RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1926:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1926. Första kammaren. Nr 19.

Lördagen den 20 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 208, angående
upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 6 A, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926—•
1927 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet,
ävensom åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta
motioner.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
memorial nr 61.

Vid föredragning av sammansatta stats- och jordbruksutskottets memorial
nr 7, angående ersättning åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 24—28.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1926. Nr 19.

Nr 19.

Lördagen den 20 mars f. m.

Ang.

lönereglering
vid centralanatalten
för
jordbruksförsök.

Punkten 9.

Under punkten 7 av nionde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, utom annat, dels besluta, att
avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle från och med budgetåret
1926—1927 äga tillämpning å befattningshavare vid centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet; dels bestämma antalet ordinarie befattningar
vid centralanstalten på följande sätt:

BefaUninS Lönegrad

6 avdelningsföreståndare ...................................... B 30

2 överassistenter ............................................ g 26

4 laboratorer ................................................ g 26

5 vaktmästare .............................................. g 7

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:

1) 4 nr 143 i första kammaren av herr Sederholm m. fl., likalydande med nr
134 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., däri i samband med väckt förslag
om likställande i löne- och pensionshänseende av professorer och avdelningsföreståndare
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
med ^professorer vid rikets universitet och karolinska institutet föreslagits,
att de båda överassistenterna vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
skulle uppflyttas i lönegraden B 27;

2) nr 197 i första kammaren av herr Nilsson, Nils Anton, vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta, att vid blivande lönereglering för tjänstemännen
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet de båda överassistenternas
löner skulle fastställas att utgå efter lönegraden B 28;

3) nr 25 i första kammaren av herr Berge in. fl., likalydande med nr 43 i
andra kammaren av herr Magnusson i Skövde m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,
entomologiska avdelningen, i överensstämmelse med anstaltens styrelses
förslag inrättades tvenne nya assistentbefattningar för forsknings- och
försöksverksamhet inom biskötseln; att avdelningens expensanslag ökades med

6,000 kronor och. att ett engångsanslag av 10,000 kronor beviljades för uppförande
av bipaviljong samt för dess utrustning; samt

4) nr 136 i andra kammaren av herrar Schill och Olsson i Ramsta, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta i riksstaten för budgetåret 1926—1927
anvisa medel^ för upprättandet vid centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet och dess entomologiska avdelning av en försöks- och forskningsanstalt
på biodlingens område samt härför anslå dels ett engångsanslag
på 15,000 kronor, dels ock för uppehållande av driften för budgetåret 1926
—1927 14,000 kronor på nionde huvudtiteln under punkt 7 Centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
utom annat, att riksdagen måtte

I) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning och med avslag
å motionerna I: 143 och II: 134 i nu förevarande del samt å motionen I: 197
ävensom å motionerna I: 25 samt II: 43 och 136 i vad avsåge höjning av ordinarie
förslagsasnlaget till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet a)

besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle

Lördagen den 20 mars f. m.

3 Nr 1».

från och med budgetåret 192G—1927 äga tillämpning å befattningshavare vid
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet;

b) bestämma antalet ordinarie befattningar vid centralanstalten på följande
sätt:

Befattning Lönegrad

6 avdelningsföreståndare ...................................... B 30

2 överassistenter ............................................ B 26

4 laboratorer ................................................ B 26

5 vaktmästare .............................................. B 7.

Ang.

lönereglering
vid centralanstalten
för
jordbruksförsök.

(Forts.)

II) i anledning av motionerna I: 25 samt II: 43 och 136 i övrigt

a) _ för uppehållande av den vid centralanstaltens entomologiska avdelning
bedrivna forskningsverksamheten på biodlingens område för budgetåret 1926
—1927 anvisa ett extra anslag av 5,500 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning rörande de åtgärder, som borde från statens sida vidtagas för
främjande av det i motionerna avsedda syftet, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Reservation hade anförts av herrar Hellström, Sederholm och Lundell, som
av angivna orsaker ansett, att utskottet med anledning av motionerna I: 143
och II: 134 samt motionen I: 197 bort hemställa, att riksdagen måtte bestämma
antalet befattningar vid centralanstalten på följande sätt:

Befattning Lönegrad

6 avdelningsföreståndare ...................................... B 30

2 överassistenter ............................................ B 27

4 laboratorer ................................................ B 26

5 vaktmästare .............................................. B 7.

Herr Lundell: Det kan ofta vara svårt att avväga, i vilken lönegrad olika
befattningshavare skola placeras, för att man skall bereda dem full rättvisa,
men med den kännedom, jag har om överassistenternas arbete vid centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, synes det mig nästan självfallet,
att de böra placeras i högre lönegrad än laboratorerna. Ifrågavarande överassistenter
förestå självständigt var sin underavdelning, och det åligger dem
att upprätta plan för underavdelningarnas försöksarbete, ansvara för arbetets
noggranna utförande, sammanfatta de framkomna försöksresultaten och dessutom
handhava underavdelningarnas ekonomi. Det framgår ju härav, att dessa
överassistenter ha ett synnerligen ansvarsfullt och mångsidigt arbete.

På grund härav ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen: På de goda skäl, som anförts av utskottet

och som jag näppeligen här behöver upprepa eller närmare utveckla, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan. Även med placering i den 26 :e lönegraden
komma dessa två överassistenter i åtnjutande av en avsevärd löneförbättring,
och att laboratorerna också komma att få det bra, är ju någonting,
som endast är ägnat att väcka tillfredsställelse hos laboratorerna och säkerligen
också hos deras kamrater, överassistenterna.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sederholm: Jag har ej mycket att tillägga till vad herr Lundell anförde.
Jag vill endast understryka, att genom placering av överassistenterna

Nr 19. 4

Lördagen den 20 mars f. m.

Ang.

lönereglering
vid centralanstalten
för
jordbruksförsök.

(Forts.)

lönetillägg åt
professorerna
vid lantbruksinstituten.

i lönegraden B 27 kommer den löneskillnad, som uppstår i förhållande till försöksavdelningarnas
föreståndare, vilka nu äro placerade i B 30, i varje fall
icke att bli för liten. Under sådana omständigheter kommer det genom denna
av reservanterna föreslagna placering i B 27 att i varje fall bli tillräcklig skillnad
i lönehänseende mellan föreståndarna och överassistenterna. De senares
verksamhet ligger föreståndarnas så nära i fråga om självständig ledning av
de avdelningar, de ha att förestå, att det blir ett fullt rimligt och skäligt avvägande
av avlöningen till föreståndarna och överassistenterna genom de senares
placering i lönegraden B 27.

Jag yrkar därför också bifall till reservationen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Inom riksdagen hade väckts följande till utskottet hänvisade motioner, nämligen
nr 142 i första kammaren av herrar Sederholm och Jönsson, likalydande
med nr 193 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsbro m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret 1926—1927 anvisa extra
reservationsanslag av 14,000 kronor för beredande av provisoriskt lönetillägg
av 1,000 kronor till var och en av professorerna vid de båda lantbruksinstituten
vid Ultuna och Alnarp.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 142 och II: 193 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hellström, Sederholm och Lundell, som
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan, att riksdagen måtte i anledning av de i ämnet väckta
motionerna I: 142 och II: 193

a) medgiva, att för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 finge till professorerna
vid Ultuna lantbruksinstitut samt Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut utgå
ett provisoriskt lönetillägg för år räknat med 1,000 kronor, skolande av ifrågavarande
provisoriska lönetillägg två tredjedelar anses motsvara lön och en
tredjedel tjänstgöringspenningar och i tillämpliga delar gälla de bestämmelser,
som kunde komma att utfärdas i fråga om tillfällig löneförbättring för budgetåret
1926—1927 åt viss personal inom den civila statsförvaltningen,

b) för nu angivna ändamål anvisa för budgetåret 1926—1927 ett extra anslag
av 14,000 kronor.

Lördagen den 20 mars f. in.

5 Nr 1!>.

Herr Lundell: I utskottets yttrande i donna fråga luder det, att utskottet
icke vill underskatta det behjärtansvärda i motionernas syfte, och däri ligger
också ett erkännande av vad motionärerna framhållit beträffande behovet av
löneförbättring för professorerna vid våra lantbruksinstitut. Det enda skäl
utskottet anfört mot en sådan löneförbättring nu är. att det skulle vara ett
föregripande av frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande. 1
denna del har jag dock en mot utskottets mening avvikande åsikt, därför alt
den löneförbättring, som föreslås, är avsedd att vara tillfällig eller provisorisk,
och det föreslagna beloppet är till sin storlek så avpassat, att ett föregripande
av en kommande omorganisation av den högre lantbruksundervisningen
ej behöver befaras. Skola professorerna vid lantbruksinstituten vänta
på den ifrågasatta omorganisationen, som kan dröja många år, kan det icke
undgås, att det vederfares dem stor orättvisa, och det torde innebära betänkligheter
för rekryteringen av dessa professorsplatser. Jag har svårt att
förstå, varför just de professorer, som bära ansvaret för den högre lantbruksundervisningen
i vårt land, skola betalas mindre för sitt arbete än motsvarande
befattningshavare vid andra högskolor.

På grund härav, herr vice talman, tillåter jag mig yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Den föregående ärade talaren har redan an givit

det skäl, som föranlett Kungl. Maj:t att icke i år komma fram med någon
lönereglering för lärarna vid lantbruksinstituten i Ultuna och Alnarp, och
det är samma skäl, som också förmått jordbruksutskottet att icke tillstyrka
det provisoriska lönetillägg av 1,000 kronor, varom det har motionerats. Det
är den hägrande omorganisationen av den högre lantbruksunderyisningen, som
föranlett denna betänksamhet. Motionärerna ha emellertid jämfört dessa professorer
vid Ultuna och Alnarp med våra professorer vid högskolorna, som ju
än i denna stund äro avlönade med samma belopp som universitetsprofessorerna.
En sådan jämförelse är givetvis fullkomligt oberättigad. De enda,
som dessa lärare vid Ultuna och Alnarp kunna jämföras med, äro dels de lägre
avlönade professorerna vid farmaceutiska institutet och Chalmers tekniska institut
i Göteborg och dels lektorerna vid våra allmänna läroverk. _ För närvarande
ha dessa lärare vid Ultuna och Alnarp en kontant avlöning av —
jag tror icke jag räknar fel — 10,886 kronor, när jag medräknar dyrtidstillägget.
Om den kungl. propositionen angående lönereglering för lärarna
vid farmaceutiska institutet och Chalmerska institutet går igenom i riksdagen,
komma givetvis lärarna där, som för närvarande ha samma avlöning, i något
bättre löneställning, men jag tror, att den löneskillnaden utjämnas fullkomligt
därav, att lärarna vid Ultuna och Alnarp för mycket billigt pris — 750
kronor — ha förmånen av en utmärkt bostad och även andra förmåner. Jämväl
äro de fortfarande avlönade högre än lektorerna, med vilka de för helt
få år sedan jämfördes i löneavseende. Att utskottet i sin motivering för avslag
varit, som man säger, välvilligt, har naturligtvis berott på att bland
anhängarna till utskottets hemställan rått i någon mån skiljaktiga meningar,
och då brukar man ju gå till väga på det sättet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellström: Herr andre vice talmannen framhöll, att motionärerna

här skulle ha gjort en jämförelse mellan här ifrågavarande professorer och professorerna
vid högskolorna, och att man därvid kommit till missvisande resultat.
Fn sådan jämförelse har av motionärerna gjorts endast för att visa, dels
att det existerat en skillnad i avlöningsförmåner mellan å ena sidan universitetsprofessorerna
och de andra högskoleprofessorerna och å andra sidan de ifra -

lönetillägg åt
professor er na
vid lantbruksinstituten.

(Forts.)

Nr 19. 6

Lördagen den 20 mars f. m.

lönetillägg ål
professorerna
vid lantbruksinstituten.

(Forts.)

gavarande institutens professorer, och dels att även om man lämnar detta provisoriska
tillägg, kommer den skillnaden att fortfarande upprätthållas. Däremot
ha motionärerna ej alls påyrkat, att det skulle bli någon ändring med hänsyn
till dessa professorers löneställning i allmänhet, utan man har endast ansett,
att en liknande åtgärd, som vidtogs härom året, då det lämnades ett provisoriskt
lönetillägg åt universitetsprofessorer och med dem jämställda, i väntan på den
definitiva löneregleringen, också borde vidtagas i detta fall.

Det skäl, som anförts häremot, är egentligen endast det, att lantbruksinstitutens
omorganisation eller ordnandet av den högre lantbruksundervisningen för
närvarande är föremål för utredning, och att man icke velat föregripa utredningen
härom genom att nu göra en definitiv lönereglering. Motionärerna liksom
reservanterna ha böjt sig för detta skäl. Men jag anser, att det är hårt, att
dessa institutsprofessorer i väntan på denna omorganisation, om vilken man icke
vet, när den kommer att genomföras, icke skola få den löneförbättring, som
med^ dem likställda tjänstemannagrupper erhållit. Professorerna vid farmaceutiska
institutet och vid Chalmerska institutet, med vilka dessa förut varit
jämställda, ha i år fått sin definitiva lönereglering, och det framgår av en beräkning,
som gjorts i utskottet, att det hädanefter" kommer att bli en löneskillnad
mellan dessa och institutsprofessorerna på icke mindre än 1,444 kronor.
För att nu utjämna_ detta förhållande ha motionärerna föreslagit, att det skulle
lämnas ett provisoriskt lönetillägg på 1,000 kronor. Dessa institutsprofessorer
komma ju ändå avsevärt under den avlöning, som motsvarande tjänstemannagrupper
ha fått efter den definitiva löneregleringen.

D.et har inom utskottet framhållits, att man skulle föregripa, den definitiva
löneregleringen eller omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen,
därför att det kunde vara möjligt, att en del av lärarbefattningarna vid Alnarp
och Ultuna komma att placeras i lägre löneställning än de för närvarande ha.
Gentemot detta argument har anförts — och jag ber att få upprepa det även
här — att Kungl. Maj :t nu har träffat sådana bestämmelser, att då platser bli
lediga vid instituten, få vederbörande styrelser icke lika litet som vid andra
statens inrättningar anslå platserna lediga utan tillstånd av Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall. Det är då alldeles givet, att då det gäller en plats, som vid den
blivande omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen skulle kunna
få en annan ställning än nu, kommer icke Kungl. Maj:t att medge, att den
platsen tillsättes. Men det finnes emellertid en del platser, som icke kunna lämnas
obesatta, nämligen i huvudämnena, och det är för rekryteringen synnerligen
viktigt, att dessa platser icke redan från början ställas i så ogynnsam löneställning,
att det skrämmer verkligt framstående sökande.

Det är huvudsakligen dessa synpunkter, som varit bestämmande för mig, då
jag anslutit mig till den i ämnet väckta motionen.

Jag skall emellertid, innan jag slutar, be att, eftersom herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet är närvarande, till honom få ställa en vädjan.
att därest nu denna motion ej skulle bifallas, vilket ju med hänsyn till ställningen
i andra kammaren kan vara ganska sannolikt, han till ett annat år ville
upptaga frågan, så att icke dessa professorer under den långa tid, som säkerligen
kommer att förlöpa, innan den definitiva lösningen av frågan om den högre
lantbruksundervisningen kan genomföras, må komma i allt för ogynnsam
ställning.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! Utskottet har

förklarat sig erkänna det behjärtansvärda i motionernas syfte, och man får antaga,
att utskottet då verkligen menar vad utskottet säger. Detta får man hoppas,
så mycket mer som syftet verkligen är behjärtansvärt. Det, som lägger

Lördagen den 20 mars f. m.

7 iNr 19.

hinder i vapen för en lönereglering för lantbruksinstitutens professorer, är ju
den svävande frågan om institutens omorganisation. Den frågan är rätt gam- ål

mal, och det är för närvarande svårt att se vilken ytterligare livstid kan vara vid lantbruksden
beskärd. Dröjsmålet får emellertid varken tillskrivas institutens styrelser instituten.
eller lärarråd. Tvärtom ha styrelserna och lärarråden för flera år sedan — jag (Lorta.)
vill minnas, att det var 1919 — tagit initiativ i detta ämne och utarbetat riktlinjer
för den blivande organisationen. Det lider således intet tvivel efter mitt
förmenande därom, att syftet är behjärtansvärt och att starka billighetsskäl
tala för att det, av institutens styrelser och lärare oberoende, långa dröjsmålet
med omorganisationen icke skall ekonomiskt drabba institutens lärare.

Det anföres emellertid, att ett bifall till motionerna skulle föregripa den blivande
omorganisationen. Jag kan för min del ej förstå, att ett föregripande
skulle äga rum under annan förutsättning, än att den blivande omorganisationen
skulle komma att medföra lägre avlöning, än avlöningen skulle komma att utgöra
med bifall till motionerna. Efter motionerna återstår det ju redan en marginal
på över 400 kronor till nackdel för instituten i jämförelse med farmaceutiska
institutet och Chalmers tekniska institut enligt propositionen. Förutsättningen
för att motivet om ett föregripande skulle vara bärkraftigt, är således
den, att man tänker sig, att instituten skulle bli så deklasserade, att de komma
avsevärt, till och med mycket avsevärt, under farmaceutiska institutet och Chalmerska
institutet i löneavseende, dessa- institut, med vilka de hittills varit likställda.
Ett uttalande från riksdagens sida, som innebär förutsättningen av en
sådan deklassering, är sannerligen icke ägnad att uppmuntra rekryteringen.

Nu är det ju så vid besättandet av lärarplatserna vid lantbruksinstituten, att
man i vanliga fall inte har något överflöd på sökande, utan att det ofta nog är
mycket önskvärt, att den ene eller den andre, som lämpar sig för denna verksamhet,
i tid söker specialisera och förbereda sig för att göra sig fullt kompetent.
Är det då antagligt, att under sådana förhållanden en ung man skall
slå in på denna väg och inför en oviss utsikt att bliva befordrad vid ett lantbruksinstitut
offra tid på att specialisera sig härför, när det till och med är
ställt i utsikt, att platserna på detta sätt skola bliva deklasserade? Det kan
jag för min del icke tro, och därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så ljudande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att

Nr 19. 8

Lördagen den 20 mars f. m.

löneunL •t efter s.ärski]da uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
professorerna vi^e rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
vid lantbruks- för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flerinstituten.
talet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 26—29.

Lades till handlingarna.

Punkten 30.

lägre mm ^ denna punkt hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdabruksundervis-
matte i riksstaten för budgetaret 1926—1927 uppföra ordinarie anslaget
ningsanstaHer. till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter såsom förslagsanslag
med oförändrat belopp, 120,000 kronor.

Herr Bergqvist: Herr talman! I statsverkspropositionen upptages ett ordinarie
reservationsanslag av 120,000 kronor för understöd åt elever vid lägre
lantbruksundervisningsanstalter.

Nu har utskottet föreslagit, att detta reservationsanslag skulle förändras till
förslagsanslag, och motiveringen därför bygger huvudsakligen på en framställning
av ecklesiastikministern under åttonde huvudtiteln om att anslaget till stipendier
åt elever vid folkhögskolor skall förändras till förslagsanslag. Statsutskottet
har emellertid icke ännu behandlat den frågan, och det är väl då icke
lämpligt, att kamrarna fatta ett prejudicerande beslut i nu ifrågavarande ärende,
innan beslut fattats beträffande det anslag, på vilket motiveringen i förevarande
fall huvudsakligen grundar sig.

Jag vill därför hemställa, att denna punkt återremitteras till jordbruksutskottet.

Samma yrkande kommer att framställas i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende å den nu ifrågavarande punkten annat yrkande ej förekommit, än att
punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till Punkten 32.

^Ör$ÖlcSVerlc~

samhet med Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till försöksverksamhet med köksköksväxter
vid växter vid Alnarps trädgårdar anvisa för budgetåret 1926—1927 ett extra anAlnarps
slag av 15 200 kronor.
tradgardar.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta likalydande motioner, nämligen nr 199 i första kammaren av
herr Nilsson, Nils Anton, och nr 294 i andra kammaren av herr W eib ull,
däri hemställts, att riksdagen ville till försöksverksamhet med köksväxter vid

(Forts.)

r Ang.
understöd åt
elever vid

W 1 ----7__t

Lördagen den 20 mars f. in.

9 Nr 10.

Alnarps trädgårdar anvisa för budgetåret 192(>—1927 ett extra anslag av
19,800 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
framställning samt motionerna I: 199 och IT: 294 till försöksverksamhet
med köksväxter vid Alnarps trädgårdar anvisa för budgetåret 1926—1927
ett extra anslag av 16,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Nilsson i Kabbarp ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Mäj:ts förevarande framställning samt motionerna 1:199 och 11:294 till försöksverksamhet
med köksväxter vid Alnarps trädgårdar anvisa för budgetåret
1926—1927 ett extra anslag av 17,500 kronor.

Herr andre vice talmannen: Jag kan icke underlåta att uttala ett bekla gande

över den sparsamhet, som föranlett jordbruksministern att fila och pruta
på detta lilla anslag till försöksverksamhet med köksväxter vid Alnarps trädgårdar
såväl som på en del andra små och nyttiga anslag. Jag undrar, om denna
sparsamhet strängt taget är nödvändig — det gäller ju så ofantligt små belopp,
endast några hundratal kronor eller ett tusental kronor. När det är fråga
om en lönereglering, där det gäller att föra upp ordinarie befattningshavare
till ännu bättre löneställning än de haft förut, fattas det icke pengar, men då
det gäller att förse statens tjänstemän med nödigt rörelsekapital, att sätta i deras
händer de i detta fall mycket små medel, som behövas, för att de skola kunna
verka fullt ut i sina tjänster, då prutas det så ofantligt. Jag undrar, som
sagt, om det är nödvändigt att gå så hårt fram mot en del småanslag, som äro
både nyttiga och nödiga för vårt näringsliv.

Jag har på denna punkt i utskottsbetänkandet reserverat mig till förmån för
en höjning av detta anslag, som av utskottet föreslagits till ett belopp av 16,000
kronor. Jag föreslår i min reservation, att beloppet måtte höjas till 17,500 kronor,
och jag har stannat vid den siffran, ehuru det visserligen kunde behövas
något mera, därför att detta yrkande refererar sig till en, som jag vågar antaga,
felberäkning i vederbörande departement. Av departementet har upptagits för
trädgårdsskolan i Alnarp såsom en inkomst 1,500 kronor, en inkomst, som tillkommer
skolan från statens centrala frökontrollanstalt för ett arbete, som vid
trädgårdarna utföres för denna anstalts räkning. Det är sant, att skolan får
denna inkomst, men den har också omkostnader för dess förvärvande, och då är
det icke riktigt i varje fall att upptaga hela beloppet såsom ren inkomst. Jag
tror emellertid icke, att det tjänar något till att närmare ingå på saken, utan inskränker
mig till att nu yrka bifall till min reservation i denna punkt.

Herr Hellström: Den ärade reservanten har lagt sin motivering för reservationen
på det sättet, att han ansett, att de anslag, som anvisas för dessa ändamål,
i allmänhet äro så obetydliga, att de därför böra något höjas. Utskottet
har redan gjort en höjning i det av Kungl. Maj:t begärda anslaget med
1,725 kronor, men reservanten anser, att beloppet borde höjas med ytterligare
1,500 kronor.

Den ärade reservanten har emellertid icke så mycket understrukit den motiveringen,
som av motionären anförts för att detta belopp skulle utgå. Då vi
i utskottet behandlat frågan, ha vi naturligtvis måst taga hänsyn, icke till den
allmänna önskan som kan förefinnas att göra en höjning av de små anslag,
på. vilka Kungl. Maj :t prutat, utan vi ha naturligtvis fått granska de skäl, som
blivit anförda för höjningen. Det skäl, som i detta fall anförts för en höjning,
är, att lantbruksstyrelsen bland inkomsterna har beräknat ett belopp av 1,500

Anslag till
försöksverk8ainhet
med
köksväxter vid
Alnarps j ^
trädgårdar.
(Forts.)

Nr 19. 10

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
försöksverksamhet
med
köksväxter vu
Alnarps
trädgårdar.
(Forts.)

kronor, som skall betalas av den centrala frökontrollanstalten för viss kontrollodling
av trädgårdsfrö. Motionärerna ha sagt, att det även måste bli utgifter
för detta arbete, särskilt för jordbearbetning och för anskaffning av
gödslingsämnen och dylikt. Nu är emellertid förhållandet det, att det vid
en sådan kontrollodling icke alls är meningen att det skall utföras några särskilda
arbeten eller tillföras någon särskild gödsling, utan meningen är, att
de fröprov, som skickas in, skola sås ut på den mark, som på vanligt sätt blivit
iordningställd, bearbetad och gödslad. Kontrollen avser sortäktheten, och därvid
begagnar man sig icke alls av någon annan arbetskraft än den, som redan
finns, nämligen av den speciella sakkunskap, som finns hos vederbörande tjänstemän.
Då det icke varit ifrågasatt att göra någon höjning av det arvode,
som utgår till den person, som skall göra denna botaniska undersökning, ansågs
det, att inkomstposten borde ograverad upptagas bland skolans inkomster.
Kostnaden för arbetet i övrigt inräknas i de allmänna omkostnaderna
för iordningställande av fälten för de allmänna ändamål, som trädgårdsförsöken
ha att tillgodose.

Då det sålunda icke var fråga om någon motsvarande ökning i utgifterna,
funno vi i utskottet, att det var en synnerligen svag motivering som anförts
för att anstaltens styrelse på detta sätt skulle erhålla 1,500 kronor extra, som
den skulle kunna få begagna för diverse oförutsedda utgifter. Jag vill för
min del säga, att jag icke tycker, att det kan vara orimligt, att man har en
post för oförutsedda utgifter, men då lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj :t
granskat detta anslagskrav och kommit till det resultatet, att det räcker med
det begärda beloppet och då man icke kan anföra andra skäl än dem motionärerna
anfört, ha vi i utskottet icke ansett tillräckliga skäl föreligga att medtaga
denna post på 1,500 kronor.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa om bifall till vad utskottet i
denna punkt föreslagit.

Herr statsrådet Linders: Herr talman! Herr andre vice talmannen fram förde

ett beklagande över att jag skulle ha prutat och gnidit så starkt på de
små anslagen. Jag får då säga, att bär icke idkats sparsamhet annat än där
man ansett sig vara nödd och tvungen därtill på grund av det ekonomiska
läget. Detta får drabba både de stora och de små anslagen, och om man glömmer
att spara i det lilla, kommer man väl aldrig att spara i det stora heller.

Vad herr andre vice talmannen anfört i sitt yttrande såsom motiv för sin reservation
om ett med 1,500 kronor förhöjt anslag under denna punkt, är en
sak, som jag nödgas bemöta med några ord. Det skymtade igenom detta yttrande,
det gjordes förresten ett direkt påstående, att det skulle hava begåtts
en felräkning från departementets sida. Departementet skulle icke hava haft
klart för sig, hur denna inkomst, som det här är fråga om, ifrån statens centrala
frökontrollanstalt skulle upptagas. Jag vill då säga, att det icke varit
någon felräkning från departementets sida, utan har det varit fel någonstans,
har det varit fel redan vid budgetsuppgöringen vid Alnarps trädgårdar. Om
det är riktigt vad herr andre vice talmannen sagt, att man icke på utgiftssidan
upptagit de ökade kostnaderna för utförandet av detta kontrollarbete, som
man har överenskommit med statens centrala frökontrollanstalt att utföra, har
man också uraktlåtit att uppföra denna inkomst, 1,500 kronor, i budgetförslaget.
Den upptogs däremot i lantbruksstyrelsens förslag, därvid styrelsen säger,
att då »denna fältkontroll utfördes med befintlig personal, syntes denna
inkomst böra upptagas i försöksverksamhetens stat» utan antydan om ökad
kostnad. Jag får för min del beklaga, ifall det är riktigt vad herr andre vice
talmannen sagt, att denna inkomst nu tagits upp. medan de ökade kostnaderna,
som skulle ifrågakomma på grund av detta arbete, icke hava beräknats. Jag

Lördagen den 20 mars f. in.

11 Nr 19.

kan icke helt kontrollera riktigheten av detta herr andre vice talmannens på- Anslag till
stående, men hade herr Nilsson i Kabbarp anfört detta i sin reservation, så
att jag sett det någon dag tidigare, skulle jag otvivelaktigt närmare ha för- köksväxter vid
vissat mig om hur förhållandet är. Under gårdagen fick jag emellertid höra, Alnarps
att uppgiften lär vara riktig. Det är i så fall ledsamt, och jag kan icke annat trädgårdar.
än beklaga det, men något fel från departementets sida har icke begåtts, och (Forts.)
det torde jag ha visat med vad jag nu anfört.

Jag vill dock säga, att helt skulle icke detta belopp av 1,500 kronor ha fått
inverka på staten, då det otvivelaktigt är riktigt, vad lantbruksstyrelsen sagt,
att arbetet utföres med befintlig personal. Dock endast delvis, ty därutöver
tycks det framgå, som om det skulle vara förenat med ytterligare kostnader,
som icke skulle bliva betäckta med det äskade anslaget. Som saken legat till,
har i alla fall från departementets sida intet kunnat åtgöras för att ordna den
på ett bättre sätt än vad som nu här föreslagits.

Herr andre vice talmannen: Av herr statsrådets yttrande framgår, att det
fel, som här föreligger, icke beror på något misstag i departementet utan torde
härröra från någon förberedande myndighet. Jag skall gärna medge, att det
möjligen förhåller sig så.

Om herr Hellströms yttrande var riktigt, skall jag gärna medge, att skälet
för min reservation är ytterst svagt, men jag har från Alnarp fått mottaga
upprepade skriftliga försäkringar om att det här föreligger en felaktig be-,
räkning. Jag har här i min hand en sådan skrivelse med trädgårdsdirektörens
underskrift, som kom mig tillhanda för några minuter sedan. Jag kan
icke tro, att en ansvarig tjänsteman skulle missleda oss med oriktiga uppgifter.
De 1,500 kronorna hava upptagits såsom ren inkomst, och ingenting har
balanserats däremot såsom utgift, ehuru det faktiskt uppstått en utgift för
de odlingar, som måst utföras.

På den grund måste jag vidhålla, att jag har goda skäl för mitt yrkande,
och jag ber, herr talman, att få fasthålla vid detsamma.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 33—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 39—43.

Lades till handlingarna.

Punkten 44. Anslag till

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till förekommande och hämmande ^vluberketav
tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen anvisa för budgetåret 1926—1927 ett sjukdomar kas
extra förslagsanslag av 120,000 kronor. nötkreatur.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

nr 75 i andra kammaren av herr Alströmer m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville dels i skrivelse till Kungl. Måj:t hemställa, det täcktes Kungl.

Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder för att kungörelsen den 12 februari 1915

Nr 19. 12

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
bekämpande
av tuberkelsjukdomar
hos
nötkreatur.

(Forts.)

(nr 26) angående ersättning till veterinär, som på rekvisition av ladugårdsinnehavare
verkställer undersökning med tuberkulin av ladugårdsbesättning,
med de ändringar, som föranleddes av bestämmelserna i vid 1925 års riksdag
antaget resereglemente, ävensom §§ 1 och 2 första stycket i kungörelsen den 25
februari 1919 (nr 133) angående villkor för erhållande på statens bekostnad
av undersökning med tuberkulin av nötkreatur, från och med den 1 juli 1926
skulle komma att ånyo äga gällande kraft, med den ändring, att kontrollundersökning
endast vart annat år skulle utföras på statens bekostnad; dels
ock höja det i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln för budgetåret
1926—1927 upptagna extra förslagsanslaget å 120,000 kronor till förekommande
och hämmande av tuberkulossjukdomar hos nötkreaturen till 150,000
kronor, samt

nr 147 i första kammaren av herr Elisson, likalydande med nr 199 i andra
kammaren av herr Westman, däri föreslagits, att riksdagen för budgetåret
1926—1927 ville anvisa ett extra förslagsanslag av 10,000 kronor att av Kungl.
Haj:t användas som understöd åt hushållningssällskap, som inom sitt område
vidtagit rationella åtgärder emot de smittofarliga (öppna) tuberkulosformerna
bland nötkreatur i huvudsaklig överensstämmelse med s. k. Ostertagska
systemet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med avslag å motionen II: 75 till förekommande och hämmande av
tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen anvisa för budgetåret 1926—1927 ett extra
förslagsanslag av 120,000 kronor,

2) att motionerna I: 147 och II: 199, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under punkten anfört, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Elisson: Herr talman! Under denna rubrik har riksdagen i många

år anslagit medel, och även om man icke vunnit de resultat, som man hoppats
vinna med dessa anslag, har det ändå uträttats mycket. Om man emellertid
icke på den väg, som nu i huvudsak använts, kunnat uppnå de resultat man
önskat uppnå, är det också skäl att söka efter andra framkomliga vägar, och
man har under de senare åren börjat vid tuberkulinundersökning i stor utsträckning
allt mer och mer använda sig av s. k. kliniska undersökningar. Vid
detta arbete är det det viktigaste, att man söker i den mån det är möjligt utmönstra
och få bort sådana djur, som äro direkt smittoförande, och detta söker
man vinna genom den s. k. kliniska undersökningen, genom vilken man kan
konstatera, vilka djur som äro smittobärande. Detta arbete kräver också sina
omkostnader, och särskilt ha de prov. som nu tagits och som skola undersökas
i Stockholm, under de sista åren ökat kostnaderna till nästan det dubbla, och
detta gör, att även dessa undersökningar för lantbrukarna ställa sig rätt dyrbara
och därför icke vinna den anslutning man skulle kunna önska.

Under de senare åren har av detta anslag, 120,000 kronor, till Malmöhus län
lämnats ett visst belopp för sådana s. k. kliniska undersökningar. Det är önskligt,
då nu intresset för dessa undersökningar börjat utbreda sig även inom
andra län, att även dessa skola komma i tillfälle att erhålla bidrag av detta
anslag. Det var med anledning därav som jag och några andra motionärer
framställde ett yrkande i den riktningen.

Jordbruksutskottet har nu ställt sig välvilligt till denna fråga och framhållit,
att även andra län än Malmöhus län kunna bli delaktiga av understöd av
dessa 120,000 kronor för detta ändamål. Det har även framhållits, att Kungl.

Lördagen den 20 mars f. m.

13 Nr 1».

Maj :t säkerligen, om inte dessa medel kunde anses tillräckliga, skulle begära
en höjning av detta anslag till ett annat år. Det är då att hoppas, att herr ^ ‘tuberkeljordbruksministern
tager vederbörlig hänsyn till dessa uttalanden och, ifall så sjukdomar hos
skulle anses nödigt, begär ett högre anslag till nästa år, ävensom att han stål- nötkreatur.
ler sig välvillig till de framställningar om dylikt bidrag, som eventuellt Un- (Forts.)
der detta år skulle kunna inkomma till Ivungl. Maj:t.

Under uttalande av denna förhoppning har jag, herr talman, intet yrkande
att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 46—50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Under punkten 52 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, utom annat, dels besluta, att avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle från och med budgetåret 1926—
1927 äga tillämpning å länsveterinärer, dels bestämma antalet länsveterinärer
på följande sätt:

Befattning Lönegrad

26 länsveterinärer..........................................B 20.

Ang.

lönereglering
för länsveterinärer.

I sammanhang med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

nr 144 i första kammaren av herr Österström m. fl., likalydande med nr 197
i andra kammaren av herr Öberg, vari hemställts, att riksdagen måtte, med
ändring i vad Kungl. Maj :t i propositionen rörande lönereglering för länsveterinärerna
föresloge, besluta, att länsveterinärerna i de fyra nordligaste länen
skulle hänföras till 21 :a lönegraden samt fortfarande såsom hittills åtnjuta nu
gällande särskilda lönetillägg å 500 kronor; samt nr 198 i första kammaren av
herr Nilsson, Nils Anton, däri föreslagits, att länsveterinär skulle hänföras
till B 21 i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning och
motionerna I: 144 och II: 197 samt I: 198, utom annat,

a) besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle från
och med budgetåret 1926—1927 äga tillämpning å länsveterinärer;

b) bestämma antalet länsveterinärer på följande sätt:

Befattning Lönegrad

5 länsveterinärer (två i Västernorrlands län samt en i vartdera av

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län)................ B 21

21 länsveterinärer (i övriga län).............................. B 20.

Nr 19. 14

Lördagen den 20 mars f. m.

ÄrL9- Reservation hade anmälts av herr Nilsson i Kabbarp, som yrkat bifall till
Kungl. Maj :ts förslag.

veterinärer.

(Forts.) Herr andre vice talmannen: I fråga om länsveterinärernas lönereglering

har Kungl. Malt föreslagit, att allesammans skola placeras i 20:e lönegraden
i överensstämmelse med vad gamla löneregleringskommittén på sin tid föreslog.
Denna löneplacering i 20 :e lönegraden måste också betecknas som
mycket förmånlig. Andra tjänstemän jämförliga med dessa länsveterinärer
ha icke kommit så högt på löneskalan. Dessutom få vi komma ihåg, att dessa
länsveterinärer därutöver ha möjlighet och rättighet att med länsveterinärtjänsten
förena tjänst å kommuns stat, vilket de också i allmänhet göra. Därtill
komma också inkomster av enskild praktik enligt fastställd taxa.

Utskottet har också ett gott stycke följt Kungl. Maj:ts proposition i detta
fall och placerat det stora övervägande flertalet i 20:de lönegraden. Men utskottet
har därjämte föreslagit, att de 5 länsveterinärerna i de 4 nordligaste länen
skulle komma i 21 :a lönegraden. Jag har mycket svårt att se, att det
finns några tillräckligt bärande skäl för en så pass egendomlig differentiering
av dessa befattningshavare. Det första skälet, som andrages, är det, att de
4 övre länen äro så stora och att därför de distrikt, som dessa tjänstemän skola
sköta däruppe, äro större än de i de sydligare och mellersta delarna av landet.
Men denna synpunkt finner jag icke hållbar. Västernorrlands län t. ex.
har delats i 2 distrikt, och de två länsveterinärerna däruppe ha av utskottet
placerats i 21 :a lönegraden. I det angränsande Gävleborgs län, där man
endast har en länsveterinär, placeras denne i 20 :e lönegraden. Icke kan man
väl säga, att var och en av de två länsveterinärerna i Västernorrlands län har
större distrikt än den ende länsveterinären i Gävleborgs län? Det andra skälet,
som framdragits i diskussionen, är det, att länsveterinärerna i övre Norrland
ha mindre inkomster av enskild praktik än länsveterinärerna i södra delarna
av riket, vare sig nu detta beror därpå att kreaturen däruppe äro färre
eller friskare eller bådadera. I höga Norden härjar icke mul- och klövsjuka
och andra sådana farligheter, som kunna göra tillvaron lukrativ för befattningshavarna
i fråga. Men skall detta förhållande föranleda en högre statslön.
då betyder det. att medan andra tjänstemän erhålla större lön för större
arbete, skulle dessa få större lön för mindre arbete. Vilket är orimligt. Följaktligen
föreligger det icke enligt min mening tillräckligt bärande skäl för
en differentiering av dessa befattningshavare.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till min reservation, som innebär
bifall till Kungl. Maj ds proposition i denna punkt.

Herr Hellström: Det har sedan långa tider tillhaka funnits en olikhet

i avlöningshänseende mellan länsveterinärerna i de norrländska länen och de
övriga delarna av landet. Nu innebär Kungl. Maj ds förslag, att allesammans
vid den definitiva löneregleringen skulle placeras i lönegrad B 20. Det har nu
väckts en motion, i vilken hemställes, att länsveterinärerna i de nordligaste
länen skulle placeras i B 21 och dessutom få en löneförstärkning på 500
kronor.

Då vi behandlade denna fråga i utskottet, framhölls det, hurusom det rådde
stor olikhet med hänsyn till de möjligheter, som överhuvud taget förelågo för
en veterinär i södra delarna av landet jämfört med en i Norrland att få inkomster
av sin praktik. I de sydliga delarna av landet är det ofta så, att veterinärbefattningarna
äro mycket goda, medan det däremot har visat sig i de
norra delarna av landet på grund av de lokala förhållandena — egendomarnas
beskaffenhet, allesammans däruppe äro ju småbrukare och ha mycket små kreatursbesättningar
— att veterinärerna i allmänhet haft jämförelsevis små in -

Lördagen den 20 mars f. m.

15 -Nr 1».

komster. Det finns naturligtvis undantag på detta område som på alla, men
då man ser på förhållandena överhuvud taget, visar det sig, att veterinärerna
däruppe ha mycket små inkomster. Detta har också gjort, att de norrländska
landstingen ha haft stora svårigheter för att få distriktsveterinärbefattningarna
besatta, och man har i de norrländska liinen måst lämna större bidrag än vad
som har behövts i andra delar av landet. Samma är förhållandet även beträffande
länsveterinärerna. Man ansåg på grund därav rimligt, att länsveterinärerna
i de norra delarna av landet skulle få en något gynnsammare löneställning.

Herr andre vice talmannen säger gentemot detta, att man därigenom skulle
tillämpa den något egendomliga principen, att den som har mindre arbete
skulle få högre lön. Men det är väl icke så alldeles rätt resonerat, ty den norrländske
länsveterinären har visserligen mindre arbete på grund av ringa enskild
praktik, men icke har han mindre arbete i egenskap av länsveterinär. Såsom
länsveterinär är han chef för distriktsveterinärerna och skall i visst avseende
kontrollera och övervaka deras verksamhet. Dessutom skall han utföra en del
andra förrättningar för statens räkning. Detta arbete är icke mindre än de
andra länsveterinärernas. Däremot äro de möjligheter, som han har att genom
enskild praktik förbättra sina inkomster, icke så stora som länsveterinärernas i
andra delar av landet. Den möjligheten är betydligt mindre. Jag kan för
min del icke finna, att det är något orimligt att ge den, som under sådana förhållanden
icke har möjlighet att genom enskild praktik få tillräckligt stora
inkomster, en något större statsavlöning. Enligt min uppfattning skulle det
vara mycket rimligt att helt och hållet bifalla motionärernas framställning och
sålunda placera dessa länsveterinärer i lönegrad B 21 samt dessutom giva dem
en löneförstärkning av 500 kronor.

Men nu ha vi, som det framgått av denna debatt och för övrigt också är
bekant bland kammarens ledamöter, den stora förmånen att i jordbruksutskottet
ha en specialist på löneregleringsfrågor, nämligen kammarens andre vice
talman. Han har också givit oss många goda anvisningar vid behandlingen av
lönefrågor. Då det gällde överlantmätarna hade Kungl. Maj:t föreslagit, att
alla skulle placeras i en och samma lönegrad, men den ärade reservanten gav
utskottet anvisning på att det var lämpligt att där ha två lönegrader. Den,
som har kontor med större arbetsbörda, skulle placeras i en högre lönegrad
och den. som har kontor med mindre arbetsbörda, i en lägre. Däremot satte
han sig mycket emot, att de skulle få någon arvodesförstärkning. På grund
av den lärdom vi då fingo i utskottet och på grund av det beslut, riksdagen
sedan fattade och vilket visade, att riksdagen godkände herr andre vice talmannens
uppfattning i denna fråga, gingo vi den av honom anvisade vägen,
då vi föreslogo, att länsveterinärer med mindre inkomst, d. v. s. de i de norra
länen, skulle placeras i B 21 och övriga i B 20. Däremot hemställde vi om
avslag på motionärernas hemställan om särskild löneförstärkning. Jag åtminstone
måste säga, att jag blev överraskad av. att herr andre vice talmannen
tog avstånd från sitt eget barn, om jag så får uttrycka mig, och icke ville
vara med om att tillämpa denna grundsats på ifrågavarande område. Jag tror,
att skälen för tillämpning i det här fallet äro betydligt mycket större än de
voro beträffande överlantmätarna. Den uppfattningen stödes också av en
fullkomligt enhällig opinion bland representanterna i riksdagen för de nordliga
länen.

Jag ber på grund härav, herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr andre vice talmannen: Jag kan icke medge, att herr Hellström har

skälig anledning att resonera med mig så, som han gör. I fråga om överlant -

Anq.

lönereglering
för länsveterinärer.

(Korta.)

Nr 19.

Ang.

lönereglering
för länsveterinärer.

(Forts.)

16 Lördagen den 20 mars i. m.

mätarna var det mycket rimligt att företaga en differentiering och placera
vissa i högre och vissa i lägre lönegrad. Det är påtagligen en ofantlig skillnad
i arbete och ansvar mellan överlantmätarna i olika län, såsom i Stockholms
län å ena sidan och Blekinge, Gotlands och Uppsala län å andra sidan,
och att de placerats i olika lönegrader låter sig rent sakligt väl försvaras.
Men hur man kan finna skäl att placera länsveterinären i halva Västernorrlands
län i högre lönegrad än länsveterinären i hela Gävleborgs län? Vad finns
det för skäl härtill ur statssynpunkt? Icke har den förre i sin egentliga statstjänst
större eller svårare syssla än länsveterinären i Gävleborgs län? Och
dock skulle han få högre lön. Det är mycket möjligt — det vill jag icke
bestrida — att länsveterinärerna uppe i övre Norrland ha mindre enskild inkomst,
d. v. s. mindre enskild praktik. Men jag kan icke finna, att det är
något skäl för att sätta länsveterinärerna i olika lönegrader.

Herr Hellström: Herr andre vice talmannen uttryckte sin förvåning över,
att jordbruksutskottet kunde vara med om att föreslå, att två länsveterinärer
i Västernorrlands län skulle placeras i lönegrad B 21, medan däremot länsveterinären
i det stora Gävleborgs län skulle placeras i B 20. Jag medger,
att det kan vara mycket berättigat att framställa en sådan undran, detta måste
synas underligt särskilt för personer, som icke närmare känna till förhållandena
däruppe i Norrland. Detta förhållande är naturligtvis beroende på jordbrukets
olika ställning i de båda länen. Gävleborgs län hänföres till Norrland,
men enligt den allmänna uppfattningen bland dem som närmare känna
till förhållandena bör Gävleborgs län snarare hänföras till Svealand än till
Norrland. Detta på grund därutav att där äro jordbruksförhållandena mera
utvecklade och förhållandena på olika områden mera jämförliga med de närmaste
delarna av Svealand. Västernorrlands läns jordsbruksförhållanden äro
däremot mera likartade med dem, som äro rådande i övre Norrland. Det är
den omständigheten som gjort, att vederbörande ha ansett, att det borde vara
två länsveterinärdistrikt i Västernorrlands län och endast ett distrikt i Gävleborgs
län. Det står sålunda icke alls i samband med frågan om löneplaceringen
utan i samband med det behov av tjänstemän, som föreligger i de olika
fallen. Kungl. Maj:t har i sin proposition gjort en utredning, av vilken det
framgår, att i Västernorrlands län behöver man två länsveterinärer och i Gävleborgs
län endast en.

