RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1924. Första kammaren. Nr 10.

Fredagen den 8 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Malwivoth avlämnade Kung‘1. Maj:ts propositioner:
nr,7.’ angående ersättning till dem, som i arvsmål, handlagda av utrikesdepartementet,
lidit förluster genom bankirfirman Knauth, Nachod & Kuhnes i
New York konkurs; 1

ställda^p^rsoner^6 peDsionsförbättrin® för vissa i lantförsvarets tjänst förut an A

^ 3Dehig?enndseamtnSi°n å allmänna indraSningsstaten åt regementspastorn
nr 31, angående pension åt förre båtsmannen J. O. Nilsson Eahm.

Herr statsrådet Ekeberg avlamnade Kungl. Maj:ts proposition nr 33, med
förslag tm lag om andrad lydelse av 9 § i lagen den 31 maj 1918, innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län m. m.

Justerades protokollet för den 2 innevarande månad.

. Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 92 utniwilf
n?mnda dammare förenat sig med första kammaren i dess beslut

pösi“„e, “ 20«l,1irm °“ beha“tlling “V Knng1'' Mai:ts

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att landshövding Hjalmar Hammarskjöld på grund av sjukdom
(akut luftrörskatarr) är förhindrad deltaga i riksdagens arbete under de
narmaste dagarna.

Uppsala den 7 februari 1924.

Ivar Thorling,

professor, leg. läkare.

Foredrogos lett sammanhang Kungl. Maj:ts propositioner nr 20, angående Kunol
forsvarsvasendets ordnande, och nr 21, med förslag till värnpliktslag. propositioner

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar! Många torde icke v^endets ord 1

Va1 knf S°“ Td bättre förutsättningar än den nuvarande nande m'' ™"
chefen for försvarsdepartementet kunnat gå till värvet att lägga fram en försvarsproposition.
Jag tror, att det finns få som i likhet med honom ha en
Första kammarens protokoll 192Jf. Nr 10.

1

Nr 10. 2

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
•propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

lång erfarenhet inom eget arbete, både om de militära kraven och de partipolitiska
synpunkterna. Och när, då den regering bildades, som satte samlingsparollen
i försvarsfrågan på sitt program eller kanske gjorde samlingsparollen
i försvarsfrågan till sitt program, den till sitt försvarsdepartements
ehef erhöll den man, som den nu erhöll, kunde man också vänta, att propositionen
en gång skulle få en form och en gestalt, mot vilken just intet kunde vara
att anmärka.

Så mycket egendomligare är det då att iakttaga den verkan, som samlingsparollen
fick, när den kungjordes först för den svenska allmänheten och sedan
för det något desillusionerade folkets representanter i den svenska riksdagen.
Jag tänker därvid icke så mycket på den lilla musikaliska dissonans, som
kom till synes i protokollet, när hans excellens utrikesministern ett ögonblick
mera erinrade sig Musikaliska akademien i den avgörande stunden än sitt departements
förhållande till den svenska krigsmakten. Jag tänker kanske icke
heller så mycket på det anförande, som hans excellens herr statsministern höll
till protokollet och där han förde fram de utrikespolitiska synpunkterna, men,
såvitt jag kunnat se, glömde bort det som för honom bort vara det väsentliga,
de inrikespolitiska, om man bortser från finanserna. Och jag tänker
icke heller och kanske ännu mindre på de rätt så envisa ryktena om eu Kungl.
Maj :ts allra trognaste opposition inom generalstaben, ty jag är förvissad därom,
att departementschefen inom denna liksom varje regering skall väl förstå
och veta, att en sådan opposition överhuvud taget icke finns. Nej, det egendomliga
ligger fastmera i den negativa samling, som samlingsparollen fick.^

Vi alla känna i denna proposition igen något, som varit oss kärt, något som
vi tyckt om, något som vi satt värde pa. Men, mina herrar, är det icke ändå
så, att när vi gått till en närmare granskning, har det icke varit det väsentliga,
som kommit fram, utan det oväsentliga. Det var icke det, som i dessa
förslag var det bärande, det som hade värmt vara hjärtan och var själ, som
kom fram, utan det var detaljerna, det var litet hopplockat gods, skilda bitar
från skilda puzzlespel, om jag så får säga. Det var skilda bitar, sammanfogade
med den konstnärliga och konstmässiga hand, som man väl hade förstått
skulle kunna göra det. Och alla de fina detaljer, som förslaget är fullt
av, väga dock icke upp vad som där saknas. Jag vände sida efter sida och
blad efter blad, och vad jag sökte försvann. Det gick alltid till nästa sida
och när sista bladet vänts, hade jag ändå icke funnit det. Vad jag sökte var
anden, som gav liv, det var greppet om folksjälen, det var blicken för vad
vårt svenska folk innerst och djupast tänker och känner, vad det omedvetet
strävar efter, det var ett ord av förståelse för grunden till det förslag, som
lades fram. Jag tror inte, att man bara får se saken som en kostnadsfråga,
och ändå: på varje rad, på varje sida så gott som — det enda som kommit
fram är kostnadsfrågan! . ..

Jag har i dag fått det stora förtroendet att inför denna kammare lagga
fram en motion i försvarsfrågan, undertecknad av ett antal bondeförbundsmän.
Den motionen ger mig måhända någon rätt att i denna stund också
granska det kungl. förslaget och göra en jämförelse mellan detta och det förslag,
som vi bära fram, fullt medvetna om dess brister, om också kallt förvissade
om att det, som vi lägga fram, icke bara är bitar ur skilda åskådningar
utan är ett helt sammanhängande, en tanke, som vi ville se förverkligad,
helst i en ännu bättre form. Vid remissen kan det ju då vara skal att
säga också ett par ord om den saken, då arbetet börjar med att granska den
proposition, som är framlagd, och det första moment, jag därvid fästei mig vid,
är övningstiden och dess förkortning.

Övning stidens förkortning är ett folkkrav, ett folkkrav med djupa rötter, men
Kungl. Maj :ts proposition visar ingen förståelse för orsakerna till detta folk -

Fredagen den S februari.

3 Nr 10.

krav. Den ser saken endast nr kostnadssynpunkt. Jag vill bär betona, att
grunden till detta iollckrav pa övningstidens förkortning icke ur eu försvetrsuvdja.
Det iir icke en ovilja att bära de bördor av personlig och ekonomisk
art, som kräves av Sveriges folk, utan grunderna äro helt andra. Och ser
man icke dem utan vill, som så ofta i dessa dagar sker från pressens sida,
endast se liknöjdhet och lojhet och .slapphet i det förslag, som bygger på
största möjliga nedskrivning av övningstiden, då är det en felsyn och en felsyn,
som i tidens fullbordan hamnar sig. Det är alldeles tvärtom. Det är
eu brinnande känsla av behovet av ett försvar på fast grund, som gör detta
iolkkrav sa allmänt och sa mäktigt som det är. Mot detta folkkrav reser man
upp sakkunskapen och man säger: sakkunskapen skall val ändå sitta i första
ledet och på första bänken. . Ja, det är med sakkunskapen här som det är
med den i andra fall, jag vill tänka på exempelvis kommunalskattefrågan.
Vi sätta alltid sakkunniga att bestämma efter vilka grunder vi skola besluta.
Jag menar, att det bör vara alldeles tvärtom. Vi, som här äro samlade,
skola veta vad vi vilja och vad vi vilja ha, och de sakkunniga skola
ge den tekniska formen och utgestaltniugen, men de skola icke bestämma
grunderna. Den sakkunskap, det här är fråga om, är naturligtvis en militär
sakkunskap, och denna militäriska sakkunskap vill jag inte jäva. Denna militära
sakkunskap kräver lång övningstid. Men om den kräver det och om det är
rätt, att en lång övningstid fordras, då måste jag säga, att de företräda ett
system, som överhuvud icke kan genomföras utan en lång övningstids uttagande.
Det är däri, som det hittills brustit. Militärerna ha krävt en lång
övningstid, och systemen aro omöjliga utan en lång övningstid. Varje förslag,
som lagts fram alltifrån 1914 och till den kungl. proposition, som nu
föreligger, försvarsrevisionens arbete inberäknat, bygger på en mindre tid en
kortare tid än den militära sakkunskapen kräver, och ändå säga alla dessa
förslag, att de ge en full utbildning. Jag kan inte hjälpa, att orden »full
utbildning» verka på mig som ett tvetydigt uttryck. Visst får man full utbildmng
enligt vart och ett av dessa förslag, men man får aldrig den fulla
utbildning, som den militära sakkunskapen kräver. Det skrevs i Svenska Dagbladet
för några dagar sedan under strecket, att Sverige har ännu aldrig sett
en fullt utbildad soldat under värnpliktssystemet, och jag tror det är sant.

4 varas, när försvarsrevisionens arbete föredrogs inför den grupp, vars talan
jag i dag har äran att föra° det var en ärlig man, som ärligt sade sin
mening — fragade jag: »Nå, hur lång tid behöves enligt militär uppfattning
och svaret-blev: »Det är mycket svårt att säga, men 1914 års härordning
räcker inte.» — Vi måste, mina herrar, se detta faktum i ögonen och vi ha
att välja tva vägar, om vi skola stanna vid det gamla systemet: att behålla
systemet fördärvat eller att slunga systemet och taga ett annat Hittills har
det aldrig vant tal om annat än att behålla det i dess fördärvade skick, och
det kan da icke hjälpas, att när det ena efter det andra förslaget, varje gång
med längre övnmgsdagtal, säger, att det ger fullgod utbildning och full utbiidmng
och att man kan skicka det sålunda övade folket i främsta linjen,
när kriget bryter ut, då rubbas förtroendet, då brister auktoriteten, då är systemet
dömt .Regeringspropositionen sätter i detta fall kronan på verket, den ger
i sak dödsstöten åt systemet, och därför tackar jag regeringen.

Förs vars re visionen hade valt 255 dagar, och läser man försvarsrevisionens
motivering — den finns också hos Kungl. Maj:t i skärpt form — så måste
man säga, att det förslaget dock till synes hade en bärande grund för sitt dagtal,
en grund, som kunde försvaras. Det var den grunden, att krigserfarenneterna
pekade på åtta månader såsom den minsta tid man behövde för utbildningen,
och i Kungl. Maj ds proposition strykes delta under till den grad.
att man också betonar, att denna åtta månaders tid var en tid under krig''

Kungl.

propositioner
ting. förs varsväaendets
ordnande
in. m.
(Forts.)

Nr 10. 4

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

under brinnande tryck, men i fred, då trycket försvinner, behöver man en längre
tid, och denna längre tid tager Kungl. Maj :t i form av — 195 dagar! Iran
de utgångspunkterna måste jag såga, att jag gärna velat se en motivering
för dessa 195 dagar, men jag har ingen annan funnit än tre. .Den ena är
kostnaderna. Det motivet håller inte. En nedskrivning av övningsdagarnas
tal betyder ingen avsevärd besparing, när det gäller tiotals eller hundratals
miljoner. 25 dagars nedskrivning betyder omkring 1 1/2 eller 1/4 miljon
kronor, kanske en miljon, det beror på antalet man. Det andra skälet är, att
195 dagar icke lära så värst mycket skilja sig från 255, om man bara tager
bort vinterövningen. Det blir ju 255 minus 30 eller 225 dagar och från 225
till 195 kan man lätt hoppa enligt Kungl. Maj:ts mening, isynnerhet om man
fortfarande har 225 för en viss kategori. Ja, det talet kan ju formellt ha sitt
värde, men icke tror jag det håller vid närmare påseende. Och det tredje
skälet, ja det är endast: en nedskrivning skall ske, 195 dagar är en nedskrivning.
Jag vet inte hur man kommit dit, men då man läser propositionen eller
då jag läste den, verkade den åtminstone på mig så: hans excellens statsministern
dekreterar 195 dagar, försvarsdepartementets chef skriver det, han tror,
icke på det, han vill det icke, men regeringens förmala anda blåser genom förslaget
och han måste. Hur är det med regeringens förslag från denna synpunkt?
Jag vågar säga, att när man håller fast vid grunden för 255 dagar,
men stannar vid 195 dagar, så är systemet söndertrasat. Regeringen har satt
ett dagtal, som numera ingen praktiskt sett kan komma.över.. Regeringen har
valt detta dagtal utan bärande skäl, auktionen är färdig, glidet börjar; regeringen
har fått brädan såpad.

Men systemet, som regeringen ändå behåller, skärpes härigenom ifråga om
motsättningarna inom sig självt. I grund och botten är det ingenting annat
än revisionens förslag i förklädnad och i en försämrad form. .Kategoriklyvningen
eller vad man nu populärt därmed menar, vill Kungl. Maj :t icke veta av och
ändå har Kungl. Maj :t den i dubbel måtto i sitt förslag. Kategoriklyvningen
betydde i försvarsrevisionens förslag en fixering av linjemanskapet till 14,000
man i runt tal — jag talar om armén. Hos Kungl. Maj:t är det ökat till
26,000 i runt tal, studenter inberäknade. Jag frågar: var ligger skillnaden
egentligen annat än i kvantiteten. Dessa 26,000 äro fixerade lika väl som de
14,000, värnpliktskontingenten må vara större eller mindre. Hur skola de
tagas ut, hur skola de väljas? Lottning vill man icke veta av, utan man lägger
valet hos inskrivningsnämnder och inskrivningsrevis.ioner. Jag undrar om icke
även hos inskrivningsnämnder och inSkrivningsrevisioner — när läkarbesiktningen
är färdig och man skall besluta, om vederbörande skall föras med
bland de 26,000 eller stanna utanför — det ytterst och sist blir godtycket och
alltsammans endast ett annat namn på —- lottning.

Men det finns mera än så. Regeringen säger själv och försvarsdepartementets
chef är ärlig nog att på flera ställen — om än helt naturligt mest i förtäckta
ordalag, ofta dock i nog så tydliga — säga ifrån att, genom att taga det nedsatta
dagtalet och det fixerade antalet man, kommer man egentligen ingen vart
i fråga om försvarets effektivitet, varför han på denna grund måste göra en
ny kategoriklyvning. Och detta sker på det sättet, att han tager ut 25 % av
flertalet, som icke har en högre utbildning än 195 dagar, och ger dem 350 dagar,
olika i olika fall, men högst 350. Dessa 25 %, mina herrar, gå under rubriken
»underbefäl och fackmän» och svara mot försvarsrevisionens 14 %. Det är
skillnad på 14 % på 14,000 och 25 % på 26,000 — siffrorna äro något för höga,
men det spelar i detta fall ingen roll för jämförelsen — det är skillnad, säger
jag, redan på denna punkt. Men om man tager 25 % till »underbefäl och fackmän»,
— höjer talet alltså på det högre antalet — så är skälet därtill dubbelt.
Det ena är det militära skälet, nämligen att det behövs ett större antal under -

Fredagen den 8 februari.

5 Nr 10.

befäl och fackmän. Det skälet har försvarsrevisionen prövat och underkänt,
det vill säga revisionen har sagt, att skälet är nog så talande och nog så beaktansvärt,
men den har icke kunnat taga hänsyn därtill — för systemets skull.,
läser man. mellan raderna. Det andra skälet säger försvarsdepartementets
chef Öppet ifrån: det är att med den korta utbildningstid, som det stora flertalet
skulle få, måste man även laga så, att det finns en grupp med längre utbildningstid.
Att icke de 350 dagarna heller räcka, är en sak för sig, men det
beror pa systemet. Jag kan icke se annat än att här i verkligheten föreligger en
kategoriklyvning och en kategoriklyvning, som är långt mera odiös än den,
som försvarsrevisionen föreslagit, och skillnaden mellan 195 dagar och 350
dagar verkar på ett helt annat sätt till fördärv för det system, som bärs upp
av värnpliktstanken. Da blir den också olika tiden för de olika vapenslagen
av mindre och relativt ringa betydelse, ehuru även denna är både odiös och
oriktig.

Om jag här får dröja ett ögonblick vid den motion, som jag i dag skall bära
flarn, så ha vara utredningar pekat pa 195 dagar. Jag har en bilaga, undertecknad
av översten för de av regeringen till undergång dömda Kungl. Vaxholms
grenadjärer, där denne stannat vid 195 dagars utbildning för infanteriet med
understrykande av möjligheten därav. Han ville nog gå högre, men han förklarade
sig anse det vara omöjligt» med 90 dagars första utbildning och så vidare
upp till 195. Det är hans syn på tingen. Men, mina herrar, när han lägger
fram dessa 195 dagar såsom grundade på sin erfarenhet som truppofficer,
så säger han, ^att villkoret måste vara en kompensatim och en effektiv kompensation
i fråga om underbefälet. Skola vi förminska övningstiden för våra
värnpliktiga, så ma vi se till att vi få ett underbefäl, icke av värnpliktiga utan
av andra, som äga kraft, förmåga och auktoritet att kunna bära undervisningens
tunga, när det gäller att på kort tid bibringa de unga den erfarenhet och de insikter
de. måste ha. Det är villkoret. Men Kungl. Maj:t tar de 195 dagarna
utan varje spar av kompensation, ja t. o. m. med skärpande av de olägenheter,
som följa med det nuvarande underbefälssystemet.

Stam och beväring det är vår linje. Det är det nya system vi bära ''fram,
eller rättare, det är det äldre systemet vi taga åter. Med stam och beväring
kunna vi ha en kort övningstid. Dör oss är fordran på en kort övningstid avgörande^.
Vi maste ned. Det har gått sa långt i vårt land, att vi icke längre
kunna lata bli. Det är möjligt,, att i dessa dagar utbildningen bedrives på annat
sätt än förr vid våra regementen. Det är möjligt att i vår tid klagomålen över
övningstidens utnyttjande icke längre äro lika befogade som förr, men vi få sota
för gångna generationers synder, vi få taga konsekvenserna av ett system, som
verkat årtionden igenom, och vi komma icke ifrån det. Därför finns ingen
möjlighet att godtyckligt bestämma en nedskärning till 195 dagar. Jag ser
mellan raderna, hur Kungl. Maj:t våndats, hur Kungl. Maj:ts regering velat
låta bli, hur den icke själv varit övertygad om riktigheten av denna nedskrivning
men har gjort den av hänsyn till en folkmening. Vi, som bära fram förslaget
om de 140 dagarna med 90 dagars första övningstid, äro besjälade av övertygelsen,
att detta är nödvändigt, att vårt försvar går under, om vi icke skära
ned det onda till roten. Och den ha vi sett vid de 90 dagarna. För oss äro de
90 dagarnas första övningstid något som vi aldrig kunna släppa. Det må bära
eller brista, det må gå hur det vill i övrigt, men de 90 dagarnas första utbildning
äro vårt bestämda krav, tillika med i ersättning, en stam, som icke får en
minimiutbildning utan en maximalutbildning: 90 dagar plus stambefäl med
egna hem. Vi ge den stammen allt som behövs, allt vad militären kräver för
utbildningen. Den militära sakkunskapen får där göra sig gällande och jag
frågar: är inte kompensationen fullviktig?

Därmed är jag också inne på den andra stora frågan: underbefälsfrågan. Ty

Kungl.
''propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

Kr 10. 6

Fredagen den 8 februari.

Kung!,
propositioner
ang. försvarsvåsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

för oss är stammen framför allt underbefäl. Stammen blir ett underbefäl i infanteriet,
stammen är därjämte avsedd att i specialvapnen i stor utsträckning
fylla kategorien meniga i övrigt. Frågan om underbefälet har alltid varit den
svåra punkten i alla de förslag, som lagts fram. Underbefälsfrågan löstes
icke 1914, och den väg man då slog in på har erfarenheten visat vara en
mycket farlig och felaktig väg. Icke heller Kungl. Maj:t i år har löst frågan.
Jag vill icke säga, att vi ha löst den, jag vill inga överord använda, men jag
tror, att vi ha pekat på en väg, som leder till lösning, en väg, som, om den
mottages med förståelse, kan med samfällda krafter utformas till att bli en allfarväg,
som leder till målet, det mål vi alla sträva efter. Tron I, att tvångsuttagning
av underbefäl skapar vilja till arbete? 25 % tvångsuttagna till 350
dagars övning, då alla andra ha 195 dagar! Ovilja och vedervilja blir följden.
Generalstabschefen har enligt den kungl. propositionen direkt uttalat, att om
man skall taga ut de 25 procenten efter övningarnas början, är det fara värf,
att ingen visar sig intresserad, de bli alla löja, lata och likgiltiga, ty ingen vill
ha den ökade tiden. Därför skall inskrivningsrevisionen eller inskrivningsnämnden
göra uttagningen. Ja, blir det bättre på det sättet? En var vet
på förhand sitt öde.rsäger Kungl. Maj:t. Är detnågon fördel att veta en lång
tid på förhand den olycka, som drabbar en •— ty så kommer det att fattas — och
den orättvisa, som ligger däri —-ty så kommer gemene man att självklart se
det i de allra flesta fall.

Men till dessa 25 % tvångskommenderade komma studenterna, och här förundrar
det mig, att Kungl. Maj ds regering, som ändå har så många akademiska
beröringspunkter, icke haft den förståelse för de svenska studenterna, som jag
ändå hoppats och väntat. Är det verkligen möjligt, att vi skola gå vidare pa
den en gång inslagna ödesdigra vägen, där vi i tvångströja binda den kulturella
delen av vårt folk, den som skall gorå att vårt land och vårt folk bli kända i
världen, som skall representera oss i den tid, då det inte är vapnens utan andens
röst, som bär oss ut över vidderna i världen. Är det möjligt att vi verkligen på
allvar skola fortfarande vilja, att de svenska studenterna böra sätta till ett år
av sin studietid för att ägna sig åt något, för vilket de icke äro skapade. Det
har sagts mig att på ett regemente fanns en plåtslagare och en student. Studenten
skulle också vara underbefäl, och plåtslagaren hade kommit under de
uttagna 14 procenten. Plåtslagaren kunde kommendera, det var en rapp karl
med snabb uppfattning, auktoritet fick han, och det gick i flygande fläng och
med precision. Studenten hade vår Herres gåva, han hade ett gott huvud, men
kommendera kunde han inte, auktoritet hade han inte, och det vet litet var hur
det går med den som skall föra befäl och icke har förmågan.

Detta är ett tillspetsat fall, men jag kallar det tj^piskt. Våra studenter
kunna vara utmärkta som befäl, men icke därför att de äro studenter,
utan trots att de äro studenter. Det skäl, som man nu har att
lägga på studenterna denna ökade tunga, är det och ingenting annat
än det, att de fått så många fördelar av staten. Ha de detta? Vad
ha de fått? Sina dagars id och sina nätters ro få de offra, för att den skuldsättning,
som de flesta bygga sitt studiearbete på, icke skall släpa efter dem hela
livet igenom. För dem och för staten är det ett levande intresse, att de skola bil
färdiga så fort som möjligt för att gå ut i livet och göra sin gärning på den
plats, för vilken staten gjort och givit utbildningen. Men denna tid, som ägnas
åt annat, bryter icke blott studiearbetet, den bryter också miljön, och den bryter
hågen. Vi ha i vår motion på flera ställen pekat på dessa förhållanden och i
några korta ord sökt stryka under dem. För den som vill tänka allvarlig! pa saken
vill jag därutöver hänvisa till en tidning, som jag icke eljest så ofta delar
åsikt med, Uppsala Nya Tidning, vilken i onsdags i en artikel, som vore den
sprungen ur mitt eget hjärta, har talat studenternas sak. Jag tror icke, att det

Fredagen den 8 februari.

