RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1927:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Första kammaren. Nr32.

Torsdagen den 19 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 11F—127.

Föredrogs ånyo första lagutskottets memorial nr 43, i anledning av första
kammarens återremiss av första lagutskottets memorial nr 38 med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
slakt av husdjur dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan kamrarna fattat skiljaktiga beslut rörande första lagutskottets utlåtande
nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 85, med förslag
till lag angående slakt av husdjur dels ock i ämnet väckta motioner, hade utskottet
i memorial nr 38 anmält, att utskottet funnit besluten vara av beskaffenhet
att icke kunna sammanjämkas och frågan för denna riksdag förty hava
förfallit.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren visat
nämnda memorial åter till utskottet, varemot andra kammaren lagt memorialet
till handlingarna.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet i det nu föreliggande
memorialet hemställt till första kammaren, att kammaren måtte fatta
beslut beträffande utskottets memorial nr 38.

Till följd härav föredrogs nu ånyo sistnämnda memorial.

Herr Åkerman: Herr vice talman! Jag får hemställa, att första kammaren
måtte besluta att lägga första lagutskottets memorial nr 38 till handlingarna.

Efter härmed slutad överläggning lades första lagutskottets ifrågavarande
memorial nr 38 till handlingarna.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

Fortsattes överläggningen rörande punkten B.a.4 av andra särskilda utskottets
hemställan under avdelningen I i utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 32. 1

Ang. slaldlagsfrågan.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Fort*.)

Nr 32. 2

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Efter de uttömmande anföranden som
från reservanternas sida hållits, särskilt de av herrar Dahl och Bergman, skall
jag nu icke yttra mig om förslagets pedagogiska lämplighet utan endast tillkännagiva,
att jag inom utskottet vid övervägandet av de skäl, som talade för
och emot, kommit till den bestämda uppfattningen, att ett godtagande av föreliggande
utskottsförslag enligt min mening skulle vara både olämpligt och
olyckligt. Det synes mig onekligen, såsom redan under gårdagen anförts,
orimligt, att riksdagen skall fatta ett beslut utan granskning av och vederbörlig
hänsyn till den oändliga mängd yttranden, framställningar och resolutioner,
som inkommit till utskottet, och det är så mycket mera orimligt att nu fatta
ett beslut, som dessa till utskottet inkomna skrivelser, förslag och framställningar
riktat sig emot Kungl. Maj:ts proposition, medan de intresserade myndigheterna
och andra icke haft tillfälle att emot utskottets nu föreliggande
förslag, som i stor utsträckning innebär någonting annat, göra sin stämma
hörd. För att belysa, huru man utanför riksdagen på sådana håll, där man
närmast är intresserad av frågan, och inom de läroverk, som hava att omsätta
detta beslut och göra det levande, ser på frågan, skall jag tillåta mig att peka
på ett par detaljer i utskottets hemställan.

Utskottet föreslår på sid. 180 under punkt 9, att vissa samskolor under ändrad
benämning av samrealskolor i tio uppräknade städer skola med avseende
på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans första klass, vara
grundade på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans
huvudformer. Emot denna utskottets hemställan har en av högermännen inom
utskottet, doktor Wallerius, låtit anteckna en reservation med särskilt yrkande,
att dessa skolor måtte organiseras såsom femklassiga. Doktor Wallerius härtill.
skri vit samtliga dessa städers lärarkollegier och anhållit om meddelande,
huruvida han från vederbörandes sida hade stöd för sin uppfattning. Han har
därvid erhållit yttrande från samtliga dessa städers skolstyrelser och läroverkskollegier.
I den mån man hunnit, hava även stadsfullmäktige i några av dessa
städer på dessa dagar sammankallats och haft sammanträden. Uttalandena äro
daterade omkring den 13 och 14 maj. Jag har här dessa handlingar i original, och
de ge en ganska god belysning av den stämning, som är rådande på de orter,
där denna reform skall genomföras. Samtliga dessa tio städers skolstyrelser
och läroverkskollegier samt stadsfullmäktige i vissa städer hava uttalat sitt
ogillande av utskottets ståndpunkt och sitt gillande av doktor Wallerius’ reservation.
Norrtälje läroverkskollegium till exempel har enhälligt beslutat
uttala, att vid valet mellan 5-årig och 4-årig realskola den 5-åriga från pedagogisk
synpunkt avgjort vore att föredraga. I Vadstena har kollegiet enhälligt
förordat reservationen. För att nu nämna litet av vad de skrivit, så säga
Askersunds stadsfullmäktige och läroverkskollegium följande: »I södra Närke
finnes blott en folkskola av A-typ, nämligen i Askersunds stad; alla övriga
folkskolor i denna bygd äro sämre ordnade. Kollegiet hyser den bestämda
uppfattningen, att det är otänkbart att på det svaga mått av kunskaper, som
dessa folkskolor kunna bibringa, bygga en fyraårig realskola med tillfredsställande
resultat.» Sala läroverkskollegium säger den 13 i denna månad: »Det
syntes kollegiet vara icke endast meningslöst utan till direkt skada för orten,
om studietiden fram till realskolexamen för elever från Sala och från angränsande
samhällen, som ha lämpliga tågförbindelser för barnens skolgång i Sala,
skulle förlängas med ett år.» Kollegiet i Arboga säger bl. a.: »Hos ett synnerligen
stort antal av rikets (särskilt landsbygdens) folkskolor torde förutsättningarna
för att i den av skolutskottets majoritet förordade utsträckningen
på ett tillfredsställande sätt fungera såsom bottenskola icke ännu på länge
komma att förefinnas. Av kollegiemedlemmar vunnen omedelbar erfarenhet
av folkskolans hittillsvarande arbetsresultat bidrager att befästa denna kolle -

Torsdagen den 19 maj f. m.

3 Nr 32.

giets uppfattning. Det av skolutskottets majoritet förordade förslaget synes,
därest skolbildningen icke skall sjunka till vida lägre nivå än för närvarande,
icke bereda tillfredsställande förutsättningar för att åt de allmänna läroverkens
lärjungar bevara hälsa och arbetskraft.» Stadsfullmäktige i Arboga skriva om
utskottets utlåtande: »Ett uppskov med skolfrågans definitiva avgörande synes
därför vara väl på sin plats. Frågan kunde då i sitt nya läge bliva grundligare
utredd, och åt ortsmyndigheterna, särskilt stadsfullmäktige i läroverksstäderna,
borde beredas möjlighet att uppfatta och yttra sig om förslagets konsekvenser,
däribland de ekonomiska.» —- Ja, så låter det, i den mån man har
hunnit att på den korta tid, som stått till buds, inhämta vederbörandes egen
mening.

Det är visserligen inte trevligt att besvära med uppläsning av inkomna skrivelser,
men innan jag går in på vad jag i övrigt har att säga, kan jag icke undandraga
diskussionen och kammarens protokoll det sista av de tio städernas
inkomna utlåtanden, nämligen det från Piteå, som synes mig vara mycket
belysande för stämningen just i dessa bygder. Där skriver läroverkskollegiet
följande: »I skolutskottets nu tillgängliga betänkande föreslås, att samskolan
i Piteå skall ombildas till 4-klassig realskola, d. v. s. nedskäras med en tredjedel
av sitt klassantal. Därigenom skulle detta läroverk, nordligaste Sveriges
äldsta och långa tider enda statsläroverk, komma att få eu synnerligen sorglig
särställning bland hittillsvarande statsläroverk i Norrland. För Piteå stads
invånare måste det kännas tungt och nedslående att se sin skola så beskuren.
Medan grannstädernas invånare alltjämt ha kvar möjligheten att genom en
9-årig, respektive 12-årig, skolutbildning få sina barn fram till realskoleexamen,
respektive studentexamen, skulle Piteå-borna tvingas att för vinnande av
precis samma resultat kännas vid en ett år längre skolgång. Piteå samskolas
elever komma till första klassen nästan undantagslöst från folkskola och stamma
i största utsträckning från hantverkare-, småhandlare-, jordbrukare- och
arbetarehem''. Det kan icke anses som en oviktig sak, att Piteåungdomen i
jämförelse med övriga norrländska stadsbarn skulle i konkurrensen ute i livet
vara ställd i efterhand genom påtvungen förlängning av studietiden. Det torde
vara onödigt att för Eder i detta sammanhang påpeka de ej minst från mellanskolhåll
stammande vittnesbörden om den 4-klassiga realskolans rent pedagogiska
brister — brister, vilka till stor del skulle kunna undgås genom realskolans
organisation såsom 5-klassig. Förlängd studietid i försämrad skola
skulle för Piteå bli resultatet, om skolutskottets på denna punkt med den
kungl. propositionen överensstämmande förslag bleve av riksdagen antaget. Av
dem, som nu påyrka den högre omorganisationen, har starkt betonats omvårdnaden
om landsbygdens barn: bättre möjlighet till fortsatta studier skulle beredas
genom den på sjätte klassen av någon av folkskolans huvudformer byggande
4-åriga realskolan. Detta låter tilltalande och är förvisso högst beaktansvärt
— där verkligheten svarar mot orden — men beträffande Piteås samskolas
lärjungeområde, som utom Piteå stad sedan gammalt omfattar Piteå
landsförsamling, Norrfjärdens, Hortlax, Älvsby, Arvidsjaurs och Arjeplougs
församlingar, kan enligt vårt förmenande med bestämdhet påstås, att landsbygdens
barn icke bliva bättre utan snarare sämre betjänta med en fyrklassig
realskola i Piteå än vad nu är förhållandet. Inom samtliga dessa församlingar
är nämligen folkskolan — utom på ett fåtal orter — ingalunda så utvecklad,
att den lämpligen i sin fullständiga form kan tjäna som direkt underlag
för den 4-klassiga realskolan. Den är övervägande av en typ, som ej ens
den kungl. propositionen tillerkänner värde såsom bottenskola.»

Så meddelar lärarkollegiet uppgifter om skolorna runt omkring i bygden,
hämtade ur en av byråchefen i skolöverstyrelsen F. Göransson år 1922 uppgjord
matrikel. Man får där veta, huru det ser ut i socknarna runt omkring detta,

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 4

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det ''högre
skolväsendet.

(Forts.)

läroverk. Piteå landsförsamling har 37 skolor, därav endast två A-skolor, fem
B 1-skolor samt tre B 2-skolor. Hortlax’ församling har nio skolor, därav ingen
A-skola, tre B 1-skolor och ingen B 2-skola. Norrfjärdens församling har 16
skolor, därav ingen A-skola, 5 B 1-skolor och ingen B 2-skola. Älvsby församling
har 32 skolor, därav en A-skola, en B 1-skola och två B 2-skolor. Arvidsjaurs
församling har 43 skolor, därav en A-skola, en B 1-skola och fem
B 2-skolor. Arjeplougs församling har 21 skolor, därav ingen A-skola, en B 1-skola och två B 2-skolor. Av dessa 158 .skolor i de kringliggande församlingarna
är det således endast fyra, som äro av A-typ, 16 av B 1-typ och 12 av
B 2-typ. De återstående äro nästan utan undantag mindre folkskolor, därav 66
haivtidslnsande och av dessa äro 61 flyttande. Vidare säger kollegiet, att det
under den sistförflutna femårsperioden givetvis inträtt en vis förbättring, dock
ej av avsevärd omfattning.

Därefter slutar skolstyrelsen i Piteå med följande uttalande: »För envar med
skolförhållanden förtrogen torde det ligga i öppen dag, att med mindre extra
besvär med privatläsning och därmed förknippade svårigheter en anknytning
kan ordnas mellan realskola av den 5-åriga typen och en lägre (4:e) klass i
svagare folkskola än mellan realskola av 4-årig typ och avslutningsklassen
(6) i en sådan svagare folkskola. Samskolans styrelse kan ej underlåta framhålla,
att den hyser de allvarligaste farhågor för att en ombildning till 4-klassig
samrealskola kommer att medföra betänkliga ekonomiska svårigheter för
.samskolan och kommer att leda till avsevärd stegring av terminsavgifterna, som
redan nu för en stor del av lärjungarna äro ganska betungande.»

o Jag har inte. kunnat neka mig att redogöra litet utförligt för detta, ty det
går igen i de olika ordalagen från alla dessa 10 städer, som utskottet genom ett
direkt beslut skall påtvinga en skolform, mot vilken de på det kraftigaste protestera.
Man har anledning fråga herr Reuterskiöld, som talat om den jämställdhet,
som han lyckats utvinna i sin kompromiss: var finnes denna jämställdhet
i punkten 9 på sid. 180 i utskottets utlåtande?

Dessa uttalanden bära vittne om den nya skolreformens brister och den
6-åriga bottenskolans olämplighet men dessa uttalanden visa också, att om ett
års uppskov medgives och frågan kommer på remiss, komma säkerligen
så värdefulla uppgifter och upplysningar från vederbörande läroverksorter,
att det på de väsentligaste punkterna av utskottets förslag kommer att bli
nödvändigt att vidtaga ändringar och jämkningar, lämpade efter orternas förhållanden
i olika avseenden. Jag kan icke underlåta att begagna tillfället att
med hänsyn till vad skolutskottets ordförande i sitt stora Göteborgstal häromdagen
sade, när han yttrade, att motståndet mot reformen rests från städernas
överklass men på moraliskt föga hållbara grunder, tillåta mig en stilla undran,
om dessa läroverkskollegier, skolstyrelser och stadsfullmäktige i Arboga, Vimmerby
m. fl. städer verkligen representera städernas överklass? Både i stadsfullmäktige
och läroverksstyrelsen sitta såväl det socialdemokratiska som det
frisinnade partiets representanter. Det förhåller sig inte så, att det är från
städernas överklass, som motståndet mot skolreformen rests, och i den mån en
sådan beskyllning skulle riktas mot någon utskottsledamot, som intagit en annan
ståndpunkt än utskottsordföranden, vill jag, medan jag har ordet, begagna
tillfället att offentligen protestera mot detta slag av beskyllningar.

I detta utskottsutlåtande beröras även andra frågor, som icke äro klarlagda.
Men innan jag går vidare, skall jag be att få fästa uppmärksamheten på, att en
mycket viktig faktor, som man skall undersöka, innan man tar ställning till
den stora överbyggnaden hos den nu föreslagna reformen för den högre undervisningen,
det är huruvida denna mycket omtvistade reform bygger på en säker
och tillförlitlig grund eller om man i framtiden har att motse en ombyggnad
av denna grund, både i rent pedagogiskt och i ekonomiskt avseende. Det är en -

Torsdagen den 19 maj f. m.

5 Nr 82.

ligt min uppfattning icke så, att folkskolan såsom bottenskola är tillräckligt
bärkraftig. Det kommer nog också snart att visa sig. Trängseln i läroverken
mellan de olika ämnena kommer snart att fordra, att man flyttar över ämnen
till folkskolans högre klasser. Man talade i utskottet om att ett av språken borde
kunna flyttas över till folkskolan. Vad blir då resultatet, om folkskolans
bärkraft såsom underlag icke räcker? Ja, det kommer snart nog att påvisas,
och det kommer att höjas krav på en ny folkskolereform, ökade utgifter alltså,
bättre kvalificerade och högre avlönade lärarkrafter, nya skolhusbyggnader,
och förbättrad skolmateriel o. s. v. Herr Olof Olsson gav i sitt anförande i det
avseendet en vink om vad som kan väntas när han undslapp sig det yttrandet:
är det så att de folkskollärare vi nu ha ej räcker få vi skaffa oss nya.

Det har icke heller kunnat undgå min uppmärksamhet, att man även utomlands
—• jag hänvisar i detta hänseende endast till vad som framkommit i Österrike
—• prövat den 6-åriga. bottenskoletypen, men att man har måst gå ifrån
den och övergå till den 4-åriga. I Finland äro också meningarna mycket delade
om lämpligheten av denna här nu föreslagna typ. Det är ju uppenbart, att
om den 6-åriga bottenskolan icke har tillräcklig bärkraft, kommer det att höjas
krav på dess förbättrande, vilket krav i sin tur medför nya och ökade utgifter,
om vilka man icke nu har en aning men som bli ofrånkomliga, om man
binder sig för en skolreform som den här föreliggande.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang säga, att folkskolan såsom
den nu arbetar, utgör och skall utgöra ett avslutat helt för den mängd av unga,
som gå igenom den. De sista klasserna skola ge dem den medborgerliga kunskap,
med vilken de på ett något så när rimligt sätt skola kunna reda sig ute
i livet. Det är dock ett mindretal, som skall in i de högre läroverken. Är det
då rimligt att för detta mindretal göra reformer, om vilkas värde man hyser
så delade meningar.

Det är också en annan sak, som jag icke kunnat underlåta att ta hänsyn till,
när jag haft att från landsbygdens synpunkt ta ställning till denna fråga.
Hela andemeningen med denna reform är ju utom den sociala utjämningen, att
det skall bliva en ökad tillströmning till läroverken. Det väntas åtminstone,
att reformens verkningar skola medföra detta resultat. Jag har ett starkt tvivel
på möjligheten för folkskolan att meddela de erforderliga och grundläggande
kunskaperna för dem, som skola inträda i läroverken. Sålunda befarar jag,
att det blir landsbygdens barn som komma att få sitta emellan vid inträdet i
de högre skolorna. Läroverken äro belägna i städerna, och städernas barn ha
större möjligheter, kortare skolväg, rikare tillfällen till privatundervisning, medan
landsbygdens barn ha långa skolvägar och fysiskt icke kunna så drivas i
undervisningen som städernas. Följaktligen kan man befara, att landsbygdens
barn bli handikappade av städernas och att barnen i städerna, där det ju också
blir en ökad tillströmning till läroverken efter den nya reformen, under alla
förhållanden komma att få det företräde, som en bättre skolundervisning ger.
Jag befarar också, att även om barnen från landsbygden komma in i ett
läroverk, så komma de på grund av det svaga underlaget att snart nog bli kuggade
i någon examen och på det .sättet utträngda. Den ökade trängseln i läroverken,
som inte bara blir beroende på ökad tillströmning av pojkar utan också
kommer att ännu mera ökas på grund av flickornas tillträde till läroverken,
ger mig således anledning till farhågor, att det blir vissa svårigheter för landsbygdens
barn att vinna inträde.

Men förslaget har ju icke endast pedagogiska utan lika mycket ekonomiska
sidor, och det är dessa ekonomiska verkningar av reformen som icke blivit tillräckligt
klarlagda. Kommunens och de enskildas utgifter i anledning av reformen
känner man icke alls. och även statens utgifter äro mycket ofullständigt
utredda. Fn brist i utredningen, och enligt min mening en mycket betänk -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 82. 6

Torsdagen den 19 maj £. m.

A™3-, lig sådan, ät'' alt det icke är klarlagt, i vad mån det erfordras ns*a lokalutrym‘det*högre
men inom läroverken, utrymmen, som kunna medgiva den väntade utökningen
skolväsendet. av elevantalet. Det blir således, synes det mig, ofrånkomligt att bygga både
(Forts.) nya läroverk samt omändra och utvidga redan befintliga. Det synes mig, som
om det vore en billig begäran från de samhällen, där dessa läroverk äro belägna
och som skola svara för byggnadskostnaderna, att de på förhand kunnat
få någon liten vägledning, vad de ha att vänta i ekonomiskt avseende, därest
reformen genomföres.

En mycket viktig sak i detta avseende, som jag icke vill underlåta att fästa
uppmärksamheten på, är, att lagförslag saknas rörande statens och kommunernas
inbördes förpliktelser med avseende å anskaffande och underhåll av lokaler
m. m. för den högre undervisningen. Det räcker enligt min mening icke
med det allmänna uttalande, som utskottet gör i motiveringen, utan man måste
på denna punkt hava klart besked, och jag skulle vilja fråga den det vederbör:
Finns det garanti för att kommunerna — i detta fall gäller det mest städerna
— verkligen anskaffa och underhålla tillräckligt med lokaler, så att inträdessökande
icke behöva avvisas på grund av lokalbrist? På denna punkt
är det från landsbygdens synpunkt mycket viktigt att få klarhet i. Jag har
ingen anledning att uttala några som helst misstankar, men det föreslås, att
läroverken skola stå under kommunala styrelser. Man kan icke förtänka, om
var och en är sig själv närmast och att städerna kanske i större mån än landsbygden
bliva tillgodosedda, när det gäller den gallring, som på grund av lokalbristen
är nödvändig. Jag har en alldeles särskild anledning att ställa en fråga
på den punkten, därför att jag ifrån det läroverk, som ligger mig närmast,
nämligen Halmstads, under gårdagen fått en skrivelse, undertecknad av representativa
personer såsom ordförandena i olika organisationer inom staden däribland
även länets landshövding, tillförordnade borgmästaren och stadsfullmäktige,
drätselkammarens ordförande, rektor vid läroverket m. fl. I denna skrivelse
uttalas först och främst ett ogillande av de anordningar, som utskottet
föreslår i pedagogiskt avseende beträffande Halmstads läroverk. Där lämnas
även den upplysningen, att bland de inträdessökande kommer, om detta förslag
går igenom, varje höst att avvisas minst ett tjugotal gossar. Detta gör mig
såsom representant för landsbygden på denna punkt mycket betänksam, och
det finnes sålunda starkt fog för att man både framställer en fråga och fordrar
garantier samt, nä.r dessa inte nu ha kunnat ges, också yrkar på ett uppskov
för utredning.

_ Men det är många andra faktorer i förslaget, som verka fördyrande men om
vilkas slutsummor man inte erhåller någon uppgift. Man har inte ens på något
sätt utrett eller försökt utreda, vad denna kostnadsökning kan innebära i
fråga om den väntade tillströmningen av barn, beträffande ökat antal lärare,
höjda lärarlöner o. s. v., terminsavgifternas avskaffande, ökat utrymme för
ämnet ^fysisk fostran, införandet av nya obligatoriska ämnen såsom hushållsgöromål
och praktiskt arbete. Man har t. ex. i fråga om införandet av hushållsgöromål
och praktiskt arbete inte fått veta, i vad mån det finns lokaler
för denna undervisning, i vad mån det finns materiel för denna undervisning
och om man därför behöver anställa särskilda lärare eller lärarinnor. Man har
sagt, att i det avseendet får man tillgodogöra sig t. ex. ett skolkök, om det finnes
något sådant i vederbörande samhälle på annat ställe, men någon verklig
utredning, i vad mån man här har att motse kostnader för detta ämnes införande
i undervisningen, har man inte fått.

Omläggningen av flickornas undervisning är ju ett särskilt kapitel, som utom
att den kommer att medföra konsekvenser i rent pedagogiskt avseende kommer
att kräva betydande ekonomiska uppoffringar, vilkas omfattning icke nu kan
bedömas, inte minst därför att det ej har förebragts någon utredning.

Torsdagen den 19 maj f. m.

7 Nr 32.

Det förekommer i utskottets utlåtande många vackra och behjärtansvärda ^2''imZn
saker. Man skall tillgodose kravet på rikligare biblioteksutrustning, man skall a°det högre
ge ekonomiskt understöd åt fattiga studiebegåvade barn o. s. v. Allt detta år skolväsendet.
mycket vackert, men man har anledning att sätta ett frågetecken: vad kommer (Forts.)
notan att kosta, när den en gång presenteras? o t

Sedan föreslår utskottet— vilket innebär en avvikelse från Kungl. Maj:ts
förslag — förstatligande av 54 kommunala mellanskolor. Det. är den punkt,
som tycks ha varit det dragplåster, vilket samlat majoriteten inom utskottet.

Detta förstatligande av de 54 kommunala mellanskolorna är av den innebörd,
att jag måste ägna några ord alldeles särskilt åt den frågan. Kungl. Maj:t
har i sin proposition gjort en utredning och funnit, att 13 kommunala mellanskolor
lämpligen kunde förstatligas, men. säger statsrådet, på grund av finansiella
skäl vill och kan han inte föreslå till förstatligande mer än 7 uppräknade
skolor. Utskottet däremot går in för ett förstatligande av icke mindre
än 54 kommunala mellanskolor, alltså införande av 54 nya statsinstitutioner
utan någon utanför utskottet åstadkommen utredning. Det har väckts motioner
från socialdemokratiskt håll, och herr Jöns Pålsson i Anderslöv har i en
mycket uppmärksammad motion föreslagit till förstatligande ett ännu större
antal. Han har lyckats så väl i sin bevisföring, att han bland de föreslagna
skolorna kunnat placera Anderslövs kommunala mellanskola. Det kan också
noteras, att utskottets förslag på denna punkt, som ju inte bara övertar Anderslövs
kommunala mellanskola, också kunnat så lyckligt och väl anpassas,
att inom Kopparbergs län icke mindre än 6 kommunala mellanskolor föreslagits
till förstatligande, vilket ju bör vara till glädje för representanterna i utskottet
från detta län. Förslaget har uppgjorts, av utskottets ordförande under
påskferierna med hjälp av någon tjänsteman i utskottets kansli. Jag har anledning
att ställa mig mycket tveksam på denna punkt, och jag är övertygad
om att ifall ett sådant ärende skulle ha passerat riksdagens statsutskott, så
skulle statsutskottet aldrig ha på så lösa grunder i fråga om en statsutgift av
här ifrågavarande slag och av denna omfattning kunnat fatta ett positivt beslut.
Skillnaden i behandlingssätt är synnerligen anmärkningsvärd. Kungl.

Maj :t säger, att Kungl. Maj :t av finansiella skäl inte kan föreslå mer än 7
kommunala mellanskolor till förstatligande. Utskottet tar. gladeligen och förstatligar
54 kommunala mellanskolor. Och så säger man tillika, att med detta
skall reformen bliva ett slags bondereform. Det skall tjäna landsbygden. Jag
har svårt att förstå de lantmän, som låta locka sig av det talet. Vi skola komma
ihåg en sak: de flesta av dessa kommunala mellanskolor ligga redan riu i
städerna, och de taga redan nu emot barn ifrån landsbygden. Vad innebär
det? Jo, det innebär ju bara, att man lyfter ifrån dessa kommuner utgifterna
för dessa kommunala mellanskolor och överför dem på statsverket. Det var
också på grund av ekonomiska skäl, som propositionen inte vågade gå längre
än till de sju.

Nu skall jag, med anledning av vad herr Jöns Pålsson sade i sitt anförande
i går, säga, att det inte med fog kan riktas någon anmärkning mot högerreservanterna
för att de inte i det avseendet skulle velat tillgodose landsbygdens
intressen, ty vi hava i vår reservation föreslagit till förstatligande de.13 kommunala
mellanskolor, beträffande vilka genom Kungl. Maj:t fullständig utredning
åvägabragts, och sedan ha vi i skrivelse gått in för den principen, att ett
ytterligare antal skall förstatligas, men vi ha gått in för en skrivelse med begäran
om utredning och förslag genom Kungl. Maj:t. Det år, synes, det mig,
inte riktigt, att på detta sätt ett riksdagsutskott gör upp ett förslag till övertagande
av kommunala mellanskolor i olika delar av landet. Det kan ske orättvisor.
Det kan också hända, att det är någon av de kommunala mellanskolor,
som icke nu äro föreslagna till övertagande, som vid en närmare granskning

Nr 32. 8

Torsdagen den 19 maj f. m.

Aw3- °m- ocH vid ett närmare övervägande skulle ha kunnat vara mera berättigad eller
avad7höåre åtminstone lika berättigad som åtskilliga av dem, som nu äro föreslagna till
skolväsendet, övertagande.

(Forte.) En sådan granskning genom myndigheter och Kungl. Maj:t torde hava varit
pakallad och nödvändig, innan man fattar beslut om en åtgärd, som medför så
störa utgifter för statsverket, som det här är fråga om. Det strider fullkomligt
emot de statsutskottspnnciper, som bruka tillämpas, när det gäller granskning
av utgifter. Herr Reuterskiöld anförde i går en jämförelse i ett annat
sammanhang, och jag kan peka pa ett mycket nära liggande exempel på hur
försiktigt statsutskottet går till väga, när det gäller sådana saker. Vi ha ett
exempel i ett utlåtande, som är delat och skall behandlas av kammaren, nämligen
rörande ombyggnad av lantmäterikontoret i Östersund. Beträffande denna
fråga har herr Nothin väckt en motion. Denna motion är så berättigad och
välgrundad som den någonsin kan vara och baserad på utredningar och förslag
icke minst med hänsyn till det trängande behovet, men statsutskottet har dock
icke gatt in för att fatta något positivt beslut utan föreslår skrivelse till Kungl.
Maj:t och begär förslag genom Kungl. Maj:t. Här går riksdagens skolutskott
in utan skrivelse och utan att någon, inte ens någon enskild representant för
någon myndighet, har varit inkallad till utskottet, för ett förstatligande av 54
kommunala mellanskolor. Jag är icke emot principen, men jag är emot sättet.
Jag tror, att högerreservanternas ståndpunkt i detta avseende är mycket stark.
V i hava icke gått emot principen. Vi hava föreslagit förstatligande av de 13
kommunala mellanskolor, om vilka utredning företagits, men vi vilja ha en utredning
genom ansvariga myndigheter och Kungl. Maj:t, innan vi övertaga de
Övriga 41. Den ståndpunkten kan försvaras, den är synnerligen stark enligt
mm mening.

Det finnes också andra saker, beträffande vilka vi inte ha fått klarhet i
ekonomiskt avseende, nämligen kostnaderna för de lärarinnor, som skola föras,
om jag så må uttrycka mig, på övergångsstat, liksom också för de extralärare’
som skola föras på övergångsstat. Man har icke fått klarhet om hur många
de äro och hur mycket detta kommer att kosta statsverket. Någon utredning
finnes inte. Man bara talar om, att så skall det bli. I det avseendet kan jag
inte underlåta att erinra om, att i det påskbudskap, som utsändes från några av
utskottets medlemmar, den s. k. kompromisskommunikén, omtalades, att det
skulle åstadkommas en besparing därigenom, att ett stort antal extralärare
skulle bli lediga. En närmare granskning ger emellertid vid handen, att det
i stället för den besparingen genom indragning av extralärare kommer att anställas
ett ökat antal ordinarie lärare, dyrare lärarekrafter alltså, och att således
den väntade besparingen kommer att utebliva även på den punkten.

Herr Reuterskiöld gjorde i går i sitt anförande det uttalandet, att högerreservanternas
förslag skulle innebära än större kostnader än utskottets, och
nämnde någon siffra på 3 1/2 miljoner. Han specificerade inte sin uppgift, så
attjnan kan inte konstatera, var han tagit den ifrån, men jag hade tillfälle att
i gar i andra kammaren åhöra en replik på den punkten, där det framkom, att
den kostnadsberäkning, man här tagit, hade baserats på saker, som icke finnas
i reservationen, utan det var till största delen fria fantasier. Om herr Reuterskiöld
och hans män oavsett denna uppgift ute i bygderna skola göra gällande,
att högerreservationen skulle hava medfört ökade kostnader, så ber jag herr
Reuterskiöld och hans män vara vänliga att då också tala om en annan betydande
skillnad mellan utskottet och reservanterna, nämligen den, att reservanterna
ga in för en skrivelse till Kungl. Maj:t och begära att få en utredning, att få
veta kostnaderna, få dem klara, framlagda på papperet, innan vi taga ställning?.
men utskottsmajoriteten går in för dessa kostnadsökningar, utan att de
äro tillräckligt klarlagda. De äro omgivna av ett dimhölje om vilket det tvistas

Torsdagen den 19 maj f. in.

9 Nr 32.

och talas men om vilket ingen kan lämna klart besked. Denna skillnad är viktig
och betydelsefull. Yi inta den ståndpunkten, att vi gå på uppskov och begära
skrivelse och utredning, men utskottets majoritet går in för att utan utredning
i blindo taga förslaget.

Det synes mig därför, efter vad som av andra talare från den sida jag tillhör
anförts och efter vad jag själv tillåtit mig anföra, tydligt, att innan man
tar slutlig ståndpunkt till denna reform, bör det ges nödigt andrum för en ny
undersökning, så noggrann som möjligt, av reformens ekonomiska konsekvenser
både för staten, kommunerna och den enskilde. Yi få inte, när vi fatta vårt
beslut, glömma — det har så starkt poängterats och alldeles särskilt av herrar
Bergman och Wohlin — att vad som här föreslås i såväl pedagogiskt som ekonomiskt
avseende har till det väsentligaste uppgjorts inom utskottet utan att
över det nya förslaget några myndigheter hava hörts. Det har också uppgjorts
under den forcering, som måste prägla arbetet i ett utskott, där en fråga
efter påsk skall läggas upp efter delvis nya linjer än dem, den hade före påsk.
Det förefinnes således enligt min mening de allra starkaste skäl för att gå in
för ett uppskov med frågans avgörande.

Jag skall emellertid tillåta mig anföra också ett annat skäl för uppskov,
och det är själva riksdagsbehandlingen av frågan. Frågans stora räckvidd har
gjort, att kommittéer och myndigheter under flera år hava varit sysselsatta
med de förberedande arbetena och granskningarna och förslagen. Kungl. Maj:t
har också vid olika tillfällen haft frågan under omprövning. Vore det inte en
rimlig begäran, att också den lagstiftande församlingen, riksdagen, fick litet
tid på sig för sin granskning av det nu föreliggande förslaget till skolreform?
Jag tror, att för riksdagsmännen själva skulle det vara värdefullt att till nästa
år få till förnyad behandling upptaga frågan efter att både ha inhämtat de
upplysningar och erfarenheter, som kunna givas, och ha fått närmare överväga
de olika konsekvenserna i olika avseenden.

Det är också ett annat och, synes det mig, mycket viktigt skäl, som talar för
uppskov, och det är det förhållandet, att utskottet självt ju inte löser frågan i
hela dess vidd. Detta medgav ju också under gårdagen herr Olof Olsson. Utskottet
självt föreslår en hel lång rad av riksdagsskrivelser till Kungl. Maj :t
på viktiga punkter, som ha direkt samband med förslaget i dess helhet. Vore
det inte riktigare, att man skjuter på huvudfrågans avgörande, intill dess man
får svar även på de många riksdagsskrivelser, som utskottet självt föreslår
kammaren att besluta? Är det inte en rimlig begäran, om man säger, att man
vill se frågan i hela dess vidd framlagd och klarlagd, innan man fattar definitiv
ståndpunkt? Det är inte bara riksdagsskrivelser, som i detta avseende
föreslås, utan i motiveringen till utskottets utlåtande förekomma även uttalanden
och framställningar och förslag, som, synes det mig, man borde, ytterligare
överväga och taga ståndpunkt till. Mycket av vad som föreslås i utskottets
utlåtande hänger till stor del på det sätt, på vilket motiveringarna formulerats,
och det gäller att noga granska, hur det är skrivet, ty debatten har redan givit
vid handen, att tvekan uppstått i fråga om den rätta tolkningen av utskottets
motivering. Beslutet skall sedan utföras i administrativ ordning på flera
punkter och vad som menas i motiveringen bör vara klart utsagt.

Och det synes mig till sist också, som om man, innan man tar slutlig ställning,
borde närmare överväga den samhälleliga nyttan av reformen. Vi få
dock komma ihåg, att kostnaderna för vårt lands folkundervisning under de
senare åren visat en stegring, som väcker betänksamhet, en stegring, som tvingar
till eftertanke, huruvida den står i naturlig och sund relation till samhällets
ekonomiska bärkraft.

Jag har en uppgift, där det säges, att utgifterna enbart för folkskoleväsendet
under perioden 1901—1921 ha stigit från 22.2 miljoner till 214.1 miljoner

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 10

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

kronor. Det är siffror, som tala sitt allvarliga språk, när vi stå inför detta
beslut.

Betänksamheten ökas, såsom redan tidigare har sagts, ytterligare inför frågan,
om det kan vara till nytta för samhället att skapa en skolorganisation, som
är avsedd att öka tillströmningen till de lärda banorna. Det har dock i det avseendet
från det praktiska livet kommit många varningar, det klagas allmänt
på överproduktionen av studenter, och arbetslösheten inom de lärda yrkena
ökas. Jag instämmer i det avseendet med vad som yttrats i bondeförbundsmotionen
nr 260 i första kammaren av herr Schedin m. fl., och jag bara beklagar,
att herr Schedin och hans meningsfränder hava övergivit de, synes det
mig, viktiga grundsatser, som i motionen uttalas.

_ Ja, jag skall inte upptaga tiden längre. Jag har inom utskottet sökt att
bilda mig en uppfattning i frågan, och jag har kommit till det resultatet, att
den ståndpunkt, som huvudreservanterna här hava intagit, är den riktiga, och
den är enligt min mening synnerligen stark. Jag skall inte tillåta mig att yttra
mig om vare sig bondeförbundets eller de frisinnade lantmännens ställning till
frågan, men jag skall endast be att få uttala, att det är min fasta förvissning,
att jag kan rekommendera reservationen även åt lantmannarepresentanterna.
Den innebär i princip, om den förverkligas, vad vi från landsbygden hava rätt
att fordra, och den uppehåller en mycket viktig princip, en bärande princip under
all riksdagsbehandling, att konsekvenser och verkningar skola vara klarlagda,
innan man går att fatta beslut.

Jag har till sist anslutit mig till reservationen även därför, att det inte
skall kunna sägas, att man låtit sig luras, utan att jag har insett de ekonomiska
vådor som utskottets förslag innebär, och jag har därför sett mig nödsakad
att gå på en^ uppskovslinje, en uppskovslinje, som dock i sig själv innesluter,
som det också har vitsordats, sympatiska och verkningsfulla positiva linjer.

Jag ber med dessa ord att få ansluta mig till det yrkande, som under gårdagen
framställdes av herr Dahl om avslag å utskottets hemställan på den nu
föredragna punkten.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Då för ungefär
4 år sedan med hänsyn till de förestående andrakammarvalen de olika partierna
formulerade sina program till de då aktuella dagsspörsmålen, förekom också
inom det politiska parti, jag tillhör, en debatt om skolproblemet. Därvid utvecklades
i en tidskrift, för vilken jag, herrar Johan Bergman och David
Bergström stodo det redaktionella ansvaret, de synpunkter på spörsmålet, som
tidningens utgivare ägde. Det förekom sålunda i fråga om skolprogrammet
följande uttalande: »Allmän folkbildning måste stå på varje verklig demokratis
program. Den är på en gång förutsättningen för och måste bli konsekvensen
av den allmänna rösträttens folkstyrelsesystem. — Upplysningen är
folkstyrets bästa stöd och samtidigt garantin mot dess urartning.

Denna grundsyn på frågan är viktig att fasthålla, när det gäller att i detalj
utforma ett lands undervisningsväsen. Om de många ofta ganska svårlösta
detaljspörsmålen härvid kan det givetvis inom ramen av ett demokratiskt bildningssträvande
finnas skiftande meningar. Men dessa meningsskiljaktigheter
gälla endast skolväsendets teknik. Om dess väsentliga läggning och utveckling
står säkerligen all demokrati enig och samlad.

De störa grundlinjerna för en folkstyrd stats bildningsarbete äro framför
allt följande:

1) Hela folket, icke blott vissa klasser, har berättigade anspråk på att genom
samhällets försorg få inhämta vetande och allmänbildning.

2) Vägen till fortsatt högre bildning skall stå öppen för en var, utan privilegium
för någon särskild samhällsgrupp.

Torsdagen den 19 maj f. m.

11 Nr 32.

3) Den allmänna bildningsgrund, som lägges genom statens försorg, bör
vara en enhetlig folkskola (bottenskole-kravet).»

Efter att ha talat om punkterna 1 och 2, som i detta sammanhang icke ha
intresse, kom man över till tredje punkten och yttrar där följande: »I den
tredje punkten gå meningarna öppet isär. Av skäl, som ofta bemantlas med en
skrud av pedagogiska teorier, pläderar man för mångskiftande skoltyper redan
från början. Man säger t. ex. ’Det är opraktiskt att, om man åsyftar en
högre bildning, icke redan från början lägga undervisningen på det förlett
sådant slutmål mest ändamålsenliga och tidsbesparande sättet.’ Detta låter
teoretiskt bra, men i praktiken betyder det, att vissa barn skola från början
utväljas för den högre bildningen, medan andra skola predestineras till minimibildning.
Högern och även en del av dem, som annars mer eller mindre
vilja räkna sig till den politiska vänstern, önska därför, att staten skall underhålla
flera parallella typer av skolor även på det tidiga stadiet, under det den,
som också i bildningsfrågor tänker demokratiskt, anser, att av staten ej rimligen
kan begäras, att den skall bekosta parallella grundläggande skolor för
samma åldersstadium.»

Den, som vid avfattandet av detta uttalande, höll pennan, var min vän Johan
Bergman. I det senaste uttalandet ligger, kan man säga, den kärnpunkt, varom
nu striden står. Man anslöt sig här till den tanken, att skolväsendet skulle
uppbyggas som en organisation med det ena lärostadiet pa det andra och pa
det sättet bilda ett avslutat helt. Men när man anslöt sig till den tanken, är
det ju klart, att anknytningen mellan de olika stadierna normalt inträffar,
där det ena, det grundläggande stadiet slutar och nästa våning börjar.

Det var från den principiella utgångspunkten, som regeringen i överensstämmelse
med samtliga dess medlemmars allmänna uppfattning, hade att angripa
den fråga, som nu här behandlas i riksdagen. Emellertid gällde, det
givetvis i detta fall som eljest att fråga sig, huruvida förhållandena möjliggjorde,
att man fullt ut kunde utan vidare realisera ett sådant program. Många,
långa och vidlyftiga utredningar beträffande förutsättningarna för en skolreform
hade gjorts. Vi kommo emellertid mycket snart till den uppfattningen,
att dessa utredningar ävensom allt, som i övrigt förekommit, icke gåvo
oss något som helst skäl att lämna den principiella, den allmänna utgångspunkten,
men att när det gällde tanken på genomförandet, fick man nöja sig
med ett partiellt tillämpande av denna principiella uppfattning. Man fick
räkna med, att för återstående tillämpningsområde fick man anknyta till något,
som, utan att vara resultat av en lagstiftning, i det levande livet tagit
sig praktiskt uttryck nämligen, en övergång, en anknytning mellan läroverket
och folkskolans tredje klass. Man antog också, att man därmed behövde
mindre än eljest rubba på de nuvarande faktiska förhållandena. Man kunde
göra övergången mjuk och naturlig, och man kunde ur olika synpunkter åberopa
skäl för en så lagd läroverksreform.

När förslag därom emellertid kom fram, satte kritiken in, som vi alla känna,
från två håll — särskilt från läroverkslärarnas, de speciellt intresserades. De
riktade mot förslaget åtskilliga erinringar. Det var gamla bekanta, dessa
erinringar, men de framfördes på nytt med en mycket skärpt aktualitet. Den
4-åriga realskolan var för kort, ämnena skulle bli för sammanträngda, särskilt
språkundervisningen skulle försvåras och den sammanlagda undervisningstiden
förlängas. Samtliga dessa erinringar både varit uppe i olika variationer
och skiftningar tidigare, men de återkommo nu och riktades in mot den
framlagda propositionen. Så fördes fram, med alldeles särskilt intresse nu,
kravet på att man skulle få försöka sig på den skoltyp, som lag i anknytning
till fol skol ans fjärde klass. Vid det första allmänna offentliga diskussionsmöte,
där jag var närvarande och åhörde diskussionen, framförde, jag tror det

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 12

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

var läroverkslärarnas riksförbunds ordförande, alldeles särskilt denna synpunkt,
men lian begränsade sig då till att säga: Kan man icke åtminstone låta
den skoltypen få komma till utryck, få ett utrymme i bredd med den socialt
påkallade anslutningen till sjätte klassen och kan man icke garantera, att dessa
båda skoltyper få fritt utveckla sig i bredd med varandra och få visa var och
en sin inneboende livskraft? Om man det gör, sade han, »är jag villig för min
del att beteckna det som en godtagbar och frisinnad skolreform».

Men kritik mötte också från vänster. Det var särskilt i den av socialdemokraterna
avgivna motionen, som sådan kritik mötte. Man gav i motionen visst
erkännande för att frågan kommit upp, men man förklarade, att man måste
rikta »en grundläggande anmärkning mot att steget ej tagits fullt ut till bottenskolans
fulla förverkligande», och man fortsatte: »Det är visserligen gott
och väl, att varje läroverksort enligt regeringsförslaget skall erbjuda någon
real- eller motsvarande skola, som bygger på den 6-åriga folkskolan, men den
gamla ordningen kommer dock att i betydande utsträckning kvarstå orubbad.
Parallellskolesystemet, som framför allt riktar en social udd mot de mindre
bemedlade samhällsklasserna, som försätter landsbygdens ungdom i en ogynnsam
undantagsställning med avseende på möjligheten till en högre bildning,
och som enkannerligen i sin nuvarande utformning är i hög grad orättfärdigt
mot den kvinnliga ungdomen, kommer i den nya skolorganisationen att fortleva
i en omfattning, som icke kan anses överensstämmande med ett demokratiskt
^samhälles plikt att skipa rättvisa mot alla medborgarlager, att icke upprätthålla
ett skolsystem, som gynnar den ena samhällsklassen och missgynnar
den andra.»

Detta var utgångspunkten för den socialdemokratiska motionen. Det var
utvecklingen av vad socialdemokraterna för sin del ville realisera, och det återkom
sedermera mer konkret i klämmen, som gick ut på att riksdagen måtte
besluta att som grundläggande ståndpunkt beträffande den nya skolorganisationen
skulle gälla, »att realskolorna vid samtliga statslärov.erk göras fyraåriga
och med avseende å det kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans
lägsta klass, grundas på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga
folkskolans huvudformer, ävensom att i övrigt skolsystemet grundas
på motsvarande anknytning till folkskolan».

Det kan vara skäl att erinra om detta i dessa dagar, då man gör gällande,
att _ utskottets föreliggande förslag skulle vara en seger till förmån för den
socialdemokratiska utgångspunkten med undanskjutande av regeringens ståndpunkt.
Regeringspropositionen innebar en anknytning dels i viss omfattning
till den 6-klassiga folskolan, dels med viss anknytning till den 3-klassiga på
det återstående området. Utskottets hemställan innebär, som vi känna, ungefär
samma sak i fråga om den 6-klassiga men utbyter den 3-klassiga mot den
4-klassiga under det att socialdemokraterna riktade sin huvudanmärkning häremot
och betecknade som sin grundåskådning, att någon dylik parallellklass
icke borde få ifrågakomma. Det kan vara anledning för dem, som å ena sidan
vilja häckla det nu föreliggande utskottsförslaget ur den synpunkten, att det
är ett socialdemokratiskt eller ett av socialdemokraterna starkt påverkat förslag,
att erinra sig detta. Också för dem från socialdemokratiskt håll, som
tycka, att ett accepterande från regeringens sida av utskottsförslaget innebär
en förskjutning i ståndpunkt, är det anledning att beakta detta faktiska läge.
Jag konstaterar, att de, som skrevo socialdemokraternas motioner, dagtecknade
den 18 mars 1927, voro delvis samma män, som den 6 maj 1927 bjödo riksdagen
på det förslag, som nu ligger på bordet. Det är sant, att i ett avseende
måste utskottsförslaget ur radikal synpunkt anses vara ett framsteg. Det
skar bort av läroverkets klasser än mer än enligt regeringsförslaget, men det

Torsdagen den 19 maj f. m.

13

Nr 32.

förde samtidigt fram i livet till konkurrens, till möjlighet att göra sig gälde,
den skolform, den femåriga realskolan som alla måste vara ense om är
den, som mest konkurrenskraftigt äger möjlighet att påverka och måhända efter
hand undanskjuta den på en 6-klassig folkskola grundade skolordningen. Jag
skall icke ingå vidare på den saken, men jag har anledning att konstatera detta
faktiska läge i utgångspunkterna och i den nuvarande ställningen.

Vad utskottsförslaget innebär, veta vi alla. Jag behöver icke redogöra
därför. Men det, som efter vad jag nu anfört kan intressera i detta sammanhang,
är den ståndpunkt, man intog på reservanternas sida. Vad bjöd man där
på? Jo, säger man, man bjöd på en accept i det stora hela av tanken på folkskolan
som bottenskola. Man begärde endast att till nästa år få en förnyad
utredning till stånd. Man begärde, som jag tror herr Dahl från Kristianstad
yttrade i går »endast litet rådrum för en förnyad prövning av frågan».

Ja, jag skall icke ingå så mycket på frågan om denna accept och dess beskaffenhet.
Men jag kan icke undgå att rikta uppmärksamheten på det egendomliga
i att reservanterna vid sitt uppträdande nu i kammaren icke yrkat bifall
till den av dem framförda hemställan, utan — med undantag av herr Bergman,
som yrkat bifall till reservationen — yrkat i den nu föredragna punkten
rent avslag och således underlåtit att föra fram i kammaren till votering det
av reservanterna i detta avseende uppställda parallellförslaget. Jag återkommer
senare till det förslag, som i går framställdes här av herr Wohlin. Jag
vill nu i allmänhet endast erinra därom, att under sådant förhållande innebär,
såvitt jag förstår, den accept, man här talar om, endast en deklaration från
ett antal reservanter, som, därest deras här framställda yrkande skulle komma
att bifallas -— och detta gäller jämväl alla dem, som biträda detta yrkande -—•
icke på något sätt sedermera varken formellt eller reellt äro bundna av sin
tillfälliga anslutning till den på det sättet av dem själva framförda tanken.
Den omständigheten, att riksdagen skriver om en sak leder ju ibland endast
till att en påföljande riksdag förklarar sig vara fullständigt oförhindrad att
se bort från den tidigare skrivelsen och dess syften. Vi ha för några dagar
sedan här avslagit ett förslag i ett ämne, i fråga om vilket tre olika riksdagar
skrivit och påkallat lagar. Ehuru man naturligtvis med tacksamhet accepterar
varje erkännande därom, att bottenskoletanken bör bli grunden för vårt
allmänna undervisningsväsende och alltså gärna noterar detta, måste jag likväl
säga, att så som frågan här formellt ligger till, innebär reservationen icke någonting
annat i detta ögonblick än en ytterst lös deklaration från ett antal reservanter,
som därtill icke satt högre värde på sina uttalanden än att de, när det
gäller, yrka avslag på samtliga yrkanden vid den föredragna punkten, och
därmed även på reservationen.

Om jag återvänder till utskottets hemställan, innebar denna i fråga om regeringens
förslag ett godkännande av själva uppläggningen av problemet, men i
nu berörda avseende ett utbyte av anknytning till den 3-åriga folkskolan mot
anknytning till den 4-åriga. Jag håller liksom ecklesiastikministern före, att
man kunde bjuda mycket goda skäl för den form för frågans lösning, som propositionen
på denna punkt uppställde. Under gårdagens diskussion i andra
kammaren lär man, enligt tidningarna, på olika håll i andra kammaren även
från utskottsmajoritetens sida deklarerat en liknande uppfattning. Men å
andra sidan har jag, om för en lösning fordrades detta utbyte av en anknytning
till den 3-klassiga skolan mot en anknytning till den 4-klassiga, aldrig kunnat
anse, att skillnaden mellan dessa båda lösningar vore ett tillräckligt skäl att
på den punkten vägra sin medverkan. Jag har vid ett sammanträde med mina
meningsfränder, där vi diskuterade skolfrågan i tidigt skede — ännu innan någon
utskottsbehandling ifrågakommit på den punkten — uttalat samma me -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 14

Torsdagen den 19 maj f. m.

Avg. om- ning, nämligen alt ett sådant utbyte borde övervägas, och det föreföll mig kunna
<av<detSh6gre s^e’ mycket hellre, som ju en stor del av de på läroverksområdet sysselsatta
skolväsendet, gåvo sin anslutning till tanken på en anknytning till den 4-klassiga skolan.

(Forte.) När man emellertid säger, såsom särskilt herr Wohlin i går förklarade, att
vare sig inom eller utom riksdagen, ingen numera, som man skulle kunna beteckna
såsom representant för en vederhäftig opinion, står främmande för en
anslutning till bottenskoletanken, skall jag be att här få uppta ett par exempel
på en motsatt ståndpunkt, som herr Wohlin väl ändå knappast vill frånkänna
epitetet »vederhäftig uppfattning». I Nya Dagligt Allehanda, som redigeras
av en ärad ledamot av denna kammare, läser jag så sent som på tisdagen den 17
maj: »Bottenskoleidén är praktiskt outförbar.» Jag kan icke tänka mig att

man ger sin anslutning till vad man betecknat som en praktiskt outförbar idé.
Här konstateras, att man anser själva idén som sådan vara värdelös och således
icke bör påkalla — tänker jag — någon anslutning. I Svenska Dagbladet,
som ju även äger medarbetare, skickliga och skarpsynta, bland riksdagens ledamöter,
vilka väl påverka tidningens hållning, läser jag i onsdags den 18 maj,
således i går, såsom första spaltrubrik på dess uppslagssida: »Skolreformen är
oförenlig med biologien.» Det är därför ett hårt tal, tycker jag, när man säger,
att varken inom eller utom riksdagen numera några vederhäftiga röster
höjas mot accepten av bottenskoletankens princip.

Nu har man tillrått regeringen, att den i detta läge i stället för att förorda
ett bifall till utskottets hemställan skulle medverka till ett uppskov. Om
emellertid var och en rent objektivt prövar innebörden av de båda alternativ,
som_ det här gäller att välja mellan, nämligen utskottsförslaget eller uppskovslinjen,
förefaller det mig, som om ingen skulle kunna vara tveksam om,
vilkendera av dessa ståndpunkter, som bäst sammanfaller med och täcker den
uppfattning, åt vilken regeringen i propositionen givit uttryck.

Herr Wohlin har emellertid i går framställt ett yrkande, som han betraktar
såsom, såvitt jag förstår, väsensskilt såväl från reservanternas uppfattning
som också från avslagsyrkandet. Jag får säga, att jag blev ganska förvånad,
när jag hörde det yrkandet såsom slutsats på det resonemang, herr Wohlin
förde. Bland annat, som förekom i herr Wohlins yttrande, observerades
starka varningar till bondeklassen att ej engagera sig alltför mycket i besättandet
av platserna i läroverken. Han förklarade, att ett dylikt engagemang
skulle komma alt innebära en betänklig avfolkning av bondeklassens
bästa begåvningar, vilket skulle försvaga klassens uppträdande, både medborgerligt,
tekniskt och praktiskt, och han varnade den för att på det sättet
försvaga sig. Sedan han hade gjort detta och sålunda i det avseendet uttryckligt
täppt avstånd ifrån den ståndpunkt, som bondeförbundets anslutning till
utskottets hemställan innebar, presenterade han ett yrkande, i vilket han föreslog,
att »de båda systemen, 4-årig realskola, byggd på 6-klassig folkskola,
samt 5-årig realskola, bj^ggd på folkskolans fjärde klass, erkännas vara lika
berättigade såsom vartdera under vissa förutsättningar erbjudande den bästa
lösningen». Alltså, sedan herr Wohlin inför det alternativ, som föreligger
i utskottets utlåtande, vänt sig till bondeklassen och sagt: »Engagera er icke
för hårt på det här området!», och efter det han t. o. m. gjort gällande, att
i kulturella och andra avseenden det avgörande, som nu sker, vore synnerligen
viktigt, således efter att alldeles särskilt fäst det största avseende vid denna
hotande fara och elegant och kraftigt argumenterat på den linjen — föreslog
han riksdagen, att godkänna systemet en 4-årig realskola, byggd på 6-klassig folkskola såsom »under vissa förutsättningar erbjudande den bästa lösningen».
Under vilka förutsättningpir är det då, som denna skolform enligt
samma förslag skulle tillämpas? Jo, såvitt jag förstår, just när det gällde
skolor, i vilka landsbygdens befolkning skulle komma att i stor omfattning ha

Torsdagen den 10 maj f. m.

