RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:43

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1924. Andra kammaren. Nr 43.

Tisdagen den 3 juni.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 32 ock
33 samt statsutskottets utlåtanden och memorial nr 122—132.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 133, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående
lån till främjande av bostadsproduktionen m. m. blev den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 4.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 9, sammansatta stats- och bankoutskottets memorial
nr 8, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 10, bevillningsutskottets
memorial nr 54, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden nr 63—65 och 70, första
lagutskottets utlåtanden och memorial nr 40—44 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 34, 35, 38 och 41.

§ 5.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 72, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande väckta motioner om anslag till upprätthållande
av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna praktiskt
vetenskapliga verksamheten.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 6.

Slutligen föredrogos, men blevo åter lagda på bordet jordbruksutskottets utlåtanden
nr 73—75 och särskilda utskottets memorial nr 3.

Andra hammarens protoholl 1924. Nr4S.

1

Nr 43. 2

Tisdagen den 3 juni.

§ 7.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herrtalman
! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att först bland
två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan för morgondagens plenum
måtte uppföras första lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; därefter samma utskotts
utlåtande, nr 40, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om återköpsrätt till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
vidare samma utskotts utlåtande, nr 42, i anledning av väckta motioner om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels lagstiftning rörande upplåtelse med
åborätt av jord utav krono- eller ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av kreditgivning
åt innehavare av med åborätt upplåten jord ; härefter samma utskotts
utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om viss panträtt i spannmål; vidare särskilda utskottets memorial, nr 3, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande de i särskilda utskottets
utlåtande nr 2 framlagda förslag dels angående försvarsväsendets ordnande
och dels till värnpliktslag; därefter statsutskottets utlåtande, nr 128, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statskontoret, kammarrätten,
riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd
jämte i ämnet väckta motioner; därefter sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande, nr 10, i anledning av en utav Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd föranledd motion; samt därefter andra
lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckta motioner dels med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m., dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande lagstiftningen
i ämnet.

Härjämte tillåter jag mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att sist
bland två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras andra lagutskottets utlåtanden,
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, nr 38, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal, och nr 41, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommande av en organisation
för handläggning av de sociala jordärendena, allt i av mig nu nämnd ordning.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
viss nordiska museets och livrustkammarens personal;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

nr 235, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dyrtidstillägg åt
vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter jämte en i ämnet väckt
motion;

Tisdagen den 3 juni.

3 Nr 43.

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
vissa vmtillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm ;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1924—1925 åt dels kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden;

från bevillningsutskottet:

0 n.r ^75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införande av tull
a vissa frövaror m. m.;

2'' 1 anledning1 av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923, angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker m. m.; och

nr 2 ^7’ 4 anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes
postavgifter, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring i
postavgiften vid postabonnemang å tidning jämte en i ämnet väckt motion;
samt

från riksdagens kansli, nr 242, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 34, i anledning av en inom andra kammaren
. jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4?4’ 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande anslag till flottans
ersattningsbyggnad;

t- nv anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående åtgärder för

iardigstailande av vissa utav Södra Sveriges Statsarbeten påbörjade arbetsoretag,
dels väckta motioner om anslag för arbetslöshetens bekämpande m m •
nr i36 ! anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till bidrag
till vägunderhållet pa landet; och

nr 137, i anledning av första kammarens återremiss av statsutskottets utlåf.
anc,®11nr 124 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska laboratorium

sammansatta stats- och första lagutskottets memorial, nr 11, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. fl.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande och memorial:

ni 5, i anledning av väckt motion om anslag till förhöjning av vissa livräntor;
och

,-.nr,42’ afgående ersättning åt sammansatta stats- och andra lagutskottets
tjänsteman och vaktbetjäning;

Nr 43. 4

Tisdagen den 3 juni.

bankoutskottets utlåtande, nr 71, angående vissa ändringar i bankoreglementet
m. m.;

första lagutskottets memorial, nr 45, angående arvode åt den, som inom första
lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Ma.j:ts proposition
med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m. ävensom i_ anledning
därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angående lagstiftning
rörande upplåtelse med åborätt av jord utav_ krono- eller ecklesiastik natur
■samt angående ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med åborätt upplåten
jord;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 86, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
social arrendelag; _ .

nr 37, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
framläggande för riksdagen av förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk;
. . .

nr 39, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj d angående
lagstiftning om expropriation av jord såväl för bildande av nya jordbruk
som för bostadsändamål;

nr 40, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels vanhävdslag
dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om befrielse
för vissa marinen tilldelade värnpliktiga från viss tjänstgöringsskyldignet
5

nr 48, i anledning av väckta motioner om skriveles till Kungl. Maj:t med
anhållan om utarbetande av en lagstiftning om driftsnämnder;

nr 44, angående arvode åt t. f. revisionssekreterare Seve Ekberg, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 45. angående arvode åt revisionssekreteraren Kagnar von Koch, vilken
inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss fråga;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av väckta motioner om användande av genom importavgifter
för vissa slag av frö inflytande medel till växtodlingens främjande;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring’under
budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln; och o .

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisonsKt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl., tillhörande under nionde huvudtiteln uppförda
verk och myndigheter jämte i ämnet väckta motioner; samt

särskilda utskottets memorial, nr 4, angående ersättning åt dess tjänstemän
m. fl.

§ 10.

''Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 4 juni f. m.

5 Nr 43.

Onsdagen den 4 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 34 och
statsutskottets utlåtanden nr 134—136.

§ 2.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr
137, i anledning av första kammarens återremiss av statsutskottets utlåtande
nr 121 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska, laboratorium m. fl.

§ 3.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda sammansatta stats- och första
lagutskottets memorial nr 11, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 5 och memorial nr 12, bankoutskottets utlåtande nr 71, första lagutskottets
memorial nr 45, andra lagutskottets utlåtanden och memorial nr 36,
37, 39, 40 och 42—45, jordbruksutskottets utlåtanden nr 76—78 samt särskilda
utskottets memorial nr 4.

§ 4.

Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1
kap. 4 § rättegångsbalken m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 125, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
ro. ro.

1) Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Underrätt i stad är rådstuvurätt. Där äga stadens borgmästare och rådmän
döma.

Om stads läggande under landsrätt gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 15 juni 1924.

yr 43. 6

Onsdagen den 4 juni i. m.

2) Lag

om stads läggande under landsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras
samtycke äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och
staden läggas under landsrätt.

Beträffande stad, vars folkmängd understiger fyra tusen personer, äger Konungen,
då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela
förordnande, varom i första stycket sägs, om, efter utredning och stadens hörande
i den ordning nedan stadgas, stadens läggande under landsrätt finnes
vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda
eller annan avsevärd olägenhet.

. 2 §‘

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger fyra
tusen personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, skall länsstyrelsen
därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen; och ankomme på Konungens
beslut, huruvida, genom länsstyrelsens försorg, utredning skall verkställas
angående stadens läggande under landsrätt.

Sådan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens
verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna
utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser om utredningen
meddelar Konungen.

Över utredning, varom ovan stadgas, skall länsstyrelsen inhämta stadsfullmäktiges
yttrande och insände därefter handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande
till Konungen.

B §.

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening
i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

4§.

Vad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,
om allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 15 juni 1924, från och med vilken dag
Kungl. Maj :ts cirkulär den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299)
till Kungl. Maj :ts befallningshavande i länen i anledning av ifrågasatt anstånd
med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola upphöra att
gälla. I

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft nedannämnda
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 290 i första kammaren av herr Almkvist;
nr 291 i första kammaren av herr Lindgren;

nr 420 i andra kammaren av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna; samt
nr 427 i andra kammaren av herr förste vice talmannen Nilson.

Ang.

ändrad lydese
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 4 juni f. m.

7 Nr 43.

Utskottet hemställde

ändrad lydelse

1) att ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas; samt av 1 kap. 4§

2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i vad de icke kun •de

anses genom utskottets hemställan under 1) hesvarade, ej måtte till någon (jort<,)

riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Sandegård, som hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad; samt

av herrar Pettersson i Södertälje, V. Edvard Larsson, Olaus Pettersson, K.

G. Westman, Lindqvist i Halmstad, Lindley och Söderberg, vilka ansett, att
utskottet bort föreslå, att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
i anledning av densamma samt de i ämnet väckta motionerna för sin del antaga
följande

Förslag till lag om stads läggande under landsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras
samtycke äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden
läggas under landsrätt.

Beträffande stad, vars folkmängd understiger tre tusen personer, äger Konungen,
då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela
förordnande, varom i första stycket sägs, om, efter utredning och vederbörandes
hörande i den ordning nedan stadgas, stadens läggande under landsrätt finnes
vara till gagn för rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk börda eller
•annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, vari
staden skulle ingå. Hava stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels
majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt må förordnande, varom
nu sagts, ej meddelas.

2 §•

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger tre
tusen personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen
och ankomme etc.---k. prop.-----landsrätt.

Sådan utredning---Konungen.

Över utredning, varom ovan stadgas, skall länsstyrelsen inhämta yttrande av
stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt och insände därefter handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande till Konungen.

B §.

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening
i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

4 §•

Vad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, om
allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 20 juni 1924, från och med vilken dag
Kungl. Maj:ts cirkulär den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299)

Nr 43. 8

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

till Kungl. Maj :ts befallningsliavande i länen i anledning av ifrågasatt anstånd
med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola upphöra att.
gälla beträffande stad, vars folkmängd understiger tretusen personer.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindkvist i Halmstad: Herr talman! Jag skulle egentligen icke ha
inlett denna debatt, men det har varit särskilda omständigheter, som ha gjort,,
att jag här först tar till orda.

Det föreliggande förslaget om stads läggande under landsrätt, varom Kungl.
Maj:t har framlagt proposition, har ju av de flesta av de städer, som skulleberöras
av detsamma, mötts med en ganska stark opposition, och många av
oss, som ha suttit i första lagutskottet och behandlat propositionen, ha också
kommit till den uppfattningen, att Kungl. Maj:t med sitt förslag’ har gått
längre än vad som kan vara behövligt. Vi reservanter ha dock icke i likhet
med utskottsmajoriteten ansett, att Kungl. Maj:ts förslag var sådant, att
det utan våda kunde av riksdagen avslås. Vi ha i stället funnit, att döt i Kungl..
Majrts förslag ligger mycket, som är väl värt att tagas till vara, och vi ha
därför sökt att i Kungl. Maj:ts förslag vidtaga vissa förändrade bestämmelser,
som vi tro skulle, om de bliva genomförda, kunna på ett någorlunda tillfredsställande
sätt bliva användbara och kunna godkännas av såväl Kungl.
Maj :t som1 av de städer, vilka beröras av förslaget.

Det har ju särskilt varit den bestämmelsen i andra stycket av Kungl. Maj :ts.
förslag, som har mött så starkt motstånd, att de städer, varom det här är
fråga, skulle även mot en enhällig stadsfullmäktigemajoritets mening kunna
läggas under landsrätt. Vi reservanter ha för vår del tyckt, att detta vore
att bruka mera våld än nöden krävde, och vi ha därför i vårt förslag upptagit
den bestämmelsen, att om stadsfullmäktige med minst 2/3 majoritet uttala
sig emot stadens läggande under landsrätt, må sådant ej ske. Med en sådan
bestämmelse som denna tro vi oss ha på ett tillräckligt sätt kunnat tillmötesgå
det krav, som har rests från städernas sida. Jag tror också, att det
förslag, som vi reservanter med utskottets ärade ordförande i spetsen ha framlagt,
även i övriga delar är sådant, att det bör kunna tillfredsställa och ena
oss alla.

Det är en punkt i reservanternas förslag, som jag personligen icke har varit
tilltalad av, utan där jag ansett det vara onödigt att göra ändring i Kungl.
Maj :ts förslag, men jag har dock icke på den punkten velat avge någon särskild
reservation. Det gäller folkmängden i de städer, som skola beröras av förslaget,
och som Kungl. Maj:t har satt till 4,000, men som av reservanterna
har nedsatts till 3,000. Jag tror, att de kamrater, som stå för reservationen,
därvid mest haft i sikte, att denna förändring skulle göra det möjligt att få
reservationen genomförd.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag att få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till den reservation, som är avgiven av herr Pettersson i
Södertälje m. fl.

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, ärade kammarledamöter! Det har
varit med spänd förväntan, som vi ha motsett processkommissionens framläggande
av ett reformförslag till omläggning av vårt rättegångsväsende. Kungl.
Maj:t har här utbrutit en viss del av detta förslag, och det har gjorts därför,
att, som det heter och som det har sagts, det skulle underlätta genomförandet
av det övriga. Skulle vi bedöma det kommande förslaget i sin helhet efter
denna utbrytning, som så att saga skulle vara en förberedande del och underlätta
genomförandet av det övriga, ja, då kan jag icke finna, att reformförslaget

Onsdagen den 4 juni f. m.

9 Nr 43.

kan motses med någon längtan. Denna del av det tilltänkta förslaget skulle ju
vara den mest lättsmälta, men när vi lra sett, med vilken motvilja den delen
mottagits av invånarna i de städer, som skulle beröras därav, är det väl ingen,
som kan vänta, att förslagets genomförande i sin helhet kan emotses med tillfredsställelse.
Om detta skall vara det mest lättsmälta, hurudan! skall då det
övriga bli? Jag har anledning att sätta många frågetecken vid den frågan.

Kungl. Maj:t har här begärt, att städer, vars invånarantal icke överstiger
4,000, skola, utan att man tar hänsyn till deras intressen, överföras till landsrätt.
_ De få visserligen höras, men Kungl. Maj :t behöver icke taga någon hänsyn
till deras ställning till saken. Den andra parten, domsagan, har icke alls
någon yttranderätt och får sålunda icke uttala sin mening. I detta ligger ovillkorligen
enligt mitt förmenande ett förbiseende. Skall man kunna förvänta,
att vår lagstiftning och anordningarna för lagstiftningen skola kunna fylla sitt
ändamål, böra de helt och fullt byggas på folkets förtroende. I annat fall kunna
icke lagarna medföra, vad de verkligen böra göra och vad vi vänta av dem.
Detta gäller såväl lagarna i sin helhet som anordningarna för rättsväsendet,
d. v. s. bestämmandet av de platser, där rättsskipningen skall äga rum.

Vi ha nu som sagt sett, att invånarna i flertalet av de städer, som beröras av
förslaget, se det med motvilja. Denna motvilja kan enligt mitt förmenande
också lätt förklaras. Tänker jag på huru förhållandena skulle gestalta sig
exempelvis hemma i de trakter, där jag bor, och där jag känner till förhållandena,
skulle tydligen Laholms stad, som är omgiven av Höks härads landsbygd,
komma att överföras till Halmstads och Tönnersjö samt Höks härads
domsaga med domarexpeditionen förlagd till Halmstad, där den nu ligger.
Detta skulle medföra, att invånarna i Laholms stad skulle komma att åsamkas
onödiga kostnader och onödigt besvär för de angelägenheter, som de ha att ombesörja
på domarkansliet.

Vad å andra sidan domsagan beträffar, är det ju givet, att de städer, som
läggas under landsrätt, kräva oftare och tätare rättegångssammanträden än vad
som skulle behövas enbart för häradet. I Höks härad ha vi nu ting endast
varannan månad. Skulle Laholms stad överföras till detta härad, måste man
ovillkorligen ha flera rättegångsdagar. Nu ha, som vi veta, nämndemännen i
häradet icke någon ersättning att tala om. Om de äro närvarande varje tingsdag,
uppgår den ersättning, som de erhålla, endast till omkring 10 kronor om
året, och det är ju rakt ingenting. Även om det införes tremannadomstolar,
skall det naturligtvis vara två bisittare i nämnden. Vi kunna tänka oss, att
Laholms stad skall utse den ene, men vi kunna icke begära, att han alltid skall
infinna sig, utan det måste gå i tur och ordning mellan nämndemännen i häradet.
Då blir det också betungande för dessa. Nämndemannaskapet betraktas på
många håll i vårt land som en mycket tung börda. På många ställen sitta
de icke längre tid än de äro nödsakade eller två år. Det ständiga ombytet av
nämndemän är icke förenligt med en verkligt god rättsskipning, ty de nya
nämndemännen komma i de flesta fall tämligen obekanta med förhållandena.
Lör att icke äventyra, att nämndemännen ständigt skola växla, böra vi icke
belasta dem med alltför dryga kostnader för fullgörandet av sitt uppdrag. Jag
anser därför, att innan en stad lägges under landsrätt, bör även vederbörande
domsaga bli satt i tillfälle att uttala sig om saken.

Jag nämnde, att domarkansliet i det fall, som jag talade om, ligger i Halmstad.
Skulle Laholms stad förenas med häradet, finns det naturligtvis ingen
utsikt, åtminstone för närvarande, att domarkansliet blir förflyttat därifrån.
Det har till och med gjorts antydningar om från håll, som jag tror känner till
dessa saker, att den nya rättegångsreformen syftar till att göra domsagorna
större. Om så skulle vara förhållandet, ha vi enligt mitt förmenande icke kommit
in på den rätta traden. Vi ha i detta fall Halmstads och Tönnersjö samt

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
■rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 43. 10

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Höks härads domsaga, alltså eu rätt stor domsaga med mycket göromål för
domhavanden, vilket medför, att han måste ha många biträden. Det har ju
också allmänt påpekats, att det icke alltid är så gynnsamt för rättsskipningen
att ha alla dessa ställföreträdare för den ordinarie domhavanden. Med den erfarenhet,
jag har från det härad, där jag många år suttit som nämndeman, har
jag visserligen icke något att anmärka mot den ordinarie domhavandens ställföreträdare,
men det sker en ständig växling, vilket icke är gagneligt. Jag har
suttit som nämndeman, då ett enda mål har handlagts av fem olika personer såsom
ordförande. Ett sådant förhållande kan icke lända till att frågorna bliva utredda
på det bästa och mest tillfredsställande sätt, de förordnade ordförandena må
vara hur dugliga som helst.

Vi vänta nu på den nya rättegångsreformen. Vad är det, som har nödvändiggjort
utbrytningen av denna del? Jag kan icke inse, att det behöver vara en
sådan hast. Det finns ingenting, som anger någon särskild anledning att bryta
ut detta från det övriga. En annan sak vore, om vi finge se förslaget i sin
helhet. Då skulle det kunna hända, om förslaget blir så förändrat, att det blir
antagligt, att reformen skulle lända till fördel, ty en reform är i mångfaldiga
fall väl behövlig, och vi vänta på den med spänning. Jag hoppas och tror, att
processkommissionen också kommer att taga hänsyn till de uttalanden, som äro
gjorda av såväl utskottet som av reservanterna. Finge vi exempelvis i vårt
härad domarkansliet förlagt till Laholms stad; är jag fullt och fast förvissad
om att invånarna i Laholms stad likasåväl som invånarna i Höks härad med tillfredsställelse
skulle hälsa en sådan reform. Det är min livliga övertygelse.
Däremot är det förslag, som nu föreligger, att Laholms stad skulle inkopplas med
hela domsagan, enligt mitt förmenande olycksdigert för rättsskipningen, och
det kommer säkerligen i det allmänna folkmedvetandet att kännas som något påtvunget.
Sådant länder icke till gagn och nytta, och man kan då icke nå det
mål, som är avsett. Jag anser därför, att vi icke böra taga detta steg, förrän
vi fått rättegångsreformen framlagd i sin helhet. Då kunna vi bättre bedöma
frågan och taga ställning till densamma.

I anledning av vad jag här har anfört till belysande av min egen ställning
till frågan, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Ekeberg: Herr talman,
mina damer och herrar! Denna fråga om vissa städers förenande med angränsande
landsbygd i judiciellt hänseende har, såsom framgår av Kfungl. Maj:ts
proposition, mycket länge stått på dagordningen, och ingen, som verkligen
trängt till botten av frågan, kan komma till annat resultat än, att den föreslagna
operationen förr eller senare måste vidtagas. Ett bibehållande av alltför små
domkretsar är icke blott oekonomiskt, utan därigenom äventyras också en god
rättsvård.

Jag har här framför mig några statistiska uppgifter angående mål och ärenden,
handlagda av rådhusrätterna i de 27 minsta städerna i riket under 4-årsperioden
1913—1916. Av dessa uppgifter framgår, att förhållandena te sig
ganska växlande alltefter samhällenas olika karaktär. Det nu framlagda lagförslaget
avser heller icke att skära alla småstäder över en kam, men beträffande
vissa bland de ifrågavarande städerna äro siffrorna verkligen sådana, att man
måste säga, ''att de tala sitt ganska tydliga språk. Jag skall nämna några
exempel, som jag ber herrarna vara vänliga att observera. Här ha vi t. ex.
en stad på mellan 1,400 och 1,500 invånare. Där växlade antalet tvistiga civilmål
— jag förstår med tvistiga civilmål sådana, som icke omedelbart avdömas
på grund av svarandens erkännande eller treclskovis — under dessa fyra
år mellan 2 och 0, för helt år räknat. Även de i statistiken såsom tvistiga rubricerade
målen visa sig, om man synar dem närmare i sömmarna, vara av den

Onsdagen den. 4 juni f. m.

11 Jfr 43.

mest enkla beskaffenhet. Jag har tagit ut det år, då arbetsbördan vid denna .. An9-rådhusrätt stod vid. sitt maximum — d. v. s. det år, då rådhusrätten hade av-“^af0,2/*?Ä|

dömt hela två tvistiga civilmål, år 1915--och det befanns, att dessa tvistemål ”rättegångs voro

kravmål av enklaste slag, vilka också avdömts redan vid första rätte- balkan m. m.
.gångstillfället. Om man nu går till brottmålen — jag räknar här icke med (Forts.)
de allra minsta förseelserna, fylleri och därmed likställda, utan blott dem, som
stå över denna grupp — finna vi, att under den nämnda 4-årsperioden arbetsbördan
växlade fortfarande, för helt år räknat, mellan åtta och tolv. Maximum
av tolv mål uppnåddes år 1915. Jag har närmare sett efter vad det varit för
slags mål och därvid funnit, att alla dessa mål varit av det enklaste slag.

Icke i något fall har utdömts högre straff än böter, och endast i ett enda fall
översteg bötesbeloppet 100 kronor. Endast två av dessa mål krävde handläggning
vid mer än ett enda rätegångstillfälle. Jag har också siffror från en annan
stad om cirka 1,200 invånare. Där växlade antalet tvistiga civilmål mellan
ett och fyra för helt år räknat, medan under hela 4-årsperioden förekom endast
ett enda brottmål, som var svårare än fylleri och därmed likställda mål.

I en tredje stad, där invånarantalet är cirka 3,000, förekommo i medeltal sex
tvistiga civilmål och fjorton brottmål av nyssnämnda art i genomsnitt per år.

Jag har också här gjort en specialundersökning rörande år 1915 och därvid
funnit, att samtliga, tvistemål med undantag av ett enda avsågo enkla kravmål
angående betalning för borgade varor. Det återstående målet var ett boskillnadsmål,
som avdömdes vid första rättegångstillfället. Av brottmålen, sådana,
som voro svårare än fylleri och därmed likställda, befunnos icke mindre än två
tredjedelar avse ansvar för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning -och
förskyllde böter, växlande mellan 15 och 75 kronor. Urbota straff ådömdes i
denna stad under det närmaste året endast för ett tjuvnadsbrott och ett misshan-delsbrott
av ringare art. I 1''8 av dessa 27 städer understeg antalet tvistemål
per år tio, och i 20 städer uppgick antalet brottmål av förenämnda art till
högst femton, för helt år räknat.

Nu förhåller det sig, såsom vi veta, så, att borgmästareämbetet i dessa småstäder
väsentligen rekryteras med helt unga män, vilka besitta ganska liten
praktisk erfarenhet, då de träda till. Det är då uppenbart, att erfarenhet och
intresse för domaregärningen icke kunna vidgas under en tjänstgöring av så
föga krävande art som den ifrågavarande. Man har hänvisat till den erfarenhet
på andra områden, som borgmästaren i en småstad har förvärvat, -och jämfört
dessa borgmästare med fredsdomarna i andra länder. Den jämförelsen är
emellertid enligt min uppfattning missvisande, då nämligen de små rådhusrätterna
är-o kompetenta att upptaga alla slags civila och kriminella mål, även de
mest betydelsefulla och krävande. Det har därför också stundom visat sig, att
då en liten rådhusrätt ställes inför en svårare uppgift, efter att i decennier icke
ha sysslat med annat än att ådöma litet böter och avdöma en del kravmål, vederbörande
kunna stå ganska handfallna. Man har då sagt: Nå, är det bättre i
domsagorna, där man har dessa unga vikarier, som äro ganska oerfarna? Ja,
jag vill säga, att där är det bättre. Där är det till en början på det viset, att
den unge vikarien har den ordinarie domhavanden att lita till, och om domhavanden
är en man, som tar allvarligt på sin uppgift, träder han in, då en mera
allvarlig situation inträffar. Jag känner däremot fall från en och annan småstad,
där förhållandet blivit det motsatta, och där, då en verkligt svår situation
uppstått, domaren under en eller annan förevändning trätt ut och fått såsom
vikarie kanske just en notarie från domsagan i närheten. Jag säger detta
icke på något sätt såsom ett klander. Det måste gälla här såsom på alla andra
livets områden, att kunskapens och förmågans upprätthållande kräver träning.

Om vi tänka oss, att en person, som i sin ungdom utbildat sig till vetenskapsman
men sedan tillbragt många år med undervisning på det rent elementära

Sr 43. 12

Onsdagen den 4 juni f. m.

.. , Ay-,, stadiet, en vacker dag ställes inför en verklig vetenskaplig uppgift, har man
mfTkap^S att förstå, huru saken ligger till.
rättegångs- Nu har man sagt, att så här kanske det möjligen ter sig i teorien, men om

balhen m. m. man går till praktiken och ser efter, huru vederbörande fylla sin uppgift, skall
(Forte.) man finna, att de små rådhusrätterna trots allt dömt ganska säkert och bra.
Det kan då ha sitt intresse att skärskåda denna sats i statistikens belysning,
och jag har för den skull låtit upprätta en statistik för de två sista år, för
vilka uppgifterna äro tillgängliga, nämligen 1917 och 1918, vilken statistik
avser de småstäder med ett invånarantal, understigande 4,000, som ligga inom
Svea hovrätts domvärjo. Om man då först ser på alla de mål, som gått vidare
från de små rådhusrätterna, visar det sig, att under år 1918 — det är de
färskaste siffrorna — jämnt 50 / blivit ändrade. Jämför man den siffran med
totalsiffran för domar och utslag inom hovrättens domvärjo överhuvud, ställer
sig den senare siffran väsentligt fördelaktigare. Den är 32 1j2 %. Nu är det
emellertid beträffande dessa småstäder så, att antalet mål från dem är så pass
ringa, att det därför kan vara svårt att draga någon bestämd slutsats av sådana
här procentuella tal. Det är därför lämpligare att gå till de absoluta talen
för varje särskild stad, och gör man detta, finner man, att det helt visst finns
små rådhusrätter, som sköta sin uppgift bra, men att det också otvivelaktigt
finns andra, om vilka detta omdöme icke med samma fog kan fällas, och beträffande
vilka man således icke kan säga, att de döma lika säkert. Jag har
här uppgifterna för två städer på respektive 1,500 och 2,500 invånare. Ser
man på siffrorna från 1917 och 1918, finner man, att icke en enda av dessa
rådhusrätters domar eller utslag blivit av hovrätten helt gillad — om icke domslutet
befanns vara oriktigt, måste hovrätten göra rättelse i motiveringen. Jag
har här siffran från en annan liten stad, där fyra mål överklagades — det bör
kanske framhållas, att jag tar med alla överklagade mål, även de mest enkla —
och av dessa fyra mål var det tre, som ändrats i sak. Av femton överklagade
domar och utslag från en annan stad med över 3,500 invånare var det endast
två, som stodo sig i hovrätten. Detta är dock siffror, som tala ett ganska tydligt
språk, särskilt om man kommer ihåg, att dessa mål, som sagt, i allmänhet
äro helt enkla. Jag vill ännu en gång betona, att jag icke vill skära alla städer
över en kam. Det är icke meningen, utan jag vill endast framhålla, att det
finns skäl för att taga denna sak under övervägande.

Av vad jag sagt följer, att grundfelet i sj^stemet icke kan, såsom det stundom
föreslagits, avhjälpas genom att man framtvingar högre lön åt dessa domare.
Därigenom kan möjligen vinnas att platserna locka något mer kvalificerade sökande,
men lönen kan icke ersätta de bristande arbetsuppgifterna. Och även om
det läte sig göra att med stora ekonomiska uppoffringar skaffa och kvarhålla
mera kvalificerat folk, måste man dock säga sig, att det .strider mot en sund
ekonomi att binda verkligt förstklassiga domare vid uppgifter av den art, varom
det här i allmänhet är fråga.

Som jag redan har antytt, kan enligt min mening den slutliga lösningen av
denna fråga inte bli mer än en. Hur det än går med vår rättegångsreform,
vare sig man skrider till en total reform eller man på sätt från vissa håll förordar,
går fram på de partiella reformernas väg, är det helt visst ett säkert led
i utvecklingen, att domstolar av denna typ komma att försvinna. Aven utskottet
synes hava en känsla härutav. Jag har det intrycket, att tvisten mellan utskottets
ståndpunkt och propositionens ståndpunkt egentligen är en tvist om
tidpunkten, när denna operation skall vidtagas. Jag vågar också göra gällande,
att vem som än för närvarande hade haft mitt nuvarande ämbete, skulle han
hava ansett, det vara en plikt att i en eller annan form nu bringa denna fråga
inför riksdagens prövning. Ända sedan 1915 har, då borgmästarbefattningen
blivit ledig i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lag -

Onsdagen den 4 juni f. m.

13 Nr 43.

faren ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot, en undersökning
ägt rum, huruvida frågan om stadens jurisdiktion kunde ordnas på
frivillighetens väg. Då jag tillträdde mitt nuvarande ämbete, hade den föregående
regeringen beträffande vissa städer fattat beslut, att denna sak skulle så
att säga ligga på bordet fram till den 1 juli detta år. Bakom detta beslut låg.
såvitt jag kan förstå, den tanken att man före nämnda tidpunkt skulle ha fattat
en definitiv ståndpunkt för eller emot den fråga, som nu föreligger till avgörande.

Bu svarar utskottet pa denna fråga, och det svaret gick igen även i den siste
ärade talarens yttrande: Låt oss so tiden an. Låt oss vänta och se, vilket
resultat processkommissionen kommer till. Invändningen, att man genom att
uppskjuta frågan ökar kostnaderna för processreformens genomförande, bemötes
av utskottet med det påståendet, att dessa kostnader lika väl kunna nedbringas
genom att man stadgar en tillräckligt lång övergångstid för den nya organisationens
ikraftträdande. Jag vill då säga, att denna tankegång vilar på en illusion.
Om vi studera rättegångsreformerna i främmande länder finna vi, att gången
överallt varit den, att de ha måst genomföras så att säga i ett slag, såvitt
domstolsorganisationen angår. Detta sammanhänger därmed, att de uppgifter,
som en rättegångsreform pålägger domstolen, särskilt genom de ändrade formerna
för processen, äro så krävande, att staten icke kan lägga dessa uppgifter
i händerna på andra än åtminstone någorlunda tränade domare. Nej, mina herrar,
så mycket är nog säkert, att var och en, som verkligen önskar främja en
processreform här i landet, bör lägga sin röst för den nu föreslagna reformen,
ty varje gång en av dessa befattningar tillsättes, rullas det en liten sten i vägen
för processreformen. Och då clen nyutnämnde ofta är en ganska ung man, kan
det dröja 30 eller 40 år, innan en vakans åter kommer att inträffa på den platsen.

Den siste ärade talaren yttrade något om att processreformen inte kunde mötas
med några glada känslor, it all det nu föreliggande förslaget representerade
det mest lättsmälta i denna blivande processreform. Jag vill da säga, att det
är långt ifrån meningen. Tvärtom är det nog så, afl; här föreligger en av de
mest smärtsamma operationerna. Och just därför, att denna operation i varje
fall en gång, enligt min uppfattning, måste vidtagas, är det rättare att den sker
nu. Dess verkningar kännas mindre, om operationen vidtages efter hand som
borgmästarämbetena bli lediga, än om resultatet skulle bli att man en gång framdeles,
för att bereda rum för processreformen, måste i ett slag röja rent hus över
hela linjen.

Då den siste ärade talaren klagade över att det för närvarande är en sådan
växling på1 ordförandeposterna., i häradsrätterna, rörde han vid ett förhållande,
som alla erkänna vara olämpligt. Men detta är just en av de olägenheter, som
man vill komma ifrån genom en processreform.

Nu är det emellertid^, att processreformen här i landet inte bara har varma
anhängare utan också åtskilliga ljumma vänner, och den har även motståndare.
Det är ganska egendomligt att se. att särskilt ifrån deras håll, som i sina hjärtan
knappast önska någon processreform alls, denna samma processreform ständigt
och jämt aberopas såsom hinder, da det ifrågasättes partiella reformer på rättegångsväsendets
område. Jag kan inte riktigt förstå logiken i en sådan ståndpunkt.
Den som mte° tror på genomförandet av en allmän processreform här
i landet inom överskådlig tid, utan vill ga fram på de partiella reformernas!
väg, han borde komma ihåg, att även denna väg i det hänseende, varom nu är
fråga, leder hän i samma riktning. Och för en sund konservatism bör det. såvitt
jag kan första, vara angeläget att man ingjuter så mycken livskraft som
möjligt i det bestående. Man kommer sålunda, menar jag, även från denna utgångspunkt
till samma resultat i det föreliggande ämnet.

Ang.

ändrad lydelse,
av 1 kap. 4[§
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 43. 14

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. Går man till utskottets utlåtande, finner man, att utskottet ganska tydligt:
ändrad lydelse ger i vilken riktning utvecklingen tenderar. Att utskottet likväl icke finner sig"
Wrätt^'' * § höra tillstyrka propositionen beror, jag citerar här utskottets egna ord, »frambalken
m. m. lör allt därpå, att förslaget väckt så mycken gensaga från de håll, som skulle
(Forts.) kunna komma att drabbas av dess bestämmelser». Utskottet synes leva i den
tron, att städerna skulle med lättare hjärta avstå från sina egna jurisdiktioner,
sedan de fått kännedom om processkommissionens blivande domstolsorganisation..
Ja, mina damer och herrar, detta vore möjligen riktigt, ifall den djupaste grunden
till motståndet i verkligheten läge i en farhåga för de praktiska olägenheter,
som förmenas följa med landsrättsförläggningen. Jag vågar emellertid
påstå, att så ligger inte saken i verkligheten, utan djupast sett bottnar motståndet
i känsloskäl. Och dessa känsloskäl få, på sätt jag för en stund sedan erinrade,
enligt min uppfattning snarast starkare näring, om det en gång gäller att.
genom'' ett enda snitt röja undan alla smärre domstolar för att bana väg för en
processreform.

Utskottet framhåller vidare, att fördelarna ur rättskipningssynpunkt motvägas
av olägenheter av olika slag, och det namnes också ett par exempel på.
sådana olägenheter. Härpå vill jag svara, att det är förslagets mening att vid
frågans avgörande all skyldig hänsyn skall tagas till sådana olägenheter, korslaget
är, jag upprepar det, ingalunda så att förstå, att alla städer med mindre
än 4,000 invånare skola läggas under landsrätt, så snart borgmästarbefattningen
blir vakant. Avgörandet skall föregås av en ingående prövning av alla på
frågan influerande faktorer. Man skall här se till rådhusrättens arbetsuppgifter,
man skall vidare se till, huru det i angränsande domsaga är ställt beträffande
tingsordning, arbetsbörda och förhållandena i övrigt. Man skall taga i
betraktande, var tingsstället och kansliet äro belägna och om någon ändring
däruti kan äga rum. Sammanslagningens ekonomiska verkningar skola naturligtvis
noga övervägas, liksom också möjligheterna att ordna de administrativa
uppgifternas handhavande inom staden på ett lämpligt sätt. Jag begagnar tillfället
att i anledning av den siste ärade talarens uttalande betona, att det hela
tiden varit förslagets mening, att den utredning, som skall verkställas, jämväl
skall inriktas på förhållandena inom den angränsande domsagan och på de olägenheter,
som tilläventyrs där skull kunna inträffa på grund av en landsrättsförläggning.

Jag vill härnäst erinra om, hurusom under senare år alla nytillkomna städer
fått ligga kvar under landsrätt. Av 18 städer, som tillkommit under de senaste
två decennierna, har inte en enda fått sin egen rådhusrätt, oaktat inte mindre
än 14 av dessa städer äro större än någon av dem, varom här är fråga, och 17
ha mer än 3,000 invånare. En av dessa städers folkmängd går upp till 16,500
invånare. Jag förbiser nu ingalunda den mycket kapitala skillnaden mellan att
förvägra en ny stad rådhusrätt och att fråntaga en gammal stad en rådhusrätt,
som den redan har. Men då jag har pekat på detta förhållande har det framför
allt varit för att med denna hänvisning till erfarenhetens vittnesbörd ådagalägga,
att saken kan i praktiken ordnas. Åtminstone vad angår de mindre av
dessa så kallade fögderistäder lär det inte med fog kunna sägas, att deras förblivande
under landsrätt har föranlett några olägenheter.

J ag tror sålunda, herr talman, att det ur alla synpunkter vore lämpligast, om
Kungl. Maj :ts förslag vunne kammarens bifall. Så vaken som den allmänna
opinionen är på denna punkt, anser jag för min del det vara uteslutet, att någon
regering skulle komma att taga den här ifrågasatta fullmakten i bruk annat än
i fullt klara fall. Olägenheter böra ej kunna förväntas uppstå vare sig för
staden eller för det tingslag, med vilket staden skall förenas. Skulle emellertid
kammaren ännu inte anse tiden mogen för ett sådant beslut, som avses i regeringens
proposition, borde väl åtminstone inga betänkligheter föreligga att följa

Onsdagen den i juni f. m.

15 Nr 43.

den av herr Pettersson i Södertälje med flera avgivna reservationen, som också
här har rekommenderats av den ärade talare, som först hade ordet. Vad som
främst skiljer dessa reservanters ståndpunkt från propositionen är den regel, att
landsrättsförläggning icke skall kunna äga rum, om ej tanken har stöd av åtminstone
en avsevärd minoritet inom stadsfullmäktige, nämligen av minst en
tredjedel. Nu har ju även utskottsmajoriteten uttalat, att de små rådhusrätternas
avskaffande principiellt bör eftersträvas. Ett avslag på ett så försiktigt
förslag som de nämnda reservanternas kan emellertid, såvitt jag förstår, knappast
uppfattas annorledes än som ett uttalande för att alla strävanden i den angivna
riktningen borde upphöra. Och då något sådant väl ändå inte kan vara
kammarens mening, uttalar jag den förhoppningen, att kammaren åtminstone
måtte bifalla clen reservation, som framställts av första lagutskottets ärade ordförande
och hans medreservanter.

Herr Johansson i Huskvarna: Herr talman! Jag- vill först uttala som
min mening att det nog är alldeles riktigt, att denna fråga har legat till så,
att herr statsrådet ansåg sig böra lägga fram den för riksdagen i år. Men
på samma gång nödgas jag förklara, att jag anser, att man ännu borde tänka
på frågan innan man fattar beslut i den riktning, som Kungl. Maj:t här
har föreslagit. Vi ha i utskottsbetänkande! i huvudsak anfört de skäl, som
ha varit avgörande för oss, när vi ha gått på avslag på den kungl. propositionen.
Det är bland annat två önskemål, som man vill förverkliga med
denna reform. För det första vill man ha en betryggande och god handläggning
och behandling av rättsfrågorna, och för det andra vill man underlätta
genomförandet av en ny domstolsorganisation. Vad den första frågan beträffar
har ju herr statsrådet i sitt första anförande gjort det erkännandet, och
det tror. jag är alldeles riktigt, att dessa mindre rådstuvurät.ter i huvudsak
på ett tillfredsställande sätt handhaft sina g’öromål. Några direkta skäl för,
att rådstuvurätterna i de mindre städerna icke äro mäktiga sin uppgift hava
icke anförts. Det motstånd, som1 har rests emot denna reform av de städer,
det här är fråga ^om, talar för att städernas befolkning i stort sett ha förtroende
för sina rådstuvurätter, och de ha därför ingen anledning att önska en
omorganisation.

Vad det andra skälet beträffar, nämligen att underlätta genomförandet av
en ny domstolsorganisation, så får jag lov att säga, trots de skäl, som här
anförts av.herr statsrådet, man väl ändå bör ha rätt fordra att få'' fram åtminstone
några konturer av den nya domstolsorganisationen innan man är färdig
att bestämma om dessa mindre städers förläggande under landsrätt. Det
skall utan tvivel förekomma fall, då det blir mycket besvärligt för dessa
att lyda under landsrätt, till och med om vi gå på den linje, som reservanterna
föreslå, nämligen städer, som ha under 8,000 invånare. Jag har osökt
anledning tänka pa mm egen hembygd. Av de åtta städer som, om jag minns
rätt, finnas inom Jönköpings län, är det inte mer än vår länsstad, Jönköping,
samt Gränna och Eksjö, som ha egen rådstuvurätt. Om jag tänker på Gränna,
en av de minsta städerna, är jag övertygad om att befolkningen där skulle vara5
mycket. emot att riksdagen nu går att fatta beslut på det sätt, som reservan^rnia
har föreslå. Denna stad ligger omkring fyra mil från tingsstället i
Jönköping, som .den. skulle komma att tillhöra. Dess invånare skulle därigenom
naturligtvis fa mycket besvär att komma i förbindelse med sin häradsrätt,
och det . skulle i många fall fördröja möjligheten för dem att få sina
ärenden expedierade i rätt tid. En borgmästare, som på samma gång är
jurist, kan i många fall vara till stort gagn för den omkringliggande landsbygden
som har långt till tingsställe. Då det här säges, att dessa domare
bli mindre kompetenta därför att de inte ha så mycket att göra, är det dock

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångs- j
balken m. m.
(Forts.)

Nr 43. 16

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

i många fall så, att de ha inpassats i förhållandena i bygden på ett sådant
sätt, att de kanske ha mer att göra än en domare i en större rådstuvurätt. Och
vidare är han ju alltid till nytta för befolkningen i orten.

När herr statsrådet anförde, att man inte bör tänka på saken längre, utan
gå till handling, så vädjade han till förhållandena i utlandet. För min del
känner jag inte till förhållandena i utlandet, och jag är heller inte, det får
jag ärligen förklara, böjd för att taga exempel från utlandet, utan jag tror
att det nog är bäst att vi se på förhållandena i vårt eget land. Vi äro faktiskt
lyckliga nog att ha, och det är nog den allmänna meningen, ett så gott
rättsväsende här i landet, så jag tror det är lika bra att vi ordna oss efter
våra förhållanden. När det nu emellertid dröjer en lång tid, vi veta inte huru
länge, innan den nya domstolsorganisation kommer fram, om vilken vi inte
veta hur den kommer att se ut, då dessa städer dessutom äro emot den reform
man här vill genomföra, och då de slutligen ha förtroende för sina rådstuvurätter,
föreligger ingen anledning att lagstifta tvärtemot vad de själva
vilja. Detta i all synnerhet som de ju själva få betala sina rådstuvurätter,
så att man därigenom inte alls minskar utgifterna för statsverket. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag vill tillkännagiva, att jag inte har
någon lust att avbida den nya rättegångsorganisation, som det här är fråga
om, för att åstadkomma en sund och god reform. Många gånger under min
långa riksdagstid har det kommit framställningar från åtskilliga stadsrepresentanter
om statens övertagande av kostnaderna för deras jurisdiktion. Nu
kommer regeringen och bjuder dem att bli av med dessa kostnader, åtminstone
vad beträffar rådstuvurätterna, som ha visat sig alldeles överflödiga
även i Anda större städer än det här någonsin är fråga om. Inte heller anser
jag det vara nödvändigt, som reservanterna föreslå, att befolkningen först
skall uttala sig för att dessa städer skola kunna läggas under landsrätt —
de ha ju fordrat, att minst två tredjedelar av stadsfullmäktige skulle uttala
sig emot en sammanslagning för att kunna förhindra den. Den farhåga man
hyser för att dessa små städer och domsagor på landsbygden skola få obehag
av varandra därför att de bli sammanslagna, anser jag också totalt obefogad.
Skall man ovillkorligen för att vara konservativ behöva hålla på något så
orimligt som att de små städerna skola vara tvungna att hålla sig med relativt
dyrbara rådhusrätter? Nej för ingen del. Vad borgmästarna mångenstädes
ha att göra, det synes bäst därav, att, som herr Johanson i Huskvarna
var inne på, de på grund av för liten sysselsättning i många fall spela advokater.
Men det är väl icke heller lämpligt! Förresten känner jag till städer,
där borgmästarna just ingenting ha att göra utan föra ett liv som i paradis.

Herr talman, jag kan för min del icke motsätta mig detta förslag, men då
det sannolikt icke finns någon förhoppning därom, att Kungl. Maj:ts förslag
vinner bifall, skall jag be att få ansluta mig till herr Petterssons i Södertälje
reservation.

Herr förste vice talmannen Nilson: Herr talman! Då jag är motionär i
denna fråga, har jag begärt ordet, och jag vill då till en början meddela, att
anledningarna, varför jag väckt min motion, varit förnämligast två. Först och
främst hyllar jag av verklig övertygelse den gamla regeln, att man aldrig skall
bruka större våld, än vad nöden kräver. Det synes mig, att herr justitieministern
här verkligen brukat större våld mot en gammal bestående institution,
än vad nöden kräver. För det andra förhåller det sig så, att det förslag, som
här föreligger, skulle komma att drabba tre städer inom den valkrets, som jag
representerar. Jag känner förhållandena åtminstone i två av dessa städer myc -

Onsdagen den 4 juni f. m. 17

ket noga, och jag känner det förtroendefulla jag skulle vilja kalla det nästan
idylliska förhållande, som där har rått mellan befolkningen i dessa städer och
domaren därstädes. Jag vet, hur ofta det hänt, att då det har varit fråga om
att de tvistande parterna skulle inleda en rättegång, borgmästaren i stället för
att helt enkelt skriva under en stämningsresolution har sökt tala förstånd med
parterna och på det sättet verkligen i praktiken utfört en fredsdomares arbete,
ett arbete, herr statsråd, som icke på något sätt kan få uttryck i någon
rättsstatistik, men ett arbete av verkligt värde, ja kanske till och med av större
värde än den uppgörelse, som efter tvistens anhängigyörande inför domstol finner
sin slutliga lösning genom domstolsutslag.

Tidigare har man haft ett annat skäl då man framfört denna fråga. Men
sedan justitiekanslern och även den föreliggande utredningen har slagit benen
undan de skäl, man då anfört, har man nu kommit fram med två andra skäl till
förmån för nu föreliggande förslag, och dessa äro den allmänna rättsvårdens
krav och vidare förberedande åtgärder för rättegångsreformen. Jag skall då
tillåta mig först belysa, hur jag ser detta spörsmål i förhållande till allmänna
rättsvården, och jag vågar göra det, ehuru jag icke är särskilt hemmastadd
på det juridiska området.

Den springande punkten i fråga om den allmänna rättsvården synes mig
vara den: äro brister i rättsvården i fråga om de smärre domstolarna så påtagliga,
att ur denna synpunkt omedelbara åtgärder måste vidtagas? Herr
statsrådet ansåg på grund av den statistik, som lian anförde, att påtagliga brister
där förefunnos. Jag måste säga, att jag emellertid icke fann denna statistik
överbevisande. Jag skulle gentemot denna statistik vilja anföra, att befolkningens
förtroende för de små städernas rättsvård icke är rubbad, och det
framgår alldeles otvetydigt därav, att befolkningen i dessa små städer vill ha
kvar sina domstolar. Svea hovrätt har visserligen tillstyrkt förslaget med tre
röster, av vilka två avgåvos av extra ordinarie bisittare, mot två, som avgåvos
av ordinarie bisittare. Dessa båda senare ordinarie bisittare hava till hovrättens
protokoll uttalat, att erfarenheterna inom hovrätten icke lära giva vid
handen, att befogade anmärkningar i stort sett kan riktas mot det sätt, varpå
rättsskipningen i de mindre städerna för närvarande handhaves. Gentemot den
enligt min mening rätt svaga bevisföring, som herr statsrådet vilie vindicera
fram ur den angivna statistiken, vill jag således ställa dessa uttalanden av de
två ordinarie hovrättsråden i Svea hovrätt.

