RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1927:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Första kammaren. Nr 34.

Fredagen den 20 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Fortsattes behandlingen av andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av det högre
skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I fråga om intagning av lärjungar i realskolan hade föredragande departementschefen
enligt statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 18 februari
1927 ansett, att inträdesprov borde anordnas för de från folkskolan godkända
eleverna i ämnena modersmålet och räkning samt för andra sökande
i alla ämnen.

Utskottet hade i sin motivering under kapitlet V. Realskolan å sid. 76 i det Ang. inträdestryckta
utlåtandet anfört bl. a. följande: _ _ tilUeaUMan.

»Utskottet finner det vara en konsekvens av principen om folkskolan som
bottenskola, att realskolan bör utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar,
vilka genom betyg från anknytningsklass i någon av folkskolans
huvudformer styrkt sig besitta det kunskapsmått, som är stadgat för inträde
i realskolan.

Det är emellertid tydligt, att genomförandet av denna princip möter bestämda
hinder i fråga om de läroverk, där bristande utrymme gör en gallring
bland de inträdessökande nödvändig. I dessa fall kan ett avgörande givetvis
icke träffas utan anställande av en inbördes jämförelse, som förutsätter en
föregående prövning av de inträdessökande, och utskottet anser alltså, att en
dylik prövning bör under angivna omständigheter företagas även beträffande
ifrågavarande, från folkskolan kommande lärjungar.

Beträffande sättet för sådan prövnings anställande — däri inbegripet frågan
om samverkan mellan den mottagande och den avlämnande skolans lärare
•— finner utskottet ingen anledning till erinran mot vad departementschefen
i sådant hänseende anfört. Detsamma gäller även vad av honom anförts
i fråga om annan inträdessökande.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr K. J. Ekman på åberopade
grunder hemställt, att utskottets motivering å sid. 76 från och med orden
»Utskottet finner det vara en konsekvens» till och med orden »annan inträdessökande»
måtte utgå och i stället insättas följande stycke:

»Utskottet anser inträdesprövning till realskolan böra äga rum väsentligen
efter samma grunder som hittills, dock under samverkan mellan lärare vid den
avlämnande och den mottagande skolan.»

I fråga om nämnda del av utskottets motivering yttrade:

Herr Kvarnzelius: Herr förste vice talman! Jag har ansett mig höra gorå
ett yrkande i fråga om motiveringen i vad det gäller inträdesprövningen till

Första kammarens protokoll 1927. Nr Sh. 1

Nr 34. 2

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang. inträdes- realskolan. Jag vill erkänna, att det icke är utan en viss tvekan jag gör
tittrexdskolan yrkande, ty jag förstår att det utlåtande, som här föreligger, är resul (Forts)

'' av ett noggrant övervägande på alla punkter. Men sedan jag erfarit,

att andra kammaren för sin del i detta avseende har företagit en ändring i
motiveringen, ber jag trots allt att få göra detta yrkande. Jag anhåller
sålunda, att på sidan 76 i utskottets utlåtande det tredje och fjärde stycket
måtte utgå ur motiveringen, och att i dess ställe följande motivering insättes:

»Utskottet, som icke kunnat ansluta sig till principen, att realskolan bör
utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, vilka enbart genom betyg
från anknytningsklass från någon av folkskolans huvudformer styrkt
sig besitta de kunskapsmått, som är stadgat för inträde i realskolan, biträder
på denna punkt departementschefens förslag.»

Efter vad som meddelats mig har andra kammaren som sagt beslutat samma
ändring i motiveringen, som jag här tillåter mig föreslå.

Herr Olsson, Olof: I detta avseende, herr talman, ligger saken så till, att
ordalagen äro herr Reuterskiölds. De äro sålunda komna från bondeförbundshåll,
och jag förstår mycket väl vad som har legat bakom, jag sympatiserar
med det och jag tycker det är riktigt. Det är ett av de medel, genom vilka
man försöker få bort det handikap, som landsbygdens barn alltid ha att dragas
med, så snart de ställas på linje tillsammans med städernas barn.

Jag tänker emellertid i alla fall inte gå in på någon som helst motivering
för punkten. Jag har tagit till orda egentligen för att yttra ett par ord
till herr Kvarnzelius, och detta så att säga rent personligt. Här föreligger
ett utlåtande, som är resultatet av ett arbete, i vilket flera partier ha deltagit
med representanter från de båda kamrarna. De folkfrisinnade ha inte varit
borta ur de diskussioner, som förts, och de beslut, som fattats. Såväl från
första kammaren som från andra kammaren ha de varit djupt initierade i
vad som försiggått, och de ha varit med om vad som omsider blivit utskottets
beslut. Det har inte förnummits någon som helst reservation från deras sida,
och vi andra måste ha fått det intrycket, att de handlat å sitt partis vägnar.

Då vill jag ställa den frågan till herr Kvarnzelius: är det rimligt, när ett
utskottsutlåtande som detta måst delas upp i två ■— en front liksom stående
mot en annan tämligen stor front — är det då rimligt, frågar jag, att en
grupp av majoriteten lösgör sig för att tillsammans med motståndarna trasa
sönder utskottets utlåtande? Är det något som är brukligt här i riksdagen,
och är det en väg att slå in på, som riksdagen sedan bör följa?

Jag för min del har alltid haft den uppfattningen, att om jag varit med
om en sak — till och med med undertryckande av en mängd ting, som jag kunnat
önska — då bör jag betrakta det som en heder att försöka få den saken
i hamn, och jag skulle inte vilja, att bland mina partikamrater en liten
grupp söndrade ut sig för att tillsammans med motståndarna slå i kras ett
utskottsutlåtande, som jag på sätt och vis gått som garant för.

Jag skall inte vidare fördjupa mig i saken. Jag tycker den är beklaglig.
Jag skulle bara vilja ställa en vädjan, som jag medger kan ha konsekvenser
som inte äro så behagliga för vädjandet, men jag vill göra det ändå, nämligen
en vädjan till de grupper här i kammaren, som tillsammans slogo igenom en
väsentlig och högst väsentlig punkt, att de nu också söka slå vakt om en
annan punkt, som långt ifrån saknar betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag till motivering.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar! Jag förstår icke
riktigt vad herr Olof Olsson menade med det han nu yttrade. Inom utskottet

Fredagen den 20 maj e. m.

3 Nr 34.

fanns det ju mycket delade meningar om denna punkt. Det framställdes ett Ang. inträdesyrkande
av herr Olof Olsson, ett annat av herr Reuterskiöld, och herr Berg- .llprövJliSl<j
man hade ett yrkande om fullständig inträdesprövning. Herr Bergmans yr- U celL** ) ”
kande slogs. ut vid voteringen om kontraproposition, och detta gjorde att om- r
röstningen i utskottet kom att stå mellan herr Olof Olssons yrkande och herr
Reuterskiölds, som gick ut på att prövning skulle äga rum, men endast
i de fall, då avgångsbetygen från folkskolan icke gåvo tillräcklig ledning. I
annat fall skulle avgångsbetygen vara avgörande. Denna omröstning utföll
med elva röster mot åtta till förmån för herr Olof Olssons förslag. Det var
sålunda 19 av utskottets 24 ledamöter som deltogo — jag vet nu icke vilka,
som avhöllo sig från att rösta. Att på en sådan omröstning inom utskottet
bygga det anförande, som herr Olof Olsson här höll, kan jag icke förstå meningen
med.

Emellertid har jag, som herrarna finna, på sidan 258 i betänkandet en reservation,
som går ut på att fullständig inträdesprövning skall äga rum. Nu
har dock inträffat, att hans excellens herr statsministern i sitt yttrande i frågan
i går förklarade, att han önskade att en inträdesprövning skall äga rum.

Hur den skulle komma att utformas nämnde han icke, blott att en inträdesprövning
skulle äga rum. Jag förmodar, att det var i anledning av detta
uttalande, som andra kammaren fattade det beslut, vilket innefattas i det av
herr Kvarnzelius upplästa yrkandet. Då frågan ligger på detta sätt, kan jag
naturligtvis icke vidhålla mitt särskilda yrkande. Jag anser det vara klokt,
att första kammaren nu följer andra kammarens beslut, efter de anvisningar
som hans excellens herr statsministern har givit, och att sålunda bägge kamrarna
förena sig om likalydande uttalanden i motiveringen rörande denna
sak.

Herr talman! Jag tillåter mig sålunda att instämma i det yrkande, som
nyss framställts av herr Kvarnzelius.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill endast erinra herr

Olof Olsson därom, att jag vid denna frågas behandling, innan beslut fattades
i kamrarna, för min del deklarerade, att jag på denna punkt hyste en annan
mening än utskottet. Som en följd därav måste man före beslutets fattande
på alla håll ha vetat, att på denna punkt skulle vi, så långt vårt inflytande
sträckte sig, sträva efter att åstadkomma en ändring. Den saken borde sålunda
vara fullt klar.

I övrigt har jag samma uppfattning som herr Olsson gav uttryck åt, nämligen
att när utskottsrepresentanter från olika partier ena sig om förslag av
denna art, så böra de också söka föra det igenom. Men jag vet icke att det
från frisinnat håll brustit i detta avseende.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Det är givetvis med en viss tveksamhet,
som en representant för högeråskådningen tar till orda vid detaljbehandlingen
av de särskilda frågorna, sedan den ståndpunkt, högern i allmänhet intagit,
blivit vid gårdagens votering underkänd. Man misstänkliggör tilläventyrs
den ståndpunkt, för vilken man i detaljfrågorna gör sig till tolk, då man på
detta sätt från högerhåll tillåter sig vädja till kammarens uppmärksamhet.

Jag hoppas emellertid, att det principuttalande, som första kammaren i går
gjorde, icke skall på sätt, som herr Olof Olsson tycktes vilja göra gällande,
binda kammarens prövningsrätt och kammarens bruk av sitt sunda förnuft
i varje detalj, endast därför att kammaren •— jag vågar fortfarande säga det
— under politiskt inflytande har låtit sig påverkas i huvudfrågan. Ty
det är verkligen här en mängd detaljfrågor, där de särskilda synpunkterna

Nr 34. 4

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang. inträdesprövning

till realskolan.
(Forts.)

från representanter för lokala intressen, som bättre känna vad det gäller,
i samverkan emellan representanter för skilda politiska åskådningar, med
hänsyn till särskilda intressepunkter, mycket väl kunna få gorå sig gällande.

Vad nu beträffar herr Olof Olssons ståndpunkt, att ett bifall till herr Kvarnzelius’
yrkande skulle förgöra hela kompromissen, kan jag icke förstå annat
än att herr Olof Olsson går ut från samma missförstånd, som herr ecklesiastikministern
gjorde sig skyldig till i går, då han på grund av den besynnerliga
formella uppläggning, som utskottsbetänkandets kläm fått, utgick ifrån,
att allt skulle vara avgjort endast genom ett beslut i den första punkten. Det
är, som jag redan då tillät mig framhålla, dess bättre icke fullt så galet,
som det var avsett att vara, utan riksdagen har verkligen fortfarande prövningsrätt
på de särskilda punkterna, såvitt man iakttar behörig uppmärksamhet
när man kommer till den punkt, som gäller ingresserna.

Beträffande nu detta särskilda yrkande av herr Kvarnzelius ber jag att få
säga, att det är med mycket stor tillfredsställelse, som jag från min ståndpunkt
finner, att man här genombrutit de uppbyggda partiskrankorna och
söker träffa en fullt saklig prövning. Det gäller här, det ber jag särskilt få
påpeka för ledamöterna av det folkfrisinnade partiet, icke någonting annat
än att återgå till den måttfulla ståndpunkt, som regeringen i sitt förslag har
intagit. Det gäller sålunda, huruvida man skall återgå till denna regeringens
ståndpunkt, eller om man utan vidare skall förskriva sig till det socialdemokratiska
yrkandet, för vilket herr Olof Olsson här gjort sig till tolk, liksom
det har lyckats att med herr Reuterskiölds hjälp få uttryck åt detsamma i
utskottsutlåtandet. Att man därför, som herr Olof Olsson gjorde för att få
kammaren med sig, åberopade herr Reuterskiölds auktoritet, kan jag förstå
ur taktiska synpunkter, men jag är viss om, att med den lojalitet herr^Reuterskiöld
säkerligen skall ådagalägga, denna hjälp skall svika. Ty på denna
punkt ha mycket delade meningar kommit till uttryck, och särskilt måste från
bondesynpunkter om denna punkt råda delad uppfattning. _ Jag behöver icke
gå in på den sakliga sidan av detta spörsmål, det är tillräckligt utrett i Kungl.
Maj:ts proposition.

Jag ber sålunda, med hänvisning till vad i ärendet är utrett, att få hemställa,
att kammaren måtte godtaga det yrkande, som herr Kvarnzelius framställde,
vilket precis ger uttryck åt, vad Kungl. Maj:t i sin proposition velat
göra gällande, och vilket, såvitt jag vet, till varje ord överensstämmer med
andra kammarens beslut, vilket lär i någon mån kunna inverka på denna
kammare under den stämning, i vilken den befinner sig sedan gårdagen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Beträffande formuleringen
av här förevarande stycke på sidan 76 förhåller det sig så, som en talare på
Jönköpingsbänken framhöll, att i utskottet stodo olika förslag mot varandra,
och att i slutvoteringen mellan socialdemokraternas förslag och mitt förslag
segrade socialdemokraternas förslag, vilket nu återfinnes i utskottsbetänkande!
med undantag av ett ord. I första stycket heter det: »vilka genom betyg från
anknytningsklass i någon av folkskolans huvudformer styrkt sig besitta» etc.
Ordet »anknytningsklass» har tillkommit på min begäran till följd av kompromissen,
då det förut stod »från sjätte klass i folkskolan». I övrigt är formuleringen
den socialdemokratiska, icke min.

Nu förhåller sig emellertid också så, att det förslag, jag tillät mig ställa i
utskottet, var väsentligt mjukare än det, som här uttalats. Principiellt hade
jag ingenting att erinra för min personliga del emot att inträde skedde, da man
gick in för bottenskoletanken, utan inträdesprövning, men jag ansåg, att ^utskottet
icke skulle intaga någon bestämd ståndpunkt i en fråga, som måste

Fredagen den 20 maj e. m.

5 Nr 34.

bero av omständigheterna, och det var icke heller alldeles nödvändigt att uttrycka
saken så skarpt, som den här har sagts.

Jag vill dock tillägga ännu en sak. Under de förhandlingar, som fördes angående
uppnående av ett möjligt samförstånd, betonades mycket starkt från
socialdemokratisk sida, att det inom det socialdemokratiska partiet fanns en
riktning, som satte in just på denna punkt, och som ansåg att huvudintresset
måste knytas vid kravet att inträdesprövningar icke skulle äga rum. Detta krav
har nu kommit till uttryck i ett anförande under debatten från en talare på
göteborgsbänken. Det var en synpunkt, som naturligtvis måste för mig väga
ganska tungt, och jag gick med på formuleringen. Jag anser den vara visserligen
ett skärpande av den ståndpunkt, jag intagit, men icke ett frånvikande
från densamma i något större och väsentligt avseende.

Jag har däremot litet svårt att förstå, att detta skulle ingå omedelbart i kompromissen
på annat sätt än att den motivering, om vilken vi blivit sams vid
genomgående av förslaget, även i denna punkt är granskad av mig och på nyss
nämnt sätt ändrad. Därmed har jag dock naturligtvis från min synpunkt endast
avsett en formell granskning med hänsyn till att det icke borde heta »från
sjätte klass i folkskolan» utan »från anknytningsklass» och i övrigt ej fäst
större vikt vid punkten.

Dör min del ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kvarnzelius: Herr förste vice talman, mina herrar! Då jag är mycket
mån om att fortfarande upprätthålla de vänskapliga förhållanden, som
alltid rått mellan mig och min värderade kammarkamrat Olof Olsson, vill jag
besvära kammaren med ytterligare några ord.

Jag vill förklara, att om detta verkligen hade ingått såsom ett led i denna
kompromiss, som träffats inom utskottet, är det klart att jag lojalt skulle ha
böjt mig. Men det är för mig en fullkomlig nyhet, att en sådan överenskommelse
skulle föreligga, och jag kunde så mycket mindre ha anledning
misstänka, att en överenskommelse förelegat, som en av mina meningsfränder,
vilken suttit i det särskilda utskottet, gjort samma yrkande i andra kammaren,
som jag nu gjort i denna kammare. Och med den kännedom jag har om
honom är jag övertygad om, att i händelse han haft den uppfattningen, att
detta ingått som ett led i överenskommelsen, skulle han icke ha framställt detta
yrkande. Och det skulle icke jag heller, det vill jag försäkra!

Förlitande mig på, att han ansåg sig ha full rörelsefrihet i denna fråga, har
jag även betraktat mig såsom havande full handlingsfrihet. Och då jag sympatiserar
med denna formulering, har jag tillåtit mig att framställa yrkande
om bifall till densamma, så det icke, i vad det gäller denna punkt av motiveringen,
skall komma att stå strid, utan att samstämmiga beslut fattas av kamrarna.

Herr Wigforss: Jag skall endast göra tre korta påpekanden. I mitt anförande
i går talade jag om, att för mig utgjorde denna fråga om slopandet av inträdesprövningen
en fullständig centralpunkt i hela denna demokratiska skolTeform.
Det är verkligen min mening, att denna reform har sin största betydelse
genom att man praktiskt erkänner, att hädanefter skola alla Sveriges barn, som
vilja det, ha möjlighet att fortsätta studierna efter folkskolan, utan hänsyn
till vad händelsevis examinerande lärare kunna ha att säga om, att de icke äro
lämpliga för ett inträde i den högre skolan. Alltså vill jag konstatera, att från
demokratisk synpunkt är detta kanske kärnpunkten i hela frågan.

För det andra vill jag som pedagog säga, att den pedagog, som tror, att man
genom att granska ett barns rättstavningsprov, eller genom att pröva dess förmåga
att snabbt lösa några uppgifter i de fyra räknesätten i hela tal, kan av -

Ang. inträdesprövning

till realskolan.
(Forts.)

Nr 84. 6

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang. inträdesprövning

till realskolan.
(Forts.)

gorå, huruvida ett barn är lämpligt för vidare studier, den pedagogen skall åtminstone
icke jag sätta något högt betyg för.

För det tredje vill jag säga, icke till det parti, med vilket det socialdemokratiska
har ingått denna kompromiss, utan i stället till hela den starka opposition,
som yttrat sig emot hela denna reform, att det är en verklig ödets ironi
att den på denna punkt skall gå emot utskottets förslag. Ty här har kämpats
från denna oppositions sida den allra häftigaste strid för att få ett erkännande
av, att de båda typer av bottenskolan, som nu skola införas, skola vara principiellt
likvärdiga. Och såvitt jag förstår, finns det nära nog endast ett sätt,
på vilket man kan understryka denna likvärdighet, och det är just genom att
tillförsäkra alla barn, som komma från folkskolan, vare sig från den sexklassiga
eller från den fyraklassiga, hur många de än må vara, rätt att komma in
i den högre skolan. Om man slår fast detta, kan man säga, att den principiella
likvärdigheten är fastslagen. Det skall verkligen bli intressant att bevittna,
huruvida den opposition, som slagits för denna likvärdighet, sedan skall rösta
emot ett förslag, genom vilket de kunde få sin ståndpunkt erkänd.

Herr Olsson, Olof: Jag vill, herr talman, endast rätta till ett missförstånd,
ty man upprepar inte gärna två gånger det som jag sade i mitt förra anförande.
Jag vill säga herr Kvarnzelius, att det är ett misstag om han tror, att herr
Olsson i Mora varit med vid utformandet av denna punkt. Han satt i utskottet
en kväll, då denna sak diskuterades och då det fattades preliminärt beslut, men
det var andra, det var de ordinarie ledamöterna, som sutto, då vi fattade definitiva
beslut och då vi gingo igenom motiveringarna.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Jag tillåter mig endast att erinra därom,
att så vitt jag icke missuppfattade hans excellens herr statsministern i hans
anförande i går, gav han redan då uttryck åt det förbehållet, att han just på
denna punkt förutsatte en jämkning i det beslut, som han åt kamrarna förordade.
Läget är sålunda ingalunda det, att man här söker påtvinga den part
i den s. k. kompromissen, som utgöres av det socialdemokratiska partiet, ett
medgivande, om vilket de skulle ha befunnit sig i ovisshet när de lämnade sina
röster vid gårdagens avgörande. Ty statsministern har med en öppenhet, som
jag alltid funnit i hans politiska väsen, icke lämnat dem i okunnighet om, att
det från hans sida var avsett att på denna punkt åstadkomma den jämkning, som
han från sin synpunkt anser vara önsklig.

Jag ber om ursäkt för att jag här uppträder såsom uttolkare av statsministerns
ord, när jag ser honom själv vara närvarande, men eftersom han iakttager tystnad,
bör det vara tillåtet att deklarera, hur jag från min bänk uppfattade hans
ord. Skulle jag till följd av försvagad hörsel eller nedsatt uppfattningsförmåga
ha missuppfattat herr statsministern, hoppas jag att han korrigerar detta
mitt misstag. Skulle detta å andra sidan icke vara fallet, föreställer jag mig,
att hela herr Wigforss’ och hela herr Olof Olssons resonemang falla platt till
marken. Här finns icke det minsta genombrott av den tekniskt gjorda kompromissen,
här finns uteslutande ett hänsynstagande till förnuftiga skäl. Jag
kan förstå, att det för vissa av kompromissens arrangörer är något störande,
men jag hoppas att det för första kammaren skall vara en tillfredsställelse att
åtminstone på den punkten få föra igenom något, som, enligt vad jag tror, det
svenska folket i längden skall finna vara synnerligen nyttigt.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vet icke var den ärade

representanten från Kristianstads län befann sig, när jag alldeles nyss tillkännagav
min ståndpunkt i frågan!

Fredagen den 20 maj e. in.

7 Nr 84.

Herr Bergman: Herr talman! Det har mycket riktigt sagts av föregående Ang. inträdestalare,
att denna punkt är av synnerlig betydelse, att det är en av de allra
viktigaste detaljfrågorna i hela förslaget. Herr Wigforss gjorde gällande, att ^Forto)
det var en principiellt sett alldeles fundamental punkt. Här borde fastslås,
att alla, som ha genomgått folkskolan med godkända betyg, också skola vara
berättigade att utan vidare vinna inträde i den högre skolan. Ingen skulle hellre
än jag önska, att alla kunde göra det. Men det skulle naturligtvis förutsätta,
att vi finge hundratusentals barn i den högre skolan, och detta kan icke ske
redan av finansiella skäl. Och det kanske icke heller vore så nyttigt att alla
komme in, även de icke studiebegåvade.

Nu måste det i varje fall ske ett urval, på grund av det tillgängliga utrymmet,
och då anser jag för min del att detta urval skall ske efter fri tävlan

— det är en demokratisk synpunkt skulle jag tro —■ så att var och en endast och
allenast med hänsyn till sin duglighet blir upptagen eller kvarlåten. Men
här är det tydligt, att man ämnar införa en ny privilegierad klass. Det är meningen
att de, som gått i folkskolan, skola utgöra denna nya privilegierade
klass, som skall beredas tillträde med andras uteslutande. Detta monopol för
en ny privilegierad klass utgår från principer, som i alldeles utomordentlig
grad lära ha fått tillämpning i Hyssland, där ju enligt vad jag hört uppgivas

— jag vet icke om det är alldeles korrekt, men vi kunna kanske få besked av
herr Winberg —- endast barn av arbetare eller i varje fall endast från vissa
befolkningsgrupper släppas fram till högre utbildning, under det att barn
från den s. k. överklassen principiellt utestängas.

