RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1925:39

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1925. Andra kammaren. Nr 39.

Söndagen den 24 maj.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 110, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till folkliga musikskolan i Arvika; och blev
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 2.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 111—
127.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets
memorial, nr 5, angående ersättning åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets utlåtanden
nr 11 A,| 58 och 60—62, första lagutskottets utlåtande nr 35, andra lagutskottets
utlåtanden nr 31—33, jordbruksutskottets utlåtande nr 71, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 5.

Fortsattes den vid gårdagens sammanträde avbrutna föredragningen av första
särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 50 angående försvarsväsendets ordnande och nr 51 med förslag
till värnpliktslag, ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar väckta
motioner i dithörande ämnen; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr Nyländer, som anförde: Herr talman! När diskussionen i pressen

och debatterna i riksdagen angående vårt lands försvarsfråga redan varit så
omfattande, är det ganska naturligt, att det icke blir lätt att undvika att
komma in på eller beröra förhållanden, som redan förut framdragits, men jag
skall i alla fall försöka att komma fram med några, på egna iakttagelser
baserade, synpunkter.’ Jag gör detta desto hellre, som jag anser det vara
min plikt att med hänsyn till framtiden till dagens protokoll angiva även min
ståndpunkt i denna för vårt land så viktiga fråga.

Andra hammarens protoholl 1925. Nr 39. 1

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Är 39. 2

Söndagen den 24 maj.

Ang. för- När beslutet om Sveriges anslutning till Nationernas förbund för några år
‘^ordnande^ sec^an fattades i riksdagen, fann jag för min del, att jag i motsats till så gott
m. som hela det parti jag tillhör, borde giva min röst för vårt lands inträde i

(Forts.) denna sammanslutning. Jag gjorde det i den förhoppningen, att Nationernas

förbund skulle åtminstone i någon man kunna bidraga till ett successivt utjämnande
av alla de svåra internationella motsättningar, som förelågo efter
det förödande världskriget, och att vårt land, sorn till all lycka förblivit
neutralt, skulle i detta arbete kunna bidraga genom medling och försoning.
Trots alla besvikelser med avseende på resultatet av Nationernas förbunds
hittillsvarande arbete hoppas jag, att dess verksamhet för framtiden skall
kunna bliva mera givande. Lika gärna som, jag vill hysa denna förhoppning,
lika säker är jag emellertid på, att varken ett bättre och vackrare förverkligande
av Nationernas förbunds idé eller det nuvarande världspolitiska
läget tillåter vårt land att utan de allvarligaste vådor för framtiden nu
skrida till nedrustning.

Nationernas förbund är icke och blir säkerligen icke på länge av den karaktär
och äger icke den makt, som är erforderlig för att i händelse av förvecklingar
med säkerhet kunna avstyra övergrepp, och det världspolitiska
läget är, såvitt jag kan bedöma, i trots av vad som sagts från många håll
både här och i första kammaren, sannerligen icke sådant, att det inbjuder
till försvagande av det försvar vi äga, vilket — man må säga vad man vill —
dock under världskriget var av avgörande betydelse för upprätthållandet av
vår neutralitet. Vad vårt försvar då betydde inses bland annat, om man
läser, vad förutvarande amerikanske ministern i Sverige, mr Morris, i sin
bekanta bok skrivit, liksom det även framgår av ^Vinsten Churchills memoarer,
, i vilka bland annat visas, att föreliggande planer mot vår neutralitet
under världskriget knäcktes av vårt förhållandevis goda försvar. Vad vår
flotta då betydde, hava vi tyvärr kanske redan glömt, men vi borde i stället
med verklig tacksamhet ständigt bevara dess trogna tjänst i vårt minne.

Vi hava alltså, om vi blott vilja se och minnas, endast för några år sedan
haft tillfälle att konstatera, vad ett gott försvar betyder för upprätthållandet
av en neutralitet, som förvisso är alla verkliga svenska partiers mål även för
framtiden. Men i stället för att minnas och lära har mången övergått till en
enligt min uppfattning överdriven och farlig sangvinism genom att anse, att
tiden nu kan vara inne för en begynnande nedrustning.

Ett av skälen för denna tankegång är ju bland annat, att vårt militärpolitiska
läge skulle hava förbättrats. Trots alla försök att utfundera, vari
denna förbättring består, kan jag icke finna annat än att läget ingalunda är
bättre. Den nya barriären kring Östersjön kam enligt mitt sätt att se innebära
nya frön till förvecklingar, och det förändrade maktläget omkring Östersjön
gör i övrigt, att detta lättare än förut kan bliva en internationell krigsskådeplats.
Skall man trots allt räkna med denna nya barriär och bland
annat med hänsyn till den våga gå till en nedrustning, kan jag icke finna
detta värdigt för vårt land, då de länder, som utgöra denna barriär, taga på
sig så stora bördor för att försvara sin nyvunna självständighet, vilken väl
åtminstone i ett visst militärpolitiskt läge skulle vara den förbättring, som
för vårt vidkommande åberopas.

När man personligen besöker dessa länder, som fått känna av ett krigs
förbannelser på egen mark, och tager del av de personliga och ekonomiska
offer, som deras invånare bringa sitt land, kan man förstå, att man där
icke förstår, att vi kunna gå till minskning av vårt försvar i en tid som den
nuvarande. Man bör då icke heller missförstå, att bekymrade uttalanden där
framkommit och framkomma över att den gamla kulturväktaren vid Östersjöns
västkust i en brydsam tid vill minska sitt försvar. Man får icke heller

Söndagen den 24 maj.

3 Nr 30.

missförstå eller döma mig och högerpartiet för, att vi hysa dylika tänkesätt Ang. föroch
att vi även omnämna dessa uttalanden i utlandet. Vi mena, att vår för-svarsv^”Ae^
svarsfråga är av så omfattande natur, att man måste söka skaffa sig en or^fe
så vid överblick över densamma som möjligt. Vid sådant förhållande kan (I^rtsj
man icke underlåta att även göra sina reflexioner över de tankar, som i nyssnämnda
länder då och då komma till synes.

Man får icke heller missförstå eller döma oss för att vi överhuvud taget
resonerat i försvarsfrågan så som vi göra, ty vi vilja endast fred, vidgade
ekonomiska och kulturella förbindelser med alla folk i lika hög grad som de
mot oss i försvarsfrågan oliktänkande, men vi tro och vi äro övertygade om
att. så länge världen är som den ärT måste man räkna med möjligheten av
strid, även om man innerligt hoppas på frid och fred bland folken.

Jag måste f. ö. inlägga en bestämd gensaga mot det uttalande, som i överdrivet
skarp ton gjordes av. herr Hamrin mot högerpartiet därför att detta
enligt hans åsikt skulle under arbetet för upprätthållandet av vårt folks försvar
skada vårt land därigenom, att vi inför utlandet visa de brister, som
enligt vår uppfattning vidlåda utskottets förslag. Det är icke på det sättet,
mina herrar, ty var och en vet väl, att vårt lands försvarsanordningar bli
snabbt bekanta för utlandet på andra vägar. Var och en vet också, att de
flesta länder ha särskilda personer anställda för att följa försvarets utveckling
i utlandet. Den skärpa och den ton, med vilken herr Hamrin gick till
attack i denna fråga mot högerpartiet, gör däremot på mig det intrycket,
att det ser ut, som om herrarna av vänstern hade litet dåligt samvete, ty är
herrarnas förslag verkligen så starkt, som ni vill göra gällande, då är det
icke någon fara att tala om detta inför utlandet.

Jag vågar för övrigt påstå, att vi hava många belägg för vår ståndpunkt
i försvarsfrågan. De flesta hava förut i denna debatt berörts, men jag kan
ändå icke underlåta att göra ett par påpekanden. Man hör ofta nedrustningsvänner
förklara, att de flesta länder efter världskriget så utmattats, och att
hela den finansiella situationen i Europa är så förtvivlad, att man icke kan
tänka sig några krigiska förvecklingar under de närmaste åren. Men historien
har mer än en gång visat, att liknande omständigheter icke lagt hinder i
vägen för nya förvecklingar, utan att tvärtom i fredsslut begångna orättvisor
fött revanschtankar, som snart nog omsatts i praktiken. Efter den i många
fall egendomliga omstöpning, som genom Versaillesfreden och andra freder
ägt rum av Europas karta, finnes det flera oroshärdar, där en uppblossande
brand kan sprida sig vidare lika snabbt som skottet i Sarajevo blev gnistan,
som tände världskrigets bål.

_ Jag har .nyss något berört förhållandena kring Östersjön, men jag vill även
visa hän på några andra länder, diir jag förr haft min verksamhet och där jag
personligen haft tillfälle att kunna uppdraga mina jämförelser mellan förhållandena
före och efter kriget. Jag syftar särskilt på sydöstra Europa. Jag
har vid studerandet av förhållandena där stärkts i min förvissning, att det politiska
läget i vår värld fortfarande och säkerligen för avsevärd tid framåt förblir
så allvarligt och komplicerat, att vi, i stället för att nedrusta, höra behålla
det försvar, vi äga.

Jag vet tyvärr, att jag här icke omvänder någon, men jag är övertygad om
att mer än en av denna kammares ledamöter, som på ort och ställe ville studera
folkstämningarna i Europas olika delar, skulle återvända bekymrad och
betänksam och, om han förut vore vän av nedrustning, kanske återkomma
omvänd i sin uppfattning om vårt lands försvarsfråga. Med hänsyn till den
långa debatt, som redan pågått och som följer, vill jag icke vidare ingå på
många andra internationella problem, som dock icke borde lämnas åsido vid
ett tillfälle som detta. Jag skall i stället övergå till en annan invändning

Nr 39. 4

Söndagen den 24 maj.

Ang. för- mot bibehållandet av vårt nuvarande försvar, nämligen att detta ungefär i sin
svarsväsevdets nuvaran(Je omfattning skulle överstiga vårt folks ekonomiska bärkraft. För
6 var och en> som har tillfälle att kunna jämföra de ekonomiska och sociala förkorts.
) hållanden, under vilka vårt folk lever, med andra länders, blir detta resonemang
en fullständig gåta. Trots alla oerhörda påfrestningar under kriget och
de gångna krisåren intar vårt land och hela vårt folk ekonomiskt och socialt
sett en sådan ställning, att vi ha råd att hålla oss med ett gott försvar, baserat
på att i händelse av krig uttaga folkets hela försvarskraft, och stödja denna
med tillräckliga moderna tekniska hjälpmedel både till lands och sjöss. Jag
vågar påstå, att även om mången hos oss lever i tryckta ekonomiska förhållanden,
knappast något annat folk i Europa i gemen lever under lyckligare
ekonomiska och sociala förhållanden än det svenska. Älta, som haft tillfälle
att göra dylika jämförelser, och som vilja döma rättvist, måste — vilket parti
de än tillhöra — erkänna, att jag talar rätt och sant. Alla de, som ha tillfälle
att här hemma träffa representanter från olika delar av världen, vilka
studera våra förhållanden, kunna intyga, att dessas uppfattning i allmänhet
är densamma, även sedan man sovrat bort det från utlänningarnas sida ofta
vanliga smickret. De finna, att det svenska folket lever på en standard, som
man på de flesta håll i Europa knappast kan drömma om.

Vore vi i detta hänseende på efterkälken, så kanske man bleve nödsakad
att minska vårt försvar, men nu tala i stället alla dessa för vårt land så lyckliga
omständigheter för, att vi hava ännu större orsak att sköta om vårt försvar
så, att detta blir ett verkligt skydd för de oskattbara värden, som vårt
folk just i dessa lyckliga ekonomiska och sociala förhållanden äger. Och att
det förslag, som högern framlägger, är ur försvarssynpunkt starkare än utskottets
förslag, erkändes under gårdagens debatt även av herr försvarsministern.

En framstående ledamot av det liberala partiet har i försvarsfrågan väckt
en motion, vari han påvisar vikten av, att det regemente, som är förlagt i hans
hemort, vilken är centrum för ett par av Sveriges största industrier, till skydd
för dessa och andra intressen där bibehålies. Ja, så, mina damer och herrar,
betraktar jag särskilt från näringslivets synpunkt hela rikets försvarsfråga.
Vårt land måste, liksom enligt den liberala motionärens förslag hans hemstad,
bibehålla sitt försvar i dess nuvarande omfattning. Vi måste för landets
vidkommande utnyttja hela folkkraften, bibehålla kadrerna, ^ förbättra och
utveckla de tekniska hjälpmedlen, allt för att giva trygghet åt näringslivet
och skydd i övrigt åt alla våra kulturella värden, d. v. s. trygghet inåt, respekt
utåt. Vad denna sistnämnda omständighet beträffar, är det. dock ännu så, att
ett folks vilja att försvara sig och att omsätta denna vilja i ett gott försvar,
är den faktor, som ännu så länge inger respekt och skyddar mot neutralitetsbrott.
När vi få en verklig garanti för frihet från förvecklingar, då blir
läget ett annat, men först då, och ännu äro vi icke där.

Vilja nu de — för att använda en kommersiell liknelse — som komma att
biträda utskottsförslaget, acceptera den växel, som . innebär, att^ vårt folk
nu utan någon risk kan skrida till inskränkning av sitt försvar på det sätt,
som utskottsförslaget innebär, då kan jag och de med mig likatänkande icke
endossera den växeln, vore det ock med regressrätt mot acceptanterna. Det
spelet är för högt för oss. Jag kan efter samvetsgrann prövning icke taga det
ansvaret på mig för framtiden. Jag kan endast innerligt hoppas, att våra farhågor
icke skola bliva besannade.

Herr talman, jag yrkar bifall till den till utskottsbetänkandet fogade, av
herrar Trygger, Lindman m. fl. avgivna reservationen.

Härpå yttrade:

Söndagen den 24 maj.

5 Nr 39.

Herr Olsson i Berg: Herr talman! Ingen av oss, som sitta i riksdagen,

kan säga med säkerhet, om eller när Sverige får krig, och ingen kan heller bestämt
säga, att vårt land får fortfarande behålla en varaktig fred. Detta
är för oss människor fördolt, likasom våra öden för övrigt i världen äro för
oss okända. Men då vi sågo, huru oväntat och plötsligt världskriget kom över
Europa, tvärt emot mångas försäkran, att då ingen fara för krig förelåg, så
kan väl icke heller nu någon förståndig människa vilja försöka garantera för,
att icke kriget kunde komma över vårt land. Och under sådana förhållanden
är ju risken alltför stor, då våra försvarsanordningar nedsättas så oerhört, som
nu av försvarsutskottet föreslagits. Man kan gott räkna detta för halv avrustning.
Detta innebär en fara för vårt lands självständighet, så stor, att jag för
min del vill tillkänngiva, att jag icke i någon mån vill bidraga till ett beslut
i den riktningen, utan avsäger mig allt ansvar för, att vårt kära fosterland,
med alla dess oskattbara värden, bliver utsatt för så stora risker och faror, som
härmed kunna följa. Detta ansvar få de taga på sig, som framlagt och nu driva
fram detta för landet så ödesdigra förslag. Ni, mina herrar, skola stå till
svars både inför Gud och inför människor för, huru ni vårda det goda land,
som vi fått i arv av våra fäder, som dessa med stora uppoffringar av liv och
egendom försvarat, vårdat och bevarat åt oss, och som vi hava skyldighet att
försvara, vårda och bevara åt våra efterkommande.

Socialisterna och deras regering bruka ju påstå, att de vilja både avlyssna
och följa folkviljan. Ja, om de ville göra detta på ett effektivt, klart och tydligt
sätt, skulle de under de förhållanden, som nu äro, med den ställning, som riksdagen
nu har, upplösa riksdagen och föranstalta om nya val på försvarsfrågan.
Nu kan det sägas, att valmännen givit tillkänna sin uppfattning vid valen förliden
höst. Nej, det är visst icke klart och tydligt, ty de blevo så förvillade
av socialisterna och deras påstående, att det är så många andra frågor, som
förekomma vid denna riksdag, som de fästade mera avseende vid än vid denna
fråga, som kom mycket i skymundan. Och när förhållandet är det, som, tyvärr,
säkerligen blir fallet, att utskottets förslag går igenom, och då detta sker med
mycket liten majoritet, hade det varit stora skäl att höra folket i val. Men det
blir väl icke av, och då få de nog svar på tal vid nästa val, hoppas jag. Jag
vädjar till alla besinningsfulla ledamöter i denna kammare att icke beträda utskottets
förslag i denna landets stora livsfråga.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Lindmans yrkande.

Herr Gardell i Dans: Herr talman, mina damer och herrar! Det är väl

få om ens några orter i Norden, som ha att uppvisa så många märken
efter krig som Gotland. Överallt på Gotland kan man se dylika märken, och så
snart Europas stormakter varit i krig eller krigshot funnits, har Gotland alltid
haft mer eller mindre känning av detsamma. Även under senaste världskriget
blevo gotlänningar åsyna vittnen till krigets fasor, och i den gotländska jorden
vilar ett trettiotal tyska krigsmän begravna. Det är ännu på Gotland i friskt
minne, med vilken brådska svenska myndigheter år 1885 vidtogo provisoriska
försvarsåtgärder vid Fårösund för att kunna skydda sin neutralitet under då
hotande krig mellan Ilyssland och England; vår generation minns ännu med
vilken brådska de gotländska jordbrukarna denna vår besådde sina åkerfält för
att vara redo att gå i bevakningstjänst, om så erfordrades. Under rysk-japanska
kriget fick Gotland också bära en dryg mobiliseringsbörda. Det finns
ingen anledning att undervärdera strömningar i världen, som tro uteslutande på
fredliga domslut, baserade på en mellanfolklig rättsordning. Men man får ej
heller överskatta betydelsen av denna rörelse, och säkert är, att vi ännu ej kunna
förlita oss på dylika grunder för folkens sammanlevnad. Därpå tyder den stora

Ang. försvarmåsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 39. 6

Söndagen den 24 maj.

Ang. fårsvarsväsendels

ordnande
m. m.
(Forts.)

oro, som finnes på många håll, och som när som helst kan komma till utbrott.
Därför böra vi även hava ett på svenska folkets förtroende baserat försvar, som
sätter oss i stånd att bevara vår neutralitet. Om då den gotländska befolkningen,
som haft en särställning i fråga om värnplikt, skulle åläggas att gå i krigstjänst
för öns försvar, så bör väl ändå staten se till, att sådana möjligheter finnas
på orten, att de hava något att försvara sig med.

Förra året frambars i riksdagen en motion av herr P. A. Hansson m. fl.
socialdemokrater, vari föreslogs, att Gotland skulle helt och hållet lämnas försvarslöst
och gotlänningarna befrias från värnplikt. I år, då dessa motionärer
sitta i regeringen och bära ansvaret för svenska folkets öden, hava de i den
kungl. propositionen icke blott framlagt förslag till försvarsanordningar på
Gotland utan även förordat, att samtliga värnpliktiga på Gotland skola uttagas
till linjetjänst, då Gotland icke alltid kunde påräkna att vid inträffande mobilisering
erhålla för försvaret erforderliga truppkontingenter från fastlandet utan
huvudsakligen är hänvisat till sina egna resurser för sitt försvar. Det är med
glädje, man iakttager den ändrade hållning, herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
intager i år framför i fjol angående Gotlands försvar. Jag
är övertygad om att om hans blick angående Gotlands försvar fortfarande klarnar
som hittills, inser hans snart, att det försvar, som nu finnes på Gotland, är
det minsta möjliga, som kan vara tillfredsställande. Skulle nämligen Gotland
kunna försvaras, så bör enligt mitt förmenande det nuvarande försvaret bibehållas.
Gotland i fiendehand är obestridligen en mycket stor fara för det övriga
Sverige, ty därifrån kan fienden behärska hela Östersjön. Som bas för
flygeskadrar kan fienden helt och hållet lamslå Sveriges försvar såväl till lands
som vatten.

Att jag här talar för det gotländska försvaret, beror ej på något ekonomiskt
ortsintresse utan är ett uttryck för det gotländska folkets vilja att försvara sin
fäderneö. Skulle vid inträffande mobilisering på Gotland samtliga krigsdugliga
värnpliktiga, lågt räknat 4,000 man, utkallas, så finnes enligt utskottets
förslag endast befäl till högst 2,000 man. Således ställas mer än 2,000 man
utanför möjligheten att deltaga i försvaret. Detta torde vara ett mycket starkt
skäl för bibehållandet av det nuvarande försvaret, som möjliggör ständig tillgång
på krigsdugligt befäl på Gotland.

När tyska kryssaren Albatross sökte skydd vid Östergarn på Gotland, var
det ju militärens skyldighet att så fort ske kunde vara där på platsen för att
skydda neutraliteten. Östergarn ligger fem mil från Visby, där militären är
förlagd. Hade då infanteriregementet varit försett med velocipeder, så hade
det icke blott fortare hunnit fram utan även varit i bättre kondition vid framkomsten
till bevakningsstället. En utrustning med velocipeder måste anses synnerligen
lämplig, då vägförhållandena på Gotland äro särdeles goda och det
saknas kavalleri på ön. Det är svårt att förstå, varför ej utskottet bifallit vår
motion om infanteriets utrustning med velocipeder. Att jag tydligen är inne
på rätt väg angående velocipedutrustning för infanteriet, visar utskottets utlåtande,
vari föreslagits, att artilleriet skall vara motoriserat. Under världskrigets
början gingo dagligen luftskepp utanför de gotländska kusterna. Då nu lufttrafiken
ytterligare erhållit statsmakternas stöd, måste jag uttala den förväntan,
att sådana åtgärder vidtagas på Gotland, att icke blott under ett eventuellt krig
utan även under fredstid en för det allmännas bästa betydelsefull lufttrafik inrättas,
så att man har fullt utbildat folk vid krigsutbrottet.

Herr Hallén sade i går: »Vårt läge är icke sådant som Belgiens under kriget
där blod har flutit.» Här hos oss har icke gjutits något blod varken på skånska
slätten eller på västgötabygden. Vi gotlänningar kunna emellertid icke säga
det. Hade herr Hallén varit med när den tyska kryssaren landade vid östergarn
hade han där fått skåda sådant, som icke ens hans vältalighet kan skildra.

Söndagen den 24 maj.

7 Nr 39.

Det var en hemsk syn. En del av manskapet och fartyget voro sönderskjutna.
Över allt på däcket lågo trasor med skelett. Under i det stora rummet låg läkaren
och utdelade order — han hade själv fått en granatskärva i hjärnan — och
han utdelade order, tills han dog. När skeppet kommit i land, buro de friska
sina ''döende kamrater i land och lade ned dem på marken. De satte tända cigarretter
i munnen på de döende, och dessa uttalade en hälsning till sina hem, till
sina anhöriga och till fosterlandet, men ingen av dem klagade. Det var en syn,
som ingen människa glömmer i sitt liv. Det var icke den enda gången som Gotland
sett krigets fasor. Intet århundrade har gått, utan att Gotland sett krigets
fasor. Det är därför jag ber eder, mina kamrater, att icke le åt gotlänningarnas
försvarskärlek. Det är bättre att öva sig för att kunna försvara sitt
fosterland än att komma i krig, barnet vid moderns bröst insuper med modersmjölken
kärlek till fosterlandet och till hembygden. Jag skulle därför vilja,
att kammaren behjärtade detta och icke blott bifaller herr Johanssons i Ivälkebo
reservation utan även vår motion om Gotlands försvar. Jag skulle även med
den klara blick, varmed herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
sett på frågan, även uttrycka den förhoppningen, att Gotlands försvarsorganisation
må bibehållas. Om han icke tänkt på Gotland, så kanske han tänker på
Karlskrona, varifrån min efterträdare som talare, herr Törnkvist, är. Om Gotland
kommer i fiendehand, är Karlskrona helt och hållet tillintetgjort. Flottan
fördärvad dels genom undervattensbåtarna och dels genom luftangrepp. Icke
blott Karlskrona! Jag tror icke ens Huskvarna där vapen tillverkas eller Jönköping
äro befriade, då luftfartygen även kunna gå dit.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall icke blott till min motion utan
ock till herr Johanssons i Kälkebo reservation.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den siste ärade talarens bekymmer
för Karlskrona skall jag be att få besvara på det sättet, att om han
verkligen vill, att Gotland skall bli ett skydd för Karlskrona, skall han icke
begära ett infanteriregemente. Det är att börja i galen ända.

Den utrikespolitik, som de svenska regeringarna med fullt stöd av riksdagen
sedan länge fört, har varit djupt fredsbetonad. Den svenska regeringen och
den svenska riksdagen ha ju också beredvilligt och utan knot anslutit sig till
de strävanden, som för några år sedan började att genom ett positivt samarbete
mellan skilda regeringar och skilda parlament söka bereda en fredlig utveckling
mot krig i Europa. Det anförande, som från denna plats här hölls av herr
Lindberg i Umeå, tog sikte på dessa fredssträvanden, och jag tror, att han i
den önskan han därvid uttalade har denna kammare helt och fullt på sin sida.

Vad vi i dag ha att behandla är frågan om våra försvarsutgifters ändamålsenliga
användning och huru stora dessa försvarsutgifter egentligen böra anses
vara. Vill kan det vara motiverat, att man därför i'' en debatt som denna betonar,
att det bör ligga klart för oss alla, att ett reglerande av dessa försvarsutgifter
är en fråga av fredlig beskaffenhet, uteslutande av fredlig beskaffenhet,
men den starkaste anledningen till att upptaga en debatt är hänsynen till ekonomien
och försvarsorganisationens ändamålsenliga uppbyggande.

När vi nu inom socialdemokratiska partiet ställt oss bakom en positiv försvarsorganisation.
skall jag, herr talman, bo att under några korta minuter få
motivera innebörden av den ståndpunkt, jag intagit till det föreliggande förslaget.
Jag vill då, mina herrar, först som sist säga, att jag anser 107 miljoner
vara en siffra, som ligger ganska högt i överkanten. Då jag likväl biträtt det
föreliggande förslaget i utskottet med mitt namn och min röst, ha givetvis åtskilliga
skäl för denna ståndpunkt förelegat. Jag kan nämna två av dessa
skäl. Det ena är det. att det syntes vara omöjligt att på någon annan väg än
just genom att biträda det beslut, vartill utskottsmajoriteten kommit, kunna

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Sr 39.

8

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvarsväsendcts

ordnande
m. m.
(Forts.)

få en besparing under fjärde huvudtiteln på ett belopp av ett trettiotal miljoner
kronor från och med närmaste budgetår. Detta var det ena skälet. Det andra
skälet vill jag också här nämna, och det var detta, att jag ansåg mig böra medverka
till att för den något väl konfysa minoriteten icke skulle öppna sig en
alltför stor avgrund mellan nuet och framtiden i anledning av ett försvarsbeslut.
Jag vill säga, att den sista omsorgen har att döma av minoritetens något
väl vilda åthävor varit skäligen meningslös. Besparingar på fjärde huvudtiteln
äro emellertid, så långt jag ser saken, ofrånkomliga, och de måste göras.
Jag hyser den uppfattningen, att det föreliggande förslaget går i organisatoriskt
avseende i rätt riktning. Det nya vapnet, flygvapnet, infogas i försvarsorganisationen.
Nedskärningen på armén är kraftigare än nedskärningen på
flottan. Personligen hyser jag den uppfattningen, att avvägningen mellan dessa
båda senare nämnda vapen skulle varit ännu kraftigare till marinens förmån.
Jag tror också, att om en sådan kraftigare avvägning skett skulle vi kunnat
stanna för ett något lägre totalt utgiftsbelopp. Med hänsyn till -— och det
torde väl också en lekman ha rätt att uttala sin mening om — vårt lands läge,
då vi militärt sett faktiskt ha så gott som enbart sjögränser, förefaller det mig
skäligen meningslöst att, om man vill ha en effektiv försvarsorganisation, lägga
tyngdpunkten på armén. Med tillgodoseendet av de synpunkter, som jag haft,
skulle också bli tillgodosett vad vi säkerligen förr eller senare komma att i
högre grad än nu inse, nämligen att sjöförsvaret kommer med hänsyn till våra
sjögränsers utsträckning och deras förhållande till våra landgränser att bli en
polisvakt kring rikets gränser. Herr talman, då den vägen icke kunnat beträdas,
torde det icke minst ha berott på högerns konserverade uppfattning om regementenas
uppgifter. Det synes verkligen, som om högern hade den uppfattningen
om regementenas uppgifter, att regementena förnämligast skulle
suga upp ungdomen, så att den fick exercera i sin hembygd, och mindre
ha den uppgiften att vara ett ändamålsenligt organ i en för krig
avsedd organisation. Den synpunkten anser jag vara från försvarets
egen synpunkt och från försvarsutgifternas synpunkt fullkomligt oriktig
och farlig. Vår första försvarslinje är utan tvivel sjön. Högern
inrättar sig genom sitt förslag till krigsorganisation för ett krig på land. Jag
tillåter mig i anledning av detta säga, att skulle verkligen den olycka inträffa,
att våra krafter till sjöss icke förmådde hindra en landstigning, vore då icke
tiden inne för oss att helt ge upp. Den, som kan landstiga, förmår sannolikt
också mera. Lantkrigets gräslighet och fasor ha vi tillräckligt beklämmande
exempel på från Flandern och Belgien under världskrigets hemska dagar. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att till och med oppositionen mot det nuvarande
försvarsförslaget och samma krafter, som under en viss tid inriktade
sin agitation för Sveriges inryckande i kriget på Tysklands sida, samma krafter
uttalade sina starka sympatier för att Belgien aldrig skulle gjort motstånd
mot de tyska invasionshärarna, just därför att motståndet var hopplöst. I sin
iver att behålla bygderegementena offrar högern mycket pengar och inger folket
bedrägliga illusioner. För detta, mina herrar på högersidan, kan också i
framtiden ansvaret komma att utkrävas.

Det förslag, som nu föreligger, och som fått det socialdemokratiska partiets
understöd, torde tillräckligt understryka karaktären av arbetarpartiets försvarsvilja.
Om den saken behöver i detta sammanhang icke av mig något ordas.
I fråga om karaktären av detta förslag såsom ett nedrustningsförslag skall jag
icke säga annat än att i fråga om nästa etapp på samma väg, som man tänker
sig, får framtiden döma. Ingen av oss kan i detta ögonblick säga, huru läget
gestaltar sig om tio år eller så. Från min utgångspunkt äro dagens bekymmer
tillräckliga, och det är med hänsyn till läget för dagen, som vi söka möta dessa
bekymmer och orientera oss i detta läge. När nästa försvarsrevision skall till -

Söndagen den 24 maj.

9 Nr 39.

sättas, talar den erfarenhet, som då vunnits av de då^ agerande, och den tid, aVarsväsendets
som ligger derintill, får leverera materialet för den ståndpunkt, som då kom- “^ordwnde
mer att intagas. Jag antager, att detta är ett riktigt bedömande av läget. ^ m. m.

Oppositionen har också i dag liksom förut skett i dess press försökt något (Forts.)

framkalla framtidens dom över den majoritet, som här står i beredskap att fatta
ett beslut, som enligt opinionens mening skulle vara så ödesdigert för vårt folk.

Det förefaller mig, som om den höga tonarten verkligen mäter på sitt sätt
bristen på hållfasta grundsatser och hållfasta fakta. På det sättet kan man
icke tillförlitligen fälla dom över vad som skall ske, knappast över vad som
skett i nuet. Jag vill till er, herrar av oppositionen, som i patetiska ordalag
tala om det ansvar, framtiden kommer att utkräva av dem, som genomfört det
föreliggande förslaget, säga: Er fantasi har måhända även rum för majoritetens
bekymmer i förevarande fall. Jag vill vidare fråga: Känna herrarna till
Tysklands öde under världskriget? Ingen lär väl kunna säga, att icke Tyskland
var försvarsberett och försvarsvilligt före 1914''. Det gick likväl sin undergång
till mötes, en undergång av mycket fruktansvärd beskaffenhet. Om
man skulle tillämpa exempelvis herr Lindskogs domfällande i går kväll på
detta fall, torde här öppna sig en avgrund för herr Lindskogs logik, ty ansvar
bör väl kunna utkrävas lika kraftigt av dem, som ha sökt inbilla sitt folk, att
det går an att uppbygga ett försvar tillräckligt starkt för att utgöra ett absolut
värn, och detta försvar sedan icke har hållit utan tvärtom lockat folket ut på
farliga äventyr, som ansvar kan utkrävas av dem, som erkänna ett lands begränsade
förmåga att skaffa försvarsmedel, och som också i politiken räkna
med detta faktum. Jag hoppas sålunda, att de av herr Lindskog och andra över
majoriteten frammanade fruktansvärda framtidsandarna komma att gå ganska
skonsamt fram över våra huvuden.

Ja, herr talman, härmed har jag personligen angivit min ståndpunkt till det
föreliggande förslaget. Jag har sagt, att jag är tveksam om själva organisationens
uppbyggnad, samtidigt som jag har sagt, att jag dock anser förslaget
gå i rätt riktning. Emellertid synes något hålla på att inträffa, som gör mig
tveksam om vad jag skall yrka. Jag har biträtt utskottets förslag och sålunda
gått med på en utökning, som ger lantarmén något över 2 miljoner kronor utöver
regeringsförslaget. De krafter i första kammaren, som synas vara i rörelse
för att skapa en viss voteringssituation, gör mig tveksam, om jag skall yrka
bifall till utskottets hemställan eller till regeringens förslag. Innan klarhet på
den punkten har vunnits, tillåter jag mig att yrka bifall till den föredragna
punkten i utskottets hemställan, men förbehåller mig rätt att senare ändra detta
yrkande.

