RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1924:39
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1924. Ändra kammaren. Nr 39.
^Fredagen den 28 maj.
Kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 16 och 17 innevarande maj.
§2.
Föredrogos^ men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 29, statsutskottets
utlåtanden nr 93 och 94 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 54—
61.
§ 3j
avgörande förelåg nu särskilaa utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Ang. förKungl.
Maj :ts propositioner nr 20, angående försvarsväsendets ordnande och svarsväsendets
nr 21 med förslag till värnpliktslag, ävensom i anledning av de inom riksdagens ordnande
kamrar väckta motioner i dithörande ämnen. m'' m''
Till särskilda utskottets behandling hade, i fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende
och vad därmed ägde sammanhang, överlämnats följande
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande och
nr 21, med förslag till värnpliktslag.
. Härjämte hade till utskottet överlämnats följande inom riksdagens kamrar
i ämnet väckta
motioner:
inom första kammaren:
„ ,nr a^ herr Lindhagen, om ökad ersättning i anledning av kroppsskada
adragan under militärtjänstgöring m. m.;
..ni,G? av herr Lindhagen, om ökat skydd mot värnpliktigs skiljande från
tjänst eller arbete m. m.;
nr 1< 7 av herr Lindhagen, om ökad möjlighet till befrielse från värnpliktstjänstgöring
i vissa fall;
,. nr av Reuterskiöld m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 206 av herr Reuterskiöld m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr dö, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 224 av herrar Karl Johan Ekman och Rune, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
Andra kammarens protokoll 192L Nr 39. j
Nr 39. 2
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- nr 225 av herr Kobb, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angåsvarsväsendets
en(je försvarsväsendets ordnande;
min nr 227 av herrar Björkman och Åström, i anledning av Kungl. Maj:ts pro(Forts.
) position nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 228 av greve WacUtmeister m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 229 av herr Pålsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 230 av herr Lindhagen m. fl., om krigsväsendets avrustning;
nr 231 av herr Lindhagen, om avskrivning av den allmänna värnplikten
in. m.;
nr 232 av herr Lindhagen, om militärmusikens bibehållande i nuvarande omfattning
m. m.;
nr 233 av herr Lindhagen, om musikfanjunkares likställande med fanjunkare
i ekonomiskt hänseende;
nr 234 av herr Lindhagen, om fästningen Bodens nedläggande;
nr 235 av herr Lindhagen, om vederlag i vissa fall för genom härorganisationens
minskning vållade förluster;
nr 236 av herr Lindhagen, angående utbildningstiden för värnpliktiga studenter
m. fl.;
nr 237 av herr Kobb, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 238 av herr Kobb, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 239 av herr Öhngren, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 240 av herr Johan Bergman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 241 av herr Ingeström, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 242 av herr Hemman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 243 av herr Nils Anton Nilsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 244 av herr Pehr, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 21 med förslag
till värnpliktslag;
nr 245 av herr Rosén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 21 med
förslag till värnpliktslag;
nr 246 av herr Stendahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 247 av herr Stendahl, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 21
med förslag till värnpliktslag;
nr 248 av herr Wigforss m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 249 av herr Wigforss m. fl., i anledning av Kungl. Maj:t proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 250 av herr Dahl m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 20
angående försvarsväsendets ordnande; och
nr 251 av herr Dahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 21
med förslag till värnpliktslag; samt
inom andra kammaren:
nr 4 av herr Vennerström, om ändrad lydelse av § 1 i lagen den 21 maj 1920
om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring;
Fredagen den 23 maj.
3 Nr 39.
nr 347 av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendet ordnande;
nr 348 av herr Lindgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 349 av herr Lindgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 350 av herr Bodén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 21 med
förslag till värnpliktslag;
nr 351 av herr Hamilton m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
Ang. försvarsväsendets!
ordnande
m. m.
(Forts.)
nr 352 av herr Lövgren, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 353 av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 354 av herr Lovén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 355 av herr Lindberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande, och nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr
356 av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 361 av herr Poppius, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 362 av herrar Jensen och Olsson i Gävle, i anledning av Kungl. Majt:s proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 363 av herr Björkman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 364 av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 365 av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 366 av herr Pettersson i Södertälje, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 367 av herr Laurén, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 368 av herr Laurén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 369 av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 370 av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 371 av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 372 av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 373 av herr Hermelin m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 374 av herr Winkler m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 375 av herr Norman m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 376 av herr Holmgren m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
Hr 39. 4
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- nr 377 av herr Holmgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
^ordnande*3 nr ^0, angående försvarsväsendets ordnande;
m m e nr 378 av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
(Forts.) nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 379 av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 380 av herr Fjellman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 381 av herr Fjellman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 382 av herr Fjellman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 383 av herr Starbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 21
med förslag till värnpliktslag och nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 384 av herr Holmström i Gävle, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 385 av herr Holmström i Gävle, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 386 av herr Jeppsson, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande, och nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr
387 av herr Hansén, i anledning av Kungl. Hajrts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 388 av herr Gustafsson i Älvsered, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 389 av herr Karlsson i Gasabäck m. fl., i anledning av Kungl. Mai;ts
proposition nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 390 av herr Karlsson i Gasabäck m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 391 av herr Törnkvist i Karlskrona m. fl., i anledning av Kungl. Majrts
proposition nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 392 av herr Hansson i Stockholm ni. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 393 av herr Hansson i Stockholm m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 394 av herr Kilbom m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 395 av herr Kilbom m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 396 av herr Kilbom m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 397 av herr Kilbom m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 21 med förslag till värnpliktslag;
nr 398 av herr Kilbom m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 399 av herr Loven, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande; och
nr 400 av herrar Svensson i Långelanda och Johanson i Huskvarna, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 20, angående försvarsväsendets ordnande.
Under avdelningen I. Försvarsväsendets ordnande, hemställde utskottet —
som förklarade sig förutsätta, att, utom såvitt avsåge flottans ersättningsbyggnad,
frågan angående ordnandet av försvarsväsendets olika grenar borde avgöras
i ett sammanhang —
Fredagen den 23 maj.
5 Nr 89.
l:o) att riksdagen ■—■ under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj:t godkändes, om antagande av ny värnpliktslag •—- under förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 20 angående försvarsväsendets ordnande
icke kunnat av riksdagen oförändrat bifallas, måtte bifalla av utskottet,
i anledning av samma proposition ävensom de i ämnet väckta motionerna, under
förevarande moment framställt förslag till försvarsorganisation;
2:o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Reuterskiölds m. fl :s motion
nr 205 och herr Lindgrens m. flis motion nr 348 samt herr Wigforss
m. fl:s motion nr 248 och herr Hanssons i Stockholm m. flis motion
nr 392, uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte för nästkommande års riksdag framlägga förslag till förbättrande av underofficerarnas
tjänsteställning i enlighet med av utskottet förordade riktlinjer;
3:o)
att riksdagen måtte, i anledning av herr Wigforss m. fl :s motion nr 248
och herr Hanssons i Stockholm m. fl :s motion nr 392 samt herr Normans m. fl :s
motion nr 375, uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa förnyad utredning rörande åtgärder till höjande av det fast anställda
manskapets utbildning, i syfte att förbättra manskapsrekryteringen,
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill nämnda utredning kunde
föranleda;
4:o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Keuterskiölds m. fl :s motion
nr 205, herr Lindgrens m. flis motion nr 348, herr Wigforss m. fl:s motion nr
248, herr Hanssons i Stockholms in. fl:s motion nr 392, herr Karlssons
i Gasabäck m. fl :s motion nr 390 samt herr Kilboms m. fl:s
motion nr 396, uti skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t, med beaktande
av vad utskottet i ämnet anfört, måtte i samband med spörsmålet om
förbättrande av underofficerarnas tjänsteställning även underkasta frågan om
underbefäls och underofficerares befordran till officerare och reservofficerare
förnyad allsidig utredning och för nästkommande års riksdag framlägga det förslag,
vartill nämnda utredning kunde föranleda;
5:o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Wigforss m. fl:s motion nr 248
och herr Hanssons i Stockholm m. fl :s motion nr 392, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att förslag till tryggande av rekryteringen av officers- och
underofficerskårerna vid de i Boden förlagda truppförbanden genom införande
av passagesystem snarast möjligt måtte uppgöras och föreläggas riksdagen;
samt
6:o) att
1) herr Reuterskiölds m. fl :s motion nr 205, såvitt avsåge försvarsorganisationen,
2) herr Reuterskiölds m. flis motion nr 206,
3) herrar Karl Johan Ekmans och Runes motion nr 224,
4) herr Kobbs motion nr 225,
5) herrar Björkmans och Åströms motion nr 227,
6) greve Wachtmeisters m. fl :s motion nr 228,
7) herr Pälssons motion nr 229,
8) herr Lindhagens m. fl:s motion nr 230,
9) herr Lindhagens motion nr 232,
10) herr Lindhagens motion nr 233,
11) herr Lindhagens motion nr 234,
12) herr Lindhagens motion nr 235,
13) herr Kobbs motion nr 237,
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 6
Fredagen den 23 maj.
14) herr Kobbs motion nr 238,
15) herr Öhngrens motion nr 239,
16) herr Johan Bergmans motion nr 240,
17) herr Ingeströms motion nr 241, såvitt avsåge försvarsorganisationen,
18) herr Heymans motion nr 242,
19) herr Nils Anton Nilssons motion nr 243,
20) herr Stendahls motion nr 246,
21) herr Wigforss m. fl :s motion nr 248,
22) herr Dahls m. flis motion nr 250,
23) herr Lindgrens m. fl:s motion nr 348, såvitt avsåge försvar''-;,^ganisationen,
24) herr Lindgrens m. fl :s motion nr 349,
25) herr Hamiltons m. fl :s motion nr 351,
26) herr Lövgrens motion nr 352,
27) herr Holmgrens motion nr 353,
28) herr Lovéns motion nr 354,
29) herr Lindbergs m. fl:s motion nr 355, såvitt avsåge försvarsorganisationen,
30) herr Holmgrens motion nr 356,
31) herr Poppius motion nr 361,
32) herrar Jensens och Olssons i Gävle motion nr 362,
33) herr Björkmans m. fl:s motion nr 363,
34) herr Holmgrens motion nr 364,
35) herr Holmgrens motion nr 365,
36) herr Petterssons i Södertälje motion nr 366,
37) herr Lauréns motion nr 367,
38) herr Lauréns motion nr 368,
39) herr Lindmans nr. fl:s motion nr 369,
40) herr Lindmans m. flis motion nr 371,
41) herr Lindmans m. fl :s motion nr 372,
42) herr Winklers m. fl:s motion nr 374,
43) herr Normans m. fl :s motion nr 375,
44) herr Holmgrens m. fl :s motion nr 376,
45) herr Holmgrens m1. fl :s motion nr 377,
46) herr Holmgrens motion nr 378,
47) herr Holmgrens motion nr 379,
48) herr Pjellmans m. fl :s motion nr 381,
49) herr Fjellmans motion nr 382,
50) herr Starbäcks motion nr 383, såvitt avsåge försvarsorganisationen,
51) herr Holmströms i Gävle motion nr 384,
52) herr Jeppssons motion nr 386, såvitt avsåge försvarsorganisationen,
53) herr Hanséns motion nr 387,
54) herr Gustafssons i Älvsered motion nr 388,
55) herr Karlssons i Gasabäck m. fl :s motion nr 390,
56) herr Törnkvists i Karlskrona m. fl :s motion nr 391,
57) herr Hanssons i Stockholm m. fl :s motion nr 392,
58) herr Kilboms m. fl:s motion nr 394,
59) herr Kilboms m. fl:s motion nr 396,
60) herr Kilboms m. fl :s motion nr 398, och
61) herr Lovéns motion nr 399
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna l:o)—5:o), icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 23 maj.
7 Nr 39.
Under avdelningen II. Värnpliktslagen, hemställde utskottet, varsvä/endets
1 :o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som ordnande
av Kungl. Maj:t godkändes, angående försvarsväsendets ordnande —- med förklarande
att Kungl. Maj :ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riksdagen or b''
oförändrat antagas, måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition,
för sin del besluta antaga i punkten intaget förslag till värnpliktslag;
2 :o) att riksdagen — under förutsättning av bifall till utskottets hemställan
under punkten l:o) — måtte besluta, att det värnpliktig jämlikt § 35 mom1. 2
värnpliktslagen tillkommande penningbidrag skulle, i och med att den nya värnpliktslagens
bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, utgå
med femtio öre om dagen under hela tjänstgöringstiden;
3 :o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Vennerströms motion nr 4, för
sin del antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av § 1 i lagen den 21 maj 1920 (nr 303) om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktsövning.
Härigenom förordnas, att § 1 i lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka
hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, skall erhålla följande
ändrade lydelse:
§ I
Värnpliktig,
som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, gällande värnpliktslag förutsätter, må,
a) därest hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, fullgöra
pin: värnplikt vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära vapen
eller ammunition, samt
b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigmakten, i
stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete för statens
räkning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.
4:o) att
a) herr Lindhagens motion nr 175,
b) herr Lindhagens motion nr 176,
c) herr Lindhagens motion nr 177,
d) herr Keuterskiölds m. fks motion nr 205, såvitt avsåge värnpliktslagen,
e) herr Lindhagens motion nr 231,
f) herr Lindhagens motion nr 236,
g) herr Ingeströms motion nr 241, såvitt avsåge värnpliktslagen,
h) herr Hehrs motion nr 244,
i) herr Hoséns motion nr 245,
j) herr Stendahls motion nr 247,
k) herr Wigforss m. fks motion nr 249,
l) herr Dahls m. flis motion nr 251,
m) herr Wagnssons m. £L:s motion nr 347,
n) herr Lindgrens m. fks motion nr 348, såvitt avsåge värnpliktslagen,
o) herr Bodéns motion nr 350,
p) herr Lindbergs m. fks motion nr 355, såvitt avsåge värnpliktslagen,
q) herr Lindmans m. fks motion nr 370,
r) herr Hermelins m. fks motion nr 373,
s) herr Fjellmans m. fks motion nr 380,
Fredagen den 23 maj.
t) herr Starbäcks motion nr 383, såvitt avsåge värnpliktslagen,
u) herr Holmströms i Gävle motion nr 385,
v) herr Jeppssons motion nr 386, såvitt avsåge värnpliktslagen,
x) herr Karlssons i Gasabäck m. fl:s motion nr 389,
y) herr Hanssons i Stockholm m. ti:s motion nr 393,
z) herr Kilboms m. fl:s motion nr 395,
å) herr Kilboms m. fl:s motion nr 397, och
ä) herrar Svenssons i Långelanda och Johansons i Huskvarna motion
nr 400
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna l:o), 2:o) och 3:o), icke föranleda någon riksdagens åtgård.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
. av herrar Vennerst&n, Johan Nilsson, Widell och Johan Bernhard Johansson,
vilka hemställt,
dels beträffande försvarsvasendets ordnande,
1 :o) att riksdagen måtte antaga av reservanterna framställt förslag till försvars
organis ation;
2:o)—6:o) i tillämpliga delar lika med utskottets hemställan;
dels beträffande värnpliktslagen
l:o) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till värnpliktslag
dock att § 24 mom. 1 d, § 27 mom. 1 A och B, § 32 mom. 1 samt § 33 mom. 2
och 3 gåves av reservanterna föreslagen lydelse;
2:o) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag rörande de värnpliktigas
avlöning eller att penningbidrag skulle utgå med 30 öre om dagen under
de 145 första dagarna av tjänstgöringstiden, 50 öre om dagern från och med
den 146 :e till och med den 240 :e dagen, 75 öre om dagen från och med den 241 :a
dagen samt 1 krona om dagen under landstormsövning;
3:o) att herr Vennerströms motion nr 4 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
4:o) lika med utskottet;
av herr Lindman, som, med förklarande att han icke kunnat biträda det förslag
till flygvapnets organisation, som av utskottet blivit framlagt, ej mindre
1 huvudsak instämt i vad förenämnda reservanter i övrigt föreslagit, dock med
vissa ändringar, avseende dels infanteriets och artilleriets fredsorganisation, dels
genomförandet av flottans ersättningsbyggnad, dels ock lydelsen av § 16 mom.
2 och 3 värnpliktslagen, än även beträffande flygvapnets organisation föreslagit,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
till organisation av flygvapnet i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av
reservanten angivna grunder samt med den uppsättningstid och till de kostnader,
som av honom förordats, ävensom att nämnda förslag måtte föreläggas
1925 års riksdag;
. aY herrar Magnusson i Tumhult och Henrikson, som förklarat, att de ansett
sig kunna instämma i den av herr Vennersten m. fl. avgivna reservationen utom
såvitt avsåge flygvapnet, i vilken del de anslutit sig till herr Lindmans reservation
;
av herrar Rosén, Bengtsson i Norup och Hamrin, vilka hemställt,
dels beträffande försvarsväsendets ordnande,
1 :o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som av
Nr 39. 8
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 23 maj.
9 Nr 39.
Kungl. Maj :t godkändes, om antagande av ny värnpliktslag — under förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 20 angående försvarsväsendets ordnande
icke kunnat av riksdagen oförändrat bifallas, måtte bifalla av reservanterna,
i anledning av samma proposition ävensom de i ämnet väckta motionerna, framställt
förslag till försvarsorganisation;
2:o) lika med utskottets förslag;
3:o) lika med utskottets förslag;
4:o) lika med utskottets förslag;
5:o) lika med utskottets förslag;
6:o) lika med utskottets förslag;
dels beträffande värnpliktslagen,
1 :o) att riksdagen -— under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj:t godkändes, angående försvarsväsendets ordnande — med förklarande,
att Kungl. Maj :ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riksdagen
oförändrat antagas, måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
samt i ämnet väckta motioner, för sin del besluta antaga av reservanterna
framlagt förslag till värnpliktslag;
2 :o) att riksdagen — under förutsättning av bifall till reservanternas hemställan
under punkten 1 :o) ■—- måtte besluta, att det värnpliktig jämlikt § 35
mom. 2 värnpliktslagen tillkommande penningbidrag skulle, i och med att den
nya värnpliktslagens bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning,
utgå med 50 öre om dagen, dock att värnpliktig, som uttoges till längre
tjänstgöringstid än 140 dagar, skulle för överskjutande tid åtnjuta ett penningbidrag-
av 1 krona om dagen;
3:o) lika med utskottets förslag; och
4:o) lika med utskottets förslag;
av herrar ReutersMöld och Johcinsson i Kälkebo, som ansett, att utskottet bort
hemställa,
dels beträffande försvarsväsendets ordnande
1 :o) att riksdagen ■—- under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj:t godkändes, om antagande av ny värnpliktslag ■— med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 20 angående försvarsväsendets ordnande
icke kunnat av riksdagen oförändrat bifallas, måtte bifalla av reservanterna,
i anledning av samma proposition ävensom de i ämnet väckta motionerna,
framlagt förslag till försvarsorganisation;
2:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels om utfärdande
av nödiga bestämmelser rörande indelningsverket i enlighet med i reservanternas
förslag angivna grunder, dels ock om dessa bestämmelsers inarbetande
i särskild lag om'' krigsmakten, vartill Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga
förslag;
3:o) att riksdagen för sin del måtte besluta, att § 5 av kungörelsen 27 juni
1919 angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerorelse,
sådan den lydde enligt kungörelsen 25 maj 1923, skulle erhålla i reservationen
angiven ändrad lydelse;
4:o) att riksdagen för sin del måtte besluta, att mom. 9 av kungörelsen 17 oktober
1913 angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar, sådant det lydde enligt kungörelsen 28 november 1919, skulle
erhålla viss i reservationen angiven lydelse;
5:o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Reuterskiölds m. fl. motion
nr 205, herr Lindgrens m. fl. motion nr 348, herr Wigforss m, fl. motion
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 10
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. m.
(Forts.)
nr 248 och herr Hanssons i Stockholm m. fl. motion nr 392, uti skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte för nästkommande års riksdag
framlägga förslag till förbättrande av underofficerarnas tjänsteställning i enlighet
med av reservanterna förordade riktlinjer;
6:o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Reuterskiölds motion nr 205,
herr Lindgrens m. fl. motion nr 348, herr Wigforss m. fl. motion nr 248,
herr Hanssons i Stockholm m. fl. motion nr 392, herr Karlssons i. Gasabäck
m. fl. motion nr 390 samt herr Kilboms m. fl. motion nr 396, uti skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad reservanterna
i ämnet anfört, måtte i samband med spörsmålet om förbättrande av underofficerarnas
tjänsteställning även underkasta frågan om underbefäls och underofficerares
befordran till officerare och reservofficerare förnyad slutlig utredning
och för nästkommande års riksdag framlägga det förslag, vartill nämnda
utredning kunde föranleda;
7 :o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Wigforss m. fl. motion nr 248
och herr Hanssons i Stockholm m. fl. motion nr 392, i skrivelse till Kungl.
Mäj :t anhålla, att i samband med slutlig prövning av frågan om passagesystem.
förslag till tryggande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna vid
de i Boden förlagda truppförbanden snarast möjligt måtte uppgöras och föreläggas
riksdagen; samt
8 :o) att övriga till utskottet överlämnade motioner, i vad'' de avsåge försvarets
ordnande, i den mån de icke kunde anses besvarade genom reservanternas hemställan
under punkterna l:o)—7:o), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
dels
beträffande värnpliktslagen,
l:o) att riksdagen •— under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj:t godkändes, angående försvarsväsendets ordnande — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riksdagen
oförändrat antagas, måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
för sin del antaga av reservanterna framlagt lagförslag i ämnet;
2:o) att det värnpliktig jämlikt § 35 mom. 2 värnpliktslagen tillkommande
penningbidrag skulle, i och med att den nya värnpliktslagens bestämmelser
rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, utgå med femtio öre om dagen
vid all tjänstgöring, dock att därutöver värnpliktig, som fullgjort tvåhundrasjuttio
dagars utbildningstjänst jämlikt § 27 mom. B., vid tjänstgöringstidens
slut skulle erhålla premie av tvåhundrafemtio kronor;
3:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för nästa års riksdag av förslag till lag om krigsmakten,
omfattande dels värnpliktslagen i förenklad form, dels ock grunderna såväl för
stambefälets anställning och indelningsverket som för befälsrekrytering och befälsbefordran
i allmänhet; och
4:o) att de till utskottet överlämnade motionerna rörande vämpliktslagen,
i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna hemställt under
punkterna l:o), 2:o) och 3:o), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
av
herr Hellberg, som hemställt, att riksdagen måtte
1) i fråga om lantarméns organisation besluta antaga en såd-an på1 5 fördelningar
efter grunder, som vore angivna i den vid reservationen fogade bil. A;
2) i fråga om flottans indelning och organisation besluta i överensstämmelse
med de vid reservationen fogade bilagorna B och C;
Fredagen den 23 maj.
11 Nr 39.
3) i fråga om engångskostnader för flottan och anslaget till flottans ny- Ang.Jor
byggnad
bevilja det i Kungl. Maj :ts proposition nr 20 föreslagna beloppet, dock 3
med det förbehåll, att frågan om den nya jagaretypen lämnades öppen för att m. m.
efter förutgången ny utredning särskilt underställas riksdagens prövning; samt (Forfa.)
4) under förutsättning att yrkandet i mom. 1) vunne riksdagens bifall, besluta,
att § 24 mom. 1) och § 27 mom. 1 F värnpliktslagen skulle erhålla viss i
reservationen angiven lydelse;
av herr Reuterskiöld, som beträffande övergången till den nya härordningen
ansett, att utskottet bort föreslå vissa av reservanten angivna allmänna riktlinjer
för övergång av personal med fullmakt eller konstitutorial vid den nya
organisationens genomförande; samt
av herr Vennerström, som beträffande utbildningstiden för värnpliktiga studenter
och med dem likställda yrkat bifall till herr Wagnssons m. fl. motion
nr 347.
Uti de yrkanden, som innefattades i ovan berörda av herr Rosén m. fl. avgivna
reservation, hade herr Hellström instämt.
Vid utlåtandet var dessutom fogat ett av herr Rydén avgivet särskilt yttrande
i fråga om lösningen av Sveriges försvarsfråga.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till föredragning, yttrade
Herr Thorsson: Herr talman! I avseende å föredragningen av särskilda
utskottets utlåtande nr 2 hemställer jag,
att utskottets hemställanden under avdelningen I. Försvarsväsendets ordnande
och under avdelningen II. Värnpliktslagen föredragas i nu nämnd ordning, vart
för sig, punktvis och, där så erfordras, momentvis;
att vid behandlingen av utskottets i punkten 1) gjorda hemställan iakttages,
att densamma, såvitt angår det under rubriken Sjöförsvaret. I. Flottan. A. Sjökrigsmaterielen
upptagna momentet a), föredrages särskilt för sig, efter det övriga
delar av punkten företagits till avgörande i ett sammanhang;
att punkten 1 av utskottets hemställan under avdelningen II företages till avgörande
på det sätt, att först föredrages utskottets förslag till värnpliktslag
paragraf vis, varvid början göres med § 27 och rubriken förekommer sist, samt
därefter utskottets hemställan föredrages;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot påfordras;
att för den händelse utskottets förslag kommer att i en eller annan del till
utskottet återförvisas, utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som
kunna föranledas av frågasatta ändringar i återförvisade delar;
att utskottet må äga att i avseende å bokstavs- och nummerbeteckning av underavdelningar
i förslaget till försvarsväsendets ordnande samt av kapitel, paragrafer
och moment i förslaget till värnpliktslag vidtaga de jämkningar, som
påkallas av kamrarnas beslut; samt
att vid behandlingen av de delar utav punkten 1 utskottets hemställan under
avdelningen I, som först föredragas, överläggningen må omfatta utlåtandet i
dess helhet.
Denna hemställan bifölls.
Nr 39. 12
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväaendets
ordnande
m. m.
Avdelningen I. Försvarsväsendets ordnande.
PunJcten 1.
I enlighet med kammarens beslut i fråga om föredragningssättet föredrogs
först i ett sammanhang utskottets i punkten gjorda hemställan utom i avseende
å det under rubriken Sjöförsvaret. I. Flottan. A. Sjökrigsmaterielen upptagna
momentet a); och lämnades därvid på begäran ordet till
Hans excellens herr statsministern Trygger, som anförde: Herr talman!
Det skulle varit mig synnerligen kärt, om jag kunnat framföra mitt tack till
utskottet för en välvillig behandling, som utskottet låtit komma den kungl.
propositionen till del. Men med bästa vilja är detta mig omöjligt. Såvitt jag
har mig bekant, har utskottet icke blott i materiellt utan även i formellt avseende
vägrat att giva propositionen en behandling enligt den kända formeln mest
gynnad nation. I sistnämnda avseende vill jag erinra därom, att utskottet icke
lagt den kungl. propositionen utan en enskild motion till grund för sin handläggning
av försvarsfrågan. Detta förfaringssätt torde strida mot en gammal
konstitutionell praxis, vilken har stöd i den centrala ställning, som riksdagsordningen
tillerkänner en kungl. proposition i en fråga i förhållande till de angående
samma fråga väckta motionerna. Då jag under de 31 riksdagar, som jag förut
bevistat, icke funnit, att riksdagen någonsin velat brista i hänsyn för Kungl.
Maj :t, förmodar jag, att utskottet låtit sig i detta fall bestämmas av den från
vissa håll framställda uppfattningen, att Kungl. Maj:ts proposition skulle vara
ett kompromissförslag och såsom sådant mera lämpat för ett senare stadium
av frågans behandling. Emellertid, denna uppfattning av den kungl. propositionens
karaktär ar i alla avseenden felaktig. Visserligen är det sant, att det
kungl. förslaget i försvarsfrågan, liksom varje åtgärd, som den nuvarande regeringen
förordat, har varit ett uttryck av regeringens över partierna höjda samförståndspolitik.
Detta innebär emellertid endast, att regeringen vid varje frågas
avgörande frigjort sig från allt, som kunde karakteriseras såsom partipolitik,
men det innebär ingalunda, att regeringen skulle utan hänsyn till sakskäl
sökt något mer eller mindre exakt medeltal mellan de olika partiernas meningar
i de särskilda frågorna. Särskilt i försvarsfrågan skulle en dylik kompromisspolitik
i regeringens hand ha varit oberättigad. De, som antaga dess tillvaro,
hava förvisso ej gjort klart för sig, vad detta deras antagande innehåller av
klandrande omdöme om regeringen och dess medlemmar. Regeringens icke blott
rätt utan framför allt plikt har varit att för riksdagen framlägga det förslag
i försvarsfrågan, som regeringen med hänsyn till alla på frågan inverkande
omständigheter funnit kunna lända riket till största gagn. Denna plikt har regeringen
enligt sin mening även uppfyllt. Efter framläggandet av det av Kungl.
Maj :t antagna förslaget inträda riksdagens rätt och plikt till prövning och till
avgörande. Om de olika meningar, som i frågan kunna finnas inom riksdagen,
genom kompromiss eller annorledes böra samverka till ett riksdagens positiva
beslut, detta är något, som riksdagen själv har att bestämma. Först därefter
blir det Kungl. Maj:ts sak att upptaga ärendet till avgörande och därvid bestämma,
huruvida riksdagens beslut bör bringas till verkställighet eller huru
skall förfaras, därest så icke befinnes vara förhållandet.
Vad angår själva det materiella avgörande i frågan, som utskottet förordat
och som innebär ett reducerande av de årliga organisationskostnaderna för försvarsväsendet
från 1914 års organisations 181,9 miljoner kronor, från provisoriets
138.5 miljoner och från de av Kungl. Maj:t föreslagna 129.1 miljoner till
88 miljoner, eller när engångskostnader och övergångskostnader tagas med i beräkning
från Kungl. Maj:ts 138.5 miljoner kronor (därav 1.4 miljoner över
-
Fredagen den 23 maj.
13 Nr 89.
gångskostnader) till 99.6 miljoner (därav 7.9 miljoner övergångskostnader), visar
detta utskottets förslag, att utskottet icke ansett, att man nu bör begränsa sig
till en skälig befunnen minskning i 1914 års organisation, utan funnit, att ett
första steg redan nu bör tagas mot en principiellt godkänd avväpning. Detta
intryck av utskottets förslag förstärkes ytterligare, då man tager del av de
ändringar, utskottet föreslagit i värnpliktslagen, särskilt med avseende på övningstiden.
Att krigets avskaffande borde vara ett ideal för alla civiliserade folk, därom
torde man icke behöva erinra den, som upplevat det förödande världskriget
och allt elände, som därefter under snart sex åt följt. Särskilt de stater, soni
icke deltagit i kriget, hava haft lättare än de krigförande att opartiskt bedöma
den under och efter kriget inträdande situationen. Varje försök, varje ansats
till ett bättre förhållande mellan segrare och besegrade måste vara ägnat att
vinna den istörsta sympati och det uppriktigaste understöd hos de under kriget
neutrala. Dessa hava visserligen ej i samma mån som de krigförande lidit under
själva kriget, men efter de s. k. frederna hava de daglig känning av, att även
det fastast grundade välstånd undan för undan försvagas under den hotfulla
brottning, som för närvarande råder i Europa. En avgrund av bitterhet och
misär har öppnat sig inom denna förr så lyckliga kontinent, och ned i detta
djup sugas så småningom icke blott besegrade och segrare utan även Europas
övriga stater. Enda medlet att undgå en katastrof är hatets och misstroendets
bannlysande samt stärkandet av känslan, att den enes död ej är den andres
bröd, utan att allas väl är vars och ens bästa.
Blir denna syn på det europeiska problemet den allmänna, är det otvivelaktigt,
att icke blott den av utskottet omförmälda kapprustningen mellan stormakterna
upphör, utan ock att en minskning i rustningarna undan för undan
kan äga ruin. Den fullständiga avrustningen är emellertid för en stat en
omöjlighet, så länge^betydande stater finnas inom eller utom Europa, som ej vilja
underkasta sig en sådan. Vill man ha ett exempel på vad en dylik avrustning
innebär, när grannarna äro rustade, behöver man blott kasta blicken på Tysklands
historia efter Versaillesfreden. Men enligt min mening skulle verklig avrustning
för ett land under vissa omständigheter möjligen kunna innebära en
med landets intressen föga förenlig politik, även om mäktiga grannar syntes
gå i spetsen för densamma. Det skulle kanske därigenom på nåd och onåd överlämna
sin frihet och sitt oberoende åt de mäktigare. I våra dagar spela nämligen
för ett lands försvar icke militära hjälpmedel, såsom industriens utveckling,
råvaror etc., understundom en roll, som är av samma betydelse, som det
egentliga försvarsväsendet. Vid detta senares så gott som fulla avskaffande
löper man följaktligen den risken, att de länder, som i fråga om den icke-militära
försvarsberedskapen äga överlägsenhet i förhållande till andra stater, komma
att intaga en privilegierad ställning, i ''det att de ojämförligt hastigare kunna
åstadkomma en verklig krigsberedskap, därest de skulle vilja framkalla en konflikt.
Nu har visserligen frågan om avväpning icke stor praktisk betydelse.
Den tages blott upp i något valprogram eller i en förklaring av någon regering,
som ej riskerar att i representationen vinna majoritet för ett framlagt avväpningsförslag.
Jag kan dock icke underlåta, att till deras övervägande, som
uppställt sitt lands avväpning som en programpunkt, hänskjuta frågan, om
densamma verkligen skulle medföra de därmed avsedda fördelarna, därest ej i
samband med avväpningen genomfördes en med verklig makt utrustad sammanslutning
mellan de särskilda staterna. En så beskaffad statsgemenskap är icke,
såvitt jag förstår, tänkbar utom i förbundsstatens eller statsförbundets form.
Jag anser därför, att i de smärre staterna vännerna av avväpningen böra först
bestämma sin ställning till frågan om en verklig statsgemenskap, innan de gå
vidare på avväpningsvägen.
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 14
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Man frågar kanske: ''Är icke Nationernas förbund en organisation av den art.
att det kan anses giva förutsättningen för möjligheten att avrusta? Härpå vill
jag svara, att ur Nationernas förbund visserligen kan utveckla sig ett europeiskt
statsförbund och kanske från detta en förbundsstat, men härför erfordras en
rekonstruktion, lika genomgripande, som om man ville förvandla en fredsförening
till en parlamentarisk församling. Förbundsstaten, respektive statsförbundet
innebär nämligen de särskilda staternas mer eller mindre fullständiga
uppgivande av sin suveränitet och kan följaktligen giva de staterna det_ skydd,
som erfordras. Nationernas förbund åter förutsätter just denna suveränitet och
kan således å sin sida icke giva sina medlemmar samma skydd, som de förra
sammanslutningarna kunna giva. Nationernas förbund, som aldrig bör uppgiva
tanken på universalitet, har såsom ett världsförbund ej möjlighet att skapa
och handhava de militära maktmedel, som vid avväpning fordras till skydd för
förbundets medlemmar. Detta skulle för ett dylikt förbund tydligen innebära
en oöverstiglig uppgift.
Måste man således tills vidare lämna avväpningen utanför den praktiska politikens
ram, är därmed visserligen ej förnekat, att man bör söka minska försvarsbördan
för folken. Tvärtom, allt talar för strävanden i denna riktning.
Först och främst starkes därigenom den försonlighetens och broderskapets anda,
som utgör en så viktig förutsättning för kulturellt framåtskridande. Men vidare
påkallas detta av ekonomiska skäl, vilka skäl efter all den förstörelse, som
världskriget åstadkommit, äro mera bjudande än någonsin. Äro vi så långt
ense, är därmed dock ej klart, att vi kunna enas även angående tidpunkten för
och omfattningen av denna minskning. Avgörande härför äro det nuvarande
världsläget och våra ekonomiska och finansiella förhållanden. Detta erkänner
även det särskilda utskottet. Vad då det allmänna världsläget beträffar, synes
utskottet, ehuru med en svagare nyansering, vilja gå med på det av mig i den
kungliga propositionen gjorde uttalandet angående detsamma, men utskottet
gör å andra sidan gällande, att detta allmänna världsläges inflytande på de
särskilda staternas militärpolitiska läge kan vara väsentligt olika. Detta vill
jag ingalunda bestrida, men för att kunna bedöma, huruvida denna olikhet gep
Sverige en speciellt gynnad ställning, är det erforderligt att något närmare gå
in på några särskilda omständigheter, som karakterisera detta världsläge.
Först och främst hava vi då ordnandet av skadeersättningsfrågan mellan
Frankrike och Tyskland. Man har gjort gällande, att denna fråga kommit närmare
en tillfredsställande lösning genom den MacDonaldska regeringen i England
och utgången av valen till franska deputeradekammaren. Jag är ingalunda
blind för att en viss ljusning i situationen inträtt särskilt genom sistnämnda
förhållande. Emellertid, egendomligt är, att man från samma håll,
som påpekat detta, icke tidigare kommit till insikt om att den politik, som
förts i Frankrike och som vid senaste valen synes ha blivit underkänd, motverkade
ett återvändande till lugnare och stabilare förhållanden i Europa. För
min del har jag redan på våren 1920 i den reservation, som jag jämte fem
andra utskottsledamöter avgav till särskilda utskottets betänkande i fråga om
Sveriges inträde i Nationernas förbund, fäst uppmärksamheten på den sannolika
oförmågan hos de män, som gjort upp stadgarna för förbundet, att fullgöra ett
dylikt värv. I reservationen säges: »att de män, som på ett så lysande sätt
gjort sig förtjänta av sina länder genom den kraft, de utvecklat till ^hävdande av
deras intressen i världskriget, kanske just på grund därav haft svårt att ordna
ett Nationernas förbund, där tillräckligt utrymme lämnades åt övriga statens
berättigade intressen.» Av samma anledning ha dessa män varit ur stånd att
på ett lyckligt sätt avveckla kriget och åvägabringa övergången till ett verkligt
fredstillstånd. Nu är den siste, säkerligen den mest viljestarke bland dessa
män, i färd med att för någon tid avgå från iskådeplatsen, och därtill knyter
Fredagen den 23 maj.
15 Nr 39.
sig onekligen en viss förhoppning beträffande framtiden, men vad som skett f°runder
dessa fem år sedan fredsslutet har väsentligen försvårat en uppgörelse
mellan parterna. Skulle emellertid en sådan uppgörelse i enlighet med expert- m. TO.
kommissionernas förslag, såsom vi alla av hjärtat hoppas, komma till stånd, (Forts.)
må det visserligen med hänsyn till det intryck av vederhäftighet, förslagen onekligen
medföra, vara tillåtet att hoppas på möjligheten av deras praktiska genomförande.