Jag vidrörde i början av mitt anförande allmänhetens förtroende för rättsvården,
och ingen lär väl kunna bestrida, att detta är en sak av högsta vikt.
Det är detta, som exempelvis har föranlett den näst föregående talaren, kammarens
ärade ålderspresident, att motionsvis rikta riksdagens uppmärksamhet
på rättsvården vid lantdomstolarna. Av den utredning, som i anledning av
den av honom väckta motionen har lämnats, framgår, att under åren 1915—
1918 omkring 2/3 av de kvalificerade domargö romål en vid många domstolar
utförts av extra ordinarie domare, och denna kammare har i anledning därav
principiellt anslutit sig till ålderspresidentens uppfattning, att något borde göras
för att råda bot på denna olägenhet. Det tillfälliga utskott, som yttrat sig
över motionen, yttrade emellertid i sitt avgivna utlåtande följande: »att helt
och hållet råda bot för nämnda missförhållanden kan möjligen icke ske förrän
i samband med den blivande rättegångsref ormen». Det lärer nog vara riktigt,
men är det riktigt beträffande lantdomstolarna, så förefaller det mig, att samma
uttalande också äger sin riktighet beträffande de små städernas domstolar,
i den mån missförhållanden där kunna påvisas. Uppenbarligen kan man
icke säga, att rättsvården blir bättre genom tvångsförläggning under en domstol,
där största delen av göromålen måhända skulle komma att handhavas av
unga extra ordinarie domare.

Andra kammarens protokoll 1924. Nr 43. 2

Nr 43.

Ang.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 43. 18

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ånj.

ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.

(Foris.)

Den andra frågan är då, om småstäderna äro för små domkretsar. Därvid
bör ihågkommas, att borgmästaren även är ordförande i stadens magistrat och
i denna egenskap har en hel del göromål av juridisk-administrativ natur att
handlägga. Huruvida domkretsen blir tillräckligt stor vid en viss folkmängdssiffra
är rätt vanskligt att avgöra. Vare sig man bestämmer 3,000 eller 4,000
invånare, så vågar jag påstå, att det instrumentet icke är rationellt. Det är
icke rationellt vare sig ur rättsvårdssynpunkt eller i fråga om omfattningen av
de göromål, som domstolarna ha. Som bevis för det skall jag endast tillåta
mig anföra, att statistiken visar, att under året 1915 hade exempelvis Lindesbergs
stad med ett invånarantal av 3,110 personer 368 dylika mål att handlägga,
under det att exempelvis Kristinehamn med ett invånarantal av uppemot
12,000 hade ett lägre antal mål, nämligen 340, att handlägga. Sålunda
vågar jag påstå, att vare sig man använder det talet eller det talet, har man
icke ett fullt rationellt instrument att draga upp denna gränslinje med. Jag
tror sålunda, att saken bör bedömas i samband med den blivande rättegångsreformen,
och min livliga övertygelse är den, att några större betänkligheter icke
böra kunna föreligga att låta denna reform anstå, till dess att man har den
frågan på bordet och kan bestämma sig för i vilken riktning rättegångsreformen
bör gå. Nu säger propositionen, och herr statsrådet har utvecklat det här
i dag, att vilken form denna rättegångsreform än får, så lärer de mindre städernas
domstolar icke komma att bibehållas. Ja, det är mycket möjligt, men
klokheten bjuder väl i varje fall, att man avvaktar reformens genomförande innan
man vidtar genomgripande tvångsåtgärder, om vilka man icke vet, huruvida
de komma att passa för den nya rättegångsreformen.

En ny rättegångsreform är en i vårt allmänna liv djupt ingripande fråga,
det lär ingen kunna förneka, och en fråga som under årtionden har stått på dagordningen
i vårt land. Jag kan meddela kammaren, att redan nya lagberedningen
år 1884, således för 40 år sedan, i sitt då avgivna principbetänkande i
denna sak principiellt uttalat sig för en förläggning av städerna i allmänhet
under landsrätt. Det var endast sex större städer, som skulle få ha kvar sin
egna jurisdiktion, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle,
Sundsvall, och dessutom -— Marstrand. De sex större städerna skulle få bibehålla
den, därför att där hade domstolarna full sysselsättning. Det kunde
man icke säga om Marstrand. Där var det ett annat skäl, som jag nu skall gå
förbi. Den nya lagberdningen förutsatte emellertid en frivillig förening mellan
städerna och domsagorna. Tvång var det då icke fråga om. Samma uppfattning
hade också den förstärkta lagberedningen. Inom denna senare fanns
det dock reservanter, som förordade tvångsförläggning, alldeles som herr justitieministern
nu. Jag skulle verkligen vilja rikta den frågan till herr justitieministern:
tror herr justitieministern och tror kammaren för övrigt, att om
vi för 40 år sedan gått med på vad förstärkta lagberedningen då föreslog, domstolsväsendet
i Hälsingborg, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Linköping, Karlskrona,
Västerås m. fl. städer skulle vara bättre tillgodosett, om rättegångarna
där handlades och avdömdes av kanske unga extra ordinarie domare, än vad det
är nu. Nej, jag tror inte, att någon med skäl kan göra den meningen gällande.
Jag vågar slutligen påstå, att i denna sak kan ingen den dag som är angiva den
tidpunkt, inom vilken den förebådade nya rättegångsordningen är genomförd.
Vi veta i dag att vi äro 40 år närmare den tidpunkten, än när den nya lagberedningen
avgav sitt betänkande. Men mer veta vi icke med verklig visshet.

Jag vill, innan jag slutar, nämna, att 1883 års skatteregleringskommitté vidrörde
denna sak, och det av den anledningen att uppbördsväsendet mycket nära
berör städernas magistrater. Sven Adolf Hedin, som var medlem av denna
kommitté, yttrade i till nämnda kommittés betänkande avgiven reservation rörande
just småstädernas domstolar och rättegångsreform följande: »Kommittén

Onsdagen den 4 juni f. m.

19 Nr 43.

känner likaväl som jag, hur länge frågan om en ny rättegångsordning varit å An9-bane, och den vet lika litet som jag, huru många årtionden hon ännu skall ändr7atlyde^
vänta på sm lösning.» Att herr Hedin i denna profetia har blivit sannspådd, mt^ånas §
lärer ingen nu kunna bestrida. Han fortsätter sedan: »Vid sådant förhållande balken m.m.
synes mig. ifrågavarande del av kommitténs motivering likt ett skatteroman- (Forts.)
tiskt: så jag målar, ty så roar mig att måla’. Kommittén går ända därhän
att undfägna Kungl. Maj :t med den nyheten i svenska historien, att ''städernas
rådstuvurätter och magistrater och de senares ännu delvis kommunala karaktär
hava utgjort ett av de förnämsta hindren’ för den ''ombildning av vårt
domstolsväsende’, som länge skall hava varit ett önskemål. Jag trotsar kom- •
mittén och vem det för övrigt vara må att uppgiva, hur den ''ombildning'' såg
ut, som stötte emot nämnda ''hinder'', på vad sätt detta hinder verkade vid
strandningstillfället, och när olyckan ägde rum.» Jag tror, att detta yttrande
av herr Hedin 1883 i viss mån har sin giltighet den dag som är.

_ Ku är det emellertid så, att man kan förutsätta, att Kungl. Maj :ts proposition
icke kommer att av riksdagen bifallas, men reservationsvis föreslås väsentliga
ändringar i den kungl. propositionen. Dels skulle tvångsförläggning en7
däst drabba städer med en folkmängd icke överstigande 3,000 personer, och dels
skulle,. om kvalificerad majoritet mot tvångsförläggning funnes inom stadsfullmäktige,
sådan tvångsförläggning icke äga rum. Slutligen skall större
hänsyn tagas såväl till befolkningen inom staden som även till befolkningen
inom den domsaga, vari staden eventuellt skulle ingå. Jag skall villigt medgiva,
att genom dessa bestämmelser har förslagets hårdhet avsevärt mildrats.

Ja, det kan till och med sägas, att det har uppmjukats i så hög grad, att man
strängt taget„därigenom mycket litet vinner i det syfte, som herr justitieministern
vill ernå.

\id sådant förhållande och då jag fortfarande anser, att riksdagen icke har
anledning att den dag som är mot dessa uråldriga domstolsorganisationer bruka
större våld, än nöden kräver, då vågar jag hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Laurén och Gustafsson i Örebro.

Herr Pettersson i Södertälje: Gentemot den siste ärade talaren skall jag
be att få åberopa just det utskottsutlåtande, i vilket han instämde. Utskottsmajoriteten
har visserligen liksom herr förste vice talmannen hemställt om avslag
på Kungl. Maj :ts proposition, men utskottsmajoriteten, som i olikhet med
den siste ärade talaren haft förmånen att under några dagar ganska grundligt
hi sätta sig in i denna fråga, har därvid icke kunnat undgå att i väsentliga avseenden
erkänna riktigheten av de synpunkter, från vilka propositionen utgår.

I olikhet med den siste ärade^talaren erkänner således utskottsmajoriteten tämligen
förbehållslöst, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda, kunna
utgöra ett verkligt hinder för rättsskipningen i dessa städer. I själva verket är
detta också omöjligt att bestrida. Jag hänvisar till de uppgifter, som härutinnan
förekomma i processkommissionens utlåtande och som herr justitieministern
här nyss illustrerat.

o Herr förste vice talmannen säger, att borgmästarna i de minsta städerna äro
så utmärkta, därför att de förlika målen, de tjänstgöra som fredsdomare. Det
vill jag icke förneka, men det bör alla domare göra, och det tror jag, att ordförandena
i rådhusrätterna på andra håll och många häradshövdingar också
göra. Jag föreställer mig, att de städer, som skulle komma att läggas under
landsrätt, för framtiden,icke heller skulle vara uteslutna från den förmånen, att
deras domare, när det så behövs, försöka förlika deras tvister.

Emellertid menar nu herr förste vice talmannen, i detta fall i likhet med ut -

Nr 43. 20

Onsdagen den 4 juni f. m.

Aiu/.

,ändrad lydelse
av 1 kap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

skottet, att innan man går in på en sådan lagstiftning, som här föreslås, skall
ett fullständigt förslag till ny domstolsorganisation föreligga färdigt. Först
skola Trosa och Sigtuna m. fl. städer ha tillfälle att granska förslaget och pröva,
om de verkligen finna sig kunna godkänna det, innan man skall våga sig på att
vidtaga någon förändring i den nuvarande rättsskipningen. Detta är val ändå
att gå litet för långt i hänsynsfullhet mot lokala särmeningar, kanhända uttryckta
i rent tillfälliga majoriteter i stadsfullmäktige. Är man verkligen, som
åtminstone utskottet är, övertygad om att denna särskilda rättsskipning för de
minsta städerna är ett hinder för rättsvården, då bör man i stället rikta in sig
på att så snart som möjligt avlägsna det hindret.

Men herr förste vice talmannen har nu också den oturen, att även i ett annat
hänseende utskottet har en annan mening än han. Herr förste vice talmannen
ville icke medgiva, att när .processreformen en gång kommer, domstolarna i de
minsta städerna komma att upphöra. Det medgiver däremot utskottet tämligen
oförbehållsamt. Även utskottet menar, att när en domstolsorganisation genomföres,
domstolarna i de minsta städerna måste försvinna. Vad innebär detta?
Jo, det innebär, att borgmästarna i dessa mindre städer måste ställas på indragningsstat.
Jag drar mig till minnes, att för ett eller annat tiotal år sedan, när
en processreform genomfördes i Österrike, var ett av de första stegen, som togs,
att icke mindre än omkring ett hundratal ordinarie domare i ett slag ställdes
på indragningsstat. Sådant kostar pengar, och det är för att undvika de ofrånkomliga
utgifter, som äro förenade med en sådan anordning, som Kungl. Maj :t
nu föreslår att man skulle i tid se till, att det icke bleve alltför många borgmästare
att pensionera. Jag tycker därför, att herr justitieministern är allt
tack och all heder värd, för att han varit så förtänksam och lagt fram detta
förslag för riksdagen. Som herr justitieministern också själv nämnde, kan det
mycket val tänkas, att en borgmästare, som ställdes på indragningsstat, kommer
att leva i 30 eller 40'' år därefter, och det kan sålunda bliva ganska dryga utgifter
för statsverket, om det är många städer, som på det sättet måste förses
med medel till särskilda pensioner åt dessa tjänstemän. Utskottet har nu icke
kunnat neka till, att genomförandet av en processreform på det här sättet med
pensionerande av förutvarande borgmästare kan komma att ställa sig dyrbart.
Men utskottet vill icke vara med på den sparsamhetsväg, som Kungl. Maj :t nu
föreslår. Och da gör utskottet, som man alltid gör, då det föreslås en sparsamhet,
som man själv icke finner tilltalande: utskottet vill spara på annat sätt.
Och utskottets metod i detta fall är den, att man skall dröja med att genomföra
processreformen. Man skall spara in ett eller annat tiotal år av den tid, under
vilken den nya processordningen skulle få verka, för att under tiden de här
gamla borgmästarna skulle hinna dö undan, om jag får använda ett sådant uttryck.
Den utvägen kan väl ändå denna kammare icke godkänna. Så pass bestämt
har väl ändå riksdagen upprenade gånger uttalat sin önskan att få en
processreform till stånd under en snar framtid, att ett uppskov med saken av
den anledning, utskottet här antytt, väl får anses uteslutet.

Med den mening, jag här i korthet uttalat, överensstämmer det bäst att yrka
bifall till den kungliga propositionen. Det har jag också gjort i utskottet, och
jag anser fortfarande, att det låter väl försvara sig. Men nu har det visat sig,
att ett, såvitt jag kunnat finna, icke fullt motiverat motstånd från städernas
sida rests mot den ifrågasatta förläggningen under landsrätt. Och detta städernas
motstånd tycks ha gjort ett utomordentligt kraftigt intryck på en clel herrar
i riksdagen; särskilt påstås detta vara fallet inom första kammaren. Det förefaller,
som om man ville betrakta ett sådant steg som ett slags administrativt
övergrepp gentemot städerna. Det framgår av de i ämnet väckta motionerna.
Det framgår också, om än icke så mycket, av utskottsmajoritetens yttrande, och
det framgår icke minst av herr förste vice talmannens yttrande här. När så -

Onsdagen den 4 juni f. m.

21 Nr 48.

lunda herr förste vice talmannen säger, att man icke skall bruka större våld
än nöden kräver, synes mig det uttrycket icke vara riktigt tillämpligt i detta
fall. Ty här gäller det icke något våld, utan här gäller det en grundlagsenlig!
fullt tillåtlig lagstiftning i syfte att förbereda en processreform, som vi alla
anse nödvändig.

Emellertid finnes nu detta motstånd. Då är det. såvitt jag kan se, klokt, att
man i någon mån tar hänsyn därtill, om man icke vill, att hela saken nu skall
falla. Och jag har därför förenat mig med de reservanter inom utskottet, som
föreslagit vissa modifikationer i den kungliga propositionen i syfte att göra den
föreslagna anordningen mindre fruktansvärd för småstäderna. Man föreslår
sålunda, att endast städer med mindre än 3,000 invånare skola komma i fråga
beträffande en sådan tvångsförläggning, och vidare, att stadsfullmäktige skola
hava rätt till veto mot en sådan åtgärd, om det kan uppbringas minst två
tredjedelar av rösterna för ett uttalande emot förläggningen, samt slutligen, att
man också snäll taga hänsyn till befolkningens önskan i den domsaga, varom
fråga är. Skulle denna reservation antagas, så vill jag i det fallet instämma
med herr förste vice talmannen, att den praktiska nyttan av reformen i viss man
blir.offrad. Men principen om att det är statsmakternas rätt och skyldighet
att i tid jämna vägen för processreformen skulle dock vara erkänd. Och för
min del anser jag det icke omöjligt, att man längre fram, när man i lugn får
resonera med vederbörande, skall kunna gå vidare på samma väg.

. Sålunda, herr talman, ber jag få yrka för det första, att riksdagen måtte för
sin del antaga det i Kungl. Maj::- proposition intagna förslaget till lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken, vilket yrkande av förbiseende
icke. kommit att inflyta i reservationen, och. vidare bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen om antagande av förslag till lag om stads läggande under
landsrätt. Eör det andra yrkar jag, att de i ämnet väckta motionerna härmed
matte anses besvarade.

Herr Leo: Herr talman! För min del ansluter jag mig i denna fråga till
JviingL Maj:ts förslag oförändrat. Och'' jag har närmast begärt ordet för att
säga nagra^ord om den av herr Pettersson i Södertälje in. fl. vid utskottets utlåtande
fogade reservationen. Jag håller nämligen före, att vad som har sagts
emot utskottets utlåtande, av bland andra herr justitieministern och ordföranden
i första lagutskottet är tillräckligt för att kammaren skall finna, att utskottet
icke hatt sakskäl på sin sida, då det gått att föreslå avslag på Kungl. Majrts
förslag.

Jag skulle gentemot utskottet för min del endast vilja framhålla den omständigheten,
att vi hava flera fögderistäder med invånarantal upp till 8,000,
som lyda under häradsrätt. Bara detta faktum måste väl visa, huru överdrivna
de farhagor äro, som framställts i syfte att göra troligt, att dessa småstäder
med nagra hundra eller ett par tusen invånare skulle komma att bliva i särskilt
hög graet lidande ^pa att.bli överförda till häradsrätter. Jag menar, att då vi
hava städer med sa stort invanarantal som 8,000—10,000, som med fördel kunna
inrangeras under häradsrätt, så ma det väl icke ställa sig svårare utan avsevärt
lättare att till häradsrätt också hänföra mindre städer.

^ar’ saSt> den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag bör antagas
oj ör än urat. Och jag kan icke finna, att den reservation, som avgivits av herr
Jakob Pettersson m. fl., är så vidare väl grundad. Den skiljer sig i två avseenden
tran Kungl. Majrts förslag. Dels föreslår den, att gränsen för invånarantalet
i de städer vilka, skulle kunna läggas under landsrätt, skulle sänkas
tran 4,000 till o,000 personer. Vad är det egentligen reservanterna mena med
denna sänkning t . Ty det är ju sa, att redan Kungl. Majrts förslag om invånarantalets
begränsning till 4,000 personer är en kompromiss nedåt. Och då reser -

Ang.

ändrad lydelse
av 1 leap. 4 §
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)

Nr 43. 22

Onsdagen den 4 juni f. m.

ändradid Ise van^erna hava gatt ytterligare ett steg och föreslagit 3,000 personer, kan jag icke
<av Tlcap. 4§ förstå detta på annat sätt, än att de gjort det i tanke att därmed vinna majoritet
t rättegångs- inom utskottet. Denna gräns har icke föreslagits på grund av sakskäl utan på
balken m. m. grund av utsikten till kompromiss. Men då detta icke lyckats, förstår jag icke,
(Forts.) varför vi på denna punkt skulle göra ett avsteg från Kungl. Maj:ts förslag,
3,000 är i varje fall en precis lika godtyckligt vald siffra som 4,000. Och jag
undrar, om man icke utan tvekan kan låta även de städer, som hava upp till
högst 4,000 invånare, inrangeras under dessa bestämmelser.

Den andra avvikelsen från Kungl. Maj:ts förslag, som reservanterna göra,
förefaller mig ännu mera betänklig. Reservanterna föreslå nämligen, att i de
fall, där det inom stadsfullmäktige i de städer, det nu är fråga om, kan uppbringas
två tredjedelars majoritet mot städernas förläggande under landsrätt, skall
Kungl. Maj:t icke mot detta stadsfullmäktiges bestridande kunna lägga staden
under landsrätt. Här ha reservanterna försökt draga in stadsfullmäktiges ledamöter
i en mycket ömtålig fråga och på ett sätt, som jag tror kan komma att
bliva till otrevnad för alla parter i framtiden. Jag vill först fästa uppmärksamheten
på en annan omständighet. Jag vill ifrågasätta, huruvida man här är
inne på en riktig väg i fråga om lagstiftning, då man ställer den allmä''nina
rättsvården och statens intressen gentemot ett samlat person- och kommunalintresse
och säger: »Kunna ni uppbringa två tredjedelars majoritet
av stadsfullmäktiges ledamöter mot det intresse, som företrädes
av staten och den allmänna rättsvården, så få dessa vika för det
samlade personal- och kommunalintresset.» Jag kan icke erinra mig,
att vi förut lagstiftat på det viset, och jag misstänker, att det kan vara rätt så
farligt att slå in på den vägen. Det riktiga och naturliga är naturligtvis, att
staten som högsta vårdare av rätten i vårt land låter höra alla de parter, som
kunna hava intresse i denna sak, låter göra en fullständig utredning, vid vilken
alla få lov att framföra sina argument med den styrka, de kunna åstadkomma.
Och sedan får staten ensam besluta. Och man behöver väl icke vara rädd för
att staten kommer att tvinga städerna att göra någonting, som skulle skada
deras intressen. Är det sant, att Kungl. Maj:t ofta är trög, när det gäller att
få fram någonting till fördel för städer eller kommuner, så är det lika sant, att
Kungl. Maj :t icke förhastat går och vidtar åtgärder emot kommunernas vilja
till skada för deras intressen. Man behöver sålunda icke befara, att Kungl.
Maj:t skall på något sätt våldföra de verkliga intressen, som kunna vara till
finnandes inom dessa städer.

Men jag vill också peka på, vad denna bestämmelse om två tredjedelars majoritet
kan komma att leda till. Det är nämligen ett faktum, att det ofta är
starka personintressen, som i dylika fall göra sig gällande. Där ha vi den eller
den, som vill söka en ledig borgmästarbefattning, och man tycker, det skulle
vara bra, om den staden sluppe läggas under landsrätt, så att det kunde bli en
tjänst för den eller den. Och sä sättes det igång en personlig agitation. Man
går omkring till stadsfullmäktiges ledamöter och får namn tecknade på en lista
till förmån för en petition, att staden fortfarande skall hava egen borgmästare.
Och är det någon, som är betänksam, så drar man fram personskäl och ömmande
omständigheter och säger, att »den och den är med, och då kan ni väl också
vara så snäll och vänlig att vara med och hjälpa mig». Och den, som sätter sig
emot en sådan anhållan, kommer att bliva betraktad som en hård, ovänlig och
otillgänglig herre. Och ingen vill egentligen utsätta sig för risken att bliva
betraktad ,som en sådan.

J ag tror därför, herr talman, att andra kammaren bör med beaktande av dessa
synpunkter för sin del besluta bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat,
d. v. s. ett bifall till den av herr Sandegård vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Onsdagen den 4 juni f. in.

23 Nr 48.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Genom ett förbiseende har Ang.
yrkandet i den av herr Pettersson i Södertälje in. fl. avgivna reservationen, till ändl''af
vilken jag yrkat bifall, icke kommit att bliva fullständigt, varigenom även mitt aVrättegangsyrkande
här i kammaren icke kommit att bliva fullt riktigt. Jag skall nu be att balken m. m.
få återtaga mitt förra yrkande och i stället göra ett yrkande i överensstämmelse (Forts.)
med det, som här gjorts av herr Pettersson i Södertälje.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2 jo) bifall till det av herr Pettersson i
Södertälje under överläggningen framställda yrkandet samt 3:o) bifall till
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.

Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under 2:o) angivna
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagmtskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Pettersson i Södertälje under
överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 62 ja, men 132 nej; och hade kammaren alltså bifallit
det av herr Pettersson i Södertälje under överläggningen framställda yrkandet.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter uppfört första lagutskottets utlåtande, Ang. lag om

nr 40, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om återköpsrätt

återköpsrätt till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. tal fast

egendom m.m

Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 190, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om återköpsrätt till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av en
paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907 (nr
36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om
servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad,

Nr 48. 24

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr
474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
två inom riksdagen väckta, likaledes till lagutskott hänvisade motioner, nr 288
i första kammaren av herr Nothin m. fl. och nr 426 i andra kammaren av herr
Johansson i Uppmälby m. fl., i vilka motioner yrkats avslag å propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, på sätt motionärerna yrkat, lämna
ifrågavarande proposition utan bifall.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Hederstierna, som med ett särskilt uttalande biträtt utskottets hemställan; av

herr Klefheck med avsende å viss del av motiveringen;

av herr John O. Karlsson likaledes mot viss del av motiveringen;

av herrar af Ekenstam, Rogberg, K. G. Westman, Johansson i Erånalt och
Johanson i Huskvarna som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med förklarande att ifrågavarande proposition i vad den avsåge förslag till
lag om återköpsrätt till fast egendom icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga i reservationen under 1)—11) intagna lagförslag, svarande
mot de av Kungl. Majrt framlagda förslagen; samt

av herr Pettersson i Södertälje, som med instämmande av herr P. E. A. Jonsson
inom utskottet yrkat, att utskottet måtte hemställa, att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Det händer ibland, att en stad
säljer tomter, en eller flera, till en enskild person eller ett bolag med skyldighet
för köparen att bebygga fastigheterna på ett sätt, som anses för samhället förmånligt.
Han skall t. ex. uppföra arbetarbostäder eller en skola eller något
dylikt. Och eftersom ändamålet anses fördelaktigt för samhället, får han tomterna
på mycket billiga villkor. I köpekontraktet skrives, att köparen är skyldig
att t. ex. inom två år använda tomterna på det sätt, som är överenskommet, till
det eller det ändamålet. Och så erlägger köparen sin köpeskilling och får köpebrev
på fastigheten. Men något bygge kommer icke till stånd. Byggnadskostnaderna
äro för höga, eller också är det något annat hinder. Alltnog, köparen
tycker, att det är bäst att tills vidare låta tomterna ligga. Och köpeskillingen
är så obetydlig, att ränteförlusten ingenting är att tala om. Han väntar på
bättre tider. Så utvecklas samhället, tomtvärdet stiger, och snart kommer den
dag, då köparen kan finna det fördelaktigt att sälja tomterna till en byggmästare.
Och denne känner sig icke bunden av det villkor, som från början är avtalat med
staden, utan han bebygger tomten på det sätt, som han finner för sig förmånligast.
Han bygger kanske ett stort magasin eller en stor och skräpig hyreskasern
eller något sådant.

Sådana händelser, som jag nu beskrivit, äro icke ovanliga. Samhället har för
närvarande icke någon möjlighet att skydda sig mot dylika missräkningar. Det
vill säga, det händer emellanåt, när stadsfullmäktige behandla tomtförsäljningar,
att någon förtänksam och förståndig man yrkar, att man i köpehandlingen
skall taga in en bestämmelse, att om icke köparen använder fastigheten på
överenskommet sätt, om han t. ex. icke bebygger den inom två år på det eller det

Onsdagen den 4 juni f. m.

25

Nr 48.

sättet, köpet skall gå tillbaka. Men då måste man säga honom, att vår lagstiftning
icke tillåter något sådant, ty lagen säger, att man icke får i köpe- eller
skifteshandling om jord förbehålla sig eller annan att vinna egendomen åter.
På grund av detta förbud är man i städerna ganska obenägen att sälja tomter
till enskilda, även om det skulle vara för mycket behjärtansvärda ändamål. Man
drar sig för att göra det, därför att man icke har någon säkerhet för att fastigheten
verkligen får den överenskomna användningen.

Nu hava städerna visserligen sedan 1907 ett medel till sitt förfogande, som
skulle vara till hjälp i detta avseende, det är tomträtten. Tomträtten innebär ju,
att innehavaren får tomten endast för viss begränsad tid. Efter den tidens förlopp
återfaller fastigheten till staden. I övrigt bero villkoren på vad som kan
överenskommas. Tomträtten har emellertid visat sig icke medföra de fördelar
man väntat sig av den. Till en början gäller den ju icke för fastigheter utom
stads planlagda område. Och vidare har det visat sig, att den rätt, som tomträtten
innebär, icke är av det värde, att kreditanstalter i allmänhet vilja belåna
densamma. För att tomträtten skall bli till verklig nytta tyckes det därför vara
nödvändigt, att vederbörande stad anordnar en särskild kreditkassa eller på
annat sätt sörjer för att tomträttsinnehavaren får sitt kreditbehov tillfredsställt.

För städerna har det därför länge framstått som ett behov att få en upplåtelseform.
som å ena sidan liksom tomträtten lämnar staden möjlighet att återfå
dispositionen över fastigheten, men å andra sidan till sin karaktär mera än tomträtten
närmar sig verklig äganderätt, särskilt i det avseendet, att vederbörande
kreditanstalter icke har betänkligheter mot att belåna den. Jag tror, att för rätt
många av våra i utveckling stadda städer visat sig ett sådant behov.

Det behov, som sålunda yppats, skulle, såvitt jag förstår, på ett lyckligt sätt
fyllas av det lagförslag, som framlagts i Kungl, Maj :ts ifrågavarande proposition.
Detta förslag innehåller den bestämmelsen, att om en stad — det gäller
icke bara städerna men jag håller mig till en början endast till städerna — att
om en stad vill sälja en tomt till en enskild person för att användas till ett visst
ändamål, säljaren skall kunna förbehålla sig detta uttryckligen i köpehandlingen.
Tillika kan säljaren förbehålla sig, att om icke tomten får den användning
som är överenskommen, säljaren skall i framtiden få köpa tillbaka fastigheten.
Denna påföljd skulle också kunna inträda vid andra fall, som jag icke närmare
skall inlåta mig på. För att emellertid denna s. k. återköpsrätt, d. v. s. samhällets
eller säljarens rätt att få vinna fastigheten åter, icke skall verka alltför
deprimerande på den överlåtna fastighetens värde, föreslås det, att, när i framtiden
säljaren gör anspråk på att få köpa tillbaka fastigheten, fastighetens
värde icke ovillkorligen skall bestämmas till det belopp, för vilket den såldes,
utan att värdet skall bestämmas av en nämnd efter särskild uppskattning.
Därvid skall hänsyn tagas till fastighetens verkliga värde, såsom detta gestaltar
sig, om man tänker sig fastigheten även för framtiden belastad med föreskrift att
den skall användas för ett visst ändamål. Den får således återköpas till fulla
värdet med denna inskränkning. Detta värde skall säljaren betala, om han vill
köpa fastigheten tillbaka. På samma gång innehåller förslaget, att detta villkor,
bestämmelsen om fastighetens särskilda användning och rätten för säljaren att
få återköpa den, skall intecknas i fastigheten. Därigenom har säljaren fått full
säkerhet för sin återköpsrätt, även om fastigheten skulle byta ägare. Ett sådant
villkor kommer naturligtvis i fastighetsböckerna, och det kommer därigenom
också in i gravationsbeviset. Om således en person funderar på att köpa en
sådan fastighet, som är i enskild persons hand, belastad med detta villkor, så får
spekulanten i gravationsbeviset upplysning om detta förhållande. Detta är i
största allmänhet och korthet innehållet av förslaget.

Riksdagen skrev 1915 och begärde hos Kungl. Maj:t utredning och förslag
rörande införande av s. k. återköpsrätt. Jag skall gärna erkänna, att när riks -

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 43. 26

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om
återhöpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

dagen gjorde detta, riksdagen icke i detalj torde ha tänkt sig in i, huru denna
anordning skulle vara beskaffad. Det är t. o. m. möjligt, att mången år 1915
menade, att återköpsrätten borde vara ordnad på det sättet, att den ursprungliga
köpeskillingen, den som köparen fick betala vid köpet, skulle utgöra vad han
sedan skulle få tillbaka, när samhället ville hava tillbaka fastigheten. Emellertid
torde detta icke hava varit något huvudsakligt moment i riksdagens uttalande
1915, och för min del kan jag icke se, att den omständigheten, att denna fråga då
icke närmare utvecklades och bestämdes, nu bör utgöra något hinder för att
antaga Kungl. Majits förslag, helst som jag är övertygad om att Kungl. Maj :ts
förslag är bättre än anordningen, att redan vid den första försäljningen fixera
den blivande återköpeskillingen. Det är nämligen klart, att genom en återköpsrätt,
anordnad på det sätt som i Kungl. Maj :ts förslag har skett, har man garanti
för, att den köpeskilling, som den enskilde fastighetsägaren skulle få av samhället,
när han lämnar fastigheten tillbaka, verkligen skall utgöra fastighetens
fulla värde. Detta kan man däremot icke vara säker på, om köpeskillingen vid
återköpet blir densamma som den vilken betalades, vid det första köpet. Och denna
förändring måste öka begärligheten hos de tomter, som städerna vilja sälja med
återköpsrätt.

Jag är sålunda av den meningen, att detta förslag på ett mycket lyckligt
sätt skulle fylla ett verkligt behov, och att det även skulle på ett lyckligt
sätt också uppfylla den önskan, som riksdagen uttalade i sin skrivelse 1915.
Nu har emellertid utskottets majoritet avstyrkt propositionen. Vad är då
utskottets avslagsskäl? Jag vågar utgå från, att det huvudsakliga avslagsskälet
icke har varit den överklagade bristen på utredning i saken, ty denna
fråga har blivit utredd sakligt dels i föregående riksdagsmotioner och deras
behandling i utskott och kamrar, dels vid ett par tillfällen i Stockholms stadsfullmäktige
och dels i lagberedningens och lagrådets utlåtanden i ämnet. Den
omständigheten, att nu icke alla städer inom riket fått yttra sig över förslagets
detaljer, synes icke kunna åberopas som ett stöd för påståendet, att
frågan icke är utredd. Jag tror för övrigt icke, att det är vanligt, att när
ett lagförslag framlägges i en fråga, för vilken riksdagen förut har uttalat
ett särskilt intresse, detta lagförslag i sina detaljer även skall hava varit utställt
till yttrande i alla kommuner, även om det berör kommunernas intresse.
Icke heller tror jag, att utskottets avstyrkande i någon väsentlig mån eller
ens i någon mån beror därpå, att utskottet menar, att den stadgade åborätten
skulle kunna vara användbar för städernas tomtförsäljningar. Utan huvudskälet
för utskottets avstyrkande ligger väl däri, att detta förslag icke i den
utsträckning, som utskottet anser önskvärt, har gjort det möjligt för samhällena
att förbehålla sig den s. k. oförtjänta värdestegringen på fastigheter,
som säljas på detta sätt. Det är ju så, att en fastighet särskilt i städer eller
stadsliknande samhällen ibland undergår rätt snabba värdeförändringar, i regel
så att värdet avsevärt stiger på grund av samhällets utveckling och andra
omständigheter. Förslaget gör det i någon mån möjligt för samhällena att förbehålla
sig denna värdestegring, därigenom att samhällena kunna såsom'' de
finna önskvärt anordna förbehållet om fastighetens återgång. Nu menar utskottets
majoritet, att det vore önskvärt, att lagen skreves så, att samhället
finge behålla hela den s. k. oförtjänta värdestegringen på fastigheten. Jag
vill i det avseendet framhålla, att det kan anföras åtskilligt emot denna utskottets
ståndpunkt, men jag vill särskilt uppehålla mig vid två skal. Huvudskälet
är, att det är ytterst svårt, i många fall rentav omöjligt att vid en
viss tidpunkt tillfredsställande avgöra, huru mycket av den värdestegring en
fastighet undergått på låt oss säga de senaste 50, 70 k 100 åren kan antagas
bero på samhällets utveckling, och således kallas oförtjänt, och huru mycket
som beror på de kostnader, som ägaren själv nedlagt på fastigheten, och som

Onsdagen den 4 juni f. m.

27 Nr 43.

således kan kallas förtjänt värdestegring. Man kan teoretiskt göra en åtskillnad
mellan det ena och det andra, men i praktiken torde det ställa sig synnerligen
svårt, och om det är svårt att i verkligheten göra en sådan åtskillnad
följer därav, att det är omöjligt att på förhand, i all synnerhet flera
tiotal år, innan inlösningen skulle komma i fråga, beräkna, vilket värde fastigheten
skulle komma att få, när den eventuellt skulle få återköpas. Och därför
att detta således ställer sig omöjligt att ens approximativt beräkna, komma
bankerna antagligen att ställa sig mycket ovilliga att belåna dylika rättigheter.
De, som ge ett lån mot säkerhet i fastighet, vilja naturligtvis hava
någon garanti för att den ökning i fastighetens värde, som beror av de kostnader,
som ägaren nedlägger på den, också får tillgodonjutas av ägaren, de
vilja ha garanti mot nedsättningar i fastighetens värde. I kreditgivarens intresse
ligger framför allt, att man icke skall vara alltför oviss om det värde
tomten i framtiden kan komma att hava. Av detta skäl menar jag, att utskottets
invändning är obefogad. Ty om denna lagstiftning icke anordnas
så, att en fastighet, som är belagd med återköpsrätt, lätt och utan svårighet
kan belånas, då är syftet med lagstiftningen i själva verket förfelat.

Så mycket angående städernas intressen härvidlag. Men propositionen avser
också införandet av rätten att sälja en fastighet med återköpsrätt, då
den är belägen på landsbygden, för såvitt fråga är, om jord tillhörig staten
eller kommun eller i allmänhet om jord i allmän ägo. I den delen av propositionen
har icke endast utskottets majoritet utan också majoriteten av reservanterna
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Jag och min medreservant
hava således icke mycket stora utsikter att få resonans för vårt yrkande
om bifall till den kungl. propositionen i det stycket, men jag anser mig
likväl skyldig att med några ord anföra, varför vi yrkat detta.

Av den långa omfattande utredning, som hittills förekommit beträffande
jordfrågan, tyckes det med allt större klarhet framgå, att de bägge syften
man vill främja, nämligen å ena sidan beredande av möjlighet för befolkningen,
särskilt den mindre bemedlade, att utan för stora kostnader bliva ägare till
jord samt å andra sidan befogenhet för samhället att få ett visst övervakande
av jordens användning och framför allt möjlighet i framtiden att återfå dispositionen
av jord — dessa bägge syften kan man icke realisera utan att hava
tillgång till något eller några rättsinstitut, som ligga emellan å ena sidan
den fullständiga äganderätten och å andra sidan nyttjanderätten, arrenderätten.

Utskottets majoritet menar, att vad som i det här fallet framför allt behövs
är en stadgad åborätt, en efter moderna förhållanden lagd åborätt, som
ger brukaren tillfälle att sitta trygg på jorden, och som efter vissa särskilda
bestämmelser går i arv, en rätt, som dock är förbunden med vissa befogenheter
för staten eller det allmänna att övervaka, kontrollera det sätt, på vilket jorden
användes.

Ett efter dessa grunder upprättat förslag om stadgad åborätt har utarbetats
av den _ s. k. kronolägenhetskommissionen, och det förslaget har undergått
granskning bl. a. av länsstyrelserna och av lagrådet. Lagrådet har emot förslaget
dels riktat vissa ganska vägande detaljanmärkningar; och vidare har lagrådet
sagt, att i själva verket dylika åborättsupplåtelser icke torde bliva vidare
populära, enär de som vilja ha jord alltid komma att föredraga att få jorden
med äganderätt. Eör min del tror jag, att lagrådet har rätt i den anmärkningen;
men jag anser, att man därför icke bör avvisa tanken på att införa
stadgad åborätt. Det vill förefalla som om inånga av dem, som äro intresserade
av denna fråga, dela upp sig i partier, som vart för sig ha mycket bestämda
önskemål i sikte. Det vill förefalla, som om man härvid gjort sig
skyldig till en viss ensidighet. Å ena sidan säga somliga, att äganderätten

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m. m.
(Forts.)

Nr 43. 28

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

är så helig, att man icke får införa i marknaden en rättighet, som innebär
ett försvagande av äganderätten eller en uppluckrad sådan, ty därigenom skadar
man äganderättens helgd. Å andra sidan säga de, som äro övertygade
om, att upplåtelser, som innebära en annan rätt än äganderätten, d. v. s. nyttjanderätt,
i själva verket äro så förmånliga, att om folk bara finge smak på
dem, nyttjanderättsupplåtelserna skulle överflygla upplåtelser med äganderätt.
Därför äro de så ivriga att få fram denna åborätt, att de betrakta förslag
om införande av upplåtelser med äganderätt såsom otrevliga konkurrenter,
som de ej vilja veta av.

Jag tror för min del, att folk i allmänhet föredrager jord med äganderätt,
även om denna är inskränkt genom förbehåll om återköpsrätt, framför jord med
åborätt. Men, säger man, alla kunna icke komma i åtnjutande av upplåtelser
med äganderätt, ty för att få äganderätt måste man erlägga köpeskilling, men
denna utgift undgår den, som1 får jord med stadgad besittningsrätt. Härpå
har med rätta svarats, att det mycket väl går för sig att uppdela köpeskillingen
på terminer och göra de årliga amorteringarna så små, att betalningen
i själva verket icke blir betungande. När man sålunda ifrån åborättens
anhängare påstår, att åborätten är nödvändig för upplåtelser åt dem, som icke
hava kapital, är detta icke alldeles riktigt, i synnerhet som en person, som
får en egendom med besittningsrätt, icke heller kan reda sig utan kapital. Kapital
är nämligen nödvändigt för att uppföra byggnader och inköpa inventarier;
även den som har jord med åborätt är således i behov av kredit.

Nu kommer senare på föredragningslistan i dag att behandlas ett par motioner
rörande åborätten, och då kanske vi på nytt bli i tillfälle att diskutera
denna fråga. Jag vill därför icke nu närmare gå in på den utan endast
under åberopande av det sist sagda hävda, att det även på landet vore förmånligt
att upplåta jord i allmän ägo med återköpsrätt. Därigenom får den enskilde
jordinnehavaren äganderätt till fastigheten, lian kan belåna densamma,
han har ingen annan inskränkning i sin äganderätt än den, att om han icke
använder fastigheten på det sätt, som han från början kommit överens om
med staten eller den ecklesiastika kyrkofonden eller vem det vara må, så riskerar
han, att det allmänna köper tillbaka fastigheten, men då får han köpeskillingen
bestämd efter det värde, som fastigheten har, när återköpet kommer
i fråga.

Jag är själv icke jordbrukare, men jag tycker, att det vore märkvärdigt, om
det skulle finnas spekulanter på jord, som icke funne, att en sådan anordning
i många fall ställer sig mycket förmånlig. Det är uppenbart, att det allmänna
genom sådana anordningar får möjlighet att kontrollera fastighetens
användning och möjlighet att framdeles få dispositionen över fastigheten tillbaka,
om den icke längre skulle komma att användas på det sätt, som från
början varit avtalad.

Herr talman! Jag får sålunda sluta med att yrka bifall till den av mig och
herr Jonsson avgivna reservationen.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Utskottets ärade ordförande, som
nu haft ordet, belyste de skäl, som ligga till grund för utskottets avslagsyrkande
på Kungl. Maj:ts proposition.

Visserligen är utskottets motivering ganska kort men icke kortare, än att man
här mycket väl i densamma kan finna de skäl, som utskottet haft att anföra för
avslag på den kungl. propositionen.

Den nu föreliggande frågan berör ju en av de större och viktigare frågor, som
vår tid har haft och har att syssla med, nämligen frågan om vilken upplåtelseform,
som är den bästa för såväl samhället som de enskilda, när samhället, sta -

Onsdagen den 4 juni f. m.

29 ÄTr 43.

ten eller kommunen har jordbruksfastigheter eller andra fastigheter att överlåta
till de enskilda.

För närvarande ha vi ju tre upplåtelseformer, för det första den mest användbara,
den med full äganderätt; så ha vi den därnäst användbara, nämligen den
vanliga arrenderätten, och för det tredje sedan ett antal år tillbaka använda vi
oss i vissa städer av den tomträtt, som lagen ger möjlighet till.
o Den nu föreliggande kungl. propositionen avser ju att tillskapa en ny upplåtelseform,
en upplåtelseform, som fått namn av återköpsrätt. Yi ha tillåtit
oss att saga i utskottets motivering, att det framstår såsom en brist, att icke till
ledning vid bedömandet föreligga yttranden från de myndigheter, vilka hava att
taga befattning med dispositionen av jord av här ifrågavarande slag. Jag vill
tro, att herr ordföranden liksom övriga och även herr statsrådet skola ge mig
rätt i, att det hade varit önskvärt såväl i detta som i andra fall, att man hade
haft yttranden från de myndigheter, som här talats om; ty det är icke riktigt,
så^vitt jag förstår, när herr ordföranden säger såsom lian nyss sade, att denna
fråga är tillräckligt utredd. Detta är enligt min uppfattning för mycket sagt,
ty varken här i riksdagsbiblioteket eller i riksdagsförhandlingarna finnes det
möjlighet att i litteraturen tillräckligt studera denna fråga, och uti den allmänna
diskussionen har frågan mycket litet varit uppe för undersökning.

. Utöver de upplåtelseformer, som jag här förut nämnt, har det mycket
diskuterats en fjärde, vilken den ärade utskottsordföranden erinrar, att vi inom
kort nu få fram till behandling, nämligen den upplåtelseform, som givits namn
av tryggad besittningsrätt eller en moderniserad åborätt på det sätt, som kronolägenhetskommissionen
framlagt förslag till.

. titt denna fråga om återköpsrätt kommit upp är väl närmast beroende på den
riksdagsskrivelse, som avläts 1915. Till grund för denna riksdagsskrivelse låg
en motion, som har väckts i denna kammare utav herr Palmstierna. I denna m;otion
yrkade motionären, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning och förslag till lag innebärande rätt för stat, kommun och
municipalsamhälle att inom stadsplanerat område försälja ägande fastighet med
sådant servitut, att fastigheten, när densamma ånyo utbjödes till försäljning,
kunde av staten, kommunen eller municipalsamhället med företrädesrätt få återförvärvas
mot erläggande av den köpeskilling, som med fråndragande av ersättning
för byggnader och dylikt motsvarade det ursprungliga försäljningsbeloppet».
_ När riksdagen då beslutade en skrivelse i anledning av denna motion,
sa kom inte skrivelsen att åtföljas av någon motivering, enär det var olika meningar
om denna sak i första och andra kammaren, varför motiveringen bortföll,
och det blev endast utskottets kläm, som då gick till Kungl. Maj :t.

■ förslag, som Kungl. Maj:t nu har framlagt för riksdagen, bygger, så vitt
jag förstai, inte sa mycket pa den motion, som da framlämnades, som desto mer
pa ett uttalande, som gjordes i första kammaren under debatten om denna sak.
I detta uttalande, som gjordes av herr Dahl. instämde två ledamöter av kammaren,
herrar Lamm och Alexanderson. I detta anförande yttrades, att »man
behövde icke ^förutsätta, att återköpssumman skulle vara på förhand bestämd
och att samhället skulle äga återköpa jorden mot den ursprungliga köpeskillin?en.
,.1?nc^p^ med ^tillägg av byggnaders och övriga nedlagda kostnaders värde;
i stället för att låta hela jordvärdestegringen oavkortad tillfalla samhället, kunde
man tänka sig ett mjukare förfaringssätt, innefattande uppdelning av värdestegring
mellan samhället och den enskilde enligt särskilda grunder». Det är
just denna fråga, som är den icke minst betydelsefulla, denna detalj i lagförslaget,
om vilken vi också i utskott sutlåtandet, sagt. att den påkallar särskild
uppmärksamhet.