Herr Molander: Herr talman! Vid remissen av Kungl. Maj:ts försvars proposition

angav jag min ställning till militärförsvaret och militarismen i allmänhet
och hävdade, att den militära avrustningen var för vårt land och folk
den bästa lösningen av försvarsfrågan. Jag skulle ju nu kunna nöja mig med
att hänvisa till detta uttalande och tillägga, att jag fortfarande står kvar på
samma ståndpunkt, men jag ber likväl att få göra ett par korta anmärkningar
därutöver.

Den kungl. propositionen gav ju ingenting på hand åt avrustningen för dess
egen skull, men den ifrågasatte dock en begränsning av de militära rustningarna
i vårt land, och det var ju ändå något. Regeringsförslaget skulle ju
också efter allt att döma, frånräknat de rena avrustningsmotionerna, bli det
förslag, som gick längst i fråga om beskärningar, varför jag då säde, att jag
antagiigen bleve tvungen att rösta fiir den kungl. propositionen, icke därför
att jag skulle göra det av god vilja utan därför att jag därtill skulle bli nödd
och tvungen. Nu förhåller det sig på det sättet, att ingen hittills har yrkat

Nr o*). 10 Söndagen den 24 maj.

smrwältZdtts ¥fa11 ti!1 den kunffl‘ Propositionen. Den siste ärade talaren var dock inne på
ordnande detta och förmenade, att en sådan .situation kanske skulle komma att uppstå,
ro. ro. att han måste yrka bifall till regeringens förslag. Om det icke kommer att
(Forts.) ske, nödgas jag alltså rösta för utskottets förslag, vilket naturligtvis sker med
ännu mindre tillfredsställelse än att rösta för den kungl. propositionen.

27 talare ha förut yttrat sig i denna fråga, men jag har icke hört, att en
enda av dem varit fullt tillfredsställd med utskottets förslag. Det är, synes
det mig, ganska naturligt, därför att utskottets förslag uppbäres icke alls av
några principer eller logiska linjer. Det är endast generalstabschefen och vi
rena avrustningsvänner, som företräda en linje, som det är någon logik uti.
Alla Övriga förslag bygga, kan man säga, på den rena principlösheten, eftersom
nästan alla tyckas vara pa det klara med att de militärorganisationer, som föreslås
i såväl högerns som bondeförbundets, socialdemokraternas och utskottets
förslag, i verkligheten icke kunna betraktas såsom tillräckliga, om de en gång
skola prövas. De äro en variant till vad den danske sagoförfattaren Andersen
berättar i sin saga om »Kejsarens nya kläder», något som man trodde fanns,
därför att ingen vågade avslöja humbugen. Generalstabschefen och vi avrustnmgsvänner
ha en linje, som vi kunna företräda, men de Övriga företräda principlösheten
och ingenting annat, och därför är det tämligen naturligt, att även
utskottsförslagets fäder och förespråkare här i kammaren icke betrakta sitt
eget foster så särdeles kärt utan litet smått taga avstånd från detsamma.

Att högertalarna iiro mest missnöjda, är ju helt naturligt. Herr Pettersson
i Bjälbo gav måhända^rent omedvetet i sitt anförande i natt till en del förklaringen
till detta förhållande. Han talade nämligen om världshistorien, och
att världshistorien upprepar sig åter och åter. och han talade om att de människor,
som göra världshistoria, ha, som hans ord folio sig, en oerhörd förmåga
att vara sig lika tiderna igenom. Ja, jag förmodar, att herr Pettersson
med dessa människor menade högern, och i så fall är det fullständigt riktigt.
Det var en sorts självkarakteristik av sig själv och sina egna partivänner såväl
i detta land som i andra länder, herr Pettersson i Bjälbo där gav. ty högern
har verkligen, för att tala med herr Pettersson i Bjälbo, en oerhörd förmåga
att vara sig lik i alla tider och i alla länder. Herr Petterssons i Bjälbo
anförande var ju ett bevis för detta hans eget påstående.

Jag vill säga, att om det skulle fordras något kompletterande bevis därutöver,
så var herr kyrkoherde Pehrssons anförande ett dylikt, ty det bevisade
ungefär samma sakförhållande. Ja, sanningen att såga, gjorde herr kyrkoherde
Pehrssons anförande på mig ett sådant intryck, att det nästan verkade
sporrande på en hedning att uppträda till försvar för kristendomens etiska innehåll
och morallära. Nu diskutera vi emellertid icke religion, varför jag skall
avstå därifrån. Kyrkoherde Pehrsson sade i alla fall, att tusenden av medborgare
i vårt land i dessa dagar uppsända böner till den högste om att vårt
försvarsväsende icke måtte fördärvas utan att vårt lands militärmakt måtte
bevaras. Ja, jag tror, att de verkligt kristna människorna i detta land också
uppsända böner till allmakten, men jag tror, att de uppsända böner om ungefär
motsatsen till vad herr kyrkoherde Pehrsson här åsyftar. Vidare ha vi
en mängd människor, som icke äro vare sig kyrkliga eller frikyrkliga eller
något annat i den vägen, men som ändå taga sig friheten att utsända böner och
uttala önskemål i fråga om militärväsendet, som gå i en helt och hållet motsatt
riktning mot vad kyrkoherde Pehrssons önskningar göra. Jag har för min
del nödgats förslösa ungefär ett års liv på olika lägerplatser, och jag har kommit
i beröring med flera tusen medborgare på dessa lägerplatser, och jag har där
hört dem uppsända böner fastän till en helt annan potentat än den, kyrkoherde
Pehrsson åsyftar, och uttala ganska realistiska önskemål om att hela militärväsendet
och allt vad därmed sammanhänger skulle skickas till ett visst

Söndagen den 24 maj.

11 Nr 35).

apokryfisk ställe, ett ställe, som väl herr kyrkoherde Pehrsson åtminstone bör
ha en teoretisk kännedom om. Jag tror sålunda, att om det nu finns några
människor, som äro 2,000 år avlägsna från kristendomen, och som utsända böner
för våldsmedlens stärkande och bevarande, så finns det i alla fall så pass
många, som utsända böner och önskemål i motsatt riktning, att bönerna för
militarismens bevarande uppvägas många gånger om.

Jag skulle, herr talman, också vilja säga några ord om den så kallade upprorsparagrafen,
som här har varit på tal. Det ifrågasattes i Kungl. Maj:ts
förslag, att man skulle taga bort ur 28 § värnpliktslagen, att beväringens första
uppbåd skulle få användas för stillande av uppror. Utskottet har dock icke
velat vara med om detta, och herr Samuelsson uttalade sitt stora ogillande
däröver. Jag vill för min del säga, att det kan ju komma på ett ut, därför att
man är ju tämligen medveten därom, att om uppror uppstår, kommer nog den
regering, som sitter, att använda militär för att söka stilla detta uppror, och
jag går då ut ifrån, att om sålunda militär skall användas för stillande av uppror,
är det från mina utgångspunkter mycket bättre, att man söker stilla upproret
med beväringens första uppbåd, ty jag tror, att de folkliga kraven skola
vara mer betjänta med att man stillar uppror med beväringens första uppbåd
än att man stillar det med stamanställt manskap eller med äldre årsklasser.

Jag uttalade vidare, herr talman, vid remissen av försvarspropositionen i
egenskap av västernorrlänning min stora och djupt kända tacksamhet till
Kungl. Maj:ts regering, därför att den ville indraga Västernorrlands regemente.
Jag vet nu icke, om detta regemente hör till de så kallade ärofulla regementena.
Herr Lithander kanske vet det, ty han var ju i går mycket bekymrad
för de »ärofyllda» regementena. Ja, jag vet det icke. Jag har visserligen
exercerat vid regementet i fråga, men jag känner icke till vår krigshistoria så
väl, att jag vet, om ifrågavarande regemente har utfört några ärorika bragder.
Visserligen deserterade två korpraler under det finska inbördeskriget över till
Finland och deltogo i kriget där, men jag vet icke, om den omständigheten, att
två korpraler deserterat från regementet, drog så särdeles stor ära över det.
Några andra krigshistoriska bragder känner jag icke till, som detta regementes
officerare eller manskap skulle ha utfört.

Nu har genom något sorts kristligt eller kanske man skall säga frikyrkligt
eller folkfrisinnat byte det ändå ordnats så, att Västernorrlands regemente
skall få bibehållas, och detta lär, enligt vad hans excellens herr statsministern
sade i går, ha skett under regeringens direkta medverkan, varför jag anser mig
nödsakad att återtaga det tack, som jag vid föregående tillfälle riktade till regeringen
för denna sak. Jag hyser icke så stor kärlek till detta regemente,
det måste jag ärligen säga ifrån. Visserligen har jag vid detta regemente lärt
mig hur man på det mest rationella sättet skall avliva en medmänniska, men
jag har ju ännu icke haft behov av att använda denna kunskap, och jag måste
verkligen också både i eget och måhända andras intresse säga, att jag hoppas,
att det tillfället icke skall komma. Då jag sålunda icke tror, att jag skall få
något bruk för de lärdomar, som jag fick vid detta regemente, kan jag icke
säga, att jag hyser någon tacksamhet för de lärdomar, jag där fått, och icke heller
för regementet som sådant. Tvärtom skulle det ha varit mig en stor glädje.
om regementet skulle ha indragits.

Herr Strindlund gick visserligen vid remissen av denna proposition i god för
att till och med det röda Ådalen var mycket bekymrat över Vilsternorrlands
regementes indragning. Han har icke presterat några bevis för detta. Tvärtom
är det väl mera korvleverantörerna och dylika människor i Sollefteå, som
voro bekymrade, men de räknas sannerligen icke till det röda Ådalen eller till
Ådalen överhuvud taget.

Ja, herr talman, jag nödgas sålunda i sisla hand rösta för utskottets för -

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

>''r 39. 12

Söndagen den 24 maj.

Ang. för-, slag, Dd; skulle dock vara något mer glädjande, om herr Törnkvist i Karls”wSe
krona eller någon annan av regeringspartiets ledamöter ville yrka bifall till

m. m. den kungl. propositionen, så att man i bästa fall kunde få rösta för den. Jag

(Forts.) kan också säga, att jag ansluter mig till det principyrkande, som herr Lindberg
har meddelat, att han kommer att ställa vid en senare punkt i utskottets
betänkande, ett yrkande som går ut på att riksdagen skall uttala sig för den
militära avrustningen, och att vi skola stärka fredsgarantierna på annat sätt.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Om jag icke missminner mig, yttrade
den nuvarande försvarsministern i något tal —- det var visst i Uppsala
— att om han trodde, att någon fara vore å färde för oss att bli indragna i
ett krig, och att vi sålunda behövde ett effektivare försvar än han hade föreslagit,
skulle han ha ställt sig på en annan ståndpunkt än han nu har gjort.

Det må då ursäktas mig och de med mig liktänkande, som ha en annan mening
i denna fråga, om de intaga en annan ställning och förfäkta en annan mening
än herr statsrådet Hansson och de med honom liktänkande ha gjort i denna
fråga. Jag för min del kan icke se så ljust på det problem, som vänstern
i detta land för närvarande gör. Det har talats om en ljusning i världen,
en ljusning, spm val knappast någon annan har förmått att skönja än de,
som ha tagit till sin uppgift att rasera de försvarsmedel, som vi ännu ha kvar.
En liten ljusning har jag märkt under denna debatt, det måste jag erkänna,
nämligen att socialdemokraterna tydligen ha intagit en annan ståndpunkt till
försvaret nu än vad de tidigare ha gjort. Det dekreterades här ifrån åtskilliga
socialdemokratiska talare i går, att det var rena försvarsviljan, som hade
dikterat deras beslut. Det var ju visserligen åtskilliga som därvid anmärkte,
att de därtill voro nödda och tvungna, men många av de ledande socialdemokraterna
deklarerade vad jag här nyss nämnde. Detta är verkligen en ljuspunkt.
Må man hoppas, att de komma till en bättre och bättre insikt i den
frågan.

Jag vill förutskicka, innan jag går vidare, att jag vore glad, om jag kunde
tro och förvissa mig själv om, att den fara, som jag fruktar, verkligen är utesluten.
Jag skulle vara glad, om händelserna i fortsättningen utvisade, att
jag har tagit fel. Jag vet, att det är vissa bördor, som vi måste pålägga
oss för att upprätthålla ett försvar, jag har kanske större kännedom om de
personliga bördorna än vad en hel del av de herrar ha, som mest pratat om
dessa bördor. Jag vet sålunda, att upprätthållandet av försvaret är förenat
med bördor och pålagor, men detta har aldrig kunnat bibringa mig den tanken
och den uppfattningen, att vi därför skulle avskriva vår värnkraft och rasera
vårt försvar. Här har man i långliga tider i agitationen ute i landet försökt
gorå troligt för Sveriges väljaremassor, att om vi få avskriva så och så många
miljoner från försvarsutgifterna, så skola vi därmed lätta bördorna för Sveriges
folk. Folket har i stor utsträckning trott på detta, och det ligger kanske
nära till hands att tro det. När man talar om att från försvarsutgifterna avskriva
några tiotal miljoner, är det klart, att den i saken mindre invigde, som
inte kan se den i dess rätta sammanhang, måste få den uppfattningen vid
första påseendet, att det skall inträda en lättnad. Herr Eriksson i Grängesberg
talade i sitt anförande så varmt och vackert om människorna med trasiga
skor och slitna kläder, liksom om vi skulle kunna bringa det därhän genom
att avskriva vårt försvar, att det inte komme att finnas lika många människor
här i landet, som ha trasiga skor och slitna kläder. Detta är ett vackert
tal, som socialdemokraterna och den gemensamma vänstern här i landet har
utnyttjat i den politiska agitationen, inte bara när det gällt försvarsfrågan
utan även i övrigt. Det är denna löftenas politik, som lurat och bedragit så
många. Man talar om rättigheter och förmåner utan att en enda gång nämna

Söndagen den 24 maj.

13 Nr 39.

något om de skyldigheter och de förpliktelser, som människan dock har i An9: förlivet.
Så är det också med detta resonemang, när det gäller försvarsfrågan. 3Var0^^nd^ *
Genom de löften och de hägringar, som man tornar upp, narrar man folk, jag m, m.
dristar mig säga det, att tro på dessa overkligheter. _ __ (Forts.)

När man hörde herr Hamrin uppträda här i kammaren i går, så fick man
den uppfattningen, att vi nu skulle få ett utomordentligt bra försvar genomfört,
till och med bättre än det vi haft förut. Han talade om det såsom alldeles
betryggande, och när han gjorde sina jämförelser kom han alltid till den
slutsatsen, att vi efter detta förslags genomförande skulle ha ett alldeles utomordentligt
präktigt, bra och kraftigt försvar; han talade också om flottan och
hur präktig och stark den var. Ja, jag vill säga till herr Hamrin, att om jvi
verkligen ha några stridsdugliga fartyg den dag som i dag är, så är det åtminstone
inte herr Hamrins och hans partivänners förtjänst, ty de ha sannerligen
gjort vad de ha kunnat för att flottan skulle förintas. Herr Bmmrin betygade
vidare i går, hur han och det parti han tillhör i den politiska valagitationen
före sistlidna riksdagsmannaval hade upplyst valmansskarorna om,.
att här gällde frågan försvaret. Jag tyckte detta var ett underligt tal från
herr Hamrins sida. Om jag varit i herr Hamrins kläder, skulle jag inte ha
velat stå upp och poängtera detta i denna kammare. Ty vad vittnar det talet
om? Om herr Hamrin och hans partivänner ha upplyst valmännen om valets
innebörd, så betyder valutgången, att valmännen inte accepterat den ställning,
som herr Hamrin och hans partivänner ha intagit i försvarsfrågan, ty i annat
fall hade inte partiet decimerats så som skedde vid sistlidna riksdagsmannaval.

Herr Hamrin talade vidare om det ansvar, som vi alla ha inför nutid och
eftervärld. Jag tror att jag känner detta ansvar i någon mån, jag vågar nästan
säga minst lika varmt som herr Hamrin. Men jag frågar: Hur använder

herr Hamrin detta sitt ansvar? Hur känner han det verkligen inför nutid och
eftervärld? Med hänsyn till den ställning, som han intagit i föreliggande spörsmål,
har man verkligen rättighet att ställa denna fråga.

I övrigt vill jag säga om hela herr Hamrins uppträdande i kammaren i går,
att det var i hög grad oförsynt. Det var det tråkigaste anförande, på sätt
och vis, som har hållits i denna debatt. Herr Hamrin uppträdde ungefär som
om han vore diktator i det här landet. Men det är han inte, och jag hoppas,
att han för landets välfärds skull inte blir det heller. En man som likt herr
Hamrin ständigt talar om nykterheten borde uppträda litet nyktrare i denna
sal.

Om herrarna av vänstern, herrar avrustningsivrare, ville lägga handen på
hjärtat och litet allvarligare stanna inför det spörsmål, som vi här diskutera,
och den fråga, som vi stå i begrepp att avgöra, så skulle kanske många av
er bli litet betänksamma. Här vilja ni nedskriva våra försvarsanstalter. Hur
skall det då kännas för oss litet var, om ofärden kommer över oss och vi
mot vår vilja bleve tvungna ätt uppträda till vårt försvar, om vi med ett
ord bleve tvungna att skicka ut våra söner i kriget, om vi visste, att de voro
dåligt övade och dåligt utrustade, och hur skulle det kännas, om vi visste,
att vi själva hade varit med om att skapa detta osäkerhetstillståmh varigenom
våra söners liv riskerades i högre grad än om vi äro väl rustade? Jag har
verkligen försökt att pröva mig själv inför dessa synpunkter, och jag har
måst komma till det resultatet, att det är vår absoluta plikt och skyldighet
att göra vad på oss ankommer för att äga ett betryggande försvar, om faran
skulle komma över oss och vi skulle behöva använda det. Här hjälper det
inte, att man talar likt herr Hallén i går, vilkens anförande visserligen var
varmt och välmenande, men vilkens tal om att det var vår rena vapensköld,
som bevarade oss från att bli indragna i kriget, är en illusion. Det vågar jag

Nr 39. 14

Söndagen den 24 maj.

svmväJeZdets niir stater °?h folk komma i tvist med varandra och komma i

ordnande nödläge^ då frågar man inte efter vilka rena sköldar vi ha. Ha vi inte också
m. m. några sådana sköldar, som betyda makt, komma vi att attackeras och dragas

(Forts.) med i olyckan, där vi skulle kunnat avvärja den, om vi varit rustade.

Jag vet^ alltför väl, att allt vad som säges i denna kammare från försvarsvänligt
håll, hur sakligt och hur övertygande det än månde vara, inte får
gorå något intryck på dem, som tagit till sin uppgift att rasera den värnkraft
vi ännu ha kvar och därmed riskera vår frihet, vår självständighet och vår
självbestämningsrätt som ett fritt folk i ett fritt land. Men, herr talman,
ehuru jag vet detta, kan jag dock ej låta bli att säga några ord vid detta
tillfälle. Sakskäl och förnuftsskäl bita inte; sådana ha blivit framförda såväl
i_ denna debatt som tidigare inom utskottet och annorstädes, men allt studsar
tillbaka mot den mur, som består av den förenade vänsterns fattade beslut
om nedrustning. Och ehuru ni, vänsterns vänner, i närvarande stund säkerligen
torde känna på er, att det stöd, som ni åberopa från väljarekåren, i närvarande
stund inte torde vara så tillförlitligt, så får inte ens detta göra något
intryck på er. Här är det bara att marschera, utan hänsyn till den starka
minoritet, som dock vädjar till olika meningar, som göra sig gällande runt
hela vårt land. Ni taga utskottets betänkande, ni taga detta ödesdigra steg.
Ni äro i närvarande stund, skulle jag vilja säga, en handfull modiga män, som,
medan det ännu ryker i ruinerna efter världsbranden och flammorna hota att
när som helst slå ut på nytt, ändå våga rekommendera det svenska folket att
slå sig till dådlös ro och förgäta sina plikter. Jag har emellertid anledning
att frukta, att detta är det slags mod, som kommer sig därutav att ni inte
känna, och inte vilja eller våga lära känna, den fäja som detta beslut kan
innebära. Och detta slags mod, mina herrar, brukar vara värdelöst i de farofyllda
och avgörande ögonblicken. Genom att underlåta den solklara plikt,
som består i upprätthållandet av vårt försvar till värn för hem och härd,
för frihet och rätt, lära vi inte ha någon lättnad att vänta varken i ekonomiskt
avseende eller i några andra avseenden. Livet är fyllt av plikter, besvärligheter
och bördor, och försvarsbördan och plikten att värna om oss själva är
en av dessa bördor och en av dessa förpliktelser. Men, mina herrar, om vi
vilja leva fram vårt liv någorlunda drägligt, så måste vi också fylla plikterna
i livet och även bära bördorna. Detta är ett faktum, som allt vad vänster
heter här i landet gärna vill förgäta, man talar åtminstone så litet som
möjligt därom. Och varför? Jo, emedan folket ute i landet helst vill höra
talas om rättigheter och förmåner, men så litet som möjligt om plikter och
skyldigheter. Men hur går det för den människa och det folk. som inte vill
bära de bördor och fylla de förpliktelser, som livet och förhållandena lägga
på dem? Jo, det brukar gå så, att en annan kommer och tar i besittning hans
gods och goda; han blir arm och eländig och han kommer i en beroende ställning.
Den visaste bland alla världens vise har en gång yttrat om en sådan
människa, och om ett sådant folk, som inte vill fullgöra sina plikter i livet,
att »fattigdomen skall med hast komma över honom som en vandrare och armodet
som en väpnad man». Frukta ni inte, herrar av vänstern, att det kanhända
kan komma att gå gamla Sverige på samma sätt? Vi utgöra säkerligen
inte något undantag från denna absoluta regel. Ni bestrida säkerligen mitt
påstående, när jag kategoriskt förklarar, att detta nedrustningsförslag kan betyda
att vi lägga landet öppet för fienden. Men vad är det annat ni gör
och gör det med berått mod? Det har upprepade gånger konstaterats, att
vi efter denna härordnings ikraftträdande skulle vara ur stånd att med hopp
om framgång upptaga kampen för att hålla en fiende utom rikets gränser,
och detta har aldrig kunnat vederläggas av nedrustningens förespråkare. Jag
åhörde en debatt för ungefär ett år sedan, i vilken det från försvarsvänligt

Söndagen den 24 maj.

15 Ifr 39.

och sakkunnigt håll med skärpa framhölls, att med den då föreslagna organisationen
•—- och den av i år är inte en bit bättre ■—- var det så gott som otänkbart
att med hopp om framgång i företaget kunna möta en invasion t. ex.
över vår nordgräns. Detta därför att trupperna voro för få, sedan nödigt antal
avskilts för sekundära uppgifter, brobevakningar och dylikt, och detta
fastän all enligt denna organisation tillgänglig försvarskraft skulle användas
enbart för detta ändamål, försvaret i norr, medan samtidigt hela det övriga
landet, och dessutom Gotland, skulle ligga fullkomligt öppet för fiendens landstigningar
runt våra kuster. Detta påstående kunde, som sagt, inte tillbakavisas
eller med ett enda ord bestridas eller vederläggas. Men något måste
naturligtvis sägas som svar därpå från nedrustningens förespråkare, och hur
ljöd detta svar? Jo, en framstående socialdemokrat, en mycket framstående
sådan för övrigt, yttrade att talet om ett anfall över vår nordgräns är så
verklighetsfrämmande, att han hade svårt att förstå, att det kunde vara allvarligt
menat. Men, forsatte han, skulle så vara, att vi finge över oss ett
anfall i norr, ett i söder t. ex. på Vikbolandet och eventuellt ett på Västkusten,
vad ha vi då att göra? Jo, vi ha ingenting annat att göra under sådana
omständigheter än att lägga armarna i kors och invänta döden! Ungefär
samma tanke vill jag minnas gick igenom den socialdemokratiska motionen
förra året. Det talas något däri om att vi i alla fall inte kunna försvara
oss. Vad är då detta? Jo, det är enligt mitt sätt att se ingenting annat
än ren självuppgivelse, och jag vill inte tro, att den övervägande delen av
vårt folk hyser samma blekhetens och krankhetens tankar, som lysa igenom
i dessa uttalanden. Jag tror att vårt folk ändå vill leva, när allt kommer
omkring, oaktat det från nedrustningens förespråkare har gjorts allt vad göras
kan för att skapa en stämning för försvarsovilja och självuppgivelse.

Vi ha nu bär i landet i åratal tvistat, och vad är det i själva verket vi tvista
om? Jo, huruvida vi skola ha 140 dagars, 165 dagars eller 195 dagars övningstid
och allt vad det nu är för dagantal, om vi skola offra 20 eller 30
eller 40 miljoner mer eller mindre för vårt försvarsväsende — för vår frihet
— om vi skola låta alla våra söner övas till landets försvar eller endast
en del av dem o. s. v. — alltsammans, mina herrar, enligt min bestämda åsikt
småsaker och obetydliga bagateller i jämförelse med sakens stora vikt och
betydelse. Ha vi verkligen gjort oss reda för och ha vi försökt att för våra
valmän framhålla, vilka konsekvenser det skulle ha och vilket tillstånd som
eventuellt kunde inträda i detta land, om vi av en rovgirig granne bleve slagna
till slant, underkuvade och ett lydrike mer eller mindre beroende av en
sådan granne? Jag tror det knappast. Och om folket ute i landet, de stora
valmansskarorna, visste vilka risker vi löpa genom detta beslut, så skulle sannerligen
den majoritet, som ni åberopa, men som man inom parentes sagt inte
tror är till finnandes i närvarande stund, med säkerhet på en gång förflyktigas.
Hur skulle tillståndet bli under en sådan eventualitet? Finge vi sitta
här och tvista om detta dagantal? Nej. Måhända blev det så, och det ligger
nu nära till hands att tro det, att våra söner finge fullgöra sin krigsutbildning
under 2, 3, kanske 4 år, kanske så långt borta i främmande land, att
många av dem aldrig skulle återse fosterjorden, och skickas ut att lida och
do i kamp mot stammar och folk, som vi aldrig haft något obytt med och
aldrig skola komma att få något obytt med. för såvitt vi sköta oss som ett
folk, som vill leva och göra sina plikter. Sådant, och mycket värre än vad
jag kan skildra det, kan tillståndet bli, om vi genom vårdslöst förfarande från
vår egen sida låta vår frihet och självständighet gå förlorade.

Nu tvista vi här i riksdagen och annorstädes med varandra om våra inre
angelägenheter, beskattningsfrågor, lönefrågor och allt mellan himmel och jord,
men vi äro självbestämmande, trots att vi tvista. År det troligt, att samma

Ang. försvarsväsendeis

ordnande
in. m.
(Forts.)

Jfr 39. 16

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvarsvåsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

självbestämningsrätt skall kvarstå även sedan vi blivit underkuvade av en rovgirig
granne? Nej, det är knappast troligt. Om vi komma i sådan beroendeställning,
så frågar näppeligen någon efter vår vilja eller efter våra beslut,
då ba vi att rätta oss och packa oss efter en annan vilja. Sådant vilja herrarna
inte taga hänsyn till, och ni kalla det för svartmålningar. Men om herrarna
blicka sig omkring, så finna ni, att vi ha den dag som i dag är i världen
exempel på just sådana olyckor. Den kan hända även oss, och den händer ett
folk, som inte vill leva och fylla sina plikter. Det folket får skörda frukterna
av sitt handlingssätt, och de frukterna bli bittra.

En sak till, som jag särskilt haft anledning att förvåna mig över, är, huru
de, som här i landet älska, vörda och vilja vårda de religiösa intressena, vilja
gå med på ett så riskabelt förslag. Frukta ni inte, mina herrar, att även i
det hänseendet friheten, den eftersträvade och omtalade friheten, kommer att
gå förlorad. Fruktar inte herr Hamrin detta? Att socialdemokraterna intagit
denna ståndpunkt är kanske mindre förvånansvärt med hänsyn till deras föregående.
Men att de frisinnade vilja och våga göra dem sällskap på denna
ödesdigra väg så långt, som de verkligen ha gjort, är förvånansvärt, ja, ofattligt.
Jag skall säga rent ut, att skulden och ansvaret åvilar eder frisinnade
lika mycket, ja, i högre grad än socialdemokraterna. Ty folket har väntat
och haft rätt att vänta ett bättre ställningstagande i denna fråga från er sida.

Ni ha på ett ödesdigert sätt gått händelserna i förväg. Det är att befara,
att ni därigenom beröva oss den möjlighet, som vi eljest hade, att i fredens
intresse göra vårt inflytande gällande i Norden. Folket ute i landet, vilkets
talan ni föregiva eder föra, skall säkerligen veta att rätt bedöma edra handlingar.
Det är inte folket eller väljarmassorna, som ha stiliserat den fullmakt
ni nu använda, det ha ni gjort själva. I dag ha ni i eder makt att nedriva
vårt försvar och nedsätta vår värnkraft. Men ha ni, mina herrar, i eder
makt att om och när faran kommer över oss avvärja den? Då hjälpa inga
ord och inga vackra tal, då behövs det organisation och beredskap. Jag ber,
herr talman, att få instämma i det yrkande, som framställdes under gårdagen
av amiral Lindman.

Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! Orsaken till att det nuvarande
provisoriet i fråga om försvaret ansetts böra ersättas med något bättre är, att
detta provisorium är dyrt i förhållande till sin effektivitet. Att vi högermän
detta oaktat inte ansett lämpligt att nu definitivt ordna försvarsorganisationen
beror på, att vi inte kunna finna den närvarande tiden lämpa sig för en betydlig
nedskärning av vår försvarskraft, och erfarenheten från förra årets riksdag
har visat oss, hur omöjligt det är att genom en måttlig begränsning av våra
försvarsanordningar få en s. k. lösning till stånd. Det är därför som vi högermän
med bibehållande av provisoriet tills vidare yrkat, att riksdagen måtte
besluta anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder och
för riksdagen framlägga förslag till förbättringar i nu gällande försvarsanordning.
Vi äro övertygade om att sådana förbättringar kunna vidtagas, att försvarets
effektivitet därigenom betydligt ökas, utan att kostnaderna behöva stegras.
Ett så förbättrat provisorium är inte detsamma som det nuvarande provisoriet.
Att vänsterpartierna anse det lämpligt och tillrådligt att redan nu
i så hög grad minska vår värnkraft, att de till vapentjänst årligen uttagna
värnpliktiga skulle minskas från omkring 40,000 man till omkring 24,000
man, har med frejdigt mod vitsordats av alla vänsterns talare. De skäl, som i
första hand därför anförts, äro tvenne. Det första är, att vi ej ha råd att offra
så mycket för vårt försvar, som vi nu göra. Redan flera föregående talare
ha visat, att utgifterna för försvaret, ehuru betydande, i allt fall utgöra en
jämförelsevis ringa del av de samlade statsutgifterna. Jag skall villigt med -

Söndagen den 24 maj.

17 >''r 39.

giva, att den största sparsamhet är av nöden i vårt land, men det kan ej bestridas
att utskottet med sitt förslag lyckats nedbringa vår försvarskraft i
långt högre grad än utgifterna för försvaret. Det torde ej kunna bestridas att
varje soldat, som kan sändas ut till fronten för den händelse vi bli överfallna,
blir betydligt dyrare enligt utskottets förslag än enligt det nuvarande provisoriet.
Naturligtvis kommer dock åtskilligt att sparas, ifall utskottets förslag
bifalles, vilket synes oundvikligt som ödet. Jag vill redan nu säga, att
det som sparas på försvarskostnaderna, det må nu bli mer eller mindre, måste
nnvändas till skattesänkningar och inte plottras bort på en del mindre nödvändiga
ting.

Det andra skälet, som anförts för nedrustningen, är att folket önskar detta.
Ja, sant är att vänstern vid senaste val samlade ett betydligt högre röstetal
än högern och bondeförbundet, men detta berodde helt säkert på att en stor del
av folket bibragts den uppfattningen, att under en överskådlig framtid ingen
fara vore å färde, och att vi, om mot förmodan något skulle inträffa, skulle
kunna försvara oss även med en i hög grad reducerad försvarskraft. Jag är
nämligen övertygad om, att ifall vårt folk blir tillfrågat, om det önskade försvara
sin frihet och självständighet, så skulle det stora flertalet svara ett
kraftigt och rungande ja, väl vetande att om vi ej kunna bevara vår självständighet
sa är allt vad vi äga av ringa värde. Och om vårt folk någonsin
skulle sakna viljan till självförsvar, vore det dömt till snar undergång.

Då jag, herr talman, inte kunnat bli övertygad om, att inte faran utifrån kan
komma snarare än någon anar, och da det star klart för mig, att den försvarsordning,
som socialdemokraterna och de frisinnade bjuda på, är otillfredsställande,
ifall det skulle gälla allvar, är det helt naturligt, att jag ej kan biträda
utskottets förslag. Det är inte kärlek till militärväsendet utan känslan av ansvar
inför vårt land och folk, som dikterar detta mitt handlingssätt.