Herr Gabrielsson: Utöver vad utskottets vice ordförande framhållit kan

jag tillägga, att vi både i Västerbottens och Norrbottens län för närvarande
ha två länsveterinärer, men deras verksamhet skall omläggas på så sätt, att
i den mån de bliva pensionsberättigade, så få vi nu bara en i vartdera länet.
I dessa stora län kan länsveterinären knappast hava någon praktik. Han skall
vara sekreterare i veterinärärenden, och han skall praktiskt taget inspektera
alla slakterier och fara omkring för statens räkning och se till, att de äro i
behörig ordning. Han skall vidare sköta statistiken och vara chef för samtliga
distriktsveterinärer, såsom också omtalats av utskottets vice ordförande.
Under sådana förhållanden är det givet, att länsveterinären i de stora vidsträckta
länen måste ha något större avlöning än i de övriga, och jag finner
det alldeles berättigat på grund av de skäl, som här äro anförda, att han får
en större lön. Jag skall därför be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan, såvitt

Lördagen den 20 mars f. in.

17 Nr 19.

den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarade herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblad begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan, såvitt den skiljer sig från Kung],
Majrts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 57.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 60—69.

Lades till handlingarna.

Punkten 70.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte till täckande av utgifterna
för statens lagerhus och fryshus anvisa för budgetåret 1926—1927 ett
extra förslagsanslag av 90,000 kronor, att utgå i första hand av inkomster av
statens lagerhus och fryshus.

Herr Lindgren: Under en interpellationsdebatt här i denna kammare vid

1919 års lagtima riksdag visade jag med utredning och utlåtanden av framstående
experter, att fryshuset i Hallsberg och spannsmålslagerhusen knappast
kunde komma till avsedd nytta för statsverket och att i varje fall inkomsterna
för desamma icke någonsin skulle komma att täcka omkostnaderna för driften.
Vid 1922 års riksdag gjorde denna kammare det uttalandet, att lagerhusen
och fryshusen snarast möjligt borde uthyras eller försäljas. Under förra året
beslöt också denna kammare, att maskinerna i fryshuset i Hallsberg skulle

Första kammarens protokoll 1926. Nr 19. 2

Ang.

lönereglering
för länsveterinärer.

(Forts.)

Anslag
till statens
lagerhus och
fryshus.

Nr 19.

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag
till statens
lagerhus och
fryshus.
(Forts.)

Anslag till
Weibullslwlms
K I växtför(idlingsanstalt.

säljas, och de lära också nu vara försålda, ehuru till ett lågt pris.
Emellertid har under alla dessa år riksdagen måst bevilja betydande
belopp för att täcka vid fryshusen och spannmålslagerhusen uppkommen
brist. För innevarande budgetår äro inkomsterna upptagna till

107.000 kronor, men utgifterna till 116,750 kronor. Det blir således
också en förlust. För budgetåret V7 1924—3% 1925 överstiga utgifterna inkomsterna
med 36,593 kronor 19 öre. Det var endast spannmålslagerhuset
i Hallsberg, som lämnade en vinst på cirka 500 kronor, och spannmålslagerhuset
i Tomelilla, som gav en vinst på cirka 7,000 kronor. Alla de övriga
lämnade avsevärd förlust. Nu är det ju så, att det finnes en fryshus- och
spannsmålslagerhusstyrelse, och omkostnaderna för denna styrelse äro 17,200
kronor om året. Vidare betalar statsverket för elektrisk kraft för fryshuset
i Hallsberg alltjämt 9,000 kronor, ehuru maskinerna äro försålda, och ingen
kraft kan användas. För min del kan jag icke finna annat, än att det riktigaste
är, att statsverket snarast möjligt realiserar såväl fryshus som spannmålslagerhus
och även de bostadshus, som eventuellt där finnas. Jag tror det
finnes sådana åtminstone i Hallsberg. Kammaren kan vara fullt fövissad, att
dessa inrättningar komma aldrig att bära sig, utan riksdagen får år efter år
bevilja medel för täckande av förlusterna. Jag frågar då: Är det icke riktigast
att realisera dem fortast möjligt? Jag vet icke, vilka anstalter i detta
hänseende redan kunna ha vidtagits av styrelsen, men någon realisation utöver
maskinerna i fryshuset i Hallsberg har hittills icke skett.

Jag förstår så väl, att jag här icke kan framställa något yrkande, då det
icke finnes någon reservation vid denna punkt i utskottsbetänkandet, men jag
kan icke underlåta att vid detta tillfälle göra det uttalandet, att såväl fryshus
som spannmålslagerhus böra fortast möjligt försäljas, för att statsverket
skall kunna begränsa sina förluster. Ja, det är en fördel, även om man icke
skulle få något nämnvärt för dem. Det är en större fördel än att oupphörligt
år efter år nödgas bevilja betydande belopp till täckande av förlusterna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 71—79.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SO.

Lades till handlingarna.

Punkten 81.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 82.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till understödjande av den praktiskt-vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm anvisa för budgetåret 1926—
1927 ett extra anslag av 50,000 kronor.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen nr 201 i första kammaren av herr Nilsson, Nils Anton m. fl. och
nr 300 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl. hade hemställts, att
riksdagen till understödjande av den praktiskt-vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm måtte anvisa för budgetåret 1926—1927 ett extra anslag av

75.000 kronor.

Lördagen den 20 mars f. in.

19 Nr 19.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande framställning och de i ämnet
väckta motionerna I: 201 och II: 300.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nilsson i Tånga, Hellström, Norm och Sjöblom, som hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
och med avslag av motionerna 1:201 och 11:300 till understödjande av den
praktiskt-vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm anvisa för budgetåret
1920—1927 ett extra anslag av kronor 50,000; samt

2) av herrar Elisson, Olsson i Broberg, Månsson i Erlandsro och Johanson i
Hallagården, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande framställning samt de i ämnet väckta motionerna
1:201 och 11:300 måtte till understödjande av den praktiskt-vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra anslag
av 75,000 kronor.

Herr statsrådet Linders: Man kan ju fråga sig, varför jag i statsverks propositionen

i år har stannat för att hemställa om ett anslag till Weibullsholm
på 50,000 kronor, då jag däremot i fjol i samma fråga icke föreslog
något anslag. Jag får dock påpeka, att motiveringen för mig har legat ungefär
lika båda åren. Med fjolårets motivering kunde jag mycket väl ha
gått på ett mindre belopp, om man ville betrakta detta som en avskrivning
av anslaget, vilket ju endast avsetts som tillfälligt under ogynnsamma konjunkturer.
Jag har precis samma betraktelsesätt även i år. Men riksdagen gick
i fjol på ett anslag av 75,000 kronor, vilket belopp var högre än vad jag
tänkt mig, fastän mindre än året förut. Jag har härigenom ansett, att riksdagen
själv lagt upp en linje för avskrivning.

Utskottet har icke i denna punkt följt Kungl. Maj ds förslag utan gått på
rent avslag. Emellertid finns en reservation avgiven av utskottets ordförande
m. fl. för Kungl. Maj ds förslag. En annan reservation förordar bifall till
det motionsvis framställda yrkandet om 75,000 kronor. I den senare reservationen
ha reservanterna bl. a. förklarat att »de sakkunnigas och departementschefens
gemensamma ställningstagande till förevarande fråga innebär ett uppenbart
avsteg från riksdagens förlidet år angivna ståndpunkt i ämnet». Det
synes, mig uppenbart, att detta uttalande är fullkomligt felaktigt. Jag har
för min del t. o. m. av lojalitet för riksdagens beslut ansett, att avskrivningen
borde ske något långsammare än vad jag hade tänkt mig vid föregående års
riksdag. Däremot finner jag det principiellt olämpligt att ge permanent anslag
till en privat affärsfirma. Man kan gärna komma ihåg, att firman Weibull
i tidigare skrivelser strängt understrukit, att den icke har önskat något
statsanslag av mera ständig natur utan endast en tillfällig hjälp. Vid det förhållandet
får man också tänka på att anslaget dock måste avskrivas
någon gång. Motionärerna vid. fjolårets riksdag påpekade också, att det endast
var fråga om en nödvändig handräckning under ogynnsamma konjunkturer.
Nu ha emellertid de sakkunniga, som varit tillkallade för att yttra
sig i frågan och granska firman Weibulls verksamhet — deras uttalande "återfinns
i vissa viktiga delar i statsverkspropositionen — framvisat, att konjunkturerna
nu äro förbättrade. Det har betytt avsevärt mycket för Weibullsholm.
att räntorna sänkts, och det har även betytt mycket, att de ekonomiska
konjunkturerna, handelskonjunkturerna inom denna verksamhet förbättrats.
Men de sakkunniga ha ansett, att det skulle kunna, vålla firman Weibull med
hänsyn till att den under två budgetår åtnjutit statsbidrag vissa svårigheter,

Anslag till
Weibullsholm#
växtförädling
sanstalt.
(Forts.)

Bir 19. 20

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
Weibullsholms
växtförädlingsanslalt.

(Ports.)

om man nu alltför plötsligt skulle upphöra med varje anslag. Under dessa
förhållanden har jag också ansett det vara väl motiverat att nu gå in för de
sakkunnigas förslag om ett anslag på 50,000 kronor. Däremot anser jag det
saknas tillräckliga motiv att fortfarande upprätthålla ett så stort anslag som

75,000 kronor. Jag skulle därför för min del helst se, att riksdagen nu följde
Kungl. Maj:ts förslag och således ville bifalla den vid betänkandet av herrar
Nilsson i Tånga, Hellström, Norm och Sjöblom avgivna reservationen, vilken
innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Nilsson, Nils Anton: Herr talman, mina herrar! Jag skall först be
att få fästa uppmärksamheten på en omständighet, som jag anser vara synnerligen
anmärkningsvärd och nog så betecknande för sakläget i denna fråga.
Jordbruksutskottets majoritet har i ett utlåtande på 5 rader avfärdat såväl
Kungl. Maj:ts förslag som motionerna. Utskottets majoritet har vidare i utskottsutlåtandet
låtit avtrycka förra årets motivering för sitt avslagsyrkande,
men denna motivering underkändes, som yi alla veta, med en betydande majoritet
av båda kamrarna förra året. Jag säger, att det är betecknande för de
hållpunkter, som utskottsmajoriteten har gjort till sina, att denna majoritet
i utskottet icke har kunnat komma med någonting nytt, och allt det gamla har
ju riksdagen förra året med stor majoritet avvisat.

Jag skall dock upptaga några eller åtminstone ett yttrande i detta citat
ur förra årets utlåtande. I sista stycket på sid. 78, säges det nämligen:
»Vidare förbise motionärerna den enligt utskottets mening mycket viktiga
omständigheten, att Svalövsanstalten» — konkurrenssynpunkten mellan Svalövsanstalten
och Weibullsholm går som en röd tråd genom de sakkunnigas
utlåtande, lantbruksstyrelsens yttrande och utskottets utlåtande — »vilken leder
sitt ursprung tillbaka till 1880-talet, allt ifrån början inriktat sin verksamhet
på den för landet i ekonomiskt avseende mest betydelsefulla stråsädesförädlingen.
» Sedan säger man, att firman Weibull »ända tills jämförelsevis
sent datum uteslutande bedrivit rotfruktsförädling och i viss utsträckning
köksväxtförädling». Var det icke så, att Svalövsanstalten häromdagen firade
35-årsjubileum. Det kan därför knappast sägas, att anstalten kan räkna sin
verksamhet från 1880-talet, och om jag är riktigt underrättad, och det tror
jag säkert, jag är, eftersom jag med intresse följt dessa spörsmål i många år,
så leder stråsädesförädlingen vid Weibullsholm sitt ursprung tillbaka till ungefär
10 år senare än vid Svalövsanstalten eller närmare bestämt till 1901. Då
upptogs veteförädlingen vid Weibullsholm, och att man kan kalla detta för
ett jämförelsevis sent datum, det kan jag för min del icke fatta. Men även
om så skulle vara, att man med fog skulle kunna säga, att det föreligger denna
skillnad, att Weibullsholm jämförelsevis senare börjat med stråsädesförädling,
kan detta icke berättiga motståndarnas till Weibullsholmsanstalten uppfattning,
vilken ju som bekant går ut på att anslag till denna anstalt under inga
omständigheter får ifrågakomma, ty även om Weibullsholm, såsom utskottet
säger, vid ett jämförelsevis sent datum slagit in på stråsädesförädling, har
dock Weibullsholm, särskilt vad brödsädesförädlingen beträffar, i det ekonomiska
resultat, som det varit möjligt för det svenska jordbruket att utnyttja,
vida överträffat Svalöv. Därför kan denna synpunkt enligt mitt förmenande
icke vara något belägg för ett avslagsyrkande, då det gäller ett tillfälligt
anslag för Weibullsholm.

Nu hade jag vid förra årets riksdag, när det ärendet behandlades, tillfälle
att säga, att man fick, när det gällde dessa saker, se långt framåt, och attj
man icke kunde döma efter läget för dagen, för året, för nästa år eller ens för
10 år framåt, utan att man fick försöka se åtskilligt längre fram i tiden. En
av våra förnämsta auktoriteter på jordbrukets område har också en gång sagt,

Lördagen den 20 mars f. in.

21 Nr 1!*.

att jordbruket icke är en korttidsaffär. Det måste offras lång tid, bär lian
sagt, ocli mycket stora kostnader för jordbrukets grundläggande faktorer, och
växtförädlingen om nugot är en grundläggande faktor för jordbrukets framtida
utveckling.

Det iir två stora huvudlinjer, på vilka man kan inställa sig i framåtsträvandet
för en alltmer ökad avkastning av jordbruket. Det är växtförädlingen
ii ena sidan, eu högre och förbättrad kultur, en starkare, på vetenskapliga
grunder ordnad gödsling för kulturväxterna å andra sidan. Den senare linjen
är också i hög grad att rekommendera, och den kommer givetvis också att i
största möjliga mån utnyttjas, och man kan ock säga, att i den mån detta
sker, äro de kostnader, som ii ro förenade med denna högre, djupare och bättre
kultur och en starkare och mera ändamålsenligt avpassad gödsling, också förenade
med större utgifter för odlaren. De äro alltså i avsevärd grad ägnade
att öka jordbrukets omkostnader.

Vad beträffar den linje, som jag angivit såsom växtförädlingens, det planmässiga
fullföljandet av arbetet för en till kvantitet och kvalitet ökad avkastning
av vårt jordbruks alla kulturväxter, så kan man säga, att den medför
större utgifter för staten, som understöder denna växtförädling. Det är påtagligt,
att denna växtförädlings resultat, d. v. s. det förädlade spannmålsutsädet,
står till jordbrukets förfogande till ett pris, avsevärt lägre än det,
vartill det skulle komma upp, därest icke växtförädlingen understöddes, eller
såsom beträffande Svalövsanstalten helt och hållet upprätthölles av staten.
Växtförädlingen måste tillerkännas en mycket, mycket stor betydelse, och man
måste tillägga den en ökad betydelse i samma mån, som man så småningom
måste komma till insikt om, att det måste vara på tiden att utforska, huru
länge världsproduktionen av livsmedel kan hålla jämna steg med världskonsumtionen
av dessa. Det är ju bekant, att folkmängden i världen ökas i ett
visst tempo, och likaledes är det bekant, att de arealer, som stå mänskligheten
till buds för produktion av livsmedel, numera icke i väsentlig grad kunna utökas.
Dessa mycket intressanta jordbruksekonomiska spörsmål ha tagits upp
i Amerikas förenta stater av en nationalekonom i dess jordbruksdepartement,
och han yttrar, att kommande »århundrade kommer troligen att medföra en
nedgång i välstånd och överflöd och innan denna periods slut torde det agrikulturella
systemet pressas hårt för att kunna hålla jämvikt med den växande
befolkningen». Han säger vidare: Ehuru befolkningen i Förenta staterna »nu
trots immigrationslagarna växer med cirka 1,800,000 per år, har ingen utvidgning
av skördearealen ägt rum under de senaste åren och ingen eller ringa
ökning av genomsnittligt skördeutbyte per acre har inträffat under de senaste
15 åren. Lantbrukarnas och lantbefolkningens antal minskas och efterfrågan
av mark synes vara i avtagande». Denne vetenskapsman, som för detta resonemang.
har tydligen den uppfattningen, att den tidpunkt kan skönjas, då
det är fråga om, huruvida livsmedelsproduktionen i världen skall kunna hålla
jämna steg med konsumtionen och, i den mån detta icke kan ske, är det givetvis
en fråga, om livsmedelspriserna kunna hållas på den jämförelsevis låga
nivå, där de trots allt för närvarande befinna sig. Kanske denna kris fördröjes
i många tiotal år, men detta är just beroende på vilka resultat man
med växtförädlingen som medel kan uppnå. Man måste saga, att det land
i framtiden är att gratulera, som beträffande växtförädlingen är föregångslandet.
För vårt lands vidkommande säger man visserligen, att Svalöv räcker
till, och vad därutöver är, är av ondo. därför att det då blir dubbelarbete.
Ja, det skall en ganska hög grad av bristande framsynthet och sakkunskap på
detta område till, för att kunna påstå detta. Men det är så även här, att byråkratismen
firar sina triumfer som alltid, och även vårt svenska jordbruk skall vallas
i byråkratismens torra ängder. Jag har den uppfattningen, att det icke räcker

A nslag till
Wcibidhholms
växtförädling
sanstalt.
(Forts.)

Nr 19. 22

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag Ull
W eibullsholnis
växtfårädlingsanslali.

(Forts.)

till med den s. k. statsanstalten, och i varje fall kan det visas, att under de
35 år, den existerat, har den icke räckt till, ja, d. v. s. den har fått räcka
till, men de resultat, som ha framkommit vid statsanstalten, om vi så skola
kalla den, ehuru den egentligen icke är någon statsanstalt, och de resultat,
som nåtts i Weibullsholm, på ett alldeles utomordentligt sätt komplettera varandra,
men var för sig ha de icke räckt till att täcka de behov, som på detta
område föreligga. Vi kunna säga, att om vi icke hade haft Svalöv, hade vi
icke haft gullkornet och ej heller det nya kornet, segerkornet, som skall efterträda
gullkornet, och som nu till ett pris av 48 kronor per 100 kilogram
gör sitt segertåg genom de södra delarna av landet. Hade icke Weibullsholm
varit till, hade vi icke haft standardvetet, och vi hade säkerligen icke haft
dessa förnämliga rotfruktsstammar, som vi nu ha, och någon grönsaksförädling
i vårt land hade vi ej heller haft, ty Weibullsholm är praktiskt taget ensam på
detta område i vårt land.

Nu säger utskottsmajoriteten i sitt fjolårsgamla utlåtande, att Weibullsholm
kan på grund av denna köksväxtförädling någon längre tid tillgodogöra
sig resultaten därav, men de sakkunniga säga beträffande köksväxtförädlingen,
att den kostar 40,000 kronor om året och inbringar blott 4,500 kronor. Det
är detta ståtliga resultat, som utskottsmajoriteten hänvisar till och tagit till
intäkt för sitt avslagsyrkande!

Jag tror, att de, som vilja värna om det svenska jordbrukets framtid, och
som förstå, att det svenska jordbrukets framtid är det svenska folkets framtid
och att detta i möjligaste mån skall vara tryggat för den kris, som man
nu i Amerikas förenta stater om icke kan skönja, så dock har blicken öppen
för, skola icke kunna annat än ansluta sig till den synpunkt, som funnit sitt
uttryck i den av herr Elisson m. fl. vid utskottsbetänkande! fogade reservationen,
som i stort sett innebär ett bifall till motionerna.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till denna reservation.

Herr Sederholm: Den siste ärade talaren uttalade sin förvåning över, att

utskottet i detta utlåtande icke kunnat frigöra sig från sina fjolårssynpunkter,
ehuru riksdagen underkänt dem. Jag håller före, att när utskottet går att behandla
en fråga, det då har att taga ståndpunkt till frågan på grund av de skäl,
som blivit anförda för och mot, och det har på grund av dessa skäl att fatta
sin ståndpunkt. Om riksdagen vid föregående beslut har underkänt denna, kan
det givetvis icke för utskottet innebära, att de skäl, som utskottet då anförde,
i och för sig ha blivit motbevisade, och innan detta skett, böra de ha sin giltighet
vid prövning av frågan, oberoende av huru riksdagen besluta. Så har utskottet
fattat sin ställning vid behandlingen av frågan i fjol och även i år, och
som jag anser med full rätt.

Här har herr Nilsson anfört, att ett underkännande av motionen och ett tillbakavisande
av denna och av propositionen i denna fråga, d. v. s. utskottets förslag
om avslag, skulle innebära ett hävdande av den ståndpunkten, att den verksamhet
som bedrives vid Weibullsholm vore av ondo. Det är fullkomligt felaktigt.
Jag hade tillfälle vid debatten i fjol uttala mitt erkännande av det
arbete, som bedrives vid Weibullsholm, och det gör jag även nu. Det har där
bedrivits ett gagnande arbete, som är av betydelse för vårt jordbruk. Däremot
kan jag icke giva det den betydelsen, att detta anslag på 50,000 kronor eller

75,000 kronor skulle ha något avsevärt inflytande på immigrationsförhållandena
i Förenta staterna och vetetillgången för hela världen och för övrigt för
hämmande av Förenta staternas jordbruks inflytande på vårt land. Det tror
jag är att förlora allt sinne för proportionerna. Men när man går att pröva
huruvida ett .statsanslag skall lämnas eller icke, skall den första frågan vara:
År statsanslaget behövligt för att upprätthålla den eller den verksamheten,

Lördagen den 20 mars f. rn.

23 Nr 1!).

bär deri förädlingsvcrksamhet, som iir av betydelse för landet? Den första frågan
här är då, huruvida icke Svalövsinstitutionen kan i nöjaktig grad fylla denna
uppgift. Jag tror, att så är förhållandet, men vi hava icke på något vis
monopoliserat denna verksamhet, utan man låter tvärtom också andra arbeta
fullt fritt, och det har visat sig, att en förädlingsverksamhet har vuxit fram på
Weibullsholm vid sidan av Svalöv, därför att den ekonomiskt, antager jag, visat
sig vara bärig. Efter vad utskottet inhämtat, har denna verksamhet vid Weibullsholm,
där man speciellt inriktat sig på förädling av rotfrukter och köksväxter,
visat sig vara en fullt ekonomiskt bärande hantering.

Jag hade tillfälle i fjol att göra en jämförelse med djuravel. Även där försiggår
en förädling, särskilt i fråga om nötboskapen. Där är icke fråga om
ett anslag från staten till den ena eller andra föreningen, utan de konkurrerande
stammarna arbeta sig fram, och det visar sig, att produktionen av förädlade
avelsdjur är för de skickligaste och bästa en verkligt lönande hantering. Det
pågår en tävling, en av staten ordnad tävling mellan dessa djurförädlare, men
märk val, att belöningen är icke penningpris, utan blott ett erkännande, att en
förädlare verkligen har nått en viss höjd i förädlingsarbetet.

Nu motiverades detta anslag tidigare med, att man riskerade, att om detta
anslag icke lämnades, skulle denna gagnande och nyttiga verksamhet upphöra.
Saken ligger icke så till. Weibullsholm befinner sig icke i något nödläge, utan
nu är frågan, om man skall giva anstalten vid Weibullsholm ett understöd, som
mera får karaktär av ett erkännande för det gagnande i dess verksamhet. Det
erkännandet menar jag, att det redan fått i tillräcklig grad, men nu säga dessa
sakkunniga, att om vi nu icke giva, som här är föreslaget, 50,000 kronor av
statsmedel, skulle det bereda vederbörande vissa svårigheter. Detta uttalande
är icke på något vis motiverat. Det är här den torftigaste motivering för ett
statsanslag som jag mött under min riksdagstid, och när dessutom endast dessa
ord »vissa svårigheter» ligga såsom grundval för statsverkspropositionen och de
sakkunnigas utredning, får jag säga, att man icke kan bliva vare sig övertygad
eller imponerad av en sådan motivering, som att en indragning av ett anslag på

50,000 kronor kan bereda ett så stort affärsföretag vissa svårigheter. Det kan
vara vissa kreditsvårigheter, beroende på, om man kan få upplåna det beloppet
i en bank eller ej. Jag föreställer mig emellertid, att ett sådant miljonföretag,
som det här är fråga om, icke kan i sådan grad vara beroende av en kreditgivning,
att de icke kunna få 50,000 kronor, om de ovillkorligen behöva dem. Det
är med andra ord en motivering så svag även från behovssynpunkten, att man
icke kan låta den vara bestämmande. Det har sagts, att det skulle vara lämpligt
att upprätthålla en konkurrens med statsanstalten för att stimulera intresset
vid denna statsanstalt, så att den icke somnar till utan håller sig vaken och
driver växtförädlingen så, som den borde drivas. Jag vill först hävda, att erfarenheten
från Svalöv vittnar icke om, att en sådan stimulans är erforderlig,
men erfarenheten av konkurrensen kan också vara av negativ art, d. v. s. den
visar, att konkurrensen är skadlig. Vi hava fått ett alldeles färskt belägg för
detta under de sista dagarna. Svalöv behövde en framstående vetenskapsman
i sin tjänst. Det har berättats mig, att man där visste vem man ville ha, och
man bjöd honom en avlöning i överensstämmelse med den reglering av lönerna,
som staten har fastställt för tjänstemännen vid Svalöv. Herr Weibull bjöd
honom en avsevärt högre avlöning, och därigenom hindrades han att gä till
Svalöv och engagerades vid Weibullsholm. Det är en konkurrens, som knappast
kan anses vara så behövlig och lämplig, att den skall belönas med statsunderstöd.

Det har sagts, att riksdagen har tagit ståndpunkt till förmån för, att detta
statsanslag skulle utgå under en femårsperiod. Här har statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet på det bestämdaste tagit avstånd från ett sådant

Anslag till
Weibullsholm s
växtförädling
sanstalt.
(Forts.)

Sr 19. 24

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
W eibullsholms
växthårädlingsanstali.

(Forts.)

uttalande, och .jag ber att härvid fullt få ansluta mig till vad han sagt. Det
har alltid varit fråga om ett tillfälligt understöd, som skulle undanröja de svårigheter,
som voro av så omfattande och vittgående art, att man riskerade, att
Weibullsholm skulle bli nödsakat att nedlägga sin verksamhet. Det skulle naturligtvis
här hava påvisats, för att anslaget skulle beviljas, att dessa omständigheter
fortfarande föreligga. Detta har icke ens påståtts inom utskottet eller
av de sakkunniga, ej heller av de föregående talarna, och under sådana förhållanden
bortfaller skälet, att här skulle föreligga ett nödläge. . Det återstår då
endast den motiveringen, att här vore fråga om ett slags nationalbelöning för
en framgångsrik verksamhet. Jag kan icke inse, att riksdagens motivering och
uttalande i fjol på något vis giva stöd för, att vi här skola giva ett anslag för
5 år, oberoende av huruvida ett behov eller ett nödläge föreligger eller icke.

Här har herr Nilsson sagt, att Weibullsholmsanstaltens arbete vida överträffar
Svalövs. Jag tror, att detta är en betydande överdrift. Ehuru jag överhuvud
taget icke vill neka mitt erkännande åt Weibullsholmsanstaltens arbete
utan gärna ger ett sådant, vill jag däremot bestrida lämpligheten av, att staten
skall träda in såsom understödsgivare, när understödet icke är nödvändigt
och när organisationen med dessa två anstalter såsom konkurrerande överhuvud
taget icke är lämpligt. Det kan för övrigt medföra ganska betänkliga konsekvenser,
om man nu ger sig in på att understödja dessa två anstalter. Det är
naturligtvis icke alls uteslutet, att andra anstalter kunna uppstå, som till sig
knyta vetenskapsmän och som på samma sätt som Weibullsholmsanstalten åstadkomma
vissa värdefulla sorter och sedermera komma in och begära statsanslag.
Värdet av deras arbete kanske icke kan bestridas. Då är det mycket svårt att
tillbakavisa även deras krav på anslag, helst som man nu genom beviljande av
anslag skulle övergiva den principen, att det skall vara ett verkligt tvingande
nödläge, som skulle kunna framtvinga ett anslag.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren utan ber endast, herr talman, att
på grund av vad jag nu anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Elisson: Denna fråga har ju uttömmande diskuterats under, flera

föregående år. Under diskussionen här i dag har jag särskilt fäst mig vid den
siste ärade talarens yttrande, då han sade, att i år kan åtminstone, icke föreligga
något behov av anslag, därför att det visat sig, att något särskilt nödläge
icke kan åberopas. Jag vet icke, vilka pretentioner den siste ärade talaren har
på att ett företag skall anses vara bärigt eller ej. Det har emellertid upplysts,
att detta företag icke kan ge ränta på det i företaget nedlagda kapitalet samt
att direktörerna i företaget icke kunnat få ut någon avlöning, då inkomsten icke
har räckt till för detta ändamål. Anser den siste ärade talaren, att ett företag
är bärigt och solitt, om det icke kan ge ränta på det nedlagda kapitalet eller utbetala
lönerna till de personer, som leda företaget? Då är det icke några stora
pretentioner, som denne talare har på vad näringslivet kräver.

Vidare har det framhållits, att denna fråga nu har kommit i ett helt annat
läge och att den konkurrens, som nu förefinnes mellan detta företag och Svalövsanstalten,
icke skulle vara behövligt. Jag ser icke alls denna fråga så, att
man särskilt bör draga fram den konkurrens, som råder emellan detta företag
och Svalövsanstalten, utan jag anser, att bägge anstalterna, var och en på sitt
håll, ha en stor uppgift att fylla och att de kunna komplettera varandra. Då
man sätter sig in i, huru det förhåller sig med utsädesfrågan i det praktiska
livet, tror jag, att var och en vid en närmare undersökning skall komma till det
resultatet, att både Svalövsanstalten och Weibullsanstalten liksom kanske ännu
flera företag behöva driva ett energiskt arbete på detta område, för att lantmännen
i allmänhet skola få lära sig använda ett gott utsäde och även inse
vikten därav.

Lördagen den 20 mars f. in.

25 Nr li).

Harr Sederholms bekymmer för att vi, om Weibullsholmsanstalten finge anslag,
skulle riskera, att det skulle växa upp andra företag, som även skulle komma
att begära statsanslag, dessa bekymmer anser jag att vi kunna spara, tills
den dagen kommer, och det skälet anser jag sålunda icke vara bärande. Riksdagen
bär ju två år å rad visat, att den uppskattat det arbete, som utlores vid
Weibullsholm. Jag tvivlar på, att man, såsom herr Sederholm .säde, skall betrakta
detta såsom ett understöd, utan det är väl så, att vi böra visa, att vi förstå
det stora värde, som detta företag haft för det svenska jordbruket och för
landet i dess helhet, så att vi vilja hjälpa denna anstalt även i fortsättningen
och anse det vara väl utlagda pengar. Jag anser, att det är ur denna synpunkt,
som vi böra se denna fråga och icke jämt tala om, att anstalten får understöd,
utan det gäller ett bidrag för afl anstalten i fortsättningen skall kunna uppehålla
sitt betydelsefulla arbete på ett för allmänheten och landet i dess helhet
förtjänstfullt sätt, så att företaget gagnar ej blott jordbruket utan även landet
i dess helhet. Detta har förut från så inånga olika håll framhållits, att jag anser
det nu icke vara behövligt att draga fram några ytterligare skäl utan anser
tillräckliga skäl redan föreligga för att yrka bifall till motionerna.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Anslag till
Weibullsholm*
växtförädlingsanslall.

(Forts.)

Herr Nilsson, Nils Anton: Herr talman! När herr Sederholm sade, att

Weibullsholmsanstalten redan har fått erkännande i tillräcklig grad, så vill väl
ändå icke herr Sederholm tillgodoräkna sig äran av att detta erkännande lämnats
anstalten. — Då herr Sederholm vidare i slutet av sitt anförande talade
om konkurrensen mellan Svalövs- och Weibullsholmsanstalterna, om en filosofie
licentiat, som för närvarande är anställd vid Weibullsholm, ber jag att få tacka
herr Sederholm för att han givit mig möjlighet att gå in på detta spörsmål och
i någon mån belysa, vilka kampmetoder, som man även här i riksdagen man och
man emellan begagnat sig av för att tjäna Svalöv och motarbeta Weibullsholm.

Vid Weibullsholmsanstalten är först och främst anställd professor Nils Heribert-Nilsson.
Inom parentes kan jag säga att, då han nyss blivit professor, förväxling
någon gång ägt rum med professor Nilsson-Ehle samt att någon sagt,
att man vid Weibullsholmsanstalten tagit sin föreståndare från Svalöv. Professor
Nils Heribert-Nilsson anställdes år 1911. Vidare anställdes vid Weibullsholmsanstalten
år 1913 docenten Carl Hallqvist och år 1917 docenten Carl
Hammarlund. Samtliga dessa tre personer anställdes på Weibullsholmsanstalten
såsom filosofie kandidater och hava under sin anställning där förvärvat sin
filosofie doktorsgrad på avhandlingar, baserade på undersökningar, som äro
utförda vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Från och med den 1 januari i detta år anställdes jämväl filosofie licentiaten
K. B. Kristoffersson. Fastän det från ett håll uppgivits ett namn och från ett
annat håll ett annat, och man inte riktigt visste, vilketdera det var, är det väl
tydligt, att det gäller Kristoffersson. Han var för några år sedan anställd ho.s
Svalövsanstalten vid dess grönsaksförädling, men då denna gren av verksamheten
nedlades, blev han ledig, och sedan var han lärare vid läroverket i Linköping
i fyra år. År 1925 genomgick han provårskurs i Lund med högsta betyg. Härefter
anställdes han vid Weibullsholm, därför att en plats blivit ledig efter Kajanus,
vilken ju som bekant nu är verksam på annat håll och förädlar bomullsbusken
eller vad det nu är. Det är mig bekant, att han anställdes på förord av
professor Nils Heribert-Nilsson. Om man vid Svalöv hade tänkt förvärva
Kristoffersson, vet inte jag, men man har i varje fall aldrig sagt det till honom
— i varje fall icke före hans anställning vid Weibullsholm.

De vid Weibullsholmsanstalten utbetalda lektorslönerna äro beräknade med
hänsyn därtill, att där icke förefinnes någon rätt till pension och kanske även i

Nr 19. 26

Lördagen den 20 mars f. m.

u,ir?lc!f ,tlf någon mån därtill, att bostadskostnaderna för tjänstemännen vid Weibullsholm
Cväxtför■ * jämförelse med Svalöv äro dyrare. Vid Svalöv bo de nämligen i bolagets vil ädlingsanstalt.

l°r för 500 kronor om året, och man förstår i varje fall, att åtminstone de gifta
(Forts.i tjänstemännen ej kunna få bostad för en sådan hyra i en stad, där det är så dyrt

att byra bostäder. Därtill kommer, att i Landskrona skatterna äro väsentligt
högre — jag tror ungefär dubbelt så höga som i Svalöv. Detta förhållande inverkar
givetvis också på att man, om man vid Weibullsholmsanstalten vill hava
vissa personer i sin tjänst, kanske får även av den anledningen betala dem
något större löner.

Emellertid har man vid Weibullsholm icke haft någon vetskap om att Svalövsanstalten
reflekterade på denne man, licentiaten Kristoffersson, och när
det uppgivits för mig, att det var en så kolossalt stor skillnad mellan den lön,
som Weibullsholmsanstalten ville ge, och den, som Svalövsanstalten kunde ge,
var ju detta felaktigt, därför att man till grundlönen vid Svalövsanstalten får
lägga ds^rtidstillägg och värdet av den fördel, som vederbörande tjänsteman har,
därigenom att han är berättigad till pension, vilka förhållanden icke äro rådande
vid Weibullsholm. Jag har tagit upp detta spörsmål dels därför att herr
Sederholm fört det på tal, och dels därför att det är betecknande för de metoder,
som man på det hållet försöker använda sig av.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Bärg: Herr talman! När jag föregående år undertecknat de motioner
i denna fråga, som riksdagen då biföll, erkänner jag att jag hyst en viss
tvekan, därför att principen att understödja privata anstalter nog icke vore så
alldeles riktig. Jag har dock ansett, att det ändamål, som Weibullsholmsanstalten
fyller, är av den samhällsgagnande beskaffenhet, att man inte får
alltför starkt bita sig fast vid principerna.

När nu Kungl. Maj:t i år för första gången gått in för ett understöd lav
Weibullsholmsanstalten och sålunda genom att själv frånse denna princip
mildrande farhågor, som jag ursprungligen hyste, har jag detta år ansett mig
ännu mindre ^förhindrad att biträda ett förslag till understöd åt denna anstalt.
Det finnes sålunda icke mellan Kungl. Majrts ståndpunkt och den, som jag
företräder, någon principiell skillnad, utan det är endast fråga om, i vilken
utsträckning man vill lämna denna hjälp. Jag får medgiva, att om den saken
kan man ju kivas oändligt, ty att siffermässigt räkna sig fram härvidlag lär
vara svårt. Jag tror dock, att om de sakkunniga personer, som här anlitats,
både ansett sig hava skäl att litet mera fördjupa sig i det ekonomiska spörsmålet
än vad som skett, skulle de kanske kunnat finna starkare skäl för att.
tillstyrka. Kungl. Maj:t att höja det anslag, som nu begärts. Men denna sak
kan man ingenting göra åt nu. Det förefaller mig i varje fall, liksom det uttryckes
i motionen, att om riksdagen i fortsättningen anser, att denna anstalt
har den störa uppgift att fylla, som riksdagen förut genom sina beviljade anslag
givit tillkänna, att den har, så borde man knappast vedervåga företagets
bestånd genom att vara alltför njugg. Det råder, synes det mig, en verklig
villervalla i denna fråga, och det är ju, glädjande nog, icke någon partifråga.
Gudoske lov.

Då det i övrigt gällt att främja jordbruksnäringen och dess intressen genom
tullförhöjningar och dylikt, såsom jag mången gång förut påpekat, då har
jag i utskottets ärade talesman på sörmlandsbänken alltid funnit en varm försvarare
av jordbruket, men när man på denna väg försöker till jordbruksnäringens.
fromma vidtaga en åtgärd, som icke för någon kan lända till skada,
då skiljas våra vägar åt liksom förut också i fråga om tullar. Syftet att
främja jordbruksnäringen på detta sätt har gjort, att jag för min del inte känt
mig bunden av vare sig principer eller belopp och därför icke heller hesiterat

Lördagen den 20 mars f. m.

27 Nr VX

lur de 25,000 kronors förhöjning av det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet,
som det nu gäller. Ty då det i övrigt gäller att indirekt av skattedragarna
laga ut medel för att stödja jordbruket, huttlar man icke med 25,000 kronor,
såsom här är fallet. Jag vill därmed icke hava sagt något ont om Kungl.
Maj ds åtgärder och tankegång, men jag anser, att det på mig verkar, som om
man i viss mån silade mygg, när man är så sparsam i det här fallet. Fråga
kan ju vara, om icke Weibullsliolmsanstalten, sådant läget nu är, reder sig
även utan detta anslag eller med det anslag, som Kungl. Majd föreslagit. Ja,
det är väl en trossak, men jag har det bestämda intrycket, att så pass stora
svårigheter har detta företag att dragas med, att risk i varje fall föreligger,
för att företaget icke skall kunna fortsätta med sin vetenskapliga verksamhet,
såvida icke ännu något år ett något så när rimligt statsbidrag lämnas detsamma.
Det borde väl knappast kunna förnekas, att denna anstalts uppgifter äro
så pass riksviktiga, att de äro värda detta offer.

Jag hörde ju visserligen på herr Sederholm, att han i denna fråga intager
eu helt annan ståndpunkt. Han anser förmodligen, att det icke alls vore till
skada för den svenska jordbruksnäringen, om Weibullsholmsanstalten nedlades,
samt att Svalövsanstalten till fullo fyller de uppgifter, som krävas för att
tillgodose jordbruket i fråga om spannmålsförädling och dylikt. Det är klart,
att om man har en sådan uppfattning, vill man icke alls göra något offer, därför
att man anser, att risken är ingen. Det är litet förmätet av mig att kivas
med en jordbrukare om dessa saker, men jag anser mig i åtskilligt hava märkt
en viss argumentering, som icke alls har övertygat mig om, att man ständigt
resonerar sakligt i denna fråga utan att man är benägen att låta influera sig
av skäl av en något annorlunda beskaffenhet.

Med dessa ord har jag, herr talman, velat lämna en liten smula försvar
för att jag även i år vill vara med och synda och ge min röst för bifall till det
förslag, som innefattas i den av herr Elisson m. fl. avgivna reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Anslag till
Weibullshohns
växtförädlivgsamtalt.

(Forts.)

Herr Rune: Då man försöker bilda sig en uppfattning om denna sak, får
man naturligtvis, när man i likhet med mig icke har till yrke att vara lantbrukare,
försöka att fråga kloka karlar inom lantbrukarkretsar, huru det förhåller
sig med densamma. Jag vill då säga, att jag både här i riksdagen och
ute i landet frågat framstående och duktiga lantbrukare om saken. Jag har
gjort detta, därför att jag -— liksom den siste ärade talaren -— i fjol djärvdes
motionera om ett anslag på 75,000 kronor till denna anstalt, vilket anslagskrav
då, såsom herrarna minnas, väckte en stark opposition. Men motionärerna
försökte ehuru frågan kom fram först i riksdagens sista dagar driva sin
sak med det resultatet, att riksdagen med överväldigande majoritet beviljade
anslaget. Jag har som sagt, överallt, där jag fått tillfälle, tillfrågat olika
lantbrukare i saken, och därvid från alla håll fått den upplysningen, att det
är för lantbruket ytterst värdefullt, att den konkurrens och tävlan, som
förefinnes mellan Svalövs- och Weibullsholmsanstalterna, får fortfara, samt
att Weibullsliolmsanstalten har gjort det svenska lantbruket mycket avsevärda
och värdefulla tjänster. Men det är verkligen några lantbrukare, som
hava sagt motsatsen eller dragit på saken och varit tveksamma. Då har det
väckt min stora förvåning att detta i flera fall varit sådana personer, som
stå Svalövsanstalten nära eller sitta i dess styrelse eller på annat sätt äro
intresserade av densamma, som motsatt sig anslag till Weibullsholmsanstalten.
Detta förhållande har verkligen förvånat mig. Jag vill inte förneka,
att dessa personer hava, därigenom att de arbetet fram Svalövsanstalten
och de syften, som med denna anstalt äro avsedda, på ett lyckligt sätt gjort
sig förtjänta om det svenska jordbruket, men det plågar mig att finna, att

Nr 19. 28

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
Weibullsholms
växtförädlingsanstalt.

(Forts.)

de icke kunna inse att det kunde vara till nytta att även genom en annan
sådan här institution, försöka gagna det svenska lantbruket. Liksom den
siste talaren måste jag säga, att detta förefaller mig synnerligen misstänkt,
och jag beklagar, att det skall vara på det viset. Och motståndet i detta fall
håller på riksdag efter riksdag. Man står nu upp och säger, att de skäl, som
i fjol anfördes emot detta anslag, icke äro motbevisade, från den andra sidan
säges: Nej det är möjligt, att de icke äro det, men de underkändes i fjol och
jag hoppas, att de skola bli underkända även i år. Om man, säger jag, år
efter år finner dessa skäl, som jag nästan skulle vilja kalla de obotfärdigas
förhinder från Svalövsanstaltens representanters sida, då är jag rädd för
att, om riksdagen icke har i sin makt att bryta detta motstånd, får man vädja
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet som i alla fall till
min stora glädje i betydlig mån ändrat sin uppfattning eller åtminstone gått
in för en annan sakståndpunkt i år än i fjol, att han måtte se till, att mera
vidsynta män insättas i ledningen för Svalövsanstalten. För mig står det
klart, att det är av mycket stor vikt både för Sva.löv och Weibullsholm, att
dessa båda anstalter tävla inbördes. Jag tror icke, att vetenskapsmännen äro
annorlunda beskaffade än andra, utan att de behöva tävla för att kunna
ligga i ordentligt och arbeta var på sitt håll. Vanligt förstånd säger mig
sålunda, att. det är nyttigt, att Weibullsholmsanstalten finnes, och detta både
från vetenskaplig synpunkt och ur prisbildningssynpunkt.

Nu säger jag som den siste ärade talaren, att det är många gånger som
jag ansett mig tvungen motsätta mig anslag eller åtgärder, av vilka Sveriges
lantmän äro intresserade, såsom tullförhöjningar och andra historier, som
jag av principiella skäl icke ansett mig kunna vara med om att bifalla. Det
är därför jag så gärna skulle se att i detta fall 75,000 kronor beviljadete.
Jag får verkligen säga, att jag tycker det är tråkigt, att man i detta fall
knusslar och inte vill bevilja mer än 50,000 kronor.

Jag har, herr vice talman, känt ett behov av att stå upp och säga detta, och
jag ber verkligen, att kammaren i detta fall icke måtte knussla på detta anslag
till lantbruksnäringens fördel utan att den måtte bifalla den av herr
Elisson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Boberg: Herr Anton Nilsson framkastade den tanken, att de, som

motsatte sig fortsatt anslag till Weibullsholmsanstalten, gjorde detta av bevekelsegrunder,
som icke kunde anses rekommendabla eller egentligen tåla ljuset.
Jag tror, att detta var en överdrift av honom, ty de, som från början motsatt
sig ett anslag till Weibullsholmsanstalten, hava gjort detta av den anledningen,
a.tt de fruktade och förutsågo, att om man sade A, finge man också lov att säga
B och C. Förhandlingarna här i riksdagen år efter år ha också visat, att de
hade rätt.

Vidare sade herr Anton Nilsson, att detta .skulle vara ett »tillfälligt anslag».
Ja, men när skall detta tillfälliga anslag upphöra, om motionärer inom riksdagen
år efter år framkomma med motioner, som försöka hålla anslaget uppe
så högt som möjligt? När man talar om motståndarna till Weibullsholmsanstalten,
då det gäller anslag — något annat motstånd finns nämligen icke, då ju
alla för övrigt erkänna anstaltens stora värde och förtjänster — bör man komma
ihåg, att firman Weibull själv drivit en agitation, som åstadkommit, att Svalövsanstalten
fått en viss skugga över sig. Detta har den i sanning icke förtjänat.
Det finns väl icke många av landets tidningar, där man icke under
årens lopp kunnat läsa artiklar, som berömt Weibullsholmsanstalten, dess vetenskapliga
framsteg och de olika frösorterna och sädesslagen därifrån, under
det att intet ord sagts om arbetet vid Svalöv och vad som därvid framkommit.

Man har gjort beräkningar angående vad landet skulle vinna i skördeinkom -

Lördagen don 20 mara f. m.

29 Nr 19.

stel'' på grund av de förädlade frösorterna oeh sädessorterna från Weibullsliolm.
Det liar stigit till miljoner oeh åter miljoner kronor. Den. som icke liar
annat än sitt lilla bondförnuft att resonera med, kan ju i alla fall begripa, att
detta närmar sig bluff. Det slår icke in i verkligheten, som är mera anspråkslös.
Man måste taga hänsyn till de verkliga förhållandena, som oftast korrigera
teorierna.