7 Nr 10.

överhuvud taget kan tänkas någon bärande grund för att lägga på studenterna
denna extra börda, för vilken de icke äro lämpade, även om de vilja.

Men när man nu talar om studenterna och om de där tvångsuttagna procenten,
tior jag, att vi i allmänhet tänka; »Det är väl inte sa farligt ur militär synpunkt,
ty de bil ändå bara en fyllnad i det övriga befälet.» Jag skall tillåta
mig rikta uppmärksamheten pa sidorna 29 och BO i dön motion jag i dag kommer
att bära fraim Jag skall peka på några siffror, vilka tala ett språk, som icke
kan missförstas, siffror, som icke tidigare varit framlagda. Där påvisa vi,
att då infanteriregementena vid krigstillfället fördubblas, ha vi disponibla ett
40-tal officerare, och vi behöva ytterligare 59. Vi ha 29 underofficerare och
behöva ytterligare 28. Vi ha 55 furirer och behöva ytterligare 204. Vi ha 91
korpraler och vicekorpraler och behöva ytterligare 495. För 28 regementen är
alltså bristen 1,600 officerare, 777 underofficerare, 5,600 furirer och 13,700
korpraler och vicekorpraler. Officersbristen skall fyllas genom officerare och
underofficerare pa reservstat. Vi säga i var motion, att vi icke mycket tro på
framgången därav. Den enda förutsättningen för att det skall lyckas är enligt
vår mening, att man går den väg försvarsrevisionen anvisar, och vi hoppas, fast
vi näppeligen tro det, att denna väg skall lämna önskat resultat.

Men långt värre är det i fråga om underbefälet. Vad betyder bristen där?
Den betyder, att då de yngsta officerarna tidigt måste rycka upp, blir det
nödvändigt att besätta plutonchefsposterna med underbefäl och att därvid 4/-av plutoncheferna och % av gruppcheferna skola fyllas av studenter och tvångsuttaget
underbefäl och fackmän. Här är det inte längre luckor, som man bär
att fylla, utan det galler att nyskapa något som inte finns. Tron I att ett
system, som bygger på en sådan massa nyuttaget och olämpligt underbefäl, har
utsikt att bliva effektivt? När man vill bygga de 255 dagarna på krigets erfarenheter
av åtta månaders övningstid, vågar jag för min del göra den invändningen,
att det icke därför är bevisat, att övningstiden behövde vara åtta månader.
Jag vill säga, att det fastmera för den vetenskapliga betraktaren, om jag
får använda det ordet, ter sig så, att när avgången i början av världskriget
blev så stor och utbildningen hade varit så kort, behövde man på ententesidan
denna utbildningstid, emedan man i motsats till tyskarna icke hade något duglig^
befäl och underbefäl utbildat. Men det innebar icke, att denna längre
övningstid i och för sig var nödvändig. Tyskarna behövde icke en sådan utbildningstid
i början, och deras förluster voro då mindre. Under den följande
tiden var däremot icke heller deras underbefäl förstklassigt.

Det gäller i själva verket här endast att bedöma detta; duger det underbefäl,
som vi ha eller få, till att utbilda truppen? Jag vågar påstå, att hur utbildad
en student än må bliva för egen del, blir han icke någon pedagog i militärt avseende,
någon som själv kan utbilda och leda en trupp. Ja g tror därför för min
del, att detta system icke längre är hållbart.

Vad ge vi? Vi ge i vår motion i stor utsträckning stamfurirer och stamkorpraler
med egna hem. Antalet är beräknat efter den brist jag nyss angav
och är avsett att helt fylla denna med hänsyn tagen även till de 30 procent,
som behövas för att täcka eu tidig avgång. Kvantitativt tillgodoser vårt förslag^
fullt ut behovet av underbefäl. Men, säger man, kvalitativt är det väl
omöjligt. Inte duga dessa! Nej, det skulle kanhända inte vara sannolikt, att
furirer, som haft sex års militärtjänstgöring och legat i ständig kasernering,
korpraler och vicekorpraler, som legat inne i tre år och som sedermera årligen
inkallas till trettio dagars tjänstgöring, bliva bättre än de studenter, som har 350
dagar, och det tvångsuttagna underbefäl och fackmän som ha liknande tjänstgöringstid
eller något kortare och som icke ha någon övning för övrigt!

Men, säger man, de äro äldre. Ja, de äro lika gamla som de värnpliktsklasser,
studenterna och det tvångsuttagna underbefälet tillhöra. Det är samma

Kunt/I.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
in. m.

(Forts.)

Sr 10. 8

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

klasser, endast med den skillnaden, att dessa men ej värnpliktsklasserna fått
fortsatt och full utbildning i sitt fack. De ha vuxit in i bygden och skapat
förtroende för det vapen de tillhöra. De äro fastade vid både vapnet och bygden,
och de skulle icke vara militärt dugliga! Då kan jag bättre förstå den
invändningen, att de, när de efter sex års kasernering skola gå ut till ett eget
hem, icke lämpa sig för arbete i jorden och att vi icke böra sända militära
proletärer till egnahemsbyggarnas led. Är det sant? Jag tror inte på det. Man
kan varken svara ja eller nej på frågan, men om det vore sant, vågar jag säga,
att hela vår egnahemsrörelse är dömd. Hela vår egnahemsrörelse bygger på att
det är jorden och arbetet, som blir underlaget för vederbörande, men det är icke
alltid de ägnat sig däråt förut. Man framhåller, att det också går omkull i
många sådana fall. Ja, men här var tanken, att dessa underbefälskategorier
skulle fyllas av bygdens svenska folk, av sönerna från våra bondehem, som
själva vuxit upp vid jorden, och tron I, att de under tre eller sex år glömma,
vad som vuxit in i dem allt ifrån barnsbens dagar? Jag tror det icke; och i
varje fall är det experimentet värt att göra. Det experimentet är något, som
ändå förr eller senare måste göras, därför att vi ha att pröva, om det icke älr
bättre än det som redan är dömt och utdömt.

Regeringen har tagit upp denna tanke om egna hem och ger oss 100 man om
året. Regeringen har i en liten promemoria nr 1 — jag skattar högt, att det är
nr 1 — lämnat en kort utredning om att detta kostar 200,000 kronor. Den har
lämnat en utredning om att man bör tvinga dem till sparsamhet. Av deras
avlöning insättes tvångsvis ett belopp i sparkassa, och denna sparade penning
jämte ett tillägg, motsvarande l1/2 års avlöning, skola de få som premie för
militär egnahemsbildning. Jag tror nog, att det kan vara en riktig tanke
med sparsamheten, men jag betvivlar, att en sparsamhet, framtvungen på denna
väg, åstadkommer några goda resultat.

Vi ha gått en annan väg i vår motion. Vi ha tagit bort detta tvångssparande.
Vi ha sänkt lönerna nominellt, men då vi taga bort större delen
av tvångssparbeloppen och ge resten kontant, ha vi kunnat utjämna det hela
och därigenom faktiskt trots formell nedsättning kontant lämnat ett högre
belopp. När de gå ut, få de av staten dessutom ett kontant bidrag, i ena
fallet av 3,000, i andra fallet av 7,000 kronor, och det är mera, än vad Kungl.
Maj:t genom sitt förslag vill ge dem. Skall man gorå något sådant, bör det
göras så ordentligt och så grundligt, att det verkligen har någon utsikt till
framgång.

Då några av oss, som först tänkte på denna lösning, hade äran vända oss
till hans excellens herr statsministern i våras, uttalade vi önskan om vissa
utredningar, och vi ha därför i vår motion bl. a. icke gått in på frågan, om
det finns tillräckligt med jord i Sveriges land för detta ändamål. Vi ha ju
omkring 1,900, som skola ha egna hem, medan Kungl. Maj:t har 100. Vi
hade hoppats och väntat att av Kungl. Ma-jrt åtminstone få en utredning om
egnahemstillgången, om jordmöjligheterna. Förgäves har jag spanat efter det.
Den finns icke i bilaga 1. Jag hoppas, att den dock finns bland handlingarna
och att utskottet en gång får den. Men det hade varit önskvärt, att den också
förelegat i tryck för riksdagens ledamöter. Nu brister det hos oss i denna
punkt. Vi hade trött, att om Kungl. Maj:t icke ginge oss till mötes på någon
annan punkt, skulle åtminstone detta utredningskrav ha blivit tillgodosett.

Man kan då ytterligare säga om vår egnahemslinje, att den är ett experiment,
och att det behövs garantier. Ja, jag erkänner fullväl, att det är
ett experiment. Jag erkänner fullväl, att det behövs garantier. Garantierna
ha vi sökt i den föreslagna lagen om krigsmakten, i bestämmelserna om de
plikter, som åligga kommunerna och landstingsområdena. Det är ett menighetsbestyr
att fullgöra på samma sätt som fjärdingsmannaskapet, om jag får

Fredagen den 8 februari.

<j Nr 10.

göra denna jämförelse, som alla förslå. I detta kollektiva ansvar för fullgö- r(JK™utne.r
randet ha vi sökt garantien. Den är icke lika effektiv på papperet som cn ungefär avari -tvångsuttagmng, men den är i sak fullt ut lika effektiv, därför att tvångs- väsendets orduttagningen
motverkar sig själv. Om vi nu skola gorå detta som ett experi- nande m.>.
ment — och så må vi gärna kalla det — kunna vi åtminstone begära, att (Forts.)
experimentet göres i sådan utsträckning, att man kan döma om dess verkningar.

Från underbefälet skall underofficerskåren rekryteras. Underofficerskåren
har Kungl. Maj:t sökt tillgodose. Vägen måste för underbefälet gå uppåt över
underofficerskåren till officerskåren. Kungl. Maj :t bär som sagt i viss mån
tillmötesgått underofficerarnas krav. Men när man närmare ser på det, förefaller
det, som om det vore mera sken än verklighet. Låt mig taga två exempel.
Kungl. Maj :t gör förrådsförvaltarna till sekundlöjtnanter. De gå icke
i trupptjänst. Det är icke på detta område, som någon befordran eller upphöjelse
äger rum. När det gäller fanjunkare, styckjunkare och sergeanter,
står man kvar, där man stått. Vad underofficerarna egentligen önskade, var,
att en gammal beprövad underofficer, som kunde föra trupp och gjorde det
fullt så väl som en underlöjtnant, icke skulle stå efter en ung och oprövad
underlöjtnant och behöva komma under hans befäl. Kungl. Maj :t har undanröjt
saken på det enkla sättet, att underlöjtnanterna avskaffats och allesammans
gjorts till löjtnanter. Ja, om man skapar sekundofficerare och samtidigt
tar bort dem, med vilka de skulle konkurrera, kallar jag vinningen för^ingen.

Kungl. Maj:t har också talat om skolundervisningen och framhållit, att
denna i första hand bör vara en privatsak. För mig ställer sig saken icke så.

Är det ett statens och samhällets intresse att få en god och fast underofficerskår,
är det också dess intresse att bereda möjlighet till den utbildning, som
fordras för att underofficerarna skola kunna gå uppåt i officersgraderna. Jag
vet fullväl, att jag här kommer in på ett område, där jag stöter på mycket
motstånd inom officerskåren. Men vi, som skrivit denna motion och stå för
densamma, hysa det fasta förtroendet till Sveriges officerskårer landet runt,
att de skola följa den plikttradition, för vilken de mer än några andra äro
bärarna, att de skola förstå och känna, att en ny tid kräver nya förhållanden.

Vi hoppas och tro, att de i flertalet fall skola komma oss till mötes, när vi
lägga fram vad vi begära. Vi tro icke, att de räknat som bildning endast den
yttre polityren, utan vi tro, att när de ställa bildningskravet som grund, för
att icke officerskåren skall deklasseras, detta är allvarligt menat. Men. då
böra också underofficerarna få det tillfälle, som behöves att skapa den bildningsgrund,
på vilken de kunna gå vidare i graderna. Vi vilja icke veta av
några stängda vägar. Andan måste bli en annan och ny, och det är därför vi
framlagt vårt förslag.

Så kommer jag med ett par ord till organisationen. Den skall jag icke mycket
uppehålla mig vid. Jag vill endast påpeka, att övningstidens nedsättning
är priset för organisationens bevarande, och vi kunde ju då ha väntat, att Kungl.

Maj :t skulle ha bevarat organisationen. Men det gör Kungl. Maj :t icke. Kavalleriet,
som är tidens strykpojke, avskaffas, försåvitt det gäller kavallerifördelningarna.
Vi ha inskränkt det till en kavalleribrigad, men ha gått ut
från att arméledningen behöver ett kavalleri, reviderat på det sätt, revisionen
föreslagit. Om arméfördelningarna fördubblas, böra då icke dessa fördubblade
arméfördelningar — låt vara i begränsad mån fördubblade — ha något
kavalleri? Det är en ringa begäran, att man skall ge dem en skvadron. Det
är icke på långt när tillräckligt, men att det behövs, vågar jag med bestämdhet
påstå. Vi skola icke endast foga oss efter dagens och modets nycker. Vi
skola tänka litet mera efter saken och se litet mera nyktert på förhållandena.

Varför skulle icke kavalleriet behövas? Vi ha ju ett flygvapen, som skall

Nr 10.

10

Fredagen den 8 februari.

Kung1.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. in.

( Forts.)

ersätta det, svarar man. Jag tvivlar på att det med den terräng vi ha i
vårt land, alltid kan vara möjligt för oss. Dessutom har en annan sak
stått klar för oss. Vårt flygvapen måste i första hand bindas samman
med vår flotta. När det gäller vårt försvar utåt, när det gäller
att hejda den invasion, som vi i yttersta fall måste räkna med
och endast i sista hand kunna avvärja i land, äro flottan och flygvapnet de
som närmast ha att föra den striden, och därför måste efter mitt förmenande
flygvapnet i första hand utbildas och utformas i samband med flottan, om vi
inte ha råd att genomföra en fullständig flygorganisation. Först i sådant fall
må det komma i fråga för de andra vapenslagen. Därför är det också otvivelaktigt
nödvändigt, att vi icke göra oss av med de kavalleriförband, som, om
de behövas, kunna utvecklas, men som, en gång bortskurna, knappast kunna
återkomma.

Kungl Maj:t drar också in besättningstrupper i fästningarna. Kungl.
Maj :t ställer i utsikt, att det där skall skapas andra formationer, som också
delvis finnas. Men antingen finnas de, och då tagas de från de ändamål, som de
eljest skulle fylla, eller också finnas de icke, och det hela ställes på framtiden.
Jag skulle hellre ha sett, att Kungl. Maj :t dragit in även fästningarna.

Man måste fråga sig: varför har icke Kungl. Maj:t gått en annan väg, om nu
organisationen skall beskäras? Varför har Kungl. Maj:t icke stannat t. ex,
vid fem fördelningar? Det vore också ett ingrepp i organisationen, men enligt
mitt sätt att se, med fördubbling till tio, ofantligt mycket mindre farligt än
att behålla de sex fördubblade utan kavalleri och utan fästningstrupper.

Flottan ha vi tänkt, att man skulle förnya på tre år. Kungl. Maj:t föreslår
fem år, och det är alldeles klart, att vi inte hålla på tre år, om Kungl.
Maj it anser det omöjligt. Vi ha inte kunnat förklara för oss, att Kungl.
Maj :t stannat vid fem år, på annat sätt än att Kungl. Maj:t ansett, att man
icke kan effektuera någon förnyelse på tre år. Under sådana förhållanden få vi
naturligtvis också taga hänsyn till vad som här är rimligt, sedan Kungl.
Maj:t visat vägen. Om grunden sedan är vacklande, är felet icke vårt.

Till sist några ord om kostnaderna. Kostnaderna äro Kungl. Maj:ts A och
O. Vid den jämförelse, som nu säkert kommer att göras mellan Kungl. Majrts
förslag och vår motion, tillåter jag mig rikta uppmärksamheten på två förhållanden.
Det ena är, att Kungl. Maj :ts beräkningar alltid äro gjorda i -underkant,
det är en viss kostnadssumma, inom vilken man måste komma fram, och
då måste allting beräknas så lågt som möjligt, oavsett huruvida beräkningarna
hålla, när de skola omsättas i verkligheten. Vi ha icke haft tillfälle och tid
att fila på våra beräkningar, utan vi ha gjort vår organisation och sedan
frågat oss, vad den kostar. Men vi äro vissa om att en filning skulle kunna
bringa ned kostnaden även här. Det andra är, att Kungl. Maj:t haft möjligheter
att lägga andra grunder för sina beräkningar än vi gjort. Vi ha
måst följa, försvarsrevisionens grunder, som ju äro äldre än Kungl. Maj:ts.
Jag har gjort jämförelser mellan Kungl. Maj:ts stat och vår och har funnit,
att Kung!. Maj :t på punkter som t, ex. departementet kommer under oss. Det
är alldeles klart, att våra högre siffror i verkligheten skola förändras till likhet,
med Kungl. Maj:t.s. Vi gå med Kungl. Maj:t i alla de fall, där Kungl.
Maj:ts grunder äro billigare än revisionens. Det finns också andra sådana
fall, men jag skall icke taga upp tiden med det.

Det är blott en enda punkt till. När vi tala om kostnaderna, så låt oss, mina
herrar, betänka, att det är skillnad mellan budgetkostnader och verkliga kostnader.
En budgetkostnad visar sig siffermässigt i staten, men den verkliga
kostnaden kommer på annat sätt till synes. Låt mig taga ett exempel. Vi
hava 140 dagar och räkna genomsnittligt med 28,000 man. Det är intet fixt
antal, men vi beräkna det så. Kungl. Maj:t räknar med 26,000 man eller runt

Fredagen den 8 februari.

11 Nr 10.

lal kanske 25,000, bortsett från studenterna. Av dessa äro 18,000 man in tanteri,
av vilka 25 procent skola uttagas till underbefäl ocli fackmän med längrQ ungefär svars -utbildningstid. Det blir ungefär 4,500 man. Sedan är det 7,000
trupper med längre utbildningstid, varierande i olika fall, och så slutligen stu- nande m. m.
denterna. Det blir omkring 13,000 man med längre utbildningstid. Om vi nu (Forts.)
taga skillnaden, 200 dagar, och räkna med 12,000 man, kommer man ända upp
till mellan 9 och 10 miljoner kronor, om vi räkna med en utbildningsdag omvärderad
till arbetsdag efter 4 kronor per dag. Men vad är denna summa

9,600,000 kronor? Jo, den motsvarar ungefär vad värt indelningsverk kostar.

Vad betyder detta? Det betyder, att staten lägger kostnaden för underbefälets
hållande på de svaga skuldror, som skola bära ej blott det personliga arbetet
och ansträngningarna i tjänsten, utan också den ekonomiska lättnad, som staten
får genom att icke själv betala sitt underbefäl. Dessa 9 miljoner kronor komma
på kreditsidan. När man talar om vad vårt förslag kostar, måste beräknas,
att detta är en utgift, som hos regeringen icke synes i staten, men som finns
där ändå, och som hos oss både finns och synes. Vad vi velat göra är att utjämna
kostnaderna, och jag tror, att i det fallet ingenting finnes att invända.

Vårt indelningsverk är produktivt och ej improduktivt, och den valuta det ger
är vida större än vad något annat kan ge.

Regeringsförslaget är, såvitt jag kan se, omöjligt att lägga till grund. Det
har byggt på ett system, som det självt undergräver. Det har skärpt detta
systems inre motsättningar, nedsatt övningstiden under alla rimliga gränser,
från systemets egna utgångspunkter sett, och det ger ingen kompensation. Vårt
förslag är ett i all ödmjukhet framburet anbud, och vi tro, nej, vi äro förvissade
om, att bakom oss står bygdernas folk i allt mer tätnande skaror. Vi tro också,
att det vore det riktigaste, att låta svenska folket i val självt bestämma, vilket
försvar det vill hava, om endast tid funnes och möjlighet därtill gåves utan skada
och fara för vårt land. Men vi äro också övertygade om att situationen i vårt
land är sådan, att det är nödvändigt att ju förr dess hellre komma till en lösning.

När vi sålunda framlägga vårt förslag, är det en utsträckt hand till förhandlingar
med andra partier inom riksdagen för att försöka lägga en grund och
bygga ett förslag, som i stället för Kungl. Maj :ts förslag kan trygga vårt lands
framtid. Det är sant, att vårt förslag kan komma att falla, men

»det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge».

Men den strängen brister icke och bågen håller. Om någon tilläventyrs skulle
säga, att bågen är ett föråldrat vapen, vill jag peka på att vårt förslag i
Dagens Nyheter fått det vitsordet att vara alldeles »överraskande tidsenligt».

Om någon säger, att indelningsverket är en förlegad institution, en antikvitet,
då svarar jag: Det är namnet och grunden som det har gemensamt med det

gamla, men ingenting annat: det andra är nytt och modernt. Den grund, på
vilken vi vilja bygga, är vad predikanten vid riksdagens början kallade hälleberget,
medan regeringen bygger på lösan sand. Även om denna sand är den
finaste mosand, stärkes icke grunden därigenom. Men om vi kunna bygga på
folkets förtroende, vågar jag påstå, att grunden är säker, och om den tillika
är en grund, som våra fäder byggt på, så tror jag, herr greve och talman^ att vi,
som efter moget övervägande ställt oss på den ståndpunkt där vi nu stå, utan
förhävelse och med full tillförsikt kunna säga:

»Det är stoltare våga sitt tärningskast än att tyna med slocknande läge.»

Herr Wigforss: Regeringen har såsom utgångspunkt för hela sin politik
förklarat, att den vill försöka ena folket till en lösning av försvarsfrågan.
Även den, som från början ställer sig skeptisk till alla dessa försök att ena
folket, kan naturligtvis icke vägra att taga denna regeringsförklaring på allvar

Nr 10. 12

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
in. m.

(Forts.)

och alltså utan förutfattade meningar gå till en granskning av den kungl propositionen.

Man kan då från början icke undertrycka en viss förvåning över att regeringen
verkligen trott det vara möjligt att på den basis, på vilken den byggt sitt
förslag, komma till en sådan enighet eller en sådan förhandling. Vi kunna börja
med kostnadsramen. Det är alldeles riktigt, att det finns ett av riksdagens
partier, för vilket kostnadsramen tycks spela en mycket liten roll, om man
endast kommer tillräckligt långt ned med övningstiden. Men det kan icke vara
.regeringen obekant, att inom försvarsrevisionen, som haft att förbereda detta
ärende, var det endast ^representanterna för regeringens eget parti, som funno
sig kunna gå med på så stora kostnader som de,under provisorietiden utgående.
Det är ganska egendomligt, att regeringen ansett det vara möjligt att framlägga
ett förslag, som skulle ena riksdagen, men som med åtskilliga tiotal miljoner
kronor går över det liberala förslaget inom försvarsrevisionen. Då man ibland
hört regeringsförslaget framhållas såsom ett mycket moderat förslag, som försöker
jpå alla punkter begränsa och göra besparingar, kan man icke underlåta
att fråga sig, om det här i landet verkligen funnits någon större grupp av medborgare,
som väntat sig, att regeringens förslag skulle kunna innebära en ökning
av de. redan nu utgående försvarsbördorna. Själva förutsättningen för
försvarsrevisionens arbete -—- en förutsättning, som säkert gillas av den övervägande
delen av befolkningen -— har varit att komma fram till besparingar.

