RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1927:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Andra kammaren. Nr 29.

Lördagen den 7 maj.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ I Föredrogs

herr Holmströms i Gävle vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr statsministern
få framställa spörsmål angående svenska importörers rättsanspråk med
anledning av engelska beslag under världskriget; och blev berörda anhållan av
kammaren bifallen.

§ 2.

Herr statsrådet Lyberg avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 248, angående
förslag till formulär för deklarationsblanketter m. m.

Vidare överlämnade herr statsrådet Almkvist Kungl. Maj:ts proposition,
nr 249, med anhållan om riksdagens yttrande angående förbud mot utförsel
från riket av vissa äldre kulturföremål.

Ovannämnda skrivelse och proposition bordlädes.

§ 3.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 86, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte i ämnet
väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 22 februari 1927 dagtecknad proposition,
nr 190, vilken hänvisats till förberedande behandling av statsutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen godkänna
propositionen bilagt förslag till allmänt resereglemente.

Vidare hade till utskottet remitterats följande i ämnet väckta motioner,
nämligen:

inom första kammaren

nr 227 av herr Julin; samt

inom andra kammaren:

nr 337 av herr Lindmark;

nr 339 av herr Andersson i Grimbo;

nr 340 av herr Bengtsson i Kullen; och

nr 341 av herr Hage.

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 29. 1

Ang. allmänt
resereglemente.

Nr 29. 2

Lördagen den 7 maj f. m.

ri7r''eotZZe , 1 sa“baild med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet ansett sig
(Forts) höra td behandling jämväl upptaga vad riksdagens år 1926 församlade revisorer
under §§ 64—70 anfört rörande av dem gjorda iakttagelser i fråga om tilllämpningen
av bestämmelserna om rese- och traktamentsersättning åt befattningshavare
i statens tjänst (Revisionsberättelsen del I sid. 136—143).

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt
motionen II: 337 måtte för sin del antaga ett vid utlåtandet fogat förslag till
allmän resereglemente ;

b) att motionerna I: 227, II: 339 och II: 341, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i sitt utlåtande anfört, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

c) att motionen II: 340 ej heller måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Kvarnzelius.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag
vill erkänna, att jag icke. är så synnerligen överraskad över, att utskottet
föredragit ett fortsatt provisorium framför ett, vad man kan kalla, definitivt
resereglemente. Detta dels därför, att jag själv varit tveksam, och dels därför
att vår tids riksdagar i hög grad älska provisorier, i alla synnerhet när dessa
avse komplicerade ekonomiska frågor.

När jag stannat för att bjuda riksdagen på ett definitivt reglemente, så har
det skett efter studium av de utlåtanden, som avgivits av ämbetsmyndigheter,
av tjänstemannasammanslutningar etc. Man kan därur få fram ett florilegium
på erinringar och anmärkningar, förslag och uppslag. Man får utav dem ett
bestämt intryck, att reglementet kommit efter sin tid på grund av samfärdsmedlens
utveckling, men även att det finnes många och betänkliga luckor, att
det innehåller en hel del otydligheter och direkta oegentligheter, att bestämmelserna
i vissa fall äro obilliga mot befattningshavarna, men i andra fall kunna
utnyttjas pa ett oskäligt sätt gent emot staten. Det har t. o. m. sagts, att
det utbildat sig särskilda experter pa uppsättande av reseräkningar, formellt
fullt lagliga, men givande resultat, som knappast varit avsedda. Jag bibragtes
av detta den bestämda uppfattningen, att reglementet var i behov av storstädning,
en grundlig revision, och att behovet därav var trängande. Jag hade
nu den uppfattningen, att riksdagen icke gärna skulle ge sig in för en mera
grundlig revision, om det gällde ett förnyat provisorium, utan skulle anse, att
en sådan revision borde ske i sammanhang med antagandet av ett definitivt
reglemente. I valet mellan ett fortsatt provisorium med alla det gamla reglementets
oegentligheter och ofullständigheter, eller med i huvudsak alla dessa
oegentligheter ^och ofullständigheter, å ena sidan, och ett definitivt reglemente
omredigerat på dylikt sätt, å den andra, ansåg jag mig skyldig att bjuda riksdagen
på det senare. Nu har utskottet sagt nej till ett definitivt reglemente
och därför, enligt min utgångspunkt, naturligt nog ansett, att under sådana
förhållanden får tillsvidare anstå med storstädningen. Jag anser, som sagt,
att det later förklara sig detta, även om riksdagen, när det provisoriska reglementet.
antogs, väl tänkt sig, att da tiden för dess giltighet i år går ut, ett
definitivt reglemente borde komma till.

Om jag således icke. vidare kunnat överraskas av den ståndpunkt, som utskottet
intagit, så har jag blivit så mycket mer överraskad av den motivering,

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 29.

som utskottet andragit för sin ståndpunkt. Denna motivering finnes uttryckt reseregiemente,
av utskottet på följande sätt: »Det viktigaste och enligt utskottets mening (Forts.)

avgörande skälet för uppskov med frågan är emellertid, att någon mer tillförlitlig
erfarenhet icke kan av utredningen i ärendet att döma anses föieligga
rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse med
det tidigare gällande resereglementet av ar 1907», vilket uttalande bör järnföras
med ett av utskottet på annat ställe gjort uttalande, där det heter »att
man överhuvud taget torde sakna erforderlig utredning för ett bedömande av
i vad mån 1925 års reglemente verkat i kostnadsbesparande riktning», och att
»alltså varje mera bestämd hållpunkt för närvarande saknas för bedömande av
det ekonomiska resultatet av 1925 års reglemente». Såvitt jag kan förstå,
menar utskottet alltså, att den statsfinansiella sidan av saken skall vara avgörande,
då man bestämmer, vilken ersättning som bör tillkomma statens befattningsha.
v9.re
har givetvis den uppfattningen, att de siffror, som ange vad dessa resor kosta
staten, ha sitt intresse, men att de statsfinansiella synpunkterna anses vara
framför allt avgörande, då det gäller detta, förvånar mig så mycket mera, som
detta yttrande kommer från många av dem, som, då det galler fastställande av
löner, alltid och kanske med visst fog tala om befattningshavarnas rätt. Här^är
enligt min mening i högre grad än i de flesta andra fall, da vi tala om väta
tjänstemän, fråga om vad dessa befattningshavare hava för rätt till ersättning.

Denna rätt skall utmätas skäligt, varken med större eller mindre belopp än
som rättfärdighet kräver, och detta även om den ena eller den andra lösningen
kommer att kosta staten en halv eller en miljon mera eller mindre, än vad eljest
skulle vara fallet.

Detta betyder, såvitt jag kan förstå, att utskottet lågt en helt annan syn pa
frågan än den, som jag funnit avgörande. Och det förklarar också, varior
utskottet givit sig in på en lång sifferkritik och därvid rakat i mm mun lagga
ett uttalande, som jag icke gjort. Det förhöll sig så vid propositionens utarbetande,
att från vederbörande tjänsteman i nksräkenskapsyerket mtorskaifades
en sammanställning av belastningen på de olika resekostnadsansiagen
under huvudtitlarna för åren 1924 och 1926. Denna sammanställning ar icke
intagen i propositionen utan där blott omnämnd. Slutsiffrorna för de bagge
åren ha angivits och skillnaden dem emellan har nämnts, en skillnad pa
651 000 kronor. Sedan detta har konstaterats, säges i propositionen: »Da det
senare beloppet», det vill säga det belopp, som enligt 1925 års reglemente
hade utgått, »med omkring 651,000 kronor understiger det förra synes, haray
framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing för
statsverket.» Och så fortsattes det: »Påpekas må dock, att den begränsade
tid, jämförelsen avser, givetvis är för kort, för att på grundvalen durav fullt
säkra slutsatser skola kunna dragas.» Nu talar utskottet i sitt utlåtande om
denna sammanställning. Utskottet har lånat den från finansdepartementet
och intagit den, med undantag av underskrifterna, i utlåtandet samt gjort_ den
till föremål för granskning. Och denna granskning baseras på en passus i utlåtandet
av innehåll, att utskottet ville erinra om, att departementschefen i propositionen
framhållit, att resereglementet syntes hava inneburit en icke oväsentlig
kostnadbesparing i förhållande till det tidigare gällande reglementet
»vilken besparing beräknats uppgå till 651,000 kronor». Var står detta senare.

Jag har ju icke sagt något annat, än att utav denna sammanställning synes
framgå, att en icke oväsentlig besparing åstadkommits. Jag förmodar nämligen
att när utskottet bär talar om, att besparingen beräknat,s uppgå till detta
belopp det skulle vara jag. som räknat på detta sätt. Det framgår för (ivrigt
av ett uttalande senare i utlåtandet, där det heter, att sifferkntiken bestyrker,

Nr 29. 4

Lördagen den 7 maj f. m.

T^erJkZZe w den tV d,partenie>itschefen »angivna besparingen» icke motsvarar verkligF„r
hn-n‘ • Jag kan ™?jllgen första, att utskottet kunnat läsa fel på detta sätt:
felläsningen ar val beroende på den skiljaktighet beträffande det »framför allt
avgörande» som föreligger mellan mig och utskottet. Men det synes mig dock,
som om utskottet bort kunna tänka sig, att jag icke, då man här rör sig med
siffror pa fyra, fem miljoner kronor, velat angiva en besparingssiffra till det
exakta^ och ojämna tusentalet 651. Och om utskottet trott, att jag personligen
vore sa oerfaren och okunnig, att jag tänkt mig, att denna sammanställning
skulle giva ett tydligt och exakt uttryck för förhållandet, så tycker jag ändå
att utskottet kunde ha tänkt sig, att de medarbetare — de sakkunniga medarbetare.
som en departementschef brukar ha till förfogande vid propositioners avfattande
och utarbetande — hade haft klart för sig, att det finnes utgifter för
resekostnader pa en massa andra anslag än dem. som å huvudtitlarna angivas
som resekostnadsanslag, och vidare att dessa siffror ju i själva verket aldrig
kunna vara ens tillnärmelsevis avgörande — eller vid en jämförelse, emedan ju
jämförelsen, för att man skall kunna få någon sifferexakt uppfattning om resultatet,
maste omfatta även de övriga förhållanden, som hava betydelse vid
jämförelsen, resornas antal, resornas längd, sättet för resornas anordnande
andrade samfärdselsförhållanden etc.

Jag vill tillägga innan jag lämnar denna sak. att det är alldeles riktigt,
vad utskottet anmärkt, att den gjorda sammanställningen upptager vissa siffror,
som pa grund av ändrade förhållanden mellan år 1924 och år 1926 göra
att den icke är så vägledande, som den eljest trots sina ofullständigheter hade
vant Men uttalandet — det enda jag gjort härom — att det nya reglementet
synes hava medfört en icke oväsentlig besparing, torde dock stå fast.
och utskottet bär självt genom en jämförande tablå, som är intagen i utlåtandet,
pavisat, att i de allra flesta fall det provisoriska reglementet medfört
en mindre utgift för staten än det tidigare reglementet, och att detta likafedes
galler propositionens förslag till reglemente, trots det att däri ju har
ltragasatts en liten ökning av traktamentsersättningen över hela linjen.

bom sagt jag kan icke förstå annat, än att denna starka kritik från statsutskottets
sida föranletts av denna skiljaktiga uppfattning beträffande utgångpunkten.
°

.Tåg skulle kanske icke så pass vidlyftigt berört denna sak, om icke detta
hade lett utskottet till att uttala, att den utredning, som bör föregå ett definitivt
reglemente framdeles, framför allt måste omfatta denna undersökning
angående det ekonomiska utbytet — om'' jag så får uttrycka mig — av bestämmelserna
Jag tror, som sagt, icke, hur sparsam jag än vill vara med
statens medel att bespanngssynpunkten, då det gäller att bestämma ersättningens
storlek, får vara avgörande. Jag vill tillägga, att en sådan utredning
kommer att bil ett fullständigt Sisyfusarbete därför, att man måste plocka
ut tran en massa anslag sadana utgifter, som avse resekostnader och att
^u11 i nÖja sig med.de siffror, man så erhåller, utan måste taga hänsyn
till allt detta: resornas längd, sättet för deras planläggning, timade förändringar
i samiärdselsmedlen etc. Det är nu den utredning, som utskottet kräver,
att jag skulle ha framlagt, och som skulle framläggas. Det är rätt sannolikt,
att, om den någon gång kommer fram till riksdagen, den icke befinnes
vara av någon avgörande betydelse, ehuru den naturligtvis, som sagt har sitt
intresse.

Nu har utskottet ytterligare gjort en anmärkning mot den verkställda ututtalande
angående vad som bör fordras av en förnyad utredning.
Utskottet säger: »I det framlagda förslaget har emellertid till behandling
upptagits endast en ringa del av de sålunda gjorda erinringarna.»
Och i avseende å utredningskravet säger utskottet: »Därjämte vill utskottet

Lördagen den 7 maj f. m.

5 Nr 29.

framhålla önskvärdheten av att de anmärkningar mot reglementet, som nu bli- resereglemente.
vit gjorda och framdeles kunna komma att framställas av vederbörande myn- (Fort9.)
digheter, upptagas till en mera fullständig och ingående granskning än som
i samband med föreliggande förslag synes hava varit fallet.» Och vidare:

»Detta finner utskottet vara så mycket mera påkallat, som vederbörande befattningshavare
och ämbetsverk härigenom kunna erhålla ett beaktansvärt stöd
vid tolkningen av reglementets olika bestämmelser» etc. Först vill jag fråga:
hur vet utskottet, att endast en ringa del av erinringarna upptagits. till behandling?
Det har naturligtvis gått till här som regelmässigt är i dylika
fall, när det förekommer en mängd av —. som jag säger uppslag, förslag,
erinringar och anmärkningar, att det icke närmare redogöres för andra
än sådana, som ansetts påkalla positiv åtgärd, och beträffande de ^övriga
på sin höjd säges, att de icke synts böra giva anledning till någon åtgärd.

Om man skulle ha gjort som utskottet ifrågasatt, skulle i propositionen ha
redogjorts för allt vad som förekommit i den här digra luntan, det skulle
vidare ha argumenterats i propositionen angående alla uppslag, som förekommit
och sagts beträffande än det ena och än det andra, samt förklarats beträffande
ett, att det är riktigt, men beträffande ett annat, att det är oriktigt.

Men icke nog med detta, utan när propositionen eventuellt framlägges, skulle
man ha tagit upp och vidare redogjort även för allt som efter en förnyad
remiss kunde förekommit. Och detta allt för att giva befattningshavarna en
uppslagsbok. Jag hemställer till utskottet, om detta verkligen kan vara meningen.
„ ...

Jag har med dessa ord velat understryka, att utskottets ståndpunkt i sjalva
realfrågan synes mig vara nog förklarlig, men att de direktiv, som utskottet
velat giva för den fortsatta utredningen, knappast äro väl avvägda. Jag vill
dock tillägga, att det är beklagligt, att utskottet icke trots detta uppskov
velat godtaga vissa bestämmelser, som äro särskilt pressant^,. Jag vill trycka
på dels förslaget om höjning av natt-traktamentet, ett förslag, till vilket utskottet
ställt sig välvilligt, men icke ansett sig böra upptaga nu, vidare skyldighet
för befattningshavare att använda omnibus — utskottet har sökt reglera
vad som bör gälla med hänsyn till detta samfärdsmedel, men fortfarande
skulle komma att kvar.stå bestämmelser, som ge befattningshavare möjlighet att
på oskäligt sätt göra förtjänst på sina resor — samt frågan om sämskning,
varom utskottet krävt ytterligare utredning, trots att en grundlig utredning i
det hänseendet har ägt rum. . o . .

Jag har med dessa ord också velat i någon man frigöra mig från att ha
i propositionen lämnat en felaktig sifferuppgift, låt vara att, även om så varit
förhållandet, denna uppgift icke bort vara avgörande för propositionens öde.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman, mina herrar! Jag vet inte, om
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet kan lia anledning att känna
sig så kraftigt berörd av utskottets utlåtande. Det är ju så, får man saga, att
•utskottets förslag innebär ett avslag på propositionens förslag att redan nu
definitivt besluta i fråga om resereglementet, men jag tror, att utskottets skal,
som herr statsrådet sökt ganska eftertryckligt avliva i sm helhet äro av (ten
bärande beskaffenhet, att man av dem måste få ett bestämt intryck, att det
är för tidigt att taga propositionen. Jag skall med hänsyn till ärendets beskaffenhet
och att utskottet praktiskt taget varit enhälligt, da det mke vant
någon röst, som höjts för att nu gå ifrån provisoriet, icke halla något latagt
svarstal till herr statsrådet i denna fråga. Jag vill emellertid sägn nagra
ord i anledning av något. Rom synts ha på. herr statsrådet g,lort det allra
största intryck. Det är i fråga om förnämligast, huruvida herr statsrådets
erinringar rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års provisorium kan be -

Nr 29. 6

Lördagen den 7 maj f. m.

^Tak1ta1s tin den ®rad positiva, att utskottet haft rätt att skriva som det gjort
<*ereglemente■ i anledning av vad herr statsrådet säger i propositionen på sid. 12. Det heter
or ■> där i herr statsrådets diktamen: »Statsrevisorernas uppfattning, att 1925 års
resereglemente ur statsverkets synpunkt verkat i kostnadsbesparande riktning^
bestyrkes av °en på mitt föranstaltande gjord jämförande sammanställning av
belastningen å huvudtitlarnas allmänna anslag till rese- och traktamentskostnader
iör ett vart av kalenderåren 1924 och 1926.» Statsrevisorerna ha varit
inne pa frågan om det ekonomiska utfallet av resereglementet, och jag har
den uppfattningen, att de på ganska, lösa grunder profeterat om ett gynnsamt
uttal!.. Da säger herr statsrådet, att denna uppfattning »bestyrkes av en på
natt föranstaltande gjord» o. s. v. Det är kärnan, och det är icke kärnan om
det blivit en besparing på 651,000 kronor eller 650,000 kronor. Det är endast
en hållpunkt i fråga om siffrorna, så att man skall kunna behålla tron
pa att det blivit ett gynnsamt besparingsresultat. Herr statsrådet har själv
vält den siffran, och han säger, att av denna sammanställning framgår, »att
-vi , belastningen i runda tal utgjorde under förstberörda år, då tidigare
?a voro * kraft, 4,515,000 kronor och under sistnämnda

ar (192b) da 1925 ars resereglemente var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då
det senare beloppet med omkring 651,000 kronor understiger det förra, syhes
härav framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing
iör statsverket.» Ja, utskottet har icke läst det så, att herr statsrådet ansett
att statsverket vunnit 651,000 kronor, men att herr statsrådet med stöd av
skillnaden mellan dessa båda tal ansett sig kunna säga, att en icke oväsentlig
cfSif? s^aJsverket uppstått. Jag vet icke, om herr statsrådet menar
651,000 kronor, eller om han menar 100,000 eller 900,000 eller 1,000,000 kro“?rV
statsrådet bara konstaterar, att med stöd av skillnaden mellan dessa

bada, siffror från 1924 och 1926 kan det konstateras en icke oväsentlig besparing
Nar utredningen är av den beskaffenheten, är det icke för mycket,
om utskottet — det är icke meningen att såra, och det är icke meningen att
framkalla några otillfredsställande känslor, det ber jag att få säga — på grund
av herr statsrådets eget resonemang skriver: »Utskottet, som ansett sig böra
något närmare niga på frågan om innebörden i ekonomiskt hänseende för statsverket
av 1925 ars reglemente, vill erinra om, att departementschefen i propositionen
framhållit,. att detsamma syntes hava inneburit en icke oväsentlig
ostnaasbespanng i förhållande till det tidigare gällande reglementet vilken
besparing beräknats uppgå till icke mindre än 651,000 kronor.» Jag vill
såga, att man kunde lika gärna hava skrivit »fixerats» till omkring 651.000
kronor, ty om det icke är en beräkning i propositionen, är det dock en fixering.
Uet kunde enligt propositionens skrivsätt från utskottets sida lika gärna ha
ansetts, att besparingen låg över 651,000 kronor som under. Om den saken
'',a T.1. lcke nag°n hallpunkt. Om vi gorå det erkännandet, att själva ordet
»beraknats» kanske är för starkt, rubbar det dock icke det allmänna resoneS°m
—bottet velat föra om behovet av en närmare granskning av huruvida
denna förutsatta besparing, mer eller mindre utgående från 651,000 kronor
i verkligheten är uppnådd. Utskottet har kommit till den bestämda uppfattningen
med.ledning av det material utskottet haft, att denna besparing är i
högsta grad tvivelaktig. Det har varit en av de väsentligaste anledningarna
till att statsutskottet föredragit att även i år föreslå ett provisorium på ett
par ars tid.

Men därjämte tillkomma ^andra skäl, och bland dem skulle jag vilja erinra om
r-a^a. utvecklingen på de moderna kommunikationsmedlens område. Det
förhåller sig sannolikt så, att verkningarna av ett fastställande av resereglementet
komma att sträcka sig over en tid av tjugu eller tjugufem år. Då torde
man ha anledning att, innan man fastställer resereglementet, söka få så stor

Lördagen den 7 maj f. m.

7 Nr 29.

erfarenhet om kommunikationerna, beräkningsmetoderna, kostnaderna o. s. v., r&s^kme„(e.
som är möjlig att uppnå. Därigenom tillgodoser man det statsfinansiella (Forti>)
intresset på det enda riktiga sättet. Det kan icke vara departementschefens
mening att helt och hållet underkänna de statsfinansiella synpunkterna vid
resereglementets utformande. Man skulle kunna säga, att det knappast i he a
statsförvaltningen finnes någon specialförfattning, som man ekonomiskt kan
missbruka så som denna.

Jag vill giva ett exempel i anledning av att herr statsrådet talade om något,
som jag skulle vilja draga den slutsatsen av, att han menade att in voro
onödigt knussla. Jag har en tabell här rörande en tjänsteman i fattigvården
i Stockholms län, som har gjort resor den 7U, den U, den U, den /4, den /4,
den 13L och den 14/4. Han har rest första dagen 36 kilometer, andra dagen 84,
tredje dagen 76, fjärde dagen 57, femte dagen 64, sjätte dagen 80 och sjunde
dagen 58 kilometer. Alla resorna ha praktiskt taget skett sa, att han hatt
utgångspunkt från Stockholm. Han har kört på bil till ett eller tva forrattningsställen
och så kört hem. Nästa dag har han kört pa sammansatt 35—40
kilometer och så bilat hem igen. Tredje dagar har han kort pa bil till ett annat
förrättnings ställe. Denne man — det är en ganska underordnad befattningshavare
— har under ett år kört 5,816 kilometer och uppburit harfor 3,088
kronor i reseersättning. Jag skulle vilja till herr statsrådet hemstal a, a
man toge hänsyn till eller att herr statsrådet svarade för att vederbörande,
som egentligen äro ansvariga för dessa resor, toge hänsyn till uttalandet av
1925 års riksdag, att resorna skola planläggas så, att vederbörande icke utan
vidare bara sätta sig i bilen och köra ett stycke och sedan skriva en reseräkning.
Då den mannen på detta sätt körde förbi det ena forrattmngsstallet
efter det andra utan att stanna där för dagen, skulle han kunnat säga som
den bekanta stationsinspektoren: »det ger jag fasen i» eller med andra ord
den platsen kommer jag igen till en annan dag. Sådant hade vi icke tänkt, att
det snabba trafikmedlet bilen skulle ge oss. Bilen, det snabba motorfordonet,
bör öka möjligheterna att göra snabba inspektionsresor, men icke oka möjligheterna
att köra långt och få ett stort antal kilometer i reseräkningen. Det
är viktigt, att vederbörande ordna med resornas planmässiga organiserande,
så att man icke kör på detta sätt.

Utskottet har även i år särskilt tryckt på att genom en sådan planlöshet i
fråga om resornas anordnande och genom rätten för vederbörande att hur långt
de köra taga lika mycket i ersättning för återresan, ökas i onödig grad resekostnaderna.
Kungl. Maj :t bör tänka på att det ordnas pa ett satt. som blir
mera tillfredsställande. Jag vill, som sagt, icke tolka herr statsrådets yttrande
så, att han icke fäster avseende vid den statsfinansiella sidan av saken.

Det gäller ju dock säkerligen en 10 miljoner kronor i runt tal i tränga om
statens ämbets- och af färsdrivande verk. Det är således icke småsummor
det här är fråga om. Jag vill likväl icke gå så långt, att jag säger, att den
statsfinansiella sidan av saken bör vara den ensamt, avgörande, ty självklart
är, att man också måste se till att de, som ha skyldighet att ataga sig resor,
kompenseras för sina utgifter. Det gäller ju att avväga intressena pa sadant
sätt, att man icke genom ett extremt tillgodoseende av de statsfinansiella intressena
fullständigt offrar den rätt, som vederbörande ha, da de. skola gorå
sådana resor. Man får icke vara lättvindig i sitt handlande vare sig i det ena
eller andra avseendet, men framför allt får en finansminister icke underlåta att
taga behörig hänsyn till de statsfinansiella intressena, ty då kommer man lätt
till sådana ganska märkliga historier, varpa jag förut gav ett prov, som säkerligen
har många motsvarigheter i olika delar av riket.

Jag vill till slut säga, att den grundsats, utskottet har följt, när det föreslagit
förändringar i det provisoriska resereglementet, har vant, att man icke

5r 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

resereglemente. } dt sf^rkt ått w ?an “ erfar1enheten under de båda år, som

(rort4'') Sin! t f ’ felaktigheter finnas i reglementet och att man liar anäro
jnf att„flbetaga en klarare utformning av bestämmelserna. Ändringarna
biW n l V^a, exempelvis satt en särskild rubrik för egna automo

biler och ha satt ned kilometerpengama från 50 till 40 öre. Detta har skett

po- 6n ”“”T"? ^ och övertygande skäl, ty den som har

egen automobil, far förstorade möjligheter att utan förlust klara sin resa för
40 ore per kilometer Det bör ju vara ett statsintresse, att man icke föreager
korta resor,_ på en mil eller två. Dör så korta resor blir det sanno i

regeögöra no? de?-6 ^ ^ 15’ 2° eller 30 miL 0fta och kanske

i f a nog de tjänstemän, som ha egen automobil, så pass långa resor
och da kan nog 40 öre per kilometer anses vara tillräckligt g ’

„a++ •• V11Cke’ herr^ statsråd, tagit upp omnibusen, såsom ett skyldigt färdselnt?
tf Ser°?de Pa deil. omständigheten, att omnibustrafiken ännu fcke är så
åta omnibus '' ålägga alla dem, som äro ute på resor a?

lat 1" ?; t- fl?n! Ju har.1 landet ntmärkta omnibuslinjer på goda vä F££uZ,

£r.Sir- «■ — År™

klassresa. h ’ d k& tlllfredsstalIa kraven låt oss säga på en tredje Utskottet

har emellertid varit inne på den tanken, att man skulle införa
resetvang pa de ommbusar, som ägas av statsverket, men vi ha ansett att
man mycket val kunde gömma på den frågan, till des^ vi om ett par år ånyo

“h de‘ d4 k“ vaia tläea a“

• i£ag vel? saga detta, och det är huvudsakligast dessa skäl — jag skall

av resereglemente? 7 ''“nT4 klämmande för utskottet vid behandlingen
tv? nÄ ? '' ''T f \lU försäkra herrarna, att utskottet varit fullt över rium

SådaL Starke ^ f?r förslaS 0111 förnyat proviso skottét

icke ?t?nå?n fore1^ också, därom har åtminstone inom ut skottet

icke ratt någon tvekan. Ärendet är utomordentligt noggrant och samvetsgrant
provat, såsom ju i allmänhet sker med alla ärenden, och utskottets
Ledamöter ha samt och synnerligen övertygats om att det går icke i år att
f, in för ett definitivt resereglemente på grundval av Kungl Maj ds förelöpa?
t" V1 “åSte SkjUta På Sak6n °ch ha ett Provisorium Ägare

stäbÖn. hemställer’ herr talman’ “ed detta om bifall till utskottets hem -

be^att6??? SilfrIiSf?e?air1teimer=et1 herr statsrådet Lyberg: Herr talman! Jag
ber att med tillfredsställelse fa konstatera, att den siste ärade talaren i två

åt????11 taglt1avstand från statsutskottet. Det ena var, att han förklarade
tt han för sin del ansag, att de statsfinansiella synpunkterna icke borde vara

STÄ/ei Ja|?£ar iake Ä-S

via nxeranclet av de olika bestämmelserna i reglementet skall tao-a häncim till

£”!jr^diSheter- °m ”1" icke UU dt^ktde raS

Tvärtom li>f»i“''!,,,““‘!!i.ii tt ‘a s“‘ sto si® P» statens bekostnad,

■vårtöra har jag ju sagt, att sadana hänsyn böra vara avgörande men också

& HÄST slo,a fä Tad de ri“eliKe" b5''a ka •‘-SSÄ

har ““Ven ärade talaren, ehuru ieke pä ett fullt
sa pregnant satt, uttalat en uppfattning, som icke stämmer väl med utskotts

Sedan han läst upp vad jag sagt i proposition? Th

givit JS?M?? ?b.tr?fPPi Vi r,dad? han’ adt JUff.icke i propositionen angivu
någon siffra beträffande den berakneliga besparingen, utan att jag, efter

Lördagen den 7 maj f. m.

9 Nr 29.

angivande av dessa sammanställningssiffror, yttrat mig blott på sätt jag
sagt, att därav »synes» framgå, att det nya resereglementet medfört en »icke e''

oväsentlig» besparing för statsverket. Jag skulle nu vilja fråga, om utskottet or
vill medgiva detsamma som herr Törnkvist, nämligen att jag icke har »angivit»
någon viss besparing, och att detta icke stämmer med utskottets uttalande
i motiveringen, att »den av departementschefen angivna besparingen
i själva verket icke förefinnes» — den av departementschefen angivna besparingen
—, sedan utskottet förut påstått, att besparingen beräknats till 651,000
kronor.

Herr Törnkvist lade mig på hjärtat, att resorna framför allt borde anordnas
så, att icke utgifterna bli orimligt höga för statsverket. Han talade om att
statsutskottet hade tagit upp denna fråga och han framhöll för mig, hur viktig
den är. Ja, det är riktigt såtillvida, som utskottet i sitt utlåtande har
uttalat sin tillfredsställelse med att jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
meddelat, att frågan är upptagen till prövning och bör snarast möjligt
efter utredning bringas till lösning. Jag är tacksam för att herr Törnkvist
ytterligare gjort mig äran att understryka det befogade i det uttalande, som
jag gjort till statsrådsprotokollet, vilket utskottet tidigare med tillfredsställelse
antecknat.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Herr statsrådet förklarade,

att jag hade i två avseenden gått honom till mötes i hans tolkning och hans
förklaring. I det ena fallet fattade jag vad han avsåg, men det andra fallet
kunde jag icke riktigt uppfatta.

Det ena var emellertid, att jag skulle ha erkänt, att han icke gjort några
»beräkningar» av besparingen. Jag skall ännu en gång läsa upp vad som
står i den kungl. propositionen nr 190, som väl kammarens ledamöter också
ha läst. Departementschefen säger här själv: »Statsrevisorernas uppfattning,
att 1925 års resereglemente ur statsverkets synpunkt verkat i kostnadsbesparande
riktning, bestyrkes av en på mitt föranstaltande gjord jämförande sammanställning
av belastningen å huvudtitlarnas allmänna anslag till rese- och
traktamentskostnader för ett vart av kalenderåren 1924 och 1926. Av denna
sammanställning framgår, att den totala belastningen i runda tal utgjorde under
förstberörda år», — d. v. s. 1924 — »då tidigare gällande bestämmelser
voro i kraft, 4,515,000 kronor, och under sistnämnda år, då 1925 års resereglemente
var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då det senare beloppet med
omkring 651,000 kronor understiger det förra, synes härav framgå, att det
nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing för statsverket.»

Om nu herr statsrådet reagerar mot vårt sätt att skriva, ha vi å vår sida
rätt att kräva, att statsrådet uttalar sig klarare i sin proposition. Säger herr
statsrådet, att en otvivelaktig besparing har uppstått på resereglementet av
år 1925 och att han vid jämförelsesiffror för åren 1924 och 1926 får fram
en skillnad på 651,000 kronor och han stödjer sin tro på att besparingar uppstått
med en sådan skillnadssiffra, som han icke ger karaktär av annat än
en skillnadssiffra, då får herr statsrådet givetvis bära följderna av att vi säga,
att statsrådet tror, men icke på goda grunder, att en verklig besparing har
uppstått. Statsutskottet har nämligen genom en för övrigt ganska väl dokumenterad
sammanställning visat, att besparingen på resereglementet av år
1925 i varje fall är tvivelaktig,

Så frågade herr statsrådet, hur nu mitt anförande kan sammanställas med
att vi på ett annat .ställe yttrat oss om »den av departementschefen angivnabesparingen».
Vill herr statsrådet förneka, att herr statsrådet i propositionen
angivit, att besparing verkligen har skett? Vi bry oss icke om några siffror.
Statsrådet tror, att besparing har skett. När herr statsrådet tror, att

Nr 29. jo

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. allmänt besparing har skett, då får herr statsrådet utan vidare taga emot, att vi säga,
4(FortO '' statsrådet tror, att besparing har inträtt. Ja, då finns där heller icke
någon motsättning mellan mitt anförande och statsutskottets utlåtande.

Detta leder , mig sålunda att kräva, att klarare papper läggas på bordet,
när en proposition framlägges, och att inga siffror medtagas, som icke kunna
anknytas till ett faktiskt skeende eller något, som har skett. För övrigt
saknas det^ju anledning att taga upp denna fråga så kraftigt, som har skett,
herr statsråd, ty utskottet har ju icke velat annat än lägga en för riksdagen
acceptabel grund för ett fortsatt provisorium, då utskottet icke velat gå in
för ett definitivt reglemente på de begränsade erfarenheter och de icke fullt
hållbara grunder, som presenterats utskottet. Vi ha skrivit skonsamt. Vi
ha icke på något sätt härjat med propositionen utan bara lagt upp ett resonemang
för vår ståndpunkt. Det går dock icke för sig, att herr statsrådet
söker krångla sig ifrån, att herr statsrådet har inbjudit oss att tro — jag
förstår nu, att det icke var grundat — att herr statsrådet själv har den uppfattningen,
att en besparing har inträtt på det nya resereglementet, och att
den besparingen minst är 651,000 kronor. Det har herr statsrådet inbjudit oss
att tro. Nå, då. får jag till slut be att få hemställa, att när man nästa gång
laborerar med siffror, där åtminstone sättes en regel, uppåt eller nedåt, icke i
molnen och icke för långt ned, så att man åtminstone kan ana sig till vad
som menas.

. Jas ber, herr talman, att ytterligare få understryka mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Larsson i Västerås: Herr förste vice talman! Jag skall icke alls

lägga mig i det resonemang, som nyss förts, utan jag ber att få yttra några
ord med anledning av ett uttalande, som finns i utlåtandet, ett uttalande
beträffande herr Julins motion, nr 227, i första kammaren.
Herr Julin har^ där yrkat, att befattningshavare skulle äga rätt till
reseersättning, då han återkallas till tjänstgöring under pågående semester.
. Detta yrkande finner utskottet principiellt riktigt, men anser icke
nödvändigt, att en uttrycklig föreskrift därom intages i reglementet. Jag
har nämligen i annat sammanhang haft anledning att fästa min uppmärksamhet
just på detta förhållande, och det förvånar mig något, att utskottet för sin
del icke funnit anledning till annan åtgärd än ett uttalande, att det finner yrkandet
principiellt riktigt. Jag skall be att få anföra ett fall, som enligt min
mening synes tala för att här hade varit önskvärt, om utskottet ägnat denna
sak litet större uppmärksamhet. Förlidet år förekom vid statens järnvägar ett
fall, då ett kontorsbiträde med stationeringsort i Örebro vistades under semester
vid Svenshögen i Göteborgs och Bohus län. Under denna sin semester
beordrades han genom stationsinspektoren i Örebro att inställa sig därstädes
i och för förhör — märk väl icke på grund av en förseelse, som han Jsjälv
begått, utan med. anledning av en annan befattningshavares förseelse. Han
lydde order, han inställde sig och anhöll om ersättning för de kostnader, han
haft genom denna resa. Ersättning utanordnades också till honom, men sedan
gjorde järnvägsstyrelsens revisionskontor anmärkning med hänvisning till att
vederbörande åtnjutit semester och ersättning därför icke bort ifrågakomma.
Järnvägsstyrelsen, till vars prövning ärendet hänsköts, förpliktade också vederbörande
redogörare att återbetala det utanordnade beloppet med rätt för
denne att söka sitt åter. Nu kan man ju säga, att detta avser ett enstaka fall,
som förekommit, men jag har funnit ett annat fall från en tidigare tid, nämligen
år 1922, av liknande beskaffenhet. Vidare berättas mig, att ett dylikt
ärende gått klagovägen ända upp till Kung! Maj:t.

Jag tror icke, att någon här i kammaren kan vara av den uppfattningen,

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 29.

att icke denne vederbörande, som jag här nämnt, bort få ersättning för sina reäen^emCB(e.
utlägg för den extra resa, som han måste gorå under sin semester på grund
av en överordnads order. Det förefaller mig vara uppenbart, ^att det varit
riktigt att han fått denna ersättning, men det förefaller mig också vara ganska
klart, att både revisionskontoret vid sin anmärkning och järnvägsstyrelsen vid
sitt beslut handlat i överensstämmelse med gällande författning och reglemente,
så att däremot torde väl knappast någon anmärkning kunna göras,
ehuru jag vet, att järnvägsstyrelsen jämlikt sin instruktion har rätt så stor
befogenhet i vissa fall.

Då man emellertid nu konstaterar, att dylika saker klagovägen måst föras
ända upp till Kungl. Maj:t, hade det väl varit önskvärt, då saken genom
motioner förts på tal, att utskottet litet närmare gått in på prövning härutinnan
och sökt åstadkomma någon formulering i reglementet, som gjorde klart,
huru det skulle förfaras i dylika fall. När emellertid utskottet, såsom jag
nyss läste upp, och som man återfinner på sid. 25 i motiveringen till 16, t§,
uttalat, att utskottet funnit principiellt riktigt, att vederbörande borde få ersättning
i sådant fall, och detta bifalles av riksdagen, får man väl hoppas, att
Kungl. Maj :t, då detta reglemente skall utfärdas, eller i varje fall i instruktioner
eller på annat sätt ordnar så, att dessa missförhållanden icke vidare
skola behöva förekomma. Det är detta, herr förste vice talman, som jag velat
fästa uppmärksamheten på.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Ja, herr förste vice talman, i anledning av

den siste ärade talarens anförande vill jag säga, att den omständigheten att
den del i utlåtandet, som utskottet tagit med, rörande rätt till reseersättning
för befattningshavare, som på grund av order fått inställa sig i tjänstgöring
under sin semester, icke formulerats på annat sätt än vad som skett i motiveringen
till 16 §, beror därpå, att regeringsrätten, efter vad som upplysts,
nyligen fällt ett utslag, som prejudicierar rätt till reseersättning vid slika tillfällen.
I fråga om reseersättning vid förhör är ju den frågan väl knappast
genomdiskuterad ännu, och i varje fall ansåg utskottet, att man icke kunde
göra alltför vidlyftiga ändringar i det gamla resereglementet,. om det skulle
kunna behålla karaktären av ett provisorium. Det var av precis samma skäl,
som utskottet icke kunnat taga det annars mycket starkt motiverade förslaget
från Kungl. Maj :t att öka nattraktamentet med en krona över hela. linjen. Det
är anledningen, mina herrar, varför icke detta kommit med, men jag tror, att
utskottets synpunkt, så vitt jag kan förstå, är den att, när det gäller att taga
definitiv ståndpunkt, taga all den hänsyn, som överhuvud taget är möjligt att
taga, till de önskemål, som här nu framställts.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4-

Härefter föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Sollefteå stad m. in.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående rätt för biträdande
föreståndarinnorna Gerda von Sydow och Kerstin Fjetterström att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
löne- och pensionsbestämmelserna för lärarpersonalen vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 29. 12

Lördagen den 7 maj f. m.

A7öaskolan.:a Vi-d härpå sk^d föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 90, i anledning
av vissa utav Kungi. Maj:t gjorda framställningar angående tekniska högskolan
ävensom i ämnet väckta motioner, yttrade:

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr förste vice talman! Jag hai

begärt ordet för att rätta ett fel i utskottets motivering. Jag föreslår, att
sista satsen å sid. 6, som börjar med orden: »Utskottet har nämligen»,
matte avslutas på sid. 7 med orden »å andra sidan», samt att den följande
satsen ma fa följande lydelse: »Utskottet finner sig kunna låta sina ovannämnda
betänkligheter gentemot Kung!. Maj:ts förslag vika och förordar alltså bifall
till Kungl. Maj :ts förslag på sätt ovan angivits.»

Jag hemställer, herr talman, med denna ändring om bifall till utskottets
hemställan.

... ff-err Holmstiöm i Stockholm: Herr förste vice talman! Av undertecknad
jämte nagra av kammarens ledamöter har väckts en motion, vari vi yrka,
att »de yrkesutbildade laboratorievaktmästärna, vaktmästaren, tillika preparator,
och reparatören vid tekniska högskolan i Stockholm måtte hänföras till
lönegruppen B 10, samt att vid bifall härtill utskottet måtte föreslå de ändi
högskolans lönestat, som härav föranledas». Vi ha härvidlag utgått
ifrån den uppfattningen att här ifrågavarande vaktmästare dock äro, kan man
saga,, fullt kvalitativt utbildade i en hel del. avseenden, så att de intaga i fråga
om sina kvalifikationer en helt annan ställning än vaktmästare överhuvud taget
gorå Det är detta, som enligt mitt förmenande bort vara tillräcklig anledning
flit att la dem placerade i en högre lönegrad. Om man nu ser på statsutskottets
uttalande i.förevarande punkt säger utskottet: »Enligt utskottet tillhandakomna
upplysningar synas visserligen några av de för närvarande i lönegraden
i 7 n fdacerade befattningshavarna utföra ett arbete av den art, att anledning
kunde föreligga att hänföra dem till en högre lönegrad», och vidare: »Då likväl
en närmare utredning i denna fråga;saknas etc.» Alltså bär man vid
behandlingen av denna, fråga inom utskottet varit på det klara med att här
kunde i viss mån föreligga anledning att sätta en del av dessa personer i en
högre lönegrad, naturligtvis motiverat av det arbete, som de utföra. Att så
emellertid icke skett, är väl förnämligast beroende därpå, att fullständig utreaning
i förevarande avseende icke förelegat. Jag vill därför begagna tillfallet
att ställa , en vädjan till vederbörande statsråd att söka ordna det så,
att en fullständig utredning i föreliggande avseende kan åstadkommas, och,
om den utredningen, som jag förmodar, ger skäl för att sätta dessa av mig åber0:Pja
j v*kkmästare uti någon högre lönegrad, då även till riksdagen inkomma
med. det förslag, vartill denna utredning, kan föranleda. Då emellertid utskottet
i övrigt är ense i denna fråga, har jag icke något yrkande att framställa
utan har endast velat göra detta påpekande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr förste vice talmfnT-nfr*
Pr°P°sltl0ner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
+••11 j v_et a+V kerr andTe vice talmannen Nilsson under överläggningen framställda
yrkandet, fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar

Lördagen den 7 maj f. m.

13 Nr 29.

av förordningen den 15 juni 1923 (nr 281) om motorfordon, dels ock i ämnet
väckta motioner; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 7.

Å föredragningslistan var vidare uppfört jordbruksutskottets utlåtande, nr . Ang. stats47,
i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman. vmhemman.

Uti en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 166, hade herr Lindhagen föreslagit, att riksdagen ville ställa till förfogande
ett lämpligt belopp, helst förslagsanslag, för eventuella statsinköp av
så kallade bulvanhemman.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t ville vidtaga åtgärder
för att vid realisation av i lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga
om fast egendom avsedda s. k. bulvanhemman kronan skulle kunna, där så för
vinnande av med lagen avsett syfte visade sig erforderligt, verkställa inköp
av dylikt hemman.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Sederholm, Gabrielsson och Valfrid Eriksson, som ansett att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

av herrar Pettersson i Bjälbo, Olsson i Broberg, Carlström och Elof B.
Andersson, vilka hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder
för att utreda, huruvida och i vad mån åtgärder från statens sida borde
vidtagas för att vid realisation av i lagen av den 18 juni 1925 om bulvanförhållanden
i fråga om fast egendom avsedda s. k. bulvanhemman förhindra,
att desamma komme i händerna på s. k. enskilda skogsspekulanter.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr förste vice talman, mina herrar! På grund
av den s. k. bulvanlagen, som riksdagen antog år 1925, kommer troligen en
hel del sådana där bulvanhemman att tvångsförsäljas inom den närmaste framtiden,
och med anledning av denna tvångsförsäljning har herr Lindhagen väckt
en motion, däri han hemställer, att staten måtte vidtaga åtgärder för att tillse
att dessa hemman vid försäljning icke måtte komma i enskilda skogsspekulanters
ägo. Han föreslår därför i sin motion, att till domänstyrelsens förfogande
skulle ställas ett förslagsanslag, för att den skulle få möjlighet att inköpa dessa
hemman. Även om utskottet icke gått så långt, som motionären önskar, genom
att ställa ett sådant förslagsanslag till förfogande, har utskottet likvisst gatt
med på motionen i en sådan utsträckning och på sådant sätt, som jag och mina
medreservanter måste anse högeligen betänkligt. I sin kläm säger nämligen
utskottet, att det hemställer, att »Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för att
vid realisation av i lagen den 15 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om
fast egendom avsedda s. k. bulvanhemman kronan må kunna, där så för vinnande
av med lagen avsett syfte visar sig erforderligt, verkställa inköp av
dylikt hemman». Går man så till utskottets motivering står det där: »Tydligt
är i varje fall, att ifrågavarande lagstiftnings effektivitet skulle avsevärt
tryggas, därest den bereddes stöd genom vissa kompletterande åtgärder. Den
utväg, motionären anvisar — att staten i dessa fall skulle uppträda såsom

Nr 29. 14

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. stats eventuell köpare — synes även utskottet vara den närmast till hands liggande.»
l7vanLmman~ 9m ma0n således laser denna kläm och dess motivering, måste man ovillkor(Forts.
) '' ll?en den uppfattningen, att utskottets yttrande icke kan tolkas på annat
sätt, än att dylika.inköp skulle ske oberoende av om köpet ställer sig fördelaktigt
för kronan i ekonomiskt avseende eller icke. Man får emellertid icke
glömma, att domänstyrelsen är ett affärsdrivande verk, som måste skötas efter
sunda ekonomiska principer, där riksdagen icke på något sätt eller under några
förhållanden bör ingripa. Hittills har domänstyrelsen vid köp och försäljning
av jord följt den principen, att den försålde avsides liggande ströhemman,
där förvaltningen var dyrbar, och köpte hemman, där det var möjligt att bilda
större sammanhängande komplex, och det finns väl icke någon anledning för
riksdagen att i ^ett °fall sådant som detta besluta eller förordna, att domänstyrelsen
skulle frångå denna sunda princip. Givetvis ha dessa köp och försäljningar,
som domänstyrelsen gjort, alltid skett under den förutsättningen, att
de för staten eller domänverket ansetts ekonomiskt fördelaktiga. Om domänstyrelsen
hörts i detta fall, vilket naturligtvis varit det enda riktiga och enligt
mitt förmenande absolut nödvändigt, — och jag måste anse det som ett förbiseende
av utskottet — hade givetvis dessa synpunkter tagits med i beaktande
och kommit in i motiveringen samt troligen utskottets hela utlåtande då fått
en helt annan lydelse. Förresten ha inga hemman ännu försålts, och bulvanlagen
har således ännu icke i full utsträckning trätt i kraft, och man vet för
övrigt icke, huru det kommer att ställa sig vid försäljningen av dessa hemman.
Under alla förhallanden skulle, om utskottets förslag här vinner riksdagens
bifall och sådana inköp komma att ske på sätt, som utskottet föreslagit, av
domänstyrelsen., ägarna av dessa bulvanhemman komma i en avsevärt gynnsammare
ställning än ägarna av andra hemman, vilka utbjudas till försäljning,
och detta kan ju icke heller vara riktigt.

Nu finns det en reservation, där tre första kammarledamöter yrka rent avslag^på
det hela. Jag och mina medreservanter hava icke trott oss kunna gå
så långt. Vi anse oss icke med säkerhet kunna bedöma, huruvida icke åtgärder
i dessa fall i ett eller annat särskilt avseende kunna vara av behovet påkallade,
och därför ha vi icke velat absolut motsätta oss motionen. Vi ha emellertid
ansett nödvändigt, att de synpunkter, som jag här framhållit, måtte
komma med och tegas nödig hänsyn till vid den utredning, som här är ifrågasatt;
och är det så, att man tager hänsyn även till dessa synpunkter, som jag för
min del anser vara de^ allra viktigaste, då kommer det säkerligen att ställa sig
på annat sätt, och då måste man också givetvis omformulera klämmen. Vi
ha också därför föreslagit, att utskottet ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att .Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för att utreda, huruvida och i
vad man åtgärder från statens sida höra vidtagas för att vid realisation, av i
lagen av den 18 juni 1925 om bulvanförhållanden i fråga om fast egendom avsedda
s. k. bulvanhemman förhindra, att desamma komma i händerna på s. k.
enskilda skogsspekulanter.

För min del har jag ansett, att man omöjligen kan gå längre och att det
vore^synnerligen oförsiktigt av riksdagen att nu hoppa på en sådan kläm och
en sådan motivering, som utskottet här föreslagit, och därigenom ålägga domänstyrelsen
att sa att säga ga ifrån sina principer och ge sig in på äventyrligheter,
som icke i något fall sta i överensstämmelse med sunda principer för
skötseln av ett affärsdrivande verk.

Jag ber således,, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
avlämnad av mig jämte tre andra reservanter.

Häruti instämde herrar Lilliecreutz och Carlström.

Lördagen den 7 maj f. m.

15 Nr 29.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag har icke inom utskottet deltagit
i slutbehandlingen av detta ärende, men jag vill saga, att om så varit förhål- mv°nheZman.
landet, hade jag kommit att biträda utskottsmajoritetens förslag. (Forte.)

Som bekant föranledde antagandet och tillämpningen av den s. k. förbudslagen
för Norrland, en lag som stadgar förbud för aktiebolag att förvärva fastigheter,
uppkomsten av det s. k. bulvansystemet. Genom förbudet sattes bolagen
ur stånd att förvärva fastigheter, men de begagnade sig av s. k. bulvaner
för inköp och besittning av dessa fastigheter samt kringgingo på sådant sätt
lagens bestämmelser. Het föranledde i sin tur utfärdandet av den s. k. bulvanlagen.
som stadgar förbud för andra personer att såsom ombud för bolagen
förfoga över fastigheterna. Förhållandena ha utvecklat sig i den riktningen,
att det är ett ansenligt antal hemman och fastigheter, som på detta sätt formellt
innehavas av andra men reellt av bolagen. Nu stadgar som sagt denna
bulvanlag upphävandet av detta bulvanferhållande. Lagen angiver närmare,
hur det skall gå till vid försäljningen av fastigheterna o. s. v. Därvid inträffar
emellertid det förhållandet, att när dessa fastigheter skola försäljas, risk
föreligger för att de komma i händerna på personer, icke önskvärda som innehavare
av dylika fastigheter. Den jordbruksidkande befolkningen har icke
de ekonomiska förutsättningar, som borde föreligga för inköp av fastigheterna
i fråga. Då blir det realiter så, att ändamålet så väl med förbudslagen som
med bulvanlagen förfelas. Ty syftemålet med dessa lagar var ju uppenbarligen
det, att dessa fastigheter skulle komma i den jordbrukande befolkningens
händer. Nu är det i stället s. k. skogsspekulanter och dylika tvivelaktiga subjekt,
som komma att uppträda som spekulanter och köpare av fastigheterna.

För att förekomma detta — och jag vill som min personliga uppfattning säga,
att om jag stode i valet mellan att lämna en sådan fastighet i bolagshänder
eller lämna den i en skogsspekulants händer, föredroge jag avgjort det
förstnämnda, ty bolagen ha dock i alla fall visat sinne och möjlighet för att
kunna sköta skogen, vilket vitsord man icke kan giva s. k. skogsspekulanter -har motionären föreslagit, att staten, där sa befanns lämpligt, skulle uppträda
som köpare och förvärva fastigheter, så att man därigenom skulle kunna överföra
dem i den jordbruksidkande befolkningens händer, och motionären har,
som den föregående talaren nämnde, begärt anvisande av ett anslag för ändamålet.
Utskottet har icke velat gå fram på den linjen utan har hänvisat till
de bestämmelser, som finnas och som tillämpas vid inköp av skog och skogsbärande
mark, samt ansett, att med tillämpning av dessa bestämmelser, eventuellt
kompletterade med ytterligare stadganden, skulle det affärsdrivande verket
kunna sköta denna angelägenhet. Utskottet har dessutom, det ber jag få
erinra om — det är sagt i motiveringen — eventuellt ifrågasatt den möjligheten.
att man genom anordnande av bättre lånemöjligheter för ortsbefolkningen
skulle underlätta för denna att kunna förvärva fastigheterna.