Nu yppar jag väl ingen hemlighet, då jag säger, att inom jordbruksutskottet
funnits nog så många ledamöter, som skulle hava velat gå med på Kungl. Maj :ts
förslag för att få enighet i donna fråga, att detta förslag skulle haft utsikt att
gå igenom, därest motionärerna, som ville hava 25,000 kronor mera, velat vara
med på denna kompromiss. Men detta ville de icke vara med om. Kung!.
Maj :t, som genom sakkunniga låtit undersöka förhållandena, har föreslagit en
.sänkning av anslaget till 50,000 kronor, naturligtvis i tanke på att det så .småningom
skulle kunna sänkas ytterligare och sålunda visa sig vara ett tillfälligt
understöd, men motionärerna hava icke velat gå med på den vägen. Då
så icke skedde, kommo vi att ställa oss på rent avslag.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.

Herr Hellström: Herr talman! Man borde kanske icke upptaga tiden

med ett bemötande av vissa här gjorda uttalanden, men jag kan icke underlåta
att, innan jag går in på själva saken, påpeka en liten egendomlighet.

Jag är den ende av kammarens ledamöter, som är med i styrelsen för Svalövsanstalten,
och jag har vid föregående riksdagar vågat uttala den uppfattningen
att, om man skulle lämna anslag till Weibullsholm och Svalöv, borde
man se till, att det bleve ett så gott samarbete dem emellan som möjligt, men,
förrän man visat, att man kunde vinna ett sådant resultat, borde något anslag
enligt min mening icke lämnas. Detta har givit herr Rune anledning att göra
en direkt hänvändelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att
se till, att mera vidsynta män insattes i styrelsen för Sveriges utsädesförening.
Jag ber endast att få påpeka detta förhållande, utan att vidare ingå på detsamma.

Det är ganska många egendomligheter, som inträffat under denna debatt i
kammaren vid behandlingen av denna fråga. Jag må säga, att jag har varit
med i riksdagen — visserligen icke sammanhängande men i alla fall sedan år
1903 — varför jag sålunda hör till de gamla i gåle, men jag har aldrig varit
med om en sådan behandling av en fråga, som frågan om anslaget till
Weibullsholmsanstalten fått. Det är märkvärdigt, att en sådan anslagsfråga
till en praktisk vetenskaplig anstalt verkligen synes hava förmåga att
på ett visst sätt rent av uppväcka lidelserna inom riksdagen. Jag tycker för
min del, att man bör se på frågan helt klart och kallt, på samma sätt som man
ser på andra anslagsfrågor. Hur ligger saken till här i riksdagen. Jo, den
ligger till på det sättet, att Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga och givit dem
i uppdrag att dels kontrollera och inspektera Weibullsholmsanstalten, dels ock
gorå undersökningar om huruvida Weibullsholmsanstalten för upprätthållandet
av sin praktiskt vetenskapliga verksamhet behöver anslag för nästa år. Därvid
har bestämts, att firman Weibull skulle ha att ställa till de sakkunnigas
förfogande firmans räkenskaper, priskalkyler och övriga handlingar, ävensom
för inspektion upplåta laboratorier, försöksfält och dylikt, och skulle räkenskaperna
tillhandahållas i sådant skick, att utgifterna för växtförädlingsverksamheten
utan svårighet kunde särskiljas från firmans övriga utgifter.
Sedan Kungl. Maj:t tillsatt sakkunniga med denna ganska vidsträckta fullmakt
och firman Weibull visat allt tillmötesgående med tillhandahållande av
undersökningsmaterial, avge de sakkunniga ett yttrande. Jag håller de sakkunniga
räkning för att de icke gjort detta yttrande mera detaljerat och

Anslag till
Weibullsholw.

växtförädling
sandal t
(Förbi.)

Kr 10. 30

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
]Veibullsliolms
■ växtför- i, •
ädlingsanstalt.
(Forts.)

gatt in på firman Weibulls ekonomiska ställning. Det tycker jag skulle ha
varit ogrannlaga, och jag anser det alldeles riktigt att de endast meddelat
den allmänna slutsats, till vilken de kommit. Herr Sederholm säger, att den
motivering, de kommit med, måste betraktas såsom synnerligen torftig, och
det är den kanske från formell synpunkt. Men ser man på vad saken verkligen
gäller, måste jag säga, att det är just på det sättet en sådan undersökning
skall ske. De skola bilda sig en uppfattning på grund av det material,
som ställes till deras förfogande, och framlägga den för Kungl. Maj:t för vidare
prövning. Vill sedan någon annan myndighet, såsom lantbruksstyrelsen,
ha närmare detaljer, skola de tillhandahålla dessa, men inte komma och skriva
om firmans affärsställning i detalj. Nå, nu ha de sakkunniga avgivit ett yttrande,
och detta har blivit remitterat till lantbruksstyrelsen, och lantbruksstyrelsen
har varit i tillfälle att konferera med de sakkunniga, som ha sagt,
att firmans ställning inte ännu är så konsoliderad, att den kan upprätthålla
sin verksamhet, om den inte även i fortsättningen får understöd, och detta
understöd har man ansett böra sättas till 50,000 kronor. Lantbruksstyrelsen,
som varit i tillfälle att få höra dessa sakkunniga mera personligt, har också
kommit till den uppfattningen, att den, fastän den har den principiella åsikten,
att man icke bör understödja en enskild firma, dock anser sig på grund
av de förebragta upplysningarna böra tillstyrka det anslaget. Kungl. Maj:t
framlägger så förslaget för riksdagen. Då borde det väl vara mycket naturligt,
att riksdagen, utan att vidare rota i firmans affärer, tillstyrker bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Men vad inträffar? Jo, då är det några motionärer,
som väcka en motion, och säga, att det är alldeles för litet; 50,000 kronor
räcker inte, utan det skall vara 75,000 kronor.

Nu brukar det väl här i riksdagen i allmänhet vara så, att om man väcker
ett förslag om höjande av ett anslag, som Kungl. Maj :t begärt, skall man ange
några skäl till att det skall höjas. Jag har tittat efter i motionärernas förslag,
vilka skäl de haft, och jag finner då, att deras skäl är helt enkelt det,
att firman Weibull har förklarat, att den önskar att få 75,000 kronor, och
på grund därav anse motionärerna och framhålla, att firman Weibulls uppgifter
ge vid handen, att behovet av statens medverkan till upprätthållande
av den vetenskapliga växtförädlingsverksamheten oförändrat kvarstår. Under
sådana förhållanden sätter jag dessa båda påståenden, å ena sidan firmans eget
påstående, som är part i saken, och å andra sidan de sakkunnigas, de av
Kungl. Maj:t utsedda opartiska personernas och den statsmyndighets, som granskat
deras yttrande, emot varandra; och jag måste då säga mig, att jag under
sådana förhållanden icke kan godkänna det anförda skälet för en höjning av
anslaget.

tMen det är inte det enda skäl, som motionärerna anföra, utan de åberopa
även det förhållandet, att den tidsperiod, under vilken anslaget utgår, och det
belopp, till vilket det bör sättas, i de under förra året bifallna motionernas motivering
satts till 75,000 kronor under fem år. Det är verkligen ett ganska
egendomligt skäl. Därför att en motion, som blivit bifallen, haft en del uttalanden
och motiveringar, som icke på något sätt kunnat bevisas, skall denna
motivering utgöra skäl för att höja ett anslag ifrån av Kungl. Maj:t föreslagna

50,000 till 75.000 kronor.

Så komma till sist de reservanter, som gå på detta förslag, och anföra ett
nytt skål, som också kraftigt understrukits av herr Rune m. fl., nämligen att
riksdagens värdighet fordrar, att då riksdagen förra året underkände de skäl,
som blivit anförda av jordbruksutskottet, så bör samma anslag utgå i år som
i fjol. Den uppfattningen om riksdagens värdighet och innebörden av dess
beslut har jag inte heller kunnat förstå. Det är för övrigt alldeles oriktigt,
ty riksdagens beslut var inte alls det, att anslaget skulle utgå under fem år

Lördagen den 20 mars f. m.

3 I Nr 1».

med 75,000 kronor, utan den motivering, som godkändes av riksdagen, avslutades
med följande ord: »Kungl. Maj:t torde ock till nästa riksdag kunna framlägga
utredning ej mindre huruvida ytterligare fortsatt anslag för ändamålet erfordras.
än även vilka villkor — utöver de iorenämnda — må anses påkallade
för åtnjutande av sådant anslag.» Det är någonting helt annat, det. Riksdagen
sade inte förra året, att Weibullsholm skulle ha 75,000 kronor under fem
år, utan riksdagen sade, att för innevarande år anvisas det 75,000 kronor, men
för nästa år hoppas man, att Kungl. Maj:t skall utreda ej mindre huruvida
ytterligare anslag behöver utgå, än även de villkor, under vilka ett eventuellt
anslag bör utgå.

Nu är jag ju en bland de sista, som begärt ordet i denna fråga, och jag har
med avsikt dröjt därmed för att få höra, huruvida någon av de herrar, som
uppträtt här i denna debatt kunnat anföra några skäl, varför Kungl. Maj:ts
på de sakkunnigas utredning grundade förslag skulle anses oriktigt. Men jag
har inte funnit något skäl. Det är de gamla skälen, som blivit anförda förra
året, att det är. en utomordentligt god verksamhet, som utföres, och för att den
skall, upprätthållas, bör firman få så mycket som den begärt. Eftersom firman
inte begärt mera än 75,000 kronor, får man väl anse, att det beloppet skall
kunna räcka. Men något bevis för att inte även de 50,000 kronorna räcka att
upprätthålla verksamheten, har icke blivit anfört. Skola vi behandla denna
fråga som vi behandla andra anslagsfrågor och icke låta känslorna driva bort
med förståndet, tycker jag vi kunna behandla den så som vi alltid i dylika fall
bruka. Då Kungl. Maj:t efter verkställd utredning kommit till ett visst resultat
och varken motionärerna eller reservanterna eller de, som uppträtt i debatten,
kunnat jäva riktigheten av det Kungl. Maj :t föreslagit, ber jag, herr
talman, att få hemställa om bifall till Kungl. Maj :ts hemställan i denna punkt,
vilket förslag herr Nilsson i Tånga och jag in. fl. upptagit i form av reservation.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Winberg: Herr talman, jag föranleddes närmast att begära ordet

av herr Runes uttalande.

Jag. måste också i likhet med den föregående talaren säga, att det är just
inte vidare trevliga debatter, som förekommit i denna fråga vare sig förra
året eller i år. . Man får nästan ett intryck av att det sprider sig ett slags
Filadelfiastämning över riksdagens kamrar, så fort vi komma in på denna
fråga. Här har sannerligen fällts en del uttalanden i dag, som jag tror skulle
vara ganska vanskliga för en del talare att hålla på, ifall man skulle ha tid att
ingå på en närmare .granskning av dem. Men eftersom herr Rune speciellt
poängterade nödvändigheten av att upprätthålla konkurrensen mellan dessa
företag, må det. tillåtas mig också att yttra ett par ord med anledning därav.

Det är verkligen någonting -— jag höll på att säga rent av groteskt, då man
ser, hur herrarna uppträda som de mest ivriga förespråkare för ett enskilt
företag och samtidigt på detta sätt åtminstone indirekt motarbeta och nedsätta
statens företag. Detta uttalande av herr Rune var verkligen av den beskaffenheten,
då han ansåg, att här måste åtgärder vidtagas, om det visar sig,
att de, som nu närmast ha att svara för Svalöv, inte gå till väga framdeles på
ett mjukare sätt. Det är verkligen en syn för gudar, måste man säga, när staten
skall år efter år bevilja anslag för att ett med staten konkurrerande företag
skall i längden kunna upprätthålla konkurrensen med staten. Det är en slags
nationalekonomi, som sannerligen inte tillämpas på andra områden, det får jag

Anslag till
Wcibullsholms
växtförädling
sanstalt.
(Forts.)

Sfr 19. 32

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
Weibullsholms
vfixtförädlingsanstalt.

(Forts.)

lov att saga, och det skall vara på det politiska området, någonting sådant
skall gå för sig.

Om det nu är så, att statens anstalt i Svalöv inte fullt kan fylla vad som
kräves på detta område för det svenska jordbruket, men det visar sig, att
Weibullsholm på grund av omständigheter, som framkommit vid förra riksdagen,
därför att det slagit på alldeles för stort, icke kan uppehålla sin drift
längre, då kan det bli fråga — ifall vi alltfort skola anse oss representera det
allmänna och inte enskilda företag — om en undersökning: är det icke nödvändigt,
att staten på vissa villkor övertar detta andra företag också, om det
fyller eu uppgift, som statens anstalt vid Svalöv icke kan fylla? Den saken
kan diskuteras, men det är verkligen att driva en något egendomlig politik,
om man gör gällande att staten i all framtid skulle vara skyldig att lämna
anslag för att upprätthålla detta enskilda företag, som kommit på obestånd,
jag upprepar det än en gång, mest på grund av att det slagit på för stort och
under och efter kristiden börjat en del företag, som dess ekonomi sedermera
visat sig icke ha tillräcklig styrka att bära. _

Det skulle vara ofantligt mycket att säga i denna fråga, som t. ex. då herr
Bärg underkände de sakkunniga och tyckte, att det skulle vara anledning att
titta litet närmare på om inte dessa sakkunniga bort komma till det eller det
resultatet. Det är verkligen litet rörande att höra, att man anser sig mera
sakkunnig än dem, som haft till uppgift att undersöka detta. Men det tjänar
ingenting till att gå in i debatt härom, därför att det är någonting oförklarligt,
som kommit över en del av riksdagens ledamöter. Jag bestrider emellertid på
det bestämdaste, att det är till statens och samhällets verkliga nytta som man
vill driva igenom anslaget. Jag vill icke lägga några till last, att de vilja
gynna ett enskilt företag, men jag vill lägga dessa personer till last, att de se
skevd, absolut skevt på denna fråga. Jag skulle inte under några förhållanden
kunna gå med på detta anslag, ty jag anser mig skyldig att i första hand se
på det allmänna och först i andra hand på enskilda intressen, och jag kan
inte finna, att det är någonting för det svenska jordbruket så fullkomligt ödesdigert.
ifall ett enskilt företag inte längre kan hålla sig uppe, men väl kan
man ta under övervägande, om företaget fyller en uppgift och i fortsättningen
bör existera, men då bör det existera som ett statens företag och inte som ett
enskilt, konkurrerande med staten.

Jag anser mig ha all anledning att vidhålla min uppfattning från förra året
och ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pålsson: Herr Winberg tyckte, att det rådde en pingströrelsestäm ning

i kammaren. Det är då föga att undra över att han kände sig kallad att
vittna. Det måste ju göra ett dåligt intryck på de andra näringarnas representanter
i kammaren, att jordbruksrepresentanterna vid ett tillfälle som detta,
då vi skulle kunna göra jordbruket stor nytta ställa till en animerad debatt
om nyttan eller icke-nyttan av detta anslag. Det måste verka ganska underligt,
"då man ser, att alla de övriga näringarnas representanter i sina frågor
hålla rätt så gott samman, att här finna idel söndring bland jordbrukarna
själva. Herr Sederholm strider ju i spetsen för utskottets majoritet en förtvivlad
kamp mot att riksdagen skulle bevilja Weibullsholm ett anslag, förslagsvis
nedsatt till 50,000 kronor, men enligt vissas önskningar uppgående
till 75,000 kronor. Jag tycker det är ganska konstigt, att när
socialistregeringen äskar 50,000 kronor till ett ändamål, som icke kan skada
någon annan men faktiskt är jordbruket till stor nytta herr Sederholm och
eu falang med honom skall uppträda och göra allt vad de kunna för att få detta
förslag omintetgjort. Det är klart, att eftersom herr Sederholm är stor godsägare
och högt ansedd på jordbrukets område och även ledamot av lantbruks -

Lördagen den 20 mars f. in.

33 Nr 1!).

akademien, kan i hans skugga och med honom som auktoritet i jordbruksutskottet
lätt framställas en majoritet mot detta för jordbruket viktiga anslag. Jag
tycker det är beklagligt, att, då ett sådant anslag vinkar så nära, herr
Sederholm skulle vilja omintetgöra detta med tillhjälp av det stora personliga
anseende han besitter.

Utskottsmajoriteten börjar med ett erkännande av en sak, som man under
diskussionen föregående år icke ville vara med om. Herr Sederholm har flera
gånger nämnt, att fjolårets anslag skulle anses som en nationalbelöning, och
man förstår, att hans hand varit närvarande, då detta skrivits i utskottsutlåtandet,
ty i detta står precis samma ord. Det erkännandet har man i alla fall
velat ge Weibullsholm, att vad det fått skall anses som en nationalbelöning,
men därutöver vill man inte gå. Utskottsmajoriteten säger, att den inte ingått
på något bedömande av de olika vetenskapliga metoder, vilka förekomma vid
växtförädlingsanstalterna vid Svalöv och Weibullsholm eller av de möjligheter
i vetenskapligt avseende, som där erbjuda sig. Men borde inte utskottsmajoriteten
gått in på just ett närmare bedömande av detta? I detta uttalande säges
ju nästan uttryckligen, att om jordbruksutskottets majoritet ingått på ett sådant
bedömande, kunde det mycket väl ha hänt, att den ändrat ståndpunkt, därför
att ett sådant bedömande skulle, om det försiggått, tvivelsutan givit vid handen,
att dessa 50,000 eller 75,000 kronor borde utgå.

Man har undersökt, säger man, möjligheten av en sammanslagning med växtförädlingsanstalten
i Svalöv, men denna väg var oframkomlig. Alltså var det
meningen, att man skulle sammanslå dessa två institutioner. Då kan man sluta
sig till att arbetet vid Weibullsholm måste på något sätt varit obekvämt för
Svalöv. Skulle det verkligen vara så, att Svalövs intressenter ligga bakom
denna energiska kamp mot att Weibullsholm, tills det kan reda sig på egen
hand, fortfarande skall få statsanslag, då är det verkligen ett högt spel, som
Svalövs intressenter driva, ty det är ju klart, att eu statsinstitution som denna
inte får lov att ställa sig emot en verksamhet som Weibullsholms, som visat
sig vara Svalövs överlägsen.

Man har även invänt, att Svalöv var så gammalt och hade börjat med stråsädesförädling
och sysslat därmed så länge, att Weibullsholm av denna anledning
icke borde gå in på stråsädesförädling. Emellertid har det under dessa
år som Weibullsholm verkat visat sig, att även vad stråsädesförädlingen beträffar,
har Weibullsholm överträffat Svalöv i flera sorter.

Jag kan således icke finna annat än att det är nödvändigt att alltjämt ge
ett anslag åt Weibullsholm, och då man här talar om att man vill komma ifrån
detta anslag en gång. så bör detta väl i alla fall anstå till den tid, då det vetenskapliga
bedömande av dessa två olika anstalter, som utskottsmajoriteten
icke velat vara. med om, kommer att äga rum. Visar det sig då att Svalöv
överträffar Weibullsholm och att Weibullsholm således icke längre kan göra
någon nytta för sitt anslag, då är det tydligen tid att indraga anslaget till
Weibullsholm.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Elissons reservation.

Herr statsrådet Linders: Herr talman! Då jag började denna debatt, hade
jag inte tänkt mig, att den skulle svälla ut till sådana dimensioner, som den
gjort. Jag hade. inte tänkt, att man nu skulle draga upp samma stora debatt
som under fjolåret. Det går igen från den ena till den andra detta tal
om att jämföra Svalöv och Weibullsholm. Jag har uraktlåtit att göra sådana
jämförelser, därför att jag ansett, att de ha ganska litet med saken att göra.
Man har också från ett visst håll sökt urgera, att Weibullsholm prompt skall
ha det anslag det begär. Men statsmakterna få väl lov att pröva varje anslagskrav
för sig, om det är befogat i hela sin vidd eller om man får pruta.

Första hammarens protokoll 1926. Nr 19. 3

Anslag till
W eilmllsholms
växtförädling
sanstalt.
(Forts.)

Jir 19. 34

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
W eibullsholnts
växtförädlingsanstall.

(Lorta.)

Till mer än en lika god sak som Weibullsholm har för nästa budgetår begärts
anslag, som statsmakterna måst pruta på, och det är inte mer än skäligt, att
även Weibullsholm får finna sig i att man prövar, huruvida ett anslag av
den omfattning man begärt är behövligt eller om det kan nedsättas. Från
min sida har nu, som sagt, inte tvistats, om man skulle ge detta anslag eller
ej, vare sig i statsverkspropositionen eller här.

Det har fällts ett par yttranden under denna debatt, som ha föranlett mig
att nu åter begära ordet. Det ena var herr Runes yttrande. Jag får verkligen
säga, att jag ett ögonblick började tänka: är jag på rätt sida?, då jag
hörde herr Rune propagera för anslaget. Han driver saken så långt, att han
ovillkorligen vill uppställa en jämförelse med Svalöv. Jag vill emellertid
fråga: är det verkligen så ställt, att anslaget till Weibullsholm skall behandlas
på det sättet, att man skall försöka nedsätta Svalövs arbete? Jag
tror, att man då från den sidan är inne på fullständigt fel bog.

Herr Rune manade mig också att se till att få mera vidsynt folk i Svalövs
styrelse. Vad behöver herr Rune mer vittnesbörd om den saken_ än att herr
Hellström har yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag om anslag till Weibullsholm
för nästa budgetår, och han är den ende representanten för Svalövs styrelse
som sitter i kammaren. Dessutom har Kungl. Maj:t i ar satt in tva
nya styrelseledamöter i Svalövs styrelse. Men jag tror, att vi få lov att komma
ifrån dessa försök att nedsätta det ena för att få det andra. Man kan
misstänka, att inte den ena saken är fullt frisk, om den andra skall nedsvärtas
och nedsättas, såsom man här gjort försök till.

Sedan ber jag att få vända mig till herr Bärg i Katrineholm. Jag förvånar
mig verkligen över hans anförande. Jag är van vid att i ytterst hög grad beakta
vad herr Bärg med sin klara hjärna har att anföra i debatterna, men jag förvånar
mig på det högsta, då han talar om att Kungl. Maj:t silat mygg i fråga om
detta anslag och säger, att de sakkunniga, i fall de hade mera fördjupat sig i
det ekonomiska spörsmål, som det här är fråga om, kanske stått på herr Bärgs
sida.

Riksdagen har i fjol begärt, att Weibullsholms affärer skulle undersökas.
Den undersökningen är gjord, och jag kan icke se annat än att de tre personer
som haft det uppdraget ha varit fullt opartiska, fullt vederhäftiga och
fullt sakkunniga. Om de då komma till det resultatet, att de tillstyrka Kungl.
Maj :t att framlägga förslag om att bevilja Weibullsholm 50,000 kronor för
nästa budgetår, då trotsar jag vem som helst att kunna komma med större sakkunskap
än dessa ha kommit med. Man får väl ändå låta rätt vara rätt, och här
har den största sakkunskap, som kunnat anskaffas, den, som trängt djupast
in i spörsmålet, ställt sig på Kungl. Maj:ts sida. Då är det inte riktigt att
komma med sådana påståenden som herr Bärg i Katrineholm gjorde.

Jag slutar med vad jag från början velat framföra och som jag också framfört
i statsverkspropositionen, att jag har velat se försonande och utjämnande
på saken, och jag tror, att jag också har sett sakligt på den och haft den bästa
sakkunskap, som kunnat anskaffas, till hjälp vid bedömandet av detta spörsmål,
då jag framlagt förslag om ett anslag till nästkommande år av 50,000
kronor.

Herr Elisson: Jag begärde ordet, när herr Boberg ville göra gällande,

att det var motionärerna, som inom jordbruksutskottet hade åstadkommit, att
det icke blev enighet om Kungl. Maj:ts förslag. Herr Boberg yttrade, att
det var nog inte utan att det var majoritet inom utskottet för detta förslag,
men det var motionärerna, som omintetgjorde detta. Jag tror herr Boberg
minnes fel, ty såvitt jag kan minnas var det inte motionärerna som satte sig
emot och förhindrade kompromissen, utan det var de, som både i utskottet och

Lördagen den 20 mars f. in.

35 Nr 11».

hör i kammaren envist sätta sig emot varje anslag, vilka omintetgjorde den;
annars hade det nog blivit enighet.

Vad frågan i sig själ v beträffar, tycker jag det är märkvärdigt, alt don
kan drivas upp till sådana dimensioner som här skett. Nu sist hörde vi jordbruksministern
framhålla, att han har stöd i den allra bästa sakkunskap som
kan finnas för att Kungl. Maj:ts förslag är det rätta. Ja, om nu detta är
det rätta och det ligger all möjlig sakkunskap bakom det, är det ju bara en
principsak, om man skall bevilja 50,000 eller 75,000 kronor. Men jag kan
inte förstå, att man från motsatta sidan, där man motsätter sig varje anslag,
kan försvara detta och ge frågan sådana dimensioner, då vi från regering och
högsta sakkunskap fått det beskedet, att man bör lämna ett anslag på 50,000
kronor.

\ ail sedan den saken beträffar, att man skulle nedsvärta Svalöv och det
skulle vara en sådan konkurrens, sa har jag inte egentligen hört det inom
jordbruksutskottet, och jag förstår inte, varför man skall lägga frågan så,
att om Weibull får anslag, det skulle nedsätta Svalöv på något sätt. Jag har
inte hört någon i denna kammare, som sagt något nedsättande om Svalöv,
utan alla ha sagt, att båda dessa anstalter, var på sitt område ha gjort landet
störa tjänster. Men det kan väl därför inte behöva göra någon skada, om
Weibullsholm ^får sitt anslag. Resultatet blir bara det, att var och en på
sitt område får göra ytterligare ansträngningar att göra sitt bästa på det
störa fält, de ha att arbeta på. Av den anledningen tycker jag dessa överdrifter
äro onödiga.

Herr Rune: Ja, herr vice talman, jag skall först be att få säga herr Winberg,
att han verkligen tagit fel, när han — och han drog visst för övrigt med
sig en del andra talare också pastar, att jag försökt nedsvärta Svalöv Vad
säde jag mura herrar, om Svalöv? Jag sade. att den anstalten haft mvcket
S:?VeMelse för Sveriges lantbruk. Den har gjort mycket stora insatser för
att förbättra utsädet, och den har skötts på ett utmärkt vis. Men sade jag
under sadana förhållanden fann jag det förvånande och ledsamt, att representanterna
för Svalöv voro så känsliga och rädda för konkurrens. Är det att
nedsätta Svalöv, att i sak ge det sitt fulla erkännande? Jag förvånade mig
också över att herr jordbruksministern följde med mitt anförande så dåligt
att lian icke fattade, att jag gav Svalöv detta erkännande. Men jag vände
mig emot, att Svalövs representanter äro alltför känsliga för konkurrens. Nu
säger herr Winberg, att detta mitt yttrande är oförklarligt, och att det måste
ligga någon särskild hund begraven under det förhållande, att jag och många
med mig vilja gynna ett enskilt företag, som Weibullsholm är, på bekostnad
a vstat sans tallen i Svalöv. Men, herr Winberg, det är icke så underligt1 Herr
Winberg vänder sig genast emot, att jag ansett det nyttigt med konkurrens,
i nr?'' ,erl!aJn1a; allihopa, antager jag, att herr Winberg och jag hava en
helt olika principiell uppfattning i den delen. Jag anser, att näringslivet bör
vara fritt, och att konkurrensen bör få utveckla sig, och att. då företagen konkurrera
med varandra, får man fram det bästa resultatet. Herr Winberg har
sina förebilder i Ryssland, där det är statsdrift i allt. Jag frågar kammaren:
bär erfarenheten visat, att näringslivet blomstrar mera i enlighet med de principer,
som herr Winberg håller på, än i enlighet med de principer, som vi
andra nar halla pa. För att riktigt eklatera vad det var, som herr Winberg
tänkte i denna sak sade han, att han drog ut konsekvenserna helt naturligt
tran hans synpunkt och yttrade därvid, att om inte Weibullsholm bär sig, så1
far val staten losa in Weibullsholmsanstalten. Ja, det är ju klart, att så måste
r S^ar6n nödvändigt måste lösa in allt och driva rörelse precis som i herr
Winbergs föregangsland. Det är således icke så underligt, om vi alltså hava

Anslag till
\V eibulUholms
växtföriidlingsanstalt.

(Korts.)

Nr 19. 3 G

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslaq till olika uppfattning i förevarande fråga. Herr Winberg behöver inte tro, att det
Weibullsholms s]jaii ligga någon hund begraven under detta, ty saken är ju ganska enkel att
växter- £örgtå> i ,£^£3, sammanhang vill jag även taga upp en annan sak. Herr Hell ,

TT) ström reagerade så hårt, då jag påstod, att jag hade den bestämda uppfatt °rS

ningen, att man från Svalövsintressenternas och dess representanters sida var
rädd för konkurrens, och både han och herr jordbruksministern påpekade, att
herr Hellström, som vore enda härvarande ledamoten i Svalövs styrelse, ju
talar här för ett anslag på 50,000 kronor, så vill jag saga, att det är nog bra,
att han gör det, men jag vill erinra om, hur det var i fjol, mina herrar! Då,
kämpade herr Hellström och statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
med näbbar och klor för att icke Weibullsholm skulle få något anslag alls.
Det må förlåtas mig, om jag anser mig i min fulla rätt nu, när jag därför yttrade
mig så. Och vad var det för skäl, som användes då, och som användes nu ifrån
herr Sederholms sida och andras? Det är konkurrensen, de inte tycka om, konkurrensen
från Weibullsholms sida. Det är blott detta jag sagt, mina herrar,
att på mig gör det ett tråkigt intryck detta, och jag får den uppfattningen,
att i detta fall de, som äro intresserade av Svalöv och stå denna anstalt och
dess rörelse nära — det finns ju som bekant både eu anstalt där och ett utsädesbolag
— motarbeta anslaget till Weibullsholm. Det var ingenting annat,
jag yttrade. Jag gör blott mina reflexioner. Jag anser, att i detta fall
liksom i andra är det nyttigt med konkurrens. Jag vill i alla händelse^ eftersom
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet vände sig i år liksom
i fjol rätt häftigt mot mig, erinra om, att han säde, att han trodde det
icke skulle bli någon lång och ingående debatt i denna fråga. Ja,^ i fjol började
herr statsrådet med att säga, att herr statsrådet hoppades, att det inte skulle
behövas någon lång debatt. Han höll dock då ett långt anförande för egen
del och rev upp en vidlyftig debatt i saken. Nu uppträdde herr^ statsrådet på
samma sätt och gjorde liksom i fjol ett utfall mot mig och påstod, att jag
hade nedsvärtat Svalöv. Detta skall jag då be att få kvittera med att säga,
att det på mig gör ett egendomligt intryck, att herr statsrådet i fjol med näbbar
och klor kämpade emot ett anslag, som nästan alla lantbrukare med en
mun påstodo skulle komma att bereda lantbruket fördel. Och i år kämpar herr
statsrådet häftigt för att detta anslag skall sättas till 50,000 kronor i stället
för till 75,000 kronor. Skulle det vara någon riksolycka, herr statsråd, om
detta anslag, som jordbrukarna anse vara nyttigt för dem, komme att uppgå
till 75.000 kronor i stället för 50,000 kronor? Jag vågar påstå, att det är bra
underligt, och det är säkert flera än jag som förvåna sig över, att jordbruksministern
intager den position i denna fråga, som han gjort. Ja, detta hade
jag icke yttrat, herr jordbruksminister, om det icke varit så, att herr jordbruksministern
uppkallat mig, men det är så med mig. att jag i fråga om dessa
förhållanden icke har bättre vett än att jag säger sanningen rent ut.

Sedan taltes det här om, att det icke hade anförts några skäl för att detta
anslag sättes till 75,000 i stället för 50.000, ty de sakkunniga hade yttrat sig
i frågan med förordande av sistnämnda belopp, och som det var de bästa
sakkunniga man kan få, kunde man vara säker på, att det inte behöves mera
än 50,000. Ja, det sades här förut, och jag ber att få understryka det, att
dessa sakkunniga ha icke lättare knappast än någon av oss^att räkna ut, vilket
belopp som behöves i detta fall. Det är i alla händelser så, att firman Weibulls
affärsställning enligt räkenskaperna förra året icke är bättre i år än i
fjol, och det är väl i alla fall den synpunkten, som här skall gälla. Jag vill
blott inlägga min gensaga mot, att man säger, att blott dessa sakkunniga
skola kunna bedöma saken. Det är en smakfråga detta, det har jag sagt förut,
och det vidhåller jag. Vill man vara med om, att för en så ringa skärv som
detta är, för jordbruket verkligen säkerställa den verksamhet, som av lånt -

Lördagen den 20 mars f. m.

37 Nr 11).

brukarna anses högeligen önskvärd, då bör man icke tveka att giva det högre
anslaget, 75,000 kronor. . .

Sedan yttrade herr Hellström, att intet skäl förelåg att höja anslaget.. Men ädlingsanataU.
anslaget var ju 75,000 kronor i fjol. Här är således icke fråga om att höja det, (Form.)
utan frågan är, om man skall bibehålla det anslag, som riksdagen bestämde i
fjol eller minska det. Och jag påstår, att det är ingen, som här kunnat anföra
något verkligt skäl, varför anslaget icke skulle vara lika högt i år som i
fjol.

Jag har inte på minsta sätt känt mig övertygad av de inlägg, som från motsidan
gjorts här, utan jag känner mig alltmer övertygad om, att man är på
rätt väg, då man vill till förmån för lantbruket bevilja detta anslag på 75,000
kronor i stället för 50,000 kronor.

Herr statsrådet Linders: Jag nödgas taga kammarens tid något i anspråk
i anledning av herr Runes senaste yttrande, då han bland annat förnekar, att
han på något vis skulle ha kalfatrat Svalöv. Jag förutsätter naturligtvis, att
herr Rune menade något med sitt förra anförande, och då skulle jag vilja fråga:
vad menar då herr Rune med att uppmana Kungl. Maj:t att utse mera vidsynta
ledamöter i styrelsen för Svalöv?

Sedan förfasade sig herr Rune över, att jag i år i viss mån intager en annan
ställning till saken än den, jag intog i fjol. Jag sökte klara upp den saken redan
i mitt första anförande, då jag hänvisade på, att det icke varit meningen,
att Weibullsholm skulle erhålla ett permanent anslag, och det menar antagligen
inte herr Rune heller. Åtminstone har inte firman Weibull själv menat
det, om man får döma av firmans skrivelse, och så vitt man kan sluta av fjolårets
motionärers bestämda uttalanden, tänkte sig inte motionärerna det heller.

Av min motivering i ärendet i fjol framgick ju tydligt, att jag mycket väl
kan tänka mig, att man går på ett mindre anslag för att markera en långsammare
avskrivning, och vad jag här åsyftat i år, är det, att det icke får eller
bör bli något permanent anslag. Om man går på den reservation, som herr
Rune här förordat, så är fara å färde, att riksdagen går in för en så långsam
avskrivning av anslaget, att man i själva verket icke kan se att detta är åsyftat,
då man ju bibehåller anslaget uppe vid 75,000 kronor. I fråga slutligen
om motiven, måste man väl dock säga, att då här gjorts en undersökning om
huru långt och huru mycket man skall bidraga till företaget ifrån statens sida,
och då denna kommission, som haft allt tillgängligt material att se på, har kommit
till det resultat, som här nämnts, bör därmed väl vara avgjort, att här föreligga
de starkare motiven, och att de mindre starka äro firmans egna yrkanden.

Jag kan alltså inte finna annat än att jag haft mycket goda skäl för min
ståndpunkt.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag kände mig uppkallad av herr Hell ström,

då han frågade motionärerna efter motiven för deras yrkande om det
högre anslaget, och detta så mycket mera. som jag icke här gjort något annat
yrkande eller uttalande än ett instämmande i motionens kläm.

Jag vill då säga, att det var först efter en viss tvekan som jag instämde i
detta yrkande, därför att jag hade hoppats, att man skulle vara färdig för en
avveckling av anslaget redan i år. Det kan ju inte bestridas, att fjolårets
skörd var mycket god, och att denna goda skörd gjort sin verkan gällande på
många områden av det ekonomiska livet. Men när jag ser noga efter, huru de
sakkunniga hava utvecklat något, som jag tyckte stod i överensstämmelse med
denna min synpunkt, fann jag, att de sakkunniga erinrat om, att räntan fallit,
varigenom firman Weibulls ekonomi skulle ha väsentligen förbättrats. Såvitt

Nr 19. 38

Lördagen den 20 mars f. m.

u^n^f,tl1,1 jag förstår, kan detta skäl icke ha så värst stor betydelse — något betyder det
e''våxtför- naturligtvis — helt enkelt därför, att om firman Weibull får betala lägre ränta,
ädlingsanstaU. så få firman Weibulls konkurrenter också betala samma låga ränta. Räntan
(Forts.) ingår i kostnaden för framställningen av produkterna, och sålunda betyder detta
icke ökade vinstmöjligheter för en merkantil firma. Det betyder däremot större
möjlighet att tillhandahålla produkterna till ett lägre pris, och om då jordbrukarnas
köpkraft på grund av god skörd också blivit ökad kommer givetvis
denna ökade köpkraft att mötas på halva vägen av lägre pris på firman Weibulls
utsädesvaror, och följaktligen kan man få se en ökad omsättning som
resultat av dessa förhållanden. Men jag måste säga mig, att de sakkunniga ha
litet för tidigt diskonterat dessa förhoppningar, då de föreslagit en nedsättning
av anslaget från 75,000 till 50,000 kronor, och detta var för mig motivet att
yrka på det högre anslaget under ännu ett år. Därmed är ett för mig bärande
motiv framlagt i all sin enkelhet, och kammaren må värdera det till vad den
vill.

Men dessutom känner jag mig av den diskussion, som förts här mellan herrar
Winberg och Rune angående konkurrensen, uppkallad att säga ett par ord
om den saken. Jag vill då säga herr Winberg, att om det skulle bli tal om att
med statsmedel understödja, låta oss antaga, en tobaksaffär, som konkurrerar
med tobaksmonopolet, eller ett lokalt postverk, som konkurrerar med statens
postverk, skulle jag inte ett ögonblick falla på den idén att giva min röst för
, ett sådant statsanslag. Men det är inte den saken det gäller här. Här gäller
det statsunderstöd för uppehållande av en forskningsverksamhet med praktisk
inriktning. Jag skulle vilja säga, att den konkurrens, det är fråga om här, är
en konkurrens, som i viss mån är jämställd med konkurrensen, låt oss säga
mellan Uppsala universitet och Stockholms högskola. Analogien är naturligtvis
inte fulkomlig, därför att resultaten av den praktisk-biologiska forskningsverksamheten
få köpas via fröodlarna efter agitation av agenter och resande
o. s. v. Men analogien är dock icke så ofullkomlig som den förefaller vid första
påseendet, ty det dröjer en märkvärdigt kort tid, tills de resultat, som uppnåtts
på dessa praktiska anstalter, hinna bliva det allmännas egendom. Man
behöver inte ha något stort besvär för att socialisera dem. Detta går till och
med mycket fortare eller snabbare än exempelvis resultaten av uppfinnarverksamhet,
vilkas utnyttjande förbehållas enskilda under så och så lång skyddstid.
Jag tror, att om man ser konkurrensen på detta sätt, bör det inte finnas någon
anledning utom möjligen för finansministern att vara förtörnad på motionärerna,
som här vilja rösta för ett högre anslag än det av Kungl. Maj:t föreslagna.
Och kammaren får väl riskera att taga finansministerns missnöje. Det blir ju
riksdagens sak att mot slutet se till, om den kan anskaffa medel för täckande
av den brist, som uppstår genom anslagets ökning med 25,000 kronor, därest
den ökningen inte kan kompenseras med någon motsvarande avprutning.

Herr talman! Jag anhåller på de skäl jag anfört, att få instämma i motionärernas
yrkande och jag ber att få tala om, att jag kommer att rösta för den
reservation, som går ut på bifall till denna motion.

I detta anförande instämde herr LuterJcort.

Herr Rosén: Herr talman! På grund av firman Weibulls förtjänstfulla

verksamhet och trots firmans kampmetoder, då det gäller denna anslagsfråga,
kommer jag att rösta för Kungl. Maj ds förslag. Skulle emellertid det slutliga
avgörandet komma att stå emellan rent avslag och ett anslag på 75,000
kronor, kommer jag att rösta för avslag.

Häri instämde herrar Pers, Bergqvist, von Sneidern, Vrång, August Johansson
och Asplund.

Lördagen den 20 mar» f. m.

39 Nr 19.

Herr örno: Herr förste vice talman! Det berättas om en av förgrunds männen

i frihetstidens unga svenska industri, att han icke kunde sköta sina
anläggningar på ett fullt tillfredsställande sätt, och i varje tall, att han
icke kunde grunda dem så fast, att de efter hans död blevo beståndande, därför
att det mesta av hans tid gick åt för att han skulle kunna ligga i Stockholm
och söka påverka riksdagen att ge anslag till verksamheten. Jag har
kommit att tänka på den saken, då jag ser åtskilligt av den propaganda, som
i denna fråga bedrivits från intressenternas sida. Principiellt har jag för
min del ingenting emot att ge anslag till den vetenskapliga verksamhet, som
bedrives vid Weibullsholm, av skäl, som herr Björnsson nyss anförde, och
jag har också förut röstat för sådant anslag. Men det förefaller mig, som
om den propaganda, som bedrives, skulle vara så tidskrävande och så dyrbar
— med alla de trycksaker, varmed man överhopas — att tiden och pengarna
bättre kunde användas till att få anstaltens produkter spridda och kända
bland lantmännen. Jag tror sålunda, att det icke är orimligt på något sätt,
om man skulle nedsätta detta anslag, och jag har begärt ordet för att giva
tillkänna, att jag i den nuvarande situationen kommer att i första hand
rösta för Kungl. Maj ds förslag. Skulle detta falla bort i voteringen om
kontrapropositionen, kommer jag i likhet med herr Rosén att rösta för utskottets
förslag.

I herr Örnes yttrande instämde herr Nilsson, Gustaf, och herr Lindblad.

Herr Winberg: Ja, herr talman, jag nödgas säga ett par ord till. Jag

vet inte, om det är någon idé att debattera, med herr Rune, ty han blir mer
och mer obegriplig. Jag skulle emellertid först vilja säga som^ en första
anmärkning, att han tillämpade sitt juridiska vetande på ett något egendomligt
sätt. Han sade nämligen, att här borde beviljas det högre anslaget,
därför att de, som talat emot detta, icke hade på något sätt visat, att det
högre beloppet icke var lämpligt. Men är det inte i vanliga rättsfall så, att
den som kräver något, skall bevisa, att detta är lämpligt, och sedan har
motparten att säga sin mening.

Sedan skulle jag vilja säga herr Rune, att jag aldrig i dag talat emot
lämpligheten eller ej av enskild verksamhet i allmänhet. Jag har inte bestritt,
att sådan verksamhet för närvarande är nödvändig, men jag har tilllåtit
mig bestrida, att det är lämpligt ur allmän synpunkt, att staten skall
år efter år bevilja anslag till ett enskilt företag, som_ är med staten direkt
konkurrerande. Jag dristar mig vidhålla den. meningen. Exemplet med
Ryssland var ju skäligen långsökt, det kunna vi komma till vid ett annat
tillfälle. I stället skall jag taga mig friheten att konkretisera ett exempel
visavi herr Rune. Jag vet, att herr Rune är medlem, tror jag, i en enskild
järnvägs styrelse. Men hur skulle det ställa sig, om en annan järnväg, som
är med herr Runes järnväg konkurrerande, komme och begärde att herr
Runes järnväg skulle lämna subvention för att denna andra järnväg skulle
kunna konkurrera med herr Runes järnväg? Situationen blir något mera
adekvat i det fallet. Jag undrar, om herr Rune även i den situationen skulle
vilja vara med?

Jag skall förbigå herr Björnssons uttalande rörande exemplet mellan
Stockholms högskola och Uppsala universitet. Det var nog rätt långsökt, men
kanske låg det nära till hands för honom att taga det. Jag måste verkligen
ifrågasätta, om en verksamhet, sådan som denna, är lämpad över huvud att
vara i händerna på ett enskilt företag. Detta har också blivit erkänt, därför
att staten har ju även den börjat med en dylik anläggning. Om det varit
så, att detta företag, varom vi nu strida, varit det första och banbrytande,

Avslag till
Weibullsholvis
växtförädlivg
sanstalt.
(Forts.)

Tir 19. 40

Lördagen den 20 mars f. in.

Anslag till
W eibulisholms
växtförädlingsanstali.

(Forts.)

och att staten kommit sedan med sin anstalt, då kunde man anse det som en
viss honnör för denna banbrytande verksamhet, att staten skulle ikläda sig
vissa förpliktelser. Men nu ligger det hela fullkomligi omvänt.

Och till sist vill jag säga i anslutning till vad som här uttalats om agitationens
bedrivande: jag hade förra året tillfälle att säga, att man dagligen
såg resultaten av Weibullsholms skrivmaskinsverksamhet, och den verksamheten
har ingalunda blivit mindre och sannerligen inte heller smakligare.

Herr Rune: Herr förste vice talman, mina herrar! Jag vill bara tala om
för herr Winberg när han åberopade den gamla satsen att bevisnings skyldigheten
åligger den, som påstår något, att här är det så, att riksdagen i
fjol bestämde anslaget till 75,000 kronor, och vad som nu påstås är, att detta
anslag lämpligen bör nedsättas. Då är det väl ändå de personer, som påstå,
att anslaget bör sättas ner, som bevisningsskyldigheten åvilar.

Vidare skall det kanske roa herrarna att höra, att jag kan slå herr Vinberg
på fingrarna även i fråga om hans exempel med järnvägarna. Han
ifrågasatte om jag skulle tycka om att min järnväg finge betala för att andra
banor skulle kunna konkurrera med den. Ja, vet herr Winberg, min järnväg
— om jag så skall kalla den, där jag är ordförande i styrelsen •— får i
verkligheten göra detta. Den järnvägen är nämligen skattdragande och på
senare tiden en ganska stor skattdragande. Den får sålunda skatta för att
täcka det störa underskott, som statens järnvägar visa. Varför? Jo, därför
att statens järnvägar skola kunna hålla lägre taxor än de järnvägar, som
själva måste betala sina räntor och sina kostnader. Sålunda får den järnväg
jag ^representerar betala direkt skatt för att statens järnvägar skola kunna
ha låga taxor och konkurrera med den.