_ Det om kristlig fördragsamhet föga vittnande anförande, som av herr Hamrin
hölls under gårdagen, skall jag inte sysselsätta mig med, varemot jag ber
att få.säga ett par ord i anledning av herr statsministerns anförande. Herr
statsministern manade fram det gamla lantmannapartiet och ville göra gällande,
att högerlantmännen svika sina traditioner. Nu har herr andre vice talmannen
redan belyst denna.sak och jag kan instämma i vad han har sagt. Men
jag vill tillägga, att förvisso fanns det i gamla lantmannapartiet försvarsolustiga
stämningar, men de voro närmast reflexer av de »sekelgamla orättvisorna»,
grundskatternas och indelningsverkets bibehållande, och försvunno med
dessa. De förebråelser för. slöseri, som en Carl Persson i Stallerhult och en
Hans Andersson en gång fingo uppbära i denna kammare, voro förvisso obefogade,
det ha de genom hela sin statsutskotts- och riksdagsgärning bevisat;
deras naturliga, sparsamhetsvilja, gemensam för dem och deras ståndsbröder,
kunde visserligen föranleda dem att tveka inför nya åtaganden även för
försvaret, men aldrig att vägra försvaret det nödvändiga och allra minst att
bära hand på de redan bestående försvarsanstalterna, som man nu står i begrepp
att göra. Hela deras politiska utveckling visade en växande förståelse
för försvarets betydelse och krav, en sak som de ha gemensam med sina ståndsbröder
överhuvud taget, och jag skulle önska att den nya samhällsklass, som
nu har ansvaret för landets och försvarets öde, måtte komma att undergå en
motsvarande utveckling.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till det av herr Lindman gjorda yrkandet.

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman! Knappast mer än 10 år har förflutit
sedan man genom klockornas dova klang i landets kyrkor kallade Sveriges
vapenföra befolkning samman att värna om rikets gränser. För den, som

Andra kammarens protokoll 1925. Nr 39. o

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 39.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
in. m.
(Forte.)

18 Söndagen den 24 maj.

då var med, eller hade tillfälle att på nära håll se den brist uti utrustning och
utbildning, som därvid kom till synes beträffande såväl manskap som framför
allt befäl, inger det nu föreliggande förslaget till nedskrivning av såväl regementena
som utbildningen ingalunda någon trygghet för att vi mot främmande
inkräktare skola kunna värna om vår frihet och hävda vår neutralitet. Icke
minst inom vår södra provins, där en så kraftig nedskärning av våra regementen
föreslås, känner man oro och bekymmer, och därom torde den resolution,
som avlämnats till försvarsutskottet med över 20,000 underskrifter av skånska
män och kvinnor, tala ett tydligt språk. När ofärd någon gång tidigare hotat,
hava icke endast de truppstyrkor, som funnits eller kunnat uppbådas inom provinsen,
ansetts tillräckliga för att försvara våra kuster, utan man har även
transporterat dit trupper från övriga delar av landet, såväl under världskriget
som 1864 och 1848. Det vill härav synas, som man då insett, att man där haft
någonting att försvara.

Det torde heller icke förglömmas, vad Skåne betydde för vår folkförsörjning
under krigsåren och avspärrningstiden. Därigenom torde väl vara tillräckligt
ådagalagt, att det icke endast är ett lokalt intresse, utan ett riksintresse man
velat framhålla, då man i väckt motion gjort framställning om att få, behålla
våra skånska regementen, så att alla vapenföra män kunde där vapenövas och
stå rustade att, om ofrid hotar, på ett mera verksamt sätt bidraga till värnandet
av vår frihet.

En undersökning gjordes av krigsberedskapskommissionen över landets totala
livsmedelsproduktion åren 1912—1913. Även om det använda siffermaterialet
i någon mån är osäkert och delvis måst baseras på antaganden, så äro dock de
med säkerhet kända faktorerna så betydande, att några större felaktigheter
icke kunna uppstå.

Av denna undersökning framgår, att i procenttal av landets totala livsmedelsproduktion
under ovannämnda år har Skåne bidragit med: vetemjöl 41
rågmjöl 15 %, ärter och bönor 12.8 %, potatis 26.3 %, socker och sirap 80.4 %,
frukt och bär 25 %, nötkött 14.4 %. fläsk 29.1 %, annat kött och slakteriavfali
15.6 %, fisk 4.7 %, mjölk 18 %, ägg 20.3 %.

Härav framgår, att icke mindre än en fjärdedel av landets totala livsmedelsproduktion
kommer från Skåne, och ändå vill man indraga och nedskära där
förlagda truppstyrkor på ett sådant sätt, att det synes omöjligt, förhindra en
ockupation, om clet kom i fråga. Och vad säkerhet och garanti hava vi för
att icke så kan ske! Det är därför som jag herr talman, icke kan biträda det
föreliggande förslaget, utan instämmer i det av amiral Lindman gjorde yrkandet.

Herr Lorichs: Herr talman! Försvar sdiskussionen har nu pågått en god

stund på andra dagen, och därunder har det stora föreliggande spörsmålet
blivit belyst från alla sidor. Den allvarliga underton, som gjort sig märkbar
i de flestas anföranden, ger tydligt vid handen, att för alla ansvarsfullt kännande
medlemmar av denna kammare är det ett mer än vanligt betydelsefullt
ögonblick, då vi denna gång gå att votera om Sveriges försvar. Det är stor
skillnad på att utreda, förbereda, tala och skriva om önskemål och möjligheter
och att stå inför avgörandet. Nu är det fråga om att taga steget ut, nu får
var och en påtaga sig sin andel i beslutet och sin andel av ansvaret. Det votum
som avges kommer att stå i kammarens protokoll för all framtid och vittna
om hur var och en handlat med Sveriges försvar den 24 maj 1925. Det vore
underligt, om inte tanken inställer sig: Gör jag rätt eller gör jag orätt, om jag
nu bidrar till att rasera vad vi haft och ha och sätta någonting oprövat i stället?
Och det vore inte underligt, om tvekan inför den tanken skulle komma att
förmå en och annan att sväva på målet, då han avger sin röst. Måhända är det

(IiaImP ii ilen ''21 milj.

Xr :!!).

J :>

denna kringla, sula i viss man behöver tystas ned genom karska ord och fraser, Ang. föroch
det kanske också är det. som dämpar den segerglädje. som man haft anleda
ning vänta skulle finnas lins den majoritet, som nu stor in för utsikten att om ° m/
eu eller annan timme fa sin vilja fram, sin länge efterlängtade nedskrivning (Forts.)
beslutad, ehuru visserligen inte genomförd.

klan skjuter framför sig som eu sköld den s. k. fullmakten, som man fatt
av folket i val eller tror sig ha fatt. Huru är dä denna fullmakt beskaffad?

År den verkligen noga granskad och är dess giltighet obestridd? 1 varje fall luden
inte utfärdad in blanco, och den medger inte brukande av större vald än
tiden kräv er.

I dagens protokoll lar emellertid icke saknas eu protest från del enda huldskap
i riket, som efter detta skulle sakna varje militär organisation. Västmanland,
det enda landskap, som måste skicka bort alla sina värnpliktiga till utom
länet belägna orter för att vapenövas. det enda landskap, som bär käft två
truppförband och mista! dem båda. Jag raknar icke med den lilla kar. som
skulle komma i stället. I allvarets slund skulle den i bokstavlig mening flyga
sin kos, ty den bär att vid mobilisering litsa uppgifter, som äro belägna långt
bortom länets gränser.

1 Västmanlands enda liberala tidning stod för någon tid sedan alt kisa. hurusom
underrättelsen om Västmanlands regementes indragning- vackt det allra
största uppseende. Och från samma liberala håll förklarades det, att om val nu
både stillt för dörren, både resultatet blivit ett helt annat, än det blev i höstas.

Huru kan detta vara möjligt? Xog hade väl tillräckligt omtalats i tal och
skrift under valrörelsen, att det skulle bli en kraftig beskärning av våra truppförband,
och att nedrustningen utan varje tvivel skulle komma att gå ut på
indragning av sa dana. De ord. som talades och skrevas i donna sak. b le vo helt
enkelt icke trodda. Det ansågs icke vara någon möjlighet, att regementet skulle
dragas in.

Xu finns det visserligen eu hel del människor i landet, som önska ett billigare
försvar, ylen denna önskan har i allmänhet icke tagit sig något uttryck i
krav på vissa bestämda åtgärder. Det är mera eu känsla än ett fast utformat
krav. Och ett förbilligande bär alltid ansetts kunna ske med bibehållande av
alla truppförband. Sb är ock så var det över lida landet; det börjar visa sig
nu tydligare dag för dag. Man kan med anledning av detta från motståndarehäll
framkasta den frågan, huruvida den åberopade fullmakten verkligen var
klart, och tydligt avfattad.

.Förslagen om dessa regementsindragningar ha som eu följd fort med sig eu
synnerligen osympatisk företeelse, nämligen eu dragkamn mellan de olika
landsändarna om de små truppförband, som bliva kvar. Jag trycker bårr på,
att denna företeelse är mycket osympatisk, ålen det är helt naturligt, att den
skulle uppkomma. Kampen om tillvaron är så beskaffad, åt i den utlöser den
mänskliga svaghet, som lider egoism. Och skickligt utnyttjad i splittringssyfte
kan den svagheten bliva mycket farlig, ty den skymmer bort riksintresset och
skjuter lokalinlresset i förgrunden.

Xu ha bär från liögorhal! i linda kamrarna väckts motioner om att Yädma
illa nds regemente och Väst man la nds trängkär skulle bibehållas. Motionerna
bara tillkommit, för att på objektiv! sätt fa belysta, de olägenheter, som
uppstå för hind, och den ekonomiska förlust, som lilltå r att drabba, de av
indragningarna berörda staderna, ålen dessutom hava motionerna tillkommit
som eu protest mot dessa indragningar ur ren försvå ^synpunkt. Vi motionärer
hava emellertid icke kunnat förmå oss ad helt enkelt yrka. på, ad de bada
törbanden skulle bibehållas inom den av Kung!, ålaj:t föreslagna organisal inne!),
utan v i bil va yrkat, att de matte bliva livar e/oeer denna, organ isa t loa.

Ai harm dermed radat iorseka lyda denna åtgärd Iran att rara eu endast

N r 39.

Ang. förxvarsvåsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

20 Söndagen, den 24 maj.

lokalbetonad förbättring till att bli ett instämmande i det motstånd mot kela
nedrustningen, som är på marsch inom landet.

Under försvarsutskottets arbete kom det för eu tid sedan ut ett rykte, att
Västmanlands regemente skulle bliva kvar och ett annat regemente i stället
indragas. Detta rykte tog ganska fasta former; det skrevs bl. a. i ortspressen
om att det var mycket sannolikt, och det blev ganska mycket trott. Jag måste
säga, att detta meddelande hos de verkliga försvarsvännerna i Västmanland väckte
endast ringa tillfredsställelse. Visserligen var det gott och väl, att vi skulle
få behålla ett av våra regementen, och man fick ju vara tacksam för det. Men
glädjen grumlades i hög grad av det därmed förbundna villkoret. Dör att
Västmanlands regemente skulle få veckla ut sin fana framför egen front skulle
nämligen vapenbröderna i ett grannlandskap vara tvungna att veckla ihop sin
för alltid. Det är icke på sådant sätt, herr talman, som vi, som förlora mest,
böra försöka uppnå förbättringar. Här gälla endast i andra hand lokalpatriotiska
hänsyn, här är framför allt fråga om riket.

Jag nämnde för en stund sedan, att den omtalade fullmakten icke medgav
användning av större våld än nöden kräver. Indragningen av truppförband
är dock ett sådant våld. Allt annat, som förminskas och försvagas, kan möjligen
inom relativt kort tid med ansträngning förbättras igen. Men kadrernas
indragning är däremot en rent destruktiv, eu rent förstörande åtgärd. Det är
flera gånger under debatten framhållet, men kan icke nog ofta upprepas.

Vi, som nu icke förmå hindra ett enligt vår mening ödesdigert steg här i
dag, hava ingenting annat att göra än att före beslutets fattande reservera
oss mot delaktighet i beslutet. Men därmed är icke högerns, ansvar bortlyfta!
för framtiden. Vi få icke slöa till bakom denna reservation och icke med
händerna i kors sitta och so på, hur raseringen fortgår. Vi måste med alla
till buds stående lojala medel söka väcka en opinion till stånd, nog stark att
bättra, mildra och förhindra följderna av dagens beslut.

Under de sista åren har här lancerats ett ord, som är nytt i vår svenska
ordbok; det heter vänsterlösning. Det är ett avskyvärt ord, ty det framhåller
för hela världen, vad vi i anständighetens namn borde söka så mycket som
möjligt dölja, nämligen att riksförsvaret är ett partiintresse i detta land. Nu
har emellertid majoriteten tydligen själv lagat så, att ingen tvekan eu gång
i framtiden skall kunna råda om, var ansvaret ligger. Det är djärvt att utmana
historiens dom, den kan bliva hård nog ändå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Lindmans reservation.

Herr Lindmark: Herr talmen, mina damer och herrar! Det har under

den nu pågående debatten om försvarets ordnande av flera talare gjorts, gällande,
att vi göra någonting, som icke är rätt, som är omoraliskt, när yi besluta
oss för att hålla ett militärt försvar. Vore denna åskådning .riktig, så
kräver ju konsekvensen, att vi, när vi gå att fatta beslut i denna fråga, avslå
icke endast högerreservanternas förslag utan jämväl utskottets. Vi böra då
också fortast möjligt slopa det nuvarande provisoriet och för övrigt alla försvarsanordningar
överhuvud taget. Men konsekvensen kräver då också, synes
det mig, att vi jämväl böra slopa den polismakt, som vi här i landet äga. Ty
denna polismakt måste ju understundom, när det gäller att upprätthålla ordning
i landet och för att skydda de enskilda medborgarnas liv och gods, begagna
våld för att hindra brottet och oskadliggöra våldsverkaren. .Ingen i
denna kammare torde dock mena, att vi kunna och böra undvara vår polismakt.
Men våra försvarsanordningar här i Sverige äro dock ingenting annat
än en polismakt av större omfattning, ty vi avse icke att med vår krigsmakt
angripa andra fredliga stater och utföra brottsliga handlingar. Alla äro vi
ju ense om, att vi med våra militära maktmedel avse, att dessa skola vara

Söndagen den 24 maj.

21 Nr 39.

försvarsanordningar, varmed vi vilja skydda vårt land och folk från att dragas
in i andra folks stridigheter eller att förhindra eu fiende att tränga in i
landet.

Då jag vid blivande votering om försvarsväsendets ordnande kommer att
avge min röst för den av herr Trygger m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, sker detta av bland annat följande skål. De försök, som
hitintills äro gjorda, att skapa ett rättens och rättfärdighetens tillstånd folken
emellan hava icke krönts med framgång. Nationernas förbund, vid vilken
institution man på vissa håll fäst så stora förhoppningar, har i sin vanmakt
icke kunnat skydda rätten utan fallit till föga för maktspråk. Ännu så
länge synes förbundet ensidigt tjäna segermakternas i världskriget försök att
genomföra fredsvillkoren i Yersaillesfreden. Och om Genéveprotokollet talar
numera ingen. Måhända komma senare försök att skapa en internationell
rättsordning att lyckas bättre. Men hitintills har icke något förslag av betryggande
art att på fredlig väg lösa internationella konflikter framkommit.
Så länge detta är fallet, synes det mig vara föga välbetänkt att nu vidtaga
en så kraftig beskärning av försvarsorganisationens omfattning, som i förevarande
utskottsutlåtande föreslås.

Det påståendet, som man stundom från pacifistiskt håll får höra. att om
Sverige nu beträder avrustningens väg, så kommer detta att förmå andra
nationer att göra sammaledes, är icke av beskaffenhet, att man kan fästa avseende
därvid. Förutom de konfliktanledningar, som alltid och icke minst för
närvarande ligga uti rådande ekonomiska, geografiska och etnografiska svårigheter
staterna emellan, så anser jag den. fara för vår kultur, som ligger uti
Sovjetrysslands anarkiska propaganda i snart sagt alla länder, vara av sådan
natur, att stor risk för krigiska förvecklingar föreligger. Att under sådana
förhållanden Sverige ensamt för sig icke bör minska sina försvarsanstalter på
sätt, som nu föreslås av utskottets majoritet, finner jag självfallet. Nedrustning
eller avrustning bör vidtagas, först när den blir allmän och sker samtidigt
hos de flesta större stater och sedan ett betryggande skiljedomsförfarande till
lösning av uppkomna tvister staterna emellan vunnit allmän anslutning. Svenska
folket önskar intet högre än att få leva i fred utanför krigiska förvecklingar.
Utsikterna att kunna bevara freden bliva icke, såsom somliga förmena,
mindre genom att vi äga goda försvarsanordningar. Lika val som eu
stark krigsrustning hos en imperialistiskt sinnad stat är en fara för freden,
så utgöra omfattande försvarsanordningar hos en fredsälskande nation den
bästa tänkbara fredsgaranti.

Ett bibehållande av härorganisationen i sill nuvarande omfattning, en vidmakthållen
och förstärkt flotta och ett mot tidens krav svarande flygvapen
kosta visserligen ganska avsevärda summor. Utgifterna för försvaret enligt
högerreservanternas förslag bleve dock icke i dess förhållande till statsutgifterna
i övrigt av oroande art. De bleve vid jämförelse med proportionell mellan
utgifterna för försvaret och övriga statsutgifter för ett par tiotal år sedan
väsentligt lägre än förut. Även är att märka, att en stor del av dessa utgifter
utgå i ^form av betalning för inom landet tillverkade krigsmaterialier av alla
slag, såväl som för livsförnödenheter till de olika regementena. I viss omfattning
kan man därför med skal såga, att anslag för försvarsändamål utgöra
jämväl anslag till arbetslöshetens bekämpande.

Högerreservanternas förslag om provisoritets bibehållande med förbättringar
i vissa betydelsefulla avseenden synes mig vara väl motiverat. I denna
tid, av oro fylld, såväl som vilken annan tid som helst, har svenska folket sitt
givna ansvar till gången såväl som kommande tid. Är vårt folk livskraftigt
och tror det på sin störa uppgift såsom självständig nation bland nationer,
sa kommer det också att i farans stund med yttersta kraft vilja värna sin

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 89. 22

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. ro.
(Forte.)

frihet och sitt oberoende. Men då fordras det givetvis en sådan på förhand
genomförd organisation, att hela svenska folkets värnkraft, om så skulle erfordras,
kan komma att fullt utnyttjas. Det av Kungl. Maj:t framlämnade,
av försvarsutskottet i stort sett tillstyrkta förslaget till försvarsväsendets ordnande
fyller icke det kravet.

Herr talman! Jag ber att få instämma i det av amiral Lindman under gårdagen
gjorda yrkandet.

Herr Jeppsson: Herr talman! Det föreliggande utskottsförslaget angående
försvarsväsendets ordnande har under den i går och i dag här förda debatten
blivit föremål för stora meningsskiljaktigheter, och omdömena om dess lämplighet
ha varit vitt skiftande. Från utskottsmajoritetens och dess meningsfränders
sida göres gällande, att det föreliggande förslaget torde kunna betraktas
såsom ett välbetänkt och varsamt försök att ernå den bästa lösningen.
Reservanterna och förslagets motståndare i övrigt söka göra gällande,
att förslaget innebär en alltför stark beskärning av vårt lands försvarsväsende,
en beskärning, som minst av allt är tillrådlig just nu,; och som kan
få för vårt land olycksdigra följder.

Att båda dessa uppfattningar äro framgångna ur en ärlig övertygelse vill
jag icke betvivla, men jag tror också, att dessa olika uppfattningar bero på
olika sätt att se på dessa frågor. Jag förstår dem, som, fyllda av en stark
och levande fosterlandskärlek, med bekymmer och oro se det förslag, som här
från utskottets sida föreligger, och säga sig icke kunna biträda det beslut,
riksdagen sannolikt efter denna debatt kommer att fatta. Men jag vill också
säga, att även vi, som i huvudsak biträda utskottets förslag, även vi hava
känsla för fosterlandet och vilja dess väl. Också i våra bröst brinner fosterlandskärlekens
heliga eld, och ingenting skulle vara mig mera främmande än
att vilja medverka till ett beslut, om jag visste, att detsamma skulle vara
olyckligt för land och folk.

När jag i huvudsak kan ansluta mig till utskottets förslag, är det dels
därför, att jag anser Sveriges militärpolitiska läge nu vara avsevärt bättre,
än det var t. ex. 1914 eller åren närmast före. Ingen skall väl kunna på
allvar förneka detta. Därtill kommer, att jag vågar hoppas och tro, att
mänskligheten skall komma att inse krigets vanvett, det fullkomligt vanvettiga
i att vid avgörandet av internationella tvistefrågor vädja till vapnen, vilkas
domslut oftast blir sådant, att båda parterna förlora. Jag kan därför
icke släppa den tanken och den förhoppningen, att Europas folk måtte söka
andra vägar, andra medel än våldets i och för uppgörandet av sina mellanhavanden.
Ja, självbevarelsedriften måste tvinga dem att organisera ett stabilt
fredstillstånd. Skulle denna min förhoppning visa sig grundlös, ja,
då finns det anledning att misströsta, ej blott om vårt folks framtid utan, jag
höll på att säga, om, hela mänsklighetens framtid. Ty det måste man väl
erkänna, att ett nytt världskrigs lössläppande efter ett eller annat årtionde
framåt i tiden, ett krig, som kan i sin tjänst utnyttja ett då mer än nu utbildat
och fulländat flygvapen med alla dess möjligheter, och som vidare kan
begagna sig av krigsteknikens och krigsvetenskapens för varje år allt fruktansvärdare
uppfinningar och vapen, bomber, giftgaser och vad de nu heta,
alla dessa dödens nyuppfunna redskap — ett sådant krig skulle bliva en
oerhörd fara för hela kulturen. Det skulle bli något så ohyggligt, att man
knappast karl tänka den tanken till slut. Och därför vågar jag tro, att
fredstanken till sist skall segra, så att rätten får ersätta våldet som skiljedomare
folken emellan. Först då hava vi garanti för vårt lands självständighet
och oberoende, en garanti, som intet av de här föreliggande förslagen
till försvarsfrågans lösning kan ge.

Söndagen den 24 maj.

23 Nr 39.

Angående det förslag till försvarsfrågans lösning, som, nu föreligger och
som jag kan i huvudsak biträda, har jag emot utskottets majoritet en något
"avvikande mening beträffande avvägningen de olika vapnen emellan. I likhet
med vad jag vid förra riksdagen gav uttryck åt har jag fortfarande den
uppfattningen, att i försvarsorganisationen bör inrymmas större plats och
tillmätas större betydelse åt flottan, än vad som är förhållandet i utskottets
förslag. Vårt land är till större delen havsomflutet, och kusttrakterna äro
landets rikaste och tätast befolkade delar. Detta förhållande tycker jag för
min del m,er än väl motiverar ett bättre tillgodoseende av marinen, än som
nu är fallet. Därtill kommer, att vid en eventuell konflikt emellan andra
stater vårt försvarsväsende då får göra neutralitetsvakt, vilken i främsta
rummet får utföras av flottan. Flottans betydelse för neutralitetsvaktens
utförande påvisades i går i ett vältaligt anförande, varför jag icke skall nu
upptaga kammarens tid med att vidare tala därom. Jag vill endast tillägga,
att i den händelse olyckan skulle inträffa, att vårt land bleve indraget i krigiska
förvecklingar, är det min bestämda uppfattning, att de kostnader, som
nedlagts på flottans vidmakthållande, skola hava bra mycket större betydelse
för rikets försvar i sin helhet än de kostnader, som nedlagts på att bibehålla
ett eller annat infanteriregemente.

Med hänsyn till den betydelse jag således tillmäter flottan har jag i anslutning
till Kungl. Maj :ts proposition angående försvarsväsendets ordnande
i motionen nr 330 i denna kammare tillåtit mig föreslå byggandet av
2 jagare och 1 torpedundervattensbåt utöver den ersättningsbyggnad, som
riksdagen i fjol beslöt, och ber jag, herr talman, att få jurka bifall till denna
min motion.

Medan jag har ordet, herr talman, ber jag att få säga några ord angående
övergångsbestämmelserna för viss personal. I motion nr 340 i denna kammare
tillät jag mig föreslå »att ersättning till manskap vid armén med 10
tjänsteår och därutöver måtte utgå under en tid av fem år, räknat från erhållet
avsked ur tjänst i samband med försvarsväsendets omorganisation, och
med en årlig summa motsvarande innehavd lön enligt A-ort».

Anledningen till att jag väckte denna motion var den, att jag ansåg det
knappast kunde anses överensstämmande med rättvisa och billighet att med
en ersättning motsvarande endast två års lön skilja dessa ^äldsta _ av manskapet
från krigsmakten, i all synnerhet som deras kvarstående i manskapsställning
ofta berodde på ogynnsamma befordringsmöjligheter vid respektive
regementen och kårer.

Utskottet har emellertid anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, och jag
förstår, att emot ett enhälligt utskott är det ingenting att göra åt saken.

Angående övergångsbestämmelserna är det ytterligare en sak, som jag
ber att få omnämna. I avdelning »Sjöförsvaret: V. övergången till den nya
marinorganisationen» anför utskottet bland annat: »De ändringar i Kungl.

Maj:ts förslag rörande avlöningsbestämmelserna för den övertaliga personalen,
vilka utskottet föreslagit beträffande armén, torde i tillämpliga delar
höra gälla jämväl marinen.»

Nu är det såvitt jag kan förstå så, att för underofficerare av andra graden
i flottan och i kustartilleriet samt för underofficerare av tredje graden förekomma
inga bestämmelser, motsvarande dem vilka utskottet föreslagit för
armén beträffande befordran till högre lönegrad eller uppflyttning till löneklass.
Nämnda befattningshavare synas dock rättvisligen böra tillerkännas
förmåner, jämförliga med dem som av utskottet föreslagits för sergeanter.

Så till sist, herr talman, ett par ord med anledning av utskottets behandling
av en av mig väckt motion nr 33(3 angående underofficerarnas tjänsteställning.
Utskottet säger sig icke kunna tillstj-rka min motion, vilket jag

Ang. försvarsväsendeU

ordnande
in. m.
(Forts.)

Nr 89. 24

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvar
sväaendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

finner beklagligt. Jag hade hoppats, att åtminstone så mycket hade kunnat
^?.as’ enlist mitt förmenande avita förhållandet äger rum, att unga

otficers; och reservofficersaspiranter eller sjökadetter kunna taga befäl över
40—45-ariga, dugande underofficerare. Emot det enhälliga utskottet är ingenting
att göra åt den saken nu, men — jag har dock velat omnämnda densamma.

Mycket mera kunde vara att säga i anslutning till av mig väckta- motioner,
men jag skall nu icke upptaga kammarens tid längre, utan ber jag att med’
de erinringar jag gjort till utskottets förslag i huvudsak få ansluta mig till
detsamma Och jag gör det i den förhoppningen, att de lättnader i fråga
om personliga bördor och ekonomiska uppoffringar, som detta förslag ger,,
matte komma vårt folk till godo, utan att därför vårt lands frihet och självständighet
riskeras.

Herr Bergström: Hans excellens herr statsministern nämnde i inledningsanförandet
i går, att för det fall riksdagen nu godkänner utskottsförslaget
sa logas därmed slutstenen in i den byggnad, som påbörjades inom1 det socialdemokratiska
partiet för 24 år sedan. Han glömde emellertid att ge uttryck
åt den tacksamhet, som han säkerligen känner däröver, att försvarsvännerna
under dessa 24 år hava kunnat så fördröja den utveckling, som det
socialdemokratiska partiet då inledde, att vi, när ofärden gick över Europa,
ändock hade ett försvar. Han glömde att erinra om vad i motsatt fall hade
varit följden, och han glömde att nu påpeka, att detta visar vikten av att vi
för framtiden gå fram med försiktighet, att även om himlen ser aldrig så
lugn och klar ut, kunna ovädersmoln hastigt stiga upp, och om urladdningen
veta vi intet.

Flera talare på vänstersidan påpekade under gårdagens debatter, att det
föreliggande utskottsförslaget är så tillvida märkligt, som däri för första
gången kommit till uttryck en bestämd försvarsvilja från det socialdemokratiska
partiets sida. Även om man anar, att bakom detta tillkännagivande
ligger en tyst ^reservation, att försvarsviljan icke bör komma till uttryck under
andra förnållanden, än när det är fråga om att reducera våra försvarskrafter,
. och även om .man uttrycker sin förvåning över att en positiv försvarsviljas
första yttring skall vara negativ, och att, när man nu står i begrepp
att bygga upp ett försvar efter sitt sinne, detta skall ske genom att
rasera viktiga delar av det försvar man har, så ligger dock i förklaringen
något glädjande, något som man bör taga fasta på och komma ihåg för framtiden,
när det en gång, hoppas jag, kommer att gälla att bygga upp ett försvar,
som vi verkligen kunna kalla betryggande.

Den förhoppningen, att nu större delen av svenska folket verkligen är berett
till positiva insatser i försva-rsriktning, kan dock icke utsträckas alltför
långt. Ett ifrån frisinnat håll av herr Hamrin i går under debatten fällt
yttrande ställer detta i blixtbelysning. Han fann den älskliga bilden av högermannen,
som skulle välja mellan sitt regemente och sprit, och antydde,
att valet efter all sannolikhet skulle gå till spriten. I samband därmed ställde
han i utsikt^ att den sinnesförfattning, som han trodde förelåg hos högerpartiet,
under sådan förutsättning skulle vara en god bas för en kohandel om
försvaret. Detta, herr Hamrin, är ingen ärlig försvarsvilja.

När man skall bilda sig en uppfattning om anledningen till att utskottet
lägger fram ett försvarsprogram av det utseende som nu föreligger, så hänvisas
det till ständigt tvenne orsaker. Den ena är vår ekonomiska bärkraft
och den. andra landets militärpolitiska läge. Hörande vår ekonomiska bärkraft
blir folkmgningen allt fortfarande det viktigaste. .Vore det icke på
tiden, att vi snart komma överens om, att folkmeningen som källa till all

Söndagen den 24 maj.

25 Ur 39.

visdom kan avföras nr debatterna och ur argumenteringen? Alla veta vi, /orätt
ledarens ställning starkes av att han har bakom sig en utbredd och stark 3var^^nde
folkmening, men vi veta också, att denna folkmening, för såvitt ledaren är m. m.
värd sitt namn, tillyxas och formas av honom själv och icke tvärtom. Den (Forts.)
folkmening, på vilken man pekar, är alltså, mina herrar, tillverkad av dem
som hänvisa till densamma, och detta faktum kan icke förnekas.

iVi hava alltid haft råd till ett betryggande försvar, och inga skäl, ingå
bevis hava anförts för motsatsen. Så är fortfarande fallet. Herr Hamrin
drog fram några siffror i går i ändamål att klart visa, att vi icke hava råd.

Han påpekade, till vilken svindlande höjd våra utgifter nu stigit. Han sade:
försvarsutgifterna nu uppgå till nära på samma summa som sammanlagda
direkta skattebeloppet. Jag kan göra samma jämförelse, men för mig säger
den endast, att det sammanlagda direkta skattebeloppet har stigit till en aktningsvärd
höjd. Han säger: landets tullinkomster räcka icke till för försvarsutgifterna,
och då säger jag: är det möjligt, att tullinkomsterna uro så
små? Det gör icke på mig det intryck, som herr Hamrin avsåg, och jag
hoppas icke heller på flertalet av vårt svenska folk, när det gäller att bedöma
en av våra viktigaste frågor. Skattetrycket för försvarsändamål är
enormt, säger man. Folket tynges av det. Ja, det är här påpekat, att för
en inkomst av 3,000 kronor nödgas den arme skattdragaren att för försvarsändamål
utge ett belopp av 5 kronor 80 öre om året. Han skulle kunna, befria
sig från den tyngden, om han avstod från ett eller två biobesök om året.

Jag tycker icke, att man kan komma och påstå, att det är skattetungan i
försvarshänseende som är det, som kräver en nedsättning av våra försvarsanstalter.
Man påpekar försvarsutgifternas belopp, men man kan eller vill
icke framhålla, att försvarsutgifterna är den utgiftspost i statsbudgeten av
egentliga statsutgifter, som stigit minst. Försvarsutgifterna hava stigit, med
108 °/°, övriga egentliga statsutgifter med 523 %. Men det är det, mindre
beloppet, den mindre stegringen, som orsakar tungan, naturligtvis icke det
större beloppet och den större stegringen!

Beträffande vårt utrikespolitiska läge hänvisas till det tillstånd, som, skapats
i Europa efter krigets slut. Herr Holmgren påpekade i går, att ifrån
att Europa hade förut en oroshärd, hava vi nu oroshärdar överallt. Nationernas
förbund skulle vara den institution, som, skulle hindra ofred, åtminstone
söka i det längsta förhindra en sådan. Man glömmer, att för att en
institution skall kunna verka i den riktningen, så fordras det en sinnesändring
hos människor och folk. Låt den komma först, innan man sätter alltför
mycken tro till det resultat, till vilket Nationernas förbund kan komma.

De resultat, som nu föreligga, som hittills hava kunnat påvisas, äro icke
alltför imponerande. Man tycker sig känna igen sillen, även om den är klädd
i kapprock. Handstaterna kunna hava ett inflytande på krigsoperationer
från visst håll, riktade mot vårt land — men i vilken utsträckning?

Herr Hallén nämnde i går om vårt havsomflutna, betryggade läge. Havet
är dock intet skydd, om det icke försvaras. Då havet icke försvaras, är
det att flytta andra sidans strandlinje in på sin egen landgräns, att intill sin
egen kust lägga ett slättland, som endast av fienden kan befaras, men befaras
i vilken riktning som helst och på det bekvämaste sätt. Havet är cn fara,
om det icke försvaras, och detta leder ju till att påpeka den beklämning,
som griper försvarsvännen, när han ser, huru sjöförsvaret särskilt av utskottet
blivit behandlat. Flottan har sedan 11 år så gott som fatt ligga i
lägervall. Det som nu återstår får ingå i de tabeller, som vidfogats propositionen
och utskottets betänkande, och så småningom vinner den tanken insteg,
att de tabeller, som nu upptaga rubrikerna kustflottan, lokalstyrkorna,
materielreserv, också äro en bild av vad som egentligen borde finnas. Man

Nr 39. 26

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m>.
(Forts.)

glömmer, att de endast kunna ge uttryck för och innehålla det, som. nu av
en händelse finnes hvar. Under sådana förhållanden vore det på tiden att
man så fort som möjligt ingrepe och ordnade flottans ersättningsbyggnad.
Grundvalen för flottan måste vara en flottplan. Flottans personal är endast
till för att använda den materiel i fartyg och försvarsvapen, som flottan
förfogar över. Den måste alltså rätta sig efter flottplanen. Att under
sadana förhallanden hålla pa att diskutera flottan och tro sig göra något
för flottan. utan en flottplan är lönlöst. Den ersättningsbyggnad, varom
Kungl. Maj:t i sin proposition talar och vilken i huvudsak biträtts av utskottet,
är ingen ersättningsbyggnad i egentlig mening. Den utgår ifrån
den lilla rest av en flotta, som vi ännu hava kvar, men den tar ingen hänsyn
till de fartyg, som vi borde hava.