Men då regeringen sålunda på denna punkt icke gått en säkerligen stor majoritet
inom folkmeningen till mötes, vad har regeringen då att bjuda på? Vad
är det för lockelsemedel, som skulle kunna skapa denna grundval för förhandlingar
och samförstånd? Är det verkligen möjligt att man tror, att talet 195
är ett sa magiskt tal, att detta ensamt skulle kunna ena folkmeningen? För
min del har jag icke någon slags övertro på några som helst slags tal, då det
gäller övningstiden. Jag är visserligen vän av en så kort övningstid som
möjligt, men jag har icke blivit fascinerad vare sig av det ena eller det andra
talet. På mig gör verkligen regeringstalet 195 icke alls något heligt intryck.
Jag har tvärtom snarast intrycket av en litet ohelig köpenskap, inom vilken
en vara aldrig får kosta jämna hundratal utan alltid fem kronor eller fem öre
därunder. Det kan ju tänkas, att de som känt sig hotade av sådana tal som
230 eller 255, skola känna en viss lättnad vid att höra talet 195, men då man
vet, att^större delen av svenska folket ganska länge vant sig vid ett sådant tal
som 165 och redan lockats med utsikten om 140, är det icke sannolikt, att dessa
195 dagar^ skola kunna utöva en sådan magisk verkan. Jag skulle snarast tro,
att man på många håll — såsom vi hörde den föregående talaren framlägga —
har-en känsla av att om något tal är heligt, så är det talet 90, d. v. s. för rekrytskolan.
Jag är övertygad om att då regeringen förbinder talet 195 med
350, finns det åtskilliga fromma här i landet, för vilka talet 350 mest liknar
det stora vilddjurets tal.

. Jag skall emellertid icke närmare ingå på alla dessa diskussioner om övningstiden.
Den, som varit medlem av försvarsrevisionen och hört alla dessa
långvariga diskussioner. om det oundgängligen nödvändiga för att skapa en
stridsduglig soldat, har icke mycken lust att ge sig in på en ny diskussion om
dessa synnerligen oberäkneliga ting. Det är emellertid kanske intressant att
påpeka, att lika tydligt som försvarsrevisionens majoritet sagt ifrån, att de
255 dagar, som föreslås, äro oundgängligen nödvändiga för att skapa en operations-
och stridsduglig armé, lika tydligt säger regeringspropositionen, att det
icke är tillrådligt att gå längre ned än till 195 dagar, om man vill skapa en
dylik operations- och stridsduglig armé. För mig och mina meningsfränder inom
försvarsrevisionen är kanske detta en överraskning, men vi äro icke obehagligt
överraskade. Man skulle däremot nästan våga uttala den övertygelsen, att det

Fredageu den 8 februari.

13 Nr 10.

finns en eller ett par medlemmar av denna kammare, vilka också varit medlem- Kung!.
mar av försvarsrevisionen, som skulle varit den nuvarande försvarsministern l^opoaitioncr
synnerligen tacksamma, om han litet tidigare — låt mig säga halvtannat år tidi- väeéiidet^ord
gare — yppat för dem hemligheten, att man på 195 dagar kan utbilda en opera- nandc m. m.
tions- och stridsduglig soldat. (Forts.)

Ja, själva huvudintrycket av propositionen är att regeringen faktiskt icke
försökt nedbringa kostnaderna och åstadkomma indragningar och besparingar.

Det första intrycket är tvärtom det, att nu gäller det att sätta stopp för den
utveckling, som under den sista tiden försiggått. Det är ju faktiskt så, att vi
för närvarande ha en viss härordning, den må vara illa avvägd till sina delar och
dyr i förhållande till effekten, och den må kallas ett provisorium liksom överhuvud
taget alla härordningar med en viss kostnadsram och en viss övningstid.

Det är alldeles uppenbart, att regeringspropositionen, som innehåller bevarandet
av kostnadsramen och en mycket väsentlig övningstid, på den allmänna opinionen
måste verka, skulle jag vilja säga, såsom en stridssignal som säger: Nu hava
vi hunnit tillräckligt långt ned i rustningsminskningar, nu gäller det att vända
och gå uppåt igen! — Regeringen har skickat ut sin varningssignal och säger
till svenska folket: Nu ha vi sovit länge nog, nu måste vi vakna upp och se,
hur farligt det utrikespolitiska läget är, nu måste vi åter igen börja öka rustningarna!
— Ja, det är det faktiska huvudintrycket av regeringspropositionen.

Nå, har icke regeringen rätt att göra detta? Har icke regeringen rätt att
uttala sin mening och att väcka nationen, har icke regeringen rätt och skyldighet
att väcka folket till insikt om detta? Jo, det är alldeles uppenbart både dess
rätt och plikt att säga ut sin mening. Men då får man tillägga: Samtidigt som
regeringen förklarar, att detta förslag är ett anbud till förhandling, kring vilket
regeringen hoppas att riksdagen skall kunna samlas, är det också regeringens
skyldighet att klart och tydligt redogöra för, huru den ser det utrikespolitiska
läget. Regeringen kan icke vara okunnig om att det finns en mycket stor del
av riksdagens kamrar — och jag skulle våga säga den större delen — som betraktar
det utrikespolitiska läget på ett helt annat sätt, som snarare har en
känsla av att vi på grund av händelser, som icke ligga alltför långt tillbaka i
tiden, ha befriats från just de allvarliga utrikespolitiska risker, varmed man
tidigare har räknat. Då regeringen vet detta, förefaller det, som om det skulle
vara den enklaste klokhet från dess sida att söka vinna denna tydligen motsträviga
riksdagsmajoritet och klart och tydligt utlägga de förhållauden, varpå
den grundar sin egen annorlunda beskaffade uppfattning om det härskande
läget.

Den som suttit i försvarsrevisionen — visserligen icke som medlem av
majoriteten -— kanske ändå känner sig en liten smula solidarisk med revisionen
inför det övermått av angrepp, för vilka den blivit utsatt. Jag
kan inte underlåta att påpeka, att den punkt, på vilken kritiken från
högerhåll med den allra största styrka satte in, var just den, att revisionen
underlåtit att lägga den absolut nödvändiga, grunden för varje
förslag till försvarsväsendets organisation genom att klart och i detalj
utreda vårt militärpolitiska läge. Man skulle väl således kunnat vänta,
att denna stora brist blivit avhjälpt från regeringshåll och att regeringen känt
såsom sin uppgift att lägga just denna grundval och försökt ena den politiska
opinionen om grunden för att därpå kunna bygga upp sitt förslag. Men man
finner med mycket stor överraskning, att på denna punkt gapar i regeringspropositionen
ett lika stort tomrum som i försvarsrevisionens förslag. Försvarsrevisionen
har uttalat sin oförgripliga personliga mening om att vårt läge är
förbättrat, och statsministern uttalar på samma sätt i sin diktamen en personlig
mening men av annat slag, nämligen att vårt läge icke är förbättrat eller
rättare sagt överhuvud taget icke kan bedömas. Det är praktiskt taget allt.

>''r 10. 14

Fredagen den 8 februari.

Kung}. Statsministerns diktamen innehåller två delar. Den innehåller dels några ut iwg^försmrl-

talaaclen om Nationernas förbund, vilka uttalanden delvis åro alldeles riktiga,

väsendets ord- delvis kunna diskuteras, men delvis kunna anses missvisande. Men jag tror icke,
nande m. m. att några delade meningar kunna råda i fråga om slutsatsen, då statsministern
(Forts.) förklarar sig anse, att vi »få avstå från tanken att vi redan nu i Nationernas

förbund skulle våga se en verklig garanti för vårt oberoende». Om den punkten

råder, såvitt jag vet, inga delade meningar inom svenska folket. Om statsministern
dessutom genom talet om att vi icke genom den hjälp, som vi möjligen
skulle kunna få från förbundet, fått en fullgod kompensation för att vi icke
längre kunna ställa oss neutrala, om statsministern, säger jag, därmed velat uttala,
att våra risker i detta ögonblick skulle vara mindre, om vi stode utanför
förbundet och att vårt medlemskap i förbundet är en anledning till att gå längre
i rustningar än eljest, är detta en mening, som så strider mot den allmänna uppfattningen,
att det förefaller såsom det allra naturligaste och allra nödvändigaste,
att statsministern gått närmare in på ett resonemang om den saken. Så
länge detta icke är fallet, tror jag att man kan bortse från hela denna sida av
hans diktamen.

Så kommer statsministern till frågan om det militärpolitiska läget. Man skulle
kunna säga, att det mest utmärkande för hela denna diskussion är att den
alldeles saknar konkreta drag. I denna diktamen talas aldrig om Sverige och
dess grannar och våra mellanhavanden och anledningar till fruktan att indragas
i krig, utan endast om stater i allmänhet och om småstater i allmänhet. Man
får nästan det intrycket, att staternas läge, deras geografiska gränser, deras na.
tionella förhållanden och deras ekonomiska villkor absolut icke hava något att
betyda för frågan om de risker, för vilka staterna äro utsatta. Det är möjligt,
att statsministern icke anser det riktigt att i detta läge tydligt och klart tala
om, från vilka håll han ser de risker, för vilkas skull han anser det nödvändigt
att upprätthålla en försvarsberedskap, som om möjligt borde svara mot 1914 års
härordning. Men i samma ögonblick statsministern icke anser sig kunna klart
och tydligt uttala detta, i samma stund berövar han sig möjligheten att komma
till en förnuftig diskussion med den riksdagsmajoritet, som han vet hysa en annorlunda
betonad uppfattning. Denna, om jag så får säga, abstrakta karaktär
hos statsministerns diktamen framgår allra tydligast av den punkt, där han talar
om de små staternas allmänna öde här i världen. Statsministern säger där:
»Medan statssystemet befinner sig i en dylik jäsningsprocess, är värjo stats
ställning fylld av faror, och särskilt de smärre staterna löpa en verklig risk att
få betala den uppgörelse, som slutligen kan ske mellan de mäktige.» Med bästa
vilja i världen är det mig fullständigt omöjligt att gissa, vilka konkreta bilder
statsministern haft framför sig, då han nedskrev dessa rader. Är det en tanke,
att Sverige skulle få sitta emellan och betala den uppgörelse, som möjligen skulle
komma till stånd mellan England och Frankrike, mellan England och Ryssland
eller mellan Frankrike och Tyskland? I hela detta uttalande finns icke
någon som helst relation till Sveriges konkreta läge i detta ögonblick, och dessförinnan
är det alldeles omöjligt att fortsätta resonemanget. Det har i grund
och botten även statsministern på känn, ty hans huvudståndpunkt är — huru
märkvärdigt det än låter — ingen annan än den, att vi i detta ögonblick ingenting
kunna utsäga om vårt utrikespolitiska läge, om storleken av riskerna eller
om riskernas art. Ja, ståndpunkten är från början icke orimlig, men jag tror,
att då man försöker draga ut konsekvenserna, blir den orimlig. Det finns då
två alternativ. Det ena är att om det är fullständigt omöjligt att säga någonting
om vårt nuvarande utrikespolitiska läge, dä kan man för närvarande inte
heller dra några som helst grundade slutsatser om omfånget av de försvarsanstalter,
som vi nu måste skaffa oss. Då är avväpning lika motiverad som 1914
års härordning eller det nuvarande provisoriet, men den slutsatsen har stats -

Fredagen den 8 februari.

Nr 10.

1 It

ministern tydligen icke ett ögonblick reflekterat pa. lian vill dra en annan,
och den kan i korthet uttryckas sålunda, fastän det icke är lika kort och klart
uttryckt i hans diktamen: Ingen förnekar att risker finnas och att vi icke kunna
beräkna dem. För att hålla oss på den säkra sidan är det bäst att rusta och
att rusta upp till yttersta måttet av vår ekonomiska bärkraft, lian säger icke
vår personliga bärkraft — det förhåller sig tydligen så, att detta förbjudes av
regeringspropositionens art — men han säger att vi måste rusta upp till yttersta
gränsen för vår ekonomiska bärkraft för att överhuvud taget få en rimlig
ståndpunkt. Den slutsatsen är i viss mening rent, logiskt oantastlig, men den
är säkert så motbjudande för stora delar av vårt folk, och säkerligen skulle jagvåga
tro för större delen av riksdagen, att man tvingas att fråga sig, om det
verkligen är alldeles omöjligt att få några konkreta hållpunkter.

Jag skulle såsom en parentes vilja tillägga, att jag icke är fullt övertygad
om att statsministern eller regeringen själv dragit ut konsekvenserna av denna
principiella ståndpunkt. Ty om man verkligen säger, att vi skola rusta till den
högsta gränsen av vår ekonomiska bärkraft, då måste jag fråga mig: Skulle det
verkligen vara omöjligt för finansministern att skaffa de ytterligare 40 miljoner
kronor, som skulle behövas för att nå upp till den ståndpunkt, som regeringschefen
säger vara väl motiverad av vårt utrikespolitiska läge. Det finns
säkerligen inom det parti, som dessa herrar representera, en ganska utbredd
mening, att svenska folket på så kallade umbärliga varor offrar så stora summor,
att det icke alls skulle skada, om det finge knappa in på dessa till förmån
för landets försvar. Jag vill icke påstå att denna uppfattning säger, att alla
dessa 40 miljoner kronor skulle kunna tagas in genom en ökning av kaffetullen,
men jag är säker på att en del skulle man anse möjligt att taga in på den vägen.

Det är möjligt att det undgått statsministerns uppmärksamhet, men det är
säkerligen icke obekant för åtskilliga andra av regeringens ledamöter, att regeringen
dels i statsverkspropositionen och dels i den särskilda propositionen om
statstjänarnas dyrtidstillägg har ett uttalande om folkets bärkraft, som mycket
väl skulle kunna tillämpas i detta fall. Det heter i statsverkspropositionen, att
minskningen i statstjänarnas dyrtidstillägg har kunnat begränsas till det, som
man tydligen menar, ganska blygsamma beloppet av 3 procent av inkomsterna.
I propositionen om dyrtidstilläggen står det uttryckligen: Av tabellen framgår,
att den föreslagna nedsättningen av dyrtidstilläggen begränsats till relativt små
belopp. —- Alltså, en minskning av 3 procent av inkomsten är relativt liten.
Om vi då skulle säga: Låt, oss gå över till alla övriga skattedragare och taga 3
procent av deras inkomst. Låt oss göra alla nödvändiga förekommande avdrag
och sedan taga 3 procent av det beskattningsbara beloppet. Då skulle statsministern
ha kunnat erhålla åtminstone de 40 miljoner kronor, som äro erforderliga
för att uppbringa vårt försvarsväsende till den höjd, som han anser
vara betingad av läget. — Jag nämner detta icke såsom statstjänare och icke
alls för att kritisera regeringen i detta ögonblick på den punkten utan endast
för att visa, att man hamnar i fullständigt ohållbara slutsatser, om man verkligen,
då det gäller en sådan sak som landets försvar, försöker finna en verklig
gräns i detta tal om den ekonomiska bärkraften. Om det är rimligt att statstjänarna
offra 3 procent av sin inkomst för att skaffa budgeten en extra säkerhetsmarginal,
förefaller det som om man kunde kräva även av andra inkomsttagare,
att de offrade 3 procent av den beskattningsbara inkomsten för att
skaffa landet den säkerhetsvakt, som regeringen anser vara nödvändig.

Då man kommit till den punkten, är man uppenbarligen framme vid frågan:
Vad står striden egentligen om? Står den verkligen om vilka de yttersta uppoffringar
äro, som vi skulle kunna göra, om vi visste att riskerna vore mycket
stora? Nej, det gör den nog inte.

Jag kan tänka mig en sådan gräns för ekonomiska uppoffringar, om nämligen

K unyl.
propost Höns r
aiuj. f öra varsväaendeta
ordnande
m. m.

(Forts.)

Nr 10. 16

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
avg. försvarsväsendets
ordnande
m. rrv.

(Forts.)

de drivas till den punkt, där de motverka sitt eget ändamål. Lika väl som den
enskilde kan inskränka sin konsumtion så starkt, att lian därigenom minskar
’ sin produktionsförmåga, lika väl kan naturligtvis ett land offra så mycket på
dessa improduktiva ändamål, att därigenom dess styrka och verkliga förmåga
att försvara sig blir försvagad. Men det är inte sannolikt, att det är den gränsen,
regeringschefen har i sikte.

Det finns, som sagt en annan uppfattning om stridens innebörd, och det är
att den gäller vad vi ha råd att offra, när vi inte vilja offra hela raden av
andra behov, som vi allesammans anse att vi också måste tillgodose, om detta
liv skall vara så mycket värt att leva. Det är avvägningen mellan försvars-''
bördorna och alla de andra bördorna, som är det invecklade problemet, där man
inte kan komma till exakta och bestämda slutsatser utan där var och en drar
sina privata slutsatser och gör avvägningen på sitt sätt, där den enda möjligheten
till lösning är en rimlig kompromiss, men där naturligtvis också den
stora majoritetens mening måste bli avgörande. Och den stora majoriteten ser
i detta fall inte läget på samma sätt som statsministern.

Det som vidare slår en, när man läser statsministerns diktamen, som skall
utgöra grundvalen för försvarspropositionen, det är till vilken grad statsministern
vägrar att erkänna att man är tvungen här i världen att ta vissa risker.
Det är visserligen sant, att hur ljust man än ser på det nuvarande läget, kan
ingen säga något om framtiden. Varken de som i detta ögonblick anse sig
kunna minska utgifterna för försvaret högst väsentligt eller de som anse att vi
kunna gå ned till en fullständig avväpning kunna naturligtvis komma ifrån
att man därigenom utsätter sig för en viss risk. Men jag skulle gärna vilja
veta vad man från regeringshåll menar om möjligheten att komma till några
förnuftiga förhållanden i världen, om varje land skulle vägra att ta några
som helst risker och sätta den enda gränsen för de militära rustningarna vid
maximum av sin ekonomiska bärkraft. Låt oss t. ex. tänka på det sista avtalet
om flottrustningarnas begränsning, som slöts i Washington. Är det någon,
som förnekar, att en sådan begränsning kunde medföra vissa risker? Det har
sagts så tydligt som möjligt från vissa håll, att den innebar risker, men man
ansåg, att man måste ta dessa risker för den framtidstanke som ligger i överenskommelsen.

Jag är ense med statsministern, då han avvisar tanken på det föreslagna garantiavtalet
mellan staterna. Jag tror inte, att det är den rätta vägen. Men det
vore roligt att veta, hur han tänker sig,, att inom Nationernas förbund någonsin
en minskning av rustningarna skall kunna åstadkommas, utan att de deltagande
staterna utsätta sig för risker och hindras att skapa sig den garanti, som en
rustning upp till gränsen för deras ekonomiska bärkraft kan innebära.

Jag vill ta ett annat exempel. I detta ögonblick diskuteras i det stora riket
England mycket livligt om man skall ta den risk som ligger i att upphöra med
arbetena på hamnen i Singapore. Från militärt håll säger man att det kunde
innebära risker i framtiden. Man vet nämligen inte hur förhållandet till Japan
kommer att utveckla sig, och därför måste man utbygga hamnen. Jag är säker
på att om statsministern med sina utgångspunkter sutte vid ledningen där,
skulle han blankt vägra att ta den ganska lilla risken med tanke på vad framtiden
kan innebära. Jag säger detta för att visa vart statsministerns resonemang
leder.

Ett enda exempel till. Allesamman här i denna kammare sitta vi, liksom
stora delar av världen, och vänta med oro på vad som skall hända vid den
kommande uppgörelsen mellan Frankrike och Tyskland. Var och en vet att
det grundläggande i den franska ståndpunkten är att man måste säkra sig mot
Tyskland. Den franska nationalistiska ståndpunkten är otvivelaktigt att ingenting
får offras, ingenting riskeras, att man måste hålla det framtida Tyskland

Fredagen den 8 februari.

17 Nr IO.

så svagt som möjligt, att man maste hålla sig så militärt överlägsen Tyskland
som möjligt. Man förnekar nog inte möjligheten av att Tyskland kali bii fredsvanligt,
men man säger sig: Vi ha som fosterlandsälskande fransmän skyldigliet
alt räkna med att Tyskland kan bli starkt, mäktigt och revanschlystet.

.Om man inte tar statsministern på orden, finns det ju ingen grundval för
något resonemang. Men om man gör det och ser hans och regeringens synpunkter
i det nu antydda sammanhanget, kan man knappast underlåta att fråga
sig om man inte ända skulle kunna vända tillbaka och se, om det är så omöjligt
att få någon beräkning av riskerna i detta ögonblick, en liten smula överblick
över det konkreta läget för närvarande.

Statsministern snuddar ett enda ögonblick något litet vid den frågan, då han
förklarar att även om det skulle vara möjligt, att läget för ögonblicket inte
vore sa farligt, skulle detta ända inte tillåta oss att göra några begränsningar.
Han säger nämligen — Och det är den enda punkt, där det finns en konkret
antydan om från vilket håll, statsministern väntar farorna —: »Skulle bland

dessa senare — nämligen stormakterna — befinna sig en stat, som är väsentligt
starkare än vårt land och vars själviska intressen i en viss situation kunna
tänkas äventyra vår fred, vore det för oss ödesdigert att hava slagit oss till
ro vid att en dylik stat i närvarande ögonblick möjligen ägde varken vilja eller
förmåga att hota vårt oberoende.» Han erkänner alltså, att vi i detta ögonblick
äro trygga från det hållet, eller vill i alla händelser kasta fram möjligheten för
att genom ett bemötande vara alldeles på den säkra sidan. Han fortsätter
nämligen: »Aven om vårt militärpolitiska läge i dag vore relativt gott, sakna
vi varje garanti för att detta bleve fallet även i morgon.»

Jag vet inte om statsministern själv låtit förvilla sig av sitt eget bildspråk,
när han talar om i dag och i morgon. 1 alla händelser kan han väl inte vänta
att alla läsare skola göra det. Det vore kanske förmätet att säga om staterna
och folken som om vår herre, att en dag är för dem som tusen år och tusen år
såsom en dag, men nog är det säkert att man i folkens liv får räkna dagar på
annat sätt än i den enskildes. Och om också en sådan dag inte skulle innefatta
mer än ett par, möjligen ett enda decennium, så frågar man sig om inte också
regeringens, försvarsbudget gäller den dag i den svenska statens liv som ligger
på denna sidan 1940.