För min del vill jag inte tro eller kanske rättare sagt är jag tveksam om,
huruvida det förslag, som Kungl. Maj:t här kommit med, är det allra lyck -

Ang. lag om
återköpsrätt
titt fast
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 43. 30

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om
återköpsrått
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

ligaste med avseende å denna detalj. Det vill förefalla mig, som om det
skulle vara klokast, att frågan i sin helhet och sålunda även beträffande
omvärderingen vid avlösningen på nytt prövas; och skulle så bli, så vill jag
för min del här ha uttalat önskvärdheten av att den lagparagraf, som avhandlar
denna sak såväl som andra, om det nu är möjligt skrives något mera
populärt än vad 10 § nu är skriven i det kungl. förslaget. Jag vet väl, att
10 §, sådan den är skriven i Kungl. Maj:ts förslag, kan sägas och också
ifrån juristhåll säges vara en mycket fint skriven lagtext, och jag tvivlar
icke på att den ur juristsynpunkt är sådan. Det anses nämligen vara bäst
och mest skickligt skrivet, i fall man kan i en lagparagraf få in så mycket
som möjligt; men för lekmannen, som skall ha att syssla med lagar, är det
icke på samma sätt, utan för honom är det önskvärt, att lagarna bli skrivna
så lättfattligt som möjligt. Som nu 10 § är skriven och med antagande att
den skulle bli lag, så kan man verkligen fråga, om det inte blir behövligt
att, i likhet med vad vi ha i våra skattelagar, utöver själva lagtexten få s. k.
anvisningar, som skola på ett tydligare och mera fullständigt sätt klarlägga,
hur lagstiftaren tänkt sig tolkningen av lagen. Nu är det önskvärt, att man
icke behöver detta, utan att lagtexten blir så lättfattlig, som möjligt. Jag
skulle, för att ge något stöd för detta mitt påstående, att det är mycket svårt
för lekmannen att kunna läsa ut ur en paragraf, vad man bestämt åsyftar,
be att till kammarens och även till de herrars begrundande, som reservationsvis
yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilja ifrågasätta, huru många det
är av kammarens ledamöter, som kunna- ur denna lagtext få ut, vad man i
verkligheten menar. Det heter här i 10 §: »Varder ej överenskommelse, som
i 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten erläggas en i penningar på en gång
utgående löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde sådant det befinnes
under antagande dels att, för obestämd tid framåt eller, där återköpsrätten
förbehållits endast för viss tid, under den enligt avtalet återstående
tiden, varje ägare av fastigheten är bunden av återköpsrätten och det i samband
därmed avtalade villkor angående fastighetens användning, och dels att
fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter än dem, som» vid försäljning
av fastigheten i den ordning, utsökningslagen bestämmer, äga företräde
framför återköpsrätten eller ock äro av försäljningen oberoende.

Vid värdering av fastighet, som återköpes, skall vad i 10 § i lagen om expropriation
är stadgat äga motsvarande tillämpning», o. s. v.

Jag gör nu det antagandet, att min ärade kamrat på hallandsbänken, herr
Johansson i Brånalt, som nu delvis yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag, kommer
ned till sina valmän i bygderna med en sådan lag som denna. Han blir då
av en valman tillfrågad: hur skall jag kunna veta, vad som ligger i detta, hur
skall jag handla efter denna lag? Det kan ju vara en jordbruksarbetare eller
någon annan, som är intresserad av att köpa en fastighet enligt denna lag, som
frågar: hur skall jag veta mina rättigheter och mina skyldigheter? Jag tror
för visso, att såväl den nämnde som många andra skulle ha svårt att ge klart
besked. Nu är det sorgligt att det skall vara så, att vad som juristerna anse som
mästerverk skall för oss lekmän framstå såsom så svårförståeligt. Det kan ju
vara möjligt, ehuru jag icke tror det, att jag är ensam om den uppfattningen, att
det är så svårt att inse sammanhanget i eller att läsa och förstå innehållet i sådana
lagtexter.

Jag vill säga för min egen del, att det är möjligt, att en lag, som den Kungl.
Maj :t nu föreslagit, kan vara av behovet påkallad, och den kan ha en uppgift att
fylla särskilt för städer och stadsliknande samhällen, men även med denna uppfattning
har jag ansett klokheten och försiktigheten bjuda, att den ännu en gång
får genomgå en prövning, innan riksdagen binder sig för densamma.

Därtill kommer ett förhållande, vilket framhållits i en här framlämnad motion,

Onsdagen den 4 juni f. m.

31 Nr 43.

i. vilken man yrkat avslag på den kungl. propositionen, det förhållandet nämligen,
att det bör vara till fördel, om detta lagförslag kan få prövas samtidigt
som det på nytt får bli en prövning av kronolägenhetskommissionens förslag om
besittningsrätt, vilket lagförslag redan varit för yttrande hos lagrådet. När
man ser på de olika meningar, som kommit till uttryck inom utskottet, så talar
även detta för,_ att man gör klokt i att icke nu fatta något positivt beslut. I
tvenne reservationer, av vilka den ena är avgiven av utskottets ärade ordförande,
har ju yrkats på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i sin helhet; men fem andra
reservanter ha ansett, att Kungl. Maj:ts förslag val kan passa för städer och
stadsliknande samhällen, men vilja icke vara med om att låta lagen gälla för
landsbygden.

När det nu rader sa mycket delade meningar om denna sak, så tror jag man gör
klokt i att följa det gamla visdomsordet, att i tvivelaktiga fall skall man icke
handla, och jag anser därför, herr talman, att riksdagen gör klokast om den
följer utskottet och går på avslag av den kungl. propositionen, och till denna utskottets
hemställan ber jag att få yrka bifall.

. Herr Björknian: Herr talman! Jag vill genast säga, att jag ansluter mig
till den reservation, som avgivits av herr af Ekenstam m. fl. Att hoppas på bifall
till det längre gående yrkandet d. v. s. herr Petterssons i Södertälje reservation
och Kungl. Maj:ts proposition, har jag icke ansett vara möjligt, hur störa sympatier
jag än har för frågans avgörande i dess helhet.

Jag har således att nu klarlägga de skäl, som gjort, att jag anser önskvärt, om
aterköpsinstitutet beträffande jord i allmän ägo kunde införas i vad gäller stad.
Jag tror, att de betänkligheter, som med avseende på landet framförts av den
föregående ärade talaren, icke äro av den natur, att de behöva träffa frågan i vad
gäller stad; och att beträffande stadsinstitutet detta nödvändigt skulle behöva
följa med landet, är väl icke klarlagt.

Första frågan är då, om det finnes ett behov av detta nya institut. Jag går
då till de framställningar och yttranden, som varit att tillgå under en lång följd
av år. Yi ha Stockholms stadsfullmäktiges yttranden av år 1909 och 1910, där
vi finna ett kraftigt förordande av aterköpsrätten. Då frågan var uppe vid
1915 års riksdag, tillstyrktes institutet av svenska stadsförbundets representantförsamling
och har nu desslikes tillstyrkts av svenska stadsförbundets bostadsråd.
Här ha sålunda representativa organ för de svenska städerna både tidigare
och sent yttrat sig, och man kan alltså icke med berättigande påstå, att det skulle
saknas utredning i frågan,_ i vad den rör stadsjord. Härtill kommer, att till den
sålunda förebragta utredningen kan läggas lagrådets tillstyrkande yttrande rörande
frågan i dess helhet.

Kontentan i de stadskommunala yttrandena är, att städer och andra stadsliknande
samhällen i sin jordpolitik behöva för utnyttjande av egen mark,
som de genom statens gamla jorddonationer till städerna ännu innehava eller
eljest på olika sätt förvärvat, bättre och mångsidigare utvägar än den nu
rådande lagstiftningen anvisar dem.

_ Tomträtten har, såsom herr Pettersson i Södertälje också påpekat, icke vunnit
den användning, som avsetts. Här har den enskilda penningmarknaden i
stort sett varit stängd, och för att. få användning för detta institut ha de
städer, som vagat sig pa saken, blivit rätt sa hårt ekonomiskt engagerade.
Arrendeupplåtelser ha ej heller vant nog lockande eller för de enskilda ansetts
tillräckligt betryggande. Man får då försöka sig på andra utvägar.

En stad -- jag talar ju huvudsakligen om städerna — får lov att lägga sin
jordpolitik på lång sikt. Det går ofta icke för en stad att, då den avhänder
sig sin jord, också avhända sig möjligheten att ha ett ord med i laget beträffande
denna jord vid en kommande tidpunkt. Å andra sidan fordras

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Kr 43. 32

Onsdagen den 4 juni J. m.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forte.)

det, att ej staden av farhåga för att mista överblicken över sin jordpolitik skall
behöva låta sin jord ligga fullkomligt död. Men det kan hända att, så. som
lagstiftningen nu är, staden kan nödgas välja emellan att sälja utan vidare
eller att ej sälja alls. Återköpsinstitutet ger en mjukare utväg emellan dessa
ytterligheter. Jag har i min stad ett exempel på, huru man där så att säga
stått vid skiljovägen. Vid vår nu utvidgade hamn finnes ett område, en upplagsplats,
som på sin tid av staden sålts för en god köpeskilling,. ett område,
som ligger blott c:a 25 meter från nuvarande kajplanen. Det är ju avsaknad
nu, att icke staden äger möjlighet att behärska detta område._ Men hade
staden icke sålt området, då hade staden också absolut säkert ej fått något
kontant, och vederbörande hade icke heller fatt sin upplagsplats, ty blott arrendera
den ville man icke. Om vi däremot nu skulle stå inför en liknande
situation, som när staden sålde detta område, och vi hade det föreslagna återköpsinstitutet,
skulle det säkerligen vara ett lämpligt tillfälle att använda
detta.

Om jag nu — för att återkomma till städernas jordpolitik,— skulle sammanfattningsvis
angiva de syften, som anses nödvändiga för denna jordpolitik, så
skulle dessa vara,

1) att samhället skall kunna betrygga ändamålet med sina upplåtelser,

2) att, om samhället i en framtid kommer i behov av sin gamla jord, detta
skall kunna ske på enkla och från början klarlagda vägar,

3) att samhället skall kunna — något som riksdagen också mycket skarpt
uttalat sig för — få del av en framtida jordvärdestegring, och detta utan att
kränka den enskildes rätt.

Dessa tre synpunkter äro tillgodosedda och, såvitt jag förstår, på ett synnerligen
väl avvägt sätt tillgodosedda i den kungl. propositionen.

Nu framställer sig emellertid den betänkligheten, om man ej genom införande
av detta nya institut kränker jordäganderätten. Jag ser det icke så. De bestämmelser,
som i lagförslaget reglera förutsättningarna för återköpsrättens utövande
liksom även stadgandena om löseskillingen synas väl vara så betyggande
för ägaren, att äganderätten för honom för visso skall, såsom den kungl. propositionen
säger, te sig såsom en verklighet och ej såsom ett sken.

Jag vill i detta sammanhang erinra om dels den tvångsexpropriation, som vi
ha, och dels de servitut, som finnas — jag tänker särskilt på de servitut, som vi
ha i vissa kvarter i städerna, t. ex. i Lärkstaden här i Stockholm, där man icke
får bygga annat än enfamiljshus eller hus av en viss storlek. Det är i och
för sig ett synnerligen kraftigt ingrepp, vilket den enskilde för den allmänna
trevnadens och samhällets skulle får lov att underkasta sig. Men först och
främst bortfalla mina betänkligheter att institutet skulle kränka äganderätten,
därför att det här icke gäller något generellt tvång. Och det gäller ju endast
jord i allmän ägo; finner ett samhälle det lämpligare att använda inskränkningslösa.
upplåtelseformer, står detta ju samhället alldeles fritt.

Ytterligare ville jag vidröra en fråga. Huru ställer det sig med en återköpsfastighet
såsom underlag för fastighetskrediten? Jag kan icke se annat, än att
med förslagets värderingsregler — även med denna § 10, som trots de invändningar,
som av herr Lindqvist i Halmstad nyss gjorts däremot, synes mig vara
synnerligen väl och måttfullt avfattad — kreditmöjligheterna skola inom ramen
för fastighetens i ett visst ögonblick beräknade värde vara lika som de äro
för vanliga fastigheter. Det lärer ej ha visat sig svårt, att för fastigheter,
belagda med servitut i fråga om bebyggande — t. ex. i villakvarter, såsom
här i Stockholm i Lärkstaden — inom gränsen för fastighetsvärdet åstadkomma
belåning.

Herr talman! Jag vill sammanfatta vad jag har sagt genom att framhålla, att
om det nya institutet blir verklighet, erhålla kommunerna en ytterligare möj -

Onsdagen den 4 juni f. m.

33 Nr 43.

lighet i fråga om upplåtelse av jord, likaväl som det för en spekulant blir möjlighet
att överväga, huruvida han skall giva sig in på att taga emot denna uppfatefseiorm
eller avvisa densamma. Finner kommunen i särskilda fall den nya
möjligheten icke lämplig, återfaller man naturligtvis på upplåtelse med äganderätt.
Huvudsaken är, att stadskommunernas och det allmännas jordpolitik
kan i detta hänseende få mera lämpa sig efter de olika förhållandena och
behoven. Het är därför som jag, herr talman, yrkar bifall till den av herr af
Hkenstam m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Ekeberg: Herr talman
mina damer och herrar! Hå jag för ett år sedan tillträdde mitt nuvarande
ämbete, hade jag att fatta ståndpunkt till frågan om den vidare behandlingen
av det förslag till åborätt, vilket av den föregående regeringen remitterats till
lagrådet. Med detta förslag asyftades att tillskapa en ny form för kronans
jordupplåtelser, vilken skulle äga företräde framför upplåtelser med äganderätt
särskilt i följande hänseenden.

Den nya formen skulle till en början betrygga ändamålet med jordupplåtelserna,
sa att jord, som upplåtits t. ex. för att främja det mindre jordbruket,
icke skulle dragas in i spekulationen. Den skulle vidare underlätta återförvärvandet
av fastigheten från det allmännas sida, om och när samhället bleve
i behov darav Hen skulle även, åtminstone till väsentlig del, bevara jordvärdestegnngen
åt det allmänna. Och sist men icke minst: den skulle öppna utvä°-ör de mindre bemedlade att ägna sig åt jordbruk under betryggande former

Hen nuvarande regeringen fann syftet med lagförslaget erkännansvärt, och
ehuru starka betänkligheter yppade sig mot detsamma i skilda hänseenden,
tick den beslutade lagradsföredragningen taga sin början och fortgå. Lagrådets
granskning adagalade emellertid, att den inslagna vägen för frågans lösning
var förenad med stora vanskligheter. Om problemet skulle lösas enligt
formeln: ständig besittningsrätt, borde enligt lagrådets mening denna besittningsrätt
stärkas, så att den bleve en motsvarighet till tomträtten. Het gjordes
också inom justitiedepartementet ett försök att följa den sålunda av lagrådet
anvisade vägen.. Men detta försök visade sig medföra svårigheter, som man
icke kunde bemästra. I stället valde man då en annan utväg, som också fanns
antydcU lagradets utlåtande, och som syftade mot samma mål. Man försökte
fösa iragan enligt formeln: överlåtelse med äganderätt, förenad med förbehåll
om aeerkopsrätt för det allmänna. Det befanns därvid, att man på denna
väg dels kunde undvika de anmärkningar, som riktats mot åborättsförslaget,
och dels finge ett institut, som vore mera smidigt och användbart för flera
andamal, bl. a. såsom instrument för städernas jordpolitik, vartill ju åborättsbygden
^ ^ampade Slg — åborätten är ju avsedd uteslutande för lancls Av

den redogörelse för återköpsrättens innebörd, som lagutskottets ärade
ordförande givit, nar det framgått, att återköpsrätten är tänkt såsom en ny
typ av inteckning i fast egendom vid sidan av de förut bestående. Samhällets
aterkopsratt motsvarar närmast en vanlig servitutsrätt eller, om man så vill
en form av vad vi jurister kalla »legala servitut», som tillskapas genom
byggnadsordningar — servitut av den form, som exempelvis gälla här i Stockliofm
uti Larkstaden, pa satt den siste ärade talaren berörde. Skillnaden melat®rkopfattf>
a ena, och servitutsrätten, å andra sidan, är framför allt

uttvinS,smd,VHde £0rpllkte]se^ so™ et} servitut lägger på en fastighet, kunna
deras åsidosättande eventuellt kan föranleda skadeståndsuWVll
! ä hfffer» ,gajra:ntiei1 för att villkoret om fastighetens användning

llPPi 5 Hes har i den aterkopsrätt, som i visa fall träder i funktion. Vad ve Andra

lammarens protokoll 192Jh NriS.

Ang. lag om
återTcöjisrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 43. 34

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

derbörande riskera, om de icke uppfylla villkoren, är sålunda att samhället
använder sin rätt att köpa tillbaka fastigheten efter en värdering, som jag
strax skall något närmare beröra.

Det har av en ärad reservant i utskottet dragits upp en jämförelse mellan den
återköpsrätt, som nu föreslås till införande, och den återköpsrätt, som fanns
här i landet i gamla tider men avskaffades år 1810. Denna parallell är enligt
min mening högst missvisande. Att man år 1810 avskaffade möjligheten att
vid köp och byte göra förbehåll om återköpsrätt, berodde väsentligen på två
skäl. Det ena skälet var, att man på den tiden kunde fastställa villkoren för
återköpet fullkomligt fritt. Man kunde sålunda stadga, t. ex., att. säljaren när
som helst skulle äga köpa fastigheten tillbaka för den ursprungliga köpeskillingen,
och det förstår ju var och en, vart sådant kunde leda. Det kunde föra
med sig, att köparen icke hade det minsta intresse av att lägga ned arbete och
möda på sin fastighet. Han visste ju, att huru han än förbättrade fastigheten,
kunde han en vacker dag bli av med densamma till ett visst fixerat belopp, som
till på köpet kanske i betraktande av penningvärdets fall vore utomordentligt
lågt. En annan invändning, som med allt fog kunde göras mot den gamla återköpsrätten,
var, att den kunde leda till stor fara för rättssäkerheten,, därför
att återköpsrättens existens icke, på sätt nu avses, kom till synes i några
gravationsbevis eller andra offentliga handlingar. Det kunde därför inträffa,
att sedan en person köpt en fastighet, kom en tidigare säljare —. flera led tillbaka
kanske — och gjorde gällande, att han hade rätt att köpa tillbaka fastigheten
för den eller den bagatellartade summan.

Denna gamla återköpsrätt var sålunda av ett helt annat slag än den som nu
föreslås till införande, ty denna senare är vad jag skulle vilja kalla en »normerad»
återköpsrätt. De fall, då rätten träder i funktion, äro i lagen närmare
bestämda. Det är väsentligen två typer av återköpsanledningar, dels
det fallet, att fastighetens ägare på ett väsentligt sätt åsidosatt de stadgade
villkoren för dess användning, dels det, att fastigheten frivilligt överlåtes utanför
en viss trängre krets av skyldeman. Återköpssumman kan icke heller av
parterna godtyckligt fixeras på förhand, utan huru stor denna summa skall
bli, bestämmes genom en värdering, som sker, då återköpet skall äga rum.
Ägaren av fastigheten äger härvid få betalt efter fastighetens nuvarande värde,
bestämt efter expropriationsreglerna, men väl att märka: värdet av fastigheten
bestämmes med hänsyn till den begränsade användningsrätt, som står ägaren
öppen. Är det sålunda fråga om en fastighet, som icke får användas för
annat än uppförande av en mindre villa, kommer hela det mervärde, som har
sin grund i att fastigheten också kan användas t. ex. såsom industritomt eller
för byggande av störa hyreshus o. dyl., att ligga kvar hos samhället. Allenast
den värdestegring, som kan inträda för en fastighet, vilken endast får användas
såsom villafastighet och icke för något annat syfte, tillkommer ägaren. —
Icke heller äventyrar återköpsrätten tredje mans rätt och rättssäkerheten, ty
den kommer till synes i gravationsbeviset precis på samma sätt som vilken
annan inteckning som helst.

Jag skulle vilja anmana dem, som äro rädda för detta institut, därför att
detsamma förmenas medföra en fara för äganderätten, att göra en jämförelse
med den fara, som. expropriationen innebär för äganderätten. Skillnaden är i
själva verket den, att fastighetsägaren vid expropriation icke på något sätt är
herre över expropriätionsanledningen. Återköpsrätten däremot träder icke i
funktion annat lin i de fall, som jag nyss nämnde, sålunda främst i det fall,
att fastighetsägaren väsentligt åsidosätter den användning av fastigheten, vartill
han själv ut fäst sig. Han har sålunda själv möjlighet att förhindra, att
äganderätten går ifrån honom, en möjlighet, som icke finnes vid expropriation.

Den ärade reservanten, som jag nyss åsyftade, säger bl. a.: »Jag är förbun -

Onsdagen den 4 juni f. m.

35 Nr 43.

den» •— han tänker sig in i en fastighetsägares ställning — »ätt använda fastigheten
på ett visst sätt vid äventyr att eljest förlora densamma, men ändå skulle
jag anses innehava fastigheten med äganderätt. Det är detta som, enligt min
mening, är det betänkligaste i det föreliggande förslaget. Det rubbar äganderättsbegreppet,
sådant det blivit fattat i vårt land sedan mer än etthundra
år tillbaka» etc. Mot detta påsående kan riktas icke blott den invändning, som
jag nyss gjorde i form av en jämförelse mellan vad som gällde för etthundra
år sedan och vad som föreslås nu, utan även en erinran, att enligt nu gällande
rätt kan precis samma situation, som det här är fråga om, uppstå. Det förhåller
sig nämligen så, att då man 1810 förbjöd förbehåll om återköpsrätt
o. dyl., så begränsades detta förbud till att gälla förbehåll vid köp eller byte.
Den, som giver bort en fastighet, kan däremot med laga verkan redan enligt
gällande rätt fullkomligt fritt träffa förbehåll om återförvärv, ja, han kan
rent. av förbehålla sig rätt att under den ena eller andra förutsättningen få
fastigheten tillbaka utan någon ersättning alls.

Det. kan för övrigt tilläggas, att återköpsinstitutet alls inte är någonting
okänt i modern rätt. Det finns i vissa av våra grannländer och i andra länder
också, det fanns t. ex. i Tyskland redan under den gamla regimens tid.

. Detta var de invändningar, som riktades mot detta institut från den ena
sidan. Från den andra sidan, som representeras bland annat av den näst siste
talaren, ha invändningarna givetvis en annan innebörd. Från detta håll har
sagts —- visserligen inte av honom såvitt jag kunde uppfatta, men det har sagts
tidigare — att denna återköpsrätt i ett visst avseende vore väsentligt sämre
än åborätten. Den skulle nämligen icke bereda samma möjligheter som åborätten
åt mindre bemedlade att övertaga fastigheter. I det hänseendet vill jag
mellertid hänvisa till vad lagutskottets ärade ordförande redan framhållit. En
försäljning med återköpsrätt kan mycket väl anordnas på sådant sätt, att
köparen ej behöver prestera någon kontant köpeskilling. Saken kan ordnas
så, att köpeskillingen lägges som ett amorteringslån på lång tid på fastigheten.
Ja, det låter sig i själva verket göra, att man alls inte sätter ut en viss bestämd
köpesumma, utan bestämmer vederlaget att utgå i form av en ständig avgäld,
som lägges på fastigheten, varvid avgäldens belopp antingen kan fixeras i penningar
eller gå ut efter markegångsberäkning.

Den andra anmärkningen, som riktats mot förslaget och som bland annat
framfördes av herr Lindqvist i Halmstad, går därpå ut, att förslaget icke tillförsäkrar
samhället tillräckligt stor del av den oförtjänta värdestegringen. Vad
förslagets värderingsregel innebär antydde jag nyss. Vederbörande skulle få
full ersättning för vad fastigheten nu är värd, fastän naturligtvis hänsyn därvid
skall tagas till att den inte får användas till vilka ändamål som helst. Det
är klart, att den som köper en fastighet, vilken bara får användas till handelsträdgård,
inte betalar lika mycket, som om samma mark får användas av
ägaren hur som helst. Genom att formulera villkoren på ett lämpligt sätt kan
sålunda, samhället icke blott garantera, att själva villkoret upprätthålles, utan
också vinna en skälig och lämplig fördelning av värdestegringen.

Nu anförde den ärade talare, som jag nyss citerade, att den värderingsregel,
sorn återfinnes i 10 §, skulle vara svår att förstå, sådan den är avfattad. Det
må tillåtas mig att häremot åberopa en annan auktoritet, Svenska stadsförbundets
bostadsråd. vars uttalande i ämnet återfinnes på sidan 31 i utskottsbet
änkan det: »Värderingsprincipens enkelhet gör också, att det torde bliva
möjligt för. kreditgivare och andra intresserade att göra de beräkningar, som
erfordras vid beviljande av kredit och ingående på andra affärer i fråga om
fastigheten.»

Nu. vill jag strax medge, att den ärade talare, mot vilken jag nyss vände
mig, inte heller påstod, att själva värderingsprincipen skulle vara krånglig;

Ang. lag om
återköpsrätt
titt fast
egendom m.m.
(Forte.)

Nr 43. 36

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om han gjorde endast gällande, att den vore oklart uttryckt. Jag trotsar emelleråterköpsrätt
tid någon att kunna uttrycka den enklare, och jag vill särskilt säga, att om
egendom m m man skulle i stället välja en värderingsregel i den riktning, som herr Lindqvist
(Forts.)'' '' i Halmstad förordade, skulle man få se, hur en verkligt inkrånglad regel fager
sig ut. Jag kunde här förete för kammaren ett helt florilegium av formuleringar,
som på olika stadier av frågans behandling ha försökts för att tillmötesgå
de synpunkter, som av honom framförts. Under det förberedande arbetet har
man sökt sig fram i olika riktningar, som man alltid gör då man noggrant överväger
ett lagförslag. Men därvid kom man, som sagt, till det resultatet,, att
en regel sådan som herr Lindqvist skulle önska icke blott skulle bli synnerligen
krånglig till sin formulering, utan vad värre är, så krånglig till själva sin
princip, att man skulle gå miste om en av de väsentliga förmåner, som man
har trott återköp sinstitutet äga framför åborättsinstitutet, nämligen att skapa
en grundval för fastighetskredit.

För min del kan jag helt ansluta mig till de uttalanden, som ha gjorts av
lagutskottets ärade ordförande i fråga om detta instituts användbarhet, såväl
vad angår förhållandena på landsbygden som inom städer och stadsliknande
samhällen. Såsom framgår av utskottsbetänkandet, förhåller det sig emellertid
så, att man på många håll hyser vissa betänkligheter emot att nu införa
denna nyhet även på landsbygden. Jag vill också gärna medgiva,, att behovet
av ett institut sådant som detta är särskilt stort och särskilt väl vitsordat vad
angår städerna. Värdeförhållanden, användning och allt sådant fluktuera på
ett helt annat sätt i städerna än på landsbygden, och det är helt naturligt, att
samhället har ännu starkare behov av att hålla det hela i sin hand inom ^områden,
där förhållandena äro så växlande, än vad händelsen åtminstone på de
flesta håll är på landsbygden. . o

Jag skall tillåta mig, herr talman, att som ett bevis på att denna fråga inte
alls ''är en sådan nyhet, som många ha velat göra den till, föredraga några små
helt korta uttalanden ur äldre officiellt tryck. Jag har i min hand andra kammarens
protokoll för den 3 maj 1907. Där yttrar en ärad talare pa malmöbänken
följande: »Jag tillåter mig erinra om, hurusom i Malmö åtminstone
vid ett par tillfällen bostadsföreningar av mindre bemedlade bildats i syfte att
åstadkomma s. k. egna hem. Dessa föreningar hava ingått till staden med
begäran att utanför det planlagda området, men dock i omedelbar närhet därav,
erhålla tomter för att därå uppföra bostadslägenheter eller s. k. egna hem.
Stadsfullmäktige hava varit mycket benägna att tillmötesgå denna begäran, men
dock icke vågat göra det, emedan de fruktade att, när andra sedermera bleve
ägare till dessa tomter, spekulationen skulle taga dem om hand, och att de
mindre husen skulle komma att nedrivas och femvaningshus i stället uppföras.
Följden har blivit, att sådan uppgörelse icke kunnat ske, och att föreningarna
måst upplösa sig. Vid ett annat tillfälle begärde en sammanslutning av mindre
bemedlade att få köpa en tomt för att därå. uppföra ett varmbadhus. Och
samma betänkligheter yppade sig då. Då dylika frågor varit före inom ^stadsfullmäktige,
har det hänt, att någon ledamot uppträtt och sagt: »Det är väl
mycket lätt att häva dessa betänkligheter; det behövs ju endast att vi i kontraktet
stipulera det villkoret, att om fastigheten användes för andra ändamål,
har staden rätt att återköpa den.» Och det har varit rätt kostligt att se den
förvåning, som målat sig i vederbörändes anlete, då någon mera lagkunnig
kollega upplyst om att jordabalken förbjuder ett sådant tillvägagångssätt.

Detta tyder inte precis på, att det här institutet skulle vara för den allmänna
uppfattningen, såvitt det angår förhållandena i städerna, främmande.

Jag har vidare här Stockholms stadsfullmäktiges protokoll för den 15 februari
1909. Där åberopa flera talare, alldeles som den nyss citerade talaren
nere ifrån Malmö, en hel del konkreta exempel, där det enligt deras mening

Onsdagen den 4 juni f. in.

37 Nr 43.

skulle ha varit ovärderligt för samhället att ha en återköpsrätt. En talare tillhörande
det socialdemokratiska partiet yttrade bland annat: »Jag'' anser att
det vore Stockholms stadsfullmäktige värdigt såsom representanter för landets
främsta kommun att göra uttalanden i frågan» — det gällde nämligen en
skrivelse till Kungl. Maj :t — »i synnerhet som, enligt vad jag vet, många
kommuner vänta på det svar, som Stockholms stadsfullmäktige skola avgiva,
och jäg vill påpeka, att kommunalkongressen år 1907 uttalade sig för en reform
uti ifrågavarande avseende.»

Samma talare åberopade också förhållandena i vissa främmande länder, och
han tilläde ytterligare följande: »Nu är det vissa fördelar, som även en ganska
begränsad återköpsrätt medför vid sidan av tomträtten, och vilka jag skulle
vilja att stadsfullmäktige uppmärksammade, då de kanske icke förut blivit
framhållna. En fördel är, att om man väl begränsar återköpsrätten, så torde
inteckning lättare kunna ske än eljest, och detta helt naturligt på grund därav,
att återköpsrätten ligger närmare den förra äganderätten än tomträtten.»

Jag har tagit mig friheten att citera detta uttalande, därför att talaren var
samma person, friherre Palmstierna, vilkens motion herr Lindqvist i Halmstad
här åberopat. Det visar sig sålunda, att denne socialdemokratiske talare hade
blicken fullt klar för sambandet mellan möjligheten att tillfredsställa fastighetskreditens
krav och att på lämpligt sätt begränsa återköpsrätten. Han
nämner vidare en hel del ändamål, där återköpsinstitutet skulle vara till nytta:
vid försäljningar till saluhallsbolag, slakthusbolag, arbetareföreningar med
flera.

I samma riktning och med anförande av alltjämt nya konkreta exempel uttalade
sig ett par liberala ledamöter av stadsfullmäktige, bland dem första
kammarens nuvarande förste vice talman, och slutligen även en högerman, som
slutade med följande ord: »Jag ber att få ytterligare betona, att det är rent
praktiska omständigheter, som göra sig gällande, då jag nu yrkar bifall till
herr Lindhagens förslag.»

Herr Lindqvist i Halmstad gjorde gällande, att reservanterna stå synnerligen
splittrade. Jag vill då framhålla, att i ett hänseende äro de ense, nämligen
att man i varje fall bör taga detta institut för städerna. Vidare yttrade herr
Lindqvist, att man i tvivelaktiga fall ej skall handla. Det skall bli mycket
intressant att se, om herr Lindqvist kommer att vidhålla denna samma maxim,
då kammaren längre fram i dag kommer in på andra jordfrågor, där kanske
anledning till betänkligheter också förekomma.

Slutligen har utskottet framhållit såsom en brist, att yttranden icke föreligga
från de myndigheter, vilka ha att taga befattning med dispositionen av
jord av här ifrågavarande slag. Det påståendet innebär en ganska vilseledande
överdrift. Den har ett visst formellt fog för sig, men är enligt min mening
icke sakligt berättigad. Visserligen är det sant, att just det nu föreliggande
förslaget inte har varit remitterat till någon annan myndighet än lagrådet. Men
detta innebär ingalunda, att inte de spörsmål, som lagförslaget behandlar, i
flerfaldig måtto varit förelagda myndigheterna till prövning och yttrande. Sålunda
har ju förslaget om stadgad besittningsrätt på obegränsad tid, vilket för
landsbygdens del fullföljer motsvarande syften, som det här föreliggande, varit
remitterat förutom till lagrådet även till åtskilliga centrala myndigheter och
till samtliga länsstyrelser. Ingående yttranden ha härutiav blivit följden,
och jag vågar påstå, att den som vill göra sig besvär att dels med uppmärksamhet
läsa igenom dessa yttranden och dels i belysning av desamma begrunda
det föreslagna återköpsinstitutet, han skall finna att vad som nu föreslagits
är ett resultat just av den vägledning, som kan hämtas ur de sålunda inkomna
yttrandena, beträffande bästa sättet, ur lagteknisk synpunkt sett, att lösa detta
spörsmål.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 43.

Onsdagen den 4 juni f. in.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Vad särskilt angår institutets användning för städerna, förefaller det mig
att invändningarna äro ännu mindre befogade. Av propositionen framgår, såsom
också understrukits av lagutskottets ärade ordförande, att själva saken,
om också inte precis den nu föreliggande lagtexten, upprepade gånger i olika
sammanhang varit under diskussion för städernas vidkommande. Och jag kan
tillägga, att inte mindre än ett 70-tal städer avgivit yttranden, när fråga förelåg
att införa förköpsrätten, ett institut, som skiljer sig från återköpsrätten
bland annat därutinnan, att återköpsrätten på ett bättre sätt tillgodoser det allmännas
intressen. Härtill kommer ytterligare det uttalande från Svenska stadsförbundets
bostadsråd, som finnes bifogat utskottets betänkande. Vid sådant
förhållande synes det mig svårt att förstå, att utskottet ansett sig kunna uttala,
att varje utredning i detta hänseende saknas i propositionen.

Jag vågar, herr talman, ge uttryck åt den förhoppningen, att hinder varken
från denna eller annan synpunkt skall möta för ett bifall, om inte till den
kungl. propositionen i hela dess vidd, så i varje fall till den reservation, som
inskränker institutets tillämpning till städer och stadsliknande samhällen.

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman! Ärade kammarledamöter!
Då jag är en av dem, som undertecknat den reservation, som först
är undertecknad av herr af Ekenstam, skall jag be att få saga
några ord. Denna reservation skiljer sig inte från Kungl. Maj:ts
förslag mer än i första paragrafen, då vi ha ansett att denna lag om återköpsrätt
endast bör begränsas till städer och stadsliknande samhällen. Vi ha
funnit, att när det gäller dessa samhällen kan det inte vara tvivel underkastat,
att en sådan återköpsrätt, som det här är frågan om, är till gagn och till nytta
för samhällena, och därför ha vi ansett oss böra biträda den. Och hade det
varit så, att de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet hade kunnat ytterligare
kringskära den rätt, som tillförsäkras köparen, därigenom att samhällena
bli mera tillförsäkrade att ensamma behålla den jordvärdestegring, som i
det ena eller andra hänseendet under årens lopp åstadkommits, hade troligtvis
åtminstone i det närmaste utskottet varit enhälligt om denna reservation. Men
när vi ansågo, att de inskränkningar för köparen, som här äro gjorda på
äganderättens område, inte ytterligare kunna eller böra utvidgas, så kunde
vi inte heller gå med på någon vidare inskränkning på området i fråga. Om
man skulle välja mellan att förvärva jord, där återköpsrätt vidhänger, eller
förvärva jord med åborätt, är jag inte tveksam om vilket jag skulle välja. Det
är fast och visst, att den som i likhet med mig haft erfarenheter av vad kontroll
vill säga, då det gäller en jordbrukare, som med åborätt besitter ett hemman,
som jag bar gjort, den är inte tvivlande om valet.

Jag skall därför, som sagt, inskränka mig till att yrka bifall till den .av
herr af Ekenstam med flera avgivna reservationen, men dessförinnan skall jag
be att få svara herr Lindqvist i Halmstad på den artiga förfrågan, han gjorde
mig, huruvida jag ansåg, att den av honom omnämnda tionde paragrafen var
så avfattad, som jag som bonde helst hade önskat. Nej, jag säger, att det är
den visst inte. Denna paragraf, såväl som andra paragrafer i såväl denna
lagtext som även i andra, som vi ha behandlat både i år och föregående år,
lämnar mycket övrigt att önska när det gäller enkelhet och tydlighet. Men då
den förklaring av innehållet, som gjordes av vederbörande jurister, ansågs av
majoriteten tillfredsställande, så fick såväl jag som andra böja oss för detsamma.

Som sagt, jag slutar med att yrka ett bifall till den av herr af Ekenstam
med flera avgivna reservationen.

Onsdagen den i: juni i. m.

39 Nr 43.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Då denna kungl.
proposition nr 190 blivit avlämnad till riksdagen, tog jag mig friheten väcka
en motion, i vilken jag yrkade avslag på den kungl. propositionen. När man
ser detta utskottsutlåtande med de många reservanterna, så finner man, att
i utskottet meningarna varit mycket delade. I motionen påpekar jag, att jag
medger, att det kan vara en fördel med en dylik lagstiftning för städer och
stadsliknande samhällen, och jag skulle aldrig ha väckt min motion, därest
man icke även hade tagit in den bestämmelsen att försäljning av kronans jord
skulle komma att ske enligt det här återköpsinstitutet. Jag har härvidlag —
såsom jag kommer att närmare utveckla då vi komma till nästa ärende — en
annan uppfattning, nämligen att staten icke bör avhända sig jorden, utan
skapa lämpliga former för en upplåtelse. Det var i huvudsak icke därför att
man hade velat inskränka denna möjlighet till städerna, utan det var förnämligast
därför, att man hade intagit frågan även angående försäljning av kronojord,
som jag väckte min motion. Men jag måste å andra sidan säga, mig
— något som jag också har framhållit i motionen — att jag har ansett att
dessa båda frågor böra lösas samtidigt.

Nu föreligga här reservationer, och det är endast utskottets ärade ordförande,
som har yrkat bifall till den kungl. propositionen oförändrad. Det föreligger
en reservation, enligt vilken man vill begränsa denna rätt till att gälla endast
städerna. Jag tror i alla fall, att det är en punkt, där jag måste ställa mig
tveksam, och det är punkten angående jordvärdestegring. Jag tycker icke, att
det här förslaget överensstämmer till fullo med det uttalande, som andra kammaren
gjorde 1915 på grund av friherre Palmstiernas motion, i vilket uttalande
man framhöll att jordvärdestegringen måste komma det allmänna till
godo. Det är visserligen sant, att det allmänna skulle få någon ringa del av
detta, men jag tror, att den delen i de flesta fall kommer att bli ytterst obetydlig,
ty det kommer i de flesta fall att bli innehavaren eller ägaren av återköpsrätten,
som får den här jordvärdestegringen.

För mig kan det vara likgiltigt, om man tager den reservation, som begränsar
denna rätt till att gälla städerna, ty jag anser mig i varje fall ha nått
syftet med min motion. Och även herr statsrådet tycktes i sitt anförande icke
ha något emot att man med den begränsning, man har gjort, såtillvida att man
tagit bort kronans jord, skulle kunna taga reservationen. Men jag undrar i
alla fall, om det kan brådska så förfärligt med denna sak. Visserligen ha
städer och stadsliknande samhällen haft vissa svårigheter, det är ju klart. Och
jag tror, att fördelen ligger huvudsakligen däri, att samhällen på bättre sätt
än nu kunna bestämma, huru bebyggande av de områden, som samhällena upplåtit,
skall kunna ske. Men jag undrar i alla fall, om det icke vore skäl i att
vila på hela frågan och göra en förnyad undersökning angående den här jordvärdestegringen,
ty jag tycker i varje fall att samhället får för litet med av
densamma.

Under sådana förhållanden och med uttalande av den förhoppningen att frågan,
i vad den avser städerna, måtte tagas upp fortast möjligt och bli löst och
att man genom överarbetning av förslaget, när det gäller jordvärdestegring,
redan till nästa riksdag skall kunna få fram ett förslag, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Ekeberg: Herr talman!
Endast ett par ord med anledning av den siste ärade talarens yttrande.

Såväl den siste talaren som herr Lindqvist i Halmstad ställde sig tveksamma
till det föreliggande förslaget och ansågo, att man kan fuxrdera nå saken
litet till. Men ha ni tänkt er in uti, mina herrar, vad detta innebär? Det inne -

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 43. 40

Onsdagen den 4 juni f. m.

AåUrhöpsrält ^a,r’ fragan skall ånyo komma att upptaga regeringens tid, upptaga lagråtill
fast tid och upptaga riksdagens tid och sålunda stå i vägen för andra frågor,

egendom m.m. som ligga den ena eller andra av oss varmt om hjärtat. Här står det klart att
(Forts.) ett behov förefinnes, och det står också klart, att man under alla förhållanden
utan risk kan ga sa långt som reservationen innebär. Jag tror, mina herrar,
att tiden är mogen att skrida till handling, sa att vi icke ännu en gång få besanna
det gamla ordspråket att »medan gräset växer dör kon».

Herr Eden: Herr talman! Även jag ber att med några få ord få rekommendera
kammaren att taga den reservation, som herr justitieministern nu senast
nämnde. Det är dock påfallande, att herr Johansson i Uppmälby och,
om jag förstod herr justitieministern rätt, även herr Lindqvist i Halmstad inte
ha haft några andra sakliga anmärkningar mot denna reservation än möjligen
den, att genom reservationen icke jordvärdestegringen skulle tryggas åt det
allmänna. Jag tillåter mig emellertid att påpeka, att, om det finnes något problem,
som är ur^teknisk synpunkt till ytterlighet invecklat, och om det finnes
någon av alla våra beskattningsfrågor, som vi ha den allra största svårighet
att få till en praktisk lösning, så är det just denna fråga om sättet att till det
allmänna, indraga jordvärdestegringen. Under sådana förhållanden tror jag i
motsats till herr Johansson i Uppmälby, att om man skall sammanknyta denna
fråga om återköpsrätten med en efter hans mening mera tillfredsställande lösning
av frågan om jordvärdestegringen, då får man för visso vänta så länge,
att städerna komma att i hög grad ha känning av den förlust, som de lida därigenom,
att de icke nu ha fått denna lagstiftning.

Jag. skall därför, herr talman, med åberopande av att det i själva verket
icke finnes någon starkare anmärkning mot reservationen även ifrån utskottsmajoritetens
sida, be att få instämma i yrkandet på bifall till den reservation,
som är avgiven utav herrar af Ekenstam m. fl.

Herr Söderberg: Herr talman! Det ser ut, som om debatten i denna fråga
höll på att föra kammaren över på den ståndpunkten, att det är bäst att gå på
herr af Ekenstams reservation. Innan kammaren gör det, skall jag tillåta mig
att säga några ord.

Ingen förnekar att återköpsrättsinstitutet kan vara både bra och behövligt
för städerna. Men förslaget sådant det nu föreligger är ju dock i väsentlig
mån skilt ifrån det förslag, som förelåg för riksdagen 1915 och då antogs och
till vilket förslag man från olika håll här har refererat. Där var ändock i
det förslaget uttryckligen sagt ifrån, att den oförtjänta värdestegringen borde
komma samhället till godo. Över det förslaget hade bland annat stadsförbundets
representantförsamling vid ordinarie sammanträde jdtrat sig i tillstyrkande^riktning.
Över det här föreliggande förslaget har stadsförbundets bostadsråd
yttrat ,sig. Jag medger gärna, att jag icke är tillräckligt inne i stadsförbundets
organisation för att kunna avgöra, vilket olika värde dessa båda
institutioners uttalanden kan ha. Men det förefaller mig, som om representantförsamlingen,
när den gör ett uttalande vid ordinarie möte, borde giva ett mera
fylligt uttryck för vad stadsförbundet tänker sig i denna fråga.

Nu har andra kammaren 1915 utan votering givit sin anslutning till förslaget
sådant det den gången förelåg. Det vore, synes det mig, en underlig
utveckling, om andra kammaren i dag skulle utan vidare släppa samhällets
rätt till oförtjänt värdestegring, som man gör, genom att antaga det här föreliggande
förslaget. Herr statsrådet har visserligen sagt, att samhället får den
oförtjänta värdestegringen åtminstone i rätt stor utsträckning, och han har
givit exempel på det; han anförde, att om någon har en fastighet med de här

Onsdagen den 4 juni f. m.

41 Nr 48.

föreslagna inskränkande bestämmelserna och där icke får uppföra annat än
en villabyggnad, så får han vid återköp endast betalt efter det dåvarande värdet,
men icke alls med beräkning av det värde som fastigheten kan ha exempelvis
såsom industritomt. Ja, det är naturligtvis riktigt. Men det kan anföras
andra exempel också; om någon har köpt en tomt för att därpå uppföra
ett hyreshus och tomten ligger i utkanten av staden med dåliga kommunikationer,
så kan det inträffa, att samhället åstadkommer förbättrade kommunikationer,
vare sig det nu är staten som bygger en järnväg eller staden som
anlägger spårväg, och så ökas hyrorna på grund av dessa kommunikationer.
Såvitt jag kan förstå, får samhället enligt det nu föreliggande förslaget i sådant
fall icke någon del av denna värdestegring, utan den kommer den enskilde
innehavaren till godo. Sådana fall äro icke alls otänkbara. Detsamma gäller
i någon mån, om upplåtelse skett för en trädgårdsanläggning. Även därvidlag
kunna förbättrade kommunikationer göra tomten värdefullare, därför att
avsättningsmöjligheterna förbättrats.

Herr talman! Med hänsyn därtill att andra kammaren tidigare utan tvekan
givit sin anslutning till den meningen, att den oförtjänta värdestegringen bör
komma samhället till godo, tillåter jag mig att hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr Hainilton: Herr talman! Jag hyser för min del betänkligheter mot
Kungl. Maj:ts här föreliggande förslag, i vad beträffar dess tillämpning på
landsbygden. Jag fruktar nämligen för att det här gäller införandet av en ny
upplåtelseform, som icke blir tilltalande för egnahemsbebyggarna, och jag tror
att den kommer att lägga hinder i vägen för den utveckling, som jag hoppas
snart kommer att ske genom upplåtelse för egnahem på ecklesiastika boställen
och i ökad utsträckning även på statens domäner. Därvidlag säger erfarenheten
mig, att egnahemsbebyggarna önska blott en enda upplåtelseform, nämligen
den med full äganderätt, och de vilja icke överlämna åt någon att i framtiden
bestämma vad som skall betalas för det arbete, som blivit nedlagt, och
de kostnader, som blivit gjorda på det stycke jord, som de inköpt. Men det
förefaller mig, som om det skulle vara av stor betydelse för stadssamhällena
att få denna nya sorts upplåtelseform, och då vet jag icke, varför vi på landsbygden
skola motsätta oss något, som kan vara till gagn för städerna härvidlag.

På grund härav ber jag att fä ansluta mig till dem, som yrkat bifall till
lierr af Ekenstams reservation.

Herr Edén: Endast ett par ord med anledning av herr Söderbergs yttrande.
Det gick huvudsakligen ut på att framställa saken i den dager för kammaren,
som om kammaren genom att biträda herr af Ekenstams reservation skulle
frånträda den mening, som kammaren uttalat 1915.

Jag ber med anledning härav få påpeka, att vad som skedde 1915 var endast,
att kammaren med anledning av en väckt motion antog en riksdagsskrivelse
till Kungl. Majrt, och att i denna riksdagsskrivelse gjordes vissa principiella
uttalanden, bl. a. angående syftet att till det allmänna indraga den
oförtjänta värdestegringen. Men det är ju alldeles uppenbart, att under tiden
efter 1915 har förekommit så pass mycket just på detta område, att kammaren
kan icke anses frånträda sin allmänna önskan 1915, om kammaren nu finner
sig ändå ha anledning att för detta fall och i sakens nuvarande läge nöja
sig med det mått av indragning av den allmänna jordvärdestegringen som ligger
i reservationen. Det kan ändå icke vara rimligt att säga, att därför att
kammaren år 1915 uttryckte sig generellt i en skrivelse, som bara avsåg en

Ang. lag om
återlcöpsrätt
till fast
egendom m.m,
(Forts.)

Nr 43. 42

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. lag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

allmän förklaring, kammaren nu skulle vara förhindrad att på grund av praktiska
erfarenheter av vad som därefter har inträffat taga vad som nu är möjligt
att förverkliga av denna oförtjänta värdestegringsindragning.

Jag skall för övrigt tillåta mig att påpeka, att, om kammaren icke bifaller
reservationen, om kammaren sammanknyter frågan angående återköpsrätten
eller andra former av upplåtelse med ett strängare vidhållande av principen
om indragande av all jordvärdestegring, då blir resultatet, att under den mycket
långa tid, som säkerligen kommer att förflyta, innan problemet blir löst —- det
kan t. o. m. ifrågasättas, om det någonsin blir löst —■ under denna långa tid i
varje fall komma städerna icke att kunna överhuvud sörja för en upplåtelse i
dessa former med bevarande av någon rätt till jordvärdestegring. Jag kan icke
se att städerna vinna något som helst på ett sådant förfarande.