Detta är enligt min tanke en fullkomligt lika stor orättvisa som den orättvisa,
som ligger i att man endast släpper fram överklassens barn.

För min del anser jag det vara demokrati i ordets enda riktiga mening att
medge fri tävlan för alla, och jag kan då icke inse, att det finns någon rättvisare
grund för denna tävlan, än att en för alla lika prövning alltjämt bibehålies
och att de som visa sig mest studiebegåvade i första rummet komma in,
de må komma från folkskolan, eller från undervisning i hemmet eller från
privatskolor.

Nu är det mycket sant, som herr Wigforss säger, att det är ganska svårt att
avgöra vid en kort stunds inträdesprövning, om sådan studiebegåvning förefinnes.
Jag anser därför, att det är synnerligen önskvärt, att en sådan prövning
får sådana former, att man så rättvist som möjligt kan avväga dessa förhållanden.
Provet skall icke behöva försiggå på ett par timmar, utan det bör fortgå
något längre tid. Låt prövningen gärna ske under några dagar. Det antyddes
av herr Wigforss att han icke ville överlämna prövningen åt godtycket hos
några examinerande läroverkslärare. Dessa borde icke få bestämma, om de
små pojkarna skola få bli överklass eller icke. Ifall man verkligen tror, att det
finns några i det avseende mot de fattiga ogynnsamt stämda läroverkslärare
—- jag har aldrig sett några sådana, men det kan ju teoretiskt tänkas, att de
finnas — så vill jag erinra om, att jag för min del, för att undvika den möjligheten,
inom utskottet föreslagit — för resten i överensstämmelse med skolkommissionons
och skolsakkunnigas uttalanden — att inträdesprövningen skall ske
under ordnad samverkan mellan lärarna vid den avlämnande skolan, d. v. s.
folkskolan, och varför icke även privatskolan, med avseende på dess lärjungar,
och lärarna vid den mottagande skolan, d. v. s. läroverket. Man skulle då
kunna få upplysning om aspiranterna av folkskollärarna, som förut känna
barnen. Härigenom skulle resultatet av prövningen kunna bli så rättvisande
som möjligt.

Jag kan icke alls inse, att det är någon rättvisa, som skipas på det av herr
Wigforss förordade sättet. Detta sätt strider fullkomligt mot min uppfattning
av vad som är demokrati. Nu skulle jag ju helst vilja ha en fullständig

Nr 84. 8

Fredagen, den 20 maj e. m.

Ang. inträdesprövning

till realskolan.

(Forts.)

provning, lika för alla. Här har emellertid yrkats av herr Kvarnzelius —
enär andra kammaren har intagit den ståndpunkten — en partiell prövning på
så sätt att de, som komma från folkskolan, skola prövas endast i vissa huvudämnen,
modersmålet och räkning, medan de däremot, som komma från annat
håll, skola prövas i alla ämnen. Det tycker jag icke är fullt rättvist, men
då man icke kan få igenom prövningstanken på annat sätt, anser jag mig i här
föreliggande läge böra ansluta mig till detta förslag.

När jag emellertid hörde herr Olof Olsson i utskottet och herr Wigforss i
dag i kammaren säga, att alla böra tagas emot från folkskolan utan prövning,
ber jag att få fråga: om det anmäler sig 100 aspiranter, som sålunda äro berättigade
att komma in, men det finns blott 30 platser och ingen möjlighet
existerar att ta in mer än 30, hur skall man bära sig åt med de 70? Efter
vilka grunder skola somliga intagas och andra uteslutas? Det skulle vara av
intresse att få en upplysning om den saken. Skall det vara det rena godtycket,
föräldrarnas ställning, eller vad skall det vara? Det strider också mot min
demokratiska uppfattning. Utan hänsyn till social eller ekonomisk ställning i
samhället vill jag ha. jämlikhet för alla. För att slippa begära ordet en gång till,
skall jag äntå, att jag får det svaret, som jag fick i utskottet av herr Olof
Olsson. Då sade han så här: Det måste naturligtvis då bli en prövning. —

Ja, det var bara det, som vi ville veta. Det är klart, att man under sådana förhållanden
måste ha en prövning, men jag förstår då icke vad det skall tjäna
till att man vill förneka prövningens nödvändighet. Man säger, att när det
jinns utrymme, behövs ingen prövning. Ja, således bli ena året alla insläppta
utan prövning, medan däremot ett annat år, då det är större tillströmning, det
beror på en prövning! Det blir knappast någon imponerande rättvisa mot ungdomen.
Det rättvisaste är lika prövning för alla, alla år och under alla förhållanden.

Jag förstår icke, att man kan resonera på annat sätt, om man håller på demokratiska
grundsatser. Emellertid får jag upprepa, att, som saken nu ligger
till, jag väl får lov att ansluta mig till herr Kvarnzelius hemställan, som är
det yrkande, som förefaller vara det relativt förnuftigaste av dem, som ha utsikt
att gå igenom här, men jag beklagar, att jag icke kan få ett ännu förnuftigare
beslut till stånd.

Herr Norling: Herr talman! Jag kommer att i denna fråga rösta för utskottets
förslag. Det är således icke min avsikt att frondera på denna punkt.
Men just därför att jag väljer den sidan om frontlinjen, ber jag att få göra en
principiell deklaration.

. Jag röstar som redan är sagt enbart av det skälet, att jag finner goda sakliga
motiv tala för utskottets förslag, men däremot icke därför att jag på något
sätt skulle vara benägen att gilla herr Olof Olssons här uttalade uppfattning
om partilojalitetens förpliktelser. Jag anser mig tvärtom berättigad att
förklara, att jag har för avsikt att även fortsättningsvis utnyttja min rätt
till fri och självständig prövning av de ärenden, som här föreligga, t. o. m. om
resultatet av en sådan prövning någon enstaka gång skulle bli sådan, att den
icke konvenerar på en del mycket inflytelserika och mycket nitiska håll!

Herr Olsson, Olof: Jag har på sista tiden, herr talman, haft mycket svårt
för att förstå herr Bergman. Jag skall inte lägga fram vad det är, som gjort,
att jag inte kunnat förstå honom. Jag vill bara säga, att jag inte kunnat det.

Men i detta speciella fall kan jag inte förstå honom därför att på sidan 76 i
utskottets utlåtande står efter den punkt, som det nu har varit tal om: »Det är
emellertid tydligt, att genomförandet av denna princip möter bestämda hinder
i fråga om de läroverk, där bristande utrymme gör en gallring bland de in -

Fredagen den 20 maj e. m.

9 Nr 84.

trädessökande nödvändig.» De frågor, som framställts till mig av herr Bergman,
tycker jag därför äro onödiga. De ta bara upp tid, och man vinner inte till realskolan.
någonting med dem, ty det finns inte något annat svar att ge än att när en gall- (Forts.)
ring visar sig nödvändig, så får en gallring ske. Är det inte klara verba?

Sedan vill jag säga till herr Norling, att den synpunkt, som han just nu berörde,
är som tagen direkt ur mitt eget hjärta. Det är mm uppfattning också.

Jag röstar också precis, som jag tycker är riktigt, och det är minsann ingen
partiinstans, som hitintills kommenderat mig. Det var emellertid inte det
jag talade om, herr Norling.

Herr Wigforss: Jag vill bara säga ett par ord. Herr Bergman har en

märkvärdig förmåga att missförstå. Jag har icke antytt, att de inträdesprövande
skola överlämnas till något slags läroverkslärarnas godtycke^. Jag har
endast konstaterat omöjligheten för dessa läroverkslärare eller för någon annan
att vid detta tidiga stadium genom en prövning i ett par ämnen kunna avgöra,
huruvida dessa barn verkligen lämpa sig för högre studier. När herr Bergman
drog fram demokratin, skall jag icke diskutera saken med honom. Jag anser
det mera demokratiskt, att samhället tillåter vem som helst som under nuvarande
förhållanden har föräldrar, som kunna tillåta honom det, att få fortsätta
studierna. Jag finner det mera demokratiskt än att samhället försöker sätta
upp en skranka, även om skrankan skulle vara en begåvningsskranka, för den
vidare utbildningen. Men den praktiska nödvändigheten gör, att endast de
barn, som komma från samhällets egna skolor, kunna utan vidare släppas, igenom,
men det är självklart att om man på samma sätt kan kontrollera privatskolorna
som statens egna skolor, skulle jag icke ett ögonblick draga mig för
att säga, att dessa barn borde ha samma rätt att utan någon som helst inträdesprövning
få komma upp i den högre skolan.

Mitt huvudargument emellertid, som icke ens herr Dahl tycktes ha förstått,
fastän han är så sträng anhängare av båda linjernas likvärdighet, var just
detta: är det någon, som tror, att om den 6-åriga folskolelinjen visar en så
stark tillströmning, det skulle vara någonting, som hindrar, att den realskola,
som bygger på den 6-åriga linjen, kommer att utsträckas med det antal parallellinjer,
som är nödvändigt? Men genom att här i utskottets utlåtande star,
att man får komma upp i realskolan utan inträdesprövning från folkskolans
anknytningsklass, betyder det, såvitt jag kan läsa rätt innantill, att man icke
har möjlighet från statens synpunkt åtminstone att hindra så många som helst
som vilja anmäla sig till den 5-åriga realskolans lägsta klass att komma in.
Det finns emellertid det hinder som ligger i anslagets natur av att vara reservationsanslag
när det gäller extralärarna. Men i samma ögonblick riksdagen
går in för att gorå anslaget till förslagsanslag eller gör reservationsanslaget
större blir det så, att om vid ett läroverk på våren anmäler sig tillräckligt
många sökande, kan man från detta läroverk till skolöverstyrelsen inkomma,
med begäran om en ny extralärare för att ta hand om en ny klass..Därmed är
ena delen av problemet löst. Om sedan denna läroverksort. icke vill lösa den
andra delen av problemet genom att ställa nödiga lokaler till förfogande, kan
man endast säga, att då har samhället visserligen i den ena delen — men icke
i fråga om det lokala — löst problemet. Men det bör naturligtvis bli en uppgift
för läroverksorten att klara upp den saken, och då kan jag icke se annat
än att vi ha den verkliga likvärdigheten. Nu är jag icke särskilt intresserad
får jag bekänna för att den 5-åriga realskolan skall starkt svälla ut. men jag
vill endast antyda det märkvärdiga i att just anhängarna av den 6-klassiga eller
5-klassiga realskolan på denna avgörande punkt skola rösta emot sina egna
intressen.

Nr 34. 10

Fredagen den 20 maj e. m.

Antråvni™eS'' Herr Johansson< Johan Bernhard: Här är cn av de många punkter i den
till realskolan. st°ra skolreformen, där jag från landsbygdens synpunkt granskat densamma
(Forts.) °. funnit från. dess synpunkt sett ett givakt för lantmännen, när det gällt att
principiellt gå in för denna reform.

Det står i utskottets utlåtande, att man skall företaga en gallring, således
icke en prövning — utan en gallring. Det har redan framhållits och efterlysts,
efter vilka grunder denna gallring skall ske. Den siste ärade talaren har sagt,
att det är klart, att de som komma från samhällets egna skolor skola ha företräde.
Jag vet icke, vad han menade med samhällets egna skolor. Menade
han de, som ligga i städerna? (Herr Wigforss: statens.) I varje fall har jag
i det sammanhanget ställt mig betänksam, när det gällt, som utskottet föreslår^
att tillsätta en kommunal styrelse för samtliga statens läroverk. Det är
också en nyhet i reformen. Jag har såsom representant för landsbygden ställt
mig betänksam mot dessa anordningar, borttagandet av inträdesprövningen och
inrättandet av kommunala styrelser för läroverken. När jag sett dessa åtgärder
i sammanhang med den säkerligen befogade farhågan, att lokalbrist vid
läroverken kommer att uppstå på grund av den ökade tillströmningen — särskilt
på grund av flickornas tillträde till läroverken — ligger det för mig
nära till hands att antaga, att det blir landsbygdens barn, som komma att få
sitta emellan vid den gallring, som kommer att ske, när det gäller att bereda
plats vid läroverken. Jag är därför såsom representant för landsbygden på
det högsta förvånad över att bondeförbundets främste man herr Reuterskiöld
har kunnat såsom representant för den grupp inom riksdagen, som själv anser
sig i främsta rummet ha att tillvarataga lantmännens intressen, så helt och
hållet överge till och med den frisinnade regeringens förslag på denna punkt
och helt ansluta sig till den socialdemokratiska motionen.

Jag ber i övrigt att få yrka bifall till det av herr Kvarnzelius gjorda yrkandet.

Herr Reuterskiöld: Jag skall icke upptaga kammarens tid länge, men jag
ville säga, att om man utgår ifrån den grundsynen, att folkskolan skall vara
bottenskola med övergång till realskolan såsom det normala och om man utgår
ifrån såsom det normala att de, som komma därifrån, också skola få tillfälle
till inträde i realskolan, synes det mig i realiteten vara så att genom
avskaffandet av inträdesprövning just landsbygdens barn skulle få ökad möjlighet
att icke ligga under i konkurrensen med de andra, som eljest här ha
betonats vara så mycket bättre utrustade. Alldeles särskilt gäller detta, då
fråga blir om övergång från folkskolor av B-typ. Det är ur den synpunkten,
som jag har tillåtit mig att acceptera detta förslag, då jag gått ut ifrån att
i realskolan nödiga parallellinjer alltid måste skapas. En helt annan sak är,
om man icke under den närmaste tiden kan åstadkomma detta och därför
måste ha en gallring. Då kan man icke komma ifrån inträdesprövningar.
Och om man överhuvud taget tänker sig att här blir en oerhört stor tillströmning,
kan jag förstå att man blir en smula betänksam. Jag har dock gått
ut ifrån och går alltjämt ut ifrån, att tillströmningen icke kommer att bli
så överväldigande stor, för såvitt Kungl. Maj:t går in för att upprätthålla
fordringarna både i realskolan och å gymnasiet. Då kommer av det naturliga
skälet, att man icke kan följa med kurserna, en gallring att ske. Men
sa snart den erfarenheten fått verka någon tid, komma icke in i realskolan
flera än som verkligen kunna gå igenom den. Men det bör i princip stå fritt
och Öppet för alla, som vilja, utan den gallring, som sker genom inträdesprövning
på ett ställe av barn, som komma från skilda håll och kanter, från
skilda lärare och med olika betygssättningar o. s. v., att övergå till realskolan;
då sker ej heller någon mannamån till nackdel för landsbygdens barn.

Fredagen den 20 maj e. m.

11 Nr 84.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste AnL^^3’
vice talmannen, att därunder yrkats dels godkännande av den del av utskot- tuireaUbolan.
tets motivering, som å sid. 76 i det tryckta utlåtandet började med orden »Ut- (Forts.)
skottet finner det vara» och slutade med orden »sådan prövnings anställande»,
dels ock av herr Kvamzelius, att ifrågavarande del av motiveringen skulle
utbytas mot ett uttalande av följande lydelse:

»Utskottet, som icke kunnat ansluta sig till principen, att realskolan bör utan
inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, vilka enbart genom betyg från
anknytningsklass i någon av folkskolans huvudformer styrkt sig besitta det
kunskapsmått, som är stadgat för inträde i realskolan, biträder på denna punkt
departementschefens förslag.

Beträffande sättet för inträdesprövnings anställande —.»

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahl, Adolf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner den del av andra särskilda utskottets motivering i utlåtandet
nr 1, som å sid. 76 i det tryckta utlåtandet börjar med orden »Utskottet
finner det vara» och slutar med orden »sådan prövnings anställande»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Kvarnzelius under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

I ovannämnda kapitel V■ Realskolan hade utskottet a sid. 75 i det tryckta Ang.

utlåtandet gjort följande uttalande angående undervisningen i de främmande
levande språken i i realskolan.

»Mycket omdiskuterat har spörsmålet om språkundervisningen i realskolan
varit. Skolkommissionen föreslog, att engelskan skulle i stället för tyskan
inträda som det första språket, medan de skolsakkunnig;a på anförda grunder
uttalade sig för samma språkföljd, som hittills varit bestämd. Jämväl
det föreliggande förslaget anser den nuvarande språkföljden vara starkast
motiverad. Utskottet har för sin del vid övervägande av denna fråga ej
funnit anledning till erinran mot den av departementschefen uttalade mening6n.

Att engelskan bör inträda såsom det andra språket finner utskottet självklart.
Vad franskan beträffar, synes det utskottet påtagligt, att plats bör inom
realskolan beredas även åt detta språk.»

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar David Bergström,

F. O. Möller, Oscar Olsson, J. Bergman, E. A. Lundell, K. A. W. Björck,

A. V. Sävström, C. P. Olsson i Mollcrud, N. K. Törnkvist i Bjuv och R. Wagns -

Nr 34 12

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang.

språkunder^
visningen
i realskolan.
(Forts.)

son ansett, att utskottets utlåtande å sid. 75 i avseende å språkundervisningen
uti de främmande levande språken i realskolan bort hava följande lydelse:

»Mycket omdiskuterat har spörsmålet om språkundervisningen i realskolan
varit. Skolkommissionen föreslog, att engelskan skulle i stället för tyskan
inträda som det första språket, medan de skolsakkunniga på anförda grunder
uttalade sig för samma språkföljd, som hittills varit bestämd. Jämväl
det föreliggande förslaget anser den nuvarande språkföljden vara starkast
motiverad.

Utskottet har på grund av de tungt vägande skäl av praktisk natur, vilka
kunna, anföras för att engelskan blir begynnelsespråk i realskolan, icke kunnat
biträda departementschefens i ärendet uttalade mening, utan vill för sin
del hävda den uppfattningen, att engelskan bör tilldelas den ställning, som
nu tillkommer tyskan, inom såväl den fyrklassiga som den femklassiga realskolan.

Att tyskan bör inträda såsom det andra språket finner utskottet vid sådant
förhållande självklart. Vad franskan beträffar, synes det utskottet
påtagligt, att plats bör inom realskolan beredas även åt detta språk.»

Med avseende härå anförde nu

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag ber att få uppträda gentemot motiveringen
rörande begynnelsespråket i realskolan. På sid. 75 har utskottet
föreslagit tyskan som första språk, och på sid. 259 finns en reservation, undertecknad
av sex utskottsledamöter från denna kammare och fyra från andra
kammaren till förmån för engelskan som begynnelsespråk. I skolkommissionens
förslag tycktes sakkunskapen ha kommit överens om att engelskan borde
vara det bästa begynnelsespråket. I skolsakkunnigas förslag däremot hade
man kommit överens om att tyskan var det bästa begjumelsespråket, och departementschefen
anslöt sig till skolsakkunnigas förslag.

Jag skall icke här ingå något närmare på de pedagogiska skäl, som ha
anförts för ^den ena och den andra synpunkten, därför att i allmänhet erkännes
dock från språkmännens sida — även de språkmän, som stå på den sidan,
att tyskan skall vara begynnelsespråket — att de pedagogiska skälen ha ganska
liten betydelse i alla fall. Det är endast en liten fördel, erkänna de, som
skulle vinnas från rent pedagogisk synpunkt, om tyskan skulle bli begynnelsespråket
framför engelskan. Motiveringen är den, i korthet sagt, att tyskan
ger större grammatikalisk träning än engelskan, och därför blir det lättare
att lära det andra språket, ifall tyskan har blivit det första. Från andra
sidan kan det anföras, att den grammatikaliska träningen kan bli bättre, om
man börjar med ett lättare språk. Men det är ett annat pedagogiskt skäl,
som väger tyngre. När språkföljden kommer på det sättet, att det första
språket har lärts endast ett år, då det andra språket skall börja, är det av
ganska stor betydelse, att det har blivit några resultat, några påtagliga resultat
från elevernas sida sett i det första språket. Lägger man den synpunkten
på saken, är det inte tu tal om att engelskan har företräde framför
tyskan.

Nu är det emellertid inte det, som är mitt huvudskäl, utan mitt liksom reservanternas
huvudskäl är att från praktiska och allmänna synpunkter är det
fördelaktigare att ha engelskan som begynnelsespråk. Det egendomliga inträffade
emellertid i utskottet, att åtskilliga av dem, som höllo på att engelskan
skulle få starkare ställning, just därför röstade för tyskan som begynnelsespråk.
Jag blev rätt förbluffad över det resultatet. Man var allmänt
överens om, att om i realskolan endast ett främmande språk skulle läsas, borde
det naturligtvis vara engelskan, sade man, men eftersom det nu blir två, skall

Fredagen den 20 maj e. m.

13 Nr 84.

man också tänka på att ge det sist inkomna språket en starkare__ ställning,
därför att det skall läsas längre upp i gymnasiet än det första språket. Just
därför att engelskan på gymnasiet skulle få den starkaste ställningen, var
det åtskilliga av dem, vilka annars höllo på engelskan som begynnelsespråk,
som gingo över till tyskan. Jag får säga att för mig viktigast är icke gymnasiesynpunkten,
utan det för mig viktigaste är, att den^ stora massan av barn
och ungdom, som slutar sin skolgång med realskolan, får det språk, som den
bäst behöver. Beträffande nu engelskans starkare ställning genom att gorå
engelskan till andra språk, får jag säga, att da vi nu få fritt val av ärilnen
på gymnasiet, är det lika stora utsikter för att engelskan under alla förhållanden
kan få alla berättigade anspråk tillgodosedda — även på gymnasiet.

Följaktligen, då jag tänker på den 4-åriga realskolan, blir resultatet av
utskottets förslag, att de, som sluta med realskolan, få endast tre års undervisning
i engelska, och då man i allmänhet är benägen från alla hall att anse,
att engelskan dock är det viktigaste språket från praktisk synpunkt,^ maste
jag redan från den synpunkten anse, att det är riktigt, att engelskan får vara
begynnelsespråket. De pedagogiska skälen säga inte mycket till förmån för
det ena eller andra språket, men de praktiska skälen tala givetvis för att engelskan
bör vara första språket. _ _

Just därför, herr talman, ber jag att fa yrka bifall till den av herr David
Bergström m. fl. avgivna reservationen i detta avseende.

Herr statsrådet Almkvist: Herr talman, mina herrar! Det är visserligen

riktigt, som herr Oscar Olsson påstod, att skolkommissionens majoritet för
sin del kom till den uppfattningen, att engelskan borde utgöra begynnelsespråket
i realskolan, men det är å andra sidan också att bemärka, att två
av kommissionens ledamöter, nämligen herrar Swartling och Åström anförde en
mycket stark motivering för att tyskan skulle bibehållas. _

De skolsakkunniga, som ha haft denna fråga till utförlig behandling och
mycket omfattande diskuterat skälen för och emot det ena och det andra
språkets ställning, framhålla, att det är visserligen sant, att mycket talar till
förmån för engelskan, bland annat den omständigheten att om lärjungarna
efter avslutad realskolexamen skola ägna sig åt praktiska värv, ha de i många
fall större nytta av engelskan än av tyskan. Emellertid får man icke heller
förbise, att på många praktiska verksamhetsfält har man lika stor nytta av
kunskap i tyska som av kunskap i engelska. Då de skolsakkunniga emellertid
stannat för att tillstyrka tyskan som begynnelsespråk, har det skett
bland annat med hänsyn därtill att den nya realskolan skall utgöra grund för
den fortsatta språkutbildningen, och i det avseendet ges åt tyskan ett bestämt
företräde framför engelskan. Med den förändrade organisation, som den 4-åriga realskolan kommer att visa gentemot den gamla typen av realskola,
är det också nödvändigt att gå fram med försiktighet. Den omständigheten,
att man stannar för att bibehålla den nuvarande språkföljden i realskolan,
utgör intet hinder för att i läroverk, där det finns intresse för och möjlighet
till en sådan språkföljd att engelskan ingår såsom första språk, den ordningen
också kommer till stånd. Den möjligheten har förefunnits under en lång följd
av år. Den har använts både i Göteborg och i Stockholm med mycket gott
resultat. Jag tycker, att det är alldeles tillräckligt med att den smidigheten
finns i systemet, att läroverk, som anse, att engelskan bör vara första språket,
efter framställning få genomföra den ordningen.