Men det är icke därför, herr förste vice talman, jag begärt ordet. Jag
tänkte inte besvära med vidare anföranden i denna sak, men jag blev ju
direkt uppfordrad från statsrådsbänken. Herr statsrådet ville fortfarande
bestämt påstå, att jag hade uttalat mig förklenande och ringaktande om
Svalöv och dess verksamhet, och som bevis därför sade han, att jag ifrågasatt,
att det möjligen skulle kunna behöva göras någon ändring i ledningen
av Svalöv.^ Ja, mina herrar, jag skall nu tala om från början till slut vad
jag sade, så få herrarna själva döma mellan mig och statsrådet. Jag gav först
Svalöv allt erkännande. Det är tredje gången jag säger det. Jag påpekade
den stora nytta anstalten gjort och gör jordbruket, men sedan vågade jagkomma
med ett men. Jag säde, att jag fått den bestämda uppfattningen,
att det var för att Svalöv inte tyckte om konkurrensen som anstalten närstående
så häftigt motsatte sig detta anslag till Weibullsholm, och vad jag
vågade klandra Svalövbolagets styrelse för var således, att den var rädd för
konkurrens. Jag har talat med många kammarledamöter och andra, och jagtror,
att det är många med mig, som ha den uppfattningen, att man med fogkan
göra denna anmärkning mot Svalöv. Men om jag gör den anmärkningen
mot Svalöv, och jag tycker det är olämpligt, att ledningen försöker i konkurrenssyfte
blåsa under ett motstånd mot Weibullsholm, och därför anser, att
det vore lämpligare, om ledningen lade om sin politik liksom statsrådet och
herr Hellström gjort från i fjol och till i år, så har jag val i alla fall därmed
inte sagt något klandrande om Svalövs anstalt och dess gagneliga verksamhet.
Det är åtminstone min uppfattning, att jag har skäl till att göra denna anmärkning
mot Svalöv, sedan jag givit anstalten allt erkännande den förtjänar.

Herr Bärg: Herr talman! Jag anser mig skyldig att avge en kort för klaring

till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet med anledning
av den hårda knytnäve, som han riktade mot mig i sitt svar.

Lördagen den 20 mars f. m.

41 Nr 10.

_ Jag vill betyga, att jag på intet sätt underkänner de sakkunnigas goda
vilja eller det arbete de nedlagt på utredningen, och jag har inte heller dömt
illa om Kungl. Maj:t, som följde de sakkunniga. Jag tillät mig endast säga,
att om de fördjupat sig mer i firman Weibulls ekonomiska läge, så hade det
kanske hänt, att de givit Kungl. Maj :t ett annat råd. Herr statsrådet vet
likaväl som jag, att de sakkunniga sagt, att de icke fördjupat sig i den saken,
och herr Hellström har nyss givit dem betyget att de varit hänsynsfulla för
att de icke gjort det. Hade de sysslat mera därmed, så hade det enligt hans
mening inte varit klokt och taktfull^ Firman Weibull klagar själv över, att
de sakkunniga inte mera fördjupat sig i detaljerna. Jag vet faktiskt, att
de skulle ha kunnat tränga djupare in, och ett sådant förfarande skulle möjligen
ha kunnat medföra det, som jag ställde i utsikt. Jag tycker knappast,
att jag varit förtjänt av en knäpp på näsan för att jag sagt det, särskilt som
jag sade det mycket beskedligt.

Mitt uttalande, att jag tyckte man silade mygg, fällde jag med tanke på
och under, erinran om de många miljoner, som rulla fram från konsumenterna
för jordbruksnäringens stödjande genom tullar, och att det här gällde
ett anslag, som .jag tyckte genom sin storlek och som utginge som direkt
skatt egentligen inte betydde så mycket för skattedragarna. Naturligtvis är
det en skattefråga och måste så bedömas och har ju även sin betydelse som en
sådan, men i jämförelse med de stora offer, som göras på den indirekta skattevägen
är den ju synnerligen ringa.

^ Medan jag har ordet, nödgas jag i alla fall. herr talman, med en smula förvåning
konstatera, att herr ^Vinberg så kraftigt sluter upp vid Svalövs sida.
JJetta är säkerligen inte därför att herr Winberg är så särdeles intresserad av
Svalövsbolagets. samhällsgärning, utan därför att det är en statsinstitution.
JJet skulle väl ligga något principiellt socialistiskt eller kommunistiskt erkännande
i detta resonemang, när herr Wänberg talar om, att konkurrensen
här är sa skadligt svar. Jag förstår, att det inte allenast är konkurrensen
mellan de vetenskapliga avdelningarna i Svalöv och Weibullsholm han menar
vara av ondo, utan naturligtvis hela den kommersiella konkurrensen, och så
finner han i Svalövs utsädesbolag, som sköter om distributionen och ser till
att förädlingsresultaten komma ut till folket, en så idealisk statsinstitution,
att det är den han. vill slåss för och befria från all konkurrens. Men enär
Svalövsbolaget — icke att förväxla med förädlingsanstalten — är ett privatkapitalistiskt
företag i vanlig mening gå verkligen våra uppfattningar om
lämplig statssocialism mycket isär.

Sedan ett ord till herr Boberg. Han förargar sig över en mängd erinringar
i tidningarna om vilken ofantligt stor nationalekonomisk betydelse denna förädlingsverksamhet
skulle ha. Detta är, säger herr Boberg, naturligtvis bluff.
Jag har,, herr talman, inte sett så mycket i tidningarna om denna sak, men jag
både., nöjet att övervara en föreläsning i första kammarens plenisal för ett
par år sedan, där det genom tabeller demonstrerades vilket oerhört nationellt
värde, som ligger i de utvunna resultaten av brödsädesförädlingen, speciellt
veteförädlingen, och det påvisades också med siffror hur mycket ungefärligen
detta betydde, men denna av herr Boberg så kallade bluff utfördes här i kammaren
av nuvarande föreståndaren för Svalövsanstalten, professor NilssonEhle,
och jag betraktade detta föredrag såsom synnerligen värdefullt, vetenskapligt
sett. Nu fick jag veta att sådant endast är ren bluff.

Herr Sederholm: Endast ett par ord till replik på ett par inlägg, som

gjorts med anledning av mitt första anförande.

Herr Nils Anton Nilsson redogjorde närmare för den konkurrens, som skulle
ha ägt rum med avseende på en tjänsteman, anställd vid Weibullsholm. Jag

Ansliuj till
W (''ibulUhobns
växlförädlinfjaanatalt.

(Forts.)

Nr 19. 42

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
W eibullsholms
växtförädlingsanstalt.

(Forts.)

känner inte närmare till detaljerna, men om jag bara stannar vid det^i våra
uppgifter, som är överensstämmande i herr Nilssons och min relation, så kvarstår
i alla fall, att Weibullsholm har förvärvat en värdefull kraft, som det
eventuellt hade varit behövligt för Svalöv att få. När Svalöv genom sitt
statsunderstöd och genom sina statsreglerade löner icke är i tillfälle att^ driva,
om jag så får säga, priskonkurrens om lämpliga personer med herr Weibull,
som kan betala mer därför att han är fri och får sin fria ställning ytterligare
underhjälpt av det statsunderstöd han har, så blir det med andra ord eu
statsunderstödd konkurrens med en statsanstalt sådan som Svalöv i själva verket
är. Herr Winbergs liknelse i det fallet synes mig vara ganska träffande,
herr Runes replik däremot tämligen obegriplig.

Herr Pådsson menade, att det var märkvärdigt att jag såsom jordbrukare
kunde och ville opponera mot ett anslag, som skulle vara gagneligt för jordbruket.
Jag ser min uppgift här såsom riksdagsman så, att jag har att
pröva vad som från statens synpunkt kan vara lämpligt och riktigt. Att
jag dessutom har ett specialintresse för jordbruket och kanske också mera
sakkunskap att bedöma jordbruksfrågor än en del andra frågor, kan ju vara
rätt naturligt, men jag anser, att jag handlar oriktigt, om jag låter mitt
intresse för jordbruket leda mig till att icke bedöma anslags behövlighet och
riktighet från den allmänna statssynpunkten. Det är så jag vill se på denna
fråga, och då måste jag fråga mig: är detta anslag behövligt för det ändamål,
som vi alla här äro ense om att det är viktigt och värt framgång, nämligen
växtförädlingen. Jag står fortfarande på den ståndpunkten, att det inte är
behövligt eller lämpligt att understödja två anstalter på det sätt, som här är
föreslaget.

Herr Hellström menade, att de sakkunniga hade på ett synnerligen taktfull
sätt fullgjort sitt uppdrag genom att i sin utredning endast anföra, att det
skulle uppstå vissa svårigheter om anslaget ej beviljades. Skulle de ha
gått in på detaljer, skulle de ha kunnat blotta vissa affärshemligheter eller
lämna vissa affärsupplysningar, som skulle skadat Weibullsholm. Det finns
emellertid någonting emellan dessa linjer som de sakkunniga skulle kunnat gå
in på. Detta uttryck »vissa svårigheter» är så pass tänjbart och så pass
oklart, att man utan att blotta firmans hemligheter eller skada densamma kunnat
ge vederbörande mycket klarare och bättre ledning att bedöma, huruvida
det finns verkligt allvarlig^ behov av detta anslag eller icke. Så har icke
skett. Herr Hellström menar, att det står vederbörande öppet att muntligen
under hand lämna kompletterande upplysningar. Jag har sökt få sådana men
har kommit till det resultatet, att motiveringen hos de sakkunniga icke är klarare
eller djupare tänkt, än den kommit till uttryck i utlåtandet. Det synes
mig då alldeles påtagligt, att utredningen icke klarlägger, att här föreligger
ett verkligt behov av anslag.

Jag ber fortfarande, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Vi känna ju val till. hurudan den parlamen tariska

ställningen i denna fråga är. Andra kammaren är som hypnotiserad
av Weibullsholmsintresset, den är nära nog enhällig vid en votering om att
ge det största möjliga anslag och för så många år som möjligt. Här i denna
kammare ha vi intagit en mera försiktig ståndpunkt, ett flertal har varit för
avslag, ett mindretal för bifall till ett anslag. Men det har inte varit så stor
skillnad i röstetal.

Jag har begärt ordet egentligen för att som min mening betona den synnerliga
vikten av att första kammaren fortfarande intar denna reserverade hållning.
Om denna kammare skulle, liksom förmodligen andra kammaren gör.

Lördagen den 20 mars f. in.

43 Nr 19.

bifalla det högsta anslaget med den motivering, som är knuten till de 75,000
kronorna, så slås därigenom den uppfattningen fast, att det inte gäller ett
engångsanslag utan att det är ett anslag, som skall komma tillbaka år efter
år.^ Vi ha ju hört herr Rune och andra på den sidan urgera, att vårt beslut
i fjol skulle vara så fixerat även för framtiden, att vi, när vi vilja yrka en
nedprutning i detsamma, skulle ha bevisskyldigheten i frågan, varför vi vilja
gorå en sådan nedprutning. Det anslag, som lämnats, har ju inte tillkommit
på annat sätt än genom gemensam votering, där motiveringen fallit bort, det
har endast blivit ett engångsanslag, och kommer frågan fram igen, prövas den
på nytt för varje gång.

Jag kommer för min del att i första hand rösta för avslag och i andra hand
för bifall till Kungl. Maj ds förslag och vill understryka vikten av, att vi icke
bifalla reservationen om 75,000-kronorsanslaget.

Herr Nilsson, Nils Anton: Herr talman! Jag skall endast i största korthet
vända mig mot utskottets högt ärade vice ordförande, då han framhöll, att
motionärerna icke haft tillräckligt skäl för detta högre anslag. Herr Hellström
fann det underligt, atti det skulle tagas så stor hänsyn till vad som
sades i en motion. Men det ha vi icke gjort, vi ha icke tagit hänsyn till vad
som sades i motionerna utan vi ha tagit hänsyn till vad riksdagen i sin skrivelse
i fjol sade, och till en riksdagens skrivelse måste man ju ha rätt att taga
någon hänsyn.

Herr Boberg sade, att vi motionerat om högsta möjliga anslag. Nej, det
ha vi icke gjort. Vi ha motionerat om det anslag, som riksdagens båda kamrar
i fjol beviljade, och vi ha icke kunnat fästa tillbörligt avseende vid de sakkunnigas
uttalande till Kungl. Maj :t om att den föreliggande räntesänkningen
vore tillräcklig anledning att minska anslaget, ty ingen vet. om denna räntesänkning
sträcker sig in ens på det budgetår, som nu detta anslag avser. Jag
har för min del såsom motionär kunskap om, att firman Weibulls affärsställning
icke ger anledning till någon minskning av anslaget.

Detta är, herr talman, anledningen till att vi begärt detta större anslag och
icke att vi velat ha det största möjliga. Vi ha begärt det, som vi anse vara det
nödvändiga.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende å den under behandling varande punkten yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; samt 3:o) att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i herr Elissons m. fl. vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner jämlikt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

_ Herr Nilsson, Nils Anton, begärde votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den
förestående voteringen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse de
härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Herr Nilsson, Nils Anton, äskade emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Avslag till
Weibullsholms
vä.rtförädliwjsanstal

(Forts.)

Nr 19. 44

Lördagen den 20 mars I. m.

Anslag till
Weibullsholms
växtförådlingsanstalt.

(Forts.)

Anslag till
svenska betesoch
vallföreningen.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 82 i
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 antager bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr Elissons m. fl. vid punkten anförda
reservation.

I följd härav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, företogs omröstningen, jämlikt beslut av
herr förste vice talmannen, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 93.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Punkten 83.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att för uppehållande av svenska betes-
och vallföreningens verksamhet anvisa för budgetåret 1926—1927 ett extra
anslag av 49,400 kronor.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av herr von Sneidern m. fl. och
nr 198 i andra kammaren av herrar Brännström och Hedström hade hemställts,
att riksdagen för uppehållande av svenska betes- och vallföreningens verksamhet,
i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens förslag, ville anvisa för budgetåret
1926—1927 ett, i förhållande till det under punkt 79 i nionde huvudtiteln
upptagna, med 3,600 kronor eller till 53,000 kronor förhöjt anslag]

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten under åberopande av det däri
anförda hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts föreva -

Lördagen den 20 mars f. m.

45 Nr 19.

rande framställning samt med avslag å motionerna I: 146 och II: 198, för uppehållande
av svenska betes- och vallföreningens verksamhet anvisa för budgetåret
1926—1927 ett extra anslag av 49,400 kronor.

Reservation hade anförts av herr Gabrielsson, som yrkat bifall till de i ämnet
väckta motionerna I: 146 och II: 198.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Det är här frågan om anslag till svenska
betes- och vallföreningens verksamhet. Kungl. Maj :t har föreslagit ett anslag
på 49,400 kronor, och sedan har det motionerats om höjning av detta anslag med
6,600 kronor till 53,000 kronor. Detta är samma belopp, som lantbruksstyrelsen
föreslagit och som lantbruksstyrelsen ansett vara nödvändigt, om föreningen
skulle kunna utöva sin verksamhet. Det är nämligen så, att svenska
betes- och vall föreningen numera organiserats efter samma grunder som Sveriges
utsädesförening och svenska mosskulturföreningen. Bland annat skall
därvid en tjänsteman, som förut helt avlönats av staten, nu avlönas av föreningen.
Det är dess ledare, som i sin egenskap av statskonsulent förut på
förordnande av lantbruksstyrelsen har fullgjort detta uppdrag, men nu, som
jag sagt, skall avlönas av det anslag, som föreningen har till sitt förfogande.
Under innevarande budgetår har till föreningen utgått statsbidrag med 46,800
kronor och dessutom har föreningen från annat håll erhållit ett anslag på 1,600
kronor. Därtill kommer i år ett ålderstillägg till en av tjänstemännen på

l, 000 kronor, vilket allt gör tillsammans det belopp, som Kungl. Maj :t begärt,
Då nu denna verksamhet skall bedrivas av föreningen, som även skall
bekosta resorna, så har jag ansett, att det skulle behövas ett högre belopp
för att konsulenten, det vill säga ledaren för verksamheten, skall ha några
medel till sitt förfogande för sina resor. Det är därför, som motionärerna
föreslagit, att anslaget skulle höjas till det belopp, som lantbruksstyrelsen föreslagit.
Föreningen själv hade begärt 59,000 kronor, men detta har lantbruksstyrelsen
nedprutat till 53,000 och sedan har Kungl. Maj :t, som jag nyss sagt,
i sin tur satt ned det ytterligare, eller till 49,400. Här säges i motionen, att
om de övriga utgiftsposterna, som äro upptagna i staten, skola täckas, skulle
till resor återstå 5,325 kronor. Vidare heter det: »Detta skall räcka till föreningens
omfattande upplysningsverksamhet, innefattande tryckningskostnaden
för årsskriften och anskaffandet av undervisningsmaterial, anordnandet av undervisningskurser
ute i landet, föredrag, exkursioner, förrättningar, demonstrationsfält,
varav 96 under 1925 anordnats, försöksverksamhet och avkastningskontroll,
hyror, bränsle, lyse och övriga byråkostnader samt post och telefon

m. m. Att under sådana förhållanden även föreståndarens resor skulle kunna
ersättas av dessa medel, är givetvis icke tänkbart.» Detta är anledningen till,
att jag, när frågan behandlades i jordbruksutskottet, ansåg, att jag borde föra
fram denna sak till riksdagen. Då nu föreningen har omorganiserats till en
statlig eller åtminstone halvstatlig organisation, har jag ansett det vara lämpligt,
att man skulle höja anslaget, så att de av dess föreståndare tillämnade resorna
skulle få företagas. Jag vill också vitsorda, att statskonsulenten i fröodling,
som numera är ledare för betes- och vallföreningen, brukat göra resor
i Norrland och hålla föredrag, sorn äro mycket efterfrågade och omtyckta. Det
skulle, såvitt jag förstår, vara till skada för verksamheten, om han inte kunde
fullgöra detta.

Nu förstår jag, att utskottets ärade vice ordförande kommer att säga, att det
finns andra poster, bland annat demonstrationsverksamheten, som skulle kunna
dragas in på, men jag tror, att det åtminstone för detta år är svårt att lägga
om verksamheten och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som jag fogat till utskottets utlåtande.

Anslå*} till
sve nska betes -och vallföreningen.

(Forts.)

Nr 19. 46

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
svenska betesoch
vallföreningen.

(Forts.)

Herr Hellström: Svenska betes- och vallföreningen är en mycket livs kraftig

organisation, och att den haft så stor framgång är till mycket stor del
att tillskriva den utmärkta ledning, som den haft i statskonsulenten Elofson.
Den har också utvecklat sig hastigt och fått sina anslag ökade under den sista
tiden. Från 1919 har den haft statsanslag, som först utgick av allmänna anslaget
för befrämjande av jordbruk i allmänhet med 20,000 kronor. Detta anslag
höjdes sedan till 30,000 kronor, och förra året gick statsanslaget upp till
icke mindre än 46,800 kronor, i samband med omläggningen av föreningens
verksamhet till full analogi med den som äger rum beträffande utsädesföreningen
och mosskulturföreningen. Den av föreningens styrelse uppgjorda inkomst-
och utgiftsstaten granskas av lantbruksstyrelsen och sedan föreningens
från annat håll erhållna inkomster fråndragits utgifterna, täckas dessa, i den ''
mån de visat sig vara nödvändiga och skäliga, med statsmedel. Det är givet,
att vid den ifrågavarande granskningen måste föreningen räkna med att få
en del utgiftsposter minskade. Detta är emellertid icke något, som träffar
endast den här föreningen, utan även mosskulturföreningen och utsädesföreningen
få finna sig i liknande nedprutningar. Vid denna granskning ville nu
Kungl. Maj :t icke gå med på större anslagshöjning än från 46,800 till 49,400
kronor och motiveringen härför var, att föreningens anslag så nyligen höjts,
och att det dessutom fanns möjlighet att göra en del jämkningar i fråga om
de olika utgiftsposterna. Föreningens föreståndare, förre statskonsulenten
Elofson, har rest omkring mycket här i landet, och drivit en mycket livlig propagandaverksamhet.
Vid sidan härav har han emellertid även ordnat med eu
del försöksverksamhet, som delvis sammanfaller med den försöksverksamhet,
som bedrives vid centralanstalten för försök på jordbruksområdet. Och det är
givet, att man icke har någon anledning att uppmuntra dubbelarbete på detta
område. Därför har i statsrådsprotokollet uttalats och av utskottet understrukits
önskvärdheten av att en undersökning göres om möjligheten av en begränsning
av verksamhetsområdet, så att man icke toge upp sådana försöksuppgifter,
som fullföljdes vid centralanstalten för jordbruksförsök. Man ansåg att, om en
sådan omläggning av verksamheten gjordes, skulle det bliva tillräckliga medel
över på den inkomstsumma man hade, för att föreståndaren fortfarande skulle
kunna bedriva sin förenämnda upplysningsverksamhet. Då anslaget så nyligen
som förra året höjdes från 30,000 till 46,800 och då man icke har någon
erfarenhet om, vad som skulle kunna vinnas genom den omläggning, som Kungl.
Maj:t och jordbruksutskottet nu föreslagit, anser jag för min de!, att det icke
finns någon anledning att nu frångå Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, till
vilket jag, herr talman, ber att få hemställa om bifall.

Herr von Sneidern: Herr talman! Det förefaller mig, som utskottets

ärade vice ordförande förbigick själva kärnpunkten i denna fråga, nämligen anledningen
till den motionsvis framförda begäran om ökning av anslaget, d. v. s.
ökningen i anslaget på papperet, men icke i verkligheten, ty det anslag som anvisades
förra året under denna huvudtitel bibehålies med sitt belopp enligt
Kungl. Maj:ts framställning, men på en annan huvudtitel har ett anslag, som
utgått till samma ändamål, försvunnit. Det är nämligen så, att föreståndaren
för denna föreningsverksamhet ända tills i år haft möjlighet att som statskonsulent
få sina resor ersatta av statsverket från anslaget för sådana ändamål.
Han har då beordrats till dessa resor av lantbruksstyrelsen.

Nu erkännes det allmänt, att denna förening är av synnerligen stor betydelse
och att den verksamhet som den utövar är av synnerligt gagn. Jag skulle
t. o. in. vilja ifrågasätta och fråga utskottets ärade vice ordförande, om han icke
för sin del anser, att kanske denna verksamhet för jordbrukets del är den för
närvarande vid sidan av växtodlingen mest betydelsefulla. Kammaren har ny -

Lördagen den 20 mars f. in.

4 7 Nr li).

ligen visat en synnerligen stor generositet mot växtodlingen, och att den behö- Anslag till
ver uppmuntras och stödjas, därom äro alla här eniga. Men just den nya verksamheten
på betesområdet för att få fram våra beten och utnyttja dem på bästa föreningen.
sätt är, tror jag, en verksamhet, som för närvarande är ägnad att giva det bä- (Ports.)
sta och snabbaste ekonomiska resultatet. Det är från den synpunkten jag sett
frågan, då jag beslöt framlägga denna motion, och jag har icke framlagt den
utan att först höra mig för hos lantbruksstyrelsen, huru lantbruksstyrelsen ser
saken. Och lantbruksstyrelsen har för sin del förklarat, att vad här begäres är
ingenting annat, än att de medel som i år stått till föreningens förfogande icke
skola sänkas.

Det lämnades även ett erkännande från utskottets vice ordförande rörande ledaren
för denna verksamhet. Han är den som fört verksamheten framåt, och
som fortfarande bör få föra den framåt genom sina resor ute i landet. Även
jag har liksom reservanterna erfarenhet av, att statskonsulenten Elofson på ett
synnerligen lyckligt sätt fört fram saken på landsbygden. Han är en utmärkt
föredragshållare, som förmår väcka intresse för den sak, som han propagerar
för. Ur den synpunkten också finner jag det synnerligen beklagligt, om just
hans resor skulle behöva i viss utsträckning inställas under det år som kommer.

Vad här sagts rörande årsanslagens storlek framgår icke med full tydlighet
i propositionen och lantbruksstyrelsens yttrande, som ingår i propositionen. Det
framgår endast av den motion jag framfört, och det händer ofta, att motioner
icke bliva lästa. Anledningen till att det icke framgår av propositionen är den,
att den ökning av anslaget, som varit nödvändig för att ersätta föreståndarens
av andra statsmedel utgående resekostnader icke blivit upptagen i en särskild
punkt i budgeten, utan blivit fördelad på, tror jag, tre punkter: försöksverksamhet,
resekostnader och något annat. Härigenom har den verkliga innebörden
av lantbruksstyrelsens tillstyrkan av ökningen av anslaget till föreningen
blivit missuppfattad. Utskottet har nu hänvisat föreningen att finna medel
till föreståndarens resor genom att inskränka föreningens verksamhet, vad
försöksverksamheten beträffar, och naturligtvis kan man inskränka den, men
vad blir resultatet därav? Jag vill påpeka, att i föreningens eget budgetsförslag,
som inlämnades till lantbruksstyrelsen, gjordes av lantbruksstyrelsen en
icke oväsentlig sänkning med hänsyn till möjligheten att överflytta en del försöksverksamhet
till centralanstalten för jordbruksförsök. Sedan kommer Kungl.

Maj :t och vidtager en sänkning med samma motivering, och så kommer utskottet
och påyrkar ytterligare en sänkning. Det borde dock vara uppenbart att
det icke går omedelbart eller i vilken omfattning som helst utan verklig skada
för föreningens gagnande verksamhet att företaga alla dessa inskränkningar.

Alltså, om reservationen skulle bifallas, så betyder det icke ökning av statens
utgifter, utan det innebär endast ett bibehållande av vad staten offrat för denna
synnerligen gagneliga verksamhet under nu löpande år. Jag anhåller därför
att få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 85 och 85.

Lades till handlingarna.

Punkten 86.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19. 48

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
svenska betesoch
vallföreningen.

(Forts.)

Om återupprättande

av en
lantbrukskonsulentbefattning
i
Berlin.

Punkterna 87 och 88.

Lades till handlingarna.

Punkten 89.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 90.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till uppehållande av en mejerioch
lantbrukskonsulentbefattning i London samt en konsulentbefattning i Riga
för tillvaratagande av det svenska lantbrukets och fiskets samt därmed sammanhängande
intressen i Estland, Lettland, Littauen och Polen anvisa för budgetåret
1926—1927 ett extra anslag av 37,000 kronor.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen nr 64 i första kammaren av herr Gustafsson, Karl, m. fl. och nr 224
i andra kammaren av herr Weihull m. 11., hade hemställts, att riksdagen måtte
till uppehållande av en mejeri- och lantbrukskonsulentbefattning i London samt
en konsulentbefattning i Berlin och en i Riga för tillvaratagande av det svenska
lantbrukets och fiskets och därmed sammanhängande intressen i Tyskland,
respektive Estland, Lettland, Littauen och Polen anvisa för budgetåret 1926—
1927 ett extra anslag av 54,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med avslag å motionerna I: 64 och II: 224 till uppehållande av en mejerioch
lantbrukskonsulentbefattning i London samt en konsulentbefattning i Riga
för tillvaratagande av det svenska lantbrukets och fiskets samt därmed sammanhängande
intressen i Estland, Lettland, Littauen och Polen anvisa för budgetåret
1926—1927 ett extra anslag av 37,000 kronor.

Herr Gustafsson, Karl: Herr talman! I den motion jag vågat framlägga
för kammaren, har jag med några medintressenter endast yrkat, att det måtte
tagas i övervägande, huruvida man icke ånyo borde upptaga konsulentfrågan
beträffande Tyskland. Herrarna torde erinra sig, att under lång tid har omsättningen
av lantmännens produkter, som gått till det landet, varit i förhållande
till hela vår export bra nära jämställd med den engelska; den engelska
har varit den största. Förhållandena ändrades under krigsåren. Och det ansågs
därför, att man kunde indraga den förutvarande konsulentbefattningen i
Berlin. Nu får jag säga, att det är ju litet vågat av en enskild motionär att
komma fram med en hemställan, som icke passerat myndigheterna, och jag ser
att utskottet har, sin vana troget, då det vill avslå en motion, hänvisat till att
den skulle ha passerat såväl Kungl. Maj:t som lantbruksstyrelsen, och vidare
skulle det varit utrett, huruvida den var av behovet påkallad. Men jag får
säga, att, med den kännedom jag har om det tryckande läge, vari våra lantbrukare
för närvarande befinna sig, när det gäller att avsätta sina lantbruksprodukter,
hade jag hoppats, att kammaren här liksom medkammaren skulle möjligen
ha kunnat taga i övervägande, huruvida icke tiden snart skulle kunna
vara lämplig för att ånyo inrätta denna konsulentbefattning, som säga vad man
vill i alla fall bör underlätta möjligheten för avsättningen av de exportvaror- av
lantbrukets produkter, som vi för närvarande verkligen behöva avsättning för,
och som under de senaste åren blivit utökade i väsentlig grad, och som icke behövas
för konsumtionen inom landet. Då nu emellertid utskottet har avvisat
denna motion, visserligen med en icke alltför snäv motivering, men ändå sagt,

Lördagen den 20 mara f. m.

49 -Nr 19.

Om återupprättande

av en
lantbrukslconsulentbefattning
i
Berlin.
(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 91.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 92—91.

Lades till handlingarna.

Punkterna 95 och 96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97.

Lades till handlingarna.

Punkterna 98—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 101—103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 101—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109.

Lades till handlingarna.

Punkterna 110—117.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118.

Lades till handlingarna.

Punkterna 119—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1926. Nr 19.

att Kungl. Maj:t nog kommer att hava sin uppmärksamhet fästad på detta förhållande,
och då vi vid detta tillfälle ha herr chefen för jordbruksdepartementet
närvarande i kammaren, vill jag uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t så
fort som möjligt är, må komma fram med en utredning, om möjligt till kommande
riksdag, för att något upphjälpa lantbruksförhållandena, som äro så väl
i behov av all den hjälp de kunna erhålla.

Då nu saken ligger såsom den ligger, skall jag, herr talman, icke göra något
yrkande, utan endast göra detta uttalande.

Nr 19. 50

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
skogsvård å
enskildas
skogar i lappmarkerna

m. m.

Punkten 123.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till främjande av skogsvård å enskildas
skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar med flera områden
anvisa för budgetåret 1926—1927 ett extra reservationsanslag av 20..000 kronor.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 96 i första kammaren av herrar Bergqvist och Asplund
samt nr 196 i andra kammaren av herr Hedström m. fl., hade hemställts, att
till främjande av skogsvård å enskildas skogar i lappmarkerna samt Sårna och
Idre socknar med flera områden riksdagen måtte anvisa för budgetåret 1926
1927 ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning och
med avslag å motionerna I: 96 och II: 196 till främjande av skogsvård å enskildas
skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar med flera områden anvisa
för budgetåret 1926—1927 ett extra reservationsanslag av 20,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Hellström och Gabrielsson, som på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 96 och
II: 196 till befrämjande av skogsvård i enskilda skogar i lappmarkerna samt
Sårna och Idre socknar med flera områden anvisa för budgetåret 1926 1927

ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor.

Herr Hellström: Herr talman! Vid denna punkt har jag och herr Gabrielsson
avlämnat en reservation och hemställt, att riksdagen måtte bifalla en i ämnet
väckt motion. Det gäller ett anslag till främjande av skogsvården å de enskilda
skogarna i lappmarkerna samt i Sårna och Idre socknar m. fl. områden.
Kör detta ändamål har för innevarande budgetår upptagits ett belopp av 20,000
kronor. Intresset för skogsodlingen är mycket stort inom de ifrågavarande områdena,
och områdena äro av den beskaffenhet, att det verkligen behöver göras
något för skogsvårdens befrämjande, då stora arealer ha karaktären av skyddsskogar.
Vederbörande jägmästare och överjägmästare, som närmare undersökt
saken, ha beräknat, att det skulle behövas ett belopp av 112,500 kronor om året
för att tillmötesgå det behov av skogsvårdsåtgärder som förefinnes. Domänstyrelsen
har förklart sig inte ha något att erinra mot beräkningen, men av sparsamhetskäl
har den icke ansett sig böra tillstyrka högre belopp än 75,000 kronor.
Herr statsrådet har däremot icke upptagit detta yrkande från domänstyrelsen,
utan föreslagit, att anslaget skulle utgå med samma belopp som för innevarande
budgetår eller med 20,000 kronor. Och motiveringen härför är, att
det pågår en undersökning om ändring av den skogsvårdslag, som gäller för
dessa områden, varigenom man skulle kunna räkna med att man även här skulle
komma att upptaga skogsvårdsavgifter. Och sedan ett eventuellt beslut i denna
riktning blivit fattat, kunde man beräkna, att det icke skulle behöva anvisas
några särskilda statsmedel för skogsvårdens befrämjande inom dessa områden.
Detta förefaller oss reservanter vara mycket svaga skäl för att underlåta att
anvisa medel för vidtagande av kraftigare skogsvårdsåtgärder inom områdena.
Den utredning som pågår har redan ådagalagt, att meningarna äro mycket delade
beträffande lämpligheten av att ändra den lagstiftning som finnes på detta
område. Och även om så skulle vara, att Kungl. Maj:t skulle till nästa år
kunna framlägga förslag om skogsvårdsavgifter och detta komme att av riksdagen
bifallas, så kan man icke beräkna, att man skulle få in några skogsvårdsavgifter
förrän tidigast 1928. Och under tiden skulle man vara förhindrad att
tillmötesgå det skogsvårdsintresse, som förefinnes hos befolkningen.

Jag skulle för min personliga del inte ha kommit att fästa mig så mycket vid

Lördagen den 20 mars f. in.

5 l Nr Ti».

donna fråga, om jag ej klint till den svåra arbetslösheten i dessa trakter. .Tåg
resonerar som så, att det står inte sa för livet, ifall man vidtager dessa skogsvårdsåtgärder
något år tidigare eller senare. Men vad som föranlett mig att
försöka In utskottet att ga med pa att bifalla motionen och som nu föranlett
mig att åven i kammaren uppträda i denna fråga, är kännedomen om de ytterst
trakiga arbetsförhållanden, som rada däruppe pa grund av flera samverkande
omständigheter. Arbetslöshoten, år mycket bekymmersam iiven i lappmarkerna.
Hall man nu finge det anslag, som motionärerna hemställt om, eller en höjning
av skogsvårdsanslaget från 20,000 till 50.000 kronor, så skulle detta bereda eu
viss möjlighet att kunna företaga en del skogsarbeten, varigenom de små fastighetsägarna
däruppe skulle kunna få en mycket välbehövlig arbetsförtjänst. Det
ar huvudsakligen det skälet, som varit bestämmande för mig, och det tyckes,
att det skälet, såsom förhållandena nu äro på arbetsmarknaden och med hänsyn
till den arbetslöshet, som råder där uppe, borde vara tillräckligt talande för
att förmå riksdagen att medgiva den ifrågasatta, mycket skäliga anslagsförhöjnmgen
Vederbörande 1m ansett, att det i själva verket skulle för detta
ändamål behövas över 100,000 kronor, och här har man begränsat sig till den
blygsamma saffran av 50,000 kronor. Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få hemställa om bifall till den av mig och herr Gabrielsson avgivna
reservationen.

Herr Boberg: Herr talman! Det skulle naturligtvis för jordbruksutskottets
medlemmar vara kart att kunna förorda bifall till alla de framställningar
3bSlTma °CV0m avse jordbruk, skogsvård och i allmänhet vården om
^befolkningens trevnad. Men vi hora också tänka något på hushållningen
och hur svart det kan vara att få statsverkets kassa att räcka till för alla de

bekfar e lCne+skogsområdena där uppe omfatta en areal av 1,800,000
nektar. Det ar således ett ganska stort område. Nu har såsom utskottet*
arade vice ordförande säde, överjägmästaren anhållit om ett anslag på 112*500
kionor för befrämjande av skogsvården å enskildas skogar där uppe Lantbruksstyrelsen
fann dock icke lämpligt att bifalla detta överjägmästarens förslag,
utan seger, att »till dess större erfarenhet vunnits i fråga om behovet av

i{3T^trS fag>>’l °rf;S r+ antbruksStyrelsen ett belopp av 75’000 kronor,
ungl. Maj .t bär föreslagit detsamma som i fjol och som riksdagen då biföll

i 4) fn, 0111 de,t ar. sant> saom berr Hellström sade. att ett litet högre anslag
in 1- ^unil,a befrämja skogsodlingen och även i någon mån bidraga till att
inskränka den arbetslöshet som kan förefinnas där uppe. är det ju dock en
annan omständighet harvidlag, som vi böra beakta, och det är den som herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framhållit, nämligen att ett
lagförslag haller pa att utarbetas, som avser dessa skogsområdens läggande under
skogsya.rdsstyreisen. Da komma skogsvårdsavgifter att uttagas och det

rtal®n 1 4‘Sikt’ 4; recla.n 1928 medel därifrån kunna erhållas. Under sådant
förhållande kan det val icke vara sa stor fara, om riksdagen låter sig nöja med
att anslå de nu av Kungl. Maj :t begärda 20,000 kronor, vilket som sagt är
detsamma som riksdagen beslöt i fjol. Jag tror, - utan att känna förhållan Sneatt

me!PPcenVlaSOm naturl^is behövde göra, för att kunna uttala sig
pa ett mera sakkunnigt satt — att man kan vaga det påståendet, att det icke
ar någon fara för skogshushållningen och skogens utveckling där uppe, om icke

HtKÄÄi?* rför b"h''rr ,alm“'' a“»***

Bergqvist: Herr talman! I de nationaltillgångar, som vårt land

SVkfnWVan?t Sk0gar.rS0m T av®evard deb och det är nog nationalekonomiskt
klokt, att man soker varda detta kapital. Om det vårdas väl, avkastar

Anslag till
skogsvård å
enskildas
skogar i lappmarkerna

m. m.
(Forts.)

Nr 19. 52

Lördagen den 20 mars f. m.

Anslag till
skogsvård å
enskildas
skogar i lappmarkerna

m. m.
(Forts.)

det göda räntor. När man reser genom våra vidsträckta lappmarksbygder ock
ser de blånande skogbevuxna bergen, har man icke blott det intrycket, att naturen
ter sig härlig, utan även att vårt land trots sin fattigdom har icke så liten
rikedom i sina vidsträckta skogar. Men skogen behöver vårdas. Understundom
kominer man att resa förbi stora områden, som äro här.jade av elden, och de
se nakna och dystra ut. Jag minns att, då jag för en 30 år sedan började
resa förbi dylika avbrända fält i Norrland, det gjorde ett beklämmande intryck
på mig att de år efter år lågo där likadana. Så har man börjat plantera och så
även på sådana fält, och när jag nu 30 år senare reser förbi samma fält, ser
jag huru unga plantor börja sticka upp, hur det börjar på att grönska, och
det ligger en förhoppningarnas prägel över det hela. Jag tror att, när man betänker
detta, det bidrag, som staten giver till skogsföryngring och skogsvård
i våra vidsträckta skogar, är mycket väl använda pengar. Jag är också glad
och tacksam för att utskottet uttalat sig så välvilligt som det gjort, ty utskottet
har sagt, att det inser behovet av ökat anslag till ifrågavarande ändamål.
En höjning av anslaget kan anses befogad säger utskottet. Men då synes mig
också, att man borde taga steget redan nu och höja detta anslag för att främja
det behjärtansvärda ändamålet. Att problemet sedermera kan komma att lösas
genom skogsvårdsavgifterna, är ju glädjande, men förberedelserna till förbättrad
skogsvård och skogsföryngring behöva börja redan nu. Jag skulle väl icke
vara den närmaste att frambära en motion på detta område, men orsaken till
att jag gjort detta är, att jag vid riksdagens början fick mottaga ett brev från
vederbörande överjägmästare, där han uttalar sina stora bekymmer över att anslaget
skulle bli så litet. Han ställde en trängande begäran till mig, att jag
skulle frambära denna motion, vilket jag gjort. Jag skulle nu på det varmaste
vilja hemställa, att kammaren ville behjärta denna motion och giva det anslag
som däri är begärt, och som är mycket begränsat i förhållande till det behov
som föreligger. När bonden däruppe går genom sina skogsparker och hör det
vemodiga suset i trädens kronor, så kanske han frågar sig: »Vi suckar det så

tungt uti skogen?» Då hoppas jag, att han icke får det svaret, att det beror
därpå, att man från statsmakternas sida inte velat verksamt stödja arbetet för
skogsvården.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Herr Boberg erinrade om att frågan

var under utredning, och att man snart kunde vänta ett förslag till sådan
ändring, att det bleve skogsvårdsavgifter även i lappmarkerna. Jag vill nu
icke uttala mig så bestämt i den saken. Det är så omtvistat, huruvida ändring
bör göras i den nu gällande Lapplandslagen, varigenom han hoppades få skogsvårdsavgifter
från detta område. Det råder så pass delade meningar om den
saken, att det kan dröja åtskilliga år, innan det kan bliva ett beslut i den
frågan. Då det nu emellertid är nödvändigt att göra något för skogsvården i
dessa trakter, har jag jämte herr Hellström ansett, att man kunde gå med på
förslaget att anvisa 50,000 kronor i år, så att man skulle kunna få verksamheten
något mera i gång. Jag hoppas, att kammaren går med på förslaget. Men
för den händelse kammaren skulle avslå detsamma, ber jag, då jag ser herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet här närvarande, att till herr
statsrådet få hemställa, att han nästa år vill göra framställning om anslagets
höjning, ty det är väl knappt troligt, att man under de närmaste åren kan
vänta några nämnvärda inkomster av skogsvårdsavgifter i lappmarken.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Boberg: Herr talman! Eftersom kammaren är så glest besatt, ber

jag att få göra de närvarande uppmärksamma på, att av utskottets medlemmar

Lördagen den 20 mars f. in.

53 Nr 1».

hava 14 ställt sig på utskottets sida och att det endast är 2 norrlandsrepresentanter
som haft en avvikande mening. Jag kallar nu utskottets ärade vice
ordförande även för norrlandsrepresentant, därför att han, även om han bor i
Stockholm, har politisk hemortsrätt i Norrland och alltid varmt förfäktar Norrlands
intresse, vilket ju hedrar honom; men vi hava också intressen från andra
landskap, där det suckar lika tungt i skogen, och vi få se till, att skogen i
Norrland icke kommer att sucka över oss för den lätthet vi ha att bevilja
anslag dit, bara de där ha goda representanter, som i riksdagen tala för
Norrland.

Herr Pers: Jag är varken norrlänning eller norrlandsrepresentant, men

kan ändå fatta, att det är goda skäl, som tala för bifall till den här föreliggande
reservationen. Jag kan icke heller tala så poetiskt som herr Bergqvist,
men jag vill erinra om1, att de trakter, där dessa skogar ligga, äro ytterst
klent ställda trakter. De äro bland de allra fattigaste trakterna; befolkningen
har att kämpa med en mycket karg natur, man har långt till kommunikationerna
och är mycket beroende av att något arbete kan erhållas i skogarna.
Det gäller ett skogsområde på 180 kvadratmil, som ligger upp emot
fjällgränsen. Jag vågar för min del tro, att kammaren skulle hedra sig genom
att bifalla reservationen.

Med herr Pers förenade sig herrar Lindhagen och von Stockenström.

Herr statsrådet Linders: Jag ber att få säga ett par ord i anledning av

den debatt som förekommit.

Det är givet, att ur vissa synpunkter det kan sägas mycket vackra ord till
förmån för den begärda förhöjningen av detta anslag, till förmån för de trakter,
som här äro i fråga, och det är alldeles riktigt, såsom herr Pers sade, att
det här rör sig om mycket fattiga trakter. Men dessa fattiga trakters rikedom
äro deras skogar, de utgöra en möjlighet för folket att där bygga och bo,
och därför får man lov att taga saken med en viss varsamhet. Jag har icke
ansett det nödvändigt att begära ett högre anslag i avvaktan på den nya lagstiftningen.
För närvarande är någon reproduktionsskyldighet icke föreskriven
i avseende å dessa områden men den var avsedd att införas i det förslag, som är
under utarbetande. Det är nog icke så mycket ändringen överhuvud i den
lagstiftning, som gäller för dessa områden, som tvisten gäller, som icke mera
hur långt man skall gå. Det är fråga om att få in den allmänna skogsvårdslagstiftningens
bestämmelser om reproduktionsskyldigheten för dessa landsändar,
och att genom skogsvårdsavgifter för alla inom detta område, varigenom
rikligare medel för skogsvårdande åtgärder skulle erhållas, tror jag
icke det är värt att genom vissa anslagsåtgärder pressa allt för hårt på,
sa att man allt för mycket ruckar på skogsbeståndet. Jag tror, att Kungl.
Maj:t har käft goda skäl för att, med hänsyn till en blivande lagstiftning,
iakttaga en viss försiktighet i fråga om detta anslags storlek.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 124 och 125.

Lades till handlingarna.

Anslag till
skogsvård å
enskildas
skogar i lapp*
markerna
m. m.
(Forts.)

Nr 19. 54

Lördagen den 20 mars f. m

Punkterna 126—128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 129—131.

Lades till handlingarna.

Punkterna 132—147.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 148.

Lades till handlingarna.

Punkten 149.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkten 151.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 209, med förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av
fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning
så ock att i visst fall upplåta mark till gata;

nr 210, med förslag till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och
jordavsöndring m. m.;

nr 212, angående anslag till offentliga arbetsförmedlingen i riket in. in.;
samt

nr 213, angående anslag för bekämpande av arbetslösheten.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden; samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av
villkoren för lån från Norrbottens nybyggeslånefond m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 211,
med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning
av förstnämnda lag, m. m.

Lördagen den 20 mars f. m.

55 Nr i!).

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner angående expropriationslagstiftning för främjande av kolonisationen
dels i Norrland och Dalarna, dels ock i södra och mellersta delarna av
riket.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionerna nr 176 och 177 i andra kammaren av herr
Ilerou m. fl.

I motionen nr 176 hade hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att det av norrlandskommittén framlagda kravet på en expropriationslagstiftning
såsom stöd för angelägenheten att i Norrland och Dalarna på
bolags och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk måtte snarast upptagas
till behandling och föranleda eu proposition till riksdagen.

I motionen nr 177 hade hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar om en
expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket, såsom stöd
för strävandet att därstädes å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda
jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling
och föranleda en proposition till riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Lindhagen, som på anförda
skäl hemställt om bifall

A) till motionen nr 176;

B) till motionen nr 177;

Herr Lindhagen: Ifrågavarande motioner ha samma lydelse som av mig
förra året framförda motioner i förevarande ämnen. Nu har utskottet ansett
att det för handen förevarande läget icke ägnade sig för att upptaga saken
till behandling. För min del har jag, såsom jag ofta får tillfälle att betona,
en motsatt uppfattning om läget, nämligen att detsamma innefattar en ofantlig
uppfordran att rida spärr mot den motsatta uppfattningen så mycket som
möjligt. Meningarna äro ju olika, men det här, det är min mening.

Jag fäster uppmärksamheten på att det gäller den gamla frågan om skapande
av nya jordbruk på enskild mark. Kronans mark är redan långt tagen i anspråk
och prästgårdsjordarna äro sparsamma, men däremot ligga stora komplexer
av odlingsmark på enskilt område oåtkomliga, praktiskt taget, därför
att jordägaren håller sin hand över dem, så att man icke kan komma åt desamma.
Nu är saken avförd från dagordningen på många sätt, men utskottet
har i alla fall uttalat något om själva saken, och jag måste på två huvudpunkter
upprepa min ständiga gensaga mot ett åskådningssätt, som är ägnat
att föra dessa frågor alldeles på villovägar.