Redan nu häpnar man över, att ersättningsbyggnaden kan komma upp till
en sådan summa som 11,060,000 kronor. Man tänker då inte på, och högst få
veta det, att om flottan först skulle uppbringas till den styrka, som den enligt
den nu gällande flottplanen skulle ha, komme 25 miljoner kronor icke att
räcka till för ersättningsbyggnaden.

Det tjänar, ingenting till att leka kurra gömmma med verkligheten. Vi
höra se sanningen i ögonen, och den som vill ett försvar skall också vilja
möjligheter att skapa ett. Fästningarna nedläggas eller försvagas avsevärt,
endast Karlskrona och Stockholms fästningar bibehållas, men med delvis
försvagade försvarsanstalter och utan tillräckliga permanenta infanteribesättningar.
. Det är att alldeles taga bort värdet av sjöfästningarna. Dessa
måste nämligen ständigt vara beredda att taga emot de överraskande anfall,
varmed sjökriget oftast inledes. Överrumplingar mot sjöfästningar äro en
mycket vanlig företeelse, om man studerar sjökrigshistorien, i början av kriget
nämligen. Det säger sig självt, att fästningar förlagda i materialreserv,
nedlagda eller med försvagade besättningar icke kunna uppfylla sitt ändamål.

Ja, herr talman, jag skall icke längre uppehålla kammarens tid. Jag tror,
att jag i huvudsak klarlagt min ställning. Jag skulle för min personliga del
helst gå in för ett lantförsvar, som i sina stora drag vore ordnat i enlighet
med den av herr Hammarskjöld i första kammaren framlagda motionen, med
de jämkningar, som betingas utav en genomförd lag om allmän civil tjänsteplikt
samt ekonomisk och industriell krigsberedskap.

Jag skulle för flottans vidkommande vilja vidhålla det i min egen motion
nr 328 framlagda yrkandet om framläggandet senast till nästkommande års
riksdag av en ny flottplan samt om den ersättningsbyggnad, som jag där föreslagit
och som avser redan av riksdagen godkända fartygstyper.

Då det emellertid nu gäller framför allt att undvika, att ett förhastat och
för landet så skadligt beslut, som det av utskottet förordade, kan komma till
stånd, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Lindman m. 1.
avgivna reservationen.

Herr Almquist: Herr talman! Det skapas i det politiska livet alltid en
mängd slagord, ^och jag har kanske mer än de flesta andra varit i tillfälle att
jämföra dem, sådana de präglas i olika tider och inför olika brännande frågor.
Jag har av naturen mycket liten respekt för dem, från vilket håll de än
må komma. I ett demokratiserat samhälle, där det gäller att fånga de mångas
uppmärksamhet, och vinna de mångas röster, äro dessa slagord ett kanske
mera än någonsin gångbart mynt. Låt mig i sammanhang med dagens stora
fråga upptaga ett par av dem till ett ögonblicks granskning.

. Det har i denna debatt liksom i den därmed sammanhängande pressdiskussionen
talats åtskilligt om militarism, utan att man synes ha gjort klart för

Söndagen den 24 maj.

27 lir 39;

sig, att ordet i den betydelse, som gett det dess dåliga klang, icke bär någon .
tillämpning i ett land, som präglas av det nu levande svenska folkets kynne. ordnande
I hans excellens herr statsministerns. gårdagstal skymtade också ett erkän- m. m.
nande, visserligen som det tycktes givet med en viss osäkerhet, att den svenska (Forts.)
officerskåren icke är sådan, att man har någon »militarism» som realitet i
detta land. Men ordet är alltjämt en värdefull tillgång för dem, som icke ha
någon angelägnare uppgift än att söka skapa misstro mot vårt lands försvarsväsen.
_ , .

Det finns ett annat slagord, som lyder, att intet försvar har värde, om det
icke uppbäres av folkets förtroende. Detta är en halv sanning, och det är
en fälla, där en god del av den allmänna opinionen tyckes ha fastnat. Det vore
naturligtvis riktigare och uttrycksfullare att säga och inskärpa, att intet försvar
är värt folkets förtroende, om det icke är effektivt, om det icke ger, va,d
själva uttrycket lovar, en viss säkerhet för folket att det kan hävda sin
frihet och självständighet. Den synpunkten borde i dessa dagar inom riksdagen
vara den slutligt avgörande. Ingen riksregering kan lämna den alldeles
utan avseende, och den skymtar också i den nu sittande regeringens
försvarsproposition liksom i dess muntliga uttalanden.. Man kanske kan
säga: den skymtar och den försvinner. I den vanliga agitationen på vänsterhåll
har den varit, om också icke bortglömd, så i varje fall gärna undanskjuten,
som något oroande, obekvämt och besvärande. Den äger., icke den. Tätta
insmickrande klangen, och den räcker, kan tänka, ett finger åt den militära
sakkunskapen, som fått den särställningen bland all annan sakkunskap, att
den bör betraktas med misstro, om den icke rent av bör spöas vid kåken. ^

Allting har nu som bekant sina orsaker, och denna misstro har också sin
förklaring, ehuru förklaringen icke alldeles räcker till som försvar. Det
ligger i sakens natur att liksom exempelvis folkskolans vänner vilja vinna det
mesta möjliga för folkskolan, vid vilken deras ideella livsintressen äro knutna,
så äro lantförsvarets, sjöförsvarets och luftförsvarets målsmän framför allt
benägna att tillgodose, att deras ideella livsintressen vinna beaktande. De skulle
icke heller vara någon tack värda, om de hyllade grundsatsen: hellre mycket för
litet än något för mycket.. I det ena som i det andra fallet höra i och för
sig berättigade krav på staten vägas mot varandra från synpunkten, att en
kulturnation har många skiftande intressen att tillgodose. Men det kan och
bör enligt mitt förmenande hävdas, att försvarets krav inom rimliga gränser
är det ursprungligaste och mest självklara, utgör den yttersta förutsättningen
för att en stat överhuvud taget i lugn och ro skall kunna sörja för folkets inre
förkovran. Den svenska högern står ingalunda på den ståndpunkten, att de
militärpolitiska krav, som framföras av de högsta militära myndigheterna,
skola utan vidare obesedda godtagas, och den tror icke heller, såsom hans
excellens herr utrikesministern i går i ett tal i första kammaren tycktes förutsätta,
att man kan komma till någon slutgiltig formel för det enda nödvändiga
i fråga om landets försvar. Herr ministern talade om dogmer i detta fall, närmast
1914 års härordning såsom något som den militära sakkunskapen och,
efter denna, högern aldrig skulle vilja frångå. Jag tror, åt detta är en grundlig
missuppfattning, som icke behöver ytterligare vederläggas.

Men om vi erkänna, att de högsta militära myndigheterna stundom höra få
vidkännas kvantitativa nedprutningar i sina militärpolitiska anspråk, vilja vi
av högern skänka dem fullt vitsord i fråga om försvarets kvalitet, i fråga om de
grundläggande organisatoriska och tekniska frågorna. Det är därför vi med
djupt bekymmer tagit del av ett generalstabschefens uttalande i kritiken av
den kungl. propositionen — ja han har gjort flera uttalanden, som kunde anföras
i detta sammanhang, men jag har särskilt fäst mig vid följande: »Den
fälthär, som den föreslagna fredsorganisationen och värnplikten kan uppställa,

Nr 39. 28

Söndagen den 24 maj.

tvarsväaendete k,Tmer stunda att utgöras endast av fyra arméfördelningar, vilka omedelbart
ordnande efter mobiliseringen icke aro operations- och stridsdugliga.» Yi måste på vårt
m. m.fia^f överhuvud taget finna det anmärkningsvärt och klandervärt, att regeringen
(Forte.) i sådana grundläggande frågor tagit så ringa hänsyn till den militära såkkunskapen,
att den avfardat dess kritik med en anmärkning sådan som denna.:
»Det är icke nödigt att upprepa de invändningar, som kunna göras och tidigare
gjorts mot denna de militära myndigheternas uppfattning.» Jag tillåter mig
undra, om det är tänkbart, att i sådana demokratiskt styrda länder som England
och Frankrike de högsta militära myndigheternas ansvarsfyllda utlåtanden
skulle avfärdas med en fras som denna, vilket är ett mellanting mellan ett
hövligt avböjande och ett förmätet påstående, att i fråga om rikets försvar
den civile försvarsministern kan icke bara vara sig själv utan sig själv nog.
Jagtror icke, att sådana vitsord från sakkunskapens sida och en sådan självtillräcklighet
från en pa en bräcklig och tillfällig majoritet sittande regerings
sida är ägnad att skapa den meningen, att den kanske i dag eller i morgon beslutna
s. k. vänsterlösningen av försvarsfrågan är värd det svenska folkets förtroende
eller i längden kommer att åtnjuta det.

Förevarande förslag synes mig vara betänkligt också ur en annan synpunkt
än den rent militära. En så långt gående nedrustning är enligt mångas förmenande
ägnad att minska Sveriges prestige utom landet på alla de håll, där
man ser mera till realiteter än till vackra talesätt och gester. Jag förutsätter
nu visserligen den invändningen, att Sveriges insats i det nya Europa bör ske i
aktivt arbete för den nya rättsordningen och icke i rustningar i den gamla
stilen. Men icke dess mindre ha uttalanden både från finländskt och annat håll
pa senare tid lärt oss, att det finnes ett sammanhang mellan å ena sidan graden
av ett lands försvarsberedskap och å andra sidan den respekt ett land åtnjuter
och det inflytande det kan utöva.

Jag skall i detta sammanhang tillåta mig anföra ett uttalande av en nu
bortgången ledamot av denna kammare, som är vida känd här och i hela Europa.
Herr Branting yttrade^ i ett tal på det nordiska interparlamentariska mötet i
.Köpenhamn år 1921, da fråga var om det internationella avrustningsproblemet
följande ord, som herr Hellberg i går citerade i första kammaren: »Det är

klart, att man under de förhallanden, som nu råda, bör ha ögonen öppna för
att den allmänna^ opinionen runt om i världen kräver av varje stat, som vill
leva, att den också skall visa sm vilja till liv. Det blir inga känslor av beundran,
som utlösas, ifall ett folk skulle vilja kasta vapnen under nuvarande
varldsläge, utan resultatet blir fullkomlig oförståelse för en sådan gest. Det
bhr så, att man i de andra länderna tror. att det folket icke måtte sätta mycket
värde pa sm. självständighet och sin självbestämningsrätt.» Jag vill naturligtvis
icke inkassera detta uttalande av herr Branting till förmån för den
kritik, som nu utövas mot det föreliggande försvarsförslaget. Men det synes
mig, att ehuru herr Branting bär närmast talade om avrustning, så kan man
som det heter, mutatis mutandis säga, att häri ligger också, att en långt driven
nedrustning är ägnad att minska den respekt, som en nation åtnjuter i världen,
i varje fall den grad av inflytande, som den kan utöva i nationernas rådslag.

Jag ^skall, herr ^talman, i fråga om det föreliggande förslagets detaljer endast
något uppehålla mig vid det ovarsamma sätt, varpå frågan om Älvsborgs
fästning behandlats, och jag gör detta i min egenskap av representant
^teborgs stad. Jag gör det tillika i medvetandet om att denna fästnings
bibehållande i stridsberedskap måste betraktas icke bara som ett lokalintresse
utan också med hänsyn till Göteborgs stora handelspolitiska betydelse såsom
ett riksintresse. Meningen är. att fästningen skall förläggas i materialreserv
eller, med andra ord, att den skall berövas sin besättning i fredstid, så att vid
påkommen krigsfara endast sådant manskap, som utbildats på annat håll och

Söndagen den 24 maj.

29 Nr 39.

är okunnigt om de lokala förhållandena, skall kunna vara tillgängligt efter
kortare eller längre tid. Var och en bör kunna förstå, att en modern fästning
med tillhörande system av minområden m. m. är ett ömtåligt maskineri, som
det fordras övade händer för att sköta, och att det icke är någon barnlek att i
en skärgård, där kanske alla fyrar äro släckta och alla prickar äro borttagna,
röra sig med säkerhet och överblick i alla vinklar och vrår. Det är nu att
märka, att i detta speciella fall ha vänsterlösningens män icke kunnat förneka,
att fästningen äger en viss betydelse, ty ägde den icke en sådan, skulle konsekvensen
bjudit dem att helt nedlägga fästningen, och det är dock icke meningen.
Det måste vara i sparsamhetens namn, som man vill beröva fästningen en nödig
besättning. Det är dock här fråga om en relativt obetydlig besparing, och för
den som kommer ihåg, vilka oerhörda offer Sveriges folk i längesedan gångna
tider vid upprepade tillfällen åtogo sig för att återköpa den dåvarande Älvsborgs
fästning från främmande herrar, ligger det nästan, skulle jag vilja
säga, något skrämmande symboliskt i den njugghet, som nu trätt i offervillighetens
ställe.

Det är, herr talman, ett känt och mestadels erkänt förhållande, att den
svenska högern redan sedan många årtionden sett såsom sin visserligen icke
enda men dock sin viktigaste gärning att vidmakthålla och stärka försvaret.
Mot bakgrunden därav får man se det lika oomtvistliga faktum, att vänsterregeringar,
sedan de överhuvud taget kommit till, då och då sett sig ställda
inför uppgiften att utarbeta och genomföra ett försvarsprogram. Det är
icke bara mitt intryck utan även min grundade övertygelse, att denna uppgift
mottages och bäres i olika anda och olika stämning, då den tillfaller högern
eller vänstern. Hos båda vädjar den utan tvivel till de innersta instinkterna,
och av båda kan den upptagas med allvar och insikt, men för högern
känns den som en självklar och gärna buren plikt, för vänstern mera som en
tung och ovilligt åtagen börda, som man helst ville kasta ifrån sig.

Vid ett tillfälle sådant som detta får högerpartiet finna sig i att stå såsom
ett motsägelsens tecken, orubblig i sin åskådning, som är de folkfrisinnade till
förargelse och kanske de flesta socialdemokrater till en galenskap. Vi kunna
icke uppge vår ställning, vi våga det icke för landets skull. Vi ha visserligen
fått höra i uppriktiga tonfall, att, sedan den politiska demokratiseringen nu blivit
genomförd, den till makten komna vänstern tager ansvaret för vidmakthållande
av rikets och folkets försvar. Nu har den blivit en folkets angelägenhet,
har det yttrats även från representativt socialdemokratiskt håll. Om däri ligger
en utfästelse för framtiden, hälsa vi den med oförställd glädje, men vi
kunna för närvarande icke blunda för att handlingarna icke alldeles svara
mot orden. Nyomvända bruka ju som oftast vara de mest brinnande i sitt nit,
men den socialdemokratiska regeringen har noggrant aktat sig för att dess försvarsintresse
skulle te sig såsom alltför varmt, dess omsorg om försvaret såsom
överspänt. Det har också mångstämmigt nog vittnats om, att regeringsförslagets
största förtjänst ligger däri, att det utgör ett beslutsamt steg genom
nedrustning fram mot avrustningen, och i denna debatt har den rent försvarsnihilistiska
riktningen inom det socialdemokratiska partiet tydligt nog gjort
sig hörd. Själva det föreliggande utskottsförslaget, som vi anse alldeles otillräckligt
för landets försvar, uppbäres ju icke ens detta i hela sin vidd av det
socialdemokratiska partiets härskande övertygelse, även om det blivit accepterat.
Det är en blandning, kan man säga, av två samverkande partiers
önskemål, en dryck, vari socialdemokratiens vatten blivit tillsatt med ett par
droppar folkfrisinnat vin, som ju i sig självt icke är mycket starkare än vatten.

Det är under sådana förhållanden för mycket begärt, herr talman, att vi
skulle mottaga den socialdemokratiska utfästelsen — om det nu är någon verk -

Ang. försvarsväsendet»

ordnande
ro. ro.
(Forts.)

Nr 39. 30

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvaraväsendels

ordnande
ro. ro.
(Torts.)

lig utfästelse — såsom mer än ett glädjande tecken på att en ny åskådning
långsamt och osäkert håller på att arbeta sig fram inom den sittande regeringens
parti. Man får hoppas, att därmed blottas en flik av framtiden, att den
stund kan komma, då Sveriges försvarsfråga i ett visst läge blir löst under
samförstånd mellan alla de partier i Sveriges rike, som över huvud gå Sveriges
och icke främmande makters ärenden. Det låter osannolikt, men det är icke
otänkbart. En ärad ledamot av första kammaren, som jag nyss i annat sammanhang
omnämnde, herr Hellberg, berättade under gårdagsdebatten i första
kammaren, att han vid ett besök i Finland under dessa sista dagar fått ett
bestämt intryck av att alla Finlands partier, med det överallt självfallna undantaget,
stå praktiskt taget eniga i frågor, som röra den unga finländska statens
försvar. Den enigheten skulle nog komma i Sverige också inför en omedelbart
hotande fara, och den tanken skulle för mig och många vara till verklig
tröst i det nuvarande läget, om det icke vore så, att ett riksförsvar icke kan
organiseras i en handvändning, och om det icke vore så, att en yrvaken endast
med osäkra och famlande händer kan skydda sig mot ett överfall.

Den svenska högern ser alltjämt såsom sin uppgift att försöka väcka det
svenska folket till samma manliga besinning, till samma eniga vakthållning
kring hem och härd, som är den unga finländska statens på annat än ett stycke
papper skrivna frihetsbrev. I dag kunna våra förhoppningar i det avseendet
tyckas halvt förspillda. I morgon skall man finna oss i arbete, gärna i
samförstånd med andra, men i nödfall på egen hand.

Fröken Weliin: Herr talman! I de historiskt ödesdigra ögonblicken, då

det värn, som sedan sekler tillbaka utgjort de svenska hemmens skydd mot
fientliga härjningar, skall raseras, känner jag, såsom den enda kvinnliga försvarsvännen
i denna kammare det vara en bjudande plikt att ge uttryck åt den
sorg och oro, som nu lägra sig över tusentals svenska hem, som nu gripa tusenden
och åter tusenden svenska kvinnor. Vad blir det av många av våra hem, om
Sveriges ödestimma skulle slå, om en fientlig invasion skulle hota och vi icke
kunde tillbakavisa densamma? Hur går det då med vårt gemensamma hem,
fosterlandet, dess frihet och oberoende? Detta fråga sig i dessa dagar de många
kvinnor, som i en orosfylld tid icke kunna sätta sin lit till försäkringar om, att
ingen fara hotar oss, som icke kunna förstå, varför just vårt land och vårt ''folk
skulle vara så benådade, att vi framför alla andra folk med visshet skulle kunna
räkna på välsignelsen av en tillvaro under ständig och okränkt fred.

Vi svenska högerkvinnor älska freden och vilja i vår mån arbeta för bevarandet
därav liksom för skapandet av större förståelse mellan människorna såväl
inom vårt eget land som mellan andra nationer och folk. Men vi kunna icke i
en folkrörelse, som ökar motsättningarna och striderna inom folken och till
dels, kanske man kan säga, även mellan dem, se en fredsgaranti, som berättigar
statsmakternas raserande av den makt, vi hittills haft att sätta bakom vår fredsvilja
— vår neutralitetsvakt. I dessa många svenska kvinnors namn måste jag
i dag inlägga en protest mot det attentat mot landets självständighet och frihet,
som ett bifall till utskottets hemställan enligt vår uppfattning innebär.

Men även med hänsyn till landets vapenföra män anse vi förslaget medföra
ökade och onödiga risker. Vi, som icke behöva bringa offret av tid och krafter
för värnplikt under fredstid eller fylla soldatens tunga uppgift under en eventuell
krigstid, vi, som i händelse av fara skola skyddas av svenska män med
vapen i hand. vi taga det som en samvetsplikt att söka bidraga till, att dessa
män kunna gå till sitt ansvarstyngda värv i alla avseenden så väl rustade, som
förhållandena medgiva, och att de ofrånkomliga risker, som de i allvarstider
gå till mötes, måtte hållas inom rimliga gränser.

Jag vill icke ens ge mig sken av att förstå att bedöma ett förslag som det

Söndagen den 24 maj.

31 Nr 39.

föreliggande-, vare sig i fråga om organisation eller utrustning, men det förstår An4- flytig,
att afl kunskap kräver utbildning och att ett försvarsväsen, för att kunna ^wdnandf*
fungera tillfredsställande, fordrar tillräcklig ledning och nödiga hjälpmedel, m_
och att i det nu framlagda förslaget är fråga om att beröva de till vapentjänst (Fort*.)

skyldiga mycket av det, som de i dessa avseenden vid eu eventuell mobilisering
måste äga till sitt förfogande.

Herr talman! Jag har redan tidigare instämt i det av herr Lindman framställda
yrkandet om bifall till reservationen, varför jag anser det överflödigt att
nu upprepa detsamma, utan skall i stället sluta med dessa ord: »Gud bevare

fosterlandet, ringa är allt annat se’n.»

Som, tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till kl. 8
e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.29 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Söndagen den 24 maj.

Kl. 8 e. m.

Fortsattes det på middagen började sammanträdet.

§1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning första särskilda utskot- /örtets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 50 angående
försvarsväsendets ordnande och nr 51 med förslag till värnpliktslag, ävensom m% m
i anledning av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i dithörande ämnen; (Forts.)
och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet till

Herr Herou, som anförde: Herr talman! På grund av de utfall, som under
denna debatt ha gjorts mot kommunisterna, kommer jag att använda något
mera tid, än vad som’ jag eljest skulle behöva.

Jag skall icke upptaga kostnadsfrågan i annan mån, än att jag gentemot
herr Bernström, som ville göra gällande, att den besparing, som nu skulle ske,
egentligen var så pass obetydlig, att den för en löntagare med 3,000 kronors
inkomst icke skulle betyda mer än att avstå från ett eller två biobesök per år,
vill påminna honom och dem som tänka som han om att det finns tusentals statarefamiljer
i det här landet, som ha en tullbörda varje år av 108 kronor, och
för dem är inte saken så lätt arrangerad som; genom att avstå från ett biobesök,
ty de få aldrig göra några sådana och veta knappast vad bio är, dessa
som leva på en årsinkomst av 1,000 kronor.

Nr 39.

32

Söndagen den 24 maj.

svarsvä/endets ^ans excPel„lens herr statsministern betonade, att den förestående lösningen
ordnande av forsvarsfragan innebar en vändpunkt så till vida, att man nu gick in för
m. ro. -första gången för en reducering av försvarsorganisationen och kostnaderna för
(Forts.) densamma. Vi kunna konstatera också en vändpunkt därutinnan, att det arbetarparti,
vars representanter nu förklara sig nöjda med denna lösning, nu definitivt
ha lämnat varje spår av socialistisk motivering och helt företräda borgerliga
synpunkter. Hur angelägen var icke t. ex. herr Eriksson i Grängesberg
om att i sitt anförande visa oss, att skillnaden mellan högerns förslag och utskottets
förslag på en hel massa punkter var synnerligen obetydligt Sedan
han vältaligt hade framhållit detta, så trollade han fram, att det dock trots allt
var en brottning mellan två världsåskådningar.

Framför allt har man i denna debatt från socialdemokratiskt håll betonat effektiviteten
av det moderniserade försvar, som skulle bil en följd av utskottets
förslag. Säde oss icke herr Engberg. att minskningen av lantarmén var nödvändig
för att öka effektiviteten i övrigt, därigenom att man nu kunde utbygga
flygvapnet. Efter det att herr Engberg hade varmt talat för fosterlandets
försvar, anförde han emellertid med en något halsbrytande omkastning, att vi
maste göra kal pa militansmen, savida icke militarismen skulle göra kål på oss
och på kulturen. Han framhöll vidare att i hans parti, gunås, där diskuterade
man icke fragan försvar eller icke försvar. Nå, jag behöver icke bemöta
den saken. Herrar Västberg och Lindberg och de som med dem instämt ha ju
avslöjat, att herr Engberg på den punkten framträdde som en sanningsförfalskare.

Partierna käbbla i denna debatt om vem som har den mest äkta, den mest
varma fosterlandskärleken, om var och i vilket parti den har hemortsrätt. Man
skulle då kunna fråga, vad fosterlandskärleken bör syfta till. Kan det egentligen
strängt taget vara någonting annat än att åt människorna ge den bästa
existensen, de bästa möjligheterna? Om så är: vem är det då, som i detta nu
bestämmer dessa möjligheter? Det kan icke vara någon annan än de som ha
den suveräna kontrollen över produktionsmedlen och naturrikedomarna. Och
är det på det sättet, då är det naturligtvis en angelägenhet att göra klart för
sig, hur dessa nutida härskares fosterlandskärlek är beskaffad. Och därom;
tror jag, att man kan med en upprorsledare på 1500-talet, Daljunkaren, säga:
»när slika utländske ha skattat den fattiga allmogen och taskan full hava, så
draga de åt Tyskland för fanenom i våld». Profittagarens fosterlandskärlek
är kärleken till profiten, till guldkalven.

.En revolutionär socialdemokrat — det finns ändock sådana — herr Edo
Fimmen har efter en bok av en tysk, Wehberg, anfört: »I världskriget beskötos
engelsmännen från Dardanellerna med kanoner, som engelska firmor hade
levererat ... de österrikiska soldaterna på galiziska fronten nedmejades av kanoner,
vid vilkas framställning firmor i deras eget land medverkat.» I övrigt
har han efter boken »Tysklands tragedi» visat, hur t. o. m. mitt under världskriget
utväxlades material mellan de olika länderna, för att det och det landet
skulle kunna hålla ut. I den anförda boken heter det om Tj^skland: »Vår egen
tunga industri levererade under kriget i så hög grad till utlandet, att den vid
vässa tillfällen icke kunde fylla det egna armébehovet. Och just inom dessa
industriägarekretsar pratade man mest om att »hålla ut». Man förtjänade betydligt
på att så hålla ut. Sommedrabbningen nästan blev till ett krigsavgörande
nederlag — på grund av bristen på material. Den tunga tyska industrien
exporterade i hela 8 månader under 1916 upptill 250,000 ton järn och
stål per månad till det neutrala utlandet. Men vid fronten dogo tusentals
tyskar, därför att inga hinder kunde byggas på grund av bristen på metalltråd.
» I övrigt visas i samma källa, att mellan Tyskland och Frankrike utbyttes
s. k. kompensationsvaror under kriget, för att man skulle kunna hålla

Söndagen den 24 maj.

33 Nr 39.

ut. Detta är således borgarnas, bourgeoisiens, denna de nutida härskarnas
fosterlandskärlek.

Vi böra i denna debatt också erinra oss att i det senaste världskriget dödades
c:a 10 miljoner och lika många gjordes till invalider. Man skulle kunna
med en bild åskådliggöra dessa hemska siffror. Vi ha i vårt land ett rätt så
utvidgat järnvägsnät, 15 ä 16,000 kilometer järnvägar. Om vi ville illustrera
alla krigets offer, så kunde vi tänka oss, att man hade lagt lik efter lik efter
ena rälsen av Sveriges järnvägsnät och invalid efter invalid efter den andra
rälsen, och Sveriges järnvägsnät skulle ändock icke räcka till för att demonstrera
offren för det senaste världskriget. Det var borgardömets våld mot arbetare
och bönder, mot de folkgrupper som äro så fredliga, att man måste
tvinga dem med kulsprutor bakom arméernas fronter och med hotet från brovvningrevolvrar
i officerarnas händer, för att de skulle gå och våga livet i krig
för vår tids imperialism, eller också narrade man dem genom en vansinnighetens
agitation i och med den helvetiska draksådd som en av kapitalismen trälbunden
press då kunde utföra.

Herr Lindman, men ännu mer herr Nilsson i Antnäs betonade, att om folket
vill leva, då måste militärförsvaret stärkas. Jag tror, att vi inför världskrigets
erfarenheter kunna säga, att vi med större rätt skulle kunna göra gällande,
att om folket vill leva, då måste vi krossa borgardömet och dess militarism.
Världskrigets olyckor och bilden därav kunna herr Holmgren och andra, som
älska att utgiva sig för fredsänglar, men samtidigt anklaga kommunisterna
såsom de där vilka äro de enda som icke ha fredskärlek, den bilden kunna de
skriva sig till minnes, bilden av det senaste världskriget. Och det bör samtidigt
erinras om, att kommunisterna i alla länder bekämpade kriget, och att de flesta
som vågade sitt liv i kampen mot kriget, det var just kommunister, jag tror
att det var flera av den riktningen som togo fängelsestraff och död, än det
t. o. m. var i herr Halléns kyrka eller vare sig i herr Halléns eller några andra
kyrkor. Och man må göra pacifismen så vacker man vill, men en politisk realitet
är den icke. Och trots all den vackra propaganda som’ förts i 2,000 år,
och trots att inom svenska statskyrkan nu börja stå upp präster och predika,
att det är de kristnas plikt att gå emot kriget, så finns det i detta nu, efter vad
man har sagt mig, endast 180 samvetsömma värnpliktiga i detta land. Det finns
kanske 6 ä 7,000 predikanter, som predika den vackra läran, men det blir icke
mer än en samvetsöm värnpliktig på varje 30- eller 40-tal präster och predikanter,
vilket motsvarar en haiv procent av alla värnpliktiga. Och då må man
förlåta, om vi kommunister inrikta oss efter realiteterna.

Världskrigets olyckor tände emellertid revolutionernas brand. Då kom pacifismen
till pass, då blåste man i fredslurarna, och den andra internationalens
ledare, som under kriget tjänade krigets syften, utgav 10 år efter världskrigets
utbrott en resolution, där det trots en del pacifistiska lögner ännu dock
finnes kvar något av socialistisk syn på militärfrågan. Det heter bland annat i
denna resolution, utsänd av andra internationalen vid 10-årsminnet av krigets
utbrott: »Avskyn för krig Täcker dock ej. Folket måste komma till kunskap
om krigets orsaker för att kunna avvända det. Det räcker ej att fördöma de
förbrytare, vars skuld är klart fastställd i deras egna ämbetsskrivelser, utan
vi måste avskaffa en världsordning, som alltjämt giver anledning till nya
världskrig, till nya krigsförbrytelser, som ständigt hotar oss med barbariets
ofärd. Under kriget förkunnade man, att man kämpade för att detta krig
skulle bli det sista. Vi se dock, att inilitarismen alltjämt vinner i styrka.
Den är förbjuden den besegrade, men bland de förbundna segrarna ha kapprustningarna
nått en aldrig hittills skådad blomning. Och därför är faran för krigets
explosioner lika stor som någonsin förr.» Så säger andra internationalens

Andra hammarens protokoll 1025. Nr SO. 3

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 3?). 34

Söndagen den 24 maj.

\e<]are i fio1 ocl1 fortsätter sedan vidare: »Under kriget förkunnade man att
ordnande c^e?s resultat skulle bli ett folkförbund, som för framtiden skulle omöjliggöra
m. m. krig. Men hur fjärran är ej den organisation, som i dag bär detta namn från

(Forts.) förverkligandet av den stora tanken på världens fredliga organisation. Vi

vilja ej att något tillfälle till samförstånd skall lämnas oförsökt. Men vi
veta, att de kapitalistiska intressena ständigt och jämt råka i motsättning till
världens fredliga organisation. Och därför kommer krigsfaran att bestå, så
länge den kapitalistiska samhällsordningen består.»

_ De där synpunkterna tyckas herrarna ha glömt bort, och därför få ni, socialdemokrater,
beröm av borgarna, I såväl första som andra kammaren har
det i denna debatt uttalats, att högern kan vara socialdemokraterna synnerligen
tacksam, ty utan deras hjälp skulle man aldrig ha kunnat pressa arbetarmassorna
till sådana uppgörelser som den föreliggande. Det säges om den gamle
Bebel, att han en gång, när han fick beröm från borgerligt håll, ganska bekymrad
frågade sig: vad har jag nu gjort för dumheter, eftersom borgarna
berömma mig? Vore det så, att socialdemokraterna i Sverige skulle vara lika
ledsna över det borgerliga berömmet, då förefaller det mig, som om de aldrig
skulle ha en glad dag. Ty svensk socialdemokrati motiverar i detta nu icke
längre kampen mot borgerlig militarism ur socialistisk synpunkt, utan den söker
bluffa med att farorna för krig icke -skulle vara så stora.

Emellertid, fakta kvarstå. Andra internationalens ledare hade rätt i det
nyss citerade, den kungl. propositionen hade orätt. Faktum är, att rustningarna
pågå värre än någonsin. Faktum är, att vi befinna oss inför det hemska
framtidsperspektivet, att därest inte arbetarna och bönderna ta makten från
borgarklassen komma nya miljoner människor att slaktas ned och förblöda, att
kvävas, att sprängas i atomer i kommande krig, fruktansvärdare än det senaste,
det mest fruktansvärda av alla krig. Och man har ljugit för oss under denna
debatt, då man har sagt, att den organisation, som man nu vill skapa, är ett
intresse för alla som bygga och bo i landet.

