RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1927:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1927. Första kammaren. Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt
motion om ändring i regeringsformen m. m. för ordensväsendets avskaffande.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 190, hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville

1) för sin del besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag om ett tillägg
till regeringsformen på lämplig plats av följande innehåll: »Ordnar få icke av
Konungen utdelas», i följd varav ock förbudet för regent enligt 39 § regeringsformen
att utdela riddarvärdighet skulle bortfalla;

2) — därest detta icke bifölles — för sin del förklara, att den av chefer
för statens ämbetsverk, departementschefer och statsrådsberedningen nu företagna
beredning av ordensutnämningar, borde såsom stridande mot grundlagen
upphöra, samt hos Kungl. Maj:t begära ett förständigande till vederbörande i
sådant syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida icke de kungl. svenska riddarordnarna
borde avskaffas, samt för riksdagen framlägga det förslag till bestämmelse
i regeringsformen, som av dylikt övervägande kunde föranledas.

Reservation hade avgivits av herrar von Geijer, David Bergström, Reuterskiöld,
Fehr, Nils Anton Nilsson, Magnusson i Tumhult, Pehr sson, Forssell,
vilka ansett utskottets yttrande och hemställan böra erhålla följande lydelse:

»Då det synes böra vara regeringens sak att, om och när den finner tidpunkten
inne, vidtaga de mått och steg regeringen i förevarande fråga prövar, påkallade,
och då spörsmålet i varje fall icke torde kräva ändring i grundlag,
hemställer utskottet, att herr Lindhagens motion I: 190 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr von Greijer: Herr greve och talman! Såsom av konstitutionsutskottets
utlåtande framgår, hava jag och 7 andra ledamöter av utskottet reserverat
oss mot utskottets förslag, och jag skall nu be att få säga några ord till försvar
för denna vår hållning.

Konstitutionsutskottet pekar på det bekanta faktum, att vår grundlag icke
innehåller något stadgande om ordensväsendet, i vidare mån än att lagen genom
det i 39 § regeringsformen stadgade förbudet för regent att utdela riddarvärdighet
hänvisar till, att institutet såsom sådant finnes. I övrigt har grundlagen
lagt detta helt och hållet i Kungl. Maj:ts hand, och denna omständighet
har för oss formellt, men även reellt, varit en tillräcklig anledning att förmena,
att, därest en ändring på ifrågavarande område skulle anses vara nödvändig
och lämplig, Kungl. Maj:t skulle vara den, som vore bäst skickad att bedöma
om, när och huru eu förändring skulle vidtagas.

Första kammarens protokoll 1027. Nr 15. 1

Om ordensväsendets

avskaffande

Nr 15. 2

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Det förefaller mig att saken, såsom inverkande på många förhållanden
icke är fullt så enkel och osammansatt som utskottsmajoriteten synes förutsätta.
Det är många omständigheter, som inverka på förhållandena, och vi
reservanter ha ansett, att Kungl. Maj :t är bäst skickad att kunna bedöma dessa
förhållanden.

Bland dessa vill jag då, herr talman, främst framhålla de utrikespolitiska
förhållandena. Vi förmena, att man bör hålla huvudet tämligen kallt och icke
låta mer eller mindre ensidiga känsloströmningar vara de bestämmande. Det
synes mig ock, som om man för denna vår mening skulle kunna hämta ett stöd
av personer, vilkas demokratiska läggning är höjd över allt tvivel och vid
vilka icke på något sätt häftar misstanken att de. då de gått emot ordensväsendets
avskaffande, skulle gjort detta av något begär att försvara saken för
egen räkning, men sedan de kommit i ansvarsfullare ställning, exempelvis såsom
regeringsmedlemmar, just insett frågans invecklade beskaffenhet.

Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande hänvisat till den debatt, som ägde
rum i andra kammaren den 20 maj 1913, då en liknande fråga genom interpellation
hade kommit under kammarens bedömande. Det var då som statsminister
Staaff förklarade på en fråga, huruvida regeringen skulle vara villig att ingå
på ett försök att avskaffa ordensväsendet, att han för sin del icke var benägen
att göra det.

Utskottet har delvis citerat herr Staaffs yttrande, men jag skall, herr talman,
tillåta mig att göra detta citat något fylligare än vad utskottet gjort. Utskottet
har strängt taget endast hänvisat till herr Staaffs i sak avböjande svar.

Herr Staaff påpekade, och utskottet har hänvisat till detta, att huvudposten
på ordensväsendets kreditsida ligger på det utrikespolitiska området. För
att göra ett belägg för detta påstående hänvisade han i sitt yttrande till de
ordensutnämningar för främlingar, som hade ägt rum under närmast föregående
tiden. De voro många.

Sedan herr Staaff hade gjort denna hänvisning och sedan han, såsom jag redan
nämnt, hade tryckt på, att huvudposten på ordensväsendets kreditsida
är utrikesförhållandena, yttrade han följande: »De anförda exemplen torde

visa, i vilken betydande utsträckning och för vilken mångskiftande mängd av
åt vårt land eller dess invånare bevisade tjänster ordnar utdelas till främmande
länders medborgare. Man inser lätt, huru svårt det kunde vara för
oss att icke hava sådana tecken till erkänsla att utdela. Säkert är, att de av
våra landsmän, som vid utförande av offentliga uppdrag eller på studieresor
o. s. v. blivit välvilligt bemötta och rönt särskilda tjänster av utlänningar,
pläga visa synnerligt intresse för att deras utländska hjälpare skola erhålla en
orden. Och jag kan tillägga, att sådant intresse understundom tager sig enträgna
uttryck även hos personer, vilka själva icke mottaga ordnar.»

Herr Staaff tillägger sedan: »Det behöver knappast påpekas, att man na turligtvis

icke kan bibehålla ordensväsendet allenast för utlänningar. En sådan
anordning skulle uppfattas såsom innebärande en ringaktning för utlandet
och högst betydligt sänka ordnarnas värde såsom tacksamhetsbevis för
gjorda tjänster.»

Herr Staaff pekade i sitt yttrande särskilt på en kategori utlänningar, vilka
för vårt land ha synnerligt stor betydelse, nämligen de oavlönade konsulerna,
vilkas antal är mycket stort. Han ansåg, att besättandet av dessa anställningar
skulle komma att högst avsevärt försvåras, om icke utsikt förefunnes att i
form av en ordensförläning lämna vederlag för deras arbete.

Herr talman, i grund och botten skulle det nu anförda kunna vara tillräckligt
att motivera ett avslag å konstitutionsutskottets hemställan. Det förefaller
mig vara tydligt, att den sats, med vilken jag inledde mitt anförande,
är riktig, nämligen att, därest någon förändring anses böra äga rum och nå -

Onsdagen den 16 mars.

3 Kr 15.

gon hänsyn bör tagas till utrikesförhållandena, så är Kungl. Maj:t bäst skickad
att vidtaga en sådan ändring. Och detta så mycket mera, menar jag,
som det icke föreligger något tvång för Kungl. Maj:t att utdela ordnar och
lika litet något tvång för enskilda personer att mottaga ordnar. Skulle utvecklingen
gå därhän, att man skulle anse, att det icke vore lämpligt att
''längre bibehålla ordensinstitutet, så kan det gå med detta institut precis på
samma sätt som det gått med ett annat institut, vars vikt och värde varit
ofantligt mycket större. Jag vill peka på bestämmelsen i § 37 regeringsformen,
om utdelande av adelskap, en bestämmelse som ännu står kvar men
som faktiskt under utvecklingens lopp blivit en relikt. Detsamma skulle förhållandet
kunna bli med Konungens rätt att utdela ordnar, därest utvecklingen
så betingade.

Ehuru jag, såsom jag redan nämnt, anser, att det nu av mig anförda skulle
vara en tillräcklig grund för avslag å konstitutionsutskottets hemställan, vill
jag dock, medan jag har ordet, ehuru i största korthet ingå på några av de
synpunkter, som framhållas i utskottets betänkande.

Det första skäl, som utskottet åberopar, är, att frågan varit uppe i riksdagen
flera gånger förut och att densamma fallit, så att säga, framåt.

Då år 1920 ett förslag i samma riktning, som det nu av motionären framställda
förelåg till kammarens behandling, avslogs det visserligen med en ringa
majoritet. Men jag har den uppfattningen, att dessa upprepade förslag hörde
till, så att säga, Sturm- und Drangperioden i vår utveckling. Ser man på den
historik, som föreligger i utskottets betänkande, så finner man, att frågor av
ifrågavarande art kommit fram i visst sammanhang med och strax efter att
vissa demokratiska genombrott ägt rum i vårt land. Det är i denna omständighet
som jag finner en benägenhet — den är naturlig och historien visar, att den
alltid upprepas — hos en dylik stormande och segrande armé att sopa bort
mer än den sedermera kanske skulle ha ansett vara fullt lämpligt, och detta,
förmodar jag, för att riva bort bryggorna mellan det förflutna och det närvarande.

Jag vågar nästan anse, att även den nu föreliggande motionen — det är
nu 7 år sedan ett förslag i dylik riktning förelåg — kan betecknas som eu återgång
av denna stämning. Men under alla förhållanden kan jag icke i den omständigheten
se något stöd för utskottets mening eller hinder för oss att rent
objektivt och i lugn och ro betrakta saken.

Vidare framhåller utskottet, att ordensutmärkelserna numera i många fall
endast torde utgöra yttre tecken på en viss social eller ekonomisk ställning, icke
uttryck för uppskattning av ett särskilt värdefullt arbete i samhällets tjänst.

Mot detta uttryck skulle jag vilja göra en anmärkning. Jag anser, att
detsamma är icke så litet vilseledande. Om man i stället för orden »social eller
ekonomisk ställning» insätter orden »yttre verksamhet», så blir det riktigare
eller, att ett land ger ett erkännande åt sina medborgare för den verksamhet,
som de utfört i det allmännas tjänst. Men detta är en annan innebörd, förmenar
jag bestämt, än vad som här kan ligga i vad utskottet sagt, som egentligen
endast skulle kunna innebära, att det är den sociala ställningen, det sociala
skiktet, som vederbörande hör till som skulle vara bestämmande. Det är
på verksamheten såsom sådan det kommer an, men det har icke, förmenar jag,
någonting alls att göra med social ställning eller samhällsklass. Det är närmast
verksamheten inom det kommunala och politiska livet och givetvis även
den verksamhet, som utövas av statens egna tjänstemän, som det här är fråga
om. Jag kan tilliigga, att, därest icke det bekanta faktum ägde rum, att eu
.stor del av landets inbyggare efter frivillig överenskommelse vägra att mottaga
några ordnar, skulle satsen knappast med fördel kunnat användas.

Sedan kommer något, som jag tror vara det viktigaste i detta sammanhang.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forte.)

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Det synes obestridligt, säger utskottet, »att ej sällan ordensutmärkelser förvärvas
enbart genom ekonomiska uppoffringar». Ja, det torde väl vara svårt att
förneka, att även denna sats är något ensidigt hållen. Det torde tyvärr ligga
en viss sanning uti, att just på detta område missbruk ägt rum och att tillräcklig
noggrann granskning av vederbörande kandidater till utmärkelsen icke
alltid ägt rum. Men den omständigheten att missbruk ägt rum torde icke i och
för sig berättiga till, att man tager bort ordnarna. Man bör ju icke kasta ut
barnet med badvattnet. Jag skulle påtala, att sedan en person hade skänkt en
stor summa penningar till ett sjukhus, till ett museum, eller hur som helst
donerat för välgörande ändamål, vederbörande, som på ett eller annat sätt haft
nytta av donationen, skulle vilja visa sin erkänsla för den stora uppoffringen.
Om man satte upp en tavla med donatorns namn, om man satte upp hans
.porträtt på en hedersplats eller om man läte hugga hans byst. Jag tror, att
var och en skulle finna detta helt naturligt, och jag vill icke påstå, att det
alltid är olämpligt att belöna sådant med en orden.

Sedan skulle det kanske, herr talman, vara den moraliska sidan av saken.
Den har ju skjutits i förgrunden, och man har talat mycket om flärd och fåfänga.

Först och främst vill jag då uttala mitt bestämda tvivel om, huruvida medborgarnas
moralitet är beroende av eller framkallas av en stats lagar. Emellertid
härmed får förhålla sig hur det vill, men ha vi verkligen anledning att
på detta område söka vara så mycket bättre än andra länder. Jag kan ju
peka på den omständigheten, att i europeiska länder, där man under kriget och
under de följder, som uppkommo av kriget, tagit bort ordensväsendet, har man
nu börjat att i ganska stor utsträckning åter införa detsamma. I ett land,
vars demokratiska inslag är allom bekant, nämligen Frankrike, har ju presidenten
hederslegionen med dess 5 grader och dessutom icke mindre än ett
fyrtiotal andra ordenstecken att utdela. Så nog ha vi exempel tillräckligt
från utlandet. Huruvida vi på detta område böra vara så mycket mera moraliska
kan vara tvivel underkastat.

Ehuru Jet måhända icke är precis lämpligt att från denna plats tala mer
eller mindre om psykologi, är det väl ändå fråga om, huruvida icke herrar
ivrare för ordensväsendets avskaffande sett litet snett på saken. Det finnes
ingenting, som är rent och klart, allting i det mänskliga livet är förbundet
med andra omständigheter, och så är det även med våra dygder. En moralisk
känsla kan lätt, om icke precis i sin motsats, dock bli bekajad med moment,
som icke i och för sig kunna erkännas. Så är det med sparsamheten, den kan
bli girighet, stoltheten över våra dygder kan bli högfärd, ödmjukheten kan bli
kryperi, och godheten kan bli svaghet. Man kan fortsätta serien mycket långt,
men jag vill hålla mig till det, som det närmast här är tal om, nämligen ambitionen,
som då skulle bli fåfänga. Det är detta sista, som här närmast skulle
äga tillämpning.

Först och främst vill jag då påstå, att det är för mycket sagt, att, flärest
en person erbjudes en ordensdekoration och tager emot den, han därigenom
skulle förfalla till fåfänga. Jag tror icke, att en person, som icke har anlag
för egenskapen att vara fåfäng, skulle förfalla därtill, därför att han fått en
orden. Det skulle säkerligen icke på minsta vis ändra hans hållning lika litet
som den av naturen fåfängt lagde skulle bliva bättre, därest ordnarna toges
bort.

Och vidare kanske man här tager fel beträffande en sak till. Det är ett
grundväsentligt drag hos människorna att de på ett eller annat sätt vilja se
någon effekt av deras verksamhet. Arbetaren är sin lön värd, han vill ha
något erkännande för sin ansträngning. Det är så med barnet i skolan och så
vidare hela vägen upp. Att det allmänna icke skulle vara i tillfälle att visa

Onsdagen den 16 mars.

5 Nr 15.

en person erkänsla, som gjort det allmänna tjänster förefaller vara obilligt.
Så långt historien visar, ha ett lands styresmän alltid på ett eller annat sätt
givit erkänsla åt handlingar av berömvärd art, och så kommer det alltid att
förbliva. Avskaffar man ordnarna, så kommer säkerligen något annat i stället.
Här finnas bakvägar, som man kan gå lika bra och de komma att öppnas.

Till sist vill jag peka på en inkonsekvens i denna ordensfråga. Man vill avskaffa
ordnarna, men man vill ha kvar medaljerna. Men det är ju samma
historia med medaljerna som med ordnarna: de kunna väl framkalla fåfänga
precis lika bra. Att det skulle förefinnas någon skillnad mellan dessa båda
ting kan jag icke förstå. »Giv åt Stål en penning även, eller tag ock min.»
Om ordnar och medaljer skapa fåfänga, så tåg bort alltihop!

Huru jag än ser på denna sak, så förefaller det mig, som om man på detta
område icke hade bevarat huvudet tillräckligt kallt, utan att man har sett på
saken så att säga mer med känslan och att man därvidlag gjort sig skyldig
till något, som man framdeles kanske skulle komma att ångra.

Herr greve och talman! Då jag anser, att det är bättre att vi bibehålla
ordensväsendet, skall jag be att få yrka avslag å såväl motionen som utskottets
hemställan.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Då detta ärende tidigare varit föremål

för behandling, har det från deras sida, som önska ett fortbestånd av det
nuvarande ordensväsendet, alltid framhållits, att detta är en mycket liten
fråga. Men efter det att detta ärende i år kommit under diskussion, förefaller
det, att man gjort det till en mycket stor fråga, åtminstone om man
får döma av den omfattning, i vilken frågan diskuterats man och man emellan
och den allmänna uppmärksamhet, som ägnats densamma i pressens spalter.

För min egen del vill jag emellertid säga, att det från min synpunkt fortfarande
är en ganska liten fråga, då jag haft till plikt att deltaga i den förberedande
behandlingen av ärendet inom utskottet, är det naturligt att jag
avgivit mitt votum i enlighet med den övertygelse, som jag sedan många år
haft i frågan. Icke minst de interpellationer, som offentligen ställts till mig,
ha givit mig en ren personlig anledning att här något motivera min ståndpunkt.
Jag både kan och skall göra det kort, därför att den egentligen hänför
sig till endast ett skäl.

Jag är ingen personlig motståndare till. att statsmakterna genom yttre utmärkelsetecken
giva erkännande åt medborgerlig förtjänst. Men det sätt, varpå
det nuvarande ordensväsendet utvecklat sig och det sätt, på vilket det
handhaves, innebär, enligt min övertygelse, och härvidlag skiljer jag mig från
den av utskottets ärade ordförande i hans anförande uttalade åsikten, att man
är i färd med att undergräva den avsedda betydelsen av ordensväsendet. Och
denna min uppfattning återgives av utskottet, då det betonar, att »det synes
vara obestridligt, att ej sällan ordensutmärkelser förvärvas enbart genom ekonomiska
uppoffringar». Vid sådant förhållande förefaller det mig vara svårt
att upprätthålla det värde, som ordnarna varit avsedda att ha, och det synes
mig, att man bör taga i övervägande, huruvida det icke överensstämmer med
statens värdighet och nytta att avskaffa ordensväsendet.

Utskottets ordförande vitsordade nyss, att det förhöll sig så, att ordensutmärkelser
ofta förvärvas enbart genom ekonomiska uppoffringar, men han
fann detta icke i och för sig förkastligt. Betydande donationer kommo. sade
han, på det sättet till stånd, av vilka man eljest skulle fått vara i avsaknad.
Men han förbigick det väsentligaste i denna sak, och det är, att ordensutmärkelser
ilven utdelas, när sådana förhållanden äro för handen, vilka bestämt
borde omöjliggöra en ordensutmärkelse. Det är, då de personliga kvalifikationerna
stå i sådant missförhållande till den givna utmärkelsen, att varje

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

medborgare måste fråga sig: huru har den mannen kunnat få en orden? Då
det härpå svaras: jo, det har han först och främst fått därför, att han lämnat
den och den summan för visst ändamål, så måste varje medborgare reflektera
över detta och säga sig, att i och med det att ordensutmärkelserna äro
till salu enbart för pengar, utan att personliga kvalifikationer äro för handen,
så ha utmärkelserna såsom sådana dragits ned på ett sätt, som göra dem
värdelösa även för andra. Och då böra de enligt min tanke icke vidare förekomma
.

Jag ber att få hänvisa till, vad som redan vid de svenska riddarordnarna
serafimer-, svärds- och nordstjärneordnarnas instiftande betonades, då det sades
: »Men om. denna inrättning skall äga en god verkan, så är huvudsakligen
nödigt, att desse orden av Kungl. Maj:t med råds råde varda bortgivne efter
de strängaste reglor och en nogräknad tillämpning uppå personerna, ty i annor
händelse bleve denna författning mera skadlig än gagnlig, mera föraktad än
hederlig och uppbygglig.»

Då man sa nogsamt håller sig till statuter och tradition vid sitt resonemang
i denna fråga, så bör man icke förbise denna grundläggande bestämmelse för
institutet i fråga.

Nu har det anmärkts, att, även om man kan göra erinringar mot ordensväsendets
fortvaro, så skulle dock ett avskaffande av ordnarna medföra vissa
betydande olägenheter. Det väsentliga är, enligt min uppfattning, de internationella
förhållandena. Jag för min del vill icke förneka, att det måste
anta_gas, att vissa vanskligheter i det internationella umgänget skulle komma
att inträffa genom att man saknade detta lätt tillgängliga och billiga bytesmedel.
Men då man tager del av de grunder, som ofta nog tillämpas vid
förläning till utlänning av svenska ordnar, sådana som dessa grunder återgivas
i dåvarande statsminister Staaffs interpellationssvar år 1913 — jag förmodar,
att dessa grunder fortfarande äro desamma — så känner man sig ej
imponerad av detta ordensförlänande i stort sett. Det kan icke nekas, att
det i ett och annat fall kan vara fullt befogat och borde ifrågakomma, men
det finnes så många andra fall, där man utan olägenhet torde kunna undvara
dem. Andra länder kunna undvara dem, och detta gäller inte bara
Amerika med dess stora resurser, som ställa detta land i en särställning, utan
även små länder som Schweiz och Portugal ha kunnat reda sig utan dem. Beträffande
England, som befinner sig i de ordensförlänande ländernas rad, får
man ej förbise, att detta land endast med den allra utomordentligaste sparsamhet
tilldelar utlänningar ordnar. Jag tror, att man kan räkna på ena
handen de svenskar, som hade engelska ordenstecken, innan de personliga fursteförbindelserna
för ett tjugotal år sedan inleddes. Detta visar, att det endast
är för direkt gjorda utomordentliga tjänster som de engelska ordnarna utdelas.
Praktiskt taget har Englands ordensförläning åt utlänningar varit nära
nog obefintlig.

Men man har också framhållit, att även i fråga om Sveriges inre förhållanden,
när det gällt tillgodoseendet av filantropiska och kulturella ändamål,
skulle det medföra en väsentlig olägenhet, om ordensväsendet avskaffades. På
denna punkt måste jag för min del anmäla avvikande mening. Att det under
nuvarande läge verkligen är så, att man genom tilldelande av ordnar kan få
pengar för det ena eller andra ändamålet, det är nog riktigt. Människor,
som för övrigt inte ha någon vidare håg att lätta på pungen, och som inte
se sig i tillfälle att få en ordensutmärkelse under nuvarande förhållanden
annat än genom penninguppoffringar, de kanske gå den vägen. Men i samma
ögonblick som ordensväsendet inte längre funnes och förhållandena således
inte vore sådana, som de här tidigare karakteriserats, då komme offervilligheten
ej att existera, utan det gör den endast så länge ordnarna finnas! Var -

Onsdagen den 10 mars.

7 Sr 15.

för .skall man vara så pessimistisk och tänka, att medborgarna inte skola ha
medborgarsinne utan ordnar, att de inte skola skänka pengar för dessa samhällsnyttiga
ändamål, utan att i vedergällning få ordnar? Man har ingen
anledning till sådan pessimism. Det finnes ofantligt många medborgare, som
nu giva stora summor till filantropiska och kulturella ändamål, men som varken
begära eller vilja taga emot ordensutmärkelser. Vilka summor komma icke
samhället till godo genom testamenten och donationer utan något som helst
vedermäle åt givarna! Varför skulle inte medborgarsinnet finnas kvar, om
ordensväsendet strykes? Den pessimism, som i detta avseende kommer till
uttryck, har knappt så pregnant framställts, som i ett uttalande, som den
dåvarande statsministern gjorde i en diskussion om denna sak för ett femtontal
år sedan. Det har citerats en gång förut i en debatt sådan som denna,
men det kan ha sitt värde att citera detta uttalande en gång till för de ledamöter
av riksdagen, som nu gå att fatta beslut i denna fråga. Herr otaali
hade, enligt ett citat, som vid debatten 1920 anfördes av en vederhäftig man,
ingen mindre än den nuvarande statsministern, yttrat sig ^på följande sätt
i fråga om ordensförlänmgar: »Har man som jag på nära håll erfarit, vilken
oerhörd roll den personliga fåfängan spelar i en mängd kretsar, icke minst
ibland ämbets- och riksdagsmän, då avhänder man sig icke utan vidare möjligheten
att kunna vända denna egenskap andra och bättre syften till godo.»
Där säger således denne i regeringsmaktens handhavande erfarne man, att
ordensväsendet erfordras, enligt hans mening, även för att från riksdagsmännen
få fram det för samhället nyttiga. Jag får uppriktigt säga, att vilken
ställning man än intager till spörsmålet, principiellt sett, så nog skulle jag
för min del som riksdagsman efter en sådan utmaning verkligen anse mig
nödsakad att rösta för ordnarnas avskaffande.

Det har sagts av utskottets ordförande, att man ingalunda avskaffar fåfängan
genom att avskaffa ordensväsendet. Det är nästan att slå in öppna
dörrar att framställa ett sådant påstående, ty inte har väl någon människa
tänkt sig, att man skulle avskaffa den mänskliga fåfängan genom en dylik
åtgärd! Den kommer nog att florera, hittills som tillförene. Den yerkliga
eller förmenta lärdomsfåfängan kommer nog att blomstra lika kraftigt som
förut. Egenrättfärdigheten kommer likaledes att florera och utan tvivel även
den politiska fåfängan, som inte minst under demokratiskt hägn har mycket
god trivsel. Men vad man åstadkommer är åtminstone, att man inte längre
vidmakthåller fåfängan så som statsinstitution. Jag skall för min del inte
längre uppehålla mig vid den principiella sidan av saken. Jag skall endast
beträffande den formella läggningen av frågan, som ordföranden också var
inne på, framställa den anmärkningen, att jag väl kan förstå, att man som
reservanterna finner det tveksamt, huruvida riksdagen överhuvud bör taga
befattning med saken. Men att det rent konstitutionellt inte skulle tillkomma
riksdagen att göra det, har jag för min del ej kunnat finna vara en berättigad
mening. Jag finner det svårligen kunna förnekas, att även om ordensväsendet
inte är inbegripet i »rikets hushållning» — tvärtom anses det ju av många
falla inom misshushållningen — så kan man vill knappast förneka, att det blivit
en »allmän inrättning» och att riksdagen alltså bör ha petitionsrätt angående
denna allmänna inrättning. Det är visserligen så, att det är lvungl. Maj ds
personliga prerogativ att utdela ordnar, men man får se till. hur detta prerogativ
i realiteten utövas. Det är ju allmänneligen bekant, att ordnarna utdelas
på förslag av vederbörande verkehefer och landshövdingar - som jag tror,
med utomordentligt stor möda, och jag förmodar att de med nöje skulle so en
lättnad i ämbetet, som för övrigt är så betungat, om de sluppe detta besvär
och särskilt har till sist statsrådsberedningen ett mycket betungande arbete
med donna del av regeringsbördan, vilken det visserligen icke tillkommer kon -

Om ordensväsendets

av skaffande.
(Forts.)

>’r 15.

Onsdagen den 16 mars.

°vä°Jwkil~ stitutionsutskottet att granska men som helt visst eljest brukar vara föremål
avskaffande. mycket stark kritik. Således synes det mig vara svårt att komma ifrån, att
(Forts.) ordensväsendet blivit en allmän inrättning, och jag tror, att det under den
mycket omtalade demokratismens genombrottstid inte sattes i fråga annat än
att det var en allmän inrättning, ty när dåvarande statsminister Staaff år 1913
besvarade den nuvarande motionärens interpellation i andra kammaren, så
satte han ej i fråga annat än att riksdagen vore fullt berättigad att framställa
önskemål i saken. Han uttalade vidare — och det ber jag att särskilt få
framhålla gentemot dem som förmena, att detta i varje fall inte var något som
rörde grundlagens område: »Med vad jag nu anfört har jag velat visa, att,

när interpellanten förmenat, att ordensinstitutionen i Sverige uppkommit vid
sidan av grundlagarna, detta knappast är riktigt, då den ju genom uttryckligt
uttalande i 1809 års regeringsform förutsättes såsom befintlig.» Dåvarande
statsministern har sålunda just i det negativa omförmälande av ordensväsendet,
som återfinnes i 39 § regeringsformen, velat intolka, att ordensväsendet,
konstitutionellt sett, kan betraktas såsom en statsinstitution.

Jag är fullt medveten om att jag i denna fråga omfattar en mening som
avviker från nästan samtliga deras, med vilka jag eljest alltid i politiska ting
i allmänhet brukar tänka lika, och jag har därför den förvissningen, att denna
kammare kommer att intaga samma ståndpunkt som den tidigare intagit i frågan.
Det kan jag mycket väl från deras synpunkt förstå, men jag hoppas
däremot, att ej någon av dem, som rösta för ordensväsendets fortvaro, måtte
därvidlag ledas av en sådan åskådning, som kommit till sammanfattat uttryck i
en artikel, som nyligen återgavs i en ledande högertidning och som var författad
av en^man, vilken i utlandet haft att tillvarataga Sveriges intressen på ett
visst område. Han slutar sin artikel sålunda: »Om man sorgligt nog avskaffar
försvaret, bör man åtminstone icke avhända sig de medel, varmed man kan
skaffa sig vänner i utlandet.»