Först upprepar jag mitt påstående, att det ingalunda huvudsakligen gäller
att nu giva anvisning på »vissa trakter» där förutsättningarna för en framgångsrik
kolonisation föreligga. Man kan icke precis om Norrland säga, att
det kan utnyttjas såsom prärierna i Nordamerika, där man på vissa trakter kan
anlägga stora, sammanhängande kolonier. Det är icke så i vårt land, och
varför skall man icke taga vårt land så som det är: nämligen en liten teg här
och en där, en bergbacke här och en där samt en liten mosse här och en
där. Man må gärna också skaffa plats för många kolonat i ett sammanmanhang,
där det finnes tillräcklig odlingsbar mark och i övrigt lämpliga för -

Om expropriationslag
stiftning
för främjande.
av kolonisationen.

Kr 19. 56

Lördagen den 20 mars f. m.

Om ex- hållanden, men huvudpunkten är dock att tillvarataga de små lägenheterna,
Pl°PHiftviT'' var befinna sig. Det ser nästan ut, som om utskottet med sin framställning
för^främjande blott åsyftade att få en förevändning att komma ifrån en expropriationslag
av kolonisa- såsom den yttersta bakgrunden för det hela. Det är karakteristiskt, att när
tiomn. norrlandskommitténs tre s. k. bolagsrepresentanter skulle anföra skäl mot kom(Forts.
) mitténs förslag till expropriationslag, sade de: det är väl icke oundgängligen
nödvändigt, att den jordbehövande erhåller sin odlingsjord just i den socken
eller by, där han är boende; om man icke uppställer sådana anspråk skulle det
nog ej, sade de, visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla jord. Med
andra ord: Där större arealer finnas tillgängliga, dit skall man flytta de jordsökande
från de avlägsnaste trakter. Men det går icke i verkligheten. När det
koloniseras i ett land som vårt, måste det göras efter gammal svensk ordning
och lägenhet; man utgår från den bygd, där man bor helst från föräldrahemmet
och bryter bygd i närheten med stöd av sina relationer. Det är det billigaste
för det allmänna liksom även det billigaste och lättast överkomliga för
den enskilde. Man skall icke konstruera fram en möjlighet för folket, att lyfta
på vingarna och flyga bort till avlägsna trakter för att där sätta sig i besittning
av mycken mark.

Men skall man kunna tillgodogöra sig den enskilda marktillgången på de
olika orterna, så är en expropriationslag nödvändig att ha i bakgrunden. Det
är bedrövligt, att man icke vill erkänna detta och göra slag i saken och att
man icke kan få regeringen att sätta upp detta såsom en oundgänglig betingelse
för att få till stånd rimliga frivilliga uppgörelser.

Den andra erinran är den där berömda »frivilligheten». Man kan icke begära,
att de stora godsägarna, de stora bolagen skola vara filantroper, så att de frivilligt
avstå tillräckligt med mark och tillräckligt välbelägen mark samt göra
det på sådana villkor, som äro behövliga, utan att de bli tvungna till det på ett
eller annat sätt; de böra veta att om de icke göra det rimliga — något annat
begäres ej — frivilligt, tar expropriationslagen vid. Men under hela denna
tiden har man icke någon lag, som säger ifrån, huru och under vilka villkor den
frivilliga jordupplåtelsen skall ske. Så länge sådan lag icke finnes, är frivilligheten
väsentligen icke annat än en förevändning att komma undan densamma.
Därtill bereder frivilligheten uppskov för jordägaren att hinna ordna så.
att utbrytningarna bli för honom fördelaktiga, men från allmän och social
synpunkt ofördelaktiga.

Vad jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på är, att mera ingående förslag
framlagts av norrlandskommittén, av värmlandsundersökningen och av
jordkommissionen samt att efter långvarigt arbete och med kostnader
för staten. Då skall väl regeringen taga position till dessa förslag och säga
från: så vill vi ha det och så vill vi icke ha det, samt framlägga ett regeringens
förslag. — Man kan ju var och eu ha sin mening och behöver icke på
grund av olika åsikter bli förargade på varandra, och så tycker jag dessutom
att justitieministern kunde vara snäll och höra på vad jag säger i stället för
att fördjupa sig i samtal med herr v. Stockenström, eftersom det egentligen
öro vi två, statsrådet och jag, som samspråka. (Statsrådet uppstod nu och tog
plats på statsrådsbänken.)

Nu har det inrättats en jordkommitté med uppdrag att bearbeta förslagen
på något sätt. De ursprungliga förslagsställarna bli aldrig tillfrågade om
något, och de kunna därför ej heller försvara sina förslag: de anses kanske
farliga, de driva möjligen för vitt gående påståenden m. m. Men den kunskap,
som till äventyrs förvärvats under lång tid, kommer till ingen nytta.
Det gäller här i stället att kompromissa hop någonting. Den nu tillsatta
jordberedningen tycks hava till uppgift att försämra den jordkommissions
förslag så långt det behövs för att få något, som även de konservativa äro

Lördagen den 20 mars f. m.

57 Nr 10.

nöjda med. Då är man så förfärligt rädd för rådplägning med ledamöterna
i jordkommissionens majoritet, och då får man stå i stället på detta sätt och
framföra sina erinringar.

Det är nu tre beklagansvärda människor som skola undersöka, om det
finns möjlighet för frivillig utbrytning, och detta skall omfatta utbrytning
av arrendejordbruk samt av jord för bildande av nya jordbruk. Om jag håller
mig till arrendejordbruken, frågade jag en av dessa personer, byråchefen
Hamrin, om det fanns några instruktioner gående ut på att sätta upp vissa
sociala villkor för utbrytning, såsom att betalning ej skall behöva givas
för arrendatorernas odlingar eller att den arrendator, som sitter på jordbruket,
har företrädesrätt och icke får kastas ut för en främmande köpare, samt
att arrendat.orn skall kunna välja sin tid, då han kan gå i land med att övertaga
lantbruket. Nej, svarade han, det hade de icke, och det sjmtes honom
oriktigt att uppställa sådana villkor. Förmodligen föreligger här ett förbiseende.
Det verkar emellertid som om statsmakterna skulle gå ikring och
uppmana jordägarna att påskynda upplåtelserna, innan det kommer en lagstiftning
om sådana villkor, som göra utbrytningarna även socialt rättvisa.

Jag hade icke tänkt att väcka denna motion i år, men så framkom den i
andra kammaren. Regeringens jordpolitik sitter nu i högsätet och vid sådant
förhållande kunde man knappast räkna på understöd ens av socialdemokraterna.
På andra håll är man nöjd med vad som sker. Hade jag väckt en
motion, hade ett sammanbrott inträffat och en allmän uppslutning kring det
nuvarande läget ägt rum.

Emellertid yrkar jag nu bifall först till motionen 176 och sedan till motionen
177 och anhåller om särskilda propositioner på vardera av dessa. I
övrigt åberopar jag bilagan till min reservation, som innefattar den reservation,
vilken vi avgåvo i fjol. Då var jag icke så ensam. I år är det utom
mig blott herr Hage, som avgivit en blank reservation. Man vet icke, vad
den innebär, jag har aldrig skrivit en blank reservation annat än en gång,
tror jag, när jag icke hunnit med att utveckla min ståndpunkt. Förra året
var det utom mig herrar Linder, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i
Skönsberg och Pettersson i Hällbacken som reserverade sig. En fylligare
representation således för vad dock är oundgängligt och förr eller senare
måste komma.

I detta anförande instämde herr Lntcrkort.

Herr statsrådet Nothin: Jag är av den meningen, att man från rege ringsbänken

såsom regel icke bör deltaga i omröstningarna eller debatterna
rörande yrkanden om skrivelser till Kungl. Maj :t, som framställts i enskilda
motioner. Då jag nu tagit till orda, är det ej för att yttra mig i sakfrågan
utan för att bemöta den förebråelse, herr Lindhagen riktat mot mig för att
det icke framlagts förslag om en expropriationslag.

I den till utskottsutlåtandet fogade reservationen säger herr Lindhagen:
»Beträffande utbrytningen av arrendejordbruk skall nu även den i strid mot
alla naturlagar främjas genom frivilliga erbjudanden utan stöd av expropriationslag.
» Jag vill då erinra därom, att denna fråga var före för två
år sedan i riksdagen och då skrevs det i en motion på följande sätt: »I fråga
om enskild jord lärer i främsta rummet böra försökas att genom frivilliga
avtal — vare sig dessa ingås av organ för det allmänna eller direkt av enskilda
jordbrukare, med eller utan det allmännas bemedling, såsom köpare
anskaffa erforderlig jord. För närvarande torde mångenstädes på detta sätt
kunna beredas tillgång till behövlig jord.» Denna motion, som pekar på frivilliga
avtal såsom den väg man först har att söka komma fram på, är un -

Om expropriationlag
silfIning
för främjande
av koloni.saticncn.

(Forts.)

Nr 19. 58

Lördagen den 20 mars f. m.

Om ex- dertecknad av bland andra — Carl Lindhagen. Enligt de tankar, som äro
propnaUons- anvisade i motionen, har regeringen nu på hemställan av jordbruksministern
för främjande igångsatt ifrågavarande undersökningar om frivillig upplåtelse av jord.
av kolonisa tioncn.

Herr Westman: Herr talman! Jag skall be att endast med några ord få
(Forts.) förklara den ståndpunkt, utskottet intagit i denna fråga. Utskottets förslag
innebär endast, att utskottet har ansett, att det icke finnes något skäl för riksdagen
att nu i år skriva till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t
skulle framlägga något förslag till expropriationslagstiftning för att främja den
kolonisationsfråga, som motionerna avse att föra framåt.

Anledningen till att utskottet har ställt sig på denna ståndpunkt är, att riksdagen
i fjol avlät två skrivelser till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
i den fråga, som nu är före. I dessa skrivelser angav riksdagen en viss arbetsordning,
som riksdagen ansåg böra följas vid utredningsarbetet. När sedermera
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i somras tillkallade de sakkunniga
och gav dem instruktioner, följde statsrådet därvid de anvisningar,
som riksdagen hade lämnat i sina skrivelser. Den arbetsordning, som på detta
sätt kommit till stånd, är, att man först vill utreda, vilka möjligheter som
finnas att utan tvångslagstiftning få fram jord för det ändamål, varom här
är fråga. Man vill då vid den pågående undersökningen till en början utreda,
i vilken utsträckning det finns möjligheter att förvärva, jord i den öppna marknaden.
Herr Lindhagen hyste ju .stora farhågor för att den utredning, som
sålunda har igångsatts i detta avseende, skulle komma att gå efter riktlinjer,
som han ansåg vara mera amerikanska än svenska. Han trodde, att det här
skulle bli fråga om att verkställa en utredning av samma slag, som om det
vore fråga om att få till stånd en amerikansk kolonisation på prärierna. Men
om herr Lindhagen verkligen läser de anvisningaT för utredningen, som statsrådet
lämnat och som återfinnas på sid. 11 i utskottets utlåtande, finner herr
Lindhagen nog, att meningen är, att de nybyggen, varom här är fråga, skulle
anläggas i mera bebyggda trakter av vårt land. Det .står där, att man skall
utöver de rena jordbrukssynpunkterna ägna uppmärksamhet jämväl åt frågan
om möjlighet för vederbörande kolonister att erhålla biförtjänster. Sådana erhåller
man naturligtvis icke i ödemarkerna. Jag tror alltså icke, att de farhågor,
som herr Lindhagen uttalade i detta avseende och som för honom voro
en anledning att framställa sitt yrkande, äro grundade.

Den undersökning, som nu pågår, skall vidare avse att utfinna lämpliga
former och medel för statens understödjande verksamhet med avseende på kolonisation
på frivillighetens väg. Statsrådet har, när han angav dessa direktiv
för de sakkunniga, uttalat, att han önskade så snart som möjligt föra denna
fråga fram till en praktisk lö.sning. Jag tror verkligen, att man kan våga
hysa den förhoppningen, att när denna utredning inom kort föreligger, det skall
visa sig, att den för frågan framåt och att den ingalunda är, såsom herr Lindhagen
uttryckte sig, en förevändning för att förhala frågan och hålla den
undan.

Emellertid ingår det i den arbetsordning, som nu följes, att medan de utredningar,
varom jag förut talat, pågå, skall man icke upptaga till behandling
frågan om en expropriationslagstiftning. När statsrådet ställt sig på
denna ståndpunkt, har han därvid följt riksdagens uttalande. Jag måste säga,
att, såvitt jag kan förstå, är denna ståndpunkt både teoretiskt och praktiskt
riktig. Ty man måste väl först ha klart för sig, i vilken utsträckning och
under vilka förutsättningar en expropriationslagstiftning bör tillgripas, innan
man ger sig till att utforma reglerna för densamma.

Då nu ett bifall till herr Lindhagens yrkande skulle innebära, att man skulle
bryta sönder den arbetsordning, som riksdagen i fjol angav och som Kungl.

Lördagen den 20 mars f. in.

59 Nr 19.

Maj :t liar följt, och då detta enligt min uppfattning skulle vara ägnat att skada
den fråga, som herr Lindhagen så varmt intresserar sig för, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Om crpropriationslagstiftning

för främjande
av kolonisationen.

Herr von Stoekenström: Herr talman! Den utredning av kolonisations- (Forts.)

frågan, som nu är igångsatt, har ju egentligen tillkommit på initiativ av herr
Lindhagen, som förra året väckte en motion, syftande till åtgärder i sådan
riktning. Riksdagen avlät en skrivelse till regeringen, och särskilda sakkunniga
blevo tillkallade. Nu ser det ut, som om herr lindhagen icke vore vidare
glad åt hela den utveckling, frågan härmed tagit. Herr Lindhagen misstänker,
att detta skall leda till ett sammanstörtande i stället för ett framsteg.

Han yttrar, att det tillsättes nya jordberedningar med instruktion i själva verket
att söka åstadkomma försämring i de förslag, som tidigare från ett par håll
framkommit. Denna anklagelse riktar sig väl närmast mot regeringen. Jag
har ingen anledning att gå närmare in på den saken. Men det är ju icke roligt
att höra så ovänliga ord om regeringen uttalas från herr Lindhagens sida. Som
jag har kommit att deltaga i de sakkunnigas arbete, vill jag emellertid säga,
att inte ha vi uppfattat instruktionen på det sättet, att meningen skulle vara
att åstadkomma försämringar i tidigare framställda förslag, så att de skulle
kunna accepteras av de olika partierna i riksdagen. Yi ha inte gått till vårt arbete
med sådana partipolitiska och taktiska synpunkter för ögonen — det kan
jag försäkra herr Lindhagen — utan vi vilja försöka komma fram till praktiska
resultat och bedöma alla frågor rent sakligt.

1925 års kolonisationssakkunniga hava redan hunnit med en hel del arbete
— om resultatet varken kan eller vill jag nu uttala mig närmare. Men jag
kan måhända i alla fall redan nu vid detta tillfälle säga ett par ord om hur
arbetet lagts.

På grund av den instruktion, som lämnats, hava de sakkunniga till en början
inriktat sig på att få till stånd en undersökning rörande frågan, hur mycket
odlingsbar jord det finnes och var den finnes. Man har med ledning av
tidigare verkställda undersökningar och även genom hänvändelser till hushållningssällskap,
egnahemsnämnder, konsulenter m. fl. tjänstemän och myndigheter
försökt komma fram till en så noggrann inventering av den odlingsbara
jorden som möjligt. Jag vill härvid betona, att man inte bara strävar efter att
få reda på stora sammanhängande odlingsområden — det var väl sådana, tänker
jag, som herr Lindhagen syftade på, när han talade om prärier — utan
även smärre odlingsområden ute i bygderna. Jag är överens med herr Lindhagen
om vikten och önskvärdheten av att man får reda på odlingsbar jord på
så många ställen som möjligt, och jag är ense med honom om att det för den jordsökande
är av utomordentlig vikt, att han kan komma åt jord, som icke är alltför
avlägsen, utan helst belägen inom hans egen hemtrakt.

Detta om den ena sidan av de sakkunnigas arbete. Den andra sidan avser
att söka åstadkomma effektiva organ, som kunna hava hand om hela kolonisationsverksamheten.
Det är ju så, att egnahemsrörelsen huvudsakligen haft till
uppgift att förmedla egnahemslån — däremot i mindre grad att bedriva verklig
jordförmedling och jordanskaffning. Men det är just på detta område, som
jag tror, att en hel del åtgärder behöva vidtagas. Utan att närmare gå in på
denna sak vill jag säga, att kommitterade redan nu hava grundligt genomdiskuterat
hela denna organisationsfråga, hur man skall kunna uti bygderna tillskapa
effektiva organ för att uppbringa jord och handhava hela kolonisationsarbetet.
Vi hava även haft under övervägande frågan, hur dessa lokala organ
eventuellt skulle kunna sammanknytas. Det är saker, som jag inte nu skall
gå in på.

Nr 1!>. 60

Lördagen den 20 mars f. m.

prowiatiöns , ,Ja? har med dessa ord bara velat antyda, att man har angripit hela
lagstiftning kolomsationsproblemet från flera olika sidor. Jag vill uttala den förhoppninför
främjande gen, att man snart skall komma till några resultat och lägga fram dem till
av kolonim- vidare prövning. Om vi kunna lyckas tillfredsställa herr Lindhagen i detta
iwner, avseende, vågar jag icke uttala mig om. Det vill förefalla mig, som om herr
Lindhagen tyvärr lede av vissa föreställningar — jag skulle nästan kunna säga
tvångsföreställningar — om de av regeringen tillsatta jordberedningarna. Men
det kan också hända, att om man kan anvisa åtgärder, som föra frågan framåt,
komma även dessa föreställningmr att så småningom vika.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Gentemot justitieministern vill jag erinra om att jag

bär aldrig någon enda gång fallit tillhaka på endast frivilliga underhandlingar.
Vi hava alltid sagt, såsom även Norrlandskommittén framhöll, att man
skall företaga frivilliga underhandlingar, men bakom dessa skall stå en expropriationslag.
Det var ju också detta, som framhölls mycket utförligt i en
vidlyftig reservation till utskottsbetänkande! i fjol, för att inte tala om min
motion, som helt och hållet gick ut på denna sak. År 1904, då Norrlandskommittén
framlade sitt förslag — alltså för 22 år sedan, herr justitieminister —
voro fyra konservativa och fyra liberala ledamöter av kommittén fullkomligt
eniga om att det vore inte värt att tala om dylika frivilliga uppgörelser, om
det skulle bli några rationella åtgärder, så framt man icke hade en expropriationslag
bakom. Nu ha 22 år förflutit, och nu har Sisyfusstenen rullat totalt
ned. De dåtida konservativa äro helt och hållet bortspolade, och det har kommit
även i övrigt ett annat släkte i stället. Detsamma är numera förhållandet
även med de liberala, såsom vi just hörde av den föregående talaren, vilken alltid
kämpat emot en expropriationslag, som man på de håll, som man kallar de
borgerliga, absolut inte skulle kunna vara med om. Det var en tid, då detta
icke var eu borgerlig fråga eller en socialdemokratisk fråga, utan en mänsklig
fråga. Det gällde då människors rätt till jord, om de icke hade någon jord, och
att de, som hade jord men icke kunde bruka den, utan lade en död hand över
jorden, icke skulle ha rättighet att hålla på den, utan få avstå jorden mot betalning;
då skulle de också kunna använda kapitalet bättre i sin egen rörelse
än om man läte odlingsbar jord ligga död.

Den fråga, som jag egentligen framför allt ville ha svar på, det är, vilka
instruktioner de tre underhandlarna ha, som skola hos bolagen undersöka, om
dessa äro villiga att avstå någon jord. År det icke några betingelser, som de
skola fästa vid ett dylikt avstående av jord? Eller skola de bara gå omkring
och säga: Ni kunna gärna sälja eder jord, annars blir det kanske en expropriationslag.
Och så skynda sig bolagen att sälja jord på ett ofördelaktigt
sätt: ofördelaktigt för de nya jordbruken, ofördelaktigt för den sociala rättvisan.

Denna fråga får man aldrig något svar på. Det är förmodligen en sjuk
sak. Jag skulle vilja fråga, om justitieministern ville meddela, om dessa
underhandlare fått någon instruktion, exempelvis om att arrendatorerna
icke skola behöva betala för sina egna odlingar eller sina förfäders odlingar —
en fråga, som för arrendatorerna i alla tider har haft den största betydelse —
om att den arrendator, som sitter i arrendet skall ha företrädesrätt att förvärva
jorden och göra det på den tid, som passar honom, med mera dylikt.

Ja, herr talman, justitieministern svarar ingenting; den som tiger han samtycker.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas

Lördagen den 20 mars f. m

Öl Nr 1!».

särskilt angående utskottets hemställan, i vad den rörde motionen 11:176, Om eroch
särskilt beträffande samma hemställan, såvitt anginge motionen II: 177.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet hemställt,
i vad rörde motionen II: 176, samt vidare på bifall till nämnda mo- tioven.
tion; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med (Korts.)
övervägande ja besvarad.

Vid härefter gjorda propositioner, dels på bifall till utskottets hemställan,
såvitt anginge motionen II: 177, dels ock på bifall till denna motion, bifölls
utskottets hemställan.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckta Ang.

motioner angående lagstiftning om förbättring av ofullständiga jordbruk, lagstiftning om

förbättring av

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till ofullständiga
lagutskott hänvisade motionen nr 135 i första kammaren av herr Lindhagen •>or ru"
och motionen nr 178 i andra kammaren av herr Herou m. fl.

I motionerna hade yrkats, att riksdagen ville anhålla hos Kungl. Maj :t att,
på sätt norrlandskommittén och jordkommissionen ansett nödigt, måtte övervägas
och för riksdagen framläggas förslag till lagstiftning om förbättringen
ofullständiga jordbruk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Lindhagen, som på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte bifalla motionerna.

Herr Lindhagen: Nu gäller det en under jordfrågans behandling länge

förbisedd angelägenhet, som vi i alla fall icke komma förbi och vilken Norrlandskommittén
även ägnat sin uppmärksamhet. Det är frågan om komplettering
av ofullständiga jordbruk. Närmast har man därvid syftat på alla de
arrendejordbruk, som bolagen i Norrland och Dalarna i äldre tider utskiftat
på ett otillfredsställande sätt, såsom även Norrlandskommittén har fästat
uppmärksamheten på. Sedan ha under årens lopp ytterligare dylika utbrytning
ärt rum vid olika tillfällen. Under debatten i denna fråga i år i andra
lagutskottet var det en representant för Södermanland — den talare,
som nyss hade ordet — ävensom en representant för Västergötland, som
har sin plats i andra kammaren, som vitsordade, att de hade kännedom om
att utbrytningar av arrendejordbruk i stor utsträckning påginge. Vi se ock
nu, hur bolagen uppsökas av representanter för statsmakterna, som vilja förmå
dem att frivilligt utbryta jordbruk. När man då icke har något annat hot
bakom denna uppmaning än att, om icke utbrytning frivilligt kommer till
stånd, blir det en expropriationslag, så skynda de sig säkerligen att bryta ut
ytterligare jordbruk på ett ofördelaktigt sätt — på ett socialt orättvist och
nationalekonomiskt ofullständigt sätt. Vi få alltså här ytterligare en mängd
jordbruk, som måste kompletteras, för att de skola rimligen kunna föda sin
man •—• allt detta på grund av statsmakternas brist på kraft att ordna dessa
förhållanden i tid på ett lämpligt sätt. Det bör vara givet, att det inte finns
någon möjlighet att åstadkomma någonting sådant utan en expropriationslag
såsom yttersta medel. Man må gärna börja kompletteringen med norrländska
utbrytningar, ty där ha statsmakterna en ännu större befogenhet, eftersom

Nr 15). 62

Lördagen den 20 mars f. m.

Ang.

lagstiftning om
förbättring av
ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)

staten där genom avvittringen skänkt marken till bondeklassen för hemmanens
upprätthållande och utökning.

När nu mot dessa tydligt angivna avsikter kronans gåva har gått bort från
jordbruken, så att de små tegarna, som utbrutits, egentligen bara äro fattiga
torpägor med ingen eller obetydlig skog till, är det väl icke mer än en riktig
statshandling att åtminstone söka återbörda så mycket som här ifrågasattes
av denna gyllena skog, som kronan skänkte på ett ofullkomligt sätt, utan
att tänka sig närmare för, till en samhällsklass, från vilken den sedan gått ur
händerna. Men för det ändamålet behövs det också en expropriationslag.
Norrlandskommitténs majoritet av konservativa och liberala ledamöter arbe -

tade ganska länge just på en sådan expropriationslag, men så ansågo de fyra
konservativa ledamöterna slutligen, att de icke rådde med så mycket på en
gång, och de fruktade väl också för den dåvarande första kammaren. Det
skrevs därför i motiven, att man fick taga upp denna sak vid ett senare tillfälle,
och de nöjde sig tills vidare med expropriation av odlingsmark för nya
jordbruk. De sade alltså, att de överlämnade åt dem som kommo efter att
taga upp den andra frågan.

Nu ha vi hunnit så pass långt fram, att tiden kan vara inne att taga upp
denna fråga efter norrlandskommitténs anvisning, och det är därför den
väckts vid ett par, tre riksdagar och återkommer nu. I år har även jag för
min del utom motionärer i andra kammaren upptagit den, ty jag trodde —
d. v. s. jag trodde det inte, herr talman — men principiellt ansåg jag, att den
borde ligga bra till vid denna riksdag. Ty nu skola vi ordna skifteslagstiftningen,
och då bör det väl finnas mentalitet, som det kallas, över hela riksdagen
för en sådan sak som att även de jordbruk, vilka blivit ofullkomligt
utbrutna, genom statsmakternas åtgöranden skola kunna sättas i ett passabelt
skick. Jag visste mycket väl, att det icke skulle intressera kamrarna, ty
allt är nu i jordfrågan »frivillighet» samt uppskov och hat mot alla slags
expropriationslagar, som dock ensamma kunna utgöra ångan för en framfärd.
Dessa saker behandlas, som om man ville föra statsskeppet fram på området
genom att paddla med åror i stället för att lägga kraft vid rodret och fart i
ångmaskinen.

Jag yrkar alltså bifall till motionerna.

Herr Westman: Om man läser motionen, sådan den föreligger väckt av

herr Lindhagen, finner man, att den i mycket stor utsträckning rör frågor, som
nu ligga under prövning av det särskilda utskott, vilket har att behandla Kungl.
Maj :ts proposition om jorddelning. Redan av det skälet är det icke lämpligt
att bifalla herr Lindhagens motion med det yrkande, som däri framställts.

Jag vill för övrigt erinra därom, att man endast behöver helt flyktigt bläddra
i Kungl. Maj :ts proposition om jorddelning och dess bipropositioner för att finna,
att det är alldeles omöjligt att bilda sig en föreställning om den utsträckning
och det innehåll, som borde givas åt en expropriationslagstiftning för att
nå herr Lindhagens syfte att komplettera ofullständiga jordbruk, förrän man
fått se vilket öde, som Kungl. Maj :ts proposition nr 38 får vid innevarande
riksdag.

Härtill komma nu dessutom de skäl, som jag förut anfört vid behandlingen
av det föregående betänkandet, för att riksdagen i år ej heller bör avlåta någon
skrivelse i det ärende, som nu skall avgöras. Saken är nämligen den, att frågan
om komplettering av ofullständiga jordbruk är under utredning av sakkunniga
i samband med de frågor, som behandlades i utskottets föregående betänkande,
och det är ju givet, att samma arbetsordning bör följas i båda dessa fall.

Med stöd av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hem si alla n.

Lördagen den 20 mars f. m. G 3

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och anförde: Jag vill bara säga,
att jag i alla fall har gjort, vad jag kunnat.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning av
väckta motioner angående ändring i gällande bestämmelser om förlust av
rösträtt på grund av uraktlåten skattebetalning m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna i första kammaren nr 158 av herr Alexander Nilsson
m. fl. och i andra kammaren nr 208 av herrar Olsson i Kullenbergstorp
och Johansson i Kälkebo, dels de likalydande motionerna i första kammaren
nr 159 av herr Alexander Nilsson m. fl. och i andra kammaren nr 209 av herrar
Olsson i Kullenbergstorp och Johansson i Kälkebo, dels ock motionen i
andra kammaren nr 30 av herr Lindman m. fl.

I motionerna I: 158 och II: 208 hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville i samband med pågående
utredning om sättet för en rationell skatteuppbörd jämväl verkställa
utredning om och därefter för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
av riksdagsordningens föreskrifter, att dels fullgjord skattebetalningsplikt
gjordes till villkor för politisk rösträtt och valbarhet, dels därvid undantoges
de, som drabbats av oförvållad oförmåga att betala påförda utskylder.

I motionerna I: 159 och II: 209 hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville i samband med pågående
utredning om sättet för en rationell skatteuppbörd jämväl verkställa
utredning om och därefter för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
i förordningarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm,
att dels för kommunal rösträtt och valbarhet fordrades att påförda till
betalning förfallna utskylder för senast förflutna tre kalenderår skulle vara
guldna, dels därvid undantoges de, som drabbats av oförvållad oförmåga att
betala påförda kommunalutskylder.

I motionen II: 30 hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta

1) att giva stadgandet angående det kommunala utskyldsstrecket följande
ändrade lydelse i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet av
den 21 mars 1862:

§ 8.

Rättighet att deltaga-----års ålder. Sådan rättighet må dock ej

utövas av den, som

a) är omyndig förklarad,

b) är i konkurstillstånd,

c) är ■—- -— ---försörjning,

d) häftar för oguldna kommunalutskylder, vilka förfallit till betalning under
de tre sistförflutna kalenderåren,

e) är-------straffpåföljd.

Nr 19.

An/j.

lagstiftning om
förbättring av
ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)

Ang. de
8. lc. utshjldsstrerken.

Nr 19. 64

Lördagen den 20 mars f. m.

Ang. de
s. k. utskyldsslrecken.

(Forts.)

2) att motsvarande ändringar skulle vidtagas

dels i § 9 av kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad av den 21
mars 1862,

dels i § 7 av kungl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm av den 23
maj 1862,

dels ock i § 4 av kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm av den 20 november 1863.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att motionerna I: 158 och II: 208 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

2) att motionerna I: 159 och II: 209 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

3) att motionen II: 30 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar von Geijer, Stendahl, N. J. M. Svensson, Magnusson i Tumhult,
Gustafson i Kasenberg och Pehrsson i Göteborg, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen med bifall till motionen II: 30 måtte för sin del besluta

1) följande ändrade lydelse av § 8 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862:

§8.

Rättighet att deltaga---—- --— års ålder. Sådan rättighet må dock

ej utövas av den, som

a) är omyndig förklarad,

b) är i konkurstillstånd,

c) är-----—- — försörjning,

d) häftar för oguldna kommunalutskylder, vilka förfallit till betalning under
de tre sistförflutna kalenderåren,

e) är — —----straffpåföljd.

2) viss ändrad lydelse av § 9 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i
stad den 21 mars 1862;

3) viss ändrad lydelse av § 7 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm den 23 maj 1862;

4) viss ändrad lydelse av § 4 i kungl. förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

B) att riksdagen med bifall till motionerna I: 158 och II: 208 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville i samband med pågående
utredning om sättet för en rationell skatteuppbörd jämväl verkställa utredning
om och därefter för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar av riksdagsordningens
föreskrifter, att dels fullgjord skattebetalningsplikt gjordes till
villkor för politisk rösträtt och valbarhet, dels därvid undantoges de, som drabbats
av oförvållad oförmåga att betala påförda utskylder;

C) att riksdagen vid bifall till vad sålunda hemställts måtte finna motionerna
I: 159 och II: 209 härigenom besvarade; II)

II) av herrar Reuterskiöld och Svensson i Grönvik, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen ville

Lördagen den 20 mars f. m.

65 Nr li).

1) med bifall till motionerna I: 158 och II: 208 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville i samband med pågående utredning om sättets
för en rationell skatteuppbörd jämväl verkställa utredning om och därefter för
riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar av riksdagsordningens föreskrifter,
att dels fullgjord skattebetalningsplikt gjordes till villkor för politisk
rösträtt och valbarhet, dels därvid undantoges de, som drabbats av oförvållad
oförmåga att betala påförda utskylder;

2) med bifall till motionerna I: 159 och IT: 209 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville i samband med pågående utredning om sättet
för eu rationell skatteuppbörd jämväl verkställa utredning om och därefter för
riksdagen framlägga förslag till sadana ändringar i förordningarna om kommunalstyrelse
på landet, i stad och i Stockholm, att dels för kommunal rösträtt
och valbarhet fordrades att påförda till betalning förfallna utskylder för senast
förflutna tre kalenderår skulle vara guldna, dels därvid undantoges de, som
drabbats av oförvållad oförmåga att betala påförda kommunalutskylder;

3) vid bifall till vad sålunda hemställts finna motionen XX: 30 härigenom besvarad.

Herr Keuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Då jag i denna fråga är

dels motionär och dels reservant, skall jag be att få taga kammarens tid i anspråk
ett par minuter.

Det rör sig här om en gammal fråga, som Derå gånger återkommit. Den
gäller icke återinförande av skattebetalningsplikten såsom villkor för rösträtt
utan den begränsar sig till att skattebetalningsplikten skall vara fullgjord,’
dar den föreligger. Hela frågan om skattebetalningsskyldigheten såsom grund
tor rösträtten är alltså borta. Vi säga endast, att där skattebetalningsskyldighet
föreligger, skall den vara fullgjord. En annan förmodan, som jag inledningsvis
vill avvisa, då det ofta föreligger missförstånd på denna punkt,
är, att motionerna skulle avse att möjliggöra en bättre skatteuppbörd. Detta
?r sa ifrån fallet, ^att spörsmålet om skatteuppbördens effektivitet eller

icke-effektivitet enligt vårt förmenande icke sammanhänger med denna fråga,
utan vad det gäller är, huruvida det i den svenska lagstiftningen principiellt
skall erkännas eller icke erkännas, att åtnjutande av den medborgerliga rätt,
s?m. kallas rösträtt, bör vara åtföljd och kompletterad av den medborgerliga
skyldighet, som är den förnämsta, nämligen att fullgöra skattebetalningsskyldigheten,
där den föreligger.

Det har 1918 gjorts en utredning, som gång på gång åberopats. Denna utrednmg
är enligt alla sagesmäns uppgift, vilka åberopa densamma, ännu i dag
fullt bärande och riktig, och den anses hava totalt vederlagt den åsikten, att
man skulle kunna skilja mellan förvallad och oförvållad oförmåga att betala
den skatt som påförts. Utredningen 1918 sökte sig fram på två vägar för
att göra en sådan åtskillnad, då man erkände, att en dylik borde göras, för
den händelse det vore möjligt. Båda vägarna visade sig icke framkomliga.
D°enlljnfÖrdc kagge till en och samma tankegång, nämligen att den oförvallade
eller förvållade oförmågan skulle prövas i samband med röstlängdens
uppgörande, alltså i samband med frågan om rösträttens erkännande eller
icke erkännande i det särskilda fallet. Båda dessa vägar erkänna vi vara icke
framkomliga, men i. motioner har både nu och tidigare framhållits, att det
också finnes en tredje tänkbar möjlighet, nämligen att man icke sammankopplar
Pr°vningen av den oförvållade eller förvållade oförmågan med frågan om
röstlängdens uppgörande utan i stället med frågan om skatteuppbörden.

I den motion, som i år väckts i båda kamrarna och där jag hör till undertecknarna,
ha vi gått ut därifrån, att enligt Kungl. Maj:ts berättelse om vad i

Första kammarens protokoll 1926. NrlO. 5

Ang. de
. k.
atreckcn.
(Forts.)

Jir 19. 66

Lördagen den 20 mars f. m.

Ang. de
. k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

rikets styrelse sedan nästföregående lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit
en undersökning och utredning pågår angående en rationellare skatteuppbörd
och man hoppas, att denna utredning under årets lopp skall bliva färdig.
Det har då .synts oss, som om det vore ganska rimligt att i samband med denna
utredning också göra en undersökning, huruvida man icke vid en sådan rationell
skatteuppbörd skulle kunna skilja mellan oförvållad och förvållad oförmåga.
En sådan undersökning tarvar ett statistiskt material. Den tarvar några stickprov
här och var av hur den nuvarande kommunala lagstiftningen har blivit
tillämpad. Där finnes ju den bestämmelsen, att de kommunala representationerna
vid verkligt ömmande omständigheter kunna meddela befrielse från påförd
skatt. I den mån man kunde få ett material från detta område, hade man
en vida fastare grund än nu för bedömande av frågan, om man kan komma
fram på denna väg eller icke. Den väsentligaste invändning, som gjorts mot
denna väg, har varit, att man skulle få ett sådant otal ansökningar om befrielse
eller nedsättning, att de kommunala representationerna icke skulle kunna
hinna pröva dessa eller ägna dem nödig uppmärksamhet. Inom utskottet har
med avseende härpå gjorts upp ett par tabeller med statistik beträffande sådana
som varit berövade rösträtt på grund av icke fullgjord skattskyldighet.
Dessa tabeller har utskottet icke åberopat, fastän de äro uppgjorda av utskottet,
men de äro upptagna i min reservation, där herrarna finna dem på sid. 8.
De giva vid handen, att under nuvarande förhållanden antalet personer, som
icke äro röstberättigade på grund av ej fullgjord skattskyldighet är procentuellt
så lågt, att man, då antalet av dem, som på grund av oförvållad oförmåga sakna
rösträtt, måste vara ändå mindre, kan antaga, att det icke skulle möta ringaste
svårighet att nu verkställa en sådan prövning. Denna statistik bör naturligtvis
fullständigas, därest man utsträcker kravet på skattebetalning för åtnjutande
av kommunal rösträtt till att avse mer än ett år, men innan man har
en verklig sådan statistik och gjort en undersökning stickprovsvis, kan man
därom ingenting döma. Så mycket visa tabellerna, att möjligheterna för närvarande
äro ofantligt mycket större, än man förut velat medgiva.

Det förefaller oss då, som om det vore det riktigaste, att man, som jag nyss
sade, undersökte denna fråga i samband med den om en rationellare skatteuppbörd.
Mot detta kan invändas och har invänts, att en sådan undersökning lämpligare
kunde göras, sedan undersökningen om skatteuppbördens rationellare anordnande
blivit verkställd. Då har man den som utgångspunkt, och man menar,
att det kan hända, att den undersökning, som pågår, ger till resultat, att
skatteuppbörden blir så rationellt ordnad, att det praktiskt taget icke blir några
restantier. Även om man skulle hysa det sangviniska hoppet, att man skulle
vinna en sådan skatteuppbördsordning, vilket jag för min del betvivlar, kvarstår
i allt fall, att antalet personer, som skulle sakna rösträtt på grund av icke
fullgjord skattebetalning, är ganska likgiltigt. Det är själva principen det
gäller: vill man i lagen erkänna sambandet, eller vill man det icke? Därför
förefaller det mig, som om frågan har kvar sin betydelse, även om den rationellare
skatteuppbörden skulle giva vid handen, att antalet resterande högst
väsenligt minskats. Om man går ut från att man aldrig kan uppnå någon fullkomlighet,
utan att det alltid blir en sådan rest, synes det mig bliva dubbelt
arbete, om man, sedan den pågående utredningen är fullbordad, skulle börja eu
kompletterande sådan med delvis samma material och delvis liknande undersökningar.
Det vore då rimligare och riktigare att göra denna utredning i ett
sammanhang.

Detta är den grund, på vilken vi hava ställt oss, mina medreservanter och
jag och mina medmotionärer och jag. Vi ha ansett, att en positiv lagstiftning
i detta nu, som ju endast vore tänkbar beträffande den kommunala rösträtten,
icke är lämplig, därför att vi erkänna, att man måste fasthålla vid skillnaden

Lördagen den 20 mars f. m.

07 Nr 1!).

mellan iörvållad och oförvållad oförmåga, men det bör finnas en väg till dess
lösning. Under sådana förhållanden hava vi icke kunnat föreslå något annat"
än en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om den kompletterande utredning,
om vilken jag har talat.

Den kläm, i vilken min reservation utmynnar, motsvarar punkt för punkt,
vad utskottet har hemställt, men i positiv riktning. När vi då i första punkten
begära förslag till sådana ändringar i riksdagsordningens föreskrifter, att fullgjord
skattebetalningsplikt göres till villkor för politisk rösträtt och valbarhet,
ligger däri, eftersom skattebetalningsplikten upphör efter tre år, att fullgjord
skattebetalningsskyldighet bör krävas under tre år, varvid de skola undantagas,
som drabbats av oförvållad oförmåga att betala utskylderna. I andra punkten
tala vi om den kommunala rösträtten. Där finnes redan ett års fullgjord
skattebetalning stadgad som villkor. Här går yrkandet ut på en undersökning,
huruvida icke i stället, såsom förut varit fallet, tre års fullgjord skattebetalning
borde stadgas, och i samband därmed skulle naturligtvis göras den kompletterande
statistiska undersökning, som utskottet icke haft material till att
kunna gorå ens stickprovsvis. Under sådana förhållanden kommer naturligtvis
den tredje punkten att innehålla en hemställan, att riksdagen ville »vid bifall till
vad^ sålunda hemställts finna motionen II: 30 härigenom besvarad». Denna
motion går nämligen ut på en omedelbar positiv lagstiftning, som jag för min
del icke anser för närvarande vara vare sig möjlig eller lämplig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationens hemställanden i
var och en av de punkter, där utskottet förut har yrkat avslag.

Herr Svensson, Martin: Herr vice talman! Då jag jämte fem andra ledamöter
av utskottet vid detta betänkande fogat en reservation, skall jag be att
få yttra några ord. Jag vill då förutskicka den erinran, att reservationen icke
är åtföljd av någon motivering, utan endast innefattar yrkanden. Vad jag
här yttrar, är min egen uppfattning, och de övriga reservanterna kunna ju
möjligen med någon annan motivering hava kommit till samma slut som jag.

Jag vill först erinra om att vid 1918 års lagtima riksdag den dåvarande
vänsterregeringen framlade ett förslag till kommunal rösträtt, innehållande
samma bestämmelser, som nu upptagits av herr Lindman m. fl. i motionen
nr 30 i andra kammaren. Motionärernas uppfattning delades sålunda av både
liberaler och socialdemokrater på den tiden. Av anledningar, som jag icke här
behöver vidröra, förändrades regeringens ståndpunkt till urtima riksdagen
1918, så att det kommunala utskyldsstrecket i det då framlagda förslaget alldeles
strukits. Det särskilda utskottet, som hade att bereda ärendet, ingick
emellertid på en kompromiss, varigenom lagen erhöll den lydelse den för närvarande
har eller att det för erhållande av kommunal rösträtt erfordras, att vederbörande
minst ett av de tre sistförflutna åren fullgjort sin skattskyldighet
till kommunen. Därmed hade i alla fall ett erkännande givits åt principen,
att ett samband förefinnes mellan skyldigheten att fullgöra kommunalutskylder
och rösträtten. Under debatterna i riksdagen sades på vänsterhåll ifrån,
att vad som fanns kvar av det kommunala utskyldsstrecket endast var ett rudiment.
Det fanns också tre reservanter, herrar Lindman, Magnusson i Tumhult
och Pettersson i Bjälbo, som uttalade sitt ogillande av förslaget i denna
del, men som vi känna, vann utskottets förslag riksdagens bifall och blev lag.

Men redan från början var just denna punkt synnerligen omtvistad, och säkerligen
var flertalet av de röstberättigade emot att man gick så långt i fråga
om upplösande av sambandet mellan skattskyldighet och rösträtt, när det gällde
kommunalutskylderna. Denna mening, som då hystes av stora grupper medborgare,
har säkerligen fortfarande samma kraft, och det kan hända, att den

Aruj. da
k. ntskyldsstrcckcn.

(Forts.)

Nr 19. 68

Lördagen den 20 mars f. m.

Ang. de
,s\ lc. utslcyldsstrecken.

(Forts.)

omfattas med mera styrka nu än förut, sedan erfarenheten har visat, att den
nuvarande ordningen icke är lämplig. Det förefaller bl. a. fastighetsägarna,
som om det skulle vara en orättvisa, att de få garantera kommunens skatteintäkter
med fem å sex procent av fastighetens taxeringsvärde, även då fastigheten
icke lämnar någon eller någon nämnvärd inkomst, under det att andra
skattepliktiga i den utsträckning, som nu sker, kunna undandraga sig sina
kommunala utskylder, men ändock deltaga i viktiga ekonomiska avgöranden
och tillika äga rösträtt vid val av den kommunala representationen. Det är
efter min uppfattning därför icke någon obillighet, att man återgår till det
förslag, som 1918 framlades vid den lagtima riksdagen av dåvarande regeringen.

Såsom en kompensation mot det utskyldsstrek, som föreslogs och godkändes
vid urtima riksdagen 1918, framlades förslag om effektivare andrivning av utskylderna
genom införsel i lön, och det ma ju erkännas, att pa detta område
en väsentlig förbättring inträtt. De stora förväntningar, som man hyste, att
de kommunala utskylderna skulle mera ordentligt betalas, hava emellertid icke
till fullo gått i uppfyllelse. Yi ha erfarenhet av att införsel i lön gentemot
många grupper av skattskyldiga icke kan tillämpas. Den långa tid, som förflyter
från inkomstens uppbärande till skattens utkrävande, är härvid av stor
betydelse, och särskilt då arbetsmarknaden undergått_ en försämring, är det
rätt svårt att genom införsel uttaga skatterna,. Därtill kommer, att sadana
arbetare och löntagare, som ofta byta om arbetsplats och arbetsgivare, mycket
sällan kunna anträffas under sådana förhållanden, att införsel i lön ger avsett
resultat. Nu har ju ställts i utsikt, att en ny utredning skall företagas rörande
ett effektivare indrivande av skatterna, Lid denna utredning vore det skäl
att se till, hur man även från de grupper av skattskyldiga, som jag här berört,
skall kunna erhålla skatten mera effektivt än som för närvarande är förhållandet.

Ett bifall till herr Lindmans motion stöter icke på några formella eller lagtekniska
svårigheter, såvitt jag har kunnat finna, och den måste anses vara
förenad med billighet och rättvisa. Om således en lösning i enlighet med
motionen kan ske av frågan om sambandet mellan kommunalutskyldernas erläggande
och rösträtten, i vad det gäller kommunen, så har jag för min del
icke velat motsätta mig det förslag, som framburits av herr Alexander Nilsson
m. fl. i första kammaren och som upptagits av herr Reuterskiöld och hans
medreservant, nämligen om en prövning även av det politiska skattestrecket.
Om herr Lindmans motion bifalles, kommer givetvis en utredning i den riktning,
som herr Reuterskiöld har antytt, endast att omfatta det politiska utskyldsstrecket.
Om en utredning därvidlag visar, att någon framkomlig väg
står öppen, och statsmakterna gå in för en lagstiftning på området, borde det,
när det endast gäller statsskatterna, vara lämpligast, att det anförtros åt personer,
som utses av statens myndigheter, att pröva, vilka som självförvållat
eller oförvållat sakna förmåga att betala sina utskylder.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr von Geijer m. fl. och som innebär ett bifall till klämmen
i herr Reuterskiölds reservation i punkten 1), avslag i punkten 2), i punkt

3), som avser det kommunala utskyldsstrecket, bifall till herr Lindmans m. fl.
motion.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr andre vice talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående nu förevarande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Lördagen den 20 mars f. in.