Jag ber alltså att få tillstyrka kammaren att här godkänna utskottets förslag,
som sammanfaller med Kungl. Maj:ts.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Torts.)

Nr 34. 14

Fredagen den 20 maj e. m.

språkZder -^e.rr fu.I}‘I.e11:, Herr talman! Då jag är med bland reservanterna på denna
visningen s*alj Jag be att fa ange några skål såsom stöd för min ståndpunkt. Det

i realskolan, kan förefalla som om frågan om begynnelsespråket kan vara av ganska under(Forts.
) ordnad betydelse. Enligt min mening är dock denna detalj ganska viktig, enär
det språk, som. lärjungen på ett tidigt stadium börjar med, lätt blir dominerande
i förhållande till de språk, som sedermera studeras.

Bland de tre levande språken tyska, engelska och franska, som nu läsas i
skolorna, är det utan tvivel engelskan, som för lärjungen senare i livet kan
komma till den största praktiska nyttan. I kommersiellt avseende intager
engelska språket den främsta platsen av alla språk och användes för detta
ändamål mer än något annat språk i alla större sjöstäder och hamnar över hela
världen. Med kommunikationernas årliga förbättring, ej allenast till lands och
sjöss utan även i luften, minskas ju avståndet mellan människor, som tala olika
språk, varigenom behovet av ett internationellt språk kommer att allt mer göra
sig gällande. Skulle^ man kunna tänka sig att man bland levande språk skulle
utvälja ett världsspråk, så ligger väl det engelska språket vid ett sådant val närmast
till hands; Med undantag av det kinesiska språket, finns det ej något språk,
som talas av sa många människor som engelskan, och i jämförelse med tyskan
talas engelskan av mer än dubbelt så många människor. Beträffande engelska
språket såsom begynnelsespråk, yttrar skolkommissionen därom: »Till förmån
for engelska som begynnelsespråk i realskolan kunde ock åberopas erfarenhetens
vittnesbörd. Mångariga försök med en sådan språkföljd hade gjorts såväl
vid tvenne statsläroverk (Göteborgs realläroverk och nya elementarskolan i
otockholm) som vid flera enskilda läroanstalter, och dessa försök hade i stort
sett krönts med framgång.» Vidare säger skolkommissionen: »Genom de från
vederbörande läroanstalter inhämtade omdömena finner skolkommissionen ådagalagt,
att engelskans studium på det tidigare åldersstadiet snabbare ledde till
6 j resultat än studiet av tyskan. Likaledes hade försöken givit

vid handen, att engelskan vore lämpligare och bättre avpassad för de unga lärjungarnas
förståndsmognad och förmåga av språkligt tillägnande, medan å
andra sidan undervisningen i tyska, påbörjad å ett något senare stadium, visat
sig kunna föras till fullt^ tillfredsställande resultat. Kommissionen finner i
desta rön en bekräftelse på riktigheten av sin på teoretiskt pedagogiska grunder
vunna uppfattning, att engelskan synnerligen väl lämpade sig som begynnelsesprak.
»

Som skäl för ett bibehållande av tyska språket som begynnelsespråk har
anförts, att den tyska grammatiken skulle vara grundläggande för språkstudier
i allmänhet. I viss mån kan detta vara riktigt, men det är väl bättre att direkt
begagna sig av varje. språks speciella grammatik än att på en omväg komma
till det resultat, som åsjJtas. Den tyska grammatiken är dessutom för nybörjaren
sa svar och invecklad, att densamma betänkligt kan dämpa lärjungens
första lust för språk. Därför kan det vara bättre att börja med ett sådant
språk som engelska, vars grammatik är lätt att lära.

Herr talman! Jag anhåller att på grund av det anförda få yrka bifall till
reservationen.

Herr Wigforss: Herr talman! Endast ett par ord. Jag får bekänna, att

jag sedan gammalt varit anhängare av att engelskan skulle vara begynnelsespråket
vid våra läroverk, men detta under den förutsättningen att man började
läsa de främmande språken i våra nuvarande läroverks första eller andra klass.

I samma ögonblick det blir tal om att uppskjuta detta första språks inlärande
till efter de sex åren, förefaller det mig som om pedagogiska skäl tala för att
det grundläggande språket skulle vara tyska. Det är endast denna korta deklaration
jag tänkt göra i frågans nuvarande läge, där det i första rummet

Fredagen den 20 maj e. m.

15 Jfr SA.

gäller att bestämma, vilket språk som skall vara grundläggande efter de sex
årens bottenskola, och därför kommer jag att lägga min röst för tyska språket,
alltså för utskottets förslag.

Herr Bergman: Herr talman! När det är fråga om att bestämma, vilket
språk som bör vara det första vid undervisningen, är det två synpunkter, som
man böra taga hänsyn till. Först och främst måste man se frågan ur synpunkten
av vilket språk lärjungarna kunna tänkas ha största nyttan av, när de
komma ut i livet. Man får nämligen alltid räkna med att det blir en hel del
lärjungar, som icke fortsätta skolan ut, utan som stanna på vägen. Det är då
för dem av vikt, att de redan från början få lära något, som de ha nytta av i
livet. Det är den första synpunkten. Den andra synpunkten är den, vilket
språk som är pedagogiskt och metodiskt lämpligt att först lära sig.

Vad den första synpunkten beträffar -— av vilket språk de flesta lärjungarna
kunna ha mesta nyttan i livet — tror jag icke det kan råda något tvivel om
att det för närvarande är engelskan. Det talades av en föregående talare med
rätta om att engelskan var på god väg att bli ett världsspråk. Världsspråksfrågan
skulle kunna lösas, om man i alla länder så allmänt som möjligt lärde
sig engelska språket. Detta språk kommer säkerligen att mer och mer få försteg
framför andra europeiska språk; det har fått det allt mer efter världskriget,
med den kolossala politiska övervikt som i högre grad än förut tillkommit
den engelsktalande världen, icke blott det brittiska imperiet, utan i stigande
grad även den stora nordamerikanska kontinenten. Det råder intet tvivel om
att engelskan är stadd i raskare frammarsch nu, än det språket under generationer
förut varit. Men redan förut hade engelskan ett väldigt försprång framför
Europas övriga språk.

Jag ber att få erinra om att i Sverige har begynnelsespråkets ställning i skolan
även förr varit beroende av dylika kulturpolitiska faktorer. Från början
var det naturligtvis latinet som var begynnelsespråket, men sedan blev det
franskan som blev dominerande, även i skolorna, beroende på att det franska
inflytandet var så oerhört dominerande i politiken såväl som i litteraturen under
1700-talet. Fram på 1800-talet kom Tyskland att uppstiga till större betydelse,
även i litterärt och kulturellt avseende: då började det tyska språket
vinna terräng; det blev begynnelsespråk i våra skolor. Efter de senaste världshändelserna
återigen graviterar tyngdpunkten mera åt anglo-amerikanskt håll.
Då det nu därjämte oberoende av dessa synpunkter är så, att engelska språket
är mera spritt än de andra språken på grund av den ofantliga kommersiella
utbredning som engelskan av gammalt har, så pekar allt i den riktningen, att
detta språk, med hänsyn till den praktiska nyttan, bör ha företräde.

Sedan kommer jag in på den andra synpunkten, frågan om det pedagogiska
värdet. Somliga vilja då göra gällande, att tyska språket skulle vara det
bästa, därför att det har den mest utvecklade grammatiken och att det är av
vikt, då man börjar språkundervisningen, att få en rikt utvecklad grammatik
för att lärjungarna skola bättre kunna lära sig de grammatiska grundbegreppen.
Jag har icke den uppfattningen, utan jag tror, att det på detta område
liksom på alla andra pedagogiska områden är riktigast att gå ifrån det lättare
till det svårare, och jag kan icke föreställa mig, att någon skulle vilja göra gällande,
att tyskan iir lättare än engelskan. Engelska språket är obestridligen
lättare att lära än det tyska.. Det kan visserligen till en början vara krångligt
beträffande stavning och uttal, men i det slöra hela är det lättare att lära än
tyskan. Även ur den synpunkten synes det mig således lämpligare, att det
språket får komma först. Tyskan kommer ju med sin mera invecklade grammatik
i tillräckligt god tid in i alla fall. Ty båda språken skola ju läras i realskolan.

Aiq.

språkundervisningen

i realskolan.
(Forts.)

Nr 84. 16

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Forts.)

Jag kan icke annat än ansluta mig — jag har ju också själv undertecknat
reservationen — till dem, som i dag talat för denna reservation. I utskottet
var det så många, som yrkade på reservationsförslaget, att det var mycket
nära att detta hade blivit utskottets beslut. Jag ber således att få yrka bifall
till den av herr David Bergström m. fl. avgivna reservationen i denna punkt.

Herr Lindhagen: Det är ganska intressant att åhöra denna debatt, i vilken
vi undersöka, under vilket av de tre privilegierade språken de svenska barnen
vid unga åt skola börja att slava. Det beror tydligen på vilken som segrat i
det senaste^ världskriget. Kanske tyskarna komma att .segra i nästa världskrig,
och då vill man väl ha det tyska språket såsom begynnelsespråk igen. Nu
ha emellertid engelsmännen segrat och därför skall engelska bli grundspråket.

Det har också sagts, att man skall välja det .språk, som barnen ha lättast att
komma ut med och som, vilket en talare sade, de genast ha den största praktiska
nyttan av. Tro ni, att något barn i världen med nöje läser något av dessa
tre krångelspråk? De bli för dem allesammans ett oerhört lidande och betyda
för det störa flertalet bortkastad tid och arbete. Tyska grammatiken t. ex. är
outhärdlig för svenska barn. Då är den engelska mycket lättare. Men det engelska
ordvalet är i stället mer oöverkomligt och så är engelskan dessutom ett barbariskt
språk, i vilket knappast ett enda ord uttalas så som det skrives. Skola
vi då tvinga, alla svenska barn att företrädesvis lära sig något så dumt?

Somliga anse emellertid engelskan trots allt vara särskilt lämpad för att
lära barnen språkens struktur och skänka dem intresse för språk. Det är fåfängt
att söka allvarligt inlåta sig på denna sak i detta land, där man just på
detta område befinner sig så långt efter dessa tre stora länder, inom vilka opinionen
mera än hos oss förstått, att man .skall se med vidare blick på detta
problem än man gör i ett så efterblivet land som Sverige. Jag måste åter
erinra, fastän det väl är förgäves, att man framför allt i England experimenterat
med att bereda barnen en stomme för språkstudier i det logiska, enkla
och lättlärda världsspråk, som uppfanns av Zamenhof. De lärare, som experimenterat
med detta språk säga, att de barn, ,som börjat med detta språk, få i
sig grammatikaliska grundbegrepp som äro klara och överkomliga för dem och
att det är mycket lättare för sådana barn att sedan övergå till de krångelspråk,
som för närvarande stå på dagordningarna och som äro och förbliva att vara
stendöda språk för de flesta människor, som ej ha dem till modersmål.

En talare nämnde, att barnen böra från början få känning av den stora nyttan
av att kunna ett språk. Detta mål vinnes endast, där esperanto lägges till
grund för undervisningen. I exempelvis de engelska experimentskolor för
esperanto, som ses med sympati även från det engelska undervisningsdepartementet
— herr Almqvist, var snäll och försök det, om nu vi svenskar skulle
kunna tänka så långt med våra efterblivna hjärnor — få barnen dessutom börja
tidigt att korrespondera med andra barn över hela världen. Lärarna säga, att
barnen i dessa skolor av detta världsspråk ha den största nytta. Barnen få
redan vid unga år känslan av att de ha gagn av språket och känna att det är
överkomligt för dem. Med en sådan ordning äro barnen ej hänvisade om de
blott kunna engelska att bara korrespondera med engelska barn på engelska och,
om de kunna tyska, bara med tyska barn, utan de kunna korrespondera med
barn från alla nationer, som fått en motsvarande så förnuftig undervisning, att
de kunnat lägga grundvalen till sin språkkunskap medelst ett logiskt, enkelt
och lättlärt världsspråk.

Vilket av de två ifrågavarande krångelspråken nu väljas att ligga till grund
för undervisningen, är det icke någon .solid grund för barnens utveckling i grammatikaliskt
avseende, det är icke någon solid grund för att barnen skola få intresse
för språk överhuvud taget, och det är icke någon solid grund för svenska

Fredagen den 20 maj e. m.

17 Nr 34.

barn att kunna kasta sina blickar ut över världen. Det är bara fråga om, vilket
språk de skola börja att slava under och aldrig kunna lära sig riktigt annat
än undantagsvis under särskilt gynnsamma förhållanden. Det blir ett språk,
som fortfarande kommer att nedtrycka de svenska barnen och således även den
svenska nationen i en ständig betydelselöshet i världen, vilket icke kan kallas
för en av ljuspunkterna i den stora demokratiska reform, som nu givits. Det
visar endast, att det är åtskillig humbug även med denna reform.

Herr talman, jag föreslår bara såsom en ensams opinionsyttring, men i överensstämmelse
med vad en spridd opinion just inom Frankrike, Tyskland och
England anser ändamålsenligt, att esperanto såsom det enda världsspråk, med
vilket nu praktiskt kan räknas, bör vara det grundläggande språket, begynnelsespråket
i skolorna för de svenska barnen och hemställer därför, att detta uttalande
inflyter i motiveringen.

Herr Bergström, David: Herr talman! Jag skall begynna med att säga
ett par ord om esperanto med anledning av herr Lindhagens yttrande. Min
ärade vän på västernorrlandslänsbänken har många talanger — det veta vi alla

— men när det gäller språk, så tror jag, att han själv får erkänna, att talangerna
icke äro så synnerligen stora. Ja, det har berättats för mig av en av de
mest kunniga esperantisterna här i riksdagen, att herr Lindhagen föga behärskar
även detta språk.

Emellertid, om vi nu efter denna lilla digression skulle för ett ögonblick se
på den fråga, som nu är före, så är den en utav de största frågor, som den
svenska riksförsamlingen kan behandla med avseende på det svenska folkets
framtid. Det svenska folket är ju till en icke oväsentlig del ett industrifolk,
det är ett köpmansfolk, och det bör utveckla sig allt mer och mer uti dessa riktningar
för att kunna bestå i tävlan i framtiden. Om det svenska folket vill
bestå i denna tävlan, blir det icke med esperanto, herr Lindhagen, utan det blir
framför allt genom att med avseende på det språkliga i så stor utsträckning som
möjligt bereda tillfälle åt dem, som skola undervisas i de nya skolformer, vi nu
skola ikläda oss, att vare sig de gå igenom skolan helt eller de endast gå igenom
den styckevis, i skolan inhämta så mycket som möjligt av grunden i avseende
å det engelska språket. Detta kräves för att de, när de gå ut i världen på det
ena eller det andra hållet, skola nå fram och i tävlan med andra kunna klara
sig och uträtta någonting.

Vi få, mina herrar, dessutom besinna, att vi här i Sverige, i detta lilla land

— det erinrades visst därom av herr Wohlin med några ord i går — förmått
under den sista delen av förra århundradet skänka det stora Amerika en flod
av levande kraft, som då gick dit över och som har mångfaldigats därute på
andra sidan Atlanten, så att de, som ha svenskt blod i sina ådror, i denna stund
där räkna mellan 2 ä 3 miljoner, och utav dessa äro mellan 1 ä 2 miljoner av
uteslutande svensk börd. Det lär väl i denna församling liksom uti de flesta
församlingar här i landet knappast finnas en enda person, som icke har någon
närmare eller fjärmare frände ibland de miljoner av svenskt ursprung, som äro
bosatta på andra sidan Atlanten. Men när man kommer till den tredje generationen,
på många håll redan till den andra och framför allt till det fjärde
släktledet, så behärska de i regel icke vårt svenska språk. Det språk de i
främsta rummet behärska är det engelska språket.

Efter att under årtionden ha försummat dessa våra fränder på andra sidan
Atlanten och efter att i början av den stora utvandringen ha sett ned på dem,
ha vi ju numera börjat kännas vid dem och sätta oss i förbindelse med dem på
ett helt annat sätt än förr. Vi skola till och med gå sjungande och dansande
ut till dem för att yttermera komma i förbindelse med dom. Men för framliden
är dock det förnämsta förbindelsemedlet, evad vi skola träffa dem där ute

Första kammarens protokoll 199.7. Nr ?>h.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Korta.)

2

Sr 34.

Ang.

språkundervisningen

> realskolan.
(Forts.)

18 Fredagen den 20 maj e. m.

eller vi skola träffa dem, då de färdas fram för att se sina fäders bygd här i
landet, det engelska språket. Vore det då icke skäl att vi redan ur denna praktiska
synpunkt och ur de praktiska synpunkter, .som jag nyss förut antytt,
såge till att så många som möjligt i vårt land finge den vägkosten med sig genom
livet, som kan anses ligga i en god och tidig grundläggande undervisning
i det engelska språket?

Jag skall icke gå in här på de filologiska synpunkterna och möjligheten att
lära sig det ena eller det andra språket lättare och bättre. Men det är ju så,
att barnen lära sig språk egentligen genom örat. Ifall de ha goda språklärare,
så lära de sig även i skolan främmande språk främst genom örat, och då ha de
det främmande språket också i behåll för framtiden. De ha det nämligen kvar
i vindlingarna, även om det får ligga i träde under en tid.

Jag vill i detta sammanhang tillåta mig att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet rikta en vördsam hemställan. Även om vi genom
en votering i det särskilda utskottet — en votering, som jag hade haft skäl att
vänta skulle ha givit 12 röster emot 12 i stället för att det till sist blev 10
röster emot 14 — nu kommit att där stå kvar på den gamla språklinjen med
avseende på begynnelsespråket, vill jag som sagt till herr statsrådet rikta en
vördsam anhållan, att inom ecklesiastikdepartementet liksom också inom överstyrelsen
för våra läroverk måtte övervägas, huruvida man i det avseende, som
nu är i fråga, skulle kunna komma fram inte allenast på den väg, som herr statsrådet
antydde, utan även genom att i de stora läroverken, där man redan från
första klassen räknar med A- och B-klasser, d. v. s. med parallellklasser, och
isynnerhet, ifall det är en önskan på de orter, där dessa läroverk äro belägna,
lärjungarna finge börja i den ena parallellavdelningen med engelska språket.
Jag vet väl, att man —- det har starkt framhållits i utskottet — velat ge engelskan
en favör, nämligen genom att detta språk skulle gå långt upp i gymnasiet,
men det är icke på detta det hänger framför allt, utan det viktigaste är att man
får begynna med detta språk. Erfarenheten lär o.ss att här gäller: ju tidigare
dess bättre, ifall barnet skall, som jag säde, genom örat lära sig språket, och
det är, det kan icke bestridas, den rätta vägen.

Ja, jag har tillåtit mig att säga detta nu. Jag föreställer mig, att det blir
flera gånger man behöver taga upp detta ämne i den svenska riksdagen för att
vi måtte få en verklig syn på detta problem.

Jag har ju genom omständigheternas makt färdats fram åtskilligt ute i
världen •— jag har till och med luktat på alla världsdelarna — och så mycket
kan jag säga att det språk, med vilket man där kommer fram överallt
och särskilt det, med vilket det praktiska livets män alltid komma fram, är
det engelska språket. Det vore skäl att vid ordnandet av våra skolförhållanden
här i landet något mera beakta detta sakförhållande. Det är med tanke
därpå, som jag nu för min del tillåter mig, herr talman, att yrka ■— jag
kanske kommer att besvära kammaren med en votering i den frågan -— att
på sid. 75 i motiveringen de två stycken, av vilka det första stycket börjar med
»Mycket omdiskuterat har spörsmålet» etc. och det andra stycket slutar med
orden »inom realskolan beredas även åt detta språk», måtte ersättas med
den av tio ledamöter av denna kammare avgivna reservation, som återfinnes
på sid. 259 i andra särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! I den påkostande överläggning i skol frågan,

som nu pågått under snart tre dagar, måste det, enligt vad jag föreställer
mig, vara för kammarens ledamöter en angenäm omväxling med denna
aftonunderhållning, som nu pågår. Den erbjuder nämligen det mycket
uppbyggliga skådespelet av fullkomligt genombrutna partilinjer. Man finner
här, hurusom den frisinnade avfällingen, herr Bergman, dansar fram

Fredagen den 20 maj e. m.

19 Nr 34.

tillsammans med herr Oscar Olsson och hurusom herr Lundell sluter upp vid
herr David Bergströms sida, mot vilken då framträder herr Wigforss, varefter
sedermera herr Lindhagen ger sin välsignelse åt det hela genom att tala
för esperanto.

Det har för mig varit en glädje att kunna instämma med herr Lindhagen i
hans motivering, vilket inte så sällan är fallet, men det har så sällan beretts
mig tillfredsställelsen att bli överens med honom i slutet. Jag vill nu inte
insinuera, att det skulle bero på bristande logik hos herr Lindhagen, utan det
beror väl till äventyrs på bristande förmåga hos mig att vara honom följaktig.
Särskilt i en punkt av hans motivering här är jag fullkomligt ense
med honom, nämligen då han sätter ifråga, huruvida denna stora demokratiska
reform i skolfrågan verkligen var något annat än en humbug. Jag vill nu
icke använda det ordet, men jag anser — då det kommer fram från en så
entusiastisk anhängare till går dagsbeslutet som herr Lindhagen — att jag kan
få lov att uttala min blyga anslutning till den tankegång, som ligger bakom herr
Lindhagens uttalande.

Emellertid, för att övergå till frågans kärnpunkt skall jag naturligtvis icke
inlåta mig på något tankeutbyte med alla de professorer med eller utan professorstitel,
som här uppträtt. Jag vill endast konstatera det rent praktiska
förhållandet, att de ärade ledamöter, som så varmt dragit i härnad för engelskans
företräde, äro allesammans amerikafarare, så vitt jag kunnat finna,
och jag kan så väl föreställa mig, att de ha ett synnerligen livligt intryck av
det gagn, de haft av sin engelska kunskap i landet i fjärran västern. Ja,
herr David Bergström har haft nytta av sin engelska även i östern, det veta
vi. Han deklarerade själv, att han luktat på alla världsdelarna. Men det föreföll
mig, som om han var tveksam, om han icke till äventyrs skulle kunna tillskriva
lukten mindre än hörseln det avgörande inflytandet på språkkunskapen,
eftersom han poängterade, att det var genom vindlingarna som man mottog
och bibehöll språkkunskapen. Jag tillåter mig ett stilla tvivel. Jag är
ej någon övertygad anhängare av den imitativa metoden. Jag vittnar här
naturligtvis icke som språkman och än mindre som lärare, utan endast som
f. d. skolpojke. Men när det gäller att bedöma skolan, har det kanske också
en liten betydelse. Då får jag säga det, mina herrar, att eftersom vi ha degraderat
latinet, såsom det efter min mening skett, vore det en synnerlig olycka,
om vi också skulle flytta ut tyskan. Det är icke min erfarenhet, såsom herr
David Bergström vittnade, att det är örat som är det avgörande. Det är
grammatiken, varpå den verkliga språkkunskapen bygger. Skall jag tillägna
mig ett språk för att kunna gå i slang på Chicagos och New Yorks gator och
reda mig även i Kina med litet engelska •— å la bonne heure -— då förstår jag
att det är mycket bättre att börja med engelska. Men det är icke den saken
det gäller nu, utan det gäller att utbilda sig för den ena eller andra eventualiteten
och icke bara för att skickas ut och ta sig fram i världsdelarna. Det gäller
att utbilda sig till någon nytta hemma i Sverige. Det är icke bara ett språk,
man skall kunna, utan skall man komma upp i en högre skola, bör man kunna
flera språk. Och då är det grundläggande, att man får sinne för språkets
byggnad, och då får man, såväl när det gäller svenskan som de utländska
språken, så vitt jag erfarit, genom intet av de levande språken tillnärmelsevis
en så god underbyggnad som av tyskan.

