RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1926:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1926. Andra kammaren. Nr 22.

Onsdagen den 24 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Ordet lämnades på begäran till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén, som yttrade: Herr talman! Till svar å herr Röings interpellation
angående behandlingen av vissa ärenden vid Nationernas förbunds senaste
rådsmöte och förbundsförsamling skall jag be att få avlämna en redogörelse
till kammaren. Då jag emellertid på grund av halskatarr icke är i stånd att
själv föredraga denna redogörelse, har jag med talmannens tillstånd anmodat
statsrådet Schlyter att uppläsa densamma.

Herr .statsrådet Schlyter, som nu erhöll ordet, anförde: Å hans excellens
utrikesministerns vägnar får jag alltså för kammaren uppläsa följande av honom
skriftligen avfattade redogörelse för rådsmötet och förbundsförsamlingen:

I anledning av tyska ^ regeringens ansökan om inträde i Nationernas
förbund beslöt förbundsrådet vid en extra session den 12 februari att
sammankalla en urtima förbundsförsamling för ansökningens behandling.
Eftersom Tysklands inträde i Nationernas förbund var ett led i den uppgörelse,
som träffats i Locarno, och då dessutom vissa med Tysklands inträde sammanhängande
spörsmål hade dryftats dels mellan tyska regeringen och envar av
de i rådet företrädda regeringarna dels mellan tyska regeringen och rådet
såsom sådant, syntes det finnas fullt fog för antagandet att församlingens
och rådets förhandlingar i denna fråga skulle bli av mera formell natur. Visserligen
hade under de sista veckorna före sammanträdet i Geneve pågått såväl
en offentlig diskussion i olika länders press som även konversationer mellan
åtskilliga regeringar angående andra eventuella förändringar i rådets sammansättning
än de som'' betingades av Tysklands upptagande. Men då det var
på förhand känt vilka djupgående meningsskiljaktigheter rådde beträffande
lämpligheten av nya permanenta rådsplatsers inrättande, syntes det kunna förväntas
att, vilken än utgången bleve i fråga om dessa andra platser, dock
Tysklands intagande i förbundet och rådet skulle vara fullt tryggat. Det
hade eljest bort vara en angelägenhet av största vikt för Locarnomakterna att
begära den extra förbundsförsamlingens uppskjutande.

Samma dag jag lämnade Stockholm för att begiva mig till mötet i Geneve,
besvarade jag en interpellation i första kammaren av herr Lindhagen och utvecklade
därvid i korthet den ståndpunkt, som den svenska regeringen ämnade
intaga i frågan om nya rådsplatser. Det torde vara lämpligt att erinra om innehållet
i detta mitt yttrande.

»Vissa spörsmål rörande Nationernas förbunds råds sammansättning ha vid
liera tillfällen varit föremål för förbundets uppmärksamhet. Redan vid första
lörbundsförsamlingen framställdes förslag från svensk, dansk och norsk sida

Andra hammarens protokoll 1926. Nr 22. 1

Svar å interpellation.

Nr 22.

2

Onsdagen den 24 mars.

Svar å inter pellation.

(Forts.)

om en ändring i förbundsaktens artikel 4, avseende att däri införa bestämmelser
om ett avlösningssystem eller cirkulationssystem beträffande de icke ständiga
rådsmedlemmarna. Vid den andra församlingen år 1921 framställdes
av Chiles delegerade förslag om att Spanien och Brasilien skulle erhålla permanent
säte i rådet. Detta förslag vann emellertid icke någon allmännare
anslutning, utan församlingen antog i stället en ändring i förbundsakten, vilande
på samma tankegång som det nordiska förslaget till första förbundsförsamlingen
och avseende att möjliggöra införandet av ett cirkulationssystem.
Denna ändring av förbundsakten har emellertid ännu icke trätt i kraft på
grund därav att ett par rådsmakter, Frankrike och Spanien, icke ansett sig
böra ratificera beslutet. Församlingen har sålunda varje år fått skrida till
nytt val av samtliga icke ständiga rådsmedlemmar. Förslaget om permanenta
rådsplatser åt Spanien och Brasilien återupprepades vid 1923 års församling
men vann icke heller då allmännare anslutning. Församlingen förnyade sitt
krav på att ett cirkulationssystem skulle komma till stånd. Slutligen bär
detta sistnämnda krav vid den sista förbundsförsamlingen år 1925 ånyo i en
resolution understrukits. I och med att underhandlingar begynt om Tysklands
inträde i Nationernas förbund har fråga uppkommit om en därav betingad
ändring i förbundsrådets sammansättning. Tyska regeringen vände sig
under hösten 1924 till samtliga rådsstater med en förfrågan rörande deras
ställning till Tysklands inträde i rådet såsom permanent ledamot. Samtliga
i rådet företrädda stater förklarade sig beredda att medverka till att Tyskland
vid sitt inträde i förbundet erhölle permanent säte i rådet. Sedan tidpunkten
för Tysklands inträde i förbundet ryckt närmare hava förnyade krav
på permanent säte i rådet framställts från Spaniens och Brasiliens sida, varjämte
anspråk på dylik plats även framkommit från Polen och Kina. Därvid
har påyrkats, att dessa krav skulle behandlas vid rådets nu instundande marsmöte
och vid den urtima förbundsförsamling, som sammankallats för behandling
av Tysklands ansökan om inträde i Nationernas förbund.

Regeringen delar den mening, som kommit till uttryck inom assemblén senast
1923 och då syntes ha allmän anslutning. En ökning av rådets permanenta
medlemmar — utöver vad betingas av stormakters inträde i förbundet
— skulle enligt regeringens mening möta de starkaste betänkligheter. Från
svensk sida har alltid ansetts, att förbundsförsamlingens ställning i förhållande
till rådet skulle försvagas genom en sådan ökning av rådet. Härtill kommer
svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att finna någon princip, efter
vilken somliga stater skulle erhålla samma förmånsställning som stormakterna
och tilldelas ständiga rådsplatser. Det problem i avseende å rådets sammansättning,
som man från svensk sida ansett kräva en lösning, rör icke antalet
ständiga rådsplatser utan sättet för valet av de icke ständiga medlemmarna.
Därest nu påyrkas ett förnyat övervägande angående reglerna för rådets sammansättning,
kan regeringen svårligen motsätta sig en sådan utredning. Men
densamma bör då avse problemets alla sidor, i synnerhet cirkulationsprincipens
tillämpning. Utgångspunkten för varje prövning av frågan om rådets sammansättning
bör för övrigt vara uteslutande hänsynen till förbundets intressen,
icke hänsynen till enskilda staters särintressen. I varje fall är regeringen
av den bestämda uppfattningen, att, därest frågan om reorganisationen av rådet
framföres under marsmötet, den bör hänskjutas till en kommande ordinarie
assemblé. Frågan kan icke ur förbundets synpunkt anses vara av mer brådskande
natur än att tillfälle kan beredas den ordinarie assemblén att noggrant
undersöka problemets alla sidor.

Regeringen har i överensstämmelse härmed instruerat Sveriges delegerade
att motsätta sig beslut i positiv riktning rörande rådets reorganisation under
marsmötet — frånsett upprättandet av en permanent plats åt Tyskland —

Onsdagen den 24 mars.

3 Nr 22.

ävensom al i överhuvud ej nu binda sig vid någon viss lösning av detta komplicerade
och betydelsefulla problem.»

Såsom framgår av detta mitt svar å interpellationen fanns det synnerligen
starka skäl för Sveriges ombud att motsätta sig skapandet av nya permanenta
platser i rådet under det förestående marsmötet. Genom föregående diplomatiska
sonderingar hade jag också inhämtat, att åtskilliga andra regeringar
delade vår uppfattning om olägenheterna av inrättandet av nya permanenta
platser åt andra stater än stormakter och förty hade för avsikt att i Geneve
motsätta sig yrkandena härom.

Varken i motiveringen till interpellationssvaret eller i statsrådsprotokollets
motivering för instruktionen omnämndes spörsmålet om inrättandet av nya
icke permanenta platser. Icke heller hade de diplomatiska sonderingar, som
skett hos andra regeringar angående deras synpunkter i frågan gällt inrättandet
av icke permanenta platser. Den instruktion, som efter utrikesnämndens
sammanträde den 12 februari tillställdes åtskilliga av våra beskickningar
i utlandet rörande svenska regeringens hållning i rådsfrågan, rörde sålunda
endast frågan om permanenta platser. Orsaken härtill var närmast,
att något yrkande i sådan riktning icke framkommit och att det av flera skäl
syntes osannolikt att frågan skulle bli aktuell. Uppenbart är, att samma
invändningar icke kunna framställas mot ökningen av de icke permanenta
platserna som mot inrättandet av permanenta platser. Jag erinrar om, att
då sådan ökning ägde rum 1922, så skedde det utan invändning från svensk
sida. Men då det å andra sidan nu icke syntes föreligga tillräckliga skäl för
att överhuvud upptaga frågor rörande rådets organisation annat än i ett sammanhang
och efter utredning, avfattades instruktionerna för delegationen så
allmänt, att de inneburo hinder för ombuden att biträda varje förslag om rådets
reorganisation, sålunda även förslag om nya icke permanenta platser.

Då jag härefter går att lämna en översikt över förhandlingarna i Geneve,
vill jag först fästa uppmärksamheten på att dessa förhandlingar försiggingo
utefter två parallella linjer. Dels sammanträdde enligt inbördes överenskommelse
vissa av Locarnomakterna, närmare bestämt ombuden för de stater, som
undertecknat Rhenlandsavtalet, eller Belgien, England, Frankrike, Italien och
Tyskland. Dels samlades rådets medlemmar till konfidentiella överläggningar,
vilka dock ej hade karaktär av egentliga rådssammanträden.

I Locarnomakternas sammanträden deltogo givetvis icke Sveriges ombud.
Ändamålet med dessa överläggningar var att bringa klarhet över å ena sidan,
Tysklands ståndpunkt, å andra sidan övriga Locarnomakters avsikter i fråga
om rådets sammansättning. Från fransk och engelsk sida var man angelägen
framhålla, att man genom sitt understöd åt kraven på nya permanenta
platser icke velat manifestera något misstroende gentemot Tyskland och skapa
en motvikt mot detta land inom rådet. Från tysk sida önskade man klargöra,
att tyska regeringen vid Locarnouppgörelsen och sedermera räknat med
Tysklands inträde i rådet, sådant rådet då var, och att en organisatorisk förändring,
avsedd att företagas i samband med Tysklands inträde, från tysk
sida betraktades såsom stridande mot de förutsättningar, vilka legat till
grund för Tysklands inträdesansökan.

Vidare hade de deltagande ombuden att precisera sina ståndpunkter och
att försöka närma dem.till varandra. Från söndagen den 7 till och med fredagen
den 12 mars pågingo Locarnostaternas överläggningar. De synas ha
huvudsakligen gått ut på att förmå de tyska ombuden till eftergifter i fråga
om inrättandet av permanenta rådsplatser.

Parallellt med dessa förhandlingar pågingo överläggningar mellan rådets
medlemmar. De hade till syfte dels att hålla övriga rådsmedlemmar au courant
med vad som skedde under förhandlingar mellan Locarnomakterna, dels

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 22. 4

Onsdagen den 24 mars.

Svar å inter- att klargöra rådsmedlemmarnas uppfattningar i frågan. Under ett av de
petition, första av dessa sammanträden hade jag tillfälle framlägga och motivera den
(Forts.) ståndpunkt, som jag å svenska regeringens vägnar intog i avseende å yrkandena
på permanenta rådsplatser. Förutom Sveriges ombud _ förklarade sig
Belgiens och Uruguays representanter vara motståndare i princip till varje_ ökning
av de permanenta platserna. Sistnämnda förklaringar inneburo dock
icke med visshet att nämnda två stater voro beredda att under alla förhållanden
rösta mot en dylik ökning. Från belgisk sida antyddes sålunda, att
Belgiens ombud i en viss situation kunde finna sig föranlåten nedlägga sin
röst i rådet. Japans ombud hyste starka betänkligheter mot en utvidgning,
men motsatte sig dock icke en mindre sådan. I övrigt syntes rådsmedlemmarna
beredda att acceptera två eller tre nya permanenta platser. Yad beträffar
Tysklands krav på permanent plats mötte det motstånd endast från
Brasiliens sida, vars ombud ställde såsom villkor för sin medverkan att Brasilien
jämväl erhölle en ständig plats. På grund av starka vädjanden åtog
sig dock Brasiliens ombud att hos sin regering hemställa om ändrade instruktioner.

Under dessa överläggningar vädjades även upprepade gånger till Sveriges
ombud att modifiera vår hållning i avseende å ökningen av de permanenta
platserna. Jag förhöll mig dock avvisande.

Efter fem dagars ofruktbara förhandlingar utefter dessa linjer kom slutligen
vändpunkten. Under ett sammanträde med Locarnomakterna fredag
förmiddag framlades ett kompromissförslag, som hade herr Vandervelde till
upphovsman och som accepterats från fransk, engelsk och italiensk sida. Det
innebar uppgivandet av alla kraven på permanenta platser. I stället föreslogs
inrättandet av en icke permanent plats, till vilkens innehavare Polen
tänktes bliva vald av församlingen. Förslaget framfördes även med den variationen.
att platsen skulle ha provisorisk karaktär och sålunda upphöra vid
årets slut, om ej den ordinarie assemblén beslöte dess bibehållande. Såsom
jag strax skall redogöra för, avböjdes detta förslag från tysk sida.

Redan med förslagets framställande hade huvudmålet för den svenska aktionen
i avseende å rådsplatserna vunnits. De ledande stormakterna hade
tills vidare övergivit de från Nationernas förbunds synpunkt enligt vår mlening
så ödesdigra planerna på nya permanenta platser. Det avgörande motståndet
hade bjudits dels från tysk sida, ur Tysklands speciella synpunkter,
dels från svensk sida ur inre folkförbundssynpunkter. Sverige hade, såsom
det har yttrats, vunnit sin process. Men det återstod ett invecklat och ömtåligt
politiskt problem. För att förstå dettas art, måste man uppmärksamma
den utveckling, som det politiska läget så småningom undergått. På grund
av den hållning de ledande makternas ombud i rådet intogo, ej blott före mötet
utan under hela loppet av förhandlingarna, kom tvisten om rådsplatserna
att få en alltmer utpräglat politisk betydelse. Om det ännu omedelbart före
mötet hade kunnat sägas, att tvisten väsentligen rörde en inre folkförbundsfråga.
i vilken aspiranterna på permanenta platser å ena sidan, deras motståndare
inom rådet och assemblén å andra sidan ämnade envar hävda sina
positioner, fick tvisten under mötets gång alltmera karaktären av en diplomatisk
maktstrid. Frankrike engagerade sig med Englands stöd så starkt
för en viss lösning av rådsfrågan att ett rent negativt resultat skulle framstå
såsom en allvarlig motgång i en kontrovers mellan Frankrike och Tyskland.
De nationella prestigesynpunkterna kommo att på ett fatalt sätt förvanska
problemställningen. Man tolkade läget så att Tyskland ställde villkor för
sitt inträde i Nationernas förbund, som aldrig tidigare varit på tal. Vad som
kunnat och bort behandlas såsom en fråga, vid vars avgörande endast förbundets
intresse bort ligga till grund, hade så småningom i alltmer utpräglad

Onsdagen den 24 mars.

Nr 22.

grad blivit en politisk makt- och prestigefråga. Härmed kom också Tysklands
inträde i förbundet och rådet att allvarligt hotas och risken var här
icke blott ett kortare uppskov.

Den svenska delegationen hade enligt sin instruktion en positiv förpliktelse,
att verka för Tysklands inträde i Nationernas förbund och i dess råd. Den
hade illa fyllt sin uppgift, därest den icke hade sökt utröna möjligheten att
nu uppnå detta resultat eller om den i fråga om svensk medverkan ställt sig,
även under förhandlingarnas senare skede, fullkomligt passiv. Vid samtal
med delegerade för andra oss närstående staters ombud visade det sig, att man
tillmätte förslaget om en ny tillfällig plats mindre betydelse såsom icke berörande
principerna för rådets organisation. Det framkom även den uppfattningen,
att ett envist motstånd mot en dylik ökning av rådet ur den synpunkten
kunde anses mindre motiverat, att man i september måhända skulle finna
lämpligt och önskvärt att något öka antalet icke permanenta platser. Kunde
alltså ett politiskt sett farligt läge räddas genom skapandet redan nu, eventuellt
endast provisoriskt, av en icke permanent plats, vore det icke försvarligt
att genom ett veto förhindra denna åtgärd — så resonerades så vitt vi
kunde bedöma på alla håll bland delegerade, som delade vår principiella uppfattning
i dessa spörsmål.