15 Nr 32.

sina barn placerade — sålunda just det fall, som kan beräknas utöva den
största effekten i det skadliga avseende, som herr Wohlin varnade för. Det
är dessa speciella fall, som den skola, han i sitt yrkande förordade, var avsedd.
Jag måste säga, att, ehuru jag beundrar den patos och elegans, varmed
herr Wohlin utvecklade sin mening mellan den avgivna motiveringen och
det framställda yrkandet, kunde jag icke finna något sakligt sammanhang.
Dessutom är det väl så, herr Wohlin, att när vi här tala om bondeklassens
engagerande i undervisningsväsendet på läroverksstadiet, behöver man ju icke
tänka blott på, att en och annan av denna klass blir utbildad och sedermera
fortsätter och blir professor eller någonting dylikt. Jag blev i detta avseende
något förvånad, när jag i går hörde, hurusom huvudtalaren för reservanterna
i andra kammaren frågade, om det var till fördel för landsbygden att utsugas
på sina begåvningar så att de gamla stolta bondeledarna utbyttes mot
rektorer, generaldirektörer eller professorer. Jag trodde, att man från det hållet
eljest ville göra gällande, att på dylikt sätt utbildade, från bondeklassen
utgångna män med sin intellektuellt rikare utrustning skulle i alldeles särskild
grad kunna gagna bondeklassen och framträda som dess talesmän. Nu
hörde jag emellertid motsatsen, eller att varje sådant avskiljande skulle betraktas
såsom eu direkt intellektuell kapitalförlust för denna klass.

Det är emellertid icke detta, som jag närmast avsett att framhålla. Jag
skulle särskilt vilja säga beträffande realskolan, att med den mängd teori, som
numera ingår i utövandet av ett rationellt jordbruk, det för ett verkligt gott
fullföljande av den fäderneärvda uppgiften förefaller, att en genomgången realskolas
kurs säkerligen av många kommer att anses vara ett lämpligt minimimått
av kunskap. När så är fallet, är det då märkvärdigt, att man på bondehåll
intresserar sig för även det högre undervisningsväsendet å ena sidan och
å andra sidan den egna klassens möjlighet att få sina barn lättast och billigast
möjligt delaktiga av t. ex. realskolans undervisning? Föreligger däri någon
anledning till varning eller skäl till undran? För mig förefaller hela det ståndpunktstagandet
av lantmannarepresentanterna vara klart och naturligt i överensstämmelse
med både den egna klassens och landets intressen.

Jag måste sålunda även om det av herr Wohlin framställda yrkandet säga,
att om jag skall se det, som jag väl måste se ett yrkande, i betsning av den motivering,
som anfördes, förefaller det icke heller möjligt att reflektera på en
anslutning till detsamma.

Nu har man sagt, att visserligen är det måhända riktigt, att utskottsförslaget
principiellt ligger närmare regeringens proposition än den socialdemokratiska
motionen och närmare regeringspropositionen än de från högerhåll avgivna
motionerna, men i avseende på den praktiska utformningen föreligger väl
ändå synnerligen stora skiljaktigheter mellan propositionen och utskottets förslag!
Därvid för man i första ledet fram det förhållandet, att under det att
Kungl. Maj:t ju endast föreslog, att man nu skulle förstatliga 7 kommunala
mellanskolor, har utskottet föreslagit förstatligande av 54. Däri måste väl ligga
eu oerhörd skillnad! Dem, som så säga, ber jag få fråga, om de verkligen läst
vad propositionen säger om förstatligandet av de kommunala mellanskolorna.
Jag ber att i korthet få föredraga den punkt, som handlar om denna sak. Departementschefen
yttrar: »Vad angår frågan om ombildningens tekniska genomförande,
finner jag detta kunna ske i väsentlig anslutning till den ordning,
som skolkommissionen angivit.» Denna gruppuppdelning och de allmänna förutsättningarna
därför ha i allt väsentligt, kan man säga, framgått som resultat
av tidigare utredningar, som blivit gjorda, och även detta resultat har varit
underkastat prövning av en mängd myndigheter, som om detsamma haft tillfälle
att göra sina uttalanden. Så fortsätter departementschefen: »Statsövertagandet
torde alltså höra försiggå successivt och säl mala omfatta eu årsklass

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet (Forts.

)

Nr 32.

16

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

varje år. I samband med övertagandet av en årsklass böra erforderliga lärarkrafter
uppföras på stat och statsunderstödet till mellanskolan i motsvarande
mån minskas. Med hänsyn bl. a. till att vederbörande kommuner redan torde
hava fastställt utgiftsstater för skolorna för kalenderåret 1927, synes mig statsövertagandet
av första klassen av nämnda sju mellanskolor lämpligen kunna
uppskjutas till den 1 januari 1928.»

Sålunda finner man här, att man från regeringens sida ansåg, att en frammarsch
på denna linje klart skulle ske, med förstatligande år från år av en viss
grupp, ehuru man föredrog att icke nu fastställa platser och årtal. I det avseendet
har utskottet tagit steget ut; det har sammansatt grupperna och angivit
årtalen. Kan denna skiljaktighet mellan utskottets hemställan och propositionen
sägas vara av innebörd att motivera anhängarnas av propositionen avståndstagande
från utskottets hemställan? Jag kan icke finna, att det finns
någon rimlighet i att föra ett sådant resonemang. Såsom departementschefen
framhållit sökte Kungl. Maj:t här, såväl som i andra fall, att gå försiktigt
fram, och ensamt denna hänsyn var anledningen till att propositionen icke gick
längre. Men när riksdagen finner det ur olika synpunkter önskvärt, att redan
nu giva en mera bestämd anvisning om när och hur förstatligandet bör ske, bör
väl från regeringens sida icke finnas någon särskild erinran att göra mot
detta.

Vad flickskolorna beträffar — jag återkommer till dem — så äro skiljaktigheterna
något större. Men jämväl i fråga om dem pekar propositionen klart
på en utveckling enligt den linje, som sedermera fullföljts i utskottets hemställan.
Även om man sedermera i fråga om tillämpningen av utskottets anvisningar
kan ha en och annan fundering, lär man kunna vara tillfreds med, att
det blir tillfälle för både riksdagen och blivande regeringar att närmare ingå
på en prövning av en del därmed förbundna förhållanden.

Nu har man emellertid ropat, och man säger även i detta ögonblick: »Men
tänk^på opinionen! Att här besluta i enlighet med utskottets hemställan emot
en sådan opinion, som man nu har att göra med, en enstämmig, en sakkunnig
och en verkligt intresserad opinion — kan det vara lämpligt och tillrådligt i ett
så viktigt ärende?» Herr Bergman formulerade sitt ståndpunktstagande så,
att man här mötte en »enhällig protest från dem det gällde». Jag vet icke vilka
han menade med »dem det gällde». Tänker man på barnen, som det här i första
hand måste vara fråga om, har jag icke hört talas om någon dylik protest, och
gäller det lärarna, är den enda protest jag sett, men vilken protest formellt missbrukats
i många hänseenden, den, som ingivits och kring vilken 93 procent av
lärarkåren enligt uppgift samlat sig. Denna protest innehåller emellertid,
såvitt jag förstår, ingenting annat än ett yrkande, att i bredd med den skoltyp,
som bygger på realskolans anknytning till sexklassig folkskola, också skall få
förekomma en annan lämplig och godtagbar typ. Sålunda skulle jag, förefaller
det mig, med nästan lika stort skäl kunna använda denna allmänna
opinionsyttring såsom en opinionsyttring till förmån för utskottets förslag, under
det att den däremot i diskussionen åberopats som en protest mot detta
förslag.

Och för övrigt: är det verkligen så, att opinionen är på sådant sätt sammansatt,
som man på olika håll vill göra gällande? Oppositionens huvudtalare i
går i andra kammaren ordade om en »enhällig borgerlig press», och man har
gent emot de frisinnade, och speciellt mot regeringen hänvisat till en »enhällig
frisinnad press». Jag har försökt följa denna press under de sista dagarna och
tagit del av ett trettiotal av denna press’ uttalanden, och, såvitt jag kunnat
finna, ha 24 tidningar uttalat sig för och sex emot. I Stockholmstidningarna
upprepas likväl dag för dag det påståendet, att på denna punkt står en så gott

Torsdagen den 19 maj f. in.

17 Nr 32.

som enhällig frisinnad press. Behöver reservanternas ståndpunkt verkligen
stödjas och uppbäras av dylika uppgifter?

Det har också framhållits, att läroverkslärarna stå eniga i detta avseende.
Jag skulle kunna taga fram en hel provkarta på skiljaktigheter, men jag skall
nöja mig med ett fall och nämna ett par namn. Den första protesten och den
första egentligen ledande opinionsyttringen mot utskottsförslaget kom ju från
Göteborg, och avsåg att vara uttryck för liberal uppfattning därstädes. Strax
efteråt hade jag tillfälle att läsa ett brev, skrivet hit till riksdagen av liberala
valmansföreningens ordförande i Göteborg, rektorn vid kommunala mellanskolan
därstädes, herr Nord, vilken förklarade, att denna opinionsyttring icke var
uttryck för den liberala meningen i Göteborg, utan att säkerligen flertalet liberala
därstädes hyste en mot opinionsyttringen skiljaktig mening. Jag fick
personligen för två dagar sedan från Frisinnade medborgareföreningens i Göteborg
ordförande, läroverksadjunkten Herman Bäck, en skrivelse, i vilken han
förklarade sig klart stå på propositionens grund, och att han för sin del också
kunde tillstyrka utskottets hemställan.

Detta har jag anfört såsom ett bevis för, hur det står till med opinionen på
denna punkt, och, som sagt, jag har i detta avseende kunnat åberopa namn. På
samma sätt förhåller det sig säkerligen över hela linjen. Den ena av de här
nämnda brevskrivarna meddelar, att lian länge sökt att i pressen på orten få ett
uttryck för sin mening. . Han lyckades slutligen få det på en undanskymd
plats längst bort med petitstil, men det var också det mesta, som kunde åstadkommas
för att ge ett offentligt uttryck åt hans uppfattning.

När det är så, frågar jag, varför man icke kan nöja sig från reservanternas
och andras sida med att såga, att här finns bland läroverkslärarna säkerligen en
mycket stark allmän opinion mot förslaget, och här finns bland Stockholmstidningarna
en ganska enig mening, men bland landsortstidningarna råda mycket
delade meningar. Varför icke framställa opinionen sådan som den i verkligheten
ter sig?

Jag vill vidare påpeka, att man i detta sammanhang fallit tillbaka på vissa
varningar för att, om förslaget bifalles, den ena eller den andra obehagliga eventualiteten
skulle inträffa. Varningar och hot äro i regel mycket dåliga övertygelsemedel,
och jag tror, att de i detta speciella fall äro synnerligen missriktade.
Jag tror, att här som eljest skall en efter moget övervägande intagen
ståndpunkt kunna vinna respekt och förstående även hos dem, som icke kunna
följa den. Det är enligt min mening fullständigt onödigt att gå in på den
bogen att söka skrämma sig fram. Och när en av talarne i andra kammaren —
det har för övrigt varit ekon av samma sak här — yttrade, att, om utskottsförslaget
nu segrar, kommer regeringen att lida det största nederlag som tänkas
kan. vill jag endast förklara, att vi äro tacksamma för att få inkassera nederlag
av denna art.

När man närmare ser efter i reservanternas yrkande, finner man, att högersidan.
och överhuvud taget opponenterna gent emot denna skolreform, givit
uttryck åt den uppfattningen, att man bör fastslå två med varandra jämställda,
likvärdiga skoltyper. Men om man är med om denna sak, vad strider man då
egentligen om? Jo, såvitt jag förstår, icke om något annat, än att en ytterligare
utredning skall presteras beträffande den som parallelltyp godkända skolformens
beskaffenhet och verkningar. Beträffande herr Dahls yttrande i går, att
om det nu gives rådrum till en förnuftig prövning, skulle man snart nog kunna
nå fram till en allmän överenskommelse i denna fråga, vill jag uttala den meningen.
att om jag känner herr Dahls sakståndpunkt rätt borde han icke ha
haft så synnerligen svårt — därest icke rent formella skäl äro tillräcklig an Första

hammarens protokoll 1927. Nr 32. 2

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Sr 32. 18

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
■skolväsendet.

(Torts.)

ledning att markera skillnad mellan hans ståndpunkt och utskottets — att
acceptera det beslut, vartill utskottet har kommit.

Emellerid finns det ett par punkter i utskottets betänkande, om vilka jag här
vill göra ett uttalande. Den ena har betonats redan av ecklesiastikministern.
Utskottet säger på sidan 76 i sitt betänkande följande:

»Utskottet finner det vara en konsekvens av principen om folkskolan som
bottenskola, att realskolan bör utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar,
vilka genom betyg från anknytningsklass i någon av folkskolans
huvudformer styrkt sig besitta det kunskapsmått, som är stadgat för inträde i
realskolan.»

Jag vill här uttala, att jag i detta avseende icke kan förena mig med utskottet.
Jag tror, att en inträdesprövning i fortsättningen skall visa sig nödvändig,
oavsett de lokala förhållandena. Den nya organisationen förutsätter, och
måste alldeles särskilt förutsätta, när det gäller en på sexklassig folkskola
byggd fyraklassig realskola, ett gott, verkligt begåvat lärjungematerial. Jag
är fullt ense med dem, som anse. att inträdeshinder icke får ligga i föräldrarnas
sociala ställning, förmögenhetsförhållanden och dylikt, men jag håller bestämt
före. att när ringen vidgas kunna förvisso anspråken på de intellektuella förutsättningarna
för tillträde till det högre undervisningsväsendet höjas. Därigenom
skulle också de många olycksprofetior, som på många håll fällts rörande
det nya skolväsendets resultat, komma på skarn. Jag önskar i det avseendet
sålunda uttala, att jag icke kan anse det vara en konsekvens av ett bifall till
utskottets förslag, att varje inträdesprövning skall bortfalla. Både ekonomiska
och kulturella skäl synas mig tala emot ett fastställande på denna punkt av
utskottets förslag.

Man har också spörjt, •— och jag önskar uttala ett par ord om den saken: -—
Vad betyder detta beslut för folkskolan? Här har man på åtskilliga håll gjort
gällande, att den nu ifrågasatta reformen skulle komma att innebära en väsentligt
förändrad ställning för folkskolan i fråga om uppgifter och arbetsmetoder
m. m. Såvitt jag kan förstå, måste dessa förväntningar vara alldeles oriktiga.
Folkskolan kommer givetvis att som hittills bibehålla såsom sin främsta uppgift
utbildningen och kunskapsmeddelelsen åt de hundratusental, som äro hänvisade
till denna skola såsom enda undervisningsväg. Någon förändrad uppgift
för folkskolan med hänsyn till ett beslut i här förevarande avseende kan
jag icke anse föreligga, vilket naturligtvis icke utesluter, att man kan hoppas,
att folkskolan i framtiden kommer att röna sympati, intresse och omvårdnad
från samhällets alla lager i än mer ökad omfattning än som hittills förekommit.

Jag önskar också, innan jag slutar, understryka den uppfattning, som utskottet
givit uttryck åt på sidan 131 i sitt betänkande, nämligen att förändringar
böra komma till stånd, när förhållandena motivera sådana, och att man sålunda
icke får betrakta det nu fattade beslutet såsom ett fastlåsande av organisationen
på alla punkter och under alla förhållanden.

Nu invänder man, att om vi finge ett års uppskov, skulle en omprövning kunna
ske, som skulle vara av väsentligt värde, när det gäller att i detalj tilllämpa
beslutet ute i bygderna. Jag kan knappast inse. att det talet är mer än
formellt motiverat. Formellt förståeligt är det visserligen. Men om man allvarligt
söker svar på den frågan, huruvida i detta avseende en i väsentlig mån
förändrad ställning kan tänkas inträda, exempelvis beträffande de olika meningarna
om lämpligheten av samskolor eller särskilda skolor för gossar och
flickor lär man nog få säga sig, att en utredning knappast kommer att ge något
ändrat läge till resultat.

I fråga om kostnaderna för omläggningen vill jag såga, att de, såvitt jag
kan förstå, äro uträknade på det sätt, som är det emk möjliga, när man icke
vet, i vilken mån förändrad anslutning kan vara att påräkna. En sådan mer

Torsdagen den 19 maj £. m.

19 Nr 32.

eller mindre utvidgad anslutning förefaller mig icke heller vara möjlig att
på förhand genom några undersökningar utröna. Man har emellertid riktat vissa
anmärkningar emot fördelningen mellan de båda olika linjerna på vissa
platser. Jag skall taga upp ett typfall och säga några ord om det. I en
stad med ett läroverk på omkring 225 lärjungar har enligt utskottsförslaget en
uppdelning skett med en linje av vardera skoltypen. Man har då påpekat, att
av lärjungeantalet omkring 220, vill jag minnas, bodde i sina hem, under det
att endast 5 voro inackorderade, och man frågade, om det verkligen var rimligt
och lämpligt, att i så fall en uppdelning med en linje av vardera typen
skulle ske. Innan jag besvarade detta spörsmål, försökte jag göra mig reda
för, huru stor den räjong var, som man kunde anse, att läroverket omspände.
Och då kom jag underfund med, att de 220, som bodde i sina hem och som
givetvis voro lokaliserade till de i stadssamhället boende, representerade en befolkning
av cirka 15,000 personer. Däromkring fanns en räjong, vilken, om
jag drog ringen vidare, befolkades av cirka 70,000 människor, och, om jag drog
den snävare, av mellan 40,000 och 50,000. Det var således denna befolkning,
som disponerade de återstående fem platserna. När man ville motivera, hur
en uppdelning i fortsättningen skulle ske, åberopade man alltså som en i
fortsättningen användbar grund för denna uppdelning nämnda faktiska missförhållande.
Det synes mig icke vara en stark motivering, liksom det också
förefaller mig, att de, som åberopa sådana skäl, icke ha trängt till djupet av
vad man egentligen avser med den skolreform, som det här är fråga om.

Jag tror sålunda, att man till fördel för det hela lika väl i efterhand kan
göra de jämkningar, som befinnas nödvändiga, och jag förutsätter, att behörig
hänsyn kommer att tagas till sakliga framställningar och framför allt till de
erfarenheter, som den fortsatta utvecklingen i detta avseende visar hän på.
Ehuru herrarna finna, att jag klart och bestämt är anhängare till bottenskoletanken
i dess gamla mening, anser jag dock att icke ett så ortodoxt vidhållande
av en sådan uppfattning bör ifrågakomma, utan att man i varje enskilt fall bör
söka sig fram till bästa möjliga undervisningsresultat. Jag hoppas sålunda
att detta blir den norm, efter vilken dessa frågor komma att prövas och här fattade
beslut tillämpas oberoende av vilka som komma att verkställa den prövningen.

Härmed kan jag sluta. Det konstitutionella och samhällsorganisatoriska
skyddet för förmögenhetsprivilegiernas sista mera betydande skans anser jag
falla med det beslut, som jag hoppas att kammaren nu kommer att fatta. Det
är enligt min mening icke något förvånande, om därvid farhågor framträda,
uppriktiga och äkta bekymmer, som hysas beträffande verkningarna. Om
man försöker studera tidigare förhållanden, finner man, att vid varje mera
betydelsefull skolreform precis på samma sätt som nu verkliga fosterlandsvänner
hyst starka, väl formulerade och energiskt framställda bekymmer rörande
de olika reformernas befarade verkningar. Jag klandrar icke alls dem.
vilka nu känna det som en plikt att peka på förestående svårigheter och varna
för att gå fram utan en noggrann och ingående prövning. Men jag vågar hemställa,
huruvida icke även deras ståndpunkter, som i sin tur känna det på
annat sätt, skulle kunna erkännas vara aktningsvärda. Kan man icke medgiva,
att deras ståndpunkter icke endast icke äro politiskt dikterade, utan att de
också bäras upp av goda och ur det helas synpunkt acceptabla motiv? Om
vid denna reforms fortsatta tillämpning de principer, som jag här tidigare
förordat, komma att få göra sig gällande, vågar jag tro. att den dag icke skall
vara alltför avlägsen, när det kommer att för flertalet av vårt folk, ja, kanske
för hela vårt folk, framstå som något mycket naturligt och självfallet, att
dagens strid utföll så, att enhetsskolans grund faktiskt därmed lades för hela.
vårt undervisningsväsende.

Antj. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.'')

Nr 32. 20

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Jag vågar därför, herr talman, hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag på den mt föredragna punkten.

Herr Bergkvist: Herr greve och talman! Sedan nu diskussionen framskridit
så långt och frågan belysts ur alla synpunkter, är det icke mycket lönande
att söka något vidlyftigare ingå på ämnet. Skälen för och emot ha framhållits
kraftigt, och skulle man tilläventyrs råka att glömma något av skälen, finns
det en hel rad av talare ännu kvar, som säkerligen komma att erinra om det,
som redan förut har framdragits.

Jag skall för min del inskränka mig till att framhålla några allmänna synpunkter.
Först och främst vill jag då taga upp vad hans excellens statsministern
yttrade om opinionen i landet gent emot det förslag, som nu föreligger.

Det" torde var få frågor., som ligga på riksdagens bord, vilka omfattas med
ett så stort och allmänt intresse som skolfrågan, och det är säkerligen få frågor,
där opinionen i landet är så stadgad, som vad fallet är här, och den opinionen
går. såvitt jag har erfarit, icke i samma riktning som den,° vilken tycks vara
övervägande här i riksdagen. Vart man kommer i landet frågar man, hur man
tänker göra med skolfrågan. Jag har under denna riksdag varit i Göteborg, i
Värmland, i Norrland ända upp till Haparanda, och överallt har man kommit
fram med denna fråga, hur tänker ni ställa er till det föreliggande förslaget om
skolreform? Från alla håll har det uttalats bekymmer för att ett bifall till
förslaget skulle medföra en väsentlig försämring av vårt högre skolväsende. _

Hans excellens statministern ville bland annat göra gällande, att den opinionsyttring,
som skett vid ett möte i Göteborgs konserthus den 12 maj, icke
skulle ha så särdeles stor betydelse — åtminstone såsom ett uttryck för det frisinnade
partiets uppfattning därstädes. Emellertid var det endast genom två
exempel, som herr statsministern kunde styrka denna sin uppfattning, nämligen
genom ett brev från ordföranden i frisinnade föreningen i Göteborg, däri han
uttalade, att han trodde, att det icke var ett uttryck för den frisinnade föreningens
uppfattning i allmänhet, och därjämte en skrivelse från, jag tror^ det var,
sekreteraren, som sade, att han för sin del icke instämde. Detta är da ganska
litet bevisande. Däremot finner man bland dem, som underskrivit resolutionen,
ett flertal betydande och bemärkta män inom det frisinnade partiet i Göteborg.
Jag tror, att man tryggt kan påstå, att den övervägande opinionen i landet är
ganska stark gentemot det nu föreliggande förslaget eller åtminstone mot att
det skall genomföras vid denna riksdag. Det är nog också anledning att ytterligare
taga sig en funderare, innan man upphäver utskottsförslaget till lag. För
min del anser jag det betänkligaste draget hos hela den föreslagna reformen
vara den, att den lägger ut en bred väg till studentexamen och lockar ungdomen
i allt större skaror till våra läroverk. Jag kan för min del icke anse annat
än att vägen dit redan nu är tillräckligt bred. Vi ha för mycket studenter, som
det nu är, men när man nu skall bereda ytterligare tillfällen för både manlig
och kvinnlig ungdom att förvärva den vita mössan, torde framtiden komma att
te sig rätt betänklig. Vi behöva en begränsning i stället för en utvidgning. På
andra områden söka vi att begränsa utbildningen, t. ex. skollärarutbildningen
och utbildningen av lärarinnor som t. ex. yrkeslärarinnor, lärarinnor i huslig
ekonomi, hundar betslärarinnor, men i fråga om produktionen av studenter tänker
man icke på nödvändigheten av att göra några begränsningar, utan man
öppnar slussarna helt och hållet. Jag fruktar för att den kommande generationen
kommer att få det mycket bekymmersamt med denna stora skara av studenter.
Vidare är det en påtaglig svaghet hos såväl den kungl. propositionen
som också hos det föreliggande utskottsförslaget, att det icke tager hänsyn till
de olika förhållandena i vårt vidsträckta land. Landet är dock omkring 220
mil långt, med störa divergenser i avseende på befolkningens kringspriddhet och

Torsdagen den 19 maj f. m.

21 Nr 82.

landets bebyggelse, men till allt detta har man icke tagit någon egentlig hänsyn.
Den sexåriga bottenskolan skall vara normaltypen både för Skåne, med dess
täta befolkning, och för övre Norrland, där människorna bo så glest. Nu må
man ju godtaga den sexåriga folkskolan principiellt såsom bottenskola, och det
ha ju också reservanterna gjort, men felet är, att man i den kungl. propositionen
och i utskottsförslaget gör detta till en doktrin utan anpassning till de verkliga
förhållandena. Man har sökt göra gällande, att med det nu föreliggande utskottsförslaget
den femåriga realskolan skulle ha blivit jämställd med den
fyraåriga, men jag må verkligen säga, att det är en eufemistisk uppfattning.
Det är ju fortfarande så, att där det endast finns en genomgående avdelning i
realskolan, där skall realskolan vara fyraårig, oberoende av om folkskolan är så
organiserad, att den är mäktig att uppbära realskolan eller ej. Hur kommer
nu detta att taga sig ut i tillämpningen? Ja, vi kunna taga Piteå såsom ett
»skolexempel». Det har redan här under debatten av en ärad talare framhållits,
att man ifrån Piteå läroverk skickat in en skrivelse till skolutskottet, däri man
uttryckt ^ sina bekymmer över att den sexåriga samskolan nu skall förvandlas
till fyraårig realskola. Jag kan endast bekräfta, vad denne ärade talare sade,
ty även jag har mottagit samma skrivelse. De siffror, som i denna skrivelse
anförts, härleda sig från år 1922, och de omnämna endast antalet skolor men
ingenting om skolavdelningar och ej heller något om barnantalet i de olika skolorna.
Jag har här en statistik från år 1924 — alltså två år senare. Då
hade man uppställt den på ett annat sätt och i stället för antalet skolor angivit
antalet läraravdelningar, och så hade man också upptagit barnen i de olika läraravdelningarna.
Inom den räjong, som Piteå samskola har att tjäna, finns det för
närvarande 261 läraravdelningar. Av dessa äro endast 137 sådana, som tillhöra
huvudtypen och som alltså kunna utgöra ett verkligt underlag för realskolan,
under det att 124 äro mindre folkskolor, alltså icke sådana typer, som
kunna utgöra underlag för realskola. Vad barnantalet beträffar utgör det —
de skolpliktiga barnen nämligen — för närvarande 5,386 stycken. Av dessa gå
3,076 i de huvudtyper, som skulle utgöra bottenskolan, under det att 2,310 barn
gå i andra typer av skolor, där man icke får den folkskoleutbildning, som duger
för omedelbart inträde i realskolan. Dessa barn äro just allmogens barn. torparnas
och nybyggarnas och de avlägset boendes barn, men hur begåvade de
än äro, komma de dock att stå tillbaka för de andra, därför att de icke fått den
skolunderbyggnaden, att de kunna tävla med dem, som gått i bättre skolor på
tätare befolkade platser.

Jag har icke kunnat förundra mig nog över det förhållandet, att man säger,
att med nuvarande skolorganisation landsbygdens befolkning är tillbakasatt.
Det kan jag verkligen icke förstå, men med den nya skolorganisationen blir
landsbygdens befolkning tillbakasatt, åtminstone befolkningen på den landsbygd.
där dessa huvudformer av folkskola icke finnas utan där man har sämre
skolformer. Det kan man aldrig komma ifrån.

Jag skulle verkligen till herr Reuterskiöld vilja rikta en frågan, nämligen
den, om herr Reuterskiöld tror, att bönderna och nybyggarna i Piteåbygden
komma att ge herr professorn betyget stort A i den bär frågan. Jag fruktar,
att det nog blir ett BC, om icke rent av ett C, ty de äro icke glada (över att
ställas i en sådan ställning, att de för att kunna få in sina barn i realskolan
måste skicka dem någonstans för att få privatundervisning och kosta på dem
sådan, i stället för att barnen med den gamla ordningen kunde komma in i läroverket
direkt från en lägre folkskola utan vidare. Jag har väckt en motion,
däri jag, bland annat, hemställt, att Piteå samskola skulle förvandlas 1 i 11 en
sexårig realskola, men jag har också antytt, att man eventuellt kunde nöja sig
med en femårig. Då får jag verkligen säga, att när man nu gått in för både
fyraårig och femårig realskola, hade man bort göra en undersökning för att

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 22

Torsdagen den 19 maj f. m.

Awj. om- taga re(ja (je orteri (]är man behöver femårig realskola och sådana, där man
av högre ^an n°ja si® med en fyraårig dylik. Sedan skulle man placerat de olika skolskolväsendet.
typerna på de ställen, där de gjorde den bästa nyttan, och då hade man icke haft
(Forte.) något att säga emot den saken.

När man nu ser på de 10 samskolor, som skola förändras från samskola till
samrealskola, nämligen de i Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Strömstad, Filipstad,
Askersund, Sala, Köping, Arboga och Piteå, så skall varenda en av
dessa bli fyraårig, oavsett den stora skillnad som råder mellan de bygder, där
skolorna verka. Det kan väl icke vara riktigt sunt att skära allt över en
kam, hur olika det än gestaltar sig i verkligheten.

Man säger, att den här föreslagna reformen särskilt skall tillgodose sociala
rättfärdighetskrav och avskaffa orättvisor, som ha förefunnits. Jag undrar
ändå, om det icke är en chimär, tjr bildningsanstalterna i landet ha även hittills
varit bildningstanstalter för alla och det har icke varit omöjligt för någon att
kunna komma in uti dessa anstalter och där förvärva sina examina. Det blir
nog samma förhållande hädanefter. Jag tror knappast, att det blir något lättare
för t. ex. en torparpojke med den nu föreslagna skolorganisationen att
kunna komma till läroverk än det var förut. Det blir snarare tvärtom svårare.
om lian olyckligtvis bor i en ort, där det icke finns någon av dessa huvudtyper
av folkskolan. Herr statsministern sade, att om denna reform genomföres,
har den sista skansen om de förmögnes privilegium och företräde fallit — ja,
hans ord folio ungefär i den riktningen. Jag tror icke på någon revolution
genom detta skolförslag, utan jag tror, att även framdeles och med den skolreform,
som nu är påtänkt, penningen nog kommer att ha samma betydelse
som hittills för studiemöjligheterna, för såvitt nämligen icke riksdagen vill gå
in för att bekosta underhållet för alla fattigare aspiranter till och elever i
läroverken. Det förefaller mig i stället vara så, att detta skolförslag mera bär
prägeln av doktrinär uniformitet; det skall vara så lika överallt, det lägges
en linjal med den ena ändan i Ystad och den andra i Haparanda, så dragés
det en rak linje mellan dessa punkter och man säger: »Så skall det vara!» Det
är ungefär detsamma som om herrar senatorers rockar skulle sys efter ett enda
mått och att detta togs på någon av de smärtare herrarna här, t. ex. herr Sandler.
Jag undrar just vad herr Lindgren i Örebro och herr Svensson i Stockholm
skulle säga. då de skulle kränga på sig dessa plagg. Jag misstanke^ att
de komme att uttala några kraftord, som icke vore lämpliga att pryda riksdagens
protokoll, och jag förmodar, att resultatet av denna reform blir ungefär
detsamma. Det kommer nog att sägas åtskilliga kraftord på vissa ställen
i landet därom.

Vidare anser jag, att förslaget alltför mycket bygger på Barnundervisning
mellan den manliga och den kvinnliga ungdomen. Det tager icke hänsyn till
skillnaden mellan könen och till de därav föranledda olikheterna i livsuppgift.
Detta är en sak, som man dock icke får förgäta, ty, kvinnan i all ära, hon har
en annan uppgift än mannen och, jag tror man kan säga, en högre uppgift.
Det vore nog icke lyckligt för kvinnan, om hon skulle stöpas i precis samma
form som mannen beträffande sin bildning, men det kommer nu i stor omfattning
att ske, då alla realskolor och alla gymnasier bli tillgängliga för flickor.
Dessa komma då att trängas med gossarna där, och jag är alldeles säker på att
flickorna komma att i stor utsträckning också undantränga gossarna. Detta
blir alldeles särskilt fallet, om någon inträdesprövning icke skall äga rum. Till
min glädje hörde jag nyss, att herr statsministern hade den uppfattningen, att
inträdesprövning var nödvändig, och det ger jag honom fullkomligt rätt i, men
om det nu skall vara så, som utskottet föreslår, att det icke behövs någon inträdesprövning,
hur kommer det då att gestalta sig? Jo, då kommer man med
sina avgångsbetyg från folkskolan. Det kommer en mängd flickor med vack -

Torsdagen den 19 maj f. m.

23

Nr 82.

ra betyg från A-skolorna i staden, där läroverket ligger, eller i något angränsande
stort samhälle invid läroverksstaden, och''så komma naturligtvis några
pojkar också med vackra betyg från samma anstalter. Så kanske det är några
stackare från landsbygden, som ha gått i B 1-, B 2- eller kanske till och med
B 3-skolor, ty den sista typen skulle också godkännas såsom huvudform, och
de kunna vara mycket begåvade pojkar. Men då de gått i en svagare skola
kunna de icke tävla med dem, som haft förmånen att gå i A-skolan i staden.
Vilka skola nu tagas in i läroverket? Man måste gå efter betygen naturligtvis,
och i denna ålder bruka flickorna vara pojkarna överlägsna. Följden blir
då den, att flickorna komma att få företräde och komma i majoritet.i klasserna.
Jag undrar, om det icke vore lika så gott att kläda pojkarna i kjolar
från början, ty jag fruktar, att det kommer att gå så, att »kjolarna» bli de,
som komma att till största delen befolka våra realskolor och gymnasier. ^ En
annan beklaglig följd härav är, att flickskolorna, som dock ha varit av sådan
stor betydelse för den kvinnliga ungdomens bildning och som verkligen äro avpassade
för detta ändamål, nu komma att avtappas sitt blod och så småningom
do bort. Det är verkligen vemodigt att tänka sig, att så skall ske, och jag vet
att det i de kretsar, där man förstår och värderar de privata flickläroverken,
känns mycket beklämmande. Framtidsperspektiven förefalla verkligen icke
tilltalande. Man får väl hoppas, att det kommer att gå bättre än man nu befarar,
men nog ser det ut som om de nuvarande flickläroverkens dagar i de
flesta städer i landet skulle vara räknade.

Det finns ju också starka pedagogiska och ekonomiska invändningar att göra
mot den föreslagna reformen, men jag för min del skall icke upptaga tiden
därmed. Det är icke så tacksamt att tala inför en tom kammare, och därför
skall jag avstå från att ytterligare gå in i något dryftande av dessa synpunkter.

Man har sagt, att motståndet mot förslaget beror på envetenhet och bristande
förmåga att se sakligt på frågan. Jag får verkligen säga, att detta uttalande
synes i sig ha något av bumerangens art — att gå tillbaka till utgångspunkten.
Det finns starka skäl för att låta denna fråga vila ännu något. Man
skall icke underkänna vare sig den kungl. propositionen eller utskottets förslag
i dess helhet, ty däri finns mycket gott att taga vara på, och reservanterna
ha också sökt tillägna sig det, som de ansett vara bärkraftigt. Genom
ett samarbetande av de olika synpunkterna under ytterligare ett år tror jag,
att man skulle kunna komma till en uppgörelse, som kunde hälsas med största
tillfredsställelse i landet. Det vore utan tvivel nyttigt för .skolan själv och
säkerligen icke till skada för någon, ty det nuvarande tillståndet är ju dock
icke så dåligt, att det är någon periculum in mora.

Jag vill för min del ansluta mig till det yttrande, som framställts av herr
Wohlin under gårdagsdebatten, och jag yrkar bifall till hans hemställan.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Pauli: Det är, som den ärade föregående talaren framhöll, icke nå got

vidare uppmuntrande att få ordet under den tid, då större delen av kammarens
ledamöter håller på att stilla sin hunger ute i lunchrummet, men då han
visade det kuraget att hålla ut en halvtimme av lunchpausen, vill jag icke vara
sämre och har därför trotsat den »skräck för tomrummet», som annars kan vara
naturlig i sådana situationer. Jag kan dessutom anföra till tröst lär herr Bergfast
och mig själv, att jag nyss hörde av en ledamot här att han råkat ännu

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 82.

24

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

värre ut en gång, eftersom han råkade få ordet mitt under en solförmörkelse,
då det icke var en enda åhörare inne.

_ Det är särskilt en ledamot av denna kammare, som jag ser närvarande här,
vilken jag till en början skulle önska rikta några ord till, nämligen herr Bergman.
Herr Bergman höll i går ett mycket temperamentsfullt anförande och riktade
därvid en särskild filippik mot en tidning, i vilken jag medarbetar. Han förklarade.
att han blivit angripen för att han tillsammans med utskottshögern icke
reserverat sig i fråga om studiehjälp åt fattiga begåvningar och på ett par andra
behjärtansvärda punkter, medan han i själva verket avgivit ett par specialreservationer
härom. Han använde mycket starka ord och kallade det både ansvarslöst
och kränkande. Jag tror mig emellertid veta, att herr Bergman icke vidhåller
detta, sedan han numera haft tillfälle att förvissa sig om att i nämnda
tidning verkligen förekommit eu komplettering av dessa uppgifter i för herr
Bergman och saksammanhanget tillfredsställande riktning.

Det är endast i förbigående jag velat uppehålla mig vid den detaljen i herr
Bergmans yttrande i går. Den allmänna utgångspunkt, han då använde, var
densamma som den herr statsministern för en stund sedan anlade i sitt anförande
och om vilken han ju också yppade, att den vid något officiellt tillfälle blivit
formulerad just av herr Bergman. Herr Bergman yttrade själv i går, att
ingenting var angelägnare i en folkstyrd stat än en allmän och djup folkbildning.
Detta riktiga och väl formulerade yttrande kunde precis lika gärna ha
varit intaget i utskottsmajoritetens utlåtande eller i den socialdemokratiska
motionen. Det återger nämligen fullkomligt vår uppfattning.

Jag tror mig också veta, att, trots att herr Bergman har kommit att stå på
avslagssidan, han dock i varje fall icke tillhör det läger, där man intager en
principiellt avvisande ståndpunkt i fråga om de breda ledens rätt till bildning.
Under den vidlyftiga pressdiskussionen i vår har upprepade gånger i olika tidningar
framhållits en rent näringspolitisk synpunkt på detta problem. Man
har resonerat så, att vi måste här i landet tänka efter, åt vilka yrken olika kategorier
inom folket lämpligen böra ägna sig, och sedan avpassa bildningsanstalterna,
även de rent teoretiska, efter detta mer eller mindre väl beräknade yrkesbehov.
Vi kunna för vår del icke dela den uppfattningen. Vi anse, att bildningen
— den allmänna, humana och medborgerliga bildningen — icke blott
bör vara ett bihang till yrkesutbildningen, utan en allmänmänsklig och allmänt
medborgerlig rättighet, jämförlig med den politiska medborgarrätt, som vi numera
åtnjuta här i landet. Vi mena också, liksom herr Bergman framhöll, att
dessa två saker stå l det närmaste sammanhang med varandra. Utan eu sådan
allmän medborgarbildning kan ett demokratiskt samhällsskick icke upprätthållas.
utan måste förr eller senare urarta.

Man bär också pekat på att det här föreslagna skolsystemet skulle bli ett
medel till eu starkare ståndscirkulation. På detta har från vårt håll svarats, att
det visserligen är sant, men att det icke bara är fråga om ståndscirkulation, utan
också om vad man skulle kunna kalla en kulturell ståndsutjämning, ett jämnställande
i fråga om allmänbildning mellan alla landets medborgare. Men
ståndscirkulationen är ju redan i och för sig en viktig och behjärtansvärd sak,
och eftersom herr statsministern för en stund sedan i förbigående fäste uppmärksamheten
pa ett uttalande i Svenska Dagbladet för i går av en framstående
svensk ärftlighetsforskare, vilken jag förut haft anledning att något argumentera
emot i pressen, kan jag icke underlåta att här i all korthet påpeka det
egendomliga resultat, till vilket denne kommit i sitt senaste uttalande. Han
vidhåller för det första sitt märkvärdiga påstående från en föregående artikel,
att ståndscirkulationen måste medföra en permanent differentiering i olika
folklager med olika genomsnittlig intelligens. Vi .skulle här i Sverige alltså
numera ha kommit till ett slags stagnationstillstånd, som resulterat i att under -

Torsdagen den 19 maj f. m.

25 Nr 32.

klassen blivit utarmad på intelligenser, medan överklassen blivit så mycket rikare
försedd med begåvningar — ett resultat som på ärftiighetsvägen sedan
fortsätter generationer igenom.

Herr Wohlin förklarade i går mycket högtidligt, att påståendet, att överklassens
barn vore mer intelligenta än underklassens, icke framställts från något
ansvarigt håll. Jag vet icke, vad herr Wohlin menar med ansvarigt håll, men
jag tycker, att när detta uttalats av en av våra mest frejdade vetenskapsmän,
är det ett yttrande, som man icke alldeles kan förbigå med tystnad.

Samme biologiprofessor har om det nuvarande utskottsförslaget sagt, att det
är reaktionärt, därför att det motarbetar den önskvärda ståndscirkulation, som
förut ägt rum. Jag vill icke söka genomtränga det resonemang, som ligger
bakom detta högst överraskande påstående. Den allmänna meningen både inom
och utom riksdagen torde emellertid tvärtom vara den att, såsom herr Bergqvist
nyss säde, man genom att underlätta anknytningen mellan folkskolan och
läroverken och genom att i större utsträckning öppna läroverken för flickor betydligt
underlättar ståndscirkulationen. Den saken behöver knappast diskuteras.

För att ett ögonblick återgå till den andra frågan — om den genom denna
cirkulation inträdda intellektuella klasskillnaden — vill jag erinra om, att utom
den nyssnämnde professorn det även finns en annan person i framstående ställning,
som under sista tiden framställt liknande påståenden. Det är en lektor
i Göteborg, som utgivit en vitt spridd broschyr om »Skolfrågan ur samhällets
synpunkt». Författaren förmenar där på sid. 6, att »den starka sugningen
uppåt under de gångna årtiondena nu resulterat i en helt naturlig avmattning».
Han säger vidare: »I avlägsnare bygder finnas nog ännu energiska och studiebegåvade
bond- och torparsöner. Inom industriarbetarnas klass finns det säkerligen
också åtskilliga ynglingar, som skulle kunna bli duktiga ingenjörer, läkare
etc. Vid läroverken finna vi lärare numera rätt sällan sådana ynglingar —
det material, som den kroppsarbetande klassen för närvarande lämnar, tycks i
regel vara ganska svagt utrustat.» Jag vet icke, hur pass omfattande och tillförlitligt
det erfarenhetsmaterial har varit, som denne författare utgått ifrån,
men jag tror att påståendet är väl djärvt och skulle behöva styrkas betydligt
bättre än här varit fallet. Jag för min del är liksom professor Wohlin förvissad
om att vår bonde- och arbetarklass fortfarande har en lika god stam som
någonsin av naturlig begåvning, och jag tror icke, att den sugning uppåt till
de relativt fåtaliga intellektuella yrkesbanorna, som här kan åstadkommas, kan
ha någon ödesdiger inverkan i form av någon »intellektuell utarmning» av dessa
klasser. Detta skrämskott är efter min mening fullkomligt haltlöst.

Beträffande de sociologiska konsekvenserna av dessa biologiska betraktelsesätt,
som man under senaste tiden så ofta hört framhållas, vill jag förena mig
med rektor Söderbergh i Djursholm, som häromdagen i ett uttalande i Svenska
Dagbladet framhöll, att eftersom biologen måste konstatera, att inom alla klasser
förekommer rik individuell differentiering i olika anlag, är det enda riktiga,
att man ställer alla på lika startlinje och låter dessa olika anlag tävla under såvitt
möjligt lika villkor. Det är just denna princip, som ligger till grund för
såväl skolpropositionen och den socialdemokratiska gruppmotionen som nu senast
även utskottsutlåtandet.

Vad man på något olika linjer försökt komma fram till, är att försöka ge lika
startmöjligheter åt alla i livet utan hänsyn till samhällsklass eller kön. Det är
för mig liksom säkert för många andra en stor glädje att kunna konstatera,
att de svenska statsmakterna nu äntligen äro beredda att i någon mån gottgöra
den svåra orättvisa, som sedan så binge begåtts gentemot kvinnorna, när det
gällt statens skyldighet att draga försorg om flickornas uppfostran. Det har

Ang. omorganisation

av det högre
skal väsendet.

(Forts.)

Nr 32.

26

Torsdagen den 19 maj £. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

''Forts.)

visserligen gjorts stora framsteg sedan Anna Maria Lenngrens tid, då hon ironiskt
fastslog den härskande maskulina uppfattningen i den bekanta versen:

»Med läsning öd ej tiden bort!

Vårt kön så föga det behöver.

Och skall du läsa, gör det kort.

att såsen ej må fräsa över.»

Jag vill icke vara orättvis mot biskop Bergqvist vid bedömandet av vad han
nyss yttrade om kvinnans »högre uppgifter». Jag tror visst, att han fullt uppriktigt
menade det han sade, men jag undrar, om icke ofantligt ofta bakom detta
tal om kvinnans högre uppgifter döljer sig det enkla faktum, att man vill ha
den kvinnliga arbetskraften reserverad just för att hindra såsen att fräsa över
och för tillgodoseendet av liknande, visserligen nyttiga och viktiga, men dock
icke vad man kan kalla »högre» uppgifter. Jag erinrar mig vad en annan biskop
här i riksdagen, numera avliden, en gång yttrade på sitt skånska mål:
»Flickorna ska stanna hemma och vara hemmets solstrålar.» Då var det en
skånsk lantmannarepresentant i andra kammaren, som hade, tror jag, 16
döttrar, och han sade: »Skulle mina töser stanna hemma allihop och. bli solstrålar,
fick jag min liv och kniv solsting!»

Det är för mig en särskild tillfredsställelse att se, hur både propositionen
och utskottsutlåtandet företagit en utvidgning av det beslut, som riksdagen
fattade år 1923 på grund av en motion av mig och en ledamot av andra kammaen
och som berörde flickornas tillträde under vissa betingelser till statsläroverkens
gymnasier. Detta har nu i regeringspropositionen utvidgats till att
även gälla realskolans stadium. Yi socialdemokrater ha emellertid tyckt, att
man borde taga steget fullt ut och icke bibehålla det kommunala initiativet och
den kommunala bidragsskyldigheten, som utgöra liksom en black om foten på
rienna reform, och det har lyckats oss att vinna utskottsmajoriteten för detta
krav i den socialdemokratiska gruppmotionen.

Nu är det ingalunda min mening, att det är någon idealisk anordning att helt
enkelt låta flickorna promenera in i gossläroverken och där arbeta tillsammans
med eller, som det gärna heter, »konkurrera» med gossarna. Jag tror inte, att
den där »konkurrensen» skall få någon allt för blodigt allvarlig mening, utan
att utrymmet skall räcka till för alla våra studiebegåvade gossar och flickor.
Men utskottet har ju inte heller ansett, att undervisningen hädanefter ovillkorligen
skall anordnas efter samskoletypen. Dels har utskottet tillstyrkt inrättandet
av fyra nya flickläroverk och begärt utredning om fortsättning på samma
linje, och dessutom har det tagit ett annat betydelsefullt steg genom att
ansluta sig till tanken på kommunala flickskolor. Dessa kommunala flickskolor
tror jag komma att ge en tillfredsställande lösning av den viktiga frågan
om en skolform, som är mera speciellt avpassad för flickorna. De bli en klass
längre än de kommunala mellanskolorna, och det är givetvis också meningen,
att deras undervisningsplan skall vara avpassad efter flickundervisningens särskilda
behov; bland annat skall där vara inlagt ett lämpligt kvantum av praktiskt
arbete. Jag vill icke neka den nuvarande åttaåriga flickskolan mitt erkännande.
Denna privata, flickskola har säkert utfört ett förtjänstfullt arbete,
men jag kan å andra sidan icke dela den något överdrivna uppskattning man på
en del håll tycks ägna denna skola, då man rent av vill kanonisera den såsom
den enda saliggörande typen av flickskola. Jag tror, att om man kan finna
en annan typ av flickskolor, som på ett effektivt sätt sörjer både för undervisningen
och en tryggad ställning åt lärarna, är det ett avgjort framsteg. När
det för övrigt talas om att man med det nya systemet skulle forcera flickornas
undervisning på ett skadligt sätt, kan jag ej underlåta att erinra om det faktum,
att där man på den privata flickskolan byggt upp privata gymnasier, äro dessa,

Torsdagen den 19 maj f. in.

27 Nr 32.

så vitt jag vet. i de flesta fall treåriga. Här har man alltså utan något tryck
från Kungl. Maj:t och riksdagen frivilligt accepterat denna kortare gymnasietyp,
som det nu på så många håll högljutt protesteras emot. Efter den ganska
lättvindiga studiegång, som flickorna nog kunna sägas ha i den vanliga flickskolan
— vilket ju icke behöver vara till ondo, när den ej har ett rent teoretiskt
mål — kan det vara ganska ansträngande för dessa flickor att genomgå ett sådant
3-årigt gymnasium. Och jag vet inte, om gymnasieåldern skall betraktas
som mindre ömtålig än realskoleåldern. Vi ha i utskottet ej haft någon så stor
förskräckelse för det 3-åriga gymnasiet, vilket, som jag nyss säde. vid privatskolorna
redan inrättats i stor utsträckning. Det är tydligen en ganska användbar
linje. Men vi ha tänkt oss, att man skulle förhindra den ibland^ påklagade
överansträngningen på detta skolstadium — vilken kan inträffa både vid
3- och 4-åriga gymnasier •— genom en omläggning av gymnasiets arbetssätt,
som framför allt skulle bestå i en koncentration av antalet ämnen.

Jag skall icke gå närmare in på denna fråga, som är ganska vidlyftig att utreda
Liksom en föregående talare tror jag, det är lämpligast att endast hänvisa''till
utskottets olika alternativ. Men jag skulle däremot vilja något närmare
beröra en konsekvens av denna förändring i gymnasiets studiesätt, som
är avsedd att gå i riktning mot ett mera individualiserat arbete. Vi ha tänkt
oss, att eleverna icke bara som hittills från första till sista klassen i läroverket
skulle plugga läxor och förhöras pa dessa, utan i något större utsträckning^ än
nu är fallet, vänjas vid självständigt arbete och därigenoni bättre komma in i
de arbetstag, som erfordras vid högskolorna. Vi ha då också tänkt oss. att man
liksom vid högskolornas filosofiska fakulteter skulle ha den möjligheten att
åtminstone i vissa ämnen kunna avsluta läsningen något tidigare och icke behöva
som nu visa upp sina kunskaper i hela raden av ämnen på en enda dag.
Här komma vi fram till den ivrigt omdebatterade fragan om studentexamens
avskaffande, som i pressen rört upp mycket damm. En stockholmstidning,
vars redaktör tillhör denna kammare, företog sig t. o. m. nyligen att göra en
ganska fri översättning av utskottets beslut, då han, visserligen på den mera
skämtsamma ledarspalten, förklarade att beslutet icke bara. rörde själva examen,
utan även avskaffandet av studentmössan. Detta ar ju något som ofta
varit på tal i tidningarna, men jag tror ej, att det fallit någon svensk riksdagsledamot
in, att riksdagen skulle lagstifta om civila personers klädespersedlar.
Det vore i varje fall lönlöst, nästan lika lönlöst som en grekisk diktators försök
att föreskriva längden på kjolarna och förbjuda bärandet av silkesstrumpor.

När nu frågan om studentexamens avskaffande är på tapeten —^det föreslås
ju av en manstark reservation inom utskottet — vill jag passa på att understryka,
att det ej gäller avskaffandet av kunskapskontrollen över gymnasierna.
Man målar ut det, som om vi i ansvarslöst lättsinne ville släppa okontrollerade
gj^mnasister över till högskolor och universitet, så att de stackars professorerna
sedan skulle få besväret med att på egen hand finna ut en sållningsmetod för
detta osorterade material från läroverken. Avsikten med den socialdemokratiska
motionen och reservationen är endast att lägga om, icke att avskaffa kontrollen.
Såsom vi tänkt oss det, skulle kontrollen t. o. m. bli effektivare än den
nu är, ty det säger sig självt, att om varje elev grundligt i lugn och ro tenteras
av lärarna på en kurs, bör det kunna betydligt mer effektivt utforskas vad han
verkligen kan, än om eleverna så där massvis och slarvigt förhöras på studentexamensdagen
under en nervositet, som ibland kan vara verklig, men ibland
bara tjänar att maskera verklig okunnighet. Jag kan ej förstå, vad det kan
resas för sakliga invändningar mot eu omläggning i denna riktning. Åtminstone
bolde det möjliggöras prövning i rissel av ämnena på detta successiva sätt.
Ingen tvekan kan råda om att detta vore en mera hygienisk examensteknik.

Det talas så mycket i dessa dagar om läkaropinionen mot skolförslaget. Jag

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 28

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

hade för någon tid sedan tillfälle att deltaga i ett diskussionsmöte i Stockholms
läkarsällskaps skolhygiemska sektion, och det framgick tydligt av yttrandena
där, att det som läkaropinionen tidigare kraftigast vänt sig emot, var
just studentexamen och det rigorösa examensväsendet över huvud. Det är då
en ganska egendomlig företeelse, att när detta förslag nu i vår framställdes
i en motion, så höjdes icke en enda röst från läkarhåll, åtminstone icke offentligt,
för att stödja detta förslag. Pa samma sätt är det med vissa större
stockholmstidningar, som tidigare på det mest energiska sätt fört en kampanj
mot studentexamen, utan att dock närmare ange vad som skulle sättas
i stället. När kravet nu framfördes, var det från deras sida fullkomligt tyst.
Man hade tydligen mistat allt intresse för saken. Från det hållet talas det
gärna om den politiska färg, som skolfrågan antager, när den kommer in
i nksdagsatmosfären; men en liknande politisk färgläggning måste väl också
vara förklaringen till denna pressens mysteriösa tystnad kring kravet på
studentexamens omläggning.

Man . liar påpekat behovet av kontroll från högskolornas sida, men denna
skulle i viss man kunna upprätthallas även efter det system, vi tänkt oss.
.Tentamina kunde i stor utsträckning förläggas till vissa tentamensperioder,
och under den tiden kunde lämpligen inspektörs- eller censorsbesöken avläggas.
För övrigt vill jag säga, att jag visserligen tror, att denna censorskonuträttat
mycket gott, men jag undrar dock. om den kan anses absolut
nödvändig Vi se, att våra folkskollärarseminarier, som ha precis samma
slags lärarkrafter som läroverken, och våra handels- och tekniska gymnasier,
som också ha samma sorts lärarkrafter •— där de äro annorlunda, äro de
lägre kvalificerade än läroverkens •— att dessa anstalter åtnjuta det förtroendet
att få utexaminera sina elever utan någon censur från högskolornas eller
umversitetens sida. Jag tror ej, man kan påstå, att de svenska läroverken
skulle vara mindre förtjänta, av ett sådant förtroende. Emellertid framgår
det av vad jag sagt om behövligheten av avslutningstentamina, att jag icke
anser kontroll i och för sig onödig. Jag hör ej till dem som i själva ordet
gallring eller sållning ser ett skrämmande spöke. Jag menar tvärtom, att eu
viss gallring är nödvändig pa alla skolans stadier. Vad är i själva verket
denna gallring annat än en helt naturlig utdifferentiering efter olika anlag?
Den behöver icke nödvändigt visa, att någon är mer obegåvad än de andra,
vr lRj'' h.ans begåvning är av annat slag. Men en konsekvens av
detta blir den avvikande ställning i fråga om inträdesprövningarna till realskolan,
som jag intager och även har intagit inom utskottet. Jag anser det
visserligen önskvärt, att vi en gång få realisera enhetsskoletanken på det
sättet, att hela folkskolan blir alldeles som en del av läroverket, och att den
högsta folkskoleklassens kunskapsresultat anpassar sig till den lägsta läroverksklassens
på det sättet, att en enkel flyttning är tillfyllestgörande. Men
ännu ha vi icke kommit dit. Folkskolan är ännu i hög grad differentierad
i ohka skolformer, och folkskollärarna själva göra ej anspråk på att den
ena folkskoletypen skall lämna undervisningsresultat av samma kvalitet som
den andra. Detta har utskottet också erkänt genom att förklara, att frihet
tran mträdesprövmngar endast kan medges elever från folkskolans huvudformer,
och det har menat, att de skulle ha denna frihet från inträdesprövning
endast dar tillräckligt utrymme förefinnes. Jag är ej i stånd att överblicka
vad detta i praktiken skall leda till, men jag är. liksom statsministern
fierr Pergqvist och ecklesiastikministern i går, övertygad om att det kommer
att uppstå praktiska svårigheter. Jag vill uttala den förmodan, att om detta
iorslag, som jag tror, nu går igenom och därmed även denna detalj, kommer
det att visa sig nödvändigt efter någon tids erfarenhet att revidera denna
punkt.