Det starka sinne för exakt byggnad och den grammat,ikaliska undervisning,
som kräves för tyska språkets tillägnande, är verkligen grundläggande för
språkkunskapen i övrigt. Det får man icke ens tillnärmelsevis genom det läsligt
flödande engelska tungomålet. Jag bär således den uppfattningen, att
det vore en synnerligen illa övervägd gärning mot de svenska pojkarna och
flickorna, om man skulle flytta undan tyska språket, som här av reservanterna

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Forts.)

Nr 34. 20

Fredagen den 20 maj e. m.

spräkunder- föreslagits, och flytta fram engelskan. Därmed vill jag ingalunda ha sagt,
visningen att^ej, just med hänsyn till den allt mer stegrade betydelse, det engelska
i realskolan, språket har i hela vårt kommersiella och således ekonomiska liv, det kan vara
(Forts.) lämpligt att ge detta språk, så långt möjligt är, en betydande plats på undervisningsschemat.
Men det är icke heller meningen att bara gå in för ett språk,
utan vi skola hava två eller tre språk. Det är bara fråga om vilket man skall
börja med. Då är det bäst att börja med det, som riktar in hela språksinnet
på det metodiska. Det är metodiken, som det enligt min mening ankommer på.
Om jag får anknyta till vad herr Wohlin, om jag ej misstager mig, yttrade i
går, när han var mne på språkundervisningen och talade om den nytta, han
haft av tyskan, så kan jag avge ett liknande vittnesbörd. Det är verkligen
så, att vad man lärt sig av tyska språket kommer en icke mindre till godo, när
det gäller förbindelser med tyskar, än vad det engelska språket gör i fråga
om kontakten med engelsmän. Man kan, antingen man kallar det imitativ
eller grammatikalisk metod, tillägna sig det tyska språket så mycket, att
man kan reda sig^med tyska förhållanden. Och jag får säga, att om jag
skall lägga upp frågan efter den synpunkten, hur det ur praktisk och ekonomisk
betydelse för de svenska barnen ställer sig med det tyska språket i jämförelse
med det engelska, så är det väl ändå tämligen oavgjort, vilket språk
som, praktiskt sett, har största betydelsen. Jag är ej övertygad om ännu,
att t. ex. tyskan rent praktiskt ej har lika mycket värde som engelskan, jnen
jag lämnar det å sido. Jag ser frågan ur rent pedagogisk synpunkt, och
då kan jag ej komina ifrån att tyskan såsom grundläggande för hela språkbildningen
har mycket större värde.

Det är således som f. d. skolpojke, herr talman, som jag hemställer, att alla
nuvarande och blivande svenska skolpojkar och skolflickor måtte få lov att
tillgodogöra sig det tyska språket såsom grundläggande. Jag ber således att få
yrka bifall till utskottets motivering i denna del.

Herr Reuterskiöld: Om det vore någon nytta med en diskussion i denna

fråga, skulle jag kunna begränsa mig till att i alla delar instämma med
den siste talaren. Men jag ber herrarna om möjligt återföra debatten litet
mera till själva saken. Andra kammaren har efter mycket kortare debatt
godkänt utskottsutlåtandet pa denna punkt. Om nu första kammaren följer
reservanterna, blir resultatet, att riksdagens skrivelse kommer att sakna varje
uttalande i denna punkt, då de skilda kammarbesluten taga ut varandra. Följaktligen
blir resultatet, att intet direktiv lämnas åt Kungl. Maj:t. Men vad
blir resultatet därav? Jo, precis detsamma som bifall till vad utskottet sagt,
ty da har Kungl. Maj:t frihet och Kungl. Maj:t har redan i propositionen
sagt detsamma som nu utskottet. Det förefaller mig då mycket bättre att
stryka under den praxis, enligt vilken skolor, som vilja börja med engelskan,
kunna få detta dispensvägen. Jag är övertygad om att samma praxis kommer
att följas även i det kommande. Då synes det mig, att hela debatten
kunde förkortas genom att kammaren endast biföll vad utskottet hemställt.
Resultatet av ett motsatt beslut blir ju precis detsamma.

Herr Holmgren: Varför behövs det undervisning i levande språk? Jag

undrar, om det är, såsom herr Dahl ville gorå gällande, att det i första rummet
verkligen är fråga om tankens odling såsom det viktigaste. Man har
val bättre ämnen att skola tanken med, och det är väl matematik, fysik och
till och med filosofi. Men när det gäller undervisning i levande språk, är
det väl ändå meningen att bibringa en praktiskt nyttig kunskap.

Om det endast vore fråga om att ett språk skulle inläras, vore väl ingen
människa tveksam om att det borde vara engelskan. Jag ber att till alla

Fredagen den 20 maj e. m. 21

delar få instämma på det varmaste med vad herr David Bergström sagt om
den ofantliga nationella betydelsen av att det blir det engelska språket, som
blir dominerande i våra skolor, därför att det är det språk, av vilket vi ha
den största praktiska nyttan, mycket större än den nytta, vi ha av tyska
språket. Jag skall icke motivera detta. Det ha ju så många av de föregående
talarna anfört skäl för.

Varför jag här nu egentligen begärde ordet var med anledning av ett yttrande
av herr Lindhagen, där han såg denna fråga ur politisk synpunkt.
Han ansåg, att skälet till att nu från så många håll framkommit förslag
och önskningar om det engelska språket som dominerande i skolan, skulle ligga
i världskrigets utgång. Om jag ser på saken från politisk synpunkt, skulle
jag tvärtom vilja säga på det sättet, att det är viktigt, att det tyska inflytandet
icke blir för dominerande hos oss, ty det är det efter min tanke både
ekonomiskt och kulturellt. Beträffande den ekonomiska sidan av saken fingo
vi vid förra riksdagen i sammanhang med diskussionen om den tyska handelstraktaten
av en bland denna kammares mest framstående ledamöter höra några
sanningens ord i detta avseende. Om jag tänker på den kulturella sidan av
saken, är det också tydligt, efter min mening, att det tyska inflytandet dominerar
i mycket högre grad än som är förenligt med vårt lands fördel. Detta
sammanhänger till icke ringa del med att det är studiet av den tyska litteraturen,
som är helt och hållet dominerande vid våra universitet och alla
centra för den högre utbildningen i vårt land. Om man frågar sig, varpå
detta beror, om det är därför att den tyska vetenskapen är så ofantligt överlägsen
de andra kulturnationernas vetenskap, så skulle jag vilja svara nej
på det. Det beror åtminstone icke väsentligen på det, utan det torde bero utom
på den utomordentliga organisationen av den tyska bokmarknaden även och
framför allt på den ställning, tyska språket intager i våra skolor. Det gör,
att vår universitetsungdom ej kan något annat språk än tyska, ty det vågar
jag påstå är förhållandet. De kunna icke läsa utländsk litteratur på något
annat språk än tyska. Det är mycket få i varje fall som kunna det. Jag har
långvarig erfarenhet av den saken, först som student och sedan som universitetslärare,
och jag vet, att under de sista trettio åren eller mer, och i alltjämt
ökad grad på sista tiden den studerande ungdomen vid våra universitet
icke kan nämnvärt tillägna sig annan utländsk litteratur än den tyska. Det
anser jag vara ett missförhållande, och detta jämte de praktiska synpunkter,
som här framförts, anser jag i hög grad tala för nödvändigheten att göra det
engelska språket till det dominerande i skolorna.

Herr Lindhagen: I olikhet med herr Reuterskiöld tror jag, att det är

nyttigt med en sådan debatt som denna. Men herr Reuterskiöld flyter triumferande
på kompromissens grådaskiga vatten. Det gör, att han tycker det
börjar bli obehagligt, då man försöker gå litet till botten av tingen och peka på
en och annan av de största blottorna i denna soppa, som förelagts oss. Vi
skola naturligtvis också i förevarande punkt följa andra kammaren i all underdånighet!
Andra kammaren har tagit vad den ej förstår, därför att ingen
upplyst den om denna sak. Hiir sitter en handfull intellektualister, som på
grund av förmögenhetsförhållanden, föräldrarnas företagsamhet eller annan
slump kunna babbla litet tyska, franska eller engelska, och de skola därför
företräda svenska nationen och inbilla den, att man kan genom undervisning
i de tre privilegierade krångelspråken skaffa en avsevärd del av svenska nationen
någon som helst praktisk nytta! Det är det som år den oerhörda bluffen.
Herr David Bergström talade insinuant om att han skulle säga några
ord till herr Lindhagen om esperanto, men det blev endast det, att herr Lindhagen
icke kan esperanto. Men däremot talade herr Bergström många ord om

Mr 34.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.

(Fort*.)

Nr 34.

22

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.

(Fort».)

engelskan, som lian braverade med även för egen del. Ja, där hade David
Bergström en chans i livet! Han var en politisk pamp, som skulle ha ett ämbete,
och då blev han skickad till Amerika som generalkonsul. Där ute fick
han då tillfälle lära sig engelska, och nu kan han någorlunda engelska, förmodar
jag. Därför skall hela världen nu bli vasaller åt England, därför att
herr Bergström kan tota till något i engelska! Men jag kan ej förstå, att herr
Bergström haft så stor nytta av denna engelska kunskap, trots att han fått
känning av alla världsdelar, som han sade, ty han befinner sig trots det i ständig
disponibilitet.

Nu hörde vi av herr Holmgren att det här gäller, under vilket land vi skola
införa svenska folket som det landets språkliga undersåtar. Han har nu tyckt,
att vi ha tröttnat pa att vara ett vasallfolk under Tyskland, och det ha vi ju
vant. Nu vill lian, att vi skola vara ett vasallfolk under England, och omväxling
förnöjer ju — variatio delectat ■—- man får väl lysa med den språkkunskap
man har. Det är ju klart, att det att Tyskland spelar en sådan roll
i vårt kulturella liv beror på att vi äro av samma ras och bo nära varandra
och att språket har samma stam och ligger oss närmast. När svenskarna efter
fattig förmåga få tillfälle att göra en resa, är det mycket dyrare att resa till
England eller Frankrike än till Tyskland, och därför reser man först till Tyskland,
d. v. s. de som kunna skaffa sig semester, t. ex. till Sassnitz, ty det är
närmast, mycket närmare än Washington eller Kanada, dit David Bergström
fick resa. Det är billigare, och därför har svensken i gemen mer praktisk
nytta av tyskan i det avseendet.

Nu är det märkvärdigt, att man icke här spelar ut franskan också från dem
som ytligt lärt sig den, ty franskan, viskar man till mig, är nog det mest logiska
krangelspråket, men ändå törs man inte fram med det ännu. Förmodligen
därför att det är så svårt och så olikt vårt eget språk och därför att det fordrar
särskild talang och så oändlig övning, innan man lär sig förstå, att man
aldrig kan lära sig det. Ty längre kommer man ej. Alla dessa svenska barn,
som skola nu drillas pinsamt i skolorna för att nationen skall bli antingen tysk
eller engelsk eller varför icke fransk, de bli grundkuggade av en handfull intellektualister,
dessa som fortfarande sitta och fördumma svenska folket med
sin ensidiga syn på saken och inbilla oss, att man kan skänka svenskarna något
avsevärt genom en så oerhörd börda och ett så omöjligt vetande, som de
aldrig kunna smälta, vilket innefattas i att lära sig dessa orimliga språk i skolorna.

Det talas^på senare tider mycket om vikten för svenskarna att lära sig något
av de tre krångelspråken för att kunna på originalspråket studera dess litteratur
och sålunda bli delaktig gubevars av landets kultur. Hela nationen skall med
andra ord höjas upp till denna lilla klick överklassare, vilkas fruar ligga på
chäslongen och röka cigarretter och läsa den sista prisbelönade franska romanen.

Studentexamensfolket lägger nu också an på att inbilla vår arbetarklass —
det lyckades till och med vid landssekretariatets senaste kongress — att detta
är det mal, efter vilket det skall sträva. Tänk, alla dessa stackars arbetarproletärer,
som skola lära sig pa det sättet att läsa på originalspråket den
sista franska prisbelönade romanen och annat sådant! Varför icke lika gärna
säga, att de böra lära sig också forngrekiska för att kunna på originalspråket
studera Platons skrifter, som verkligen äro en grund för kulturen? Omöjherrar-
Vi få i stort sett vår kännedom om utländska folk och deras
förhållanden varken genom tyska, franska eller engelska böcker, utan genom
svenska läroböcker, svenska tidningar och översättningar på vårt språk, och så
kommer det i all evighet att förbli. Det är rent bedrövligt, hur detta språkintellektualistiska
lilla anhang får förvilla svenska folket, inbilla hela Sveriges
arbetarklass och övriga menige, att deras uppsving till kultur består i

Fredagen den 20 maj e. m.

23 Nr »4.

att lära sig något av dessa tre språk för att på det sättet bli delaktiga av de- svr^nder_
ras kolossala kultur — gudbevars. Men det blir i varje fall ända bara tran- visningen
ska, bara engelska eller bara tyska, och det blir icke heller det, ty det^ kommer i realskolan.
aldrig någon att kunna lära sig, annat än ett litet fåtal människor, såsom jag (Forte.)
sagt. De andra kunna icke läsa en litteratur på originalspråket, och det finns
för övrigt hundratals andra språk och nationer med lika bra kultur. Främmande
folks kultur lära vi känna genom svenska tidningar, översättningar och läroböcker.
Det är det ensidigaste uppfostringsmedlet att bara hänvisa till ett språk
av alla hundratals språk. Det är oerhört, att en sådan villomening skall fa
förekomma i det propagerande svenska folkets upplysningsarbete.

Herr Lindley: Jag skall be att få säga, att herr Lindhagen förefaller mig
vara ganska orättvis, då han pastar, att de som plädera för ett visst språk
göra detta därför, att de kanske kunna det språket, eller därför att de halt
tillfälle att resa över den stora vattensamlingen till Amerika. Beträffande
mig själv vill jag säga, att. fastän jag kan engelska, har jag likväl försökt
stödja herr Lindhagens ståndpunkt, då han pläderat för ett världsspråk sadant
som esparanto. Jag har till och med som min åsikt deklarerat åtting icke
tror det finns någon möjlighet att nn inympa ett konstgjort språk pa den nu
levande generationen, men jag är fullt villig att ga med pa att söka befordra
världsspråkstanken genom att låta vår ungdom lära det i skolorna,.

Detta är en sida av saken, men vid sidan därav måste^ man val anda rakna
med att skolorna i närvarande stund icke äro beredda därpå, och vi kunna säkerligen
ej framtvinga ett beslut i riktning av att nu upptaga esperanto såsom
det språk, vilket den svenska ungdomen skall lära i första hand. Vi måste
då välja ett levande språk, och frågan är då, om vi skola välja tyska eller
engelska. Då ställer jag den frågan till mig: Vilket av dessa språk är det
mest praktiska, det mest lämpliga, det som skulle giva skolungdomen största
nytta? Jag säger utan tvekan, att engelskan måste ge skolungdomen den största
nyttan för det kommande livet. Herr Lindhagen sade, att tyskan genom
världskriget hade blivit åsidosatt. Detta är icke riktigt sant. Jag kan tala
om för herr Lindhagen, att redan för tjugu eller trettio år sedan var engelskan
världsspråket på sjön. Om en tysk befälhavare kommer till Stockholm och om
han var förtrogen med engelskan, skulle han helt säkert använda detta språk i
samtal med andra personer i Stockholm. Om två skeppare mota varandra på
främmande ort, en svensk och en tysk, så tilltala de varandra på engelska. Engelskan
är alltså ett världsspråk redan nu, då det gäller sjöfartsangelägenheter.

Nu kan man ju säga, att det är mycket fa av svenska folket, som ga till sjöss
och följaktligen på den grund ha behov av att lära sig engelska språket, men
det är väl en hel del som, även om de lärt sig tyska, måste sadla om för att lära
sig engelska, såsom det för deras livsgärning mest viktiga. Men det är ett
förhållande, som här redan blivit vidrört, att de flesta ha större förutsättningar
att kunna förkovra sig i engelskan ån i tyskan. Ty det är mycket få familjer
i vårt land, som ej ha släktingar i Amerika, och finns det möjlighet till
skriftlig korrespondens, så föreligger däri alltid en möjlighet att ytterligare
förkovra sig i engelskan.

De synpunkter, herr David Bergström förde fram. äro även mycket viktiga
för vårt lands vidkommande. Sverige har en mycket stort uppgift i den stora
varudistributionen, och man reder sig betydligt bättre pa, världsmarknaden med
engelskan än man gör med tyskan. Man har alltså betydligt större nytta därav.

En annan sak är också, att den engelska nationen är oerhört konservativ. Jag
blev förbluffad, när jag kom tillbaka till Sverige och fann, att.nästan varje
tulltjänsteman kunde ett eller tva, språk. T England begär man icke, att tull -

Nr 34. 24

Fredagen, den 20 maj e. m.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Fort*.)

tjänstemännen skola kunna annat än engelska. Kommer en främling dit som
har någon angelägenhet att uträtta, får han skaffa sig en tolk för att uträtta
sitt ärende men här i vart land äro vi så frikostiga, att vi till och med utbilda
lägre tjänstemän till sprakmänmskor för att de skola kunna stå främlingarna
fri- Man maste även taga i beaktande dessa synpunkter.

Nu säger herr Dahl, att tyskan är mer behövlig i vårt land för den grammatikahska
språkundervisningen, och följaktligen är den det utländska språk
vi törst behova inlära i vara skolor. Men man behöver väl icke av den anledningen
inlära ett främmande språk. Kan man icke använda svenskan för grammatikalisk
språkundervisning? Den måste väl enligt mitt sätt att se saken
vara. grundläggande i fråga om den uppgiften. Jag tror till och med, att engelskans
inlärande kan bliva till stor nytta såsom ett mycket lämpligt exempel
pa ett språk, som icke är så grammatikaliskt som det svenska, och följaktig11
gor dess studium lärjungen uppmärksam på de grammatikaliska felen i
detta Dammande språk, vilket bör göra honom mer känslig för den verkligt
grammatikaliska utbildningen av det svenska språket

Slutligen bär herr Reuterskiöld sagt, att det skulle Egga en fara i att första
ammaren fattade ett annat beslut än andra kammaren. Jag kan ej se det.
r det sa att vi latta samma beslut som andra kammaren, innebär det ingenting
annat an att vi ge direktiv åt Kungl. Maj:t att här inympa tyskan i skona
såsom det forsta språk, vilket lärjungarna skola inlära. Fatta vi här
ett annat beslut, ligger saken mera öppen och fri för Kungl. Maj:t att taga
praktiska synpunkter under övervägande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Olsson, Olof: Jag tyckte till en början, herr talman, att denna

sprakdiskussion tenderade att bli rätt intressant, och jag kan inte neka till,
att jag ett ögonblick tänkte, att här har herr Lindhagen uppenbarligen en
chans. Genom att fälla tillräckligt ofördelaktiga yttranden om skolutskottet
kan han kanske tala sig in i åtminstone några hjärtan i denna kammare. Men
det förefaller mig nu, som om debatten i någon mån skulle ha urartat; i varje
fall känner jag mig inte glad.vidare. Jag tycker därför, att det kan vara skäl
V1- nU rikare utbyte av de här utsvävningarna — att gå

tillbaka till frågan. Den handlar nämligen om något helt annat, än vad herrarna
här tyckas sysselsätta sig med. Den handlar om, huruvida man skall ha
tyskan eller engelskan som första språket i realskolorna. Om det vore på det
viset,. att vi bara skulle_haft ett språk, då skulle det varit skäl att stå här och
anstränga sig för att få engelskan eller tyskan, allt efter sympatierna. Men
nu ligger det så lyckligt till, att vi skola ha både tyska och engelska. Följaktligen
gäller det att välja vilket av dessa två man skall börja med — inte
vilket som skall läsas ensamt. Och då spela de synpunkter, som herr David
Bergström och andra framhållit, ingen som helst roll, utan då blir det huvudsakligen
rent pedagogiska ting, som bli avgörande.

. Grår man ut ifrån detta, sa tror jag, att de flesta språklärare ha den uppfattningen
— det är underligt, hur det rent instinktivt kommer fram — att har
man en kortare skola och man i denna skall läsa de båda språken jämsides,
men ända börja med något, då skall man börja med tyskan. Det är krångligare
att lära sig tyska på tre år proportionellt lika mycket som man lär sig
vi a ,~yra> an ar lära sig engelska på tre år proportionellt ungelär
lika, mycket som man lär sig tyska på tre år.

Härtill kommer en annan sak, som naturligtvis bara magistrarna ha så kallad
kläm pa, och det är, att börjar man med tyska, har man rätt mycken nytta
av modersmalsundervisningen. Man kan, utan att vara alltför knepig, sam -

Fredagen den 20 maj e. m.

25

Nr 84.

arbeta med modersmålsläraren, och för den händelse man själv är detta, kan
man slå två flugor i en smäll.

Om vi sålunda se på saken sådan den är, tror jag, att vi kunna låta oss nöja
med den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t intagit och som utskottet i detta fall
så gott som slaviskt har följt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergqvist: Herr talman! Med anledning av herr David Bergströms
vädjan till ecklesiastikministern, att man i somliga skolor skulle få börja med
engelska och i andra med tyska, så vill jag uttala som min uppfattning, att
det vore mycket olyckligt, om det rådet följdes. Det skulle medföra stora praktiska
svårigheter för familjer, som flytta från den ena orten till den andra.
Om de t. ex. varit på en ort, där man haft tyska som grundläggande språk,
och sedan komma till en ort, där engelskan är det grundläggande språket, så
skulle det möta stora svårigheter för dem att få in sina barn i motsvarande
klass. Jag vill därför för min del vädja till regeringen att inte gå den vägen.

För övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Westman: Herr talman! Det har säkerligen förefallit icke bara mig
utan många andra av kammarens ledamöter, som om under den föregående behandlingen
av förslaget till skolreform det kommit in alltför mycket inrikespolitik
i vår diskussion. Så mycket mera måste man väl då reagera mot att
åtskilliga talare i den lilla fråga, som nu föreligger, ha ansett det vara lämpligt
att inblanda utrikespolitik. Den talare, som mest energiskt gjorde det, var
herr Holmgren. Jag finner mig av hans anförande föranlåten att betona, att
när jag går att avge mitt votum i denna pedagogiska fråga, sker det alldeles
icke ur några utrikespolitiska synpunkter. Jag vill för min del ansluta mig
till herr Oscar Olssons yrkande, men jag gör det då uteslutande ur de synpunkter,
som jag anser vara i denna fråga sakligt bestämmande.

Herr förste vice talmannen äskade ljud och yttrade: Jag ber att få fästa

herrarnas uppmärksamhet på att enligt fattat beslut komma vi i morgon att
börja med sjukkasselagen. En eventuell fortsättning av behandlingen av nu
föreliggande ärende — såvida vi inte hinna slut på ärendet i kväll —- lär inte
kunna förekomma förrän möjligen på onsdag nästa vecka.

Herr Lindhagen: Jag skall bo att få säga några ord med anledning av herr
Olssons anförande.