Ur dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få vidhålla yrkandet om bifall
till herr af Ekenstams reservation.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Bara ett par ord. Jag anser mig böra tillkännage,
att jag måste rösta för den reservation, som är avgiven av herr af
Ekensta.m m. fl., och jag kan alltså icke följa mina partivänner i utskottet.

Det har anförts, att reservationen icke ger så mycket som man önskar; den
ger icke samhället den värdestegring, som man önskar, att det skulle få och
som riksdagen också en gång uttalat sig för att det skulle få. Jag vill bara
säga, att, då jag hör det talet, kommer jag att tänka på den gamla satsen, att
det bästa är det godas fiende. Jag vågar icke som representant för en stad,
vilken praktiskt taget äger all mark, som kan användas till tomtförsäljning,
jag vågar icke taga på mitt ansvar att fälla denna reservation, som ger ett
sådant samhälle rätt stora förmåner, och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar Waldén, Fast och Norsell.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den
av herr Pettersson i Södertälje avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
samt 3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herr af Ekenstam m. fl.;
och fann herr talmannen den sistnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, upptog herr talmannen ånyo de
båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under l:o) angivna antogs
till kontraproposition. I överenstämmelse härmed uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller den reservation, som vid första lagutskottets
förevarande utlåtande nr 40 avgivits av herr af Ekenstam m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Sedan herr förste vice talmannen nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
företogs omröstningen; och utvisade densamma 115 ja mot 68 nej,
vadan kammaren bifallit den av herr af Ekenstam m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Onsdagen, den 4 juni f. m.

43 Nr 43.

§ 6.

Härpå upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 42, i anled- upplft™l''emed
ning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels lagstift - åborätt av jord
ning rörande upplåtelse med åborätt av jord utav krono- eller ecklesiastik na- utav

tur, dels ock ordnandet av kreditgivning åt innehavet av med åborätt upplåten krono- eller

t ecklesiastik

natur m. m.

Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 95 i första kammaren av herr Lindhagen to. fl.
och nr 176 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby to. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj :t göra framställning
därom, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt för riksdagen framlägga
lagförslag rörande upplåtelse med åborätt av jord utav krono- eller ecklesiastik
natur; samt

de ävenledes likalydande motionerna nr 96 i första kammaren av herr Lindhagen
m. fl. och nr 177 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby
to. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t göra framställning därom, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen
framlägga förslag till ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med
åborätt upplåten jord.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro likväl fogade reservationer:

av herrar Jacob T. Larsson, Sandegård, Berglund, Lindqvist i Halmstad, Söderberg,
Karlsson i Vätö och Carlsson i Mölndal, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte besluta

A. att med anledning av motionerna nr 95 i första kammaren och nr 176 i andra
kammaren i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes till
förnyat övervägande upptaga frågan om upplåtelse av jord utav krono- eller
ecklesiastik natur — förutom med äganderätt — jämväl med tryggad besittningsrätt,
vid vilket övervägande särskilt syntes böra tagas under omprövning, huruvida
icke det i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 8 januari 1923
anmälda förslaget till lag om åborätt skulle efter möjligen erforderlig överarbetning
kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet, samt till riksdagen inkomma
med förslag till sådan lagstiftning;

och under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under A,

B. att med anledning av motionerna nr 96 i första kammaren och nr 177 i
andra kammaren i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda frågan om ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med tryggad
besittningsrätt eller åborätt upplåten jord samt till riksdagen inkomma med
förslag i ämnet; samt

av herr Pettersson i Södertälje, som föreslagit, att riksdagen måtte i anledning
av ifrågavarande motioner besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, dels
att Kungl. Maj :t måtte ägna fortsatt uppmärksamhet åt frågan om lämpliga nya
former för upplåtelse av statens domäner för främjande av egnahemsrörelsen och
bildandet av nya smärre jordbruk samt därvid jämväl taga under övervägande,
huruvida upplåtelse av kronans jord skulle kunna ske med tryggad besittningsrätt,
dels ock att, därest efter ytterligare utredning och överarbetning av kronolägenhetskommissionens
i ämnet avgivna förslag skulle befinnas, att en tryggad

Nr 43. 44

Onsdagen den 4 juni f. m.

rtl.'' ri besittningsrätt kunde anordnas med tillbörligt tillgodoseende av såväl det allåboräUavj^rd
n?ännas som ny ttjander ättshavar ens befogade intressen, Kungl. Maj:t måtte för
utavJ riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
krono- eller

ecklesiastik Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
natur m. m.

(Forts.) Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Det är inte alltid fördelaktigt
att tillhöra majoriteten, det fick man ju erfara efter den sista voteringen, och
nu är det kanske lika galet att tillhöra minoriteten. Utskottsmajoriteten har
i detta fall yrkat avslag på de motioner, som behandlas i det nu föreliggande
utlåtandet, och socialdemokraterna ha låtit anteckna en reservation, i vilken vi
yrka bifall till de framburna motionerna.

Den iråga, det här gäller, är ju ett gammalt liberalt önskemål, och sålunda
icke något specifikt socialistiskt, varför man ju kunde ha anledning tro, att
kammaren med den sammansättning den nu har skulle komma att bifalla det
yrkande vi framställt, när kammaren går att besluta i detta ärende. Jag vill
erinra här om de motioner, som tidigare avgivits i ämnet.

År 1908 väcktes en motion av Karl Staaff och samma år en av herr Adelswärd
samt året därefter en ny motion, framburen av Staaff. Jag skall taga
mig friheten att citera något ur den motivering, som fanns vid den av Karl
Staaff vid 1909 års riksdag framburna motionen. Det heter där, att en lämplig
form av tryggad besittningsrätt icke blott förekomme en del av de faror
och olägenheter, varmed ett avyttrande under full äganderätt av småbruken
vore förknippat, utan underlättade också väsentligt möjligheten för obemedlade
att komma i besittning av dylika småbruk. Om förvärvarna av småbruk vore
oförhindrade att efter eget gottfinnande avyttra den från staten upplåtna jorden,
skulle det sociala ändamålet med upplåtelserna lätt äventyras. Verklig
garanti för att ett småbruk icke måtte genom köp kunna förvärvas av annan
person än sådan, som kunde förvärva småbruk i första hand, skulle kunna
vinnas blott genom att försäljningssättet på behövligt sätt begränsades, t. ex.
så att försäljning allenast finge äga rum till person, som fyllde de villkor, vilka
uppställts för förvärv av småbruk i första hand. Men förutom det att en
äganderättsupplåtelse av småbruk å statens jordbruksdomäner i många fall
kunde sätta i fara ändamålet med upplåtelsen, borde det också uppmärksammas,
_ att äganderätten såsom enda upplåtelseform i icke ringa mån begränsade
möjligheterna för den obemedlade eller med små tillgångar försedde att komma
i besittning av ett småbruk å kronans mark. Det vore emellertid just dessa
personer, vilka nu i stor utsträckning sökte sig en utkomst på andra sidan
Atlanten. Det skulle näppeligen lyckas att effektivt motarbeta emigrationen
utan att möjligheten att förvärva en jordbit att bygga och bo på utsträcktes
till största möjliga del av befolkningen. Uppenbart vore, att om en person
icke behövde erlägga köpeskillingen för jorden, utan i stället finge fullgöra
sin betalningsskyldighet genom en årlig arrendeavgift, det skulle erfordras en''
vida mindre »samlad styver» än eljest för att kunna förvärva ett småbruk.

Ja, det var den motivering, som framfördes 1909, och vad som då framfördes
äger sin giltighet än i dag. Vi ha ute på landsbygden många män med starka
armar, vilka äro villiga att ägna sig åt jordbrukets skötsel, men som icke hava
möjlighet att få bruka en jordbit under tryggade förhållanden. De nu föreliggande
motionerna avse just vidtagande av åtgärder för att möjliggöra för
dessa mindre bemedlade människor att under tryggare förhållanden än vad de
ha möjligheter till nu såsom arrendatorer å vissa gårdar kunna få jord att
bruka.

Jag skall A''id detta tillfälle inte taga kammarens tid längre i anspråk, utan
ber endast med dessa korta ord att få yrka bifall till den reservation, som är

Onsdagen den 4 juni f. in.

45

Nr 43.

avgiven av herr Jacob Larsson i första kammaren m. fl., i vad avser den nu
föredragna punkten.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag kan i ganska mycket helt
och fullt instämma med herr Lindqvist i Halmstad. Jag har i många stycken
samma syn på denna sak som han och finner det också ganska egendomligt,
att man av omsorg om äganderättens helgd velat alldeles motsätta sig en utredning
om åborätten. Det torde vara alldeles otvivelaktigt, att det skulle
finnas åtskilliga personer, som vore mycket tacksamma, om de kunde få kronomark
åt sig upplåten under tryggad åborätt. Också ha ett flertal länsstyrelser,
som yttrat sig över kronolägenhetskommissionens förslag, uttalat, att de
finna, att man mycket väl kunde göra ett försök med upplåtande av kronojord
på sådana villkor, som i kommissionens förslag ifrågasatts.

Skillnaden mellan herr Lindqvist i Halmstad och mig består däri. att jag
icke kan vara med om, att man skall göra åborättsavtalet till normalform för
jordöverlåtelse i fråga om kronans jord i allmänhet. Det är enligt mitt förmenande
att gå för långt. Man kan icke blunda för att folket för närvarande
hänger kvar vid äganderätten och om möjligt föredrar jordupplåtelse mot äganderätt.
Det synes mig därför icke riktigt, om man skulle söka övertyga eller
överbevisa folk om, att de göra dumt i att begära jord med äganderätt i stället
för att nöja sig med åborätt, under förmenande att detta vore det bästa av allt,
Det är nämligen icke riktigt, att staten uppträder som en dogmatisk magister,
som skall undervisa spekulanterna om vilket sätt de skola välja, utan staten
bör, med viss begränsning naturligtvis, låta vederbörande få välja mellan jordupplåtelse
under ena eller andra formen.

Jag kan därför icke gilla den taktik man här föreslagit, nämligen att man
skulle motsätta sig upplåtelse av jord med den begränsade äganderätt, som
varit föreslagen, därför att man varit rädd för att åborätten därigenom icke
skulle komma till heders. Med den ståndpunkt, som jag således intager i själva
huvudfrågan, ber jag att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Ang.

upplåtelse med.
åborätt av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

Häruti instämde herr Karlsson i Gasabäck.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Om man vill vara med om att
befordra egnahemsrörelsens utveckling och på samma gång vill, att så många
som möjligt må komma i besittning av jord och bli jordbrukare, kunde det
ju synas, att man borde vara med om det här föreliggande förslaget till upplåtelse
av jord mot denna åborätt. Lör min del tror jag dock, att om man vill
befordra den utveckling jag nämnde och få flera jordbrukare, så är det nödvändigt
att också välja de bästa formerna för upplåtelse. Jag kan då icke förstå
annat än att äganderättsformen är den bästa och den, som tilltalar allmänheten
mest.

Jag läste i en tidning härförleden en artikel, i vilken ett ombud från det
kolonisationsområde, som vi ha uppe i Norrbotten, uttalat sig om dessa kolonisters
önskemål och vad de hade på hjärtat. Han sade där bland annat, att
ett av de främsta villkoren för att dessa kolonister skulle trivas på sitt jordbruk
och kunna arbeta med glädje, det vore att de finge den fulla äsranderäften
till detsamma.

Nu skulle denna åborätt göra det lättare för de mindre bemedlade att komma
i besittning av jord, men, som utskottsmajoriteten säger i sin motivering,
går det lika lätt att på annat sätt göra det möjligt för dessa människor att
komma åt jord, nämligen därigenom, att man gör köpevillkoren billiga-, i det
att den, som åstundar ett jordbruk, kunde få tillträda och bruka jorden utan

Nr 43. 46

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang.

upplåtelse med
äborätt av jord
utav

brono- eller
ecklesiastik
natur m. ro.
(Forts.)

att den första tiden behöva betala något alls på köpeskillingen, vilken därefter
finge amorteras på en längre tid.. Härigenom kan man bereda möjlighet
även för de minst bemedlade, som vilja och kunna bli jordbrukare, att få tillfälle
därtill.

Med den synpunkt jag har på denna fråga, nämligen, att man skall försöka
gå de allmänna önskemålen tillmötes så långt man möjligtvis kan och upplåta
jord med full äganderätt, har jag icke kunnat vara med om detta förslag, och
därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Då jag är motionär i förevarande
ärende, må det tillåtas mig att säga några ord.

Vid öppnandet av fjolårets riksdag yttrade Hans Majestät Konungen, att
han ämnade för riksdagen framlägga förslag till nya former för upplåtande
av kronojord. Under riksdagens lopp blev det emellertid icke möjligt för den
dåvarande regeringen att framlägga några förslag i ärendet, beroende därpå,
att lagrådet, till vilket förslaget remitterades den 8 januari 1923, först sedan
riksdagen redan var upplöst, avlämnade sitt utlåtande. I annat fall hade
denna fråga då kommit under riksdagens prövning.

Jag har nu ansett — och det är därför jag har motionerat i ämnet —° att
resultatet av det stora arbete, som är nedlagt på utredningen av denna fråga,
icke bör utan vidare hamna i papperskorgen, utan att riksdagen blir i tillfälle
att dessförinnan pröva detsamma. Den tanken, att man skulle kunna under
betryggande former upplåta jord åt personer, som så önskade och som av
ekonomiska skäl ansåge det fördelaktigt att få en torva av kronans jord att
bruka utan att behöva erlägga någon köpeskilling, den tanken, har framkommit
i motioner här i kammaren vid 1909 års riksdag och även tillförene. Riksdagen
beslöt också år 1912 att avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om en utredning, huruvida för främjande av egnahemsrörelsens utveckling
i vårt land upplåtelse av områden från de under förvaltning av domänstyrelsen
lagda och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruks- och
skogsdomänerna jämväl med tryggad besittningsrätt kunde ske, samt. därest
utredningen därtill föranledde, uppgöra förslag till de grunder, som för dylik
upplåtelse vore erforderliga. Den 10/« 1912 tillsatte1 Kungl. Maj:t den s. k.
kronolägenhetskommisionen, vilken dock först efter tio års arbete blev färdig
med sitt betänkande, som avgavs år 1922. — Jag vill inom parentes saga.,
att betänkandet nog var färdigt litet förut, men en reservant, behövde två
år på sig för att skriva sin reservation, vilket naturligtvis bidrog till att
betänkandet dröjde så länge.

När nu denna fråga verkligen har kommit så långt, att man. väntade att
få en kungl. proposition i ärendet och Konungen i trontalet i fjol bebådade
densamma, så hade man också kunnat vänta, att den nuvarande regeringen
skulle upptagit denna fråga. I det uttalande, som lagrådet avgav i detta
ärende, framställde lagrådet anmärkningar på åtskilliga punkter, och det är
ju klart, att en överarbetning av det ursprungliga lagförslaget .med hänsyn
till lagrådets anmärkningar bör komma till stånd, när denna fråga en gång
kommer fram.

Nu säger man, att man icke vill vara med om detta, ty åborätten skänker
icke den trygghet, som äganderätten kan medföra. Det anföres t. o., m., att
äganderätten har ett stort företräde framför andra former av besittningsrätt,
därför att äganderätten är den hos vårt folk starkast rotade besittnmgsformen.
Jag medger, att den nuvarande arrenderätten på enskild jord i många
fall icke är tilltalande, men om upplåtelsen, sker å kronojord, får man väl
tänka sig, att den besittningsrätt, som därvid tillförsäkras, skall bli något
bättre än den som erhålles genom ett vanligt arrendeavtal under de tämligen

Onsdagen den 4 juni f. m.

47

Nr 43.

osäkra förhållanden, som för närvarande existera. Man säger också, att en
jordbrukare icke skulle ha något intresse av att driva jordbruk, om han icke
hade äganderätt. Ja, vore det sant, skulle ingen av våra 99 tusen och några
hundra arrendatorer ha något intresse av att driva jordbruk, ty dessa ha ännu
sämre ställning, eftersom deras besittningsrätt icke är ärftlig, utan de sitta på
tämligen lösa grunder.

Jag är av den uppfattning, att det finnes stora befolkningslager i vårt land,
som gärna skulle vilja taga emot jord av kronan med tryggad besittningsrätt,
och det är särskilt de mindre bemedlade, som skulle kunna få en dylik möjlighet.
Jag vill erinra om, att de obemedlade enligt min åsikt fortfarande äro
utestängda, ty det kräves naturligtvis, att den, som vill förvärva ett dylikt
jordbruk, har något kapital för inköp av inventarier o. dyl. Kanske blir
det också nödvändigt, att staten träder emellan och hjälper dessa personer till
lån för uppförande av åbyggnader, där dylika saknas, men detta torde kunna
ske genom en ändring i bestämmelserna för den nuvarande engahemslåneförmedlmgen,
så att dessa personer det nu gäller skulle kunna få lån ur egnahemslånefonden
till uppförande av bostäder.

Kronolägenhetskommissionen, som år 1922 avgav sitt utlåtande, framhöll,
att kommissionen avsåg lagfästande av en besittningsrätt för obegränsad tid
till krono- och annan publik jord, vilket vore till fördel för upplåtelserna. Bland
huvudpunkterna i den föreslagna lagstiftningen framträdde närmast det förhållandet,
att vid jordupplåtelse icke krävdes någon köpeskilling av vederbörande
tillträdane, utan endast en för jordens brukande årligen utgående avgäld.
Kommissionen framhöll, att detta innebar ett företräde framför äganderätten,
vilket icke kunde nog uppskattas, då det gällde att med ifrågavarande
jordupplåtelser nå den fattigaste delen av vår lantbefolkning, särskilt jordbruksarbetarna,
som förvisso icke tidigare levat under sådana förhållanden, att
någon kapitalbesparing varit möjlig, och för vilka även ett så ringa belopp
som en tiondel av köpeskillingen, vilken enligt gällande bestämmelser om betalningsvillkor
vid kronans egnahemsupplåtelser alltid skulle gäldas kontant,
vore betungande. Och så framhåller kommissionen, att därutöver erfordrades
ett visst kapital för byggnader och inventarier, vilket vore nog så betungande.
Kommissionens förslag innehölle garanti och full säkerhet beträffande innehavet
av jorden och full säkerhet för innehavaren att få fullt tillgodogöra sig
frukterna av nedlagt arbete.

Nu har man sagt, att det skulle vara en olägenhet för dessa jordbrukare,
att de icke kunde få kredit genom inteckningar. Jag tänker på de 99,691 arrendatorer,
som vi ha. Även dessa behöva kredit, och de ha också kredit,
ehuru de icke kunna fa den genom inteckningar. Jag är av den uppfattningen,
att man icke skall låta kronojorden upplåtas under sådana former, att
det till sist blir bankerna, som bli ägarna av dessa hemman. •—• Vem äger
Sveriges jord för närvarande? Är det de självägande bönderna? Eller är
uet icke^ snarare de privata bankerna? Man ser i dessa dagar hurusom bankerna
få övertaga enskilda egendomar, ty de ha inteckningar till så stora belopp,
att egendomarna icke kunna försäljas utan förlust. Jag tror det vore
olyckligt, om man sloge in på den vägen, så att de privata bankerna i framtiden
bleve ägare även av den staten nu tillhöriga jorden. Jag skall gå så
-ångt, att jag gör det medgivandet, att, om man inför detta institut, upplåtelsen
av kronojord icke skall behöva vara ovillkorligen bunden vid detsamma.
Lat dem, som söka jord, själva välja, om de mot en årlig avgäld villa ha besittningsrätt
på kronojord eller om de vilja bli, låt mig säga, arrendatorer undm
bankerna. För min del kan jag icke finna, att det är bättre att vara arrendator^
under bankerna än under privata jordägare, ty arrenderar jag av en
sådan, så kan jag vädja till hans goda hjärta, om jag har svårt att komma ut

Ang.

upplåtelse med
åborätt av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

Nr 43. 48

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. med arrendet, oclr han ger mig anstånd, men har jag inteckningar i min jorduppUteUemed
bruksfastighet hos en bank och har svårt att klara det arrende, som heter
abutZ:>0rd ränta, kan jag riskera att få gå ifrån alltsammans. Jag har själv praktiserat
krono- eller detta. Under de första åren, då jag var jordbrukare, måste jag göra störa
ecklesiastik skulder och fick taga de bästa kreaturen i ladugården och sälja dem till undernatur
m. m. prjs> ty jag måste ovillkorligen ha pengar att betala räntorna med på förfallo(Forts.
) ciagen< Jag riskerade vilket ögonblick som helst att få gå ifrån gården. Med
en besittningsform, som låter mig vara hemmansägare eller jordbrukare, men
knappast mer än till namnet, med den besittningsformen kan jag sannerligen
icke sägas vara bekymmerfri.

Efter mitt sätt att se tycker jag, att förslaget även bör ^underställas riksdagens
prövning, när nu en utredning är gjord, och det har gått så långt, att lagrådet
har hörts över detsamma. Då får riksdagen fatta ståndpunkt till frågan.
Men man bör icke begrava även detta i papperskorgen. Ehuru man har gjort
så många stora och dyrbara utredningar, då det har gällt jordfrågorna, ser. det
ändå ut, som om något resultat därav ändå icke skulle vinnas. Jag vill erinra
om det stora arbete, som därutinnan har nedlagts av torpkommissionen, men
som icke föranlett någon riksdagens åtgärd, ehuru där framkommit många
goda och behjärtansvärda uppslag. Nu ha vi kronolägenhetskommissionen,
som också synes vara på väg att gå samma öde till mötes. Som jag emellertid
har ansett, att dessa frågor åtminstone borde komma fram till riksdagens
prövning, har jag tillsammans med mina partikamrater väckt en motion, däri
vi begära att förslag i här angiven riktning må framläggas.

Det finnes ju också en reservation, till vilken utskottets ärade ordförande har
yrkat bifall. Klämmarna äro emellertid litet olika varandra. Vi ha velat
att det förslag, som redan är utarbetat och som varit underställt lagrådets
granskning, bör läggas till grund för det blivande förslag, som skall föreläggas
riksdagen, under det att herr Pettersson i Södertälje mera har gått på ett
principuttalande i ämnet, utan att han därmed velat på något sätt vara bunden
av det förslag, som här har varit framme.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, då vi ju hava en lång föredragningslista,
och därför skall jag med dessa ord, herr förste vice talman, be att få
yrka bifall till den reservation, som vid detta betänkande är fogad av herr
Jacob Larsson m. fl.

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, ärade kammarledamöter! Ingen
av de talare, som ha haft ordet i denna fråga, har underlåtit att erkänna vare
sig direkt eller indirekt, att äganderätt till jorden är att föredraga framför
andra upplåtelseformer av jord. Nu föreligger här förslag om en ny upplåtelseform,
som innebär tryggad eller, som vi kunna kalla den, ärftlig besittningsrätt.
Det är ett nytt experimenterande, som vi nu skulle giva oss in på.
Jag är för min del fullt och fast övertygad om, att ingen, som har förutsättningar
för att kunna odla och sköta vår svenska jord, tvekar i valet mellan
äganderätt och tryggad eller ärftlig besittningsrätt, ifall det skulle lämnas
möjlighet för dem att beträffande ett vare sig bebyggt eller obebyggt jordområde
välja mellan dessa upplåtelseformer. De välja säkert helst ett jordområde
med äganderätt.

Jag har frågat mig vad närmaste anledningen är till dessa ° motioner och
dessa försök och allt detta experimenterande, då det gäller jordfrågan och dess
lösning. Jag har inte kunnat komma till annat resultat, än att dessa förslag,
efter socialdemokraternas sätt att se, beteckna ett fullföljande av de riktlinjer,
som de uppställt för sig för uppnående av de mål, som de sikta på och som de
förr mer än en g''ång ha försökt nå, nämligen överförandet av äganderätten till
produktionsmedlen till samhället. Även detta är ett litet försök, där det har

Onsdagen den i juni f, in.

49 Kr 4S.

gällt att behålla jorden och låta även själva kontrollen över jorden förbli i
statens händer. Jag vill nämna, att jag för min del som sagt är övertygad
om, att en person, som är kompetent att sköta ett jordbruk och har förmåga att
få sin utkomst av detta, inte kan tveka i valet mellan åborätt, tryggad eller
ärftlig besittningsrätt och äganderätt.

Jag har själv erfarenhet på detta område. Det lilla hemman, som jag nu
äger och länge brukat, har tillhört ett fideikommiss, närmast liknande den
Huitfeldtska stiftelsen i Bohuslän. Detta fideikommiss var stiftat av en
prost i Knäred och bestod av frälsejord. Den arrendavgäld, som vi åboar betalade,
var försvinnande liten. Ja, den var så liten, att jag är övertygad om,
att inte ens den mest ömhjärtade regering eller domänstyrelsen, som, om detta
ginge igenom, får hand om statens jordupplåtelser med åborätt. skulle kunna
på långt när gå så lågt vid bestämmandet av arrendeavgifterna, soin man gjort
därvidlag. Dör det hemman, som jag äger och vars taxeringsvärde, om jag
icke missminner mig, var 8,000 kronor, skulle jag endast betala 2:75 kronor
om året. Det var ingen ärftlig men stadgad besittningsrätt, som var tillförsäkrad
oss åboar. Arvingarna hava flera gånger processat för att få åbokontrakten
upphävda. Det har emellertid inte iyckats, och det hava vi två
kungl. domar på. Kontrakten kunde inte på vare sig ena eller andra sättet
upphävas.

_ Jag har som synes erfarenhet på området i fråga. De herrar, som under den
tid, denna jordfråga varit på tapeten, så att säga, försökt att köra fram på
nya vägar, ingen av dem har — jag tror mig våga säga det — sådan praktisk
erfarenhet om åborätten i jämförelse med äganderätten, som jag själv
tror, mig äga. Det fideikommiss, som jag nyss har talat om, har jag efter
25 års arbete lyckats få upphävt genom ett Kungl. Mäj:ts beslut. Yi voro
på detta fideikommiss över 100 åboar, fördelade i fyra församlingar. Tack
vare den förståelse, som jag rönte i justitiedepartementet, ordnades det så, att
inlösningen blev frivillig. Jämte oss åboar fanns det omkring ett hundratal,
som bodde och hade sina hus på ofri grund. Även dessa fingo förvärva äganderätt
mot en jämförelsevis billig lösesumma. Det får ju erkännas. Men fastän
avlösningen var frivillig eller kanske just i följd därav, friköpte sig såväl
åboar som de flesta lägenhetsinnehavarna, trots att det var förenat med rätt
så avsevärda avgifter.

Hade nu de motionärer, som fört fram den motion, som ligger till grund
för utskottets behandling, verkligen ömmat och ivrat först och främst för att
bereda, dessa mindre bemedlade möjlighet att bli jordbrukare, och hade detta
varit den mest brännande frågan, ja-, då både man också kunnat införa den bestämmelsen,
som jag tog mig friheten upplysa om i utskottet, nämligen att
förbehåll kunde, om åborättsinstitutet infördes, vid upplåtelse lämnas köparen
att efter vissa år, om man nu vill taga 10, 15 eller 20 år, få lösa till sig
eller förvärva jorden med full äganderätt mot en vid upplåtelsen fastställd
och bestämd summa. Ja, om ett sådant villkor bleve infört, är jag fullt och
fast förvissad om att alla de, som ha förutsättningar för att kunna sköta och
få sin utkomst av jordbruk, också skulle begagna sig av detta sätt för äganderättsförvärv.
Det hade varit en väg att gå. Men när jag framförde detta i
utskottet riste vederbörande på huvudet. De kunde inte vara med om något
sådant.

Ja, med dessa ord vill jag endast ha sagt, att jag inte kan vara med om att
riksdagen längre skall experimentera med dessa mycket betydelsefulla jordfrågor.
Det är ett experimenterande, som kan lämna rätt så sorgliga resultat.
Se t. ex. på kolonisationen i Norrland. Säkert ha många av dessa kolonister
ditlockats med förhoppningar om, att det är så lätt att odla Sveriges jord.

Andra hammarens protokoll 1924. Nr 48. 4

Ang.

upplåtelse, med
åborätt av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

Nr 43. 50

Onsdagen den 4 juni f. in.

Ang.

upplåtelse med
åborätt av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

Men jag är övertygad om att de ha rätt, som påstå, att dessa kolonister helst
skulle sett, att de aldrig hade följt dessa vinkar. Hade de i stället hållit sig
här nere på de områden, där de förut hade sin utkomst, skulle deras ställning
nu ha varit en helt annan.

Utskottets ordförande, som i en särskild reservation har uttalat sig för utredning,
säger, att vi, som motsatt oss denna utredning, äro rädda för en sådan.
Nej, jag är för min del inte rädd för en utredning i frågan, men jag anser,
att man inte längre skall verkställa utredningar på sådana här områden.
Det är nu ingenting att vinna med de resultat, en sådan utredning kan komma
aft giva, åtminstone att döma av de resultat, som utredningarna i den ena
frågan efter den andra här har lämnat. Hör ett verklighetssinne står säkerligen
i varje fall icke någonting att vinna med nya utredningar.

Jag vill i anledning av den siste ärade talarens yttrande säga, att med tanke
på den självständighetskänsla eller frihetskänsla, som kanske är kännetecknande
för Sveriges folk eller åtminstone för dess bönder, och som tar sig uttryck
i viljan att vara sin egen, att slippa stå under kontroll på vare sig ena
eller andra området, är jag övertygad om att åborättsinstitutet, om det infördes,
skulle kännas mycket tryckande. Detta är ett av skälen, varför jag icke
kan vara med om utredningar, och ett av de skälen, varför jag anser, att dessa
utredningar, om de än komma till. stånd, inte skola kunna komma att medföra
lyckade resultat.

Ja, herr talman, jag skall med dessa ord endast be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sjöblom: Herr förste vice talman! Då jag sitter här och hör på debatten,
kan jag inte underlåta att säga ett par ord.

Herr Johanson i Huskvarna uttalade sin varma sympati för att vi skulle
få egnahemsjordbruk, men framhöll tillika, att sådana borde upplåtas med
äganderätt. Nu är det ju inte meningen att upphäva den rätten genom detta
institut, utan den vägen är ju fortfarande användbar. Här är fråga om att
få ett institut, som vid sidan av de nuvarande formerna i görligaste mån skulle
kunna medföra lättnader och möjliggöra för fattigt folk att få ett eget jordbruk
under besittningsrättens form. Jag har vid skilda tillfällen här i kammaren
yttrat att den egnahemsbildning, som för närvarande pågår och som i
mycket hög- grad finansieras av staten, icke i längden kommer att medföra
någon större lycka i form av trygghet för på det sättet ställda jordbrukare.
Herr Johanson i Huskvarna vet, lika väl som jag, att den egnahemsbildning,
som nu pågår och som framför allt sker genom styckning av enskilda eller
bolag tillhöriga egendomar, i allmänhet medför den olägenheten, att jordbruket,
sedan därför behövliga byggnader äro färdigbyggda, blir minst dubbelt
så dyrt, som ett jordbruk, som redan är bebyggt, och som jag kan köpa i den
allmänna marknaden, men å vilket jag icke kan få egnahemslån. Då man vet,
att det förhåller sig på det sättet, varför skall man då gång på gång här i
kammaren, då det gives möjlighet därtill, stå och framhålla den formen som
den enda riktiga?

Om statsverket i allmänhet skulle kunna behandla statens domäner och kronojord
efter de linjer, som skulle kunna uppdragas, om man i princip ginge
in för en tryggad besittningsrätt, synes det mig, att staten härigenom skulle
utöva en välgärning, som vore en väl behövlig konkurrens till de osunda egnahemspekulationer,
som för närvarande bedrivas. Inte minst ur den synpunkten
vore ett sådant förfarande värdefullt. För övrigt skulle jag vilja säga, att
de, som ha haft tillfälle att överblicka utvecklingslinjerna för vår nuvarande

Onsdagen den 4 juni f. m.

51 Nr 43.

jordbrukareklass i landet, veta ju, huru det i allmänhet förhållit sig. En medellös
person, som slagit in på den vägen, har i regel börjat som torpare ännu
under de tider, då förhållandena voro mera patriarkaliska ännu mellan jordägare
och torpare. Han har alltså börjat under mycket små förhållanden. Så
har han gått från sitt torp och övertagit något mindre jordbruk såsom arrendator;
så har han gått framåt steg för steg och slutligen blivit egen jordbrukare.
Jag är säker på, att en ofantligt stor procent av de nuvarande självägande
bönderna ha en sådan utveckling bakom sig. Här är bara meningen
att få en form för jordbesittning, som inte skulle medföra det kontanta kapital-utlägg,
som är nödvändigt, om man skall köpa ett jordbruk med äganderätt.

Nu låter det så bra, när man säger, att staten anslår medel till eemahemsIånef
onden och ger lån till fem sjättedelar av jordbrukets värde, om värdet av
detsamma inte är högre än 15 tusen kronor. Staten får inteckningar till ett belopp
av 12,500 kronor i ett hemman, som är värt 15,000 kronor. I de flesta fall
är det ju så, att köparna ha köpt jorden obebyggd och måste uppföra hus ä
sitt jordbruksområde. Jag är nu för min del övertygad om att belåningsvärdet
å ett sådant hemman ligger långt, långt över skorstenen, och skulle hemmanet
säljas i nästa hand, torde det bli mycket svårt att få de fem sjättedelar
av värdet, varför egendomen är intecknad, betäckta. Att inte större olyckor
hända på detta område, beror därpå, att detta institutet är mycket nytt, men
om det får pågå ytterligare 10, 15 eller 20 år, skola herrarna i kammaren få
se, vad detta system leder till. För min del håller jag före, att om kammaren
bifaller den reservation, som socialdemokraterna i utskottet avgivit, har
kammaren därmed fattat ståndpunkt till en av de allra viktigaste frågor, och
som enligt min mening kan bliva till stor nytta,.

Det skulle naturligtvis vara ofantligt mycket mer att säga härutinnan, men
jag skall kort och gott inskränka mig till att instämma uti vad herr Johansson
i Uppmälby, åtminstone i vissa delar, tidigare har yttrat, då han talade om
jordbrukarnas skuldsättning.

En undersökning om orsakerna till det svenska jordbrukets skuldsättningskulle
säkerligen giva vid handen, att lättsinnet i det svenska folkets karaktär,
då, det gäller att upplåna penningar för kanske icke alltid nödvändiga ändamål,
i mycket hög grad bidragit till att skuldsätta den svenska jorden i bankerna.
Det lånas nämligen icke alltid penningar bara till det oundgängligen
nödvändiga utan även till annat, till sådant som är mindre nödvändigt. Jag
har sett mången gå ifrån sitt jordbruk just på grund av den möjlighet man
haft att få sina fäders egendom intecknad. Hade i sådant fall besittningsrättsformen
använts, så hade åtminstone den möjligheten varit utesluten. Jag skulle
anse tryggad besittningsrätt vara en säkrare form även för brukare, åtminstone
med tanke på framtiden, än äganderätten.

Jag tror sålunda, att herr Johansson i Brånalt är inne på alldeles fel vägar,
och då han säger att folket icke vill hava annat än äganderätt, skulle det kunna
påvisas från fall till fall, hurusom en kronoegendom, då den är utlyst till arrende,
finner tjogtals spekulanter; men försök utbjuda samma egendom till
salu, då får man allt leta efter spekulanter. Det är icke på det viset, att
äganderätten är så oerhört mycket mer eftersökt än arrenderätten. Jag vill
inte påstå, att arrendatorerna ha det sämre i genomsnitt än självägande jordbrukare.

Jag skulle sålunda för min del tro, herr talman, att kammaren gjorde mycket
klokt i att nu bifalla den reservation, som av utskottets socialdemokrater
avgivits; och jag ber för min del att få yrka bifall till densamma.

Herr Pettersson i Ivöping: Herr talman! Det kanske kan anses vara nog
talat i denna fråga, men då jag anser, att jag skulle kunna bidraga med några

Ang.

upplåtelse med
åborätt av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

Xr 43.
Ang.

upplåtelse med
åborått av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

52 Onsdagen den 4 juni £. m.

direkta upplysningar beträffande vissa förhållanden på hithörande område, har
jag begärt ordet.

Som kammarens ledamöter torde komma ihåg, beslutade riksdagen år 1916
att sälja cirka 7—800 tunnland kronojord från det s. k. Köpingskomplexet,
samma ägor, som för en tid sedan voro föremål för en kungl. proposition. Jag
har särskilt intresserat mig för denna sak, och jag har talat med en del av de
personer, som vid detta försäljningstillfälle köpte av den uppstyckade jorden.
Det uppstyckades efter 1916 års försäljningsbeslut ett trettiotal nya jordbruk.
Nu är det att märka, att vid dessa nya jordbruk saknas det i allmänhet nödiga
uthus, och det saknas bostäder. Man förvärvar endast jorden. Av de
så gott som samstämmiga upplysningar jag erhållit av dessa nya jordbrukare
därborta, framgår, att det nuvarande upplåtelsesättet icke är tillfredsställande.
Allraminst är det tillfredsställande, då det gäller upplåtelse åt mindre bemedlade,
för jordbruksarbete lämpliga personer. Det är alldeles påtagligt, att
om en mindre bemedlad person skall köpa jord och han har ett ganska begränsat
kapital, då är det alldeles otänkbart, att han under rimlig tid kan få upp
nödiga hus. Det har också visat sig i fråga om Köpingskomplexet. att en hel
del av lotterna ännu äro obebyggda. Vederbörande framhålla, att det är mycket
svårt för dem att fullgöra den byggnadsskyldighet, som staten ålägger dem.

Efter dessa upplysningar ber jag att få uttala den uppfattningen, att det
måste vidtagas åtgärder på ett annat sätt, för att man verkligen skall kunna
bereda de mindre bemedlade möjlighet att komma i tillfälle att bruka jorden.

Herr Johansson i Brånalt talade om den frihetskänsla, som man erfar,
då man genom köp har förvärvat jord. Jag vågar emellertid påstå, att den
frihetskänslan kan vara ganska illusorisk, t. ex. om den mindre bemedlade brukaren
kanske hela sitt liv skall dragas med växlar och skuld för att något så
när hålla sig uppe. Däremot tror jag, att om staten vidtager sådana åtgärder,
att man kunde genom arrendeform eller genom upplåtelse på det nu föreslagna
sättet komma i besittning av jord, detta skulle hälsas med mycket stor tillfredsställelse
av de många, som önska förvärva sig en jordbit och bruka densamma.

Efter dessa enkla upplysningar och på grund av nu anförda skäl ber jag,
herr talman, att på det varmaste få yrka bifall till den av herr Jacob Larsson
m. fl. vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Åkerland: Herr talman! Jag är i stort sett förekommen av herr
Sjöblom, men jag vill dock tillägga, att den, som i likhet med mig under flera
år suttit i egnahemsnämnd och sett, hur egnahemsrörelsen för närvarande utvecklar
sig på det sättet, att den med all säkerhet kommer att medföra synnerligen
stora kostnader för staten och många ledsamheter för egnahemsbrukarna,
ovillkorligen måste göra klart för sig att staten på ett eller annat sätt — det
har jag sagt många gånger förut — måste träda emellan för att konkurrera
ned jordprisen och allra helst ställa så till, att det icke blir något nämnvärt
pris. Jag har alltid skarpt hållit på äganderätten, och jag vill än delvis hålla
på den, detta därför att det är en hel del människor, som ovillkorligen yrka
på denna rätt och tro, att den är så utomordentligt bra; låt vara att iag icke
alls kan biträda den åsikten, ty så länge riksdagen har beskattningsrätten, är
det icke så mycket med den.

Jag ber emellertid att få säga, att jag är ytterst tacksam — jag är ju en
konstig högerman, det veta herrarna litet var — för att denna fråga kommit
fram. Nu kan man möjligen hoppas, att man kan få litet ordning i denna
ytterst viktiga fråga, kanske en av de viktigaste vi ha före.

Vad jag skall instämma i för reservation kvittar lika, ty klämmen är densamma
i båda. Jag skall emellertid, herr talman, icke längre upptaga tiden,

Onsdagen den 4 juni f. m.

53 Nr 13.

sedan herr Sjöblom uttalat sig i frågan, utan ber att få yrka bifall till reservationen;
jag säger icke vilken.

Herr förste vice talmannen Nilson: Herr talman! Jag skulle inte lia begärt
ordet i denna debatt, om det icke vore så, att en ärad talare på Hallandsbänken
i sitt anförande ville göra gällande, att det här var fråga om något angrepp
mot den enskilda äganderätten. Så är emellertid ingalunda fallet. Det
är här endast fråga om att staten vid upplåtelse av kronojord skulle söka att
få fram även en sådan upplåtelseform, att det för den, som har behov av jorden,
skulle bli valfrihet mellan att få jorden med äganderätt eller att få den
med tryggad besittningsrätt. Det synes mig vara de allra starkaste skäl för
att skapa betingelser för att sådan valfrihet kan komma till stånd. Varför?
Jo, korteligen därför att det kan tänkas, att en man har håg, fallenhet och
duglighet att odla svensk jord, att han kanske till och med förfogar över ett
mindre kapital, erforderligt för köp av inventarier m. m., men att han icke har
kapital att köpa, ett jordområde med äganderätt, däremot som sagt ett annat
kapital, som utgöres av hans kraftiga armar, hans arbetsvilja, hans arbetshåg
och hans insikt i jordbruk; om han därtill vid sin sida har en god och duglig
hustru, som kan hjälpa honom i detta jordbruksarbete, nog skall man då vara
underligt skapad, om man icke skall önska, att staten skall hava en sådan upplåtelseform,
när det gäller statens egen jord, att den mannen skall kunna få ett
stycke svensk jord av kronan utan att behöva lägga nt kontanta penningar
för densamma, men få den under form av tryggad besittningsrätt.

Med hänsyn härtill, herr talman, anhåller jag att få hemställa om bifall till
den av herr Jakob Pettersson avgivna reservationen.

. Herr Herou: Herr talman, mina herrar! Jag delar till fullo den uppfattning,
som herr Lindhagen någon gång givit uttryck för, nämligen att äganderätten
i och för sig eller åborätten i och för sig icke är av så särdeles avgörande
betydelse. Huvudsaken är, att jordbrukarna få en tryggad ställning,
d. v. s. att de kunna kvarbliva på jordbruket och att detta också kan överlåtas
till deras efterkommande. En väl lagd åborättslagstiftning och en äaunderättslagstiftning,
som moderniseras efter samhällsintresset •— det är egentligen icke
så oerhört mycket som skilja de formerna.

Jag är av den meningen att ett bifall till den socialdemokratiska reservationen
på intet vis kan få betecknas som ett ståndpunktstagande emot äganderätten^
och för sig. Jag är av den meningen, att det är alldeles rätt vad här*
framhållits, att under vissa förhållanden och i ett visst tidsläge äganderätten
ju kan hava vissa fördelar, men att den också under vissa tidsförhållanden,
under en del förhallanden, lian ha vissa nackdelar. Den kan hava, den nackdelen,
att därest jordbruket lider, såsom för närvarande, av en svår kris och
jordbrukarna skuldsätta sig, äganderätten blir illusorisk. Då kan jordbrukaren
motas från jorden, trots det lian har den juridiska äganderätten, under det
att det knappast någonsin kan bli förhållandet, där jorden brukas under åborättsform.
Där kan han inte på grund av skuldsättning drivas från jorden.
Åborätten återigen kan ha vissa nackdelar, nämligen därigenom att brukarna
va sätt och vis stå under viss kontroll. Förhållandena kunna ju skifta; det
beror darvidlag mycket på den regim, som råder. Äganderätten har vidare
den olägenheten med sig, att en jordbrukares ättling måste utlösa jordvärdet
en gång varje generation. Det är väl dessa ständigt en gång varje generation
återkommande utlösningar av medarvingar, som göra, att jordbruket lider under
en så oerhörd skuldbörda som det gör.

När således det icke är av så oerhört stor betydelse i och för sig; under vilken
form jordbrukaren brukar jorden, utan huvudsaken är, att det sker under

Ang.

upplåtelse med
åborätt av jord
utav

krono• eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.''

Nr 43. 54 Onsdagen den 4 juni f. in.

Ang. för honom tryggade förhållanden, och då bevisligen åborätten kan giva dessa
IdmröMav ^ryg£anc^e förhållanden för jordbruket i en del fall minst lika bra som ägande“
''”“utav''10™ rättsformen, då har man, anser jag. ingen anledning att i detta fall gå emot
krono- eller densamma. För närvarande anser jag således, att båda formerna kunna trivas

ecklesiastik Sctinni^n Sld.cl Vid. Sldcl.

natur ra. m. jag ^er därför, herr talman, att få yrka bifall till den socialdemokratiska
(Forts.) reservationen.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag tog miste nyss och uttalade ett tack till
regeringen för att den väckt detta förslag, men jag finner nu, att jag har ingenting
att tacka densamma för i det fallet. Jag skall i stället tacka reservanterna
för vad de gjort i frågan.

Eftersom jag nu har ordet, skall jag be att få påvisa ett medel för avlägsnande
av farhågorna beträffande denna besittningsrätt. Om de. som hålla
så hårt på, att det skall vara äganderätt, skulle bliva i majoritet i kammaren,
kunde de tillförsäkra dessa brukare äganderätt. Då vore ju den saken avhjälpt;
clet är ingen fara för det. Förresten går det inte, som utskottet vill,
att längre uppskjuta denna fråga, ty sannerligen komma vi inte litet var, om
vi hålla på äganderätten vid upplåtelse, att bittert få ångra, om vi uppskjuta
denna fråga.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att upprepa
vad jag för min del mer än en gång sagt förut eller att jag icke är anhängare
till besittningsrätten utan anhängare till äganderätten, vilken erfarenheten säger
mig är den enda upplåtelseform, som egnahemsbyggaren vill ha. utan jag
har begärt ordet därför att herrarna tyckas sväva i okunnighet om hur det
går till, då egnahemsbyggare får egnahemslån. Det finns numera en form av
statshjälp, liggande bredvid egnahemslånet, nämligen premielån. Denna form
av statshjälp har tillkommit under de senare åren. Enligt densamma kan egnahemsbyggaren
få ett lån, premielån, som täcker den del av köpeskillingen för
egendomen, som ej täckes av de fem sjättedelarna, som egnahemslånetagaren får
som egnahemslån. Detta premielån avskrives så småningom, därest låntagaren
uppfyller de villkor, som äro fästade vid detsamma med avseende å byggnader
o. d. Det blir då för honom en vida bättre form än vad besittningsrätten
innebär.

Man bör naturligtvis icke — och jag skall icke heller för min del göra det —■
motsätta sig, att en utredning om besittningsrätt göres, men alla de stora och
vackra orden, som här uttalats, förefalla mig icke vara vidare betydelsefulla,
då vi nu kommit därhän, att staten lämnar premielån, som underlätta för egnahemslåntagaren
att reda sig utan att rida på växlar och taga lån hos bankerna.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då herr Sjöblom ville bemöta
vad som yttrades av herr Johansson i Brånalt beträffande betydelsen av äganderätten
till jorden i motsats till besittningsrätten, så vill jag för min del
säga, att det i närvarande stund kan betyda mindre vilken upplåtelseform som
användes. Herr Sjöblom yttrade, att det skulle icke bli någon lycka att
framgå med egnahemsbildning på äganderättens grund. Ja. den frågan kan
ju. belysas från olika synpunkter. Jag tror, att om det överhuvud skall vara
möjligt för den, som bygger ett eget hem, det må vara fråga om användande
av äganderätt eller om användande av besittningsrätt, så är det beroende på
individens egna personliga förutsättningar, om han kan slå sig igenom. Här
talas om att man skall bereda möjlighet för medellöst, fattigt folk att bruka en
del av Sveriges jord. Jag är livligt av den uppfattningen, att man skall bereda
en sådan möjlighet, men jag kan icke tro på att besittningsrätten är det allena

Onsdagen den 4 juni f. m.

