RIKSDAGENS .PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:6

RIKSDAGENS .PROTOKOLL

1924. Första kammaren. Nr 6.

Lördagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

förslag ivflfX Ekfel,avlämnade Kungl Maj:ts proposition nr 19. med
vaftm lyW“ av 71 8 ‘ 26 1920 °=

Justerades protokollen för den 21 innevarande månad.

Föredrogs, men bordlädes
utlåtande nr 11.

ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets

Foredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning av Kungl Mai ds

KnXtXX h “t ? aV den rbksbailken meddelade frihet från skyldigueten
att mlosa av banken utgivna sedlar med guld.

I en till riksdagen avlåten den 12 innevarande januari dagteeknad proposition
Mai-t’ nml an,!1Sa S 11 bankoutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj .t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

for s,am“a daS> 1 anledning av § 72 regeringsformen hemställt,
att det i kungörelse den 20 oktober 1923 lämnade medlande att X
banken finge för tiden till och med den 31 mars 1924 vara fritagen från skyl

S5“„ugmLav b“ken “te:ivna sedIar ned ett“

ÄÄi ÉÄS ro HÖÄ

Herr Widell: Herr greve och talman! Då mot slutet av förra årets riksdan
fragan om förlängning av den då existerande befrielsen för riksbanken att inlösa
sina sedlar i guld var föremål för behandling i denna kammare! uppstod

XXVXXh ?-r,\der Tllken llera talare yrkade avslag på Kungl
Maj ts av bankoutskottet tillstyrkta proposition. Vid voteringen segrade emellertid
utskottet med 85 röster mot 37. Att minoriteten icke blev större ja att
för nifXr majontet’ *r°r jag uteslutande berodde på, att man ansåg’fXan
bMyddeanåegotara ^ f°ime 1 °ch att den 1 realiteten egentligen ifke

Riksbanken hade då redan i ett halvt år bevarat vår kronas guldparitet och
det fanns ingen sorn helst anledning att antaga, att icke riksbanken5även fortsättningsvis
skulle åstadkomma detta. Bindande försäkringar därom blevo
också givna. Bankofullmaktige sjalva sade i en skrivelse: »Om trots fullmäktiges
bemödanden det mot förmodan skulle visa sig, att guldpariteten icke kan
Första kammarens protokoll 192J,.. Nr 6.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

1

Nr fi.

2

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

upprätthållas, kommer detta att endast bero på orsaker, som, om guldmyntfoten
vore återinförd, skulle hava framtvingat dess frångående.» Och bankoutskottet
sade i sitt av riksdagen gillade uttalande: »Enligt utskottets me ning

är det av största vikt, att vårt land, så snart detta utan allt för stor risk
kan ske, återupptager sedlarnas inlösen med guld och att därför ingå åtgärder
vidtagas, varigenom detta måls förverkligande äventyras eller fördröjes. Då
emellertid utskottet med hänsyn till de osäkra politiska förhållandena i Europa
anser sig höra tillstyrka bifall till propositionen, sker detta under förutsättning
att fullmäktige i riksbanken i enlighet med sin uttalade avsikt hädanefter
som hittills komma att ägna all omsorg åt guldparitetens upprätthållande
och att, om trots fullmäktiges bemödanden det mot förmodan skulle visa sig,
att guldpariteten icke kan upprätthållas, detta endast skulle kunna bero på
orsaker, som, om guldmyntfoten vore återinförd, skulle hava framtvingat dess

frångående.» , .

I debatten i kammaren rörande detta ärende yttrade herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet bland annat: »Mitt ställningstagande har emellertid
underlättats därigenom att jag kommit till den uppfattningen, att olägenheterna
av det nuvarande tillståndet äro förhållandevis små. Jag är nämligen
bestämt övertygad därom, att riksbanken icke kommer att avvika från guldpariteten,
även om ändringarna i guldets värde skulle bliva ganska störa. Jag
bygger denna förvissning dels pa bankofullmäktiges uttalade avsikt att upprätthålla
guldpariteten under alla sådana förhållanden, som icke äro av den
natur, att de skulle framtvinga ett övergivande av guldmyntfoten, därest_ densamma
vore återinförd, dels på den bestämda önskan, som numera finnes i allaläger,
att hålla vår krona vid guldpariteten._ Varje betydelsefullt avsteg från
pariteten kommer att mötas av en vaken kritik antingen från ena eller andra
hållet, och utan att överskatta den allmänna opinionens betydelse tror jag, att
riksbanksfullmäktige måste prestera synnerligen kraftiga skäl för var.je åtgärd
eller underlåtenhet, som skulle avlägsna oss från den nuvarande pariteten.
» Och i en slutreplik yttrade herr statsrådet: »Det har för mig vant ro ligt

att höra, hur pass mycken opposition Kungl. Maj:ts förslag fatt. Jag utgår
nämligen från, att varenda talare, som talat för att vi nu skola införa
lagstadgad guldmyntfot, och varje tidningsartikel, som skrivits i den riktningen,
ger mig vatten på min kvarn, när jag säger, att riksbanksfullmäktige icke
komma att avvika från guldmyntfoten.»

Hur har nu riksbankens styrelse realiserat detta sitt löfte, hur har den toljt
de direktiv, som riksdagen meddelade? Det yttrande av _ bank outskottet, som
jag läste upp, blev nämligen av riksdagen godkänt och inflöt i en riksdagsskrivelse.
Såvitt jag kan finna har resultatet blivit allt utom tillfredsställande.
Redan den 15 juni, knappast mer än en månad efter det riksdagen
fattat sitt beslut i frågan, lät riksbanken dollarkursen stiga över den ovre guldpunkten,
om denna anses ligga omkring 1 % över pari, och sedan dess tiar
dollarkursen så gott som stadigt, endast med korta avbrott, legat over guldpunkten
Efterhand har differensen mellan pari och den verkliga dollarkursen
ökats allt mera, så att dollarn nu i förra veckan i öppna marknaden var
uppe i kr. 3:87 — den lag i går mellan 3:85 och 3:86. Detta motsvarar en
kronkurs i New York av mindre än 26 cents för kronan.

Nu kan jag ju tänka mig, att bankofullmäktige skulle till sitt försvar vilja
anföra ett par omständigheter. Den ena är. att även på den tid, da vi hade
guldinlösen av sedlar, inträffade det. att dollarkursen och även andra kurser
kunde stiga över guldpunkten. Det är sant. Under hela ar 1907 lag exempelvis
dollarkursen över eller vid den övre guldpunkten. Men det ar ^härvid åt.
märka för det första att skillnaden aldrig tillnärmelsevis vant sa stor som
den är nu och för det andra att förhållandena år 1907 voro helt andra an dem

Lördagen den 2(i januari.

Nr (i.

;s

vi ha denna dag. 1907 gällde med oförminskad kraft regeringsformens 72:a
paragrafs bud, alt sedlarna ovillkorligen skola inlösas med guld, och det fanns
nog ingen människa i detta land, som ett ögonblick tvivlade på att, om han
koin med sina sedlar till riksbanken, han då skulle få guld i stället. Om under
sådana omständigheter guldkursen steg över pari, kunde detta icke medjöra
någon rubbning av förtroendet för valutans oförminskade värde, hur än
kursen ställde sig. Steg kursen alltför mycket reglerades den helt naturlif
genom guldexport Nu är ställningen en helt annan. Sedlarna äro icke inlösbara
med guld, och resultatet har blivit, att förtroendet för valutan numera är
uteslutande^ beroende på, hur valutakurserna gestalta, sig. Så länge valutakurserna
hålla sig vid pari eller visa sjunkande tendens, har man förtroende
tor valutan, men börja kurserna avlägsna sig från pari och börja stiga över
guldpunkten, sa försvinner förtroendet. Tyvärr är det en känd sak, att förtrtxmdet
för vår valuta de sista dagarna börjat vackla.

Den andra omständigheten, som bankofullmäktige i detta fall skulle kunna
anföra är, att riksbanken säljer dollars till kr. 3:79 V-, medan dollarkursen i
öppna marknaden ligger vid kr. 3:86. Jag återkommer sedan till riksbankens
något egendomliga sätt att reglera valutakurserna. Nu vill jag endast konstatera,
att vad riksbanken sätter för kurser på dollar är fullkomligt betydelselöst
då det. gäller att avgöra vår valutas värde. Detta bestämmes av kursen
pa kronan i New York och den därmed sammanhängande öppna marknaden i
Stockholm. Och kursen på kronan i New York ligger nu under 26 cents, åtminstone
gjorde den det i förrgår. Det är en depreciering av den svenska kronan
av mellan 3 och 4 %, då pari är 26:80.