Det är ju goda skäl han givit för att tyskan skall gå först, nämligen att det
är så svårt, och det är väl det avgörande och verkligt vägande pedagogiska
skälet, för att man skall börja tidigare därmed. Däri är jag ense med honom.
Men då herr Olsson sade, att herr Lindhagen sökt ge hugg på utskottet, så tyder
det på att herr Olsson i strid mot sin natur fått en sådan kärlek till utskottet,
att han knappt tillåter, att man rör vid det. Jag måste emellertid förbehålla
mig frihet att tala för esperanto, även om utskottet under alla förhållanden
bestämt avråder från dess införande. Jag vet mycket väl, att herr Olsson
såsom ecklesiastikminister lovade en av esperantofolkets pionjärer här i landet
att ta under övervägande att framställa förslag om statsunderstöd till rörelsen,
vilket finska staten redan beviljat; och jag vet alltså, att herr Olsson inte är
alldeles främmande för världsspråkstanken, och då bör han väl kunna med
välvilligt överseende tillåta oss att föra fram den i åtanke även vid detta tillfälle.

Gentemot herr Lindley vill jag bara saga, att det internationella stora sjömansförbundets
kongress i Hamburg för ej länge sedan uttalade sig för espe -

Ang.

språkundervisningen

i realslcolcin.

(Forts.)

Nr 34. 26

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Korts.)

rånte» såsom världsspråk och detta trots sjömännens stora kunskaper i engelska.
Detsamma gjorde de engelska fackföreningarna på sin kongress 1925. Det är
alltså just de två organisationer, som till synes minst av alla skulle behöva ett
världsspråk vid sidan av engelska, som för sin del uttalat sig just för esperanto.
När skall något av denna visdom och världserfarenhet nalkas våra bortglömda
kuster häruppe?

Rop på proposition hördes nu.

Herr Olsson, Oscar: Med anledning av herr Bergqvists oöverlagda vädjande
till ecklesiastikministern är jag tvungen att yttra ett par ord. Det skäl, som
herr Bergqvist anförde, är inte alls av den vägande natur, som han anser det
vara. Det finns nämligen en väg till, som Kungl. Maj :t kan gå och varigenom
de faror, som herr Bergqvist förutsätter, kunna avlägsnas. Det blir möjligt
för Kungl. Maj:t att gå denna väg, om kammaren fattar beslut i överensstämmelse
med reservationen. Kungl. Maj:t kan nämligen vid sådana läroverk,
där det finns parallellavdelningar i första klass, låta den ena börja med tyska
och den andra med engelska. Då blir det ingen svårighet för flyttande familjer.
Denna anordning är tillämpad vid ett läroverk i närheten av Stockholm,
som jag har reda på, och den utvägen borde kunna vara synnerligen tillfredsställande
för representanterna för det parti, som är särskilt angeläget om att
det inte skall bli någon dödande uniformitet över organisationen.

Yad alla sakkunskapens skäl för och emot beträffar, har jag lyssnat på dem
med uppmärksamhet, och det är, som jag sade i mitt första anförande, så, att
de väga ungefär lika ur pedagogisk synpunkt.

Jag har ingen anledning att ändra mitt yrkande.

Ropen på proposition förnyades.

Herr Bergqvist: Jag tror mig kunna konstatera, att herr Oscar Olsson

inte riktigt tänkt igenom denna fråga. Om t. ex. en familj i Stockholm har en
son i en parallellavdelning här och engelska i denna är grundläggande språk,
men familjen sedan flyttar till Luleå, där tyska är grundläggande, så råkar
pojken ovedersägligen i en ogynnsam ställning, då han skall in i den nya skolan.

Herr Trygger: Jag skall be att få säga ett par ord.

Mig förefaller det, som om det skulle vara bra olämpligt, om man nu efter
en debatt sådan som denna skulle överge ett system, som hittills praktiserats.
Jag kan mycket väl förstå, att man kan ha olika meningar i denna fråga. Jag
har själv en bestämd mening, men jag skall icke alls gå in på den saken. Jag
tycker, att situationen är i alla fall den, att det nog vore lättsinnigt att, trötta
som alla äro efter denna debatt, besluta en omkastning i förhållande till vad
som gäller för närvarande.

Jag ber att för min del få instämma i vad herr Olof Olsson yttrade.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, anförde herr förste vice talmannen,
att i fråga om utskottets yttrande å sid. 75 i det tryckta utlåtandet,
såvitt anginge språkundervisningen i de främmande levande språken, yrkats
l:o) att ifrågavarande .yttrande skulle godkännas; 2:o) att kammaren skulle
godkänna den av herr David Bergström m. fl. därom anförda reservationen;
samt 3:o), av herr Lindhagen, att den i utskottets yttrande förekommande
meningen »Utskottet har för sin del vid övervägande av denna fråga ej funnit
anledning till erinran mot den av departementschefen uttalade meningen»
skulle utbytas mot följande: »Det enda grundläggande språket bör vara
esperanto.»

Fredagen den 20 maj e. m.

27 Nr 34.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr David Bergströms m. fl.
reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i andra särskilda utskottets utlåtande
nr 1 godkänner utskottets yttrande å sid. 75 i det tryckta utlåtandet, såvitt
angår språkundervisningen i de främmande levande språken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr David Bergström m. fl. därom anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I kapitlet IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden hade utskottet å
sid. 111—112 i det tryckta utlåtandet anfört:

»Frågan om särskilda lokala styrelser för samtliga allmänna läroverk synes
utskottet vara av beskaffenhet att ej utan bärande skäl böra skjutas åt sidan.
Departementschefen har förordat i stort sett ett bibehållande av nuvarande förhållanden
och utan att härför anföra några särskilda omständigheter avvisat
tanken på dylika styrelser för de högre läroverken och gossrealskolorna. Enligt
utskottets mening är frågan om särskilda lokala styrelser förtjänt att närmare
beaktas. Inrättandet av sådana styrelser är ägnat att bevara en viss kontinuitet
i det närmaste handhavandet av läroverkens förvaltning och att bidraga
till stärkande av solidariteten mellan läroverken och de samhällen, där de
äro belägna; måhända skulle ock åt en sådan styrelse kunna överlämnas handhavandet
av vissa smärre administrativa ärenden. Utskottet vill sålunda förorda,
att kommunala läroverksstyrelser må upprätthållas vid alla de läroverk,
där sådana nu finnas —■ de nuvarande statssamskolorna såväl som de till förstatligande
föreslagna kommunala mellanskolorna — men vill tillika ifrågasätta,
huruvida icke Kungl. Maj:t må finna skäligt föreskriva, att liknande
styrelser skola inrättas jämväl vid övriga statsläroverk, högre som lägre.»

Enligt den av herr A. Dahl m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen hade
reservanterna ansett, att utskottets utlåtande i denna del bort hava följande lydelse
:

»Kommuns medverkan vid respektive skolors administration genom lokala
styrelser finner utskottet icke böra utsträckas utöver vad departementschefen
förutsatt.»

Härom yttrade nu

Herr Dahl, Adolf: Jag anhåller att få fästa kammarens uppmärksamhet

på en punkt i utskottsförslaget sid. 111—112, avseende frågan om lokala styrelser
för skolorna.

Ang.

språkundervisningen

i realskolan.
(Forts.)

Ang.

kommunala

läroverks styrelser.

Nr 34. 9 8

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang.

kommunala

läroverks styrelser.

(Forts.)

Kung!. Maj:t har föreslagit, att sådana lokala styrelser, som nu finnas för
samskolorna, skola vid omorganisationen inrättas jämväl för de nybildade samrealskolorna,
men utskottet föreslår, att denna anordning skall gälla samtliga
läroverk och sålunda lokala styrelser tillsättas även för de högre allmänna
läroverken.

För min del har jag svårt att inse behovet och lämpligheten av den föreslagna
utvidgningen. Jag skall inte vid denna sena timme besvära kammaren med
någon utförligare motivering. Kungl. Maj :t har ju haft förmånen att vinna
hänsyn för sina yrkanden i så stor utsträckning, att jag föreställer mig, att alla
de, som i övrigt litat till Kungl. Maj :t, skola finna sig föranlåtna att ansluta
sig till propositionens ståndpunkt i denna del, och vi andra, som i vissa andra
stycken inte kunnat vara fullt överens med Kungl. Maj :t, ha tillfredsställelsen
att på denna punkt kunna ansluta oss till propositionen.

Jag hemställer därför, att det stycke i motiveringen på sid. 111—112, som
börjar med orden »Frågan om särskilda lokala styrelser» och slutar med orden
»högre som ^lägre» måtte utgå och i dess ställe måtte införas ett stycke, som
återfinnes pa sid. 234 i den reservation, som har avgivits av mig m. fl. andra
ledamöter i utskottet och som lyder sålunda: »Kommuns medverkan vid respektive
skolors administration genom lokala styrelser finner utskottet icke böra
utsträckas utöver vad departementschefen förutsatt.»

Herr Björck: Jag skall också försöka att fatta mig kort.

Det referat, som herr Dahl lämnade av utskottets ställning till denna fråga,
är knappast fullt adekvat. Förhållandet är det, att Kungl. Maj:t, som herr
Dahl riktigt erinrade om, föreslagit, att sådana styrelser, varom bär är fråga,
skulle upprättats vid de nyinrättade samrealskolorna, liksom de finnas vid
de nuvarande statssamskoloma och de kommunala mellanskolor, som skulle
övertagas av statsverket. Vid bägge dessa grupper, de nuvarande statssamskolorna
och de blivande samrealskolor, som uppstå av de kommunala mellanskolorna,
skulle alltjämt styrelser enligt utskottets förslag komma till stånd.
Men ifråga om de nya samrealskolorna i Oskarshamn m. fl. platser har utskottet
inte intagit en alldeles bestämd ståndpunkt i enlighet med propositionen
utan begränsat sig till ett mera allmänt och principiellt övervägande. Utskottet
yttrar nämligen: »Utskottet vill sålunda förorda, att kommunala läroverksstyrelser
må upprätthållas vid alla de läroverk, där sådana nu finnas — de nuvarande
statssamskoloma såväl som de till förstatligande föreslagna kommunala
mellanskolorna — men vill tillika ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t må
finna skäligt föreskriva, att liknande styrelser skola inrättas jämväl vid övriga
statsläroverk, högre som lägre.» Däri ligger alltså, att Kungl. Maj:t bemyndigas
att föranstalta om sådana styrelsers inrättande även vid de nya samrealskolorna,
men det har ansetts böra stå Kungl. Maj:t fritt att gå ett steg
längre, om så vid en närmare omprövning skulle finnas önskvärt. Utskottet
har emellertid icke bestämt förordat, att sådana styrelser skola komma till
stånd vid samtliga läroverk.

Själva frågan om lokala styrelser vid läroverken är av stor principiell vikt.
Det finns ju sådana styrelser redan nu vid statliga läroverk, t. ex. de tekniska
läroverken, liksom vid statens samskolor, som ju redan är nämnt. Det kan anföras
mycket vägande skäl med hänsyn till samarbetet mellan läroverken och
föräldraintresset på orten för sådana styrelsers existens och sålunda även för
deras införande vid de allmänna läroverken. Icke minst tala härför många
praktiska skäl, i det att dessa styrelser, som vi särskilt känna från de privata
läroverken, kunna inrymma personer, som kunna tillföra läroverkens ledning
viktiga synpunkter med avseende på lokaler, ekonomi och sådant. Därför har

Fredagen den 20 maj e. m.

29

Sr 34.

utskottet velat peka på att åtgärder i sådan riktning eventuellt kunna vara
önskvärda utan att som nämnt taga bestämd ståndpunkt i saken.

Jag vill också framhålla såsom ett ytterligare skäl, att när man nu går fram
med krav på besparingar i statsförvaltningen, är det alldeles otvivelaktigt, att
en hel del löpande göromål skulle kunna utan skada och till bestämt gagn överflyttas
från den centrala tillsynsmyndigheten till sådana decentraliserade styrelser
som de ifrågasatta. På det sättet skulle eventuellt en besparing i arbetet
hos den centrala skolledningen kunna åvägabringas, som komme att innebära
bestämda fördelar för det allmänna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets motivering.

Arv).

kommunala

läroverks styrelser.

(Forte.)

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Det förefaller mig, som om herr Björck
ville söka så att säga hänga upp frågan på en viss beskaffenhet i formuleringen
för att därigenom bortskymma det verkliga innehållet. Jag tillät mig
säga, att utskottets önskemål var, att den ifrågasatta anordningen skulle omfatta
jämväl de allmänna läroverken, således icke endast realskolorna. Nu
säger herr Björck, att man har endast velat ifrågasätta detta. Ja, men om
man först beaktar, att Kungl. Maj:t intagit den ståndpunkten, att dessa lokala
styrelser icke borde utsträckas att omfatta de allmänna läroverken, och
å andra sidan läser vad utskottet här skrivit, så kan jag åtminstone för min
del inte få fram någon annan mening av denna utskottets skrivart än den, att
man vill något annat och mera än vad Kungl. Maj:t här har ifrågasatt. Eljest
hade, såvitt jag kan tänka mig, inte något uttalande i detta avseende varit erforderligt.

Jag skall be att få citera vad utskottet skriver i själva slutmeningen av denna
punkt: »Utskottet vill sålunda förorda, att kommunala läroverksstyrelser
må upprätthållas vid alla de läroverk, där sådana nu finnas — de nuvarande
samskolorna såväl som de till förstatligande föreslagna kommunala mellanskolorna
— men vill tillika ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t må finna
skäligt föreskriva, att liknande styrelser skola inrättas jämväl vid övriga
statsläroverk, högre som lägre.»

När man beaktar nyanseringen i skrivsättet, i enlighet med vad som brukar
praktiseras i statsutskottet, och då också ihågkommer, huruledes vid avfattandet
av detta märkliga betänkande det ständigt har betonats, att detta i själva
verket, såvitt det gällde organisation och anslag, skulle jämställas med statsutskottets
betänkanden, så kan man inte sluta blicken till för att man här ser
framför sig ett önskemål, som är precis detsamma som ett krav från riksdagens
sida, att de lokala styrelserna skola utsträckas på sätt här från utskottets sida
ifrågasatts. Även om handen är pådragen med en tämligen mjuk handske,
känner man nog trycket därunder. Jag är övertygad om att med den känslighet,
som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet besitter, skall han
inte underlåta att känna sig påverkad av detta grepp, och jag tror, att det icke
finns något skäl för denna kammare att ansluta sig till detsamma.

Jag hemställer således, att kammaren ville bifalla mitt förut gjorda yrkande.

Herr Pålsson: De styrelser, det här gäller, hava ju redan funnits vid de

kommunala mellanskolorna och varit till stor nytta på grund av det samarbete,
som kunnat etableras mellan skola och föräldraintresse. Det bör finnas något
organ som bygger bro emellan kollegiet och föräldrarna i den bygd, där
skolan ligger, och därför kan det vara bra, att sådana styrelser finnas. Jag
tror inte heller, att det skulle skada, om anordningen utsträcktes längre än det
hittills varit, så att även elementarläroverkens kinesiska mur rives, som full -

Nr 84.

30

Fredagen den 20 maj e. m.

Ang.

kommunala

läroverks styrelser.

(Forts.)

Ang.

organisationen
av högre
allmänna
läroverket
i Halmstad.

ständigt skilt allmänheten och föräldraintresset från skolan. Tillkomsten av
sådana styrelser, som här föreslås, även för skolor som förut saknat sådana,
tror jag därför skulle bliva till nytta, emedan det skulle medföra, att intresset
hos allmänheten för skolan bleve större.

Jag tror således, att det inte är någon fara att gå med på den motivering,
som utskottet här föreslagit, utan.yrkar bifall till densamma.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
därunder yrkats dels godkännande av den del av utskottets motivering, som i
det tryckta utlåtandet började å sid. 111 med orden »Frågan om särskilda lokala
styrelser» och slutade å sid. 112 med orden »vid övriga statsläroverk, högre
som lägre», dels ock, av herr Dahl, Adolf, att förevarande del av utskottets
motivering skulle utbytas mot ett uttalande av följande lydelse: »Kommuns

medverkan vid respektive skolors administration genom lokala styrelser finner
utskottet icke böra utsträckas utöver vad departementschefen förutsatt.»

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner den del av andra särskilda utskottets motivering i utlåtandet
nr 1, som i det tryckta utlåtandet börjar å sid. 111 med orden »Frågan
om särskilda lokala styrelser» och slutar å sid. 112 med orden »vid övriga
statsläroverk, högre som lägre», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Adolf Dahls under överläggningen därom framställda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahl, Adolf, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 58;

Nej — 53.

I kapitlet X. Den föreslagna läroverksorganisationen hade utskottet å sid.
143 i det tryckta utlåtandet yttrat bl. a. följande:

»Vid högre allmänna läroverket i Halmstad synes realskolan böra omfatta
en femklassig och en fyrklassig avdelning, den senare, med hänsyn till antalet
barn från kringliggande landsbygd, inneslutande två serier parallellavdelningar.
»

Fredagen den 20 maj e. in.

31 Nr 34.

I denna fråga anförde nu

organisationen

• dV hÖQTQ

Herr Bissmark: Genom att olika linjer bildats vid realskolor uppkomma allmänna

för framtiden ganska betydande svårigheter att placera de inträdessökande. läroverket
Om man till exempel förut haft 60 inträdessökande och 2 parallella likartade 1 Halmstad.
linjer, har antalet kunnat delas upp på två klasser med vardera 30 elever. Med (iorts.)
det nya systemet får man kanhända, för att taga ett exempel, 50 sökande till
den ena linjen och 10 till den andra. För att avhjälpa detta missförhållande
och särskilt med hänsyn till att läroverken öppnas även för flickor har Kungl.

Maj:t i propositionen ansett nödigt att skapa nya parallellinjer. Det blir helt
naturligt nödvändigt vid flera läroverk. Kungl. Maj :t har alltså för ett flertal
läroverk föreskrivit, att det skall bildas parallella linjer inom den 6-åriga
realskolan i klasserna 3 till 5. Utskottet har gått en annan väg och föreslagit,
att det skall bildas parallellinjer vid vissa läroverk inom den 5-åriga realskolan
och vid andra läroverk inom den 4-åriga realskolan. Det är alldeles påtagligt,
att ett dylikt system kommer att verka i hög grad stelt. Jag tänker
särskilt på ett sådant läroverk som Halmstad, där jag har all anledning att
tro, att anslutningen kommer att ske förnämligast till den 5-åriga realskolan.

Vi tänka oss exempelvis, att där anmäla sig, såsom jag nämnde, 50 inträdessökande
— ja, man får nog räkna med större siffror nu; sedan flickorna kommit
med, får man nog räkna med att det kommer 60 sökande till den femåriga realskolans
första klass och ett 20-tal till den 4-åriga realskolans första klass. Då
är det föreskrivet här i utskottets utlåtande, att det skall bildas parallellavdelning
inom den 4-åriga realskolan, men alltså inte inom den realskoleavdelning,
där det verkligen behövs en parallellavdelning. Genom denna stelhet i
systemet kommer man att få svårigheter. Förhållandena äro likadana vid läroverken
i Borås och i Östersund.

Jag vill nu inte så här sent på natten taga upp tiden med en utförligare motivering.
Jag tycker, att det bör förefalla ganska klart, att man här böra göra
en uppmjukning, så att man inte utsätter sig för dylika svårigheter i onödan,
och en dylik uppmjukning kan vinnas på en ganska enkel väg, nämligen genom
att överlämna åt Kungl. Maj :t att vid behov pröva och bedöma, vid vilken linje
parallellavdelningar skola inrättas.

Jag ber alltså nu, herr talman, att för Halmstadsläroverks vidkommande få
framställa följande yrkande — sedermera kommer jag att framställa yrkande
även beträffande de andra nämnda läroverken.

Enligt utskottets uttalande (sid. 143) synes »vid högre allmänna läroverket
i Halmstad realskolan böra omfatta en 5-klassig och en 4-klassig avdelning,
den senare, med hänsyn till antalet barn från kringliggande landsbygd, inneslutande
två serier parallellavdelningar».

Senare delen av denna sats efter orden »4-klassig avdelning» bör utgå och i
stället införas en ny sats av detta innehåll:

»Endera av dessa avdelningar skall innesluta två serier parallellavdelningar,
och ankommer det på Kungl. Maj:t att efter det föreliggande behovet pröva,
huruvida den 4-åriga eller 5-åriga realskolan bör sålunda uppdelas.»

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Det är alldeles uppenbart, att det på de
olika punkterna i organisationen kan komma att gnissla. Det är otänkbart för
vem det vara må att så kunna titta in i framtiden, att man skulle kunna bestämma,
hur det kommer att bli i allting. Jag har en gång förut sagt, att utskottet
har räknat med de siffror och förhållanden, som nu äro, men att utskottet
däremot inte kunnat räkna med siffror och förhållanden, som komma i en framtid.
Men för att ingenting skall skadas i onödan, har utskottet beträffande hela

Nr 34. 32

Fredagen den 20 maj e. m.

4*5- denna organisation gjort en reservation på sid. 131 av följande innehåll: »Slut°rg<av\ögrTn
vill utskottet beträffande hela den organisation, som nedan föreslås, framaiimänna
hålla, att erfarenheten givetvis kan göra vissa jämkningar i densamma önskläroverket
varda på grund av lokala förhållanden, ändrat elevantal m. in., och utskottet
i Halmstad, förutsätter, att i sådant fall Kungl. Maj:t härom kommer att för riksdagen
(forte.) framlägga förslag». Jag menar således, att de jämkningar, som kunna behövas,
härigenom äro rekommenderade.

Jag finner därför, att det inte är nödvändigt att på något sätt särskilt pricka
ut den eller den orten eller någonting annat sådant, och ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till vad utskottet i denna del yttrar.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag vågar verkligen hemställa, om man kan
anse^att det skall vara nödvändigt att besvära riksdagen, därför att man på en
ort får flera lärjungar till en parallellavdelning än till en annan. Man bör
väl kunna med fullt förtroende överlämna åt Kungl. Maj:t att avgöra den sak
det här gäller med ledning av förhållandena på orten, sedan man endast fastställt
antalet av de parallellavdelningar, som böra finnas i ett visst läroverk.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
anförde, att i avseende på utskottets yttrande å sid. 143 i det tryckta utlåtandet
beträffande organisationen av högre allmänna läroverket i Halmstad yrkats
dels att detta yttrande skulle godkännas, dels ock, av herr Bissmark, att
utskottets yttrande skulle godkännas med den ändring, att senare delen av den
första meningen näst efter orden »en femklassig och en fyrklassig avdelning»
utelämnades och att i stället infördes följande: »Endera av dessa avdelningar
skall innesluta två serier parallellavdelningar och ankommer det på Kungl.
Maj J _ att efter det föreliggande behovet pröva huruvida den fyraåriga eller
femåriga realskolan bör sålunda uppdelas.»

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner i enlighet med
berörda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande av
utskottets yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bissmark begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i andra särskilda utskottets utlåtande nr 1
godkänner utskottets yttrande å sid. 143 i fråga om organisationen av högre
allmänna läroverket i Halmstad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Bissmarks därom framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionén, reste sig från sina platser. Herr förste
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalei röstat
för ja-propositionen.

Fredagen den 20 maj e. m.

33 Nr 34.

Då emellertid herr Bissmark begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 52;

Nej — 52.

På grund härav nedlade herr förste vice talmannen i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, varefter på anmodan
av herr förste vice talmannen herr Bissmark ur rösturnan upptog den ena
av röstsedlarna, och befanns denna vara ja-sedeln.

Ang.

organisationen
av högre
allmänna
läroverket
i Halmstad.

(Forts.)