Nr 19.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds denna dag avlämnade propositioner hänvisades
av dessa nr 208 till jordbruksutskottet, nr 209 och 211 till behandling*
av lagutskott samt nr 212 och 213 till statsutskottet, varemot propositionen
nr 210 nu på begäran bordlädes.

Herr von Kock avlämnade en av honom in. fl. undertecknad motion, nr 300,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning angående
moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete.

Motionen hänvisades till andra särskilda utskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 100, i anledning av Kungl. Mäj ds proposition angående bidrag till täckande
av kostnaderna för Hans Kungl. Höghet Kronprinsens och Hennes Kungl.
Höghet Kronprinsessans tillämnade besök i Amerika;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bestridande av
kostnader för anordnande av en skolstation för utbildning i undervattenssignaloch
hydrofontjänst;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv; samt

nr 103, i anledning av väckt motion om återbetalning av i visst fall erlagda
stämpelmedel.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 10, angående reglering för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för bestridande av vissa kostnader
i samband med generalstabens samt artilleri- och ingenjörhögskolans inflyttning
i nya lokaler;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringsarbeten
vid garnisonssjukhuset i Stockholm m. in.;

nr 69, i anledning av väckt motion angående inrättande av en särskild kyrklig
överstyrelse;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till statens bakteriologiska,
rättskemiska och farmaceutiska laboratorier;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avlönings- och pensionsförmåner
för personal vid Kävlinge—Sjöbo järnväg, som vid statens övertagande
av nämnda järnväg övergått i statens järnvägars tjänst;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avskrivning av viss
del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag; och
nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringsarbeten
inom det s. k. Preisiska huset samt beredande av bostad för landshövdingen
i Stockholms län m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition med förslag till vissa ändringar
i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
samt i den vid sagda förordning fogade tulltaxa;

Alu], de
k. utskyldsetrecken.

(Forts.)

Lördagen den 20 mars f. m.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tullfrihet för cyanväte;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) om
utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om ytterligare
anslag för utförande av en vattenanläggning vid Tumba bruk; och

nr 30, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt förre soldaten A.
Ågren; samt

första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om
viss panträtt i spannmål.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.52 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 20 mara e. m.

Nr li).

Lördagen den 20 mars e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen rörande konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckta motioner angående ändring i gällande bestämmelser om8-förlust av rösträtt på grund av uraktlåten skattebetalning m. m.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! De anföranden, som före middagen
höllos av herrar Reuterskiöld och Svensson, syntes vittna om att något
egentligt nytt knappast torde vara att anföra i denna mycket omdebatterade
fråga, och jag tror för min del ingalunda det vara möjligt att komma
med några nya synpunkter i saken. Sedan frågan sist behandlades i riksdagen,
har ju partiställningen inte undergått någon nämnvärd förändring.
Ingenting har inträffat, som på något som helst sätt aktualiserat frågan.
Man torde därför med visst fog kunna påstå, att det är de i år förestående
landstingsmannavalen, som kasta en skugga framför sig. Jag grundar detta
mitt påstående därpå, att frågan regelbundet upptages varje valår. Den var
före år 1921, då vi hade andrakammarval, den var vidare före år 1924, då vi
likaledes stodo inför andrakammarval, och den är framme i år, då vi stå inför
landstingsval. Högern och bondeförbundet vilja tydligen inte lämna
oräntabel en av sina bästa tillgångar vid valet, och det kan ju, om man ser
frågan rent partipolitiskt, vara rätt så naturligt.

De motioner, som här föreligga, skilja sig från varandra inte endast däri,
att den ena typen, nämligen högerns motion, går ut på en omedelbar skärpning
av det kommunala utskyldsstrecket, medan bondeförbundets motion återigen
utmynnar i kravet på en skrivelse, i vilken begäres utredning om dels
skärpning av det kommunala skattestrecket och dels återinförande av
det politiska. Men de skilja sig jämväl däri, att bondeförbundets motion
erkänner det både rättvisa och möjliga i att vid betalningsoförmåga
till följd av sjukdom, oförvållad arbetslöshet eller annan liknande
grund uppskov, anstånd eller befrielse må kunna äga rum. Man tror verkligen
på det hållet på möjligheten av att kunna få till stånd en rättvis och
opartisk prövning av dithörande förhållanden, medan högermotionen går ut
från en alldeles motsatt uppfattning. Det heter i denna motion bl. a., då det
gäller ett institut, medelst vilket man på ett tillfredsställande sätt skulle
kunna bedöma, huruvida bristande vilja eller bristande förmåga vid uraktlåten
skattebetalning föreligger:

»Det är tydligt, att bestämmelser härom skulle vid sin tillämpning förutsätta
en ömtålig diskretionär prövning, en prövning, som det icke torde vara
lämpligt att tillerkänna de myndigheter, som för närvarande ha att upprätta
och justera röstlängden. Det torde också möta stora svårigheter att i vårt
land, med dess glesa befolkning, skapa andra myndigheter, mera lämpade
än de nuvarande valnämnderna, att avgöra de svåra frågor, som en reform
av antytt slag skulle föra med sig.»

Ang. de
k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

Nr 19. 72

Lördagen den 20 mars e. m.

. k.Htakylds- ^ar ^yft 0f''k anfört detta^ för att visa, att det föreligger, synes det

strecken. mi^: en ganska stor motsägelse, då samma personer, som underskrivit denna

(Forts.) motion, också _ underskrivit den reservation, som är fogad till utskottsutlå tandet

och vari de begära en utredning i en sak, om vilken de i motionen förklara,
att de inte tro på dess genomförbarhet.

Högermotionärerna göra emellertid också en annan slutledning, som enligt
min mening är alldeles för hård och orättvis. Denna återfinnes på sid. 8 i
deri av herr Lindman m. fl. väckta motionen. Man resonerar där helt kallt
som sa, att visserligen är det sant, att en hel mängd oförvitliga medborgare
genom det återställda skattestrecket förlora sina medborgerliga rättigheter,
men det kan inte hjälpas; även en del andra streck verka på samma sätt, och
man nämner i detta sammanhang åldersstrecket. Det heter nämligen i’denna
nämnda motion:

»I fråga om de nuvarande åldersstrecken gäller det t. ex., att vissa personer
kunna lå utöva sin rösträtt till andra kammaren redan vid ungefär 233n
ar®.. medan andra kunna få vänta till dess de uppnått en ålder av un gefär

2,1 Ji ar. Ännu större kan skillnaden i ålder vara mellan dem, som för
iörsta gången utöva inflytande på valen till första kammaren.» Men man
far val i all rimlighets namn erkänna, att det förefinnes en skillnad mellan
ett aldersstreck och det utskyldsstreck, som det här är fråga om. Äldersstrecket
måste ju alltid finnas, och det kan endast bli en diskussion om huruvida
det skall sättas vid 21, 23 eller 27 år. Det drabbar hög och låg alldei
Jlka‘ Helt ann°Hunda är det med detta utskyldsstreck. Det sammankopplar
Iragorna om rösträtt och ekonomisk förmåga på ett sätt, som för
en demokratisk författning är fullständigt främmande, såsom utskottet uttryckt
det Det strider på. ett utmanande sätt mot den allmänna rösträttens
princip. Jag har tidigare tillåtit mig framhålla här i kammaren, då det gällt
denna fråga, att den allmänanda, den ärliga och goda vilja att gagna samhället
och bidraga till en sund och god utveckling, som präglar den samhällsklass,
vilken dagligen har att kämpa mot ekonomiska svårigheter och mot
konjunkturernas växlingar, den har samhället sannerligen inte råd att undvara,
Det skulle förvisso uppfattas som ett slag i ansiktet på många oförvitliga
medborgare, som ingenting hellre önska än att kunna fullgöra sina
plikter mot det allmänna, att en dag, tack vare förhållanden, över vilka de
inte ha något som helst inflytande, se sig ställda utanför samhället såsom
ovårdig och odugliga medborgare. Att detta blir fallet, om utskyldsstrecket
atennlores, det kan, mina herrar, inte bestridas.

Det förefaller därför, som om det vore oriktigt och olämpligt att politiskt
spekulera i den i och för sig sunda och riktiga principen, alt var och en skall
lullgora sina plikter mot det allmänna, en princip, som vi förvisso alla omfatta
utan hänsyn till partiåskådning. Däremot bör det vara en angelägenhet
av allra största vikt att bidraga till en såvitt möjligt rationell skatteuppbörd.
Den fragan ligger ju också, såsom det har påpekats i utskottsutlåtandet, under
utredning, och jag tror mig kunna försäkra herrarna, att på vår sida
kommer att finnas det allra största intresse för en sådan reform. De verkliga
skatteskolkarna ha säkerligen intet hemvist vare sig hos det ena eller
andra partiet utan därvidlag bör man söka få fram en lösning, när det gäller
en effektiv skatteuppbörd, som tillfredsställer samhällets krav att få ut den
rätt, cl et har att ställa pa deri enskilda individen.

Det skulle förvisso vara mycket att tillägga, men jag är, som jag sade i
början, viss om att alla de skäl och motskäl, som kunna anföras i denna
fråga, redan anförts. Jag tillåter mig därför, herr talman, att med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan. I

I detta anförande instämde herr Östergren.

Lördagen den 20 mars e. in.

73 Nr I».

Herr Almkvist: Herr talman, mina herrar! När det parti, till vilket jag

är ansluten, medverkade till att upphäva utskyldsstreeket, så skedde dettas
icke på grund av rädsla för den agitation, som då från visst håll bedrevs.
Partiets ståndpunktstagande grundade sig i stället på den uppfattningen, att
t ragan om ett nedbringande av antalet skatteskolkare borde lösas på annat
sätt och i annat sammanhang än genom ett fortsatt uteslutande från rösträtt
och valbarhet.

Då det sedermera visade sig, att besvärande anmärkningar kunde riktas
mot skatterestantiernas omfattning, väcktes som en logisk följd av detta
ståndpunktstagande en motion om utredning rörande en mera rationell skatteuppbörd.
Denna motion var undertecknad av herr C. Ct. Ekman m. fl., och
i densamma yrkades bl. a, att debiterings- och uppbördssystemen skulle så
omläggas., att den som blivit påförd skatt också i verkligheten komme att
erlägga sådan.

o Denna utredning pågår, och då är frågan, huruvida förhållandena nu äro
sådana,_ att man utan att avvakta denna utrednings resultat skall gå med på
ett återinförande av förut gällande bestämmelser. De företeelser, som under
den hittills förda debatten i detta ämne blivit framdragna i dagsljuset, särskilt
av herr Martin Svensson, äro — och därom äro vi väl alla ense — mycket
osympatiska företeelser i det allmänna livet, men för min del tror jag inte
att dessa vare sig med avseende på antalet eller betydelsen av deras insatser
i de allmänna angelägenheterna äro sådana, att man fördenskull nu bör utan
vidare bifalla motionerna.

Det är ju på det sättet, att den utredning, som pågår, såvitt jag är riktigt
underrättad, sannolikt kommer att medföra goda resultat, Det skulle ju kunna
hända, att efter utredningens slutförande sådana åtgärder kunna vidtagas,
att det nu föreliggande mycket omstridda problemet om skatteskolkares
medborgerliga ställning kan lösas på den enda naturliga vägen, nämligen därigenom,
att deras antal på grund av bestämmelser i fråga om skatteindrivningen
så förminskas, att det blir fullkomligt betydelselöst, och att några bestämmelser
om deras särställning fördenskull inte behöva i gällande valförordningar
intagas.

Visserligen förbiser jag icke, att en del av motionärerna förklarat, att principen
om fullgjord skatteplikt såsom villkor för medborgarrätt bör införas,
oavsett vilket resultat den åberopade utredningen kommer att leda till. Jag
undrar emellertid om det icke är att driva en principiell ståndpunkt alltför
långt, när man utan vidare i vissa författningar vill införa bestämmelser, om
vilkas behövlighet efter det pågående utredning givit resultat man icke är
övertygad. Åtminstone synes det mig, som man under alla förhållanden om
den grupp av motionärer, som gå ut ifrån, att även framdeles de skatteskolkare
— eller skatteresterande, får man väl uttrycka det — som på grund av
oförvållade omständigheter inte kunna fullgöra sin skattskyldighet, dock
skola, äga både rösträtt och valbarhet kan våga det påståendet, att de utan
principiella betänkligheter borde kunna avvakta den pågående utredningens
resultat.

Med detta korta anförande ber jag, herr talman, få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson, Nils Anton: Herr talman, mina herrar! I denna fråga stå
ju alltjämt mot varandra de, som hålla på, att skattebetalningen icke skall
ha något som helst samband med rösträttens utövande, och de, som hålla före,
att ett dylikt samband bör finnas. Av dem, som anse, att skattebetalningen
icke skall ha något som helst samband med rösträtten, få vi ju alltjämt höra,
att de icke kunna gå in för den princip, som vi omfatta, därför att det då

Ang. de
. k. utskyld*-strecken.

(Forts.)

Hr 19. 74

Lördagen den 20 mars e. m.

Ang. de
k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

skall stöta på detta hinder med oförvållad oförmåga att betala. Det göres
nu som alltid undanflykter med detta motiv, oaktat man nogsamt vet, att
denna lilla grupp, som inte med bästa vilja kan betala, i själva verket, om
man kunde utröna, hur stor procent av skatteskolkarna den utgör, skulle vara
så försvinnande liten, att man, särskilt då det gäller rösträttsbestämmelser,
inte skulle kunna taga någon hänsyn därtill, detta därför att när det gäller
rösträttsbestämmelser överhuvud taget, måste man gå ut från den principen
— annars kan, det inte skrivas några bestämmelser — att det rör en flertalsfråga
och icke en fråga, som avser blott någon enstaka person. Det kan
hända, att man vid genomförandet av skatteplikten skulle stöta på någon
enstaka medborgare, som icke själv är vållande till sin oförmåga, men dessa
äro säkerligen ett mycket litet fåtal av skatteskolkarna.

Man säger vidare, att man skall råda bot på detta missförhållande genom
en bättre avpassad och lämpad skatteuppbörd. Man må göra denna skatteuppbörd
hur man vill, så kommer man aldrig åt dessa skatteskolkare, därför
att det ingenting finns att taga. Där den slags skattskyldiga vill undandraga
staten dess rättmätiga del, står skatteindrivaren maktlös, där har som
det heter »Konungen förlorat sin rätt». När man gör gällande, att det skulle
bero på oförmåga att betala, så är det inte alltid så, utan i flertalet fall -det vet nogsamt den som haft med skattedebitering och uppbörd att göra ■—
är det dessa herrar, som leva upp sina inkomster i stället för att betala skatten
med dem, därför att de veta, att de i stort sett gå fria från varje efterräkning.
Man gjorde tidigare gällande, när de nuvarande bestämmelserna
infördes, att införsel i lön vid utebliven skattebetalning skulle vara ägnad
att i någon mån uppväga förut gällande bestämmelser, därför att man på
detta sätt ändå skulle få in skatterna. Nu har det emellertid visat sig, att
det i flertalet fall icke går att på den vägen få bukt med skatteskolkarna.

Herr Strömberg säger, att då rösträtten förenats med den ekonomiska förmågan
att fullgöra sina prestationer till stat och kommun, uppkommer ^ett
rösträttens beroende av penningen, som demokratien inte kan gå med på. Visserligen
har jag någon gång hört, att medborgarrätt inte far betyda pengar,
men jag vågar dock, herr Strömberg, påstå, att många skatteskolkare hellre
avstå denna rätt än de ge staten sitt och kommunen sitt. ^

Herr Strömberg var också inne på frågan om rösträttsåldern och sade, ^ att
man beträffande denna icke alltid kan träffa det riktiga, utan att det måste
bli en generalisering. Därför måste det också, menar jag, förekomma en generalisering,
då det gäller skattestrecket. Jag är alldeles säker på, att om
jag skulle söka bland de fall, jag träffat på i min erfarenhet, skulle jag inte
få något stöd för den uppfattning, som från socialdemokratiskt håll här företrädes.
Och detta slag i ansiktet, som man anser det skulle vara gentemot
dem, som icke betala! De veta vad det betyder, då de föredraga att gorå av
med sina slantar på ett alls icke mönstergillt sätt. Och då de handla så, bör
man inte säga att det är ett slag i ansiktet vilket det icke heller skulle bliva,
även av den anledningen, att de antagligen icke skulle vända den sidan till.
Tror inte herr Strömberg, att det även bland dem, som ha betydande inkomster,
men som också ha skatter därefter, finnas många som ha lika störa svårigheter,
när det gäller betalning av skatten, men anse det ändå som sin plikt
att fullgöra denna skyldighet.

Det är mycket bra att förskansa sig bakom detta tal om oförvållad^ oförmåga,
men när man utfärdar bestämmelser, så träffar man överallt på sådant,
som man kan karakterisera som större eller mindre irrationella principer.
Och så förhåller det sig med dessa bestämmelser om skattestrecket. Och jag
tror, att socialdemokraterna själva skola erkänna, att de mången gång råka
ut för precis detsamma, t. ex. i fackföreningsrörelsen, då det gäller prokla -

Lördagen den 20 mars e. in.

75 Nr 1SI.

merandet av strejker. Då drar man nog med många, som icke vilja och icke
heller med hänsyn t. ex. till familjens försörjning kunna gå med, men inte hesi- s
terar man på det hållet härför. Men när det gäller rösträttens förknippande med
skattebetalningen, då är man synnerligen ömtålig. Det visar, såvitt jag kan
förstå, att det är inte saken det gäller, utan bara principen, att det skall
skaffas fram så många som möjligt till rösturnorna, vare sig de betalt sin
skatt eller ej.

. Det är en annan sak, som är mycket, mycket beaktansvärd, och det är, i
vilken mån det kan inverka på statens och kommunernas ekonomiska förvaltning,
huruvida alla dessa skola släppas fram, som inte med ett enda öre bidraga
till de utgifter, vid vilkas beslutande de ha medbestämmanderätt. Detta
är en ordning, som man icke kan säga, är den bästa. Jag anser, att sambandet
mellan skatteplikt och rösträtt aldrig bort släppas. Det är nämligen
ett samhälleligt riktigt intresse, som man kämpar för, inte därför att man
vill undanhålla dem rösträtt i och för sig, utan därför att det är förenat med
en sund politik, att man för att få fullgöra sin medborgerliga rättighet också
skall fullgöra sin medborgerliga skyldighet. Att beslutet fattades under
trycket av den irriterade stämning, som 1918 var härskande, vittnar också om
att den besinningsfullhet, som särskilt vid grundlagsändringar bör få göra
sig gällande, här trängdes i bakgrunden.

Jag ber alltså, herr talman, att få instämma i det yrkande, som av herr
Svensson i Kompersmåla gjordes på förmiddagen.

. Herr Hansson, Gustav'': Herr förste vice talman, mina herrar! Såsom förut
är påpekat, föreligger det ju här två reservationer. I spetsen för den ena gruppen
av reservanter står herr Reuterskiöld och i spetsen för den andra gruppen
herr von Geijer. Herr Reuterskiöld går fram efter mera mjuka linjer. Han
anser nämligen, att de, som av oförvållad oförmåga inte kunnat fullgöra sin
skattskyldighet, icke för den skull böra förlora sin rösträtt. I herr von Geijers
reservation går man däremot fram efter mera stränga linjer. Där fordras fullgjord
skatteplikt som villkor för rösträtten. Man tror sig med detta kunna
skilja de verkliga skatteskolkarna från de ordentliga skattebetalarna eller, med
andra ord, skilja fåren från getterna.

Men för min del vågar jag göra det påståendet, att i och med det, att man
inför den av ^ reservanterna föreslagna bestämmelsen, så kommer detta även
att drabba många oförvitliga medborgare och göra dem till omyndiga, då det
gäller rösträtten. Det är ju så, att för många mindre bemedlade, för många
arbetare, är det mycket svårt, ja, hart när omöjligt att fullgöra sina skatteskyldigheter.
Herr Nilsson i Östrabo talade om inkomster på hundratals kronor
i veckan. Ja, jag vill fråga, hur många arbetare det är, som verkligen ha
denna inkomst? Den ligger nog ganska mycket under denna summa. Jag vet
t. ex. stora arbetargrupper här i landet, som ha en inkomst av omkring 35
kronor i veckan och som aro bosatta i storstäderna. De ha dryga hyror att betala,
de måste försörja sig och sin familj. Är det någon, som verkligen tror,
att dessa människor med denna ringa inkomst kunna fullgöra sin skattskyldighet?
För min del tror jag det inte. Det är hart när omöjligt för dem. De måste
försöka på allt sätt att sträva för att kunna uppehålla sig och sin familj, för
att kunna skaffa sig det nödvändigaste, och det blir faktiskt ingenting över till
några skatter.

Det kan ju invändas, att dessa små inkomsttagare icke ha några stora skattebelopp
att betala. Ja, men det är svårt för dem ändå att komma ut med dessa
belopp, även om de icke äro så stora. Dessa människor, som annars äro oförvitliga
präktiga medborgare, skulle enligt högerns mening utestängas från utövande
av rösträtt, de skulle straffas på grund av sin fattigdom.

An/j. de
k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

Nr 19. 76

Lördagen den 20 mars e. m.

Ang. de
k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

Om skattestrecket återinföres, kommer det även att drabba många oförvitliga
skattebetalare. Särskilt många arbetare måste på grund av små inkomster
betala sin skatt i efterskott och denna skatt uttages på arbetsplatsen en tid efter
det, att densamma förfallit till betalning. Ibland förflyter det ganska lång
tid, innan skatten indrives. Det hände rätt ofta förut, då vi hade skattestrecket,
att dessa medborgare icke till den dag, då röstlängden skulle uppgöras, fått
sina skattekvitton klara och att det sålunda var omöjligt för dem att få utöva
sin rösträtt. De betala dock sin skatt och därtill den straffränta, som ålagts
dem.

Genom skattestreckets återinförande skulle man dock icke träffa alla de notoriska
skatteskolkarna. Då man nu talar om skatteskolkare, menar man i allmänhet
sådana, som icke kunna betala dem påförda utskylder, men det finnes
måhända även en annan kategori av skatteskolkare. Jag syftar på dem som söka
på olika sätt undandraga sig beskattning. Jag tycker, att man borde försöka
att även komma åt dem. Vi se ofta i tidningspressen, att man upptäckt, att den
och den avgivit falsk deklaration o. s. v. Det finnes således andra än de direkta
skatteskolkarna, som man borde försöka, att komma till rätta med. Det
gör man emellertid icke genom skattestreckets återinförande.

Det har framhållits, att de, som icke fullgöra sina medborgerliga skyldigheter
icke heller böra få utöva sina medborgerliga rättigheter. Jag vill fråga:
har man verkligen klart för sig, att dessa notoriska skatteskolkare deltaga i
de kommunala och politiska angelägenheternas avgörande? För min del tror
jag icke, att de göra det i någon vidare utsträckning. Jag tror icke, att dessa
människor, som med alla till buds stående medel söka undandraga sig sina
skyldigheter mot samhället, hysa något särskilt stort intresse för allmänna
angelägenheter.

Såsom herr Strömberg redan framhållit, äro vi socialdemokrater mycket intresserade
av, att skatteplikten fullgöres i görligaste mån. Vi äro intresserade
av att åtgärder vidtagas, som gör skatteindrivningen så effektiv som möjligt,
men vi kunna icke vara med om sådana åtgärder, som särskilt i högerreservationen
föreslås.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Alexander: Herr talman! Då jag väckt två motioner nr 158
och 159 i skattefrågan, skall jag be att få säga några ord.

Därvid skall jag icke ingå på så kallad oförvållad oförmåga att betala skatt,
utan jag vill mera hålla mig till sådana, som avsiktligt söka undandraga sig
sin skattebetalningsplikt och kanske ibland med en viss skadeglädje säga: vi
kunna ha trevligare för våra pengar än att betala skatt. Sådana finnas, och de
äro valbara till nämnder och vissa förtroendeuppdrag, där skatten bestämmes.
Det är detta, som går mig mycket hårt till sinnes.

Vi ha i vår motion endast begärt en utredning i samband med en utredning
av frågan om en mera rationell skatteuppbörd. En sådan utredning skulle visa,
om den komme till stånd, att personer finnas, som mycket väl kunna betala sin
skatt, om de blott vilja och att de icke alls äro oförmögna att göra det.

I motionen 158 framhålles tydligt, att vi blott önska en utredning och att
därefter förslag må framläggas för riksdagen. Härför har man emellertid i
allmänhet icke visat sig benägen. Men jag åtminstone och många med mig
önska, att fullgjord skattebetalningsplikt skall göras till villkor för politisk
rösträtt och valbarhet. Då så icke praktiseras mångenstädes ute i socknarna, ha
vi måst motionera för att få rättelse.

Man har här talat om skatteskolkare på grund av olika orsaker såsom arbetslöshet
eller andra orsaker, som vållat oförmåga att betala skatt. Jag ber att
få pepeka, att vi i vår motion framhållit, att just sådana böra fritagas. En

Lördagen den 20 mars e. in.

Nr 19.

undersökning rörande sådana är lätt att företaga ute i socknarna, och det är
lätt att fritaga sådana personer genom beslut av nämnderna. Det torde vara®''
allmänt känt av kammaren, huru lätt detta är nu för tiden, då alla samhällsklasser
äro representerade i nämnderna.

Ja, herr talman, vi ha hållit på så länge med denna fråga, att jag icke vill
uppehålla tiden med att upprepa, vad här förut sagts. Jag skall därför endast
be att få ansluta mig till herr Reuterskiölds yrkande.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! Jag skulle icke ha fördröjt kammarens
avgörande av detta ärende, därest man icke dels i en av de nu till behandling
föreliggande motionerna och dels under debatten av denna fråga i
andra kammaren vid upprepade tillfällen åberopat brottstycken ur ett anförande^
som jag sistlidna höst höll i Göteborg i denna fråga. Jag skall icke närmare
ingå på den utveckling av ämnet, som jag därvid tillät mig att göra, utan
jag hänvisar de intresserade till anförandet i original.

Däri angav jag klart, såväl av vilken anledning jag hyste betänkligheter mot
att taga bort skattestrecket, när den ändringen vid 1918 års riksdag genomfördes,
som också de skäl, varför jag slutligen gick med på saken. Ytterligare angav
jag, varför jag ansåg, att ett yrkande av den art, som nu förekommer i de
föreliggande motionerna, icke borde bifallas. Jag hänvisar, som sagt, i detta
hänseende till den argumentation, som i anförandet i fråga förekommer.

Vidare vill jag säga, att jag varit en smula nyfiken att få höra de huvudskäl,
som förmått ledningen av högerpartiet i denna kammare, som vid den så kallade
stora kompromissen godtog de nuvarande bestämmelserna på området, att nu
ställa sig på en annan ståndpunkt än den då intog, alltså motiven för, att man
nu vill föra fram frågan. Jag måste säga, att jag ehuru vi väl stå vid debattens
slut,, är i saknad av varje sådan redogörelse. Det förefaller, som om det
på den sidan bort finnas än större anledning till ett sådant klarläggande av
ämnet, när man genomläser den motion, som väl innesluter huvudyrkandet om
ändring, nämligen motionen nr 30. Emellan argumenteringen i denna motion
och, såsom redan påvisats av en talare här, klämmen i den reservation, som avgivits
inom konstitutionsutskottet och som är undertecknad med delvis samma
namn som återfinnas under motionen, existerar en så klar och obestridlig motsägelse,
att jag icke kan förstå, hur dessa reservanter kunnat komma till ett dylikt
yrkande.

För egen del skall jag, herr vice talman, hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson, Nils Anton: Jag har icke sagt, att det är många arbetare,
som ha en inkomst av 100 kronor i veckan. Jag har endast jämfört de mindre,
inkomsttagarna med de större, beträffande förmågan att fullgöra sin skatteplikt,
och sagt, att den förstnämnda gruppens möjligheter härutinnan kunna
vara lika stora som den sistnämndas.

En annan, sak, som jag förbigick i mitt förra anförande, är skatteskolkningen
bland sjöfolket. Bland sjömännen finnes det, enligt vad jag har mig bekant,
en mycket stor .kategori av skatteskolkare. Det är naturligt, att just på
detta område införselinstitutet nästan aldrig kan komma till sin rätt. Sjömännen
byta arbetsgivare jämt och ständigt, och man får sällan fast dem. För
den händelse en utredning kommer till stånd, är det min uppfattning, att denna
utredning särskilt bör taga sikte på detta förhållande. Där finnes det verkligen
åtskilligt att rätta till.

Ang. de
k. utskyldkstrecken.

(.Forts.)

Nr 19. 78

Lördagen den 20 mars e. m.

Ang. de
s. k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

Herr Dahl, Adolf: Herr talman! Jag hade icke tänkt deltaga i denna debatt,
men efter det uttalande, som här gjordes av herr C. G. Ekman finner jag
mig föranlåten att säga några ord.

Herr Ekman efterlyste skälet till, att de, som varit med om 1918 års kompromiss,
nu kunnat ansluta sig till ett så beskaffat yrkande som det, som förekommer
i högermotionen i andra kammaren.

För min del ber jag då få säga, att jag icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet. Hade jag gjort det, så hade jag icke kunnat tillstyrka högermotionen.
Jag hade icke heller kunnat gå på avslag, som herr Ekman tydligen
vill göra, då han åberopat sitt ställningstagande i sitt anförande i höstas
och jag hade icke heller kunnat direkt ansluta mig till herr Keuterskiölds reservation,
utan jag hade fått söka mig en självständig linje, som skulle gått
ungefär i den riktning, som 1918 års kompromiss innefattade, men med fullföljande
av den tanke, som högern då var inne på och som herr Ekman själv då
omfattade men som han nu övergivit.

Med anledning av att herr Ekman nu återkallat i minnet vad som hände 1918,
skall jag be att något litet komplettera hans yttrande. Jag skall emellertid
med hänsyn till den sena timman fatta mig kort.

Jag skall då be att få erinra — herr Ekmans minne torde icke behöva uppfriskas,
men det kan kanske behövas att för övriga ledamöter av det frisinnade
partiet i denna kammare något närmare redogöra för vad som då tilldrog sig —
hurusom det då av statsminister Edén i hans yttrande till statsrådsprotokollet
vid avgivande av propositionen angående den kommunala rösträtten slogs fast,
att det vore en riktig åskådning, att den, som utövade sina medborgerliga rättigheter
också skulle fullgöra sina medborgerliga skyldigheter.

Emellertid hade den så kallade Alexandersonska utredningen angående möjligheten
att skilja mellan förvållat och oförvållad resterande ådagalagt, att man
icke kunde göra en sådan uppdelning. Man finge således taga steget fullt ut
och låta alla häftande rösta, och detta förmenade statsministern innefatta, i
stället för en genomgripande revision, endast en sakligt motiverad utbyggnad
av den princip, som redan 1917 godkändes av valmanskårens flertal.

Om man då ser efter innebörden av 1917 års frisinnade valprogram, som man
får anse, att partiet avsåg att realisera genom sin röstning, finner man, att utskyldsstrecket
skulle så omläggas, att det icke träffade dem, som oförvållat saknade
förmåga att fullgöra sin skatteplikt.

Det är sålunda uppenbart, att det liberala partiet 1917 lämnade sina representanter
ett mandat att omlägga utskyldsstrecket på det sätt, att det endast
skulle jämkas så att det icke mera träffade oförvållat resterande.

Detta ansåg också Edénska regeringen 1918 på våren vara så riktigt, att den
i en framlagd proposition, såsom herr Ekman säkerligen erinrar sig, upptog
skyldigheten att betala 3 års skatt utan någon som helst inskränkning. Och
ännu så sent som den 11 november 1918 erbjöd dåvarande statsministern högerpartiet
en uppgörelse i rösträttsfrågan, som innefattade 3 års skattebetalning.

Sedermera kommo vissa händelser emellan, vilka utlöste sig i eu diktamen
fyra dagar senare, och man fann då som en räddningsplanka från det upprepade
gånger vidhållna villkoret om 3 års skattebetalning den i den Alexandersonska
utredningen framhållna omöjligheten att skilja mellan förvållad och oförvållad
oförmåga att betala skatt. Men även efter det att denna utredning framkommit
tyckes herr Ekman, att döma av hans deklaration i höstas, ha velat
fasthålla vid den treåriga skattebetalningen. Således tycktes den Alexandersonska
utredningen den gången för herr Ekman icke varit avgörande, och, mina
herrar, den kan icke heller vara avgörande. Denna utredning lades på det särskilda
utskottets bord samma dag som utskottet hade sitt första sammanträde,
och det fanns ingen möjlighet att närmare granska, om utredningen var av den

Lördagen den 20 mars e. m.

79 Nr 15).

beskaffenhet, att den kunde anses vara bärande. Frågan om denna utrednings
beskaffenhet har aldrig varit ingående debatterad, och den har aldrig varit un- s
derkastad den granskning, som skulle varit erforderlig, för att den skulle kunna
få sin föregivna egenskap av »kanonisk» bok.

Jag påstår således, att om man historiskt undersöker tillkomsten av de nuvarande
bestämmelserna, så skall man finna, att de ingenting annat äro än en
under ett oerhört starkt tryck tillkommen kompromiss, men att högern aldrig
någonsin den gången gav efter på sina principer. Det sades också uttryckligen
i utskottets betänkande, att högern fortfarande vidhölle det rättmätiga i kravet
på skattebetalning, men med erkännande av, att de som oförvållat vore oförmögna
att betala skatt, borde få rösta.

Detta var jag, och även åtskilliga andra av högerns nuvarande representanter,
med om och jag anser, att de som varit med därom, fortfarande böra vidbliva
denna ståndpunkt, och det är därför, som jag icke kan giva min röst för
bifall till högermotionen i andra kammaren.

Men lika litet borde herr Fikman nu vara så säker på, att man skall släppa
den treåriga skattebetalningen. Om herr Ekman och hans meningsfränder ville
gå tillbaka till den förnuftiga ställning, som det liberala samlingspartiet intog
våren 1918, så skulle vi så småningom kunna ena oss om att åter införa det treåriga
skattebetalningsstrecket. men med det tillägg, som innefattar prövning av
den oförvållade oförmågan och medgivande, att den, som drabbats av oförvållad
oförmåga att betala skatt, skall få rösta. Huru det skall ordnas, bör bli
föremål för en närmare undersökning. En sådan har aldrig skett, utan herrarna
ha alltid flaggat med den Alexandersonska utredningen, som aldrig närmare
undersökts, varför beskaffenheten av densamma icke slutgiltigt klarlagts.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr von Geijer: Herr talman! Efter herr Dahls yttrande skulle jag egentligen
icke behöva säga någonting. Men då mitt namn står under högerreservationen
och herr Ekman direkt vände sig till reservanterna med en förfrågan,
huru de kunde nöjaktigt förklara den påstådda inkonsekvensen mellan vad
som tilldrog sig 1918 och vad som yrkas i reservationen, ber jag att få säga,
att jag för min del icke hade något inflytande alls på den kompromiss, som
herr Ekman syftade på, och att jag för den skull anser mig ha fullt fria händer
och rättighet att instämma i syftet med den i andra kammaren väckta
motionen, som vi nu här behandla. Utgångspunkten i motionen är, enligt min
mening, att det finnes ett alldeles oförstörbart sammanhang mellan allmänna
rättigheter och skyldigheter. Denna utgångspunkt gillar jag, och jag kommer
alltid att så göra, även om den väg, som motionen anvisar, kanhända icke
kommer att leda till målet. Det kan finnas även andra utvägar.

o Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag vill endast i korthet konstatera, att jag

fått svar från talare, som dels förklarat sig icke vara solidariska med reservationen,
^dels förklarat sig icke bära något ansvar för kompromissen av år 1918.
Min fråga riktade sig givetvis till dem, som både i det ena och andra avseendet
hade att här bära upp högerns ställning och föra dess talan.

Beträffande den mycket omskrivna utredningen vill jag konstatera, att i
motiveringen till motionen nr BO om denna utredning säges följande: »Den

kritik, som i betänkande med förslag till revision av fattigvårds- och utskyldsstTecken,
avgivet den 14 november 1918, riktades mot denna metod att undgå
vissa av utskyldsstreckets verkliga eller förmenta olägenheter torde också kunna
betraktas såsom fullt övertygande.»

Så säger man i motiveringen till motionen, men i klämmen till reservationen
påyrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kung!.

Ang. de
k. utshjldsstrecken.

(Forts.)

Nr 19. 80

Lördagen den 20 mars e. m.

Ang. de
k. utskyldsstrecken.

(Forts.)

Maj :t ville i samband med pågående utredning om sättet för en rationell skatteuppbörd
jämväl verkställa utredning om och därefter för riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar av riksdagsordningens föreskrifter, att dels fullgjord
skattebetalningsplikt göres till villkor för politisk rösträtt och valbarhet,
dels därvid undantagas de, som drabbats av oförvållad oförmåga att betala påförda
utskylder».

Det är denna till synes ofrånkomliga oförenlighet mellan motionens motivering
och den i reservationen intagna ståndpunkten jag velat påpeka.

För egen del vill jag icke trötta kammaren med att citera det anförande jag
i höstas höll i Göteborg, utan jag endast hänvisar till detsamma. Däri har jag
tydligt förklarat den ståndpunkt jag intagit både före och efter beslutets fattande,
och den ståndpunkten intager jag alltjämt.

Herr Beuterskiöld: Endast ett par ord i anledning av den här förda de batten.

Det sades av den förste ärade talaren, som förde utskottets talan, att samma
motion brukar komma fram varje gång före valen, och han ansåg, att det var
en psykologiskt mycket viktig åtgärd, vari alltså ligger, att han erkände, att
vårt sätt att här tänka ändå anses vara det riktiga bland stora lager av folket.

Emellertid förhåller det sig icke så, att bondeförbundets motion brukar
framläggas före valen. Den brukar framläggas före periodens utgång, men i
år ha vi måst komma tidigare, eftersom berättelsen om vad sig i rikets styrelse
tilldragit angiver, att den utredning, till vilken vi anknyta oss, håller på att
bli färdig under årets lopn. Det har därför varit nödvändigt att lägga fram
motionen i år.

Vidare ber jag att få konstatera, att debatten i år förts i ett helt annat lugnets
tecken än eljest brukat vara fallet. Redan detta betecknar ett framsteg.
Får jag vidare fästa mig vid vad den ärade representanten på Västerbottensbänken
sade, så vill jag taga fasta på, att frågan i år visserligen kommer att
falla, men att den kommer att falla framåt. Han framhöll, såsom det också
står i konstitutionsutskottets eget betänkande, sista stycket, att man skall avvakta
den nu pågående utredningen för att därefter se vad som kan göras. Däri
ligger ungefär, vad den ärade talaren sade, att vårt förslag icke bör omedelbart
bifallas. Om jag tager fasta på, icke det löt te, som detta uttalande måhända
ej innebär, men den utsikt, som det i varje fall öppnar, tror jag, att åtskilligt
blivit vunnet genom vårt förslag, även om det i år icke blir upphöjt till gällande
lag.

Jag ber alltså, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till den av mig
och herr Svensson i Grönvik avgivna, vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Strömberg: Det påstående, som herr Reuterskiöld senast fällde, att

frågan kommer att falla framåt, tillåter jag mig att betvivla. En inflytelserik
medlem av det folkfrisinnade partiet i andra kammaren yttrade under debatten
i denna fråga där, att han ansåg, att högern kunde använda sin tid och sina
krafter på andra, större och viktigare frågor än att ständigt återkomma med
dylika motioner. Detta synes mig icke tala för, att frågan skall komma att
falla framåt.

Herr Rooth: Då herr Dahl redan yttrat sig om vad som hände år 1918 behöver
jag icke uppehålla mig därvid.

Jag kan förstå, att det i ett demokratiskt samhälle fordras allmän och lika
rösträtt, men då man jämväl ifrågasätter eftergivande av ^skatteplikten, har
man, så vitt jag förstår, kommit in på avvägar. Kravet på fullgjord skatte -

Lördagen den 20 mars e. in.

8 I Nr 11).

Plikt kommer aldrig att tystna. Det är givet, att det i vissa fall är fullkomligt
omöjligt att konstatera, huruvida underlåtenhet att betala skatt beror på s
oförmåga eller oj. Med hänsyn till den saken bör man därför icke i alltför
stor utsträckning släppa fram skatteskolkarna till valurnorna. På vilket sätt
man än ordnar skatteuppbörden, så tror jag för min del, att det kommer att
visa sig, att det är. omöjligt att skilja mellan rättfärdiga och orättfärdiga.

Herr Hansson ville göra gällande, att det bland stora skaror av samhällsmedlemmar
skulle föreligga en faktisk oförmåga att betala skatt. Jag betvivlar
icke att så är förhållandet, men detta är en fråga, som närmast gäller våra
skattelagar och ej rösträttsförordningarna.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till den av herr von Gei.jer in. fl.
avgivna, vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr ^Vinberg: Ja, herr talman, egentligen skulle man icke behöva uppehålla
sig något längre med denna fråga. Såvitt jag kan fatta, slå de båda i
ämnet väckta motionerna ihjäl varandra, och vid sådant förhållande skulle
det ju, som sagt, vara onödigt att uppehålla sig något vidare vid saken. Det
är nämligen så, att högerns motivering på det. bestämdaste förklarar, att ett
dylikt tillvägagångssätt, som bondeförbundet i sin motion framhållit, nämligen
ett särskiljande av dessa s. k. skatteskolkare. vid den verkställda utredningen
redan visat sig vara omöjligt att tillämpa, och den vägen torde sålunda
kunna anses vara stängd. Bondeförbundet för sin del håller före, att man
icke kan, såsom högern i sin reservation föreslår, utan vidare gå att besluta
i detta ärende.

Jag skall ej i denna debattens sena timme ingå något närmare på denna
fråga, men jag skulle dock till herr Nilsson, Nils Anton, vilja rikta, ett par
ord. Han återkommer gång på gång med uttrycket, att det är »ett slag i
ansiktet» på dem, som betala sina skatter, att en del icke gör det. Ja, det är
en mycket ofta använd fras, som egentligen ej bevisar så mycket i detta avseende.

Vidare talade han om att fackföreningarna i varje fall icke lägga fingrarna,
emellan, när det är fråga om att taga ut sina avgifter. Nej, men fackföreningarna
avkräva dock inte arbetslösa medlemmar avgifter under den tid de äro
arbetslösa. Det skulle i alla fall samhället göra, om man följde deras intention,
som kräva, att en person i varje fall skall betala skatt utan hänsyn till
hans förmåga, Denna illusion, att man skulle kunna låta vissa myndigheter
avgöra, att somliga äro oförmögna och andra icke, tycker jag man lika bra
kan rubricera som ett sätt att förskansa sig bakom ett talesätt, som herr Nilsson
förklarade, att man gjorde, när man talade om att det fanns sådana, som
voro oförmögna att betala sin skatt.

Herr Ekman ville ha reda på den verkliga anledningen till att man från
högerns sida ändrat sig sedan 1918. Jag är icke högerman, men jag skulle
kanske ändå kunna gissa mig till skälet, och det framgick för övrigt av en
föregående talares ord. Det var nämligen så, att det inträffade något i världen,
särskilt i Europa, under senare delen av november 1918, som grep
till och med den svenska högern så, att den blev litet rädd för ögonblicket.
Sedan dess har man hunnit lugna sig; rädslan har lagt sig, och nu anser man
det vara tid att taga igen dessa positioner, som man släppte 1918. Det är
väl den verkliga anledningen, kan jag tänka mig, om man överhuvud skall
söka efter en sådan.

I övrigt tror jag aldrig, det är värt att man från högerns eller bondeförbundets
sida på allvar reflekterar på att återföra förhållandena i det avseendet
till vad de voro före 1918. Ty så pass mycket har väl ändå inträffat, att det
icke kan vara möjligt. Det är tillräckligt med streck, som kvarstå i alla fall,
Första hammarens protokoll 1926. Nr 19. G

Ang. de
. k. utskyld»-strecken.
(Forts.)

Nr 19. 82

Lördagen den 20 mars e. m.

Ang. de och parlamentarismen har sannerligen ej något överskott av popularitet, sa.
*• k. utskyld8- att man genom ett dylikt steg bakåt skulle ytterligare äventyra det lilla, som.
strcc,cen. mgjFgen kan finnas kvar.

(Forts.) jag ^er tå yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende å det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle godkännas, som innehölles i den
av herr von Geijer m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i herr Reuterskiölds
och herr Svenssons i Grönvik vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 3 :o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Reuterskiöld
och herr Svensson i Grönvik vid utlåtandet avgivna reservationen.

Eöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för stensättning av viss kronan för underhall tilldelad väg inom

Skövde stad; „ .

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskedspremie åt
vissa konstituerade underofficerare av 3. graden vid flottan och kustartille nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för viss materielanskaffning m. m. för kustfästningarna, samt
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt motion.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

0m Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 66, i anledning av väckt motion

utvidgning av om anslag till anläggning av en håll- och lastplats vid London mellan Hörnsjö

Londons håll- Yännäs järnvägsstationer.
och lastplats.

Lördagen den 20 mars e. in.

83 Nr 19.

I en inom första kammaren av herr G. Rosén väckt motion, nr 119, vilken
hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade hemställts, alt
riksdagen måtte för budgetåret 192(1 -1927 bevilja ett anslag å 50,000 kronor
för anläggning av håll- och lastplats vid London mellan Hörnsjö och Vännäs
stationer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
herr Roséns förevarande motion, I: 119, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr Rosén, som dock ej antytt sin mening.

Herr Rosén: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i denna

fråga, som ju icke är före för första gången.

Det var så, att järnvägsstyrelsen 1919 föreslog, att på den ifrågavarande
platsen skulle anläggas en ny mötesplats för en beräknad kostnad av 119,000
kronor. Det fanns redan då en mötesplats. Meningen var, förmodar jag, att
man skulle inrätta en station till gagn för de 1,300 människor, _ som bo i närheten.
Av statsfinansiella skäl ansåg sig departementschefen icke då kunna
begära anslag för ändamålet. År 1920 framhöll järnvägsstyrelsen, att behovet
av en mötesplats fortfarande förefanns, men den böjde sig för de förut
åberopade statsfinansiella skälen. Två.gånger förut har jag väckt motion om
anläggande av en håll- och lastplats vid London men för en väsentligt lägre
kostnad än den av järnvägsstyrelsen beräknade. Nu har statsutskottet infordrat
yttrande från järnvägsstyrelsen över den föreliggande motionen — de
båda föregående ha icke bifallits — och järnvägsstyrelsen har avgivit ett yttrande,
som jag vill säga några ord om.