Torsdagen den 19 maj f. in.

29 Nr 32.

Herr Bergman anförde i sin kritik av utskottets förslag en förfärande massa
auktoriteter. Somliga voro levande, andra voro döda. Till den senare kategorien
hörde min värderade vän doktor Erik Hedén. Herr Bergman åberopade
en uppsats, som denne skrev 1922 i »Tiden» angående skolkommissionens
förslag. Det förefaller mig egendomligt, att herr Bergman nu vill åberopa
denna kritik beträffande ett utskottsutlåtande, som är av en så helt
annan karaktär än skolkommissionens förslag. Jag kan naturligtvis icke
veta, hur Hedén skulle ställt sig, om han levat i dag, men det är dock
mycket möjligt, att hans ställning blivit en helt annan till det blandade
system, som här föreslås, än till det uniforma system, som det där var
fråga om.

Så vitt jag förstår, råder det numera ej några vidare skiljaktiga meningar
angående lämpligheten att i den nuvarande situationen acceptera ett blandat
system. Det har godtagits av bottenskolans mest uppriktiga anhängare, det
har också accepterats ifrån läroverkshåll, och det har senast nu i dagarna
fått en förespråkare i en högst auktoritativ företrädare för läroverken, nämligen
undervisningsrådet August Johansson. Det man f. n. tvistar om, är
icke, om man skall ha blandat system eller ej, utan man tvistar om hur långa
de två realskolelinjerna skola vara och i vilken proportion de skola vara företrädda.
Statsministern var i sitt anförande inne på frågan om den 5-åriga
realskolelinjen och den 4-åriga grundskolan, och denna har ju i vårens diskussion
spelat en mycket central roll. Han sökte bevisa, att när utskottet
utbytt parallellinjen, som bygger på 3-årig grundskola, mot en parallellinje,
som bygger på 4-årig grundskola, skulle detta icke innebära, att socialdemokraterna
segrat över regeringsförslaget, utan att tvärtom socialdemokraterna
själva blivit besegrade. Ja, herr statsministern är som bekant mycket
framstående i sådana där subtila resonemang, men jag tycker, att dessa
resonemang är litet för subtilt, eftersom det strider mot själva faktum. Ty
vem är det som inom utskottet lagt fram förslaget om utbytande •— till en
början i mindre utsträckning — av den 4-åriga bottenskolan mot den 3-åriga?
Det är, som vi alla veta, socialdemokraterna. Jag förstår inte, att statsministern
kan finna någon glädje i att försöka bevisa, att socialdemokraterna
icke gjort vad de faktiskt ha gjort. Sedan är det ju en offentlig hemlighet,
att inom det socialdemokratiska lägret funnits olika meningar angående lämpligheten
av den 4-åriga grundskolan. En av våra talare förklarade i går här
i kammaren, att det för honom var en uppoffring att utbyta den 3-åriga mot
den 4-åriga grundskolan. Jag själv och flera med mig ha icke varit av den
uppfattningen, att det vore någon egentlig uppoffring. Det beror ju alldeles
på, hur man väger fördelar och nackdelar mot varandra. Detta är något som
jag nu ej skall gå närmare in på. Vi kunna nöja oss med att konstatera, att
denna 4-åriga grundskola, som så energiskt kräves från läroverkshåll, nu
verkligen infogats i läroverkssystemet.

Nu säger man emellertid från läroverkshåll: Det är gott och viil, men det

är inte det vi vilja ha. Vi vilja ha 4-årig grundskola över hela linjen. Det
har dock av statsministern för en stund sedan intygats, att man från riksförbundets
sida förklarat det vara ett stort steg i önskvärd riktning, om man
finge den 4-åriga som parallellform till den 6-åriga, och jag har den övertygelsen,
att den missbelåtenhet, som man ju i vissa kretsar på det hållet visar över
utskottets utlåtande, ej är befogad. Utskottet har faktiskt visat tillmötesgående
mot dessa krav, vad man sedan än vill söka invända. Man säger, att
det är en radikalisering av regeringsförslaget. Ja, visst är det en radikalisering
så till vida, att man bortskär den lägsta läroverksklassen. Men om man
å andra sidan anser, att denna 5-åriga realskola har större möjlighet att hålla
sig uppe i kampen för tillvaron än den 6-åriga, kan jag icke annat än förstå,

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

Nr 32. 30

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

att det är fördel för dem, som önska den längre realskollinjen, att ha fått denna
5-åriga realskola.

När man alltså ser till, varom striden egentligen rör sig, är det — som
statsministern också konstaterade — i själva verket ej några stora sakliga
olikheter, utan hela frågan är: Skola vi gå till beslut nu eller vänta ett år?

I den uppsats av undervisningsrådet Johansson, som jag nyss berörde, förordar
han ett parallellsystem med 6- eller 4-årig grundskola, som är avpassat
efter orternas behov och efter elevtillströmningen. Det utsäges också tydligt
_ i utskottsutlåtandet, att det är meningen, att så skall vara. Det är
meningen med denna organisation att särskilt söka tillmötesgå böndernas och
arbetarnas önskningar och behov, så att, om de vilja, att deras barn skola få
gå folkskolan ut, innan de inträda i läroverket, de skola kunna göra det utan
olägenhet; men om de skulle finna det fördelaktigare att låta barnen redan
från den fjärde folkskoleklassen inträda i läroverket, är det också meningen,
att de skola kunna det. Vi ha endast velat tillmötesgå det rådande behovet.

Nu säger man: Ja, där har utskottet suttit och trott sig kunna linjera upp
detta behov i förväg. Herr Bergqvist menade rent av, att det var som om
man dragit med en enda linjal från Ystad till Haparanda, och han använde
en ännu mera dräpande liknelse, när han sade, att det var som man klätt
skolväsendet i en enda rock. Om t. ex. han och herr Sandler skulle använda
samma rock, måste, menade han, missbelåtenhet uppstå på det ena eller andra
hållet. Detta betvivlar jag ej alls, men jag ber biskop Bergqvist komma ihåg,
att här gäller det åtminstone två rockar, och dessutom har man verkligen sökt
applicera dem efter de rådande behoven, såsom man inom utskottet kunnat
utfundera dem. Men sådant kan icke utfunderas inom utskottet, invänder
man. Jag tror nog, att utskottet vid dessa beräkningar kunnat hugga fel
på en eller annan punkt, men både utskottet och regeringen har betygat villighet
att på alla rimliga sätt tillmötesgå de sedermera genom erfarenheten ådagalagda
behov, som motivera en ändring. Jag kan ej inse den reella skillnaden,
om vi antaga förslaget nu och sedan jämka på de punkter, där det anses
behövligt, eller om vi uppskjuta det för ytterligare utredning. Man får också
räkna med den ovisshetsrisk, som ligger i ett uppskov.

Man har i pressen särskilt uppehållit sig vid en viss grupp av läroverk, som
skulle, menar man, få det sämre ställt än andra. Det är fyra läroverk, som
skulle få två linjer med 4-årig realskola mot en enda linje med 5-årig,
medan vissa andra landsortsläroverk, som också få tre parallellinjer, skulle ha
två femmor och en fyra, för att uttrycka sig på det förkortade utskottsspråket.
Här har det givetvis varit utskottets mening att tillmötesgå ett,
som det trott, på orten förefintligt behov. Erfarenheten får visa, om man
taxerat detta behov riktigt. Denna organisation med två fyror och en femma
kommer nu alltså till stånd på papperet; men om det sedan skulle visa sig
vid dessa läroverk, att barnen, trots att de ha möjlighet att gå kvar i folkskolan
till sjätte klass och sedan bekvämt gå in i lägsta läroverksklassen,
likväl flytta över från fjärde folkskoleklassen till den lägsta klassen på den
femåriga linjen i så stor skala, att det behövs en ny parallellavdelning för
godkända inträdessökande — ja, då kvarstår fortfarande obeskuren den redan
nu existerande möjligheten att genom skolöverstyrelsen få tillstånd och behövliga
lärarkrafter att upprätta en extra parallellavdelning. En sådan tillfällig
ansvällning av elevantalet tillmötesgår ju överstyrelsen redan nu och kommer
givetvis också i framtiden att tillmötesgå med extralärare, bekostade ur extraläraranslaget.
Jag tror för övrigt, att det vore lämpligt, att detta anslag
för åstadkommande av större smidighet gjordes till ett förslagsanslag, en tanke
som skolkommissionen på sin tid har beaktat och som också vunnit stöd av
undervisningsrådet Johansson. Så är ju fallet med de kommunala mellan -

Torsdagen den 19 maj f. m.

31 Nr 32.

skolornas extraläraranslag, och det vore säkert en praktisk vinst. Skulle det Ang. omsedan
visa sig, att denna ansvällning av elevantalet inte är tillfällig, utan
konstant, så inträffar ju ett sådant fall, som utskottet åsyftar sid. 131 i utlåtandet,
där det säges att Kungl. Maj :t bär till riksdagen göra° framställ- (f-orts.)
ning om nödig ändring. Då är tiden inne att inrätta en fast linje på grund av
ett konstaterat permanent behov.

Jag skall inte ingå på andra detaljer i detta stora och omfattande organisationsproblem.
Jag vill endast tillägga, att jag inte hyser någon övertro i
fråga om verkningarna av en yttre omorganisation. Jag kan verkligen inte
dela herr statsministerns uppfattning, att man här stormar någon klassprivilegiernas
»sista skans». Herr Bergqvist hade nog rätt i sin invändning att
»den sista skansen» ligger i de ekonomiska hindren, och det är också på den
punkten, som de socialdemokratiska motionärerna satt in en stöt med sitt yrkande
om ekonomiskt understöd åt fattiga studiebegåvningar. Det är roligt att
kunna inregistrera att vi i det fallet ha reservanten herr Bergman på vår sida.

Men detta gäller endast en begäran om utredning. Det är framtidsmusik, som
riksdagen får taga ställning till en annan gång, likaväl som till hela det viktiga
och djupgående förslaget om en omläggning av det inre skolarbetet. Det
är orimligt att, som man på sina håll tycks vilja göra, begära att riksdagen
skall framlägga ett utarbetat förslag till en sådan reform. Den måste naturligtvis
ytterligare utredas. Riksdagen kan omöjligt fatta beslut om dessa saker
på samma sätt som i fråga om vissa organisatoriska åtgärder.

Men om vi alltså icke genom det förestående beslutet komma att helt lösa
skolproblemet, om stora och viktiga områden ännu ligga kvar och vänta på
plogen, så är det likväl min uppfattning, att om vi bifalla utskottets förslag,
så ha vi lagt en god och bred och fruktbar grund för ett fortsatt arbete på den
sunda utveckling av vårt skolväsen som vi alla önska.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Hesselgren: Herr greve och talman! I den strid, som stått om såväl
Kungl. Maj ds förslag som nu om utskottets, har det varit mycket svårt
för en lekman att kunna skilja mellan den kritik och de krav, som framgått
ur stridens hetta, och dem. som vila på verklig erfarenhet.

Ett faktum är emellertid, att många även bland dem, som livligt önskat en
lösning, nu alltjämt känna sig osäkra för bärigheten i flera väsentliga delar
av utskottets förslag. Själv måste jag tyvärr räkna mig till dem.

Här har emellertid varit så många utläggningar om förslagets olika delar,
att det bara blir ett upprepande av vad flera talare sagt, om man skulle ge
sig in på detaljerna. Jag skall därför inskränka mig till att säga några
ord om flickundervisningen, eftersom jag på det området hör till motionärerna.
Utskottet liksom Kungl. Majd går in för principen: lika

goda utbildningsmöjligheter för flickor som för pojkar. Kungl. Maj :t
tager emellertid denna sak ganska platoniskt och ställer det mesta på
framtiden. Utskottet har däremot tagit ett kraftigt tag i frågan. Det föreslår
en betydande ökning av statsliiroverk för flickor — utredning om kommunal
flickskola och ett öppnande för flickorna av såväl realskolorna som gymnasierna
i gossläroverken på alla de platser, där icke flickorna på annat sätt
få tillgång till den utbildningen. Man måste sålunda säga, att här ha verkligen
beretts möjligheter för våra flickor att utan alltför stora ekonomiska
uppoffringar få sin högre utbildning, vilket jag tacksamt härmed vill konstatera.
Dock finns det ett men, och det är, att man uti detta förslag med
tystnad går förbi det likhetskrav, som består däri, att man beviljar flickornas
läroanstalter samma rätt till det kombinerade systemet som pojkläroverken.

Föreslås ett sådant kombinerat system för pojkläroverken så är det givet, att

Nr 32. 32

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

samma behov också förefinnes inom flickläroverken. Jag kan dock inte se,
att man här har föreslagit något annat än att alla flickskolor, kommunala som
statliga, skola anknyta endast och allenast till folkskolans 6:e klass. Däremot
har frågan om en flickskolelinje kombinerad med 4-årigt gymnasium
och ett statligt flickläroverk, ett krav, som framförts motionsvis dels från mig
och dels från herr Almquist i andra kammaren, icke fullständigt avvisats. Man
säger, att man finner att det är i viss mån berättigat och att man tänker sig,
att det möjligen skall kunna komma under utredning i samband med utredningen
om de kommunala flickskolorna,. Där har man således alltjämt hopp
om att en sådan linje skall kunna bli införd, och jag måste säga, att jag
tycker, att det är inte mer än rätt att flickskoletypen på det viset sanktioneras
så att man inför en flickskoletyp på det sättet i de statliga flickskolorna.
Det är endast en berättigad honnör för det samvetsgranna och dugliga
arbete, som i flickskolorna nedlagts under alla de år, då staten inte bekymrat
sig om flickundervisningen.

Nu kan jag emellertid inte se, att denna utredning, som vi kunna hoppas på,
skall på något sätt också taga upp frågan om anknytningen. Detta understrykes
så mycket mera av det faktum, att det enda flickläroverk, som är föreslaget
av utskottet att träda i omedelbar verksamhet, är byggt på typen 6 + 4 + 3,
d. v. s. den mest ansträngande av alla typerna. Det har här nyss yttrats, att
flickskolorna själva fört fram de 4-åriga gymnasierna, och det borde vara ett
tecken på, att flickorna orka med en sådan organisation, och att det således
inte ligger någonting oriktigt i att också staten tager upp den typen. Jag
vill säga, att det krav, som framställts på att i de statliga flickskolorna skall
införas en ^ flickskoletyp, som utmynnar i 4-årigt gymnasium, det kravet har
kommit från lärarinneförbundet, d. v. s. just från dem, som varit i tillfälle att
pröva det 3-uriga gymnasiet. I detta krav på ett 4-årigt gymnasium måste då
anses ligga, att dessa lärarinnor för sin del finna, att det 3-åriga gymnasiet är
väl mycket pressande.

Ej heller kan man få klart för sig, huruvida det finns någon möjlighet för
den kommunala flickskolan att bygga på någonting annat än den 6-klassiga bottenskolan.
Såsom denna typ är skisserad, skall det bli av den, vilket också
här nyss framhållits, en 5-klassig flickskola, som skulle bygga på en 6-klassig
grundskola. Arbetspressen här blir naturligtvis mindre än uti den 4-åriga
realskolan, det är alldeles givet, först därför att skoltiden här är 5 år och för
det andra därför att det är en skola utan examen. Men har man här tagit
hänsyn till. hur det kommer att ställa sig med den numera godkända normalskolekompetensen.
Kommer den att kunna upprätthållas genom denna skoltyp?
De skolsakkunniga togo fasta på denna sak och föreslogo därför en
annan typ, nämligen en 4-klassig grundskola och en 7-klassig flickskola. Riskerar
man inte här med denna avknappade flickskoletyp en återgång till den
gamla 7-klassiga flickskolans lägre kompetens, vilket i sin tur naturligtvis
kommer att utesluta en hel del flickor från de yrken, som just nu fordra normalskolekompetens?
Vi skola komma ihåg, att tendensen ligger i övervägande
grad för att skärpa fordringarna i stället för att minska den. Det har visat
sig redan på flera håll, att man nu efter behörighetslagens ikraftträdande
icke vill på samma sätt godtaga den 8-klassiga normalskolekompetensen, som
man förut godtog. Skulle man ytterligare avknappa denna normalskolekompetens.
så är jag rädd att därmed bleve struken möjligheten för flickorna att
via den vägen gå in i en hel del yrken, som de nu ha kunnat använda sig av
och arbeta för. Vad blir resultatet? Jo, det blir, att flickorna tvingas att gå
in på realskolevägen. Nu hyser jag inte samma förfäran för den saken som
herr Bergqvist, att alla gosskolor skulle bli fyllda av — jag tror han sade
kjolar — men i alla fall kan jag inte neka till att jag tycker, att det är dumt att

Torsdagen den 19 maj £. m.

33 32.

i onödan pressa in flickorna i denna realskola och på studentexamensvägen,
om de ha lika mycken nytta av att gå den speciella flickskolevägen och kanske
hellre skulle göra det.

Det är emellertid en annan faktor också, som jag inte kan gå förbi, då jag
säger, att jag tycker, att det är en viss risk med denna flickskoletyp, som jag
i övrigt i hög grad gillar och är glad över att den skall komma till. Jag vill
säga, att det är en annan sak, som ställer den i ett visst handikap gentemot de
övriga och det är, att denna skoltyp har endast föreslagits till utredning, under
det att man tänker sig att realskola och gossläroverk omedelbart skulle
öppnas för flickorna. Den kommunala flickskoletypen skulle sålunda komma i
efterhand, och detta tror jag man kan skäligen frukta skall på en del orter,
där man inte är så synnerligen angelägen om att få några extra utgifter för
flickundervisningen, medföra, att vederbörande inte skola hälsa denna kommunala
skoltyp med vidare stor glädje. Det kanske inte blir så lätt att få fram
denna typ som man torde ha tänkt sig, och då måste man giva flickorna tillfälle
att gå i privatläroverken.

För min del vill jag inte. att de privata läroverken skola försvinna, men vi
måste komma ihåg, att de privata läroverken alltjämt ha och måste ha höga
terminsavgifter. Då det gäller att likställa flickorna med gossarna, måste
man därför gå in för ett billigare system, och då tycker jag att den socialdemokratiska
motionen innebär ett mycket tacknämligt försök att lösa saken, när
den kommer fram med förslaget om dessa kommunala flickskolor.

Striden om anknytningsformen har så upptagit sinnena, att tanken på flickorna
i viss mån har skjutits åt sidan, en sak som förresten är vanlig nog, då det
gäller skolfrågor. Nu förefaller det mig emellertid i trots av allt som sagts både
i dag och i går, att den detaljerade plan för skoltypernas fördelning, som skolutskottets
betänkande innehåller, är en sak som man måste känna sig rätt betänksam
inför. Låt vara att det är nästan omöjligt för en vanlig dödlig att här
sätta sig in i den saken och se vad som är lämpligt eller inte lämpligt. Man
kan ställa en fråga här och en fråga där, men man blir just inte mycket
klokare på de upplysningar, man fått här i kammaren. Det är dock inte så
mycket på den punkten, faran sitter, men det är så, att det förefaller åtminstone
som om inte de lokala orterna här ha fått vara med på det sätt som de
hade kunnat vara berättigade till. Och jag kan inte tycka att det är någon
lösning, om de sedan motionsvis skola efteråt komma in med begäran om ändring.
Det är då man kommer till den där detaljbestämda planen, som man
börjar fullt förstå kravet på uppskov för närmare utredning. Det kan inte
vara möjligt, att utskottet här har kunnat fullt genomtränga allt detta, även
om utskottet, vilket jag är fullt övertygad om också skett, på den saken nedlagt
det mest samvetsgranna arbete. Jag är övertygad om, att detta samvetsgranna
arbete har gjort, att den plan, som föreligger, är en utmärkt stomme, som kan
tjäna som underlag, om man sedan på ort och ställe vill göra en detaljgranskning.
Det synes mig också ur synpunkten av ett verkligt rationellt utnyttjande
av den kombinerade metoden vara önskvärt, att flickundervisningen avgöres
i sammanhang med det hela. Skedde det och frågan om den kommunala flickskolan
toges upp i samband med frågan om de olika skoltyperna på varje ort,
då kanske man också skulle kunna hoppas på förståelse för det av husmödrarnas
riksförbund framställda kravet på att det skulle inrättas även för pojkar
en examensfri skola med normalskolekompetens. Visserligen framdrog herr
Bergman i går vid en sådan tanke den avskräckande bilden, att flickskolan
kanske skulle få öppna sina portar för att få taga emot pojkarna, och han
menade att han därmed sagt något som är mycket farligt. Jag tror inte, att

Första kammarens protokoll 1027. Nr S2. 3

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 34

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

frågan skulle lösas på det sättet att flickskolorna nödvändigt skola öppna sina
portar för pojkarna, men jag tror att man kanske skulle finna klokt och förståndigt
att låta även en sådan skolform för pojkar finna rum. Det är inte
mer än rätt, om man kräver en lösning för flickorna i samband med hela organisationen.

Det var tvenne uppgifter, som en gång gåvos skolkommissionen, och en av
de uppgifterna var just flickornas undervisning. Ändå måste jag säga, att hur
mycket jag än uppskattar en hel del av de förslag, som skolutskottet här har
kommit med, så är i alla fall flickundervisningen undanskjuten jämfört med
den andra undervisningen. Visserligen har det denna gång skett med mycket
större möjligheter och med många välvilliga ord, men det föreligger dock här
ett undanskjutande, och ett uppskov med frågans lösning under ett år skulle
möjligen kunna räcka till att ordna denna sak.

Herr talman! Jag har hört till dem. som från början hoppats på och varmt
önskat en lösning i år. och jag har i det sista trott, att det skulle bli möjligt
att med gott samvete rösta för en sådan lösning. Men när då betänkandet verkligen
låg på bordet och man blev i tillfälle att granska detaljerna, måste jag
tyvärr säga mig att den oro, som tagit sig uttryck i möten och press, inte kan
vara endast, en uppjagad stämning. Det finns fog för denna oro. Det
finnes detaljer i förslaget, som måste rättas till, och andra, som behöva
ett fastare underlag, innan förslaget kan föras in i det praktiska livets
tillämpning och ha utsikt att mötas med det förtroende, som är
den enda verkliga garantien för ett gott resultat. Ingen, som verkligen
önskar förslagets framgång, borde vara rädd för ett års uppskov.
Förslaget har så stora och obestridliga förtjänster, att jag för min del är
övertygad om att vid en lugnare granskning man skall finna att det i stort sett
skall kunna läggas till grund för ett slutgiltigt förslag. Får den kombinerade
skolan verkligen komma till likvärdig tillämpning och blir det tid och
rådrum att på de olika orterna och med deras hörande och medverkan
göra upp en plan för både pojk- och flickundervisningen, och tar man tillbörlig
hänsyn till flickundervisningens behöriga ordnande, så tror jag, att man
skall ha vunnit den jämkning, som är bättre att göra före än efter
förslagets antagande, hur mycket jag än gladde mig över det stora löftet,
som i det avseendet gavs inte minst från statsministern. Jag hoppas sålunda,
att nästa års riksdag skall få till behandling ett efter nu angivna grunder omarbetat
förslag. Det uppskovsyrkande, som framställts av reservanterna, har
jag däremot inte ansett mig kunna biträda, därför att reservanterna gå å sin
sida lika ensidigt fram med kravet på den 4-åriga bottenskolan, som någonsin
utskottet och nästan mer än utskottet, när det förordar den 6-åriga. Vidare
driva de, om jag förstår dem rätt, examenskravet på ett sätt, som jag för min
del icke kan godtaga. Det finns också i motiveringen uttalanden, som jag inte
kan ansluta mig till.

Jag hade därför tänkt, att jag skulle bli tvingad att gå på avslag, men
då det i går framställdes ett förslag, som verkligen innebar ett positivt yrkande
på denna punkt, har jag ansett, att det för mig skulle öppna en väg att
visa att ehuru jag inte nu kan rösta för förslaget, så är jag med på förslaget
i allt vad det verkligen principiellt vill. Vad jag önskar är sålunda endast tid
för att det skall få bättre utformas. Detta hoppas jag på genom att rösta
för herr Wohlins yrkande, och när jag det gör, herr talman, är det i den
övertygelsen, att all denna strid och bitterhet dock har tjänat ett ändamål, har
bidragit att klara upp begreppen, att rycka upp allmänhetens ansvarskänsla
och att lära folk att förstå, att detta är en fråga, som vi dock till sist måste
kunna ena oss om, då vi ju alla vilja den svenska ungdomens väl.

Torsdagen den 19 maj f. m.

35

Nr 32.

Herr Westman: Herr talman! Det förefaller, som om behandlingen av

detta ärende här i riksdagen hade inneburit ett avslöjande av hur vårt statsskick
egentligen är beskaffat. Det förefaller, som om det hade kommit som
en överraskning för många, när de sett hurusom en stor kungl. proposition skjutes
undan och hurusom ett utskott med tillhjälp av tjänstemän ifrån departementen,
vilka utskottet således har övertagit från Kungl. Maj :t, sätter sig och
på egen hand utarbetar ett betänkande, som kanske inte borde kallas för ett utskottsbetänkande,
men som snarare borde kallas för en utskottsproposition.

Det är verkligen ett skådespel, som borde etsa sig in i allas sinnen, när man
ser hur en sådan fråga som denna avgöres, hur avgörandet träffas i detta utskott
i riksdagens bottenvåning, medan vederbörande statsråd sitter på sitt rum
fullkomligt satt ur spelet och hänvisad till att på telefon av någon vän eller
kanske av utskottets ordförande, när han finner det vara lämpligt, få reda på
vad som inträffar och hur den lösning skall bli, som skall föreläggas riksdagen.

Det är ju sant, att herr statsrådet sedan har accepterat denna lösning. Vi
ha också i dag hört, hur statsministern ställde sig till saken. Vi sågo alla hur
han här för en stund sedan lämpade över sin auktoritativa tyngd från regeringspropositionen
till den ståndpunkt, som utskottet intagit. Hans excellens statsministern
citerade ett brev, som hans excellens hade fått av en frisinnad man
i Göteborg — ordförande i någon frisinnad organisation och läroverksadjunkt
— som hette Beck, om jag hörde rätt. Denne man skrev till statsministern, att
han accepterade lika gärna Kungl. Maj:ts proposition som utskottets förslag.
När jag hörde detta meddelande, tänkte jag: det var en ofantligt vidhjärtad
man, som inte fäster sig vid småsaker. Jag nödgades emellertid med ännu mera
skäl göra den reflexionen, då jag fann att herr statsministern från denne
herre övertagit samma uppfattning i den fråga vi nu diskutera.

Jag har här velat fästa uppmärksamheten vid hur vårt statsskick är beskaffat,
därför att det lönar sig inte mycket att diskutera statsskickets tillstånd i
samband med något utlåtande från konstitutionsutskottet. Det lönar sig bättre
att diskutera det problemet i samband med någon aktuell fråga sådan som
denna. Jag skall tillåta mig att i denna sak säga ett ord till, och det är att
uti en stat måste makten finnas någonstädes. Om regeringen är för .svag att
uppbära makten, kan riksdagen inte hjälpa regeringen, utan då övergår makten
med naturnödvändighet till riksdagen. Det har under debatten framhållits, att
vi kommit över på en ståndpunkt, som starkt påminner om frihetstiden. Det
är fullkomligt riktigt. Jag vill till den anmärkningen blott knyta den undrande
frågan, huruvida det måhända finnes lynnesdrag hos svenska folket — bland
annat då den saklighet och grundlighet som utmärker riksdagens ledamöter ■—-som göra, att vi ha att räkna med att den anglosaxiska formen för parlamentarism
inte passar oss, utan att vi måste räkna med att det statsskick, som utbildades
under frihetstiden, ger den nationella formen för svensk demokratisk
frihet, för svensk parlamentarism. Jag vill inte knyta några reflexioner vare
sig av optimistisk eller pessimistisk natur till denna fråga. Jag har endast
velat peka på, att detta problem måste dyka upp för oss alla i den situation, i
vilken vi nu befinna oss.

Efter dessa anmärkningar av mera allmän natur skall jag tillåta mig att gå
över till att verkställa en granskning av det föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag skall naturligtvis därvid inte ge mig in på att granska det i alla dess detaljer.
Detta skulle trötta kammaren, det har gjorts förut av tillräckligt många
talare. .Tåg skall endast taga upp en fråga, som för mig är den avgörande, den
frågan nämligen, för att gå rakt på sak, huruvida utskottsbetänkandet verkligen
står på den ståndpunkten, att det tillerkänner likställighet åt den 6-åriga
och den 4-åriga bottenskolan. En av mina ärade vänner, herr Reuterskiöld,
har yttrat, att den, som inte finner, att en sådan likställighet fått uttryck i ut -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Är 32. 36

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

skottets betänkande, han läser betänkandet så ,som en viss potentat läser bibeln.
Det är nu en något gammaldags bild, den ärade talaren därvidlag använde,
en bild, som tydligen blivit uppfunnen före den moderna bibelkritikens
tid. För min del skulle jag vilja säga, att jag läser utskottets betänkande i någon
man — för att nu anknyta till hans bild — som en modern bibelkritiker
läser bibeln. Det möter då inga svårigheter för mig att urskilja två olika händer
i texten. Jag vill inte säga, att den ena är luden och den andra är slät, men
jag vill såga, att den ena är den 6-åriga bottenskolehanden och den andra är
den 4-åriga bottenskolehanden. Det är ju inte svårt att se, att det är den 6-åriga bottenskolehanden, som har fått bestämma själva läggningen av utlåtandet,
medan däremot den andra, den 4-åriga bottenskolans hand, endast visar sig
på det sättet, att man här och var finner en interpolation, som visserligen bryter
av något emot den huvudsakliga gången i betänkandet, men som i alla fall
inte ändrar dettas riktning.

Förut ha under debattens lopp flera gånger citerats och upplästs för kammaren
de sidor i betänkandet, som äro avgörande för frågan om likställigheten.
Det är sid. 34 och följande, sid. 62 och följande med det därtill knutna förbehållet
på sid. 131. Det är dessa ställen, som äro av vikt för ett bedömande av
denna likställighetsfråga. Jag skall inte upprepa vad som där står eller gå in
på någon kritisk analys av dessa källställen, men för mig står det alldeles klart,
då jag läser motiveringen, att den 4-åriga skolan framställes såsom mindervärdig.
På den saken tyder ju redan ett sådant förhållande som det, att det
finns inte ett spår till saklig motivering för den 4-åriga bottenskolan. Det står,
att den blir billigare än den 6-åriga, men ett sådant yttrande kallar jag inte
för en .saklig motivering, som kan vara ägnad att ställa denna skolform på samma
säkra bas som den 6-åriga.

Man kan nog förstå, varpå allt detta beror. Den bästa inblicken i vad som
ligger bakom fick jag, då jag hörde det anförande, som här hölls av den man,
som inom denna kammare varit den ledande i denna fråga inom det största av de
partier, vilka deltagit i uppgörandet av kompromissen, nämligen herr Olof Olssonj
Han lämnade i sitt anförande, som det i övrigt var ett mycket stort nöje
att åhöra, en paradoxal bevisning för att den 6-åriga bottenskolan är den enda
riktiga. Han yttrade, att han ville tåla den 4-åriga bottenskolan endast som
ett provisorium, vilket skulle avskaffas. Den ärade talarens anförande innehöll
åtskilliga pärlor, som skimrade i fantasiens ljus. Jag hade till en början
litet svårt att finna clet band, som förenade dem, ty jag sökte det icke, där jag
borde ha sökt det. Jag hade inte väntat mig det av den ärade talaren. Men
då jag fick tänka närmare på saken, fann jag, att det band, som sammanhöll
hans anförande, inte var annat än — dogmen. Den ärade talaren var till min
störa förvåning — jag säger det uppriktigt, jag hade inte trott det — en dogmatisk
anhängare av den sexåriga bottenskolan. På de håll, där man står på
den ståndpunkten, brukar man ju sammanfatta sin lära i en dogmatisk formel,
i det man använder uttrycket bottenskolans »sociala rättfärdighet». I utskottsbetänkandet
utvecklas den närmare innebörden av denna dogmatiska tillspetsning.
Man finner, att utskottet mycket starkt framhåller att den sexåriga bottenskolan
innebär stora fördelar för landsbygdens befolkning genom att denna
kan få ha sina barn hemma en längre tid. Hans excellens statsministern underströk
också i sitt anförande i dag mycket starkt och med tydlig adress samma
synpunkt.

Jag vill härom bara säga att man bör inte driva det sociala rättfärdighetskrav,
som ligger i den sexåriga bottenskolan, så långt att denna sociala rättfärdighet
leder till en individuell orättfärdighet. Detta kan naturligtvis mycket
lätt ske, därest tillämpningen av den sexåriga bottenskolans princip medför
att barnen hänvisas till en undervisning i sämre skolor, under sämre för -

Torsdagen den 19 maj f. m.

37 Nr 82.

hållanden än vad de annars kunde få. För att de båda synpunkterna skola
kunna lyckligt förenas måste man naturligtvis förutsätta att barnen få den
bästa möjliga undervisning i landsbygdens skolor.

Om vi emellertid tänka efter hur det förhåller sig med denna sak. så veta
vi ju att det möter mycket stora svårigheter att på landsbygden erhålla ett
lika bra och lika effektivt skolväsen som det, vilket kan åstadkommas i våra
städer. Ser man på de faktiska förhållandena, så måste man erkänna att landsbygdens
skolväsen är sämre än städernas. Under sådana omständigheter kan
det vara ganska farligt för föräldrarna att sätta sina barn sex år i sådana
sämre skolor, ty det medför naturligtvis att barnen inte ha samma säkra
och goda underlag som andra barn, när de sedan möta dessa i de högre skolformerna.
Jag skall antyda, hur det psykologiska problemet därvidlag ställer
sig för de barn, som fått en mindre effektiv undervisning, genom att anföra
ett uttalande, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i
ett annat sammanhang har i propositionen. Han betonar där att den bristande
användningen av de egna krafterna i skolan lätteligen hos den unge åstadkommer
ett försvagande av tilltron till den egna förmågan överhuvud taget
och med hänsyn därtill predisponerar för en osjälvständighet i uppfattning,
som illa överensstämmer med den fordran på individuell medborgarduglighet,
vilken i våra dagar ter sig mera välgrundad än någonsin. Det är väl tydligt,
att om ett barn gått sex år i en mindre god skola på landsbygden och
sedan föres tillsammans med barn från andra skolor, som äro andligen tränade
efter skarpare metoder, så kominer detta barn i en psykologisk situation sådan
som herr statsrådet har antytt såsom varande allt annat än. önskvärd.
Det är klart att detta barn känner sig stå efter, det blir lätt andligt stukat,
dess självtillit försvagas, och om det lämnar tävlan på den högre skolans område
och återvänder hem till de praktiska yrkena, så händer det ofta att det
gör detta med nedslaget mod och utan den friska tilltro till det egna initiativet
och den egna viljans bärkraft, som kunde ha funnits hos barnet, om det
aldrig blivit satt i denna farliga situation. Det är barnen man enligt min
tanke bör ta hänsyn till — det är ju dock dem, som denna fråga närmast rör
— och man får för deras skull se till att man går fram med mycken klokhet,
när man skall tillämpa dogmen om den sexåriga bottenskolans »sociala
rättvisa».

Jag ber att få påpeka att jag inte alls vänder mig mot själva bottenskoletanken,
utan vad jag vänder mig emot är att man skjuter fram denna sexåriga
bottenskola alltför hastigt och förklarar den vara den enda riktiga.
Herr Olof Olsson, som gjorde detta, som förkunnade att den sexåriga bottenskolan
var den enda riktiga, erkände att folkskolan ännu inte är färdig för
den ställning den skulle få, därest man nu gjorde den sexåriga bottenskolan
till den enda förekommande. Men han uttalade den förhoppningen att den reform,
som nu förestår, skulle medföra en sådan ändring och förbättring av
folkskolan, att man därigenom till och med kunde slippa ifrån förlängningen
av studietiden med ett år. Det var en av de förhoppningar, som herr Olof
Olsson uttalade! Men då frågar jag mig: hur skall en sådan förbättring vara
möjlig på landsbygden med dess stora avstånd och sjunkande barnantal?. Det
kan ju hända att den kan ske i vissa delar av vårt land, så till exempel i Dalarna,
där befolkningen är samlad i stora byar, men hur skall den bli möjlig
i de delar av landet, där befolkningen bor glest, spridd över stora områden
och där kommunerna äro små? Abad skulle en sådan förbättring av folkskolan,
som den ärade talaren angav såsom åsyftad med betänkandet och liggande som
en konsekvens av detsamma, kosta, vilka bördor skulle den komma att medföra
för de mindre kommunerna? Vilka ändringar i folkskolans läroplan och
ämnesval skulle denna Teform innebära?

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

Nr 32. 38

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

AJlt detta, alla dessa frågor om de konsekvenser, som den ärade talaren
angav såsom följande av ett bifall till utskottets betänkande, lämnas utan svar.
Men det är dock frågor, som vi i en framtid komma att få ta ståndpunkt till,
om vi nu bifalla utskottsförslaget. Man bör väl då inte undra på, om jag
finner, att som låghet nu är, det är bäst att förorda att den fyraåriga bottenskolan
inte principiellt skjutes undan, utan att den vid en reform av vårt undervisningsväsen
av den art, som nu förestår, förklaras vara likvärdig med
den sexåriga. Jag skulle ha velat ställa den fordran på detta utskottsbetänkande,
att där hade stått att den fyraåriga bottenskolan kan vara bra i de
bygder, där folkskolan inte är så starkt utvecklad. Jag skulle naturligtvis
också ha velat ha ett uttalande om den fyraåriga bottenskolans lämplighet för
flickundervisningen. Detta sista yrkande skulle medföra inte bara en ändring
av motiveringen, utan även av utskottets kläm. ty, som vi veta, förhåller det
sig så att samtliga de fyra högre flickläroverk, som föreslås skola inrättas,
äro byggda på den sexåriga bottenskolan och inte ett enda på den fyraåriga.
Jag skall emellertid inte närmare gå in på att kritisera det sätt, varpå utskottsbetänkandet
löst frågan om flickornas undervisning, ty jag kan i stort sett
ansluta mig till vad den föregående talaren, fröken Hesselgren, anförde i detta
avseende.

Jag skall be att få övergå till att säga några ord om en annan sak. Bland
de mest besynnerliga uttryck man finner i utskottsbetänkandet är det som står
på sidan 36, där det säges, att den sexåriga bottenskolan medför att den högre
skolan kan från den lägre vänta ett mera sovrat lärjungematerial. Det uttrycket
är i hög grad ägnat att överskyla det faktum att folkskolan inom sig
inte sovrar, inte gallrar det normala lärjungematerialet. Några sidor längre
fram i utskottsbetänkandet finner man vidare principen, att ingen gallring
skall heller få äga rum vid övergången från den sexåriga bottenskolan till
realskolan, tillämpad på det sätt, som där närmare angives.

Denna ståndpunkt är beklaglig ur åtskilliga synpunkter. Det lättare tillträde,
som på detta sätt medges, måste naturligtvis medföra att olämpliga elever
komma in på det högre stadiet, elever som aldrig bort få fortsätta sina
studier. Herr Olof Olsson hade på denna punkt ett yttrande, som var mycket
intressant. När han diskuterade folkskolans lämplighet som sexårig bottenskola,
uttalade han att skolan skulle ge bildning, den skulle hjälpa eleverna,
den skulle inte gallra, åtminstone inte i onödan, utan eleverna borde få flyga
så långt som vingarna bar. Ja, detta uttalande mot gallringen kan ju låta
mycket humanitärt, och jag medger gärna att all gallring är grym. Även
gallring på låga stadier kan ju förefalla grym, men jag vill säga att den är
dock oändligt mycket mindre grym ur individens synpunkt än vad gallringen
är på det högre och högsta stadiet. Jag kan försäkra den ärade talaren att
jag från universitetet har en erfarenhet i fråga härom, som verkligen är
hjärtslitande. Jag har många gånger tänkt på hur oändligt mycket lyckligare
det hade varit för många unga män, om de aldrig kommit dit, utan redan på
ett tidigare stadium blivit hänvisade till att ägna sig åt någon annan uppgift.
Man kan väl inte tänka sig något sorgligare än en studerande, kanske från ett
fattigt hem, som förbrukat sina anhörigas pengar för universitetsstudier och
ådragit sig en stor skuldbörda och som sedan nödgas avbryta sina studier för
att slå sig fram så gott han kan med den kvarnsten han på det sättet fått om
halsen. Det är naturligtvis oändligt mycket bättre, om differentieringen får
ske på ett tidigt stadium, än om den skall ske vid ett långt framskridet stadium.

Man har också att se denna fråga ur överproduktionens synpunkt. Det
har därvid med skäl framhållits att det sätt, varpå vårt undervisningsväsende
enligt detta förslag skulle anordnas, kan vara ägnat att framkalla oro för att

Torsdagen den 19 maj £. in.

39 Nr 32.

ungdomen skall ledas bort från de produktiva yrkena till de teoretiska. Då
svarar man att detta får livet reglera. Men det är dock orätt att lägga syste- a„ högre.
met så, att det ■—- om jag får använda en bild -— verkar med otaliga sugrör skolväsendet.
i en viss riktning, och därefter säga att sedan får tragedien ställa problemet (Forts.)
tillrätta -—■ jag menar naturligtvis alla dessa missriktade individers tragiska
levnadsöden. Jag vill också framhålla en annan sak, nämligen att man inte
skall betrakta frågan om överproduktionen blott ur de undermåligas synpunkt,
utan även ur de stora begåvningarnas. Blir det en överproduktion, så ä,r denna
till skada även för de senare, ty det blir oändligt mycket svårare för dem
att få luft under vingarna och komma fram, än vad det skulle vara, om de
inte hade att tävla med andra personer, visserligen underlägsna, men som i
alla fall kunna ha tillräcklig begåvning och ställning, för att det skall vara
möjligt för dem att fördärva arbetsmarknaden på de områden, som kunna vara

1 f 1*0; Oj

Denna fara för överproduktion inom de teoretiska yrkena, vilken man utan
tvivel har att se i ögonen, när man diskuterar dessa problem, kunde dock i viss
mån ha förebyggts —- inte helt och hållet på långa vägar, men i alla fall i
liten mån — om utskottet tillstyrkt en motion, som väckts från bondeförbundshåll
av herr Schedin m. fl., och bland vars undertecknare jag för övrigt också
är en. I denna motion föreslås att ingen kommunal mellanskola skall få inrättas
utan riksdagens samtycke. Denna ståndpunkt synes mig ha fått ökad
aktualitet liksom också det stora intresset för statsmakterna, även ur statsfinansiell
synpunkt, att ha denna sak i sin hand, understrukits av det förhållandet,
att utskottet föreslår att inte mindre än 54 av de kommunala mellanskolorna
skola helt förstatligas. Det visar sig alltså att det är en åtgärd
av betydelse för statsmakterna att det inrättas kommunala mellanskolor här
och var eftersom utskottet slår in på den linjen att staten skall övertaga dem.

Även det hittillsvarande förhållandet, då de kommunala mellanskolorna komma
i åtnjutande av stora statsunderstöd, har för övrigt givit verkligt starka
skäl för att sätta den lilla spärr för en oriktig utveckling av vårt skolväsen,
som kan ligga däri att kommunala mellanskolor icke få inrättas utan riksdagens
prövning. . . . . . , .

Emellertid har ju hans excellens statsministern angripit den del av utskottets
motivering, vari förbudet för gallring under vissa förutsättningar står
upptaget, och jag vågar därför uttala den förhoppningen att den punkten
under alia omständigheter måtte komma att gå ut ur utskottets motivering.

Det förefaller mig, som om en ärad talare från utskottsmajoritetens sida härvidlag
stod på samma ståndpunkt som hans excellens statsministern, om jag
nämligen fattade herr Pauli rätt, när han för någon stund sedan talade här i
kammaren

Kunde denna ändring vidtagas i utlåtandet, skulle naturligtvis en av de
faror undanröjas, varmed förslaget hotar den högre undervisningen, men jag
kan ändå inte säga att mina farhågor för denna undervisning därmed skulle
vara fullständigt undanröjda. Jag hyser nämligen — man får förlåta mig det
— alltjämt oro för att hela denna studieanordning, som man föreslår, alltifrån
den sexåriga bottenskolan och upp till studentexamen, inte kommer att lämna
likvärdiga resultat med dem man nu erhåller, och dessa äro dock enligt min
erfarenhet sådana, att man i kulturens namn inte kan tillråda någon nedprutning
av dem. Att jag har sådana farhågor måste vill ändå för var och en,
som iir sakligt intresserad, vara ganska förklarligt, ty det kan väl inte begäras,
att man skall tro på de lysande förhoppningar, som uttalas i utskottsbetänkandet,
när man inte får någon närmare inblick i möjligheten att realisera
dessa förhoppningar. Läroplaner o. s. v., allt är ställt på framtiden. Under
sådana förhållanden ställer ju utskottet det kravet, att man skall tro utan att

Nr 82. 40

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

se, och det vet jag inte, om man kan begära av andra än sådana, som inte äro
intresserade av det problem som här föreligger.

T.Jag vill vidare säga^ några ord om verkningarna i orterna av denna reform.
Vi hörde i går hur frågan om reformens ekonomiska verkningar berördes av
herr Björck i det anförande, som han höll sent på kvällen. Herr Björck refererade
därvid de siffror, som hade kommit fram som resultat av den Swartlingska
utredningen, som också finnes refererad i Ivungl. Maj:ts proposition. Dessa
siffror äro genomsnittssiffror och av dem framgår för kommunernas del
en genomsnittskostnad, som kan användas som ram, då man söker bilda sig en
föreställning om vad reformens genomförande skulle draga för kostnader i
sin helhet. Men herr Björck förbigick alldeles hur dessa genomsnittssiffror
fördela sig på de olika kommunerna. En genomsnittssiffra för hela landet
säger ju ingenting, den innebär i varje fall ingen garanti för att inte den
ena eller andra kommunen kan komma att råka ytterst illa ut, ty inte faller
det på varje kommun ett statistiskt medeltal av dessa siffror — det kan väl
inte herr Björck begära att jag skall tro. Här föreligger naturligtvis för oss
en anledning till stor oro, ty vi veta inte huruvida inte genom ett bifall till
utskottets förslag den ena eller den andra kommunen kan komma att påläggas.
en börda, som kan åstadkomma förvirring i dess finanser. Vidare förbigick
herr Björck alldeles de kostnader, som konsekvenserna av detta beslut
kan tänkas medföra. Skall man emellertid räkna med alla de förändringar
inom folkskoleväsendet, som komma som konsekvens av utskottsförslaget, så
måste vi säga .oss, att räcka vi handen här, så kommer man att leda oss ett
långt stycke på en väg i riktning mot ökade utgifter.

Det är emellertid inte blott de ekonomiska verkningarna av ett bifall till
utskottsförslaget, som man har anledning hysa oro för. Man bär också anledning
att hysa bekymmer för dess verkningar på skollivet. Det är mycket
möjligt; att erfarenheten kommer att visa att det passar mycket illa ihop
med situationen på den ena eller den andra orten. Det är mycket troligt att
vi komma att bli översvämmade med petitioner och motioner, i vilka det
uppvisas att systemet icke passar för den eller den orten. Det är verkligen
mycket tråkigt att ta pa sitt ansvar att genomföra denna reform utan en utredning,
som ger vid handen, att den smidigt anpassar sig efter läget på
den ena och den andra orten. Utskottet säger därom: Ja, men det ställer

man till rätta efteråt. . Nog är det väl emellertid bra besynnerligt att resonera
på det sättet, och jag vill bara säga att herrarna skulle nog inte bli belåtna
med lagutskotten, om vi där resonerade så, att vi kunna ta vilka besynnerliga
lagar som helst, och blir det sedan klagomål i orterna, så ändra vi
lagen. Jag vet inte varför man på denna statsutskottssida, som skolutskottet
företräder, skall ha så mycket lättvindigare uppfattning av problemet.

I själva verket framträder vid den punkt, dit mitt resonemang nu hunnit,
ganska tydligt den motsättningen, som skiljer mig från utskottsmajoriteten.
Jag skall sluta mitt resonemang i saken med att säga några ord om denna
motsättning.

Den motsättningen ligger inte alls till på det viset, att utskottsmajoriteten,
som hans excellens herr statsministern sade, vill storma den sista konstitutionellt
och .socialt åt överklassen förbehållna skansen, och att vi skulle vara de,
som försvarade denna skans. Den där skansen finnes inte längre! Var och en,
som känner till det verkliga livet, vet, att denna skans är en reminiscens, som
hägrar i minnet hos män, vilka ha fått sina intryck under en gången tid, men
den finns inte längre i det verkliga livet. Det skulle för övrigt inte falla mig
in att ställa mig på en principiell ståndpunkt, som skulle innebära, att jag ville
försvara någon sådan skans.

Nej, motsättningen ligger till pa ett helt annat sätt. Det är en temperaments -

Torsdagen den 19 maj f. m.

41 Nr 82.

motsättning, som framträder mellan å ena sidan den, som går ut ifrån ett system
och sedan vill tillämpa det på det levande livet och pressa in livet i systemet
med förbehåll att, om det passar alltför illa, sedermera ändra systemet, och
å andra sidan den, som vill, att man först skall studera det levande livet i alla
dess skiftningar med kärlek för dess rika livsyttringar och så försöka att efter
det anpassa ett system, som är ägnat att låta allt, som där växer och frodas,
komma till uttryck på det gynnsammaste och bästa sättet.

Det är enligt sist angivna tankelinje, som jag resonerar, inte bara när det
gäller denna fråga, utan jag bemödar mig verkligen om att resonera så vid all
reglering av det mänskliga samhället. När jag nu här finner ett utskottsbetänkande,
som principiellt sett står på en helt annan ståndpunkt, så kan jag
inte ansluta mig därtill.

När jag säger detta, talar jag som medlem av bondeförbundet. Det är för
mig inte alls någonting påkostande, att jag därvid ställer mig på en annan
ståndpunkt än vad bondeförbundets utskottsrepresentanter hava gjort. Jag
betraktar de saker, som förekomma här i kamrarna, uteslutande sakligt. Om
vissa representanter från den grupp, jag tillhör, i detta utskottsbetänkande eller
i andra utskottsbetänkanden framlägga en ståndpunkt, som jag vid saklig
prövning finner icke passa för min uppfattning, ställer jag mig emot den. Det
har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Likaså, när jag sitter i ett
utskott och framlägger min uppfattning, begär jag inte, att de andra medlemmarna
av bondeförbundet skola rösta för den. Såvitt jag har fattat bondeförbundet,
är det en förening av frie män, en förening, som har kommit till för
att bereda dem möjlighet till fri samverkan på basis av en gemensam åskådning.
Om någon ställer sig på en annan ståndpunkt och säger, att om det visar
sig, att bondeförbundets ledamöter i en sådan fråga som denna rösta på
olika sidor, innebär det, att bondeförbundet faller sönder, då visar det bara,
att han har en fullkomligt annan uppfattning av vad ett parti är än jag. Jag
vågar ändå säga, att den uppfattning, som jag har, är dock av en mycket
friare, av en uppriktigt sagt modernare typ än den andra, som har tillkommit
under tider, då partilivet utvecklades under tryck ovanifrån och då man måste
så där hårt hålla ihop, så att partierna fingo en viss karaktär av sammansvärjning.
Men en sådan karaktär är det fullständigt onödigt för partierna att bibehålla
i våra dagar. Vi kunna mycket väl inom de olika partierna och grupperna
ha olika meningar, utan att det alls behöver tydas som ett upplösningsfenomen.
Tvärtom. Den slaviska lydnaden inom ett parti är enligt min tanke
snarare ett symptom på att partiet i dess helhet saknar självständighetens friska
salt och därför också kanhända inte äger den kraft att motstå tidens åverkan,
som det eljest skulle äga.

Jag har velat säga dessa ord med anledning av vad som förekommit i debatten,
då en talare yttrade sig i bondeförbundets namn och en annan talare mycket
starkt reagerade mot den uppfattning, som därvid kom till uttryck.

Min ståndpunkt i själva sakfrågan är alltså den, att det är önskvärt och
nödvändigt, att man får ett uppskov med denna fråga för att kunna få fram ett
förslag, som kan behandlas i ordentlig ordning, så att vi få tid att läsa det och
motionera om det och få det utskottsbehandlat. Jag vet icke någon annan praktiskt
möjlig väg att uttrycka denna min önskan än att, herr talman, yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Jag hör icke till do

speciellt sakkunniga i denna fråga, men vi äro ju så lyckliga att hava en massa
dylika personer här i kammaren, och följaktligen är det ej så stor skada, att det
inte finns en till. Men jag har i alla fall gått igenom elementarskola, och jag
har varit 29 år i Uppsala, därav 21 år såsom universitetslärare, och då är det

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

Nr 32.

42

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

ju ganska naturligt, att jag nu, då detta ärende är före, skulle vilja säga något
om, hur jag ser saken.

Här är det fråga om en stor reform av vårt undervisningsväsen, och då synes
det mig, att man är skyldig, liksom vid större reformer överhuvud taget, att
noga göra klart för sig följande: vad är det för ett mål, man vill vinna genom
denna reform? Ty det är ju uppenbart, att det är målet, som skall bestämma
medlen.

För mig ligger saken så, att jag anser, att målet är att vårda och ytterligare
förstärka vår kultur liksom också att ge de enskilda inom vårt land ökade möjligheter
att kunna utöva sin verksamhet på ett för dem själva och landet gagneligt
sätt. Emellertid är det nog icke allas uppfattning, att målet är det av mig
nu angivna. Läser man den kungl. propositionen, finner man, att där står: »Det
gäller att åvägabringa en sådan utformning av skolsystemet, att de bildningsmöjligheter
de högre skolorna erbjuda kunna bekvämt utnyttjas icke blott av
dem, som av ålder företrädesvis tagit dem i anspråk för sina barns undervisning,
utan jämväl av de .stora skikt inom samhället, vilka först på senare tid
vunnit politisk fullmyndighet.»

Kunde man hysa någon tvekan om vad som menades med vad som sålunda
står i den kungl. propositionen, så har den blivit undanröjd av en talare, som i
dag hade ordet och som tillhör dem, som äro för förslaget. Han betonade, att
denna allmänna bildning, som man vill åstadkomma i ökad grad genom detta
förslags realiserande, är ej närmast en bildning, som skulle sätta den enskilde
i tillfälle att på ett bättre sätt utöva sin verksamhet, utan det är en utbildning,
som är förutsättningen för, att den politiska makt, som man har givit stora
kretsar inom Sveriges folk, skall kunna användas på ett tillfredsställande sätt.
Den ärade talaren drog en ytterligare konsekvens av denna ståndpunkt, då han
sade, att demokratien icke kan nöja sig endast med detta program, »utan, såsom
vi socialdemokrater ju redan i vår motion hava visat, anse vi», att den kräver
också något ytterligare, nämligen att staten genom understöd åt de unga
ger dem möjlighet att förvärva denna för utövandet av deras politiska rättigheter
erforderliga bildning.

Nu är jag långt ifrån någon fiende till bildningen och allra minst, kan jag
säga, till folkbildningen. Men å andra sidan måste man enligt min uppfattning,
när man talar om bildning, icke begränsa sig till den teoretiska utbildningen,
utan för mig gäller det, att var och en skall få möjlighet att förvärva så stora
insikter, att han kan fullgöra ett nyttigt arbete inom samhället. Det politiska
är ej för mig huvudsaken. Staten är icke för mig det viktigaste, utan staten är
ett medel för de enskilda, så att de skola kunna leva ett mänskligt liv och utöva
en verksamhet till gagn för dem själva och till det allmännas bästa.