Men vem vill dock träda fram och garantera denna möjlighet? »Ultra
posse nemo obligatur»: ingen är pliktig att fullgöra det, som är omöjligt, i den
satsen ligger en juridisk sanning, men framför allt en praktisk anvisning. Den
besvikelse, som ett underlätet fullgörande av vad som nu kan överenskommas
skulle medföra, kan lätteligen, trots skälens juridiska och moraliska berättigande,
medföra en spänning, som alltför lätt kan utlösa sig i de mest ödesdigra
följder. Då därtill kommer att runt om i Europa stater finnas, som antingen
äro innehavare av liknande fordringar eller äro gäldenärer i dylika rättsförhållanden,
behöver man icke ha något alltför starkt sinne för realiteter för att
inse, vilka frön överallt äro nedlagda till förvecklingar mellan de° europeiska
staterna. Skulle emellertid dessa ersättningsfrågor låta sig ordnas, återstå alltjämt
de interallierade skulderna, vilkas reglering säkerligen kommer att medföra
svåra slitningar.
Men icke nog härmed, hela den uppdelning av störa delar av Europas område,
som fredssluten åstadkommit, måste under en lång följd av år innebära en fara
för freden, till dess den antingen modifierats eller vunnit ökad fasthet. Är det
månne riktigt att antaga, att trots de djupa grepp, som gjorts i sedan sekler
bestående förhållanden, de därav träffade människorna skola med lätthet gripas
av tanken på samförstånd och förståelse? Jag tror det ej, och en dylik tro bör
vara ännu svårare för dem, vilka anse det vara bevis på enfaldig godtrogenhet
att en svensk statsminister i en fråga, där allas intressen äro de samma, vågat
bygga en förhoppning på att man inom hans land skulle kunna ena sig om att
[samverka till en god lösning.
Vad som ytterligare gör situationen farlig i det nuvarande Europa är, att
fattigdomen allt mera brett ut sig och därvid särskilt träffat den klass, som
utgör samhällenas ryggrad, medelklassen. Därmed är motståndet mot anarki
och upplösning undergrävt och risken ökad för att man på ledande håll skall i
yttre äventyr söka avledning för missnöjet i det inre.
Utskottet har ock själv erkänt riktigheten av mitt påstående, att statssystemet
fortfarande befinner sig i en jäsningsprocess, men i samma andedrag påstår
utskottet, att jag icke hållit isär de faktiska riskerna för närvarande från
de möjliga i framtiden. Jag måste öppet förklara, att mitt förstånd är alltför
oskolat för att inse, vad utskottet härmed menar. En fortgående jäsningsprocess
är väl om något en faktisk risk för närvarande, nämligen den risken
att det vilket ögonblick som helst kan jäsa över. Och det är för den eventualiteten,
som vi ha att genom våra försvarsanordningar säkerställa oss.
Till sist ber jag få rikta kammarens uppmärksamhet på en omständighet,
som kanske mer än något annat gör den nuvarande världssituationen mindre
betryggande för världsfreden. Denna omständighet är bristen inom de ledande
länderna på statsmän, som inom och utom det egna landet hava. obestridd auktoritet.
De, som under kriget vunnit en sådan auktoritet, hava förlorat densamma.
Situationen påminner i viss mån om vad jag1 hört berättas om ett
av studenter bestående ordenssällskap, som i medio av förra århundradet lär
ha funnits i en viss universitetsstad. De lägre graderna i orden fingo ej veta
stort mera om densamma, än att de borde betala sina avgifter, och att de vid
inträdet i högsta graden skulle av ordens ledare få del av den stora hemligheten.
Aspiranterna fullgjorde troget sina inbetalningar, men den hemlighet,
som till sist blev dem meddelad, var, att deras avgifter gått åt för betalandet
Nr 30. 16
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- av de sammankomster, vid vilka högsta gradens innehavare haft intressanta men
SVaordnandf S residtaflösa diskussioner. På liknande sätt hava de särskilda folken under alltm.
m. mer stegrade försakelser i andlös spänning avvaktat det ögonblick, då de skulle
(Forts.) få del av den lösning av de genom världsfrederna framkallade problemen, som
skulle återföra dem till normala och lugna levnadsförhållanden. De hava stått
lyssnande utanför de ledande statsmännens hemliga konklaver, men för var gång
resultaten av dessas överläggningar blivit för dem bekanta, har d''et hela utlöst
sig i en enda missräkning. Att vid sådant förhållande tron på ledarnas förmåga
försvagats, är helt naturligt, och att även de nya män, som trätt i de
gamlas ställe, få allt svårare att bevara ledningen, kan icke väcka någon förvåning.
Och dock är det intet, som så väl behövs under nuvarande förhållanden
som auktoritet. Saknas sådan, kunna krafter göra sig gällande, som sätta
icke blott den inre ordningen utan även freden i allvarlig fara.
Vad jag nu anfört torde vara tillräckligt för att ådagalägga, att det allmänna
världsläget icke blott för andra folk utan även för vårt är mättat av
ovisshet och osäkerhet. Den sålunda befintliga faran är enligt min mening
i sig så stor, att den väl motiverar det allvarligaste aktgivande på vår försvarsberedskap.
Men den är icke mer överhängande i dag än i morgon, och
därför kan den ej mötas genom en kraftansträngning för en gång. Den fordrar
däremot försvarsberedskap under en tid, vars längd vi ej nu kunna bedöma.
Uthållighet blir följaktligen en egenskap, som är väsentlig för densamma. Vi
måste därför ordna våra förhållanden så, att vi, så länge det kan vara erforderligt,
kunna bära den rustning, vi pålägga oss. Gå vi än längre i fråga
om försvarsanordningar, kan det hända att när vår försvarsberedskap bäst
behöves, densamma av brist på medel redan är nedröstad. Landets ekonomiska
och finansiella förmåga blir således, jämte det utrikespolitiska läget, en av huvudpunkterna
vid ordnandet av vårt försvarsväsende.
Innan, jag närmare ingår på denna i samband med försvaret stående andra
huvudfråga, torde vi något böra dröja vid en av utskottet förmenad principiell
olikhet mellan regeringens och utskottets uppfattning angående den erforderliga
styrkan av vårt försvar. Utskottet påstår, att regeringen skulle ha
utgått därifrån — det är utskottets egna ord — »att vårt lands frihet och självständighet
kan tryggas genom militära rustningar, om blott folket kan förmås
att giva de därför nödvändiga offren». Denna regeringen tillskrivna åsikt om
möjligheten av ett betryggande militärt försvar förklarar sig utskottet cj dela.
»Om», säger utskottet, »erfarenheten visar att de militära rustningarna icke
icke ens för de större makterna skapa någon verklig säkerhet, sä gäller detta
i ännu mycket högre grad om småstaterna.» För min del har jag svårt att
upptäcka, varifrån utskottet fått den övertygelsen, att regeringen skulle antagit,
att vårt försvarsväsen kunde vinna dfen styrka, att det ovillkorligen skyddade
oss, oberoende av mot vem och under vilka omständigheter vi hade att kämpa
för vår integritet och oberoende. Jag kan icke förklara saken på annat sätt,
än att utskottet hos regeringen trott sig finna en för all historisk erfarenhet
blind naivitet. Men granskningen av den kungl. propositionen borde ha visat
utskottet, att regeringen i fråga om försvarets absoluta effektivitet principiellt
står på samma ståndpunkt som utskottet självt. Däremot är regeringen för
visso av den meningen, att man bör taga sig till vara för att från den omständigheten,
.att man ej kan få ett absolut skydd, draga den slutsatsen, att
inan bör avstå ifrån effektiva skyddsanordningar i allmänhet. Detta medger
för övrigt utskottet självt i viss mån, då det förklarar sig icke vilja förneka
att militära anstalter från vårt lands sida kunna bidraga till att avhålla främmande
makter från annars möjliga kränkningar av vår neutralitet eller angrepp
mot vår självständighet och på så sätt under vissa förhållanden kunna
spela en roll vid vår strävan att hålla vårt land utanför krigiska förveck
-
Fredagen den 23 maj.
17 » 39.
lingar. Den frågan ligger det emellertid nära till hands att rikta till utskot- An^:. /*■-tet: Varför måste man icke ställa på försvaret den fordran, att det skall bi- svarsf-m^^
draga till att skydda oss även i det fall, att vi trots allt indragas i ett krig?
Jag kan icke fatta, huru utskottet skall kunna undgå att erkänna, att utskot- (Forts.)
tets hela frågeställning varit felaktig samt att samma militära anstalter, som
bidraga till att avhålla en främmande makt från att angripa oss, även kunna
och böra lämna bidrag till vårt skydd emot ett angrepp, som vi icke varit i tillfälle
att undvika. Vad är det nämligen, som på en eventuell fiende verkar avhållande
från angrepp? Jo, naturligtvis det motstånd, som han tror sig komma
att möta, om han angriper. Utskottets begränsning i försvarets uppgift är en
konsekvens av det av utskottet antagna, oklara begreppet neutralitetsförsvar,
vilket begrepp visserligen kan besticka den, som ej begriper det, men som faller
ihop inför en logisk granskning.
Huru starkt försvar bör man nu äga för att kunna i största möjliga mån avvända
ett angrepp eller möta ett sådant? Man kommer vid denna frågas besvarande
sannerligen icke långt genom att, i likhet med utskottet, förklara det
vilseledande, att i ett något mer eller ett något mindre av militära försvarsanstalter
se den verkliga livsfrågan för vårt land. Denna bör enligt utskottet sökas
annorstädes. Utskottet yttrar: »Det säkra värnet kring vår nationella frihet kan
endast ernås i den mån, som våldet vid de internationella avgörandena får vika
för rätten, i den mån fredliga uppgörelser träda i stället för krig vid slitandet
av mellanfolkliga konflikter.» Med rätta tillägger utskottet, att vi i arbetet
för en internationell rättsordning och ett verkligt fredstillstånd ha att göra
en verklig insats. Men under tiden, medan vi göra denna insats och intill dess
den internationella rättsordningen och det verkliga fredstillståndet blivit härskande
i världen, vad skola vi göra? Skola vi. utan tvingande nödvändighet,
påbörja avväpningen och därmed delvis avstå från möjligheten att bidraga till
att vi icke invecklas i krig eller till att vi i händelse av anfall kunna försvara
oss? Eller skola vi upprätthålla en verklig försvarsberedskap och i så fall i
vilken omfattning? Något principiellt svar härpå har utskottet icke lämnat.
Däremot^har utskottet tagit avstånd från tanken, att Nationernas förbund skulle
lämna någon garanti för vårt oberoende, ehuru visserligen krigsriskerna genom
dess tillvaro enligt utskottets mening förminskats.
Detta senare är emellertid endast en sanning med modifikation, ty för oss
ökas genom vårt medlemskap i förbundet risken att dragas in i ett krig, som av
en eller annan anledning kan uppstå. Med andra ord den neutralitet, som enligt
utskottets mening vårt försvar hade till uteslutande uppgift att skydda, den havi
genom förbundsaktens bestämmelser för vissa fall skyldighet att själva tillspillogiva.
__ Detta är uppenbarligen något, som bör tillerkännas betydelse, då
vi ordna vårt förs vars väs en. Å andra sidan bör för visso den hjälp, vi från
övriga förbundsstater kunna påräkna, även tagas i betraktande vid vår försvarsfrågas
avgörande. Men för smärre stater i deras förhållande till större är utkrävandet
av en åtagen förpliktelse en långt säkrare eventualitet än tillgodonjutandet
av en avtalad rättighet. För övrigt, vår nytta av de i förbundsstadgan
föreskrivna sanktionerna mot våra angripare är icke jämförlig med vår
risk av att rikta dylika sanktioner mot en stormakt, som angripit någon förbundsmedlem.
\''ad jag nu gjort gällande beträffande vår ställning som medlem av Nationernas
förbund torde för var och en göra klart, att den allmänna världssituationen
på det intimaste bestämmer den större eller mindre sannolikheten för oss
att dragas in i krig.
Letar man således förgäves i utskottets betänkande efter några i den utrikespolitiska
situationen eller i försvarets uppgifter liggande rationella grunder
Andra hammarens protokoll 192U Nr 39. 2
Nr 39. 18
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
för utskottets väsentliga nedskrivning av vår försvarskraft icke blott i förhållande
till 1914 års härordning utan även till det s. k. provisoriet, så.återstår att
undersöka, huruvida utskottet anfört några skäl för att de ekonomiska och finansiella
förhållandena i vårt land skulle fordra en dylik reducering i vår försvarskraft.
Denna undersökning är så mycket lättare att göra,, soin utskottet
helt knapphändigt avfärdar hela denna, fråga. Den av regeringen antagna
kostnadsramen förklaras vara ett olämpligt mått för folkets bärkraft med avseende
på militära utgifter, enär den grundar sig på den för 1924—1925 föreslagna
budgeten, vilken vore en abnorm budget, bland annat, på grund av synnerlig
inknappning av vissa anslag till andra än militära ändamål. Den av
Kungl. Maj:t föreslagna försvarsbudgeten måste följaktligen, säger utskottet,
underkastas en väsentlig reducering för att kunna anses svara mot folkets bärkraft.
Därmed är denna viktiga fråga, enligt utskottets mening, tillräckligt
lagd tillrätta för riksdagen och svenska folket. Man hade kunnat vänta, att
utskottet skulle ha gett någon anvisning på att annorlunda avmäta svenska
folkets bärkraft beträffande försvarskostnaden. Så har emellertid icke skett.
Icke heller har utskottet granskat de särskilda posterna i budgetförslaget för
1924—1925 och med ledning av denna granskning kunnat framlägga en annan
kostnadsram för försvaret. Varken inkomstposterna ha ådagalagts vara i det
hela beräknade för högt eller utgiftsposterna för lågt. Sant är visserligen, afl
1924—1925 års utgiftsstat innebär minskning av vissa anslagsposter, men detta
har ägt rum icke blott på övriga huvudtitlar utan även på fjärde huvudtiteln.
Den vilja att så långt det är möjligt minska statens utgifter,, som regeringen
gjort till sin ledande princip, har icke kraftigare träffat de civila behoven än
de militära. Vad kan vid sådant förhållande ha varit bestämmande för utskottets
omdöme om 1924—1925 års budgets abnorma karaktär med avseende på
utgifter för civila ändamål i förhållande till försvarsutgifterna? En flik på
den slöja, som täcker grunderna för utskottets uppfattning, har lyftats i en
kortare artikel i tidningen Socialdemokraten. Sedan där omtalats, att socialdemokraterna
helst velat höja dyrtidstilläggen utöver de nuvarande i riktning
mot vissa socialdemokratiska motioner, förklaras., att riksdagens beslut att avslå
Kungl. Majrts förslag om minskning och fixering av dyrtidstilläggen och att
låta de nuvarande bcstäfnmelserna förbli oförändrade skulle innebära en betydande
rubbning i finansministerns budgetförslag. Vore finansministerns inkomstberäkning
riktig, så innebure riksdagens beslut, enligt tidningens mening,
att regeringens utgångspunkt för kostnadsramen för förslaget i försvarsfrågan
vore felaktig. Man utgår således därifrån, att försvaret icke bör erhålla mera
än vad som återstår, sedan man efter gottfinnande bestämt beloppet av utgifterna
för övriga statsändamål. Ett synnerligen enkelt medel att konstatera
folkets bärkraft beträffande de militära utgifterna. Denna bäkkraft skulle man
följaktligen kunna fullständigt tillintetgöra genom att blott överföra de för
försvaret avsedda anslagsbeloppen till täckande av förhöjningar av andra utgiftsposter.
De, som föra detta resonemang, hava emellertid förbisett, att regeringens
budgetförslag för 1924—1925 ansetts kunna utgöra ett uttryck för
folkets förmåga att bära där upptagna utgifter för försvaret icke av det skälet,
att övriga i budgeten intagna utgiftsposter jämte anslagen under fjärde
huvudtiteln täckas av de beräknade inkomsterna, utan därför att enligt regeringens
mening sistnämnda anslag äro mera berättigade och nödvändiga än en
flöjning av övriga upptagna eller ifrågasatta anslag. En avvägning har således
skett mellan de olika anslagens betydelse för rikets säkerhet och rikets väl,
och då regeringen hänvisat till 1924—1925 års budget vid bestämmandet av
kostnadsramen för försvaret, har regeringen satt riksdagen i tillfälle att själv
kontrollera det berättigade i den av regeringen gjorda avvägningen. Min övertygelse
är ock, att vad särskilt dyrtidstilläggen angår de, som av dessa komma
Fredagen den 23 maj.
19 Nr 39.
i åtnjutande, själva skulle avvisa tanken på att cleras utgående till högre belopp
skulle få ske på bekostnad av vad som erfordras för rikets säkerhet. Huruvida
dessa dyrtidstillägg trots förhöjningen i alla fall kunna täckas, innebär emellertid
ej något avgörande av, huruvida finansministerns inkomstberäkning varit
riktig eller ej, utan möjligheten att genom en högre inkomstberäkning täcka
dem kan bero på den styrka, som man vill skänka budgeten. Och i enlighet
med regeringens enhälliga uppfattning att beräkningen av försvar sutgifterna
borde vila icke på en svag utan på en stark budget, har finansministern för
riksdagen framlagt en budget, som med avseende på sin styrka fullt håller
måttet.
. S måste således alltjämt fasthålla, att utskottet icke lyckats ersätta regeringens
uppskattning av vart folks förmåga att bära de föreslagna försvarsutgifterna
med något annat än ett rent godtyckligt förklarande att regeringens
kostnadsram skulle vara alltför betungande. Man torde icke heller misstaga
sig,_ om man utgår ifrån att det för utskottet mera gällt att komma ett bra stycke
in på vägen till avrustning än att omsorgsfullt avväga rikets ekonomiska och
finansiella bärkraft i fråga om försvarskostnaderna.
Övergår jag därefter till fördelningen av kostnaderna mellan de olika försvarsgrenarna,
lantförsvaret, sjöförsvaret och luftförsvaret, så har jag att uttrycka
min. tillfredsställelse med att utskottet, låt vara med vissa avvikelser i
organisatoriskt och kostnadsavseende, biträtt den tanke, som behärskat Kungl.
Maj :ts förslag, eller att flygvapnet bör utgöra en självständig avdelning inom
försvarsorganisationen. Vad åter angår den olika vikt, som bör läggas på
lånt- och sjöförsvaret och den därav följande fördelning av kostnaderna mellan
dessa försvarsgrenar, anser utskottet visserligen, att båda böra reduceras men
^t ?\an ^oc-k> såsom utskottet uttrycker sig, bör framgå med större varsamhet,
rla fragan gäller inskränkningar i flottorganisationen. Dess förslag utmynnar
därför däri, att en större procentuell del av kostnaderna för båda dessa försvarsgrenar
bör tillkomma sjöförsvaret i jämförelse med vad hittills varit fallet och
med vad regeringen föreslagit. Detta av hänsyn för det s. k. neutralitetsförsvaret.
.. Utskottet har tjHligen deri uppfattningen att en främmande makt blir
mera rädd att kränka var neutralitet, om vår flotta är stark, än om vår armé
är stark, detta således även i det fallet, att nämnda makt är oss till sjöss väsentligen
överlägsen.
Utskottets villighet att tillerkänna flottan en större procent av det för armén
och flottan avsedda sammanlagda anslagsbeloppet utlöste helt naturligt hos flotta-ns
män en stor tillfredsställelse, och regeringen fick från många håll uppbära
det största klander för att den varit blind för flottans stora betydelse vilken
däremot tillfullo msetts av.det socialdemokratiska partiet. Sedan man emeller
id
inom dessa kretsar börjat fa klart för sig, att betydelsen, av ett högt procenttal
kan bedömas endast i sammanhang med det belopp, varå procenten beräknas,
och riktigheten härav ytterligare bestyrkts av en blick på utskottets
förslag, torde regeringen kunna påräkna mera förståelse för sitt förslag även
från flottans sida. Utskottet har nämligen stannat vid ett anslag till sjöförsvaret
av 31,6 miljoner, medan Kungl. Maj:ts förslag upptager 41,6 miljoner, och
mot ett av utskottet föreslaget nybyggnadsanslag under fem år på 23,7 miljoner,
kommer ett av Kungl. Maj:t föreslaget belopp av 40 miljoner. Resultatet
har således blivit, att utskottet principiellt tillerkänner flottan en större vikt
för landets försvar än armén, medan däremot Kungl. Maj:t bättre tillgodosett
flottans möjligheter att fullgöra sin försvarsuppgift.
Jag skulle icke så länge hava uppehållit mig vid denna sak, därest min avsikt
endast vant att erinra om att man bör taga sig till vara för att sälja skinnet,
innan man skjutit björnen. Men nu är min avsikt en annan, nämligen att gå något
närmare in pa hela detta stora problem angående flottans respektive flygvap
-
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 20
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. ro.
(Forts.)
nets ställning i förhållande till lantförsvaret. I en synnerligen pregnant form kastas
detta program fram och förklaras löst i en viss riktning av herr Rydén i hans
särskilda yttrande vid utskottets betänkande. Denne medlem av det särskilda utskottet,
som biträtt majoritetens beslut, har i vissa satser angivit de riktlinjer, efter
vilka vid försvarsfrågans omedelbart förnyade upptagande densamma borde
föras till ett nytt avgörande, detta oberoende av försvarsfrågans utgång vid denna
riksdag. Försvarsfrågans lösning borde enligt honom ske på följande sätt: 1) arméns
nedskrivning till ett efter dess förminskade betydelse avpassat minimum,
2) den allmänna värnpliktens avskaffande och 3) flottans och flygvapnets erhållande
av platsen som huvudelement i försvarsorganisationen. Det förefaller
mig, som om endast förslagsställarens blygsamhet kunnat förmå honom att vara
med om ett positivt avgörande av försvarsfrågan i år, då ju, därest ett sådant
avgörande komme till stånd, detsamma måste vara ägnat att försinka genomförandet
av herr Rydéns stora plan. Densammas effektivitet betingas emellertid
av att Finlands självständighet äger bestånd, varigenom faran av ett fientligt
anfall över våra landgränser, såsom herr Rydén uttrycker sig, praktiskt
taget försvunnit. Möjligt är, att förslagsställaren velat först närmare undersöka
de faror, som kunna hota Finland såsom självständig stat. Härmed må emellertid
vara huru som helst, så vore väl, om herr Rydéns förslag följdes, detta första
gången i världshistorien som en stat satsade sin egen självständighet på en annan
stats självständighet, detta åtminstone i sådant fall att den förra staten icke
vore förenad med den senare i den mest intima allians. Jag har emellertid svårt
att tro, att någon allians av herr Rydén varit påtänkt, ty i så fall skulle väl
Sverige förpliktas att själv gå över gränsen och med sin armé biträda Finland i
försvaret av dess för Sveriges egen existens erforderliga självständighet, varav
följden åter blivit en nödvändighet att ha kvar den armé, som herr Rydén vill
avskaffa.
Låtom oss emellertid utgå ifrån att Finlands självständighet, oberoende av alla
allianser, är ett obestridligt faktum, såsom den för herr Rydéns ståndpunkt mest
gynnsamma situationen. Tänka vi oss då ett landstigningsförsök. av fientliga
trupper över havet, är det månne verkligen så, att armén förlorat sin väsentliga
betydelse för rikets försvar? Ja, säger förslagsställaren, ty — och detta är
hans egna ord — »undervattens- och torpedvapnets förmåga att kunna uppträda
i öppen sjö jämte flygvapnets enorma utveckling jämväl i anfallskraft möjliggör
för dessa vapen att avvisa landstigningsföretag över havet av fientliga trupper».
Frågar man emellertid, huru detta kan vara möjligt, kan väl svaret icke
vara något annat än det, att orsaken härtill vore den, att uppsättandet av flottan
och flygvapnet kan ske för en relativt så låg kostnad, att Sverige har råd
att i nämnda hänseende rusta sig tillräckligt för att med utsikt till framgång
försvara sig mot vilken fiende som helst, som kan komma i fråga. Jag tror
emellertid, att herr Rydén beträffande denna frågas finansiella del är alltför
optimistisk. Med ett sådant program, som ifrågasatts för flotta och flygväsen,
måste kostnaderna härför samt för den lilla armé utan värnplikt, vilken skulle
efterträda den nuvarande, bliva synnerligen stora och, såvitt jag begriper, vida
överstiga Kungl. Majrts slutsumma för försvarsväsendet i dess helhet. Man
måste nämligen komma ihåg, att om Sverige i stort sett skreve bort sin armé,
skulle en fiende, som beredde sig på att söka erövra vårt land, även han komma
att lägga särskild vikt vid flotta och flygvapen.
Efter denna lilla extradans, till vilken jag haft äran mottaga herr Rydéns inbjudan,
återvänder jag till flottan och dess ställning inom det nuvarande försvarssystemet.
Enligt min mening är det ett misstag att antaga, att flottan i
förhållande till armén vunnit i betydelse efter 1914, särskilt genom Finlands
självständighet. Jag är visserligen den siste, som skulle vilja frånkänna flottan
en framstående plats i fråga om Sveriges försvar, men jag kan icke finna
Fredagen den 23 maj.
21 Nr 39.
annat, än att det skulle vara ett självbedrägeri att på den flotta, vi kunna skaffa
oss, i någon högre grad bygga säkerheten för vårt oberoende och självständighet.
Framförallt kan icke flottan göra armén obehövlig eller övertaga några av dess
väsentligare funktioner. Särskilt flygvapnet, som ju har den största betydelse
såsom samverkande med flottan, utgör samtidigt hos fienden ett allvarligt hot
mot vår flotta. Överhuvud taget torde det gälla med avseende på vår försvarsorganisation
detsamma som är klokt vid en förmögenhetsplacering, nämligen att
man icke bör lägga alla ägg i samma korg. Klickar ett av våra huvudförsvarsmedel,
måste vi ha de övriga kvar att falla tillbaka på. Någon avsevärd förskjutning
i flottans och arméns inbördes betydelse för vårt försvar kan icke anses påkallad
av de efter 1914 inträdda förändringar i vårt militärpolitiska läge.
Av vad jag nu haft äran anföra framgår, att regeringen icke kan godkänna
utskottets förslag. Regeringen har vid sitt tillträde satt som sin huvuduppgift
att söka lösa — jag ber om ursäkt för ordet, jag menar ej för evigt — försvarsfrågan
och därmed bereda oss möjlighet att komma ur det s. k. provisoriet, men
regeringen kan självfallet icke taga någon som helst befattning med en fullständig
eller partiell avväpning. Och enligt regeringens mening är utskottets
förslag ett slags avväpningsförslag, trots det att åtskilliga av dess bestämmelser
synbarligen äro uttryck för en inom stora socialdemokratiska kretsar otvivelaktigt
befintlig oro över att ställa vårt fosterland alldeles försvarslöst. Principiellt
står det förslag, som innehålles i den av herr Rosén m. fl. avgivna reservationen,
visserligen på samma ståndpunkt som Kungl. Maj:ts proposition,
men, detsamma genomströmmas av en så stark känsla för underskattande av
världssituationens farlighet, att regeringen, som i den delen har en alldeles annan
uppfattning, icke kan giva sitt godkännande åt ifrågavarande förslag. Det
av herr Hellberg i reservation framförda förslaget är endast delvis utformat,
men företer, redan sådant det nu föreligger, allvarliga brister. Beträffande
åter det av herrar Reuterskiöld och Johansson i Kälkebo tillstyrkta förslaget
står detsamma onekligen ganska nära regeringens allmänna uppfattning angående
försvarsväsendets styrka, men detsamma måste enligt regeringens mening
anses i åtskilliga stycken mindre tillfredsställande och torde svårligen kunna
erkännas giva tillräcklig valuta för de därmed förenade kostnaderna. Vad slutligen
angår den av herr Vennersten m. fl. gjorda reservationen, ansluter densamma
sig i det hela till Kungl. Maj:ts förslag. De tillägg till Kungl. Maj:ts
förslag, som av reservanterna förordats, torde i vissa avseenden innebära förbättringar,
som kompensera de mindre tillfredsställande ändringar, vilka blivit
gjorda. I en punkt anser regeringen emellertid, att det med starkt skäl kan
ifrågasättas, om icke allvarliga betänkligheter ställa sig emot den gjorda ändringen.
Jag syftar på minskningen i övningstiden för de till underbefäl och
fackmän uttagna värnpliktiga. Denna sak är dock icke av så väsentlig betydelse,
att regeringen på grund därav skulle vara förhindrad att med tacksamhet
emottaga det stöd, som reservanterna givit regeringen i dess försök att på
samförståndets väg komma till ett avgörande i denna landets livsfråga.
Samförståndets politik, vad är detta egentligen för politik, frågar kanske
mången bland kammarens ledamöter. Redan i början av mitt anförande har
jag fäst uppmärksamheten på, att samförståndspolitik och kompromisspolitik
äro två vitt skilda saker. Nu må det tillåtas mig att närmare ingå på vad en
samförståndspolitik egentligen är. Först dock ett ord om dess stora förutsättning.
Dess förutsättning är insikten om nödvändigheten av samverkan för att
nå ett gott resultat. Men samförståndspolitiken själv innebär, att man i en
fråga eller i en situation, där man vill tillämpa densamma, genom noggrann
analys söker uppspåra allt, som kan vara riktigt i en från ens egen skild uppfattning,
samt med ökad skärpa granskar sin egen ståndpunkt för att kunna
bedöma, huru ett tillvägagångssätt må kunna väljas, som icke kränker vare
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 22
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
sig. den ena eller andra partens berättigade ståndpunkt. Samförståndspolitiken
är i själva verket ett uttryck för den större principen, att man bör i sitt handlande
skilja mellan huvudsak och bisak.
Den erfarenhet, som åtminstone jag vunnit under mitt politiska arbete, har
varit den, att de särskilda partierna, vilkas nödvändighet jag till fullo inser, icke
så sällan hakat upp sig på mindre väsentliga olikheter i uppfattning och därigenom
mången gång satt sig ur stånd att samverka till det för riket mest tillfredsställande
resultatet. Trots det att hos alla viljan att åstadkomma det
bästa. funnits, bar man låtit denna vilja paralyseras av en ännu starkare vilja
att visa, att den mening, man en gång antagit, verkligen är den enda rätta.
Detta förhållande mellan partierna skapar uppenbarligen mindre olägenheter,
då läget i världen är lugnt och påfrestningarna inåt och utåt icke äro alltför
starka. Men i en väHdssituation som den nuvarande, då rikets livsintressen,
ja, kanske dess tillvaro stå på spel, måste det för var och en vara en ovillkorlig
plikt att i största möjliga mån göra sitt till för att vårt folk må stå såväl utåt
som inåt såsomi en man. Särskilt den utrikespolitiska situationen är i våra
dagar sådan, att varje folk i stort sett icke har någon annan att lita till än sig
självt. Detta inse till fullo de stora nationerna. De äro ock övertygade om
att, allt tal om humanitet till trots, deras egen tillvaro och styrka är mänsklighetens
förnämsta fråga. Man må emellertid icke förundra sig över, att de
ej äro angelägna att ingjuta denna anda hos de små folken. Dessa anvisas däremot
den smickrande platsen såsom de stora kulturella och humanitära idéernas
tempeltjänare, men i störa reala intressespörsmål gör man anspråk på att de
skola gruppera sig kring den ena eller andra maktkoncentrationen. Det senare
märker man icke alltid inom de små nationerna, men desto mera det förra.
Man berusas av sin erkänt höga kultur, man gripes av begär att tråda ytterligare
fram på detta område, man vill på detsamma ej vara tjänare, man vill
gå i spetsen för utvecklingen. Men samtidigt glömmer man de faror, som hota
den lysande ställningen. Därtill synes man beklagligt nog vara på väg i vissa
bland de nordiska länderna. Var finnes större fredskärlek, var kan man uppspåra
en vaknare känsla för rätt och rättfärdighet mellan folken, var är benägenhet
för broderskap med andra folk starkare än i Norden? Men, må mitt
yttrande ej någonstädesmlla upptagas, var är man eljest i väklden så sorglös
som^ bland dessa, högt stående folk, att man vågar ställa sig i spetsen för eller
inslå på avväpningens väg, medan stormakterna, såsom1 socialdemokraterna inom
särskilda utskottet kraftigt betonat, äro i färd med att kapprusta? Svaret
är, Norden står i detta fall ensamt. Ännu är dock det slutliga beslutet icke
fattat. Ännu är tid att lösgöra sig från förtrollningen. Ännu kunna vi göra
till vår de, stora nationernas politiska grundlag: »fosterlandets bestånd är clet,
som bör gå före allt annat. På den vägen, men endast på den kunna vi tjäna
mänskligheten.» Denna fundamentalsats kunna vi ej i vårt land få antagen
utan samverkan mellan partierna.. Se där grunden till den samförståndspolisom
regeringen gjort till sin. Må den avsätta sig i ett riksgagnande beslut
1 försvarsfrågan. Detta är mitt hopp. Skulle det svika, är dock tanken om
samförstånd väckt, och den skall aldrig dö. Jag säger aldrig.
Vidare yttrade:
Herr Lindman: Herr talman! Utan tvivel står riksdagen i dessa dagar
inför ett av ide viktigaste avgöranden, som under långa tider förekommit, avgörandet
om huru vi skola kunna skapa och upprätthålla ett försvar, som ytterst
kan gälla- Sveriges vara eller icke vara, Sveriges självständighet. Det är inför
detta viktiga avgörande, som högerns representanter i försvarsutskottet avgivit
sina reservationer. De gå ut på en den högsta anslagssumma, som förekommer
Fredagen den 23 maj.
23 Nr 39.
bland de avgivna förslagen, det är sant. Men må icke någon därav taga sig /*•-
anledning att säga, att högerns förslag avser att lägga större rustningsbördor tränande *
på vårt folk, än vad vi anse vara av omständigheterna påkallat. Högern vill m. m.
icke rusta för rustningarnas egen skull. Funnes det möjlighet att kunna av- (Forts.)
skaffa kriget, så är högern den första att vilja vara med därom. Funnes möjlighet
till fred mellan folken utan några rustningar, så är det icke tal om utan
att det vore lyckligast. Men vi våga hysa den uppfattningen, att läget i världen
ännu icke är sådant. Vi anse icke, att man vågar avrusta eller skrida så
långt fram emot avrustningen, som i utskottets förslag föreslås, utan att samtidigt
andra nationer göra detsamma. Nationernas förbund skulle ju vara avsett
att skapa en sådan garanti som den, om vilken jag nyss talat. Men, märkvärdigt
nog, ingen betraktar det ännu på det sättet. Ingen vågar sätta sin lit
till, att det skall kunna fylla denna uppgift, även om man talar vackra ord om,
att man hoppas, att så skall komma att bli fallet. Utskottet anser, att Nationernas
förbund ännu icke nått den fasthet, att vi enbart på medlemskap däruti
kunna grunda några avsevärda inskränkningar i vårt försvar. Nationernas
förbund medför, som ju också alldeles nyss av hans excellens herr statsministern
anfördes, vissa förpliktelser. Det kan åläggas även små länder utförande av
sanktioner, som kunna medföra allvarliga konsekvenser för dessa mindre länder.
Då så är fallet, anse vi, att vi måste nu som förr vara beredda att verkligen
försvara oss.
Jag kan icke dela den uppfattningen, som gör sig gällande hos utskottet,
att vi skulle kunna skilja vårt försvarsproblem i två delar vad tiden beträffar,
en del, som skulle avse den nuvarande tiden, förhållandena just nu, då det förmenas,
att vi befinna oss i ett mycket gynnsamt läge och äro mycket litet
utsatta, och en del, som avser framtiden, ett läge, <som vi visserligen sväva
i ovisshet om, men vilket vi enligt utskottsmajoritetens mening icke behöva taga
någon direkt hänsyn till, ett läge, i vilket förändringar väl kunna komma att inträffa,
förändringar, som möjligen kunna gå till det sämre, men om vilka man
f. n. icke känner något.
Yad beträffar läget just nu, så talas visserligen i utskottets betänkande om
den förbättring, som kommit till stånd på grund av de s. k. randstaternas tillkomst.
Utom det, efter min uppfattning, för oss nedsättande i detta tal om att
söka skydd bakom randstaterna, så är det efter min uppfattning icke heller
fullt på det sättet att de erbjuda något tillförlitligt skydd. Det skyddet gäller
i varje fall icke havet och luften. Men vad tro kammarens ärade ledamöter,
att man egentligen skall säga i dessa stater? Yad skall man tänka om oss,
när vi högt och tydligt förklara, att vi vilja begagna det skydd, som de kunna
erbjuda, för att därigenom bereda ett försvar åt oss själva? Det är icke tilltalande
för ett sedan urminnes tider fritt folk som vårt att taga skydd bakom
andras uppoffringar. Ett svagt försvar i Sverige är utan tvivel ägnat att försvaga
även dessa små staters motståndskraft. Man gör sig f. ö. nu som ofta
skyldig till det felet, att man talar om krigsläget, som om faran hotade endast
från ett enda håll. Man tänker på en möjlig fiende, under det att man efter
mitt sätt att se måste vara beredd att värna freden, varifrån den än hotas.
Det allmänna läget i världen berättigar icke heller till sådant tal som det
nyss anförda. Efterdyningarna efter det stora kriget ha icke lagt sig. Det
finnes alltjämt segrare och besegrade, det finnes underkuvade folk och nationaliteter,
som lagts under främmande välden. Tror man överhuvud taget, att
lugn och frid i vår världsdel skola spira upp ur en dylik jordmån? Krigsskadeståndet
är icke klart, och, som här nyss mycket riktigt erinrades, de stora
skuldbördor, som vissa land ha att bära för krigets förande för andra, de äro
ännu icke uppklarade. Oro torde förvisso vara att vänta ännu länge.
Nu ''säger man, att dessa förhållanden icke så mycket beröra oss med vårt
Nr 39. 24
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forte.)
avlägsna och därigenom skyddade läge i världen. Vi behöva icke ägna vår
uppmärksamhet så mycket åt dessa förhållanden. Men hur vet man egentligen
det? Vad vet man om, vad framtiden i detta hänseende bär i sitt sköte? Man
kan visserligen tala om ett något förbättrat militärpolitiskt läge, men å andra
sidan finnes det tillräckligt med orosanledningar i världen, för att den, som
med vaken blick följer förhållandena, har anledning räkna med att nya förvecklingar
kunna hota redan inom den tid, som ligger närmast framför oss.
Hur uppkom t. ex. världskriget? Det uppkom i en ganska avlägsen del av
Europa och spred sig därifrån över hela vår världsdel för att icke säga över hela
världen. Det är sant, att vi undgingo de omedelbara följderna av det, men
medelbart ha vi blivit drabbade även vi, på ett mycket kännbart sätt.