Järnvägsstyrelsen uppger, att den nu har beslutat inrätta en håll- och lastplats
vid London, och att denna blir färdig till våren. Åtgärden är icke storartad
och behöver ej heller vara det — det är några små bagatellarbeten för

11,000 kronor. Det är erkännansvärt i hög grad, skulle jag vilja säga, att
.järnvägsstyrelsen från en ursprungligen beräknad kostnad av 119,000 kronor
kommit ned till 11,000 kronor. Men fastän denna summa måhända varit_ tillräcklig,
måste jag säga, att arbetet är fullständigt meningslöst, enär den hålloch
lastplats, som man tänkt sig skola inrätta, tyvärr icke kan användas av
befolkningen. Järnvägsstyrelsen uppger, att icke alla tåg göra uppehåll vid
denna hållplats. Det hade varit riktigare att nämna, att endast två persontåg
i veckan där göra uppehåll, och att det tager två nätter och en dag i anspråk,
om en person skall resa därifrån till närmaste station, Yännäs eller
Umeå, och tillbaka för att uträtta ett eller annat ärende. Det är uppenbart,
att under sådana förhållanden — och det ser ut, som om dessa ej skulle komma
att ändras, sedan denna 11,000-kronors anläggning utförts — anläggningen
blir värdelös för trafikanterna och även för staten. Man är nu hänvisad
att gå eller på annat sätt taga sig fram till Vännäs järnvägsstation för att därifrån
söka någon tågförbindelse.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande angivit, att resandeantalet är mycket
lågt på denna plats. Det är ju klart, att da det icke är tillätet att ^ stiga pa
eller av i gång varande tåg, och då flertalet tag icke stanna, det maste vara
ett rätt litet resandeantal. Det omnämnes också, att inkomsterna av denna
hållplats äro mycket små. Ja, det är klart, att de ej kunna vara störa, då
folk icke kan använda »stationen» i fråga. Man får exempelvis icke vid
denna station betala några fraktavgifter, utan detta skall göras^ vid en annan
station, som har hand om uppbörden m. m. Jag skulle vilja tillåta mig uttala
den önskan, att när en statens styrelse avger ett yttrande till ett riksdagens utskott,
detta yttrande måtte hållas mer objektivt än vad som här beklagligtvis
varit fallet.

utvidgning a o
Londom hålloch
lastplats.
(Forts.)

Nr 19. 84

Lördagen den 20 mars e. m.

utvidgning av
Londons halloch
lastplats.
(Forts.)

Jag skall, herr talman, ej göra något yrkande, men jag vill nämna, att
därest rättelse ej kan ske på annat sätt, måste frågan komma igen ett annat år.

Herr Lindblad: Denna fråga har varit behandlad på fjärde avdelningen

under flera år, och när en motion i ämnet nu vid årets riksdag väcktes av den
föregående ärade talaren, inhämtade utskottet yttrande från järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har redogjort för frågan och sagt: »arbetena äro påbörjade
och beräknas bliva färdigställda under instundande vår, och därmed finnas
redan lokaler och spåranordningar som för en mindre station. Styrelsen
står alltså frågande inför ytterligare stationsanläggningar, som av motionären
åsyftas.» Det är alldeles uppenbart, att utskottet efter järnvägsstyrelsens yttrande
ej har kunnat komma till annat resultat, än det kommit till, men vi ha
sedermera från järnvägsstyrelsen inhämtat upplysning om hur det förhåller
sig i fråga om tågförbindelserna vid denna station, och styrelsen säger då:

»Beträffande tågförbindelserna vid London är det ju så, att frågan om tåggången
icke har sammanhang med frågan om stationsanläggningarna. Många
fullständiga stationer finnas ju, där alla tåg ej stanna, och tydligt är ju, att
varje tåg kan i tidtabellen läggas att stanna även vid den enklaste hållplats,
om så av trafikförhållanden och behov påkallas. Emellertid vill jag ändock,
vad tågförbindelserna vid håll- och lastplatsen angår, meddela, att följande
tåg för närvarande göra uppehåll därstädes för resandes av- och påstigande:

nedgående tåg 855 dagligen omkring kl. 8 fm.

» » 501 helgfria onsdagar och lördagar omkring kl. 3 em.

uppgående » 502 » » » » 5 * 2 »

» » 856 dagligen omkring kl. 9 em.

Den enda skillnaden mellan tågförbindelserna vid London och stationerna
närmast söder därom är den, att tågen 501 och 502 göra dagligt uppehåll vid
sistberörda stationer.»

Således har här tydligen järnvägsstyrelsen vidtagit alla åtgärder, som den
ansett påkallade med hänsyn till den ringa trafik, som finnes vid Londons station,
och statsutskottet har icke kunnat komma till annan uppfattning, än att det
syfte, motionären avsett, är med järnvägsstyrelsens åtgöranden uppfyllt. Därför
har också utskottet enhälligt, med undantag fÖT herr Rosén, anslutit sig
till vad järnvägsstyrelsen yttrat.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Rosén: Den uppgift, herr Lindblad fått från järnvägsstyrelsen, över ensstämmer

fullkomligt med de uppgifter jag lämnade. Någon ändring i de
resandes möjlighet att använda tågen sker, så vitt man vet, icke. Under sådana
förhållanden är det också meningslöst att utföra arbetet.

Herr Lindblad: Herr talman! Jag vill bara säga, att det ju är så, att inom
vårt land finnas oändligt många stationer, där kanske befolkningen runt om
stationerna är vida större, än den är omkring London, men icke dess mindre
kunna tågen ej göra uppehåll där, därför att trafiken ändå anses för liten. Det
kostar dock penningar att stanna tågen och sätta dem i gång, och följaktligen
finner jag, att järnvägsstyrelsen gått så långt, som det varit möjligt med hänsyn
till de intressen, järnvägsstyrelsen har att iakttaga.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Lördagen den 20 mars e. in.

85 Nr 1».

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion om avveckling av fullmäktigsystemet
inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 5 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av
rubrikerna 1143 och 1197 i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för
inkommande varor.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner om höjning av tullen å fönsterglas.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 130 i första
kammaren av herr Georg Dahl och nr 159 i andra kammaren av herr Svensson
i Betingetorp, hade hemställts, att riksdagen ville besluta, att tullen å fönsterglas
enligt tulltaxerubrikerna 682 och 683 skulle utgå med samma belopp
som för fönsterglas enligt tulltaxerubriken 684 eller alltså med 12 öre för kilogram!.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:130 av herr Georg
Dahl samt II: 159 av herr Svensson i Betingetorp,

1) besluta, att rubriken 682 i gällande tulltaxa skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

Kvantitet
för tull-beräkningen

Tullsats

Fönsterglas, även färgat, samt spegelglas:
ofolierat:

utan slipning eller etsning, i plana
skivor med en sammanlagd längd och

Kronor

öre

682.

av mindre än 135 cm.......

1 kg.

—

2) under förutsättning av bifall till vad under 1) hemställts,

a) för sin del jämväl besluta, att den ändrade bestämmelsen skulle tillämpas
redan under innevarande budgetår från dag, som Kungl. Maj:t bestämde; samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t, med tillkännagivande av sina sålunda fattade
beslut, anhålla, att Kungl. Maj :t ville förordna om den beslutade ändringens
ikraftträdande snarast möjligt.

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.

Nr 19. 86

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning av Reservationer hade avgivits av, utom andra,
tullen å

fönsterglas. 1) herrar Röing och Björklund, vilka yrkat avslag å motionerna;

(Forts.) 2) herrar Lithander och Nyländer, vilka ansett, att utskottet bort föreslå en

tullsats av 10 öre per kilogram för tulltaxerubrikerna 682, 683 och 684.

Herr von Sydow: Herr talman! Då jag känner något till förhållandena

inom den industri, som det här är fråga om, den svenska fönsterglasbruksindustrien,
ber jag få säga några ord till förmån för denna industri, dess utövare
och arbetare.

Det är nog så, att den svenska fönsterglasbruksindustrien icke är någon av
våra större eller viktigare industrier, men den intager dock en beaktansvärd
ställning inom det svenska näringslivet. Den är omkring 150 år gammal, och
den har nått en efter våra förhållanden mycket avsevärd utveckling i tekniskt
och industriellt hänseende. Den utövas vid tolv fönsterglasbruk, av vilka för
närvarande tio äro nedlagda på grund av förhållandena. Arbetet pågår
således vid två bruk, ett mycket litet och ett större bruk. Denna industri sysselsätter
omkring 1,300 arbetare, alla manliga. Det är en mycket god och mycket
yrkesskicklig arbetarstam. Det är en arbetarstam, inom vilken yrket och
yrkesskickligheten under generationer gått i arv från far till son.

Att denna industri har en så svår ställning nu, är i allt väsentligt beroende
på konkurrensen med den belgiska fönsterglasbruksindustrien. Det är givet, att
det är svårt för ett litet land som Sverige att konkurrera med ett världsland
som Belgien, vilket på det hela taget behärskar världsmarknaden inom fönsterglasindustrien.
Av den belgiska fönsterglasindustriens tillverkning är ungefärligen
5 procent avsedd för den inhemska förbrukningen och 95 procent för export.
Under de förhållanden, som rådde före kriget, kunde den svenska fönsterglasbruksindustrien
nödtorftigt hålla uppe konkurrensen med den belgiska. Detta
skedde naturligtvis på grund av de tullar, vi då hade och som vi fortfarande
ha. Utan dem kunde det icke ha gått. Tullen utgår, allt efter olika vissa dimensioner,
med 7 öre, 9 öre eller 12 öre per kilo.

Tidigare var denna tullsats tillräcklig, men efter kriget har det inträffat helt
ändrade förhållanden. Förändringarna bero huvudsakligen på den olika lagstiftning
i fråga om arbetsförhållandena, som gäller i Belgien och Sverige. I Belgien
finnes det visserligen liksom här en åttatimmarslag, men — i enlighet med
konventionen i Washington — gäller den ej för den industri, som går i kontinuerlig
drift veckan runt. Där arbetas sålunda 56 timmar i veckan, medan här
i Sverige sådant arbete sker med 7-timmarsskift — sex 7-timmarsskift i veckan
eller 42 timmar. Detta gör, att i själva verket den belgiska arbetaren per
månad arbetar omkring 250 timmar, medan den svenska arbetaren arbeta,r ungefär
150 timmar.

Redan detta är en oerhörd skillnad, men därtill kommer olägenheten av
söndagsstilleståndet: de svenska bruken äro tvungna att släcka elden och stå
stilla om söndagen, vilket naturligtvis i hög grad ökar kostnaden. Sedan tillkommer
lagstiftningen om kvinnors och barns nattarbete. Det är tillåtet i Belgien
men icke här. I Belgien förekommer det icke mycket minderåriga arbetare
inom industrien, men kvinnoarbete förekommer däremot i hög grad. I den
svenska industrien finnes det icke någon kvinnlig arbetskraft. Det uppgives
från Belgien, att 30 procent av arbetarna inom industrien äro kvinnliga arbetare,
och deras löner äro mycket låga. De lära utgöra omkring 350 francs i månaden,
alltså en obetydlighet mot våra arbetares.

Nu ha dessa förhållanden gjort, att vi ha att välja, om den svenska fönsterglasbruksindustrien
skall existera eller icke, om bruken skola läggas ned, kapitalet
vara förlorat och arbetarna bli arbetslösa och omhändertagas av statens
arbetslöshetskassor och få ett nödtorftigt underhåll av dem. Naturligtvis fun -

Lördagen den 20 mars e. m.

87 Nr li).

nes det en möjlighet för den .svenska fönsterglasbruksindustrien att hålla sig Om höjning av
uppe, och det vore, ifall den ville och kunde driva ned lönerna inom industrien,
men detta är förenat med stora svårigheter, och jag tror, att riksdagens 1 lertal (Korts)
ej önskar, att industrien skall gå den vägen. Det förhåller sig så i själva verket,
att lönerna inom denna industri — över timförtjänsten för Svenska arbetsgivareföreningen
en mycket noggrann statistik — ej alls ligga utöver medelförtjänsten
utan snarare kanske litet under denna. Därtill kommer, att når arbetstiden
är så kort, blir ju, även om timförtjänsten ligger ungefär vid medeltalet,
månads- eller årsförtjänsten relativt knapp. Det är därför alldeles givet,
att antingen skall industrien läggas ned, eller också få statsmakterna göra något
för densamma. Det är naturligt, när man tänker på, att det är statsmakternas
egna åtgärder, som bragt denna industri i detta läge, att man också tycker
att statsmakterna böra göra något för densamma. Det är också det, motionärerna
tänkt på, då de begärt ökat tullskydd.

Utskottet har i viss mån också tillgodosett detta krav. Utskottet har 1 öreslagit,
att tullen för den viktigaste av satserna, nr 682 i tulltaxan, som omfattar
den minsta dimensionen — det är egentligen den, som spelar den största rollen
— skulle höjas med 2 öre. Men jag får säga, att jag har med någon förvåning
läst utskottsbetänkandet. Ty utskottet har utgått allenast från tulltekniska
synpunkter. Utskottet har sagt, att det synes, som om tullen, tulltekniskt
sett, icke vore väl avvägd utan kunde läggas om ur teknisk synpunkt, så
att den ökades med 2 öre på den minsta dimensionen. Ja, det är ju, förmodar
jag, tulltekniskt riktigt, men jag tillåter mig ändå betvivla, att det på det hela
taget är det verkliga skälet för utskottets ståndpunkt. Jag tror snarare, att utskottet
ändå haft en känsla av att man måste hjälpa denna svenska industri,
att man icke får låta det gå så, att en sådan industri lägges ned och arbetarna
stå arbetslösa. Men det synes som om man icke velat säga ut det verkliga^ skälet,
vilket det än må vara, och därför har man varit så fiffig att hitta på den
tulltekniska synpunkten och taga den som motivering. Man har resonerat som
så, att blir resultatet bra, spelar motiveringen icke alltför stor roll. Men det
är nog egentligen icke så säkert, att resultatet blir bra på det vis som utskottet
föreslagit. Jag betvivlar det för min del, därför att om man höjer tullen på
den minsta dimensionen med 2 öre, ger man industrien visserligen ett avsevärt
handtag, men jag tror icke, man ger den ett så stort handtag, att man kan vara
säker på att industrien hålles uppe. Jag tror, att den även med denna tullsats
kommer att befinna sig i ett nödläge, visserligen något förbättrat, men dock
alltid ett nödläge, och att det är tvivelaktigt, om den kan hålla sig uppe.

Nu föreligger här en reservation av herrar Lithander och Nyländer, som påyrka,
att tullen för alla tre rubrikerna 682—684 måtte sättas till 10 öre. Detta
innebär en sänkning för den högsta rubriken från 12 till 10 öre. Med denna
tullsats 10 öre över hela linjen är det ganska otvivelaktigt, att industrien kunde
hållas uppe. Aktieägarna få ingenting — de äro redan eliminerade — fordringsägarna
få kanske en del, och industrien kan hållas uppe.

Emellertid säges det, att man med denna förhöjning av tullen ökar glasprisen
i Sverige och att man ökar utgifterna för hushållen för hyra och sådant.

Jag har tagit reda på, hur det förhåller sig därmed, och jag har funnit, att det,
ifall man bygger ett nytt stort femvåningshus i Stockholm, åtgår cirka 25 lådor
fönsterglas. Ökar man nu tullen enligt reservationen, får man en ^åkning
i husbyggnadskostnaden med 75 kronor, detta allt som allt. Man kan då omöjligt
säga, att detta på något sätt kan öka hushållskostnaderna. Det är icke alls
fråga om att denna tullförhöjning skulle medföra någon kännbar utgift för något
hushåll i Sverige, men man skulle kunna genom detta rädda en inhemsk industri.

Nu är det emellertid så, att det är något tvivelaktigt, huruvida den av herrar

Nr 15). 88

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning i
tullen å
fönsterglas
(Forts.)

Nyländer och Lithander avgivna reservationen om en tull av 10 öre per kg. kanupptagas
till prövning i hela dess vidd, därför att det aldrig i någon motion föreslagits
någon sänkning av tullen för den största dimensionen, tulltaxerubriken
684.

Jag ber därför för min del att få yrka bifall till herrar Lithanders och Nyländers
reservation med den ändring att tullsatsen vid rubriken nr 684 måttekvarstå
oförändrad.

Herr Tliorberg: Herr talman! I en punkt är jag icke enig med herr von
Sydow, nämligen då han vill göra gällande, att en av de mest bidragande orsakerna
till att fönsterglasindustrien kommit i sitt nuvarande nödläge skulle vara
vår arbetstidslagstiftning.

Det förhåller sig nog icke så, att denna har så väsentligt inverkat på de svenska
glasbrukens möjlighet att konkurrera med de belgiska glasbruken, men det
är däremot ett faktum, att de belgiska glasbruken försälja glas på Sverige under
sådana omständigheter, att försäljningen måste betecknas såsom dumping.
Om riksdagen skulle fatta ett beslut, som skulle ha till följd, att de svenska
glasbruken maste nedlägga sin verksamhet och därigenom även de där anställda
arbetarna bleve_ arbetslösa, skulle detta sedan komma att medföra, när väl den
svenska industrien vore borta, att glasprisen i Sverige från de belgiska leverantörernas
sida skulle komma att höjas till den svenska allmänhetens nackdel, har
jag därför ^den uppfattningen, att det är klokt och riktigt av riksdagen att nu
fatta ett sådant beslut, att den svenska glasbruksindustrien kan fortsätta sin
verksamhet.

Jag ber därför, herr talman, ätt få förena mig i det yrkande, som herr von
Sydow framställt.

Med herr Thorberg förenade sig herrar Strömberg och Sanden.

Herr Jlergnian: Man får av utskottets utlåtande ett intryck, som kanske i

någon mån är vilseledande. Det var nämligen flera ledamöter i utskottet än
herrar Lithander och Nyländer, som i huvudsak voro med på den linje, vilken
fatt sitt uttryck i deras reservation. Dit hörde även jag. Inom utskottet har
jag både talat och röstat för denna linje. Att jag icke står såsom undertecknare
av deras reservation beror därpå, att utskottsutlåtandets tryckning forcerades
med sådan hast, att rådrum saknades till överläggning om en lämplig
motivering av reservationen. Någon tveksamhet rådde även i en punkt, som
herr von Sydow berört, och som föranlett honom att framställa ett särskilt yrkande.
Jag ber få säga, att jag av det formella skäl, som han anfört, måste
mstämma i detta yrkande, som ju i en detalj skiljer sig från herrar Lithanders
och Nyländers reservation.

Jag kan icke se denna fråga vare sig såsom något partiskiljande spörsmål
eller överhuvud taget såsom någon stor principfråga, i vilken det gäller att
draga upp skiljelinjen mellan frihandelsdoktrin och protektionism. Det gäller
här icke att införa ett tullskydd för en industri, som icke haft sådant förut,,
utan det gäller en industri, som länge haft sådant skydd. Vad som nu förehgger
är endast en rent praktisk lämplighetsavvägning beträffande en i princip
av statsmakterna för länge sedan avgjord sak. Frågan är uppe här i dag
endast av den anledningen, att särskilda förhållanden inträffat, som nödvändiggöra
en justering av tullsatsen, en justering, som i och för sig själv är mycket
obetydlig, som herrarna se, men som för den ifrågavarande industrien är
nödvändig, om statsmakternas syfte med det beslutade skyddet skall vinnas.

Man kan fa en föreställning om hur obetydlig denna förändring är för den
stora allmänhetens vidkommande, da man hör, att, om byggnadskostnaden för
ett rum i Stockholm beräknas till 6,000 kronor (grunden dock oberäknad), så.

Lördagen den 20 mars o. m.

89 Nr 19.

skulle den lilla ökning i kostnaden för fönsterglasinsättningen i ett sådant rum
på grund av flen ökade tull, som motionärerna påyrkat, vilken ju är högre iin
vad som bär föreslagits i utskottsbetänkande!, uppgå till 1 krona 40 öre. Det
skulle då vara några öres ränta på detta belopp, som skulle, teoretiskt men
knappast praktiskt kunna inverka på hyran för den enskilde hyresgästen. Därtill
kommei, att det nämnda beloppet gäller den ökning av fönsterkostnaden i
<;tt rum som bleve följden av ett bifall till motionerna. Men vad vi här föreslå
går ju icke så långt som motionärernas förslag. Det gäller icke här en tullhöjning,
som skulle framkalla en fördyring av en stor konsumtionsartikel för
den stora obemedlade allmänheten. Det gäller icke någon av de verkligt stora,
för folkbeskattningen betydelsefulla tullfrågorna. Saken ligger helt annorlunda
— hur den ligger, har mycket tydligt ådagalagts av den förste ärade
talaren.

.-Når utskottsmajoriteten i sitt utlåtande motiverar sitt förslag, som enligt
™111 lamke i realiteten föga hjälper industrien, så säger den, att ”»tulltekniska
iörhallanden tala för en utjämning av tullsatserna». Men samtidigt påvisas
att olikheten i produktionskostnader är »så obetydlig, att den icke behöver
föranleda någon efter skillnaden avpassad gradering av tullsatserna». Ja, det
är just vad reservanterna mena. De vilja därför "icke ha någon gradering.
De draga konsekvenserna av utskottsma.joritetens premisser, som denna majoritet
själv icke dragit, och de hade helst velat draga denna konsekvens fullständigt
— även i avseende på den tredje dimensionen, där tullsatsen alltså
borde nedsättas från nu gällande 12 till 10 öre — men på grund av det skäl,
som herr von Sydow berört, kan man måhända ej vidhålla denna konsekvens
med avseende på den största dimensionen utan man får väl bibehålla en tull av
12 öre för denna, eftersom det av formella skäl är ovisst, om ett yrkande om
nedsättning till 10 öre skulle kunna upptagas när det icke föreligger någon
motion om ändring av tullsatsen å den dimensionen.

Jag kan icke anse, att man begär något dödligt kätteribrott emot den rena
läran genom att vara med om den lilla tullhöjning som här ifrågasättes. Bevillningsutskottet
är icke någon skola för syndfrihet i det avseendet. Utskottet
gör själv en ganska klar^ syndabekännelse och erkänner, att det varit med
om tullförhöjningar då och då av den och den angivna tulltekniska anledningen
eller då »andra säregna förhållanden» föranlett detta. Här är det tydligt, att
sådana säregna förhållanden råda och även att man icke på något sätt anstränger
den stora allmänhetens skatteförmåga.

berättas att en italiensk bandit, när man ville, att han skulle begå en
alldeles särskilt ruskig förbrytelse, svarade: »Det kan jag gärna åtaga mig,
ty jag har ju begått så många synder förut, att jag vet att jag blir fördömd
i alla fall.» Jag får säga detsamma i avseende på bevillningsutskottet, att
nog har det varit med om värre saker än den här lilla höjningen av ett eller
två öre på tullen för vissa glasdimensioner, en höjning, som icke har något att
gorå med den stora principfråga, som skiljer protektionister och frihandlare åt
i sådana saker, där det gäller varor, som betyda något i den stora allmänhetens
vardagliga förbrukning.

Det är ju icke heller fråga om att bereda några aktieägare vinst. Man föreslår
ju icke bifall till motionerna, utan blott nått och jämt den höjning, som
behövs för att industrien skall kunna slippa avskeda arbetarna.

Jag kan således för min del utan tvekan tillstyrka bifall till det förslag,
som herr von Sydow här framställt.

Herr Clemedtson: Herr talman! Jag bär i likhet med den siste ärade ta.
.Upt^hört bevillningsutskottets majoritet, och jag skulle därför vid detta
tillfälle ur formell synpunkt yrka bifall till utskottets hemställan.

Om höjning av
tullan å
fönsterglas.
(Forts.)

Sr 19. 90

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

Då jag icke gör det, har det sin grund i det förhållandet, att jag, med den
uppfattning jag kommit till, under det att denna fråga var föremål för utskottets
behandling, anser, att den lilla förbättring av läget, som fönsterglasindustrien
i vårt land skulle få genom ett bifall till utskottets hemställan,
bleve obetydlig. Jag tillåter mig använda ordet »obetydlig» ty det torde måhända
vara tvivelaktigt, huruvida fönsterglasindustrien kan komma igång igen
med blott sådan förbättring av läget, som ett bifall till utskottets hemställan
skulle medföra. Jag styrkes i dessa mina farhågor av det förhållandet, att
den belgiska valutan, som ju är ett hotande spöke för fönsterglasindustrien i
vårt land, sedan utskottet fattat sitt beslut, blivit ytterligare deprecierad.

På grund av dessa nu anförda förhållanden hyser jag, herr talman, inga betänkligheter,
trots att jag tillhör utskottsmajoriteten, mot att förena mig i det
yrkande, som framställts av herr von Sydow.

Herr Rune: Här ha vi nu en av dessa tullfrågor, som så ofta föreligga. Vi
ha ett tullsystem, som vårt näringsliv inrättat sig efter, och det är nu fråga
om, att det skall företagas en allmän revidering av detta tullsystem. Man
brukar anse, att man i avvaktan på denna revidering icke bör företaga några
rubbningar i det gällande systemet utan särskilda skäl.

Jag får verkligen säga, att den motivering, som herrarna här föra fram,
förefaller mig, om jag tänker närmare efter, icke så särdeles bestickande. Vilken
är väl konsekvensen av det resonemang, som här föres, mina herrar? Jo,
konsekvensen är den att om det visar sig, att en industri, vilken som helst,
har svårt att reda sig under förhandenvarande omständigheter, då är det bara
fråga om att utreda, hur stor förhöjning av tullen denna industri behöver, för att
den skall kunna reda sig, för att den skall kunna existera. Sedan man fått detta
klart för sig, skulle man genast vara färdig att bevilja ett sådant tullskydd.
Det är ju i alla fall så, att sådana ömmande omständigheter som här påpekas
kunna föreligga i fråga om många industrier. Man kan ju tänka sig
undantagsfall, då man anser skäligt och nödigt att vidtaga en justering av
gällande tullslrydd och det är ju fallet här, men det är då fråga om, hur långt
man skall gå. Herr Bergman har nu sagt, att utskottet icke dragit slutsatserna
av sitt resonemang. Jag förstår icke, hur herr Bergman kan säga, att utskottet
resonerat så, att resultatet skulle bli en tullförhöjning till 10 öre, en synnerligen
obetydlig höjning, har det för övrigt sagts från flera håll. Utskottet
har dock föreslagit en förhöjning i den gällande tullen på den vara, som det
här är fråga om, med dryga 25 % eller från 7 till 9 öre. Jag vädjar till kammaren
att avgöra, huruvida detta kan anses vara en så obetydlig tullförhöjning.

Till slut blir det väl så, om man skulle bestämma sig för den nu föreslagna
vägen, att man får inbjuda alla industrier att komma fram med sina räkenskaper,
så att man, genom att granska dessa, kan få klart för sig, vilka industrier
det är, som icke bära sig. Sedan får man göra upp en stor plan, efter vilken
man får söka skipa rättvisa åt alla, och därefter få naturligtvis arbetarna komma
med sina krav. Om dessa icke kunna bifallas av industrien, kommer man
väl till riksdagen och säger, att den på grund av dessa skäl får lov att höja
tullen. I vissa fall skulle man då få lov att höja tullen för arbetarnas skull
och i andra fall för industriens egen skull. Jag får verkligen saga, att
det skulle vara ganska behagligt att kunna vara med om att tillmötesgå alla
parter på det sättet. Sedan blir det emellertid fråga om vem som skall betala
detta extra tullskydd, som behövs. Jag föreställer mig då, att det blir litet
tråkiga konsekvenser, sedan man väl löpt linan ut, och att man då kommer
att finna, att man i alla fall hoppat i galen tunna.

Jag får för övrigt verkligen bekänna, att man, om man varit konsekvent i
bevillningsutskottet, icke begått den synd, om vilken herr Bergman nyss talade,

Lördagen den 20 mars e. m.

91 Nr 18

utan man hade då hållit sig till principerna och sagt, att man icke kunnat vara
med om en tullförhöjning på denna punkt. Nu har utskottet emellertid gått
med på eu tullförhöjning på denna punkt, en tullförhöjning med dryga 25 %.
När herr Bergman ville förleda kammaren att höja tullen ännu mer, tyckte jag,
att han använde ett ganska underligt lockbete. Han talade nämligen om eu
bandit nere i Italien, som det var fråga om att locka till ett mord och banditen
tyckte, att han skulle kunna vara med om då han förut begått flera sådana
brott. Jag vill icke använda så starka ord, men nog tycker jag det var ett
märkvärdigt lockbete, som denne talare använde för att locka kammaren att
ge sig in på denna stora tullförhöjning.

Jag tror, herr talman, att det är nödvändigt, att riksdagen i sådana här fall
icke går för långt. Man har nog redan gått ganska långt, då man gått med
på en förhöjning med 25 / av denna tullsats, och jag finner mig därför, herr
förste vice talman, hava fullt fog för att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vrång: När denna fråga av utskottet behandlades, gav jag för min
del tillkänna, att jag biträdde den Nylanderska meningen om en tioörestull.
Jag skulle därför nu kunnat instämma med herr Bergman rörande anledningen
till, att jag icke kommit att stå bland reservanterna, men då jag känt mig obenägen
att följa herr Bergman på hans sista politiska färd, har jag på detta sätt
velat ge tillkänna min egen mening om saken.

Den tull av 9 öre som här är ifrågasatt torde kunna bli ett nödhjälpsunderstöd
åt industrien så tillvida, att arbetarna kunna nödtorftigt bibehållas och
driften hållas igång, men det är dock icke alldeles säkert, att så kan ske. Hellre
än att riskera att glasbruken icke skola helt komma igång, må man öka på
tullen med ett öre. Man säkerställde sig därmed mot en eljest hotande arbetslöshet,
som i sämsta fall komme att drabba omkring 1,300 arbetare, vilka
för sin del representera en folkmängd av omkring 3,000 personer. Men utom
arbetslösheten har man ock att taga hänsyn till en del andra förhållanden,
som med industrien hava sammanhang, nämligen de indirekta verkningarna,
för den kringboende befolkningen, för lantbrukare, för järnvägar m. fl., som
för sin utkomst äro beroende av industrien, för att icke tala om kommunerna
och deras skatteförhållanden, som skulle på ett katastrofalt sätt kunna komma
att beröras av den befarade arbetsnedläggelsen.

På dessa skäl, herr vice talman, yrkar jag bifall till det av herr von Sydow
gjorda yrkandet, d. v. s. till den Nylanderska reservationen.

Herr örne: Herr förste vice talman, mina herrar! Jag ber om ursäkt, att
jag kommer att störa den rörande enighet, som här i kammaren gör sig gällande
angående nödvändigheten att höja tullen på fönsterglas. Jag inser naturligtvis
det^hopplösa uti det yrkande, som jag kommer att ställa, sedan nu en allians
ingåtts mellan två så mäktiga stormakter som svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen, men jag skall i alla fall taga mig friheten anlägga den
synpunkt, som jag anser i denna fråga vara den riktiga.

Först skall jag emellertid be att få bringa i erinran eu omständighet, som
ingen här funnit vara lämplig att framhålla, nämligen den omständigheten,
att Sveriges fönsterglasindustri icke är förstörd vare sig av några arbetslöner
eller arbetstidsförhållanden, utan den är förstörd av de herrar, som under kriget
gjorde en finansoperation av en fullkomligt horribel art, då man skaffade sig
värden på bortåt 17 miljoner kronor, om jag icke minns fel, som man hade att
förränta med en normal omsättning i denna industri, beräknad efter förkrigspriser
på 1 1/2 miljon kronor. Det är dessa personer, som gjorde en dylik finansoperation
i stället för att lägga ned medel på industriens tekniska nydaning,

Om höjning av
tullen d
fönsterglas.
(Forts.)

Nr 19. 92

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

som bära skulden till att vi nu stå där vi stå i fråga om fönsterglasindustrien,
enligt den uppfattning som jag har i frågan.

Vad är det då, som man här vill? Jo, det förslag, som svenska arbetsgivareföreningen
framställt och i vilket landsorganisationen instämt, innebär — jag
har visserligen icke varit i tillfälle att räkna efter, men jag tror, att det är
ett riktigt antagande — att hela arbetslönen skall uttagas av det allmänna.
Det är dock ganska egendomliga förhållanden, att en industri ligger så till att
den skall ha hela arbetskostnaden gratis för att överhuvud taget kunna bedrivas
här i landet. Jag finner det då vara lika bra från folkhushållningens synpunkt,
att det allmänna betalar arbetslönerna och att den allmänhet, som behöver köpa
glas, får göra detta till billigare pris. I varje fall förlora vi ingenting på en
sådan anordning.

Man har nu här anfört den belgiska valutans nedgång. Ja, innebär denna sak
verkligen en så oerhört stor fara? Som herrarna erinra sig, hörde vi mycket
talas om den tyska valutan år 1921, och hade då de, som sysslade med olika
föreliggande tullfrågor, ställt sig på samma ståndpunkt som åtskilliga gjort
här i dag, skulle vi givetvis av rädsla för den tyska valutakonkurrensen gått
och gjort något, som vi i hög grad fått ångra. Den fördel i konkurrensen, som
ett valutafall i ett konkurrerande land kan medföra, är, såsom erfarenheten
från Tyskland visat, av synnerligen övergående art. Den tyska konkurrensen
tog slut i samma stund valutan började rutscha ordentligt utför, såsom kanske
herrarna erinra sig. I samma riktning kommer det säkert att gå, därest det
nu konkurrerande landet icke lyckas stabilisera sina förhållanden. Ur den
synpunkten förefaller det mig, som det icke skulle kunna anföras några bärande
skäl för en förändring.

Om man nu vill stödja fönsterglasindustrien för att undvika arbetslöshet,
hade det enligt min uppfattning lämpliga sättet att gå till väga varit, att man
direkt av skattemedel beviljat ett anslag, t. ex. av arbetslöshetsmedlen, för att
stödja denna industri under någon kortare tid för att se, om icke förhållandena
ändrade sig. Men som det nu är upplagt, skulle vi öka en tull, som redan i sitt
slag hör till de allra högsta, som förekomma på någon vara, och binda den
efter allt att döma för en oöverskådlig framtid. Det finner jag för min del
icke vara gagneligt.

Till min ärade vän, professor Bergman, ber jag få säga, att ett resonemang
sällan överraskat mig så mycket, som det han förde. Ad stå båda två på samma
ståndpunkt i en annan fråga, i vilken han brukar uppträda oftare än jag i denna
kammare, nämligen beträffande rusdrycksfrågan. Det resonemang, som han
här förde, det skulle eu motståndare till vår gemensamma ståndpunkt i nykterhetsfrågan
kunna med mycket små förändringar överflytta till den frågan och
där tillämpa. Han resonerade, om jag icke hörde orätt eller missuppfattade honom,
ungefär så: »Vad i all världen betyder det, om man tar en liten smula
tull till; man skall icke fästa sig vid småsaker.» Det är just ett sådant resonemang,
som förts mot absolutismen på nykterhetsområdet.

Jag skall, herr förste vice talman, taga mig modet att gentemot stormakterna
här yrka avslag såväl på motionerna som på utskottets hemställan.

I herr Örnes yttrande instämde herr Rosén.

Herr Bergman: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren vill jag

säga, att jag icke kan förstå den långsökta jämförelsen med nykterhetsfrågan,
en stor nationell fråga som ligger på ett helt annat plan. Här är det fråga om
en obetydlig justering av en tullsats på fönsterglas, och det gäller, praktiskt
sett allenast, huruvida man skall bestämma tullen till 9 eller till 10 öre per
kg. Det har visats, att en tull av 9 öre icke på något verksamt sätt hjälper det,

Lördagen den 20 mars r. in.

93 Kr 1!).

som man avsett, att justeringen skulle hjälpa. Då förstår jag icke. varför
man ej kan bestämma sig för ett öre till, som verkligen hjälper. Herr örne
är åtminstone konsekvent, ty han vill icke veta av någon ändring alls. Han
yttrade att orsaken till det nuvarande svåra läget för fönsterglasindustrien
vore att söka i missförhållanden från kristiden. Ja, det känner jag icke närmare
till. Förhåller det sig så som man sagt, så lära nog vederbörande ha fått
sitt kännbara ekonomiska straff, men den situation, vari vi nu stå, beror ju,
som ovederläggligt är uppvisat, därpå att den belgiska industrien konkurrerar
med den svenska på det sättet, att självkostnadsprisen i Sverige iiro högre än
det pris de belgiska fönsterglasbruken begära i marknaden här. Då står man
inför den situationen, att antingen lägga ner denna gamla svenska industri,
som vårt land annars har naturliga förutsättningar för — jag kommer strax
härtill — eller också att här i Sverige tillämpa ett sådant utsvettningssystem
med nattarbete, kvinnoarbete och barnarbete, som just inom denna industri
förekommer i konkurrenslandet. I valet mellan ett sådant system å ena sidan
och en obetydlig höjning i tull, väljer jag med gott samvete det sista, ty så
utomordentligt doktrinär är jag icke, att jag ej kan gå ett öre längre än utskottsmajoriteten,
då det uppvisas, att höjningen icke spelar någon roll för den
störa, allmänheten, den kan ju icke alls inverka på hyrorna t. ex.

Den ärade talaren för utskott.smajoriteten, herr Rune, ansåg, att det skämtsamma
citatet, som jag anförde, var malplacerat, därför att jämförelsen rörde
»ett mord». Det sade jag inte. Hela historien är ett berömt klassiskt bon mot,
som en av de förnämsta renässansförfattarna uppfunnit. Det hela är skämtsam
ironi av ganska oskyldig art. Jag sade för övrigt icke »ett mord», utan
»en synnerligen ruskig förbrytelse». Det är många, som anse, att det från
ren doktrinär synpunkt är en synnerligen ruskig förbrytelse, om man föreslår
ett öres förhöjning på en industritull. Det var det jag ville ironisera med. Herr
Rune säger, att med det resonemanget kan man ju inbjuda-alla industriidkare
att komma och lägga fram sina bekymmer för den svenska riksdagen för att
den må justera tulltaxorna till deras förmån. Nej, varje fråga måste ju bedömas
efter sin art. Det är förvisso icke så, att alla industrier befinna sig i det
läget, att de böra på detta sätt uppmuntras. En industri bör icke uppmuntras,
om den t. ex. i vårt land saknar naturliga förutsättningar, om den av klimatiska
eller andra skäl icke lämpar sig för oss. Fönsterglasindustrien äger
sådana förutsättningar i eminent grad. De naturliga ingredienserna för tillverkningen
finnas här inom landet lika väl som i Belgien med undantag för
sulfat, men det måste också införas i Belgien. Det är precis samma naturliga
förutsättningar i båda dessa land. Den skillnad, som föreligger till Sveriges
nackdel, är den, att man icke i Belgien på detta område i praktiken infört de
arbetarskyddslagar, som numera äro nödvändiga. Men att yrka på, att vi
inom denna industri skulle återinföra natt- och söndagsarbete, kvinno- och
barnarbete m. m., det kan väl ingen arbetarevän vilja vara med om.

Jag delar de bägge representanternas för arbetsgivareföreningen och för arbetarnes
landsorganisation för en gångs skull eniga mening och hemställer
således fortfarande om bifall till herrar von Sydows och Thorbergs yrkande.

Herr Winberg: Ja, vi ha i dag fått bevittna den lika älskliga som överraskande
bilden, att se herr von Sydow och herr Thorberg räcka varandra handen
och yrka högre tullsatser än vad utskottet föreslagit. Att herr von Sydow
kunnat göra det utan att flytta sin principiella ståndpunkt, det kan jag förstå,
men jag har litet svårare att förstå den andra parten. För att den nationella
samlingen skall vara fullständig kommer också min vän Bergman med
samma yrkande, visserligen under uttalande och åberopande av att han befarar,
att han kan komma att hamna på ett mlycket obehagligt ställe, men han tar

Om höjning av
tullen d
fönsterglas.

(Korta.)

Nr 19. 94

Lördagen den 20 mars e. in.

Om höjning c
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

ändå risken. För min del är jag icke en så doktrinär frihandlare, att jag icke
mycket väl kan vara med om en tullförhöjning, men då skall det vara mycket
starka skäl, som tala därför. För det första att ifrågavarande industri verkligen
har betydelse och utvecklingsmöjligheter och har en plats att fylla här
i detta land, för det andra, att för denna industri har gjorts allt vad som är
nödvändigt för att sätta industrien i moderniserad form och genomföra en verkligt
rationell drift. Hur är det i föreliggande fall? Det har redan påpekats,
hurusom man inom denna industri under kristiden vidtagit åtgärder, som äro
den egentliga anledningen till dess nuvarande betryck. För det andra är det
så, att denna industri icke följt med utvecklingen i en del fall. En del företag
ligga fullkomligt borta från alla kommunikationer, så att de icke i längden
kunna drivas, och man gör icke denna industri någon verklig nytta genom att
kasta till den något understöd, såvida man icke ifrågasätter, att den lägges om
på ett rationellt sätt. Det är enligt min mening ganska svårt att argumentera
så, som herr Bergman gjort, och säga, att det här är icke så farligt, då man har
gjort det förut. Hava vi gjort det en gång, så kommer staten att i fortsättningen
få göra det, utan att någon som helst ansats göres för att få denna industri
på verkligt moderna fötter. Det är sålunda så långt ifrån att vara en verklig
hjälp för industrien, att det kan bli en björntjänst åt densamma, då det medverkar
till, att det hela kommer att gå i de gamla gängorna. Jag anser sålunda,
att det här är ett av de där medikamenten, som kanske hjälpa oss på
fotterna i dag, men i morgon göra oss sjufalt värre.

Av dessa skäl och då jag icke vill vara mindre modig än herr Örne, skall jag,
herr talman, be att få yrka avslag på såväl utskottets hemställan som de i ämnet
väckta motionerna.

Herr Björnsson: Herr talman! Den industri, som det här är fråga^ om, åtnjuter
redan ett mycket högt tullskydd. Tillverlmingspriset av en låda fönsterglas
av visst slag uppgår till 10 ä 11 kr.; och tullskyddet är för närvarande
4 kronor 20 öre och skulle enligt vårt förslag bli 5 kronor 40 öre, sålunda
över 50 % i tullskydd. Det är sålunda redan ett fullkomligt abnormt högt tullskydd
för denna industri. Jag känner ingen så monstruös tullsats i hela vår
tulltaxa utom möjligen tullen på potatismjöl under sådana perioder, då denna
tullsats utnyttjas. Beträffande fönsterglas utnyttjas denna tullen ständigt
och fullständigt. Man frågar sig då, om det kan vara rimligt att gå vidare på
den vägen?

Det kan vara av intresse att belysa denna sida av saken med siffror från en
annan synpunkt. Det samlade tullskydd, som denna industri åtnjuter, uppgår
till nära en miljon kronor. Det är en industri, som sysselsätter omkring 1,300
arbetare. Att det är så många beror delvis på att industrien i många fall står
på ett ålderdomligt utvecklingsstadium. Man har ännu en del gamla glasbruk.
Med moderna glasbruk skulle man kunna tillverka den mängd fönsterglas, vi
behöva, med 800 arbetare. Men om jag antager, att antalet arbetare med familjer
skulle uppgå till 3,000 personer, skulle det räcka till att fylla en av våra
mindre städer, och då uppgår den skatterätt, som denna stad skulle få av den
svenska allmänheten, till bortåt 1 miljon kronor, d. v. s. mellan två och tre
gånger beloppet av samtliga kommunalskatterna i det samhället. Nu har utskottsmajoriteten,
sådan den ser ut i utskottet, men icke sådan som den är här
i dag, då en hel del tycks ha ångrat sig, gått med på en justering av tullen av
rent tekniska skäl. Det förhåller sig så, att man av outgrundlig anledning har
satt tullsatsen lägre för mindre glasrutor än för de större. Det har troligen
skett med hänsyn till det förhållandet, att det varit de mindre bemedlade samhällsklasserna,
som förut konsumerat de mindre rutorna, och de^ bättre^ bemedlade,
som konsumerat de större rutorna. Jag har icke kunnat finna något an -

Lördagen den 20 mars e. m.

95 Nr 1!).

nät skäl, och det är det enda skäl, som jag själv kunnat fundera ut. Nu har
det visat sig, att man på grund av förändrad smakriktning inom byggnadsindustrien
använder mer och mer mindre glasrutor, så att det totala tullskydd,
som denna industri får, har minskats, och om man står på den ståndpunkt, som
bevillningsutskottets majoritet sedan längre tid intagit, att man endast skall
göra de förändringar i tullar, som motiveras av förändringar med avseende på
tillverkning och dylikt, så har det för majoriteten varit klart, att man här hade
ett talande motiv för att göra en liten justering, för att bringa upp tullskyddet
till vad det från början varit. Härvid har man emellertid faktiskt ökat del.
nu utgående tullskyddet något, men då det samlade tullskyddet med nuvarande
tullsatser utgör 900,000 kr., ökas det enligt majoritetens förslag med c:a

100,000 kronor och med det förslag, som här har framförts av herr von Sydow
med dubbelt så stort belopp. Jag måste därför säga, att då man redan nu har
ett så abnormt högt tullskydd som detta, är det en plikt att vara sparsam och
icke gå längre än vad som är absolut nödvändigt.

Det sades i förmiddags, att en industriidkare under frihetstiden icke kunde
sköta sitt företag, därför att han låg här i Stockholm för att sköta sina parlamentariska
intressen. Jag tror, att man skulle kunna säga något liknande i
det här föreliggande fallet, och alldeles särskilt tyckas representanterna för
denna industri ha skrämt upp värmlänningarna. Jag hörde det på de livliga
instämmanden med herr Bergman, som gjordes från håll, som annars icke alltid
torde instämma med herr Bergman. För att lugna representanterna för
A^ärmland, vilka ha två av de större glasbruken inom sin valkrets, nämligen
Glava och Karlstads, vill jag tala om, att industriidkarna därifrån ha försäkrat
mig, att Glava, som är ett fullt tekniskt modernt verk, vilket icke står de
industriella anläggningarna i Belgien efter, skulle fortfarande driva sin verksamhet,
och att Karlstads glasbruk också skulle gå. Av den anledningen bör
man således icke behöva gå ifrån de principer, som man eljest under alla förhållanden
brukat följa.

Den förste ärade talaren nämnde, att denna glasindustri var en mycket gammal
industri. Han nämnde siffran 150 år. Jag tror, att den är riktig. Dessa
traditioner menade han skulle förplikta oss att i dag giva industrien det stöd,
den behöver. Jag tror, att fönsterglasindustriens behov av understöd icke är
tillfälligt. Det har förr funnits glasbruk, som varit olämpligt förlagda till
trakter, där det icke fanns de råämnen, som behövdes för tillverkningen, och
där man t. o. m. skaffat sig pottaska för glastillverkningen genom att bränna
ved.. Jag tror, att vår fönsterglasindustri överhuvud taget har vuxit under
precis samma förutsättning som vår gamla järnindustri, nämligen på den, att
vår skog icke ansetts ha det allra minsta rotvärde. Om man är livad för
protektionism inom denna bransch betyder det ingenting annat, än att man vill
med allmänhetens medel subventionera ett numera oekonomiskt bruk av vår
ved. Jag tror, att innan man ger sig in på sådan väg, skall man åtminstone
undersöka förhållandena närmare, än det varit möjligt för utskottets majoritet,
och säkert också för dem av denna kammare, som varmt förordat ett längre
gående tullskydd.