Skulle det vara så sorgligt, att vi varken kunde skaffa oss respekt eller
vänner i utlandet på annat sätt än genom ordensväsendet, så synes det mig
ganska tröstlöst att diskutera, inte bara denna fråga, utan överhuvud alla
frågor. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ljunglund: Harr greve och talman, mina herrar! Det är ganska

S1va1^t orda i en sådan här sak, för vilken man aldrig1 själv varit sär skilt

djupt intresserad. Det är särskilt svårt att ta till orda efter en föregående
talare, som haft många och trevliga bonmots att säga. Men om jag likväl
gör det, sa är^det därför att jag tycker, att när man nu tagit upp den här
iragan, den ma vara stor eller liten, så bör man behandla den på något vis
systematiskt. Man bör analysera dess innebörd en smula. Det kan ju tvistas
om det^ir en stor eller liten fråga. Att döma av pressen är det en verkligt
stor Daga, oc^ därvidlag är det sannerligen inte minst vänsterpressen som
gor den till en stor fråga. .Tåg vill inte på något sätt klandra detta. Tvärtom
tyckes det mig på ett glädjande sätt visa, att vi verkligen äro inne i demokratiens
tidevarv fullt ut. Det är inte bara de stora, som äro intresserade i
denna Daga, utan vi intressera oss väl litet var för ordensutnämningarna, om
Andersson tar Vasaorden, om Pettersson nu blivit en så stor och mäktig mecenat,
att han, rätt vad det är, kan pryda sig med Nordstjärnan och dylikt. Det
är ett bevis på allmänt socialt personligt intresse.

Här i statspapperen om denna högviktiga sak är det ju klart, att man kommer
med vida allvarligare synpunkter. Jag tror. att man kan dela upp argumenten
mot ordensväsendet i väsentligen tre huvudgrupper. Den första huvudgruppen
skulle jag då vilja kalla den puritanska. Jag har den allra största
respekt för den puritanska argumenteringen. Den som säger, att »du skall

Onsdagen den 16 mars.

9 Nr 15.

göra det goda här i världen utan tanke på lön», han säger en stor sanning och
ett djupt moraliskt bud. Jag tror, att den första motionären för ordensväsendets
avskaffande, som åberopats här — han hette Jöns Pehrsson —- just var
en sådan puritansk man. Bland de grunder, som han anfört för ordensväsendets
avskaffande kan man åberopa, att åtminstone ett par utländska stater
av puritanska skäl ha avskaffat ordnarna. Det är de två störa puritanska
staterna — jag menar till bekännelsen — Amerika och Schweiz. _ De andra
staterna, som man åberopat, Mexiko, Brasilien och Portugal; ha mindre gjort
det ur etisk synpunkt. Nå, det kan hända, att också vår tids puritaner inte
äro utan fläck, men huvudanledningen till att det aldrig fallit statsgrundarna
i Schweiz och Amerika in att införa ordensväsendet är säkerligen den djupa
puntanism, som låg i folksjälen sedan sekler tillbaka och som ännu i dag lever
kvar där genom traditionen. Denna puritanska linje har emellertid här i riksdagen
inte särskilt mycket för sig. Vi svenskar äro nu, Gudi^ klagat, inte
några, puritaner. Tvärtom kanske vi se en liten smula för lätt pa denna värk
den, och det kan ju vara ett tillåtligt och t. o. in. försonande drag., då man
lever under ett tungt klimat och har att dragas med diverse andra svårigheter.

Den andra gruppen av skäl, som anförts, skulle jag kunna sammanfatta under
rubriken den politiska gruppen. Motionären anför den flerstädes; han
finner det inte vara tillbörligt, att ordensväsendet begagnas såsom ett stöd för
den nuvarande politiska ordningen. Så har det otvivelaktigt begagnats, särskilt
i Portugal, Brasilien och Mexiko, och man förstår, att för folk, som äro
så pigga på att gorå revolution, som invanarna i dessa länder, är det fasligt
förargligt, att det vid statsrodret sitter en herre, som har detta maktmedel i
sin hand — att dela ut ordnar till höger och vänster — och förstår att skaffa
sig vänner på det viset. Jag tror inte, att denna politiska grund för ordensväsendets
avskaffande väger så synnerligen tungt i Sveriges riksdag. ...

Kommer jag till den tredje gruppen, till vilken verkligen tycks höra ej blott
dagens motionär utan ock dagens konstitutionsutskott, i den man det har följt
honom, så är det den sociala argumentering, som jag förut har talat om. Läser
man igenom motiveringen här för ordensväsendets avskaffande, så stöter man
hela tiden på sociala synpunkter. »Ordensutmärkelserna torde numera i många
fall utgöra endast yttre tecken på en viss social eller ekonomisk ställning, icke
uttryck för uppskattning av ett särskilt värdefullt arbete i samhällets tjänst.»
Här skiljer sig förvisso den gamla puritanska uppfattningen från den moderna
sociala. Våra nya eldiga ivrare för avskaffandet av vedertecknen för flärd
och fåfänga sätta dock dessa vedertecken så högt, att de tycka, att de borde
falla endast på de allra värdigastes bröst. Det hör nu till dessa motsägelser,
som äro karakteristiska för den mänskliga naturen. Så heter det i fortsättningen:
»Det synes vara obestridligt, att ej sällan ordensutmärkelser förvärvas
enbart genom ekonomiska uppoffringar.» Och sedan kommer själva klämmen:
»Att vid dylika förhållanden ordensutmärkelserna ej kunnat bibehålla sitt avsedda
värde av offentligt erkännande av personlig förtjänst torde vara ovedersägligt.
Men därest detta värde ej kan upprätthållas, lär anledning finnas till
övervägande, huruvida statens värdighet och nytta äro betjänta av ordensväsendets
fortvara.»

Här är det tre stora argument, som anföras. Det första, att ordnarna inte
utdelas på ett tillfredsställande sätt, lider av en inre motsägelse, som jag
redan har berört. Det andra är, att ordensväsendet är föråldrat, och det tredje
är, att det fallit i värde. Jag skall taga dem i omvänd ordning av den anledningen,
att den omvända ordningen här iir logisk.

Man säger, att ordensväsendet har fallit i värde. Ja, i så fall tycker jag
vi kunna glädja oss åt att det snart kommer att försvinna av sig självt. Men
såvitt jag som gammal pressman kunnat göra några iakttagelser, så iir det all -

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 10

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.

(Forts.)

deles märkvärdigt, vad on stor del av folket, både i högre och lägre grader,
sätter för ofantligt stort värde på ordensväsendet. Utskottsmajoriteten torde
väl ej vara blind härför, men menar kanske, att det inte i allmänhet har fallit
i värde. Delbar fallit i värde hos somliga puritaner och hos somliga mottagare,
men i så fall äro dessa två grupper inte tillräckligt starka för att motivera
ordensväsendets avskaffande. Hos den stora massan har det inte fallit i
värde. Man är i Sverige mycket rojalistisk. Mången går sin törnbeströdda
väg genom livet med förhoppningens ljus glittrande i fjärran: »Kanske får
jag en vacker drag en ordensstjärna för mitt välförhållande, och det stärker
högst betydligt min ställning i vårt samhälle!» Jag kan inte neka till att
jag hyser en viss respekt för dessa personer, trots deras fåfänga, som egentligen
gör, att man borde förakta dem, men deras tänkesätt är så mänskligt. Så finnes
det en hel del andra, som tänka: »Jag skall skaffa mig en orden. När jag
blir rik och mäktig och kan göra något som lyser i ögonen, då får jag eu
orden, och det gläder mig oerhört mycket.» Ja, jag medgiver, att den som
resonerar sa nog^inte är en etiskt fullkomlig människa och min företrädare på
talarstolen har påpekat, att många av dem som bära ordnar äro ganska mindervärdiga
personer. Men om man å ena sidan skulle upphöra att dela ut ordnar
och å andra sidan tänka sig någon annan metod att lättvindigt få fram en sak
av allmänt gagn, så vore vad som egentligen kunde konkurrera med ordnarna
lotterier. När man inte kan få pengar på annat sätt för en sak av allmän
nytta, så har man att välja mellan att giva en massa pampar litet ordnar eller
a^t ano0r<^na lotteri, i vilket man inbjuder hela befolkningen att deltaga.
Nå, på lotteri vinner ju bara ett fåtal, men det är en väldig skara, till vars
vinningslystnad man vädjar. Om det nu är så, att man i förra fallet verkligen
uppmuntrar den fåfänga, som finnes hos uppkomlingar, så är det ju visserligen
ur moralisk synpunkt allt annat än uppbyggligt, men jag undrar ändå, om jag
vore i det predikamentet, att jag skulle avgöra, vilketdera handlingssättet, som
ur sedlig synpunkt vore mest klandervärt, sa vete katten, om jag inte skulle
luta åt den meningen, att det kan då göra relativt mindre skada för den stora
massan av folket om jag uppmuntrar en eller annan person till ett kanske annars
inte ifrågakommande mecenatskap, än om jag uppeggar folkets spellust
och vinningslystnad. Man utför verkligen i det sistnämnda fallet en långt mera
vittgående, mera demokratiskt skadlig handling än man gör i det första fallet.
Ty denna fördärvade mecenat — jag förutsätter, att han är fördärvad, ty jag
har talat om honom som sådan, fast han kanhända inte är det alls; det läses
på många av våra offentliga byggnader namn på män, som jag för min del
gärna tar av mig hatten för — nå, jag förutsätter alltså, att mecenaten är fördärvad,
men inte skulle, han väl bli så värst mycket mera fördärvad, genom
att han får litet grannlåt på frackuppslaget, det tror jag man kan svara för.
Men om man med en verkligt etisk uppfattning kan svara för att man allt
mer och mer vänjer „folk att spela på lotteri, kan kanske vara tvivelaktigt.
.Da säger man: av två onda ting skall man välja intetdera. Ja, det är lätt att
saga tulipanaros, men huru skall man kunna samla pengar, när man hastigt
vill genomföra någonting, som är oomtvisteligt nyttigt? Då kan det hända,
att man kan få välja mellan två onda ting.

. har kanske väl länge uppehållit mig med denna första del, men jag skall
i fortsättningen bil desto kortare. Det andra argumentet för avskaffande av
ordnarna är, att de skulle vara föråldrade. Men vad jag redan anfört visar, att de
icke äro föråldrade, ty da hade de icke en så stor efterfrågan. Vad man däremot
med utskottets ärade ordförande skulle kunna säga är, att adelskapet visat
sig vara i° långt högre grad föråldrat. Samhället är nämligen så inrättat, att
det sa småningom anpassar sig efter sitt eget framåtskridande, höll jag på att
såga. Adelskapet har varit av ett oerhört stort värde för den svenska statens,

Onsdagen den 16 mars.

11 Nr 15.

det svenska samhällets och det svenska folkets utveckling. Det har bragt oss
både ära och glans ute i världen och gjort vår nation stor och hedrad men den dag avskaffande_
korn, då adelskapet icke längre var det instrument, som samhället behövde för att (Forts-)
växa fram och bli stort. Tvärtom behövde samhället en starkare skeende utjämning
och denna utjämning har verkligen av denna grund skett så pass hastigt, att
man icke behövt ens röra vid grundlagen, i vilken prerogativet för konungen att
adla finnes. Detta prerogativ utsläckte sig självt.^ Det är en direkt följd av en
social utveckling, som utmönstrar vad som är föråldrat enligt de evigt minnesvärda
orden: Yad förmultnat är skall ramla. Det ramlar av sig självt. Detta
tal om föråldring synes mig alltså icke böra tillerkännas ett så särdeles högt
värde.

Men så kommer man till det tredje, inbördes litet osammanhängande argumentet,
att utdelningen av ordnarna icke skulle vara tillfredsställande, samt att
de sålunda icke skulle falla på de bröst, elär de borde falla, eller pa alltför
många bröst. Den som har den åsikten borde i stället hava tänkt ut något slags
Brattsystem för ordnarnas ransonering eller givit någon anvisning bättre än
den, som verkligen finnes och som herr Lindhagen klagar över i sin punkt 2 där
motionären säger, att beredningen bör upphöra. Ej blott statschefen, som vi
alla så varmt respektera, står i spetsen för denna saks ordnande, utan alldenstund
det uppenbart skulle överstiga en enskild mans förmåga, vore han än så
framstående, så har han hjälp av cheferna för statens ämbetsverk, departementschefer
och statsrådsberedningen vid ordensväsendets tillämpning. Luta: man
nu åt det hållet, att det behöver ske ett värdigare urval, skall man också säga,
vem som skall göra detta värdigare urval. Men såvitt jag kan se, har utskottsmajoriteten
icke givit någon som helst anvisning pa, var man skall få denna
hjärtan och njurar rannsakande och prövande, förberedande anstalt.

Så kommer jag efter allt detta till sist till talet om den eventuella påföljden i
det internationella umgänget av ordensväsendets fortvara eller avskaffande,
ett tillägg till de andra — såsom mig synes — ej så särdeles respektabla argumenten,
och då medger man, att här finnes en liten om punkt. Utskottet säger
nämligen: »Denna olägenhet må ej underskattas, men utskottet har funnit dy lika

hänsyn ej böra verka avgörande.» Ja, jag hyser den allra största vördnad
för mina erfarna kamrater, som sitta i konstitutionsutskottet, men jag undrar,
om de kunna så alldeles säkert svara för vad de säga, att denna olägenhet är
så liten, att den icke betyder något. Med hänsyn till Amerika och Schweiz kan
man nog säga att den i dessa länder icke behöver verka avgörande. Den skulle
icke behöva verka avgörande för vårt land heller, om landet vore^ puritanskt
och om vi vore i deras belägenhet och sedan sekler tillbaka befunnit oss i den
ställning som dessa två länder. Da behövde det icke verka avgörande, men da
vi leva med och deltaga i det moderna livet, har detta om icke en avgörande så
dock en mycket stor betydelse. o

Jag har som journalist fått mottaga en mängd brev från utlandet i denna
sak. De flesta spela på nästan samma melodi, att det skulle bli alltför dyrt
för Sverige, alltför dystert och tråkigt för oss, om vi på anvisning av herr Lindhagen,
vilken även i utlandet är känd för att vara en hjärtans välmenande man,
skulle skynda oss att göra oss av med detta sa lätthanterliga, s. k. ideella medel,
som Sverige nu har till sitt förfogande. Här skriver eu framstående svensk
officer, som tjänstgör utomlands, att han överallt sett notisen om detta Sveriges
tillämnade moraliska hjältedåd beledsagad av ironiska kommentarer. — Nå,
är man riktigt säker på att en sak är god och stor, bryr man sig icke om, om
världen flinar en smula åt en. Det har man råd att tåla. Men om det, såsom
den föregående talaren sade och de flesta av hans meningsfränder sagt, är en
sak av mindre betydelse, undrar jag, om det egentligen är anledning att utsätta
oss för detta flin fullkomligt i onödan. Skall jag taga fram någon allvarligare

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

?ida ^ dessa brev’ s°m ineått till rnig, och som särskilt starkt framhållits, får
avskaffande. nänma att man där säger, att de svenska ordnarna verkligen äro så pass förkorts.
) ständigt utdelade, att^ de i utlandet åtnjuta ett synnerligen stort anseende. Man
har verkligen icke från vart lands sida — såsom från så många andra håll hai
skett - slösat med ordnarna, utan hållit dem tillbaka och delat ut dem på ett
sadant sätt, som gjort landet nytta.

Hen nyss omtalade officeren berättar en liten lustig anekdot: »Jag är kommenderad
i tjänst hos en främmande armé. Genast då jag kom hit, väckte det
både hos mina kamrater och även hos andra utlänningar förvåning att jag åtnjöt
en alldeles särskild favör hos en framstående militär. Det var en generalstabschef
med europeiskt namn. Han tog emot mig gång på gång, satt och
sprakade med mig och talade om organisationsfrågor, och jag anser mig av horl.
om11bava ^a^ tjänster och nyttiga meddelanden, varmed jag kan göra mitt land
oändligt stort gagn. Jag började undra, hur det kom sig, att han var så vänt’’
Grfor jag, att han för sju ar sedan fatt en högre grad — förmodligen

den högsta av den svenska svärdsorden. Detta ansåg han vara en hedersam
dekoration, och han var sa belåten och stolt över densamma, att han a priori
ville visa en svensk ett alldeles särskilt tillmötesgående.»

Allt detta kan ju låta en smula barnsligt, men det är realiteter. Jag har icke
talat om saker^i det blå, det är inte stora ting, men världsliga ting och ganska
allvarsamma så tillvida, som de hava med sig vissa ekonomiska konsekvenser,
som jag tror att litet var av oss med någon erfarenhet vet av förut. Jag undrar
verkligen, om det är klokt att avskaffa en må vara fåfänglig institution, innan
den är mogen för sitt fall, ty det kan komma recidiv, som icke höja landets
anseende i ett sadant fall. Man har sett, att sådana recidiv äro förestående i
andra länder.

En föregående talare sade den kvickheten, att fåfängan kunna vi icke utrota,
men vi kunna åtminstone låta bil att göra den till en statsinstitution. Jag håller
mycket på hans kvickhet, men jag undrar, om denna icke hör till de mera lättköpta,
ty man kan lika väl säga, att man avskyr frosseriet men därför icke behöver
avskaffa maten.

Jag vill minnas, att den gamle skalden Kellgren — han var ju icke gammal
till åren, men han levde för relativt lång tid tillbaka — skrev en dikt om det
daraktiga i ett driva allt till sin ytterlighet. Jag kommer dess värre för ögonblicket
inte ihåg dikten i dess helhet, men jag minns att det på ett ställe står:

»— --alla dygders mor,

Gudsfruktan själv, för vida sträckt
har den betänkliga effekt,
att vissa huvuden förrycka.»

Jag tror, att man skall akta sig för att bli förryckt för högre eller lägre tings
skull, allra minst för ordensväsendet, så man gör sig skyldig till vare sig övereller
underskattning av detsamma. Går man medelvägen mellan ytterligheterna,
är jag tämligen säker på att man handlar på det klokaste och bästa och
även i grund och botten mest etiska sättet.

Jag har, herr talman, den äran att yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Holmgren: Herr greve och talman! Jag undrar, om det finns något
land, där ordnar bäras så mycket som i Sverige. Hos oss förhåller det sig ju
sa, att man t. o. m. vid små middagar med 6 ä 7 personer i en familj kan få se

Onsdagen den IG mars.

13 Nr 15.

gästerna komma med storkors och kraschaner, om de hava sådana, eller i annat
fall med mindre trissor, som de kallas. Det förefaller åtminstone mig vara en
ganska löjlig sed, och jag tror den uppfattningen också är ganska utbredd. Jag
tror emellertid, att denna uppfattning skulle vara ännu mera utbredd, i fall
man jämförde våra förhållanden med förhallandena utomlands, där ju ordnar
inte alls bäras på samma sätt som hos oss.

Jag hade i höstas tillfälle att närvara vid en stor offentlig bankett i Amerika.
Där bar ingen människa någon orden med undantag av ett par européer,
vilka gjorde ett ganska löjligt intryck på det stället. — Jag var i höstas i
Paris vid hundraårsjubileet i Sorbonne, där presidenten och diplomatiska karen
voro tillstädes och alla voro frackklädda. Ingen fransman bar någon orden.
De hava ju sina röda band och knappar. Ordnar buros endast av ett par skandinaviska
julgranar, om jag så får saga, och en eller annan^ polack, men i övrigt
buros inga ordnar. — Jag var vidare i höstas i Paris pa en offentlig middag,
där en av ministrarna presiderade. Ingen av de närvarande hade ordnar
annat än några närvarande skandinaver och nagra andra utlänningar. Det är
sålunda stor skillnad i det fallet utomlands mot vad det är hos oss.

Man säger, att det skall vara så betydelsefullt att behålla ordnarna, darior
att vi hava så stor nytta av dem, då det gäller att dekorera utlänningar, som’
ha gjort Sverige tjänster. Herr Ljunglund framhöll nyss, att utdelningen av
svenska ordnar till utlänningar sker på ett så måttfullt och tillfredsställande
sätt, att det har vunnit uppmärksamhet i utlandet. Jag betvivlar icke att sa
i allmänhet sker, men nog förhåller det sig mången gång pa annat sätt. Jag
har själv erfarenhet av detta i någon mån, därför att jag någon gång vant
med om att skaffa svenska ordnar till utlänningar. En gång gällde det en
främmande läkare. Där tog jag icke initiativet till att begära en orden för
honom, utan detta togs av en tjänsteman i utrikesdepartementet som för ovngt
för länge sedan är död. Den man, som_ det då var fråga om, både icke g,]_o
Sveriga några tjänster. Anledningen till att en begäran om ordensförlärling
åt honom framställdes, vilken begäran jag fick skriva pa med en redan förut
av tjänstemannen i utrikesdepartementet skriven motivering, var den^ att denne
läkare stod i vänskapsförhållande till en av direktörerna för ett av vara största
hotell i Stockholm, vilken intresserade vederbörande för att försöka skatta
honom en orden. — Andra gången som jag försökte anskaffa en svensk orden
till en utländsk person, som gjort vårt land stora tjänster under en lång följa!
av år. ledde detta icke till något resultat. Jag tror således, att det inte alltid
förhåller sig så, som herr Ljunglund sade, att det just är betydande tjänster,

som på detta sätt belönas. , , , j n

Vidare skulle jag vilja framhålla, att jag undrar, i fall störa och betydelsefulla
arbeten, utförda i Sveriges tjänst, verkligen kunna honoreras med en
orden i utlandet, och om det icke snarare gäller små artigheter, handrackmngar
och småsaker, som icke kräva så mycket arbete, att någon vidare ekonomisk
ersättning därför kan ifrågasättas, men för sådana saker, som kunna vara betydelsefulla
nog, kan man väl finna andra medel för att ge vederbörande kompensation.
Det kan ju t. cx. vara ett skriftligen avfattat vittnesbörd undertecknat
av utrikesministern, om tacksamhet från svensk sida eller dylikt.

Herr Ljunglund framhöll, alt det finnes en annan viktig användning tor
ordnarna och den är att skaffa mecenater. Det finns bara tva satt att ia pengar
säde herr Ljunglund. antingen att anskaffa mecenater genom ordensiorläningar
eller att ställa till med lotterier. Men jag undrar, om ordnarna för
våra stom mecenater, som givit oss de mest betydelsefulla donationerna, spe a ,
någon större roll. Jag skulle betvivla, att så är lörhallandet.. och jas skulle
vilja påstå, att även om ordnarna avskaffats, skulle det icke bil någon större
svårighet att skaffa mecenater till verkligt betydelsefulla allmänna ändamål.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

°väsendets~ det vore val underligt, om icke hela samhällets tacksamhet och beundran
avskaffande, skulle vara en tillräcklig ersättning, som kan uppväga en orden.

(Forts.) Vidare sade herr Ljunglund, att vad förmultnat är skall ramla. Han menade,
att utvecklingen går sin egen gång. och det är alldeles riktigt. Det som
sa småningom förmultnar ramlar också till sist. Det är ju alldeles riktigt. Jag
vill också just använda detta ord i denna situation. Vi stå tack vare utvecklingen
inför denna situation. Utvecklingen har medfört, att en motion framkommit
om ordensväsendets avskaffande, och vi få nu, då resultatet kommer,
se om ordensväsendet är förmultnat och ramlar. Detta kan sålunda icke användas
såsom argument för att rösta emot utskottets förslag.

Jag skulle alltså vilja säga, att eftersom ordensväsendet enligt min mening
är förmultnat, därför att det är löjligt och obehövligt, ber jag för min del att
fa j^rka bifall till utskottets förslag.

Herr Leander: Herr greve och talman! Det stora förtroende, som reservanterna
i utskottet visat för Kungl. Maj:t och dess initiativ, är ju enbart gläd"-f,
11 “aste något förvåna sig över att reservanterna icke visa
.amma tillit till eller, lat mig saga, samma ödmjukhet för regeringen, då

v '' a^dra ?r.af.or’ andra spörsmål. Ty då avvakta reservanterna icke

i i- ''rh lnifiatlv utan taga själva sådana och motionera om mångatianda
ting. Hland reservanterna hava åtskilliga även vid denna riksdag väckt
ett flertal motioner. Det förtjänar emellertid att uppmärksammas, att även
ut skottsmajoriteten är mycket modest i sitt yrkande. Den ifrågasätter ingenting
annat an ett övervägande, och om vid detta övervägande saken skulle
befinnas oloflig, far den falla; då må det därvid bero och förbliva vid status
quo. säkert är, att gamla Sverige icke ramlar för det.

.. eii ,na,r.n ’?a^1 nu. kommit att åberopa rena affärssynpunkter för ordensväsendets
bibehållande och man hör talas om allt vad som kan erhållas genom
utdelning av stjärnor och kraschaner, synes mig detta vara ett tillräckligt
bevis för att ordensväsendet kommit på sned. Ty meningen var väl icke
att ordnarna skulle bliva en ren handelsvara och väl icke heller, att ämbetsmannen
skulle i tur och ordning erhålla ordnar efter vissa tjänsteår eller att
riksdagsmannen skulle, fa ordnar, sedan de en viss tid suttit i riksdagen. Herr
Ljunglund har förebrått utskottet, att det icke framlagt något förslag till
ransonering ett Brattsj-stern. såsom han uttryckte sig, i fråga om ordnarnas
utdelning. Det ar val dock i all rimlighets namn icke de. som vilja avskaffa
ordnarna som skola framlägga förslag i dylik riktning, utan detta tillkommer
val herr Ljunglund och andra, som vilja bibehålla ordnarna.

Dahl har ju redan erinrat, om innehållet i det memorial, som vid
it! fTS årsdag da ordnarna instiftades, överlämnades till det sekreta utskottet.
och där det heter, att ordnar skulle bortgivas »efter de strängaste
reglor och en nogräknad tillämpning uppå personerna, ty i annor händelse
bleive denna författning mera skadlig än gagnlig, mera föraktad än hederlig
och uppbygglig». Tanker man emellertid på, huru det för närvarande till”
gar, undrar jag,, om man icke måste medgiva, att de riktlinjer, som angåvos
i dessa, direktiv, icke längre följas, utan att man nu handlar ganska summariskt
och manga ^gånger på.en slump. Om nu affärssynpunkter nödvändigt skola
anlaggas pa fragan, bör. man väl åtminstone använda sunda affärsprinciper.
Mangen, som av fåfänglig ärelystnad vill ha en prydnad på sin frack, frestas
kanske att gorå uppoffringar, som han slätt inte har råd till, och även om
häri nu förfogar över pengar, som han skaffat sig på ett eller annat sätt är
det icke säkert att hans personliga egenskaper äro sådana, att han förtjänar
en sådan utmärkelse.

Herr Ljunglund har medgivit, att han, oidensmottarjaren, kanske kunde

Onsdagen den 16 mars.

15 Nr 15.

vara fördärvad, och det tror jag, att han också vant i ganska många fall. — °£g£S2T
För övrigt brytes genom ordensväsendet den likställighet mellan man och aV8jcaffan^em
kvinna, som blivit genomförd. Vi hava nu i riksdagen kvinnor, som äro lika (Forto.)
framstående representanter som någonsin männen, men de få inga ordnar, huru
länge de än sitta här och vilken insats de än göra. . o

Jag skall bekänna, att hänsynen till det internationella umgänget i någon
män gjort mig betänksam i fråga om ordensväsendets avskaffande. Men om
utlänningarna veta, att inga svenska ordnar vidare utdelas, tror jag, att de
respektera detta förhållande och sedermera icke vänta sig att erhålla nagra
sådana ynnestbevis från vårt land. Det har ju redan i ramhållits både av herr
Däld och herr Holmgren, att det väl finns andra sätt för oss att visa var
tacksamhet för gjorda tjänster emot vårt land. „

Utskottets ärade ordförande framhöll, att det kan vara svart att finna personer
som vilja åtaga sig oavlönade konsulsbefattningar, om de icke kava utsikt
att erhålla en orden, men den vackra titeln kan val redan den i och för sig

vara värd en mässa. ■, nr.

Det har nu mycket riktigt sagts, att den mänskliga fafangan icke avskallas
genom ordensväsendets bortsopande. Man har emellertid lika riktigt tillagt, att
det kan vara nödigt att tvinga den att manifestera sig på ett något mindre
löjeväckande sätt och att den bör få arbeta i ett något värdefullare material
än ordensväsendet erbjuder. Herr Ljunglund har sagd, att f af ängan kan taga
sig uttryck på andra sätt. Ja. för all del, men om^ man icke kan tappa till
alla hålen, bör man icke uraktlåta att täppa till på sådana stallen, dar det
går för sig. Jag tror, att det nu kommit så långt, att denna inrättning, såsom
det heter i det åberopade memorialet, blivit mera skadlig än gagnelig och
mera föraktad än hederlig och uppbygglig. Jag tror därför, att det är bast
att följa det gamla rådet: Är ditt öga dig till förförelse, sa riv^det ut, oc
är din hand dig till förargelse, så hugg den av och kasta den ifrån dig.

Jag har äran, herr talman, att yrka, bifall till utskottets hemställan.

Herr Thulin: Herr talman! Jag uppkallades att säga några ord med an ledning

av herr Ljunglunds anförande.