Man talar i utskottets betänkande om denna tid, under vilken faran icke skulle
vara så stor. Men vad vet man egentligen, som jag nyss sade, om det som
komma skall? Jag läste häromdagen, när jag studerade dessa frågor, en motion,
som avgavs av det socialdemokratiska partiet här i andra kammaren den
7 juni 1914, och ur vilken jag gjorde ett litet utdrag. Det lyder, som följer:
»Och vad angår den hotande risken för en världsbrand med oberäkneliga följder
även för oss, har man ingen rätt att i en officiell framställning av läget måla
ensidigt i svart, med hänvisning till spända situationer för ett par år sedan,
vilka lyckligen övervunnits, men utan att beakta den ljusning, som inträtt i och
med den tydliga avspänningen, England—Tyskland; de senaste tecknen tyda
ju till och med på möjligheten av, att den äldre och genom det förflutnas
minnen ännu ömtåligare motsättningen Frankrike—Tyskland långt ifrån är
oövervinnelig.» Förvisso voro undertecknarna av denna motion den 7 juni 1914
övertygade om, att läget i världen var sådant, som de skisserade det, men det
visar, hurusom även mycket framstående politici som dessa undertecknare, nämligen
herrar Thorsson, Branting, Palnustierna, Lindqvist, Viktor Larsson, Värner
Rydén, Bernhard Eriksson, Sandler och Nils Persson, kunna misstaga sig, även
när de tillhöra, ett parti, som har så starka internationella förbindelser som. det
socialdemokratiska.
Utskottet bygger nu emellertid på sin framställning av förhållandena en
mycket stark, ja en våldsam nedskrivning av hela vårt försvarsväsen. Den
socialdemokratiska motionen vid denna riksdag, som åberopats av utskottet,
har för denna nedskrivning även anfört ekonomiska skäl. Det heter där, att
redan en ganska måttlig varaktighet hos en lugnare period skulle medföra avsevärda
besparingar i direkta utgifter och personliga offer. Jag menar, att om
vi behöva vara beredda att försvara oss, så måste vi även ha råd att göra det.
Utskottet tyckes emellertid betvivla, att det tjänar mycket till att lägga ned
stora kostnader på försvaret. Utskottet tror nämligen icke på ett betryggande
försvar. Sådant hjälper icke ens, som här nyss sades, de störa makterna.
Men utskottet förnekar icke, att militära anstalter kunna bidraga till att avhålla
främmande makter från annars möjliga kränkningar av vår neutralitet eller
angrepp på vår självständighet. Utskottet ger sålunda i detta avseende en stor
uppgift åt vårt försvar, ty om neutralitetskränkningar icke avvisas, så kan det
leda till angrepp mot oss; neutralitetskränkningar måste avvisas, för så vitt nämligen
icke utskottet avser att liksom skrämma andra från att förgripa sig på
oss. Ty utskottet tror icke, att man därtill kan knyta någon förtröstan på
en fortsatt självständighet. Yad bjudes då av utskottet? Jo, att värnet kring
vår nationella frihet endast kan ernås i den mån, som våldet vid de internationella
avgörandena får vika för rätten. På detta skulle vi sålunda bygga
våra egna förhoppningar om en framtid i frihet och självständighet. Därför
blir också för utskottet mer eller litet mindre tämligen likgiltigt. Och så har
man skapat till ännu ett skäl för att kunna göra nedskrivningar.
En dylik tankegång är liktydig med nationell självuppgivelse. Ett land
Fredagen den 23 maj.
25 Nr 39.
måste vid anfall försvara sig, och det är min bestämda tro, att så skall även
bli fallet i vårt land. För visso skulle någon tvekan att bjuda motstånd icke
råda, om en hård nödvändighet kallade oss till försvar för fosterlandet, men
med så reducerade försvarsanstalter som utskottet förordar vore kanske tiden
dä försutten att kunna bjuda ett effektivt motstånd. Nej, var och en måste
göra vad han kan för att försvara sitt lands oberoende, om han anser, att det är
värt något. Utskottets hela resonemang för emellertid fram till ett mycket
nedskuret försvar, ett försvar, som kostar mycket i förhållande till sin effektivitet,
utan att vara ett effektivt försvar. De socialdemokratiska motionärerna
ha i sin motion uttalat, att man får väga, vilka risker man är villig att taga,
emot det goda, som man vinner genom en minskning av försvarsbördorna. Motionärerna
ha vägt, utskottet har vägt, och utskottet har funnit, att det icke är
så farligt. Därför kan man skrida till minskning. Utskottet har icke, såvitt jagkan
döma, förmått inse den svårighet, som ligger i att anpassa sig från tid till
annan, att en försvarsorganisation är en mycket komplicerad sak, att en nedbruten
organisation icke kan hastigt byggas upp igen, även om randstaterna
slåss för oss under tiden. Den anpassning, som det talas om, är en omöjlighet.
Man kunde till nöds ha förstått utskottets resonemang, om det hade gällt att
liksom 1892, 1901 och 1914 bygga på vårt förutvarande försvar, göra det starkare,
göra det bättre än det som vi ha haft förut. Men nu är det fråga om att
minska, och utskottet minskar, minskar så, att det med fog kan sägas, att det
försvar utskottet vill ge oss icke svarar mot de kostnader det drar. Utskottet
går på denna sin väg nedåt t. o. m. lägre än det som riksdagen beslutade och det
riksdagen ansåg sig kunna taga på sig för mer än 20 år sedan, nämligen 1901.
Då från högern reservationer avgivits till utskottets betänkande, en gemensam
och en särskild, så är det min plikt och min önskan att något utveckla den
åskådning, som ligger bakom dessa reservationer. Jag kommer därvid självfallet
först in på organisationen, den viktigaste frågan av alla. Då den kungl.
propositionen remitterades till särskilda utskottet, uttalade herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet i första kammaren, att de sex arméfördelningar,
som föreslagits i den kungl. propositionen, endast utgjorde vid mobiliseringstillfallé
hälften av vad som kunde åstadkommas genom 1914 års härordning, och
dessa sex arméfördelningar vore, förklarade han, det minsta, som behövdes för
att med någon utsikt till framgång upptaga försvaret mot en över landets gränser
inträngande fiende. Utöver denna uppgift har emellertid också, såsom i den
kungl. propositionen framhållits, försvaret den uppgiften att söka avvärja landstigningar.
Hären måste jämte flottan kunna avvärja sådana. Detta kräver
uppträdande på olika fronter, kanske i vitt skilda trakter av vårt land. Det är
alldeles uppenbart eller bör åtminstone vara uppenbart för var och en, att en
organisation, omfattande vare sig tre eller fyra arméfördelningar, icke kan fylla
en sådan uppgift. En här måste i sitt uppträdande vara sammansatt av ett visst
antal operativa enheter, de s. k. divisionerna. En division anses vara den minsta
enhet, som kan uppträda självständigt. Tre sådana kunna icke räcka till för de
uppgifter, som kunna bliva förelagda vår armé. Man må besinna att hären även
har sig ålagda vissa sekundära uppgifter, såsom försvar av huvudstaden, försvar
av viktiga kommunikationsleder och annat sådant. Landets stora utsträckning
i norr och söder gör det för oss svårare än för länder, som hava en mindre utbredning,
och kommunikationernas beskaffenhet gör det svårare att flytta trupper
från en del av landet till en annan. Och vi kunna väl dock icke lägga försvaret
så, att vi tänka oss endast försvar av vissa delar av vårt land med uppgivande
av andra. Konsekvensen av det av socialdemokraterna dikterade utskottsbetänkandet
blir dock denna, såsom det klart och tydligt uppvisats i det
yttrande, som chefen för generalstaben helt nyss avgivit till försvarsutskottet.
Det gäller i större eller mindre mån om alla förslag utom högerns förslag. Orga
-
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Kr 39. 26
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
nisationen är, såsom jag nyss nämnde, en av grundpelarna för att försvaret
skall ha möjlighet att kunna fylla sin uppgift. Därför böra våra regementen
bibehållas, de böra bibehållas därför att de behövas för organisationen, därför att
det behövs, som jag nyss nämnde, ett visst antal operativa enheter. Det är farligt
att bryta ned organisationen, en organisation, som skapats delvis långt tillbaka
i tiden av våra förfäder. Det är oriktigt även därför, att sambandet mellan
bygd och regemente upphör och den vapenföra ungdomen tvingas för sin
militära utbildning kanske långt från hemorten.
I högerns reservation har man särskilt tagit fasta på två delar av organisationen,
som man ansett vara viktiga. Den ena gäller det självständiga kavalleriet,
den andra behovet av besättningstrupper i våra kustfästningar. Yad det självständiga
kavalleriet beträffar, har jag förut haft tillfälle tala därom, då den
kungl. propositionen remitterades. Det framgår av handlingarna, att vi för
närvarande äga 50 ridande skvadroner. Den kungl. propositionen minskar detta
antal till 25 och utskottet till 13. Då man går så långt, måste man ju känna
sig övertygad om att kavalleriet icke längre har den betydelse, som det haft
förut även i det rörliga kriget, vilket utan tvivel är vad vi måste räkna med,
och man måste även känna sig övertygad om att uppträdande av ett självständigt
kavalleri icke längre är erforderligt. Man avser då, att en stor del av
kavalleriets uppgifter skall övertagas av flygvapnet. Men av den redogörelse,
som från sakkunnigt håll lämnats inom försvarsutskottet, framgår, att flygvapnets
uppgifter i detta fall äro ganska begränsade, beroende på förhållandena i
vårt land, där man t. ex. måste räkna med dimma under 30—40 dagar av året
och där man vidare måste räkna med helt mulna dagar, då man icke kan stiga
till någon större höjd och då man således är utsatt för beskjutning, till ett antal
av 92—147 dagar, vartill komma de mörka nätterna. Men i trots av detta menar
man, att flygvapnet kan ersätta kavalleriet. Och det är riktigt, det kan
det göra i en viss utsträckning, men långt ifrån helt och hållet, och dock skär
man ned, för att räkna kavalleriet efter antalet hästar, från det nuvarande hästbeståndet
11,000 och propositionens 6,500 till i utskottets betänkande 3,400, således
en oerhörd nedsättning. Man frågar sig, då man ser detta: vem skall, i händelse
att den svenska hären är mobiliserad, är på krigsfot och är i strid mot en
fiende, vem skall avlägsna överlägset kavalleri, vem skall kunna genom självständiga
spaningar underrätta befälhavaren på den svenska sidan, vem skall
kunna göra hastiga kupper såsom att besätta broar eller dylikt? Det ingår icke
i den organisation, som här bjudes. Yem skall utföra spaning framför fronten
av den svenska hären och vem skall skydda flanken, om icke det självständiga
kavalleriet, som emellertid enligt förslaget icke finnes? Det kan icke ersättas
av automobiler med infanteri på grund av våra terrängförhållanden och på grund
av våra vägar. Vi ha att räkna med sådana förhållanden i vårt land särskilt beträffande
vår terräng, vår skogiga terräng, att ett kavalleri måste finnas, om hären
nämligen skall kunna fylla de uppgifter, som man utan tvivel även på socialdemokratiskt
håll vill tilldela den. I den översikt över erfarenheterna från
världskriget, som utarbetats av försvarsrevisionens militära sekretariat, framhålles,
att kavalleriet visat sig oumbärligt i fråga om såväl den taktiska som den
strategiska spaningen och att flygvapnets möjligheter att ersätta, särskilt den
strategiska spaningen, voro begränsade. Krigserfarenheten hade sålunda otvetydigt
givit vid handen att kavalleriet allt fortfarande väl hävdade sin plats i det
rörliga kriget.
Beträffande infanteribesättning i kustfästningarna så har den borttagits i
alla förslag utom högerns och bondeförbundets. Om man tänker på betydelsen
av en kustfästning, en fästning alltså vid kusten, som kan bliva utsatt för anfall
redan i krigets allra första skede, borde det vara den naturligaste sak i
världen, synes det mig, att just en sådan plats borde vara försedd med besätt
-
Fredagen den 23 maj.
27 Kr 39.
ning även i fredstid, i stället för att dylik besättning vid mobilisering skall er- Ang. /erhållas
från avlägset belägna regementen, varifrån den kanhända, då det kornmer
till avgörande, icke ännu hunnit fram. Det synes mig uppenbart, att in- 6
fanteribesättning i kustfästningarna är en angelägenhet av stor vikt. Redan (Forts.)
den omständigheten att dessa befästningstrupper skola kunna reda sig icke
bara på land utan även på sjön och att de skola kunna dras från förläggningsorten
till Öar ute i skärgården, innebär, att de måste erhålla en övning, som
andra infanteriregementen icke få, att de måste vara förtrogna med ett samarbete
med övriga till fästningens försvar avsedda försvarsgrenar såsom sjöförsvaret
och kustartilleriet, att de måste känna terrängförhållandena, veta
var en eventuell fiende kan tänkas komma att landstiga m. m. Det kan icke
ske i tillfredsställande grad genom att det under korta tider av året dit förlägges
för övning trupper från andra delar av landet. Dessa trupper skola
dock användas vid mobilisering såsom fästningarnas krigsbesättning. Att mitt
påstående torde vara riktigt, bevisas av verkligheten själv, ty när kriget utbröt,
mobiliserades omedelbart några få regementen, men bland dessa just de
båda kustfästningsregementena.
När jag talar om organisationen och regementena, kan jag icke förbigå att
nämna något om Gotlands trupper och Gotlands försvar. Den socialdemokratiska
motionen tar bort allt försvar på Gotland. Men det reste sig en opinion,
som var för stark även för dem, som skrivit under den motionen, en opinion,
som gjorde, att man måste slå något till reträtt och behålla ett visst försvar
för Gotland, som kommer att bestå av en infanterikår, sålunda en ganska
ringa försvarsstyrka. Jag tror att den opinion, som gjorde sig gällande på
Gotland, är helt naturlig med det avskilda läge, som ön har mitt i Östersjön,
där befolkningen har måst sätta sig in i den tankegången, att de vid inträffande
krigstillfälle äro hänvisade till sig själva och måste bjuda fienden motstånd.
Jag tror, att det vore orätt och oklokt att låta denna ö, som vi ju bruka
kalla en pärla för Sverige i Östersjön, bliva i avsaknad av försvar eller få ett
försvar av endast den omfattning, som socialdemokraterna vilja giva den enligt
utskottets betänkande.
Nästa fråga, som jag ämnar upptaga, rör värnplikten. Jag vill där först
nämna några ord om den s. k. kategoriklyvningen. Idén om kategoriklyvningen
har med sällspord enighet fördömts. Den bibehålies likväl i alla förslag
utom i den av mig avgivna reservationen. Den har icke något stöd, tror jag,
i uppfattningen hos folkets störa massa. Man kan icke förstå denna kategoriklyvning:
att vapenföra män icke skola utbildas för att bära vapen. Det militära
berättigandet saknas naturligtvis fullständigt, ty enligt detta bör ju
landets hela värnkraft kunna uttagas i händelse av behov. Den ringa merkostnad,
som uppkommer genom den reservation jag avgivit, borde icke kunna
berättiga till att bibehålla den motbjudande kategoriklyvningen.
En annan sak i värnpliktsförfattningen måste jag även uppehålla mig vid.
Jag är där ensam reservant. Enligt nuvarande bestämmelser kan en familjeförsörjare
frikallas endast på grund av omständigheter, som äro oberoende av
honom själv. I den kungl. propositionen införes möjlighet till uppskov med
inskrivning, i vissa fall befrielse för den, som har hustru, barn eller fosterbarn,
som äro av hans arbete i väsentlig grad beroende. Den, som redan är inskriven,
kan av samma anledning frikallas. Utskottet går ännu längre, mycket
längre. Utskottet talar icke om uppskov, utan utskottet talar endast om frikallelse.
Utskottet frikailar dem, och jag menar, att detta kan leda till betänkligheter.
Visst vill man medgiva lindring för den, som har familj, men
att därifrån taga ett så långt steg, som utskottet gör, att man t. ex. frikallar
från värnpliktstjänstgöring den, som har barn utom äktenskap, det menar
jag icke kan vara berättigat. Och jag går längre. Jag säger, att det är en
Nr 89. 28
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- blodig orättvisa att göra på det sättet. Yad skall den unge man tänka, som
SV°ordnande * -^ÖI1 oförvitligt liv i alla tider, när han måste in för att fullgöra sin tjänst
m.
m. göring — om det nu skall betraktas såsom en stor börda att öva sig i vapnens
(Forts.) bruk för fosterlandets försvar —• under det att en yngling i grannskapet, som
icke fort ett så °exemplariskt liv som han, frikallas, därför att han har försörjningsplikt
på grund av utomäktenskapliga förbindelser? I den reservation
jag avgivit har jag tillåtit mig att opponera mig mot detta. Jag har där
framhållit, att sådana frikallelser må kunna lämnas endast av Kungl. Maj:t
i administrativ väg. För övrigt vet man icke, i vilken utsträckning dessa frikallelser
kunna komma i fråga, och jag har därför även infört i § 24, att antalet
inkallade icke får understiga det antal, som i paragrafen är föreskrivet.
.Kommer jag så vidare till frågan om övningstiden, skulle jag vilja fråga:
Finns det i den svenska riksdagen någon enda, som skulle kunna sakligt motivera
en övningstid på 140 dagar? Finnes det någon enda, som med övertygelsens
kraft skulle kunna försäkra: Jag tror att 90 dagars rekrytskola är tillräcklig?
Jag vågar säga, herr talman, att det finns ingen, som kan göra det.
Att nu gå ned under den övning-stid, som vi fastställde 1901, låter ju redan
i och för sig absurt. Då fastställde vi 240 dagar, d. v. s. för 23 år sedan beslöt
riksdagen, att övningstiden skulle vara 240 dagar, och nu förmenar man, att
140 dagar kunna vara tillräckliga. Jag har visserligen icke förbisett, att övningstiden
skall utnyttjas bättre genom att handräckning icke skall förekomma
i samma utsträckning som förut, men mitt påstående gäller lika fullt. Huru
kan man förklara att under den korta tid, som förflutit, sedan försvarsrevisionen
avgav sitt betänkande, det socialdemokratiska partiet och även andra partier
gått, beträffande övningstiden, ned så mycket som de här gjort? Socialdemokratiska
partiet hade då en övningstid av 180 dagar, men har nu kommit
ned till 140 dagar, och detta samtidigt med att det genom erfarenheterna från
världskriget tillkommit nya vapen, nya utbildningsgrenar, större krav på den
enskilda soldatens duglighet och större krav på hans möjlighet till samverkan
i förband. En tredjedel av de värnpliktiga erhåller enligt socialdemokraternas
förslag icke någon utbildning. Jag anser, att detta låter sig icke försvara,
om man nämligen menar, att hären skall kunna vid mobilisering vara duglig
att gå i fält. Menar inan återigen, att man har tid till att ytterligare utbilda
den, blir förhållandet ju något annorlunda. Att fastställa den tid, som av regeringen
föreslagits, och som vi högerreservanter biträtt, är redan det att gå
mycket långt ned och borde i varje fall icke bli annat än ett provisorium.
Denna nedsättning av övningstiden blir ännu betänkligare genom att kadern
inskränkts i så stor omfattning som här skett, och genom att repetitionsövningarna
i vissa förslag minskats till två. Genom denna sistnämnda åtgärd kommer
truppförbandsutbildningen att lida betydligt, och vi må dock besinna, att
även befälet behöver ha sin utbildning. Man har sålunda inskränkt icke blott
truppförbanden och övningstiden utan även kadern inom truppförbanden. Den
har blivit väsentligt minskad. Om man ser på huru stor denna minskning är,
så finner man, att enligt utskottets förslag, jämfört med nuvarande förhållanden,
antalet officerare vid infanteriet minskas från 1,488 till 643 och antalet
underofficerare från 1.090 till 453. Hänsyn tages uteslutande till fredsbehovet,
och resultatet av allt detta blir, att varje möjlighet att skapa reservtrupper förfaller.
Varje uppsättande av reservtrupper omedelbart vid mobilisering ornöjliggöres,
och deras uppsättande försvåras och fördröjes. Utbildningen av befäl,
framför allt officerare, har visat sig vara ett av de mest svårlösta problemen
under världskriget. Då utbildningstiden sänkes, borde därav snarast följa
en ökning av kadern, och den ökningen borde vara ofrånkomlig för den, som
ändå tänker sig, att uppsättandet av reservtrupper till sist blir en nödvändighet
och att det icke tjänar så mycket till att utbilda hela vår värnplikiga ung
-
Fredagen den 23 maj.
29 Nr 39.
dom, om den i alla fall icke kommer att kunna användas för rikets försvar, om f°rdet
behövs. Hur går det annars med de äldre årgångarna av de värnpliktiga?
iVem tar hand om dem och deras utbildning, om de skola tagas i anspråk? Alla " e
improvisationer äro i det fallet ödesdigra. Uppsättandet av reservtrupper (Forts.)
omöjliggöres eller försvåras, och befälet måste för detta ändamål tagas från
annat håll, där det också behövs. Mot dessa kadrer riktar man nu den starkaste
stöten i utskottets betänkande. Huru kommer det att te sig beträffande
uppsättandet av nya trupper? Huvuddelen av kadern tages i anspråk för linjetrupperna.
Vid depåerna, alltså i hemorten, där reservmanskapet skall utbildas,
finns icke annat än ett fåtal fast anställda av befälet såsom ledare för
befälsutbildningen. Utbildningen övertages av pensionerat befäl och underbefäl
med mer eller mindre modern uppfattning samt av reservbefäl, som äro
utan rutin, och som icke någonsin blivit utbildade till att kunna utbilda andra.
Resultatet vinnes för visso varken säkert eller väl.
Det ovan skisserade gäller framför allt det socialdemokratiska förslaget, men
även de frisinnades förslag, vilka båda förslag äro så likartade, att det endast
förekommer en jämförelsevis liten gradskillnad mellan dem. I det liberala
förslaget, i den Hellbergska reservationen, ter sig saken visserligen något gynnsammare
därutinnan. att antalet truppförband blir något större, men i stället
är kaderstyrkan mycket försvagad, och förhållandet blir därför i stort sett icke
bättre. I bondeförbundets reservation har man beträffande möjligheten att
uppsätta reservtrupper frånfallit den goda föresats, som man hade i motionen,
nämligen att arméfördelningarna skulle kunna svälla ut vid mobilisering. Detta
är nu borttaget. Kadern är minskad. Indelningsverket utgör icke någon
garanti för erhållande a,v underbefäl, i all synnerhet sedan de rekryteringskommissioner,
som man tänkt sig inrättade i olika län, bli borttagna.
Jag har reserverat mig till förmån för något större kader på varje regemente
för att därigenom från befälssynpunkt göra det möjligt att uppsätta reservtrupper,
och med den reservationen vinnes möjlighet att öka infanteriets styrka
med en tredjedel och artilleriets med en fjärdedel. Vapen och utrustning finns
med undantag av kulsprutor och kulsprutegevär. Pjästillgången vid artilleriet
är likaledes tillräcklig. Vad kostnaderna beträffar kunna de ju verka stora,
då de uppgå till 1,600,000 kronor, men i betraktande av den utsvältning, som
möjliggöres, synas de mig icke böra verka avskräckande, i all synnerhet som
de under de närmaste åren på grund av minskad personaltillgång och till följd
av minskad ansträngning av den s. k. övergångsstaten icke torde komma att
uppgå till mer än 600,000 kronor om året.
Jag övergår härmed till frågan om sjökrigsmaterielen, och jag ber kammaren
om ursäkt för att jag måste på detta sätt taga upp det ena ämnet efter det
andra, men detta är ju beroende helt naturligt på föredragningsordningen, då
hela organisationen skall behandlas på en gång. Om härens uppgift är att
försvara rikets landgräns och hjälpa flottan att omintetgöra landstigningsförsök,
är återigen flottans uppgift att försvara riket till sjöss. Den har att avvärja.
landstigning. Den har att hindra blockad av våra kuster, och den har
att hindra anläggning i våra egna skärgårdar av flottbaser m. m. Jag har i
min reservation vågat det påståendet, att utan fartyg finns icke något sjöförsvar.
Det kan förefalla som en paradox, ty alla vilja ju ha fartyg, men innebörden
i de frisinnade och socialdemokratiska förslagen är den, att med det
sjöförsvar, som i dem bjudes, kommer man icke att få en flotta som kan fylla
sin uppgift. Jag tillät mig att vid remissen säga., att vad härens truppförband
äro för armén, är flottans fartygsmateriel för sjöförsvaret. Den är a och o.
Materielen är det, omkring vilket allt sjöförsvar vänder sig. Alla de problem,
som äro förknippade med sjöförsvaret, röra sig omkring fartygsbeståndet. Vad
vill man nu ha? Det är den första frågan, som skall besvaras. Ja, kamma
-
Jir 39.
30
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
rens ledamöter ha sett de olika förslagen. Man gör i utskottet en ganska stor
nedsättning av fartygens antal i kustflottan. Ja, man överför t. o. m. från
kustflottan till de lokala styrkorna sådana fartyg, som ännu icke tjänat ut
den tid, som börjar bli internationellt fastslagen för ett fartygs livslängd. Sjöförsvarets
materiel har blivit oerhört försummad under de sista åren. Enligt
1914 års plan skulle vi år 1929 ha 6 pansarfartyg — i stället blir det 2 —, 14
jagare — i stället blir det 2 •—, 11 torpedundervattensbåtar — i stället få vi 6.
Det tillägg, som nu göres i den socialdemokratiska motionen, av 2 jägare och
2 torpedundervattensbåtar ändrar ingenting i det omdömet, att materielen
blivit i alltför hög grad försummad genom bristande ersättningsbyggnad. Det
frisinnade förslaget är ännu sämre.
Det som nu föreslås till ersättningsbyggnad enligt utskottets förslag räcker
icke till underhåll av den reducerade flotta, som här upptagits. Intet förslag
har upptagit den nybyggnad, som är erforderlig för underhåll av det antal fartyg,
som man anser att vår flotta skall bestå av. Blott för underhållet enligt
det socialdemokratiska förslaget erfordras för 8 jagare och 7 undervattensbåtar
6 miljoner kronor om året i stället för föreslagna 5. I den kungl. propositionen
finns ingen flottplan uppgjord. Vi ha därför att röra oss med ett
provisorium, men under detta provisorium borde vi väl skapa ersättning för
det som nu finns. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att under 4 V år
med ett obetydligt undantag ingen ersättningsbyggnad gjorts för sjöförsvaret,
och samtidigt ha flottans fartyg undergått en stark förslitning på grund av
neutralitetsvakten. Ersättningsbyggnaden är därför trängande. Jag vågar
säga, att det finns knappast något område inom hela vårt försvarsväsende, där
försummelserna varit så stora som här, och därför skall jag för att ändock ge
ett erkännande åt socialdemokratiska utskottsmajoriteten säga, att det är med
tillfredsställelse jag bemärkt, att man brutit ut denna fråga om flottans ersättningsbyggnad.
I det av marinmyndigheterna uppgjorda förslaget till ersättningsbyggnad
av 4 jagare, 3 torpedundervattensbåtar och 2 mintorpedsbåtar
under 3 år har i det kungl. förslaget gjorts den ändringen, att det erforderliga
beloppet, 40 miljoner kronor, skulle utgå under 5 år. I den reservation, som
jag avgivit, föreslås att det skall utgå under 4 år i stället för 5.
Beträffande flygvapnet kunna kammarens ledamöter se, att högerledamöterna
i andra kammaren ha en särskild reservation. Det beror icke därpå, att det
råder någon meningsskiljaktighet om huruvida vi skola ha ett flygvapen, utan
meningsskiljaktigheterna röra sig mest om de organisatoriska frågorna. Utskottet
förkastar Kungl. Majrts proposition. Utskottet anser, att de mera
självständiga uppgifterna blivit ställda i bakgrunden, och att det icke skulle
bli ett enhetligt flygvapen. Utskottet anser vidare, att den bärande grunden
för organisationen av ett flygvapen är, att flygvapnet icke blott skall vara ett
hjälpvapen för hären och flottan utan även ett självständigt uppträdande vapen.
Ja, i det fallet råder ju någon meningsskiljaktighet, men den beror på
vilken storlek och vilken omfattning man vill tillmäta detta flygvapen. Utskottet
har här talat så, som om vi hade en mycket stor luftflotta till vårt förfogande,
med vilken vi kunde företaga självständiga flygföretag till ett eventuellt
fiendeland — en luftflotta, som kunde taga på sig snart sagt vilka självständiga
uppgifter som helst. Men våra möjligheter äro begränsade, och kostnaderna
måste begränsas. Flygstridskrafter äro emellertid oumbärliga vid
härens och flottans operationer. Jag menar därför å min sida, att utskottet
har varit alltför ensidigt, då det lagt huvudvikten på de självständiga uppgifterna
och trängt flygvapnets nödvändiga uppgift såsom hjälpvapen vid härens
och flottans operationer i bakgrunden. Först måste dock det nödvändiga
tillgodoses, och det får icke riskeras genom ett sådant resonemang, som utskottet
tydligen har fört. Självständiga uppgifter kunna komma till och bliva er
-
Fredagen den 23'' maj.
31 Nr 39.
forderliga, och de skola naturligtvis fyllas även med användande av den ma- Ang. förteriel,
som är avsedd för hären och flottan, i den mån densamma icke behövs för svarsväsendets
pågående operationer. ordnande
Jag skall icke mera utveckla den saken, då den utförligt behandlats i min
reservation, och de av kammarens ledamöter, som icke ha läst den, kunna ju
vara vänliga att göra det, innan voteringen en gång kommer att bli. Det är
ju god tid.
Kungl. Maj :t hade föreslagit en arméflygkår och en inarinflygkår. Utskottet
har föreslagit fyra kårer: en skolflygkår, en jagarflygkår, en bomb- och
torpedflygkår och en spanarflygkår. Utskottet har icke velat höra talas om
att det kunde vara behövligt att ha specialutbildning för de olika uppgifter,
som flygvapnet har att utföra för hären respektive flottan. Utskottet tror
icke, att det överhuvud taget är behövligt för en marinflygare att ha specialutbildning
på det marina området, och därför försummar och åsidosätter utskottet
en sådan utbildning.
Till sist ännu en sak i denna fråga. Utskottet har på en ganska kort och begränsad
tid utarbetat ett helt nytt förslag. Jag förstår icke, hur utskottet
har kunnat våga taga på sitt ansvar att med den korta tid till detaljgranskning,
_ som stått till buds, framlägga ett på detta sätt tillkommet förslag till
positivt och definitivt avgörande, utan att bereda tillfälle för de sakkunniga
militära myndigheterna vid hären och flottan att framlägga ett sådant förslag.
Jag förstår det så mycket mindre, som utskottet alls icke i det fallet varit pressat
av tiden, ty utredningen hade mycket väl kunnat företagas till nästa års
riksdag. J ag har reserverat mig med begäran, att frågan skall gå till Kungl.
Maj :t för utredning till nästa riksdag. Statsutskottet fattade härom dagen ettbeslut
som väckte åtskilligt uppseende, nämligen i fråga om de enskilda läroverken.
^Från borgerligt håll fick statsutskottet då uppbära en del klander för
att det på eget bevåg hade kunnat göra något sådant. Ja, mina herrar, här gör
försvarsutskottet det, som väl ändå är vida värre, då utskottet gör upp en hel
organisation för ett helt nytt vapen utan att ens bereda tillfälle för de militära
myndigheterna att yttra sig därom.
J a, jag ber att få säga kammarens ärade ledamöter, att jag icke har så mycket
kvar. . Jag vill endast i förbigående nämna några mindre, men därför alls
icke oviktiga detaljfrågor.
J ag har fäst mig vid att man i den frisinnade reservationen har strukit anslaget
till den frivilliga skytterörelsen, och jag beklagar, att så har skett. I
det socialdemokratiska förslaget var ju anslaget borta redan förut. Om jag
har fattat saken rätt, har man dock tidigare på frisinnat håll varit av den
uppfattningen beträffande det frivilliga skytteväsendet, att det skulle liksom
inramas eller inlemmas i försvarsorganisationen. Det behövs väl nu bättre än
någonsin, när man kortar av övningstiden så, som man gör. Om jag icke missminner
mig, var det helt nyss på det sättet, att det frisinnade partiet bidrog till
att föra fram det av dess ledare i första kammaren framställda förslaget om
500,000 kronor om året till den frivilliga skytterörelsen.
Jag har också fäst mig vid att man i det socialdemokratiska förslaget helt
och hållet strukit hela regementspastorsinstitutionen. I det frisinnade förslaget
har man högst väsentligt inskränkt densamma. Jag förstår ju, att det
finns många, som mena, att denna institution kan vara onödig, och att man
kan, som det sägs i det socialdemokratiska förslaget, skapa andra möjligheter
för att tillgodose de religiösa behoven. Jag menar, att det dock i vårt folk finns
många, som med saknad och vemod skulle bevittna, att denna institution toges
bort. Det finns mången far och mor, som ändå tänker att, när deras son skickas
till förläggningsorten för att där få sin utbildning, kan det ändå utgöra en
viss trygghet att veta, att vid regementet finns en regementspastor, till vilken
Nr 39.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
32 Fredagen den 2-3'' maj.
han kan vända sig, om han kominer i några bekymmer. Jag anser därför, att
det är orätt att taga bort denna institution.
Nästa fråga gäller de samvetsömma. År 1920 avslog riksdagen en begäran,
att man skulle frikalla även andra samvetsömma än de, som hyste samvetsbetänkligheter
på grund av religiösa åsikter. Nu vill man frikalla även de så
kallade ideellt samvetsömma. Jag förstår icke riktigt, hur man skall kunna
göra detta, hur man skall kunna undvika de så kallade simulanterna, dessa,
sc-m låtsa sig hysa samvetsbetänkligheter av ideella skäl för att bli befriade
från värnplikt. Korrektivet skulle ligga i en längre arbetstid, men det finns
väl ändå de, som föredraga arbete under en längre tid i större frihet än det
tvång, som alltid äger rum på förläggningsplatsen. De etiskt samvetsömma,
som det så vackert heter, kunna bli ganska många, herr talman. _ Det skulle
rent av kunna hända, att det komme att ga liksom en epidemi av etisk samvetsömhet
över en hel del av vår manliga ungdom, sa att man pa den väsen skulle
åstadkomma en strejk mot militärutbildningen och göra det hela^illusoriskt. Är
det i alla fall icke litet äventyrligt att bereda dem möjlighet på detta sätt att
utan vidare få utföra civilt arbete? Hur går det, om det blir många? Åar
skall arbetet tagas, och vad komma de andra arbetarna att säga, när de etiskt
samvetsömma taga arbetet ifrån dem? Det år ju att märka, att friheten är
mycket större, därför att de icke äro underkastade krigslagarna utan endast sta
under civil lagstiftning.
Nu endast ett ord om kostnaderna. Utskottet har ju talat ^mycket om dem.
Hans excellens herr statsministern har utförligt varit inne på det ämnet, och
jag skall fatta mig kort. Utskottet säger, att budgetåret 1924—1925^ icke är
någon lämplig mätare på bärkraften. Vi ha en abnorm budget, och många anslag
äro avknappade. De frisinnade säga, att regeringen har tagit ut i försvarskostnader
allt, soiil det är möjligt att pressa fram ur en statsbudget, i vilken
regeringen på en mängd andra områden nedpressat utgifterna. . År 1901
utgjorde försvarsutgifterna i procent av samtliga verkliga utgifter i runt tal
48 procent, år 1905 51 procent, år 1910 44 procent och år 1914 40 procent. I
budgeten 1924—1925 uppgå de till 25,5 procent. Jag menar, att ha vi kunnat
bära försvarsutgifterna den tiden de utgjorde omkring hälften av statsutgifterna,
så böra vi kunna bära även de nuvarande, i jämförelse härmed reducerade
kostnaderna, bara vi vilja. Det tillägg, som jag gjort i min reservation
beträffande härorganisationen, innebär visserligen en ökning utöver Kungi.
Maj :ts förslag, vad armén beträffar, med 2,8 miljoner, men jag förmenar, att
därigenom ytterst viktiga och för försvarsväsendets effektivitet rent av Afförande
fördelar vinnas. Det är viktigt att få god valuta för pengarna, och det
ger mitt förslag i högre grad än något annat. _ _ , .
År det för övrigt klokt och ekonomiskt framsynt i en tid som denna, da vi
nyss ha genomkämpat en stor arbetslöshet och på manga områden ännu lida
under en sådan, att sätta ur verksamhet störa massor av statstjänare, som därigenom
bliva tvingade att söka sig ut till andra arbetsfält? Det är emellertid
vad som kommer att ske med utskottets förslag. Utskottet vill sätta mer än
hälften av härens officerare på övergångsstat. Med andra ord, utskottet vill
behålla 1,306 officerare och föra över 1,351 på övergångsstat Det vill vidare
behålla 834 underofficerare och taga bort 738. Det vill behålla 1,013
furirer och taga bort 1,062. Utskottet skapar en övergångsstat som i
det allra närmaste kostar 8 miljoner kronor. Jag undrar, om man
har tänkt på, när man föreslagit detta, vilka olägenheter som komma att uppstå.
Jag vill nu icke tala om de olägenheter, som uppstå för dem, som drabbas
av denna indragning, och vilka orättvisor som därvidlag uppstå, da den
ene blir indragen, men den andre får stå kvar. Om exempelvis en officer nyss
flyttat från ett regemente till ett annat, kan han bliva indragen, under det åt.
Fredagen den 23 maj.
33 Nr 39.
lian fått stå kvar, om lian stannat vid sitt förra regemente. Alla dessa komma Ån3■ f°r
nu att trängas med andra på arbetsmarknaden. Härtill komma sedan alla vo- smrsfsendets
lontärer och alla de, som i andra avseenden ha sin försörjning genom arbete
för hären eller flottan, olika sorters hantverkare och inånga andra. Jag anser (Forts.)
därför, att om man skulle ha gått den väg, som utskottet velat gå, skulle man
ha gått fram etappvis och icke på det sätt, som man nu gjort. Utskottet hade
därigenom även behållit möjligheten att kunna draga större nytta än vad nu
är möjligt av dem, som dock ha utbildats för försvaret, som ställt detta som
sin uppgift för livet och som nu kanske plötsligt i låga underordnade grader
ryckas bort därifrån.
På grund av vad jag nu har anfört, kommer jag till ett yrkande. Det yrkandet,
herr talman, blir,
att riksdagen matte avsla saväl utskottets som Kungl. Maj :ts förslag i fråga
om organisation av flygvapnet;
att riksdagen i övrigt måtte bifalla det mot nu föredragna delar av utskottets
hemställan svarande förslag, som innefattas i den av herr Yennersten m. fl.
avgivna reservationen, dock med de ändringar beträffande infanteriets och
artilleriets fredsorganisation, som föreslagits i min reservation; samt
att riksdagen beträffande flygvapnets organisation ville bifalla det skrivelseförslag,
som innefattas i min reservation.
Herr talman och ärade ledamöter av kammaren! Jag menar, att inför de
allvarliga avgöranden, inför vilka vi nu stå, är det icke någon nyck, att jag
framfört dessa reservationer. De äro burna av en djup ansvarskänsla. Försvaret
ar och kommer att bliva det yttersta värnet för Sveriges oavhängighet.
Ett nationellt försvar är redan i och för sig en garanti för freden. Yi måste
skapa ett skydd icke blott för vår neutralitet utan även för vår självständighet.