Nu har till detta utskottsutlåtande fogats två olika reservationer, den ena
avgiven av herr Sederholm in. fl. och den andra av herr Pettersson i Bjälbo
m. fl. I den förstnämnda reservationen nöjer man sig med att hänvisa till de
bestämmelser, som jag nyss pekade på och som angiva statens befogenhet att
inköpa skog och skogsbärande mark. När dessa bestämmelser finnas, behöver
man icke skriva till Kungl. Maj:t, anse dessa reservanter. Nämnda reservation
kan man ju gott lämna ur räkningen. Vad de anföra, är ju detsamma
som att säga, att man ingenting skall göra. Sker intet påpekande från riksdagens
sida, har man ingen säkerhet för att det blir någonting av.

Vad herr Petterssons i Bjälbo reservation beträffar, så skiljer den sig formellt,
men jag vill knappast säga reellt från den andra reservationen. Niir man
läser motiveringen till denna reservation, får man det bestämda intrycket, att
rent logiskt skulle resultatet av resonemanget där vara rent avslag. Man pole -

Nr 29. i6

Lördagen den 7 maj f. m.

inköp'' av bni- mc,lser^r’ oc^ det S^Jiskä intensivt ändå, mot den möjlighet, som man har pekat
vanhemman. Ha> aH staten skulle förvärva fastigheterna i fråga, men så slutar man ju med
(Forte.) begära en undersökning, som skulle gå ut på att utreda, huruvida och i vad

man åtgärder från statens sida böra vidtagas för att vid realisation av i lagen
av ^8 juni 1925 om bulvanförhallanden i fråga om fast egendom avsedda
s. k. bulvanhemman förhindra, att desamma komma i händerna på s. k. enskilda
skogsspekulanter. Reservanterna ha icke givit någon antydan eller anvisat
någon som helst utväg för detta. Det brukar dock vara förhållandet, när man
skriver till Kungl. Maj :t, att man gör åtminstone någon slags antydan på vilken
väg man anser sig kunna gå fram, men därom finns intet i reservationen.

Nu sade den föregående talaren,_ som ju också står som reservant, och det har
fått uttryck även i motiveringen till reservationen, att den väg, som motionären
har anvisat och som utskottet sympatiserat med, den leder till ett gynnande
av dessa bulvaner, d. v. s. försäljningsvillkoren skulle då komma att ställa sig
gynnsammare för dem, y>ch det strider mot de principer, som hittills tillämpats,
att staten endast i de fall, där det är ekonomiskt fördelaktigt, skall förvärva
fastigheter Jag vill i fråga om denna synpunkt säga, att den i och för sig
kan vara riktig, men reservanterna förbise dock. att här spelar in ett mycket
betydande socialt moment, sa att man icke uteslutande kan lägga rent ekonomiska
synpunkter på saken. För övrigt förstår jag icke, varför det skulle behöva
bliva ett ekonomiskt gynnande av dessa bulvaner vid försäljningen av deras
innehavda hemman. Blir det en allmän uppfattning, att i första hand staten
här uppträder som köpare av hemmanen, skall väl detta lägga sordin på
spekulationen och icke verka i den riktningen, att det stegrar priset, utan snarare
tvärtom.

För övrigt vill jag säga, att här ha vi ett affärsdrivande verk, som uteslutande
har till uppgift att sköta och förvalta skogsfastigheter och jordbruksdomäner,
som tillhöra kronan, ett affärsdrivande verk. som sysslar med inköp av
skog och skogsbärande mark, som låter avverka och försälja skog. Skulle detta
affärsdrivande verk icke vara kompetent att taga hand om dessa hemman
för att befordra det behjärtansvärda syftet att föra över dem i befolkningens
händer och sköta denna affär utan förlust för staten själv? Att säga motsatsen
tycker jag skulle vara en ren inkompetensförklaring för detta affärsdrivande
verk.

Då jag således, herr förste vice talman, har den uppfattningen, att hela syftet
med bulvanlagen och förbudslagen överhuvud taget kommer att förfelas,
därest icke åtgärder vidtagas i den riktning, motionären anvisat, ber jag kammarens
ledamöter på det mest enträgna sätt, att de biträda utskottets skrivelseförslag,
och jag ber alltså, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

o Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Utskottet anger i sitt ut låtande

principer för domänverkets affärsdrivande verksamhet, vilka synas
mig synnerligen betänkliga. Ett affärsdrivande verk bör sköta sina affärer
så, att de giva det mesta ekonomiska utbytet. Att försöka anbefalla domänverket
att på grund av vissa förhållanden inköpa det ena eller andra skogsområdet,
kan väl ändå icke vara lämpligt. Domänstyrelsen har ju redan nu i
alltför hög grad splittrade skogskomplex under sin förvaltning. En sund utveckling
bör väl snarare gå i den riktningen, att man söker arrondera statens
skogar så att de bli ändamålsenliga och lämpliga förvaltningsområden. Att
gå till väga, som utskottet ifrågasätter, synes mig därför uppenbart oriktigt.

Beträffande de synpunkter, som framförts av herr Pettersson i Bjälbo, så
kan jag instämma i desamma men kan dock icke ansluta mig till det yrkande
om utredning, som han och hans medreservanter ha föreslagit. I fråga om

Lördagen den 7 maj f. m.

17 Nr 29.

bulvanlagen och lagen om bolags jordförvärv och jordfrågor överhuvud taget .Ang.
ha vi haft omfattande utredningar och så mycket ofruktbart skriveri, att det inVanhcmman.
icke torde vara av behovet påkallat att begära ytterligare ^utredningar i dessa (Forts.)
frågor. Jag tror, att man kan nöja sig med alla de många åtgärder, som
redan vidtagits, och avvakta, hur den nyligen införda bulvanlagen komme att
verka, innan man försöker ändra och införa nya bestämmelser.

Jag ber därför, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den av herr
Sederholm m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! Jag hade icke tillfälle att åhöra första delen
av debatten och har följaktligen icke hört det yttrande, som herr Pettersson i
Bjälbo hade. Men jag tror mig förstå av hans reservation, att hans uppfattning
i denna fråga går i ungefär samma riktning som mm egen. _

Den näst siste ärade talaren, utskottets ordförande, talade om att vi hava
ett affärsdrivande verk, som sköter skog, förvaltar skog avverkar och försäljer
skog. Och det vore väl märkvärdigt, sade han, om icke detta verk skulle
vara kompetent att sköta dessa förvärvade egendomar utan förlust. Det är ett
rätt egendomligt yttrande. "Vi ha ett jordbruksutskott, som behandlar sadana
frågor som denna och som på grund av framställning från en enskild motionär
föreslår, att domänstyrelsen skulle aläggas att övertaga dessa hemman,
men detta jordbruksutskott behagar icke på förhand fråga det affärsdrivande
verket, om det anser sig kunna göra detta utan olägenhet. Utskottet vill endast
ålägga detta verk att göra det. Sedan förklarar utskottets ordförande,
att det vore märkvärdigt, om det icke skulle kunna sköta det utan iörlust.

Nog är detta ett egendomligt resonemang, herr förste vice talman.

I själva sakfrågan vill jag för min del gärna instämma i vad utskottets
ordförande yttrade, att om trävarubolagen ägde dessa hemman, hade man
större garanti för att de sköttes pa ett bättre sätt, än om de komme i s ogs
spekulanters händer. Det ger jag honom rätt i. Det framgår för övrig
ganska tydligt av den utredning, som är gjord av socialiseringsnämnden och
som återfinnes i en bok, som är utgiven på dess föranstaltande. Nu ar ju
lagen sådan, att bolagen icke få förvärva jord, och följaktligen är denna utväg
utesluten. De kunna icke förvärva dessa hemman, utan de skola ägas av
någon annan. Då säger man, att de kunna komma i skogsspekulanters händer
och därmed är skogens öde beseglat på dessa hemman. Men,^ herr förste
vice talman, så är det icke, ty riksdagen har ju antagit en skogsvardsiag, vilken
är tillämplig för såväl den ena som den andra ägaren, både för bolag,
skogsspekulanter och enskilda hemmansägare. Denna lag gäller här och den
bestämmer ju, på vilket sätt skogen får skötas eller rättare sagt hur man icke
får sköta den. Denna lag har, såvitt jag vet, sedan den kommit i tillämpning
för tre år sedan, verkligen visat sig vara till mycket stor nytta, skulle man
nu anse, som utskottet uppenbarligen gör, att lagen icke duger eller är tillräcklig,
när det är fråga om skogsspekulanter, ja då skulle domanstyrelsen
åläggas att köpa alla hemman, som man befarar skulle gå över till sadana.

Om en hemmansägare säljer sitt hemman, skulle då domänstyrelsen i första
hand träda in och säga, att här kan det vara en skogsspekulant, som uppträder
som köpare, och då måste domänstyrelsen gripa in. „ .

Herr förste vice talman, jag anser, att detta utskottsbetänkande är något i
och för sig mycket betänkligt, och jag håller därför före, att kammaren bör
tänka sig noga för, innan den går med på detta. Ty vad. gör man.'''' Jo, man
ålägger ett affärsdrivande verk att av för detsamma ovidkommande hänsyn
köpa, för att man skall vinna det syfte, som med bulvanlagen var avsett. Av
det skälet vill man ålägga domänstyrelsen att köpa enstaka spridda smärre

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 29. 2

Nr 29. 18

Lördagen den 7 maj f. m.

hiöt iTLl- skoSsegendomar; som detta affärsdrivande verk sedan skall förvalta och sköta
vänhemman. j ,som m^n förväntar att det skall sköta på ett ekonomiskt sätt. Det kan
(Forts.) domänstyrelsen omöjligt göra i flertalet av dessa fall. Domänstyrelsen borde
i stället avhända sig sådana mindre skogsbitar, som ligga här och där, ty det
kostar mer än det smakar att inneha dem. Domänstyrelsen skulle realisera
dem för att koncentrera, sina egendomar i större sammanhängande skogskomplex.
Det vore förnuftigare att handla så än att följa den väg, som jordbruksutskottet
i detta- fall har gått.

o Jag anser för min del, herr förste vice talman, att andra kammaren icke borga
med på utskottets förslag, i all synnerhet som utskottet icke på förhand
bär behagat inhämta något meddelande ifrån domänstyrelsen om saken i fråga.
Skall, jag välja, mellan reservationerna, väljer jag obetingat den första, tv den
står i fullkomlig, överensstämmelse med den uppfattning jag har, att staten
icke skall äga sådana små egendomar. Jag vill därför instämma med den
talare, som sist hade ordet, i hans yrkande.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Vid detta betänkande finnes

som herrarna se, fogat två reservationer. Den ena går på rent avslag och anser,
att intet kan göras i denna sak. I den andra reservationen föreslås, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära utredning av dessa förhållanden.
De hemman, som det här är fråga om, äro gamla bondejordbruk, som kommit
i bolagshandel icke därigenom att bolagen direkt inköpt dem utan genom att
andra personer gjort det för bolagens räkning. Dessa personer, som gå under
namnet bulvaner, få icke besitta dessa hemman, utan en stor del av desamma
komma att släppas loss till försäljning. Man frågar sig då, vilka som komma
att uppträda som spekulanter på dessa hemman. Är det fråga om större skogskomplex
blir det väl, så vitt jag förstår, sådana personer, som vi bruka kalla
för enskilda skogsspekulanter med större kapital, som komma att försöka förvärva
dessa hemman, och så långt de möjligtvis kunna tänja på skogsvårdslagens
bestämmelser komma de naturligtvis också att avverka den skog, som finnes,
och. sedan komma de kanske att försälja hemmanen igen. Man har därför
tänkt sig möjligheten att genom statens medverkan försöka direkt överföra
dessa hemman i händerna på bönder, som skulle kunna sitta kvar och besitta
dessa hemman i framtiden. Detta kan ju ske på tvenne vägar. Dels kan man
ordna det. så, att man genom anordnande av någon särskild lånemöjlighet bereder
den jordbrukande befolkningen hjälp vid förvärvande av bulvanhemman
i högre grad, än som kan bli fallet genom anvisande av egnahemslån, och dels
kan staten uppträda som spekulant. Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att det är väl icke nödvändigt att staten träder in för att köpa alla bulvanhemman.
Men. det finnes kanske bulvanhemman, som gränsa intill kronoparkerna,
eller som ligga i närheten av dessa, och då kan ju förvärv ske av dessa hemman.
Även om domänstyrelsen skulle finna förvärvet från rent skoglig synpunkt
icke vara lämpligt, anser jag, att man i så fall dock bör taga hänsyn till
de sociala synpunkterna, och genom statsinköp av dessa hemman söka förhjälpa
därtill att dessa jordbruk komma tillbaka i den självägande bondeklassens
händer.

Om man läser klämmen i den reservation, som är avgiven av herr Pettersson
i.Bjälbo in. fl. finner man, att man där också är inne på den linjen att någonting
bör göras, ehuru man icke är beredd att taga steget fullt ut och uppmana
regeringen att söka vidtaga åtgärder utan i stället gått in för ett skrivelseförslag.
Jag skulle även jag ha kunnat nöja mig med detta, om jag visste hur
snart en dylik utredning skulle kunna göras och något resultat av densamma
framkomma. Det har upplysts i utskottet, att det inom Västernorrlands län
linnés flera hundra hemman, som kanske inom en snar framtid komma att för -

Lördagen den 7 maj f. m.

19 Nr 29.

säljas, och av den anledningen har jag icke ansett mig kunna gå med på förslaget
om en utredning, då det kanske skulle komma att draga en tid av 5 ä 6
år innan resultatet av densamma kunde komma inför riksdagen. Jag tror icke,
att det ligger någon sådan fara i att taga detta förslag, som man här vill göra
gällande. Jag tror att Kungl. Maj:t och domänstyrelsen, om de få hand om
detta, komma att handla på ett förnuftigt sätt, så att några farliga konsekvenser
icke behöva befaras.

Jag är icke av den uppfattningen, att staten bör behålla dessa hemman i sin
ägo och förvalta dem, även om de ligga spridda, men det finnes ju möjlighet att
överföra dem i lämpligare händer än dessa notoriska skogspekulanters. Dessa
spekulanter köpa ju hemmanen endast för att förstöra icke bara skogen utan
även jorden.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Tånga: Endast ett par korta repliker till herr Lindman.

Herr Lindman säger, att utskottets förslag går ut på att domänstyrelsen skall
åläggas att inköpa dessa hemman. Jag vill då fästa uppmärksamheten på att
det är fråga om ett skrivelseförslag till Kungl. Maj:t, och jag vill vidare erinra
om att utskottet i motiveringen ifrågasatt den utvägen, att man genom beredande
av ökade lånemöjligheter skulle kunna nå det syftemålet att få fastigheterna
överförda i den jordbruksidkande befolkningens händer.

Nu sade herr Lindman vidare, att vi ha ju en skogsvårdslag, och att den bereder
skydd mot skogsspekulanter. Ja, det kan ju i viss utsträckning göras
gällande, men den lagen skapar ju inga garantier för att dessa fastigheter komma
i deras händer, som man egentligen syftar till. Meningen har ju varit att
dessa hemman skola komma i den jordbruksidkande befolkningens händer.

Vidare sade herr Lindman, att om en enskild person vill sälja sin fastighet,
staten då också måste uppträda som köpare för att förekomma att fastigheten
kommer i en spekulants händer. Men det är ju en helt annan sak. Här ligger
det ju i verkligheten till på det sättet, att vi ha fått en förbudslag och en bulvanlag,
vilkas syftemål håller på att fullständigt förfelas. Saken ligger ändå
till på helt annat vis, om staten här vill fullfölja ett bestämt syftemål och därför
eventuellt ikläder sig skyldighet att inköpa dessa bulvanhemman. Det kan
ju vara möjligt, att i. något fall ett sådant förvärv icke blir så fördelaktigt för
kronan, men då får man väl i i alla fall erkänna, att det ändå är ett behjärtansvärt
ändamål att få fastigheterna över i deras händer där de egentligen
böra vara.

Jag skall för tillfället icke taga upp kammarens tid ytterligare, och jag fasthåller
självfallet vid mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Bjälbo: Ja, herr talman, det synes mig i alla fall uppenbart,
att utskottet här har gått litet oförsiktigt tillväga vid avfattandet av
både kläm och motivering. Jag påpekade i mitt förra anförande, att man, när
man läser klämmen med tillhörande motivering, måste ovillkorligen få den
uppfattningen, att domänstyrelsen skall vara skyldig att köpa dylika hemman,
oberoende av huruvida inköpet ställer sig fördelaktigt eller ej med hänsyn till
kronans ekonomiska intressen, och det måste väl anses vara någonting, som eu
riksdag icke gärna bör ålägga ett affärsdrivandc verk sådant som domänstyrelsen.
Om domänstyrelsen hade beretts tillfälle att yttra sig i frågan — jag
anser det för ett mycket stort fel, att jordbruksutskottet icke givit domänstyrelsen
detta tillfälle — hade ju givetvis dessa synpunkter påpekats av doinänstyrelsen,
och då hade de också säkerligen kommit med icke blott i motiveringen
utan också i klämmen, och hela utskottsbetänkandet hade därigenom säkerligen
blivit av ett helt annat innehåll. Här vill man ålägga domänstyrelsen att giva

Ang. statsinköp
av bulvanhemman.

(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. statsinköp
av bni
vanhemman.
(Forts.)

sig in i en massa vittsvävande spekulationer utan att fråga domänstyrelsen om
vad den har att erinra i saken. Någonting sådant kan väl aldrig försvaras.

Vad jag och mina medreservanter här önska är uteslutande, att vid den utredning,
som skall företagas, domänstyrelsens synpunkter också måtte tagas i
beaktande, och ingenting annat. Genom att riksdagen bifaller ett skrivelseförslag,
som skulle medföra, att man ålägger domänstyrelsen att inköpa dessa
hemman, måste ju givetvis ägarna av dessa hemman komma i en synnerligen
fördelaktig ställning. Man kan ju fråga sig, varför kan icke staten köpa också
andra hemman, som äro till salu? Ararför skall staten genom sina åtgärder
särskilt gynna dessa bulvanhemman. Det borde väl snarare vara tvärtom. Går
riksdagen med på utskottets förslag, kommer detta ovillkorligen att resultera
i att priserna på dessa bulvanhemman bli pressade uppåt, och man kommer att
taga bra betalt för sina hemman. Det kommer man icke ifrån.

Jag tror, att alla skäl tala för att i detta fall bifalla vad jag i min reservation
yrkat på. Enligt mitt förmenande representerar detta det allra längsta,
som man kan gå in för i detta fall.

Jag ber, herr förste vice talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindman: Endast en replik till utskottets ordförande, då han erinrade
mig om att det här icke var fråga om att riksdagen skulle besluta att staten
d. v. s. domänstyrelsen skulle inköpa dessa hemman, utan att det endast var
fråga om en skrivelse till Kungl. Maj :t. Om kammarens ledamöter läser vad
detta skrivelseförslag innehåller, ser man, att det innehåller en begäran, att
Kungl. Maj :t skall vidtaga åtgärder för att vid realisation av i lagen den
18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom avsedda s. k. bulvanhemman
kronan må kunna, därest så för vinnande av med lagen avsett
syfte visar sig erforderligt, verkställa inköp av dylikt hemman. Alltså, jag
kan icke förstå annat än att jordbruksutskottet har menat att inköp av dessa
hemman skall verkställas, om Kungl. Maj:t följer, vad som innehålles i vad
riksdagen nu eventuellt beslutar. Det står så tydligt i utskottets kläm, som
det gärna kan göra.

Det synes mig, att utskottet har gått mycket lättvindigt tillväga i detta fall,
ty om man skulle ha gjort sin sak grundligt, så skulle man väl åtminstone ha
åstadkommit en utredning om vad det är fråga om, vad det kommer att kosta
och Arart det hela tar vägen. En sådan utredning har icke utskottet brytt sig
om att göra. Jag vill säga, herr talman, att vi kunna väl aldrig av våra affärsdrivande
verk fordra, att de skola vara affärsverk och att de skola kunna skötas
affärsmässigt och rationellt, om man samtidigt kastar på dem uppgifter,
som de icke ha någonting med att göra. Är det fråga om att förvärva dessa
hemman och behålla dem för domänstyrelsens räkning, är jag övertygad om att
förvärvet av dessa små hemman kommer att medföra större kostnad än vinst.
Är det återigen fråga om att man sedan åter skall försälja dem, som utskottet
säger, skulle utskottet ha föreslagit, att ett organ skapades, som åtoge sig att
göra den saken, men vi ha ingen rättighet att kasta denna uppgift på ett av
statens affärsdrivande verk.

Herr Sköld: Det kan ju icke nekas, att herr Lindman har ganska rätt i sina
anmärkningar i den här frågan. Det är givet, att man måste vara en smula
betänksam mot att draga in ett statens affärsdrivande verk i en verksamhet,
som det här är fråga om. Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan
är denna, att här har av riksdagen, tillsammans med Konungen givetvis, stiftats
en bulvanlag, som har lett till att man under den närmaste tiden kan förvänta
att åtskilliga hundra hemman komma att försäljas på offentlig auktion.
Förbudslagen och bulvanlagen ha tillkommit, för att man skall kunna bibe -

Lördagen den 7 maj f. ni.

21 Nr 29.

hålla hemmanen i bondebefolkningens händer. Om nu resultatet av bulvan- ‘‘“telagen
i stället skulle bliva, att dessa hundra hemman komme att saljas till vJjiemman.
skogsspekulanter, har denna bulvanlag vant verkningslös. Alltså tran denna (Forti)
sida sett måste man absolut tänka på att någonting göres för att icke lagens
syfte skall komma att förspillas. ...

Nu är det, som sagt, upplyst, att kanske innan nästa riksdags ingång åtskilliga
hundratal hemman i Västernorrlands län komma att försäljas pa. sått,
som jag nyss angav. Staten har icke vidtagit nagra åtgärder för att förhindra,
att dessa hemman komma ut i skogsspekulanters händer. Alltså, lagens syftemål
skulle härigenom till stor del förspillas. Det är således icke tid att vidtaga
en utredning eller komma med förslag till åtgärder, som skulle hinna bliva
färdiga inom så god tid, att någonting skulle kunna göras innan denna försäljning
kommer att ske. I detta läge maste man väl ända fråga sig, om det icke
kan vara rimligt att som ett tillfälligt övergångsarrangemang ta det förslag,
som utskottet föreslår, nämligen att tillgripa den möjlighen att låta det organ
för inköp av skogsegendomar, som vi ha i domänstyrelsen., träda in för att köpa
dessa hemman, för att staten skall fa möjlighet att nu till en början göra någonting
i saken. . „

Skulle det då visa sig, som herr Lindman förmenade, och som jag också
anser att det finnes fog för, att det är olämpligt att begagna domänstyrelsen
för detta ändamål, kommer givetvis domänstyrelsen att hos Kungl. Maj ^påpeka
detta. Kungl. Maj:t kommer då att taga hänsyn till detta, och det maste
otvivelaktigt leda till att Kungl. Maj:t framlägger förslag till andra åtgärder,
som kanske äro lämpligare och mera ägnade att tillgodose det syfte, som lagen
fullföljer. Under sådana förhållanden anser jag, att det icke kan vara någon
så farlig sak att såsom en övergång och för att.någonting skall kunna göras
gå in för det förslag, som utskottet här kommit till.

Ur dessa synpunkter skall jag alltså, herr talman, be att fa yrka bil all till
utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Tånga: Endast ett par ord. Av både herr Pettersson, i

Bjälbo och herr Lindman har påpekats mera än en gång underlåtenheten från
utskottets sida att höra domänstyrelsen i denna sak. Nu tycker jag i förbigående
sagt, att det är underligt, att denna anmärkning kommer från en utskottsledamot,
som — jag var icke närvarande vid den slutliga behandlingen
i utskottet —• såvitt jag vet, icke har framställt, ett sådant yrkande inom
utskottet. Vid den förberedande behandlingen hade vi verkligen på tal, huruvida
vi skulle infordra domänstyrelsens yttrande, men vi kommo till det resultatet,
att när det redan finnes bestämmelser, som kunna fungera vid tillämpningen
av vad som här ifrågasättes, det överhuvud taget icke vore behövligt att inhämta
domänstyrelsens yttrande, i synnerhet om man skulle bifalla, motionen, i
den formen, att man skrev till Kungl. Maj:t i saken. Kungl. Maj:t bleve ju
då i varje fall i tillfälle att höra domänstyrelsen; och för övrigt kunde man ju
på förhand veta vad domänstyrelsen skulle komma att säga i sitt yttrande. Den
skulle komma att svara: ja, vi kunna med tillämpningen, av gällande bestämmelser
inköpa dessa hemman, men vi kunna naturligtvis icke lämna
garanti för att det i varje fall skall komma att bli ekonomiskt fördelaktigt.

Något annat svar kunde man icke vänta sig från domänstyrelsens sida, och under
sådana förhållanden ansågo vi det åtminstone vid en förberedande behandling
av ärendet skäligen överflödigt att höra denna, styrelse.

.lag ber, herr förste vice talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Med anledning därav att ord föranden

i utskottet ansåg det underligt, att jag icke påkallat hörandet av do -

Nr 29. 22

Lördagen den 7 maj f. m.

inte? av bni- mäfflisen i detta ärende vill jag meddela, att ärendet behandlades i andra
vanhemman, avdelningen av jordbruksutskottet, samt att jag fick utskottets betänkande kloc(Forts.
) ^an 10 pa kvällen, innan det justerades, och vid justeringen kunde jag icke
gärna påkalla ett hörande av domänstyrelsen.

Herr CarlströmL Herr förste vice talman! Jag tänkte icke, att det skulle
bil en sa långsam debatt i den. här saken. Jag instämde med herr Pettersson i
-Bjälbo i hans anförande, och jag återfinnes, som man ser, bland reservanterna
vid den reservation, där herr Pettersson i Bjälbo står som första namn.

Det råder ju, kan man .säga,., en strid här i kammaren mellan å ena sidan dem,
som icke vilja vidtaga nagra åtgärder alls i den här frågan, och å andra sidan
dem, som vilja, att Kungl. Maj :t utan vidare skall gå direkt på saken och
ordna det sa, att dessa bulvanhemman kunna inköpas.

Emellertid anser jag för min del, att det icke är rådligt att utan vidare gå
med pa utskottets förslag. Jag har den uppfattningen, att det nog är lämpligare
att först undersöka den här saken, innan man går att uttala sig så där
bestämt, som utskottet har. gjort. Da herr Sköld här har sagt, att tiden icke
medgiver någon undersökning av denna sak, så förundrade jag mig över att
man icke vid bulvanlagens antagande tänkte på detta förhållande. Den har
ju, som bekant, ännu knappast kommit i tillämpning. Jag menar, att beträffande
en lag, som så .nyligen kommit i tillämpning, kan man knappast komma
och såga, att här är icke tid att tänka på utredning i denna sak, ty man kan
ju förutsätta att om fragan varit sa brådskande borde det ha framkommit
krav i detta avseende redan då lagen antogs.

Jag^ vill med detta, herr förste vice talman, be att få yrka bifall till herr
Petterssons i Bjälbo m. fl. reservation, vilken är en medelväg som jag anser
kammaren bör kunna gå med på.

Herr Lindman: Herr talman! Blott några få ord till i denna fråga!

Herr Nilsson i Tanga, utskottets ordförande, sade mig alldeles nyss, att det
är ju bara fråga om att köpa dessa hemman, när det behövs, för att vinna lagens
syite. Hur skall man veta det, när domänstyrelsen skall göra inköp och
hemnmnen säljas på auktion, hur skall domänstyrelsen kunna veta, vad det är
för andra köpare som uppträda, om det är skogsspekulanter eller hemmansägare
f Det har icke domänstyrelsen någon aning om vid auktionstillfället. Skall då
domänstyrelsen köpa dessa hemman? Det skall den uppenbarligen göra, om utskottet
får, som utskottet vill.

.Jag hörde herr Skölds yttrande, och det väckte en viss tillfredsställelse hos
mig, att en före detta statssekreterare i jordbruksdepartementet säger, att jag
har till en viss grad rätt. Det skulle vara förvånande, om han icke skulle sagt
sa men sa mycket mera förvånande är det, att trots detta vill han vara med på
vad utskottet föreslår.

° n,-Säge,r *lerr Sköld, att det under den närmaste tiden kan komma ifråga, att
åtskilliga hundratals tror ia&> han sade — sådana hemman måste eller komme
att utbjudas till försäljning; alltså kan det vara fråga om att domänstyrelsen
inom den närmaste tiden skulle inköpa några hundra hemman. Låt oss
saga, att nagra hundra hemman är t. ex. 400, låt oss säga att de kosta 20,000
kronor per styck, sa hava vi 8 miljoner kronor, vilket naturligen är ett minimum,
ty sannolikt rör det sig om vida. högre tal. Det är sålunda, vad kanske
andra kammaren nu i en hastig vändning beslutar att ålägga detta statens aflarsdnvande
verk att göra.

Herr Sköld tilläde sedan, att detta endast skulle vara ett tillfälligt övergangsarrangemang.
Hur kan herr Sköld säga det? Då staten köpt hemma -

Lördagen den 7 maj f. m.

23 Nr 29.

nen, äger väl staten dem; om staten har kommit i besittning av hemmanen och av bu/_
förvärvat dem, så är det icke något övergangsarrangemang • det är ett tak- vanfiemman.
tum, det har staten gjort, enligt herr Skölds resonemang. Men menar herr (Forto.)
Sköld, att det är ett övergångsarrangemang så tillvida, att staten skall avhända
sig dem igen? Ja, herr Sköld nickar bifall och menar sålunda, att staten
skall avhända sig dem. Kan herr Sköld då säga mig något om, med vilken
förlust staten kommer att avhända sig dem? Det kan herr Sköld icke göra,
och det kan icke heller jag göra. ilen. herr förste vice talman, vi kunna vara
övertygade om att då hemmanen inköpas, komma de att betalas ganska högt,
och när man sedan skall sälja dem, kommer staten att göra förluster därpa.

Det är min uppfattning.

Herr Sköld: Herr talman! Jag har aldrig sagt, att jag är riktigt Höjd

med utskottets förslag. Jag skulle för mm del givetvis taft den önskan, att
utskottet hade hemställt dels om denna anordning som en tillfällig anordning
och dels om en skrivelse om andra mera rationella åtgärder snarast möjligt.
Nu föreligger icke något sådant förslag. Och då jag ju vet i huru manga ärenden
bolag redan hava fått avslag hos Kungl. Maj:t pa ansökningar om ratt att
inköpa bulvanhemman, då står det klart för mig. att det maste inträffa ganska
snart, att Konungens befallningshavande i Vasternorrlands lan far^ gorå
sin plikt och se till, att dessa hemman försäljas pa det ena eller^ andra sattet
Då vet jag alltså, att om man vill, att lagens syfte skall vinnas, sa maste något
göras, och därför väljer jag detta förslag som utskottet har framstå t.

Nu räknade herr Lindman ut, att detta kan komma att kosta manga
kronor Jag vill icke säga något om det nu. jag har dock den tron, att lian
herrar skogsspekulanter veta, att bland spekulanterna pa dessa hemman ar staten
en, så blir det kanske icke något så stort tillopp, och dessa hemman komma
väl sedan att säljas på sådana villkor, att bondebefolkningen kan vara med

att spekulera och köpa dessa hemman. ..no i - ■

Jag tror därför för min del, att här har man att välja mellan att från början
få lagen att vinna sitt syftemål eller icke, och da finnes det icke något annat
val än att taga utskottets hemställan, som den nu föreligger.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag dura och
bifall i stället till den av herr Pettersson i Bjalbo m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen samt 3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herr
Sederholm m fl.; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen Votering
begärdes emellertid av herr Pettersson i Bjalbo, varför herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen anyo upptog de bada återstående
propositionerna, av vilka därvid den under 2:o) angivna nu antogs till
kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd samt anslagen.

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 47, röstar

Ja:

Den. det ej vill, röstar

Nej;

* Vinner Nej. har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Pettersson i Bjälbo m. fl. avgivna, vid utlåtandet logace
reservationen.

Jfr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

inköp av bni- ®ec^. kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringsvanhemman.
ProP°sitionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
(Forts.) av uppresnmgsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
no ja och 95 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

ändringar i .. ^ndra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
folkskolans Yackt motion angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan
undervisnings- föredrogs härpå. Ordet begärdes därvid av
plan.

Herr Wallerius, som yttrade: Herr talman! Jag har icke någon annan
ståndpunkt i sakfrågan än den som utskottet har intagit, men det är två skal,
som gjort, att jag här begärt ordet för att göra en framställning i frågan till
dem det vederbör. Dels har detta utlåtande sina beröringspunkter med vad vi
kunna kalla fortsättningsskoleproblemet i dess vidare omfattning och dels har
det kommit till vår kännedom, att en revision av fortsättningsskolestadgan är
för handen; och det är med hänsyn till dessa båda förhållanden, som jag har begärt
ordet för att J korthet ge uttryck åt den livliga önskan och förhoppning,
att då man här går in för att fortsättningsskolan måtte komma att tillgodose
det praktiska arbetets krav, man också måtte anordna fortsättningsskolan så,
att de konflikter, som hava förekommit — jag syftar nu på landsbygden —
emellan arbete och förvärvsbehov, å ena sidan, och skolplikt, å den andra, i
görligaste mån måtte förebyggas.

Det är denna önskan, jag har velat ge uttryck åt, och jag åberopar därvidlag
dels den skada genom arbetslöshet som de unga kunna bli utsatta för genom
sådana konflikter, dels och icke mindre värdet av tidig träning i det praktiska
Hvet, sådan som den kan vinnas just i de jordbrukande bygderna, då det.
är fråga om ett arbete som utföres icke allenast i det närmaste sammanhang
med hemlivet, utan också i en intim rapport med naturen, vilket har med sig
en sundhet, som jag tror är av största värde för den personlighetens förädling,
vartill allt vart bildningsarbete bör sträva. Denna tidiga träning i det praktiska
livet, menar jag, bör icke på någon punkt sättas tillbaka, och den torde
under alla omständigheter tåla att jämföras med vad man i praktiskt avseende
får lära sig å skolbänken och i skolsalar. Jag menar — det vill jag uttryckligen
tillägga att en sådan anordning icke får innebära någon försämring
av fortsättningsskolans allmänna bildningsresultat eller bildningsvärde.

Sedan jag gjort denna hemställan, så ber jag att få yrka bifall till vad utskottet
här har föreslagit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63
riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.

§ 9.

Till behandling upptogs nu statsutskottets utlåtande, nr 91, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättningsbyggnad för flottan ävensom i
ämnet väckta motioner.

en riksdagen avlaten, den 24 februari 1927 dagtecknad proposition,
nr 145, vilken för förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, hade

Lördagen den 7 maj f. m.

25 Nr 29.

Kungl. Maj :t, under åberopande av det vid propositionen fogade statsråds- erJ^iwJS_
protokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels byggnad
besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybygg- för flottan.
nåd av en hangarkryssare, två jagare, fyra vedettbåtar och tre undervattens- (Forte.)
båtar, skulle äga rum under budgetåren 1927—1933, samt att under samma tid
skulle utföras ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för ett pansarskepp,
dels ock för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1927—1928
anvisa ett extra reservationsanslag av 8,160,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 206 av herrar Bergman och Holmgren, vilka hemställt, att riksdagen
måtte dels besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande
nybyggnad av en hangarkryssare, två jagare, fyra vedettbåtar och tre undervattensbåtar,
skulle äga rum under budgetåren 1927—1933, dels ock för flottans
ersättningsbyggnad för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag
av 8,160,000 kronor; och

nr 207, av herr Lindhagen, som föreslagit, att riksdagen ville avslå ifrågavarande
proposition samt anhålla om initiativ till förhandlingar om skandinavisk
flottnedrustning i anslutning till bland andra det avrustade Tyskland för
att därigenom med så mycket större kraft kunna i folkförbundet och annorstädes
påkalla den efterföljd i den övriga världen till Tysklands avrustning, som en
gång ställts i utsikt; samt

inom andra kammaren:

nr 304 av herr Thore, som hemställt, att riksdagen måtte dels besluta, att ersättningsbyggnad
av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad av ett pansarskepp,
en hangarkryssare, två jagare, fyra vedettbåtar och tre undervattensbåtar,
skulle äga rum under budgetåren 1927—1935, samt att byggandet av
pansarskeppet skulle taga sin början senast ar 1930, dels ock för flottans ersättningsbyggnad
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag
av 8,160,000 kronor;

nr 310 av herr Samuelsson m. fl., vilka yrkat, att förevarande proposition
måtte av riksdagen avslås; och

nr 312 av herr Molander m. fl., vilka föreslagit, att riksdagen måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts proposition, besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huru en flotta, som hade att verka uteslutande som neutralitetsvakt,
borde vara sammansatt och organiserad samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

A att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å motionerna 1:206 och 11:304, i vad desamma skilde sig
från Kungl. Maj:ts förslag, ävensom med avslag å motionerna 44:310 och
I: 207, i vad den sistnämnda avsåge frågan om flottans ersättningsbyggnad,

a) besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad
av 1 hangarkryssare, 2 jagare, 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar,
skulle äga rum under budgetåren 1927—1933, samt att under samma tid skulle
utföras ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för ett pansarskepp;
och

b) för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1927—1928 anvisa ett
extra reservationsanslag av 8,160,000 kronor;

Nr 29. 26

Lördagen den 7 maj f. m.

Arvj.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

B att motionen 1:207, i vad densamma avsåge initiativ till förhandlingar
om skandinavisk nedrustning, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranledasamt anleda^

m°tl0nen 11:312 eJ heller måtte till någon riksdagens åtgärd för Reservation

både likväl avgivits av herrar Lindblad, Johan Nilsson i Malmö.
Hålles, Asplund, Anderson i Råstock, Carlsson-Frosterud, Kristensson i Göteborg
Andersson i Prästbol, Eriksson i Stockholm och Ward, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och motionen I: 206 samt med avslag å motionerna II: 304 och II: 310 ävensom
motionen 1: 207, i vad den avsåge frågan om flottans ersättningsbyggnad,

a) besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad
av 3 jagare 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar, skulle äga rum
under budgetaren 1927—1933; och

b) för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1927—1928 anvisa ett
extra reservationsanslag av 7,415,000 kronor;

nrr,Bcl atl .mot}onen I: 207, i vad densamma avsåge initiativ till förhandlingar
åtgärd^ föranled nedrUStmng’ ^ ^ närvarande måtte tin någon riksdagens

åtJird8, föranleda11 11 = 312 ^ heller f°P narvarancle matte tdl någon riksdagens

Sedan punkten A) föredragits, anförde:

Herr Ward: Herr talman! Alltsedan flottkommittén framlade sitt he ll.

ande har fragan om flottans ersättningsbyggnad så livligt dryftats i den
allmänna diskussionen, att det gärna, icke kan vara möjligt att nu rikta debatten
med nagra nya synpunkter. Det är icke heller för att söka presentera
någonting nytt som jag dristat taga till orda redan vid debattens början. Att
jag detta gjort bär _ en helt annan förklaringsgrund. Av dem, som genom
en reservation skilt sig från utskottsmajoriteten, råkar jag vara den ende ledamot
av denna kammare, som deltagit i frågans behandling inom vederbörande
utskottsavdelnmg, och jag lär därför endast följa en inom kammaren vedertagen
ordning, när jag är den förste, som går upp att yrka bifall till denna reservation.

*>å/a» .om, Bottans ersättningsbyggnad anknyter sig ju direkt till det år
.1925 iattade försvarsbeslutet, vid vilket förutsattes, att 1927 års riksdag skulle
godkänna en plan för sjöförsvarets organisation. Från denna utgångspunkt
bär givetvis även det socialdemokratiska partiet gått till behandlingen av denna
lrafa 1 stark känsla av de förpliktelser, som försvarsbeslutet av år 1925
mediort, och tydligt är, att man vill lojalt medverka till allt, som man anser,
att dessa förpliktelser kräva. Visserligen har man på sina håll sökt göra trongt,
att de avsteg från flottkommitténs förslag i ämnet, som den socialdemoKratiska
linjen betecknar, skulle vara ett uppgivande av dessa förpliktelser,
men för ett sadant påstående^ torde knappast några sakskäl kunna åberopas!
Vad som förutsattes ar 1925 later sig mycket väl inrymmas i den föreliggande
reservationen.

Gentemot denna vår förklaring hänvisar man huvudsakligen till tvenne förhallanden
som man påstår bevisa motsatsen. Dels har den socialdemokratiska
utskottsdelegationen icke gått in för ett tioårsprogram, dels har den med avseende
a den nu aktuella femårsperioden föreslagit en viss avvikelse från det

Lördagen den 7 maj f. m.

27 Nr 29.

av kommittén framlagda programmet för ersättning:sbyggnaden. Alldeles bortsett
från det förhållandet, att kommittén väl icke gjort anspråk på att med sitt
förslag skissera, vad som måste anses utgöra de förpliktelser, riksdagen för
två år sedan iklädde sig, bör härvidlag till en början påminnas om, att de avvikelser
från flottkommitténs och utskottsmajoritetens förslag, som inrymmas i
den socialdemokratiska reservationen, ingalunda äro av den principiellt och
tekniskt djupgående art med avseende å de närmast förestående fem aren, som
man på borgerligt håll söker gorå gällande. Avvikelsen begränsar sig egentligen
därtill, att medan kommittén och utskottsmajoriteten bland annat föreslå,
att medel skola beviljas till byggande av en hangarkryssare och två jagare,
hemställa de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet, att hangarkryssaren
skall utgå ur planen, och att viss ersättning härför ur totaleffektivitetens
synpunkt skall åvägabringas på så sätt, att jagarebygget utvidgas till att omfatta
tre i stället för två fartyg. _

När man på socialdemokratiskt håll icke känt sig övertygad om lämpligheten
av att nu införliva i kustflottan en hangarkryssare, har man således icke
rätt och slätt väckt förslag om minskning av det från flottkommitténs sida
förordade antalet fartygsenheter med en, utan man rör sig med samma antal
enheter, låt vara med utbyte av fartygsslag i ett enstaka fall. Förmodligen
riktas nu den anmärkningen mot denna åtgärd, att den totala effektiviteten på
detta sätt betydligt reduceras, men den saken kan ingalunda anses bevisad.
Hangarkryssaren representerar ett ännu så föga prövat fartygsslag, att tiden
icke kan anses mogen för dess införlivande med vår flotta. _ Skälen för att sa
icke bör ske utvecklas så pass utförligt i den socialdemokratiska reservationen,
att jag icke anser det nödvändigt att här särskilt dröja vid denna sida av saken.
Det torde vara nog att framhålla, att när man hyser större ovisshet rörande
lämpligheten av nya anordningar, på vilket område det än vara må, är
det lämpligast att ge sig tid till grundlig omprövning, innan man fattar det
avgörande beslutet, särskilt om genom ett dröjsmål inga påvisbara olägenheter
kunna uppstå. Principiellt intaga reservanterna en från nu angivna, ståndpunkt
stark ställning, när de framhålla, att ovissheten rörande de marina försvarsmedlens
utveckling, vilken föranlett försvarsrevisionen att avböja ett definitivt
ställningstagande till frågan om flottans sammansättning, och som i viss
mån inverkat även på de sakkunnigas ståndpunktstagande, allt fortfarande
»torde utgöra ett starkt motiv för intagande av en avvaktande hållning beträffande
dessa spörsmål. Beslut torde därför» — fortsätta reservanterna — »nu
böra fattas endast i avseende å ersättningsbyggnaden för en viss kortare period.
Det är därvid naturligt, att vid den ersättningsbyggnad, som nu bör beslutas.
endast redan prövade fartygsslag böra ifrågakomma för nybyggnad. Redan
på denna grund lära därför hangarkryssare icke böra upptagas bland de fartyg,
vilka avses att ingå i kustflottan.»

Men — anmärker man nu — programmets begränsning till fem år utgör en
så betydande avvikelse från flottkommitténs förslag, att den omöjligen kan ur
sakliga synpunkter försvaras. Redan av det nu sagda ha emellertid motiven
för denna begränsning i korthet utvecklats — den avvaktande hållning man
anser liimpligt intaga med avseende å kustflottans definitiva sammansättning,
leder logiskt till den slutsatsen, att man icke nu bör på något sätt^binda sig
för den längre period, som Kungl. Maj :t, enligt mångas mening, gått in för.
Sund försiktighet synes bjuda, att man härvidlag håller vägen fri för en fullt
obunden prövning av uppkommande tekniska problem — våra marina anst,alters
anpassning efter den tekniska och militärpolitiska utvecklingens krav kan
endast vinna därpå. Och självfallet är, såsom också framhålles i reservationen,
att Kungl. Maj :t, utan att riksdagen nu fattar något beslut i denna del av
frågan, kommer att i god tid före utgången av byggnadsperioden 11)27—1933

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29. 28

Lördagen den 7 maj f. in.

-■ing ersättnings

byggnad
för flottan.

(Forte.)

utarbeta ett förslag till den ersättningsbyggnad, som anses böra ifrågakomma
under den därpå följande byggnadsperioden.

Jag nämnde nyss, att regeringen, enligt mångas mening, gått in för ett tioårsprogram.
Det nnns nämligen andra, som anse, att den saken är något tvivelaktig,
och anmärkningsvärt nog tycks det i all synnerhet vara representanter
för regeringens eget parti, som söka befrämja sistnämnda sats. Jag skall icke
här söka förklara detta egendomliga förhållande, men nog borde det för alla
parter vara önskligt, att denna sida av saken bleve bättre klarlagd, än vad hitintills
skett. Propositionen är ingalunda något mönster i klarhet, och ej heller
utskottsmajontetens utlåtande fyller i detta hänseende rimliga anspråk. Visserligen
finner man i majoritetens^ yttrande vissa spår av händer, som velat
klart utskriva, att riksdagen nu ma gå in för ett tioårsprogram, som definitivt
mneslöte även den mycket omdiskuterade F-båten, men under frågans utskottsbehandling
har man också sett .spår av korrigerande händer, som sökt värna den
i propositionen synbarligen varmt omhuldade oklarheten. Är det avsikten på
frisinnat håll att medelst denna oklarhet undgå ej blott ett på sina håll icke
önskat politiskt^ ställningstagande utan också ett sakligt ställningstagande till
den senare femårsperiodens i regeringspropositionen omnämnda byggnadsprogram,
da inträder ett förhållande, som erbjuder åtskilligt av intresse med hänsyn
till den kritik av det socialdemokratiska partiets politik i denna fråga, som
jag tidigare något berört. Ty da är det ju, åtminstone från det ena regeringspartiets
sida, faktiskt fråga om just samma undanskjutande av den andra
byggnadsperioden, som det socialdemokratiska partiet fått uppbära så många
förebråelser för — förebråelser, som t. o. m. gått ut på, att partiet icke längre
vill gemensamt med de frisinnade fullgöra de förpliktelser, som 1925 års försvarsbeslut
ålagt de båda partierna. Och då blir ju den sakliga skillnaden mellan
socialdemokraternas och de frisinnades politik i detta ämne betydligt reducerad,
nämligen till olikheten i stridsvärde mellan den av regeringen föreslagna
hangarkryssaren och den av de socialdemokratiska reservanterna, föreslagna
tredje jagaren. Men då blir det åter i sanning icke lätt att förstå de anklagelser
av nyss angiven art, som i så rikligt mått riktats mot det socialdemokratiska
partiet, och som väl även framdeles komma att riktas mot detsamma.

Med vad ^jag mi till sist sagt har jag naturligtvis icke avsett att söka tyda
dunkla skri!ter i den fråga, som riksdagen nu har att avgöra — jag har endast
velat betona, att om regeringen och dess meningsfränder inom statsutskottet
med .sm uppläggning av fragan velat åtminstone i någon mån skydda sig för
ett ståndpunktstagande till den andra periodens byggnadsprogram, då har man
sannerligen på det hållet ingen som helst anledning att tala om, att de socialdemokrateia
reservanternas förslag är ur planmässighetens synpunkt mindre
tillf redsställande än regeringsförslaget: den tekniska skillnaden begränsas i
sa fall till vad nyss anfördes om hangarkryssaren och den av de socialdemokratiska
reservanterna föreslagna tredje jagaren. Ekonomiskt sett betyder
dock såsom framgår av handlingarna, denna skillnad synnerligen mycket, och
här framträder enligt min mening en förtjänst hos det socialdemokratiska förslaget,
som icke får underskattas.

Men kanske ligger under den dunkla texten just den mening, som högern
helst vill inlägga i den kungl. propositionen. Och då blir ju skillnaden mellan
utskottsmajoritetens förslag och den socialdemokratiska reservationen högst
avsevärd, men även härvidlag är den socialdemokratiska linjen, sådan den utformats
i reservationen, värd att rekommendera, Den bryter icke sönder någonting,
men den ger möjlighet till fortsatt omsorgsfull prövning av frågan i de
delar, där den icke nu befinnes mogen för lösning.

Med denna motivering vill jag, herr talman, yrka bifall till den reservation,
som i ämnet avgivits av herr Lindblad m. fl.

Lördagen den 7 maj f. in.

29 Nr 29.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av ersättnings kammarens

förhandlingar. byggnad

för flottan.

Herr Holmgren: Herr talman! Vid 1925 års riksdag uppdrog första (Forts.)

särskilda utskottet konturerna och föreslogs storleken av den flotta, som enligt
utskottsmajoritetens mening svarade mot rikets behov. Utskottet framlade
också kravet på en sådan omfattning av ersättningsbyggnaden, att kustflottan
skulle kunna vidmakthållas vid den styrka, som den enligt riksdagsbeslutet var
avsedd att erhålla. Ehuruväl de folkfrisinnade vid 1925 års riksdag utan
nämnvärd entusiasm — kan man säga — accepterade det första, särskilda utskottets
förslag i vad det avsåg flottans materiell, har detta partis försvarsminister
nu funnit sig förpliktad att till riksdagens prövning framlägga ett ersättningsbyggnadsprogram
i full överensstämmelse med innebörden av 1925 års
beslut. Departementschefen har därvid i fråga om flottans materiell helt
anslutit sig till det förslag, som avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga.

Det är ju ett maktpåliggande uppdrag för en lekman att sätta sig in i de
.särskilda förhållanden, som råda inom en flotta, att sätta sig in i alla de olika
synpunkter, som måste för en lekman vara klara, innan han kan på ett klokt
sätt avväga vapnets behov. X nämnda kommitté insattes de tva socialdemokratiska
riksdagsmän, som framför alla andra på grund av sin föregående
erfarenhet och verksamhet kunde, beräknas besitta kompetens för detta uppdrag,
nämligen vårt lands sista sjöminister, herr Eriksson i Grängesberg, och
partiordföranden, f. d. försvarsministern och själen i nedrustningsarbetet, herr
Per Albin Hansson. Nu ha dessa bägge herrar, efter att grundligt ha satt sig
in i frågan och prövat hela det komplex av problem, som blivit dem. förelagt,
kommit till den slutsatsen, att man för närvarande icke gärna kan gå längre i
nedrustning, än vad Kungi. Maj:t i propositionen föreslagit. Ty, märk val,
mina herrar, den kungl. propositionen innebär icke någon förstärkning av var
flotta, icke ens ett vidmakthållande av densamma vid dess nuvarande storlek
och styrka, utan den innebär en fortgående reduktion av flottan ned.till den
omfattning, som den enligt 1925 års beslut skulle få. De bägge socialdemokratiska
kommittéledamöterna ha tydligen ansett, ^ att lojaliteten mot 1920
års riksdagsbeslut kräver, att man nu anvisar, ett så stort belopp till flottans
ersättningsbyggnad, att det blir möjligt att vidmakthålla flottan sa som man
nämnda år avsåg, och de ha efter en ingående .analys av världens, kngsflottor
bildat sig en uppfattning i fråga om den lämpligaste sammansättningen av var

flottä

Nu komma emellertid socialdemokraterna i statsutskottet säkerligen i full
förvissning om att ha majoriteten av sitt parti bakom sig — med en reservation,
som i första hand tager sikte på att minska de belopp som skulle avses för
ersättningsbyggnad åt flottan. Därigenom taga ju också reservanterna ett
tydligt och klart avsteg från de utfästelser, som gjordes ar 1925 i och med att
de accepterade riksdagens beslut. Reservanterna komma också med sitt cge
lilla förslag till flottans sammansättning.

