RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1927:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Första kammaren. Nr 9.

Lördagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att lian efter samråd med andra kammarens talman
i inge tilikannagiva, att gemensamma omröstningar komme att anställas
vid sammanträde lördagen den 26 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 5—10 samt andra lagutskottets utlåtande nr 2.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

.. Y ]’1iJa1nlednin„g1av Kangl- Maj:ts proposition med förslag till lag om
stadrad Iy<Jelse aV 7 kap‘ 3 § 1 lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i

nr 8 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
ändring i gällande stadganden om nattvardsgång m m •

nr 9 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats
an i kyrka; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa
andrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs anyo första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av Kungl
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den
30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk.

. Genom en den 30 december 1926 dagtecknad proposition, nr 20. vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, hade Kungl Maj-t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lan
om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära
och musikaliska verk.

Grottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Herr Åkerman: Herr talman! Det är nog rätt så ovanligt, att ordföranden
i ett utskott begär aterremiss till utskottet, men i det här fallet ser ian
mig nödsakad att göra det. Jag skall ej trötta kammaren med några tekniska
Forsta hammarens protokoll 1927. Nr 9

Ang. rätten
till musikaliska
verk.

Sr 9. 2

Lördagen den 19 februari.

Ang. rätten
till musikaliska
verk.
(Forts.)

utläggningar om lagtexten, men det är så, att i 26 § av här ifrågavarande lag
finnes en hänvisning till 12 §, om vilken sistnämnda paragraf det nu ar råga,
och antingen bör denna hänvisning i 26 § i någon man ändras eller ock torde
åt 12 § givas en något ändrad uppställning. Då jag^tror, att det ar sakrast,
att erforderlig jämkning verkställes i utskottet, så vågar jag vördsamt hemställa
till kammaren, att den ville återremittera detta utlåtande till utskottet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande utlåtandet annat yrkande ej förekommit, an
att detsamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
varande utlåtande hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

före den -

Fördrogs ånyo och förtogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr £ angående regleringen för budgetåret 1927-1928 av utgifterna för kapitalökning
i avseende å post- och telegrafverken samt statens jamvagar och vat
tenfallsverk.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28 och 29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Söndagen den 20 februari.

3 Nr 9.

Herr Pers avlämnade en av honom och herr Fehr undertecknad motion, nr
195, angående sådan ändring i bestämmelserna om val till riksdagens kamrar,
att valet står mellan personer icke mellan partier.

Motionen hänvisades till konstitutionsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.13 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Söndagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande nr 7, angående regleringen
för hudgetåret 1927-—1928 av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Herr statsrådet Gärde avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 99, angående försäljning av vissa tullverket tillhöriga jordlotter i Norrtälje; nr

100, med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 4 h) i förordningen
den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, m. m. (tullfrihet
för personal vid utländsk beskickning m. m.); och

nr 101, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxan.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av komministersgarden
vid S:t Lars församling i Linköping;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
den på biskopslönehemmanet Gödestad nr 3 Lars Börjesgården i Fjärås socken
belöpande andel i ett båtsmanstorp;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti för ett
lån, avsett att upptagas av Kalix als flottningsförening; samt

nr 33, i anledning av väckt motion om lindring i arrendet för kronoarrendatorn
G. C:son Lidholm.

Jfr 9. 4

Söndagen den 20 februari.

•• Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 20, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och

nr 23, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare:

dels och till riksdagens förordnanden:

nr 21, för revisionssekreteraren m. m. E. G. Geijer att vara riksdagens
justitieombudsman;

nr 22, för häradshövdingen m. m. H. G. Forsberg att vara riksdagens
justitieombudsmans efterträdare;

nr 24, för revisionssekreteraren m. m. G. M. E. Bendz att vara riksdagens
militieombudsman; samt

nr 25, för hovrättsrådet m. m. N. E. L. Vult von Steyem att vara riksdagens
militieombudsmans efterträdare.

Vid föredragning av Kungl. Häj :ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
dessa, nr 99 till jordbruksutskottet samt nr 100 och 101 till bevillningsutskottet.

Herr Lindhagen väckte nedannämnda motioner:
nr 196, om en allmän revision av folkförbundets akt;
nr. 197, om världsspråket;

'' nr 198, om fjärran Österns problem;

nr 199, om krisen i det parlamentariska systemet;
nr 200, om förstakammarproblemet m. m.; samt
nr 201, om lagrådets avskaffande.

Motionerna blevo på begäran bordlagda.

r Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 22 februari.

5 Nr*

Tisdagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Herr statsrådet Hellström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 98, angående pension åt polismannen J. Sjölin;

nr 120, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
8 november 1912 om rätt till jakt m. m.;

nr 121, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i
lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige;

nr 122, med förslag till grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt
m. m.; samt

nr 123, angående statsunderstöd till Ölands elektrifiering.

Justerades protokollen för den 16 och den 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande till
handels- och sjöfartsfonden av vid svenska handelskammarens i Schweiz av-’
veckling uppkommen behållning; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckning av
tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 26 och 45 §§ i lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande
och bearbetande av stenkols- och saltfyndigheter;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910
m. in.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
ändring i gällande stadganden om nattvardsgång m. m.;

Mr 9. 6

Tisdagen den 22 februari.

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan
plats än i kyrka; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1927 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda

till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,
» Neiglick, Fritz, kapten, Göteborg,

» diOrchimont, F., f. d. handlande, Flöda,

» Larsson, L., landstingsman, Huveröd,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

»27 » ;

vid kontoret i Malmö

herr Cavalli, Gustaf, överstelöjtnant, Malmö,

» Rosén, A., f. d. lektor, Lund,

» Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

»27 » ;

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,
» Skarstedt, W., f. d. riksdagsman, Falun,

» Sandström, Carl, kamrer, Falun,

» Backelin, Ii., landstingsman, Falun,

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nygren, G., konduktör, Gävle,

'' » Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

» Brodin, O., direktör, Halmstad,

» Jönsson, C. B., f. d. riksdagsman, Röinge,

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs,

» Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Sundelin, H., kamrer, Härnösand,

med 27 röster.

» 27 » ;

» 27 » ,

med 27 röster,
» 27 » ,

»27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

»27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

»27 » ;

Tisdagen den 22 februari.

7 Nr 9.

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd, med 27 roster,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping, * _ *

» Jonsson, Johan, landstingsman, Norrahammar, » >

» Pettersson, J. Aug., landstingsman, Huskvarna, » *

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., rostmästare, Kalmar,

» Wickbom, J. A. 0., rektor, Kalmar,

» Modeer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Rydén, Magnus, förste marinintendent, Karlskrona,
» Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,

» Lundblad, Hj., kyrkoherde, Hällaryd,

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Berg, N. A:son, f. d. riksdagsman, Munkfors,
» Göthberg, A. H., f. d. riksdagsman, Munkfors,
» Huss, R., major, Karlstad,

» Lindh. A., landstingskamrer, Karlstad,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Wingren, II., kamrer, Kristianstad,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill,

» Pehrsson, John, handlande, Osby,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järn vägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå,

» Lindqvist, Melker, grosshandlare, Luleå,

» Bäckström, Amandus, kommissionär, öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Johansson, Alf, lantbrukare, Rambotorp, Låstad,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
» Lund, John, lantbrukare, Rosenhaga, Lerdala,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

Nr 9.

Tisdagen den 22 februari.

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,
» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

vid kontoret i Nyköping
herr Lundbom, Erik, f. d. riksdagsman, Stigtomta,

» Giertz, Ivan, förvaltare, Blacksta by, Vadsbro,

» Engström, A., lantbrukare, Skötseltorp, Vadsbro,

» Carlsson, E. G., stadsstyrelseledamot, Katrineholm,

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktionssekreterare, Sundsvall,

» Carlström, L. TFbageriföreståndare, Sundsvall,

» Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Skellefteå,
» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Berg, Knut, rådman, Umeå,

» Johansson, K. A., lokomotivförare, Vännäs,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K. landstingsman, Uppsala, med 27 röster,

» Lundqvist, C. 0., f. d. riksdagsman, Baggarbo, Skokloster, » 27 » ,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala, » 27 »

» Andersson, Tor, bokbindare, Uppsala, » 27 »

vid kontoret i Visby

friherre Kruuse af Verchou, II., major, Tingstäde, med 27 röster,

herr Larsson, K. L. J,, f. d. riksdagsman, Bondarve, » 27 »

» Kahlström, K., f. d. riksdagsman, L:a Atlings, Atlingbo, » 27 » ’

» Bastholm, G., lokomotivförare, Visby, » 27 » ;

vid kontoret i Vänersborg
herr Lindkvist, G. E., landstingsman, Åmål,

» Berggren, Gustaf, stationskarl, Åmål,

» Bergström, Arvid, handlande, Vänersborg,

» Svensson, Birger, landstingsman, Varnumskulle,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Västerås

greve Cronstedt, F. TF., Fullerö, Västerås,
herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,
» Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. 0., fjärdingsman, Hallstahammar,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

Tisdagen den 22 februari.

Nr 9.

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G. TF., hemmansägare, östad, Täckaregård, Väckelsång »

Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Almhult,

» Lindahl, Ernst, lantbrukare, Lagan,

med 27 röster

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Örebro

herr von Hofsten, H. R., major, Örebro,

» Gustafsson, Arv., kassör, Örebro,

» Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., i. d. riksdagsman, Aspa,

med 27 röster,
» 27 » ,

»27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund,
» Olsson, Per, mejeridisponent, Östersund,

» Roman, P. G., häradsskrivare, Östersund,

» Olsson, O. P., af färschef, Östersund,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » .

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Börjesson, L. A., sjukkasseexpeditör, Göteborg,

» Ljungberg, Axel, f. d. riksdagsman, Lysekil,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Rodhe, C. TF., överstelöjtnant, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Andersson, Olof, ombudsman, Malmö,

» Hermansson, J. TF., lagerbokhållare, Malmö,

» Bengtsson, Olof, landstingsman, Anderslöv,

» von Porat, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,

ifi vid kontoret i Falun

herr Minör, P. A., landstingsman, Falun,

» Ohlsén, Olof, handlande, Orsa,

» Aronsson, Ernst, hemmansägare, Nibble, Hedemora,
» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

vid kontoret i Gävle

herr Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Hellström, H., kapten, Gävle,

» Berg, Fredrik, direktör, Gävle,

» Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

vid kontoret i Halmstad

herr Kindberg, A., läroverksadjunkt, Halmstad,

» Johansson, Aug., lantbrukare, Skälmtorp, Slöinge,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » i

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 > ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

Är 9.

Tisdagen den 22 februari.

vid kontoret i Härnösand

herr Bouvin, A., handlande, Sollefteå,

» Hägglund, 0. A., nämndeman, Arnäsvall,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

» Lindeborg, II., kamrer, Härnösand,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping,

» Strömberg, Viktor, direktör, Jönköping,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Johnsson, G. L., stadsfullmäktig, Kalmar,

» Olsson, F., konditor, Kalmar,

» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden,

» Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

med 27 röster,

» 27 » ,

»27 » ;

» 27 » ,

vid kontoret i Karlskrona

herr Dahl, Aug., häradsdomare, Rosendal,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Olsson, N. P., kamrerare, Mjällby,

» Andersson, Anton, kakelarbetare, Karlskrona,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

» Lennartsson, C. E. L., godsägare, Rotnäs, Ulfsby,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Åmotsfors,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Lorenzen, H. Chr., kamrer, Karpalund,

» Olsson, Otto J., lantbrukare, Hammenhög,

» Sköld, //., folkskollärare, Kristianstad,

» Olsson, Henrik, landstingsman, Spjutstorp,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Hallendorff, Joh., landstingsman, Gerstorp, Linköping,

» Johnsson, Robert, överassistent, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Widlund, 0., tapetserare, Luleå,

» Nycander, Henry, landstingsdirektör, Luleå,

» Lundström, Linus, f. d. riksdagsman, Gammelstad,

» Lantz, E. P., landstingsman, Luleå,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

Tisdagen den 22 februari.

11 Nr 9.

vid kontoret i Mariestad

herr Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

» Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerodja,

» Johansson, K. E., landstingsman, Faleberg, Larv,
» Klen, David, f. d. landstingsman, Tidaholm,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Johansson, Fredrik, hemmansägare, Vevlöf, östra Husby, med 27 roster,
» C eder stranda Th., handlande, Norrköping,

» Frost, G. F„ f. d. riksdagsman, Norrkopmg,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping, »

vid kontoret i Nyköping

herr Larsson, Arvid, murare, Katrineholm, .

» Andersson, H., lantbrukare, Johannesnäs, Uunker,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Halla, Vrena,
» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrhö, Nyköping,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Andersson, Erik G., sekreterare, Sundsvall,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

» Johansson, Gustaf, disponent, Sundsvall,

» Andersson, Torsten, e. o. hovrättsnotarie, Sundsvall,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i IJmeå

herr Jacobsson, U. R., landstingsman, Vilhelmina
1> Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Hansson, Erik, nämndeman, Vännäs,

» Eriksson. E., f. d. riksdagsman, Böle

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Uppsala

herr Wahlstedl, Uno, bagare, Uppsala,

» Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lovsta bruk,

» Thorsson, Ernst, lantbrukare, Österberga, Rasbo,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Rålunda, Häggeby,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » >

» 27 » ;

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Lumme.lunda, Martebo, med 27 röster
» Kullberger, Algot, kamrer, Visby,

» Linqström, Aug., f. d. riksdagsman, Klmtehamn,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bonsarve, Vamlmgbo,

OK ,

» 27 » ,
» 27 » ;

vid kontoret i Vänersborg

herr Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Vänersborg,

» Andrén, Anders, handlande, Brålanda,

» Johansson, Albert, bruksbokhållare, Trollhättan,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

Nr 9.

Tisdagen den 22 februari.

Ang.

viss motions
remitterande
till utskott.

vid kontoret i Västerås
herr Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Hedberg, A. M., kassör, Västerås,

» Johansson, A. J., häradsdomare, Bro, Hedensberg,
» Fr (her, I sidor, folkskollärare, Västerås,

vid kontoret i Växjö
herr Mattsson, V., lantbrukare, Eneryda,

» Johansson, Karl, nämndeman, Öja,

» Carlsson, Gustaf, försäkringsinspektör, Växjö,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björke bråten,’ Ryd,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Jansson, G. L., nämnedamn, Grythyttehed,

» Windahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Abrahamsson, O., förrådsförvaltare, Örebro,

» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

med 27 röster

» 27 » ,

» 27 » -

vid kontoret i Östersund
herr Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

» Henriksson, Henrik, d. y., mejeridisponent, Offne, Trångsviken,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Pålsson, Olof, hemmansägare, Söre, Lit,

med 27 röster,

seda,n ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster
blivit genom lottning bestämd.

Carl Jansson.
J. G. Walles.

A. Antonsson.
Nils Holmström.

Tillika beslöts, pa framställning av herr talmannen, att protokollsutdrag
härom skulle avga till bankoutskottet med anmodan till utskottet att om
valen fata underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige i riksbanken
samt vederbörande avdelningskontors styrelser.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner om åtgärder för snabbare offentliggörande
av valresultaten vid landstingsval och kommunalfullmäktigeval;

nr 3. 1 anledning av väckt motion angående meddelande av bestämmelser
om storlek och beskaffenhet av valsedlar; samt

nr 4, i anledning av väckt motion om viss ändring i stadgan om proportionellt
valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.

-föredrogs herr Lindhagens motion, nr 196, om en allmän revision av folkförbundets
akt.

■ ^.a^mai1ulc.n: öå denna motion, som icke avser någon grundlagsfråga,

icke blivit väckt inom laga tid, anser jag mig förhindrad att framställa proposition
pa densammas remitterande till utskott.

Tisdagen den 22 februari.

13 Nr 9.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag får erkänna, att jag varit liksom

hypnotiserad av den föreställningen, att en fråga sådan som denna, vilken
skall behandlas av konstitutionsutskottet, följaktligen också förunnas den särskilda
motionstid, som är medgiven beträffande frågor, som höra under detta
utskotts behandling. Samma uppfattning har även hysts av högre instanser,
som jag rådfrågat i saken. Men man bör ju noga läsa grundlagen, innan man
väcker motioner.

Jag hade föreställt mig, att Nationernas förbunds konstitution kunde vara
en lika god grundlag för oss som våra andra grundlagar, såsom representerande
vårt förhållande till utrikespolitiken. Man kan knappast tänka sig, att
lagstiftaren velat degradera Nationernas förbunds akt till den grad, att det
endast skulle vara medgivet en tid av 10 dagar från riksdagens öppnande för
väckande av motioner, som beröra denna akt, under det att motioner i inre
grundlagsfrågor kunna avlämnas inom 40 dagar från riksdagens öppnande.
Jag har därför funderat på, huruvida jag icke nästa riksdag bör väcka en
motion i syfte att söka åstadkomma ändring härutinnan. Dock är jag tveksam
i detta hänseende, enär Nationernas förbunds akt är så bristfällig, att jag
icke är säker på att skäl föreligga för att upphöja densamma till rang, heder
och värdighet av grundlag.

Emellertid skall jag icke opponera mig mot herr talmannens remissvägran.
I stället skall jag, herr talman, — jag tager för givet, att herr talmannen
kommer att vägra remiss även av de två efterföljande motionerna, under det
att de tre sista lära komma att i vanlig ordning remitteras till konstitutionsutskottet
—- tillåta mig att vid slutet av plenum med åberopande av motionernas
motivering interpellera utrikesministern med frågor, som sammanfalla med
de i motionerna gjorda yrkandena.

Efter härmed slutad överläggning lades den ifrågavarande motionen till
handlingarna.

Föredrogs herr Lindhagens motion, nr 197, om världsspråket.

Herr talmannen: Det är samma förhållande med denna motion. Då densamma
icke blivit väckt inom laga tid, kan jag icke framställa proposition på
dess remitterande till utskott,

Herr Lindhagen: Jag ber att få åberopa mitt föregående yttrande.

överläggningen förklarades härmed slutad, varefter den nu föredragna motionen
lades till handlingarna.

Föredrogs herr Lindhagens motion, nr 198, om fjärran österns problem.

Herr talmannen: Det förhåller sig på samma sätt även med denna motion.
Jag anser, att densamma blivit väckt för sent, och jag kan därför icke framställa
proposition på dess remitterande till utskott.

Herr Lindhagen: Jag ber att få åberopa mitt yttrande beträffande motionen
nr 196.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades förevarande motion till
handlingarna.

Ang.

viss motions
remitterande
till utskott.
(Forts.)

Ang.

viss motions
remitterande
till utskott.

Ang.

viss motions
remitterande
till utskott.

Nr 9. 14

Tisdagen den 22 februari.

Interpellation
om en allmän
revision
av folkförbundets
akt.

Interpellation
om världsspråket.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda av herr
Lindhagen väckta motioner:

nr 199, om krisen i det parlamentariska systemet;
nr 200, om förstakammarproblemet m. m.; samt
nr 201, om lagrådets avskaffande.

Föredrogs, men bordlädes ånyo pa flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 7.

Vid föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade kungl. propositionerna
hänvisades dessa, nr 98 till bankoutskottet, nr 120, 122 och 123
till jordbruksutskottet samt nr 121 till behandling av lagutskott.

Herr Holmgren väckte nedannämnda motioner:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ordinarie lärarbefattningar
i medicinsk radiologi vid universiteten i Uppsala och Lund samt
Karolinska institutet; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag angående slakt av
husdjur.

Dessa motioner hänvisades, nr 202 till statsutskottet och nr 203 till behandling
av lagutskott.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Med åberopande av

motiven till motionen nr 196 om en allmän, revision av folkförbundets akt
tillåter jag mig hemställa om kammarens tillstånd att fa till utrikesministern
framställa följande spörsmål:

1) Håller ej regeringen i själva verket före, att enda utvägen ur den parlamentariska
krisen i utrikespolitiken är, att de officiella instanserna vinnlägga
sig om att vid sidan av dagens omsorger även söka gå till grunden av

tingen? . . ...

2) Kan det med en sådan uppfattning förväntas av regeringen initiativ
till en allmän revision av folkförbundets akt i syfte att dess idéinnehåll må
bättre motsvara förbundets ideella uppgift?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet gavs ånyo till herr Lindhagen, som nu anförde: Med åberopande av
motiven till motionen nr 197 om världsspråket tillåter jag mig anhålla om kammarens
tillstånd att få till utrikesministern framställa följande spörsmål:

1) Är ej regeringen i själva verket av den uppfattningen, att de tre europeiska
språkens — franskan, engelskan och tyskan privilegierade ställning
utgör ett oöverstigligt hinder för folkförbrödningen?

2) Har regeringen bemärkt, att detta vasallskap håller icke minst det sven ska

folket nere i oförtjänt betydelselöshet, vållar dess ungdom och vuxna otroliga
mödor, tidsförluster och omkostnader utan motsvarande valuta samt vidmakthåller
högeligen i sin mån klasskillnader? _

3) Finner ej regeringen det uppenbart, att en resning mot förenämnda tre
språkfamiljers förtryck över alla andra språkfamiljer, stora och små, utgör
en av tidens viktigaste angelägenheter?

Tisdagen den 22 februari.

15 Nr 9.

4) Kan det såsom ett uttryck för denna uppfattning till äventyrs förväntas, Interp^^°n
att från regeringens sida tages initiativ till att i folkförbundets akt genom- Språket6''
förandet av ett världsspråk upptages såsom en av förbundets uppgifter samt ^Forte^
att därvid främst överväges detta språks uppbyggande på grundval av esperanto,
som sedan årtionden utgör ett levande, inom de flesta länder talat, lättlärt
och logiskt världsspråk, eller är regeringen benägen att annorledes målmedvetet
söka främja världsspråkssaken?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Härefter lämnades ordet ännu en gång åt herr Lindhagen, som yttrade: Med Interpellation
åberopande av motiven till motionen nr 198 om fjärran österns problem till- ^™e^rro™
låter jag mig hemställa om kammarens tillstånd att få till utrikesministern Meraf™
framställa följande spörsmål:

1) Hyser ej regeringen i själva verket den meningen, att »fjärran österns
problem» är en angelägenhet, som på ett utomordentligt sätt berör den internationella
rätten och världsfreden och således även måste intressera Sverige?

2) Håller regeringen före, att denna aktuella fråga följaktligen bör upptagas
av Nationernas förbund till ingående bedömande från grunden?

3) Kan det förväntas benägenhet från regeringens sida att giva uttryck för
en dylik uppfattning genom att begära initiativ i syfte att förberedelsevis Nationernas
förbunds akt må fullständigas med uttryckligt erkännande av nationaliteternas
självbestämningsrätt i alla världsdelar?

Även dessa spörsmåls framställande medgavs av kammaren.

Herr Winberg fick nu ordet och anförde: Herr talman! Vid upprepade Interpellation

tillfällen och senast vid 1925 års riksdag har frågan om ändring av 15 kapitlet r^ar \ ^H
22 § strafflagen —- den s. k. åkarpslagen — varit föremål för riksdagens be- Akarpshandling.
Vid 1925 års riksdag väcktes av mig motion (nr 73 i första kamma- lagen.
ren), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta följande ändrade lydelse av
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen:

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt genom våld
eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffas högst med straffarbete
i två år i de fall där gärningen ej med svårare straff belagd är.

24 §. Brott som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare där ej målsäganden
det till sådant åtal angiver; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
av annan än målsägaren.

Vid behandlingen inom första lagutskottet yrkade utskottets majoritet att
riksdagen måtte avslå motionen; sju reservanter hemställde att riksdagen måtte
bifalla densamma, under det att tvenne reservanter yrkade, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda, vilka
åtgärder som lämpligen kunna vidtagas för beredande av ett allsidigt skydd
mot övergrepp under arbetsstriderna, antingen av ena parten mot den andra
eller — direkt eller indirekt — av någondera av dem mot tredje man, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning».

Riksdagen beslöt bifalla ett under debatten i båda kamrarna framlagt yrkande
av innehåll »att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte utreda vilka ändringar i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,
som lämpligen borde vidtagas, i syfte att undanröja de nuvarande be -

Nr 9. 16

Tisdagen den 22 februari.

Interpellation stämmelsernas ensidiga karaktär, samt för riksdagen framlägga de förslag, varrt^år^Tden
en sadan utredning kunde giva anledning».

r^Åkarps- Sedan riksdagen fattat detta beslut, har snart två år förflutit. Det säger
lagen. sig självt, att man inom arbetarekretsar väntar något positivt resultat av
(Forts.) riksdagens skrivelse år 1925 och detta ju förr ju hellre och att man anser, att
det nu kunde vara på tiden, att denna uppenbara klasslag — vars gagn för
samhället som sådant sannerligen varit mer än tvivelaktigt men vars innehåll
och verkningar för arbetarklassen varit en ren utmaning — nu äntligen skaffades
ur vägen.