Det förutnämnda förslaget om en ny tillfällig plats för Polens räkning besvarades
av tyska delegationen på fredagskvällen med nej. Vid ett sammanträde
med rådsmedlemmarna lördag eftermiddag förklarades från engelsk och
fransk sida. att alla kompromissmöjligheter nu syntes uttömda. Läget betraktades
såsom ytterligt kritiskt. Olika förslag framställdes till fortsatt
procedur. Dels ifrågasattes allmänt uppskov med hela frågan om Tysklands
inträde i förbundet, dels föreslogs att assemblé!! och rådet skulle i vanlig ordning
fatta sina beslut över föreliggande frågor utan ytterligare förhandlingar
med tyska delegationen. Båda förfaringssätten hade emellertid haft till oundviklig
följd, att tyska regeringen omedelbart återkallat sin inträdesansökan.
Därmed hade hela Locarnouppgörelsen med afl sannolikhet varit sprängd.

Under sammanträdet framhölls med skärpa från olika håll, att Tysklands
avböjande av det sista kompromissförslaget vore i hög grad beroende av Sveriges
motstånd mot detsamma. Detta var den bestämda uppfattningen, som
vederbörande representanter vid Locarnomakternas förhandlingar med Tyskland
hade erhållit. På nytt riktades till Sveriges ombud starka vädjanden att
modifiera sin hållning och acceptera inrättandet av en ny tillfällig rådsplats,
en eftergift som icke innebure något offer av en principiell ståndpunkt. Jag
framhöll att, ehuru jag icke deltagit i Locarnomakternas förhandlingar och
ej ägde direkta informationer om den tyska delegationens ståndpunkt, det
dock syntes mig alldeles osannolikt att dess hållning vore beroende av Sveriges
i denna fråga, att mina instruktioner hindrade mig biträda även förslag om
en ny tillfällig rådsplats och att jag överhuvud måste ställa mig avvisande
till en procedur, som skulle bestå i att först söka komma till ett enhälligt
kompromissförslag inom rådet och sedan presentera detsamma för den tyska
delegationen såsom rådets sista bud. På direkt begäran från olika håll inom
rådet förklarade jag mig dock villig träda i kontakt med den tyska delegationen
för allmän överläggning om läget.

Jag kan tillfoga att jag vid olika tillfällen inom rådet framfört den meningen,
att den bästa och naturligaste lösningen vore hänskjutande! av hela
spörsmålet om rådets sammansättning till en kommitté, efter det Tyskland
vunnit inträde. Detta förslag, som redan från början synes ha framställts iivert
från tyskt håll, hade dock avvisats.

Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att från japansk sida framställdes
förslag om en dylik kommitté men med det tillägget att rådet skulle redan

Svar å intcr jiellation.

(Forte.)

Nr 22. 6

Onsdagen den 24 mars.

Svar å utter- nu fatta ett principbeslut, vari uttrycktes sympati för en viss ökning av rådspellation.
platserna. Detta förslag avböjdes dock från olika håll, givetvis särskilt från
(Forts.) svensk sida.

Till fyllande av den oss anbefallda uppgiften att verka för Tysklands upptagande
i folkförbundet och i överensstämmelse med rådets anhållan hade de
svenska ombuden, d. v. s. herrar Löfgren, Sjöborg och jag själv, under söndagen
såväl under förmiddagen som under aftonen långvariga överläggningar
med herrar Luther, Stresemann och von Schubert. Avsikten med dessa överläggningar
var självfallet icke att framlägga för tyskarna ett förslag till lösning,
som från svensk sida hade uttänkts. Vårt syfte var att genom ett öppet
och förtroendefullt samtal erfara den tyska delegationens syn på situationen
överhuvud och att eventuellt, gemensamt med de tyska delegerade, söka
finna någon utväg ur det bekymmersamma läget. Det kunde under samtalet
konstateras att man från tysk sida betraktade ett allmänt uppskov, förorsakat
av en meningsskiljaktighet mellan Tyskland och Frankrike, såsom katastrofalt
för Locarnouppgörelsen, i det att tyska regeringen i en sådan situation icke
skulle se sig i stånd att vidhålla sin inträdesansökan. Vidare rådde på tysk
sida en livlig, önskan att förebygga en dylik utgång och komma till samförstånd
med den andra sidan. Men därjämte klargjordes att upprättandet av
en ny tillfällig rådsplats icke kunde från tysk sida under några förhållanden
accepteras, och detta alldeles oavsett vilken hållning Sverige intoge i denna
fråga. Diskussionen rörde sig vidare om andra möjligheter till en lösning.
Från svensk sida spordes, hur den tyska delegationen skulle ställa sig till tanken
på ett nyval till rådet, framkallat icke genom ökning av rådsplatsema utan
genom frivilligt utträde av en rådsmedlem.

Med hänsyn till de många spekulationer, som förekommit i pressen rörande
upphovet till denna idé, vill jag nämna, att den hade varit föremål för resonemang
inom den svenska delegationen och under fredag eftermiddag omnämnts
av mig under ett privat samtal med herr Vandervelde. Denne hade
upptagit tanken och under lördag förmiddag frågat tyske rikskanslern, huruvida
man från tysk sida skulle acceptera en lösning bestående däri, att Belgien
utträdde ur rådet och ställde sin plats till församlingens disposition. Svaret
hade emellertid blivit avböjande.

Under samtalet med de tyska delegerade dryftade vi nu mer grundligt och
ingående en dylik lösning. Vi framkastade den tanken att svenska regeringen
kunde befinnas villig att från viss tidpunkt — vars bestämmande kunde närmare
diskuteras, men som preliminärt ifrågasattes till den 1 juli •— avstå från
sin rådsplats och ställa den till förbundsförsamlingens förfogande för vinnande
av en uppgörelse, som förde Tyskland in i Nationernas förbund. Detta skulle
innebära, att Sverige lämnade rådet ett halvår tidigare än vårt mandat utlöper.
Denna idé diskuterades ur alla synpunkter. Såsom resultat av söndagens överläggningar
framgick slutligen att denna väg syntes från tysk sida framkomlig,
därest jämte Sverige ännu en stat nedlade sitt rådsmandat. Under samtalet
förutsattes vidare såsom självfallet, att därest två medlemmar avginge
ur rådet, assemblén skulle vid valet av efterträdare sörja för att olika riktningar
bleve företrädda inom rådet.

Denna tanke om två staters samtidiga utträde ur rådet syntes preliminärt
den tyska och den svenska delegationen erbjuda en möjlig lösning. Men det
krävdes givetvis dels att svenska regeringen jämte ännu en regering i rådet
vore beredda avstå från sina rådsplatser, dels att denna lösning befanns acceptabel
av andra intresserade. Det må här inskjutas att under samma dag
från Stockholm gjorts en förfrågan till delegationen, huruvida flera staters
frivilliga utträde ur rådet vore ifrågasatt i Geneve.

Det konstaterades så småningom i Geneve att man från alla sidor hade den

Onsdagen den 24 mars.

Nr 22.

bestämda övertygelsen att bär erbjöde sig en utväg, och synbarligen den enda,
till undvikande av en brytning med alla därav följande konsekvenser. Vid
samtal mellan herrar Briand och Streseinann på söndagskvällen berördes sålunda
detta uppslag. Från fransk synpunkt måste detsamma givetvis, med
hänsyn till utgångsläget vid förhandlingarna i Geneve — d. v. s. franskt yrkande
om ej blott permanenta platser åt Spanien och Brasilien utan även permanent
plats åt Polen — betyda en mager förlikning, då det innebar endast
att Polen skulle inträda på Tjeckoslovakiens icke permanenta plats samt, enligt
vad det uttryckligen förutsattes, Holland eller annan med Sverige likställd
stat å dess plats. Men Briand syntes icke obenägen att ge det sin anslutning.
Tjeckoslovakiens utrikesminister förklarade sig beredd att verka för
ett sådant arrangemang, att hans land jämte Sverige utträdde ur rådet.

Självfallet klargjorde jag fullständigt för mina kolleger i rådet under sammanträdet
måndag förmiddag, att Sveriges biträdande av detta nya uppslag
vore beroende av särskilt beslut av svenska regeringen. Bemyndigande från
Stockholm erhölls måndag eftermiddag, därvid regeringen angav förutsättningen
vara att jämte Sverige annan stat nedlade sitt rådsmandat och att en
av de nya rådsmedlemmarna bleve en med Sverige likställd stat. Beträffande
Tjeckoslovakiens plats erfordrades på grund av ett avtal mellan lilla ententens
stater samtycke till platsens avstående även från Jugoslavien och Rumänien.
Ehuru vissa invändningar först restes från rumänsk sida med hänsyn
till att lilla ententen skulle förlora en rådsplats för återstoden av året, övervunnos
betänkligheterna under tisdagen och frågan syntes i så måtto klar.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att vid intet tillfälle förekommit ens
den ringaste antydan till påtryckning på Sveriges ombud, avseende Sveriges utträde
ur rådet. Idén om Sveriges utträde har överhuvud ej berörts i rådet
förrän måndag förmiddag efter söndagens överläggningar med tyska delegationen.
Uppslaget att Sverige och Tjeckoslovakien skulle nedlägga sina rådsmandat
mottogs från olika håll i rådet med uttryck av motvillighet och beklagande,
samtidigt som man, såsom jag nyss antydde, uttalade uppfattningen
att det vore den enda återstående utvägen.

Jag har redan nämnt, att Brasiliens hållning från början syntes utgöra ett
hinder för en lösning, men att man hoppades, att detta hinder skulle kunna
undanröjas och att under tiden övriga svårigheter skulle övervinnas. Under
tisdagen visade det sig emellertid, att förnyade démarcher i Rio de Janeiro
icke lett till åsyftat resultat. Då rådets medlemmar samlades tisdag eftermiddag,
möttes vi av meddelandet, att Brasiliens hållning var oförändrad och
att Locarnomakterna i denna situation enat sig om att föreslå ett uppskov
med hela frågan om Tysklands inträde och om rådsplatserna. I samband därmed
hade dessa makters ombud överenskommit om en gemensam förklaring
att, eftersom uppskovet ej vållades av någon meningsskiljaktighet dem emellan,
Locarnouppgörelsen förbleve i kraft. På onsdagen fattades av assemblén
det formella beslutet om uppskov.

Jag övergår härefter till ett spörsmål, som här synes ha tilldragit sig ett
osedvanligt intresse, nämligen spörsmålet, huruvida delegationen följt sina instruktioner.
I och för sig förefaller det visserligen, som om det närmast vore
uppdragsgivarens, d. v. s. regeringens sak att bedöma, huruvida den godkänner
eller icke godkänner sina ombuds åtgöranden ur denna synpunkt. Emellertid
begagnar jag gärna tillfället att tillgodose det yppade intresset även för
denna del av frågan.

Till en början ber jag få anmärka, att våra instruktioner självfallet icke
innehöllo något bemyndigande för delegationen att avstå från Sveriges rådsplats.
Jag säger självfallet, då ju denna tanke överhuvud aldrig varit aktuell

Hvar å inter pellation.

(Fort».)

Jfr 22. 8

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

vid tiden för instruktionernas fastställande. Vad beträffar ändringar i rådets
sammansättning, uppkomna genom andra staters frivilliga avgång, både svenska
regeringen icke kunnat giva några instruktioner, även om det fallet hade
varit förutsatt, eftersom dylika ändringar icke äro på något sätt beroende av
det svenska ombudets hållning. Hur skulle svenska regeringen kunnat giva
instruktioner åt sina _ delegerade att motsätta sig exempelvis Tjeckoslovakiens
eller Belgiens frivilliga avgång ur rådet? Instruktionerna avsågo organisatoriska
förändringar i rådets sammansättning och kunde helt enkelt icke avse
något annat.

Underlaget för hela denna debatt synes vara den tankegången, att, eftersom
delegerade icke från början både fullmakt att avstå från Sveriges rådsplats.
kunde de heller icke få samtalsvis diskutera en sådan eventualitet. Emellertid
ber jag få starkt understryka, att ett ombud i rådet icke kan vara på
det sättet begränsad i sin handlingsfrihet. Sveriges ombud har skyldigheter
även såsom rådsmedlem. Han är medlem av en korporation, som ständigt kommer
i det läget att behöva fritt och förtroendefullt överlägga och söka sig
fram till lösningar av föreliggande frågor. Just med hänsyn till bl. a. att
delegerade _ höra ha en viss handlingsfrihet, har det blivit allt vanligare, att
utrikesministrarna, vilka närmast bära ansvaret för sina länders utrikespolitik,
infinna sig vid rådsmötena.

Alltifrån början av Sveriges inträde i rådet har detta uppmärksammats.
Vid meddelandet av varje instruktion, som fastställdes för Sveriges ombud,
hven den sista, avseende marsmötet, förekommer en hänvisning till ett statsrådsprotokoll
av den 19 januari 1923, vari det heter bl. a.

»Enär° det svenska ombudet i rådet enligt akten för Nationernas förbund
handlar å den svenska regeringens vägnar, torde det ankomma på Kungl. Maj :t
att fastställa instruktion för det svenska ombudets hållning i de å dagordningen
upptagna frågorna. Emellertid erinrar jag därom, att enligt rådets
reglemente nya frågor kunna under vissa betingelser upptagas till behandling
även under loppet av en session. Vid fastställande av instruktion för det
svenska ombudet torde vidare hänsyn böra tagas till det förhållandet, att åtskilliga
frågor, soin falla inom området för rådets behörighet, äro av inre organisatorisk
och administrativ art och sålunda mindre beröra de särskilda förbundsmedlemmarnas
intressen än förbundet såsom sådant, dess sekretariat och
övriga organ. Slutligen bör märkas, att rådet har att handlägga en mängcl
ärenden av mycket detaljartad natur och äger giva föreskrifter rörande den
förberedande utredningen av spörsmål, som först på ett senare stadium skola
förekomma till sakligt avgörande.

Det är under sådana förhållanden oundgängligt, att den instruktion, som
av Kungl. Maj :t fastställes, lämnar Sveriges ombud en ganska stor handlingsfrihet,
Instruktionen torde böra upptaga bindande föreskrifter allenast i viktigare
frågor ävensom i sådana, vilka mera direkt beröra svenska intressen.
I övrigt synes en allmän hänvisning böra ske till de riktlinjer, som fastställts
för de svenska delegerades hållning under förbundsförsamlingarna. Det faller
av sig självt, att därest viktigare frågor utanför den fastställda dagordningen
skulle uppkomma, det svenska ombudet bör inhämta särskilda instruktioner,
i den mån så kan befinnas erforderligt.»

Under intet stadium av förhandlingarna ha vi engagerat svenska regeringen
i strid emot ^våra instruktioner. Vad beträffar särskilt frågan om Sveriges
utträde ur rådet, har densamma ej ens varit bragt på tal inom rådet förrän
måndag förmiddag, och då såsom ett led i ett arrangemang avseende ytterligare
en stats utträde ur rådet. Härav framgår också grundlösheten av etc
i ^svensk press synligt påstående, att svenska delegationen bjudit ut Sveriges
rådsplats redan under den föregående veckan och utan hänsyn till svenska re -

Onsdagen den 24 mars.

9 Nr 22.

geringens uppfattning. Delegationen hade visserligen vid eu viss tidpunkt
lör sin del ansett önskvärt att, med hänsyn till olika tänkbara kombi nationer,
ha något friare händer. Den skulle sålunda under vissa omständigheter ha
funnit en lösning acceptabel, som innebar Sveriges isolerade utträde, att gälla
tran visst datum exempelvis 1 juli, alltså ett halvt å,r före vår mandatstids utgång,
enär det enligt delegationens bestämda uppfattning förefanns säkra utsikter^
att redan i september få en oss närstående stat vald. Men då regeringen
på måndagen fattade, beslut om kompletterande instruktioner, förelåg ingen
sådan situation, att frågan om Sveriges isolerade avgång hade aktuell betydelse.

Men ytterligare^ en omständighet vill jag i detta sammanhang ånyo på det
kraftigaste framhålla. Våra instruktioner innehöllo också, och såsom främsta
punkt, en anmaning till delegationen att verka för Tysklands inträde i Nationernas
förbund och dess råd.. I en situation, då vi i huvudsak och med framgång
slutfört vårt uppdrag i vad avser den negativa delen att hindra en förändring
i Nationernas förbunds konstitution, och då fara förelåg att Tysklands
inträde i Nationernas förbund icke skulle äga rum, var det inte då vår
instruktionsmässiga plikt att i vad på oss ankom medverka till denna faras
undanröjande? Mig förefaller det uppenbart, att den svenska delegationen
skulle illa ha förvaltat sitt uppdrag, om den suttit med armarna i kors och
betraktat, hur läget förvärrades och faran för Tysklands tillbakaträdande
lyckte allt närmare. Vi voro skyldiga vart eget land och Nationernas förbund
att noggrant undersöka läget och bilda oss en uppfattning om vad som kunde
göras för att undvika en brytning. Endast genom ett sådant handlingssätt
motsvarade vi^de anspråk, som glädjande iiog bruka ställas på Sverige i dess
egenskap av rådsmedlem.