Om man sålunda ovillkorligen måste konstatera, att bankofullmäktige gått
ifrån riksdagens direktiv och sin egen utfästelse genom att icke upprätthålla
kronans, guldparitet, så måste man fråga sig: har något av de fall inträffat
som. enligt riksdagens och herr statsrådets och chefens för finansdepartementet
mening skulle kunna motivera ett sådant avsteg? Såsom ett dylikt motiv har
riksdagen anfört,^ att sadana förhallanden skulle inträffa, att därest guldmyntfoten
varit återställd, man varit tvungen att ånyo annullera den. ”Vad
detta kan vara för förhållande är ju kanske en smula ovisst. För min del har
jag svårt att tänka mig något annat, än att riksbankens guldkassa och valutareserv
fått vidkännas en så stark åderlåtning, att sedeltäckningen bringats i
fara. Hurtar det nu med den saken? Jo, guldkassan är för närvarande närmare
tre gånger sa stor som vid krigsutbrottet. Någon guldexport har icke
ägt rum, och trots de åderlåtningar, som valutareserven fått vidkännas, delvis
säkerligen på grund av^ riksbankens valutapolitik, är den dock betydligt större
än under normala förhållanden. Sedlarnas täckning med guld är också synnerligen
god och långt bättre än vad som författningsenligt erfordras, jag
måste således komma.till det resultat, att det fall, som Riksdagen i sin skrivelse
ifrågasatt såsom motiv för släppande av guldpariteten, icke föreligger.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde i debatten som
en möjlig anledning till att frångå guldvalutan, att prisnivån i Förenta staterna
skulle visa. så stark växling, att det bleve förenat med risk för vårt
näringsliv att följa dessa växlingar. Men någon sådan växling har icke förekommit.
Under sista året .har partiprisindexen varierat mellan högst 159 i
mars—april och lägst 150 i augusti. För november — den sista månad för
vilken siffror äro kända — står den på 152 och det finns skäl att antaga,
att den för december är oförändrad eller kanske har sjunkit något. Sådana
variationer äro ju i detta sammanhang fullkomligt betydelselösa och skulle
aldrig kunna motivera ett frångående av guldpariteten.

Jag nödgas sålunda komma till det resultat, att riksbankens styrelse har
frångått guldpariteten och att den har saknat tillräckliga skäl för en sådan

Ang.

riksbanken*
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Nr 0.

4

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
imösa sedlar
med guld.
(Forts.)

åtgärd Efter denna slutsats väntar, antar jag, herr talmannen, att jag skulle
komma att yrka avslag på den kungl. propositionen. Tyvärr är jag inte i
tillfälle att framföra ett yrkande om omedelbar återgång till guldinlosen vad
som enligt min mening hade kunnat utan större risk ske i varas jag hörde
inom parentes sagt till de 37, som då yrkade avslag — men nu kan enligt
min mening ett återupptagande av sedelinlösningen icke ske utan de allra största
vådor. Ty förutsättningen för att riksbanken skall återtaga sill inlösning av
.sedlar med guld måste ovillkorligen vara, att det rader fullkomligt förtroende
för valutan. Saknas detta förtroende, ja, då måste naturligtvis guldinlosningens
återtagande omedelbart medföra en rasning till riksbanken för att taga
ut guld. Jag är övertygad om, att ifall vi i dag förkasta Kungl. Maj :ts proposition.
kommer det, när riksbanken i morgon öppnas, att sta en jättelik Ko
för att taga ut guld, och påföljden blir densamma som förra gången, nämligen
att inlösningen ånyo suspenderas. Under sådana omständigheter, da ju
den sista villan skulle bli värre än den första, är jag icke i stånd att yrka
på guldinlösningens återupptagande. Men jag har ansett det nödvändigt att,
som ställningen nu utvecklat sig, nedlägga eu allvarlig protest mot det satt,
varpå riksbankens styrelse vårdat vårt lands valuta under den gangna tiden.
Saken är ingalunda ofarlig. Om vår valuta tillätes att mer och mer sjunka
i värde blir följden ovillkorligen kapitalflykt och därmed ytterligare sjunkande
av valutans värde, varefter obönhörligt kommer en stigande prisnivå med andra
ord - vi ha inflationen här. Men jag betvivlar, att någon, som vant med om att ga
igenom de lidanden vårt land fått undergå för att bil kvitt den form inflationen
skulle vilja vara med om en sådan en gång till. Man bor darfor hel
stämma i bäcken än i ån och nu vidtaga sådana åtgärder, att vi icke löpa denna

T1SJag vet mycket väl, att man på åtskilliga håll — mycket insiktsfulla hall
för afl del — hyser den uppfattningen, att det skulle vara synnerligen lj cklig
för oss att nu släppa dollar pariteten och i stallet anknyta till pundet. Detta
skulle menar man, befrämja vår export och verka uppryckande pa näringslivet.
'' Ja. det är möjligt, att det skulle verka sa i forsta ogonbhcket, men det
är alldeles säkert, att det i längden skulle verka fördärvligt, iy vad vart
näringsliv behöver är en stabil valuta och en darmed sammanhängande stabil
prisnivå Det ha vi uppnått, prisnivån i Sverige ar för ögonblicket stabil,
men denna stabilitet kali icke bibehållas genom en anknytning till pundkursen,
endast genom anknytning till dollarkursen ar detta, möjligt.

Jag har redan nämnt, att prisnivån i Förenta staterna vant i stort sett ful -komfort orörlig under det gångna året. Från augusti till november har prisnivån
växlat från 150 till 152. det vill säga praktiskt taget ingenting. Hur
har det då varit i England? I England var Board of Träde s partipnsmdex i au155
«h i december 164. Ceder november och december bär fn—
Sigit med 3 poäng i månaden. Det är den klara inflationen som ar i antågande
och anknyta vi till pundet, så ha vi samma ode att rakna med har.
Det måste på det kraftigaste framhållas nödvändigheten av, att alla erforderliga
åtgärder vidtagas av riksbankens styrelse for att återställa var rubbade

gUNärjagsäger alla erforderliga åtgärder, så syftar jag emellertid icke pa ytterWe
difkontoförhöjning. Det är sant, att diskontot förr visade sig vara ett
mycket effektivt och relativt snabbt verkande medel tor att starka valutan, men
den erfarenhet vi vunnit efter kriget, både i Sverige och andra länder. visar
att diskontovapnet nu är slöare än förr. Nog verkar det, det vill jag visst
icke bestrida, men det sker långsamt och osäkert, och for ram del åtminstone
är iag fullkomligt övertygad om. att de olägenheter, som en ny diskonto orhöjning
skulle medföra för vårt näringsliv, betydligt överväga de vinster, som

Lördagen den 20 januari.

Nr ti.

iliirav skulle följa för vår valuta. Nej, det iir andra åtgärder, smil enligt min
mening måste vidtagas, och jag tror, att de ligga handgripligt nära. Jag liar
redan nämnt, att riksbanken säljer dollars till kr. 3:7!)J/-’, medan den öppna
marknaden är uppe i kr. 3: 86. Denna riksbankens dollarkurs är emellertid pa
visst sätt endast nominell. Det säges, att riksbanken säljer dollar till denna
kurs endast för legitima behov. Jag gissar, att härmed förstås betalning av
import från Förenta staterna. Men samtidigt med att riksbanken sålunda håller
en dollarkurs, som betydligt understiger den öppna marknadens, vilken ansluter
sig till New _York-n oteringen, så håller riksbanken kursen på pund och andra
valutor i paritet med vad de skulle gälla enligt New York-noteringen. Mellan
riksbankens dollarkurs och dess pundkurs finnes sålunda icke det ringaste verkligt
sammanhang. Riksbanken noterar dollarn komplett oberoende av pundet.
Vad medför då detta för resultat? Jo, det medför en mångfald verkningar, som
jag dock icke har anledning att nu inlåta mig på. Ett är alldeles klart: det
innebär en bestämd premiering av importen från Förenta staterna på
bekostnad av_ importen från alla länder och även på bekostnad av vår
egen produktion. Att detta icke kan vara önskvärt, är ju alldeles uppenbart.
Om riksbanken ville sätta pundkursen i verklig, riktig relation till den
dollarkurs, som banken noterar, skulle med största säkerhet resultatet omedelbart
bli, att kronkursen i New York stege och i sammanhang därmed dollarkursen
i öppna marknaden i Stockholm folie. Det är det medel, som enligt
min mening i första hand bör ifrågakomma. Hjälper icke det — det kan hända,
att det hjälper ensamt — lär riksbanken icke sakna andra utvägar att nå
målet.

I varje, fall maste jag anse det absolut nödvändigt att nu vidtaga åtgärder
för att återställa guldpariteten, och jag vågar vädja till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet att använda allt det inflytande han har på
bankofullmäktige — och jag gissar, att det är ganska betydligt — för att åstadkomma
en förbättring i detta avseende. Jag har så mycket mera skäl till förhoppning,
att en sådan framställning skall upptagas gynnsamt av herr finansministern,
som jag ju vet, att han är en fullt lika varm vän av vår kronas guldparitet
som jag själv. Jag har ytterligare ett skäl att ställa mina förhoppningar
på herr statsrådet högt och det är. att, om den nuvarande valutapolitiken
får fortsätta, sa undanryckes ju självfallet hela basen för budgetberäkningen.
Denna är baserad på en stabil prisnivå men icke på en under inflation varande.
Jag vågar därför, trots vad som hittills har hänt, hysa en bestämd
förhoppning, att, innan riksdagen härnäst får taga denna sak under behandling,
bättre förhållanden skola ha inträtt. Skulle mot förmodan så icke ha skett, får
riksdagen på allvar taga under övervägande, vad som är att göra.