Men .statsministern har en position där bakom, och det förefaller att vara den
avgörande. Jag har hört tillräckligt med resonemang från personer som representera
åtminstone ungefär samma uppfattning som statsministern för att
åtminstone våga gissa, att det är hans innersta mening, som han åtminstone
inte inför sig själv förnekar, att nämligen läget just nu är ojämförligt mycket
bättre än 1914. Men statsministern säger sig: Vi veta inte hur länge det kan
vara. Han säger framför allt: Även om det vore möjligt att räkna med att
läget under den närmaste tiden skulle vara så gynnsamt, att de stora rustningarna
inte behövdes, ävensom man skulle kunna räkna med att en förändring i
läget ger sig till känna sa pass sakta, att vi skulle kunna hinna anpassa vårt
försvar efter ett nytt utrikespolitiskt läge, »även om ett sådant varsel i god tid
vore tänkbart», säger han, »skulle det förvisso ej vinna det beaktande, det förtjänade.
Vad den skarpsinnige iakttagaren betraktade såsom ett oväder, hotande
med urladdning, skulle säkerligen för den stora allmänheten framstå såsom ett
övergående, sig snart skingrande moln. Fienden stode efter all sannolikhet vid
gränsen, innan o. s. v.»

Vad innebär detta statsministerns uttalande? Jo det innebär, skulle jag vilja
såga, att han är konsekvent pessimist åtminstone till en viss gräns. Han är
pessimist i fråga om det utrikespolitiska läget, han är pessimist i fråga om
våra ekonomiska möjligheter, i fråga om svenska folkets klokhet att se, när faran
hotar, han är pessimist antagligen framför allt i fråga om svenska folkets

Första kammarens protokoll 192 Jf. Nr 10.

Kungl.

proj>o8itioncr]
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

2

Nr 10. 18

Fredagen den 8 februari.

Kung .
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

offervillighet att då en större fara hotar verkligen vilja gå med på de försvarsanstalter,
som kunna vara lämpliga för den tiden. Men man finner med verklig
överraskning mitt i all denna svarta pessimism en skinande glimt av optimism,
och det i fråga om folkets offervilja i detta ögonblick. Ty vad säger statsministern
i grunden? Jo han säger: Jag tror inte att, om läget blir svårare, vi
kunna få folket att offra tillräckligt på rustningar, men jag tror att det redan
i det nuvarande läget, fastän folket inte tycker att det ser så farligt ut nu, skall
vara möjligt att få dem att gå med på regeringens förslag.

Det finns ett gammalt ordstäv som säger att det kan inte vara alldeles ljust
för tån, om det är alldeles mörkt för hälen. För min del skulle jag vilja vända
om det och säga, att det är svårt att tro, att det skall vara så mörkt för tån,
om det är så ljust för hälen. Om statsministern tror att det är så ljust i detta
ögonblick, att han skulle kunna få svenska folket med på de bördor, han kräver,
är det ganska egendomligt, att han inte tror att det skulle gå med på ökade bördor
vid ett tillfälle, då riskerna för var man skulle te sig åtskilligt klarare
än nu.

Jag vill sammanfatta som min uppfattning, att jag tror att statsministern
på den punkten misstar sig. Han har inte genom sin diktamen kunnat pa ett
sätt som är begripligt för den stora allmänheten klargöra var den stora risken
ligger, och då står som enda faktum kvar att han begär ökade bördor, begär
minst den ram för ekonomiska bördor som vi för närvarande ha och ökade personliga
bördor. Jag är övertygad om att, vad än denna riksdag har för delade
meningar om detaljer och enskilda punkter, den dock icke kommer att bedöma
det försvarspolitiska läget på samma sätt som statsministern, och då kommer
den utan tvivel att försöka att få en ordning av vårt försvarsväsende^ som håller
sig inom en betydligt snävare ram och ger betydligt större utrymme åt de andra
uppgifter, som vi ändå känna att vi måste offra något för. Jag kan inte
tala för mer än det parti, jag själv representerar, men jagjskulle kanske kunna
våga uttrycka den förhoppningen, att man även på annat håll, där man tydligen
inte ser saken på samma sätt som statsministern, skulle kunna ena. sig med oss
för att komma fram till en ordning som svarar mot det ögonblickliga läget, så
som vi se det.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wiirtemberg: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall tillåta mig att taga
till orda för att i någon mån söka belysa den föreliggande frågan från vissa
utrikespolitiska synpunkter. Jag föranledes därtill särskilt av den föregående
talarens yttrande. Han anmärkte bland annat att i propositionen saknades
varje närmare utredning av det militärpolitiska läget, och han tycktes också
mena att statsministerns yttrande till statsrådsprotokollet dels gav en alltför
ofullständig ledning i fråga om statsministerns uppfattning i ämnet, dels också
tydde på en benägenhet för svartmålning.

Jag vill redan från början säga att någon så konkret utredning av den
militärpolitiska situationen, som denna talare syntes åsyfta, är inte heller jag i
stånd att lämna, och skälen därtill skall jag om en stund antyda. Men ett
och annat torde möjligen kunna sägas utöver vad som redan blivit anfört av
statsministern.

Först och främst vill jag nämna att jag i det hela ansluter mig till vad
statsministern haft att yttra rörande läget uti i världen, rörande Nationernas
förbund och de konsekvenser, världsläget innebär för vår försvarsfråga.

I fråga om Nationernas förbund och den betydelse, denna sammanslutning
haft för fredstanken och för utsikterna till försoning emellan folken, vin jag
såsom min mening uttala att vi tyvärr icke kommit så långt som jag och många

Fredagen den 8 februari.

19 Nr 10.

med mig lör några år sedan, då Nationernas förbund bildades, hoppades. Iför
min del, herr vice talman, år jag eu varm anhängare av Nationernas förbund.
Jag är benägen att i likhet med presidenten Wilson i detta förbund se mänsklighetens
enda hopp. Jag vill i det allra längsta tro, att förbundet skall fä
fortleva till mänsklighetens fromma, och att det med tiden skall lyckas förverkliga
de höga grundsatser, som proklameras i dess grundlag, förbundsakten.
Jag inser också mer än väl, att förbundet under de gångna fyra åren av dess
tillvaro uträttat mycket gott på den materiella och andliga kulturens område,
och att det även på den internationella rättens och politikens fält har alt anteckna
vissa framgångar. Jag tror också att i vissa fall, där framgången ej tett
sig så otvetydig, det dock kan sägas, att det skulle ha gått långt värre än det
gjort, om icke förbundet hade funnits till, och att kanske någon gång dess
blotta tillvaro har. medfört att ett övergrepp eller en konflikt undvikits. Men
jag skulle brista i ärlighet mot mig själv och andra, om jag sökte dölja att
förbundets fortbestånd ännu icke kan anses tryggat. Jag har haft tillfälle
att på ganska nära håll se förbundsorganen i verksamhet, och jag tvekar icke
att såsom mitt omdöme uttala, att denna verksamhet mer än en gång präglats
av en svaghet, som har sin enda förklaring i farhågan för att en fastare hållning
skulle kunna leda till förbundets sprängning. Det är icke min mening
att klandra dem, som härvidlag bestämt förbundets hållning. Jag kan förstå
deras syn på saken, om jag också ej i varje fall kunnat dela den. Vad jag
vill framhålla är blott att Nationernas förbund i sitt nuvarande skick icke
är starkt och livskraftigt nog för att kunna påräknas såsom ett säkert bålverk,
för. freden. Skulle en stat med mera betydande maktresurser finna sig
av sina intressen manad att gripa till krigiska åtgärder mot en annan stat,
vågar jag ej tro, att fruktan för de s. k. sanktioner från förbundsmedlemmarnas
sida, för vilka man .enligt förbundsakten utsätter sig, skola utgöra ett tillräckligt
avhållande motiv. Jag anser det med andra ord vara starkt tvivel underkastat,
huruvida de garantier, som förbundsaktens bestämmelser avse att genomföra,
skola visa sig hållbara, om de utsättas för en stark påfrestning, och
jag befarar tillika att en dylik påfrestning kan leda därhän, att icke”’blott
garantibestämmelserna. utan hela förbundet går till spillo. Drån denna utgångspunkt
kan jag icke heller se någon fördel i en sådan allmän garantitraktat
av militär art, som inom förbundet varit påtänkt. En ömsesidig förpliktelse
för förbundets medlemmar eller det stora flertalet av dem att° militärt
bispringa varandra anser jag visserligen kunna vara av värde, men endast
under en förutsättning: att förbundsidén, förtroendet och hängivenheten för
förbundet,, hunnit slå så fast rot hos medlemmarna, att ett allmänt uppfyllande
av garantiavtalet kan med full säkerhet påräknas. Så länge detta icke kan
anses vara fallet ens i fråga om de nu påbjudna sanktionerna av ekonomisk
art, synes det ur såväl förbundets som de särskilda medlemsstaternas synpunkt
vara bäst att i varje fall icke utvidga garantiförpliktelserna, vilket genom
denna tilltänkta traktat skulle ske.

Den svaghet som beklagligtvis vidlåder förbundet framträder också i dess
hittills visade oförmåga att lösa en av de huvuduppgifter det fått sig ålagt i
förbundsakten: att åstadkomma en genomgripande internationell minskning av
rustningarna. Att ett genomförande av denna viktiga del av förbundets program
mött alldeles särskilda svårigheter skall villigt erkännas. Men själva
taktum kvarstår, och det finns tyvärr endast ringa förhoppning, att det under
en snar framtid skall undergå ändring.

Mbn, kan man såga. bortsett från förbundets fortbestånd eller försvinnande
och från dess större eller mindre förmåga att upprätthålla freden, är denna
någorlunda tryggad genom andra förhållanden. Ett stort krig, det mest omfattande
och förödande som världen någonsin skådat, har nyligen slutat. Folken

Ku/tgl.
propositioner
amf. försvarsväsendets
ordnande
m. m. i
(Forts.)

Nr 10. 20

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
in. in.

(Forts.)

hava för en lång tid framåt fått nog av en dylik förstörelse. Det kommer icke
så lätt att lyckas deras styresmän, om de nu skulle hava lust for krigiska

äventyr, att få folken med sig. -ii

Ja något ligger det nog i en dylik tanke. Det vore väl underligt, om icke de
oerhörda lidanden, som världskriget medför för de kämpande folken, skulle
ha framkallat en viss fredsvilja. Men andra omständigheter verka i motsatt
riktning. De freder, som avslutat kriget, ha måhända i vissa fall vant ägnade
att undanröja anledningar till krig, men i många hänseenden ha de de
tjänar till intet att neka det — också varit ägnade att skapa nya intressemotsatser,
nya oroshärdar. Icke utan fog har ock framhållits att kriget gjort
folken mera vana vid våldsåtgärder och på sina håll försvagat den motvilja
mot krigiska konflikter, som vid tiden för världskrigets utbrott syntes vara
stadd i ständig tillväxt. Det kan väl ej heller förnekas, att ett orosfrö är för
handen i den ekonomiska situation som föreligger i ett flertal av Europas. stater,
den fattigdom som synes breda ut sig i världsdelen. Att en dylik situation
icke är ägnad att skapa en försonlig stämning utan tvärtom att framkalla
eller skärpa konflikter behöver knappt framhållas. _

Söker man att psykologiskt bedöma nutida folkstämningar i Europas länder,
blir det nog också svårt att konstatera den goda vilja, den storsinthet och vidsynthet
som mer än något annat skulle vara av nöden för att världsdelen åter
skulle komma till ro. Nu liksom före kriget får man det intrycket, att en poli1ik,
baserad på nationalfåfängan, på den s. k. nationella prestigen eller på hävdandet
av ögonblickets mangen gång icke alltför betydande uiuressen, är flen,
som dominerar hos de styrande likasom hos folken, varemot det ofta nog långt
viktigare intresset av grannsämja och allmänt samförstånd^ kommer i andra
rummet. Jag tror att det icke är alltför fariseiskt, om jag påstår att vart folk
mer än många andra härvidlag har visat prov på behärskning och framsynthet,
men måhända medför denna läggning också en viss svårighet att allsidigt och
riktigt bedöma den jäsningsprocess som försiggår ute i Europa.

Den som framhåller bristen på god vilja mellan folken får kanske det svaret:
Ja, inrikta då ert arbete på att skapa denna göda vilja, på att uppfostra folken,
göra dem fogligare, mera klarsynta och mindre själviska. Jandet vore utan
tvivel en stor uppgift, men kan man verkligen tro att det står i var makt här i
landet eller i deras makt, som i de olika länderna ha kommit något längre än
flertalet, att i nämnvärd mån upplysa och uppfostra detta flertal i V ärldskriget
torde väl dock i detta fall ha varit en predikan så kraftig som knappast
förut förekommit i världen. Har den icke hjälpt, sa är det knappast att hoppas
på möjligheten av någon omedelbar eller snar omvändelse.. Vad som tills vidare
är att gorå för oss är att efter råd och lägenhet hjälpa till att pa fredlig väg)
motarbeta övergrepp och att bilägga och utjämna motsatser - kanske kan vårt
land som temporär medlem i Nationernas förbunds råd härvid trots sin litenhet
hjälpa till någon smula. Men vår plikt mot oss själva och det hela är också,
att i det labila världsläget upprätthålla vårt yttre oberoende och att söka så vitt
möjligt hålla oss själva utanför mera omfattande konflikter, därest sådana skulle
åter uppkomma. För att fylla denna plikt är det, sa vitt jag förstår, oundgängligt
att vi besitta det mått av militär styrka som kan erfordras för att vi
icke mer eller mindre viljelöst skola pa ena eller andra sidan glida in i en dylik
konflikt. Erfarenheten har visat oss och andra att den goda viljan till neutralitet
icke alltid skulle vara nog utan att tillvaron av vissa, låt vara begränsade,
maktmedel härvidlag spelar sin roll. ..... . ,

Vad jag nu har uttalat i fråga om den internationella situationen och dess
betydelse för oss torde, det förstår jag, liksom statsministerns anförande till
statsrådsprotokollet för mången komma att te sig såsom en svartmålning. .Bland
annat vill man kanske förebrå mig att jag icke fäst tillräcklig uppmärksamhet

Fredagen den 8 februari.

21 Nr 10.

vid vissa ljuspunkter, som under allra sist tiden förekommit, framför allt i och
med den nya engelska regeringens bildande.

Nej, herr greve och talman, jag har icke förbisett dessa ljuspunkter. Jag har
iakttagit dem med stor glädje, och jag ville så gärna hoppas att de efter hand
skulle alltmer kunna lysa upp den mörka horisonten. Men tills vidare vågar
jag ej tro därpå. Hur många gånger under de senare åren har det ej sett ut att
ljusna i världen. Hur gladdes vi ej alla åt presidenten Wilsons budskap, och
hur hava vi ej glatts åt andra då och då framträdande symptom på vaknande
insikt om nödvändigheten av ett bättre samförstånd mellan folken. Men glädjen
blev ej alltför långvarig. Att i en handvändning undanröja de förhållanden
som nu vålla spänning mellan folken och omskapa deras sinnelag är tyvärr nog
ej möjligt.

De krav som under debatten nyss framställts och även från annat håll framkommit
på mera detaljerade upplysningar om regeringens uppfattning av vårt
lands militärpolitiska läge är jag beklagligtvis ej i stånd att tillmötesgå. Att
här närmare ingå på uttalanden om huruvida den eller den främmande makten
skulle väntas bliva vår fiende eller vår hjälpare skulle vara ofruktbart och från
min sida föga lämpligt. Så osäkert som det internationella läget för närvarande
är i det hela, måste varje försök att närmare precisera de faror, som kunna hota
oss från olika håll, få karaktären av gissningar och kannstöperier, och från den
post jag för närvarande har äran att bekläda skulle det vara föga lämpligt att
inlåta sig på hypoteser om mindre fredliga avsikter från den ena eller andra
främmande maktens sida.

En sak vill och kan jag emellertid framhålla i detta sammanhang. De faror
för krigiska förvecklingar, som kunna hota oss, ligga, såsom jag redan förut
antytt, icke blott i möjligheten av angrepp från någon stat, som kunde ha lust
att tillvinna sig någon större eller mindre del av vårt land. De risker av denna
art, som tidigare förefunnits, hava helt visst, åtminstone för en tid framåt, blivit
mindre än förr. Men i stället har tillkommit en annan risk, som förut var
oss främmande, nämligen den som kan följa av vårt medlemskap i Nationernas
förbund och därmed förknippade förpliktelser. I händelse av angrepp mot någon
annan stat, som tillhör Nationernas förbund, hava vi icke samma rätt som
förr att hålla oss neutrala. Vi hava utlovat att gent emot angripare göra gemensam
sak med övriga förbundsmedlemmar, om icke militärt så dock genom
att deltaga i en fullständig ekonomisk avspärrning och medgivande av fri passage
för andra förbundsmedlemmars militära styrkor och krigsförnödenheter.
Jag har visserligen nyss framhållit, att man icke med säkerhet kan påräkna,
att de s. k. ekonomiska sanktionerna skola komma till användning gent emot
en stat, som överfaller en förbundsmedlem. Men detta innebär icke, att jag
anser varje tillämpning av dessa sanktioner vara utesluten. Skulle det passa
de mäktigare staterna inom förbundet att i ett visst läge göra förbundsaktens
bestämmelser om sanktioner gällande, kunna de mindre staterna helt visst icke
undandraga sig. sina förpliktelser i detta avseende, även om de skulle vara sinnade
för passivitet i det fallet, något som jag beträffande vårt land ingalunda
tror komme att bliva fallet. Men från deltagande i ekonomiska sanktioner och
medgivande av främmande militära styrkors passage är steget icke långt till
deltagande i kriget. Därhän kan situationen tydligen lätt utveckla sig, trots
den livligaste önskan från vår sida att hålla oss utanför. Häri ligger ett riskmoment,
som efter min tanke ingalunda bör förbises, när det gäller att bedöma
huru och i vad mån vi kunna minska vår nuvarande försvarsberedskap.

Ja, herr greve och talman, jag skall icke mycket längre upptaga kammarens
Hd. Vad jag åsyftat har varit att söka framhålla och understryka det i och för
sig ganska uppenbara förhållandet, att de europeiska staternas nuvarande internationella
läge är i hög grad osäkert och erbjuder möjlighet för flera olika fram -

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forte.)

Nr 10. 22

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

tidsperspektiv. Måhända ta förhållandena i vår världsdel en lyckosam och fredlig
utveckling. Vem vill icke i det längsta hoppas därpå? Men när det kan
gälla vårt lands oberoende tillvaro, kan man enligt min tanke icke utan vidare
bygga på en sådan förhoppning.

Huru långt jag än anser mig stå från allt vad utilitarism heter, kan jag icke
finna annat, än att man gör rättast i att för en avsevärd tid framåt på vårt
försvar offra så mycket som utan egentlig skada för sociala, kulturella och
ekonomiska samhällsuppgifter kan undvaras. Den ståndpunkten måste jag vidhålla
mot föregående talare, att man bör offra så mycket som ur dessa synpunkter
är möjligt och på samma gång tillse, att man för dessa medel får den
största möjliga valutan.

Jag är icke någon fackman på det statsfinansiella eller militära området.
Men så mycket förstånd tror jag mig ha, att jag vågar tro, att den föreliggande
propositionen låter sig försvara ur dessa synpunkter. Min grundade förhoppning
är, att den behandling denna proposition kommer att röna i riksdagen skall
bliva saklig och fördomsfri och präglad av kärlek till vårt gamla land,, samt
att ur prövningen skall framgå ett resultat, som kan tillfredsställa vårt folk
och lända till båtnad och trygghet för landet.

Herr Vennersten: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke följa den första
ärade talaren i den höga flykt, som han onekligen gav åt sitt anförande.
Men jag förstår, att hela detta anförande var buret av ett varmt försvarsintresse,
och särskilt avslutningen gav mig den förhoppningen, att även den
ärade talaren skall under utskottets behandling av det kungl. förslaget finna
möjligt att revidera sin ståndpunkt därhän, att ett samförståndsförslag kan
åstadkommas. Åtminstone vågar jag tillsvidare tro på den möjligheten.

Jag vill beträffande den anmärkta bristen på »anda» i det kungl. förslaget
hänvisa till vad hans excellens herr utrikesministern nyss anförde. Och jag
vågar vidare hänvisa till den vid upprepade tillfällen från hans excellens herr
statsministern gjorda maningen till oss alla och envar att på grund av förhållandena
och tidens svåra beskaffenhet enas om att gå till en lösning av denna
fråga. Mig förefaller det som om vi i det framlagda förslaget hade ett underlag,
som den förste ärade talaren säkerligen icke vill underkänna värdet av.

Vidare ha vi här i riksdagen, så prosaiskt det än må vara, att granska detaljerna
i det föreliggande förslaget och söka komma till bästa möjliga resultat ur
de synpunkter, som hans excellens herr utrikesministern nyss framhöll. Efter
mitt förmenande är det den enda möjliga väg, som vi här kunna gå, och det är
också den enda, som jag vill beträda, då jag nu går att yttra mig om det föreliggande
kungl. förslaget.

I det kaos av olika meningar, som hittills framkommit rörande vårt försvar
är, såvitt jag kan fatta, det kungl. förslaget, den enda fasta punkt, till vilken
vi hava att hålla oss, den säkraste grundvalen för ett ordnande av vårt försvar
vid denna riksdag. Tanken på uppskov i denna fråga har ju många gånger varit
före och vunnit anhängare, men efter det den kungl. propositionen framlagts och
där tydligen belysts vådan av ett fortsatt provisorium, tror jag, att man måste
låta tanken på uppskov falla och bemöda sig om att redan nu komma till ett
positivt resultat. I den kungl. propositionen framhålles, hur under nu rådande
provisorium hela organisationen är på väg att sönderfalla och att, om detta tillstånd
får fortfara, vi kunna komma att befinna oss inför nödvändigheten att
bygga upp från grunden igen, vilket kan bli en uppgift, som överstiger våra
krafter.

Mot den utgångspunkt, som Kungl. Maj:t valt vid bedömandet av försvarsfrågan,
hava starka invändningar framkommit. Och det synes i själva verket
axiomatiskt, att vid skapandet av en anordning, vilken det än må vara, man

Fredagen den 8 februari.

23 Nr 10.

främst gör sig reda för, huru stort det föreliggande verkliga behovet är, och först
därefter går att tillse, huruvida medel finnas eller rimligen kunna anskaffas.
Men även om Kungl. Maj :t valt den senare vägen, tro ni då, mina herrar, att invändningarna
blivit mindre skärpa? Hade det då icke med styrka framhållits,
att Kungl. Maj:t icke beaktat den fundamentalt viktiga omständigheten, att
vi icke kunna hava ett försvar, som vida överstiger vår ekonomiska bärkraft?
Och hade. man icke gjort gällande att det framlagda förslaget är alldeles för
dyrt och icke kan accepteras.

Det är därför, enligt mitt förmenande, psykologiskt väl förklarligt, att
Kungl. Maj:t vält kostnadsramen såsom utgångspunkt. Och jag vill därtill
foga den anmärkningen, att innebörden av begreppet »det föreliggande behovet»
är mycket svårbestämbart och säkerligen torde giva anledning till mycket mer
skiftande uppfattningar än frågan om vår ekonomiska bärkraft. Men därtill
kommer, att just i fråga om den ekonomiska bärkraften har från samma håll,
som jag nu avser, framkommit den mest optimistiska uppfattning, och det kanske
också med fullt fog, om man nämligen ställer frågan på längre sikt.