När jag hörde honom, kom jag att tänka pa vad jag sedan länge bort att flan
är ansedd för att vara filosofen bland tidningsmännen, och jag finner den uppfattningen
bekräftad av den verkligt filosofiska uppläggning, som han gjorde
av den föreliggande frågan. Vi fingo ju inblickar både i den teoretiskt- och
den praktiskt-filosofiska metoden och av uppdelningen, av argumenten i avdelningar
och underavdelningar påminde om den gode Chnstopher Jacob Hostrom.
Vi fingo också i fråga om själva klämmen, då han talade om det mest etiska
sättet att behandla motionen, onekligen en erfarenhet om hur man från praktiskt-filosofiska
synpunkter kan resonera i denna fråga

Jag skall icke gå in på eu vederläggning av de olika argumenten, de tre
huvud- och de tre underargumenten, som herr Ljunglund anförde Jag skall
blott och bart beröra eu sak, nämligen den omständigheten att lian bestred, vad
utskottet på slätt, nämligen att ordensväsendet skulle hava fallit i värde. Han
gjorde häremot gällande, att ordensväsendet hos den stora massan icke fallit
i värde. Jag skulle tro. att när utskottet talar om att ordensväsendet fallit i
värde, utskottet därvidlag åsyftat, alt ordensväsendet förlorat i inre värde.
Att så verkligen är förhållandet, får man onekligen en bild av. da man anställer
en jämförelse mellan de krav, som ställdes pa de olika ordnarnas inneha
vare då ordensväsendet instiftades, och den mängd ordensinnehavare som
för närvarande finnes. Det har visat sig vara förenat med mycket störa svårigheter
att verkställa en beräkning av de i statskalendern upptagna, ordensinnehavarna.
Man fick mäta dem med tumstock. Så och så många fick man räkna

Nr 15. J6

Onsdagen den 16 mars.

°väJendéts'' 1 P^deltal ,pf en metelö och vasariddarna representerade i statskalendern inte
avskaffande. mindre än 44 meter! Det är ju klart, att detta ordensväsende, som skulle vara
(Forte.) avsett att utmärka den högsta förtjänsten men som har förfallit till en sådan
grad, att ordnarna innehavas av en mängd människor, om vilka man vet att
de icke utmärkt sig framför andra genom annat än penninginnehavet, detta ordensväsende
maste hava fallit i inre värde, då utdelningen ägt rum på ett
sadant sätt.

Då jag har ordet, skall jag be att få ytterligare beröra ett par saker. I den
reservation, som är avgiven till utskottets utlåtande, hava reservanterna gjort
gällande bl. a., att spörsmålet icke skulle kräva ändring i grundlagen. Jag
tillåter mig uttala min undran över denna argumentering. I § 39 regeringsformen
står det uttryckligen, att en regent icke får förläna adligt stånd och
värdighet eller till grevligt och friherreligt stånd upphöja eller riddarevärdighet
utdela, bavitt jag förstår bör, när ordensväsendet avskaffas, en ändring på
denna punkt i regeringsformen vidtagas, men för den händelse ordensväsendet
avskattas i sverige, tror jag, att det också vore klokt, att i grundlagen göra ett
tillägg, enligt vilket utdelning av ordnar i landet förbjudes. I Tysklands författning
finnes, om. jag icke är felaktigt underrättad, en sådan bestämmelse, och
det skulle enligt mm mening vara nyttigt, om en sådan jämväl bleve inskriven
, 1eil svenska grundlagen, för den händelse nu ordensväsendet anses böra avskatias.

Reservanterna hava också anfört, att det synes dem vara regeringens sak att,
om och när den finner tidpunkten inne, vidtaga de mått och steg regeringen i
förevarande fråga prövar påkallade. Det vittnar ju onekligen om ett mycket
stort förtroende till regeringen, som jag är mycket glad, att de herrar, vilka
undertecknat reservationen, hysa. Jag måste dock säga, att jag blev en smula
övenaskad över detta förtroendefulla överlämnande av saken i regeringens
hai!d’‘T bland reservanterna utan tvivel finnes flera personer, som bestämt
motsatta sig ordensväsendets avskaffande. Jag är benägen att tro att denna
argumentering snarare visar, att man väntar sig, att från regeringens sida
ingenting skall göras, och att ifrågavarande argument måste läsas på det sättet,
att reservanterna hoppas, att regeringen icke skall ingripa. För min del tror
jag, att det tvärtom är nyttigt, att regeringen här får en påstötning. Denna
sida av saken har redan delvis berörts av den föregående ärade talaren herr
l änder, och jag vill ytterligare understryka betydelsen av att regeringen i
detta ämne far en påstötning. Därigenom skulle otvivelaktigt regeringens ställning
stärkas. _ Att döma av det interpellationssvar, som lämnades av statsministern
blåa tf i en debatt i andra kammaren 1913, har en regering i en fråga
som denna att taga en hel del hänsyn. Herr Staaff yttrade då beträffande
avskaffande av uniformer: »Mina kolleger dela mitt intresse för en reform
men i vad man och huru snart detta regeringens intresse kan leda till något
resultat, beror pa omständigheter och hänsyn, på vilka jag icke nu kan närmare
mlata mig.» Jag tror. att man gör klokt i att räkna med att en regering i
or ensfragor alltid får taga en hel del hänsyn till vissa omständigheter, som
jag icke har skall närmare ingå på. Otvivelaktigt skulle man sätta stål i en
reoglr™?s vl^a därigenom, att riksdagen uttalar sin uppfattning i ämnet. En
påstötning tror jag också skulle vara mycket nyttig för att giva regeringen
besked om. hur landet ligger. En regering vill ju ogärna, föreställer jag mig.
i ra inlägga ett förslag där regeringen icke liar något alldeles särskilt intresse
att bevaka, när den icke är säker om att få riksdagens kamrar med sig Om
man genom en votering i riksdagen skulle få fram, att det finnes den bestämda
önskan hos riksdagens bägge kamrar, att en sådan åtgärd som ordensväsendets
avskaffande kommer till stånd, kan jag icke föreställa mig annat än att regeringen
far en i alla avseenden gynnsammare och angenämare position. Därför

Onsdagen den 16 mars.

Nr 15.

anser jag det vara olämpligt, att frågan, utan vidare åtgärd från riksdagens
sida, förtroendefullt lämnas till regeringen. Jag finner det tvärtom önskvärt,
att riksdagen tager ställning till saken, vilken utgång en votering i riksdagen
än kan få.

För min del är jag icke på något sätt oviss om den nuvarande regeringschefens
ställning till frågan. År 1920, då ärendet sista gången var före, hade
den nuvarande statsministern ett par mycket uppmärksammade inlägg i riksdagens
första kammare och uttalade sig då mycket kraftigt för att kammaren
borde fatta ett beslut, syftande till ordensväsendets avskaffande. Jag kan i
allt dela de uppfattningar, som den nuvarande statsministern då uttalade, och
skall be att få föredraga ett par punkter, som synas mig visa den bestämda
mening i saken han då hyste. Han anförde sålunda bland annat: »År då frågan
verkligen så obetydlig? För min del måste jag svara: Alldeles icke! Jag
erinrar mig i detta sammanhang en diskussion, som jag en gång hörde över det
för övrigt tämligen ofta behandlade ämnet: skolan och hemmet. I denna diskussion
yttrade en framstående pedagog, att ''metoden att straffa och belöna utgjorde
en tillförlitlig avspegling av hemmens olika beskaffenhet och värde’.
Han uttalade den meningen, att den, ’som tror sig grundlägga vilja till pliktuppfyllelse
genom att locka därtill med sockerbitar, den tager grundligt fel’.
Och ''om man i ett hem förmenar, att man skall utmärka de välsinnade barnen
genom fjäder i hatten, föredrager därmed den familjen tydligen också’, yttrade
han, ''påfågelshjärnan som utbildningsresultat’. Jag tror, att vad som kan
sägas om hemmet, i viss omfattning även kan överföras på det större hemmet,
på samhället, på folket.» Den nuvarande statsministern avslutade sitt anförande
i ämnet med att säga: »Det må emellertid vara tillåtet att hoppas, att

kammaren såsom sådan skall stanna vid ett annat resultat än det, vartill första
tillfälliga utskottet kommit, att kammaren sålunda skall finna det skäligt att
opinera för att denna, jag vågar säga, sjukliga tillväxt å samhällslivet nu bortopereras.
»

Herr talman, jag skall be att få förena mig i vad den nuvarande statsministern
vid det tillfället anförde och hoppas, att första kammaren nu skall följa
konstitutionsutskottet i utskottets tillstyrkande av ordensväsendets avskaffande.

Herr Felir: Det har diskuterats, om detta är en stor eller liten fråga. Rubriken
i utskottets betänkande erinrar, att det föranletts av en väckt motion
angående sådan ändring i regeringsformen m. m., som kan erfordras för avskaffande
av ordensväsendet. Kan man inte antaga, att våra grundlagsstiftare
skulle vända sig i graven, om de kunde erfara, att vi här diskutera om ändring
i regeringsformen för denna sak? Skall man tillerkänna denna fråga en sådan
räckvidd, att den bör ha sin plats i grundlagen, får man väl formulera stadgandet
så. att fåfängan numera här i landet är avskaffad. Jag kan icke finna
en sådan bestämmelse tilltalande, och det är det första skälet, varför jag anslutit
mig till reservationen, som i sin sista punkt hänvisar härtill.

Det finnes emellertid även en annan omständighet, som för mig varit bestämmande.
Vi ha haft flera regeringar, om vilka man kunnat antaga, att
deras flesta, eller åtminstone deras ledande medlemmar varit besjälade
av samma tanke som herr Lindhagen därom, att ordensväsendet borde
avskaffas, men det har likväl icke från dessa regeringar kommit något förslag
om ordensväsendets avskaffande. Det måste då finnas några skäl, som
för utomstående icke äro så uppenbara och som gjort, att det vid närmare
granskning visat sig värdefullt att hava ordnarna kvar. Jag gissar, att dessa
skäl fram för allt äro till finnandes på det område, som dåvarande statsministern
Staa.ff i det åberopade interpellationssvaret pekade på, nämligen ordnarnas be Första

kammarens protokoll 1027. Nr 7.0. 2

Om ordensväsendets

avskaffande.

(Forts.)

Nr 15. i8

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forte.)

tydelse för våra internationella förbindelser. Det ställer sig här också
något annorlunda för ett litet land som Sverige än för ett land som England.
Jag tror nog, att vi för att få tjänster gjorda i utlandet hava fördel av att
kunna belöna dem med ordnar.

Här ha emellertid ytterligare anförts två skäl för att avskaffa ordensväsendet.
Det ena, som jag tror först nämndes av herr Holmgren, är, att det sätt
varpå ordnarna bäras, undergräver deras anseende. Det andra har först framförts
av herr Adolf Dahl och går ut på att det sätt, varpå ordnarna utdelas,
är ägnat att undergräva deras betydelse.

Jag skall icke yttra mig om det sätt, varpå ordnarna bäras. Jag har icke
förmånen att umgås i de kretsar, där man med herr Holmgren finner kraschaner
i sällskap på sex personer, och jag kan inte heller annat än beklaga den
som så illa tagit reda på förhållandena i Amerika, att han tog med sig ordnar
på en fest, där sådana icke förekommo.

Men vad beträffar utdelandet av ordnar, grundas det som bekant på förslag
av personer, vilka ha kontakt med dem, som kunna komma i fråga. Ordensväsendets
betydelse beror naturligtvis i första rummet på att dessa förslag
avgivas med all omsorg. I den punkten får jag erkänna, att herr Holmgrens
anförande gav en interiör, som visade, att allt inte är väl beställt, som det är.
Herr Holmgren redogjorde för ett fall, då en utlänning fick en orden på hans
förslag.. Om jag fattade honom rätt, hade han undertecknat en ansökan, som
var skriven av en tjänsteman i utrikesdepartementet och som gällde en person,
vilken icke gjort Sverige någon tjänst, men som var god vän med en
hotellägare i Stockholm. Det är en mycket älskvärd vana att skriva under
papper utan att läsa igenom dem eller utan att instämma i vad de innehålla,
och jag skall vid tillfälle begagna mig av denna älskvärda egenskap hos herr
Holmgren. Men jag tror, att det vore lämpligt, om de som göra upp ordens förslag

i framtiden på något sätt under hand få en anmaning om att icke

på det sättet avgiva sina förslag. Om förslagen göras med större omsikt och
noggrannhet och prövas av regeringen, som jag tror, att det i stort sett hittills
skett, med opartisk noggrannhet, kan jag icke se, att vi av dylika skäl ha
anledning att göra någon ändring.

Jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr W urberg: Herr talman! Det var betecknande att höra, att inte ens
herr Ljunglund kunde taga denna fråga på fullt allvar; vid sådant förhållande
må det ursäktas mig, om inte heller jag anlägger några alltför allvarliga
synpunkter på den. Jag vill först säga, att om jag genomgått samma utvecklingsskeden
som en hel del andra här i kammaren, hade jag kanske anledning
att vara tveksam om hur jag borde ställa mig i denna fråga. Jag

skulle då säga mig, att det i alla fall är litet tragiskt med oss på vänster kanten.

När vi nu ha fått en verkligt frisinnad och liberal regering, som inte
är så hårt partibiten, efter vad det påstås, som regeringarna i allmänhet äro,
utan ställer sig litet »över partierna», skulle det naturligtvis inte vara alldeles
omöjligt att, om inte precis jag, så i alla fall någon på ungefär samma
håll en vacker dag också skulle kunna få se en stjärna dala ned på sin kavaj! I
en sådan situation är det naturligtvis litet oklokt att avskaffa denna möjlighet.
Emellertid ursäktar jag gärna min vän Lindhagen för att han fört fram denna
fråga, även om den skulle få det »tragiska» resultatet, att hela ordensväsendet
avskaffas. Jag har tidigare tillkännagivit min ståndpunkt i denna
fråga, och jag behöver icke närmare utveckla den nu. Jag skulle dock med
ett par ord vilja uppehålla mig vid herr Ljunglunds uttalande och
särskilt vid den av herr Ljunglund omnämnda officeren borta i utlandet.
Det är ett led i den allmänna motivering som anförts för or -

Onsdagen den 16 mars.

19 Nr 15.

densväsendets fortsatta bibehållande, att detta skulle utgöra en så nödvändig
faktor i det internationella umgänget. När herr Ljunglund meddelar, att han
fått en mängd brev och skrivelser från bekanta och vänner, vilka allesammans
gå i ungefär samma riktning eller att det skulle vara en stor dumhet av oss
i Sverige att avskaffa ordensväsendet, får jag säga, att dessa skrivelser inte
bevisa någonting annat än att herr Ljunglund har sin bekantskapskrets bland
personer, som skatta åt fåfänglighet och förgänglighet i alldeles särskild grad.
Att det i denna fråga råkar vara en sådan samstämmighet inom herr Ljunglunds
bekantskapskrets, tror jag det vara oklokt att tillmäta någon avgörande
betydelse.

Det var icke detta jag här närmast ville gå in på, utan det var det där talet
om nödvändigheten att ha kvar dessa barnsligheter för det internationella umgängets
skull. Förstår man då inte, vilken fruktansvärd anklagelse detta är
mot nuvarande förhållanden i allmänhet och förhållandena i det internationella
umgänget i synnerhet? Är det verkligen så illa ställt, att Sverige inte kan
bliva något så när respekterat eller får umgås med hyggligt folk utan att vi
ovillkorligen måste hava denna institution kvar, ja, då är det verkligen sämre
ställt än någon människa kunnat tänka sig. Det är verkligen egendomligt, att
den av herr Ljunglund omnämnde officeren kunde göra gällande, att den omständigheten,
att han blivit hyggligt mottagen av en utländsk högre officer
berodde på att denne tidigare fått en orden från Sverige. Det är en ganska
ful insinuation om man därmed menar, att den svenske officeren icke skulle
hava behandlats på ett tillräckligt honnett sätt av den främmande högre officeren,
därest denne icke tidigare fått en orden från Sverige. Jag tror nu
emellertid icke, att man får tillmäta detta tal så synnerligen stor betydelse,
ty det skulle, om det verkligen vore sanning, blotta en så oerhörd avgrund av
ruttenhet i det internationella umgänget, att inte ens jag i detta ögonblick kan
göra gällande, att det är så illa ställt.

Jag vill också säga ett par ord beträffande frågan i allmänhet. Man har
här tvistat om den frågan, huruvida ordensväsendet har sjunkit i värde eller
icke, och man har anfört skäl både för och emot. För min del ser jag saken
ungefär på följande sätt. Beträffande ordensutmärkelser för ämbete- och
tjänstemän har det nu blivit så, att en dylik utmärkelse efter ett visst antal
tjänsteår i verkligheten icke bevisar något annat än att ifrågavarande tjänsteman
icke begått någon grövre tjänsteförseelse eller någon annan förbrytelse.
Inom tjänstemannakretsar anser man nämligen, att man, om man icke gjort
sig skyldig till något sådant, har ett ovillkorligt kTav på att vid cn viss uppnådd
levnadsålder eller efter ett visst antal tjänsteår få den eller den utmärkelsen.
Men under sådana omständigheter har institutionen icke den ringaste
betydelse. Nu känner kanske den stora massan icke till detta utan tror, att
den ämbetsman, som fått »vasen» efter så och så många tjänsteår, har visat
sig särskilt nitisk och duglig. I verkligheten är detta icke förhållandet, utan
vederbörande har endast aktat sig för att begå någon förbrytelse, som skulle
hava diskvalificerat honom för erhållande av denna utmärkelse. Man kan då
verkligen fråga sig, vad detta egentligen tjänar till. Det är ett slags registrering
av antalet levnads- och tjänsteår och vidare som sagt ett tecken på att;
ifrågavarande tjänsteman icke blivit straffad för någon grövre tjänste- eller
annan förseelse.

Går jag så över till en annan omständighet, som man också tillmätt stor
betydelse, nämligen att personer, som icke innehava ämbets- eller tjänsteställning,
genom att uppoffra ett visst kapital kunna få en orden, så måste jag
säga. att även om det icke är så väl ställt med våra svenska statsfinanser, är
det doek ett ohyggligt fattigdomsbevis, att man skall behöva anföra detta som
ett avgörande skäl för bibehållande av en institution, som verkar i den rikt -

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 20

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

ningen och som, enligt vad man offentligt erkänner, missbrukas på detta sätt,
att en person, som på mer eller mindre hederligt sätt skrapat till sig en förmögenhet,
kan köpa sig utmärkelsetecken, vilka, om de i verkligheten hade
någon betydelse, borde visa, att han har särskilt höga moraliska kvalifikationer,
vilka han emellertid i verkligheten kanske icke har. Man kan ju sedan
diskutera, om överhuvud taget en person, som kan skrapa till sig stora rikedomar,
kan hava några moraliska kvalifikationer eller ej, men den saken skall
jag icke nu ingå på.

Till sist skulle jag vilja säga ett par ord med anledning av reservationen,
vars ordalydelse förvånar mig i två olika avseenden. Det är litet märkvärdigt
att se högermän med ett sådant förtroende kunna överlämna åt den nuvarande
regeringen att handhava denna fråga, men det kan nu måhända vara
begripligt. Svårare att förstå är, att liberala och folkfrisinnade reservanter
verkligen, om man nu förutsätter, att deras egen regering skall kvarsitta någon
längre tid, vilja bereda den så stora svårigheter, som det helt naturligt
måste uppstå för regeringen, om riksdagen förklarar sig icke hava någon mening
i en så omdebatterad fråga, utan med förtroende överlämnar den åt Kungl.
Maj:t. Om man antager, att Kungl. Maj:t skulle göra något i ena eller andra
riktningen med anledning av detta uppdrag, så skulle ju regeringen ådraga sig
ännu större vanskligheter, än den redan har. Jag finner sålunda sakligt sett,
att de liberala och folkfrisinnade reservanterna äro med om att undergräva den
nuvarande regeringens ställning och bidraga till att dessa svårigheter så snart
som möjligt bliva så stora, att den ej kan kvarstanna. Jag tycker, att detta är
ett något egendomligt handlingssätt av medlemmar av regeringspartierna, men
det är en sak, som herrarna inom dessa partier själva få göra upp, och jag har
ingen anledning att gå in på den. Jag vill endast peka på de konsekvenser,
som kunna uppstå av reservanternas uttalande, vilket ju låter mycket vackert,
att de obetingat och förtroendefullt överlämna åt regeringen att sköta denna
sak.

Jag har visst icke den uppfattningen, herr talman, att man med ordensväsendets
avskaffande skulle kunna avskaffa den mänskliga fåfängan, ty den
förekommer i alla fall i ofantliga proportioner på olika områden, men jag anser
dock icke den omständigheten, att den mänskliga fåfängan fortfarande
på andra områden skulle göra sig gällande, vara ett hinder för att man avskaffar
den i denna form, där den nu dock i viss mån utgör en statsinstitution.

Av dessa och en hel del andra skäl, som jag inte skall taga upp tiden med
att nu anföra, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Gcijer: Herr greve och talman! Endast några få ord emot den
.ärade talare, som för en stund sedan hade ordet. Det var herr Holmgren, scm
för sin åsikt åberopade det citat, som herr Ljunglund i annat syfte anfört, nämligen
att »vad förmultnat är skall ramla». Det förefaller mig, som om herr
Holmgren vill störta och döda något, som enligt mångas mening ännu icke är
förmultnat, i stället för att vänta, tills den stund är inne, när det kommer att
av sig självt försvinna, och han vill göra detta genom användande av prohibitiva
lagbestämmelser, genom förbud och tvångsmakt: därför att jag icke vill
erkänna det berättigade i institutionen och icke själv vill bära en dekoration,
får ej heller någon annan göra det! Varje dylik tvångsbestämmelse synes mig
innebära något stötande och som lätt för till överdrift.

Till slut några ord med anledning av herr Winbergs yttrande nyss. Han
pekade på den omständigheten, att ämbets- och tjänstemän i tur och ordning
bliva dekorerade. Ja, det är mycket riktigt, herr Vinberg, men det sker icke
utan undantag. Det händer då och då, att någon blir förbigången, och framför
allt när det gäller befordringar inom ordensväsendet, förekommer detta ofta.

Onsdagen den 16 mars.

21 Nr 15.

Emellertid kan man enligt min mening icke draga den slutsats, som herr Winberg
drog, utan jag vill hellre draga den slutsatsen, att vår ämbets- och tjänstemannakår
är av så god och hög kvalitet, att några inskränkningar i regel
icke behövas. Det är väl också en tydlig analogi mellan ordnarna och Pro
Patria-medaljen samt andra utmärkelser, vilka ingen, förmodar jag, har någon
anledning att önska avskaffade.

Herr Ljunglund: Herr ordförande, nej — herr talman! Jag kom att börja
mitt lilla korta anförande — jag lovar att vara mycket kort — med den demokratiska
titulaturen »herr ordförande» på den grund, att jag verkligen tänkte
rikta mig till herr Winberg.

Herr Winberg gav mig många lärdomar, för vilka jag är honom tacksam.
Men det personliga är det högsta i historien, och jag har övertygat mig själv
om, att inom det statliga ideal, vilket lyser för herr Winbergs blick, nämligen
Ryssland, existerar det två ordnar. Så står det åtminstone i Almanack de
Gotha, vilken jag håller för en synnerligen tillförlitlig auktoritet. Vad värre
är, det går inom riksdagen dunkla rykten om, att herr Winberg själv skulle
vara benådad med någon sådan. Jag kanske vågar i all vänlighet be herr
Winberg, att han dementerar detta rykte. Om herr Winberg verkligen icke
har någon dylik orden, tycker jag, att det är illa handlat av vederbörande,
eftersom deras ordnar helt säkert äro av den arten, att de icke äro en registrering
utan, såsom herr Winberg uttryckte sig, ett verkligt erkännande för nitiska
och dugliga tjänster.

Herr Pers: Herr talman! Det skall icke falla mig in att i någon vidare

mån förlänga debatten, men då jag nu suttit och åhört den, skall jag be att få
säga några ord.

Det inträffade i en stad, som jag känner till, att det kom eu ung byggmästare
till staden, och jag fäste mig vid, att han var vasariddare vid tidiga år. Han
utövade sin verksamhet där ett par tre år och slutade med en betalningsinställelse,
varvid han ruinerade en krets av leverantörer. Det är nu icke så ovanligt,
men jag hade öga på mannen just därför, att han var vasariddare. Jag skrev
därför några ord, när han flyttade från staden och sade, att det var visserligen
sorgligt, att hans bana hade ändats på det sättet, men att han nog måste ha
vissa förtjänster, fastän vi icke hade kunnat upptäcka dem, eftersom han redan
vid 30 års ålder kunnat bli vasariddare. Mannen i fråga uppsökte mig ■—
det var på sommaren och jag var rätt långt borta — och höll ett strafftal för
mig samt hotade mig med tryckfrihetsåtal för ett sådant ärerörigt yttrande.
Jag sade, att jag motsåg mitt öde med sinneslugn. Jag fick emellertid den bestämda
känslan, att denne man genom riddartecknet ansåg sig vara i en högre
dignitet än andra medborgare, och jag misstänker t. o. m. — därav stödd
av vad som uttalats här i dag — att även andra medborgare måste ha ansett
honom vara någon liten klass högre än andra byggmästare.

Sådana yttringar äro icke alls så sällsynta, ty följer man med en smula och
intresserar sig litet därför, finner man dem litet då och då. Att därför bibehålla
en institution med sådana yttringar är icke tilltalande, och jag hemställer
till de herrar, som så varmt ha talat för saken här, om de ändock icke finna,
att det lyser igenom allt för mycket, att det hela är synnerligen bristfälligt.
Förtjänsterna ligga icke på det högre moraliska eller etiska området utan do
ligga mycket platt och mycket ytligt. De bidraga även till att rikta människors
uppmärksamhet på sidor i den mänskliga karaktären, som icke äro så värdefulla.
Baksidan är emellertid den, att milnniskorna missakta de mer värdefulla sidorna
hos den mänskliga verksamheten. Mannen och kvinnan, som arbetar i sitt

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 22

Onsdagen den 16 mars.

Om ordens''äsendets

avskaffande.

(Forts.)

kall, tager vara på sitt pund och gör det bästa av livet i enkla förhållanden,
dessa, som utgöra majoriteten av folket och äro goda människor, få sällan eller
aldrig del av dessa utmärkelser. Men de unga, som växa upp, komma att rikta
blicken på denna ytlighet, denna grannlåt, som egentligen icke är värd någonting.
En sådan utveckling av samhället och att ha kvar någonting sådant är
mig motbjudande.

Det är sant, att svårigheter uppkomma, och man har sagt mig, att t. o. m.
den nuvarande regeringen skulle^ finna det besvärligt att ta itu med en sådan
sak som denna.. Ja, men är det icke så med varje reform och med varje framsteg.
Det är visserligen mycket, som möter. Men vad är det, som möter? Jo,
fördomar, gamla vanor, ekonomiska intressen till förmån för samhället, men
det får man väl lov att övervinna.

Jag fäste mig vid ett uttalande i herr Ljunglunds första anförande. Han
talade om, att om man skulle välja mellan en ordensbelöning och få några tiotusentals
kronor eller att få anordna lotteri, skulle han för sin del välja lotteriet.
Ja, men herr Ljunglund, skall det nödvändigt vara »antingen—eller». Jag och
kanske även andra håller på, att det är varken det ena eller det andra. Naturligtvis
kan det bli svårigheter att få pengar, men de svårigheterna äro av en
art, att man lättare övervinner dem genom att avvara än att befrämja denna tillställning,
som i realiteten icke har något gott med sig.

Herr talman! Jag har tillfredsställelsen att i denna fråga kunna instämma
med utskottet.

Herr Holmgren: Herr greve och talman! Herr Fehr gav mig en liten

vänlig pik om, att jag skulle ha medverkat vid en olämplig ordenstilldelning,
och det är mycket möjligt, att mitt uppträdande då kan göras till föremål för
klander. Emellertid anser jag den frågan ha så litet att göra med den här
debatten, att jag icke vill uppta kammarens tid med att rättfärdiga mig i det
fallet.

Herr von Geijer talade om, att han förvånade sig över, att när jag för min
del ansåg, att det som förmultnat är skall falla, jag då kunde vara med om
att nu med våld göra slut på ordensväsendet. Jag fattar icke begreppet förmultnat
så som herr von Geijer. Jag menar, att om den allmänna meningen
är för ordensväsendets avskaffande, visar detta, att ordensväsendet är förmultnat.
Vi här, svenska folkets representanter, avspegla svenska folkets meningar,
och jag anser därför, att den kommande voteringen skall visa, ifall ordensväsendet
är i tillräcklig grad förmultnat för att falla.

Herr Lindhagen: Jag väntade egentligen på herr Trygger, som har gjort
flitiga anteckningar, men då han icke begärt ordet, får jag väl nu säga några
ord.

Jag har vidlyftigt utvecklat denna sak i motionen. Den säges hava lästs
ganska mycket, och jag har ju också levat, så att säga, mitt i ordensväsendet
samt känner väl vad det verkar, hur det uppfattas, hur det eftertrås och vad
man säger om detsamma. Därför har jag måhända kunnat berätta en del saker,
som icke kommit fram i föregående motioner.

Nu kan jag icke förstå — ja, nog kan jag förstå det, det gör jag visst, herr
talman, men jag gillar icke, att utskottet i denna mycket enkla sak icke föreslagit
riksdagen att fatta ett omedelbart beslut efter en lätt åstadkommen formulering
i regeringsformens § 39, dit denna fråga rätteligen hör. Men naturligtvis
här som alltid finns det vissa mellanlager, som man icke vet, var man
har, och därför begär man en skrivelse till Kungl. Maj:t om en undersökning,
»huruvida» etc.

Reservanterna däremot vilja icke, att riksdagen skall ta något initiativ.

Onsdagen den 16 mars.