55 Är 48.

saliggörande medlet för att få jorden till folket på ett lyckligt sätt. Jag tror Ang.
tvärtom, att det vore olyckligt, om ett stort antal människor nappade på den
kroken och skaffade sig jordbruk med besittningsrätt. a °rauuZ''>0

Herr Åkerlund sade att för närvarande bedrives jobberi med egnahemsjor- krono- eller
den till skada för egnahemsbyggarna. Jag får då säga: År vederbörande så ecklesiastik
renons på att själv i någon mån kunna bedöma sitt jordbruk, att han skall na‘f“r m''
helt och hållet lita på andra, så kommer han alltid att misslyckas, under vil- ^or ''
ken form han än får jord åt sig upplåten.

Jag ber, herr talman, att på dessa skäl få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fast: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet av ett par yttranden
under debatten. Jag har också haft anledning under de båda senaste
åren att följa egnahemsverksamhetens utveckling, vilket givit mig anledning
att nu meddela ett par siffror från en förening, vars verksamhet jag har haft
tillfälle syna litet närmare i sömmarna.

Herr Hamilton tycktes vilja göra gällande, att det viktigaste i fråga om
egnahemsbildning var, att man fick låna penningar. Men det är ju, som det
heter i ett gammalt ordspråk, så, att ju mer man lånar, desto mer sätter man
sig i skuld. Det kan bliva mycket orimliga resultat även med låntagning. Jag
tror, att den nuvarande egnahemsverksamheten, sådan som den bedrives, hotar
att bli en verklig fara för egnahemsbyggarna själva. Jag har i min hand ett
utdrag, som visar, hur det ställer sig för egnahemsbrukare, som fått jord genom
en egnahemsförening. Det framgår av detta officiella aktstycke, som
kommit mig tillhanda genom ett hushållningssällskap — jag skall icke nämna
namn —• att annuitetssumman för 1923, förfallen till betalning den 21 januari
1924, utgjorde för tillsammans 2,400 jordbrukslägenheter inte mindre än
451,109 kronor 55 öre. Jag skulle kunna draga fram andra exempel också,
visande resultat i samma riktning. Allt detta ådagalägger, att man måtte
bedriva egnahemsverksamheten i sådant tempo, att den ej blir ändamålsenlig.

Jag skall för att ytterligare styrka detta visa, hur en egnahemsförening kan
växa ut. Jag tror, att det hastiga tempot kan utgöra ett vittnesbörd om att
det knappast kan vara ändamålsenligt. Man har nämligen ifrån 1907 till
1923 köpt jordegendomar för en summa av 4,110,000 kronor, varav enbart för
1923 kommer en summa av icke mindre än 806,000 kronor. Då frågar jag
mig: Bedriver man icke bär månne en egnahemsverksamhet, som går ut från
de förutsättningarna, att först köper man jord, antingen behov av densamma
förefinnes eller icke, så styckar man den och framkallar kanske delvis på konstlad
väg köpare. En sådan egnahemspolitik vill jag icke vara med om att understödja.
Vill man komma ifrån den, finns ingen annan väg än att komma
ifrån den nuvarande formen, komma fram till förfarandet med besittningsrätt,
sådant som det, vilket omhandlas i motionen.

Jag har velat anföra1 dessa siffror. De äro mycket ofullständiga, men jag
har icke velat i detta sammanhang anföra dem fullständigare, än som skett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Jacob Larsson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! När man hör denna debatt,
frågar man sig vad som framkallat detta larm i denna viktiga fråga som nu
är före.

När man går tillbaka och studerar, hur riksdagen tidigare ställt sig till frågan,
finner man, att riksdagen redan 1909 beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t
om utredning av denna fråga. Den överlämnades 1912 till kronolägenhetskommissionen,
och denna kommission överlämnade den sedan i klart skick. Sedan
finner man, att särskilt från ett partis sida åtminstone vid vissa tillfällen —

Nr 43. 56

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang.

upplåtelse med
åborätt av jord
utav

krono- eller
ecklesiastik
natur m. m.
(Forts.)

jag skall genast säga vilket parti jag åsyftar, bondeförbundet, vilket såsom
devis på sin fana skrivit: Jord till folket, så att i detta land ingen, som vill
bruka jord, skall beböva vara jordlös — det säges, att man icke kan gå med på
något sådant som reservanterna här påyrka. Jag skulle då vilja be herrar Johansson
i Brånalt och Svensson i Grönvik att läsa igenom dels motiveringen och
dels klämmen i den reservation, på vilken Jacob Larsson står som första namn.
Herrarna skola då finna, att i klämmen förekommer ett yrkande, som jag tror
att någon bondeförbundare skall ha svårt att förneka, att större delen av landets
jordbrukande befolkning helt och fullt vill skriva under. Det heter på följande
sätt: »att riksdagen må besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes till förnyat övervägande upptaga frågan om upplåtelse av jord
utav krono- eller ecklesiastik natur — förutom med äganderätt — jämväl med
tryggad besittningsrätt». Märk väl mina herrar, här är icke, såsom påstås av herr
Johansson i Brånalt, något socialistiskt påfund om införande av besittningsrätt
i stället för äganderätt, utan det säges i reservationen, att jämsides med utredning
av frågan om äganderätt man skall utreda frågan om besittningsrätt. Den
senare delen av reservationens kläm skall jag här icke ingå på. Här ha så klart
och tydligt lagts fram bevisen och skälen för lämpligheten av att de båda formerna
böra gå jämsides, att jag tycker att jag inte behöver orda därom.

Jag vill också säga, att jag tror mig med fullt skäl kunna påstå, att när det
gäller just denna fråga om att få jord från statens domäner och från ecklesiastika
boställen, det från de borg-erliga partiernas sida har sagts, om icke i riksdagen,
så under alla förhållanden ute i landet, att om man skall gå in för att skaffa
nya jordbruk, skapa nya möjligheter för folk att få jord, så bör man i första
hand taga av de ecklesiastika boställena och sedan också av statens domäner.
Men man har icke velat vara med om att ur enskild jord utbryta nya jordbruk.
När vi komma till denna sak en annan gång, när det kanske blir fråga om just att
bilda nya jordbruk på bola.gsdomäner och större jordbesittnigar, då skall jag,
om jag är med här i kammaren, be att få erinra herrarna om vad ni säde, när
den nu föreliggande frågan behandlades. Det var så fullständigt rätt och riktigt
vad herr förste vice talmannen sade i några kärnfulla ord. Det är verkligen
bedrövligt i detta land att, när det begäres en skrivelse om utredning angående
möjligheterna att skapa nya jordbruk å jord, som man kan komma överens
om är lämplig för skapande av nya jordbruk, det skall resas ett så starkt motstånd
mot kravet på en sådan utredning.

Jag skulle med detta vilja säga, herr talman, att jag verkligen beklagar, att
man här går emot en reservation, som begär något som landet för närvarande
helt och fullt behöver, nämligen en utredning angående nya jordbruk.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Jacob Larsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av
ett par anföranden från bondeförbundshåll. Det har från det hållet hållits kraftiga
tal till försvar för den privata äganderätten till jorden. Något annat jordbruk
kan enligt ifrågavarande talares förmenande knappast drivas än det som
drives under clen formen, där brukaren har jorden med full äganderätt. Nu vet
var och en, att det här i landet finnes en massa jordbrukare, som icke ens till
namnet ä-ro ägare till jorden. Jag tror inte, att jag är fel underrättad, då jag säger,
att det finns till och med bondeförbundare, som stå som ägare av jord, vilken
brukas av andra och som därför uppbära arrendeavgift. Jag tänker mig att den
brukare, som icke är ägare till jorden, nog får veta, att han skall reda sig
ändå, fast han icke är ägare.

Det egendomligaste av allt är emellertid — det ber jag herrar bondeförbundare
skriva sig till minnes — att då det är fråga om att staten skall lämna ut

Onsdagen den 4 juni f. m.

57 Nr 43.

sin jord, man ropar i liögan sky: Nej, den kan icke lämnas ut, med mindre den Ang.
säljes med full äganderätt. Här är man icke nöjd med att den utlämnas mot äborättav^d
tryggad besittningsrätt. Men huru är det, när det gäller den jord, som arren- utav''
deras av enskilda? Dessa arrendatorer få nöja sig med ettårigt arrendekontrakt, krono- eller
De veta icke det ena året, om de få sitta kvar det andra. Så är det med många ecklesiastik
av dem, som arrendera av godsägarna. Hava herrar bondeförbundare något att m- manmärka
mot detta? Var så vänlig och läs ett betänkande från andra lagutskot- or s ''
tet, så skola herrarna finna, att när det gäller den icke självägande jordbrukaren,
som arrenderar av godsägaren, då anse herrarna det tillräckligt med ettårskontrakt.
När det gäller staten, är det icke nog med att staten garanterar tryggad
besittningsrätt för brukaren och hans efterkommande.

Jag bara ber herrarna tänka på detta, innan ni gå att votera.

Herr Månsson i Backa: Herr talman! Här har under diskussionen gjorts
starka anfall på bondeförbundet. Nu hava vi denna fråga på två linjer: antingen
äganderätt eller tryggad besittningsrätt, äborätt. Det är en sanning vad
som sades av herr Johansson i Uppmälby, att äganderätten till den svenska jorden
är tämligen illusorisk, ty bankerna äga densamma till stor del. Men det
är å andra sidan också en sanning, att staten vid kritiska tillfällen måst försälja
jord, varå åbor suttit, å vilken dessa sedan lång tid tillbaka haft åborätt
och beträffande vilken dessa med papper kunde visa, att deras förfäder hade fått
löfte att få behålla den för sina efterkommande under tryggad besittningsrätt.
Det är samma besittningsrätt, enligt mitt sätt att se, som nu här påyrkas.

Nåväl, om jag nu väljer mellan dessa två former att sälja mig själv till bankerna
eller sälja mig själv till staten — det är därom tvisten står — så tänker
jag för min ringa del, att kan jag pressa ihop de räntor, som erfordras för att
betala banken, då är jag verkligen en fri man, men betalar jag min tribut till
staten, är jag i stort sett statens träl lika väl. Det är på dessa grunder jag föredrar
bankjorden framför statsjorden.

Tager jag till bakgrund för dessa mina reflexioner kristidens förhållanden,
tro herrarna, att om det under de förhållandena varit ett byalag av åbor med
tryggad besittningsrätt, dessa icke hade kommit under samma allmänna förbannelse
som de självägande bönderna? Jag tror icke, att det hade blivit någon
skillnad. Det är klart, att genom tryggad besittningsrätt statsmakterna hava
liksom en grimma på jordbrukets män, och det är enligt mitt förmenande denna
grimma, som här eftersträvas.

Nu är det beklagdigen så, att vi behöva flera armar till jorden. Skulle vi
kunna få en besittningsrätt på hållbara grunder, skulle jag för min del vilja
instämma med reservanterna, men jag har på grundvalen av historiska fakta
sett, att den där tryggade besittningsrätten, åborätten, är en illusion, så fort det
blir fråga om påfrestningar i samhället. Det är just på den grunden jag icke
kan gå med på den vid betänkandet fogade reservation, som så mycket förordats.

J ag får på grund av vad jag nu anfört, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Det är verkligen underligt, att
sedan man hållit på att diskutera dessa olika former under snart 25 år, man fortfarande
skall stå på fullkomligt osäkra hen, när man går att bedöma frågorna.

Jag måste säga, att huvudreservanterna hava en efter mitt sätt att se betydligt
klarare blick på frågan än som gör sig gällande i den av utskottets ordförande
avgivna reservationen. Det är nämligen för mig åtminstone alldeles tydligt,
att det här gäller, att den enskilde jordbrukaren skall skaffa sig jord, som
icke är bebyggd och å vilken det måste uppföras åbyggnader. Jag anser, att

Nr 43. 58

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. de reservanter, som hava begärt en utredning om på vilket sätt man skall kunna
åborättavjord skaffa penningar till utförande av dessa byggnader, tagit ett fullt grepp på fråutavJ
gan, ett grepp som är alldeles nödvändigt för så vitt man inte vill hava hela
krono- eller denna fråga som ett slag i luften. Då det gäller obemedlat folk, som skall skaffa
natur jordbruk, måste man framställa den frågan: Hur skall det vara möjligt att

rea“r T\ '' bebygga jorden? Det är kärnpunkten. Att tala om att köpeskillingen för själva
V 4 jorden är huvudsaken, det är att föra frågan på orätt bog. I regeln, i nästan
alla fall är det byggnadsfrågan som ställer sig dyrast; i vissa undantagsfall är
det kanske icke så, nämligen då det gäller jordbruk liggande alldeles invid ett
samhälle. Annars är jordvärdet en mycket liten del av kostnaden för skapandet
av ett eget hem. Jag tänker mig i varje fall, att när man talar om besittningsrätt,
man väl menar, att det allmänna skall hava någon ersättning för jorden.
Det är väl icke meningen att upplåta den rent av gratis, utan det skall
val bli en årlig avgäld. Jag har hört, att man tager på frågan ganska olika.
Den ene anser, att det man betalar skall bli en avbetalning för jorden, så att den,
som skaffar sig jorden, med tiden får den med äganderätt. En annan anser, att
den årliga avgälden icke medför annan rätt än till fortsatt brukande.

Tillåt mig nu gå tillbaka till kreditfrågan. Har man givit sig in på att utreda
det spörsmålet, torde man ganska snart komma in på det förhållandet, att
vad man anbringar på fastigheten, i någon mån måste stå som säkerhet för det
lån man fått. De byggnader man uppför måste väl i varje.fall stå som en säkerhet
för de penningar man fått. Då frågar jag: Är det principiellt
någon skillnad på äganderätt och stadgad besittningsrätt i det fallet, om
nämligen vad jag själv nedlagt på fastigheten skall utgöra en pant för vad jag
kan vara skyldig till den ene eller andre. Ger man sig in på den saken, måste
man gå något längre och fråga sig: Hur blir det, när den förste innehavaren
går ifrån stället, vare sig därför att han inte kan behålla det längre på grund
av skröplighet eller därför att han faller ifrån, hur skall då det fördelas mellan
hans arvingar, som han lagt ned på stället? Skall det gå till den, som får jorden
upplåten på samma sätt som företrädarna, och det allmänna njuta frukterna
av hans arbete, eller skola arvingarna ha någon del av vad han lagt ned på iordningställandet
av detta hem? Jag tror, att om man börjar att analysera denna
fråga en liten smula, taga den mer än blott som ett programtal, man snart skall
komma att finna, att spörsmålet tål att tänka på, både när det gäller den ene och
när det gäller den andre.

Den större räckvidd som huvudreservanterna här velat giva fråg*an bör bliva
föremål för utredning, om en sådan skall ske. Jag som icke anser utredningen
behövlig, skall emellertid icke beklaga allt för mycket, om reservationen bifalles.
Blir frågan utredd, tror jag man har vunnit det, att man inte längre har anledning
begagna uttrycket besittningsrätt såsom ett slagord utan att man kommer
in på någonting som är verklighet och som visar ohållbarheten i tankegången.

Den lilla utvikning från ämnet, som herr Olovson i Västerås tillät sig, skulle
man ju kunna låta bli att gå in på, men jag undrar ända, om man inte bör hålla
varje sak en smula för sig. Jag har åtminstone fattat situationen så, att de som
fört fram denna motion vilja ha egnahemsfrågan lagd på en ny bog, och jag
tror, att man bör ställa situationerna mot varandra på följande sätt: Egnahemsbildning
på nuvarande grund, d. v. s. med äganderätt, eller egnahemsbildning på
besittningsrättens grund. Man bör sannerligen efter mitt förmenande icke blanda
ihop arrendeförhållandena med denna fråga. Ty sättet att genom arrende
besitta och bruka jord kommer väl än så länge att ligga utanför den utredning,
om vilken här är fråga, både i fråga om allmän och enskild jord.

Med den utsvällning som debatten fått skall jag, herr talman, icke upptaga
tiden längre. Jag har emellertid icke ansett mig kunna låta bli att göra dessa
erinringar.

Onsdagen den 4 juni f. m.

59 Nr 48.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på l:o) Avfbifall
till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr Jacob T. Larsson ^borätt av jord
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till den re- utav
servation, som avgivits av herr Pettersson i Södertälje; och förklarade herr tal- krono- eller
mannen sig anse den sistnämnda propositionen hava flertalets mening för sig. Som ecklesiastik
votering likväl begärdes, upptog herr talmannen ånyo de båda återstående pro- nat^ m"
positionerna, av vilka därvid den under l:o) angivna antogs till kontraproposi- or ''
tion. I överensstämmelse härmed uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, bifaller den av herr Pettersson i (Södertälje
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 114 ja mot 71 nej; och hade kammaren alltså bifallit
den av herr Pettersson i Södertälje avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,26 e. m., för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 43. 60

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. lag om
viss panträtt
spannmål.

Onsdagen den 4 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ K

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om viss panträtt i spannmål; och anförde därvid
:

Herr Paiilsen: Herr talman! Jag liar begärt ordet i denna fråga för att
tillkännage, att jag icke hyser den starka tro till den välsignelsebringande
verkan för vårt lands jordbrukare, som Kungl. Maj:t tycks fästa vid detta
förslag. När jag ser på detta förslag, frågar jag mig: Vad ger förslaget
egentligen jordbrukarna? Om jag tänker mig, att förslaget hade gällt under
sista året, och att en jordbrukare i stället för att försälja sin spannmål på
hösten hade lagt upp den och belånat den, så hade han i närvarande stund fått
två kronor mera per 100 kilogram vete än på hösten, men samtidigt hade han
i omkostnader haft kr. 1:50 per 100 kilogram, och då har jag ändå icke räknat
med det arbete, som han haft för att skota den lagrade säden. Det får man
icke alls räkna med, utan det får man betrakta som ett arbete, som han haft
att utföra utan att erhålla betalning. Jag frågar kammarens ledamöter, om
det verkligen finns någon i denna kammare, som tror, att våra jordbrukare
äro så funtade, att de för en enda femtioörings skull per 100 kilogram spannmål
ge sig till att ha hela det här kluddet att belåna sin spannmål? Jag är
alldeles övertygad om att denna sak icke får den ringaste betydelse för vårt
lands jordbrukare. Hela tillställningen innebär endast en skenbar hjälp åt
jordbrukarna, utan det allra ringaste verkliga värde.

När man nu så vill ha det, skall jag icke göra något annat yrkande än utskottet
har gjort, men jag har i alla fall velat foga detta till kammarens protokoll,
så att, när det en gång visar sig, att det slagit slint, förslaget icke skall
stå alldeles oemotsagt.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman,
mina herrar! Hur detta försök kommer att utfalla, vet man ju ännu icke.
Jag hoppas emellertid, att den olycksprofetia, som herr Paulsen har framställt,
icke måtte gå i uppfyllelse. Herrarna erinra sig säkerligen från debatten
om utförselbevisen, hurusom det då påvisades, att när kvarnarna ha minsta
behovet av svensk spannmål, ha lantbrukarna största, behovet att sälja, på
grund av stort behov av pengar. Detta var ju en av orsakerna till att Kungl.
Maj:t lade fram förslaget om utförselbevis. Så föll detta, och då gällde det naturligtvis
att göra allt vad man kunde för att lantbrukarna skulle kunna hålla
sin spannmål. Jag tycker för min del, och det har jag framhållit förut, att

Onsdagen den 4 juni e m.

ÖJ Nr 13.

det lämpligaste och bästa sättet för lantbrukarna att få bra betalt, är att hålla % om
sin spannmål, tills det finns behov av sådan i marknaden. För att kunna göra anmrTl
detta, måste de kunna belåna sin spannmål, och det gäller då att få fram (yort3)
en belåningsform, som är så litet betungande och som förorsakar så litet kostnader
som möjligt. Jag tror, att man med denna belåningsform har kommit
så långt, som det överhuvud taget är möjligt. Man har så att säga kommit
mot väggen. Meningen är ju, att lantbrukaren skall kunna belåna sin spannmål
på sitt eget magasin och utan några nämnvärda extra omkostnader, längre
kan man icke komma.

Då, såsom sagt, förslaget om utförselbevis föll, har det varit mig angeläget
att försöka få fram detta belåningsinstitut. Jusitieministern har visat det
allra största tillmötesgående emot dessa önskningar, och så har detta förslag
kommit fram, visserligen i riksdagens sista timme, men det var omöjligt att
få det färdigt förr.

Herr Paulsen gjorde ju icke något yrkande, och jag har därför icke någon
anledning att vidare gå in på saken. Jag hoppas emellertid, att det skall
visa sig, att detta institut skall befinnas lämpligt. I den förhoppningen tror
jag, att kammaren gott kan biträda utskottets och Kungl. Maj d-s förslag.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag begriper naturligtvis, att det föreliggande
förslaget skulle vara ett surrogat för utförselbevisen, men jag har ju i mitt
förra anförande redogjort för hur det skulle ha utfallit, om lagen hade gällt
under innevarande år. Jag visade ju mycket tydligt, att det skulle blivit en
förtjänst av 50 öre per 100 kg. vete, men då en jordbrukare belånar >sin spannmål,
har han icke den ringaste aning om på hösten, hur priset kommer att
ställa sig fram på vårsidan. Det kan mycket väl hända, sedan han har belånat
sin spannmål och betalt ränta och lagringskostnader, att priset sjunker, och
då får han betala mera pengar än han får in. Jag tror, att Sveriges jordbrukare
veta bättre. De komma nog att tänka sig för bra många gånger,
innan de ge sig in på en sådan sak.

Herr Hamiltou: Herr talman! Jag delar den mörka syn på tingen, som
nyss uttalats av herr Paulsen. Jag tror icke, att denna lag, om den blir genomförd,
kan bliva till något vidare gagn för jordbrukarna, och allra minst
kommer den att hjälpa dem i deras ställning under en depressionstid. Det
blir alltför dyrbart för dem, som herr Paulsen har framhållit, att belåna spannmål,
och i varje fall är det endast de stora jordbrukarna, som kunna göra det.

De mindre jordbrukarna ha i allmänhet inga magasinsplatser för att förvara
sin säd, där belåning kan äga rum. Jag antar för övrigt, att de stora jordbrukarna
kunna låna medel på billigare sätt än att pantförskriva sin spannmål.

Jag hörde en gång för icke så länge sedan en jordbrukare, som yttrade: Det
är egendomligt, att när förslag rörande jordbrukets utövare komma fram till
rikdagen, även från regeringen, gå de allenast ut på att ge oss råd, huru vi
skola, låna pengar. Skuldsätta oss kunna vi i alla fall.

Det är tydligt, att det skulle vara lämpligt för jordbrukarna att, om de
behöva låna, få lån för billigt pris, men jag tror icke, att de få det på detta
sätt. Som sagt kommer förslaget icke att hjälpa dem, som äro mest i behov
av att få belåna sin säd. De mindre jordbrukarna tillhöra naturligtvis tröskningsföreningar,
de få tröska säden i tur och ordning, och när de ha tröskat
sin säd, måste de sälja den, därför att de icke ha någon förvaringsplats för
‘ den.

Jag skall, herr talman, icke yrka avslag, men jag vill i alla fall hava till
protokollet uttalat den meningen, att denna lag efter min uppfattning icke
kommer att bli till något effektivt gagn för våra svenska jordbrukare.

Ufr 43.

62

Onsdagen den 4 juni e. ni.

Ang. lag om
viss panträtt
i spannmål.
(Forts.)

Ang. kamrarnas
skiljaktiga
beslut
fråga om
förslag till försvar
sväsendets
ordnande.

Herr Johansson i Oppmälby: Herr talman! Då ingen har yrkat avslag
på det föreliggande förslaget, kunde det ju vara onödigt att jag uppträder,
men jag förstår icke, att herrarna här, herr Paulsen och herr Hamilton, ha den
uppfattningen, att lagen icke skulle vara till någon hjälp för jordbrukarna.
Jag medger, att den icke kan vara till stor hjälp, men någon hjälp måste det
ovillkorligen kunna vara. Jag kan icke tro, att det skadar, att denna lånemöjlighet
finns. Det är den enda form, under vilken man utan större ansträngningar
åtminstone i vissa fall kan pantförskriva sin spannmål. Kan
det hjälpa vid något tillfälle, är ju något vunnet.

Jag tycker därför, att det icke kan vara någon risk att taga det föreliggande
förslaget, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget särskilda utskottets memorial,
nr 3, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande de i särskilda utskottets
utlåtande nr 2 framlagda förslag dels angående för.svarsväsendets ordnande
och dels till värnpliktslag.

Sedan punkten 1 föredragits, anförde:

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Försvarsfrågan är fallen till
följd av kamrarnas skiljaktiga beslut. Jag och flera med mig vilja härmed uttala
vårt beklagande av den utgång, frågan sålunda fått. Jag hälsade med
glädje den Tryggerska ministärens djärva och högsinnade vädjan till de borgerliga
partierna, för vilka nödvändigheten av landets försvar dock står klar, att i
denna fråga lägga partisplitet å sido och enigt samverka till en lösning av försvarsfrågan
i samlförståndets tecken och efter riktlinjer, som, vad försvarsorganisationen
beträffar, voro så måttfullt avpassade, att vilket borgerligt parti som
helst bort kunna utan det ringaste uppgivande av sin allmänna ståndpunkt i
fråga om rikets värn, förena sig om de väsentliga dragen därav. Jag beklagar,
att partisplitet inom riksdagen för tillfället var starkare än känslan av gemensamt
ansvar och starkare än insikten om! nödvändigheten av att i denna fråga gå
varandra till mötes.

Frågan går nu ut i valstriden. Min livliga förhoppning är, att samförståndstanken
där skall segra. Jag vill arbeta därför liksom jag vid den gångna riksdagen
verkat för en lösning i samförståndets tecken i anslutning till det av regeringen
vid innevarande riksdag framlagda förslaget, om ock riksdagens tydligt
uttalade hållning i fråga om övningstiden torde göra en viss begränsning av
denna nödvändighet.

Min högsta önskan är, att fred och samförstånd måtte bliva rådande bland
folken, och jag är övertygad om att utvecklingen också förr eller senare går därhän.
Men för närvarande är läget sådant, att man icke kan stå till svars med
en nedskrivning av vårt försvar under väd landets trygghet ovillkorligen fordrar,
om fara skulle komma på. Jag är övertygad om! att vårt folk vill hava ett;
försvar, som visserligen icke går utöver det nödvändiga eller under fredstid pålägger
onödiga bördor, men som likväl är sådant, att det i farans stund erbjuder
ett fullt tillräckligt skydd för vårt fäderneslands självständighet och oberoende.
För detta vill jag kämpa och hoppas, att en sådan kamp i samförståndets tecken
dock till slut skall segra.

Jag har intet yrkande.

Häruti instämde herr Jonsson i Mörkhult.

Onsdagen den 4 juni e. m.

63 Nr 48.

Herr Hamrin: Herr talman! Då min ärade granne till höger läste npp enAnff- kamrardeklaration,
som förut blivit uppläst i första kammaren, skall jag endast tillåta nassl^l^tiga
mig att säga, att den enighet, den måttfullhet och den samförståndstanke, som. * fråga om
ligger bakom denna deklaration, äro alldeles uppenbart också vi, som ha en an- förslag till förnan
uppfattning än herr Johansson i Huskvarna, redobogna att deklarera vår svarsväsendets
anslutning till i förhållande till den ståndpunkt, som vi intagit i själva försvars- ordnandefrågan.
Alltså tror jag, att både jag för min del och mina meningsfränder ha fFortD
anledning att hoppas på att samförstånd och enighet skall kunna uppnås omkring
de förslag, som vi i riksdagen ha framlagt.

_ Herr Spångberg: Herr talman! Endast några få ord. Yi ha från kommunistiskt
håll i våra motioner framhållit såsom vår synpunkt, att det skulle vara
fullständigt olämpligt att lösa denna fråga just nu, tre ä fyra månader före
valet. Yi ha nu fått dessa synpunkter igenom tack vare den splittring, som
kommit till synes ifrån militärvännernas sida i denna fråga. Jag vill uttala
min tillfredsställelse däröver. Då alla broar nu tillfälligtvis ha blivit rivna mellan
de borgerliga partierna, kommer frågan sålunda ut i valrörelsen. Jag hoppas
för min del, att de synpunkter, som den organiserade arbetarklassen fordom har
lagt på denna fråga, och som utmynnat i ett krav om hela den borgerliga militärorganisationens
avskaffande, skola komma till uttryck vid årets valrörelse.
Vi kommunister komma givetvis att gå fram i valrörelsen med de synpunkter,
som kommit till uttryck i de motioner, som vi väckt i denna fråga.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.

Härpå föredrogs punkten 2. Därvid yttrade:

Herr Wagnsson: Herr talman! I denna punkt hemställer utskottet till
första kammaren, att första kammaren må biträda andra kammarens beslut, att
ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad av två jagare,
_ två torpedundervattensbåtar och två motortorpedbåtar, skall äga rum under
tiden 1924—1929. Utskottet utgår därvid ifrån, att riksdagen enat sig om
att i år bevilja ett anslag härför, oavsett vilket beslut riksdagen i övrigt fattar
i. fråga om försvarsväsendets ordnande. För egen del kan jag icke ansluta mig
till den uppfattningen, att ett dylikt anslag bör beviljas i år. Det skulle medföra,
att enda resultatet av årets behandling av försvarsfrågan blir ett beviljande
av ett nytt anslag till försvarsändamål.

Det synes mig, som om denna nybyggnadsfråga icke borde lösryckas från sitt
sammanhang med frågan om försvarsväsendets omorganisation. Anslag till flottans
förnyande borde först beviljas i samband med en lösning av hela försvarsfrågan.
Försvarsutskottet erkänner också självt sambandet mellan en ny försvarsorganisation
och anslag till ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, då
utskottet yttrar: »Uppenbart är, att denna nybyggnadsfråga står i sådant samband
med försvarsväsendets ordnande i övrigt, att densamma icke kan fristående
för sig slutligen avgöras.»

Med hänsyn till detta synes det mig bäst att låta hela frågan falla i år, detta
allra helst som1 man därigenom icke binder nästa års riksdag vid byggandet av
jagare av viss mycket omtvistad typ.

Från utskottets sida kan häremot invändas, att kammaren redan uttalat sig
för ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, bestående av två jagare, två torpedundervattensbåtar
och två motortorpedbåtar, och att invändningar häremot borde
ha gjorts under den stora försvarsdebatten. Detta är visserligen sant, men det
må erinras om att försvarsdebatten icke lämnade möjlighet till diskussion av
utskottsförslagets alla detaljer. Mot slutet av debatten pressades också av om -

Nr 4o. 64

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. kamrarnas
skiljaktiga
beslut

i fråga om
förslag tillförsvarsväsendets

ordnande.

^Forts)

ständigheterna ett flertal kammarledamöter att avstå från ordet under motivering,
att frågan redan fallit genom'' första kammarens beslut.

Av formella skäl kan jag icke ställa något yrkande på denna punkt, men jag
har velat avge denna deklaration såsom en förklaring till att jag i morgon vid
behandling av statsutskottets utlåtande nr 134 ämnar yrka avslag på det där
framförda anslagskravet.

Med herr Wagnsson förenade sig herrar Hage och Lindberg.

Herr Thorsson: Herr talman! Då den siste ärade talaren framhöll, att
kammarens ledamöter icke hade tillfälle vid behandlingen av försvarspropositionen
att uppehålla sig även vid detaljpunkter, vill jag framhålla, såsom ock
framgår av utskottets utlåtande på sidan 163, att den nu berörda punkten utbröts,
varigenom tillfälle gavs till en särskild behandling av densamma. Den
siste ärade talaren borde då ha yttrat sig och framhållit sina synpunkter. Nu
föreligger ett av riksdagen redan fattat beslut, som visserligen formellt kan
giva anledning till en efterdiskussion, men att denna diskussion skall kunna
leda till något resultat, har jag däremot svårt att förstå. Det förefaller mig
— jag måste säga det — mer än anmärkningsvärt, att en så ung och pigg ledamot
av riksdagens andra kammare kommer tre dagar för sent med sitt inlägg i en
fråga, där han anser sig särskilt kallad att bevaka vissa synpunkter. Saken
ligger ju, såsom jag redan betonat, på det sättet, att riksdagen redan har behandlat
denna fråga. Riksdagen har verkligen tagit ställning till den fartygstyp,
om vilken nu den ärade talaren vill försöka inleda en förnyad debatt.
Om lian framhärdar i sitt yrkande under morgondagen och riksdagen exempelvis
skulle vilja följa honom, inträffar ingenting annat än att riksdagen fattat
ett beslut den ena veckan, som samma riksdag icke vill stå för den andra veckan.
Jag skulle finna det vara mycket beklagligt, om en sådan situation skulle
inträda, detta oberoende av min privata uppfattning i själva sakfrågan.

Från dessa utgångspunkter hemställer jag, att punkten lägges till handlingarna.

Vidare anfördes ej. Punkten lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.
Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande, nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd jämte i ämnet väckta motioner, föredrogs
härefter; och blev utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 4 juni e. m.

65

Nr 43.

§ 4.

o Vid nu skedd. föredragning av .sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande,
nr 10, i anledning av en utav Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd föranledd motion, begärdes ordet av

Herr Jansson i Falun, som yttrade: Herr talman! I anledning av det
beslut, som kammaren^ nyss har fattat i det utlåtande, som förelåg från statsutskottet,
ber jag att få yrka avslag på det nu föreliggande utlåtandet.

Vidare anfördes ej. Efter.av herr talmannen givna propositioner först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på avslag å såväl berörda hemställan
som den i ämnet väckta motionen fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i sistnämnda proposition.

§ 5.

. Till avgörande företogs härpå andra lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning
av väckta motioner dels med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m., dels ock om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av tillämplighetsområdet för
den nuvarande lagstiftningen i ämnet.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 94 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl.
och nr 175 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen ville för sin del antaga vid motionerna fogade förslag
till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område; och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

motionerna nr 132 i första kammaren av herr Carl G. Ekman m. fl. och nr 282
i andra kammaren av herr Hamilton m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast
måtte framläggas för riksdagen i fråga om utvidgning av tillämplighetsområdet
för den nuvarande lagen i förevarande ämne.

Utskottet hemställde,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte dels för nästkommande års riksdag framlägga
förslag till reviderad lagstiftning om rätt för nyttjanderättshavare med
egna hus a annans grund att inlösa det upplåtna området, dels ock skyndsamt
vidtaga åtgärder, att innehållet i gällande lagstiftning i förevarande ämne på ett
mera effektivt sätt än hitintills skett bringades till därav intresserades kännedom
ute i orterna..

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar von Sydow, N. J. Martin Svensson, Magnussm i Skövde och Carlsson
i Solberga mot vissa delar av motiveringen;

Andra kammarens protokoll 192J/-. Nr 43. 5

Ang.

anslag till
statskontoret
m. fl. verk.

Ang. rätt till
inlösen i vissa
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område m. m.

Ur 43.

66

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. rätt till
inlösen i vissa
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område m. m.
(Forts.)

av herrar Linder, Sigf rid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hage,
Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka hemställt, att riksdagen
måtte bifalla

A) de i förenämnda motionerna T: 94 och II: 175 framlagda lagförslagen;
och

B) den andra delen av utskottets skrivelseförslag;

av herr Lindhagen, som framställt vissa erinringar särskilt i fråga om andra
delen i utskottets skrivelseförslag; samt

av herrar Schedin och Persson i Trången mot viss del av motiveringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Vid 1918 års riksdag antogs som
bekant en lag i syfte att möjliggöra för de personer, som på landet hade sina
hus på ofri grund, att inlösa dessa, den så kallade ensittarlagen. Det visade sig
emellertid, att lagen icke var effektiv, i det att man icke med lagens bestämmelser
uppnådde den möjlighet för dessa människor att få friköpa sin jord, som
man hade syftat till. Detta tog sig också uttryck redan vid 1919 års riksdag,
då man gjorde framställning om ändring av lagen, vilket emellertid avslogs.
År 1920 framlades så en kungl. proposition i ämnet, som vann riksdagens bifall,
och genom vilken vissa ändringar i 1918 års lag vidtogos. 1920 års lag är
den, som för närvarande gäller. År 1922 framlade Kungl. Maj :t en proposition,
grundad på jordkommissionens betänkande, varom vissa myndigheter hade beretts
tillfälle att yttra sig. Den proposition, som framlades år 1922 av Kungl.
Maj:t, hade även granskats av lagrådet. Emellertid vidtog riksdagen endast
några om ock, det vill jag erkänna, väsentliga ändringar i 1920 års lag, och de
nu gällande bestämmelserna äro de, som då antogos. Vid innevarande års riksdag
ha motioner framburits dels i första kammaren, dels i andra kammaren,
motioner, vilka äro i full överensstämmelse med det lagförslag, som Kungl.
Maj:t framlade 1922, sålunda ett lagförslag, som var granskat av lagrådet, och
över vilket vissa myndigheter hade fått yttra sig.

Det finns en hel del erinringar att göra emot den nu gällande lagen, som gör
densamma ineffektiv. Genom 1920 och framför allt genom 1922 års beslut inrangerade
man en del av dessa nyttjanderättshavare under lagen, men villkoren
för friköp blevo oförändrade och lika oförmånliga. Man framhöll visserligen,
att dessa personer skulle få komma i åtnjutande av rätten att friköpa sig, men
man ändrade icke på de villkor, som lagen stipulerar, och följaktligen blev det
för dessa och för många andra en rätt så illusorisk bestämmelse, att de skulle
komma under lagen, då de faktiskt saknade betingelser för att kunna friköpa
sig.

Såsom ett uttryck för uppfattningen hos en del myndigheter, som yttrade
sig om jordkommissionens förslag i denna del, skall jag endast be att få anföra
vad som yttrades av länsstyrelsen för den valkrets, som jag representerar, nämligen
länsstyrelsen i Kalmar län. »Erfarenheten har givit vid handen», säger
länsstyrelsen i Kalmar län, »att även den reviderade lagen är behäftad med
många brister, vilkas avhjälpande länsstyrelsen anser vara synnerligen önskvärt.
I flera viktiga avseenden kan den nuvarande lagen knappast sägas tillgodose
de syftemål, vilka föranlett dess tillkomst. Särskilt vill länsstyrelsen
understryka angelägenheten av, att de i 1920 års lag såsom villkor
för rätt till friköpning uppställda fordringarna, att marken under
viss sammanlagd tidslängd skall vara till annan upplåten, samt
att lösningsrätten icke får utövas förrän vid den tidpunkt, då nyttjanderätten
upphör, måtte helt och hållet bortfalla.» Lagrådet säger också i

Onsdagen den 4 juni e. m.

67 Nr 43.

inledningen till sin granskning av det lagförslag, som framlades vid 1922 års rätt till
riksdag, beträffande denna punkt: »Det förefaller vidare bättre överensstämma if^en * ™sa
med förevarande lagstiftnings, sociala uppgift, att nyttjanderättshavaren i de nyttjanderätt
fall, då förutsättningarna för inlösen föreligga, försättes i tillfälle att omedel- upplåtet
bart förvärva den tryggare ställning, som äganderätten medför, utan att behöva område m. m.
avbida upplåtelsetidens utgång.» (Forts.)

För att belysa hur pass många lägenheter, som kunna finnas i vårt land pa
ofri grund, skall jag be att få taga några siffror ur en utredning av jordkommissionen.
I min valkrets, i Kalmar län, finns det ej mindre än 2,441 egna hus
på ofri grund, och motsvarande antal utgör för hela riket ej mindre än 36,923.

Det förefaller oss reservanter inom utskottet orimligt, att vi skola ha en lag,
som syftar till att möjliggöra friköp av en lägenhet å ofri grund, men att,
om en person har livstidskontrakt, han icke skall ha möjlighet att friköpa sig,
därför att^ lagen stadgar, att friköp icke får äga rum förrän vid upplåtelsetidens
utgång. Detta är givetvis en mycket stor olägenhet, och en olägenhet,
som omöjliggör för många att kunna förvärva sina hus på fri och egen grund.

Det finns dessutom en omständighet, som även utskottet i sitt yttrande har
pekat på, och där vi reservanter till fullo instämma med utskottet, och det
gäller lagens bekantgörande. Det är nämligen så, att en hel del av dessa nyttjanderättshavare
ha icke kännedom om denna lag, och följaktligen ha de därför
heller icke möjlighet att utnyttja de resurser, som till äventyrs kunna finnas
för deras vidkommande i bestämmelserna. Av denna anledning anse såväl
utskottet . som även reservanterna, att lagens bekantgörande borde ombesörjas
av myndigheterna. Man kan ju tänka sig, att meddelande om lagen kunde intagas
i.länskungörelserna och anslås i kommunalrummen ute på landsbygden,
för övrigt skulle man ju även genom tidningspressen kunna bekantgöra lagen.

Det finns för övrigt också en del andra olägenheter, som vidlåda den nuvarande
lagstiftningen, som vi i vår reservation ha tillåtit oss peka på. Jag har
emellertid, herr talman, velat inskränka mig till att erinra om dessa två synnerligen
viktiga förhållanden, som nu finnas, och som borde ändras, och varom
bestämmelser borde införas i lagen.

. Jag skall med hänsyn härtill, herr talman, inskränka mig till att yrka bifall
till den reservation, som vid utskottsbetänkandet avgivits av herr Linder m. fl.,
och som under punkten A) innebär ett bifall till de i motionerna 1: 94 och
II: 175 framlagda lagförslagen samt under punkten B) bifall till den andra delen
av utskottets skrivelseförslag.

Herr Persson i Trången: Herr talman! Utskottet har i stort sett varit med
om en skrivelse till Ivungl. Maj :t med framställning om en revision av nuvarande
lag. Det har likväl varit något delade meningar vid motiveringens uppsättande
till denna .skrivelse. Utskottsmajoriteten har nu i motiveringen anfört bland
annat på sidan 15 i utlåtandet:

»Ävenledes synas utskottet giltiga skal tala för en utsträckning av lagen att
avse även självständiga fastigheter. Visserligen torde de lägenheter, om vilka i
detta sammanhang kan bliva fråga, vanligast icke utgöra i kameralt hänseende
självständiga fastigheter, utan bestå av en under huvudgård lydande äga, men
uteslutet är ingalunda, att motsatsen kan inträffa.»

Det är huvudsakligen i denna punkt jag icke helt velat ansluta mig till den
form motiveringen fått utan antecknat en blank reservation. Det kan visserligen,
som under utskottsbehandlingen framhölls, givas fall eller tänkas fall, då
en jordägare för att skydda sig för lagens verkningar utbryter eller frånstyckar
den upplåtna lägenheten för att ge den karaktären av kameral enhet. Givetvis
bör. ett sådant beräknat förfaringssätt, motarbetas. Men i så fall borde enbart
dylika förhållanden ha påpekats i motiveringen, och inte i så generell form som

Nr 43. 68

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. rätt till
inlösen i vissa
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område m. m.
(Forts.)

här skett. Ty uteslutet är det inte, att om lagen skulle utsträckas sa, som man
av den föreliggande motiveringen kan utläsa, så kan uttolkningen därav leda till
minst lika vidriga konsekvenser åt motsatt håll. Jag menar därför, att då man
påkallar utredning i här ifrågasatta hänseende, bör man gå fram med stor försiktighet,
på det att äganderätten inte i större mån än rättvisan kräver blir
kringskuren. Jag har, som sagt, inte framlagt något bestämt förslag till annan
motivering, utan endast avgivit en blank reservation, men har till protokollet
velat ha denna min anmärkning antecknad. Jag ber att i övrigt få yrka bifall
till utskottets förslag angående skrivelse till Kungl. Maj :t.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag hade väntat, att någon av utskottets
ledamöter skulle yrka bifall till utskottets förslag. När så icke har skett, tilllåter
jag mig att göra det i egenskap av motionär. I den motion, som jag jämte
några andra meningsfränder väckt i frågan, hava vi framhållit vilka bristfälligheter
som vidlåda den nuvarande ensittarlagen, bristfälligheter som äro så stora,
att lagen icke fyller uppgiften att skydda dem, vilka man velat skydda med
lagen, nämligen de som äga hus på ofri grund. Jag känner i den provins jag
tillhör icke mer än två fall, då denna lag tillämpats. Det ena fallet gällde en
större industriidkare, som på grund av fordringar hos en husägare blev ägare
till huset, och som med ensittarlagens stöd erhöll rättighet att tilläsa sig den jord,
som brukades under huset, varigenom en småbrukare fick sitt jordområde minskat
med ungefär en femtedel. Det andra fallet gällde en rätt så stor egendom,
taxerad till 40,000 kronor, där en arrendator hade byggt för något över 10,000
kronor. Han var en förmögen man, då han fick rättighet att lösa till sig denna
egendom. Sålunda har denna ensittarlag, såvitt jag kan förstå, i den ort jag tillhör
icke kunnat tillämpas på sätt, som riksdagen avsett, eller för att skydda husägarna
på ofri grund. Jag delar den uppfattningen, som den förste ärade talaren
här hade, då han framhöll vilka brister som häfta vid lagen. Jag skulle
därför ha kunnat ansluta mig till reservanternas förslag, men jag fruktar, att om
man tar detta förslag, kunna vi begå samma misstag som förut, nämligen att taga
en lag som icke är effektiv. Jag tror, att det förslag som reservanterna nu ha
framfört, vilket ju är samma förslag som framlades år 1920 för kammaren men
då förkastades, behöver en omarbetning. Och det är därför jag tror, att det är
lyckligast att begära i skrivelse till regeringen att få ett nytt förslag väl genomtänkt
och efter noggrann utredning framlagt för liksdagen. Det är av denna
anledning jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag skall för att inte taga kammarens
tid i anspråk för länge fatta mig synnerligen kort. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på, att vi här röra oss på ett område, som i någon mån
sammanfaller med det ärende, som behandlades här straxt före middagen, när
vi diskuterade, huruvida staten skulle överlämna sin jord med äganderätt eller
upplåta den med tryggad besittningsrätt. Jag har en känsla av att vi omedelbart
få tillfälle att ställa de herrar som då voro så varma vänner till äganderätten,
mot väggen. Här gäller det en grupp människor, som ha små stugor
stående på annans mark. Efter 20 år kunna dessa människor få lösa in tomten
och på det sättet bevara hemmet åt sig. Om man däremot odlat jorden och haft
stugan i 18 år och man begär att få lösa tomten för att bevara stugan åt sig,
kan detta icke medgivas.

Vad är det nu reservanterna yrka? Jo, bifall till ett lagförslag, som framlades
som kungl. proposition år 1922, vederbörligen granskat av lagrådet. Det hade
utan tvivel stora sympatier på många håll, fastän utskottet den gången inte
hann att behandla det, och följaktligen kunde det inte heller komma till ordentlig
behandling i kamrarna. Det gäller ingenting annat än att öppna större möj -

Onsdagen den 4 juni e. m.

69 Nr 43.

ligheter för ägarna till hus på annans mark att friköpa tomten, än de för närvarande
ha, och den möjlighet de ha enligt nu gällande lag är ju synnerligen
obetydlig. Man får komma ihåg, att en man, som har byggt sitt hem på annans
mark, har kanske där strävat och arbetat och lagt ned resultatet av ett livs arbete
på tomten och i huset. Han kan en vacker dag ställas inför två alternativ, antingen
att taga stugan med sig därifrån eller också överlämna den till jordägaren
för en ersättning, som inte står i rimlig proportion till vad den är värd och det
arbete han nedlagt. Vidare kan man enligt nn gällande lagstiftning beröva honom
rätten till inlösen genom att göra tomtområdet till en självständig kameral
enhet, vilket den nu föreslagna lagen avser att råda hot för.

Det är ganska egendomligt, att år 1922 hann man inte behandla lagen, i år vill
man ha uppskov tillsvidare, emedan man tror sig vänta ett förslag till ny lag
rörande delning av jord på landet. Jag kan däri inte se annat än svepskäl, som
man bär fram. Och vad som mest förvånar mig är att herr Hamilton stiger upp
och yrkar bifall till utskottets hemställan och följaktligen går emot reservationen.
Den som har utnämnt sig själv till målsman för stugornas folk uppträder
emot ett förslag, som avser att framför allt skydda stugornas folk! Jag ber med
anledning av vad jag sålunda anfört att få yrka bifall till den av herr länder
med flera avgivna reservationen.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Hamiltons anförande. Även jag förvånade mig över det yrkande som
herr Hamilton gjorde, med hänsyn till den motivering han i sitt anförande
framlade. Han redogjorde för att i hans trakter har nuvarande lagbestämmelse
mte kommit i tillämpning mer än i två fall. Detta faktum synes mig vara
av -den beskaffenheten, att man borde snarast möjligt söka åstadkomma en
ändring i en bestämmelse, -som kommer så litet i bruk som faktiskt denna
ensittarlag för närvarande gör. De motiv, som herr Hamilton anförde borde
alltså snarare ha varit. skäl för ett bifall till reservationen i stället för till
utskottet. Man hade vidare invänt mot lagen att det skulle vara en viss risk
att ta den. Jag kan inte se, att sa är fallet, da 1922 års regering efter lagrådets
granskning framlade samma lagförslag som det vi nu ha yrkat bifall
till. Och jag förmodar att den dåvarande regeringen kände sitt ansvar, när
den framlade sitt förslag, som riksdagen då visserligen inte antog, men som
ändå var av den beskaffenheten, åtminstone formellt, att man skulle ha kunnat
antaga det. Jag tror inte det var formella skäl, som lågo till grund för avslaget,
utan fastmera reella, d. v. s. man ville icke tillmötesgå dessa männino
n’ ka sin|i lägenheter pa ofri grund, i kravet på större möjligheter att
ta friköpa dem. Man har givit dem en lag på papperet, men i det praktiska
livet har den ringa eller ingen betydelse.