Jag skall icke inlåta mig på att bemöta angreppen på regeringens förslag
ur andra synpunkter. Jag vill blott uttala den önskan, att på intet håll ställningstagandet
mot förslaget måtte vara definitivt. Vad som enligt mitt förmenande
är det främsta, som man borde undersöka, det är vad hans excellens
herr utrikesministern nyss antydde: Hava vi fått ett förslag, som innebär det
bästa möjliga, som vi inom den antagna kostnadsramen kunna erhålla? Jag
skulle vilja formulera frågan så: Kunna vi utan att överskrida kostnaderna

för det nuvarande provisoriet åstadkomma ur försvarets synpunkt önskvärda
förbättringar i det kungl. förslaget? Här har man, såvitt jag kan förstå, det
bästa uppslaget för en fruktbärande kritik av det kungliga förslaget, en kritik,
som inriktar sig på ett uppbyggande och icke ett nedrivande, och det är enbart
i detta uppbyggande syfte, som jag tillåter mig att nu göra vissa erinringar för
att tillse, huruvida något mer skulle kunna vinnas inom den givna kostnadsramen.

Innan jag övergår härtill, vill jag uttala den vissa förhoppningen — detta
också i anslutning till hans excellens herr utrikesministerns varma vädjan nyss
att utskottsbehandlingen av förslaget må kunna försiggå under hänsynstagande
enbart till rent sakliga moment, såsom vi för övrigt under senare tider
alltid varit vana vid i vår svenska riksdag, och att arbetet i utskottet måtte leda
till ett för land och folk lyckligt resultat. Jag hämtar stöd för denna min tillförsikt
i den omständigheten, att flera av de mera framstående talesmännen
för grupper såväl inom som utom riksdagen, vilka tidigare ställt sig mera
tveksamma mot även ganska måttliga försvarskrav, ha uttalat den bestämda
uppfattningen, att finge vi blott en tillfredsställande lösning av våra stora för1''attningsfrågor,
skulle försvarsviljan växa hos folket, försvarsolusten försvinna
och således även — den slutsatsen drager jag — försvarsfrågan kunna lösas
i samförståndets tecken. Då vi erinra oss, att de stora författningsfrågorna —
jag syftar i främsta rummet på rösträttsfrågan — just på detta sätt funnit sin
lösning, bör man våga uttala den förväntan, att frukterna av det tidigare samarbetet
nu skola inhöstas.

Vid de reflexioner, som jag nu vill göra beträffande möjligheten att påbygga
förslaget utan nämnvärd merkostnad, skall jag be att få förutskicka
följande påpekanden. Det förefaller mig icke vara av ekonomiska eller statsfinansiella
skäl motiverat att nedpressa organisationen så långt, att, såsom enligt
det kungl. förslaget är ställt i utsikt, vid dess fullständiga genomförande
en besparing av ända till 13,230,000 kronor skulle uppkomma. Kunna vi för
den tidsperiod, som nu lämpligen kan ifrågakomma, hålla oss inom ramen av
provisoriets kostnader, inklusive dyrtidstillägg och utgifter för det militära

Kungl.
jfyro]X)aition(r
ang. försvaraväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

Nr 10. 24

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
ra. m.

(Forts.)

pensionsväsendet, och därjämte, efter det att den föreslagna engångskostnaden
upphört, ernå en besparing motsvarande denna engångskostnad, förefaller det
mig, att det ekonomiska problemet funnit en fullt tillfredsställande lösning.
Vad vi under dessa svåra tider kunnat bära, det torde vi också vara i stånd
att bära under kommande tid, även om vi icke skulle taga hänsyn till nyss
antydda besparing vid engångskostnadernas upphörande.

Jag har liksom många säkerligen med mig frågat, om det verkligen vore av
behovet påkallat att indraga de båda fästningsinfanteriregementena, och jag
har vad särskilt Karlskrona grenadjärregemente beträffar funnit det mycket
betänkligt att förlägga de för Karlskrona avsedda besättningstrupperna så
långt bort från platsen för deras huvuduppgift, som det föreliggande förslaget
skulle medföra. Likaså vill jag i likhet med den förste ärade talaren uttala
starka betänkligheter i fråga om den betydande minskningen av kavalleriet.
Man bör besinna, att i stället för 50 skvadroner, som nuvarande härordning
innefattar med dithörande 8 kulsprutetroppar och 10 signalavdelningar, skulle
vi enligt det kungl. förslaget få icke mer än 19 ridande och 6 tekniska skvadroner
och i dessa skulle då inläggas vad som tillhört de tidigare kulsprutetropparna
och signalavdelningarna, således en reduktion av mer än 50 procent. Och ser man
efter, hur det ställer sig med den grundläggande faktorn i fråga om kavalleriet,
nämligen hästantalet, är förhållandet enahanda, då nuvarande stamhästantalet,
som är 6,463, skulle enligt föreliggande förslag gå ned till 3,130. Med hänsyn till
kavalleriets stora betydelse och den ringa styrka det redan nu har, förefaller
det mig, att ansträngningarna borde inriktas på att åtminstone bevara så mycket
av det till indragning föreslagna kavalleriet, som den förste ärade talaren
framhöll, ett krav som jag ansluter mig till, då jag väl förstår, att man icke bör
beröva krigsledningen det ytterst värdefulla redskap för spaning m. m., som
en kavallerifördelning utgör.

Jag tror mig också böra framhålla, att den dolda kategoriklyvning, som
den förste ärade talaren påtalade, nog skulle bli väsentligt mindre anmärkningsvärd,
om man av de vapenföra värnpliktiga, som skulle föras över till
ersättningsreserven, uttoge ytterligare 2,000 man till linjetrupperna, varigenom
folkets värnkraft vid krigstillfälle bättre toges i anspråk. Jag har alltså velat
hemställa, att även detta må tagas i övervägande inom utskottet, och jag förmodar,
att motioner i sådana avseenden, som jag nu framhållit, komma att
föreligga, så att uppmärksamhet ägnas dessa möjligheter till förbättring av
förslaget ■— allt under den förutsättning beträffande kostnaderna, som jag
redan anfört.

Jag skall icke trötta kammaren med att anföra alla de siffror, varpå antagandet
av möjligheten att förbättra förslaget, på sätt jag antytt, utan väsentligen
ökade kostnader stöder sig, ty det skulle föra långt och torde icke vara
behövligt.

Jag vill sluta med ett önskemål angående flottan. Enligt marinmyndigheternas
förslag skulle det byggas ett antal av 9 fartyg, nämligen 4 jagare, 3
torpedundervattensbåtar och 2 motortorpedbåtar. Det blir naturligtvis ett
otillräckligt tillskott år 1929 till den flotta, som då finnes kvar av nuvarande
bestånd. Enligt marinmyndigheternas uppgift skulle redan vid 1927 års slut
av fartyg tillhörande kustflottan, som där icke passerat åldersgränsen, d. v. s.
om icke mycket mer än 3 år, icke finnas kvar mer än 3 pansarfartyg, 3 jagare,
6 torpedundervattensbåtar och 2 minfartyg. Det förefaller då vara ett ytterst
blygsamt krav, att de fartyg, som skulle utgöra förstärkningen, må färdigbyggas
icke på fem, utan på tre år, så att de funnes tillgängliga vid sistnämnda
tidpunkt, enär eljest sjöförsvaret då skulle vara reducerat till alltför blygsamma
proportioner. Jag är viss om, att det finnes tydligt uttalande härom
i den kungl. propositionen, att försvarsministern intet hellre skulle se, än att

Fredagen den 8 februari.

‘2b Nr 10.

riksdagen ville tillmötesgå kravet på en kortare byggnadsperiod. 13et bär
framhållits på mer än ett ställe i den kungh propositionen, huru stort behovet ^^Sårmars_
är av möjligast skyndsamma nybyggnad, sä att jag behöver icke uppehålla VQlSend€tå ordmig
vid den sidan av saken. Jag tänker att alla kunna vara eniga om nyttan nande m. m.
och nödvändigheten av ett snabbt färdigbyggande av ifrågavarande fartyg (Korta.)

Jag måste naturligtvis beklaga frånvaron av en verklig flottbyggnadsplan,
men huru önsklig den an ma vara, förstår jag, att man med hänsyn till ekonomiska
och finansiella möjligheter icke nu kan begära framläggandet av en sådan,
men jag vill påpeka, att, såvitt jag förstår, finnes icke någon omöjlighet att
på tre år realisera den föreliggande provisoriska byggnadsplan^. Jag tror,
att varven skulle kunna åtaga sig att bygga_ alla dessa båtar på tre år, etter
vad jag hört av fackmän. Men, och det är vida viktigare, om man vill bygga
fartygen färdiga på tre år, behöver man därför icke övergiva regeringens
finansplan, ty varje affärskunnig människa förstår, att om man lämnar åt
ett varv eller åt ett konsortium av varv beställningen på dessa 9 fartyg och
fordrar, att de skola vara färdiga på tre år, men att betalningen skall erläggas
i fem årskontingenter, är det ytterst lätt att räkna ut, både att det kan gå och
att det icke behöver medföra annan merkostnad än den, varven själva höra
kunna bära. Detta på grund av två omständigheter. Den första att det är
vida lättare att göra hållbara kalkyler, då man har en kortare byggnadsperiod
framför sig, och det torde vara lätt att övertyga sig om genom förfrågningar,
att detta förhållande väger ganska tungt. Den andra omständigheten,
som gör ifrågavarande arrangemang antagligt och möjligt är, att även
i fråga om skeppsbyggeri vi för närvarande befinna oss i en depressionsperiod,
som säkerligen skulle göra de reflekterande varven mycket benägna- att hålla
sig inom den givna kostnadsramen. Jag går så. långt, att jag uttalar den
absoluta förvissningen, att kostnaderna kunna bibehållas inom angiven ram
vid en byggnadsperiod på tre år, även om betalningen erlägges under en period
av fem år. Den depression, som råder, skall väl ha något slut, och det ligger
närmare för varven att taga hänsyn till depressionens tryck under de kommande
åren, om byggnadsperioden sättes till tre år än om den utsträckes till fem.

Herr statsrådet Malmroth: Herr greve och talman, mina herrar! Under

den allmänna diskussion, som ägt rum i pressen sedan regeringen offentliggjorde
sitt förslag till försvarsväsendets ordnande, hava huvudsakligen två anmärkningar
riktats mot detsamma, nämligen dels att förslaget icke är avvägt
med hänsyn till den inträdda förbättringen i vårt militärpolitiska läge, dels
att kostnaderna för den föreslagna organisationen överstiger folkets ekonomiska
bärkraft. Beträffande den första anmärkningen saknar jag anledning att
närmare uttala mig; min kollega utrikesministern har redan angivit regeringens
uppfattning i förevarande hänseende. Däremot vill jag med några ord beröra
frågan om kostnadsramen, vilken ingalunda, såsom det blivit sagt, tillkommit
på måfå utan fastmera, enligt regeringens uppfattning, avser ett belopp, som
vårt land väl bör kunna bära.

Bör att se frågan i stort vill jag gå något tillbaka i tiden. Som vi alla veta
blev försvarsfrågan här i landet för första gången löst i s. k. modern riktning
vid 1901 års riksdag. Den nya härordningen hade emellertid icke hunnit mer
än delvis genomföras, förrän från stora lager av befolkningen, representerade
i riksdagen förnämligast inom vänsterpartierna, gjordes gällande, att kostnaderna
för försvaret icke motsvarade folkets ekonomiska bärkraft och. icke heller
medgåvo att tillgodose den fredliga kulturens behov. Med anledning härav
sökte den år 1907 tillsatta försvarskommittén att bilda sig en uppfattning i
förevarande hänseende. I sådant syfte verkställde kommittén en ingående undersökning
angående vår nationalförmögenhet och huru densamma kunde vän -

Nr 10.

26

Fredagen den 8 februari.

propositioner laSi1 a]m^1^enf, tillväxa. Därav sökte man sluta sig till, huru mycket landet
ang. försvars- . , rac* att offra på försvaret. Hurudant blev nu resultatet av denna komväsendets
ord- mittés arbete? Jo, den verkställda utredningen underkändes av den sittande redande
to. to. geringen och lades som så många andra till handlingarna. Något svar på fra(Forts.
) gan om folkets ekonomiska bärkraft erhölls alltså icke.

Nästa gång försvarsfrågan upptogs till behandling, var efter den liberala regeringens
tillkomst år 1911, då de s. k. försvarsberedningarna tillsattes. Dessa
fingo i uppdrag att avgiva förslag till en försvarsorganisation, som skulle
sta i överensstämmelse med folkets ekonomiska bärkraft och den fredliga kulturens
behov. I enlighet med lämnade direktiv verkställde jämväl beredningarna
en undersökning härutinnan. Denna lades emellertid nu på en annan
bog. Beredningarna sökte nämligen taga reda på, huru mycket svenska folket
behövde offra för den fredliga kulturens behov under en följd av år framåt,
ävensom huru stora statens inkomster under samma tid kunde beräknas bliva.
De överskott, som därvid uppkomme, vore vad som kunde offras på försvaret.
Huru gick det nu med de av beredningarna sålunda uppgjorda s. k. förslagsbudgeterna?
Som vi alla veta överkorsades dessa av den hårda verkligheten.
Nedan vid uppgörandet på hösten 1914 av 1916 års budget visade sig beredningarnas
beräkningar icke hålla streck.

Programpunkten, att försvarets kostnader skulle stå i överensstämmelse med
rikets ekonomiska bärkraft och den fredliga kulturens behov, stod emellertid
kvar, och då världskriget bragtes till slut, togs försvarsfrågan åter upp av den
då sittande regeringen. Bland de direktiv, som lämnades den år 1919 tillsatta
törsvarsrevisionen ingick, att försvaret skulle ordnas så, att kostnaderna för detsamma
stode _i överensstämmelse med folkets bärkraft och den fredliga kulturens,
behov, vilket icke var fallet med kostnaderna för 1914 års härordning. Direktivet
var alltså icke såsom herr Wigforss gjorde gällande, att kostnaderna
skulle nedbringas under provisoriets kostnader. I överensstämmelse med det
givna direktivet tog försvarsrevisionen upp till behandling frågan, huru mycket
man skulle kunna offra på försvaret. Man diskuterade därvid än den ena än
den andra undersökningsmetoden, men det visade sig ganska snart, att det var
omöjligt att nå fram till något som helst hållbart resultat. Orsakerna härtill
finnas närmare angivna i revisionens betänkande.

. den nu sittande regeringens tillträde avgav statsministern den förklaringen,
att regeringen ämnade söka en lösning av försvarsfrågan. Enligt regeringens
mening borde detta ske på det sättet, att man skulle inom en kostnadsram,
som motsvarade folkets ekonomiska bärkraft, söka erhålla det ur militär
synpunkt mest tillfredsställande försvaret — således samma synpunkt på frågan
som gjorts gällande under de sist förflutna tio åren. När vi nu skulle gå
att realisera vårt program, var det tydligt, att överläggningar ägde rum angående
den kostnadsram, som borde uppställas. Av helt naturliga skäl komma
vi till samma resultat som försvarsrevisionen, nämligen att det icke var möjligt
att på det ena eller andra sättet på förhand räkna ut den summa, som landet
kunde anses hava råd att bära. Det återstod då ingen annan utväg, än att hålla
oss till det faktum, att landet offrade för försvaret varje år en viss summa och
att de belopp, som för detta ändamål upptagits i de senaste årens budgeter, voro
av den storlek, att de kunde anses motsvara folkets ekonomiska bärkraft. ''Även
under den rådande starka ekonomiska depressionsperioden har det visat sig, att
det belopp, som det nu tillämpade provisoriet betingat, har landet kunnat komma
ut med. Detta är anledningen till, att man vid det föreliggande förslagets
uppgivande gått ut från provisoriets kostnadsram.

„ När man kommit till detta resultat, var det helt naturligt, att man därnäst tillsåg
huru man lämpligast skulle använda det till förfogande stående beloppet.
Detta skedde, såsom i propositionen också angives, genom att underkasta provi -

Fredagen den 8 februari.

27 Kr 10.

sorlet en kritisk granskning och undersöka huru dess brister skulle kunna av- Kung}-hjälpas. Härvid framträdde jämväl frågan, huru avvägningen borde ske mellan
försvarets olika huvudgrenar. Någon sådan pa teoretiska grunder bj''ggd avväg- väsendets ord
ning har emellertid icke verkställts. I pressdiskussionen hava. riktats åtskilliga nande ro. ro.
anmärkningar mot propositionen i förevarande hänseende. Med avseende härå vill (torts.)
jag säga, att jag förfarit på samma sätt som skett inom försvarsrevisionen. Under
de tre och ett halvt år, som denna arbetade, försökte även den att verkställa
en dylik avvägning, men måste av skäl, som i dess betänkande angivas,
avstå därifrån. Att så även måste bliva fallet, är helt naturligt, då förutsättningar
för att verkställa en hållbar avvägning mellan armé och flotta
icke finnes, så länge som det utrikespolitiska läget karakteriseras av den labilitet,
som för närvarande är fallet. Då det för närvarande icke är möjligt
att bestämt angiva, vilka uppgifter, som kunna komma att tilldelas flottan,
kan därför icke heller sägas, vilken omfattning denna bör ha i förhållande till
armén. Problemet har därför för mig ställt sig så, att sedan kostnadssumman
fixerats, har det gällt att för de disponibla medlen få ut den största möjliga
försvarseffekt, . o

Går jag sedan över till frågan om armén och dess omfattning, så vill jag
till en början erinra, hurusom man i den allmänna diskussionen städse fäster
sig vid dess organisation i fred. Man talar om, att vi skola hava så och sa
många arméfördelningar, så och så många truppförband av kavalleri m. m.,
och att dessa truppförband skola vara förlagda här eller där. Men, mina
herrar, fredsorganisationen är en sekundär fråga. Den primära frågan, när
man skall göra upp en härordning, är: huru stor styrka behöver landet sätta
upp vi mobilisering för att kunna möta en eventuell fiende? I full överensstämmelse
härmed gick man år 101-1 ut ifrån, att vårt, militärpolitiska läge
var sådant, att vi borde kunna uppsätta en fälthär, som var i stånd att möta
en invasion över landgränsen ävensom att i samband med våra sjöstridskrafter
avvärja landstigningsförsök. För att kunna fylla båda dessa uppgifter borde
fälthären räkna tolv operativa enheter eller fördelningar. Huru skulle nu dessa
åstadkommas? Jo. på det sättet, att man hade sex arméfördelningar i fred, vilka
voro så organiserade, att de vid mobilisering kunde fördubblas.

Vad försvarsrevisionens förslag beträffar, innefattar detta som bekant fyra
arméfördelningar i fred. Dessa arméfördelningar kunna emellertid icke vid^ mobilisering
fördubblas. I förhållande till 1914 års härordning innebär alltså revisionens
förslag en nedskärning av våra mobiliserbara landstridskrafter från
tolv till fyra arméfördelningar. De socialdemokratiska reservanternas förslag
innebär en nedskärning från tolv till tre arméfördelningar. Även om man hyser
en än så ljus syn på det utrikespolitiska läget, torde näppeligen en så långt
gående reducering av våra landstridskrafter vara motiverad. När man har att
röra sig inom en viss kostnadsram, har emellertid nöden ingen lag. Man tvingas
att göra det mesta möjliga för de medel, som stå till förfogande. Hur har nu
Kungl. Maj:t i förevarande hänseende förfarit? Jo, Kungl. Maj :t har framlagt
ett förslag till härorganisation, som giver oss möjlighet att vid mobilisering
uppsätta sex operativa enheter. I stort sett komma alltså de mobiliserade stridskrafterna
att minskas till hälften mot vad man tänkte sig år 1914. Det är
således en ganska avsevärd reducering i förhållande till dem, soin kunna uppställas
enligt den härordning som dock ännu är lagligen gällande. Sex operativa
enheter torde vara det minsta vi behöva, därest vi med någon som helst utsikt
till framgång skola kunna upptaga ett försvar gent emot en över landgränsen
inträngande fiende.

Sedan man bestämt arméns omfattning, får man också sörja för dess kvalitet,
d. v. s. närmast dess utbildning. Jag kommer då in på frågan om övningstidens
längd, ty i allmänhet är det så, att kvaliteten i stort sett blir beroende på,

Sr 10. 28

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

huru omfattande öyningstiden är. Jag vill då först säga några ord i allmänhet
om, huru övningstidsfrågan utvecklats här i landet.

Då den allmänna värnplikten år 1812 infördes, stadgades en övningstid av endast
12 dagar. Vid 1856—58 års riksdag utsträcktes den till 30 dagar. Då
i slutet av 1860-talet försvarsfrågan blev brännande och det ena förslaget efter
det andra utarbetades och lades fram för statsmakterna till godkännande, framkom
förslag om en ökning av övningstiden till 90 dagar. Det var det gamla
lantmannapartiets program. Dessa 90 dagar voro tillmätta med hänsyn till de
krav, som på den tiden uppställdes, då det gällde truppförbandens utbildning.
Ehuru 50 ä 60^ år sedan dess förflutit hindrar detta emellertid icke, att dessa
90 dagar nu gå igen såsom höjden av vishet, när det gäller våra soldaters utbildning.
År 1875 framlades ett liärordningsförslag, som däremot var utarbetat
efter fullt militära grunder. Där uppställdes krav på en övningstid av
ett år vid infanteriet och specialtruppslagen av en ännu längre övningstid. Från
denna ståndpunkt har den militära sakkunskapen sedermera aldrig vikit. Kravet
på ett års utbildningstid hävdades vid framläggandet av 1901 års förslag
och genomfördes också i stort sett genom 1914 års härordning. Den erfarenhet,
till vilken man under världskriget kommit, har till fullo bevisat, att den militära
uppfattningen i förevarande hänseende är sakligt grundad och riktig.

Gent emot den militära uppfattningen har emellertid städse gjorts gällande en
annan, nämligen den s. k. lekmannauppfattningen. Denna säger: det må vara
sant, att det behöves en så lång övningstid, som den militära sakkunskapen kräver,
men vi vilja icke underkasta oss denna; vi vilja hava en kortare övningstid,
dels med hänsyn till kostnaderna och dels med hänsyn till, att de personliga
bördorna för folket må kunna lättas. Denna senare uppfattning har hos oss
likasom annorstädes blivit allt mer och mer dominerande.

När nu regeringen skulle bestämma övningstiden i sitt förslag, hade den att
taga hänsyn till de politiska förhållandena, sådana de faktiskt föreligga här
i landet. Den militära sakkunskapens krav kunde omöjligt tillmötesgås. Bakom
försvarsrevisionens förslag om en övningstid för infanteriets huvudmassa av 255
dagar finnes icke någon militär sakkunskap; denna har tvärtom underkänt en
övningstid av denna omfattning. När det nu gällde att fatta ståndpunkt till
öyningstiden, hade jag därför ingenting annat att utgå från, än den övningstid,
vi nu ha, och som genom statsmakternas beslut bestämts till 165 dagar för
infanteriet. Denna övningstid är uppdelad i en 90 dagars första tjänstgöring
och tre repetitionsövningar om 25 dagar. Beträffande repetitionsövningarnas
längd har jag icke haft anledning att ifrågasätta någon ändring. Försvarsrevisionens
förslag innebar, att varje rcpetitionsövning skulle omfatta 25 dagar. Då
tre repetitionsövningar äro nödvändiga för att kunna hålla så stor styrka inne,
att man kan bilda något så när fältmässiga förband, återstå således de för
första tjänstgöringen avsedda 90 dagarna. Nu säger emellertid afl erfarenhet
hittills i vårt land,° att på 90 dagar är det omöjligt att utbilda en fältduglig
soldat. . Man kan pa denna tid meddela enskild utbildning och möjligen någon
utbildning i pluton, men någon som helst utbildning i kompani eller högre förband
medhinnes icke. Men man är väl dock föga hjälpt vid en mobilisering, om
man har en massa folk, där varje karl visserligen vet, hur lian skall ställa sig
och vända sig, men saknar varje förutsättning för att kunna uppträda i större
förband.