Jao- vill för min del ingalunda förmena reservanterna att desavuera sina partivänner
i kommittén. De ha naturligtvis full rätt att taga denna fråga under
egen omprövning och själva bilda sig sin uppfattning. Jag vill i alla fall
framhålla, att jag skulle mycket misstaga mig, om icke de bagge socialdemokratiska
riksdagsmän, som deltagit i kommittéarbetet, efter detsamma?! slut
kunna säga sig, att den ståndpunkt, de i många hänseenden intogo vid arbetets
början och som majoriteten inom deras parti allt fortfarande intage ,
blivit i någon mån justerad för dem. Reservanterna tyckas alltså icke ha
fullt förtroende för sina egna representanter utan önska som sagt taga fragan
i egna händer. Det vill då förefalla inig, som om reservanterna utgått liran

Är 29. 30

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forte.)

Lördagen den 7 maj f. m.

att de icke kunde acceptera Kungl. Maj:ts förslag, hur detta än vore beskaffat
och att de sedermera mast uppgöra sitt eget lilla förslag, som de försökt in -s\cpa i en viss motivering såsom en slags skyddande förklädnad

som eSttrVför5rn\^ltd0ma Ideen foreslagna hangarkryssaren och åberopa därvid
ett,.. °j?ta ®kal ovissheten rörande de marina försvarsmedlens utveckling
omständighet, som sålunda enligt deras mening gör det olämpligt att för

ör b“™ t;-"aga,8t ''",ll,Unkt om flottan®

tor hora också enligt reservanternas mening endast förut prövade tvner nvbyggas.
Inom det sjomilitära området liksom alla andra tekniska områden

Mon lag ha, förS « Satt

''kall ihriX ,rt‘r ”Tf'' de°1,a "lT“kli"K >?onl niirmaste framtiden
vp ro mifo’ i11 den enligt reservanternas betraktelsesätt skulle kunna moti cnlio-fett

Stant +PUnktSotafande tdl frågan om flottans sammansättning När
- gt re®ervanternas asikt ett sadant ståndpunktstagande skulle vara befogat

redan fömtVa? twk*®'' ^ '' dn§ ^ygga andra fartyg an sådana’ som man
så naslLchwl JaS f°r m“ del är Utslag av en konservatism, driven

den takten g Och t ™ Jag’ Sa ganTal högerman jag är, kan följa med i

den takten. Och den påminner mig osökt om en min äldre kamrat en duktio båtscblfp611

t0Tpeddat;schef, som i förargelsen över att se, huru de unga torpech
batscheferna enligt hans mening illa manövrerade sina fartyg utbrast- det

förut! a dnS ^ kommenderas några till torpedbåtschefer, som icke varit det

f''/e-Plr- sr,ära «*•*>» •« utföra ?pag
r nustliottan, vara stationerade i skärgarden eller annorstädes vid t.,

deise ^TrheV°r d<2n nnderlägsne är rekognoscering av en oerhörd betyvattenområde
a+p11 ^mll^''ikk en avdelmng flygplan passerar över ett visst

IfSrf s r , det„skall1 anses vara rekognoscera^ Om vattenområdet
t från fienden, nar flygplanen passera det, kan samma område en kvsrts

fl'' e na sa att saga permanenta rekognoscering kan i viss mån utföraav
flygplan, som äro stationerade vid kusten, men man får härvid aldit för

gränsad tå" ''ef ! atM£<n>lanens aktionsradie är mer elllr mindre be
gra d. k ex: ha vi for närvarande ingå flygplan som kunna flvtm
angre an från svenska kusten till mynningen av Finska viken och tillbaka ige^i
Nu kan man saga sig, att det visserligen är av mycket stor betydelse att få
t dig kontakt med fienden, men längre än till Finska viken från våra kuster
höra efjV1 a ,drig tänka oss att utsträcka våra rekognosceringar Emellertid be
icke Ä “f11 1Cki deSS “indre en större aktionsradie, dlrför It det räcke^
lnrnch 11 ygp anen kunna flyga till platsen och tillbaka igen; de måste också
uppehålla sig dar en avsevärd tid. En rekognoscering på de längst! avstånd
rån -var kust, som kunna ifrågakomma, kommer att kräva icke mindre än sex
avlösningar av flygplan för att bli effektiv. Sålunda skulle en sjättedel av de
disponibla flygplanen befinna sig på platsen för rekognosceringen medan de

Xga t1''1 ■ SJa.ttfcdel.arna befunne sig antingen på väg till eller* ifrån platsen
eller också i vila vid land eller under komplettering av sina förråd

Plan s!rnmärrn s°fgfn0SCer^g ^^i ^er vissa förhållanden kan utföras av flygI
n, som aro stationerade i land, blir denna rekognoscering aldrig fullt effektiv,
och under alla, omständigheter måste ju resultatet av densamma på ett
e er annat satt delgivas kustflottan för att bli till någon nytta. Nu är det
sa, att inom synhall för en fiende får flottans radio icke användas. I samma

för fiende S°V- Sfgnm !jan fartye av®ives med radio, är detta fartygs läge
lenden kant. Detta sker genom en modern uppfinning, som heter radio -

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 29.

pejling. Man utröner riktningen, varifrån radiomeddelandet utgår, och gör
man detta från två punkter, får man en skärningspunkt på sjökortet och där
befinner sig fienden. Sålunda är man för meddelanden hänvisad till optiska
signalmedel, och vid sådant tillfälle måste flygplanen befinna sig i omedelbar
närhet av kustflottans fartyg, för att man på grund av skakningarna av motorerna
skall kunna exakt avläsa de meddelanden som ges. Optisk signalering
tager emellertid en avsevärd tid. Den tid, som sålunda flygplanen tillbringa
i närheten av kustflottan för att utbyta meddelanden, ^blir för dessa flygplan
i rekognosceringsavseende en död tid med betydlig åtgång av bränsle.

Alla de olägenheter, som jag här framhållit, och många flera ända lösas
utan vidare genom anskaffning av ett hangarfartyg. Ha vi ett sadant, erhålla
flygplanen sina muntliga order, de gå genast upp i luften med, märk väl, fulla
bensinförråd, och kunna sålunda uppehålla sig vida längre i luften än om de
komma från den svenska kusten. Efter verkställd rekognoscering återvända de
till fartyget och avlägga rapport; det hela går korrekt, och det kan icke bil
några misstag. Fördelarna härav äro uppenbara. De sakkunniga ha i sitt
förslag utgått ifrån att flottans rekognoscering i största omfattning skall ske
förmedelst flygplan och ha på den grunden kunnat ur sitt förslag utesluta
fartygstypen kryssare. Blir nu icke rekognosceringen med flygplanen effektiv,
kvarstår kravet på denna senare fartygstyp. Utan hangarkryssare blir heller icke
en sådan rekognoscering effektiv under alla förhallanden. Det finns nämligen
omständigheter, under vilka flygplanen icke kunna uträtta någonting: sa t. ex.
under tjocka och mörker, då rekognosceringen från ett snabbgående fartyg
visserligen är vansklig men dock möjlig.

Reservanterna ifrågasätta, att flygplanen skulle kunna vid behov tagas ombord
på våra pansarskepp eller på vissa vid mobilisering särskilt rekvirerade
hjälpfartyg. På våra pansarskepp kan man dock icke medföra flygplan med
hänsyn till de viktiga uppgifter av annat slag som åligga dessa fartyg;
man kan av denna orsak icke belamra dem med flygplan. Yi ha vidare för
närvarande intet handelsfartyg, som vid mobilisering lämpligen skulle kunna
apteras som moderfartyg för flygbåtar. De fartyg, som val närmast därvidlag
skulle komma i åtanke, äro Sassnitzfärjorna och Sverige-Amerikalmjens
stora ångare. Men såvitt jag erinrar mig gör intet av dessa fartyg mer än
16 knop. Kustflottan rör sig med 18—20 knop, och det är naturligt, att kustflottan
icke kan vara betjänt med ett fartyg, som icke kan följa med densamma.
Det är självfallet, att om rekognoscering skall kunna utföras, maste den ske
framför flottan och icke bakom densamma. Att vid mobilisering ombygga ett
handelsfartyg så, att det kan taga ombord flygplan och utskjuta dem, och
så att man där kan uppställa kanoner och aptera eldledningsmstrument, år
ett arbete, som kräver avsevärd tid och som sålunda är omöjligt att utföra just
vid den tidpunkt, då behovet av rekognoscering är som störst, nämligen vid

Det parti, som reservanterna tillhöra, har ju med förkärlek omfattat tanken
på att basera vårt sjöförsvar på torpeder och minor. Men är sa förhållandet,
måste vi åtminstone ha ett fartyg, som kan rymma minor och lagga ut sadana.
Hangarkryssaren är just avsedd för detta ändamål. Den rymmer ett betydligt

antal minor och kan själv lägga ut dem. . . »

Det är eu mycket dålig ekonomi att fastställa en byggnad.spenod om lera ar,
utan att man känner grundlinjerna för en nästkommande period av ungefär
samma omfattning. Har man eu längre period än de fem aren ar det för de
marina myndigheterna möjligt att på ett vida mera ekonomiskt och efle iv
sätt planera sina arbeten och ombesörja fartygens underhall. Om man vid
utgången av en femårsperiod icke vet, huruvida ett visst fartyg inom nagra
få^år kommer att ersättas med ett nytt, är det ju de manna myndigheternas

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29. 32

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

oavvisHga plikt att underhålla detta fartyg och hålla det i förstklassigt skick.
iJa i ar man alltså lägga ned betydande kostnader på ett fartyg som därest
oet något år senare kommer att utbytas, skulle varit fullkomligt obehövliga,
personal och materiell hänga ju intimt samman. Man bör givetvis mer än fem
ar i förvåg känna de stora grundlinjerna för det fartyg, som kommer att byggas,
för att man skall under mellantiden hinna med att så utbilda den personal
som är avsedd för det nytillkomna fartyget, att, när detsamma är färdigställt’
man kan på ett ekonomiskt och effektivt sätt handha dess dyrbara tekniska
resurser.

Ja, mina herrar, jag har nu gjort en liten axplockning bland reservanternas
argument, icke för att med min större sakkunskap söka förgöra och söndersmula
dem, utan därför att kammaren skall förstå den mångfald av synpunkter,
som måste läggas på en fråga av denna beskaffenhet, ävensom huru den allra
största sakkunskap erfordras, för att man skall kunna rätt avväga en flottas
sammansättning. Jag har gjort detta för att kammaren skall förstå, att de,
som ärligt eftersträvat att komma till ett sakligt, starkt motiverat, positivt
resultat, i frågans förevarande läge knappast ha någon annan möjlighet än att
ställa sig på den ståndpunkt, som de olika riksdagspartiernas förtroendemän i
samråd med sakkunskapen intagit, en ståndpunkt, som väl i övrigt borde vara
tämligen klar för alla dem, som ha känsla av ansvar inför det beslut, som de
själva varit med om att fatta år 1925.

Det ar därför ram övertygelse, herr talman, att många socialdemokratiska
ledamöter av denna kammare, därest de icke varit bundna av ett sakrosankt
partibeslut enligt den gamla formeln: 50 procent av rösterna plus 1, skulle i
tillit till egna representanter i kommittén följt Kungl. Maj :ts förslag, fullständigt
förvissade därom, att de två socialdemokratiska kommittéledamö •
terna ingalunda äro besvärade av någon häftigare rustningsfeber, utan efter
en omsorgsfull prövning av alla de på saken inverkande omständigheterna kommit
till det resultat, att man för närvarande i avrustning ej kan gå längre ner.
än Kungl. Maj:t här föreslagit. Denna uppfattning anser jag i övrigt för
min del vara synnerligen väl befogad med hänsyn till de allt annat än lugnande
underrättelser, som komma till oss utifrån så gott som dagligen, och
vilka säkerligen icke i tendentiöst syfte äro tillverkade på högerpressens redaktioner,
något som man ibland velat insinuera, utan fast mera och dess värre
ha en allvarlig och oroande realitet till bakgrund.

Med dessa ord ber jag därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Molander: Herr talman! Den föregående ärade talaren talade väl på
den militära sakkunskapens vägnar. Jag ber, ehuru det inte är så särdeles
tacksamt, att få säga några ord å det sunda, enkla och oförvillade förnuftets
vägnar.

Den ståndpunkt, som jag företräder i föreliggande fråga, omfattas enligt
mitt förmenande icke av så många av kammarens ledamöter, som önskligt vore.
Jag tröstar mig dock med att bland folket ute i bygderna har denna mening
procentuellt sett många fler anhängare än här i riksdagen.

Här är nu fråga om, hur vi skola på bästa sätt ordna med en del av de militära
försvarsanstalterna, nämligen flottan, så att den skall kunna fylla de
uPPgifter, som den enligt de sakkunniga, enligt regeringen och utskottet bör
kunna fylla, nämligen hävdandet av vår neutralitet och förhindrandet av mot
vårt land riktade fientliga företag över havet. Denna utgångspunkt för ordnandet
av vårt försvar bygger, så vitt jag förstår, för det första på att vi
verkligen ha behov av militära försvarsanstalter och för det andra på att vi ha
förmåga att med militära maktmedel värna landets neutralitet och oberoende.

Lördagen den 7 maj f. m.

33 Nr 29.

För min del måste jag bestrida riktigheten av dessa utgångspunkter. Jag skall
icke gå djupare in på bevisföringen härför. Det är tämligen lönlöst, men jag
kan ändå få anföra, att jag aldrig hört talas om att vi ha några fiender. Yi
ha ju under en tidrymd av långt mer än hundra år levat i fred. De krig, som
för övrigt Sverige fört dessförinnan, ha så gott som samtliga varit anfallskrig.
Jag talade nyss med en person, som är synnerligen väl hemmastadd i svenska
historien, och han sade, att Sverige aldrig i historisk tid fört några rena försvarskrig,
utan de försvarskrig som förts ha varit förorsa,kade av föregående
anfallskrig från Sveriges sida. Hur än därmed förhaller sig, ha vi i varje fall
på mycket lång tid icke fört vare sig anfalls- eller försvarskrig.

Nu är det nog så, att de, som äro anhängare av en militär försvarsorganisation,
förmena, att vi tack vare densamma haft så lång oavbruten fred. Men
något bevis för riktigheten av denna mening torde nu icke kunna anföras. Min
mening är, att vi, inte tack vare tillvaron av miltära försvarsanstalter, under
så lång tid levat i fred och åtnjutit fredens välsignelser utan tvärtom trots
det militära försvaret kunnat värna freden och landet. Jag betraktar sålunda
alla krigsmässiga försvarsanstalter såsom en fara för landets fred.

Nu vill jag ej med vad jag här sagt göra gällande eller påstå, att de, som
äro anhängare av utskottets förslag, skulle vilja använda flottan till förande
av anfallskrig; men nog är det litet ledsamt i alla fall, att den här föreslagna
hangarkryssarens prestationsförmåga och användning i ett eventuellt krig i de
sakkunnigas utlåtande refereras under rubriken »kusthärjningar». Yi få här
bland annat veta, att detta fartyg just har sådana uppgifter att fylla. Det
säges nämligen, att »efter världskrigets slut har hangarfartygets tillkomst betydligt
vidgat möjligheterna att från sjösidan igångsätta systematiska kusthärjningar
i ett fiendeland. Under en framstöt mot fiendens kust — utförd
med sjöstridskrafterna på sätt förut sagts om framstötar i allmänhet — kunna
nämligen hangarfartyg framföras till fiendekustens närhet, varigenom medförda
flygplan sålunda kunna med fulla förråd utgå på sin härjningsfärd över
det fientliga landet.» Och så säges det strax ovanför: »Tages på detta sätt
flygplanens verksamhetsförmåga till hjälp vid utförandet av kusthärjningar,
kunna dessa komma att omfatta mycket vidare områden än vad namnet angiver.
» — Det blir då fråga om härjning av så stor del av det fientliga landet
som möjligt. Nu förstår jag, att detta resonemang går ut ifrån att det är den
svenska fiendens hangarkryssare, som skall användas, men vår egen hangarkryssare
torde komma att användas på samma sätt, åtminstone lär den ^duga
till det. Det kan sålunda icke bestridas, att hela resonemanget går ut på, att
detta typiska anfallsfartyg skall användas för kusthärjningar och för resten till
härjningar av så stor del som möjligt av fiendelandet.

Detta om detta.

Nu vill jag ju inte ge mig in på några utläggningar, huruvida vi kunna försvara
oss eller icke. Jag må dock säga, att vad som anförts i alla dessa utredningar
och utlåtanden ingalunda kunnat övertyga mig, att vi kunna försvara
oss med de militära anstalter, som vi nu ha eller ha förmåga att skaffa oss.
Vid debatten här i kammaren 1925, då fråga var om försvarsväsendets ordnande,
så sade jag också, att det finns två förnuftiga ståndpunkter: å ena sidan,
den som jag då liksom nu företräder och, å andra sidan, den yttersta militära
sakkunskapens, generalstabschefens och amiralernas ståndpunkt. Ty ett är säkert,
att vore jag försvarsvän och vän av militära försvarsanstalter, tror jag
icke, att jag ginge med på några halvmesyrer, ty skall man försvara sig, skall
man göra det rejält, då skall man icke ha ett försvar, som ej duger varken
till det ena eller till det andra.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att jag ej alls kan ge mitt moraliska
stöd till vare sig vad utskottet här föreslår eller vad reservanterna före Andra

kammarens protokoll 1.027. Nr 20. 3

Awj.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29. 34

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

slå. Jag nödgas väl i alla fall, liksom föregående gång, rösta för det förslag,
som enligt mitt förmenande är det minst onda.

Nu är det ju så, att jag jämte tjugusju ledamöter av denna kammare väckt
en motion, där vi bl. a. anföra, att vi kunna också vara med om en sorts flotta.
Vi mena nämligen, att vi kunna vara med på att hålla en flotta, som har att
fylla de uppgifter, som svenska flottan huvudsakligen fyllde under världskriget.
Det är en flotta,, som skall ha till uppgift att i händelse av krig mellan
andra länder patrullera efter våra sjögränser, undanröja minfara, konvojera
handelsfartyg och inrapportera eventuellt skedda neutralitetskränkningar. En
sådan flotta anse vi oss kunna vara med på, men vi kunna icke på rak arm
ange, hur denna flotta skall vara organiserad och sammansatt eller huru stor
den skall vara, utan vi förmena, att den saken bör hänskjutas till en utredning.
Vad vi dock äro säkra på är, att vårt land för närvarande har en flotta,
som för avsevärd tid framåt kan fylla de uppgifter, som påvila en sådan flotta
som vi avse, och att sålunda det nu ifrågasatta och om någon timme väl också
antagna förslaget till ersättningsbyggnad för flottan är alldeles obehövligt.

Denna var motion kommer ju icke på den punkten i någon motsättning till
vare sig utskottets eller reservanternas förslag. Den avfärdas och avstyrkes
av utskottet i punkt C. i utlåtandet.

Jag skall tillåta mig att icke nu göra något yrkande utan skall, herr talman,
under punkt C. yrka bifall till det skrivelseförslag, som vi härvidlag motionerat
om.

Häruti instämde herrar Lindberg, Höglund, Morfeldt och Smedh.

Herr Hallén: Herr talman, ärade kammarledamöter! Det klagas allmänt
över att den svenska allmänhetens politiska intresse är statt i oavbrutet sjunkande
sedan åtskilliga år tillbaka. Bland de säkerligen många och olikartade
faktorer, som därtill medverka, tror jag också man kan räkna med att den
stora allmänheten menar, kanske ej utan visst fog, att man ofta i det politiska
arbetet inblandar politiska synpunkter på saker av speciellt teknisk eller facklig
art. där det politiska bedömandet icke borde komma till sin rätt. Vi minnas
också, att i ganska vida lager hälsade man den s. k. flottkommitténs betänkande
sistlidna höst med stor sympati och tillfredsställelse, därför att det var, såsom
man tyckte, ett varsel om att frågan om det svenska militär förs vare t skulle
lyftas upp över de politiska dagsstriderna. Jag tror, att oavsett vilken principiell
ståndpunkt man intar till frågan om det militära försvaret, kan man
dela en sådan synpunkt; ty,_ herr talman, det är nog på det sättet, att strängt
taget är. frågan, om vårt militära försvar, dess uppehållande eller nedläggande,
icke en i egentlig mening politisk fråga.

Enligt mitt förstånd att se på denna sak, så tycker jag det ter sig så, att
man ej kan ur en viss politisk åskådnings allmänna linjer eller principer liksom
deducera sig fram eller komma fram till en viss uppfattning i militära
spörsmål. Konservatism eller högeruppfattning är visserligen, politiskt taget,
hos oss hopknuten med ett mycket varmt försvarsintresse, men teoretiskt sett
åtminstone, är det intet, som utesluter, att en människa med mycket konservativ
och samhällsbevarande uppfattning kan ha mist tron på de militära maktmedlens
nytta eller nödvändighet; och detta är för övrigt icke blott ett teoretiskt
antagande, ty vi känna mycket väl till, att ganska vida kretsar av vår svenska
bondeklass och allmoge verkligen intaga en sådan ståndpunkt, även om de i
övrigt- äro nog så konservativa och samhällsbevarande i stort sett. Detsamma
gäller för övrigt icke blott vår bondeklass. Jag erinrar mig, hur jag för en''
tid sedan träffade en framskjuten högskoleman i vårt land, som 1914 var mycket
entusiastisk för den försvarsväckelse, som då gick genom landet, men som nu
ärligt bekände, att han fullständigt mista! tron på det militära försvarets nöd -

Lördagen den 7 maj f. m.

35 Nr 29.

vändighet eller duglighet överhuvud taget — och jag misstänker, att han icke
är ensam om en sådan uppfattning.

Alltså, med utgångspunkt från den konservativa eller högersinnade uppfattningen
kan man icke i och för sig härleda en viss militärpolitik, och detsamma
gäller helt säkert i fråga om den socialdemokratiska åskådningen.

Jag är nämligen den förste, herr talman, att vilja erinra därom att den, som
exempelvis inom det socialdemokratiska partiet hyser en försvarsnihilistisk
eller om man så vill pacifistisk uppfattning, icke ens ett ögonblick kan våga
hävda det påståendet, att han därför är konsekventare socialist i och med detta.
Det är nog i stället så, att ifrån den socialistiska uppfattningen om samhället
såsom bestämmande och reglerande över produktionen kan man ingalunda leda
sig fram till en principiell uppfattning i fråga om ett lands militärförsvar.
Jag erkänner gärna, att man kan såsom socialdemokrat både ha ett positivt
försvarsintresse och också bekänna sig till en rakt motsatt ståndpunkt.

Vad slutligen de borgerliga mellanpartierna, liberalerna och de frisinnade,
beträffar, så är det naturligtvis där ännu svårare att i samband med åskådningens
egen natur komma fram till en självfallen uppfattning i militära frågor,
då ju ofta, åtminstone under senare tid, de frisinnades idéer lättast komma
fram genom att söka medelproportionalen mellan de två stora flygelpartierna.
Det är då naturligtvis så mycket svårare att finna en militärpolitik, som så
att säga inställer sig självmant på grund av den frisinnade politiken.

Det måste väl i stället vara så, att den fråga, som skall dela upp medborgarna
och alltså även representanterna i riksdagen inför spörsmålet om vårt försvar,
måste vara denna: hotas vårt lands självständighet? och om så är fallet,
står det i vår makt att värna denna med vapen i hand? Jag vill då gärna erkänna,
herr talman, att om man besvarar denna fråga, såsom vissa grupper i
vårt land gorå, jakande, då måste man också erkänna, att det föreligger för
dessa skyldighet att prestera ekonomiska och personliga offer intill den yttersta
gränsen av deras bärkraft. Jag erkänner gärna, att de människor, som tro på,
att Sverige förr eller senare kan dras in i väpnad konflikt med andra, och som
tro på, att det kan vara lönt att ha ett militärt försvar, borde naturligtvis ägna
den militära sakkunskapen det största möjliga förtroende; och man kan, även
om man ingalunda är någon vän av det militära försvaret, reagera mot många
uttryck av både småsnålhet och smulgråtenhet, som ibland kunna komma i dagen.
Det är nog så, att den som alltså besvarar dessa frågor jakande, har
egentligen icke rätt att taga illa vid sig, om sakkunskapen kräver både F-båtar
och hangarkryssare på 161/;, miljoner och sådant. Han kan naturligtvis och
bör anlägga rent budgetära synpunkter och se till i vad mån proportionen mellan
fredliga sociala ändamål och militära sådana skall upprätthållas, men
måste, så långt det är honom görligt, menar jag, följa den militära sakkunskapens
allmänna direktiv.

För den däremot, som icke känner sig övertygad om att vår nationella självständighet
varken hotas eller, om den bleve hotad, kan med vapenmakt värnas,
måste det bli fullständigt meningslöst att medverka till alla militära utgifter.

Jag kan väl tänka mig. herr talman, att det kan nog på en del båll, kanske
icke minst här i denna kammare i dag. resoneras på det sättet, att detta är ett
slags allmänt principresonemang i militärfrågan, som i dag icke är på sin
plats, ty i dag skola vi ingenting annat göra än dra ut konsekvenserna av och
komplettera det beslut, som fattades 1925 i försvarsfrågan. Men jag tillåter
mig då gentemot en sådan eventuell invändning erinra därom, att varje gång,
som i vårt land större och mer vidlyftiga föranstaltanden vidtagas i fråga om
vårt militära försvar, så är det alldeles på sin plats, att icke de röster nedtystas,
som i vida kretsar höjas undrande och spörjande, om vi beträffande
denna fråga äro inne på rätta vägar.

Ang.

ersättnings•
byggnad,
för flottan.
(Forte.)

Nr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Det kan kanske tyckas för en och annan naivt eller att behandla spörsmålet
alltför enkelt, om man i sammanhang med anslaget till flottan ställer upp
spörsmålet: mot vem är det, som egentligen dessa preventiva skyddsmedel
skola användas i framtiden? Men jag t5*cker, herr talman, att den frågan ingalunda
är obefogad. Vi veta, att vi kunna svårligen tänka oss, att denna blivande
flotta eller kompletterade flotta skall komma till användning mot någon
av våra närmaste grannar. Tanken förefaller oss alldeles absurd, att sådant
skulle kunna ifrågasättas mot våra skandinaviska frändefolk, lika litet som de
kunna komma i bruk gentemot det till större delen avväpnade Tyskland, mot
Finland, mot Östers jöstaterna eller någonting sådant.

Vad är det då, som ändå hos vida grupper motiverar detta angelägna intresse
av att skaffa oss en sådan verklig skyddsbarriär, som man menar, att
en iståndsatt flotta innebär? Ja, det är väl icke förmätet, herr talman, att
nämna saken vid dess rätta namn. Det är naturligtvis fruktan för den stora
grannen borta i öster. Jag tillåter mig då att kanske ett ögonblick föregripa
diskussionen, så till vida som jag skulle vilja säga ett ord om vad som man
om en stund säkerligen här får höra från kommunistiskt håll, där man kommer
att söka leda i bevis, att de svenska flottrustningarna äro inspirerade
av en viss stormakt och att de ingå som ett led i något slags militär inringningspolitik
gentemot den ryska sovjetstaten. Jag skulle i detta avseende
vilja säga, herr talman, att kammaren säkerligen är beredd att reagera mot
ett sådant tal som det, att det skulle finnas något fog för denna beskyllning.

Det säges ofta från kommunistiskt håll, att man icke får förtänka Ryssland,
om Ryssland vidtager stora rustningar. Det sker, påstås det, i defensivt
syfte för att värna sig mot den inringning, som bedrives från visst annat
håll. Det är nog så, att man kommer sanningen närmare inpå livet, om
man säger, att dessa rustningar säkerligen ha ett dubbelt syfte, som ofta rustningar
ha, nämligen både att i rent defensiv avsikt kunna möta en eventuell
sammangaddning och att, om så behöves, använda dessa stridskrafter utanför
landets gränser. Georgiens sorgliga exempel torde ju kunna visa oss ett och
annat i det stycket. Och att det ingalunda är för kommunismen främmande,
att man skulle kunna i ett visst lägligt ögonblick med sin egen militära
makt understödja en spirande kommunistisk revolt i en annan stat.

Det är bara att slå blå dunster i ögonen på varandra, menar jag, om man
blundar inför sådana perspektiv. Men det oaktat skulle jag vilja säga, att
man ingalunda, om man också erkänner, att sådana faror kunna hota österifrån,
därför behöver draga den slutsatsen, att där se vi alltså, att detta är
den fara, vi eventuellt skola räkna med och med tanke på vilken vi skola återupprätta
den svenska flottan. Vi minnas nog allesammans för 10 ä 20 år
sedan och kanske ännu längre tillhaka, huru vårt land vimlade av ryska sågfilare,
och överallt i den svenska pressen framfördes det argumentet, att de
svenska malmfälten och den isfria hamnen vid Varangerfjorden, voro praktiska
mål för den ryska utrikespolitiken, och att Sveriges självständighet därför
svävade i fara. Jag undrar, om icke allesammans fått ett intryck av att
detta tal numera är alldeles förlegat. Skulle det vara så, att man alltjämt
kunde räkna med expansion från denna östra granne, så tycker jag tidsoch
världshändelserna visa, att den expansionen icke längre går västerut utan
österut. Det är väl dit, som blodets röst kallar, därom vittnar väl nästan
alltjämt dagens och tidens händelser i den fjärran östern och hela Asien. Dessa
händelser visa, var överskottet hos den ryske grannen är på väg att placera
sig. Att det skulle vara fråga om en expansion västerut, som skulle aktualisera
de svenska försvarskraven. är för oss absolut omöjligt att tänka sig.

Lördagen den 7 maj f. m.

37 Nr 29.

Men då säger man, att, om vi också icke behöva räkna med att bliva utsatta
för något anfall österifrån, så kunna vi aldrig så säkert beräkna de
framtida händelserna, att man icke kan råka ut för att komma liksom mellan
två eldar vid en förestående kamp mellan denna granne i öster och en
annan stormakt ute i världen, med vilken man menar, att den gärna skulle
vilja göra upp räkningen såsom varande härden och centrum för den kapitalistiska
produktionsordningen i världen. Ja, även om vi utgå från, ^att en
sådan tvekamp skulle kunna tänkas i en framtid, och även om vi utgå ifrån
att våra egna kuster eller åtminstone Östersjön delvis skulle bliva skadeplatsen
för en sådan tvekamp, så uppställer sig i alla fall, åtminstone för mig och
många med mig liktänkande, den frågan: behöva vi för att därvid hävda både
vår ärliga vilja till fred och vår neutralitet, en flotta av. den art, som nu
ifrågasättes? Jag ber om ursäkt, herr talman, om jag härvid något upprepar
vad den föregående talaren underströk.

För att hävda vår vilja till fred och neutralitet kan det icke fordras annat
än att vi vid rikets gränser, till såväl lands som sjöss, uppehålla den neutralitetsvakt,
som gör, om jag så må säga, den polistjänst, som ^hänsyn till internationell
rätt verkligen kan kräva av oss. Han nämnde nagra exempel: att
t. ex. desarmera flyende fartyg, som taga sin tillflykt till svenska hamnar,
att spärra ifrån vår sida sett viktiga hamnar eller kustområden, att konvojera
handelsfartyg etc., det är positiva uppgifter för en flotta, som fullgör sin
neutralitetsvakt. Vi erinra oss alla tacksamt den plikttrogna och värdefulla
neutralitetsvakt, som flottan utförde under världskriget. Men det är en sak,
att uppehålla denna så att säga passiva neutralitetstjänst, en annan, sak är,
när man söker engagera oss för en flotta, som har den dubbla uppgiften att
icke blott markera vår neutralitetsvilja utan att också i Öppet krig hävda vår
självständighet i strid med andra stater. Det är särskilt de två punkterna i
utskottsmajoritetens förslag, som åsyfta tillkomsten av en högsjöflotta och en
hangarkryssare, som enligt min mening visa på uppgifter, som.borde vara alldeles
främmande för de svenska militära krafterna till sjöss. Även om vi lekmän
naturligtvis icke kunna göra anspråk på att ha något militärt vetande eller
förstånd i sådana ting, så begripa vi väl så pass mycket, att t. ex. hangarkryssaren
har till ändamål att utöka aktionsradien för det svenska .flygvapnet.
Den skulle väl icke enbart byggas för att bedriva rekognosceringar
i Östersjön utan också för att man, låt vara i försvarssyfte, skulle kunna utnyttja
flygvapnet på det mest effektiva sätt, d. v. s. om det så behöves flytta
aktionsradien längre och längre österut. . .

Men mina ärade kammarkamrater, vad innebär det egentligen, när vi tala
om att på det sättet utöka vår flotta? Det är, som om tanken slannade liksom
på halva vägen. Man tänker sig fartyg av.större och större dimensioner,
som skulle halvt på defensiven avvärja anfall riktade mot oss. men till detta
försvar måste ju också höra den uppgiften att sa att säga förekomma ett
angrepp mot oss. Var gränsen går emellan ett verkligt neutralitetskrig och
ett självständighetskrig, det kan ingen avgöra. Jag kan icke förstå, varför
icke en sådan situation skulle kunna inträda, att man med hangarkryssarens
hjälp förflyttade aktionsradien så långt österut, att man kunde låta brandbomber
och giftgasbomber regna ned över både Leningrad, Kronstadt och
andra ryska städer, och därvid stil vi inlör det moderna krigels fruktansvärda
verklighet i form av giftgaser, som sänka sig över Stockholm eller giftgasmassor,
som vältra fram över den skånska slätten. Det visar oss fullständigt
i blixtbelysning vad andra ledet är i detta till synes nog så rimliga neutralitetsförsvar.
Det betyder, tack vare den moderna teknikens utveckling, ingenting
annat, än en kamp för den värnlösa, oskyldiga civilbefolkningens utrotande i
de länder, som komma i krig i framtiden.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29. 38

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Det. är dessa perspektiv, denna fortsättning av det s. k. neutralitetsförsvaret,
som man icke tillräckligt överblickar eller tänker igenom. Antag att denna
flott a, med högsjögående fartyg, som kunna taga upp en verklig sjödrabbning
ute på havet med fienden, skulle duka under — torpederas eller på annat sätt få
sm slagkraft paralyserad —• vad blir följden, om den s. k. fienden, om vilken
herr Holmgren talade, sålunda brutit flottans motstånd och landstigit? Vad
skola vi möta honom med? Vi måste väl erkänna, att det lantförsvar, som vi
efter den nya försvarsrevisionen fått, åtminstone icke är starkare än det, vi
förut ägde. Jag har åtminstone aldrig kunnat tillägna mig den tron, att ju
mindre och billigare ett försvar blir, desto effektivare blir det, utan jag föreställer
mig, att minskar man försvaret med 80 ä 85 % av dess omfattning, minskas
effektiviteten i samma proportion. Och vad har man då för utsikter att
kunna militärt hävda sin självständighet? Jag menar, att detta är fullständigt
omöjligt.

Och är det icke förresten bra egendomligt, att vårt eget folk, som vi alla
veta, med ganska stort sinneslugn tagit 1925 års ganska radikala nedrustningsbeslut.
Dess trygghetskänsla har nog icke rubbats sedan den tiden. Jag kan
härvid uppställa den frågan: Tror någon, att nationens trygghetskänsla skall
ökas, m vi nu i dag, som antagligt är, gå att medverka till den svenska flotta
ns_ återupprättande? Jag betvivlar, att så blir fallet. Jag undrar, om icke
det i stället blir sa, att var nation fortfarande kommer att leva i samma trygghetskänsla
pa samma sätt, som icke minst vara nordiska frändefolk göra. Om
också varken norrmän eller danskar ha formellt avväpnat, veta vi dock, att
det som gör, att dessa folk alltjämt leva okränkta i sin självständighet, det är
ingalunda några stormakters respekt för de stridskrafter till lands eller sjöss,
som dessa våra grannfolk disponera över.

o Ja, herr talman, till detta anförande vill jag såsom en sluterinran bara framhålla,
att liksom det av mitt anförande är självfallet, att jag icke kan biträda
utskottets förslag, då jag icke tror på de förutsättningar, varpå det bygger,
så vill jag i fråga om den socialdemokratiska reservationen säga, att jag kan
visserligen^rösta för densamma ur den så att säga traditionella synpunkten, att
man av två onda ting väljer det minst onda, och åtminstone med sin röst söker
öka möjligheten för en avsevärd besparing. Men det är också naturligtvis så,
att frånvaron i denna reservation av positiva uttalanden för omläggning av den
principiella grunden för vårt s. k. neutralitetsförsvar, gör, att man intresserar
sig mer för ett annat yrkande, nämligen det, som av herr Molander framställts.
_ Detta yrkande gick, om jag uppfattade honom rätt, icke formellt ut
på ett bifall till den av honom väckta motionen utan avsåg att, med uteslutande
av orden »med avslag på Kungl. Maj ds förslag» hemställa om bifall till kravet
på en utredning om omläggning av vår flotta till att uteslutande tjäna såsom
neutralitetsvakt. Jag uttalar den förhoppningen, herr talman, att de kamma
rkamrater, som eljest skulle ansett sig böra arbeta för att om möjligt vinna
seger åt den .socialdemokratiska reservationen, skola finna vägen för sig jämnad
att biträda ett sådant utredningsyrkande.

Jag tycker det är ingenting, som utesluter, att man visserligen å ena sidan
medverkar till ett vidmakthållande av fartyg och materiel under den närmaste
femårsperioden men samtidigt klart och tydligt demonstrerar sin åstundan att
få en utredning om en annan principiell grund för de svenska militäranstalterna.
Jag är därför beredd att biträda ett sådant yrkande, vilket jag hoppas
kommer att framläggas på ett .så pass fritt och självständigt sätt, att kammaren
skall vara oförhindrad att utan vidare taga .ställning till detsamma.

^ Jag slutar med att uttala, den förhoppningen, att den riksdag, som skall framgå
av nästa ars allmänna val, måtte bättre än den nuvarande representera den
fasta övertygelsen om de militära försvarsmedlens både oduglighet och obe -

Lördagen den 7 maj f. m.

39 Nr 29.

hövlighet, en övertygelse, som enligt min tro för varje dag vinner allt djupare
fäste i vårt folks tänkesätt.

Med herr Hallén förenade sig herr Hage.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rosén: Herr talman!

Herr Ward, som först hade ordet, talade om oklarhet i propositionen och yttrade
bland annat, att sund försiktighet kräver, att man håller vägen öppen för
tillgodogörande av den tekniska utvecklingen. Jag vill beträffande uttalandet
rörande innebörden i Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag med avseende
å byggnadsperioden 1933—1938 framhålla följande.

I propositionen har jag uttalat det totalomdömet om den av de sakkunniga
framlagda planen för kustflottans sammansättning, att densamma vore väl
lämpad att för den tioårsperiod, varom fråga vore, tjäna såsom grundval för beräknandet
av den för fartygsmaterielens förnyelse erforderliga, årskvoten samt
för uppgörandet av ett ersättningsbyggnadsprogram för flottan. _ Men jag har
samtidigt med hänsyn till de olika fartygsslagen förutsatt, att i god tid före
övergången till byggnadsperioden 1933—1938 skulle upptagas till prövning,
huruvida den nu föreliggande planen skall revideras eller oförändrad fullföljas.
Därvid skall man enligt min mening särskilt kunna tillgodogöra sig de
ritnings- och konstruktionsarbeten till ett pansarskepp, vartill i den nu föreliggande
propositionen begäres ett första anslag. Därigenom torde detta fartygsslags
stridsvärde jämfört med andra eventuellt ifrågasätta typer kunna
mera säkert och ingående bedömas. Härav torde framgå bl. a., att det icke är
reservanterna ensamma som iakttagit vad sund försiktighet kräver. Även propositionen
håller vägen fullt öppen för beaktande och tillgodogörande av den
tekniska utvecklingen.

Reservanterna ha riktat sin kritik huvudsakligen mot den föreslagna hangarkryssaren.
Mot hangarkryssarens införlivande i den svenska kustflottan anföras
dels praktiska, dels ekonomiska synpunkter. Vad de praktiska synpunkterna
beträffar, så har av en föregående talare, herr Holmgren i^ Karlskrona,
denna fråga utförligt berörts, och jag skall därför icke inga pa densamma.
Däremot skall jag något beröra de ekonomiska synpunkterna. ^

Av flygstyrelsen har jag inhämtat att basering i land med åtföljande avlösning
av flygförband till sjöss — och det är ju ett av de alternativ som reservanterna
anvisat — torde erfordra minst fem dylika förband med en styrka
motsvarande det momentana behovet till sjöss, eller minst 40 flygplan, för att
jämbördighet mellan de olika förslagens taktiska värde skall kunna uppnäs. Basering
i land skulle sålunda, säger flygstyrelsen, kräva kostnader för nybyggnad
och underhåll av ett 30-tal flygplan samt anordnande av ett antal flygbaser
på lämpliga platser inom värt kustområde. Därefter tillkommer en mot
den ökade materielen svarande ökning av personalstaterna inom flottan och flygvapnet
för nämnda flygplans bemanning och betjänande med åtföljande ökade
utbildningskostnader för personalen.

I stället för hangarkryssaren vilja reservanterna bygga en jagare. Jagaren
kostar, säga de i sin reservation, endast 6,940,000 kronor, men hangarkryssaren
16,500,000 kronor. Enligt reservanternas mening spara vi alltså 9,560,000 kronor
genom detta utbyte. Reservanterna förbise att jagarens livslängd är 20 år,
hangarkryssarens 3() år. För att kostnaderna skola bil jämförbara, fordras
alltså att kostnaderna för jagaren ökas med 50 %. Vi äro då uppe i 10,410,000
kronor i stället för 6,910,000 kronor. Men såsom förut visats, måste härtill
läggas kostnaderna för anläggning av ett erforderligt antal flygbaser utmed
vår långa kuststräcka, vidare kostnaderna för de av flygstyrelsen beräknade
30 flygplanen samt de ökade personalkostnaderna. Flygplanen ha kort livs -

Ang.

crsäUningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Jfr 29. 40

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

längd och måste för den skull ofta förnyas. Summeras dessa kostnader till
de 10,410,000 kronorna, som en jagare kostar under hangarkryssarens 30 år,
sa äro vi helt visst uppe i en kostnad, som högst avsevärt överstiger de 16 V,
miljoner kronorna för hangarkryssaren. Årskvoten är för övrigt närmare angiven
i den kungl. propositionen på sid. 41, där det upplyses, att årskostnaden
för hangarkryssaren är 550,000 kronor och för jagaren 347,000 kronor, skillnad
alltså 203,000 kronor, Men härtill kommer den betydande ökning av flygvapnet,
som nödvändiggöres om hangarkryssaren ej bygges, och då är det tydligt
att reservanternas förslag blir det dyraste. Med hänsyn till de ekonomiska synpunkterna
måste jag därför beteckna det såsom mindre lämpligt att följa den
av reservanterna anvisade vägen, om denna väg ur andra synpunkter vore ändamålsenlig.

Det förefaller vara något oklart, vad reservanternas nionde jagare skall ha
för slags upgift. Jagare äro ju avsedda att uppträda i divisioner om 4 jagare
och icke ensamma. Skola vi nu ha en nionde jagare, så är det möjligt att denna
kommer att draga flera med sig för att tjäna något förnuftigt ändamål, och
i sa fall torde reservanternas förslag bli ännu dyrare.

Jag bör kanske tillägga — och jag gör det i anledning av vad som nämnts
under debatten att den flottplan, som framlades i 1925 års försvarsproposition,
upptog 2 kryssare till en sammanlagd kostnad av 30,000.000 kronor.
Genom att kombinera kryssaren med flygvapnet har det varit möjligt att reducera
kravet till endast ett fartyg för en kostnad av 6 1/2 miljoner kronor. Just
ur ekonomisk synpunkt synes hangarkryssarens införlivande med vår flotta
vara fördelaktigt.

Jämte övriga medlemmar av det frisinnade folkpartiet anslöt jag mig till det
förslag rörande flottan och dess ersättningsbyggnad, som framlades av den socialdemokratiska
regeringen 1925 och som blev 1925 års riksdags beslut. En
^adan anslutning från var sida var ju nödvändig, om en lösning av försvarsfrågan
skulle komma tiU stånd. _ När jag sålunda medverkat till 1925 års beslut,
anser jag mig också böra infria den förbindelse som då gavs. Det vore
enligt min mening icke rätt att svika den förbindelsen. Då vi känt denna förpliktelse,
ha vi emellertid icke gått till överkanten av 1925 års beslut, än mindre
överskridit detsamma, såsom här antytts. Den socialdemokratiska regeringens
proposition upptog sammanlagt 47,740 ton för kustflottan, enligt den nu föreliggande
propositionen blir tontalet 45,100.

Jag tillåter mig, herr talman, uttala den förhoppningen, att denna kammare
skall liksom förut första kammaren bifalla utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr andre vice talman, ärade kammarledamöter! Jag
skall till att börja med ge det erkännandet, att med den politik, som har varit
vägledande i den här frågan och som gått i samarbetets tecken från högern och
till det socialdemokratiska partiet, är utskottsntlatandet icke i något avseende
ägnat att väcka någon överraskning. Det står fullständigt i anslutning till
det av flottkommissionen med det socialdemokratiska partiets ordförande herr
Per Albin Hansson i spetsen avgivna förslaget till ersättningsbyggnad för
flottan, möjligen med det lilla undantaget som finnes beträffande de två tidsperioderna,
under vilka dessa fartyg skola byggas. Herr Hansson i täten för
den militära sakkunskapen har ställt upp följande förslag till nybyggnad för
den första perioden: 1 hangarkryssare, 2 jagare, 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar
jämte utförande av ritning till ett pansarskepp. Kungl. Maj:t har

1 sin proposition för samma period föreslagit nybyggnad av 1 hangarkryssare.

2 jagare, 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar samt utförande av ritningar
till ett pansarskepp, och utskottet å sin sida har gått in för precis samma förslag,
nybyggnad av 1 hangarkryssare, 2 jagare, 4 vedettbåtar och 3 undervat -

Lördagen den 7 maj f. m.

41 Nr 29.

tensbåtar samt utförande av ritningar till ett pansarskepp. Det ma ursaktas
mig, att jag icke kan finna någon som helst skillnad mellan dessa iorsiag. byggnad

Jag förmodar, att herrarna i både regeringen, flottkommissionen och utskot- för flottan.
tet i dag känna sig mycket tillfredsställda i den trygga känslan utav att deras (Fort».)
förslag kommer att segra. Men det finnes en grupp här i landet, som har
anledning att anmäla sitt missnöje; det finnes en grupp här i landet, som inte
med samma trygga känsla, som besjälar exempelvis de ledande inom det socialdemokratiska
partiet och det socialdemokratiska förtroenderådet, har anledning
att se denna hasard med idéer och principer som bär har utspelats, och, den
gruppen består av dem av Sveriges arbetare och småbönder, som ha trött pa det
socialdemokratiska partiet som ett kampparti för det arbetande folket, som ha
trott på att socialdemokraterna ha menat allvar med de resolutioner, som i varje
fall i gångna tider ha tillkommit och tjänat såsom riktlinjer i kampen även mot
militarismen. Det är då tydligt att man långt in i det socialdemokratiska lägret
bland organiserade socialdemokratiska partimedlemmar ute i landet frågar sig,
vad det egentligen har blivit utav alla de löften om kamp mot militarismen,
som ha avgivits vid så många tillfällen utav socialdemokratiska agitatorer. Det
är ingen gissning detta, mina herrar, att läget ligger sa till. Det har kommit
till synes icke minst under senaste tiden vid de hundratals möten, som ha ,avhållits
med anledning av det väntade flottförslaget. Det har vid dessa möten
icke saknats socialdemokratiska riksdagsmän och socialdemokratiska ledare,
som ha försökt att få mötena att frångå själva sakfrågan och uttala ett förtroende
för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Detta har lyckats dem i
något fall, men i de flesta fall, och ofta med mycket stor majoritet, ha. tressa
möten givit sin anslutning inte till ett förtroendeuttalande i .förskott till det
socialdemokratiska partiets riksdagsgrupp utan till parollen »inte en man, inte
ett öre till den borgerliga militarismen». Massor av fackföreningar har i resolutioner
sagt ifrån, att de anse det vara en utmaning mot hela arbetarklassen att
i en tid, då arbetslöshetens offer utlämnas åt svält och nöd, komma med dessa
förslag eller överhuvud taget komma med förslag om nybyggnad till flottan.

Nu visar det sig i denna situation att socialdemokraterna ha försökt att lugna
dessa massor med — jag tillåter mig säga det — Ten och oförfalskad bluff.

Som ett lugnande försök har man först väckt här i kammaren den socialdemokratiska
motionen om avslag på Kungl. Maj:ts förslag och om utredning, hur
flottan bör vara sammansatt och organiserad. Att det är bluff, har herr Hallén
icke minst i sitt nyss hållna anförande gett belägg på, när han i detta, sammanhang
låter kammaren förstå att, denna motion har väckts med tanke pa
nästkommande val. Hur allvarligt socialdemokraterna vidare, ha menat med
denna motion, finner man av socialdemokraternas ställning i utskottet, där
man har avgivit en reservation inte om bifall till den socialdemokratiska motionen
utan med ett förslag att »ifrågavarande motion icke för .närvarande ma
till någon riksdagens åtgärd föranleda». I stället har man i utskottet från
socialdemokratiskt håll visserligen desavouerat herr Per Albin Hanssons ide
om nybyggnad av en hangarkryssare, men å andra sidan föreslagit att riksdagen
må besluta en nybyggnad av 3 jagare, 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar
under första byggnadsperioden. Den enda skillnaden mellan, den socialdemokratiska
oppositionen i utskottet och herr Per Albin.Hanssons idé om hangarkryssaren,
som ju har vunnit bifall utav borgarna inom utskottet, är sålunda
att man i stället för byggandet av hangarkryssaren bör bygga ytterligare
en jagare. Och det är verkligen intressant att taga, del av motiveringen
till detta yrkande. Reservanterna ha motiverat detta med, att de »anse det, naturligt
att endast prövade fartygsslag böra ifrågakomma», samt att de vidare
anse. att, »om man i stället för hangarkryssare bygger en jagare sa torde man
därigenom mera tillgodose vissa av marinmyndigheterna uttalade önskemal

Nr 29. 42

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättnings
byggnad
för flottan.
(Forts.)

om påskyndandet av nybyggnad av jagare för kustflottan». Man skall påskynda
nybyggnad av jagare för kustflottan och man skall bygga prövade
fartygstyper, detta är principerna i den socialdemokratiska reservationen. Men
dessa principer, mina herrar, komma inte att omfattas utav arbetarna ute i landet.
De komma att fråga sig, vad detta överhuvud taget är för humbug som
kommer till synes från socialdemokratiskt håll. De komma att undersöka och
fråga sig efter anledningen till dessa flottrustningar och rustningar överhuvud
taget, och det egentliga syftet med militarismen i ett kapitalistiskt land kommer
att an en gång stå klart för Sveriges arbetande folk, det kommer att stå
klart iör dem att militarismens uppgift i det kapitalistiska Sverige är å ena
S1C j skydd för det kapitalistiska samhällssystemet mot arbetarklassen, och
att det a andra sidan är imperialisternas mening att på bekostnad av folkets liv
använda den för syften, som stå i rakt motsatsförhållande till arbetarklassens
intressen. Och herrarna här i kammaren veta mycket väl, att så är förhållandet.

Herr Hallen formodade, att det i kommande kommunistiska inlägg skulle påvisas.
hurusom Sverige skulle bli eu bricka vid inringningen av Sovjetunionen

Ta iaffnvete^de at tf1 tal mastc! kammaren fullständigt reagera emot!

l u Tv1 h(;rr 1Ha!1™ lnnerst “ne asyftar, jag vill inte göra mig till
doi i r - HaUens tanke i det avseendet. Men det kan aldrig bestridas att

mW^olitirmnT lmperialistlska stormakterna pågår en fruktansvärd inringng.
pohtik mot arbetare- och bondestaten i öster och att man intet hellre ön ''

,r fra^.. lmPeriaksternas sida än att slå ned Sovjetunionen. Det finnes för
resten belägg for att sa ar forhållandet även från socialdemokratiskt håll. Jag
•r att fa erinra om herr Per Albin Hanssons uttalande år 1925. där han på -

eaV aittiSu-rife ~ naturligtvis säger han i händelse Ryssland
{infälle någon utav de baltiska staterna — skulle kunna komma med. Ja,
det biukar ju sagas sa, att ett krig förberedes. att om »den andra staten antal-’

att^P LTaS 6 V1d°eksa Tf- färdl?a- 1Herr Per Albin Hansson vet mycket val.
;! •\.„nd ^edan. revolutionen icke har bedrivit någon krigspolitik i avsikt

pnfa ,a an^ra Jander, att Ryssland icke bedriver någon sådan krigspolitik
att Ryssland i manga avseenden, icke minst under den senare liden, lagt sin
f reds vilja i dagen. Men att ett krig kan utbryta mellan Ryssland och de imperialistiska
stormakterna, det aro vi också på det klara med på grund av den
hets. som bednves pa grund av de planer, som smidas från de imperialistiska

de^dragas? med ^ ** ^ Sadana tlllfällen en fara föreligger att Sverige kun _

Beträffande militarismens uppgift i kampen mot arbetarna i det egna landet
sa na vi i sanning inte heller på detta område exempel. Jag vill erinra om
. undsvallsstrejken 1879, dit man sände en kontingent från Hälsinge regemente.