23 Nr 15.

De säga icke, att det är »Kungl. Maj :ts» sak, som det alltid annars brukar
vara, utan här framhålla de undantagsvis och till skillnad från utskottet, att aV8jcaffaru}em
det är »regeringens» sak. Jag undrar, om det ligger något begravet under (Förtal
detta, herr Fehr, som ju är speciell förkämpe för liberalismens idévärld. Kanske
tycka reservanterna, att det är för mycket begärt, att Konungen skulle ta
denna sak under övervägande. Då vill jag emellertid upplysa herr Fehr om,
att regeringen får endast giva Konungen råd, och därför, är det hopplöst av
reservanterna att av denna sak söka göra en liten revolution i ett vattenglas.

Det värsta med en hänvändelse till Konungen är ju -— jag trodde, att utskottets
ledamöter haft tillfälle att inhämta det av de till motionen fogade ordensstatuterna
— att det står där i 2 §: »Ej må Konungen hava makt att upphäva
eller avskaffa dessa ordnar.» Hur kan man begära, att Konungen skall kunna
göra detta, när han icke har makt att göra det? . Det är orimligt, och därför
hade det varit bäst, att riksdagen tagit saken i sin hand.

Det väckta kravet vinner också starkt stöd i reservationen. Reservanterna
säga icke. att övervägande skäl tala för ordensväsendets bibehållande, utan
de krypa bakom en författningsform, vilket betyder, att de skämmas för att
säga vad de mena. Redan det visar, att ordensväsendet är rätt illa anskrivet.
Reservanterna våga icke bekänna, att de vilja ha det kvar, utan skynda sig att
lägga ansvaret på en person, som förklarat, att han icke har makt att avskaffa
det. På detta sätt kommer man visserligen lättast ifrån denna allvarliga fråga.

Jag tror icke, att herr Fehr haft några sömnlösa nätter, därför att han av
författningen varit hindrad att nedskriva sitt bekymmer över ordensväsendet.
Reservationen är nämligen helt enkelt ett erkännande av, att man befinner sig
på gungande grund.

Jag förstår egentligen icke, hur man kan försvara ordensväsendet och söka
angiva realskäl för detsamma. Det är så riktigt, som Nordisk familjebok
skrev första gången om ordnarna, att de äro inrättade av monarkerna i världen
med säker uppfattning av den mänskliga fåfängan. Dessa voro i sin göda
rätt att göra det, ty de måste ju för att hålla folket i ordning tjusa dem pa
något sätt, och det måste på den tiden ske genom en bedårande kostymering.

Det var en ganska god politik, förmodar jag, men numera leva vi i en s. k.
demokrati, och då behövs det icke längre sadana där maskeradanordnmgar,
som passade för de gamla tiderna. Ordensväsendets arkaism belyses. också
därav, att det är bara herrar, som få ordnar. Kvinnornas inryckande i samhället
har helt gått ordensväsendet förbi.

Då jag blev utnämnd till borgmästare och första gången var satt i magistraten,
kom efter sessionen en av magistratens mest aktade medlemmar, en
man med stort anseende och stora förtroendeuppdrag, en verklig hedersman, till
mig och sade: »Käre Lindhagen! Du skulle gorå dig mycket populär i detta
verk, om du kunde laga, att rådmännen finge nordstjärnan tidigare än efter
10 års tjänstgöring.» Han hade naturligtvis icke de andras fullmakt att yttra
sig så, och jag är övertygad om, att de skulle ha desavuerat honom, men i alla
fall belyser eu sådan episod mycket.

Vad är det nu för skäl att bara skylla på utlandet? Låt oss först lyssna
till »den granens susning, vid vars rot vårt bo är fäst». Ty där klämmer det
i första hand. och det är väl för oss i första hand, som ordensväsendet är inrättat,
och icke för utlänningarna. Den där »julgranen», såsom det ock uttryckés
i detta fall, susar verkligen på ett ytterst frappant sätt över de svenska
hemmen och över det svenska samhället. Vi hörde här nyss, hur fåfänga
skandinaverna, särskilt svenskarna, lära vara och hur de gå och vifta med
sina olika brickor, och ju större plakat det är, ju barnsligare, stoltare se dessa
stackars barnkammarsvenskar ut. När det ar 1903 lirades ett 200-årsjubileum
i Retrograd och alla borgmästare i Europa voro dit inbjudna, hölls en stor

Nr 15. 24

Onsdagen den 16 mars.

Om ordens- galamiddag, dukad i Tauriska palatset för 1,500 personer, och allt som fanns
väsendeis av glans och uniform inom retrograd infann sig där. Det var också en hel
avsmffame. del ryssar närvarande, som icke hade uniform utan svarta frackar. Många
or • av dessa ryssar voro kraschanerade, men det frapperade mig, att de hade sina
kraschaner gömda under frackuppslaget. Det tittade bara fram en liten glimt
av dem försatt antyda, att nå.got fanns där. De skämdes således i någon mån
för a,tt stråla med dem, men svenskarna däremot skola bära sina ordnar så
Öppet och lysande som möjligt. Jag tycker, att det är en nationell sak att
försöka, få ner svenskarna på ett mera folkligt och mänskligt plan och få bort
den förvridning i tänkesättet, som visar sig däri, att ämbetsmannakåren
och dussinfolket, som skola behärska oss, på detta sätt behänges till
skada för en smM uppfattning i allmänhet om vad som vederbörligen bör äga
lum. Dessutom går ordensväsendet merendels i tur och ordning utan någon
hänsyn till kvalifikationer.

Beträffande de utländska förhållandena invändes nu. att Amerika har så
god rad, att det kan undvara ordensväsendet, men det är tyst i diskussionen
om det gamla Schweiz. Hur har denna lilla stat verkligen kunnat leva, när
ordensväsendet enligt herr Ljunglund är nästan oundgängligt, för att en ''liten
stat skall kunna äga bestånd? Tänk att Schweiz verkligen består trots herr
I ehrs alla olycksprofetior, Montesquieus olycksprofetior får jag väl anse det
vara, eftersom herr Fehr särskilt är representant för de liberala idéerna —
allt vad han säger vid valmöten står ju ordagrant i Dagens Nyheter. Ordnarna
äro för övrigt, som sagt, icke till för utlänningar. De senare få väl finna sig
i svensk lag, och vilja svenskarna vara ett folk, som icke tycker om allt för
mycken löjlighet, får utlandet allt finna sig i det, föreställer jag mig.

Vi böra förresten erinra oss, att det överväldigande antalet tjänster, som man
gör varandra i de mellanfolkliga förhallandena. aldrig belönas med ordnar eller
dylikt och i alla fall i rundligt mått komma till stånd. Inom arbetarrörelsens
International står man varandra bi med uppräckta händer. Medelklassens tallösa
sammanslutningar, lärarorganisationer och alla möjliga förbund komma samman
från de olika länderna och gå varandra på det hjärtligaste sätt till mötes.
Komma dylika representanter hit, bli de mottagna utmärkt. På samma sätt vid
sammanträffande av officiella representanter. Icke få dessa människor ordnar
och ändå är tillmötesgåendet över allt beröm. Det är bara några struntförnäma
personer uppe på höjderna därute, som anses icke kunna åtnöjas med ett vanligt
aktningsvärt tack för vad de gjort, utan maste på detta sätt belönas med någonting,
som egentligen är en förolämpning mot deras personlighet. Det är en
st run tupp tinning av yttersta högern i länderna och även här i Sverige, som nu
skall upprätthållas och begagnas för att markera en klasskillnad. Jag har
citerad i min motion hur stämningen egentligen är på en större middagsbjudning
i Sverige._ Jag upplever sådant så ofta och vet precis hur det gestaltar sig.

\ idare ha vi även i dag mött det evinnerliga talet om de svenska oavlönade
konsulerna, som man icke kan få utan ordnar, säger man. Man klarerar ju
dock saken i åtskilliga andra länder utan ordnar. Det förhåller sig väl med
de svenska konsulerna så, att de sätta mest värde på att i sitt land icke blott
vid fester och bjudningar utan framför allt i det dagliga livet få heta konsul,
att få ha pa sin dörr skylten »svenska konsulatet» samt kunna förmedla några
affärer mot provision mellan undersåtar tillhörande de båda länderna. Detta
är säkerligen den väsentligaste valutan för de svenska konsulerna. Vi kunna
vara övertygade m, att de icke avböja en erbjuden konsultitel därför, att de
icke samtidigt fa en orden. Det är bara humbug med lamentationerna i den
här saken.

Ja, herr talman, saken är självklar. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 16 mars.

25 Nr 15.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Jag satt verkligen,
som herr Lindhagen sade, och gjorde några anteckningar, men jag fann, att det
just icke var något skäl att uppträda, ty vad som kommit fram under debatten
var enligt min mening icke alls stärkande för utskottets förslag utöver vad
som redan står i dess motivering och i herr Lindhagens motion. Då jag emellertid
nu blivit framkallad av herr Lindhagen, skall jag be att få uttala min
uppfattning om, huru jag ser denna sak.

För det första vill jag då säga, att jag icke ser denna fråga på samma sätt
som herr Dahl, vilken själv förklarar, att han principiellt icke har något emot
ordensväsendet, men å andra sidan på grund av att ordnarna, skulle utdelas i
många fall olämpligt yrkar på deras avskaffande. Jag kan icke finna annat,
än att herr Dahl från sin egen utgångspunkt först bort försöka med en mildare
väg för att få fram ett bättre förfarande vid ordnarnas utdelande. Endast
därest något sådant skulle visa sig icke kunna äga rum, borde han yrka på
ordensväsendets avskaffande.

Det har här talats om sådana fall, där missbruk onekligen skett. . Detta be:
höver naturligtvis icke vara detsamma som missbruk från dens sida, som i
sista hand utdelat ordnarna — och det har ju heller ingen ifrågasatt — utan
det har förelegat vissa brister i de upplysningar, som stått till förfogande för
den, som slutligen bestämde i fråga om förläningarna. Här har sålunda, säger
jag, med styrka gjorts gällande, att ovärdiga eller mindre värdiga fått ordnar.
Men å andra sidan har man alls icke talat om de fall, som äro ojämförligt övervägande,
där ordnarna kommit personer till del, som verkligen varit förtjänta
att få en dylik utmärkelse, för att icke tala om de många framstående personer,
vilka ha erbjudits ordnar, men av principiella skäl vägrat taga.emot dem.

För en människa är naturligen det viktigaste, åtminstone fattar jag det så,
vilken uppfattning hon har om sig själv. Om hon anser, att hon handlat rätt,
erfar hon en tillfredsställelse, som i betydelse går över erkännanden från andra
personer, och framför allt över erkännanden av den, trots allt, mindre betydande
vikt. som det här är fråga om. Detta är ju alldeles otvivelaktigt. Men å
andra sidan har också varje människa en viss känsla för en vänlighet, och för
en uppskattning av vad hon gör och det gläder henne om även andra finna, att
hon dock efter bästa förmåga skött sig värv. det må vara större eller mindre,
det må vara för landet mer eller mindre betydelsefullt.

Jag kan icke heller finna, att det är någonting orimligt, i, att den som
representerar staten och statsmakten har ett tillfälle att ge dylika erkännanden.

Då säges det: Man uppmuntrar fåfängan! Ja, men jag finner icke, att det
är fåfänga, att en person gläder sig över att få ett erkännande, för att han
skött sig som han bort. Vad är förresten fåfänga? Visserligen kan ju. om
man tänker på ordensväsendet, begäret efter ordnar vara uttryck för en stor
fåfänga. Men det finns också mycken annan fåfänga. Det kan vara fåfänga
att väcka en massa motioner både i den ena och den andra frågan och på det
sättet söka väcka uppmärksamhet. Men jag har icke sett, att någon därför
varit villig att avskaffa motionsrätten i riksdagen!

Innan jag slutar vill jag försäkra, att jag för min personliga del pa det
skarpaste ogillar att en person, om jag nu skall använda ett .grovt ord, köper
sig en orden. Men å andra sidan kan jag icke finna någonting oberättigat i,
att en man, vilken, som det står i utskottets utlåtande, gör »ekonomiska uppoffringar»
och av egna medel ger till allmännyttiga ändamål, också far ett .erkännande
för vad han sålunda gjort. Nu sade herr Winberg, enligt vad jag
här har antecknat, att han ifrågasätter, om de som skapat stora rikedomar någonsin
ha någon moral. Och när man ifrågasätter det, bör man naturligtvis
vara emot att ge dom några ordnar. Men jag skulle vilja fråga herr Winberg:
Hur är det med dem, som hugga andras skapade förmögenheter? Ha de någon

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Nr 15. 26

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

moral? . Vi ha exempel på, liur även ett dylikt förfarande kunnat bli en statsinstitution
på vissa håll.

Slutligen komma vi till sakens internationella sida, och på den får man icke
se så grunt och krasst, som måhända kan föranledas av något enstaka fall. I
stort sett äro de ordnar, som utdelas till främmande stats undersåtar, ett uttryck
för en artighet, en uppmärksamhet, ett erkännande, som man visserligen
kan ge på olika sätt. Men ordensförläning är ett sätt, och ett sätt som kan
vara ganska^bra att ha till hands. Därför synes det mig, att Sverige, innan
det vidtar något steg för ordnarnas avskaffande, därest så eljest skulle anses
lämpligt, borde se till, hur andra nationer handla. Vi skola icke fara åstad och
rusa fram med herr Lindhagen i spetsen och ropa ut, att vi gått till kamp mot
fåfänga och förgänglighet, och att vi äro finare och ädlare än alla de folk, som
ha ordensväsendet kvar. Vi böra se tiden an och avvakta, huru andra nationer,
allt störa nationerna, ga till väga. Sålunda kan jag icke komma
ifrån, att det är konungen och regeringen, som lämpligast böra avgöra, när
det råtta. ögonblicket kan vara kommet för att vidtaga en åtgärd, sådan som
den här ifrågasatta.

. P61,1. talman! Med den ståndpunkt, som jag intar, yrkar jag bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! I åtskilligt av vad herr Trygger uttalat
kan jag för min del instämma, detta redan av den omständigheten att jag såsom
herr Trygger påpekade och som jag i mitt förra anförande anmärkte, principiellt
icke har något att invända emot, att staten genom yttre utmärkelsetecken
belönar medborgerliga förtjänster. Men herr Trygger anmärkte emot mig,
att jag ifrån denna ståndpunkt logiskt icke borde ha yrkat på ordensväsendets
avskaffande, utan på reformering av grunderna för ordnarnas förlänande. Ja,
om jag hade haft någon utsikt att nå ett praktiskt mål genom att uttala ett
sadant önskemal, så kunde jag ha reflekterat på att stanna på denna punkt.
Men det anser jag icke vara för handen. Jag kommer härvid in på en synpunkt,
som jag i mitt förra anförande kom att förbigå, men som jag osökt har förts in
pa genom herr Fehrs anförande för en stund sedan. Herr Dehr anmärkte, att
ordningen för ordnarnas förlänande näppeligen kunde ge rum för erinringar,
eftersom ordensförslagen underkastades en sakkunnig prövning ända upp i statsrådsberedningen.

Ja, mina herrar, men om man påstår — med all rätt efter min mening — att
ett bibehållande av de svenska ordnarna för utlänningarna, medan man avskaffar
dem för svenskarna, skulle gorå ordensförläningen för utlänningarna
mindervärdig, sa undrar, jag, om man icke av det resonemanget har anledning
att.dra samma slutsats i fråga om ordnarnas värde för svenskarna. Man må
besinna, att vi för langa tider framåt i vårt politiska liv, kanske för den övervägande
tiden, ha att räkna med ett handhavande av regeringsmakten av sådana
män vid konungens rådsbord, av vilka understundom alla, under andra tider
flertalet, själva underkänna ordnarnas värde och förakta dem så till den
grad, att de själva icke bära dem. Dessa män skola dock ransonera ordnarna
till medborgarna i övrigt. Jag kan ha det allra största förtroende för dessa
män i övrigt, men äro de av. den meningen, att ordensförläningar icke längre
kora ,rekomma, och taga de icke själva emot dem, ha de redan i och med detta,
förefaller det mig, förlorat en av förutsättningarna för att på ett lämpligt och
fullt värdigt sätt fördela dessa förläningar.

Herr Ljunglund citerade en stor skald. Det har redan anmärkts, att han
gav citatet en missriktad användning. Han förkortade det också på ett sätt,
som måhända var för hans syfte ändamålsenligt. Jag skall tillåta mig att
fullständiga det:

Onsdagen den 16 mars.

Nr 15.

»Ej skall evigt bli det gamla,
ej skall vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.

Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.»

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

Och med det nya och det friska menar jag, att såsom medborgarens främsta
belöning måtte erkännas det, som också herr Trygger angav såsom det väsentliga,
nämligen medborgarens känsla av, att han handlar rätt och gör sitt
bästa för samhällets välfärd.

Herr Lindhagen: Jag vill endast säga ett par ord med anledning av herr

Tryggers anförande och hans anspelning på alltings fåfänglighet. Herrrygger
är ju innehavare av vårt lands högsta orden, serafimerorden. Den tilldelas
endast personer, »vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort
sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten».
Det är förmodligen då också en ganska stor fåfänglighet att klättra upp till en
sådan hög ställning, och man förstår, vilka åsikter man bör ha exempelvis i en
fråga som denna för att stiga till en sådan framstående plats. o

Talaren betonade nämligen, att det var fåfänglighet också att väcka manga
motioner i riksdagen. Jag tror dock, att jag knappast skulle lyckats ia serafimerorden
på den vägen. Det är för övrigt en ganska besvärlig fåfänglighet,
men visserligen och framför allt är det fåfängt att söka fa herr Trygger och
hans politiska miljö att sluta sig till någon enda av dessa framställningar.

Herr Tryggers anförande bottnade i att man borde unna en person, som garna
vill ha en orden, att få den. Denna primitiva och enkla syn pa saken är
vederlagd, tror jag, av sakens natur och diskussionen. Jag be.höver^ däriör icke
inlåta mig på den. Men tänk på alla dem, som icke någonsin få några ordnar,
men så gärna vilja ha dem och som tycka, att det är orättvist, att de icke ia
någon likaväl som deras grannar. Det är slumpen, det är relationer, det ar
pengar, det är inflytelserika herrar, som mana gott för goda vänner, vilket ar

ordensväsendets grundvalar. . o

Gentemot herr Ljunglund vill jag till sist säga något, vilket bortglömdes i
mitt förra anförande. Han var, föreföll det, anhängare av en ransonering av
ordensförläningarna. Det finns också ett annat sätt, herr Ljunglund, att ga til
väga. I spetsen för alla grunder, som enligt ordensstatuterna höra leda till ordensutmärkelse,
står den, att de högsta ordnarna vinnas genom födsel, och sa
omnämnas vilka dessa utvalda äro. Jag får medge, att det är en ganska stor
förtjänst att låta sig födas till denna jämmerdal. Ur den synpunkten ar det
dock en ännu större förtjänst hos den stora massan av svenska folket, som verkligen
låter sig födas till en massa jämmer. Eör denna sin förtjänst borde väl
även dessa få en orden. Vill herr Ljunglund vara med om, att alla svenska
medborgare födas till serafimerorden skall jag reflektera på saken.

Herr Winberg: Herr talman! Herr Trygger frågade, vad man skall gorå
med dem, som hugga andras förmögenheter. Jo, man skall åtminstone. inte
dekorera dem. Jag ifrågasatte verkligen om de, som kunna »skapa» sig sa
stora förmögenheter, att de kunna ge bort ofantliga kapital, överhuvud taget
kunna representera den högsta moralen. Enligt min mening^ är det nämligen
omöjligt för en person att på grund av eget arbete skapa sig några störa rikedomar,
utan för att göra det måste han lägga sig till med resultatet av andras arbete.
Att det sedan inträffat någon gång, att de som sålunda blivit bestulna

Nr 15. 28

Onsdagen den 16 mars.

Om ordensväsendets

avskaffande.
(Forts.)

på resultatet av sitt arbete, ta igen detta, det anser jag vara fullt naturligt. Det
är bara skada, att det inte inträffar ännu oftare.

Sedan skall jag passa på att något mera officiellt dementera herr Ljunglunds
uppgift, att jag skulle inneha någon orden. Det är visserligen svårt
att hinna med att dementera alla felaktiga uppgifter, som komma från herr
Ljunglund och hans tidning, men i det här speciella fallet är jag i tillfälle att
göra det.

. Slutligen talade herr Ljunglund om en stad, som hette retrograd. Vi ha
ingen sådan stad längre. Den heter numera Leningrad.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder forekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare
pa avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställtoch
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

. Herr von Gei jer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
12, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
lör nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 50;
Nej — 68.

Herr statsrådet Lyberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 204, med förslag till förordning om ändrade grunder för utgörande av
vissa utlagor m. m.;

nr 205, med förslag till förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner;

nr 206, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den
22 juni 1911 om skjutsväsendet;

me/* årslag till lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110,
Sid. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m.; samt
nr 208, angående omorganisation av generalpoststyrelsen m. m.; samt
. nr angående ändringar i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rått till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckning.

Onsdagen den 16 mars.

29 Nr 15.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i bestämmelserna om val av riksdagsmän. an^ vaj av

I två likalydande motioner, nr 195 i första kammaren av herrar Pers och nhidrMJsmanFehr,
och nr 290 i andra kammaren av herr Reling, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville anordna
en utredning rörande sättet för sådan ändring i riksdagsordningens bestämmelser
om val av ledamöter i riksdagens kamrar, att valet stode mellan
personer och icke mellan partier, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herr Engberg, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:195 och II: 290 i skrivelse till Kungh Maj:t matte
hemställa om utredning och förslag angående införande av ett sådant valsätt
vid val av representanter till riksdagens andra kammare, som bättre än det
nuvarande tillgodosåge den demokratiska parlamentarismens fordringar, varvid
tanken på majoritetsval i enmansvalkretsar utan bostadsband särskilt borde
beaktas;

2) av herr Reuterskiöld beträffande motiveringen;

3) av herrar Fehr och Åkerberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville anordna en utredning rörande sättet för sådan ändring i riksdagsordningens
bestämmelser om val av ledamöter i riksdagens kamrar, att valet
stode mellan personer och icke mellan partier, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som utredningen kunde föranleda.

Herr Fehr: Herr greve och talman! Är det icke som ett litet memento, att
det här i kammaren, liksom i kammaren här bredvid, icke finns en enda riksdagsman,
som är vald personligen, därför att han är just den han är. Här
finns endast en rad personer, valda därför att de satt på sig en partietikett.

Och när man speciellt tänker på de ganska långa listorna över personer, som
väljas till riksdagsmän eller andra offentliga uppdrag, kan man komma att
erinras om vad som inträffade för någon tid sedan nere i Kristianstads län,
där till förtroendemän till innehavande av de högsta förtroendeuppdrag, som
den kommunen kunde ge några av sina inbyggare, valdes tre personer, som
icke existerade. Det är med denna valmetod naturligt, att det också i riksdagen
lätt blir så, att vad som kommer till uttryck ingalunda är den ena
eller andra personens mening, utan det ena eller det andra partiets, och man
ser också ofta, att partierna anse sig ha rätt att avgöra över den enskildes
samvete och att det anses lämpligt, att han rättar sitt samvete efter partiets
majoritet. Och i kompromissen mellan partierna blir ofta resultatet, att riksdagens
beslut till sist blir uttryck för en icke existerande mening. Det finns
ofta icke någon enda person, som står bakom det beslut, som riksdagen fattar.

Det är mot detta system motionen riktar sig, och den hemställer endast
om sådana åtgärder, att vid val av ledamöter till riksdagens kamrar personer
måtte utses och icke partier. Huru detta skall ordnas är icke berört i det
yrkande, som framställts i motionen, lika litet som i reservationen. I mo -

Nr lo. 30

Onsdagen den 16 mars.

Om ändrade
bestämmelser
ang. val av
riksdagsmän.

(Forts.)

tionen hävdas den meningen, att man endast genom majoritetsval i enmansvalkretsar,
med omval vid saknad av absolut majoritet, kan komma fram till
ett verkligt personval. Reservationen däremot har erinrat om, att man även
inom det proportionella valsystemets ram kan vidtaga vissa åtgärder, som
skulle vara ägnade att leda till detta mål eller åtminstone föra ett steg i rätt
riktning.

Det förefaller, som om även utskottets majoritet ville erkänna, att några
åtgärder i denna riktning kunna vara befogade, då det nämligen sägs ut, att
»de förändringar i gällande bestämmelser, som kunna anses erforderliga, böra
enligt utskottet mening genomföras inom det nuvarande systemets ram.» Men
om nu verkligen några ändringar äro erforderliga, så är det väl icke anledning
att slå sig till ro med det nuvarande systemet utan dessa ändringar. Då
bör väl tvärtom konsekvensen av denna av utskottet antydda tankegång vara,
att man gärna vill sätta igång en utredning för att genomföra de förändringar
inom det proportionella valsystemets ram, som kunna vara ägnade att skapa
en bättre brygga för personligheten.

Jag vill erinra om, att det finns ett fullständigt utarbetat förslag, som
avser att inom den proportionella valmetodens ram ge större utrymme åt personligheten.
Proportionsvalssakkunniga av 1919—1921, av vilka jag var medlem,
framlade på sin tid ett fullt utarbetat förslag till personröstning med subsidiär
liströstning, så att man ovanför partibeteckningen kunde uppsätta en
person, vilken,, därest han samlade ett tillräckligt antal röster, skulle oberoende
av partigränserna bli invald. Det har alltid förvånat mig och smärtat
mig, att icke detta förslag kommit till någon framgång, och det förefaller mig,
som om utskottets majoritet hade anledning att något reflektera på detsamma.

Jag vill också erinra om, att proportionsvalssakkunniga ytterligare ha sagt,
att det måhända ur vissa synpunkter kan givas en bättre proportionell valmetod
än den nuvarande. Det finns nämligen möjligheter till en personproportionalistisk
valmetod, som de sakkunniga ur ideella synpunkter ansågo ha
ett avgjort företräde framför partimetoden, men där en utredning på grund
av den begränsade tid, som var ställd till deras förfogande, icke medhunnits.
Det synes mig också ha varit mycket rimligt, om utskottets majoritet dragit
den konsekvensen att föreslå igångsättandet av denna alltför länge uppskjutna
utredning om personproportionalismen.

Då invändes,, föreställer jag mig, att reservationen ju även möjliggör en utredning
om majoritetsval. Jag måste då svara, att om vi, som äro anhängare
av majoritetsvalen, likväl först och främst sätta ögonmärke på frågan om
personlighetens inflytande och ur denna synpunkt kunna gå med på en utredning
om förbättring av den proportionella valmetoden i detta syfte, är det
ganska ogint av majoriteten att alldeles förvägra en utredning bara därför
att man icke vågar undersöka frågan, huruvida icke tilläventyrs det är lämpligast
att för att få fram personligheten övergå till majoritetsval.

Då alltså, herr greve och talman, reservationen avser en förutsättningsfri
utredning om de vägar, på vilka man kan vinna en bättre plattform för personligheten
inom vårt politiska liv, och lämnar öppet åt utredningen att styrka,
huruvida detta bäst nås genom en ändring av det nuvarande valsystemet men
på dess grundval, eller genom övergång till ett nytt system, och då i varje
fall från deras sida, som äro anhängare av proportionella val, det synes vara
rimligt att man åtminstone, i förhoppning att få en förbättring av detta
system, låter en utredning komma till stånd, synes det icke vara för mycket
begärt, utan tvärtom en ganska blygsam förhoppning, att kammaren ville
bifalla den av herr Åkerberg och mig vid utlåtandet fogade reservationen, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Onsdagen den 16 mars.

31 Nr 15.

Herr Hansson, Gustav: Herr greve och talman, mina herrar! Vi få ju numera
här i riksdagen varje år taga ställning till frågan om majoritetsvalens ang_ val av
återinförande, och skälen för och emot en förändring av valsätten ha således riksdagsmän.
vid flera tillfällen blivit framförda, varför en debatt i denna fråga blir föga (Forts.)

givande. Jag kan dock inte underlåta att framföra en del synpunkter, som
för mig varit bestämmande, då det gällt att taga ställning till det yrkande,
som återfinnes i herrar Pers’ och Fehrs motion.

Motionärerna hemställa om »en utredning rörande sättet för sådan ändring
i riksdagsordningens bestämmelser om val av ledamöter i riksdagens kamrar,
att valen står mellan personer och icke mellan partier». Utav denna hemställan
framgår det ej fullt tydligt, vad som åsyftas, huruvida motionärerna ha
tänkt sig en förändring av det nuvarande valsättet eller majoritetsvalens återinförande,
men granskar man motiveringen, framgår det av densamma, att
det är det senare, som åsyftas, nämligen majoritetsvalens återinförande, ty
det heter i motiveringen: »Enmansvalkretsar — utan bostadsband -— synes
vara det första villkoret. Men det andra torde böra vara krav pa absolut
majoritet för den, som skall väljas, ett villkor, som synes kunna uppfyllas därigenom
att •— där det första valet icke givit någon kandidat absolut majoritet
— anordna omval intill dess majoriteten av väljarna lyckas vinna enighet
om en och samma person». Det kan således icke råda någon tvekan om då
man läst motiveringen — vad som åsyftas.