Då man nu har att räkna med, att övningstiden måste hållas nere. dels av
kostnadshänsyn och dels av hänsyn till, att folket icke vill hava någon lång
övningstid, har mitt resonemang varit, att till den första tjänstgöringen — de
90 dagarna — borde endast läggas så lång tid, som måste anses oundgängligen
nödvändig för att det överhuvud skulle bliva något bevänt med utbildningen.
Sålunda har det ansetts, att om man lägger till en månad, skulle man kunna

Fredagen den 8 februari.

29 Nr 10.

få ett något så när nöjaktigt resultat. Förslaget har följaktligen utmynnat i en Kungl.
första utbildningstid å 120 dagar samt tre repetitionsövningar om 25 dagar; där propositioner
l»vi de 196 <kfrar»«. ..........

JNu vill jag ingalunda säga, att när det löreslas 195 dagar detta skulle varanande m. m.
tillräckligt. Visst icke. Men man får försöka hjälpa sig fram med denna övnings- (Form.)
tid. Fn väsentlig brist finnes, och den har också framhållits under den allmänna
diskussionen, nämligen att truppförbanden icke erhålla någon vinterutbildning.
Detta torde man emellertid få överse med hänsyn därtill, att vinterutbildning
tillkommer det fast anställda befälet studenter och likställda ävensom underbefäl
och fackmän samt de värnpliktige, som på frivillighetens väg inkallas
på hösten för att fullgöra sin tjänstgöring. När det gäller vinterutbildning, är
det icke så, att varje man med nödvändighet behöver bibringas vissa färdigheter,
utan fastmer så, att de värnpliktiga böra få veta, hur de skola bete sig under
vinterförhållandena. Det torde därför få anses vara tillräckligt att man på sätt
nyss nämnts erhåller en del föregångsmän.

Jag vill nu yttra några ord om en sak, som berörts i debatten, nämligen den
s. k. »kategoriklyvningen». Vad menas med kategoriklyvning? Så vitt jag
förstår avses därmed ingenting annat, än att man delar upp de värnpliktige i
olika grupper och tilldelar varje grupp en viss bestämd tjänstgöringstid. Kategoriklyvning
är icke något för oss främmande. Den finnes även i varje modernt
organiserad armé. I princip infördes den i Sveriges arméorganisation år 1901,
då de värnpliktiga vid de olika vapenslagen erhöllo olika lång övningstid. I
1914 års härordning utvecklades kategoriklyvningen ytterligare, i det en ny
grupp avskildes, nämligen underbefäl och fackmän, vilken erhöll längre övningstid
än övriga värnpliktiga. Kategoriklyvningen är godkänd även i det nu
rådande provisoriet. Det är sålunda olika övningstid för olika kategorier värnpliktiga:
vid infanteriet 165 dagar, vid specialtrupperna 240 dagar och för studenterna
330 dagar. Vidare finnes en kategoriklyvning på det sättet, att man
vid ett och samma truppslag tager ut underbefäl och fackmän med längre övningstid.
Försvarsrevisionen bibehåller jämväl kategoriklyvningen, och utvecklar
den än ytterligare. Den uppdelar sålunda de värnpliktiga i två stora grupper,
nämligen en för linjetjänstgöring och en för ersättningsreserven. Vad innebär
nu Kungl. Maj:ts förslag i förevarande hänseende? Jo, ett bibehållande av kategoriklyvningen
enligt samma principer som hittills. Den omständigheten, att
man ökar uttagningen av underbefäl och fackmän med några få procent, kan
väl icke ändra förslagets karaktär i och för sig. Men, säger man, det ligger en
ytterligare kategoriklyvning däri, att man bland de vapenföra tager ut 26,000
man till linjetjänst och hänför återstoden eller 2,300 man till handräckningstjänst.
Med avseende härå vill jag säga. att dessa 2,300 man i allmänhet
komma att utgöras av sådana vapenföra, som endast äro inskrivna i viss vapentjänst
samt att de få en övningstid, som endast med 15 dagar undeistiger den,
som föreslagits för de till linjetjänst uttagna.

Man har även riktat anmärkning mot den höjning av uttagningsprocenten för
underbefäl och fackmän, som finnes i den kungliga propositionen. Beträffande
denna höjning vill jag nämna, att den är betingad av skäl för vilka man måste
böja sig. För att hålla sig till infanteriet beräknas i 1914 års härordningsförslag,
att 14 procent av de inskrivna värnpliktiga behövde uttagas till underbefäl
och fackmän. De kategorier av personal, som erfordrades utgjordes av kulsprutemanskap,
signalister, kommissarier, sjukvårdsmanskap och underbefäl.

Hur ställer sig nu behovet av dylik personal efter världskrigets erfarenheter?

Dessa visa, att behovet av kulsprutemanskap är mer än tredubblat, beroende på
att kulsprutor införts i betydligt större utsträckning och att behovet av signalister
likaledes ökats väsentligt, att behovet av kommissarier och sjukvårdsmanskap
är ungefär detsamma som 1914 samt att behovet av underbefäl är avse -

Nr 10. 30

Fredagen dels 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forte.)

värt mycket större, beroende därpå, att plutonerna numera under strid uppdelas
i betydligt flera smågrupper än förr. Men det är icke nog med att nyssnämnda
behov av underbefäl och fackmän ökats. Nya grupper av fackmän hava tillkommit,
nämligen granatkastarmanskap, infanterikanonmanskap och pioniärinanskap.
Om man skulle tillämpat samma grund för beräkning av underbefäl
och fackmän, som i 1914 års härordningsförslag, skulle man kommit upp till 40
procent av styrkan. Så långt kan man naturligtvis icke gå, utan har man
begränsat sig till det minsta möjliga, nämligen till 25 procent, motsvarande 20
procent enligt den i 1914 års härordning tillämpade uttagningsmetoden. Med
detta procenttal kan man tillgodose behovet av kulsprutemanskap, signalister,
granatkastare samt behovet av underbefäl. Däremot kan man icke tillgodose
behovet av kommissarier och sjukvårdsmän.

Under debatten har den huvudsakliga kritiken mot Kungl. Ma.j:ts förslag
framförts av herr. Reuterskiöld. Han anförde i sitt yttrande, att kostnaderna
fick man icke fästa sig vid. Ja, när man befinner sig i den lyckliga situationen
att man vid uppgörandet av ett förslag till härordning, icke behöver taga
hänsyn till kostnaderna, då kan man nog komma till ett lyckligt resultat. Men,
herr Reuterskiöld, hade jag varit i den lyckliga ställningen, så skulle jag sannerligen
icke ha kommit med en så dålig organisation som den herr Reuterskiöld
framlagt. Det skulle då ha blivit en helt annan. Herr Reuterskiöld har
icke kunnat påvisa, att hans organisation håller vid de tillfällen, då den skall
hålla, nämligen vid mobilisering. Vad man vid en försvarsorganisations uppgörande
måste hava för ögonen är, att densamma duger i farans stund. Man
skall icke skapa en fredsorganisation, som är till för att, såsom det heter, lösa
vissa sociala frågor.

Jag beklagar mycket, att herr Reuterskiöld icke redan framlagt sin motion,
så att det varit möjligt att genomgå och kritiskt granska densamma. Jag har
nu för min del varit nödsakad att hålla mig till de kortfattade upplysningar herr
Reuterskiöld varit vänlig att för en fjorton dagar sedan tillställa pressen. Med
ledning av dessa upplysningar har jag, såvitt det varit mig möjligt, sökt gorå
en beräkning av kostnaderna för den organisation, som av herr Reuterskiöld
skisserats. Jag har i detta fall räknat i underkant, en metod som däremot icke
tillämpats i Kungl. Maj:ts förslag, ty i detta äro kostnaderna beräknade efter
precis samma metod, som användes inom försvarsrevisionen. Där gjorde sig
aldrig någon tendens gällande att räkna vare sig i underkant eller överkant, utan
man sökte hålla sig till verkligheten och räkna så objektivt som möjligt. Såvitt
jag kunnat bedöma skulle kostnaderna för armén enligt det av herr Reuterskiöld
skisserade förslaget belöpa sig till över 97,000,000 kronor, därav ungefär
10.000,000 för det s. k. indelningsverket.

Vad marinen angår saknar jag andra utgångspunkter, än att det säges, att
flottan bör i stort sett vara sådan den är. Således skulle man där icke kunna
räkna med någon besparing i fråga om organisationen. För att icke begå någon
orättvisa har jag emellertid upptagit kostnaderna för flottan enligt Kungl.
Maj ds förslag, vilket ju innebär en högst väsentlig reducering. Vi komma då
till en kostnad för flottan av 31,500,000 kronor. Nu utgår emellertid herr
Reuterskiöld i sin motion från, att flottan skall hava stambemanning. Enligt
vissa i försvarsdepartementet verkställda kalkyler skulle stambemanning vid
flottan öka kostnaderna med ungefär 1 miljon kronor. Lägger jag detta till
den förutnämnda summan 31,500,000 kr., kommer jag upp till ett belopp av

32,500,000 kronor. Häri ingår då icke något nybyggnadsanslag. Herr Reuterskiöld
upptager ett sådant om 39 miljoner. Det är den gamla siffran vi känna
till från åtskilliga framställningar från marinförvaltningen. Detta anslag
skulle fördelas på tre år, vilket gör 13 miljoner om året. Den då sammanlagda
årliga kostnaden för flottan blir alltså kronor 45,500,000.

Fredagen den 8 februari.

31 Nr 10.

Flygvapnet har herr Reuterskiöld ägnat mycken omvårdnad, liksom även jag
funnit mig höra göra. Det sägs i det referat, som tillställts tidningarna, att det
skulle fördubblas i förhållande till vad försvarsrevisionen föreslagit. Så har
även skett i Kungl. Maj :ts förslag. Det skulle enligt detta förslag komma att
draga en årlig kostnad av 7,200,000 kronor.

Om jag nu lägger ihop förutnämnda belopp, kommer jag till en årlig kostnad
för den av herr Reuterskiöld skisserade försvarsorganisationen av 150 miljoner
kronor.

Emellertid föreställer jag mig, att även enligt detta förslag armén och flottan
skola lörses med den moderna materiel, som kriget visat vara nödvändig. För
detta ändamål räknar jag med skulle behövas en (i ä 7 miljoner kronor, såsom
Kungl. Maj:t har föreslagit. Vidare har jag antagit, att organisationen icke
skall kunna genomföras utan vissa övergångskostnader. Medräknar jag nu
dessa engångs- och övergångskostnader, kommer jag till en sammanlagd årlig
kostnad av 158 å 1G0 miljoner kronor. Kungl. Maj ds förslag går till 137 ä 138
miljoner. Med tanke på den uppfattning beträffande landets möjligheter att
offra på försvaret, som råder inom riksdagens olika partier, hemställer jag till
kammaren, huruvida ett förslag, som är så dyrt, kan vara någonting att reflektera
på. Om man emellertid bortser från kostnaderna och förslaget vore verkligt
gott, skulle man ju kunna tänka sig, att man kunde taga det. Huru ställa
sig nu förhållandena härutinnan.

Ser jag då först på fredsorganisationen så frågar jag: finns det någon garanti
för, att hela denna stora mängd av s. k. indelt manskap skall kunna anskaffas?
Redan nu har ju armén att dragas med vissa rekryteringssvårigheter, och jag
tror icke, att man med ett sådant system som det av herr Reuterskiöld föreslagna
skulle kunna hålla kadrerna fulltagliga. Finns det någon garantilag, som
säkerställer rekryteringen av det fast anställda manskapet? I förslaget ingår
vidare, att man skall bereda civilanställning åt det uttjänta manskapet, när de
vant i tjänst tre, fyra eller sex år. Har förslagsställaren tänkt igenom hela
civilanställningsproblemet? Detta problem har varit, föremål för ingående undersökning
och prövning riksdag efter riksdag. Hur skall man lösa det? 1914
var frågan uppe; det gällde då en mycket blygsam form av civilanställning;
man ville nämligen försöka skaffa plats åt den uttjänta personalen såsom aspiranter
vid post, järnvägar och telegraf. Vilken ståndpunkt intog riksdagen den
gången till frågan om eivilanställning? Den förklarades vara absolut ogenomförbar,
därför att de stora personalgrupperna vid järnvägar, post och telegraf
aldrig skulle komma att nöja sig med att bli utträngda av uttjänt militär.

Ser jag vidare på krigsorganisationen enligt samma förslag, så har man ju
där underbefäl, men var finnas ersättarna? Var finns möjligheten att utbilda
plutonchefer? Såvitt jag kan se, finns ingen sådan möjlighet alls. Hur, skall
det för övrigt gå, när man skall mobilisera? Fn stor del av underbefälet
förutsättes ju vara anställt vid järnvägar, post och telegraf, d. v. s. just de
verk, som vid en mobilisering måste besitta sin fulla kapacitet. Skall man
kalla in underbefälet och låta järnvägarna stoppa? Det går ju icke. Förslaget
strandar redan på denna punkt.

Det fanns, herr greve och talman, för några år sedan här i landet en man,
som intresserade sig rätt så mycket för vårt försvarsväsen. Det var en f. d.
kapten vid Hallands regemente, vilken ägde en gård nere vid Karlsborg; mannen
heHn Casper Ehrenborg. Han reste omkring i landet och höll föredrag i
militärfrågan. Han hade förälskat sig i något, som han kallade för ett modernt
indelningsverk. Hans idé slog an. Ett då existerande politiskt parti skrev
till Kungl. Maj :t och begärde, att utredning skulle verkställas rörande Ehrenborgs
ifrågavarande förslag. Kungl. Maj:t remitterade framställningen till
försvarsrevisionen, som naturligtvis liksom alla andra var synnerligen intresse -

Kungl.
jtropositioyler
ang. försvarsväsendets
ordnande
ra. ra.

(Forte.)

Nr 10.

32

Fredagen den 8 februari.

Kung!,,
propositioner
ang. försvaraväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

råd av dessa uppslag. För att revisionen skulle få ett verkligt grepp på frågan
inbjöds kapten Ehrenborg att inför revisionen utveckla sina idéer. Han
kom, han såg — men han segrade icke. Den granskning, som revisionen underkastade
hans förslag resulterade nämligen i följande betyg: Kapten Ehrenborgs
förslag är — frånsett dess militära olägenheter — ur såväl praktisk som ekonomisk
synpunkt fullständigt ogenomförbart. I den betygssättningen instämde
samtliga revisionens ledamöter inklusive herr Nilsson i Vibberbo. När herr Reuterskiöld
nu knäsatt kapten Ehrenborgs idéer och givit dem deras teoretiska bågrundning
samt vidare försökt utforma dem i positiva förslag, så. tror jag icke,
att jag gör mig skyldig till någon som helst orättvisa, om jag giver hans projekt
samma betyg.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag är tyvärr förpliktad att uppträda för
att säga några ord om två stora saker, som icke berörts vid detta tillfälle och
icke heller tyckas komma under närmare omprövning från något partis sida,
nämligen själva utgångspunkterna för vårt resonemang — alltså frågan, om
världen är mogen för en avrustning och vad det innebär, samt vidare frågan
om en organisation av freden.

Om den senare frågan, om organisationen av freden, skall jag icke yttra mig
vid detta tillfälle. Jag har berett mig möjlighet att beröra denna sak genom
en motion, som jag väckt och som kommer att följas av ett par andra, och
genom en interpellation, och jag hänvisar till dessa aktstycken och till den
diskussion, som de till äventyrs kunna leda till. Men jag vill framhålla, att
denna fråga om organisationen av freden och vad som nu kan göras för den
genom ett folkligt framträdande icke på något sätt upptagits till behandling
från regeringens sida, icke en gång från utrikesministerns sida, icke heller av
försvarskommissionen och ej ens av de socialdemokratiska reservanterna inom
densamma. Det enda yttrande i det syftet, som förekommit i__riksdagen från
ledande partihåll, var vid remissen av statsverkspropositionen, då.verkligen herr
Ekman slutade med att med ett ord antyda denna stora brist i diskussionen.
Därför är jag honom tacksam, och jag hoppas nu, att detta kommer att fullföljas
på ett mera genomgripande och omfattande sätt.

Vad som nu naturligtvis hänger över det hela och således även undertrycker de
stora grundläggande synpunkterna är den eldskrift, som står inristad^på alla
våra väggar, nämligen faran. Jag vill då till att börja med framhålla, att
världskriget har i alla fall avkastat icke blott förödelse utan också ofantligt
stora landvinningar.

Lenin yttrade en gång om det débåcle, som ägde rum i Ryssland efter kriget
och revolutionerna, att man befann sig på »den blåsiga, bron», som ledde från
den gamla världen till förhoppningarna om ett nytt rike. Vi befinna oss nu
i hela världen på den blåsiga bron från den gamla världen till något nytt, som
vi hoppas skall komma. För det dåliga vädrets skull behöva vi icke alls förtvivla
om att det finns ett landfäste på andra sidan denna bro. Därtill har
kriget i högsta grad bidragit. Man måste endast beklaga, att mänskligheten
icke kan gå framåt utan så oerhörda lidanden.

För det första — och detta framhålles alldeles för litet i debatterna — ha
tre ofantliga världsmakter skattat åt förintelsen, nämligen husen Hohenzollern,
Habsburg och Romanoff och deras generalstaber. Vi få icke underskatta den
nydanande betydelse det har för världen och framtiden, att traditionerna från
dessa makter nu äro borta ur världen. . ,

Och vad ha vi icke vidare fått uppleva i fråga om de undertryckta nationaliteternas
befrielse — det spörsmål, som egentligen varit en av kärnpunkterna
bland orsakerna till ofreden i Europa. Ända upp från norr längst till söder
har uppstått ett stort band av nybildade stater, bildade väsentligen på national -

Krodagei) den 8 februari.

33 Nr 10.

tetens grund: Finland, Estland, Lettland, Lithauen, Polen, Tjeekoslovakiet och
Jugoslavien. Det är en omstörtning, så oerhörd att man icke nog kan värdesätta
densamma. Om jag därtill också lägger, att de nordsehlesvigska och ElsassLothringska
såren genom världskriget bragts till läkning, kan man säga, att
genom världskriget nationalitetsfrågan i vår världsdel i stort sett blivit löst för
första gången. Det gäller nu, såvitt denna världsdel angår, endast att fila
på de ännu skrovliga ytorna och utjämna en del förlöpningar i gränsregleringen
samt skydda nationella minoriteter, som av olika skäl ej kunna överföras till
en annan stat.

Världskrigets fasa är väl också en synnerlig landvinning, så tillvida som den
på olika sätt haft till följd en utmattning och en önskan efter fred och en fruktan
för ett återupprepande av det som skett, vilket också har den största betydelse,
då man skall bedöma farorna.

Slutligen har för första gången bildats något, som kallas för folkförbundet
och på vilket utrikesministern ännu så länge såg ganska pessimistiskt, ehuru
han icke ville frånkänna denna institution förhoppningar för framtiden utan
tvärtom hoppades på densamma.'' Jag tycker icke, att man skall underskatta
folkförbundet. Det är i alla fall en ny företeelse. Det är bara tre makter i hela
världen, som felas för att det skall bli fulländat, och dessa makter äro i dessa
dagar uppenbarligen på marsch för att komma in i detsamma, icke minst tack
vare det nya genombrottet i England med en arbetarregering. När detta är fulländat
och man enat sig om att arbeta för freden, trots alla vanskligheter, ligger
ju däri psykologiskt, om icke annat, eu oerhörd makt mot farorna. I all synnerhet
får man därvid märka, att det är för första gången som de små nationaliteterna
få tillfälle att också spela med i världspolitiken, och dessa små
nationaliteter komma att hålla ihop mer och mer och utgöra ett bålverk för de
nya tankarna.

Vad vårt land angår har av världskriget vunnits den betryggande erfarenheten,
att en sådan stor katastrof ändock icke lyckats att rycka oss med, vilket
bevisar, att vår ställning icke ens under en sådan eruption är allvarligt hotad,
och då bör man väl vid bedömandet av faran för oss räkna också med denna utsikt
för framtiden. När kriget utbröt, var ju förskräckelsen här så uppjagad,
att man började spontant klämta i klockorna, och då jag för min del under
riksdagsmannavalen skulle tala i Roslagen vid ett socialdemokratiskt valmöte,
möttes jag av en underhuggare, utskickad från befallningshavanden, som sade:
»herr Lindhagen får inte tala här, för det ligger militär i skogarna, som skall
hindra militära landstigningar». Så fördummande kan militarismen verka på
ett folks högsta myndigheter! Vad inträffade av dessa farhågor? Ingenting!

När faran så ofantligt har minskats på dessa fem olika punkter, minskas
naturligtvis också behovet a,v ett försvarsväsende i samma mån. Så mycket
måste anses vara fastslaget. Det är förmodligen därför, som verkligen även
regeringen gått med på vissa s. k. minskningar i rustningarna -—- en sak, som
är praktisk politik för små nationer men aldrig blir praktisk för stormakterna,
ty för dem kan ingenting annat bli praktisk politik än avrustningen. Men så är
det väl, menar jag, det största skäl i att de små nationerna icke vänta på sådana
ovissa tider utan gå före i spetsen i denna sak.

Men vi ha ju kvar vissa faror._ Vi ha fortfarande kvar säges det en rysk fara,
som man rider på. Det är ett vidlyftigt kapitel, som jag icke hinner behandla
i detta sammanhang.

Varför ha vi inte också en finsk fara? Den är, tycker jag, nästan den största,
om man skall tala om en fara, ty den bottnar i en språkstrid, som man icke
vet, hur den kan utveckla sig. Om den skulle gå ut över den svenska befolkningen,
skulle det bli. en förfärligt upprörd stämning i detta land. Det tycker jag är en
fara, fastän jag icke alls tror, att den är så stor, och i varje fall bör den icke

Första lcammarens protokoll 192lt. Nr 10. 3

Kungi.
propositioner
ang. försvars -väsendets ordnande
m. m.

(Forts.)

Xr 10. 34

Fredagen den 8 februari.

Kungl.

propositioner
enig. försvarsväsendets
ordnande
m. ni.
(Forts.)

föranleda till förhållandet av ett stort svenskt härväsen. Man skulle också
kunna tala om en norsk och en dansk fara för oss, ty under världskriget var
en del av neutralitetsbevakningen inriktad på den norska gränsen, och två av
våra arméfördelningar äro ju avsedda för den norska fronten — så dumt är det
ordnat ! Den största faran är vår egen dumhet.