Nu förstår jag, att om man här anlägger den politiska synpunkten, tänker
man mycket på, att man genom att lägga skolväsendet på det sätt, som nu är
ifrågasatt, även skulle tillvarataga de unga begåvningarna, d. v. s. att de unga
skulle få en sådan allmän kännedom om saker och förhållanden, att de såsom politici
skulle dels kunna rösta något så när rätt och, om de voro så lyckliga att
bli invalda i representationen, på ett någorlunda ordentligt sätt utöva sitt uppdrag.
Jag tror, att om man åter ser på frågan ifrån synpunkten av unga begåvningars
blivande verksamhet överhuvud taget, är man för närvarande ingalunda
ur stånd att kunna få dem fram och tillvarataga deras begåvning. Frågan
är dock: vad menar man med unga begåvningar? Man talar om studiebegåvade.
Vad är det för folk? Är det folk med större intelligens och skarpsinne,
eller är det sådana, som blott kunna tillägna sig ett visst mått av kunskaper?
Det är ju alldeles klart, att man avser de senare, så att ju flera, som
gå den teoretiska vägen, desto flera bli också i tillfälle att såsom studiebegåvade
tillvaratagas.

Torsdagen den 19 maj f. m.

43 Nr 32.

Men om man däremot .ser saken från den synpunkten, att man vill taga vara
på personer med intelligens och skarpsinne och anser huvudsaken vara deras
blivande verksamhet, tror jag för min del ej, att man behöver vidtaga några särskilda
åtgärder för deras tillvaratagande. De taga sig nog till vara själva, och
åtminstone min erfarenhet av livet är den, att det sannerligen, även så som skolväsendet
nu är ordnat, ingalunda är .svårt för dylika att komma fram och komma
på de rätta platserna, visserligen ej alltid på den teoretiska vägen men så
mycket oftare på den praktiska.

Då man nu skall avgöra — ifall man anser, att uppgiften med en reform är
att sätta folk i stånd att i högre grad utöva en nyttig verksamhet — hur man
bör ställa skolväsendet, så synes det mig, som om man borde begränsa sin undersökning
till det mera teoretiska skolväsendet. Jag ser således för närvarande
bort från de praktiska skolorna, eftersom det nu icke gäller dem i det
föreliggande förslaget. Då synes det mig, att när man har tre olika stadier i skolväsendet,
nämligen folkskolan och realskolan samt slutligen gymnasiet, har
man att i första hand undersöka uppgiften för dessa olika skolstadier, ifall de
verkligen bliva avslutningsskolor för dem, som ha genomgått dem. Sålunda,
vad är uppgiften med de olika skolorna? Ja, därom torde vi vara tämligen
ense, att folkskolan skall ge den allmänna medborgerliga bildning, som man
överhuvud taget anser, att ett civiliserat samhälle fordrar av sina medlemmar.
Realskolan återigen skall ge en högre dylik bildning, och gymnasiet slutligen
skall skapa förutsättningarna för ett fortsättande vid högskolor för dem, som
skola fylla viktigare uppgifter.

När man nu undersöker, hur man skall inrätta dessa skolor, bör naturligtvis
huvudvikten läggas på, att de bli inrättade så, att de fylla sin egentliga uppgift.
Folkskolan skall sålunda inrättas så, att den fyller den uppgift, som är
satt för folkskolan, realskolan likaså och slutligen gymnasiet på samma sätt.
När man sedan erinrar sig, att skolorna även ha en annan uppgift, nämligen att
kunna vara ett genomgångsstadium från en lägre undervisning till en högre,
blir detta dock en sekundär sak. När man därvid skall avgöra, var och hur
övergången skall ske, skall man naturligtvis icke taga huvudsaklig hänsyn till,
hur den föregående skolan bör vara inrättad för att fylla sin egentliga uppgift,
utan man skall undersöka, vad den skola, som utgör nästa stadium, kräver
av den föregående, för att denna skall kunna fylla sin uppgift med avseende
å övergången från den ena till den andra.

Jag kan icke herrarnas terminologi riktigt, men åtminstone jag för min del
tar uttrycket enhetsskola i den betydelsen, att det principiellt innebär en mera
omedelbar övergång från de olika stadierna, folkskola, realskola och gymnasium.
Man kan omöjligen, om man undersöker, hur skolorna skola vara inrättade
för att fylla sitt eget närmaste, egentliga mål, komma till det resultatet,
att de .skola anknytas utan vidare på det sättet, att genomgången av den ena
skall vara den naturliga övergången till den andra. Det kan icke vara riktigt,
ty ändamålet med t. ex. de sex klasserna i folkskolan är att giva en viss bildning,
som är en enhet och som passar för det ändamål, som den skolan är avsedd
för, men man kan ej därmed säga, att det är lämpligast att sedan låta genomgåendet
av dessa sex klasser i folkskolan fortsättas av realskolan o. s. v.

När man nu skall träffa sitt avgörande i denna fråga, kan man följaktligen
ej, såvitt jag begriper, komma till annat resultat, än att man först måste ha
reda på, hur de särskilda skolstadierna skola vara organiserade för att fylla
sin egeni liga uppgift. Det måste man veta för att kunna förstå, på vilket
stadium i den ena skolan man skall göra övergången till närmast högre, ifall
det är meningen, att en elev skall gå vidare. För att lösa detta problem, hur
man skall ordna med avseende å förhållandet mellan folkskola och realskola
och mellan realskola och gymnasium samt avgöra, vid vilken tidpunkt eleven

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torta.)

Nr 32.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Fort*.)

44 Torsdagen den 19 maj f. m.

lämpligen och utan förlust av tid bör övergå från det ena stadiet till det
andra, om lian vill fortsätta uppåt, måste man sålunda känna till såväl folkskolans
som realskolans och gymnasiets inre organisation.

Herr statsrådet gjorde i går gällande, att det kungl. förslaget visserligen
har på åtskilliga punkter gått in på frågan om realskolans och gymnasiets inre
organisation, men denna utredning var inte fullständig. Skälet därtill var,
att det icke är riksdagen, som besluter om denna inre organisation, utan det
är Kung!. Maj :t själv, och följaktligen ansåg man sig kunna vid detta tillfälle
begränsa sig till att ange vissa synpunkter. Hör min del får jag erkänna,
att åtskilliga av de synpunkter, som äro framlagda i det kungl. förslaget,
äro för mig synnerligen tilltalande. De påminna mig om den skola,
som jag tillhörde i min ungdom. Jag ser en återgång till åtskilligt, som då
fanns och som sedermera enligt min åsikt delvis har förstörts vid de reformer,
som hava skett efteråt. Medlen voro ju visserligen icke alltid desamma.
Om jag t. ex. tänker på den större koncentration i avseende å ämnena, som
man nu vill åstadkomma, så åstadkoms den på min tid på det sättet, att jämte
åtskilliga mycket duktiga lärare hade vi andra, som voro rätt svaga, och följden
blev den koncentration, som erfordrades. Men jag vill säga, eftersom jag
nu talar om mina gamla lärare, att även de bland dem, som kanske voro något
svaga i skötseln av sitt egentliga ämne, såsom personligheter visst icke voro
svaga.

I sammanlmng härmed vill jag till beaktande upptaga en sak, vilken jag
tycker vara något förbisedd i den utredning, som föreligger för oss i denna
fråga. Obestridligt är nämligen, att man överskattat betydelsen av kunskaper.
Det är ju egendomligt att höra en gammal professor komma fram med ett
så hädiskt tal, men det är mitt intryck. För att man skall slå sig fram i
livet, behövs det så mycket annat än kunskaper. Jag talade nyss om, att
det behövdes huvud, som man kallar det, eller intelligens och skarpsinne, för
att en person skall komma fram. Men det behöves åtskilligt annat. Det behöves
viljekraft; det behöves förmåga att försaka, och det behöves uthållighet. Det
kräves överhuvud taget karaktär, och allt detta tillsammans är det, som bestämmer.
hur det går i livet för en människa. Om man nu i sitt begär att
skapa likställighet, jämlikhet, som det heter, gnor aldrig så mycket för att
sprida kunskaper och bereda alla möjlighet att inhämta samma kunskapsmått,
så räcker det ej. långt. Olikheten kvarstår, ifall man icke också skaffar dem
de andra kvalifikationer, som jag just nämnde.

I samband därmed vill jag erinra om en sak. Jag undrar, om ej bland dem,
som hava drivit så hårt på att få fram en skolreform i den riktningen, att
det skall bli en s. k. enhetsskola, funnits en känsla av, att man i vårt samhälle
icke är riktigt uppskattad, om man ej har ett visst mått av kunskaper.
Därför skall man se till, menar man, att man kan bereda tillfälle för så
många som möjligt att gå igenom skolor och taga examina. Emellertid, dylikt
tal är en kvarleva från en föråldrad uppfattning. Det är egentligen ingen
kulturmänniska, som nu för tiden vid uppskattningen av en personlighet bryr
sig om att fråga, huruvida vederbörande tagit examen eller ej. Alla de, som,
om jag så får saga, själva äga en högre bildning eller överhuvud taget ha en
finare uppfattning av livet, anse ingalunda, att jämlikheten på något sätt
rubbas av, att den ene ej har tagit lika mycket examina eller gått igenom samma
skolor som den andre.. Men däremot kan man ej komma ifrån, att det på vissa
håll existerar en dylik känsla, men då existerar den hos dem, som ej anse
sig själva vara jämlika, nämligen just hos dem, som brista i det ifrågavarande
avseendet. Ett. uttryck härför ha vi däri, att det så ofta händer, att
föräldrar äro så begärliga efter, att deras barn skola komma upp i en annan
samhällsklass än den, vilken de själva tillhöra. Det är en viss känsla av att

Torsdagen den 19 maj f. m.

45 Nr 32.

de ej äro jämlika, en känsla, som är fullkomligt oberättigad i våra dagar och
som mycket ofta ger anledning till, att man skapar otrevnad och bekymmer
för sig själv och gör kampen för tillvaron svårare för sina barn.

För att emellertid återkomma till själva ämnet, vill jag erinra om, att ecklesiastikministern
åberopade såsom skål, varför han ej hade närmare utfört frågan
om realskolans och gymnasiets inre organisation, att han ej behövde göra
detta, enär Kungl. Maj:t ju i det fallet hade beslutanderätt, och detta vore
följaktligen en fråga, som kunde komma senare till avgörande. Ja, det är ju
mycket bra, ifall denna inre organisationsfråga kunde ses isolerad, men om
man som jag har den uppfattningen, att man ej kan lösa frågan om den yttre
organisationen utan att ha fullkomligt klar för sig även frågan om den inre,
kommer man till en annan slutsats. Så måste man enligt min åsikt för att
t. ex. veta, om man bör låta den tredje, fjärde, femte eller sjätte folkskoleklassen
vara den, från vilken lärjungarna lämpligast böra gå över till realskolan,
ovillkorligen ha klargjort för sig, huru denna realskola skall vara
inrättad och hur undervisningsplanen i fråga om densamma skall vara o. s. v.
Och detsamma gäller, när man skall bestämma, hur anknytningen skall ske
mellan realskolan och gymnasiet.

Här har gjorts den anmärkningen mot denna enhetsskola, om jag nu så får
kalla den sexåriga folkskolan med övergång till realskolan, att man med en
sådan komme att få en alltför stor tillströmning till de teoretiska levnadsbanorna,
och jag kan för min del ej underlåta att på det allra kraftigaste betona
just denna sak. Det är sant, att även om detta förslag skulle anses vara
i sig den lämpligaste formen för skolväsendets ordnande, så får man i en tid
som den nuvarande ej förbise den frågan, huruvida en dylik anordning ej skulle
verka därhän, att tillströmningen till de teoretiska banorna bleve ytterligare
ökad med alla de faror, som detta drar med sig. Ty om man kommer till det
resultat, att man genom denna förändring skulle få en ytterligare ökning i
antalet studenter — om jag nu begränsar mig till dessa — måste vi av det
skälet se tiden an, innan vi öppna en sådan slussport för alla och genom
den draga in nya skaror av unga. Här i landet är det faktiskt så för närvarande,
och det tror jag ej någon kan bestrida, att nästan på var enda levnadsbana
finnes det övermått av unga krafter, för vilka det för varje dag
blir allt svårare och svårare att kunna få någon sysselsättning och ännu mindre
möjligt naturligtvis att erhålla någon ersättning, och fortsätter det på detta
sätt, så kan jag för min del ej komma ifrån, att vi snart stå inför ett litterärt
proletariat till stor olycka för våra unga och till stor skada för vårt land.

Vad som vidare, förutom den syn på saken, som jag nu har gjort gällande,
i denna fråga inverkar på mig är, att så många sakkunniga personer ställt
sig avvisande mot det förslag, som föreligger. Det är kanske en svaghet av
mig, men jag har alltid handlat på det sättet, att där jag själv icke har tillräcklig
sakkunskap har jag följt sådana sakkunniga, för vilka jag haft förtroende.
Och så även i detta fall ; jag skulle följaktligen här ha opponerat mig,
även om jag ej haft de principiella betänkligheter, som jag på anförda skäl
hyser mot det föreliggande förslaget. Detta förslag — det vill jag slå fast,
eftersom det har varit olika meningar därom — innebär ett principiellt
partitagande för den sexåriga folkskolan och den fyraåriga realskolan. Det
har här diskuterats mellan herr Reuterskiöld och herr Wohlin om, vilken
utskottets ståndpunkt är i den frågan. Jag delar fullständigt herr Westmans
mening i det hänseendet. Men vi ha fått ett mycket auktoritativt uttalande i
dag från hans excellens herr statsministern, som alldeles tydligt gjorde gällande,
att denna enhetsskola, d. v. s. den sexåriga folkskolan etc., vore just
det, som krävdes och som vore det värdefulla, det principiellt riktiga, ehuru
man visserligen hade givit koncession åt en motsatt uppfattning genom de

Ang. omorganisation

av det högre,
skolväsendet.
(Fort».)

Nr 32. 46

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

bestämmelser, som i förslaget finnas angående övergång från en fyraårig folkskola.

_ Jag vill tillägga, att åtskilliga sakkunniga, som jag fäster mycket stor
vikt vid, anse, att den föreliggande frågan icke heller fått den utredning, som
kräves, för att man skall våga sig på ett steg sådant som det föreslagna, och
för min del skulle jag, på grund av mina egna betänkligheter och på grund
av dessa uttalanden från sakkunniga, ej våga under några förhållanden i dag
rösta med utskottet.

Men sedan tillkommer en annan omständighet. Vad man än må säga om den
ekonomiska utredningen, så vågar jag påstå, att det är få i denna kammare,
som ha en aning om, hur mycket en reform sådan som den, som nu utskottets
förslag innebär, verkligen kommer att kosta staten, kommuner och enskilda.
Här finnas utredningar, och jag har själv i regeringen varit med om att söka
få fram en dylik, men vad som föreligger är ingalunda tillräckligt för att
kunna bedöma frågans ekonomiska sida på ett tillfredsställande sätt. I går
kväll rörde sig herr Björck med åtskilliga siffror, och jag är övertygad om,
att de siffrorna äro riktiga. Men voro de å andra sidan fullständiga? Voro
alla möjligheter tagna i beräkning? Det tror jag för min del icke. Jag tror,
att man har anledning att förneka detta. Min erfarenhet är för övrigt den,
att man bör vara synnerligen försiktig, när man rör sig med siffror. Vill man
riktigt komma in i ett dåligt företag, är det nog att slå sig till ro vid en
god sifferutredning angående detsamma, ty kalkylen beror ofta på, vilket resultat
sifferuppställaren själv vill få ut av siffrorna. Följer man dem,när de äro
riktigt vackra, då går det i regel galet, men är man återigen, ifall de äro så
vackra, att det strider mot ens eget sunda omdöme att de kunna vara riktiga,
klok nog att ej följa dem, då ha de verkligen ofta lyckats rädda en från att
begå ett misstag. Så är det verkligen här. De siffror, som blivit framlagda,
äro alltför gynnsamma, för att man, när man närmare tänker över vad det här
är fråga om och vad för konsekvenser förslagets antagande måste draga med
sig, skall kunna lita på dem. Utredningen inbjuder till ökad försiktighet, och
det fordras sålunda, att man ytterligare får undersöka saken och närmare tänka
över valören av de olika uppgifterna.

Herr greve och talman! På grund av att jag finner, att det föreliggande
förslaget är byggt på en felaktig principiell uppfattning, att det i vissa avseenden
är skadligt och i andra avseenden saknar erforderlig utredning, och
då^ förslaget dessutom står i strid mot uppfattningen hos det stora flertalet i
frågan mest sakkunniga, ber jag att få yrka avslag på den föredragna punkten
och därmed på förslaget i sin helhet.

Herr Enhörning: Herr greve och talman, mina herrar! Runt omkring i

landet hava herrar rektorer vid läroverken uttalat sina större eller mindre bekymmer
med anledning av det föreliggande skolförslaget. Så t. ex. har rektorn
vid läroverket i Sundsvall, eftersom skolutskottets förslag för Sundsvall
och dess omnejds invånare innebär väsentligt försämrade möjligheter för deras
läroverksstudier, framhållit sina bekymmer över förslaget i en framställning
till stadens stadsfullmäktige, vilka nu anmodat mig framhålla inför denna kammare
sina synpunkter för uppnående av en för läroverket något gynnsammare
organisation. På grund härav kan jag ej underlåta framföra den behjärtansvärda
framställningen, för att få den intagen i riksdagens protokoll med hopp
om, att då Kungl. Maj:t — om utskottets förslag godtages av riksdagen —
går att granska och utföra riksdagens beslut, Kungl. Maj:t då får riksdagens
bemyndigande att vidtaga de ändringar i organisationen, som uttalats under
debatten och som efter sakligt prövande befinnas vara för läroverken nyttiga
och nödvändiga. Detta är så mycket mer nödvändigt, som utskottet icke har

Torsdagen den 19 maj f. m.

47 Nr 32.

låtit undersöka vad som egentligen kräves och är av behovet påkallat för
varje skola.

Stadsfullmäktige framhålla, att skolutskottet föreslagit dels en femårig realskollinje,
byggande på fyraårig folkskolkurs, dels en fyraårig realskollinje,
anknytande till sexårig folkskolkurs, varav den senare föreslagits erhålla parallellklasser.
men ej den förra, varjämte även flickor skulle äga tillträde till
realskolan. Den förra, den femåriga realskolan, skulle normalt på 9 år leda
till realskolexamen och på 12 år till studentexamen, under det att den senare,
den fyraåriga realskolan, normalt skulle kräva ett års längre studier eller resp.
10 och 13 år. Föräldrar, vilkas barn ej behöva inackorderas för genomgång
av läroverket, skulle givetvis välja den kortare vägen, den femåriga realskolan,
framför den fyraåriga.

En statistisk utredning över hemorten för de i de första klasserna vid läroverket
under de senaste fem åren intagna visar, att i medeltal 92 % icke
behövt anlita inackordering, under det att 8 % kommit från landsbygden för
att inackorderas i staden, eller i medeltal per år 50 gossar utan och 4 med
inackordering. Till detta överraskande resultat bidrager förefintligheten av
synnerligen goda kommunikationer mellan staden och de tätt befolkade grannsamhällena.
Barn ända från Njurunda och Sund bo numera i sina hemorter
under skoltiden.

Under förutsättning, att samma proportion fortfarande skulle föreligga mellan
antalet gossar från staden med omnejd och från landsbygden — och någon
anledning till förändring därutinnan kan ej påvisas — skulle sålunda cirka 50
gossar söka inträde i den femåriga realskolans första klass. Med flickornas
rätt till inträde i läroverkets realskola tillkommer en nu oberäknelig kontingent
av inträdessökande. Antag försiktigtvis, att blott ett 10-tal flickor
från staden med omnejd önskade inträde från folkskolans fjärde klass till den
femåriga realskolans första klass. Minst 60 barn — sannolikt flera — skulle
sålunda årligen önska inträde i denna klass, som enligt den föreslagna organisationen
av läroverket endast kan mottaga 30 elever. De övriga måste då
avvisas och hänvisas till den fyraåriga realskolan, i vilken de skulle kunna
vinna inträde först efter ytterligare 2 års vistelse i folkskola, och för dessa 30
barn ställes sålunda i utsikt att nödgas anlita en ett års längre tid krävande
skolform.

Den fyraåriga realskolan med sina 60 platser till förfogande skulle rekryteras
av landsbygdens barn — till antalet fullkomligt oberäkneligt — jämte
från sjätte folkskolklassen kommande, vilka av en eller annan anledning ej
sökt eller vunnit inträde i den femåriga realskolan. Den naturliga och av lokalbehovet
för närvarande betingade organisationen av Sundsvalls läroverk
med det föreslagna blandade systemet av fyraårig, och femårig realskola och
flickors tillträde till realskolan pekar bestämt i riktningen av femårig realskola
med parallellklasser, under det att den fyraåriga blir enkellinjig, alltså
kommer att innehålla 13 realskolavdelningar i stället för föreslagna 12, eller
samma organisationsform, som föreslagits för Gävle, Västerås m. fl. städer.
Skulle tillströmningen från den sexåriga folkskolan sedermera visa sig stor
nog för parallellklasser i den fyraåriga realskolan, kan duplicering även tänkas
på denna linje. Med hänsyn till föreliggande lokalbehov bör den föreslagna
organisationen av Sundsvalls läroverk ändras därhän, att från början parallellklasser
anordnas för den femåriga realskolan och sedermera — i mån av behov
— för den fyraåriga.

Så långt herrar stadsfullmäktige i Sundsvall, men stadsfullmäktige ha dock
förbehållit sig, att detta deras enhälliga uttalande icke får betraktas som ett
partitagande för eller emot skolreformen.

För egen del måste jag understryka nödvändigheten av, att läroverket i

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 82. 48

Torsdagen den 19 maj £. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Sundsvall får samma organisationsform som läroverken i Karlstad, Kalmar,
Hälsingborg m. fl. städer, nämligen parallellklasser för den femåriga realskolan,
men tills vidare ej för den fyraåriga, och att flickor alltså endast få
tillträde till gymnasiet.

Dessutom skulle jag även vilja framhålla, att man kan vara fullt övertygad
om, att föräldrar, då de finna, att det ej finnes plats för deras barn i en bättre
och kortare tid krävande skoltyp, obönhörligen skola utslunga bittra förebråelser
emot den nya skolordningen, som förlänger skoltiden med ett år, med ty
åtföljande ökade uppfostringskostnader. Det är ju att gå tillbaka och ej
framåt, vilket senare har varit alla pedagogers strävande och mål sedan långt
tillbaka i tiden.

Den kungl. propositionens förord för en realskollinje vid Sundsvalls starkt
frekventerade flickskola har av utskottet avstyrkts, och kommer utskottet
i stället med den överraskande nyheten, att läroverket i sin helhet skall stå
öppet för flickor, varigenom Barnundervisning på läroverksstadiet, om vars
lämplighet mycket delade meningar råda, radikalt införes. Häremot måste
jag nedlägga en energisk och allvarlig gensaga, fasthållande vid att det torde
bliva ovillkorligen behövligt att bibehålla läroverket för flickor i den utsträckning,
som är nödvändigt till övergången till gymnasium, i likhet med
förslaget för nyss nämnda städer, Karlstad, Kalmar m. fl.

Läroverksbyggnaden i Sundsvall har under de sista åren till- och ombyggts,
så att den nu torde vara den största i Norrland, med särskilda lärosalar för
fysikaliska och naturvetenskapliga ämnen, och torde kostnaden härför ha uppgått
till omkring 700,000 kronor. Härigenom har staden visat sitt stora pedagogiska
intresse, som givetvis kommer den tätt befolkade landsbygden till
godo, och då bör väl staden hava någon rätt att få sina önskemål sakligt
prövade och beaktade vid genomförandet av den nya läroverksreformen, som
väl blir beståndande för en längre framtid, när den slutliga reformen till skolförslaget
skall utformas.

En folkskolinspektör har i Sundsvallsposten skrivit en temperamentsfull
artikel över »Vad våra skolmyndigheter säga» och erinrar bland annat därom,
att i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 31 december 1918 dikterade
dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, herr Värner
Rydén, att »flickskolan får ej ensidigt ombildas efter mönster av gosskolan».
Enligt skolkommissionens betänkande av den 26 april 1922 skulle ett större
antal flickskolor fortfarande få existera, däribland en i Sundsvall. Detta synes
även herr statsrådet hava beaktat — men utskottet har icke desto mindre uteslutit
Sundsvalls flickskola och ansett den sakna existensberättigande. Det
synes mig icke hava varit nödvändigt för herr statsrådet att med anledning
av vad utskottet sagt vika från sin ståndpunkt uti propositionen beträffande
Sundsvalls läroverk för flickor. Jag anhåller därför att få uttala den bestämda
förhoppningen, att staden hädanefter som hittills skall, i enlighet med
den kungl. propositionen, få behålla sin särskilda anstalt för flickornas högre
utbildning, och att alltså herr statsrådet vid det slutliga ståndpunktstagandet
i denna för staden och orten så viktiga fråga skall likställa Sundsvall beträffande
organisationen av nämnda läroverk med Karlstad, Kalmar, Hälsingborg,
m. fl. städer.

Herr greve och talman, jag instämmer i den föregående ärade talarens hemställan.

Herr Wigforss: Jag tar ej ordet i den här debatten för att söka övertyga
någon, och därför kan jag gärna tala för en tom kammare. Jag vill
bara på grund av de många, jag skulle nästan vilja säga provokationer, som
ha riktats till de ganska fåtaliga lärarna inom den socialdemokratiska grup -

Torsdagen den 19 maj I. m.

49 Nr 32.

pen här, deklarera min anslutning till det förslag, som från utskottet föreligger.
Jag gör det, fastän jag vet, att enligt anföranden från olika håll majoriteten
och till och med den mycket stora majoriteten av dem, som kallas sakkunniga
i fråga om de högre skolorna, gå på en annan linje. Herr Bergman
har anfört, skulle jag kunna säga, en hel sky av vittnen för sin ståndpunkt,
och herr Ljunglund har utnyttjat de 93 procenten av läroverkslärarna gentemot
de stackars återstående 7 på ett sätt, som vittnar om, att de nyomvända
anhängarna av majoritetsprincipen alltid äro något ivrigare än de, som hunnit
befästas i tron. Jag är visserligen en anhängare av majoritetsprincipen,
därför att den i många fall är den enda möjliga vägen för att komma till
ett praktiskt beslut, när ett beslut är nödvändigt, men jag skulle verkligen
akta mig för att, när det gäller en saklig fråga, försöka spela ut majoriteten
av sakkunskapen mot minoriteten, i synnerhet när denna majoritet genom
själva sin argumentering visar, att det måste vara något fel — jag vill ej säga
med slutsatsen, men i alla fall att argumenteringen vittnar om, att man har
haft slutsatsen klar, innan man har funnit motiveringen. Jag behöver ej
gå längre än till min egen stad Göteborg •— jag skall visserligen ej tala om
mitt eget läroverk utan om det, som ligger näst intill — för att finna två
av mina såsom framstående pedagoger mycket ansedda kolleger visa upp
orimligheten av denna nya skolreform på två diametralt motsatta sätt. Den
ena talar, som många talare här i debatten förresten, om den stora sugningen
till de intellektuella yrkena, alltså om överbefolkningen av den lärda banan
och det intellektuella proletariat, som sålunda måste uppstå. Det är själva
risken, som följer av den nya skolreformen. Den måste avslås därför, att det
blir så lätt för fattiga pojkar hädanefter att komma in på den lärda banan.
Hans kollega vid samma skola fördömer utskottsbetänkandet lika klart och
tydligt, men han gör det från rakt motsatta synpunkter. Han säger, att denna
reform kommer att försvåra tillträdet till den bättre uppfostran och åstadkomma
längre studier för samma fattiga begåvningar. Det är mycket möjligt,
att båda dessa pedagogers slutsats är riktig, nämligen att utskottsbetänkandet
och hela denna bottenskolereform är förkastlig, men bådas motiveringar
kunna knappast vara riktiga.

Jag behöver ej gå längre än till detta tal om det litterära proletariatet för
att återigen finna samma motsättning. Man klagar över, att man har för
många studenter. Det är orimligt, säger man, att på detta sätt år för år
öka antalet personer, som gå ut med studentexamen, men när man väl har
sagt detta, vad kräver man då praktiskt taget, på vilken punkt sätter man
in kritiken mot utskottets utlåtande? Jo, man säger: här kapar man ju
bort en gymnasielinje, här försvårar man sålunda för pojkarna eller flickorna
i denna stad att bli studenter eller studentskor. Ja, det är mycket möjligt,
att vad utskottet föreslår är oriktigt, men det kan ej vara riktigt att både
klaga över studenternas stora antal och på samma gång klaga över de dåliga
möjligheterna att få gymnasiebildning. Det är dessa och liknande överväganden,
som gorå, att jag liksom mina meningsfränder med stort lugn ser
den eniga sakkunskap, som har samlat sig på avslagslinjen.

Emellertid har man •— jag vill komma tillbaka till detta; det har också
varit en av anledningarna till att jag begärt ordet i donna mycket ofruktbara
debatt — inte bara antytt utan ganska tydligt sagt ifrån, att de läroverkslärare,
vilka icke ha förenat sig med dessa 93 procent i förkastelsedomen över
den nu föreslagna reformen, måste ha gjort det på något sätt mot bättre vetande
antingen därför, att de ha högre politiska syften — eller hur herr Ljunglund
uttryckte sig — eller därför, att de eljest skulle vara på något sätt rädda
för detta något, som kallas partidisciplin eller partipiskan. Jag skall gärna

Första leammarens protokoll 1927. Nr 32. 4

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

Kr 32. 50

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

tala öppet ut, och då kan jag inte låta bli att erinra kammaren om att det
inte var så många veckor sedan, som just det parti, jag tillhör, hade en liten
uppvisning av vilken frihet som råder för även mycket framskjutna medlemmar
inom partiet, när det gäller att intaga en ståndpunkt, som direkt strider
emot den, partiets majoritet har intagit, och detta i frågor, som sannerligen
äro mycket mera ömtåliga än den fråga, vi här i dag debattera.

Jag skall emellertid inte förneka, att det inom den grupp, jag tillhör •— det
är alldeles naturligt — i denna punkt har funnits åtskilligt delade meningar.
Flera talare i dag ha berört en fråga, nämligen frågan om inträdesprövningarna.
Andra talare ha berört striden om den fyraåriga eller treåriga bottenskolan
såsom parallellform till den sexåriga. Det är inte fråga om annat än
att spörsmålet om inträdesprövningarna varit ett tvisteämne, och vi ha redan
i dag hört, att det till och med inom den lilla grupp av läroverkslärare, som
finnes inom det socialdemokratiska partiet, råder delade meningar. Jag
hör verkligen till dem, som hålla på, att inträdesprövningarna skola slopas.

Jag tillmäter inte det beslut, som riksdagen tydligen nu kommer att fatta,
så överväldigande stor praktisk betydelse för den närmaste tiden, därför att
-— såsom redan påpekats •— så länge våra samhällsförhållanden och våra
ekonomiska förhållanden äro oförändrade sådana, som de nu äro, kommer
det säkerligen inte att bli tal om någon sådan invasion av studiebegåvningar
eller överhuvud taget studielystna ungdomar från de breda folklagren. Men
just därför tillmäter jag detta beslut i större grad betydelse såsom ett principbeslut.
Och när jag ser beslutet såsom ett principbeslut, anser jag det
viktigt och riktigt, att man med detta beslut stryker under, att man icke
endast avser att genom denna s. k. folkskola som bottenskola skapa möjligheter
för dem, som vi bruka kalla läshuvuden, att genom lättare tillgång till
utbildning klättra upp i vad vi bruka benämna överklassen, utan att vi med
detta beslut önska markera, att den skola, som kallas folkskolan, inte skall
vara den enda för de breda lagren, utan att det skall finnas möjligheter även
för dem att fortsätta utbildningen på de olika vägar, som kunna befinnas
lämpliga.

Men därmed är man ju framme vid den stora fara, som här från olika talare
har utmålats, för denna sugning av folk, som det heter, till dgn längre utbildningen
och möjligen till de lärda banorna. Herr Wohlin, till vilken jag
skulle vilja rikta några ord, gav en mycket målande bild av de faror för
samhället, som skulle hota på grund av en dylik stor tillströmning. Det var
den ena hemska framtidsbilden efter den andra, som han målade upp. Den
första bilden var — kanske denna kammare inte finner denna bild så hemsk
— att om vi finge folkskolan såsom bottenskola, skulle därav omedelbart
följa, att man krävde bättre folkskolor på landsbygden. Det är en konsekvens,
som jag gärna tar. Herr Wohlin tyckes däremot — med sitt, som han säger,
mycket stora intresse för folkbildningen •— anse detta vara en mycket skrämmande
framtidsutsikt. Men han stannar icke därmed. Han fortsatte med
att utmåla, att om vi på detta sätt lockade folk över till de lärda banorna,
skulle, låt oss säga, bondeklassen mista en allt för stor del av sina naturliga
begåvningar . Jag får bekänna, att på den punkten syntes mig herr Wohlin
inte fullt klar. Om han vore här inne — vilket jag inte vet. om han är •—
skulle jag gärna vilja fråga honom, vilketdera av de två alternativ, som jag i
detta fall kan se, han egentligen fann vara så fruktansvärt. Var det det, att
om ännu flera av böndernas barn droges över till den lärda banan, skulle det
vara ännu svårare för vår bondeklass att inom sina egna led få fram sina
naturliga ledare? Eller var det den farhågan, att om bondeklassens barn
finge en mycket bättre uppfostran och fortfarande stannade kvar vid sina fäders
yrke, de därigenom skulle kunna göra sig oberoende av ledare från den lärda

Torsdagen den 19 maj i. m.

51 Nr 32.

klassen? Jag tror, att vilkendera av dessa farhågor han än hyser, torde han
inte skrämma så många med den. Herr Wohlin lät emellertid denna målning
av framtiden kulminera i den skrämmande tanken — det är inte så säkert,
att kammaren kände sig så förskräckt, och det kan ju hända, att han inte
heller avsåg det — att han själv skulle bli tvungen att lämna den svenska
bondeklassen åt dess öde och överlämna bondeförbundet åt en annan professors
omsorger.

När herr Wohlin väl hade beskrivit dessa följder av ett beslut i överensstämmelse
med utskottets förslag, hamnade han ändå i ett yrkande, vilket, som
herr statsministern redan har påpekat, stod i en märkvärdig oöverensstämmelse
med premisserna. Ty dessa farliga konsekvenser, som han icke ville taga
genom ett .beslut i år, var han fullt beredd att taga nästa år, och han var
fullt med på, att riksdagen redan i år skulle skriva in i beslutet, att riksdagen
vore beredd att nästa år gå fram på denna linje med de båda formerna av
bottenskola. Jag tror, att själva denna slutsats visar, att utmålningen av riskerna
av dessa olika former av folkskolan som en bottenskola mera har sin
grund i gamla inrotade fördomar än i ett verkligen fördomsfritt studium av
de möjligheter, som föreligga. Det är naturligtvis lätt att säga, att om man
på detta sätt underlättar för barn ur sådana folkklasser, vilka tidigare inte
käft möjlighet eller, låt oss säga, tillfälle att låta sina barn fortsätta studierna,
kommer därigenom antalet barn, som gå den studerade vägen, att ökas.
Jag vill emellertid påpeka — och detta kan gälla som svar även på ett anförande
av herr Westman — att det uppskov med val av levnadsbana, som
blir en följd av att barnen få stanna sex år i folkskolan, inte nödvändigt behöver
leda till att antalet av dem, som gå in på den lärda vägen, ökas. Det
skulle mycket väl kunna hända, att det visade sig, att det för närvarande
finns barn, som skickas in på den lärda vägen, därför att man nu måste välja
så tidigt — redan efter de tre första åren — och det är mycket möjligt, att
man, om barnen fått lov att stanna i folkskolan alla sex åren skulle ha funnit,
att det vore lämpligare att låta dem fortsätta på en praktisk utbildnings väg.
Jag tror i alla händelser, att man inte skall vara alldeles för säker rörande verkningarna
av dessa olika möjligheter.

Risken av ett antagande av den längre bottenskolan låg vidare däri, att man
skulle sänka, som det heter, den kulturella nivån. Herr ^Mohlin ville inte ansluta
sig till talet om en s. k. kulturell avrustning, men han uttalade sig alldeles
tillräckligt tydligt om de konsekvenser, som han väntade av denna längre
bottenskola. Han talade om att studenternas nivå ytterligare skulle försämras
o. s. v. Jag tror, att detta var eu återklang av den gamla läran, att tiden
blir allt sämre och sämre. Redan nu äro studenterna sämre än de voro i våra
fäders tid, och om detta förslag går igenom, komma studenterna att bli ännu
sämre. Jag kan i detta fall bara vittna om min egen erfarenhet; jag har också
erfarenhet både som lärjunge och som lärare. Om jag skulle draga upp en
jämförelse mellan mina studentkamrater och de studenter, som jag själv examinerat,
skulle jag inte kunna säga, att jämförelsen utfaller till den äldre generationens
fördel. I alla händelser är det nog litet svårt att på detta sätt
ställa upp de båda typerna emot varandra och säga, att den sexåriga bottenskolan
måste ge ett sämre resultat än den fyraåriga. Om herrarna ett ögonblick
1m tänkt på vad en dylik jämförelse egentligen innebär, skulle var och
en förstå, att även om man inte kan draga några säkra slutsatser i någondera
riktningen, kan inte skillnaden vara väsentlig. Ty, såsom upprepade gånger
har påpekats, vari ligger skillnaden mellan den ena och den andra typen?

I bada fallen ga- barnen fyra år i folkskolan. T båda fallen gå de vidare
sju år i den högre skolan, innan de taga studentexamen. Men mellan
dessa fyra ar i folkskolan och de sju aren i det högre läroverket före

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 52

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

studentexamen ligger i ena fallet ett år i realskolans lägsta klass och i
andra fallet två år i folkskolans två högsta klasser. Man må ha vilken
uppskattning man vill av läroverkens överlägsenhet gentemot folkskolan •—
det skall ändå vara bra märkvärdigt, om man inte under de två sista åren i folkskolan
skall lära sig ungefär lika mycket som under det första året i läroverket.
Den som lugnt vill se på denna jämförelse, kan i alla händelser inte
draga någon annan slutsats än att hela detta problem kan avföras från diskussionen.

Det enda, som återstår är frågan: Varför i all världen skall man förlänga
studietiden, om det inte är nödvändigt? Det är alldeles riktigt; där ligger
kärnpunkten. Det är den enda punkt, där jag ser, att man verkligen har anledning
att på allvar diskutera, när man talar på detta sätt om de olika skolformernas
inbördes värde. Men just därför, att det blir en förlängning av
skoltiden, om man skulle genomföra den sexåriga bottenskolan, såsom den enda
och såsom regel, föreligger här ett förslag, som just har sin motivering däri,
att så länge det icke har kunnat visas, att man på rimligt sätt kan genomgå
folkskolan på fem år och komma upp i den fyraåriga realskolan, så länge ha
den fyraåriga bottenskolan och dem femåriga realskolan sitt existensberättigande.

Men även om man verkligen fortfarande skulle draga den slutsatsen, att studenternas
kunskaper i ena fallet skulle bli lägre än i det andra, tycker jag,
att man borde vara litet försiktig med att utan vidare sätta likhetstecken mellan
vår kultur och studenternas kunskaper i examen. Herr Trygger yttrade under
sitt anförande för en stund sedan, att man fullständigt överskattar kunskapernas
betydelse för bildningen. Jag ger honom till en viss grad rätt däri,
även om jag, som jag strax skall utveckla, inte kan följa honom alldeles. Men
att han samtidigt, som han säger, att man icke bör överskatta kunskapernas
betydelse för bildningen, talar om att vår nationella bildning skulle förlora
och sjunka, därför att studenterna eventuellt komme att sakna vissa kunskaper,
som de för närvarande ha, det står inte i överensstämmelse med vartannat.
Visserligen talade herr Trygger om, att man icke borde överskatta kunskapernas
betydelse. Han sade, att bildning är något helt annat, och frågade, vem
det är, som i vår tid fäster någon så stor vikt vid dessa kunskaper. Nej, man
tycker ju, att det kanske inte borde vara så, men jag vill erinra både herr
Trygger och kammarens övriga ledamöter om vad som gång på gång framförts
både i pressen och i denna kammare under diskussionen såsom ett stort
och avgörande argument gent emot den nu föreslagna reformen. Vad är det
för någonting? Jo, man talar icke blott om den mening, som råder bland 93
procent av läroverkslärarna, utan som något ännu viktigare hänvisar man till
den enhälliga bildade opinionen. När man i vårt land talar om den enhälliga
bildade opinionen, menar man ingenting annat än opinionen bland dem, som
tagit studentexamen eller som följa dem, som tagit studentexamen. Vi se i
alla händelser en tillräcklig övervärdering av den formella bildningen och av
dessa kunskapers betydelse, när man anser, att en majoritet i riksdagen bör
böja sig för denna bildade opinion, som har ett enda fribrev på att kallas för
den bildade, nämligen att vederbörande ha kunskaper, som motsvaras av låt
oss säga studentexamen, vilka majoriteten i riksdagen icke kan prestera. Jag
är annars alldeles ense med herr Trygger om att bildningen i många hänseenden
ligger på ett annat område. Men därför att vi erkänna, att bildning icke
är detsamma som kunskaper, tror jag, att vi icke äro ärliga mot oss själva,
om vi säga, att vi icke sätta värde på det slags bildning jag nu talat om eller
om vi icke, låt oss gärna brutalt säga: draga en gräns mellan dem som vi
finna vara bildade och icke bildade eller mellan mer bildade och mindre bildade.
Det hjälps inte, man kan draga den gränsen, och låt oss inte blunda för

Torsdagen den 19 maj f. m.

53 Nr 32.

det. Jag tror, att en talare här i kammaren — i alla händelser har han skrivit
om det i sin tidning — talat om hjärtats bildning och om den religiösa
grund, som är mycket mera värd än kunskaper. Ja, det är riktigt, men både
när vi tala om religion och om andra ting, som ligga djupt i människans väsen,
komma vi icke förbi det faktum, att det finnes en skillnad mellan den
kultur, som bygger på en viss fond av kunskaper och verkligen genomsyrats
av kännedom om de kulturfaktorer, på vilka vårt moderna liv vilar, och den,
med vilken detta ej är fallet. Det är icke riktigt att underskatta eller att i
ett sådant ögonblick som detta försöka skjuta åt sidan hela den frågan.

Om det icke vore för denna skillnad mellan människorna, skulle säkerligen
de rent ekonomiska olikheterna i samhället icke spela den roll, som de för närvarande
göra. Om jag på den punkten finge lov att sopa undan hela den rent
tekniska diskussionen om vårt skolväsen och ställa problemet direkt som det
ställer sig för den enskilda människan ■—- jag skulle vilja säga för de enskilda
föräldrarna —- vill jag fråga: hurudana skolor skulle vi inrätta, om vi i samhället
icke hade mer än en enda klass eller om vi i samhället utgjorde en enda
familj? Är det någon som skulle falla på den idén, att han, om det gällde hans
egna barn, skulle noga och uppmärksamt från de första åren giva akt på varje
skillnad i vad man kallar för receptiv begåvning, förmågan att lära sig räkna
de fyra räknesätten i hela tal, att komma till rätta med rättstavningslärans
krångligheter eller med ordklasser och satsdelar och eventuellt säga: det här
barnet är en överlägsen begåvning, därför att det snabbare lär sig det och det,
och jag skall skynda att separera det och sätta det i en särskild skola, för att
det så fort som möjligt skall komma ifrån umgänget med sina mindre begåvade
syskon och inte fördärvas av dem. Jag tror, att ingen familj skulle se saken
på det sättet. Man skulle i stället kanske tvärtom säga: »Det är beklagligt,
att olikheterna i begåvning äro så störa, men när de nu finnas, behöva vi inte
göra dem större än de med nödvändighet äro, utan vi skola försöka hålla barnen
samman i en kulturell samhörighet, som icke får brytas, därför att somliga
av dem ha möjligheter att snabbare inhämta kunskaper än de andra.» Det är
på det sättet jag tänker mig, att ett verkligt definitivt skolsystem bör vara
anordnat, att man håller samman de barn, som faktiskt äro barn i samma
samhälle, i allt som är väsentligt, för att de skola känna sig jämlika i kulturellt
hänseende — hålla dem samman i detta väsentliga utan att det får hindra, att
de speciella begåvningarna taga sig uttryck och att de som ha särskilda anlag
på ett område där kunna gå snabbare fram.

Detta är naturligtvis ett mycket svårt praktiskt problem att lösa, och man
kan naturligtvis svara, att felet med hela konstruktionen ligger däri, att samhällets
barn icke äro barn från samma familj. Om de vore barn från samma
familj, skulle skillnaden mellan dem icke vara så stor. Jag tror, att vi kunnay
komma överens om att all den biologi, som talats i denna fråga, kan lämnas
därhän. Det är icke blott ett biologiskt faktum utan, jag skulle vilja säga, ett
lent erfarenhetsfaktum, att av ett par barn, födda i samma familj av samma
föräldrar, låt oss säga högt begåvade föräldrar, kan det ena vara en mycket
stor begåvning, medan det andra kan går hur långt ned på skalan som helst.

Men det finnes en annan svårighet i vårt samhälle. Det är den praktiska
svårighet, som man kanske icke alltid så klart uttalar men som utan tvivel ligger
däri, att barn, som komma från i kulturellt hänseende olika ställda hem
till samma skola, äro olika väl utvecklade, icke på grund av sina naturliga
anlag utan på grund av den miljö, i vilken de ha vuxit upp. Där ligger just
den stora svårigheten med folkskolans, som det heter, »osovrade lärjungematerial».
Att försöka applicera den ideella demokratiska skola, om vilken jag
talat, på ett samhälle, som icke är demokratiskt i kulturellt hänseende, innebär
eu svårighet, som man icke kan blunda för och som ligger däri, att man före -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32.

54

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

griper en utveckling till kulturell jämlikhet, som ännu icke har blivit verklighet.
Men man får göra ett sådant föregripande, det kan inte hjälpas. Man får
föregripa en utveckling i vissa hänseenden i förhoppning om att den skall ske
tillräckligt snabbt för att icke riskerna av detta föregripande skola bli för
stora. Nu talar jag om riskerna, i händelse man verkligen direkt genomförde
ett fullständigt enhetligt system. Men i det ögonblick man tager det system,
som här föreligger, får man säga, att ingenting har skett, som kan rättfärdiga
några verkliga farhågor. Såvitt jag kan se, innebär utskottets utlåtande visserligen
å ena sidan, att möjlighet beredes dem som vilja gå den längre bottenskolan
att utan svårighet komma över från denna till de högre skolorna, men
det innebär å andra sidan på samma gång en fullständigt obruten möjlighet för
dem, som vilja gå den kortare bottenskolan, att välja den vägen.

Det finnes även en annan meningsskiljaktighet, som jag talade om i början,
nämligen mellan anhängarna av en treårig och en fyraårig bottenskola i den
parallella linje, som jag just berört. Här har åtskilligt yttrats även från regeringsbänken
om att man snarast skulle föredraga den treåriga bottenskolan
framför den fyraåriga. Jag skall erkänna, att jag har varit en varm anhängare
av den linje, som segrat i utskottet, icke blott därför att jag tror, att den
lyraäriga bottenskolan skall öva det inflytandet på den sexåriga, att man, låt
oss säga just av fruktan för konkurrensen ifrån den, gör allt som göras kan
för att inom den sexåriga bottenskolans ram möjliggöra en snabbare genomgång,
så att man inbesparar den tid, som det talats så mycket om, utan även
därför att jag för min del ser en möjlighet att lättare sammansmälta de båda
bottenskolorna, då den parallella linjen är fyraårig, än det skulle hava varit,
om en sexårig och en treårig bottenskola stått vid varandras sida.

Vad jag senast sagt — och därmed skall jag sluta — vittnar om att det förslag,
som nu föreligger, för mig icke är något definitivt förslag. Jag tror
överhuvud icke, att ett definitivt förslag i dessa frågor någonsin kan föreligga.
Det enda definitiva anser jag ligga i det principiella erkännandet ej blott av att
barnen ha rättighet att få den utbildning, som beredes i en sexårig folkskola,
utan även av att man genom slopandet av vad man kallar för inträdesprövningar
har principiellt erkänt, att vilka barn som helst, som vilja fortsätta efter de
sex åren, också skola ha möjligheter därtill. Det är detta pricipiella erkännande,
som för mig är en av kärnpunkterna i det nu framlagda förslaget. Men jag
vill också säga, att jag i detta principiella beslut ser ett erkännande av att
målet är att skapa den enhetliga skola, om vilken jag har talat. Men hur denna
enhetliga skola i framtiden skall vara organiserad, om det skall vara lämpligt
att uppskjuta varje differentiering inom den ända till slutet av det sjätte året
eller om den erfarenhet vi i fortsättningen vinna skall visa det vara praktiskt
lämpligt, att man börjar med denna differentiering tidigare eller möjligen
senare, därom vågar jag icke alls uttala några bestämda åsikter. Jag menar,
att det är en rent pedagogisk och psykologisk fråga, som emellertid icke kan
börja diskuteras med lugn och lidelsefrihet, förr än vi ha utmönstrat den sociala
strid, som utan tvivel ligger bakom striden om bottenskolan. Jag kan säga,
som jag redan en gång offentligt yttrat, att jag betraktar den sexåriga bottenskolan
mera såsom ett tillhygge, som man har använt för att klart och tydligt
slå ett hål i den mur, som har skilt de båda skolorna åt, och för att tydligt konstatera,
att det skall finnas en skola. När väl det målet är nått, när man väl
principiellt ställt sig på den ståndpunkten, och vi verkligen kunna enas om att
skolan bör vara en, kunna vi sedan med lugn börja en diskussion om de pedagogiska
och psykologiska faktorer, som kanske kunna göra det fördelaktigt att
redan inom den sexåriga folkskolans ram göra den differentiering, som för
olika levnadsbanor kan vara lämplig.

Torsdagen den 19 maj f. m.

55 Nr 32.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr Däld, Adolf: Herr talman! Endast några få ögonblick skall jag be
att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för ett par repliker.

Jag skall först be att få göra en skyldig salut för min ärade vän herr Reuterskiöld,
som jag ser sitter och väntar på något dylikt. Herr Reuterskiöld
är utan tvivel en mycket lycklig man. Han har lyckats förskaffa sig ett par
glasögon, så beskaffade, att när han sätter dem på sin näsa och sedan läser
en text, blir denna precis som han önskar, att den skall vara, och som den bör
vara för att icke rubba hans hjärtefrid och lyckokänsla. Så förhåller det
sig uppenbarligen, när herr Reuterskiöld läser utskottets texter, sådana som
de föreligga på sidorna 33, 34 och 35, vilka redan varit så mycket omdebatterade
och som jag nu icke skall taga upp tiden med att ytterligare behandla.
Jag vill endast i en enda detalj taga fasta på vad herr Reuterskiöld säger. Han
tyckte, att det är en gruvlig vantolkning, när man ur utskottets utlåtande
försöker få fram ett principiellt förord för den sexåriga folkskolan, och hänvisar
till vad utskottet säger nederst på sid. 35: »Enhetsskoletankens genomförande
och skapandet av en skolorganisation, som låter folkskolan ingå såsom
bottenskola i det stora skolsystemet, innebär säkerligen för hela vårt folk
många obestridliga fördelar.» Herr Reuterskiöld anmärker härom: »Det står,
att folkskolan skall ingå i systemet som bottenskola, men det står ingalunda
den sexåriga folkskolan.» Nej, men det .står på fem, sex andra ställen före
och efter, fast det ju på denna punkt inte står så. Jag tror mig icke begå
någon indiskretion, om jag här redogör för hur det kommit sig, att det just
på detta ställe endast står »folkskolan». I ett förslagstryck, som jag skulle
kunna tillhandahålla herrarna, stod det verkligen också på denna punkt »den
sexåriga folkskolan». Emellertid var en med herr Reuterskiöld förbunden
man mera uppmärksam än författarna — jag antar, att herr Reuterskiöld varit
med bland dessa •— och yrkade vid justeringen, att orden »den sexåriga»
skulle strykas. Därmed var herr Reuterskiöld glad och tillfreds, och han
tror nu, att man, därför att man strukit »den sexåriga» på den punkten, också
har strukit det ur hela betänkandet.

När vi sedan komma till den praktiska tillämpningen, kan emellertid herr
Reuterskiöld svårligen komma ifrån, att det överst på sid. 62 dock är fastslaget,
att det på varje läroverksort bör förekomma anknytning till den sexåriga
folkskolan. Men, säger herr Reuterskiöld, det står längre ned på samma
sida, att man skall väga »mot varandra ä ena sidan en önskan, att båda typerna
av realskolor bleve i görligaste mån lika företrädda i den nya organisationen,
och å andra sidan omtanken om att å de olika platserna läroverken
komme att bliva på ändamålsenligaste sätt anpassade efter ortsbefolkningens
behov». Däi har utan tvivel jämlikhetsprincipen förordats, men jag har redan
tillåtit mig framhålla, att detta »i görligaste mån» tämligen väsentligt begränsas
av vad statsrådet i propositionen uttalat angående den eventualiteten,
att den ena av parallellinjerna skulle vara överflödig, vid vilket förhållande
naturligtvis den längre realskolelinjen, statsrådets sexåriga, utskottets femåriga,
.skulle strykas och den fyraåriga bliva kvar. Om detta säger herr
Reuterskiiild, att det nog kan vara riktigt, men att man satt en liten spärr
för dylikt förfarande genom följande uttalande på sid. 131: »Slutligen vill
utskottet beträffande hela den organisation, som nedan föreslås, framhålla, att
erfarenheten givetvis kan göra vissa jämkningar i densamma önskvärda på
grund av lokala förhållanden, ändrat elevantal in. m., och utskottet förutsätter,

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 56

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

att i sådant fall Kungl. Maj:t härom kommer att för riksdagen framlägga
förslag.» Ja, det är nog gott och väl, att man skrivit detta, men å andra
sidan har utskottet i sin kläm på sid. 182 i punkt 18. hemställt, att »den
föreslagna ombildningen om utvidgningen ävensom inrättandet av nya läroverk
samt de förändringar, som därmed stå i samband, skola försiggå i huvudsaklig
enlighet med den plan beträffande tidpunkter för ikraftträdandet
och grunder i övrigt, som av departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden den 18 februari 1927 samt av utskottet här ovan angivits».
Här bär man således hänvisat Kungl. Maj :t att genomföra organisationen enligt
i utskottsbetänkande! och statsrådsprotokollet angivna grunder, och således
är, såvitt jag kan förstå, Kungl. Maj:t fullkomligt oförhindrad att förfara
enligt de grundsatser, som statsrådet förklarat skola bliva ledande för
honom.

Nu vill jag medgiva, att utskottets betänkande är en fullkomlig irrgångssalong,
ty på ena sidan säga herrarna ett, och på den andra taga ni tillbaka
det. Det är dunkla och tvetydiga meningar, som använts. Jag kan dock
icke tro annat än att betänkandet skall tolkas på det sätt jag nu sagt. Herr
Rydén, som tydligen vid vandringarna i detta irrgångsrum har försett sig med
en ariadnetråd i sin byxasäck, utan att motsvarande tråd anförtrotts åt herr Reuterskiöld,
har efter vad tidningsreferaten giva vid handen i går i andra kammaren
förklarat, att betänkandet naturligtvis skall tolkas så, att Kungl. Maj :t
icke i detaljerna är bunden, utan överstyrelsen skall här hava rättighet att
efter sig företeende behov träffa förfoganden. Jag tycker uppriktigt sagt,
att det är tämligen rimligt, att saken ordnas på det sättet. Jag tycker, att
det skulle vara orimligt att gå till riksdagen, endast därför att de blir några
pojkar mer eller mindre i en stad och man eventuellt vill draga in den ena
linjen. Det vore verkligen ganska omständligt och bekymmersamt, om skolorna
skulle behöva vänta på riksdagens beslut i sådana detaljer. Lyckligtvis
har man på den ena punkten skrivit så, att detta icke skall ske, men då
inträffar också det av mig påpekade alternativet, att Kungl. Maj :t har rättighet
att draga in den linje, som herr Reuterskiöld vill skydda. Herr Reuterskiöld
är fortfarande övertygad om sin mening. Jag skall icke diskutera saken
närmare. Jag kan endast hänvisa till urkunden och icke till min möjlighet
att övertyga herr Reuterskiöld, ty den är obefintlig.