Då det emellertid inte försports någonting om, hur denna fråga för närvarande
ligger eller vilka åtgärder, som av regeringen vidtagits med anledning av
ovanomtalade riksdagsbeslut, vore det av betydelse att få kännedom härom liksom
ock att få veta, huruvida något förslag i ärendet kan vara att förvänta till
innevarande riksdag.

Jag hemställer därföre om kammarens medgivande att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få framställa följande spörsmål:

1) Vilka åtgärder äro av regeringen vidtagna med anledning av riksdagens
skrivelse 1925 om utredning rörande vilka ändringar i 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen, som lämpligen borde vidtagas, i syfte att undanröja de nuvarande
bestämmelsernas ensidiga karaktär?

2) Kan det förväntas, att förslag i detta ärende kommer att av regeringen
föreläggas den nu samlade riksdagen?

På gjord proposition bifölls herr Winbergs ifrågavarande hemställan.

Interpella- Ordet lämnades härefter till herr Luterkort, som yttrade: Herr talman!

SkaffandeGenom en till årets riksdag avlämnad proposition, nr 52, har Kungl. Maj:t in6hårl&shöv-
hämtat riksdagens yttrande angående inom justitiedepartementet utarbetat fördingarnas
slag till bestämmelser rörande provisorisk anordning i fråga om avlöning, sesportler
m. m. mester, sjukhjälp och pension åt de å domsagornas kanslier anställda icke rättsbildade
biträdena.

Frågan om dessa biträdens ställning har vid upprepade tillfällen varit föremål
för övervägande inom riksdagen, utan att kunna bringas till ^någon lösning.
Sålunda tillåter jag mig att erinra därom, att jag dels vid 1925 års riksdag uti
en inom denna kammare väckt motion påyrkade särskilda åtgärder från statsverkets
sida för bringande av hjälp åt ett antal dylika biträden, som uppnått
hög ålder och under lång tid innehaft sin ifrågavarande anställning och därunder
faktiskt utfört ett betydande, otillräckligt avlönat arbete i det allmännas
tjänst, dels ock vid 1926 års riksdag likaledes uti en inom kammaren väckt
motion av särskilt anförda skäl hemställa om avstyrkande från riksdagens sida
av ett förslag, som till sitt innehåll överensstämde med det, varöver riksdagens
yttrande nu ånyo inhämtats.

Min motion vid 1925 års riksdag blev, som jag tror, huvudsakligen på grund
av att densamma av vederbörande utskott till sin innebörd missuppfattades, avslagen.
Jag beklagar detta förhållande, ty enligt min uppfattning har jag i
nämnda motion vidrört den mest brännande delen av hela det föreliggande spörsmålet,
frågan om de gamla, uttjänta biträdenas bittra lott, om dessa, vilka ägnat
måhända största delen av sitt liv åt arbete, som faktiskt kommit det allmänna
tillgodo, men vilka slutligen, därför att deras avlöning bestritts av häradshövdingarna
enskilt, kommit att stå inför en ålderdom utan möjlighet till
drägligt livsuppehälle.

I stället för att söka en lösning av sistomförmälda relativt lättlösta under -

Tisdagen den 22 februari.

17 Nr 9.

hålls- eller pensionsfrågor, slog den dåvarande regeringen in på den bog, som interpeUanu
fullföljes uti propositionen nr 52 till innevarande års riksdag.

Ur de synpunkter, som jag lagt på frågan om domsagoarbetets organisation, *Mradshövmåste
jag beklaga även detta faktum, och denna min stämning tog sig uttryck dingarms
uti nyssnämnda av mig vid 1926 års riksdag väckta motion. _ sportler m. m.

Jag hyste och hyser nämligen den bestämda uppfattningen, att den ifråga- (Forts.)
satta regleringen av de icke rättsbildade biträdenas avlöningsförhållande kommer
att i icke ringa mån innebära ett hinder för det önskemål, vartill jag sedan
flera år tillbaka och särskilt sedan min fleråriga tjänstgöring i vår största domsaga
anslutit mig, nämligen sportelväsendets avskaffande såsom avlöningsform
för domare.

Det är ganska beklämmande att konstatera, hurusom uppfattningen på detta
område under senaste tider tagit vad jag skulle vilja kalla för ett steg tillbaka.
Ja, uti propositionen till årets riksdag erinrar visserligen departementschefen
om det viktiga faktum, att riksdagen uti skrivelse den 21 juni 1920 (nr
457) till Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande sportelsystemets avskaffande,
varjämte riksdagen förmälde sig kunna förutsätta, att vid en sådan utredning
frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande
skrivbiträden komme att tagas under omprövning. Departementschefen
har vidare erinrat om — något som väl förtjänar understrykas — att tillkallade
sakkunniga såväl år 1920 som år 1922 föreslagit en omläggning av avlöningssystemet
för häradshövdingarna och i följd härav kostnadens för domsagoförvaltningen,
således även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena,
övertagande av staten.

Men departementschefen har till sist måst konstatera, hurusom planerna å
sportelväsendets avskaffande måst tillsvidare skrinläggas. Redan den 13 mars
1925 förklarade dåvarande departementschefen att frågan om sportelsystemets
avskaffande och dess ersättande av fasta löner för häradshövdingarna icke torde
böra för det dåvarande upptagas till någon slutlig omprövning. På grund av
det intima sambandet som denna fråga ägde med spörsmålet om de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor finge
vid sådant förhållande anstå med en definitiv reglering av detta senare
spörsmål.

Det är med samma utgångspunkter som den nuvarande regeringen framlagt
sitt förslag till provisorisk lösning av biträdenas avlöningsförhållanden, och inför
detta faktum vill det synas, som om den, vilken verkligen vill någon förbättring
i domsagobiträdenas ställning, nu måste uppgiva det motstånd han
kan hava rest emot detsamma i tro framför allt att därigenom kunna hindra denna
frågas lösryckande ur sitt naturliga sammanhang.

För den, som sålunda kommer att stå inför ett dylikt uppgivande av tidigare
intagen ståndpunkt, blir det emellertid av vikt att erfara, huruvida även den
nu sittande regeringen definitivt resignerat inför det motstånd emot sportelväsendets
avskaffande eller åtminstone väsentliga modifierande, som mött de
av de olika, sakkunniga i ämnet framlagda förslag (1920 och 1922).

Jag skall i detta sammanhang icke närmare ingå på ett bedömande av detta
motstånds ursprung och beskaffenhet. I stället vill jag på det kraftigaste understryka
den uppfattning jag hyser, nämligen, att Irågan om sportelväsendets
avskaffande såsom avlöningsform för domare nu inför de partiella reformer,
som hos oss torde komma att föregå den större processreformen, borde vara
mera aktuell än någonsin tillförne. Jag erinrar allenast om de ur många synpunkter
önskvärda stora förenklingar av inskrivningsväsendet — lagfarts- och
inteckningsärendenas behandling — vilka snarast möjligt kunde och borde genomföras.

Förslå kammarens protokoll 7.937. Nr .9.

Jfr 9.

Tisdagen den 22 februari.

Interpellation
ang. avskaffande
av
häradshövdingarnas

sportler m. m.

(Forts.)

Interpellation
ang. partiella
re ''• ormer
av gällande
rättegångsordning.

För övrigt framstår sportelsystemets avskaffande för mig såsom en direkt
förberedelse till en nyorganisation av värt rättegångsväsende, i vilket sammanhang
jag också tillåter mig att erinra därom att åtskilliga av våra stadsdomstolar
— med Stockholms rådhusrätt i spetsen — redan blivit befriade från
detta enligt min i denna punkt oryggliga uppfattning för rättsskipningen synnerligen
skadliga system.

På grund av vad jag anfört, anhåller jag om kammarens tillstånd att få till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa följande spörsmål.

Är regeringen beredd att snarast möjligt till förnyat övervägande upptaga
frågan huruvida icke sportelsystemet såsom avlöningsform för häradshövdingarna
bör utan avvaktan å processreformens slutliga genomförande avskaffas
eller åtminstone väsentligen modifieras?

Även denna anhållan bifölls.

Herr Luterkort erhöll ånyo ordet och anförde: I motiveringen till en interpellation,
som jag i dag anhållit att fa framföra, har jag som min uppfattning
uttalat, att sportelväsendets avskaffande såsom avlöningsform för domare nu
inför de partiella reformer, som hos oss torde komma att föregå den större
processreformen, borde vara mera aktuell än någonsin tillförne.

. Jag framhöll, att. sportelsystemets avskaffande för mig framstode såsom en
direkt förberedelse till vårt rättegångsväsendes nyorganisation; och erinrade jag
särskilt om de ur många synpunkter önskvärda förenklingarna av inskrivningsväsendet
—• handläggningen av lagfarts- och inteckningsansökningar — vilka
snarast kunde och borde genomföras.

Vid fjolårets riksdag framhöll jag sålunda uti en av mig inom denna kammare
väckt motion betydelsen av att, efter verkställd utredning, mskrivningsavdelningar
bleve upprättade i^ de domsagor, där inskrivningsärendenas stora
antal och allmänhetens krav å skyndsammare expedition av dessa ärenden
sådant krävde.

Redan vid framläggandet av mitt förslag till inrättande av inskrivningsavdelning
i Södra Roslags domsaga, utgick jag ifrån att den nuvarande fiktionen
av att lagfarts- och inteckningsärendena handlades utav häradsrätten borde
upphöra till båtnad för ärendenas behandling på ett med sakomständigheterna
och tidsförhållandena mera överensstämmande sätt.

Det är alldeles uppenbart att — särskilt om sportelväsendet avskaffas —
härigenom, även kan vinnas en högst väsentlig inskränkning i det masskriveri,
som härutinnan ännu tynger våra underrättsdomare på landet, i ej ringa utsträckning
inkräktar på deras domarverksamhet, innebär en fara för deras
intellektuella utveckling i all synnerhet därigenom, att det innebär risk för
ökad formalism i rättsskipningen, och som för övrigt lärer sakna motstycke
i någon främmande rättegångsordning.

Men även beträffande åtskilliga andra områden av vår rättegångsordning
synes trängande anledning föreligga till partiella reformer av sådan beskaffenhet
att de icke föregripa den blivande processreformen.

För min del anser jag sålunda uppmärksamheten främst böra inriktas på
att snarast möjligt och i görligaste utsträckning undanröja de alltmera uppenbart
framträdande vådorna av det nuvarande hovrätts för farandet. I våra
dagar framstår motsatsen mellan det, om jag så får uttrycka mig, »interna»
hovrättsförfarandet och de i ständig kontakt med det levande livet stående underrätternas
rättsskipning i en —■ bortsett från den olidliga långsamheten —
skarpare dager än tillförne.

Utan att i någon mån vilja förringa det arbete, som f. n. i rättsskipningens

Tisdagen den 22 februari.

19 Nr 9.

tjänst nedlägges av hovrätternas ledamöter och tjänstemän — detta arbete kan,
vad angår plikttrohet och noggrannhet, väl betecknas såsom föredömligt —
lärer själva arbetets art få anses innebära viss våda för dess utövare att hamna
i en allt för for malis er ande och verklighetsfrämmande uppfattning om de rättsliga,
förhållandena. Det lärer enligt min uppfattning icke möta oöverstigliga
hinder att redan inom ramen av nu gällande rättegångsordning vidtaga åtgärder
till undanröjande av nämnda vådor. Hovrätternas uppdelning, bestämmelser
om muntliga förhör, särskilt i brottmål, kommunikation med underrätterna eller
deras ordförande för vinnande av klarhet rörande billighets- och lekmannasynpunkter,
som vid målets avgörande i underrätten må hava gjort sig gällande,
reform av fullmaktsväsendet, revidering av desertionsbestämmelserna, förenkling
i skrivsätt etc. etc. äro nagra exempel a dylika åtgärder. Mångfalden av
upprörande exempel på att fattigmans uppenbara rätt gått förlorad till följd
av den mot gammal svensk rättsaskadning stridande »summa revisibilis» borde
föranleda ett omedelbart övervägande av en reform i denna del av rättegångsordningen.

be!fnt¥ är mäh!i"äa den rådande hov-rättsordningen med hänsyn där avIl»tatsS9hovi«

r*? ""''‘“i * första otbildningstid vid under,»tema
avslutats, hovratterna komma att, i vidsträcktare mån än vad hittills ägt rum
ensamma handhava uppsikten av de blivande domarnas utbildning

defcXiLl enrb?Stamda .Uppffttninge°’ att en av de mest betydande, omeen
“ 8PSrSmi''et 0m hUrU

Vid 1922 års riksdag väcktes härom inom andra kammaren utav herr Vennerstrom
en motion nr 186 Över densamma avgav andra kammarens tredje
tillfalhga utskott ett avstyrkande utlåtande, nr 7. Jag tillåter mig emellertid

firtfnTnT n ■■naTda fi0tlT„en Vid Plåtandet fogad reservation ävensom i
»d tillämpliga delar till en utav mig i egenskap av utskottets sekreterare
pa, utskottets uppdrag utarbetad P. M. jämte därvid fogade bilagor
i Ä il1C r,ecJ?gorelse for da gällande bestämmelser om domarutbildningen

tyskland och Österrike, av vilka bestämmelser jag tagit del under en studieresa
i namnda länder.

I detta sammanhang må framhållas, att processkommissionen i sitt nyligen
avkunnade principbetänkande (del III sid. 232 och 233) behandlat den viktiga
ragan om domarutbildningen pa ett sätt, som väl knappast lärer göra anspråk
pa att betraktas såsom uttömmande utan — såvitt jag kan förstå — snarare
synes hava velat lämna möjlighet öppen för Kungl. Maj:t att, såsom jag anser
or riktigt, redan nu föranstalta om eu objektiv och allsidig utredning rörande
domarutbildningens rationella bedrivande med hänsyn till rådande förhållanden
och den blivande rattegangsreformens sannolika gestaltning. Av de önskemål
som en nyare åskådning i vårt land härvidlag lärer vilja framhålla, torde ja<r
ayen i detta sammanhang få understryka följande: raserandet av befordring
hmdren mellan landsrätter ocli stadsdomstolar, krav å åklagare- och advokatverksamhet
särskilt i den män möjligheter därtill yppas, tjänstgöring vid
statsunderstödd rättshjälpsanstalt, samt slutligen kravet att utbildningsstadiet
•skall vara helt avslutat, innan vederbörande aspiranter anförtros utövande av
domarevärv pa »eget ansvar».

Efter 15 års arbete har processkommissionen nu avlämnat ett principbetänkande.
Det torde vara av största vikt, att klarhet vinnes om, på vad sätt regeiingen
bär lör avsikt att i den närmaste framtiden bedriva arbetet i processreiormens
genomförande.

Härom råder emellertid alltjämt oklarhet. Omnämnas må likväl atl rikets
haradshövduigar och rådhusrätter erhållit föreläggande att senast den 1 ma i
1 ''''z < lill vederbörande hovrätter inkomma med utlåtande i ämnet.

Interpellation
ang. partiella
reformer
av gällande
rättegångsordning.

(Forts.)

Nr 9. 20

Tisdagen den 22 februari.

reformer
av gällande
rättegångsordning.

(Forts.)

interpellation Utan att f. n. yttra mig rörande föreliggande möjligheter att inom sålunda
ang'' utsatt tid fullgöra en granskning av ifrågavarande oerhört betydelsefulla lag stiftningsförslag,

vågar jag ändock det antagandet, att därest regeringen har
för avsikt att, såsom jag hört uppgivas, förelägga redan 1928 års riksdag förslag
i ämnet, processkommissionens stora betänkande icke lian komma att bliva
föremål för det ingående dryftande bland dem, som mer eller mindre direkt
komma att beröras av rättegångsordningen, vilket betingas av processreformens
för nästan alla befolkningslager oerhörda betydelse. Mig vill det synas,
som om behörig hänsyn härtill också borde föranleda, att förslaget åtminstone
under ett års tid kunde göras till föremal främst för en vidsträckt upplysningsverksamhet
och därefter för ingående överläggningar inom olika intresserade
kretsar.

På grund av vad jag anfört hemställer jag om kammarens tillstånd att få
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa följande
frågor.

1 :o) Kan det förväntas, att regeringen, i avbidan å processreformens slutliga
genomförande, kommer att taga under omprövning, huruvida icke sådana
partiella reformer av nu gällande rättegångsordning kunna vidtagas, vilka
uppenbarligen kunna betraktas såsom förberedelser till den störa processreformen
och vilka må anses erforderliga till främjande av de av mig nu berörda
syften?

2 :o) har alltså regeringen för avsikt att —- eventuellt i samband med sportelväsendets
avveckling — i de domsagor, där sa lämpligen prövas kunna ske,
föreslå inrättande av inskrivningsavdelningar ävensom förenklingar i handläggningen
av de s. k. inskrivningsärendena?

3:o) ämnar regeringen till omedelbar prövning upptaga redan föreliggande
förslag till viss omorganisation av hovrättsorganisationen, ävensom i samband
därmed andra uppslag för åstadkommande av en mindre formalistisk, snabbare
och säkrare rättsskipning i andra instans?

4:o) finner regeringen icke, att särskilda skäl tala för att fragan om domarutbildningen
omedelbart upptages till särskild utredning?

5:o) på vad sätt har regeringen för avsikt att under den närmaste tiden
bedriva den fortsatta handläggningen av processkommissionens nu avgivna
förslag?

På gjord proposition medgavs framställandet av berörda frågor.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 23 februari.

Nr 9.

Onsdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Gärde avlämnade Kungl. Maj ds proposition nr 106, angående
understöd å allmänna indragningsstaten åt filosofie doktorn Konrad Hagman.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2—4.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning
av förordningen den 2 maj 1924 angående befrielse i vissa fall från erläggande
av lastpenningar dels ock väckt motion om avskaffande av lastpenningarna.

I en den 14 januari 1927 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 46, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av vid propositionen fogat
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande propositionen bilagda

Förslag

till

Förordning

om fortsatt tillämpning av förordningen den 2 maj 1924 (nr 104) angående
befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

Härigenom förordnas, att förordningen den 2 maj 1924 angående befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar, vilken förordning gäller till och
med den 30 juni 1927, skall äga fortsatt tillämpning från och med den 1 juli
1927 tillsvidare intill dess annorlunda kan varda förordnat.

Till behandling i samband med nämnda proposition hade utskottet upptagit
en till utskottet hänvisad, inom andra kammaren av herr Thore väckt motion,
nr 225, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta om lastpenningarnas fullständiga
avskaffande under loppet av en femårsperiod, med en under budgetåret
1927—1928 påbörjad nedsättning av denna avgift med 20 procent.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 225 av herr Thore,
om avskaffande av lastpenningarna, samt med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning om
fortsatt tillämpning av förordningen den 2 maj 1924 (nr 104) angående befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

Arg.

avskaffande
av lastpenvningarna.

Nr 9.

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

avskaffande
av lastpenningarna.

(Forts.)

Förslag

till

Förordning

om fortsatt tillämpning av förordningen den 2 maj 1924 (nr 104) angående
befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar.

. Härigenom ^förordnas, att förordningen den 2 maj 1924 angående befrielse
i vissa fall från erläggande av lastpenningar, vilken förordning gäller till och
med den 30 juni 1927, skall äga fortsatt tillämpning till och med den 30 juni
1928.

2) av herr Lithander, som på anförda skäl yrkat, att utskottet måtte framlägga
förslag i motionens syfte.

Herr Lithander: Herr greve och talman! Vid det föreliggande bevillningsutskottsbetänkandet
har jag fogat en reservation, i vilken jag givit uttryck åt
den meningen, att bevillningsutskottet bort framlägga ett förslag, som hade
syftat till en tidigare^ tillämpning av denna befrielse än vad som nu kan bliva
fallet. Jag har alltså icke någon avvikande mening från bevillningsutskottet
i övrigt rörande önskvärdheten av det hela, utan den mening som jag förfäktat
är den, att vi tidigare bort hava kommit till något resultat. Denna min
uppfattning grundar jag därpå, att samtliga i denna fråga hörda myndigheter,
nämligen kommerskollegium vid olika tillfällen, handelskammare och
sjöfartsföreningar samt 1921 års sjöfartssakkunniga enstämmigt hava givit
uttryck åt den meningen, att sjöfarten borde befrias från denna avgift och att
den borde göra det snart. När man då har en livlig erfarenhet om och en
bestämd känsla av att varje lättnad, som kan beredas sjöfarten, är ägnad
att befrämja icke blott denna utan även andra svenska näringar på olika områden
till gagn för alla, har jag, herr greve och talman, varit av den meningen,
att vi snart borde vidtag denna anordning.

Nu lärer det emellertid av formella skäl icke kunna göras ett yrkande om
bifall till motionen; den skulle i så fall hava varit åtföljd av ett förslag till
förordning. Jag ber därför att endast med dessa ord få giva uttryck åt den
förhoppningen, att intet onödigt dröjsmål må komma att uppstå med denna
åtgärd.

Herr Björnsson: Herr talman! På grund av ett förbiseende har jag icke
varit i tillfälle att reservera mig mot den motivering, som förebragts av utskottets
majoritet i denna fråga, och jag ber med anledning härav att få säga
några ord.

Det starkaste motivet till den föreliggande motionen om lastpenningarnas
avskaffande är behovet för våra hamnstäder att kunna konkurrera med andra
hamnar, särskilt kring Östersjön. Man menar nu med rätt eller orätt, att
dessa lastpenningar utgöra ett hinder för en gynnsam utgång av konkurrensen.
Det är väl troligt, att lastpenningarna spela en icke oväsentlig roll i
denna konkurrens, men jag vill erinra om att de städer, som det här när -

Heservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Wohlin och Schlyter, vilka ansett, att utskottets betänkande bort
hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 225 av herr Thore samt med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande proposition nr 46 icke kunnat oförändrad
bifallas, antaga följande

Onsdagen den 23 februari.

Nr 9.

mast är fråga om, av staten få en ganska rundligt tilltagen ersättning för sitt
tillhandahållande av byggnader åt tullverket, den s. k. tolagsersättningen. Det
förhåller sig så att av tulluppbörden omkring 7 miljoner kronor gå såsom
tolagsersättning tillbaka till vissa privilegierade städer, gamla stapelstäder.
Den utgår i vissa fall med 5 % av tulluppbörden och i andra fall efter litet
mera komplicerade grunder men ungefär med 5 %.

Nu har man i motionen velat i hög grad bagatellisera den statsfinansiella
betydelsen av lastpenningarna. De uppgå till ungefär 700,000 kronor, och när
man vet, huru svårt det är att få debet och kredit att gå ihop i riksstaten,
förstår man icke riktigt, hur folk kan taga så lättvindigt på denna sak. Jag
vill erinra om en möjlighet att lösa denna fråga utan de minsta statsfinansiella
svårigheter, och det är helt enkelt den, att de städer, som anse sig behöva
erhålla befrielse från att uttaga lastpenningar, göra en motsvarande eftergift
i tolagsersättningen. Jag vill, för att taga ett exempel, nämna, att staden
Göteborg, vars intresse närmast tycks hava dikterat den föreliggande motionen,
får i tolagsersättning bortemot 1 V2 miljoner kronor varje år, under
det att lastpenningarna från Göteborg icke .uppgå till mera än något över

125,000 kronor. Det är således en pålaga till staten, som icke utgör mer än
en tiondel av en ersättning, som vederbörande stad får och som till stor del
användes till underhåll av hamnen. Jag skulle tro, att det vore mycket lämpligt
att taga upp frågan om ordnandet av tolagsersättningen i samband med
denna fråga. Det är vad jag i detta sammanhang velat säga.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag skall be att med ett par ord få motivera
min anslutning till den reservation, som fogats vid utskottets betänkande av
herr Wohlin och mig.

Det råder icke någon stor skillnad mellan utskottets uppfattning i själva
saken och reservationen. Utskottet säger sig anse, att provisoriska bestämmelser
böra meddelas, och uttalar vidare den förhoppningen, att resultatet av den
pågående utredningen angående sjöfartsavgifterna må kunna redan nästa år
föreläggas riksdagen till prövning. I båda dessa punkter äro vi reservanter
ense med utskottet, men vi komma i alla fall till ett annat slut beträffande
förordningens avfattning. Kungl. Maj:ts och utskottets formulering innebär
nämligen icke, såsom det avsetts, att förordningen är provisorisk, utan förordningen
har faktiskt gjorts permanent. Det heter i förordningen enligt utskottets
förslag, att den skall gälla tills vidare intill dess annorlunda kan varda
förordnat. Detsamma gäller om varje av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen
författning. Det föreligger alltså icke någon reell skillnad mellan det av
utskottet tillstyrkta förslaget och ett definitivt inarbetande av dessa bestämmelser
i tulltaxan. Kungl. Maj:ts och utskottets förslag innebär enligt min
mening ur lagteknisk synpunkt ett olyckligt sätt att förfara. Herr Wohlin
och jag hava därför önskat, att förordningens provisoriska karaktär skulle utmärkas
därigenom att dess giltighetstid begränsades till viss dag, samt härutinnan
föreslagit den 30 juni 1928. För detta yrkande kan även anföras det
sakliga skälet, att man genom en dylik formulering har större utsikt att få det
slutliga förslaget framlagt för nästa års riksdag. Skulle emellertid hinder
möta för Kungl. Maj :t att till dess avsluta den utredning, som åberopats såsom
skäl för att''låta förordningen gälla tills vidare, är Kungl. Maj:t oförhindrad
att till nästa riksdag komma in med ett förslag om att förordningen måtte få
fortsatt giltighet under ytterligare ett år.