Det är för att trygga vår självständighet, för att garantera vårt oberoende så
långt det är oss möjligt med våra krafter, som vi ytterst behöva försvaret. Det
är med tanke på detta, som jag har framfört mitt yrkande.
I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Nilsson, SlcirbäcJc,
Nylcmder, Olsson i Blädinge och Persson i Fritorp, fröken Wellin samt herrar
Jönsson i Boa,, Winkler, Lindskog, Hermelin, Fjellman, Pehrsson i Göteborg,
Lithander, Uddenberg i Varberg, Olsson i Berg, Leffler, Gustafsson i Älvsered,
Gustafsson i Örebro, Ros, Lorichs, Andersson i Storegården, Öberg, Holmström
i Gävle, Lindmark, Nilsson i Antnäs, Lunåquist, Laurén, Boland er, Kinmanson
och Olsson i Kalmar.
Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta: plenum komme att fortsättas.
§ 4.
_ Herr Lovén avlämnade en motion, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition^
nr 225. med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker m. m.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 457, bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,57 e. m.
In fidern
Per Cronvall.
Andra kammarens protokoll 192-f. NrS9.
3
Sr 39.
34
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvar
aväsendets
ordnande
in. m.
(Forts.)
Fredagen den 23 maj.
Kl. 7 e. in.
Fortsattes det pa förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.
§ K
Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning särskilda utskottets
utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Ma-j:ts propositioner nr 20 angående
försvarsväsendets ordnande och nr 21 med förslag till värnpliktslag,
ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i dithörande
ämnen; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet
till
Herr Thorsson, som anförde: Herr förste vice talman! Hans excellens statsministern
började sitt anförande med att framhålla, att särskilda utskottet lämnat
den kungl. propositionen en behandling, som avvek ifrån gammal praxis
inom riksdagsarbetet, och han konstaterade, att under hans 31-åriga verksamhet
som riksdagsman, hade det icke någonsin brustit i fråga om hänsyn till Kungl.
Maj:t. Jag kan försäkra hans excellens statsministern, att det icke alls varit
av bristande hänsyn till Kungl. Maj :t, som utskottet vid behandlingen av propositionen
kommit till det resultat, vartill det kommit. Den som laser igenom
betänkandet skall finna, att Kungl. Maj:ts proposition har följts i många stycken.
Men i de punkter, där den kungl. propositionen skiljer sig ifrån den uppfattning,
som majoriteten i utskottet har företrätt, är det ganska naturligt, att
vi icke ha kunnat ansluta oss till den kungl. propositionen. Det är nog icke så,
som herr statsministern framförde, att denna praxis aldrig varit tillämpad i riksdagen
under de senaste trettio åren. Det kan hända, att man glömmer, när man
kommer på regeringsbänken, vad man i egenskap av riksdagsman varit med
om och tvärtom. Det säger jag icke som en förebråelse mot den nuvarande
excellensen. Det ha vi redan gjort och komma att göra oss skyldiga därtill litet
var. Men, mina herrar, 1920 föreläde Kungl. Maj:t riksdagen en proposition
till förändring av vår kommunalskattelagstiftning. Uti det särskilda utskott,
som behandlade denna proposition och där den nuvarande excellensen var vice
ordförande, där beslöt man helt enkelt att lägga en inom riksdagen väckt motion
till grund för utskottets behandling. Det är ingenting annat, som har skett
nu, än att inom utskottet har det blivit majoritet för en motion, som i riksdagen
väckts i laga ordning, och denna motion har i avgörande delar lagts till grund
för ärendets behandling. Med hänvisning till vad som skedde 1920 synes det
mig, att det särskilda utskottet haft ett högt föredöme, när utskottet handlat
på sätt, som skett.
Jag skall nu tillåta mig att något beröra hans excellens herr statsministerns
anförande. Han angav redan i början av detsamma, att Kungl. Maj :t fann utskottsutlåtandet
fullständigt omöjligt, därför att det gav principiell anslutning
Fredagen den 23 maj.
35 S r 89.
till avväpningstanken. Ja, det är klart, att vi kunna ha olika uppfattningar om
avväpningsproblemet, men jag tyckte mig finna, att längre fram i anförandet
var hans excellens icke så fullständigt motståndare till avväpningstanken, försåvitt
den omfattades av flera än en nation. Hans excellens framhöll emellertid,
att innan man talade om awäpning, borde åtminstone de små staterna bestämma
sig för att bilda ett försvarsförbund, varigenom de sammantagna, förmodar
jag, skulle kunna betyda någonting annat inom den internationella politiken,
än vad de betyda var för sig. Men den omständigheten, att icke en sådan
sammanslutning kommit till stånd, bör naturligtvis icke i och för sig hindra
en nation att omlägga sitt försvarsväsen efter de grunder, som denna nation i
och för sig kan anse vara för sig passande. Det är uppenbart, att medlemskapet
i Nationernas förbund förpliktar en nation att vidtaga vissa åtgärder i försvarshänseende.
Men jag förmodar, att ingen av den nuvarande regeringens ledamöter
kan uppstå och säga, att om Sverige bär en kostnad för sitt försvarsväsen,
som kan jämföras med vilket annat lands som helst av samma omfattning
som vårt land och till och med med de länders, vars läge är betydligt svårare
än vårt, jag förmodar, säger jag, att ingen kan uppstå och säga, att vi
exempelvis genom ett bifall till det förslag, som utskottets yrkande innebär, icke
skulle fylla de krav, som kunna ställas på oss ur den synpunkten, att vi tillhöra
Nationernas förbund.
Som ett exempel på det oriktiga i att nu biträda en nedskrivning av rustningsbördorna
anförde hans excellens herr statsministern, att skadeståndsfrågan
ännu är oavgjord, och som ett ytterligare skäl anförde han, att Versaillesfreden
har ålagt Tyskland en awäpning, som utgör ett varnande exempel för oss andra.
Det är klart, att problemet om skadeståndets reglerande kan giva anledning till
åtskillig oro ännu. Men trots allt måste man väl ändå erkänna, att det har inträffat
en viss ljusning i dessa stycken. Den omständigheten, att Tyskland vid
fredsslutet blivit ålagt att avväpna, den omständigheten synes mig icke kunna
anföras som ett bärande skäl mot en nedsättning av de militära bördorna i Sverige.
När en nation genom eget åtgörande i en utomordentlig grad bidragit till
förstörelsen, så kunna samma villkor, som i fredsslutet uppställts för en sådan
nation, icke rimligen uppställas för en nation, som icke alls haft med krigets
tillkomst att göra.
Även om, säger hans excellens, det nu kan bli en överenskommelse om skadeståndsregleringen,
så innebär detta i och för sig ingen garanti för freden, därför
att de avtalsslutande parterna kunna brista i fullgörandet av villkoren och
som en följd därav kan det uppstå nya slitningar. Mina damer och herrar!
Skulle verkligen en liten nation som Sverige icke få ordna sin försvarsfråga,
med hänsyn till att de avtalsslutande parterna kunna komma att krångla vid
fullgörandet av sina förpliktelser? Jag kan icke förstå, att denna omständighet
kan ha det direkta inflytandet på våra förhållanden och ha ett inflytande
av clen omfattningen, att vi icke ens en gång skulle våga att göra en nedskrivning
av våra försvarskostnader.
Som en ytterligare olycka av världskriget har fattigdomen ryckt och rycker
fram speciellt bland medelklassen, och därigenom ha nationerna mistat den
rygg-rad, som nationerna hittills haft mot anarkien. Mina herrar, det är icke
fattigdomen, som satt världskriget i gång. Det är icke de befolkningsskikt,
som slita och dragas med fattigdomen, utan det är de befolkningsskikt, som ha
för mycket av denna världens goda och som ytterligare vilja förmera detta genom
utsugning, det är dessa intressen, som ha satt världskriget i gång, och det
är dessa intressen, som sätta anarkien i gång, men, mina herrar, mot anarkien
duger egentligen varken bajonetter eller kulor. Det skola vi slå fast, att det
är icke på det sättet, som nationens angelägenheter skola ordnas varken inåt eller
utåt. Men detta lilla uttalande från hans excellens herr statsministern, det kom
Ang. försvarsväsendels
ordnande
m. m.
(Forts.)
$
Nr 39.
6
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
som en blixt från en klar himmel och visade oss, var skiljemuren går, när det
gäller att bedöma, vad som erfordras för att skapa trygghet i ett land. Yi
sträva efter att avskaffa fattigdomen, vi sträva efter att göra det drägligt för
människorna och genom denna anordning förhindra anarkien.
Hans excellens herr statsministern berättade en liten anekdot om ett ordenssällskap
i något litet samhälle—jag tror det var i en liten lärdomsstad—, där det var
en del medlemmar, som voro placerade i olika klasser och grader, och de i den lägsta
graden voro de betalande. Dessa skulle få veta, vartill deras medel användes,
när de kommit upp i den högsta graden, och där fingo de också veta, att
deras medel använts till sammanträden för dem, som intogo främsta rummet i
sällskapet, och dessa hade använt pengarna på att tala om onyttiga ting, d. v. s.
de hade använt dem till lokalhyra och organisationskostnader för att ingenting
uträtta. Han nämnde detta i så nära anslutning till världskriget, att jag icke
kan uraktlåta att göra en jämförelse. Mina damer och herrar, när världskriget
utbröt, gingo nästan alla män i de olika länderna oberoende av politisk uppfattning
mot gränsen. Varför gingo de mot gränsen? Jo för att skydda sitt
fädernesland, en mycket god och vacker idé. Men det har sedan framkommit ur
redogörelserna för förspelet till världskriget, att de gingo ut att offra sina liv
lika okunniga, som de här ordensmedlemmarna marscherade från den lägsta betalningsldassen
till den högre. De voro sorgfälligt utestängda från varje möjlighet
att bedöma sitt lands utrikespolitiska förvaltning. Och varför? Jo, allt
avgjordes av en mindre hovkamarilla och några av kapitalismens spetsar i förening
med diplomaterna. Men den stora massan av clem, som gått ut och offrat
sig, de hade ingen reda på vad de gingo ut för. De trodde sig alla draga ut för
att försvara det land, som de kände såsom sitt, där de fötts och där de hade sin
utkomst. Samhället är i detta fall en trogen återspegling av hans excellens herr
statsministerns ordenssällskap.
Jag delar hans excellens herr statsministern uppfattning om att vi icke kunna
avgöra, huru länge vi kunna få njuta fredens välsignelser. Men den omständigheten
kan icke förleda mig till att vara med om att skapa och uppehålla en
militär organisation, som just skulle leda till, vad hans excellens herr statsministern
i en passus i sitt tal anförde, nämligen att om vi göra de årliga kostnaderna
för stora, så ha vi utpumpat vår kraft i det avgörande ögonblicket.
Sedan frågade hans excellens: varför skall man icke trots allt försöka att
försvara sig, om man blir angripen? Den frågan kunde jag låta gå förbi både
mig och dem, som medverkat till särskilda utskottets utlåtande. Ty den kan
icke riktas mot oss. Vi äro med på ett försvar, visserligen, som man säger,
både för billigt och för dåligt, men vi äro dock med på en försvarskostnad av
100 miljoner kronor om året i runt tal, och om detta skulle innebära, att vi
genom detta beslut icke skulle ha manifesterat vår fosterlandskänsla, vår kärlek
till detta land och vår vilja att försvara detsamma, då får väl denna beskyllning,
läggas till så många andra, som i dessa dagar haglat över oss, som våga ha den
meningen, som är företrädd i särskilda utskottets majoritets uttalande.
Sedan frågade hans excellens: hur starkt försvar bör man äga för att kunna
försvara sig? Ja, det är den stora frågan. Den hänger samman med problemet,
om man räknar landets försvarskraft och landets försvarsstyrka i så och så
många kanoner, i så och så många karlar och så och så många hästar o. s. v.,
eller om man vill, utöver detta, räkna med den mänskliga insats, som på alla
områden måste tagas i anspråk i det avgörande ögonblicket. Hans excellens
kan ju gå till generalstabschefen, som synes mig ha givit beskedet, att enligt den
militära uppfattningen är inte ens Kungl. Maj :ts förslag av den beskaffenheten,
att det håller måttet. Utskottet har frågat generalstabschefen, hur förläggningen
av truppförbanden bör ske, för att man ur mobiliseringssynpunkt lämpligast
skall kunna utnyttja en försvarsorganisation, byggd på tre, fyra eller
Fredagen den 23 maj.
37 Nr 89.
fem arméfördelningar. I det svar, som avgivits, kan tydligt utläsas att generalstabsehefen
överhuvud taget inte godkänner någonting, som, krymper ihop 1914
års organisationsram. Och jag skulle nära nog tro, att jag inte säger för mycket,
om han i det stycket även har amiral Lindmans välsignelse med sig.
Vad innebär då 1914 års organisation? Jo, den innebär, att vi skola i det
vanliga fredsutbildningsarbetet ha armén organiserad på 24 arméfördelningsinfanteriregementen,
men att vi vid mobilisering skulle fördubbla detta antal.
Jag har så ofta tillåtit mig saga, att 1914 års härordning var beräknad efter
en folkmängd av 8 miljoner människor. Det har nämligen aldrig lyckats någon
militär att visa, att man tillnärmelsevis kunnat fylla hålen i den ramen sedan
1914. Och om man kunnat skaka fram det mänskliga materialet, så hade det
blivit synnerligen svårt att skaka fram de ekonomiska resurserna. Nu har
hans excellens herr statsministern varit med om att borttaga den självständiga
kavallerifördelningen, borttaga två kustinfanteriregementen och borttaga sex reservarméfördelningar.
Mycket prutades ju inte, men ett stycke prutades genast.
Och den, som varit med om något sådant, bör ju känna sig* liksom sitta i glashus,
när han söker att särskilt angripa oss andra för att vi ha gått ett stycke
längre på vägen.
Jag kommer nu till den ekonomiska beräkningen. Där har utskottet tillåtit
sig säga, att den budget, som är lagd till grund för beräknandet av våra försvarsorganisationer,
inte är riktigt normal. Detta innebär inte, att den inte är
rätt räknad, utan det innebär, att förutsättningarna för budgeten inte äro normala.
Det innebär att den skakning, som samhället har varit utsatt för i ekonomiskt
avseende, varit så omfattande, att vi efter alla dessa många års onormala
ekonomiska förhållanden inte kunna sägas ha en normal budget. Hans excellens*,
förebrådde särskilda utskottet för, att det inte hade gjort en närmare utredning,,
varpå det stödde sitt uttalande. Jag hade verkligen trott, att sådana som
förhållandena äro, behövs det inga långa utredningar för att förklara, att vi
ännu inte ha hunnit över besvärligheterna, och att vi med hänsyn därtill ha all
anledning att i vår förvaltning så att säga hushålla efter den mera sparsamma
principen.
Mot den avvägning, som utskottet har givit åt de olika vapenslagen, gjorde
hans excellens den anmärkningen, att utskottet hade till förmån för flottan
skjutit lantförsvaret å sido, samtidigt som han konstaterade, att oaktat denna
förskjutning måste flottans män nu konstatera, att Kungl. Maj :ts förslag innebär
större anslag till flottan än utskottsmajoritetens. Men om man ställer sig
på den ståndpunkten, att man vill nedskriva försvarsanordningarna, så kan detta
ske med olika belopp på de olika försvarsgrenarna. I detta fall har nedskrivningen
företagits kraftigare vid armén än flottan, varigenom relationen förskjutits
till förmån för flottan, även om anslagen inte komma upp till samma
belopp som Kungl. Maj:ts. I fråga om organiseringen av flottan är det ju för
övrigt bekant, att försvarsrevisionen trots tre års arbete inte blev färdig med
att uppgöra, en fullt genomtänkt plan. Kungl. Maj:t har inte heller uppgjort
någon särskild plan, förmodligen av den anledning, att Kungl. Maj:t inte ansett
sig behöva göra någon ny avvägning mellan armén och flottan, utan i stället
sökt att genom nedskärning på båda vapnen i vissa fall bereda plats för flygvapnet.
Vi gå en annan väg. Vi anse, att trots allt är vårt försvarspolitiska
läge sådant, att det kan finnas möjlighet att kraftigt nedskära lantarmén. Jag
vet full väl, att mot detta göres det anmärkningar, men om man har att välja
mellan att å ena sidan tillgodose de nya krav som komma, och å andra sidan
har att överföra på nationens axlar alltför stora ekonomiska bördor, då måste
man väga mellan de olika intressena. Och då kan jag inte rå för att jag, ehuru
jag på ett tidigare stadium vid behandlingen av denna fråga, 1914 exempelvis,
tillmätte armén en annan betydelse än vad jag i dag tillmäter den, måst handla
Aiig. försvar
sväsendets
ordnande
ra. ra.
(Forts.)
Sr 39. 38
Fredagen den 23 maj.
Ant,r. försvarsväåendets
ordnande,
m. m.
(Forts.)
i överensstämmelse därmed. Och jag handlar som en god svensk, om jag'' gör
på det sättet.
När man talar om denna fråga, kommer man ju in på problemet, huru mycket
vi överhuvud taget äro skyldiga att prestera för att hålla en fruktad fiende borta
från våra knutar. Och i detta sammanhang anförde hans excellens herr statsministern,
att utskottet hade missuppfattat den kungl. propositionen. I den
kungl. propositionen hade icke regeringen uttalat, att regeringens förslag var
så avvägt, att försvaret under alla omständigheter kunde tillbakaslå ett anfall
eller frälsa oss ifrån ett krig. Det gläder mig att hans excellens herr statsministern
gjorde detta uttalande. Men, mina damer och herrar, i den allmänna
diskussionen lägges problemet så, att om man lägger ut 100 miljoner, så kan
man ingenting uträtta, men lägger man ut 138 miljoner, då är saken klar, då
äro vi på den säkra- sidan. En av regeringens egna ledamöter har offentligen
givit ett kraftigt uttryck åt denna uppfattning. Herr finansministern klarade
ju både våra istrategiska och våra ekonomiska problem nere i Göteborg för en
tid sedan. Jag har inte hämtat referatet ur Social-Demokraten, utan jag har
hämtat det ur Nya Dagligt Allehanda, och av detta referat framgår, att herr
finansministern har sagt följande: »Motionärernas» (det var vi sossar) »förslag
är alltså inte ägnat att bereda vårt land ett försvar, till vilket det kan
trygga sig i farans stund. Härför är det fullständigt otillräckligt. Men, säger
man, det är ett billigt försvar. Ja, om man fäster sig endast vid kostnadssumman,
men inte om man ser till den erhållna valutan. Dess kostnader uppgå
till 99 miljoner kronor, motsvarande belopp enligt Kungl. Maj:ts förslag uppgår
till 138 miljoner kronor. Den fråga varje svensk man och kvinna bör göra
sig är därför: skola vi offra 138 miljoner om året för ett försvar, som bereder
oss möjlighet att värna vår självständighet samt skydda vårt land och folk
för krigets förödelser, eller skola vi offra inemot 100 miljoner kronor för en
försvarsorganisation, som alldeles säkert inte skänker oss en sådan möjlighet?
Svaret på denna fråga borde aldrig kunna bli annat än ett.»
Såvitt jag kan läsa innantill, måste jag ur det uttalandet läsa, att om den
svenska nationen är villig att ge 138 miljoner kronor, så äro vi räddade, men
vilja vi bara ge 100 miljoner kronor äro vi till spillo givna. För min del vill
jag säga, att man kan inte ställa frågeställningen på det sättet, och helt enkelt
därför, att det är så många faktorer, som inverka på en nations möjlighet att
både bli utsatt för krig och för möjligheten att försvara sig. Det är på det viset
att när av två grannar, som bo bredvid varandra, den ena är visserligen liten
och klen, men ettrig och arg, och den andra är stor och stark, men relativt from,
så är det ingen konst för den lille att till slut få den store arg, och då får han
stryk. Och, mina damer och herrar, om vi använda metoden att dag för dag
i pressen eller annorstädes ge vår store bror det ena nålstinget efter det andra,
och genom att i övrigt blåsa upp oss och vara stora i orden, så är det ingen
konst för oss att få ovänner. Men om vi iakttaga ett städat uppträdande både
hemma och borta, länka vår samlevnad med andra människor efter de principer,
som det tillkommer oss som ett av de mera kultiverade folken, så finnes det utsikt
för oss att ännu i hundra år få leva i fred.
Herr Lindman jämförde vad vi nu proeentiskt betala till försvarskostnader
med vad vi betalte 1901, och ville därmed visa huru försvaret försummats under
de senare åren i förhållande till andra samhällskrav. 1901 gingo 48 % av
samtliga våra budgetära kostnader till försvaret, nu hava de sjunkit ned till
25 1/2 %, menade herr Lindman, 1924—1925, och just det skulle vara ett kriterium
på, att vi nu äro stadda på dekadans. Men procentberäkning kan användas på
många vis. Det är ju så, att om jag icke enbart talar om procenten utan även
om kronorna, befinnes det, att vi nu betala minst det dubbla till försvaret emot
vad vi betalade 1901. Vi hava- ju exempelvis, sedan 1914 och till nu, för för
-
Fredagen den 23 maj.
39 Nr 3)).
svarsändamål tagit ut två miljarder kronor eller i runt tal 200 miljoner kronor Ang. förom
året. Man kan komma alldeles på sned, herr amiral, om lian håller sig ute- SVa„rdnmdetS
slutande till pocenträkning. Men vi hava flera gånger ändrat beräkningsmeto- m. m.
derna för budgeten och instoppat en rad belopp, som lågo utanför densamma (Forts.)
1901, och denna förändring, som i och för sig icke innebär något annat än en
bokföringsåtgärd, kan strax hjälpa herr Lindman till ett agitationsämne, varigenom
han genom den sänkta procenten lyckas visa i vilken hög grad vi försummat
vårt försvar.
Sedan anförde herr Lindman, att i vårt förslag äro övergångskostnaderna så
oproportionerligt stora, och att det hade varit riktigare, om vi hade lagt vår
minskning i vissa etapper. Ja, om den saken kan man diskutera, det är klart,
men här hava vi resonerat som så, herr Lindman, att dessa personer, som vi nu
överföra till övergångsstat, även äro tillgängliga för försvarskraften i det avgörande
ögonblicket, om vi överhuvud skulle behöva dem. Nu vet jag, att herr
Lindman kommer att säga: ja, men när de gå bort från övergångsstaten, hava
vi dem icke längre. —• Ja, vi hava dem icke längre, om vi följa det av herr
Lindman gjorda förslaget att taga dem i etapper, ty de leva icke längre för det.
Nu har man särskilt anfört som ett skäl för svagheten i vårt förslag, att vi
tillåtit oss taga 3 arméfördelningar i stället för 6. Ja, det är så, att arméfördelningarna
återigen äro delade i brigader, så att den omständigheten att vi hava
delat in försvaret på 3 arméfördelningar är i och för sig icke avgörande för
dispositionen av de trupper, som finnas tillgängliga. Huvudsaken är ej huru
många fördelningar som finnas utan vad fördelningarna innehålla. Att övergångsstaten
kostar 8 miljoner kronor det hänger ju samman med den omständigheten,
att när en person har fått anställning hos statsverket och han har erhållit
konstitutorial eller fullmakt, så kan han icke entledigas utan måste hava
sin lön helt eller delvis till den dag han skall avgå och därefter komma i åtnjutande
av pension. Vid en omorganisation av ett verk kommer naturligtvis alltid
detta att ligga som en bljdyngd emot varje omorganisation, ty alltid kommer
man att anföra: ja. men staten tjänar icke på det, ty vi måste betala detta folk
ändock. Men det skall väl taga slut någon gång, åtminstone om man ger ramen
en mindre omfattning.
Sedan anförde herr Lindman att han tyckte det var oriktigt, att nu alla dessa
militärer skulle kastas ut på arbetsmarknaden och trängas med de andra. Ja,
mina herrar, jag tycker tvärt om, att även om statsverket får ge dem en avkortad
lön, så kommer deras arbete i det civila livet det nationella i allmänhet till godo,
och det får icke betraktas som en försämring av det ekonomiska läget, att dessa
människor utföra ett produktivt arbete, utan tvärtom blir väl det en förbättring
i landets ekonomiska tillgångar, att de kunna kopplas in i något nyttigt arbete.
Slutligen anförde herr Lindman, att det kunde uppstå mycket bekymmer på
lägerplatserna, därför att vi tagit bort regementspastorerna. Det är ju en underordnad
fråga i och för sig, men när han tillmätte den den vikten, att han
ansåg sig för deras räkning, som kunde komma i samvetsnöd, behöva hålla på
regementspastorerna, så må jag säga, att den själavård, som kan erfordras på
ett regemente, bör kunna tillgodoses av församlingens präst, om han har den
rätta känslan för sin församling, och dit hör ju även regementet. Jag var en
gång i egenskap av ledamot i civilkommissionen och inspekterade ett regemente.
Där fördes den saken på tal, och då sade översten: ja, ser ni mina herrar, ett
regemente är intet pietistiskt sällskap, och därför får man tolerera, att de svära
och äro litet frispråkiga. Jag tror icke, att den där själanöden, som nu bekymrade
amiral Lindman, är så djupt rotad hos pojkar vid tjuguårsåldern, eller att
de skulle känna en särskild saknad om regementspastorerna försvinna.
Men sedan var det fråga om de etiskt samvetsömma. Ja, det är ju svårt att
avgöra, om den religiösa övertygelsen är bättre grundad än den övertygelse som
Sr 39. 40
Fredagen den 23 maj.
svai-svä/nd t v^ar pa v^ssa e^s^a moment. Jag har, när jag i utskottet tillstyrkt detta, ansett,
^ordnande förekomma simulation måste sådana åtgärder tillgripas, att det icke
m. m. blir mera lockande att fullgöra civil än militär värnpliktstjänst, och det finnes ju
(Forts.) redan i den nuvarande lagen bestämmelser, som icke äro inbjudande för dem som
vilja simulera. Det är en brist i den nuvarande lagen, och det är att icke samma
ordnade bestämmelser finnas vid förläggningarna av dessa samvetsömma som
det är vid vanliga truppförband, men den saken kan ju mycket enkelt klareras,
och den lagändring, som nu av utskottet föreslås, skulle ju endast gälla ett år.
Sedan skulle frågan tagas upp igen till förnyad behandling, och det får då ankomma
på Kungl. Maj:t att försöka sådana avvärjande metoder, att de icke i
onödan gå och sluta sig till den grupp, som vägrar fullgöra värnpliktstjänst.
Men då man förmenar, att dessa samvetsömma, vare sig det grundar sig på den
ena eller andra uppfattningen, skulle genom sitt civila arbete så att säga gå i
vägen för de fria arbetarna, så synes det mig, att den frågan mycket enkelt kan
klareras. Här hava vi årligen ett förfärligt påkörande från norrbottningar och
västerbottningar och norrlänningar ganska långt ned, som begära vägar, vägar
och åter vägar för att komma fram i bygderna däruppe, gropar och åter gropar
för att avleda vattnet och få skogarna att växa bättre. Jag är övertygad om,
att om man organiserade ett eller ett par kompanier, som just inriktades på
sådant arbete, så behövde man icke riskera något, och skulle det händelsevis
taga slut på milen i Norrland, så tar det inte slut på stenen där uppe på länge;
då kan man spränga sten och bryta mark. Herr Lindman, som själv varit däruppe
ganska mycket, menar jag, bör kunna instämma med mig däri, att den
frågan kunna vi ordna utan att behöva komma i konflikt med den fria arbetsmarknaden.
Nu har det här riktats anmärkningar mot utskottets förslag och sagts att detsamma
icke tillgodosåge vad landets intressen kräva. Det har likaledes uti den
allmänna diskussionen betonats att dess tillskyndare sakna den rätta känslan för
landets säkerhet. För min del får jag säga, att jag betraktar mig som lika
god och varm vän till detta land som många av dem, vilka jämt och ständigt
fora till torgs sin fosterländskhet; men jag måste ju se till, att, när man löser
en fråga som denna, man då löser den på det sättet, att man såvitt möjligt har
folket med sig. Hade hans excellens herr statsministern följt den regeln, när
han var den bestämmande 1914, då hade han icke behövt lägga fram den proposition,
som han nu fått avslag på. Hans excellens herr statsministern har försäkrat,
att utskottets förslag icke kan i någon mån befrämjas av den nuvarande
regeringen. Det tillkommer icke mig att uttala mig om vad regeringen skall
företa sig med det förslag, som slutligen kan komma att föreligga till regeringens
omprövning, men clet kan jag försäkra hans excellens herr statsministern, att om
han tänkt sig att endast godkänna en lösning av försvarsfrågan i den omfattning,
som den kungliga propositionen innebär, då lärer han få vänta en stund
med sanktion. Min bestämda uppfattning är, att nästa gång denna fråga föreligger
till behandling i riksdagen, så äro åtskilliga av de förslag, som nu utformats,
åtskilligt ändrade, och varför det? Generalstabschefen har givit fingervisningen.
och antytt att om en lösning av försvarsfrågan skall ske efter de riktlinjer,
som vänsterpartierna företräda, då måste egentligen hela förläggningen
koncentreras till de mera feta bitarna av landet. Vi måste således då taga upp
gamle Hedins en gång framförda tanke att allvarligt diskutera Bodens tillvaro,
samt taga upp frågan om arméorganisationen i Norrland o. s. v., o. s. v.
Innan jag lämnar ordet skall jag nämna några ord om en motion, som väckts
och som sedan föranlett reservation, det vill säga bondeförbundets. Jag nämner
några ord om den, därför att den haf sin särskilda speciella form. Alla
övriga förslag äro lika till sin grund, det är endast nyanser i omfattningen, men
bondeförbundets förslag är också till sin byggnad olika.
Fredagen den 23 maj.
4 1 Nr 89.
För omkring femtio år sedan stod det en förtvivlad strid i landet om lösningen
av försvarsfrågan. Då ville de dåvarande bönderna hava indelningsverket avskaffat
och lägga försvarsväsendet på den allmänna värnpliktens grund. Dåvarande
militärer kämpade och stredo för brinnande livet för att få ha kvar
indelningsverket och de gamla gubbarna, ty dem kunde de väl lita på. Det var
den konservativa andan, som regerade militären då som nu, något ombyte ville
de icke ha men väl utökning och påbyggnad. Emellertid löstes frågan slutligen,
indelningsverket avskrevs. Nu när vi gå till en omprövning av försvarsfrågan,
finna vi den grupp av riksdagens ledamöter, som morgon, middag och kväll ge
sig ut för att representera de speciella bondeintressena, i färd med att vilja
återinföra indelningsverket igen. Man skulle ju nära på kunna tro, att de icke
vore kött av samma kött och ben av samma ben som deras företrädare lantmannapartiet,
men ser man litet närmare på saken, märker man, att i det nya indelningsverket
är det egentligen endast namnet som är gemensamt. Jag ser, att
bondeförbundets chef nickar bifall, och det var ju utmärkt att få det konstaterat.
Ser ni, mina herrar och damer, förslaget går ut på att anställa en del av underbefäl
och manskap på fast stat med avlöning i viss mån i form av egna hem
eller jordbruk, men det är icke på det viset, att jordägarna nu skulle släppa till
jorden eller underhålla torpen och i den formen avlöna knekten, utan det är
meningen, att jorden skall kontant köpas, för varje man, som överföres till indelningsverket,
skall det köpas en jordbit till honom. Betalningen skall kronan
leverera. Vårt deklarationssystem sörjer för att bönderna icke betala lika stor
skatt till staten som en del andra medborgare få göra i förhållande till inkomsten.
Genom denna anordning blir det andra som få betala kalaset för det fasta
underbefälet. Det är ur den synpunkten jag icke kan vara med på det förslaget.
.Vilja bondeförbundets ledamöter deklarera, att de av intresse för saken släppa
till sin jord, om icke gratis, så åtminstone till något billigare pris, tror jag, att
jag skulle vara med att reflektera på saken. Men om det skall införas en form,
varigenom man endast åstadkommer ett konstlat jordvärde, som i sin tur sedan
har en ogynnsam inverkan på jordbrukets produktion, då vill jag verkligen icke
vara med längre. Det är egentligen vad detta förslag innebär, det har ingenting
mera gemensamt med indelningsverket än namnet, och jag finner förslaget
fullständigt oacceptabelt. Dessutom är det ju också i och för sig det dyraste
förslaget, det går utanpå Kungl. Maj:ts. Ursprungligen räknade man med att
uppsätta icke mindre än 12 arméfördelningar, nu hava de prutat bort 7, men de 5
arméfördelningarna kräva i verkligheten en kostnad, som ligger nära Kungi.
Maj:ts förslag eller 131 miljoner kronor. Jag anser förslaget ur ekonomisk synpunkt
omöjligt och för lösningen av underbefälsfrågan är det heller icke framkomligt,
sedan man experimenterat med det i fem eller tio år, är man säkerligen
färdig med det sättet att lösa vår underbefälsfråga.
Herr förste vice talman, jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag
skall med de ord jag nu haft tillfälle yttra be att få yrka bifall till utskottets
förslag i den nu föredragna punkten.
I detta yttrande instämde herrar Branting, Lovén, Pettersson i Hällbacken,
Öhman, O. Nilsson i Örebro, Molin och Uddenberg i Karlskoga.
Härpå anförde:
Herr Hamrin: Herr förste vice talman! Hans excellens herr statsministern
slutade sitt anförande med att betygsätta de olika förslag, som framkommit såsom
resultat av försvarsutskottets arbete. Såvitt jag fattade honom rätt, lämnade
han därvid ett klart C åt tvenne av de framlagda förslagen. Han ville
med knapp nöd godkänna två. Högerreservationen erhöll, såvitt jag kunde
förstå, AB, och det var endast herr Lindmans reservation, som erhöll stora A.
Ang. försvarsväsendds
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr .10. 42
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- Vid det förhållande att det förslag, som jag biträtt inom försvarsutskottet såsvarsväsendets
jlinc]a blivit underkänt i den skriftliga prövningen, kan det ju förefalla, som om
^m^m. * det vore föga lönt att försöka i den muntliga framföra några skäl till försvar
(Forts.) för detsamma. Då den reservation, som frisinnade folkpartiets ledamöter i utskottet
anslutit sig till, grundar sig på ett treårigt utredningsarbete, må cist
dock tillåtas mig, herr förste vice talman, att framföra några synpunkter och
angiva någa skäl, varför vi stannat vid det förslag, som vi sålunda framlagt.
När statsminister Hammarskjöld den 12 september 1914 började debatten om
försvarsfrågan i denna kammare, uttalade han den meningen, att nyssnämnda
datum skulle komma att inskrivas som en märkesdag i vårt lands historia. Han
fortsatte med att förklara, att »den rustning, som Sverige nu aktar nödigt
ikläda sig — beräknad icke under nuvarande exceptionella förhållanden utan
under lugnare sådana — överskrider på intet sätt vad som anses nödvändigt».
Den nuvarande statsministern, dåvarande ledaren av förstakammarhögern, sekunderade
i första kammaren med följande ord: »Så länge vi ej vidtagit den omgestaltning
av vårt försvarsväsende, som sakkunskap och erfarenhet anse nödvändig,
kunna vi ej vara trygga.» Visserligen har den nuvarande statsministern
ändrat ordalagen med avseende på motiveringen för sin nuvarande ståndpunkt,
men beträffande gärningarna synes statsminister Trygger stå på samma ståndpunkt
som 1914, vilket jag strax skall söka påvisa. Det är visserligen lika sant
som det är sagt, att »en klok byggherre överlåter icke till arkitekten att bestämma
vare sig omfattningen eller kostnaden för den byggnad han skall uppföra»,
men det är lika riktigt, att när den nuvarande byggherren gick att bestämma
omfattningen av byggnaden och kostnaden för densamma, blevo arkitekternas
förslag och beräkningar i mycket stor utsträckning följda.
Att 1914 års beslut blev en olycklig överbelastning, såsom vi reservanter tillåtit
oss uttrycka det, har erfarenheten till fullo ådagalagt. Det dröjde icke
länge, förrän det visade sig, att inskränkningar och förändringar i den plan.
som uppgjordes och antogs 1914, blevo nödvändiga. Då försvarsrevisionen år
1919 tillsattes, erhöll densamma också sitt direktiv i bland annat följande ordalag:
»Utredningen har att taga hänsyn till, dels de ofantligt stegrade kostnader
för de hittillsvarande försvarsanstalterna, som blivit en följd av den under
krigstiden inträdda prisstegringen, dels till de från en övervägande majoritet
av folket gjorda anmärkningarna mot nuvarande organisation, utsträckning och
tidsförlämgning av de värnpliktigas övningar, dels till de rön, som under världskriget
gjorts om oändamålsenligheten i vissa delar av den nuvarande planläggningen
i övrigt av våra försvarsanstalter.» Härjämte betonades, att kostnaderna
måste begränsas med hänsyn till vår ekonomiska bärkraft och vad som kräves
för det fredliga kulturarbetets behov.
Från dessa utgångspunkter är det icke överraskande, att den av den nuvarande
regeringen framlagda försvarspropositionen blivit en missräkning för alla
dem, som tillhöra den nyssnämnda majoriteten bland vårt folk. Propositionen
blev i verkligheten motsatsen till vad som utlovats och vad man på vänstersidan
väntat. Den blev ett överbud åt högerhåll, varken mer eller mindre.
Det är visserligen sant, att dagantalet för t. ex. linjemanskapet vid infanteriet
nedsatts under det av försvarsrevisionen föreslagna. Men denna lättnad innebär
i själva verket mera ett sken än en verklighet. Jag skall tillåta mig belysa
detta med ett par siffror. Det sammanlagda dagantalet, som regeringsförslaget
utkräver av den värnpliktiga ungdomen av en årsklass tilldelad infanteriet, uppgår
till över 5,000,000 dagar, under det att försvarsrevisionens majoritet stannade
vid 3,800,000 dagar för ifrågavarande grupp, och den av herr Widell m. fl.
reservationsvis framförda linjen stannade vid 4.4 miljoner eller cirka 600,000
färre dagar än Iiungl. Maj:ts förslag nu innebär. Sådan ter sig regeringens
samförslåindslinje på denna punkt.
Fredagen den 23 maj.
43 Nr 89.
Betraktar man regeringsförslaget ur kostnadssynpunkt och gör en jämförelse
med försvarsrevisionens beräkningar, blir resultatet enahanda. Försvarsrevisionens
slutsiffror — engångs- och övergångskostnader inräknade — stannade vid
omkring 120 miljoner — en siffra för övrigt, som redan när den publicerades
möttes av kritik från den politiska meningsriktning jag tillhör. Herr Widells
m. fl. motsvarande kostnad uppgick till cirka 132 miljoner, och regeringsförslagets
samförståndslinje kräver omkring 138 miljoner kronor. Det är, synes det
mig, fullkomligt obestridligt, att det förslag, som nu av regeringen betecknas
såsom ett samlingsförslag, medför både ekonomiskt och med avseende på de personliga
bördorna större krav än högerrepresentanternas yrkande i försvarsrevisionen.