Då herr Thorberg nämnde, att det här var fråga om en dumping-import
från Belgien, så vill jag icke bestrida, att sådant kunnat förekomma, men jag
vill säga herr Thorberg, att det tullskydd, som är föreslaget från herrarna,
är absolut otillräckligt för att råda bot mot allt vad dumping heter. För att
förhindra dumping duger det icke med att bara öka en eller annan krona i fråga
om tullsatsen på en sådan vara, vars pris rör sig omkring 20 kronor. Då
får man taga till helt andra medel. Jag erinrar mig mycket livligt, huru herr
Thorberg en gång i världen satte sig emot rationella åtgärder emot valutadumping.
Och en föregående talare har velat göra gällande, att det här rent

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

Nr 19. 96

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

av skulle vara fråga om just valutadumping. Det skulle då vara av intresse
att få köra vad som förmått herr Thorberg att nu intaga en annan ståndpunkt
än han tidigare gjort.

Jag tror sålunda, att representanterna för Värmlands län i all synnerhet icke
ha den minsta anledning att känna sig berörda av de skäl för bifall till den
reservation, som i första hand bäres upp av herr Lithander i andra kammaren.
Utan att vilja säga något ont om herr Lithander, vill jag säga, att jag
hört honom med det allra största jämnmod förorda snart sagt vilka tullsatser
som helst.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag, men jag
vill samtidigt tala om, att om jag icke blir i tillfälle att stödja ett beslut om
bifall till utskottets förslag, så kommer jag att giva min röst till förmån för det
yrkande, som gjorts av herr Örne.

Herr Clemedtson: Herr talman! Den siste ärade talaren sökte att giva en
viss lokalpatriotisk avslutning på denna fråga. Han vände sig nämligen särskilt
till värmlandsrepresentanterna, som han förmenade här skulle vara särskilt
intresserade framför andra. Då jag nu yttrar mig i denna fråga, vill jag
säga, att jag icke har några vare sig lokalpatriotiska eller lokalegoistiska synpunkter
på saken. Ty inom det län, jag representerar, finnes icke något enda
glasbruk, utan för mitt vidkommande är det så, att jag helt opartiskt ser på
frågan.

När jag, herr talman, begärde ordet, var det närmast i anledning av ett yttrande
av herr Örne. Han framhöll att denna glasindustris betryckta läge icke
skulle ha sin orsak i 8-timmarslagen eller något sådant, utan i vissa finansoperationer,
som skulle ha kristidskaraktär. Jag beklagar, att herr Örne icke
i år tillhört bevillningsutskottet, ty då skulle säkerligen herr Örne icke ha
yttrat sig på detta ovederhäftiga sätt. Den, som granskat kalkylerna för glastillverkningen,
har icke kunnat underlåta att finna, att det icke är överkapitalisering,
som vållar de nuvarande svårigheterna. Därmed är icke sagt, att
icke en överkapitalisering kan ha ägt rum, men detta betj^der ingenting nu,
vilket också påvisades av den förste ärade talaren, nämligen herr von Sydow,
som framhöll, att aktieägarna icke kunde förvänta sig någon som helst utdelning
på sitt kapital, utan att här bara vore fråga om att hålla driften i gång.

Öm man för övrigt tror, att man skulle vinna något billigare pris på fönsterglas
genom låg tull. så befarar jag, att man räknar fel, ty i längden skulle man
förlora. Om denna frågas utgång i riksdagen vid detta tillfälle skulle förorsaka,
att glasbruken nedläggas, kommer det nämligen enligt mitt förmenande
icke att dröja länge, innan de utländska glasbruken förstå att taga skadan
igen. Och har ett glasbruk blivit nedlagt, är det enligt mitt förmenande icke så
lätt att få industrien ånyo i gång.

En av de första talarna framhöll, att den svenska industrien för närvarande
har så svårt, enär den utländska dumpar på den svenska marknaden. Detta
är också en omständighet, som man nu icke får förbise.

Jag yttrade första gången jag hade ordet, att en anledning för mig att icke
nu hålla på den ståndpunkt, jag intagit inom utskottet, var, att man räknat
så snävt, att jag var där mycket tveksam om, huruvida man med den av utskottet
föreslagna hjälpen verkligen skulle hjälpa glasbruken. I detta fall ber
jag att få instämma med den synpunkt, som herr Bergman anförde, att vill man
verkligen åstadkomma någon hjälp, så är det väl allt skäl att ta till den så.
att den räcker. Och vidare anförde jag, att anledningen för mig att ställa
mig på den ståndpunkt, jag intog, då jag instämde med herr von Sydow, var,
att den belgiska valutan, som var en av anledningarna till, att den svenska

Lördagen den 20 mars e. in.

97 Nr I!).

glasindustrien befinner sig i så dålig ställning, bär under de senaste dagarna Om höjning av

blivit ytterligare depricierad. „ 0 , fönsterglas.

Jag har alltså, herr talman, ingen som helst anledning att tränga mitt tomt (p-orts.)

gjorda yrkande.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Jag var för min del icke
själv närvarande i bevillningsutskottet, då frågan behandlades. Hade jag
varit det, hade jag möjligen anslutit mig till utskottets yrkande. Emellertid
på grund av vad som förekommit här under debatten har jag för min del
blivit betänksam, och jag måste säga mig, att det nog är riktigast att yrka
bifall till den av herr Eöing och en ledamot till avgivna reservationen, vilket
yrkande är detsamma, som herr Örne här framställt.

Det är så med denna tullsats, att dessa oren, som påyrkas i ökad tull,
skulle, säga vissa talare, göra, att denna industri kunde fortsätta.. Med denna
motivering skulle man ju kunna söka upp massor av industrier, som nu
ha besvärligheter att kämpa med, men vilka genom en ökad tull av 3 öre per
kilogram skulle kunna få det bättre. När vi för några veckor sedan behandlade
frågan om den svenska sockerindustrien och betodlingen, anfördes från
vissa talare såväl inom bevillningsutskottet som i riksdagen, att om man
exempelvis fick tillfälligtvis detta år en ökning av tullen på socker med 2 å
3 öre per kilogram skulle mycket väl sockerindustrien och betodlingen kunna
upprätthållas. Det skulle blott innebära en ökning av 3 öre per kilogram för
konsumenten, men för sockerindustrien skulle det. däremot betyda^. en ökad
inkomst på sockerförsäljningen av mellan 4 ä 5 miljoner kronor om aret. Icke
förty ansåg sig riksdagen den gången med stor majoritet höra avvisa en sådan
tanke, även om det blott gällde att för ett enda ar öka tullsatsen med
dessa 3 ören. Även de, vilka representerade de bygder i vårt land, som ha
sockerindustri i stor utsträckning, nämligen stora delar av Malmöhus län, där
sockerindustrien och sockerbetsodlingen överhuvud taget är den^ största näringen,
gingo med och yrkade avslag på förslaget att ga in på sadana vägar
för att stödja industrien. Under sådana förhållanden förefaller det mig, som
om man, i fall man skall vara konsekvent, bör i detta fall tillämpa samma
grundsats. Jag vill i detta sammanhang förbereda kammaren på att om någon
vecka kommer från bevillningsutskottet ännu en tullfraga inför kammaren.
Om det beslutas i överensstämmelse med vissa motionärers yrkande,
kommer det att föra med sig arbetslöshet bland åtskilliga 100-tals arbetare
i vissa delar av Norrland. Det är frågan om den tull, som för .närvarande
gäller på vissa konstgödningsämnen, vilka bl. a. tillverkas vid Ljungaverken
och Alby karbidfabrik. Lantbrukarna ha framkommit med denna motion,
och de yrka, att den nuvarande tullsatsen skall borttagas. .Arbetare och industriidkare
på de av mig nämnda platserna ha uppvaktat vissa medlemmar av
bevillningsutskottet och sagt ifrån, att om man går med på denna tullsats
borttagande, så innebär det, att dessa företag få nedlägga sin verksamhet
och vissa 100-tals arbetare bli utan sysselsättning.

Jag menar, att alla dessa saker äro så beskaffade, att även om det är obetydligheter
det här rör sig om, så är den ena dock beroende av den andra, och
med en konsekvent tillämpning av denna grundsats följer, att man i fråga om
skyddstullarna icke skall gå med på någon ökning. Det är det enda hållbara,
och jag uttalar för min del den förvissningen, att lika kraftigt som riksdagen
avvisade betodlarnas och sockerindustriens krav på ökat tullskydd för
upprätthållande av betodlingen och sockerindustrien under den dumpning,
som nu pågår från Cubas och Tjeckoslovakiens sida, bör riksdagen avvisa det
tullskydd, som nu begäres för fönsterglasindustrien. Jag tror, att man gör
klokt i att vara försiktig, och därtill kommer ju, att detta tullskydd är, såsom

Första hammarens protokoll 1926. Nr 19. 7

Nr 1!). 98

Lördagen den 20 mars e. ni.

Om höjning av redan av föregående talare visats, sjmnerligen högt och synnerligen tillräck tullen

a jjgj Jag

ber för min del med hänsyn till dessa förhållanden få hemställa om
bifall till det yrkande, som herr Örne här framställt, vilket överensstämmer
med herr Röings reservation.

fönsterglas.

(Forts.)

Herr von Sydow: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr

Örnes yttrande, och det är kanske överflödigt att såga, att det icke är riktigt,
som herr Örne säger, att det i denna fråga föreligger en överenskommelse
mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen. Jag vill säga, att
jag trodde, att jag kände herr Örne väl, när jag ansett, att herr Örne bedömde
alla yrkanden efter sakliga förhållanden och icke på grund av de personer,
som framförde dem. Detta har jag hittills trott, och jag skulle önska, att
jag kunde få tro det även för framtiden.

Nu yttrade herr Örne något om, att i denna industri hade under kristiden
varit en överspekulation, vilken överspekulation herr Örne ansåg vara en anledning
till det bekymmersamma läge, vari industrien befinner sig. Jag vill
säga herr Örne, att det har varit en överspekulation i denna yrkesgren, man
drev upp aktierna i högre pris än de vari de bort stå. Men det är lika sant,
att de, som spekulerat på detta vis, ha blivit av med vad de vågat på
affären. Det är icke fråga om, att det kapital, som är investerat i denna
gamla industri, skulle få något, om industrien nu hålles uppe, det är fråga
om, att arbetarna och möjligen fordringsägarna skulle få något, men icke
aktieägarna. Det är ej heller rätt, när herr Örne antydde, att en av anledningarna,
varför industrien befinner sig i nödläge, skulle vara, att den icke
skulle tekniskt sett bestå sig med moderna anläggningar. Den gör det, men
naturligtvis får man taga hänsyn till, att den icke kan stå på samma höjd
som en världsindustri, som har helt andra förutsättningar. Men med hänsyn
till de förhållanden, som äro i detta land, så står denna industri så högt, som
den i själva verket kan göra.

Herr Örne sade också det, att innebörden i anspråket på en tullförhöjning
egentligen syntes vara.^ att staten skulle betala arbetslönerna. Jag ber få
erinra herr Örne om, såsom framgått av motionen, att arbetsgivarna ha förklarat
sig vara villiga att låta arbetet fortgå och icke begära någon tullförhöjning,
såvida de kunde få 15 % nedsättning i arbetslönerna. Därpå ha arbetarna
svarat nej. Det är icke fråga om, att staten skall betala arbetslönerna,
utan att hela näringen skulle få ett sådant skydd, att arbetsgivarna
kunna betala de löner, som arbetarna fordra, och som det ur allmän lönesynpunkt
sett är naturligt att de få.

_ Herr Björnsson yttrade, att den tullförhöjning, som utskottet har föreslagit.
skulle gå till 100,000 kronor om året, och vad som nu föreslås av oss till

200,000 kronor. Ja, det är troligen riktigt, men tycker icke herr Björnsson,
att det är bättre att betala 100,000 eller 200,000 kronor till en industri genom
en förhöjning av tullen, som ingen människa kan märka, än att det skall
bliva arbetslöshet för dessa 1,300 arbetare, som sedan skola underhållas av
det allmänna? De skola underhållas av arbetslöshetsanslaget, vad tro herrarna
att det kostar? 100,000 eller 200,000 kronor om året? Vad tycka arbetarna
själva? Jag vill såga, att det är här fråga om en god gammal stam
av arbetare, och jag tycker för min del, att det vore värt att offra 100,000 eller

200,000 kronor för dem, heller än att låta dem sjunka ned i arbetslöshet.

Jag vill säga herr Björnsson ett ord till, som kanske i sak icke betyder så
mycket men jag ändock tycker bör sägas här i kväll. Herr Björnsson
gjorde en jämförelse med en framstående industrimän på 1700-talet, som icke
kunde sköta sin industri så väl, därför att han var i Stockholm år efter år

Lördagen den 20 mars e. in.

90 Nr 19.

och sökte fn bättre förhållande med statsmaktens hjälp, och herr Björnsson
jämförde detta med förhållandena nu inom denna industri. Jag vill säga
herr Björnsson, att denna industris nödläge har varat 5 eller ti år, och under
dessa 5 å 6 ar ha icke dess ledare legat i Stockholm och politiserat, utan do
ha vant hemma på sina bruk och försökt trots största svårigheter hålla dem
i gång och skaffa arbete åt sina arbetare.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande och ber att få närmare precisera
detsamma sa, att jag yrkar bifall till utskottets förslag med den ändring,
att i fråga om tulltaxi •rubrikerna G82 och G83 tullen sättes till 10 öre.

Herr Österströni: Herr talman! I anledning av den skärpa, som delvis

präglat denna debatt, kan jag icke underlåta att meddela, att jag befinner mig
bland dem, som komma att rösta för den högre tullsatsen — alltså för 10 öre.

Herr Björnsson argumenterade på ett sätt, som om han ville bringa kammaren
till den uppfattningen, att mellan utskottsmajoritetens ståndpunkt och den mening,
som hävdas av reservanterna till förmån för en högre tullsats, ligger en
principiell åsiktsskillnad. Det är icke alls så. Vi veta i själva verket, att skillnaden
visserligen är mycket betydelsefull, men att det dock är en rent praktisk
skillnad, ty herr Björnsson inom utskottsmajoriteten och vi befinna oss i själva
verket principiellt i precis samma bat, och det finns ingen anledning för honom
att därvidlag sätta upp något pekfinger. När därför herr Björnsson säger, att
»om vi börja driva protektionistisk politik i detta fall» etc. etc., så är det ett
alldeles felaktigt argument, ty vi ha »börjat» med det för länge sedan. Vad
som skiljer oss och honom, d. v. s. utskottsmajoriteten, är helt enkelt det, att
utskottsmajoriteten vill ha en protektionism, som varken hjälper eller stjälper
ut.an tvingar denna industri att leva i ett svaghetstillstånd, som måste vara
olidligt. Vi erkänna, att vi i detta fall äro protektionister, men vi vilja också en
protektionism, som hjälper. Jag tror, att kammaren är på den säkra sidan
därvidlag, om den följer reservanterna i stället för att följa utskottsmajoriteten.
. har någon erfarenhet om denna fråga från min landsända, och det är
icke bara Värmland det nu gäller, herr Björnsson. Här gäller det faktiskt en
högkvalificerad arbetarstam, som icke är jämförlig strängt taget med någon
annan arbetargrupp, som råkat ut för kristidens olyckor. Dessa arbetare ha,
som herr von Sydow påpekade i sitt anförande, ärvt yrket från far till son
under ett par hundra år. Vi ha försökt skicka ut dessa arbetare på nödhjälpsarbeten,
och jag kan försäkra kammaren, att det är upprörande tragik i detta,
ty de kunna icke klara sig därpå. Jag tror, att jag med dessa skäl ganska väl
kan rosta för den högre tullsatsen här i dag. Ty med den ett-öring vi här tvista
om, kunna vi få denna industri i gång, och så vitt jag förstår, skulle det vara
en verklig välgärning.

När jag läser utskottsmajoritetens betänkande, kan jag icke hjälpa, att jag
kommer att tänka på en gammal god historia av Anatole France. I en av sina
böcker skildrar han en överläggning i ett heligt samfund. Denna överläggning
rör sig om, huruvida de stackars invånarna på Pingvinernas ö skola tillerkännas
en själ eller icke. Ett helgon löser då den svåra knuten genom att säga:
»Ack Herre, ge dem en själ men bara en liten, en riktigt liten.» Jag tror, att
utskottsmajoriteten representerar den uppfattningen, när det gäller huruvida
man skall tillerkänna fönsterglasindustrien något liv eller icke.

Jag ber, herr talman, att fa instämma i det yrkande, som är framställt av
herr von Sydow.

Herr Sundén: ,Jag hade icke tänkt säga något vid detta tillfälle, utan jag
skulle ha nöjt mig med att instämma i det yrkande, som framställts av herr
Thorberg. Då emellertid diskussionen runnit ut på det sätt, som den gjort,

Om höjning av
tullen (i
fönsterglas.

(Forts.)

Nr 19. 100

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning av och man börjat avge principdeklarationer, ber jag att få säga, att jag icke anta
Jfen å slutit mig till herrar Thorbergs och von Sydows yrkande på grund av att

(VoZ) är värmlänning, och icke heller därför, att jag hyser några särskilda sym °r

'' patier för tullarna, vars allena saliggörande verkan jag betvivlar, utan där för,

att jag känner till arbetarnas förhållanden på det område, det nu gäller.

Herr Börnsson, som gav mig anledning att begära ordet, trodde, att vi värmlänningar
hade blivit uppskrämda på något sätt och fått mottaga enträgna
uppvaktningar från arbetsgivarsidan. Jag kan försäkra, herr Björnsson, att
jag för min del icke haft nöjet mottaga någon som helst uppvaktning från någon
som helst arbetsgivare inom denna industri från Värmland. Men, som jag
förut säde, känner jag till arbetarnas förhållanden. Jag känner till, att deras
löner äro i ytterlig grad begränsade, och att det icke är möjligt, att göra någon
ytterligare inknappning på dem. Jag vet också, att de frukta, att riksdagen
skall ställa sig avvisande till den begäran, som är framställd i herr Georg
Dahls motion. Jag kan meddela, att t. ex. glasbruket i Karlstad haft det så
trångt, att det för ej länge sedan måst hänvända sig till de kommunala myndigheterna
med begäran om hjälp för att nödtorftigt kunna hålla driften i
gång och ge sysselsättning åt arbetarna.

Jag vet icke, om ett bifall till det yrkande, som framställts av herrar von
Sydow och Thorberg är detsamma som att göra industrien en björntjänst, som
herr Vinberg sade, och jag skall icke heller nu försöka komma till klarhet i det
fallet; jag förmodar, att herr Vinberg företräder i denna fråga liksom i mycket
annat den absolut riktiga uppfattningen. Vad jag däremot vet, det är, att det
handtag, riksdagen eventuellt här kommer att ge, tacksamt kommer att mottagas
av fönsterglasindustriens arbetare och på den grunden, herr Björnsson,
även av oss värmlänningar.

Herr Lindgren: Herr talman! Diskussionen i denna fråga har pågått rätt
så länge och har mot slutet blivit både lidelsefull och bitter. _ Här ha utslungats
förebråelser och tillvitelser för lokalpatriotism och egoism, och det
har gått så långt på slutet, att nykterhetsfrågan inblandats, ehuru det dock
bara är fråga om fönsterglas.

Vad som emellertid mest överraskade mig var, att diskussionen haft den
verkan, att den mest ståndaktige i tullfrågor här i kammaren, nämligen herr
Gustaf Nilsson i Kristianstad, alldeles övergivit den åsikt, han först haft. Han
säger sig nämligen ha ämnat rösta för utskottets förslag, men han tillkännager
nu, att han gått över på herr Röings reservation. Jag tror, att herr
Björnsson lutar åt samma håll, fastän han i bevillningsutskottet lär ha varit
med om utskottsförslaget.

Jag tror, att man har gjort denna fråga litet större än vad den i verkligheten
är. Herr Örne har utan tvekan sagt, att han hellre är med om att betala
arbetslöshetsunderstöd åt glasbruksarbetarna än att den svenska glasindustrien
skulle få det tullskydd, som här är fråga om.

Herr talman! Jag för min del skall icke förlänga debatten, men då jag har
den bestämda uppfattningen, att den svenska fönsterglasindustrien icke kan
upprätthållas utan att få detta tullskydd och då den svenska glasindustrien
enligt mitt förmenande tillverkar ett gott glas, och jag, herr talman, sätter
värde på ett gott glas, ber jag att få instämma i herr Bergmans yrkande.

Herr Rune: När man åhör denna debatt, börjar man bli orolig över, att

man tillhör bevillningsutskottet, och man börjar verkligen förstå, att det är
farligt att även i ringa grad ge sig ut på det sluttande planet. Bevillningsutskottets
ledamöter ha denna ledsamma plikt att försöka hålla igen, när känslorna
svalla över, men jag tror, att det vore nyttigt för litet var av kamma -

Lördagen den 20 mars e. in.

101 Nr 1».

rens ledamöter, om de i gemen tänkte något på, vad följden blir, när man verkligen
vill försöka en liten tullförhöjning, som kan vara befogad, och på detta
sätt visar sig litet svag mot principerna. Här ha bevillningsutskottets ledamöter
sträckt sig till det yttersta och tagit hänsyn till alla omständigheter, som
här nämnts. Vad blir följden? Jo, man svarar: det är icke nog, icke nog.
Man talar här om, att denna industri är så särdeles märkvärdig, och att dess
förhållanden icke kunna mätas med samma mått som andras. Tro icke herrarna,
att det gäller för alla arbetare i den svenska industrien, att om de icke
få arbete, så bli de arbetslösa? Het blir beklagligt både för dem och de orter,
där de äro bosatta. Tro icke herrarna det överhuvud taget?

Det resonemang, som här förts, har varit synnerligen patetiskt, och man
blev nästan rörd, då man hörde tonfallet hos de talare, som uppträdde på
värmlandsbänken och norrlandsbänken. Men man får i alla fall icke bara
tänka på stunden, icke bara på känslorna, som här talats om. Då går man
lätt allt för långt. Man får väl och måste väl tänka på konsekvenserna, och
de måste leda därhän, att om man i detta fall går för mycket till mötes de
krav, som nu riktas mot riksdagen, så får man gå den här vägen även i fråga
om andra industrier.

Här har nu talats om, att den förhöjning från 7 öre till 9 öre på denna tullsats,
som det här är fråga om, icke det minsta skulle kunna hjälpa industrien.
Samtidigt säger man, att om man ger 10‘ öres tullskydd, är man fullständigt
på det klara med, att då är industrien hjälpt. Jag frågar nu: Hur veta herrarna
det så säkert? Herrarna underkänna ju fullständigt vårt resonemang och
saga, att vi som föreslå en tull på 9 öre ha ingen fast ståndpunkt att hålla
oss till, medan däremot de som bevilja 10 öre anse sig vara fullt på den säkra
sidan och att industrien då kan finna sig tillrätta.

Jag förvånar mig knappast över att av de två talare tillhörande bevillningsutskottet,
som här nämnts, den, som från början, när han kom hit, tänkte
rösta för utskottet, blivit förskrämd och i stället röstar för avslag. Jag måste
bekänna, att jag själv börjar bli ganska betänksam av vad jag här fått vara
med om att höra, men jag skall i alla fall icke göra något annat yrkande än det
jag förut gjort.

Jag vill påstå, att i detta fall kunna konsekvenserna bli svåra. Tänk så utmärkt
i alla fall för herrar von Sydow och Thorberg, i fall man slår in på
denna princip. Då behövde det aldrig bli någon tvist om arbetslöner — åtminstone
icke så länge riksdagen är samlad. Man anmäler blott saken för
riksdagen, och den ordnas lätt och lekande genom en enkel tullförhöjning.
Nog blir det bra för en hel del, men det blir bestämt icke bra för den stora
allmänheten och för svenska folket. Jag tror därför, att det vore klokt att
icke sträcka sig längre än till utskottets förslag.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! När herr Lindgren talade om, att
debatten var lidelsefull och bitter, får jag säga, att jag knappast erinrar mig
en tulldebatt i första kammaren, som förts i så vänskapliga, artiga och trevliga
former som den, vilken förekommit här i afton.

Då herr Lindgren tycker om ett gott glas, ber jag få påpeka, att Sverige
på det område, som tydligen låg hans intresse närmast, gör ett mycket gott
och fint glas, och tillverkningen av detta bär sig alldeles utmärkt. Skulle
det icke finnas någon möjlighet att tänka på en överflyttning av arbetarstammen
från fönsterglasområdet till tillverkningen av sådant glas? Det allmänna
skulle därigenom slippa att släppa till fullt så mycket ersättning till industrien.

Då herr von Sydow gav mig en förebråelse för att jag hade avvikit från de
sakliga grunder, jag brukar tillämpa, och fäst mig vid de personer, som framställt
förslagen, vill jag bara påpeka, att jag var ytterst opartisk, eftersom jag

Om höjning av
tullen d
Jo tiller ylas.
(Forte.)

Nr 19. 102

Lördagen den 20 mars e. m.

(Forts.)

Om höjning a» rikta de min udd både mot arbetsgivareföreningen och landsorganisationen och
tullen a ställde ingen av dem i bättre klass än den andre, när det gällde denna fråga.

Jag vill vidare framhålla, att herr von Sydow tydligen något hade missuppfattat
mitt resonemang angående tullsatserna och arbetslönerna. Jag ville med
denna jämförelse endast säga, att det understöd, som industrien åtnjuter, är av
samma storleksklass som arbetslönerna, och det tror jag icke kan förnekas.
Här säger nu herr von Sydow, att det gäller att skydda samhället mot att behöva
underhålla de ifrågavarande arbetarna, men, mina herrar, ha vi inte en
gång för alla blivit på det klara med, att just samhället måste underhålla dem?
Det är endast den skillnaden, att om det gäller ett direkt understöd, tar man det
av de allmänna statsinkomsterna, under det att man i detta fall tager ut understöden
i form av en indirekt skatt, som företagen själva få utkräva av konsumenterna.
Resultatet blir exakt detsamma, då man ser saken från hela samhällets
synpunkt, och man skall därför icke alls bli moraliskt stött, om man
här talar om arbetslöshetsunderstöd. I detta fall är det arbetslöshetsunderstöd!

Jag sade icke — såsom min ärade bänkkamrat framhöll •— det, att man skall
ta och låta arbetarna bli arbetslösa och sedan ge dem arbetslöshetsunderstöd,
utan jag säde,. att om det visar sig absolut nödvändigt att under en övergångstid
ge denna industri understöd, så kan det understödet ges direkt till industrien
men tagas^ av de medel, som annars användas till arbetslöshetsunderstöd.
Jag förutsatte sålunda, att industrien skulle hållas i gång.

När man kommer in på det här området, tänker man i allmänhet på ett
ganska märkvärdigt sätt. Såsom jag här har påpekat, vägrar man att se,
att det är samhället i dess helhet, näringslivet och arbetet, som får betala understödet,
vilken form det än får. Det är, jag vidhåller det, bättre att ge i direkt
form, ifall man nödgas ge understöd. Det beror helt enkelt därpå, att
man då ungefär en gång om året får understödet granskat, medan däremot den
tull, som här i dag antagligen kommer att beslutas, aldrig kan avskaffas utan
kommer att utgå för all framtid.

Yad beträffar herr Clemedtsons yttrande, då han beskyllde mig för att ha
brukat ovederhäftigt tal i mitt förra anförande, ber jag att få hänvisa honom
till, att herr von Sydow erkänt, att det var mycket okloka finansoperationer,
som här ha gjorts. Den saken har behandlats tidigare här i riksdagen, men vid
det tillfället tror jag icke, att herr Clemedtson ännu var medlem av kammaren.
Vad jag i mitt förra anförande yttrade, var endast det, att de medel, som
nedlades på sammanslagningen av fönsterglasbruken, fullständigt bortkastades.
De användes icke för något nyttigt syfte. De kunde dock ha använts för att
göra nödiga och nyttiga omläggningar inom denna industri i stället för att
fullständigt kastas bort.

Ja, herr Österström anförde också argument, som föreföllo mig mycket
egendomliga. Han sade, att det här icke alls var fråga om protektionism,
då det blott gällde att öka på en tull, som redan existerar. Herr Österströms
anförande gick, om jag icke hörde alldeles fel, ut ungefär på det. Har man så
små anspråk på frihandel, blir det nog svårt att upptäcka någon protektionist
i denna kammare. Det blir kanske lika svårt som för Anatole France —
för att citera samma författare som herr Österström anförde — att upptäcka
en rättfärdig domare. France låter ju en av sina personer säga, att han sett
en rättfärdig domare bara en gång, och det var på en tavla.

Herr Bärg: Herr talman! Jag känner mig som gammal ledamot av be villningsutskottet

uppfordrad att nedlägga en gensaga mot den metod, som alltid
gör sig gällande numera att i alla dessa tullfrågor ständigt köra fram
arbetareintresset såsom det enda och dominerande. Det är ingen, som icke förstår,
att när en industri eller en näring lider, det jämväl drabbar arbetarna,

Lördagen den 20 mars e. in.

103 Nr 15).

men på sista tiden har det faktiskt såväl i motionerna som i debatterna knåp- Om höjning av
past pekats på något annat än det rena rama arbetareintresset, och att döma av
debatten i kväll betraktas alla, som icke vilja ha en tull förböjning motsvarande ""yorU)
industriens önskningar, såsom rena rama arbetarefiender.

Jag fäster mig icke så mycket vid, om det blir 9 eller 10 öre, ty den frågan
spelar icke någon ekonomisk roll för landet, men ett visst symtom däremot,
som jag märkt framträda på ett mycket eklatant sätt, gör mig en smula ängslig.
Det är den omskämtade föreningen bär mellan företrädarna för arbetsgivarnas
och arbetarnas intressen. Jag vill uttala den förtröstan, att denna enighet
icke skall bliva alltför gammal, ty om den blir det, komma herrarna att få
so, att de strider, som dessa båda generaler nu oftast anföra, äro bra mycket
mindre farliga för samhället och det ofta påtalade samhällsintresset — från det
s. k. samhällets sida ropar man ju, att det jämt och ständigt står på spel — än
vad en här sagd bestående enighet kommer att bli. Blir det möjligt för den
stora arbetarhären att förmå sina talesmän i riksdagen att ansluta sig till
arbetsgivareintressena, då befarar jag, att vi äro inne på en mycket farlig
väg.

I övrigt vill jag säga här, då det är tal om glasbruksarbetarna, att jag har
rätt tydliga begrepp om, att dessa människor ha lidit mycket under denna tid.

Men vilka industriarbetare ha icke gjort det? Under den tid, som jag suttit
såsom ledamot av bevillningsutskottet — och särskilt under kristiden — har
jag och mina kamrater ett otal gånger uppvaktats från arbetarkårer här och var
i landet, och de ha klagat sin nöd. Om vi skulle ha följt de intuitioner, vi fått
därifrån, hade vi haft tullskalorna höjda på många förnödenheter här i detta
land. Här ha läderindustriens arbetare varit uppe och klagat, här ha textilarbetarna,
de kemisk-tekniska fabriksarbetarna, och lantarbetarna ha klagat,
och säkerligen har inom många av deras led den tanken rått, att om vi skulle
vilja gå med på en tullförhöjning på lantmannaprodukter, fingo vi väl alltid
någon släng av sleven, och detsamma gäller också om järnindustriens folk.

Det talas nu om glasarbetarna som en gammal utmärkt arbetarstam, och detta
är fullt riktigt. Jag tror dock, att i de gamla järnbruksarbetarna ha vi väl den
äldsta, mest frejdade industriens arbetarstam i vårt land. Om dessa massor
skulle vilja mobilisera all sin kraft med tryck på sina företrädare här att förena
sig med arbetsgivarna i fråga om tullförhöjningar för att på det sättet råda bot
på svårigheterna, var skulle vi befunnit oss då? Hela den ekonomiska politik,
vi försökt att föra och som säkerligen hjälpt oss fram till ett läge, som ändå inte
är värre förtvivlat än det är, hade varit av helt annan art.

Herr Nilsson talade om sockerbruksarbetärna. Han har säkert på känn vilken
oro som rått i Skåne, södra Småland och andra orter, där man har manat
oss från arbetarrepresentanter att med allvar tänka på, huruvida inte riksdagen
borde träda emellan, så att man icke vedervågade ett nedläggande av sockerbruksdriften
där nere. Man har försökt övertyga dem om, att dessa vägar kan
man inte konsekvent fullfölja, ty då går det på tok även med de fördelar, de
anse sig få genom sådana åtgärder. Det är för visso mödosamt att klargöra
dessa sanningar för arbetarna, men det går, ty de ta sakliga skäl.

Även om denna fråga icke är så stor i och för sig, måste jag säga, att om
den skulle betyda en vändpunkt i den ekonomiska politik vi fört, då är den verkligen
inte så obetydlig som den förefaller, och jag vill inte sticka under stol
med, att vi i bevillningsutskottet under förarbetet känt oss litet bekymrade
över, vart det skulle ta vägen, även om frågan i och för sig är synnerligen obetydlig.

Jag ber, herr talman, sådant läget nu är, att få ansluta mig till utskottets
förslag. Utskottet liar dock med större varsamhet tagit på denna fråga än en
del talare här gjort, och skola vi låta känsloskälen avgöra, vilka tullsatser vi

Nr 19. 104

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning o
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

bestämma, enligt förslag, framkastade här i kammaren, dä fruktar och tror
jag, att vi beträda en olycklig väg.

Jag vill dessutom nämna, att i valet mellan avslagsyrkandet och reservationen
kommer jag att rösta för avslag.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Bara några få ord. Jag vill icke lämna
oemotsagda ett par yttranden, som fällts här i kväll i denna fråga, att våra
sociala lagar, särskilt arbetstidslagen, icke skulle nämnvärt inverka på behovet
av ökat tullskydd på den vara, som nu är i fråga. Det anföres i motiveringen
till motionen och har lämnats oemotsagt under debatten, att en belgisk arbetare
har per månad en effektiv arbetstid av 250 timmar. I Sverige är motsvarande
arbetstid 154 timmar. Det är möjligt, att en belgisk arbetare har absolut sett
per dag något högre lön, men skillnaden lär icke vara stor; i varje fall är
lönen relativt sett för visso vida mindre.

Vidare påpekas i motionen den störa omfattning, i vilken i Belgien kvinnor
och barn användas i arbetet för fönsterglasbruken, självfallet för synnerligen
ringa betalning. Det anföres vidare, att, om i Sverige infördes kontinuerlig
drift, skulle endast vid ett av glasbruken uppkomma en årlig kolbesparing på

60,000 kronor. Dessa förhållanden synas mig göra det påtagligt, att, om någon
jämkning härutinnan gjordes, så skulle ett ökat tullskydd icke behövas.

Jag vill icke här yttra mig i fråga om dessa sociala lagars behövlighet eller
icke; den frågan kan uppkomma en annan gång. Jag vill endast här uttala, att
vi böra väl i detta land dock göra klart för oss vad dessa sociala fördelar för
arbetarklassen kosta landet i en högre prisnivå.

För stunden har jag intet annat yrkande, än att, då jag anser att glasbruken
under nuvarande förhållanden icke kunna existera utan ökat tullskydd, jag ber
att få förena mig med herr von Sydow i hans yrkande.

Herr Bergman: Endast ett par korta repliker! Herr Björnsson klagade

över, att en del talare bytt ståndpunkt, sedan frågan behandlades i utskottet
Detta är icke förhållandet med mig; jag har i utskottet yrkat och röstat på
samma sätt, som jag gör här, och orsaken till, att mitt namn icke står under
reservationen, meddelade jag vid diskussionens början. Detsamma är förhållandet
med en del andra.

Herr Rune frågar, varför vi just yrka 10 öres tull och hur vi veta, att industrien
reder sig med det men inte med 9 öre. Jo, det finns kalkyler, som otvetydigt
visa den saken. Med en tullsats av 10 öre undgår man att ge någon
nämnvärd, om ens någon vinst åt aktieägarna, men man möjliggör för arbetarna
att få ut sina löner och för industrien att nödtorftigt existera. Motionerna
gingo som bekant ut på 12 öre. Det ha vi avvisat.

Jag ber också att få nämna, att Norge och Finland, våra grannländer, ha
högre tullsatser än t. o. m. motionärerna föreslagit. Danmark har ingen fönsterglasindustri.

Här antyddes även möjligheten av att arbetarnas löner skulle kunna nedsättas
och att man därigenom skulle kunna undvika den lilla tullhöjningen. Jag
vill därpå svara, att för ett par år sedan nedsattes arbetslönerna inom denna för
hälsa och arbetskraft så krävande industri med ej mindre än 50 procent, och det
lär väl varken vara möjligt eller önskvärt att få ned dem längre.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag vill med anledning av en föregående

talares påstående endast lämna en upplysning för att klarlägga de förhållanden,
som relateras i den motion, som ligger till grund för bevillningutskottets
utlåtande. Det är inte säkert, att det är fakta, allt som relateras i denna
motion. Majoriteten har icke velat gå in på någon polemik i dessa frågor, men

Lördagen den 20 mars e. m.

105 Nr 10.

så mycket lia vi konstaterat, att det icke är den sociala lagstiftningen i Sverige,
som är skuld till de förhållanden som här ha påtalats.

Den arbetstidsöverenskommelse, som nu gäller, utnyttjar ju ingalunda den
tid som medgives i var arbetstidslagstiftning. Vi ha här i Sverige ingen lagstadgad
söndagsvila för arbeten, där man har kontinuerlig drift. Jag vill nämna,
att dessa frågor voro ordnade via avtalsvägen, innan den sociala lagstiftningen
fick den form den nu har.

Detta torde också visa, att då man här talar om, att det framför allt är ett
arbetarintresse det gäller och inte alls något intresse för kapitalet, står man
säkert inte på fast mark. Ty det förhåller sig naturligtvis på det sättet, att
arbetarna måste kunna räkna med löner, som'' på visst sätt stå i relation till lönerna
på andra, områden, t. ex. vid småglasbruken. Detta gör, att det nog inte
förhåller sig riktigt så som herr von Sydow säger, att det är framförallt avsikten
att låta arbetarna bibehålla deras nuvarande löner och så låta en del av
fordringsägarna få litet grand men åt aktieägarna ingenting. Jag är emellertid
fullkomligt övertygad om, att det här också är meningen att skaffa en liten
smula åt aktieägarna, och detta betraktar jag som ett legitimt intresse, om det
kan ske utan att skada andra legitima intressen.

När herr Bergman anförde Norge som exempel för oss att efterlikna i tullpolitiken,
undrar jag, om han därutinnan vinner några anhängare. Jag skulle
tro, att den ekonomiska politik, som förts här i Sverige och som — om jag icke
har bedömt saken alldeles oriktigt — i väsentlig grad bestämts av den hållning,
riksdagen intagit i anslutning till bevillningsutskottets förslag den ena gången
efter den andra, att konsekvent sätta sig emot tullförhöjningar, jag undrar, säger
jag, om icke denna ekonomiska politik har lett till ett bättre resultat än en
politik i överensstämmelse med de principer, som t. ex. herr Österström och herr
Bergman i sitt förslag förordat. Jag skulle tro, att vårt lands ekonomiska
ställning nu är så god, att den mycket väl tål vid en påfrestning sådan som
denna på 100,000 kronor, eller rättare sagt jag är fullkomligt övertygad om
att vi utan allt för stora vador kunna tillåta oss en eller annan liten extravagans
pa detta område och kanske icke allt för få. Men jag undrar, om det är rätta
sättet att få näringslivet in på sunda vägar att på det sättet, när det gäller
småsaker, icke^vara så kinkiga med de principer, som man finner nödvändiga
att tillämpa, då det gäller de stora industrierna. Vår järnhantering har äldre
anor än vår glasbruksindustri, och jag tror, att det är fullkomligt analoga skäl,
som vålla dessa båda industriers nuvarande svårigheter. Jag tillåter mig tro.
att manga av de kammarledamöter, som nu förorda herr Lithanders reservation,
icke skulle vilja vara med om något motsvarande, i fall det gällde järnhanteringen,
av vars produkter så många andra näringsgrenar, icke minst jordbruket,
äro i hög grad beroende.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende å det nu föreliggande betänkandet framkommit följande
yrkanden: 1 ro) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr vört
Sydow, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
därav, att tullsatsen för tulltaxerubrikerna nr 682 och 683 bestämdes
till 10 öre per kilogram; samt 3:o) att kammaren skulle avslå såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österström m. fl. begärde votering, i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

Nr 19. 106

Lördagen den 20 mars e. m.

Om höjning av
tullen å
fönsterglas.
(Forts.)

huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
voteringen; och förklarade herr förste vice talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till herr von Sydows yrkande i frågan.

Herr Örne äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående bevillningsutskottets
betänkande nr 29 antager bifall till herr von Sydows yrkande i frågan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontroproposition i nämnda votering antagits avslag.

.Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr von Sydows under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för nej-propositionen.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 24, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 20 mars e. m.

107 Nr 1!>.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Punkterna 58—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.
Punkten 67.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14. Om understöd

I en inom första kammaren av herr Leander väckt motion nr 58 hade hem- lönaren Fritz
ställts, det riksdagen ville medgiva, att månadslönaren vid flottans varv i Hammars
Karlskrona Fritz Hammars änka Emelie Maria Hammar, född Jakobsson, finge änka.
från och med den 1 januari 1926, så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 300 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion 1:58 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Leander: Herr talman! Änkan Emelie Maria Hammar, för vilken

jag motionerat om ett årligt understöd av 300 kronor, måste få en ganska egendomlig
uppfattning om den svenska riksdagens sätt att skipa rättvisa. Riksdagen
beviljade nämligen förlidet år ett sådant understöd med samma belopp,
som jag nu begärt för änkan Hammar, till hennes svägerska, som varit gift
med en bror till nu ifrågavarande änkas avlidne man. Dessa båda män hade
enahanda befattningar vid kronovarvet i Karlskrona. De tjänstgjorde där ungefär
samma tid, och båda skötte sin befattning med nit och redlighet, enligt det
vitsord som de erhållit. Änkorna äro också likställda med hänsyn till ekonomiska
och andra förhållanden. Änkan Hammar, som det nu är fråga om, och
som naturligtvis icke känner till politikens irrgångar och allra minst har reda
på de olika vindar, som bruka blåsa i bankoutskottet, måste naturligtvis finna,
att det är ganska egendomligt, att hon icke kunnat få komma i åtnjutande av

Nr 19. 108 Lördagen den 20 mars e. ni.

Om understöd en förmån, som blivit beviljad hennes svägerska, och hon måste anse, att riksåt
månads- Jagen handlar ganska godtyckligt. För övrigt är det kanske icke bara hon,
Hammars som kan få denna uppfattning, utan även många andra. Det tycks nämligen
änka. bero på en sinkadus, huruvida pensioner bli beviljade eller ej.

(Forts.) Nu har utskottet visserligen givit änkan Hammar liksom de i nästföljande
punkt förekommande båda änkorna, för vilka utskottet också avstyrkt en av
mig väckt motion, den anvisningen, att de böra vända sig till myndigheterna för
att genom dessa få sina framställningar om understöd befordrade. Det är ju
gott och väl, att utskottet icke ställt sig helt avvisande i denna fråga, men den
anvisning, som utskottet givit, skänker i alla fall vare sig änkan Hammar eller
de båda andra änkorna bröd för dagen, och de kunna ju behöva litet även i år
att leva av. I synnerhet den ena av dem är mycket sjuklig och orkar icke arbeta,
åtminstone icke i någon nämnvärd mån. För övrigt vet man icke, om denna
anvisning för framtiden kan skänka dem någon hjälp, ty då de komma till
myndigheterna med sin begäran, kanske de få till svar: Ja, edra framställningar
om pension äro ju redan prövade och avvisade av riksdagen, och därför är
det icke lönt att komma igen. Det är ju ingenting ovanligt, att behövande hänvisas
från den ena myndigheten till den andra, och innan de hava gått hela utredningsvägen,
hava de hunnit både do och begravas. Men det är kanske bäst
för de fattiga att få sluta detta livet så fort som möjligt.

Nu finns det ju icke många inne i kammaren, så att det tjänar ingenting till
att stå här och tala för motionen. För övrigt vet jag icke, om det skulle löna
sig, även om kammarens ledamöter voro mera talrikt församlade, när ingen
inom bankoutskottet har ansett sig vilja skänka änkan Hammar den allra minsta
skärv. Men icke förty vill jag, herr talman, yrka bifall till min motion och
alltså avslag på utskottets hemställan.

Herr Gustafsson, Karl: Herr talman! I denna sena timme på dagen, då vi
diskuterat om åtskilliga frågor, förefaller det mig litet egendomligt, att den
föregående ärade talaren, som ju fått en välvillig motivering av utskottet till
svar på sin motion, icke kunnat nöja sig med detta utan därtill yrkat bifall
till motionen. Jag får därför lov att be kammaren uppmärksamma, huru frågan
egentligen ligger. , . .

Det är icke första gången, som herr Leander kommer fram med en motion
om understöd åt denna änka, utan han har varit framme i samma ärende förut.
Vi hava över motionen inhämtat myndigheternas yttranden, som gått ut
på rent avslag från såväl marinförvaltningen som statskontoret. ^ Under sådana
förhållanden kan jag icke finna annat, än att utskottet gått så långt som
möjligt, då utskottet sagt, att om myndigheterna en annan gång tillstyrka,
har utskottet ingenting att säga däremot. Jag får säga, att i bankoutskottet
hava vi funnit, att det icke är många av riksdagens ledamöter, som varit sa
flitiga att motionera om så många gamla änkor, som herr Leander varit. Han
har därvid fått åtnjuta välvilja både av bankoutskottet och riksdagen, och därför
kan man ju förstå, att han ansett sig kunna yrka bifall till sin motion.
Jag vill emellertid be kammaren betänka sig och icke följa herr Leanders yrkande,
ty jag tror, att utskottet står på mycket säkrare ^grund än han.

För att icke förlänga debatten skall jag endast be att få yrka bifall till utskottets
förslag, sådant det föreligger.

Herr Leander: Herr talman! Om jag icke gjort något värre än motionerat
om understöd till gamla änkor, då har jag icke så mycket på mitt samvete,
utan det anser jag tvärtom länder till min heder. Det vore också till heder
för bankoutskottet, om utskottet, liksom tidigare skett, ville tillstyrka mina yrkanden
härvidlag.

Lördagen den 20 mars e. m. 109

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 15—27.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—34.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—41.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Yid förnyad, punktvis skedd föredragning av hankoutskottets utlåtande nr
26, i anledning av vissa motioner om pensioner och understöd, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående förbättring av pensioner av äldre
typ till änkor efter befattningshavare i statens tjänst; och

nr 28, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt eldaren vid riksbankens
avdelningskontor i Umeå E. A. Bäckström.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion om viss ändring i utsökningslagen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr andre
vice talmannen, att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.36 e. m.

Nr 19.

Om understöd
åt månadslönaren
Fritz
Hammars
änka.
(Fort».)

In fidem
G. H. Berggren.