Herr statsministern talade om hela folkets värnande. Annars har han i sitt
arbete »Den internationella antimilitarismen» alldeles utmärkt karakteriserat
militarismen, då han säger: »Militarismens sociala funktion kan uttryckas i
denna enkla formel: det bestående samhället skall bevaras»; och vidare: »Militarismen
som social företeelse är historiskt oskiljaktig från en utpräglad
klasstruktur i samhället.» Alltså måste då, enligt de utgångspunkter för vilka
herr Sandler gjorde sig till tolk på den tiden, arbetarna i ett land, där de ha
makten, men där de ännu inte hunnit organisera det klasslösa samhället, försvara
sig mot resterna av sitt eget lands bourgeoisi, eller mot borgardömet i
länder, där borgardömet ännu har makten. Men makt har inte arbetarklassen
genom s. k. arbetarregeringar, eller genom allmän rösträtt, utan endast där de
ha den suveräna kontrollen över produktionsmedlen och naturrikedomarna.

Jag kan anföra en socialdemokrat även i det stycket. Bebel har i ett av sina
utmärkta arbeten sagt, att »allt socialt förtryck har sin rot i det ekonomiska
beroendet av förtryckaren». Och detta faktum ändras inte av allmän rösträtt
eller s. k. arbetarregeringar. Där kan sålunda vännen Västberg finna artskillnaden
mellan »arbetarstaten» Sverige och arbetarstaten Ryssland, och där är
också förklaringen till, att Rysslands arbetande folk med glädje går i kamp
för sin stat, trots att de lämnade fronten då tsarismen och senare de kontrarevolutionära
hade styret i Ryssland.

Det har i dagens debatt slungats ut mot oss kommunister, och mot kommunismen
i allmänhet, en hel del anklagelser, som jag måste taga upp, så långt
det är mig möjligt. Det har nämligen från de mest skilda läger betonats faran
där österifrån. Herr Björkman sade i sitt anförande, att skrällarna i Sofia
och Reval borde övertyga oss om att marken är underminerad, och att öster

Söndagen den 24 maj.

35 Nr 39.

om Östersjön finns en makt med stort expansionsbehov. Allt det talet, som
ni ha fört i denna debatt, och alla lögner om kommunismen under den senare
tiden, är ett uttryck för världskapitalismens varma önskan att krossa Sovjetryssland.
Borgarna veta att ett lyckligt fullföljande av experimentet med arbetarstaten
Ryssland skulle revolutionera folkgrupperna i de kapitalistiska
stater, som nu brottas med sina ekonomiska problem. Och för att få upp en
folkmening hetsar och ljuger man nu på samma sätt, som man gjorde under
världskriget.

Herr talman! Jag måste med anledning av de utfall, som ha gjorts, med
anledning av de skräckmålningar, man givit, med anledning av att man tagit
upp det ryska spöket igen i försvarsdebatten, ge några exempel på denna lögnpropaganda.

Till Köpenhamn kommo en dag ett par svenska förbrytare, sannolikt strejkbrytare.
De anmälde, att de hade en varm önskan att mot kontant betalning
röja undan några danska ministrar. Ryske ministern angav dem'' för polisen,
och sedan skrika de borgerliga tidningarna: Kommunisterna vilja röja ministrar
i Danmark ur vägen! Borgarpressen tjuter vilt, att kommunisterna
vilja begå våldsdåd mot Danmarks regering. Vi ha en tidning i det här landet,
som heter Vårt Land och Folk om dagarna och som om nätterna kallar sig
för Kvällstidningen, som om dagarna visst är organ för bondeförbundet, och
både dag och natt hetsorgan mot bolsjevikerna. Den var så ivrig, att den till
och med klämde in en stor rubrik om att kommunisterna verkligen hade begått
ett fruktansvärt dåd i Danmark.

I Polen skedde en tågolycka. Ett tyskt ögonvittne, ingen kommunist, skrev
till en tysk tidning att olyckan berodde på materialfel. Men genast tjöt man
i den borgerliga pressen att kommunisterna begått ett fruktansvärt dåd i den
polska korridoren.

Ang. försvarsväeendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Här avbröts talaren av herr talmannen, som yttrade: Jag finner mig nödsakad
erinra talaren om, att vi behandla första särskilda utskottets utlåtande
om svensk härordning och inte kommunismen.

Herr Herou fortsatte: Ja, herr talman, jag önskar naturligtvis att härvidlag
iakttaga den ordning, som herr talmannen önskar, men det är endast med
anledning av sådana förhållanden, som dels påtalats i vår motion och dels kommit
fram under dagens debatt, som jag har nödgats att ge exempel på denna
lögnpropaganda. Jag hade tänkt, herr talman, att också anföra något om Bulgarien,
men jag skall med hänsyn härtill inte taga upp saken.

Men jag vill, när jag nu avstår från att använda det exemplet, framhålla
mot denna lögnpropaganda, att tredje internationalen och de kommunistiska
partierna ha varnat för terror och för att begå meningslösa kupper och våldsdåd
och sätta i stället som kampmedel den revolutionära massaktionen. Herrarna
kunna vara lugna i det stycket och låta bli att dra fram så många
lögner av det slag, som finns i den borgerliga tidningspressen. När det gäller
försvarets ordnande kunna herrarna vara lugna för Ryssland. Bara man
inte hetsar är det ingen fara därifrån, faran ligger uteslutande i den hets, som
.från borgerligt håll bedrives mot Ryssland. Och jag vill säga herr Björkman
m. fl., gråten icke över oss kommunister; gråten över eder själva och eder tidningspress.
Man vill, synes det mig, släppa lös helvetet igen. Man förbereder
genom denna agitation kallt och medvetet krig, och däri äro alla ansvariga, som
deltaga i denna lögnhets. Och det bör sägas ut i en debatt som denna, att man
bör förstå konsekvenserna av att hetsa till krig, man bör förstå att ett kommande
krig för med sig världsrevolution. Alla edra lögner kan icke leda bort
de proletära känslorna därutinnan. Men grannen i öster vill leva i fred. Den

Nr 3». 36

Söndagen den 24 maj.

Ang. försv
ar sväsendets
ordnande
m. m.
(Forte.)

har nog av uppgifterna i eget land, och har intet expansionsbehov. Den har
uthärdat den svåraste tiden och går nu framåt, under det att borgarstaterna
runt om brottas med de svåraste problem, även de stater som inte varit ute i
världskrigets olyckor.

Nå, man anklagar oss för att det skulle vara inkonsekvent att å ena sidan
ha förståelse för en arbetarstats försvar, men å andra sidan inte vilja medverka
till några utgifter till ett försvar i ett land som vårt. Men det finns här
en skillnad. I Sverige ha vi dock borgarstat, borgarstyre och borgarpolitik, i
stället för arbetarstat, arbetarstyre och arbetarpolitik. Den härskande klassen
förtrycker här ännu de arbetande folkgrupperna. Och om den härskande
klassens yttersta maktmedel, i enlighet med herrarnas egna gamla utgångspunkter,
är deras militära maktmedel, måste givetvis arbetarna fortfarande bekämpa
borgardömet och dess militarism. Jag vet ju, att teoretikerna i den socialdemokratiska
valkartellen säga, att den allmänna rösträtten ger åt alla möjligheter
att erövra makten.

Vi kunna då ställa den frågan: »Skall man våga att med militarismens stöd
omintetgöra frukterna av ett på parlamentarisk väg frammarscherande arbetarpartis
ansträngningar?» Herrarna tycka kanske att frågan är omotiverad.
Herr Västberg, som avbröt mig, tycker kanske detsamma. Den är emellertid
formulerad av herr Sandler i hans nyss citerade arbete, och han besvarar frågan
samtidigt så: »Ja, historien har tillräckligt mycket att berätta om hur
privilegierade klasser uppbjudit det yttersta vid sin ställnings bevarande för
att göra en sådan misstanke fullt berättigad.» Så talade den revolutionäre socialisten
Sandler.

En revolutionär socialdemokrat i dagens strider, Edo Fimmen, säger på tal
om detta problem: »Bourgeoisin struntar i all demokrati. Den håller blott så
länge på demokratin, som den är tjänlig för dem att bedraga och invagga arbetarklassen.
Och bourgeoisin övergår hänsynslöst till våld i det ögonblick,
när den tror sig genom våldet kunna uppnå mera än vad den kan genom den
s. k. demokratin. Vi äro de enda, som ha älskat freden, och som ha kämpat
och lidit för freden. Och arbetarklassen är den enda klass, som under år kämpat
för militarismens avskaffande. Men vi skulle vara blödsinniga stackare.
om vi i det ögonblick, då fienden använder vapenvåld mot oss, skulle stödja
oss på demokratin, på vår goda rätt allenast. I en kamp, som vi inte sökt, och
vid de kampmetoder, som vi inte börjat använda, utan som tvingats på oss från
bourgeoisin, är det arbetarklassens plikt att gå till kamp mot våra fiender med
samma vapen de använda. Det är en uppgift för alla länders arbetare att med
allvar taga itu med denna fråga, och när demokraterna, socialistiska eller inte
socialistiska, säga eder, att detta inte är arbetarklassens uppgift, så säg dem
att de äro stora åsnor och hycklare.»

Jag antar att herrarna känna sig smickrade av de uttalanden, som en socialdemokrat
gjort om dem, som vända sig mot oss i vårt ståndpunktstagande till
militärförsvaret. Händelserna, mina herrar, ute i världen visa oss, hur riktigt
man här har bedömt borgarna och demokratin. Vilja vi kämpa oss till fred
och frihet, måste vi också taga konsekvenserna, och därför säga vi: krossa
borgardömets militarism, avväpna borgarklicken! Intet understödjande av den
borgerliga militarismen, men väpnat skydd för arbetarklassen!

Historien visar oss, att när arbetarmassorna på allvar hota bourgeoisiens
intressen, då slår bourgeoisien till med vilka medel som helst, oberoende av
vilka medel arbetarna begagna i kampen, oberoende av om parlamentariska
kampmedel kommit till användning eller icke. Det är därför, som vi kommunister
ännu i dag våga stå på den gamla proletära ståndpunkten. Vi våga stå
och falla för den, under förmenande, att det är bättre att falla med ära för proletariatets
intressen än att segra i skam med en borgerlig motivering.

Söndagen den 24 maj.

37

Vidare yttrade:

Herr Lovén: Herr talman, mina damer och herrar! Under denna tvåda garsdebatt

har, utom själva huvudfrågan, även i någon mån vidrörts en del av
de underavdelningar, som finnas i det föreliggande utskottsbetänkandet. En
underavdelning, den som rör musikorganisationen, har dock, såvitt jag har mig
bekant, icke blivit vidrörd, och jag skall därför, herr talman, med några ord
vidröra denna del av utskottets utlåtande.

Jag har jämte några kamrater motionerat om att vid musikkårer av typerna
1 och 2 en musiksergeantbeställning skulle uppflyttas till fanjunkarebeställning.
Detta förslag har utskottet icke kunnat biträda, men däremot har man
företagit en ändring med avseende på musikkårer av typen 4, en ändring, som
emellertid skett på bekostnad av typerna 1 och 2. I denna fråga är nu intet
att göra, och jag skall icke heller framställa något yrkande, men däremot skall
jag be att få säga några ord i en annan fråga, som också är omnämnd i propositionen.

Redan för ett par år sedan motionerade jag om en utredning, huruvida icke
militärmusiken skulle kunna bli en verklig folkmusik, en verklig folkets egendom,
så att åt folket och landet kunde bevaras denna kulturegendom, när en
gång försvarsrevisionen skulle göras och en del musikkårer komme att indragas.
Denna motion trollades bort här i kammaren i samband med några utredningar
om föreläsningsärenden. Nu har Kungl. Maj:t i sin proposition
sagt, om ett av Musikaliska akademien gjort uttalande, att det borde utredas,
huruvida icke en del av den överflödiga militära musikorganisationen eventuellt
kunde överföras på någon annan huvudtitel, att detta Musikaliska akademiens
uttalande vore värt allt beaktande.

Jag har inlämnat en motion om denna sak och där begärt, att regeringen
måtte verkställa denna utredning och till 1926 års riksdag komma in med
förslag i ämnet. Om denna sak har utskottet icke sagt något direkt, men utskottet
har anfört, att utskottet icke har något att tillägga i fråga om det
uttalande, som regeringen gjort i denna fråga, varför jag hoppas, att man
får tolka det så, att utskottet menar, att regeringen bör verkställa denna utredning.
Jag vill nu endast uttala den förhoppningen, att regeringen måtte
låta utreda, helst så snart som möjligt, huruvida icke den kulturegendom,
som denna musik, vilken annars kommer att skingras för alla himmelens vindar,
obestridligen utgör, kunde tagas till vara på något sätt och bevaras åt
vårt folk, och den kostnad, som redan nedlagts både av staten och enskilda,
härigenom bliva till gagn. Jag tror det är för sent, att sedan denna kulturegendom
skingrats för alla himmelens vindar, ånyo bygga upp något sådant
till folkets fromma, och därför vill jag uttala den förhoppningen, att regeringen
såvitt möjligt tager saken ad notam.

Sedan, herr talman, skall jag endast be att få rikta ett par repliker till de
talare, som hållit sina anföranden nu på eftermiddagen.

Herr Bernström sade, att hans excellens statsministern borde tacka militärvurmarna
för att de trots socialdemokraterna hade ökat militärväsendet under
de senaste 25 åren, så att vi hade så starkt försvar, som fallet var, när kriget
bröt in över världen 1914. På den frågan antar jag att hans excellens statsministern
själv skall svara. Men för min del skulle jag vilja säga herr Bernström,
att vi borde tacka försvarsivrarna för att vi icke voro ännu starkare
rustade med vapenmakt, än vi voro 1914. Ty historien har visat, att stater,
som voro mindre rustade än vi, gingo fria och oskadda ur världsbranden, medan
den starkast rustade småstaten i Europa ganska snart drogs med och på
några veckor slogs sönder i grunden, så att det nu lar generationer innan den
kan repa sig igen. Därför skola vi vara tacksamma för att vi icke voro starr

Sr 39.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 39. 38

Söndagen den 24 maj.

tviwälwlets^?™ rustade !914 än vi voro, ty då både vi säkert varit indragna i krigsordnand
^

m. m. Herr Bernström sade vidare, att av flottan, för vilken en flottplan nu be(Forts.
) gärts, hade vi bara kvar en rest. Om det nu är så, att det bara är en rest kvar
av flottan, så ^skulle härav framgå, att flottan varit mycket starkare förut.
Oa vill jag fråga: När har flottan varit starkare än nu, och varför har inte
högern, som haft makten de senaste åren, gjort den ännu starkare? Jag har
fatt den uppgiften, att flottan i närvarande stund är starkare, än den någonsin
vant, och om man nu icke precis får lov att räkna upp alla de fartyg som
finnas, sa tror jag herr Bernström hos fackmännen kan göra sig förvissad
om den saken.

Till sist några ord till fröken Wellin. Hon sade, att det fanns flera högerkvinnor,
vilkas talan hon förde, som önskade mera rustning och mera militär.
Det ma vara hennes sak och deras, som hon företräder. Men det är många
tusen arbetarkvinnor, vilkas talan vi föra och som önska mindre militär och
mindre rustning för de söner, som de fött till världen åt det land, som de älska
lika högt som någonsin fröken Wellins högerkvinnor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Osberg: Herr talman! Egentliga anledningen till att jag bär begärt
ordet är den, att när jag läste igenom det betänkande, som vi nu ha till behandling
här, så fann jag, att utskottet hade_ frångått Kungl. Maj:ts förslag på en
punkt, som tillförne legat och alltjämt ligger mig* varmt om hjärtat, nämligen
i fråga om utbildningstiden. Kungl. Maj:t hade förordat, att utbildningen
skulle ske sommartid för rekryterna. Detta har utskottet icke ansett lämpligt
utan har frånträtt Kungl. Maj :ts förslag pa den punkten och förlagt den s. k.
vårgruppens övningar till höst och vinter. Jag förvånar mig över att utskottet
gjort detta, ty det har ju under de senaste åren framhållits rätt så mycket, hur
förkastlig denna vinterövning är för rekryterna, men det oaktat har utskottet
iunnit för gott att tillstyrka vinterövningar.

Kung!. Maj :t hade föreslagit, att vårgruppen skulle tjänstgöra från 4 mars
till s juni och den s. k. sommargruppen från 10 juni till 9 september. De nyinskrivna
skulle först under andra året fullgöra sin vårtjänstgöring och sedan
skulle sommargruppen inträda i tjänst även detta andra året.

Jag har, som jag nämnde, länge hyst den tanken, att det var oriktigt att
uttaga våra pojkar till vintertjänstgöring. Jag tillät mig redan 1917 väcka en
motion med anhållan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning,
huruvida man inte kunde övergå till sommartjänstgöring för rekryterna. Båda
kamrarna avslogo denna min framställning. Men jag dristade mig 1918 att
framföra detta krav pa nytt, och da bifölls det av andra kammaren med rätt
stor majoritet, varemot första kammaren avslog detsamma. I första kammaren
förekom en kort debatt, och jag skall tillåta mig, herr talman, att citera ett litet
stycke av det anförande, som herr Hellberg i Karlstad höll, då min motion behandlades.
Han säger: »Det lär knappast kunna förnekas, att förläggningen
av värnpliktsövningarnas början till en årstid, som är synnerligen olämplig för
vistelse och verksamhet utomhus, och som därför kan göra och faktiskt gör
övningarna mindre effektiva, än de borde vara, och som tvingar de värnpliktiga.
att tillbringa största delen av dygnet inom kasernerna, vilket både hygieniskt
och moraliskt är mindre hälsosamt — det lär väl inte kunna förnekas,
säger jag, att förläggningen av övningarnas början till en så olämplig årstid
var ett misstag.» — Vidare yttrade han, att han icke kunde tillstyrka bifall
till motionen, enär denna borde upptagas till behandling först i samband med
revisionen av 1914 års härordning. Den tiden har nu kommit, då vi skola revidera
1914 års härordning, men utskottet har icke velat gå med på den tanke -

Söndagen den 24 maj.

39 Nr 39.

gång, som då framfördes. Herr Klefbeck i första kammaren instämde för Ar^.Jörövrigt
också i det uttalande, som herr Hellberg gjorde. _ _ ^ordnande

Nu vill jag säga, att när man här gått till en begränsning av övningstiden, m.
så tycker jag det skulle varit utskottet angeläget att föreslå sådan årstid, att (Forta.j
man kunde fått den bästa möjliga behållningen.

Jag vill nämna, att jag åhörde ett anförande, som generalstabschefen hade i
första kammaren, och av detta framgick, att den s. k. vårgruppen skulle bestå
av en tredjedel av rekryterna. Men det är ju allt för många för att skicka ^ut
under de klimatiska förhållande vi ha vid den tiden på året. De år, som gått;
sedan 1914, ha ju visat, vilken oläglig tid detta är för anordnande av dessa
rekrytövningar. Vi måste väl se till i all rimlighets namn, att vi få det bästtia
möjliga av övningarna under den korta tid som är anvisad för dessa. Gör man
det och lägger sig vinn om att utnyttja tiden väl — under förutsättning att
vi få sommarutbildning — och dessutom se till vid den gallring, som skall ske,
att vi få det allra bästa officersmateriel, som. kan åstadkommas, så tror jag
Jen tillmätta tiden räcker till. Men skall man ha vinterövningar, så är jag
rädd, att det blir ett dåligt resultat av övningarna.

Jag har icke kunnat förbliva stillatigande i denna fråga. — Jag ser nu,
att herr försvarsministern är här, och jag hoppas att han tager denna sak i
beaktande, då han ju själv har begärt denna anordning, och jag tror, att det
för honom är angeläget, att vi få sommarövningar. Jag kan försäkra er,
mina damer och herrar, att om vi gå in för den ordning, som utskottet föreslagit,
så blir det framställningar år efter år, tills man övergår till sommarövningar
för rekryterna.

Hepetitionsövningarna kunna gärna hållas vintertiden. Jag tillät mig säga
1918, att när rekryten blivit varm i kläderna och kan taga hand om sig själv,
då betyder övningstidens förläggning mindre, men när dessa ynglingar komma
direkt från sina hem, äro de ju ofta litet blyga och kunna kanske komma i
händerna på mindre lämpligt befäl, vilket kan bli risk för deras hälsa och
välfärd. Och för övrigt, man fostrar väl icke folk för att de i fredstid skola
behöva utsättas för så stora risker, som fallet varit exempelvis de ar, då vinterutbildning
ägt rum?

Herr talman! Jag hade icke tänkt säga mer, men då jag nu fått ordet, skall
jag giva en liten resumé av vad vi fått höra under debatten. Jag kan då
icke förneka, att jag tycker, att högerns talare skjutit väl högt över målet,
åtminstone många av dem. Vi få nog försöka att nöja oss med vad utskottet
här föreslagit. Vi ha ju hört här från många håll, att flygvapnet är på
ganska stark frammarsch, och om vi nu gå så långt som nationen överhuvud
kan gå i fråga om försvarskostnader, hur skall det då bli möjligt att bygga
på detta flygväsen, om det skulle behövas? Det är nämligen min livliga övertygelse,
att det är detta vapen, som kommer att träda i förgrunden, och jag
hoppas för min del, att vi småningom skola kunna utvidga detsamma. Jag
kan också säga herrarna beträffande de förläggningsplatser, som detta vapen
fått sig tilldelade, att det nog icke dröjer många år, förrän vi ha regementskomplex
vid varenda en av dessa förläggningsplatser. Utvecklingen går i den
riktningen, och den som lever, får se.

En åtgärd, som jag finner mycket tillfredsställande är möjligheten för
underofficerare att vinna befordran. Vi skola få se, att detta kommer att ha
en mycket hälsosam inverkan på vårt officersmaterial. Vi måste, som jag
förut nämnt, försöka få de allra bästa krafter, som stå till buds, och utnyttja
övningstiden på bästa sätt. Jag tänker, att även högermännen, på grund av
den erfarenhet de haft, äro ense om att det syndats mycket i detta avseende
och att det har slarvats med tiden ovanligt mycket. Detta kunna vi icke sta
till svars med. Vi kunna se på Englands erfarenhet under boerkriget. Där

Nr 39. 40

Söndagen den 24 maj.

Ang: u man taga itu med att fa bort klyfta11 mellan officerare och underoffi Ordnande

cerare, och detta var mycket hälsosamt. Det visade sig nämligen, att man
m. m. där icke varit tillräckligt noga vid anställande av officerare utan tagit med

(Forts.) för många av societetens pojkar utan att göra sig förvissad om deras lämp lighet.

Det visade sig, att många av dessa voro odugliga, och så fick man
reparera detta ganska grundligt. Jag hoppas därför, att det skall vara mycket
vunnet med den åtgärd utskottet här har kommit med.

Jag har ingen särskild anledning att försvara herr Hamrin, fast många av
kammarens ledamöter kastat sig över honom rätt så våldsamt. Jag hörde
icke hela hans anförande, men i den del av anförandet, som jag hörde, framhöll
han, att vi i händelse av krig måste ha även annat folk än dem, som äro
klädda i militärrock, och detta är fullkomligt rätt. Till krig fordras det materiel,
i högre grad än förr. och dessutom allt möjligt annat, kommunikationerna
måste ökas, och det vore icke lämpligt att taga ut hela styrkan till
militärtjänst, vi måste ha kvar några för en massa annat arbete än det rent
militära.

_Jag tycker verkligen för min del, att det socialdemokratiska partiet har
visat en rätt god vilja att möta de övriga partiernas krav på försvar. Jag
anser, att vi skola vara nöjda med detta, och jag hoppas, att vi som sagt
skola kunna göra nödiga påbyggnader, där sådana kunna anses behövliga.

Jag skulle gärna ha sett, att utskottet hade tagit med ett fast anslag till
skytteväsendet. Nu tror jag visserligen, att när det motionsvis begäres anslag
för detta ändamål år efter år, detta också kommer att bifallas av riksdagen,
men det hade blivit större stabilitet, om vi hade fått ett bidrag till
skytteväsendet i form av ett i staten upptaget anslag, och jag beklagar, att
så icke skett. Jag hoppas emellertid, att man i framtiden skall ägna denna
rörelse större beaktande, än vad nu har blivit fallet. Rätt handhavd är den
frivilliga skytterörelsen av stort värde för infanteriets utbildning, och detta
gäller icke blott de vapenföra utan alla, som vilja ägna sig åt denna rörelses
verksamhet. Detta är givetvis en stor styrka.

Jag konstaterar, att förhållandet nu är ett helt annat än 1914. Det värsta
bråket är ju det, som ställes till i pressen, där var och en i sin stad söker
göra för stort nummer av det hela. Vidare kommunisternas bråk, men jag
skulle vilja råda dem att resa över till sitt idealland, Ryssland, och söka inverka
på sina meningsfränder där, så att dessa stäckte sina rustningar, ty då
kanske vi kunde gå ett steg till i fråga om minskning av försvaret. Jag är
icke den, som skulle vara motvillig i det avseendet, och en sådan mission
från kommunisternas sida skulle vara mera gagnande för vårt land än att stå
här och tala oresonlighet.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra i frågan i dess helhet, men
kommer i punkten om övningarna att göra ett särskilt yrkande.

Herr Beskow: Herr talman! I diskussionen om försvarsfrågan hör man

gunås alltför ofta vår ekonomiska bärkraft åberopas med anspråk på vederhäftighet
och pondus, som icke stå i rätt proportion till det inneboende värdet
av detta uttryck.

o Frågan om vad vi ha råd att offra för vårt försvar har inte kunnat med
någon större grad av sannolikhet på objektiva grunder utredas. Alla försök
i den riktningen, exempelvis de, som utfördes av 1907 års försvarskommitté
och av 1911 års försvarsberedningar, ha ömkligen strandat. Varken
försvarsrevisionen eller den Tryggerska regeringen eller den nuvarande regeringen
ha givit sig in på den otacksamma uppgiften. Vad man anser, att vi
ha råd att offra för vårt försvar, blir i hög grad beroende på en subjektiv
uppfattning om dels vad staten överhuvud taget kan taga ut av medborgarna

Söndagen den 24 maj.

41 Nr 59.

för sina uppgifter, utan att de enskildas utkomstmöjligheter alltför kraftigt An9- /*’-beskäras, och dels hur avvägningen skall åstadkommas mellan de medel, som sva™dnande
böra tillkomma de olika statsuppgifterna. Det är under sådana förhållanden m% TO.
rätt naturligt, att meningarna om vad vi kunna offra för vårt försvar gå rätt (Forte.)
mycket isär.

I hög grad blir ju uppfattningen beroende av, hur man ser på vårt utrikespolitiska
problem. Förklaringen till att kravet på en nedrustning, en nedskärning
av försvarskostnaderna för närvarande kan vinna en så stor anklang
i så pass vida kretsar, ligger framför allt däri, att en stor del av nationen
har bibringats den uppfattningen, att vi kunna sova lugnt på vårt öra. Säkert
är emellertid, att om nya orostecken av den art, att flertalet kan förstå
dem, skulle uppkomma, så kommer inte nationen att tveka att taga på sig bördor,
som äro ofantligt mycket större, än vad det nu är fråga om. Låt oss
då emellertid hoppas, att uppvaknandet inte skall komma för sent.

Vad nu min personliga uppfattning om vad vi ha råd att offra för vårt
försvar beträffar, har jag ju förlidet år haft tillfälle att flera gånger framföra
densamma; och ingenting har inträffat, som har givit mig anledning att
ändra uppfattning. Den allmänna bild, som man får av vårt folks ekonomiska
ställning, jämförd med ställningen för några årtionden tillbaka och jämförd
med ställningen hos flertalet andra folk, ger absolut intet stöd för talet om
att folket dignar under militärbördorna. Under den debatt, som pågår, har
det ju också givits talrika bevis för det relativa välstånd, som råder i landet,
och jag saknar anledning att här syssla med detta. Jag har tidigare vid skilda
tillfällen haft anledning att ingå därpå.

Vad däremot den statsfinansiella ställningen angår, tillät jag mig föregående
år att uttala den förmodan, att vi, i den mån, som vi avlägsna oss från
den svåra ekonomiska kris, som vi genomgått, skola kunna på ett rimligt
sätt tillgodose de krav, som skäligen kunna uppställas på en ökning av vår
sociala och kulturella standard, samtidigt som vi bibehålla kostnaderna för
vårt försvar vid de nuvarande, och att det dessutom bör vara en möjlighet att
så småningom i viss utsträckning åstadkomma en skattesänkning. Det är
med en viss tillfredsställelse, jag kan konstatera, att mina uttalanden ha visat
sig hållbara. Trots att den budget, som den nuvarande regeringen har lågt
fram, inte kan på något sätt betecknas såsom en knusselbudget, och trots det
att riksdagens sparsamhetsintresse mera har visat sig i teorien än i praktiken,
och trots det, att de verkliga utgifterna ha stegrats med 18 miljoner kronor,
så kan man för närvarande, med bibehållna kostnader för försvaret, diskutera
möjligheten av en skattesänkning, låt vara obetydlig.

Herr Hamrin har i går fört sparsamhetens talan; särskilt jämförde talaren
beloppet av våra försvarskostnader med vissa inkomstposter i budgeten. Det
synes mig underligt, att han har fäst sig uteslutande vid den huvudtitel, som,
omräknad i realvärde, icke har stigit i kostnad på det sista årtiondet, under
det han icke visade några synbara tecken till oro för den utomordentligt kraftiga
utsvällningen av utgifterna på andra huvudtitlar. För mig ligga de
största skälen till oro i den hastiga tillväxten av utgifterna på vissa andra
huvudtitlar. Om våra statsfinanser komma att fördärvas, så inte blir det
på grund av våra försvarsutgifter, i varje fall inte med de vindar, som nu
blåsa, utan hotet mot landets sunda ekonomi kommer från helt andra håll.

Det vet jag också, att näringslivets män, som gärna so en skattesänkning, på
den punkten dela min uppfattning. Som herr Nyländer redan har framhållit,
har man för vår handels, industris och sjöfarts skull ingen anledning att önska
reducerade försvarskostnader. Näringslivets blomstring är i högsta grad beroende
av den trygghetskänsla, vårt försvar kan skänka oss.

Ingen må för övrigt föreställa sig, att vad som nu kan komma att in -

Nr 39. 4 2

Söndagen den 24 maj.

in. m.
(Forts.)

JrZJeZdets JeSparaS Pa f.örs/aret kommer näringslivet, och det i sin helhet, till godo i
ordnande iorm av minskad beskattning. Nej, det vakuum, som för ett ögonblick kan
uppstå, kommer nog att till största delen tagas i anspråk för ändamål, som
med rätt eller orätt kunna anses befordra sociala eller kulturella syften. I
vad man de 30 miljoner kronor, som möjligen komma att inbesparas, verkligen
komma att höja vår kulturella standard, lämnar jag därhän. Årets
budgetsbehandling giver mig det intrycket, att dessa inbesparade medel i stor
utsträckning komma att användas för ändamål av skäligen tvivelaktigt värde.

^ sammanhang förtjänar kanske att anmärkas att en besparing av

oO miljoner kionor kan neutraliseras av en ökning på 8 % av de övriga verki?a
utgifterna * statsbudgeten, lånebudgeten och räntor på statsskulden däri
alltså icke inräknade. Hur lätt kunna inte dessa 8 procent komma att rinna
bort i sanden, och hur lätt kan inte därefter den frågan komma upp, om vi
inte böra gorå ytterligare besparingar på försvaret för att kunna tillfredsställa
ytterligare önskemål av hela den oändligt långa rad av krav och önskningar,
som aldrig, aldrig kommer att taga slut. Häri ligger för mig den
inte minsta anledningen till oro och sorg över det beslut, som i morgon kan
väntas fattat.

Jag säger sorg över beslutet, och det innebär ingen överdrift. Försvarsministerns
hela formuleringsskicklighet har inte räckt till för att taga mig
ur den uppfattningen, att skillnaden i försvarsvärde mellan den Tryggerska
regeringens respektive högerreservanternas olika förslag till försvarsorganisation
med en kostnadssumma av 138 ä 140 miljoner kronor och utskottets förslag
med cirka 30 miljoner kronor lägre kostnad är synnerligen betydande.
Ännu mindre har försvarsministern lyckats övertyga mig om, att det av regegeringen
framlagda förslaget giver försvaret till och med större styrka, än som
kan betingas av det utrikespolitiska läget respektive att till och med ett mindre
starkt försvar inte skulle innebära ett äventyrande av landets säkerhet som
statsministern har uttryckt det i sitt uttalande till statsrådsprotokollet.’ Den
besparing som det här gäller, väger enligt min åsikt fjäderlätt mot de väsentligt
ökade möjligheter till ett försvar för vår självständighet och vårt oberoende,
ordnat och organiserat med en kostnadsram lika med den nu gällande.
Det ä,r visserligen sant, att intet försvarsväsende kan giva en absolut trygghet
för landet, men utsikten^ att få bevara freden och möjligheten att avvärja
ett anfall ökas, mina herrar, i mycket hastigare progression, än vad kostnaderna
ökas.

Herr talman! Med detta korta inlägg i debatten har jag velat uttrycka
mitt beklagande över vad som nu sker. Jag delar den oro, de bekymmer och
den sorg, som tyvärr måste hysas av stora delar av vårt folk över den tyvärr
alltför säkra^utgången av den fråga, vi nu behandla* och jag ber därför, herr
talman, att få instämma i herr Lindmans reservation.