Det kan under sådana förhållanden icke vara ägnat att väcka förvåning,
att den paroll till nationell samling i försvarsfrågan, som den nuvarande
statsministern utfärdat, icke blivit hörsammad. När statsministern emellertid
förstod, att socialdemokraterna icke kunde vinnas för hans samlingslinje, förändrades
inbjudningens adress, så att den endast riktades till de s. k. borgerliga
partierna, Men, mina damer och herrar, denna maning till samförstånd
synes hava slutat; därmed, att en kraftansträngning behövs från statsministerns
och regeringens sida för att samla högern i riksdagen och landet i övrigt kring
den kungliga propositionen.
Jag tillåter mig emellertid ännu en gång återkomma till de ekonomiska utgångspunkterna.
I verkligheten är det ju så, att statsministern lämnar åsido,
i vad mån vårt nya försvarsprogram skall taga hänsyn till vårt ändrade militärpolitiska
läge, eller, såsom statsministern uttrycker det: »Det lönar sig icke
att närmare undersöka, huruvida det försämrats eller förbättrats.» Därefter
blev saken ganska enkel för regeringen. Det blev det framlagda budgetförslaget,
som blev utgångspunkten för propositionen. Men beträffande denna utgångspunkt,
så har det ju redan förut i denna kammare, och särskilt här i dag,
betonats, att den framlagda statsverkspropositionen i år med rätta kan betecknas
såsom en »nödbudget». Beskärningar och indragningar möta oss där överallt.
Därom är intet att säga, i den mån dessa besparingar avse en förenkling
av statsförvaltningen. Däremot kan jag ej med tysthet förbigå, att dessa besparingar
gått ut över anslag till produktiva ändamål, direkt och indirekt, uppenbarligen
i syfte att kunna bibehålla militärutgifterna oförändrade.
Jag skall framlägga några få belysande exempel. Anslaget till vägbyggnader
utgick 1922 med 5 miljoner kronor och budgetåret 1923—1924 med 3,6 miljoner
kronor. I år begärdes av regeringen 3 miljoner kronor. Nedsättningen
motiverades kort och gott med »allmänna sparsamhetsskäl». Ändå
förklarar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att »anslagen, som av riksdagen
förut beviljats, stå ej i rimlig proportion till det år från år växande
behovet». Styrelsen hade också för ändamålet begärt 7,5 miljoner kronor. Ett
annat exempel. Till lindring av fraktkostnaderna å kalk för jordbrukets behov
begärde jordbruksministern i årets proposition 250,000 kronor. Tidigare har
detta anslag utgått med betydligt högre belopp, senast med 800,000 kronor
för budgetåret 1923—1924. »Av statsfinansiella skäl är emellertid», säger departementschefen,
»en begränsning av anslaget nödvändig.» Under tionde huvudtiteln
förekommer samma resonemang på flera punkter beträffande nedsättningar
och borttagande av gamla anslag, sida upp och sida ned. Så t. ex. prutas
på anslaget till hantverkets upphjälpande. Av statsfinansiella skäl prutar kommerskollegium
där 1,000 kronor, och även när det gäller så små belopp som en
prutning på 500 kronor, anför handelsministern, att på grund av budgetära skäl
måste siffran i detta fall minskas med nyssnämnda lilla belopp. Jag förmodar,
att finansministern gärna senterar det vanliga uttrycket, att »de minsta bidrag
mottagas med tacksamhet» för att få tillfälle att överlämna desamma till försvarsministern
att användas för militärutgifternas bestridande. En ekonomisk
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 89. 44
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. ro.
(Forts.)
utgångspunkt, som innebär dylika, beskärningar för att få största möjliga anslag
till försvaret, kan av oss icke godkännas. Det måste skapas en helt annan och
bredare marginal för fortsättningen. Detta kan icke ske genom att pålägga
högre eller nya skatter. Icke heller torde några avsevärda besparingar kunna
göras på andra områden. Det återstår alltså att betydligt reducera våra militärutgifter,
sådana de för närvarande utgå enligt gällande provisorium.
Detta kan emellertid icke ske utan en kraftig beskärning av försvarsorganisationen.
Det är ett allmänt talesätt, att väsentliga besparingar kunna göras, blott
man sänker övningstiden. Naturligtvis inverkar denna på kostnaden men ingalunda
i den grad man föreställt sig, innan man börjat närmare undersöka sammansättningen
av militärbudgeten. Nej, kostnaderna äro intimt sammanknutna
med framför allt organisationen. Regeringen behåller samtliga arméfördelningar
och i det närmaste samtliga nuvarande truppförband. Socialdemokraterna
gå ned till hälften, och den reservation, som jag m. fl. framburit, innebär en
reducering av arméfördelningar och truppförband med en tredjedel. Högerförslaget
kan aldrig enligt min uppfattning komma att godkännas av Sveriges
folk. Detsamma innebär, sedan nya vapenslag tillkomma, ökade militärbördor
och icke minskade. Genom att »tunna ut» söker man visserligen för ögonblicket
få ned kostnaderna, men detta medför fördyrande av administrationen i
förhållande till arméns stridsvärde.
Å andra sidan vilja vi för vår del gå fram med något större försiktighet, än
socialdemokraterna. anse vara lämpligt. Vi förmena också, att det finnes åtskilligt
större värde i vårt förslag till organisation vid en jämförelse mellan detta
och utskottets, än vad den matematiska skillnaden mellan siffrorna 3 och 4 betecknar
i fråga om operativa enheter. Vidare äro vi icke blinda för det faktum,
att genom slopande av ytterligare ett tiotal truppförband redan nu betydligt
större ersättningskrav komma att resas mot staten, liksom större svårigheter
uppstå att inom rimlig tid ordna med användandet av tomma kaserner till
andra nyttiga och nödiga ändamål. Slutligen bör i detta sammanhang avseende
fästas vid de värnpliktigas egna intressen och förhållanden. I kostnadshänseende
utvisar vårt förslag jämfört med utskottets en skillnad av 8,010,000 kronor
första året, 8,740,000 kronor det andra, 10,410,000 kronor tredje året,
10,750,000 kronor fjärde året och 11,000,000 kronor det femte. Om härtill lägges
eller rättare avdrages det belopp, som ersättningskravet från de indragna
förläggningsplatserna torde komma att uppgå till, och vilket belopp givetvis
blir åtskilligt större för socialdemokraterna än för oss, blir kostnadsskillnaden
mellan vårt och deras förslag ännu mindre.
Innan jag övergår till att yttra något om flottan, kan jag icke underlåta att
i likhet med den föregående ärade talaren nedlägga en bestämd gensaga mot det
från högsta militära myndigheten framkomna talet om »uppgivelse» av vissa
delar av vårt land. Det försvar vi förorda avse vi såsom en skyddsarmé för hela
landet. Generalstabschefen anser sig nog ha opererat taktiskt klokt, men i
verkligheten har han undandragit samtliga förslag sitt militära stöd. Man kan
därför enligt min mening taga hans förklaringar med största jämnmod, och jag
ifrågasätter endast lämpligheten av dylika förklaringar ifrån hans sida.
Beträffande flottan anknyter sig det förslag jag förordar till försvarskommissionens
förslag. Det bibehåller i kust- och lokalstyrkorna samtliga de fartyg,
vilka med fördel kunna användas. Det bereder också genom att bibehålla tjänstgöringsplikt
för flottans värnpliktiga tillgång till för sjötjänst dugligt manskap.
Beträffande åter nybyggnader begränsa vi anslaget mera än utskottet. Vi
tro oss härtill ha goda skäl. Den svenska flottans styrka i förhållande till andra
länders östersjöflottor är och förblir under den femårsperiod, som nybyggnadsanslaget
avser, relativt starkare än någonsin förut. Enligt vår uppfattning
skulle också ett nu påbörjat forcerande av krigsfartygsbyggnader stå i dålig
Fredagen den 23 maj.
45 Sr 39.
samklang med den tendens, som genomgår hela vårt förslag. Härtill kommer,
att det nya flygvapnet, så organiserat som representanter för samtliga partier
gått in för, utgör ett stort tillskott även för vårt värn till sjöss.
Och allra sist beträffande flottan vill jag erinra därom, att på olika håll råder
stor tveksamhet beträffande lämpligheten och ändamålsenligheten av att nu
börja bygga en ny typ fartyg. Det må betvivlas, att denna nya jagartyp verkligen
har det stridsvärde och den motståndskraft, som motsvara de stora kostnader
byggandet av dessa medför. Torpedflygbåten lovar i det avseendet att
bliva ett mera effektivt och mindre kostsamt försvarsmedel även mot fientliga
krigsfartyg.
Jag övergår nu att med några få ord beröra vissa detaljer av vårt förslag.
_ Utbildningstidens längd har av oss såväl som av alla övriga partier minskats
vid jämförelse med vad från olika håll inom försvarsrevisionen föreslogs. Tiden
rätt utnyttjad anse vitvara tillräcklig. Förlängningen av utbildningstiden för
underbefäl torde också enligt vårt förslag komma att medföra bättre tillgång
till sådant befäl, än vad som kan åstadkommas genom utskottets förslag. En
obestridlig styrka i vår reservation ligger däri, att vinterutbildning skulle lämnas
i viss utsträckning. År 1914 var ju denna utbildning kärnpunkten i striden
kring de olika förslag, som då förelågo.
Det har, herr förste vice talman, väckt en viss uppmärksamhet, att jag och
mina medreservanter icke uppfört anslag till den frivilliga skytterörelsen. Någon
inkonsekvens beträffande förut intagna ståndpunkter innebär detta icke.
Tvärtom, vi ha alltid hävdat, att skytterörelsen måste inordnas i härorganisationen,
om staten såsom hittills skall stödja densamma på sätt som skett. Med
den begränsning av övningstiden, som nu föreslagits, kan detta emellertid icke
ske. I. avvaktan på det slutliga resultatet av försvarsfrågans behandling har
det definitiva ståndpunktstagandet uppskjutits. Detta betonades senast i år
av ledaren för det parti jag tillhör. Såsom hitintills torde därför frågan om det
frivilliga skytteväsendet böra behandlas såsom en fristående fråga, som icke
direkt har sammanhang med härorganisationen.
Herr förste vice talman! Det förslag till försvarsväsendets ordnande, som jag
förordat, utgör ett verkligt medlingsförslag. Detsammas antagande innebär på
samma gång en betydande besparing för statsverket som oek minskning av de
personliga bördorna, samtidigt som detsamma bibehåller tillräcklig försvarsberedskap
enligt vår mening. _ Men det måste också redan från början av denna
debatt uttalas klart och tydligt från det håll jag företräder, att förslaget gått
till gränsen av vad vi anse vara möjligt och från olika utgångspunkter rimligt.
Förslaget utgör dock ett ärligt försök att samla alla dem, som, utan att inblanda
frågan ovidkommande politiska synpunkter, vilja lösa försvarsfrågan
vid årets riksdag. Sker icke detta, torde den situationen lätt komma att uppstå,
att endast tvenne ytterlighetsståndpunkter återstå vid valen i år, och därför blir
svalget mellan de olika ståndpunkterna oöverstigligt. Ansvaret härför drabbar
i första hand högern, och det blir försvaret, som i sista hand får bära följderna.
För den, som i likhet med mig tror, att det finnes andra vägar att beträda och
andra medel att använda för skyddande av vårt lands självständighet och frihet
än störa rustningar, vore häremot intet att invända i och för sig. Men medan
kampen härom pågår förbrukas penningar för uppehållande av det nuvarande
tillståndet, penningar, som bättre behövas för andra ändamål, vilka under kristiden
blivit eftersatta. Det är också min livliga förhoppning, att om den reservation
skulle bifallas, som jag biträtt inom utskottet, den dag icke är avlägsen,
då ännu ett steg kan tagas på samma väg.
^Yi rysa, herr talman, ännu vid minnet av krigets fasor, och vi kämpa ännu en
hård kamp mot dess verkningar. Men jag vill för min ringa del i all anspråkslöshet
instämma med den engelske statsman, som för kort tid sedan yttrade:
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Jfr 39. 4 G
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. in.
(Forts.)
»Ett nytt krig förestår, ett krig mot kriget», en kamp för freden, segrar icke
förnuftet i den kampen, går civilisationen under.
Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den reservation, som
från frisinnade folkpartiets ledamöter i utskottet blivit avgiven och vilken jag
för min del biträtt.
Med herr Hamrin förenade sig herrar Carlström i Helgagård, Olsson i Ramsta,
Olsson i Labbemåla, Gustafsson i Vimmerby, Lundén, Johansson i Edsbyn,
Karlsson i Gasabäck, Olofsson i Digernäs och Sehlin.
Herr Johansson i Kälkebo: Herr förste vice talman! Det är första gången
i egenskap av riksdagsman, som jag haft anledning att något vidlyftigare syssätta-
mig med vår försvarsfråga. Då må det icke förtänkas mig, om jag har
känt mig stå en smula på ett annat plan i fråga om möjligheten att bedöma
''denna mycket viktiga- fråga, än de, som förut varit med om densammas behandling
vid olika tillfällen och under olika situationer.
Det är klart, att även jag har fått försöka i den mån det varit mig möjligt
att vid bedömandet av frågan sätta mig in uti vad1 man kallar för det försvarspolitiska
läget. Jag har därvid icke kunnat komma till någon annan uppfattning,
än att man bör erkänna, att vissa förhållanden inträtt, som göra, att
detta läge har ganska väsentligt förbättrats, om nämligen vad som! nu rader
i fråga om statsbildning och dylikt i vårt grannskap kommer att bestå. Men
då jag icke kunnat komma till någon bestämd övertygelse, att detta är ett tillräckligt
starkt skäl för oss att i närvarande stund •— mark, jag säger i närvarande
stund -—- ordna vårt försvar på sådant sätt, att vi icke skulle vara
beredda, därest ogynnsamma eventualiteter skulle inträffa, att göra vad vi kunde
för att både i neutralitets- och försvarshänseende skydda vårt land. Då är
det klart, att jag heller inte kunnat giva mig till att hålla med dem, som anse,
att för närvarande inga risker förefinnas för vårt land, risker, som kunna fordra,
att vi ha ett försvar, som är tillräckligt starkt att åtminstone taga emot den första
stöten, om en olycka skulle inträffa.
Nu är jag medveten om, att vårä resurser i försvarshänseende näppeligen
kunna vara eller bli sådana, att vi under en längre tid och under en mycket
stark påfrestning skulle vara mäktiga att sköta om vårt försvar, om vi bleve
tillräckligt hårt ansatta. Men jag kan i alla fall icke frigöra mig ifrån den
tankegången, att vi måste vara beredda att till en viss tid och till en viss grad sköta
om oss själva; ty göra vi icke detta, så kan det hända, enligt mitt förmenande,
att vi inte ha att beräkna tillräcklig hjälp och stöd utifrån. Jag utgår nämligen
ifrån det ganska allmäntmänskliga förhållandet, som gäller personer
emellan, att om en person ber en annan om hjälp, så brukar denne senare fråga
honom i första hand, hur långt han kan hjälpa sig själv, och utsikten att få
hjälp är större, om lian kan hjälpa till något själv med egna krafter än om
han säger till den, som han vänt sig till: jag kan absolut inte göra något, utan
du får göra allt, som bör göras, om jag skall kunna räddas. ^ Jag sade, att
den som gör framställningen under den situationen vanligen åtminstone har
mindre utsikt att erhålla den hjälp, som han ber om, än om han kan till betydlig
del hjälpa till själv.
Beträffande den ställning, som jag har intagit i försvarsfrågan, så har jag
inte kunnat utgå ifrån den förutsättningen, att jag skulle slå upp en kostnadsram,
som vore orubblig i fråga om högsta beloppet, och sedan inrätta försvaret
därefter, utan jag har också varit tvungen på samma gång att försöka klara
ut, hur mycket jag anser, att vi borde ha i försvarshänseende, innan jag riktigt
fixerat summan. Jag kan beklaga, att vi i vår reservation kommit till ett så
högt belopp som 131 miljoner, och jag kan gärna saga beträffande siffran 131,
Fredagen den 23 maj.
47 Nr 39.
att Jet icke för mig är eu så helig siffra, att jag anser den orubblig, om den
nämligen skulle få rubbas i samverkans tecken och för att nu kunna föra fram
försvarsfrågan till en lösning.
Jag har emellertid inte kunnat vara med om en sådan organisation, som skulle
ställa sig så, att vid en eventuell mobilisering landets vitala delar på många
ställen icke skulle kunna förses med skyddstrupper, samtidigt som man finge
sätta upp en här, som skulle möta fienden, där han vore att möta. Detta
har också haft till följd, att vi kommit med på den linje, som för närvarande
icke har velat taga på sitt ansvar att göra regementsindragningar i vidare grad;
vi ha i det avseendet endast velat förminska vissa regementen, omvandla dem
från regementen till kårer, och på det sättet sökt nedbringa kostnaden så långt
vi ansett det görligt. Den väsentligaste orsaken till detta är alltjämt enligt
mitt förmenande det norra försvaret, ty det går, enligt mitt sätt att se, icke
an att icke göra försvaret där uppe någorlunda väl organiserat, så länge vi
icke ha järnvägsförbindelser till det inre av landet ordnade; men jag tillstår,
att hade vi haft inlandsbanan klar, så att den kunnat vara en förbindelseled
mellan norr och söder, skulle jag icke hesiterat att vara med om indragning av
ett och annat regemente. Men det kan icke förnekas, att denna del av vårt
land vid ofredstillfälle har en sådan belägenhet, att vi icke kunna uraktlåta
att avskilja rätt mycket trupper, som icke kunna komma till användning i andra
delar av landet.
Jag har redan varit inne på kostnadsfrågan, och jag har också varit inne
på den ram, som vi ha velat giva vårt försvar. På en annan punkt ha vi emellertid
velat gå ned så långt vi ansett det möjligt under nuvarande situation,
och det har varit i fråga om övningstiden. Det torde här böra observeras, att
den reservation, som jag står på, är den, som varit mest konsekvent av alla,
när det gällt att gå ned med övningstiden, ty intet annat av de förslag, som
föreligga, har så genomgående sänkt övningstiden, som vi gjort i vår reservation.
Alla de övriga förslagen ha nämligen upptagit uttagningar till underbefäl
och fackmän på helt annat sätt, och man kan inte komma ifrån, att just
denna uttagning till underbefäl och fackmän har åstadkommit en utökning av
den övningstid, som ansetts behövlig för specialvapnen. Detta har väsentligen
ökat den värnpliktsbörda, som man lägger på vårt folk.
Den föregående talaren gjorde vissa jämförelser mellan de olika förslagen,
men nämnde icke, såvitt jag hörde, antalet av de värnplikts dagar, som enligt
hans förslag skulle komma till användning. Jag kan då stå till tjänst med att
lämna siffran, nämligen att hans förslag kommer att medföra c :ä 5 Va miljoner
övningsdagar, under det vårt förslag ligger med nästan 800,000 övningsdagar
under den frisinnade reservationen i detta fall.
Nu har man heller icke alldeles kunnat komma ifrån denna så att säga något
inlindade kategoriklyvning, ty man kan icke kalla olikheten i övningstiden med
något annat namn. Vi ha måst taga denna i fråga om studenter och likställda,
men vi ha i vår motivering sagt, att vi velat taga med detta endast under en
övergångstid tills vi fått ett fulltaligt befäl, något som skulle möjliggöras genom
den stamanställning, som vi tänkt oss.
Nu gick en föregående ärad talare, herr Thorsson, ganska hårt åt denna stamanställning,
sa hårt, att jag nästan förvånade mig över, att han i sammanhang
med denna stamanställning korn: in pa böndernas deklaration och vad därtill
hörde. Jag måste säga, att en sådan sammanställning och ett sådant yttrande
av en förutvarande finansminister föreföll vara föga trösterikt för oss jordbrukare,
för den händelse talaren åter skulle bli finansminister i det här landet,
ty man vet ju, hur mycket en finansminister har att säga till om, när det
gäller taxeringsväsendet m. m. — Men nog om detta. När herr Thorsson säde,
att det indelningsverk, som vi ville skapa, bara var ett indelningsverk till nam
-
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 48
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- net, så vill jag betyga, när lian trodde, att jag nickade bifall till den utsagan,
évärsväsendels att det också var med rätta förhållandet överensstämmande; ty i grund och
ordnande forten liar man genom att giva detta uppslag namnet indelningsverk givit det
(Forts.). ett annat namn, än det rätteligen skulle ha. Ty det är ju bara ett särskilt
sätt att avlöna de stamanställda-, ett sätt, som vi ha trott skulle vara till deras
egen nytta och som även skulle vara till försvarets nytta. Jag skall i detta
sammanhang icke vidare sysselsätta mig med den frågan; jag kanske får anledning
att komma tillbaka till den litet längre fram.
Yi ha, som sagt, beträffande lantarmén föreslagit, att den skulle bestå av
fem arméfördelningar, men vi ha gjort detta utan att göra någon annan indragning
av regementen, än att Göta livgarde här i Stockholm in dragits och
att vi i dess ställe och i dess lokaler föreslagit, att ett annat vapen skulle inflytta.
Vi ha vidare, i stället för av Kungl. Maj:t föreslagen indragning av
regementena i Vaxholm och Karlskrona, velat, att dessa skulle ombildas till
kårer, och ansett, att detta skulle vara ett rent försvarsintresse av stor betydelse
i den händelse olycka skulle inträffa och vi bleve tvungna att mobilisera.
Vi ha nämligen trott, att det skulle vara betydelsefullt att just i de
säregna terrängförhållanden, som råda kring kustfästningarna i Vaxholm och
Karlskrona, ha tillgång till folk, som i särskild grad voro förtrogna med orten
och terrängen.
Hans excellens herr statsministern hade ett litet omdöme om’ vårt förslag,
och detta hans omdöme, om jag nu skall tillåta mig att yttra någlot därom,
gick ut på, att förslaget var något för dyrt i förhållande till värdet av detsamma.
Jag vet ju icke riktigt vad han kunde mena med detta sitt omdöme
— jag kan ju gärna kalla det kritik av förslaget. Men om vi jämföra den
ram, som finnes i vårt förslag, med den i Kungl. Maj:ts, så finner jag beträffande
infanteriet, att Kungl. Maj:t har 26 regementen, medan vi i vår reservation
ha 25 regementen och 8 kårer, och vi torde kunna vara överens om, att
detta kan vara ungefär detsamma, ty dessa tre kårer torde nog i huvudsak svara
mot ett regemente.
Beträffande kavalleriet så har Kungl. Maj :ts 25 skvadroner, medan vi i vårt
förslag ha 30 skvadroner. Jag kan bär gärna, infoga den upplysningen, att
jag för min del varit en liten smula reserverad för att utöka kavalleriet till
den styrkan. Ty jag har i varje fall fått den uppfattningen, att kavalleriet
kan vara ett omstritt vapenslag i fråga om värdet, jämfört med andra vapenslag
i vår tid; men jag har icke ansett mig ha skal att skilja mig ifrån motionärerna
och den grupp jag tillhör i fråga om det vapnet, när jag inte kunde
ha en bestämd uppfattning om dess värde. Men jag tillstår, att jag i viss mån
är av den mening, att kavalleriets uppgift redan ha,r avlösts och kommer sannolikt
att i än högre grad avlösas av luftförsvaret.
Jag skall återgå till jämförelsen mellan regeringens och vårt förslag.
Beträffande artilleriet ha vi verkligen kommit ett batteri under Kungl.
Maj:ts, men jag skulle tro, att detta knappast kan vara tillräcklig anledning
för hans excellens herr statsministern att i sin jämförelse säga, att vårt förslag
i fråga om kostnaderna icke gåve tillräcklig valuta, då detsamma dock
ligger 8 miljoner kronor under den kungliga propositionen. Jag kan heller
icke tänka mig, att den inskränkning i avseende å trängen, som vi gjort genom
att föreslå nio kompanier i stället för fjorton, skulle ha så förfärligt stor betydelse,
då ju trängen har mera sekundära uppgifter än de stridande vapenslagen
inom stridsorganisationen. Kan man överhuvud taget ordna någonting
vid eller efter ett krigsutbrott, torde det gå betydligt lättare att ordna trängförhållandena
än vad fallet är beträffande artilleriet och de andra specialvapnen.
Jag kan emellertid mycket väl förstå, att det icke var den punkten, som stats -
Fredagen den 23 maj.
49 Nr 39.
ministern främst syftade på, ty jag kan på göda grunder antaga, att det var Än9- /*•-
nedsättningen i övningstiden för de värnpliktiga, som han ansåg vara betänk- smrsväsendets
lig i vårt förslag. Man har nog heller ingen anledning att bestrida, att det
från militär synpunkt kan vara otillfredsställande med en övningstid av 140 (Forts*)
dagar, men skall man i fråga om vår försvarsfrågas lösning i någon mån taga
hänsyn till de folkpsykologiska spörsmålen, tror jag, att just denna förkortning
av övningstiden är vad som i främsta rummet måste komma till utförande. Om
det varit någonting, som vårt folk reagerat emot, så är det den långa värn
pliktstiden,
och detta bl. a. därför, att det civila förståndet icke alltid förmått
fatta, att hela den tid, varunder värnplikten utövats, varit av behovet påkallad
och att icke samma resultat skulle kunna uppnås på väsentligt kortare tid''.
För den händelse d.et varit statsministerns mening att med hänsyn till denna
korta övningstid ogilla vårt förslag,. tror jag att vi få svårt att mötas, ty jag
anser mig kunna säga, att från var sida är principen om de 140 dagarna ganska
fastslagen, ifall vi skola kunna vara med om någon lösning.
Vi ha emellertid sökt giva kompensation för denna korta utbildning i form
av en förbättring av underbefälet. Det torde vara en tämligen allmän önskan,
att underbefälet skall vara av god kvalitet. Detta är nödvändigt därför, att
det är underbefälet, som i alldeles särskild grad skall taga hand om de värnpliktiga,
när de inställa sig till tjänstgöring, och det är underbefälet, som har
att gorå med manskapet icke bara under deras arbete och övningar, utan även
under fritiden. Jag skall icke tillåta mig ingå på bedömandet av detta underbefäls
kvalitet för närvarande, ty det ligger utanför området för min kompetens.
Jag har emellertid utgått från det förhållandet, att om! man nu inför
en väsentligt avkortad övningstid, blir det svårare att få stamanställda än tidigare
varit fallet. Det kan icke hjälpas, att de unga männens villighet till stama
ils t ällning i betydlig grad påverkas av värnpliktstidens längd. Man resonerar
ofta som så, att skall man ändå vara med om militärlivet, kan man lika gärna
taga betalt under den tid man tjänstgör, och jag menar, att det i och för sig kunde
komma att inverka ogynnsamt pa stamanställningen, om man minskar värnplikt
stiden så långt som vi föreslagit. Jag tror, att det under'' sådana förhållanden
blir en bjudande, nödvändighet, att man söker ordna det så för dessa
stamanställda, att de verkligen få något att taga sikte på för framtiden genom
den utbildning, som de erhålla i det militära livet. Det går icke bara att kasta
bort den tanken med en gest eller att som herr Thorsson göra gällande, att
den är omöjlig och opraktisk. Vi maste säkerligen litet var gnugga våra geniknölar
för att .få fram ett lämpligt sätt att försätta de'' stamanställda i ett
så gynnsamt läge som möjligt och göra deras anställning i någon mån tilldragande.
^ Militärlivet och militärtjänstgöringen är i och för sig, såvitt jag
kan förstå, icke tilldragande. Även om den unge mannen till en början är
något entusiasmerad, kommer han säkerligen, sedan han en tid gått och knogat
och slitit i sin dagliga tjänstgöring och blivit både väl och mindre väl
bemött av sitt befäl, in i ett sadant tillstånd av leda, att han är nästan färdig''
att göra vad som helst — han tager hellre arrest och går ifrån tjänsten än
han fortsätter. Men få de stamanställda verkligen ett mål att sträva för, få
de verkligen utsikt att, om de träla sina år vid regementena, erhålla en förman
efter tjänstetidens slut, tror jag detta skulle vara en ganska god sporre
för dem och göra dem intresserade för sin tjänst. Detta komme att medverka
till, att de skulle tjänstgöra vid vapnet med en helt annan känsla) än vad
nu är fallet, då den enda fördel, som följer med deras tjänstgöring är den, att
de under sin värnpliktstid stå som underbefäl i reserven, med skyldighet att
stå i första linjen tills de övergå till landstormen. Jag tror, att litet var måste
erkänna, att detta just icke är några synnerligen stora fördelar.
Andra hammarens protokoll 192Jf. Nr SO. 4
Nr 39.
50
Ifredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Man kan naturligtvis diskutera om det sätt, som man bör välja för att få
en ändring till stånd härvidlag. Att det skulle vara en mycket stor förmån,
om man kunde giva de stamanställda någon slags företrädesrätt till vissa civila
tjänster, lär ingen kunna förneka. Nu vet jag, att detta möter ett mycket starkt
motstånd från dem, som ha anställning i sådan tjänst, och jag skall icke giva
mig in på en vidlyftig diskussion om vad som är berättigat eller oberättigat
i ett sådant förhållande. Men jag tillåter mig i alla fall att påpeka, att jag
kan icke göra, ur allmän synpunkt, en så synnerligen stor skillnad mellan en
sådan persons förtjänster, vilken varit ett visst antal år i militär tjänst, och
en person, som varit samma antal år i ett civilt verk. Jag tror icke det skulle
möta några stora sympatier, om man toge in rekryter i de civila verken och
sedan efter en tid utan vidare avskedade dem, även om de skott sig på bästa
sätt. Men vad den militära tjänsten angår, tycks man anse det både principiellt
och sakligt riktigt, att en person icke skall ha någon som helst förmån av
den tid han ägnar åt det allmänna värvet.
Det är naturligtvis fullständigt oriktigt att påstå, att vårt förslag skulle
medföra »jordavlöning» av manskapet. Det gäller ju här dels en besparad
del av avlöningen för en person, dels utbetalande av en annan del av samma
avlöning vid personens avgång ur den aktiva tjänsten. Det är att märka-, att
personen skall ha en sammanlagd tjänstetid av ett visst antal år och att han
skulle vara skyldig att tjänstgöra även efter det han ingått i reserven. Enligt
reservationen skulle han vara skyldig att tjänstgöra två år av tre — jag kan
i förbigående säga, att jag för min enskilda del ansett detta egentligen
vara onödigt, då man lika gärna kunde ha sagt 30 dagar vartannat år.
Detta är emellertid en ståndpunkt, som jag icke har anledning att bestämt
precisera, därför att förslaget härvidlag skulle resultera i en skrivelse
till Kungl. Maj:t, så att saken, om förslaget vunne beaktande, skulle
genom Kungl. Maj :ts försorg komma tillbaka till riksdagen och där ånyo upptagas
till prövning.
Herr Thorsson yttrade, att det skulle vara olämpligt att försälja jord på det
sätt vi föreslagit, därför att detta skulle verka förryckande på jordomsättningen.
Detta visar enligt min uppfattning, att herr Thorsson icke satt sig
in i denna fråga. Även om vårt förslag bleve genomfört i hela sin utsträckning,
skulle man nämligen icke komma till mer än en lägenhet i två tredjedelar
av Sveriges kommuner per år, och jag undrar ändå, om, icke omsättningen av
fastigheter i detta land är betydligt större, än att något dylikt skulle förrycka
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Jag kan åtminstone icke,
med den erfarenhet jag har, inse, att detta skulle bli fallet. Förresten kan man
icke tänka sig, att de unga män, som det här är fråga om, icke skulle någon
gång komma på den idén, att de skaffade sig fastigheter av det ena eller andra
slaget. Men genom den anordning, som vi föreslagit, skulle dessa stamanställda
få något att tjäna för och ha ett framtidshopp att hålla sig till.
Jag vet, att det kommer att framställas andra principiella invändningar mot
förslaget, men jag skall för att icke upptaga kammarens tid underlåta att ingå
på dem i detta sammanhang. Om herrarna bliva för agressiva, torde jag emellertid
få anledning att återkomma. Ty, om ni börja med en kritik, som jagfinner
oberättigad, kan jag icke låta den bli obesvarad.
Sedan skall jag tillåta mig förklara, att jag ansett inig kunna vara med
om det förslag, som utskottet enat sig om beträffande flygväsendet. I fråga
om flottan ha vi däremot i viss mån anslutit oss till en annan linje, men den
ligger i alla fall så nära Kungl. Maj:ts förslag, att den borde kunna godkännas
av regeringen. Jag medgiver, att det för mig icke varit så alldeles lätt
att göra en avvägning mellan hären och flottan. Jag har personligen haft
den uppfattningen, att vi borde spara något på flottan; man kan icke enligt
Fredagen den 23 maj.
51 Nr 39.
min mening göra flottan till det förnämsta försvarsvapnet, utan vi måste lita Aw3- förmera,
på lantarmén, bl. a, därför att flottmaterielen är av den beskaffenhet,
att den undergår en så kraftig teknisk utveckling, att vad som är modernt ro> m_
den ena perioden ganska lätt blir omodernt den följande. Vid ett sjökrig skulle, (Forts.)
om vi alltför mycket litade på flottan, en överlägsen fiende lätt kunna förstöra
större delen av vår försvarsberedskap, vilket ju däremot icke gärna är
möjligt med lantarmén.
Herr vice talman, jag skall icke upptaga tiden längre, utan jag tillåter mig,
att yrka bifall till den av herr Eeuterskiöld och mig avgivna reservationen.
I detta anförande, under vilket herr talmannen inträtt och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Pettersson i Stäringe, Johansson
i Bro, liyherg, Johanson i Hallagården, Persson i Trången, Johanson i Hörninge
och Olsson i Golvvasta.
Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! Jag har på grund av förkylning
och därmed följande heshet svårt att göra mig hörd i kammaren och är därför
icke i tillfälle att hålla något ingående anförande i denna viktiga fråga, utan
måste nöja mig med att med några ord angiva min mening.
Men jag kan icke underlåta att först inlägga en allvarlig protest mot herr
Thorssons beskyllning mot Sveriges bönder för att deklarera falskt. Herr
Thorsson, lägg fram bevis eller håll inne med att utslunga en sådan beskyllning
mot en hel samhällsklass! —• Det är helt enkelt oanständigt.
Det egendomligaste i den nuvarande situationen är, att medan vid alla föregående
tillfällen, då försvarsfrågan diskuterats — med undantag av när det
nuvarande provisoriet beslutades —• striden stått om hur mycket försvaret
skulle utökas, är det nu fråga om, hur mycket av försvaret, som skall avskrivas
eller nedsättas.
Kungl. Maj:ts förslag, till vilket jag i det väsentligaste ansluter mig, innebär
sålunda en kraftig nerskärning av 1914 års härordning, och beträffande övningstiden
för de värnpliktiga vid infanteriet nöjer det sig med 45 dagars
mindre övningstid än enligt det beslut, som gällde redan före 1914.
Då således alla äro ense om, att nedsättningar böra göras, och då det är lika
angeläget för landets alla inbyggare, att vi måtte kunna värna om vår frihet
och självständighet, i fall vi skulle hotas, hade man vågat hoppas, att enighet
i denna fråga lätt skulle kunnat vinnas, i synnerhet som alla partier — med
undantag av det kommunistiska — förklarat sig villiga att försvara landet.
Men hur är det i verkligheten? Jo, utskottet är så fullt av olika meningar,
att man med rätta har liknat det vid en trasmatta.
Bondeförbundets förslag står närmast högerns, och om man kunde tro, att
det vore görligt att förverkliga bondeförbundets förslag, vilket jag emellertid
icke anser vara möjligt, så kanske jag skulle kunnat gå med på detsamma. Alla
vänsterpartierna vilja däremot gå längre i nedskärningar, än jag och mina meningsfränder
anse vara klokt och tillrådligt. Det frisinnade partiet vill minska
våra nuvarande 6 arméfördelningar till 4, under det att socialdemokraterna helt
enkelt stryka bort hälften av våra nuvarande regementen. Militärväsendet är
ju intet självändamål, utan dess uppgift är att kunna värna vårt land och vårt
folk för fienden. Om någon garanti funnes för att andra länder, vilka kunna
tänkas vilja störa vår fred, avrustade i samma grad som det socialdemokratiska
partiet föreslår att vi skola göra, så kunde man ju möjligen utan tvekan stödja
deras förslag. Men en sådan garanti finns ej. Hlera stater rusta nu precis
lika mycket som förr, världen är full av oro, strid och kiv, och ingen vet när
ödestimmen kan slå även för vårt svenska folk. Det är sålunda inte kärlek
till militärväsendet, utan ansvarskänsla för vårt folk, som gör att jag ej vågar
Nr 39. 52
Fredagen den 23 maj.
Ang. fårsvarsväsendets
ordnande
ra. m.
(Forts.)
medverka till att rasera ett stort antal av våra gamla regementen. Det har
sagts från vänsterhåll, att, hur vi än nu lösa försvarsfrågan, blir det endast
en provisorisk lösning. Och jag tror, att det är sant. Men kunna vi inte i så
fall ena oss om att nu taga ett steg, och sedan, om förhållandena det medgiva,
taga steget dit, där vänsterpartierna nu stå. Det kan omöjligt vara en så stor
fara för vårt folk, att nu behålla några flera regementen än som möiligen för
närvarande kan vara absolut nödvändigt, som det är att slopa ett flertal regementen,
som måhända snart nog kunna behövas för att värna om det, som vi
alla hålla kärast här i världen.
Jag kommer sålunda att förorda bifall till den av herr Vennersten med flera
avgivna reservationen, ehuru jag väl i en punkt ställer mig tveksam emot densamma.
Så till exempel beträffande flygvapnet. Det är möjligt att den anordning,
som utskottet och herr Vennersten med flera föreslagit i fråga om flygvapnet,
är den lämpligaste. Men då de ansvariga militära myndigheterna ej
blivit hörda i ärendet, och då jag givetvis inte på egen hand kan döma därom,
har jag trott det vara riktigare och klokare att begära ny utredning, dock så
att det nya förslaget skulle hålla sig inom utskottets kostnadsram. Men jag
anser det lönlöst att hålla på denna min särmening.
Då Kungl. Maj:ts förslag förbilligar 1914 års härordning med omkring 50
miljoner kronor årligen, och till och med är något billigare än det nuvarande
provisoriet, men i alla fall inte raserar vår försvarsorganisation, så ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i den form, det fått
i den av herr Vennersten med flera avgivna reservationen.
Häruti instämde herrar Jonsson i Mörkhult, Wallerius, Johanson i Huskvarna,
Jonsson i Hökhult, Weibull, Magnusson i Skövde, Johansson i Krokstorp,
Wiklund och Bengtsson i Kullen.
Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmroth: Herr talman!