. 0 man. ffan ffardena i Stockholm och 6 kanonbåtar med 300 man. Jao- fermrar
om, hur militär användes vid hamnarbetarkonflikten i Gävle 1903? om
e militära våldsdåden i Mackmyra 1906. Jag erinrar om stenhuggerikonflik.
en i Rohuslan, da man sköt på arbetarna från kanonbåten Skäggald. Jag
0?;,h*r under storstrejken 1909 militären ute i landet på order från rege
ringen till lansstyrelserna. (Herr förste vice talmannen, som under herr Spångbergs
anförande återtagit ledningen av förhandlingarna, anmodade här talaren
ia Slg n1 anlnet- under påpekande av att den fråga, som nu vore före
gall de byggnad.sanslag till flottan.) Ja, herr talman — fortsatte talaren — det
galler byggnadsanslaget till flottan, och det gäller, i sammanhang därmed syftet
med militarismen överhuvud taget.

Jag erinrar därför vidare om militärkommenderingarna vid fredsdemonstrationen
1914 och vid hungerdemonstrationerna 1917 och 1918. Jag erinrar om''
militära förberedelserna vid konflikten 1925, och ja g erinrar om militärkom -

Lördagen den 7 maj f. m.

43 Nr 29.

menderingarna vid en mängd majdemonstrationer. Jag erinrar slutligen om
nu gällande författningar, som fortfarande medgiva rätt till kommenderingar

vid liknande situationer. „

Det är alldeles sant, när det gäller militärfrågor, vad herr Der Albin Månsson
en gång för några år sedan yttrade, när han sade, att »tack vare militarismen
kan man ännu hålla det stora flertalet av landets Inbyggare i skändlig
träldom och djupt elände. Ty de maktägande förlita sig på, att kronans uniform
skall förmå arbetarnas och småbrukarnas söner att glömma sin plikt därhän
att de mot sina egna klassbröder försvara orätten och förtrycket.» Jag
ber att få instämma i det uttrycket, som den dag som i dag är, äger sin fulla

tillämpning. . .

Ser man på frågan ur kostnadssynpunkt, så finner man, att det inte ar småsummor.
som begäres. I den socialdemokratiska reservationen begäres för tiden
1927—1933 en beräknad summa av sammanlagt 44,490,000 kronor eller
7,415,000 kronor för varje år. Herr Per Albin Hanssons linje, som representeras
av utskottsmajoritetens förslag, ställer sig ju några miljoner dyrare, emedan
den upptager den enligt reservationen ur krigssynpunkt tvivelaktiga hangarkryssaren
i stället för den enligt reservanternas mening säkrare men ändock
billigare jagaren. Jag förmodar, att det blir på den här prisskillnaden
av 9,560,000 kronor, fördelade på sex år, som herrar socialdemokrater i kommande
valrörelse söka rädda sitt proletära anseende. Skillnaden ioreialler
mig, och säkert envar, att vara synnerligen hårfin, när man betänker, att mi itärutgifterna
uppgå till omkring 140 miljoner kronor om aret. Det blir alltså
en skillnad på mindre än 1 1/2 %. Jag förmodar, att det torde bil svart for
socialdemokraterna att rädda sin själ på denna socialdemokratiska oppositions
98 \/2 ?»-militarism.

Men härtill kommer en annan sak. Reservanterna anföra i sin motivering
mot herr Per Albin Hanssons linje om fastställande av en längre tidsperiod,
att de anse »det viktigaste skälet att icke redan nu fatta beslut om fartygsbyggnad
för en längre tidsperiod» vara »såsom inledningsvis anförts, den snabba
utveckling, som försiggår på det tekniska området och som manar till varsamhet
vid uppgörande av planer och disponerandet av medel för framtida ändamål
å sådana områden, där de tekniska framstegen kunna helt förändra de
uppgjorda planerna och gorå det nedlagda kapitalet onyttigt». Reservanterna
anföra vidare, att de i sammanhang därmed vilja »erinra om möjligheterna av
att vissa av flottans försvarsuppgifter med fördel kunna överflyttas på torpedoch
bombförande flygplan». Här ha de socialdemokratiska reservanterna sålunda
funnit på en idé, som själve herr Per Albin Hansson och den militära
sakkunskapen icke lyckats komma med.

Det är emellertid ett par frågor, sorg här framställa sig, när man läser detta
utlåtande. Det är först denna fråga: Är det så säkert, att den socialdemokratiska
reservationen ens blir billigare i längden? Betyder inte en utveckling av
de bomb- och torpedförande flyplanen möjligen ytterligare anslag? Ligger det
bär intet underförstått krav på ännu större anslag i framtiden? Och vidare,
är den socialdemokratiska oppositionen så fullständigt säker på, att, om denna
jagare skulle byggas, detta komma att leda till att icke ytterligare en jagare
skulle byggas? Är denna opposition vidare så säker på, att inte det socialdemokratiska
förtroenderådet i framtiden ändock skulle komma att driva igenom
även byggandet av hangarkryssaren? Jag tror inte jag misstar mig på Per
Albin Hanssons energi, och jag tror. att han mycket val skulle komma att
driva igenom en sådan nybyggnad. Under sådana förhållanden ser jag verkligen
inte någon förtjänst i att rösta med den socialdemokratiska reservationen.
Men, som sagt, denna är väl inte så allvarligt menad. Meningarna om nyttan
av denna reservation äro ju mycket delade bland socialdemokraterna själva; det

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

är inte bara herr Per Albin Hansson, som har den uppfattningen, att det är
något pa tok med den socialdemokratiska reservationen och att utskottets förslag
skulle vara bättre, utan det befinnes ju också efter omröstning i första
kammaren, att flera socialdemokrater röstat mot reservationen och för utskottets
utlåtande.

Ett gammalt och, som jag förmodar, på visdom och erfarenhet myntat ordspråk
sager, att ger man fan ett finger, så tar han snart hela handen. Riktigheten
av detta ordspråk bekräftas väl knappast tydligare än då man ser utvecklingen
av det socialdemokratiska partiets ställning till det så kallade
»iosterlandsförsvaret», till militarismen. Yi ha under senare tid upplevat det»
åtminstone för arbetarklassen, föga uppbyggliga skådespelet, att ledande kogertidningar
här i landet ha piskat fram vacklande frisinnade riksdagsmän till
ett ställningstagande för flottsakkunnigas förslag, och som gissel har man därvid
begagnat sig av det socialdemokratiska partiets ledare. Jag ber att få any''iff(ett.
exell,1Pel bland de många. Sydsvenska Dagbladet skriver sålunda: »Det
ioikinsmnade partiets ställning blir bestämmande. Man förstår den påfrestning,
som gör sig gällande hos partiets principiellt försvarsfientliga element.»
Jag vet icke om herr Rosén numera räknas dit. »Enda möjligheten», heter det
vidare, »att genomföra flottkommitténs program, som dock signerats av män»
xT °T n1^kommer det betydelsefulla — »sådana som Per Albin Hansson och
Hernhard Eriksson, är, att de folkfrisinnade enhälligt sluta upp kring detsamma.
Men förutsättningen härför är, att regeringen sätter in hela sin auktoritet.
Den kan knappast göra annat.»

När man läser sådana uttalanden i högertidningarna, där man såsom framsmende
auktoriteter sätter socialdemokratiska partiets främsta män, när det
galler en Hviskning av denna art, så måste man säga, att ansvaret för det
beslut, som vi redan nu äro på det klara med hur det kommer att bli, faller
mycket, mycket tungt just på det socialdemokratiska partiet. Nu tvivlar jag
icke pa, att det har lyckats regeringen att trumma ihop sina män i den här
fragan, men ute i landet sakna även herrarna på regeringsbänken stöd för sin
upphittning bland sina egna väljarskaror. Till och med frisinnade tidningar
na uttalat sig i sådan riktning, att det i varje fall borde ge de frisinnade riksdagsmännen
något att tänka pa. Jag ber att få lämna ett exempel även på
detta.

Hudiksvalls Nyheter skriver exempelvis — jag förmodar, att försvarsministern
inte är främmande för, att tidningen har skrivit på det sättet -—
följande: »Vi tager för givet, att regeringens slutliga ställning till flottaskandena
har iöregåtts av överläggningar med de frisinnade och de liberala
riksdagsgrupperna. Detta har tydligen i så fall varit för regeringen nog.
Vi tvivla ingalunda på, att regeringen där har det eftersträvade stödet. Men
har regeringen detta ute bland de frisinnade medborgarna? Därom må man
tvista. Sedan vi sist yttrade oss i denna fråga», fortsätter tidningen, — det
är således icke första gången —■ »vet vi med bestämdhet, att regeringen icke
lar denna ortens frisinnade bakom sig, när det gällde dessa miljonäskanden för
mihtarandamal.

Det må bli de frisinnade riksdagsmännens inom länet uppgift att söka överyga
de frisinnade i vara bygder om nödvändigheten och lämpligheten att på
satt som föreslagits, offra dessa ofantliga medel till militära försvarsvis
..J’ helst som departementscheferna på snart sagt varje produktiv och
nödvändig anslagspost åberopa budgetära skäl för inskränkning. Vi tror emellertid
att de frisinnade riksdagsmännen komma till korta på denna uppgift.»

Vi kunna sålunda konstatera, att mot det föreliggande förslaget står en
synnerligen stark opposition av Sveriges befolkning. I den motion, som på
kommunistiska gruppens vägnar väckts av min partikamrat Samuelsson, ha

Lördagen den 7 maj f. m.

45 Nr 29.

vi utgått ifrån den principiella ståndpunkt, som socialismen intagit redan från
första internationalen, och som andra internationalen intog och vidholi tram
till det stora sammanbrottet 1914, som var ett sammanbrott icke minst tor
andra internationalen. Världskriget i sin tur har^ lärt oss, att den princip,
som de socialdemokratiska ledarna nu äro inne pa i militärfragor och som
avspeglas i den socialdemokratiska reservationen, den kommer att fora Sverige
ut i kommande krig. Det har blivit så, att de olika svenska partierna
från socialdemokratien och till högern i detta hänseende sta mitt uppe i
vad lag vill med bestämdhet beteckna såsom en aktiv krigspolitik. Det ar
samma princip — men det förbättrar icke läget för socialdemokraterna som
omfattas av högern och de övriga borgarpartierna Den krigsfara, som världen
nu befinner sig i, ha vi ingen som helst anledning att blunda för, ingen
orsak att förneka. Tvärtom konstatera vi, att denna tara till och med ar överhängande
och att motsättningarna skärpas i stället för att avtaga. Men från
denna utgångspunkt komma vi ifrån arbetarhåll aldrig till det resultatet, att
denna krigsfara kommer att avvecklas^ bara de kapitalistiska staterna rusta
allt vad tygen hålla och ekonomien tillåter. . .

När vi från kommunistiskt håll yrka avslag pa alla de nybyggnader, som
det här är fråga om, så ha vi bakom detta vårt yrkande en enig folkopinion for

den kommunistiska motionen. , „

Herr förste vice talman, från dessa utgångspunkter yrkar jag avslag savai
på utskottets förslag som på reservanternas samt bifall till den av herr bamuelsson
m. fl. avlämnade motionen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Min ståndpunkt i föreliggande

fråo-a framgår av min medverkan till flottkommitténs förslag och mina inlägg
i den offentliga debatten om detta förslag. Det finnes ingen anledning
nu att ytterligare utveckla de synpunkter, som lett mig till denna ståndpunkt.
Jag har betraktat och betraktar den som en konsekvens av mm meddelaktighetT
i 1925 års försvarsbeslut. Detta beslut omfattade även marinen och en
viss organisation av denna fastställdes. Tyvärr kunde icke — i brist pa utredning
— vid 1925 års riksdag bestämt beslut fattas rörande den slutliga
sammansättningen av kustflottan. Frågan om fartygsslag och fartygstyper
hänsköts till utredning genom flottkommittén. Med ledning av vad som i den
kungl. propositionen och försvarsutskottets utlåtande yttrats 1925 försökte
flottkommittén angiva en lämplig sammansättning av kustflottan och uppgöra
förslag till ett ersättningsbyggnadsprogram, som skulle motsvara vad som
krävdes för denna flottas upprätthållande. Kommitténs förslag har accepterats
av Kungl. Maj:t och statsutskottet. Av min medverkan till tlottkommitféns
förslag följer, att jag, i det läge frågan här föreligger, kommer att biträda

statsutskottets yrkande. . . . ... •

Jag beklagar, att det icke lyckats mig att vinna mina partivänner har i
kammaren för min ståndpunkt. Det hade varit ur manga synpunkter til
gagn om denna fråga kunnat lösas i en, visserligen osedvanlig, men dock
eftersträvansvärd enighets tecken. Det förefaller mig, som om särskilt de,
vilka stå bakom 1925 års beslut, borde vara intresserade av, att den nya försvarsorganisationens
genomförande kan ske utan onödig tvist och spänning.
De förhoppningar om en samlande lösning, som besjälade ilottkommitten, fia

emellertid för tillfället icke kunnat realiseras. . ,

T själva verket är den motsättning, som markeras av den socialdemokratiska
reservationen mot statsutskottets förslag, dock pa intet satt ohjälplig.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Ports.)

Nr 29. 46

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättnings
byggnad
för flottan

(Forts.)

Smpf°Cianfen?Q9fti"SkaLri¥d.agSgrUpPoen1har uttryckligen deklarerat sin lojalitet
mot ld2o ars beslut aven pa denna punkt. Reservanternas talesman
har i dag upprepat denna förklaring. Utgångspunkten är alltså gemen i

?rn socialdemokratiska riksdagsgruppen har icke varit beredd att nu taga
slutlig stallning till kustflottans sammansättning. Det är i full konsekvens
med en sådan mening när gruppen avböjer att nu votera anslag till byggande
av nya fartygsslag. Beträffande ersättmngsbyggnaden under de sex närmaste

kostnader'' “ett re‘liser,nde

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på ett missförstånd
som herr försvarsministern gjorde sig skyldig till, när han talade om den
nionde jagaren såsom något som skulle finnas i den socialdemokratiska riksdagsgruppens
program. Denna grupp har emellertid överhuvud icke yttrat
sig om det antal av fartyg av viss typ eller visst slag, som bör ingå i flottan
utan bär ansett lämpligt att av typer som finnas bygga ett visst antal under
de narmaste aren. Nar hangarkryssaren utrangerats ur byggnadsprogrammet
tiar man veiat_ kompensera med en jagare och alltså nu bygga tre iagare. Därmed
har man icke uttalat sig om det slutliga antalet. Jag tror icke försvarsministern
behöver vara pa något sätt orolig för att få för många jagare av den
socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Själv har jag inom flottkommittén medverkat till ett förslå er om
sammansättning av kustflottan. Det bär dock skett med rese ”ationTfråT
om pansarskeppen. I flottkommitténs yttrande har också influtit ett par ord
.om peka pa, att en ny omprövning kunde visa sig behövlig innan slutligt
Det är RkeS för perio^en 1933-1938

För min del anser jag, att son/f öihålkn£ia uwSddai sifbhr denlänkto nv''

från riksdagens °ch

att iarTckdeeCn^trmaSteiåreniS b^^nadfrogram önskar jag endast uttala,
art jag icke kunnat bil övertygad om. att den nya typen för hangarkrvssore

representerar en förbättring. Den nya typen är mera kryssare och mfndi''

■ ångfartyg an den av flottkommittén förordade. Inom kommittén varnade
for at}’ nar V1.ff att skaffa ett flygplanförande fartyg, pålägga detta antända
andra uppgifter. Jag tror, att den utveckling typen fått efter det flott vä^ntbV11

framlade »tt förslag ytterligare minskat dess lämplighet för sin
\asenthga

ä** en “tnad - L
Det ar av dessa skal jag kommer att biträda statsutskottets förslag.

1a+nr^kFr«åHtUrellSti7-S ™edvet0en om- att. man icke skall försumma att på agitatoriskt
satt utnyttja den ståndpunkt jag sålunda intager, liksom den stånd denn

Tu riksdagsgruppen mtager. Jag hade dock icke trott, att vid
denna debatt det agitatoriska utnyttjandet skulle börja från regerino-.sbanken
Nar herr försvarsministern gör ett särskilt nummer därav att
fatta 47ynhoST aro ttUdekde kustflottan enligt 1925 års program. ’ omo-å
till ^.ton.. under det att vad regeringen nu föreslår endast skulle
ga till omkring 45,000 ton, sa kan ju detta endast avse att vara en liten
fingervisning för regeringspressen, när det gäller att påvisa, att regeringen och
de frisinnade dock lyckats att på denna punkt bli radikalare än den socialdemokratiska
regeringen var på sin tid. Om avsikten icke var denna förstår

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 29.

jag icke meningen, men jag tror det kan finnas anledning uttala, att därest
samarbetet för upprätthållande av 1925 ars försvarsbeslut skall till stor dej
bestå i att man söker skydda sitt eget skinn på bekostnad av sin medpart, sa
torde man göra saken större ogagn än man har avsett.

Beträffande herr Spångberg måste jag uppriktigt säga, att det bär mig emot
att polemisera med en, som öppet uppträder såsom rysk agent från talarstolen
i den svenska riksdagen. Står man pa den ståndpunkten, att man lovordar en
militaristisk utveckling i Ryssland, skall man ha vett att^tiga vid de svenska
försvarsdebatterna. För övrigt, när herr Spångberg här så våldsamt ansträngde
sig att tända en verklig brasa för socialdemokraterna, satt jag hela tiden
och tänkte på en liten katederblomma från den tyska riksdagen, där en talare,
antagligen också mot en bolsjevikisk talare, hade sagt: »Ett fyrverkeri skall

spraka och gnistra, inte bara smälla och lukta illa som den föregående talaren».

Herr Lindman: Det skulle ju kunna vara av ett visst intresse att något gå
in på vad en del föregående talare yttrat. Vad angår herr Spångbergs yttrande
instämmer jag med vad herr Hansson i Stockholm yttrat härom. Det är
ju rätt ovanligt, att jag gör någonting sådant, men jag gör det med nöje och
tillfredsställelse denna gång. Vad herr Halléns yttrande beträffar kunde det
ju också ha varit av ett visst intresse att något röra därvid. Han rullade ju
upp hela försvarsproblemet, men jag undrar, om kammaren skulle vara vidare
tilltalad av, om man skulle börja ingå på ett bemötande av vad han i sitt yttrande
anförde i den delen.

Riktlinjerna beträffande denna fråga fastslogos 1925. Jag betraktar, herr
förste vice talman, denna debatt i dag endast som en fortsättning på den
debatt, som ägde rum i kammaren för ungefär 2 år sedan, ty då avgjordes försvaret,
dess styrka, storlek och sammansättning. Men det lämnades en viss
del av försvarsfrågan öppen, den delen nämligen, som i dag debatteras. Den
blev emellertid såtillvida fastslagen redan då, att man i 1925 års beslut fastställde
eu viss storlek för flottan. Man utgallrade då ett antal fartyg. Man
lämnade kvar en del, man bestämde personalens sammansättning för den
kvarvarande delen och i propositionen 1925 uttalades ifrån departementschefens
sida tydligt och klart att »enligt det av mig framlagda. förslaget rörande sjöstyrkornas
storlek och indelning avses att i kustflottan ingå ■ förutom depåfartyg
och vedettbåtar, till vilka i detta sammanhang hänsyn icke behöver tagas
— följande antal stridsfartyg i kustflottan», och så räknas fartygen upp. Därmed
var ju ett beslut fattat, fastän det skulle sedermera i sina detaljer beträffande
flottans ersättningsbyggnad närmare utredas. 1925 års riksdag begärde,
att en sådan utredning skulle göras och framläggas senast vid 1927. ars
riksdag. Det är, vad som också har skett, och det är den frågan, som vi nu
behandla. Att då tala något om flottans uppgifter o. s. v. synes mig vara
ganska lönlöst. Det är ju uttalat i de sakkunnigas betänkande, vilka dessa
uppgifter äro, och i den delen har ju statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
anslutit sig till de sakkunniga. . „

Om man 1925 beslutade sig för en viss sammansättning av flottan, sa maste
det ju även ha varit meningen, att de beslut, som fattades, även skulle avse., att
man skulle vidmakthålla för framtiden den styrkan. Detta har ju också de
sakkunniga utgått ifrån i sitt betänkande. I den delen är deras betänkande fullt
klart, och Kungl. Maj:t har ju anslutit sig till detta. Man utgår ifrån en plan,
som medför en årskvot för byggnaderna, och till den planen ansluter sig, som
sagt, regeringen. När man därför ifrån reservanternas sida kommer och talar
om att man skall bestämma denna plan endast för fem år, anser jag, att detta
strider emot, vad man förut bär beslutat. Den uppfattningen, att denna plan
gäller för 10 år delas nu i varje fall av regeringen och samtliga partier, som

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
''Forts.)

Kr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

anslutit sig till utskottsmajoriteten. Såvitt jag kan förstå framgår det bland
annat därav, att planen omfattar vad som i de sakkunnigas förslag angives
av fartygsslag, dock med förbehåll för den tekniska revision, som kan anses
erforderlig för den andra femårsperioden. Går man till de beräknade kostnadssummorna,
finner man, att den årskvot, som av de sakkunniga ha föreslagits,
icke är högre, än den man kom till 1925.

Att, herr talman, nu gå in på och polemisera mot de andra skäl, som reservanterna
anföra, nämligen att fartygstyperna icke skulle vara i alla avseenden
lämpliga. de^ saga, att man skall hålla sig till sådana typer, som man känner
till, och icke gå in för några nya — anser jag överflödigt, efter vad som i debatten
förut framhållits. Dessa skäl ha bemötts först av herr Holmgren och
sedan av försvarsministern, och jag skall icke vidare ingå på detta.

o Herr talman, när frågan har fått den behandling, som den har fått, då frågan
på grund av riksdagens beslut 1925 hänskjutits till en utredning och utredningen
är verkställd, och det därvid har befunnits, att samtliga representanter
för de i utredningen deltagande politiska partierna och de sakkunniga lyckats
uppnå enighet, instämmer även jag däri med herr Hansson, att det varit önskvärt,
om fragan också i fortsättningen hade kunnat lösas i enighetens tecken.
Jag måste säga, att jag för min del skulle ha önskat, att denna årskvot hade
vant större än den, som de sakkunniga ha beräknat. Jag säger det med fullt
skäl, därför att jag har tidigare intagit den ståndpunkten, och jag intog den
standpunkten senast 1925. Men vid det förhållandet att inom de sakkunniga,
om jag så får saga, en kompromiss redan är träffad — jag måste utgå ifrån,
att de sakkunnigas betänkande är en sammanfattning av de olika meningar,
som naturligtvis ha hysts av dem, som deltagit i sakkunnigutredningen och
att på grund därav deras betänkande måste till en viss grad anses som ett
sammanjämkande av åsikterna, något som vi här i riksdagen kalla för en kompromiss
■— har jag anslutit mig till detta förslag. Detta gör jag också, för
att man icke skall kunna säga, att man från högerns sida vägrar att biträda det
förslag, som framkommit på detta sätt.

Pa grund av allt detta far jag, herr förste vice talman, också ansluta mig till
dem, som yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr förste vice talman! Den, som har bevittnat denna

frågas utveckling från försvarsrevisionens förslag fram till den dag som i
dag är, kan ju med tanke på den nuvarande försvarsministern möjligen vara
frestad att säga, att han har gatt från klarhet till klarhet. När statsrådet och
chefen för _ försvarsdepartementet i dag klargjort inför kammaren, vad han
lade in i sin proposition, var det väl icke bara undertecknad utan, förmodar
jag, även kammarens ledamöter i allmänhet, som gjorde den reflexionen''. Varför
uttalade sig icke herr försvarsministern lika klart i propositionens motivering?
Det är ju möjligt, att den svenska pressens representanter enligt försvarsministerns
mening ha dålig fattningsgåva, men det var dock ett faktum,
att det rådde en fullständig förbistring i avseende å uppfattningen av vad
herr försvarsministern menat eller icke menat. Man skulle rent av ha kunnat
utlysa en gissningstävlan. Var det en 10 års period eller var det en 5 års
period? Förordades pansarbåtsbygge eller förordades icke pansarbåtsbygge?
Och så svävande voro verkligen ordalagen i propositionen, att det fanns fog
för tolkningar i olika riktningar.

Statsutskottet har tydligen haft en känsla av att här måste dimmorna skingras,
och dessa ha också skingrats. Det råder nu klarhet över vägen, och kammaren
ser vilket beslut den i själva verket fattar, därest den biträder statsutskottets
förslag. _ Var och en observerar, att det, som först springer i ögonen,
är att försvarsministerns passus om omprövning av typfrågan före övergången

Lördagen den 7 maj f. m.

49 Nr 29.

till sista skedet, alltså skedet 1933—1938, av statsutskottet förbigåtts. Det
rådrum, som på detta sätt enligt propositionen skulle givas, har tydligen icke
intresserat statsutskottet, och jag förmodar, att det är herrar Lindmans och
Holmgrens partivänner, som ha förtjänsten av att det på den punkten har
skapats ökad klarhet.

Vidare fäster man sig vid att statsutskottet genom att underlåta^— det är
väl den speciellt frisinnade insatsen i statsutskottets behandling av frågan — att
uttryckligen nämna 10 års period och dylikt, som av allt att döma och enligt
vad som vitsordats av ledamöter av statsutskottet stått i det ursprungliga förslaget,
sörjt för, att det vid sidan av skärpningen alltjämt består en liten dimbank,
bakom vilken försvarsministern, i händelse av behov, kan styra med
sin lilla julle. Därmed må vara hur som helst. Kammaren står, som också
understrukits av den siste ärade talaren, inför det klara beskedet, att vi binda
oss för 10 år framåt, och det är sålunda icke längre Dåga om en 5 års period.
Försvarsministern har emellertid gjort i ordning — jag tänkte säga — ett anförande
från statsrådsbänken, men jag ändrar mig, och säger avsiktligt en ledare
i Västerbottenskuriren, i vilken han skulle försöka inbilla kammaren att
man, när man nu har tagit hangarkryssaren, därmed har avlastat behovet^ för
statsmakterna att bygga nya flygbaser. Man kan ju endast beklaga såväl
flottkommittén som föregående Kungl. Maj :t och hela världen att denna geniala
idé icke upprunnit förr. Ty det förstår ju kammaren, att, om man genom att
hålla sig med en hangarkryssare, jag säger en hangarkryssare, av visserligen
den moderna typ, som försvarsministern har låtit konstruera, kan avlasta behovet
av att bygga nya flygbaser, innebär det onekligen en utväg så pass
fyndig, att man måste frambära sina lyckönskningar till försvarsministern att
ha lyckats utfundera någonting sådant. Om jag kastar en blick på Sveriges
karta och ser den långa kuststräckan och tänker mig att herr försvarsministerns
enda hangarkryssare skall överflödiggöra nya flygbaser i den man flygväsendet
utvecklas, tror jag, att jag får bekräftelse på att försvarsministerns yttrande
icke var avsett att vara ett anförande från statsrådsbänken utan ett anförande
för hans speciella publik uppe i hans valkrets. Men jag lämnar den
synpunkten, herr talman, och fäster mig vid en annan. _

Det sades redan när herr försvarsministern framlade sin. proposition, att den
andra perioden fanns såsom fanns den icke. Den hängde ihop med den första
perioden med något slags både synligt och osynligt kitt, och detta magiska
kitt var pansarbåten. I den press, som jag förmodar står försvarsministern
nära, man kan i varje fall göra den förutsättningen om det nuvarande regeringsorganet,
har det ju sagts klart ifrån, att det här är fråga orn^ endast en
5 års period. Jag vill icke ett ögonblick kasta någon skugga på Svenska
Morgonbladets sanningskärlek, men när jag hör herr försvarsministern nu så
uttryckligt förklara, att det ingalunda är fråga om bara en 5 års period utan
om en 10 års period, nödgas jag föreställa mig, att det i det här fallet står
en uppgift från regeringsbänken mot en annan från det organ, som i det^ dagliga
livet förkunnar regeringens ära och dråpliga verk. Emellertid må det
också därmed förhålla sig hur som helst. En sak som för oss. som biträda den
socialdemokratiska reservationen, är av större betydelse är, att man engagerar
sig för pansarbåtsbygge överhuvud taget. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att redan de flottsakkunniga hade föreslagit att förlänga pansarbåtarnas
livslängd från 20 år till 24 år, och om man nu beräknar deras utgångsår
ur kustflottan och tager hänsyn till att den första av dessa F-båtar sjösattes
1917 och de 2 andra 1921, så skulle utgångsåren alltså, om vi lägga 24 år
till dessa årtal, bliva respektive 1941 för den första och 1945 för de 2 andra.
Emellertid har det gjorts gällande från sjömilitärt håll, att dessa fartyg i själva

Andra kammarens protokoll 1027. Nr 20.

Ang.

ersättnings
byggnad
för flottan
(Forts.)

Sr 29. 50

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

verket skulle komma att Röra sällskap alla tre ut ur kustflottau ungefär samtidigt.
Man kan alltså räkna med ett årtal någonstans omkring år 1945 som
gemensamt utgangsår. Då fragar jag mig, icke från militära synpunkter, ty
sådana förfogar jag icke över, men från det sunda förnuftets synpunkt: kan
det vara rimligt, att den svenska riksdagen 1927 fattar bindande beslut för
vilka typer, som i det här avseendet skola komma att ingå i kustflottan år
1944? _ Man har ju gatt in° för synpunkten av lull division. För närvarande
ha vi ju full division pa sa sätt, att vi ha Sverige, Gustav V och Drottning
\ ictoria som. en trio av dessa F-båtar, och sammankopplade med dem går den
gamla hederliga Oscar II, som emellertid år 1931 måste marschera ut ur kustflottan.
Mellan 1931 och 1938 att börja med få vi alltså en period av 7 år. då
vi icke ha nöjet att ha full division. Så kommer det en period mellan 1938
och 1941, då man har nöjet att ha full division, men så upphör nöjet igen,
i den händelse man icke fortsätter med att bygga nya F-båtar. Det är från
sadana överväganden en lekman måste yppa en stilla undran, om det kan vara
en förnuftig ersättningsbyggnadspolitik att gå fram på dessa linjer. Jag
r för min del den uppfattningen, att vilken mening man än må hysa om
förpliktelserna från 1925., sa var det dock uttryckligen såväl i statsrådsprotokollet
den gången, som i jvad riksdagen beslöt, när den hänvisade till detta
yttrande, förutsatt, att frågan om pansarbåtarna och deras ställning i kustllottan
över huvud taget vore en fråga, som skulle lämnas öppen och göras
till föremål för vidare utredning. Jag kan därför icke dela herr Lindmans
uppfattning, att man redan 1925 till den grad hade så att säga i detalj förutbestämt
kustflottans utseende,, att det egentligen vore onödigt att diskutera vidare
därom. Det är inte riktigt. Ty, när man läser igenom det yttrande till
statsrådsprotokollet, som den dåvarande försvarsministern hade, antyddes ju
där både vad jag nyss nämnde om pansarbåtarna och även behovet av att
utreda möjligheten, att få billigare fartygstyper. Inom ramen för 1925 års
beslut rymmas, enligt mitt sätt att se, olika alternativa vägar att lösa frågan.
I iottkommittén har valt sin väg, reservanterna i statsutskottet ha vält sin,
och jag skulle tro, att det kunde utfinnas åtskilliga andra, av det enkla skälet''
att 1925 års försvarsbeslut förpliktade oss varken till ett visst utseende av
kustflottan i detalj, eller till en viss kostnadssumma. Den skiss till fartygsbestandets
provisoriska utseende, som finns i 1925 års proposition, är ju så
till vi da endast en skiss, att den förutsattes kunna i den blivande utredningen
komma att ändras i väsentliga stycken, när det gäller typerna, vilket ju också
skett. Hangarkryssarens upptagande med utmönstrande av den gamla kryssaren
är t. ex. en dylik väsentlig ändring. Jag har därför den meningen att
nar herr försvarsministern indirekt gjorde gällande, att de socialdemokratiska
reservanterna och de, som ha för avsikt att stödja den socialdemokratiska reservationen,
handlade såsom något slags svikare och löftesbrytare gent emot
192o ars ståndpunkt, så gör han sig skyldig till både en överdrift och en orättvisa.
Såsom reservanterna ha sagt ifrån i sin reservation, så finns det från
deras sida ingen som helst tanke på. att rygga de förpliktelser, man åtog sig
ar 192.0. Och jag är övertygad, att ingen av de socialdemokrater i kammaren,
som biträdde 1925 års beslut, skulle vilja rygga de klara förpliktelser, man
clen gången iklädde sig.. Men händelserna ha ju fogat det så. att det blivit
strid om vad man verkligen, förband sig till 1925. Somliga mena, att det var
ungefär det, som flottkommittén har föreslagit, andra mena. att det är det som
reservanterna föreslagit. Ja, åter andra hålla före. att man kunde tänka sig
förslag, gående ut även.på.en lägre kostnadssumma än reservanternas. Det
finns verkligen ingen objektiv måttstock att här åberopa. Vi få nöja oss med
iook resI>e^;^ för varandras åskådning och övertygelse angående vad vi år
L-0 voro med om att besluta. Jag tror därför, att herr försvarsministern bör

Lördagen den 7 maj f. m.

51 Nr 29.

hålla tillbaka dylika anklagelser mot det socialdemokratiska partiet. Känner
jag honom rätt, lär han nog få stoff tillräckligt ändå att för den breda publiken
tända brasor åt socialdemokratien och söka misstänkliggöra dess politik.

Innan jag slutar, herr förste vice talman, skall jag be att få säga även ett
annat ord. Det har redan av herr Hansson i Stockholm med allt skäl sagts
ifrån till herr Spångberg och precis på det sätt, som det borde sägas. Om jag
där lägger till ett ord, så är det ingalunda för att göra herr Spångberg den
äran att i onödan uppmärksamma honom. Utan det är för att fästa uppmärksamheten
på en trafik, som här enligt min mening har kommit så pass långt,
att den svenska riksdagen har all anledning att uppmärksamma densamma. Vi
äro ett litet folk på 6 miljoner invånare. Vi leva vid sidan av en granne med
144 miljoner invånare, en granne, med vilken vi alla önska leva i fred och
sämja och ha goda förbindelser med; och vi äro alla, som känna något ansvar,
övertygade om att vår framtid ligger uti att utveckla dessa goda förbindelser.
Vi föra en utrikespolitik, byggd på neutralitetspolitikens grundsats och byggd
på grundsatsen att arbeta i och tjäna Nationernas förbund. Vi ha icke någon
som helst tanke på att blanda oss i sådana företag, som gälla att kränka andras
rätt, och vi skulle allra minst själva tänka på att kränka andras rätt.
Vad är det då för rim och reson i att människor, som ha blivit invalda i det
svenska parlamentet, skola komma och misstänkliggöra vårt lilla land med dess
fredliga neutralitetspolitik för att vara med, som det hette, i någon slags inringningspolitik
mot Sovjetryssland? Jag måste, herr förste vice talman, säga
— även om det kan synas såsom en onödig upprepning, att man återkommer
till detta ämne — att så länge dylikt oförsynt tal föres i den_ svenska riksdagen
med stämplande av det egna landets hederliga och uppriktiga utrikespolitik
och militärpolitik, så länge måste man säga ifrån och det med all skärpa.
att slikt får inte fortsättas.

Jag ber att för min del få hemställa om bifall till reservationen.

Herr Thore: Herr förste vice talman! Efter många om och men och en

del utsvävningar på olika områden kom en föregående talare, herr Hallén, till
den åsikten, att flottans materiel borde inskränkas på den grund att flottans
uppgift borde inskränkas. Denna uppgift har ju definierats sålunda, att flottan
skall skydda vår neutralitet och hindra invasion över våra kuster. Det synes
närmast vara den senare delen som herr Hallén vill ha bort. Jag vill konstatera.
att i fråga om flottans uppgift, sådan den har definierats av de sakkunniga.
råder en ganska stor enighet. Och herr Hallén bär själv i en tidningsartikel
dragit försorg om att denna enighet har blivit understruken. Jag
förmodar, att han ingenting har emot att det kommer in i riksdagens protokoll.
Han säger i denna tidningsartikel följande: »Det finns ingenting vare sig i

försvarsrevisionens betänkande, försvarspropositionen 1925, särskilda utskottets
motivering eller debatten i kamrarna, som antyder, att man tänkt sig någon
som helst reducering av de uppgifter, som hittills ålegat flottan. Tvärtom
uttalas överallt, att den för kustflottan erforderliga ersättningsbyggnaden
skall vidmakthållas. Flott sakkunniga synas därför hava rätt, när de säga,
att den byggnadsplan, de ha att framlägga, ''icke skall avse en ökning men ett
uppehållande hos vår flotta, såsom helhet betraktad, av den styrka och effektivitet,
som densamma enligt 1925 års beslut avsetts att erhålla’. Flottkommittén
svävar heller icke i ovisshet om att flottan ej blott skall kunna bestrida
eu mera passiv neutralitetsvakt vid rikets gränser utan också äga den slagkraft,
att den kan delta,ga i ett verkligt sjökrig. Den citerar också f. statsminister
Sandlers ord om att flottan ''också skall kunna användas såsom ett värn för vår
självständighet’ och särskilda utskottets ord om att äga ett försvar, som ger
''uttryck åt nationens föresats att allsidigt hävda sin rätt till fred, frihet och

Ang.

ersättnings
byggnad
för flottan
(Forts.)

Nr 29. 50

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.

(Forts.)

oberoende’. I full anslutning till dessa synpunkter förklarar flottkommittén
såsom de allmänna uppgifter för flottan, som böra vara avgörande för dess
sammansättning, dels hävdande av rikets neutralitet, dels förhindrandet av mot
oss riktade fientliga företag över havet.» Sedan detta skrevs har försvarsministern
i sin proposition givit sin anslutning till denna uppfattning om flottans
uppgift, och man finner detsamma i statsutskottets utlåtande. Man kan säga.
att härvidlag överensstämmer den borgerliga med den officiella socialdemokratiska
synpunkten. Detta har också ytterligare blivit poängterat här av den
förste talaren i_ denna debatt, herr Ward, som påpekade, att det inte finns några
större principiella skiljaktigheter mellan majoritetens och minoritetens förslag.

Jag skall nu gå över till flottans uppgift såsom endast en neutralitetsvakt i
enlighet med herr Halléns uppfattning om vartill flottan skall användas. Jagskall
då till att börja med ur Haagkonventionen 1907 angiva vad som förstås
med brytande av neutralitet. Det heter så här: »Neutralt territorium får ej
såsom krigsskådeplats användas. Ej må någon av de krigförande i neutral
hamn eller neutralt farvatten utöva krigsvåld, ej heller begagna sig av sådant
område såsom operationsbas för att därifrån anordna rekognoscering eller eljest
underlätta krigsföretag mot fienden» o. s. v. Samt vidare: »Neutral stat
bör, såvitt ske kan, förebygga sammanträffande å dess sjöterritorium mellan
fientliga fartyg och i varje fall förhindra, att strid där uppkommer.» Nu kan
det ju vara neutralitet av olika slag. Det finns garanterad neutralitet, det finns
deklarerad neutralitet, och det finns väpnad neutralitet. Men det har i herr
Molanders m. fl. motion kommit fram ett nytt slags neutralitet, nämligen eu
markerad neutralitet. Detta uttryck synes vara så pass dunkelt, att jag inte
förvånar mig över att de ärade motionärerna begära utredning om den saken.
Det är mycket lätt att från händelserna under världskriget dra fram exempel
på hur neutraliteten kan bli påfrestad och hur nödvändigt det kan vara att kunna
effektivt avvärja angrepp mot densamma. I Winston Churchills bok om
världskriget uttalas beträffande slaget vid Jutland den 31 maj 1916 bl. a. följande:
»Om den tyska flottan lidit ett avgörande nederlag, så hade detta medfört,
att mycket störa lättnader och fördelar vunnits av de allierade. Sålunda
hade inlöpandet i Östersjön för England omedelbart blivit praktiskt möjligt.
Om förekomsten i Östersjön av en engelsk eskader under vintern 1916 och våren
1917 förmått hindra utbrottet av den ryska revolutionen är en öppen fråga,
som man emellertid icke kunde bortse ifrån.» Om det nu hade varit så, att någon
större del, någon eskader av den engelska flottan år 1916 eller något senare år
inlöpt i Östersjön, så hade naturligtvis en anmälan gjorts av den engelske ministern
till utrikesministeriet i Köpenhamn om att den engelska flottan var betänkt
på att passera genom Bälten, och frågan hade då blivit, huruvida Danmark
kunde upprätthålla sin neutralitet. Givetvis hade man från Englands
sida fordrat, att i de danska territorialfarvattnen inga tyska mineringar
hade fått utläggas, och hade man inte fått garanti för den saken,

så är det påtagligt, _ att England självt hade tagit sådan befattning

med de danska territorialfarvattnen, att det givetvis hade blivit ett

brott mot neutraliteten. Och detta hade väl återigen medfört, att ty skarna

å sin sida hade företagit motsvarande åtgärder. Nu vilja herr Hallén
och hans medmotionärer, att sådana där neutralitetsbrott skulle rapporteras.
Ja, jag misstänker, att de rapporterade sig själva tämligen snart. Men neutralitetsbrott
av denna natur — och sådana kunna mycket väl tänkas inom våra
svenska territorialvatten — medföra ju uppenbarligen den konsekvensen, att en
del av det egna territoriet blir krigsskådeplats. Jag förstår inte, hur man med
.sådana eventualiteter för ögonen överhuvud taget kan anse, att vi skulle kunna
nöja oss med ett neutralitets försvar, där vi endast markerade vår neutralitet.

Lördagen den 7 maj f. in.

53 Nr 29.

Jag bär för min del i fråga om ersättningsbyggnaden till flottan haft en i
viss mån annan åsikt än den, som kommit till synes i den kungl. propositionen byggnad
och statsutskottets utlåtande. Jag har velat ha fastslaget, att pansarbaten bor för flottan.
införas i den första byggnadsperioden, och för den skull har jag utsträckt den- (Pörte.)
na byggnadsperiod från 5 till 7 år samt med cirka J/2 miljon kronor ökat det
årliga kostnadsbeloppet. Från mina utgångspunkter anser jag nämligen^ att
pansarfartygen i främsta, rummet böra förnyas. Beträffande vad som påpekades
av herr Engberg nyss, nämligen att det skulle bli en anhopning av pansarbåtsbygget
i början av 1940-talet, far jag lov att säga, att detta är en synpunkt,
som jag försökt tillgodose därigenom att jag har förordat, att pansarbåtsbygget
skall företagas tidigare än enligt statsutskottsmajoritetens förslag.

Det har sagts från socialdemokratiskt håll, att ingen skada sker, ifall vi uppskjuta
detta bygge, ifall man tar och ytterligare överväger saken. Jag kan
inte se det precis på samma sätt. Jag håller före, att det maste vara en visa
kontinuitet i ersättningsbyggnaden för flottan. Det har sagts, att man kan
stampa fram arméer. Jag tror inte, att det gäller för närvarande med de maskinarméer,
som nu finnas, och den tekniska skicklighet och erfarenhet, som. erfordras
även till lands. Men vad jag är absolut säker på, det är, att man inte
kan stampa fram vare sig pansarfartyg eller något annat slags kngslartygsmaterial.
Det går inte att bygga dessa .fartyg i en handvändning. Det gar inte
att bygga dem var som helst. Vi ha vissa skeppsbyggnadscentra, Vi ha främst
Göteborg och vidare vissa skånestäder. Dessa ligga oskyddade mot anfall tran
sjösidan. Det är inte så säkert, att vi skulle få tillfälle och tid, om de utrikespolitiska
förhållandena så skulle kräva, att hastigt sätta i gang^ett iartygsbygge.
Förhållandena kunna vara sådana, att vi inte ens kunna ia tiliialie att
fullborda de fartyg, som äro under byggnad, såvida vi inte dessförinnan ha

ett tillräckligt skydd för våra kuster. .

Som förhållandena nu ligga, skall jag emellertid icke yrka bil ali till. mm
motion ehuru jag anser denna och det däri föreslagna sättet lör ersättningsbyggnaden
vara eu verkligt konsekvent tolkning av programmet för flottan och
fiottans uppgift i vårt försvar.

Herr Samuelsson: Herr talman! Man hade verkligen väntat., att vid be handlingen

av en så viktig fråga som den nu förevarande, i vaken, såsom
vi alla känna, det finns en rätt stor opposition inom arbetarklassen, socialdemokraterna
hade intagit en annan ståndpunkt vid ingående pa svaromål
angående socialdemokraternas ställning än vad t. ex. herr Hansson gjort i
dag. Jag vill bara konstatera, att vi bär bara se en fortsättning av den taktik,
socialdemokraterna hava använt sig av under hela tiden efter det i lottkommitténs
förslag blev offentliggjort. Man har sett undan för undan exempelvis
i Socialdemokraten, hur man begagnar skällsord det ena värre an det
andra i stället för att gå in i en .saklig .behandling av detta spörsmål. De
skällsord herr Hansson använde sig av i dag passa enligt .mitt förmenande
knappast en man i den ställning, som herr Hansson intager i sitt parti. IN ar
man kommer ut till de offentliga mötena och där diskuterar.militärtragan och
fiottkommittéförslaget samt herr Per Albin Hanssons ställning till detsamma^
då kunna herrar Hansson och Engberg inte avfärda fragorna .bara med skällsord,
då måste de gå in i svaromål. På grund av att de sa gjort, ha de också
förlorat på dessa möten, såsom herr Spångberg framhöll. Men det gar sa
Kitt och bra alt ställa sig här i riksdagen och under borgarnas jubel och
mod deras erkännande gå emot en minoritet sgrupp och mot arbetaropposit ionen.
Ja, det kom bifall från borgerligt håll: herr Hansson kan notera detta
till en annan gång. Detta bifall är ju inte heller så märkvärdigt, da man

Nr 29. 54

Lördagen den 7 maj f. m.

ersÉtnings- *. debatten_ här hört flera^ socialdemokratiska talare förutom herr Hansson tala
byggnad ior utskottets förslag. Herr Sandler i första kammaren t. ex. sade, att han
för flottan, ansag utskottets förslag vara för ljumt och för svagt och att man borde gått
(Forts.) ännu längre samt att man borde ha gått över på tioårsperiod nå en gånofeedan
hörde man herr Ward tala för reservationen. Vidare kommo herrar
Molander och Hallen och talade för en tredje riktning bland socialdemokraterna.
Alla dessa tre varandra motsägande riktningar kunna inrymmas i ett
enda parti, som herr Hallén säger inte alls är märkvärdigt. Det’ är emellertid
klart, att den uppfattningen icke kan delas av arbetarna. Det har mera
än en gång sagts ifrån på möten, som hållits i denna fråga, men man förstår
tydligen att herrarna vilja inte gå in på svaromål. Man kan här under årens
lopp undan för undan konstatera — bara från den tid, jag själv varit med i
arbetarrörelsen, nämligen från 1903 — hur herrarna på olika kongresser ändra
ståndpunkt, icke bara i detta spörsmål utan i många andra. Man kan notera
en sådan dag som denna, att socialdemokrater, frisinnade, liberaler, högern
och den mest ultrareaktionära högern stå på samma linje, då det gäller att
stärka det kapitalistiska försvaret. Förstå inte herrar socialdemokrater detta,
att bland arbetareklassen råder missnöje; ni torde komma att få det mycket
svart att övertyga arbetarna om er nya militärpolitik. När nu herr Ward
och herr Hngberg tala för reservationen, och herr Molander för sin motion,
vad är det då annat än en gest ut åt arbetarna ! Ni veta så väl allesammans,
att utskottets förslag, flottkommitténs förslag är i hamn såväl i första kammaren
som i andra kammaren, men ni vilja göra den där gesten till arbetarna
dartör att det är val 1928. Då är det bra att ha något att hänvisa till. När
vi i oppositionsställning tala och förfäkta den socialistiska idéläran, då bruka
herrar socialdemokrater säga mot oss: Ni kunna göra detta, därför att ni äro
1 mmontetsgrupp. Ni ha inget ansvar. Men hur skola ni nu försvara er
stallning, da ledarna bland socialdemokraterna själva gjort upp flottkommittéiorslaget
och kämpa för det så tappert, som herrar Hansson och Sandler gjort
under dagens debatt? Det är icke för mycket att i detta fall säga, att detta
ar i handling ett förräderi mot svenska arbetarklasen, som man icke på något
satt kan försvara gentemot arbetarna.

Herr Molander var ju uppe och talade för sin motion. Denna motion innebar
förslag om avslag på frågan. Han yrkade emellertid icke bifall till förslaget
om avslag utan endast till den andra delen av sin hemställan nämligen
om en viss utredning. Avslag på utskottets hemställan vill herr Molander
alltså inte vara med om, ej heller herr Hallén. Det passar icke socialdemokraterna.
Nog genomskåda vi den saken, herr Molander, och vi komma även
att upplysa arbetarna om detta. De där gesterna, som socialdemokraterna
gorå i hela denna politik, de sta naturligtvis för socialdemokraternas egen räkmng;
men vi äro övertygade, att arbetarna i landet uppmärksamma det hela.
-Det är därlör ni icke vilja, att man skall påtala saken utan försöka att strypa
debatten i detta avseende, för att arbetarna icke skola se det stora förräderi,
som i dag göres av den svenska socialdemokratien.

Jag skall, som jag lovat, icke uppehålla tiden länge. Jag vet ju, att eu
de! talare strukit sig på listan. Jag har försökt att yttra mig såpört som
.möjligt, men jag har dock velat göra dessa randanmärkningar i anledning av
socialdemokraternas förräderi — ja, skratta ni, mina herrar, det blir bara
den loljden därav, att jag kommer att hålla på litet längre. — Det ser trevligt
ut när socialdemokrater sitta och skratta på detta sätt. Men märk att på
grund av edra egna föregående socialistiska principer, edra kongressbeslut —
särskilt före världskriget samt uttalanden i hundratal förut av såväl ledare som
menige man — gör att man kan säga att, när ni nu skrattar, så skrattar lii
åt era löregaende egna socialistiska synpunkter. Ni ha blivit ett med bor -

Lördagen den 7 maj f. m.

55 Nr 29.

garpartiet. Det är emellertid ganska hårt för arbetarna, att masta notera även

detta skratt. „ ,. . ,

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion d. v. s avslag
å utskottets förslag såväl som på reservationen. Jag vill tillägga, nerr talman,
att jag även kommer att begära votering på detta yrkande.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Då jag vet, att kammaren

önskar få ett slut före middagen på denna fråga, skall jag icke ga in pa att
yttra mig om en del som yttrats i debatten och som vore frestande bemöta.
Jag vill dock gentemot vad den senaste talaren yttrade i slutet av sitt anförande
säga, då han talade om förräderi från vårt parti gentemot arbetarklassen, att i
det nedrustningsarbete, som pågått, och i agitationen därför vart parti val ändock
gått i täten. Jag vill också erinra den ärade talaren om att — sa långt
jag känner — icke något land i Europa gått längre i nedrustning än sverige.
Det tycker jag herr Samuelsson skulle kunna skriva sig till minnes.

Då jag deltagit i flottkommitténs arbete och i det beslut, vartill kommittén
kommit, är det givet, att jag kommer att ge min röst för det yrkande som
innebäres i utskottsmajoritetens förslag. Vid ställningstagandet inom kommittén
till den nu föreliggande frågan var det en förutsättning, som sarski t
för lekmännen på vänstersidan var av mycket stor betydelse. Denna förutsättning,
som till sist omfattades av alla kommitténs ledamöter, åtminstone
i motiveringen, var, att det före nästa femårsperiod skulle bil en ny provning
av fartygstypfrågan, särskilt vad beträffar frågan om nybyggnad av pansarbåtar.
Regeringen har i sin proposition omfattat samma tankegang. Jag
är nu inte riktigt säker på, hur man skall läsa utskottets motivering, men
jag är förvissad om, att då den första nybyggnadspenodengatt till anda
och det gäller att taga ståndpunkt till den senare perioden, lar val icke en
mening, som omfattas av ett så stort parti som det socialdemokratiska, vilket
ju givit anslutning till den tankegången, kunna ignoreras. Aven om jag
sålunda inte är riktigt på det klara med vad utskottsutlatandet i detta avseende
innebär, anser jag mig dock oförhindrad att giva mm anslutning till dess
yrkande, då anslagen till den första perioden äro i överensstämmelse med vad
som innefattas i kommitténs förslag. Jag kommer därför att rosta lor utskottets
hemställan.