Herr Järtc: Herr talman! Det fälldes under gårdagens debatt från regermgsbänken
i statsministerns anförande nagra ord för att beteckna den svenska
försvarsfrågans historia, som jag inte lian lämna oemotsagda. Om man
lyssnade till hans excellens statsministern, så föreföll det, som om vårt försvarsväsende
uteslutande skulle vara ett resultat av våra inrikespolitiska avgöranden,
att det var uteslutande på valfälten, som dess öden blivit avgjorda.
Så är inte förhållandet. Ser man närmare på saken, och har man
s^v _* ,sin ungdom^och i sina första mannaår upplevat svensk inrikespolitik
och följt försvarsfrågan, märker man granneligen, att det är uåYMspolitiken
mera än mro&espolitiken, som därvidlag varit bestämmande.

Hans excellens nämnde, att det nu föreliggande regeringsförslaget hade

Söndagen den 24 maj.

43 Nr 39.

sill rot i en socialdemokratisk motion vid 1911 års riksdag. Det är nog Sv%!&JZdeu>
många i denna kammare, som erinra sig den motionen och de två dagars de- ordnande
hatt, som då fördes, och som utmynnade i det bekanta yrkandet om att det m, m_
skulle utredas, »huruvida och i vad mån» man skulle kunna minska för- (Forts.)

svarsbördorna. Det är däremot inte riktigt, da hans excellens gjorde gällande,
att 1911 års betydelsefulla val här i Sverige skedde främst på försvarsfrågan.
Nej, i första rummet stod frågan om, det parlamentariska styrelsesättet,
men som lämpligt lockmedel hade man som vanligt ..fort fram försvarsfrågan.
Och vänstern vann valslaget. Da skulle också de utfästelser
infrias, som givits valmännen, att det skulle vara möjligt att nedbringa försvarskostnaderna,
som, då intogo en vida mera framträdande plats i budgeten
än som sedermera — och framför allt efter det nu förestående beslutet
skulle bliva fallet. Försvarsberedningarna tillsattes. Många minnas, väl de
oktoberdagar 1911, då försvarsberedningarna kommo till — samtidigt.. som
de första skotten brakade löst i kriget mellan Italien och iurkiet, hur da för
första gången på länge Janustemplets portar öppnades i Europa, och hur under
försvarsberedningarnas hela tillvaro den utrikespolitiska horisonten oavbrutet
mulnade. Det var trycket från det barometerminimum, som då vilade
över Europa — och vilket sedan dess aldrig vikit — som bragte försvarsberedningarnas
arbete in på helt andra banor, än deras tillskyndan från början
avsett. . .

Alla erinra vi oss också den dramatiska upplösningen; alla minnas vi Karl
Staaffs Karlskronatal i december 1913, hur Staaff då Öppet proklamerade,
att resultatet av regeringens utredningar, sådana de preliminärt förelågo i
försvarsberedningarna, var, att vallöftena icke kunde infrias. Alla ..maste vi
rucka på oss, heter det i Karlskronatalet. Socialdemokraterna måste, göra
det, och högern, som i god tro hade lovat 1911 att i sin mån medverka till att
söka nedbringa försvarskostnaderna, måste göra det, och de frisinnade stodo
inför nödvändigheten att öka utbildningstiden.och pålägga nya finansiella bördor
för en bättre försvarsberedskap, »som måste komma motsvarande huvudtitlar
att stiga med enorma belopp».

Sådan var situationen 1913—1914. Det var inte alls sa, som. statsministern
i går sade, att det var högern, som dämde upp vänsterns vilja att göra
en demokratisk försvarsreform. Och det var heller inte så, som herr
Eriksson i Grängesberg framhöll i går, nämligen att försvarsvännernas taktik
alltid har varit att »vänta och se» och ingenting gorå,. Nej, det som
utlöste denna kris, det märkvärdiga fenomen, som då försiggick, det var,
att hela den försvarsvänliga delen av svenska folket genombävades av en
aning om att den stora världskatastrofen var i annalkande. Man ville rakt
inte »vänta och se» tills katastrofen kom; man ville tvärtom ha ett resultat
»nu, omedelbart och i ett sammanhang». Otvivelaktigt skulle Staaff och
den då. försvarsvänliga delen av hans parti gatt med på. att försöka åstadkomma
ett sådant resultat, om inte den grupp i hans parti, som nu utgör det
folkfrisinnade partiet, hade motsatt sig detta. Den. som kommer ihåg de dagarnas
politik, erinrar sig också den roll, som den s. k. Rosenbadgruppen då
spelade i det liberala samlingspartiet. Mina herrar! Den rollen har den
gruppen fortsatt att spela i vår försvarsfrågas senare historia, och här
föreligger den första bittra frukten av dess ställning som en numera avgörande
politisk maktfaktor i vårt parlamentariska liv. Jag erkänner,, att det
finnes en lika konsekvent som för fosterlandets försvar djupt, beklaglig följdriktighet
i detta handlingssätt. Men jag. vill fråga: var finnes för .närvarande
den del av det gamla liberala partiet, som då var försvarsvänlig, den
del, som upprördes över, att de måste ha med sig en halva, som motsatte .sig;
ledarens intentioner? Ja, kanske man om ett par timmar skall fa ett defini -

Nr 39. 4-1

Söndagen den 24 maj.

Ang. för- tivt — och bedrövligt — svar på den frågan genom första kammarens omvarsväsenMs
röstniug!
or ännu ap ° #t

m. m_ Karl Staaff fick rätt. Även socialdemokraterna hade, som han sade i sitt:

(Forts.) Karlskronatal, ändrat sig; det framkom vid 1914 års senare riksdag en motion
från socialdemokratiskt håll, dagtecknad den 7 juli 1914 och i vilken
man begärde 6 månaders värnplikt, men vidmakthöll den gamla försvarsorganisationen
med undantag av den skånska kavallerifördelningen. Det var
en ståndpunkt, som jag skulle livligt önska, att partiet bibehållit. Skulle det
nu föreliggande utskottsförslaget i jämförelse med 1914 års motion vara barometer
för försvarsvänligheten, måste denna senare sägas ha avsevärt sjunkit
sedan 1914.

Vad är anledningen? Jo, socialdemokraternas nuvarande uppfattning är
icke, som herr statsministern sade, fotad på 1911 och 1914 års motioner,,
utan på 1919 års försvarsrevision och dess betänkande av år 1928. Försvarsrevisionen
tillsattes 1919 i de ljusa förhoppningarnas tecken. Nu skulle
världskriget vara det sista, ej det senaste kriget. Nu skulle Nationernasförbund
utgöra en fast och stark medelpunkt för de mellanfolkliga fredssträvandena.
Nu skulle man, under hänsyn till det statsfinansiella läget och
de_ farhågor, som då fyllde alla statsekonomer för vad den kommande fredskrisen
månde bära i sitt sköte, tryggt kunna hängiva sig åt en minskning av
försvarsbördorna. Dessa voro ungefär de direktiv, som försvarsrevisionen
fick av vänsterblockets Edénministär.

Hur gick det? Med hänsyn till det utrikespolitiska läget råkade försvarsrevisionen
ut för samma fatalitet som de Staaffska, försvarsberedningarna.
Under utredningsarbetets lopp mulnade alltmer utrikeshorisonten. Det
intrycket kan ingen undandraga sig. Man fick det också bestyrkt av de tal,
vilka nu hållas från regeringsbänken och som i fråga om utrikespolitiken
ha en avsevärt mera pessimistisk, d. v. s. en mera realistisk prägel, än fallet
skulle ha varit, om denna fråga varit före för ett par år sedan.

Försvarsrevisionens resultat utföll emellertid på helt annat sätt än försvarsberedningarnas.
Vad kan anledningen därtill vara? Efter mitt sätt
att se förelågo i stort samma förutsättningar för revisionen som för försvarsberedningarna.
Jag erkänner dock, att i flera hänseenden läget förändrats
till Sveriges fördel. Vi ha inte längre tsarens kosacker vid Torneälv.
Tvärtom,, vad vi innerst livligast hoppades, vad vi i hemlighet drömde före
världskriget beträffande det gamla svenska väldets provinser hinsides Östersjön,
det infriade världskriget. Vi fingo en vida bättre ställning, än vi vågade
vänta. Det kan motivera den nedsättning av 1914 års härordning, som
ett bifall till provisoriets förlängning skulle medföra.

Men, mina herrar, samtidigt som vårt yttre läge förbättrats, ha Sveriges
politiska förpliktelser ökats. Envar förstår, att den tunna barriär, som
nu skiljer oss från det stora expansiva ryska väldet, den tål bakom sig ingen
luftförtunning. Om det finnes insikt och medvetande om, att Sverige har
moralisk skyldighet mot sig självt och den västerländska Norden att vidmakthålla
ett sådant försvar, att det uppnådda gynnsamma läget i Norden
därav hämtar sin styrka, så måste det också ha vilja till makt härutinnan.
Ett motsatt förfarande måste hos randstaterna och särskilt i Finland medföra
de bittra känslor, som också ta sig tydliga uttryck: att vi krypa bakom
deras utsatta läge för att vidtaga en nedrustning av vårt försvar.

Det fanns en riktig tanke i den socialdemokratiska reservationen till försvarsrevisionen,
som, är uttryckt på följande sätt: »Man måste uppfatta varje
försvarsorganisation såsom avsedd för en begränsad och överskådlig tidsperiod.
Man bör vid dess uppbyggande utgå från det närvarande läget men
sä till vida ta hänsyn till en oviss framtid, att man bevarar möjligheter för

Söndagen den 24 maj.

45 Nr 39.

en tillräckligt snabb anpassning efter nya och förändrade förhållanden. Om sm£fhJejuieU
•den här antydda metoden bäst synes svara mot det endast långsamt klar- ordnarlde
ilande världspolitiska läget, lovar den å andra sidan också mest i fråga om TO.

ekonomiska besparingar.» Där har man uttryckt principen om den _ elastiska (Forts.)

härorganisationen, som, såvitt jag förstår, är en riktig och lycklig tanke.

Men, mina herrar, varför skall man då slopa var nuvarande härordning, som
just är en elastisk sådan? „

Man talar om »1914 års härordning». Egentligen menas därmed 1901 ars
härordning. 1914 års härordning var endast en utvidgning på vissa punkter
^av 1901 års härordning. Man ökade utbildningstiden sa som försvarsberedningarna
föreslagit, och stärkte kadrerna för att få en bättre stomme till reservformationer.
Men i övrigt vidtogs ingen väsentlig förändring. 1901 är födelseåret
för den moderna svenska värnmakten, förebadad av 1892 ars urtimas
beslut. Det var icke en dag för tidigt. Man skall besinna, att vi 187o
hade kunnat få en tidsenlig, effektiv försvarsorganisation, om den unga generalstabens
förslag gått igenom, ett förslag, skapat av den store patrioten general
Raab och alltjämt ansett som kanske den bästa härordning, som förelagts
den svenska riksdagen. _ .

Alltså: 1901 års härordning kom sent, men kom dock i rätt tid. Varför beslöts
den just då? Det berodde ingalunda av några slags inrikespolitiska avgöranden,
nej — därför att Bobrikoffs skugga föll mörk över Sverige! Den som
kommer ihåg den tiden glömmer icke, hur det kändes i alla svenska bröst
februaridagarna 1899, då tsarproklamationen bröt ned Einlands besvurna frihet:
man förstod, att här började det systematiska russificeringsarbete, som
förut med sådan framgång genomförts i Östersjöprovinserna. Den känslan
var ej heller främmande för den svenska arbetarrörelsen. Herr talmannen erinrar
sig för visso en socialdemokratisk ströskrift, som kom ut den 1 maj 1899,

•där Branting i en artikel under rubriken »Tvätterska strötankar» förklarade, att
han just med hänsyn till vad som hänt på andra sidan Östersjön, icke ställde
sig främmande för den tanken, att fingo vi allmän rösträtt, kunde vi gå med
på ettårig värnplikt. Det gjorde ett djupt intryck på Sveriges försvarsvänliga
akademiska ungdom pa den tiden, såsom ett uttryck för samma idéer,
vilka buro Harald Hjärnes strävan på 1890-talet: försvar och reformer. Och
säkerligen var Branting ej ensam om denna sin tanke. Jag tror man kan säga,
att skulle det tagas ett mått på den svenska arbetarklassens försvarsvilja, stod
den kanske i det ögonblicket högst. Jag vill icke beröra hur det gick med
»försvar och reformer». Försvaret var det mest trängande: rikets behov måste
gå före allt annat; reformerna kommo desto flera sedan. Det nationella frisinne,
som fanns i Sverige på 1890-talet, har emellertid upplevat sin bittraste
"besvikelse däruti, att fastän reformernas mångfald blivit verklighet, fastän
det svenska folket har nått ett materiellt välstånd, som överträffar alla andra
folks i Europa — jag vill vädja till de många arbetarrepresentanter, som jämt
och ständigt resa ut på internationella kongresser och dylikt, hur det känts de
sista åren, när ni kommit till Trälleborg: jo, ni ha kommit till ett herrefolk, ni
ha kommit till ett herreland — så har i jämförelse härmed försvarsviljan
icke vuxit så, som man kunde hoppats, och det är just detta, som är den
djupaste desillusionen för dem, som på 1890-talet i olika partilägen bekände sig
till parollen: försvar och reformer.

1901 års härordning var, som sagt, elastisk. Den bibehöll den gamla, av
våra stora konungar skapade härorganisationen. Då avskaffades indelningsverket
och genomfördes den svenska värnpliktsarmén. Efter 1901 byggdes
de nya kasernerna, och dessa logos till så, at< plats fanns för 1914 ars utvidgning.
Tack vare att år 1914, som general Hammarskjöld framhöll i går
i första kammaren, 1901 års härordning var genomförd, sa kunde man, som

Nr 39. 46

Söndagen den 24 maj.

armäsendets manga av närvarande varit med om. då inkalla årsklass efter årsklass och
°ordnande * ge dem en nödtorftig upplåning av inlärda färdigheter och på så sätt få till
m,, m. stånd en svensk här, starkare än någon på 200 år i vårt land.

(Forts.) Sedan kom krigets slut och de s. k. frederna. Det var förklarligt, att eu
militär avspänning då borde äga rum. Det krävdes också av statsfinansiella
skål. Så skedde överallt i neutrala länder, i Schweiz, i Danmark och i Norge.
Även då kunde vi begagna oss av 1901 års elastiska härordning. Man bibehöll
den 1914 utvidgade kadern, men nedsatte övningstiden och gjorde andra förenklingar
med avsevärda besparingar som resultat. Ja, man kan säga, att vi 1920
fingo en ny »härordning», en tidsenlig variant av 1901 års härordning. En
stor olägenhet var dock, att övningstiden fastställdes år för år. Hade man givit
provisoriet en varaktighet av fem år, hade man för visso med mycket större
fördel militärt kunnat utnyttja provisoriet. Det är inte svårt att förstå, hur
pass olyckligt en sådan bestämmelse måste verka, som att riksdagen år för
år bestämmer övningstiden. Det vore detsamma, som om vi för våra undervisningsanstalter
här i riksdagen skulle bestämma nya studieplaner varje år.
Det är klart, att det måste skapa olidliga och svåra förhållanden. Vi hade i
varje fall kvar den gamla stommen, vilken när som helst vid behov kunde
svälla ut.

Det var en stark, saklig logik däri, att den större kadern bibehölls trots den
förminskade övningstiden. Ty även en lekman kan fatta, att skall man minska
övningstiden, måste lärarkrafterna vara flera, för att arbetet skulle kunna
bli intensivare. I Erankrike och Belgien har man också minskat övningstiden..
Men hur gör man där? Jo, man låter det gå hand i hand med en ökning av
kadern, beträffande såväl officerare och underofficerare som volontärer. Man
bemödar sig också samtidigt att som kompensation för den minskade militära
utbildningstiden bereda ungdomen viss propedeutisk militärövning. Det hadevi
också förr i världen här i Sverige. På 1890-talet, då jag var gymnasist,
ägde varje höst en tre veckors militärövning rum vid de allmänna läroverken.
Jag försäkrar herrarna, att det var ett synnerligen angenämt avbrott efter
sommarsemestern att under september månad ha tre timmars läsning på förmiddagen
och sedan tre timmars exercis på eftermiddagen. Man lärde sig
dock elementerna av rekrytutbildningen. Riksdagen avskaffade emellertid
1917, mitt under brinnande krig, dessa hos skolungdomen populära militärövningar
vid de allmänna läroverken. Det var ingen tjänst som därmed gjordes
försvaret. När man kommer med så kort övningstid som den, vilken nu är föreslagen,
vore det riktigare att gå den väg, som Jaurés anvisar i sin »L’armée
nouvelle», att börja med ungdomens militära fostran så tidigt som möjligt.
Det ingick också på sin tid i den tyska socialdemokratiens militärprogram.

Hos oss föreslås nu en orimlig minskning av övningstiden. samtidiqt som
kadrerna försvagas. Man bryter därmed ned 1901 års härordning, förstör den
stomme, som möjliggör en elastisk härordning. Det är ingen tillfällighet, att
den alltjämt bestående 1901 års härordning omfattar 6 arméfördelningar. Det
finns nämligen en militärorganisatorisk norm, som säger, att för att taga ut
ett folks hela levande kraft, för att kunna möta fienden med allt det vapendugliga
manskap i landet, som kan gå in i fältarmén, behövs det en arméfördelning
på ungefär en miljon invånare. Därtill kommer, som också våra militära
vederbörande framhållit, att vi för att försvara vår nordgräns behöva
minst 6 fördelningar, och för att därjämte kunna skydda vår långsträckta
kust och våra ömtåliga provinser ytterligare de 6 reservfördelningar, som ingå.
i 1914 års plan. Jag vill här i förbigående påpeka, att det nyss av en Skånerepresentant
framhölls, att om vi förlora Skåne genom fientlig ockupation, så
sakna vi möjlighet till självförsörjning, då finns ingen utsikt att vid avspärrning
brödföda svenska folket. Detta skydd omöjliggör det föreliggande ut -

Söndagen den 24 maj.

47 Nr 3!).

skottsförslaget, och det är därför, som det måste sägas vara eu undermålig
för svar sordning.

På utskottsförslagets detaljer skall jag icke ingå i vidare mån än att instämma
med herr Fjell man, då han kritiserade den dogm, enligt vilken kavalleriet
skall utdömas. Det är i högsta grad beklagligt. Ty, mina herrar, det svenska
rytteriet torde vara ett vapen, som, med erkänt framstående ryttaranda,
kan gå i fält med i genomsnitt treårsutbildat manskap, d. v. s. med A-klassare.
Vårt kavalleri är jämförligt med vilket annat kavalleri som helst. På den
punkten stå vi med i främsta ledet. Man behöver icke vara militärt bildad för
att inse att, med hänsyn just till vår stora kust, det är av största betydelse
att ha ett sådant rörligt och förstklassigt vapen i forsta linjen. Det kan icke
heller, vad spaning beträffar, såsom också framhölls i går av general Hammarskjöld
i första kammaren, ersättas av flyget. Vad det innebär att nu i
stället för 50 skvadroner få 17, det behöver man inte vara kavalleriofficer,
icke militär fackman för att förstå. Det är helt enkelt en katastrof för detta
vapenslag.

Artilleriet är också mycket styvmoderligt behandlat. När man läser en
skildring av den belgiska härordningen och finner, att denna på 24 infanteriregementen
har 22 fältartilleriregementen, så förstår man, att hur mycket man
än må ha reagerat mot det missbruk, som gjorts av maskinarmébegreppet, den
nya försvarsordningens bristande tillgodoseende av artilleriet just karakteriserar
dess ohjälpliga efterblivenhet på denna vitala punkt.

Den »demokratiens försvarsordning», till vilken herr statsministern så verkningsfullt
bekände sig, måste därför tyvärr på angivna grunder sägas vara én
dålig försvarsordning. Ingen betvivlar emellertid allvaret och uppriktigheten i
statsministerns deklaration, då han betonade, att nu har demokratien blivit fullmyndig
här i landet, nu träder den i fortsättningen in för svenskt försvarsväsende.
Jag betvivlar ej heller, att om det gäller, så sammanfaller i Sverige
folkvilja och försvarsvilja. Men, mina herrar, ett land är inte hjälpt med
den blotta försvarsviljan. Den har nog funnits hos alla folk, som gått under
genom bristande förutseende i utrikespolitiskt hänseende eller genom ofullständig
krigsberedskap. Vad det kommer an på, är organisationen, på de
medel, som försvarsviljan ställer till förfogande. Naturligtvis vilja alla gärna
ha våra vattenfall monterade, men ingen kan väl tro, att det går för sig bara
genom att hänga ett hjul under Tännforsen. Många önska ha elektrisk drift
på våra järnvägar, men inte går det att ordna per radio. Ett målmedvetet,
långsamt organisationsarbete måste ske för det syftets vinnande. En försvarsorganisation
är också en sådan ytterst komplicerad anordning, som fordrar
minst ett årtionde för att mogna. Man får icke något resultat genom
massuppbåd i ett kritiskt ögonblick. Systematiskt organisationsarbete på lång
sikt är av nöden. Härför saknar demokratien i Sverige, åtminstone dess väl.jarmassor,
all förståelse. Härvid kan man icke undgå att finna, att det sätt,
varpå vänstern av ålder lagt sin försvarspolitik, har ett drygt ansvar. Det
finns ett gammalt, gott ord av Gustav Vasa, som kände sitt folks kynne: »Jag
förundrar mig icke, att allmogen är ohörsam och ovillig, när jag hör, att den
har så sköna tillskyndare.» Törs man tro, att hädanefter, efter dessa deklarationer
från regeringsbänken, i arbetarpartiets press, i dess politik, i dess agitatibn
en helt annan tonart, en helt annan anda med positiva synpunkter kommer
att göra sig gällande? Man blir något misstrogen, när man här hör
och eljest vet, vilken stark försvarsolustig falang, som alltjämt dväljes inom
vänsterns leder, en falang, som betraktar detta utskottsförslag som en tillfällig
kompromiss mellan fortsatta spekulationer i försvarsolust, som äro så
lönande ur valsynpunkt, och regeringsansvarets börda. Här har annars vänstern
och speciellt socialdemokratien en mycket stor uppgift inom sina egna

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 39. 48

Söndagen den 24 maj.

Ant], försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

led att genomföra. Man må hoppas, att vår misstro icke är berättigad, men
den måste näras också av ett sådant faktum, som behandlingen i utskottets
förslag av den mest demokratiska försvarsyttring, som finnes här i landet,
det frivilliga skytteväsendet. Detta nekas det ordinarie anslag på 500,000
kronor, som det behöver för sitt vidmakthållande och sin utveckling. Det är
symtom, som tyda på, att man ännu på alla punkter åtminstone icke konsekvent
genomtänkt sin nya ställning till försvaret och det ansvar den medför.

Vad säger man ute i landet om saken? Från landet, har det sagts i vänsterpressen,
har man icke försport några livligare tecken på oro och sorg inför
den väntade utgången. Det beror delvis därpå, att man ute i landet icke
ännu förstår, vad som är å färde; man har också en fatalistisk tro,
att försvarsutskottets förslag till sist måste falla i första kammaren; det går
inte igenom säger man, det är otänkbart att så kan ske. Jag är icke så
optimistisk. Jag tror, som många talare före mig, att vi stå inför ett ödesdigert
avgörande, att ett bifall till försvarsutskottets förslag är oundvikligt.
Men då, mina herrar, då kommer ett uppvaknande i landet, och då skola ni
få se, att den svenska förvarsviljan kommer att leva upp. Den stora vind
från detta gamla rikes historia, som nu saknas i riksdagens plenisalar, den
skall komma igen starkt blåsande och ännu en gång bära fram den svenska
försvarsviljan till seger. Det skall visa sig, att fastän här i dessa dagar
raseras vad Sveriges försvarsvänner sedan 1880-talet arbetat för, ty detta förslag
innebär en tillbakagång före 1892 års urtima, så skall verket byggas upp
på nytt.

Det betänkligaste är, att de män, som bära ansvaret för detta beslut, ha varit
med 1914. Många sutto då i riksdagen och hörde, hur den dåvarande vänsterministärens
utrikesminister åren förut försökte förklara, att visserligen voro
utsikterna mycket bekymmersamma i Europa, visserligen tydde många tecken
på att ett krig var i annalkande, men att det förhållandet, att man t. ex.
klarade Marockokrisen tydde på, att det fanns förhoppning, att nästa kris
också kunde förlöpa i utjämningens tecken. Hur kunna de, som varit med
om den stora desillusionen — den naiva fredstron kunde då vara förklarlig,
därför att vi inte haft något stort krig i Europa på så länge — men hur kunna
de, som varit med om detta för 11 år sedan, nu upprepa samma argument,
som då framfördes, i stort sett hänge sig åt samma optimistiska föreställningar?
Mig förefaller det, som vore Versailles-fredens Europa en vida farligare
brandhärd än Wien-kongressens, som gick till spillo vid det sista kriget.
De gränser, som funnos före 1914, hade dock en hundraårig hävd.
De hade framför allt kommit till under en utveckling av Västerlandet utan motstycke;
de hade, så att säga, ingått i det världsekonomiska hushållningssystem,
som Europa behövde för att leva och förkovra sig. Versailles-freden har rivit
upp detta, har skapat missbildningar till stater, slitit sönder ekonomiska sammanhang,
fört ihop nationaliteter, som inte på något sätt kunna leva samman.
En sådan värld, ett sådant Europa, där marken skälver och över vilket molnen
upptorna sig, förefaller mig mer inbjudande till pessimistiska betraktelser än
1914 års Europa. Den, som tror, att det var kapprustningarna som förde till
krig — en grotesk missuppfattning, en förväxling av orsak och verkan — den,
som dock tror så, måste ju säga sig, då han hört ojäviga fakta -här framläggas
av flera talare, att Europa för närvarande är ett större härläger, än det var för
11 år sedan, att ofärd lian stunda. . Ut från herrarnas egna förutsättningar
förefaller mig denna sangvinism obegriplig.

Nu säges det •— det har vädjats därom från regeringsbänken och från de
frisinnades läger ■— att man skall icke i oträngt mål uppisa utlandet om
vad som här är å färde. Man skall fördölja, att Sverige är på väg att vid -

Söndagen den 24 maj.

49 Nr 31).

taga en kraftig nedrustning; annars skulle vårt anseende skadas. Motsatsen An9: /*•-vore en ofosterländsk gärning. Ingen försvarsvän torde dock adressera sig di- SVa™rvJise''™tts
rekt till utlandet för att på något sätt där agitera för sin uppfattning. Yi måste
emellertid säga vår ärliga mening; måste öppet tillkännagiva vad det väntade (F0rts.)
beslutet innebär, och givet är, att främmande makter ha så pass många omdömesgilla
representanter här i landet, att för dem kan icke sanningen fördöljas.
Men samtidigt säges det ju, speciellt från pacifistiskt håll, att Sverige
nu gör en god gärning genom att föregå världen med bästa exempel! Vi
skola visa utlandet, att här är en stat, som går »i spetsen för avrustningen»!

Herr försvarsministern har också ibland varit inne på den tankegången. Men
hur kan detta rimma sig med maningen, att för all del för utlandet undandölja
en så banbrytande fredsgärning i en vapenspäckad värld?

Denna uppfattning, att det mellanfolkliga tillståndet är på väg att avsevärt
förbättras, att vi med tillförsikt kunna verkställa en sådan nedskrivning, den
bottnar för visso på sina håll i en uppriktig övertygelse, att då det gäller
internationella förhållanden, då råda altruistiska lagar, då härskar en harmonisk
anda. då finnes en strävan mellan folk och stater till samförstånd och försoning.
Är den uppfattningen av det internationella samlivet riktig, är den
verkligen fullt motiverad, kan den på allvar hysas, speciellt av arbetarpartiets
medlemmar, vilka, när det gäller inrikespolitik, äro så stora realister och
klara maktpolitiker? Att man kunde tro det före 1914, att man då kunde ha
förhoppning på Internationalen, på arbetarklassens mellanfolkliga sammanhållning,
det var åtminstone begripligt. Under årtionden hade kongresser ägt rum,
resolutioner fattats, storartade tal hållits, och sinnelagets redebogenhet till att
också tro på dessa utfästelser förelåg. Men 1914 brast internationalen som
glas. Det visade sig, att de djupt förankrade sociala bildningar, som heta
folk och stater, äro starkare än klassen. I Tyskland ilade Ludwig Frank till
fanorna; i Frankrike blev Jules Guesde minister. Efter sådana upplevelser
måste väl hela denna kolartro ha fått ett grundskott. Men den fortlever i alla
fall. Att den kan fortleva, fastän samtidigt i fråga om inrikespolitiska förhållanden
ett helt annat sinnelag föreligger och praktiseras, det kan jag icke
»förstå. Man för en intensiv facklig kamp, och man är så »militaristisk» å
klasskampens vägnar, att t. o. in. Fänrik Stål, som numera på grund av sitt krigiska
innehåll anses på dessa håll förlegad, alltmer citeras i den socialdemokratiska
pressen och av socialistiska talare för att glorifiera det egna partiets
bragder. Då man vidare beträffande fackliga lönekonflikter avvisar all skiljedom,
då man håller på fortsatt strid och förbättrad kampberedskap på detta
område, är det ju klart, att de långt starkare realiteter, som heta folk och stater,
måste vara ännu borstigare, ännu brutalare än klassen.

Svenska folket fick en grundlig lektion i den saken i Ålandsfrågan. Där ansåg
sig Sverige ha rätten på sin sida. Men Finland visade tänderna — och fick
rätt. Det är innebörden av Ålandsfrågans slutuppgörelse. Rapportörerna antydde
också, att en så beskedlig stat som Sverige fick finna sig i att makten
låg hos dem som ville utöva makt. Det var en djup besvikelse för svenska
folket. Men har det tagit lärdom av läxan, har det besinnat, att i det mellanfolkliga
samlivet liksom tyvärr också i den inhemska politiken man måste ha
ett visst mått av makt för att få sin goda rätt?

Och, mina herrar, de folkfrisinnade, dessa speciella idealister på detta område,
visa, när det kommer till kritan, att de utmärkt vill förstå att begagna
den maktställning, ett tillfälligt parlamentariskt läge fört dem till. De iiro
inga altruister; de räkna mycket kallt med realiteterna, precis som de vore
statsmän i Nationernas förbund i Geneve! Även där visar det sig en djupgående
motsägelse mellan utrikespolitisk uppfattning och inrikespolitisk
praxis.

Andra kammarens protokoll 1925. Nr 39.

4

Nr 3!). 50

Söndagen den 24 maj.

svarsväsårukts ^err talman! Jag yrkar bifall till den av herr Lindman m. fl. avgivna reSV''\"rdnande
** servationen. Jag har personligen sympatier för herr Bernströms och för herr
m. m. Hammarskjölds motioner, men jag har ett särskilt skäl att just förorda ett

(Forte.) uppskov, d. v. s. ett bifall till den nämnda reservationen, och det är det sätt,

varpå min och herr Bernströms motion om ekonomisk krigsberedskap blivit
behandlad av utskottet.

Jag anhåller att få övergå till den sidan av ämnet. Det finnes en ljuspunkt
i den kungl. försvarspropositionen, som återfinnes på sidan 369 och handlar om
ekonomisk krigsberedskap. Där har Kungl. Maj:t för första gången tagit
upp denna viktiga fråga. Därmed har försvarspropositionen gottgjort en stor
försummelse, som vidlådit hela det föregående försvarsarbetet. Krigsberedskapskommissionen
tillsattes 1915 och framlade efter tre års arbete ett vidlyftigt
förslag, som dock aldrig blev tillräckligt beaktat. Försvarsrevisionen
behandlade det icke; icke ett ord är nämnt därom i dess betänkande. Ej heller
förra årets regeringsproposition ingick på frågan.

Nu framhåller Kungl. Maj:t, att något måste göras åt saken. Denna fråga
behöver också en så grundlig utredning, att man kan säga, att en försvarsordning,
som icke tager fasta på landets beredskap till krig på alla det ekonomiska
livets områden, är ofullständig. Detta fundamentala fel vidlåder
också försvarsutskottets föreliggande förslag. Utskottet avvisar icke direkt
Kungl. Maj:ts uttalande men ställer sig tämligen skeptiskt, detta fastän man
i Frankrike har ansett, att just en genomgripande ekonomisk beredskap är
nödvändig och integrerande del av hela försvarsorganisationen. I Frankrike
föreligger ett lagförslag, enligt vilket alla fransmän göres till värnpliktiga och
där det proklameras skyldighet för varje fransk medborgare att vid mobilisering
ställa sig till landets förfogande; det innebär med andra ord en statens
förfoganderätt över allt och alla i Frankrike.

Världskrigets erfarenheter visade, att utan en sådan genomgripande civil
krigsberedskap kan icke ett nutida krig utkämpas. Det är en oundgänglig förutsättning
för en framgångsrik kamp. Till samma resultat kom man till här i
Sverige, när frågan första gången behandlades i riksdagen med anledning av
kungl. proposition. 1915 uttalade sålunda riksdagen, att en ekonomisk beredskapsorganisation
förvisso behövdes. Världskrigets utbrott visade, att vi stodo
fullkomligt oberedda på detta område, och det kostade oss i onödan många tiotal
miljoner kronor.

I Frankrike har man nu, som sagt, gått frågan in på livet, och det har visat
sig, att den är av så genomgripande beskaffenhet, att den föranlett förslag
till omläggning av inskrivningsväsendet, av hela mobiliseringsverket och av
den strategiska uppmarschen. Jag håller före, att en nutida försvarsordning,
som icke beaktar detta, är ofullständig och tarvar ovillkorligen komplettering.
Det hade därför varit av nöden, att den frågan hade upptagits till grundlig
undersökning, som säkert kommit att påverka härordningen i flera avseenden.
Att komma efteråt med en sådan undersökning är som att kasta jästen efter
brödet i ugnen. När här yttrades som försvar för kategoriklyvningen, att det behövs
folk för att sköta det civila livet, så är det alldeles riktigt. Men man behöver
en organisation för detta. Detta går icke att improvisera. Den organisationen
finns inte, men den borde finnas, innan riksdagen fattar beslut om en nutida
svensk härordning.