Det kan ju råda olika meningar om, huruvida det ena eller det andra valsättet
är att föredraga, men jag tvekar icke att säga, att det nuvarande synes
mig mera tilltalande än majoritetsvalen, ty det kan icke förnekas, att rättvisan
i fråga om mandatfördelningen partierna emellan är något, sona man
måste taga hänsyn till, och införandet av majoritetsval skulle i viss mån hindra
de olika meningsriktningarna ute bland väljarna att gorå sig gällande här i
riksdagen. Man söker visserligen på sina håll bagatellisera, denna rättvisesynpunkt
och anför, att om full rättvisa skall nas, sa maste riksvalkretsen införas.
Dit tror jag dock, att det vore olämpligt att sträcka sig. . Nu gällande
valkretsindelning möjliggör dock en viss grad av rättvisa, som icke blir tillfinnandes
vid majoritetsval.

Jag kan anföra exempel från England, där vid senaste valet, år 1924, de
konservativa fingo på 7 V2 miljon röster 420 mandat, men vänsterpartierna på
8 1/2 miljon röster endast 190 mandat. De konservativa hade en miljon röster
mindre än vänsterpartierna men fingo dock 230 mandat mer. än dessa. Det
här anförda exemplet pekar tydligt på, vilka orättvisor majoritetsvalen kunna
medföra.

Det talas vidare i motiveringen till motionen om,, att den valde skall ha
absolut majoritet. Detta förutsätter, att omval i vissa fall skall företagas
kanske både en och två gånger. Det kan verkligen ifrågasättas, huruvida icke
detta förfaringssätt kommer att verka i den riktningen, att den valleda, som
man så ofta talar om och som i viss utsträckning även är tillfinnandes, skulle
komma att utökas, om de röstberättigade skulle tvingas att under en kort tidsperiod
gå till val flera gånger. Jag ber att i detta sammanhang få påpeka,
att det ju har varit en allmän strävan under de senare åren att begränsa valtillfällena
till så få som möjligt. Föregående år beslöts ju t. ex., att val av
fullmäktige och landstingsmän skulle få äga rum på samma gång, detta för
att begränsa valtillfällena.

Det talas även i motiveringen om, att majoritetsvalen kunna fram.skapa de
stora personligheter, som det påstås, att det är sa ont om hår i riksdagen.
Motionärerna säga om detta, »att till riksdagsman väljes icke någon .person
utan en rad partisammansvurna» — i förbigående sagt ett mycket, dåligt betyg
åt riksdagens ledamöter. Jag tror för min del, att en förändring av val -

Nr 15. 32

Onsdagen den 16 mars.

''bZämmeh^r sättet icke kommer att tillföra riksdagen större personligheter än vad nn är
‘ ang."val av *allet- Vi kunna ju tänka oss, att i en valkrets omval skall företagas och att
I''riksdagsmän. det galler för valledningen att skaffa sa manga röster som möjligt för den
Torts.) framförda kandidaten. Är det då någon, som tror, att denna kandidat,
som väl får bli en s. k. samlingskandidat, tages ur de starka personligheternas
led? Nej, så blir nog ej fallet, ty den starka personligheten har helt naturligt
vid ett eller annat tillfälle på sådant sätt gjort sig gällande, att han stött en
del gott folk för pannan och pa grund härav icke befinnes lämplig som samlingskandidat.
Det blir nog snarare så, att som samlingskandidat framföres
den, som står val till boks hos alla, som är alla till lags, men
jag tillåter mig betvivla, huruvida denne skall anses vara den stora
personligheten. Även vid det första, egentliga valet komma nog samma synpunkter
att göra sig gällande, d. v. s. man söker få fram en kandidat, som man
tror, att den stora massan av väljare icke har något emot utan kommer att ge
sin anslutning till. Jag vill härvidlag även erinra om, att riksdagen så sent
som år 1924 införde bestämmelser i vallagen, som skulle möjliggöra personlighetens
framträdande mera än förr. Huruvida så blev fallet vid det under
samma år förrättade valet kan jag icke yttra mig om. Vill man se saken
sådan den verkligen är, så finner man, att talet om att det nuvarande valsättet
förkväver personligheten, är överdrivet i ganska stor grad. Personligheten
har, anser jag, såväl nu som förr, tillfälle att göra sig gällande.

Det talas även om partiledningarnas stora inflytande, då det gäller uppsättandet,
av kandidater till riksdagen o. s. v. Jag må undra, om detta inflytande
blir mindre vid majoritetsval. Jag tror, att det kommer att göra sig lika starkt
gällande. Det blir nog fortfaande partiledningarna, som komma att vara de
medbestämmande vid kandidatnomineringen, och skillnaden blir nog bara den,
att partibeteckningen å röstsedeln kommer att saknas. I övrigt blir nog som
förut.

För dem, som vilja införa majoritetsval, hägrar även den synen, att dessa
skola skapa det starka regeringsunderlag, som vi för närvararande sakna. Jag
betvivlar för min del, att så blir förhållandet, att majoritetsvalen komma att
framskapa något starkare regeringsunderlag. Det blir nog så. att med hänsyn
till de olika partigrupperingar som vi nu ha, kommer nog icke med säkerhet
någon av dem att få absolut majoritet i riksdagen. Jag vågar icke påstå, att
ställningen blir densamma som nu, men enligt vad jag inhämtat av intresserade,
som sysslat med kalkyler över, hur det skulle ha ställt sig år 1924, om vi då haft
majoritetsval, skulle partiställningen i stort sett ha blivit densamma som den i
verkligheten blev, och jag tror icke. att majoritetsvalen ha någon större
möjlighet än det nuvarande valsättet att framskapa majoritet åt ett särskilt
parti.

Det är även en annan sak, som jag anser vara skäl uti att tänka på, då det
gäller att taga ställning till denna fråga, nämligen konsekvenserna av majoritetsvalens
återinförande. Jag ber att få erinra om, att då det proportionella
valsättet infördes vid val till andra kammaren, så följde som konsekvens härav
även införandet av detta valsätt vid andra val, t. ex. då det gällde val till landsting,
kommunal- och stadsfullmäktige o. s. v. Jag har den uppfattningen, att
om vi nu införa majoritetsvalen vid val till andra kammaren, så kommer det
inte att stanna vid detta, utan man kommer att yrka på, att detta valsätt införes
även vid kommunala val. Man får således gå tillbaka igen över hela linjen.
För min del tror jag det icke vore lyckligt att införa majoritetsval, då
det gäller val till de kommunala representantförsamlingarna. Man kan väl
knappast ha enmansvalkretsar där och följden skulle bli, att ett parti skulle
kunna besätta samtliga platser och att de partier, som voro något mindre till
numerären, skulle icke ha möjlighet att göra sig gällande. Detta tror jag icke

Onsdagen den 16 mars.

33 Nr 15.

skulle vara till fördel för det kommunala arbetet. Att jag icke har orätt i denna
förmodan visar motionens kläm, ty den talar om annat valsätt till riksda- angmvai ^
gens båda kamrar, och skall då ledamöterna i första kammaren väljas enligt riksdagsmän.
majoritetsvalprincipen följer därav såsom konsekvens, att väljarna, d. v. s. (Forts.)
landstingsman och elektorer, utses efter samma valsätt. Vidare ber jag få anföra
att då det är fråga om en reform, som är så pass vittgående som den här
föreliggande, bör det kunna påvisas, att det finnes en opinion ute i landet till
förmån för densamma. Den opinion, som finnes till förmån för majoritetsvalens
återinförande, har jag endast kunnat spåra här i riksdagen hos några enskilda
motionärer och i vissa uttalanden i den liberala tidningspressen men ej
för övrigt ute bland den stora massan av väljare i landet, åtminstone icke i
någon nämnvärd grad.

Det har till detta utskottsbetänkande fogats två reservationer, den ena av
herr Engberg, som yrkat på, att majoritetsvalen skola återinföras, då det gäller
val av representanter till riksdagens andra kammare. Jag har icke någon
anledning att yttra mig om denna reservation, då den hittills icke berörts i diskussionen
här. Jag ville endast säga att då man läser denna, finner man den
vara ganska full av överdrifter. Då herr Engberg målat en bild av det läge,
som de proportionella valen framskapat, har han endast använt de svarta
färgerna.

Vad sedan beträffar herrar Fehrs och Åkerbergs reservation, går den på delvis
andra linjer än motionen och herr Engbergs reservation. Dessa reservanter
tala om förbättringar i det nuvarande valsättet, men de tala även om införandet
av majoritetsval. För min del skulle jag icke vara så mycket emot det
första alternativet, nämligen en utredning om förbättring av det nuvarande valsättet,
om det verkligen kan ges bestämda riktlinjer för en sådan, men några
vidare sådana ha icke, enligt min mening, givits i reservationen. Det är visserligen
en linje, som reservanterna hänvisa till, nämligen personröstning
med subsidiär liströstning, men jag anser, att det behövs något mera än detta
för ett ställningstagande till utredning i denna fråga, och då läget är sådant som
det är, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerberg: Herr talman! Det torde icke vara stora utsikter, att man
med något inlägg i denna debatt skall kunna omvända den opinion, som visat
sig vara förefintlig i denna kammare vid så många tillfällen under de senaste
åren.

Proportionalismen har ju vuxit sig så fast på olika områden i vårt offentliga
liv, den har vuxit sig så in i medvetandet hos människorna, att den har
blivit något som man räknar med såsom orubbligt. Därför stöter man alltid
på denna orubbliga mur, när man försöker gå till anfall emot proportionalismen.

Det märktes ju också på herr Hanssons anförande nu senast, att han helst
ville föra debatten över på detta område, nämligen att diskutera frågan om majoritetsval
eller proportionalism med bortseende ifrån, att den reservation, som
herr Fehr och jag fogat till utskottets utlåtande, ju tager problemet på en mycket
vidare basis och påyrkar, att utredningen skulle försöka få fram, huruvida
det finns möjlighet att även inom det nuvarande valsättets ram vinna vissa förbättringar,
framför allt vinna ett bättre utrymme åt personligheten.

Nu vill jag för min del villigt erkänna, att jag har den lilla förhoppningen,
att en utredning, om cn sådan igångsattes, skall visa, att majoritetsvalen ha
företräde framför vilken form av proportionella val som helst, och jag har inte
kunnat låta mig övertygas av de argument, som herr Hansson framförde, att
proportionalismen skulle vara bättre.

Förslå kammarens protokoll 1027- Nr lö.

Nr 15. 34

Onsdagen den 16 mars.

Om ändrade Herr Hansson framhöll, att genom majoritetsval skulle en del uppfattningar
b^äm™f''av ute i lan(iet undertryckas, vilka nu komma fram tack vare proportionalismen,
riksdagsmän. men Ilan genclrev själv detta argument, då han i ett annat sammanhang fram(Forts.
) höll, det hade räknats ut. att, om vid det senaste valet majoritetsvalprincipen
hade tillämpats, ställningen i stort sett hade blivit densamma. Han erkände
alltså där i samma sitt anförande, att inga egentliga uppfattningar i
landet skulle ha blivit undertryckta, även om majoritetsvalsystemet hade tilllämpats.
Nu tror jag ju icke, att man så där utan vidare kan gå från den ena
valkretsen till den andra och räkna ut, hur resultatet skulle ha blivit, om det
hade varit majoritetsval i stället för proportionella val, ty det är klart, att kandidatuppsättningen
hade gestaltat sig på ett helt annat sätt om det varit majoritetsval
i enmansvalkretsar än vid proportionella val i länsvalkretsar. Det
är alldeles tydligt, att majoritetsvalen måste ge ett betydligt klarare utslag, och
det visar sig ju också, att så sker i de få länder, där de ännu tillämpas. Herr
Hansson lämnade själv vissa siffror ifrån England för att styrka, hur orättvist
majoritetsvalsystemet verkade. Det är alldeles riktigt, att detta i England verkar
onödigt hårt. Majoritetspartiet har där fått en betydligt större mandatmajoritet
än det vore befogat att erhålla i förhållande till sin röststyrka, men
då får man också säga, att detta utslag utgör en plattform för en betydligt
klarare och mera bestämd regeringspolitik än vad fallet är i de länder, där
proportionalismen tillämpas, framför allt i vårt land. Alla de fel, som man
ansett vidlåda de senaste årens regeringspolitik här i landet, framför allt det
förhållandet, att regeringen aldrig kunnat räkna på en säker majoritet för sina
förslag, får man väl ändå föra tillbaka till det proportionalistiska systemet,
som gör, att man val efter val står och stampar på samma fläck och aldrig kan
få ett klart och bestämt avgörande. Anledningen till att det blir sådana våldsamma
förskjutningar, som t. ex. vid valen i England, är ju, såsom herr Hansson
själv påpekade, att omval där icke förekommer, att där icke kräves absolut
majoritet, men det är alldeles uppenbart, att ett sådant system måste tilllämpas
här i landet, om vi skola gå tillbaka till majoritetsvalen.

Nu säger herr Hansson, att det skulle föra med sig valleda, om det skulle
bli för mycket val. Erfarenheterna ifrån England, där man visserligen icke
har omval, men där fyllnadsval förekomma titt och tätt, visa. att sådana val
äro föremål för det allra största intresse från valmännens sida, och omvalen
skulle ju i detta fall äga rum omedelbart efter de andra valen. Det behövs icke
någon ny valrörelse utan enbart att vederbörande myndigheter omedelbart utlysa
ett nytt val, och det kan ske på samma färd som valmännen företagit till
det första valet. Man behöver icke alls befara att de skola tröttna.

Herr Hansson gjorde sig kanske skyldig till en förgrovning av uttryckssättet,
då han sade, att man ifrån vårt håll framfört den uppfattningen, att majoritetsvalen
skulle tillföra det politiska livet en viss personlighet, vilket icke
vore fallet med proportionalismen. Jag tror aldrig, att man från motionärernas
sida uttryckt sig på det sättet. Det är ju icke alls fråga om att majoritetsvalen
skola på det viset skilja sig ifrån de proportionella valen. För mig
ligger saken på det sättet, att det är själva sättet för framförande av kandidaterna,
som är det väsentliga. Det är nog så, att parlamentarismen har färgat
det offentliga livet i vårt land på ett sätt, som icke är tilltalande. Man kan
ju göra en jämförelse mellan kandidatuppsättningen under nuvarande system
och kandidatuppsättningen under majoritetsvalens tid, ty på den tiden var
själva kandidatuppsättningen en offentlig handling, som ofta ägde rum vid
sammanträde mellan de olika partierna. Det kunde ju bli dåliga kandidater
även på den tiden, men då var kandidatuppsättningen själva resultatet av en
strid och av ett naturligt urval; men hur går det till i vår tid med det nu tilllämpade
systemet? Jo, nu sker kandidatuppsättningen på slutna partimöten

Onsdagen den 16 mars.

66 Nr 15.

och den sker för hela länet på en gång. och det system, som man använder för Om ändrade
att utvälja kandidaterna, är icke alls det system, som tager hänsyn till större
begåvning och förutsättning att kunna göra en insats i det politiska livet. Om
man t. ex. tänker på två kandidater, som äro bosatta på samma plats, båda be- (yortg.)
tydligt övervägande i kvalitet alla övriga kandidater, kan man ända icke taga
dem båda två, därför att de bo på samma plats. Det kan visserligen bli en
liknande strid om kandidaterna, även med det nuvarande systemet, men erfarenheten
har visat, att denna strid oftast står om den dugligaste, den som höjer
sig över den stora mängden och att de anfall, som riktas mot kandidaterna,
oftast komma dessa mera kvalificerade kandidater 1 ill del.

Jag har alltså den uppfattningen — om man skall välja mellan det ena eller
det andra valsystemet — att majoritetsvalen ha ett företräde framför alla andra
system, men å andra sidan måste jag erkänna, att inom proportionalismens ram
anordningar kunna tänkas vidtagna, som i viss mån tillvarataga vad jag vill
ha fram genom majoritetsvalen. Reservationen går ju ut på att en utredning
skall igångsättas om dessa saker.

Herr Hansson framhöll gentemot detta, att han skulle kunna gå med på en
sådan utredning under förutsättning att det kunde uppställas några riktlinjer
för densamma. Herr Fehr har redan i sitt anförande påpekat, att det till och
med finns ett betänkande tillgängligt om dessa saker, i vilket det gives anvisning
på ett proportionellt system med tillvaratagande på bättre sätt än nu av
personligheten och personlighetens värde. Under sådana förhållanden tycker
jag, att man inte behöver yrka avslag på denna hemställan om en utredning
med den motiveringen, att det icke finns några direktiv för densamma. Det
finns tvärtom överflöd på direktiv, som en sådan kungl. kommitté skulle ha tillgång
till.

Jag anser mig alltså, herr talman, kunna med gott samvete yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr Fehr och undertecknad.

Herr Dahl, Adolf: Det är nu fjärde gången under loppet av lyra år, som
yrkande om utredning i det syfte, som denna motion anger, här framställts.

Man får därav en ganska livlig uppfattning om, hurusom motionärerna äro
besjälade av allvaret i sitt syfte. Utskottet har icke heller annorledes än med
mycket allvar behandlat motionärernas yrkande, men jag nödgas konstatera,
att motionärerna själva knappast med samma allvar, vill det synas, ha vidblivit
sin ståndpunkt. Det förhåller sig, som redan den ena av motionärerna
här omnämnt, så, att uti den reservation, som avgivits av den ene motionären
jämte den senaste talaren, har man påyrkat en utredning angående åvägabringandet
av större utrymme inom vårt politiska liv åt personligheten än vad nu
är fallet, även »inom den proportionella metodens ram» — eventuellt också
utanför — men i motionen har man helt och hållet kastat åt sidan den proportionella
valmetoden och uteslutande påyrkat en utredning angående majoritetsval.

Jag skall därför också be att få först framställa några anmärkningar emot
den ståndpunkt, som motionärerna intaga i motionen. De avfärda tämligen
summariskt proportionalismen såsom bärare av en rättvis fördelning av mandaten
och för övrigt tyckas de över huvud icke så synnerligen livligt sentera
möjligheten att ernå en rättvisa med någon som helst valmetod. Motionärerna
betona för det första, att den väsentligaste betydelsen av det politiska valet
ligger däri. alt man skall skaffa en arbetsduglig företrädare för folkets mening,
som i sin tur bildar underlaget för regeringen i överensstämmelse med
folkets vilja. För det andra skall man genom valen lämna utrymme åt personligheten
och motionärerna söka ådagalägga, att dessa önskemål skulle stå
att vinna genom majoritetsval i enmansvalkretsar, under det att däremot fler -

Nr 15. 36

Onsdagen den 16 mars.

Om ändrade mansvalkretsar och proportionella val skulle så gott som utesluta dessa möjang.
val av Motionärerna uppställa tvenne trilogier, å ena sidan proportionalism

riksdagsmän. partiväsende • parlamentarismens död, å andra sidan majoritetsval •— per(Forts.
) sonlighetens framhävande — demokratisk parlamentarism. Jag undrar, om
det icke är att något för mycket schematiskt förenkla frågan genom att uppställa
en sådan motsatsställning.

. Det har redan av den förste ärade talaren framhållits, att partiväsendet väl
ingalunda är bundet vid valmetoden såsom sådan. Partiväsendet skulle väl
i lika hög grad som vid nuvarande valmetod nödgas, bibehållas, om man överginge
till majoritetsval. Partiväsendet, såsom det utvecklats nu, betingas av
den oerhörda utsträckning som rösträtten tack vare »demokratiseringen» fått
men ingalunda av valmetoden.

y ad beträffar personlighetens framhävande, har jag mycket svårt att första
den pessimistiska syn pa saken, som såväl herr Pehr som herr Åkerberg
har på denna fråga. Herr Fehr yttrade, att ingen i denna kammare »är vald
såsom den han är utan därför, att han satt pa sig ett partimärke». Jag skulle
vilja vända på den satsen och säga, att oavsett det, att vi fått taga på oss partimärken
litet var, vilja vi hoppas och tro, att vi äro valda såsom de vi äro. Jag
kan i alla fall icke tro, att vi skulle så till den grad underkänna vår egen kompetens,
att vi icke hoppades pa att valmännen dock tagit någon hänsyn till våra
personliga kvalifikationer, när vi valdes, oavsett att vi på grund av valordningen
låtit våra namn föras upp på en lista med partibeteckning. Det är fullständigt
oriktigt att säga, att icke den proportionella listmetoden kan lämna uttryck åt
personligheten. I det fallet kan man påvisa ett näraliggande exempel. Vi behöva
icke ga längre än till de sista valen i Danmark, da greve Holstem Dedreborg
jämte en outsider, liksom han själv, lyckades spränga partibanden och samla
ett tillräckligt röstantal för att bli valda. Det finns precis lika stor möjlighet
för herr Fehr — om det nu skulle så illa gå ur kammarens synpunkt, att han
icke finge plats på den liberala listan i sin valkrets — att kunna samla anhängare
ur skilda grupper för att föra fram honom, men med den bestämmelse,
som nu finns i vallagen, är det nödvändigt att ovanför herr Fehrs namn på
listan sätta någon krumelur, som betecknar ett hänförande till visst parti.
Men inte behöver herr Fehr ändra asikter för den skull. För att personligheten
som sådan skall komma till sin rätt behöver man icke ömma för någon ändrad
valordning,, utan det behövs^endast, att personerna träda fram, så att de kunna
iå tillslutning vid valet från valmännens sida.

Tror nu verkligen den ärade motionären, att man genom en övergång till
majoritetsval i enmansvalkretsar skulle få ett bättre uttryck för folkets vilja
såsom underlag för en sant demokratisk regering? Jag tycker, att det vittnar
oni en tämligen verklighetsfrämmande syn att vilja driva den meningen. Vi
behöva ej gå längre än till det exempel, som i fjol i debatten påpekades — det låg
då närmare för minnet än nu, men det bör icke alldeles ha tappats bort -—
nämligen utgången av valen i England på hösten 1924. Då fingo de konservativa
7 500,000 röster, socialisterna 5,500,000, de liberala 3,000,000, allt i
runda tal, men mandaten fördelades sålunda: de konservativa 420. soAaldemokraterna
150, de liberala 40. Alltså de två valmansgrupper, som tillsammans
både 8,.o00,000 röster — socialister och liberaler — fingo tillhopa 190 mandat,
under det att den mindre gruppen - de konservativa med 7,500,000 väljare —
fingo 420 mandat. Man. fick en regeringsduglig majoritet, men icke var den
grundad på »folkets vilja», och icke är det något att åberopa som stöd för
tillgodogörandet av demokratin. Det blir en fullkomlig förvanskning av demokratin,
som. såvitt jag förstår, skall vara uttryck för folkflertalets vilja.
Jag tycker, att hela detta resonemang är, som jag nyss sade, föga överensstämmande
med de verkliga förutsättningarna.

Onsdagen den 16 mars.

Hr 15.

Herr Åkerberg förklarade, att majoritetsval i enmansvalkretsar med omval
alltmer tilldrog sig statsmännens intresse och uppmärksamhet. Vad beträffar ang. val av
enmansvalkretsar, kan jag med herr talmannens tillstånd återge ett citat, som riksdagsmän.
jag funnit i »Le Temps» för den 12 i denna månad, vari det bringas i minnet, (Forts.)
hur en rad framstående statsmän i Frankrike ställt sig till enmansvalkretsarna.
Det påminnes om ett yttrande på sin tid av Gambetta, som i enmansvalet
ej såg något annat än »en krossad spegel, där Frankrike förgäves sökte
finna sin bild». Och Briand har för icke länge sedan karakteriserat enmansvalet
som »stillastående polar, där futtiga lokala intressen avspegla sig i halvskuggan
av snåren». Det antyder just ej någon högre uppskattning av enmansvalkretsarnas
värde.

Nu är det verkligen intressant, att man i dessa dagar i Frankrike försöker
trumfa igenom en återgång till enmansvalkretsarna, men varför gör man det?

Jo, det får man en mycket öppenhjärtig bekännelse om i en bekant radikal tidning,
»Le Quotidien». Där framhålles det hurusom bildandet av regeringsdugliga
underlag i Frankrike åstadkommes genom koalitioner. Som bekant
bildades 1920 det stora nationella blocket. Alla möjliga heterogena grupper
köpslogo, och det lyckades av dessa mindre grupper och med tillhjälp av den
orimliga franska valmetoden skapa majoritet. Det är icke en proportionell
metod utan en blandning av majoritetsval och proportionella val, som i första
räkningen verkar ungefär som det valsätt, som fanns i de större stadsvalkretsarna
i Sverige före 1911, således listval, där valutgången bestämmes först
av den absoluta majoriteten. Först om det konstaterats, att icke ^tillräckligt
antal kandidater fått absolut majoritet, blir det fördelning efterapa visst sätt
uträknad valkvot. Kan man ej fördela återstoden på det sättet, gå de resterande
mandaten till majoriteten. Det är således en valmetod, som på ett hänsynslöst
sätt gynnar majoriteten och unpfordrar till bildandet av konstlade
majoriteter genom koalitioner. Man har tröttnat på detta i Frankrike, väsentligen
av praktiska skäl, särskilt radikaler och socialister. Det har nämligen
icke visat sig möjligt att längre åstadkomma dessa koalitioner, som göra det
möjligt att vid nytt val upprepa vad som kunde ske i maj 1924. Då lyckades
socialisterna och de radikala att med tillämpning av samma metod, som det
nationella blocket använde 1920, flytta över majoritetsställningen på sig. Men
nu lär det icke gå. Socialdemokraterna säga nej, vi vilja icke ge ifrån oss den
chans, vi ha att själva kunna skaffa oss majoritet. De väfträ att på förhand
bilda block, och därför säger denna tidning »Le Quotidien» mycket uppriktigt,
att det är just det, att vi icke kunna bilda koalitioner, som gör, att ett vidmakthållande
av den nuvarande ordningen skulle bli ett ödeläggande av republiken
— d. v. s. det radikala partiet, antager jag, att man skall läsa det ordet.

Det gör. att man inom det radikala och socialdemokratiska partiet är benägen
att godkänna den proposition, som regeringen under trycket från dessa partier
och med opposition från de moderata elementen nödgats framlägga. Men
den har icke gjort det till kabinettsfråga, så att spörsmålet står ännu öppet.

Men att denna vändning i Frankrike skulle vara något att ta till intiikt för ett
utdömande av de proportionella valen och ett förordande av majoritetsval,
det är icke riktigt, ty den proportionella valmetod, som finnes i
Frankrike, är förtjänt att utdömas. Det är en dålig halvmetod, såsom
nämnts, väsenligen byggd på majoritetsval och listval, och således något,
som vi här i Sverige för länge sedan utdömt. Den kan således icke på något
sätt vara ägnad till jämförelse, då man skall döma om de nuvarande svenska
förhållandena.

Herr Åkerberg var särskilt inne på betydelsen av omvalen, vilka motionärerna
också i sin motion framhålla såsom alldeles självfallet börande förbindas
med majoritetsval i enmanskretsar. Mot detta ställer man sig på många håll

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

bestämmelser ^visande i Frankrike och även i England, ty man inser, att det finnes ingenang.
val av ting, som till den grad korrumperar det politiska livet som dessa omval. För
riksdagsman, att kunna få ett utslag i den andra omgången, som någorlunda närmar sig
(Forts.) ens önskemål, maste man gå i koalition med andra grupper, och det blir ofta
nollor, som föras fram, för att man skall kunna enas, och de dugligaste kandidaterna
bli utslagna. Omval måste nu tillgripas vid majoritetsval i enmanskretsar,
när man icke vill riskera trekantsval, men att det är ett lyckligt
grepp ur synpunkten av den politiska renheten, om jag så får säga, det tror
jag man med skäl kan dra i tvivelsmål.

Herr Fehr yttrade, att han förvånade sig över, att icke utskottet eller över
huvud vi som finna, att den nuvarande proportionella valmetoden ej är i allo
den allra bästa, vilja gå med på reservanternas linje. Ja, jag får uppriktigt
saga, att om jag ej haft att läsa reservanternas kläm mot bakgrunden av motionens
motivering, skulle jag kanske kunnat reflektera på reservationen med
hänsyn till den mening, jag länge hyst i frågan och som sammanfaller med
reservanternas däri, att också jag önskar större utrymme åt personligheten,
men inom proportionalismens ram, väl att märka. Hen när nu reservanterna
dessutom avfattat sin kläm på det sättet, att de lagt den alternativt sålunda,
att de icke bygga utredningen på ett fasthållande av den proportionella valmetoden
utan tvärtom det kan gott sägas — skjutit i förgrunden majoritetsval,
då kunna icke reservanterna finna det underligt, att de, som vilja bibehålla
de proportionella valen, ej gärna kunna ansluta sig till reservanterna.
Men i reservanternas tankegång, så långt den avser att möjliggöra ett bättre
tillgodoseende av själva personvalet, är jag dem följaktig och det har jag tillåtit
mig utveckla i en kortfattad reservation, redan till ett konstitutionsutskottets
betänkande 1924, och från den meningen har jag ej avvikit. En reform
kan jag vara med om antingen på den väg, som herr Fehr pekade på, nämligen
i förening med en subsidiär listvalmetod, eller medelst en personlig proportionell
metod, men i varje fall har jag den uppfattningen, att vi ej för närvarande
ha någon anledning att frångå den proportionella metoden. Jag har på känn.
och det har ytterligare understrukits av herr Åkerberg, att det är egentligen
denna motionärerna sikta på med utredningen.