Herr Bernström: Herr talman! I 1925 års försvarsproposition angav den

dåvarande försvarsministern det årsbelopp, som erfordrades för att vidma -hålla flottan vid dess dåvarande styrka, till i det allra närmaste lo.5 nu -joner kronor. Denna summa fann han för hög och tillgrep da den bekvania
utvägen att genom utökning av fartygens livslängd nedbringa beloppet, lian
kom då genom en utökning av i genomsnitt 25 procent ned till ett belopp av
11.2 miljoner kronor i runt tal. Detta har alltså i 1925 ars försvarsproposition
fastslagits vara den summa, som erfordras för att vidmakthålla ilottan
vid dess dåvarande styrka. Nu finna vi, att man försöker att med ett belopp,
som under första 5-årsperioden uppgår till föga mer ån 8 miljoner kronor,
bestrida utgifter, som kräva 11.2 miljoner kronor, och, om man ser till he a
10-årsperioden, att med i runt tal 105 miljoner kronor bestrida utgifter tor 1
miljoner kronor. Det säger sig givetvis självt, att en sådan uppgift ar oioslig.
Detta finner man också bekräftat, om man litet närmare synar o
kommitténs förslag och propositionen i sömmarna. Vad kustilottan betrattar
finna vi, att, genom att pansarskeppsbygget uppskjutes till den andra byggnadsperioden,
kustflottans huvudfartyg under större delen av denna byggnads
period icke uppnå den verkligen avsedda styrkan samt att ersättnings byggnaden
för Oscar IT kommer 5—7 år för sent. För jagarna är det pa samma

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29. 56

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

sätt. Under den första byggnadsperioden blir den utökade livslängden ytter v"?

to™6 -11 3 åi °4 fijr den andra byggnadsperioden med 3
till 4 ar. Vid 10-arsperiodens slut föreligger därjämte en brist på två jagare,

tor vilka ersättningsbyggnad icke inrymts i planen. För torped- och vedett1
artygen uppgår förseningen till 10 till 15 år. Riksdagen begärde 1925 att

vidnmkthållf fl it 6 Vfk/ällasr beträffande ersättningsbyggnad, avsedd att
vidmakthålla flottan vid den totala styrka och effektivitet, som den avsågs

skola ha. Denna riksdagens begäran har icke blivit uppfylld. Den ersättnings
by ggnacf, som nu föreslås, är icke den ersättningsbyggnad. som riksdagen
liar önskat ^ ad vi nu sta i begrepp att besluta, blir att fortsätta på den väg

som vi under de senaste ^13 åren ha följt och som hela tiden betytt en fort gående

försvagning av vart sjövapen. Jag anser, att landets första försvarslinje
vore vard ett annat öde.

Till slut, herr talman, några ord med anledning av den för mig och säkerigen
manga av kammarens ledamöter glädjande förklaring, som herr Hans o

i? a\ran t]11 d^? kommunistiska representant, som nyss talade
rån denna plats. Mellan 1924 och 1927 ha visserligen tre år förflutit, men
såvitt jag vet bär ingenting förändrats i det kommunistiska partiets karaktar.
Jag vill derför gärna anse herr Hanssons förklaring som en bestämd

försäkran om att den .skandalen icke kommer att upprepas, att en medlem

av denna, såsom han själv säger, ryska agentkår, får plats i ett svenskt försva
rsut skott.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag skall inte uppehålla diskussionen
länge utan endast säga ett par tre av inlägg i debatten föranledda

Herr Hansson i Stockholm förklarade det vara en missuppfattning av försvarsministern.
nar denne yttrade, att det var oklart, vartill den av reservanterna
upptagna nya jagaren skulle hänföras och vad man därmed avsåg. Jaonhi/fr.
r t fr,af?a,,herr Hansson: avser icke detta nya jagarfartyg att vara ett
P.:, , . or kustflottan ett plus utöver de förutvarande åtta jagarna och en erSf.
™f-x01r hangarkryssaren? 1 reservationen står det uttryckligen, »att i
stallet för den av Kungl. Maj:t till byggnad under nämnda tidsperiod avsedda
hangarkryssaren ersättningsbyggnad bör ske av ytterligare en jagare av samma
typ som övriga till nybyggnad ifrågasatta jagare.»

för iqo''°SSun iyt.trade vidare- att han tyckte, att det var olämpligt, att de
l v.ii 1arS gemensamt ansvariga tvistade i denna sak. Ja, studera

orhallandena pa detta område på senare tiden, så får man se. var tvisterna
blivit vackta I detta fall var det så. att herr Hallén, strax innan försvarslinistern
uppträdde, förklarade, att det här var fråga om en utvidgning, en
utökning av flottan. Häremot erinrade endast försvarsministern, att den kustilotta,
som bär skisserats i propositionen, upptog ett omkring 2.000 ton lägre
tal an det. som föreslogs i den proposition, varpå 1925 års beslut grundades
• , „err högberg yttrade, att om propositionen hade innehållit lika klara ord
i fråga om positionstagandet till flottkommitténs förslag som det av försvarsmims
ern nu gjorda uttalandet, så skulle vissa nu framträdande svårigheter
b,o a- memngsskiljaktigheter om propositionens innehåll, aldrig behövt uppsta.
r orklaringen fran^ försvarsministern innehöll på de avgörande punkterna
orcl tor ord vad som star i propositionen.

Herr Engberg ifrågasatte vidare, huruvida 1925 års beslut förpliktade till
åtgärder av den omfattning som propositionen innehåller och utskottet biträc
er. dag skalf icke ingå närmare därpå än att jag konstaterar, att av den
da sittande regeringen saväl statsministern som försvarsministern i dag —
fiksom vi Övriga, som med dem samverkade — förklarat, att propositionen i

Lördagen den 7 maj f. m.

57 Nr 29.

det avseendet motsvarar, vad man vid det tillfället från regeringens sida
avsåg.

Herr Engberg vände sig ytterligare mot försvarsministerns uttalande, att
han kände det såsom sin förpliktelse att gå in för detta förslag, och herr Engberg
ansåg därvid, att i denna hans försäkran, att han kände det såsom en
dylik förpliktelse att icke svika vad han uppfattade såsom en utfästelse, skulle
ligga en förnärmelse mot andra. Jag ser däri endast en försäkran, att han
liksom vi övriga känt det såsom en förpliktelse för sig att upptaga, i den omfattning
som skett, flottkommitténs förslag.

Jag vill slutligen säga, att utskottets utlåtande måste anses utgöra en klar
accept av försvarspropositionens förutsättning, nämligen att före övergången
till det senare byggnadsskedet en undersökning bör ske, huruvida med hänsyn
till utvecklingens krav och då föreliggande förhållanden en revision av
ersättningsbyggnadsprogrammet kan anses påkallad. Utskottet säger nämligen
i sitt utlåtande att »mot Kungl. Maj:ts förslag i övrigt beträffande sammansättningen
av kustflottan har utskottet icke funnit anledning till erinran».
När ett utskottsutlåtande med anledning av en kungl. proposition upptar anmärkningar
på vissa punkter och därefter, utan att nämna. andra delar, tillstyrker
förslaget »i övrigt», så uppfattas detta ständigt i riksdagsarbetet såsom
ett godkännande i de delar, vilka icke blivit i utskottets utlåtande särskilt
anmärkta. Man måste, såvitt jag förstår i detta fall, uppfatta saken
liksom i alla övriga.

Jag hoppas, att kammaren kommer att godkänna propositionen och utskottets
hemställan.

Herr Samuelsson: Herr Bernström ville påstå, att det kommunistiska partiet
icke ändrat karaktär sedan 1924. Det är riktigt. Och det kommunistiska
partiet och den kommunistiska internationalen komma icke att ändra karaktär
på ett sådant sätt, som socialdemokraterna visat sig göra vid dagens debatt.
Sedan vill jag, herr förste vice talman, understryka vad jag yttrade
i mitt förra anförande, att när det gäller skällsord och gläfs på arbetarna
och särskilt på kommunisterna, då stå herr Per Albin Hansson och herr Bernström
på samma linje. Socialdemokratien och högern mötas i en mycket kär
omfamning, en mycket kär kamp, när det gäller strid mot kommunisterna, deras
värsta fiende i landet. Jag vill hava detta noterat i kammarens protokoll.
Sedan vill jag säga, att varken herr Per Albin Hansson eller herr Bernström
eller överhuvud taget någon från dessa herrars partier kommer att bestämma
vem som kommer att sitta i riksdagen och där representera^ arbetarklassen.
Den makten ha inte herrarna nu. Om ni hade_ den, ja, då förstår
jag, att det bleve mycket partitrogna män, som skulle sitta i riksdagen. Men ni
ha inte kommit till en sådan makt.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Det finns i denna kammare som

vanligt inte något som helst intresse för några andra sakliga inlägg än de
rent kapitalistiska. Det är bara intressepolitikerna, som här kunna påräkna
kammarens öra. Alla övriga hyssjas helt enkelt ned. Endast två parter
kunna påräkna att bil hörda. Den ena parten äro de, som äta upp skogarna
och inte plantera igen dem, den materiella kapitalismens män. Den andra parten
äro de, som äta upp arbetarnas tro på ett lyckligare framtidssamhälle, den
andliga kapitalismens män. Det är endast dessa, som här arbeta till sin egen
privata fördel, som över huvud kunna bli hörda utan att bli nedhyssjade. Men
trots larmet i kammaren skall inte denna fråga avgöras utan en protest från
min sida. Jag skall säga några ord, och jag skall lägga dem helt och hållet
sakligt.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Nr 29. 58

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Det är visserligen sant, att för två år sedan gick man med på en revision av
försvarsväsendet. Det är sant, att man naturligtvis därvid förutsatte att till
en viss gräns vidmakthålla bl. a. flottan, och därom har jag, såsom ställningen
nu är, heller ingenting att säga. Men man sade också klart ifrån, att flottan
skulle ordnas efter _ reviderade grunder, efter de sjömilitära riktlinjer, som
kunde komma, att bli klara i framtiden. Det är detta, som enligt min mening
icke har skett. ° Det är detta, som har framkallat min protest och som tvingar
mig att säga några ord.

Jag skall först vända mig mot min ärade vän herr Holmgren. Som den
hedersman han är och som den sjömilitärt sakkunnige man han är, måste det
vara ett tungt värv att som han gjorde i dag, tala för ett sådant spektakel
som nangarkryssaren. Jag avundas honom sannerligen icke det värvet. Även
den, soin aldrig har varit till sjöss eller har en mycket, mycket svag aning om
vad ett sjökrig är, måste säga sig, att det är den rena löjligheten, som kammaren
har nu godtager. Hur har denna kryssaretyp överhuvud taget kommit upp"-''
hor att besvara den frågan måste jag redogöra något för Washingtonkonferensen.
När man tran Amerikas sida ville undvika den förödande dyrbara kapprustningen
mellan Japan och Amerika, som särskilt höll på att ödelägga JaPuns
finanser, men även tyngde Amerika, eftersom man gick vidare undan för
undan till att bygga 44,000-tonskryssare o. s. v., som hotade att icke mera
passa ens för Panamakanalens slussar, när man vidare hade kommit till sådana
kanonkalibrar som 40.4 eller 40.6 eller vad det var och man hotade att gå
vidare och vidare undan för undan, sa sade det sunda förnuftet även i de mest
bornerade stater, även i de stater, som hade mest pengar att ödsla med, att
detta gick över alla förnuftets gränser. Då sammankallade Amerika Washingtonkonferensen
för att få en begränsning i rustningarna, för att få åtminstone
någon avrustning till sjöss. Ingen ma tro, att det icke var konferensens mening
att gorå en något så när verkligt effektiv avrustning, men man kunde ju icke
på en gång få en sådan. Man gick då in för att inskränka antalet slagskepp
— jag kommer till detta om ett par minuter — för att fastställa fartygens
tonnage, för att fastställa fartygskanonernas kalibrar och för att fastställa
kryssarnas storlek. Man sänkte kryssarnas storlek från 44,000 ton, till vilket
tontal man då hade nått upp, ned till 10,000-tonskryssaren, som nu är normerande
maximum för de sedan s. k. Washingtonkryssarna. Vidare sänkte
man fartygskanonernas kalibrar på dessa kryssare från de 40.6 cm.
som man hade, ner till 20.3 cm., som man numera har på dem. Nu
förhöll det sig så, att en del stater lågo inne med mängder av stora
slagkryssare. Hur skulle man använda dessa. Jo. Japan t. ex. lade ut ett
par stycken såsom mai för flottans artillerield. För övrigt nedskrotade
man en hel mängd av kryssarna — jag kommer även till detta om ett par
minuter. Ett par av staterna, dock icke Frankrike och Italien, ändrade några
kryssare, Japan och Förenta staterna_ två var, till hangarkryssare, och det
tillgick, på det sättet, att man t. ex. i Japan på slagkryssarna Amagi och
Agahi tog bort deras 40.6 cm. kanoner och satte dit de nya fördragsmässiga
20.3 cm. kanonerna. Så gjorde man dem till hangarkryssare för att slippa
skrota ned dem. Hangarkryssaren kom således till, för att man icke skulle
behöva skrota ned dessa rent nya 160 miljoner kronors fartyg. Naturligtvis
skola vi, som inga världshav ha, genast hoppa på idén och bygga en hangarkryssare.
Det vittnar om hur främmande hela den ledande klicken av politici
i själva verket är för sjömilitära ting, hur främmande de äro för kriget överhuvud
taget^ och hur medvetet illvilliga de sakkunniga varit i att överhuvud
taget taga någon reson i denna fråga. Det är icke något tvivel om att försvarsrevisionen,
det är icke något tvivel om att den sista kommittén, det är icke
något tvivel om att regeringen också sitter inne med upplysning om, hur denna

Lördagen den 7 maj f. m.

59 Nr 29.

kryssartyp kommit till, varför deri kommit till och vilken storlek den har,
men trots detta går man på på det sått, man gör. Varför? Jo, därför att man
är rädd för en skrikande klick i landet, som ropar och ropar på vissa åtgärder i
sjömilitärt avseende. Man skulle lika väl kunna få regeringen att. gorå ett
lerfat som en hangarkryssare, det beror bara på om den ledande sjömilitära
klicken ropar efter lerfat.

(Rop på proposition.) Jag har väntat på er så länge, så nu kunna ni ropa
på mig, hur mycket ni vill. Det kommer icke att inverka pa mig.

Herr Holmgren säger, att tiden är oroande och att alla i anledning därav
förstärka sina flottor och att vi måste förstärka var. Jag må säga, att skola
vi förstärka den, så är det här förslaget med hangarkryssare och konstruktionsritningar
på en ny pansarbåt ingalunda den viktiga vägen. Det torde vara en
annan väg. Om jag för det första ser på verkningarna av Washingtonkon -ferensen, måste jag säga, att de olika länderna ingalunda förstärka sina flottor
och att det tvärtom är så, att avrusstningen har pågått i en grad, som de allra
flesta av denna kammare icke ha någon riktig aning om.

Om jag ser t. ex. på avrustningen av flottan i England, finner jag, att det
engelska amiralitetet bara i staten för 1922—1923 föreslagit följande förändringar.
Två miljoner ton krigsfartyg av nyare typ ha nedskrotats, och^under
parlamentets tryck beslöt man vidare att endast hålla^lö linjeskepp x gång.
Det engelska parlamentet, som har att svara för skydd åt sina kolonier i alla
världsdelar, intar sålunda''en helt annan ställning än det svenska, som icke har
några kolonier att skydda. Vidare minskade man antalet jagare i Atlant -flottan, likaså undervattensbåtarna; vidare nedlade man två krigshamnar och
upplöste kustgardet. Den aktiva personalen minskades med 20,000 man och
varvspersonalen med 10,000 man. Förvaltningen nedskärs betydligt, och bara
för ett år upptog amiralitetets nedskärningsförslag en summa av icke mindre än
360 miljoner kronor eller 20 miljoner pund sterling. De nya linjeskeppen av
Nelsonklassen hålla sig numera inom gränserna för Washingtonkonferensens
bestämmelser för slagskepp, d. v. s. kanonernas kalibrar är 40.6 och maximitonnaget
pr enhet 35,000 ton. Men även dessa nybyggnader beviljades icke i
parlamentet utan efter årslånga strider mellan anhängare och motståndare a\
slagskepp.

Englands totala nedrustning, som den av amiralitetet framställts i 1923—
1924 års hushållsplan, omfattar 35 slagskepp och slagkryssare, 83 kryssare,
280 jagare, 95 torpedbåtar, 101 undervattensbåtar och 240 andra, krigsfartyg.
Allt som allt 2 miljoner ton. Naturligtvis har det icke heller i England
felats en vild agitation mot engelska flottans »förfall». Sedan har det ju visserligen
tillkommit en tilläggsstat. Man skall bygga en A-kryssartyp på
10,000 ton och en B-kryssartyp på 8,000 ton. Nuvarande kostnaderna för ett
fartyg av slagskeppstyp har ju två- eller tredubblats mot före kriget, men man
kan ingalunda säga att stridsvärdet hos den typ, som det svenska parlamentet
går att bygga, bär fördubblats. Ett slagskepp av den nya Washingtontypen
kostar numera 126 miljoner svenska kronor, eu pansarkryssare 30.6 miljoner
kronor, en jagare 4,950.000 kronor och en stor undervattensbåt 7,940,000
kronor.

Jag övergår nu till Förenta staterna. Det lyckades ju icke för detta land

— England försökte ju också — att få undervattensbåtarna strukna ur konferensens
beslut.

För det andra: Vi veta, hur man i det — jag tvekar icke att använda ordet

— i sina finansiella verkningar förrädiska förslag, som. här är framlagt och
i dess motivering påstått, att undervattensbåten har varit nästan oduglig under
kriget, och att den icke haft någon verkan på slagskeppen. Man vet ju
dock, att den italienska flottan låg inlåst på Korfu, och att den österrikiska

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Förtal

Nr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

flottan låg gömd i sin hamn i Pola. man vet, att den iranska flottan låg
inlåst liksom också den engelska, som låg i Scapa-Flow. Den tyska låg inne
i sina hamnar, alla bakom kättingnät, mångdubbla minlinjer och bommar. År
det. något ^ att undra på, att undervattensbåten icke hade någon förödande
inverkan på slagskeppen, när de icke voro ute i sjön? Det ingick ju en gång
i världen i Österrikes krigsplaner, som offentligen diskuterades, att den österrikiska
flottan, som är förlagd några timmars väg från Venedig, skulle bombardera
Venedig. Det visar sig, att den österrikiska flottan icke vågade sig
över Adriatiska havet, därför att den fruktade de franska och italienska undervattensbåtarna
i detta hav. Detta förhållande är typiskt. Så har det varit
med verkningarna av undervattensbåtarna under kriget. Vi veta vidare, att
engelska amiralitetet, om jag icke missminner mig, redan tredje veckan av
världskriget utgav en order om att alla engelska, undervattensbåtar skulle vara
sänkta till sjöbotten före dagningen, och att de icke fingo gå upp igen till
ytan förrän efter. mörkrets inbrott, och ordern lydde, att allt, som syntes
ovan vatten, vore fiende vare sig det var franska, tyska eller engelska undervattensbåtar.
Manskapet vid kanonerna på jagarna vaktade dag och natt, och
utan hänsyn till om det var egna eller andras undervattensbåtar var bara ett
periskop nog för att följa amiralitetets order att skjuta. Man frågar sig,
varför en sådan order kom till, om undervattensbåtarna vore så ofarliga och
obetydliga. Men sådana frågor ha för regeringen och riksdagen icke någon
betydelse. Man har endast hänsyn till en vidskeplig och oansvarig borgarklick,
som icke tar för två öre hänsyn till landets verkliga intressen. Det
gäller här endast att vara eller bli ministerfähig, och för att kunna bli det
säljer man själ och ära och landets välfärd. Det gäller bara att få den
formella makten i sina händer.

Förenta staterna ha på grund av Washingtonkonferensens beslut 1922 utrangerat
29 slagskepp, delvis påbyggda, andra åter färdiga, däribland 6 väldiga
slagkryssare av Lexingtontyp, som äro på 44,000 ton och ha en fart
av 33 knop. Det är två av dessa kryssare, som ha omändrats till hangarkryssare.
Efter denna nedrustning återstå för Förenta staterna icke mer än
18 slagskepp. Sedermera är dock flottan utökad med 2 nybyggda fartyg,
nämligen Colorado och West-l irginia, medan åter två andra ha nedskrotats.
nämligen Delaware och Nord-Dakota. Efter Washingtonfördragets genomförande
ha Förenta staterna kvar 13 skyddade kryssare, därav 7 under byggnad,
vidare 303 större eller mindre jagare, 140 större eller mindre undervattensbåtar
och 4 hangarkryssare av den Lexingtontyp, som jag nyss talat om. Den
samlade kostnaden för nedskrotningen uppgår till 357.000.000 dollars, för nedskrotningen,
märk väl. Även där har icke felats agitation för att bygga nya
Washingtonkryssare, men presidenten liar i gengäld pressat på för att få till
stånd ännu mera nedskrotningar. Opinionen i detta land har emellertid tydligen
pressat på så, att parlamentet nyligen har beviljat två Washingtonkryssare
och fyra undervattensbåtar.

Vad Japan beträffar, är nedrustningen där ännu större, än den har varit
vare sig i England eller Förenta staterna. Om Japan hade varit invecklat
i världshistoriens största sjöslag, skulle det icke ha gått mera sjömilitärt medtaget
ur affären, än det gjorde efter Washingtonkonferensen. Avrustningen
har förminskat den japanska flottan med 9 färdiga, 6 påbörjade och 8 projekterade
slagskepp eller tillsammans 23 slagskepp. 23 fartyg — stora slagskepp
— ha alltså utrangerats eller nedskrotats. Kvar äro 6 slagskepp och
4. kryssare. Jag undrar vad den svenska riksdagen skulle säga, om man
ville genomdriva ett beslut att skrota ned 23 fartyg och behålla 6
jämte 4 slagkryssare. Därtill kommer att Japan till följd av fördraget
icke förr än 1934 får bygga något nytt slagskepp. Så har Japan vi -

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 29.

dåre den 25 oktober 1922 till följd av Washingtonfördraget måst utrymma erJ^s.
Vladivostok; den 1 september Port Arthur och den 10 december ateriämna byggnad
Tsingtau till Kina. Nedskrotningsarbetet tog två år och kostade 30 miljoner för flottan.
svenska kronor. Herrarna förstå, att det finnes parlament i världen, som aro (Forts.)
mera pressade, när det gäller rustningsbegränsningar och återhållsamhet i den
vägen än den svenska riksdagen. Alldeles givet är, att det icke heller i japanska
tidningspressen gått av för mindre än skrik om flottans förfall, och det
kan man ju mindre undra på. . .

Japans flotta var efter denna nedskrotning, det kan jag ju nämna, 87 jagare,

69 undervattensbåtar, 25 lätta kryssare, men härav har den också ytterligare
skrotat ned 24 undervattensbåtar, 18 jagare och en kryssare. Vidare har aenna
flotta minskat officerskåren med 800 man, från 6,100 till 5.300 samt minskat
manskapet med 19,200 man från 74.200 till 55,000, vidare har man kapat
av halva tjänstetiden. Den utgör numera 2 år i flottan.

Vad Frankrike beträffar, var det ju detta land som gjorde mest motstånd
i konferensen. Det gick icke med pa att slopa U-batama som det föreslogs.

Senator Roots tilläggsförslag i Washingtonkonferensen, att undervattensbåtarna
skulle förbjudas i handelskriget, vägrade Frankrike ratificera^, när det
ratificerade de övriga delarna av fördraget. Även detta visar, att frankrike
vet vad undervattensbåtarna ha uträttat i kriget . och huru verksamma dessa
båtar äro. Fn uppfattning, som står i motsats till den uppfattning de s. k.
sakkunniga av alla partier här i landet ha. Att Frankrike sätter värde pa
dessa U-båtar visar också det förhållandet, att Frankrike sedan 1914 icke lagt
kölen till ett enda stort fartyg. Det har rått stora strider mellan fackmännen
i Frankrikes flotta, om man skulle bygga endast undervattensbåtar och
jagare eller även slagskepp. Striden mellan de franska sjöofficerarna i den
delen har avlupit så, att undervattensbåtarnas och jagarnas förespråkare ha
segrat, och Frankrike skall icke bygga större pansrade fartyg. Efter Washingtonkonferensen
förfogar Frankrike över 10 slagskepp, som ju nu äro gamla,

4 pansarkryssare, också gamla, samt 5 skyddade kryssare, 69 jagare, 81 torpedbåtar
och 50 undervattensbåtar.

Italien är ju den femte stora sjömakten, och detta land var vid Washingtonkonferensen
huvudkonkurrenten till Frankrike. Italien och Frankrike ville pa
inga villkor gå med på att släppa undervattensbåtarna, och varför.-'' Därför
att de behövde detta vapen såsom ett offensivt vapen. Nu stå de. lärda förståsigpåarna
i den svenska riksdagen liksom regeringen och dess militära rådgivare
och predika den läran, att undervattensbåtarna äro ett defensivt vapen.

Men »Sverige» och hangarkryssaren äro förstås offensiva vapen. Frankrike
låter sina 25- och 30,000-tonnare rosta i hamnarna och förklarar, att man icke
tänker bygga flera sådana. De bygga undervattensbåtar, jagare och jagarledare
som offensiva vapen, och man skall, som jag sade, icke ha läst något
om sjökrig eller ha den blekaste aning om havet, när man kallar »Sverige» och
hangarkryssaren för offensiva vapen och undervattensbåten för ett defensivt.

Det kan man inbilla dem, som aldrig sett sjön; men inga andra.

Efter Washingtonfördraget har Italien 6 slagskepp och 4^ äldre och 3 nyare
pansrade kryssare, 11 småkryssare, 53 jagare, 100 torpedbåtar och 48 undervattensbåtar.
Dess ^''byggnadsplan upptager 10 nya undervattensbåtar, 17
jagareledare på 2,000'' ton stycket och 2 Washingtonkryssare på 10,000 ton
vardera och ingalunda sådana fartyg, som vi skulle kunna föreställa oss. Ingå

hangarkryssare. , TT .

Det skulle vara lockande att taga ett nappatag med herr Holmgren, men jag
hinner icke nu för ögonblicket. Han talade om den bristande aktionsradien
hos våra flygplan, som omöjliggöra några rekognosceringar i Östersjön. Man
kan bara, säger han, komma till I diska viken dit och dän, och sa maste man

Jfr 29. 62

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

vånda. När jag hörde detta yttrande, kommer jag att tänka på vad gamle
oören Kierkegaard sade pa sin tid om den dåvarande officiella kristendomen.
Han säde: det var satan till kristendom. Jag må säga samma ord om dessa
flygplan.

England behärskar utan någon som helst hangarkryssare hela Nordsjön bort
till norska kusten. England kan rekognoscera längs Norge och vända tillbaka
igen till England. England behärskar hela Nordsjön ända ned i tyska bukten
med sina flygplan. England underhåller förbindelselinjer mellan Plymouth
och Gibraltar, mellan Gibraltar och Palestina och mellan Palestina och Irak
samt till Indien, utan hangarkryssare. Man kan ju lika val sätta ett lerfat i
Östersjön, som det där hangarspektaklet, allra helst som herr Holmgren säger,
att flygplanen icke få gnista till kryssaren. Flygplanen få icke använda gnist,
ty då kan fienden ^ta reda på, var flottan är, och det är bäst, sade herr Holmgren,
att de icke få det. Annars trodde jag, att man begär krigsfartyg för att
med dem fortast möjligt komma åt fienden, innan personalen blivit demoraliserad.
Om jag vore sjöman och befälhavare skulle jag väl vara rätt ivrig att,
innan materielen förstörts, innan mina förråd decimerats och personalen demoraliserats,
till varje pris uppsöka fienden och leverera batalj med honom, han
eller jag måste do. Det är ju vårt yrke. Då är det väl ett underligt resonemang
man får höra från en sjöofficers sida, att man icke får gnista, emedan
fienden då kan ta reda på, var man är. Det är just meningen att de båda fientliga
flottorna skola mötas så fort som möjligt; segrar flottan, så segrar hon,
och då behärskar hon havet. Segrar hon icke, får hon gå i land, där hon numera
hör hemma.

Ty, som förhållandena nu äro, har krigets ansikte totalt förändrats genom
luftvärnet. Jag kan säga, att förändringen i sjökrigsföringen mellan tiden för
segelfartygen pa Nelsons tid och 1914 års krigsfartyg knappast var så stor
som forändringen i s.jökrigsföringen från 1914 till 1927. Jag skulle kunna
giva belägg därför i kanonernas uppställning, i pannrummens och maskinernas
anordnande, i bepansnngens anläggande, i bestyckningen och projektilerna och
deras språngverkan, men det intresserar mig icke att göra det för en församling
som ar så föga intresserad för sådana saker, som denna. Men det vill
jag bara såga, att sjökriget totalt förändrats genom luftkriget. Nu äro flygmaskinerna
härens öga och härens slagarm och flottans öga och slagarm, men
trots detta se vi, att man fortfarande agiterar för sina pansarbåtar.

Jag läste häromdagen en artikel av en amiral — man skall allra minst vara
amiral för att kunna skriva sådant. Han skrev, att nu ha kanonernas skott„
»hvit sa stor, att det icke är möjligt att se den fiende, som man skjuter
pa. Elden måste ledas och kommer att i framtiden ledas av flygplan. Flygplanen
dirigera elden, säger han, men därigenom kommer det att bli en tämligen
resultatlös eld, och det kan man ju begripa. (Hur gick det, när tyska och engelska
flottorna möttes vid Skagerack? Vad var det, som avgjorde den striden.
Ja jag vill icke säga mycket därom, men jag vill saga, att den praktiskt
taget ..rådde, som först blev inskjuten. Det är fråga om sekunder. Minuterna
aro för langa att räkna med vid utskjutningen i ett nuvarande sjöslag — det
är fråga om ögonblicklig inskjutning. Det är den. som är avgörande. Det tror
jag att alla, som äro sakkunniga på detta område, kunna vara med om. Men
som sagt jag återvänder till amiralen.) Han säger, att framtidens sjökrig uteGutande
kommer att sta mellan slagskeppen med tillhörande hangarfartyg
lörsedda med utkastaranordning ombord. På dem komma flygplanen att gå
ner för att hämta sina bomber och sedan fara de många mil bort och släppa
ner bomberna på fiendens fartyg, allt medan fienden gör på samma sätt, men
trots detta, säger amiralen, som har sakkunskap, trots detta skola vi lia pansart(it
tyg. Da kan ni nog själva räkna ut, hur det står till med amiralens förnuft.

Lördagen den 7 maj f. m.

63 Nr 29.

Alu}.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forte.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
2:o) bifall till det förslag, som innefattades i punkten A) av den vid utlåtandet
fogade reservationen samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ward begärde
emellertid votering, varför herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr
Samuelsson votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten A) i
statsutskottets utlåtande nr 91 antager det förslag, som innefattas i punkten A)
av den vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet om avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given
varsel nu upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten A)
av utskottets förevarande utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i punkten A)
av den vid utlåtandet fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Härefter föredrogs punkten B); och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Men luftkriget har även på annat sätt förändrat krigets ansikte. Avgörandet
under nästa krig sker ingalunda ute på sjön, vid flottan, eller vid hären ute
på slagfältet. Avgörandet kommer att ske i de stora industrisamhällena och industricentra,
i riksdagshusen och regeringskanslierna. Däröver kommer luftkriget
att stå. Så ligger det till. De sakkunniga ha helt enkelt icke velat,
säger jag, visa folket sanningen. De ha gått en liten klicks intressen.

Herr talman, jag protesterar, jag protesterar i de fattigas, de lurades, de utplundrades
namn över denna skandal.

Kr 29.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

ersättningsbyggnad

för flottan.
(Forts.)

Slutligen föredrogs punkten C). Därvid yttrade:

Herr Molander: Beträffande det i min motion framställda yrkandet, så är
detsamma, i vad det gäller avslag å Kungl. Maj:ts proposition, avgjort genom
det under punkt A) nyss fattade beslutet. Återstår sålunda vad här yrkats
angående skrivelse om utredning angående en sådan flotta, som vi i vår motivering
skisserat.

Jag, ber därför, att, med uteslutande av yrkandet om avslag på propositionen,
få yrka att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, hur en flotta, som har att verka uteslutande som neutralitetsvakt,
bör vara sammansatt och organiserad samt för riksdagen framlägga
de förslag denna utredning kan föranleda.

Herr Röing: Herr förste vice talman! Jag tillåter mig yrka avslag på

det av herr Molander framställa yrkandet.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till det av herr Molander framställda yrkandet; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Molander begärde likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten C)
av utskottets förevarande utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Molander under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.45 e. in. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 7 maj e. m.

65 Nr 29.

Lördagen den 7 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
även nu av herr förste vice talmannen.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 92, i anledning av väckt motion om nordisk avrustning i anslutning till
det avrustade Tyskland; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till riksräkenskapsverket
och dess verksamhet under budgetåret 1927—1928 jämte en i
ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 94, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronan tillhöriga
vattenfall i Lagan m. m. begärdes ordet av

Herr Månsson i Erlandsro, som yttrade: Herr förste vice talman! Emot

ett enhälligt utskott skall jag icke framställa något yrkande, men saken är
den, att de städer, som äro aktieägare i Sydsvenska Kraftaktiebolaget, genom
den föreslagna överlåtelsen bliva väl tillgodosedda, medan det kan komma att
ställa sig något annorlunda för landsbygden och de samhällen, som icke äro
aktieägare. Det hade därför varit önskvärt, om utskottet tagit hänsyn till
detta genom att de delar av området, som icke äga aktier, tillförsäkrades en
med aktieägarna jämförlig ställning såväl beträffande krafttillgång som priset
på elektrisk energi. Jag skall endast be att få till protokollet antecknat
en vördsam hemställan till Kungl. Maj:t att i den mån, det är möjligt, beakta
detta förhållande vid upprättandet av avtal med Sydsvenska Kraftaktiebolaget.

Ang.

försäljning av
vissa kronan
tillhöriga
vattenfall i
Lagan m. m.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§3.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgifter m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion; och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

Andra kammarens protokoll 19%7. Nr %9. 5

Nr 29.

Lördagen den 7 maj e. m.

§ 4.

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.

Förslag.

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Härigenom förordnas, att 3 §, 4 § 2 mom., 6 § samt 7 § 2 och 4 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper skola, 3 §, 4 § 2 mom. och 6 § i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

1. Avräkningsnota, varom i 2 § förmäles, skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, vid köp förses med stämpel till följande belopp, nämligen:

a) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 30 öre, då
de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens sammanlagda
värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor,

b) vid köp av obligationer 10 öre, då de överlåtna obligationernas sammanlagda
värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 10 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor,

dock att, där den ene kontrahenten är fondhandlare och avtalet avslutas icke
för dennes räkning utan i kommission, avräkningsnotan skall förses,

c) vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis med stämpel
av 15 öre, då de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens
sammanlagda värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver 15
öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor, samt

d) vid köp av obligationer med stämpel av 5 öre, då de överlåtna obligationernas
sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 5 öre för
varje påbörjat belopp av 100 kronor.

Ävenledes skall, där ej nedan annorlunda stadgas, avräkningsnota vid byte
förses med stämpel till följande belopp, nämligen:

e) vid byte av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 15 öre, då
det värde, som enligt 4 § 4 mom. skall i avräkningsnotan upptagas, ej överstiger
100 kronor, och därutöver 15 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor,
samt

f) vid byte av obligationer 5 öre, då det värde, som enligt 4 § 4 mom. skall
i avräkningsnotan upptagas, ej överstiger 100 kronor, och därutöver 5 öre för
varje påbörjat belopp av 100 kronor.

Med---— — — handelsböcker.

2. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, nämligen:

a) då bägge kontrahenterna äro fondhandlare och avtalet å vardera sidan avslutas
icke för egen räkning utan i kommission;

b) då aktie, lott, andelsbevis eller delaktighetsbevis utan mellangift utby -

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i
förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper ävensom en i ämnet väckt motion.

I en den 4 januari 1927 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 56, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande

Lördagen den 7 maj e. m.

g7 Nr 29.

tes mot annan eller andra aktier, lotter, andelsbevis eller delaktighetsbevis i

samma bolag och till enahanda eller lägre belopp;

c) då obligation utan mellangift utbytes mot annan eller andra obligationer
av samma utgivare samt med samma räntefot och till enahanda eller lägre

belopp; .

d) vid köp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska sta ten,

eller då vid överlåtelse av aktie eller obligation den ene kontrahenten är
svenska staten eller svenska statsförvaltningen tillhörande allmänt verk el ler
styrelse, riksdagens verk, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, samt slutligen _ .

e) vid utlämnande av här i riket utfärdad obligation, da enligt förordningen

angående stämpelavgiften obligationen skall före utlämnandet förses med särskild
stämpel. i ... i

3 Slutes reportavtal, skall endast den avräknmgsnota forses med stämpel,
som gäller den till beloppet större av de båda till reportavtalet hörande affarerna;
och skall stämpelavgiften utgå med femtedelen av det belopp, som enligt
1 mom. eljest skolat utgöras, i varje fall dock minst 5 öre.

Skall vid reportavtal icke särskild ersättning erläggas till den andre kontrahenten
i avtalet, äge stämpelplikt icke rum.

4. Därest avtal om köp eller byte av fondpapper avslutas genom en eller
flera fondhandlare i kommission, skall sammanlagda stämpelavgiften icke i
något fall beräknas till högre belopp än om avtalet slutits utan anlitande av
kommissionär, dock med iakttagande av vad i 3 mom. stadgas om viss lägsta
avgift

5. Värdet å de överlåtna fondpapperen skall vid köp anses motsvara köpeskillingen
och må vid byte icke upptagas till lägre belopp än det vid tulen för
bytesavtalet i allmänhet gällande.

4§.

2. Vid-----namn. .

nedsatt belopp eller stämpelplikt icke äger rum, skall i avräknmgsnotan tillika
antecknas grunden till nedsättningen eller befrielsen, såvida den icke eljest
framgår av avräkningsnotans innehall. Avslutar annan än fondhandlare kopavtal
för annans räkning, skall i avräkningsnotan utsättas för vems räkning avslutandet
skett.

Avräkningsnota ------— underskriven.

6 §.

För utgörandet av föreskriven stämpel svare likväl i varje fall såväl vardera
kontrahenten för sig som ock förmedlare, med den inskränkning att, om köpeller
bytesavtalet avslutats i utlandet, ansvaret ligger endast å här i riket bosatt
kontrahent och förmedlare. Såsom avslutat i utlandet anses härvid jämväl
sådant avtal, som kommit till stånd medelst post-, telefon- eller telegrafförbindelse
mellan ort i Sverige och ort i utlandet.

7 §•

2. När till avräkningsnota erfordras stämpel till större belopp än en stämpel
innehåller, må två eller flera stämplar begagnas. Där stämpelbeloppet utfaller
i sådant tal, varå stämpel ej finnes eller vartill flera stämplar a mindre
värden ej kunna sammanjämkas, skall stämpel å det lägre värde, som är sagda
tal närmast, begagnas.

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forts.)

Jfr 29.

Lördagen den 7 maj e. m.

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forts.)

4. För stämpel, som av förmedlaren åsatts avräkningsnota, äger denne utbekomma
ersättning hos vilken av kontrahenterna som helst. Stämpel å avräkmngsnota,
som, efter försäljning av fondpapper å exekutiv auktion, av auktionsförrättaren
upprättas, skall gäldas pa sätt i 198 § utsökmngslagen om
kostnad för utmätt egendoms försäljning stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock skola de i 3 §
3 mom. meddelade föreskrifter tillämpas först från och med den dag, som Konungen
efter särskild prövning bestämmer.

Intill den 1 januari 1928 skall den stämpelavgift, varom stadgas i förordningen
den 6 november 1908, utgå.med de i förordningen den 13 april 1922 (nr
175) om ändrad lydelse av 3 § i förstnämnda förordning stadgade belopp.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt motion, nr 279, av herr Hage m. fl., däri föreslagits, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Majrts förevarande proposition i vad densamma avsåge
nedsättning av fondstämpeln till hälften, och i stället besluta, att samma
skattesatser, som för närvarande utginge, skulle bibehållas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till ovanberörda motion
samt med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i vad densamma
avsåge nedsättning av stämpelavgiften vid köp och byte av aktier och
därmed likställda fondpapper, icke kunnat av riksdagen bifallas, ävensom i anledning
av vad Kungl. Maj:t i övrigt i nämnda proposition föreslagit, antaga
följande

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)

angående en särskild stämpelav gift vid köp och byte av fondpapper, m. m.

Härigenom förordnas,

dels att den stämpelavgift, varom stadgas i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, fortfarande
till och med den 30 juni 1928 skall utgå med de i förordningen den 13
april 1922 (nr 175) om ändrad lydelse av 3 § i förstnämnda förordning stadgade
belopp, med rätt för Konungen att, om särskilda förhållanden därtill föranleda,
förordna om stämpelavgiftens nedsättande till lägst de belopp, vilka i
motsvarande fall utgingo enligt förordningen den 15 augusti 1913 (nr 191) om
ändrad lydelse av 3 § i omförmälda förordning den 6 november 1908,

dels ock att 3 §, 4 § 2 mom., 6 § samt 7 § 2 och 4 mom. i nämnda förordning
den 6 november 1908 skola, 3 §, 4 § 2 mom. och 6 § i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:

3 §.

1. Avräkningsnota-----handelsböcker.

2. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, nämligen:

a) då bägge kontrahenterna äro fondhandlare och avtalet å vardera sidan avslutas
icke för egen räkning utan i kommission;

b) då aktie, lott, andelsbevis. eller delaktighetsbevis utan mellangift utbytes
mot annan eller andra aktier, lotter, andelsbevis eller delaktighetsbevis
i samma bolag och till enahanda eller lägre belopp;

c) då obligation utan mellangift utbytes mot annan eller andra obligationer
av samma utgivare samt med samma räntefot och till enahanda eller lägre
belopp;

Lördagen den 7 maj e. m.

69 Nr 29.

d) vid köp av obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten, Om masa
eller då vid överlåtelse av aktie eller obligation den ene kontrahenten är sven ska

staten eller svenska statsförvaltningen tillhörande allmänt verk eller sty- angående
relse, riksdagens verk, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket en särskild
Sveriges stadshypotekskassa, samt slutligen _ . . .. ■

e) vid utlämnande av här i riket utfärdad obligation, då enligt förordningen och byi/av

angående stämpelavgiften obligationen skall före utlämnandet förses med sär- fondpapper.
skild stämpel. (Forts.)

3. Slutes reportavtal, skall endast den avräkningsnota förses med stämpel,
som gäller den till beloppet större av de båda till reportavtalet hörande affärerna;
och skall stämpelavgiften utgå med femtedelen av det belopp, som enligt
1 mom. eljest skolat utgöras, i varje fall dock minst 5 öre.

Skall vid reportavtal icke särskild ersättning erläggas till den andre kontrahenten
i avtalet, äge stämpelplikt icke rum.

5. Värdet å de överlåtna fondpapperen skall vid köp anses motsvara köpeskillingen
och må vid byte icke upptagas till lägre belopp än det vid tiden för
bytesavtalet i allmänhet gällande.

4 §.

2. Vid -------namn.

Då fondhandlare avslutar köpavtal, icke för egen räkning utan såsom kommissionär,
skall han förse avräkningsnota med påskrift: i kommission (avräkningsnota
i kommission); där jämlikt 3 § 2—4 mom. stämpeln utgöres_ med
nedsatt belopp eller stämpelplikt icke äger rum, skall i avräkningsnotan tillika
antecknas grunden till nedsättningen eller befrielsen, såvida den icke eljest
framgår av avräkningsnotans innehåll. Avslutar annan än fondhandlare köpeavtal
för annans räkning, skall i avräkningsnotan utsättas för vems räkning avslutandet
skett.

Avräkningsnota ------— underskriven.

6 §.

Den,---stämpel.

7 §•

2. När till avräkningsnota erfordras stämpel till större belopp än en stämpel
innehåller, må två eller flera stämplar begagnas. Där stämpelbeloppet utfaller
i sådant tal, varå stämpel ej finnes eller vartill flera stämplar å mindre
värden ej kunna sammanjämkas, skall stämpel å det lägre värde, som är sagda
tal närmast, begagnas.

4. För stämpel, som av förmedlaren åsatts avräkningsnota, äger denne utbekomma
ersättning hos vilken av kontrahenterna som helst. Stämpel å avräkningsnota,
som, efter försäljning av fondpapper å exekutiv auktion, av auktionsförrättaren
upprättas, skall gäldas på sätt i 198 § utsökningslagen om
kostnad för utmätt egendoms försäljning stadgas.

Nr 29. 70

Lördagen den 7 maj e. m.

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forte.)

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927; dock skola de i 3 § 3 mom.
meddelade föreskrifter tillämpas först från och med dag, som Konungen efter
särskild prövning bestämmer.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Wohlin, Boman, friherre Beck-Friis,
Bergman, Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Nyländer, Johan Peter Johansson
och Ljunggren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt med avslag
å ovanberörda motion, antaga det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

av herr Schlyter mot viss del av motiveringen; samt

av herr Olsson i Golvvasta likaledes mot viss del av motiveringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nyländer: Herr förste vice talman! Som kammaren torde finna av

de i detta ärende föreliggande handlingarna, har Kungl. Maj:t föreslagit en
avskrivning av, såsom jag ser det, en kvarleva från kristiden, i det Kungl.
Maj:t framlagt förslag om nedsättning av stämpelavgiften vid försäljning
och byte av aktier. Den nu gällande stämpelavgiften härstammar som bekant
från den tid, då aktiespekulationen tedde sig såsom en stor fara för vårt
ekonomiska liv — d. v. s. det gäller den gyllene kristiden 1917—1918.
Motivet var, när dessa stämpelavgifter höjdes, att försöka sätta en damm för
den spekulation, som då rådde, liksom man naturligtvis även då räknade med
att härigenom få ökade statsinkomster. De förhållanden, som då rådde, äro
emellertid nu helt förändrade. Den våldsamma spekulationen -— till stor del
förorsakad av inflationen •—, är för länge sedan slut och fondbörsaffärerna
ligga till på helt annat sätt. Redan under förlidet år framkom en motion om
sänkning av dessa stämpelavgifter, en motion, som emellertid föll på grund
av de statsfinansiella skäl, som då från bevillningsutskottets majoritet framfördes
gentemot en sådan sänkning.

Nu är det emellertid tyvärr även så, att man på många håll betraktar fondbörsens
köp och försäljningar av aktier såsom rena spekulationen och på de
håll, där man resonerar så, vill man icke taga någon hänsyn -— åtminstone
icke tillräcklig hänsyn — till vad denna fondbörsrörelse dock betyder för
hela landets ekonomiska liv.

Det har vid föregående tillfällen med skärpa framhållits, att man i fråga
om denna stämpelavgift bör framgå med stor försiktighet, och jag kan icke
underlåta att såsom belägg härför erinra om ett par uttalanden, som finnas
återgivna i Kungl. Maj:ts proposition. Redan vid 1908 års riksdag var denna
fråga föremål för behandling, d. v. s. icke i det skick, vari den nu föreligger,
ty då gällde det en annan förhöjning. Det framfördes då, såsom av propositionen
framgår, av riksdagens bevillningutskott, »att en skatt av nu ifrågavarande
natur självfallet måste i viss mån verka hämmande på den allmänna
rörelsen. Transaktioner av detta slag intoge med varje dag ett allt
betydelsefullare rum i det ekonomiska livet, varav följde, att en åtgärd, som
verkade såsom en hämsko på denna rörelsegren, måste mer eller mindre ofördelaktigt
återverka på andra grenar av näringslivet». Förlidet år gjorde fondbörsstyrelsen
i Stockholm en hemställan om sänkning av de höga stämpelavgifterna,
varvid den bl. a. framhöll att »den nuvarande höga fondstämpelavgiften
i hög grad bidragit till det ringa intresse allmänheten för närvarande

Lördagen den 7 maj e. m.

71 Nr 29.

visade för att placera penningar i aktier och att följaktligen denna från k i
tiden ännu kvarstående höga avgift utgjorde en verklig hämsko for näringslivet
i vårt land», samt »att de nuvarande fondstampelavgifterna a aktier
måste anses verka direkt hämmande icke blott för en enskild kars verksam
utan för hela vårt lands industri för vilken det vore en In slinga att den kun
de på förmånligaste sätt tillföras erforderligt kapital». Detta bär man också
i utlandet överallt med ett par undantag insett Det ar endast Norge oc
Finland, som ännu behålla högre stämpelavgifter vid försäljning eller byte
av aktier och obligationer, än Sverige anser sig ha råd att ha Det ar
ganska upplysande tabell, som i det fallet finnes intagen i Kung! Maj As proposition
å sid. 17. av vilken framgår, att Sveriges fondstampelavgifter för

närvarande uppgå ! promille till 6 % under det att exempelvis Tyskland har

3 % England 0.2 %, Frankrike 2 %, Italien 1.2 %, Belgien 1 A Schweiz 0.1 /,
Österrike 2.4 %, Tjeckoslovakien 1 * och Förenta staterna 0.4 % De enda
länder, som ligga över oss i detta fall, äro Norge med 10 % och Finland

“Genom den av Kungl. Maj:t föreslagna sänkningen är det alldeles säkert
att vårt näringsliv skulle beredas vissa lättnader, därigenom att man skule
få större intresse för att placera penningar i vara industrier som sa val behöva
kapitalet. Men självklart är, att, så länge de nuvarande bestammelserna
få existera, medföra dessa så pass dryga kostnader att mer an en icke till
ner det med sin fördel förenligt att där placera sitt kapital. Men icke| nog
med detta! Var och en vet. att vi tyvärr fortfarande ha inom vissa institutioner
att dragas med något som kallas »frusna krediter». "

försökt att i någon mån sätta sig in i vad detta betyder, star det,^®le® ^laT ’
att det är ett nationalekonomiskt önskemal att fa dessa avskrivna snarast
möjligt Få vi det, blir detta till fördel icke endast för industrien utan för
våld näringsliv överhuvud taget, och jag är for mm del övertygad om att
även jordbrukarna skulle vinna fördelar genom en sådan anordning Det
förhåller sig nämligen självklart sa, att ju friare kapitalet kan fa'' flJ^:
turligtvis inom vissa av lagen bestämda ramarken desto bättre för närings
livet i sin helhet. Jag finner aliså för mm del beklagligt, att man åtminstone
från vissa jordbrukarhåll icke velat gå med pa den reservation, som har
framlagts och vari yrkas bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Nu framhåller man gent emot våra önskemål att det statsfmansiella läge
fortfarande är sådant, att man icke bor ga pa bifall till Kungl Maj .ts prop
sition, och att dessa skäl redan i fjol framfördes mot den ^ framkgda motionen.
Jag vill emellertid gent emot detta erinra om att Kungl. Maj t naturligtvis
efter tillbörlig prövning ansett, att det statsfmansiella laget i ar
tillåter en sådan anordning, och att denna fråga i ovngt ar av den betydelse
för vårt ekonomiska liv att Kungl. Maj :t framlagt det förslag, som nu fo
ligger Man har dessutom gått försiktigt till vaga och endast raknat med en
nedsättning för sista hälften av budgetåret, varigenom minskningen av statsinkomsterna
ej blir så stor. Denna sänkning kompenseras for ovngt etter
allt att döma — av den livligare verksamhet fondbörsen som skulle bil
resultatet, om svenska riksdagen ville gå med pa Kungl. Maj:ts propositio

och därmed reservationen. , . ...

Jag kan icke underlåta att göra den reflektioncn, nar jag följt denna Dagas
behandling inom bevillningsutskottet och sett utgången av den dar företagna
voteringen, att det är beklagligt, huru litet den svenska riksdagen vill gorå
för vårt näringsliv. Här föreligger ett tillfälle att kunna ge industrien och
handeln ett litet handtag. Vi få icke behandla våra näringar endast såsom
en skatteko, som man tror, att man skall kunna mjölka i all oändlighet De
måste också vårdas litet, och även om jag icke vill pasta, att ett bifall till

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 7 maj e. m.

Om vissa
ändringar i
förordningen

en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forte.)