De, som bestritt delegerades befogenhet att ens samtalsvis upptaga frågan
om Sveriges frivilliga utträde ur rådet, ha sannolikt utgått från att ett sådant
steg vore absolut stridande mot våra och Nationernas förbunds intressen.
Själva tanken på Sveriges utträde ur rådet skulle sålunda vara fullständigt
oacceptabel. Jag far erkänna, att denna ståndpunkt i hög grad överraskat
mig Redan förra året var det många här i landet, som önskade, att vi icke
skulle uppställa var kandidatur vid radsmötet i september. Det finns andra,
som förmenat, att vi aldrig borde ha mottagit ett rådsmandat. En utbredd
uppfattning har slutligen varit, att vi i varje fall icke böra mottaga återval
i september detta år. Under sådana förhållanden borde man kunna enas om,
förefaller det, att anse det offer ganska ringa, som en frivillig avgång några
månader före den ordinarie tiden innebär. Att vi ur Sveriges synpunkt icke
ha förlorat i ideella och .moraliska värden genom förslagets framställande,
därom vittnar för övrigt tillräckligt tydligt det mottagande vårt initiativ har
fatt i andra länder, därom kan också envar vittna, som haft någon kontakt
med de många representanter för olika nationer, som varit samlade i Geneve
under detta möte. Om det sålunda inte var något verkligt offer från svensk
synpunkt .att lämna vår plats till förbundsförsamlingens fria förfogande, var
a andra sidan, från Nationernas förbunds synpunkt, vinsten av en uppgörelse
i godo av den föreliggande, tvistefrågan påtaglig. Det gällde Tysklands inträde,
men det gällde, också Nationernas förbunds egen ställning. Den stöt,
som förbundet mottagit genom Brasiliens hållning, är svår nog. Mångdubbelt
värre hade den blivit, om uppskovet skett på grund av en fransk-tysk kontrovers
med Tysklands tillbakaträdande för lång tid framåt som konsekvens.
I jämförelse härmed hade det betytt föga, om Sverige lämnat rådet några
månader tidigare än eljest.

I detta sammanhang torde jag även böra lämna några upplysningar om
den utredning, som enligt rådets beslut den 18 mars skall äga rum beträffande
hela problemet om rådets organisation. Under diskussionen om direktiven för

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 22.

10

Onsdagen den 24 mars.

Svar å inter- denna utredning yppades inom rådet olika meningar. Pa yrkande särskilt från
Vexation, gvenskt håll avfattades emellertid direktiven på sådant sätt, att de avse en
(Forts.) allsidig och förutsättningslös prövning av problemets alla sidor. Resolutionen
innefattar att rådet, som anser frågan om rådets konstitution samt om antalet
rådsmedlemmar och sättet för deras väljande böra göras till föremål för utredning,
i sådant syfte beslutat tillsätta en kommitté. I fråga om dennas
sammansättning hävdades från svensk sida angelägenheten av att icke endast
representanter för rådsmakterna utan även personer tillhörande stater utanför
rådet bleve utsedda. Denna uppfattning segrade även. Sveriges ombud fick
även eljest i vidsträckt omfattning gehör för sin mening rörande kommitténs
sammansättning. Densamma skall bestå av ombud för samtliga rådsstater
samt för Tyskland, Polen, Schweiz, Kina och Argentina. Kommittén skall
sammanträda första gången i maj.

Jag tillåter mig att sammanfatta min redogörelse.

Vi reste till Geneve för att förfäkta en princip och för att medverka till
en praktisk politisk handling av största betydelse. Principen var att hindra
en ifrågasatt radikal förändring av förbundets konstitution, en förändring,
som enligt vår mening skulle innebära en allvarlig fara för förbundets utveckling.
Den praktiskt politiska handlingen var Tysklands intagande i förbundet
och i dess råd, d. v. s. realiserandet av ett önskemål, som de svenska statsmakterna
alltifrån förbundets tillkomst räknat såsom en av de viktigaste
programpunkterna i vår folkförbundspolitik. Situationen utvecklade sig, utan
något vårt förvållande, på sådant sätt, att det väl syntes möjligt förhindra
planerna på ändring i förbundets författning, men allt vanskligare att effektivt
fullgöra de positiva direktiven för vår verksamhet. Tysklands inträde i
förbundet syntes allvarligt hotat och därmed även hela Locarno-uppgörelsen,
vars ikraftträdande är beroende av Tysklands inträde i Nationernas förbund.
I detta läge sökte delegationen, i vad på den ankom, bidraga till att finna en
lösning, som å ena sidan icke i något avseende komprometterade Sveriges
principiella hållning och å andra sidan kunde bana vägen för Tysklands inträde
i Nationernas förbund. Det lyckades oss att medverka till ett förslag,
som ur angivna synpunkter fyllde måttet och som befanns acceptabelt på alla
håll. Visserligen kom sedan ett annat hinder att omintetgöra det resultat,
som redan var i sikte, men så mycket hade dock vunnits att uppskovet icke
skedde på grund av en kvarstående schism mellan Tyskland och Frankrike.
Det visade sig därför möjligt för Locarno-makterna att i en gemensam förklaring
tillkännagiva sitt vidhållande av Locarno-uppgörelsen. Uppskovet medförde
icke heller under dessa förhållanden att Tyskland återkallade sin ansökan
om inträde i förbundet.

Att den med så stora förväntningar motsedda förbundsförsamlingen efter
tio dagars väntan måste upplösas utan att ha blivit i tillfälle besluta om Tysklands
inträde, betyder en allvarlig motgång för Nationernas förbund och utgör
ett beklämmande bevis om styrkan av nationella särintressen och falska prestigesynpunkter.
Om jag dock. trots allt, vågar hoppas, att den genomgångna
krisen skall kunna leda till hälsa för förbundet, så är det främst på grund av
det faktum, att de mindre staterna dock lyckades slå tillbaka attackerna mot
Nationernas förbunds konstitution. Inför hela världens åsyn har demonstrerats.
att stormakternas hemliga löften och privata överenskommelser rörande
Nationernas förbunds vitala angelägenheter dock ej utan vidare betraktas såsom
lag för förbundet. En växande internationell opinion, en stärkt, och härdad
folkförbundsanda är det värn, till vilket vi måste lita för framtiden.

Det vore lätt och bekvämt att sälla sig till de kritiker, vilkas intresse för
förbundet alltsedan dess skapande har koncentrerat sig på dess motgångar.

Onsdagen den 24 mars.

1 1

Nr 22.

Svårare, men enligt min mening också nyttigare och modigare är att efter
varje ny motgång rusta sig på nytt till övervinnande av alltjämt mötande svårigheter.

Vidare anförde:

Herr Kullig: Herr talman! Jag anhåller att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra mitt uppriktiga tack för den redogörelse över Genövemötet,
som ers excellens har lämnat andra kammaren till följd av den interpellation,
som jag med kammarens medgivande framställde vid plenum sistlidna
lördag. Jag är övertygad, att även den stora allmänheten till följd av
denna ingående redogörelse får full klarhet rörande de förda underhandlingarna
och nu kan bilda sig en fullt objektiv uppfattning om vad som hänt i Geneve
under dessa minnesrika veckor.

Det var med ljusa förhoppningar den svenska allmänheten emotsåg det urtima
rådsmötet, övertygad om att Tyskland vid detta tillfälle skulle inväljas
i Nationernas förbund och erhålla en ständig plats i rådet. Vi hoppades alla,
att därigenom skulle ett stort steg tagas fram mot ett närmande mellan de
stridande nationerna under världskriget, och att därigenom Nationernas förbund
kunde lägga till rätta misstag, som blivit begångna under de sista 8—10
åren, och vilka ännu störa samförståndet i Europa. Den svenska allmänheten
stod enig om den principiella ståndpunkt, som den svenska delegationen under
förhandlingarna skulle intaga, nämligen att motsätta sig varje förslag, som,
frånsett Tyskland, innebar en utökning av rådsmedlemmarnas antal. Visserligen
hördes snart nog stämmor från rådsmötet, som varslade om elakartade
skiljaktigheter, men vi hoppades livligt, att svårigheterna skulle kunna övervinnas.
Då detta visade sig icke vara fallet, kom underrättelsen, att det ifrågasattes,
att Sverige, med fasthållande av sin principiella ståndpunkt, genom
att redan nu avstå sin plats i rådet, skulle medverka till en lösning av krisen,
för att därmed förhindra att allt skulle gå i kras. Ers excellens får ej alltför
mycket förundra sig över, om detta meddelande först mottogs av mången med
rätt så stor förstämning, och att mången hade så svårt att förstå, att just
Sverige, som varit det land, som framför något annat oegennyttigt arbetat för
rätt och rättfärdighet, skulle vara den nation, som skulle avsäga sig sin plats
i rådet. Den stämman borde alla verkliga vänner till Nationernas förbund och
till detta förbunds höga mål vara varmt intresserade av, att den icke tystnade.

Om vi även förut förstått, huru ytterst allvarsam situationen var i Geneve,
så ha vi näppeligen förrän i dag fått alla de upplysningar, som äro behövliga,
för att vi skola kunna bilda oss ett bestämt omdöme om vår delegations
handlingssätt under det sista rådsmötet. Vi ha i sanning, herr talman, bra
liten orsak sysselsätta oss med, om delegationen iakttagit alla formella hänsyn,
men då anmärkning även härvidlag riktats mot delegationen, så kan man
av redogörelsen nu konstatera, att vår delegation i allo har handlat i full överensstämmelse
med de instruktioner, som lämnats av regeringen efter utrikesnämndens
hörande. Vad som däremot är av vida större betydelse att undersöka,
det är, huruvida det var klokt handlat av den svenska delegationen att
framföra det nyss angivna nya förslaget till konfliktens lösning. Vid bedömande
av denna fråga får man icke förbise, att situationen i Geneve var så
allvarlig, att Tyskland uppenbarligen stod i begrepp att återkalla sin ansökan
om inträde i Nationernas förbund. Locarnofördraget skulle slås i spillror, och de
onda krafterna i Europa skulle börja ånyo så sin draksådd till verklig olycka
för världen i dess helhet. Kan man efter de nyss lämnade upplysningarna
verkligen anse, att det tillmötesgående, som Sverige förklarade sig berett att

Svar d interpellation.

(Forts.)

Nr 22. 12

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

visa, vore för stort, då detsamma icke innebar den minsta eftergift i den principiella
ståndpunkten, utan tillmötesgåendet begränsade sig därtill, att Sverige
förklarade sig jämte Tjeckoslovakien berett att nu avsäga sig sin plats i rådet,
vars mandattid redan utgår om några få månader? Såvitt jag kan finna, handlade
den svenska delegationen klokt,-då den i den prekära situationen framlade
sitt förslag till förberedande diskussion.

Från nationalistiskt håll i vårt land predikas energiskt att genom vårt handlingssätt
Sverige förlorat i prestige i utlandet. Såvitt jag av världspressen
har kunnat finna, är detta icke fallet. I alla europeiska länder tyckes pressen,
oavsett partiståndpunkt, på något enstaka undantag när, bedöma Sveriges handlingssätt
helt annorlunda. Endast i den tysknationella reaktionära pressen har
jag funnit liknande uttalanden som i den svenska högerpressen och från nationalistiska
kretsar här i landet. Och jag är övertygad om, att kammarens samtliga
ledamöter ha tagit del av den diskussion, som förts i engelska underhuset
i går, då Lloyd George uttalade, att det var den svenske utrikesministerns
ande, som i Geneve uppbar den engelska opinionens stämning och icke den
engelske utrikesministern, som i sanning icke skar några lagrar vid detta rådsmöte.

Vi, som börja bli gamla i gåle, och som voro med redan år 1905, vi erinra
oss nog livligt samma toner då som nu från nationalistiskt svenskt högerhåll,
huru Sverige skulle förlora i prestige i utlandet för sitt tillmötesgående
mot Norge. Numera känna vi till, huru Sveriges högsinta handlingssätt, som
räddade freden i Norden, i stället höjde Sveriges anseende i utlandet. Jag är
övertygad om, att, då om någon tid sinnena ha hunnit lugna sig, det skall visa
sig, att Sveriges handlingssätt i år i Geneve, vilket endast varit förestavat av
önskan att främja samförståndet mellan folken i Europa, skall öka det anseende,
som vårt land och folk redan nu med rätta åtnjuter i hela världen.

I detta sammanhang kan jag till sist icke underlåta att uttala, mitt beklagande
över det sätt. som vissa högertidningar i partipolitiskt syfte ansett lämpligt
angripa de svenska underhandlarna. Inbilla dessa tidningar sig, att de
därmed gagna det politiska parti, som de tillhöra, så får framtiden utvisa, om
de missräkna sig eller icke, men dessa tidningar borde dock inse, att de genom
dylikt skriveri skada Sveriges intressen. Mot en saklig kritik är icke något att
anmärka, men det är beklagligt, att det finns personer och tidningar, som i
partipolitiskt syfte söka utnyttja en svår utrikespolitisk situation. Vår regering
och vår delegation vid förbundsmötet i Geneve är icke värt dylikt klander, och
jag är övertygad om, att mången förenar sig med mig i ett tack för det arbete,
som utförts.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag kan ju även jag, liksom

interpellanten be att få uttala min glädje både över att denna fråga blivit bragt
på tal uti riksdagen och över att en redogörelse för förhandlingarnas gång i
Geneve blivit framförd från hans excellens utrikesministern.

Jag kan likväl icke instämma med interpellanten, då han gav sitt oförbehållsamma
erkännande åt det sätt, varpå förhandlingarna blivit förda, och jag måste
därför, herr talman, be att få med några ord uttala mig i denna sak.

Det är uppenbart, att när man rör sig på ett område, där man måste tala om
främmande makters åtgöranden och ställningstaganden vid olika tillfällen, så
får man göra detta med en viss försiktighet. Men så mycket kan man i alla
fall ha rätt att säga — och det framgick ju även av den nyss lämnade redogörelsen
— att såsom läget var, hade det varit bättre om hela detta möte blivit
uppskjutet. Jag instämmer verkligen till fullo härutinnan, ty det har ju framgått
tydligt och klart, att anledningen till hela oredan har varit, att man
givit löften i Locarno samtidigt som man gjort avtal och att dessa löf -

Onsdagen den 24 mars.

1 ii Nr 22.

ten icke varit för motparten kända. Men vad som är ännu allvarligare
och som berör alla förbundets makter, det är naturligen det, att sådana
löften kunnat givas, ehuru de icke kundo infrias då det här gällde en
fråga, som det tillkom Nationernas förbunds delegeradeförsamling själv och
rådet att fatta beslut i. Med andra ord, bär ha vissa makter under vissa förhållanden
givit på hand, hur en blivande församling skulle komma att ställa
sig till eu lråga. Det är till följd härav, som detta virrvarr och denna oreda
uppkommit, vars förefintlighet tydligt framgick även av den lämnade redogörelsen.
Herr Löfgren talade i sin redogörelse i förrgår om det »drama», som
utspelades, och att det var ett drama, däri ger jag honom fullkomligt rätt. Man
har naturligtvis försökt med både lock och pock att pressa dem, som haft en
annan ståndpunkt. Sålunda liar Tyskland tydligen varit utsatt för stora påtryckningar,
och de som följt med tidningspressen, erinra sig nog mycket väl,
hurusom under ett visst skede i förhandlingarna franska pressen släpptes lös
med en verklig trumeld mot Tyskland. Å andra sidan sades det nu, såvitt jag
rätt uppfattade den här lämnade förklaringen, att någon starkare påtryckning
icke gjorts mot Sverige i Geneve, d. v. s. då det gällde Sveriges utträde ur rådet.
Att Sverige dessförinnan uppenbarligen varit utsatt för stora påtryckningar
i Geneve, kan man förstå. Icke minst måste man ogilla det tillvägagångssätt,
som framkommit från ett visst land, där man ansåg sig kränkt från svensk
sida, därför att Sverige motsatte sig en utökning av de permanenta rådsplatserna,
av vilka detta land aspirerade på en. Det hotades ju då med, att man skulle
uppsäga den mellan Sverige och det landet, Spanien, gällande handelstraktaten.
Här se vi en påtryckning i så ytterligt skarp form, att man knappast kan förstå,
hur det kan vara möjligt, att man så har missuppfattat den svenska ståndpunkten.
Oviljan i Polen har ju också tagit sig uttryck, och även i Brasilien
har en dylik ovilja gjort sig gällande särskilt genom brasilianska tidningars uppmaningar
att bojkotta svenska varor.