Jag har, som jag redan nämnt, herr greve och talman, intet yrkande.

Herr örne: Herr greve och talman, mina herrar! Från åtskilliga håll har

till mig under de närmast föregående dagarna uttalats den uppfattningen, att
en debatt i anledning av det föreliggande utlåtandet från bankoutskottet måste
anses såsom tämligen överflödig. Det är ju så, att bankoutskottet nöjt sig
med att hänvisa till uttalandet från finansministern, ett uttalande som klart anger
att regeringen står på stabiliseringsståndpunkten i denna fråga. Det har
också från en del personer sagts, att vi kunna ju vänta med att debattera frågan,
till dess den nuvarande befrielsen för riksbanken från skyldigheten att inlösa
sina sedlar utgår och riksdagen sålunda får på sin lott att fatta beslut om
dess förlängning. Att jag trots detta anser, att en debatt i denna kammare, liksom
i andra kammaren, är av behovet påkallad, beror på åtskilliga omständigheter.

Först och främst ligger det en verklig fara i ett dröjsmål med att klargöra

Amj.

riksbankenbs
skyldighet att
inlösa sedlar,
med guld.
(Forts.)

Nr <i.

G

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

riksdagens ståndpunkt i det föreliggande ärendet. Det är icke på detta område
som med åtskilliga andra frågor, som riksdagen har att handlägga. Här kan
faktiskt frågan om stabilisering eller ny inflation hänga på några få dagar. Ett
enda litet missgrepp från dem, som ha hand om apparaten, kan åstadkomma
ohjälplig skada, och det är framför allt därför som saken bör tipp. Men jag har
också haft ett annat skäl att här begära ordet. Under den sista tiden har det
igångsatts en energisk agitation från vissa industrikretsar, sona spekulera i att
få arbetarnas löner nedpressade under vad vederbörande industrier ha förbundit
sig till genom kollektivavtal, och då man inte kan öppet bryta de ingångna avtalen,
vill man i stället gå den vägen att försämra den valuta, i vilken lönerna
äro överenskomna. Till detta komma de — för utomstående ganska oförklarliga
åtgärder — från riksbankens sida, varom den föregående talaren har yttrat sig.
Man kan konstatera, att det för närvarande i vida kretsar, trots bestäm da uttalanden
från regeringens sida och trots det att bankoutskottet har anslutit sig
till dessa uttalanden, råder stor ovisshet om den politik, som för framtiden skall
följas. Enligt min uppfattning är denna ovisshet alldeles onödig, ty i motsats
till den föregående ärade talaren bär jag den bestämda, uppfattningen, att riksbanken,
om den vill, utan någon svårighet kan fullfölja den valutapolitik, som
utlovades, när vi föregående gång hade frågan uppe i denna kammare.

Den föregående talaren har redan erinrat om, att det för närvarande existerar
två noteringar å dollars här i landet: riksbankens och den fria marknadens. Det
har sagts från åtskilliga håll, att inga intressen bli läderade, om riksbanken
tillhandahåller amerikansk valuta till kr. 3: 79 V-, öre för att betala all import
från Amerika. Detta, att riksbanken på det viset tillhandahåller betalningsmedel
för importen, är ej bara ett tomt påstående. Jag har förvissat mig om,
att riksbanken utan inskränkning tillhandahåller dollarvaluta för betalning av
varuköp i denna valuta. Men detta hjälper ej. Det är visserligen mycket bra
för importörerna, att de ha någonting fast att hålla sig till, men hur lindrig och
hur generös den följda ransoneringen än är från riksbankens sida, så ger faktiskt
riksbanken genom att tillåta två skilda valutanoteringar inlandet luft
under vingarna åt dem, som spekulera i den svenska kronans nedgång. Det är
en ytterst allvarlig sak detta. Om man verkligen kommer därhän, att personer,
som disponera rörliga medel eller, som ha placerat tillgodohavanden i svenska
kronor, få den uppfattningen, att här måste man handla skyndsamt för att rädda
vad som räddas kan av dessa tillgodohavanden över i en fast och stabil valuta,
så måste det komma att i hög grad påskynda en ytterligare nedgång av den^svenska
kronan. Just på detta område betyda de psykologiska faktorerna så oerhört
mycket. En bestående ändring i kursen kan ju ej åstadkommas annat än
genom reella överflyttningar av valuta, men just sådana överflyttningar åstadkommas
av de psykologiska faktorer, som här verka.

Jag har funderat rätt mycket de sista dagarna över vad en sådan politik som
den, riksbanken nu följer, skall tjäna till. Jag har frågat personer, som höra
vara insatta i dylika spörsmål, vad meningen kan vara, men jag har ej kommit
till någon klarhet i saken. Det säges, att riksbanken är i stånd att under en
obegränsad framtid tillhandahålla dollars till ett pris av kr. 3:79 1/2 för alla
legitima behov. Men, mina herrar, vem i all världen köper dollars för annat
än legitima behov, om man ej tror, att de skola stiga? Om sålunda riksbanken
upphäver ransoneringen och förklarar, att den tillhandahåller i absolut obegränsade
kvantiteter dollars till en och samma notering, antingen den nuvarande
eller en annan, så finnes det ingen frestelse att göra sådana här spekulationsköp,
och det finnes enligt min uppfattning alls ingen, som komme att göra sådana,
sedan man en gång har förvissat sig om, att riksbankens löfte står. Och så störa
äro verkligen för närvarande riksbankens tillgångar, att den kan tillåta, att åtskilliga
göra experimentet — och göra det i ganska omfattande skala, till på

Lördagen den 26 januari.

7 Är (i.

köpet att skatta sig dollars till den fastställda kurson för att so om den håller.
Riksbanken behöver ej hysa den ringaste ängslan för att den skall genom dessa
köp bli patt ur stånd att fullgöra sitt en gång givna åtagande.

Det finnes också åtskilliga andra fenomen, som den föregående talaren redan
bär varit inne på, som äro ytterst svårförklarliga. Det har hänt vid flera tillfällen,
efter vad jag har kunnat finna, att riksbanken, samtidigt som pundet och
francen fallit på New York-börsen, har höjt den svenska noteringen på både
pund och franc. Vad är egentligen meningen med en sådan manöver? Den
måste ju ovillkorligen hos dem, som dagligen och intimt följa dessa ting, framkalla
den meningen, att här ligger en beslöjad avsikt att så småningom sadla om
och börja rida på pundhästen i stället för på dollarhästen, d. v. s. att kasta om
riktningen och rida bakåt från den politik som hittills har följts.

Jag har i likhet med den föregående ärade talaren den uppfattningen, att en
ändring i riksbankens pundpolitik är tillräcklig för att åstadkomma en omkastning
uti förhållandet. Ett tillkännagivande från riksbankens sida, att man
tillhandahåller dollars icke blott till legitima behov utan till vem, som vill köpa,
uti vilka kvantiteter som helst, verkar i samma riktning.

Faran av att ha en i förhållande till dollarn fluktuerande valuta, är ju helt
enkelt den, att en sådan fluktuerande valuta med naturnödvändighet måste bli
utsatt för spekulation, ''som kan åstadkomma svarootligu skador. Den ansvarslösa
agitation, som från en del håll bedrives för, att Sverige nu skall övergiva
den förut följda penningpolitiken och komma in på inflationens väg, är av en
sådan karaktär, att jag näppeligen är i stånd att karakterisera den på det sätt,
som jag anser vara fullt adekvat utan att överskrida vad som kanske skulle
-anses vara parlamentariskt språkbruk.