™ e bk något kraftfoder för den stackars kon vill

tro’ att det åtminstone vore litet halm, som andra kammaren härmed
skulle kunna ge det stackars snart utplågade djuret. Jag ber att med detta

tänkande19^'' ^ yrka ^ ^ den reservatl0n- som finns bifogad detta be TÅore.

etta yttrande inStämde herrar WinkleL Leffler, Ljunggren, Reling och

• sHe£r 01s.s+°“1! Gavle: Herr talman, mina herrar! När bevillningsutskottet
i ar kommit till samma resultat som i fjol i den föreliggande frå|an är det
just pa grund av att bevillningsutskottet anser, att de skäl, som förelågo för
fjolårets riksdag att fullkomligt enhälligt, på ett enhälligt bevillningsutskotts

Smiyrkan+f’faVS»a f6n da Gamförda motionen, fortfarande gälla.5Jag ber
nämligen att fa påpeka, att da bevillningsutskottet i fjol avstyrkte dennsf sak
var utsfcottet enhälligt. Vad det stod strid om var motiveringen, i det att maleT1lt^nfSta|nt
SlgTPa d5n standpunkten att av statsfinansiella skäl avstyrka
t setradS f5gajndim°tl0nen’ Und“ det att d“ Röingska reservationen, som
att bfr fh>prf°rSta Lkaf1^fr-en’ samtldlgt ™ed att den gick på avslag uttalade,

bÄÄÄ&Är med äet sn"aste avkoppk-sa

mvoke? rSntet’ S?m finnS i.MMiiningsutskottet i detta ärende, torde det råda
Ea l ttT11111811!1 1 sJalva sakfrågan. Jag är övertygad om att det i
nvSs föETåenrl/^r8 ^ S°m Sta l* preC1S Samma vändpunkt i sak som den
vinn!nEVf-n mr mian har ansett> att de förutsättningar, som berillmngsutskottet
och till och med reservanterna i fjol grundade sitt avstyrkande

ira=lV°en f°r?!lgga * ar- idan kan val ändå icke säga, när Kungl. Maj:t nödfi
?a nped|ljUS °jh lykta for att söka nya inkomster och då bland annat föreslagit
riksdagen den okade stämpelbeskattning, som vi nyss i det näst föregaende
ärendet beslöto, d v. s. att taga ut tre nya miljoner på låt oss såga

filt E * spekulafaorlc,r» kar.i landet, att det precis är så lägligt och lämpligt
att i samma Ögonblick latta pa de storas spekulationer. Vi ha sålunda i
bevillningsutskottets majoritet den uppfattningen, att det statsfinansiella läg
icke tillåter, att man lyfter av denna börda, som ju visserligen för det nästkommande
budgetaret därför att sänkningen endast skulle gälla halva budgetaret,
skulle uppgå till endast en halv miljon kronor, men som dock för ett helt
ar ror sig omkring en hel miljon. Då vi i fjol dels kunde sänka de direkta
snatterna, dels aven avsevärt sänka de indirekta skatterna, förefaller det i alla
tall, som om det hade vant lämpligare att då gå med på en nedsättning än vad
clet ar i ar, men i fjol ställde sig riksdagen på den ståndpunkten, att det statsfinansiella
laget icke tillät det Det synes oss därför, som om riksdagen med
hansyn till det nu föreliggande läget borde intaga samma ståndpunkt som i

n-/ugi^UVh1erf Mdman, med anförande av dessa synpunkter be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Isberg: Herr talman'' A tf

fatbur dit*3611 FÄ ^larenS anförande °ch av utskottets motivering förefaller
det som om det skulle vara rätt svårt att övertyga en del av den ifråra

sätta sänkningens motståndare därom, att det egentligen är någon skillifad

ä^^iUm^osmule "^av^akt^1"^6^’ °Ch aG vad .s°m här Hrågasättes är något annat
i °j f i enav. aktieagarnas och aktieköpamas intressen Om så varit
förtal andel, skulle jag loke ett Ögonblick ha reflekterat pl att gä in för diana
sak, allra minst med det relativt daliga statsfinansiella läge, vari vi befinna

Lördagen den 7 maj e. m.

73 Nr 29.

oss och vari vi befunno oss, när statsverkspropositionen gjordes upp. Jag har Om visso,
emellertid övertygats om att vad som här åsyftas bör vara till allas vår för- fårorrl^^n
del, och a.tt det statsfinansiella läget i själva verket icke i längden blir lidande angående
på sänkningen. Jag tror, att statsfinanserna i varje fall skulle komma att en- en särskild
dast på ett mycket övergående sätt ofördelaktigt influeras av densamma. stämpelavgift

I vittnesbörd naturligtvis främst från näringsidkare, men från näringsidka- bytepav
re, som man åtminstone i många fall icke har någon rätt att misstro eller tro fondpapper.
uteslutande tala i eget intresse, har det alltid gjorts gällande, att en sådan Forts.)

stämpelskatt som den ifrågavarande ständigt i någon mån inverkar skadligt
på kapitalöverflyttning genom försäljning och köp av värdepapper med markerade
förlustrisker, d. v. s. framför allt vid försäljning och köp a,v aktier,
detta under förutsättning naturligtvis att det icke grasserar en verklig spekulationsfeber
i landet. Det är då givet, att en så exceptionellt hög skatt som den
i Sverige, vilken, om man jämför med andra europeiska länder, är mer än dubbelt
så hög som i dessa, med undantag som nyss nämndes för Finland och
Norge, måste i ganska avsevärd grad verka hämmande på fondhandeln och
hindra möjligheten att från bankernas kassavalv förflytta deras stora aktieinnehav
ut i den öppna marknaden. Detta hämmande och hindrande inflytande
måste vara särskilt stort i en tid, då som för närvarande misstron mot
placering av kapital i aktier är synnerligen stor, trots det att kapitaltillgången
i landet icke är liten.

Att lätta på detta skattetryck bör, såvitt jag förstår, ovillkorligen betyda
en stimulans till företagsamhet och medverka till bankernas och industriernas
frigörande från beroendet av varandra, ett beroende, varöver vi ju icke sällan
bruka klaga. Jag tror fördenskull, att verkningarna skola vara till fördel
icke blott för aktieägarna utan även för producenter och konsumenter, för arbetsgivare
och arbetare och till sist för oss alla. Jag vill icke överdriva betydelsen
av denna skattesänkning, vilket jag tror, att man på sina håll gör; men
om icke annat vinnes genom sänkningen, så borde det i alla fall dock hava en
viss psykologisk betydelse: uppfattas som uttryck för statsmakternas mening,
att vi nu äntligen åter kommit in i någorlunda normala tider, och att affärslust
och företagsamhet återigen böra komma en smula till sin rätt. Detta
psykologiska moment får icke alldeles underskattas.

Om nu detta iir riktigt, förmenar jag, att de statsfinansiella förhållandena
icke böra bli lidande på en sänkning. Jag tror visserligen, att under de närmaste
åren inkomsterna av denna stämpelskatt komma att sjunka fastän icke
så synnerligen mycket, men å andra sidan tror jag, att minskningen snart kommer
att uppvägas därav, att omsättningen av aktier och värdepapper överhuvud
taget, i den mån de beröras av denna stämpel, kommer att stegras, och att
sänkningens indirekta inflytande på näringsföretagen ganska snart skall ge
sig uttryck i ökade inkomster för dessa företag och därmed också i ökade inkomster
för statskassan. Det är alldeles riktigt, som den föregående ärade talaren
sade, att det statsfinansiella läget fortfarande kan sägas vara besvärligt, men
jag tror alltså icke, att det behöver bli försämrat genom den ifrågasatta åtgärden.
Det är av denna anledning, Korn jag menat, att, då en sänkning av positiva
skäl är påkallad, det statsfinansiella läget icke får vara hindrande utan
tvärtom kanske kräver bifall till det förslag som föreligger.

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman, mina herrar! Som kammaren kan

finna, har jag avgivit en blank reservation mot en viss del av utskottets motivering,
och med anledning härav skall jag be att få säga några ord. Samtidigt
vill jag dock även motivera min ståndpunkt till själva sakfrågan.

Det har sagts här särskilt från herr finansministerns sida, att man med denna
sänkning av fondstämpeln skulle ha möjlighet att kunna frigöra en hel del

Nr 29. 74

Lördagen den 7 maj e. m.

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forts.)

papper, som ligga hopade i bankernas kassavalv. Ja, det ligger något i detta,
och jag vill för egen del säga, att därest icke det statsfinansiella läget enligt
mitt förmenande fortfarande i år vore likadant som i fjol, då detta läge ju var
den huvudsakliga grunden för det avslagsyrkande, som bevillningsutskottet
framställde, när frågan då motionsvis var uppe, så är det möjligt, att jag skulle
kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag. När jag emellertid anser, att detta
motiv för ett avslag fortfarande står kvar med samma styrka som i fjol, har
jag icke kunnat gå med på Kungl. Maj ds förslag, helst om man ställer detta
emot de nya krav på skatter, som regeringen äskar av riksdagen. Jag behöver
ju bara peka på de ökade skatterna på automobilismen. Jag anser därför,
att vi icke kunna avstå från denna visserligen icke alltför stora inkomstkälla.
Man ser ju dock av propositionen, att man för ett halvt budgetår räknat
med en inkomstminskning av 550,000 kronor, och det gör alltså för ett helt
år dock över en miljon kronor.

Sedan är det fråga om verkligen denna sänkning av fondstämpeln skulle betyda
så pass mycket, att man skulle få någon ökad köplust av dessa papper,
som nu ligga hopade i bankernas kassavalv. Ja, det är nog ganska problematiskt,
och jag har icke blivit övertygad om att detta är fallet.

När jag som sagt icke har kunnat finna det statsfinansiella läget i år så
mycket bättre än vad det var i fjol, har jag icke kunnat ansluta mig till Kungl.
Maj ds förslag, utan anslutit mig till bevillningsutskottets majoritet i det
stycket.

Vad beträffar motiveringen har utskottet sammankopplat denna fråga med
beskattningen av lotterispel, och det är denna sammankoppling, som jag reserverat
mig mot.

Med dessa ord ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr förste vice
talman! ^ Såsom kammarens ledamöter kanske erinra sig, var jag motionär i
denna fråga vid fjolarets riksdag. Det var ju bl. a. av denna orsak naturligt,
att när finansministern vid uppgörandet av statsverkspropositionen och dess beräkningar
föreslog en sänkning av fondstämpeln, hälsade jag med stor tillfredsställelse
detta steg från hans sida.

Läget är ju såtillvida annorlunda mot i fjol, att då hade ju dåvarande finansministern
räknat med det belopp, som vore en följd av den under de sista
åren tillämpade stämpelskatten för aktieköp, och det föreföll mig då icke så
egendomligt, att bevillningsutskottet ställde sig på den ståndpunkten, att man
icke ville rubba de beräkningar, som dåvarande finansministern hade använt
vid uppgörandet av finansplanen. Nu är emellertid läget ett helt annat i det
avseendet, ty regeringen har nu uppgjort statsverkspropositionen med beräknande
av en sänkt fondstämpel. Det förefaller mig därför, som om bevillningsutskottet
vore alltför ömt om finansministern och hans beräkningar, då
utskottet förmenar, att det på grund av det finansiella läget icke går att bifalla
den förevarande kungl. propositionen.

För övrigt ber jag i detta sammanhang få påpeka, att den mest sakkunniga
myndighet, som vi ha i detta land rörande dylika frågor — jag syftar på bankoch
fondinspektionen — har ända sedan 1921 med skärpa framhållit, att den
höga fondstämpeln, som då endast varit i kraft under loppet av tre år, utgjorde
ett verkligt hinder för näringslivet.

Jag vill för övrigt säga herr Olsson i Golvvasta, att om han haft tillfälle
att närmare studera de olika ländernas fondbörser i förhållande till näringslivet,
skulle herr Olsson givet fått samma uppfattning som jag i det avseendet,
att just fondbörsen avspeglar aktiviteten hos ett lands näringsliv. I den mån

Lördagen den 7 maj e. m.

75 Nr 29.

köpenskapen och industrien i ett land lamslås, i samma man sjunker också omsättningen
på fondbörsen. Fondbörsen avspeglar alltså, som jag säde, just näringslivets
aktivitet. Jag skulle kunna peka på ett land i Europa, där man nu
kan säga, att fondbörsen är så gott som död, och det förhållandet återspeglar
just läget f. n. inom det landets industri och näringsliv. .

Nu vet jag ju, att man förut här i riksdagen haft den uppfattningen, och jag
skulle förmoda, att en och annan av kammarens ledamöter fortfarande bibehåller
den, att det här skulle gälla att på något sätt gynna en osund spekulation
Jag medger, att när vi 1918 höjde fondstämpeln till dess nuvarande nivå,
lag ju framför allt nyssnämnda motiv bakom åtgärden, d. v. s. att man skulle
hindra en osund spekulation. Om jag icke missminner mig alltför mycket,
voro vi år 1918 uppe i en omsättning på börsen pa omkring^ 1 2 miljard, under
det att vi nu äro nere i en siffra på 300 miljoner eller något sadant. Det
är alltså en betydande skillnad. Precis till samma slutsats kommer man om
man tar omsättningssiffrorna per dag under år 1918 och tiden närmast därefter
och jämför dem med siffrorna för föregående ar och ar 1925. Jag menar
att vi ha nu kommit under den normala omsättningen och det fmns därför
ingen anledning att bibehålla den höga fondstämpeln, darfor att man vill
hindra en osund spekulation. Tvärtom skulle jag vilja gorå gällande, att man
nu verkligen behöver underlätta försäljningen av börsnoterade och aven andra
aktier för att i viss mån kunna tillgodose näringslivets behov.

Jag skall i detta sammanhang endast peka på en omständighet, som alldeles
uppenbart påverkas av den höga fondstämpeln. Det förekommer ju ofta
att ett bolag, som har sina aktier noterade på börsen, vill slappa ut nya aktier
genom en nyemission. Det är alldeles uppenbart^ att for den, som da har
teckningsrätt i denna nyemission men som icke har nagra pengar att fast p acera
är det en mycket stor fördel att kunna använda sin teckningsrätt och kunna
försäkra sig om den förmån, som ligger i denna teckningsrätt, under förbehåll
att han kan avyttra sina aktier utan alltför störa kostnader da han val
fått dem i sin hand. Vid ett sådant tillfälle påverka* alldeles uppenbart näringslivets
och industriens behov av nytt rörelsekapital av om fondstampeln ar

hög eller låg. ,

Nu skall jag icke ge mig in på det resonemanget, att staten ovillkorligen Dehöver
dessa pengar. Jag skall dock i det avseendet deklarera en mera optimistisk
synpunkt än till och med min kollega finansministern, ty jag är övertygad
om, att genom den föreslagna lättnaden skall fondstämpeln i alla tall
komma att inbringa lika mycket, som man kan beräkna densamma till med dess

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Forts.)

nuvarande höjd.

Slutligen, herr talman, skall jag beröra en sak, som fmns omnämnd i utskottets
motivering, och som också berördes av en av de föregående talarna. Jag
syftar på det resonemanget, att man vill lätta på kostnaderna för dem, som
spekulera i stort, under det att man lägger på en ny börda pa dem, som spekulera
i smått, d. v. s. de som köpa lottsedlar. Detta är en fullständig missuppfattning.
Det beslut, som för en stund sedan fattades om ökning av lottstämpeln
drabbar icke i ringaste mån dem, som köpa lottsedlar, håken ar
helt enkelt den. att proportionen mellan den del av bruttobeloppet som gar ut
i form av vinster och vad som går till tillståndsinnehavarna, är eller den nya
planen bättre än den var förut, till de förras förmån. Den valuta, som en person
får — om man nu kan tala om valuta i detta sammanhang — nar denna
köper lottsedlar, består i att han får spekulera i vinstmöjligheterna. Denna
valuta är till och med något större än den var efter den gamla planen med
en kronas stämpel. Det är alltså den, som får tillstånd att anordna eu dragning
i penninglotteriet, vilken får vidkännas den högre stämpeln, och det ändamål,
vartill pengarna skola gå, får ett så mycket mindre belopp, som svarar mot

Nr 29. 76

Lördagen den 7 maj e. m.

Om vissa
ändringar i
förordningen
angående
en särskild
stämpelavgift
vid köp
och byte av
fondpapper.
(Torts.)

den högre stämpelavgiften. Mellan fondstämpeln och lottsedelsstämpeln finns
sålunda enligt mitt förmenande icke något som helst sammanhang eller några
jämförelsepunkter.

Jag slutad, herr talman, som jag började, att när från vårt främsta sakkunmga
hall pa detta område redan år 1921 påyrkades en nedsättning av fondstämpeln,
sa förefaller det mig, som om det sannerligen icke vore för tidigt,
att vi nu verkligen taga detta i och för sig ganska blygsamma steg och bifalla
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror icke, att det tjänar något till

+1 bortsätta denna debatt.^ Jag begärde ordet huvudsakligast för att framhålla,
att etter vad som framgår av de här föreliggande papperen, har exempelvis
statskontoret den uppfattningen, att en sänkning icke skulle betvda så mvcket
att den skulle medföra väsentligt ökad livaktighet på aktiemarknaden. Det är
naturligtvis pa det sättet, som herr finansministern framhöll, att det betyder
kanske icke så mycket för aktieägarna. Det erkänner jag villigt och gärna,
men^jag tror, att det betyder väsentligt mycket mera för bankerna, som det
också förut har framhållits.

Jag har ingenting emot denna åtgärd, om den vidtages vid en tidpunkt,
da man kan säga, att statsfinanserna verkligen befinna sig i ett sådant läge,
att man kan offra den summa, som det här är fråga om. I sak är jag icke
motståndare till den anordning, som Kungl. Maj:t här föreslagit. Jag menar
endast, att jag har svårt, och mycket svårare än herr handelsministern, att
finna mig i att man skall skära bort en halv miljon för dem, som köpa aktier
samtidigt som man lägger på dubbelt på dem, som köpa lottsedlar. Jag skall
icke vidare ingå på lottsedelsdebatten.. Annars kan man ju säga, att för att staten
skall fa dessa tre miljoner, är det icke nog med att man ökar med en krona
ior dem, som redan förut spela på lotteri, utan man drar också in 50,000 nya
lottsedelsköpare i spelvirveln för varje månad. Man drar alltså in i denna virvel
mer än sju miljoner nya kronor om året för att man i budgeten skall få in
dessa tre miljoner.

Om man fortsätter detta resonemang, tycker jag, att man icke kan komma
till annat resultat än att läget icke precis är sådant, att det bjuder till att
latta i här förevarande avseende. Det är möjligt, att läget är bättre ett kommande
ar, och da skall jag gärna medverka till en lösning i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Nyländer: Herr talman! Endast ett par ord. Då den siste ärade
talaren lat påskina, att ett bifall till reservationen endast skulle bli till fördel
för bankerna, vill. jag blott säga, att alla de, som önska, att bankernas direkta
grepp om industrien skall upphöra, böra rösta med reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels.på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den
av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen, och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava
utlalht med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Nyländer, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
iörevarande betänkande nr 43, röstar

Ja;

Lördagen den 7 maj e. in.

77 Nr 29.

-r, . , • ..i ... um vissa

Den, det ej Vill, rostar ändringar i

e]'', förordningen

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Nilsson i Kristianstad ^äZdäld
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen. stämpelavgift

vid köp

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt votenngspro- och byte av
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning fondpapper.
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja- (Forts.)
propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Slutligen upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 44, Ang.
i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet i tullskyddshänseende
mellan, å ena sidan, jordbruket och dess binäringar samt, a andra sidan, i tullskyddsde
industriella näringarna, m. m. hänseende

T tva likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 144 i för- bruket och dess
sta kammaren av herr C. Petrus V. Nilsson m. fl. och nr 226 i andra kammaren binäringar
av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte samt de
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av en sådan revision av
den gällande svenska tulltaxan, att likställighet med avseende å tullskykldet m

skapades mellan å ena sidan jordbruket och dess binäringar samt a andra sidan
de industriella näringarna, ävensom om framläggande snarast möjligt för riksdagen
av förslag till en sålunda reviderad tulltaxa.

I anledning av ovanberörda motioner samt under åberopande av den befogenhet
att väcka förslag i bevillningsfragor, som enligt §_ 40 riksdagsordningen
tillkomme bevillningsutskottet, hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
av det gällande tullsystemets verkningar, i den mån dessa icke framginge av
redan verkställda undersökningar, samt afgående de ändringar i tullagstiftningen.
vilka ur de synpunkter, utskottet i sitt betänkande angivit, kunde finnas
påkallade, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, till vilket utredningen
gåve anledning.

Uti särskilda vid betänkandet fogade reservationer hade dels herrar Johan
Nilsson i Kristianstad, Boman, friherre Beck-Friis, Jönsson i Boa, Johansson i
Krogstorp och Fjellmxin, dels ock herrar Wohlin och Olsson i Golvvasta, med
biträdande av utskottets hemställan, framlagt skilda förslag till avfattning av
utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Golvvasta: Herr förste vice talman, mina herrar! Den

föreliggande frågan har för oss jordbrukare en särdeles allvarlig innebörd. Vi
kunna icke i den se ett föremål huvudsakligen för intressanta teoretiska diskussioner,
utan vi måste i största utsträckning fästa oss vid dess praktiska betydelse,
då vi för varje dag, som går, allt starkare känna det tryck, för vilket
vår näring är utsatt, och då bland orsakerna härtill även tullskyddets utformning
är att räkna. _

Det bör icke förvåna någon, att vi icke kunnat ansluta oss till utskottets
motivering, ehuru även denna utmynnar i en tillstyrkan av den utredning, som
från vårt håll motionsvis begärts. Det är, skulle jag vilja saga, en annan
anda, som talar ur denna motivering än den vi vilja godkänna. Jag skulle
kunna karakterisera vår ståndpunkt med ett citat ur vår reservation, nämligen

Nr 29.

Lördagen den 7 maj e. m.

beredande av jordbruket »bär betraktas som eu näring, vars vidmakthållande är för
likställighet landet i dess helhet av yttersta vikt», under det att i utskottets yttrande icke
i tullskydds- återfinnes så mycket som ett ord, som ens med allra största välvilja skulle
mellan ^d ^unna tydas som utslag av ett positivt intresse för jordbruket. Utskottet bär
bZketVhdlss icke ens ansett sig böra gå så långt som till en antydan, att det anser, att
binäringar jordbruket betungas genom tullsystemets nuvarande utformning, ehuru just
samt de detta val torde få betraktas såsom det huvudsakliga resultatet av tull- och
''mirhwanm traktatkompitténs utredning. Nämnda kommitté säger i sitt huvudbetänkanJ
rn. de, del sid- 109- att en beräkning av totalbeloppet av den kalkylerade netto (Forts.

) tullbördan för landets jordbrukare i deras förenade egenskap av producenter

och konsumenter ger ett årligt belopp av cirka 36 miljoner kronor. »Detta är
alltså», resumerar kommittén, »ett approximativt uttryck för vad tullskyddet
kan beräknas ha kostat jordbrukarna i jämförelse med förhållandena under frihandel.
» Utskottet omförmäler blott, att »i de föreliggande motionerna uttalas
den uppfattningen, att jordbruket som näringsgren i sin helhet icke har
något nettotullskydd utan snarare genom industritullarna belastas mera än
det gynnas av jordbrukstullarna». Hur utskottet ställer sig till denna på tulloch
traktatkommitténs utredning grundade uppfattning, därom lämnar innehållet
i betänkandet intet som helst besked.

Jag skulle bär vilja inskjuta, att vad utskottet icke synes ha någon klar
uppfattning om, börjar dock bliva klart för Sveriges folk. Den nyttan har
lull- och traktatkommitténs utredning åtminstone gjort, att det gamla talet om
att landet får betala en dryg årlig indirekt skatt till jordbrukarna i form av
tullar börjar tystna. Detta tal gör sig icke längre riktigt bra, sedan genom
en officiell utredning konstaterats, att det tvärtom är jordbrukarna, som årligen
få betala flera tiotal miljoner kronor till industrien. Med industri menar jag
då icke bara industriens företagare utan alla. som äro knutna till och ha sin
utkomst av industrien.

Det är överhuvud taget svårt att få någon bestämd uppfattning om utskottets
mening i viktiga punkter. Det är icke nog med att intet som helst märkbart
intresse för jordbruket kan utläsas ur utlåtandet. Det finns också en
och annan dunkel punkt, som t. o. m. kan befaras vara direkt riktad mot jordbruket.
Å sidan 5 i utlåtandet återfinnes exempelvis en passus, som tarvar
en närmare förklaring, för att det skall vara fullt tydligt vad meningen med
densamma är. Det heter där: »Så stora förändringar ha under de sista årtiondena
ägt rum pa de tekniska och ekonomiska områdena, att även de som före
världskriget funnit vårt tullsystem ge den bästa inriktningen åt landets produktiva
krafter, torde vara beredda att godtaga kanske väsentliga omläggningar
pa det ena eller andra området. Det är i nu berörda hänseende tillräckligt
att erinra, hurusom övergången från vegetabilisk till animalisk produktion
och den växande exporten av animaliska produkter i hög grad minskat
intresset inom vissa jordbrukaregrupper för tullskyddet å sistnämnda produkter.
» Menar utskottet härmed, att jordbrukets tullskydd ännu mera skall sänkas,
trots att redan nu en så ofantlig disproportion till jordbrukets nackdel är
rådande? Man vet icke, huru man skall tyda en sådan passus. Att stora förändringar
inträffat pa de tekniska och ekonomiska områdena, sedan tullskyddet
fastslogs, är helt säkert riktigt, men den naturliga slutsatsen därav borde
väl vara, att efter, dessa stora tekniska och ekonomiska förändringar bör det
undersökas, huruvida icke vissa näringsgrenar, som i längden icke visat sig
vara. livskraftiga, tillagts för stor betydelse på bekostnad av andra, som kanske
i verkligheten äro utrustade med större möjligheter men nu hållas tillbaka
och hindras. Skulle det .vara utskottets mening, att jordbruket medvetet skall
missgynnas, så behöves ju härför ingen tullreduktion, eftersom det nuvarande
tullsystemtet verkar i denna riktning.

Lördagen den 7 maj e. m.

79 Kr 29.

Utskottet tyckes misstänka, att det ligger någon oriktig teori bakom motionen
och att jordbrukarna icke tänkt sig tillräckligt in i tullfrågan. Harpa
tyder åtminstone den uttalade förmodan, att motionen vilar pa grundåskådningen
»att vårt tullsystem skulle ha till huvudsyfte att åstadkomma en från
socialpolitisk synpunkt rättvis inkomstfördelning mellan olika grupper av
näringsidkare», en uppfattning som utskottet förklarar vara oriktig eller i varje
fall »ytterst ensidig». Jag har redan framhållit, att tullfrågan för oss jordbrukare
har en synnerligen allvarlig praktisk innebord, som gor att vi icke
kunna finna oss tillfredsställda med enbart teoretiska diskussioner rörande
densamma, hur intressanta dessa än må vara i och for sig. _ hor mm del kan
lag emellertid på utskottets uttalade förmodan svara, att jag icke vill godkänna
ett tullsystem, som befordrar en orättvis inkomstfördelning ^ mellan olika näringsgrupper,
och i det nu föreliggande fallet kan jag det sa mycket mindre,
som ett sådant system måste vara till skada för landet i dess helhet genom
att rubba den icke blott önskvärda utan även nödvändiga jämvikten mellan

viktiga näringsgrenar. P ,

Härmed är jag inne på en tankegång, som utskottet icke heller Iran sina utgångspunkter
torde kunna underkänna, nämligen att tullsystemet, sadant det
för närvarande ter sig. gynnar en för vårt land olycklig inriktning av de produktiva
krafterna. Eller tror någon, att jordbruket skall kunna i längden halla
sig uppe i en för vårt land önskvärd omfattning, om detsamma av statsmakterna
missgynnas till förmån för övriga näringar, då jordbruket redan av andra
orsaker arbetar under mycket ogynnsamma förutsättningar. Det tycks visserligen
för mången vara ett högst naturligt resonemang, att man icke behover
bekymra sig om jordbruket, eftersom det ändå alltid kommer att finnas^ kvar
i olikhet mot industriföretagen, som kunna slå igen, när de icke längre ga med
vinst. Men man glömmer, att det dock icke heller går för sig att pressa ned

jordbruksbefolkningens villkor i det oändliga. .

Vi jordbrukare ha länge haft på känn, att vi blivit missgynnade av tullsystemet.
Utvecklingen har ju varit den, att, sedan det nuvarande tullsystemet
i huvudsak fastslogs, oupphörliga förändringar vidtagits, sona alla gatt i
den riktningen att förstärka det industriella tullskyddet utan någon motsvarande
förbättring för jordbruket. Tull- och traktatkommitténs erinran,_ att etter
år 1896 överhuvud endast sänkningar av jordbruksskyddet förekommit, ar betecknande,
då under samma tid industriskyddet gång efter annan skärpts, särskilt
genom antagande av 1911 års tulltaxa, varigenom bl. a, en mängd förut
tullfria maskiner, redskap och verktyg för jordbruksdriften samt gödningsämnen
och byggnadsmaterial m. m. tullbelades, allt ägnat att i betydande grad
fördyra jordbruksdriften. Förändringarna till jordbrukets nackdel voro för
övrigt vid detta tillfälle så kraftiga, att man måste med undran fråga sig, huru
de dåvarande jordbruksrepresentanterna kunde utan protester finna sig i denna
stora extra beskattning för jordbruket. _ __ . 0 .

Efter kriget har tullbelastningen för jordbruket kants ännu hardare an
förut på grund av det svåra allmänna läget. Industrien bär halt tattare att
hålla sina produktpriser uppe, och jordbruket har till Övriga svårigheter haft
att bära proportionsvis alltför höga pris på de för jordbruksproduktionen nödvändiga
industriartiklarna. Året 1923-1924 - det sista »normalar», för vilket
fullständiga siffror äro tillgängliga — lag priset för de vanligaste vcgeta
Dill ska, produkterna 20 % och för animal! ska produkter oo % over 191., ars nivå
Men samtidigt var genomsnittspriset för en redskapsuppsattning icke mind e
fn 104 % högre än år 1913. Sedan år 1923 - 24 ha proportionerna ytterligare
förskjutits framför allt genom eu mycket kraftig nedgång i priset a ammalis a
produkter. Jag skulle vilja fråga utskottet, om det icke kunnat vara pa sm
plats att i utlåtandet åtminstone snudda vid dessa förhållanden. Hade sa skeft,

Ång.

beredande av
likställighet
i tullsky dds -hänseende
mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

Nr 29. so

Lördagen den 7 maj e. m.

Amj.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

?ka,Ve blrsked därom, huruvida utskottet anser det riktigt att

nom tullarna 1 °Vn8:a SVangheter även ska11 isättas för en pressning ge .

.. ‘^kul1? någon undra, huru jag med de utgångspunkter, som här angivits,
tankt mig möjligheten att åstadkomma en jämvikt i tullhänseende mellan jordbruket
och Övriga naringar, vill jag till en början säga ifrån, att jag givetvis
icke ^önskar medverka till en tullavskrivning, som skulle äventyra existensen
av någon industri, som kan vara av värde för vårt land. Men jag vill lika starkt
saga Uran, att jag icke kan godtaga något tullsystem, som sätter vårt jordbruk
^ och försvårar dess möjligheter att hävda sin ställing.
Den sorts »frihandelsvänlighet», som åtskilliga gånger tagit sig uttryck
har i riksdagen i form av angrepp mot jordbrukstullarna, samtidigt som
man slagit vakt om industritullarna, kan jag icke finna ur någon
sympunk forsvarbai. Enligt min mening - som jag vet omfattas av

»U ti?ll„t7nTf- yrke*brode+r bör vid en tullrevision framför allt tillses,
tt tullsk^ddet för jordbrukets industriella nödvändighetsvaror icke överstiger
skyddet för jordbruksprodukterna. Vi fordra inga gåvor av övriga näringar
eller folklager men vi fordra jämställdhet i frå|a om möjligheten St

hrnSS ,yar Pr0duktK,nrS.Ve^Samhet- • Jag vil1 icke 8''å in på några exempel, som
att skulle kunna missförstås, men jag ar övertygad om, att förhållandena äro

vSwölll oo jamknmgar, som tydligen äro nödvändiga, lätt nog böra kunna
\ erkstalfas. Liksom motionärerna lamnar även jag den frågan öppen vilken

SlftSOm bör beträdas för att åstadkomma den av oss fordrade jäm lkten.

_ Detta far utredningen visa. Det är icke vår sak att angiva, om den

aD vi fnrdf f t SS'' w 6 lr /o11 andra vägen. Vår ståndpunkt är endast,
att_\i fordra likställighet, och från denna ämna vi icke vika

skS SmS talaan! Jag.ska11 be att få yrka bifall till den vid uttckd
11 1 de f°gade reservation, som avgivits av herr Wohlin och under -

Herr Fjellman: Herr talman, mina herrar! Såsom av utskottets betän kande

framgar, har utskottet enhälligt anslutit sig till tanken på utredning
angående de ändringar i gällande tullagstiftning, som kunna finnas påkallade.
Emellertid ha delvis olika meningar gjort sig gällande beträffande de synpunkter
som höra tagas i betraktande vid denna utredning, och dessa meningar
ha framförts dels i utskottsbetänkande! och dels i de reservationer rörande
motiveringen, som framställts från olika partigrupper. Jag anser för min del,
att ett utförligare återupprepande av dessa synpunkter nu icke är nödvändigt
och jag skall därför endast yttra några få ord.

Den motion, som här föreligger, innehåller inga direkta förslag. Den söker
endast pavisa, huru den nuvarande jordbrukstullen är illusorisk genom den belastning,
som jordbruket fått vidkännas på grund av industritullarna. Man
önskar därför en utredning, huruvida en lättnad för jordbruket kan vinnas antingen
genom höjning av jordbrukstullarna eller genom en sänkning av industriens
tullskydd. Man önskar alltså från jordbrukarhåll full likställighet mellan
jordbruket och industrien.

, ° v?n ^ykk ayvägning är emellertid under nuvarande ömtåliga ekonomiska för"A-J
,synn,erlig''en. svår att åvägabringa, även om man väl förstår det beraigade
ide framställningar som göras. En generell sänkning av industrins
tuilskydd skulle kunna få betänkliga följder för vårt näringsliv, ifall den skedde
i nuvarande tid. För det första skulle arbetslösheten ökas. För det andra
skulle den . minskade köpkraften hos industrisamhällenas invånare utöva en
ogynnsam inverkan på jordbrukets avsättningsmöjligheter. För det tredje
skulle industrins skattekraft avtaga. Dessutom körnare säkerligen mycket

Lördagen dem 7 maj e. m.

81 Nr 29.

snart krav att framställas på att det tullskydd, som nu förefinnes för jord- av

bruket, skulle nedsättas eller helt enkelt tagas bort. _ . likställighet

Jag kan sålunda icke vara med på en generell nedsättning av industrins j tulUkyddstullskydd
men har däremot intet att erinra mot att tullsatserna ändras i över- hänseende
ensstämmelse med de praktiska krav, som föreligga för både jordbruket och

industrin. binäringar

En undersökning av vårt tullsystem i detta syfte torde icke sakna förutsätt- samt de
ningar för ett positivt resultat. Förhållandena äro icke längre såsom förr, då industriella
frihandel och protektionism icke kunde närma sig varandra. Tullfrågorna näringarna
bedömas nu efter mera praktiska än teoretiska synpunkter från fall till fall. "''orJä

Jag tager därför för givet, att samtliga i reservationen anförda synpunkter
vid utredningen även skola bli beaktade. Då jag för min del ansluter mig till
den motivering, som anföres i den av herr Johan Nilsson m. fl. avgivna reservationen,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Johansson i Arkösund: Herr talman! Såsom den föregående ärade

talaren yttrade, äro utskottsledamöterna ense om att en utredning i den föreliggande
frågan bör försiggå, men beträffande motiveringen har man kommit att
gå fram på tre linjer. Ser man emellertid på den motivering, som högerreservanterna
lämnat, tycker jag, att de borde ha kommit till den slutsatsen, att
ingen utredning borde äga rum. Det star nämligen i deras motivering, aH den
nuvarande tidpunkten säkerligen är mycket olämplig för upptagande av fragan
om en allmän revision av vårt tullsystem. _ .

Övergår jag så till den andra reservationen, tycker jag mig finna, att det
icke föreligger så stor olikhet mellan herrar Wohlins och Olssons i Golvvasta
motivering och utskottets. Det står nämligen i dessa reservanters motivering,
att »det synes utskottet, som borde en utredning av den nuvarande tullagstiftningens
verkningar i närvarande tid böra gå ut på en undersökning av de olika
näringarnas nettotullskydd». Vi skriva ungefär detsamma i utskottets motivering.
Vi säga nämligen: »Om icke hela tullsystemet skall vara meningslöst,
fordras uppenbarligen, att man skall veta-, vad man därmed vill vinna, och
än vidare att man skall kunna avgöra, i vad mån detsamma också vinnes. lör
den skull synes det vara av vikt, att tull- och traktatkommitténs undersökning
i berörda ämne fortsättes även för tiden efter världskriget på sådant
sätt. att man så långt det är möjligt får reda på, vilka av våra mera betydande
näringar det är, som åtnjuta ett verkligt nettotullskydd, och huru stort detta är.»

Jag hade inte väntat en så kraftig kritik på utskottets motivering av herr
Olsson i Golvvasta. Utskottet vill ju nämligen ha en förutsättningslös utredning
i frågan. Men om jag fattade herr Olsson i Golvvasta rätt, tyckte jag mig
finna, att han helst skulle vilja höja jordbrukstullarna. Jag fick åtminstone
den uppfattningen. Men om man vill ga pa den bogen för att fa likställighet
mellan industri och jordbruk, att man skall höja jordbrukstullarna, sa undrar
jag. huru det kan hänga samman med jordbruket i allmänhet. ^ Vi få komma
ihåg, att Sveriges jordbruk ifrån Skåne och längst norrut är så olikartat, att
vad som gagnar det stora och det mindre jordbruket är icke alltid detsamma.

T)et är enligt min mening därför ingen lätt sak^att få fram något, som kan
gagna jordbruket i dess helhet. Vi få komma ihåg, att vi ha flera tiotusental
jordbrukare, som, såvitt jag förstår, icke hava det minsta gagn av en tullförhöjning.
Och skola vi gå in för en utredning, som skall gagna jordbruket,
bör ciet vill icke bli en utredning, som gagnar endast en del av jordbruket,
utan den bör väl om möjligt läggas så, att jordbruket ^i dess helhet gagnas.

Och då kan jag icke se annat, än att vi nog fa tänka pa, om det iinns någon
möjlighet alt sänka tullarna i stället för att höja desamma.

Andra kammarens protokoll 1027. Nr SO.

Sr 2t). 82

Lördagen den 7 maj e. m.

beredande av j ^otlvej ^ ! at,t ja£ for lnin del gatt med på en dylik utredning är emellertid
likställighet ^ 5}. tyckes lör närvarande, som också den föregående ärade talaren

i tullskydds- yttrade, törehnnas en viss avspänning i frågan angående tullarna och tullarnas
hänseende nytta. Jag tror, att det är många protektionister, som hava något justerat sina
ZkZchtss aslfe ] detta hänseende. Och detta, menar jag, gör, att det synes mig vara
binäringar lrL0Jh&t. komma fram till ett resultat av en utredning, varmed vi kunna gagna
samt de landet i dess helhet.

industriella Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag nu her att få yttra
mig litet rörande föreliggande utskottsutlåtande, vill jag att börja med erinra
orrb detsamma ju är föranlett av en motion, som jag och åt skilliga

andra . bondeförbundsriksdagsmän hava undertecknat, och som
. ram-t>urit i denna kammare. Jag far saga. att jag har väckt åtskilliga
motioner under min riksdagstid, men ingen har rönt en sådan, jag vet
icke, om jag skall säga förekommande behandling, men en sådan behandling,
att av tre olika grupper inom utskottet blivit tillstyrkt, att en utredning i
föreliggande ärende skulle komma till stånd. Och som motiv anför man, att
det är på grund av denna motion, som är väckt — men det är också det enda
gemensamma motivet, att den är väckt,'' sedan skilja sig de olika, grupperna
åt. Ja, deu är verkligen en sällsynt tur att få ett bifall i klämmen på det
sätt, som här skett. Då kan man säga: hur hava utskottets olika delar kunnat
komma till samma resultat, da åtminstone de två olika motiveringarna äro
alldeles diametralt motsatta varandra? Det är verkligen ett utomordentligt
konstverk, soin jag mycket beundrat. Nog har man i regel fått göra en skarp
krok till sist, så att jag tror icke, att vägarna skulle passa till automobilvägar,
när man gör sa skarpa krökar. Men det har gått ändå-, och så har
man kommit till resultatet att föreslå skrivelse till Kungl. Maj.''t.

°Äras den, som äras bör. Om jag därför skulle börja med att titta litet
pa utskottets motivering. Där går man först ut ifrån, att vi i vår motion
»skulle ha till huvudsyfte att åstadkomma en från socialpolitisk synpunkt rättvis
inkomstfördelning». Ja, jag har blott talat om, att jordbruket bör behandlas
i tullpolitiskt hänseende som andra näringar, men jag har icke talat om
någon inkomstfördelning. Det är verkligen märkvärdigt med herrar soeialdemokrater.
De ha. alltid så utomordentligt livliga och bekymrade tankar om
fördelningen här i yärlden. Jag har mera tagit syfte på produktionen. Fördelningen
är en lättare sak än att se till, att det blir produktion. Sedan klarar
sig fördelningen mycket lätt. Sedan gammalt står jag i motsats mot mina
vänner socialisterna i denna fråga, ty frågan om fördelningen är just deras;
jag talar icke om fördelningsproblemet i min motion.

Så säger man vidare, att »en sådan uppfattning är emellertid enligt utskottets
mening oriktig». Då straffar man ju något, som jag aldrig sagt. Men
det egendomliga är, att redan på samma rad tillägger utskottet: »eller i varje
fall ytterst ensidig.» Det ser ut, som utskottet självt trodde, att dess första
påstående ^skulle vara oriktigt, ty det justerar sig ögonblickligen. Ensidighet
är dock något helt annat än att komma med något, som är oriktigt. Men det
tycks utskottet utan vidare anse vara ett och detsamma. Så talar man om.
vad som gäller för hela riket. Jag har aldrig ifrågasatt annat, än att även
Skane skulle höra till Sverige i tullhänseende, oaktat det var mycket olyckligt,
att vi gjorde det under kristiden. Men icke spekulera vi på att senarera.
»Ett hävdande av liknande synpunkter för våra exportnäringars räkning skulle
med nödvändighet utmynna i kravet på borttagandet av alla tullar», säger utskottet
vidare. Det tycks vara utskottsmajoriteten obekant, att det är exportvaror
även åtskilligt, som vi producera på jordbrukets område. Vi driva ex -

Lördagen den 7 maj e. m.

83 Nr 29.

portnäring vi också, det kan icke vara tu tal om det. Åtminstone i Skåne driva
vi nästan mera exportnäring än produktion för förbrukning inom landet, när
det gäller .jordbruket. Hela olyckan träffar sålunda även oss. Vi äro icke så
knussliga, som herrarna tyckas räkna med i utskottet.

I sammanhang härmed äro högerreservanterna inne på samma sak, nämligen
att man skulle kunna göra en utjämning mellan jordbrukets och industriens
tullar, och säga, att det blir mycket besvärligt. Ja, det tror jag också; och
det blir ännu besvärligare, om man icke vill göra det. Jag vill icke påslå, att
högern icke vill, men det vet jag, att vad människor icke hava lust för är alltid
det besvärligaste. Och så tycks man även förutsätta, att vi skulle ta det
så ytterst inskränkt och snävt, att det skulle vara lika på öret. Nej, mina
herrar, det är visst icke vår mening. Jag vet icke, vilken tilltro man egentligen
kan sätta till tull- och traktatkommitténs utredningar i stort sett. Men
jag tycker, att när den kommer till en så oerhört stor summa om året, som
jordbruket skulle vara skattskyldig! under industrien, och vi jordbrukare även
trött, att så skulle vara fallet, så är det även om tull- och traktatkommittén
räknat fel, en så stor marginal, att det är alldeles tydligt, att förhållandet i
verkligheten är sådant, som tull- och traktatkommittén kommit till, även om icke
summan skulle vara exakt, Och då är det väl ändå rimligt begärt, om vi
jordbrukare från vår sida säga: År det icke skäl i, att vi få lov att jämka ihop
detta? Och när den siste talaren här stod och yttrade, att vi ville göra det
via förhöjda tullar, hava vi tvärt om skrivit i vår motion, att vi kunde acceptera
vilken av linjerna som helst, vare sig förhöjning å ena sidan eller sänkning
på den andra. Då vet jag icke, vad denne talare kunde få det ifrån, att
vi under alla omständigheter ville nå vårt mål genom höjda tullar. Men å andra
sidan fick jag alldeles klart för mig, att utskottsmajoriteten går ut ifrån, att
det skall ske uteslutande genom sänkta tullar. Och när vi komma till slutet
av utskottets motivering säger utskottet, att det skall vara en förutsättningslös
utredning. Det är där, som herrarna slå sig själva litet på munnen. Det
håller icke. Vi kommo verkligen med det rena uppsåtet, att det skulle vara
en förutsättningslös irtredning, vare sig man skulle taga den ena eller den
andra vägen. Blott det hålla vi starkt på som en allmän linje, att jordbruket
som näring skulle behandlas likadant, som industrien behandlas som näring.
Det var det hela. Om man tittar efter i både utskottets utlåtande och i högerreservationen,
finner man, att där har man varit ytterst noga med att utesluta
detta. Man talar nästan om allt möjligt — åtminstone om en god del mera,
än vi tala om i motionen — men att man överhuvud skulle ställa sig så, att
man i stort skulle gå in för linjen likställighet mellan dessa näringar, det synes
icke ett spår av i dessa utlåtanden, därom är det tyst som i graven. Jag
får verkligen säga, att jag skulle kunna gå med, om man verkligen haft eu
förutsättningslös utredning, även om denna läderat betydligt oss jordbrukare.
Men om man aktar sig så synnerligen väl för att ge minsta antydan, att man
har en sådan, om än svag, vilja, då får jag säga herrarna, att det hade varit
mycket riktigare, om både utskottsmajoriteten och högerreservanterna sagt:
»Det, som sagts i bondeförbundarnas motion om att det skall vara utjämning
i tullskyddshänseende mellan dessa näringar, det gå vi icke in på.» Det
hade varit ärligt spel, mina herrar, ty det är ändå helt enkelt detta, ni ytterst
vilja säga. Även om herrarna vilja gå på en vida större utredning, hade
det icke skadat er det allra minsta, om ni svarat någonting på det där, som
vi framhållit och som var anledningen till, att herrarna i bevillningsutskottet
kommo på tanken, att en utredning behövdes.

Så talar man också om, att en viss avspänning skett i tullfrågan, och som
ett exempel därpå åberopar man uppfattningen bland vårt lands jordbrukare.
Där står också: »Även om man med bestämdhet hävdar kravet på likställighet

Ang.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

Nr 29. 84

Lördagen den 7 maj e. m.

beredande av * ^raga om tullskydd mellan jordbruk och industri, synes man inom dessa
likställighet kretsar yara villig att medverka till ernående av en dylik likställighet även
i tullskydds- genom sänkning av tullar, om eu förutsättningslös utredning skulle giva vid
hänseende handen, att likställigheten bäst kan åstadkommas på sådant sätt.» Jag vet
bruketochdess ic^e’ om det ar sant, det som herrarna säga, att en avspänning ägt rum hos oss
binäringar jordbrukare, och speciellt bland oss inom bondeförbundet, om jag för min del
samt de får anses liksom vara en exponent på detta område. Jag har ju tillhört bevillindustriella
ningsutskottet åtskilliga år, och under den tid jag varit riksdagsman, sedan
år 1918, har jag talat i olika repriser för vissa tullförhöjningar. Jag har
(Forts'') talat. för status quo på andra punkter vid andra tillfällen, jag har talat för
nedsättning av tullar, och jag har även talat för borttagande av tullar. Då
undrar jag, om man kan säga, att det behövs en avspänning på detta område.
Jag talade för borttagande av en tull, när herr Månsson i Furuvik sade, att
det var en rävasax det där. när herr Olsson i Kullenbergstorp ville suspendera
en tull tillsvidare. Då vet jag icke, med vad skäl man kan säga, att
bland oss blivit en avspänning. Men däremot tycks det. som om på socialdemokratiskt
håll en sporadisk avspänning då och då skulle hava skett. Jag
har nämligen haft tillfälle att höra, hur en socialdemokrat uppträtt som rnusikp.
rotektionist, en annan som fröprotektionist, en tredje för isbrytarprotektionism
och en fjärde och femte som protektionister, när det gällt andra saker.
Så att där är en viss avspänning, även om den är mycket liten för tillfället.
Men det kan alltid vara ett spirande frö, om verkligen en avspänning
vidare skall ske på den linjen, så att de vilja låta tala med sig som praktiskt
folk och icke som doktrinärer, som de alltid tala om, att andra äro. Under
sådana förhållanden tror .jag visst, att vi mycket väl skola kunna mötas, och
då ser jag ingen orimlighet i, att man kan göra upp dessa förhållanden på
tullfältet.

Men det som ändå allra mest förvånar mig i majoritetens motivering är det,
att den säger, att även om man skulle nedsätta några tullar, skulle det ske
med stor varsamhet. När ha vi förr hört dylikt? Jag har verkligen tittat
efter, vilfca som deltagit i beslutet, och bland dem fann jag även herr Fabian
Månsson i Furuvik, vilken så många gånger räknat ut på öret, huru mycket
vi, som hava tullskyddad produktion, hava stulit från konsumenterna. Han
har kallat oss, som haft litet tullskydd på våra varor, för »rovriddare» och
riktigt gått fram med eld och svärd. Och nu har underverket skett: han
förklarar, att vi skola gå fram med varsamhet mot rovriddarna, i trots av
allt, vad de rövat och stulit. Jag hade aldrig trott, att vi skulle få höra
någonting sådant från herr Månsson, absolut icke. Och jag må säga, att det
tycks ^verkligen, som om det vore en viss avspänning. Jag får bara tillägga,
att måtte den avspänningen vara en stund, så att det icke kommer en ny bölja
och slår bort den goda föresatsen om varsamhet och praktiskt samarbete med
andra folkgrupper.

Så talar man om, att om man skall göra en förändring, bör den göras så.
att den blir till hela landets ekonomiska bästa. Ja, nog skall jag skriva undp
på det. Men frågan är, mina herrar, om skyddet någorlunda jämnar ut
sig mellan jordbruk och industri, vore detta till hela landets ekonomiska
skada? Är det majoritetens mening, att sådan vore skadligt? När man
talar om, att man vill göra det till hela landets bästa, vill jag endast framhålla,
att det vill även jag och helt säkert alla mina medmotionärer. Samtidigt
som vi själva vilja leva, vilja vi även låta andra leva, det kan jag försäkra.

Vidare talar, man också om nationernas förbunds ekonomiska konferens.
Men då tycker jag, att herrarna snart komma i det blå. ty den var icke hållen,
när herrarna skrevo sin motivering. Kunde ni icke väntat med det en stund,

Lördagen den 7 maj e. in.

85 Nr -29.

tills den både hållits? Det där argumentet ha ni kommit tor tidigt med Ni
ha icke iakttagit den varsamhet, som ni rekommendera, när ni kommit med det.

Det talas också om att försöka vinna avsättning för svenska produkter och
icke söka skapa en splittrad produktion. Ja. det är nog svårt lör sakkunskapen
att säga. vad som är en splittrad produktion. Jag har hört framstående
nationalekonomer, som just påstått, att ett folk, som icke ar alltför litet
förstås, skall även taga vara på de små näringskällorna, men det tyckes som
om herrarna, som stå för majoriteten, voro glada över att. ni icke vilja °hpva
produktionen splittrad. Ni vilja hava stora jätteföretag i samhället, någonting
oerhört, stort, samlat; kanhända är eu orsak till att in vilja, hava det sa
stort, att ni icke tycka om småproduktionen. Det skulle emellertid vara intressant
att veta, vad herrarna i majoriteten egentligen avsett, när ni varna
för att inlåta sig på småproduktion och denna splittrade produktion. -Nåja, jag får ändock medgiva, att ett väsentligt framsteg skett hos herrarna
på de sista nio åren, sedan vi började diskutera dessa.ting, och när man. kan
få höra sådant från herr Månsson om varsamhet har jag gott hopp om iram -

Ang.

beredande av
Wcställighet
i tullsJcyddshänseende

mellan jordbruket
och des
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

Det är en sak, som berörts i högerns reservation och även i herrar Wohlins
och Olssons i Golvvasta reservation, nämligen de förestående traktatförhandlingarna.
Vi hade traktatförhandlingar senast med Spanien och Tyskland; de
äro avslutade, men de kunna möjligen tagas upp på nytt och revideras, oc i
man lär hava traktatförhandlingar på andra håll. Det är verkligen, långt
ifrån, att ett folk kan gå fram självt efter precis sådana teoretiska linjer beträffande
tullskydd och frihandel, som det kanhända självt .skulle önska, ty
ett annat folk, som man står i affärsförbindelser med, kan just åstadkomma
sådana oerhörda förskjutningar, så att man förstår alltför val, att man är rätt
mycket beroende av varandra. Jag fick åtminstone det intrycket, när det
gällde avslutandet av den senaste tyska handelstraktaten, att da stod Sverige
förskräckligt illa berett att avsluta en tarifftraktat. Vi hade icke någonting
att ge i byte. Högern talade da om att hava något att byta boit, men jag
förstår icke annat, än att vi mot tyskarna bytte bort några finanstullar eller
tullar på överflöds- och umbärliga varor, det där som jag tror vi en söndag
voterade här 1920 eller 1921. Detta tullskydd eller denna tullbeskattning
kastades bort, och då vet jag icke vad vi vidare hava att byta bort. Jag tror
nämligen, att det i fortsättningen är omöjligt för ett folk, med den struktur,
som vårt land har och som våra näringskällor hava, att gå fram med traktater
med nationer, som hava dubbeltariff, utan att vi själva lägga oss till med
en sådan. Jag förstår att det har olägenheter, men det är absolut tvunget,
och vi kunna också se, att vid avslutandet av den. ty ska traktaten hade tyskarna
icke så mycket som svenskarna kunde falla tillbaka på och jämka på, och
därför kunde tyskarna behandla oss hur som helst; man hide också märke till.
att de punkter, där tyskarna gjorde några betydande sänkningar, förefunnos
inom industrien, inom jordbruket däremot förekom detta icke alls utom litet
beträffande hästar av en särskilt sort och lingon, så att även där kom det
svenska jordbruket i en ytterst dålig ställning gentemot den svenska industrien
vid avslutandet av den tyska traktaten. För övrigt^ har man på senare
tider kunnat finna, att förhållandena snabbt ändra sig, så att vad som icke
var alltför galet 1911 har kommit rent skevt på sned nu.