När man talar om denna sak, så ber jag här att få inskjuta ett moment, som
jag .skulle vilja mycket starkt betona, saväl från min egen sida som från deras,
vilka tänka lika med mig. Det är den ställning, i vilken vi med orätt ha förebratts
att sta till Tyskland. Jag vill uttryckligen säga, att efter min uppfattning
har varken regeringen eller något parti i riksdagen under gången av förhandlingarna
i denna fråga någonsin känt det så, som om vi stode i något beroende
av Tyskland eller ville gå dess ärenden. Det har varit helt och hållet fråga
om en princip, den principen nämligen, som uttalades i interpellationsdebatten
i första kammaren. Herr Löfgren sade i sitt tal härom dagen, att man i
Genéve hade svårt att förstå, att vi kämpade för folkförbundets intressen. Ja,
man kan ju fatta, att det kan vara svårt att förstå detta av det skälet, att när
två stater av olika anledningar förfäkta samma sak, så kan den missuppfattningen
lätt bli rådande, att de ha något samband med varandra, men jag vill, som
sagt, uttryckligen här betona, att så har icke på något håll varit fallet, icke
heller från den sida jag representerar. Därför synes det mig vara ganska malplacerat,
om det ordet må^ tillåtas mig, när den siste ärade talaren, interpellanten,
talar om, att man på nationalistiskt håll i Sverige slår på samma strängar,
som man gör på nationalistiskt håll i Tyskland och därvid framställde
det, som om det fanns någon samhörighetskänsla härutinnan. Herr Löfgren
var inne på samma tema i måndags i sitt tal, och jag läste med en viss förvåning,
att han ville liksom framskjuta denna sak. Jag begriper icke, vilken
nytta man överhuvud taget gör med en sådan insinuation. Jag förstår det
icke, i all synnerhet, som man icke har den ringaste grund för ett sådant påstående.

Den siste talaren, interpellanten, talade också om det partipolitiska ståndpunktstagande,
som han förmenade ägt rum från högersidan. Jag har nu

Svar å interpellation.

(Ports.)

Nr 22.

14

Onsdagen den 24 mars.

Svar ä interpellation.

(Forts.)

under denna riksdag så många gånger fått tillbakavisa, att högerns ståndpunkt
är dikterad av partipolitiska hänsyn, att det, herr talman, kanske må tillatas
mig, att jag gör det ännu en gång, och gör det med all den styrka, varav jag
är mäktig. När hela opinonen i Sverige, alltså hela den politiska delen av
allmänheten, som är representerad i riksdagens båda kamrar, .starkt ställde sig
på precis samma linje som regeringen, innan delegationen avreste till Geneve,
så frågar jag: vad har man då för grund för dessa anklagelser. Da talade
man icke om, att det var något partipolitiskt ståndpunktstagande. Vad har
man då för grund och rätt att tala om, att det är partipolitik nu i denna sak.''''
Man kan naturligen säga. det, men man har icke en tillstymmelse till bevis
för ett sådant påstående. Hava icke vi på högerhåll, lika väl som någon annan,
rätt att bliva trodda på våra ord, när vi säga, att vi, när vi diskutera denna sak,
göra det på grund av rent sakliga skäl.

Vi ha nu fått en redogörelse för utvecklingen och gången av det hela i Geneve.
Vi hörde först uppläsas själva den instruktion, som. var avgiven, nämligen
den, att delegationen skulle motsätta sig beslut i positiv riktning rörande
rådets reorganisation under mars månad med undantag av Tysklands inträde.
När därför fråga uppkom om att inrätta permanenta platser, varför ju frankrike
särskilt starkt engagerade sig — detta land gjorde ju anspråk på permanenta
rådsplatser för tre stater — avslogs detta naturligen av det svenska ombudet
och likaså ett förslag i ett senare skede, när man modifierat ståndpunkten
till vad jag skulle vilja kalla den Chamberlainska, och som innebar, att endast
Spanien skulle få en permanent plats, och att Polen skulle fa en tillfällig.
När emellertid sedermera monsieur Vanderveldes förslag om enbart en icke
permanent plats åt Polen framställdes, vilken plats enligt redogörelsen skulle
kunna vara provisorisk, undrade man ju, vilken ställning Sverige, skulle intaga
till detta förslag. Hans excellens herr utrikesministern har i sin redogörelse
framhållit, att även om det icke uttryckligen var utsagt i instruktionen någonting
om de tillfälliga platserna, hade dock delegationen och han fattat sin uppgift
så, att instruktionen omfattade icke bara de permanenta utan även de tillfälliga.
Ingen här i riksdagen hade väl heller halt någon annan mening. Man
fann emellertid, att ståndpunkten från Sveriges sida i det fallet visserligen
blev avböjande, men att den icke var så starkt preciserad, som man kanske skulle
ha önskat, att den var, men hans excellens förklarade, att stormakterna hade
förlorat så till vida, att de hade måst avstå från sina önskemal om de permanenta
platserna, och Sverige hade vunnit processen, och därigenom övergick
det hela, som han sade, till att bli av mera politisk betydelse, det blev en
politisk maktstrid, som nu kom att utveckla sig. Hade Sveriges ombud och delegation
denna dag, då frågan om den tillfälliga platsen för Polen diskuterades,
överhuvud taget på detta stadium inhämtat, huruvida den svenska regeringen
ville vara med på att en sådan plats skulle kunna inrättas nu. Jag har
kanske icke kunnat följa uppläsningen helt och hållet, men det ioretoll mig,
som om man knappt kunde finna att så var fallet, och delegationen har sjalv, särskilt
att döma av herr Löfgrens yttrande härom dagen, icke sa vidare starkt
reagerat mot möjligheten av att vara med om att inrätta en sådan plats. Vad
som naturligen var det betänkligaste var, att Sverige överhuvud taget hade
givit sig in på en diskussion om någonting sådant. Emellertid gar jag vidare
till nästa skede d. v. s. det skede, då den svenska delegationen sjalv uppkom
med förslaget, att man skulle kunna förebygga demm ökning av de tillfälliga
rådsplatserna genom att Sverige avstod från sm plats i rådet. . A-veu
på den punkten gör man sig frågan, om delegationen fullt självständigt ingick
i diskussion om detta arrangemang utan att därvidlag ha inhamtat aen
svenska regeringens mening. Delegationen förklarade sig villig att tråda i
kontakt med Tyskland om detta, och sedan saken blivit omnämnd för M. Vall -

Onsdagen den 24 mars.

15

Nr 2-2.

dervelde, tillfrågades Tyskland, om mani från dess sida ville vara med om
en sådan lösning. Men det befanns, att Tyskland inte villo vara med därom.
Av hela redogörelsen får man emellertid inte någon uppfattning om hur den
svenska regeringen ställde sig till dessa olika spörsmål. Man får inte veta,
om delegationen var i full kontakt med regeringen och hade dess understöd särskilt
för denna plan, att Sverige ensamt skulle avstå sin plats och göra detta
till förmån för Polen. Att förslaget kom från svensk sida, torde väl efter
detta vara alldeles obestridligt. Det var således Tyskland, som hindrade en
dylik utgång av frågan, icke Sveriges ombud. Och det är ju för övrigt omnämnt
i en tidningsintervju, som en korrepondent haft med hans excellens utrikesministern
i Geneve, i vilken intervju hans excellens sade, att han för att
rädda Locarnoavtalen och för övrigt hela Nationernas förbund föreslagit denna
lösning.

Nu säger man, att egentligen inte någon annan än uppdragsgivaren har att
göra med frågan, huruvida instruktionen blivit följd. Jag kan inte dela den
uppfattningen. Jag skall strax nämna ett ord därom. Men då man säger,
att delegationens förfarande inte strider mot instruktionen, så skulle jag dock
vilja påpeka, att instruktionens hela andemening och innehåll, som också var
hela den svenska riksdagens och allmänhetens uppfattning, var väl i alla fall
icke någonting sådant, som att ett avstående av Sveriges rådsplats till Polen
skulle kunna komma i fråga. Nu säger man, att det har ju bara varit sonderingar
och förhandlingar. Men uppenbart är, att så fort man ingår på förhandlingar
om sådant, så fort man bara antyder, att det finns en möjlighet,
att man själv kan vara med därom, så är det klart, att man är fast, och man
är inte bara fast själv, utan man sätter även regeringen fast, vare sig den
sedan själv vill eller inte.

När man sedan, såsom jag nyss nämnde, talar om att detta endast borde
vara en uppgörelse mellan delegationen och dess uppdragsgivare, regeringen,
så skulle jr g däremot vilja invända, att man val näppeligen kan såga, att
saken ligger så till. Detta är dock en sak, som berör hela Sverige, den har
vid olika tillfällen varit föredragen i utrikesnämnden, och utrikesnämnden,
som ju i viss mån representerar riksdagen, har alltså även varit med om att
behandla frågan och intagit en viss ståndpunkt. Det är visserligen sant, att
utrikesnämnden endast har en rådgivande uppgift, och att regeringen fattar
position och beslutar oberoende av utrikesnämndens uttalanden. Men likafullt
har ju utrikesnämnden dock varit indragen i detta. Dessutom har man
ju genom interpellationssvaret i första kammaren den 5 mars även direkt
engagerat riksdagen, så att också riksdagen blivit part i målet. Jag tror därför,
att man näppeligen kan säga, att det är en sak som endast rör regeringen,
huruvida delegationen handlat i överensstämmelse med instruktionen eller
inte. Herr Röing förklarade visserligen, att det för honom framgått, att man
i allo handlat enligt instruktionen, och han tilläde, att vi ju inte ha så mycket
med denna sak att göra. Jag tycker för min de!, att vi ha ganska mycket att
göra med huruvida man gått på sidan av instruktionen eller inte. Instruktionen
kan väl för övrigt aldrig tolkas på det sättet, att sådant, som icke är
upptaget i instruktionen, får behandlas fritt av delegationen utan regeringens
bemyndigande. Detta framgår för övrigt av ett uttalande i den nyss upplästa
redogörelsen. I den sista punkten av instruktionens allmänna del, som fastställts
år 1923, hette det ju att om viktigare frågor förekomma, skola ombuden
inhämta regeringens medgivande. Sålunda kan det väl inte vara uteslutande
ett akademiskt spörsmål, huruvida delegationen här handlat på egen hand
eller inte.

Nu hörde jag, att man försvarade denna sak därmed, att den fråga, som här
vant på tai, nämligen Sveriges utträde ur rådet tillsammans med en annan

Svar å utter•
^citation.
(Forts.)

Nr 22. 16

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

stat, först på måndag förmiddag kom att behandlas i rådet. Men detta var
ju endast en formell bekräftelse på vad man hade talat om förut. I Geneve
rörde det sig ju, som vi hörde, under de första dagarna uteslutande om informella
sammanträden och rådplägningar. Men rådet var ju icke okunnigt om
''ad som därvid förekommit. Jag förstår därför inte, att man kan anse det
utgöra något försvar, att saken lades fram i rådet först på måndagen.

Jag vill, herr talman, uttala, att det erbjudande, som från svensk sida gjordes
och som naturligtvis var allom bekant i Genéve och väckte mycket stort
uppseende, efter min mening måste betraktas såsom en stor svaghet i förhandlingarnas
gång. Sverige hade redan från första stund gjort ett så uppseendeväckande
anslag i denna fråga, att Sverige borde ha fullföljt detta till det sista.

När man sedan kom in på att detta offer, som det hette i redogörelsen, inte
kan anses ha varit så stort, då det ju endast betydde, att Sverige skulle lämnat
sin plats några månader tidigare, än eljest skulle blivit fallet, då är man inne
på den cirkulationsprincip, som Sverige förklarat sig vara stark anhängare av.
Jag vill då säga, att med cirkulationsprincipen ha vi val ändå aldrig menat
någonting annat, än att vi skulle avgå efter vissa år och i varje fall avgå vid
den tidpunkt, då vår mandatstid utgått. Men cirkulationsprincipen har väl
aldrig kunnat betyda någonting sådant, som att vi skulle på grund därav avgå
vid vilken tidpunkt under mandatstiden som helst.

Hade vi i detta fall ståndaktigt vidhållit vår mening och stått kvar till årets
slut samt på grund av denna vår ståndaktighet icke blivit omvalda vid höstens
möte, då hade vi kunnat med högburet huvud möta detta. Vi hade blivit
fällda på grund av förfäktandet av en princip, som vi stodo snart sagt ensamma
om att försvara, en princip, som var till Nationernas förbunds eget sanna
bästa och som inte hade någonting att göra med egoistiska svenska intressen.
När Sverige nu satt i detta råd, så hade väl Sverige inte bara rättighet utan
även plikt att förfäkta den ståndpunkt, som vi hade gått in för. Vad man
efter min uppfattning kan sägas hava förlorat på detta tillvägagångssätt, det
är det, att det har blivit konstaterat, att en liten stat, som vill i Nationernas
förbund hävda vissa rättsprinciper, som vill förfäkta det, som den anser vara
nyttigt för förbundet, kan i längden inte göra det. När Spanien och Frankrike
icke ratificera beslutet om cirkulationsprincipen, då händer ingenting. Men
cn mindre stat får inte tillåta sig någonting sådant. Den skall då avlägsnas.
Det är nog så, som mr Lloyd George uttalat i engelska underhuset enligt referat
i dagens tidningar, att den representant, som gör det, han »klämmes ut»
ur rådet. Den frivilliga avgången är i själva verket inte så frivillig. Den är
ganska nödtvungen. Sverige erbjöd sig att utgå ur rådet, och när det så
gjorde, så var det för att rädda en situation, som uppkommit genom löften från
enskilda rådsmedlemmar, löften om nya rådsplatser. Men det var ju just detta,
som vi skulle motsätta oss genom våra principers vidmakthållande. Då veko
vi från vår plats, och, såsom mr Lloyd George framhöll, till på köpet till
förmån för ett land, som, såsom han uttalade, konsekvent trotsat folkförbundets
auktoritet. Det är enligt min uppfattning en synnerligen viktig sak för
hela Nationernas förbund, att paktens bestämmelser, även den om enhällighet,
upprätthållas. Sverige var medlem av rådet, Sverige var berättigat, och
Sverige var även förpliktat att rösta efter sin övertygelse. När man säger
här, att Frankrike med stöd av England engagerat sig så starkt för en viss
lösning, att en motgång därvidlag hade blivit ett oacceptabelt nederlag, så gör
jag mig den frågan, om man verkligen kan godtaga något dylikt såsom skäl
för att ge vika. Godtager man detta, så finns det faktiskt inte längre någon
gräns för vart man kan få gå. En offerhandling, genom vilken man ger på
hand, att löften, som givits av vissa stormakter på Nationernas förbunds vägnar,
ovillkorligen skola infrias, anser jag ingalunda motiverad. Sverige har

Onsdagen den 24 mars.

17 Nr 22.

Dfet Imr1..8ka?at etlr pr®Judikat- vilket kan för framtiden
Komma att mcdfoia stora olagenheter för Nationernas förbund då en annan

iwnr''1 ra.^*a uppkom"»er 1 vilken ett mindre land motsätter sig något, som
de störa givit lotten om pa förhand. Förbundet blir inte då vad det skull vara
oeh vad det enligt hela sitt syfte skolat vara, utan det blir eller kan bli endast
ett verktyg for visso mäktiga stater att gynna sina egna intressen.

