ärenden uppföra första lagutskottets utlåtande nr 37 och första lagutskottets
memorial nr 38 närmast efter jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättningsbyggnad
för flottan.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av det högre
skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Jansson i Edsbäcken under
den 14 innevarande maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.44 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

272040