Då den nuvarande regeringen för något mer än ett år sedan bildats, angav
statsministern uti ett till statsrådsprotokollet avgivet yttrande de allmänna
riktlinjer, efter vilka regeringen ville söka lösa försvarsfrågan. Regeringens
avsikt förklarades sålunda vara att inom de gränser, som bestämdes av landets
ekonomiska och finansiella förmåga, söka få fram en försvarsorganisation,
som i rent militärt avseende innebure det mest fullständiga utnyttjande av de
för ändamålet till buds stående medlen och samtidigt gåve landet största möjlighet
att i farans stund utveckla den försvarskraft, som rikets säkerhet kunde
kräva, Med hänsyn till regeringens allmänna karaktär av en borgerlig samförståndsregering
var det tydligt, att regeringen vid det praktiska utformandet
av nyssnämnda program måste taga behörig hänsyn till de olika uppfattningar
angående försvarets omfattning och kostnaderna för detsamma, som
kommit till uttryck i de särskilda förslag, som av representanterna för de olika
borgerliga partierna blivit inom försvarsrevisionen framställda. Därest en
samförståndslösning överhuvud taget skulle bliva möjlig, var det följaktligen
redan från början uteslutet att framlägga ett förslag, som i det hela kunde
karakteriseras som ett högerförslag, ett förslag, som på grund av partiställningen
inom riksdagen dessutom icke skulle haft någon som helst utsikt att
kunna genomföras. Regeringens uppgift måste i stället bliva att under nödigt
hänsynstagande till landets ekonomiska och statsfinansiella ställning samt med
behörigt beaktande av de militära kraven, så långt förhållandena det medgåve,
utarbeta ett förslag, som enligt dess uppfattning borde kunna hava utsikt att
vinna anslutning från alla dem, som, oavsett deras politiska hemvist, vore besjälade
av insikten om vad rikets säkerhet krävde, kran denna utgångspunkt
har regeringsförslaget utformats. Därav följer ock, att detta förslås icke är
Fredagen den 23'' maj.
53 Hr 39.
att betrakta såsom ett partiförslag. Trots de påståenden om motsatsen, som i
lätt genomskinligt syfte blivit från åtskilliga håll framställda, bestyrkes dock
detta till fullo av den kritik, som från såväl höger- som vänsterhåll riktats mot
detsamma.
En försvarsorganisation är icke något självändamål. Dess uppgift är att
bereda ett land möjlighet att utveckla den försvarskraft, som erfordras såväl
för att värna om landets säkerhet som för att hindra obehörigt intrång i dess
självbestämningsrätt. De offer i personliga bördor och penningar, ett land i
fredstid bringar för sitt försvar, äro följaktligen att betrakta såsom en försäkringspremie
med avseende å krigiska förvecklingar. Premiens storlek beror
givetvis dels av det värde, man tillmäter det föremål, man vill skydda, dels
av de faror, man anser föreligga. Att vårt lands självständighet är värd de
största personliga och ekonomiska uppoffringar, därom torde icke någon som
helst meningsskiljaktighet råda. Däremot gå meningarna betydligt i sär, när
det gäller att bedöma farornas storlek. Medan somliga hysa den uppfattningen,
att inga som helst faror för krigiska förvecklingar eller för intrång på
vår självbestämningsrätt inom överskådlig framtid hota vårt land, hålla andra
före, att, särskilt så länge förhållandena i världen ännu icke på långt när stabiliserats,
fara för oss att bliva indragna i sådana förvecklingar eller utsatta
för sådant intrång alltjämt föreligger. Uppfattningen i förevarande hänseende
bliver givetvis bestämmande för den ställning, man intager till vårt försvarsproblem.
Anser man inga som helst faror förefinnas, så har man tydligen icke
heller behov av något försvarsväsende. Lika litet som man har anledning att
brandförsäkra, sitt hus, om man är övertygad om, att dess konstruktion är sådan,
att det ej kan härjas av eld, lika litet har ett land anledning att årligen
offra miljoner kronor på ett försvar, om vilket man är övertygad, att det aldrig
behöver komma till användning. Det måste under sådana förhållanden anses
rätt så anmärkningsvärt, att man på håll, där man ständigt gör gällande, att
någon^ fara för krig inom överskådlig tid icke föreligger, dock finner sig böra
föreslå försvarsanstalter, som draga inemot ett hundratal miljoner kronor om
året, men som enligt samstämmig utsago av dem, som skola handhava dessa anstalter,
. icke äro i. stånd att fylla sitt ändamål, därest trots allt kriget ändock
skulle komma. Är man däremot såsom regeringen av den uppfattningen, att
faror för krigiska förvecklingar i världen alltjämt äro för handen och att vårt
land mot sin vilja kan komma att däri indragas eller att vår självbestämningsrätt
eljest kan komma att hotas, så måste man tydligen tillse, att vårt försvar
ordnas på ett sådant sätt, att det verkligen bereder landet möjlighet till skydd
i farans stund. En försvarsorganisation, som icke fyller detta krav. är i och
för sig meningslös.
Under den allmänna diskussionen i försvarsfrågan har från åtskilliga håll
och alldeles särskilt från socialdemokratiskt gjorts gällande, att vi nu böra
inskränka oss till ett s. k. neutralitetsförsvar. Man förmenar uppenbarligen,
att ett sådant försvar kan vara av betydligt mindre omfattning än ett självständighetsförsvar.
Analyserar man begreppet neutralitetsförsvar, skall man
emellertid snart finna, att på denna väg icke något står att vinna. Ett neutralitetsförsvar
måste givetvis hava till uppgift att skydda mot neutralitetskränknmgar.
Dylika kränkningar äro i stort sett av två olika slag. Det ena slaget
utgöres av sådana, som äro en sa att säga direkt följd av krigets natur och
där någon bestämd avsikt hos de krigförande att med risk för krigiska förvecklingar
kränka vår självbestämningsrätt icke föreligger. Exempel på sådana
neutralitetskränkningar äro de, för vilka vi under världskriget voro utsätta.
. Det andra slaget neutralitetskränkningar äro sådana, där någon av
de krigförande är fast besluten att även med användande av krigiska maktmedel
tilltvinga sig vissa bestämda fördelar, exempelvis fri passage genom ett
Ang. försvarsväsendeU
ordnande
m. m.
(Forts.)
flr 89. 54
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. ro.
(Forts.)
land för sina trupper, besättandet av visst territorium o. s. v. Ett typiskt
exempel på dylika neutralitetskränkningar är Tysklands anfall på Belgien år
1914. För avvärjandet av det förra slaget av neutralitetskränkningar behöves
ieke någon krigsmakt i egentlig mening, utan kan man, vad lantförsvaret beträffar,
nöja sig med något slags statlig gränspolis av ungefär den karaktär,
som den nya socialdemokratiska ministären i Danmark synes åsyfta. Icke
heller för avvärjandet av dylika kränkningar till sjöss erfordras på ort och
ställe någon större styrka, utan är det, såsom våra erfarenheter från världskriget
tydligt giva vid handen, i regel nog med att så att säga visa flaggan.
För avvisandet av det senare slaget neutralitetskränkningar, de som avse att
bereda de krigförande bestämda fördelar på vår bekostnad, krävas däremot
uppenbarligen lika stora maktresurser, som då det gäller att avvärj a^ ett direkt
angrepp mot vår självständighet. Av det anförda torde framgå, att någon skillnad
icke kan uppdragas mellan ett dylikt neutralitetsförsvar och ettsjälvständighetsförsvar.
De flyta över i varandra och utgöra i själva verket icke annat
än olika uttryck för en och samma sak. Vid sådant förhållande är det uppenbart,
att en försvarsorganisations värde måste bedömas med hänsyn till dess
möjlighet att bereda skydd icke endast mot smärre neutralitetskränkningar utan
framför allt mot sådana fientliga företag, som rikta sig mot vår självständighet
eller avse att begränsa vår självbestämningsrätt. Varje försvarsorganisation,
som icke innebär möjlighet till ett sådant skydd, är mer eller mindre värdelös,
och de penningar, som utgivas för en dylik organisations upprätthållande,
måste därför i stort sett anses som bortkastade.
Da det gäller att uppgöra en försvarsorganisation, har man alltså att i främsta
rummet utgå från, att den bör vara av en sådan omfattning och beskaffenhet,
att den bereder oss möjlighet att med utsikt till framgång upptaga en strid för
vår självständighet. Detta krav måste betecknas som oavvisligt. Att sträcka
sina fordringar längre och söka åstadkomma ett försvar, som giver oss fullständig
säkerhet härutinnan, skulle innebära ett självbedrägeri. Intet land _ i
världen har lyckats skapa ett sådant försvar. Även om det vore i och för sig
möjligt, finnes det dock en gräns för de uppoffringar, försvaret kräver, och
denna gräns ligger i landets allmänna ekonomiska bärkraft. Med hänsyn till
nödvändigheten att sörja jämväl för den fredliga kulturens behov, bör för den
skull -—- och detta blir den andra utgångspunkten — vid uppgörandet av. en
försvarsorganisation eftersträvas att ordna det hela så billigt som möjligt.
Problemställningen bliver alltså att inom ramen för landets allmänna ekonomiska
bärkraft söka åstadkomma ett försvar, som ger oss möjlighet att skydda
vår självständighet.
Som bekant drager det nuvarande provisoriet —• frånsett dyrtidstillägg och
pensioner — en årlig kostnad av i runt tal 138,6 miljoner kronor. Efter en ingående
prövning av vårt lands ekonomiska och statsfinansiella ställning har
regeringen kommit till den uppfattningen, att denna summa, vilken i stort sett
utgått under en följd av år, ungefär motsvarar, vad vi för närvarande och under
åtskilliga år framåt kunna, utan åsidosättande av andra viktiga statsintressen,
offra på försvaret. Såsom i den kungl. propositionen närmare utvecklats,
är emellertid det nuvarande provisoriet behäftat med så stora brister i olika hänseenden,
att den valuta det giver icke kan anses stå i rimlig proportion till de
med detsamma förenade kostnader. Det enklaste sinne för ekonomi måste därför
bjuda, att vi söka komma ut ur provisoriet. Att vid den nya försvarsorganisationens
utformande överskrida de nuvarande försvarskostnaderna har regeringen
av skäl, som nyss nämnts, icke ansett tillrådligt. Den uppgift, det
gällde att lösa, var följaktligen att inom ramen för det nuvarande provisoriets
kostnader söka åstadkomma en försvarsorganisation, som bättre än den nuvarande
motsvarade sitt ändamål.
Fredagen den 23 maj.
55 Nr 39.
De skilda åsikter i försvarsfrågan, med beaktande av vilka regeringen sökt Ang. förframlägga
ett tillfredsställande förslag, återspeglas med full klarhet i för- avarJ^^ts
svarsutskottets nu föreliggande betänkande. De olika partierna framgå vart OT>
och ett efter sin linje, och man söker förgäves efter något som helst tecken till (ports.)
den samförståndsvilja, vilken i den föreliggande politiska situationen utgör den
nödvändiga förutsättningen för att en lösning av försvarsfrågan överhuvud
taget skall kunna komma till stånd. Om jag undantager högerpartiet, vilket
sökt att inom den av Kungl. Maj :t angivna kostnadsramen åstadkomma en enligt
dess uppfattning ur militär synpunkt bättre försvarsorganisation än den
av Kungl. Maj:t föreslagna, hava samtliga övriga partier vid sina förslags
utarbetande synbarligen i främsta rummet låtit sig ledas av strävan att så
långt möjligt är nedpressa de med försvaret förenade kostnaderna. Längst i
detta hänseende går utskottets socialdemokratiska grupp, i det den föreslår en
organisation, som skulle draga en årskostnad av i runt tal 100 miljoner kronor,
d. v. s. 38 miljoner kronor mindre än Kungl. Maj:t beräknat. Nu vare det mig
visserligen fjärran att vilja rikta någon kritik mot strävandena att söka ordna
försvaret så billigt som möjligt. Tvärtom bör ju, såsom jag nyss nämnde,
detta vara den ena utgångspunkten vid uppgörandet av varje försvarsorganisation.
Men — och därmed är jag inne på frågans kärnpunkt — huru ställer
sig ifrågavarande förslag med hänsyn till det krav, som enligt vad jag förut
sagt, bör vara den främsta utgångspunkten, då det gäller att uppgöra en försvarsorganisation,
nämligen att denna bör vara av sådan omfattning och beskaffenhet,
att den bereder oss möjlighet att med utsikt till framgång upptaga
en strid för vår självständighet? Det är nämligen ur denna synpunkt den av
utskottet förordade organisationens värde i främsta rummet bör bedömas.
Innan jag övergår till en närmare granskning av utskottets förslag, torde
böra framhållas, att varje försvarsorganisation måste uppgöras med hänsyn
till krigets krav. Huvudsaken är alltså, huru stora styrkor, som skola kunna
uppsättas vid mobilisering. Vilken fredsorganisation, som sedan väljes för
åstadkommande av de vid mobilisering erforderliga styrkorna, är visserligen en
mycket viktig sak, men dock i jämförelse med den förra av underordnad betydelse.
Man måste sålunda ihågkomma, att fredsorganisationen närmast är
att betrakta som en ram för utbildningens bedrivande. Denna ram kan vara
organiserad på många olika sätt, men den måste under alla omständigheter vara
så beskaffad, att man omedelbart vid mobilisering kan uppsätta de krigsstyrkor,
som oundgängligen erfordras för att kunna bjuda en anfallande fiende allvarligt
motstånd, ävensom att man under krigets gång kan inom rimlig tid
uppsätta erforderliga nyformationer. Som allmän regel gäller dock, att man
för mobiliseringens underlättande bör eftersträva största möjliga överensstämmelse
mellan krigsorganisation och fredsorganisation.
Vad då först lantförsvaret beträffar, avser detta i främsta rummet att möjliggöra
uppställandet vid krig av en operations- och fältduglig armé. Fälthärens
storlek bestämmes med hänsyn till den eller de uppgifter, densamma
har att lösa. Vid uppgörandet av 1914 års härordning utgick man från, att
landets strategiska läge vax sådant, att fälthären borde vara i stånd att hindra
en invasion över landgränsen och samtidigt anfalla en landstigen fiende. Med
hänsyn till denna sin uppgift ansågs armén i fält böra räkna tolv operativa
enheter eller arméfördelningar. För åstadkommande av denna styrka bibehöll
man den bestående organisationen i fred på sex arméfördelningar, men organiserade
de olika truppförbanden så, att efter den nya härordningens fullständiga
genomförande antalet arméfördelningar vid mobilisering skulle kunna fördubblas.
Till följd av de ändrade förhållanden, som sedan dess inträtt såväl
i vårt rent strategiska läge som framför allt i vår ekonomiska ställning, har
regeringen ansett, att vi för närvarande böra nöja oss med en avsevärt mindre
Nr 89. 56
Fredagen den 23 maj.
Ang. för- fälthär, än år 1914 ansågs erforderlig. På grund härav och med tillämpning
''''"ordnmde av ^en nyss omförmälda principen om största möjliga överensstämmelse mellan
m. ro. freds- och krigsorganisation har regeringen föreslagit, att armén i fred skall
(Forte.) fortfarande som hittills bestå av sex arméfördelningar, varvid dock de olika
truppförbandens kadrer beskurits sa, att vi omedelbart vid mobilisering kunna
uppsätta endast sex operativa enheter eller arméfördelningar, d. v. s. hälften
av den styrka, som år 1914 ansågs erforderlig. Härtill komma nödiga säkerhetsbesättningar
för fästningarna samt för Gotlands försvar erforderliga trupper.
_ Genom att bibehålla de sex arméfördelningarna i fred blir det därjämte
möjligt att redan vid mobiliseringen organisera så starka depåer, att icke blott
avgången vid fälthären kan ersättas med utbildat manskap utan jämväl nyformationer
inom rimlig tid uppsättas. Enligt den militära sakkunskapen —
och i detta hänseende torde man vara nödsakad att tillerkänna densamma vitsord
•—• kräves en mobiliserad styrka av minst nämnda storlek för att vi skola
kunna bjuda en i landet inträngande fiende allvarligt motstånd.
Den av Kungl. Maj :t sålunda föreslagna arméorganisationen har nu av
utskottet högst väsentligt reducerats. Sålunda föreslås, att armén i fred skall
bestå av endast tre arméfördelningar jämte de i Norrbottens militärbefäl i och
för det tidiga gränsförsvaret samt för försvaret av Bodens fästning avsedda
trupperna. På grund av det sätt, varpå såväl själva truppförbandsorganisationen
som vämpliktsutbildningen är anordnad, förefinnes icke någon möjlighet
att vid mobilisering uppställa större antal operativa enheter än som redan i fred
finnas. Den fälthär, som enligt utskottets förslag kan uppsättas, kommer
alltså att bestå av endast tre operativa enheter eller hälften av vad Kungl.
Maj:t föreslagit.
Med hänsyn till vad jag nyss nämnde angående den militära sakkunskapens
uppfattning rörande den vid mobiliseringen erforderliga styrkan, torde det
ligga i öppen dag, att en fälthär om endast tre arméfördelningar icke är på
långt när tillfyllest. Någon utsikt att hejda ett allvarligare fientligt anfall
över landgränsen förefinnes sålunda icke. Även om förhållandena skulle vara
så gynnsamma, att våra kuster icke samtidigt hotades av invasion, är dock
tryggheten gentemot företag över havet sällan så fullständig, att icke landstridskrafter
måste finnas i beredskap för kustskydd. Man måste därför även
i det gynnsammaste fallet räkna med, att de tre arméfördelningarna icke kunna
i sin helhet koncentreras mot den över landgränsen inträngande fienden. Med
en så ringa styrka finnes emellertid ingen utsikt till, att vi — såsom enligt
1914 års härordning och Kungl. Maj:ts förslag är möjligt — skola kunna upptaga
det första försvaret i gränsens närhet, utan torde vi bliva nödsakade att
— i avvakten p_å erforderliga nyformationers uppsättande —* redan vid krigets
början uppgiva stora delar av landet åt fienden.
Även för det fall, att fara för invasion över havet föreligger, utan att landgränsen
hotas, är en krigsstyrka om tre arméfördelningar alldeles otillräcklig.
Med all sannolikhet har fienden flera från varandra långt avlägsna landstigningsplatser
att välja på, och hans planer äro icke av oss kända. Under sådana
omständigheter måste uppenbarligen de fåtaliga operativa enheterna grupperas
på ett sådant sätt, att man har bästa möjliga betingelser att gå fienden
till mötes, vilken landstigningsplats han än väljer. Våra stridskrafter torde
därför, innan vi känna fiendens anfallspunkt, komma att grupperas inom ett
rätt så vidsträckt område av vårt land. Den sålunda nödtvungna spridda första
grupperingen av arméfördelningarna omöjliggör emellertid en snabb koncentrering
mot den del av kusten, fienden väljer för sitt anfall. Denne har således
alla utsikter att hinna verkställa landstigningen och sätta sig fast i land, innan
våra landstridskrafter bliva i stånd att bjuda honom något större motstånd.
Skall ett allvarligt landstigningsföretag kunna avvisas, måste dess
-
Fredagen den 23 maj.
57 Nr 39.
utom med all sannolikhet alla tre arméfördelningarna i sin helhet insättas mot
fienden. Men därmed äro också — om hänsyn till landstormen icke tages •—•
kusterna i övrigt blottade på landstridskrafter. Möjlighet förefinnes alltså för
fienden att med jämförelsevis svaga styrkor verkställa landstigning på andra
platser och sätta sig i besittning av stora delar av landet, medan våra fåtaliga
trupper äro bundna vid den första landstigningsplatsen.
Skulle krigsläget åter vara så ogynnsamt, att såväl landgräns som kuster
kotas av allvarligare fientliga företag, så måste vi med en så svag fältstyrka,
som det här är fråga om, med all sannolikhet inrikta oss på att försvara rikets
vitalaste delar gent emot invasion över havet. Norrland och andra delar av
landet måste sålunda från början praktiskt taget lämnas öppna för fienden.
Yad jag nu sagt om otillräckligheten av den fälthär, som enligt utskottets
förslag kan uppsättas, gäller i stort sett jämväl i fråga om den fälthär om fyra
arméfördelningar, som skulle kunna uppsättas med den av det frisinnade partiet
föreslagna arméorganisationen.
Som bekant äro enligt nuvarande organisation särskilda infanteriregementen
förlagda till Vaxholms och Karlskrona fästningar. För vinnande av erforderliga
besparingar har Kungl. Maj:t föreslagit, att dessa regementen skola indragas
och de båda fästningarnas behov av infanteribesättning tillgodoses genom
erforderliga utökningar av vissa andra truppförband. Ur militär synpunkt
är givetvis den sålunda föreslagna anordningen icke så tillfredsställande
som den nuvarande, men den torde dock få anses godtagbar. Att däremot,
såsom utskottet gör, underlåta att vidtaga några som helst åtgärder för tillgodoseendet
av behovet av infanteribesättning i kustfästningarna, av vilka
Karlskrona kräver så mycket mera skydd, som hela flottan är avsedd att dit
förläggas, måste däremot anses såsom i hög grad anmärkningsvärt.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola de för Gotlands försvar avsedda truppförbanden
— Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillerikår — alltjämt
bibehållas. Enligt utskottets förslag skulle däremot artillerikåren helt
och hållet indragas och infanteriregementet reduceras till en kår med så svag
kader, att öns vapenföra befolkning vid mobilisering icke kan i erforderlig omfattning
tagas i anspråk för försvaret. Det torde vara uppenbart, att genom
den sålunda föreslagna reduceringen av Gotlands stridskrafter våra möjligheter
att försvara denna ur skilda synpunkter synnerligen viktiga landsdel
bliva i hög grad förminskade, en omständighet som är så mycket mera. betänklig,
som Gotland såsom bas för flygstridskrafter måste för en fiende numera
hava väsentligt större värde än tillförene.
Den av utskottet föreslagna arméorganisationen måste emellertid bedömas
jämväl med hänsyn till de mobiliserade truppernas beskaffenhet. Denna beror
— under i övrigt likartade förhållanden — främst på de värnpliktigas utbildningsståndpunkt
samt kadrernas styrka och beskaffenhet.
Vad då först utbildningsståndpunkten beträffar, kan denna i stort sett bedömas
efter utbildningstidens längd. Med avseende å denna stå — såsom jag tidigare
i ''denna kammare framhållit — två olika uppfattningar mot varandra, å
ena sidan den militära sakkunskapen och å andra sidan den så att säga civila
uppfattningen. Med stöd av erfarenheterna från såväl vår egen armé som världskriget
gör den förra gällande, att för utbildandet av en fältduglig soldat erfordras
en tid av minst ett år. Den senare uppfattningen åter bestrider i allmänhet
icke, att en så lång utbildningstid kan vara ur militär synpunkt önskvärd, men
håller före att utbildningstidens längd måste bestämmas jämväl med hänsyn till
folkets villighet att ikläda sig de därmed förenade personliga och ekonomiska
bördorna. Om jag bortser från år 1914, är det denna senare uppfattning, som
här i landet städse avgått med segern. Enligt det för närvarande gällande
provisoriet utgör sålunda utbildningstiden vid härens huvudmassa eller infan
-
Ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. ro.
(Forts.)
Nr 39. 58
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
teriet sammanlagt endast 165 dagar, uppdelade i en första tjänstgöring om 90
dagar och tre repetitions övningar om 25 dagar. Vid specialtrupp slagen utgör
utbildningstiden tillhopa 225 dagar.
Då nu regeringen hade att taga ståndpunkt till frågan om utbildningstidens
längd, var den givetvis nödsakad att räkna med det faktum, att riksdagen så
sent som år 1920 fastställt den nuvarande korta utbildningstiden och sedermera
år efter år fastslagit densamma. Uti det av försvarsrevisionen avgivna betänkandet
hade såväl den av representanter för det liberala partiet bestående majoriteten
som högerpartiets representanter visserligen föreslagit, att infanteriets
till linjetjänst uttagna värnpliktiga skulle erhålla en utbildningstid av 255
dagar, men det är att märka, att denna kategori vid nämnda truppslag omfattade
enligt majoritetens förslag endast omkring 10,000 man och enligt högerns
förslag 12,800 man. Samtliga övriga samma truppslag tilldelade värnpliktiga,
den s. k. ersättningsreserven, utgörande omkring 17,500 man enligt majoritetens
förslag och 12,000 man enligt högerns förslag, skulle däremot hava en övningstid
av endast 63, respektive 73 dagar. Då nu regeringen i enlighet med en så
gott som enhällig folkmening icke ville gå in på en kategoriklyvning i förening
med lottning, men å andra sidan måste tillse, att icke blott kostnaderna höllos
inom den förut angivna ramen, utan även att de personliga bördorna ej gjordes
tyngre än som var absolut nödvändigt, kunde regeringen uppenbarligen icke
föreslå samma övningstid för samtliga ifrågavarande värnpliktiga som försvarsrevisionens
majoritet och högerrepresentanter föreslagit för endast omkring 36
respektive 51 %. Vid sådant förhållande och på grund av regeringens uppfattning
om situationen inom landet i övrigt, ansåg sig regeringen icke böra vidtaga
annan ändring i den genom provisoriet fastställda utbildningstiden för infanteriets
huvudmassa, än som ansågs oundgängligen nödvändig; d. v. s. att den
första utbildningstiden om 90 dagar, vilken under den tid, den tillämpats, visat
sig absolut otillräcklig, särskilt för meddelande av utbildning i kompani och i
bataljon, utökades med 30 dagar till 120 dagar. Den sammanlagda utbildningstiden
komme alltså att utgöra 195 dagar i stället för provisoriets 165. Samma
utbildningstid föreslogs för trängen och intendenturtrupperna. För kavalleriet
föreslogs en utbildningstid av 350 dagar och för artilleriet och ingenjörtrupperna
240 dagar. För att i möjligaste mån motverka olägenheterna av dessa i
och för sig synnerligen låga övningstider föreslogs såsom en kompensation och
såsom en enligt regeringens mening synnerligen viktig sådan, att utom vid kavalleriet
25 % av den inskrivna styrkan skulle uttagas för utbildning till underbefäl
och fackmän samt erhålla en utbildningstid av sammanlagt 350 dagar,
vid trängen och intendenturtrupperna dock endast 325 dagar.
De av Kungl. Maj :t sålunda föreslagna utbildningstiderna hava nu av utskottet
väsentligt nedsatts. Sålunda föreslås för värnpliktiga vid infanteriet samt
träng- och intendenturtrupperna en sammanlagd utbildningstid av endast 140
dagar, uppdelade på en första tjänstgöring om 90 dagar och två repetitionsövningar
om 25 dagar. Vid övriga truppslag skulle utbildningstiden bliva 200
dagar. Såsom motvikt mot dessa synnerligen korta utbildningstider föreslås
ingen annan anordning, än att vid förstnämnda tre vapenslag 15 % av de värnpliktiga
skola uttagas till underbefäl och fackmän samt erhålla en utbildningstid
av 200 dagar. För studenter och likställda skulle utbildningstiden bliva
260 dagar.
Att de sålunda föreslagna utbildningstiderna äro absolut otillräckliga för att
dana något så när användbara fälttrupper, torde med hänsyn till alla på förevarande
område hittills gjorda erfarenheter få anses till fullo bevisat. Emellertid
tillkomma åtskilliga omständigheter i utskottets förslag, som äro ägnade
att än ytterligare nedsätta de mobiliserade truppförbandens kvalitet. Genom
att utskottet strukit den av Kungl. Maj:t föreslagna underbefäls- och fack
-
Fredagen den 23 maj.
59 Nr 89.
mannainstitutionen vid artilleriet och ingenjörtrupperna samt minskat uttag- Ang:J6r,
ningsprocenten för underbefäl och fackmän vid infanteriet, trång- och intenden- ava^^de
turtrupperna från 25 % till 15 % kommer sålunda truppens bristande utbild m. m.
ning att än mera framträda. Med bortseende från den lilla kontingenten skid- (Forts.)
löpare, är vidare hela värnpliktskontingenten, i motsats till vad som är fallet
enligt Kungl. Maj:ts förslag, i fullständig avsaknad av vinterutbildning. Rekrytskolan
för en del av infanteriets värnpliktiga, den s. k. vårgruppen, förlägges
till den ur utbildningssynpunkt sämsta tänkbara tiden på året, nämligen
till månaderna mars, april och maj. Genom repetitionsövningarnas.förläggande
i allmänhet till senast tredje året komma de äldre årsklasserna icke i tillfälle att
uppfriska sina under den knappa första utbildningen förvärvade kunskaper och
färdigheter. Stora delar av den mobiliserade styrkan komma således att ur utbildningssynpunkt
vara så gott som oanvändbara. Slutligen är att märka, att
det med den för studenter och likställda föreslagna övningstiden endast ^enstaka
undantagsfall torde bliva möjligt att utbilda under de enklaste förhållanden
något så när användbara plutonchefer. Tager man i betraktande nu angivna
förhållanden och betänker, att icke blott de av Kungl. Maj :t föreslagna landstormsövningarna
strukits utan även statsunderstödet till det frivilliga skytteväsendet
helt och hållet indragits, så torde det icke vara svårt att bilda sig en
uppfattning angående genomsnittskvaliteten av de trupper, som enligt utskottets
förslag komma att vid mobilisering uppställas.
Vad härefter de aktiva kadrernas och reservpersonalens styrka angår, har
denna av utskottet minskats i ungefär samma proportion som organisationen
På grund av den korta utbildningstiden för de värnpliktiga kommer emellertid
det aktiva befälets rutin i att föra utbildad trupp under fältmässiga förhållanden
att mycket nedgå. Vid vissa truppslag blir manskapsnumerären under repetitionsövningarna
jämväl otillfredsställande ur synpunkten av befälets, övning.
-Jämväl ur en annan synpunkt är utskottets förslag i förevarande hänseende
otillfredsställande. Vid varje på allmän värnplikt grundad härordning är det
av ekonomiska skäl omöjligt att tillgodose mer än en del av behovet av befäl och
specialister med fast eller f. d. fast anställd personal. Vid mobilisering uppstår
därför ett stort behov av befäl. Enligt Kungl.. Maj :ts förslag .kan detta
behov utan större svårighet fyllas med särskilt utbildade värnpliktiga. Med
utskottets förslag är detta uteslutet. Ått de mobiliserade trupperna under sådana
förhållanden icke kunna vara operations- och stridsdugliga, torde vara
uppenbart.
Vad jag nu anfört rörande den av utskottet föreslagna, armeorganisationen
och detsamma torde i väsentliga avseenden äga tillämpning jämväl å. den .organisation,
som förordas av det frisinnade partiet — torde vara tillräckligt för.att
påvisa, att densamma lider av så stora brister i såväl kvantitativt som kvalitativt
hänseende, att den ur försvarets synpunkt icke kan godtagas. Endast, en
jämförelsevis ringa del av folkets levande kraft kan omedelbart vid mobilisering
tagas i anspråk för försvaret och denna ringa del är därtill varken operationseller
stridsduglig.
All erfarenhet lär, att ett krig kräver den största kraftutveckling av hela
folket. Ju snabbare efter krigsutbrottet en sådan kraftutveckling kan ske, desto
större äro utsikterna för ett framgångsrikt försvar. Enligt såväl utskottets
som de frisinnades organisationsförslag äro emellertid möjligheterna att inom
rimlig tid åstadkomma någon avsevärdare utsvältning av krigsorganisationen
synnerligen små. Den härför erforderliga ramen saknas. Då det jämförelsevis
ringa antal befäl och föregångsmän, som vid mobilisering kan tilldelas depåerna,
med all sannolikhet i stor utsträckning snart konsumeras för ersättande av vid
fronten lidna förluster, kommer föga personal att stå till förfogande för utbildnings-
och organisationsarbetet i hemorten. Det är under sådana förhål
-
Nr 39. 60
Fredagen den 23- maj
f°r'' landen tydligt, att uppsättandet av erforderliga förstärkningstrupper skall draga
SMordmnde myckoet lång tid. Innan dessa bliva färdiga, torde emellertid med all sannolik
m.
m. bet vårt öde vara beseglat.
(Forte.) Vad härefter sjöförsvaret angår, torde till en början böra framhållas den
grundväsentliga skillnad, som råder mellan å ena sidan armén och å andra sidan
flottan. . Medan armén bygger på den levande kraften, de värnpliktiga, bygger
flottan i sin ordning på den döda materielen, krigsfartygen. Mellan båda råder
dock den överensstämmelsen, att för deras upprätthållande erfordras en viss
förnyelse för varje år som går. Liksom armén årligen tillföres en ny årsklass
värnpliktiga i stället för den, som på grund av viss uppnådd ålder lämnar densamma,
på samma sätt kräver flottan, att den för varje år tillföres ny materiel
i stället för den, som blivit föråldrad eller försliten. Utebliver en sådan ersättning,
sjunker flottans stridsvärde rent automatiskt, och får ett tillräckligt
antaKir gå, har den upphört att vara till. För att en flotta skall kunna upprätthållas
och vara i stånd att fylla de uppgifter, som ställas å densamma,
måste den därför ständigt förnyas. Detta bör -ske efter en viss plan, uppgjord
med hänsyn till den storlek och sammansättning, flottan bör hava, samt till den
tid, de olika fartygsenheterna beräknas kunna vara för sitt ändamål användbara.
Det för förnyelsen årligen erforderliga beloppet — nybyggnadsanslaget —
bör rätteligen vara uppfört å riksstaten såsom ett ordinarie anslag och utgå
med samma bindande kraft, som en årsklass värnpliktiga för varje år med stöd
av värnpliktslagens bestämmelser tillföres armén.
Grundförutsättningen för att en flottplan skall kunna uppgöras, är givetvis,
att man har fullt klart för sig, huru stor flottan skall vara. Detta bestämmes
i sin ordning, av de uppgifter, flottan skall hava att fylla. Uti 1914 års försvarsproposition
angavs flottans uppgift vara att förhindra landstigningsföretag
inom skärgårdsområdena samt försvåra dylika företag å öppen kust. I överensstämmelse
härmed var den för riksdagen då framlagda flottplanen uppgjord.
Av kända skäl har denna plan emellertid icke på långt när blivit genomförd.
Som bekant har Kungl. Maj:t icke framlagt något förslag till flottplan.
I full överensstämmelse med den uppfattningen, som inom försvarsrevisionen hävdats
av samtliga där representerade partier, har Kungl. Maj rt ansett, att med
uppgörandet .av en flottplan borde anstå under en period av fem år. Detta uppskov
har betingats, av huvudsakligen två skäl, nämligen dels att det marinpolitiska
läget, i Östersjön ännu icke nått den klarhet, som erfordras, för att man skall
kunna bedöma, vilka uppgifter böra tillkomma vår flotta, och följaktligen huru
stor densamma bör vara, dels att meningarna ännu icke kunna anses fullt stadgade^
angående de för. våra förhållanden lämpliga fartygstyperna, I avvaktan
härpå har Kungl. Ma-j:t, likasom samtliga partier i försvarsrevisionen, vid upp -görandet av sitt förslag till marinorganisation utfått från det nuvarande fartygsbeståndet
och föreslagit detta uppdelat på olika sjöstyrkor.
Vad då först sjöstyrkorna beträffar, innebär Kungl. Maj:ts förslag, att av
de vid utgången av år 1923 befintliga stridsfartygen, till vilka hänföras artilleri-,
torped-, min- och specialfartyg, 57 skola hänföras till kustflottan och 43
till lokalstyrkorna. I betraktande av flottans betydelse och värde för vårt lands
och dess långsträckta kusters försvar har en ytterligare reduktion av detta antal
icke ansetts tillrådlig. Även om en viss del av den i sjöstyrkorna sålunda ingående
materielen är försliten och omodern, hava de marina myndigheterna
dock ansett det nödvändigt -att tillsvidare, intill dess nybyggnad i erforderlig
omfattning kommit till stånd, bibehålla ifrågavarande materiel, därest flottan
överhuvud taget skall kunna fylla sin uppgift. Uti det av utskottet förordade
socialdemokratiska förslaget hava de av Kungl. Maj :t föreslagna sjöstyrkorna
väsentligt reducerats. Sålunda skulle kustflottan räkna endast 40 fartyg och
lokal styrkorna 26.
Fredagen den 23 maj.
61 » 39.
\ ad kustflottan angar, består den av utskottet föreslagna minskningen däri,
att antalet artillerifartyg nedsatts till hälften eller från 6 till 3 och att antalet
för skydd mot undervattensbåtar och för minsvepning avsedda torpedoch
vedettbåtar likaledes nedsatts med nära hälften eller från 28 till 15. Genom,
denna reduktion av artillerifartygen uppstår givetvis avsevärd svårighet att
vid''behov förstärka de försvagade lokalstyrkorna från kustflottan; och genom
den alltför knappa tillgången på torped- och vedettbåtar kommer kustflottans
skydd mot mbåtar och minor att i hög grad äventyras. Med avseende å lokalstyrkorna
innebär den föreslagna minskningen, att en del jagare, torpedbåtar
och u-båtar överföras till materielreserv eller utrangeras. Genom dessa åtgärder
komma lokalstyrkorna att bliva såväl till storlek som i fråga om krigsberedskap
så försvagade, att vid krigsutbrott eller hot därom omedelbart erforderlig
bevakning av respektive kustområden icke kan på effektivt sätt utföras.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden torde det vara uppenbart,
att den av utskottet föreslagna starka reduceringen av sjöstyrkorna skall i hög
grad minska flottans förmåga att verksamt bidraga till rikets försvar.
Såsom jag nyss nämnde, är det för flottans upprätthållande nödvändigt, att
den ständigt tillföres nya fartyg i stället för dem, som falla för åldersgränsen.
För upprätthållande av den nu bestående flottans stridsvärde skulle enligt
verkställda beräkningar erfordras ett årligt anslag av omkring 15 miljoner
kronor. Ett så jstort belopp har emellertid icke kunnat för ändamålet avses.
Vid sådant förhållande och då det nu närmast gäller ett provisorium i avvaktan
på uppgörandet av en fullständig flottplan, har Kungl. Maj:t ansett sig
för närvarande kunna bortse från ersättningsbyggnad för artillerifartygen och
i stället koncentrera nybyggnaden till torpedfartygen. I överensstämmelse härmed
och i anslutning till marinmyndigheternas hemställan har Kungl. Maj:t
för sådant ändamål beräknat ett belopp av sammanlagt 40 miljoner kronor, avsedda
för byggande av 4 jagare, 3 u-båtar och 2 motortorpedbåtar. Detta i
och för sig knappa belopp, vilket föreslagits att utgå med 3 Vs miljoner kronor
under budgetåret 1924—1925 och med 9 V4 miljoner kronor under vart och ett
av de därpå följande i provisorieperioden ingående fyra åren, har av utskottet
nedsatts till 23,720,000 kronor. Om det av Kungl. Majrt föreslagna nybyggnadsanslaget
måste anses vara i knappaste laget, så torde det vara tydligt,
att nyssnämnda belopp måste anses alldeles otillräckligt för att flottan skall
komma ut ur provisorietiden i något så när stridsdugligt skick.