Men hela världen och således också vi sväva verkligen i en stor fara, som ingen
talar om, nämligen faran för kriget mellan raserna. De japanska ombuden fordrade
vid fredsförhandlingana i Versailles, att man i akten skulle inskriva rasernas
likställighet. Nej, sade hela Europa. Detta nej kan ge upphov till ett nytt
världskrig, liksom också i synnerhet det europeiska besittningstagandet av alla
kolonialområden och bortmotandet av den gula rasen, vars hemländer äro överbefolkade,
från alla möjligheter. Allt detta kan föranleda ett världskrig. De
skilda rasernas olika behov kunna också föranleda krig mellan två arbetarklasser.

Skola vi då rusta för dessa avlägsna möjligheter? Skola vi, som icke komma
att där spela någon roll, ha en krigsmakt för en sådan eventualitet? Det har
ingen ifrågasatt, det har man icke ens tänkt på. Men det är den största krigsfaran,
som verkligen är överhängande, såvitt jag förstår.

Tillvaron av härarna är också en bestående fara. År inte nu det psykologiska
ögonblicket inne att gripa tjuren vid hornen och försöka avväpna människorna?
Om detta tillfälle försummas och vi på detta sätt i alla länder arbeta upp oss i
faror och skapa krigsväsen, befinna vi oss kanske, rätt som det är, i samma
ställning som före världskriget: en världsdel, väpnad till tänderna på grund av
farorna och misstroendet mot varandra. Detta misstroende kan icke avskaffas
utan arméernas avskaffande, ty deras tillvaro är källan och roten till eviga farhågor
och evig fiendskap.

Och vårt eget försvar under världskriget — vad tjänade det egentligen till?
Den största faran för oss var vid sidan och i kraft av vår dumhet just vårt försvar,
ty det hängde på ett hår, påstår man — det tror jag nu inte, men det
påstår man — att vi blivit meddragna i världskriget på grund av den krigsak -tivistiska rörelsen, som icke alls skulle kommit i fråga, om vi icke haft vårt försvar.
Jag kommer så väl ihåg, att även den nuvarande statsministern, interpellerad
i dessa hetsdagar om denna sak, svävade betänkligt på målet, vilket väckte
mycken uppmärksamhet. Och till och med de socialdemokratiska intellektuella,
studentexamensfolket hos socialdemokraterna, som förde med sig sin klass oerhörda
obegåvning på det här området, var till stor del färdig att gå med i denna
rörelse. Några av dem blevo ertappade för att de hade skrivit i en bok om denna
fråga och blevo så uteslutna ur partiet; andra, som voro lika stora syndare men
som icke ertappats, fingo stå kvar.

Den största faran är som sagt den här psykosen, ärvd från den gamla tiden,
om vilken man kan säga att bakom den står herremakten för att begagna det av
Karl Staaff i riksdagen myntade ordet, att hela krigsväsendet är herremaktens
gamla intresse och gamla föreställning och gamla energiyttring ända sedan gamla
tider. Därpå hänger det, och nu ser man, hur det till och med inom de folkliga
lagren är omöjligt att få fram ett brytande av detta gränslösa förtryck.

Sedan återstår det en fara till, för vilken vapen också åkallas, nämligen inbördeskriget,
lösandet av den sociala frågan. Det säges ju nu från vida kretsar,
från alla kretsar och i många länder förtäckt mer eller mindre, att vapen måste
vi dock ha, till dess de ekonomiska klasskillnaderna blivit avskaffade. Vi
måste avväpna överklassen, som nu innehar vapnen, och vi måste beväpna underklassen
förkunnas från ena sidan, och från den andra håller man då styvt på
den gamla militärmakten. Det är ju klart, att man i de stora revolutioner, som
framkallades av världskriget, och under dessa upprörda tider behövde beväpna
sig på många sidor till självförsvar, men då vi nu skola avveckla det hela efter

Fredngen den 8 februari.

Nr 10.

mänskliga grundsatser och på en annan grundval och söka nå fram till den and- Kung!.
ra stranden — jag undrar i alla fall, om vi inte då komma ur askan i elden, om V"positioner
vi skulle tro oss höra hösa problemet på ett sådant sätt, om det inte skulle leda 2Ä
till nya katastrofer och en gränslös reaktion efteråt, som ju också visat sig på nande m. m.
vissa platser i° Europa. Och för övrigt passar väl detta inte alls i vårt land (Korts.)
med våra förhållanden — det skulle vi väl kunna vara överens om på alla håll,
så att vi^icke behöva ävlas att vidbliva tanken på ett militärväsen för att lösa
denna fråga.

Då_ återstå de förpliktelser, vi sägas ha gentemot den yttre världen, att hålla
ett militärväsen. Vi hava förpliktelser gentemot Nationernas förbund att stå till
hands med en kontingent — åtminstone en moralisk förpliktelse och en moralisk
förpliktelse är nästan ännu viktigare än blott en lagparagraf; den som sviker en
moralisk förpliktelse kommer lättare i olycka än den som genom advokatknep
undandrar sig en sak, som icke har någon moralisk innebörd. Vi måste deltaga
i ekonomiska sanktioner, vi måste tillåta genomfart av trupper, och det är ju
redan det en halv krigsförklaring. Det är därför en synnerligen svag ställning
de skandinaviska regeringarna intaga, om de försöka inbilla sina folk, att de äro
befriade från alla krigiska förpliktelser, och de komma därigenom också att intaga
en svag ställning till Nationernas förbund och resa en obstruktion mot solidariteten,
om vi skulle lämna s. k. utsatta stater att reda sig själva, under det
att vi i all bekvämlighet draga oss tillbaka. Men om vi nu skulle behöva skicka
en kontingent, lär det väl inte behövas herr Malmroths härväsen för den saken.

Det kan ju bli en liten truppkontingent, och icke kunna vi väl grunda hela detta
förslag om ett stort härväsen pa denna materiella nödvändighet. Men för övrigt
vill jag saga, såsom jag tillåtit mig utveckla i den motion, som jag väckt om
vissa ändringar i akten om Nationernas förbund och som remitterats till konsti1
ulionsutskollof., att det för folkförbundet är en livssak, att de s. k. sanktionerna
utplånas ur dess författning. Folkförbundet kan icke ens minska rustningarna
i världen och ännu mindre genomföra avrustning, med mindre det först avrustar
sig självt. Nu är det ytterst uppbyggt på en krigsorganisation och på militära
eller ekonomiska krig, och det har visat sig, att det är detta, som framkallar en
ständig förvirring, ständiga svårigheter och omöjlighet att komma till några
resultat.

Så ha. vi slutligen neutralitetsvakten. Skola vi hålla hela detta härväsen för
den s. k. neutralitetsvakten och vad innebär denna för övrigt? Man måste dock
räkna med några sannolikheter, och när vi se, vad världskriget i alla fall skapat
för fredsgarantier genom att taga bort de största farorna, få vi väl lita därpå,

Det skall väl ändå finnas en gräns för farhågorna. Vad hela världen väntar på
och längtar efter är själva initiativet till en avrustning. Då nu nationalitetsprincipen
så banbrytande slagit igenom i Europa, kan väl icke ifrågasättas, att
någon makt skulle komma, pa den idén att undertrycka och erövra vårt land,
eller att det skulle tillåtas av världen. Sannolikheten för att det förhåller sig
på detta sätt gränsar till fullständig visshet. Det är då vidare fråga om neutralitetsvakten
i förhållande till andra stater, som äro i krig med varandra.

Det följer av sig självt, särskilt när det finns ett folkförbund, att om det är
fråga om lovliga krig — det är förskräckligt, att det skall få talas om lovliga
krig i folkförbundsakten — såväl som icke lovliga blir det en självklar sak, att
man å andra.sidan försöker upprätthålla de andra ländernas integritet, som icke
äro med i kriget.

Den enda»fara, som verkligen är överhängande, är, att någon upphetsad sjöofficer
vid förföljandet av fientligt krigsfartyg, som tar sin tillflykt till
svenskt neutralitetsområde, besinningslöst rusar efter in över gränsen och skjuter
även där, såsom under världskriget inträffade en gång vid den svenska
kusten och en gång vid den danska. Men inte behöver man göra ett så stort

Nr 10.

36

Fredagen den 8 februari.

Kuwjl.

''propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

härväsen för en sådan händelse —• det kan man väl icke vara med på. Och en
landstigning i avsikt att sätta sig fast på vår kust är ju otrolig. Men om detta
mot all sannolikhet skulle inträffa — vad ha vi då för gagn av ett sadant
härväsen som det nu föreslagna? Hur gick det med Belgien, när tyskarna
bröto dess neutralitet? Det är ett exempel, där den som bröt neutraliteten blev
så bränd, att jag tror, att alla stormakter betänka sig mer än en gång, innan
de göra efter det. Där förelåg nödtvång, och det är endast, när det gäller nödtvång,
som sådant inträffar. Tyskarna sade: »För Guds skull, vi maste vara
i Paris om en månad. Vi garantera edert oberoende, vi ersätta alla edra förluster,
inte ett hår skall krökas på edert huvud.» Hade .belgarna icke haft
någon armé, hade de protesterat men låtit saken ha sin gång. Men nu både
de en armé, och så snart vapnen tala, äro alla rättsgrundsatser uteslutna, bortblåsta.
Vi sågo, hur det gick med Belgien och hur det hängde på ett har,
att det hade förlorat sin självständighet, därför att det hade en armé. au
säga några, men det är en sak för sig, att det var bra, att belgarna för
deri gången hade det vid det tillfället, ty de hejdade de tyska trupperna, sa
att de icke liunno till Paris och förhindrade därigenom Tysklands seger men
det är ju en tillfällig sak på sidan om detta resonemang, med vilken vi icke ha

Vi stå oss alltså, såvitt jag förstår, bäst med att icke ha någon armé annat
än en vanlig folkligt organiserad ordningsmakt till ett ringa antal.

De skandinaviska länderna ha sålunda, såsom också bestyrktes av världskriget,
ett sådant läge, att de äro mest skyddade. Inför de tilldragelser, som
inträffat och som skola ske, är det väl då en plikt framför allt för de skandinaviska
folken att gå i spetsen och visa vägen. Varför gorå de det inte.
Inte ens i motiveringen till regeringens förslag har åt dem anvisats en sådan

jPJaof finner det bra på visst sätt, att denna militära fråga nu lagts fram, tjälla
få då fatta position, så att man vet, vad de vilja. Men inte var det val
meningen med den allmänna rösträttens och parlamentarismens införande, att
sådana här stora frågor, som beröra folkets liv mer än något annat, skall man
skynda sig att avgöra före de stora folkvalen? Det är, såvitt jag kan törsta,
helt enkelt en skandal, som krossar alla våra föreställningar och deklamationer
om de folkliga valens betydelse. Därför tycker jag. att det visserligen är val
att var och en nu får taga position, men sedan bör det bil soppa av det hela och
var och en få gå till val på sin ståndpunkt, liksom i jordfragan. som också ior Detta

vinglande mellan armé samt luftflotta och sjöflotta jag varnar mig.
och jag tycker att alla böra varna sig för att tro på sådana nya hypnoser, som
att den där maskinarmén och sakerna i luften och en stark flotta skola yara_sa
märkvärdiga, att vi böra kastas över till en sådan militarism i stället De dar
maskinerna gå sönder! Antag, att en stormakt överfaller oss — vilket piouositionen
ju räknar med — så vips, och ingenting finns kvar av hela skräpet.
Fabian Månsson sade redan 1914. att de svenska krigsskeppen icke ens kunde
fly Så billiga måste de vara i förhållande till en storniaktsllotta, ior att vi
skola kunna gå i land med att bygga dem. Det kan man verkligen säga är att
kasta pengarna i sjön, och de pengar, man kastar i luften, komma genast att

.Tåg skall nu ytterligare tala om ett par detaljer, nämligen om studenterna

och om musiken. <> . , ■ » , .__

Upptäckten av studenternas särskilda befälsformaga gick ju sa till, att en
skara studenter efter bondetåget blevo så upphetsade och hänförda, att de erbjödo
sig att lägga detta offer på fäderneslandets altare. Da mottog man detta
offer med glädje och lät även alla studenter, som icke voro med och ville offra.

Fredagen den 8 februari.

37 Nr 10.

följa med, och nu anser man, att även kommande generationer skola vara bundna
av denna utfästelse, som man visst kallat det. Det vet nog herr utrikesministern
som jurist, att sådana där utfästelser icke gälla för andra än dem, som skrivit
under papperet.

Det är verkligen ett skönt spektakel detta! Studenterna — de flesta äro
skuldsätta över hövan, och genom att ge dem detta extra påbröd i bördor hindrar
man ännu mera obemedlade att komma fram. Vem har skapat dessa skriv -bordsmänniskor till att bliva officerare? Deras fysik är degenererad av stillasittande.
Det är intet urval utan tvärtom. De ha ägnat sig åt fredliga studier,
och man kan därför icke tänka sig, att deras krigiska fallenheter äro så synnerligen
framstående. Vilken hänsynslös börda på dem! Åtminstone bör staten
betala räntan på deras studieskulder under det år de skola exercera extra
utöver de andra. När det här i riksdagen gjorts yrkande om att exempelvis de
juris studerande skola få någon undervisning icke blott i gällande rätt utan även
i rättskänsla eller social etik, i domarregdernas innebörd o. s. v., har det alltid
avslagits. Men att undervisa dem extra i krigskultur är något, som även regeringen
finner vara på sin plats. Att fördumma det andliga arbetets män på
detta sätt, det går glatt igenom. Vilken period av nedsjunkande, herr talman,
som vi befinna oss i!

Så kommer jag till musiken. Det är det enda jag vill behålla av hela härordningen.
Jag anser, att militärmusiken är det enda, som gläder svenska folket,
och den gör stor nytta även vid civila tillfällen. Hela den militära musikorganisationen
bör få vara kvar såsom en nationell civilinstitution för att höja folkets
musikliv och utgöra ett bevis på statens vilja att understödja detsamma.
Åtminstone kan jag ej tänka mig, att riksdagen anser det vaja en bjudande
plikt att spara de 25,000 kronor, som vår utrikesminister, som nitälskar för musiken,
anser böra ytterligare uppföras i riksstaten för musiken.

Med vad jag nu sagt, har jag herr talman, endast velat deklarera min ställning.
Jag vet, att jag icke står ensam, ty det är många, som förklara, att de
helst ville gå på samma linje, men partiparollerna hindra dem. En del av dem,
hoppas jag, skall göra det i alla fall.

Jag kommer för min del att yrka avslag på propositionen och i stället begära
en skrivelse med anhållan om utarbetande av en skyndsam plan för avrustning
och avskaffande av den allmänna värnplikten och det övriga krigsväsendet,
eventuellt samtidigt i de nordiska länderna efter avtal med Norge och Danmark,
med bibehållande allenast av en folkligt organiserad oundgänglig ordningsmakt.
Vidare ämnar jag begära en skrivelse i stället med anhållan om
ett aktivt framträdande i Nationernas förbund och internationella förhandlingar
i övrigt för att uppnå en verklig internationell världsorganisation av freden.
Slutligen skall föreslås antagandet under väntetiden av ett provisorium,
som från min utgångspunkt helst borde bestå däri, att alla, som ha fast anställning
och skola leva därav, finge sina avlöningar som pensioner och att övriga
utgifter icke vidare utginge. Förmodligen kommer emellertid jag och även
andra att yrka på antagandet under väntetiden av ett provisorium med nedskärning
i möjligaste mån av militärorganisationen, beträffande såväl övningstiden,
som ej under några förhållanden får sättas högre än sammanlagt
90 dagar, som även omkostnaderna.

Herr Winberg: Herr talman! Först ett nar ord med anledning av några

yttranden i dagens debatt. Jag skall då till en början tillåta mig komplimentera
den förste ärade talaren här i dag för hans eminenta förmåga att
lägga en i och för sig så pass tråkig fråga som militärfrågan på ett så lyriskt
plan, som han verkligen lyckades göra, då han talade om studenten och plåtslagargesällen,
de svenska bondesönerna, som växa upp på den svenska jor -

K ungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
in. in.
(Forts.)

Nr 10. 38

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

den, och så vidare fram till bågen, som visserligen kan brista men som man
i alla fall bör spänna. Men när den ärade talaren som klimax i bevisföringen,
för att det av honom antydda förslaget, som kommer att framläggas i motionsform,
vore både till form och innehåll fullkomligt riktigt, anförde ett uttalande
i Dagens Nyheter, då får den ärade talaren ursäkta mig, om jag säger: sällan
har jag funnit en sådan tro i bondeförbundets Israel beträffande ifrågavarande
tidnings auktoritet!

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord med anledning av hans excellens
herr utrikesministerns uttalande rörande Folkförbundet. Det må ursäktas, om
man just icke finner något sammanhang mellan hans excellens’ uttalande rörande
Folkförbundet, då han till en början gjorde gällande, att han i huvudsak
ansluter sig till presidenten Wilsons uttalande om, att Nationernas förbund
vore mänsklighetens enda hopp, och vad han sedan hade att anföra om
Nationernas förbund. För min del skulle jag vilja säga, att om det verkligen
vore så illa ställt med mänskligheten, att dess enda hopp vore Nationernas
förbund, kunde vi i detta ögonblick konstatera, att mänskligheten vore
fullkomligt utan hopp. Jag^skall emellertid i detta sammanhang icke ingå
närmare därpå. Den senare delen av hans excellens’ uttalande om Nationernas
förbund skall jag senare återkomma till.

Som ett allmänt intryck ha vi i dag liksom tidigare fått den känslan, att
ju mer och ju längre och intensivare man håller på och behandlar militärspörsmålet
och alla dess tekniska detaljer, desto mer förvirrad blir stämningen,
icke bara bland folkets breda lager och i tidningspressen utan även bland
riksdagsmännen. När man så hållit på tillräckligt länge och blivit tillräckligt
förvirrad, anser riksdagen det vara sin skyldighet att komma till några
beslut, och dessa beslut bruka också i regel präglas av den förvirring, som
debatten alltid erbjuder. Det bästa beslut, som denna riksdag kunde komma
till i militärfrågan, vore enligt min mening, att den icke komme till något
beslut alls, av skäl, som jag senare skall komma till.

Vad beträffar det allmänna läget, som man alltid drar fram, då det är
fråga om förändringar i vårt försvarsväsen, skall jag icke närmare gå in därpå,
emedan alla uttalanden i det spörsmålet äro avhängiga av ens allmänna
syn på såväl politiska och ekonomiska som sociala förhållanden, och följaktligen
måste bliva olika, alltefter den ståndpunkt man intager därvidlag. Utan
att förfalla till någon överdriven ontimism, som jag visst icke vill göra mig
skjddig till beträffande det allmänna, läget i världen, konstaterar jag emellertid,
att till och med hans excellens herr utrikesministern måste erkänna,
att de farhågor, som man tidigare hyst angående dessa mer eller mindre lokala
krig, då den ena. staten sökt frånrycka den andra en del av dess område
eller något dylikt, nu äro betydligt minskade. Det få vi väl ändå erkänna,
att för ett land som vårt, vilket geografiskt intager ett så gynnsamt
läge, avskilt i yttersta hörnet av vår världsdel, innebär redan denna omständighet
utomordentliga fördelar, och om det avhåller sig från att inblandas
i de krigiska förvecklingar, som möjligen kunna komma att inträffa i vår
världsdel, har det i sitt läge den bästa garanti för att utan några synnerligen
stora rustningar kunna bevara sin självständighet. Vi kunna väl vara
överens om att det, ifall man överhuvud taget ännu måste räkna med s. k.
nationskrig — och det är på grund av världskrigets olyckliga avslutning visst
icke alldeles uteslutet, att vi ännu eu gång få räkna med sådana — numera
icke är fråga om, att vi skulle kunna komma i krig med exempelvis Danmark,
Norge, Finland eller någon av de stater, som äro våra närmaste grannar
och som det skulle voro möjligt för oss att militäriskt upptaga en kamp
med, utan skulle verkligen en stor krigsolycka ännu en gång bryta in över
vår världsdel, kommer den att bliva av minst lika stora dimensioner som dem

Fredagen den 8 februari.

39 Nr 10.

vi fingo bevittna under det senaste världskriget. Vid sådana världskatastrofer
gäller det för de nationer, som kava någon möjlighet därtill, att hålla sig
utanför. Vårt land kan hålla sig utanför, dels på grund av det geografiskt
gynnsamma läge, som jag redan pekat på, om vi nämligen själva inrikta oss och
vär politik på att hålla oss utanför.

Hans excellens herr utrikesministern förklarar emellertid, att vårt medlemskap
i Nationernas förbund medför vissa risker i detta avseende, d. v. s. pålägger
oss vissa förpliktelser. Jag skall icke ingå på den frågan, huruvida
detta är riktigt eller ej. Men om man har den uppfattningen, synes mig
den enda logiska konsekvensen vara, att man antingen, som t. ex. herr Lindhagen
tror vara möjligt, söker reformera Nationernas förbund, så att icke den
risken föreligger — det tror jag är fullkomligt omöjligt, men det skola vi
icke diskutera om i detta sammanhang — eller ock, om man inte tror, att
det är möjligt, tar den logiska konsekvensen därav och ser till, att vi icke
ha något att göra med detta förbund, eftersom medlemskapet i detsamma medför
de följder, som man här gör gällande.

Jag skall inte alls ingå på några militärtekniska detaljer. Jag har varken
viljan eller förmågan att göra det, och jag är glad, att jag slipper vara med
i den kappspringning, som man nu har på alla håll för att tillägna sig en militär
sakkunskap, som man senare kan briljera med. Jag skall inte alls ingå på
det, men jag kan inte avhålla mig från att draga fram ett egendomligt uttalande,
som förekommer i Kungl. Maj :ts proposition. För att visa, hur illa vi ha det
ställt med våra sjöstridskrafter, har man lämnat uppgifter om de tyska och
ryska flottornas omfattning, och man har därvid kommit till det resultatet, att
den ryska flottan är omkring 170 procent starkare, än den svenska skulle bli
enligt det kungl. förslaget. Nu måste man till en början fråga sig, vad det är
för särskild anledning att göra jämförelser med den ryska och tyska flottan.
Hade det inte legat närmare tillhands att taga exempel från våra grannländer
och se efter, hur stor Finlands flotta är — Finland har ju ett ganska utsatt läge
efter vad många påstå — eller att jämföra vår flotta med den norska eller danska
flottan. Jo, naturligtvis, men då hade man kommit till resultat, som icke
varit gynnsamma, då man vill bevisa, att den svenska flottan måste vara starkare,
än man på andra håll gör gällande. Ett dylikt ensidigt sätt att gå tillväga
imponerar nu emellertid icke på någon tänkande människa, och det hade
varit riktigare att antingen icke komma med några exempel alls eller att välja
närmare till hands liggande.

Beträffande det allmänna läget i den s. k. militärfrågan skall jag icke något
mera ingående gå tillbaka och göra några jämförelser med tidigare förhållanden.
Jag skall bara tillåta mig erinra om, att man redan vid införandet av de 90
dagarna i vårt land åtminstone inom arbetarklassen var allmänt enig därom, att
detta steg var den egentliga militarismens, den preussiska militarismens genombrott
här i landet. Redan då förekom en mycket skarp kritik från de organiserade
arbetarnas sida mot att militarismen på detta sätt bredde ut sig. Ännu
skarpare blev denna kritik, när vi fingo 1901 års härordning. Det är ganska
intressant att konstatera detta, då man ser, vilken ställning de olika partierna
denna dag intaga. Det kan vara av intresse att erinra om vad som i svenska
riksdagen yttrades för snart 25 år sedan av den förste socialdemokratiske representanten,
vilken ingalunda någonsin har varit försvarsnihilist utan snarare
tvärtom. Han förklarade då, att militarismen bör ha så litet som möjligt, helst
ingenting. Det är som man finner, visserligen ett försiktigt uttalande, som alltid
från det hållet, men det är dock ett uttalande, som jag anser det kunna vara
nyttigt för samma partis representanter att i dag erinras om.