Mina herrar, penningen är ju måttet för ekonomiska värden. Den är det
mått, i vilket man räknar vid ekonomiska uppgörelser, liksom man räki
kilogram och meter och liter, då det gäller att mäta materiella
föremål. Vad skulle man säga, om det öppnades en agitation av den,
som hade sålt exempelvis ett visst antal meter tyg till ett visst pris, för att
mynt- och justeringsverket skulle förfalska metern i syfte att hjälpa honom
.åstadkomma ett bättre ekonomiskt resultat av ett sådant avtal? Ja, ej annat
•än jag kan se, vore det ett typiskt fall, där man borde med lagens hjälp klämma
vederbörande för uppmaning till brottslig handling. Men det har ännu ej ingått
i det allmänna medvetandet, att det förhåller sig precis på samma sätt med
värdemätaren i landet. Den, som uppmanar till att förfalska värdemätaren, gör
sig skyldig till precis samma handling som den, som uppmanar till att förfalska
mått och vikt. De herrar, som driva denna agitation, föreställa sig alldeles tydligt,
att arbetarklassen i Sverige, mot vilken denna av dem förordade politik
riktar sig, skall vara lika_ oförstående beträffande vad en ny inflation skulle
innebära, som den har varit i åtskilliga andra länder och som den svenska arbetarklassen
var under den störa inflation, som inträffade under kriget. Men,
mina herrar, jag skall be att fa försäkra alla dessa, som driva en sådan agitation,
att den tiden är förbi, då man kunde gå en dylik väg. För min del är
jag övertygad om, att om det verkligen komme till en inflaiion, så att varupriserna
började stiga, skulle den svenska fackföreningsrörelsen som en man
kräva ögonblicklig kompensation för detta, och skulle riksdagen ej vara samlad
■och dyrtidstilläggen vara fastlasta, sa är jag en av dem, som allra ivrigast skulle
agitera för, att regeringen skulle sammankalla en urtima riksdag för att också
justera statstjänarnas löner med hänsyn till den stigande prisnivån. Jag har
velat säga detta från denna plats därför, att jag därmed velat betona, ntt de
herrar, som tro, att de skola kunna bestjäla arbetarna inom industriföretagen på
någonting genom att sätta igång en ny inflation, göra sig skyldiga till eu fullständigt
omöjlig spekulation. Den torde ej på något sätt kunna lyckas, och den

A ny.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Nr 6.

8

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

bör av varje hederlig man i detta land motarbetas. Kan man ej gå i land med delöner,
som äro fastställda, finnes ju utvägen att förhandla med vederbörande
organisationer på ett hederligt sätt.

I motsats till den föregående talaren — jag har redan betonat det — anser
jag, att riksbankens ställning icke ingiver några farhågor. För min delbar jag
av den övertygelsen, att några verkliga svårigheter ej skola kunna uppstå därigenom,
att man nu resolut övergår till guldmyntfot. Jag har också vid värjo
tillfälle, då frågan kommit upp, både i riksdagen och i den regering, där jag
har suttit, yrkat på, att man skulle återgå till guldmyntfoten. Om jag vid detta
tillfälle ej framställer yrkande i den riktningen, så beror det på enjent taktisk
synpunkt. Saken ligger nämligen för närvarande på det viset, att åtskilliga av
herrarna här ha samma uppfattning som den föregående ärade talaren. Man
tror att vi nu ha kommit i ett väsentligt ogynnsammare läge och ej omedelbart
kunna övergå till guldmyntfot. Under sådana omständigheter kajman ju riskera,
att en eventuell votering skulle göra minoriteten till förmån för guldet
mindre än den varit förut. Då jag har kännedom om, huru man uti de kretsar,
som det här är fråga om, utan hänsyn till vad som är riktigt och rättfärdigt går
fram för ny inflation och utnyttjar varje möjlighet för detta syfte, så vill jag ej
bereda dem den glädjen och förmanen att kunna hänvisa till, att guldmyntfotsvännerna
för ögonblicket äro fåtaliga. Jag skall därför nöja mig med att
konstatera, att den föregående ärade talaren och jag — således representanter
för två vitt skilda partier — äro eniga i själva sakfrågan, nämligen att ingen
försämring av den svenska kronan får äga rum.

Jag förmodar också, att samma deklaration kommer att avgivas från regeringshåll
som i andra kammaren. Genom den deklarationen är ju regeringens
ställning fullt klarlagd. Enligt min uppfattning skulle det ej skada, om herr
finansministern funne det lämpligt att även i denna kammare ^tillkännagiva
den uppfattning, regeringen hyser i denna sak. Jag tror, att en sådan samling
kring det, som i detta ögonblick är det väsentliga, är värdefullare än votering
på en linje, som ej har några praktiska utsikter att just nu bliva^förverkligad.
På den grund, herr greve och talman, avstår jag från att göra något yrkande.

Herr Möller: Herr talman! Då deflationen sattes in för att återföra den

svenska kronan till guldpariteten, så var det ju, rimligt nog förresten, delade
meningar ej bara därom, huruvida en deflation överhuvud taget skulle företagas,
utan framför allt därom, i vilket tempo den borde företagas. Jag kan
ju för min personliga del säga, att jag har ansett deflationen vara nödvändig
och har ej kunnat tänka mig, att landet skulle göra ett slags statsbankrutt en
gång i tiden genom att företaga en myntrealisation, men som sagt, det var delade
meningar därom. När nu denna process med alla de svårigheter och alla
de lidanden, den förorsakade, är genomgången, vore det efter min uppfattning
ett fullkomligt oförsvarligt handlingssätt, om man återigen genom slapphet
eller genom positiva åtgärder skulle depreciera den svenska valutan. Det är ju
ej tvivel om, att de båda kurser, som vi nu ha på dollars, den officiella och
kursen i den fria marknaden, måste väcka oro, och att människor måste fråga
sig, huruvida det är på det sättet, att riksbanksfullmäktige icke längre äro absolut
fasta i den övertygelsen, att det är riktigt att fasthålla den svenska kronan
vid guldpariteten. Nu tror jag för min del, att det, som de föregående talarna,
ha klagat över, knappast har berott på någon avsikt. att försämra den svenska
valutan eller, som den föregående talaren uttryckte sig, att koppla om från att
rida på pundhästen i stället för på dollarhästen. Det är väl sannolikt, att bakom
denna företeelse ligga andra uppfattningar, och att man, även om man övergående
tar en sådan liten skillnad mellan den öppna marknadens kurs och den
officiella kursen, tror, att dollarkursen snart skall kunna återställas, sa att

Lördagen deri 26'' januari.

9

Nr •>.

kurserna bli lika. Jag vill för min (lel säga, afl jag i del avseendei hyser samma
upplyftning som den föregående talaren, att riksbanken är skyldig att göra
allt, som den kan, för att snarast möjligt komma till det resultat, att det endast
finnes en dollarkurs här i landet.

Jag har ansett det vara önskvärt att säga några ord, mindre på grund av den
kungl. propositionen eller på grund av bankoutskottets utlåtande, än på grund
av, att det faktiskt pågår en offentlig agitation, som är mycket energisk i vissa
avseenden, till förmån för eu omkoppling av vår valuta från den nuvarande anslutligen
till dollarkursen och till pundkursen. Jag kan försäkra, att man inom
det svenska socialdemokratiska partiet numera med alla till buds stående medel
skall bekämpa en valutapolitik, som tager det ringaste intryck av denna särskilt
från industrikretsar utgående agitation. Jag har den uppfattningen, att en
eftergift åt inflationisterna, den må vara än så liten, i själva verket innebär
att man roffar ifrån löntagarna en del af den dem tillförsäkrade lönen, att man
direkt tar ifrån spararna, som lägga ned sina besparingar i bankerna, i sparkasseräkningarna,
i sparbankerna eller i kapitalräkning och att man tar ifrån
dem, som försöka samla ihop antingen till en livförsäkring åt sina efterkommande
eller till en liv- och kapitalförsäkring, som kan giva dem själva något
stöd på deras ålderdom. Man tar ifrån dem utan att de kanske själva till en
början märka det, man tar deras rättmätiga egendom, och det är alldeles uppenbart,
att den svenska riksdagen, om den skulle tolerera en pjolitik, som ledde till
sådana resultat, skulle begå ett brott mot vad särskilt de s. k. näringspartierna,
alltid framhållit som en av de allra starkaste samhällsuppehållande krafterna,
nämligen mot alla sparsamhetstendenser, åtminstone de sparsamhetstendenser,
som finnas bland småfolket eller hos dem som i allmänhet placera sina medel
i bankerna. Det är ju helt enkelt löjligt att bedriva en praktisk politik,
som leder till, att de sparade medlen bli utan gagn och nytta för dem som
spara, samtidigt som man bedriver en offentlig agitation för att söka förmå
samma människor till att spara så mycket som möjligt.

Det har ju hörts här i kammaren en röst från bondeförbundshåll, som har
ställt sig åtminstone tveksam emot den nuvarande valutapolitiken. Jag får
säga, att jag kan ej tänka mig, att de verkliga bönderna i den svenska riksdagen
skulle vilja understödja en politik, som för eu mycket betydande del av den
svenska bondeklassen innebär, att alla deras bankräkningar bli förminskade.

Jag får erkänna, att jag varit synnerligen glad, ej precis över allt vad den
förste ärade talaren yttrade, men däremot över tendensen i hans yttrande, och
jag hoppas, att jag ej har missuppfattat honom, då jag utgår ifrån, att han i
denna fråga, med den ståndpunkt han här intagit, företräder hela det parti, han
tillhör. Skulle det nämligen kunna konstateras, som det i viss mån kunde konstateras
på förmiddagen i andra kammaren, att bakom en absolut orubblig vilja
att upprätthålla den svenska kronans värde står ej blott den nuvarande regeringen,
det veta vi, utan även praktiskt taget hela den svenska riksdagen, så
är det efter min uppfattning uteslutet, att riksbanksfullmäktige, för vilka ju
riksdagen i viss mån måste betraktas som principal, ej skulle om möjligt med än
större kraft, än den gjort under den senaste tiden, hävda den svenska kronans
värde och göra detta så energiskt, att man återställer det förtroende för den
svenska kronan, som den åtnjöt åtminstone under fulla två år, så att man kan
avlägsna den obestridliga vacklan i förtroendet för den svenska kronan, som
har kommit till synes under de senaste dagarna.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Den förste ärade talaren

började sitt anförande med att rikta en kritik mot bankofullmäktige därför, att
de ej fullgjort det uppdrag de erhållit, att hålla kronan uppe vid dollarpariteten,
och framställa det påståendet, att till följd härav förtroendet för vår

Nr 6.