I fråga om organisationen av högre allmänna läroverket i Borås hade utskot- Ang.
tet å sid. 146 i det tryckta utlåtandet yttrat bland annat: »Realskolan synes organisationen

böra omfatta en femklassig och en fyrklassig avdelning, den senare med pa- allmäZL

rallellklasser.» läroverket

i Borås.

Härom yttrade

Herr Bissmark: Herr talman! Under åberopande av de skäl jag anförde
i mitt förra yttrande tillåter jag mig hemställa, att i utskottets uttalande på
sid. 146 beträffande högre allmänna läroverket i Borås, de ord, som åsyfta realskolan,
nämligen »den senare med parallellklasser» skola utgå och ersättas
med orden »endera med parallellklasser enligt Kungl. Maj:ts beprövande».

I detta anförande instämde herrar Björnsson, Vennersten, Johan Johansson
och Per Adolf Larsson.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, anförde herr förste vice
talmannen, att beträffande utskottets yttrande å sid. 146 i det tryckta utlåtandet
rörande organisationen av högre allmänna läroverket i Borås endast yrkats,
av herr Bissmark, att de i nämnda yttrande näst efter orden »en femklassig
och en fyrklassig avdelning» förekommande orden »den senare med parallellklasser»
skulle utbytas mot »endera med parallellklasser enligt Kungl. Maj:ts
beprövande».

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
samt vidare enligt herr Bissmarks yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Härefter föredrogs

Punkten I med undantag av inledningsorden.

Mom. a). Ang.

I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga ^tillträde
Kungl. Maj :t att fastställa de närmare grunderna för realskolans organisation till realskolan.
i huvudsaklig enlighet med vad departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 18 februari 1927 angivit med därutinnan av utskottet
i utlåtandet föreslagna jämkningar.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! I förevarande punkt hemställer utskottet
om bemyndigande för Kungl. Maj:t »att fastställa de närmare grunder för
realskolans organisation i huvudsaklig enlighet med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 18 februari 1927 angivit
med därutinnan av utskottet här ovan föreslagna jämkningar».

Första kammarens protokoll 1927. Nr 34.

3

Nr 34. 34

Fredagen den 20 maj e. m.

Äng. I fråga om realskolans organisation förutsattes, såvitt jag läst utskottets
^LUUräde betänkan(^e rätt, att realskolan skall upplåtas för flickor, organiseras som såning
realskolan, skola, utan att vederbörande kommun förut därom framställt önskemål. Den(Forts.
) na Punkt står i motsättning mot den kungl. propositionen, som förutsätter, att
denna, organisation skall genomföras, endast under det villkor, att kommunen
därutinnan gjort framställning.

_ Enligt min mening är den av Kungl. Maj:t här intagna ståndpunkten den
riktiga och att föredraga framför utskottets, som vill att skolorna, utan så beskaffad
förutsättning, skola upplåtas för den kvinnliga ungdomen. Jag skall
icke vid denna sena tidpunkt taga upp en diskussion angående de pedagogiska
synpunkterna på. denna fråga, som ju för övrigt tidigare under överläggningen
ha berörts, utan jag inskränker mig för närvarande till att yrka, att till denna
hemställan fogas ett tillägg av följande lydelse: »dock att i fråga om flickornas
tillträde till realskolan må tillämpas den ordning, som av departementschefen
förutsatts.»

Jag ber, herr talman, att få erinra därom, att jag. då jag framställer detta
yrkande, således befinner mig i samförstånd med den uppfattning angående
den ändamålsenliga ordningen i detta avseende, som departementschefen här
har anslutit sig till.

Herr Björck: Detta herr Dahls yrkande förefaller mig fullkomligt orimligt.
Kammaren har ju i likhet med andra kammaren redan beslutat, att de
olika läroverken skola vara samläroverk, och då kan jag inte föreställa mig, att
det är möjligt att här på denna punkt foga in ett tillägg, som innebär att den
beslutade omorganisationen göres beroende av kommunalt initiativ. Obligatoriska
samläroverk kunna ju icke samtidigt vara fakultativa!

Herr Dahl, Adolf: Det är alldeles riktigt såsom den siste ärade talaren erinrade,
att kammaren, i fråga om organisationen under punkt B. b. 7, beslutat,
att vissa läroverk skola organiseras som samläroverk, men kammaren har ingalunda
beslutat, under vilka förutsättningar denna organisation skall ske. Här
kunna tänkas tvenne förutsättningar, antingen den, att kommunen gör framställning
om det, eller att kommunen inte gör framställning därom. Departementschefen
har också tänkt sig, att de skulle organiseras som samläroverk
men under förutsättning, att kommunerna gjorde framställning härom. Å andra
sidan har en stor minoritet inom utskottet tänkt sig, att det förutsattes såsom
betingelse för flickornas tillträde till läroverken, att kommunerna gjorde framställning.
Det kan ju tyckas, som om skiljaktigheten vore mera teoretisk än
praktisk, men jag tror, att om man tränger något in i spörsmålet, så skall man
finna, att frågan har en ganska real innebörd, och jag föreställer mig, att även
denna uppfattning har varit levande för departementschefen, när han formulerade
sitt förslag. Utskottsmajoriteten har ansett, att man utan vidare borde
fastställa såsom regel, att denna organisation skulle genomföras, men på goda
grunder torde det kunna ifrågasättas, om ej på denna punkt åt det kommunala
önskemålet bör givas ett betydande utrymme, och det är för kammaren öppet
att i denna punkt giva uttryck för sin ståndpunkt till frågan, huruvida åt kommunerna
bör lämnas möjlighet att på detta sätt uttrycka sitt önskemål. Jäg
föreställer mig, att detta torde stå i god överensstämmelse med den demokratiska
åskådning, som Kungl. Maj ds regering i allmänhet så starkt betonar, att
den företräder och åt vilken den även vid propositionens avfattande i denna del
har givit uttryck.

Jag hemställer därför hos alla dem, som här tillhöra det frisinnade partiet
och som väl högt uppskatta regeringens initiativ och ställning i allmänhet, huruvida
det inte kunde vara skäl att här återgå till den välgrundade ståndpunkt,

Fredagen den 20 maj e. m.

35 Nr 34.

som lierr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har intagit vid Avg.
propositionens avfattande. Jag finner således all anledning vara att vidbliva
det av mig framställda yrkandet, som ej på något sätt formellt strider mot riks- tin reaiskolan.
dagens ståndpunkt i gårdagens beslut, ty där har frågan om förutsättningarna (Forts.)
lämnats öppen. Organisationen bör ansluta till de villkor, som sedermera här
under denna punkt komma att angivas.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Det kan ju hända, att det är beroende på
den sena timmen, men jag kan faktiskt inte förstå, hur ett sådant yrkande som
det herr Dahl nu har framställt på något sätt kan komma i fråga efter de beslut,
som vi redan ha fattat, och därför ber jag i all enkelhet att få yrka avslag
därå och bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Ja, herr talman, efter min uppfattning äi det komplett
omöjligt att bifalla detta yrkande. Det skulle innebära ett upprivande av ett
tidigare beslut. Utskottet har gått in för en princip, som ej av Kungl. Maj :t
uttalats. Utskottet har gått in för, att de läroverk, som här äro angivna, skola
vara samläroverk ur statens synpunkt. Detta är en bestämd skillnad mot
Kungl. Maj:ts ståndpunkt, och då utskottets förslag i den punkten redan är
bifallet, och varit förutsättning för likställighetens genomförande mellan 4- och
5-klassiga realskolan, så kan ej kammaren enligt mitt förmenande i denna
stund sätta till ett villkor, som skulle sakligt återtaga vad som redan är beslutat.

Jag måste därför yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag ber att ehuru med tvekan få uttala mitt
instämmande i herr Dahls yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på det nu föredragna momentet yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, av herr Dahl, Adolf, att momentet skulle godkännas
med tillägg av orden »dock att i fråga om flickornas tillträde till realskola
må tillämpas den ordning, som av departementschefen förutsatts».

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på momentets godkännande
utan tillägg vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dahl, Adolf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner punkten I mom. a) av andra särskilda utskottets i utlåtande
nr 1 under avdelningen I gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med det av herr Adolf Dahl under överläggningen
påyrkade tillägget.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

i

Nr 84.

Ang.

inrättande av
kommunala
flickskolor
m. m.

36

Fredagen den 20 maj e. m.

Mom. b)—d).

Godkändes.

Inledningarna till punkterna A—I.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att kammaren
måtte — i likhet med andra kammaren -— godkänna de nu föredragna delarna
av utskottets förslag med utelämnande av de i början av var och en av punkterna
A—H förekommande inledningsord, som avse, att riksdagens beslut
skulle fattas under vissa angivna förutsättningar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls på gjord proposition vad herr Olof
Olsson därunder hemställt.

Inledningen till utskottets hemställan under avdelningen I.

Godkändes.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Avdelningen II.

Punkten a).

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av
därom i ämnet väckta motioner, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj :t täcktes till 1928 års riksdag, med beaktande av de synpunkter utskottet
förut i utlåtandet anfört och efter verkställd utredning, framlägga dels förslag
om inrättande av kommunala flickskolor, dels ock en plan för inrättande av
högre flickläroverk i enlighet med vad utskottet i det föregående förordat.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag har i denna punkt väckt en motion,
som jag emellertid nu inte skall gå närmare in på. Motionen går ut på, att de
planerade läroverken för flickor skulle organiseras så, att inom dem i första
hand inrättades en avdelning, en högre flickskola, så lika som möjligt de nuvarande
flickskolorna, vidare ett därmed förbundet gymnasium samt därjämte,
när skäl föreligga, en realskola, och att dessa läroverk skulle få anknyta till
folkskolan på samma sätt som de allmänna läroverken.

Jag skall ej nu trötta kammaren med att återigen upprepa vad jag i går
framhöll som skäl för denna min hemställan. Det har voterats om frågan i
andra kammaren, och den har därstädes fallit. Jag skall därför ej heller trötta
kammaren med att begära en votering i denna punkt.

Jag vågar släppa saken på detta sätt därför, att utskottet i sitt uttalande
faktiskt har visat en viss välvilja mot denna motion. Utskottet säger nämligen,
att det icke har tagit upp saken till avgörande nu därför, att det anser, att
den bör komma upp i samband med den utredning, som skall göras angående
de kommunala flickskolorna, och utskottet säger vidare, att det anser, att vissa
skäl finnas för den hemställan, som har gjorts i denna motion. Jag har velat
nämna detta därför, att jag vill ha taget till protokollet, att jag hoppas på,
att det uttalande, som sålunda gjorts, skall innebära välvilja ej bara i ord, utan
också i handling, så att man till nästa år, när utredning föreligger, kan våga
hoppas, att hänsyn då verkligen tages till det krav, som här har framställts i
min motion, vilket är lärarinneförbundets krav. Det är ej jag ensam, som står
bakom detta, utan jag har burit fram kravet å lärarinneförbundets vägnar. Jag
har anledning att antaga, att förbundet har ganska starka skäl för det krav,

Fredagen den 20 maj e. m.

37 Nr 34.

som det här har framställt, och jag ber att få till herr ecklesiastikministern Ang.
rikta en vädjan, att när den ifrågasatta undersökningen kommer att göras,

saken då också måtte välvilligt behandlas. flickskolor

m. m.

Häri instämde herr Åkerberg. (Fort».)

Herr Lindhagen: Under denna punkt har även jag framställt några yrkanden,
men det är ju inte lönt att göra någon särskild affär av den saken.

Jag vill bara uttala min tillfredsställelse, eller det kvinnliga släktets tillfredsställelse,
över att utskottet verkligen ryckt fram på denna punkt och velat
föreslå en verklig inriktning för att likställa den kvinnliga ungdomen med den
manliga. Jag sade, att jag ville uttala det kvinnliga släktets tillfredsställelse.

Då skrattade några riksdagsmän, men vi ha ju bara en representant i kammaren
för det kvinnliga släktet, och da måste jag hjälpa till, sa att kvinnorna
skola få en mera fyllig representation, gentemot de skrattande herrarna, som
betrakta frågan som en ren bagatell.

Nu är det klart, att utskottets förslag antagligen kommer att visa sig
mycket ofullkomligt i början av sin tillämpning, men, såsom här framställts,
kan man inte inrikta sig på att utarbeta en detaljerad plan för framtiden, utan
vi, som anse, att det kvinnliga släktet har lika stor rätt till undervisning som
det manliga — till skillnad från kanske många här i kammaren — vi finna,
att med ett beslut på denna punkt har utskottet tagit ett bestämt steg i den
riktning, vi önska, och i princip förklarat, att så skall det vara. Därför nöjer
jag mig, herr talman, med detta uttalande.

Herr Olsson, Olof: Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets

yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna b)—e).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avdelningen III.

Utskottets hemställan, såvitt angick motionerna i första kammaren nr 215,
216, 222, 223, 231—233 samt 237—240.

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan, såvitt angick herr Lindhagens motion nr 241 i första
kammaren.

I herr Lindhagens ifrågavarande motion hade hemställts, att riksdagen ville

1) antaga propositionen om det högre skolväsendets omorganisation med de
förbättringar, som kunde vidtagas, allenast såsom ett provisorium;

2) hos Kungl. Maj:t begära övervägande av ett vägledande rationellt program
för den nuvarande enligt förslaget i stort sett bibehållna pluggskolans
omvandling till en karaktärs-, kunskaps-, och yrkesskola samt en likvärdig
fostran av all landets ungdom till högre bildning med stöd av en mångsidig
linjedelning, lämpad efter olika uppgifter och anlag.

Om

ett vägledande
rationellt
program
i skolfrågan.

Jfr 34.

38

Fredagen, den 20 maj e. m.

eu vägledande Utskottet hade hemställt, att förevarande motion, i den mån den icke kunde
rationellt åfrses besvarad genom utskottets hemställan under I och II icke måtte föranprogram
leda någon riksdagens åtgärd.
i skolfrågan.

(Forte.) Herr Lindhagen: Denna motion berör det arbete, som skall följa efter det,
att denna organisation blivit antagen, nämligen det inre arbetet i skolan, och
jag har ansett, att den frågan även bör i detta sammanhang något beröras.
Det gjorde jag också under generaldebatten.

Utskottet har. yttrat några erkännsamma ord om denna motion och även
ansett, att den i viktiga delar komme att tillgodoses genom utskottets förslag.
Jag tror nog, att det i någon mån kan vara möjligt, men jag betvivlar,
att denna tankegång till sitt huvudsakliga syfte ännu ingår så i medvetandet,
att man kan anse, att utskottets utlåtande täcker motionens verkliga
andemening i stort sett.

Reservanterna åter ha som sagt i sin motivering fullständigt förbigått motionen
och således tagit bestämt avstånd från densamma. Alltså hava de en
uppfattning, vilken är rent motsatt den, vilken blivit uttryckt i motionen.

Jag skall, herr talman, bara för att jag anser, att detta yrkande bör framkomma
under ^debatten, be att — såsom jag förebådade i går under generaldebatten^
-— få hemställa, att riksdagen ville besluta, att hos Kungl. Maj :t,
med utgång från de grunder, som av riksdagen i skolfrågan beslutats, begära
övervägande av ett vägledande rationellt program till ett begynnande arbete
för den enligt nämnda grunder i stort sett bibehållna pluggskolans omvändhng*
till en karaktärs-, kunskaps- och yrkesskola, samt en likvärdig fostran
av all landets ungdom till högre bildning med stöd av en mångsidig linjedelning,
lämpad efter olika uppgifter och anlag.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på herr

Lindhagens hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter gjordes propositioner dels
därpå, att herr Lindhagens ifrågavarande motion, i den mån den icke kunde
anses besvarad genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd, dels ock pa bifall till herr Lindhagens, under överläggningen
framställda yrkande; och förklarades den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Om skol- Utskottets hemställan, såvitt angick herr Lindhagens motion nr 242 i första
undervisning i kammaren.
spanska

och esperanto. I berörda motion hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen med anledning
av propositionen om det högre skolväsendet ville besluta eller hos Kungl.
Maj :t till övervägande förorda, att inom den nyspråkliga linjen bereddes någon
plats:

1) för spanska språket, och

2) framför allt för esperanto, som sedan årtionden utgjorde ett levande, inom
de flesta länder talat, lättlärt och logiskt världsspråk.

Utskottet hade hemställt, att ifrågavarande motion, i den mån den icke kunde
anses ^besvarad genom utskottets hemställan under I och II, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Det framgick av herr Olssons avslagsyrkande beträf fande

den föregående motionen, att -—• såsom jag också mycket riktigt antagit
— det inte förhåller sig så, som utskottets medlemmar hava skrivit i sin

Fredagen den 20 maj e. m.

39 Hr M.

motivering och även vissa uttalat till mig enskilt, att de: sympatiserademed
nämnda motion. Ty då skulle inte herr Olsson ha yrkat blankt avslag pa det, spanska
som utskottet särskilt intresserat sig för. Jag förstår alltså, att den av och esperanto.
mig väckta frågan ligger utanför ramen av det arbete, som vi nu orka med. (Forte.)
Det är delvis samma sak med följande motioner, om vilka dock utskottet också
i de flesta fall har uttalat, att utskottet lutar något åt ^ samma ståndpunkt
som motionären, och utskottet har även inbegripit detta standpunktstagande x

en del av sina yrkanden. , , . ,

Jag skall, herr talman, vid sådant förhållande och i denna sena timme inte
tillåta mig att göra något yrkande vare sig beträffande den nu föredragna motionen
eller de efterföljande, utan jag vill bara till protokollet ha uttalat^ att
denna underlåtenhet inte betyder något instämmande uti den avvisande ståndpunkt
som utskottet i viss mån i alla fall har intagit till denna motionsioljd.

Jag vill också säga, att jag gärna tillåter, att herr talmannen på en gång
framställer proposition på samtliga dessa mina följande motioner för att
göra en efterlängtad tidsvinst åtminstone med några sekunder.

Herr Olsson, Olof: Naturligtvis verkar det litet brutalt, när man uppträder
så kort och bara säger, att man yrkar avslag på en sak, men, ser herr Lindhagen:
det är inte så lätt att någonting yrka med den propositionsordning,

som vi ha just nu. . ... ,

Vi ha i alla fall tagit all den hänsyn, som vi ansett vara rimlig, till herr

Lindhagens förslag, och de gå ju på sätt och vis parallella med utskottets
med de extravaganser, förstås, som ju i allmänhet aro betecknande för herr
Lindhagens syn på tingen. Och när det kommer ett direkt yrkande har,
så tycker jag, att det är lika gentilt att säga att man yrkar avslag pa det
som att hemställa om bifall till utskottets förslag, som ju inte har fast annat
avseende därvid än jag nu säger.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, jag har ju också sagt, att jag inte trodde
på utskottet, när det i sin motivering säger, att vad som föreslås av motionären,
vore behjärtansvärt. Man har därmed bara givit motionären en vanlig
klapp på axeln. Men jag måste inlägga en gensaga mot den siste talaren, da
han betraktar dessa krav som extravaganser. De innebära bara den klara och
rena rättvisan, och utgå herrarna från att den rena och klara rattvisan ar
extravagant, då lära ni aldrig komma långt fram i fortsättning pa den bana,
som är inslagen i och med utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, beslöt kammaren på
gjord proposition, att förevarande motion, i den män den icke kunde anses, besvarad
genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan, såvitt angick motionerna i första kammaren nr 243
—250.

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den man de icke kunde anses
besvarade genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan, såvitt angick herr Bergmans m. fl. motion nr 251
i första kammaren. hamns real I

nämnda motion hade hemställts, att riksdagen, därest positivt beslut kom- skola.
me att fattas om det högre skolväsendets omorganisation med anledning av

Bir 34. 40

Fredagen den 20 maj e. m.

°"Sr i™?1 1Maj:ts Pr°P°sition nr 116, ville för sin del besluta, att realskolan i
hamn, real- Kristinehamn successivt från och med höstterminen 1928 skulle utvidgas till
skola. Högre allmänt läroverk med två gymnasiallinjer, ett fyraårigt latingym ''Forts.

) nasium och ett treårigt realgymnasium, båda med tillträde för såväl manliga
som kvinnliga lärjungar, under förutsättning att kommunen åtoge sig att
tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättmng
åt rektor.

Utskottet hade hemställt, att förevarande motion, i den mån den icke kunde
anses besvarad genom utskottets hemställan under I och II, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar David Bergström,
K. J. Ekman, Oscar Olsson, J. Bergman, A. T. A. Wallerius och S. Bengtsson
i Norup på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående behovet
av ett nytt gymnasium i Värmland och, därest Kungl. Maj:t funne omständigheterna
det påkalla, för riksdagen framlägga förslag om utvidgande av
Kristinehamns realskola till högre allmänt läroverk.

Herr Bergman: Jag ber med avseende å denna punkt att få göra en vädjan
till kammaren.

Motionen är undertecknad av ett stort antal ledamöter av kammaren. En
liknande motion hade väckts, undertecknad av synnerligen många, även i
andra kammaren. I båda kamrarna är den undertecknad av bl. a. samtliga
representanter för Värmlands län. Den är vidare understödd av en reservation
av herrar David Bergström. Karl Johan Ekman, Oscar Olsson, mig
själv samt herrar Wallerius och Bengtsson i Norup. Det frapigår av dessa
namn.^att vad som här föreslås inte har den ringaste partifärg. Vad som här
föreslås i reservationen är också en rätt oskyldig sak. Reservanterna anhålla
nämligen endast om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj.-t ville låta verkställa utredning angående behovet av ett nytt gymnasium
i Värmland och, därest Kungl. Maj.t finner omständigheterna det påkalla, för
riksdagen framlägga förslag om utvidgande av Kristinehamns realskola till
högre allmänt läroverk. Motionen gick längre: i den yrkades positivt att ett
högre allmänt läroverk 1928 skulle upprättas i Kristinehamn genom utvidgande
av dess realskola. Det har anförts så starka skäl, grundade på uttömmande
utredning, för denna hemställan, att det säkerligen icke kunnat anföras
sa starka skäl till förman för något enda av de kommunala gymnasier, som
här hava övertagits av staten, det vagar jag påstå. Men å andra sidan får man
ju medge, att det överensstämmer med riksdagens traditioner, åtminstone sådana
som de i allmänhet tillämpats, att man icke på grund av enskilda motioner
utan Kungl. Maj :ts närmare utredning beslutar i en sådan sak. Därför
hava vi icke heller här i reservationen vidhållit motionens yrkande utan
endast begärt en skrivelse till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning, huruvida Kungl. Maj:t finner behov föreiigma. och att, om
Kungl. Maj :t finner dylikt behov för handen, förslag i ämnet måtte framläggas.

Jag ber nu att få redogöra för vad det framför allt är som enligt min övertygelse
gör^ denna framställning så stark, Det är den omständigheten, att
provinsen Värmland (däri då inbegripet även Karlskoga bergslag, som hör
till provinsen, men judiciellt hör till Örebro län), är den mest missgynnade i
Sverige i avseende på tillfällen till gymnasialutbildning. Det finns ett enda
gymnasium i hela Värmland, nämligen gymnasiet i Karlstad. Karlstads
högre allmänna läroverk är ett av rikets största, alldeles överfullt av lärjun -

Fredagen den 20 maj e. m.

41 Nr 34.

gar. Landskapet Värmland har närmare 300,000 invånare. Nu är det så, att
enligt den organisationsplan, som här föreslagits av Kungl. Maj:t, blir det i a^am^a r‘^_’
medeltal ungefär ett gymnasium på varje 119,000-tal invånare. Vi se redan skola.

härav hur ofantligt ogynnsam situationen är för Värmland. Där har man (Forts.)

noga räknat ett gymnasium på 292,000 invånare. Men i Skåne är det så, att
det finns ett gymnasium på 81 ä 82,000 invånare. Jag vill minnas, att i Södermanland
det t. o. m. finns ett på 65,000 invånare. Det är alltså en uppenbar
disproportion för Värmlands del, det är en sak, som inte kan bortdisputeras.