På denna grund, herr talman, är det som jag med särskilt eftertryck ur minsynpunkt
vill förorda ett uppskov, för att statsmakterna skola få tillfälle att
taga del av en sådan ekonomisk utredning och för att de skola fatta beslut om
ny härordning, först när en sådan grundlig undersökning blivit gjord.

Söndagen den 24 maj. 51

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena linden: Herr talman,
mina herrar! Jag förmodar, att det kanske är flera i denna kammare som hade
den känslan, när de sago herr Järte i talarstolen, att herr Järte måhända är
en smula jävig att yttra sig i vår försvarsfråga. Det är ju nämligen så, att såväl
regeringen som de reservanter, vilka yttrat sig angående uppgiften för
Sveriges försvarsväsen, alla stått på en gemensam ståndpunkt. Man har sagt:
Vi äro alla eniga om att våra stridskrafter böra användas till vårt lands försvar
vare sig mot ett direkt mot oss i erövringssyfte riktat angrepp eller också
mot ett angrepp, som är motiverat av en önskan hos den angripande makten
att draga oss in i en konflikt, som rör andra stater. Men det är ju bekant för
oss alla, att den ärade talare, som nyss hade ordet här, står på en radikalt annan
ståndpunkt än vi andra. Han har, i den mån han kunnat utöva inflytande
på .svensk politik, strävat för, att vårt land skulle kasta sig in i ett krig, ej för
att skydda vår självständighet eller vårt oberoende vid ett anfall, utan för
att ställa till rätta någonstädes ute i världen, så långt våra krafter det förmådde.

Man har i sammanhang med försvarsfrågan talat om de faror, som hota oss,
de faror, som hota oss direkt från andra stater, men också om de inre faror,
som kunna hota ifrån revolutionära orosfrön eller på annat sätt. Men
man har varit nog taktfull att icke omnämna den största inre faran,
som på senare tid hotat oss, den fara, som kom just från den grupp
den ärade talaren tillhörde, och som låg däri, att man sökte underminera
svensk neutralitetsvilja och svensk fredsvilja. Den faran behöver man ju icke
militära medel för att möta, lyckligtvis; och de, som höra den sympatiske
talaren utveckla sina åsikter här i olika anföranden, ha ju svårt att föreställa
sig, att han verkligen en gång har representerat en fara för vårt land, men
det kan icke betvivlas, att han gjort det, och det tycker jag motiverar mitt
uttalande, att han är jävig att deltaga i denna diskussion.

Herr Järte medgav, att vårt försvarspolitiska läge har något förbättrat sig
sedan 1914, och det medgivandet kan ju icke gärna undanhållas. Det är väl
ändå så, att vårt läge icke nu är detsamma som i augusti 1914, kort efter världskrigets
utbrott, då den förra härordningen voterades. Men herr Järte förmenade,
att den förbättring i vårt läge, som har inträtt och som även han medgav,
att den finnes, kompenseras därav, att vi ha andra och större nya politiska och
moraliska förpliktelser, och i det sammanhanget fällde han ett uttryck, som då
och då återkommit i diskussionen både i pressen och här i riksdagen, nämligen
att vårt land kryper bakom andra länder, när det reducerar sina rustningar.
Jag kan icke neka till att det var med en viss tillfredsställelse jag hörde det
uttrycket från just den föregående talaren. Ty bilden passar alldeles förträffligt
från den modiga uppslutningens män. Att krypa bakom för dem;, det är
just att icke sluta upp. Men jag tror, att uttrycket icke har någon som helst
mening för oss andra.

Det yttrades också några ord från herr Järtes sida om att försvarsviljan här
i landet vore i sjunkande så till vida, att den vore mindre nu, än vad den varit
några år före den förra försvarsreformen. Även där måste jag säga, att
den ärade talaren knappast är den rätte mannen att beklaga sig över det, ty
är det något, som kunde ha knäckt den svenska befolkningens försvarsvilja,
så var det just den politik, han förordade under världskriget. Det är klart, att
om man talar om de faror, som läget kan innefatta och som kunna möta oss i
framtiden, så te sig de farorna betydligt större från deras håll, som räkna
med helt andra sorts krigsrisker än vi andra. Men jag är övertygad om att
dessa särskilda krigsrisker, varmed dessa personer räkna, kunna vi nog i framtiden
komma till rätta med, och jag menar därför, att vi kunna vara eniga om att
vi icke böra skaffa oss den sortens tillskyndare, som med ett slags outgrundlig

Nr :{9.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 8!). 52

Söndagen den 24 maj.

Ang. försvar
aväsendels
ordnande
m. m.
(Forts.)

förstörelsevilja önska kasta o.ss i fördärvet. Herr Järte talade om att det funnits
folk, som på grund av bristande försvarsvilja gått under. Det är möjligt.
Jag känner icke exempel på det, men däremot kan man finna exempel på stater,
som bragts nära undergången på grund av positiv förstörelsevilja.

Det må alltså ursäktas mig, om jag icke anser herr Järte riktigt vittnesgill i
utrikespolitiska spörsmål, och jag övergår därför till det, som framhållits från
andra håll i denna långvariga debatt.

Det är flera talare, som givit uttryck åt de bekymmer de hysa och riktat
varma vädjanden till majoriteten att icke taga ifrån oss det värn vi hava och
att sörja för att vi kunna känna oss trygga i vårt land. Men de talare, som ha
uttalat detta, de ha ju utgått från att det utrikespolitiska läget är så fullt av
faror, att vi när som helst kunna dragas in i krigiska förvecklingar, och de ha
betraktat sig själva såsom de verkliga realister, som förmå bedöma lägets allvar.
Det förefaller mig då vara en egendomlig motsägelse hos dem, att de äro
så föga realister vid bedömandet av det förslag de förorda, det fortsatta provisoriet,
att de tänka sig, att detta fortsatta provisorium är så mycket överlägset
det förslag utskottet förordat, att, i fall det provisoriet föredrages, kunna vi
med trygghet motse alla slags faror och hava den trygghet vi behöva för vårt
fredliga arbete. För min del kan jag icke se i denna uppfattning annat än en
alldeles obegriplig optimism. De överskatta tydligen alldeles oerhört sitt eget
förslags militära företräde framför det av utskottet förordade.

Herr Beskow har nyligen haft ett uttalande, vari han påstått, att i fall man
ökade utskottets förslag med de 30 miljoner kronor, varmed provisoriet överstiger
utskottets förslag i kostnadsavseende, finge man en ökning i avseende å
effektiviteten icke bara proportionellt till den nedlagda kostnaden utan även
progressivt. Han framställde inga som helst skäl för detta egendomliga påstående,
att vi skulle ha en progressiv skala för ökning av försvarets effektivitet,
just då vi komma till gränsen mellan utskottets förslag och reservanternas förslag.

De talare, som fört detta resonemang, ha samtidigt gjort sig skyldiga till en
egendomlig bedömning av den ståndpunkt vi intaga i fråga om vad läget kräver.
Flera talare ha givit uttryck åt den uppfattningen, att majoriteten i kammaren
skulle betrakta världen som en from idyll, där icke några som helst
faror hota, och de ha använt mer eller mindre vällyckade bilder för att åskådliggöra
denna majoritetens uppfattning. Men det förefaller mig besynnerligt, att
de icke gjort den reflexionen, att om vi ansåge läget vara detta, skulle vi icke
föreslagit en militärbudget på cirka 110 miljoner kronor om året. Just det
starka försvarssystem, som innefattas i utskottets förslag, utgör det bästa beviset
för att vi icke anse läget sådant, att vi kunna vara utan militära rustningar.

Det har också sagts, att det har icke tagits tillräcklig hänsyn från regeringens
och utskottets sida till de militära sakkunnigas krav i fråga om försvarets
beskaffenhet. Jag ber då bara få göra det lilla påpekandet, att vi givetvis
hysa den allra största respekt för den militära sakkunskapen, när den till
exempel förordar förbättrat flygvapen — det bevisas av förslagets innehåll -—-och likaså om den militära sakkunskapen förordar ändrad proportion mellan
luftvapnet och lantförsvaret. Där äro vi helt och hållet med. Något mera skeptiska
kanske vi ställa oss till den militära sakkunskapen, om den lägger stor
vikt vid våra gamla regementens ålder och traditioner såsom moment i försvarssystémet.
Det betrakta vi såsom ett slags officersromantik, som kan vara
sympatiskt och tilltalande men som icke kan ha någon nämnvärd betydelse i
diskussionen om denna fråga i riksdagen.

Slutligen, om militärerna grunda sina krav i fråga om försvarets omfattning
på vad de anse, att det utrikespolitiska läget kräver, måste vi givetvis förbe -

Söndagen den 24 maj.

53 Nr 39.

hålla oss fria händer att självständigt pröva deras förslag. Yar och en, som Ang. förtagit
del av de militära myndigheternas yttranden över föreliggande regerings- ^aramsendeia
förslag, har kunnat märka, att utgångspunkten för dem varit vissa allmänna
politiska reflexioner rörande de krigiska förvecklingar, som kunna hota vårt (Pörte.)
land. Så har det alltid varit, så ha de militära myndigheterna alltid argumenterat.
Och de förslag till försvarsväsendets revision, som förelagts riksdagen
efter unionsupplösningen och så småningom burit frukt i 1914 års härorganisation,
ha varit motiverade till stor del av den uppfattningen från de militära
myndigheternas sida, att vad som krävt ökning i försvarsanstalterna varit
bortfallandet av den norska unionskontingenten och dels den omständigheten,
att vi fått ännu eu gräns mot främmande makt att bevaka, liksom andra gränser
mot andra eventuella fiender i framtiden. När dylika synpunkter kunnat
vara av bestämmande inflytande på många års arbete från de militära myndigheternas
sida på försvarsväsendets område, kan man icke med någon särskild
respekt böja sig för den ståndpunkt de nu intaga i utrikespolitiska ting såsom
grundval för ett positivt förslag till försvarsfrågans lösning.

Detta ar, herr talman, skälen till att regeringen kunnat anse sig hava tagit
fullkomligt tillbörlig hänsyn till de militära myndigheternas uppfattning.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Jag skall icke göra några re flexioner

med anledning av hans excellens utrikesministerns utfall mot den
näst föregående talaren. Det vore annars mycket, som jag ville ha sagt i
anledning därav, men jag är övertygad om att den man, mot vilken detta
utfall riktades, kommer att giva hans excellens det svar det förtjänar.

Jag skall icke heller ingå i något längre anförande med anledning av hans
excellens herr utrikesministerns tal om den militära sakkunskapen och hans
tal om den »officersromantik», som skulle ligga bakom kravet på bibehållandet
av våra gamla regementen. Det må vara en viss »romantik» bakom
detta! Det är en allvarlig känsla likvisst. Men det är icke det, som är huvudskälet,
varför vi rikta oss mot indragningen av gamla såväl som nya
regementen. Det är därför, att nedskrivandet av dessa regementen innebär
en reducering av hela vår försvarsorganisation. Det är det vi rikta oss emot.

Det har talats om högerns vidhållande av provisoriet. Det säges från socialdemokratiskt
håll och från vänsterhåll i allmänhet, att provisoriet är utdömt
av den militära sakkunskapen och att provisoriet är kritiserat av den
''-bryggerska försvarspropositionen. Ja, det är sant. Men varken den militära
sakkunskapen eller de, som höllo på den Tryggerska försvarspropositionen,
ha kritiserat provisoriet i förhållande till det härordningsförslag, som
vänstern nu bjuder oss. Den militära sakkunskapen har kritiserat provisoriet
i förhållande, till 1914 års obeskurna härordning. Och den Tryggerska försvarspropositionen
har kritiserat provisoriet i förhållande till det härordningsförslag,
som den Tryggerska propositionen bjöd. men ingalunda mot
bakgrunden av Kungl. Maj:ts förslag nu. Därför är det oriktigt att inkassera
denna kritik mot provisoriet till fördel för Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag.

Jag skall icke ingå i några detaljsvaromål rörande det rent militärt sakliga.
De anmärkningar, som gjorts i detta avseende, ha mer eller mindre
direkt riktats mot ledaren för det parti, jag tillhör. Och han kommer säkerligen
att svara., Jag skall i stället uppehålla mig vid ett annat resonemang.

Det är ju på det sättet, att vi ha olika utgångspunkter för våra resonemang,
om nödvändigheten av ett försvar. Från regeringshåll ■— och det har
särskilt klart framhållits av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
-— har angivits, att utgångspunkten är den, att det icke finnes några
risker för vårt land att bli anfallet. Utgångspunkten för oss, som, icke

Nr 3!). 54

Söndagen den 24 maj.

Ang. för- vilja medverka till nedrivning av försvaret, är däremot den, att sådana risker
SUordnandetS är o uteslutna. Vi ha alltså mycket svårt att komma till tals med varm.
m. andra, eftersom resonemangen ofta grundas på mer eller mindre starkt fär(Forts.
) gad personlig uppfattning, mer eller mindre av personlig optimism eller pessimism.
Vi ha emellertid erfarenheter på detta område, vilka vi icke böra
se bort ifrån.

Vi ha från vänsterhåll tidigare hört ljusmålningar av läget i Europa och
världen. Sten vi ha också erfarit, hurusom världshändelserna på det mest
gräsliga men också mest övertygande språk talat mot dessa ljusm,ålningar.
När jag i går hörde hans excellens herr statsministern redogöra för vår försvarsfrågas
föregående behandling i vårt land och hörde hans excellens läsa
bland annnat försvarsrevisionens betänkande, kom jag att erinra mig ett
annat aktstycke, under vilket hans excellens’ eget namn bland andra står.
Det är den socialdemokratiska partimotionen till 1914 års riksdag. Den är
dagtecknad den 7 juni 1914. Där polemisera socialdemokraterna mot försvarspropositionen.
Och de säga, bland annat, på detta sätt: »Och vad angår
den hotande risken för en världsbrand med opåräkneliga följder även
för oss, har man ingen rätt att i en officiell framställning av läget måla
ensidigt i svart, med hänvisning till spända situationer för ett par år sedan,
vilka lyckligen övervunnits, men utan att beakta den ljusning som inträtt
i och med den tydliga avspänningen av motsättningen England-Tyskland;
de senaste tecknen tyda ju till och med på möjligheten av att den äldre och
genom det förflutnas minnen ännu ömtåligare motsättningen Erankrike-Tyskland
långt ifrån är oövervinnelig.»

Det kan vara nyttigt, att, när man i dessa dagar hör ljusmålningarna från
vänsterhåll, erinra sig, hurusom man då från vänsterhåll likaledes målade
ljust och reagerade mot högerns farhågor för den hotande världsbranden. Erfarenheten
har talat sitt tydliga språk i detta avseende.

Jag måste påpeka ett annat exempel från samma tid, från 1914. En på
den tiden mycket framskjuten politisk personlighet i vårt land, sedermera
ledare av det dåvarande borgerliga vänsterpartiet, höll den 21 juli 1914 ett
stort politiskt tal, i vilket han opponerade mot högerns farhågor för den hotande
världsbranden, och där han bevisade, att dessa farhågor vore överdrivna,
ja falska. Och han kom efter en till större delen historisk bevisföring
till följande slutsats, ord för ord: »Freden i det egentliga Europa skall
segra över den krigsfara, som man nu tycker sig skönja» — d. v. s. som
högern tycker sig skönja. »Freden i det egentliga Europa skall segra över
den krigsfara, som man nu tycker sig skönja.» Sagt den 21 juli 1914!
Några få dagar därefter bröt det stora världskriget ut. Detta var dock
sagt av en man, som på grund av sin ställning ansågs synnerligen insatt i
förhållandena. Dessa uttalanden såväl i den socialdemokratiska motionen
som i det refererade anförandet voro givetvis uppriktigt menade och grundade
på tron på deras riktighet.

Jag har erinrat om dessa uttalanden för att visa, att man från vänsterhåll
förut kommit med ljusmålningar över förhållandena i Europa, och att
vi icke ha kunnat dela denna syn från högerhåll. Världshändelsernas erfarenhet
har lärt oss, att man då ifrån vänsterhåll spekulerade fel, och att man
från högerhåll hade rätt. Därför får också vänstern ursäkta, att högern
endast kan lyssna till vänsterns tal; högern kan icke följa vänstern i handling.

När jag nu erinrar mig detta, så erinrar jag mig samtidigt, vad herr
Hamrin i sitt hätska anförande under gårdagen bl. a. sade. Han sade: »Spåren
förskräcka». Jag tror att man med fog kan använda detta uttryck just
i detta hänseende.

När jag nu gjort en anknytning till vad hans excellens herr statsministern

Söndagen den 24 maj.

55 Nr 39.

i går anförde, skall jag be att få göra ännu en, nämligen till ett uttalande
från hans excellens’ sida, vilket jag anser bör med tacksamhet antecknas.
Hans excellens sade nämligen, att här i landet finnes intet krigsparti. Yarje
politiker, som tar frågorna på allvar, vill freden. Ja, det var välgörande
att höra det uttalandet från det hållet. Under den senaste valstriden hörde
man tyvärr alltför ofta från det håll, som hans excellens herr statsministern
representerar, tal om högerns aktivism. Och man varnade under valstriden
för att rösta med detta aktivistiska parti.

Ja, på tal om den senaste valrörelsen, så vill jag också erinra om, huru
man då från vänsterhåll framhöll skiftande ändamål, för vilka besparingarna
genom nedrustningen skulle användas. Man talade på en del håll om
att besparingarna skulle användas för att minska skatterna. Man talade på
andra håll om, att besparingarna skulle användas för andra statsändamål,
och främst då sociala. Jag hörde en gång en talare, som började med det
ena och slutade med det andra. I den här debatten ha vi hört just ingenting
alls talais om detta. Men under valrörelsen talades det mycket om allt det
goda, som skulle komma vårt folk till del, om det endast ville spara när
det gällde försvaret.

Det är ett annat tal, som man också får höra som motiv för avrustning.
Herr Hamrin var inne på det resonemanget i går. Och i sitt om allt annat
än en fridsam sinnesstämning vittnande anförande talade han om Sverige som
ett fredsälskande folk. Han sade: Vi vilja visa världen, att vi äro ett fredsälskande
folk, och därför skola vi avrusta. Ja, det återstår nog för herr
Hamrin att visa, att man där ute i världen skall få den uppfattningen om
oss, att vi äro ett fredsälskande folk, om vi följa) herr Hamrin. Jag tror,
att man ute i världen gör helt andra reflexioner.

Herr Hallén var emellertid den egentliga talesmannen för denna syn på
frågan. Men herr Hallén framförde sina. synpunkter på ett sätt, som verkade
fullt övertygande och krävande respekt. Han förstod också, att bakom
den oro, åt vilken man från vårt håll ger uttryck inför vald som nu tydligen
kommer att ske inom riksdagen, finnes allvarlig övertygelse och berättigad
harm. Ja, det var ett uttalande, som fördelaktigt skiljde sig från den
sinnesförfattning, som gjorde sig gällande hos ett par av herr Halléns partikamrater
här i kammaren, när just från denna plats de sista allvarliga orden
fälldes före middagsuppehållet, då man på det hållet bemötte detta
allvar med hånskratt.

Den pacifistiska synen på frågan har fått sitt uttryck i en reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande av herr Lindberg. Herr Lindberg gör
i denna reservation följande yrkande: Han hemställer »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och framläggande skyndsamt
för riksdagen av en plan för den militära avrustningen ned till en
folkligt organiserad ordningsmakt samt angående fredsgarantiernas stärkande».
Jag skulle vilja vara med om ett bifall till denna reservation med en
liten redaktionell förändring. Jag skulle vilja yrka, att riksdagen beslutar
om åtgärders vidtagande för fredsgarantiernas stärkande och, i den rnån
dessa medgiva det, skyndsam militär avrustning. Det är, enligt mitt förmenande,
att taga saken på det rätta sättet. Herr Lindberg vill avrusta
först och sedan skaffa fredsgarantier. Vi vilja skaffa fredsgarantier först
och, i den mån dessa medge det, vilja vi avrusta. Jag anser, att med det resonemanget
skulle herr Lindberg och de, som anslutit sig till hans reservation,
kunna taga plats bakom högerns yrkande. Vi vilja ett uppskov, ett
uppskov bl. a. därför, att frågan om en internationell rättsordning står på
dagordningen nu ute i Europa, och vi anse, att det är att gå händelserna i
förväg att, innan den saken blir klar, fatta ett beslut om vår bärordning.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 39. 56

Söndagen den 24 maj.

Ang. för- Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till det av herr Lindman
8VaZZeTS llnder gårdagen framställda yrkandet.

in. ra.

(Forts.) Herr Anderson i Linköping: Herr talman! När man för en stund sedan

hörde hans excellens utrikesministern replikera en föregående talare, kunde man
ej undgå att erfara en känsla av förvåning över den splittring, som allt som
oftast kommer till synes i uttalanden från regeringsbänken. Det var nämligen
så, som kammaren säkert erinrar sig, att hans excellens statsministern i
sitt anförande, här i kammaren i går, med vilket han inledde debatten, försäkrade,
att i vårt land finnes f. n. intet krigsparti. Det finnes ej mer än
en åsikt om vårt försvars uppgift, nämligen den, att försvaret är till för att
skydda vår självständighet och vår neutralitet. Hans excellens utrikesministern
hade tydligen icke kännedom om detta uttalande från statsministerns sida. Det
är förklaringen till, att han i en replik mot en föregående, misshaglig talare
kan tillåta sig ett sådant uttalande, som här fälldes. Det måste väcka förvåning,
ej blott på det håll, som denne talare representerar, utan i vidare
kretsar, att en man i utrikesministerns ställning kan tillåta sig att med ett
sådant personligt utfall söka avfärda en misshaglig kritik utan att göra det
ringaste försök att gendriva de sakskäl, som i talarens anförande framlagts.
Dennes synpunkter voro grundade på ett saklig! bedömande av det politiska
läget. Låt vara, att herr Järtes anförande bröt av mot den idylliska stämning,
som herrarna av vänstermajoriteten önska göra troligt är rådande under denna
frågas behandling, såväl i riksdagen som ute i landet. Den stämningen behöver
nog brytas, den svarar bra litet mot verkligheten. Och den realistiska skildring
av det försvarspolitiska läget, som herr Järte gav, lär ej kunna gendrivas.
Jag konstaterar också, att hans excellens utrikesministern ej gjorde ringaste
försök att med sakskäl bemöta talaren, utan nöjde sig med ett personligt utfall,
mot vilket med rätta protesten ha avgivits.

Det har under debatten från statsrådsbänken och andra håll gjorts gällande,
att talet om den oro, som råder i landet inför nedrustningen, vore ogrundat. Oron
tager sig inga märkbara uttryck, säger man. »Människorna synas ana, att
det är något annat, som står på vakt för gamla Sverige, än det militära försvaret»,
yttrade i går herr Hallén.

Jag vet icke riktigt, vilka anspråk man har på en opinionsrörelse, för att den
skall vinna godkännande såsom ett verkligt uttryck för stämningen i landet,
men så mycket kan jag ju förstå, att icke tar man någon hänsyn till uppfattningen
i de kretsar, där den militära sakkunskapen och det utrikespolitiska
intresset har något att säga till om. Den opinionen har en gång för alla
utmönstrats. Regeringen och dess understödjare ha annars svårligen kunnat
undgå att finna, att denna opinion med synnerligen stor skärpa och enighet
.vänt sig mot nedrustningen. Det går icke heller att stämpla denna opinion
som ensidigt högerbetonad. Jag vill erinra om, att de mera betydande och
inflytelserika liberala tidningarna så gott som enhälligt betecknat den föreslagna
nedrustningen som alltför våldsam och manat vänsterpartierna att gå
försiktigare fram.

Men det är naturligtvis sant, att någon folkresning mot beslutet kan inte
märkas. Från vår sida har man aldrig väntat en sådan. Vi veta, att den
stora massan av det svenska folket, som i mer än hundra år njutit en ostörd
fred, är mest benägen att taga saken med ro och instämma i de uttalade förhoppningarna,
att allt till sist skall gå bra. Men det finnes också en annan
förklaring till, att folkopinionen mot den föreslagna nedrustningen icke tagit
sig starkare uttryck. Man tror i vida kretsar, att beslutet aldrig skall gå i
verkställighet. Jag har ofta mött den uppfattningen. Personer, som se denna
sak praktiskt och icke politiskt, kunna icke sätta sig in i tanken, att en åtgärd,

Söndagen den 24 maj.

57 Nr 39.

som så uppenbart strider mot verkligheten, skall bli mera än ett beslut på pap- för~

peret. Och när man år efter år har hört talet om avrustning och nedrust- Primande *
ning, regementsindragningar och kaderminskning, men hittills ingenting har m. m,

skett, så är det ganska naturligt, att en hel del folk slår sig till ro med tanken, (Forts.)

att det blir till sist ingenting av. Detta är den mera ytliga uppfattningen.

Men det finnes också en annan, som från mera sakliga utgångspunkter kommer
till samma resultat. Man resonerar som så, att de oerhörda svårigheter, som
ovillkorligen uppstå, när beslutet skall sättas i verket, de uppenbara olägenheter
ur militär och utrikespolitisk synpunkt, som då skola yppa^ sig, snart nog
måste övertyga vederbörande om, att man icke kan fortsätta pa den inslagna
vägen.

Man må rycka på axlarna åt dessa fåvitska förhoppningar, som så litet taga
hänsyn till riksdagens allmakt och allvetenhet, men det är dock obestridligt,
att denna opinion har ett starkt stöd i det realitetssinne, som begär ett förnuftigt
ändamål och en Saklig motivering för varje åtgärd. För denna från partipolitiska
tvångsföreställningar frigjorda uppfattning ter sig eu åtgärd sådan ■
jsom den nu förestående meningslös. Man fäster sig vid den skriande bristen
på överensstämmelse mellan försvarskostnader och kärnkraft,^ och man frågar
sig, huru det skall bli möjligt att med bibehållande i någon mån av förbandens
stridsvärde uthärda den desorganisation av försvaret, som nu förberedes.

För min del vågar jag icke hysa den förhoppningen, att de, som taga ansvaret
för det förestående beslutet, skola rygga detta, så vida icke utanför våra
gränser händelser inträffa, som kullkasta alla dessa planer och framtvinga
försvarsförstärkande åtgärder i stället för reducering. Det är uppenbart, att
majoritetens ledare tro på nedrustningens möjligheter och äro beslutna _ att
sätta den i verket. Vi kunna dock icke sträcka vapen för denna uppfattning.

Att vi söka för folket klargöra, vad beslutet verkligen innebär, kan icke läggas
oss till last. Och i det fallet kunna vi minst av allt följa försvarsministerns
mening, att man av hänsyn till utlandet bör dämpa kritiken och icke måla beslutets
konsekvenser alltför mycket i svart.

Tro verkligen herr försvarsministern och herr Hamrin, att de utländska makternas
kunskap om vårt lands försvarsväsende dikteras av de omdömen, som
fällas i svensk tidningspress och i den politiska debatten? Nej, utlandet har
nog andra hållpunkter för sitt bedömande, och man kan vara viss om, att värdesättningen
av Sveriges nuvarande och blivande försvarsberedskap sker _på
grundval av mycket exakta uppgifter om och noggranna iakttagelser av våra
försvarsanstalter.

Det är förunderligt, att en politiker i ansvarig ställning kan tro något
annat. Det är väl icke meningen, att vi skola söka bluffa med en försvarskraft,
som vi i själva verket icke äga. Den taktiken lär icke lyckas. Vilja
vi inför utlandet bevara den respekt, som vi nu äga — en respekt som, saga
vad man vill, i stor utsträckning fortfarande måste baseras på cn i handling
visad ri/ja att skydda vår självständighet och bevara vår neutralitet — då
måste vi också sörja för, att nödiga försvarsanstalter träffas. Det räcker
därvid icke att peka på siffran 107 miljoner, som det reducerade försvaret
under den närmaste tiden beräknas kosta. Den siffran säger föga om försvarets
kvalitet och effektivitet. Det är på den punkten det brister. Under försvarsdiskussionen
har påvisats, att man för en jämförelsevis obetydlig kostnadsökning
kunde uppnå en avsevärt ökad försvarseffekk Genom att skära
bort stora stycken av organisationen, icke blott 1914 års, icke blott 1901 års,
icke 1892 års, utan den organisation som ända sedan femton-, sextonhundratalen
varit kärnan i Sveriges försvarsväsende, och genom att pressa ned fredskadern
till det yttersta, har regeringen och u1 skottsmajoriteten i stället lyckats
på papperet framvisa en besparing av det slag, att man kan säga, att varje

Nr 39. 58

Söndagen den 24 maj.

svarmäJendets !irona-, fom den organisationen kostar, ger i utbyte högst väsentligt mindre,
ordnande an vac* kostnaderna för det nuvarande provisoriet ge. Hade vänstern verkligen
m. to. velat en nyordning av försvaret, då hade den gått till väga på annat sätt.

(Forts.) Nu har man det bestämda intrycket, att avsikten är att skära hälsenorna av

lantförsvaret. Att de övriga försvarsgrenarna som ersättning härför skola erhålla
verklig förstärkning, därom ger det föreliggande förslaget inga bindande
löften.

Jag finner det helt naturligt, att försvarsministern söker framställa sitt
förslag i bästa möjliga dager. Men hans jämförelse mellan detta förslag och
provisoriet eller fjolårets regeringsförslag kan inte övertyga någon, som har
mödat sig om att sätta sig in i det föreliggande förslaget, om att regeringen här
kommer med en organisation, som endast obetydligt skiljer sig ifrån dessa
andra förslag i försvarseffekt. Skillnaden är i själva verket oerhörd redan på
papperet, som var och en kan se, och den blir ännu större i verkligheten.

Det år en fråga som hittills icke blivit besvarad och* det är denna: Hur

tänker man sig kunna mobilisera med den fredsorganisation, som här föreslås,
utan möjlighet att vid krigstillfälle taga i anspråk några reservtillgångar?
Det är dock en fråga, vars besvarande är nödvändig för bedömande av
hela detta förslags militära värde. Innan den besvaras, kan riksdagen inte
sägas ha fått den upplysning om förslagets verkliga innebörd, som den har
rätt att fordra.

Här har under debatten talats åtskilliga vackra ord om försvarets demokratisering
och om den vinst för det nationella försvaret, som skulle ligga däri,
att det svenska arbetarpartiet, som enligt statsministerns uttalande i går utgör
huvudmassan av den svenska demokratien, nu göres direkt ansvarigt för försvarsreformen
och förklarar sig villigt att offra över hundra miljoner kronor
om året på försvaret. Jag underskattar ingalunda betydelsen av att det socialdemokratiska
arbetarpartiet nu velat göra en positiv insats vid en försvarsreform,
men jag tillåter mig säga, att det ännu kan synas vara en öppen fråga,
om denna handling verkligen betyder ett strävande efter det nationella försvarsväsendets
fasta förankring i den folkmening, som står bakom det socialdemokratiska
partiet, eller om handlingen blott är en tillfällig anhalt på
vägen mot avrustning, eu väg, som kommer att fortsättas, oberoende av om
fredsidéerna vinna gehör i den europeiska politiken. Starka indicier synas
mig tala för att det senare alternativet ligger vänsterpartierna närmast om
hjärtat. Samme talare, som här i gar förklarade, att man med denna försvarsreform
ville inordna militärförsvaret under demokratiens idéer, yttrade ögonblicket
därefter, att militära maktmedel strida mot demokratiens princip. De
starka krav, som här hava rests från vissa socialdemokratiska talare, att detta
nedrustningsbeslut blott skall anses som ett första steg mot avväpning, ha inte
mötts av gensagor från regeringsbänken eller från någon annan av partiets
talare.

Under sådana förhållanden lär det inte vara stora utsikter för att striden om
försvarets vara eller icke vara skall- avblåsas med detta beslut. Och även om
det socialdemokratiska partiet såsom sådant för den närmaste tiden skulle fasthålla
vid den ståndpunkten, att ett militärförsvar fortfarande är nödvändigt,
så lära dock starka krafter sättas i rörelse för att fortast möjligt nedbryta
även resterna av vår nuvarande försvarsorganisation.

Men det kommer också att göra sig gällande en rörelse i motsatt riktning.
Arbetet pa försvarets stärkande, pa återställandet av en sådan försvarsorganisation,
som vid behov kan uttaga folkets hela värnkraft, skall icke upphöra.
^Regeringsorganet, tidningen Socialdemokraten, påstår i dag, att högern kämpar
för en förlorad sak. Nej, högerns sak är inte förlorad, och vi komma inte
att nedlägga vapnen. Högern skall sätta in alla krafter på att skaffa vårt

Söndagen den 24 maj.

59 Nr 39.

land ett försvar, som skänker trygghet och inger respekt. Den kan räkna An9: f°rpå
stöd från allt flera svenska medborgare, representerande olika åsiktsrikt- sva,^^n^S
ningar, som blivit övertygade om att det beslut, som riksdagen nu står i bered- m. OT.
skap att fatta, innebär ett ödesdigert avsteg från den politik, som vi hittills (Forts.)
fullföljt. Detta skall bliva en av vänsterlösningens följder. Jag tror, att de
partier, som bära ansvaret för denna s. k. lösning av vår försvarsfråga, kunna
skatta sig lyckliga, om detta skulle bliva den enda följden och om de slippa
att skörda ännu bittrare frukter av de beslut, som nu förestå.