Nu sager man visserligen att Locarnotraktaten stod på spel, ja att siälva
Nationernas förbund stod på spel. Man riskerade, att Tyskland skulle åter TTöftrrpH

a“i°gan'' v061, gälIde> för att citera ett bombastiskt uttryck av herr
Löfgren vid hans hemkomst, »att rädda Europas fred». (Herr LöZrrvi
Stockholm: Nej, det var en rubrik i Nya Dagligt Allehanda.) Ja jas har
herr talman ansett mig kunna anföra detta, men jag tror naturligtvis herr

ur fcnrNvabete0rrd’bdå " e°dkäaaa det’ Ja« det SielleS

ur Dagens Nyheter och inte nr rubriken utan ur texten.

endräkt ^DetTarYi!™11’ GenéV6 fY* -en gan.ska bedrövli? bild av frid och
endräkt. Det har snarare, synes det mig. vant en bild av hur man med hot

skfutPeteSSHerr Strof ^ ^ / alla fal1 Tysklanda inträde upp!

gjutet. Heir Stresemann förklarade, att den aktion, som Sverige på ett visst

ttrYdl™ gJ0I<?e’ var.onodlg oeh inte kunde tjäna till någonting. Till sist kom

, f IT -, mT0"'' frågan om Tysklands inträde blev uppskjutet till

icke heller6 behövd ^ Y* Vldhållande av den svenska ståndpunkten

hörten. b H 1 da h nafir0t annat an att frågan blivit uppskjuten till

Da man i slutet av hans excellens utrikesministerns nyss upplästa svar ut
talade att delegationen hade rest till Geneve för att förfäkta m princip för

vill krghlsnäg’a TttYlet^ förändrinf av radets o** förbundets konstitution, så
De är där YoY mr tT Tr & ’ att detta ba.r man ju dock varit med om.

den svenska deW t L ^ Georges a^ herr Röl"g omnämnda bedömande av
den svenska delegationen kommer in. Det är för att man satte in sitt motstånd

aVldC parfanenta rådsplatserna, som man har skördat erkännande
Sedermera kom det in, som det heter, »praktisk politik» Det blev and n
åskådningar som gjorde sig gällande. Man ville, som det sades på grund

»SnÄrÄ*1!? "*f inträde, och man fn,er

it man har gjort det utan att man komprometterat Sverige. Enligt mitt sätt

fide bä)äe **• .*• "V“,ä vid att Tyskland inte kom in va,"

da bättre, om uppskovet härmed skett på grund av vägran av en stat sådan
.om Sverige att böja sig för intriger än att det skett på grund av en makt
kravande radskandidats nej till det hela. t_

Sverige fullföljde i början en konsekvent ståndpunkt. Men vi ha funnit
ur man vikit undan for påtryckningar och därigenom medverkat till att
skapa för Nationernas förbund ett förhållande, som enligt min mening her
ta man. kan komma att visa sig bli till stor olägenhet för förbundet Man'' hal
tryckningar. f°rbundet ^ att man givit vika för de störa maktord 5

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag vill till hans excellens

utrikesministern uttala mitt och. jag är säker därom, en stor del av Sveriges

som fekZ ta/''k f°r p1 han S1 <ippet 1 da£ Iafft fram skildringen av vad
L .. r«k°mmit nere i Geneve och av regeringens och hans egen ställning och

nandYr-61111 denna f.ra^a- Ja£ kan också för min del uttala ett varmt erkänt''"
den stallmn?\ sam utrikesministern intagit i denna fråga
Nu har ju av herr Lindman anförts, att utrikesministern och bakom utri
kesministern regeringen i Geneve offrat en princip och afl dut w "i , !
ett Prejudikat. Såvitt jag förstår var det kontentan av herr Lindmans lugna
Andra hammarens protokoll 1026. Nr 22.

Svar å inter])ellation.

(Korta.)

Nr 22. 18

Onsdagen den 24 mars.

Svar ä interpellation.

(Forte.)

och mycket försiktiga anförande. Jag kan ge herr Lindman rätt uti att redo■
.fe "SJd sJhtt Slaga Len ett faktum. Jag katt för mm del

^^^111‘TcÄnÅtÄ''K icfe"S5?ftl

intresserade makterna att genomföra några

sEäHc-,=ä

E" sm trÄ äv;Sä ä »c,

heNu var det väl i alla fall, som utrikesministern i dag ^amhaUit så att

mmmmåimm

måmmmmm

gorå ett offer som dock icke innebar något uppgivande av den intagna, prin
gorå erx orre , „g ... • förstå är det en nödvändig förutsatt l“=ÄSi‘

i“*s

iSsS

innan man sondera, terrången får åt,

Onsdagen den 24 mars.

19 Nr 22.

få utrönt, om en viss lösning överhuvud är diskutabel. Det är ingen mening,
att man förr skaffar sig bemyndigande att officiellt lägga om sin taktik.

Nu säger herr Lindman, att om våra representanter varit ståndaktiga, man
kunnat gå till höstens möte med högburet huvud. Det är möjligt, att man
kunnat göra det, men hur skulle de som nu kritisera ställt sig, om det gått
så, att Sverige genom att bestämt förklara, att vi kunna inte under några som
helst omständigheter vara med om någon som helst omplacering i rådet, över
huvud inga rubbningar på något vis, och detta medfört, att Locarnofördraget
gått till spillo och lett till en ohjälplig brytning mellan Tyskland och Frankrike?
Det är en fråga som man måste göra sig. Om den frågan varit ställd
till regeringen eller till ledamöter av riksdagen på ett tidigare stadium, om
det gällt ett avgörande, som kunde medföra ödesdigra konsekvenser för framliden,
hade man då inte, frågar jag, ansett det vara icke blott Sverige värdigt
utan också en skyldighet för Sverige och något som Sverige kunde känna sig
stolt över, att, då man inte behövde ge efter på en viktig princip men kunde
ge efter på något som var mindre, göra ett offer, ifall det nu kunde kallas för
offer, på det att inte en sådan katastrof skulle inträffa. Så har regeringen
och utrikesministern handlat. Det anser jag vara välbetänkt gjort och jag
har på ett tidigare stadium då jag deltagit i behandling av denna fråga givit
min anslutning till den tanken; det säger jag nu Öppet.

Nu säger man efteråt, att det tänkta fallet har aldrig inträffat. Delegationen
i Geneve var för tidigt ute. Man skulle ha noggrannare undersökt
Brasiliens slutgiltiga ståndpunkt. Det är icke alldeles säkert, att det hade
blivit någon spänning mellan Frankrike och Tyskland. Det är inte alls säkert,
att Locarnofördraget hade gått över styr, även om Sverige bestämt och
konsekvent hävdat den ståndpunkten, att ingen förändring av rådet finge ske.
— Vad veta vi om den saken? Nog kan man vara klok efteråt. Jag vet icke,
om det var möjligt att kunna utröna Brasiliens slutgiltiga ståndpunkt. Det
är möjligt, att så kunnat ske. Det är möjligt, att man kunnat få närmare klarhet
i dessa ting. Men å andra sidan är det väl ändå så, att det icke är från
ett enda land utan från flera länder de sista, slutgiltiga ståndpunkterna komma
fram och kanhända i sista minuten. Att nu vara efterklok och peka på,
att det i alla fall blev uppskov, det kan vara enkelt nog.

Hur man än ser på saken kan jag icke finna annat än att utrikesministern i
denna fråga handlat på ett ur såväl svensk som ur Nationernas förbunds synpunkt
riktigt sätt. Nu har det här hemma i Sverige väckts en storm mot
utrikesministern och regeringen inom högerns tidningspress. Den förste ärade
talaren efter utrikesministern, interpellanten, förde fram den frågan. Herr
Lindman ville inte för sin del erkänna att det var några partipolitiska spekulationer
bakom högerns utgjutelser i denna fråga. Jag vill lämna det fullständigt
därhän, om här föreligger partipolitik eller icke; var och en har
sin uppfattning. I alla fall, när man ser och har sett det uppträdande, som
förekommit, har man frågat sig, om det kan vara sakliga skål, om det inte
är partipolitik, som ligger bakom de ohemula utgjutelser, som i vissa fall
förekommit. Jag måste med tillfredsställelse konstatera den skillnad i ton
och i framträdande, som i denna fråga karakteriserar herr Lindmans uppträdande
i dag och högerpressens uppträdande gentemot utrikesministern och
regeringen.

Det är en annan sak också, som förvånar, och som jag måste ge uttryck för.
Jag menar den svenska tidningspressens bristande förstående för de svenska
ombuden och de svenska förtroendemännen. Här sände nu vårt land utrikesministern
till Geneve. Med honom följde en framstående jurist, tillhörande
ett annat politiskt parti, dessutom en diplomatisk funktionär. Deras uttalanden
och bedömande av situationen sätter man intet värde på egentligen,

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 22. 20

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

men de utländska diplomaternas och de utländska tidningsmännens uttalanden
telegraferas hem, de återgivas, och det tycks vara dem, som man egentligen
tar såsom något verkligt bevis för vad som har hänt där nere.

Jag nämnde något om högerpressen. Jag skall inte närmare gå in på den
saken. Det är emellertid ett uttalande, som gjorts i eu av huvudstadens tidningar,
som jag anser vara av den art, att jag inte kan låta bli att läsa upp
det. Jag tycker, att en politisk tidning, som i en så viktig utrikespolitisk
fråga som denna icke har större känsla med sitt land och sitt lands regering,
även om denna regering har en annan politisk åskådning än den tidningen
representerar, än att den kan tillåta sig att i en ledande artikel skriva på detta
sätt, är värd att brännmärkas för framtiden genom att uttalandet intages i riksdagens
protokoll. Svenska Dagbladet uttalade sig i sitt nummer för den
17 mars i en ledare på följande sätt: »Herr Undén och hans medansvariga

ha icke lämnat något felsteg försummat. De ha svikit sitt uppdrag genom
att handla mot sina instruktioner, och de ha svikit det genom att ådagalägga
ett oförstånd, en omdömeslöshet sådan som man, även med den mest pessimistiska
uppfattning av herrarnas förmåga, icke kunnat vänta. Och den
svenska regeringen har ingalunda gjort vad göras kunnat, för att taga dem i
kragen, tillhålla dem att göra sin skyldighet och förmana dem att icke låta
sig bluffas och förbluffas. Regeringen har icke kunnat eller vågat gorå.
vad som göras skulle. Den bär ett drygt medansvar, ty den har icke varit
okunnig om eländet.» Nog brukar det väl vara så, att när det gäller utrikespolitiska
ting, tidningarna äro varsammare än när det gäller inrikespolitiska
saker. Nog måste väl ändå utlandet fråga sig, vad Sverige har för politiska
vanor och i hurudan ställning en offentlig manbar inför svenska samhället,
när en ledande tidning öppet och klart skriver på sådant sätt.

Då frågar man sig: men vad säger man i utlandet om regeringens. aktion
i Geneve? Är det den allmänna uppfattningen utomlands, att utrikesministern
handlat på ett för Nationernas förbund och Sverige klandervärt sätt? Det har
förut i dag av interpellanten pekats på en förutvarande engelsk premiärministers
uttalande i underhuset i går. Jag vill läsa upp ett par ställen ur detta
anförande, för att detta må införlivas med kammarens protokoll, som stå i
bjärtaste motsats till vad jag nyss uppläste. Vi skola komma ihåg, att nämnde
talare slutar sitt anförande, efter en skarp kritik mot den engelska utrikesministerns
hållning, med att yrka på misstroendevotum mot honom. Det
är sålunda icke en politiker, som i England försvarar regeringens ståndpunkt
eller den fransk-engelska ståndpunkten, utan det är en man, som står lika
kritisk mot Englands och Frankrikes uppträdande i Geneve som man gör här
hemma i Sverige. Men talaren, förutvarande primiärministern Lloyd George,
har ändå inte nog erkännande uttryck för Sveriges uppträdande i denna fråga.
Han sade i underhusdebatten enligt ett i en av huvudstadens tidningar i dag
intaget telegram från London bl. a. följande: »Sverige intog en riktig och

modig ståndpunkt. Inom den stora majoriteten av befolkningen i England
utan åtskillnad till parti är man övertygad om att Sverige representerade allmänna
opinionen i Storbritannien. — — Undén är Brantings framstående
lärjunge. Han tog på ett minnesvärt sätt del i Genéveförhandlingarna. icke
för Tyskland utan för folkförbundet, icke mot Locarnoandan utan för nationernas
stora samfunds anda. Sverige hade spelat en lysande och odödlig roll.
Det mottagande Sveriges representant fick i folkförbundsförsamlingen, är en
ljuspunkt, som visar, vilken åsikt församlingen hyste. Om Nationernas förbund
räddades, gjorde Undén mera för dess räddning än någon annan man
genom sin kamp och genom sill uppoffring.»

Detta är ett uttryck för vad man tänker på vissa håll och ganska allmänt
utomlands. När man då ser, hur den nationalistiska pressen i Sverige upp -

Onsdagen den 24 murs.

21 Nr 22.

träder, måste man fråga sig, om del är verklig sakpolitik, eller om det icke är,
•som herr Reling uttrycker del, partipolitik. Men jag har gjort mig en annan
fråga: År det vännerna av Nationernas förbunds utveckling, som komma

med kritiken? Vilka krafter är det i vårt land, som alltid motarbetat Nationernas
förbund? Är det inte just den först citerade tidningen och densamma,
s meningsfränder, som skarpast motarbetat Sveriges inträde i Nationernas
förbund och som alltid klandrat och kritiserat när det gällt förbundet. Enligt
deras mening år Nationernas förbund inte bara ett skröpligt och svagt
instrument för fredens bevarande utan något ännu sämre. När från dessa
k rötsår kommer skarp kritik och man sätter in allt, vad man kan, för att siska
gorå gällande, att Nationernas förbund blivit försämrat, att det är fara för
Nationernas förbunds framtid, da maste man fråga sig: vad mena egentligen
herrarna? År det ni, som förut uppträtt till Nationernas förbunds fiirsvar,
ar det ni, som verkligen på allvar nitälska för Nationernas förbunds framtid?
Och man gör sig ovillkorligen den frågan, om det inte är andra syften
och intressen bakom kritiken.

Jag vill sluta med att än en gång uttala den uppfattningen, att den ståndpunkt
som regeringen intagit i denna fråga och de åtgöranden, som
skett, äro. enligt mitt sätt att se, både för Nationernas förbund och för Sverige
värda erkännande i stället för klander.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Även om man fullt

gillar den åsikt, som hans excellens utrikesministern förfäktat, nämligen att
en ökning av antalet rådsplatser i Nationernas förbund skulle vara till skada
för förbundets verksamhet och för uppnående av det stora mål, som förbundet
saft sig före. kan man likväl ifrågasätta, huruvida det var förenligt med tillbördig
försiktighet i svensk politik att taga ledningen bland de många och stora
nationer, som voro representerade vid detta tillfälle, huruvida det var försiktigt
att icke avvakta händelsernas gång utan långt i förväg angiva Sveriges
ställning, oavsett vad Tyskland i den vägen måhända hade kunnat acceptera.
Men, mina herrar, den ståndpunkt, som hans excellens utrikesministern intog’
den delades av en enig första kammare och uppbars av en stark opinion i
Sverige. Om en oförsiktighet blivit begången, så vilar alltså ansvaret därför
icke uteslutande på regeringen utan även på riksdagen och på opinionen i landet.
I det kritiska läge, i vilket förhandlingarna kommit i Geneve, då man
kunde riskera, att Tyskland återtog sin ansökan om inträde i folkförbundet,
oc*att den försoningens anda, som kommit till synes i Locarnoavtalen skulle
nedbrytas och en dödsstöt riktas mot Nationernas förbund, hade våra ombud
med den ledande ställning de intagit ingenting annat att göra än att söka på
varje möjligt sätt åstadkomma ett samförstånd. Het var enligt mitt förmenande
fullkomligt riktigt, att Sverige för ernående av samförstånd och för tryggande
av 1 reden i Europa erbjöd sig att ställa sin plats i rådet till förfogande. Och
8?n°nJ annat land följde detta exempel, uppnåddes ju också utsikt att

na, detta samförstånd. Sverige har genom sina ombuds handlingssätt i Geneve
•1UJ nit To den osjälviska och högsinta utrikespolitik, som

inleddes 1905, da vi kommo överens med norrmännen och i stället för trätande
broder blevo göda vänner och trogna grannar. Samma politik, som vi ådagalade
na,r det var truga om uppgörelsen rörande Åland, ha vi nu fullföljt i Geneve’
°?7, o länder Sverige till heder och säkerligen kommer det också att höja den
ratt sa stora aktning, som andra nationer ha för Sverige.

i.”??enima^a ^Position, som fördes av herr Lindman, klandrar jag icke, utan
haller honom rakning därför. Den giver emellertid vid handen, att högern börjat
inse, att de fruktansvärda anfall, som från dess sida — icke av dess parla -

>Svar d interpellation.

(Forts.)

Nr 22. 22

Onsdagen den 24 mars.

Svar å inier- mentanska grupp, men utanför densamma ha riktats mot regeringen, nupellation.
mera icke vinna dess gillande.