Jag har därför icke kunnat ansluta mig till reservationen utan gått med
utskottsmajoriteten, och jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen angående förevarande utlåtande blev nu för en stund avbruten,
. för att begärt tillfälle skulle beredas herrar statsråden Rosén och
Almkvist att avlämna kungl. propositioner.

Herr statsrådet Rosén avlämnade Kungl. Majrts proposition nr 201, angående
försäljning av viss del av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls hed.

Herr statsrådet Almkvist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 202, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m.; samt
nr 203, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen
den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.

Oasdagen den 16 mars.

Nr 15.

Fortsattes överläggningen angående konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

Herr Möller: Herr talman! Jag skall icke länge uppehålla kammaren.

Jag vill endas tillkännagiva en mening, som i det läge dessa ting beimna
sig bara kan bli en personlig opinionsyttring i saken. ■,

Jag har nu för min del aldrig kunnat finna de proportionella valen tillfredsställande
i något avseende. Jag medger, att for dem för vilka den rent ma*
matiska rättvisan är ett uttryck för vad man rimligen bor ^
kunna de proportionella valen vara tilltalande, hor mig ar det klart .att om
det sker eu åsiktsbildning inom ett land, som har förutsättningar ^for att kunna
samla ett större medborgarantal kring sig, sa kommer denna åsiktsbildning
vilket valsystem man än må ha, att finna sina representanter Och det ar ej
någon nackdel för en ny åsikts- eller ^bildning, om den far under de ar
då den endast har ringa anslutning, hampa sig fram till att
anslutning, med vilken den så småningom kan vinna representanter, inom^ riks
dagen Och jag kan ej medge, att det i och för sig utgor något åsidosättande
av rättvisan, att ett sådant nytt ^ parti får ^lov att. smaningom kampa sig
fram Det har ju för det parti jag tillhör faktiskt varit pa det sattet att det
från eu ringa början småningom samlat alU fler och f er krl^ sig. Mcn aven
under den gamla rösträttens dagar kunde pa vissa stallen i landet detta part
under majoritetsvalens tid finna utvägar att satta in representanter i nksda

SejagI1sknikeinnppehålla mig vid frågan om proportionalismens naturlif tendens
att så småningom faktiskt förvittra grundvalarna for en regeringsbildning.
Det är visserligen sant. att vi klaga över det nuvarande tillståndet i
det avseendet. Det är nog ändå icke så förfärligt farligt. Man . ”; TM*
stort sett på tre eller fyra partier, men under tidernas l?pp förefaller det
icke alldeles otroligt, att vissa grupper som ej finna sig tillfredsställda med
något av de partier, som finnas i riksdagen eller som kunna komma att bil
das, söka skapa mindre sammanslutningar, därför att den politiska valmetoden
garanterar alltid dem, som eventuellt ha sina särintressen under sadana
omständigheter att kunna få in några talesman. Denna tendens har
uppmuntrats av riksdagen själv genom att införa alla slags un(^^par^ba\p
ningar. Vi ha nu den tregradiga valsedel, som just kan ge utrymme åt vilken
liten grupp som helst, visserligen inom ramen av större koalitioner

Jas? hade tyvärr ej tillfälle att höra herr Fehrs anförande har. De förefaller
mig av den polemik, som förts mot anförandet, som om både detta och
polemiken mot detsamma ginge till mycket störa överdrifter om därur kunde
uppstå den föreställningen, att man genom majoritetsvalen skulle su 1runna omskapa
väljarkåren, att vi finge ruin i riksdagen for^ nagra hittills okanda ge
nier Sådana tror jag. uppriktigt sagt.,icke finnas pa något hall. Men %ad^jag
föreställer mig kunna bli till icke så ringa vinst av majoritetsvalens införande
är det. att när jag i en jämförelsevis,liten valkrets skall söka upp kandidater or
en åskådning eller för ett parti, niaste jag söka arbeta för den per
son jag tror är bäst i stånd att inom riksdagen försvara den åskådning
som jag önskar få representerad i riksdagen. I en viss grad bortfal e
intresset därför, då man bär dessa långa, listor och vabliga valkretsar Jag
kan ej hjälpa, att jag tror det ligger ett incitament, om man sa vill, till vidmakthållandet
av eu god nivå i den svenska riksdagen deruti att man icke
bara skapar en tävlan mellan partier utan samtidigt mycket starW un
stryker, att det även skall vara en tävlan mellan personer. A.tt det sku le leda
till avskaffandet av partisystemet tror jag icke ett dugg pa. Inte heller tror
larf att annat än i mycket enstaka undantagsfall en s. k. stor personlighet
lyckas slå igenom mot ett stort parti inom eu, bestämd valkrets, savida nämligen
icke detta störa parti har en så fullkomligt undermålig kandidat, att hd

Om ändrade
bestämmelser
ang. val av
riksdagsmän.

(Fort*.)

Jfr 15. 40

Onsdagen den 16 mars.

b°rde iSågal0mmai ,Men det är undantagsfall. Det. normala måste
«*• av d°ck blh att maa soker upp verkligt goda representanter för sitt parti T den

riksdagsmän, man det kan rada tillgång på sådana inom de olika valkretsarna P

(Förte.) Man överdriver efter min mening från de liberala motionärernas sida det

ft, ^ yÅ S°m nU Sku]e rada'' Jag är J’u själv partisekreterare i landets störatt
l?1 f?r narvaran.de. och det är ingenting att göra någon hemlighet av

d datnominearkgamar Def Överhu™d icke lä&ger sig i de lokala kan aiaatnomineringärna.

Det förekommer ej; det är ett fullkomligt misstag att

eSire dS ,hel? den tid* ja* Varit P^sekre

xerare ct. v. s. sedan 191G — har det icke hänt, att vi lagt oss i de lokala

de^ma^S^Ja^mena1 1 W™ kammaren: och det är ju dock närmast om
sfer c/år + H Jag “enar alltså, att man i sm argumentation kanske på ömse

ett visst nl s till / e"- S0n äVen-°m man reducerar dessa, finns det dock ett

visst plus till forman för majoritetsval i enmanskretsar. A andra sidan

händigt vid fesS QÖ1Vändlgt atVinföra omvalsproceduren. när icke någon
wf p n d i ta valomgangen fatt absolut majoritet. Hade man i Eng
land haft omvalsproceduren, skulle det ej kunnat inträffa, att ett minoritet!
part! fatt sin enorma representation på annat sätt än genom att dock i sista
valomgangen en mangd av de väljare, som röstat på - låt mig säga - det libe
rala partiet vid den valomgangen gått över på det konservativa partiet och i

ser vall va*'' Det S T '' koaser.vativa förklarat sig hellre stödja de kon servativa.

Det hade visserligen blivit en majoritet, som icke i själ och hiärtn

omfattade den konservativa åskådningen, men i alla fall hade" det blivit en
faktisk majoritetsfullmakt för detta parti till att bilda regering på Jag kan

sådanh procedur. ^ tyCkeP’ ^ °rdet korruPtion är överdrivet i fråga om eu

ifffgur lc:ke. heller hjälpas — jag säger det ur demokratisk synpunkt nu —
att det blir i längden ett livsintresse för demokratien själv afkapa en fast
grundval för regeringsmakten. Det är min bestämda övertygelse, att demokralen
maste söka sadana metoder,_ varigenom en regeringsmakt får en fast parlamentarisk
grundval. Jag skall icke närmare utveckla, varför jag har (feluppfattningen,
men den ar grundmurad sedan många år tillbaka, ofh jag tror att
det sa småningom skall visa sig, att erfarenheten från det nuvarande systemet

göS''adtttDgäicklVaff häT ekulla ?-uVge uttryck åt- men dessa reflexioner
gorå, att jag icke kan ansluta mig till herrar Fehrs och Åkerbergs kanske i

derinIrritilrS konclllant{ä.reservation. Jag tycker, att skall man gå in för
denna kritik av de proportionella valen, som ändå ligger till grund för yrkandena,
bor man icke söka sig sådana omvägar. Menar man, att majoritetsval i

cl Pet kar skett 1 herr Engbergs reservation, som jag för min del därför
skulle föredraga framfor herrar Fehrs och Åkerbergs reservation Så mycket
kan man lugnt saga, att om man i fråga om det krav. som här HaSts

Ssätt6 idke |lde S6, Sa- doFk ,med ett. hestämt intresse att få en ändring i vårt
valsätt, icke kan ena sig i sina positiva yrkanden, bliva utsikterna att över fag

sågV1 Ht detUni WSt Sma- Pärför blav WS litet konsternerad, när
J g sag att det lilla fatal reservanter, som finnas i konstitutionsutskottet

niPp6 atTplgi?a tVa lnjer\ JaF för min del skulle som sagt vilja ansluta mig
till herr Engbergs reservation. Till herr Hansson i Gärda /ill jag endast säSa
att om man gar. pa den linjen, att även första kammaren skulle utses/)å
grundvalen av ^äjoritetsval ! enmansvalkretsar, föreställer jag mig ifall man

Säl fe aC tenick°TUnpa fÖrVaItningen utanför - och det kan Sog finnas
skal tor,. att icke konsekvenserna dras ut över kommunerna — att man kan

skapa särskilda valförsamlingar, där icke konsekvenserna för kommunerna

Onsdagen den 16 mars.

41 Nr 15.

överhuvud inträda. Jag tycker därför ej, att hans farhåga är särdeles be
tydelsefull.

Jag yrkar alltså för min del bifall till herr Engbergs reservation.

Häri instämde herr Sandler.

Herr Wolilin: Jag har alltid tillhört de politiska kättare, som icke i det

proportionella valsystemet sett någon väg till förbättrad ordning i vårt politiska
liv, och jag vill denna gång med några ord motivera min ståndpunkt.

Det har sagts många gånger och det lär knappast kunna bestridas,, att vår
tid kännetecknas av en viss mekanisering och schematisering av människornas
andliga liv. Yi leva i de stora massrörelsernas tid, där ofta masshypnos och
suggestion betyda mera för ståndpunktstagandet än ett klart och kallt personligt
övervägande. I forna tider och icke sa långt tillbaka spelade, dockade
markerade personligheterna en dominerande roll i många länders politik. Våra
dagar se icke längre i Tyskland någon motsvarighet till Bismarck, och andra
länder söka likaledes i våra dagar förgäves någon motsvarighet till sina stora
politici under äldre tidsperioder. Visserligen tillägger jag icke olika valmetoder
någon avgörande vikt för det politiska livets, gestaltning, men alldeles
utan betydelse äro de väl ändock icke. Det politiska livet här i. landet
har fått karaktären av ett skyttegravskrig mellan olika politiska partier, där
på grund av det proportionella valsystemets natur förflyttningarna^ mellan
de olika skyttegravarna endast äro små, och där man år. efter år och årtionde
efter årtionde får vänta på det rörliga politiska fältkrig, som likväl är det
enda, som sätter humör på det politiska livet och kan föra fram friskare vindar
inom detsamma. Det är dock något ganska hopplöst, att vare sig man kämpar
för den ena eller andra politiska idén — striden rör sig ju alltid djupast om
idéer — man aldrig kan vänta några störa framgångar för en idé, som man
representerar, utan i stort sett alltid vet, att vad man kan vinna är obetydligt,
och trösten att vad man kan förlora också är endast obetydligt, den trösten
uppväger icke den nedslagenhet, som den förra känslan maste alstra. Det har
sagts, att det proportionella valsystemet är uttryck för rättvisan. Jag tror.
att den politiska matematik, som ursprungligen ligger till grund för detta valsystem,
står något vid sidan om det friska levande livet. Jag tror icke pa
den politiska matematikens välgörande inverkningar utan menar att den. i sin
mån bidragit till den politiska stagnation, som för närvarande råder i vårt
land. Det har även sagts, att det proportionella^ valsystemet skulle..vara en
konservativ garanti, och det infördes ju också på sin tid som en sådan garanti
gentemot den framstormande radikalismen, som de äldre konservativa
i detta land fruktade skulle leda till för samhället mindre lyckliga beslut. Jag
riktar ingen anmärkning mot dem. som för tjugu år sedan eller mer i detta
system funno en utväg att få sina konservativa idéer i viss mån representerade
under det nya tidsskede, som ingick. Jag förstår deras synpunkter, och jag
respekterar dem. Men jag undrar, om icke detta tänkesätt i vara dagar innebär
ett underskattande av de sunda konservativa idéernas egen inre livskraft.
Jag tror, att eu progressiv konservatism i vår tid har ett stort framtidsfålt
i världen, och jag tror, att de idéer, som den har att kämpa mot och som
för närvarande ha makten i många länder, nämligen de socialdemokratiska och
marxistiska idéerna, snart nog komma att stå inför sitt politiska ragnarök.
Vid sådant förhållande tror jag, att konservatismen i god bemärkelse, alltså
icke den rena negativismen, utan den konservatism, som genom måttfulla och
med aktgivande på de historiska lärdomarna grundade beslut strävar efter en
konsolidering av samhället och ett stärkande av dess nationella ställning, jag
tror, att denna art av konservatism i det nuvarande valsystemet har ett av

- Om ändrade
bestämmelser
ang. val av
riksdagsmän.

(Forts.)

>r 15. 42

Onsdagen den 16 mars.

Om ändrade sina största hinder. Måhända skall den dag komma, då man icke minst på
bangmval av konservativt håll skall erkänna detta.

riksdagsmän. ^ag vill, som redan sagt, icke överdriva betydelsen av denna fråga, ty lika
(Forts.) v.äl ■S01!1 c?en föregående ärade talaren tror jag icke, att man genom övergång
till majoritetsval i enmansvalkretsar kommer ifrån partiväsendet såsom sådant
eller kommer ifrån alla de vid partiväsendet häftande bristerna. Men man
kommer dock fram. till något annat, man kommer fram till att valmannen
icke har framför sig en lista, där han kanske icke känner något enda av
namnen, utan i stället en personlighet, som han haft tillfälle att lära känna,
och det måste väl i alla fall skärpa striden om idéerna och stärka den entusiasm,
som dess värre i så hög grad saknas under det nuvarande valsystemet.
Det kommer att bli, som man populärt säger, litet mera luft i luckan, och det
är det, som vårt politiska liv behöver. Jag förstod av herr Dahls anförande,
att även han hade en känsla av att vi för närvarande äro för starkt insnörda
i proportionalismens bojor. Han ville »inom proportionalismens ram» skapa
ett större inflytande för personligheten. Jag tror, att det är ganska svårt att
inom väggarna för en fängelsecell .skapa en frigjord personlighet, och proportionalismens
räknemetoder verka på mig mången gång på samma sätt som
en cells väggar verka på den fångne. Då är denna motion, som framförts, en
liten glugg, genom vilken solen skiner in och som är en glugg »att längta ut ur»
för alla fångar i det proportionalistiska fängelset.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den reservation, som vid betänkandet är
fogad av herrar Fehr och Åkerberg.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
i enlighet med föreliggande yrkanden propositioner, dels på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, dels på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herrar Fehr och Åkerberg vid utlåtandet avgivna
reservationen, dels ock på godkännande av det förslag, som innefattades
i .herr Engbergs vid utlåtandet avgivna reservation; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Fehr begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den av
honom och herr Åkerberg vid utlåtandet avgivna reservationen, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Fehr och
Åkerberg vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 16 mars.

43 Nr 15.

Föredrog-s ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt ^
motion om tillägg till § 4 regeringsformen m. m. Ting av «-

I en inom första kammaren väckt motion, nr 199, hade herr Lindhagen hem- ger™gs™,,el
ställt, att riksdagen med anledning av krisen i det parlamentariska systemet
ville:

1) uttala sig för och hos Konungen begära en omläggning av regeringssättet
i syfte att sanera det politiska livet och skapa utsikter till bildande av starka
regeringar med stöd av en medveten folkmening;

2) erinra, huruledes detta syfte icke minst krävde,

att regeringens motiveringar och så vitt möjligt även beslut avspeglade
vad regeringen efter sin övertygelse utan dagtingan ansage själva saken samt
folkets och landets bästa kräva;

att sålunda icke i medborgares och landets livsfrågor toges till främsta rättesnöre,
vad som förmodades »kunna gå igenom i riksdagen» genom utplånande
av sakens natur, omöjliggörande för riksdagsmännen att handla efter grundsatser,
äventyrande av valmännens förande bakom ljuset och åsidosättande av
riksdagsordningens föreskrift om sammanjämkning först mellan kamrarna och
ej redan i regeringen och regeringskommittéerna; och

att följaktligen en ledamots i statsrådet övertygelse i viktiga grundsatser,
trots olika meningar, fasthölles, antecknades till protokollet och offentliggjordes;
. o • 1 ! !

3) framhålla, hurusom ett sådant regeringssätt måste i längden verka lyckligare
än bemödanden att genom kompromisser, fanflykt och utsuddande av
konturerna söka hålla ett parti i det längsta kvar vid regeringsmakten, vilket
stode i strid mot parlamentarismens idé;

4) giva ett förberedande uttryck för dessa uppfattningar genom att besluta
eller hos Kungl. Maj:t begära förslag om tillägg till 4 § regeringsformen av
huvudsakligen följande innehåll:

»Medlem av statsrådet skall avgiva sitt råd efter övertygelse om vad sakens
natur samt folkets och landets bästa kräva och ej av hänsyn till andra medlemmars
mening eller riksdagens förväntade uppfattning.»

I det nu förevarande utlåtandet hade utskottet till en början anfört följande.

»Motionens egentliga yrkande finnes under punkt 4 i motionärens hemställan.
De övriga punkterna synas närmast höra betraktas^såsom sammanfattning
av motiveringen. Beträffande motiveringen i övrigt far utskottet hänvisa
till motionen.»

Utskottet hade sedermera yttrat:

»Kravet, att statsrådets medlemmar skola avgiva sina råd ''efter övertygelse
om vad sakens natur samt folkets och landets bästa kräva’ har redan kommit
1 ill så tydliga uttryck i vår offentliga rätt, att ytterligare bestämmelser härom

icke äro påkallade. . „ o

Utskottet får alltså hemställa, att förevarande motion icke matte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Lindhagen: Jag deltog inte i den föregående voteringen, därför att

;ag för min del tror, att ett majoritetsvalsystem och ett proportionellt system
komma, så som utvecklingen nu gått, att lämna ungefär samma resultat. Skillnaden
mellan mig å ena sidan samt herrar Fehr och Pers å den andra är, att de
tro, att man genom att rösta på personer, vilka, såsom herr Wohlin uttryckte
sig, komme att åstadkomma luft i luckan, skulle nå bättre resultat. Jag vill

Sr 15. 44

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

en omläggning
av regeringssättet

m. m.
(Forts.)

verkligen inte rösta^ på en person, lian må vara hur ansedd som helst, utan jag
\i 1 rösta pa hans asikt, jag vill rösta på en sak, och om det är fråga om en
framstående person, som representerar eu enligt min mening oriktig sak så
rostar jag hellre på en obetydlig person, som representerar en enligt min mening
riktig sak. ° Den reform, som borde komma till stånd, vore alltså, att valmännen
någon gång skulle få tillfälle att rösta på saker, som de förstå, något
som man nu inte kan med den dimma, i vilken partiväsendet insveper valrörelsen
och som inte kan verka på annat sätt än att skymma utsikten. Därför
stanna^ man antingen hemma eller också röstar man på kommando. Däri ligger
felet och det avhjälpes inte genom denna fingerade personlighetsprincip utan
genom sakpolitik i stället för all möjlig slags personpolitik.

Det är detta som jag, bara som en opinionsyttring, velat säga ifrån i denna
motion såsom ett diskussionsinlägg vid sidan av dem, som vi hört i den föregående
debatten.

Det är på det sättet, att man överallt på tu man hand och inom alla folkklasser
talar om betydelsen av att sanera det politiska livet och skapa utsikter till
bildandet av starka regeringar med stöd av en medveten folkmening. Det kan
aldrig bil någon stark regering, utan att den är stödd på en medveten folkmening
och icke på en kommenderad folkmening, ty då går det snart sönder. Och
.r kan man få en medveten folkmening? Jo, endast genom en sådan revolution
i regeringssättet, att regeringen lägger fram sakförslag, alltså vad sakens
natur mänskligt sett kräver, och inte parti- och kompromissförslag. Gör den
icke det, så komma vi ej ur fläcken. Vi komma ej fram till det av alla efterlängtade
målet, utan det politiska systemet sjunker allt djupare, och då börja allt
mer de så kallade diktaturerna att sticka upp huvudet. Men dessa diktaturer
betyda vanligen ett sprang ur askan i elden. En enda person kan möjligen,
om han tillvällar sig makt och är en förståndig karl, uträtta åtskilligt, men
sa snart lian gått bort till de dödas värld, uppstår samma kaos som förut. Samhället
måste grundmuras på menige mans åskådning och sunda uppfattning, och
en byggnad, som är uppförd pa någonting annat, haller aldrig för framtiden.

Vad här nu begäres är^en skrivelse till Konungen om en omläggning av regeringssättet.
Jag förstår, att ett sadant yrkande inte kommer att bifallas,
men det är i alla fall ett uttryck för den enda utväg, som kan leda till något!
Och i punkt. 2 har jag erinrat om en hel del saker i samband härmed.

Detta är ingen uppfinning av motionären, utan det är som sagt vad vi tala
om överallt på tu man hand, när vi träffas på partilösa ställen. Då skulle
man kunna tycka, att riksdagen, som saken gäller och som vill försvara parlamentarismen
och sålunda måste ta itu med de faror, som hota den i tiden, skulle
vara ett forum framför alla andra, i själva verket det enda forum, där det
kunde uträttas något. Men det är, som om man aldrig någonsin i det mänskliga
hvet vore benägen att börja med sig själv. Konstitutionsutskottet är ett
förnämligt utskott enligt grundlagstiftarnas mening, vilket skall gå till botten
med tingen i allt, som rör vår konstitution. Men för närvarande är systemet
så karakteristiskt avsomnat i konstitutionsutskottets gestalt, att, om man väcker
sådana frågor, som måste grundligt diskuteras, och försöker lägga fram
vad alla tänka, så är utskottet fullkomligt petrificerat: Man kan inte plocka

fram en tanke ur utskottet, utan det vägrar helt enkelt att yttra sig i saken och
SmjLter ,sa^en genom alla möjliga förevändningar. Så har också skett här.

För det första säger utskottet, att motionens egentliga yrkande finns under
punkt 4. Vad är det för ett sätt? När en motionär kommer med olika punkter
och gör olika yrkanden, skall då utskottet ta sig till att se efter vad som är
det egentliga yrkandet och bara yttra sig över detta? Det är ju ett brott mot
grundlagarna och mot konstitutionsutskottets uppgift enligt grundlagstiftarnas
mening. Det egentliga yrkandet, det borde utskottet för övrigt ha förstått av

Onsdagen den 16 mara.

45 Nr 15.

motiveringen, ligger under punkt 1, men denna punkt jämte punkterna 2 och 3
bestås endast med fyra rader i motiveringen i sammanhang med det andra. ning av re skottet

narras sålunda för kammaren helt enkelt. Det är inte motionens egent- geringssättet
liga mening, som kommit till uttryck i punkt 4, men utskottet vill hava det så «''■ »>■
för att utskottet skall få undkomma punkt 1, som uttrycker menige mans tanke (Fort*.''
i detta fall.

Sedan yttrar sig utskottet också bara om punkt 4, och där tar utskottet också
till flykten. Jag har blott tillåtit mig att såsom en opinionsyttring säga, att
här är något, som vi förberedelsevis redan vid denna riksdag kunna besluta.

Punkt 1 syftar mera på framtiden, men i punkt 4 föreslås ett tillägg till regeringsformen
av innehåll, att »medlem av statsrådet skall avgiva sitt rad etter
övertygelse om vad sakens natur samt folkets och landets bästa kräva och e,i av
hänsyn till andra medlemmars mening eller riksdagens förväntade uppfattning».
Då svarar utskottet på den punkten endast: »Kravet, att statsrådets
medlemmar skola avgiva sina råd ''efter övertygelse om vad sakens natur samt
folkets och landets bästa kräva’ har redan kommit till så tydliga uttryck i vår
offentliga rätt, att ytterligare bestämmelser härom icke äro påkallade.» Utskottet
utesluter från citatet huvudsaken, nämligen orden »och ej av hänsyn
till andra medlemmars mening eller riksdagens förväntade uppfattning». Detta
stryker utskottet. Är det verkligen utskottets mening, att ett statsråd inte tar
hänsyn till uppfattningen hos andra medlemmar i statsrådet och att han aldrig
tar hänsyn till riksdagens förväntade uppfattning? Utskottet narras helt enkelt,
det går inte till på det sättet med det nuvarande systemet.

Man kan kalla denna tid för taburettismens tidevarv. Det är ett ord som
passar och säger allt. Här gå vi numera och darra som asplöv för att kunna
få majoritet i riksdagen och måste ha det för att kunna regera. Da kommer
utskottet och talar om att vår offentliga rätt giver så tydliga uttryck för att
så går det inte till. Utskottet narras för att komma ifrån saken. Det är den
allra största fara för all slags framfärd, denna taburettism, sådan den är utbildad
av förhållandena och visserligen icke av några personers egen vilja.

Nu, herr talman, har jag att börja med, då utskottet uppsåtligt underlåtit
att yttra sig över punkt 1 och det yrkande, som där finns, och vilket den huvudsakliga
motiveringen är ägnad, ingenting annat att göra än att 3rrka återremiss
till utskottet för att det, jämlikt riksdagsordningens föreskrift, måtte^ yttra sig
jämväl över punkterna 1, 2 och 3. Jag yrkar sålunda, herr talman, återremiss
på det hela, för att utskottet skall få tillfälle att yttra sig om dessa punkter.

Där står ju »hos Konungen begära», herr von Geijer, och herr von Geijer, som
är ordförande i utskottet, borde veta, att oavsett vilka åsikter man har själv,
så skall en minoritet ha åtminstone värnet av grundlagen, så att dess former
iakttagas och man inte helt enkelt säger, att »det där menar motionären
ingenting med». Jag vet naturligtvis, att kammaren tycker, att det är lönlöst
att återremittera saken till ett avlidet utskott, men i alla fall måste jag för formens
skull yrka återremiss.

Det är ganska underligt för övrigt. Här har talmannen enligt grundlagen
tillfälle att tufsa till en motionär och en talare i alla möjliga situationer. Ett
utskott däremot får vara hur grundlagsvidrigt som helst, utan att talmannen
har någon befogenhet att tillrättalägga det och säga: »Jag kan inte göra proposition
på detta utskottets grundlagsstridiga förslag, utan det återremitteras
till utskottet.» Jag frågade herr talmannen i dag om denna sak, och lian svarade:
»Nej, jag kan inte göra någonting mot ett utskott, jag är maktlös.» Men
en motionär och talare får ju mer ån en gång höra klubban falla.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Das war eine gränsa me Säl bo!

.Tåg tror knappt, att någon av utskottets ledamöter, sedan han satt på

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

'' ii mnläjgning
av regeringssättet -

(Forts/

skolbänken, fåll så pass mycket påskrivet som lian i detta fall fått av herr
Lindhagen.

Det är ett par yttranden, som jag skall återkomma till och som äro betänkliga
nog. Det andra, som herr Lindhagen sade, var personliga saker.

Herr Lindhagen var mycket ond pa oss. Jag kan inte hjälpa, att jag kommer
att tänka på eu liten berättelse av Palmser. den bekante skämtaren. Han drömde
en gång. att han såg tiden, smil var djupt bedrövad, och på tillfrågan, varför den
var så bedrövad, svarade den, att biskopen i Växjö var så ond på den. Vi i utskottet
torde också ha liknande anledning att vara djupt bedrövade: herr Lindhagen
är mycket ond på oss. Men jag undrar, om vi inte i detta fall kunna
vädja till kammaren och fråga, om vi inte nödtvunget måste fatta oss kort angående
sa manga och sa otydligt framställda yrkanden och att vi genom kärnmarens
godkännande härav åter kunna fatta mod.

Vad beträffar herr Lindhagens yttrande, att utskottet narras, skall jag kornina
till det strax. Nu är det blott fråga om återremiss. Jag kan då säga, att
det radde stor tvekan inom utskottet, huruvida motionen som sådan skulle tas
emot, just på grund av punkterna 1, 2 och 3, vilka enligt min och, som jag förmodar,
även kammarens mening innehålla politik och ingenting annat. Det
fjärde momentet innehåller emellertid ett direkt förslag. Jag vill erinra herr
Lindhagen om vad som enligt grundlagen tillkommer utskottet. »Konstitutionsutskottet
tillkommer att granska rikets grundlagar och vallagen ävensom stadgan
om val till riksdagens utskott samt att hos riksdagen föreslå de ändringar
häruti, dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga.» Den fjärde punkten innehailer
verkligen ett förslag om tillägg till grundlagen, men punkterna 1, 2
och 3 innehålla enligt min mening absolut inte något förslag rörande grundagen.
De äro otydligt skrivna utan egentligen något angivet syfte och innehålla
endast allmänna satser om »sanering» och dylikt. Ha herrarna verkligen
läst igenom dessa punkter? Där ifragasättes »en omläggning av regeringssättet
i syfte att sanera det politiska livet och skapa utsikter till bildande av starka
regeringar med stöd av en medveten folkmening». Skall detta verkligen vara
ett förslag till grundlag, som konstitutionsutskottet lämpligen skall kunna behandla.
Jag anser för min del, att något som helst fog för herr Lindhagens anmärkning
mot utskottet i detta fall inte förefinnes.