Jag vill hemställa till kammaren att icke medverka till att i vår författningssamling
införes denna nya typ av till skenet provisoriska men i verkligheten
permanenta förordningar, eu typ som sedermera skulle kunna komma att åbe -

Awq.

avskaffande
av lastpenningarna.

(Forte.)

Nr 9.

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

avskaffande
av lastpenningmna.

(Forts.)

Topas såsom precedensfall och åstadkomma förvirring i begreppen om lagars
och författningars giltighetstid.

. 1

Herr Nilsson, Jolian i Kristianstad: Det är en formell invändning, som

den föregående ärade talaren och hans medreservant gjort. Jag vill erinra
om att utskottets förslag är rent bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Det
framgår av propositionen, att frågan är föremål för utredning, och det säges
tydligt ifrån att det förväntas, att frågan inom den närmaste tiden kommer
att läggas fram för att slutgiltigt lösas. Då man ju i varje fall hoppas och
tror att det kanske redan nästa år blir möjligt för Kungl. Maj :t att framlägga
detta ärende, kunde det icke vara någon risk att gå med på reservanternas
förslag. Men det kan hända att det på ett eller annat sätt blir någon hake,
och då blir följden den, att man endast har besvär att lägga fram en ny proposition
för att ånyo besluta en provisorisk författning i ämnet. Då vi icke hava
någon anledning att tro, att någon i onödan sölar med denna fråga, synes
det mig som om man kunde gå med på förslaget oförändrat.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr greve och talman, mina herrar! I

sakens nuvarande läge torde valet endast stå emellan utskottets förslag och
den av herrar Wohlin och Schlyter avgivna reservationen, och då vill jag för
min del icke underlåta att lägga mitt ord för reservationen, till den kraft och
verkan det hava kan.

Det har redan påpekats, att det förhållandet, att en lag föreslås skola antagas
för att gälla tills vidare, är någonting nytt och icke blott något nytt utan strängt
taget även meningslöst. Ty erfarenheten ej minst under den sista tiden har
kanske blott alltför mycket visat, att lagar äro provisoriska i den meningen,
att de snart komma att ändras eller upphävas. När därtill kommer att riksdagen
genom ett antagande av reservationen skulle ge ett starkt uttryck åt
sin förhoppning att frågans slutliga lösning skall påskyndas, tillåter jag mig,
herr greve och talman, yrka bifall till den av herrar Wohlin och Schlyter avgivna
reservationen.

Herr statsrådet Harnrin: Herr talman! Det har icke varit min mening

att söka införa någon ny formulering i sådant hänseende som nu påtalas. Vid
granskningen av de inkomna förslagen har jag följt vad de sakkunniga föreslagit,
och som också blivit förordat av kommerskollegium.

De ärade reservanterna ha i sin motivering för reservationen icke alls påtalat
själva formuleringen utan anfört andra motiv för densamma. Man har ju här
velat, såsom jag har läst reservationen, ge uttryck åt den bestämda önskan, att
ifrågavarande ärende skulle skyndsammast behandlas och förslag föreläggas
riksdagen fortast möjligt.

Jag har naturligtvis, herr talman, ingen anledning att resa något motstånd
mot reservationen, då den i sak innebär precis detsamma som Kungl. Maj:t
begärt. Men jag ber att få framkasta den frågan, huru ärendet skall kunna
lösas, därest andra kammaren bifaller utskottets förslag och första kammaren
går med på reservationen. Då uppstår en ny problemställning, som man
kanske bör taga i betraktande, innan man bestämmer sig för det ena eller det
andra.

Herr Nothin: Efter herr Hammarskjölds anförande skulle jag kunna hava
inskränkt mig till att helt instämma med honom. Jag vill emellertid påpeka,
att samma omständighet som här föreligger, nämligen att man vill avvakta

Onsdagen den 23 februari.

Nr 9.

en utredning, för vars färdigställande man ännu icke kan förutse tidpunkten,
många gånger bär föranlett provisoriska lagar, men man har hittills aldrig
dragit sig för att antaga dem på viss begränsad tid. Då den nu föreslagna
anordningen är helt ny, kan jag för min del icke tänka mig annat än att det
blott föreligger något förbiseende från handelsdepartementets sida.

Jag ber att få instämma i de yrkanden, som här hava framställts om bifall
till reservationen.

Herr Stendahl: Herr talman! De penningar, som av rederierna inbetalas till
statskassan i form av lastpenningar, tagas på frakterna.'' Det är sålunda de,
som frakta varor på fartyg, som till slut träffas av avgifterna. Rederierna äro
icke i detta fall för staten någonting annat än ett slags inkasserare. Förhåller
det sig på det sättet som herr Björnsson sade, att staten icke kan avvara de belopp,
varom här är fråga, borde saken lämpligen kunna ordnas pa det sättet,
att staten tar ut pengarna direkt av varuägarna i stället för att vända sig till
rederierna och använda dem såsom inkasserare.

Som själva saken nu ligger, skall jag på det allra varmaste be att få instämma
i yrkandena om bifall till den av herrar Wohlin och Schlyter avgivna
reservationen.

Herr Wohlin: Yad jag haft att anföra om denna reservation är redan

sagt, men jag vill med anledning av herr statsrådets anförande allenast säga,
att det väl icke lärer möta större svårigheter inom bevillningsutskottet att
vid ett eventuellt motsatt beslut av andra kammaren åstadkomma en sammanjämkning.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande betänkandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herraT Wohlin och Schlyter
vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Wohlin och
Schlyter vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt yoteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Ang.

anskaffare!
av laslpenningarna.

(Forte.)

Nr 9.

Onsdagen den 23 februari.

Herr statsrådet Meurling avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 117, angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel m. in.;
nr 118, angående pension åt förre järnvägsarbetaren Johan Daniel Johansson;
samt

nr 119, angående avskrivning av vissa av postmedel felaktigt utbetalda belopp.

Herr statsrådet Lyberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 1B3, angående
tillfällig löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen.

Ang. tullen
å kautschuksskodon.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner angående nedsättning av tullen å kautschuksskodon.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 145 i första
kammaren av herr Karl Andersson m. fl. och nr 224 i andra kammaren av
herr Heiding m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning angående lämplig nedsättning av tullsatsen å
kautschucksskodon (tulltaxan rubrik nr 641) samt om framläggande för riksdagen
snarast möjligt av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 145 av herr Karl Andersson m. fl. och
II: 224 av herr Heiding m. fl., angående nedsättning av tullen å kautschuksskodon,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Andersson, Karl: Herr greve och talman! Då jag är motionär i den
föreliggande frågan, torde det ursäktas, om jag ett ögonblick tager till orda.

Man hör mycket ofta talas om de oskäligt höga pris, som’ varit och fortfarande
äro rådande å galoscher och kautschuksskodon. Till en del härröra nog
dessa höga priser av det tullskydd, som dessa varor åtnjuta, men sannolikt även
också på den trustbildning, som faktiskt förefinnes bland de svenska fabrikanterna
i denna industri. De miljonvinster, som dessa gummifabriksaktiebolag
under senare år kunnat redovisa, tala nog sitt tydliga språk om att denna- näring
kunde bestå i konkurrensen mot utländska tillverkare utan det tullskydd,
som nu förefinnes.

Riksdagen har också flera gånger haft denna fråga under omprövning, senast
under 1926 års riksdag, därvid bevillningsutskottet uttalade, att förslag i
ärendet från Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens skrivelse år 1917 vore
att förvänta till detta års riksdag. Något sådant förslag om nedsättning eller
borttagande av berörda tullsatser har dock ännu ej från Kungl. Maj :t förelagts
riksdagen, varför jag och mina medmotionärer ansett nödigt att motionsvis föra
fram frågan.

Bevillningsutskottet, som även i år haft att avge utlåtande i denna fråga,
har i sitt betänkande nr 6, vari motionerna avstyrkts, anfört, att en prissänkning
å galoscher den 1 augusti förlidet år ägde rum med 2 kronor per par.
Denna prissänkning anser jag dock ej vara tillfyllest, varför det av oss i motionen
gjorda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning om
lämplig nedsättning av förberörda tullsats fortfarande är berättigat.

Då jag emellertid nogsamt förstår det vara otänkbart att gentemot ett enhälligt
utskott få kammarens bifall till motionen, har jag dock velat ytterligare
understryka vad utskottet i sitt yttrande anfört, att detsamma förutsätter, att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer prisutvecklingen på området och vid

Onsdagen den 23 februari.

27 Nr 9.

lämpligt tillfälle förelägger riksdagen de förslag, till vilka förhållandena kunna
giva anledning.

Herr Westman: Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord i denna
fråga, och det torde väl icke förvåna kammaren, om någon annan än motionären
tager till orda i ett ärende som detta. Det förefaller mig nämligen, som om
riksdagens tålamod i denna fråga blivit satt på ett mycket hårt prov.

Redan år 1917 skrev riksdagen till Kungl. Maj:t och anhöll om utredning
rörande tull på galoscher. Efter den tiden har år efter år gått, och på galoschmarknaden
rådde alltjämt de mest oskäliga prisförhållanden. Det torde vara
kammaren väl bekant, att, för att endast taga några siffror från de senare åren,
förhållandena varit sådana, att det på det verkligen inbetalade kapitalet utdelats
till galoschfabrikernas aktieägare år 1920 90 %. 1921 53 %, 1922 67 %.
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet fästes genom åtskilliga utredningar på de abnorma
förhållandena inom denna del av vår industri. Jag erinrar om trustlagstiftningskommittén.
Tull- och traktatkommittén lämnade även den en speciell
redogörelse, som visserligen avser förhållandena före världskriget men vari
dock uttalas, att tullen under denna tid visat sig vara oskäligt hög. I den motion
vid 1924 års riksdag, som lag till grund för den riksdagsskrivelse, varigenom
Kungl. Maj:t föranleddes att framlägga trustlagsförslaget, fästes uppmärksamheten
ytterligare på missförhållandena inom denna bransch. Det var
nämligen just förhållandena där som av motionären anfördes såsom ett av de
starkaste skälen för att Kungl. Maj:t skulle skaffa sig de maktmedel, som den
nya lagstiftningen nu erbjuder.

Kungl. Ma-j:t gjorde emellertid ingenting i fråga om galoschtullen. Förra
året kom bevillningsutskottet med anledning av en då föreliggande motion med
ett utlåtande i ärendet, vari utskottet förklarade, att den då väckta motionen
om åtgärder från riksdagens sida icke borde föranleda till någonting. Utskottet
lämnade två upplysningar till stöd för sin negativa ståndpunkt. Den första
var den, att riksdagens skrivelse övertagits av handelsdepartementet. I fråga
om denna uppgift vill jag endast fästa uppmärksamheten därpå, att enligt
justitieombudsmannens berättelse till innevarande års riksdag låg skrivelsen
ännu den 1 januari i år i finansdepartementet. Den andra upplysning, som utskottet
i sitt utlåtande lämnade, var den, att man kunde hava anledning vänta,
att förslag i ämnet skulle komma till en följande riksdag.

Den utsikt, som utskottet härigenom öppnade, har emellertid icke förverkligats.
Under sådana omständigheter hade man kanske väntat, att utskottet
sett sig föranlåtet att i någon mån söka infria den utfästelse, som utskottet
onekligen iklädde sig genom dessa uttalanden. Om man emellertid läser utskottets
betänkande i år, så finner man, att utskottet i stället dragit sig tillbaka.
Däri säges, att utskottet inhämtat, att den i 1917 års riksdagsskrivelse
berörda frågan alltjämt är föremål för uppmärksamhet inom handelsdepartementet,
där man dock anser, att den inträdda prissänkningen å galoscher ger
anledning till att under den närmaste tiden avvakta, huru prisbildningen på
kautschukvaror kommer att utveckla sig. Utskottet ställer alltså i utsikt, att
det kommer att dröja mycket länge, innan denna riksdagsskrivelse av år 1917
kommer att föranleda någon åtgärd från handelsministerns sida.

Vad finns det då för skäl för utskottet att draga sig tillbaka från sin ståndpunkt
från i fjol till den hållning, som utskottet nu intagit? Ja, vi få icke veta
något annat skäl än den utredning, som utskottet lämnat. Vad innehåller då
denna utredning? Jo, endast några uppgifter om huru utförsäljningspriserna
å galoscher ställt sig under de senaste åren. Men jag hemställer verkligen till
bevillningsutskottet, om utskottet, kan anse. att detta är en utredning, som kan
övertyga kammaren om att förhållandena blivit tillfredsställande. Var och en

Ang. tullen
å kautschuksskodon.

(Forts.)

Nr 9. 28

Onsdagen den 23 februari.

Ang. tullen
å kautschuksskodon.

(Fort».)

som syssla! med ekonomiska utredningar torde hava fullkomligt klart för sig-,
att om man skall kunna få en bild av läget inom en industrigren, fordras uppgifter
av helt annan omfattning än bevillningsutskottet lämnat.

När frågan emellertid genom det sätt, varpå utskottet behandlat densamma,
kommit i det läge den gjort och då härtill kommer, att motionären icke själv
gjort något yrkande, skall jag för min del nöja mig med att till herr handelsministern,
som är här närvarande, rikta den vädjan, att han måtte intaga en
mera intresserad och bestämd hållning än bevillningsutskottet ställt i utsikt,
att han kommer att göra.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Jag begärde egentligen ordet med

anledning av den siste ärade talarens anförande. Han hade den uppfattningen,
att utskottet nu ansåg behovet av en skyndsam utredning vara mindre än vid
föregående års riksdag. Det kan också hända att det finns anledning till
detta. Det är i alla fall så, att de stora vinster som omnämndes ligga några
år tillbaka i tiden, och man har den uppfattningen, att det för närvarande
kanske icke är fullt så gynnsamt för denna industri som det varit förut. Det
har ju dock inträffat det förhållandet, att den kartell, som funnits eller som
åtminstone påstås hava funnits inom denna industri, i viss mån blivit sprängd,
i det att vissa av dessa industrier övergått till ny ledning. Detta har också
haft till följd, att priserna hava betydligt sänkts på de nödvändighetsartiklar,
över vilkas pris konsumenterna kanske mest hava anledning att vara
missnöjda. Då därtill kommer, att den allmänna utredning, som man ju har
tänkt sig skola komma om vårt tullsystem, icke får fördröjas alltför länge,
finns det ännu en anledning att låta denna sak vara, till dess utredningen
sättes i gång. Det skall givetvis vara ett särskilt motiv för att man skall
taga upp och ändra på tullsatserna för vissa industrier, utan man bör sätta
dem i ett sammanhang. Under sådana omständigheter kan det ju finnas fog
för att man låter saken vara under detta år, då man icke har någon anledning
att intaga en ändrad ståndpunkt mot vad utskottet intog föregående år.

Dessutom finns det även andra omständigheter, som det kanske icke är
lämpligt att här alltför starkt framhålla men som kanske också varit anledning
till att frågan fått vila. Vi hava ju föregående år haft samma anledning
till att man då icke ville taga upp frågan alltför positivt, och denna anledning
finnes fortfarande kvar. Jag tror icke, att det är.anledning till annat än att
kammaren bifaller utskottets hemställan, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag skulle kunna hava nöjt mig med att

instämma i vad den siste ärade talaren sagt, men jag vill när jag begärt ordet
likväl göra ett tillägg.

Den, som läser bevillningsutskottets utlåtande, kan möjligen få det intrycket,
att utskottet velat giva ett alldeles utomordentligt fint betyg åt kooperativa
förbundets verksamhet inom galoschindustrien. Från deras sida, som
närmast intressera sig för utvecklingen av kooperationen, har det emellertid
icke alls varit fråga om att på minsta sätt sätta sig emot nedsättning av
galoschtullen på den grund, att kooperativa förbundet nu har intresserat sig i
denna industri. Om den kooperativa rörelsen överhuvud taget skall hava
något existensberättigande, bör den naturligtvis kunna reda sig med minst
lika låga eller lägre tullar än en industri, som är organiserad på det hittills
vanliga sättet. Herr Nilsson i Kristianstad har ju erinrat om den nu pågående
tulltaxerevisionen. Jag vill säga, att om det skulle befinnas att
prissänkningen icke fortgår i önskvärd takt, finner jag det icke vara nödvändigt
att avvakta en allmän revision. Denna fråga är av beskaffenhet att
mycket val kunna brytas ut ur det stora sammanhanget med övriga tullar.

Oasdagen den 23 februari.

29 Nr 9.

Jag vill slutligen erinra om att bevillningsutskottet varit fullkomligt enhälligt.
Även meningsfränder till de båda kammarledamöter, som har nar- äjto(fow
mast uttryckt en större iver än utskottet, hava deltagit i beslutet. Under
överläggningen i utskottet har det lämnats sådana skäl _ för avslag nu pa
motionen, att alla böjt sig därför, och då förefaller det mig rimligt att aven
kammaren skulle kunna göra det.

Herr Westman: Med anledning av de båda sista talarnas yttranden till låter

jag mig göra två anmärkningar. Den ena är, att även om trustbuuningen
skulle vara sprängd inom en näring, kan det likväl hända, att det
tullskvdd näringen åtnjuter är för högt. Den slutsats, som utskottets ärade
ordförande herr Nilsson drog, då han sade, att de förhållanden, som nu inträtt,
gjorde en utredning, huruvida tullskyddet är för högt, överflödig, kan

jag icke biträda. . ..... , ,

Med anledning av vad herr Björnsson yttrade vill jag endast tillåta mig
säga, att det naturligtvis är ägnat att tilldraga sig uppmärksamhet, att° utskottets
utlåtande är enhälligt. Jag förstår mycket väl, att detta beror pa de
skäl. som förebragts inom utskottet, men jag vet icke, om det skall vara nödvändigt
för utskottet att iakttaga så sträng sekretess, att utskottet icke vagar
för kammaren ens antyda arten av de skäl, som hava vant för utskottet bestämmande.
Det skulle ju i alla fall för oss i kammaren vara mera tilltalande,
om vi kunde intaga vår ståndpunkt på grund av sakliga upplysningar och
ej på grund av en hänvisning till auktoriteter. Allra mest överensstämmande
med riksdagens värdighet vore det naturligtvis, om riksdagen ställde sig pa
den ståndpunkten, att då riksdagen begärt en utredning angående tulllorhållandena
inom denna näringsgren, vidhåller riksdagen sin önskan, att denna
utredning skall framläggas för riksdagen.

Herr Björnsson: Jag vill bara erinra om att jag icke har hoppats eller

önskat tjänstgöra som någon slags auktoritet Jag trodde emellertid, att
exempelvis herr Wohlin skulle vara en tillfredsställande auktoritet for herr

Westman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utla
tande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 7, i anledning av vackt
motion om höjning av tullen å polerduk eller sänkning av tullen a appreterad
bomullsvävnad, uteslutande avsedd för tillverkning av polerduk.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 8, i anledning av väckt ^ tullen
motion om sänkning av tullen a ämnen lör skolaster.

1 eu inom första kammaren -väckt till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 37, hade herrar Lindgren och Åkerberg hemställt, att riksdagen matte besluta,
att rubrik 212 i gällande tulltaxa skulle erhålla följande andrade lydelse:

Block och läster för tillverkning av skodon samt ämnen för dylika läster;
ävensom träskor och ämnen till infattning av borstar (s. k. borsttran) samt
formar för industriella ändamål, 1 kilogram 10 öre.

Nr 9. 30

Onsdagen den 23 februari.

Ang. tullen
å lästämnen.
(Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt
att motionen I: 37 av herrar Lindgren och Åkerberg, om sänkning av tullen å
ämnen för skolaster, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Bärg, Wigfors, Boman, Björnsson, Beroman,
bchlyter Johansson i Arkösund, Olsson i Ramsta, Lövgren i Nyborg och
Olsson i Gävle, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse som
1 ref ^turnén angivits samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bitall till herrar Lindgrens och Åkerbergs förevarande motion I- 37 bedelse-
att rubnken 242 1 gällande tulltaxa skulle erhålla följande ändrade ly -

Block och läster för tillverkning av skodon samt ämnen för dylika bisterävensom
träskor och ämnen till infattning av borstar (s. k. borstträn) samt formar
för industriella ändamål, 1 kg. 10 öre.

Herr Boman: Herr greve och talman! Som kammaren torde finna, är

detta utskottsbetänkande åtföljt av en reservation, i vilken icke mindre än tio
av utskottets ledamöter hava instämt och det är sannerligen icke underligt
att uppfattningarna inom utskottet gått isär, ty de skäl, som majoriteten har
aniort, aro enligt min mening synnerligen svaga. Utskottet erkänner att den
bristande överensstämmelsen mellan tullsatsen på halvfabrikatet, lästämnen,
och heliabrikatet, laster, innebär ett missförhållande, men uttalar det oaktat,
att man borde avvakta en utredning, enär det råder stridiga uppfattningar i
denna Laga bland skofabrikanterna. Jag har svårt att förstå, varför man,
da en fråga ligger som denna, skall nödgas uppskjuta sitt ståndpunktstagande,
särskilt om man beaktar, att tullsatsen på lästämnen och färdiga
läster var ensartad under åren 1914—1923. Det var först efter ett regeringsrättsutslag
sistnämnda år, som lästämnena kommo att hänföras till en rubrik
som angiver tre gånger så hög tull per kg. som för de färdiga lästerna Senare
gjordes framställningar om rättelse till Kungl. Maj:t, med anledning av
vilka kommerskollegium och generaltullstyrelsen uttalade, att det rådde ett
påtaglig missförhållande mellan dessa tullsatser. Det må väl vara rimligt,
att erkänna, att tullskyddet för ett helfabrikat bör vara högre än för halvfabrikatet
eller råvaran, och jag vill beteckna lästämnet nästan som en råvara Förballandet
är nu, att det utgår en icke blott tre gånger utan en faktiskt nio gånger
sa hög tull för lästämnena, ty ett lästämne väger ungefär tre gånger så mycket
som en färdig läst. Denna fråga ligger som sagt så enkelt, att man utan
särskild utredning borde kunna taga ståndpunkt till den. Det är omöjligt att
övertyga mig om att. denna tull har någon som helst betydelse för priset på
teskodon, och icke heller kan jag första, att den kan hava någon betydelse
för priset på eller avsättningen av svensk bok, som ju är råvaran för
lästämnena, ty den kvantitet därav, som kan komma i fråga för detta ändamål,
är så obetydlig, att den kan jämföras med en tämligen måttlig kvantitet
ved. Men vidare är det mig omöjligt att inse, att lästfabrikanterna skulle
hava någon olägenhet av att halvfabrikatet, lästämnet, bleve billigare. Om
en fabrik eventuellt hade fördel av nuvarande förhållanden, borde en annan
hava minst lika stor olägenhet därav.

Pa grund av vad jag sålunda anfört vågar jag, herr greve och talman, hemställa
om bifall till den reservation, som är avgiven vid detta betänkande.

Herr Nilsson, .Tonan, i Kristianstad: Det rådde delade meningar inom

utskottet, huruvida utskottet borde tillstyrka bifall till motionärernas förslag
eller ej. Det kan icke förnekas, att det råder en viss ojämnhet i tullsatserna på
halvfabrikatet och helfabrikatet i detta fall. Förhållandet är emellertid, att

Onsdagen den 23 februari.

1 Nr 9.

skoläster näppeligen med fördel torde kunna importeras färdiga, utan det
framställes tämligen starka krav från fabrikanternas sida på att de slutligt
utformas i närheten av den fabrik, där de skola användas. Det har inom landet
uppstått lästfabriker, som taga sin råvara från de svenska skogarna och
utföra hela lästerna. Därjämte har en stor världsfirma förlagt en fabrik till
Örebro. Denna har funnit det bekvämare att importera lästämnena från Tyskland
och sedan göra dem färdiga i Sverige. Före 1923 fanns det icke någon
import av lästämnen, utan lästerna gjordes antingen här hemma eller importerades
färdiga. Frågan om tullsatsens storlek hade då alltså ännu icke blivit
aktuell. Då importen av lästämnen började, befanns det föreligga skäl att
hänföra dem till en annan tullrubrik än den importörerna hade tänkt sig. Då
uppkom den bristande överensstämmelse mellan de båda tullsatserna, som av
motionärerna anförts som enda skälet för deras förslag. Man skulle ju kunna
tänka sig, att de sökt rätta till denna ojämnhet genom att motionera om en
förhöjd tull på de färdiga lästerna i stället för att sänka tullen på de utländska
lästämnena. Man hade då nått det åsyftade resultatet, nämligen en någorlunda
riktig avvägning av tullen på hel- och halvfabrikatet. Men man har icke gått
den vägen, ty då hade man kanske i för hög grad gynnat den inhemska industrien,
utan man har i stället velat gynna de utländska intressena. Om man
hade gått den förstnämnda vägen, hade det icke alls blivit någon disproportion
i förhållande till andra, med läster jämförliga varor. Tullsatsen på läster är
nu tio öre, vilket betyder nästan ingenting, medan tullsatsen på t. ex. svarvade
trävaror är en krona per kilogram. Det hadé alltså icke varit något orättmätigt,
om man i stället begärt en tullförhöjning på de färdiga lästerna.