10

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

valuta börjat att försvinna. Den ärade talaren ser alltså en anledning till den
ganska betydande divergens, som skiljer vår krona från dollarn, uti ett minskat
förtroende för vår svenska valuta. Även senare talare ha uttalat sig på ett
sådant sätt, att man har anledning att anse, att de stå på den ståndpunkten,
att de utan vidare antaga, att den svenska kronans värde skulle ha försämrats.
Men för min del är jag ingalunda övertygad om, att anledningen till den divergens
mellan svensk och amerikansk valuta, som jag nyss talat om, är att söka
i en sådan företeelse. Det föreligger också den möjligheten, att dollarn stigit
i värde utan att vår krona har förlorat något i värde. I själva verket finnes
det också flera anledningar till, att dollarn gått upp i förhållande till kronan.
Det finnes sådana anledningar, som vi själva ha varit med om att framkalla,
t. ex. den lyximport, som vårt land på senare tid har kostat på sig från Förenta
staterna. Det finnes andra, europeiska anledningar, t. ex. kapitalflykten
från Frankrike. Men vad som för dollarns värde framför allt måste betraktas
såsom en avgörande faktor är Förenta staternas guldinköp. Förhållandet är ju,
att guldet ej längre har den karaktär av internationell objektiv värdemätare,
som det hade före kriget, så länge nästan alla stater upprätthöllo guldmyntfoten,
utan för närvarande är det ju så, att guldet är ett finansiellt instrument
i Förenta staternas hand, som detta land kan använda efter behag. Det är under
sådana förhållanden förklarligt, att man med oro betraktar dem, som fastslå
den principen, att man skall ofrånvikligt fasthålla vid dollarpariteten, ty ett
sådant beroende av Förenta staternas guldpolitik öppnar utsikter till ett nödtvång
att företaga åtgärder för att åstadkomma en kanhända högst betydande
deflation i vårt land. Det är ingen, som kan med full säkerhet garantera, att
ett fasthållande vid guldpariteten icke kan komma att ha en sådan följd.
Det är därför icke förvånande, om man med oro betraktar en princip, som kan
leda till ett sådant resultat. Vårt näringsliv — därom torde vi dock alla vara
ense — tål ej vid någon ytterligare deflation. Jag vill endast kasta fram den
frågan: vad skulle det väl komma att betyda för vår industri och vårt jordbruk,
om riksbanken ansåge sig för att strikt upprätthålla dollarpariteten vara tvungen
att företaga en diskontoförhöjning?

Två ärade talare, herrar Örne och Möller, ha med mycken skärpa uttalat
den ståndpunkten, att under inga omständigheter någon inflation bör fä förekomma
i vårt land. Jag är fullkomligt ense med dessa talare härutinnan. Jag
finner det naturligt, berättigat och för hela vårt land hälsosamt, att arbetarklassen
gör sitt inflytande gällande i den riktningen. Men vad innebär då det
arbetarnas berättigade krav, som dessa båda talare framfört? Jo, det innebär,
att vi böra reglera vårt mynt så, att prisnivån här i landet bibehålies oförändrad.
Våra arbetare kunna ju ej med verkligt fog framställa något krav på att vi
skola reglera vårt penningvärde efter prisnivån i Förenta staterna. Vad de
kunna begära med rätta, det är, att vi skola hålla uppe prisnivån oförändrad,
så att den krona, som ingår i deras avlöning, alltid har samma köpkraft.

Från den utgångspunkt, på vilken de nämnda två ärade talarna ställt sig,
måste de följdriktigt komma fram till den slutsatsen, att de bli motståndare
mot en deflation. Ty lika oriktigt som det vore av arbetsgivarna att säga till
arbetarna: »vi betala er efter avtalet, fastän kronan är mindre värd än förut»,
lika oriktigt vore det naturligtvis av arbetarna att komma till arbetsgivarna
och säga: »vi ''fordra vår avlöning efter avtalet, fastän kronan nu är mera värd
än vad den var under de förutsättningar, från vilka vi utgingo, när vi slöto
avtalet».

När jag instämmer med herr Örne i de starka ord, som han riktade mot dem,
som skulle vilja vara med om en förfalskning av myntvärdet, ord, som voro så
starka, att de måste uttalas ohörbart i denna kammare, skulle jag vilja fästa
hans uppmärksamhet därpå, att det rättvisans svärd, som han för i sin hand,

Lördagen den 26 januari.

11 Kr 0.

''bör vara tveeggat, så att det riktar sill egg både mot den ena oeh den andra
sidan.

Såsom flera talare hava framhållit, är situationen för närvarande den, att
vår krona har sjunkit under dollarpariteten. Riksbankens notering är kr.
3.79 ^/a, men i fria marknaden ligger dollarn kr. 3.86 V2 eller någonting sådant.
Alltså en betydande skillnad på, låt oss saga, 6 eller 7 öre. Jag vet
icke, om kammarens samtliga ledamöter hava klart för sig, vad denna riksbankens
notering till 3.79 V2 under ett sådant marknadsläge egentligen innebär,
men vad jag vet är, att svenska folket överhuvud taget icke har någon
klarhet om den saken. Under sådana omständigheter skall jag tillåta mig att
med ett par ord beröra den företeelse, som ligger framför oss, antydd genom
dessa siffror.

Förhållandet är det, att om jag, som icke har några affärer med Förenta
staterna, skulle vilja köpa dollars och för den skull går upp i riksbanken, får
jag, behandlad som kund, köpa så mycket jag vill ha, men jag måste betala
■dagskursen, som är ungefär kr. 3.86. Men om jag importerar säd eller automobiler
från Förenta staterna och går upp med min faktura till riksbanken,
får jag dollars för att täcka mina behov till kr. 3.79 1/a. Med andra ord, riksbanken
betalar i denna stund ut en premie av omkring 6 öre till var och en,
som importerar från Förenta staterna. Jag har icke kunnat erhålla någon upplysning
om, att riksbanken skulle utöva någon som helst ransonering eller att
den skulle företaga någon inskränkning i krediten. Men detta betyder, mina
herrar, att om till exempel en medlem av kvarntrusten ville importera spannmål
från Förenta staterna för 1 miljon dollars får han en importpremie å
60,000 kronor med varm hand utbetald till sig av Sveriges riksbank.

En sådan politik förefaller åtminstone mig betänklig, och jag skulle vilja
säga, att om nu riksbanken till varje pris vill följa med dollarn så nära som
möjligt i dess svängningar, bör väl riksbanken tillgripa andra medel än dem,
som riksbanken för närvarande använder sig av. Ty det finns ju dock ett medel,
som man kan peka på och som skulle vara effektivt utan att likväl vaxa betungande
för vårt näringsliv, fastän det skulle medföra vissa andra olägenheter.
Detta medel är importreglering. Det finns många nationalekonomer i
detta land av olika skolor, scyn mycket beklaga, att detta medel icke tillgripits
redan tidigare. Men däremot vill jag säga, att jag för min del på intet vis
kan instämma i de rekommendationer, som herrar Widell och Örne riktade till
bankofullmäktige, då de rådde dem att förvanska pundkursen i analogi med
den förvanskning av dollarkursen, som för närvarande äger rum av riksbanken.
Det förefaller mig ändock, som om vårt land borde hava en så pass månghundraårig
erfarenhet av det fåfänga i att på dylikt sätt »styra kursen»,
att man nu för tiden skulle kunna slippa ifrån att se bankofullmäktige förslösa
pengar på dylika manövrer.

Jag har med dessa ord endast velat säga, att vi icke skola försvära oss
till att under alla omständigheter, även om det skulle medföra en för vårt
näringsliv förödande deflation, följa dollarn på dess kanske tillfälliga stigning
i höjden. Jag är naturligen av den meningen, att det är synnerligen önskvärt,
om vi kunde följa dollarn så nära som möjligt, och jag är övertygad
om, att det enda sunda slutmålet för vår valutapolitik är, att vi inrikta oss
på att återgå till guldmyntfoten, så snart detta kan ske, d. v. s. så snart vi
få några som helst garantier för, att guldet återfår sin ställning såsom en
objektiv internationell värdenorm eller med andra ord, så snart flera och större
stater än vår gått med på att återvända till guldmyntfoten.

Med vad jag här sagt har jag velat uttala den förhoppningen, att vi litet
var i vårt land skola med lugn se på den tämligen betydande divergensen mellan
kronan och dollarn, ty om vi iakttaga sparsamhet i riksdagen, i kommunerna

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Jfr 6.