När jag som sagt tar och tittar på dessa tre motiveringar för utskottets
hemställan, kan jag verkligen icke undgå att finna, att den som vill taga detta
objektivt och lämna det till en verkligt förutsättningslös utredning, borde
taga den reservation, som avgivits av herrar Wohlin och Olsson i Golvvasta,
den lämnar möjligheterna öppna, den pekar på att vi i bondeförbundet äro
villiga till förhandlingar på alla sidor, överallt och öppet har jag icke hört

Nr 29. 86

Lördagen den 7 maj e. in.

Aruj.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

någon som sager nej Men jordbruket skall nödvändigt sämst behandlas, och
om icke herrarna vilja medgiva det direkt, så får jag fatta det så, som om
herrarna ändock ansage det men icke våga säga det. Vi begära visst icke,
att jordbruket skall behandlas bättre än andra näringar, det har jag aldrig

gjort i någon motion som jag väckt eller något anförande som jag hållit och

kommer aldrig att göra det, så länge som jag har äran att vara ledamot
av denna kammare, men jag kommer heller aldrig att uraktlåta att framhålla,
att det är en oeftergivlig rätt för våra jordbrukare, att vår näring skall behandlas
lika som andra. Vi fordra icke att bliva satta i främsta rummet, vi
visst lcke detta, när det gäller skatter och vägunderhåll, att vi skola
sta sa exceptionellt som Kungl. Maj:t har föreslagit i år, att vi skulle stå på
en särskilt lin ståndpunkt gentemot andra medborgare. Vi säga också, att
även där höra vi stå som annat folk, men vi se nu, huru man håller igen'' och
Öppet, jag vill icke säga saboterar, men sätter så många krokben man kan

emot att bondens näring skall behandlas som andra näringsfång i landet.

Vi hava gått in för likställighet i bondeförbundet, och det komma vi att
hålla fast vid.

Nu kan jag förstå, att det första man gör är naturligtvis, att man slår ut
herr Wohlins reservation. Det är ju det vanliga, och ‘det blir väl någon av
de två andra som segrar, men även om herrarna så göra och det blir en utredmng,
så varen övertygade om, att ni få taga skyldig hänsyn till att jordbruket
icke blir alltför illa behandlat av er, såsom det kanske ändock var speciellt
under kristiden, då man kunde riktigt behandla det hur som helst. Jag tror
knappast det är rådligt för någon av de andra stora partierna vare sig de som
i industrien representera arbetsgivarna eller de som representera arbetarna,
att göra jordbrukarna till lastdjuret, vare sig på detta område eller på något
annat, men det är beklagligt, att jag finner, att man även i denna fråga icke
kan mötas så neutralt, som jag så oändligt gärna önskat.

Nu skall jag be att få yrka avslag på utskottets betänkande och bifall till
herrar Wohlins och Olssons i Golvvasta reservation. Jag förstår alltför väl,
att det blir blott ett yrkande som jag kan gorå för formens skull, jag medger
gärna, att herrarna segra, men glömmen icke, när ni göra utredningen, att
det finnes bönder här i landet.

Herr Lindman: . Herr talman, mina herrar! När jag läste den motion, som
vi nu behandla, gjorde jag i mitt stilla sinne en liten fundering: vilket skall
bliva slutet med denna? När den väl kommer i bevillningsutskottets stora
kvarn vad kommer resultatet att bliva av det som man begär i motionen? Det
stod för mig klart, att man tydligen önskade i denna motion, att någonting
skulle göras för att hjälpa en betryckt näring, nämligen i detta fallet jordbruksnäringen.
I det avseendet stod motionen i samklang med den uppfattning,
som jag mångfaldiga gånger jämte många andra från det parti jag tillhör
uttalat i denna kammare. Men, tänkte jag, huru kommer det nu att se
ut, det betänkande som kommer att bliva skrivet på grund av denna motion?
Vad jag vidare hade för funderingar behöver jag icke tala om, ty vi hava ju
betänkandet, så att nu se vi, vad betänkandet går ut på. Motionärerna hava
blivit bönhörda, De hava fått en utredning tillstyrkt, utskottets betänkande
slutar med en kläm, i vilken man begär, att Kungl. Maj :t skall verkställa
utredning av tullsystemets verkningar och framlägga förslag för riksdagen,
som det heter, och den klämmen återfinnes även i de båda reservationerna. Alltså,
utredningen kommer till stånd, det ha sålunda herrar motionärer nu vunnit
med detta. Men sedan är det fråga om, vad herrarna vunnit. Herr Olsf°n
i Kullenbergstorp säde nyss, att nu kunna ni gärna i kammaren slå ut
bondeförbundets reservation och sedan kunna ni taga en av de andra båda.

Lördagen den 7 maj e. in.

87 Nr 21*.

d. v. s. utskottets förslag eller högerreservationen. Ja, så enkelt är det. Det beref^de av
är egentligen mycket enklare, ty högerreservationen har val icke större ut- likstäUighel
sikter att gå här i kammaren än bondeförbundets. Nej, det blir sannolikt ut- i tullskyddsskottets
betänkande, som blir lagt till grund för denna kammares beslut, där- hänseende
för sörja naturligen de som stå bakom det, de socialdemokratiska ledamöterna,
de frisinnade och de liberala —• jag vet icke om det finnes någon av dem i binäringar
bevillningsutskottet, de räcka visst icke till i alla utskott — men det är sanno- somt de
likt, att de finnas bakom förslaget och samverka med de andra. Det blir tnd-ustnella
alltså andra kammarens beslut, och vad har man da. fått genom jletta utskottsbetänkande?
Jag skall nu, herr talman, icke gå igenom det så i detalj (Fort| j
som den senaste ärade talaren gjorde, jag skall endast visa på ett par saker,
som han och hans övriga partivänner vunnit med detta.

För det forsta få ni ett andrakammarbeslut, i vars motivering det heter,
att man synes »inom dessa kretsar», d. v. s. bondeförbundets, motionärernas
kretsar, »vara villig att medverka till ernående av en dylik likställighet även
genom sänkning av tullar». Jag undrar icke på, att herr Olsson i Golvvasta
och herr Olsson i Kullenbergstorp äro mycket förargade över att man
skrivit på det sättet, vilket kan betyda en sänkning även av jordbrukets tullar,
men vad lönar det att stå och klaga över att utskottet icke brytt sig om
vad motionärerna sagt: frågan är framförd i motionen, utskottet har tagit hand
om den. utskottsmajoriteten dikterar beslutet, och så skriver utskottsmajoriteten
såsom jag nyss sade. Detta blir således ett andrakammarbeslut. Vidare
kommer det att stå i det beslutet något som enligt min uppfattning är
synnerligen beklagligt, därför att det visar, att utskottsmajoriteten vill ga
ut även över jordbrukets förhållanden, nämligen då majoriteten talar om »hurusom
övergången från vegetabilisk till animalisk produktion och den. växande
exnorten av animaliska produkter i hög grad minskat intresset inom vissa jordbrukargrupper
för tullskyddet å sistnämnda produkter». Man merkt die. Absicht!
Det är nog majoritetens mening, att man skall kunna komma in även
på nedsättning av jordbrukstullar. Så är det .vidare en sak som man i utskottet
kommer in på, nämligen att »en utredning om vårt tullsystems framtid
kommer med denna inriktning att kunna naturligt anknyta till de strävanden,
som tagit sig uttryck inom Nationernas förbunds ekonomiska konferens
och vilka gå ut på att påskynda Europas ekonomiska tillfrisknande
genom att främja ett i möjligaste mån obehindrat varuutbyte mellan folken».

Där komma alltså klorna fram riktigt ordentligt från frihandelsmajoriteten.

Så skall den tala, och så talar den. Det är ju icke underligt, om. motionärerna
känna sig synnerligen illa behandlade, när de som svar pa sin motion
att få hjälp i stället få sådana uttalanden .som detta, och att motionärerna,
som herr Olsson i Golvvasta uttalade, tyckte att det är underligt, och att det
icke finnes något märkbart intresse hos bevillningsutskottets ^majoritet för jordbrukarna.
Det har han sannerligen så rätt i, men det är så dags att ropa pa
detta, när man fått detta uttalande från utskottet. . . .

Låt mig nu få säga ett ord till om utskottsmajoriteten, som rör sig i viss
mån om en annan fråga. Då man talar om industrien och talar om, att man
skulle begränsa den inhemska marknaden och att man huvudsakligen skulle
gå in för att främja exportproduktionen o. s. v., så är det ett ständigt återkommande
tal, att det finnes så många industrier som icke bära sig. Fara
de sig icke, så skola, de läggas ned, låt dem försvinna. Jag undrar om vi
verkligen hava råd att handla på det sättet, att låta bara den ena efter den
andra försvinna, Vi få nog se saken annorlunda, och jag vill framhålla, alt
här gäller det faktiskt, om man skall hjälpa Sveriges näringsliv, det gäller
i alla fall, att man får se till, att näringslivet på olika områden verkligen
blir hjälpt, ty det är uppenbart enligt min uppfattning, att vad som bär

Kr 29. 88

Lördagen den 7 maj e. m.

Aivj.

beredande av
likställighet
i tullskydds
hänseende
f mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forte.)

i. högerreservationen säges har sitt berättigande i mycket stor utsträckning
nämligen detta: Det är icke enbart tullarna som åstadkomma de överklagade
störa svårigheterna, det är en hel mängd andra förhållanden, som hava bidragit
till dem, och i vad mån det ena eller det andra har varit det som åstadkommit
den största skadan kan ingen av oss säga, och jag skulle knappast
våga tro, att en utredning heller, hur samvetsgrant och opartiskt den än gjordes,
skulle kunna gorå det. Men ibland alla dessa faktorer måste vi dock
erkänna, att alla de åtgärder, som gjorts på det sociala området, såsom t ex
attatimmarsdagens genomförande, medfört stora och betydelsefulla svårigheter
lor näringslivet. Höjda transportkostnader, höga räntor, det skråväsende, som
linnés pa en mängd områden, och överhuvud taget sociala åtgärder hava bidragit
i mycket hög grad, jag kan icke säga huru mycket de gjort det, men
det ar fråga om det icke är de som åstadkommit vad som överklagas nämligen
den störa fördyringen inom industriproduktionen. Detta förorsakar
arbetslöshet, och när utskottsmajoriteten säger att de på .sill väg skola före bygga

arbetslösheten, då tror jag icke utskottsmajoriteten har rätt i detta sitt
uttalande.

Nu »lutar emellertid detta med, att andra kammaren troligen fattar detta
i TÖra-ttar sedan f°rsta kammaren samma beslut, så går skrivelsen till
aJit\?ch då. förmodar jag Kungl. Maj:t — det är visserligen icke
alltid Jiungi. Maj:t rättar sig efter riksdagens önskan nu för tiden — men
lag lormodar,_ att i detta fall skall man göra det och tillsätta en utredning,
och sa ia vi kanhända se den ärade ledamoten av kammaren som begärt
ordet nu närmast efter mig möta i en utredning, och så få vi se professorn
i nationalekonomi Heckscher, och så få vi se några andra, och då kommer
säkerligen resultatet att bliva någonting helt annat än det som motionärerna
både hoppats på, och så slutar kanhända det hela till sist med, att det
gar som det står på ett ställe i högerreservationen, nämligen att nedsättningen
a vindustri tull skyddet kommer slutligen att »framkalla starka krav på nedsättning
eller borttagande av jämväl jordbrukets tullskydd». Detta är eller
kan enligt mm uppfattning bli det resultat, som man vunnit genom denna
aktion.

Herr försde vice talman, mina damer och herrar! Jag ber
att la framföra ett tack till motionärerna för att de vid årets riksdag framkommit
med denna betydelsefulla motion, vilken jag är övertygad om kominer
att bidraga till, att riksdagen om några år kommer att vidtaga tullsänkningar
till gagn ^for den svenska produktionen och för landet i sin helhet. Jag
undrar icke pa att de ärade ledamöterna av bondeförbundet, sedan de studerat
to '' 0<jy traktatkommitténs betänkande, som ett första steg i sitt arbete för att
ta en förändring till stånd i vår tulltaxa framkomma med det kravet, att det
nu existerande tullsystemet åtminstone skall vara ett solidaritetssystem så att
icke jordbrukarna belastas hårdare genom industritullarna än jordbrukarna ha
fördel av de nu gällande tullarna på jordbrukets produkter. Vi få nämligen.
mina damer och herrar, aldrig glömma, att när riksdagen år 1888 införde
spannmålstullarna så skedde detta uteslutande för att hjälpa jordbrukarna i den
svara ekonomiska kris, av vilken jordbrukarna i Sverige liksom i Europas övriga
länder hade svår känning. Denna kris hade sin orsak bl. a. i de revolutionerande
kommunikationsförhållanden mellan Amerika och Europa, varigenom
den amerikanska spannmålen kunde säljas till helt andra priser än förut
Under den krisen växte den protektionistiska rörelsen fram i vårt land liksom
i en del andra länder i Europa, och till sist lyckades man få till stånd en
majoritet i riksdagen som förklarade sig villig hjälpa jordbrukarna genom
spannmålstullarnas införande.

Lördagen den 7 maj e. in.

89 Nr 29.

Men. mina damer och herrar, jordbrukarna blevo den gången liksom vid sa btrJr^''ik ar
många andra tillfällen grundligt kuggade av den då maktägande majoriteten likställighet
inom riksdagen. Ty vill man hjälpa en betryckt näring och ge densamma eu ; tullskyddsfördel
genom ett tullskydd, så är det, mina damer och herrar, en märkvärdig hänseende
hjälp, om riksdagen samtidigt genom förhöjda industritullar pålägger denna
produktion en börda, som mer belastar de svenska jordbrukarna än dessa nnärins/ar
ha fördel av spannmålstullarna. Visshet att så blev fallet erhålles, om man samt cie
undersöker fullbordan före och efter år 1888. Om man sätter tullbördan åren före ■Mmiriella
1888 till siffran 100, så innebär beslutet om jordbrukstullarnas införande nämn- rmnr^nnm
da år. att fullbordan växte till 126. Men sedermera lyckades industrihögern
med en del jordbrukares hjälp att år 1892 få industritullarna höjda, sa att tullbördan
sprang upp till siffran 192. Den Lindmanska regeringen lyckades år
1911 få industritullarna ytterligare höjda, så att tullbördan sprang upp till

Där ha ni, herrar lantmän, en bild av verkligheten! Ni fick den lilla fördelen
av siffrans höjande från 100 till 126, men sedermera ha siffrorna tillfölje
industritullarnas höjning successivt sprungit upp åren 1892 och 1911 till
resp. 198 och 238. Undrar någon på, att personer, som sätta sig in i dessa
ekonomiska förhållanden, utbrista: gud bevare oss för en sådan hjälp, som betungar
oss med en så stor belastning, därför att vi på sin tid fmgo fördelen
av spannmålstullarna! Det är helt naturligt, att om en sådan utredning korniller
till stånd, som utskottet föreslår, densamma kommer trots att bevillnmgs
utskottets majoritet icke yttrar sig om jordbruket jag vet icke anledningen
härtill, då jag själv som bekant icke längre tillhör bevillningsutskottet — att
ägna den sidan av problemet samma uppmärksamhet som övriga sidor av detsamma.
Jag tror, att min ärade vän herr Fjellman hade fullständigt rätt, när
han i sitt anförande framhöll, att alla de synpunkter, som framförts i reservationerna,
med säkerhet bliva beaktade av den kommitté, som antagligen kommer
att tillsättas.

Men, mina damer och herrar, det är inte nog med att få ett solidaritetstullsystem,
varigenom tullarna på industriens produkter icke belasta jordbruket
mer Vin spannmålstullarna ge jordbruket fördelar; ty det stora flertalet jordbrukare
har inget intresse av ett solidaritetstullsystem, nien det är ett första
steg i rätt riktning, som tages, om motionärernas uppfattning godkännes. Det
torde lite var känna till att det endast är ett fåtal av Sveriges jordbrukare,
som ha nytta av några tullar, då flertalet jordbrukare i vårt land icke ha
någon spannmål till avsalu. Det fanns vid världskrigets början 275,365 brukningsdelar
i vårt land, som hade brist av spannmål och sålunda icke hade någon
spannmål till avsalu, under det 105,806 hade något överskott; men bland
dessa senare var det blott ett ringa fåtal, som hade så mycket spannmål till
avsalu, att de hade större fördel av spannmålstullarna än nackdel av industritullarna.
Det är den sorgliga bilden av förhållandena sådana de voro omedelbart
före världskriget, och sedan dess torde icke förhallandena ha förändrat
sig. Det iir det beklagliga med detta tullsystem, att det verkar sa upprörande
orättvist på olika områden, såväl för producenter som för konsumenter.
Undersöker man vilka det är i södra och mellersta Sverige, som ha nytta
av jordbrukstullarna — i norra Sverige finnes det inga jordbruk, som ha någon
nytta av tullskyddet — så är det endast de stora godsägarna och storbönderna
i södra Sverige, speciellt i Malmöhus lön, och do jordbrukare i mellersta
Sverige, som bruka jord med en jordareal av över 100 hektar. Det är dessa
jordbrukare, som i egenskap av både konsument och producent ha ^större, fördel
av spannmålstullarna än belastning av industritullarna. Det förhåller sig med
andra ord så — och det känna vi ju alla till att det är de jordbrukare, som
ha den fetaste och bästa jorden, vilka ha fördel av tullsystemet. De stackars

Nr 29. 90

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella

näringarna
m. m.
(Forte.)

småbrukarna och bönderna, som ha den kargaste och svåraste jorden att bruka
dessa ha icke någon fördel utan i stället nackdel av tullar.

. Hur upprörande orättvist denna belastning verkar för konsumenterna finna
yi även av den utredning, som tull- och traktatkommittén utfört. Tullarna
belasta en familj bestående av man, hustru och två ä tre barn på det sättet,
att den som har en inkomst under 1,800 kronor har en tullbörda av 8 1 procent"
den som har en inkomst på 1,800—2,250 kronor har en tullbörda av 7.8 procent
den som har en inkomst på 2,250—3,150 har en tullbörda av 7.6 procent
och den vars årsinkomst överstiger 3,150 har en tullbörda av 7.2 procent. Ju
mindre inkomsten är ju större procentuellt sett är tullbeskattningen. Ju högre
årsinkomst man har ju lägre procentuellt är denna belastning.

Jag undrar inte på att herr Lindman i sitt anförande var synnerligen missbelåten,
säkert långt mer missbelåten än de ärade motionärerna över utskottsmajoritetens
motivering. Han utbrast bl. a,: »Man merkt die Absicht», han

tilläde icke »und wird verstimmt». Men jag förstod av fortsättningen på anförandet,
att herr Lindman redan i afton känner sig mycket nedstämd över blotta
tanken på möjligheten av sänkta tullar och kanhända i lika hög grad vid tanken
på att professor Eli Heckscher och min ringhet skulle bli medlemmar i den
kommitté, som får denna viktiga frågas utredning om hand. Herr Lindman
måtte bra flyktigt ha genomläst motionerna, ty herr Lindman gjorde sig skyldig
till ett misstag, och jag är övertygad, att någon av motionärerna, som begärt
ordet det föreföll mig som om herr Olsson i Kullenbergstorp nyss gjorde
det — nog skall kunna konfirmera, att herr Lindman fullständigt felaktigt uppfattat
motionen. Motionärerna ha visst icke förklarat sig ängsliga för någon
tullsänkning. Motionärerna ha i stället tydligt uttalat — och därvidlag gjorde
herr Johansson i Arkösund sig skyldig till ett missförstånd rörande herr
Olssons i Golvvasta yttrande — att det nuvarande tullsystemet, som belastar
jordbruket mer än jordbrukstullarna ge dem fördel, det vilja bondeförbundets
män icke behålla, utan antingen vilja de ha höjda tullar på jordbruksprodukter
och status quo av industritullarna, så att ett jämviktsläge uppkommer, eller
också status quo vad jordbrukstullarna beträffar och sänkning av industritullarna.
— Detta är motionärernas ståndpunkt. Då har man väl icke, herr
Lindman, anledning förutsätta, att motionärerna redan nu äro missnöjda över
att den utväg, som kommer att användas, blir att sänka de rubriker i tulltaxan. .
vid vilka för höga industritullar nu äro gällande. I de båda alternativen ligger,
. herr Olsson i Kullenbergstorp, enligt min mening en viss svaghet i eder
motion, hur beaktansvärd den än är ur andra synpunkter. Man torde redan
från början kunna stryka ett streck över den utvägen att genom förhöjda
jordbrukstullar åstadkomma det önskade jämviktsläget; ty det skulle medföra
sådana konsekvenser, att aven herr Olsson i Golvvasta och herr Olsson i Kullenbergstorp
icke skulle vilja vara med om en dylik utväg. Förhöjda spannmålstullar
skulle medföra förhöjda pris på livsmedel, förhöjda arbetslöner, ökade
svårigheter för vår exportindustri att kunna existera. Det är dock denna
industri, som skaffar oss betalningsmedel i utlandet, så att vårt land erhåller
de nödvändighetsprodukter. som Sverige är i behov av och vilka Sverige måste
importera. Vi känna redan nu till, hur svårt denna exportindustri, som
jämte jordbruket först och främst bär den stora tullbördan, hur svårt, säger
jag, denna industri har i sin konkurrens på den utländska marknaden. Det är
otänkbart att genom förhöjda spannmålstullar åstadkomma det jämviktsläge,
som de ärade motionärerna tänkt sig.

Det. är nödvändigt iir många andra synpunkter, att en utredning kommer
till stånd, varigenom riksdagen kan vidtaga tulländringar till gagn icke allenast
för jordbruket utan även för landet i sin helhet. Jag är övertygad, att
om det nuvarande protektionistiska systemet oförändrat får fortsätta ett och

Lördagen den 7 maj e. in.

91 Nr 29.

annat årtionde framåt, så blir det allt svårare och svårare för det svenska jord- berJ^e ar
bruket att kunna bestå. Det finnes nämligen ingen möjlighet för jordbruket
att kunna i likhet med de tullskyddade industrier, som arbeta på hemma- i Mlskyddsmarknaden,
förhöja arbetslönerna. Det blir en olidlig strid inom jordbruket hänseende
mellan arbetsgivare och arbetare; och det blir omöjligt att behålla den stora fruketocttdels
marginalen, denna skillnad i arbetslönerna inom exportindustrien och jordbro- bi^ringaT
ket å ena sidan och arbetslönerna inom den tullskyddade hemmaindustrien å samt de
andra sidan. Det går icke. Detta är även en anledning, varför kammaren bör industriella
biträda förslaget om utredning och bifalla utskottets hemställan. “™S"M

Motionärerna vilja ha hjälp för jordbruket, säger herr Lindman, men genom ™''™''
ett bifall till utskottets motivering få de ingen hjälp. Jo, jordbrukarna fä
hjälp, herr Lindman, om denna utredning kommer att medföra en deltullnedsättningar
å industriprodukter, varav jordbrukarna oavvisligt äro i behov.

Och detta är den ena utvägen, som herr Olsson i Kullenbergstorp och medmoiionärer
tänkt sig.

Herr Lindman framhöll, hur ofta han och hans meningsfränder från denna
talarstol under många år ha talat till förmån för statsingripande för Sveriges
näringsliv. Jag respekterar herr Lindmans och högerns protektionistiska uppfattning.
fastän jag icke kan dela densamma. Men, herr Lindman, den sortens
hjälp be vi näringsidkare som regel gud bevara oss ifrån! Och nu går
det icke längre, herr Lindman, att i fortsättningen inbilla enfaldigt folk landet
runt. att man uppträder som vän till näringslivet, när man föreslår olika statsingripanden
i vårt näringsliv och alldeles speciellt icke då man föreslår
kvacksalveriåtgärder såsom att förhöja tullarna. Glädjande nog börja ^handelns.
industriens och finansens förnämsta målsmän världen runt att på det
kraftigaste bekämpa dylika åtgärder och i stället gå fram under en helt annan
lösen än protektionisterna gjorde på åttiotalet, nämligen att i stället nu om
även med yttersta försiktighet och med all varsamhet arbeta för den fria handelns
återinförande.

Jag skulle visserligen önskat, att i motiveringen till utskottets hemställan
jordbrukets synpunkter hade beaktats och att vissa andra uttalanden hade
gjorts, men jag är, herr förste vice talman, i likhet med herr Fjellman av
den uppfattningen — och jag tror, att herr Olsson i Kullenbergstorp ävenledes
gav uttryck åt samma åsikt — att alla de synpunkter som äro framförda i
de tre olika motiveringarna såväl i utskottets hemställan som i de båda reservationerna
komma att av den blivande kommittén beaktas,.

Jag tillåter mig därför, herr förste vice talman, att i frågans nuvarande läge
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Linköping: Herr förste vice talman! Jag förstår, att

herr Röing betraktar denna dag som en historisk^dag, och jag föreställer mig, att
lian betraktar det anförande, som han här nyss hållit, som ett gravtal över protektionismen
i vårt land. Han uttalade i sina inledningsord sin livliga glädje över
att denna motion framkommit, och jag förstår denna glädje, då den gav honom
anledning att hålla detta stora anförande. Jag tror emellertid icke, att motionärerna,
som berett herr Röing denna glädje, erfara samma tillfredsställelse
över det sätt, varpå han behandlat deras uppslag. Man har närmast anledning
till den reflexionen, att det är rätt synd om ett minoritetsparti. vilket lägger fram
ett förslag, som det finner vara riktigt och berättigat och sedan återfår detsamma
från utskottet omstuvat och försett med en helt annan spets, en helt annan
inriktning, än motionärerna tänkt sig. Motionärerna äro emellertid nödsakade
att med en reservation beträffande motiveringen stödja samma utskottsyrkande.
Detsamma gäller högern. Högern har ju gått med på utskottets yrkande,
men den bär också sin särskilda motivering.

Kr 29. 92

Lördagen den 7 maj e. m.

jn"J, Jag skulle vilja säga, att i den omständigheten, att alla de stora partierna

likställighet kunnat ena sig om ett gemensamt utredningsyrkande, ligger i och för sig
i tullskydds- någonting ganska anmärkningsvärt, när det gäller en så omstridd sak som
hänseende tullfrågan. Men detta vittnar närmast om, vad som också påpekats i högerreservaMdlcm
jord- tionen, att tulldiskussionen har kommit in i ett annat läge under senaste åren.
"binäringar*8 HelJ Rökig misstog sig, om han trodde, att den här motionen och diskussionen
samt ''de kär i kväll äro något epokgörande. Vad vi nu bevittna är endast konstateranindustriella
det av ett faktum, som den uppmärksamme iakttagaren kunnat annotera sedan
ganska lång tid tillbaka. Det är en avspänning i tullstriden. Den gamla tull"
dogmatismen, frihandelns ^lika väl som protektionismens dogmatism, håller på
att överges, och på alla håll ser man på tullproblemet på ett förnuftigare sätt
än förut; man ser på realiteterna och frågar sig, vad man kan vinna i de olika
speciella ^fallen. Det är den reflexionen jag har gjort, då jag läst detta utskottsutlåtande.
Jag tror, att det från alla partiers sida innerst funnits den
tanken eller känslan, att tullproblemet numera kommit i ett annat läge. Däremot
är det sant, att motiveringarna skilja sig avsevärt från varandra, och det
ar givetvis detta, som utgjort en anledning för motionärerna att med ganska
stor besvikelse se på den inriktning, som utskottsmajoriteten velat ge deras förslag.

Det var närmast med anledning av ett uttalande av herr Olsson i Golvvasta,
som jag begärde ordet, och när jag sedan hörde herr Röing, blev jag ytterligare
övertygad om, att man blåst upp denna fråga till alltför stora proportioner.
Man har framställt saken så, att en av orsakerna till jordbruksnäringens betryck
är den betydande tullbelastning, som den är utsatt för genom tullarnas
fördyrande inverkan på de industriprodukter, som jordbruket använder. Herr
Röing strök under detta i ordalag, som jag icke kan undgå att beteckna som i
någon mån demagogiska. Däremot vill jag erkänna, att herr Olsson i Golvvasta
bemödat sig om att vara saklig. Herr Olsson anförde också några siffror för
att bestyrka sitt uttalande. Det var emellertid siffror, som i närvarande stund
äro något föråldrade, då de äro hämtade från tull- och traktatkommitténs utredning,
vilken som bekant för närvarande har så gott som uteslutande historiskt
intresse.

Jag skall emellertid, för att närmare belysa den verkliga innebörden av tullbelastningen
på jordbruket, be att få lämna några siffror av färskare datum.
De avse^ den beräknade ungefärliga tullbelastningen i procent av anskaffningsvärdet
å vissa maskiner, redskap och andra förnödenheter, som användas i
jordbruket. Siffrorna härröra från åren 1913 och 1925 och äro sammanställda
efter fullkomligt samma grunder, som tull- och traktatkommittén i sin utredning
tillämpat. Man finner då, att beträffande maskiner för jordens beredning
(plogar, harvar, sladdar, vältor, hästhackor, stenbrytare m. m.) var den ungefärliga
tullbelastningen i procent av anskaffningsvärdet år 1913 9 % och år
1925 5 %. Motsvarande siffror voro: beträffande maskiner för sådd och skörd
år 1913 8.5 % och år 1925 6 %; beträffande maskiner för skördens tillgodogörande
och beredning (tröskverk, halmelevatorer, rens- och sortermaskiner m. in.)
år 1913 8.5 % och år 1925 5 %; beträffande maskiner för mjölkens tillgodogörande
och beredning år 1913 9.5 % och år 1925 7 %; beträffande handredskap
år 1913 6.5 % och år 1925 5 %; beträffande kraftmaskiner inklusive traktorer
och ^hästvandringar (lokomobiler, fotogenmotorer, elektriska motorer m. m.)
för år 1913 växlande mellan 11 och 25 % och för år 1925 genomsnittligt 8 %i
samt beträffande reservdelar till maskiner år 1913 10 % och år 1925 6 %.

Jag har anfört dessa siffror, herr talman, icke för att bestrida, att jordbruket
har känning av den ifrågavarande tullbelastningen, men för att påvisa,
att denna belastning nu är mycket mindre än före kriget. Detta har sin naturliga
förklaring däri, att tullskyddet är nominellt lika stort som före kriget

Lördagen den 7 maj e. m.

93 Nr *>•

men att penningvärdet undergått en betydande försämring. Det är da uppenbart,
att den belastning av industritullarna, som jordbruket tar vidkännas,
procentuellt blir vida mindre än före kriget.

Men vad är orsaken till det förhållande, som förut bär papekats, eller det
sämre prisläget å jordbruksprodukter i förhållande till prislaget a industriprodukter?
Jo. detta sammanhänger, såsom herr Lindman papekade, med en
hel del andra faktorer. Det är först och främst de höga arbetslönerna inom
industrien, som inverka, vidare de höga transportkostnaderna, och icke minst
kartell- och trustpolitiken i olika former, bl. a. den fackföreningspolitik, som
i så hög grad präglar förhållandena pa det industriella området i vart land.
Dessa omständigheter tillsammantagna åstadkomma en betydande ökning av
industrins tillverkningskostnader. Industrin har bättre än jordbruket kunnat
taga ut denna ökning genom övervältning på konsumenterna. Jordbruket har
val i mindre grad varit utsatt för en del av dessa fördyrande faktorer — i
andra fall i lika hög grad som industrin — men jordbrukarna ha icke kunnat
av sina konsumenter taga ut de ökade omkostnaderna i samma omfattning. .

Det är oriktigt och ger en alldeles felaktig utgångspunkt för diskussionen
av problemet, om man förbiser nämnda förhållande och i stället ensidigt riktar
blicken på vad man kallar tullbelastningen. Det är ett faktum, söndag
icke vill bestrida, att tullskyddet betyder för jordbruket mindre nu an förr,
och det är enligt mitt förmenande ganska naturligt, att man pa jordbrukarhåll
blir allt mera benägen att reducera industritullarna, vilka om ock o betydligt
mindre grad än man här velat göra gällande, belasta jordbruket. Men
jag är övertygad om, att flertalet av jordbrukets representanter i denna kammare
— de må tillhöra högern eller bondeförbundet eller något annat parti -ha tillräcklig* ekonomisk sans och erfarenhet från det produktiva livets olika
områden för att ge sitt instämmande i det omdömet, att här måste man ga fram
med mycket stor försiktighet, därför att den ena näringsgrenen år i sa oerhort
höo- grad beroende av den andra. Börjar man riva ned nänngsskyddet i den ena
än clan, kan man vara övertygad om, att verkningarna komma att sträcka sig

över hela linjen. ... „ , ,,1,1

Nu tyckas alla vara ense om att en revidering av var nuvarande tullstadga
icke blott i tekniskt hänseende — såsom redan skett genom den snart avslutade
utredningen — utan även i materiellt hänseende är befogad. Detta ligger också.
kan man säga. nästan i sakens natur. Ett tullsystem ar liksom allt annat
underkastat utvecklingens lag. Det finnes val ingen, som är sa dogmatisk åt.
han vill bevara en tull bara för att den en gång kommit till, aven om förhållandena
skulle ha gjort den obehövlig. En anpassning av vart tullsystem etter det
nuvarande lägets krav och de faktiska behov, som föreligga både för jordbruket
och industrien, är ett aktuellt önskemål och även en realiserbar uppgitt.
Detta är vad högern velat vara med om. Jag har velat understryka denna omständighet,
därför att här från motionärernas sida riktats den anmärkningen,
att högern i sin reservation icke givit uttryck åt sin stallning till motionen och
vad man i verkligheten åsyftar med den föreslagna utredningen, ha vitt jag
lian förstå, har det dock i högerreservationen tydligt sagts ifrån vad man vantar
av den utredning man här vill vara med om. Man vill ge den ett begränsat
syfte. Genom en sådan begränsning åstadkommer man till eu början all
man avskär från undersökning hela detta komplex av ekonomiska problem, som.
om de skola tagas upp, leder till en utredning, som svävar ut precis lika mycket
som tull- och traktat kommitténs utredning gjorde och som kostar lika mycket
och räcker lika många År. Vidare vinner man inriktning pa eu uppgift
Mim verkligen har praktisk betydelse, nämligen eu undersökning darav, villo-,
behov av tullskydd som i närvarande stund föreligger 1 Daga om jordbruk och
industri och vilka ändringar man bör företaga med hänsyn till de lorhallandcn,

Ant).

beredande, av
likställighet
i tullskydds -hänseende
mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
in. in.
(Forte.)

Nr 21». 94

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

beredande, av
likställighet
t t ullsky dds -hänseende
mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
i ndustriella
näringarna
m. in.

som inträffat under den senaste tiden. Det säges i utskottsmajoritetens yttrande,
att den utredning, som här begäres, skall fixera »bestämt och klart "avgransade
näringspolitiska mål för vår tullpolitik». Ja, jag beklagar den kommitté
som får en dylik uppgift. Man kan val dock icke fastlåsa vår tullpolitik
vid en tillfällig, kanske snart övergående situation, och i närvarande stund
kan man taktiskt icke fixera något som helst; allting flvter på detta område.

• ^ar nn sagts av herr Rökig, att i närvarande stund går man världen runt
in lör de idéer han här gjort sig till talesman för. Ja, nog är det sant att
,Forte.) varIden och i synnerhet Europa i denna stund genljuder av frihandelsdeklarationer.
Vi fm senast i dag^i ett telegram från Geneve kunnat i tidningarna läsa
uttalanden från svenskt hall vid den ekonomiska konferensen, vari man framhåller,
hurusom exportindustrien lider av överdriven protektionism. Ja, mina
herrar, det klagomålet är nog mycket befogat, men den överdrivna protektiomsmen
är icke vår egen protektionism utan andra länders. Och medan världen
som sagt genljuder av frihandelsdeklarationer av ungefär samma innehåll
och innefattande samma argument, som herr Röing framförde, resa sig tullmurarna
i Europa allt högre. Det vore dåraktigt att blunda för detta faktum.
Det har visserligen visat sig, att åtskilliga i denna kammare äro rätt tillgängliga
för den argumenteringen, att det är Sveriges uppgift att gå i spetsen
och visa vägen för utvecklingen; vi ha också gjort det på vissa områden.
Men jag^undrar, om det är tillrådligt att här vidtaga åtgärder, ägnade att försvaga
vår ställning i den hårda ekonomiska konkurrens, som nu råder, innan
man har klart för sig; huruvida det verkligen finns något allvar bakom de vackra
frihandelsdeklarationer. som nu uppstämmas överallt.

Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till den motivering, som är innesluten
i den av herr Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag är tillfredsställd med bevillningsutskottets
orsiag om skrivelse till Kungl. Maj tf med begäran om den utredning, varom
iiai ar fråga. Jag skulle till en början kunna instämma med den siste ärade
talaren deruti, att man nog i allmänhet gör tullfrågan större än vad den i
verkligheten ar, vilket också kanske skett i denna debatt. Säkerligen har man
både tran Inhandlarnas sida och från protektionisternas överskattat betydelsen
av tullsystemet. \ i frihandlare ha överskattat detta system med hänsyn till
den skada vi antagit det medföra, och från protektionisternas sida har man
overs attat dess nytta för näringslivet. Det har gudskelov ständigt visat sig
att hur man an försökt bygga upp tullskrankor, har den ekonomiska utvecklingen
gatt sm väg oemotståndligt fram och kullstött de hinder, som tullsystemet
byggt upp. Här byggde vi år 1888 upp ett tullsystem, som var klart inriktat
pa att befrämja brödsädesodlingen i vårt land på den animaliska jordbruksproduktionens
bekostnad, och vad fingo vi bevittna? Jo, att den ekonomiska
varldssituationen pressade fram jordbrukets utveckling i den animaliska prouuktionens
tecken och trängde tillbaka brödsädesodlingen trots tullmurarna.

i hade ar 1891 slutfört ett tullsystem, som hade den klara inriktningen att
Jiemmamarknadsindustrierna skulle befrämjas, och vad fingo vi bevittna? '' Jo
att den svenska industriens utveckling alltmer gick i exportens tecken. När
de nya pappersframställningsmetoderna sett dagen, tjänade det icke något till
att med_tullar göra den svenska industrien till en hemmamarknadsindustri. Den
ekonomiska utvecklingen pressade fram en annan inriktning av vårt näringsliv.
Det förhåller sig nog i grund och botten på det sättet, att de stora ekonomiska
faktorerna leka med de bålverk, som man i form av tullar försöker
bygga upp för att leda utvecklingen åt det ena eller andra hållet.

Men även om man mer och mer kommer till den övertygelsen, att tullarna

Lördagen den 7 maj e. in.

Nr 21».

icke ha den fruktansvärda betydelse, som man förut tänkt sig, skall man gi- bere^^(
vetvis därför icke underskatta den roll, som de spela i näringslivets utveck- likställighet
ling, icke underskatta den konstlade inriktning, som de medföra för ett lands i tulhkyddsnäringsliv.
Jag är tillfredsställd med det förslag till utredning, som här före- hänseende
ligger, därför att vårt nuvarande tullsystem måste ur alla synpunkter be- ^ketocTdess
traktas såsom olämpligt, och att det kan vara högst på tiden att man åstad- binäringar*
kommer en förändring härutinnan. Och när herr Andersoni Linköping i lik- samt de
het med högerreservationen säger, att det nu är en olämplig tidpunkt för en industriella
dylik utredning och att vi icke böra vidtaga ändringar, som utgå från den nu- nanngarna
varande osäkra situationen, så måste jag invända, att ett sådant argument korn- '' ‘

mer helt säkert att alltid kunna anföras. Jag vill fästa uppmärksamheten på, r ''
att när de svenska protektionisterna år 1888 och 1891 byggde upp det nuvarande
tullsystemet utifrån en viss given förutsättning, räckte detta förutsatta
läge knappast mer än fem år, ty när vi kommo fram till mitten av 1890-talet,
var den ekonomiska situationen i världen och även i vårt land totalt omkastad,
och de förutsättningar, varpå tullsystemet byggde, funnos icke mer. Den
gången var man åtminstone icke rädd för att handla i en situation, som var nog
så labil, och jag tror därför, att vi ur den synpunkten icke i dag behöva hysa
någon större tvekan.

De notiser, som här anförts rörande det svenska näringslivets utveckling,
peka ju därpå, att det skett en förskjutning härvidlag, så att de olika näringsgrenarna
intaga en annan ställning i vårt folkhushåll än de gjorde den
gången tullsystemet kom till. Låt mig taga den sida, som jag nyss påpekade
rörande jordbruket, nämligen att den ekonomiska utvecklingen trängt den animaliska
produktionen i förgrunden. Låt mig vidare påpeka, att denna produktion
på grund av händelsernas makt mer och mer blivit en exportproduktion.

Låt mig slå fast, att tullarna på animaliska produkter numera gjorts ineffektiva,
omöjliga att utnyttja, betydelselösa. Om man då tager hänsyn till brödsädesodlingens
åtminstone relativa tillbakaträngande, ligger det i sakens natur,
att tullbördans fördelande på de olika samhällsklasserna och näringsgrenarna
förskjutits till jordbrukets nackdel och industriens fördel. Detta har
icke varit avsett, och jag hyser den uppfattningen, att det svenska jordbruket
intager en sådan ställning i vårt folkhushåll, att det gäller för oss att se till,
att vi icke genom konstlade medel hindra detsamma att vinna den utveckling,
som är naturligast och riktigast, och som länder till den största båtnaden för
det svenska folkhushållet. Låt mig vidare påpeka, att när det tullsystem kom
till, som vi för närvarande ha. så skedde detta i hög grad på en slump. Om
man går till de motiv, som bestämde införandet av tullsatser på olika varuslag
och som lågo till grund för beslutet vid t. ex. 1891 års riksdag, varigenom industritullarna
skärptes, vad finner man då? Jo, att beträffande en viss vara
yttrade den kommitté, vars förslag då var grundläggande, att av denna vara
tillverkade vi här i Sverige icke nog för att fylla vårt behov; den varan vore
bra för vårt land — alltså borde vi höja tullarna för att landet i det hänseendet
skulle bli självförsörjande. Beträffande en annan vara säger kommittén
att vi tillverka bär i vårt land mer än vi behöva. Denna vara är av stor betydelse
för vårt land; alltså vilja vi skydda denna tillverkning. Vare sig vi hade
en produktion som understeg vårt behov eller en produktion som översteg vårt
behov, var det i varje fall nödvändigt att höja tullarna. Man kan alltså såga,
att i varje fall var motiveringen för de nya tullsatserna något ungefär i den
stilen: »när jag super är det rätt». Det gjorde ungefär precis detsamma, hur
produktionen låg till, det enda botemedlet, den enda tänkbara möjligheten var
att höja tullarna.

Vill man så undersöka 1906 års Lindmanska tulltaxekommittés betänkande, så
finner man på mycket, mycket framträdande punktör precis samma knapp -

Nr 29. 96

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

händiga motivering, precis samma slumpvisa förslag om höjning av tullarna.
Man kan sålunda säga att vårt nuvarande tullsystem kommit till på måfå
ganska godtyckligt.^ utan att man övervägt, vilka ekonomiska verkningar tullsatserna
haft på vårt näringsliv. Nog föreligger det starka skäl att på allvar
undersöka hur det står till i detta avseende och att undersöka hur man skall
fa en rättelse till stånd.

Låt mig slutligen påpeka den underliga mekanik som utmärker hela vår
tulltaxa. ^ Vi ha tullar på allt; det finnes ju knappast någon sak som det icke
är tull pa, det är höga tullar och laga tullar. Och om en industri som tillverkar
^en vara har nytta eller skada av tullsystemet, det vet ingen. Ty
visst får den industrien en tullförhöjning på sin vara, men det går aldrig
att räkna ut, hur. mycket vissa industriförnödenheter stegras av tullarna, det
finns ingen människa, som beträffande en industri kan såga, om tullsystemet
för den industrien är till gagn eller till skada. Och när den svenska riksdagen
diskuterar frågan om det finns någon möjlighet att med tullar hjälpa
den eller den industrien, så finns det praktiskt taget ingen möjlighet för den
svenska riksdagen att bilda sig ett omdöme, huruvida tullförhöjningar
som äro ifrågasätta skola leda till förändring av de förhållanden
man vill vinna beträffande ifrågavarande industri, man kan aldrig se om härav
skall följa en omgestaltning beträffande belastningen för ifrågavarande industri.
Detta är omsorgsfullt dolt i det solidariska tullsystemet. Det vilar
ett djupt mysterium över detta tullsystem. Det föreslås allehanda ändringar
däri, med vilka man avser den och den verkningen, men ingen människa kan
veta om ändringen skall, leda till det avsedda resultatet.

Här är. det alltså enligt mitt sätt att se en ganska trängande nödvändighet
att vi för det första försöka att ordentligt göra upp debet och kredit i
vart tullsystem, försöka att göra klart för oss. vilka tillverkningar som i grund
och botten ha nytta av tullsystemet, vilka det är som stödjas och vilka det
är som stödja. Kunde vi komma fram till ett sådant resultat att vi kunde
förenkla var tulltaxa, sa att i de fall där stödet föreligger, där får stödet
vara kvar, och i de fall där stödet av tullar är onödigt, därför att de upphäva
varandra, där kan^ man taga. bort dem. Ha vi kommit dithän, ja, då
kunna vi på något sätt få en överblick över den tullpolitik som föres, då kunna
vi med en helt annan grad av säkerhet yttra oss om de tullpolitiska åtgärder
som ifrågasättas. Och kommer man till den ståndpunkten att det blir ett
förenklat tullsystem, sa att det blir möjligt att överblicka verkningarna av
detsamma, ja, da kan man taga hänsyn både till de förskjutningar i vårt
näringsliv som inträtt efter tullsystemets tillkomst och de ändringar, som kunna
påkallas, liksom det också blir möjligt att taga bort alla dessa på måfå
slumpvis anordnade tullsatser, vilkas verkningar man icke känner eller som
kanske i grund och botten ^varken äro till nytta eller till skada, utan endast
utgöra ett. betydelselöst påhäng ur materiell synpunkt och ett onödigt påhäng,
som i allra högsta grad fördyrar det administrativa livet i vårt land.

Vid den utredning som på detta sätt nu tänkts skola sättas i gång kan
jag icke på något sätt ur utskottets motivering utläsa att det svenska jordbruket
skulle ställas i någon sämre ställning än andra näringar. Såvitt jag
kan fatta, är det utskottsmajoritetens mening att man fullkomligt förutsättningslöst.
skall gå till dessa prövningar. Och jag har redan för min del uttryckt
min mening att jordbruket dock intager en sådan viktig plats inom vår
folkhushållning och har en sådan betydelse för vårt lands försörjning att det
aldrig kan bli tal^om att denna näring skall på något sätt trängas i bakgrunden
till förmån för någon annan.

Här talas från herr Olsson i Kullenbergstorp om det parti, som representerar
arbetsgivarna, och det parti, som representerar arbetarna — jag före -

Lördagen den 7 maj e. in.

97 Nr 89.

ställer mig att herr Olsson i Kullenbergstorp säger att hans parti represen- beredJ^e av
terar bönderna, och var han har gjort av det frisinnade partiet, begriper jag likställighet
inte, vilka grupper det partiet representerar, vet jag ej, det är icke arbets- i tullskyddsgivarna,
icke arbetarna och icke bönderna. Det är nog i grund och botten på hänseende
det sättet, att vilket parti vi än tillhöra, representera vi där litet olika slags fr*keiochdes8
människor, och det är nog så, att icke något parti kan framträda som den binäringar
enda representanten för en samhällsklass. Och jag tror att därav följer att samt de

det icke kan bli ett så ensidigt tillgodoseende av någon enskild samhällsklass industriella
intressen, som herr Olsson i Kullenbergstorp vill göra gällande.

Och när herr Lindman säger det, att han kan instämma med herr Ols- (Fort,.)
son i Golwasta däri, att det icke föreligger något intresse från bevillningsutskottsmajoritetens
sida — jag förmodar att han då menar från socialdemokraternas
och de frisinnades sida överhuvud taget — för det svenska jordbruket,
så skulle jag vilja replikera och säga, att det intresset föreligger nog
inte, som besjälar herr Lindman, nämligen att jordbrukets alla svårigheter
skola enligt hans uppfattning avhjälpas genom tullar. Det är detta intresse,
som till slut har mer och mer nått sin mognad, och den svenska bondeklassen
har mer och mer fått klart för sig, att hela denna medicin har varit en patentmedicin,
som gjort att missnöjet och missräkningen brett mer och mer ut sig
i vår bondeklass. Och, mina herrar, varen lugna för att den motion, som här
har väckts och där bondeförbundet på allvar diskuterar alternativen att sänka
industritullarna och låta. jordbrukstullarna vara status quo eller att höja jordbrukstullarna
och låta industritullarna vara status quo, den motionen är en
frukt av den stigande misstron till herr Lindmans intresse för den svenska
jordbruksnäringen, som allt mer och mer gör sig bred bland den jordbrukande
befolkningen i vårt land.

Nu säger herr Lindman vidare det. att de partier, som stå bakom utskottets
motivering, resonera bara som så, att, om en industri icke bär sig, ja,
då är det synd om den industrien, då bör den läggas ner. När herr Lindman
säger det, då måste det innebära, att han icke på allvar läst utskottets motivering.
Ty utskottet säger ju med allra största styrka, att man vid revisionen
av vårt tullsystem skall gå fram med den allra största varsamhet
och se till att man genom denna revision icke åstadkommer sociala och ekonomiska
olyckor, att man icke åstadkommer arbetslöshet och försätter arbetarklassen
i nöd och vidare att man icke skapar en sådan situation att det kapital,
som är nedlagt i en industri, kommer att förintas.

Jag tror icke det finns någon, som vill rekommendera en sådan nihilistisk
politik, att vi utan vidare skola gå fram och avskriva vårt tullsystem. Vi
inse vilken roll det spelar i vårt näringsliv genom hela den inriktning, låt
vara på konstlad väg, det åstadkommit. Därför ha vi, det understryker utskottet
och det understryker ilven jag, att gå fram med den största varsamhet,
när det gäller att revidera detta system.

Jag tror därför att det kommer inte att bli pa det sättet, att motionärerna
skola känna sig på något vis överlistade, det kommer icke att bli på det sättet
att den utredning, som nu här löreslås, och, som jag hoppas att denna kammare
skall besluta, skall lända till ett motsatt resultatet gentemot det, som motionärerna
ha framställt. Jag tror att det ligger rim och reson i deras innersta
motivering, att det får ske en ny avvägning mellan de olika näringsgrenarna
vad tullskyddet beträffar. Jag tror det finnes de allra största garantier
härför, det varslar den avspänning i den tullpolitiska dogmatismen
som inträtt — och om det icke varslades i herr Lindmans anförande, så varslades
det i herr Andersons i Linköping — det varslar, säger jag, avspänningen
i den tullpolitiska dogmatismen att man icke kommer att med denna

Andra hammarens protokoll 1027. Nr 20. 7

Nr 29. 98

Lördagen den 7 maj e. in.

■£”9- utredning vidtaga några sådana åtgärder, som komma att lända till orättvisa
SJJ för nåS°n samhällsgrupp.

i tullskydds- Herr talman, på grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall
hänseende till utskottets hemställan.
mellan jord ^‘''binäringcrf3

Herr Laiirin: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill från första

samt de början meddela, att jag hör till dem, som önska att svenska näringar och
industriella svensk industri skola leva fritt och gott och att den arbetslöshet, som råder
narmgarna [ detta land skall upphöra, så att alla skola få arbete. Men liksom övriga
fF rtal bondeförbundare anser jag att detta icke bör ske på den jordbrukande befolk0
'' ningens bekostnad.