Nu har emellertid herr Reuterskiöld vidare hänvisat till att man också skall
taga hänsyn till kommunernas behov. Ja, om denna synpunkt upprätthållits,
skulle jag och herr Reuterskiöld hava kunnat träffas rätt nära i denna fråga.
Men det är just den principen, som herr Reuterskiöld har varit med om att
sudda ut på ett utomordentligt sätt. Herr Reuterskiöld har suddat ut det i
tillämpningen, i hela den lokala organisationsplanen, och han har nu suddat
ut den genom sin förklaring här i kammaren, att det icke är de lokala utan
de allmänna synpunkterna, som skola vara utslagsgivande vid bedömandet av
de lokala behoven. Jag skulle uppriktigt tacka herr Reuterskiöld, om han
ville närmare utreda, vad som i tillämpningen avses med frasen, att de »allmänna
synpunkterna» skola reglera de kommunala behoven. Jag trodde eljest,
att när man vill taga reda på vad en människa anser sig behöva, frågar man
henne därom, och när man vill veta, vad ett samhälle behöver, frågan man
samhället. Nu ha herrarna i dag fått besked från alla de tio samhällen, som
endast skulle få en fyraårig realskolelinje, om att de samtliga anse sig hava
behov av den längre linjen. Då svarar herr Reuterskiöld: »Nej, det få ni icke,
ty det behöva ni icke.» Jag tror, att herrarna genom hela den teoretiska ståndpunkt,
som ni intagit vid upplinjeringen av detta schema, just ha kastat bort
den princip, som ni på det av herr Reuterskiöld åberopade stället försökt hävda.
Den räddningsplanka för sina principer, som herr Reuterskiöld i detta uttalande

Torsdagen den 19 maj f. m.

57 Nr 32.

trott sig finna, är således, såvitt jag har kunnat finna, mycket smal och bräcklig,
men ■— kanske den räcker för principerna.

Herr Reuterskiöld har förefallit att vara ytterst belåten över sitt samarbete
med skolutskottets energiska ordförande, och jag hoppas innerligt för hans
egen skull, att denna belåtenhet i fortsättningen måtte bli lika stor. Men det
rinner mig i minnet en historia, som inte är så färsk utan är 150 år gammal.
Då fanns det också en ecklesiastikminister, som på den tiden kallades statssekreterare
för ecklesiastika ärenden. Han bar det icke obekanta namnet
Elis Schröderheim och ägde i sin person vissa drag av det nuvarande skolutskottets
ordförande. Han skötte nämligen också det politiska kulisspelet
särskilt i bondeståndet, och han hade genom olika åtgärder och varjehanda
kalas, som vi kunna kalla det, lyckats åstadkomma vissa avgöranden i detta
stånd. När riksdagen äntligen var slut och de goda ledamöterna av ståndet
skulle förfoga sig hem, mötte en av dem Schröderheim på gatan. Han gick
fram till honom och ville skada hand med sin nyförvärvade broder, men Schröderheim
såg något tillbakadragen ut och svarade: »Hut bonde, riksdagen är

slut!»

Jag skall be att med några ord få vända mig mot herr Björck. Det är
naturligtvis med mycken tvekan man gör det, då herr Björck kan denna sak
så utomordentligt väl, vilket jag för min del visst icke har nagra anspråk
på att anses vara förhållandet. Han kan den till och med så väl, att jag .är
övertygad om att han av sin höge förman ecklesiastikministern skulle tillbjudas
det högsta betyget, par mild; men det ginge kanske då som när en
gång en tentand av sin professor fick ett liknande anbud men bad att slippa
undan med laudatur! Herr Björck kan som sagt utan tvivel denna fråga
utomordentligt väl, men jag tror i alla fall, att lian. drivit sina meningar något
längre än det praktiska underlaget bär. Han började med att. erinra om att
utskottet, när det gått in på den praktiska detaljanordningen, i själva verket
icke hade gjort annat än vad som tidigare gjorts av riksdagen.. Riksdagen
har nämligen vid flerfaldiga av honom anförda tillfällen tagit, .initiativ i
undervisningsfrågor. Ja, varje människa, som läst 1800-talets politiska historia,
vet ju, vilka initiativ riksdagen tagit i undervisningsfrågor. Men det är
något helt annat att göra petitioner. Då är det Kungl. Maj :t, som verkställer
utredning och framkommer med förslag, och på det sättet har det gått till
ideligen. Här gör man däremot i utskottet upp ett detaljerat konstruktionsarbete.
ett typiskt departements- eller skolöverstyrelsearbete, och det är där
som skiljelinjen går.

Herr Björck ville bestrida, att de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna
skulle bliva nämnvärda. Till att börja med bestred han, att det överhuvud
skulle kunna uppstå några ekonomiska konsekvenser av ett bifall till
utskottets förslag för kommunerna, med mindre än att de själva så önskade,
och han hänvisade till att kommunernas byggnadsskyldighet är författningsenligt
reglerad. Det är naturligtvis alldeles riktigt. Jag tillät mig emellertid
påpeka, att i de kommuner, där den svagare skoltypen finnes och alltså
barnen från dessa bleve underlägsna, skulle just detta förhållande åstadkomma
ett nödtvång för kommunerna att införa bättre skolformer och
således bygga nya skolhus. Jag har aldrig antytt, att det skulle finnas
någon författningsenligt ålagd förpliktelse i sådan .riktning utan endast
pekat på ett av förhållandena framkallat tvång. Nej, säger herr Björck,
det är icke riktigt, ty på varje ort finnes någon bättre skola..

Vi hava nu här i dag hört, hur förhållandena gestaltat sig i vissa trakter
av Norrbottens län, och på liknande sätt kan man säkerligen anföra exempel
från många orter i Sverige, där nybyggnadsbehov uppenbarligen skulle framtvingas.
Herr Björk ifrågasatte vidare, om eljest några nämnvärda bygg -

Anq. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

Nr 32. 58

Torsdagen den 19 maj f. m.

ofaanisaiion naclsbehoy skulle uppkomma. Hur kan man tänka sig, att något annat skulle
av det högre ^ara löjligt. Byggnader för nya flickskolor kan man väl åtminstone aldrig
skolväsendet, komma ifrån. Den kungl. propositionen förordar fyra sådana, under det att
(Forts.) utskottet förordar ytterligare sju. Och som jag i går erinrade hava redan
1925 kostnaderna för ett läroverk beräknats till omkring halvannan miljon
kronor. Tillströmningen till samskolorna, där pojkar och flickor gemensamt
skola undervisas, måste givetvis också föranleda ökat lärjungeantal och alltså
stegrat behov av lokaler.

Yad därefter angår de statliga utgifterna har icke av någon kunnat bestridas,
att det ej finnes den minsta utredning angående de kostnader, som
skulle. föranledas av alla de tilltänkta anordningarna för omläggning av arbetet
i realskolan och för lmjedelnmgen i gymnasiet. Man säger visserligen,
att man kan sammanföra klasserna och förenkla undervisningen, men jag
kan icke tänka mig annat — och det har jag hört bekräftas av varenda
lärare, som jag talat med •— än att också denna linjeuppdelning måste föranleda
ökat behov av lokalutrymmen. Även i detta stycke behöver man för
övrigt endast åberopa tillgängliga vittnesmål. I det ena tidningsnumret
efter det andra hava vi under de senaste dagarna läst, hurusom läroverksrektorer
påpekat, att om denna organisation skall genomföras, måste detta
ovägerligen medföra behov av nya skolbyggnader i deras samhällen. Skall
man inte tro dem ens på denna punkt? Menar herr Reuterskiöld, att det
även i dessa stycken skall vara de allmänna synpunkterna, som skola göra
sig gällande, och icke de lokala behoven?

Jag ber nu att i all vördsamhet få nalkas hans excellens herr statsministern.
Herr statsministern förebrådde reservanterna för att de förhållit sig
något egendomligt, därigenom att de sprungit ifrån sin egen reservation,
vilket enligt hans mening innebure ett tecken på svaghet, en underskattning
av deras, eget verk. Jag kan försäkra herr statsministern, att då vi reservanter
gjort oss mödan att sitta och plita ihop de icke så få sidor, som här
äro tryckta, hava vi gjort detta inte endast för att få göra en deklaration eller
en demonstration, utan vi ville verkligen därmed framlägga ett i detalj -—
så gott vår förmåga och de krafter, som ställdes till vårt förfogande, det medgav
■— utarbetat förslag, som skulle någorlunda ge en antydan om de riktlinjer,
vilka vi ansågo kunna praktiskt följas. Därmed ha vi naturligtvis
inte velat föreställa oss, att vi, med någon säkerhet åtminstone, kunde påräkna
bifall till vårt förslag i denna kammare och naturligtvis ännu mycket
mindre i andra kammaren, Men vi ville åtmistone visa vår goda vilja, och
Y\ v^e„ v**a’ ^ö.r ^en händelse ett uppskov med denna fråga komme till
stånd, åtminstone vi för vår del och de, som kunde vilja ansluta sig till oss,
vore beredda att på nytt taga upp frågan efter dessa riktlinjer. Ligger det
inte reson häri? Den omständigheten, att jag för min del inte i första träffen
yrkade bifall, till reservationen, kan för övrigt icke tydas så, att vi övergav0
denna, ty jag sade uttryckligen, att jag i nuvarande läge icke hade
något annat yrkande att framställa än om avslag å frågan. Jag tänkte mig
verkligen då, att för den händelse man under diskussionen skulle få någon
anslutning till reservationen, kunde frågan om yrkandet senare ånyo upptagas.
Nu har man i alla fall hört, att så ej är fallet, och reservationen får
ju då gälla för vad dess inneboende värde kan berättiga.

Herr statsministern förklarade, att det näppeligen funnes någon grund för
ett uppskov, och han gav mig en vänlig gliring av den innebörden, att jag
åtminstone för min personliga del icke behövde något uppskov, ty han hade
grundad övertygelse om att jag kunde ha varit beredd att gå med på allt vad i
utskottsbetänkandet innehålles. Jag ber att få inlägga en mycket bestämd
reservation mot detta antagande, som naturligtvis grundar sig på fullkomlig

Torsdagen den 19 maj f. m.

59 Nr 82.

obekantskap med mina tankar och uppfattningar i dessa ting, vilket är väl förklarligt,
då jag icke har förmånen att dväljas i de makthavandes kretsar. Jag
skall emellertid be att få i korthet konstatera de skiljaktigheter, som finnas
mellan min och utskottets uppläggning av denna fråga. Jag är skiljaktig från
utskottet beträffande den sexåriga folkskolans normala ställning, flickundervisningen
och organisationens detaljutformning ävensom i fråga om det inre
arbetets gestaltning och slutligen i fråga om den bristande utredningen rörande
ekonomien. Jag har således varit skiljaktig på alla de bärande punkterna, men
jag har från början intagit den ståndpunkten, att jag ville, att vi skulle göra
allt som göras kunde för att söka åstadkomma en lösning i samförståndets tecken,
och detta har jag icke underlåtit att meddela herr statsministern. Hade
inte herr statsministerns partivänner i utskottet suttit och tryckt vid det första
förhandlingssammanträde, som hölls, hade man kunnat sondera, hur terrängen
låg till, men de frisinnades båda representanter sutto stumma som små buddabilder.

Statsministern uttalade sin fulla anslutning till utskottets förslag, och han
fann, att genom antagandet därav skulle den sista skansen för det gamla samhället
hava rivits. Det kan ju vara av värde för alla de tämligen fromma människor,
som, skulle jag tro, hava föreställt sig, att det här gällde en pedagogisk
fråga, att på detta sätt få en fullt auktoritativ upplysning om att det i stället
från regeringens synpunkt gäller en i högsta grad politisk fråga. I detta fall
är herr statsministern i god överensstämmelse med åskådningen inom de socialdemokratiska
kretsarna. Det har ju här icke saknats återklang av precis
samma uppfattning. Det kan måhända vara av värde för herr Reuterskiöld
att på detta sätt få en fullt officiell förklaring om att herr Reuterskiöld nu
har tjänstgjort som murbräcka vid nedbrytandet av den sista skansen för det
gamla konservativa samhället, som han eljest söker försvara.

Jag skall icke ett ögonblick antaga annat än att de övertygade tonfall, som
uppburo herr statsministerns förklaring av hans anslutning till detta utskottsutlåtande,
giva ett fullt klart uttryck för hans verkliga mening. Men jag är
också övertygad om att hans demokratiska sinnelag skall finna det vara fullt
riktigt, att den självständiga och fria prövning, som han ansåg borde komma
till stånd, också bör utsträckas till ledamöterna av hans eget parti. Jag är
således fullt övertygad om att det för honom skall innebära en verklig tillfredsställelse,
att en var av det frisinnade partiets medlemmar prövar denna
fråga utifrån sina synpunkter med iakttagande av alla de betänkligheter i ekonomiskt,
organisatoriskt och pedagogiskt avseende, som jag vid flerfaldiga tillfällen
hört framträda under samtal särskilt med frisinnade lantmän. Jag har
då fortfarande förhoppning om att det möjligtvis skall lyckas att i dag tillbakavisa
detta förslag, som jag fortfarande anser skulle innebära en olycka för
vårt land.

Vad mitt slutyrkande beträffar, vill jag anmärka, att. därest det av herr
Wohlin framställda förslaget vinner någon större anslutning i kammaren, är
jag beredd att giva min röst för detsamma.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag hoppas att kunna avsluta mitt anfö rande

före kl. 5.

Under debatten i går var det åtskilliga talare, som åberopade sig på de
svenska läkarnas ställning till denna fråga, och det är med anledning härav,
som jag skall be att få yttra några ord.

Det ansågs, att de svenska läkarnas ställning vore ett tungt vägande argument
mot utskottets förslag, och man framhöll, att den svenska läkarkåren
praktiskt taget enhälligt utdömde förslaget. Jag vill då påminna om att den
svenska läkarkåren icke i någon större utsträckning har tillkännagivit sin

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 60

Torsdagen den 19 maj f. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

mening i detta fall utan endast i ganska ringa omfattning uttalat sig i frågan.
Man vet således i närvarande stund icke alls någonting om hur flertalet svenska
läkare ställa sig till förslaget. Jag skulle hålla för mycket troligt, att
endast en mindre del av Sveriges läkare överhuvud taget har sysselsatt sig
med. att övertänka detta förslags medicinska innebörd. Men även om
så icke ^är fallet, tror jag nog, att det kanske är riktigt, att man
skulle våga påstå, att .större eller största delen av Sveriges läkarkår i
alla fall ej hyser sympatier för det nu framlagda förslaget -— även de läkare,
som inte ha sysslat med förslagets medicinska innebörd. Det är ju med Sveriges
läkare som med alla. andra medborgargrupper så, att de ha sin politiska inriktning,
och vad Sveriges läkare beträffar ligger denna utan tvivel på sådant
sätt, att ett förslag till skolorganisation, som lanseras av riksdagens vänstergrupper
och mot vilket ° riksdagens högerpartier göra motstånd, för större
delen av Sveriges Jäkarkar maste komma att eo ipso vara mindre sympatiskt.
Även om det förhåller sig. så, att Sveriges läkarkår till sin största del ställer
sig emot detta förslag, följer sålunda icke därav, att detta beror på deras fackmannainsikter.
Man vet. inte, i vilken grad detta har att göra med deras
i ackmannainsikter och i vilken grad det har att göra med deras allmänna åskådning
och sympatier i det hela taget.

Vad nu angår detta förslags medicinska innebörd, framhålles ju alldeles
säl skilt, att det skulle vara så olämpligt beträffande flickundervisningen, därför
att flickorna .genom den föreslagna organisationen hotades av överansträngning.
Jag tror inte, att man bara från allmänna resonemangssynpunkter kan
med .bestämdhet påstå någonting i den riktningen om förslaget. Vi ha väl, såvitt
jag förstår, redan nu en del skolor, vilka åtminstone i ganska viktiga avseenden
böra förete, samma felaktigheter, som man anser enligt förslaget skulle
uppkomma, nämligen sådana skolor, som äro avsedda för nojkar och flickor
gemensamt och som hava ett treårigt gymnasium, efter vars genomgång studentexamen
avlägges. Jag har för min del tre flickor, som hava genomgått
ett sådant kombinerat läroverk och där avlagt studentexamen. Jag har inte
kunnat finna, att något slags överansträngning har visat sig hos dem, och jag
har inte heller hört, att sa skulle varit förhållandet bland deras kamrater. Jagkan
därför av denna lilla personliga erfarenhet icke draga några slutsatser i
ogynnsam riktning .beträffande förslaget. Men även om de skolor, vi nu ha
av denna typ, icke tillfullo kunna jämföras med dem'', som skulle inrättas enligt
förslaget, tror jag i. alla fall, att man kan våga påstå, att när man säger, att
vara flickors hälsotillstånd skulle hotas av det föreliggande förslagets genomrörande
och att därigenom också de blivande mödrarnas och den svenska rasens
kraft skulle komma.att äventyras, sa är detta måttlösa överdrifter av samma
slag, som vi i åtskilliga andra avseenden hade tillfälle att höra under gårdagens
debatt.

Jag måste för min del bestämt taga avstånd från den uppfattningen, att
utskottsförslaget skulle vara av sådan beskaffenhet ur medicinsk synpunkt,
att det för den skull skulle föreligga någon anledning att vägra att ge det sin
röst.

Herr förste vice talmannen hemställde nu, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes, och bordlädes första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion, I: 160, om utredning angående infö -

Torsdagen den 19 maj e. m.

61 Nr 32.

Tande av ändamålsenligare taxor och utarbetande av en plan för en rationell
kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4.59 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 19 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes överläggningen rörande punkten B. a. 4 av andra särskilda utskottets
hemställan under avdelningen I i utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av det högre skolväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Herr Schedin: Herr talman, mina herrar! När jag i denna debatt som nu
varat så länge, att man kan säga att den befinner sig i sitt senare skede, vagar
taga uppmärksamheten i anspråk, är det i första hand därför, att jag anser mig
höra motivera mitt ståndpunktstagande i förevarande spörsmål samt kvittera
några vänliga ord från en talare under debatten i gar.. ...... , , ,

Redan innan jag kom att såsom suppleant deltaga i andra särskilda utskottets
behandling av skolfrågan, stod det klart för mig, att bottenskoletanken
som nu genom den kungl. propositionen förts fram borde bringas^ till förverkligande.
Såsom landsortsbo har man erfarenheter om vilka svårigheter de
inån«en gång kan vara för barn från fattiga och mindre bemedlade hem, att
tillfredsställa inneboende studielängtan. Och det blev ganska, snart klart inom
utskottet, att enighet där var till finnandes om den saken. Det har praktiskt
taget icke kunnat sättas några skäl av vägande natur eller överhuvud taget
några skäl alls mot enhetskoletanken såsom sådan. Men vad som iramgicK: Ii^a
tydligt var, att det inom utskottet funnos två jämnstarka strömningar, som
brottades med varandra om vem som skulle behålla fältet. Det gällde tiden för
anknytningen till realskolan. Det är därför kanske skäl att jag såsom en landsbygdens
representant utan underkastelse för den ena eller andra riktningen
angiver de skäl, som gjort att jag kunnat ansluta mig till det nu föreliggande

utskottsförslaget. . . .

Det är icke så som en del talare bland reservanterna sagt, att man låtit lura
sig Jag tycker, att ett sådant argument, när det riktas av bönder till bönder,
av landsortsbor till landsortsbor, innebär ett underkännande av förmagan att
kunna reflektera över det sprösmål, som dock ligger oss sa nära som det förevarande
spörsmålet gör.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 62

Torsdagen deri 19 maj e. m.

O?q7nis°a7ion • Det P särski!t tva förhållanden som gjort att man kunnat i det fallet giva
av det högre Yn anshitning till utskottsförslaget. Det ena är att förslaget giver möjlighet
skolväsendet, försele enkla hemmens barn att utan ett allt för snart uppbrott från hemmet
(Forte.) erhålla en undervisning, som giver dem möjlighet att fortsätta, om det nu så
skall vara, på den.lärda banan. Genom anknytning till realskolan på två linjer
är också enligt .mitt sätt att se en önskvärd jämbördighet införd, därför att i
vissa fall kan linjen 4+5 och i andra fall linjen 6 + 4 användas, för att nu
begagna de vanligen tillämpade termerna och uttryckssätten. För min personliga
del blev det ganska snart tydligt, att denna väg, som så att säga ställde
kyrkan mitt i byn, var den riktiga för frågans lösning.

,riktas ^.ran m+>ga håll mycket kraftiga anmärkningar mot detta förslag
och från åtskillig^ hall med en tillsats av han och giftighet, som knappast anstör
personer, som göra anspråk på att vara bildade och att stå högt på den
kulturella rangskalan. Jag måste inlägga min protest mot ett sådant förfaringssätt.

Det andra som jag anser vara ett skäl att icke motsätta sig den nu framkastade
linjen i huvudsaklig anslutning till utskottets förslag i fråga om enhetsskoletanken
är det, att vi icke kunna se bort ifrån vikten av att detta spörsmål
löses i samförstånd med folkets stora massa. Man har talat om att det
linnés en väldig opinion mot förslaget. Ja, kvalitativt sett medgiver jag gärna,
att sa har varit fallet, att det har varit en expressiv och överflödande riklighet
till och med men kvantitativt tror jag, att det ter sig eu annan bild, och den
bilden har för någon timma sedan klart och tydligt framträtt genom den utgång
som frågan fått i medkammaren. Den stora massan av Sveriges folk
från den svenska.. landsbygden har där sagt sin mening om det förevarande
lörslaget. Det må gärna vara tillåtet för dem, som icke kunna vara med om
det, att ruska på huvudet, men så tillåter jag mig i alla fall att fatta saken.
Jag har mast tanka på det såsom en landsbygdens representant, fritt och självständigt
och utan fruktan för de skräckbilder, som mången, vilken faktiskt icke
j11 \?r° a desnmma,. behagat måla upp inför, vad som komma skall. Skulle
det bland Sveriges folk finnas en sådan hjälplöshet att det fullkomligt vore
utlamnat åt vissa starka krafter, då det gäller framtiden, så vet jag icke vad
man kan säga om det svenska folket. Jag tror, att vi kunna förbehålla oss rätt
att rada över vart eget. när det gäller den framtida utvecklingen och tillämpningen
av det skolförslag, som nu snart väl kommer att antagas. Jag medgiver,
att jag i en punkt skulle ha önskat, att utskottets motivering varit klarare,
nämligen om jämbördigheten emellan de båda linjerna för anknytningen,

•T''. näir Ja? Jä?.kt .pa vfY som säg''0? i klämmen, som står på sid. 177 och 178
i betänkandet, lät jag mina betänkligheter fara i den delen och kan giva min
anslutning till utskottets motivering.

En annan punkt — rörande inträdesprövning -— som jag nu icke skall beröra,
men som i sinom tid kommer att påkalla uppmärksamhet, har i detta fall
icke föranlett mig till annat än att. i betraktande av de fördelar, som förf
a+ey. ^nehaller, och det delvisa tillmötesgående, som utskottet visat rörande
bondeiorbundets motion i skolfrågan, ansluta mig till detsamma. Eu annan
pnn vi jag peka pa för att i någon man ställa den inför de lantmäns ansiken
som ganska tydligt ha nonchalerat den och omgivit densamma med spekulationer
och frågetecken, nämligen de kommunala mellan skolornas förstatnpanae.
Jag tycker att jag knappast på ett rätt sätt hade fyllt min upogift
såsom representant för den gamla dalabygden med dess tio kommunala melanskolor,
om ^jag här både ställt mig på en negativ ståndpunkt, och jag vill
:v erf en rraSä från herr Johansson i Fredrikslund på förmiddagen med att
kan kunnft bepansra sig mot ett så tydligt uttryckt landsortskrav.
ill detta ber jag, herr talman, att få säga några ord med anledning av den

Torsdagen den 19 maj e. m.

63 Nr 32.

mycket klara och tydliga apostofering, som jag blev föremål för i gårdagens
debatt av professor Wohlin. Vad hans anförande i går här i kammaren beträffar
var det till sin allmänna läggning och särskilt rörande den adress han
ställde till undertecknad sådant, att det mycket väl hade kunnat fritaga mig
från skyldighet att ingå i svaromål. Men detta hade kanske varit alltför obarmhärtigt
mot talarens tydligen ådagalagda effektsökeri, och därför nödgas jag
ägna talaren en viss uppmärksamhet.

Jag nödgas då först och främst konstatera den bristande proportion, som
åtminstone i väsentliga delar förefinnes mellan de i explosiv stämning utslungade
ordmassorna och de presterade sakliga argumenten. Herr Wohlin säde,
att han hade en gammal kärlek till bondeklassen och ville densamma så innerligt
väl. Ja väl! Men cm en hel del bönder med erfarenhet från sina egna
landamären, med erfarenhet om vad landsbygden behöver, framställa sina önskemål
och i denna del äro redo att taga ställning till detta spörsmål, då måste
man väl säga, att detta ovillkorligen måste väga litet mer än vad som konstrueras
upp av en ibland icke i den verkliga jorden uppsprungen bondekärlek.
Och när det klagas så bittert över att motionärerna, till vilka jag räknar professor
Westman, herrar Petrus Nilsson i Gränebo och Andersson i Boda, fått
så litet genom utskottes kompromiss till svar på sina motioner, nödgas jag
fråga, huru ofta det är som motionärer här i riksdagen få så mycket mera.
Måhända anses detta vara en oerhörd blygsamhet, och det må vara.

Vidare ber jag få säga, att professor Wohlin vid citerandet av utskottets
motivering gärna kunnat fortsätta läsningen litet längre än han gjorde. Han
skulle då rörande frågan om folkskolans inre gestaltning kommit till följande
betydelsefulla sats:

Emellertid vill utskottet å andra sidan framhålla, att man i och med folkskolans
anordnande som allmän bottenskola för den högre undervisningen
måste tillse, att folkskolan icke förvandlas till i första hand en förberedande
skola för de högre undervisningsanstalterna, utan att den får ostörd fullfölja
sitt eget mål att bereda en elementär allmän och medborgerlig bildning.

De orden jämte sedermera en punkt i skrivelseförslaget, när det gäller folkhögskoletanken,
giva belägg för att så utan tillmötesgående äro icke motionärerna
i detta fall. Det hemställdes däri att riksdagen ville

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes verkställa
utredning, huruvida och i vilken utsträckning dels praktiska bildningslinjer må
kunna anordnas på realskolans åldersstadium, dels högre folkskolor må kunna
anordnas såsom led i en med genomgången folkhögskola avslutad och särskilt
efter landsbygdens behov anpassad högre undervisning, dels ock åtgärder må
kunna vidtagas till underlättande av vistelsen vid folkhögskolan eller därmed
förenad lantmannaskola för utom skolkommunen boende elever, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill en sådan utredning må kunna giva anledning.

Jag anser mig vara skyldig att säga, att jag tager detta såsom ett uttryck
för en förståelse för vad vi i dessa punkter framställt i vår motion. Jag kunde
fortsätta i de övriga punkterna, men jag skall, då jag förstår att herr talmannen
önskar ett slut på debatten, icke göra det.

När herr Wohlin i går i sitt anförande nämnde om, att han tagit licentiatexamen
i mekanik, är nog detta alldeles riktigt. Mekanik är som bekant läran
om rörelser, och förvisso var denna hans lärdomsgrad väl förtjänt, då han erövrade
den, men den är det icke mindre den dag som i dag är särskilt vad rörelsemomentet
beträffar. Den doktorsavhandling, som han skrivit om jordstyckningsförfarandet
i vårt land, är ock ett dokument som talar mycket fördelaktigt
om sin författare. Men det finnes en annan vetenskap eller kunskapsgren, vad
jag nu skall djärvas kalla det, och det är vanligt bondvett. Om professor Woh -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

Nr 82. 64

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

lin — som man har all rätt att begära — hade tillägnat sig aldrig så litet av
den sorten, skulle det sagt honom, att en betydande del av hans anförande i går
borde ha varit andraget vid ett annat forum än riksdagens första kammare.

När herr Wohlin slutligen ställde sig betänksam, huruvida han med bibehållen
konsekvens hädanefter kunde politiskt samarbeta med bondeförbundet,
tillåter jag mig, utan att föra andras talan härvidlag, uttala en stilla undran,
om icke denna känsla möjligen skulle kunna tänkas vara ömsesidig.

Dock är att hoppas, att professor Wohlin, sedan hans svallande blod något
litet stillats, skall nödgas erkänna° inför sig själv, att det kan finnas bättre
vägar att söka göra sig gällande pa än den, som han i går behagade använda
sig av. Dock fruktar jag, att den applåd, som vissa grupper inom kammaren
bestod talaren med, skall inleda honom i frestelse att fortgå på den inslagna
vägen. I förevarande predikament vet jag knappast, om jag kan vare sig beklaga
eller gratulera.

Herr talman, jag ber att få ansluta mig till utskottets förslag.

Herr Fehr: Herr talman! Jag har velat få till protokollet antecknat, att
jag hör till dem som anse, att inom skolfrågan den viktigaste delen är den
del, som icke behandlats i det beslut, som det nu är fråga om att fatta, nämligen
frågan, om undervisningsarbetets inre organisation och inre läggning.
Vårt utbildningsarbete inom skolan har allt för mycket givit lärjungarna en
blyklump av osmält och osmältbar minneskunskap och allt för litet av sådana
egenskaper, som man har nytta av i livet, det må vara fråga om det teoretiska
eller det praktiska arbetet.

Utskottet bär i denna punkt uttalat på sid. 50, att utskottet icke kan taga
bestämd ställning’ till detta förslag innan det föreligger en utredning, som
möjliggör frågans allsidiga och fullständiga bedömande. Utskottet befinsig
här på säker mark. Det är en gammal god regel, att frågor, innan de bli
föremål för statsmakternas beslut, skola vara grundligt, allsidigt och objektivt
utredda av sakkunniga myndigheter efter vederbörandes i övrigt hörande.

Den omfattande reformering, som vårt samhälle under de senaste årtiondena
bär att uppvisa och som givit detsamma en ny och modern struktur, har
såvitt jag tror kunnat försiggå i stort sett utan bakslag endast på grund
därav, att vi respekterat den gamla regeln, att man icke skall besluta förr än
en utredning föreligger i sådant skick, att det finnes möjlighet att överblicka
alla på frågan inverkande faktorer.

Det är i denna punkt som jag måste hysa allvarliga betänkligheter mot
utskottets förslag. Propositionen har dock inom utskottet underkastats, en
högst väsentlig förändring. Man behöver icke länge läsa utskottsbetänkandet
för att få handen full av frågor, där man skulle önska en mångsidig och
fullständig utredning. En talare har förut sagt, att det är en gammal erfarenhet,
att det råder en motsättning emellan riksdagen och de sakkunniga i
skolfrågan, och därför skulle det förhållandet i dag icke vara nytt. Men det
nya är här, att man i vissa frågor, som först i utskottets betänkande bragts
till aktualitet, icke berett riksdagen möjlighet att ens erfara vad sakkunniga
ha för mening och än mindre att väga de synpunkter, som kunde hava av de
sakkunniga anförts.

Jag skall taga tre frågor, där jag för min del måste säga, att jag känner
själanöd, om jag icke får en allsidig utredning, innan dessa punkter fastslås
med den formulering, som utskottet givit.

Den första frågan rör flickundervisningen. Varför är denna undervisning
fastlåst uteslutande vid den sexåriga bottenskolan, då för pojkarna fastslagits
den fyra- och sexåriga skolan såsom i princip lika berättigade?

Torsdagen den 19 maj e. m.

65 Nr 32.

För det andra, huru kan det vara möjligt att riktigt på allvar tro, att den
reglering för varje särskild ort, som inom utskottet i stor hast företagits, av ^ jl6gre
verkligen skall kunna komma att tillfredsställa de särskilda orternas in- skolväsendet.
tressen? . (Forts.)

Och för det tredje, vilken är egentligen utskottets ställning till följande
fråga: om i den femåriga realskolans första klass ett dubbelt så stort antal
elever söker inträde som det finnes plats för, huru skall man då göra med dem
som icke kunna få plats? Skall man mot deras och deras föräldrars vilja
hänvisa dem att gå den långa vägen att fortsätta ytterligare, två klasser i
folkskolan eller skall man upprätta parallellinjer i den femåriga realskolan
oavsett att det ännu kanske är långt ifrån fullt i den fyraåriga?

Jag måste säga, att svaret på den frågan är för mig mycket väsentligt.

Jag tror, att denna fråga spelar en stor roll för friheten i det föreslagna
systemet. Är det möjligt att allt efter behovet inrätta parallellinjer, så medgiver
jag, att det finnes en viss mjukhet och rörlighet i systemet, men är
detta icke meningen, leder det till ett tvång, som ingalunda kan anses tillfredsställande,
och det skulle i fortsättningen leda. till, när det gäller att
bedöma frekvensen i de båda skoltyperna, en statistik, som vore oriktig och
som uppvisade en hög siffra i den längre utbildningskursen — jag kallar den
på sexårig bottenskola vilande kursen så, ehuru det är kortare^ realskola •—
nämligen därför att tvångsvis dit föras elever, som önskat att gå den kortare
vägen i den femåriga realskolan.

Dessa frågor hade varit i hög grad i behov, av en utredning. Man känner
icke trygghet med den utredning, som föreligger i utskottets förslag, och
icke minst blir otryggheten stor efter de uppseendeväckande upplysningar,
som oemotsagt lämnats under debatten, att icke ens utskottets minoritet fatt
tillfälle att med majoriteten diskutera dessa frågor, utan ställts inför ett fullbordat
faktum.

Nu vill jag i alla fall villigt erkänna, att utskottet i en punkt. — om också
den enda — med berömvärd precision, som icke lämnat något övrigt att önska,
utfört en utredning, nämligen i frågan, huru många och vilka kommunala
mellanskolor böra av staten övertagas för att bereda majoritet åt beslutet
i båda kamrarna.

När det gällt att lära känna regeringens ståndpunkt till det föreliggande
utskottsförslaget. erfor man för en tid sedan tillfredsställelsen att genom utrikesministerns
Sundsvallstal få veta, att regeringen såsom sådan icke är
bunden av den träffade uppgörelsen. Och man måste säga sig, att regeringen
har tillfälle att taga ledning av frågan genom att helt enkelt^ säga:
de nya synpunkter, som utskottet kommit med mot propositionen, må vara
riktiga eller oriktiga, men regeringen såsom ansvarig för deras utförande
fordrar att få dem genom regeringens försorg grundligt beredda, innan regeringen
och riksdagen fatta sina beslut.

Herr statsministern yttrade i dag på förmiddagen, att han hoppades, att
enhetsskolan i dag skulle komma att fastslås såsom grundval för vårt skolväsen.
Jag delar denna hans förhoppning, men jag vill erinra om att, det
finnes en möjlighet att fastslå denna princip, utan att binda sig för det, såvitt
jag förstår, på ett orimligt hastigt sätt och i strid mot gängse svenska beslutsformer
tillkomna betänkandet, och det sker helt enkelt genom att antaga
det förslag, som i går kväll framställdes av herr Wohlin. Om jag riktigt
kunde följa herr statsministerns anförande i förmiddags, så vände han sig
med skärpa mot motiveringen, men däremot tycktes han vara nöjd med förslaget.
Han sade, att det i grund och botten innehölle allt vad vi vilja att
beslutet skall innehålla. Det innehölle principen och lämnade åt den full Första

hammarens protokoll 1927. Nr 32. 5

Nr 32. 66

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

ständiga utredning, som behövdes, att fastslå detaljer, som eljest kunde
riskera att i fortsättningen låsa fast frågan.

Statsministern uttalade också något om att genom det beslut, som lian nu
förordade, klassprivilegiernas sista skans i vårt samhälle skulle nedbrytas.

Jag bodde länge i en stad, där man egentligen endast hade en enda park.
Den gick runt om hela den inre delen av staden, och den var praktiskt taget
stadens lunga. Den var vackert planterad, och staden levde så att säga på
den parken. Den gamla stadsmuren hade gått där, och trakten hade därför
lämnats obebyggd av nya hus. När så förhållandena medgåvo att muren
kunde rivas ned, anordnades en ståtlig och vacker park. Vi äro ense här i
dag, såvitt jag tror, åtminstone alla som kunna räkna sig till statsministerns
meningsfränder, att denna mur skall rivas ned, men vi vilja tillägga, att det
icke är nedrivningsarbetet som är det viktigaste, utan uppbyggnadsarbetet.
Det gäller att fa en god mark väl planterad, och när jag hyser allvarliga
betänkligheter mot utskottets förslag, är det därför, att det innefattar tillika
en planteringsplan för denna mark, om vilken jag icke vågar tro att den är
riktig. I alla fall har jag icke kunnat blir övertygad därom. Jag befarar,
att det icke blir en för hela samhällsbefolkningen nyttig anordning. Jag
befarar, att för fattiga barn liksom för de rika kan komma att fastlåsas
ett system, som medför olägenheter, medför otrygghet. Jag befarar, att det
icke blir en lugn lund, utan att det blir taggtrådsstängsel och avbalkningar,
som icke äro lyckliga och som icke äro av hans excellens avsedda.

Jag skall icke gorå någon vädjan till statsministern, då jag vet, att detta
skulle vara lönlöst. Men det förefaller mig beklagligt, att den man, som är
den kanske främste representanten för det demokratiska samhällsskicket i
Sverige, skall giva sin välsignelse åt ett förslag, som innebär en avvikelse
från den smida svenska demokratiska regeringsform, under vilken vi under
det senaste årtiondet kommit framåt, den styrelseform som ger regeringen
ledningen.

Herr talman! Ehuru det torde vara utsiktslöst, så kommer jag dock,
ifall herr Wohlins yrkande kommer upp i voteringen, att rösta för detsamma,
och i motsatt fall blir jag nödsakad att rösta för avslag å utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Det kan många gånger

tyckas vara ganska lönlöst att i kammaren söka framhålla de synpunkter,
som varit vägledande för utskottet och som därför också borde läggas till
grund, när man läser utskottsbetänkande^ Särskilt starkt kom den känslan
över mig, då jag hörde den siste ärade talarens anförande. Han framställde
tre frågor, som voro riktade, inte så mycket till regeringsbänken, som fastmer
till utskottet, även om vad han i övrigt yttrade var avsett för hans excellens
statsministern. Jag skall försöka att från min synpunkt i korthet ge
ett svar på de tre frågorna, ett svar, som jag tror vara fullt i överensstämmelse
med utskottets ståndpunkt.

Den första frågan gällde, varför endast en anknytning mellan sexklassig
folkskola och fyraårig realskola skall inrättas för flickor? Vid de fyra flickläroverk,
som äro föreslagna i propositionen och av vilka blott ett skall upprättas
nästkommande år, har utskottet föreslagit anknytning endast till sjätte
klassen i folkskola och alltså en fyraklassig realskola. Talaren frågade: Varför
icke även här göra en anknytning av den fyraklassiga folkskolan till realskola
med fem klasser? Jag tror, att svaret är mycket enkelt. Svaret kan
ges på tvenne linjer, och bägge komplettera varandra. Den ena är den, att
eftersom privatläroverken för flickor fortfarande finnas kvar i hela sin gamla
utsträckning och med det understöd, som kan komma dem till godo enligt

Torsdagen den 19 maj e. m.

67 Nr 32.

de av utskottet föreslagna bestämmelserna, så är det behov i full grad tillgodosett,
som skulle tillgodoses genom anknytning till en fyraårig folkskola
av en femårig realskola. Det är då rimligt att anknyta de nya läroverken
till den sjätte folkskoleklassen. Den andra linje, på vilken svaret
— som icke utesluter det förra —• kan ges, är den, att om'' man samtidigt
med inrättandet av det första flickläroverket på sexklassig folkskolegrund begär
i punkt II. a. en plan för inrättandet av de följande årens nya liknande
flickläroverk och vidare i samma punkt II. a. begär en utredning om möjligheten
att förvandla de nuvarande flickläroverken till kommunala flickskolor
med bevarande så mycket som möjligt av deras nuvarande karaktär, såsom
motiveringen ger vid handen — ty motiveringen säger uttryckligen, att de
synpunkter, som i de rörande dessa flickläroverk särskilt väckta motionerna
äro framhållna, de måste vid utredningen komma under beaktande — om man,
säger jag, begär en sådan plan och ett sådant förslag till kommunalisering
av flickläroverken, sådana de nu äro, då synes det mig vara ganska väl sörjt
för att, när planen upprättas och när kommunaliseringsförslaget utarbetas och
framlägges, skälig hänsyn också kommer att tagas till att anknytning i full
utsträckning sker även till den fyraklassiga folkskolan. Jag tror icke, att
man på den punkten behöver hysa minsta tvivel, och efter den klara och, jag
vill såga, luftrensande belysning, som hans excellens statsministern i dag på
förmiddagen gav, kan väl för närvarande ingen i kammaren tvivla på att han
och den regering, som är representerad i hans person, gå till fullföljande av
det verk. som de accepterat i utskottsförslaget, med full avsikt att genomföra
en ärlig och opartisk likformighet på det sättet, att de skilda linjerna få
fullt och fritt utvecklas var för sig efter sin egenart.

Den andra frågan var denna: Varför skall man antaga, att orterna bli tillgodosedda,
utan att de dock ha blivit hörda? Det var väl ungefär innehållet
i frågan: varför skall man antaga, att utskottet har kunnat tillgodose orternas
behov, fast man icke hört dem? Samma fråga kom till uttryck från talaren
på kristianstadslänsbänken i förmiddags, då han menade, att vad jag förut
här i kammaren har yttrat härom, att utskottet anlagt sina allmänna synpunkter
på saken, knappast kunde innebära, att man tog hänsyn till de lokala
önskemålen och den betydelse dessa, kunde ha. Jag trodde, att den ärade
talaren på kristianstadslänsbänken med sitt lyhörda öra för juridiska distinktioner
dock hade märkt, att jag säde, att det var icke fråga, om att ge de
lokala uttrycken och de kommunala önskemålen någon »utslagsgivande» betydelse.
Man måste beakta dem, men vart skulle det leda, om man läte dessa
lokala skolfrågor helt bero av de kommunala myndigheternas, de kommunala
representationernas uttalade önskemål? Det kan ju icke hjälpas, att i en hel
och enhetlig organisation för Sveriges rike måste man taga hänsyn till de olika
orternas önskningar, men man kan icke låta dem i varje särskilt fall bli de
utslagsgivande. Det måste tillses, att det enskilda intresset, i den mån det
är nödvändigt, också underordnas det allmänna, och det var endast det jag ville
framhålla.

Nu vill jag svara på den fråga, det här gällde, att utskottet har mottagit
en mängd deputationer, en mängd petitioner, en mängd framställningar rörande
kommunala önskemål, och jag vågar tro, att utskottet därvid har, i den
mån det varit möjligt, sökt beakta dessa, utan att låta dem i något fall bli
utslagsgivande. Det kan hända, och det är riktigt, att kommunerna icke haft
tillfälle att efter kännedoms erhållande om det förslag, som utskottet nu framställt
om anknytning av nuvarande läroverk till den fyraåriga folkskolan i
lika eller större utsträckning än till den sexklassiga, uttala sig om, huruvida
de ville ha den ena eller den andra linjen eller båda linjerna eller duplicering
av endera, och i så fall vilkendera, eller duplicering av bådadera. Men jag

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

Nr 32. 68

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forta.)

undrar egentligen, om det är av behovet påkallat, såvida man ger det svar på
den tredje frågan, som jag nu går att ge.

Den tredje frågan var denna: Om det i ett fall blir dubbelt så många inträdessökande
till ett läroverk, som det finnes antal platser, hur skall det då
gå? Ja, om man ville läsa eller, rättare sagt, om man ville läsa utskottsbetänkande!
med objektiv blick, så tror jag icke det skulle vara någon svårighet
att finna, att utskottet å ena sidan betonar, att anknytningen mellan läroverk
och folkskola måste göras på ett visst bestämt sätt, när det gäller att
bestämma grunderna för det ordinarie antalet lärare, när det gäller att bestämma,
hur anknytningen skall ske i det och det fallet och man därvid skall
lägga till grund en beräkning, hur mycket organisationen skall kosta i normala
löner. Då kan det icke hjälpas, att man i viss mån måste göra denna organisation
stel och att man därvid måste taga hänsyn till de utgångspunkter, som
varit bestämmande för det hela. Men, när det tillika skarpt och tydligt betonas
i betänkandet, att övergången skall göras mjuk, och när det uttryckligen
säges, att man ansluter sig till departementschefens uttalade uppfattning
angående sättet för genomförandet av denna organisation, så ligger däri, i den
mån som utskottsbetänkande! icke i andra punkter strider mot departementschefens
yttrande — ty det får ju även talaren på kristianstadslänsbänken
medge, att om det finnes ett sådant utskottets uttalande, som strider mot uttalandet
från statsrådet, så äger utskottets vitsord, när det är fråga om vad
utskottet har menat — att i den mån som parallellavdelningar av tillfällig
natur behövas och kunna upprätthållas med extra ordinarie krafter, med extralärarekrafter,
så finnes intet hinder att på administrativ väg göra sådana anordningar
på sätt hittills har skett och varit vanligt. Jag menar, att därmed
är frågan besvarad. Smidigheten finnes. Det blir icke större svårigheter framdeles,
än det är nu, för föräldrarna att få in sina barn, i den mån det står
sådana krafter till förfogande. Men »over evne» kan man icke tvingas. Att
då lägga organisationen till last, att den icke bättre tillgodoser ett behov, som
icke nu kan tillgodoses, det är icke blott orättvist, utan det är också fullkomligt
ogrundat.

När jag begärde ordet, så var det egentligen för att säga nagra ord i anledning
av vad som tidigare under debatten har förekommit. Jag hade med
mycken spänd förväntan hoppats få höra från det nationella partiets ledare
ett förståelsens ord. Jag hade aldrig förväntat, att han skulle acceptera utskottsförslaget,
men väl att han, motsatsernas sökande utjämnare, skulle ha
litet bättre förståelse för det, som det verkligen var fråga om här. Men jag
blev besviken. Han kom i sin tankegång, fast på ett helt annat sätt, mycket
nära en annan tankegång, som redan på förmiddagen hän utvecklades av en
socialdemokratisk talare på göteborgsbänken. Det var i bägges anföranden
barnens ratt det gällde. X det ena var det barnens rätt till kunskap, i jdet
andra spelade kunskapen icke någon avgörande roll, utan det var barnens
rätt till utkomst det gällde. Men jag hade trott och jag hade nästan väntat,
att det nationella partiets ledare skulle i denna stora fråga, liksom i så många
andra, där det gäller fosterlandet, ha anlagt fosterländska synpunkter, icke
barnens rätt. Jag har så svårt att förstå det där talet om barnens rätt, från
vilken sida det än kommer, i den fråga det här gäller, organisationen av skolväsendet.
Men däremot förstår jag fullväl det tal, som kommit från regeringshåll,
där det betonats samhällets intresse. Samhälle och fosterland är för mig
sak samma. Det svenska samhället och det svenska fosterlandet har genom
den svenska riksdagen fått en organisation, som lagt ansvaret för vårt lands
öden i vårt folks stora massas händer. Det kan icke vara rimligt, att den
som vill sitt fosterlands väl, vilket det nationella partiets ledare vill framför
alla andra och i allra högsta grad alltid uttalat, det kan icke vara rim -

Torsdagen den 19 maj e. m.

69 Nr 32.

ligt, säger jag, att man då skall ignorera det behov, som förefinnes att breda
ut en medborgarkunskap hos det folk, som skall bära ansvaret tor riksens oden av det högre
genom sina representanters beslut. Det kan icke vara rimligt, att när man skolväsendet.
vet, hur det inom industrien fostras störa skaror av vårt folk, som med alla (Forts.)

krafter söka sig till kunskapens makt, att man skall få lov att på något sätt
söka förminska tillgången till kunskapens makt för den del av det svenska
folket, som sedan hedenhös har brukat upp vårt rikes jord, det svenska jordbruksfolket.
Man må ha vilken mening man vill om den saken, att kunskap
kanske kan vara överflödig, men jag tror icke, att när det gäller medborgerliga
intressen, när det gäller fosterlandets väl och ve, det icke måste anses
såsom en sak av högsta betydelse, att en var må kunna något bedöma, om det
är rätt eller orätt, om det är klokt eller oklokt att följa den ena eller andra
partiledningen, den ena eller den andra lockande parollen. Däri ligger icke,
att skolan blir politisk, men väl att politiken behöver skolans fostran.

Det var något år sedan, som jag träffade en svensk lantman, en av de mest
kunniga, som jag någonsin mött, eu lantman, som hade skaffat sig en bildning
och en kunskap på egen hand, som var förvånande och aktningsbjudande,
och det var tal om hur han ställde sig i en politisk situation och såg på den.

Och på frågan, varför icke han, som var så intresserad av det politiska och
vårt lands väl, ens kunde tänka på att ställa sig. i bräschen för en frågas lösning
med det ansvar, som följde därmed, fick jag ett svar, som jag aldrig
glömmer. »Om jag hade varit tio år yngre och om jag från början hade haft
en annan grund att bygga på, så hade saken varit annorlunda», säde han. Varav
kommer det sig att våra svenska lantmän med mer än tusenårig kultur, de
som i sanning representera det bästa som finnes hos vårt folk, sa ofta stå
försagda? Varför stå de utan sina egna talesmän för att tala genom oss professorer,
som det heter? Jag är tacksam för ordet »bondeprofessor», men
varför tala de då icke själva? Ja, jag vågar säga, att det är icke av brist
på kunskap, det är icke brist på kultur, utan det är brist på självtillit att
träda upp mot andra. Här talas det från det nationella partiets ledare om, att
examina och sådant betyda ingenting annat än för den, som. själv känner sm
underlägsenhet. Den svenska bonden är kritisk. Han är kritisk mot alla, men
han är också kritisk mot sig själv.. Han går icke fram, om han icke känner,
att när han går fram, så gör han sig gällande. Och när^han vet, att kunskap
är makt och att han icke har den kunskap han ville ha, da tiger han ofta stilla.

Men då blir heller icke den makt, som han kunde representera, behörigen till -

godosedd i vårt fosterlands öden.

Kanske detta kan förklara, varför jag i denna stund star här som en talesman
också för det utskottsbeslut, som nu föreligger. Kanske det kan förklara,
varför jag med hela min övertygelse har gått in för att den lösning, som
nu hjudes, bör godtagas, även om den visst icke är en idealisk lösning. Det
har sagts från många håll. Men vilken lösning tillfredsställer väl alla? Är
det icke ändå så. att det här är en lösning,. som tillfredsställer många, en lösning,
som kan bilda en grund, på vilken vi alla kunna ga.^vidare?

Det var en talare i går, som frågade en smula ironiskt: Varför skola vi taga
det som är ofärdigt och dåligt, bara för att görandet bättre? ..Ja, det är icke
bara för att göra det bättre, utan det är för att få en fast utgångspunkt. Ha
herrarna följt med debatterna i dagarna i dessa kamrar, sa undrar jag, om
de icke givit ett ganska allmänt intryck, att här resoneras förfärligt mycket
om vad som skall komma att inträffa. Men det finns icke någon, som kan
säga, att det kommer att inträffa. De frukta och befara och hoppas, allihop.
Jag har uttalat en mycket stilla förhoppning om att det möjligen skulle
bli så, att läroverkslärarna taga hand om båda linjerna lika val. Det är det
minsta man kan hoppas, och det är dur en realitet bakom. De allra llesta

Nr 32. 70

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

frukta och hoppas dock helt annat, och nu vill man ha utredning och utrednmg,
men vad skola dessa utredningar ge? De kunna ej ge uttryck åt annat
an vad den ena hoppas och den andra fruktar, och det fruktar jag vi vet ändå
-fcm utredning om dessa ting, som skola komma, sedan vi genomfört förslaget
en utredning innan vi ha gjort det, hur skola vi någonsin kunna få en utredning
om detta Jag begriper det för min del icke. Det är ju så, att varje männi7
1as förstånd icke alltid räcker till, och mitt räcker icke till i denna fråga.
Jag törstar icke, vad man skall vinna genom en utredning om kommande ting
vilka bygga på en förutsättning, om vilken man icke vet, huruvida den blir
■verklighet eller icke, och om vilken man ingenting kan säga, förrän den genomförts.
Om man nu verkligen vill någonting, varför skall man icke då, när man
ar ense om principen, ta och förverkliga den på ett sätt, som kan ge anledning
till antingen svaretdet var väl gjort! — ty det svaret är icke uteslutet; eller
till svaret. det var illa gjort, och da fa vi göra om det i den eller den punkten.
Men, mina herrar, tro icke att det är dåligt, bara därför att man skriker
pa den ena orten eller på den andra! Det kan hända, som hans excellens statsministern
på förmiddagen uttryckte sig, att det finnes synpunkter, som därvid
obehörigt göra sig gällande. Jag syftar på det fall, han talade om, att
det var 120 som bodde där och där, men det fanns bara 5 platser för dem alla,
och så tog rayonen omkring och pekade på hur det egentligen skulle vara.

. Men det var också ett annat ord av det nationella partiets ledare, som jag
icke alldeles kan förbigå, helst han därvid gav uttryck åt mycket, som sagts
förut i debatten. Han säde, att han ville icke taga den här skolreformen utan
att känna den inre° organisationen. Jag blev en smula förvånad, när jag höricie
talet från det hållet, ty jag trodde, att han eljest höll på Kungl. Maj :ts administrativa
befogenhet, och jag trodde ej, att det i honom skulle finnas en talesman
för att för riksdagen och dess utskott skulle framläggas förslag till
kursplaner och timindelning och allt sådant. Det är icke riksdagen, icke något
riksdagens utskott kompetent att bedöma, och jag kan därför icke för min
del medverka och har icke inom utskottet medverkat till, utan tvärtom motverkat
varje beslut i den riktning, som önskat få för riksdagen framlagda sådana
förslag. Det ligger utanför riksdagens kompetens, och vi kunna ha det
förtroende för Kungl. Maj :t, vilket råd han än kan ha omkring sig, att Kungl.
Maj:t gör det bästa, som är möjligt i fråga om den inre organisationen i skolväsendet.

Men därtill kommer eu annan omständighet, och det är den, att när det nationella
partiets ledare säger, att det här är något obekant, något ovisst något
som man icke känner, då vill jag visst icke bestrida, att han har rätt för sin
del. Men jag undrar, om det är objektivt sant. Anknytningen mellan den sexklassiga
folkskolan och realskolan finnes ju redan vid det 90-tal mellanskolor
vi ha, och dessa äro av realskoletyp. Jag tycker det är ett klart svar på frågan,
om man bara kommer ihåg, vad departementschefen sagt i propositionen:

i gäller icke att ändra vare sig realskolans bildningsmål eller gymnasiernas
bildningsmål; dem röra vi icke vid, utan de lämnas orörda. Om man lämnar
malet orört, så lär man väl få lov att taga de medel, som leda till målet och
sa länge man icke känner några andra än de hittills prövade, så innebär detta
att inom denna trängre, kortare realskola och gymnasium skall samma bildningsmal
nas. Kungl. Maj:t har förklarat, att han anser det vara möjligt, och
maste anses sitta inne med kunskap om hur det skall ske. Jag för min de! anser
icke, att vi ha någon anledning att ingå på prövning i den delen. Kungl.
Maj .t har däremot framlagt förslag till riksdagens prövning rörande medlen.
Han bär framlagt förslag i frågan rörande grunden för organisationen, men
ingenting mer. Vi skola icke sitta här och peta och plottra och plåstra på allt
sadant, som angår Kungl. Maj:t, men icke oss.

Torsdagen den 19 maj e. m.