. Ja.S ?ka11 val kanske, herr greve och talman, i detta sammanhang jämväl gå
in pa sjalya saken. Herr Lindhagen yrkar, att i grundlagen, § 4 regeringsformen,
skulle inskrivas följande ord: »Medlem av statsrådet skall avgiva sitt råd
e.r övertygelse om vad sakens natur samt folkets och landets bästa kräva och
ej av hänsyn till andra medlemmars mening eller riksdagens förväntade uppfattning.
» Beträffande detta säger utskottet, att vår offentliga rätt innehåller
bestämmelser till förekommande av något olämpligt på detta område, vilka äro
alldeles tillräckliga. Redan i den avfattning § 4 har torde den vara tillfyllestgörande:
»Konungen äger att allena styra riket på det sätt. denna regeringsform
föreskriver; inhamte dock, i de fall. här nedanföre stadgas, underrättelse och råd
av ett statsråd vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige
och allmänt aktade, infödda svenske medborgare.» Vill man med grundlagen
gardera mg för att man i regeringen får folk av den art, som herr Lindhagen
begär, sa torde detta i och for sig vara alldeles tillräckligt. Men herr Lindhagen
tiar kanske, förbisett, att även ansvarighetslagen innehåller bestämmelser i
oenna riktning. »Statsministrarna, statsråden, föredragande samt den ämbetsman,
.Konungen allmän befattning med kommandomål uppdragit, skola på sätt
regeringsformen av den 6 juni 1809 föreskriver, uti förekommande regeringsarender,
av vad beskaffenhet de vara må. efter bästa förstånd och övertygelse
rada Konungen till det, som rikets grundlagar likmätigt är. samt i överensstämmelse
med dem, Konungens och rikets förmån befrämja; alltid låta sig vårda om

Onsdagen den 16 mars.

Nr 15.

Konungens makt och rikets ständers samt inbyggares fn- och rättigheter allt
efter vad härom i rikets lagar och författningar är stadgat och förordnat.» Kan
man överhuvud taget verkligen få mera gardering för att få det basta f Det
finnes ingen möjlighet därtill, och det förefaller mig vara nästan en förolämpning,
att man utöver detta skulle inskriva något annat. ,.

Detta är, herr greve och talman, enligt mitt förmenande alldeles tillräckligt
skäl — herr Lindhagen må säga vad han vill — för att yrka avslag pa hans
motion och bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Ja, jag nödgas vidhålla, att utskottet inte yttrat sig över
första- punkten, som innehåller en framställning till regeringen. Herr Leijer ma
vara hur förgrymmad som helst över framställningen och tufsa till den hur
mycket som helst, men den har framförts, och vad som har framförts skall av
utskottet behandlas enligt grundlagens föreskrift. Jag vidhåller sålunda min

uppfattning i denna punkt. . .. ,

Herr Geijer sade, att det var politik, och det skulle man val inte besvara konstitutionsutskottet
med. Konstitutionsutskottet, som just är tillsatt för att vara
ett politiskt utskott och fått i uppdrag att syssla med vår författning, skall inte
befatta sig med politik! Det är för sakens bedömande alldeles likgiltigt vad herr
Geijer tycker om motionen. Han skall ge utlåtande över punkt 1, och han kunde
ju ha hemställt, att motionärens yrkande under punkt 1 skulle avslås, vilket
förmodligen också blivit följden. Det kostar således inte så mycket att följa
grundlagen. Men bara för att få tillfälle att uttrycka sitt förakt för en motions
innehåll, som dock rör en aktuell fråga, som alla tala om, sätter man sig ö\ei
grundlagarna och visar sig vara en så hög myndighet, att man tufsar till och
behandlar en motionär hur som helst, som inte vill blåsa efter utskottets pipa.
Jag måste säga allt detta, därför att den nya tidens nödvändigheter börja tränga
oss in på livet, och de diskuterades också i debatten om föregående betänkande
rätt vidlyftigt. Även där hade utskottet tillåtit sig denna knappa, avvisande
motivering, utan att ge sig in pa livets mening i dessa frågor. Här äT det pa
samma sätt, men här har utskottet till och med underlåtit att avge utlåtande

över själva motionen. .

Vad angår de där sakerna, som redan skulle stå tillräckligt tydligt i grundlagarna
och ansvarighetslagen, så säger jag fortfarande, att där stå många
saker, som inte alls gått i uppfyllelse i det levande livet. Det star ock, att statsråden
skola tillhöra den rena evangeliska läran, men det göra de inte. Högst få.
kanske knappast ett enda, statsråd ha en aning om vad den rena evangeliska
läran verkligen är, men föreskriften står där i alla fall. På samma sätt bär.
Ett statsråd kan inte uppfylla grundlagens bud eller gör det i varje fall icke.
därför att regeringssättet genom förhållandena och av sed är sadant, att var
och en vanligen instämmer med ‘sina kamrater på deras områden, det må i sak
vara hur galet som helst, ty han måste göra detsamma som de. Vidare spelar en
förödande roll vad som gissningsvis anses kunna gå igenom i riksdagen. Det
kan inte gå an i längden att regera ett folk så illa. att det inte finnes en regering,
som vill stå för sin sak utan som, för att kunna halla sig kvar, måste mot
sin övertygelse och mot sitt sunda förnuft eller vad som helst acceptera en oklar
och dunkel kompromiss, som inte går till grunden av någon av samhällets verkliga
grundvalar.

Jag yrkar fortfarande återremiss, herr talman!

Herr Itouterskiöld: Herr greve och talman! .lag begärde ordet under den

siste talarens anförande, då han här gav uttryck åt den uppfattningen, att.

Ang.

eu omläggning
av rtgering88ättet

m. in.

(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

en omläggning
av regeringssättet

m. m.
(Forts.)

utskottet icke fullgjort sin grundlagsenliga plikt att yttra sig över samtliga
punkter i motionen. 6

i ^ar tillfälle att deltaga i detta ärendes slutbehandling inom ut skottet,

men jag var närvarande och deltog i det beslut, som fattades, när utskottet
mottog den till utskottet remitterade motionen. Mottagandet skedde under
den givna och klara, och jag. också tror till protokollet tagna, förutsättningen,
att de tre forsta punkterna icke kunde anses utgöra något annat än en motivering
till den sista punkten. Och under annan förutsättning kunde utskottet
överhuvud icke mottaga denna motion. De tre första punkterna avse ämnen,
som absolut icke tillhöra grundlagen i juridisk bemärkelse, och någon annan ha
vi inom utskottet icke att röra oss med. Det är fråga om grundsatser vid tilllampnmg
av grundlagarna, och detta faller icke inom utskottets verksamhet i
annan man an vid dechargebetänkandets förberedande. Alltså har utskottet
överhuvud taget behandlat motionen fullkomligt grundlagsenlig^ då utskottet i
anledning av motionens remiss till utskottet stannat vid vad motionären själv
sagt i sin sammanfattande fjärde punkt, där han hemställer om ett tillägg till
? f.. rsfferjnffsturnén. Då är det också naturligt, att motiveringen i utskottets
stånkande kommer att hänföra sig till denna hans slutkläm och endast till
aen.

Under sadana förhållanden finner jag, herr greve och talman, en återremiss
till utskottet för att utskottet skulle svara på punkter, vilka icke höra till ut;
behandling överhuvud, icke kunna ifrågakomma utan hemställer om
bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr Lindhagen: Här höra vi nu, hur utskottet gått ännu längre i sin

egenmäktighet än jag någonsin tänkt mig skulle kunna ske. Här beslutar utskottet
att tre punkter, som äro remitterade till utskottet, inte höra till utskottets
behandling.

Då skall utskottet också återlämna dem, ty en motion, som är väckt i vissa
punkter har man enligt grundlagen rätt att få remitterad till något vederbörligt
utskott. Det borde åtminstone ett konstitutionsutskott förstå. Men då
sitter utskottet pa enskild hand och beslutar i själva verket, att denna
motion i dessa punkter inte skall få komma till något utskott. För övrigt vilket
utskott skulle vara mer behörigt än konstitutionsutskottet att behandla
trägen om en omläggning av regeringssättet? Då motionen är remitterad till
utskottet, ar det utskottets skyldighet att behandla alla dess punkter eller också
att återlemna motionen i de delar, som utskottet inte vill behandla.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Jag skall endast tillåta
att påpeka, att da det icke konvenerat motionären att dela sin motion i
en ena för tillfälligt utskott och den andra för konstitutionsutskottet
lian sjalv koncentrerat sin framställning på konstitutionsutskottsdelen. kan
stitutionsutskottet icke förfara på annat sätt.

mig

två,

utan

kon -

Herr Lindhagen: Da herr talmannen inte vägrat proposition på remiss av
den saken och kammaren överlämnat motionen till utskottet, är ett sådant resonemang
av utskottet otillbörligt.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare därpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
overvagande ja besvarad.

Onsdagen den 16 mars.

49 Nr 15.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt
motion om utredning rörande införande av enkammarsystem in. m.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 200, hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla:

1) att regeringen måtte bestämma sig för vissa huvudsakliga riktlinjer för
den av regeringen igångsatta utredningen av förstakammarproblemet samt giva
offentlighet åt sin sålunda intagna ståndpunkt;

2) att i detta övervägande måtte ingå frågan om första kammarens avskaffande; 3)

att den förenämnda utredningen om förstakammarproblemet måtte vidgas
till att, så vitt på grundlagsformerna ankomme, omfatta även en förstärkning
av andra kammarens ställning såsom en effektiv folkrepresentation;
och

4) att berörda utredning även måtte omfatta en därmed sammanhängande omläggning
av regeringssättet och därav påkallade grundlagsändringar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet yttrat:

»Motionen synes, att döma av motiveringen, främst åsyfta första kammarens
avskaffande och införande av enkammarsystem. Förslag i denna riktning
ha vid olika tillfällen, senast vid 1925 års riksdag, avstyrkts av konstitutionsutskottet,
och utskottet har ej funnit skäl att ändra denna sin ståndpunkt.
Vidkommande övriga i motionen framförda yrkanden finner utskottet
de därför anförda skäl icke föranleda tillstyrkande av någon framställning
till Kungl. Maj:t.

Utskottet får alltså hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade avgivits av herrar Engberg, G. W. Hansson, Larsén, Sävström,
Borg och Andersson i Igelboda, som ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Denna motion innehåller fyra olika punkter, som jag

yrkar att riksdagen ville begära utredning om hos Kungl. Maj:t.

Den första innebär, att regeringen måtte bestämma sig för vissa huvudsakliga
riktlinjer för den av regeringen igångsatta utredningen av förstakammarproblemet
samt giva offentlighet åt sin sålunda intagna ståndpunkt.
Den punkten avser, såvitt jag kan förstå, en mycket aktuell och mycket intressant
fråga, som inte behöver betraktas som svävande i det blå utan tvärtom
befinner sig i högsta grad på marken.

Vidare yrkar jag, att i detta övervägande må ingå frågan om första kammarens
avskaffande. Det är den andra punkten. För det tredje hemställes, att
den förenämnda utredningen om förstakammarproblemet måtte vidgas till att,
såvitt på grundlagsformerna ankommer, omfatta även en förstärkning av
andra kammarens ställning såsom effektiv folkrepresentation.

För det fjärde hemställes, att berörda utredning även må omfatta en därmed
sammanhängande omläggning av regeringssättet och därav påkallade grundlagsändringar.

Det ligger väl bra nära till hands, då en regering tillsätter en kommitté för
att hitta på nya grunder för första kammarens sammansättning, att man börjar
hysa farhågor för dessa okända och hotande grunder. Regeringen skall väl i
en sådan viktig fråga själv ha någon åsikt, innan den skrider till ett skickelse Första

kammarens protokoll 1927. Nr 15. 4

Ang. förstakammarproblemet
m. m.

Nr 15. 50

Onsdagen den 16 mars.

Ang. förstakammarproblemet
m. m.
(Forts.)

digert beslut att gå i selen för en omvälvning. Först skall väl regeringen bestämma
sig för om första kammaren behöver ändras och i sådan händelse på
vilka huvudsakliga grunder. Det ha också sex reservanter ansett, men de ha
den underliga uppfattningen, att därför att regeringen tagit detta initiativ, bör
det icke komma i fråga, att riksdagen betecknar detta annat än såsom »märkligt».
Detta är för mig ännu mera ofattligt än utskottets ståndpunkt, ty om
reservanterna tycka, att regeringen förfarit oriktigt, att ej några riktlinjer givits,
borde de väl yrkat bifall till en skrivelse i enlighet med motionens första
punkt. Ehuru reservanterna anse, att Kungl. Maj:t bort lägga sig till med
några riktlinjer, mena reservanterna, att då är riksdagen för förnäm att begära
dem. Det hänger väl inte alls ihop.

Här har utskottet förfarit alldeles som i fråga om den förra motionen, i det
att utskottet sagt, att motionen tyckes, att döma av motiveringen, främst
åsyfta första kammarens avskaffande. Med andra ord, utskottet inskränker
motionen till att egentligen omfatta punkt 2. Men motiveringen betonar att
regeringen bör framlägga grundlinjer för reformen. Vidare utvecklas hurusom
den bör inlåta sig på en granskning av hela författningen. Frågan om
första kammaren kan icke, i fall den senare skall omdanas, lämpligen lösryckas
ur systemet; man måste avväga regeringens, första kammarens och andra kammarens
inbördes ställning. En utredning endast om första kammarens organisation
är, såvitt jag förstår, inte en tillbörlig utredning i detta ämne.

På detta svarar utskottet, att motionen synes »att döma av motiveringen
främst åsyfta första kammarens avskaffande». Där narras utskottet igen,
vilket man finner, om man läser motiveringen.

Och för övrigt är det inte motiveringen ett utskott skall främst fästa sig
vid, utan yrkandena. Vad menar motionen att döma av yrkandena, herr von
Geijer? Det hoppa ni över, ty annars bli ni bet.

Men sedan tillägges rätt och slätt: »Vidkommande övriga i motionen framförda
yrkanden finner utskottet de därför anförda skäl icke föranleda tillstyrkande
av någon framställning till Kungl. Maj:t.» Inga som helst sakskäl
således. Jag får verkligen vädja till kammarens ledamöter, vilken ställning
ni än ha, huruvida icke frågan om ändring av första kammarens sammansättning,
som med synnerligt fog kan sägas hänga ihon med regeringens
och andra kammarens konstitution, är en sådan fråga, där man bör fordra
av konstitutionsutskottet, att det åtminstone i någon mån inlåter sig på själva
saken. Antingen föraktar utskottet — eller rättare sagt dess ordförande, ty
det är ju i vår tid utskottens ordförande, som bestyra motiveringarna, och
sedan följa de andra tämligen blint med utan att resonera — antingen föraktar
utskottets ordförande motionens uppfattning, att detta är en stor och
viktig fråga, eller också saknar utskottet förmåga att bedöma frågan och därför
avstår utskottet från att yttra sig över den. Detta är inte fallet med de enskilda
ledamöterna, ty enskilt diskutera ledamöterna mycket gärna dessa saker
och betyda, att ämnet är viktigt, och ha kloka och förståndiga synpunkter på
detsamma. Men så snart de sammanslå sig till utskott, får saken genast en
annan karaktär! Jag förstår verkligen inte, vad det skall vara för anledning
till en sådan scenförändring.

Herr Hansson, Gustav: Såsom kammarens ledamöter torde finna, har till

detta utlåtande fogats en reservation av herr Engberg m. fl. Denna reservation
överensstämmer till sitt yrkande med utskottets hemställan men skiljer sig
från detsamma i fråga om motiveringen.

Jag ber, herr talman, att i all korthet få yrka bifall till utskottets hemställan
med den motivering, som återfinnes i den av herr Engberg m. fl. avgivna
reservationen.

Onsdagen den 16 mars.

51 Nr 15.

Herr von Heijer: Herr greve och talman! Jag skall först med anledning
av den siste ärade talarens anförande be att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna del. Det torde väl icke vara lämpligt eller ens nödvändigt att
i detta sammanhang närmare gå in på den reservation, som här anförts. Det
torde kanske vara tillräckligt att säga, att åtminstone enligt majoritetens inom
utskottet och således även enligt min mening, är det yrkande, som här framställts,
icke lämpat att framföras i motiveringen till yrkande om avslag å en
motion, utan det skulle väl skäligen kunna komma fram i sammanhang med
dechargen, då man fattar beslut om det, som reservationen syftar på. Det
torde vara tillräckligt att säga detta.

Vad herr Lindhagens anförande beträffar, så vill jag säga utan en skymt
av tvekan, att den motivering, som här beståtts, så kortfattad den månde
vara, är enhälligt beslutad av konstitutionsutskottet och enligt min samt majoritetens
mening fullt lämplig såsom svar på det yrkande, som i motionen här
framställts.

Herr Winberg: Herr talman! Jag skall inte i detta sammanhang ingå närmare
på frågan om första kammarens avskaffande eller dess fortlevnad. Men
det är ett par saker i samband med utskottets behandling av detta ärende, som
kunde vara förtjänta att påpekas.

Såvitt jag förstår, har hela denna fråga blivit snedvriden, och det beror
därpå, att riksdagen själv, ehuru den vid upprepade tillfällen så där i förbigående
behandlat detta spörsmål, aldrig kunnat ena sig om någon ståndpunkt
eller några krav i densamma. Man har erkänt de brister, som vidlåda den
nuvarande representationsformen särskilt visavi första kammaren .men alltid
kommit till negativt resultat. Nu har ju Kungl. Maj :t tagit initiativ, och det
är egentligen ett ofantligt fattigdomsbevis för riksdagens vidkommande, att
riksdagen inte själv kunnat komma med initiativ i fråga om något förslag till
sin organisation och sammansättning utan att Kungl. Maj:t skall göra det.
Kungl. Maj :t har nu gjort det utan att, såvitt jag förstår, hava någon ledning
och upplysning om var riksdagen står i denna fråga. Vid sådant förhållande
förefaller det mig så mycket mera märkvärdigt, att reservanterna verkligen,
när de nu icke anse sig kunna gå med på utskottets utlåtande utan kommit
med en särskild reservation, likväl resonera på det sättet, att de finna ingen
anledning för riksdagen att nu komma med någon annan erinran än »att det
måste betecknas som märkligt, att Kungl. Maj :t inte funnit nödigt att vid
igångsättandet av en dylik utredning ge några som helst direktiv för dess
verkställande». Såvitt jag kan förstå, hade det varit riktigast både ifrån
utskottets men framför allt ifrån reservanternas sida, att man nu då man vet,
att problemet i alla fall upptagits på initiativ av Kungl. Maj:t, åtminstone kommit
med något slags direktiv från riksdagens sida. Det hade väl varit i synnerlig
grad påkallat. Jag kan inte förstå, vad den utredning rörande bland
annat förstakammarproblemet, som nu av Kungl. Maj :t igångsatts, egentligen
skall kunna komma till för resultat eller följa för riktlinjer, då för det första
Kungl. Maj:t icke angivit några sådana riktlinjer och för det andra riksdagen
själv inte vet. vad den i detta ärende vill. Följaktligen torde väl det hela ha
tillkommit, för att man på kortare eller längre tid skall kunna få hela problemet
avskrivet.

Nu tror jag inte, att det tjänar så mycket till vad man än yrkar i detta sammanhang,
men såsom ett uttryck för att det ändå behöves något annat från riksdagens
sida än blott välvillig väntan på att Kungl. Maj:t. skall lösa problemet
rörande riksdagens organisation, och något annat än bara ett konstaterande,
att Kungl. Maj:t gjort något »märkligt», skall jag be att få yrka bifall till
den i ämnet väckta motionen.

Ang. förstakammarproblemet
m. m.
(Forts.)

Nr 15.

Ang. förstakammarproblemet
m. m.
(Forts.)

Ang.

tullen å jäst
m. m.

52 Onsdagen den 16 mars.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom i fråga om motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gäves, hade i avseende på det under behandling varande utlåtandet
yrkats dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla den-i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med sistnämnda båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i konstitutionsutskottets utlåtande nr 11
godkänner utskottets yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning av väckt
motion om upphävande av tullen å jäst.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 92, hade herr Jonsson hemställt, att riksdagen måtte besluta upphäva gällande
tullsats å jäst.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med anledning av
det förslag som i förevarande motion framlagts och med beaktande av vad
motionären till stöd för sitt yrkande anfört, verkställa undersökning angående
de verkningar på prisbildningen, som den inom jästfabrikationen pågående eller
genomförda trustbildningen utövat, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Reservationer hade anförts

1) av herr Johan Nilsson i Kristianstad, herr Boman, friherre Beck-Friis
samt herrar Bengtsson i Kullen, Nyländer, Israel Holmgren och Johansson i
Krogstorp, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i

Onsdagen den 16 mars.

53 Sr 15J

reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande motion
II: 92 av herr Jonsson, om upphävande av tullen å jäst, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Wohlin och Nilsson i Hörby, vilka ansett den förevarande frågan
vara av natur att böra prövas i samband med en framtida allmännare
revision av tulltaxan samt att tillräckliga skäl saknades att för närvarande tillstyrka
någon riksdagens skrivelse i ämnet;

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr greve och talman! I förevarande
motion hemställes, att riksdagen måtte besluta att upphäva gällande tullsats
å jäst. Motionären anför i motiveringen en mängd siffror, med vilka han
vill fastslå, att de kapitalinvesteringar, som gjorts i jästindustrien, .betydligt
ökats under de två senaste decennierna, och han tager denna sats till intäkt för
påståendet, att industrien ifråga har ett betydligt större kapital att förränta än
som enligt hans uppfattning skulle vara nödvändigt. Detta kapital har, enligt
vad han antager, tillkommit dels genom direkta inbetalningar, dels genom utsläppande
av gratisaktier.

Jag kan ingalunda konstatera, huruvida dessa uppgifter äro absolut riktiga,
men detta är ju en ganska vanlig utveckling inom olika industrier, och jag
menar, att om förtjänster och inbesparingar gjorts och utvidgningar behöva
göras, så ligger ju ingenting oriktigt i att man på det sättet utvecklar en industri
i stället för att kanske göra alltför stora utdelningar direkt till aktieägarna.

Vidare kan det också hända, att motionären i alltför hög grad bortsett från,
att denna industri sysslar med en hel del andra saker än enbart jästfabrikation.
Den har sysslat med tillverkning av åtskilliga produkter, som stå denna fabrikation
ganska nära men som hittills också krävt nedläggande av ganska stort kapital,
vilket i sin ordning kanske också inverkat på företagets vinst.

Den egentliga orsaken till att denna fråga nu tagits upp synes vara, att det
stora bolag, som huvudsakligen haft hand om fabrikationen av jäst, har inköpt
några mindre bolag, som uppstått under senare år och därigenom koncentrerat
hela verksamheten på en hand. Man befarar då, att bolaget skulle begagna sig
av denna sin nya och starka ställning till att i avsevärd mån uppskörta konsumenterna
och tillgodogöra sig alltför höga priser på jäst. Emellertid har det
icke kunnat påvisas, att så är förhållandet och emot själva systemet, att man
koncentrerar en industri på detta sätt synes egentligen från principiell synpunkt
sett icke någon anmärkning vara att göra. Tvärtom framkomma ju rätt ofta
anmärkningar mot att vi hava alltför många industrier av olika slag och att
dessa massor av fabriker i sin ordning bidraga till att priserna på vissa slag av
varor äro alltför höga, därför att man genom denna sönderdelning får alltför
stora administrationskostnader och alltför höga omkostnader av annat slag, som
givetvis kunna begränsas, ifall man kan centralisera verksamheten. Sålunda
går man här fram med ett argument, som vid många andra tillfällen användes
i alldeles motsatt riktning.

Inom utskottet har man försökt inhämta upplysningar från konsumenthåll,
huruvida några verkliga anledningar finnas till anmärkning mot den prissättning,
som för närvarande tillämpas av försäljarna av pressjäst. Utskottet har
därvid fått upplysningar från olika konsumenter, bland annat från organisationen
för de större bageriidkarna och även från ett sådant företag som kooperativa
förbundet, vilket sistnämnda ju i regel brukar bevaka konsumenternas intressen.
Därvidlag ha framkommit samfällda uttalanden, att det inte för närvarande
finns någon egentlig anledning att göra anmärkning mot den prispolitik, som
nu här föres.

Inom utskottet har trots detta en knapp majoritet ansett, att det skulle vara
säkrast att skriva till Kungl. Maj:t i ärendet. Detta har jag för min del liksom

Ang.

tullen å jäst
m. m.
(Förta.*)

Nr 15. 54

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

tullen å jäst
m. m.
(Forts.)

en del andra reservanter icke funnit anledning till, och vi ha inte kunnat gå med
på detta. Efter det utskottet resonerat åtskilligt i ärendet, har utskottet kommit
med sitt starkaste argument, nämligen att man är rädd för, att det under
den närmaste framtiden inte skall finnas någon konkurrens, och att jästfabrikerna
således skola, begagna sig av sin maktställning och tillämpa för höga pris.
Men det synes mig, som om man i varje fall skulle kunna vänta och se till, huruvida
denna farhåga också kommer att förverkligas. Från jästfabrikernas sida
har vid resonemang,, som man fört med representanter för dem, framförts det
argumentet, att det ingalunda är deras avsikt att göra detta, utan tvärtom har
deras avsikt varit att genom den sammanslutning, som åstadkommits, få till
stånd en prispolitik, som kan vara skälig och som på intet sätt kan göras till
föremål för anmärkning från konsumenternas sida.

Nu är det ju. dessutom så, att regeringen har i sin makt att, med stöd av den
kartellagstiftning, som redan finnes, ingripa och kontrollera prisbildningen på
detta område, om fog härför skulle finnas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig,
varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr Björnsson: Herr talman! Den motion, som givit anledning till detta
utskottsutlåtande, har till utgångspunkt det förhållandet, att en praktiskt taget
fullständig förtrustning ägt rum inom den svenska jästindustrien genom koncentrationen
i slutet av förra året. Då inköptes nämligen ett par enskilda fabriker
eller bolag, som dittills drivit en skarp konkurrens med det stora jästbolaget.

Nu har den föregående ärade talaren erinrat om, att det kan vara till fördel,
om en sådan koncentration verkligen genomföres, så att tillverkningen därigenom
kan drivas mera rationellt, och detta har utskottets majoritet ingalunda i
sitt utlåtande på något sätt velat bestrida. Men utskottet har funnit, att resultatet
av denna sammanslutning, som naturligtvis kostat en del pengar, ganska
stora summor förresten, kan komma att bli kännbart för konsumenterna, och
man kan påvisa, att det på många håll inträtt en högst avsevärd prisförhöjning
efter sammanslutningen. Jäst betingade åtminstone på vissa håll, där konkurrensen
var skarp, ett pris av 60 öre per kilogram, innan sammanslutningen genomförts.
På åtskilliga håll har priset sedan dess höjts med ända till 30 öre per
kilogram eller 50 %. Så lär exempelvis vara fallet i trakten av Gävle. I Skåne,
där den andra nyligen inköpta fabriken var belägen, har priset höjts med upp
till 25 öre per kilogram, åtminstone då fråga varit om smärre partier.

Detta kan naturligtvis i och för sig inte vara något bevis på att det nuvarande
priset är för högt. Det är ju möjligt, att jästfabrikerna tidigare sålt sin vara
till underpris på grund av den skarpa konkurrensen. Men i varje fall är det ett
förhållande, som ger vid handen, att goda skäl föreligga att redan på ett tidigt
stadium ägna denna företeelse nödig uppmärksamhet. Man kan visserligen göra
gällande, att jästpriset nu inte är högre än före kriget, men detsamma gäller en
hel del andra varor. Jag undrar, om den föregående talaren låtit nöja sig med
ett sådant resonemang, om det gällt till exempel en sådan artikel som bilar. Man
får inte glömma, att under sista åren inträffat åtskilliga förhållanden, som
gjort, att priset helt naturligt nu måste vara lägre, åtminstone relativt taget,
än förr. Man använder en helt annan råvara nu än förr. Man använder en avfallsprodukt
från sockertillverkningen, nämligen melass. Man har helt andra
produktionsmetoder nu o. s. v. För övrigt tillkommer en omständighet, som gör,
att man inte bör betrakta priset på denna vara isolerat för sig. Vid jästtillverkningen
får man som biprodukt sprit, Såsom torde vara bekant från många de -

Onsdagen den 16 mars.

Nr 15.

batter i denna kammare är priset på jäst beroende pa vad fabrikerna erhålla för
spriten. I detta fall befinna sig jästfabrikerna i en privilegierad stallning närmast
på den grund, att det pris, den får för sill råsprit skall sta i viss relation
till det pris som potatisbrännarna erhålla för av dem tillverkad sprit.

För att något åskådliggöra vad detta betyder kan jag ju erinra om, att dessa
iästfabriker för närvarande få för 50-procentig råsprit ett pris av något over
30 öre pr liter under det att våra sulfitfabriker för sitt motorbränsle (motorsprit)
ej får mer än hälften så mycket. Jag tror således, att man ej gor sig skyldig
till överdrift, om man säger, att dessa fabriker för sin sprit fa ett pris, som
är ungefär dubbelt så högt som världsmarknadens. Det finnes således åtskilliga
anledningar att misstänka, att de nu tillämpade priserna pa jäst äro tor noga,
äro högre än de böra vara för att täcka tillverkningskostnaderna och ge skalig
vinst, och då är det naturligtvis all anledning att taga under omprövning, huruvida
ej det tullskydd, som nu råder för denna vara, är sa högt, att ett tor högt
pris möjliggöres endast tack vare tullskyddet. „..