12

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
ined guld.
(Torts.)

och i vårt enskilda liv, och om vi, därest det skulle behövas, också skrida till
en importreglering, kunna vi vara fullkomligt övertygade om, att vår valuta,
kommer att behålla sitt inre värde och att det skall vara möjligt att bibehålla
prisnivån i vårt land oförändrad. Under sådana förhållanden böra vi kunna,
utan att någon panik behöver uppstå, se, om dollarn av inre skäl avlägsnar
sig ett stycke från vår valuta och samtidigt ett stycke från de övriga europeiska
valutorna.

Herr talman! För min del har jag intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Beskow: Herr greve och talman, mina herrar! Jag ber

först att få uttala min synnerligen livliga tillfredsställelse över att såväl i denna
kammare som ock i medkammaren ha fått höra kraftiga uttalanden till förmån
för, att riksbanksfullmäktige skola fullfölja den valutapolitik, som riksdagen
tidigare anvisat dem. Det är min övertygelse, att det i riksdagen råderpraktiskt
taget fullständig enighet därom, att dollarpariteten bör och måste
upprätthållas.

Att även regeringen är av denna uppfattning, torde vara kammaren bekantDå
den fråga, som nu ligger på kamrarnas bord av mig den 31 oktober förra
året anmäldes i statsrådet, framhöll jag, att riksbanksfullmäktige icke tordeunderlåta
att använda de medel, som stode fullmäktige till buds för ett vidmakthållande
av pariteten. Jag har i dag i medkammaren avgivit en deklaration,
som går i fullständigt samma riktning.

Här har emellertid av flera talare påtalats det förhållandet, att riksbanken
icke håller exakt samma kurs, som skulle motsvara pariteten, och att kursen i
den öppna marknaden är ännu högre. Detta har tagits till utgångspunkt för
det påståendet, att man i vida kretsar ej längre har tillräckligt förtroende för
riksbankens valutapolitik samt att man icke vet, vart riksbanken egentligen
syftar. Sedan riksbanksfullmäktigen E. A. Nilson i ett kraftigt anförande i
medkammaren framfört riksbanksfullmäktiges synpunkter, tror jag, att alla
farhågor i den riktningen böra vara avlägsnade. Att riksbanken är beredd att
rätta sig efter — och gärna rätta sig efter — riksdagens direktiv i detta fall,
därom är jag övertygad. Jag vill fästa uppmärksamheten därpå, att den differens,
som nu föreligger mellan den kurs, som skulle motsvara pariteten, alltså
3.73 och 3.86, visserligen icke är oväsentlig, men variationer förekomma dock
alltid. Vi hava under sista tiden haft variationer, som tyda på, att detta icke
behöver vara något förhållande, som håller på att accelerera sig i en viss riktning.
Den officiella kursen stod i höstas i 3.79 7/s och gick i öppna marknaden
samtidigt upp till 3.82. Men sedan föll kursen, såväl den officiella som den i
öppna marknaden till c:a 3.78. Ja, kursen i fria marknaden var i början av
detta år under den officiella kursen. Den var nämligen 3.77 1/-\ Men givetvis
kan man icke komma ifrån det faktum, att 3.86 ju i den fria marknaden icke
svarar mot dollarpariteten. Beträffande frågan om lämpligheten av att på
detta sätt för de s. k. legitima affärerna tillfälligt hålla en officiell kurs, som
ligger något lägre än kursen i fria marknaden, torde det knappast tillkomma
mig att göra något närmare uttalande, då ju penningpolitikens handhavande
i detalj tillkommer riksbanken, som är ett under riksdagen lydande verk.

Den osedvanligt höga dollarkurs, som nu råder, är enligt min tanke en övergående
företeelse, som orsakats av vår passiva handelsbalans — beroende icke
minst på fjolårets dåliga skörd och på vissa spekulativa åtgärder. En lättnad
bör inträda så snart skeppningarna av våra större exportvaror, särskilt
trä, ånyo komma i gång. För täckning av framtida valutabehov torde vidare
betydande inköp av dollars ha ägt ruin, och dessa bidraga givetvis till en av -

Lördagen den 20 januari.

13

Nr n

''belastning framdeles. Riksbankens tillgodohavanden i främmande vai åter äro
ock ägnade att möjliggöra ett bibehållande av dollarpariteten.

Även om alltså utsikterna för en sänkning av den nuvarande höga dollarkursen
te sig goda, är dock läg''et sådant, att man icke enbart kan lita till förhoppningarna,
att dollarkursen skall av sig själv återgå till den normala. En
nödvändig förutsättning för, att vi skola kunna bibehålla vårt penningvärde
är, att jämvikt erhålles mellan konsumtion och produktion i landet. Jag begagnar
tillfället att ännu en gång erinra kammaren härom, icke minst med
anledning av den flod av motioner med ty åtföljande anslagskrav, som även
i denna kammare avgivits. Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att
riksdagen vill anlägga denna synpunkt vid dessa frågors behandling.

Skulle förhållandena mot förmodan utveckla sig i riktning mot en ny inflation
här i landet, skulle vi sålunda komma att mera avsevärt avlägsna oss
från dollarn under en verklig prisstegring, så få vi ej rygga, tillbaka för de
åtgärder, som nödvändiggöras av en sådan situation. Det blir då anledning
att närmare överväga, vilka medel böra för motverkande av inflationen användas.
Man är i detta hänseende icke enbart hänvisad till diskontopolitiken, utan
tiar även till sitt förfogande sådana åtgärder som kreditransonering, begränsning
av lyximporten och eventuellt andra medel. Regeringen har för övrigt
redan planer på en kraftig höjning av bilskatten, varigenom, samtidigt som
bilarna på ett mera rättvist sätt få bidraga till underhållet av de vägar de förstöra,
utsikt vinnes för minskning i bilimporten.

I det föregående har jag utgått från såsom axiomatiskt, att de av riksdagen
lämnade direktiven för penningpolitiken skulle fortfarande följas. Såsom här
redan framhållits, hava emellertid under senaste tid i pressdiskussionen röster
framträtt med krav på en omläggning av vår valutapolitik i syfte att ernå
paritet med det engelska pundet i stället för med dollarn. Jag vill i detta
sammanhang med några ord uppehålla mig vid spörsmålet i fråga,

I den mån kravet på uppgivande av dollarpariteten kommer från personer,
som under kristiden spekulerade i en fortsatt sänkning av penningvärdet och
som nu genom penningvärdets förändringar i motsatt riktning sett sina tillgångar
förminskade och sina skulder starkt ökade, har man knappast anledning
fästa större avseende vid kritiken. Hänsyn till dylika spekulativa element
få icke inverka på landets penningpolitik. Men missnöjet kommer också
från andra håll, där man bär anledning taga mera hänsyn till detsamma. Näringarna,
såväl industrien som jordbruket, arbeta under tryckta förhållanden
på grund av höga skuldräntor och alltför höga arbetslöner i förhållande till
saluvärdet av deras produkter. Det ligger för dem nära till hands att begära
en måttlig nedsättning av penningvärdet, varigenom företagen dels faktiskt
uppnå en fördel genom att realvärdet å skuldbördan blir nedsatt, dels hoppas
uppnå den fördelen, att arbetslönerna icke skola öka i samma takt som penningvärdet
försämras. Medan penningvärdets försämring pågår, bör man därjämte
kunna räkna med relativt låga räntesatser. Detta är den allmänna bakgrund,
mot vilken yrkanden om en övergång till pundkursen böra ses.

Därtill komma emellertid på senare tid speciella olägenheter för vissa delar
av vår industri, särskilt den exportindustri, som har sin huvudsakliga marknad
i England. Man kan förstå, att det måste kännas mycket hårt för sådana
företag, som sålt sina varor till England, medan pundkursen stod rätt mycket
högre än nu, att, då varorna levereras, få taga emot likviden i ett icke obetydligt
reducerat värde i kronor räknat. Man anför därvid icke utan allt fog, att
då större delar av vår export går till England, det vore riktigare, att den svenska
kronan rättade sitt värde efter pundet än efter dollarn.

Jag vill nu göra det tankeexperimentet, att vi verkligen skulle besluta oss
för att hålla vår krona i paritet med pundet och att detta också i längden kunde

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

(Forte.)

Nr 6* 14

Lördagen den 26 januari.