(Forts.) Jag för min del förmenar, att vi kunna vara belåtna, med det handlingssätt,
som regeringen iakttagit under de kritiska dagarna i Geneve, och att man
måste bedöma detta handlingssätt mot bakgrunden av ställningen sådan den var.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Jag skall mycket kortfattat inlåta
mig på denna fråga och har så mycket större anledning att handla på det sättet,
som jag icke varit i tillfälle att på något sätt gorå en förhandsbedömning av
frågans utgångspunkt. Jag befann mig icke ens tillstädes i riksdagen, när den
här mycket omtalade interpellationsdebatten ägde rum i första kammaren.
Emellertid måste jag säga mig, att vid denna interpellationsdebatt förekom,
såvitt jag kunnat fatta, ett mycket bestämt uttalande från regeringen genom
hans excellens utrikesministern, vilket uttalande sanktionerades av samtliga talare,
som uppträdde i första kammaren. Och jag tror, att dessa talare representerade
samtliga partierna i första kammaren, och att således deras uttalanden
icke endast voro ett uttryck för talarnas egen uppfattning, utan att de både
sina partier bakom sig. Vid det förhållandet, att man då knappast begärde
annat, än vad regeringen själv där genom hans excellens utrikesministern förband
sig till och vid det förhållandet, att man ej fordrade något mera, måste
det för mig förefalla underligt det yttrande, som här fälldes från talarstolen
av interpellanten. Jag skall ej ingå närmare därpå,^ men kan ej låta bli att
ge uttryck åt, att vad som icke var nationalism för två veckor sedan kan knappast
vara det i dag, om man skulle hålla på samma ståndpunkt. För min del
vill jag icke på något sätt pressa dessa ståndpunkter. Jag har trott mig förstå,
att det blev andra förhållanden där nere vid förhandlingarna, än man
tänkte sig, innan man for dit. Och jag har, bland annat, av det yttrande av
herr Löfgren i Stockholm, vilket varit refererat i pressen, sett, att lian betecknat
förhållandena där nere som ett getingbo. Jag hoppas, att det ej är ett
felaktigt referat, utan att han verkligen haft det yttrandet.

Nu är det ett förhållande, som jag icke kan låta bli att en liten smula beakta,
när man här talat om de förberedande förhandlingarna, som tyckas, ha skett
dels öppet och dels inför slutna dörrar, och det är, att det var Sveriges utrikesminister,
som förde dessa förhandlingar. Och i den mån han gav ett förhandslöfte
för egen del, måste också, såvitt jag förmår bedöma saken, från
motpartens sida detta betraktas som ett uttryck för vad den svenska regeringen
kunde komma att reflektera på.

Sedan är det naturligtvis till sist en fråga, som framställer sig. och den är:
huru förhöll det sig i ställningen mellan den svenska ståndpunkten och den brasilianska?
Har det varit omöjligt för den svenska delegationen att få Brasiliens
medparter — jag kallar dem för medparter — att på förhand förbinda
sig, att de från sin ståndpunkt och synpunkt skulle taga Brasilien om hand
och klara den saken, innan den svenska delegationen intog sin slutståndpunkt.
Det är en fråga, som givetvis måste i någon mån intressera svensk ståndpunkt
i frågan. Det kan jag ej hjälpa.

Sedan vill jag som ett allmänt uttryck för min ståndpunkt till denna fråga
säga det, att jag ej anser, att Sverige bör genom vad som. skett ha lidit sådan
skada, att vi skulle behöva känna det, som om vi hade lidit något nederlag i
den meningen, att vi som land betraktade kommit i sämre ställning än förut.
Men jag delar i någon mån förste vice talmannens uppfattning därvidlag, att
vad som skett är efter min mening i allt fall en liten varning för att, när man
i fortsättningen skall ge sig in på sådana förhandlingar, ge resultatet allt för
kraftiga utgångspunkter, utan att man känner efter, vilka krafter man har att
genomföra vad man anser möjligt och riktigt.

Onsdagen den 24 mars.

23 Nr 22.

gom sagt, jag har icke velat uttala något klander mot dem, som fört^ förhandlingarna,
och anser icke från min utgångspunkt, att Sverige lidit någon
sådan skada, att vi därigenom böra ha kommit i sämre utrikespolitisk ställning,
än vi varit uti tidigare. Men det är klart, att belåtenheten från alla hall bort
kunna vara större, om icke dessa extraordinära förhållanden hade inträffat,
nämligen att Sverige vid en tidpunkt, som i varje fall icke torde vant avsedd,
skulle frånträda sin rådsplats.

Hvar å interpellation.

(Korta.)

Herr Magnusson i Tundiult: Herr talman! I)et är med tvekan, som jag

tar till orda i ett så ömtåligt ärende som detta. .lag gör det dock för att i
anslutning till herr Lindmans anförande härmed få vitsorda, att inom vida lager
av vårt folk har man pa ett mycket smärtsamt sätt berörts av utvecklingen
av händelserna i Geneve.

Det var en sann tillfredsställelse att iakttaga, hurusom före lians excellens
utrikesministerns nedresa till Geneve och under de första dagarna av lörhandlingarna
där en nationell enighet var till finnandes i allt Sveriges land i .föreliggande
fråga. Det är icke vi från högeThall, som brutit denna enighet, Skulden
härtill ligger i det sätt, på vilket vår talan fördes där nere, och den splittring,
som nu på nytt uppstått, beror av regeringens försök att bemantla sin
svängning såväl i form som sak.

Kammaren kan vara övertygad om, att den besvikelse och misstämning, som
detta framkallat på vårt håll här i riksdagen, i strid mot vad interpellanten
okritiskt här förklarat, fullt motsvaras av liknande uppfattning inom stora delar
av Sveriges folk och icke minst bland landets allmoge.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undcn: Herr talman!

Herr Lindman försökte i sitt anförande göra gällande, att regeringen och delegationen
offrat någon princip, och samma påstående har kommit fram i den
svenska pressen. Jag har icke för mm del ännu lyckats komma under fund med,
vilken den offrade principen är, och vore ytterligt tacksam att fa en närmare
definition på denna för mig obekanta princip. I det sammanhanget uttalade
herr Lindman under åberopande av ett yttrande av Lloyd George, att Sverige
var på väg att klämmas ut ur rådet. Det förvånar mig icke, att Lloyd Georges
uttalande givit herr Lindman en tankeställare. Men denna lilla passage i
Lloyd Georges tal borde måhända tett sig något underlig för herr Lindman,
eftersom den gängse versionen här i Sverige varit den. att den svenska delegationen
sprungit omkring och bjudit ut Sveriges rådsplats..

Jag förstår, att man kan på olika sätt bedöma det politiska läge, smil. förelåg,
sedan den tyska delegationen hade avvisat kompromissförslaget om inrättande
av en ny temporär rådsplats. Men jag tillåter mig att för vinnande av
större klarhet i diskussionen i min tur ställa en interpellation, riktad till herr
Lindman. Min fråga är den, om herr Lindman, därest situationen, mot vad
han anser, objektivt sett, skulle inneburit risken för Tysklands återkallande av
sin inträdesansökan, om han ändå, ifall situationen nu varit denna, skulle ha
förordat ren passivitet från den svenska delegationens sida, och vidare om lian
anser, att ett sådant förhållande varit överensstämmande med den instruktion,
som givits delegationen, att verka för Tysklands inträde i förbundet. Och medan
jag är i färd med att framställa interpellationer ber jag att få fråga herr
Johansson i Kälkebo, i vilket avseende den svenska delegationen eller den svenska
regeringen avvikit från det uttalande, som jag gjorde, i första kammaren
före min avresa. Saken är ju nämligen den, att spörsmålet om en ^frivillig
avgång ur rådet icke innebär några organisatoriska förändringar i rådet, och
det var härom mitt anförande i första kammaren handlade. Och jag tillåter mig
att i detta sammanhang ställa ungefär samma fråga till herr Magnusson i

Nr 22. 24

Onsdagen den 24 mars.

SVpeUationT Tumhult, som funnit sig besviken över den svängning, den svenska delegatio(Forts
1" ?,Jor* 1 ^enéve. Min fråga till honom är densamma som till herr Johansson

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill endast säga några ord med anledning
av det uttalande, som gjordes av förste vice talmannen, då han talade
om den matta oppositionen från min sida. Jag vill säga honom det, som jag
redan inledningsvis säde, att när man uttalar sig i en sådan fråga som denna,
söker man icke att vinna målet genom de starka orden. Man hoppas, att ett
sadant auditorium, som man har här i andra kammaren, även skall kunna läsa
något mellan raderna. Man vill icke taga till den stora klubban utan försöker
endast att på det sakliga sätt, som står till buds, klargöra sin ställning.

Förste vice talmannen hyste stort förtroende för Nationernas förbund, och
det har tydligen icke blivit rubbat genom vad som skett. Men han uttrycker
intet ogillande av, att i Nationernas förbund, även vid denna sista församling,
vissa stormaktsgrupper varit de, som bestämt, De ha icke fått sin vilja
fram i allt. Sverige har lyckats slå tillbaka pretentionerna på nya permanenta
rådsplatser. Menade ha ändå lyckats till sist att få fram ett av sina
önskemål, nämligen att få en plats beredd för en av de stater, som de ville gynna
med en sådan.

Hans excellens utrikesministern har helt kort besvarat det jag hade att
anföra. Jag beklagar, att hans heshet hindrade honom att utförligare göra
det, ty även jag gjorde honom ett par frågor, som jag ej fått svar på, men
det hindrar ej, att jag ger svar på de frågor han ställt till mig.

• uppenbart, att när man går in i en sådan förhandling som denna,

ja överhuvud i varje förhandling, måste man ställa för sig den möjligheten,
att man icke lyckas uppnå de mål, som man strävar för. Har man icke vid
en förhandling detta klart för sig, ja, då blir det en svaghet i förhandlingen,
en svaghet, som också på ett beklagligt sätt gjort sig gällande vid de förhandlingar,
som från svensk sida förts i Geneve. Ha icke både delegationen och
regeringen haft klart för sig, att förhållandena kunde utveckla sig så, att Tysklands
inträde icke skulle komma till stånd? Det är en fråga, som jag skulle
vilja gorå. Det är väl alldeles uppenbart, att det finnes vissa saker, som Sverige
ändå icke kunde ha gått med på, även om därmed hade följt, att Tyskland
icke kommit in vid detta tillfälle. Är det icke så, då ställer jag ring alldeles
förvånad inför det hela. Och beträffande själva förhandlingargas gång,
så förmodar jag, därest icke all kommunikation varit borta mellan delegationen
och regeringen, att delegationen haft möjlighet att höra sig för med regeringen,
huruvida det ena eller andra förslaget vore acceptabelt eller icke acceptabelt
för regeringen, även om det skulle ha medfört, att Tyskland icke nu kommit in
i förbundet.

Här står saken så, att när delegationen reste, voro praktiskt taget alla ense
om, att delegationen reste för att hävda en princip, som man ansåg nyttig,
icke för oss personligen utan för själva Nationernas förbund. Yi skulle hävda
en rättsprincip, nämligen ratten för Nationernas förbund att såsom den organisation
det är få enligt sin pakt och de bestämmelser, som äro nedlagda i
den, sköta sina förhandlingar och bestämma om sina angelägenheter. Och
Sveriges delegation gjorde en god insats — det har jag erkänt förut och upprepar
det nu — när den avslog framställningarna om de permanenta rådsplatserna,
De hemliga förhandsutfästelserna blevo på det sättet tillbakaslagna,
Men sedermera i fortsättningen så uppmjukade man denna fasta hållning genom
att böja sig för dem, som vide nå sitt mål på en annan väg, när de hade
blivit tillbakaslagna på den första.

Onsdagen den 24 mars.

25 Nr 22.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Svar å interJag
trodde, att min fråga var så enkel, att det ej skulle ha berett herr Lind- PelIalionman
den minsta ansträngning att besvara den direkt. .Tåg frågade, om herr (Fort,''j
Lindman, därest hela spörsmålet om Tysklands inträde i Nationernas förbund
stode pa spel och det gällde, icke uppoffrandet av vår princip i fråga om de
permanenta rådsplatserna, utan detta sista förslag om frivilligt utträde ur rådet,
en sak som icke berörts under hela vår diplomatiska aktion, om det gällde
rf 6Hergilten, om vi så få kalla det — enligt min mening är det icke någon
eftergift — men om det gällde det förslaget, skulle herr Lindman då ha förordat,
att vi bibehållit eu rent passiv hållning och alltså riskerat, att Tyskland
atertagit_sin ansökan om inträde i Nationernas förbund? Jag lämnar därhän
om herr Lindman eller vi bedömt läget riktigt, men om faran var sådan anser
herr Lindman da, att den svenska aktiviteten varit förkastlig?

Herr Lindman: Herr talman! I det predikament, varuti delegationen bei
mynt sig i ett sådant fall, skulle jag ha inhämtat den svenska regeringens
besked, och den svenska regeringen hade varit i tillfälle att höra utrikesnämnden
om dess mening om saken. Alla de omständigheter, som i ett sådant fall
kunnat inverka på frågans bedömande hade man naturligtvis då måst pröva
Det uppgivande som här har skett, är enligt min mening till sådan skada för
Nationernas förbund, att även den fråga, som excellensen gjorde, torde kunna
besvaras sa, att man bort göra ett uppskov.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!

Jag ber om ursäkt, att jag tröttar kammaren, men jag vill påpeka, att herr
f?ör detta till en fråga mellan delegationen och regeringen. Men
mm fråga är, om han anser, att regeringen handlade riktigt, då den i denna
situation gick med på förslaget om utträde ur rådet, för så vitt situationen
innebar den angivna faran.

Herr Engberg: Jag har för min del begärt ordet för att utveckla min uppfattning
pa den föreliggande frågan. Jag har så mycket större anledning att
gorå det, som jag tiar varit i tillfälle att deltaga i detta ärendes handläggning
i ett tidigare stadium. Vad jag då först för min del vill säga, det är, läkt
det vore att djupt beklaga, om det vid riksdagens behandling av denna fråga
skulle komma in partipolitik på det sättet, att den enighet, som riksdagen
visade, när våra ombud gavo sig i väg till Geneve och fingo sina instruktioner,
nu skulle gå sönder på ett sådant sätt, att de olika fraktionerna skulle
sta mot varandra och beskylla den ene den andre för att göra partipolitik av
denna fråga.

Det är alldeles riktigt enligt min mening, när man här har sagt, att vi ha afl
anledning att vara nedslagna i det avseendet att det förbund, som vi givit vår
anslutning, genom vissa stormakters uppträdande har lidit avbräck och fått,
det kan ju ingen människa förneka, sin prestige gent emot folken nedsatt!
Men den omständigheten kan ju icke för oss vara en anledning till något
annat än att, såsom också hans excellens herr utrikesministern underströk
försöka att arbeta på nytt för att bota och återställa, vad som här har åstadkommits,
Jag tror, att vi alla kunna vara eniga på en punkt, och det är
den, att av de makter, som ha uppträtt nere i Geneve, torde Sverige vara den,
som har skilt sig från det hela med den bäst bevarade hedern. Meningarna
ha gått isär och. ga alltjämt isär om den kompletterande instruktionen, men
även om man sakligt har en avvikande mening från varandra, borde det icke
fa utgöra ett underlag för riktande av sadana beskyllningar, som vi ha hört
framkomma, nämligen att här skulle föreligga från svensk sida ett uppoff -

Nr 22. 26

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

rande och ett onödigt uppoffrande av en viktig princip. Så har ju uppenbarligen
enligt den redogörelse, som lämnats oss, icke ägt rum. Men för min
del har jag den uppfattningen, att vi kunna alla beklaga, att den utvägen,
som hade legat däri att låta delegeradeförsamlingen själv taga ansvaret för
det hela och låta samtliga icke permanenta rådsplatser ställas till delegeradeförsamlingens
disposition, icke stod öppen. Nu är det adagalagt, att den vägen
icke var framkomlig, därför att den uppenbarligen stötte på avgörande hinder.
Ja, vid det förhållandet var det, enligt min mening, bästa alternativet — ett
alternativ, som jag i en annan krets, som enligt grundlagen har med dessa
saker att skaffa, givit min tillstyrkan — utslaget, och man hade då
endast det andra alternativet, det som nu försöktes med det resultatet, att den
politiska krisen mellan Frankrike och Tyskland avvecklades. Ja, den situationen
visar oss, huru ganska vanskligt det i själva verket är att här på avstånd
fälla sina definitiva omdömen, innan redogörelse har lämnats riksdagen, och
jag undrar, om vi icke alla, i vilket läger vi än stå, och vilka meningar vi än
ha förfäktat i dag, kunna vara ense därom, att de resultat, som nåddes av
våra delegerade i Geneve under den givna situationen inneburo de största och
bästa möjligheterna som kunde åstadkommas, och att skulden icke är vår, att
Folkförbundet har kommit i trångmål utan att skulden är deras, som, när de
skulle, flytta in Locarnoverket i Nationernas förbund, förbundo detta med den
rad av tydligen hemliga förhandsutfästelser, som ha skapat den kris, i vilken
vi nu ha kommit. Det visar sig. att de varningar i det stycket, som det engelska
arbetarepartiet redan i somras vid den internationella arbetarekongressen i
Marseille gav uttryck åt, voro fullt befogade, och man står nu inför det faktum,
att denna stormaktspolitik från vissa stormakters sida har satt förbundet
på spel och äventyrat dess goda namn och rykte. För mitt sätt att se° är° det
en heder för Sverige att i den situationen kunnat medverka till att, så långt
det har varit möjligt, åstadkomma försoning, även om man beklagar, att delegeradeförsamlingen
försuttit ett tillfälle att själva taga på sig ansvaret i demokratisk
ordning. Man kan å andra sidan saga, att våra delegerades synpunkt
i betraktande av den situation, som hade inträtt och sådant läget hade
utvecklat sig till söndagen och efter den svängning, som då inträdde, var
ganska naturlig.