Det är med hänsyn härtill, herr talman, som jag har givit uttryck åt den
meningen, att herr Hamilton borde ha ställt sig på samma linje som reservationen,
då inga vare sig formella eller reella hinder ligga i vägen för en sådan
ståndpunkt.

Herr Magnusson i.Skövde: Herr talman! Herr Olovson i Västerås yttrade,
att herr Hamilton själv utnämnt sig till målsman för stugornas folk. Det är
mig obekant, vem som utnämnt herr Olovson till talman för stugornas folk,
och det kan förresten för mig såväl som för de andra av kammarens ledamöter
vara likgiltigt. Men herr Olovson borde kanske ha observerat, då han här
talade om att det uteslutande gällde stugornas folk, att den föregående talaren,
herr Hamilton, mot vilken han riktade sig, anförde ett par exempel där det
sannerligen inte alls gällde stugornas folk.

, Det är kanske inte skäl att alltid i sammanhang med denna fråga bara tala

Ang. rätt till
inlösen i vissa
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område m. m.
(Forts.)

Nr 43. 70

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. rätt till 0m sådant som gäller stugornas folk, utan man kan även taga hänsyn till
inlösen i vissa s;yant som gäUer andra. Överhuvud taget bör man, då det gäller att ingripanyttjaZerätt
°ch ändra på förut bestående lagar och förordningar, noga observera den omJpplåtet
ständigheten, att när en människa har byggt på annans mark har det dock
område m. m. Varit i medvetande om de följder, som kunna uppstå, främst då risken att då
(Forts.) inte kunna få inlösa området. Här har man sålunda, såvitt jag kan förstå,
inte enbart att taga hänsyn till dessa ägare av hus på ofri grund, utan även
till dem som upplåtit jord, kanske för att göra vederbörande en tjänst. .Nu
är det dock så, att det 1''örra lagförslaget, som framlades, inte var så synnerligen
väl genomarbetat, och den som deltagit i utskottets arbete vet också, att vi
måste konstatera, trots all granskning vid föregående tillfällen, att det insmugit
sig motsägelser i lagen. iVi vore också på det klara med, att det var oss
omöjligt att hinna granska lagförslaget, så att vi kunde taga det på vårt ansvar
att framlägga det för riksdagen. Det är anledningen till att utskottet
begärt en skrivelse.

Ridare påstår herr Olovson i Västerås, att utskottet skyller på jorddelningslagen,
som skall komina. Såvitt jag vet talar inte utskottet alls om jorddelningslagen.
Vidare pekar man på den omständigheten att man möjligtvis genom
ett ägostyckningsförfarande kan förvandla det område, på vilket sådana
byggnader som det här är fråga om sta, till en självständig kameral fastighet
och sålunda undgå lagen. Men något sadant har väl knappast hittills ägt ruin,
och jag tror i alla fall att ett ägostyckningsförfarande är någonting så vidlyftigt
och dyrbart, att det torde höra till de rena undantagen, att någon vidtager
sådana åtgärder för att slippa ifrån inlösning’. För övrigt tror jag att
härvidlag råder samma förhållande beträffande ensittarna själva. De ha såsom
påpekats ej fullt reda på lagens bestämmelser, lika litet som. jordägarna
förstå att kringgå lagen genom ägostyckningsförfarande, som för övrigt
är alldeles för dyrbart. Jag tror det är klokast att gå på utskottets yrkande
sådant det här föreligger. Man behöver nog pröva en lag sådan som
denna, och inte minst i dess avfattning, sa att man inte beslutar någonting, som
ej är så väl övervägt. Jag skall inte gå in på de mindre invändningar, som
jag kunde göra mot motiveringen, utan jag skall be att få med reservation
för denna yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag vill tillbakavisa den beskyllning, som
herr Olovson i Västerås nyss riktade mot mig. Han vill söka gräl, och därför
har han utmålat mitt anförande efter sitt eget. gottfinnande. Jag har i en
motion, avgiven av mig och några av mina meningsfränder i denna kammare,
påpekat vissa brister, som häfta vid den nuvarande ensittarlagen, och som
göra, att den icke är effektiv. Därför liava vi begärt att fa en ^utredning och.
ett nytt förslag till ensittarlag framlagt för riksdagen till förmån för de små
husägare, vilkas byggnader ligga på ofri grund. Och kan jag vid sådant förhållande,
herr Olovson, med lugn visa tillbaka sådana omotiverade beskyllningar
som de av eder uttalade. „ ,

Jag har också anslutit mig till herr Magnussons i Kalmar förra anförande,
då han påpekade, vilka brister som vidlåda den nuvarande ensittarlagen. Men
jag har även uttalat, att jag icke iir säker på, att det förslag som reservanterna
ha kommit fram med, är tillräckligt genomtänkt och tillräckligt överarbetat,
så att det kan vara till verkligt gagn för just dem, som äga dessa
hus på ofri grund. Och det är i deras intresse, som jag har anslutit mig till
utskottets förslag, där utskottet begärt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att Kungl. Maj:t framlägger ett förslag efter en omarbetning
av 1922 års förslag, och att man i denna omarbetning ser till, att lagen
framlägges sådan, att den är till verkligt gagn för dem, som man med denna

Onsdagen den 4 juni e. m.

71 Hr 43.

lag avser att skydda. Det är därför att jag icke vill, att vi skola taga en
omogen lag, som icke är effektiv och som icke skyddar dem, som man vill
skydda, som jag nu ansluter mig till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill inte söka gräl med herr Hamilton, men
jag måste likväl säga, att herr Hamiltons ståndpunkt i en särskild punkt är
allt för moderat, åtminstone efter mitt sätt att se, och det är i den punkt där herr
Hamilton i sin motion föreslagit, att man skall nedsätta den tidrymd, som skall
vara stadgad för innehav av en egendom, för att få rätten att lösa sig till densamma.
Den är för närvarande 20 år, och nu anser herr Hamilton i sin motion
att man bör förkorta denna tid. Men skulle det inte då ha varit riktigt att fullfölja
den tankegången och taga steget fullt ut och inte alls ifrågasätta eller
fordra någon bestämd tid för innehav? Ty även om man slopar denna bestämmelse
— något som jag för min del håller på och som även innehålles i den socialdemokratiska
motionens lagförslag —• bli likväl garantierna i vissa hänseenden
synnerligen stora.

Ty för att en person skall erhålla möjlighet att köpa en sådan egendom, som
han brukar, fordras det ju för det första, att han skall ha en nöjaktig bostad åt
sig och sin familj på denna egendom. För det andra fordras det, att denna bostad
skall vara uppförd så långt tillbaka i tiden som den 1 januari 1919, och
slutligen fordras det att värdet av det hus, nyttjanderättshavaren har till bostad,
skall utgöra minst en fjärdedel av det värde, som den mark, vilken han
skall lösa, betingar. Jag tycker verkligen, att det i detta fall finnes så många
garantier, att det icke är nödvändigt med den bestämmelse, som herr Hamilton
trots allt håller på, nämligen att en person skall ha suttit länge på egendomen,
innan han får lösningsrätt. Och härvidlag måste jag säga, att herr Hamiltons
ståndpunkt förefaller mig ganska egendomlig, även från den utgångspunkten,
att herr Hamilton i allmänhet har den uppfattningen, att man bör så fort som
möjligt tillåta folk att få bli ägare av den jord, som de bruka. Jag måste därför
säga, att, även om herr Hamilton möjligen icke kunnat gå med på detta
förslag i övrigt, tycker jag, att han åtminstone på denna punkt kunde hava intagit
en mera radikal ståndpunkt, än han nu gör.

För min del skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till det yrkande,
som framställts av herr Magnusson i Kalmar. Med innan jag slutar, skall jag
be att få säga, att detta utskottsutlåtande utgår ifrån den förutsättningen, att
det skulle, bli en utredning i frågan, och det blir det naturligtvis, föreställer jag
mig, ty vi socialdemokrater ha väl ingen möjlighet att få igenom vårt förslag.
Och meningen är ju, att man skall kunna få fram denna sak till nästa års riksdag.
. Men skall det ske, så föreställer jag mig, att det blir alldeles nödvändigt
att tillsätta^ någon beredning eller dylikt. Jag kan aldrig föreställa mig, att
det finnes någon möjlighet att överlämna hela denna sak åt ämbetsmannavärlden
till utredning. Jag för min del är icke så särdeles pigg på kommittéer och sådant,
och jag har den bestämda uppfattningen nu, att vi skola försöka spara så
mycket som möjligt på kommittéområdet. Men det vill jag bestämt ha sagt, att
skall det finnas någon möjlighet att komma någon vart med dessa saker, är det
givetvis nödvändigt, att regeringen tillsätter någon beredning och att icke hela
denna utredning överlämnas till ämbetsmannavärlden, ty då blir det ingenting
utav.

Ifrån denna utgångspunkt ber jag. herr talman, att få yrka bifall till det
av herr Magnusson i Kalmar framställda yrkandet.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag vill i anledning av vad herr
Magnusson i Skövde anförde såga, att jag visst icke utnämnt mig till talesman

Ang. rätt till
inlösen i vissa
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område m. m.
(Forts.)

Nr 43. 72

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. rätt till
inlösen i vissa
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område m. m.
(Forts.)

för stugornas folk. Jag endast tillät mig att erinra om en annan ledamot av
kammaren, som utnämnt sig själv till en sådan.

Vad herr Magnusson framförallt vände sig emot, vad han betraktade som
något himmelsskriande, det var detta, att jordägarna, som upplåtit dessa byggnadstomter
en gång i tidernas tider, kunde då icke veta, vilken risk de löpte.
Ja, tänk vilken risk! Tank att löpa risken att en gång icke få lov att vräka bort
stugorna, som stå där. Är det en risk, som vi behöva vara ängsliga för? Eller
kan det vara kammaren värdigt att ställa sig på den linjen, där man säger, att
man icke vill vara med om att jordägarna skola löpa en sådan risk som att berövas
sin rätt att vräka bort stugorna, för den händelse de så vilja? Jag tycker
tvärtom, att det borde vara den naturligaste sak i världen, att man omedelbart
sökte ställa så till, att dessa, som strävat och fått sina stugor i ordning, icke
skulle löpa risken att bliva vräkta därifrån. Jordägarna ha alldeles säkert icke
upplåtit några jordbitar, som de äro i trängande behov av att få tillbaka.

För övrigt vill jag med anledning av herr Hamiltons anförande säga,
att jag har ingalunda utmålat hans anförande. Jag har icke nämnt ett ord
om hans anförande i annan mån, än att jag konstaterat, vad han yrkat,
nämligen bifall till utskottets hemställan, och jag konstaterade vidare
att den, som har utnämnt sig själv till målsman för stugornas folk,
gick emot reservationen, som innehåller ett fullständigt lagförslag. Vad
skall man säga om herr Hamiltons farhåga för att lagen icke är tillräckligt
genomtänkt och överarbetad? Herr Hamilton begär en utredning och lagförslag
från Kungl. Maj:t. Vad är det som ligger här i reservationen? Jo det är
ett lagförslag, som en gång för två år sedan framlades av Kungl. Maj:t. Är
Kungl. Maj :t av i år någon förnämligare institution, som man mera kan lita på
än Kungl. Maj:t av år 1922?

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Karlsson i Gosabäck: Herr talman! Jag kom något sent och har
''därför icke åhört debatten från början. Men jag förvånade mig något över att
höra, att de socialdemokratiska reservanterna nu ligga i för att få reservationen
igenom. Jag fick dock den uppfattningen vid frågans behandling inom
utskottet, att även socialdemokraterna voro tämligen på det klara med, att det
yppat sig åtskilliga luckor i den nuvarande lagen under den tid, den varit i
tillämpning, luckor som det blir nödvändigt att vid en omarbetning taga hänsyn
till och som utskottet icke kunde ge sig in på, utan böra bli föremål för övervägande
av Kungl. Maj :t. Det är nämligen så, att i det förslag till lag om
delning av jord på landet, som föreligger och som vi hoppas skall komma redan
till nästkommande riksdag, har gjorts förslag till omändring i en hel del paragrafer
av ensittarlagen. Det är nödvändigt, att när frågan kommer fram på
nytt, hänsyn tages till detta. Som lagen nu är skriven, blir det, om nyttjanderättshavaren
begär att få lösa jorden, ett lantmäteriförfarande, men om återigen
jordägaren bestrider rätten till lösning, då blir det ett skiljemannaförfarande.
Härigenom uppkomma svårigheter och dualismer vid lagens tillämpning,
som måste bortarbeta^, och det är därför nödvändigt att hela denna lag
blir föremål för en grundlig omarbetning från Kungl. Maj:ts sida.

Jag hade den uppfattningen inom utskottet, att herrar socialdemokrater då
togo hänsyn till de argument och de skäl, som anförts inom utskottet mot ett
omedelbart antagande av det lagförslag, som föreligger från deras sida. Det
finnes emellertid även andra skäl, som göra, att utskottet icke kunnat gå med
på de socialdemokratiska motionärernas förslag; så har t. ex. varje tidsbegränsning
för upplåtelsen uteslutits av motionärerna. Det skulle blott fordras, att
en person med tyst medgivande slagit sig ned på annans mark och där byggt
en nöjaktig bostad åt sig och sin familj. I den motion, som jag bl. a. under -

Onsdagen den 4 juni e. m.

73 Nr 43.

tecknat, föreslås däremot, att jorden skall ka varit i en jordägares hand i tio An9- rä‘l m
år. Jag för min del har den uppfattningen, att om man går så långt, som mo- under
tionärerna föreslagit, nämligen att borttaga varje tidsbegränsning, skulle det va- nyttjanderätt
ra obilligt mot jordägaren, och i lagrådet ha också mot den proposition, som upplåtet
framlades för 1922 års riksdag och vilken innehöll samma förslag, som reser- område m. m.
vanterna nu yrka bifall till, gjorts kraftiga anmärkningar med avseende på att (Forts.)
varje tidsbegränsning skulle borttagas. Slutligen ber jag få påpeka, att ingens
rätt går förlorad genom ett uppskov. De som ha denna lösningsrätt behålla
den fortfarande. Det är blott det, att de få vänta att göra sin lösningsrätt gällande
ett år, tills ett nytt förslag hinner att framläggas. Det är allt, som sker,
om man nu går med på det förslag, som utskottet framlagt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hamilton: Jag måste rätta ett missförstånd, som herr Olovson i Västerås
gjorde sig skyldig till. J ag vet mig aldrig ha utnämnt mig till målsman för
stugornas folk. Jag vet väl, att jag har deras förtroende, och jag antar, att
större delen av den valmanskår, som jag har bakom mig, hör just till stugornas
folk.

Vad nu själva frågan beträffar, håller jag det för alldeles givet, att man med
det yrkande, som jag framställt, mera tillgodoser husägarnas på ofri grund
intressen, än om vi i dag skulle taga ett lagförslag, som behöver överarbetas,
säkerligen just till förmån för dem, som det här är meningen att skydda. Jag
vet ju icke, vad första kammaren kommer att göra, men om den följer utskottets
förslag och denna kammare går på reservationen och kamrarna alltså stanna i
olika beslut, är det möjligt, att hela frågan faller. Det är därför av intresse
just för dem, för vilka lagen skall vara till gagn, som jag gjort mitt yrkande.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag skulle icke ånyo ha besvärat
kammaren, om icke herr Karlsson i Gasabäck vidrört behandlingen av denna
fråga i utskottet. Herr Karlsson i Gasabäck förundrade sig över, att vi med
sådan kraft driva motionen och ställa oss på den ståndpunkten, då vi däremot
inom utskottet kommit till den uppfattningen, att det var ogörligt att gå på
detta lagförslag. När herr Karlsson i Gasabäck säger detta, är det oriktigt,
herr Karlsson. Vad vi inom utskottet hade till avgörande, var, huruvida en
partiell ändring i nu gällande lag skulle kunna inarbetas. Det var
föreslaget, att det skulle åstadkommas ändringar i 1, 2, 3, 12, 16

och 17 §§. Härtill inskränka sig de försök, som gjordes att åstadkomma
en partiell förbättring av lagen. Det visade sig emellertid möta stora
svårigheter. När vi kommit till den uppfattningen, att någon partiell förbättring
icke stod att ernå, var det alldeles självfallet, att vi måste ställa oss på
lagförslagets grund, d. v. s. på motionen. Jag har velat angiva detta som en
förklaring till hela frågans behandling och till vår ställning. Det är ett alldeles
oriktigt meddelande, som herr Karlsson i Gasabäck här lämnat kammaren,
när det gällt vår uppfattning inom utskottet och frågans behandling därstädes.

Herr Lindman: Herr talman! Jag tror det var en talare, som nyss påpekade
en omständighet, som synes mig vara av en ganska stor vikt att taga hänsyn till,
när man skall bedöma detta spörsmål. Det gällde ett uttalande av jordstyckningskommissionen,
vilken föreslagit ändringar i den nu föreliggande lagen.

Detta jordstyckningskommissionens förslag har, som utskottet säger, varit hos
lagrådet och överarbetats i justitiedepartementet samt sedermera kommit till
lantmäteristyrelsen, och i detta förslag föreslås åtskilliga rätt genomgripande
förändringar i 1920 års lag. När vi sålunda veta, att ärendet är under behand -

Nr 43. 74

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang. rätt till Jing att det kommer till riksdagen, så menar jag, att man överhuvud taget
''fall av under i°ke behöver skriva till Kungl. Maj:t alls. Yi veta ju också av justitieministerns
nyttjanderätt yttrande för någon tid sedan i första kammaren, då han besvarade en interpelupplåtet
lation, att det skall komma till riksdagen. Därför menar jag, att det är ett såområde
m. m. dant- avgörande skäl den omständighet, som här anförts av utskottet, att redan
(Forts.) detta borde motivera ett rent avslag. Det borde i varje fall vara ett avgörande
hinder för att taga lagen, sådan den var föreslagen 1922 och vartill nu hemställes
om bifall i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

För min del tycker jag det är rätt underligt, när man i den socialdemokratiska
motionen uttalar, att det egentligen är i två hänseenden, som man anser,
att ändringar äro särskilt angelägna, dels i fråga om att inlösning skall få ske,
innan upplåtelsetiden gått ut, dels i fråga om den kamerala enheten. Detta,
säga reservanterna, och det sade nu herr Magnusson, hade man tänkt försöka
inarbeta i lagen. Men när man icke kunde inarbeta det i lagen, säga reservanterna
helt enkelt, därför att en sådan sak skulle kräva åtskilliga omändringar
i lagen, då var det så gott att taga alltihop. Detta är icke någon motivering alls.
Det är ett motiv för att överlämna det hela till krafter, som äro starkare än
dem lagutskottet kan förfoga över, således ett motiv för att förena sig om en
skrivelse. För övrigt kan det väl icke vara så utomordentligt angeläget med
detta. Det gäller ju här en lag, som antogs 1918, och en viktig förändring däri
har, som bekant och såsom den förste ärade talaren meddelade, gjorts år 1920,
och sedan gjordes det en ändring 1922. Skola vi nu också verkställa en ändring
1924? Är det alldeles absolut nödvändigt, att man skall ändra denna lag
vartannat år? Det kunde väl bli en liten variation i intervallerna, så att det
nu kunde få bli tre år. Utskottet säger ju, att man skall begära, att förslag skall
komma fram till nästa års riksdag.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag måste med anledning av
herr Lindmans anförande säga, att trots de täta ändringar, som gjorts i lagen,
hava inga ändringar vidtagits i de villkor, som lagen stipulerar beträffande
rätten för dessa nyttjanderättsinnehavare att få friköpa jorden, utan de ändringar,
som skett, ha endast bestått i, att man undan för undan har så att säga
inrangerat nya grupper av nyttjanderättsinnehavare under lagen. Men villkoren
äro desamma, dem har man icke ändrat. Det är de villkoren, som omöjliggöra
lagens effektivitet, och myndigheterna ha också pekat på att i dem
har det icke gjorts några ändringar förut. Vad det sedan gäller, att man icke
kunnat inarbeta dessa bestämmelser i nu gällande lag och att detta borde ha lett
till, att även vi borde förenat oss om en skrivelse, så får jag framhålla, att vi
hålla på det lagförslag, som 1922 års regering framlade och som är granskat av
lagrådet och för vilket tekniska möjligheter till antagande föreligga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt därefter på bifall till den av
herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 4 juni e. m.

75 »*r 43.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Ang. rätt Ull
inlösen i vissa
fall av under

Omröstningen utföll med 94 ja mot 86 nej; och hade kammaren alltså bifallit ^upplåtet*1
utskottets hemställan. område m. m.

(Forts.)

amj.

Härpå upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utredning
utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t an- * lantarbetargående
allsidig utredning och förslag i lantarbetarfrågan. •ragan''

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 342, hade herr Sjölander föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta allsidigt utreda
lantarbetarfrågan och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda. .

I fråga om motiveringen hade reservationer avgivits:

av herrar Ward, Isacsson, Pettersson i Köping, Berg i Karlskrona och fröken
Tamm; samt

av herr Månsson i Backa.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sjölander: Herr talman! Under förmiddagens plenum ha vi diskuterat
de icke självägande småbrukarnas intressen, och då är det ju icke ur vägen,
att vi nu under kvällsplenum debattera lönearbetarnas vid jordbruket intressen.
Jag har nämligen tillåtit mig väcka en motion om en allsidig utredning i lantarbetarfrågan.

Nid den senaste debatten om legostadgans avskaffande vände sig en av
högerns representanter mot en passus i min motivering till motionen i fråga,
nämligen den passus, där jag uttryckligen betonade vikten av att även lantarbetarna
kände ett större intresse för sitt arbete, kände något, som vi kalla för
arbetsglädje. Ofta ha vi här i riksdagen hört betonas, huru viktigt det är, att
andra samhällskårer få det så väl ordnat i ekonomiskt hänseende, att de utföra
sitt arbete med glädje i vetskap om, att det skänker dem en tryggad existens.
Men då det gäller lantarbetarkåren, tyckas dessa viktiga förutsättningar knappast
betyda någonting. Den ärade högerrepresentanten deklarerade säkerligen
den borgerliga majoritetens åskådningssätt, då det gällde lantarbetarna i detta
avseende. Men jag betonar ytterligare, vad jag förut har sagt, nämligen att
en förutseende näringsidkare lägger synnerligen stor vikt vid att äga en vaken
och intelligent arbetarstam, som omfattar sitt arbete med verkligt intresse. Han
omhuldar sina arbetare på bästa sätt, så att dessa känna en stark samhörighetskänsla
med det företag, vid vilket de äro fästade, och som skänker dem en
anständig bärgning. Det är nämligen så, att ju högre social lyftning en kår
har, desto större ansvarskänsla och arbetsglädje känner densamma.

Nu vet jag mer än väl, att lantarbetarfrågan ingalunda är populär i riksdagen
bland de borgerliga. Jag tror mig också veta orsaken. En noggrann
utredning av lantarbetarnas levnadsvillkor skulle säkerligen blotta mera, an
vad nyttigt vore, och skulle helt säkert även blotta en hel massa upprörande

Nr 43. 76

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

utredning
i lantarbetarfrägan.

(Forts.)

missförhållanden. Därav kommer kanske obenägenheten att gå dessa frågor
ordentligt in på livet. Men det måste ske, det kan ej hjälpa-s. Var skola
missförhållanden påtalas om icke i denna församling, och var skola rättelser
-sökas om icke genom riksdagen? Vi må också besinna, att lantarbetarfrågans
lösning icke blott är en fråga av intresse för lantarbetarna själva utan framför
allt en samhällsfråga. Nu vill jag betona, att hela lantarbetarkåren för närvarande
befinner sig i ett verkligt nödläge. Jag har påpekat -detta i min motion,
och jag understryker det ytterligare här i -debatten i dag. Att lantarbetarkåren
har med de löner, som nu tillämpas, passerat bristningsgränsen, kan
man gott påstå. Genomsnittslönen för en lantarbetare ligger endast något över
1,000 kronor per år räknat. Då äro t. o. m. alla naturaförmåner inberäknade.
Nu kan vem som helst, som har litet sinne för ekonomiska frågor, förstå, att det
för en familj icke går att existera på dylika löner. Är det svårt för en medelstor
familj att existera på detta belopp, så förstår man, hur ohyggligt tryckande
svårt det måste vara för barnrika familjer. En lantarbetarfamilj på en
tio personers hushåll är ingalunda en ovanlig företeelse, tvärt om. Då förstår
man, att är den ekonomiska ställningen ohållbar för en medelstor familj, sä
måste den vara ännu ohållbarare för en större familj. Jag frågar nu, om
det är värdigt vårt samhälle, att denna kårs medlemmar allt som oftast måste
anropa den ''allmänna barmhärtigheten om hjälp? Är det värdigt vårt samhälle,
att dess äldsta och säkerligen en bland de allra nyttigaste samhällskårerna
nödgas leva och utföra sitt tunga arbete under så tryckande omständigheter?
Är det värdigt, att så avlöna denna kår, att den ovillkorligen måste känna en
bitterhet vid utförandet av sitt arbete?

Nu giva lant-arbetsgivarna ofta jordbrukets ekonomiskt svaga ställning skulden
för detta, -och därmed -avfärdas hela detta viktiga spörsmål utan vidare. Ja,
det kan ju ligga en viss sanning i påståendet, men det har dock funnits tillfällen,
då den borgerliga majoriteten här i kammaren kunnat visa lantarbetarkåren
förståelse i ett av dess mera blygsamma krav, nämligen frågan om legostadgans
fullständiga slopande. Det hade icke kostat lantarbetsgivarna ett
enda öre att gå med på kravet om denna stadgas avskaffande. Men det gjorde
man icke, utan man kröp försiktigt bakom ett utrednings-krav, som förefaller
mig fullständigt omöjligt. Hur vill man t. ex. utreda frågan om de olägenheter;
som skulle uppstått på platser, där legostadgan icke har tillämpats?
Såvitt jag känner, hava icke några som helst .olägenheter uppstått därigenom,
att legostadgan på en hel del platser försatts ur bruk. Här ser man endast
ett typiskt exempel på, hur litet tillmötesgående man överhuvud är på borgerligt
håll, då det gäller lantarbetarna och deras intressen. Själv har jag ofta
blivit beskylld för att vara en fiende till jordbruket, därför att jag intresserat
mig för lantarbetarnas livsfrågor. Även har ofta arbetarpartiet blivit beskyllt
för, att det icke skulle ha någon som helst förståelse för jordbrukets intressen.
Denna beskyllning förefaller mig ganska -egendomlig och ogrundad. Intresserar
man sig för en arbetargrupp, intresserar man sig ävenledes på samma gång
för näringen i fråga, ty jag är övertygad om, att en arbetarkår, som är någorlunda
hyggligt -avlönad och har en dräglig existens, också har bra mycket
större förutsättningar för att framskapa ekonomiska värden, än vad fallet
skulle vara under motsatta förhållanden.

I den motion, jag avlämnat, och som nu föreligger till behandling, kräver jag
en allsidig utredning i lantarbetarfrågan. Då må det tillåtas mig trots kvällstimmen
att något djupare tränga in i det viktiga spörsmålet. Jag börjar da
med lantarbetarnas levnadsförhållanden och jordbrukets ekonomiska läge i allmänhet.
Allmänheten lever ofta i den föreställningen, att lantarbetarna ha
det relativt ganska gott ställt. Detta omdöme beror på ren okunnighet om
verkliga förhållanden. Jag vill då lämna en liten kort redogörelse för de förhand -

Onsdagen den 4 juni e. m.

77

Nr 43.

lingar, som fördes mellan arbetsgivarna och lantarbetarna förra året, vilket
kan vara rätt så belysande. Arbetsgivarna bjödo vid förra årets förhandlingar
30 öre i timlön. Då är att observera, att icke några naturaförmåner: därjämte
skulle utgå. Enbart 30 öre i kontant timlön, vad blir det om året i inkomst?
Den organiserade lantarbetarens arbetstid utgör enligt avtalet 2,775 timmar per
år. Drar man ifrån sjukrisktimmarna, som äro beräknade till i medeltal 125
per år, sa är den årliga arbetstiden för en timavlönad lantarbetare omkring
2,650 arbetstimmar. Multiplicerar man detta antal arbetstimmar med 30 öre,
kommer man upp till en årsinkomst av 795 kronor. Den kontanta lön, som
lantarbetsgivarna således bjödo sina arbetare för ett helt års tungt arbete, utgjorde
sålunda, som jag säger, 795 kronor. Då frågar jag, om icke den lönen
närmar sig svältgränsen. Jag tror knappast, att allmänheten gjort riktigt klart
för sig, huru ^lag lönen är för jordbrukets arbetskraft. När det talas om eu
timpenning på 30 öre, så tror flertalet, att därtill kommer en hel del naturaförmåner,
såsom bostad, spannmål m. m., vilket är felaktigt. Genom underhandlingar
lyckades det visserligen att pressa upp timlönen till 40 öre, dock
utan några som helt naturaförmåner. Detta gör en inkomst på 1,060 kronor plus
ersättning för rykttimmar, vilka betalas särskilt. Inkomsten för dessa blir i
bästa fall omkring 100 kronor om aret. Den sammanlagda årliga inkomsten
stannar sålunda mellan 1,100 ä 1,200 kronor.

oNu visar emellertid tendensen, att lantarbetsgivarna i ej ringa grad hålla
på att övergå till kontant timlönesystem, och att de vilja göra lantarbetet till
ett säsongarbete. Under vissa tider på året blir lantarbetaren arbetslös. Därigenom
kunna hans inkomster minskas rätt väsentligt. Eör lantarbetare med s. k.
stat utgår den kontanta årslönen med 610 kronor. Avtalet för 1922—1923
fixerade en kontant årslön av 640 kronor. Vid senaste avtalsuppgörelsen pressade
sålunda arbetsgivarna ned den redan då låga lönen, 640 kronor, med 30
kronor. Nu förstår var och en, att dessa 30 kronor icke hade den ringaste betydelse
för arbetsgivarna och deras ekonomi. Det var endast en principfråga
för lantarbetsgivarna. Målet var att pressa ned lönerna undan för undan, och
därtill gynnades arbetsgivarna av konjunkturerna. Däremot är det uppenbart,
att för en lantarbetare den minsta reducering av lönen medför ekonomiska svårigheter.

Jag nämnde om, att lantarbetsgivarna giva det dåliga ekonomiska resultatet
av jordbruksdriften hela skulden. Man deklarerar ganska ofta, att man
skulle vilja göra så ofantligt mycket för sina arbetare, om man bara kunde. Ja,
den som kunde tro det! Det har funnits tider, då lantarbetsgivarna med lätthet
kunnat betala mycket högre löner, än de i verkligheten då gjorde. Jag
syftar särskilt på åren 1918, 1919 och 1920. Men då uraktläto arbetsgivarna
detta. Friskt leva ännu i minnet de strider, som lantarbetarna fingo tillgripa
för att tillkämpa sig någon del av jordbrukets stora vinster under kristiden.
J a g ber att få erinra om, vad lantarbetsgivarna erhöllo för priser på sina produkter
under den tiden. I juli 1920 betalades vetet med 69.90 kronor per
hundra kilo, vilket motsvarar en index av 424. Eåg betalades med 39.60 kronor,
vilket gör en index av 287, vithavre med 29.6S kronor, index 261, mjölk
med_30.2 öre per liter, index 304, smör 5.07 kronor, index 263. Ivommerskollegii
partiprisindex vid samma tid utgjorde 376 och levnadskostnadsindex 270.

Genom dessa siffror^ har jag velat belysa jordbrukets lysande ekonomiska
ställning under kristidsåren. Vi, som deltogo i löneförhandlingarna 1920, fingo
dock erfara ett oerhört motstånd från arbetsgivarnas sida mot varje löneförbättring.
Vi hade stora svårigheter för att vid underhandlingarna få fram
någorlunda drägliga löner för lantarbetarna. Jag vill minnas, att kammarens
ärade ålderspresident, herr Åkerlund, i sammanhang med lönestriderna skrev en
artikel i Aftonbladet, däri han beklagade, att arbetsgivarna hade fort en oklok

Ang.

utredning
i lantarbetarfrågan.

(Ports.)

Nr 43. 78

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.
utredning
i lantarbetarfråqan.

(Forts.)

lönepolitik, och framhöll, att de i stället borde avlöna sina arbetare bättre. Det
är nog så, att det alltid förefunnits en benägenhet hos lantarbetsgivarna att.underbetala
sina arbetare. Detta beror säkerligen därpå, att lantarbetarna icke
varit organiserade tidigare och således icke kunnat tillvarataga sina intressen.
Vid förhandlingar, som förts mellan respektive organisationer, hava arbetsgivarna
deklarerat, att jordbruket för närvarande drives med sparkapital. Man bär
alltså erkänt, att det funnits tider, då arbetsgivarna verkligen skördat göda
vinster, så att de nu besitta sparkapital och därmed kunna driva sitt jordbruk.
Men lantarbetarna å andra sidan hava. icke kunnat spara något av den
enkla anledningen, att de icke haft något att spara utav. Lantarbetarkåreö;
har väl dock som andra kårer samma rätt att få föra en dräglig tillvaro.

Nu skall villigt medgivas, att lantarbetsgivarna icke hava det så synnerligen
väl ställt för närvarande eller få den betalning för sina varor, som önskvärt
vore. Men det är icke sämre .ställt för dem än för andra. Jag har talat
med åtskilliga lantbrukare, och de resonera som så, att den vinst, de hava
av jordbruket, är endast den, som de kunnat placera i bank eller i. annat räntebärande
företag. Det är enligt deras åsikt den enda egentliga vinsten. Men
inom alla andra samhällsgrupper är det väl så, att var och en får vara glad,
om debet och kredit gå ihop, och att man sålunda kan leva utan. skuldsättning
under årets lopp. Vid deklarationers avgivande deklarera åtskilliga jordbrukare
lågt i underkant, så att ett rätt omdöme om jordbrukets’ ekonomiska]
ställning ej kan byggas med ledning av deklarationerna.

Till det dåliga vinstresultatet innevarande år bidrog i hög grad'' det dåliga
bärgningsvädret. Men när jag gör denna erinran, vill jag också göra en annan.
Arbetsgivarna ha i mycket stor utsträckning reducerat sina arbetsstyrkor och
därmed vållat arbetslöshet bland lantarbetarna, När sedan inträffar otjänlig
väderlek, inses lätt, att risken att icke få skörden väl bärgad är stor. Detta
inverkar på vinstresultatet.

Till riksdagens ledamöter har utdelats en broschyr, innehållande enl redogörelse
för driftsresultatet vid åtskilliga jordbruk i vårt land och utarbetad
av agronomen Nanneson, anställd vid lantbrukssällskapets driftsbyrå. Redogörelsen
är ganska märklig och kanske ägnad att väcka allt annat än optimistiska
tankar. Jag vill icke förneka, att Nanne,sons siffror icke skulle vara grundade
på verkliga fakta. Så torde nog till stor del vara förhållandet. Men alltsammans
hänger på utgångspunkterna. Då Nanneson vill bevisa jordbrukets
svåra ekonomiska läge och företagets bärighet eller icke, väljer^han naturligtvis
de bästa utgångspunkterna. Jag skall endast göra några fä randanmärkningar
till Nannesons utredningar. Fastighetsvärdena t. ex. hava i genomsnitt
sedan 1914 stigit med kanske 50 % i vårt land, och, om jag icke är fel
underrättad, hava de på de gårdar, beträffande vilka Nanneson gjort sina utredningar,
ökats med ungefär 30 %. Är det nu så, att i produktionskostnaderna
ingå 5 % ränta på mertaxeringsvärdet, så kräva jordbrukarna ränta
på ett kapital, som de flesta av dem icke hava nedlagt. Jag förbiser nu icke,
att nytillträdande arrendatorer fått erlägga högre pris än som motsvarar taxeringsvärdet.
Går jag till själva lantarbetarlönerna, torde uppgifterna därom
äga sin riktighet, då det gäller statkarlens kontanta lön, att densamma ökatj
med omkring 90 °/° sedan 1914. Men här bör observeras, att omkring hälften
av den verkliga lönen utgår i form av naturaprodukter för de fast anställda
statkarlarna, och dessa naturaprodukter ha knappast 20 % högre värde, nu än
före den s. k. kristiden. Bäst kanske ser man den procentuella förhöjningen
på lantarbetarlönerna, om man gör en jämförelse mellan prisen på ett mansdagsverke
1914 och 1924. Priset på ett sommarmansdagsverke torde 1914 hava
varierat mellan 2 kronor 50 öre och 3 kronor och utan några naturaförmåner,
1924 är priset mellan 3 och 4 kronor. Avtalet föreskriver visserligen 4 kronor

Onsdagen den 4 juni e. m.

79 >’r 43.

för ett. tio timmars dagsverke, men på de flesta platser — där arbetarna äro
oorganiserade — betalas också under avtalet. Utgår man emellertid från de
nu nämnda högre dagpenningarna, ligga lönerna för enbart kontant avlönade
lantarbetare knappast mera än 25 % högre nu än före kriget. Att därför enbart
nämna siffran för lantarbetarens kontantlön kan vara rätt så missvisande.
Med dessa anmärkningar har jag dock icke velat förringa värdet av de Nannesonska
utredningarna.

Nanneson har för vete beräknat förlusten för skördeåret 1922—1923 till
5 kr. 80 öre per 100 kg., en förlustsiffra, som innevarande skördeår säkerligen
kommer att stiga åtskilligt. För övrig spannmål torde resultatet bliva
något liknande.. Skulle dessa siffror hålla streck i verkligheten, synas utsikterna
för vårt jordbruk ganska mörka. Men det är en sak, som talar däremot.
Jag har på en del håll kunnat studera lantarbetsgivarnas levnadsvanor,
och de vittna icke om, att det råder någon kristid för jordbruket.

Säkerligen besjälas alla av känslan och tanken att göra det bästa möjliga
för en sak, fast meningarna om vägarna kunna vara ganska delade. Lantarbetsgivarna
kräva .stöd av staten genom tullskydd. Jag skall icke gå in på
denna fråga, då kanske någon annan gör det. Men jag vill endast framhålla,
att det genom de utredningar, som framkommit, visat sig, att det tullskydd,
som vi för närvarande hava, icke skänker jordbruket något effektivt stöd. Tullvägen
synes sålunda icke framkomlig. Andra vägar måste sökas. Intresset
måste riktas på jordbrukets arbetskraft.

I min motion har jag berört ilera viktiga frågor för lantarbetarna. Jag börjar
med bostadsfrågan. Herr Lindman har en gång erkänt, att det syndats icke sä
litet mot lantarbetarna i detta avseende. Giver man en verklighetsskildring av
lantarbetarnas bostäder, blir man oftast beskylld för våldsamma överdrifter. I
kollektivavtalen angives, hurudana bostäderna skola vara, men det har visat sig
mycket.svart för arbetarna att hävda avtalets bestämmelser på den punkten. Bostaden
mgar i regel som en del av lönen, och sa länge den så gör, är det svårare
för arbetarna att få sina fordringar på någorlunda hyggliga bostäder respekterade.
För endast några få dagar sedan tillät jag mig undersöka en bostad, varom
framställts klagomål pa en gård, som tillhörde en f. d. riksdagsman från första
kammaren. Jag skall endast nämna ett exempel därifrån. Ett rum och kök
med en sammanlagd golvyta av 18 kvadratmeter måste tjäna som bostad
för en familj på åtta personer. . Ingången till denna bostad gick genom en tvättstuga.
^Dylika exempel finnas i Stockholmstrakten. Då bör inses, huru det kan
vara pa manga andra platser. Motionen om statlig bostadsinspektion föranledde
icke någon åtgärd. Bostadsspörsmålet måste dock en gång tagas upp till
allvarlig prövning.

Jag har också i min motion framhållit frågan om lantarbetarnas rättsliga
stallning. . V arje. samhällsgrupp strävar efter att erhålla en tryggad rättslig
ställning,, icke minst de besuttna klasserna. Vi veta, hur starkt jordbrukarna
halla pa äganderätten, den rättsliga ställning de söka hävda. Industriens arbetare
hava också, hävdat sin. rättsliga ställning genom sina starka organisationer
och även förmått göra detta. Knappast någon grupp lever dock under så
otrygga förhallanden och i en så dålig rättslig ställning som lantarbetarkåren.
Jag har i min motion framdragit ett typiskt exempel från Lindholmens gård.
I det utlåtande som arbetsgivarföreningen avgivit med anledning av min motion,
betecknas fallet Jaede på Lindholmen endast som exceptionellt. Jaede på Lindholmen
har dock varit oförsiktig nog att lämna ett skriftligt intyg på lantarbetarnas
otrygga ställning, vilket naturligtvis andra arbetsgivare som äro något
undvika. \ i, som syssla med lantarbetarna och deras intressen,
fa ofta erfara, huru värnlösa och beroende lantarbetarna äro och huru klent det
är beställt med deras rättsliga ställning. Endast detta att lantarbetsgivaren ford -

Ang.

utredning
i lantarbetarfråqan.

(1''orts.)

Kr 4''5. 80

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.
utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

rar vid lantarbetarens anställning, att han skall svara för mjölkerska, innebär i
regel, att mannen får sälja sin hustrus arbetskraft. Har lantarbetaren en frisk
hustru kan han skriva under ett sådant kontrakt, men har han en sjuk hustru,
kan han icke göra det och blir då i vissa fall ställd utan plats vid den 24 oktober.
Jag frågar: är detta riktigt? Det är väl en tillräcklig börda för familjen, då
hustrun är sjuk, utan att därtill lägges olyckan, att mannen blir arbetslös. Det
är synnerligen svårt ställt för lantarbetarna vid arbetslöshet, emedan de icke
komma i åtnjutande av statens arbetslöshetsunderstöd, som riksdagen har beviljat.
De ha ställts fullkomligt utanför. Jag vet fall, som; varit rent av upprörande,
där lantarbetarna i fråga fingo anlita den allmänna barmhärtigheten och
fattigvården. Man kan förstå bitterheten hos dem.

Då jag nu här har föreslagit, att man genom lagstiftning skulle försöka pa
något sätt skydda lantarbetarna, är detta endast analogt med vad man gjort för
andra samhällsgrupper, en fråga således av stor social betydelse. En lagstiftning
i detta ärende skulle således endast ha karaktären av skyddslagstiftning.

Jag har även i min motion tillåtit mig beröra arbetstidsfrågan. Jag vet, att
även denna fråga är impopulär bland de borgerliga. Men det är väl ändock så,
att vad som motiverar förkortning av arbetstiden för andra grupper, gäller i lika
hög grad jordbrukets arbetskraft. Tag såsom; exempel ladugårdskarlarnas arbetstid!
Ofta få de arbeta över 11 timmar per dygn, det gör en arbetstid av
över 4,000 arbetstimmar per år. Då får man icke förundra sig över, att kravet
på något kortare arbetstid reses. En statkarl har en arbetstid av 2,650 timmar
om året, i vissa fall 2,775 timmar plus rykten, som motsvarar 365 timmar, således
över 3,000 timmar per år. Nu förstår jag mycket väl svårigheterna med
reformer i berörda avseende.

Det är med ett visst intresse jag tagit del av utskottets utlåtande. Det visar
sig emellertid, att utskottsmajoriteten icke haft det ringaste intresse för lantarbetarfrågan.
Nu säger man visserligen, att denna fråga är föremål för Kungh
Maj:ts utredning på grund av att vid den internationella arbetskonferensen i
Geneve framkommit förslag som av Kungl. Maj:t hava blivit upptagna. Men då
vill jag fästa uppmärksamheten på att så viktiga problem, som »åtgärder för
motverkande av arbetslöshet inom jordbruket», »rekommendation angående
socialförsäkring inom jordbruket», »rekommendation angående skydd före
och efter barnsbörd för kvinnliga lönearbetare inom jordbruket», »rekommendation
angående kvinnors nattarbete inom! jordbruket», allt frågor, som på
den internationella arbetskonferensen i Geneve blivit antagna som förslag men
icke blivit upptagna i Kungl. Maj :ts förslag och således icke påkallat någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Jag vet nu, att det är mycket svårt att framkomma med riktlinjer för att
lösa lantarbetarfrågan, särskilt när det gäller den ekonomiska sidan av saken.
Bär sig icke jordbruket, inverkar detta på lantarbetarlönerna. Tullvägen är icke
framkomlig. Yad är då att göra? Något måste göras, och det gäller för oss
alla att komma fram med uppslag. Jag tror, att det största felet i denna fråga
är, att det för lantarbetarna i regel icke har givits, må jag säga, några avanceringsmöjligheter.

Jag har tillåtit mig att här framkomma med ett förslag, och jag hänvisar till
motionen i fråga. Lantarbetsgivarna borde överlåta en del av jorden på arrende
till arbetarna för eget bruk. Jag menar då icke därmed, att denna upplåtelse
av jorden skulle vara en ersättning för lön, utan lantarbetarna skulle som sagt
få arrendera vissa jordstycken av lantarbetsgivarna. Yi hava förut i dag diskuterat
egnahemsrörelsen och småbruken. Jag skall icke beträffande desamma ingå
i en kritik, som kunde vara välbefogad; men om en sak kunna vi vara ense, och
det är, att småbruk icke hava framtiden för sig på grund av att primitiva brukningsmetoder
måste användas vid deras skötsel. Storbruken hava mera framti -

Onsdagen den 4 juni e. m.

81 Nr 43.

d@n för sig, da man vid dem kan använda den maskinella kraften. En återgång
till stattorparsystemet skulle sålunda ingalunda vara lyckligt. Erhöllo däremot
arbetarna vid gården och särskilt de, som så önskade, ett jordskifte i samlat
helt, kunde detta brukas av dem gemensamt för egen räkning, kooperativt eller
i någon annan lämplig driftform. Huvudsaken är att de kunde i samma utsträckning
som storbrukaren använda sig av den maskinella kraften. Därmed skulle
säkerligen mycket vinnas, och lantarbetarnas ekonomiska ställning förbättras.
Det för arbetarna motbjudande statsystemet skulle därmed falla bort, och arbetarnas
intresse för arbetet väckas. Därmed infördes ett kontant lönesystem, som
också kräves av arbetarna. Uppslag och linjer måste sökas. Kanske jordbrukets
talesmän här i kammaren hava något förslag att komma fram med?

Jag skulle emellertid vilja hava sagt mycket mera, men hindras på grund av
den långt framskridna tiden. Rättvisa och billighet kräva dock, att lantarbetarna
få det bättre ställt i ekonomiskt och socialt hänseende, och jag vädjar till;
vederbörande akt taga lantarbetarefrågan under allvarlig omprövning.

• Me(l anledning av frågans läge för närvarande har jag, herr talman, intet
yrkande.

Herr Ward: Herr talman! Då jag jämte fyra andra av utskottets ledamöter,
samtidigt som vi hava varit med om akt avstyrka den föreliggande motionen,
låtit anteckna en reservation vid utskottets utlåtande, så anhåller jag att få
säga ett par ord. _ Anledningen till att vi hava reserverat oss är icke den, att vi
haft något egentligt emot vad som framhållits i utskottets utlåtande utan fastmer
den, att vi sakna något som vi ansett skulle varit av ganska stor vikt att
påpeka och stryka under i detta utlåtande. Huvudsakligen gäller detta den punkt
i utskottets utlåtande, som handlar om lantarbetarnas arbetstid. Som exempel
på att det väl knappast kan vara lämpligt att från riksdagens sida nu direkt
åtgöra något i den frågan har ju utskottet hänvisat till, att denna fråga, alltså
frågan om lantarbetarnas arbetstid, har varit föremål för behandling å arbetskonferensen
i Geneve år 1921.