71 Nr 32.

Och därmed vill jag också lämna svaret på den fråga, som ställdes av min
ärade kollega på östgötabänken. Han frågade på förmiddagen, varför icke utskottet
skulle kunnat anlägga ej blott statsutskottssynpunkten, utan också beakta
de synpunkter, som äro gällande för lagutskottet. Ja, jag kan ju icke
svara på den frågan för statsutskottets räkning och icke för det särskilda utskottets
räkning, utan bara för min egen. Jag har nu en gång haft äran tillhöra
lagutskottet, och i någon mån kan ju konstitutionsutskottet också anses
som lagutskotts vederlike, då det i alla fall har kommunallagarna och medborgarlagen
och några lagar till att tillse, men det är den stora skillnaden, efter
anitt sätt att se, att lagen skapar en norm, som sedan skall såvitt möjligt vara
orubbad, åtminstone för en längre tid, en norm. som skall leda till fast tillämpning.
Men statsutskottet har väsentligen med statsregleringen att göra. Det
granskar anslagen för rikets utgifter och bestämmer även om den organisation,
som lägges till grund för dessa årliga riksutgifter. Men då är den stora
skillnaden given. Lagen skola vi pröva, när den kommer till. Lagen skall
man söka göra så, att den blir gällande och tillämplig utan att behöva ändras
år efter år, men statsregleringen göres om allt eftersom behoven komma och behoven
gå. Den göra vi allt eftersom det befinnes lämpligt och behövligt i de
.särskilda fallen. Och då synes det mig också, att om man endast lägger en fast
organisationsgrund och förankrar den, då är det icke heller så synnerligen omöjligt
eller obilligt eller oriktigt eller svårt att göra de rättelser efter hand, som
kunna vara behövliga, att ske med riksdagens hjälp, där anslag behövas.

Men densamme ärade talaren sade också, att det var en viss lynnesriktning,
som bestämde hans handlande: han ville pröva och pröva, han ville gärna vara
förvissad om, att det som man beslutar också kommer att hålla en längre tid i
detalj, att han visste, vad beslutet hade för konsekvenser och att allt vad därmed
sammanhänger vore utrett. Jag vill visst icke säga, att jag har motsatt
lynnesriktning i den meningen, att jag obesett tar vad som helst, oavsett konsekvenserna,
men jag har den lynnesriktningen, att jag gärna vill göra något så
tidigt, att icke kon dör, medan gräset växer. Och jag kan icke hjälpa, att jag
tror, att det också kan ha sitt berättigande att taga litet hänsyn till detta.
Man kan nämligen hålla på med utredningen så länge — och det finns alltid
föremål för utredningar — att till sist, när utredningen är färdig, är den egentligen
alldeles obehövlig. Jag skall bara erinra om det exempel som finns från
vår egen erfarenhet från den tiden man skulle förkorta studietiden och hade
långa utredningar därom: när stadgan kom, var studietiden redan faktiskt förkortad,
men sedan den kom, blev studietiden litet längre. Jag för min del
tror verkligen, att man allt emellanåt måste taga ett resolut steg och inte bara
utreda och utreda.

Jag skall till sist endast upptaga några av de uttalanden, som under debattens
gång ha riktats mot mig. Jag kan ju inte hjälpa, att jag därvid både för
min egen del och för kammarens, mest för kammarens del, endast får taga upp
några t5’pfall och lämna varianterna därhän.

Om jag då får tillåta mig att börja med en liten erinran till en ärad talare
på kristianstadslänsbänken, som jag alltid räknat och räknar som en synnerligen
både skarpsinnig och god man, så ville jag säga, att när han går in för att utskottsbetänkandet
skall läsas på ett sätt, som är alldeles motsatt mot det, på vilket
jag läst det, finns därom ingenting annat att siiga, iin att det är han ock icke
jag som fått några besynnerliga glasögon att litsa med; jag har för min del
avtagit de där glasögonen och just därför läst alldeles tydligt och rätt. Jag
bär min del finner, att han läser betänkandet på ett sätt, som är måhända en
liten smula förvirrat av den intensiva agitation, som itgt rum runt omkring
oss. Jag skall nu icke alls gå in på dessa textläsningar. Jag har angivit min
synpunkt, och min läsart, och vi kunna, som min ärade kollega på östgötabän -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 72

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

ken uttryckte det. lämna källorna och källskrifterna därhän. Talaran på kristianstadslänsbänken
nämnde emellertid, att förslagstrycket i sitt ursprungliga
skick haft orden: enhetsskolan på den sexåriga folkskolans grund som bottenskola,
och att sedermera vid justeringen orden den sexåriga kommo att strykas
utan min förskyllan och värdighet. Det är mycket möjligt, fastän den
ärade talaren nog inte vet vad som föregått justeringen i den punkten, men det
må nu vara hur som helst. Det är ju så, att det tryck som nu föreligger för
kammaren var från. början uppsatt under helt andra förutsättningar, innan
kompromissen kom till stånd. Då gällde det. om man skulle riva upp allt detta
som var satt eller om man skulle söka förbättra det, om man skulle skriva om
det eller försöka skriva bort en del. Jag erkänner ofantligt gärna, att kammarens
ledamöter ej kunna och att man icke kan begära att kammarens ledamöter
heller skola kunna bedöma utskottsbetänkandet, sådant detta nu föreligger,
under jämförelse med vad däri ursprungligen stod, ty detta är ju för
kammarens ledamöter okänt, men jag kan ju i alla fall få säga, att den bortjustering
som skedde, under det man gick igenom förslaget sedan överenskommelsen
var gjord, var sådan, att här föreligger en mycket stor skillnad mot vad
som ursprungligen var skrivet från utgångspunkter, som, enligt vad hans excellens
herr statsministern framhöll, överensstämde med den socialdemokratiska
motionens. Jag tror att de ord, hans excellens yttrade, ställa frågan i den
nödiga blixtbelysningen, och jag behöver därför ingenting tillägga.

Men ett ord av denne talare kan jag inte alldeles förbigå. Jag är rätt okänslig,
men när en talare, som ändå känner mig rätt väl, kom med den där lilla
historien om Schröderheim och bondeståndet, då får jag säga att jag blev en
liten smula förvånad, för vad jag än gör, frändskap och vänskap, lön och tack
brukar jag icke därvid taga i sikte, och jag är så gammal skeptiker, att jag
tror egentligen varken på tack eller lön. Talaren sade också, att jag hade ändå
tillfredsställelsen att hava varit med som en politisk murbräcka. Det är alldeles
för stor ära. Jag har inte alls varit det, jag har gjort vad min uppfattning
krävde i ett läge sådant som det nuvarande. Om det blir en politisk murbräcka,
är det icke mitt fel. Jag har sett frågan som en vårt lands fråga, av
vars lösning vår kulturs vidare utveckling på bred basis beror. Kallar man
detta en politisk murbräcka, kan jag inte hjälpa det, och jag vill tillägga, att
även hans excellens sade ett ord, som jag icke tycker om: det var uttrycket om
den sista skansen. I det fallet delar jag fullkomligt den uppfattning, som
uttalades av en talare på östgötabänken. Jag tror icke, att skolfrågan är politisk
i den meningen, men den är politisk i en annan mening.

Vänder jag mig sedan till den ärade talaren på jönköpingsbänken, som här
gick in för kristendomsundervisningen, vill jag endast säga, att jag för min
del diskuterar mycket ogärna kristendomen och kristendomsundervisning, därför
att jag bär den uppfattningen, att jag icke gärna debatterar ting, som jag
anser äga en höjd och helighet, som gör att man icke bör draga in dem i en
politisk debatt. Men då det gäller skolfrågan, vill jag göra ett undantag och
säga min mening. Min mening är den, att lika nödvändig och ofrånkomligt
obligatorisk som kristendomskunskap är i folkskolan och realskolan, lika
mycket är den obligatoriska kristendomsundervisningen efter den tid, då den
unge vid konfirmationen blivit självansvarig, ett oting. Jag menar, att man
befrämjar icke kristendom, kristet liv och uppfattning hos vårt svenska folk,
om man efter konfirmationsåldern, väsentligen i gymnasiet, påtvingar ungdomen
en kristendomsundervisning, som icke kan vara en troslära, utan måste
bli antingen en dogmlära eller en kyrkohistoria och en religionsstridslära eller
t. o. m. en jämförande religionshistoria. Jag tror, att, om detta ämne finge frivilligt
väljas, läget skulle vara mycket bättre bland vår svenska ungdom än det
tyvärr nu är utanför de frivilliga kristliga föreningarna. I den övertygelsen

Torsdagen den 19 maj e. m.

73 Nr 32.

är det, jag kan biträda utskottets uttalande om anordningen med en viss
ämneskärna för gymnasiet, i vilken kristendomsundervisningen icke ingår; och au ^re

jag tror, att om herrarna vilja tänka på dessa synpunkter, är det åtskilligt skolväsendet.
i dem som äger goda anspråk på att vara riktigt. . (Torta.)

Den ärade talaren, som här varit huvudtalare för högerreservationen, den
frisinnade representanten på värmlandsbänken, höll ett entusiastiskt anförande,
som trots sin längd väckte den varmaste och största sympati. Jag vill icke
på något sätt ingå i debatt med honom om de synpunkter han framhöll, därför
att jag tror att en sådan debatt oss emellan skulle bli fullkomligt lönlös.

Han bärs upp av en trosvarm övertygelse, att utskottets betänkande är. sådant
som han efter sin uppfattning skapat det för sin egen blick. Jag är icke
säker på eller rättare sagt jag är alldeles säker på att den uppfattningen icke
stämmer med verkligheten, men då blir också en debatt oss emellan en debatt
på parallella linjer — vi träffas aldrig, och då är debatten lönlös.. Men jag
har velat begagna tillfället att ge min honnör åt den verkliga entusiasm, med
vilken han gått i strid för sin fasta övertygelse och dess förverkligande.

En helt annan typ är den ärade talaren allra högst uppe på stockholmsbänken,
den filosoferande kåsören, som här haft mycket att säga, men då han så allvarligt
bemödade sig om att filosofiskt sett skilja sitt förstakammar-jag ifrån
sitt allehanda-jag, kan jag inskränka mig till en. enda kort erinran, och det är
den, att om hans förstakammar-jag vill föra politik i enlighet med opinionens
kastvindar, så tror jag det vore klokt, om han icke följde den opinion, som
hans allehanda-jag skapar. Och då han tillika, i de båda jagens förening, söker
föra idealismens och moralens talan, skulle jag tillåta mig bara en liten stilla
men ingalunda fast förhoppning, att han emellanåt ville läsa och kanske begrunda
svenska psalmboken nr 293, tredje versen, om ^tungans rätta bruk.

Sist har jag också ett par ord •—- de skola icke bli många -— att säga till
den ärade talaren på malmöhusbänken, som i går etablerade en oavbrutet stegrad
trumeld — med löst krut. Jag skall icke alls ingå på den trumeldens
objekt i annan mån än det var jag själv, men eftersom jag lever och alldeles icke
förlorat vare sig humör eller stridslust — och det var han ju. beredd på -—kanske
detta bär syn för sägen, att projektilerna åtminstone icke slogo ihjäl.

När han använde sig av de projektiler som skedde, skulle jag’ först och
främst vilja erinra därom, att mekaniken är utan ^tvivel ett. mycket .nyttigt
ämne — fastän när jag talade om livets mekanik, så var det icke alls i någon
slags vetenskaplig mening — men jag har litet svart att erkänna den ärade
talaren såsom verklig auktoritet på mekanikens område,, även om han aberopat
licentiatbetyg i mekanik som bevis för sitt påstående, da jag tänker pa att avhandlingen
»Ueber das Wirbeln reibender inkompressibler Flussigkeiten» visserligen
blev en akademisk avhandling, men aldrig —- ventilerad.. Och da han
för sin auktoritet i fråga om 1827 års skiftesstadga åberopade sin doktorsavhandling
om jordstyckningens historia i Sverige i adertonde och nittonde århundradena,
så erkänner jag full väl det värdefulla. bidrag, han där lämnat
till vår statistiska, nationalekonomiska och sociologiska vetenskap, men det
finns ju också någonting som heter historia och juridik. Jag är icke sociolog,
icke statistiker och icke nationalekonom i minsta man, men i någon fliten man
är jag eller har jag åtminstone varit historiker, och i någon liten mån lär jag
också vara jurist, och därför kan det ju hända, att när vi titta, han och jag,
på 1827 års skiftesstadga, so vi på den med litet olika ögon. Jag bestrider
icke, att han är en utomordentlig kännare av bondejordens utvecklingshistoria,
men det finns även jurister som äro detta. Jag brukar sällan åberopa auktoriteter,
ty jag har märkt att de bli ofta åberopade — alldeles som generaldirektör
Bergqvist, — för alldeles motsatta åsikter, och då är det icke så stort

Nr 32. 74

Torsdagen den 19 maj e. m.

oiZisaZn Värde med dem. Det finns emellertid en framstående juridisk författare, nuav
det högre regeringsrådet Thulin, som skrivit en avhandling om »Konungens eko skolväsendet.

nomiska lagstiftning». Där redogör han bl. a. för skiftesstadgan 1827 och
(Forts.) dess tillkomst. Det är riktigt, som talaren säger, att det var en riksdagsskrivelse
1818. Han kunde ha tillagt, att det var en 1809 och enligt den nu
citerade^ auktoriteten en 181o och en 1823, men detta är jag inte alldeles
säker på, ty författaren har här icke hänvisat till något bestämt källställe,
sa att jag kunnat konstatera det, då jag nu sökt justera mitt minne genom att
taga ned boken från bokhyllan. Men en sak är säker, och det är att när 1827
års författning kom till, framkallade den vid 1828 urs riksdag enligt den
^ntininde författaren ett hundratal motioner — jag tror icke, att det var
så många, utan att det är en överdrift, men i allt fall var det ett stort antal
motioner —utvisande den fränaste ilska mot författningen. Det blev en stormvag
inom den svenska riksdagen både enär Kungl. Maj:t gjort detta på egen
hand och enär man var missnöjd med en del som gjorts. Författaren till avhandlingen
säger, att det är tvivelaktigt om utfärdandet var konstitutionellt
riktigt, och däri ger jag honom fullkomligt rätt; konstitutionellt sett var det
ett övergrepp men, säger lian, det var en Guds lycka att det skedde, för
annars hade den utmärkta författningen aldrig kommit till, ett uttalande som
för övrigt helt ^stämmer med Rosenblads yttrande — citerat av samme författare
— angående 1803 års författning om enskiftesverket, som kom till
pa samma sätt, men under det gustavianska enväldet.

Ridare anförde den ärade talaren, att det var under Carl Johans absolutism,
som 1827 ars stadga gavs. Ja, mina herrar, Carl Johan var nog vän av
absolutismen, men icke den teoretiska, utan den praktiska. Han var en praktiker
av Guds nåde, och han hade praktiska skäl i detta fall. Jag tror därför
också, att hade 1827 års stadga kommit inför riksdagen — enligt den
anförda författaren skulle detta ha begärts år 1823 — så hade den sannolikt
aldrig antagits. .Det var denna jämförelse, jag gjorde med det nu föreliggande
förslaget. Men jag^ hittade hos den anförda författaren också en annan upplysning,
som jag i gar hade glömt, den nämligen att 1827 års författning kom
till, utan att någon enda myndighet blev hörd. Ja, det är ju också alldeles
som med detta förslag. Då säger den ärade talaren: Det är besynnerligt, att
professor Reuterskiöld, grundlagsväktaren, som han kallade mig, skall alldeles
ignorera grundlagen. Det är emellertid så, att en jurist måste läsa grundlagen,
sådan den står skriven, icke sådan den enligt ens eller annans mening möjligen
borde vara. Grundlagen stadgar nu, att det är Kungl. Maj:t, som skall
nöra myndigheterna, och att innan Kungl. Maj:t framlägger förslag, skola
myndigheterna vara hörda. Detta har Kungl. Maj:t gjort, och skolöverstyrelsen
är hörd; Riksdagen har varken rättighet eller skyldighet att infordra
ytterligare utlåtanden. Den enda möjligheten är, att riksdagen med begagnande
av 46 § riksdagsordningen hos vederbörande statsråd begär infordrande av
önskade yttranden från myndigheter, men detta är någonting som icke behöves
och som utskottet i detta fall ansett både ogörligt och onödigt. Att man
sedan 1827 har ä la Dalautredningen i.det 20:e århundradet sökt få yttranden
från enskilda, det är mycket möjligt och sant, men det förändrar icke
saken ett spår i dess helhet.

Jag skall ytterligare endast upptaga ett par punkter i saken, sedan den
självtagna auktoriteten sålunda belysts. Talaren framhöll, att om studiebegåvningarna
skulle tagas hand om, borde också de praktiska linjerna beaktas
mycket mera, men att därom icke finnes någonting utsagt i detta betänkande.
Ja men vad skulle man sagt, om det funnits? Då skulle det nog hetat: Herre
Gud vad Kungl. Maj:t tagit in mycket ovidkommande ting i en proposition

Torsdagen den 19 maj e. m.

75 Nr 32.

angående lärdomsskolorna! Här är det ju lärdomsskolorna det gäller; skola
vi icke taga var sak för sig? Nej, man kan göra en reform total eller partiell,
men här fordras, att den blir partiell, då den föreslås total, och att den
blir total, då den föreslås partiell. Detta är något obilligt, om än i stil med
oppositionen. Det är det vanliga i alla reformers historia, och jag tror man
är på den säkra sidan, om man följer det förslag som här föreligger.

Talaren hängde vidare upp sig på uttrycket »i görligaste mån» och tolkar
detta uttryck till nackdel för den 5-klassiga realskolan. Jag ber att få understryka,
att detta ord står i nära sammanhang med fortsättningen, om hänsynen
till de kommunala eller lokala intressena och behoven. Tabellen visar
för de nuvarande läroverken 178 femklassiga avdelningar mera än fyraklassiga,
och jag undrar om icke detta är »i görligaste mån» till förmån för
den femklassiga linjen, fast likheten ej är »mekanisk».

Det. skulle vara mycket mera att tillägga, men jag skall icke göra det.
Jag vill blott tillägga, att sedan den ärade talarens trumeld fortgått en lång
stund, stannade den ju av, och det restes ett baner, ett samlingens baner, från
malmöhusbänken. Men när man tittade litet närmare på detta baner, visade
det sig, att det var — en vanlig, simpel parlamentärflagg. Jag trodde verkligen
för min del, att det nationella partiets ledare skulle acceptera parlamentärflaggan
i dag, och jag är icke säker på att han icke gör det i sista svängen
av voteringen, klen då betyder detta ingenting annat än att det nationella
partiet samlat sig kring baneret på malmöhusbänken. Jag undrar, om man icke
i själva verket skulle kunna säga, att om man skall resa ett sådant där baner
emot utskottet, så borde det väl ändå innehålla något annat än just käpprätt
rakt. det som utskottet säger. Ty vart leder det, om man nu begär en utredning
på de där angivna linjerna? Jo det leder, såvitt jag förstår, med all
säkerhet till att Kungl. Maj:ts regering för nästa riksdag framlägger just det
nuvarande utskotts förslag et, ty detta är verkligen det bästa möjliga som kan
nås på de grunder, som från malmöhusbänken förkunnades och som alldeles
stämma överens med förslaget. Praktiskt genomförbart är icke något förslag,
ej ens malmöhustalarens, utan socialdemokraternas hjälp. Om talaren då ber
.regeringen lägga fram förslaget nästa år, så betyder detta endast, att han
icke vill taga frukten ur utskottets hand, men vill taga den ur regeringens.
Jag misstänker emellertid, att utredningskravet ytterst bottnar i att när regeringen
kommer med förslaget, så kommer han att säga att utredningen förfuskats
av regeringen och att detta icke var vad han menade. Jag tror, att
då regeringen nu accepterat utskottsförslaget och därmed bjuder den frukten
till litet var, kanske den också bör accepteras redan nu.

Herr greve och talman! Av allt som förekommit under debatten finns det
ingenting som ger mig anledning att frångå min först uttalade mening, att
allt talar för bifall till utskottets förslag, men intet sakligt bärande skäl för
något annat.

Herr Wolilin: Herr grove och talman! Sedan jag i går hade ordet, ha en
del ärade ledamöter av kammaren framställt några erinringar mot de synpunkter,
jag då uttalade. Efter att hava hört deras anföranden, har jag
kommit till den uppfattningen, att jag intet har att lägga till eller taga ifrån
med avseende å vad jag förut anfört. Detta gäller även den siste talarens
anförande, som icke ger mig anledning till några .som helst repliker. Jag
vill alltså endast säga några korta, ord med anledning av herr statsministerns
deklaration i dag på förmiddagen, vilken ju blivit det ojämförligt viktigaste
inlägget i debatten, och kring vilket kammarens och landets intresse i denna
stund företrädesvis för att icke säga i alldeles övervägande grad samlar sig.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 82. 7 6

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern började med en redogörelse för skolfrågans
behandling inom de grupper, som stå honom nära. Denna del av anförandet
tilkommer icke mig att beröra. Herr statsministern yttrade sig därefter ganska
utförligt om den betydelse, som den allmänna opinionen ute i landet och
enkannerligen opinionen i pressen kunde hava för bedömandet av en stor fråga
som den förevarande. Jag skall icke heller på den punkten göra några vidlyftiga
reflexioner. Jag skall endast tillåta mig anmärkningen, att det förefaller
mig, som om herr statsministern, som ju i många år nedlagt ett betydande
arbete inom riksdagen för vårt lands förkovran, möjligen under riksdagsarbetet
fått en något försvagad blick för värdet av den opinion och av de sakliga
åsikter och synpunkter, som föras fram bland praktiskt arbetande
yrkesgrupper och personer ute i vårt vidsträckta fosterland. Jag
tror icke, att jag begagnar något överord, om jag säger, att excellensen ibland
är böjd för att undervärdera dessa ute i landet förefintliga fria tankeströmningar
och att excellensen ibland ser de stora rikspolitiska frågorna mera från
de synpunkter och strömningar, som röra sig inom detta hus, för att icke
säga någon gång från en ännu mera begränsad partipolitisk synvinkel. Men,
frånsett detta, kommer jag till huvudpunkten av min erinran. Statsministern
trodde sig i mitt anförande finna en bristande konsekvens mellan å ena sidan
min farhåga för att barnen till vårt lands i praktiska och fria yrken .sysselsatta
befolkning alltför mycket föras över till ofruktbara och tröstlösa tjänstemannabanor,
och å andra sidan första punkten i det av mig framställda yrkandet,
vari likväl ett visst utrymme tankes berett åt den sexåriga folkskolan
som bottenskola. Herr statsministern ville inlägga en motsägelse i min tankegång,
när jag å ena sidan varnade för en alltför stor uppsugning av praktiskabegåvningar
till teoretiska yrken, för vilka de vore mindre lämpade, men å
andra sidan ville vara med om att i vissa fall införa den sexåriga bottenskolan.
Denna statsministerns uppfattning bygger på ett missförstånd från
hans sida. Min varning mot att alltför starkt engagera den svenska bondebefolkningen
i en skolpolitik, där den sexåriga bottenskolan finge så stort utrymme,
som fallet är i utskottets förslag, bygger ju på uppfattningen, att detta
förslag, när det blir realiserat, kommer att främja en osund och onaturlig
inriktning av bondesönernas håg för tjänstemannabanorna och andra teoretiska
yrken. Men om bottenskolereformen genomföres med större varsamhet, och
den sexåriga grundskolan endast införes, då verkligt behov därav på viss ort
gör sig gällande, så minskas den av mig angivna faran högst väsentligt, ja
det skall kunna ordnas så, att den försvinner. När statsministern vidare
trodde, att jag skulle anse det olämpligt, att en modern jordbrukare finge
det mått av allmän medborgerlig bildning, som realskolexamen skänker, så
är detta så långt ifrån min uppfattning, som jag naturligtvis gärna ser, att
den svenske jordbrukaren får det mått av medborgerlig bildning, som han
önskar och kan förvärva. Men det är icke därom striden står. Striden står
om huru bottenskolreformen lämpligen bör genomföras för att icke skada
själva studieväsendet som sådant och för att icke genom felaktig planläggning
driva praktiskt dugliga ungdomar in på levnadsbanor, för vilka de icke passa.

Jag kan icke finna annat än att den skrivelse, jag förordat, skulle möjliggöra
en rimlig lösning av den nu föreliggande ledsamma konflikten mellan
regeringen och dess meningsfränder å ena sidan och oppositionen å den
andra. Vi ha ju velat så långt det varit förenligt med vår åsikt tillmötesgå
den andra sidan. Vi omfatta alla bottenskolan men hava även rimliga anspråk
på att få pröva olika typer. Det är åtminstone min ståndpunkt. Men
jag har icke kunnat vara med på ett dekreterande utan erforderlig utredning,
huru det skall vara på de olika orterna. Vi hava icke kunnat finna en sådan
behandling saklig och tillfredsställande, och vi kunna därför icke fatta ett

Torsdagen den 19 maj e. m.

77 Nr 82.

beslut redan denna dag eller denna natt. Om man säger, att de båda system, or^n[aal{on
varom nu är fråga, erkännas vara lika berättigade såsom vartdera under vis- av ^ ^,re
sa förutsättningar erbjudande den bästa lösningen, så är detta ett uttrycks- skolväsendet.
sätt, vari man vill inlägga den tanken, att regeringen skall med den sak- (Forts.)
kunskap, varöver den förfogar, låta undersöka, huruvida för de olika läroverksorterna
inom landet förhållandena pa den kringliggande landsbygden
äro sådana samt antalet folkskoleelever, som från sjätte klassen vilja komma
över i realskolan, så stort, att införandet av den sexåriga bottenskolan
såsom parallellform är en praktiskt nödvändig anordning. Men vi kunna
icke vara med om att införa denna anordning efter ett teoretiskt schema.

Det sades av herr statsministern, att varje utredning härom skulle vara omöjlig.
Jag förstår icke detta tal. Likaså förklarade statsministern, att det var
omöjligt att verkställa den ekonomiska beräkning av kostnaderna för den
föreslagna reformen, som så många talare under debatten önskat. Jag kan
ju medgiva, att någon siffermässigt exakt beräkning över vad en skolreform
av detta slag kan kosta troligen icke kan åstadkommas. Men det ligger i en
finansplans natur — och det är om finansplanen vi tala — att det icke kommer
an på exakta siffror, utan vad vi vilja ha är en allmän finansiell översikt
till vägledning för vårt omdöme. Att det skulle vara omöjligt för regeringen
att verkställa en dylik ekonomisk undersökning, förefaller mig vara att Underskatta
den utomordentliga kapacitet som regeringen besitter, när det gäller
finansiella ting. ...... . , ,

Statsministern sade, att uppskov icke kunde komma i fråga, darlor att
bakom kravet på uppskov funnes endast ett formellt och icke något reellt berättigande.
Jag har utomordentligt svart att första detta. Det är väl ändock
att något bryskt avvisa en lojal önskan av riksdagen att få ett rådrum för
frågans bedömande och om ett ar erhålla ett förslag från KungL Maj ,ts sida,
däri kostnadsberäkningar m. in. förefunnes. Nu är det ju klart, att, som herr
Fehr sade för en stund sedan, varje vädjan till herr statsministern, som ju
har löse- och bindenyckeln till situationen i sina händer, i denna stund torde
vara utsiktslös. Jag förmodar, att så är fallet. Jag får då endast tillägga,
att det förefaller mig, som om den utskottsdiktatur, om vilken jag i går tillät
mig några som jag tror befogade ord, nu ersättes av en liknande diktatur
vid frågans avgörande i kammaren. Jag tror icke, att ett sadant förfaringssätt
— även om det för dagen leder till en åtrådd seger — är gagnande vare
sig för regeringsmaktens prestige i detta land eller för den svenska riksdagens
och den svenska riksdagspolitikens anseende ute bland ^vårt folks breda
lager. Jag har även en känsla av beklämning över att^en fråga, som ingriper
i tusentals svenska hems innersta förhållanden, skall pa detta sätt, innan man
ute i landet vet. huru förslaget ter sig. avgöras av oss här i riksdagen. Om
herr statsministern velat höra på vår vädjan, så skulle han i detta ögonblick
visa prov på verklig statsmannakonst. Det rör sig verkligen här om en så
sakligt motiverad, så uppriktig och så fritt framsprungen opinion bland de
vidsträcktaste kretsar av vårt folk. När nu statsministern tillbakavisar denna
vädjan, har jag allenast att tillägga, att den statsmannagestalt, som man
hoppats se i spetsen för en svensk borgerlig regering, alldeles saknas. _

Herr statsministern avslutade sin deklaration med förklaringen, att vi som
tillhöra oppositionen strida för de privilegierade klassernas sista förskansningar.
Vi strida om den lämpligaste och för den svenska ungdomen lyckligaste
anordningen av anknytningen mellan folkskolan och realskolan. Därom strida
vi. Kan man då med fog och med väl överlagd mening mot oss rikta den beskyllningen,
att vi strida för ett privilegierat fåtals sista förskansningar?

.Tåg hoppas, att dessa ord av statsministern icke voro väl övervägda. Jag
tror detta så mycket hellre, som ett sådant argument, riktat mot oss, av Vilka

78

Torsdagen den 19 maj e. m.

Nr 82.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

manga ingalunda tillhöra de privilegierade vare sig de ekonomiskt eller annorledes,
ett ^sadant argument kan icke, det kan icke hava framkommit överlågt,
utan måste hava vant ett ord, som man låtit undslippa sig i en något
upphetsad sinnesstämning. Ty vi vilja ju alla tro, att hans excellens är ej
blott en viljekraftig politiker, utan även en gentleman.

. Herr Winberg: När man åhört debatten i denna kammare i två dagar och
vidare när man tagit del av den presskampanj som pågått i denna fråga en
längre tid och när man hört alla de svartmålningar och skräckbilder, som av
några talare uppmålats rörande vad som skulle förestå oss, därest riksdagens
beslut i denna fråga utfölle på det av utskottet föreslagna sättet, skulle man
nästan kunna tro, att det svenska folket för närvarande står inför en alldeles
ovanligt ödesdiger timma ifråga om det beslut, som vi skola fatta, och att detta
beslut skulle innebära, huruvida svenska folket egentligen skall kunna existera
såsom kulturfolk eller sjunka tillbaka i mer eller mindre utpräglat barbari.
Lyckligtvis veta vi. att saken icke ligger på det sättet. Men vad som förekommit
ger en typisk bild av huru överdrifterna kunna komma fram, när det gäller
en fråga, som endast i ringa grad berör vissa gruppers särställning och privilegier
i samhället, då man t. ex. såsom herr Ljunglund kan tala om det svarta
spöket från kristiden eller såsom herr Wohlin försäkra, att utskottets utlåtande
är präglat av den röda socialismens materialistiska uppfattning, eller
ock såsom herr Bergman förklara, att denna fråga är så viktig speciellt för
denna kammares vidkommande, att på dess avgörande kan komma att bero
första kammarens ställning i vår konstitution.

Det är ju självklart, att detta är mycket överdrivet. Men jag måste säga,
att det icke blott är pa den ena sidan, som överdrifter förekomma, utan att
även utskottsförslagets försvarare gått till överdrifter. Särskilt måste jag
vånda mig mot hans ^excellens herr statsministerns avslutning av sitt anförande
här i dag,, där han pa ett pregnant sätt gav uttryck åt de överdrifter, som även
förekommit från det hållet, nämligen att man vill göra gällande, att det är
fråga om att genomföra, en fullkomlig likställighet. Nu skall varje skymt av
klasskillnad försvinna, i varje fall så länge man rör sig på undervisningsväsendets
område! Det var detta som gjorde, att hans excellens formade satsen
på det sättet, att det är de privilegierade klassernas sista förskansning, som
kommer att falla genom antagandet av nu föreliggande utskottsförslag.

, Jag måste säga. att det är ovanligt verklighetsfrämmande att överhuvud taget
kunna påstå, att det är de privilegierade klassernas sista skans som faller, om
man genomför utskottets förslag. Det är icke underligt, om man på motsidan
gör sig skyldig till väldiga överdrifter, när försvararna av förslaget göra sig
skyldiga till dylika överdrifter.

• i''^e*''.var. mec^ st°H intresse som jag i går åhörde herr Bergmans anförande —.
icke därför att han är professor, ty jag har icke någon så alldeles överdriven
respekt för professorer i allmänhet, men därför att jag lärt känna honom såsom
en person med en självständig ställning. När han intar en viss ställning, måste
jag lita Pa att det är i överensstämmelse med hans verkliga övertygelse. Men
då måste jag säga, att även herr Bergman i detta avseende fallit offer för ofantliga
överdrifter. I varje fall saknar han det sinne för proportioner, som det
hade varit välgörande om både han och andra talare haft vid denna frågas bedömande.
Han gjorde till och med gällande, att redan under nuvarande förhallanden
står vägen upp till mycket betydande befattningar i samhället öppen
lika för alla, och hänvisade därvid till inskriften på den till minne av John
Ericsson i Värmland resta stenen, där man poängterat, att denne man kom från
ett fattigt hem och blev en framstående man samt att den vägen sålunda står
öppen för varje svensk för närvarande. Det må ursäktas mig, om det då föll

Torsdagen den 19 maj e. m.

79 Nr 32.

i minnet, hurusom man från svensk-amerikanarnas sida målar ut förhållandena
i det »fria» Amerika. Där är det en fullständig jämlikhet, påstår man: Vem
som helst kan bli president i Amerika ! Ja, teoretiskt är det väl så, men ungefär
på samma sätt förhåller det sig också med möjligheten för varje svensk torparpojke
att komma lika långt som John Ericsson, såsom herr Bergman behagade
uttrycka sig. Jag vill då i förbigående säga, att även jag är värmländsk torparpojke
och har alltså litet kännedom om möjligheten för värmländska torparpojkar
att komma fram till höga ställningar.

Jag skulle i alla fall vilja säga, att dessa överdrifter icke äro så lyckliga.
Framför allt förefaller det mig, som om exemplet John Ericsson i detta sammanhang
vore illa valt, ty det var väl icke enbart äventyrslusta, som drev honom
ur vårt land och gjorde, att han nödgades tillbringa senare delen av sitt liv
i ett annat land, utan det var en hel del andra förhållanden. Kanske är det icke
uteslutet, att en del av dessa förhållanden voro föranledda därav, att han egentligen
från början var en fattig pojke. Därom skulle kunna anföras åtskilligt,
men det tjänar ingenting till i detta sammanhang.

Det kan naturligtvis icke falla mig in att i debattens nuvarande läge söka
gå in på en massa detaljer i föreliggande förslag, även om jag skulle behärska
alla olika detaljer, vilket jag villigt erkänner, att jag icke gör. Det är inte så
gott — när man i likhet med mig och herr Ekman bilda särskilda riksdagsgrupper
— att penetrera varje förekommande viktig fråga. Jag kan icke hjälpa,
att jag trots all respekt för den höga lärdomen vidhåller vad jag tidigare
någon gång uttalat, att det icke är bra, när alltför många professorer deltaga
i debatterna, särskilt i en fråga, som ligger dem nära om hjärtat. Debatten
i denna fråga har visat, att det blir alltför mycket personligt i professorernas
uppgörelse sinsemellan, som egentligen ligger vid sidan om den fråga, som
man skall behandla.

Man har här talat om kultur och »kulturell avrustning», faran för vårt lands
kultur, om vi fatta detta beslut. Men, mina herrar, det skulle vara synnerligen
intressant att någon gång få ett verkligt grepp på, vad man lägger in i
begreppet kultur. Det är möjligt, att greve Lagerbjelke i detta avseende gav
ett rätt pregnant uttryck i går kväll, då han citerade ett typiskt tyskt uttryck,
nämligen svaret på en fråga som cirkulerat i vissa kretsar i Tyskland. Frågan
löd: Vad är för närvarande det viktigaste för det tyska rikets framtid? De
svar, som ingått — åtminstone från lärare, professorer och andra innehavare
av mera framskjutna ställningar på bildningens område — hava i allmänhet
varit, att Tysklands framtid ligger i dess universitet och högskolor. Ja, det är
så äkta tyskt! Hade detta varit för några år sedan, så hade Tysklands framtid
kanske legat på havet eller på det militära området. Utan att jag i något avseende
vill underskatta den högre bildningen, måste jag säga mig, att det verkar
något medeltida, när man år 1927 vill göra gällande, att ett lands och ett
folks hela framtid och utvecklingsmöjligheter endast ligga i universitet och
högskolor. Det är dock att förbise, hurusom ett land i vår komplicerade tid ej
ens i första hand behöver professorer och doktorer, utan ett folk, som i sin helhet
står på ett så pass högt intellektuellt plan, så utvecklat för praktiska värv,
att nationen har möjligheter att på det ekonomiska området upptaga den tävlan
och den kamp, som för närvarande pågår över hela världen. Men det är nog
på det sättet, att man med kultur alltför mycket inom vissa kretsar enbart
tänker på sådana personer, som på grund av teoretiska examina uppnått en ställning.
Under sådana förhållanden är det ganska förklarligt, att man från den
sidan bekämpar föreliggande förslag.

Nu vill jag beträffande detta säga — och det har redan framgått av mitt
anförande — att förslaget icke iir värt den slöra kamp, man ägnar detsamma
särskilt från reservanternas sida. Ni skall inte tro på hans excellens’ uttalande,

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. SO

Torsdagen den 19 maj e. m.

Alu), omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

att det är sista skansen för de privilegierade klasserna som raseras, och det tror
ni nog inte heller. Det är ingen revolution. Formellt knäsätter och befäster
detta förslag en vacker tanke, tanken om den gemensamma bottenskolan, som
ingalunda är en socialistisk tanke utan från början framförts från borgerligt
vänsterhåll. Men redan vid dess första knäsättande har man nödgats kompromissa
på ett sådant sätt, att det kan vara fara för att frågans lösning därigenom
äventyras. Man har nödgats gå med på parallellinjerna; men detta
skall jag nu icke gå in på. Men jag anser, att det faktiskt ligger någonting i
den farhåga, som uttalats därom, att genom inrättandet av denna parallellism
åstadkommer man först och främst, att studietiden för dem, som skola gå igenom
hela bottenskolan, förlänges med ett år. Det är självklart, att detta i
denna tid är av stor betydelse, och alla välja den andra linjen.

Kanske ligger det även någonting i en annan uttalad farhåga, att det kommer
att hava med sig nya enskilda skolor av den art, att det blir en ännu större
klassbetoning än i de enskilda skolor, som för närvarande finnas. Därvidlag
föreligger en fara, och den måste man räkna med.

Det är självklart, att det i ett samhälle som vårt med en privilegierad klass,
som så noga bevakar sina rättigheter, icke skall vara möjligt att taga ett verkligt
steg framåt, då det är fråga om reformer. Man får sannerligen vara tacksam,
om det blir någonting alls. Men jag försäkrar dem, som utmålat så skräckinjagande
framtidsutsikter, att de därvidlag icke behöva vara rädda, ty de få
nog fortfarande ha sina privilegier kvar, så länge de behärska förhållandena
på det ekonomiska området och inkomstfördelningen är sådan som den nu är.
Det är inte riktigt att inbilla folk, att full jämlikhet är genomförd därigenom,
att en lärjunge kan tentera in i en skola och under nödiga förutsättningar
intagas, utan hänsyn till om han tillhör den eller den samhällsklassen. Det är
visserligen vackert, att det blir möjlighet att komma in. Men sedan kommer
det viktigaste, och det är frågan: Har den och den familjen råd att bekosta
barnens fortsatta utbildning och låta dem offra flera år för att inhämta behövlig
undervisning? Nödgas icke tusentals familjer på grund av det ekonomiska
läget skicka sina barn i förvärvsarbete? Så länge detta behov är kvar,
kan man icke tala om att det gör sig gällande någon verklig likställighet. Då
menar jag, att frågan är skevt lagd, när man från början givit den en helt
annan och mera vidsträckt och djup innebörd, än vad den verkligen har. Den
ende talare, som här under debatten mera på allvar pekat på detta förhållande,
är herr Wigforss, men jag har ansett det vara nödvändigt att ytterligare
poängtera det.

Sedan är det också en annan sak, som jag skulle vilja beröra, eftersom man
haft farhågor för att man genom den reform, man står beredd att genomföra,
skulle utöka det s. k. bildade proletariatet. Tillströmningen till skolorna skulle
icke stå i rimlig proportion till samhällets behov av dylika arbetskrafter. Jag
vill icke yttra mig om, huruvida någon större förändring i detta avseende
kommer att inträffa eller inte, och det kan man inte heller på rak arm göra.
Men det ligger nog något däri. Men detta skall naturligtvis icke beaktas på
det sättet, att man för så många som möjligt omöjliggör att skaffa sig bildning.

Det finns för närvarande ett betänkligt drag hos hela vårt svenska folk, ej
minst inom arbetarklassen. Detta drag är icke, att man försöker — om man
också skall svälta ibland — bereda möjlighet för barnen att taga antingen
realskole- eller studentexamen, ty det är givetvis i och för sig ingenting ont
i detta. Men vad som är betänkligt är, att den uppfattningen allt fortfarande
finns kvar, att sedan man tagit sin examen, är man icke rustad för att gripa
sig an med verkligt kroppsarbete, om ingenting annat skulle stå till buds. Ej
heller anser man det vara förenligt med de teoretiska kunskaper, man lagt sig

Torsdagen den 19 maj e. m.

81 Nr 32.

till med, att göra någonting sådant. Det är detta, som för närvarande är farligast,
och som gör, att vi redan hava ett s. k. bildat proletariat. Vilka konsekvenser
detta kan hava med sig, skall jag icke närmare inlåta mig på.

Det är också en sak, i vilken jag möjligen i viss mån kan instämma med herr
AVohlin, nämligen att man ej blott skall ägna intresset åt den högre utbildningen
av det växande släktet på det sätt varom här är fråga, utan lika mycket
och i större utsträckning än hittills åt den praktiska utbildningen. Det är
nämligen praktisk utbildning, då man lär sig praktiskt arbete i olika yrken
eller på annat sätt. Framför allt får man aldrig glömma, vad vi skola arbeta
för. Samtidigt som vi arbeta för större möjligheter även för den stora massans
barn att utbilda sig teoretiskt, nämligen att det är nödvändigt att få bort den
gamla föreställningen om kroppsarbetets underlägsenhet och att kroppsarbetarna
endast äro att betrakta såsom en pariasklass. Vår tid kräver intelligenta
arbetare på alla områden, och vi måste ägna denna fråga en synnerligen stor
uppmärksamhet.

Jag beklagar, att den nu föreliggande frågan kommit fram fullständigt isolerad.
Det är ju möjligt, att det icke kunnat ske på annat sätt, men jag anser,
att en lösning av denna fråga helst hade bort företagas i samband med en
reorganisation av folkskolan såsom sådan, ty de båda sakerna hänga givetvis
organiskt samman. Det är min bestämda uppfattning, när man talar om det
jäktande studiearbetet och de möjligheter, folkskolan har att utbilda sina lärjungar,
att folkskolan skulle reorganiseras på ett praktiskt sätt och kunna meddela
betydligt större mått av allmänbildande kunskaper, om man från dess
schema rensade bort en hel massa saker, som vi allt fortfarande ha att dragas
med, utan att de ha någon som helst praktisk betydelse. Det är därför, som jag
menar, att skall man tala om ett verkligt genombrott i fråga om ungdomens
fostran och vad därmed sammanhänger, kan detta icke ske annat än i samband
med en fullständig reorganisation av folkskolan, så att den verkligen blir en
medborgarskola. Därtill kommer också, att man vid sidan därav skall ägna
betydligt större uppmärksamhet åt den praktiska utbildning, som vår tid alldeles
särskilt kräver, och icke enbart titta huvudsakligen på den rent teoretiska.

Nu invänder man från motståndarna till det föreliggande förslaget: ja, men
vad i all rimlighets namn är det för någonting, som hindrar, att man kan gå
med på ett uppskov av denna fråga på ett år? Ja, personligen skulle jag naturligtvis
icke ha haft något däremot, men för det första anser jag ett dylikt uppskov
lönlöst därför att man skall aldrig inbilla sig, att de olika intressemotsättningar,
som förefinnas mellan de olika samhällsgrupperna i denna fråga,
utjämnas genom att man får ett år till att fundera på saken. Dessa motsättningar
förefinnas och kunna icke bortelemineras. Därför måste det, när man
beslutar i denna fråga, bli på det sättet, att en riktning, som har majoritet,
beslutar och den andra riktningen får vara så god att böja sig. Härtill kommer
att jag icke är alldeles övertygad om att ett dylikt uppskov skulle komma
att utnyttjas på ett sådant sätt, att frågan komme att ligga klarare till att
behandlas, när den kommer tillbaka, utan man skulle ha grumlat upp den betydligt
mer än nödvändigt. Då jag icke finner anledning att medverka till
något dylikt, har jag icke ansett mig kunna ansluta mig till en dylik uppskovslinje.

Men jag vill till sist än ytterligare betona, att från min sida kan icke här bli
fråga om att jag med någon entusiasm ansluter mig till utskottets föreliggande
förslag, och framför allt kan det icke bli fråga om att jag erkänner, att detta
är en verklig lösning av vårt lands skolfråga i den riktning, som den nyare
tiden kräver, att denna lösning skall gå. Det är ett litet steg, varigenom man
formellt får fastslagen en gammal grundsats om folkskolan som bottenskola,

Första kammarens protokoll 1027. Nr 32. ö

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 82

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

men man får den emellertid fastslagen på sådant sätt, att den redan från början
i viss mån är förfuskad. Men då det i alla fall är ett litet steg framåt, är det
självklart, att man är med om att taga det steget, men det måste ovillkorligen
efterföljas av åtskilliga andra steg, om nämligen resultatet och nyttan av
fastslåendet av denna grundsats om folkskolan som allmän medborgarskola
skall bli någonting annat än enbart en tom fras.

Vid sådant förhållande, herr talman, kommer jag att vid den förestående
voteringen i den föredragna punkten lämna min röst för utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra ett par
erinringar med anledning av vad som synes vara gemensamt för utskottet och
reservanterna, ehuru jag befarar, att i fortsättningen komma även där samma
stridiga uppfattningar att göra sig gällande. Jag vill nämligen tala några
ord om skolarbetets inre gestaltning, som ju mycket litet har berörts under den
debatt, som hittills förekommit.

Dessförinnan skall jag be att få tillkännagiva min mening rörande den
sak, som nu är föremål för debatt, och jag vill då fråga: Varför skola vi
icke kunna vara uppriktiga? Det är väl i alla fall så i stora drag, att samhället
är i stort sett uppdelat i två ekonomiskt olika klasser. Den ena har
till sin skola folkskolan och den andra det högre läroverket. Det är många,
som komma också till de högre läroverken från folkskolan, men större delen
av folket får gå bort till sin verksamhet med folkskolan såsom enda skola,
och de andra, som besätta de socialt högre befattningarna och de lukrativa uppdragen
och i allmänhet disponera det sociala anseendet, äro alumner av den
högre skolan. Det är klart, att ett sådant tillstånd icke kan få fortfara alldeles
oanmärkt, och den s. k. demokratien — jag säger »så kallade», därför
att allting är relativt — har ju också till uppgift att försöka skapa ett folk
genom att framför allt på bildningens område göra alla lika delaktiga i densamma.
Dä är det givet, att när man ger sig in på en sådan fråga, möter
det oerhörda svårigheter att i föret i portgången kunna skapa något fulländat
system, och å andra sidan måste det ställa sig så, att de mera privilegierades
uppfattning har synnerligen svårt att kunna finna sig tillrätta i dessa nya
krav. Därför ser man också här, att motsättningarna taga sig uttryck däri,
att folkskolan står emot elementarläroverket, folkskollärarna emot elementarlärarna,
vänster emot höger.

Nu har visserligen den hårda nödvändigheten förmått även reservanternas
klientel att vakna till insikt om nödvändigheterna, och man säger då även
från det hållet, att man vill arbeta för enhetsskolan, men det är ganska naturligt
och påtagligt, att hjärtelaget kan icke vara fullt med och att man
går ogärna längre än själva nöden kräver. Jag måste därför i valet mellan
de två ofulikomligheter, som här föreligga, nämligen utskottets förslag och
reservanternas, välja utskottets förslag såsom en tryggare och mer målmedveten
utgångspunkt, från vilken man kan arbeta sig fram till en större klarhet
på det här området.

Här ha nu åberopats å andra sidan, att sakkunskapen står emot utskottets
förslag. Jag vill då säga: finns det då egentligen någon sakkunskap i egentlig
mening annat än inom naturvetenskaperna? På de här andliga områdena
gives det också kunskap, som är nödvändig, men alla stora reformer på hela
det område, som berör de andliga värdena, ha fått gå emot sakkunskapen i
det stora hela. Statsministern lär indirekt ha antytt, att den första framstöten
för enhetsskolan var någon påminnelse om den sociala revolution, som
var i annalkande. Herr Wigforss rörde något vid samma ämne, något mera
direkt. Jag skulle i stället vilja använda det uttrycket, att det gäller en
liten framstöt till kristendomens förverkligande, vilket ju är detsamma som

Torsdagen den 19 maj e. m.

83 Nr 32.

deri sociala revolutionen. Om jag väljer uttrycket kristendomens förverkligande,
är det därför, att det står i högre kurs ho.s reservanterna och därför är ett
mera lämpligt uttryck nu för tillfället.

. JaS övergår härefter till att tala, som sagt, något om fortsättningen och
själva innehållet. Då vill jag säga, att både med utskottsförslaget och reservanternas
förslag stå vi inför en eventuell fara av en annan klasskillnad
i. stället för den, som vi sta i begrepp att avskaffa. Bägge parterna röra
sig nämligen med åt t här inom samhället privilegiera en klass, som kallas
för de »studiebegåvade». Därigenom hotas samhället att uppdelas i »studiebegåvade»
och »de icke studiebegåvade». Det är en mycket farligare klassskillnad,
ty den är grundad på naturlagar, som bestå, under det att en sådan
klasskillnad, som är grundad på olikhet i ekonomiska villkor, lättare kan upphävas
och förmildras. Denna distinktion, »studiebegåvade» och »icke studiebegavade»,
uppdelar, såsom man nu har för avsikt att göra, barnen redan vid
tidig ålder genom lärarna i tva klasser: »studiebegåvade», som skola ensamma
tillåtas gå fram till en högre undervisning och därifrån privilegieras till övertagande
av rikets maktbefogenheter, samt »praktiskt» lagda barn, i enskilta
samtal även kallade obegåvade, vilka skola skapa de produktiva värdena under
de förras ledning och övervälde. Men målet för allt mänskligt strävande måste
vara att förena teori och praktik, och i all synnerhet när det gäller personligheten,
som ju består av ande. och materia och ej får på detta sätt klyvas i två
hälfter såsom ett slaktat djur i en slaktarbod. Ett sådant övergrepp mot
släktet och gudomliga lagar måste till det yttersta bekämpas.

Det enda värdiga malet och den enda utvägen är väl en likvärdig fostran
för all ungdom fram till ett stadium, som skapar samma självkänsla men mångsidigare
mogenhet än den nuvarande studentexamen. Den skola, vi nu ha och
den vi enligt förslaget komma att få, delar upp barnen uti receptiva, som kunna
magasinera en massa saker i minnet och som även kunna utbildas till skarpsinnighet,
varigenom de ofta kunna göra den stora konsten att förvandla svart
till vitt och tvärtom, under det att de produktiva barnen, vilkas anlag först
komma senare fram, ej befordras till samma förmåner att klättra upp för samhällsstegen
och .slutligen övertaga styrelsesättet över oss, utan dem håller man
nere. Därför finns, såvitt, jag, och manga med mig, förstår, ingen annan huvudsak
här än att skapa i medvetandet samma sociala anseende för handens
färdighet och praktisk förmåga som för de intellektuella yrkena. Det finns
ingen annan kungsväg än denna till en ny värld. Alltså måste framtidsskolan
bibringa det unga släktet uppfostran i fyra avseenden:

1) Själslig kultur eller karaktärsdaning (samvetet).

2) Kroppskultur eller kroppsvård (hälsa).

3) Förståndskultur eller intellektuell kunskap (vetenskapen).

4) Handens kultur eller yrkesskicklighet (mästerskapet).

De två första kulturerna måste odlas lika inom alla linjerna. De två senare
åter höra fördelas på olika linjer efter behovet i växlande omfattning eller genom
särskillnad.

Jag vet mycket väl, att dessa frågor intressera icke riksdagen för närvarande
och icke heller den allmänna diskussionen, ty här slåss man om makten att
få rätt i sista ögonblicket och nöjer sig endast med att begåva landet med
en form, en organisation utan innehåll och överlämnar åt kommande släkten
att verkligen skapa någonting inne i dessa former. Hur den form, som herrarna
nu slåss om, blir, är ur den synpunkten ganska likgiltig, men som
jag har sagt, vilar utskottets förslag i alla fall på den stora grundsatsen att
försöka göra en första framstöt för vad man vill kalla en enhetsskola eller en
skola för lida folket,

Det förefaller mig, som vi även i denna stund borde kasta en blick på den

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forte.)

Nr 82. 84

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

kultur, som både utskottet och reservanterna vilja skapa under den närmaste
tiden. Det är fortfarande den intellektualistiska kulturen. Men jag frågar
mig: vad har det blivit av den nuvarande skolans favoriter, som kunnat bäst
magasinera dess mångläseri (receptivitet) eller varit kvicktänkta i dess formler
och hårklyverier (teknik) ? Ha de skänkt samhället visa lagar, rättvisa
domar, ett rikt kärleksliv? Ingalunda. En stor del har trots sitt laudatur
försvunnit på anspråkslösa platser. Större delen har åter befordrats till makt
och myndighet, som de säkerligen oftast utnyttjat till att med skolad. dogmatik
hålla statskyrkan fjärran från kristendomens grundtankar, till att i lagstiftningen
med talang gynna makten för dagen och intressena och slå dövörat
till för samvetena, till att i rättsskipningen skarpsinnigt finna utvägar för
formerna till att förkväva den verkliga rätten, till att kunnigt gå förnämiteternas
och egennyttans tvetydigaste ärenden, till att med stöd av sina
insikter sätta i gång världskrig och andra nattsvarta dåd o. s. v. An mer:
vetenskaplig insikt utnyttjas lika ofta till att gynna ocker, skapa krigsmaskiner
och annat ont som till goda gärningar. Den tekniskt bildade begåvningen
kan göra grosshandel i missförhållanden under det en vanlig medborgare får
nöja sig med minuthandel i oefterrättligheter. Det är den s. k. intellektualistiska
kulturen, som nu skall fortfarande sättas i högsätena på grundval av
såväl utskottets som reservanternas förslag.

Jag har därför tillåtit mig yrka — ett hopplöst krav, men det har bara det
felet, att det är riktigt -—- att »riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande
av ett vägledande rationellt program för den nuvarande enligt förslaget
i stort sett bibehållna pluggskolans omvandling till en karaktärs-,
kunskaps- och yrkesskola samt en likvärdig fostran av all landets ungdom till
högre bildning med stöd av en mångsidig linjedelning, lämpad efter olika uppgifter
och anlag.»

Jag medger gärna, att detta är framtidsmusik, men det är i alla fall en tilldragande
musik, en sådan, mot vilken vi måste gå framåt och vara lyhörda.
Därför måste vi enligt min uppfattning, sedan vi fått skalet. enligt utskottets
förslag eller enligt reservanternas i alla fall, fördjupa oss till dessa verkligt
mödosamma företag, att skapa fram någonting av innehållet, .

Nu skilja sig dock utskottet och reservanterna i någon mån i besvarandet av
denna motion. Utskottet säger, att »utskottet finner åtskilliga av de av motionären
anförda synpunkterna beaktansvärda». Utskottet har ju att uttala sig
om så många motioner, att det måste ha vissa betygssättningar. Det har tva
betygssättningar! beaktansvärd och synnerligen beaktansvärd. Här står »beaktansvärd».
Således har motionären av utskottet fatt betyget approbatur.
Men utskottet tillägger: »det är emellertid utskottets mening, att därest en omläggning
av arbetssättet inom läroverken av den art, utskottet förordat, kommer
till stånd, de av motionären uttalade önskemålen torde i det väsentliga bliva
tillgodosedda.» Nej, kära utskott, det bli de visst icke. Medlemmar i utskottet
ha visserligen sagt mig, att mina motioner blivit så utomordentligt
välvilligt behandlade. Utskottet skulle, förefaller det, likaväl kunnat säga
motsatsen, om det velat, men nu säger det och tror självt, att de här kraven i
det väsentliga bli tillgodosedda. Nej, det blir de icke i vår generation och
kanske icke heller i den nästa.

Reservanterna åter, som skrivit om motiveringen, utesluta hela detta svar
på motionen, och där ser man den stora skillnaden i alla fall i sak mellan
utskottet och reservanterna. Utskottet anser dock,, att denna sak .har någon
vikt, men reservanterna stryka den helt ur motiveringen. Däri röja ju reservanterna
egentligen sin verkliga ståndpunkt.