Jag skulle bara vilja tillägga en sak, herr talman, nämligen, att när riksdagen
nu har satts i tillfälle att taga del av denna redogörelse, och när vi ha
satts i tillfälle att undersöka förhållandet mellan de givna instruktionerna och
det sätt, varpå de fullföljdes, borde vi även i fortsättningen vara ense därom,
att i den här frågan i största möjliga utsträckning hålla å sido de partipolitiska
synpunkterna och samlas kring uppgiften att för Sveriges insats i Nationernas
förbund åstadkomma det bästa möjliga resultatet. Vi vinna nog
ingenting med att stå här och anklaga varandra, utan vi vinna mest pa, att
fatta ett beslut att arbeta och reparera, vad som här genom vissa stormakters
intriger har satts på spel, och jag skulle tro, att om den svenska högern vill©
gå till verket och arbeta på de linjerna, skulle det icke heller i dessa frågor
rivas upp den fruktansvärda strid, som här har rivits upp, och där man, som
det visar sig nu. oerhört skjutit över målet i sina anklagelser mot regeringen.

Herr Järte: Det har gjorts gällande här i debatten, att de som kritiserat

regeringen och delegationen inspirerats därtill av fientliga känslor mot ^Nationernas
förbund. Det torde vara herrarna väl bekant, att man i manga
kretsar i Sverige, där man förut under de sista aren ställt sig tvekande gent
emot N. F., efterhand kommit på andra tankar. Grunden till den tveksamheten,
som förelåg för 6 år sedan, var, att N. F. hade alltför mycket, saväf
reellt, som formellt bundits vid Versaillesfreden, för att man skulle kunna

Onsdagen den mars.

27 Nr

tro, att (let vore till fördel för Europas utveckling, om N. F. skulle taga ledningen
därav, helst som sådana stater som U. S. A. och Tyskland stodo utanför
förbundet. Men det har visat sig, att N. F. under de sista åren verkligen
kunnat taga de första stegen mot Versaillesfredens revision Vi här i Norden
ha allt intresse av att just de förhållanden, som tillkommit efter världskriget,
bliva beståndande. Vi ha fördel av att i någon mån kunna påräkna N. I. som
en garant för status quo i Norden. Men den uppgiften kan emellertid N. i.
fylla först, därest Tyskland kommer med i N. F. och därom råder ju en enhällig
mening i Sverige. Men den förutsättningen är också nödvändig. Det
måste skapas en atmosfär, skapas modaliteter för en långsam revision av
Versaillesfreden. Ty, det råder en känsla av att vi. om icke Versaillesfredens
värsta olägenheter på fredlig väg kunna undanröjas, stå inför faran av en
ny katastrof. Förenta staternas ambassadör i Paris, som nyligen hemkommit
till Washington för att där avgiva en rapport, har också på ett skrämmande
sätt bekräftat dessa farhågor. Ur svensk synpunkt vore det följaktligen av
synnerligen stort intresse att kunna försätta N. F. i sådant skick, att man
skulle kunna hoppas på en fredlig avveckling av spänningen i Europa, men
villkoret härför är också, att pakten skall upprätthållas och att ingen sådan
förskjutning får inträda mellan antalet rådsmedlemmar och assembléen, att
stormakternas inflytande ytterligare förstärkes. Om den ståndpunkten samlade
sig också Sveriges riksdag kring regeringen och med det mandatet reste
delegationen till Geneve. Herr Magnusson i Tumhult har redan framhållit
vilken stark känsla av tillfredsställelse, grundad på full nationell enighet, som
man erfor vid de första dagarnas underrättelser från Geneve om den hållning,
som den svenska delegationen intog, och huru dessa underrättelser fyllde oss
med verklig glädje och stolthet.

Man kan säga om excellensen Undén att »lugn stod han mot^Europa, en skägglös
dundergud». Man hoppades ännu pa en gynnsam utgång, da ledsamma
nyheter ingingo om hans excellens sjukdom. Det fanns dock optimister, som
menade, och en gammal politiker uttalade den meningen, att även det var ett
glädjande tecken, ty »Undéns sjukdom visar, att han är pa väg att bliva en
god diplomat». Sedan kom omsvängningen, sedan kommo de första smygande
ryktena om att delegationen var på väg att svika det, som den_svenska_ opinionen
ansåg självfallet, nämligen att inga förändringar fingo vidtagas i rådets
sammansättning. När Polen genom hemliga löften bakom Europas och Tysklands
rygg av sina gynnare skulle släppas fram till en permanent plats, och
den vägen stoppades genom Sveriges veto, är det klart, att man blev upprörd
och indignerad, när det till sist blev uppenbart, att meningen var att försöka
giva Polen en tillfällig rådsplats och om meddelandet att Locarnosveket — det
fanns också ett sådant jämte Locarnoverket — skulle möjliggöras och de hemliga
löftena infrias genom Sveriges eftergifter och uppgivande av sin rådsplats.
Denna upprörda stämning härrörde också av känslan av, att vi höllo
på att medverka till det farliga prejudikatet, att en stormakt endast genom
ett par dagars ihärdig bearbetning kan få en makt, som använder sig av paktens
veto för att av principiella skäl förhindra genomförandet av stormakternas
önskningar att retirera från sin ståndpunkt och således på bakvägar
möjliggöra genomförandet av stormaktskonsertens önskningar. Det är visserligen
inte förvånande, att man får bevittna att N. F. är en fortsättning på
den gamla stormaktskonserten. Det nya och betydelsefulla beträffande N. F.
är dock i alla fall att småstaterna få vara med och ha vetorätt, och denna
skall också begagnas under sådana förhållanden, då rätten och N. F :s egen
framtid kräver det. Därav den svenska opinionens upprörda stämning. Enligt
min mening kan regeringen med de uppenbara sofismer, som innehöllos
i svaret, icke till fullo förklara delegationens hållning, och det var t. ex. en

Svar ä inlerpellation.

(Forts.)

Nr 22. 28

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

.sofism att förklara, att man först i rådet diskuterade om Sveriges uppoffrande,
när i alla fall en privat sondering redan ägt rum. Världspressen visste i
alla fall av förhållandet och svenska tidningar hade reda därpå ännu några
(lagar tidigare. Sålunda: oppositionen mot regeringens hållning och delegationens
förhandlingsmetoder utgå från lojala motiv, både vad det gäller regeringen
och Nationernas förbund. Herrarna må skratta, men det är för oss
därför icke mindre hedersamt, om vi äro talesmän för den upprördhet, som
en del av svenska folket känner inför vad som skett i Geneve. Det är detta,
som motiverat oppositionens hållning.

Herr Herou: Jag hör icke till dem i denna kammare, som vilja lasta ut nkesministern

iör de besvikelser, som ett deltagande i Nationernas förbunds
konferens medfört och maste medföra. Jag tror tvärtom, att även om de, som
allra kraftigast ha klandrat regeringen i denna angelägenhet, om t. ex. herr
Järte hade varit utrikesminister, så skulle även han endast så där i början kunnat
vara en, som lugnt stod emot hela Europa, men sedermera skulle även han
ha fått sprattla med, när de makthavande i Nationernas förbund ryckte i
trådarna.

Man har i denna debatt alls icke berört det mest centrala i den fråga, som
här i alla fall för oss har rullats upp ty, mina herrar, när denna diskussion
om relativt så obetydliga saker som några rådsplatser kan leda till, att man
från olika hall här maste tala, såsom t. ex. herr Römg om en svår utrikespolitisk
situation eller, ^som utrikesministern uttryckte sig. om att det hela
utvecklade sig till en fråga om politisk makt och prestige, hur tror någon då,
att Nationernas förbund egentligen skulle kunna lyckas lösa en fråga, där
verkligen reala livsintressen stå på spel för olika maktgrupper inom Nationernas
förbund. Det harsagts, och det sades av hans excellens, att det var modigare
att efter en motgång för förbundet arbeta för att övervinna svårigheterna
iin att använda dessa svårigheter till en aktion mot förbundstanken. Ja, med
aen sammansättning, som den svenska riksdagen nu har. förefaller det, som
om det icke skulle behövas så särskilt stort mod för att tala om att fortsätta
samarbetet inom Nationernas förbund, men jag hör fortfarande till dem. som
skulle ha varit betydligt mera tillfredsställda, därest man utöver de meddelanden,
som här givits om att Sverige icke bör mottaga återval, när det gäller rådsplatser
i höst, också hade kunnat meddela, att vi nu icke längre reflektera på
att tillhöra Nationernas förbund.

Jag tillät mig att under remissdebatten och ävenså vid behandlingen av anslaget
för vart deltagande i Nationernas förbund framhålla, att Locarno ändå
egentligen endast var en mask, att det hela var en komedi, en mask, bakom
vilken man bedrev sitt spel inom förbundet. Jag finner nu enligt utländska
tidningar, hurusom en statsman i Europa, som har citerats tidigare i denna
debatt har givit uttryck _ för en tanke, som sannerligen förtjänar att i detta
sammanhang fa komma till kammarens protokoll. Lloyd George lär nämligen.
på grund av konflikten i Geneve, ha yttrat: »Locket var taget från brunnen,
och vad man såg däri, var inte längre Nationernas förbund i Geneve utan
krigets helvetespöl. Med någon ansträngning täckte man åter till brunnen
men lagorna finnas kvar. En tid hade Locarnoandan blivit en appell. Nu är
cten bara. ett brutalt skämt.» Det är en viss tröst naturligtvis för oss ensamma
kommumstei i denna kammare att kunna fa anföra en sådan tankegång, som
ju är så lik den, som vi tidigare och även vid årets remissdebatt framfört.
Enligt ett telegram har man i den amerikanska senaten också diskuterat den
här frågan och senator Reed förklarade där följande: »T Nationernas förbund
träffar man diktatorn Mussolini, som i sitt land förslavar all frihet, England,
som alltjämt håller fast vid väldet över haven, Frankrike, som överallt i värk

Onsdagen den 24 mars.

29 Nr 22.

•len tigger allmosor, men samtidigt underhåller världens starkaste armé.
Japan, som med sina rovdjursklor underkuvar stora områden och i Kina och
Ryssland söker underkasta sig ännu fler. Alla de förmenta pacifisterna äro
väpnade till tänderna, men samtidigt tala de om avrustning och fred.» Uet är
toner och en tankegång, som, om det funnes kommunister i Amerikas senat,
man kunde tänka härröra från en amerikansk kommunist.

Jag har, herr talman, icke kunnat undgå att, vid ett tillfälle, som detta,
göra dessa reflexioner.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har endast att konstatera, att de frå gor,

som jag° framställer, bli obesvarade, men att man anser sig ha rätt att
kräva svar pa de frågor, som man ställer till mig. Jag skall icke yttra mig
något om lämpligheten av ett sådant förfarande eller om det är så alldeles fullt
riktigt, att ställa sådana krav på andra, som man icke ställer på sig själv,
men om den frågan, som utrikesministern gjorde mig nu sist, skulle jag vilja
säga, att den har jag redan besvarat inför annat forum, vilket icke torde vara
hans excellens utrikesministern obekant. Nu önskar tydligen excellensen Undén,
trots att han vet vad svaret skall bli, att det skall ges offentligt, och
jag vill säga, att jag har ingenting emot att framlägga min uppfattning om
saken. Jag menar, att hela organisationen av Nationernas förbund är så viktig,
att det synes mig vara angeläget, att man icke så som här skett ger vika
för det tryck, som kommer från de stora makterna, utan att man upprätthåller
den ställning, som är medgiven de små staterna, att ha vetorätt. Jag menar,
att detta bör gå före hänsynstagande till det, som hans excellens frågade
om.

Enligt min uppfattning hade ett nej på det sista förslaget icke kunnat betyda,
att Tyskland icke både kommit in i förbundet, fastän det kanske icke
skulle ha kommit in nu. _ Att Brasilien sade nej, så att det i alla fall icke
kunde komma in nu, ha vi ju sett efteråt, men det visste ju icke delegationen.
Delegationen var ju okunnig om Brasiliens ställning. Jag sluter mig till att
min uppfattning är den riktiga därav, att Tyskland i alla fall icke drog sig
tillbaka. Risken för att Tyskland skulle tagit tillbaka sin inträdesansökan
tror jag icke hade varit så stor. Aven om jag liksom hans excellens utrikesministern
och säkerligen vi alla med den största glädje hälsa Tysklands inträde
i Nationernas förbund och vi djupt beklaga, att Tyskland icke nu-kom in, så
finns det så många och starka intressen, som tala för att Tyskland i alla
fall hade kommit in i Nationernas förbund, även om det icke skett nu. Det
är. sådana krafter, i. verksamhet icke blott från Tysklands sida utan även från
andra håll, som vilja detta, att risken efter min uppfattning varit liten, och i
varje fall hade den, såvitt jag kan bedöma, bort tagas.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: I egenskap av

interpellant ber jag att vördsamt få tacka herr Lindman för det svar han
lämnat mig, på samma gång som jag verkligen ber om ursäkt, ifall han tolkat
mitt tidigare anförande sa, att jag hade velat gå förbi de frågor, som han
ställde till mig. Förhållandet är det, att herr Lindman gjort några, frågor och
uttalanden rörande delegationens förhållande till regeringen och till instruktionen,
som jag endast kunde förklara på det sättet, att herr Lindmans anförande
yar avfattat före det han ägde kännedom om min redogörelse, som gav
fullständiga upplysningar i dessa frågor.

Herr Lindmans sista svar tolkar jag på det sättet, att även om den risken
hade förelegat, som delegationen ansåg föreligga, nämligen att Tyskland skulle
återkalla sin ansökan om inträde — det hade ju betytt icke blott uppskov till
september utan att en fullständigt ny situation inträtt — borde enligt herr

Svar å interpellation.

(Forte.)

Nr 22. 30

Onsdagen den 24 mars.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Lindmans mening vi ha stått med armarna i kors och hänvisat till att vi icke
vilja rubba vår ståndpunkt, att vi icke vilja gå med på någon som helst förändring
i rådets sammansättning, även om den icke innebär någon ändring av
rådets organisation. Jag vill då göra en liten reflexion. Det har uttalats av
herr Lindman och av andra, att det är ytterst osannolikt, att situationen var
så kritisk där nere, att verkligen Briand och Chamberlain skulle vågat offra
hela Locarnoverket för att slippa ett diplomatiskt nederlag i Geneve. Herr
Lindman och hans meningsfränder här i landet resonera tydligen på det sättet,
att Sverige icke kan göra den allra minsta rörelse i denna situation, ty det skulle
betyda en prestigeförlust för vårt land, och att vi därför icke kunna vara
med om någon åtgärd, även om den icke innebär något avsteg från vår principiella
ståndpunkt, utan innebär, att vi för ett ögonblick lämna nejpolitiken
och försöka finna en utväg, som leder till en lösning, vilken icke komprometterar
våra principer. Om man alltså anser, att ett sådant steg är absolut omöjligt
för oss att taga, är det då alldeles otänkbart, att t. ex. den franska delegationen
har hållit så mycket på sin prestige, att den icke velat komma hem till
sitt land igen med beskedet, att vi började i Geneve med att kräva tre permanenta
rådsplatser, vi satte ned vårt krav till en icke permanent plats, men
svenskarna och tyskarna sade nej, och vi fingo ingenting. Är det så osannolikt
att den i stället resonerat så, att då vi icke efter fem dagars förhandlingar ville
stryka alla våra krav, ha vi nödgats draga oss ur det och säga ifrån, att vi
icke ville vara med längre? Är det så otänkbart, att herr Briand kunde ha
på allvar fört det resonemanget, när nu herr Lindman förde det på ett sätt,
som enligt min mening är mycket mera markerat?

Herr Järte gav uttryck för den upprörda stämning, som lär ha rått här i
landet. Jag förvånade mig icke, då jag hörde just herr Järte ge uttryck för
den stämningen, ty han har ju sin varelse i en alldeles speciell miljö i den
tidningsredaktion, där han medarbetar. Där har utan tvivel stämningen varit
mycket upprörd.