Utskottets förslag innebär alltså en synnerligen långt gående nedskärning av
flottan. Med hänsyn till den uppfattning rörande flottans betydelse, som det
socialdemokratiska partiet och dess press tidigare låtit komma till synes, måste
detta tillvägagångssätt te sig minst sagt egendomligt. Sålunda har ständigt
med styrka framhållits, att flottan på grund av den inträdda förändringen i
vårt militärpolitiska läge måste tillmätas väsentligt större betydelse i vår försvarsorganisation
än tillförene, samt att densamma jämte flygvapnet numera
bör utgöra huvudfaktorn i vårt försvar. Man kunde under sådana förhållanden
haft skäl förvänta, att partiet offrat åtminstone några av de många å armén
inbesparade miljonerna till att upprätta flottan ur det svaghetstillstånd, vari den
för närvarande obestridligen befinner sig.
Det frisinnade partiet upptager beträffande flottans ersättningsbyggnad ett
belopp av tillsammans 16,720,000 kronor att utgå under budgetåren 1924—1929.
Ett godtagande av detta förslag till ersättningsbyggnad skulle givetvis i ännu
högre grad än utskottets omöjliggöra vidmakthållandet av flottans stridsvärde.
För att en flotta skall kunna fylla sin uppgift i riksförsvaret, är det emellertid
icke nog med att den har en tillräcklig styrka; den måste även hava till
sitt förfogande nödiga operationsbaser, dit den kan ingå för reparationer, korn
-
A ng. försvarsväsendet-s
ordnande
ra. ra.
(Forts.)
Sr 89. 62
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendeta
ordnande
m. m.
(Forts.)
plettering av besättning, kol, ammunition o. s. v. Enligt nuvarande organisation
har vår flotta fyra sådana operationsbaser, nämligen flottstationerna, i
Karlskrona och Stockholm samt örlogsdepåerna i Göteborg och vid Gustavsvik
vid Ångermanälvens mynning. Av de båda stationerna är av historiska
skäl Karlskrona huvudstationen, ehuru på grund av de förändringar i vårt marinpolitiska
läge, som inträtt efter det Karlskrona för omkring 250 år sedan anlades,
Stockholm numera måste anses vara den i strategiskt hänseende viktigaste.
Enligt den kungl. propositionen skola de nuvarande stationerna och depåerna
bibehållas. Emellertid anser Kungl. Maj :t av skäl, som nyss nämnts, att
Stockholm framdeles bör bliva flottans huvudstation, i vilket fall Karlskrona
skulle kunna organiseras som en örlogsdepå. En dylik mot de strategiska kraven
svarande förändring är jämväl ur ekonomisk synpunkt att förorda.. Det
torde nämligen icke lida något som helst tvivel, att den nuvarande anordningen
med två flottstationer medför väsentligt högre organisationskostnader. än om
endast en flottstation funnes. Med öppen blick härför föreslår utskottet, att
flottan skall hava endast en station. När nu utskottet skall i praktiken omsätta
denna riktiga tanke, föreslår det emellertid i rak strid mot vad en mångfald
årslånga utredningar givit vid handen, att flottan skall förläggas till Karlskrona
och att Stockholms station skall inskränkas till en örlogsdepå.
Ett dylikt tillvägagångssätt kommer givetvis att medföra de allvarligaste
risker för sjöförsvaret. Den snabbhet, varmed sjökrigsoperationer redan före
ett krigsutbrott kunna företagas, och den risk, som numera förefinnes för flyganfall,
gör det nödvändigt, att fartygsmaterielen, i den mån densamma- ej är
rustad redan i fredstid, såvitt möjligt fördelas till de platser, varest den i krigstid
är avsedd att användas, ävensom att den där förlägges i sådan beredskap,
att åtminstone den viktigare materielen kan vid krigshot snabbt klargöras. Den
av utskottet föreslagna koncentreringen av fartygsmateriel och för densamma
avsedd personal till Karlskrona innebär därför en uppenbar fara, vilken bliver
desto större som enligt utskottets förslag stora delar av materielen äro avsedda
att läggas i materielreserv. Denna fara växer i samma mån som det
kommer att uppstå svårigheter att med de i utskottsförslaget beräknade knappa
personalkadrerna av uteslutande stampersonal bemanna de för rustning året om
avsedda fartygen. All erfarenhet talar nämligen för att vakanser i denna bemanning
skola uppkomma, medförande uppläggning av ytterligare fartyg. Förutom
sistnämnda fartyg skulle enligt förslaget icke mindre än en tredjedel
av flottans fartyg vid krigsutbrott kvarligga i Karlskrona för att sedermera
— i den mån besättningar hinna utbildas — söka sig till för dem avsedda
operationsområden. En av krigföringens första och enklaste regler är, att man
städse bör söka undvika att göra vad fienden vill, att man skall göra. Häremot
bryter nu utskottet genom att — såsom en fiende just skulle önska
i fredstid koncentrera flottan till det öppet och för bombardemang från sjön och
luften lätt åtkomliga Karlskrona. Man må ihågkomma, att flertalet sjökrig
börjat utan eller samtidigt med krigsförklaring, och vi hava exempel^på vad
en med överlägsen flotta försedd makt under rådande fredliga förhållanden
kan företaga sig mot en svagare makt. Det är därför stor sannolikhet för att
en eventuell fiende, med kännedom om svenska flottans koncentrering till Karlskrona,
redan före krigsutbrott genom plötsligt bombardemang av nämnda stad
från krigs- och luftfartyg tillintetgör där befintliga fartyg och anläggningar
och sålunda försätter stora delar av flottan ur verksamhet. Dylika överraskande
anfall kunna icke så lätt utföras mot en i Stockholms inre skärgård
belägen flottstation. Denna kan nämligen räkna på skydd av såväl de yttre
spärrbefästningarna i skärgården,_ som av de i ständig beredskap varande luftstridskrafterna
vid Hägernäs. Även om ett bombardemang mot Karlskrona
i krigets början skulle utebliva, skulle utsikterna för därstädes förlagda far
-
Fredagen den 23 maj.
63 Nr 39.
tyg, vilka i allmänhet hava låg fart, icke vara stora att kunna taga sig fram
till de för dem avsedda operationsområdena. Genom den av Kungi. Maj :t föreslagna
baseringen och förläggningen av samt beredskapen hos flottans fartyg
undvikas i möjligaste mån dylika faror. Med hänsyn till flottans betydelse
för riksförsvaret är det därför angeläget, att dessa av Kungl. Maj :t föreslagna
åtgärder komma till utförande.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall för fartygens bemanning användas såväl
stam som värnpliktiga. Utskottet föreslår för sin del enbart stambemanning.
På grund härav har utskottet ansett sig kunna vidtaga väsentliga inskränkningar
i officers- och särskilt underofficersbehovet. Denna uttunning
av den mera kvalificerade personalen ombord minskar givetvis möjligheten att
effektivt utnyttja fartygen och bliver än mera skadlig, därest genom bristande
rekrytering otillräcklig stambemanning erhålles. Den i förslaget angivna inkallelsen
av värnpliktiga, därest vakanserna skulle uppgå till 10 % eller däröver,
blir nämligen i praktiken synnerligen svår att genomföra, då det ju gäller
att i dylikt fall till tjänstgöring inkalla sjömän, som i de flesta fall äro
till sjöss och sålunda svåra att vid behov anträffa. Eartygsrustningarna
komma härigenom att under alla förhållanden försvåras och flottans krigsberedskap
att minskas.
_ Till sjöförsvaret hänföras även kustfästningarna samt det för deras bemanning
avsedda kustartilleriet. Kustfästningarnas uppgift är att skydda de rörliga
sjöstridskrafternas operationsbaser ävensom att spärra inloppet till särskilt
viktiga orter, trygga dessa mot anfall från sjösidan o. s. v. Våra kustfästningar
utgöras för närvarande av Vaxholms, Karlskrona, Älvsborgs, Hörningsholms
och Hemsö fästningar samt Luleå kustposition. Den för dessa fästningars
bemanning avsedda personalen är organiserad å två regementen, nämligen
Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen, samt en kår, Älvsborgs
kustartillerikår. Enligt Kungl. Majds proposition skola samtliga dessa kustfästningar
ävensom de.för desamma avsedda truppförbanden bibehållas, ehuru
vissa inskränkningar vidtagits beträffande såväl befästningsanordningarna som
truppförbandens organisation. Med hänsyn till vikten av de platser, de hava
att skydda, har ett nedläggande av någon kustfästning icke ansetts kunna tillrådas.
Utskottet går nu en helt annan väg. Enligt dess förslag skulle endast Karlskrona
och Vaxholms fästningar bibehållas, men med betydligt reducerade besättningstrupper
och minskade befästnings- och försvarsanordningar. Älvsborgs
och Hemsö fästningar skulle nedläggas, varigenom icke allenast flottan
berövas skyddade replipunkter vid Göteborg och Gustavsvik utan även Göteborg
och Härnösand bliva oskyddade mot anfall av även lätta sjöstridskrafter.
Detta är så mycket betänkligare som de lokala sjöstyrkor, vilka ingå i utskottets
flotta, äro så fåtaliga och i så dålig krigsberedskap, att de sannolikt ej
kunna i erforderligt antal avses för dessa orters försvar. Vad detta innebär
för försvaret av vårt viktigaste industridistrikt i Norrland och för vår
förnämsta tillförselort vid Västerhavet, torde icke närmare behöva utvecklas.
Vidare skulle Luleå kustposition och Hörningsholms fästning, vilka äro avsedda,
den förra för att utgöra ett flankstöd för Bodens fästning och den senare att
hindra fientliga sjöstridskrafters inträngande genom den nyligen vidgade Södertälje
kanal över Mälaren till Stockholm, helt och hållet nedläggas.
Enligt utskottets förslag kommer icke heller något skydd att beredas flygstationerna.
Detta gäller alldeles särskilt Fårösund, vars användbarhet srisom
flygstation vid mobilisering under sådana omständigheter kan starkt ifrågasättas.
Vad Vaxholms och Karlskrona fästningar beträffar, anser utskottet dessa
bliva i stånd att avvisa anfall av sjöstridskrafter. Däremot torde det knap
-
Ang. försv
ar sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 64
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
past finnas någon möjlighet att skydda dem mot luftanfall på grund av brist
på luftvärnsartilleri. Icke heller torde det vara möjligt att avvisa anfall från
landsatta stridskrafter av även ringa storlek. Allt för dylikt ändamål användbart
artilleri är nämligen avsett att uppläggas utan att någon för dess användning
avsedd personal utbildas.
Någon anskaffning av rörligt artilleri för kustfästningarna har ej upptagits
i vare sig utskottets eller de frisinnades förslag. Härmed har ett oöverstigligt
hinder rests för den moderna utvecklingen av kustartilleriet, och möjligheterna
att anordna tillfälliga spärrar och skydd av kustorter medelst anlitande av kustbatterier
hava blivit fullständigt avklippta.
De frisinnades förslag i fråga om kustfästningarna ansluter sig i stort sett
till utskottets förslag; dock bibehålies Älvsborgs fästning men med högst betydligt
reducerad bemanning. Detta medför att vissa stridsmedel av stor betydelse
för Göteborgs försvar ej kunna bemannas, bl. a. det svåra artilleriet. Alla
för kustfästningarnas bemanning avsedda personalkadrer äro enligt båda förslagen
i övrigt mycket uttunnade.
Vad slutligen luftförsvaret angår, har flygvapnet under och kanske än mera
efter världskriget nått en tidigare oanad utveckling. Vid uppgörandet av sitt
förslag har regeringen, i full överensstämmelse med den uppfattning, som under
den allmänna diskussionen rörande vårt försvar gjort sig gällande, låtit sig
angeläget vara att giva detta vapen en sådan omfattning och ställning inom
försvarsorganisationen, att det kan bliva i stånd att på ett någorlunda tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter icke blott såsom ett hjälpvapen åt armé och
flotta utan även såsom ett fullt självständigt vapen. Av utskottets betänkande
framgår, att några meningsskiljaktigheter icke förefinnas rörande nödvändigheten
av flygvapnets utveckling och förstärkning. Kungl. Maj:ts förslag att
utbryta flygväsendet ur armén och marinen och organisera det som ett självständigt
vapen har sålunda vunnit enhällig anslutning inom utskottet. De jämkningar
i själva organisationen, som blivit av utskottet vidtagna och som åsyfta
att än ytterligare markera detta vapens, självständighet gent emot de båda andra
försvarsgrenarna — ändringar beträffande vilkas lämplighet meningarna dock
givetvis kunna vara delade — synas icke vara av beskaffenhet att äventyra en
i stort sett tillfredsställande lösning.
Jag har härmed genomgått huvudpunkterna i det av utskottet framlagda förslaget.
Av vad jag anfört torde framgå, att regeringen för sin del icke kan biträda
detta förslag. Ej heller kan regeringen giva sin anslutning till det förslag,
som blivit av representanterna för det frisinnade partiet utarbetat. Ett
antagande av någotdera av dessa förslag skulle nämligen innebära ett så starkt
försvagande av våra försvarsanstalter, att det icke längre bleve oss möjligt att
med utsikt till framgång upptaga en strid för vår självständighet. Av övriga
reservationsvis framställda förslag är det endast det av herr Vennersten m. fl.
framställda, som regeringen kan anbefalla till antagande av kammaren. Ifrågavarande
förslag innebär visserligen vissa modifikationer i det av Kungl. Maj :t
framlagda, men då förslaget i stort sett håller sig inom den i propositionen fastslagna
kostnadsramen och i militärt värde kommer Kungl. Maj:ts förslag närmast,
tvekar regeringen icke att giva detsamma sin anslutning.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! På den föreliggande frågans detaljer
skall jag inte ingå utan instämmer härutinnan till alla delar i vad herr
Hamrin här har anfört. Försvarsfrågan tycks aldrig bli löst så, att. lösningen
kan bestå mer än högst ett årtionde, och säkert kommer frågan snart igen, även
om den mot all förmodan skulle bli löst under denna riksdag.
Enligt min mening har vid nya härordningsförslags antagande under senare
år tvenne okloka beslut blivit stadfästa. Det ena var då indelningsverket —
Fredagen den 23 maj.
65 Nr 89.
ej att förväxla med bondeförbundets indelningsverk — slopades och allmänna
värnplikten infördes, och det andra var det beslut, varigenom riksdagen lade
i regeringens hand avgörandet om förläggningsorterna för de olika regementena,
vilket hade till följd, att de förra, naturliga övningsfälten övergåvos samt
mycket kostbara kaserner uppfördes i vissa städer och nya övningsfält anlades,
varvid mången gång landets bästa åkerjord måste släppas till. Det var en efterapning
av.Tysklands militärorganisation, som krävde detta, och på samma gång
fick man in det s. k. drillsystemet, som gjorde många av landets söner till avgjorda
motståndare mot militärsystemet och i stor utsträckning till antimilitarister.
Den gloria, som i olika länders historia lyst kring tappra krigare, kar förbleknat
inför det senaste världskrigets fasa och elände, och folk har i stor utsträckning
omstämts till fredliga värv. Visserligen kan krigsfackla!! ännu en
gång komma att tändas i Europas länder, men den opinion bland folkets breda
lager i olika länder, som med stöd från Nationernas förbund växer sig allt mer
och mer stark, bör i sin mån påverka alla statsmakter att på allvar taga itu
med försvarets nedskärning, tills målet nåtts, vilket för alla rättänkande måste
vara allmän, internationell avrustning.
_ Ur dessa synpunkter är det omöjligt att understödja regeringens förslag och
lika litet högerns. Hittills har det för varje gång ett nytt förslag skulle prövas
av riksdagen gällt att öka på i fråga om organisation, kostnader och övningstid,
men härefter.torde man komma att gå motsatta vägen. Det förra är betydligt
lättare organisatoriskt sett än det senares och militärt stöd har därvid ingalunda
saknats, men liksom förut, då ökningarna skedde stegvis, gäller det att nu gå
stegvis fram fast åt motsatt hall. Dessa steg måste stå i full harmoni med den
politiska utvecklingen såväl i vårt land som i andra länder och rätta sig efter
den ändring i folkens tänkesätt, som skall leda till fred och samförstånd. Då
därför det frisinnade folkpartiet ansett sig kunna föreslå riksdagen att nedskära
försvaret med cirka en tredjedel, tro vi, att detta är ett efter tidsläget väl
avvägt förslag. En nedskärning av organisation är det enda möjliga för nedbringande
av de årliga kostnaderna. Denna nedskärning enligt vårt förslag innebär
en besparing åt statsverket om nära 30 miljoner kronor årligen i jämförelse
med regeringens och högerns förslag. Dessutom visa vi i handling både för
vårt eget och andra folk våra fredssträvanden.
Denna gång är icke vårt land färdigt att avskriva den allmänna värnplikten,
men i den mån internationellt sett fredsfrågan erhåller ett förbättrat läge, och
det gäller att ytterligare minska våra försvarskrafter, torde den allmänna värnplikten
bli svår att försvara. Att många redan nu anse, att det vittnar om
bristande ansvarskänsla att rubba den nuvarande organisationen, får stå för
deras egen räkning, men det kan ingalunda rubba oss i den vissheten att såväl
vårt eget lands, som ännu mera vissa andra av Europas länders ekonomiska
ställning nödvändiggör en kraftig nedskärning av försvarskostnaderna, så vida
den europeiska fredskulturen i framtiden skall kunna ha en uppgift att fylla
för folken. Ä andra sidan finnas också de, som anse, att vårt parti ej gått tillräckligt
långt på nedskärningarnas väg, men även åt det hållet må sägas, att
varje parti får bära ansvaret för sitt eget förslag och med hänsyn därtill är
jag förvissad om, att den åsikt, som vårt parti vid lösningen av detta nu framförda
förslag har intagit, skall hos stora delar av vårt folk räknas oss till
fördel. Yi ha i varje fall med de förhållanden, som nu råda i världen, ej för
närvarande kunnat gå längre.
Det nya vapnet, flygvapnet, har, med den hastiga utveckling, som det under
kriget och framför allt efter detsamma ernått, framtvungit ett ställningstagande
till detsamma som måste beaktas och respekteras. Att detta ställningstagande
Andra hammarens ''protokoll 192^. Nr 39. 5
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
ra. ra.
(Forts.)
Nr 39. 66
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
har medfört ökade försvarskostnader måste även vara ett skäl för att söka
åstadkomma besparingar beträffande de båda andra vapenslagen. _ För övrigt
står det klart för oss att även om en lösning under denna riksdag möjligen skulle
komma till stånd, blir en sådan, om man tager i betraktande den utveckling, som
pågår i olika länder, blott en lösning för några år framåt.
Till sist endast några ord rörande de krav, som mer och mer ha trängt sig
fram och nu tyckas närma sig sin uppfyllelse. Det är kravet på respekt för
samvetsfriheten. Själv har jag en gång haft tillfälle att som medlem av en
deputation och även i skrivelser begära respekt för dem, som anse sig ej blott
på grund av religiösa utan även etiska skäl förhindrade att öva sig i vapnens
bruk och att dessa måtte få fullgöra sin värnplikt, även om tiden för densammaskulle
bli förlängd, på det civila området. Med den minskning av de värnpliktigas
uttagning, som kommer att ske enligt nu föreliggande förslag, torde detta
krav med litet god vilja kunna uppfyllas i samband med den förestående lösningen
av försvarsfrågan. Denna reform kommer säkert att hälsas med verklig
tillfredsställelse av många oförvitliga medborgare i vårt land. _
Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till den reservation,
som vid utskottets utlåtande är framställd av det frisinnade folkpartiets
ledamöter.
Herr Lindberg: Herr talman! Då jag i egenskap av motionär begärt ordet
i denna debatt är det icke med förhoppning att de synpunkter på försvarsproblemet,
som jag kommer att i största korthet utveckla, skulle kunna befrukta
den nu förestående lösningen av militärfrågan. Jag anser emellertid, med
hänsyn till att frågan ju alltid kommer tillbaka, att här icke bör saknas en röst
för den antimilitarisktiskt betonade folkmening, som i försvarsproblemet ser
något annat och något mer än ett större eller mindre matt av militära rustningar.
Enligt denna syn på försvarsproblemet är militärfrågan endast en del av detta
och för övrigt just den del som i nuvarande situation torde kräva den minsta
omsorgen. Försvarsfrågan i dess riktiga betydelse är frågan om fredsgarantiernas
stärkande. Av alla fredsgarantier är, såvitt jag förstår, för vårt land de
militära rustningarna icke blott den sämsta av alla utan ingen fredsgaranti alls.
Vi räkna ju dock med att till en eventuell fiende fa eu stormakt, men att försöka
rusta så, att vi vid en konflikt kunna värna vårt lands oberoende och självständighet
med militära maktmedel förefaller mig vara en optimism, som har
mera gemensamt med våra önskningar än med verkligheten. Här talas om att
vårt militärväsende skulle komma att verka som ett avskräckningsmedel, men
all historisk erfarenhet visar ju att en krigisk nation endast ryggar tillbaka
för övermakten.
I den inledande motiveringen till försvarsutskottets betänkande hava iörfattarna,
med riktig insikt om våra militära rustningars jämförelsevis ringa betydels
för landets försvar uttalat, att det för utskottet förefallit vilseledande att
i ett något mer eller något mindre av militära försvarsanstalter se den verkliga
livsfrågan för vårt land. Jag behöver knappast här säga, att jag och mina meningsfränder
helt och fullt dela denna utskottets uppfattning. Vi äro också
självfallet med om utskottets förklaring att »det säkra värnet kring vår nationella
frihet endast kan nås i den mån som våldet vid de internationella avgörandena
får vika för rätten, i den mån fredliga uppgörelser träda i stället för
krig vid slitandet av mellanfolkliga tvister». Slutligen anse vi med utskottet
att i detta arbete för en internationell rättsordning och ett verkligt fredstillstånd
har vårt land att göra sin insats.
Går jag så över till de yrkanden, som framställts av utskottet och reservanterna,
finner jag mycket detaljerade förslag till militärväsendets effektiva ordnande
inom olika kostnadsramar, men jag finner intet enda yrkande, som har
Fredagen den 23 maj.
67 Sr 35).
avseende på de verkliga fredsgarantiernas stärkande, ja, mina herrar, icke ens
en antydan om arten av de positiva insatser Sverige bör göra för den internationella
rättsordningen och ett verkligt f redstillstånd. Till yttermera visso
upptäcker jag, att utskottet icke ansett sig böra kosta på en motivering för avslagsyrkandena
på de motioner, som ställt upp försvarsproblemet i den vidare
belysning, för vilken utskottsmotiveringens författare icke varit alldeles främmande.
Nu vill jag icke påstå, att denna ensidighet i yrkandena skulle bero på att
inom försvarsutskottet överhuvud skulle saknats intresse för fredsgarantier av
annan art än de militära rustningarna. Men det har icke ansetts höra ihop med
militärfrågan att gå in på dessa angelägenheter, och jag är villig att medgiva
att vissa skäl kunna åberopas för denna utskottets uppfattning. Men om de fredliga
garantierna icke höra oskiljaktigt ihop med militär frågan, höra de i alla
fall ihop med försvarsfrågan, och det var ju för behandlingen av den frågan,
som försvarsrevisionen på sin tid tillkom.
_ Enligt den instruktion, som Sveriges statsminister gav åt försvarsrevisionen
vid dess tillsättande i november 1919. borde Sverige medverka i strävandena att
efter det förödande världskriget skapa en varaktig fred och internationell rättsordning,
ägnad att trygga freden och möjliggöra rustningsbördornas avveckling,
och han tilläde att militärfrågan alltså bör behandlas i samband med det Nationernas
förbund, som nu utgått ur dessa strävanden och med hänsyn till de förhållanden
i världen, som i övrigt uppstått genom kriget. Denna instruktion gav
uppenbarligen möjlighet för försvarsrevisionen att taga upp försvarsproblemet i
hela dess vidd. Revisionen valde emellertid, att syssla med militärt rågan och
gav därmed riktlinjerna för frågans behandling i fortsättningen.
Under utredningsarbetet i försvarsrevisionen konstaterades emellertid, att Nationernas
förbund icke i och för sig vore en tillfredsställande fredsgaranti, men
att en rustningsminskning likväl vore motiverad med hänsyn till en inträdd förbättring
i vårt militärpolitiska.läge. De nu föreliggande förslagen i militärfrågan
grunda sig på den sålunda inträdda förbättringen i det militärpolitiska läget.
Till denna förbättring har Sverige i ingen mån bidragit; den är icke en frukt
av någon vår egen ansträngning. De steg till nedrustning, som nu föreslås, och
som framträda med anspråk på att vara betingade av det militärpolitiska lägets
förbättring, äro således i själva verket icke uttryck för en faktisk redebogenhet
att taga en s. k. risk, som icke förut vant för handen, eller uttryck för en ny
förut icke. existerande utrikespolitisk linje, utan helt enkelt en anpassning till
ett nytt militärt läge. Nu är det emellertid så, att detta läge, som statsministern
och andra framhållit han försämras, i varje fall teoretiskt sett. Om vi icke
haft anledning, till vart lands lycka för övrigt, att medverka vid den inträdda
förbättringen i vårt lands militärpolitiska läge, är det däremot ett livsintresse,
att vi i möjligaste mån förebygga.uppkomsten av krigsfaror, som kunna äventyra
vårt lands fred. Att detta icke sker enbart genom vår rustningsbördas
anpassning efter det förändrade militärpolitiska läget ligger i öppen dag.
Militärväsendet är ingen garanti mot krigsfaror; tvärtom existera ju dessa
tack vare militärväsendet. Eredens bevarande beror på de insatser vi kunna göra
vid sidan om militärväsendet, inom Nationernas förbund, men även direkt genom
att befästa ocli befrämja det guda förhållande, i vilket vi stå till främmande
makter. Men det beror också på, att vi här i vårt land komma ur den tvångsföreställningen,
att vårt militärväsen är en fredsgaranti, och i stället acceptera
avväpningsprincipen.
dag vet, att avväpnmgen pa sina hall här i riksdagen betraktas som en utopi,
men den är icke finera overklig än att Danmarks nuvarande regering förklarat
sig komma att gå in för densamma. Den är således i vårt södra grannland, med
dess mer än vårt land utsatta läge och trots vissa antydningar inom tyska poli
-
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 89. 68
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendds
ordnande
m. to.
(Forts.)
tiska kretsar om Slesvigs läggande under tyska riket, en praktisk politisk angelägenhet.
Om nu vi, som hålla på den militära avväpningen, våga anse, att den
i en icke allt för långt avlägsen framtid även i vårt land skalig vara en aktuell
fråga, draga vi därvid givna slutsatser ur det laktiska förhållandet att allt
flera statsmän gå in för avväpningen och förklara sig beredda att ta konsekvenserna
av sin ståndpunkt. _ . ..
Jag tror nu icke, att majoriteten av Sveriges folk, ställt i valet mellan avvapning
och militärförsvar, skulle vara berett att i dag gå till den miliära avväpningen.
Så länge försvarsfrågan är en militärfråga och ingenting mera i svensk
politik, kommer folket att falla tillbaka pa sin barnatro, sa snart en verklig påfrestning
av dess antimilitarism skulle komma. Jag kommer därför icke att
framställa något yrkande om en nu skeende avyäpning, ett yrkande som ju lör
övrigt endast skulle bli en demonstration. Men jag kommer vid behandlingen avpunkt
6 att göra ett yrkande, som innefattar att riksdagen skall erkänna att
avväpningen redan nu bör vara en praktisk angelägenhet för vårt land och därmed
bidraga till att ge folkmeningen en annan inriktning. ,
Ett steg mot den militära avrustningen, som är resultatet. av en bestämd
vilja att i fredens intresse ge ett föredöme för andra länder, att ikläda vårt land
en s. k. risk, förutsätter, att man ger vårt folk något i stället. Den nu föreslagna
nedrustningen kompenseras genom förbättringen i det militärpolitiska laget. Men
nya buffertstater uppstå icke varje gång vår försvarsfråga skall losas. Vill man
söka komma ännu ett steg mot avrustningen, får kompensationen sökas i en
konstaterbar, stadigvarande förstärkning av de fredliga garantierna. V art medlemsskap
i Nationernas förbund förpliktar oss att dar göra ae insatser vi kunna
Men det lär därvid icke vara tillräckligt, att den nu gällande ordningen upprätthålles,
enligt vilken folkrepresentationen faktiskt står utanför vad som göres
inom förbundet. Lord Cecil har i det föredrag han hållit med skärpa betonat,
att bakom ländernas representanter inom förbundet måste stå en stark folkmening
och att strävandena att av Nationernas förbund göra en verklig fredsorganisation
måste på ett helt annat sätt än nu bli en folkens hjärtesak. Detta kan
icke sägas vara fallet i vårt land. Såvitt jag kunnat döma, är intresset iör
Nationernas förbund ute bland folket mycket ringa, och^i den man det imns
präglas det övervägande av misstroende till förbundets både vilja och förmåga
att göra något för freden. Det sörjes för övrigt just nu för, att detta misstroende
får ökad näring. Vill man i detta avseende ha en förändring, maste det
ses till, att vi här i vårt land under folkrepresentationens medverkan far ett
program för Sveriges insatser inom Nationernas, förbund. . 0
En angelägenhet av utomordentlig vikt är enligt min uppfattning också,, att
vi ordna våra mellanhavanden med vår gamla s. k. arvfiende. Försvarsrevisionen
har öppet tillkännagivit, att våra rustningar före 1914 voro inriktade med
uteslutande tanke på ett anfall österifrån. Hans excellens statsministern har
sörjt för att våra nuvarande militära rustningar tillagts samma uppgift. V i
ha nu erkänt judiciellt den ryska regeringen och ordnat de diplomatiska förbindelserna.
AL äro i färd med att ordna övriga förbindelser med Kyssland Hur
vore det, om Sveriges regering, till omväxling med underhandlingarna med den
ryska regeringen om köpenskap och postförbindelser, skulle inleda förhandlingar
i fredsfrågan? Jag har den känslan, att man där borta i Kyssland har
en önskan att ådagalägga; de fredliga avsikterna mot vårt land, och det ar mm
bestämda övertygelse, att Sveriges representanter icke skulle ga tomhanta tran
förhandlingarna med den ryska regeringen i fredsfrågan.
Det har vid åtskilliga tillfällen i vårt land talats om en skandinavisk militär
allians, om en sådan mellan Finland, de baltiska staterna och Sverige; oc
vid ett visst tillfälle även om en modig uppslutning vid lysklands sida, Hetta
tal har alltid visats tillbaka. Sist kostade det en svensk utrikesminister hans
Fredagen den 23'' maj.
69 Nr 39.
plats vid konungens rådsbord. Militärallianser ligga icke för vår röst. Jag tror
emellertid, att den svenske utrikesminister, som ginge in för ett skandinaviskt
försvarsförbund på annan grund än militäralliansers, med andra ord ett förbund
för en gemensam skandinavisk insats i fredsarbetet icke skulle röna
samma öde som herr Hederstierna.
Jag har här antydningsvis angivit några uppgifter, vilka jag och mina. meningsfränder
i riksdagen samt en icke obetydlig folkmening anse böra tillkomma
svensk utrikespolitik, uppgifter, vilka alla ha sammanhang med försvarsproblemet.
Jag tror, att den dag Sveriges1 riksdag är villig att gå in för en
aktiv utrikespolitik med de syften jag antytt, detta skulle för vårt land beteckna
det stora steget ut ur rustningstävlingen och dessutom vara inledningen
till en period, då vi över huvud icke behövde räkna med någon krigsfara.
Jag kommer att såsom resultat av vad jag här sagt senare framställa ett yrkande
om en skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och skyndsamt
framläggande av plan för den successiva militära avrustningen och fredsgarantiernas
stärkande, varvid samverkan bör sökas med Norge och Danmark. Detta
yrkande innebär i huvudsak ett bifall till de av mig m. fl. i denna kammare och
av herr Lindhagen m. fl. i första kammaren väckta motionerna.
Beträffande den nu förevarande punkten komma jag och mina meningsfränder
i valet mellan utskottets förslag, de olika reservationerna och det nu rådande
provisoriet i militärfrågan att lämna våra röster för utskottets förslag.
I de av mig m. fl. och av herr Lindhagen m. fl. väckta motioner hava vi föreslagit
en provisorisk lösning av militärfrågan och som en lämplig sådan anvisat
det av socialdemokraterna inom försvarsrevisionen framställda förslaget med
modifikation beträffande övningstiden. Det nu föreliggande utskottsförslaget
är i väsentligen två avseenden avvikande från den av oss förordade lösningen.
Övningstiden, som vi ansett böra stanna vid 90 dagar, är väsentligt högre. Den
särskilda och utökade flygorganisationen är en påbyggnad på det ursprungliga
förslaget. Denna flygorganisation finner jag för min del icke gärna förenlig
med den begränsade uppgift, som vårt militärväsen skulle komma att fylla.
Jag har emellertid ingen anledning att framställa yrkanden angående detaljerna
i det föreliggande förslaget, medveten om att sådana yrkanden icke skulle
samla många röster. Jag anser mig emellertid böra meddela, att när jag och
mina meningsfränder rösta för utskottsförslaget, vi betrakta detta som ett provisorium
att gälla under en pågående förnyad utredning om ytterligare begränsningar
av de militära rustningarna.
Jag har, herr talman, vid denna punkt i utskcttsbetänkandett intet särskilt
yrkande.
Med herr Lindberg förenade sig herrar Johansson i Sollefteå, Bäcklund och
Hage, fru Timring samt herr Blomquist.
Herr 3familton: Herr talman! Blickar man tillbaka några årtionden i
Mellaneuropas historia och stannar vid den tidsperiod, som betecknas som kapprustningarnas
period, märker man hur dessa kapprustningar hava nedtyngt
folken, lågt större bördor på desamma än folken kunde bära. Man förledde
dem härtill genom att uttala den satsen: Vill du ha fred, skall du rusta- — Vi
kommo snart ifrån den villfarelsen. Kapprustningarna födde kriget. Kriget
krävde miljontals människors liv, förstörde oerhörda värden och lämnade i
många lyckliga hem kvar blott en sörjande änka och svältande barn. Vi kommo
sedermera till den tredje perioden, den som korn efter kriget. Ännu lider
mänskligheten av krigets elände, och det ser icke ut, som om man i den närmaste
framtiden kunde komma till någon bättring.
När man ser på dessa förhållanden, frågar man sig: Är det icke var och en
Ang. för■
svar sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 39. 70
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
rättänkande människas plikt att söka över hela världen få en allmän opinion
mot krig, en opinion för att tvister folken emellan skola avgöras efter rättens
grund och icke efter våldets. Få folk äro mera skickade att bli föregångsfolk
i det internationella fredsarbetet än det svenska. Det är ett upplyst folk, ett
relativt bildat folk. Det har visat sig, att det i över hundra år kunnat leva i
sämja med andra folk. Det har pa ett ärofullt sätt löst en bland de svaraste
konflikter, som uppstått mellan folken, nämligen unionskonflikten 1905 och det
har även varit mäktigt att mästra den chauvinism, som sökte förmå svenskar
att i germanernas led gå ut i kriget. Vi hava njutit i över hundra år av fredens
välsignelse. Det är vår plikt att stå i främsta ledet, när det gäller fredsarbetet.
Fredsarbetet bör gå ut på att understödja den stora fanken,. förverkligandet av
Nationernas förbund, att understödja våra representanter i detta, förbund, så
att de kunna peka på att det svenska folket står bakom dem, Europas mest
fredsälskande folk.
Jag erkänner, att det sett mörkt ut för Nationernas förbund att kunna uträtta
något i världen, men det börjar ljusna. Det framgår av valen,. att åsikterna
i England och Frankrike hava kantrat till förmån för fredsidén. Aven
om i Tyskland revanschtanken har djupa rötter, höras också där röster för. att
förståelse må åstadkommas mellan folken. Tyskarna, de klokt tänkande, inse
nu, att det är militarismen som fört dem till avgrundens brant; och om det
tyska folket fortsätter med densamma, kommer det att falla ännu djupare.
Det är klart, att när man har den åsikten, att varje folk måste gå till nedrustning
fram mot avrustning och i främsta rummet avlyfta det. vidrigaste
tvång, som staten någonsin kan lägga på sina undersåtar, värnplikten, man
icke vill att det land man tillhör skall göra störa rustningar. Jag delar, icke
den mörkmålning, som hans excellens herr statsministern i dag på förmiddagen
upprullat för oss. Den har jag sett i trettio år. Det var likadana mörkmålningar
1892, då jag som ung riksdagsman tillhörde medkammaren. Det
är oupphörligen samma svartmålning. Det är naturligtvis ingen som vet, hur
det kommer att gestalta sig i Europa, huruvida det blir fred eller icke. Men
det finns ingen tanke på att Sverige inom de närmaste tiotalen av år skall bliva
utsatt för anfallskrig. Det försvar vi behöva är neutralitetsförsvaret. Detta
kan åstadkommas med en betydlig inskränkning av de nuvarande försvarsanstalterna.
Vi behöva en väl övad mindre armé, försedd med nutidens tekniska
hjälpmedel. Med den kunna vi också försvara vår neutralitet. Tills vidare
kan också möjligtvis värnplikten i någon ringa mån bibehållas.
Intet av de förslag, som ligga på ert bord, herr talman, uppfyller de betingelser
jag angivit. Jag vill icke tala om högerns förslag. Det vilar, pastar
man, på sakkunskapen. Men sakkunskapen står ju på samma ståndpunkt som
den gjorde 1914. Har den sovit under hela denna tid; har den icke tagit del.av
vad kriget inneburit? Andra länder, Frankrike och England, nedsätta sina
stora infanterimassor. Här talar man om, att man får icke borttaga ett regemente,
än mindre eu arméfördelning. Kan man hava förtroende för sådan
sakkunskap? Åtminstone inte jag.
Ja, mina damer och herrar, jag skall icke gå vidare i detalj. Jag erkänner,
att vänsterpartiernas förslag kunna vara en etapp på vägen mot det stora målet:
nedrustning till avrustning och värnpliktens avskaffande; men de män som
framburit dessa förslag hava icke mod att taga steget fullt ut, såsom jag ville.
Jag har, herr talman, velat med dessa ord få till protokollet antecknat, att
jag står fast vid den åsikt, som jag har utvecklat i den motion, sonmiag jämte
några andra väckte vid riksdagens början. Jag vet väl, att jag står i denna
kammare och även i riksdagen tämligen ensam om mina åsikter, men, herr talman,
jag är van vid sådant. Jag har stått ensam i många år i medkammaren
för vad jag kämpade för. Ibland var en eller annan med mig, men i allmänhet
Fredagen den 23 maj.