Då herr Lindman uttryckte sin mening så, att om vi få en utredning, så
få vi någonting, som vi icke hade tänkt oss, så misstog sig nog herr Lindman
en smula. Ty i motionen angives ju klart och tydligt, att vi också kunna
tänka på en sänkning, om det också samtidigt sker så att industritullarna
sänkas. Jag skall tillåta mig att med ett litet exempel visa, varför vi kunna
vara av denna mening. Jag tar då som ett exempel ep liten bonde, som
säljer 20 säckar säd — som bekant finns det många som sälja mindre. Denna
bonde har då det storartade skyddet av 75 kr. Vad får han i stället? Om
vi ta upp gällande tulltaxa och läser där, så finna vi, att han får betala detta
mångdubbelt. När han skall baka sitt eget bröd, så tar staten en liten jästtull
med 20 öre, om jag ej misstager mig. Om vi vidare gå till hans husbehovsartiklar,
såsom kläder, skodon o. s. v., så finna vi överallt olika tullsatser.
Men värst blir det, när vi komma in på saker, som äro oundgängligen nödvändiga
för hans jordbruk och dagliga gärning. Så är t. ex. i fråga om maskiner
av olika slag överallt tullar, om jag inte missminner mig utgör tullen
beträffande plogbillsskivor 10 kr. pr 100 kg., medan tullen för andra saker
varierar mellan 6 och 7 kr. per 100 kg. Då finner väl litet var, att han får
betala sina 75 kr. ganska dyrt.

Det är också ganska underbart, hur man vill resonera från högerhåll. När
jag hör herr Anderson i Linköping visa med siffror ■— siffror kunna som bekant
användas till mycket här i världen — att tullsatsema nu skulle stå i
bättre förhållande till anskaffningsvärdet än förut, så vill jag visserligen,
när man lägger fram sådana siffror, inte alls bestrida detta formellt sett.
Men ha herrarna tänkt på att dessa olika artiklar ha ett helt annat värde,
anskaffningsvärde, nu än de hade år 1913? Varför? Jo, därför att det finns
någonting, som kallas truster och karteller, och de ha skött om den saken ganska
bra; vi få betala rent oskäliga priser för många, många saker. Och denna
bondeförbundets motion riktar sig icke endast mot industritullarna, utan
också mot hela detta system, som för närvarande råder i detta land.

Det är sagt här, att det är anmärkningsvärt att då ett litet parti som vårt
kommit med en motion, den kan vinna en sådan genklang, så att man kan från
skilda håll tala för en utredning, visserligen från olika synpunkter, men dock
en utredning. Ja, det må vara. Men är det inte ändå så, att det finns en
känsla att tiden löpt förbi både tull- och frihandelsdogmema, att något nytt
måste komma, ett anpassningssystem, om jag så må kalla det, där man tar
hänsyn till de faktiska förhållandena i de olika näringarna, då den enskilde
försöker anpassa sig eller sin näring efter de föreliggande förhållandena, är
det väl ändå litet tokigt att en hel näring såsom jordbruket eller andra näringar
skola skötas efter vissa på förhand givna dogmer.

Vi ha den förhoppningen, även om utskottets förslag går igenom, att man
dock skall se en smula rättvist på jordbruket. Det är inte en dag för tidigt
att så sker. Och den, som vill vara rättvis, skall nog inse, att det just nu är
mycket svårt för Sveriges jordbrukande befolkning. Dess öde tror jag icke

Lördagen den 7 maj e. m.

99 Nr 29.

sammanhänger vare sig med dessa kronor i tull som nu äro eller med frihandeln.
Det enda, som enligt min åsikt verkligen under det sista året har
varit ägnat att hjälpa bönderna en del, har varit utförselbevisen. Jag hoppas,
jag säger det ännu en gång, att kammarens majoritet icke skall komma
med snärjande historier för att sätta jordbruket illa ute, utan att vi skola se
på saken sådan den är. Då tror jag att ett lyckligt resultat skall kunna
uppnås.

Herr förste vice talman, jag ber att få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herrar W ohlin och Olsson i Gol v vesta.

Ang.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Herr Laurin slog alldeles huvudet
på spiken med sitt sista anförande i den delen, där han sade att tiden har
lupit förbi protektionism och frihandel och att vi nu behöva anpassa oss efter
något slags nytt system. Det är också kontentan av vad jag sagt rörande
tullpolitiken de sista åren.

Herr Olsson i Kullenbergstorp gjorde sig lustig över att jag står med mitt
namn under ett betänkande, där majoriteten i utskottet utlovar »varsamhet»
vid borttagandet av tullar. När jag under den tid jag har varit med i riksdagen,
såvitt jag nu kan erinra mig, icke kan påminna mig att man tagit bort
någon tull, måste det betraktas som en ganska kraftig radikalism att man
tar bort tullar även om det sker med »varsamhet». Jag misstänker att om
det skulle bli fråga om det, så ville icke herr Olsson i Kullenbergstorp vara
med ens härom.

Han roar sig vidare med att anmärka på uttrycket i betänkandet att tullarna
skulle borttagas eller sänkas på ett sätt, som »skulle gagna hela landet».
Jag skall erinra honom om att detta i och för sig icke är någon omöjlighet,
i varje fall ingen större omöjlighet än det uttryck för tullpolitikens syfte,
som finnes uttryckt i hans eget partis motion, där man tyckes tro att tullarna
äro till för att framskapa en jämnare inkomstfördelning mellan olika näringsgrenar,
vilket ju är en omöjlighet.

Nu är det dock så, att mitt namn visserligen står på det här betänkandet,
men jag delar därför icke alla dess yttranden. Jag tänkte och lovade också
ett slag att komma fram med ett eget yttrande, men vid närmare övervägande
fann jag det icke vara av någon nämnvärd betydelse, därför att det är
så här i riksdagen, att vad man yttrar och icke yttrar spelar icke en så förskräckligt
stor roll, det avgörande är intressenternas spel mot varandra i de
olika ekonomiska intressetvisterna.

Jag skall dock be att till protokollet få antecknat, att jag icke tror på det
tal, som föres i betänkandet och även här i kammaren om en »avspänning av
motsatsförhållandet mellan protektionism och frihandel». Det är icke fråga
om någon som helst avspänning därvidlag, därtill är det alltför oförenliga
motsatser som alltid i tullfrågor komma att stå mot varandra. Jag må säga,
att det tal, som förts härom i kammaren, det är ett tal för den vinden, som
blåser i dag. I morgon blåser en annan vind, då för man ett annat tal. Mera
grundat på verkliga förhållanden är då herr Laurins yttrande, att tiden lupit
ifrån hela detta system, att det med andra ord icke håller längre. Varför
det icke håller längre, har jag så ofta och till leda upprepat här ifrån denna
talarstol under de sista åren. Det är på grund av systemets egen inneboende
svaghet. Det protektionistiska systemet är icke i och för sig ägnat att framkalla
någon ordnad industri eller att verkligt upphjälpa en industri. Det hjälper
icke, att en näringsgren utvecklas, om den utvecklas rosenrasande. Det hjälper
oss t. ex. icke om vår skoindustri utvecklas, om utvecklingen sker på det
sättet, att vi få 90 fabriker i stället för f». som vi skulle behöva. Liknande
exempel kunna anföras från andra håll. Varje sund nationalekonom och in -

Nr 29. 100

Lördagen den 7 maj e. in.

Ang. dustriidkare måste säga sig, att vi böra önska största möjliga produktion i
likställighet ^an^e^omen också största. möjliga ordning i och koncentration av produktio*
tullskydds- n?n> Pa det att ingenting i onödan må förspillas. En av landets största arbetshänseende
givare, som jag talade vid i fjol, sade också, att det kapitalistiska systemet
mellan jord- var utmärkt en gång i världen, när det gällde att på industrien aptera tek''binäringar*
“kens uppfinningar, men när den missionen var fylld, borde systemet ha
samt de avskaffats och ersatts med något förnuftigare, ty genom kapitalismen har
industriella uppkommit ett så enormt slöseri med reklam och andra onödiga utgifter, att
näl^mna ProcIukterna onödigt fördyras därigenom. Men, säde han, vad skulle vi er(ftots)
satta det kapitalistiska systemet med?

I anslutning till Laurins anförande skall jag ännu en gång erinra om de
nya vägar, jag utpekat för en del av vår industri. Jag har icke försvurit mig
vare sig till oresonlig frihandel eller, som min vän herr Röing tror, åt en oresonlig
införselförbudsprotektionism, utan för mitt vidkommande ligger saken
så till,, att jag anser, att av de industrier, som icke kunna reda sig själva, men
som vi anse önskvärda för landet, industrier alltså, vilka kräva samhällets
stöd, böra ordna sig efter en kooperativ eller kommunistisk arbetsprincip, så att
icke någon kapitalistisk tillfällighet där får sätta på spel verkan av det allmännas
hjälp. De höra vara skyldiga att sätta till alla klutar, för att lyckas
i sitt arbete, de höra villigt underkasta sig statens kontroll, så att de inlämna
varuprov, bokföring etc. till en generaltullstyrelsens särskilda nämnd, som
för sådant ändamål må upprättas och formeras som en laga domstol, alldeles
som kommittéerna i England, med rätt att höra personer på vittnesed och
med skyldighet att liksom en vanlig domstol föra protokoll, av vilka allmänheten
skall äga taga del. Det kan man fordra av sockerindustrien.
av skoindustrien, av läderindustrien och överhuvud taget av alla de
industrier, som förklara att de icke kunna bära sig själva. Av
dem har man rätt begära, att de till en nämnd inlämna sin bokföring
och sina priskalkyler samt uppgiva, varför de icke kunna tillverka
varorna billigare. Det samhälle, som uppehåller dessa industrier, har vidare
rätt att fordra att de av samhällets myndigheter mottaga anvisning om, hur
de böra ordna sin produktion, så att de kunna tillverka sina varor billigare.
Det är det minsta, man kan begära. Jag får se hur många som vilja stödja
den s. k. »protektionismen».

Nu måste jag bekänna, att jag förstår icke mycket av det här konstiga betänkandet,
och jag tror icke någon av herrarna förstår det heller. Det förefaller
mig mest vara likt de små traktater med titeln »Korn åt små fåglar».
man i min barndom utdelade i söndagsskolorna. Om något är »korn åt små
fåglar», så är det detta betänkande. Socialisterna av majoriteten försöka i
betänkandet försvara sin ställning på ett behändigt vis, som jag icke helt kan
gilla, Högern går som katten kring het gröt, men klämmer till sist efter ett
par sidor fram med att en revision av tulltaxan nedåt kan det icke vara tal
om, men möjligen en revision av tulltaxan uppåt. Beträffande bondeförbundarna
är det oklart vad de i grunden mena, men jag misstänker, att det är
små valkorn utkastade åt små fåglar på landsbygden. Jag tror nämligen icke
att herr Olsson i Kullenbergstorp och mina andra vänner i bondeförbundet ha
någon brinnande lust att revidera tulltaxan, såvitt icke de, liksom herr Nilsson
i Kristianstad, hoppas att kunna reglera taxan uppåt.

Nu är ställningen för en del av vår industri ytterligt sorglig, men det skall
jag icke tala om nu, ty det har jag talat om ofta förut. Detsamma gäller
Europas industri i allmänhet och särskilt Centraleuropas. Den är utsatt för
en fullständig revolution. Där gå caesarer och napoleoner fram i världen och
bilda nya konungariken, stålriken, nickelriken, aluminiumriken och mjölhertigdömen
och jag vet icke allt vad det är för slags anonyma hertigdömen och

Lördagen den 7 maj e. m.

101

Nr 29.

nya riken, som pretendera att få sköta sitt utanför det övriga samhället. Det bere(jJ^e av
är nu en lika genomgripande revolution som jag föreställer mig, att det blev likställighet
en gång i tiden, när Oden kom och började styra på eget vis och bilda sitt nya i tuUskyddssamhälle.
Dessa nya anonyma rikens styrandes lösen är att få styra, som de

själva vilja! .... IT- bruket och dess

Man har en känsla av att genom det kapitalistiska systemet herr Launn binäringar
klagade över bondeklassens ställning och det var nog icke utan skäl genom samt de
det på en gång lyckliga och olyckliga förhållandet att vi haft skogar att hugga,
som bönderna kunnat sälja, så att bönderna icke varit alldeles beroende av m m
jordbruket, och vidare genom det för nagra godsägare lyckliga förhållandet att (Fort».)
det funnits tillfälle till att förvärva inkomster genom att vi haft tullar, upphörde
under en tid jordbruket att vara det primära. Jag ber att icke bil missförstådd.
Det är nämligen så, det kan icke förnekas, att det kapitalistiska systemet
i och för sig är något onaturligt, är ett ensidigt konsumentsystem,
ty var och när uppträder kapitalismen? Den uppträder alltid, där det linnés
stora skördar av skogar och andra rikedomar att plundra, och när det
finnes något att äta och glufsa i sig, då kommer kapitalismen. När det sedan
är utätet, går den i ide och blir borta hundra år eller så.^ När sedan människorna
med omåttlig strävan lyckats fa skördar att åter uppväxa, när
skogarna stå mogna och rikedomsmöjligheterna börja skymta i samhället,
då kommer kapitalismens björn på nytt ur idet och börjar^ äta. Kapitalismen
är, sade jag, ett onaturligt och för hur det skall gå för kommande
tider oansvarigt system, ett konsumentsystem med parollen: Låtom oss äta
och dricka, ty i morgon skola vi do. Nog försörjer Gud oss, och liksom
våra fäder levat före oss, skola våra barn leva efter oss. Det är kapitalismens
system. Jag talar nu om den gamla kapitalismen, som ännu i
stor utsträckning råder. Men sa finnes det ju också en ny kapitalism och
jag erkänner, att den nya kapitalismens skogspolitik m. m. °kan i viss man
betecknas som en kommunistisk kapitalism i den mån den går ut på att använda
vinsterna till skogsplanteringar, till pensionering av arbetare och
tjänstemän etc., eller med andra ord att, med insikt om att det gamla kapitalistiska
systemet är olyckligt, inrätta sig för ett annat samhällssystem än
det gamla kapitalistiska. Jag tror, att det nya kapitalistiska systemet i teorien
har en fiende i herr Lindman, men att det i praktiken har en vän i honom.

Jag vet icke, vilken som är starkast i honom, vännen eller fienden, men jag

hoppas, att det är vännen. ..... , , .

Jag vill vidare framhålla, att genom det gamla kapitalistiska systemet tiar
arbetet kommit i vanrykte. Det har icke varit fint att vara mjölkpiga, det har
icke varit fint att dika, det har icke varit fint att vara ladugårdskarl. Den
uppfattningen har brett sig i de tongivande kretsarna och från dessa spritt
sig till bondgårdarna och därifrån även till de grupper på landsbygden, vilkas

barn plägat taga tjänst i jordbruket.

Jag har här. herr talman, en lunta med siffror, som avhandla världens och
särskilt Europas och däribland »besynnerligen», som de sade förr i världen,

Sveriges och Danmarks näringsliv och handel. Här finnes en jämförelse mellan
Sveriges och Danmarks siffror rörande handel med kött, mjölk, kreatur, spannmål,
skördar, ost o. s. v. som jag samlat för detta tillfälle. Men jag skall icke
gå in i detaljer, jag vill bara läsa upp en enda grupp av siffror, som kan
anses vara betecknande, nämligen de som röra smöret och av dessa siffror endast
dem, som innefatta en jämförelse mellan Danmark och Sverige. Nu kommer
35 / av all jordens smörutförsel på Danmark. Danmark med sitt magra
Jylland, Danmark med sitt ringa jordområde, stod före Sverige och främst av
alla smörexporterande länder i världen! Det utförde över en tredjedel av allt
smör i världen. Man förstår, att där råder en annan anda beträffande värde -

Nr 29. 102

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

beredande av
likställighet
i tullsky dds -hänseende
mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

ringen av kroppsarbetet än här i vårt land. Hade danskarna haft tullar
skulle de aldrig vant främst ifråga om smörutförsel. Hade de haft skogar att
hugga, hade de aldrig.vant främst i smörutförsel. Det är vår rikliga tillgång
pa skog, som i viss mån snedvridit det svenska jordbrukets utveckling
JJaniii ark ut torde i genomsnitt året före kriget 887.000 deciton smör. 1924
utförde Danmark 1,004,000 deciton, medan dess införsel minskats från 28 000
deciton före kriget till 9 000 deciton år 1924. Sverige utförde i årligt genom o.

^An T19!■'' 20^°o00 deciton smör, år 1922 endast 14,000 deciton,
ar 1923 2o,000 deciton och ar 1924 54,000 deciton, medan å andra sidan vår
smorimport ökats från 16.000 deciton årligen före kriget till 64,000 deciton
ar 1921, 26,000 deciton 1922, 16,000 deciton 1923 och 5,600 deciton 1924.
Under aren 1921—1924, alltså 4 år, har Danmark utfört sammanlagt 4,000,227
deciton smör, medan Sverige under samma fyraårsperiod utförde 94,000 deciton,
c. v. s. Danmark har utfört mer än 44 gånger, säger fyrtiofyra gånger, mer
an >„veng-e under den perioden. Nu kanske man invänder: I Sverige har man
större antal industriarbetare att försörja. Det är riktigt, men då kunna vi
om herrarna vilja i stället göra en jämförelse mellan den danska och den svens
a spannmålsproduktionen. Betänk därvid Danmarks ringa åkerareal och i
somliga trakter usla jordmån. Denna jämförelse utfaller avgjort till Danmarks
or del. . Om vi göra en jämförelse mellan de båda ländernas kreatursstock,
|yoIa..vl „ na’ aff storleken av Danmarks kreatursstock är mycket nära vår.
Den ar sa nära den kan vara. Därtill kommer att kvaliteten av dess kreatursstock
är åtskilligt högre uppdriven än kvaliteten hos vår kreatursstock. Här
felar organisation,^ här duger icke en organisation för bönderna, som kommer
och kastar ut små korn åt enfaldiga små fåglar, utan här måste vara eu
organisation, som är i stil med den danska organisationen, som tager itu med
både jordbruket och industrien och bygger upp dem nedifrån.

• H,ei\r ?lsson 1 Gävle: . bär begärt ordet endast för att säga ett par ord
i anledning av en anmärkning, som riktats mot utskottets här föreliggande betankande.
Jag skall icke ga in pa den siste ärade talarens yttrande om kom
t 11 de små faglarna. Jag vill bara uttala, att det säkerligen skulle varit till

™™,!l"f Cfr,i anTni1ien reservation till det föreliggande betänkandet på
papperet fast den utvecklingslinje, som han vid flera tillfällen här har taicit
om.

Den, som under nagra år har deltagit i bevillningsutskottets arbete just i
de spörsmål, som har föreligga, har känt, kanske bättre än de flesta, den oklarhet,
som rader pa hithörande område, en oklarhet, som närmast har framfött en
allmän tveksamhet, nar det gällt, att taga ställning till de föreliggande tullspors
malen. Vi ha ju gång pa gång sett, huru denna oklarhet och tveksamhet
^+•116I1<?“ par]lhnJe1rrna och åstadkommit att riksdagens ståndpunktstagande
till före liggande tullfrågor manga gånger skett på den rena slumpen. Jag
tror, jag icke forrader någon hemlighet, då jag säger, att bland de ''ledamöter,
som deltagit i bevillningsutskottets arbete under dessa sista år, har det känts
liksom ett behov att skapa klarhet om vad vi egentligen vilja. Det är heller
ingen hemlighet, att vi under de senare årens gnidande mot varandra i dessa
spörsmål kommit varandra närmare. Vi ha kommit dithän, att vi praktiskt
taget inom alla partier i bevillningsutskottet ha den känslan, att här gäller det
a ömma till ett resultat, sa att man åtminstone kan få en någorlunda god
grundval för den närmaste tidens tull- och näringspolitik i detta land. Jag
i u6/!11, sä£a, att de, som stå på frihandelslinjen i det här föreliggande utskottsbetänkande!,
dock visat god vilja att komma den andra sidan närmare
och jag ermrar om det uttalande, utskottet här gjort dels på sid. 4 om, hur man
s afl ga tram i detta avseende och dels på sid. 6 angående objektiviteten i den

Lördagen den 7 maj

103 Nr 2».

utredning, som skall äga ruin och hur man vill komma till ett resultat, som kan
bliva utgångspunkten för åtgärder i olika riktningar. Det ar således alldeles
påtagligt, att de olika meningsnktningarna kommit varandra närmare, ^ oc
att denna fråga icke längre är den stora särskiljande fragan, som man manga
gånger har vefat göra den till. Men trots enigheten om utredningen har man inte
kunnat komma fram till en gemensam motivering. Jag förrader ingen hemlighet
då jag säger, att bevillningsutskottet i tva manader försökt att samla»
plån gemensam linie ä.en , fråga om motivenngen men det ha, v.sat .8
omöjligt, och då har man tvingats ga fram pa skrida partthnjer.. «or

emellertid att, om kammaren bifaller bevillningsutskottets bär föreliggande ut
talande och man på det sättet får till stånd en utredning, sa skaller torna
utredning föreligger, det säkerligen också visa sig möjligt att sia broar mellan
Se olika ståndpunkterna och att komma till det för landet i dess helhet och

siÄryttraS1''mj om vad herr Lindman här sade om att motionärerna
blivit bönhörda över hövan. Det må bil deras ensak men elisakkanjag on
statera, och det är att det utan tvivel vant herr LmdmanspartLSomhm
svårast att komma fram till utredmngskravet under den debatt, som pag
utskottet, vilket ju också kanske klarast framgar darav att om man laser ho
gerreservationen. så väntar man bara, när man bär last nio tiondelar av den^
samma, att den skall utmynna i ett rent avslagsyrkande pa saval motionen som

Pajag vilhhefrTalman, med dessa förklaringar yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord för att re plikera

Herr Lindman tyckte, att motionärerna ha blivit illa behandlade. Jag
kan icke neka till, att jag tycker nära på detsamma som herr Lindman i detta
fall Men jag tycker, att det parti, i vilket herr Lindman ar ordförande, tätt
hjälpa till med den där behandlingen av oss. Vi fingo synnerligen noggranna instruktioner
från olika håll hur vi skulle bete oss, och särskilt anmärkningsvart
var att när herr Rökig uppträdde såsom nästa talare efter herr Lindman, sa
förklarade han alldeles bestämt, hur vi skulle taga saken. Det ar anda litet
egendomligt, att man från båda sidor har alldeles klart för sig hur yi skulle
ha gjort. Men dessa olika talare, som givit oss rad och som har uppträda litet
smått som våra förmyndare, de komma ju med alldeles motsatta råd, och under
sådana förhållanden tror jag det är bäst att icke följa någondera, utan ga sm
egen väg så rätt fram som vi kunna. Det ha vi också sokt gorå i motionen,
och. då herr Lindman frågade vad motionärerna egentligen hade lätt^tor sin
motion, så skulle jag kunna peka på, att även herr Lindman mangen gång har
väckt en del motioner, som gått ett tämligen trist ode tillmötes i det att de
varken blivit bifallna eller på något sätt tillstyrkta. Jag har dock icke funnit,
att herr Lindman tagit sig så rysligt nära av den saken. Det har sannerligen
icke heller jag gjort; jag har tagit med lugn den behandling var motion
har fått och får hoppas på bättre lycka nästa gång. Det duger icke, nar man
skall skriva en motion, att gå och fråga de andra partierna: Tanker ni hjelpa

mig om jag kommer med den eller den motionen? Sa gör icke jag och sa tror
jag icke heller, att herr Lindman gör. Jag känner ingen skadeglädje, nar
andras motioner bli nedhuggna, och då tycker jag man kan taga det tämligen
enkelt från de andra partierna, att denna var motion blivit nedhuggen.

Sedan har man sagt, att det skall sättas till en utrcdningskommitte. Detta
kan ju ha sina svårigheter, men jag hoppas och tror, att donna kommitté icke
må bli av samma skrot och korn som denna gamla tull- och traktatkomnutten,
utan att den verkligen skall arbeta och komma till nagra resultat men ic e.

Ang.

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Fort».)

Nr 29. 104

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

beredaride av
likställighet
i tullslcyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forte.)

som den gamk kommittén svälla ut så oerhört på bredden, att man nästan har
svart att sammanfatta det hela, även om man är aldrig så intresserad att taga
leda pa vad resultat en dylik kommitté kommer till.

.. Herr Anderson i Linköping sade, att det var synd om minoriteterna. Javisst
ar det det jag tycker alltid det är synd om den stackars minoriteten, och sålunda
tycker jag att det är synd om herr Anderson också, när han tillhör en
minoritet. Sa att det där att beklaga varandra, det tror jag att vi kunna låta

?.Vy r-n sor^eij traffar i dag mig och i morgon dig. Sådant där beklagande
iijalper tor ovngt inte någon människa.

Herr Anderson i Linköping hade också en statistik, som han förde fram i
sitt anförande. Med statistik brukar man alltid slå ihjäl dem som ha andra
meningar. Statistiken är en utmärkt vetenskap, ty med den kan bevisas vad
som helst och hur som helst. Det heror bara på hur man sätter upp siffrorna.
-Nu utgick han ifrån, att. det var en viss procent på värdet, som tullen var beräknad
efter men det blir en klen tröst för oss lantbrukare, ty om värdet på
vissa industrivaror är dubbelt så stort som tidigare, så betyder det inte mycket
om tullen är någon procent lägre, när samtidigt värdet på åtskilliga av
jordbrukets artiklar icke är ett öre högre per enhet än det var före kriget.
Under sadana förhållanden hjälper det nog icke med det där procentuella beraknmgssåttet.
Man kan nog räkna ut hur stor den samlade effektiva tullsumman
blir, som belastar produktionen, men att räkna med vissa procent
av_yär<fena saknar all betydelse, ty det bevisar ingenting''.

Bland de faktorer, som inverka på produktionen, glömde herr Anderson i
Linköping att nämnda en sak, som inverkar rätt mycket, och det är bankräntans
storlek. Det är ^också en viktig faktor, och det förvånar mig verkligen,
nar han uppräknade åtskilliga av de andra faktorerna, att han glömde denna.
Jag vet icke, om det skedde avsiktligt eller om det var verklig glömska,
v . ,®köld säde, att när tullsystemet kom till, så gick protektionisternas
bevis! öring ut pa, att om det var en vara, som man införde mer av än man utiorde
eller som man icke alls utförde, så skulle man införa tull på den varan,

• r- ^ man ra^na me(f minskad import. Var det åter en vara, som man

mtorde mindre av eller kanske icke alls införde, då, sade man, skall det läggas
tull pa den varan också, ty där finnes plats för en svensk näring. Alltså, vi
skola ha tull under alla förhållanden och överallt, menade dessa protektionister,
och det är sant. Jag var icke så gammal på den tiden, men jag deltog
ock i debatterna rätt grundligt. Herr Sköld har detta mera genom hörsägner,
ty de dar tullstnderna pågingo ju när han föddes. Men å andra sidan var det
också intressant att höra frihandlare förklara, att när man exporterar mera
an man importerar av en vara, varför skall man då ha tull? Där är ju ex?.
°,T,te,n ®t°rre’ och da gör ju tullen ingen nytta. Var det återigen på andra
sattet, att man både en vara, som man blott importerade eller varav man hade
en högre import än export, då sade man: Icke skall man lägga tull på den och
i ordyra varan för konsumenterna! Så att lika ensidiga som protektionisterna
voro den gången voro frihandlarna också. De bara vände på skåpmaten och
säde tvärtemot I det fallet får jag erkänna, att när till och med herr Månsson
i-buravik, da tum var uppe och talade, tog det så rysligt tamt, så måtte ändå
1 i a *°ran(*rats. Man har tydligen funnit, att man måste söka komma det
praktiska litet närmare, det kan icke hjälpas.

Herr Sköld — ock jag tror, att också en annan talare sagt detsamma — förklarade
att det är ju alldeles tydligt, att jordbruket bör ha samma behandling
som mdustrm något annat kan ju icke komma ifråga, Men då kan man spörja
herrarna, varför i all världen kunde ni icke skriva in den saken, som var så
tydlig och klar, i utlåtandet? Ni ha skrivit en hel del annat, som är rätt otydligt
och oklart och en hel de!, som icke alls behövs för att få fram den bevis -

Lördagen den 7 maj e. ni.

105

Nr 39.

ning, ni ville giva, men om denna sak ha ni icke velat lämnat någon ledande av
klärllfit likställighet

Till herr Olsson i Gävle vill jag säga, att hans anförande visade just inte, i tulhkyddshur
man ville skapa klarhet, då man icke ens svarat på de spörsmål motionären
framställt. Då kan man väl icke tala om någon riktig^ klarhet. Jag erkänner bruket och dess
ändå, att utskottets utlåtande röjer ett visst tillmötesgående, i jämförelse med binäringar
vad tidigare varit förhållandet. Det kan jag ju inte komma ifrån. . samt de

Ja, så var det herr Månssons anförande. Han säde, att han trodde, att detta lnä^igarna
till syvende og sidst bara var valkorn. Det är fasligt vad man °kan tro andra m. m_

människor om ont! Herr Månsson! Hade det icke vant för något annat än (Forts.)

att vi skulle haft denna sak till valkorn, då hade vi sannerligen _ icke behövt
väcka denna motion. Ty de andra partierna ha verkligen med sina motioner
och utlåtanden skapat så rikligt stoff åt oss. att vi ha sannerligen valkorn för
flera år och till flera val utan att för den skull behöva väcka den här motionen.
Vi ha tillräckligt att skörda på det fältet; det är verkligen så stort, att
den här motionen gör absolut ingenting till eller ifrån.

Jag vill emellertid taga fasta på vad två representanter för socialdemokraterna,
herrar Sköld och Olsson i Gävle, ha sagt, nämligen att det råder en
vilja att verkligen gå tillmötes och diskutera problemet sakligt, helt enkelt
sakligt. Då är jag genast belåten, verkligt belåten, och som jag tror, att man
skulle kunna diskutera detta helt sakligt, om man här fattar samma beslut i
frågan, som första kammaren fattat, så vill jag för min del förorda^ det yrkande,
som första kammaren tagit. Jag tror, att då väljer man en sådan utgångspunkt,
som ger en möjlighet att just gå fram sakligt. I första kammaren
har man som bekant beslutat att taga herrar Wohlins och Olssons i Golvvasta
reservation. Ja, bifalles den här i denna kammare _ också, då skall jag vara
den förste att säga, att herrarna ha sökt att gå oss tillmötes och ställa kyrkan
mitt i byn, då ha herrarna försökt att behandla frågan sakligt. Det får ju visa
sig i fortsättningen, om herrarna vilka följa första kammaren. Om några
ögonblick få vi väl se, hur härmed förhåller sig, ty jag hoppas att diskussionen
icke må fortsätta längre. Beslutet i första kammaren ger mig emellertid särskild
anledning att vidhålla mitt första yrkande.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Jag föranleddes att

begära ordet under herr Röings anförande.^ Det var nämligen åtskilliga av
hans uttalanden, som synas mig icke böra stå oemotsagda i protokollet. _

Först vill jag emellertid säga med anledning av den föreliggande motionen,
att det lider intet tvivel, att motionärerna med densamma velat komma det förtryckta
jordbruket till hjälp. Visserligen har man från andra håll velat giva
en annan innebörd åt motionen, såsom vi nyss hörde från herr Månsson i Furuvik.
Jag tror dock, att det från bondeförbundshåll varit ett ärligt uppsåt att,
som sagt, framkalla åtgärder avsedda att komma jordbruket tillgodo. Det är
emellertid beklagligt, att resultatet av denna framställning inte gärna kan
bli den åsyftade, men det kunde man ju knappast heller vänta med de politiska
åskådningar, som för närvarande finnas i vart samhälle och den struktur, som
detta numera företer. Det var knappast att vänta, att en motion av denna^ beskaffenhet
och så inriktad, som denna var, skulle i riksdagen vinna framgång,
allra minst i andra kammaren. Det tycker jag man nästan på förhand kunde
känna sig förvissad om. — Det var således om den saken. _

Vad som föranledde mig att begära ordet var dock egentligen herr Röings
anförande, där han med stort patos utbrast: »Gud ske lov, att det nu blåser
andra vindar i vårt samhälle och att det finnes utsikt för den fria handelns
återinförande i vårt land!» Ja, jag vet inte, huruvida sådana utsikter förefin -

Nr 29. 106

Lördagen den 7 maj e. m.

beredande av "as’ skalle emellertid högeligen beklaga, om så vore förhållandet. Ty

likställighet i ett land som vårt med dess hårda klimat, dess karga jord, dess knappa peni
tullskydds- mngtillgang och dyra arbetskraft kan jag icke förstå, hur det skulle bli möjhänseende
ligt att här driva jordbruksnäring, om vi inte skulle gardera oss på samma
ZkZchLs^vS0m andra länder gjort, vilka i alla dessa avseenden äro ställda bebinärirujar
tydligt gynnsammare än vi äro. Jag vet som sagt icke vart det skulle bära
samt de hän, om herr Röings önskningar gingo i uppfyllelse. Resultatet skulle väl bli
industriella det, att landets näringar komme att föra en tynande tillvaro och jordbruksuärmgen
icke minst. Skulle resultatet av den motion, som ifrån bondeförbunds(Ports.
) hall framförts, leda in på herr Röings vägar, ja, då ha vi enligt mitt förmenande
kommit ur askan i elden. Sa hoppas jag emellertid icke kan bliva förhållandet,
^ då ju utskottets majoritet har framhållit nödvändigheten av att på
detta område gå framjned en viss varsamhet och försiktighet. Jag vill hoppas
och tro, att detta också är herr Röings innersta mening, och att han icke driver
små fnhamdelsteoner till dess yttersta gräns. Men jag har funnit det vara
anmärkningsvärt, att han i alla fall med så stor pondus utslungar uttryck såaana
som: »gu’skelov, det stundar till möjlighet att införa frihandeln ånyo».
Jag har bara velat göra dessa uttalanden och giva uttryck åt dessa farhågor
samt beklaga, att resultatet av motionen, som jag sagt, kan bliva mer till skada
än gagn.

^eirv talman! Sedan nu första kammaren fattat beslut om
att bifalla herr Wohlins reservation, riskerar man ju genom ett beslut i annan
riktning i denna kammare att all motivering bortfaller. När det har varit
möjligt för de olika partierna att ena sig om'' en och samma kläm, och när nu
högern i första kammaren genom att stödja herr Wohlins reservation har visat
sig beredd att verka för enhet även beträffande motiveringen, så har ifrån
deras sida, som företräda den ståndpunkt, som uttryckes i utskottets hemställan,
oin 10 . e^t motsvarande tillmötesgående borde ske från deras sida.

i förklara oss därför även från var sida villiga att stödja den motivering som
framlägges i herr Wohlins reservation, dock med undantag för det stycke som
linnés överst på sidan 13, som börjar: »Utskottet förutsätter till sist», och

slutar »1 detta _ hänseende förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t giver för
utredningen nödiga direktiv.» Då denna passus avser införande av ett system
av„ kamptullar, och då vi för vår del icke kunna anse oss beredda att taga
ståndpunkt till denna fråga nu, måste vi hemställa, att ifrågavarande passus
utgår. Jag kommer därför att yrka bifall till herr Wohlins reservation, med
uteslutande av nämnda stycke av motiveringen.

andra kammaren bifaller detta beslut, kommer då motiveringen i herr
Wohlins reservation att kvarstå i riksdagens skrivelse, med undantag av nyssnämnda
stycke.

På grund härav, herr förste vice talman, anhåller jag att få återtaga mitt
Jakande om bifall till utskottets hemställan och hemställer i stället om bifall
till herr^ Wohlins reservation, med den ändring i motiveringen, att det stycke
overs paddan 13, som börjar: »Utskottet förutsätter till sist», och som slutar:

„ detta hänseende förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t giver för utredningen
nödiga direktiv», måtte utgå.

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber att få taga till orda ännu en gång.
Jag skulle vilja säga några ord gent emot herr Olsson i Kullenbergstorp i hans
sista anförande, när han talade något om skadeglädje. Saken ligger verkligen
icke så, att han behöver tala om skadeglädje. Saken ligger, såvitt jag kan
förstå, så att herr Olsson i Kullenbergstorp och jag i grund och botten ha
samma uppfattning beträffande jordbrukets behov av ett förbättrat skydd.

Lördagen den 7 maj e. m.

107 Kr 29.

Därför menar jag, att det utskottsbetänkande, som här föreligger — jag talar
om majoritetens betänkande, d. v. s. utskottets hemställan det betänkandet
har icke varit till någon nytta. Nu är det icke sagt, att det kommer att gå
igenom, men det kunde man ju icke veta, när jag hade ordet förra gången, ty
då fanns ju all sannolikhet för att det skulle bliva ett beslut av den majoritet,
som stått bakom betänkandet. Huru det skulle gå i första kammaren, visste
man ju icke då.

Jag vill begagna tillfället att säga, att vad tullarna beträffar vill jag icke
på något sätt framstå som en dogmatiker på tullar och förklara, att var enda
tull, som nu finnes, skall vara oföränderlig i alla tider. Det tror jag icke
heller någon skulle vilja anse att jag är. Men jag menar, att man skall taga
hänsyn till de praktiska, de sociala och ekonomiska skäl, som tala för det tullsystem,
vi för närvarande ha. Ty märk väl, herr talman, att det nuvarande
tullsystemet ligger till grund för hela vår ekonomi i detta land för närvarande.
Det torde vara obestridligt, och jag menar, att det är mycket farligt, när man
börjar att rubba på en byggnad sådan som denna. Ja, tullsystemet ligger icke
bara till grund för vårt ekonomiska liv, utan även för våra sociala förhållanden,
och det i synnerligen hög grad. Vad inflytande de skulle komma att röna
genom starkt ingripande rubbningar, det vet jag icke, men det kan man ju
någorlunda tänka sig. Jag menar därför, att det snarare vore skäl att reparera
på vårt tullsystem, att gorå de förändringar, som tid efter annan kunna visa sig
vara erforderliga, och icke vidtaga några större förändringar. Jag tror nämligen
icke på de synpunkter, som utskottet på något ställe i betänkandet låtit
framskymta — jag relaterade dem i mitt förra anförande — när det talar om
att man skall »påskynda Europas ekonomiska tillfrisknande genom att främja
ett i möjligaste mån obehindrat varuutbyte mellan folken.» Detta uttalande
tyder enligt min mening på en mycket prononcerad frihandelsinriktning. Därför
är jag rädd, herr talman, jag nekar icke till det, för denna utredning, som
nu kommer till stånd. Ty jag vet icke, var den slutar. Den kan genom sin
blotta tillvaro under den tid, som den pågår, medföra ett moment av oro i vårt
ekonomiska liv. och detta kommer att inträffa i en tid, da man, såvitt jag kan
se, framför allt skulle behöva lugn och stabilitet. Våra näringar få ett nytt
orosmoment. De få en ny okänd faktor att räkna med. Vad skall slutligen
komma ut ur allt det här. Det blir ett nytt frågetecken för dem, som skola göra
sina kalkyler. Det blir med andra ord en oklarhet och osäkerhet under den
ganska långa tid. som denna utredning kommer att pågå. och, detta upprepar
jag, under en tid. då man framför allt behövde klar sikt på det ekonomiska
området. Detta betyder mycket för dem som'' producera och icke minst för
jordbrukarna, ty för dem är det naturligtvis av stor betydelse att veta, hur de
ha det ställt med konsumenterna. När man hör herr Röings anförande om
tullbördorna och tullbördorna och jag höll på att säga återigen tullbördorna,
då förstår man ju något så när, vart man på det hållet vill komma. Reservanterna
uti tull- och traktatkommittén och författarna till denna reservationen
uttala på ett ställe, att tullbördorna, det är någonting, som är alldeles oklart.
Det är ett oklart begrepp, som man omöjligen kan tillmäta någon betydelse.
Nu förstår jag ju mycket väl, att herr Röing icke på något vis godkänner,
vad reservanterna i denna kommitté där säga. När man uti detta föreliggande
betänkande på några ställen talar om en viss avspänning, som skulle ägt ram,
får jag verkligen säga. att någon avspänning förmärktes då icke i herr Röings
anförande med allt hans tal om tullbördorna.

Nu få vi emellertid en utredning. Vi ha förut haft en sådan av tull- och traktatkommittén.
Jag skall icke tala om vad den kostat, men jag tror, det var i
det närmaste 2 milj. kronor. Det får väl icke vara något avgörande skäl, när
det gäller en så viktig sak som denna. Den nya utredningen kommer kanhända

Ant].

beredande av
likställighet
i tullskyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forts.)

Nr 29.

108

Lördagen den 7 maj e. m.

Avg.

beredande av
likställighet
i tullslcyddshänseende

mellan jordbruket
och dess
binäringar
samt de
industriella
näringarna
m. m.
(Forte.)

att kosta lika mycket. Herr Olsson i Kullenbergstorp hoppas och tror, att den
ns-a tull- och traktatkommittén skall arbeta på ett annat sätt än den gamla.
Vilken visshet har man för att den skall göra det, och vem garanterar för att
man tar en verkligt förutsättningslös utredning? Hur kan man överhuvud
taget gorå en förutsättningslös utredning pa detta område? Det är åtminstone
efter mitt förmenande ofantligt svårt. Jag tror nu för min del, att det tullsystem,
som vi här i vårland för närvarande ha, har verkat till stor nytta.
Här jag jämför, med förhallandena längre tillbaka i tiden, innan det fanns,
maste jag verkligen säga, att det har verkat till mycket stort gagn Hela
vart ekonomiska liv har haft betydande fördel av det, och det är därför, som
jag menar, att man bör vara ganska rädd för att göra rubbningar på det.
Men, som sagt, nu kommer det att bliva på sätt jag nämnt, och det är ju intet
ei • u?ra. V- \ Motionärerna ha fått ett tack av herr Röing och senast har herr
sköld givit dem sitt stöd. Därmed är risken för ett godkännande av utskottets
motivering, som jag med skäl befarade, avvärjd.

Jag anser naturligtvis, att bondeförbundets motivering är mera tillfredsställande
än utskottets. De strykningar, som herr Sköld här framförde, hade jag
icke tillfälle att uppfatta, men de lära icke vara av den beskaffenhet, att de
andra något väsentligt.

Då första kammaren redan fattat beslut i samma riktning, kommer således en
utredning till stånd. Däråt är intet att göra.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag är nu tvungen att säga
ett par ord till herr Lindman. Han sade, att han ville ha det praktiskt med
tullarna,^ och att han icke håller på tull till evig tid. Det är märkvärdigt,
att ett salant yttrande kan fällas, då det gäller en sådan motion som den, vi
bär kommit med. Vad som än kan tillvitas denna motionen, så icke är den
något slags - teoretisk och dogmatisk motion, utan den vill söka lägga saken
pa det mest praktiska sätt. Så i det fallet tycks vi ju vara ense, herr Lindman
och jag.

. Vidare säde herr Lindman: ja, tullarna kan ju behöva liksom litet justeringar
och reparationer. Men det är ju det, jag har begärt. Vi ha icke begärt
någonting annat i våra motioner. Står det i dem att alla tullar skola
bort, eller att vi skola lägga tull på likt och olikt? Nej, det står det icke.
o ? da icke, varför herr Lindman i sitt första anförande angrep oss

sa häl tigt.

Med anledning av vad herr Sköld nyss yttrade om att han kunde acceptera
herrar v\ ohlins och Olssons i Golwasta motivering, om ett stycke på
sidan 13 ströks, så vill jag, eftersom det här stycket, ehuru det rätteligen icke
sa omedelbart hör till det, som vi ha begärt utrett, innehåller en sak, som
sedermera pressar sig fram själv, oavsett om det strykes eller icke, förklara,
att jag för mm del icke har någonting emot denna strykning, om herr Sköld
och meningsfränderna önska den. Och jag är beredd att förklara, att ledamoten
av utskottet herr Olsson i Golwasta också gillar detta.

Vi få därför förena oss i det yrkande, som är gjort av herr Sköld.

Herr Olsson i Gävle:. Herr talman! Då jag hemställt om bifall till utskottets
förslag, skall jag be att fa återtaga detta yrkande och förena mig
med herr Sköld i det av honom under debatten framställda yrkandet.

Herr Röing: Herr talman! De av kammarens ledamöter, som åhörde mitt
törra anförande, fmgo nog ett starkt intryck av att jag hade sympatier för
herrar VV ohlins och Olssons i Golwasta reservation, trots att jag yrkade bifall
till utskottets motivering. På grund av det beslut, som första kam -

Lördagen den 7 mai e. m.

109 Nr 29.

maren fattat efter mitt anförande, tillåter jag mig, herr talman, att återtaga av

mitt förra yrkande och förena mig i det yrkande, som framställts av herr

Sköld. » tullskydds hänseende Herr

Johansson i Arkösund: Herr talman! Även jag skall be att få taga
tillbaka det yrkande, jag framställt, och förena mig med det yrkande, som herr binäringar
Sköld framfört. samt *

industriella

Herr Olsson i Golwasta: Ja, herr talman, jag skall också förklara, att jag när^g^na
går med på det yrkande, som har framställts av herr Sköld, och ber sålunda att (Forts )
få återtaga mitt första yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
o-av propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 .o) bifall till den
av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen samt 3:o) bifall till det av herr Sköld under överläggningen senast
framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i sistnämnda proposition.

§ 6.

'' Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 166, i anledning av väckta motioner om anslag till
understöd åt friluftsläger för skolbarn;

från andra lagutskottet, nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens vid dess nionde sammanträde i Geneve
år 1926; samt

från första lagutskottet:

nr 164, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till

inmutning inom vissa län; och . . ... 1

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning m. m.

§ 7.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:

nr 54, angående lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare

nr 55, angående förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 2
maj 1924 angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar;

nr 56, angående upphävande av tullen å jäst;

nr 57, rörande ändring i vissa delar av förordningen den 1 .lull 1J18 angående
vissa alkoholhaltiga preparat; . .. .

nr 58, angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirororelsen

m n? 59, angående förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen
om frihamn den 15 november 1907; ... . , , ... . ....

nr 60, angående jordbruksfastigheters delaktighet i och bestammanderatt
över vissa gemensamma tillgångar och rättigheter;

Jfr 29. no

Lördagen den 7 maj e. m.

nr G1 rörande förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. i förordningen
den lo december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
m. m.; och

nr 62, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår delar till automobiler.

§ 8‘

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 19, angående fullbordad granskning av
de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

J1*. * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnads arbeten

för arméns truppförband;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad;

...nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggningsplats
for nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m.;

nr 98, i anledning av väckt motion om anslag till tryckning av redogörelse
tor de ecklesiastika boställena i Kopparbergs län;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av statsverkspr0?.
0SltPnfn Snorfla framställning angående anslag till anstalter för förvaring
av iörminskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare;

ar0 , 0, } anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
.ritea hospital och asyl m. m.;

nr 101, i anledning av väckta motioner angående utvidgning av Vadstena
hospital;

nr„192’Åanlednin® av va°kta motioner om anslag till påbörjande av en järnväg
från Overtomeå till Pajala;

... ^ * anledning av Kung], Maj:ts proposition angående tillfällig löne iorbåttnng

under budgetåret 1927—1928 för viss personal inom den civila
statsiörvaltningen; och

1 ot’ i .anledninS av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande nr 6.
punkt 22 :o) angående anslag till statsunderstödda fiskehamnar;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning
av pilsnerdncka ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 46, med föranledande av kamrarnas återremiss av utskottets betänkande
* anledning'' av väckta motioner om förbud mot utminutering av rusdrycker
till den, som icke fyllt 25 år; och

nr 47, i anledning av väckt motion angående snabbare och effektivare skatteindrivning
gentemot i arbete anställda utlänningar;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den primära
jordbruksfastighetskrediten;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för or -

Lördagen den 7 maj c. m.

111 Nr 29.

dinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk fogade åldersförteckning jämte en i ämnet väckt mo nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkterna 3, 4, 6 och 7 av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

första lagutskottets

utlåtande, nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag) dels ock en i ämnet
väckt motion; och

memorial nr 38, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående slakt av husdjur dels ock i amnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för lån från egnahemslånefonden m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
. ......

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
gällande grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbruks^
lägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord

samt av egnahemslägenheter; ..... ...ni , ....

nr 54, i anledning av väckta motioner om viss ändring i gällande grunder tor
erhållande av lån ur täckdikningslånefonden;

nr 55, i anledning av väckt motion om ändring i gällande bestämmelse om
storleken av lån ur gödselvårdslånefonden;

nr 56, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för anordnande av
kurser för undervisare i mjölkningsarbete;

nr 57, i anledning av väckta motioner om anslag till understödjande av viss
verksamhet för odling och insamling av medicinalväxter;

nr 58, i anledning av väckt motion om anslag till studium av amerikanska
metoder för saltning av fläsk; _ .

nr 59, i anledning av väckta motioner om ersättning till djurägare lör vissa
genom svinpest förorsakade förluster; . .

nr 60, i anledning av väckt motion om anslag till pris åt uppfinnare av låntbruksmaskmer
*

nr 61, i anledning av väckta motioner om anslag till nyodlingsbidrag utan
återbetalningsskyldighet åt innehavare av skogstorp och odlingslägenheter å
kronoparker i Norrland och Dalarna;

nr 62, i anledning av väckta motioner om statsgaranti åt enskilda svenska
bankinrättningar för kredit, som lämnas vid export av jordbruksprodukter;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
vård av vissa, skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogaT
inom vissa områden; och

Ifra». 112

Lördagen den 7 maj e. m.

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anvisande av ett
statens skogsutdikningsanslag; samt

andra kammarens ^fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckta motioner angående de ecklesiastika avlöningstillgångarna och deras förvaltning.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades.

herr Svensson i Betingetorp
» Jönsson i Boa
» Andersson i Katrineholm
» Persson i Fritorp
Carlström
Gardell i Gans
Bergström i Bäckland
Svensson i Grönvik
Norling
Wirsell
Lindgren
Vennerström
Nilsson i Örebro
Weibull

Carlsson-Frosterud
Ryberg

Eriksson i Yästbro
Vahlstedt

Johanson i Hallagården

under 5 dagar fr. o. m. den

» 4 > > »

» 2 5 »

» 4 » * »

» 6 » » *

» 5 » > >

» 8 » * »

» 5 » » »

» 3 » » »

» 4 » > >

» 6 > » »

» 3 * > »

* 2 » > »

» 6 » > »

> 2 » » *

» 5 » » »*•

» 3 > > >

» 6 » » »

» 3 » > »

9 maj,

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.31 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Tisdagen den 10 maj.

113 Nr 29.

Tisdagen den 10 maj.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och 4 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till första särskilda utskottet Kungl. Maj ds å
kammarens bord vilande skrivelse, nr 248, angående förslag till formulär för
deklarationsblanketter m. m.

Vidare föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts
likaledes å bordet vilande proposition, nr 249, med anhållan om riksdagens
yttrande angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål.

§ 3.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets memorial
nr 19, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 95—104, bevillningsutskottets
betänkanden och memorial nr 45—47, bankoutskottets utlåtanden
nr 41—45, första lagutskottets utlåtande nr 37 och memorial nr 38, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 52—65 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4.

§ 4-

Ordet lämnades nu till herr andre vice talmannen, som yttrade: Jag tillåter
mig föreslå, att kammaren ville besluta, att på föredragningslistan för morgondagens
plenum bland två gånger bordlagda ärenden uppföres konstitutionsutskottets
memorial nr 19 näst efter bankoutskottets utlåtande nr 45. och
övriga ärenden i den ordning, vari de äro uppförda på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till riksförsäkringsanstaltens
verksamhet;

Andra kammarens protokoll 1927. Nr 29.

Kr 29. H4

Tisdagen den 10 maj.

nr 169, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående anslag till centrala
skiljenämnden för vissa arbetstvister in. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till sjuktransporter
med flygplan;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsf onder;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande
av den Limedsforsen—Sårna järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen
mellan Limedsforsen och Sårna;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för statens
vattenfallsverks räkning av en fastighet i Trollhättan;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av ett
posthus i Umeå;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Göteborg;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av generalpoststyrelsen m. m.; och

nr 179, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

från bevillningsutskottet:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften m. m.; och

nr 181, i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet i tullskyddshänseende
mellan, å ena sidan, jordbruket och dess binäringar samt, å
andra sidan, de industriella näringarna, m. m.; samt.

från bankoutskottet nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt f. d. länsnotarien E. O. E. Forssgren jämte en i ämnet väckt
motion.

§ 6.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 505,
innefattande^ delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion angående lättnad i villkoren
för ^begängelse; och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till
sitt första tillfälliga utskott.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.50 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

272039