På slutet gav herr Järte mig också en indirekt komplimang för att jag i
en kritisk situation lagt mig sjuk, och han ville tolka detta som ett mycket
klokt schackdrag i det diplomatiska spel, som pågick där nere. Tyvärr ber
jag att få avböja komplimangen. Den sortens knep hör till den gamla diplomatiens
metoder, som jag icke ett ögonblick drömde om att tillämpa i Geneve.

Herr Röing: Jag skall icke bemöta de uppenbara sofismer, som herr Järte

använde i sitt anförande, men jag kan icke låta ett av hans uttalanden stå
oemotsagt i dagens protokoll, nämligen när han försökte inlägga i de olika
uttalanden, som i riksdagen gjordes före hans excellens herr utrikesministerns
resa till Geneve, nämligen att enighet uppnåtts om den ståndpunkten, att Sveriges
delegerade icke borde vara med om någon som helst förändring ! sammansättningen
av Nationernas förbunds rad. Såvitt jag har kunnat finna av
protokollet, har aldrig i riksdagen i år den frågan diskuterats, ^huruvida det eller
det landet borde ha en representant i rådet, utan varom för några veckor sedan
full enighet vanns, det var, att rådets medlemstanal, frånsett Tyskland, icke nu
finge utökas.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 och
statsutskottets utlåtanden nr 74—80.

§ 3-

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial, nr 33, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i an -

Onsdagen den 24 mars.

31 Nr 22.

ledning av väckta motioner om höjning av tullen å fönsterglas blev den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 4.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkande
nr 34, andra lagutskottets utlåtande nr 16 samt andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 6 och 7.

§ 5.

Herr Dahlén, som nu på begäran erhöll ordet, anförde: Herr talman! Här -interpellation.

med får jag anhålla om kammarens tillstånd att till herr statsministern framställa
följande interpellation.

I Pajala socken, Norrbottens län, intill gränsen mot Finland, ligger Kengis
bruk. Det anlades redan i mitten av 1600-talet. I forna tider utvecklade sig
vid bruket en jämförelsevis livlig, med särskilda privilegier stödd malmförädlingsindustri.
Enligt bergskollegiets privilegium av den^31: oktober 1646
blevo till bruket anslagna de skogar och lägenheter, som lågo inom två mils
omkrets omkring bruket. Sedan 1879, då smedjebyggnaderna nedbrunno, har
emellertid den egentliga bruksdriften varit nedlagd. Under bruksdriften i
Kengis tidigare skede hade ditlockats en del stångjärnssmeder och bruksmän
från Värmland och andra delar i mellersta Sverige. I de jävtal, med vilka hammarsmederna
fastbundos vid bruket i ödemarken, framgår bland annat, att de
ägde jämväl rättighet att av brukets mark uppodla jord och denna jord begagna
utan arrende i sin och sina barns livstid. Kring bruket och dess herrgård
uppstod på så sätt ett stort antal torpställen, där bruksarbetama på
muntligt eller i några enstaka fall skriftligt tillstånd av bruksägaren byggt
sina bostäder och odlat avsevärda områden, vilkas avkastning ännu i dag, tillika
med boskapsskötsel och merendels tillfälliga arbetsförtjänster, skänka ett
nödtorftigt livsuppehälle åt innehavarna, torpare benämnda, och deras familjer.

Då bruksdriften i Kengis nedlades, återföllo bruksprivilegierna till kronan.

År 1879 verkställdes avvittring i Kengisfors by. Under skattläggningen i och
för avvittring m. in. fördelades bruksområdet med underlydande hemägor och
utägor på tre jordeboksenheter av krononatur, Kengisfors by, därav^ hemmanen
Kengisfors nr 1 och 2 om vardera 1 mantal, tillhörande dåvarande
bruksägaren. Skattläggningen grundade sig på uppskattning icke allenast
av bruksägarens utan även av torparnas odlingar, varvid Kengisfors nr 2,
varå bruksägaren i stort sett saknade åbyggnader och odlingar, skattlagts huvudsakligast
på torpägor. Efter skedd avvittring och områdestilldelning undergick
Kengisfors by år 1886 laga skifte, varvid blev utbrutet i åker, äng,
skogsmark m. m. åt Kengisfors nr 1 en sammanlagd ägovidd av 2,505 hektar
och åt Kengisfors nr 2 en ägovidd av 2,933 hektar.

Kengisforsfastigheterna blevo av vederbörande myndighet överförda från
krono till skatte, och var det härvid beträffande Kengisfors nr 2 vissa torpares
åbyggnader och odlingar, som lädes till grund för omförningsåtgärden.

Å Kengis bruk torde under tidernas lopp funnits inalles 35 bebyggda torpställen,
därav 2 å samfälld mark. 12 å hemmanet nr 1 och 21 å hemmanet
nr 2. Genom skatteomförningen erhöll alltså ägaren av Kengisfors, utan att
därför behöva betala ett öre, såsom ren gåva av kronan jordäganderätten till
alla dessa torpställen. Det vill säga, att i realiteten myndigheterna tagit
torpen från de fattiga torparna och skänkt dem till bruksägarna.

Sedan bruksägarna efter vunnen skattläggning, avvittring och jordnatursförändring
kunnat känna sig säkra i sadeln, igångsattes från deras sida en

Nr 22. 32

Oasdagen den 24 mars.

lnteZT)°n'' ^ampa,nJ “0t torpa,rna- syftande att helt tillintetgöra den själv ständighet

de agde såsom innehavare av torpställena. Under de senaste decennierna
hava sålunda medelst allehanda metoder 11 torp genom köp utmätning
tor skuld, pantförskrivning eller annorledes kommit att tillfalla jordagarna.
J

- Distrikts lantmätaren G. H. Högström i Norrbottens län har i en för en tid
sedan avlaten tjänsteskrivelse karakteriserat händelserna med följande träfiande
ord:

»Händelserna i Kengis omsluta en tidsföreteelse av säregen art. Såvitt jag
har torstatt, hava vi här i landet knappast något liknande att uppvisa. Om
sa icke desto mindre läte sig gorå, lärer analogin brista i det stycket, att
■vad Kengisaffären beträffar, jorden icke blott odlats och nyttjats av torparna
under generationer, utan samma torpare ha under Kengishemmanens historiska
skeden av skattläggning, avvittring och jordnatursförändring fått tjäna
allenast hemmansmnehavarnas intressen och i avsevärd mån bidragit till att
av kronan utverka såsom rena skänker åt innehavarna vidder av tusentals hektar,
varibland förekomma ofantliga jordområden präktig, ännu i ingen mån utnyttjad
odlingsmark, under det att till stamhemmanen återfallna torpställen
understundom lagts för fäfot, och dess innehavare bragts att med fattigmansstav
i handen vända sin fädernebygd ryggen.»

För några år sedan började torparna att fundera på att de skulle få sina
torp Inköpta i enlighet med bestämmelserna i lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Det
var törst hosten 1922, som en av torparna för sådant ändamål vände sig till
länsstyrelsen med begäran om lantmäteriförordnande. Under 1923 gjordes
ytterligare 14 sådana framställningar. Samtliga dessa 15 förrättningar ha
emellertid förklarats tillsvidare uppskjutna, i avbidan på avgörande genom
domstol av allehanda tvistefrågor, som jordägarna väckt. Så snart jordägarna
märkte torparnas avsikt att genom den s. k. ensittarelagen hävda sin ställning,
öppnade nämligen jordägarna mot dessa eu rad processer i syfte att
hindra dem från att kunna friköpa torpen. Inga skäl. huru långsökta de än
voro, hava av jordägarna härvidlag skytts. De mest skamliga metoder hava
kommit till användning. Fn del av dessa processer hava slutat med nederlag
för torparna. Andra processer äro ännu föremål för domstols prövning men
slutet på desamma kan befaras bliva för dessa torpare lika olyckligt.

Torparna och deras familjer, en befolkning på cirka 200 personer, leva till
följd av det inträffade i ett osäkerhetstillstånd, som åsamkar dem en ständig
ångest. För en del äldre av dem kan man befara det värsta, ty kärleken till
hem och härd, huru ringa hemmet än är, sitter djupt rotad hos dem. Detta
osäkerhetstillstånd medför även, att jorden och byggnaderna falla i vanhävd,
ty vem vill röja jorden och vårda byggnaderna, då han vilken dag som helst
kan vänta, att allting tages ifrån honom.

Den person, som mest verksamt lämnat jordägarna stöd i det rättsliga utrotningskriget.
mot torparna, har. såsom allmänt är känt, varit landsfiskalen i
orten Denne har såväl uppträtt såsom jordägarnas biträde i rättegångarna
och det Övriga rättsförfarandet mot torparna som samtidigt, i sin egenskap av
tjänstgörande landsfiskal, för jordägarnas räkning företagit utmätningar hos
och vräkningar av torparna. oaktat hans ställning såsom jordägarnas biträde
bort göra honom jävig. Landsfiskalens uppträdande, som ej kan nog skarpt
fördömas, har väckt eu gränslös förbittring bland befolkningen, ej blott i
orten utan i hela Norrbotten. Det är helt enkelt upprörande, att vederbörande
myndigheter ej med de medel, som stå dem till buds, hindrat en statens helt
avlönade tjänsteman afl använda sin tid till kamp mot dessa strävsamma jordbrukare.
Trots att landshövdingen i länet upprepade gånger meddelat lands -

Onsdagen den 24 mars.

33 Nr 22.

fiskalen sin »innerliga önskan», att denne ej skulle bistå jordägarna, fortsätter
denne kampanjen för att få bygdens befolkning från gård och grund. — Det
är för övrigt ett över hela landet gängse förhållande, att landsfiskalerna, i stället
för att uteslutande ägna sig åt sina tjänsteåligganden, i stor utsträckning
ägna sig åt enskild advokatverksamliet. Det ligger i sakens natur, att genom
den dubbelställning, som landsfiskalerna i sådana fall intaga såsom tjänstemän
och privata yrkesutövare, vissa enskilda intressen lätt kunna bliva på
bekostnad av andra enskilda intressen obehörigen gynnade. Det har även visat
sig, att landsfiskalerna såsom tjänstemän till följd av sin advokatverksamhet
kommit att ligga i händerna på privata intressen till uppenbar olägenhet för
de samhälleliga intressen, de äro satta att bevaka. Det är ej en dag för tidigt,
att detta oskick blir stävjat.

Regeringen kan ej vara helt obekant med missförhållandena uppe i Kengis.
För ett par år sedan blev nuvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
under en tjänsteresa i Norrbotten i egenskap av generaldirektör i lantmäteristyrelsen
uppmärksamgjord på desamma genom distriktlantmätaren
C. G. Högströms förut omtalade framställning. Dåvarande generaldirektören
skänkte av egna medel 80 kronor till torparna, för att de skulle kunna sända
ned en man till Luleå för att samtala med landshövdingen.

Då regeringen vid 1925 års riksdag framlade sitt förslag till revidering av
ensittarelagen av år 1920, hade man därför kunnat vänta, att denna lagstiftning
blivit så lagd, att det varit för samhället möjligt att på ett effektivt sätt
råda bot för missförhållanden av påtalade beskaffenhet. Som den nya lagen
ej gavs återverkande kraft, hava de.Kengistorpare, beträffande vilka lösningsförrättningarna
redan tagit sin början, ej ett spår nytta av densamma. Man
kan ej heller slå sig-till ro med att den nya ensittarelagen skall kunna lämna
någon verklig hjälp åt de övriga torpare, som snart kunna hotas med att drivas
från sina jordlappar. Förhållandena vid bruken, inte bara uppe i Norrland utan
även på andra ställen i landet, äro ofta alltför speciella, för att det skall vara
möjligt att genom ensittarelagen med dess schematiska konstruktiva lagtext
lämna verklig hjälp, när det bäst behöves. Det kräves uppenbarligen en lagstiftning,
genom vilken det allmännas och nyttjanderättshavarnas intressen, där
de sammanfalla, ej behöva äventyras genom att i blindo bliva inkastade i det
invecklade rättsliga maskineri, som fortfarande utmärker ensittarelagen. Trots
den nya lagstiftningen synas angreppen mot Kengistorparna ha antagit former,
som kunde anses otroliga, om man ej hade officiella dokument som bevis på den
tragedi, som utspelas där uppe i de gamla bruksskogarna.

Med kännedom om dessa förhållanden, som förvisso, låt vara mera i det
tysta, upprepa sig även på andra orter, särskilt inom de nordliga landsdelarna,
är jag av den meningen, att samhället bör berättigas att genom expropriation
av jorden möta jordägarnas hänsynslösa anlopp för att åt de breda lagren inom
jordbrukarbefolkningen trygga innehavet av den jord, som de med svett och
möda i åratal och ofta i flera generationer redan bruka för sin och sina familjers
torftiga utkomst. Dessa jordarbetare äro de verkliga kulturbärarna
uppe i höga norden, och är det ett samhällsintresse av största betydelse att i
denna kulturkamp lämna dem erforderligt stöd.

Om regeringen ville lägga fram en sådan lag om expropriation, skulle den
kunna visa den arbetande jordbrukarbefolkningen, att den menar allvar med
sitt tal om att den vill understödja det »jordhungriga» folket. Det är väl inte
sådan jordhunger, som den de stora jordägarna, såsom i förevarande fall.
ådagalägga, som skall stödjas, utan den, som förefinnes hos torpare, kolonister
och egnahemsbyggare. Vad är det för mening, att staten med stora kostnader
anlägger kolonat i sådana ödebygder som exempelvis Karnevaara och söker
skaffa dit nybyggare, då bruksägarna med stöd av statens lagar kunna och få

Andra hammarens protokoll 1926. Nr 22. 3

Interpellation

(Forts.)

Nr 22.

34

Onsdagen den 24 mars.

Interpellation, ödelägga hem och härd för strävsamma jordbrukare, fråntaga dem gård och
(Torts.) odlingar samt, bokstavligen talat, jaga dem i emigration, på fattigvården eller
på landsvägen.

För att herr statsministern må kunna erhålla en ännu mera detaljerad inblick
i de av mig beträffande Kengisfors framdragna missförhållandena, är jag beredd
att ställa till förfogande samtliga rättshandlingar, som beröra saken, och
ber jag att för övrigt få hänvisa till de uttömmande, allmänt uppmärksammade
redogörelser, som nyligen varit intagna i ortspressen.

Med anledning av de utav mig nu omnämnda förhållandena ber jag att till
herr statsministern få rikta följande frågor:

1) Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder i syfte att Kengistorparna må
kunna bibehållas vid gård och grund, och, i så fall, vilka åtgärder vill regeringen
vidtaga?

2) Anser regeringen, att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område är tillräckligt
effektiv för beredande av erforderligt skydd, med hänsyn till jordbrukande nyttjanderättshavare,
och, om regeringen finner ytterligare skydd önskvärt, vilka
förslag till ändrade lagbestämmelser är regeringen villig att framlägga?

3) Kan det förväntas, att regeringen ofördröjligen, senast till nästa års riksdag,
vill framlägga förslag till sådana ändringar i lagen av den 12 maj 1917
om expropriation, att expropriation även må komma till användning i och för
upplåtelse till jordbrukare av ej blott odlingslägenheter utan även vad som
erfordras dels för utbrytning av redan befintlig inägojord med åbyggnader
jämte husbehovsskog, odlingsmark och bete och dels för redan utbrutna inägolotters
komplettering i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog, odlingsmark
och bete?

4) Vill regeringen vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av att. polismän
och åklagare vid sidan av sin tjänst driva verksamhet såsom privatadvokater? Ifrågavarande

anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckta motioner om
åstadkommande vid val till riksdagens andra kammare av en mera rättvis fördelning
av mandaten mellan de olika partierna; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckt motion med förslag till lag angående fartygs bemanning
m. m.; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad lydelse av
19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets
avlöning.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 7.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Adler under 2 dagar fr. o. m. den 29 mars,

» Bergström i Hälsingborg » 14 » » » 25 »

» Carlsson-Frosterud » 14 » » » 25 »

Onsdagen den 24 mars.

35

herr Dalilén
» Karlsson i Vadstena
» Vennerström
» Andersson i Katrineholm
» Weijne
> Jonsson

» Jönsson i Revinge
» Leo

» andre vice talmannen Nilsson
fru Timring

Kammarens ledamöter åtskildes

under	14 dagar	fr. o. in.	den	25	mars,
	14			2>	25
2>	14			2>	25
	14	»		»	25	»
	3			2>	28	2>
S>	14	»		»	25	2»
2>	14	>		3>	25	2>
	14	2>	»	3>	25	2>
	14	2>	»	»	25	2>
2>	14	>	2>	2>	25	»

härefter kl. 2.26 e. m.

In fidem
Per Cronvall.