Den behandling, som denna fråga rönte vid konferensen, var dock icke synnerligen
uppmuntrande ur lantarbetarsynpunkt. För det första rådde vid konferensen
en ganska häftig strid i fråga om, huruvida överhuvud taget konferensen
kunde anses berättigad att upptaga denna fråga till prövning. Slutet
på tvisten blev emellertid, _ såsom framgår av utskottets utlåtande, att konferensen
förklarade sig behörig och kompetent att upptaga den frågan till behandling;
den beslutade, såsom också framgår av utskottsutlåtandet, att frågan
skulle bli föremål för behandling vid en kommande konferens. Nu hade vi
reservanter önskat, att utskottet skulle vid omnämnandet av lantarbetarfrågans
läge på^ konferensen ha inlagt en mening av ungefär följande lydelse: »Utskottet
utgår ifrån, att de svenska statsmakterna i vad på dem ankommer skola
stödja detta beslut och medverka till, att lämpliga resultat må kunna
vinnas.» Jag anser, att det skulle haft en viss betydelse att ifrån riksdagens
•sida i motiveringen till det utlåtande, som här föreligger, framhäva så tydligt
som möjligt önskvärdheten av, att man från de svenska statsmakternas sida i
överensstämmelse med konferensens beslut ville medverka till att få en reglering
till stånd med avseende på lantarbetarnas arbetstid. Det är ju rimligt,
att denna fråga kommer upp. till reell omprövning, lika rimligt som det var,
att industriarbetarnas arbetstidsfraga pa sm tid blev föremål för utredning.
Det är dock alldeles uppenbart, att när man behandlar lantarbetarnas arbetstid,
så kan man icke på den frågan anlägga alldeles samma synpunkter som då det
gällde industriarbetarnas arbetstid, och man kan icke heller föreställa sig, att
frågan om reglering av lantarbetarnas arbetstid skall kunna lösas efter alldeles
samma linjer som industriarbetarnas arbetstidsfraga löstes.

Andra kammarens protokoll 192U Nr hd. 6

Ang.
utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

Er 43. 82

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.
utredning
i lantarbetarjrågan.

(Ports.)

Det är denna avvikelse ifrån utskottets motivering-, det positiva betonandet
av att frågan om lantarbetarnas arbetstid bör skyndsammast möjligt dryftas
och utredas, som jag haft till uppgift att framföra inför kammaren, och när
jag nu gjort detta, så skulle jag kunna avstå ifrån att vidare yttra mig i frågan.
Utan att emellertid bli långrandig, skall jag be att få säga ytterligare
ett par ord med anledning av vad den föregående ärade talaren här anförde.

Jag tror för min del, att om man utgår ifrån, såsom han tycktes göra, att
statsmakterna jämväl skulle upptaga till utredning frågan om lantarbetarnas
löneförhållanden, begär man av statsmakterna en åtgärd, som dessa för visso
icke kunna komma att uppfylla. Jag tror för min del, att en utredning av denna
art visserligen skulle kunna lämna värdefulla upplysningar om det faktiska läget
eller så att säga bekräfta, hur illa det i verkligheten är ställt för lantarbetarna,
men det torde väl knappast vara möjligt, att man från statsmakternas sida
med bästa vilja i världen skulle förmå att direkt göra någonting åt lantarbetarnas
lönefråga. Detta är väl dock i alla fall en sak, som närmast åligger lantarbetarnas
fackliga organisationer. Och det är väl också så, att alltefter som
lantarbetarna organisera sig, och, jag vill tillägga, verkligen förstå att sluta
sig tillsammans i ett hela landet omfattande förbund, så ökas också lantarbetarnas
möjlighet att genom sina organisationer hävda och tillvarataga sina intressen.
Ur den synpunkten torde det alltså icke vara lämpligt med en utredning på
den punkten.

Jag tror icke heller det är att lägga upp frågan på ett lyckligt sätt, när man
begär, att vi här skulle såsom det heter i motionärens yrkande, vilket för övrigt
från början en gång är framställt av herr Lindman, begära en allsidig utredning
av lantarbetarfrågan. Om man på sin tid, när industriarbetarna började samla
sig i sina organisationer och förde fram sina vitala intressen till diskussion och
presenterade för arbetsgivarna sina krav, skulle ha gått in till riksdagen med
yrkande om utredning av industriarbetarfrågan i hela dess omfattning, då tror
jag, att vi allesammans, oavsett vilken partiåskådning vi representera, skulle
betänksamt skakat på huvudet och ansett, att en så omfattande utredning kan
näppeligen leda till något positivt resultat inom rimlig tid. I stället bar man
med avseende å industriarbetarnas ställning i samhället gått fram en annan
väg. Man har självfallet tagit fram de krav, de synpunkter och de intressen,
som varit i varje särskild situation av den mest brännande art, de frågor, som
man särskilt velat mest trycka på och som varit av största vikt för arbetarna
att få lösta. På det sättet bar man ju i någon mån löst frågan om industriarbetarnas
rättsliga ställning, man har i ett annat avsnitt löst frågan om industriarbetarnas
arbetstid, och man har på det sättet undan för undan bearbetat problemet,
tagit fram detaljer i detsamma, detaljer, som dock i och för sig äro mycket
stora frågor. Och då nu, såsom utskottet framhåller i sin motivering, frågan
om lantarbetarnas rättsliga ställning, vilken ju är en fråga, som nära sammanhänger
med frågan om legostadgans vara eller icke vara, genom riksdagens
beslut i år tagits upp och väl snart har att vänta, sin lösning, då föreligger icke
någon anledning för riksdagen att nn på den punkten vidtaga ytterligare åtgärder.
Då vidare kan påpekas, att med anslutning till det uttalande och den
rekommendation, som gjordes av den tredje internationella arbetskonferensen,
regeringen har uppdragit åt sakkunnig person att verkställa en utredning om
lantarbetarnas bostadsförhållanden, så föreligger icke heller, såvitt jag förstår,
någon anledning för riksdagen att nu på den punkten begära någon ytterligare
utredning. När därtill kommer, att arbetskonferensen löst behörighetsfrågan
med avseende på behandling av arbetstiden, så tror jag för min del, att man bör
tills vidare på den punkten ställa sig avvaktande. Detta kunde man emellertid
göra så mycket lättare, om utskottet hade i sin motivering velat intaga det till -

Onsdagen den 4 juni e. m.

83

Nr 43.

läp-er, som jag nyss uppläste och till vilket vi reservanter inom utskottet yrkat
bifall.

Den ärade motionären yttrade i sitt anförande på tal om en viss fråga, att när
man vid förhandling med arbetsgivarna fört fram den åsyftade frågan, så hade
i rån arbetsgivarhåll alltid betonats, att det icke vore skäl att göra något åt den
saken, ty den skulle utredas. Jag tror för min del, att om man argumenterar
på det sättet, så råkar man bevisa, att igångsättandet av en så omfattande utredning
som den motionären begärt giver arbetsgivarna en lämplig förevändning
att,^så snart herr Sjölander eller andra fackliga förtroendemän inom lantarbetarkåren
komma till arbetsgivarna och presentera i fackorganisationens
namn arbetarnas krav, så endast hänvisa, arbetsgivarna till ett sådant beslut av
riksdagen'' och motsätta sig direkta åtgärder. Jag förmodar, att ställningen
vid förhandlingarna knappast blir från arbetarnas synpunkt bättre efter ett
sådant beslut än vad för närvarande är fallet.

Till slut vill jag säga, att jag å mina egna och mina socialdemokratiska medreservanternas
vägnar kan försäkra, att vårt intresse för lantarbetarfrågan för
visso är lika starkt och ärligt som den föregående ärade talarens. Man kan
tvista om medlen och vägarna att nå en höjning av lantarbetarnas standard på
olika områden, men i själva sakfrågan råder givetvis på vårt håll, vi som här
representera samma parti som herr Sjölander, en bestämd önskan att söka betrygga
lantarbetarnas bästa och nå ett resultat, som kan bli såväl till deras
fromma som till nytta för samhället.

Det är alldeles riktigt som herr Sjölander erinrade, att det är berättigat, att
man från samhällets sida ger lantarbetarna allt det stöd, som kan ges dem, i deras
kamp för bättre levnadsvillkor, men jag tror för min del icke, att den väg,
som herr Sjölander här tänkt sig, är framkomlig och att man på den vägen
kan vinna någonting.

Med betonande alltså av det livliga intresse, med vilket frågan behandlats
inom utskottet, ett intresse som naturligtvis måste förefinnas framför allt bland
dem, som representera arbetarklassen, vill jag, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Med herr Ward förenade sig herrar Andersson i Katrineholm och Pettersson i
Köping.

Herr Andersson i Storegården: Herr talman! Jag skall icke göra mig
skyldig till samma fel som den ärade motionären genom att här hålla ett längre
tal i denna fråga, i synnerhet som vi ännu vid denna sena timme ha så många
viktiga ärenden att behandla,

Kär jag tog del av föreliggande motion, tyckte jag mig läsa, en agitationsbroschyr,
avsedd för en publik, som motionären själv betecknar såsom den i andligt
och medborgerligt avseende mest efterblivna. Det är dock icke säkert,
att lantarbetarklassen är så efterbliven, att det går att komma med vad som helst.
Man finner av motiveringen, att motionen vimlar av en massa önskemål om saker
och ting, som man vill föra igenom, men när man kommer till klämmen, så visar
det sig, att motionären begränsat sig till att begära en allsidig utredning av lantarbetarspörsmålet.
Gentemot detta yrkande ha vi högermän i utskottet icke haft
några erinringar att göra. Yi äro icke, såsom herr Sjölander vill göra gällande,
rädda för en sådan utredning, utan orsaken till att vi icke kunnat gå med på densamma
är, att delar av förevarande spörsmål redan äro föremål för undersökning.
Sålunda har riksdagen, såsom förut framhållits, beslutat utreda frågan
om legostadgans upphävande. Vidare ligger under utredning hos socialstyrelsen
och lantbruksstyrelsen frågan om arbetarnas bostads- och solvplatsförhållanden.
Det kan, menar jag, under inga omständigheter vara motiverat, att

Ang.
utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

Kr 43. 84

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.
utredning
i lantarbetarfrågan.

(Ports.)

riksdagen skulle skriva och begära en utredning i en fråga, varav viktiga detaljer
redan äro under behandling.

Vad den ärade motionären i dag framfört är i överensstämmelse med den motivering,
som han givit till sin motion. Det är sant, att lantarbetarnas förhållanden
icke äro sådana, som man skulle önska att de vore, men här liksom många
gånger annars får man vara nöjd med vad som är sämre än man helst
skulle önska.

Det sades av motionären, att det lyckats, jordägarna att pressa ned lönerna
för lantarbetarna genom åtgärder, vartill icke funnos några tvingande skal.
Jag tror emellertid, att herr Sjölander gör sig skyldig till ganska^ betydande
överdrifter i det avseendet. Jag skall såsom exempel taga icke något privat
jordbruk utan ett statsdrivet sådant. Jag har nämligen under, höstens lopp
varit med om en utredning av August Abrahamssons stiftelse å Nääs. Dill
denna stiftelse hör nu ett litet industriföretag, en lantegendom och skog.. Vi
undersökte, huru de ekonomiska förhållandena voro i avseende å denna stiftelses
egendom, vilken övertagits av staten. Det visade sig då, att vid detta, stiftelsens
jordbruk hade under de senaste fyra åren förlusten uppgått till i medeltal
15,000 kronor om året, därvid dock rättvisligen bör erkännas, att väsentliga
förbättringar företagits, vilket medfört, att förlusten blivit något större än
den annars skulle ha varit. Det framgick emellertid särskilt, .att under de två
sista åren huvudgårdens samtliga inkomster i det närmaste gått åt till arbetsomkostnader
för egendomens skötsel, och bland de sakkunniga — till vilka även
hörde en partikamrat till motionären — rådde en enig mening om att uttala
nödvändigheten av att arbetsomkostnaderna vid egendomen nedbringades. Detta
utgör enligt min mening ett talande bevis för att det här gäller icke ..bara att
framställa önskemål, utan att man också måste tänka på, vilken förmåga jordbruksnäringen
har att bära sådana utgifter, som skulle följa med de framställda
önskemålens realiserande. Jag skulle också vilja ställa dessa sakförhållanden
mot bakgrunden av herr Sjölanders detta år återupprepade beskyllning mot
lantmännen, att de icke deklarera rätt och därigenom ej få sina inkomster beskattade.
Det är en oförsynthet, som jag vill på det kraftigaste tillbakavisa,
att påstå något -sådant. Herr Sjölanders anförande kunde möjligtvis höra hemma
nå agitationsmöten, men icke här i riksdagen. Det.har. icke förekommit
något, som kan utgöra stöd för herr Sjölanders motion, till vilken han. ju icke
heller själv yrkade bifall. Jag ber därför, lierr talman, att fa yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Månsson i Backa: Herr talman, mina herrar! När jag ställt mig såsom
reservant vid detta utskottsbetänkande, så var det egentligen på den grund, att
motionären hade verkligen i sin kläm fordrat en allsidig utredning av lantarbetarfrågan.
Detta kommer även på visst sätt till synes i utskottets utlåtande så
till vida. att i början på utskottets motivering står en passus, som understryker
såsom det viktigaste de ekonomiska förutsättningarna för ett förbättrat tillstånd
bland lantarbetarna. Det är klart, att skall man försöka förbättra levnadsförhållandena
för en arhctarkår, så måste man gå från botten i undersökningarna,
och enligt mitt förmenande är det på grundvalen av ekonomiska och klimatiska
förhållanden innerst inne, som arbetslönerna äro beroende, liksom även arbetstiden
och bostadsförhållandena m. m. .

Nu har utskottet i sin motivering betecknat detta såsom en första punkt, i
utredningen, men gör därifrån helt enkelt en kullerbytta, när det kommer till
det resultatet att vilja utreda pa vad sätt arbetarna böra ha det. Det är gainmalt
och känt, att det är en smal sak att utreda, huru vi vilja hat, men var skall
vi ta’t? Detta sista anser jag såsom ändå viktigare, och det är på den grundvalen,
som jag ställt mig som reservant mot motiveringen. Vi ha kastat bort

Onsdagen den 4 juni e. m.

85

Nr 43.

grundplåten för utredningen för att i stället gå till toppen av densamma och
där vidtaga anordningar, som syfta till uppnående av önskemål, som vi allesammans
skulle vilja ha förverkligade.

oNu säger motionären, att lantbrukets arbetsgivare underbetala, sina arbetare
både nu och t. o. m. under kristidens dagar. Ja, därom kunna ju meningarna
vara delade, det är en självklar sak; men så pass vill jag upplysa den ärade
motionären om, att det linnés verkligen småbönder och t. o. m. storbönder, som
kanske få leva inskränktare och med större bekymmer än mången jordbruksarbetare.
Men det är ju i och för sig en sak, som beror på hurudana ekonomiska
förutsättningar arbetsgivaren har. Om han har ett kapital, som han icke
behöver räkna ränta på, ett bundet kapital, som han icke är absolut tvungen att
beräkna någon slags ränta pa, då kan han t. o. in. överbetala sina arbetare, om
han har ett så gott hjärta nämligen. Det är en gammal sats, som redan varit
gällande vid början av var tidräkning och som nu liksom då äger sin tillämpning
inom jordbruket, liksom annorstädes, att den som icke vill arbeta han skall
icke heller äta. Den enkla lagen kvarstår för den mindre småbrukaren den dag
som i dag är. Här vi da söka reklamera för ett bättre tillstånd för jordbruksarbetarna,
då måste vi tänka oss, att utkomstmöjligheterna inom jordbruket också
måste höjas såsom grundplåt för denna möjlighet. När därför den ärade
utskottsordföranden sade, att det parti han tillhörde i sin organisation skulle
önska stödja arbetarnas intressen, så var det ett gott ord enligt mitt förmenande,
ty för att stödja inkomsten för arbetarna måste först grundplåten läggas, d. v. s.
hos arbetsgivarna; sker så, då äro vi fullt ense, och kunna vi lösa frågan på de
grunderna, mina herrar,_är det ingenting att kivas om. På de skäl, som jag här
utvecklat, var jag också i starkt beråd att yrka bifall till motionärens kläm,
ty den inneslöt i sin textenlig en allsidig utredning. Hade denna min åsikt kommit
att tillämpas, skulle vi stått säkrare på utredningens väg, än vad vi nu
göra, med de förutsättningar för utredningen, som vi redan tagit sikte på med
anledning av åtskilliga motioner under år 1919. Men, såsom jag nämnde vid
slutet av frågans behandling i utskottet, tjänade det icke något till att söka
komma fram på denna grundenliga väg, varför jag anslöt mig till utskottets
hemställan uti ifrågavarande avseende; men jag får för min del den dag som i
dag är intyga, att skall förbättring kunna åstadkommas för jordbrukets arbetare,
då måste förutsättningarna för detta först förefinnas.

. Nu säde den ärade motionären, att det större jordbruket har framtiden för
sig. Ja, det kan sa tyckas, och t. o. m. skulle det vara på grundvalen av principen
självförsörjning av vårt folk att. tillönska, att så vore fallet; men det har
visat sig under de senaste årens räkenskaper för de större jordbruken, att arbetskostnaderna
ställa sig så dyra, att. icke jordbrukets produkter mäktat att betala
dessa utgifter. Da finnes det, enligt mitt förmenande, när det gäller bättre avlöningar,
mindre arbetstid, bättre husrum o. s. v. ingen annan väg att gå än till
småbrukets område; stycka de större eg''endomarna och starta mindre jordbruk,
ty den samhällsklassen kan verkligen inrätta sig på försakelsens väg, kan rentav
gorå underverk där sammastädes, om hälsa, och tur äro med. Men då måsle
vi också vana beredaa på att vid kritiska tillfällen kunna vidtaga anstalter för
att skalla bröd åt vårt svenska folk.

Det sades av motionären, att så och så mycket har en arbetare i årslön, och
det var alldeles undermåligt. Det är sant, att det skulle vara önskvärt att göra
en förhöjning, om det funnes förutsättningar härför. Motionären måste dock
taga i betraktande, att lantarbetarna undvika, mellanhänder i ofantligt hög grad,
och det är egentligen dessa mellanhänder, som på livsmedlens område driva°upp
marknadsprisen med kanske 66 procent över produktionsprisen. Tag bort de
66 procenten och behåll de 34! Detta gör en avsevärd skillnad i beräkningsgrunderna.

Awj.
utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

Nr 43. 86

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

Nu påvisar motionären, att det bl. a. skulle vara önskvärt, att arbetarna kade
litet jordbruk, som ingick uti lönen. Det är ett intressant fenomen, och jag tycker
det är ganska sympatiskt, som motionären yttrat i motiveringen till sin motion,
men här lägga ju hans egna- partikamrater hinder i vägen, i det de förklarat,
att i lönen skall icke ingå någon jord, icke några naturaförmåner, utan
endast reda penningar. Det måtte sålunda finnas olika åsikter även hos motionärens
partikamrater. Jag håller för övrigt motionären räkning för, att han
uttalat sin egen åsikt i detta fall, ty det bevisar ändock självständighet.

Allt som allt hemställer jag till sist om bifall till utskottets hemställan.

Herr Ödström: Herr talman! Jag skulle gärna vara med om den utredning,
som herr Sjölander begärt, under förutsättning att han framkommit med något
uppslag, som kunnat leda till något resultat på detta område. Det är en allmänt
känd sak, att landets jordbruksarbetare äro i stort sett lågt betalda, men
det finns härvidlag ekonomiska förutsättningar, som ingen människa kan komma
ifrån — man måste rätta sig efter de inkomster och utgifter, som jordbrukarna
ha. I vissa fall kan det vara så — det erkänner jag gärna — att lantarbetsgivarna
i någon mån ockra på sina arbetare, men jag tror det är överdrivet
att säga, att allesamman äro sådana. _ Jag skulle gärna vilja, att herr Sjölander
komme till mig och såge huru mina arbetare hade det, och jag skulle vara
mycket tacksam, om han sedan ville fälla ett omdöme. Jag är icke själv med
i någon arbetsgivarförening och har ingen enda organiserad arbetare, men jag
tror, att jag betalar lika mycket och kanske t. o. m. mera än vad man ger de
organiserade arbetarna.

Jag vill sålunda ha sagt, att man håller icke tungan rätt i mun, om man
anklagar alla arbetsgivare för att vara lika vårdslösa och hårda mot sina arbetare.
Det är lätt att döma i sådana fall, men att träffa det råtta är ganska
svårt. Jag vill visst icke taga alla arbetsgivare i försvar långt därifrån
— men vad jag vill säga är, att det finns särskilda, förhallanden, åtminstone i
den landsända jag representerar, som herr Sjölander icke tagit hänsyn till.
Herr Sjölander talade också om, att arbetarna borde avlönas bl. a. med några
tunnland jord. Jag tror knappast, att den vägen är framkomlig. Jag anser det
bättre, att de få sin lön, och jag tror, att de reda sig mycket bättre på det sättet.

Herr Sjölander talade om ''de feta åren för lantbrukarna under 1918—1920.
Ja, det är alldeles riktigt, att dessa år voro fördelaktiga för jordbruket. Men
det finns också bevis på, att en hel del jordbrukare under den tiden byggde
om sina gårdar, liksom bostäderna åt sina arbetare. De som gjort reparationer
under högkonjunkturen fingo nog icke mer behållning av densamma än att de
kunde gottgöra sig för sitt arbete efter de pris, som då rådde.

Jag skall icke i detalj svara på de påståenden, som herr Sjölander framförde
men jag kan icke uraktlåta att säga, att personligen skulle jag kunna vara med
om en sådan utredning, som den föreslagna,_ om det, funnes några uppslag, som
voro ekonomiskt bärande; i så fall tror jag icke någon jordbrukare skulle sätta
sig emot saken. Herr Sjölander talade om de upprörande förhallandena pa detta
område här i trakten. Ja, det är beklagligt, mycket beklagligt, att dylikt kan
förekomma, men jag är övertygad om, att de fasaväckande förhållanden beträffande
mjölkningen, som han omnämnde, icke gärna förekomma hos moderna
jordbrukare. I den trakt, där jag bor, använder man mjölkningsmaskiner för
både stora och medelstora jordbruk — de ha fullkomligt slagit igenom —
och det är ladugårdskarlarna, som sköta dessa. Några anspråk pa lantarbetarnas
hustrur för mjölkningen har man aldrig haft och kommer säkerligen

aldrig att ha. ,

Jag påminner mig vad herr Sjölander yttrade vid ett tiiiiafle, da det var tal
om en annan motion, nämligen om legostadgans avskaffande. Han framhöll»

Onsdagen den 4 juni e. m.

87 Nr 43.

att om clenna stadga komme bort, skulle vi gå eu mycket ljusare framtid till
mötes. Jag skall be att få notera detta: nu är legostadgan på avskrivning,
och det borde ju alltså bli bättre för jordbruket. Jag skulle verkligen icke
sätta mig emot en sådan utredning- som den här ifrågavarande, om man hade
garantier för att det skulle bli bättre för lantarbetarna i så fall.

Jag skall icke ingå på något vidare bemötande i sak, ty detta skulle taga
alltför lång tid. Vad jag vill säga är endast, att när man talar om arbetsgivare
i allmänhet, bör man vara en smula försiktig och icke döma alla lika, ty
därmed begår man en stor orättvisa, som säkert kommer att hämna sig. Det
finns också bland dem som äro arbetsgivare och större jordbrukare många, som
verkligen äro besjälade av en önskan att göra det mesta möjliga för sina arbetare
och att höja dem både i ekonomiskt och moraliskt avseende. På åtskilliga
håll finns det gårdar, där ingen flyttning från lantarbetarnas sida förekommit
under de senaste tolv åren. Detta visar, att det kan finnas undantag
på detta område och att man icke kan skära alla över en kam, såsom här i kväll
skett. Jag hyser icke alls någon animositet mot den föreslagna utredningen,
om den kan tänkas ge något värdefullt resultat. Vad jag vill protestera emot
är endast, att lantarbetsgivarna skola anses som en klass medborgare, som icke
vill unna sina underlydande en människovärdig tillvaro. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets motivering och kläm.

Herr Åkerlund: Herr talman! Herr Sjölander synes ha gjort lantarbetarfrågan
till sin huvudsakliga sysselsättning — huruvida han har några fördelar
av det eller^inte känner jag icke till. Herr Sjölander framställde lantarbetarnas
ställning så mörk som möjligt. Jag vågar påstå, att han i hög grad överdriver.
Var och en som känner mig sedan gammalt, vet, att jag gjort allt
vad i min förmåga stått för mina arbetare, och detta har jag ju själv haft
glädje av, då mina arbetare alltid varit dugliga och villiga. Här kommer man
emellertid och kräver, att så och så skall det vara, men har herr Sjölander gjort
reda för sig, om det är möjligt för arbetsgivarna att prestera dessa villkor?
Om man skall utreda lantarbetarfrågan, måste man enligt min mening kombinera
den med frågan om jordbrukets ekonomi. Det är sant, att jordbrukarnas
inkomster under ett par år voro tillräckligt höga för att räcka till en avsevärd
höjning av arbetarnas inkomster, men att det gick väl trögt för jordbrukarna
att därav meddela till dem. Men om man ser på saken i genomsnitt, torde man
också få medge, att arbetarnas löner ändock höjts alldeles ofantligt under senare
tid. Däremot kan det icke påvisas, att jordbrukets intäkter stigit i samma grad
utan snarare tvärtom. Gudskelov att jag icke har något jordbruk för närvarande,
men jag vet i alla fall huru det är ställt.

Jag begärde -ordet huvudsakligen för att framhålla, att jag hoppas att
Kungl. Maj :t, då man ordentligt utreder lantarbetarfrågan, också tager i betraktande
vikten av att se till, att jordbrukets idkare verkligen kunna betala
sina arbetare. Det skulle kanske icke vara så tokigt, om herr Sjölander toge
sig för att bruka sin egendom nere i Småland och prövade på huru det är att
vara jordbrukare.

Plerr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjölander: Herr talman! Jag vill endast bemöta herr Andersson i
Storegården.

Herr Andersson i Storegården erinrade, att jag skulle ha yttrat, att lantarbetarna
äro efterblivna,. I intellektuellt och ekonomiskt avseende stå de efter
industriens arbetare och detta av naturliga skäl.

Den historia från Nääs, som herr Andersson i Storegården berättade, känner
jag icke till. Jag förmodar dock, att representanten för vårt parti därvid icke

Ang.

utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

Nr 43.

88

Onsdagen den 4 juni e. m.

gick på den linjen, att lantarbetarnas löner borde sänkas, utan om han yrkade
nedsättning av kostnaderna, avsåg han säkert andra utgiftsposter. Kanske det
var med Nääs ®om med vissa bolags jordbruk, där bolagen låta industriens
arbetare köpa produkterna till mycket lägre pris än marknadsprisen; under
sådana förhållanden är det självklart, att det måste bli underskott för jordbruket.
Jag kunde icke hos herr Andersson i Storegården finna ett enda
uppslag till förbättring av lantarbetarnas ställning, utan endast rent personliga
utfall. Sådana kommer man endast med, då man är mycket svag i sak, herr
Andersson i Storegården!

Herr Andersson i Storegården: Herr talman! Endast ett par ord! Herr
Sjölander nämnde, att den representant för hans parti, som var med om utredningen
vid Nääs, icke velat samtycka till en sänkning av lönerna för lantarbetarna.
Ja, jag har icke sagt, att någon av dessa sakkunniga ville sänka lönerna,
utan jag har endast framhållit, att arbetskostnaderna där enhälligt ansågos
för höga och att jordbruket icke kunde bära dessa kostnader. Detta har jag
anfört såsom ett skäl gentemot herr Sjölanders påstående, att lantarbetsgivarna
oskäligt söka pressa ned arbetarnas löner och såsom ett bevis för, att det i ekonomiskt
avseende saknas förutsättningar och möjligheter att gå så långt, som
motionären yrkar.

Herr Sjölander sade också, att jag icke anfört ett enda uppslag, som skulle
kunna leda till, att arbetarnas läge skulle kunna förbättras. Jag kan icke
förstå, att det åligger mig någon bevisningsskyldighet i detta fall. Det är
herr Sjölander, som är motionär, och det är herr Sjölander, som sagt, att vi
måste förbättra arbetarnas ekonomiska förhållanden, vilket jag icke har något
emot, om det är möjligt. Det borde varit herr Sjölanders sak att komma med
positiva uppslag. Men i stället har han lagt fram en broschyr, eller något i
den stilen, med ett mycket egendomligt innehåll. Jag bar ingenting emot, att
lantarbetarnas villkor förbättras •— jag anser tvärtom, att detta är ett önskemål
•— men förutsättningen härför är, att jordbruket får tillräcklig ekonomisk bärighet.
Om detta mål vinnes, tror jag också, att lantbrukarna skola vara villiga
att ge lantarbetarna del av de förmåner, som jordbruket kan komma i åtnjutande
av.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Ang. vissa Vid harpa skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande,_ nr 32,
ändringar i [ anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om val till rikslagen
om val f]ag.en begärdes ordet av

Herr Persson i Fritorp, som yttrade: Herr talman! Bara några få ord!
Jag erkänner villigt, att den skrivelse, som utskottet i sitt utlåtande här föreslår
skola avlåtas till Kungl. Maj:t, har visst fog för sig. Jag bara beklagar, att
den icke avläts redan förra året, då ju en lagändring kunnat vidtagas i år och
denna då i sin ordning kunnat tillämpas vid årets andrakammarval. Det är
nog så, att det är mer än en länsstyrelse i vårt land, som har syndat genom
■att företaga röstsammanräkningen långt efter det valet förrättats, och även
om man har spårat en strävan vid de sista valen att förkorta tiden mellan valförrättningen
och röstsammanräkningen, så är en förändring härutinnan till
det bättre säkerligen önskvärd.

Under antagande av att riksdagen nu bifaller förevarande förslag till skrivelse,
så vågar jag sätta i fråga, om icke Kungl. Maj:t genom ett cirkulär till

Ang.

utredning
i lantarbetarfrågan.

(Forts.)

Onsdagen den 4 juni e. m.

89 Nr 48.

sammanräkningsmyndigheterna kunde uttala önskvärdheten av att dessa redan Ang., vissa
vid årets val i vad på dem ankommer ställa sig denna önskan från riksdagen andnn9ar *
till efterrättelse. Länsstyrelserna kunde då i alla fall, om de finna så erforder- tiuTiksdagen.
ligt vara, i sin ordning påminna ordförandena i valnämnderna om deras plikt (Ports.)
att ofördröjligen insända valsedlarna till länsstyrelsen, fast jag förmenar att man
icke har anledning påstå något åsidosättande av denna skyldighet. Genom en
dylik åtgärd är det ju möjligt att det väsentliga av vad motionärerna föreslagit
kunde vinnas utan ytterligare ändring av vår vallag. Jag bortser då ifrån
vad motionärerna satt i fråga beträffande önskvärdheten av en preliminär sammanräkning
av rösterna i primärkommunerna, ett önskemål som jämväl utskottet
understrukit, enär man med visshet kan utgå därifrån att en utredning härutinnan
skall ge negativt resultat och visa att ett sådant förfarande icke är
önskvärt. Det torde för resten, tack vare de goda postförbindelserna åtminstone
i de sydligare länen, vara möjligt att redan dagen efter valförrättningen eller
åtminstone den därpå följande dagen valsedlarna äro tillgängliga hos vederbörande
i residensstaden, och då bör röstsammanräkningen, vilken tager ett par
dagar i anspråk, omedelbart kunna påbörjas, och under tiden böra de valdistrikt,
som äro belägna på längre avstånd från residensstaden, hinna inkomma med sina
sedlar. Jag menar, att, om god vilja är till finnandes hos våra länsstyrelser,
kan hittillsvarande dröjsmål avlägsnas utan riksdagens ingripande. Men man
får vid årets val ytterligare erfarenhet, hur myndigheterna komma att anordna
denna angelägenhet. Visar det sig då vid årets val såsom regel, att röstsammanräkningen
verkställes så snabbt som överhuvud taget är möjligt, så tycker
jag att vidare åtgärder med anledning av denna skrivelse icke äro erforderliga,
utan då har enligt mitt förmenande det syfte som denna skrivelse avser redan
blivit tillgodosett.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, i vad densamma avser förslag till lag om ändrad lydelse av
33 § i lagen den 13 juni 1919 om1 kommunalförbund, dels ock Kungl. Majrts proposition
nr 152 med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen
.den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 122, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående anslag till
försvarsdepartementet, marinförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd;

nr 123, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa anslag under fjärde huvudtiteln; och

nr 124, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande
nr 42 i anledning av väckt motion om rätt för vissa marinintendenter att såsom
tjänstetid tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

9.

Statsutskottets utlåtande, nr 125, i anledning av väckt motion om löne- och Ang. löne- och
pensionsreglering för personal på reservstat föredrogs härpå. Ordet begärdes P^nsionsdärvid
av reglennO för

personal
å reservstat.

Nr 43.

90

Onsdfjen den 4 juni e. m.

Ang. löne- och
pensionsreglering
för
personal
å reservstat.
(Forts.)

Ang.

förordning om
fördelning av
automobilsTcattemedel.

Herr Holmgren, som anförde: Jag liar i denna fråga icke ställt mig som
reservant i statsutskottet, och det huvudsakligen av det skälet, att jag icke
sett någon möjlighet att föra fram frågan. Jag skall icke heller göra något
annat yrkande, än vad utskottet kommit till. Jag ber endast att få ge uttryck
åt mitt beklagande över att denna för reservstatspersonalen viktiga, fråga alltjämt
väntar på sin lösning och åt min förhoppning, att Kungl. Maj:t redan vid
nästa riksdag ville framkomma med ett förslag i ärendet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 126, i anledning av väckt motion rörande tjänsteårsberäkning för viss
fästningspolispersonal; och

nr 127, i anledning av väckt motion om anslag för inredning av bostäder i en
fängelsebyggnad i Karlskrona.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§11-

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen den 21 mars 1924 avlåten proposition, nr 211, vilken för
förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel. I

I sammanhang med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

i första kammaren:

nr 122 av herr P. E. A. Jonsson;

nr 137 av herr Johan Bernhard Johansson; och

nr 281 av herr Bondeson; samt

i andra kammaren:

nr 252 av herr Gustafson i Kasenberg m. fl.; och
nr 428 av herr förste vice talmannen Nilson.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte

a) i anledning av förevarande proposition och herr Bondesons ovannämnda
motion ävensom med avslag å herr P. E. A. Jonssons ifrågavarande motion, med
förklarande att Kungl. Maj:ts förslag i ämnet icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, för sin del antaga vid utlåtandet fogat förslag till förordning
om fördelning av automobilskattemedel (Bil. A); och

b) i anledning av herr förste vice talmannen Nilsons ovanberörda motion i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
rörande automobilskattemedlens uppförande å riksstaten samt om framläggande
för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning;
samt

Onsdagen den 4 juni e. m.

91 Nr 43.

II) att de av herrar Johan Bernhard Johansson och Gustafson
in. fl. i ämnet väckta motionerna icke måtte av riksdagen bifallas.

Den i punkten I) a) åberopade bilagan var av följande lydelse:

Förslag
till

Förordning

om fördelning av automobilskattemedel.

Härigenom förordnas som följer:

1§.

Av de under visst år jämlikt förordningarna om automobilskatt, om särskild
skatt å automobilgummiringar och om särskild skatt å bensin och motorsprit
eller jämlikt de särskilda bestämmelser, Konungen enligt 18 § i förstnämnda
förordning må hava meddelat, influtna skattemedel (automobilskattemedel)
skola tjugu procent tillfalla rikets städer för att användas för dessas gatu- och
väghållning samt åttio procent landsbygden för att användas företrädesvis till
förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla
vägar och broar.

2 §•

Av den städerna tillkommande andel av skattemedlen skola åttio procent av
statskontoret fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp,
som från dem influtit i automobilskatt.

Angående fördelning av återstående tjugu procent förordnar Konungen.

3 §■

Av landsbygdens andel av skattemedlen skola åttio procent tillgodokomma de
särskilda länen i förhållande till de belopp, som influtit i automobilskatt från
respektive läns landsbygd, därvid iakttages, att Kalmar läns landstingsområden
betraktas såsom .särskilda län. Av återstående tjugu procent må ett belopp,
motsvarande högst en procent av landsbygdens andel av skattemedlen, enligt
Konungens förordnande användas till understödjande av sådana forsknings- och
undersökningsarbeten, som anses i synnerlig grad befrämja ett ändamålsenligt
användande av ifrågavarande skattemedel, och återstoden mellan länen fördelas
på sätt Konungen förordnar.

4§.

Konungen äger att av skattemedel, som enligt 3 § skola tillgodokomma visst
län, årligen bevilja bidrag till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga
vägar och broar inom länet samt till underhåll av sådana vägar och broar,
vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i .synnerlig grad försvåras, ävensom
till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn för automobiltrafiken.
Vad av länet tillkommande skattemedel ej åtgår till beviljade bidrag
skall besparas, intill dess sålunda uppkommet överskott bliver i enahanda ordning
utdelat eller om dess användning annorledes förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924, från och med vilken dag förordningen
den 2 juni 1922 (nr 262) om fördelning av automobilskattemedel
m. m. upphör att gälla.

i Kasenberg Än9-

förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Forts.)

Sr 43. 92

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

förordning om
fördelning av
aulomobilskaltemedel.

(Forts.)

Reservation hade likväl avgivits av herrar Lindblad, Lamm, Johan Nilsson
i Malmö, Bergqvist, Walles, Asplund, Rooth, Waidén, Carlsson-Frosterud ochAndersson
i Prästbol, vilka, med instämmande i övrigt i utskottets hemställan,
ansett, att den i punkten I) a) åberopade bilagan bort erhålla följande lydelse:

Förslag

till

Förordning

om föl-delning av automobilshattemedel.

Härigenom förordnas som följer:

4 §■

Konungen äger att av .skattemedel, som enligt 3 § skola tillgodokomma visst
län, årligen bevilja bidrag till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga
vägar och broar inom länet samt till underhåll av sådana av vederbörande
vägkassa underhållna vägar och broar, vilkas underhåll på grund av automobiltrafik
i synnerlig grad försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning, som är
till särskilt gagn för automobiltrafiken. Vad av länet tillkommande skattemedel
ej åtgår till beviljade bidrag skall besparas, intill dess sålunda, uppkommet
överskott bliver i enahanda ordning utdelat eller om dess användning annorledes
förordnas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Carlssoii-Frostemd: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande frågan,
som statsutskottet här har avgivit utlåtande över, är ju en mycket betydelsefull
ekonomisk fråga, alldenstund den rör sig om avsevärda belopp. Det
är nu icke mer än två år sedan den nu gällande förordningen angående automobilskattemedlens
fördelning antogs här i riksdagen, och ännu ha ju inga medel
enligt denna förordning utbetalats.

Anledningen till att man nu ånyo har en kungl. proposition framlagd för
riksdagen, innefattande en ny förordning, är ju att söka däri, att innevarande
års riksdag har beslutit införa en extra skatt å bensin i syfte att härmed utöka
de medel, som skola komma väghållningen i landet till godo på grund av den
ökade automobiltrafiken. Dessutom är det ju beträffande ytterligare några
detaljer i förordningen som Kungl. Maj:t har föreslagit att man skall vidtaga
förändring.

Nu har statsutskottet vid behandling av denna fråga vidtagit principiella omläggningar
utav dessa medels användning, om man tager hänsyn till de principer,
från vilka riksdagen utgick, då denna förordning första gången antogs.
Förslaget om införande av automobilskatt var ju sammanhängande med det
för 1922 års riksdag framlagda förslaget till ny väglag, och avsåg ju att bereda
landstingsvägkassorna medel till hjälp för bestridande av landstingsvägunderhållet.
Nu minnas vi, att det väglagförslaget blev avslaget på grund därav,
att lantmännen här i riksdagen icke kunde gå med på en ny väglag, med
mindre än att de också samtidigt blevo i tillfälle att avbörda sig hälften av
förutvarande vägfyrktal, och därför föll frågan. Men då nu trots detta automobilskatten
infördes, så måste man ju lägga om bestämmelsen angående dessa
medels användning. Det blev icke dessa landstingsvägdistrikt det här kom att

Onsdagen den 4 juni e. m.

93 Nr 43.

gälla, utan man skulle fortfarande lia de gamla små vägdistrikten kvar. Ocli Ang.
för att nu dessa medel skulle komma till ett rationellt utnyttjande till förbätt- om

ring utav för automobiltrafik nödiga vägar, så fastslogs i det särskilda utskot- autJSiU
tets utlåtande den bestämmelsen, att dessa medel skulle genom Kung!. Maj:t skattemedel
fördelas mellan väghållningsdistrikten inom länen, sedan man fått uppgjort en (Forts.)
fördelningsgrund mellan de olika länen. Och utskottet uttalade därvid i en
passus, att »utskottet har därvid ansett uppenbart, att utdelning av landsbygden
tillkommande andel i skattemedlen till väghållare in natura icke kan ifrågakomma,
då ett av syftemålen med skattens uttagande, nämligen automobilvägarnas
förbättring, i sådant fall skulle förfelas». Och vidare säger utskottet
på ett annat ställe: »Hinder bör ej heller möta att i samband med dylika förbättringsarbeten
med bidrag av automobilskattemedel utföra nyanläggning av
kortare vägsträckor, där sådant för automobiltrafiken kan vara av särskilt intresse.
Även till vägunderhåll bör bidrag kunna lämnas av dessa medel, dock
endast under förutsättning att vägen i fråga övertagits till underhåll av vägkassan
och underhållet i större utsträckning försvåras på grund av automobiltrafiken.
Vägens övertagande av vägkassan synes nämligen böra fordras såsom
en garanti för att medlen på ett sakkunnigt sätt användas för det avsedda
ändamålet.» Detta har riksdagens båda kamrar så sent som för två år sedan
enats om utan någon som helst meningsskiljaktighet från de naturaväghållares
sida, som voro medlemmar av detta utskott.

Nu har vid behandlingen av det föreliggande lagförslaget statsutskottet beslutat
föreslå riksdagen en uppmjukning av nu gällande bestämmelser, enligt
vilka vägförbättringar, d. v. s. breddningar och dylikt av vägar, skola vara
företrädesvis det ändamål, för vilka medlen skola användas. Utskottet har nämligen
föreslagit att man skall taga bort ordet »företrädesvis», så att det får
bero på lokal prövning, y vilken utsträckning medel få användas antingen till
förbättring eller underhåll av vägar. Därom har utskottet varit enigt. Men
i en hastig vändning beslöt utskottets majoritet att föreslå en principiell omläggning
av dessa medels användning beträffande underhåll av vägarna. Då
som jag nyss uppläste man för två år sedan fastslog, att det skulle endast
kunna utgå bidrag till underhåll utav av väghållningsdistrikten övertagna vägsträckor,
så föreslår nu utskottet, att clet skall kunna lämnas bidrag av vägdistrikten
även till de enskilda in natura-underhållarna, när vägarna äro svåra
att underhålla på grund av automobiltrafiken. Detta förslag framkastades
inom statsutskottet i sista stund utan någon föregående prövning, utan någon
möjlighet att överblicka konsekvenserna härav, och det är endast gjort ett allmänt
uttalande om denna sak i 4 §, och i utskottets motivering har man helt
summariskt uttalat sig genom en enkel hänvisning till att dessa medel kunna
användas exempelvis till anskaffande eller förbilligande av vägunderhållningsmaterial
eller tillhandahållande av tekniska hjälpmedel åt de enskilda väghållarna.

Nu finnes, som man ser, vid detta betänkande fogad en reservation av tio utskottsledamöter
som yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i övrigt. Riksdagen
kan ju nämligen knappast ge sitt bifall till att placera genom Kungl. Maj:t
hos vägstyrelserna så ofantligt stora penningbelopp, utan att man har uppdragit
några bestämda riktlinjer för användningen och fördelningen av dessa
medel bland de enskilda in natura-hållarna, utav den del som skall komma dem
till hjälp; de enda regler som finnas innebära, som jag nyss sade, att dessa medel
kunna användas på sådant sätt. En vägstyrelse kan sålunda använda dessa
medel på det mest godtyckliga sätt, utan att man skall kunna anklaga vägstyrelsen
för att hava gjort sig skyldig till någon lagöverträdelse. Ty det finnes
inga bestämmelser i den av utskottet föreslagna formuleringen av 4 § om hur
dessa medel skola användas, och man kan ju befara, att det kan leda till avse -

Nr 43. 94

Onsdagen den 4 juni e. m.

Arv}.

förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Forts.)

varda orättvisor beträffande naturaunderhållarna inbördes, då man härvidlag
icke har några regler och bestämmelser att följa, dag vill exempelvis påminna
om vad som gäller beträffande det allmänna statsbidraget ti±r vägunderhåll,
som vi behandlade i kammaren i lördags kväll, — att där finnes i lagen nogsamt
föreskrivet, efter vilka grunder dessa medel skola komma naturaunderhållarna
till godo. Men här finnes som sagt icke någon motsvarande bestämmelse.
Man kan ju tänka sig, att en vägstyrelse tager sig för att anskaffa makadam
och köra ut på vägarna till de enskilda väghållarna, använda sina vältar och
pressa ned denna makadam på vissa vägsträckor, medan däremot andra sträckor
icke alls bli delaktiga härav. Men vad sker samtidigt? Jo, dessa naturavägunderhållare
stå fortfarande kvar med sina natur aunderhåll, som vägstyrelsen
kanske kostat på. Genom automobilskattemedlen och den ändring i fråga om
dessa medels användning, soini nu är gällande och som senast i lördags kväll
antogs i den allmänna väglagen, är det öppnat många olika möjligheter för enskilda
väghållare att bli fria från underhåll av stora stråkvägar, som slitas,
mycket av automobiltrafiken. Man har nu för det första möjlighet att hos
vägstämman fordra att vägkassan övertager vägarna, och, om icke stämman
godkänner detta, ha de enskilda väghållarna rätt att genom besvär hos Konungens
befallningshavande få sitt krav prövat, och Konungens befallningshavande
kan ålägga vägkassan att övertaga vägarna. Men vad sker då? Jo, ylå bli
de enskilda vägunderhållarna befriade från underhåll, men få då i gengäld erlägga
vägskatt som andra inkomsttagare på deras vägfyrktal.^ Således är den
där jämmern från enskilda vägunderhållares sida, att de bli så över hövan betungade
med vägunderhåll genom automobiltrafikens inverkan, numera^skäligen
obefogad. När det kan förefinnas anledning till klagan härutinnan, så ges det
alltså många olika möjligheter för naturaväghållarna att numera bli fria från
detta underhåll. Och under alla omständigheter synes det mig åtminstone vara
orimligt, att riksdagen skulle kunna här bifalla ett sådant här frihandsförslag
utan föregående prövning och uppdragande av grunderna för användningen
och fördelningen av dessa stora belopp._ o . .

Nu har man inom första kammaren diskuterat den här frågan i över tva timmar,
och det har nu alldeles nyss voterats där om saken; och här har nu lämnats
i min hand en lapp, där det finnes antecknat att i första kammaren erhöll reservationen
85 röster och endast 30 röster avgåvos för utskottet. Efter denna
upplysning och då jag tänker mig att man har annat att göra i riksdagens sista
timme än att bråka med sammanjämkning, så skall jag för min del söka draga
mitt strå till stacken genom att icke utsträcka mitt anförande utöver vad jag
nu sagt, utan inskränka mig till att hänvisa till första kammarens ståndpunkt
i frågan och uttrycka min livliga förhoppning att också denna kammare matte
besluta på enahanda sätt.

Herr talman, jag her att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Andersson i Prästbol och Anderson
i Råstock.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Ja, jag kan nogsamt förstå
att herrarna just inte efter den utgång, som frågan fått i första kammaren, kunna
vara vidare intresserade för att man skall närmare utveckla saken, och jag
skall därför blott i allra största korthet yttra mig.