Utskottet talar också på ett annat ställe om att man framdeles vill ägna
innehållet en ganska stor uppmärksamhet och måste göra det och utvecklar

Torsdagen den 19 maj e. m.

85 Nr 32.

en hel del tankar i samma riktning som motionären, men reservanterna säga
bara, att här skall man vara försiktig. Således, där ser man också, att i
själva verket ligger en avgrund mellan utskottets sinnelag och reservanternas.
Vad är då denna försiktighet? Jo, den bottnar nog i den härskande intellektualismens,
d. v. s. »sakkunskapens» begär att få fortfarande sitta kvar i högsätena
och icke vilja giva vika för den barbariska invasionen, som den anser
förestå genom bifall till utskottsbetänkandet.

En annan viktig punkt är naturligtvis, att i fall man skall kunna inrymma
alla dessa fyra huvudgrupper, som jag talat om, i framtidsskolan, måste man
sovra bort, avsöndra en hel del av den nuvarande undervisningsbelastningen i
skolan. Det måste tillses att det kunskausmått, som alla måste lära sig, begränsas
till vad som kan vara behövligt för alla elever att kunna. Sedan må
det bli var och en förbehållet att genom självbildning eller fackundervisning
utfylla sitt kunskapsbehov på det område, som särskilt för den individen
är nyttigt.

Redan namnet realskola är missvisande. Det skulle naturligtvis heta »medborgarskola»
eller något sådant. Namnet realskola är lånat från vår materialistiska
tid och naturvetenskapernas överherravälde inom skolan med undanskjutande
av de andliga disciplinerna. Naturvetenskaperna böra dela med sig
av utrymmet, mera än nu, för de discipliner, som skapa sinnets kunskap och
blick för mänsklighetens utveckling och för människornas kamp genom tiderna
för livet.

Då säger utskottet, att historia torde vara ett av de ämnen, som böra studeras.
»Torde» vara! Det nästan viktigaste av allt, det, på vars grund man
verkligen kan bygga upp en livsåskådning, det skänker utskottet blott ett
»torde». Och geografi, som skall skapa oss insikt om olika länders förhållanden,
finns där icke alls. Jag skulle därför vilja tillägga detta.

Jag måste vidare fråga mig: Varför skall i skolan odlas en så oerhörd massa
matematik? Jo, sade en gång en matematiklärare åt mig. »Det är synnerligen
nyttigt, att alla barn få lära sig dessa matematiska formler, ty tänk,
om några av dem bli ingenjörer, sådan nytta de ha av dem.» Skola alla barn
pinas därför att några komma att bli ingenjörer? Vilket undervisningssystem!
Det finns knappast något, som plågar barnen så mycket som matematik och
ingenting, där anlagen äro så olika. Det finns barn, som suveränt äro lagda
för naturvetenskaper i övrigt men icke kunna följa med i matematik. Man
frågar barnet till exempel: Om 10 hönor värpa 5 ägg på 14 dagar, huru många
ägg värper då 1J/2 höna på 30 minuter? Detta intresserar barnet icke det minsta,
utan det enerverar det. De flesta sådana exempel, som de få börja med
redan vid mycket unga år, äro icke synnerligen kvickare eller fruktbarare än
det förenämnda.

På min tid fick man icke läsa kemi i den skola, där jag gick. Men nu lär
det anses vara en ganska viktig skoldisciplin. Jag har icke behövt kunna det
ringaste kemi, men har efteråt förnummit, att det finns något, som heter
kväve och syre, och det har varit alldeles tillräckligt för mitt behov. Varför
pluggar man då nu i barnen invecklade kemiska formler?

Vidare får man i de högsta stadierna läsa filosofi gubevars. På min tid
hette det logik, men nu lär det heta propedeutik i stället. Något så vidrigt kan
ni icke tänka er. Det var en för ungdom inkrånglad härva av döda formler.
Jag minns, vilken avsky detta ämne väckte hos oss, och därmed fingo vi tyvärr
avsky även för de för oss obekanta discipliner, som det skulle så oförståndigt representera.
Att låta ungdomen värmas något av den europeiska antika kulturens
eller österns livsfilosofi, kan icke komma i fråga, ty då är man ju inne på
själskultur, vari skolans begåvningar skulle stå sig slätt. Man kan vara övertygad,
att om intellcktualismen tvingas att även i skolan göra någon rätt åt

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

Kr 3& 86

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torta.)

filosofiens historia, skulle bara europeisk filosofi behandlas och av denna företrädesvis
senare tiders teoretiska begrenpsakrobatik, utan värde för folkens
liv och ofattlig för det största antalet människor.

_ Nu skola vi också likaledes gubevars enligt utskottet — där är utskottet en
vilja och en själ med reservanterna, och därför går jag emot bägge två med liv
och lust —• fortfarande låta vårt stackars folk ligga på knä, toppridas och behärskas
av de tre privilegierade europeiska språkens, franskans, engelskans och
tyskans förtryck över alla andra språkfamiljer, störa såväl som små. Det
faller icke utskottet och reservanterna in att vi framför allt för att göra oss
gällande i världen måste hoppas på att denna oerhörda spärrfästning mot folkförbrödringen
faller. Att detta ej redan skett beror främst därpå, att detta
privilegierade övervälde fortfarande slaviskt tillbedes av de undertryckta folken
själva. Det borde ej behöva erinras om det ofantliga arbete, de ruinerande
omkostnader, den oförtjänta oförmåga att göra sig gällande, som en sådan
världsordning pålägger de förtryckta staterna och deras medborgare. En bortkastad
undervisning dessutom till stor del. Men det är just intellektualismens
störa triumf att hålla nere hela vårt folk i detta förtryck. När jag därför
tagit mig friheten att i motion ifrågasätta, att det även skall kunna beredas
tillfälle att åtminstone i någon skola få välja spanska och dessutom esparanto ■—-ett världsspråk — så bockar sig utskottet för spanska språket, ty det talas
ju av så många människor och det är bra för våra kulturförbindelser. Jag har
tillagt, att spanskan behövs kanske också, därför att Sydamerikas högländer
är den enda trakt, dit vi kunna låta vår överbefolkning emigrera. Utskottet
förklarar, att man här skall ta frågan om spanskan under övervägande. Däremot
avvisar utskottet »bestämt» all hänsyn till esperanto, ett världsspråk,
som skulle verka till folkförbrödring, lindra den ofruktbara språkbördan i skolorna
och befria oss från de tre privilegierade krångelspråkens tyranni.
Och av vilken orsak? Jo, på grund av ämnesträngseln! Där ser man, hur
oerhört bakom flötet både utskottet och reservanterna äro. Måhända äro reservanterna
det allra värst, ty bland dem befinner sig professor Lindskog, som
helt enkelt har trumf på att anse världsspråk vara det värsta av all okultur,
som överhuvud taget finns. Men utskottsmajoriteten är icke mycket bättre,
den heller.

Även jag måste betona, såsom en tredje punkt, att när nu folkskolan med
rätta skall bliva bottenskola för en vad man i fortsättningen bör kalla medborgarskola
— realskola är ett för förlegat och för trångt begrepp -— bör man
också ägna sig allvarligt åt reorganisation av folkskolan. Det går exempelvis
inte an, att i folkskolan alltjämt undervisas i så stora klasser som nu gemenligen
lär ske. Resultatet kan ej bli annat än dåligt. Och vilket tidsödande
blir det icke både för lärare och lärjungar, och hur utslitande för eleverna att
behöva gå i skola mycket längre tid än de skulle behöva, ifall undervisningen
vore koncentrerad i mindre befolkade klasser. Detta är enligt mångas uppfattning
en av de allra viktigaste frågorna. Skall man ge undervisning, så
skall man icke ge den kvantitativt på papperet, utan den måste även bli en
kvalitativ undervisning.

Jag har i väckta motioner också berört avskaffandet av »de brutala, orättvisa,
äventyrliga och ändamålslösa inträdes-, flyttnings- och avslutningsexamina»,
varje form således av s. k. examen rigorosum. Utskottet har sagt, att
det där skola vi avskaffa, när det passar oss, men vi måste bibehålla det, när
det icke passar oss att avskaffa det. Alltså också här en ofruktbar kompromiss! Vad

flickorna beträffar, har utskottet nu äntligen ryckt fram avsevärt från
Kungl. Maj :ts tämligen negativa förslag. Men utskottet har ju icke kunnat
annat än fastslå en princip, och de första stegen i portgången måste därför bli

Torsdagen den 19 maj e. m.

8 7 Nr 82.

stapplande. Jag har också velat väcka den frågan, om det icke vore skäl i
att opartiskt undersöka verkningarna av samskolorna. Jag har varit anhängare,
såsom alla 80- och 90-talsmänniskor, av samskoleidén. Emellertid kan icke
nekas till, att jag börjat hysa en viss tvekan, huruvida det ändå icke förhåller
sig så, att gossar och flickor äro olika och att de äro olika i tämligen grundväsentliga
avseenden. Jag har erfarenhet från mina egna barn — jag har själv
aldrig gått i någon samskola — och från andra, som haft sina barn i sådana
skolor, och funnit, att det är mycket tveksamt, om det är nyttigt för gossarna
och nyttigt för flickorna på det högre stadiet att gå i samma skola. Jag har
begärt en undersökning av detta, men utskottet förklarar, att samskolan nog är
bra. Utskottet behöver visserligen denna försäkran, då utskottet förordar samskolor
i stor utsträckning i brist på annan utväg.

Ytterligare en fråga har jag fört på tal, nämligen frågan om lärarinnornas
vid de privata skolorna rättsliga ställning och en del omständigheter i samband
därmed. Utskottet har varit synnerligen välvilligt i sin motivering på
denna punkt, men har icke gjort något yrkande, och lärarinnorna få väl hoppas,
att den välvilja, som finns i utskottets motivering, och på vilken den nya världen
skall byggas upp, även kommer att av statsministern, som har klaven i
sin hand, ägnas de äventyrade lärarinnorna. Det lönar sig ej att vidare yttra
sig om övriga av mig väckta motioner, utan tillåter jag mig endast hänvisa till
desamma.

Nu har väckts yrkande om uppskov. Jag vill upprepa vad jag sade häromdagen,
att lika litet som vi blivit klokare, ifall vi skjutit upp denna debatt till
om lördag i stället för att påbörja den på onsdagen, lika litet bli vi klokare,
om vi skjuta upp avgörandet till nästa riksdag. Vi förändra icke sinnelag på
ett år, och det blir då bara samma debatt och samma resultat. Låt yxan gå redan
i dag, så att vi få någon utgångspunkt att börja ifrån!

Jag skall inskränka mig till detta på grund av den långt framskridna tiden,
och yrkar sålunda bifall till utskottets förslag. När jag kommer till den
punkt, som behandlar motionärernas hemställanden, skall jag där väcka det
ytterligare förslaget, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t, med utgångspunkt
från de grunder, som av riksdagen i skolfrågan beslutats, »begära övervägande
av ett vägledande rationellt program för den nuvarande enligt förslaget
i stort sett bibehållna pluggskolans omvandling till en karaktärs-, kunskapsoch
yrkesskola samt en likvärdig fostran av all landets ungdom till högre
bildning med stöd av en mångsidig linjedelning, lämpad efter olika uppgifter
och anlag».

Detta är nämligen, såvitt jag förstår, det betydelsefullaste av allt.

Herr Sandler: Herr talman! Låt mig få börja med ett instämmande i huvudreservationen
till detta utskottsbetänkande. Dess första tes ber jag att till
fullo få underskriva. Det står där, att »skolfrågan icke kan definitivt lösas.
Skolan måste anpassa sig efter den allmänna samhällsutvecklingen». Jag kan
tillfoga, att jag ej betraktar, vad som jag tror och hoppas kommer att ske genom
dagens beslut, såsom en lösning av skolfrågan. Den är här endast förelagd
till en viss del, och löses till följd därutav också ondast delvis. Det är
icke fråga om folkskolan, det är icke fråga om de praktiska utbildningslinjerna
ovan folkskolestadiet. Propositionen har begränsat sitt synfält på ett mycket
anmärkningsvärt sätt. Det existerar för den intet problem beträffande
folkskolan, ej heller något sådant problem som att undersöka sammanhanget
mellan de praktiska och teoretiska utbildningslinjerna. Den håller sig mycket
snävt till den förelagda uppgiften, som om man vore en smula rädd för att
tappa bort sig, om man kom ut på något större vidder.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32.

88

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Utskottsförslaget har nog onekligen vidgat synkretsen, och jag skall villigt
erkänna, att reservanternas arbete även bidragit i åtskilliga stycken till detta
resultat. Det kali sägas, tycker jag, om propositionen, att på viktiga punkter
slutar departementschefen ungefär just där de allvarliga problemen börja,
och jag tycker också, att den icke heller har dragit konsekvenserna av sina
förutsättningar. Blott ett exempel på detta. Då man anför som ett huvudmotiv
för reformen, att man skall bereda vårt lands stora arbetarebefolkning ökade
möjligheter att genom en ny skolorganisation vinna ökad bildning, så är det
ju anmärkningsvärt, att för de fyra storstädernas arbetarebefolkning låter
man nästan helt och hållet förhållandena förbli orubbade. Men en förtjänst
måste erkännas, och erkännas fullt ut: nu blir det något av efter alla diskussioner;
ur denna debatt bör ju komma att framgå ett positivt avgörande av
frågan.

I detta avgörande äro vi ju alla berättigade att vara intresserade, antingen
vi äro fackmän eller icke. Skolfrågan kan icke bara vara någon pedagogernas
sak, lika litet som försvarsordningen här har betraktats som en officerarnas
angelägenhet. Lika litet som armé och flottorganisationernas behandling
har kunnat få behärskas av eventuella motsättningar mellan officerare och underofficerare,
kan det vara rimligt, att denna fråga får domineras av diskurser
mellan läroverkslärare och folkskollärare. Deras eventuella kår- och prestigesynpunkter
måste vara av underordnad betydelse.

Det har här åberopats från många håll, jag nämner särskilt från herr Tryggers
sida, att sakkunskapen, väl då närmast företrädd av läroverksläraropinionen,
skulle ha intagit en sådan hållning, att den medvekar såsom ett i viss mån
avgörande motiv för den enes eller den andres yrkande i detta ärende. Märk
väl: denna sakkunskaps hållning, icke dess skäl. Då herr Trygger ger sig in
på en affär, och det förelägges honom från en sakkunnig utredningsman ett
siffermaterial, så litar han icke, meddelade han kammaren för en stund sedan,
på detta siffermaterial, utan han underlägger det i stället sitt eget sunda omdöme.
Jag undrar, om man icke kan få behandla skolfrågan lika förståndigt
som man behandlar en affär: sakkunskapens skäl skall man höra och våga,
men det, som skall väga, och det, som skall bestämma, skall vara det sunda
omdömet. Och att herr Trygger för egen del tillämpar denna grundsats visar
bland annat hans proposition i försvarsfrågan.

Skolfrågan har här blivit upplagd såsom en organisationsfråga. Det är det
organisatoriska, som skjutits i förgrunden. Också detta är en riktig sats i
högerreservationen eller jag bör väl kanske i stället säga herr Bergmans reservation,
ty det anmärkningsvärda förhållandet råder ju, att herr Bergman
står ensam här i kammaren, när han biträder den av honom jämte samtliga högerrepresentanter
avgivna reservationen. I denna står denna riktiga tes: »Det
väsentliga i skolans liv är det arbete, som utföres inom dess verksamhetsvärld,
och i jämförelse med detta inre arbete spelar den nya organisationsramen en
underordnad roll.» Men skjuter man icke själva organisationsfrågan i förgrunden,
då man på ett så bestämt sätt här markerar, att det endast är en enda
organisationstyp, som man är villig att ge sin anslutning? Förresten är det ju
icke bara för reservanterna, som det på sitt sätt kan sägas, att det är organisationsfrågan
som kommit i förgrunden. Det är ju ganska karakteristiskt för
svenskt kynne överhuvud taget, att först proklamerar man på bägge sidor, både
utskottsmajoriteten och reservanterna, att organisationen är det underordnade
och att det inre skollivet är det väsentliga, för att sedan omedelbart råka i
handgemäng med varandra — om vad? Ingalunda om skolans inre arbete,
utan just om den organisationsfråga, som vi på ömse sidor säga är det sekundära,
och som gäller, om det skall vara 6 plus 4 eller 4 plus 5.

Ett legitimt skäl finns ju, som jag vill medge, att överväga och att allvar -

Torsdagen den 19 maj e. m.

89

Kr 32.

ligt diskutera denna organisationsfråga. Skolformen kan aldrig^ vara någon m^isaiion
garanti för en god uppfostringskonst, men frågan är: i vad mån kan riks av det högre
dagen inverka på skolförhålladena i landet? Det är uppenbart, att våra möj- skolväsendet.
ligheter såsom riksdagsmän att åstadkomma någonting äro helt andra ^i fråga (Forts.)
om organsationen än i fråga om det inre arbetet. Reformarbetet maste enligt
sakens natur väsentligen ske inom skolans egen värld, naturligtvis under
påverkan av de önskemål, som under den allmänna behandlingen framkomma.
Möjligheterna för organisationen att göra sig gällande äro° alltid begränsade,
men de äro ju samtidigt inom vårt räckhåll, och det är da sa mycket viktigare,
det är min slutsats, att de bli utnyttjade fullt ut. Men skall, man gorå. det,
kan det vara gott, att man har klart för sig, hur begränsad räckvidden är.

Ett par synpunkter därom. För det första: icke förändras samhällets ekonomiska
struktur på något omedelbart märkbart sätt, därför att man genomför
en ny skolorganisation. För det andra: nog kommer landsbygden att förbli
landsbygd — trots motortrafiken, som herr Dahl talat om, blir landsbygden
minsann icke avskaffad för att vi här genomföra en ny skolorganisation.

Och för det tredje: även framdeles komma gossar och flickor säkerligen att
vara av olika kön, och även framtida departementschefer kunna få. rika tillfällen
att spekulera över det kvinnliga väsendets egenart och de speciella krav,
som det kan komma att uppställa. ... .

Det har talats om, att det är de privilegierades i samhället sista skans,
som det är fråga om att här storma. Det ordet hör — jag säger det trots
att det är hans excellens herr statsministern, som fört in det i debatten
till de överord, som förekommit i så rikligt mått i denna diskussion. Jag kan
säga på denna punkt detsamma som jag tillät mig. säga .i skolut.skottet och
som herr Ljunglund varit älskvärd nog att föra vidare i en av sina roliga
krönikor på första sidan i Nya Dagligt Allehanda. Samhällets sista skans?

Men vi ha ju Enskilda banken kvar! Nog finns det tillräckligt av ekonomiska
privilegier i samhället att syssla med även i fortsättningen.

Jag tror för min del icke alls, att man har att vänta, befara eller hoppas
— hur man vill se det — någon översvämning från de bredare lagren i den
nya skolorganisationen. Det är först i det långa loppet, som det kommer
att visa sig några betydelsefulla ekonomiska verkningar av denna skolorganisation.
De komma att visa sig, och de komma att inträffa tidigare, ifall
riksdagen går in för de linjer, som ha framförts i den socialdemokratiska
motionen med dess krav på ekonomiskt stöd åt de lärjungar, som förtjäna och
som behöva det.

Man förklarar, att det nu råder enighet om enhetsskolan, och jag vill med
oblandad tillfredsställelse säga, att visst ha vi nu i viktiga principfrågor kommit
till en samstämmig mening. Jag antecknar likställigheten beträffande
flickorna, sympatierna i det hela för landsbygdens sak, och att man finner
det berättigat, att det blir ökade möjligheter för underklassen att vinna utbildning.
Men visst är det en fullkomligt illusionär föreställning att tro, att sedan
vi genomfört denna nya skolorganisation, skola vi flytta in i ett sådant
samhällstillstånd, att alla barn verkligen komma att gå i den gemensamma
barndomsskolan. Alltjämt kommer traditionen att verka och verka inom bägge
de olika grupperna inom samhället. Det kommer förvisso att dröja länge,
innan klasserna ha sammansmält inom den gemensamma barndomsskolan. Men
en sådan ekonomisk utjämningsprocess kommer självfallet att äga rum och
sätta märke även i skolorganisationens faktiska innehåll i framtiden.

T högcrre.servationen förekommer eu historisk teckning, som jag icke kan
underlåta att ett ögonblick framdraga. Det talas om, att utskottets förslag
skulle komma att medföra en sortering av lärjungematerialet efter föräldrarnas
sociala och ekonomiska villkor, en ordning, som »saknar motstycke i de

Nr 32. 90

Torsdagen den 19 maj e. m.

ofq7nisation svenska läroverkens 300-åriga historia». Jag må verkligen säga, att det är
av det högre underbart sätt att teckna historiska förhållanden att framställa saken så,
skolväsendet. som °m utskottets förslag komme att införa en ekonomisk olikställighet i sköldört!.
) organisationen, som har saknat motstycke under de senaste 300 åren. Herr
Bergman är en alldeles för god historiker för att jag skall kunna tro annat
än att detta är en ren lapsus calami, om jag får uttrycka mig på hans andra
tungomål.

. Syftet med enhetsskolan anges på vissa håll vara att tillvarataga begåvningarna.
Ja, inte behövs det någon begåvning för att gå igenom ett läroverk!
Det är en reflexion. En viktigare är, att skolan skall vara till
för alla, och skall man gorå någon skillnad, får man väl säga, att den snarare
skall vara till för de mindre begåvade än för de mer begåvade. Meningen
kan icke få vara, att man skall plocka upp en eller annan begåvning från
underklassen för att få honom placerad i en mera ledande ställning i samhället.
Det är här icke fråga om att bevara, det gamla ståndssamhället genom
att tillföra detsamma litet friskt blod nedifrån, såsom städse har skett. Men
det bör icke heller^ vara fråga om, da vi nu söka grunda en ny skolorganisation,
att ge ett finger åt de tendenser, som verkligen finnas inom olika kretsar av
vårt samhälle och också finnas inom olika partier, tendenser att åstadkomma
vad jag skulle vilja kalla för ett ransoneringssamhälle, som på detta område
alltså går ut ifrån den principen, att bara ett visst antal, som man
på _ något sätt fastställer, skall få tillfälle att utbildas för de olika ledande
ställningarna i samhället. Emot dessa tendenser vill jag för min del ställa
kravet på vad tyskarna uttrycka med »freie Bahn», icke bara för »alle tuchtigen»
utan för alla. I fall man nämligen går in för principen, att alla skola
vara berättigade att försöka sig på att begagna de möjligheter, som en ny
skolorganisation ger, måste resultatet också bli, att det är de dugliga, som få
försprånget, i samhällets självklara intresse.

Jag tror det är angeläget att stryka under, att det förslag, som föreligger
från skoiutskottet, skiljer sig i ett principiellt hänseende från de förslag, som
voro framkomna ur skolkommissionens arbete. Skolkommissionens gallergrindar,
som voro uppställda, just för att man skulle minska denna tillströmning
och versktälla. en gallring vid övergången från folkskolan till mellanskolan
och sedan vid övergången från mellanskolan till gymnasiet, de gallergrindarna
äro avlägsnade ur skolutskottets förslag. Genom utskottets principförklaring
om, att inträdet i mellanskolan bör vara Öppet för alla dem, som
ha gått igenom folkskolans huvudformer, blir efter min uppfattning bottenskolprogrammet
förverkligat i en djupare mening än vad som var föreslaget
såväl av skolkommissionen som av regeringen. Jag erinrar om den kritik,
som i dessa hänseenden mötte .skolkommissionens förslag, då det framkom, hurusom
man da talade om det inhumana i att på ett ganska tidigt barndomsstadium
verkställa en vågning av vederbörandes kvalifikationer och möjligheter
att kunna göra sig gällande senare i livet, och hur den allmänna meningen
reagerade mot detta. Nu har denna kritik slagit igenom, och dess
resultat föreligger i skolutskottets förslag om att inträdesprövningarna icke skola
få fungera såsom gallergrind mellan folkskolan och mellanskolan. Men vad
ser man nu? Jo, man ser det skadespelet, att man glömt hela denna kritik
mot skolkommissionens förslag, och man träder in i stället för ett upprätthållande
av gallringssystemet. En majoritet i andra kammaren har på denna
punkt släppt utskottslinjen och sprungit över på den andra ståndpunkten, av
grunder, som jag ej känner. För min del skulle jag mycket djupt beklaga,
om resultatet av riksdagens behandling av detta ärende bleve, att på denna
punkt ransoneringsprincipen får lov att återigen sticka upp sitt huvud. Jag
är övertygad därom, att enhetsskolan är icke fullbordad, förrän man i prin -

Torsdagen den 19 maj e. m.

91 Nr 32.

cip fastställt den fria passagen mellan folkskolan och mellanskolan, lika väl
som man anser, att det skall vara fri passage från mellanskolan till gymnasiet.

Till detta ansluter sig ju kravet på att studentexamen skall avskaffas. Om
den saken skall jag blott säga, att läroverkens utbildning icke bör få bestämmas
efter universitetens mall. Det är den gamla latinskolans surdeg, som
alltjämt har kvar sin livskraft. Det allmänna läroverket i våra dagar är icke
längre, det har blivit allt mindre och bör icke vara preparandskola enbart för
universitetet. Det skall tjäna även många andra syften.

Det har sagts här, och jag delar den uppfattningen, att det är en allvarlig
brist i den kungl. propositionen, att den icke tagit befattning med de praktiska
utbildningslinjerna. Från bondeförbundshåll har här särskilt framförts
ett krav på, att man nu skulle taga upp frågan om folkskolans överbyggnader.
Det har framställts vad man kallar för ett landsbygdsprogram, som fått sitt
uttryck i utskottets utlåtande i ett skrivelseförslag, där det talas om en med
genomgången folkhögskola avslutad och efter landsbygdens behov avpassad
högre undervisning. Såsom gammal folkhögskoleman anser jag mig icke kunna
underlåta att i detta hänseende varna för, att på det sättet uppfatta detta
landsbygdsprogram, att det skulle vara meningen att organisera in folkhögskolan
i ett skolsystem, där den skulle så att säga vara den högsta avdelningen.
De, som se idealet för ordnat samhällsliv överhuvud taget i ett avlöningsschema
med riktigt många pinnhål, ha redan börjat fingra på den
friaste av våra svenska skolformer. Låt folkhögskolan få vara en skola, som
tar emot sina elever, icke från en skola för att lämna dem till en annan,
utan tar emot dem från livet för att sedan låta dem gå ut i detsamma igen!

Jog konstaterar med tillfredsställelse, att av det anförande, som herr Deuterskiöld
här höll, klart och tydligt framgick, att han hade samma uppfattning.
som jag här givit uttryck åt, beträffande folkhögskolans ställning, och
att man alltså får utgå ifrån, att vad utskottet här har skrivit till Kungl. Maj:t
icke innebär någon sådan väsentlig förändring i folkhögskolans fria ställning
i vårt skolliv. _

Vad jag här har uttalat utgör ju för mig på intet sätt något hinder att medverka
till och hysa det livligaste intresse för att det skall lyckas att åstadkomma
ett lämpligt system av praktiska överbyggnader på folkskolan. Mina
sympatier gå i det hänseendet fullt ut i den riktning, som är angiven i en motion
av herr Oscar Olsson angående inbyggandet i skolsystemet av en praktisk
re allinje.

Men på det sättet få vi ju en enhetsskola, som blir ganska differentierad,
och i själva verket är det endast i en sådan rikare differentierad enhetsskola
som man enligt min mening kan vinna en lösning av skolfrågan. I det hänseendet
har herr Ljunglund ju alldeles rätt, då han säger, att det är icke enhetlighet
utan differentiering som iir tidens lösen, men han har förbisett, att det är
en differentierad enhetsskola, som det här är fråga om.

Herr Bergman har talat om att det skulle vara ett nonsens att gå emot den
parallellskola, som finns i det nuvarande skolsystemet, eftersom det finns andra
sådana parallellskoleformer, t. ex. folkskolans överbyggnader jämförda med de
teoretiska utbildningslinjerna ovan folkskolstadiet. Ja, herr Bergman, jag och
jag tror, att andra av utskottets ledamöter tänka visst i fortsättningen upprätthålla
i den meningen ett stort antal parallellskolor. Ingen människa har
tänkt sig, att man skulle avstå ifrån att ha handelsgymnasier, tekniska gymnasier
eller skogshögsk.ola etc. vid sidan av de andra parallellt med dem befintliga
institutionerna. Men den differentiering, som jag vänder mig emot här,
är den, som icke tjänar något förnuftigt ändamål, den dubbelorganisation, som
existerar i det hänseendet, att läroverkets underdel, dess lägsta klasser, tjäna

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32.

92

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

alldeles samma ändamål som de motsvarande klasserna i folkskolan. Där är
det icke fråga om skolor, som tjäna olika syften utan om skolor, som tjäna
olika grupper av samhällsmedlemmar. Jag kan icke finna det vara något
tillräckligt skäl för bevarandet av denna dubbelorganisation, att herr Wohlin
en gång i tiden, tack vare den omständigheten, kunde tala tyska vid 13 års
ålder under en resa i Tyskland.

Den störa stridsfrågan här har varit frågan om grundskolans längd. Skall
det vara 6 + 4, 3+ 6 eller 4+5, ja, det liar också varit fråga om 5 + 4?
Jag bekänner, att jag för min del har ett bristfälligt intresse för denna pedagogiska
matematik _■— det hela förefaller mig vara en smula likt ett mekaniskt
läggspel. Propositionens lösning av skolfrågan förefaller mig ha gått till så,
att man har betraktat skolavdelningarna såsom ett slags fasta klossar, som
man tagit sönder ifrån varandra och sedan har man försökt passa ihop dem återigen
men icke kunnat komma till något annat resultat än att det blev 6 + 4.
Och därigenom har man fått den längre studietiden. Om längre studietid är
en olycka, det är en sak, varom jag icke skall gå in i någon längre diskussion.
En förlängd utbildning behöver ju icke i och för sig vara till någon skada ur
samhällssynpunkt. I det föreliggande fallet kan jag för min del icke se någon
som helst anledning att medverka till en förlängning av studietiden, i fall
man kan öppna en möjlighet att nå ett gott resultat utan en sådan förlängning.
Jag har därför gärna medverkat till uppkomsten av det parallellskolsystem,
som utskottets förslag innebär.

Nu säger herr Bergman, att det är ett rent hån att bjuda på ett sådant
parallellskolsystem, som utskottet föreslagit. Ett rent hån skulle det alltså
vara att bjuda såsom alternativ herr Bergmans egen linje. Om man nu har
den uppfattningen, att det är den fyraåriga grundskolan allenast, som erbjuder
några tillfyllestgörande garantier för ett kultursamhälle värdig högre utbildning,
då vill jag för min del fråga, hur man egentligen tänker förfara Bred
de kommunala mellanskolorna? Har man inom reservanternas kretsar verkligen
för avsikt att föreslå, att man skall övergå till deras system även beträffande
landsbygden? Eller menar man, att landsbygden må gärna ha den
sämre utbildningen? Eller förhåller det sig icke i grund och botten så —
det är min uppfattning -— att det är ett överord, som man har kommit med,
då man här så energiskt framhållit vådorna av denna fyraåriga grundskola?

Herr Bergqvist har talat om att utskottets förslag innebär, att man skall
förfara som om man här i kammaren skulle låta alla kammarens ledamöter försöka
pressa in sig i samma rock, och han tog då såsom exempel, att kostymerna
skulle vara tillskurna efter min lilla figur och han undrade då hur det skulle
gå för herr Lindgren i Örebro och någon annan, som han nämnde, i fall de
skulle få lov att försöka draga på sig en sådan kostym. Ja, det har redan
påpekats, att i grund och botten innebär ju utskottsförslaget två kostymer,
men om det skall vara någon mening med herr Bergqvists liknelse, skall den
ju åsyfta de fall, då flera skolor skola skrudas i samma kostym, väl då
närmast dem som skola ha den sexåriga folkskolan såsom grund för sig,
d. v. s. denna samling av Vadstena, Norrtälje. Vimmerby etc. Om man frågar,
huruvida det är lämpligt, att samma kostym’ skall användas av mig som av
herr Lindgren i Örebro eller herr Svensson i Stockholm, som jag tror, det var
herr Bergqvist också nämnde, är det ofantligt enkelt att besvara den frågan,
ty man ser det hela mycket konkret framför sig. Om det nu skulle vara någon
mening med liknelsen, borde man fått veta, vilken av dessa orter är herr
Sandler och vilken som är herr Lindgren i Örebro. Då kunde man börja
bilda sig en mening om vad denna anmärkning om uniformiteten har för valör.

Förresten är det icke alls så, att det är undertecknads snitt, som det är
fråga om i det här fallet. För min del har jag den uppfattningen, att den ge -

Torsdagen den 19 maj e. m.

93

Nr 32.

mensamt långa studietiden, som är byggd på klassundervisningen är en olycka organisation
både för dem, som forceras genom den, och för dem, som fa det riktigt makligt av ^eÉ ^rce
i skolan. Vi leva ju så att säga i ett pedagogiskt klassamhälle. Skolorna äro skolväsendet.
uppdelade i klasser, eleverna fösas fram genom skolan i en hjord, som skall (Forte.)
hållas ihop i en klass och där alltså alla skola rätta sig efter den gemensamma
takten. . „ n

Jag är därmed inne på frågan om skolans inre arbete. Departementscheiens allmänna
talesätt ha av utskottet å 10 sidor i betänkandet blivit upprepade och
sedan har utskottet mycket anspråkslöst för sitt eget vidkommande tillfogat
några ord om vikten av ett individualiserat studiesätt. Men just detta, mina
herrar, som departementschefen utelämnat, är det, som har en väsentlig betydelse
för själva organisationsproblemet. Stridsfrågan6 + 4 etc. reduceras
nämligen till en annan innebörd, om man lämnar klassföreställningarnas grund.

Likaså kommer frågan om tempot för gossar och flickor under ett annat
perspektiv, och på samma sätt är det med frågan om de olika folkskolformernas
olika bärighet, så fort man lämnar den tvångsföreställningen, att undervisnmgen.
i framtiden också skall behöva ske klassvis. Det är tacknämligt vad utskottet
sagt därom, att »förbättringen i det inre skolarbetet är oundgänglig för
det åsyftade målets uppnående». Jag tillägger: efter min mening är det också
oundgängligt, att då reformen föres ut i livet, det får bil icke det organisatoriska
intresset utan intresset för skolans inre arbete, som får primatet.

Jag har hört en historia berättas från ett jesuitkloster, i vilket en gammal
jesuitpater lät sina elever läsa latinska verser utantill utan att de fmgo översätta
dem och utan att de begrepo vad de läste. Det var då någon, som frågade
vad detta egentligen skulle tjäna till och då svarade den gamle, vise jesuitpatern:
»Huvudsaken är icke, att man lär sig något, huvudsaken är att man
pinas!» Hör min del tror jag icke, att arbetet i skolan skall i det avseendet
vara en moralisk förberedelse för livets mångahanda vedervärdigheter, att
man skall börja vänja barnen eller ungdomen i skolan vid att pinas genom
skolarbetet. Jag tror, att ännu alltför mycket finns kvar av den föreställningen,
att det är nyttigt, att barn och ungdom bli en liten smula plågade i skolorna
genom uppgifter, som skola anses vara formellt tränande. Då det nu är
fråga om att skapa en ny skolorganisation, tillåter jag mig ställa eu vördsam
vädjan till det skolfolk, som skall taga hand om denna nya organisation och pa
vilkets intresserade verksamhet det dock främst kommer att bero, vad det
blir av den. Denna hemställan går ut därpå att barnen icke skola behöva
framdeles kalla skolan, såsom de göra nu, för »plugget», att skolan skall vara
till för undervisning och studiearbete, att lärarna skola finna sin kallelse åter
och att föräldrarna skola bli befriade från att vara biträdande läxinläsare,
ett slags moderna kvartaner.

Herr Ljunglund berättade en hel del om förhållandet i våra moderna_ skolor,
vilka han framdrog till beskådande. Jag ställer mig liksom han skeptisk mot
åtskilligt av vad som där förekommer och jag kan öka hans exempelsamling
med en annan berättelse. Den är hämtad från samma område som hans, nämligen
från vår moderna hembygdskunskap. Det berättades, mig ifrån en av
våra storstäder, att en lärarinna en dag tog ut sin klass på ett torg, pekade
och sade: »Detta är en bonde!» Men herr Ljunglunds förvåning över att man
kan hinna med så mycket i vår moderna skola är icke fullt berättigad, ty det
finns en omständighet, en viktig omständighet, som gör, att man hinner med
mera i en modern skola och det är den omständigheten, att man använder skoltiden
för studiearbete, i stället för till att förhöra läxor.

Den klassläsning, under vilken det inre skolarbetet alltjämt fortgår, maste
enligt min mening revideras grundligt, om man skall komma till ett bättre
innehåll i skolorganisationen. Jag skall icke propagera i egna ord för ett

Nr 32. 94

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

avlägsnande av klassläsning, utan jag skall i stället be att få återge ett yttrande,
pa sm tid avgivet av Esaias Tegnér, där lian gör en jämförelse mellan
amnesläsnmg och klassläsning. Där heter det följande:

»Då man icke kan förutsätta lika fattningsgåva hos alla, icke ens lika fallenhet
och lust för de olika ämnen, som gemensamt föredragas, har man varit
tvungen att beräkna klassläsningen pa ett minimum av fattningsgåva och
följaktligen på ett maximum av tid. Klassen är stängd, ända till dess hela
cykeln av dess^ läroämnen är genomlupen: gossen måste således först och
främst vänta på sig själv. Klassen är även stängd ända till dess hans kamrater
genomlupit denna cykel: gossen måste således även vänta på de andra.
Principen är, med andra ord, en tillbakahallande. Efter ämnesläsningen åter
är klassen alltid öppen: den som hunnit fram, går ut och söker ett avlägsnare
mai; nar han genomgått sin bestämda lägre kurs, stiger han omedelbart in
i en högre, han klättrar utan vilopunkter. Varje läroämne är honom en sak
lör sig, obehindrad av de övriga: han väntar aldrig på sig själv. Har han på
detta satt genomlupit hela ringen av kunskapsämnen, så flyttar han hel och
hallen i en annan klass, där han förut blott haft strödda besittningar: han väntar
aldrig på en annan. Han räknar endast sina kunskaper, icke den tid han
själv använt,, ännu mindre den tid, som andra måste använda på deras inhämtande.
Det är icke tiden, det^är hans egen duglighet, som driver honom fram.

• r11ii i- i *nonl skolan på samma sätt som han skulle befordras i staten,
i fall skickligheten vore den enda befordringslagen. Efter klassläsning åter
framskrider han väl till följd av sin skicklighet, men därjämte även till följd
av små tjänsteår. Anciennitetsprincipen, uppblandad och mildrad med skicklighetsprincipen,
börjar redan i skolan.» — •— — »Ämnesläsningen med sin
friare, av arbiträra yttre hinder ostörda fortgång symboliserar redan från
början och i smått näringsfriheten. Klassläsningen åter, beräknad på en viss
tid och bunden i afl sin rörelse, är en förebild av skråtvånget.»

I denna jämförelse mellan de olika skolformerna och det näringspolitiska
systemet har man en anledning att gå till en jämförelse mellan det nuvarande
förslaget med rätten till fritt stigande genom skolorganisationen och de tendenser
till ransonering, som ständigt och jämt visa sig och som jag för min del
vill efter förmåga medverka till att hålla på mattan.

Det är framför allt tva allmänna farhågor man hyser gentemot biträdandet
av,den nya skolorganisationen. Man befarar en sänkning av kulturen och samtidigt
är man rädd för, att vi skola fa överkvalificerade samhällsmedborgare.
Man talar, som om man hade att vänta någon slags »gudarnas skymning» här
i vårt nutida Sverige, landet med kanske den bästa folkskolan i världen.

Det har vant på samma sätt även tidigare. Det är särskilt språkbildningen,
man har farhagor för. Jag erinrar om att vi hade en tid, då det ansågs vara
en nödvändig grund för elementarbildningen att man läste tre döda och tre
levande språk. Man har i olika omgångar i det hänseendet ändrat skolorgamsationen,
och varje gång har det varit fråga om kulturens undergång.

För min del är ja g sa kättersk att ja g tror, att vi skulle kunna rädda den
svenska kulturen till och med över en tvåspråkig mellanskola.

Lat mig visa tva situationsbilder, som åskådliggöra förändringen under de
sista hundra åren.

År 1826 avgavs från Växjö konsistorium ett yttrande över ett då liggande
förslag till utvidgande av folkundervisningen. Då skrev ingen mindre än
Tegnér följande i konsistoriets namn: »Konsistorium tror, att folkskolan ingalunda
behöver den föreslagna utvidgningen utan hädanefter som hittills väsentligen
vila på religiös grund, utan alla onödiga tillsatser av världslig
vishet Konsistorium inskränker sålunda sina anspråk till 1) ren och säker
innanläsning av latinsk och svensk stil, 2) biblisk historia, 3) utanläsning av

Torsdagen den 19 maj e. m.

95 Nr 32.

den antagna läroboken i kristendom eller katekesen, 4) kyrkosång med ledning
av Dillners psalmodikon» -—- — ■— »Skriva och räkna är väl en nyttig färdighet
och efter tidens nuvarande skick, då så mycket, som förr avgjordes muntligen,
nu måste skrivas, ofta oumbärlig. Tillfälle till undervisning häri bör också
alltid finnas i folkskolan, men att föreskriva det såsom ett nödvändigt villkor
för alla anser konsistorium av flera skäl för betänkligt.» Ingen mindre än
Tegnér har skrivit under detta yttrande, att man inte borde vara med om eu
utvidgning av folkundervisningen, som kunde leda till att alla skulle nödvändigtvis
lära sig läsa och skriva.

Jag tager en situationsbild 100 år senare. För någon tid sedan kom det till
det ämbetsverk, vars chef jag har äran vara, en skrivelse ifrån försvarsdepartementet,
däri det gjordes en förfrågan, huruvida man skulle fortsätta att fortfarande
årligen inhämta uppgifter om de värnpliktiges läs- och skrivkunnighet.
Efter att ha något begrundat siffrorna, avgav ämbetsverket det yttrandet, att
det numera icke funnes något behov av att verkställa några sådana årliga
undersökningar, enär siffrorna vore så försvinnande små, att det icke fanns
rimlig anledning, varför man skulle besvära sig med att årligen undersöka,
om det nu var en halv pro mille eller en pro mille, som icke kuna läsa eller
skriva. Detta mäter vidden av den förskjutning, som skett i det svenska samhället,
och det ger också samtidigt ett litet perspektiv på frågan om den överkvalifikation,
som man är så rädd för.

Det skulle vara examen i en klass, och man frågade efteråt eleverna, hur det
gått; om deras kunskaper räckt till. »Jo då», sade de, »vi hade kunskaper
över.» — Det är det, som man nu är så rädd för, att det svenska folket skall
få kunskaper över. Inte är det meningen att här med den nya skolorganisationen
ge ett privilegiebrev på högre social ställning åt alla, som gå i den nya mellanskolan
eller i gymnasiet, eller att ge ett privilegium på viss inkomst. Det
är fråga om att man skall bereda åt vårt folks ungdom ökade möjligheter att
utbilda sig för de verksamhetsgrenar, som de känna sig själva bäst passa för.
Men dessutom är det meningen att ge alla litet mera av bildning än de strängt
taget behöva.

I grund och botten är det väl ändå så, att det, som ger oss rätt att känna oss
som människor är, att vi ha eller åtminstone sträva efter att få litet kunskaper
över.

Jag började med att instämma med en av motståndarna och jag skall sluta med
ett likadant instämmande, ett instämmande med herr Wohlin. Han sade, att
skolorganisationen skall taga hänsyn till samhällets sociala struktur, icke bara
som den nu är utan framför allt som man anser, att den framdeles bör vara.
Ja, just det! Det är såsom ett led i en allmän, lugnt men obevekligt fortskridande
samhällsomdaning som skolfrågans lösning bör betraktas. Den är
verkande på så lång sikt, att även mycket konservativt folk borde kunna medverka
i en dylik omvälvning. De kunde lugnt säga sig, som det berättas, att
en berömd förbudstalare på sin tid sagt om förbudet: för medelålders män är
det icke någon fara!

Jag tycker också liksom många andra, att det varit önskvärt att få en allmän
anslutning till denna reform. Högern har valt att ställa sig utanför nu,
såsom 1925 i försvarsfrågan. Det är i varje fall av ett stort och för framtiden
betydelsefullt värde, att representanter i övrigt för de olika stora folkgrupper,
som här i främsta rummet ha intresse av omläggningen av skolväsendet,
alla ställa sig bakom den reform, riksdagen, som jag hoppas, nu går att besluta.

Fantasiens specielle representant i denna kammare, herr Ljunglund, talade
i går om politik och skola och om nödvändigheten att hålla dessa två saker
strängt åtskilda, och jag avvaktar med visst intresse, hur han skall tillämpa

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

Nr 32. 96

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

sin uppfattning, då han om någon stund går att deltaga i avgörandet, hur han
då skall kunna uraktlåta att genom sin omröstning politiskt behandla skolfrågan.

En stund, efter det herr Ljunglund hållit sitt anförande fingo vi sedan en
utomordentligt välgörande illustration av herr Ljunglunds tes, att man skall
skilja mellan politik och skolfrågor i herr Wohlins anförande. Detta anförande
om skolfrågan var ju till sin väsentliga del en uppgörelse med bondeförbundet,
i vilken uppgörelse det klargjordes, hur urartad bondeförbundets politik
numera är. Detta sätt att behandla skolfrågan utan all politisk beblandelse
har redan fått sitt laudatur av herr Ljunglund.

. Överallt så finns det ju — gränsen går här icke alls mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna ■—- personer som, då de tro sig befinna sig på de tiljor,
som föreställa historien, gärna agera och förresten kunna agera mycket bra.
Är man mera kyligt anlagd, applåderar man prestationen men man misstager
sig icke om skådespelets innebörd.

Det har talats ganska starka ord här i dag. Det har talats om en riksdagsdiktatur,
om en handfull politici mot svenska folket. Man har presenterat
den offentliga meningen på den ena sidan och så har man kallat det, som
framträder i utskottsförslaget för den anonyma folkmeningen. Jag skulle
vilja höra, om herr Bergman vill upprepa detta efter det beslut, som andra
kammaren har fattat. Ett beslut, fattat där med hundra rösters majoritet,
skulle representera en anonym folkmening i vårt svenska land!

Man har talat om att den första statsmaktens auktoritet har något lidit på
att ett riksdagsutskott har gjort om ett regeringsförslag. Det är en fråga, som
jag för min del alls icke anser vara att leka med. Det har funnits tendenser i
samma riktning tidigare, som ge fullgod anledning att se upp med en sådan
företeelse, men jag kan i all rimlighets namn icke underlåta att biträda utskottets
förslag, som jag finner vara gott, av den anledningen, att jag hellre sett
detta förslag komma från början i form av en kungl. proposition.

Men det finns också en tredje statsmakt och dess förhållanden kan det ju
också vara anledning att draga in i denna behandling. Om man nu har låtit
ansvaret och makten en smula glida över från den första till den andra statsmakten,
må vi väl i all rimlighets namn låta det bli slut med detta, så att man
icke låter det få glida vidare till den tredje statsmakten, representerad av
Stockholmspressen och en del av landsortspressen. Skall det talas om diktatur,
bör man också tala om, huruvida man skall låta den tredje statsmakten eller
rättare sagt en del av densamma diktera för riksdagen de beslut, som här böra
fattas. Efter min mening är det det svenska folkets representanter i riksdagen,
som representera den svenska folkmeningen i första rummet. Vi ha att
taga ansvaret för avgörandet i denna fråga likaväl som i alla andra.

För min del är jag beredd att ge utskottets förslag min anslutning. Jag ser
icke något bättre inom räckhåll. Herr Wohlins fålar i skogen lockar mig sannerligen
icke, och jag tar mycket hellre den fågel jag har här i handen. Den
kunde varit vackrare att skåda på, i några hänseenden bättre utrustad — kanske
blir den i sista stund litet grand vanskapad, men ändå är jag övertygad
om att den har vingar, som orka med att bära en svensk kultur i framtiden,
icke mindre djup men mer allmän än gångna tiders.

Herr Björck: Herr talman!. Jag lyssnade länge och uppmärksamt på förmiddagen
till herr Johansson i Fredrikslund och de svartmålningar, han uppdrog.
De voro icke särskilt originella. Det kan man knappast begära av den
ärade talaren, men anförandet utgjorde i alla fall ett levande vittnesbörd om,
att skolutskottets arbete icke varit så slarvigt, som det från visst håll gjorts
gällande. Herr Johansson dokumenterade nämlighen full förtrogenhet med

Torsdagen den 19> maj e. m.

97 Nr 82.

fackmännens terminologi och de fakta, som inom utskottet framförts från högerns
talesmän. Detsamma gäller om de ekonomiska spörsmål, han berörde.
Det enda jag kan beklaga, är att han ej litet uppmärksammare i går afton hade
åhört den tyvärr långa utredning, som jag nödgades här leverera, ty då borde
han ha kunnit inhibera en stor del av sitt anförande.

Jag förstår emellertid, att vad som här presterades var en generalrepetition
före den mer populära upplysningsverksamheten. Jag uppfattade det såsom
sådant och överser därför med det mycket avlägsna framtidsperspektiv, som
upprullade sig för den ärade talarens fantasi, då han tänkte sig våra folkskolor
i gemen utrustade med lärare i främmande språk, mycket dyrbara med hänsyn
både till avlöningen och i betraktande av utbildningskostnaderna.

Det var för mig också glädjande att få höra, att herr Johansson i Fredrikslund
tagit intryck av det intresse, som från många håll rests för landsbygdens
ungdom. Det enda, som i det fallet överraskade mig, var egentligen
det faktum, som hans excellens statsministern redan fäst uppmärksamheten på,
att man, när man talar om tillgången på platser och klasser, fullständigt bortser
från de många barn, som nu icke ha tillgång till dessa skolor, men som
just genom den reform, som andra kammaren redan godtagit, skulle erhålla sådana
möjligheter. Och det var endast smärtsamt att finna herr Johansson
faktiskt även bortse från sin egen bygds intresse och de befolkningsgrupper,
som han särskilt anser sig representera. Då man hörde honom läsa det ena
stadsfullmäktigeprotokollet efter det andra från dessa småstäder, där man ju
lagt läroverksorganisationen icke med tanke närmast på staden, utan på den
stora bygd, till vilken barnen i respektive läroverk naturligt höra hemma, kan
jag i alla fall ej underlåta, trots den sena timmen och trots talmannens vädjan,
att erinra om, att såvitt jag ej missuppfattat talaren, åtminstone ett av
dessa samhällens stadsfullmäktige tidigare ha enhälligt tillstyrkt skolkommissionens
förslag och att ett annat samhälle har med en minoritet på 13 röster
mot 14 beslutit tillstyrka samma förslag.

Eftersom herr Johansson även rörde sig i de norrländska bygderna, som
sedermera fingo sin mer sakkunnige talesman i herr Bergqvist, kan jag ej avstå
från att till kammarens protokoll konstatera, att de framdragna Piteåförhållandena
fingo en ganska skev belysning av talaren på hallandslänsbänken.
Förhållandet är det, att enligt sista statistiken är det där uppe 261 _läraravdelningar
på folskolestadiet, och av dessa tillhöra, trots folkskolans bristfälliga
utveckling i denna bygd, 139 huvudformerna, och 3,207 av de 5,386 lärjungarna
undervisas i skola av huvudformen. Både A, B* och B2-formerna
äro sålunda ganska väl tillgodosedda i dessa skoldistrikt. Till och med i Arjeploug
uppgå de till 9. Jag har ej kunnat underlåta att i sanningens intresse
låta dessa fakta inflyta i kammarens protokoll, för att det i alla fall skall finnas
någon vederläggning av de lamentationer, som kommit från den ärade talaren
på hallandslänsbänken.

Herr Sandegård: Jag skall be att till protokollet få motivera mitt ställ ningstagande

till frågan. Jag skall göra det så kort jag kan.

När hans excellens statsministern förklarade, att med den nu föreslagna
läroverksreformens genomförande klassprivilegiets sista skans ^raserats, erfor
jag för min del på nytt samma känsla, som när jag några månader tidigare
såg en knuten näve höjd mot Guds vackra himmel och hörde en röst tre gånger
upprepa två ord: Jag anklagar! Det måste vara en stor reform, som nu
föreligger.

För ett par dagar sedan förklarade ett par mycket framstående ledamöter
av andra kammarens socialdemokratiska parti, som voro anhängare av denna

Första kammarens protokoll 1927. Nr 32.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

7

Nr 32. 98

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Torts.)

skolkompromiss — jag tyckte att det lät mycket trovärdigt och att de talade
av inre övertygelse — att alltsammans egentligen var ganska likgiltigt. Om
det gick, var det bra, och gick det icke, så var det kanske lika bra. Och
ingen av dem skulle gråta, om saken nu föll och ställdes på framtiden. Herr
Olof Olsson^ var också i går ganska angelägen att betona, att denna reform
icke löste vår skolfråga. Det beror kanske inte bara på vem som säger det,
utan också på var och till vilka man säger det.

När jag således ber att i debattens tolfte timme få deklarera min ställning,
kunde jag ju enklast göra det genom att hänvisa till, att jag instämmer i
herr Bergmans yttrande och till det väsentliga ansluter mig till de synpunkter,
som han i går i sitt stora anförande hade. Jag skall dock be att få tillägga
några få ord och några synpunkter på ett par saker.

Det är verkligen icke lätt för en människa, som står utanför den inre cirkeln
eller^ den politiska cirkeln, att riktigt fatta denna demokratiska galopp.
Jag förstår ej riktigt, varför denna reform framför allt skall kallas en demokratisk
reform. Vi ha 900,000 barn, vilkas utspisning av kunskapens frukter
måste sägas vara ganska klen —- jag måste säga det gentemot herr Sandler
'' och vilka barn därtill ännu ej hunnit övervinna verkningarna av 1918 års
stora s. k. ungdomsskolereform, som på avgörande punkter visat sig vara
mera. ett reformpedagogiskt skådespel än en pedagogisk reform. Det strider
nämligen bland annat mot vårt folks psyke att gå med på, att 360 undervismngstimmar
kan vara lika med två hela år. Nu gäller det icke dessa 900,000
barn, utan det gäller en brakdel av detta antal barn, för vilka ändå en reform
av detta slag åtminstone ej kan sägas stå för livet. Det skall ju gälla
att öppna och jämna vägarna, heter det, för fattigmans barn till den högre
skolans möjligheter. Mot detta ber jag att få göra ett par bestämda reservationer.
Vägarna bil ej lättare och jämnare för fattigmans barn, därför att det
bär i riksdagen beslntes en bottenskolereform. Denna reform förändrar ingenting
i samhällets ekonomiska och sociala struktur. Den rike förblir rik och
den fattige fattig. Borttagna terminsavgifter, om de tagas bort, vilket ju är
osäkert, spela ingen roll. Och den utredning, med vilken utskottet viftar, om
möjligheterna .att lämna effektiv studiehjälp åt fattiga studiebegåvningar, kan
förmodligen tills vidare betraktas på. sill höjd som en mycket from önskan.
Stad förblir stad och landsbygd förblir landsbygd. Genom denna reform har
ingenting väsentligt skett för att, som det heter, tillvarataga fattiga begåvningar
i vårt land. Och att framställa motståndarna till detta förslag som de
svartaste reaktionärer och försvarare av oförsvarliga klassprivilegier vore demagogi,
som måste utmana löjet.

Den andra saken, som jag ber att i korthet få påpeka, är, att anknytningen
av folkskolan till läroverket på den ena eller andra punkten naturligtvis ej
löser bottenskolefrågan. Folkskolan ändrar icke karaktär därmed, att den får
ett nytt namn. Om man i någon form önskar se bottenskoletanken förverkligad,
och det gör även jag, kan man i onödan göra ont värre och komma ur
askan i elden. Utskottet konstaterar självt, att vad landsbygden angår, är
folkskolan redan nu praktiskt taget den enda barndomsskolan. I städerna florerar
däremot det s. k. parallellskolesystemet. Skall man icke vara något för
stor optimist för att hänge sig åt illusionen, att detta förhållande kommer att
ändra sig inom överskådlig tid, så länge genomgången folkskola ändå faktiskt
betyder förlängd undervisning och sämre undervisning? Jag delar för
min del deras mening, som frukta tillkomsten av ett förhatligare parallellsystem
än det, vi redan ha.