Nu vill jag också tillägga: detta är inte enbart något lokalintresse för
Kristinehamn, som man möjligen skulle kunna tro. Kristinehamn har givetvis
ett starkt intresse i saken: dess realskola är mycket stor, den har bortåt
300 lärjungar. Men det är dessutom ett intresse för hela Värmland, till fullo
känt och betygat inom hela provinsen. Det föreligger icke någon konkurrens
mellan Kristinehamn och Karlstad, ty Karlstads läroverk är, som jag nämnde,
så överfullt, att man i Karlstad endast önskar att i detta avseende få en
avlastning av sitt överflöd, som hädanefter säkert blir ännu större. Jag ber
att få styrka mitt påstående jämväl med att erinra om att Karlstads domkapitel
och länsstyrelsen i Karlstad på det varmaste tillstyrkt åtgärden.

Då nu framställningen går ut allenast på en skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om utredning i saken utan särskilt yrkande på positivt beslut,
hemställer jag, om icke kammaren skulle vilja vara så vänlig att bifalla en
sådan framställning.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den reservation, som i denna del avgivits
av herrar David Bergström, Karl Johan Ekman, Oscar Olsson, Wallerius,
Bengtsson i Norup och mig.

I herr Bergmans yttrande instämde herr Strömberg.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag måste erkänna, att herr Bergman

har rätt i mycket av det han säger, och därför är det för mig en i viss mening
ganska obehaglig situation, då jag som representant för utskottet måste
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen.
att därunder yrkats l:o) att herr Bergmans m. fl. ifrågavarande motion,
i den mån den icke kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut, icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd; samt 2:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr David Bergström m. fl. därom anförda reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen propositioner jämlikt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till det under l:o)
upptagna yrkandet vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att herr Bergmans m. fl. motion I: 251, i den mån den icke kan
anses besvarad genom kammarens föregående beslut, icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr David Bergström m. fl. därom anförda reservationen.

Nr 34. 42

Fredagen den 20 maj e. m.

°rw UKrtilne <J Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
hamns råd- e^er förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
skola. det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först

(Forts.) de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,

som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 52;

Nej — 41.

Utskottets hemställan, såvitt angick motionerna i första kammaren nr 252
och 253.

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan, såvitt angick herr Möllers m. fl. motion nr 254 i första
kammaren.

I denna motion och i den därmed likalydande motionen nr 417 i andra kammaren,
av herr Hansson i Stockholm m. fl., hade hemställts, utom annat, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder för studentexamens
avskaffande och ersättande med en för ett individualiserat arbetssätt
bättre avpassad form av kunskapskontroll.

Utskottet hade hemställt, att herr Möllers m. fl. ifrågavarande motion, i den
mån den icke kunde anses besvarad genom utskottets hemställan under I och II,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en beträffande utskottets hemställan punkt III avgiven, å sid. 256 i
det tryckta utlåtandet upptagen reservation hade herrar Olof Olsson, F. G.
Möller, Oscar Olsson, S. Hansson, K. A. TF. Björck, K. V. Rydén, A. V. Sävström,
P. C. Jonsson, C. P. Olsson i Mellerud, N. K. Törnkvist i Bjuv och R.
Wagnsson ansett, att utskottet i anslutning till den uppfattning, som i fråga
om studentexamen uttalats i de av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm
m. fl. väckta motionerna (1:254 och 11:417), bort hemställa, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för studentexamens
avskaffande i dess nuvarande form och ersättande med en för ett individualiserat
arbetssätt bättre avpassad form av kunskapskontroll.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Föreliggande socialdemokratiska partimotion
har av utskottet mycket vänligt behandlats. De flesta där uttalade
önskemål hava i mycket stor utsträckning tillmötesgåtts, och kammaren har
ju också fattat beslut i överensstämmelse med utskottets förslag i detta hänseende.

Det är emellertid en viktig punkt, där utskottet har delat sig, och där finns
det följaktligen till utskottets betänkande fogad en reservation på sid. 256
av elva ledamöter av utskottet, en reservation, som innehåller, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för studentexamens
avskaffande i dess nuvarande form och ersättande med en för ett individualiserat
arbetssätt bättre avpassad reform av kunskapskontroll». Det kan, herr
talman, inte falla mig in att i denna sena timme ingå på en längre motive -

Om studentexamens

avskaffande.

Fredagen den 20 maj e. m.

43 Nr 34.

ring för denna reservation. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på,
att det inte förhåller sig på det sätt, som även här i kammaren med orätt
uppgivits, nämligen att det är fråga om att helt enkelt avskaffa studentexamen.
Det är, som tydligen här påpekats, fråga om avskaffande av studentexamen
i dess nuvarande form. Den kontroll, som är nödvändig för
en gymnasists rättighet att få övergå till universitetet, den kontrollen vilja

vi visst inte avskaffa. Vi vilja i stället ha en bättre kontroll. Vad

den nuvarande kunskapskontrollen beträffar, kan den inte i något hänseende
anses vara effektiv. Det har använts ett ord i debatten här

i kväll om andra saker och ting, vilket med mycket större rätt

kan användas just om studentexamen i dess egenskap av kunskapskontroll.
Det är ett ord, som man hittar i Dickens’ böcker här och var. Jag kan inte
förstå, att någon människa, som själv har tagit studentexamen, kan med bibehållet
allvar tala om studentexamen som någon värdefullare och effektivare
kunskapskontroll. Det ligger ju i sakens natur, att en kunskapskontroll i tio
eller elva ämnen, varje ämne omfattande flera års kurs, en kontroll, som begränsas
till att censorer från universitetet under ungefär en fjärdedels timme
förhöra och undersöka det inhämtade kunskapsresultatet i varje eller de flesta
av dessa ämnen, det ligger i sakens natur, säger jag, att en sådan kunskapskontroll
inte kan vara mycket värd. Det intrycket hade jag, då jag själv
tog studentexamen. Det intrycket hade jag i ännu högre grad under min tjänstgöring
som lärare vid läroverk. Det intrycket har jag haft, då fyra av mina
egna barn tagit studentexamen.

Men det är inte bara denna egendomliga kunskapskontroll, som motionen
här vänder sig emot. Det är något, som är mycket värre. Och det är, att
denna studentexamen i sin nuvarande form fördärvar undervisningen, fördärvar
undevisningen alldeles säkert sista året på gymnasiet i alla ämnen, och
troligen de två eller tre sista åren i bra många ämnen. Arbetet särskilt under
gymnasiets sista år inriktas uteslutande på dessa förhör eller dessa parodier
på förhör, som studentexamen i verkligheten är. Jäkten är alldeles oerhörd.
Det är ett inpressande av en massa minnesstoff på ett sådant sätt, att i stort
sett allt det arbete, som på detta nedlägges, blir fullkomligt värdelöst. De
kunskaper, som gymnasiet ger, äro värdefulla, men de kunde vara värdefullare,
om inte studentexamen funnes. Och väl till märkandes: mellan skål
och vägg äro så gott som alla läroverkslärare överens om att studentexamen
är en olycka för undervisningen i de sista klasserna. Det är följaktligen från
undervisningsresultatens synpunkt liksom ifrån ett ordentligt grundligt studiearbetes
synpunkt av mycket stor betydelse, att vi få den nuvarande studentexamen
avskaffad.

Nu bär utskottet dessutom just med anledning av den ifrågavarande motionen
gått in för ett förnuftigare sludiesystem än det hittillsvarande på gymnasiet,
ett studiesystem av den arten, att det skulle närma sig det akademiska
studiesättet. Utskottet bär sålunda här flerstädes uttalat sig för ett system,
som ger ordentligt tillfälle till verkligt ingående studier under gymnasietiden.
Utskottet förutsätter, att studierna skola läggas på det sättet, att man på
gymnasiet liksom vid universiteten skall, vilket är det enda förnuftiga, få
tentera på större avdelningar av kursen, stycke efter stycke, och på det sättet
undergå en kontroll och en prövning, som tack vare ett sådant tentamenssystem
blir betydligt effektivare än den nuvarande studentexamen.

I fråga om dessa synpunkter, som jag här har framställt, när det gäller
denna motivering, är det egentligen knappast någon läroverkslärare, som motsäger
mig. Men det är en stor fara, säger man i alla fall både från läroverkens
och universitetens sida, om universiteten släppa den kontroll, de ha
genom sina censorer i den nuvarande studentexamen, ty då kan man inte

Om studentexamens

avskaffande.
(Forte.)

Nr 34. 44

Fredagen den 20 maj e. m.

Om student•
examens
avskaffande.
(Forts.)

garantera, att inte snälla lärare, som nu för tiden hållas i schack av censorerna,
släppa igenom personer, som egentligen inte borde komma till universiteten,
på grund av att de ha för litet kunskaper. Den farhågan hade
varit berättigad, ifall reservanterna hade föreslagit, att ingen kontroll skulle
linnas. Men reservationen förutsätter inspektion, i vilken även universiteten
skola hava del, och det är ingenting, som hindrar att universitetens lärare
och universitetens representanter därigenom få tillfälle att betydligt noggrannare,
betydligt mera effektivt taga reda på både undervisningsresultaten och
den standard, på vilken läroverken befinna sig.

Man har haft samma problem att kämpa med, då man lade om det amerikanska
högre undervisningsväsendet, och man hyste där alldeles samma farhågor
från universitetens sida. Där företogo universiteten emellertid en mycket
radikal åtgärd, så radikal, att jag visst inte vill rekommendera den för
svenska förhållanden, nämligen den, att om det befanns, att något läroverk
släppte till universiteten studenter, som voro undermåliga, så kom det läroverket
på universitetens svarta lista, och det släpptes inga elever vidare från
det läroverket till universiteten utan särskilda prov. Rektorerna vid läroverken
ha så pass stor respekt för den kontrollen, att de äro synnerligen angelägna
att inte släppa några undermåliga elever till universiteten. Nå, så
långt vill jag inte, att man skall gå här i Sverige. Jag kan inte nu närmare
gå in på motiveringen till att jag tycker, att det systemet kan verka för
strängt och ofta för orättfärdigt. Men i den riktningen kan man gå, så långt
det behövs, tack vare den delaktighet i inspektionen, som universiteten naturligtvis
under alla förhållanden komma att få.

Dör övrigt vill jag fästa uppmärksamheten på att läroverken kanske ändå
inte borde behöva vara utsatta för alltför starkt misstroende i fråga om faran
av framsläppandet av undermåligt material med avgångsbetyg, berättigande
till inträde vid universiteten. Det är ju så, att vid våra seminarier
finnes ingen censorsinstitution, men det är ingen, som har klagat på att det
i folkskollärarexamen skulle slarvas på ett sådant sätt, att på grund av lärarnas
beskedlighet det skulle släppas ut undermåliga folkskollärare. Nå,
det må vara hur som helst med den jämförelsen. Det finnes alldeles tillräckliga
garantier genom eu inspektion i riktning av vad jag här har skisserat, för
att universitetens farhågor borde kunna vara hävda.

_ Då man genom den nuvarande studentexamens avskaffande i så utomordentligt
hög grad komme att befordra själva undervisningen, liksom därigenom
undervisningens resultat i våra gymnasier, så ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Varken universitet eller högskolor

skulle vara betjänta med att nödgas anordna inträdesexamina, varken gymnasier
eller de nya lyceerna skulle ha något gagn av att komma bort från
det samband med universiteten, som nu finnes genom studentexamen och censorerna,
varken läroverken eller universiteten skulle på något sätt gagnas av
den ifrågasatta omöjliga inspektionen från universitetens sida. Avgångsanstalterna
ut i livet skola inte jämföras med övergångsanstalterna till högskolorna.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Bergström, David: Herr talman! Jag ämnar framställa samma yrkande
som den siste talaren.

Herr Oscar Olsson har här målat på väggen en hel del faror, som skulle följa
av studentexamens bibehållande. Jag skall tillåta mig att endast peka på en
fara av studentexamens avskaffande.

Fredagen den 20 maj e. m.

45 Nr 34.

Vi ha här i riksdagen i tidigare dagar reagerat emot förberedande examina
vid universiteten på det elementära området. I händelse vi skulle gå att avskaffa
studentexamen, så är jag förvissad om, att man skulle få se, att vederbörande
vid universiteten komme att framställa den ena nya fordran efter den
andra på nya prov just på det elementära området efter slutad skoltid. Detta
skulle medföra ökad utbildningstid för de alumner, och det är ju ett betydande
antal, som via studentexamen gå till våra olika universitet och andra högskolor
av olika slag.

På grund därav, herr talman, tillåter jag mig att biträda det yrkande, som
är framställt av herr Reuterskiöld.

Herr Lindhagen: I en av de av mig väckta motionerna, som redan är

avslagen, har det yrkats på ett övervägande om avskaffande av de brutala,
orättvisa, äventyrliga och oändamålsenliga inträdes-, flyttnings- och avslutningsexamina,
den s. k. examen rigorosum. Det är ju ett förbiseende, en oegentlighet
i reservationen, att reservanterna yrkat avslag på denna min motion
men däremot bifall till en motion, som på samma skäl har påkallat studentexamens
avskaffande.

Egentligen skulle det ha stått, att även med anledning av min motion komma
reservanterna till sitt resultat. Men på grund av den stora myckenheten ärenden
här är detta ju ett förklarligt förbiseende, föreställer jag mig, såvida det
inte ansetts som en »extravagans», att motionären även anser, att andra pinoexamina
böra avskaffas likaväl som studentexamen. Och det kan ju hända, att
detta ligger bakom i någon mån.

Här talas så mycket om universitetens rätt och statens rätt, men vi ha väckt
våra motioner för människornas skull. Jag förmodar, att examina också äro till
för människornas skull. Om man vill bibringa människorna kunskaper och
anordna kontroll på att de ha förvärvat dem, skall man väl inte därför inrätta
någon tortyrkammare — det har väl ansetts tillhöra medeltiden och inte vår
upplysta tid. Den, som känner till saken, vet. vilket oerhört pinomedel detta
är, vilken ängslan, vilken oro, vilken slump, vilken hasard det är, särskilt för
känsliga och nervösa barn, som kunna vara mycket begåvade och ordentliga i
alla fall. Bara den omständigheten, att eleven kan vara sjuk händelsevis den
dag, då han skall göra ett skriptum, störtar honom ohjälnligt kanske för lång
framtid. Man skall inte inrätta det på sådant sätt! Det är orättrådigt i alla
avseenden. Vart man kommer, hör man av föräldrar, som upplevat det, vilka
lidandets tider det är, som stunda före studentexamen. Det har till och med
inträffat, att elever skjutit sig, därför att de, fastän de varit begåvade, blivit
kuggade i studentexamen orättvist, bara genom en slump eller på grund av
nervositet.

Ur dessa synpunkter måste jag för min del i mänsklighetens och förnuftets
namn påfordra, att en dylik examen avskaffas. Numera går det vid universiteten
till så. att man får tentera i ett ämne i sänder; det betyg man får, står
sig sedan, och examen blir bara en formalitet. Det är en humanitär ordning,
som genomförts vid universiteten. Nu hotar man med att ifall en dylik humanitär
ordning införes även i gymnasierna, skola universiteten i stället uppträda
inhumant och kräva ännu svårare prov. Jag kan aldrig tänka mig, att
universiteten skola bli så inkonsekventa. Och vilja de uppträda på det sättet,
hava väl statsmakterna någon rättighet att sätta tummen på universiteten. Det
blir emellertid en senare affär, vilken inte bör sammanblandas med den gärd
av humanitet och förnuft, som ligger i ett bifall till reservanternas förslag, med
vilket även jag förenar mig.

Herr Pauli: Herr talman! Jag hade tillfälle att under debatten i går

yttra några ord om studentexamen och motionen rörande dess avskaffande. Men

Om studentexamens

avskaffande.
(Forts.)

Nr 34. 46

Fredagen, den 20 maj e. m.

Om studentexamens

avskaffande.
(Forts.)

eftersom kammaren just vid den tiden var upptagen av att äta lunch, och jag
inte tror, att det var så värst många, som hörde vad jag hade att andraga i
denna sak, skall jag be att nu få upprepa några av de synpunkter, jag anförde,
och göra ett eller annat tillägg.

När man i detta sammanhang talar om studentexamens avskaffande, är detta
inte något riktigt uttryck. Vad vi här velat föreslå, är inte något avskaffande
av kunskapskontrollen, utan en förnuftig omläggning av densamma. Jag tror
icke, att det finns någon i denna kammare, som verkligen anser, att det är förnuftigt
att anordna ett prov i ett flertal gymnasieämnen på det sättet, att man
låter eleverna gå upp för att prövas i dessa ämnen, på en och samma dag och
fordrar, att de skola hava flera årskurser i alla dessa ämnen i huvudet på en
gång. Om man verkligen menar allvar med en dylik anordning, är det ansvarslöst
i fråga om elevernas hälsa, ty det kräver en sådan ansträngning av dem,
att man kan befara, att det är många, som inte stå ut med den. Det är ur
denna synpunkt, som Sveriges läkarsällskap upprepade gånger har inlagt sin
protest mot bibehållandet av en ur hygienisk synpunkt så fördömlig anordning
som den nuvarande studentexamen. På denna invändning svaras då ofta, att
det inte är så farligt med denna sak. Man väntar inte, att abiturienterna verkligen
skola i studentexamensögonblicket kunna prestera ett kunskapsmått motsvarande
det. som formellt fordras. Lärarna äro överseende, och censorerna äro
så snälla. Professor Lindskog, som själv är mångårig censor, beskrev i utskottet
(så mycket kan man väl våga yppa här) vilken utomordentlig humanitet
— ja, det fanns till och med de i utskottet, som tyckte, att det kunde kallas för
släpphänthet — som han själv och andra censorer hade visat vid vissa tillfällen.
Men om detta praktiseras, blir följden, såsom skolsakkunniga fullt
riktigt framhållit, att denna examen helt enkelt blir en bluff. Det kan ju
inte kallas för ett allvarligt prov, om man inte verkligen fordrar, att kraven
skola upprätthållas. Vi ha alltså att välja mellan att antingen fordra en examen
på allvar, som måste betraktas såsom hälsovådlig och ur denna synpunkt
oförsvarlig, eller också att nöja oss med en skenexamen, som icke är annat än
humbug. Jag förstår inte. att man i längden kan hålla på ett sådant system.
Jag vet av gammal erfarenhet — jag har examinerat många hundratals studenter
— att båda slagen förekomma. Det finns samvetsgranna elever, som
ha en sådan rädsla för examen och för censorerna, att de plugga sig halvt ihjäl
för att kunna klara detta prov. Det finns också en hel del elever av den motsatta
typen, som bluffa sig igenom. Jag kan inte tycka, att någotdera slaget
av prov är så önskvärt att ha kvar.

Vad är det nu som föreslås? Det är ingenting annat än ett steg vidare i
samma rationella riktning, som praktiseras i Djursholm av rektor Söderbergh,
vilken har fått tillstånd att anordna en delad examen. Här är det bara fråga
om att dela ännu något mera på examen. Det föreslås inte att avskaffa provet;
det gäller endast att anordna provet på samma sätt. som man funnit förnuftigt
och rationellt när det gällt att ordna förhören vid universitetens filosofiska
fakulteter. Ännu för 20 år sedan upprätthöll man där kravet på en
examen rigorosum, där examinanden skulle gå upp i frack och^ avlägga det
stränga provet i flera ämnen strax efter varandra. Detta blev så småningom
endast en skenanordning. Man tenterade undan i förväg i ämnena och var i
realiteten färdig, innan den formella examen avlades. Sedermera kastade man
även bort skenet och inrättade examen så, att man avlade sina tentamina och
fick dem inskrivna i en tentamensbok, varefter examen uteslutande blev en
pappersformalitet. Vi mena, att denna ordning bör i lämplig omfattning kunna
tillämpas även vid gymnasierna.

Man förklarar då, att detta är att lägga alltför stort förtroende i händerna på
gymnasiets lärare. Det kan väl gå för sig vid universiteten — man litar så

Fredagen den 20 maj e. m.

47 Nr 34.

pass mycket på professorerna — men vid läroverken kan det finnas lärare, som
inte tillräckligt hålla fordringarna uppe, om de skola på detta sätt pröva lärjungarna
i det ena ämnet efter det andra utan att ha skräcken för censorerna
över sig som en kontroll och en piska. Jag tror verkligen inte, mina herrar, att
man har rättighet att ge våra läroverkslärare ett dylikt misstroendevotum.
Vi ha dock samma slags lärare vid våra folkskoleseminarier, och där finnes
icke någon censur över avgångsexamen, trots att denna avgångsexamen icke blott
såsom studentexamen ger rättighet att fortsätta studierna utan medför befogenhet
att gå ut och omedelbart utöva ett ansvarsfullt och krävande yrke, lärarens.
Vi ha vidare vid våra handelsgymnasier och tekniska gymnasier avgångsexamen
utan censur. Jag förstår inte, att vad som kan praktiseras i dessa
fall inte också kan praktiseras vid gymnasierna. Och är det verkligen så,
att man nödvändigt vill ha en kontroll kvar från högskolornas sida, tror jag,
att också detta kan anordnas. Motionen har pekat på en skärpt inspektion
över gymnasiets arbete. Man kan tänka sig, att tentamina samlas till tentamensperioder,
och att inspektörer eller censorer — vilketdera man vill kalla
dem — delvis utsedda av högskolorna, kunna förlägga sina besök vid läroverken
bl. a. till dessa tentamensperioder. Man kan även tänka sig andra sätt
att göra provet effektivt, t. ex. ett vidsträcktare bruk av skriftliga förhör.

Jag skall inte inlåta mig på dessa detaljer, men jag har i korthet velat nämna
dem, därför att man främst har kritiserat förslaget om studentexamens omläggning
ur den synpunkten, att man skulle förlora den effektiva kontrollen
över gymnasisternas kunskaper. Någon sådan risk föreligger icke, och jag
tror, att vi med gott samvete skulle kunna biträda andra kammarens beslut i
denna del. Vi skulle därigenom visa, att vi menade allvar med vår vilja att
skapa ett nytt skick i våra skolor, inte bara i fråga om organisationen utan
också i fråga om det inre arbetet. Ty det förslag om studentexamens omläggning,
som här föreligger, är inte något annat än en klar konsekvens av den
omläggning av gymnasiets arbete, som riksdagen redan har beslutat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Om studentexamens

avskaffande.
(Forts.)

Herr Dahl, Adolf: Den föregående ärade talaren tycktes inte vara riktigt

nöjd med kammaren, därför att denna inte hade ägnat honom tillräcklig uppmärksamhet
i går utan i stället ägnat sig åt att äta lunch. Nu har den ärade
talaren tydligtvis ägnat sig åt något annat mål i afton, i stället för att ägna sig
åt oss, och när han då kommer och uppbygger oss så här sent, få vi kanske i
alla fall påräkna någon kvittning för den ouppmärksamhet, som kammaren visade
honom i går.

Jag vill för min del inte förneka, att det ligger rätt mycken sanning i vad
herr Pauli här uttalat i fråga om den nuvarande studentexamens värde. Jag
kan livligt föreställa mig, att den förste ärade talaren i debatten på denna
punkt, herr Oscar Olsson, inte saknade fog för sitt uttalande, då han yppade
den erfarenhet, som han hade från sin egen studentexamen, att den gav en otillräcklig
kunskapskontroll. Detta är nog förhållandet i större utsträckning än
i det nu omordade speciella fallet.