71 Nr 39.
var jag ensam. Tiden har emellertid givit mig rätt. Vad jag kämpade för då Ang- f°rliar
blivit en verklighet och fortare och i större omfattning än jag själv vid den sva^^^ta.
tiden vågade hoppas. Jag är också nog förmäten att anföra till dagens proto- m% TO.
koll, att mina åsikter i försvarsfrågan ha framtiden för sig. Blir min uppfatt- (Forts.)
ning icke biträdd i dag, så bli dock dessa riktlinjer: nedrustning mot avrustning
och värnpliktens borttagande — en verklighet förr än någon av eder, mina
damer och herrar, tror. Jag har velat få denna min åsikt till protokollet för att
någon gång, om också inte i dag, med mig liktänkande skola kunna peka på,
att den tanken har dock framkommit i andra kammaren år 1924.
Något yrkande, herr talman, lönar det sig icke för mig att framställa.
Iierr Hansson i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar! I sitt
stora tal på förmiddagen gjorde sig herr statsministern en viss möda med att
bevisa, att utskottsförslaget, d. v. s. det förslag som omfattas av de socialdemokratiska
ledamöterna och som i själva verket endast är med några förändringar
det förslag, som framlades i den socialdemokratiska motionen, är ett avrustningsförslag.
Den möda, som herr statsministern i detta avseende gjorde sig,
är onödig, därför att socialdemokraterna själva låtit sig angeläget vara att
framhäva mycket starkt just avrustningskaraktären i den aktion, vi här hava
inlett för en avsevärd minskning i de militära bördorna. Det är vår förhoppning
icke blott att den nedrustning, vi här föreslå, om icke vid denna riksdag
så vid en kommande skall bli ett faktum, utan dessutom att den skall utgöra
endast ett av stegen på den väg vi vilja vandra, ett steg som skall följas av nya
steg fram mot avrustning, så snart som förhållandena enligt vår uppfattning
kunna tillåta ett vidare gående. Socialdemokraterna sätta en ära i att kunna
gå från ord till handling i fråga om avrustningen. Yi förutsätta också att vårt
folk är beredvilligt att taga den risk, som kan vara förenad med att ett litet
land djärves att gå i spetsen för avrustningspolitiken. Det må vara sant, som
är sagt, att fäderneslandet går före allting annat, men detta får icke betyda,
att vi i nationell trångsynthet skola försumma att göra vår insats för den bättre
världsordning, som skapar den enda verkliga tryggheten för de små nationernas
liv, för fäderneslandets frihet. Jag säger göra vår insats, därför att dess
bättre är det så, att vi icke sträva ensamma, att samma tankar och samma strävanden,
som vi bär företräda, omfattas och föras fram av socialdemokratien över
hela världen. Det växande inflytande, som följer socialdemokratien och som
senast har fått ett uttryck i de engelska och franska valen, vittnar också om,
att denna strävan skall komma att på ett helt annat sätt än hittills spela en roll
även inom de stora staterna.
Det gjordes av herr statsministern här på förmiddagen en antydan, beträffande
vilken jag vill ifrågasätta, om den från regeringsbänken var särskilt
lämplig. Med tydlig syftning på ett grannland, som styres av en socialdemokratisk
regering, gjordes det uttalandet, att avrustningsförslag ju lätt nog
kunna väckas, när man inte löper någon risk att få dem bifallna. Detta uttalande
ville tydligen hänvisa till den aktion, som är ifrågasatt av den danske socialdemokratiska
regeringen, till gesternas område. Jag tror, att detta är oriktigt,
och jag tror att det är olämpligt att försöka på det sättet karakterisera vad
våra partivänner i Danmark vilja. Det ligger alldeles säkert bakom deras
strävan den allvarligaste föresats att förverkliga ett program, som partiet i
oppositionsställning i många år kämpat för, ett lika stort allvar som det allvar,
som bär upp clen socialdemokratiska motionen här hemma, ett allvar, syftande
till att pressa så långt möjligt nedrustningspolitiken kraftigt framåt för att
kunna leda oss in på banor, motsatta dem man hittills i de olika länderna
vandrat.
Om jag sålunda på denna punkt måst ge en replik åt herr statsministern, vill
Nr 39. 72
Fredagen den 23 maj.
Arm- för- jag å andra sidan med tillfredsställelse konstatera, att herr statsministern i dag
SVaordnandetS försökte hålla sig inom de gränser, som han har anvisat sig själv i det ögonm.
m. blick han uppträder som chef icke för en partiregering utan för en »riksrege
(Forts.
) ring». I sitt senaste tal på Auditorium för en tid sedan hade herr statsministern
tydligen glömt bort den gränsen och underlät icke att insinuera, att bakom det
socialdemokratiska förslaget skulle ligga bristande känsla för värdet av fosterlandets
självständighet och värdet av vårt anseende utåt. I dag hördes icke
dessa toner, och tidigare vid sitt tillträde till regeringen har ju samme statsminister
haft vackra ord att säga om socialdemokraternas fosterlandskärlek.
Jag anser mig berättigad att säga, att hela vårt arbete för att göra hela folket
på ett annat sätt än förut delaktigt i vad fosterlandet kan bjuda av hemkänsla,
trevnad och välstånd berättigar oss till att energiskt tillbakavisa varje försök
att i våra förslag spåra bristande omsorg om fosterlandets frihet och ära.
När vi föreslagit, som här skett, en betydande minskning i våra militära försvarsanstalter,
så har det skett i den fasta övertydelsen att denna minskning,
denna nedrustning kan företagas utan att vårt lands självständighet på något
sätt äventyras. Jag skall icke gå in på en diskussion ånyo om det världspolitiska
läget. Jag hade vid remissen av den kungl. propositionen tillfälle att i
det stycket tillkännagiva inför kammaren mina synpunkter. Jag vill endast
konstatera, att regeringens eller i vart fall statsministerns uppfattning om det
utrikespoliska läget varierar vid olika tillfällen, eller att den i varje fall finner
uttryck som giva vid handen, att hans mening icke är synnerligen stadgad. När
herr statsministern talade på Auditorium, gick han så långt i medgivande åt
den sida, som hävdar att vårt försvarspolitiska läge har i hög grad förbättrats,
att han uttryckte den1 meningen att vi hava att genomgå en lång fredsperiod
innan det osäkra läget i Europa kan ntlösa sig i eu akut fara för vårt land. Det
föreföll mig, när jag läste det talet, som om det innebure en viss reträtt från
mörkmålningarna i Uppsala. Men i dag slogos åter an de gamla tonerna, och i
stället för den långa fredsperioden, som man kunde motse innan den akuta faran
stode för dörren, så talades det i dag om att vi befina oss i en jäsningsprocess
och att det när som helst kan jäsa över. Det är uppenbart, att det är av
betydelse vid uppgörandet av förslag till ordnande av våra försvarsanstalter,
om man tror, att den faran för att det skall jäsa över, är omedelbart inne, eller
om man anser, att trots det oroliga läget vår egen ställning dock är sådan, att
man kan motse många år av fred och därmed också många år av överväganden
om hur vi lämpligast skola, ordna för oss på detta område, och även många år
av möjligheter till ekonomiska besparingar genom inskränkningar i rustningarna
— låt oss gärna kalla dem inskränkningar av provisorisk karaktär.
Det är på denna punkt också en replik till herr Lindman, som jag icke vill
underlåta att ge. Vi ha motiverat vårt förslag om nedrustning bland annat med
hänvisning till den förbättring av vårt försvarspolitiska läge, som har inträtt
genom att gränserna till den ryska grannen har flyttats längre bort, att mellan
oss och Ryssland har uppkommit det fria Finland och bandet av randstater.
Herr Lindman försökte nu framställa saken så, som om vi menade, att vi kunde
krypa bakom ryggen på Finland och randstaterna, att vi skulle anse. att den
fara, som under de gamla förhållandena troddes hota vårt land, nu skulle avvärjas
av dessa randstater och av Finland, och att vi i den trygga känslan
härav skulle kunna gå till en stark reducering av vårt försvar. Vi ha ingalunda
resonerat på det sättet. Det har ingalunda varit vår mening, att andra
skulle göra vad som var vår plikt. Vi ha emellertid ansett oss ha rätt att peka
pa_ detta faktiska förhållande, att vårt försvarspolitiska läge genom den förskjutning,
som har skett, har förbättrats. Men vi ha aldrig sagt. att någonting-
som är vår plikt, skall övertagas av andra och ännu mindre att något som
är vår plikt skall övertagas av dem, som äro svagare än vi.
Fredagen den 23 maj.
73 Nr 39.
Sedan vi sålunda med hänsyn till hela det försvarspolitiska läget ha ansett
oss kunna föreslå mycket starka inskränkningar i våra militära anstalter, så
kommer man givetvis in på frågan, huruvida några militära anstalter över
huvud äro behövliga. Det finns inom det socialdemokratiska partiet en stark
meningsriktning, som anser, att det skulle varit befogat att redan nu taga steget
fullt ut till den fullständiga avrustningen och att av militära anstalter bibehålla
endast en liten säkerhetsvakt, en vakt, som kanske kunde vid något tillfälle
konstatera, om försök gjordes till neutralitetskränkning, men som icke
skulle ha till uppgift att på något sätt kunna avvärja ett försök till sådan
kränkning. Den meningsriktningen har ju här fått en talesman i partivännen
Lindberg. Men jag är viss om, att den ställer sig fullkomligt solidarisk med
majoriteten inom partiet, som anser, att det angelägnaste nu är icke att tala om
avrustning utan att göra nedrustning.
Till min förvåning fick jag emellertid höra chefen för försvarsdepartementet
förebrå oss för det vi icke tagit ut steget. Han förklarade gentemot vårt förslag,
att det är meningslöst, som orden ungefär folio —• det är inte ett ordagrant
citat, men det är ett riktigt referat — att kasta bort 100 miljoner kronor,
om man ej tror på krig. Vi socialdemokrater ha dock aldrig gått sä långt, att
vi sagt, att varje risk för vårt land är utesluten. Vi ha sagt, att vår mer än
hundraåriga fred, att hela vårt läge, att våra möjligheter att bedöma de intressen,
som andra länder skulle kunna ha av ett anfall på vårt land, att allt detta
säger oss, att risken för Sveriges inblandning i krig genom ett direkt anfall
på vår självständighet är ytterst ringa. För egen del skulle jag vilja tillägga:
jag tror, att den icke finns. Jag tror inte, att något annat land har sådana intressen
förankrade i vårt land, att detta skulle kunna föranleda det till ett anfall
på Sverige. Men vi ha sagt, att så länge läget ännu är oklart, så länge
det måste medges, att oron i världen kan utlösa sig i nya krigiska konflikter,
så räkna vi med som en möjlighet, att även kring våra gränser kan det än en
gång komma att föras krig och att de krigförande då kunna behöva avskräckas
från kränkning av vår neutralitet, genom att vi ställa mot sådana kränkningar
ett allvarligt skydd, tillräckligt allvarligt för att göra kränkningen dyrbar för
den som skulle försöka. Det är sålunda inte alls fråga om att kasta bort 100
miljoner kronor på en organisation, som man i själva verket finner onödig.
Vore det så, skulle det ju vara en fullkomligt ansvarslös politik. Utan det är
fråga om att försöka inom en rimlig kostnadsgräns skapa ett skydd av den
art, som jag här har försökt angiva. Herr försvarsministern använde bilden
om att man inte brandförsäkrar ett hus, när man tror, att det huset över huvud
inte kan brinna. Det är ju dock på det sättet, herr försvarsminister, att även
inom brandförsäkringen har man olika sorters premier. Särskilt i vårt land,
där man bygger så olika, med trähus i norr och stenhus i söder och i de mellanliggande
delarna en blandning därav, vet man, att premiema kunna få sättas
någorlunda i förhållande till risken. Jag tror för min del, att vårt land är
ganska befriat från brandrisker, och jag tror därför, att vi kunna sätta, premien
relativt lågt.
Nu har man också gjort gällande, att det icke finns någon möjlighet att göra
en skillnad mellan neutralitetsförsvaret och självständighetsförsvaret, att detta
är endast en konstruktion och att i samma ögonblick neutraliteten på allvar angripes,
så ställes landet också inför nödvändigheten inte bara att värna neutraliteten
utan att också deltaga i den utveckling av konflikten, som kommer
att beröra själva vår självständighet. Jag vill icke här säga, att vi socialdemokrater
icke räkna med att på det sättet neutralitetsförsvaret kan gå över i
ett självständighetsförsvar. Skulle jag yttra mig bestämt på den punkten, så
skulle det bli, att den neutralitetsskyddsorganisation, som vi föreslå, är tillräckligt
stark för att den — med hänsyn till den tid, som måste förflyta, innan
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
ra. ra.
(Forts.)
Nr 89. 74
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
ett krigsutbrott kan komma över oss, vilken tid möjliggör förstärkning av fredsorganisationen
•—■ skall kunna bilda grundval även för ett försvar, om detta
skulle övergå från neutralitetsförsvar till självständighetsförsvar. För egen del
räknar jag emellertid icke heller med ett sådant angrepp på vår självständighet.
Världskriget har lärt oss, att man kan med rätt ringa medel skydda
neutraliteten. Men jag tror inte, att herr försvarsministern har rätt, när lian ur
världskrigets lärdomar på den punkten drar slutsatsen att den sortens neutralitetsskydd,
som vi presterade under världskriget, skulle kunna presteras med
betydligt mindre medel. Jag tror tvärt om, att lockelsen för en krigförande
makt att kränka en neutral stats neutralitet, kan vara så stor, att det icke räcker
med att endast ha till förfogande ett fartyg, sorn kan konstatera neutralitetsbrott
och som kan avge protest, utan att det är nödvändigt än så länge att göra
detta neutralitets skydd så pass allvarligt, att det avskräcker från varie försök
att genomföra neutralitetsbrottet. Den socialdemokratiska motionen skulle ha
utfört denna tanke ännu konsekventare, om den hade genomfört en ännu starkare
reducering av armén och i stället lagt mera på flottan. Ty det är uppenbart,
att i ett neutralitetsskydd av den arten kommer flottan och flygvapnet att
spela den stora rollen, under det att armén, om man undantar vissa möjligheter
vid vår norra gräns, endast kan vara anvisad vissa stöduppgifter till flottan
och flygvapnet. När vi emellertid på denna punkt inte ha konsekventare, än
som skett, utbyggt vår linje, så beror det på en hel del omständigheter. Enligt
min mening kan man icke gå till en reducering av armén u+över den av oss
föreslagna, försåvitt man inte vill göra sig kvitt hela värnpliktssystemet och
bygga armén på värvat manskap, en utveckling, som jag för min del inte motser
med någon glädje, men som kan komma därför att det till sist befinnes, att
behovet av en militär lantorganisation är så ringa, att den icke kan motivera ett
system, som bygger på utbildandet av landets alla vapenföra söner.
Herr försvarsministern hade också ett annat uttalande. Han sade: en försvarsorganisation,
som ej bereder landet trygghet, är meningslös. Det var ett
mycket farligt uttalande. Ty det innebär i själva verket, att Kungl. Maj :t har
föreslagit den svenska riksdagen att antaga en meningslös försvarsorganisation,
att herr statsministern och herr försvarsministern här i dag gjort sig stor
möda att få svenska riksdagen att acceptera en sak, som enligt herr försvarsministerns
eget uttalande är meningslös. Naturligtvis vill jag inte påstå, att
herr försvarsministern anser den av regeringen föreslagna organisationen meningslös.
Men han har å andra sidan vid två tillfällen under den tid jag haft
tillfälle höra honom åberopat den militära sakkunskap, som absolut dömer även
regeringens förslag i fråga om möjligheten att bereda landet trygghet. Jag ser,
att herr försvarsministern gör min av att vilja protestera. Men faktum kvarstår.
Svenska Dagbladet, som ju inte visat regeringen någon större kärlek
under behandlingen av försvarsfrågan, har stått till tjänst med att i dag på
morgonen publicera generalskommissionens nu rätt åldriga uttalande rörande
regeringens förslag. Jag skall erinra herr försvarsministern om ett par satser
i detta uttalande, som skola styrka mitt påstående. Generalskommissionen säger
bland annat: »Det inom försvarsdepartementet utarbetade förslaget till ny
försvarsorganisation motsvarar icke landets behov av försvarsmedel.» På ett
annat ställe: »Det nu föreslagna sättet att förse kustfästningarna med infanteribesättning
är (därför) icke tillfredsställande.» På ett tredje ställe: »En
annan fråga, ägnad att väcka betänkligheter, är att uppsättandet av någon
reservorganisation i egentlig mening icke synes ingå i förslaget. De föreslagna
sex linjearmefördelningarna motsvara nämligen icke på långt när vårt behov
av operativa enheter.» Och slutligen rörande förslaget om utbildningstiden:
»Detta innebär, att den utbildningstid, det inom försvarsdepartementet utarbetade
förslaget tillmäter flertalet infanteriet tilldelade värnpliktiga,
Fredagen den 23 maj.
75 Jfr 3S».
måste anses otillräcklig för utbildande icke endast av fullgoda linjesoldater
utan även av ersättningsmamskap. Om detta förslag antages, w-dnande
kan vårt infanteri icke uppfylla ens de lägst ställda anspråk pa krigs- m. m.
duglighet.» Jag tror, att den, som har mottagit ett uttalande av denna art och (Forts.)
sedan i proposition till riksdagen bara avfärdar det med, att man icke kan taga
någon hänsyn därtill, icke gör vidare klokt i att här komma och tala om den
militära sakkunskapen. Ty i själva verket dömer den militära sakkunskapen
samtliga här föreliggande förslag, även herr Lindmans, som går längre än regeringens.
Det finns intet förslag, som föreligger på riksdagens bord, som
har funnit nåd inför den militära sakkunskapen. Och jag kan ju ytterligare
utöka citaten med att taga också en liten sats ur det uttalande, som på försvarsutskottets
föranledande har avgivits av generalstabschefen rörande förläggning
av regementena i händelse av minskning av arméorganisationen. Det
heter där på sidan 3 i generalstabschefens yttrande i andra delen av utskottets
utlåtande: »Grundsatsen att försvaret mot fientlig_ invasion under alla förhållanden
bör upptagas vid gränsen har icke förverkligats i Kungl. Maj:ts proposition
till innevarande års riksdag angående försvarsväsendets ordnande.
Härtill är den fälthär, vilken uppsattes omedelbart efter mobilisering, alltför
fåtalig.» Alltså även på denna punkt, som har spelat en viss roll, kanske inte
från regeringsbänken men i högerpressens agitation, får man veta, att icke ens
den organisation, som föreslås av regeringen och högern, möjliggör ett mötande
av fienden vid gränsen, utan också denna nödvändiggör enligt den militära sakkunskapens
åsikt en sammandragning, ordnande av ett centralförsvar,. som
träder i aktivitet först sedan fienden ryckt in i landet. Herr försvarsminister,
låt oss vara ense om att inte vidare tala om den militära sakkunskapen! Yi
göra klokast i det, båda två.
Låt oss alltså lämna den militära sakkunskapen och gå över till att använda
det civila förståndet, som ju herr försvarsministern antydde också kunde få ha
en viss mening i detta fall. Herr försvarsministern försökte visa,. att den av
socialdemokraterna och särskilda utskottet föreslagna arméorganisationen är
fullkomligt otillräcklig, fiesonemanget var, om jag inte missförstod saken,
det, att om man ponerar, att fienden försöker en landsättning på en punkt, så
måste, om man har en armé med tre arméfördelningar, hela armén koncentreras
på att avvärja detta landstigningsförsök. Jag kan inte upptaga någon
diskussion om, huruvida detta är riktigt, eftersom jag inte kan bilda mig en
föreställning om arten av det av br statsrådet tänkta landstigningsförsöket.
Men jag frågar mig, hurudan ställningen då blir med sex arméfördelningar. De
kunna tydligen hindra landstigning på endast två punkter. Men blir det tre,
så äro vi inne i samma fördömelse igen. Jag tror, att den sortens strategi, som
herr försvarsministern i denna punkt sökt prestera, inte får något högt betyg
ens av det civila förståndet, för att nu inte tala om den militära sakkunskapen.
Om man skall bedöma utskottets förslag, det socialdemokratiska förslaget,
så får det ske från dess egna utgångspunkter. Det förvånade mig ganska
mycket, att en civil försvarsminister visade sig i så hög grad biten av armésynpunkterna,
att det knappast existerade för honom någon flotta och något
fiygväsende vid avvärjandet av landstigningsförsök. Det förefaller mig, som
om efter flygväsendets stora utveckling riskerna för en stat, som vill försöka
överskeppa en armé till ett annat land och landsätta den där äro så stora, att
man knappast skall våga sig på det experimentet. Och jag tror, att även en
relativt liten flotta och ett relativt ringa flygvapen skola i det avseendet bereda
en fiende, som försöker att göra en invasion, sådana svårigheter, att det stöd,
som kan lämnas av den armé, som vi kunna ställa till förfogande även efter
utskottets förslag, skall vara tillräckligt för att betaga honom lusten att göra
försöket och, om det göres, förhindra det. Det är å andra sidan uppenbart,
Ir 39. 76
Fredagen den 23 maj.
Ang: för- att om man här vill spekulera över alla möjligheter vid angrepp, då kan ingen
SVZrdnmdetS * detta land föreslå ett försvar tillräckligt starkt att hindra en invasion på en
m. m. gång i söder och norr, på östkusten och västkusten. Jag skulle vilja se den,
(Forts.) som vågar påstå, att den armé vi ha här i riket på något sätt skulle motsvara
behovet inför en sådan eventualitet. Jag anför detta endast därför, att jag
vill
illustrera, hur lätt man går till överdrifter, hur lätt man kommer ut i spekulationer,
då man talar om tänkta förhållanden, om vilkas farligheter försvarsministern
för övrigt tycktes veta en hel del, när det gäller det socialdemokratiska
förslaget, men sväva i absolut okunnighet, när det gäller regeringens
förslag. Herr försvarsministerns argumentation var icke en militärt sakkunnigs
utan en politikers argumentation, en politisk argumentation, där man,
som så ofta är fallet, hittar på de skäl, som skola anföras, när man ej har
några verkliga.
Skulle jag här ingå på ett bedömande av motparternas förslag, måste jag till
min ledsnad säga, att det förslag, som ligger det socialdemokratiska närmast,
förefaller mig vara det sämsta, så långt man kan döma av ett försök att bilda
sig en föreställning om försvarets användande. De frisinnade ha tydligen
under uppgörandet av sitt förslag letts av två huvudskäl, det första att ej utmana
de lokala opinionerna och det andra, att ifråga om kostnaderna komma
socialdemokraterna så nära som möjligt. Man måste medge, att intetdera är
någon princip att bygga en försvarsorganisation på. Detta har lett till, att de
frisinnade, i stället för att på ett naturligi sätt organisera ett neutralitetsförsvar
med tyngdpunkten på flotta och flygvapen, skapa en onödigt stor — jagvill
ej säga stark, ty det uttrycket vore oegentligt — armé på bekostnad av
flottan, som har de främsta uppgifterna i neutralitetsförsvaret. Det är sant,
att de frisinnade också presentera en dyrare flotta än utskottet, men det beror
på, att man bibehåller en kader, större än utskottet föreslår, men vägrar att i
tillräcklig utsträckning lämna medel till nybyggnader, d. v. s. till materiel
åt de kadrer, man anser sig böra behålla. Nu sades av herr Hamrin, att ett
forcerat fartygsbygge skulle stå i dålig överensstämmelse med de frisinnades
förslag i övrigt. Ingen har ifrågasatt, icke ens regeringen, icke ens herr Lindman,
ett fartygsbygge av den art, att man skulle kunna beskylla någondera
för att forcera fram onödigt stora, nybyggnader. Det är intet tvivel om, att
den förslitning vår flotta undergått, särskilt under neutralitetsvakten, skulle
kunna motivera mycket betydande nybyggnädsanslag, mera betydande än utskottet
föreslår. Men det är därmed icke sagt, att det är nödvändigt att på den
korta tid, man här velat räkna med, genomföra hela den nybyggnaden. När
vi socialdemokrater stannat vid att förorda ett nybyggnadsanslag på 5 miljoner
kronor om året, ha vi kunnat göra det dels därför, att det i själva verket i
konkurrensen med de andra förslagens kommer dessa mycket nära, därför att
socialdemokraterna vilja organisera flottan på ett sätt, som kräver mindre omfattande
nybyggnader, än enligt de andra förslagen är fallet, men dels också
från våra allmänna utgångspunkter. Om, innan vi komma att ställas inför
allvarliga uppgifter för vår försvarsorganisation, förflyter en tid av den långvarighet,
att vi ha möjlighet att under flera år göra de nödvändiga fartygsnybyggnaderna,
behöva vi ej i tider av statsfinansiell ansträngdhet med ens
kasta ut de stora beloppen på den punkten.
Jag vill härom endast säga ännu en sak. Då högern presenterar sig som de
verkliga vännerna av sjöförsvaret, de enda, som vilja ge detta vad det behöver,
så vill jag konstatera, att när i fjol försvarsförslagen framlades av försvarsrevisionen,
fanns icke en, som gick över de 5 miljonerna. Då ansågs detta tillräckligt
även av högermännen, och jag tror ej, att sedan dess inträffat omständigheter,
som kunnat föranleda ändrad uppfattning. Jag vill tillägga, att
samma höger, som för ett år sedan ansåg 5 miljoner kronor tillräckliga, natur
-
Fredagen den 23 maj.
77 Nr 39.
ligtvis har rätt att anse det dubbla nödvändigt nu, men den har ej rätt att komma
med förebråelser mot dem, som nu intaga den ståndpunkt, som för ett år
sedan var alla partiers inom försvarsrevisionen.
Jag skulle kanske också säga ett par ord om övningstiden. Herr Lindman
frågade, om det i denna kammare funnes någon, som vågade träda fram och
förklara, att han av verklig övertygelse ansåg den av utskottet föreslagna övningstiden
tillräcklig. Vi ha ju sådana parlamentariska vanor i den svenska
riksdagen, att man ej gärna avbryter en talare, men jag gjorde under herr Lindmans
tal ett svagt försök att presentera mig som den mannen. Jag använder
tillfället att göra det nu. När vi föreslagit denna korta övningstid, har det
icke skett så lättsinnigt, att vi räknat ut, hur långt vi kunde komma ner eller
med hänsyn till folkopinionen kunde komma upp, och så fixerat siffran utan
hänsyn till, om den föreslagna övningstiden kunde utnyttjas på ett meningsfullt
sätt eller icke. När vi föreslogo denna övningstid, så skedde det under
försök att få fram en tid, som enligt vår uppfattning bör kunna räcka för att
ge de svenska unga männen den elementära insikt i militära ting, som de anses
böra äga. Vi ha under provisoriet haft en första utbildning på 90 dagar, kritiserad
starkt av militärerna och det säkerligen med skäl, därför att eu stor
del av denna tid, i synnerhet under de första provisorieåren, slösades bort i
handräckningsarbete. I stället för att överföra handräckningsarbetet åt vissa
grupper och ge andra grupper en tillräcklig utbildning, förstörde man utbildningen
för alla genom att på detta sätt fördela handräckningsarbetet. Under
de senaste åren har eu förbättring inträtt och därmed en förbättring i utbildningen
av det manskap, som tages ut för utbildning. Tidigare ha vi visserligen
haft längre utbildning, men även den så anordnad, att stora delar av utbildningen
gått åt till handräckningsarbete. Under krigsåren förekom faktiskt
fall, då över 50 procent av utbildningstiden slösades bort i handräckningsarbete.
Vad vi föreslå här är 90 dagar, renodlade från handräckningsarbete,
90 dagar, varifrån naturligtvis avgå helgdagar och nödiga permissionsdagar,
men 90 dagar, som icke skola förspillas genom en handräckningskommendering,
som icke bara tar bort tid för dem, som äro kommenderade på handräckning
utan även förstör utbildningen genom att man aldrig har truppen helt samlad.
Enligt vårt förslag skall hela handräckningsarbetet övertagas av ersättningsreserven,
och därmed vinner man en renodlad övningstid för större delen av det
inkallade manskapet. Det är min övertygelse, att man skall på den tiden hinna
ge åt svenska pojkar, som ju dock icke äro alltför dumma, den nödvändigaste
insikten i militära ting.
Från bondeförbundets sida har det här i dag lagts särskild vikt vid att man
har konsekvent genomfört den kortaste utbildningstiden. Det föranleder från
min sida bara en reflexion, som jag gjorde, då herr Johansson i Kälkebo talade
om att psykologiskt sett vore det nog det viktigaste att gå ned med övningstiden.
Kanske är.det också på det sättet, att bondeförbundet, som presenterar
en mycket dyr militär organisation, tror sig kunna fria till folket med den korta
utbildningstiden. Jag tror emellertid, att den sortens frieri icke är nyttigt, ty
folket, kommer dock en gång att fråga, vad det kostar, om icke förr så åtminstone
i det ögonblick då bönderna få betala skatt i samma utsträckning som
arbetare och löntagare. Då kommer även den sidan av saken att intressera
bon def örbundet.
På beräkningen av kostnaderna har jag ingen anledning att ingå närmare,
men när herr statsministern försökte i förmiddags att komma undan anmärkningarna
mot regeringens sätt att avväga kostnaderna med den invändningen,
att utskottet självt icke hade föreslagit någon bättre form för beräkning av
kostnadsramen, och när han försökte göra gällande, att Socialdemokraten hävdat
den uppfattningen, att försvaret skall fa endast vad som blir över, när
Ang. försvarsväsendets
ordnande
rn. m.
(Forts.)
Nr 39. 78
Fredagen den 23 maj.
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
andra fatt sitt, så måste jag säga, att det senare är ju alldeles vad regeringen
säger sig lia gjort. Regeringen gör upp budgeten och tillgodoser behoven och
konstaterar, att 138 miljoner kronor äro över. Dem får försvaret. Vi socialdemokrater
ha icke räknat på det sättet. Vi anse det icke nödvändigt, att försvaret
skall ha allt, som icke går åt till andra ändamål. Vi anse, att man bör bilda
sig en uppfattning om det behov av militära anstalter, man anser att landet
har, och därefter bygga upp försvarsorganisationen.. Vi ha gjort så och kommit
till en kostnadssuinma. För min del skulle jag vilja säga, att vore det sa, att
landet för bevarande av sin självständighet, för bevarande av sin frihet krävde
militära anstalter av mera omfattande art, och hade jag den uppfattningen, att
landets självständighet och frihet icke kunde skyddas, om icke en militär^organisation
av den och den dyra arten anskaffades, skulle jag utan tvekan gå med
på kostnader till och med högre än regeringens, därför att det primära och väsentliga
är naturligtvis landets frihet och självständighet. Vi ha icke någon
nytta av förmåner inom landet, om landet förlorat. sin frihet. Det är endast
under det förhållandet, att man kan anse denna frihet tryggad på annat sätt
och utan en stor militär organisation, som man kan vara med om nedrustning.
En regering, som säger — enligt vad herr statsministern yttrat i sitt diktamen
till statsrådsprotokollet — att. egentligen motiverar läget ett beslut, betydligt
närmare 1914- års organisation, en regering, . som framträder med anspråk
på att presentera ett betryggande försvar, har icke ratt att räkna på det
sätt, som den nu sittande regeringen gjort, och saga, att inom en så begränsad
budget ha vi lyckats få 138 miljoner kronor att giva åt försvaret. Ln sådan
regering har från sina egna utgångspunkter att försöka konstatera, vilket matt
av militära anstalter vi behöva och begära av riksdagen de därför behövliga
medlen. Det andra sättet är ett schackrande, som jag för min del icke kan anse
vara god politik, och det bör icke vinna anslutning, även om det draperar sig
såsom samförståndspolitik.
Jag skall icke nu fortsätta längre, eftersom det är sagt, att vi skola vara fria
klockan 12. Annars vore det åtskilliga detaljer, som kunde förtjäna att beröras,
men det är möjligt att återkomma därtill, då de särskilda punkterna iöredragas.
Särskilt vill jag till ett sådant tillfälle spara en polemik mot herr
Lindman om de samvetsömma. .
Det har sagts av herr statsministern i dag, att regeringen kan icke acceptera
utskottets förslag, regeringen kan icke acceptera de frisinnades förslag, regeringen
tycker, att herr Hellbergs förslag lider av vissa bristfälligheter, regeringen
tycker, att vissa ändringar från herr Vennerstens sida icke äro lyckliga,
regeringen tycker, att man icke bör ga så långt som herr Lindman, men man har
icke riktigt fått reda på vad regeringen positivt vill. Accepterar regeringen det
Vennerstenska förslaget? Jag antar det. Då accepterar regeringen bl. a. en övningstid,
som är mindre än den, som redan sakkunskapen förklarat otillräcklig,
och mindre än den, som regeringen i sitt. första förslag ansett, vara nödvändig.
De frisinnade ha förklarat, att de icke komma att gå högre i kostnadsav seende
än de gjort. Det skulle vara intressant att veta, hur långt under den summan
man är beredd att gå.
För min del tror jag, att socialdemokraterna kunna förklara, att det förslag,
som har framlagts i vår motion, fortfarande behåller den karaktär det hade,
när clet först framställdes, såsom ett ärligt och uppriktigt inbjudande till samling
av alla dem, som vilja en verkligt betydande minskning i våra rustningskostnader,
men som samtidigt vilja pa ett efter de förhallanden, varunder ett
försvar i denna begränsade omfattning kan komma till användning, förnuftigt
avpassat sätt ordna en organisation inom kostnadsramen för vart.förslag. v art
förslag utgör fortfarande denna samlingspunkt. Jag skall icke inbjuda något
av riksdagens andra partier till kompromiss på högre belopp. Jag tror, att
Fredagen den 23 maj.
79 Nr 89.
om vårt förslag icke kan bli samlingspunkten vid denna riksdag, för lösande
av försvarsfrågan,. så skall folket i val göra det till en samlingspunkt för alla,
som vilja en kraftig nedsättning av kostnaderna, och hur angelägna vi socialdemokrater
än äro om en lösning av försvarsfrågan i år, så äro vi dock icke
mera angelägna, än att vi kunna vänta över valen. För oss är det det angelägnaste
att få genomförd en organisation, som ger snar nedrustning på samma
gång som den är byggd på förnuftiga principer. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Katrineholm,
Sjögren, Eriksson i Stockholm, Hagman, Holmström i Stockholm, Ward.
Ericson i Boxholm, Karlsson i Vätö, Andersson i Igelboda, Andersson i Tungelsta,
Karlsson i Vadstena, Carlsson-Frosterud, Olsson i Mellerud, Norling, Korsett,
Pettersson i Köping och Eklund.
Som tiden nu var långt framskriden och många talare. anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till morgondagens
plenum kl. 11 f. m.
§ 2.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från konstitutionsutskottet, nr 202, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition
med förslag till ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen;
från statsutskottet:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkt
117 av åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående kommunala mellanskolor
ävensom en i anledning härav väckt motion;
. nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående arvode till ytterligare
en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets kemiska institution
m. m.;
nr 183, i anledning av väckt motion om anvisande ytterligare av visst belopp
för uppförande av nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping;
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter;
nr 185, i anledning av väckt motion angående omorganisation av skytteanska
lappfolkskolan i Tärna;
nr 186, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket jämte i ämnet
väckta motioner;
. m 187> i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avlöning åt pastorn
via svenska Yictoriaförsamlingen i Berlin;
nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående uppförande av
byggnad, omfattande vaktmästarbostad och amanuensrum, vid patologisk-ana»
tomiska institutionen vid universitetet i Lund m. m.;
nr 189 i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till täckande
av brist å tekniska högskolans anslag till bränsle, lyshållning m. m. för
tiden 1 januari 1923—30 juni 1924;
nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till n3rbyggnader
för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska
institut;
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 89. 80
Fredagen den 23 maj.
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för läroverksadjunkten
J. A. Kjellander att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättande av viss
ämneslärarbefattning vid institutet för blinda å Tomteboda;
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda kurser
vid lärlingsskola med syfte att förbereda till inträde i teknisk fackskola;
nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av kostnader
för inköp av segelfartyget Gr. D. Kennedy m. m.;
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till förbättringar å vissa skjutbanor;
nr
196, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av medel för inköp av ett intill
Södermanlands regementes övningsfält gränsande område invid Strängnäs;
nr
197, i anledning av väckt motion om befrielse för länsassessorn A. Adler
m. fl. från viss dem ålagd återbetalningsskyldighet;
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag av postmedel
till centralkassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska sammanslutningar
m. m.; och
nr 200, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avskrivning av
visst av postsparbanksmedel felaktigt utbetalt belopp;
från första lagutskottet, nr 201, i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för egnahemsbildningen;
samt
från jordbruksutskottet;
nr 179, i anledning av väckta motioner om anslag för bearbetande av taxeringsmaterialet
från den 1923 verkställda inventeringen av skogarna i Småland
och Dalarna; och
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksskogstaxering.
§ 3.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:
nr 59, angående godkännande av att traktater rörande inrättande av undersöknings-
och förlikningsnämnder avslutas mellan Sverige samt Danmark, Finland
och Norge;
nr 60, angående rättsskydd för alster av konsthantverk och konstindustri;
nr 61, angående lag om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för
telegrafering eller telefonering utan tråd m. m.;
nr 62, angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt
pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man;
nr 63, rörande förordning med vissa bestämmelser angående handel med brännved
och annat virke i löst mått m. m.;
nr 64, angående godkännande av ett mellan Sverige och de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union avslutat handelsavtal;
nr 65, angående viss utredning om understödsföreningar;
nr 66, angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket;
Fredagen den 23 maj.
81 Kr 89.
. nr 67, angående förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
m. m.;
. nr 68, angående ordningen för samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
angelägenheter;
nr 69, angående ändrad lydelse av § 13 regeringsformen;
nr 70, angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete;
nr 71, angående ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen
den 19 juni 1919;
nr 72, angående ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring;
nr 73, angående förordning om vissa- ändringar i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit m. m.;
nr 74, angående vissa ändringar i förordningen angående försäljning av pilsner
dricka ;
nr 75, rörande förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
17 maj 1923 om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte
eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror;
nr 76, angående upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgade B-skatt för vissa bolag; och
nr 77, angående ändring i vissa- delar av förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt m. m.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 46, i anledning av väckt motion om upphävande av tullsatserna för kaffe;
och
nr 47, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å vissa torkade
frukter;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa delar av lagen om
försäkring för olycksfall i arbete; och
nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion ;
jordbruksutskottet utlåtanden:
nr 62, i anledning av väckta motioner om anslag till upprätthållande av den
vid vv eibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna praktiskt-vetenskauliga verksamheten;
och
nr 63, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående inrättande av statens
centrala frökontrollanstalt m. m.; samt
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av
från första kammaren. delgivet beslut rörande inom nämnda kammare väckt
motion angående utredning och åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna för av
allmänna medel icke bekostade jordfästningar.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,57 e. m.
Andra hammarens protokoll 1924. NrS9.
In fidem
Per Cronvall.
6