Nu menar man antagligen, att denna reform skall ha det goda med sig —
somliga säga det onda — att folkskolan genom pressen ovanifrån tvingas att
förnya sig och bli bättre. Den förnyelsen och den förbättringen blir minimal.

Torsdagen den 19 maj e. m.

99 Nr 32.

Men vi komma att få ta itu med något annat. Problemet om folkskolans omdaning
rullas upp med denna reforms genomförande på fullt allvar, skulle jag
tro. Även det bör ses i ögonen. En differentiering, uppsortering av det mycket
olikartade elevmaterialet blir mångenstädes ofrånkomlig, så framt icke folkskolans
enligt utskottets egentliga uppgift skall förfaras. Och differentieringen,
vad betyder den? Naturligtvis ökat antal klasser, ökat antal lärartjänster,
alltså ökade utgifter, icke minst för våra kommuner. Jag tycker ej,
man skall blunda för detta och underlåta att nämna så enkla saker. Man
vill hoppas, att dessa penningar skola bli väl använda, när de en gång fordras.
Men detta utskottsbetänkande vill ej se denna sak, som den är. Det
förefaller dock rimligt att begära, att grunden icke för mycket negligeras, när
huset bygges. Utskottet har varit inne på saken, men lämnar den som vanligt
förtroendefullt åt framtiden och herr Almkvist. Utskottet säger nämligen:
»Emellertid vill utskottet å andra sidan framhålla, att man i och med folkskolans
anordnande som allmän bottenskola för den högre undervisningen
måste tillse, att folkskolan icke förvandlas till i första hand en förberedande
skola för de högre undervisningsanstalterna, utan att den får ostörd fullfölja
sitt eget mål att bereda en elementär allmän och medborgerlig bildning. Härför
kan måhända krävas en ytterligare konsolidering i tillämpliga stycken enligt
de grundsatser, som angivits i departementschefens uttalande angående
skolarbetets inre gestaltning inom de högre undervisningsanstalterna. Därest
så skulle bliva fallet, torde vad i motionerna anförts komma under vederbörlig
omprövning.»

Det må vara tillåtet att anmäla principiellt misstroende till Kungl. Maj:t
i skolfrågan. Med all sannolikhet blir efter hand pressen från den högre skolan
så ordentlig, att den, som kanske önskar en smula bättre iart i folkskolans
arbete, blir bönhörd över hövan. Jag skulle t. ex. tro, att erfarenheten
från våra kommunala mellanskolor, som, därom är jag övertygad, är något,
som det blir svårt att komma ifrån, bestyrker denna sak. Såväl i propositionen
som i utskottsbetänkandet anges som en väsentlig del av denna undervisningsreform
omdaning av skolans s. k. inre arbete. När man tager del av det, som
här håller att taga i, blir man, om man inte förut var det, betänksam. Herrarna
ha dock i utskottet icke haft så bråttom. Hur förenar utskottet för sin
del teori och praktik, när det gäller skolans arbete, individualiserade metoder,
lugn arbetstakt, minskad ämnesträngsel och begränsat kunskapsstoff?
I fråga om gymnasiet diskuteras en del alternativ, inför vilka det kan vara
nog att fråga sig, hur tulipanaros skall göras och icke bara sägas, men
Kungl. Maj:t är det förunnat även i detta fall att få tillfälle att göra
den. Men på den punkten, där utskottet självt gör något positivt, t. ex^.
i fråga om den 4-åriga realskolan, vad gör utskottet, när det gäller att gå
från ord till handling? Jo, utskottet utökar här ämnenas antal med två, låt
vara att det ena ämnet heter slöjd. Man känner igen metoden. Man sätter
sig en stund att räkna ut nya ämneskombinationer för lärarna, nya kursplaner,
ökat kunskapsstoff. Lärarna kunna icke hjälpa saken. Det kommer författningar
från Stockholm. Men lärarna äro för sin del skyddade mot överansträngning;
de ha sin maximitjänstgöring med ett visst antal undervisningstimmar.
Men barnen äro tydligen till för skolans och skolordningens skull.
Det lär ha sagts i går, att det skulle finnas utkast till nya kursplaner för
denna skolreform, i vilken även flickorna skola pressas in. Var finnas dessa
utkast, herr Björck? Herr Lindhagen har någon gång efterlyst normalarbetsdagen
för våra skolbarn. Hade det icke varit lämpligt tillfälle att här slå
ett slag för en så human, rättfärdig och enkel sak? Jag tycker för min del att
det knappast kan ursäktas, att denna sak icke uppmärksammats. Det föreligger
dock motion i frågan. Man unnar så gärna lärarna en lagstadgad

Ang. omorganisation

av ditt högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 100

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

normalarbetsdag, men man unnar barnen den än mera och man gör det, därför
att barnens skoltid och deras arbete i regel överskjuter lärarnas med ett
ganska väsentligt antal timmar i veckan. Är det rimligt, att medan t. ex.
en läroverkslektors högsta tjänstgöringstid är 20—223A timmar i veckan, hans
elever ganska ofta ha 30, 32 och 34 timmar? Jag vill i förbigående nämna,
att en utsträckning av lärarnas tjänstgöringstid med endast en timme i veckan
betyder en inbesparing av 40 extralärartjänster. Undervisningsrådet Fredrikssons
reservation till . skolöverstyrelsens betänkande i skolfrågan antydde, att
uttagandet av effektiva timmar, d. v. s. 60-minuterstimmar, skulle innebära en
mycket kraftig reducering av lärarnas antal i våra skolor. Men utskottet
föreslår givetvis ökning av antalet lärartjänster. Jag är för min del ganska
övertygad om, att våra lärare ej skulle behöva bli lidande på en utsträckning
av sin tjänstgöringsskyldighet, även om man till och med skulle gå så långt,
som undervisningsrådet Fredriksson antydde, med V« i veckan. Men utvecklingen
vill kanske och får kanske gå i sådan riktning, att resultatet en vacker
dag blir, om icke fullt så galet, så dock något liknande det, som inträffade i
en kommunal mellanskola en dag, där det endast blev en elev kvar i en klass
med åtta anställda lärare.

Herr talman! Så obegåvade äro väl dock icke den svenska riksdagens ledamöter,
att de icke skulle på dessa dagar ha hunnit med att upptäcka detta förslags
ogenomtänkthet och otillräcklighet. Jag ber för min del att med dessa
ord få ansluta mig till herr Bergmans yrkande.

Herr Bergman: Herr talmannen har — och jag förstår väl, att han i denna
sena timme önskar få debatten snart avslutad — vädjat till oss alla, som nu
skola ha ordet, att inskränka våra yttranden till det minsta möjliga, och jag
skall försöka att i det avseendet göra vad jag kan, men jag kan dock icke
annat än besvara vissa frågor, som direkt eller indirekt ställts till mig.

Det var särskilt ett anförande av statsministern, som var av den mot mig ''
utmanande art, att det icke bör få stå obesvarat. Jag måste däremot av
hänsyn till den sena timmen underlåta att svara åtskilliga av de talare, som
haft ordet här och polemiserat mot mig, vilka jag mycket gärna skulle velat
bemöta. Herr Pauli har jag med största sympati lyssnat till, och honom
skulle jag velat svara. Det kan nu icke ske, blott det vill jag säga, att jag
med glädje fann, att den oförrätt, som jag varit föremål för i den tidning, där
han förde pennan, var rättad, redan innan jag talade om denna sak, utan att
jag då visste det. Även andra av de socialdemokratiska talarna hade jag
velat bemöta, men det får jag nu avstå ifrån. Jag vill blott i allmänhet säga
till dem, att många av de socialdemokrater, som tänkt över dessa saker och
äro närmare inne i frågorna, ofta ha mycket goda inlägg att göra, men det
är det märkvärdiga, att ehuru man kan instämma i ungefär 90 procent av
vad de säga i avseende på deras premisser, komma de alltid till ett resultat,
som är på förhand bestämt och som i regel icke står i samklang med premisserna.

Det var en sak i herr Sandlers yttrande, som jag dock måste säga ett ord
om, därför att det står i samband med något, som jag här ämnar beröra gent
emot en annan talare. Han frågade, om jag vidhöll mitt yttrande om en
anonym folkmening, sedan riksdagens andra kammare nu har endosserat denna
folkmening. Svenska folkets representanter äro ju i sin fulla rätt att fatta
sina beslut, men det vore skäl, att man ordnade det så, att representanterna
visste vad de gjorde, när de fattade sina beslut. Det har icke skett här. Jag
bestrider möjligheten för de flesta av andra kammarens ledamöter att i denna
labyrint av ofantligt många invecklade ärenden, som här förekomma, veta

Torsdagen den 19 maj e. m.

101 Nr 32.

vad de gjorde, när de fattade sitt beslut. Det var en och annan som visste
det, men många som icke visste det. Detta beror icke på något fel hos dem,
utan det var av omständigheternas makt så ställt, att det var fullkomligt omöjligt
att på den korta tid man förunnat dem tränga igenom dessa frågor. De
måste därför lita på sina förtroendemän. Och dessa förtroendemän ha ju
sagt dem — moralens väktare herr Rydén har ju i Göteborg förklarat det —
att motståndet är framgånget från moraliskt tvivelaktiga grunder. När man
fått höra det, vet man ju, hur man bör ställa sig. En del tidningar ha sagt,
att motståndet, närmare bestämt -— de yttra sig mer positivt än herr Rydén i
hans allmänna formulering — utgår från oviljan att några torpar- och arbetarbarn
skola få sitta på överklassens skolbänkar, dessa bänkar, mina herrar,
som i trehundra år med glädje tagit emot alla samhällsklassers barn och med
största glädje sett just dessa, som kommit från de torvtäckta hyddorna. Herr
Winberg var i ett, i förbigående sagt, mycket sympatiskt anförande inne på
detta kapitel och sade, att det beror icke bara på, om vägarna stå öppna; det
skall också finnas ekonomisk möjlighet att beträda dem. Ja, naturligtvis •—
och det är det jag yrkar. I detta avseende ha både socialdemokraterna och
jag på det kraftigaste hemställt, att det skall göras något för att ekonomiskt
hjälpa fattiga studiebegåvningar. Därpå beror det •— det har ju herr Winberg
fullt rätt i. Det beror icke på organisationen ■— det har herr Sandler
fullkomligt rätt i. Men vems fel är det, att vi här behandla blott organisationsfrågor?
Ja, icke är det vårt fel. Det är om organisationen som Kungi.
Maj:t framlagt proposition, och vi måste därför sysselsätta oss med den frågan,
ehuru den ingalunda är den viktigaste.

Så kommer jag till statsministern. Han har också upplyst svenska folket
om vad det har att göra i denna sak. Man har av hans mun fått höra, att det
gäller att rasera de privilegierades sista skans. Är det då underligt, att andra
kammaren fattar ett sådant beslut, som man gör, när man från ansvarigt håll
får höra, att saken gäller demokrati eller antidemokrati? Statsministern har
i dag avgivit sin med spänning avvaktade deklaration. Eör den, som hade
hoppats att där finna en bekräftelse på, att han verkligen är den genom respektingivande
saklighet starke man, som man i det längsta velat tro honom
vara, utgör denna förklaring en anledning till djupt beklagande. I stället
för att uttala ett statsmannaord och utföra en manlig statsmannagärning har
Sveriges statsminister denna dag nedlåtit sig till en demagogisk fras, som
jag hade trott honom vara för god till, när han yttrade, att med antagandet av
utskottets föreliggande förslag — jag vet icke, om jag citerar honom ordagrant,
men ungefär så var det ■— har de konstitutionella och förmögenhetsbetingade
privilegiernas sista skans raserats. Man känner igen frasen. Det
är ett eko av de röster, som av en socialdemokratisk diktare för några år sedan
betecknades såsom kommande från barbarskogens djupaste snår. Men
ingen hade drömt om, att en svensk statsminister skulle manifestera sin obekantskap
med de fakta, som det i dag gäller, just på detta häpnadsväckande
sätt. Det är förlåtligt att icke känna fakta, men det_ är hårt för dem, som
känna dessa fakta, att från den ansvarsfullaste posten i riket få veta, att man
arbetar, då man motsätter sig vissa förslag av andra särskilda utskottet, på
att fasthålla ett förlegat privilegium, en beskyllning, som drabbar tusentals
medborgare, vilka intet hellre önska, än att vårt hela folk, och främst vår
allmoge och vår arbetarklass må få en allmän och gedigen bildning •— personer,
som under större delen av sitt liv kanske arbetat för detta och som just
på grund av denna sin önskan om en gedigen och allmän bildning för vårt folk
och de djupa leden i dag motsätta sig en ordning, som skulle skapa sämre
bildning och mindre demokratiska förhållanden på skolområdet, än vi för nii.rvarande
Ha.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 102

Torsdagen den 19 maj e. m.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Jag har velat till riksdagens protokoll få antecknade dessa ord, för att man.
då efter någon tid beslutets verkningar förspörjas och man får se dessa allt
annat än demokratiska förhållanden som uppstå, skall kunna konstatera att
det åtminstone uttalades de allvarligaste varningar ännu i sista stund, innan
första kammaren fattade sitt beslut.

Hela detta demagogiska resonemang har även, ehuru i mera varsamma och
mindre maj-demonstrationsmässiga ordalag återkommit både i diskussionen
och i ecklesiastikministerns berömda erinran, att gruppen vaktmästare, arbetsförmän,
typografer, montörer, åkare och andra arbetare, vilka skulle utgöra
den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället, för något
årtionde sedan representerades i läroverken på 1,000 yrkesutövare av allenast
2 lärjungar, under det däremot den lilla gruppen läkare, apotekare,
veterinärer och tandläkare, som innesluter inte fullt 4,000 yrkesutövare, uppvisar
det största antalet, eller 188 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Jag frågar:
tror någon tänkande människa, att om man bifaller detta förslag, det
kommer att inträda någon väsentlig ändring i detta förhållande? Och om
det är så, att de flesta arbetsförmän, typografer, åkare, montörer och vaktmästare
o. s. v. icke i större utsträckning skicka sina söner till läroverken,
beror detta månne därpå, att det inte finns anknytning till den 6:e folkskolklassen?
Kan det inte bero på andra anledningar, att de inte skicka dem
den vägen,, t. ex. därpå, att de vilja ha in dem på andra praktiska vägar,
som leda till snabbare förtjänst och ofta också bättre förtjänst i våra dagar?
Och är det någonting, som hindrar — denna kategori av yrkesutövare bor ju
till stor del i städerna —■ att sönerna gå i läroverken? Vad är det, som hindrar
det? Läroverken äro ju praktiskt taget avgiftsfria för medellösa och upptaga
endast en låg avgift för mindre bemedlade. Jag och mina meningsfränder
vilja ju avskaffa även den lilla rest på några kronor för varje termin,
som ännu ålägges även de medellösa. Det blir därför inte dyrare att gå
i läroverken än att gå i folkskolan. Även läroböcker och skolmateriel, om
de skulle vara något dyrare, vill jag gärna låta det allmänna bekosta. Och
vad landsbygden beträffar, så finnas där som bekant 91 mellanskolor med
just den anknytning, som man säger sig sakna. När utskottet började sitt arbete,
uppgavs antalet till 87, men nu säges antalet vara 91, som är den senaste
uppgiften. Antalet har ju i själva verket vuxit ofantligt snabbt. Man kan
ju inrätta dem när som helst på mycket generösa villkor, blott det finns 32
— hädanefter enligt utskottet 40 — lärjungar, så att i den vägen finnes det
möjligheter till överflöd. I statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet utvecklas
med rätta, att det är en bjudande .plikt att tillse, att social ställning
och ekonomiska villkor icke få vara avgörande för de ungas framkomst
i livet, men härav dragés den, i belysning av vad jag nu meddelat, i sanning
underbara slutsatsen, att det väsentliga hindret är, att det icke finns möjlighet
att anknyta från just 6:e klassen i folkskolan. Det finnes dock 91
möjligheter att så anknyta, medan alla Sveriges läroverk tillsammans blott
äro 77. Något trängande behov föreligger alltså inte och i städerna icke något
behov alls, ty där stå läroverken öppna för alla, som vilja komma dit, därest
blott staten medgiver tillräcklig utvidgning av de läroverk, som ha den största
tillströmningen eller vill upprätta nya läroverk. Tror statsministern på fullt
allvar, att proportionen mellan läkarnas och chaufförernas med fleras söner
skulle väsentligen förskjutas, därför att man gör realskolan 4-årig?

Beträffande landsbygden, vid vilken man här, och det med rätta synes det
mig, fäster stor vikt, har det visat sig, att med avseende å statens samskolor
ligger saken ungefär på samma sätt som i fråga om de kommunala
mellanskolorna. Av eleverna kommo 24 procent från främmande orter, därav
c:a 10 procent dagligen resande och 14 procent inackorderade, vilka kommit

Torsdagen den 19 maj e. m.

103 Nr 32,

från landet. Vid de kommunala mellanskolorna i de mindre städerna var
motsvarande antal 28 procent, därav 18 procent dagligen resande och 10 procent
inackorderade, alltså en mindre procent inackorderade än i statens, samskolor.
Nu står det i statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet följande:
»Jag åsyftar det faktum, att å realskolestadiet vid de allmänna läroverken höstterminen
1923 icke funnos flera än 4,249 lärjungar eller 19.5 procent av samtliga,
vilka voro bosatta utom läroverksstaden, och att av dessa endast 2,085
eller 9.7 procent av samtliga voro inackorderade. Detta sakförhållande talar
sitt omisstydbara språk om de avsevärda svårigheter, som under nuvarande
omständigheter föreligga för föräldrar på den egentliga landsbygden att mäkta
övervinna de ekonomiska och organisatoriska hindren, när det gäller att bereda
sina barn högre skolundervisning i läroverken.» Alltså: då endast 9.7
procent av lärjungarna äro inackorderade, visar detta att landsbygdsbarnen
ha svårt att komma till staden, och därför måste man laga .så, att det^blir
en mellanskoltyp, d. v. s. anslutning från 6:e folkskolklassen. Hur förhåller
det sig då med inackorderingsprocenten i de kommunala mellanskolorna, där
anknytningen enligt statsrådet är av rätta slaget? Jo där äro de inackorderade
c :a 10 procent. Alltså skiljer det på 0.3 procent. Följaktligen synes
anknytningstiden icke ha någon nämnvärd inverkan på anslutningen från landsbygden.
Detta har man emellertid inte fått läsa i statsrådsprotokollet, ty om mellanskolorna
står ingenting nämnt på det anförda stället. Det är dock en upplysning,
som är ganska viktig, men den talar ej i den riktning, som man önskar uppmuntra.
Jag skulle vilja fråga: Varför är den inte nämnd? Statsrådet har blivit
tillfrågad om den saken flera gånger, och så vitt jag kunnat iakttaga, har han
icke svarat. Då jag ser honom här närvarande, skulle det vara önskvärt, om
han äntligen svarade, ty det är många, som vänta på svaret. Det synes vara
ganska avgörande för sakens bedömande.

Nu säde statsministern också, att för honom innebar enhetsskolan
självklart, att det var den avslutade folkskolan, som skulle bilda
grundvalen för den högre skolan; den avslutade folkskolan skulle vara
grundval för realskolan, och sedan den avslutade realskolan grundval för
gymnasiet. Jag ber då att få göra en fråga. Menar statsministern ^alltså,
att om man. såsom i Stockholm, har en 7-årig folkskola eller, såsom på vissa
andra ställen, en 8-årig, realskolan då vara resp. 3-årig eller 2-årig? Det blir
tydligen följden av vad statsministern sade. Herr Rydén, som i motsats till
statsministern är sakkunnig på detta område, säger inte så, utan han låter realskolan
avgrena sig från 6:e klassen i folkskolan, alltså i många fall före folkskolans
avslutning. I allmänhet är det som bekant så, att gymnasiet avgrenar
sig från näst sista klassen i realskolan. Ingen betvivlar därför att realskola
och gymnasium det oaktat bilda en enhetlig skola. Det är inte absolut nödvändigt,
att den ena kuben skall läggas på den andra på ett rent geometriskt
sätt.

Sedan talade statsministern om, att läroverkslärarnas uttalanden icke hade
motsagt vad som står i detta utskottsutlåtande, enligt vad han tyckte. Läroverkslärararna
vore för resten inte alldeles enhälliga. Han hade upptäckt en
läroverkslärare i Göteborg, en adjunkt Bäck, som var nöjd. Jag unnar honom
gärna det fyndet; jag sätter stort värde på adjunkten Bäck och missunnar
honom icke heller ställningen av rcgeringsadjunkt. Vi ha alldeles nyss hört
en ledamot av det socialdemokratiska partiet, kyrkoherde Sandegård, som icke
anslöt sig till partiets ståndpunkt i denna fråga, men det hindrar inte, att
man säger, att praktiskt taget äro socialdemokraterna i riksdagen eniga. På
samma sätt kan det sägas att lärarekåren också står enig trots adjunkten Bäck
och några få andra. Att den skulle yttrat sig så allmänt, att det skulle vara
ungefär detsamma som vad som står i utskottsbetånkandet, är orimligt, ty ka -

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 104

Torsdagen den 19 maj e. m.

otgZuZon ?ens yttrande innebär, att den protesterar mot varje åtgärd, som ställer den sexan
det högre angå pottenskolan som den enda typen, och mot varje motivering, som utesluskolväsendet.
ter fri tävlan mellan den längre och den kortare grundskolan. Denna fria
(Forts.) tävlan uteslutes först och främst pa de tio orter, där man inrättar uteslutande
4-ang realskola, och för övrigt vid alla de 54 nya statsrealskolor, till vilka de
kommunala mellanskolorna skola förvandlas, för att ej tala om hela andemeningen
i utskottets motivering.

Så_ anförde statsministern, att jag själv skulle förut ha uttalat mig i den
riktning, i vilken utskottets utlåtande går. Jag skulle ha gjort detta i en artikelserie
som jag efter samråd med herr statsministern — och på hans uppmaning
för resten.— skrev i det tidningsorgan, som representerar det parti vi
bada ha äran tillhöra. Han citerade några ord ur denna artikelseries första
avdelning, men han citerade dem pa ett sätt, som brukar anses icke vara alldeles
korrekt och som man knappast borde ha fått se använt från en ministerbänk.
Han citerade vad som passade och uraktlät att citera det som icke
paissade._ Han citerade orden om de stora grundlinjerna för en stats biklningsarbete;
jag behöver inte upprepa dem, det är precis detsamma som jag sade i
gar, och det är vad jag sagt i min motion —• jag har t. o. m. använt ordagrant
samma uttryck där — och jag har sagt det vid många andra tillfällen. Statsministern
anförde särskilt, att jag inte tyckt om parallellskolsystemet på det
tidigare stadiet. Ja, jag har också både i riksdagen vid flera föregående tillfällen
och nu i min motion sagt, att jag inte vill medgiva statsunderstöd för
skolor, som ge undervisning på det tidiga stadiet. Det är bara frågan om, var
detta grundskolestadium skall sluta. Det är därom man kan ha olika meningar,
som bekant. Vidare säger jag i den icke citerade delen av artikeln,
att det är^en stor olägenhet, att studietiden förlänges med praktiskt sett ett
helt studieår och att detta ovillkorligen måste bortarbetas. Vad jag ytterligare
utvecklat i tidningsartikeln om övriga svårigheter med språkundervisningen
och^ andra förhållanden står i största harmoni med vad jag sagt i riksdagen,
skrivit i .min motion och arbetat för i utskottet. Jag hade också ett samtal med
statsministern, innan artikeln skrevs, varvid jag utvecklade, att jag principiellt
var av samma mening som skolkommissionen i avseende å folkskolan såsom den
gemensamma bottenskolan, men att man kunde ha olika meningar om, hur långt
gemensamheten skulle gå o. s. v. Även dessa andra betänkligheter utvecklade
jag. Men herr statsministern synes icke erinra sig detta.

Jag skall nu strax sluta och endast tillägga ett ord om ett annat av statsministerns
uttalanden. Herr statsministern sade, att en utredning ville han
inte vara med om, ty han visste inte vad man skulle utreda. Det är ju dock
ganska tydligt sagt, att vad man skall utreda är behovet på de skilda orterna,
varvid man önskar, att de särskilda orternas i saken intresserade parter skola
få tillfälle att sätta sig in i denna sak och framlägga sina synpunkter. Detta
har hittills kunnat ske i högst ringa mån. En undersökning i Falun har dock
givit vid handen, att tretton stadsbarn enligt den ordning, som föreslås, måste
förlora var sitt studieår, för att ett enda lantbarn skall vinna ett. År det rättvist
att^ förlänga studietiden för tretton för att möjligen förbättra den för ett
enda, då det i alla fall skulle kunna vända sig till en närbelägen kommunal
mellanskof med samma möjlighet att erbjuda motsvarande examenskompetens.
Såvitt jag förstår, är det fullständigt orimligt att resonera på det sättet.

Tiden medger icke att tillägga något vidare. Ehuru jag förut yrkat bifall
till den reservation, som jag och åtta andra ledamöter av utskottet ha avgivit
— den stora huvudreservationen i denna punkt ■— vill jag, för att förenkla
proceduren vid propositions framställande och därför att herr Wohlins
yrkande i realiteten fullkomligt sammanfaller med det yrkande, som jag ursprungligen
framställde i min motion, för min del ansluta mig till nämnda yrkan -

Torsdagen den 19 maj e. m.

105 Nr 82.

de, vilket som bekant går ut på, att de bägge systemen tillerkännas lika berättigande
under olika förhållanden, och att man låter valet av dem vara beroende
på det å varje ort rådande behovet, om vilket en undersökning^bör ske under
det år, som nu följer — således uppskov på ett ar med ett sadant direktiv.
Till detta av herr Wohlin framställda yrkande skall jag alltså nu be att få
förorda bifall, med frångående av mitt förra yrkande.

Hans excellens herr statsministern Ekman: I omedelbar anslutning till

vad herr Bergman yttrat vill jag i korthet säga, att jag skulle ha anledning att
replikera 16 här uppträdande talare, som gjort åtskilliga erinringar mot mina
uttalanden. Men då det sagda dels innehåller personliga omdömen, som jag
naturligtvis inte yttrar mig om, dels innehåller upprepningar och dels slutligen
avser utanverken, avstår jag från vidare replikskifte.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Fastän klockan redan är över 12, anser
jag mig dock tvungen att beröra en sak, som under denna langa diskussion
arbetat sig fram och nästan tagit karaktären av en trossats, och det är frågan om
de »lokala orterna». Man förklarar, att frågan om dessa inte undergått någon
som helst departemental beredning. Det förvånar mig, att man alldeles glömt
bort Kungl. Maj :ts proposition. Annars finnes det där en utredning, van man
län för län och stad för stad berör de olika orterna, tar ståndpunkt till deras
behov och bestämmer, hur skolförhållandena där skola vara. Vad är det nu,
som har skett i utskottet? Ingenting annat har där skett, än att man bytt ut
den skolform, som Kungl. Maj:t förklarat sig för, mot en annan. Man har bytt
ut 3 + 6 mot 4 + 5 och sedan — naturligtvis — betänkt de ekonomiska konsekvenser,
som detta måste ha med sig. Utskottet har dessutom — och såvitt
jag förstår sin plikt likmätigt — velat kontrollera Kungl. Maj:t på de olika
punkterna, och för den sakens skull har det inom utskottet arbetat en delegation.
Den kallades i går för ett slags inre studiecirkel, och jag förmodar, att
det inte var för att smickra den, som man använde det namnet. Planen till en
sådan delegation framlades därför att man fann det orimligt, att hela utskottet
skulle sitta med denna bearbetning — ett rätt knåpigt gorå—och man förmodade
vid planens framläggande, att hela utskottet skulle vilja vara med därom.
Omedelbart förklarade emellertid såväl utskottets vice ordförande från
andra kammaren som också herr Dahl från första kammaren, att man pa högersidan
inte hade något som helst intresse av att ta del. i detta arbete, eftersom
man ju gick emot det hela. Vi kunde uppriktigt sagt inte ta någon större hänsyn
till herr Bergman. Han var visserligen inte betydelselös i utskottet, men
det var inte rimligt att betrakta honom som ett parti, som helt och hållet borde
flyttas in i delegationen, utan denna kom att bestå av. representanter för de
andra partierna. Vad denna delegation uträttade vid sidan av det rent kontrollerande
var också, att den på vissa punkter företog ändringar, som jag tror,
att man från alla håll betraktat som förbättringar, exempelvis beträffande.denna
underliga parallellinje 3—5, som vi funno kunde strykas och som vi i 8
fall av 14 förvandlade till linjen 4+5.

Jag förmodar, att det är nödvändigt, att man understryker detta ordentligt
efter vad som passerat här i kammaren. En utredning kan naturligtvis inte
bygga på framtidens siffror och förhållanden, som man inte känner. Den måste
gå ut ifrån de förhållanden, som just nu äro till. Så har Kungl. Maj :t gjort
och så har utskottet gjort, och utskottet har så mycket hellre kunnat ansluta sig
till Kungl. Maj:ts utredning, som ett par av delegationens medlemmar av egen
erfarenhet mycket väl visste, att vad som utgår från ecklesiastikdepartementet
är sådant, som man i det stora hela kan lita på.

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Forts.)

Nr 32. 106

Torsdagen den 19 maj e. m.

ofaZis°aZn • Dagen! ?ch gårdagens talare ha ju flugit vida omkring, långt bort till diskusav
det högre sionsomraden, som 1 grund och botten haft mycket litet med frågan att göra,
skolväsendet. oc^ jag bär deri lilla misstanken att det är somliga av dem, som inte hunnit
(Forts.) komma tillbaka ännu. Jag skulle därför i debattens sista timme vilja ge dem

en liten kallelsesignal genom att erinra om, att vad saken just nu gäller är
fragan om den lämpligaste anknytningen mellan folkskola och realskola. Jag
skulle också vilja förmoda. — utan några som helst lyriska utbrott -— att det
skulle vara.klokt, därest vi kunde avgöra denna fråga i år. Jag har nämligen
också den lilla misstanken, att nästa år får nog av sin egen plåga.

Herr Trygger: Herr talman! Sedan jag blivit äldre, har jag mera sysselsatt
mig med mina egna fel än med andras brister, och detta är orsaken till, att
jag icke särskilt vänt mig mot herr Reuterskiöld utan på honom tillämpat satsen
: De mortuis nihil nisi bene — man skall aldrig tala illa om de döde. Emellertid,
herr Reuterskiöld är ingalunda död utan tvärtom mycket livaktig och han
anföll nyss mig och förresten också andra och försvarade så gott han kunde sin
ståndpunkt. Vid det tillfället förklarade han också, att han var jurist. Detta
påminner mig om en gammal historia från min ungdomstid i Uppsala. Det
var en berömd filosof i Uppsala, vilken undergick en operation, som var mycket
smärtsam, och detta utan att lian på något sätt sövdes. Då operationen var
över, var läkaren helt förvånad och sade: »Hur kunde du stå ut med detta?»
Patienten svarade: »Jag är filosof.» Denna historia berättade läkaren för en
professor i filosofi och då yttrade denne: »Ja, det är både hans lycka och hans
olycka.»

Jag skall be att även få säga ett ord till hans excellens statsministern. Hans
excellens förklarade, att detta förslags antagande innebure raserandet av det
nuvarande samhällets — klasssamhällets, såsom han karaktäriserade det —
sista skans. Han excellens har förut varit med om en dylik erövring — 1925.
Ja, men jag tror dock ej, att det är den sista skansen som frågan i dag gäller,
jag tror, att den svenska kulturen har ännu en skans, Sveriges oberoende, och
jag skulle önska, att hans excellens ville i framtiden mera sysselsätta sig
med att bygga upp än att riva ner. Gör han det, då kan han vara viss om, att
han icke skall möta motstånd utan få stöd åtminstone från min sida.

Herr Sandegård: Jag ber att få ansluta mig till det av herr Wohlin gjorda
yrkadet och frånfal.ler sålunda det yrkande, som jag sist framställde.

Jag skulle bara vilja säga till herr Olof Olsson, att det sista argumentet
var verkligen prydligt och sakligt!

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, som
under densamma infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende å den nu föredragna punkten yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) att punkten skulle avslås; samt 3:o), av herr Wohlin,
att riksdagen skulle, med avslag å utskottets betänkande i denna punkt, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för 1928 års riksdag
framlägga ett nytt förslag i ärendet, grundat på följande principer:

a) de båda systemen, 4-årig realskola, byggd på sexklassig folkskola, samt
5-årig ^realskola, byggd på folkskolans fjärde klass, erkännas vara lika berättigade
såsom vardera under vissa förutsättningar erbjudande den bästa lösningen;

b) det genom en allsidig utredning ådagalagda behovet å de olika läroverksorterna
bör vara bestämmande för valet mellan den ena eller andra anknytningsformen.

Torsdagen den 19 maj e. m.

107 Nr 32.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på punktens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansscm, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de hålla återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga avslag.

Herr Wohlin äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten B. a. 4
av andra särskilda utskottets i utlåtande nr 1 under avdelningen I gjorda
hemställan antager avslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Wohlins under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner punkten B. a. 4 av andra särskilda utskottets i utlåtande
nr 1 under avdelningen I gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda punkt.

Denna voteringsproposition upplästes ånyo samt anslogs. Enligt framställningar,
som före voteringspropositionens godkännande gjorts dels av herr
Trygger jämte 32 av kammarens övriga ledamöter, dels ock av herr Thulin
jämte 31 av kammarens övriga ledamöter, verkställdes omröstningen medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 80;

Nej — 62.

Vid omröstningen röstades

ja av herr andre vice talmannen, herrar Klefbeck, Bindley, Berglund, Thorberg,
Magnuson, Reuterskiöld, Carl Gustaf Ekman, Wahlmark, Julin, Sjöblom,
Carl Svensson, Nothin, von Stockenström, Åkerman, Bärg, Björck, Oscar

Ang. omorganisation

av det högre
skolväsendet.

(Fort!.)

Nr 32. 108

Torsdagen den 19 maj e. m.

oraanisaUon 9isson’ Thulin, Albert Bergström, David Bergström, Oscar Ericson, Pauli,
av det högre Abrahamsson, Larsén, Per Gustafsson, Thorén, Petrus Nilsson, Rune, Eli
skolväsendet. Svänsson, östergren, Linder, Alexander Nilsson, Elof Andersson, Leander,
(Forte.) Kropp, Jacob Larsson, Olof Olsson, Carl Johansson, Pålsson, Linders, Lindblad,
Wigforss, Gustav Hansson, Sigfrid Hansson, Isak Svensson, Holmgren,
Pettersson, Björnsson, Edward Larson, Ström, August Johansson, Strömberg,
Schlyter, Sandén, Åkerberg, Gottfrid Karlsson, Petrén, Lyberg, Schedin, Dalberg,
Pers, Åström, Sandler, Norling, Norin, Carl Eriksson, Carl Carlsson,
Walles, Kvarnzelius, Lindhagen, Tjällgren, Johan Peter Johansson, Österström,
Rosén, Hellström, Winberg, Almkvist, Jonsson och Asplund; samt

nei av herr förste vice talmannen, herrar Trygger, Stendahl, Hederstierna,
von Sydow, Ljunglund, greve Lagerbjelke, herrar Hjalmar Hammarskjöld,
Borell, Fehr, Sederholm, John Karlsson, Kobb, Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld,
Karl Andersson, friherre Beck-Friis, herrar Karl Gustafsson, Karl
Johan Ekman, greve Spens, herrar Martin Svensson, Johan Bernhard Johansson,
Elision, Rooth, Bissmark, Jeansson, Erik Anderson, Bodin, Boberg, Johan
Nilsson i Kristianstad, Adolf Dahl, Clemedtson, Forssberg, von Geijer, Nils
Anton Nilsson, Wohlin, Antonsson, Jönsson, Lithander, Boman, Hallin, Widell,
Sundberg, Sandegård, Johan Johansson, von Sneidem, Vennersten, Per Adolf
Larsson, Ernst Svenson, Vrång, Lundell, Bergman, Georg Dahl, Valfrid
Eriksson, Lindgren, Jonas Andersson, Enhörning, Frändén, Henrik Andersson,
Bergqvist, Gabrielsson och Stenberg.

Fröken Hesselgren och herr Per Andersson förklarade sig avstå från att
rösta.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Punkterna B. a. 5 och 7, B. a. 6 och 8 samt B. a. 1—3.

Godkändes.

Punkterna B. b. 1—7.

Godkändes.

Ang. Punkten B. b. 8.

ombildning av

vissa medel- Denna punkt var så lydande:

St0TamUm!’erk »Följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm: läroverket å Södermalm,
Södertälje, Uppsala, Nyköping, Strängnäs, Eskilstuna, Linköping,
Norrköping, Jönköping, Eksjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Visby, Karlskrona,
Kristianstad, Hälsingborg: läroverket för gossar, Ystad, Landskrona, Halmstad,
Uddevalla, Vänersborg, Borås, Skara, Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås,
Falun, Gävle, Hudiksvall, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå,
ävensom följande realskolor: Malmö och Göteborg: östra realskolan,

följande realskolor, under ändrad benämning av samrealskolor, nämligen i
Enköping, Oskarshamn, Karlshamn, Varberg, Mariestad, Lidköping, Arvika
Kristinehamn och Söderhamn, samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor, nämligen i
Ängelholm, Trälleborg, Alingsås, Åmål, Falköping, Örnsköldsvik och Skellefteå,

skola med avseende pa det kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans
första klass, vara grundade på genomgången fjärde, respektive sjätte
klass i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer.»

Torsdagen den 19 maj e. m.

109 Nr 32.

Herr Björnsson: I förevarande punkt föreligger förslag beträffande an- ombildning av

knytningen mellan folkskola och läroverk i Borås. Jag har i stort sett ingen vism m^ei.
anledning att inte å Borås stads vägnar vara tillfredsställd med utskottsför- störa läroverk
slaget, då det ju innebär en utvidgning av högre allmänna läroverket med latin- m. m.

linje på gymnasiet. Men beträffande en detalj måste jag säga, att jag inte (Forts.)

finner det tillfredsställande. Borås läroverk hör till de fyra, som enligt förslaget
skulle få två avdelningar av den fyraåriga realskolan men endast en av
den femåriga. Jag tror inte, att detta bäst kommer att motsvara behovet i
vår stad.

Jag har nyss hört, hur professor Heuterskiöld utvecklat de principer, som
varit vägledande för utskottet, då det gällt att välja mellan de båda typer av
realskolor, som förekomma. Han sade, att de lokala synpunkterna blivit beaktade,
men inte fått vara utslagsgivande. Jag har visserligen inte kunnat fundera
ut, vilka synpunkter som varit utslagsgivande beträffande Borås. Själv
känner jag mig övertygad, därom, att utskottet bedömt de lokala förhållandena
i Borås oriktigt, men jag skall ändå inte på detta stadium tillåta mig att göra
något yrkande om ändring. Dels känner jag mig inte lika hemmastadd beträffande
de övriga orter, som i stort sett blivit behandlade på samma sätt som
Borås, och dels har det från utskottets sida försäkrats, att man är beredd att
göra de jämkningar, som erfarenheten kan visa vara lämpliga. Jag hoppas då
emellertid, att herr Heuterskiöld också är beredd att, ifall en sådan jämkning
skulle vålla någon ökning i anslaget för de allmänna läroverken, ta den konsekvensen
och med hjälp av sina anhängare i denna fråga trygga en majoritet
för en sådan sak. Jag har också fäst mig vid, att herr Heuterskiöld räknar
med, att det skall finnas ett anslag till extralärarekrafter för anordnande av
tillfälliga parallellavdelningar. Detta ger en viss garanti mot olägenheter av
ett eventuellt fel i planen för den fasta organisationen. Därför, herr talman,
gör jag intet yrkande, men jag har inte ansett mig kunna underlåta att uttala
den meningen, att en ändring här sannolikt är av behovet påkallad.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag skall be att beträffande läroverket i Jönköping
få göra samma synpunkter gällande, som anförts av den föregående
talaren. Det vore mycket bättre, om detta läroverk kunde få uteslutande anknytning
till fjärde klassen i folkskolan.

Herr Enhörning: Herr talman, mina herrar! Under hänvisning till mitt

anförande under förmiddagen, hemställer jag, att riksdagen måtte med ogillande
av vad utskottet avvikande anfört uppdraga åt Kungl. Maj :t att efter
prövning av behovet bestämma, huruvida de parallellavdelningar, som föreslagits
skola finnas vid realskolorna i Borås, Halmstad, Sundsvall och
Östersund, skola anknytas till den 5-åriga eller till den 4-åriga realskolan.

Häri instämde herr Bissmark.

Herr förste vice talmannen yttrade, att, då det av herr Enhörning framställda
yrkandet gällde en fråga, som icke avsåges i den nu föredragna punkten och
följaktligen icke nu förelåge till behandling, herr förste vice talmannen funne
sig förhindrad att i förevarande sammanhang framställa proposition på berörda
yrkande.

Sedan överläggningen förklarats slutad, godkändes på gjord proposition den
under behandling varande punkten.

Nr 32. no

Torsdagen den 19 maj e. m.

Punkten B. b. 9.

otnoildning av

visso mindre Denna punkt hade följande avfattning:

samskolor. »Följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor, nämligen i
Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Strömstad, Filipstad, Askersund, Sala, Köping,
Arboga och Piteå,

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans
första klass, vara grundade på genomgången sjätte klass i någon av den
sexklassiga folkskolans huvudformer.»

Beträffande förevarande punkt hade reservation avgivits av herr A. T. A.
Wallerius, som hemställt, att den ändring måtte vidtagas i vad utskottet under
I B. b. 9 yrkade, att samrealskolorna i Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Strömstad,
Filipstad, Askersund, Sala, Köping, Arboga och Piteå skulle med organisation
såsom 5-klassiga, med avseende på det kunskapsmått, som erfordrades
för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången fjärde
klass i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag skall be att i denna punkt få yrka bifall
till den av herr Wallerius vid punkten avgivna reservationen.

Då det emellertid torde vara rätt olika förhållanden, som råda på de orter,
där de här nämnda realskolorna äro förlagda, skulle jag vilja ifrågasätta,
huruvida herr talmannen ville framställa proposition på reservationen särskilt
i vad den angår var och en av dessa realskolor.

Vad mig beträffar, är det givet, att Piteå ligger mig närmast om hjärtat,
ty där äro förhållandena sådana, att det verkligen finnes skäl, att anknytning
sker till 4:e klassen i folkskolan och att realskolan blir 5-årig. Jag får säga,
att det skulle bidraga till att i hög grad mildra uppfattningen däruppe av
hela skolreformen, om kammaren ville tillmötesgå detta krav.

Jag hemställer om bifall till herr Wallerius’ reservation.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har också låtit anteckna
mig för att göra samma yrkande, som herr Bergqvist nyss framställde,
nämligen om bifall till den av herr Wallerius vid punkten avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Även jag ber att få förena mig med dem,
som yrkat bifall till herr Wallerius’ reservation, och jag gör det med särskilt
framhållande därav, att förhållandena i Vadstena mycket starkt tala för ett
yrkande i denna riktning.

Herr Bergman: Herr talman! Jag ber att få förena mig med föregående
talare i deras yrkande på bifall till herr Wallerius’ reservation, dels med hänsyn
till Vadstena, som den föregående talaren omnämnde, dels alldeles speciellt
med hänsyn till Filipstad. Där råder en allmän önskan att få saken så
ordnad. En deputation har begärt det på samhällets vägnar, och rektorn, som
för övrigt tillhör det socialdemokratiska partiet, har förklarat, att han icke
känner någon annan inom orten, såvitt han vet, uttryckt önskan än att där
måtte bli just en 5-årig realskola.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! De orter, det här gäller, ha ju inte varit
bortglömda under diskussionen. Utskottet har på denna punkt ansett, att
ingenting annat kunde göras, sedan man funnit, att Kungl. Majrt här träffat
det till synes riktiga. Jag hemställer därför, herr talman, att utskottets syn
på denna sak måtte bli kammarens.

Torsdagen den 19 maj e. m.

111 Nr 32.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! De orter, det nn är fråga om, äro de 10 av

orter, där endast en enkellin,jig realskola skall anordnas med anknytning till °vi^m mindre
6:e folkskoleklassen. Det är dessa orters realskola, som utskottet funnit vara samakolor.
tämligen likställbar med kommunal mellanskola, och följande de principer, (Forts.)
som äro gällande för dessa kommunala mellanskolor, har utskottet ansett, att
det borde för dem uppställas samma anordning som i fråga om de kommunala
mellanskoloma.

Då det har, som jag kan tycka, funnits starka skäl för en sådan anordning
redan vid överläggningen inom utskottet och vid uppgörandet av den överenskommelse,
som träffats, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Rune: Herr talman! Jag ber att få framställa samma yrkande be träffande

Yimmerby, som i fråga om övriga här nämnda orter har framställts.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Det har tidigare under principdebatten

framhållits, att skolformerna skulle ordnas efter de särskilda orternas behov.

Beträffande nu särskilt dessa ifrågakomna orter har det såsom motiv för
denna av utskottet föreslagna mera begränsade anordning för realskolan anförts,
att dessa skolor äro närmast att jämställa med kommunala mellanskolor.
Såvitt jag uppfattade herr Reuterskiöld rätt, var detta det enda skäl, han
kunde stödja sig på, men, mina herrar, det är ju inte något skäl alls. På
vilken grund gör utskottet detta uttalande, att dessa skolor närmast äro att
jämställa med kommunala mellanskolor? De äro ju för närvarande organiserade
som realskolor, och vi ha här i dag hört framställningar från alla dessa
skolors läroverkskollegier, för att nu inte tala om vad stadsfullmäktiges ledamöter
i dessa städer hemställt, i vilka framställningar det utan någon meningsskiljaktighet
betonades behovet av, att organisationen göres 5-klassig.

Vad skall det då vara för mening i att klänga sig fast vid denna dogmatiska
anordning, att därför att de av regeringen anses mest lika den kommunala
mellanskolan, de också skola på angivet sätt begränsas. Jag kan inte finna
annat än, att man därigenom försöker upprätthålla primatet för 4-klassorganisationen
i realskolan. Men har man nu verkligen så starkt betonat, att det
är meningen, att det skall vara jämställdhet, och det är det som har varit
herr Reuterskiölds bärande motiv hela vägen, varför skall inte då herr Reuterskiöld,
då han står som triumfator, kunna visa den hänsynen för sina motståndare,
att han kan bidraga till rimligt beslut på denna punkt, särskilt som
man hör från dessa samhällen, att deras önskemål gå i motsatt riktning jnot
utskottet.

I detta anförande instämde herrar von Geijer, Hallin, Enhörning, Widell,

Karl Johan Ekman, Rooth, Boberg, Elof Andersson, Lindgren, Vrång, Georg
Dahl, Jonas Andersson och Sundberg samt fröken Hesselgren.

Herr statsrådet Almkvist: Herr talman, mina herrar! Jag har fått den

uppfattningen, att denna fråga står i sådant samband med det beslut, som nyss
fattades, att ett utbrytande av den här punkten från detta beslut inte gärna
kan komma ifråga.

Formuleringen av och det inbördes sammanhanget mellan klämmarna giva
åtminstone vissa skäl för en sådan mening. Nu tror jag, att man fäster för
stort avseende vid den här punkten, ty de realskolor, som det gäller, kunna, om
svårigheter uppstå och framställning ingives till Kungl. Maj:t, erhålla rätt att
uppskjuta ombildningen under en tid av högst 5 år. Med de anvisningar, som
givits förut för tolkningen av de beslut, som här fattats, torde det inte vara

Nr 33.

Ang.

ombildning ai
trissa mindre
samskolor.
(Forts.)

112 Torsdagen den 19 maj e. m.

omöjligt att, därest även efter denna tid ytterligare uppskov i något fall skulle
vara påkallat, riksdagen också skall medgiva sådant efter framställning av
Kungl. Maj:t.

Att beträffande dessa små realskolor fatta det beslutet, att de utan vidare
skola vara anknutna till den 4-åriga grundskolan, anser jag för min del otillfredsställande,
ty då kommer man icke att nå den avsikt, man velat nå, nämligen
att underlätta tillträdet till ifrågavarande realskolor för den omkringliggande
landsbygdens barn.

Herr Norling: Herr talman! Jag ber att få tillkännagiva, att beträffande
den här punkten har jag starka sympatier för det yrkande, som först framfördes
av herr Bergqvist. Jag finner det fullkomligt oomtvistligt, att särskilt
beträffande Filipstad men säkerligen också med avseende på en hel del av övriga
här ifrågakomma skolor starka skäl tala för en jämkning i den riktning,
som här förordats i herr Wallerius’ reservation. Efter herr statsrådets yttrande
nu skall jag emellertid avstå från att uttryckligen ansluta mig till herr
Bergqvists yrkande.

Herr Bergman: Med anledning av vad herr statsrådet yttrade beträffande

behovet för den kringliggande landsbygden, ber jag få erinra med avseende på
Vadstena, att det finns ej mindre än 3 kommunala mellanskolor i närheten av
denna stad, däribland Skänninge kommunala mellanskola, vilken befinner sig
på endast 13 kilometers avstånd därifrån. Det kan därför icke vara något starkare
behov för landsbygden i denna tätt befolkade trakt med dess goda kommunikationer
att få en skola av mellanskoletyp just i Vadstena, där samhället
för övrigt allmänt önskar att få en annan typ.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Dahl, Adolf: Den av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställda anmärkningen, att det formellt inte skulle låta sig göra
att, på sätt här föreslagits, bryta ut denna detalj ur utskottets kläm och fatta
ett annat beslut här än vad som tidigare proponerats, kan ju i och för sig icke
synas så förvånande för dem, som stå utan närmare insikt i frågan och som ha
tagit del av utskottets hemställan. Den är verkligen så avfattad, att man nog kan
få det intrycket, att en sådan slutledning borde dragas. Det är riktigt, som
herr statsrådet anmärker, att de olika delarna av klämmen hava så sammanslingrats
med varandra, att de hava framställts såsom ett oskiljaktigt helt, så
att man således inte skulle kunna förändra någon särskild del, sedan man har
gått in för beslutet i den första punkten.

Det är emellertid alldeles uppenbarligen omöjligt, att man skall kunna på
detta sätt presentera en hemställan för riksdagen, och därför har också saken
måst rättas till, som framgår utav föredragningslistan, vilken upptager särskild
föredragning av inledningspunkterna på det sättet, att man skall genom
avslag på denna orimliga anordning bereda riksdagen handlingsfrihet beträffande
de särskilda punkterna. Riksdagen skall sålunda inte nödgas falla ned
i den falla, som man här med avsikt eller av oförstånd har arrangerat.

Alltså är föredragningslistan nu så upprättad, att den tillrättalägger vad
härutinnan brister i utskottets hemställan. Det är således icke riktigt, som
statsrådet anmärker, att kammaren skulle vara formellt förhindrad att vidtaga
ett utbrytande, en förändring på denna punkt.

Sedan blir det en annan sak, huruvida kammaren kan finna sig övertygad av
de skäl, som statsrådet anförde. För min del är det nu inte alls fallet, utan jag

Torsdagen den 19 maj e. m.

113

Nr 52.

har fortfarande den uppfattningen, att det vore synnerligen befogat, om man
ginge dessa kommuners önskemål till mötes.

Jag ber således, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Ang.

ombildning av
vissa mindre
samskolor.

(Forts.)

Herr BergQvist: Jag vet inte, om jag fattade herr statsrådets och chefen

för ecklesiastikdepartementet yttrande riktigt. Såvitt jag kunde förstå menade
han, att även. om nu kammaren bifaller utskottets hemställan pa denna
punkt, så skulle det finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att göra jämkningar beträffande
vissa av dessa skolor. Är det verkligen sa, att Kungl. Maj .t kan,
om riksdagen fattar ett beslut, göra några jämkningar däri? Jag har haft den
uppfattningen, att detta skulle vara uteslutet. Det skulle vara intressant att
höra en bestämd förklaring ifrån herr statsrådet, om regeringen verkligen kan
mot ett riksdagsbeslut göra jämkningar beträffande skolreformen.

Herr Reuterskiöld: Jag tillåter mig svara på den sista frågan från ut skottets

synpunkt, att det kan Kungl. Maj :t icke i denna punkt. Kungl. Maj :t
kan icke utan riksdagens samtycke ändra denna anknytningsform men väl enligt
utskottsmotiveringen medgiva visst uppskov. Da jag nu likväl förordar
bifall till utskottets förslag, så tillåter jag mig erinra därom, att här är fråga
om 6-klassiga realskolor. I dessa skulle med första arets början, da reformen
genomförts, naturligtvis den första av de sex klasserna försvinna, d. v. s. det
blir så, att de, som kommit in, successivt gå upp t. o. m. nuvarande 6:e klassen
och då är det ju under alla förhållanden under det första, eventuellt också
andra året en klass, som skall gå bort. Det finnes då all möjlighet och all anledning
för de av reformen berörda orterna att göra de framställningar, som
kunna behövas, i sådan tid, att Kungl. Maj :t hinner taga under övervägande, om
Kungl. Maj :t anser, att de lokala synpunkter, som gjorts gällande, våga sa
pass tungt, att Kungl. Maj :t vill göra framställning till riksdagen, och kornmer
en sådan framställning från Kungl. Maj:t med hänsynstagande till både
de lokala och de allmänna synpunkter det gäller, synes det ej höra vara någon
tveksamhet därom, att riksdagen i ty fall bifaller. Men. att riksdagen skulle
bara på den grund, att kommunala önskemål blivit hastigt och lustigt framställda
redan nu, intaga den ståndpunkten, att här skulle göras en annan anknytningsanordning
än utskottet har tänkt, det kan jag ej pa detta stadium av
frågan finna tillrådligt. Jag vill slutligen tillägga, att dessa orter, som få en
sådan här anknytning, kunna ju just nu efter sin egen uppfattning vara missnöjda,
men det är därför ingalunda säkert, att det kommer att visa sig vid tilllämpningen.
att detta missnöje håller streck. o

Under sådana omständigheter, och då det icke kan anses ligga någon tara
i dröjsmål, ber jag, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till utskottets
hemställan i den föredragna punkten.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste^ vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den
under behandling varande punkten samt vidare därpa att punkten skulle god
kännas med den ändring, som förordats i den av herr A. T A. Wallenus därom
anförda reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på punktens godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så tydande ornröstningsproposition: Första

kammarens protokoll 1927. Nr 32. ^

Nr 32.

114

Torsdagen den 19 maj e. m.

ombildning av ^en’ som godkänner punkten B. b. 9 av andra särskilda utskottets i utlåviesa
mindre tande nr 1 under avdelningen I gjorda hemställan, röstar

samsholor. Jfa.

(Forts.) Ben, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes punkten med den ändring, som förordats i den av herr
A. T. A. Wallerius därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Björck begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej — 62.

Punkterna B. b. 10—24.

Godkändes.

Da tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr förste
vice talmannen, att den fortsatta föredragningen av nu ifrågavarande utlåtande
skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till riksräkenskapsverket
och dess verksamhet under budgetåret 1927—1928;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1927—1928 m. m. jämte en i ämnet
väckt motion; samt

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående förhyrande av bostad åt landshövdingen
i Västernorrlands län jämte i ämnet väckta motioner.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökningar:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad, som erhållit uppdrag att som regeringsdelegerad deltaga i
den nu stundande arbetskonferensen i Geneve, får för detta uppdrags fullföljande
vördsamt hemställa om ledighet från riksdagsarbete från och med den
22 maj till riksdagens slut.

Stockholm den 19 maj 1927.

Kerstin Hesselgren.

Torsdagen den 19 maj e. m.

115 Nr 82.

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av förut inlämnad ansökan om ledighet från riksdagsgöromålen
på grund av hjärtsjukdom, enligt ingivet läkarintyg, får jag härmed
vördsamt anhålla om sådan ledighet fr. o. pl. den 20 dennes till innevarande
riksdags slut.

Stockholm den 18 maj 1927.

E. Svänsson.

De begärda ledighetema beviljades.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.22 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.