Herr Pauli antydde en erfarenhet från den nuvarande studentexamen, som
delgavs utskottet under dess överläggningar av en mångårig censor, för vilkens
erfarenhet på området man således har all anledning att böja sig. Denne antydde
censor ville inte fördölja, att man med den ordning, som nu tillämpades
vid mogenhetsprovet, fick lov att så att säga se genom fingrarna till en grad,
som betog provet en betydlig del av dess effektivitet i kontrollhänseende. Han
berättade om ett par fall, då han sä.rskilt funnit sig nödsakad att vara synnerligen
efterlåten mot kvinnliga abiturienter. Det gällde eu ung flicka, som hade
svimmat vid prövningen, och eu annan ung dam, som hade fått ett hysteriskt

Nr 34. 48

Fredagen den 20 maj e. m.

Om studentexamens

avskaffande.

(Forts.)

anfall och lagt sig ned på golvet och bara skrikit, men båda två blevo i alla
fall godkända, ty, sade denne censor, det kunde mycket väl hända, att de voro
mycket kunniga, och då var det ju bra synd om dem, ifall de genom denna
olyckliga tillfällighet skulle blivit kuggade trots sina kunskaper. Jag kan ju
inte neka till att om så beskaffade metoder för mogenhetsprövningen i större
utsträckning tillämpas, är det en viss osäkerhet i prövningen.

Jag skulle emellertid icke hava behövt så grällt belysande exempel för att
kunna instämma i den mening angående effektiviteten av kontrollen, som här
tidigare har uttalats. Jag kan inte neka till att det ligger någonting synnerligen
osäkert och oändamålsenligt i detta krav, att abiturienterna skola för denna
prövningsstund på några timmar koncentrera hela det kunskapsstoff, som de
ha samlat under de senare åren av sin skolgång. En var av oss, som har avlagt
studentexamen, har nog ett personligt minne av vilken press och vilket jäkt
man var utsatt för det sista året, när man skulle samla allt detta, som dock
väsentligen fick lov att bli minneskunskap, för att kunna i examen avleverera
det. Jag kommer således för min del över på den tanken, att det skulle vara
ändamålsenligt, att studentexamen organiserades om och själva prövningen
fördelades på något lämpligt sätt. På den tid, då jag tog studentexamen, hade
man ju i viss mån en dylik uppdelning. Redan vid utgången från övre sjätte
klassen fick man studentbetyg i tyska och naturkunnighet, och det var en stor
lättnad att sedan slippa ifrån dessa ämnen. Man kan naturligtvis tänka sig
en dylik uppdelning på något sätt.

Men från den omständigheten, att jag således i vissa punkter kan följa motionärerna
i deras kritik, kan jag inte komma till deras slut, så att jag nu skulle
vilja vara med om att begära en avgångsprövning i annan form, vilket ju icke
annat är än ett avskaffande av studentexamen i dess nuvarande form. Jag
anser, att det behövs en mera grundlig och åskådliggörande utredning, innan
man kan begära, att riksdagen skall taga ståndpunkt i en fråga, som dock
organisatoriskt för hela den nuvarande undervisningen är av den betydelse, som
studentexamen för närvarande har. Man kan dock inte frånkänna den en avsevärd
betydelse såsom grundande ett enhetligt kunskapsstoff och innebärande
en viss garanti för mognad, visserligen, såsom jag redan medgivit, med betydande
brister. Innan jag vill vara med om att skriva och begära dess avskaffande,
önskar jag för min del en grundligare och allsidigare utredning än den
motionärerna här hava presterat.

Nu kan jag vänta den invändningen från motionärerna, att det är just denna
utredning, som Kungl. Maj:t skall låta verkställa. Jag anser emellertid som
sagt, att det ståndpunktstagande, som man begär från riksdagens sida, inte
gärna kan krävas, innan man själv här har presterat en fylligare motivering.

Jag kan därför för närvarande, herr talman, inte annat än förena mig med
utskottets ståndpunkt, vilken innefattar avslag på den i ämnet väckta motionen.

Herr Bergman: Herr talman! Jag kommer väsentligen till samma resultat
som den siste ärade talaren.

Herr Pauli anförde, att han hade examinerat många studenter. Jag tror,
att jag har en åtskilligt större, erfarenhet än han. Jag har också examinerat
en hel mängd studenter under en lång följd av år, och jag vill erkänna, att
åtskilliga anmärkningar med fog kunna framställas mot studentexamen i dess
nuvarande skick. Men jag anser även, att många av de anmärkningar, som
framställas, dels äro oerhört överdrivna, dels avse rena undantagsfall. Jag har
inom utskottet gjort gällande, att den mest praktiska reformen vore att uppdela
studentexamen på två år och alltså låta eleverna avsluta vissa ämnen ett år
tidigare än de andra. Detta går för övrigt i linje med den nu mycket framträdande
tendensen till ökad koncentration. Det är ju meningen, att man i det

Fredagen den 20 maj e. m.

49 Nr 34.

nya gymnasiet skall få ett mindre antal ämnen. Vad som för närvarande med
fog kan anmärkas mot studentexamen är, att abiturienterna samtidigt på en
eller två dagar skola redovisa för ett omfattande kunskapsstoff i elva ämnen.
(Visserligen uteslutas i regeln ett par ämnen.) Detta är visserligen inte bra;
så borde det inte vara, utan prövningen borde uppdelas och det borde bli ett
mindre antal ämnen. Om det nu blir sju eller åtta ämnen i det nya gymnasiet
och man det ena året toge exempelvis tre ämnen och det andra året återstoden,
skulle man komma in på ungefär samma linjer, som de, vilka här vilja avskaffa
studentexamen, i själva verket talat för.

Jag menar emellertid, att vi inte här i afton behöva vidtaga några_ särskilda
anstalter för en dylik anordning, ty det förklaras ju i utskottsmajoritetens utlåtande,
att utskottet anser jämkningar i avseende å studentexamen vara önskvärda,
och, såvitt jag kan förstå, är Kungl. Maj:t fullkomligt oförhindrad att
företaga sådana.

Vad censorskontrollen beträffar, anser jag den synnerligen nyttig för läroverken,
och jag instämmer i detta avseende helt med herr Reuterskiöld — det
är en glädje att åtminstone i någon sak under dessa dagar få instämma med
honom.

Ett av de skäl, som anförts mot studentexamen, är den lockelse, som studentmössan
skulle utöva, men det ber jag att få säga, mina herrar, att även om
man avskaffar studentexamen, kunna ni vara säkra på att man icke lyckas
avskaffa studentmössan. Det enda man uträttar är, att man avskaffar kontrollen,
och därmed har man sannerligen inte gjort någon nytta. När de unga
sluta sina läroverksstudier, komma de i alla fall att mötas av sina bekanta med
blommor och anlägga studentmössa. Även om man avskaffar den nuvarande
studentexamen, blir det dock en avslutning på en viss dag med betygsutdelning
och vad därtill hör, den lockelsen tror jag alltså inte man kan komma ifrån.
Jag anser således, att det inte behöver vidtagas några åtgärder från riksdagens
sida i detta avseende, utan man kan lugnt överlämna åt Kungl. Maj:t att i
sammanhang med de förändringar av gymnasiet, som nu skola förekomma,
också göra de jämkningar, som kunna befinnas lämpliga beträffande studentexamen.
Det skulle säkerligen icke skada, om man läte den bliva mera skriftlig
än muntlig, varigenom utgången icke så mycket bleve beroende på en tillfällig
nervositet vid en hastig muntlig utfrågning, vilket någon gång kan vara
fallet för närvarande.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Då jag låtit anteckna mig för denna

reservation tillsammans med de andra, har det inte så mycket varit med tanke
på den studentexamen vi ha för närvarande. Jag tror nämligen, att den år
dömd. Den har förorsakat en mängd lidande, inte minst när det gällt de flickor,
som erövrat — som det så vackert heter — den vita mössan. Pojkarna ha
i allmänhet klarat sig bättre på grund av det gudomliga lättsinne, som karakteriserar
den manliga ungdomen i den åldern. Den saken tror jag emellertid
som sagt är förbi. Så som riksdagen i år beslutat om gymnasiets organisation,
komma vi aldrig tillbaka till det förhållandet, att gymnasisterna skola gå upp
i studentexamen med elva ämnen pa en gång; det kommer på sm högsta höjd
att bli sju. Då skulle man ju kunna säga, att eleverna med det antalet ämnen
kanske bättre skulle kunna reda sig även med tämligen högt ställda fordringar.
Naturligtvis. Men nu ligger saken också på det sättet, att studierna på
gymnasiet komma att läggas annorlunda. Det kommer inte att bli, vad heir
Lindhagen kallar en pluggskola, utan det blir mera studier på egen hand. Det
blir visserligen lektioner som hitintills, timmar med förhör o. s. v. men också

Förslå kammarens protokoll 1927. Nr .1 Jt. 4

Om studentexamens

avskaffande.

(Forts.)

JVr 34. 50

Fredagen den 20 maj e. m.

självständiga studier, och dessa kräva en helt annan avslutning än den vi för
närvarande ha, ^ Det bör under sådana omständigheter inte hindra en duktig
gymnasist att på en jämförelsevis kort tid tillägna sig kurserna i sådana ämnen,
för vilka han har en alldeles särskild fallenhet, och man bör då, förefaller
det mig, ordna det så, att han far avleverera — så att säga — sitt kunskapsmått
på tider, som passa honom, så att han kan övergå till studier i andra ämnen.
Om vi få. ett gymnasium med ett sådant studiesätt — och detta innebär
ingalunda, att jag vill ha gymnasierna förvandlade till något slags smärre universitet
— följer enligt min mening därav den konsekvensen, att kontrollen behöver
ordnas^pa ett annat sätt än i en pluggskola. Det är huvudsakligen just
med tanke på dessa konsekvenser för examensväsendet, som jag varit med om
reservationen.

Nu vet jag mycket val — ja, alltför väl — att talet om att avskaffa studentexamen,
som det kommit att heta, har en förunderlig förmåga att få människor
att reagera. Det är sa mycken sentimentalitet förknippad med den nuvarande
studentexamen, att det inte är så lätt och för resten inte så roligt heller att
röra vid den. Men jag tror, att tiden kommer att ha sin verkan alldeles oberoende
av hur vi i natt se på^ denna sak. Jag tror, att när vi haft det nya gymnasiet
i verksamhet under några år, kommer tanken upp. Den kommer då fram,
inte såsom ett hugskott hos några fantaster, som en del kanske vilja se det,
utan som ^ett. krav,,baserat på vissa erfarenheter, som man redan har gjort och
som ha gått i en viss bestämd riktning, efter min personliga tro i den riktning,
som jag här sökt klarlägga — ofullkomligt naturligtvis, därför att man i hög
grad måste tala i förkortning i natt.

Jag har härmed endast, herr talman, velat angiva, varför jag gått med på
denna reservation, varför jag tror, att den är riktig, och varför jag tror, att den,
om den nu faller i natt, så som frasen lyder, faller framåt.

Herr Trygger: Endast nagra få ord! Jag tror verkligen, att jag icke skulle
kunna sova i natt, ifall jag ej finge säga dem!

.De? siste ärade talaren yttrade nyss, att det finnes en viss sentimentalitet
visavi studentexamen, som gör, att man vill ha den kvar, utan att det egentligen
föreligger något annat skäl än en dylik känsla, som driver till en sådan
uppfattning. Men a andra sidan måtte det, att döma av vad här sagts, också
i skolan både bland lärare och lärjungar finnas en ofantlig sentimentalitet i
f råga om allt som heter ansträngning, koncentration och dylikt. Jag blir riktigt
hjertängslig, när jag hör, hur eländigt det måtte stå till. Lärarna lida
av att pojkarna och flickorna anstränga sig för mycket, och ungdomarna äro
som söndertrasade, ifall^ de göra den minsta ansträngning. Den, som varit
med i gamla tider, förstår icke detta. Vad är det för något märkvärdigt att
koncentrera sig på en examen, som ej är värre än studentexamen? Det får
jag verkligen säga. Är det för många ämnen, kan man minska dem, men det
är väl just för unga människor nästan det viktigaste man kan tänka sig, att de
få lära sig att hålla ihop något, att koncentrera sig och att spänna sig utan att
ga sönder. Åt det något, som de sedan prövas i under hela livet, är det just
detta. Hur skall det ga med människor, som bara för en liten motgång, bara
för en liten ansträngning falla ihop som den där hysteriska flickan? Det duger
inte; uppfostrar man ungdomen pa det sättet, får man ett riktigt skräpsläkte.

Nu vill jag säga med avseende på själva studentexamen, att så mycket är
absolut säkert, att om man avskaffar en sådan prövning i själva skolan — hur
den bör läggas, är en sak för sig, och att den kanske kan anordnas bättre än för
närvarande, tror jag visst — så måste man i stället ha prövningen vid universitetet,
Det är ofrånkomligt; det går icke att undvara ett sådant kunskaps -

Om studentexamens

avskaffande.

(Forts.)

Fredagen den 20 maj e. m.

51 Nr 34.

prov. Då man emellertid ännu icke vet, hur man borde ställa det med prövningen
vid universiteten, är det ju ett viktigt skäl att behålla studentexamen
tills vidare, och så få vi sedan se, hur det bör ordnas, om studentexamen vid
skolorna skulle avskaffas.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! .Tåg har ånyo begärt ordet närmast på
grund av det sista yttrandet. Det skulle vara synnerligen intressant, om jag
tillsammans med herr Trygger kunde litet närmare gå igenom de läroböcker,
som för närvarande användas i skolorna. Jag har själv en gång haft tillfälle
att gå igenom dem — av olika anledningar visserligen men särskilt på grund
därav, att jag tänkte mig, att jag såsom departementschef eventuellt skulle behöva
taga en eller annan ståndpunkt till dem. Jag tror, att herr Trygger skulle
få ungefär samma förnimmelse som jag, nämligen denna, att Gud ske lov och
tack, att vi avlade studentexamen för en del år sedan. Jag behöver bara tänka
på kursen i biologi. I den finns det saker, som både herr Trygger och jag
sväva i en lycksalig okunnighet om.

Nej, saken är inte den, att man är så ömsint om det unga släktet, utan det
ligger så, att när man hört och sett vad som begäres av gymnasisterna, då säger
man sig, att detta inte är mänskligt. Det måste läggas om på något sätt,
därför att fordringarna dessutom äro oändamålsenliga. Eleverna lära sig ingenting.
De måste stuva in en sådan mängd, att en spänstighet, som de behövde
för att verkligen lära sig något, försvinner. Det är som fjädrarna på en vagn, som
är överlastad; de pressas samman, och resa sig inte mera. Det är just detta
förhållande, som har givit anledning till det förslag oin en ny gymnasieorganisation,
som utskottet har kommit med. Den är otroligt väl motiverad; och vi
behöva inte bär vidare tala om den saken.

Vad det nu gäller är ingenting annat än att det nya gymnasium, som kommer att
växa fram, kräver ett nytt sätt för proven. Det kräver inte, att proven skola avskaffas.
Jag anser också, att prov äro bra; det skadar minsann inte — jag upprepar
villigt och gärna herr Tryggers ord — att ungdomarna fa ställas inför ett
prov. Men det skall vara ett prov, där de ha någon utsikt att inte bara med
aktning för sig själva utan också med andras aktning lägga fram vad de kunnat
tillägna sig. Jag menar därför, att ju förr den nuvarande studentexamen
försvinner, desto bättre är det.

Herr Lindhagen: Jag läste för några år sedan i en tidning om. att några
skolynglingar — jag vill minnas, att det var några ^ gymnasister i Tyskland
— en gång demonstrerade på gatan under en fana, på vilken det stod: »Ned

med fordringarna!» När jag hörde herr Olof Olsson tala om excesserna i undervisningen
i ämnet biologi, var det en verklig befrielse, att det kom fram.
Det finns väl ingenting, som ungdomarna nu för tiden hata så i skolorna som
biologi, matematik och tysk grammatika.

Men jag begärde egentligen ordet, därför att herr Trygger framhöll, att
ungdomen väl skall vänja sig vid koncentration och ansträngning och att man
därför bör hindra dem från att på ett förnuftigt sätt få avlägga tentamina i
ett ämne i sänder och därigenom också kunna ägna sig åt självstudier och. fa
högre betyg, vilket man nu knappast kan få på normalt sätt vid gymnasiet.
Men herr Trygger vet ju själv, att man vid universiteten har avskaffat den
där spänstigheten och koncentrationen och det där provet på mänsklig energi,
genom att man låter studenterna avlägga tentamen i ett ämne i sänder och icke
taga alla ämnen på en gång. Vid universiteten ha ni således för närvarande
kommit till det resultatet, att där studerar ett sådant där struntsläkte, som
herr Trygger talade om. Den nye universitetskanslern har den tragiska upp -

om studentexamens

avskaffande.
(Forts.)

Nr 34. 52

Fredagen den 2€ maj e. m.

giften att icke längre härska över ett ungt släkte av energimättade människor
utan just över ett förklemat släkte, som herr Trygger ansåg det vara — ett
släkte, för vilket man skapat ett tentamensväsen och icke en examen rigorosum.

Jag tror inte, att det förhåller sig på det sättet utan att det är en förnuftig
ordning, sommar införd vid universiteten, och om det är så, kan denna förnuftiga
ordning också införas vid gymnasierna.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att
därunder yrkats l:o), att herr Möllers m. fl. ifrågavarande motion, i den mån
i nr k™de anses besvarad* genom kammarens föregående beslut icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, och 2:o) att kammaren skulle godkänna
den av herr Olof Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen betraitande
utskottets hemställan, punkt III.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till det under l:o) här
ovan upptagna yrkandet vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att herr Möllers m. fl. motion 1:254, i den mån den icke
kan anses besvarad genom kammarens föregående beslut, icke skall föranleda
någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Olof Olsson m. fl. vid andra särskilda utskottets
utlåtande nr 1 avgivna reservationen beträffande utskottets hemställan
punkt III.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Utskottets hemställan, såvitt angick motionerna i första kammaren nr 255,
256 och 258—263 samt motionerna i andra kammaren nr 323 327 330—334
343—345, 358—363 och 399—406.

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Om Utskottets hemställan, såvitt angick herr Holmdahls mf. fl. motion nr 407 i
femklassiga andra kammaren.
kommunala

mella-nskolor. I förevarande motion hade hemställts, utom annat, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, det Kungl. Maj :t efter den ytterligare utredning,
som kunde vara pakallad, täcktes för nästa års riksdag framlägga förslag
därom, att vid kommunal mellanskola a ort, där behov förelåge och vederbörande
kommunala myndighet därom gjorde framställning, en eller flera linjer skulle
kunna anknytas till fjärde klassen i någon av den sexåriga folkskolans huvud -

Om studentexamens

avskaffande.

(Forte.)

Fredagen den 20 maj e. m.

53

Nr 34.

former och således omfatta fem årsklasser samt den tillagda årsklassen åtnjuta
statsbidrag efter de i sådant hänseende stadgade grunder.

Utskottet hade hemställt, att ifrågavarande motion, i den mån den icke kunde
anses besvarad genom utskottets hemställan under I och IT, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Under punkten II b) av den av herr A. Dahl m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter den utredning, som kunde befinnas påkallad,
för riksdagen framlägga förslag därom, att vid kommunal mellanskola
å ort, för vilken genom vederbörande kommunala representation framställning
därom gjordes, en eller flera linjer skulle kunna, efter Kungl. Maj :ts prövning
av föreliggande behov, anknytas till fjärde klassen i någon av den sexklassiga
folkskolans huvudformer och således omfatta fem årsklasser, samt att den tilllagda
årsklassen skulle åtnjuta statsbidrag efter de i sådant hänseende stadgade
grunder.

Herr Bergman: I denna motion yrkas bland annat möjlighet för de kom munala

mellanskolor, som så önska, att få inrätta sig som femåriga. Som bekant
ha nu alla kommunala mellanskolor fyraårig organisation, men på åtskilliga
.ställen har man önskat anordna dem som femåriga. Det föreligger i
huvudreservationen ett förslag om en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari man
skulle anhålla, »att Kungl. Maj:t må efter den utredning, som kan befinnas
påkallad, för riksdagen framlägga förslag därom, att vid kommunal mellanskola
å ort, för vilken genom vederbörande kommunala representation framställning
därom göres, en eller flera linjer må kunna, efter Kungl. Maj:ts prövning
av föreliggande behov, anknytas till fjärde klassen i någon av den sexklassiga
folkskolans huvudformer och således omfatta fem årsklasser, samt att den tilllagda
årsklassen må åtnjuta statsbidrag efter de i sådant hänseende stadgade
grunder».

Då ju reservanterna ansett, att den både bättre och snabbare anordningen för
studierna är den, som anknyter de högre läroanstalterna till den fjärde folkskoleklassen
och ej till den sjätte, ha vi naturligtvis önskat, att även landsbygden
skulle få åtnjuta förmånen av bättre studiegång och kortare studietid, där
man så önskar. Yi ha icke ansett, att man borde döma landsbygden uteslutande
till att åtnöjas med den sämre anordningen. Nu är det huvudsakligen landsbygden,
som har fördel av de kommunala mellanskolorna men samtidigt också
nackdel av deras ofördelaktiga anknytning med den förlängda studietiden. Där
man önskar en annan anordning, borde det väl ändå icke förmenas vederbörande
att erhålla en sådan. Det är den enkla innebörden av reservationen i denna
punkt, och jag skall be att få yrka bifall till den nu av mig upplästa punkten,
som innebär en skrivelse till Kungl. Maj:t i detta avseende och som återfinnes
på sid. 247 i utlåtandet.

Herr Beuterskiöld: Då utskottets förslag, som är bifallet, icke avser någon
som helst förändring av de kommunala mellanskolorna överhuvud taget, då de
kommunala mellanskolorna hava sin särskilda uppgift att fylla med avseende
på meddelande av realskolebildning och då det, som den föregående ärade talaren
säger, här gäller en skolform, som är särskilt avpassad för landsbygden,
vilken jag icke tror har något större intresse av att få en sådan femte klass
ens med understiid av statsmedel, ber jag, borr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Om

femlclassuja

kommunala

mellanskolor.

(Forts.)

Nr 34. 54

Fredagen den 20 maj e. m.

Om

femklassiga

kommunala

mellanskolor.

(Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
gjorde propositioner, först därpå att herr Holmdahls m. fl. förevarande motion,
i den mån den icke kunde anses besvarad genom kammarens föregående beslut,
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i punkten II b) av herr A. Dahls m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservation; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat den förra propositionen, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att herr Holmdahls m. fl. motion II: 407, i den mån den icke
kan anses besvarad genom kammarens föregående beslut, icke skall föranleda
någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej^antages det förslag, som innefattas i punkten II b) av herr A.
Dahls m. fl. vid andra särskilda utskottets utlåtande nr 1 avgivna reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Utskottets hemställan, i vad den avsåg motionerna i andra kammaren nr 408
—422.

Kammaren beslöt, att ifrågavarande motioner, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom kammarens förut fattade beslut, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse:

Härmed intygas att Salli Luterkort avlidit samt att dödsorsaken, enligt min
uppfattning, varit den nedan angivna.

Enligt vad jag själv känner eller genom trovärdiga personer erfarit, inträffade
dödsfallet i Maria sjukhus den 14 maj 1927 kl. 2.35 e. m., och var den
avlidnes ålder 42 ar, 7 manader, 26 dagar; civilstånd: gift; samhällsställning:
häradshövding; bostad: Sundsvalls stad.

Huvuddödsorsak: hepatit subacuta.

Stockholm den 17 maj 1927.

J. Tillgren.

leg. läk.

Fredagen den 20 maj e. in.

55 Kr 34.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att till
Konungen avlåta en skrivelse med anmälan om herr Luterkorts frånfälle och
den därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag upplästes och godkändes.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.51 på natten.

In fidem.
G. H. Berggren.