Den förre talaren gick här starkt i härnad för att dessa bestämmelser, som
nu skulle gälla enligt reservationen, voro så utomordentligt präktiga och rättvisa.
Jag har verkligen svårt att kunna dela den uppfattningen. Ty om i
ett vägdistrikt man beslutar att vägkassan skall övertaga alla de allmänna vä -

Onsdagen den 4 juni e. m.

95 Nr 43.

garna, men i nästa vägdistrikt man icke fattar samma beslut, utan man låter
naturavägunderhållet fortfara, då kan jag ieke förstå, att det skall precis vara
någon rättvisa däri, att endast det första distriktet, som fattat det där beslutet,
skall kunna få del av de bär medlen, i vad det gädler underhåll av de vägar,
som äro mest fördärvade genom automobiltrafiken. Det få herrarna verkligen
ursäkta, att jag icke kan begripa det rättvisa i ett dylikt tillvägagångssätt.

Så sade den ärade talaren, att nu har en väghållare rätt att göra en ansökan
hos vägstämman och sedan ingå till Konungens befallningshavande och klaga.
Ja bevars, det har man kunnat göra förut också, men det är väl icke därför
säkert, att han vinner vad lian vill, det tror jag icke alls att han har någon
säkerhet för. Jag får verkligen säga, att skall man hava den bestämmelsen,
att endast sådana vägar, som äro intagna på vägk.assans bekostnad, skola erhålla
del av de här medlen, ja, då tycker jag det är en enkel gärd av rättvisa
att kräva, att en väghållare in natura har ovillkorlig- rätt att få sitt vägstycke
övertaget av vägkassan till underhåll. Då är detta resonemang riktigt. Men
så länge icke de enskilda väghållarna kunna komma till den punkten, tycker jag
det är mer än lovligt hårt, om vägstämman säger: »nej, vi övertaga icke det
stycket till underhåll, det göra vi icke.» Och i mitt distrikt, där jag hör hemma,
där vill man icke ens medgiva, att man får omtaxera vägarna, och naturligtvis
ändå mindre, att man skall övertaga några vägar, som bliva mera kostsamma
för de vägunderhållsskyldiga, som icke hava naturaunderhåll. Sådant
kan icke komma i fråga, utan då hänvisar man i stället till en ny väglag, i vilken
de här sakerna kunna bli föremål för rättelse. Det rättvisa härutinnan kan
jag icke inse. När man överhuvud talar om, att bilskattemedlen uppgå till så
stora summor, undrar jag verkligen om dessa medel räcka till för att hålla vägarna
i det skick, som de skulle haft, om icke automobilerna som parasiter hade
trängt sig in på vägarna. Det kostar säkert betydligt mera. än 12 miljoner kronor
att nu hålla Sveriges vägar i ett så utmärkt skick som före automobilernas tid.
Ty det torde erfarenheten ha visat, att när det gäller att bygga vägar för dessa
snabbgående automobiler, så finnes det väl knappast något annat hållbart material
än gatsten att använda härför. Sådant material kunna automobilerna knappast
förslita, men sådant material kommer också att i fortsättningen kosta otroligt
störa summor. Även om man belägger vägbanan med bituminösa bindemedel,
såsom pågjutning av tjärsorter eller asfalt, så visar det sig att sådant ej
är tillräckligt hållbart vid stark trafik med snabbgående bilar.

Jag vågar därför påstå, att om man verkligen skall skipa rättvisa för de
väghållare, som fått sitt vägunderhåll fördyrat 10, 15 eller 20 gånger, bör man
gå den vägen, som utskottet här har föreslagit, och det är just för att få tillfälle
att understryka, att jag icke genom första kammarens votering blivit övertygad
om motsatsen, som jag har yttrat dessa ord, och därför, herr talman,
skall jag be att få sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Liibeck: Herr
förste vice talman, mina herrar! Jag her att få uttala min tillfredsställelse över
att utskottet funnit sig kunna godkänna Kungl. Maj:ts föreliggande förslag i
fråga om vissa ändringar i automobilskatteförordningen. Vad sedan angår, att
man nu velat begagna tillfället att åstadkomma ytterligare ändringar, så måste
jag däremot säga, att dessa ändringar kunna sägas vara både på gott och ont,
ehuru mest på ont. Beträffande förslaget, att man skulle taga bort ordet »företrädesvis»,
för vilket man från en del håll hyst stora farhågor, vill jag för min
del säga, att jag gentemot en sådan ändring icke har någon invändning att göra.
Den överensstämmer fullkomligt med den tolkning av förordningen, som jag
för min del vid ett par tidigare tillfällen haft anledning att giva uttryck åt
vid denna riksdag. Det är alldeles klart, att det, med den formulering, som ut -

Ang.

förordning om
fördelning av
automobilslcattemedel.

(Ports.)

Pfr 13.

96

Onsdagen den 4 :uni e. m.

Ang.

förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Forts.)

*

skottet vid 1922 års riksdag gav åt sitt uttalande, som sedan blev lagt till grund
för riksdagens beslut, skall råda likställighet mellan vägförbättring och vägombyggnad
å ena sidan och vägunderhåll å andra sidan. Det är så, att i den ena
landsdelen kan företrädesvis det ena ändamålet behöva tillgodoses och i en annan
del av landet det andra. Tillämpningen kommer otvivelaktigt också att bli så,
det ser man på de förslag, som ha inkommit till de olika länsstyrelserna.

Särskilda utskottet säger vid 1922 års riksdag följande: »Även till vägunderhåll
bör bidrag kunna lämnas av dessa medel, dock endast under förutsättning
att vägen i fråga övertagits till underhåll av vägkassan och underhållet i större
utsträckning försvåras på grund av automobiltrafiken. Vägens övertagande av
vägkassan synes nämligen böra fordras såsom en garanti för att medlen på ett
sakkunnigt sätt användas för det avsedda ändamålet.» Härmed är jag över på
det andra ändringsförslaget, som kommit i fråga och som utskottet för sin del
anslutit sig till men som reservanterna hava tagit avstånd från. Jag ber att
för min del få obetingat ansluta mig till reservanternas ståndpunkt i denna
fråga, Den klara förutsättning, som, enligt vad jag nyss läste upp, gavs för
uttagande av automobilskatten, har man enligt min mening icke rätt att nu
ändra, till på köpet samma år som bilskattemedlen genom ett av riksdagen nyligen
fattat beslut ha fördubblats. De, som skola betala dessa bilskattemedel, ha
gjort detta utan motvilja, därför att de genom riksdagens år 1922 antagna förordning
voro förvissade om, att bilskattemedlen skulle tagas i anspråk endast
under sådana förhållanden, att man hade garanti för ett ändamålsenligt användande
av dessa medel.

Om jag sedan övergår till den rent praktiska delen av frågan, vill jag som
min bestämda mening uttala, att det föreligger icke några särskilt vägande skäl
för att man skulle vidtaga sådana ändringar, som ifrågasatts. I sådana fall,
där automobiltrafiken väsentligen har försvårat vägunderhållet, ligger det nämligen
i sakens natur, att man just genom vägkassans övertagande av vägunderhållet
får det mest ändamålsenliga och mest ekonomiska resultatet även för naturaunderhållarnas
vidkommande. Den sporre, som man sålunda har till att överflytta
vägunderhållet på vägkassan, är mycket nyttig ur hela sakens synpunkt.

Nu har herr Olsson i Kullenbergstorp här uttalat, att enskilda väghållare
icke kunna få vägkassan att övertaga sina vägstycken, även om de skulle vara
nog så angelägna därom. I det fallet ber jag att få hänvisa herr Olsson i Kullenbergstorp
till § 12 i gällande väglag, där det heter på följande sätt: »Är
jordbruksfastighet avsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma
tilldelat vägstycke eller yppar sig till följd av vägs beskaffenhet märklig svårighet
för behörigt fullgörande av jordbruksfastighet åliggande vägunderhåll in
natura, må fastigheten, där de väghållningsskyldiga efter framställning av innehavaren
därtill samtyckt eller, om samtycke vägrats, K. B. på fastighetsinnehavarens
besvär prövat skäligt bifall därtill lämnas, därefter i stället bidraga
med penningar efter det belopp, vartill underhållskostnaden bestämmes av den
i IV kap. omförmälda nämnd: skolande härmed icke tagas i beräkning den av
nämnden angivna särskilda kostnad för ökat besvär i följd av större avstånd
från fastigheten till dess vägstycke». Såvitt jag förstår, bör herr Olssons i Kullenbergstorp
farhågor i av honom angivet avseende därigenom kunna anses till
fullo hävda.

Jag har sålunda, herr förste vice talman, den bestämda uppfattningen, att
man icke har någon anledning att försinka en ändamålsenlig anordning beträffade
underhållet av genom automobiltrafik verkligt betungade vägar genom att
nu gå på den linje, som utskottet här har förordat. Då nu, såsom. den förste
ärade talaren här har framhållit, första kammaren med stor majoritet har bifallit
reservationen, så torde en annan lösning i andra kammaren icke kunna, leda
till ett bättre resultat än det, som man skulle vinna genom att även här bifalla

Onsdagen den 4 juni e. m.

97 Nr 43.

-reservationen. Skulle nämligen andra kammaren bifalla utskottets förslag torde
därav helt enkelt följa, att den nu gällande formuleringen komme att bibehållas,
och även de, som gått på utskottets linje, torde väl medgiva, att detta vore sämre
•än det som enligt reservationen skulle vinnas.

Jag ber därför, herr förste vice talman, att få hemställa, att andra kammaren
måtte biträda reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr förste vice talman! Jag trodde, att utskottets
utlåtande innebar en förbättring utöver de nu gällande bestämmelserna
i den del, som här berördes av herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
nämligen därigenom’ att ordet »företrädesvis» hade utgått, så att
enligt den nu föreliggande formuleringen vägunderhåll skulle i fråga om berättigande
att få del av bilskattemedel likställas med övriga vägförbättringar. Nu
har jag till min förvåning hört, att den ändringen icke innebär någon förbättring
utöver nuvarande förhållanden, alldenstund tolkningen hittills lär ha varit
den ovan sagda. Det förvånar mig emellertid, därför att man i den P. M., som
i höstas utsändes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till landets vägstyrelser,
på ett alldeles1 särskilt sätt poängterade, att det nära nog var endast till vägförbättringar,
som anslag av bilskattemedel kunde påräknas, under det att anslag
till vägunderhåll korn; i mycket underordnad ställning och på undanskymd plats.
För min del trodde jag, som sagt, att man i det hänseendet tagit ett steg framåt,
och jag hoppas också, att så är fallet oaktat herr statsrådet icke givit förändringen
den tolkningen.

Jag kan emellertid icke underlåta att poängtera huru det hos allmänheten, såväl
bland väghållare som framför allt hos biltrafikanter, har väckt icke ringa
förvåning och förstämning, att bilskattemedlen föreslagits till användning i den
utsträckning, som har skett, till speciella vägförbättringar, ty såväl ur väghållarnas
som trafikanternas synpunkt är det enligt min mening oändligt mycket
viktigare, att vägunderhållet är gott och själva vägbanan fast och hel, än att vägen
är rak och jämn. Naturligtvis förstår jag, att det ur i.ngenjörssynpunkt är
tilltalande att ha vackra profiler, och att man på det hållet vill ha bättre sträckning
av vägarna på kartan, men ur trafiksynpunkt vågar jag påstå, att det är
förmånligare, att vägen är god och fast i ytan. Såvitt jag förstår, har det också
varit riksdagens mening då bilskattemedel infördes, att de framför allt skulle tillföras
just vägunderhållet. Jag tillåter mig också citera, vad den dåvarande
finansministern yttrade i propositionen: »Det bör vara med rättvisa och billighet
förenligt att automobiltrafiken lämnar ersättning för den merkostnad, som
nämnda trafik förorsakar landets väghållare för vägunderhållet.» Det står sålunda
icke talat om vägförbättringar, men jag skall medgiva att, i enlighet med
vad som! här citerats från det särskilda utskottets utlåtande, detta verkligen kom
in under riksdagens behandling.

Jag får dessutom bekänna, att jag har stor sympati för den av herr Jonsson i
Lycksele i första kammaren avgivna motionen, som går ut på att fördelningen av
bilskattemedlen skulle övergå till länsstyrelserna. Det förefaller, som om. den
■centralisering, som man nu här har åstadkommit, icke kan vara vare sig behövlig
eller lycklig. I den P. M., som jag nyss hade tillfälle att åberopa, är själva ansökan
och rätten att få söka andel i bilskattemedlen kringgärdad av en mångfald
formaliteter och bestämmelser, som äro hart när omöjliga att uppfylla. Jag
behöver bara nämna, att väghållningsdistrikten åläggas att skaffa statistik över
såväl biltrafik som över annan trafik. Nu har ju hittills ingen fördelning av
bilskattemedlen ägt rum, och det kan kanske anses oriktigt, att så här i förväg
rikta kritik mot det sätt, varpå denna fördelning kommer att tillämpas, men jag
har den övertygelsen, att fördelningen skulle bli både mera rättvis och framför
allt mindre tyngd av byråkratisk formalism, om fördelningen kunde överlåtas

Andra hammarens protokoll 1924. Nr 43. 7

Ang.

förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Forts.)

Nr 43. 98

Onsdagen den d juni e. m.

Ang.

förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Forts.)

till de lokala organ, som finnas i länsstyrelserna, och som äro kompetenta att
göra fördelningen. Jag tänker här närmast pa de särskilda landsvägskonsulenter,
som jag förutsätter skola anställas i länsstyrelserna.

Ja, herr förste vice talman, för att övergå till den tvistefråga,^ som här är den
mest brännande, och som väl efter första kammarens beslut val får.anses avgjord
för i år, nämligen rörande uteslutandet av ordet företrädesvis, måste jag säga,
att jag härutinnan ställer mig helt och hållet pa utskottets ståndpunkt. Det kan
icke vara förenligt med rättvisa och billighet att utan vidare ställa det övervägande
antalet av väghållarna utan möjlighet att få någon som helst andel i bilskattemedlen.
Visserligen har från denna talarstol nyss. sagts, att väghållarna
ha olika möjligheter att komma i den belägenheten att bidrag, kan erhållas, och
det må vara sant, men det förefaller ganska osympatiskt att tvinga vägdistrikten
på detta sätt till anlitande av en metod för ordnandet av vägunderhållet, som
icke överallt är praktiskt genomförbar och i många orter dessutom kommer att
ställa sig dyrbarare än systemet med underhåll in natura.

Herr Carlsson-Frosterud sökte här göra gällande, att ingen orättvisa har begåtts
i fråga om enskilda väghållare, och han hänvisade i det fallet till den möjlighet.
som finnes för en enskild väghållare att få sitt vägunderhåll utbrutet och
övertaget av vägkassan, men jag vill då häremot påpeka att denna bestämmelse
redan förut har funnits i väglagen, och att det således icke är någon nyhet. Mig
veterligt har emellertid ett sådant förfarande kommit till användning endast i
ytterligt få fall, och jag tror icke, det är möjligt att det kan komma till användning
i något större antal fall. Och för övrigt, hur går det med minoriteten i
detta hänseende? Man kan mycket väl tänka sig att det pa vägstamman i ett
väghållningsdistrikt, framför allt ett sadant som bestar av flera kommuner, pa
vissa håll finnes starkt intresse att överlåta vägunderhållet på vägkassan, medan
majoriteten inom vägdistriktet däremot är emot detsamma. Såvitt jag ^förstår
kan denna minoritet, oaktat den vill övergå till det nya systemet, icke på, några
som helst villkor komma dithän, ty man kan icke förutsätta, att § 12 är tillämplig
i alla dessa fall, och därmed har, såvitt jag förstår, ett rent. våldförande skett
på dessa väghållares intressen. Och oaktat de själva velat ikläda sig de förpliktelser
som erfordras för att låta vägkassan få del av bilskattemedlen, hava
de hindrats därifrån genom sin minoritetsställning i vägkassan. .

Även om frågan är fallen för i år, är jag övertygad om att riksdagen i fortsättningen
skall hava sin uppmärksamhet riktad på den här saken både vad beträffar
sättet för fördelningen, som i vad det gäller de olika väghållningsdistnktens
rätt att få del av bilskattemedlen. Jag har dock icke annat val nu än att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Jansson i Edsbäcken, Gustafsson i Älvsered och
Olsson i Mora.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens
yrkande, därför att bestämmelsen i § 4, sådan den blivit formulerad i Kungl.
Majrts förslag, på sina håll skulle komma att verka orättvis, på grund av att
förhållandena äro så olika i olika delar av landet. Vi försökte sålunda i utskottet
att finna en medelväg för att om möjligt rätta till detta. Emellertid
är det nu så, att kammaren befinner sig i ett rent tvångsläge, emedan första
kammaren tagit reservationen. Då det, såvitt jag kan se, icke finnes någon
möjlighet att åstadkomma en sammanjämkning och frågan icke heller kan avgöras
genom gemensam votering, förrän vi fått genomförd den utredning rörande
automobilskattemedlens uppförande å riksstaden, varom motion blivit
väckt, skulle följden av att andra kammaren toge. utskottets förslag bli den, att
den gamla författningen fortfarande komme att tillämpas. Detta är emellertid

Onsdagen don 4 juni e. m.

99 Kr 48.

faktiskt omöjligt bl. a, på den grund att i den gamla författningen icke finnes
den bestämmelse, som vi ha här i § 1 och som är föranledd av att vi i år infört''
skatt på bensin och motorsprit. Då vidare den gamla författningen även i övrigt
är mindre tillfredsställande i många hänseenden i jämförelse med vad vi
skulle uppnå även om reservationen segrar, så kan jag inte se någon möjlighet
för kammaren att godtaga yrkandet om bifall till utskottets hemställan. Det
måste nämligen enligt min mening komma att leda till större olägenheter, om
alltsammans får falla, än om reservationen går igenom, och därför, herr talman,
måste jag nu avstå från att yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Rydén förenade sig herrar Persson i Fritorp och Jansson i Falun.

Herr Eden: Efter den förklaring, som herr Rydén nu avgav och som ju åtföljdes
av instämmanden från, om jag fattade rätt, representanter för utskottsmajoriteten,
torde frågans utgång i denna kammare få anses vara avgjord,
nämligen att kammaren bifaller reservationen. Jag kan emellertid icke underlåta
att i allra största korthet göra ett par påpekanden även i sak, av det skälet
att det synes mig, som om ett par representanter för utskottsmajoriteten, herrar
Olsson i Kullenbergstorp och Andersson i Rasjön, missuppfattat hela denna
frågas läge, vilket icke bör få stå obestritt i kammarens protokoll, för den
händelse frågan kommer igen.

Det är först och främst att lägga märke till, att när herr Andersson i Rasjön
gång på gång åberopade en promemoria av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att belysa, vilka, onödiga formaliteter som skulle vara förenade med fördelningen
av automobilskattemedlen, och för att i övrigt påpeka olämpliga bestämmelser,
har han förbisett, att denna promemoria från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
spelar icke alls någon roll vid utdelningen av dessa medel: den
har nämligen blivit på det kraftigaste omarbetad av Kungl. Majrt, och i den
nya förordningen, liksom i de anvisningar, som av departementschefen äro utfärdade,
ha just de påklagade bestämmelserna icke tagits upp. Vad särskilt
uttrycket »företrädesvis» beträffar kan det ju vara likgiltigt att tvista om
den saken, men herr kommunikationsministern har nog rätt däri, att i den lydelse,
som bestämmelsen fått i Kungl. Maj:ts förordning, innebär detta ord
endast ^att medlen skola användas företrädesvis till vägförbättringar och till
underhåll —• sedan tänker man sig, att medlen dessutom skulle kunna användas
till anläggning av nya vägar. Det är sålunda icke meningen, att det skall
vara något företräde för vägförbättringar i förhållande till vägunderhåll, utan
endast att dessa två tillsammans skola ha företräde framför andra ändamål,
speciellt nyanläggningar.

Jag vill särskilt påpeka, att det är icke riktigt, när de nämnda talarna velat
göra gällande, att det skulle vara något krav på rättvisa, att även naturaunderhållare
skola få del av bilskattemedlen. Till vilket ändamål är det som bilskattemedlen
skola kunna utgå, när det gäller underhåll? Jo, enligt både
utskottets och reservanternas förslag liksom enligt nu gällande bestämmelser
är det endast till underhåll av sådana vägar, »vilkas underhåll på grund av
automobiltrafik i synnerlig grad försvårats». Men vägar av denna art, som äro
utsatta för en sådan biltrafik, att deras underhåll genom densamma i synnerlig
grad försvåras, de vägarna — det tillåter jag mig påstå — varken kunna eller
böra underhållas av naturaunderhållare, utan sådana vägar skola, om det skall
bli någon reda med underhållet, skötas genom vägkassan. Därför medför själva
karaktären av dessa vägar, att de enligt min uppfattning icke kunna komma
med under den förutsättning, som utskottet lagt in, när utskottet velat giva
bidrag till underhåll även åt naturaväghållare. De vägar, det här är fråga om,
böra icke och kunna icke i längden skötas av naturaväghållare. Jag vågar säga

Ang.

rörordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Forts.)

Nr 48. 100

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.

(Ports.)

detta på grund av en tämligen ingående erfarenhet om några av landets allra
mest betungade trafikområden.

Härtill kommer att, såvitt jag kan förstå, skulle ''Också en användning av
dessa bilskattemedel till underlättande av underhållet i sådana distrikt, där
underhållet skötes av naturaväghållare, leda in i de mest bekymmersamma, för
att icke säga olösliga problem. Utskottet har redan gjort klart i sin motivering,
att detta bidrag icke kan givas till naturaväghållarna direkt; det förbjuder
för övrigt hela motiveringen för bilskatten, och det har varit en klar utgångspunkt
vid hela skattens tillkomst. Men utskottet har sökt finna en annan
utväg genom att säga, att man skulle lämna »det på dylikt distrikt belöpande
understöd till vederbörande vägstyrelse för att i annan form, exempelvis genom
tillhandahållande eller förbilligande av väglagningsmedel, tekniska hjälpmedel
o. dyl., upphjälpa och underlätta väghållningen i distriktet». Jan ber att få fråga
alla de praktiska män, som sitta i denna kammare, hur de tänka sig, att det
skall vara möjligt att göra en dylik fördelning. Lämnar man ut dessa medel
till vägstyrelserna i ett distrikt med naturaunderhåll för att vägstyrelsen sedermera
genom tillhandahållande eller förbilligande av väglagningsmedel skall
upphjälpa och underlätta väghållningen, då blir ju frågan: Vad blir det kvar
av hela naturaunderhållet, om vägstyrelsen tillhandahåller väglagningsmedel
o. s. v.? Det är ju precis vad naturaväghållarna själva skulle göra. Man kan
överhuvud icke lösa det problemet. Och då man säger, att man skulle »förbilliga»
väglagningsmedlen, då frågar jag: Hur skalLdetta ske.'''' Vad skall
ligga kvar på naturaunderhållarna, och vad kommer på vägkassan?

Nej, den tankegång, som lett Kungl. Maj:t och riksdagen, när denna förordning
en gång kom till, det var, att, om man skulle använda dessa medel för
underhåll på ett för vägarna fruktbringande sätt, så måste man skapa garanti
i-r för att medlen blevo använda till ett underhåll skött efter rationella grunder
och med moderna hjälpmedel. Men detta kan icke åstadkommas, om icke
vägkassan tar hand om sådana vägar. Endast under dessa förutsättningar böra
bilskattemedlen fördelas till underhåll, alldeles såsom förordningen nu är

skriven. _ .

Jag har velat göra detta papekande i förhoppning att i framtiden,, därest
denna fråga kommer upp igen, man icke skall gå in på en sa olycklig väg,
som statsutskottet i en hastig vändning råkat slå in på. Därför vill jag hoppas,
att det icke må bli som herr Andersson i Rasjön antydde, nämligen att man
vid en följande riksdag skall försöka få detta krav igenom. Det bör icke föras
igenom, om man skall ha någon verklig nytta av de pengar, som skola fördelas
till vägarnas underhåll från automobilskattemedlen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Hermelin, Sköld, IAthander och Paidscn.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den senaste ärade talaren
framhöll sina erfarenheter om vägarnas underhåll och biltrafikens inverkan på
det där underhållet. Jag tror dock, att vi äro rätt inånga, som icke heller sakna
kunskap i detta ämne. När den ärade talaren framhöll, att enskilda väghållare
icke kunna åstadkomma ett tillfredsställande, vägunderhåll, utan det kunde
endast vägkassan — »naturaväghållarna kunna icke underhålla sådana vägar»,
så ungefär folio orden — då får jag säga, att det var då märkvärdigt. Vid.en
vägsyn hos oss fingo de enskilda väghållarna sina vagar godkända, men vägkassan
fick vid samma tillfälle sina vägar kasserade av synenämnden. Det är
bestämt icke så absolut omöjligt för enskilda väghållare att tillfredsställande
underhålla bilvägar, men det blir ytterst dyrt att göra det, alldeles oberoende
av vem som ombesörjer underhållet.

Onsdagen den 4 juni e. m.

101 Nr 43.

Nu ha vi naturligtvis icke något hopp om att utskottets förslag skall gå igenom,
utan det blir naturligtvis så, att om vägkassan övertager underhållet, så
får man detta bidrag, men eljest icke. Jag tycker därför det vore nog så bra,
om herrarna sökte genomldriva en lag, som stadgade, att vägkassan skulle underhålla
samtliga allmänna vägar i distriktet. Då vore det ingenting att tvista
om, och då komme man ju på rätt bog.

Jag har också läst den där paragrafen om hur en enskild väghållare skall bli
kvitt en svår väg, nämligen om den ligger avsides eller obekvämt till, så att den
väghållningsskyldige icke kan utföra underhållet på ett lämpligt sätt. Men
det sägs, och det är nog så, att bara landsfiskalen håller tillräckligt efter vägunderhållaren,
så kan denna utföra det underhållet. Jag vågar påstå, att icke
går det att komma ifrån vägunderhållet in natura enligt den paragrafen, när
vägstämman säger nej. Och detta har skett ofta och det kommer att ske, ty
de som skola bidraga med pengar, äro nog så kloka, att ifall de kunna förhindra,
att vägen övertages av vägkassan, så göra de detta, och skulle stämman
besluta om dylikt övertagande för en sådan väg, som avses i den ifrågavarande
paragrafen, så anföras besvär, som fullföljas ända upp i högsta instans blott
för att vägunderbållarna in natura skola själva få vidkännas de stora kostnaderna
så länge som möjligt, då det alltid åtgår ett antal år innan slutlig dom
faller. Den saken är minsann icke okänd. J ag tycker då, att vi väghållare in
natura åtminstone skulle kunna påräkna, att rättvisa vederfares oss på ena
eller andra sättet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

§ 12.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 130, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående viss ändring i
planen för ämbetsbyggnaden å tomten nr 3 i kvarteret Murmästaren i Stockholm;
och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för färdigställande
av vissa påbörjade arbeten för telegrafverkets samt statens järnvägars
och v att enf allsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Vidare föredrogs och lädes till handlingarna statsutskottets memorial, nr 132,
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse med redogörelse för resultaten av en genom
djupborrningar utförd undersökning rörande malmernas dimensioner på
djupare nivåer inom Kiirunavaara och Gällivare Malmberg.

§ 14.

Härefter föredrogos vart efter annat:

sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 9. i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av
1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdryeksmedel,
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

Ang.

föi''ordning om
fördelning av
automobilslcattemedel.

(Forts.)

Kr 48.

102

Ousdiigen den. 4 juni e. m.

sammansätta stats- och bankoutskottets memorial, nr 8, angående ersättning åt
utskottets sekreterare och vaktbetjäning; och

bevillningsutskottets memorial, nr 54, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 15.

Till avgörande förelåg härpå sammansatta bevillnings- och första lagutskotbefattningmed
tets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Ma,l .ts proposition med för&lag eill
spritdrycker lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin m. m Qch vin> m. m.

Genom en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, som av riksdagen
hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första lagutskottet, av nämnda utskott
överlämnats till behandling av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin;

2) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel; samt

3) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte
för sin del antaga i utlåtandet intagna förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin; _ _ <•

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel; samt

3 :o) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

dels beträffande det av utskottet under l:o) framlagda lagförslaget:

av herr Bogberg; och

av herr Pettersson i Södertälje, med instämmande av herrar Johanson i Huskvarna
och Söderberg;

dels ock beträffande utskottets under 2:o) framlagda lagförslag:

av herr Bogberg.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman! I fråga om föredragningssättet
får jag föreslå: att utlåtandet må företagas till avgörande på
det sätt, att först utskottets tre lagförslag var för sig föredragas, där så erfordras,
paragrafvis, med promulgationsstadganden, ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom'' överläggning först uppstår,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

Onsdagen den 4 juni e. m.

103 Nr 43.

att lagtext ej må beliöva uppläsas i vidare man, än sådant av någon av kammarens
ledamöter begäres;

samt att, därest något av lagförslagen kommer att i sin helhet eller i en eller
annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling i fråga om de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i
•återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls.

Utskottets under l:o) framlagda lagförslag.

1—4 §§ med tillhörande överskrifter; 5 §.

Godkändes.

Härpå föredrogs 6 §. Därvid anförde:

Herr Lithander: Ja, herr förste vice talman, i avseende på hela detta lagförslag
vill jag för min del säga det, att givetvis önskar man kunna medverka
till att den olagliga införsel, som äger rum, stävjas, men det synes mig i alla
fall, som om, till följd av förslagets stora räckvidd, många personer under utövande
av sin lovliga näring såsom sjöfarande kunna komma att drabbas hårdare
av denna lags bestämmelser än vad som kan anses rimligt. Man borde
kunnat förvänta, att ett förslag med så ingripande föreskrifter som detta skulle
kommit riksdagen tillhanda på ett tidigare skede än vad här varit fallet. Denna
kungl. propositionen inkom till andra kammaren den 16 maj och remitterades
den 17 maj. Man beräknar ju, att riksdagen skall vara avslutad redan den 10
maj, men under alla förhållanden har det knappast varit möjligt för utskottet
■och i varje fall icke för kammarens ledamöter att kunna nöjaktigt sätta sig in i
en fråga sådan som denna.

Jag har, herr förste vice talman, med dessa få ord och i likhet med vad jag
nyligen gjorde vid ett föregående tillfälle velat uttala en förhoppning om att
det om möjligt skall kunna låta sig göra att avlämna propositionerna, när de
ha sådan räckvidd som denna, till riksdagen på ett tidigare skede.

Jag skall också be att få peka på en detalj i utskottets utlåtande. I 12 § 3
mom. rörande inteckning i fartyg stadgas, att sådan inteckning, i motsats
till vad eljest är gällande enligt svensk rätt, skall upphöra att gälla, då farkost,
som besväras av inteckning, skall vara förverkad. Man har icke infört någon
ändring härom i själva lagen om inteckning, men man har kopplat in denna bestämmelse
i den nu förevarande lagen i syfte att ernå den skärpning, som ur
andra synpunkter är önskvärd. Det är enligt mitt förmenande icke riktigt bra,
att förslag till dylika förändringar komma in så sent till riksdagen att män
icke hinner närmare pröva förslagen.

Vid eventuell omröstning rörande det föreliggande betänkandet kommer jag
för min del att i de paragrafer, där herr Högberg i första kammaren reserverat
sig, rösta för hans reservation.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr förste vice
talman, mina herrar! Liksom för några dagar sedan har herr Lithander även
nu med beklagande anfört, att en proposition kommit fram för sent. När det
gällde propositionen om omsättningsskatt och om uppbörden av densamma
framhöll jag, att den fråga., som det då gällde, var av så pass enkel beskaffenhet,
att det inte kunde vara någon verklig olägenhet för riksdagen att propositionen
kom vid en så sen tidpunkt.

Om lag ang.
olovlig

befattning med
spritdrycker
och vin m. m.
(Forts.)

Jfr 43. 104

Onsdagen den 4 juni e. m.

Om lag ang.
olovlig

befattning med
spritdrycker
och vin m. m.
(Forts.)

Här vill jag däremot säga, att det måste betraktas som en olägenhet, att propositionen
först har kunnat läggas fram så sent som den 16 maj. Jag skall
emellertid giva en förklaring till, att det har gestaltat sig på detta sätt. Redan
när lagen om straff för olovlig varuinförsel antogs vid föregående riksdag, hade
man liksom på känn, att bestämmelserna icke voro tillräckligt effektiva, då det
gällde ingripande mot spritsmugglingen. Det visade sig också ganska snart,
att så var förhållandet. Någon verklig erfarenhet av hur den nya lagen verkade
vann man dock först, sedan lagen hade varit i kraft några månader. Först under
oktober och november kunde man konstatera på vilka punkter, man först och
främst borde inrikta sig. Så fort det mest brådskande budgetsarbetet var avslutat,
tog jag för den skull itu med en utredning i frågan, och den 31 december
tillsattes en särskild sakkunnig för beredandet av denna fråga. Den 10 januari
hölls inför mig ett sammanträde med representanter för generaltullstyrelsen,
underordnade tullmyndigheter, kontrollstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms
länsstyrelse och polisen i Stockholm, och därvid framfördes en hel del olika synpunkter,
som voro att taga vara på vid en utredning i frågan. Ett lagförslag
utarbetades sedan inom departementets lagbyrå med tillhjälp av den tillkallade
sakkunnige; det hela var färdigt i departementet den 21 februari och remitterades
då till vederbörande myndigheter. Det sista yttrandet kom tillbaka den
6 mars, och sedan man tagit till vara de påpekanden, som myndigheterna gjort,,
avlämnades förslag till lagrådet den 29 mars. Förslaget hade ju möjligen kunnat
lämnas till lagrådet tidigare, men lagrådets tid var då strängt upptagen av
andra lagförslag. Den 31 mars påbörjades föredragningen i lagrådet, och denna
pågick utan avbrott till och med den 17 april. Lagrådets utlåtande, som
visserligen är daterat den 26 april, kom först in till finansdepartementet den &
maj, och lagrådet hade då gjort åtskilliga anmärkningar, vilka föranledde omarbetningar
i vissa delar av lagförslagen. Efter en dylik omarbetning kunde
propositionen föreläggas riksdagen den 16 maj. Jag tror att jag med detta
har kunnat påvisa, att det inte gärna hade kunnat vara möjligt att lägga fram
propositionen tidigare.

När jag fann, att man verkligen kommit så långt fram i tiden, som bär var
fallet, övervägde jag möjligheten av att låta hela denna fråga ligga till sig till
nästa års riksdag. I så fall hade det dock varit nödvändigt att förelägga denna
riksdag en ny förverkandelag. Utarbetandet av en sådan lag, som ju också
fordrat remiss till lagrådet, hade tagit en avsevärd tid i anspråk. Propositionen
om en sådan förverkandelag skulle således ha kommit ännu senare fram till riksdagen
än nu föreliggande proposition. Nu resonerade jag så, att därest riksdagen
icke ansåg sig kunna antaga förevarande lag i fråga om spritsmuggling,
så kunde riksdagens utskott utarbeta en förverkandelag, som ju senare efter riksdagsbehandlingen
kunnat behandlas av lagrådet.

Med beklagande att förhållandena gestaltat sig på detta sätt tror jag mig
dock ha påvisat, att från finansdepartementets sida allt gjorts vad man kunnat
göra, för att så tidigt som möjligt få fram propositionen till detta års riksdag.
Vikten och betydelsen av att uppgiften i fråga löses är ju så stor, att man inte
från början har kunnat inställa sig på att låta frågan ligga till nästa års riksdag,
vilket annars hade varit den bekvämaste utvägen.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill om denna § 6 endast säga några
få ord. Det är omöjligt för mig att underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen,
som jag har om de skärpningar i nu gällande bestämmelser, som här
föreslås skola gälla för befälhavare å fartyg. Efter min uppfattning är det
helt enkelt omöjligt att kunna ålägga en befälhavare en sådan tillsyn, som lian
redan nu är ålagd, nämligen att ansvara för allt vad som händer och sker på
lians fartyg. Något sådant kan man icke göra. Det är en fysisk omöjlighet att

Onsdagen den 4 juni e. m.

105 Nr 48.

utöva en sådan tillsyn. En fartygsbefälhavare kan nu bli ådömd böter för sådana
förmenta försummelser, då han kanske icke haft möjlighet att övervaka
fartyget. Jag har från första stund, jag hörde talas om denna lag och sett den
kungl. propositionen och läst denna § 6, ansett, att man redan förut ålagt en befälhavare
någonting, som, jag vågar säga det, gör det omöjligt för honom att
undgå att komma i kollision med lagen. Nu vill man därtill införa straffskärpningar
samt utsträcka lagen till annat befäl ombord.

J ag har, herr talman, endast velat säga detta och har intet yrkande att göra.
Det finns ingen reservant i utskottet. Utskottet tyckes vara enhälligt. Men
jag måste säga, att jag inte förstår, hur sammansatta bevillnings- och första lagutskottet
har kunnat underlåta att taga hänsyn till en sådan sak som denna.

Herr Pettersson Södertälje: Herr förste vice talman, mina herrar! I
anledning av herr Lithanders och herr Lindmans f anmärkningar mot
6 _ § vill jag först och främst erinra därom, att redan gällande lagstiftning
stadgar bötesstraff utom i visst fall för fartygsbefälhavare,
då godset anträffas så förstucket eller undandolt, att olovlig införsel
därav uppenbarligen är tillämnad, och han underlåtit vad på honom ankommit
att förhindra godsets olovliga införande; och föreligger skälig anledning antaga,
att fartygsbefälhavaren haft kännedom om dylikt åtgörande, straffas han
som för smuggling. I det avseendet företer nu denna lag icke någon nyhet.
Det nya är endast, att motsvarande straffbestämmelser skola gälla även för
det fallet, att drycker, som redan blivit olovligen införda, påträffas under sådana
omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad
eller hava ägt rum, och att befälhavare, som'' finnes skäligen ha bort misstänka.
detta, skall straffas för bristande tillsyn över fartyget, där han underlåtit
att vidtaga, på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta
dryckernas forslande med fartyget. Med hänsyn till den utsträckning,
som smugglingen tagit och med hänsyn till att fjolårets lagstiftning icke har
visat sig vara tillräcklig, synes det vara väl motiverat, att man har gjort den här
lilla utvidgningen av bestämmelserna.

Man har även gjort ett annat tillägg, men det avser icke befälhavaren utan
styrmän och maskinister och går ut på att dessa skola bliva underkastade samma
ansvar som befälhavaren i händelse de skulle ha försummat att upptäcka gods,
som är undanstucket.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände paragrafen.

Överskrif ten till 5 och 6 §§; 7 §.

Godkändes.

8 § föredrogs nu; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Mina herrar! I fråga om
den_ föredragna paragrafen . har utskottet beslutat ett tillägg till Kungl.
Ma.j:ts förslag. Kungl. Maj:ts förslag innehåller, att farkost eller bil eller
andra forslingsredskap skola kunna förklaras förverkade, ifall med forslingsredskapen
forslats gods, som till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker.
Nu har det blivit upplyst, att i_ Norge, där en liknande lagstiftning
finnes, smugglare, som äg-a fartyg, låta inteckna detsamma så nära värdet,
att de, i händelse fartyget skulle förklaras förverkat, komma att undgå all förlust.
Inteckningshavaren lyfter sitt belopp, när det förverkade fartyget säl -

Om lag ang.
ohvlig

befattning med
spritdrycker
och vin m. m.
(Forts.)

Nr 43. 10G

Onsdagen den 4 juni e. m.

Om lag ang.
olovlig

befattning med
spritdrycker
och vin m. m.
(Forts.)

jes och ingen eller blott obetydlig förlust stannar pa fartygsägarens sida.
Detta har utskottet ansett vara ett mindre tilltalande resultat, i synnerhet som
det icke lär vara ovanligt, att fartygets ägare och inteckningshavaren äro i
maskopi med varandra. För att täppa till detta hål har utskottet föreslagit,
att, när under nämnda omständigheter en farkost förklaras förverkad samt farkosten
befinnes intecknad, de i densamma befintliga inteckningar skola upphöra
att gälla.

Det har förelegat en skiljaktighet inom utskottet beträffande dem, som biträtt
detta förslag, i det att jag och två andra ledamöter formulerat om bestämmelsen
i syfte att skapa garanti mot att någon inteckningshavare må kunna
dömas på blotta misstankar. Nu har emellertid första kammaren avslagit utskottets
ändringsförslag beträffande förevarande paragraf och i stället antagit
den kungl. propositionen. Då jag för min del anser, att det skulle vara synd,
om den ändring, som utskottet har velat göra, alldeles skulle förfalla, tror jag
den riktiga vägen vara, att andra kammaren här antager utskottets förslag.
Jag hoppas då, att vid den kommande sammanjämkningen ett förslag tämligen
nära överensstämmande med min reservation skall kunna framgå såsom ett
riksdagens beslut. Jag skall därför nu, herr talman, icke framställa annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Corneliusson: Herr talman, mina herrar! Jag är från en trakt, där
smuggling bedrives mer än annorstädes, nämligen från svenska skärgården,
och det har varit med synnerlig glädje, som jag har läst utskottets tillägg till
föreliggande paragraf. Det förhåller sig verkligen så. att det förekommer en
hel del oegentligheter på många olika sätt, och det är hart när omöjligt att
överblicka alla de knep, som härvidlag förekomma. Det är icke sällan som köp
av farkoster sker på sådant sätt, att det kan karakteriseras som skenköp, och
allt, som för övrigt försiggår i dessa stycken såsom inteckningars placerande i
smuggelfartyg m. m. dylikt sker på sådant sätt, att man icke har möjlighet
att avgöra, vad som är rätt, eller vad som icke är rätt. Nog kan man förstå,
att det med en sådan här lagbestämmelse kan vara rysligt svårt för en inteckningshavare,
som ej känner till lagen, och vilken person dock på ärligt
sätt har placerat sina pengar i ett fartyg, om han skulle gå sina pengar förlustig,
därför att han råkat placera pengarna i ett smuggelfartyg.

I betraktande av det ofog, som härutinnan försiggår i skärgården, måste det
emellertid sägas, att man är tvungen att stifta lagar, som äro så stränga, att
de så att säga gå över vanliga svenska moralbegrepp. Det förhåller sig i alla
fall så, att vår ungdom speciellt inom skärgårdsbefolkningen blivit fullkomligt
moraliskt fördärvad genom den utländska sprit, som införes. Förhållandena
äro faktiskt mera beklagliga än det stora flertalet av Sveriges folk kan tro.
Vi ha ju stiftat lagar i avseende å spriten för att förhindra spritmissbruk, men
nu finnes det nästan ingen möjlighet att överblicka det hela. På söndagskvällarna
kan man i skärgården få se pojkar, som icke äro mer än 8—10 år gamla,
ligga stupfulla på vägarna. Det är verkligen, som sagt, sorgligare än någon
kan tro, och jag anser icke, att kammaren behöver draga i betänkande att stifta
hur stränga lagar som helst, om man blott kan råda bot härför. Det är verkligen,
jag säger det ännu en gång. så illa ställt som ingen, som icke närmare
känner till förhållandena, kan göra sig en föreställning om.

Jag ber emellertid ännu en gång att få frambära min synnerliga tacksamhet
för den välbehövliga skärpning, som utskottet vidtagit å föreliggande förslag.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

Onsdagen den 4 juni e. m.

107 Nr 43.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

De av utskottet under 2:o) och 3:o) framställda lagförslagen.
Godkändes.

Om lag ang.
olovlig

befattning med
spritd/rycker
och vin m. m.
(Forts.)

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens beslut
i fråga om lagförslagen.

§ 16.

Slutligen föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 63, i anledning av Kungl. Ma-j:ts proposition angående tillfällig löneförbättringunder
budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för en tjänsteman i riksbanken
samt vissa, befattningshavare vid Tumba bruk;

_ nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl., i vad avser elfte huvudtiteln, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 70, i anledning av väckta motioner angående pensionsålder för kvinnlig
befattningshavare m. m.;

första lagutskottets memorial, nr 44, angående arvode åt den, som inom första
lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 53 med
förslag till lag om förmynderskap m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga lönetilllägg
åt vissa kvinnliga skrivbiträden, i vad den rör nionde huvudtiteln;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg1 åt
vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor
ävensom vid lanthushållningsseminariet å Itimforsa; och

nr 75, i anledning av väckt motion om uppförande å övergångsstat i lönegrad
B 16 av vissa befattningshavare i statens tjänst i vad rör jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 17.

Herr förste vice talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
tillkännagivit, att lian ämnade vid morgondagens
sammanträde besvara herr Holmströms i Stockholm interpellation angående utfärdande
av ny byggnadsstadga m. m.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

_ nr 3, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

Kr 43. 108

Onsdagen den 4 juni e. m.

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 2 i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 200) angående
dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till dyrtidshjälp åt
distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor jämte i ämnet väckta motioner;

nr 259, i anledning av väckt motion om efterskänkande av kronans rätt till
danaarv efter tvätterskan Lovisa Karolina Pettersson;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkterna
121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående
lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande av medel
till vissa statens järnvägsbyggnader i Norrland jämte i ämnet väckta, motioner; nr

263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en varmbadinrättning vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang i
Skövde;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottan
oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg;

nr 265, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående medgivande att
kostnader, som föranledas av den av riksdagen antagna lagen om förmynderskap,
må bestridas av vissa anslag under andra huvudtiteln;

nr 266, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fastighetstaxering åren 1925 och 1926 m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt Nordiska museets personal;

nr 268, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig löneförbättring
för viss personal vid livrustkammaren;

nr 269, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1924—1925 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster;

nr 270, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående höjda stipendier åt elever vid folkskoleseminarier
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 271, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor;

från jordbruksutskottet:

nr 278, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
förekommande av skadegörelse å ungskog;

nr 279, i anledning av väckta motioner om undantag för vissa arbetsåkdon
från bestämmelserna i lagen angående bredden å hjulringar å arbetsåkdon;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga fastigheter i Brunflo socken av Jämtlands län;

nr 281, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplåtelse av vissa
telegrafverket och statens järnvägar tillhöriga markområden;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram -

■

Onsdagen den 4 juni e. m.

109 Nr 43.

ställning angående anslag till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar
;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till Sveriges utsädesförening jämte en i ämnet vackt
motion;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
statens centrala frökontrollanstalt in. in.;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte av mark
mellan kronan och aktiebolaget Öfverums bruk; och

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av Bäckaskogs kungsgård i Kristianstads län; samt

från riksdagens kansli:

nr 247, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre suppleanter
för riksdagens^ samtliga fullmäktige i nämnda verk; och

nr 250, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och av tre suppleanter
för fullmäktige i nämnda verk.

§ 19.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 248, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 249, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 251, för två fullmäktige i riksgäldskontoret; och

nr 252, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 20.

. Slutligen anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet :

mon angående ratificering för Sveriges del av den i Paris den 9 februari
1920 undertecknade internationella traktaten om Spetsbergen;

nr 79, angående lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap •
nr 80, angående lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 SS i strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914;

nr 81, om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad m. m.;

nr 82, angående lag om ändrad lydelse av 183, 185. 186. 193 och 198 SS utsöknmgslagen; nr

83, angående lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss
egendom; ö *

nr 84, angående lag om förmynderskap m. m.;

"r ,85’ rörande ändring av 59 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghallmngsbesvärets
utgörande på landet; .

nr 86, angående viss ändring i bestämmelserna rörande rösträtt vid va omstämma,
• f °

nl87Äående !örs111ag.1til! lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen; och

1 ?r •8io^gående förordning om särskild skatt å bensin, som finnes i riket den

-i juni J.

Nr 48. no

Onsdagen den 4 juni e. m.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 35, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 30 i anledning av KungL
Maj:ts proposition med förslag till lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 55, i anledning av väckta motioner om
viss ändring i förordningen angående automobilskatt; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillämpning, i vad angår kronoegendomar, av föreslagen lag om
återköpsrätt till fast egendom.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 23.

Ordet lämnades härefter till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum måtte uppföras andra lagutskottets utlåtanden
nr 36 och nr 37 näst efter nämnda utskotts utlåtande nr 35, andra lagutskottets
utlåtanden nr 39 och nr 40 näst efter samma utskotts utlåtande nr 38
samt andra lagutskottets utlåtanden nr 42 och 43 näst efter utskottets utlåtande
nr 41.

Denna hemställan bifölls.

§ 24.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Jonsson i Mörkhult under
8 dagar från och med den 5 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.47 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

242215