Aru/.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

lyckas oss. Jag betonar, att det är ett tankeexperiment. Vad vinna vi därmed?
Jo, för det första att vår exportindustri för större delen av sina produkter
befrias från att kalkylera med besvärliga kursfluktuationer; för det
andra att den skuldbörda, som åvilar vårt näringsliv, blir något mindre tyngande
än nu; och för det tredje att under någon tid arbetslönerna komma att
kännas mindre tryckande för producenterna, under förutsättning att icke alla
avtal ögonblickligen brytas, såsom jag hörde en ledamot i medkammaren påyrka
för liknande fall. Fördelen av minskad real skuldbörda för näringslivet blir
givetvis i längden beroende av pundets utveckling i förhållande till guldet och
jämväl av''guldets eget värde. Om man kan räkna med ett återställande av den
engelska valutans värde i förhållande till guld, måste detta vid oförändrat guldvärde
för vårt näringsliv betyda en återgång till skuldernas nuvarande realvärde.
Den nu närmast eftersträvade lindringen för näringslivet skulle då
senare förbytas i nya svårigheter. Endast om en bestående försämring av
guldets eget värde vore att motse, skulle fördelen av den påyrkade penningförsämringen
kunna fortfara. Vad angår fördelen av mindre tryckande arbetslöner
under någon tid, blir densamma i den män den beror på penningvärdet —
därom är jag övertygad — av mycket kort varaktighet. I den mån gällande
arbetsavtal utgå, komma säkerligen arbetarna, stödda av mäktiga organisationer,
att söka uppnå kompensation för penningvärdets fall. Vi se redan nu, huru.
trots stabiliseringen av prisnivån under år 1923 de förändringar i arbetslönerna,
som på vissa håll åstadkommits, i allmänhet gått i stigande riktning, under det
att nedsättningarna äro relativt fåtaliga.

Med min kännedom om betydelsen av de olika faktorer jag ovan belyst, tvekar
jag icke att förklara, att den på vissa håll åstundade måttliga försämringen
i penningvärdet icke skulle bliva till någon verklig nytta för näringslivet i stort
sett.

Jag har, såsom jag tidigare framhållit, utgått därifrån, att vi, sedan vi reducerat
kronans värde i samma proportion som pundet, skulle lyckas hålla den
sålunda uppnådda pariteten. Det gäller att undersöka, om denna förutsättning
är riktig. För det första vet man ju ganska litet om pundets sannolika
utveckling i förhållande till guld, respektive varor. För närvarande tyckes
pundet på grund av omfattande valutaspekulationer vara i ett labilt jämviktstillstånd
med snabba och icke oväsentliga värdevariationer. Att haka sig fast
vid en dylik pendlande valuta måste erbjuda vissa svårigheter. För det andra
— och det är det viktigaste — komme en begynnande försämring av den svenska
kronans värde sannolikt att åtföljas av ett bristande förtroende för vårt eget
penningväsende, som toge sig uttryck i en kapitalflykt — väl närmast till
dollar — sådan som förekommer i alla länder, där valutan börjar falla. Någon
säkerhet för, att penningförsämringen icke bleve större än i England, hava vi
således icke, därest vi övergiva vårt nuvarande penningprograin och söka följa
pundet.

Utom det att ett program med syftning till paritet mellan vår krona och det
engelska pundet alltså skulle bliva mycket vanskligt att genomföra, skulle detsamma
innebära betydande faror för hela vårt penningväsen. Det är för öden
skull av utomordentlig vikt, att vi taga avstånd därifrån. Att en viss kapitalflykt
ägt rum från England bör ej få medföra åtgärder, som uppmuntra ett
liknande kapitalflykt från Sverige. Må vi taga varning av allt vad vi se runt
om i Europa och förbliva ståndaktiga i kampen för bevarandet av vårt penningvärde! Jag

har ovan berört de mer eller mindre skenbara fördelar, som skulle följa
därmed, att vi inriktade vår valutapolitik efter pundet, och de stora risker, en dylik
politik skulle medföra.

Å andra sidan torde det icke kunna helt förnekas, att även följandet av dol -

Lördagen den 20 januari.

Nr ti.

1 5

larpariteten i framtiden skulle kunna tänkas få en del oangenäma följder. Det
är dessa följder, som herr Westman tydligen varit inne på. Skillnaden är endast
den, att herr Westman anser, att dessa olägenheter redan nu föreligga, under
det att jag för min del anser, att de iekc föreligga nu och att vi ej med säkerhet
veta, om de någonsin komma att uppstå. Jag framhöll emellertid dessa
tänkbara svårigheter redan vid valutadebatten i maj månad förra året som skäl
för, att jag då icke ville förorda införandet av guldmyntfoten. Givetvis kan det
tänkas, att genom guldanhopning i Förenta staterna fluktuationer i guldvärdet
kunna uppstå och nå en sådan styrka, att vi icke skulle kunna följa med.
Men utvecklingen bar dock nu rätt länge varit sådan, att varupriserna i Förenta
staterna icke undergått större förändringar, och genom att följa den amerikanska
prisnivån hava vi uppnått den av alla så eftersträvade stabiliseringen i
varuvärdena.

Med anledning av herr Westmans anförande skall jag be att få nämna några
siffror, som icke bekräfta den åsikt han uttalade, att en deflation skulle förekomma
i Amerika, så att alltså den amerikanska dollarn skulle hava stigit i
värde i förhållande till varor. Under förra året var varuprisindex enligt
bureau of labor under juli 151, under augusti 150, under september 154, under
oktober 153, under november 152 och under december 151. Siffran för december
är den senast kända siffran, och det kan ju helt enkelt icke finnas någon senare
siffra, då januari månad ännu icke är slut. Det visar sålunda, att juli
månad har precis samma index som december. Någon mera stabiliserad prisnivå
kan man ju icke tänka sig. Under sådana förhållanden är det ju absolut
ingen anledning att övergiva dollarpariteten, utan vi böra ju i stället följa densamma
så nära som möjligt.

Enligt min mening är sålunda bevarandet av dollarpariteten praktisk politik.
Däri ligger intet doktrinärt, och allra minst är det riktigt, när det sägs,
att vi bevara pariteten enbart av fåfänga att vara det enda land i Europa, som
kunnat göra det. Det är i själva verket under nuvarande förhållanden rena
självbevarelseinstinkten.

Däremot kan det diskuteras, om vi kunna vara så säkra på dollarns utveckling
i en framtid, att vi skola kunna våga redan nu införa guldmyntfoten. Därpå
går Kungl. Maj:ts proposition icke ut, och jag har för dagen ingen anledning
att uttala mig därom. Jag antager, att denna fråga väl senare kommer
att bli föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Herr Björnssoii: Herr talman! Den ende av dagens talare, som med ett ord
berört bankoutskottets förevarande förslag, är herr Westman. Den motivering,
han använde för att yrka bifall till förslaget, gör det för mig till ett personligt
behov att säga ett par ord, ehuru detta kunde synas överflödigt efter de förklaringar
från inflytelserikt håll, som vi fått höra här i eftermiddag.

För bankoutskottet stod det klart, att det ligger en mycket stor fara i det nuvarande
förhållandet på vår valutamarknad, att man har en officiell kurs på
dollarn och en högre kurs i den fria marknaden. Detta förhållande påminner
ju om spritmarknaden, där den legala spriten, som ransoneras ut, säljes till billigare
pris än den langade spriten i våra gränder. Redan den analogien ger ju
en smula otrevlig färg åt förhållandena på valutamarknaden. Rent ekonomiskt
måste det ju också för riksbanken bli en dålig affär att köpa dollar för 3.S7
och sälja den för 3.79 1h. Även om den affären drives i stor skala, blir det ingen
förtjänst. Men jag vill inte klandra detta, ty jag anser, att det kan vara riktigt,
att riksbanken offrar till och med icke så få miljoner, om den anser detta
vara en riktig kurs att följa.

Det finns givetvis en annan olägenhet i detta förhållande. Ty alla de dollarvalutor,
som skulle komma till användning vid vår export till Amerika, komma

Avg.

riksbankens
skyldighet att
inläsa sedlar
med guld.
(Forts.4

Jfr (!. 16

Lördagen den 26 januari.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

naturligtvis under dessa förhållanden icke att kunna utnyttjas av riksbanken
till stöd för strävandet att upprätthålla vår egen valuta. Att föreslå någon bestämd
åtgärd var emellertid enligt min mening för bankoutskottet omöjligt med
hänsyn till den korta tid, vi hade på oss. Jag kände mig övertygad om, att
om vi skulle frångå det gamla beprövade receptet, som vi hade från i fjol,
skulle vi komma till ett söndersplittrat utlåtande, som skulle göra mera skada
än nytta. Vad vi sagt är ingenting annat, än att vi förordat bifall till Kungl.
Maj :ts proposition endast under den förutsättningen, att det program, som ligger
till grund för denna proposition, följes. Det programmet har ju finansministern
här så tydligt uttalat, att jag anser det överflödigt att yttra någonting
om den saken. Jag vill endast erinra om, att det passar mycket väl i stycket
med det programmet, att riksbanksfullmäktige direkt övergå till guldmyntfot.
Detta antyddes rent av direkt i departementschefens yttrande.

Skälet till, att jag anser mig böra säga några ord om herr Westmans yttrande,
är, att enligt min mening däri låg en ganska vilseledande tolkning av den företeelse,
som jag nyss berört från andra synpunkter. Herr Westman yttrade,
om1 jag icke minns fel, ungefär följande: En importör av vete kan få dollar

för 3.79 V2- Skulle han köpa den i fria marknaden, skulle han få ge 3.87 — i dag
är det 3.85, och vi få hoppas, att det efter denna debatt blir betydligt lägre i
morgon. Därmed, säger herr Westman, ger riksbanken denne importör en importpremie
av 60,000 kronor på en viss inköpssumma.