Om en tullsänkning legat i skofabrikanternas eller konsumenternas intresse,
kunde man hava haft något fog för att gå med på motionärernas förslag, men
så är icke förhållandet. De svenska skofabrikanterna hava förklarat, att de
äro fullt belåtna med de produkter, som föras i marknaden av svenska fabrikanter,
och förklara också tämligen enstämmigt, att det icke finnes någon som
helst anledning att klaga på priserna. Den svenska lästfabrikationen har hunnit
så långt, att den till fullo tillgodoser behovet, och den har till och med
kunnat exportera i viss utsträckning. Emellertid är det tydligt att konkurrensen,
om man nu tillmötesgår de utländska intressenter, som förlagt en filial
till Sverige, kan bliva svårare, och det kan också hända, att ifrågavarande stora
världsfirma har så betydande resurser, att den försöker konkurrera bort de
svenska fabriker, som tillkommit under de senare åren. Men sedan detta väl
skett, torde man komma att taga skadan igen och måhända höja priserna. Jag
tror därför, att det är ett allmänt svenskt intresse att so till, att den svenska
industrien kan fortleva, och att icke ställa det så, att den riskerar att duka
under. Man kan icke påvisa, att det förefinnes något allmänt intresse av den
föreslagna tullsänkningen, utan denna kommer tvärt om att leda till ett ur
svensk synpunkt beklagligt resultat.

Här kommer det nu att anföras från Örebrohåll, att den fabrik, som är anlagd
av tyska intressenter, eventuellt kommer att nedläggas, därest motionen
icke vinner riksdagens bifall. Jag vet icke, huruvida ett sådant hot kan komma
att verkställas eller ej. I varje fall är det alldeles tydligt, att skofabrikanterna
icke köpa läster för sitt nöjes skull, utan endast för att fylla sitt
behov av sådana. Om arbetet ökas på ett håll, måste det givetvis minskas
på ett annat, och det borde vill stå klart för var och en, att om man vill gynna
svenskt arbete, gör man detta bäst genom att låta varan fabriceras inom landet
från början, således från det ögonblick, då man tager råvaran i skogen för att
därav tillverka lästämne, ända fram till färdigställandet av helfabrikatet. På
detta sätt måste man bereda mera sysselsättning åt svensk arbetskraft, än om
man importerar lästämnena och i Sverige endast utformar dem till läster.

Ang. tullen
ä lästämnen.
(Forts.)

Nr ».

Onsdagen den 23 februari.

Ang. tullen
å lästämnen.
(Forts.)

Jag tror således, att den hälft av bevillningsutskottet, som tack vare den
förseglade sedeln har vunnit majoritet, har fog för sin ståndpunkt och att
man genom att följa den bäst gynnar svenska intressen, svensk industri
och svenskt arbete. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr von Sydow: Då jag känner något till den näringsgren, som det här
är fråga om, vilja kanske herrarna tillåta mig att säga ett par ord.

Det kan icke förnekas, att det ter sig som en fullständig anomali, att man
har en lägre tull på den färdiga varan än på ämnet till den. I förbigående
får jag dock säga, att herr Boman knappast har rätt, när han betecknar skolästämnena
som råämnen. Det har nämligen nedlagts ett betydande arbete
på dem. De göras av bokträ, och först skall träet sågas och formas. Sedan
skall det kokas och därefter torkas under tre år med en småningom stigande
temperatur, som icke får bliva högre än trettio grader. Denna magasinering
och torkning under tre år är nödvändig för lästämnen, som tillverkas av svensk
bok. Om man tycker, att de nuvarande tullsatserna utgöra en anomali, kan
man, som herr Nilsson anförde, ändra förhållandet på två sätt. Man kan antingen
höja tullsatsen för den färdiga varan, eller också kan man sänka den
för halvfabrikatet. Men att höja tullen på den färdiga varan, alltså på skolästerna,
tjänar ingenting till, ty i detta fall kunde det lika gärna vara ingen
tull alls. Förhållandena inom industrien göra nämligen, att man icke importerar
färdiga skoläster. Vid en skofabrik kommer en beställning på skor
av en ny modell. Modellerna växla under ett år till ett antal, som herrarna
inte kunna tänka sig. När då en sådan beställning kommer, behöver vederbörande
fabrik läster och vänder sig till någon, som har skolästämnen. Sedan
utformas dessa till läster t. ex. i Örebro, där, som vi hört, en tysk firma
upprättat en filial för detta ändamål. Men man kan icke hava läster på
lager. Sådana måste tillverkas varje gång efter beställning, och de måste
göras så fort som möjligt, därför att beställarna i regel äro otåliga.

Man behöver således icke befara, att det blir någon import utifrån av färdiga
läster. Men om man ändrar den nuvarande tullen på ämnena, komma
de svenska fabrikerna i en ogynnsam ställning. De tyska fabrikerna ha två
stora företräden framför de svenska. Dels äro arbetslönerna mycket lägre i
Tyskland än i Skåne, där de svenska fabrikerna ligga, och dels behöver det
tyska träet på grund av sin beskaffenhet icke torkas mer än två år, medan
det svenska kräver tre år. Detta gör, att driften vid de svenska fabrikerna
är väsentligt dyrare, och om man nu nedsätter tullen, såsom här föreslås,
kommer läget att bliva högst allvarligt för dem. Det är sant att den nuvarande
tullsatsen, som genom regeringsrättens utslag 1923 förklarades gälla
för lästämnen, var en obehaglig överraskning för de tyska fabrikanterna, som
förlagt en filial till Örebro. Tullförhöjningen inträdde, när fabriken där var
helt ny och just skulle börja sin verksamhet, och var naturligtvis mycket obehaglig
för vederbörande.

Här blir alltså frågan: skall man gynna de svenska eller de tyska fabrikanterna?
Ifall man låter den nuvarande tullen vara kvar, gynnar man de
svenska, och om man ändrar den enligt motionärernas förslag, gynnar man de
tyska. Skillnaden är sådan, att man lätt kan tänka sig, att de ena eller
andra, i händelse av ett för dem ogynnsamt beslut, kunna komma att upphöra
med sin verksamhet. När man på detta sätt står i valet, gör man enligt
min mening rätt i att gynna den svenska näringen. Visserligen är det icke
någon stor näring. Det finns ett par fabriker, och de ha sammanlagt efter
vad jag tror icke mer än omkring hundra arbetare. Men det är en svensk
näring, som går, och jag förstår inte, varför man egentligen skall ruinera

Onsdagen den 23 februari.

33 Nr 9.

den till förmån för de tyska fabrikanterna. Dessa ha en oerhörd marknad
i Tyskland, och den lilla filial de lagt i Örebro spelar ingen roll för dem.

Då för övrigt både kommerskollegium och generaltullstyrelsen avstyrkt en
ändring av tullen, ber jag att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindgren: För att kammarens ärade ledamöter skola få en föreställning
om vad frågan gäller, har jag anskaffat ett lästämne och en läst, som
jag tagit med hit. Som var och en i kammaren kan se, äro dessa träbitar
icke några svarvade ämnen, som bevillningsutskottets ärade ordförande sökte
göra dem till. Det är mycket litet arbete, som nedlagts på dem. Ett par
lästämnen kosta 45 k 50 öre, men i tull draga de omkring 90 öre. De färdiga
lästerna återigen kosta omkring fem kronor men draga en tull av endast tio
öre. Halvfabrikatet betingar alltså en tull av nära 200 procent, och lielfabrikatet
endast 2 procent av varans värde. Jag undrar, om inte var och en av
kammarens ledamöter inser, att detta är abnormt.

För min del tror jag, att bevillningsutskottet fullständigt missuppfattat, vad
denna fråga gäller. Den gäller icke läster av svenskt trä eller av tyskt trä,
utan den gäller, om läster av tyskt trä skola kunna tillverkas inom Sverige
eller om fabrikationen måste förläggas till Tyskland. Firman Winkle i Tyskland,
som 1923—1924 startade ett svenskt bolag, Lästfabriken Winkle aktiebolag
i Örebro, har där tillverkat läster för sina svenska kunder. På grund
av den abnorma tullen å lästämnen har fabrikationen emellertid gått med förlust.
Skulle nu riksdagen mot förmodan besluta, att tullsatsen på lästämnen
alltjämt skall vara nio gånger större än på färdiga läster, ty det är att märka
att ett par lästämnen väga tre kilo, medan ett par läster väga ett kilo, så
blir följden att firman upplöser bolaget i Örebro. Den behåller där en schablonmästare
och en modellör, modellerna tillverkas i Sverige efter skofabrikanternas
önskan, och så översändas de till Tyskland och lästerna tillverkas där. Då
först tror jag att läget blir något kritiskt för de lästfabriker, som använda
svenskt trä. De fabriker, som använda svensk rödbok, kunna däremot, om motionen
bifalles, fortsätta sin produktion, ty ett stort antal skofabriker använda
läster av svensk rödbok. Men det finns också en del skofabrikanter, som vilja ha
läster av tysk vitbok, därför att dessa icke förlora formen så hastigt vid temperaturförändringar,
som måhända förhållandet är med läster av svensk rödbok.

Bevillningsutskottets ärade ordförande yttrade, att de svenska skofabrikanterna
äro fullt nöjda med nuvarande förhållanden; jag vill säga att detta är en
sanning med modifikation. Visserligen har till utskottet, efter var det berättats,
inkommit icke mindre än 24 uttalanden från svenska skofabrikanter, men dessa
uttalanden ha ingalunda spontant framkommit. Utan det är väl så att Järrestadsfabrikens
kunder med litet övertalningsförmåga och måhända även vissa
prisjämkningar förmåtts avgiva sina uttalanden. Däremot förelåg redan 1924
ett uttalande från svenska skofabrikantföreningen, och detta går i en alldeles
motsatt riktning. Jag tror mig också veta, att energiska försök ha gjorts i år
för att förmå föreningen att ändra sin ståndpunkt, men detta har icke lyckats.
Alldeles säkert är, att flertalet fabriker äro mera betjänta av läster av den
tyska vitboken än av svensk rödbok, även om denna sistnämnda väl kan användas
till läster.

Frågan är icke någon stor fråga, det är sant. Den berör icke mer än ett
hundratal arbetare. Men alldeles säkert är, att Orebrofabriken kommer att
nedläggas, därest icke en rättelse i de abnorma tullförhållandena sker, och
följden blir då att de arbetare den sysselsätter bli arbetslösa. Och detta utan
att de (ivriga fabrikerna vinna någonting därpå, då nämligen färdiga läster
i sådant fall komma att importeras i stället för lästämnen.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 9. 3

Ang. tullen
ä lästämnen.
(Forts.)

Nr 9.

Onsdagen den 23 februari.

Ang. tullen
å lästämnen.
(Forts.)

Om upphävande
av
värnpliktiges
mönstringsskyldighet

m. m.

Jag ber, Herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

betänkande

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om tullfrihet för med bly överdraget bandjärn
av vissa dimensioner; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel av
en telefonkabel.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion
om upphävande av eller inskränkning i värnpliktiges mönstrings- och
adressanmälningsskyldighet.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 9 i andra kammaren av herr Andersson i Ovanmyra
m. fl. och motionen nr 28 i samma kammare av herr Bergström i Bäckland.

I motionen nr 9 hade hemställts, att riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t
med en skrivelse med begäran om nödiga lagändringar i syfte att avskaffa
eller väsentligen inskränka de s. k. höstmönstringarna i enlighet med vad i motionen
närmare anförts.

I motionen nr 28 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning, under vilka villkor den i värnpliktslagen

Onsdagen den 23 februari.

Nr 9.

stadgade mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten skulle kunna avskaffas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Om upphävande
av
värnpliktiges
mönstringsskyldighet

m. m.
(Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Hage och Johansson i Sollefteå, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda under vilka villkor den i
värnpliktslagen stadgade mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten skulle
kunna avskaffas eller väsentligen inskränkas.

Herr Luterkort: Herr talman! Då ingen av reservanterna vid detta utlåtande
har plats i denna kammare, skall jag, ehuru det finns föga utsikt till
någon framgång, ändå be att i korthet få yrka bifall till den av herr Hage
och herr Johansson i Sollefteå vid detta utlåtande fogade reservationen. Som
herrarna torde finna av betänkandet, rör det sig här om en fråga, som vid upprepade
tillfällen kommit tillbaka, nämligen frågan om mönstringsanmälningar
och adressanmälningar av värnpliktiga. Åren 1902, 1905, 1911, 1912, 1918,
1920 och 1925 ha framställningar i enahanda syfte blivit gjorda här i riksdagen.
Detta torde väl redan i och för sig i viss mån innebära, att det önskemål, som
ligger bakom motionerna, verkligen har något fog för sig.

Jag ber i varje fall att få erinra därom, att denna mönstringsanmälan, från
att ha inneburit upprätthållandet av ett slags personligt förhållande mellan
de värnpliktiga och vederbörande befäl, numera inskränkts till att avse endast
några korta, på formulär verkställda anmälningar till vederbörande
rullföringsområdesbefälhavare. Jag ber vidare att få erinra därom, att 1912
års riksdag bifallit en då väckt motion i ämnet, vari anhölls att Kungl. Maj :t
måtte låta utreda, i vad mån och på vad sätt den i § 32 värnpliktslagen stadgade
mönstring skulle kunna borttagas och ersättas med av myndighet lämnade
uppgifter, samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Riksdagen
pekade då särskilt på den omständigheten, att så länge det personliga förhållandet
kvarstod, kunde det vara någon mening med mönstringsskyldigheten,
men sedan det nu gått över till att i regel ske med skriftlig anmälan, hade
den förlorat all betydelse i nämnda avseende. Uppenbarligen hade det viss
betydelse att vederbörande ägde kännedom om de värnpliktigas antal m. m.,
men riksdagen tilläde, att det kunde med gällande bestämmelser verkligen
sättas i fråga huruvida detta ändamål i alla fall vunnes.

Detta alltså redan 1912. Därefter blev det en förberedande utredning med
anledning av denna riksdagsskrivelse, och om man, mina herrar, granskar
alla de yttranden, som då avgåvos över riksdagsskrivelsen, torde man inte komma
till något annat resultat än att dessa yttranden utgöra en provkarta på
alla möjliga åsikter; somliga vilja ha kvar den gamla personliga mönstringen,
andra vilja stanna vid den mönstring, som man hade och ännu har, och somliga
vilja gå ännu längre och skapa ytterligare mönstringsskyldighet. Redan
av denna provkarta framgår, att man år 1912 alls icke kände sig övertygad
om. att man uppnått någon verklig effektivitet med avseende på mönstringsförfarandet.
Sedermera blev det sakkunnigutredning, och om man ser på de
sakkunnigas utlåtande, finner man att icke heller dessa anfört några skäl för
att erforderlig effektivitet verkligen förelåge.

Nu föreligger frågan igen. Man kan säga, att det icke är någon fråga av
väsentlig betydelse, men jag vill i alla fall med några ord undersöka de skäl,
som utskottet anfört.

Nr 9. 36

Onsdagen den 23 februari.

Om upphävande
av
värnpliktiges
mönstringsskyldighet

m. ra.
(Forts.)

De äro huvudsakligen tre. Beträffande utskottets två sista skäl måste jag
säga, att de icke på något sätt övertyga om att den önskvärda effektiviteten
skulle föreligga. Det ena går ut på, att mönstringen skulle möjliggöra en
»beräkning vid de särskilda truppförbanden av det antal värnpliktiga av olika
årsklasser, som kan väntas komma att inställa sig vid mobilisering». Och
utskottet tillägger: »På tillförlitliga uppgifter i detta avseende måste givetvis
krigsorganisationens omfattning grundas.» Det ligger i sakens natur att
detta argument icke kan vara så särdeles starkt. Jag ber herrarna att av
utskottets utlåtande inhämta, huru stora belopp i böter, som under ett år
komma in på dessa femkronor. Exempelvis under budgetåret 1925—1926
inflöt icke mindre än 144,000 kronor, vilket skulle innebära att närmare

30,000 personer underlåtit att mönstra. Jag undrar om icke detta resultat
överensstämmer med den erfarenhet herrarna ha om i vilken utsträckning
värnpliktiga underlåta att fullgöra denna skyldighet. Nu vill jag visst icke
såga, att det är ett skäl att taga bort detta mönstringsförfarande att man
uraktlåter att fullgöra en skyldighet, men det tyder på att det argument, som
utskottet här anför, icke kan åberopas som något bevis för att någon som
helst reell effektivitet föreligger.

Och detsamma gäller naturligtvis utskottets tredje argument, då utskottet
säger, att »genom mönstringsanmälan kontrolleras även. huruvida de värnpliktiga
äga kännedom om den årsklass de tillhöra». På den punkten tror jag
att erfarenheten ännu starkare lär oss, att det är på helt andra vägar, som!
vederbörande värnpliktiga hålla reda på sin årsklass och tjänstgöringsskyldighet.
Därom skaffa de sig sin kunskap, då de äro ute och fullgöra sin värnplikt.
Men det sker helt säkert inte genom mönstringen.

Så kommer det skäl, som utskottet först anför, och jag må medge att detta
kan synas ha något fog för sig. Det avser sådan specialutbildad personals
placering, som man vill nå med särskilda kallelser och som man därför måste
något bättre ha reda på. Men härvidlag kan jag inskränka mig till att erinra därom
att i motionen talas även om en inskränkning av mönstringsskyldigheten. Det
kunde ju tänkas, att under utredningen kunde finnas något sätt, varpå sistberörda
syfte kunde vinnas.

Det återstår att svara på frågan: Finns det något skäl att taga bort mönstringen?
I detta avseende torde det väl alltid vara ett skäl att taga bort en
straffbestämmelse, mot vilken det visat sig att ett så stort antal människor
årligen fela för att bli dömda till böter, utan att de själva äro övertygade om
eller ha minsta känning av, att de begått någonting oriktigt. Och olägenheten
växer med antalet som bötfälles. När därtill kommer, enligt vad erfarenheten
visar, att i ett stort antal fall personer måste anhållas och inställas för att
avtjäna dessa böter, något som ofta väckt förstämning och missmod även
hos vederbörande myndigheter, då ligger enligt min uppfattning häri ett skäl
att icke bibehålla dessa icke effektiva bestämmelser. Jag ber alltså, herr talman,
att med denna motivering få yrka bifall till det förslag, som innehålles
i den av herr Hage och herr Johansson i Sollefteå avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att få säga några ord med anledning
av det yrkande, som framställts av den siste ärade talaren. Andra lagutskottet
har i sitt utlåtande framhållit de viktiga uppgifter, som mönstringen
har att fylla. Utskottet har därvidlag naturligtvis icke stött sig på sin egen
visdom, utan på de uttalanden, som gjorts av den s. k. värnpliktskommissionen,
vilken tillsattes 1918, och på de uttalanden, som i samma ärende under den
senaste tiden gjorts av krigsministrar av växlande regeringar. Herr Luterkort
invände nu, att det system, som avser att fylla dessa uppgifter, skulle vara ineffektivt,
och om jag fattade herr Luterkort rätt, stödde sig herr Luterkort

Onsdagen den 23 februari.

37 Kr 9.

härvid på de uppgifter, som återfinnas i utskottsbetänkande^ och som innebära
att ett betydande antal värnpliktiga varje år erlagt böter. Men detta visar
icke att systemet är ineffektivt. Ty för att kunna uttaga böterna måste man
finna reda på de värnpliktiga, och då har ju myndigheterna också tillfälle att
inhämta vissa uppgifter om den värnpliktige, som han ej lämnat godvilligt. Han
får, kan man säga, betala myndigheterna fem kronor för det besvär han vållat
dem genom att icke mönstra i vederbörlig ordning.

Vidare säger herr Luterkort, att det är mycket olämpligt att ålägga de värnpliktiga
att lämna uppgifter under bötesansvar. Men jag förstår^ icke varför
det skulle vara mer olämpligt att göra det på detta, område än på andra områden,
där vi ju göra det i en massa fall. När vi äro nog lyckliga att tillhöra
ett folk, som icke består av analfabeter, är det icke för mycket begärt, att man
kräver av den enskilde att han skall lämna de uppgifter, samhället behöver av
honom, i stället för att ålägga myndigheterna att uppsöka varje enskild och
anteckna de uppgifter, som han muntligen kan behaga att lämna. Det är givet,
att det senare systemet skulle vara ofantligt mycket dyrare, och det skulle
över huvudtaget icke överensstämma med vårt folks kulturståndpunkt att nu
övergå till en sådan anordning.

Den utredning, som kan göras beträffande detta ärende, är gjord år 1918,
och motionärerna ha icke framfört några nya synpunkter, vilka icke beaktats
vid denna utredning. Jag finner därför det yrkande, som framförts i reservationen,
sakna bärande skäl och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1—5.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—10.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—14.

(Vad utskottet hemställt bifölls.

Om upphävande
av
värnpliktiges
mönstringsskyldighet

m. m.
(Forts.)

Nr 9. 38

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—19.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—33.
yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

I förslaget till riksstat både Kungl. Maj:t upptagit sjunde huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga med
oförändrat belopp, 280,000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr G. Andrén väckt motion, nr 31, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t måtte upplösa
socialiseringsnämnden, och

2) att nedsätta det under sjunde huvudtiteln begärda anslaget till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga med 70,000 kronor eller alltså från

280,000 kronor till 210,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Vad angår det sålunda motionsvis väckta yrkandet om upplösning av
socialiseringsnämnden får utskottet, på sätt ock i motionen skett, erinra om,
att Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 anbefallt nämnden att i samband med den
arbetsberättelse, som det ålåge nämnden att avgiva för år 1926, framlägga en
plan för det fortsatta bedrivandet av nämndens arbete, därvid särskilt borde
angivas, vilka delar därav vore avsedda att under det närmast följande året
komma till utförande.

Efter tagen del av denna arbetsplan och med den kännedom om nämndens
arbete, utskottet kunnat erhålla genom socialiseringsnämndens utgivna skrifter,
har utskottet icke kunnat undgå det intrycket, att de genom nämnden verkställda
utredningarna rörande föreliggande förhållanden erhållit en väl vid
omfattning. Utskottet ifrågasätter därför, om icke nämndens verksamhet i fortsättningen
bör väsentligen inriktas på utredningar rörande det svenska samhället
och dess produktionsförhållanden. Däremot kan utskottet, som anser,
att övervägande skäl tala för att utredningsarbetet bör fullföljas och att
nämnden må sättas i tillfälle att avgiva definitiva förslag, icke förorda, att
socialiseringsnämndens verksamhet, såsom motionären yrkat, avbrytes. Vid
sådant förhållande och då utskottet av annan anledning saknar skäl föreslå
någon ändring i nu ifrågavarande huvudtitels anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga, får utskottet hemställa, att riksdagen må, med avslag
å herr Andréns ovanberörda motion, II: 31, upptaga det ordinarie reservationsanslaget
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga med oförändrat
belopp, 280,000 kronor.»

Onsdagen den 23 februari.

39 Nr 9-

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar A. F. Vennersten, J.
L. Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, E. A. Hallin, J. Jeansson, P. Nilsson
i Bonarp, P. M. Olsson i Blädinge, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs
och O. E. F. Järte ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:

»Vad angår--- — till utförande.

Efter tagen del av denna arbetsplan och med den kännedom om nämndens
arbete, utskottet kunnat erhålla genom socialiseringsnämndens utgivna skrifter,
har utskottet icke kunnat undgå det intrycket, att de genom nämnden verkställda
utredningarna erhållit en så vid omfattning och i så hög grad sakna bestämd
begränsning, att man icke kan bilda sig något omdöme i frågan om eller när
inom överskådlig tid arbetet kan beräknas bliva avslutat. Denna ovisshet i
förening med den omständigheten, att nämnden årligen i genomsnitt åsamkar
statsverket en kostnad av närmare 100,000 kronor — för nämndens hittillsvarande
verksamhet under sex och ett halvt år omkring 625,000 kronor föranleder
utskottet att i så måtto ansluta sig till motionens huvudsyfte, att nämnden
må anmodas att inkomma med en definitiv arbetsplan av beskaffenhet att
kunna slutföras under loppet av de närmaste två åren.