Jag vill erinra om den ekonomiska betydelsen av detta tullskydd. Det förbrukas
här i landet omkring 7 1h miljoner kilogram jäst per år, och tullskyddet
betyder, då det utnyttjas helt, en summa av ungefär1lt miljon kronor årligen
Inom den ramen hava således jästfabrikerna möjlighet att uttaga ett
merpris jämfört med världsmarknadspriset. Naturligtvis måste det reduceras
med den prisförhöjning på råvaran, som betingas av tullen pa mellass. #

Bevillningsutskottets majoritet har således icke. påstått, att de utredningar,
som inom utskottet hava kunnat verkställas, ha givit till resultat, att jasttrusten
utnyttjat tullen på obehörigt sätt, men det är ingalunda uteslutet, att sa ar fallet,
och det har förekommit sådana omständigheter, som gorå det sannolikt, att
man för framtiden bör räkna med en sådan möjlighet. Då vill det förefalla, som
om det skulle vara av vikt, att Kungl. Maj :t ägnade denna fråga sin uppmärksamhet,
och jag vill gentemot den föregående talaren saga, att vad^han yttrade
om kooperativa förbundets konsumentvårdande uppgift har ej pa något sätt
kunnat övertyga utskottsmajoriteten om att den borde avstå från att begära en
sådan undersökning, vartill Kungl. Maj:t har laglig befogenhet pa grund av
gällande lagstiftning. Detta är ej heller fallet med de upplysningar vi ha fatt
från vissa bageriidkare eller rättare sagt från en sammanslutning mellan vissa
bageriidkare, vilka förklarat, att de ej för närvarande ha någon anledning till
missnöje. Jag tror, att kammaren senare får höra, att detta ej pa något sätt ar
uttryck för en enhällig mening bland våra bageriidkare.

Jag vill erinra om, att man från ganska talrika riksdagsrepresentanters sida
helt nyligen ville, att riksdagen skulle göra en påminnelse angående en tidigare
riksdagsskrivelse med begäran om undersökning av galoschindustnen, och som
bekant avstod man från det endast med hänsyn till vissa handelspolitiska förhållanden.
Jag är övertygad om, att i fall ej dylikt skäl hade förelegat, det hade
blivit en mycket stor majoritet för ett förslag till skrivelse med begäran om undersökning
av galoschindustriens prispolitik för närvarande. Da man vet detta
och vidare vet, att en sådan undersökning alltid kräver sin tid, samt att den, om
den visar sig ej giva anledning till några förslag till ingripanden, i värjo tall
ej gör någon skada, föreställer jag mig. att kammaren gör klokt i att rösta för
utskott små joritctens förslag, vilket enligt vad jag nyss hört antagits av andra

kammaren med stor majoritet. . ,

Herr talman, jag skall därför be att få yrka bifall till bevillningsutskottets

förslag.

Med herr Björnsson förenade sig herr örne och herr Carlsscm, Carl.

Herr Wolilin: Det rör sig här om en starkt kartelliserad industri, som

praktiskt taget har herraväldet över den svenska marknaden. Jästindustriens

Ang.

tullen å jäst

(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

Ang.

tullen ä jä
m. ra.
(Forte.)

* £SS!nilig nhar “öfejorts genom det nuvarande icke alltför låga tullskyddet
pa denna artikel. Det är vid sådant förhållande ganska naturligt,
att saval en motionär som aven majoriteten inom bevillningsutskottet velat
låta undersöka fragan huruvida denna förtrustade industri för en prispolitik,
som kan anses vara skalig och ur konsumentintressets synpunkt rimlig Jag

Slar- ÄttnjnfnUatt “a*n*,in?r ^,gäller starkt kartelliserade industriel
a Jet med ett visst tullskydd, bor ha sin uppmärksamhet riktad på
deras pnspolitik, och jag delar likaledes åsikten, att man där ofta möter
enser till en prissättning som ej i allo överensstämmer med samhällets
nj tta. Jag sympatiserar således i vissa hänseenden med den tankegång, som
ligger till grund för utskottets hemställan i detta fall. Då jag likväl icke
.^nvelseforskget, sa ar det av den anledningen, att vi numera fått
en särskild lagstiftning angående monopohstiska sammanslutningar, som i just
sadana falk varom har ar fråga, ger Kungl. Maj:t befogenhet att ingripa.
Denna speciella lagstiftning har redan vid ett tillfälle tillämpats. Den består
fortfarande och den kan av Kungl. Maj:t när som helst, då Kungl. Majd
finner pnsforhallandena inom en viss industri, som är förtrustad, vara värda
uppmärksamhet, återigen tillgripas. Herr Björnsson ansåg ju icke, att just
stömJhm “lsf°/hallaijden l fråga om prissättningen på jäst kunde med befVirp
,dh t kons^ateras utaa att sadana möjligen först i en framtid skulle kunna
ST’ Detforefaller mig da så mycket riktigare att i detta fall låta
r“g‘; lu-aj.t följa prisbildningen pa jastmarknaden och, om så befinnes nödigt,
taga initiativet till eu undersökning av jästtrusten. Jag finner emellertid
att i den reservation, som av utskottets ordförande m. fl. avgivits vid detta
Ä clcn Sa/,Seno bkvlt.lntagen, att »utskottet genom förfrågningar fått
deri uppfattning, att något missnöje med svenska jästfabriksaktiebolagets prissättning
icke nu rader». Detta anser jag vara ett något för starkt förtroendevotum
för den ifrågavarande trustens prispolitik, och jag har. som framhår

vttrande11^^’ iejllku?nat °ltrai''f en motivering, som innehåller ett sådant
yttrande. Det skulle kunna medföra, att man i fortsättningen finge se liknande
fortroendevota for andra trusters prispolitik, vilka man dock icke inom
bevillningsutskottet mera ingående undersökt. Av detta skäl har jag, som frampå
■aVvuaniandjt’ underskrivit den nu nämnda reservationen, utan i
ett särskilt yttrande uttalat, att for närvarande en riksdagsskrivelse vore obei
a faster uppmärksamheten på att herr Nilsson i Kristianstad icke
heller yrkade bifall till reservationen, utan inskränkte sig till att yrka av insfämma

°ttetS kemställan'' ock * detta yrkande om avslag ber jag att få

Herr Björnsson: Herr talman! Den siste ärade talaren måtte ha missförstått
mig. da lian påstod, att jag sagt, att det ej finnes några skäl nu att gorå
anmärkning beträffande jasttrustens pnspolitik. Det har jag åtminstone aldrig
velat saga och jag hoppas, att jag ej heller sagt det. Jag sade visserligen, att
jag ej fatt magra bestämda bevis för att trusten missbrukat sin ställning men
jag bär a andra sidan sorgfälligt velat akta mig för att påstå motsatsen och. såytt
jag f oi star, skulle ett bifall till det yrkande, som är framställt av herr
Johan Nilsson, i själva verket innebära, att kammaren förklarade, att det ei nu
linnés någon anledning att ens misstänka, att missförhållanden beträffande prispolitiken
aga ram. Det vill jag ej för min del vara med om, och därför har
ntetanSlUht mlff bU den memng’ som inom bevillningsutskottet vunnit majo Det

forvanar mig ganska mycket, att den siste ärade talaren numera har ett
helt annat förtroende till Kungl. Maj ds vaksamhet, då det gäller Hilster än
han och hans meningsfränder lade i dagen, då det gällde t. ex. kvarnföreningens

Onsdagen den 1& mars.

57 Nr 1&.

politik. Det är mycket sant, att Kungl. Maj:t numera på grund av den nya
trustlagstiftningen har erforderliga maktmedel till sitt förfogande, men det m m
förhåller sig väl med den lagstiftningen som med all annan lagstiftning, att det (Forts.)
ej är nog att den finnes till, den bör också begagnas. _ Kungl. Maj :t kan icke
tänkas i samma grad som enskilda på alla näringslivets skiftande områden
följa med prisutvecklingen. Man kan därför icke begära, att Kungl. Maj :t verkligen
skall följa med och ägna sin uppmärksamhet särskilt åt en sådan trust
som denna, om ej särskild anledning finnes, och sådan anledning finnes, allra
minst, om föreliggande förslag nu avslås. Jag tror därför, att det är synnerligen
väl befogat, att riksdagen just genom den nu föreslagna skrivelsen fäster
uppmärksamheten på, att här möjligen finnes åtskilligt att anmärka, även om
utskottet ej direkt har kunnat bevisa, att så är fallet.

Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Jag skall bara be att få intyga, att

när jästtrusten inköpt de två enskilda fabrikerna, var dess första åtgärd, jag
tror dagen efter det köpet var avslutat, att höja priset på jästen med icke mindre
än BO öre per kilogram, och man stod där undrande och spörjande: när skall
nästa höjning komma? Saken blev aktuell för Sveriges bageriidkareförening,
som allvarligt upptog spörsmålet, om man skulle anse sig nödsakad att starta
egen jästfabrik.

Nu är det sant, vad som säges från reservanternas sida, att jästtrusten inte
för närvarande visar några tendenser till att höja priset, men man är ju inte
säker på hur länge det förhållandet kommer att bestå.

För min del har jag den bestämda uppfattningen, att det vore lyckligt, om
riksdagen i detta fall bifölle utskottets förslag. Därmed har man ju inte gjort
jästbolaget någon skada. Är det så, att priset är skäligt, är det ingen människa,
som kommer att slå ned på jästbolaget.

Jag tror sålunda, att i och med ett sådant beslut skulle den frestelse vara
undanröjd, som nu kan finnas för jästbolaget att ytterligare höja sina priser.
Samtidigt skulle också de större jästförbrukarna, för vilka frågan givetvis är
av rätt stor ekonomisk betydelse, komma i en säkrare ställning än för närvarande.

Herr talman! Jag anser därför, att riksdagen inte begår någon orätt emot
jästbolaget, om den bifaller utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
jämlikt de därunder framkomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Nr 15. 58

Onsdagen den 16 mars.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § i lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av
utländsk domstols beslut; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
behörighet för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär förrättning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

viss ^ändring Föredrogs ånyo första lagutskottets_ utlåtande nr 22, i anledning av väckt
i lagen om jn°tlon om befogenhet för domstol att i vissa fall förordna god man att å boaktieboläg.
lagsstämma föra talan för aktie.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 34,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr JSoMCin föreslagit, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl.
Maj :t täcktes utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
i lagen om aktiebolag, att domstol skulle för vissa fall kunna förordna god
man att å bolagsstämma föra talan för aktie.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Boman: Herr talman! I egenskap av motionär skall jag be att få
yttra några ord.

Den motion, jag väckt, åsyftar en skrivelse för att söka förebygga de ganska
allvarliga olägenheter, som föreligga, därigenom att lagen i vissa fall angående
beslut å bolagsstämma uppställer så stränga krav, nämligen att aktiestocken
antingen i sin helhet eller i vissa fall till minst tre fjärdedelar, om
man därvid är om beslutet ense, skall vara representerad.

. Utskottet erkänner, att det må vara sant, att det kan visa sig omöjligt att
vinna kännedom om alla aktieägarna, till följd varav åtskilliga aktier bli orepresenterade
och ett åsyftat beslut ej kan åstadkommas.

Detta erkännande antecknar jag med tillfredsställelse, ty det finns dock vissa
beslut, för vilka alla aktieägares deltagande fordras, beslut, som kunna vara
ganska önskvärda och till gagn för bolaget men som inte nu kunna genomföras.
Utskottet framhåller emellertid, att genom den lagändring, som skedde 1924,
bär eftergift skett i vissa fall, så att nu kräves för åtskilliga viktiga beslut
blott, att tre fjärdedelar av aktiestocken äro representerade. Det är naturligtvis
sant, att det därigenom bär inträtt någon lindring, men dock är man ju alltjämt
ganska fordrande, när det gäller t. ex. ett beslut, som avser föremålet för
bolagets verksamhet. Där kan behövas en ändring till gagn för alla. I praktiken
reder man sig numera ändå, ty i bolagsordningar, som äro antagna under
de sista tio, tjugo ^åren har man i regel föreskrivit, att om bolaget är bildat för
att driva t. ex. sågverksrörelse, så skrives i bolagsordningen sågverksrörelse

Ang.

tullen a jäst
ra. ra.
(Forts.)

Onsdagen den 16 mars.

59 Nr 15.

och annan därmed förenlig verksamhet. Med det tillägget är man ganska oberoende
av lagparagrafen i fråga, ty rörelse, som är förenlig med annan verksamhet,
är ett begrepp, som täcker nästan allting. I en del mycket gamla aktiebolags
stadgar finnes emellertid inte något dylikt tillägg, och där är man
stängd. I praktiken reder man sig där pa sa sätt, att antingen styrelsen vidtar
åtgärden ändå, om den är klok, och helt lugnt tar ansvaret — da ingen stä -ler styrelsen till svars därför, går det bra —, eller också väljer man den tor men,

att man bildar ett dotterbolag. . „ ,

Jag tycker emellertid, att det vore önskvärt, att lagen utformades efter levande
livets förhållanden på detta område. Jag vill inte kränka de små aktieägarnas
rätt, men jag anser, att man dock inte skall underlåta att anpassa lagstiftningen
efter utvecklingen, och utvecklingen går emot störa aktiebolag, sa
att även företeende av tre fjärdedelar av aktiestocken i manga tall numera

blir praktiskt taget omöjligt. .t „

Utskottet har avstyrkt min motion och gjort det uttalandet att den r rag
satta ytterligare lättnaden inte är i någon högre grad erforderlig. .Detta uttalande
tar jag som ett erkännande, att den i viss grad kan vara erforderlig, oc
lag vågar hoppas, att en blivande revision av aktielagstiftningen kommer att
på ett eller annat sätt tillgodose det syftemål, åt vilket jag i min motion gav
uttryck.

Så som ärendet ligger, gör jag intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående viss ändring av
bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens lans lappmark,

nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i 28 och 30 §§ lagen om allmän
pensionsförsäkring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av yackta
motioner angående ändring i grunderna för bestämmande av pensionstillägg
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna nr 64 i första kammaren av herr Jeansson och
nr 27 i andra kammaren av herrar Olsson i Ramsta och helna.

I motionen nr 64 i första kammaren hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla om utredning huruvida och
i vilken omfattning understöd från donationer, välgörenhetsfonder och dylikt,
som stode under kommunal myndighets förvaltning och av sådan utdelades,
icke skulle medräknas som inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg oc
understöd enligt pensionsförsäkringslagen, ävensom att Kungl. Maj d matte tor
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I

I motionen nr 27 i andra kammaren hade föreslagits, att riksdagen måtte
besluta i skrivelse till Kungl. Majd hemställa om utredning, i vilken om t ältning
gratialer eller pensioner i naturaprodukter eller kontanter till arbetare Iran

>iss ändring
i lagen om
aktiebolag.
(Korti.)

Om ändrade
bestämmelser
ang. pensionstillägg.

Nr 15.

Onsdagen den 16 mars.

arbetsgivare icke skulle medräknas som inkomst vid bestämmandet av pensionsår-
pen- tillägg, °ch_ att lör riksdagen framlägges det förslag, vartill utredningen
sionstillägg. gäve anledning.

(Forts.)

c+"TlfSk0uet }iiane 1 det ^ ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t under förutsättning att en revision av allmän omfattning av pensionsförsäkringen
komme till stånd, måtte i samband därmed låta de frågor som
berördes i förevarande motioner I: 64 och II: 27, bliva föremål för en all kunde11

föera1nTedaaVenS°m ^ nksdagen framlä&ga de förslag, vartill utredningen

Herr Östergren: I anledning av detta förslag från utskottet ber jag att få
saga nagra fa ord. b

Syftemålet med här ifrågavarande motioner är ju att bereda lättnad för pensionärer,
som åtnjuta understöd eller pensionstillägg av resp. 210 och 225 kronor
JNu veta vi, att enligt pensionsförsäkringslagen detta tillägg utgår oavortat
endast till pensionstagare med högst 50 kronors årsinkomst; har vederborande
pensionstagare inkomst därutöver, får han vidkännas avdrag å understödet
eller pensionstillägget med sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten
överstiger 50 kronor.

Motionärerna ha nu velat hjälpa dessa pensionstagare genom att föreslå, att
6ui 61 p0aturaformaner o. d. ävensom sådana bidrag, som komma ifrån fonder
vi ka sta under kommunal myndighets förvaltning, icke må medräknas såsom
inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg. Förslag i denna riktning har
ju aven tidigare motionsvis framkommit. Jag vill erinra om att för tre år sedan
väckte jag en motion, däri jag bland annat yrkade, att den s. k fria inkomsten
skulle hojas i syfte att bereda dessa fattiga en lättnad. Den utredning
som ioljde pa denna motion, var mycket välvillig och ganska omfattande, men
pa grund av de utfästelser, som pensionsstyrelsen då lämnade, att den tänkte
koiurna med en snar utredning av hela folkpensioneringsfrågan, avstyrktes av
utskottet det förslag om skrivelse, som var framställt i motionen. Utskottets
hemställan blev ock av kamrarna bifallen.

„Nu föreliggande förslag anser jag innebära ett stöd för den mening jag den
gången i min motion gjorde mig till tolk för, att den s. k. fria inkomsten bör
oj as men da rem ot kan jag inte finna, att det rätta skulle vara att endast höja
den pa satt^i nu förevarande motioner är föreslaget, nämligen att endast vissa
naturaförmåner och vissa bidrag från fonder inte skulle behöva medräknas som
inkomst. Det linnés ju en väldig mängd sådana understödstagare, som inte
aro i den formanliga ställningen, att de åtnjuta gratial från sin förre arbetsgivare
eller bo i samhällen, där dylika fonder finnas tillgängliga, så att de komma
i åtnjutande av sadana understöd, som det här är fråga om. Och de som
£enimkV åtnjutande av sådana understöd, kunna ju inte draga sig fram på
det lilla bidrag, som fas ifrån pensionsstyrelsen. Om de då genom bärplockmng
genom arbete i tradgardar under sommaren eller på dylikt sätt kunna tjäna
ett eller annat hundratal kronor, skall deras pensionstillägg minskas för varje
total krono!, de tjäna genom detta sitt trägna arbete. Jag anser därför, att
om det skall bil något verkligt åtgjort i denna sak, bör den s. k. fria inkomsten
hojas, sa att aven de som inte äro i tillfälle att få något understöd ifrån fonder
ma kunna bliva hjalpta. Därigenom uppmuntrar man arbetsviljan. En fatdärförDnlSka’
S°m V1 1 arketa ock förtjäna någonting, blir då inte bestraffad

Jag har endast velat framhålla dessa synpunkter i detta sammanhang och
hoppas, att den utredning, som är ifrågasatt i syfte att åstadkomma en omlägg -

Onsdagen den 16 mars.

61 Nr 15.

ning helt och hållet av pensionsförhållandena till förbättring av desamma, må Om ändrade
komma till stånd så fort som möjligt. pen-T

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Eöredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § första stycket andra punkten i lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

m. m.; samt . . . . .... .

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna andra lagutskottets memorial
nr 20, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande andra lagutskottets
utlåtande nr 3 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropnationsnämnd.

Herr Åkerman erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag her
att få framställa eu interpellation. . _ . . interpellation

Med åberopande av den utav kammaren denna dag i ordensfragan godkända ang% ordensreservationen
till konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, varigenom kammaren väsendet.
ansett det synas böra vara regeringens sak att, om och när den finner tidpunkten
inne, vidtaga de mått och steg, regeringen i förevarande fråga prövar påkallade,
tillåter jag mig anhålla om kammarens tillstånd att fa till statsministern
framställa samma fråga, som år 1913 riktades till statsminister Staaff,
nämligen:

Anser regeringen, att ordensväsendet är ägnat att hos landets ämbetsmän och
övriga framskjutna medborgare främja demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper,
eller håller ej regeringen snarare före, att omförmälda, vid
sidan av grundlagarna uppkomna institution bör väsentligen avskaffas, och kan
något intresse från regeringens sida påräknas för denna angelägenhet?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
dessa, nr 201 till jordbruksutskottet, nr 202—207 till första särskilda
utskottet, nr 208 till statsutskottet och nr 209 till bankoutskottet.

Avgåvos och hänvisades till första särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 234, av herr Fehr m. fl., angående ideella föreningars och stiftelsers
skattskyldighet;

nr 235, av herr Johansson, Johan Peter, angående understödsföreningars
skattskyldighet; samt

Nr 16. 62

Onsdagen den 16 mars.

nr 236, av herr Åkerberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till
lorordning om kommunal progressivskatt.

_ Avgåvos och hänvisades till andra särskilda utskottet nedannämnda motioner: nr

237, av herr Larsén m. fl.,

nr 238, av herr Pålsson,

nr 239, av herr Dalberg, samt

nr 240, av herr Åkerberg,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av det
högre skolväsendet m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 8 angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under
nksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande för
statens räkning av den Dala—Hälsinglands nya jämvägsaktiebolag tillhöriga •
järnvägen mellan Orsa och Bollnäs m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av viss
del av statslån till Slite—Koma järnvägsaktiebolag m. m.;

„..nr i anledning av _ Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
förfallen del av statslån till Skövde—Axvalls järnvägsaktiebolag m. m.; samt

nr 06, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av vissa
av postmedel felaktigt utbetalda belopp;

bevillningsutskottets betänkanden:

n?„27> ^ anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes nostavgilter; nr

28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om vissa ändringar i förordningen
den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och
vete;

ni 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om viss ändring i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid
aterutförsel av utländsk vara;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad lydelse

av t? 4 r) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkom mande

varor i syfte att bereda tullfrihet i vissa fall för utländska luftfartyg
även vid egentlig inrikes trafik;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)

med tulltaxa för inkommande varor, m. m. (tullfrihet för personal vid utländsk
beskickning m. m.) ;

. nr i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa dels ock väckt motion om tullfrihet för lithiumhydrat
och lithiumoxid;

nr 33, i anledning av väckt motion om tullfrihet för ämnen till korsningsspetsar
samt till fjäder- och växeltungor; samt

Onsdagen den 16 mars.

63 Hr 15.

nr 34, i anledning av väckt motion om ändring av tullen å elektriska centralställverk
och delar därtill m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden: _ _ .

nr 21 i anledning av väckt motion om vissa ändringar i värnpliktslagen;
nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i varnpliktslagen,

SaiRT 23, i anledning av väckta motioner om viss ändring i värnpliktslagen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare ersättning
till M. Nylén för ett av staten övertaget kaffeparti järn te i amnet

väckta motioner; , . . „ .... • i

nr 20, i anledning av väckt motion angående prissättningen a tjarved inom de

sex nordligaste länens kronoparker; „ ... .... .

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en

kronan tillhörig fastighet i Umeå; „ . ... • • „

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark; . „ . .... , ^ ,Qrntl„t

nr 23, i anledning av väckt motion angående upprättande av en nksstambok

för avelsdjur av ardennerras; ... , ... .

nr 24 i anledning av väckt motion om övertagande for statens rakning av
vissa utav landsfiskalen Axel Fredricsson för hans dåvarande tjansteboställe
tecknade andelar i ortens elektriska distnbutionsförening; samt

nr 25, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av Kungl. Maj ds
under nionde huvudtiteln gjorda framställning angående bearbetning av material
från riksskogstaxeringen jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr förste vice talmannen medgav kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande pa aftonen, finge nedtagas.
__

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.44 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 15. 64

Fredagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Thyrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

penningsédde;dsfmtlaS ^ ^ innefattande förbud att sP*i«3a efterbildning av

nr 221, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen
deri 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk.

Herr statsrådet Pettersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
gående anslag till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m.

nr 225, anm.

Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

ni an£aRn^e anordnande av en allmän jordbruksräkning; och
nr 219, angående ny lantmäteritaxa.

Justerades protokollen för den 12 och den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring av bestämmelserna
angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns lappmark;

nr 83, i anledning av väckta motioner angående ändring i grunderna för bestämmande
av pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkringnr
84 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § forsta stycket andra punkten i lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
m. m.; samt

nr 85 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § i lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk
domstols beslut; och

, ,.n.r187> ] anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behörighet
för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär förrättning.

Fredagen den 18 mars.

65 Nr 15.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:

nr 13, i anledning av väckt motion om förkortning av tiden för avlämnande
av propositioner vid lagtima riksdag; och

nr 14, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 12 i anledning av väckt motion om ändring i regeringsformen
m. m. för ordensväsendets avskaffande;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 25, angående remitterande till annat utskott av en till bevillningsutskottet
hänvisad motion;

nr 26, angående remitterande till annat utskott av en till bevillningsutskottet
hänvisad motion;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat; och

nr 36, i anledning av väckt motion angående införande av skyldighet för
stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckt motion angående statens kolonisations verksamhet;
och

nr 27, i anledning av väckt motion om efterskänkande av återbetalningsskyldigheten
beträffande viss del av ett för torrläggning av mark inom Gällareds
socken av Hallands län beviljat odlingslån m. m.

Föredrogs herr ''Åkermans anhållan att få till hans excellens herr statsministern
framställa spörsmål angående ordensväsendet.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 33—36, bevillningsutskottets betänkanden nr 27—34, andra
lagutskottets utlåtanden nr 21—23 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
19—24.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 25, angående kamrarnas
skiljaktiga beslut i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående bearbetning av material från riksskogstaxeringen
jämte i ämnet väckta motioner, godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Efter föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade kungl. propositionerna
hänvisades dessa, nr 216 och 219 till jordbruksutskottet, nr 220
och 221 till behandling av lagutskott samt nr 225 till statsutskottet.

Första kammarens protokoll 1927. Nr 15.

Hr 15. 66

Fredagen den 18 mars.

Herr Lindhagen väckte nedannämnda motioner:

nr 241, om ett vägledande rationellt program i skolfrågan;

nr 242, om undervisning å den föreslagna nyspråkliga linjen i spanska språket
och esperanto;

nr 243, om avskaffande av inträdes-, flyttnings- och avslutningsexamina vid
vissa skolor;

nr 244, angående rätten för flickor att vinna inträde vid allmänna högre skolor
på samma villkor som gossar m. m.;

nr 245, angående enhetlighet i de statsunderstödda privatläroverkens lärokurser,
timplaner och läroböcker;

nr 246, om rätten att utan prövning vinna inträde i privatläroverks lägsta
klass m. m.;

nr 247, angående tryggande av lärarpersonalens vid privatläroverk rättsliga
ställning; samt

nr 248, angående beredande av skäligt livsuppehälle åt sådana lärarinnor
vid privatläroverkens småbarnsklasser, som genom indragande av offentligt
stöd för dessa klasser råka i ekonomiska svårigheter.

Motionerna hänvisades till andra särskilda utskottet.

Avgåvos följande av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av
det högre skolväsendet m. m. föranledda motioner:
nr 249, av herr Hederstierna;
nr 250, av herr Bergman;
nr 251, av herr Bergman m. fl.;
nr 252, av fröken Hesselgren;
nr 253, av fröken Hesselgren;
nr 254, av herr Möller m. fl.;
nr 255, av herr Pauli;

nr 256, av herr Dahl, Adolf, och herr Bissmark;
nr 257, av herr Dahl, Adolf;
nr 258, av herr Sandegård;
nr 259, av herr Olsson, Oscar;
nr 260, av herr Schedin m. fl.;

nr 261, av herr Nilsson, Nils Anton, och herr Jönsson;
nr 262, av herr Ericsson, Oscar; samt
nr 263, av herr Westman.

Dessa motioner hänvisades till andra särskilda utskottet.

Avgåvos och hänvisades till första särskilda utskottet nedannämnda motioner: nr

264, av herr Borell, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m.;

nr 265, av herr Borell, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 266, av herr Borell, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt;

nr 267, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m.;

nr 268, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m.;

Fredagen den 18 mars.

67 Nr 15.

nr 269, av herr Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 270, av herr Möller m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 271, av herr Möller m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 272, av herr Nilsson, Petrus, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 273, av herr Nilsson, Petrus, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skogsaccis;

nr 274, av herr Dahl, Georg, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till konjmunalskattelag m. m.;

nr 275, av herr Dahl, Georg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 276, av herr Sandegård m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 277, av herr Bärg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 278, av herr Wohlin, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m.;

nr 279, av herr Wohlin, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 280, av herr Wohlin, i anledning av Kung! Maj :ts proposition med förslag
till förordningar om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt;

nr 281, av herr Wohlin, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skogsaccis; . .

nr 282, av hem Björnssoti, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m.;

nr 283, av herr Gustafsson, Per, och herr Reuterskiöld, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m.;
s nr 284, av herr Asplund m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 285, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m.;

nr 286, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordningar om kommunal progressivskatt
och om utjämningsskatt; _ .

nr 287, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om skogsaccis; samt

nr 288, av herr Ström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordningar om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt.

Avgåvos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

289, av herr von Sydon-, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr
113 och 114;

nr 290, av herr Sanden m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk;

nr 291, av herr Sanden m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom m. in.; samt

Nr 15. 68

Fredagen den 18 mars.

nr 292, av herr Sanden m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarna ävensom angående ändrad lydelse av
vissa paragrafer i samma lag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271232