Detta kan icke vara riktigt. Vad vi ha_, är icke någon deflationspolitik ifrån
riksbanksfullmäktiges sida, utan en inflation är redan i gång. Skötte nämligen
riksbanksfullmäktige sin politik tekniskt riktigt, skulle dollarn icke få kosta
3.79 V2, utan den skulle kosta högst 3.77. Sålunda kommer t. ex. en person, som
importerar — inte vete, jag vågar inte röra vid den varan, ty då kommer så lätt
känslotänkandet i gång — utan bomull, att få betala 2 1h öre mer för varje dollar
än han rätteligen borde, d. v. s. om riksbanksfullmäktige hållit den kurs, de
borde ha hållit. Det är sålunda så långt ifrån, att fullmäktige betalat någon
som helst importpremie, att tvärtom redan i den nuvarande dollarkursen ligger
en importtull på ungefär en procents värde. Jag menar alltså, att herr Westman
är alldeles för tidigt ute, då han hotar med deflationens spöke. I själva
verket pågår, som sagt, redan en inflation. Det är just detta förhållande, som
enligt min mening gör det berättigat att använda de starka ord, som från motsatt
läger förts i debatten i dag.

Vidare kan man naturligtvis inte såga, som herr Westman sade i dag. att vi
vilja visserligen inte ha någon inflation, men vad vi under alla förhållanden
måste undvika, är deflation. Ligger inte redan i detta uttalande ett deflationsprogram?
Om vi inte under några förhållanden vilja ha någon deflation, då kommer
utvecklingen att gå i sicksack det ena steget efter det andra på inflationens
väg. Då vi nu, så -vitt jag förstår, redan äro i gång med en myntinflation, måste
vi vara beredda på att inom rimliga gränser taga emot både inflation och deflation,
i den mån de föranleda® av riksbankens kurspolitik, så till vida att vi
måste vara beredda på att med jämnmod taga växlingar i kursen mellan 3.77 och
3.69, d. v. s. mellan de gränser, den naturliga guldrörelsen sätter för möjligheten
att med guld hålla myntet vid konstant värde.

Sedan tycker jag, att man skulle väntat av herr Westman, att han, om han
nu vill underkänna detta resonemang, att inflation på grund av riksbankens politik
redan är i gång, åtminstone skulle ha visat, att en deflation skulle bli en
följd av att stanna på 3.79 3/n Det är inte riktigt detsamma, det ena som det
andra.

Herr talman! Då jag i bankoutskottet utan reservation anslutit mig till den
två och en halv rad långa motivering, som där finnes för utskottets tillstyrkande
yttrande, har jag gått ut från den bestämda förutsättningen, att denna motive -

Lördagen (lön 26 januari.

17 Nr 6.

ring i all sin korthet ytterligare understryker det program, som av riksdagen
tidigare fastställts för vår valutapolitik och som av chefen för finansdepartementet
här med sådan styrka har ytterligare förfäktats. Den innebär, så vitt
jag förstår, att vi skola försöka ställa det så, att vi i största möjliga utsträckning
undvika både deflation och inflation utöver de gränser, som äro naturligt
satta därför, på grund av omöjligheten för riksbanken att sända guld gratis och
ögonblickligen från Sverige till t. ex. Nordamerika.

Herr Gustafsson, Karl: Herr greve och talman, mina herrar! Då vi nu
för första gången under 1924 års riksdag ha att taga ställning till frågan om)
riksbankens skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. är det
ett nöje att kunna konstatera, att full enighet råder inom alla partier så till
vida, att ingen yrkar på, att denna guldinlösning omedelbart skall upptagas.
Vi ha under de gångna åren inom utskottet och kanske även inom riksdagen i
övrigt fått erfara, att meningarna varit mycket delade på denna punkt. Nu ha
de emellertid, glädjande nog. stabiliserats.

Här har visserligen av åtskilliga talare framförts klander emot riksbanksfullmäktige,
för att de icke följt de av både regering och riksdag givna direktiven,
nämligen att om möjligt följa dollarkursen, så att vi icke avvika alltför mycket
därifrån. Men då man framställer detta klander, måste man ta hänsyn
till, att den oro, som enligt den förste ärade talaren försports här i landet, icke
torde ha varit så allmän, som lian kanske tror. I allmänhet tror jag svenska
folket har ganska stort förtroende för riksbanksledningen och icke fäster sig
så mycket vid, om guldet ligger inlåst inom lås och bom eller får cirkulera
inom den fria marknaden. Jag för min del har icke försport några svårigheter
av denna anledning. Att det under de gångna åren varit en variation på detta
område, i det vår krona icke kunnat hållas i paritet med dollarn så strikt som
önskligt varit, det kan man förstå, ty det är ju inte så lätt för ett litet land som
Sverige att råda över alla förhållanden, synnerligast med det stora importöverskott,
som vi under detta år bestått oss med.

Då nu emellertid intet yrkande gjorts från något håll om avslag på utskottets
hemställan och då vi ju vid ett senare tillfälle komma att taga ställning till
denna fråga med beaktande av de förändringar, som då kunna ha inträtt i det
europeiska läget, skall jag, herr talman, denna gång inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kobb: Herr talman! Då det under denna debatt framförts vissa tvivel
om bankofullmäktiges vilja att uppehålla den svenska kronans dollarparitet,
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på det anförande, som i dag hållits
i medkammaren av andre deputeraden i riksbanken herr E. A. Nilson. Han
yttrade nämligen, att bankofullmäktige fortfarande vidhöllo sin vid flera tillfällen
uttalade övertygelse, att det är nödvändigt att uppehålla den svenska
kronans värde i förhållande till guld, och att riksbankens strävan allt framgent
kommer att gå ut på att med alla till buds stående medel hindra dollarkursens
stegring över nuvarande nivå. Han förklarade vidare, att det icke funnes
anledning befara, att dessa bemödanden icke skola krönas med framgång. Det
synes mig, att efter det uttalandet av en av riksbankens ledande män kan det
inte vara något tvivel om bankofullmäktiges enhälliga åsikt i denna fråga.

Jag skall emellertid tillåta mig fästa kammarens uppmärksamhet på förhållanden,
som kunna göra det möjligt för riksgäldsfullmäktige att i sin mån
stödja dessa bankofullmäktiges bemödanden att upprätthålla den svenska valutan.
Som herrarna finna av bankoutskottets utlåtande nr 2 är det ganska
stora medelsbehov, som för närvarande föreligga i riksgäldskontoret. Vi behöva
upplåna mycket stora summor för att fylla alla de anspråk, som riksdagen

Första kammarens protokoll 102Jr. Nr G. 2

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

(Korta.)

Jfr 6. 18

Lördagen den 26 januari.

Ang.

rikabankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forte.)

ställt på riksgäldskontoret. Vi ha nu under en ganska lång följd av år fyllt
vårt lånebehov här i landet, men det kan ju hända, att vi en gång komma i det
läget, att man ej gärna vill ytterligare anstränga den inhemska lånemarknaden.
Det kan då bliva skäl att ta i övervägande, huruvida det inte skulle vara
fördelaktigare att anlita den utländska, speciellt då den amerikanska marknaden,
och det är klart, att ett dylikt amerikanskt lån skulle icke blott bidraga
till fyllandet av riksgäldskontorets medelsbehov utan även väsentligt underlätta
bankofullmäktiges strävan att upprätthålla den svenska valutans kurs
gent emot dollarn.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta, och då jag tillika som riksgäldsfullmäktig
har tillstyrkt den bankofullmäktiges skrivelse till Kungl.
Maj:t, som ligger till grund för detta ärende, kan jag mycket väl ansluta mig
till herr Gustafssons yrkande om bifall till bankoutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det föreliggande utlåtandet
hemställt.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj :ts denna dag
avlämnade proposition nr 19.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gillande
av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld.

Avgåvos och hänvisades till kammarens första tillfälliga utskott nedannämnda
motioner:

nr 199, av herrar Boberg och Rosén, om åvägabringande av utredning rö>-rande legitimation för tandtekniker att utföra tandvårdsarbete; och

nr 200, av herr Lindhagen, om åvägabringande av utredning rörande antagande
av ett världsspråk och inrättande av en internationell världsspråksakademi.

Justerades protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5,17 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Tisdagen den 29 januari.

1 <( !fr <*.

Tisdagen den 29 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Justerades protokollen för den 23 och den 25 innevarande månad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 11. i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr Hansson, Sigfrid, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m.

Denna motion hänvisades, såvitt den angick pensionsväsendet, till bankoutskottet,
i vad motionen rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt i
övrigt till statsutskottet.

Fröken Hesselgren väckte en motion, nr 202, angående återupptagande avutredningsarbetet
rörande åtgärder för bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor
och nyfödda barn.

Denna motion hänvisades till kammarens första tillfälliga utskott.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.44 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.