I detta sammanhang vill utskottet också framhålla, att enligt utskottets
uppfattning de till vissa av nämndens ledamöter utgående arvodena böra underkastas
en icke oväsentlig minskning för att bringas i överensstämmelse med
de grunder, som eljest i ersättningshänseende tillämpas för ledamöter av andra
sakkunnigutredningar. Utskottet finner sig därför böra föreslå en nedsättning
av anslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga med 20,000

kronor. .

På grund av vad sålunda anförts far utskottet hemställa,° att riksdagen med
anledning av herr Andréns ovan berörda motion II: 31 må minska det ordinarie
reservationsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,
nu 280,000 kronor, med 20,000 kronor till 260,000 kronor.»

Herr Hallin: Herr talman, mina herrar! Vid den nu ifrågavarande punkten
förekommer, såsom kammaren behagar finna, en reservation avlämnad av
herr Vennersten jämte nio av statsutskottets ledamöter. Denna reservation innebär
kort och gott, i anslutning till en i andra kammaren av herr ^Andrén
väckt motion, att tiden nu borde vara inne för den sedan snart sju år arbetande
socialiseringsnämnden att påbörja, samt inom den närmaste framtiden
framlägga sitt bokslut, i detta ords verkliga betydelse. I ett avseende föreligger
full enighet inom utskottet, nämligen rörande vad som redan i utredningsväg
åstadkommits av nämnden. Denna utredning anses ha fått en för vid omfattning
och anses ha tagit alltför stora proportioner, med därav följande väl
dryga kostnader.

Med ett dylikt uttalande från statsutskottets sida borde åtminstone den teorien
vara avlivad, som vill göra gällande, att riksdagen ej har att befatta sig
med hur en kung!, utredningskommitté lägger sitt arbete, eller att dessa kommittéer
— även om man vill kalla dem nämnder — skulle vara något tabu
eller noll me tangere, som riksdagen blott hade att se på, men ej finge röra.
Riksdagens finansmakt måste vara det slutliga korrektivet mot alltför stora
utsvävningar på dessa områden. Alla inom utskottet ha sålunda velat vara med
om’, att giva nämnden ett tecken, om icke direkt att stanna, sa åtminstone att
något bromsa upp farten.

När det sedan gällt att lägga ut den nya banan, så att säga, ha meningarna
inom utskottet gått isär. Majoriteten inom utskottet anser, att nämndens verksamhet
i fortsättningen bör väsentligen inriktas på »utredning rörande det

Om upplös
ning av so
cialiserings
nämnden.
(Forts.)

Kr 9. 40

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialisering
snämnden.

(Forts.)

svenska samhället och dess produktionsförhållanden». Här öppna sig åter,
försåvitt jag kan förstå, omätliga vidder och stora möjligheter för en av arbetslust
upptagen kommitté, och en hög grad av arbetsglädje lär ej kunna frånkänna^
denna, nämnd. Utredning om det svenska samhället och dess produktionsförhållanden
— med en dylik växel i sin portfölj torde nämnden kunna
lugnt blicka hän mot en lång och ostörd framtid!

Reservanterna däremot äro ej benägna att skriva ut en så långfristig förbindelse,
utan anse, att nämnden nu borde ha kommit över sina förarbeten och därför
vara i stånd att på grundvalen av dessa draga sina konklusioner. För att
koncentrera sig på sin uppgift och sättas i tillfälle att avgiva definitiva förslag,
såsom utskottets majoritet formulerar det, ha reservanterna ansett en tidrymd
av tvenne år vara en väl utmätt sådan.

_ Med hänsyn slutligen till, att denna nämnd alltjämt uppbär arvodesersättningar,
som alltför mycket differera med vad som eljest i ersättningshänseende
tillämpas för ledamöter av sakkunnigutredningar, anse reservanterna, och detta
är ju ett gammalt krav som upprepas, att en minskning i dessa arvoden bör
kunna genomföras, utan att man behöver riskera att den »arbetsglädje», varom
jag nyss talade, skall svinna bort. Därför föreslå reservanterna en nedsättning
i anslaget på ifrågavarande punkt med 20,000 kronor.

Med dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr Pers: Herr talman! Det är ganska tacksamt att kritisera sociali senngsnämndens

arbete särskilt i dessa dagar, då ju vågsvallet går i den riktningen,
att de borgerliga partierna liksom samla sig mot socialdemokraterna.
Motionären har fallit för denna frestelse och tagit ganska hårt på saken. Det
har icke reservanterna i statsutskottet gjort. De ha begagnat sig av en mjukåre
ton och kritiserat nämndens arbete, men de ha icke nöjt sig med en kritik
av arbetet utan de ha låtit denna kritik utmynna i ett förslag om att riksdagen
skulle uttala sig för att arbetet skulle efter en rätt kort frist _ kort,

när man betraktar uppgiftens betydelse — avslutas. För att giva eftertryck
åt denna önskan ha reservanterna. velat nedsätta det till Kungl. Maj:ts förfogande
ställda anslaget till kommittéer och utredningar med ett visst belopp.
Beträffande kritiken av socialisenngsnämndens arbete har denna vunnit en
viss. genklang även hos de av utskottets ledamöter, som ha bildat majoriteten,
åtminstone såsom jag har fattat saken, men meningen med kritiken har icke
fatt samma spets som hos reservanterna. Utskottsmajoriteten har ansett arbetet
vara av den vikt och betydelse, att det bör fortsättas, och man har därför
icke velat sätta en frist, inom vilken det bör vara slutfört. Ej heller har man
velat vara med om att föreskriva Kungl. Maj :t de åtgärder, som skulle vidtagas
i fråga om arvodena; Det torde väl vara så att riksdagen visserligen
har rätt att uttala önskemal, men i själva verket bör det väl vara en regeringens
sak och i synnerhet med den sparsamhet, som utmärkt den nuvarande
regeringens ledning, bör riksdagen kunna känna sig trygg i det avseendet.

Vad är det nu, som ligger till grund för socialiseringsnämndens tillsättande
och verksamhet? Jag skall icke gå till papperen utan nöja sig med de uttryck,
som finnas bär i motionen och som även något färgat reservanternas uttalande.
Man anser socialiseringsfragan vara någonting förlegat och någonting temporärt,
och om man skall sysselsätta sig med den, bör arbetet åtminstone vara
slut snart, helst i betraktande av att det ju drager en hel del kostnader. Kan
detta vara riktigt? Är det icke så, vilket var och en kan bevittna, som ger
akt på förändringen i samhällets struktur, att samhället tager allt mer och
mer hand om produktionsmedlen eller åtminstone ingriper i produktionsapparaten?
År det sannolikt, att detta skall upphöra? Nej, det är sannolikt, att

Onsdagen den 23 februari.

41 Nr 9.

deri utvecklingsfas, som vi äro inne på, icke avbrytes inom så kort tid utan
givetvis kommer att fortsättas åtminstone rätt lång tid framåt. Vad det blir
för slutligt resultat, därom kan man icke yttra sig och därom kan man icke
heller, så litet som vi människor veta om framtiden, ha någon mening. Detta
är motiveringen för den ståndpunkt, jag intager och som jag föreställer mig,
att många omfatta, nämligen att vi äro inne i en period av samhällets utveckling,
då man behöver ge akt på, hur vi ha kommit till den punkt, som vi nu
äro på och även i någon mån med ledning av erfarenheter belysa den väg vi
under den närmaste tiden ha att gå i fråga om samhällets ingripande uti
produktionsapparaten.

Därtill kommer att en stor del av vårt folk sedan ett par tre årtionden har
vant sig vid att uti en fortgående och påskyndad socialisering se en sak, som
skulle tillföra dem och de sämst ställda uti samhället mycket stora fördelar.
Det är legitimt att belysa även denna sak på ett vederhäftigt sätt. Dessa
människor skola också få klart för sig vilka möjligheter, det finnas, så att
icke några överdrivna förhoppningar knytas till socialiseringen. Att detta
ibland framställes med en viss skadeglädje ifrån vissa håll, ser man i tidningar
och annars, men det är en allvarlig sak och en sak. som behöver, som sagt,
belysas på det sätt, som socialiseringsnämnden kan göra det. Det är ju också
så att om socialiseringsnämnden nu skulle avbryta sin verksamhet, skulle belysningen
av dessa frågor undandragas det offentliga ljuset och den vederhäftighet.
som bör känneteckna en svensk officiell utredning, och i stället omhändertas
av partiagitationen, som visserligen kanske närmar sig de vida folklagren
på ett mer direkt och effektivt sätt, men som kanske icke ändå är av
det gagn för samhällets frid och goda utveckling, som saken får, om man går
fram på den väg, som man nu har slagit in på. Det är sålunda ett allmänt
intresse, att socialiseringsnämndens arbete får fortgå, men det är givetvis också
ett allmänt intresse, att nämndens arbete inriktas så att det blir av största
allmänna gagn, och ur den synpunkten bör ju en kritik vara berättigad och
till gagn.

När utskottsmajoriteten har inlåtit sig på en sådan stillsam kritik, är det
alltså icke för att hindra och tränga socialiseringsnämndens arbete, utan i akt
och mening för att göra det bättre och till större gagn. När jag har deltagit
i denna kritik, skall jag, herr talman, be att få säga några ord om hur jag
ser denna sak. Motiveringarna, som statsutskottet vanligtvis består sig med,
äro ju korta, men att motiveringen här blivit så kort beror icke blott på denna
tradition utan även därpå att man i några ord har velat finna en formel, som
man önskade, att många skulle kunna förena sig om. Jag ber därför att litet
närmare få uttala mig om, hur jag ser på ett par saker. När det sålunda i
utskottets motivering heter, »att nämndens verksamhet i fortsättningen bör
väsentligen inriktas på utredningar rörande det svenska samhället och dess
produktionsförhållanden», vill jag säga, att det efter min uppfattning alldeles
icke bör uteslutas, att nämnden bör låta sig angeläget vara att söka få en
utredning om hur de ekonomiska och sociala förhållandena ha utvecklat sig
i våra dagars Ryssland sedan den stora revolutionen 1917. Det bör icke heller
vara uteslutet, när man stuckit in ordet »väsentligen», men i fråga om de
svenska utredningarna skall jag för att visa vad jag menar fästa uppmärksamheten
på hur det kommit att gestalta sig vid en av nämndens utredningar.
Det föreligger en serie utredningar i tre band om de svenska skogsförhållandena.
De äro tryckta 1925—1926, och utredningarna äro verkställda av fackmän
på området. De lämna besked om, ifall jag så får säga, den officiella
mening, som fanns om de svenska skogsförhållandena vid den tidpunkt, som
utredningarna omfatta. Den herre, som verkställt utredningen rörande Sveriges
privata skogar, har låtit densamma utmynna i en sträng kritik över den

Om upplös
ning av so
cialiserings
nämnden.

(Fort».)

Nr 9. 42

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

svenska skogslagstiftningens inriktning och resultat under den senaste mansåldern
eller sedan vi börjat taga upp skogsspörsmålet på allvar. Han går ut
ifrån, att det endast är i stora sammanhängande komplex, som skogen väl
kan skötas, och han har mycket låga tankar om de svenska böndernas möjlighet
att med sina små skogsarealer kunna sköta skogen på ett sätt, som är nationalekonomiskt
försvarligt. De grunder, som han anför för en sådan uppfattning,
äro ganska svaga, men jag vill icke neka till att den uppfattningen nog
allmänt varit rådande hos en del skogstjänstemän. Emellertid har, medan
detta verk lagts fram, pågått en utredning om de svenska skogsförhållandena,
som kommer, därom är jag alldeles säker på, att kasta ett alldeles nytt ljus
över hela detta komplex av frågor. Det är den stora riksskogstaxeringen, och
jag torde icke säga för mycket, när jag uttalar den bestämda övertygelsen, att
riksskogstaxeringen kommer att i väsentlig grad justera hela den framlagda
framställningen. Jag är övertygad om att när nämnden en gång tager upp
frågan om den svenska skogens ytterligare socialisering, måste denna del av
arbetet undergå en ny bearbetning. Det är klart, att den svenska skogen bör
kunna vara ett lämpligt föremål för ett belysande i detta avseende. Kronan
har sina mesta skogar längst norr ut i landet, där arbetsförhållandena och även
de sociala förhållandena lämna mycket övrigt att önska och där staten sålunda
skulle ha stora möjligheter att ingripa. Jag anser det emellertid vara ett
missgrepp att låta utredningen pågå jämsides med att riksskogstaxeringen,
som är av så utomordentlig betydelse för bedömande av hela skogsproblemet,
fortgår. Ja, för min del skulle jag vilja säga, att i allmänhet får man utav
de utgivna skrifterna den uppfattningen, att utredningarna ha en benägenhet
att gå för vitt ut, och att en utredning, som göres vid . ett tillfälle, är man
ganska litet betjänt med. när man sedan på grundval av denna utredning skall
göra någonting. Vi ha till exempel fått en vidlyftig utredning om de engelska
förhållandena med avseende på industrins utveckling och socialiseringsproblemet.
Den är utgiven i slutet av 1921 och belysande till den tiden, men sedan
den tiden har England haft den stora kolstrejken, som mer än någonting annat
lämnar material för att bedöma de frågor, som man har under behandling eller
som man behöver taga ståndpunkt till.

Det är sålunda en liten upplysning om hur jag ser det problem, som nämnden
har kunnat sysselsätta sig med och den metod, som har använts, men dessa
anmärkningar böra alldeles icke leda till att omkullkasta vad jag i början av
detta anförande har sagt, nämligen att jag anser, att arbetet är av den betydelse,
att det icke bör avbrytas utan fortgå och att det bör inriktas så att
det svenska samhället får största möjliga nytta av ett problem, som icke blott
är aktuellt utan som kommer, efter min uppfattning, att vara aktuellt i ganska
långa tider framåt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
på förevarande punkt.

Herr Möller: Herr talman! Mina herrar! Det är med någon tvekan, som
jag tager till orda i denna debatt bland annat därför att angreppen ju i rätt hög
grad rikta sig emot, som det heter i reservationen, »vissa ledamöters arvoden»,
och det är ju alltid ganska oangenämt att stå som talesman för en sak, där det
kan lämnas ett fullkomligt fritt spelrum för alla insinuationer om de personliga
intressen, som kunna vara knutna till upprätthållandet av en viss institution.
Emellertid får jag väl taga det obehag, som därmed kan följa, då jag
trott, att det i varje fall kan vara av ett visst gagn att få framlägga synpunkter,
som efter min mening tala för att socialiseringsnämndens arbete borde få
fortsätta och att socialiseringsnämnden i stort sett borde få lov att arbeta jämförelsevis
fritt.

Onsdagen den 23 februari.

43 Nr 9.

Då jag icke kan tala i nämndens namn därför att det ju finns skiftande
åskådningar företrädda inom nämnden, skall jag be att få framlägga min egen
personliga syn på det problem, som i dag är under överläggning här i kammaren.
Det kan hända, att mitt anförande kommer att uppkalla en socialiseringsdebatt.
Däremot har jag intet att invända, men jag skall i varje fall mer belysa
denna fråga ur principiella synpunkter än ur de synpunkter, som läggas
på frågan, då man bara yrkar på en nedsättning av kommittéanslaget.

Socialdemokraterna ha, som ju alla veta, trott, att åtskilliga för att icke
säga de flesta av det nuvarande samhällets sociala olägenheter skulle kunna
avskaffas, därest en socialisering, mer eller mindre omfattande, komme till
stånd. Man anser, att det kapitalistiska samhällsskicket är behäftat med sådana
allvarliga fel, att det bör ske en ganska fullständig omläggning av dessa kapitalistiska
produktionsförhållanden. Vad man önskar, är att skapa ett samhälle,
där den medborgerliga solidariteten ersätter det medborgerliga klasskrig,
som vi alla känna ifrån det nuvarande samhället. Man anser också, att
den sociala ändamålsenligheten kräver, att på den punkten den privatkapitalistiska
produktionen ersättes med samhällelig produktion, och man förväntar
genom den samhälleliga produktionens ökning, att om också vad borgmästare
Lindhagen en gång kallade »slagsmålssamhället» icke skulle kunna avskaffas,
skulle i varje fall dock slagsmålen komma att bli av mycket mindre betydelse.
Men om man på det sättet tror, att en socialisering är socialt ändamålsenlig,
måste man fatta i sikte även en annan sak, och det är, hur det allmänna välståndet
skall kunna höjas. På den punkten menar man, att det finns två vägar,
vilka båda böra beträdas. Den ena är att åstadkomma en bättre fördelning
av produktionsresultatet och den andra att skapa mera förnödenheter
så att det blir mer att dela mellan medborgarna, och man tror, att båda dessa
resultat skulle kunna uppnås därigenom att samhällets ekonomiska verksamhet
bleve utsträckt på den privatekonomiska företagarverksamhetens bekostnad.

Huruvida nu denna åskådning är riktig eller ej, är icke min uppgift i dag att
ingå i någon särskild bevisning om, men socialiseringsnämnden har fått uppdraget
att på den punkten försöka åstadkomma vissa utredningar. Det sägs uti
klämmen i de direktiv, som socialiseringsnämnden tillsattes på, »att nämnden
skall själv verkställa samt låta verkställa utredning angående lämpligheten
av och betingelserna för ett överförande i samhällets ägo eller under samhällelig
kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel, som äro för landets ekonomi
och befolkningens välstånd av större vikt eller eljest prövas böra omhänderhavas
av samhälleliga organ». Jag vill nu fästa herrarnas uppmärksamhet
på att denna lilla kläm innehåller ganska mycket. Det säges icke bara,
att nämnden skall undersöka betingelserna för ett överförande i samhällets ägo
av naturtillgångar och produktionsmedel, utan det säges också, att nämnden
skall pröva och utreda lämpligheten av ett sådant överförande i samhällets ägo.
Därmed har nämnden faktiskt fått den uppgiften att icke bara skriva vad jag
skulle kunna kalla för ett förslag om socialisering av en viss privat verksamhet
utan den har faktiskt fått det uppdraget, att den skall utreda, huruvida och
naturligtvis då också i vilken utsträckning ett sådant överförande i samhällets
ägo av produktionsmedel och naturtillgångar iir nyttigt för medborgaren. Det
är emellertid icke bara detta. Det talas om två ting. Det talas nämligen både
om samhällelig ägo och samhällelig kontroll, och de två tingen kunna vara
mycket olika. Vad samhällelig ägo är, behöver jag icke förklara, men samhällelig
kontroll kan för skilda verksamhetsgrenar, därest det nu kommer i fråga,
taga 100-tals skiftande former, och följaktligen måste man säga, att det utredningsuppdrag,
som nämnden fått, är ganska vitt.

Men denna kläm föregås av en ganska utförlig motivering. Det säges, att

Om upplös
ning av so
cialiserings
nämnden.

(Forts.)

Nr 9. 44

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Förta.)

»det är uppenbart, att socialiseringsproblemet icke låter lösa sig efter någon
en gång för alla uppdragen schablon». Ja, hur skall nu nämnden uppfatta vad
som ingår i dess direktiv? Jo. den måste säga sig, att om den har undersökt
de lämpliga lösningarna för samhällets företagarverksamhet på en punkt, är
det därmed icke hjälpt, ty när nämnden kommer till nästa verksamhetsområde,
måste den pröva, huruvida samma former där kunna anses lämpliga, emedan
man icke kan tänka sig socialisering av en egendom och samhällelig företagarverksamhet
anordnade efter en schablon. Det är ju en sak, som socialiseringens
motståndare helst vilja totalt förbigå. För dem finns det nu praktiskt taget
bara en formel, och det är en statsproduktion, driven ungefär i samma byråkratiska
former, som har utmärkt den statsföretagarverksamhet, vilken är skapad
och anordnad icke av anhängarna av en socialisering utan praktiskt taget uteslutande
av socialiseringens egna motståndare. Grundritningen till de nu befintliga
stats- och kommunalföretagen liksom även den förvaltning, som rimligen
bör äga rum där. har ingalunda levererats av socialisterna utan i stället
av varma anhängare till det nuvarande produktionssystemet. Jag nämner detta
bara i förbigående, därför att för oss är det dock icke bara ett ord utan en
övert5Tgelse, att man icke kan tillämpa en enda schablon, när det gäller att
säga, hur samhället eventuellt bör bedriva ekonomisk verksamhet.

Dessutom anges det som en ledstjärna för hela utredningen, »att produktionen
icke får sjunka vid den överflyttning i allmän ägo av viktigare naturtillgångar
och större produktionsmedel, som nationens påtagliga intresse befinnes
anbefalla». Jag skall icke draga direktiven alltför långt, men jag vill bara
nämna att sedan säges: »Uppgifterna äro av skiftande art. Det gäller å ena
sidan att företaga speciella undersökningar rörande behovet och lämpligheten
av att viss rörelse drives för det allmännas räkning, de ekonomiska, tekniska
och organisatoriska betingelserna härför, de förberedande åtgärder, som erfordras
in. in. Men å andra sidan bör utredningen även avse en prövning i vad
mån vissa allmänna normer böra på lagstiftningens väg eller eljest uppställas.»
Direktiven ha alltså tagit sikte på en utredning, som enligt sakens natur
skulle bli ytterst omfattande, eftersom det var en socialdemokratisk regering,
som tillsatte denna nämnd. Det var den, som skrev direktiven, och den skrev
direktiven från sin uppfattning om hur det skulle gå till, och den hade icke
den uppfattningen, att man genom något hokus pokus eller något slags snabbt
klarat trolleri skulle kunna åstadkomma den förändring i samhället, som bestod
i att man helt enkelt exproprierade för samhällets räkning den enskilda
företagarverksamheten för att sedan driva den för samhällets direkta räkning.

Men jag medger, att nämnden, i stället för att lägga upp sitt program, såsom
den gjort, kunde ha övergått till vad som i skrivelsen till Kungl. Maj:t i fjol
kallas för en allmän idédiskussion. Man hade kunnat utröna eller försöka bilda
.sig en uppfattning om huruvida människomaterialet var så beskaffat, att man
på socialiseringens grund kunde få det solidariska samhälle, om vilket man
drömt och talat. Man skulle försökt sig på ett psyko-analytiskt studium av
medborgarna för att klarlägga, huruvida de verkligen vore mogna för vad vi
bruka kalla ett socialiserat samhälle. Man skulle kunnat taga en mängd stickprov,
moraliskt och intellektuellt, på hur människorna i verkligheten äro beskaffade,
om de kunna leva och ha sin varelse i ett annat samhälle än det samhälle,
vi nu ha för ögonen. Ja, vad hade resultatet av en sådan idédiskussion
blivit? Resultatet hade, såvitt jag förstår, blivit, att nämndens socialistiska ledamöter
hade bekänt sin socialistiska tro och skrivit en bok om socialismens allmänna
idéer, hur de borde realiseras o. s. v. En liberal ledamot av nämnden
hade skrivit en liberal idébok, och de konservativa ledamöterna av nämnden
hade väl skrivit någon avhandling, kanske reservationsvis, rörande sin syn på
dessa problem. Och då hade -—- därom kan intet tvivel råda — resultatet av

Onsdagen den 23 februari.

45 Nr 9.

detta socialiseringsnämndens arbete, det preliminära resultatet i varje fall blivit,
att de som bibehållit sin tro på den socialistiska åskådningens riktighet väl
hade ansett nödigt att sedan försöka draga fram vissa punkter av produktionen,
där man borde skrida till tillämpningen av de idéer, som voro deras. Jag har
nu kanske karikerat en liten smula, men i alla fall förhåller det sig nog i stort
sett som jag sagt.

När nämnden diskuterade de olika vägar, som den kunde gå, sade den sig
jämförelsevis snart, att något behov av en ny bok, en abstrakt bok rörande
socialiseringen näppeligen torde föreligga. Det kan icke vara nämndens uppgift
att åstadkomma en sådan där allmän framställning om de olika samhälleliga
åskådningar, som vi alla veta existera, utan nämnden sade sig, att skulle
direktiven med någon framgång kunna följas, måste man i stället gå över till
en konkret undersökning av den ekonomiska verkligheten, och därför lade den
upp ett program, som hade en rent konkret innebörd. Den önskade taga reda
på våra naturresurser i vatten, i skog, i malmer o. s. v. Den ville veta, hur förmögenhetens
och inkomsternas fördelning faktiskt är beskaffad i det nuvarande
samhället. Den ville veta, hur de olika företagartyperna sågo ut. Det finnes
nämligen redan en betydande statens företagarverksamhet. Det finnes en
kooperativ verksamhet, det finnes en kommunal verksamhet och så den. som
ändå är den dominerande, den privatekonomiska företagarverksamheten. Nämnden
menade, att för att få andra än abstrakta utgångspunkter för ett resonemang
behövde man göra en verklig undersökning av alla dessa företagartyp.er,
och därest det var möjligt — jag vill visst ej påstå, att det utan vidare är
klart, att det alltid till .slut blir en åsiktsbildning — i alla fall söka skapa ett
bättre underlag än förut för någon åsiktsbildning rörande de ekonomiska förhållandena
i samhället, rörande socialiseringens ändamålsenlighet och likaledes
rörande de olika företagartyperna. Därför fick också — och jag tror mig
lugnt kunna påstå, att det står i bästa överensstämmelse med de direktiv, som
blevo nämnden tilldelade, när nämnden tillsattes — nämndens utredningsverksamhet
enligt sakens natur, som statsutskottet säger, en vid omfattning.