Herr talman! Jag ber att få förorda bifall till det yrkande, som i går framställdes
av herr Lindman.

Herr Winkler: Herr talman, mina damer och herrar! Om man för ett

visst ändamål skall köpa en maskin för framställande utav vissa produkter,
och man inte själv är fackman på området och denna maskin inte finns i den
öppna marknaden, då vänder man sig till en konstruktör eller en ingenjörsbyrå
och ber dem uppgöra ett förslag och utföra denna maskin. Mer eller
mindre okunniga uppfinnare hava visserligen försökt sig på att konstruera
mycket invecklade, ej förut befintliga maskiner för olika ändamål, men de hava
i vanliga fall måst nedskrotas, och en eller annan procent av tillverkningsvärdet
är allt, vad man har fått för detta skrot.

I min tidiga ungdom fanns det många, som spekulerade på att uppfinna
s. k. evighetsmaskiner, och jag minns, att jag var i tillfälle att se några sådana.

Det var emellertid ingen utav dem, som jag såg, och det har nog inte heller
senare framställts någon sådan, som har verkat på annat sätt, som gick längre
än vad som motsvarade den kraft, man hade använt för samma maskins igångsättande.
Man kunde ingenting göra mot tyngdlagens verkningar och för
upphävande av den kraftförlust, som åtgick i form av friktion i alla slider,
man måste nu ha polerat dem hur släta som helst och smort dem hur omsorgsfullt
man än hade kunnat.

Man förfar på alldeles samma sätt, då en privatman, ett företag eller ensammanslutning
skall uppföra en byggnad eller utbygga ett vattenfall, och så vitt
jag inte tar fel förfar staten på alldeles samma sätt. Staten har t. o. m. själv
sin byggnadsstyrelse och sin kungl. vattenfallstyrelse.

Nu skall jag tillåta mig att göra ett tankeexperiment: Staten skall utbygga
ett av sina vattenfall. De ingenjörer, som hava konstruerat denna vattenbyggnad,
hava efter mycket vidlyftiga och ingående beräkningar gjort upp ritningarna,
och för att motstå ett visst vattentryck, har man konstruerat en fördämning
utav låt mig säga 3 meters tjocklek. Då finns här ett utskott i
denna riksdag, som skall behandla detta förslag, och man säger då där, att
denna fördämning är alldeles för tjock och alldeles för dyr, den ha
vi inte råd till. De föreslå i stället, att riksdagen skall besluta,
att fördämningen endast skall göras 1 meter tjock. Jag förutsätter vidare i
mitt tankeexperiment, att denna vattenbyggnad blir utbyggd, och att utskottet
en vacker sommardag blir inbjudet för att se, när vattnet släpps på denna
anläggning. Man står förtjust och ser, att icke allenast turbinerna fungera
förstklassigt, utan även de därmed förbundna elektriska energimotorerna, utsändande
kraften på vidsträckta områden, för drivande av motorer och för belysningsändamål.

Men jag går vidare och säger, att i tidningarna på våren nästa år läser man,
att det har skett en stor olycka vid den där kraftanläggningen, ty där kom
en stor vattenflod, den s. k. vårfloden. Snön hade börjat smälta uppe pa
bergspetsarna, och samtidigt hade regn ymnigt fallit, och hela denna anläggning
störtade samman. Varför? Jo, därför att utbyggnaden blev verkställd

Nr BO. 60

Söndagen den 24 maj.

«ÄS^toBå attoden visserligen motstod en svagare påkänning, men ej det stora tryck.

ordnande som varf loden medförde.

m- m■ ungefär har man förfarit med avseende å det här föreliggande för (Forts.

) slaget. Man har frågat våra militärer, generalstaben och generalstabschefen:

Jiur anser ni, att vi skola utbygga vårt militära försvar? Och de hava svarat
sa och sa. Nu är det ett utskott, som säger: Det ha vi inte råd till. Och vi
veta ju, att politikerna begripa allting mycket bättre än andra människor. De
saga, att så mycket behöva vi inte alls, utan vi kunna nöja oss med ett mycket
enklare försvar. Vi kunna nöja oss med 3 arméfördelningar, säga socialdemokraterna,
med 4, säga de frisinnade, under det att de militära sakkunniga säga,
•att vi under ingå förhållanden kunna reda oss med mindre än 6. Ja, visserligen
kunna vi reda oss utan någon fördelning alls, så länge solen skiner och
sommaren räcker, men hur skall det ga vid den vårflod, som en gång kan bryta
in över våra stränder, vilket Gud förbjude måtte ske, åtminstone innan vi
hunnit göra förstärkningar utav dessa betongmurar, om vilka sakkunskapen
sagt, huru de skola, vara konstruerade, men om vilka vi själva i vår okunnighet
beslutit, att de skola vara svagare och billigare. Det är ganska egendomlioä
då vi läsa denna försvå rsproposition och taga i betraktande, vilket här av andra
talare förut har relaterats, vad på sid. Vill försvarsministern säger om generalstabschefens
och andra militära myndigheters uttalanden. Han säger, att
dessa myndigheter »hava förnyat sin vid tidigare tillfällen framställda kritik
mot förslag till begränsning av försvarsorganisationen»; och han tillägger att
han icke ens »finner det nödigt att upprepa de invändningar, som kunna
goras och som tidigare gjorts mot denna de militära myndigheternas uppfattning».
»De av myndigheterna framställda förslagen om utökningar av den
föreslagna organisationen» heter det vidare, »har jag icke ansett mig kunna
upptaga I vissa detaljer ha myndigheternas yttranden föranlett justeringar
av det dem underställda förslaget.» Vidare säges det gång efter annan såväl
i den kungl. propositionen som i utskottsutlåtandet, att man har gått varligen
flarn, och på ett ställe framhålles det, t. ex., hurusom utgångspunkten vid uppgörande
av förslaget^ hade vant, att en väsentlig rustningsminskning borde
ske med hänsyn till vårt ekonomiska läge, och att det även kunde ske utan äventyrande
av vår trygghet.

t iiar ^örut dag av ^era talare den ekonomiska synpunkten belysts.
Jag hade annars tänkt att säga nagra ord även härom, men jag vill inte vid
sena timme upptaga kammarens tid häimed. Men med avseende å de
försäkringar om trygghet, som givas oss uti såväl den kungl. propositionen,
det vill säga av regeringens medlemmar, som av utskottet, ber jag att få instamma
i de påpekanden, som här ha gjorts utav flera talare, att dylika försäkringar
om att alla tecken tyda på fred och samförstånd i världen hava förut
lämnats oss från såväl liberalt som socialdemokratiskt håll, men de hava visat
sig ohallbara; och jag undrar, om vi kunna mera lita på profetiorna över
det läge, som f. n. råder, jag menar, om vi kunna bättre trygga oss åt de nu
lämnade försäkringarna än vi kunde år 1914. Det är väl i alla fall obestridligt,
att Nationernas förbund inte har lyckats uppfylla de stora förväntningar,
som ställdes pa detta förbund, da det stiftades omedelbart efter kriget och
undertrycket av den längtan, som da radde inom alla nationer och folk, att
det matte hava varit det sista stora kriget, det som vi då hade upplevat. Man
hade tänkt, att man skulle kunna uppnå samförstånd och tvisters avgörande
på fredlig väg, men hur har det gått hittills? Har Polen respekterat Nationernas
förbunds beslut med avseende å Vilna? Har t. ex. Italien underställt
Nationernas förbunds, avgörande sin tvist med Grekland, och har återigen
England underställt sina mellanhavanden med Egypten Nationernas förbunds
prövning och beslutande? Ingalunda. Det förhåller sig nämligen på det

Söndagen den 24 maj.

61 Nr 39.

sättet, att för många makter är det mycket bra, om de kunna förmå andra An(J\ föratt
giva sig till tåls med dessa försäkringar och förhoppningar angående
framtiden, men när det gäller det egna landets intressen utav mera vital be- m, m,

skaffenhet, då kräver man sin rätt av sin motståndare uppfylld ögonblick- (Forts.)

ligen, utan prut och utan inväntande av något domslut utav främmande. Hava
vi någonsin hört talas om en stor och rik nation, som då något nytt oljefält,
någon rikare guldåder eller några stora och dyrbara malmfyndigheter hava
upptäckts här eller där i världen, har anmält: Vi hava nog av det vi hava,
och vi missunna inte andra, fattigare nationer än vi att lägga beslag på dessa
naturrikedomar. Nej, tvärtom, de allra största och rikaste nationernas representanter
säga vid dylika tillfällen: Vi vilja också ha ett ord med i laget
här, och det ena bolaget efter det andra, bestående av aktieägare från antingen
en ensam stat eller två med varandra mycket vänskapligt sinnade stater anmäla
sig för inköp utav dessa fyndigheter.

Här har i dag och i går talats mycket i försvarsfrågan. Det var synnerligen
intressant åhöra vad herr Hamrin och herr Eriksson i Grängesberg yttrade.
Båda försökte tillskriva sig äran för sitt parti utav det här föreliggande
förslaget. Jag lämnar åt dessa partier att själva sinsemellan avgöra,
vilket av dem, som egentligen har stått fadder till det förslag, som riksdagen
inom kort går att antaga.

Jag förmodar, att då vid kommande valtal mot socialdemokraterna riktas
en förebråelse, därför att de hava varit med om 4 arméfördelningar, de då
komma att säga: Ja, det hava vi visserligen, men de äro inte starkare eller

dyrare än våra 3, därför att de äro så väldigt uttunnade. Men samtidigt
kunna liberalerna och de frisinnade, som herr Hamrin sade, säga, att de inte
alls ha förändrat ståndpunkt från i fjol, utan att det är socialdemokraterna,
som nödgats acceptera deras 4 arméfördelningar.

Det må nu bli hur som helst med tvisterna mellan dessa båda partier, då de
sig emellan skola klara upp saken. För min del anser jag inte, att riksdagen
borde antaga något förslag, som ej kunnat godkännas av de militära myndigheterna,
ty det är väl i alla fall de, vilka i sista hand i egenskap av fackmän,
få leda vårt försvar. Jag kan väl inte tänka mig, att det är herrar Eriksson
och Hamrin m. fl. herrar politiker, som skola stå i spetsen och bestämma över
de strategiska förhållandena och hur man i farans stund skall utplantera vårt
militära försvar. Herr Hamrin, som jag ser nu har återkommit till kammaren,
har fått många bemötanden i dag utav sitt anförande. Jag skulle
därför hava inskränkt mig till att säga några ord utan att rikta mig direkt
till honom, om han inte tillhört samma civila stånd som jag. Men då så är,
vill jag säga, att det är för en köpman betänkligt att yttra sig på det sättet,
som han gjorde under gårdagen. Ty en verklig köpman, herr Hamrin, han
frågar sig alltid först: Yad är rätt? och sedan frågar han: Yad är för

mig fördelaktigt? Och en köpman förfar icke så i sin affär, åtminstone
såvida han vill behålla sitt anseende, att han icke då det gäller uppgörelser
och avtal såväl med dem han säljer till som med dem han köper utav, och då
det gäller samarbete konkurrenter emellan: att han icke utgår från denna
regel. Herr Hamrin sade i går, att den dag kunde komma, och detta var
ganska sannolikt, då hans parti skulle erbjuda högern allians i försvarsfrågan
i förbindelse med nykterhetsfrågan, d. v. s., om jag inte missuppfattade honom,
skulle det gälla det totala förbudet. Han må gärna komma med ett
sådant förslag till högerpartiet. Jag har inte något bemyndigande att tala
för detta partis räkning, men så länge jag har tillhört detta parti, har man
inte gjort några sådana bytesaffärer, utan där försöker man pröva varje sak
för sig och kombinerar inte på detta sätt. Jag tror, att om herr Hamrin
skall fortsätta med sina allianser, om de motiveras på det sättet, så böra de

Nr 39.

62

Söndagen den 24 maj.

svarmälendets f°rtsn^as åt samma hall, där han redan nu påbörjat en sådan. Men gå inte
ordnande *ör härmed. Då kan det hända, att ni mister förtroendet hos edra

m. m. valmän, och att edra skaror bli ännu mindre än de f. n. äro. Jag tycker, att

(Forts.) de redan äro så små, att det skulle kännas högst betänkligt att övertaga ansva ret

för att utgöra tungan på vågen vid avgörandet av en så viktig fråga för
vårt land som den vi nu stå inför. Jag anser, att ett parti, som är så decimerat,
skulle givit sig till tåls, tills det rett upp den saken och sökt utreda
vad anledningen kunde hava varit till att deras skaror blivit så förminskade.

Här skulle kunna vara mycket mer att säga, men jag vill inte länge upptaga
kammarens tid. Jag vill endast ytterligare säga, att om icke förr så
åtminstone efter det stora världskrigets avslutande ha vi fått bevis nog för
att det var den försvarsberedskap, som stod till vårt förfogande vid världskrigets
utbrott, som efter afl sannolikhet i främsta rummet räddade oss från
att dragas in i kriget. Nog är det väl ändå någon sanning i det gamla ord stävet,

att vill du ha fred, sa rusta dig för krig. I varje fall lärer man väl
kunna säga, att det är mera med verklighetens och historiens vittnesbörd överensstämmande,
att länder lättare dragas in i krig på grund av bristande försvarsberedskap
än på grund av att de ha varit för väl rustade, och framför
allt löper en nation denna risk, då det uppstår konflikter och krig tvenne
andra stater emellan. Vi ha ju hört här, hur en gotlänning från denna talarstol
har talat om de många vittnesbörd om krig, som finnas på ön Gotland,
och att det sällan eller aldrig har förekommit ett krig mellan stormakterna
utan att Gotland på ett eller annat sätt blivit berört av de krigiska förhållandena.

Nu skulle jag även kunna säga något om regementsindragningarna i Skåne,
och framför allt skulle jag kunna — och det vill jag även göra — framföra
en protest för min egen och många tusen andra invånares i Malmö stad räkning
mot att det regemente, som vi så länge ha haft, nu indrages, och att vår
stad lämnas utan all militär. Jag vill ju medge, att liksom den enskilde få
även städer och kommuner finna sig i vad landets väl kräver, och hade det
varit så, att det både gällt en placering av samma militärstyrka på ett annat
ställe i landet, där den mera behövdes, anser jag, att min stad borde ha
resignerat. Nu är det emellertid till och med så, att vi en gång även blivit
lovade och att det träffades vissa förberedande avtal om att även ett infanteriregemente
skulle förläggas i Malmö. Det blev icke av, utan det förlädes till
en annan ort, och nu vill man även taga detta kavalleriregemente ifrån oss.

Till sist vill jag även säga, att det där talet om att vi skola vara ett föregångsland,
och att vi skola visa andra vägen, tycker jag, att vi icke förut
vunnit någon ära och berömmelse på. Så talas det så många gånger, framför
allt i denna kammare. Vi ha även varit ett föregångsland, när det gällde
åttatimmarslagens införande. Man sade då, att alla andra industriländer,
speciellt de ledande och stora, stode i begrepp att fatta beslut om denna lagstadgade
åttatimmarsdag.. Men jag vill fråga er, mina herrar, hur många
länder är det, som ha följt Sveriges exempel? Därmed förhåller det sig så,
att de länder, som före Sverige införde denna lagstiftning, antingen tagit bort
lagen eller också uppmjukat den, så att den i verkligheten icke tillämpas. Det
är endast Finland, Norge och Sverige, som gemensamt kunna berömma sig
av denna lagstiftning. Jag ber att få fråga herrarna: Är det någon, som

verkligen med full övertygelse kan säga, att denna lag har bringat oss någon
ekonomisk fördel? Enligt mitt förmenande har den varit en mycket stor anledning
till det ekonomiska betryck, vari vi för närvarande befinna oss, och
till den ökade import och minskade export, som i vårt land lett till en förskjutning
till det sämre. Jag menar därför, att vi behöva icke här rusa
åstad för att vara det första land, som fattar beslut om att börja en nedrust -

Söndagen den 24 maj.

63 Nr 39.

ning, utan vi höra vänta, tills många länder på en gång procentuellt nedsätta An$:. /*j
sina rustningar. Det är ju i alla fall ett faktum, att för närvarande stå större ^^dnande
militära skaror rustade, fastän det är den djupaste fred åtminstone ytligt att m, m.
döma, än vad det gjorde före det stora världskriget. (Forts.)

Det är ett ödesdigert beslut, som riksdagen här står i begrepp att fatta.

Det har även påpekats av en talare på norrlandsbänken, att vi borde ställa
oss väl och i gott förhållande till andra länder, varigenom vi nog skulle få
vara i fred. Ja, mina herrar, men hur många exempel ger icke historien på
att länder ha befunnit sig i det allra bästa förhållande till varandra, och att
förhållandena plötsligt ha blivit ändrade av en eller annan jämförelsevis ganska
obetydlig anledning, och att krig har utbrutit. Hur var det för övrigt under
världskriget? Var det icke så, att Italien var allierat med Tyskland och
hade varit det under många år, men innan några månader hade förflutit,
befann sig ändå Italien i strid, icke vid sidan av sin tidigare bundsförvant
utan vid sidan av motståndarna. Ja, mina herrar, jag tror icke, att det är
värt, att vi alltför mycket förlita oss på vare sig Nationernas förbund eller
hjälp från andra länder, utan jag tror, att Sverige gör bäst i att följa samma
system som hittills, nämligen att själv sörja för ett någorlunda betryggande
försvar.

Herr talman! Jag ber att med detta mitt korta anförande få ansluta mig
till det av amiral Lindman under gårdagen framställda yrkandet.

Herr Venncrström: Sedan jag lyssnat till den kvintett av högertalare,

som med herr Järte som förste dirigent har spelat ett fosterländskt tema
med många variationer, ehuru avbrutet av herr utrikesministerns temperamentsfulla
inlägg, skall det icke falla mig in att på något sätt ingå på vare
sig variationerna eller själva temat, så mycket mindre sgm, när samma tema
spelats av tiotal efter tiotal av högertalare med förut utskrivna noter, det
hela onekligen blir tämligen enformigt. Jag skall bara hålla mig till förste
dirigenten, herr Otto Järte, som är det såväl nu i dag som förmodligen åtskilliga
år framåt i denna kammare.

Herr Järte uppställde ett sammanhang mellan å ena sidan reformer och
å andra sidan försvarsvilja, och han uttalade sin synnerligen stora besvikelse
över att förhoppningarna på att en varm försvarsvilja, på grund av stillade
reformkrav skulle växa fram hos Sveriges folk, icke gått i uppfyllelse. Jag
vet icke, i vad mån herr Järte i detta fall är vittnesgill i fråga om stämningarna
inom den nuvarande arbetarrörelsen. Det har hänt åtskilligt, sedan
herr Otto Järte försvann från den svenska arbetarrörelsen i samband med
aktivisthändelserna en gång i världen. Det har sedan de tiderna, när herr
Järte försvann för; att sedan dyka upp på andra sidan om barrikaden, bland
annat hänt, att Sveriges arbetare ha erövrat den fullständiga allmänna rösträtten.
Det har hänt, att Sveriges arbetare ha erövrat lagen om åttatimmarsdagen,
för vilken de demonstrerat i årtionden. Det har hänt, att en
enkel svensk skomakare har stigit fram till en finansministerstaburett, därmed
visande att den svenska arbetarklassen har samma förmåga att styra landets
öden som någonsin talesmännen för de gamla besittande folkklasserna. Och
det har slutligen hänt, att Sveriges folk i val, som bekant förliden höst, har
lämnat Sveriges socialdemokratiska regering i uppdrag att lösa försvarsfrågan,
på vilken lösning högerpartiet gått fullständigt bet.

Jag vill som min mening säga, att genom denna utveckling har det onekligen
skett en omvandling inom stora delar av Sveriges arbetarvärld. Det
fälldes en gång ett uttalande av en nuvarande ledamot av första kammaren
om att »ge oss ett fädernesland, och vid Gud, vi skola försvara det, vi socialdemokrater».
Jag vill taga mig själv som exempel på denna omvandling.

Nr 39. G4 Söndagen den 24 maj.

svarmäséndets har i denna kammare väckt avrustningsmotioner, och jag skäms icke på
ordnande " naSot sätt över dem. Men jag står vid detta tillfälle som talesman för det
m. m. av den socialdemokratiska regeringen framlagda, i det väsentliga av utskottet

(Forts.) godkända förslaget. När jag gör detta, gör jag det till stor del därför, att

när i denna stund Sveriges arbetare ha sin fullständiga allmänna rösträtt och
med hjälp av denna kunna erövra Sveriges land, vilket de ännu icke ha gjort,
drager jag i sådant fall samma slutsats som exempelvis Rysslands kommunister
redan ha gjort, då de säga, att de äro villiga att för sin del värna sitt
lands frihet, emedan de anse, att deras system representerar ett socialistiskt
samhälle i vardande. Därför att jag anser, att Sveriges samhälle nu under
demokratiens och arbetarklassens ledning är ett socialistiskt samhälle i vardande,
^har jag för min del icke känt någon tvekan att ansluta mig till samma
tankegång. Socialdemokratien går in för denna uppfattning för att därigenom^
visa folkets vilja att värna sin frihet, sin självständighet och sin demokrati
men pa samma gång med fullt bibehållande av sin gamla avrustningsidé,
viljan att komma fram till den totala avrustningen. Kriget har självt
visat, att de militära maktmedlen aldrig kunna vara den starka och avgörande
garantien för ett folks frihet och självständighet. Hade man behövt
lämna kammaren något ytterligare bevis därför, tror jag, att den värderade
talaren på stockholmsbänken, nämligen herr Otto Järte, har genom sitt offentliga
uppträdande lämnat Sveriges arbetare det tillfyllestgörande beviset för
att starka militära maktmedel aldrig kunna bidraga till att verkligen på allvar
garantera folkets frihet och självständighet. Det har bara varit en enda
gång under Sveriges senare politiska historia, som man har varit i färd med
att förlora det svenska folkets frihet och självständighet, och det var den
gången, när herr Otto Järte drev den satsen, att man med hjälp av en stark
militärmakt^ och_ därför att vi även hade en sådan stark militärmakt skulle
självmant gå in i kriget utan att vi voro tvungna genom anfall utifrån att göra
detta. Om herr Järte den gången hade fått sin vilja igenom, är det mycket
möjligt, att många av de män, som nu sitta på kammarens bänkar, nu hade
vilat i fjärran länders massgravar. Ifall herr Järte fått sin vilja igenom,
kan det hända, att den svenska friheten i dag hade varit blott ett gammalt
minne, och kanhända det svenska folket i denna stund icke hade behövt
debattera och den svenska riksdagen icke behövt besluta om sin så kallade
försvarsfråga. Den mannen, som har bakom sig de minnena, den mannen
bär man från regeringsbänken full rätt att med skärpa visa hem. Han är
ingen talesman för Sveriges folk, har aldrig varit det i denna fråga och blir
sannerligen icke någon talesman för den svenska demokratien, som nu går
att efter andra linjer, gudskelov, lösa sitt försvarsproblem.

Herr Järte har vidare för sin del frågat, vad utlandet skall tänka. Ja, det
borde verkligen herr Järte ha tänkt på tillförne. Finns det någon man i den
svenska riksförsamlingen, som i detta fall icke är skickad att tjäna som pekpinne
för hur utlandet skall tänka, är det den nuvarande talesmannen på
Stockholmsbänken, kanhända den kommande ledaren för högerpartiet, den
man, som en gång bragte Sverige dithän, att Sverige, på grund av utlandets
uppfattning om att Sverige ville gå utanför sin neutralitetspolitik, råkade i
ett mycket obehagligt utrikespolitiskt läge.

När en man av högerpartiet, den nyvalde —- ja, det är ju icke något fel —-doktor Anderson på östgötabänken har stigit fram ur det okända folkets
djup och lagt en blomma vid den av utrikesministern sårade herr Järtes blödande
fot, och han uppenbarligen i detta fall gjort det å högerns vägnar såsom
tjänstförrättande partiledare, kan det kanhända krävas att å de medlemmars
av den svenska riksdagen vägnar, som nu gå att, som vi hoppas åtminstone,
lösa försvarsfrågan, göra en liten randanmärkning till herr Andersons

Söndagen den 24 maj.

65 Nr 39.

talan å högerns vägnar. Jag har all möjlig veneration för den fina diplomatiska
takt, som naturligen bör finnas hos en utrikesminister, och jag är viss
om att även excellensen Undén har den, men å andra sidan vill jag som en ärlig
svensk för en gångs skull fröjdas över att även den diplomatiska takten
kan genombrytas av ett ärligt svenskt ord i ungefär den riktning, som Karlfeldt
en gång tänkte sig, när han sade, att »det kräves tunga händer i bordet».
Det kan verkligen behövas vid ett sådant tillfälle, när vi märka, att en
av dem, som främst föra talan vid lösandet av landets försvarsfråga, är en
sådan man, som satt Sverige i ett sämre och farligare läge, vad det gäller vår
yttre självständighet, än vad någon annan svensk man har gjort.

Herr Trygger i första kammaren har uttalat den meningen, att Sveriges
folk icke visar vilja till liv genom att gå in för denna försvarsreform, utan
att det snarare är en vilja till bekvämlighet och till levande i materiellt välstånd,
som från det hållet visas. Herr Trygger framförde ett uttalande av
en utrikespolitisk auktoritet, den nuvarande franske konseljpresidenten Painlevé
där han spådde ganska mörkt om de framtida händelserna. Ja, jag har
just i dag i en tysk borgerlig tidning funnit citat från en annan utrikespolitisk
auktoritet, som just i detta spörsmål yttrade några ord, som jag skall
taga mig friheten att citera gentemot den auktoritet, som herr Trygger och
andra talare med honom ha citerat. Den forne engelske utrikesministern lord
Grey, som före 1914 utfört ett storartat verk att begränsa möjligheterna till
krig, har nämligen nyligen skrivit en bok om sina minnen, och han har i denna
bok bland annat formulerat följande ord: »Den europeiska historiens lärdom
är den, att med kapprustningar och allianser kan man aldrig nå fram till någon
varaktig säkerhet, och lärdomen är vidare den, att ingen säkerhet kan
givas för en makt, om denna säkerhet icke på samma gång betyder i samma
mån säkerhet även för grannarna.» Han fortsätter, »att ända tills nu har kriget
varit ett avgörande mellan tvenne arméer, men från och med nu är kriget
ett förstörande av stora befolkningscentra med tillhjälp av kemiska hjälpmedel»,
och han fortsätter ytterligare och säger, »att kriget betyder fysiskt,
moraliskt och ekonomiskt den fullständiga ruinen», och »att folken stå i dag
framför varningen att antingen taga lärdom eller i annat fall gå under». När
jag läste de orden av den utrikespolitiske taktikern lord Grey, ansåg jag det
lämpligt att de införlivades även med andra kammarens protokoll, som ett
bevis för att en av de män, som stått i världshändelsernas centrum mer än de
flesta nu levande människor, hyser ungefär samma tanke i fråga om formerna
för viljan till liv som vi socialdemokrater, nämligen att viljan till liv kan och
bör visas med andra medel än bara genom starka militära rustningar.

Då jag ser att klockan nu nalkas det ödesdigra tolvslaget, när herr talmannen
kommer att avbryta dagens förhandlingar, vill jag bara i korthet understryka
de ord, som här från andra kammarens talarstol ha fällts av min
partivän herr Lindberg, nämligen att det allra viktigaste är att giva fredsarbetet
karaktären av fredaktivism, om jag får begagna ett sådant ord gentemot
den herr Järte, som fört talan för andra aktivistiska tankar utanför
riksdagen i forna, lider.

Och sedan vill jag säga ett ord gentemot mina vänner till vänster, eller kanhända
till höger, kommunisterna.

Högern beskyller oss för att vara fosterlandsförrädare, och ni kommunister
kalla oss socialdemokrater och frisinnade för borgardrängar, de där svikit den
gamla avrustningens ideal. Jag vill vid denna timme icke upptaga någon debatt
alls om det spörsmålet. Jag vill bara säga, att, om den svenska socialdemokratien
går in för ett militärvärn. låt vara att socialdemokratien mycket
väl förstår att detta inte är någon hållbar fredsgaranti för ett socialdemokratiskt
och demokratiskt samhälle i vardande, då är detta inte någon annan sak än

Andra kammarens protokoll 1925. Nr 99. 5

Ang. försvarsväsendeis

ordnande
m. m.

(Forte.)

Nr 3!).

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Ports.)

66 Söndagen den 24 maj.

vad kommunisterna själva göra i det stora landet där borta, då de gå in för militärt
värn för detta samhälle. Och när vi ha talat om att omredigeringen av den
s. k. upprorsparagrafen skulle betyda ett svikande av arbetarrörelsens och socialismens
gamla uppfattning, så vill jag från denna talarestol kraftigast möjligt
inskärpa, att det genom denna formulering är självfallet, att militären aldrig
kan komma att användas i inre sociala konflikter. Men på samma gång säga
vi bestämt ifrån, att militären bör kunna användas för det fall, att det skulle
gälla att värna demokratiens samhälle gentemot en kupp från det ena eller
andra hållet. Jag ville rikta den bestämda frågan till er kommunister: antag
att de redan befintliga fascistorganisationerna, om vilka Folkets Dagblad
Politiken dagligen och stundligen talar, antag att dessa organisationer efter
det nedrustningsbeslut, som väl förmodligen kommer att fattas i morgon kväll,
gå till ett militärt anfall för att erövra regeringen och göra parlamentets demokratiska
vilja till intet. Skulle ni anse att den svenska demokratien, och
de, som genomfört dess beslut, i sådant fall inte skulle begagna de militära
maktmedlen till att värna den demokratiska vilja, som Sveriges folk i detta
fall givit uttryck för. Medge ni att samhället skall ha denna rätt, om en liten
klick från fascistsidan skulle gå till väpnat anfall mot demokratiens statsförfattning,
böra ni även medge, att den klara logiken kräver att staten har
samma rätt att värna sig gentemot kupper från kommunistiska minoriteter
och över huvud från alla väpnade minoriteter, de må tillhöra vilken riktning
som helst i samhället.

Man har, herr talman, och där skall jag be att få sätta punkt för min del,
talat om framtiden och siat om vad den skall komma att innebära. En talare
stod här i går kväll, det var herr Pehrsson i Göteborg, och talade om de stilla
i landet, de som bara gräma sig själva men som inte föra sina tankar till torgs.
Det ligger för närvarande hos herr talmannen ett naturligtvis inte med något
namn underskrivet brev, som också föreger sig tala på tusen sinom tusens
vägnar av de stilla i Sveriges land, däri man ber talmannen vara vänlig att
innan man går till votering i denna fråga läsa upp detta brev, däri man kallar
Sveriges riksdagsmän ynkryggar, t. o. m. använder ordet förrädare, och
slutar med att nedkalla såväl Guds dom som även ett förbittrat folks dom över
den riksdag, som går att nedrusta vår nu befintliga militärordning. Ett sådant
omdöme kan naturligtvis inte fällas, inte ens hysas, av ansvariga män.
och högern är självfallet inte därför ansvarig. Men det har sagts i denna kammare.
jag kan taga bondeförbundaren herr Laurin som ett exempel, att när
klubban faller för nedrustningen, bör Sveriges folk ögonblickligen om möjligt
riva sönder det av riksdagen fattade beslutet. Herr Trygger har talat om en
kommande folkstorm, liksom också herr Järte för sin del manat fram en kommande
folkstorm, ehuru jag anser, att herr Järte borde vara synnerligen försiktig
att tala om folkstormar och i det fallet profetera. Det var en stark
folkstorm, som en gång höll på att fullkomligt isolera såväl herr Otto Järte
som hans meningsfränder från varje inflytande på svensk politik. Skulle man
från högersidan med hjälptrupper till äventyrs hysa den meningen, att man
ögonblickligen efter försvarsbeslutet skall gå att med vilka medel som helst
riva upp detsamma, så tar jag mig här friheten, fastän det måhända är lönlöst,
att rikta ett varningens ord gentemot sådana tankar och sådana eventuella
handlingar från de desperata delarna av den svenska högern. Jag vill i
stället mana fram ett annat fall. Det var när den svenska högern, tyvärr
inte självmant utan under påtryckning av världshändelserna, till och med i
revolutionär form, år 1918 medgav Sveriges folk den länge inte tillerkända
utan förnekade allmänna rösträtten. Efter denna reform förklarade ledaren
för den höger, som tillförne bekämpat den allmänna rösträtten, att han accepterade
faktum. Jag erinrar vidare om när senare arbetstidslagen behandla -

Söndagen den 24 maj. 67

des och det gällde att ytterligare förlänga densamma, huru den då sittande
statsministern, högerns ledare herr Trygger, den gången föll undan och lät
sin egen socialminister herr Malm, såsom ansvarig för vederbörande departement,
stiga fram som talare för regeringen och yrka bifall till den provisoriska
förlängningen av arbetstidslagen. Jag ber att få rikta den maningen till högern,
om det inte till äventyrs skulle vara till gagn, jag talar inte bara om
gagn för högern utan för högre värden, exempelvis för försvaret, som är högerns
ögonsten, och för hela det svenska samhället, om den svenska högern
efter det förvisso kommande nedrustningsbeslutet skulle föredraga att handla
på samma sätt, som dess ledare herr Trygger gjorde, när han godkände den
svenska demokratien i den allmänna rösträttens form, sedan densamma en
gång var genomförd och därigenom oundviklig.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till morgondagens
plenum kl. 11 f. m.

§2.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland avslutad konvention rörande renar i gränsområdena
m. m.;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige
och Finland angående renar i gränsområdena; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

§3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.57 e. m.

Nr 39.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

In fidem
Per Cronvcill.