När då nämnden skulle närmare ge sig in på problemet — det var ingen ny
upptäckt, det visste var människa förut — var det i varje fall ett faktum, som
efter vår enfaldiga mening påkallade nämndens synnerliga uppmärksamhet.
Det var, att .svenska staten är landets största företagare. Svenska staten äger
och driver det största företag, som över huvud finnes i vårt land, nämligen statens
järnvägar. Om då nämnden ville pröva olika företagstypers ekonomiska
effektivitet, var det icke då ganska naturligt, att nämnden sade sig: Låt oss

sätta in utredningskniven på den punkten! Låt oss se, hur den ekonomiska
effektiviteten på den punkten är, och även den sociala ändamålsenligheten.
Nämnden kom till ett resultat, som, det får jag säga, för statens järnvägar i
stort sett var ganska smickrande. Det bestyrkte icke den mycket skarpa kri1ik,
som år efter år riktats mot den ekonomiska skötseln av statens järnvägar,
men man kom i alla fall även till det resultatet, att icke en avsocialisering, men
väl en avbyråkratisering borde ske för statens järnvägar, och i överensstämmelse
med den tankegången, från utgångspunkter, som jag ej närmare skall utveckla,
byggde man sitt betänkande om statsbanorna, ett betänkande, som ju,
glädjande nog, kunde samla, åtminstone på denna enstaka punkt, hela nämnden.
trots de mycket skiftande samhälleliga och politiska åskådningar, som
funnos.

Men staten har icke bara genom sina organ hand om skötseln av det största
företaget i landet. Staten är också, trots att vi ha ett mycket stort bolagsvähle
på det området, landets största skogsägare, och med hänsyn till samma utgångspunkt,
att det var av ett verkligt intresse att söka utreda den sociala ändamålsenligheten
och den ekonomiska effektiviteten av statens egen företagar -

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

>Tr 9. 46

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

verksamhet, ansåg nämnden som en naturlig sak, att det nästa område, där en
undersökning på allvar borde sättas in, var de svenska skogarnas skötsel.

Mina herrar, jag måste ju säga mig, att hela denna inriktning, enligt vilken
nämnden arbetar, är tillmötesgående emot den borgerliga kritiken av hela statens
verksamhet på det ekonomiska området. Ty det säges ständigt, det upprepas
med en ihärdighet, bakom vilken enligt sakens natur måste ligga en verklig
övertygelse, att staten ej kan driva ekonomisk verksamhet med någon framgång.
och att, om staten gör det, kommer det att gå så mycket sämre, än om
enskilda göra det, att det ekonomiska resultatet, även om själva produktionsresultaten
fördelades en smula bättre, ändock skulle för alla människor bli sämre.
Då säger jag: Det är tillmötesgående, om man i stället för dessa allmänna
teorier — socialisterna mena, att det skall bli bättre, de borgerliga, att det
skall bli sämre -— sökte skaffa sig en kontroll över hur det faktiskt är. Om
alltså de som ställa yrkanden därom, att socialiseringen skall fortgå och utsträckas,
och att samhället skall övertaga och öka produktionen, nu konstaterade,
att den statsdrivna företagsverksamheten är ekonomiskt och kanske även
socialt avgjort underlägsen den privata verksamheten, då är det uppenbart,
att vi ur socialdemokratiska synpunkter skaffa vapen mot oss själva. Jag
tycker icke, att man behöver rynka på näsan så mycket över att få .sådana vapen.
Om det emellertid beträffande denna borgerliga kritik av statens ekonomiska
verksamhet åtminstone visar sig, att den skjuter över målet och icke är
befogad, och att det kan föreslås vissa reformer, som, mänskligt att döma. böra
leda till verkliga förbättringar av en eventuellt dålig ekonomi och ett bättre
socialt resultat, är väl därmed i alla fall ingen skada skedd. Även det är väl
till slut, även om det icke ger något särskilt belägg för den borgerliga samhällsåskådningens
överlägsenhet över vår åskådning, dock ur alla synpunkter
nyttigt, om man får något så när säkra fakta på bordet i dessa ting, som kunna
ersätta en del allmänna talesätt. Jag kan ej förstå annat än att hela diskussionen
om socialiseringen skall vinna mera på att på detta sätt få en kanske mer
objektiv belysning, och föras på basis av konstaterade och för var och en konstaterbara
fakta, än om den föres ifrån de där allmänna formlerna, som ju hittills
på alla håll, icke bara socialistiskt utan minst lika mycket på borgerligt
håll, varit, praktiskt taget, det enda, då det gällt en diskussion om en socialiserings
lämplighet eller icke.

Men om vi nu alltså, som jag anser, att vi gjort, ha börjat i riktig ända, då
vi gått in på statsföretagen och deras skötsel, i det vi tänkt oss att efter en
undersökning, om så befinnes nödvändigt, framlägga förslag till reformer beträffande
dessa, är det ganska orimligt att begära, att det skall gå med någon
snälltågsfart, och att nämnden icke skall få tid för utredningar av denna beskaffenhet.
Nämnden har suttit snart i sju år. Det är naturligtvis riktigt,
och naturligtvis är det även för en kunglig kommitté en lång tid men, som
herrarna nogsamt torde veta, ingalunda en enastående lång tid. Det finnes
många kungliga kommittéer med ganska obetydliga uppgifter, som suttit lika
länge och visst ännu längre. Vill man av nämnden ha ett vederhäftigt arbete?
Eller bryr man sig icke om det? Anser man, att det är tämligen likgiltigt,
huruvida det arbete, som utföres, är vederhäftigt, och är det så att man lika
gärna ser, att det är en smula ovederhäftigt, då kan jag förstå — jag vet icke
om jag skall kalla det nervositeten inför tidsutdräkten eller om jag skall kalla
det med något annat namn. Det finns många namn, som kunde anses befogade,
men jag skall ej smäda någon i denna debatt.

Jag vill bara anföra ett exempel —- jag tänker icke hålla på länge — och
jag kan då gå in på frågan om utredningarnas läggning beträffande en enskild
verksamhet. Jag har bara velat belysa, att jag tror, att nämnden i stort sett
lagt sitt arbete rätt och icke begått ett allvarligt missgrepp i själva planlägg -

Onsdagen den 23 februari.

47 Nr 9.

ningen av sitt arbete. Jag menar också, att den utredning, som är verkställd
och planerad, icke tagit längre tid, än utredningar pläga taga. Jag vill icke
säga, att den tagit kortare tid. Det är ju onödigt att bär blanda in något slags
beröm åt socialiseringsnämnden. Men jag tror mig lugnt kunna säga, att den
icke tagit längre tid än utredningar pläga taga. Jag skall bara tillåta mig
ett exempel. I vårt land förde man under årtionden en mycket häftig strid i
den frågan, hur vår nykterhetslagstiftning skulle läggas, hur den skulle vara
beskaffad. Det är otvivelaktigt ett ytterst vanskligt problem att lösa, men vi
kunna väl ändå medge, att denna fråga om hur en riktig nykterhetslagstiftning
skall avvägas, dock är jämförelsevis begränsad, att den icke hade den vidd, som
socialiseringsnämndens uppdrag hade. Men det hindrar ej, att då den Staaffska
regeringen på sin tid tillsatte en kommitté för frågan, hade den icke något
program klart för hur nykterhetslagstiftningen skulle läggas. Den ansåg, att
en utredning var behövlig, och det igångsattes en ganska stor utredning år
1911. Slutbetänkandet avlämnades 1920. D. v. s. att denna nykterhetslagstiftningskommitté
från det den tillsattes och ehuru det sades, att den skulle
skyndsamt utreda ärendet, höll på med sitt arbete cirka tio år. Det kan nog
hända, att det då och då gjordes en anmärkning mot att det drog för långt ut
på tiden, men i stort sett gjordes det icke någon särskild påtryckning, för att
denna kommitté skulle komma med resultaten av sina utredningar så mycket
snabbare än andra.

Jag skulle kunna draga fram många andra exempel, men det är onödigt inför
denna i alla offentliga angelägenheter så kunniga församling, av vilken de
flesta ha varit med om dylika utredningar, och jag behöver ej göra flera jämförelser.
Jag vill bara säga, att med den omfattning, socialiseringsnämndens
uppdrag har, är det åtminstone rimligt, om den skulle taga något längre tid
på sig än t. ex. nykterhetskommittén. Det är icke något orimligt från nämndens
sida.

Det är vad jag har att anföra som motivering för min ståndpunkt i saken.
Jag tänker ej ingå i någon polemik i och för sig, vare sig med reservanterna
eller statsutskottet. Var och en har sin mening om huruvida denna nämnd bör
fortsätta sin verksamhet. Jag förmodar, att voteringen kommer att utvisa, hur
många som följa reservanterna eller utskottet i denna punkt.

Herr Vennersten: Herr greve och talman, mina herrar! Jag skall icke

följa den närmast föregående talarens exempel att taga upp eller fortsätta en
debatt om socialiseringen i allmänhet. Jag har för min del betraktat detta
spörsmål, ehuruväl — det vill jag gärna erkänna — jag med stort intresse hört
herr Möllers anförande, som ett vanligt statsutskottsärende, där det gällde att
taga ställning till en fråga, som innebar ett bestämmande, hur mycket man
skulle anslå till ett visst statsändamål. Jag har betraktat detta som en sparsamhetsfråga
liksom så många andra, som här förekomma. Jag har då måst
taga ställning till saken efter övervägande av följande omständigheter.

För det första har jag frågat mig: Vad har under den snart sjuåriga tid,
nämnden verkat, arbetsresultatet blivit? För det andra har jag frågat mig:
Hur lång tid kan rimligen behövas, om nämnden skulle fortsätta sitt arbete
efter samma plan som hittills, innan uppdraget kan anses slutfört? Och för
det tredje har jag frågat mig: Vilka kostnader har arbetet hittills medfört,
och vilka kostnader har man ännu att för arbetets bedrivande bestrida?

Jag kan ej hjälpa, att vid den första frågans besvarande måste jag ställa
mig mycket tveksam, för att icke begagna ett starkare uttryck, huruvida arbetsresultatet
verkligen kan anses ha motsvarat förväntningarna. Jag måste
ärligt bekänna, att jag tycker, att de sju årens arbetsresultat varit ovanligt
magert. Jag har med stort intresse läst åtskilliga publikationer, som den förre

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forte.)

Nr 9. 48

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

.sekreteraren i socialiseringsnämnden, lierr Karleby, utgivit. Jag kan till och
med gå så långt, att jag säger, att han genom sina skrifter bibragt mig en riktigare
uppfattning om mycket, som för mig var oklart, än jag haft förut. Och
jag är tacksam mot honom för mycket av vad han i dessa skrifter åstadkommit.
Men så vitt jag vet, är det icke nämndens arbete utan hans, och även om
det varit föranlett av hans egenskap av sekreterare i nämnden, måste jag säga,
att med kännedom om den kunskap, energi och arbetsvilja, som fanns hos
nämnda person, betvivlar jag icke, att dessa åsikter skulle funnits i tryck och
blivit tillgängliga för oss, även om socialiseringsnämnden icke hade existerat.

Beträffande framtiden synes det mig, med det arbetsresultat för ögonen,
man under sju år nått, att det är stor fara å färde, att vi icke få se slutet på
det arbete, som socialiseringsnämnden kan anses ha fått sig förelagt. Och dä
frågar jag mig: Kan man verkligen vara med i fortsättningen om ett så uttänjt
arbete med ett så magert resultat, eller bör man icke ge uttryck åt sin
mening genom den frågan, om det icke vore klokt att söka påskynda och om
möjligt driva arbetet till en avslutning inom rimlig tid? Jag erinrar vidare
därom, att då denna nämnd tillsattes, uttalade den föredragande regeringsledamoten,
dåvarande statsministern, icke blott vad herr Möller här citerade utan
också, att arbetet borde företagas med den skyndsamhet, som uppgiften krävde.
Jag förmodar, att icke bakom detta ligger annat än vad jag kan förstå,
nämligen faktiskt en maning: Drag icke för långt ut på tiden, utan kom med
positiva resultat så snart som möjligt. Det finner jag ganska rimligt, om man
ser saken så, som jag hittills gjort.

Nu kan man ju säga, som jag hört många göra, en tankegång, som förmodligen
också låg bakom herr Pers anförande: Låt nämnden sitta! Det är en utmärkt
garanti eller försäkring mot socialiseringen. Låt den sitta och arbeta
och taga upp det ena spörsmålet efter det andra, så självdör så småningom
både nämnden och socialiseringstanken. ■— Ja, det kan också vara en synpunkt,
men den är icke min, ty jag har ansett detta för en tillräckligt allvarsam sak
för att icke vilja betrakta den som ett slags säkerhetsventil för den ekonomiska
utvecklingens lyckliga fortgång i landet eller som en regulator för åsiktsbildningen
inom de klasser i vårt land, som omfatta en socialistisk åskådning. Dels
har jag större respekt för deras egen insikt och möjlighet att bilda sig ett omdöme,
dels tror jag icke, att inom en nämnd som denna en grund kan läggas
för en djupgående omkastning i åsikter, utan detta sker ute i det verkliga livet.
Det är där vi hämta våra impulser, och vad som kan komma från denna nämnd
är av synnerligen ringa betydelse för utvecklingen av det ekonomiska livet vare
sig i vårt land eller i något annat.

Jag skall nu icke uppehålla kammaren längre utan ber till slut att få säga,
att de skäl, som föranlett mig att ansluta mig till reservationen, ha av den
förste talaren i denna debatt klart och tydligt framlagts, och behöver därför
denna motivering intet komplement. Men då man möjligen funnit, att det vore
inkonsekvent av oss, som önska få förelagt nämnden att avsluta sina arbeten
inom viss begränsad tid, exempelvis två år, att samtidigt kräva nedsättning av
arvodena, vill jag säga till försvar för detta förslag, att reservationen har två
spetsar. För det första vänder den sig emot den vittomfattande planen, vill
ha den reducerad, begränsad, koncentrerad, och för det andra säger man, att
det kanske ej ändå är riktigt, att man har sådana övernormala ersättningar.
Jag unnar var och en den ersättning för gott arbete, han förtjänar, men gör
jag en jämförelse med vad man i allmänhet fastställt som norm för betalning
av kommittéarbete, har jag funnit, att det väl kan frågas, om1 man ej här varit
något för liberal. Jag vill ej ens tänka, att man skulle insinuera, att de som
här försvarat nämnden och dess arvoden såsom något berättigat och äro medlemmar
i nämnden skulle låta något personligt intresse vara avgörande. Det

Onsdagen den 23 februari.

49 Nr 9.

är så futtigt — ursäkta det vulgära uttrycket — att man måste beklaga förekomsten
av något sådant i en allvarlig diskussion. Men om riksdagen icke vill
gå med på reservanternas förslag att begränsa arbetet och förelägga nämnden en
tid, inom vilken arbetet skall vara slutfört, har jag för min del ansett, att ett
påpekande av denna arvodesfråga i den riktning reservanterna gjort bär sitt
fulla berättigande. Kan Kungl. Maj:t finna, att här icke föreligger minsta anledning
att rubba på dessa arvoden, och anse vi oss kunna på goda skäl fortsätta
med att utbetala dem utan reduktion på grund av det arbete, som åligger
nämndens ledamöter, så skall jag ej känna mig i någon mån besvärad av att
dessa arvoden även i fortsättningen utgå. Men jag har därför ej kunnat underlåta
att framhålla min egen åsikt i saken, såväl då det gäller arbetets varaktighet
som den ersättning, som för arbetet skall utgå.

Med dessa ord ber jag, herr greve och talman, få yrka bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen.

Enär herr statsrådet Pettersson anmält sig vilja avlämna en kungl. proposition,
avbröts nu överläggningen angående förevarande punkt.

Herr statsrådet Pettersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 107, angående
lån till främjande av bostadsproduktionen.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 7 punkten
34.

Herr statsrådet Lyberg: Jag skulle vilja såga, att jag i likhet med den

föregående talaren tror, att en socialiseringsdebatt i detta ögonblick här i kammaren
icke skulle lämna nämnvärt bidrag till socialiseringsproblemets lösning.
Tills vidare torde man i det hänseendet få nöja sig med de bidrag, som successivt
komma från socialiseringsnämnden. Ännu mindre tror jag, att en sådan
debatt skulle kunna på något sätt vara till ledning vid valet mellan de två
här framförda ståndpunkterna, å ena sidan utskottets och å andra sidan reservanternas
ståndpunkt.

Jag skulle sannolikt icke alls ha besvärat kammaren med att. säga något i
den föreliggande frågan, om icke en av dessa ståndpunkter, nämligen reservanternas,
hade gått ut på att det äskade anslaget för kommittéutredningar skulle
minskas med 20,000 kronor. Motiveringen för denna hemställan är ju den,
att, enligt reservanternas mening, arvodena till socialiseringsnämndens ledamöter
äro för stora. Jag vågar säga, att en dylik erinran från utskottsreservanternas
och eventuellt från riksdagens sida ter sig, som om den skulle komma
vid en tidpunkt, då mindre än tidigare anledning förefinnes att reagera mot
arvodesbeloppen. Denna tidpunkt synes, mig vara egendomligt vald, även om
man intager reservanternas ståndpunkt i övrigt, ja, kanske framför allt, om
man ansluter sig till denna ståndpunkt. Det synes mig vara egendomligt, därför
att socialiseringsnämnden allt sedan sin tillkomst fatt arbeta tämligen
ostörd, med oförändrad befogenhet och alltsedan. ar 1922 . med oförändrade
arvodesbestämmelser, till dess den nu sittande regeringen i mitten av förra året
gick in för vissa sänkningar av arvodena. Som bekant sänktes ju da arvodet
till ordföranden i denna nämnd från 900 kronor till 600 kronor och arvodet åt
sekreteraren från 1,000 kronor till 800 kronor, allt per månad räknat. Skulle
riksdagen nu ingripa i syfte att få arvodena ytterligare sänkta, komme det
nästan att se ut, som om riksdagen blott ville överglänsa regeringen i sparsam Första

hammarens protokoll 1927. Nr 9. 4

Om upplösning
av socialiseri
ngsnämnden.

(Forts.)

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

Nr 9. 50

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

hetsiver på denna punkt. Jag vill visst icke förneka, att socialiseringsnämndens
ledamöter och dess sekreterare ha relativt höga arvoden, men vad som kanske
icke alltid beaktas är, att ordförandeskap och sekreterareuppdrag i kommittéer
tämligen regelmässigt bruka innehavas av statstjänstemän, vilka tillika med
sina kommittéarvoden ju uppbära lön av staten, medan beträffande socialiseringsnämnden
ett annat förhållande gäller såväl beträffande ordföranden som
sekreteraren. Sekreteraren är visserligen tjänsteman, men icke heller han har
förmånen att åtnjuta lön såsom tjänsteman under sitt arbete såsom sekreterare
i denna nämnd. Det synes, menar jag, särskilt underligt att reservanterna i
detta ögonblick yrka på att utgifterna för socialiseringsnämndens arbete skola
minskas för nästa år när de samtidigt förutsätta, att arbetet skall slutföras inom
en tidrymd av två år. Herr Vennersten sade också, att detta kanske kunde
synas inkonsekvent; och jag må säga, att det synes åtminstone mig vara inkonsekvent,
eftersom det lärer vara ganska tydligt, att därest arbetet skall avslutas
inom två år, följden blir — det är ju i allmänhet så, då en kommitté får
»stupstock», som det heter på domstolsspråk — att arbetet kommer att forceras
och kostnaderna att bliva högre än vanligt, även om ledamöternas arvoden skulle
något sänkas.

Jag vill beträffande det under sjunde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget
till kommittéer och sakkunniga för övrigt upplysa om, att detta anslag
beräknats mycket nätt, ehuru beloppet kan synas i och för sig ganska
betydande, samt erinra om, att kommittéarbetet inom finansdepartementet i
högre grad, än vad förhållandet i allmänhet är med kommittéarbete, inriktar sig
på åvägabringandet av besparingar inom statsförvaltningen eller på anordningar,
som direkt eller indirekt tänkas leda till besparing. Jag frånser därvid
givetvis den nämnd, som vi för ögonblicket närmast tala om. Jag skulle
därför vilja hemställa till kammaren, att — vilken uppfattning kammaren än
har angående socialiseringsnämndens fortsatta arbete — icke någon nedprutning
sker på det anslag, som nu äskas för kommittéutredningar.

Om jag därefter skulle våga säga några ord om de olika uppfattningar, som
rörande nämndens fortsatta verksamhet framförts av, å ena sidan, utskottet
och å andra sidan, reservanterna, så lär det vara tydligt, att utskottets uppfattning
i detta ögonblick närmast överensstämmer med den ståndpunkt, som
regeringen har intagit till socialiseringsnämndens arbete. I varje fall överensstämmer
utskottsmajoritetens uppfattning med den, som jag personligen har.

Det är visserligen sant, att socialiseringsnämnden icke blott beträffande arvodena
utan även, och detta kanske i högre grad, i åtskilliga andra hänseenden
intager en särställning, om man jämför dess befogenhet med andra kommittéers
möjlighet och rättighet att självständigt handla och göra utgifter. Jag skulle
mindre ha förvånat mig över reservanternas uttalanden, om de hade tryckt på
nagra utav dessa andra punkter. Om man ivrar för att vinna besparingar
på den väg, som reservanterna ha velat beträda i fråga om socialiseringsnämnden.
tror jag, att den skulle, för det första, ge mycket litet och, för det andra,
kanske något snedvrida det hela, draga uppmärksamheten från de punkter där
man möjligen eljest skulle kunna ha något väsentligt att i besparingshänseende
vinna. Jag skulle till och med vilja säga, att det med reservanternas
syfte att åstadkomma besparingar hade varit naturligare, att man sagt: »Med
hänsyn till den statsfinansiella ställning, vari vi befinna oss, må det tagas under
övervägande, huruvida icke socialiseringsnämndens arbete under någon tid bör
avbrytas eller i särskilda hänseenden begränsas.» Ehuru det synes mig, som
om det arbete, som av socialiseringsnämnden utförts, från olika synpunkter är
synnerligen värdefullt, hade jag bättre kunnat förstå ett sådant uttalande från
reservanternas sida, ett uttalande som givetvis då skulle ha grundat sig därpå,
att, när det framkommer en massa trängande anslagskrav, man för att tillmötes -

Onsdagen den 23 februari.

51 Nr 9.

gå några av dem måste tills vidare inhibera ett i och för sig kanske värdefullt
men icke så oumbärligt arbete.

För min del skall jag icke underlåta att söka i någon mån följa socialiseringsnämndens
arbete och att, eventuellt efter samråd med nämndens ledamöter, söka
åvägabringa en eller annan besparing även på detta område. Jag bör emellertid
erinra om, att regeringen även beträffande plan för det fortsatta arbetet tagit
ett initiativ, ehuru den icke vågat säga som utskottsreservanterna, att arbetet
skall vara slutfört inom viss tid; och jag påstår, att reservanterna icke kunna
påvisa några rationella grunder för den tidsbegränsning av just två år, som de
ifrågasätta.

Jag ber, herr talman, att få sluta mitt anförande med en ytterligare hemställan
till kammaren att i allt fall icke pruta på detta anslag till kommittéer
och utredningar.

Herr Winberg: För min del har jag hela tiden ansett, att bland de många
underliga företeelser, som vi fått se i samhället under senare tid, är nog denna
institution, som man kallar socialiseringsnämnden, en av de allra underligaste.
Det låter ju litet märkvärdigt att höra detta framhållas från mitt håll, då
ju nämnden i alla fall bär namnet »socialiseringsnämnden» och dess uppgift
helt naturligt skulle vara — åtminstone inbilla sig en hel del av arbetarmassorna
detta — att undersöka och planlägga genomförandet av det socialistiska
samhället.

För min personliga del är jag nog kättersk hysa den uppfattningen, att
om och när vi komma att få några socialistiska riktlinjer i vårt samhälle
för vår produktion eller i andra avseenden, icke kommer att framgå såsom
resultat av någon kungl. kommittés eller någon kungl. nämnds arbete. Därför
förefaller det mig också vara nästan det mest verklighetsfrämmande, som
jag överhuvud taget fått bevittna, när man går att i ett kapitalistiskt
samhälle med en given majoritet i parlamentet för bibehållande av
denna samhällsordning tillsätta en nämnd, som, enligt vad man vill
göra gällande, skall undersöka, planlägga och genomföra en socialisering
av samhället. Jag har frågat mig, hur något dylikt över huvud kunde äga
rum, och då jag givetvis icke kan till den grad underskatta intelligensen hos
de personer, som gått i författning om tillskapandet av denna institution,
måste jag söka anledningen därtill på annat håll. Jag tror också, att jag funnit
denna anledning. Det är möjligt att jag misstager mig, men jag tror icke,
att misstaget är så stort.

Det socialdemokratiska partiet har ju satt frågan om socialiseringen på sitt
program, och när detta parti sedan kom att övertaga regeringsmakten i detta
kapitalistiska land var partiets ledare givetvis fullt medveten om, att det under
sådana förhållanden icke var möjligt att komma fram med några som helst
socialistiska eller socialdemokratiska förslag. Man fick finna sig i att regera
ett kapitalistiskt samhälle. Då det givetvis under sådana förhållanden skulle
vara taktiskt oklokt att icke på något sätt få med något om socialisering och
socialdemokrati, kom man på den geniala idén, att man utverkade tillåtelse
att tillsätta en institution, som åtminstone fick namnet socialisering snämnd
för att därmed göra gällande för den stora massan: »Här se ni, att vi icke

ett ögonblick lämnat vårt gamla socialdemokratiska program utan gjort en
positiv insats. Nu ha vi tillsatt en nämnd, som skall föra det vidare fram.»
Ja. var och cn försöker ju all för sina intressen utnyttja förhållandena så
mycket som möjligt, men det där är ju i alla fall ett litet politiskt spel, dejfc
måste vi erkänna.

Med denna min syn på den företeelse, som här behandlas, skulle det förefalla
mången självklart, att jag skulle komma fram till att yrka bifall till

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

Nr 9.

Om upplösning
av 80-cialiseringsnämnden.

(Forts.)

52 Onsdagen den 23 februari.

reservanternas förslag. Jag kommer emellertid icke att göra detta utav skäl,
som jag här skall tillåta mig närmare ingå på.

Som jag förut nämnde, tror jag, att den mest drivande anledningen för
tillsättande av denna socialiseringsnämnd var den, att man utåt, för massorna,
skulle söka göra gällande, att socialdemokraterna, som nu anse sig ha ett
alldeles särskilt program med särskilda riktlinjer, skulle genomföra socialism
eller socialdemokrati här i samhället. Jag har nyss framhållit, hur man gick
tillväga för att hos massorna bibehålla denna tro på att man var i full färd
med att försöka genomföra detta program, och det är tyvärr så, att en stor
del av den svenska arbetarklassen allt fortfarande går omkring med denna
naiva föreställning om att socialiseringsnämnden verkligen skall vara ett medel
för att få in vissa socialistiska principer i vårt samhälle.

Jag anser, att socialiseringsnämnden har en uppgift att fylla och att den
bör få fylla denna uppgift, nämligen att bevisa hur fullkomligt ohållbar en
sådan uppfattning är och huru verklighetsfrämmande man måste vara för
att ens någon gång kunna utgå ifrån en sådan förutsättning. Jag är alldeles
övertygad om att nämnden icke skall behöva arbeta så många år till, innan den
gjort klart för den svenska arbetareklassen, som hittills gått och trott därpå,
hur fullkomligt illusoriskt denna uppfattning egentligen varit.

Jag skall också tillåta mig säga några ord med anledning av ett par yttranden,
som fälldes av herr Möller härvidlag. Den uppfattning, som jag här
i dag hävdat rörande socialiseringsnämnden, dess verksamhet o. s. v., skulle
jag kunna koncentrera i det uttalandet, vilket herr Yennersten också framförde,
att socialiseringsnämnden såsom den nu arbetar närmast har till uppgift
att bevisa det omöjliga i att socialisera vårt samhälle — jag tror att detta
i sak ungefärligen blir kontentan av det hela — och huru litet den sålunda har
att göra med några som helst socialistiska inslag eller idéer om att socialisera
samhället. Som ytterligare intäkt för denna uppfattning skall jag be att få
erinra om vad herr Möller sagt här i dag. Han framhöll nämligen, att nämnden
genom sitt arbete under vissa förhållanden skapade vapen i händerna på
våra motståndare, och han tilläde, att nämndens arbete och det sätt, på vilket
den arbetar, »var ett tillmötesgående av den borgerliga kritiken mot all samhällsverksamhet
såsom sådan».

Om det hittills har varit oklart, huruvida nämndens ledamöter själva ha haft
reda på, i vilken riktning deras arbete går och vilka intressen det tjänar,
kunna vi säga, att vi i dag fått nödig klarhet härom.

Herr Möller nämnde också något om nämndens positiva arbete, d. v. s. det
enda positiva förslag som nämnden för sin del framkommit med, förslaget om
statens järnvägar såsom affärsverk. Ja, det är verkligen så, att nämnden
kommit fram med förslag om, hur statens järnvägar skola skötas i detta land.
Men just detta förslag är ett ytterligare bevis för riktigheten av vad jag här
sagt, nämligen i vilken riktning nämnden såsom sådan arbetar och i vilken
riktning dess förslag gå, ty detta förslag är sannerligen så kemiskt rent från
allt som möjligen skulle kunna med en mycket hårfin tolkning betecknas
såsom något socialistiskt, att förhållandet är det motsatta. Jag vill icke säga,
att det ligger något socialistiskt i det sätt, på vilket statens järnvägar nu
skötes, men i alla fall är det icke en renodlad kapitalistisk statsdrift utan en
statsdrift där det privatkapitalistiska intresset och dess riktlinjer för affärsverksamhet
åtminstone är något litet kringskuret. Socialiseringsnämnden
däremot har i sitt förslag klart och tydligt knäsatt den rent privata företagsamheten
efter kapitalistiska former såsom den norm, efter vilken även statens
verksamhet skulle drivas. Det är tydligt och klart! Därefter skola vi
väl icke tala om, att nämnden eller dess arbete har något med socialism att
göra annat än i den bemärkelse, som herr Yennersten i dag här vidrört.

Onsdagen den 23 februari.

53 Nr 9.

Herr Möller talade också om, att tillmötesgåendet mot den borgerliga kritiken
av statsföretagens skötsel, som han nämnde, dock var något, som var
nyttigt. Det förefaller mig — om man åtminstone vill vara objektiv inom
nämnden -— att man icke skall inskränka sig bara till att uppvisa den nuvarande
statsverksamhetens brister, utan såsom en bakgrund till det, som man
anser sig arbeta för, nämligen en mera utvecklad socialisering av produktionsmedlen,
skulle man väl minst lika mycket sysselsätta sig med den enskilda,
privata företagsamhetens brister såsom de nu komma till synes dagligen i
vårt land. Jag har emellertid icke tyckt mig märka, att nämnden i någon
högre grad sysselsatt sig med detta och vid sådant förhållande kan det icke
bli tal om vilka intressen denna nämnd och dess arbete tjänar här i vårt land.

Det skulle, som sagt var, icke falla mig in ett ögonblick att här önska, att
denna nämnd vare sig omedelbart eller inom två år skulle avbryta sitt arbete,
ty jag anser, att den har den uppgiften att fylla, som jag förut sade, att påvisa,
att det icke går så där lekande lätt som man här på vissa håll synesi
inbilla sig, att genom en kungl. kommitté utreda, hur vi så där en vacker dag
skola kunna åka över ifrån det privatkapitalistiska samhällsspåret in på det
socialistiska. Det är en så viktig uppgift att få detta fastställt, att jag anser,
att denna nämnd gärna kan få fortsätta med sitt arbete nu, då dess arbete
icke längre är av skadlig beskaffenhet, ty numera har nog arbetareklassen
klart för sig, att det icke blir genom socialiseringsnämndens medverkan som
vi få till stånd en socialisering av detta samhälle, om vi någon gång få en
sådan.

Uteslutande på grund av dessa skäl ber jag, herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Vid åtskilliga tillfällen har inom

riksdagen påpekats de höga kostnader, som socialiseringsnämnden åsamkat
statsverket. Jag befinner mig bland dem, som icke hoppats på något vidare
praktiskt resultat av denna verksamhet. Vi ha emellertid ändå icke velat på
något sätt hindra nämnden i dess arbete, för att det icke sedan skulle sägas,
att de, som till äventyrs hade en annan mening, icke velat låta nämnden fullfölja
detsamma och framlägga sitt förslag. Men då nu nämndens verksamhet
fortgått under i det närmaste sju år och då riksdagen nu har att taga ställning
till frågan på grund av motion i ärendet, kan man ju icke undgå att ge tillkänna
sin mening.

De föregående talarna hava skärskådat frågan från såväl principiell som
praktisk synpunkt. Jag skall för min del icke ingå på den förstnämnda synpunkten
ty med de åsikter, jag har, anser jag, att detta är mig fullkomligt
ovidkommande, utan jag skall snarare söka bedöma den av de utredningar,
som nämnden utfört och de praktiska resultat, som dessa kunna leda till.

I det avseendet må man väl säga, att resultatet efter sju års arbete är tämligen
magert. Och man kan förstå att förväntningarna så småningom börjat
svalna även bland dem, som hoppats åtskilligt av denna nämnd och som omfatta
den mening, som socialdemokraterna företräda. Jag kan därför icke anse
att, därest man söker bidraga till att denna utredning begränsas så, att den
kan bli färdig inom överskådlig tid, man därigenom intager en ståndpunkt,
som kan sägas innebära ett försök att sätta krokben för
socialiseringsnämnden. Den tanken vare åtminstone mig fjärran. Men
jag anser, att nämnden med hänsyn till tiden bör begränsa sin verksamhet
sfi, att man har utsikt att någon gång vänta ett positivt förslag eller att
utredningen en gång blir slutförd. För min del tror jag icke, att såsom resultat
av detta arbete kan framläggas någon plan för samhällets socialisering,
ty samhället är statt under ständig utveckling. Det kan sålunda ifråga -

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

Nr 9. 54

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av 80-cialiseringsnämnden.

(Forts.)

sättas, om nämndens arbete någonsin kan avslutas, ty den gren, som nämnden
först undersökt och utrett, är mogen att börja undersökas om igen, när man
slutat allt det andra. Teorier komma nog till korta, endast livets träd är
grönt.

_ Vi reservanter hava alltså endast velat ha en begränsning av den tid, inom
vilken nämndens arbete skall vara avslutat.

Vi ha även undersökt, huruvida kostnaderna för nämndens arbete stå i proportion
till dess arbetsresultat. Härvid har det i varje fall visat sig, att kostnaderna
för detta arbete äro obetydligt högre än för andra kommittéutredningar.
Kostnaderna för nämndens verksamhet böra därför kunna i någon mån
begränsas. Detta får icke på något sätt fattas så, att vi nu vilja biträda motionärens
mening att socialiseringsnämndens verksamhet skall avbrytas, utan
endast så, att tidrymden liksom kostnaderna skall i någon mån begränsas, och
att. nämnden inom denna tidrymd må framkomma med vad den möjligen kan
vilja föreslå.

Är det återigen fråga om, att vi skola ha en socialiseringsnämnd enligt
den förste ärade talarens, herr Pers, mening, skulle väl nämnden bli permanent.
Jag tror dock icke, att herr Möller vill instämma i den senare delen
av herr Pers’ anförande, där det sades, att nämndens uppgift delvis kommer
att bli att visa massorna, att de icke ha något att vänta av socialiseringen.
I det fallet tror jag inte att herrarna, som nu kommit till samma slutståndpunkt,
kunna enas om premisserna. Från olika utgångspunkter kanske man
kommer till i varje fall samma intetsägande resultat. Jag tror heller inte,
att man på denna väg kan upphäva striden medborgarna emellan, eller den
strid, som även kallas kampen för tillvaron. Den kommer nog att bestå även
i framtiden.

Jag anser alltså, herr greve och talman, att det finns ganska starka skäl
för ett bifall till reservanternas förslag. Nu har ju även finansministern utlovat,
att han skall se till, i vad mån det går att göra besparingar, och då
kan jag inte förstå, att om kammaren skulle bifalla vad reservanterna föreslagit,
den på något sätt skulle hindra vare sig finansministern att tillmäta
tillräckligt anslag eller socialiseringsnämnden att fullfölja sin verksamhet.

Jag ber alltså, herr greve och talman, att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Keuterskiöld: Herr greve och talman! Om man betraktar socialiseringsnämndens
verksamhet sådan den är, så är det ju i själva verket ett vetenskapligt
arbete som utföres. Det är inte ett vanligt kommittéarbete, som
man ens kan tänka sig skall utmynna i några slags praktiska förslag. Det
är under sådana förhållanden, så vitt jag ser, alls ingen orimlig tid, som åtgått
för detta arbete. ^ Man kan över huvud taget i det vetenskapliga arbetet
icke få fram något på beställning inom viss tid. Man kan över huvud taget
inte sätta en viss tid för detta arbete, utan om det verkligen skall bliva fullödigt,
så måste det ha den tid, som det under arbetets fortgång visar sig nödvändigt
att tillmäta detsamma. Under sådana förhållanden har jag svårt att
följa vare sig utskottet eller reservanterna.

Reservanterna har jag svårt att följa därför att de begära en definitiv arbetsplan
av beskaffenhet att kunna slutföras under loppet av de närmaste två
åren. Mena reservanterna härmed, att tidsbegränsningen är definitiv, så blir
ju arbetsplanen icke vetenskaplig, och då blir en arbetsplan tämligen liktydig
med, att man lägger om arbetet på en helt annan bog än det nu föres. Men
då frågar jag mig: Tjänar det något till, är det över huvud taget lämpligt att
inrikta arbetet efter en sådan plan, om vilken vi ingenting veta och för vilken
inga som helst direktiv äro givna i reservationen? Ligger däremot huvudvik -

Onsdagen den 23 februari.

55 Nr ».

ten på arbetsplanen och icke på tiden, så fruktar jag ännu mer att biträda detta
förslag, ty om arbetsplanen fastställes på vetenskaplig grund, så binda vi oss
till denna verksamhet för den tid, som arbetsplanens realiserande kräver, även
om man från början tänkt sig den något mindre. Jag kan under dessa förhållanden
omöjligt följa reservanterna i denna punkt. Vad beträffar den andra
delen i reservationen, nämligen yrkandet om nedsättande av arvodena, har jag
i viss mån varit benägen att följa reservanterna, men efter de påpekanden,
som nu äro gjorda från statsrådsbänken, tror jag, att det finns vissa skäl att
vara en smula betänksam, då det är obestridligt, enligt mitt förmenande, att
de förutsättningar, under vilka arbetet är övertaget av de personer, som äro
insatta i nämnden, icke gärna böra rubbas utan att man går in för en rubbning
av hela arbetet.

Men jag kan ej heller följa utskottet, vars motivering synes mig sådan, att
skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkt i själva
verket icke är så synnerligen stor, om man nämligen bara håller sig till ordalagen.
Nu har jag i dag bär hört två olika motiveringar för utskottsmajoritetens
ståndpunkt, den ena från en ledamot av utskottet och den andra från en
talare på Västerbottens- och norrbottenslänsbänken, som ville yrka bifall till
detta majoritetsförslag med en motivering, som i varje fall icke framträder i
det skrivna betänkandet. De två motiveringarna äro ju tämligen diametralt
motsatta varandra, och om man kan inlägga två så olika meningar i samma
skrivelse eller samma beslut, så är jag mycket betänksam mot att biträda detta.
Då vet ju ingen människa, om de, som rösta för utskottsförslaget, gå med de
utskottsledamöter, som framfört en viss tolkning av motiveringen, eller om de
följa talaren på Västerbottens- och norrbottenslänsbänken, vars tolkning kan
vara lika riktig. Jag för min del vill inte riskera sällskapet på någondera sidan,
utan föredrar att själv söka tolka vad utskottets yttrande innebär.

Jag håller mig då till den punkt, där utskottet yttrar, att utskottet anser,
att övervägande skäl tala för att utredningsarbetet bör fullföljas och att nämnden
må sättas i tillfälle att avgiva definitiva förslag. Strax förut heter det,
att utskottet tycker, att arbetet bör väsentligen inriktas på utredningar rörande
det svenska samhället och dess produktionsförhållanden. Jag kan inte finna
annat, än att i dessa direktiv liksom i reservanternas ligger också ett yrkande
på omkastning av verksamheten. Om det är ett fullt fritt vetenskapligt arbete,
så får man icke förhindra nämnden att gå in på till exempel sådana problem
som det ryska. Man får icke heller säga, att nämnden skall sättas i tillfälle
att avge definitivt förslag, om man på förhand måste säga sig, att detta
icke inom någon överskådlig tid kommer fram. Skall man gorå den begränsningen
— och det tycker jag är en begränsning även i majoritetens förslag —
så synes det mig, som om man också är på väg att förvandla denna nämnd från
det den nu är, en vetenskaplig studieinstitution, till något annat.

När jag då frågar mig, hur jag egentligen bör rösta och ställa ett eventuellt
yrkande, så kan jag inte stanna vid annat än två alternativ. Det ena vore helt
enkelt att låta det vara, som det är, utan några som helst vidare yrkanden —
det är Kungl. Maj:t, som tillsatt nämnden och som dirigerar dess verksamhet
och icke kamrarna — och det andra vore att bifalla motionen. Ett bifall till
motionen innebär en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran att Kungl.
Maj:t måtte upplösa socialiseringsnämnden. Det är en framställning, som riksdagen
mycket väl kan göra till Kungl. Maj:t, det är en framställning som kan
vara motiverad därav, att under den tid, som gått, har man allmänt fått klart
för sig, vilken karaktär socialiseringsnämndens arbete har. Även om jag medger
att socialiseringsnämndens vetenskapliga undersökningar ha givit ett resultat,
, som alls icke stöder socialismen eller socialdemokraterna, och även om
jag däri finner något verkligt värdefullt — ehuruväl jag icke hade tänkt,

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

Nr 9. 56

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsi
nämnden.

(Forts.)

att en verkligt vetenskaplig undersökning skulle ge något annat resultat — så
kan jag ändå icke säga annat, än att därmed tror jag, att man redan har vunnit
allt det resultat, som socialisering snämnden över huvud taget han ge. Den har
haft till uppgift att undersöka socialiseringens möjligheter i vissa eller i alla
avseenden. Den har i viss utsträckning gjort det och resultatet är, som den ärade
talaren på Västerbottens- och norrbottenslänsbänken framhöll, alls icke i
överensstämmelse med de intentioner eller de förhoppningar, som man kanske
haft vid nämndens tillsättande. Jag tror icke, att det är någon som helst fara
att avbryta en sådan verksamhet.

Det andra, som innehålles i motionen, är ett yrkande om nedsättning av anslaget
till kommittéutredningar med det belopp, som eljest skulle erfordras för
socialiseringsnämnden. Det är den enda effektiva vägen för en besparing. Jag
kan inte föreställa mig, att departementschefen har något emot, att samtidigt
med att man avskaffar hela nämnden, man också nedsätter det anslag, som erfordras
för upprätthållande av en verksamhet, som man icke längre anser behövlig.
Det kan ju tyckas,^ som om det kanske vore litet bryskt, litet hastigt,
att avbryta verksamheten så där med budgetårets utgång, men jag tillåter mig
att stryka, under, att om arbetet verkligen har den vetenskapliga karaktär, som
jag hela tiden förutsatt, att det hittills haft, så hör det icke finnas något hinder
för Kungl. Maj :t att av tillgängliga medel, t. ex. anslaget för utgivande av
litterära verk eller annat, ställa medel till förfogande för utgivande i tryck av
de undersökningar, som verkställas. De kunna sålunda mycket väl komma
allmänheten tillgodo och bliva ett värdefullt bidrag till vår litteratur och vår
kännedom, om dessa förhållanden. Men att staten skall upprätthålla en särskild
studiekommission för dessa frågor i den form, som hittills skett och med
denna dubbla karaktär, realiter en vetenskaplig undersökningsinstitution, formaliter
en kungl. kommitté med det syfte, som anges av namnet, är något,
som jag tycker, att man icke längre bör vara med om, och därför herr greve
och talman, tillåter jag mig att yrka bifall till motionen.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Jag har blivit förekommen

i denna fråga av tidigare talare, men ingenting i denna debatt har varit mera
ägnat att framkalla förvåning än den siste ärade talarens anförande. Han säger,
att det här är fråga om ett vetenskapligt arbete med ett visst värde uti,
men slutar med att yrka bifall till ett förslag, som avser att avbryta detta arbete.
Han.förutsätter vidare att Kungl. Maj :t skall ha medel, varigenom detta
vetenskapliga arbete kan fortsättas. Det var väl ungefär kontentan av professor
Reuterskiölds anförande. Jag kan omöjligt följa den logik, som ligger
bakom detsamma.

Det är ju så, att här finns i vårt land tusenden och åter tusenden, för vilka
själva ordet socialisering likställes med inkörsporten till det tusenåriga riket.
De leva i den förhoppningen, att ifall allt blir socialiserat i detta land. så äro
alla svårigheter övervunna. För dem är icke problemet löst och står icke lika
klart som för herr Winberg, som ju har klart för sig, att socialiseringen icke
är framtidens ideal.. Han vill säkerligen hellre expropriera utan ersättning.
Men denna socialiseringsutredning som nu är igångsatt innebär på samma gång
en upplysningsverksamhet rörande ett problem, som under så många år förts
fram i den allmänna diskussionen. Det går icke att få ur en hel del medborgares
sinne själva begreppet om, att socialiseringen är någonting för »oss
arbetare». Ur den synpunkten måste jag säga, att det skulle vara i högsta grad
oklokt och oriktigt att genom en åtgärd från riksdagens eller regeringens sida
avbryta det utredningsarbete, som genom Kungl. Maj:ts försorg har igångsatts.
Jag för min del anser, att det är mycket väl använda pengar, som man
nedlägger på att låta frågan bli så klarlagd, att det framträder tydligt för alla

Onsdagen den 23 februari.

57 Nr 9.

omöjligheten av att socialisera på det sättet, som massor av folket drömmer
om, att det kan vara möjligt att göra. I längden tror jag överhuvud taget,
att den säkraste grund man har att bygga på, då det gäller reformer av vilket
slag som helst eller samhällets utveckling,^ är upplysningsverksamhet. Och
detta är ett område så pass vidsträckt och så pass komplicerat, att det mycket
väl förtjänar, att man offrar pengar på att få saken utredd. För att komma
till rätta med många svåra samhälleliga problem fordras upplysning och åter
upplysning, och sedan nu vårt svenska samhälle blivit sa demokratiserat, som
det är, är det en angelägenhet för samhället som sådant att så långt möjligt
bereda alla sina medborgare så goda insikter som möjligt på alla de livets mångskiftande
områden, som detta demokratiska samhälle har att verka i. Här föreligger
ett område av samma natur och beskaffenhet. Jag har för min del bildat
mig en uppfattning i detta fall; jag tror för min del överhuvud taget icke
mycket på socialiseringen, jag tror mera på den enskilda verksamheten. Det
kan hända att den fortgående upplysningen kan bibringa mig andra tankar,
men tillsvidare delar jag herr Vennerstens uppfattning i själva denna kärnpunkt.
Det hindrar icke att jag är ytterligt angelägen om att man på upplysningens
och övertygelsens väg och icke genom den brutala makten försöker
att bibringa denna uppfattning åt dessa tusenden och åter tusenden, som leva
i ljuva förhoppningar om, att socialiseringen är framtidens ideal.

Ur dessa synpunkter skulle jag helst ha sett, att motionen hade blivit blankt
avstyrkt utan någon som helst motivering. Emellertid hade man inom avdelningen
kompromissat ihop en motivering, som åtminstone i någon mån skulle
ge på hand, att det vore bra, om nämnden kunde skynda på ett grand och om
den i övrigt icke ägnade sig åt att redogöra för de utländska förhållandena
i den omfattning, som hittills varit fallet. Jag är icke så finkänslig som herr
Reuterskiöld, att jag icke kan förlika mig med ett sådant uttalande, utan jag
har accepterat, vad man inom avdelningen kommit överens om.

År 1909 avbröts ett visst utredningsarbete. _ Jag tycker, att den, som kunnat
iakttaga, vilka svårigheter sedermera yppat sig att få till stånd ett utredningsarbete
på det området, för honom borde spåren verka avskräckande. Enligt
min mening avbröts år 1909 avtalslagstiftningskommitténs arbete utan grund.
Om detta icke hade ägt rum, och om denna avtalslagstiftningskommitté följaktligen
hade blivit i tillfälle att fortsätta sitt arbete, så hade vi på detta område
i närvarande stund kanske icke befunnit oss i det läge, där vi nu befinna
oss, utan vi hade måhända då haft en ganska god avtalslagstiftning. Visserligen
är detta icke alldeles säkert, men om icke ett ingripande då ägt rum i
denna utredning, är det mycket större sannolikhet för att vi skulle ha fått en
dylik lagstiftning, än att denna överhuvud icke skulle ha kommit till.

Det förefaller mig alltså, att det är olämpligt att använda ett dylikt förfarande
och i varje fall innebär motionen, sådan den här föreligger, en inbjudan
till riksdagen att i förevarande ärende begå en liknande, mindre välbetänkt, åtgärd.

Det är på dessa grunder, som jag, herr greve och talman, anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandler: Jag har, herr talman, begärt ordet allenast för att få fram föra

ett par synpunkter i anledning av herr Pers’ anförande. Detta anförande
var ju uppenbart förestavat av en avsikt att komma med en kritik, som kunde
vara till gagn vid det fortsatta arbete, som enligt hans mening borde få äga
rum utan att något direktiv gåves om avbrytande av socialiseringsnämndens
undersökningar. Jag anser mig därför böra komma med en liten replik på do
två kritiska anmärkningar, herr Pers framställde.

Den ena av dessa anmärkningar gällde de utländska undersökningarna. Det

Om upplösning
av 80-cialiseringsnämnden.

(Forts.)

Nr 9. 58

Onsdagen den 23 februari.

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forts.)

var fråga särskilt om undersökningen av do engelska förhållandena, vilken icke
förts fram längre än till år 1921. Den andra anmärkningen gällde skogsundersökningarna,
som publicerats från socialiseringsnämndens sida.

Vad det första exemplet beträffar, så ger det anledning att fästa uppmärksamheten
på, att naturligtvis, har man här haft att välja mellan två olika metoder
i arbetet, beträffande vilka skäl kunna anföras både för och emot, som
jag inte skall försöka att rada upp här. Den ena metoden hade varit den,
som,.för att taga ett exempel, tull- och traktatkommittén använde, och som går
ut på att dela upp arbetsuppgiften på många händer och samtidigt försöka
föra fram den på bredden, så att arbetet på en gång avslutas. Då skulle på det
sättet kunnat uppnås det resultat, att de olika utländska redogörelserna kunnat
föreligga avslutade och färdiga vid samma tid. Men emot detta hade man att
väga den ur detta arbetes synpunkt efter min mening alldeles uppenbara olägenheten.
att nämnden såsom sådan icke kunnat på det önskvärda intima sättet
deltaga i och följa .det pågående undersökningsarbetet. Resultatet måste nu
bliva, att arbetet, då det icke kunnat läggas på bredden, i stället så att säga
kommit att tänjas ut på längden, och att följaktligen vissa saker kommit att
bliva rätt så gamla, då man skolat tillgodogöra sig nämndens arbetsresultat.
Vad det praktiska resultatet i detta fall angår, vågar jag tro, att olägenheterna
emellertid icke kunna anses vara betydande. Herr Pers omnämnde särskilt
den engelska kolstrejken såsom något, som skulle visa olägenheterna i detta
fall. För min del tror jag, att föga har ändrats av problemställningen i det
engelska samhället genom vad som hänt under åren från och med 1921, och
jag vågar därför alltjämt hysa den meningen, att nämndens utredning är en
god grundval, då det gäller att tillgodogöra sig erfarenheter från England.

Vad den andra anmärkningen beträffar, nämligen den, som avsåg skogsundersökningarna,
vill jag för min del utan vidare såga, att jag tycker att socialiseringsnämnden
har alla möjliga goda skäl att tillgodogöra sig den uppfattning,
herr Pers här har fört fram, nämligen att man bör använda sig av
riksskogstaxeringens resultat, Emellertid måste jag mot hans här framförda
uppfattning, att man borde ha avvaktat riksskogstaxeringens fullbordan invända,
att det ju faktiskt skulle betyda, att vi icke skulle kunna inom socialiseringsnämnden
utföra något arbete på detta fundamentalt viktiga område,
knappast något förberedande arbete ens under ännu några år framåt i tiden.
Men det finns ett reellt och konkret skäl, som gjort, att man icke på det sättet
kunde ställa sig avvaktande. Socialiseringsnämnden hade på det här området
att skaffa sig en uppfattning om skötseln av statens skogar ävensom om skogshushållningen
i allmänhet. Frågan om domänverkets organisation är särskilt
aktuell. Det hade .knappast varit riktigt försvarbart, om nämnden då hade
resonerat som så: vi avvakta helt lugnt den pågående riksskogstaxeringen och
taga. upp den frågan först då dess resultat föreligger. För min del tror jag
att just här, där olika synpunkter naturligtvis måste bryta sig mot varandra,
funnits mycket goda skäl att förfara så som nämnden gjort, nämligen göra vad
som göras kan och tillgodogöra sig riksskogstaxeringsarbetet allt efter som det
fortskrider, varemot nämnden icke kunnat helt enkelt blott avvakta den tidpunkt,
då detta arbete är färdigt, för igångsättande av sitt arbete.

Jag tror således, att just på de två punkter, där herr Pers framställde sina
kritiska anmärkningar, har det funnits goda skäl att förfara så som nämnden
gjort.

Jag skall icke ytterligare förlänga denna diskussion. Jag vill blott till sist
i anledning av herr Winbergs anförande säga, då han har här låtit kammaren
få kännedom om vad det var för sluga beräkningar, som lågo bakom socialiselingsnämndens
tillsättande: vad gagnar oss nu all denna slughet, sedan herr
Winberg i dag avslöjat oss!

Onsdagen den 23 februari.

Nr 9.

Herr Möller: Herr talman! Jag nödgas ge herr Winberg en replik.

Han förklarade — jag vill tolka hans yttrande på det sättet, att det berodde
på ett missförstånd —- ty jag tror ju inte, att han inför kammaren skulle göra
sig skyldig till en direkt förfalskning av vad undertecknad sagt — att jag meddelat
kammaren, att socialiseringsnämndens uppgift var att lämna, vapen i de
borgerligas händer emot socialiseringen, och att hela utredningen i själva verket
är lagd såsom ett tillmötesgående mot den borgerliga, åskådningen. Jag vill
då bara bringa i kammarens erinran vad det var som jag verkligen yttrade på
denna punkt. Jag sade, att kritiken emot statens ekonomiska verksamhet
rör sig med allmänna formler. Det kan endast vara nyttigt, om det blir konstaterat,
hurudant driftresultatet t. ex. av statens järnvägar är och likalades
hur den ekonomiska effektiviteten av statens skogsskötsel är. Om det verkligen
visar sig, att detta ekonomiska resultat är så dåligt som man i regel på
borgerligt håll gör gällande, då är det tydligt, att en .utredning,. som ådagalägger
detta, lämnar vapen i händerna på den borgerliga åskådningen. Men
om det däremot visar sig, att kritiken är i hög grad överdriven, och att resultaten
av denna statsdrift i själva verket äro ganska försvarliga, så är ju
därmed i varje fall ingen skada skedd. Då har man endast kommit sanningen
litet klarare och säkrare på spåren. Detta var vad jag yttrade, och jag bestrider,
att herr Winberg har rättighet att påstå, att jag med ett sådant yttrande
skulle ha förklarat, att socialiseringsnämnden i själva verket bara är till
för att lämna den borgerliga åskådningen vapen i händena. Jag skall säga
herr Winberg en sak: på socialdemokratiskt håll är man inte rädd för de järnhårda
fakta, som en av herr Winbergs gudar eller rättare herr Winbergs gud,
förmodar jag, talar om, när han gjorde en viss erfarenhet i Ryssland.. Vi.anse
oss inte ha någon anledning att frukta sanningen, och därför må socialiseringsnämndens
utredningar i och för sig ge vilket resultat som de vilja; det som är
huvudsaken är, att de äro objektiva. Jag har ingen som helst anledning att
på grund av den erfarenhet, jag hittills haft om utredningarnas resultat i socialiseringsnämnden
hysa någon pessimism för den socialdemokratiska åskådningens
räkning.

Herr Winberg: Ja, herr talman, jag behöver egentligen inte svara herr

Möller, då han själv här har erkänt, att hans yttrande innebar, att nämndens
arbete under vissa omständigheter skapade vapen i händerna på våra motståndare.
Men då han sedan säger, att socialdemokraterna inte äro rädda för
sanningen, skulle jag blott vilja fråga: vilka garantier ha vi, herr Möller, för
att vad socialiseringsnämnden kommer med, alltid är den verkliga sanningen
rörande socialiseringsspörsmålet?

Herr Pers: Herr talman! Jag vill blott i korthet säga, att min. avsikt

med omnämnandet av de engelska förhållandena var att påpeka de svårigheter,
som socialiseringsnämnden måste arbeta med, svårigheter, som ligga däri, att
händelserna alltjämt komma att korrigera vår uppfattning om dessa frågor.
Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om vad kolstrejken innebär för var
syn på de engelska förhållandena, men nog förefaller det mig, som om. denna
stora, utomordentligt stora strejk skall ha bringat ganska nya omständigheter
i dagen i fråga om uppfattningen av de engelska förhållandena.

Vad beträffar de skogliga förhållandena här i Sverige, så. vill jag säga, att
min uppfattning är, att utredningen angående Sveriges enskilda skogar är av
den beskaffenhet, att det skulle ha varit en förtjänst, om nämnden kunnat spara
med den till dess riksskogstaxeringen med dess uppvisande av de faktiska förhållandena
verkligen hade förelegat. Det ges uttalanden, i dessa nämndens
skrifter, som äro så pass tendentiösa, att hela framställningens värde därav

Om upplösning
av socialiseringsnämnden.

(Forte.)

Nr 9. 60

Onsdagen den 23 februari.

försvagas, och sådant är naturligtvis i alla fall till skada för utredningens
värde och kvalitet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende å den under behandling varande punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen, samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Hallin och Vennersten begärde votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37 och 38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om upplösning
av 80-cialiseringsnämnden.

(Forts.)

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 106, 117 och 118 till bankoutskottet, nr 107 och 119 till
statsutskottet samt nr 133, såvitt den avsåg pensions- och indragningsstatema,
till bankoutskottet, i vad den rörde nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Interpellation Herr Thorberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag

ang. Sveriges ber att till statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet få framställa
samarbete med en interpellation rörande frågan om upprättande av en särskild delegation för
* OrbeUbyrån handhavandet av Sveriges samarbete med internationella arbetsbyrån i Gem.
m. neve. En sådan delegation tillsattes den 19 november 1920 med uppgift »att i

Onsdagen den 23 februari.

G1 Nr 9.

samverkan med vederbörande ämbetsmyndigheter dels bevaka Sveriges intres- Interpellation
sen med avseende å det internationella socialpolitiska samarbetet och därvid
särskilt förbereda Sveriges deltagande i internationella arbetsorganisationens internationella
konferenser, dels ock verka för ett gemensamt uppträdande utåt från de nor- arbetsbyrån
diska ländernas sida å det socialpolitiska området». m- m Emellertid

blev denna delegation tyvärr, vågar jag såga, ett offer för den (Forte.)
stora »kommittéslakten» 1922. Kungl. Maj it beslöt nämligen den 24 november
nämnda år att anmoda delegationen att upphöra med sin verksamhet från och
med den 1 januari 1923. Man syntes dock inom regeringen hava varit tveksam
om lämpligheten av denna åtgärd, ty det antecknades till statsrådsprotokollet,
att Kungl. Maj :t senare skulle pröva på vilket sätt Sveriges samarbete
med internationella arbetsorganisationen lämpligen borde omhänderhavas. Den
17 januari 1923 uppdrogs det åt socialstyrelsen att övertaga de uppgifter, som
ålegat delegationen, och styrelsen innehar fortfarande uppdraget. Denna anordning
har dock visat sig icke vara tillfredsställande.

Det åligger det organ, som har samarbetet med internationella arbetsbyrån
om hand, dels att förbereda deltagandet i de internationella arbetskonferenserna
och dels att ombesörja ett ständigt pågående utbyte av trycksaker. I denna
verksamhet nödgas dock flera ämbetsverk än socialstyrelsen deltaga. De frågor,
som bliva föremål för behandling vid internationella arbetsorganisationens
årskonferenser, beröra nämligen frågor, som här i Sverige skola handläggas inom
flera olika ämbetsverk. Sålunda falla vissa frågor under socialstyrelsen,
andra under arbetsrådet, pensionsstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium etc. Då de ifrågavarande ämbetsverken sortera under
skilda departement måste även flera sådana taga befattning med de ärenden,
som behandlas av arbetsbyrån och de internationella arbetskonferenserna.

Härav framgår ju klart, att det behövs ett centralorgan för att övervaka och
sammanfatta behandlingen av de olika frågorna, men även att det ställer sig
mycket svårt för ett ämbetsverk att tjänstgöra som ett sådant centralorgan.

Den förberedande behandlingen av vissa vid arbetskonferenserna förekommande
frågor har också inom departement, som i allmänhet ej har med dessa frågor att
göra, varit så otillfredsställande, att ett återupprepande därav helt enkelt ej kan
få ske.

M’en även ur andra synpunkter är den nuvarande anordningen icke ändamålsenlig.
Inom den särskilda delegationen voro arbetsgivarnas och arbetarnas
huvudorganisationer representerade och kunde från början deltaga i frågornas
behandling. Därjämte inkallades till delegationens sammanträden representanter
för de av föreliggande frågor direkt berörda arbetsgivarna och arbetarna
samt de ämbetsverk, som hade att handlägga ärendena. Därigenom fingo såväl
arbetarna som arbetsgivarna tillfälle att på ett tidigt stadium framföra sina
synpunkter till ledning för ämbetsverkens och Kungl. Maj :ts ställningstagande
i resp. frågor. Arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer fingo även
del av den ståndpunkt Kungl. Maj:t intagit till de frågor, som skulle komma
till behandling vid konferenserna. Även detta hade sin betydelse. Sverige
representeras vid de internationella arbetskonferenserna av fyra av Kungl.

Maj :t utsedda ombud. Ett av dessa ombud tillsättes efter förslag av svenska
arbetsgivareföreningen och ett ombud efter förslag av landsorganisationen. Det
har nu inträffat, att de av Kungl. Maj:t på förslag av arbetare- och arbetsgivareorganisationerna
utsedda ombuden ej fatt kännedom om Kungl. Maj:ts
ställning till föreliggande frågor förrän genom de vid konferensen i fransk
eller engelsk text föreliggande handlingarna. Ett sådant förhållande är naturligtvis
i högsta grad olämpligt.

Från internationella arbetsbyrån utsändas en mängd handlingar och utred -

Nr 9.

Onsdagen den 23 februari.

Interpellation ningsarbeten, som i större utsträckning borde tillgodogöras för svensk publik.
samarbetemed ^?e^a kan ej s^e annat än genom översättning helt eller i sammandrag av den
internationella litteratur, som av arbetsbyrån utgives i fransk och engelsk text. En för samarbetsbyrån
arbete med arbetsbyran särskilt tillsatt delegation synes mig kunna genom
m. m. en därför lämplig tjänsteman även ombesörja denna del av arbetet.

(Forts.) Av kungl. utrikesdepartementet utgives årligen en blå bok om Nationernas
förbunds råds verksamhet och om de årliga förbundsförsamlingarnas arbete.
Kungl. socialdepartementet utger däremot icke någon sådan årlig redogörelse
för internationella. arbetsbyråns och de internationella arbetskonferensemas, såvitt
jag kan första, minst lika viktiga och i nationernas inre politik ingripande
verksamhet. Härutinnan synes mig en rättelse böra komma till stånd.

För att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de av mig nu anförda förhållandena,
hemställde landssekretariatet i skrivelse till Konungen den 10 oktober
1925, dels om tillsättandet av en särskild delegation för handhavande av Sveriges
_ samarbete^ med internationella arbetsorganisationen i Geneve och dels om
utgivande av årliga, redogörelser över internationella arbetsbyråns verksamhet
och om de arliga internationella arbetskonferenserna. Den förstnämnda av
dessa framställningar har varit remitterad till socialstyrelsen, som i utlåtande
redan den 5 juni 1926 tillstyrkt tillsättandet av en delegation för Sveriges
samarbete med internationella arbetsbyrån. Var landssekretariatets framställning
om utgivande av årliga redogörelser om internationella arbetsorganisationens^
verksamhet hamnat, har jag mig däremot ej bekant.

Då det från regeringens sida trots vederbörande ämbetsverks tillstyrkande
utlåtande den 5 juni förlidet år ej synes ha företagits någon åtgärd för att
pa ett tillfredsställande sätt ordna de av mig omtalade frågorna, vågar jag
härmed till statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet framställa
följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat den av landssekretariatet den 10 oktober
1925 gjorda och av socialstyrelsen den 5 juni 1926 tillstyrkta hemställan
om tillsättandet av en särskild delegation för handhavande av Sveriges samarbete
med internationella arbetsorganisationen, och ämnar statsrådet i så fall
vidtaga åtgärder för tillsättandet av en sådan delegation?

2) Därest statsrådet besvarar denna fråga jakande, kan man då förvänta att
Kungl. Maj :t kommer att tillsätta en delegation för handhavande av Sveriges
samarbete med internationella arbetsorganisationen inom sådan tid, att delegationen,
kan sammanträda före den internationella arbetskonferensens sammanträde
innevarande år?

3) Har statsrådet uppmärksammat landssekretariatets hemställan den 10
oktober 1925 om utgivande av årliga redogörelser om internationella arbetsbyråns
verksamhet och om de årliga arbetskonferenserna och är det i så fall
statsrådets avsikt att företaga åtgärder för att dylika årsredogörelser må komma
att utgivas från och med innevarande år och att därvid fogas redogörelser
för arbetsorganisationens verksamhet under gångna år?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av väckt motion om personligt lönetillägg åt majoren J.
G. H. Schmiterlöw;

Onsdagen den 23 februari.

63 Nr 9.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
grunderna för förvaltningen av den i 19 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete omförmälda fond m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående restitution i visst
fall av för mycket erlagd arvsskatt;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
kronans rätt till danaarv efter hemmansägaren Nils Peter Svensson från Ullevi;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för räntefria studielån; samt

nr 23, i anledning av väckt motion om understöd åt avlidne linjearbetaren
vid Trollhätte kraftverk E. G. M. Larssons efterlämnade änka Anna Karolina
Larsson, född Ullman;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 5, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

6, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; nr

16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av emeritilöner
för biskopar;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för
präster;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om gäldande
ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift, belöpande å innehavare av
prästerlig emeritilön;

nr 19, i anledning av väckt motion om pension åt förre tjänstemannen i riksdagens
tryckeriexpedition C. H. Lallerstedts änka;

nr 20, i anledning av väckt motion angående vissa musiksergeanters pensionsförmåner; nr

21, i anledning av väckt motion angående viss ändring i reglementet för
statens pensionsanstalt;

nr 22, i anledning av väckt motion angående normerande bestämmelser rörande
pension eller understöd åt äldre förmän och arbetare m. fl. vid statens
företag; samt

nr 23, i anledning av väckt motion angående förbättring genom statens medverkan
av pensioner utav äldre typ till änkor efter befattningshavare i statens
tjänst; ävensom

första lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av återremiss av första lagutskottets
utlåtande nr 11 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära
och musikaliska verk.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.47 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 9. 64

Fredagen den 26 februari.

Fredagen den 25 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 130, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § första stycket andra
punkten i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom m. m.; samt

nr 131, med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Herr statsrådet Meurling avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 144, angående vissa inrikes postavgifter;

nr 154, angående avskrivning av viss del av statslån till Slite—Hörna järnvägsaktiebolag
m. m.; samt

nr 161, angående förvärvande för statens räkning av den Dala—Hälsinglands
nya järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen mellan Orsa och Bollnäs
m. m.

Herr statsrådet Pettersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 137, angående vanföreanstalt i Härnösand;
nr 140, angående anslag till sjuktransporter med flygplan;
nr 147, angående pension åt f. d. länsnotarien E. O. F. Forssgren; samt
nr 152, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som
fattats av den internationella arbetsorganisationens konferens vid dess nionde
sammanträde i Geneve år 1926.

Herr statsrådet Hellström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 156, angående anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag;
nr 157, angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk;

nr 158, angående ökat anslag för vissa byggnadsarbeten vid centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet m. m.; samt

nr 159, angående avsättande till nationalpark av visst område av Kronoparken
Norra Kvill i Kalmar län.

Herr statsrådet Almkvist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 115, angående vissa ändringar i löne- och pensionsbestämmelserna för lärarpersonalen
vid statens skolköksseminarium och hushållsskola;
nr 116, angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m.;
nr 124, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för överläkare vid vissa
statsunderstödda kustsanatorier samt för vissa dövstumpräster;

nr 125, angående pension åt föreståndaren för arkivdepån i Visby O. V.
Wennersten m. m.;

Fredagen den 25 februari.

65 Nr

nr 132, angående nybyggnad för fysikalisk-kemiska laboratoriet vid universitetet
i Uppsala;

nr 141, med förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret
1927—1928 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat
samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster;

nr 142, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1927—1928 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner; ävensom

nr 146, med förslag till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen
den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Herr statsrådet Rosén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 126, angående bestridande av kostnaderna för anläggning av en brännoljecistern
vid flottans station i Karlskrona;

nr 127, angående befrielse för styckjunkaren i Göta artilleriregemente A. U.
Olsson från viss ersättningsskyldighet;

nr 128, angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre timlönaren
O. G. Johansson;

nr 129, angående pensionsförbättring åt verkmästaren K. G. H. Sjöberg;

nr 135, angående pensionering av vissa i försvarsväsendets tjänst anställda
eller förut anställda personer;

nr 136, angående pension eller understöd åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets
tjänst anställda personer in. fl.;

nr 138, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Härnösands stad;

nr 139, angående anslag för uppförande av hangarbyggnad m. m. för ett
sjuktransportaeroplan;

nr 145, angående ersättningsbyggnad för flottan; samt

nr 151, angående bidrag till uppvärmning av det s. k. kungshuset i Karlskrona.

Herr statsrådet Lyberg avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 102, med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 103, med förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; nr

104, med förslag till förordningar om kommunal progressivskatt och
om utjämningsskatt;

nr 105, med förslag till lag om skogsaccis;

nr 134, med förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar;

nr 143, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11
oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 148, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat;

nr 150, om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete; samt

nr 160, om viss ändring i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.

Första kammarens protokoll 1027. Nr 0.

Nr 9. 66

Fredagen den 25 februari.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande månad.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Beträf fande

de nyss avlämnade propositionerna rörande kommunalskattefrågor och
därmed sammanhängande ämnen får jag hemställa, att denna kammare måtte
för sin del besluta, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra ledamöter,
tolv från vardera kammaren, skall tillsättas för behandling av ej mindre Kungl.
Maj ds propositioner nr 102, 103, 104, 105, 134 och 146 än även de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i dessa ämnen eller andra i omedelbart sammanhang därmed stående
frågor, och att andra kammaren inbjudes att i detta beslut förena sig med
första kammaren.

Om första kammaren bifaller detta förslag och andra kammaren biträder
det sålunda fattade beslutet, hemställer jag även, att första kammaren behagade
besluta att utse tolv suppleanter för sina ledamöter i ifrågavarande utskott.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Ordet gavs åter till herr förste vice talmannen, som anförde: Jag ber vidare
få hemställa, att kammaren behagade för sin del besluta, att ett särskilt
utskott, nr 2, bestående av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Majds proposition nr 116,
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., än även de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Majd eller i enskilda
motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart sammanhang därmed stående
frågor, och att andra kammaren inbjudes att förena sig med första kammaren
jämväl i detta beslut.

Under förutsättning, att sådant särskilt utskott kommer till stånd, får jag
hemställa, att denna kammare måtte besluta att utse tolv suppleanter för sina
ledamöter i det tilltänkta utskottet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Två protokollsutdrag, innefattande ifrågavarande båda inbjudningar, justerades
och avsändes till andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse
nr 43, till Konungen i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
gjorda framställningar.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 164, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fortsättningsskolornas centralisering inom de olika skoldistrikten,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Föredrogos men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 17—23, bankoutskottets utlåtanden nr 4—6 och 16—23 samt
första lagutskottets utlåtande nr 12.

Fredagen den 25 februari.

C 7 Nr 9.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner blevo
propositionerna nr 102—105, 116, 134, 138, 145 och 146 på begäran bordlagda,
varemot de övriga nu hänvisades, nr 115, 126, 127, 132, 137, 139—142,
151, 154 och 161 till statsutskottet, nr 124, 125, 128, 129, 135, 136, 143 och
147 till bankoutskottet, nr 130, 131 och 152 till behandling av lagutskott, nr
144, 148. 150 och 160 till bevillningsutskottet samt nr 156—159 till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnd;

nr 4, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion om beredande åt väghållningsdistrikt av
viss rätt till expropriation för allmän vägs underhåll.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.01 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.