Ser jag nu, huru de olika partierna ställa sig till den föreliggande frågan i
detta ögonblick, har jag då först att konstatera, att den nuvarande högerregerin -

Kungl.
projk) fri tioner
(trug. förtirar.sväsciidets
ordnande
in. in.

(Forts.)

Nr 10. 40

Fredagen den S februari.

Kung!,,
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
ra. ra.

(Forts.)

gen framlagt ett förslag. Men tittar man närmare efter, skall man finna, att
man visst inte inom högerns led är enig om detta förslag. Först har man högerns
representanter inom försvarsrevisionen, som där intagit sin ståndpunkt i frågan.
Så har man den s. k. sakkunskapen, vilken naturligtvis icke vid detta tillfälle,
lika litet som någonsin förut, fått sina krav tillgodosedda. Att döma av den kritik,
som kommit regeringsförslaget till del även från det egna partiets press, lär
man sannerligen icke vara enig därom. Jag har då likväl icke talat om massan
ute i landet, som ännu icke givit tillkänna, vad den intar för ståndpunkt därvidlag.
Sålunda kan man saga, att det lika litet inom detta parti som inom nästan
alla andra råder någon enighet, utan det råder snarare förvirring, såsom vanligen
brukar vara förhållandet i denna fråga.

Ser jag sedan på, vilken ställning det liberala partiet har, skulle det vara intressant
att erinra om något, som inträffade under första året jag hade äran tillhöra
svenska riksdagen, eller 1911, nämligen hurusom den dåvarande liberala
partichefen vid remissdebatten samma år i ett mycket stort lagt anförande, som
på samma gång fick utgöra plattform för den då förestående valrörelsen, på ett
synnerligen kraftigt sätt gick till rätta med högerns regeringssätt här i landet,
varvid de militära kraven tillgodosetts i sådan utsträckning, att man höll på att
utarma landet, medan det var omöjligt att tillgodose vare sig sociala eller andra
fullt lika berättigade krav. Vid den tiden voro försvarskostnaderna uppe i eu
summa av 70 miljoner kronor ordinarie utgifter och i allt som allt omkring 83
miljoner. Liberalerna vunno på det programmet en -ganska stor framgång vid
de följande valen, och det har redan förut i dag erinrats om, att dessa föranledde
en ny försvarskommission, vilken emellertid resulterade i 1914 års härordning
under de exceptionella förhållanden, som då voro rådande. Om man då frågar
sig, var det liberala partiet står i dag, är det synnerligen svårt att svara därpå.
Man har talat om herr Ekmans ståndpunkt i försvarsrevisionen, herr Ekmans
ståndpunkt för två ä tre månader sedan, herr Ekmans ståndpunkt
i dag och herr Ekmans blivande ståndpunkt, när vi om en eller annan
månad äro färdiga att besluta här i riksdagen. Jag skall naturligtvis inte
alls ingå på, huruvida dessa insinuationer äro riktiga eller ej. Jag konstaterar
bara, vad man uttalar rätt allmänt i pressen. Då därtill kommer, att det
är en hel del olika schatteringar inom det liberala lägret i denna fråga, är det
omöjligt att säga, var man har det partiet, när vi komma till det slutliga avgörandet.
Det råder alltså minst lika stor förvirring där som bland högern.

Frågar jag mig så, var vi ha bondeförbundet i denna fråga, skulle det ju
kanske synas, som om den förste ärade talaren här i dag hade fullständigt klargjort,
var man har dess medlemmar. Men hur är det nu egentligen med den saken?
Såvitt jag har mig bekant, föreligger det lika litet någon enig linje inom
bondeförbundet i denna fråga som inom de övriga partierna. AL ha t. ex. bondeförbundets
representant i försvarsberedningen. Han har en linje. AL ha den
motion, som lär komma att väckas i dag, men som inte heller, såvitt jag hört,
kan betraktas som ett officiellt uttryck för bondeförbundet som sådant. AL ha
möjligen en tredje linje, som kommer att förfäktas inom försvarsutskottet, och
därtill komma de ute i landet, som bondeförbundet beräknar att kunna samla
inom sina led, men som dock ha en avvikande mening i denna, fråga från vad
som från bondeförbundshåll framföres i den här omtalade motionen. Det är
alltså lika stor förvirring inom detta läger.

Kommer jag så till socialdemokraterna, framgår det visserligen, att förvirringen
där icke är fullt lika stor. Man har spydigt talat om den nuvarande statsministerns
»intelligenta anpassning». Jag skall inte yttra mig om, huruvida
denna anpassning är ovanligt intelligent eller icke, men om man kan konstatera
en anpassning i den riktning, som man avser, då man använder nämnda uttryck,
synes det vara något, som man icke bör lägga den nuvarande statsministern till

Fredagen den 8 februari.

41 Nr 10.

last. Man skulle bara önska, att lian och hela hans parti i raskare tempo kunde Kungl.
anpassa sig i samma riktning som under senaste tiden. Däremot synes det, som T‘roP°^iin^r
om det förekommit en hel del anpassningar även inom andra partier, som man l-äséndetsm-dsannerligen
icke kan ge epitetet »intelligenta». Om man nu t. ex. tittar på social- nande m. m.
demokraternas ställning i här förevarande hänseende, föreställer jag mig, att det (Forts,
skall bli ofantligt svårt att för den svenska arbetarklassen klargöra den stora
klyfta, som föreligger mellan t. ex. den svenska högern och socialdemokraterna
och som i detta fall får karaktären av 15 dagars mindre övningstid enligt de
senares program. Det var nästan skada, att den nuvarande regeringen med sin
intelligenta anpassning icke var så pass spjuveraktig, att den gick ned 15
dagar längre, ty då hacle den på en enda gång blivit socialdemokratisk, i denna
punkt. Det får man säga, att kan man bli socialdemokrat för så billigt pris,
är det oklokt att inte använda tillfället. Nu ha socialdemokraterna fått den
bestämda uppfattningen, att det för den svenska arbetarklassen är ofrånkomligt
nödvändigt, att man har 180 dagars övningstid. Beträffande kostnadssumman
variera ju uppgifterna. Man säger, att det rör sig omkring 85 eller 90 miljoner
kronor.

Jag skall i detta sammanhang icke närmare erinra om, hur socialdemokraterna
1911 motionerade om ett försvar, som kostade 60 miljoner kronor, vilket
ansågs vara det högsta man såsom en övergångsform överhuvud kunde vara
med om. Man skall invända, att 60 miljoner kronor 1911 inte är mera än
90 miljoner kronor nu. Det må vara sant, men det går inte bara att räkna med
kronorna. Yi böra väl också komma ihåg vad som inträffat efter 1911, och
det förefaller mig, som om den väldiga omstörtning, det ofantliga bevis för
militarismens skadliga inverkan, som vi haft sedan dess, också är en tyngd i
vågskålen, som man icke alldeles kan bortse från, när man går att bedöma
denna sak. Det förefaller mig sålunda, som om vi skulle ha mycket långt fram
till den a.vväpningsståndpunkt, som även det socialdemokratiska partiet, åtminstone
tidigare har bekänt sig till, när man nu har kommit in i denna häxdans
och är med om auktionerandet i militärfrågan, som man här vid vissa tillfällen
talat om.

Om jag nu skulle se den militära försvarsfrågan enbart ur arbetarklassens synpunkt,
skulle jag också ha några ord därvidlag att framföra. Jag erinrar om’
vad jag yttrat förut om Sveriges ställning. Även om man ser frågan ur vanliga
borgerliga synpunkter, blir det enda naturliga för ett land som vårt, att
vi framför allt söka hålla oss utanför de stora politiska och militära förvecklingar,
som vi ännu kunna ha att räkna med någon tid framåt i vår världsdel.

Den bästa garantien för, att vi skola kunna hålla oss utanför, är, att vi icke
på något sätt uppträda konkurrerande med andra på det militära gebitet. Det
är, som redan framhållits här i dag, det farligaste momentet. Börjar man
denna kapprustning, är man, även om man kallar det för en rustning till
skydd för neutraliteten, inne på en farlig väg, ty det är självklart, att den, som
griper till svärd, icke kan säga något om, att även motparten slår till ordentligt.
Ser man saken sedan från ren arbetarsynpunkt ter det sig minst lika
oklokt att offra på det militära försvarsväsendet. Det är möjligt, att det låg
något i herr Vennerstens uttalande, att även om det icke förelåge någon utfästelse,
så funnes det dock något, som förpliktade arbetarklassens representanter
att nu gå så långt som möjligt vid försvarsfrågans lösning, eftersom man fått
igenom de parlamentariska reformer, som man på den sidan krävde 1919.

Jag vet icke, huruvida det i detta fall existerar något avtal eller om man från
socialdemokratiskt håll anser sig bunden på grund av uttalanden vid det tillfället,
men det må jag säga, att om det är något, som bevisar, hur ohyggligt
man överskattar betydelsen av de parlamentariska reformerna, så är det, om:
man nu ser tillbaka på verkningarna av dessa reformer på det rent praktiska och

Nr 10.

42

Fredagen den 8 februari.

Kung}. ekonomiska livets områden. Att i dag tala om, att vi leva i ett demokratiskt
an^fårTvars- samhälle, där arbetarklassen skulle hava fått sin rätt, är den största humbug i
väsendets ord- världen. 10-, ja, 50-tusentals arbetare leva för närvarande i detta land under
nand* m. m. så ohyggliga förhållanden, att man knappast i mannaminne har fått bevittna
(Forte.) något sådant.. Och att detta förhållande skulle vara anledningen till, att man nu
skulle anse sig bunden i större .utsträckning, än man annars både gjort, att gå
med på kostnaderna för det militära försvaret, det synes mig vara en ödesdiger
arbetarpolitik,, en politik som sannerligen icke kan accepteras av de bredare
folkmassorna i vårt land. Det är ett faktum, att man visserligen nu liksom
tidigare gör gällande., att det militära försvaret är enbart till för att skydda
oss från anfall utifrån. Yi skola emellertid icke sticka under stol med, att''
det är så. långt ifrån, att det militära försvaret har sin enda eller huvudsakliga
uppgift^ detta, att militären är lika mycket avsedd att vara ett vapen i händerna
pa de besittande klasserna för den händelse inrikes oroligheter av social
eller politisk art skulle komma till stånd här i vårt land. Då så är förhållandet
och vi fortfarande äro på det klara med. att den gamla militära kastandan, den
gamla militära lagstiftningen allt fortfarande, om den också är något litet reviderad,
gäller här i vårt land, då måste vi säga oss, att det är ansvarslöst
nära nog att av den svenska arbetarklassen begära, att den skall vara med om
dylika uppoffringar för det militära försvarets stärkande, som man nu t. ex.
från socialdemokratiskt håll begär. Arbetarklassen har visserligen sin försvarsfråga
men den. ligger på ett helt annat plan, och ju mer utvecklingen går fram
i världen, se vi, att de gamla nationalkrigen komma mer och mer att försvinna,
och att den avgörande kampen blir på det ekonomiska området. Det är i fråga
om de ekonomiska intressena, som klasserna komma att möta varandra med
olika intressen, och kampen står därför mellan dem. Vi skola därför icke söka
sticka under stol med detta. Men vad gör denna arbetarklass, som utan några
garantier för, att den verkliga demokratien skall göra sig gällande i vårt land,
går med på att stärka militärväsendet i vårt land, såsom här föreslås? Den
arbetarklassen gagnar sin motpart, och den undergräver sin egen ställning.
Den giver sig in på områden, där arbetarklassen såsom sådan icke har någon
som helst skyldighet att uppträda gemensamt med de klasser, som den nu
varje dag är utsugningsobjekt för. Det kan sålunda enligt min mening icke
vara något intresse för den svenska arbetarklassen, huru de besittande här i vårt
samhälle ordna sitt militära försvar. Vi måste inrätta oss efter andra linjer,
och vi måste klart ena oss, så att vi icke till den grad glömma vad arbetarklassens
uppgift är, att vi ställa oss sida vid sida med de övriga intressegrupperna
här i vårt samhälle för att få till stånd en gemensam plattform härvidlag.

Jag vill också framhålla — jag snuddade därvid en gång förut — att det
naturliga vore givetvis under sådana förhållanden, att man icke nu, då denna
fråga befinner sig i det läge den gör, med den fullkomliga förvirring, som nära
nog råder inom alla områden, inom alla partier och överallt, forcerar fram denna
fråga till en ögonblicklig lösning. När man nu vill göra gällande, att det råder
demokrati här i vårt land, när man nu i fyra, fem år hållit på med dessa utredningar,
som nu äro avslutade, om huru denna stora fråga skall lösas med hänsyn
till händelserna i världskriget, och när vi nu fått förslag från de olika partigruppernas
sida, som icke varit kända längre än för några veckor sedan, vad
hade då varit naturligare än att denna fråga fått vila, tills den stora allmänheten
kunde ha bildat sig^något begrepp om den? Och då vi nu stå omedelbart
inför nya val, vad hade då varit naturligare än att i ett land som vårt, där man
vill göra gällande, att det råder en demokratisk författning, låta denna fråga
vila,^för att.valmännen skola få uttala sin mening i första hand? Till min stora
förvåning finner jag emellertid, att till och med talesmannen för det socialdemokratiska
partiet anser, att det skulle vara olyckligt, om icke denna fråga finge

Fredagen den 8 februari.

43 Nr 10.

sin lösning vid innevarande års riksdag. Ehuru denna fråga då skall lösas i
förvirringens tecken, så föredrager man likväl detta från den sidan i stället för
att, såsom det naturliga vore, sätta folkets breda lager i tillfälle att i val uttala
sig om frågan och sedan låta den gå till avgörande. Det synes, som om den
praktiska tillämpningen av den mycket omtalade demokratien ibland tager sig
mycket egendomliga uttryck här i landet. Alltså vidhåller jag till sist vad jag
1 illåtit mig yttra förut, att den lyckligaste lösning, som riksdagen kan komma
till i denna fråga, är att frågan icke erhåller någon lösning i år, ty i annat fall
blir den löst ännu en gång i förvirringens tecken, och vi hava så många lösningar
i försvarsfrågan i det tecknet, att vi icke hava anledning att nu forcera fram en
ytterligare sådan.

Därtill skulle jag till sist vilja säga, att från deras sida, som särskilt på arbetarhåll
driva den uppfattningen, att frågan bör lösas i år, borde man väl
ändå kräva några bestämda garantier för, att icke hela andan inom vårt militärväsende
förblir som hittills. Jag hade tillfälle att under förra årets riksdag
uppvisa en hel del exempel därpå. Den dåvarande socialdemokratiska försvarsministern
förklarade visserligen, att han ansåg, att allt i stort sett var väl beställt
på det militära området i vårt land, men detta hans uttalande kan aldrig
få bort det faktum, att den gamla militära kastandan fortfarande här regerar
och att det värnpliktiga manskapet endast är en lekboll i händerna på militärbefälet.
Det vore därför av oundgängligt behov, att de, som nu ivra för, att
denna fråga skall lösas i år, se till, att innan man får denna lösning, man tillförsäkrar
sig skäliga garantier för, att manskapet under den tid, det skall gå i
den s. k. militära folkhögskolan, icke i fortsättningen som hittills räknas såsom
viljelösa nummer och måste avsäga sig sina medborgerliga rättigheter och behandlas
endast som pojkar. Det är en hel del saker i sammanhang härmed som
det vore på tid, att man på allvar toge upp till lösning inom de kretsar, där man
alltjämt vidhåller sin önskan att vara med om att frambära positiva förslag till
försvarsfrågans lösning från den svenska arbetarklassens sida.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Jag hade icke tänkt taga

kammarens tid ytterligare i anspråk, men då herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har gjort mig den äran att ingå i en, som han ansåg, kritik
av vad jag sagt och här framfört, skall jag tillåta mig att säga endast ett par
ord.

Herr statsrådet beklagade först, att motionen icke varit honom tillgänglig.
Ingen kan mera än jag beklaga det, men mina medmotionärer ansågo, att hövligheten
mot Kungl. Maj :t fordrade, att vi icke lade fram motionen förrän efter
remissdebatten.

Herr statsrådet ansåg sig kunna sätta betyg. Jag är en gammal bet.ygsättare,
professor vid Uppsala universitet, och jag har en viss erfarenhet i betygsättning.
, För mig har det varit en huvudregel att icke sätta betyg ens preliminärt,
förrän man prövat saken, och framför allt att man bör akta sig för att sätta
betyg på oriktiga förutsättningar, innan man vet, vad man talar om.

Herr statsrådet ansåg sig kunna slå ihjäl hela vårt förslag genom en hänvisning
till det Ehrenborgska förslaget, som varit före i revisionen och där blivit
underkänt. Herr statsrådet ansåg, att domen över det Ehrenborgska förslaget
också skulle drabba mig och vårt förslag. Herr statsrådet har ju läst i tidningarna
om vårt förslag, och där finnes en ganska klar redogörelse för egnahemslinjen.
Jag tillåter mig påpeka, att den stora skillnaden mellan det Ehrenborgska
förslaget och vårt förslag är, att det Ehrenborgska förslaget bygger på
boställen, som staten skulle tillhandahålla för att successivt övergå med äganderätt.
, Vi ha inga boställen, inga syner, inga ekonomiska besiktningar och
inga kostnader för hela denna anskaffning. Vi följa bara den vanliga egnahems -

Knut/1.
proposition! r
ang. färs vars -väsendets ordnande
m. in.

(Forts.)

Nr 10. 44

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

författningen. Och om egnahemsförfattningens miljoner räcka och duga efter
praktisk erfarenhet för bildande av egna hem och om vi använda dessa miljoner
för 1,900 militära egnahemsbyggen, så tror jag icke, att det ändrar ett spår i
egnahemsförhållandena. Men dessa egna hem voro i det Ehrenborgska förslaget
totalt okända liksom för för sv ar srevisionen. Under sådana förhållanden är hänvisningen
till den dom, som drabbat det Ehrenborgska förslaget, ett fullkomligt
slag i luften, då det gäller den motion, som jag i dag har äran frambära.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet förklarade på grund av
sin, naturligtvis icke militära utan civila kunskap, att detta förslag var militärt
omöjligt. Ja, jag är icke mera militär än han, och han har väl byggt på sina
militära auktoriteter, förmodligen den generalstabschef, som själv ogillat, vad
statsrådet förelägger oss i riksdagen. Jag har hållit mig till enklare fall. Jag
har låtit underställa saken regementschef, som fört trupp, och han sade mig:
»J ag går tusen gånger hellre i fält med trupper av detta slag än dem jag nu har.»
Det sades av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, att en härordnings
styrka skall prövas i farans stund. Det är den satsen, som är vår
motions utgångspunkt. Jag tvivlar på, att man under sådana förhållanden kan
förebrå oss, att vi ha byggt vår organisation utan hänsjm till krigets behov. Men
jag skulle kunna vända tillbaka frågan. Kungl. Maj:ts förslag går fram, åtminstone
efter det studium jag kunnat ägna detsamma, på den linjen, att det skår
ned våra 12 arméfördelningar i krig till 6. Vi ha 6 i fredstid, men de kunna
enligt Kungl. Maj:ts förslag icke fördubblas. Vi åter ha byggt vår organisation
på den förutsättningen, att en fördubbling vore möjlig. Huruvida krigsbehovet
är mindre tillgodosett i vårt förslag än i Kungl. Maj :ts, det lämnar jag till
den opartiske bedömaren att avgöra.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet sade vidare, att vi icke
ha några ersättare för stambefälet, som går bort. Ha vi icke? Jo, vi ha det
lika mycket som han och kanske mera. Det är precis samma förhållande med
de båda förslagen. Det är klart, att när kriget kommer, så få också de värnpliktige,
eller bevärningen, som vi kalla dem, rycka in även som underbefäl, och
då fortgår utbildningen av de unga årsklasserna precis på samma sätt som förut
för stambefälseleverna. Men jag skulle vilja fråga, om det är någon som helst
möjlighet att skapa en ersättarreserv för underbefäl, som räcker för alla eventualiteter.
Det blir även herr statsrådet bet på.

Men herr statsrådet gjorde, som han trodde, ett grundskott mot vårt förslag.
Han sade: »Herrarna skola ju ha ett indelningsverk med civil anställning,
och här skulle underbefälet komma att sitta i posten, telegrafen och järnvägarna.
Hur skall det se ut, när de kallas ut i tjänst, då krig bryter ut?
Järnvägarna behövas för de militära transporterna, och telegraf och telefon
tagas i krigets tjänst.» Vi ha visst tänkt på den saken. Vi ha avskilt av de
icke-vapenföra så m.ånga, som behövas för att utbildas till post-, telegraf- och
järnväg stjänst, för att tråda in, när kriget kallar de andra bort. Jag tror
icke, att vi heller på den punkten stå svarslösa, och jag vågar påstå, att jag
icke tror, att vi på någon punkt verkligen skola komma att stå svarslösa.
Men vi hava också en annan punkt, som vi tänkt på. Där som vi icke vilja
med tvång taga ut våra studenter och andra medborgare med nödiga kvalifikationer,
kan man möjligen få ut på frivillighetens väg, och vi ha ställt i
utsikt, att det skall kunna ordnas så, att det blir frivilliga övningar under
ett par sommarmånader för dem, som frivilligt vilja ägna sina krafter i rikets
tjänst i och för utbildning till underbefäl, men vi skilja icke mellan studenter
och andra unge män.

Herr statsrådet har också gjort en beräkning över kostnaderna enligt vårt
förslag. Det är en stor ära för oss, att herr statsrådet låtit göra beräkningar
över detta förslag, som icke varit framlagt. Jag vill emellertid påpeka, att

Fredagen den 8 februari.

45 Nr III.

deri, som ser eller i motionen sådan den ur, kan finna, att där finnes punkt
för punkt, rubrik för rubrik samma saker som i Kungl. Maj:t propositions
bilagor. Herrarna kunna jämföra. Jag skall icke upptaga tiden med att göra
många jämförelser. Jag skall endast påpeka, att för lantförsvarets del kommer
Kungl. Maj :t till ett belopp av 79,945,950 kronor och vi, med samma
rubriker som i (len kungl. propositionen, till 8G,107,280 kronor, varvid emellertid
våra kostnader för departementet äro högre än Kung!. Maj:ts. Våra
kostnader för sakkunniga beräkna vi i likhet med försvarsrevisionen förslag till

200,000 kronor, då Kungl. Maj:t har 70,000 kronor. Extra ordinarie anslag
; i ro i vårt förslag liksom i Kungl. Maj ds förslag upptagna till 2 miljoner
kronor; vi ha kavalleribrigader kvar, och vi ha kustfästningarnas befästmngst
rupper kvar. Går jag till marinen skall jag tillåta mig erinra, för att endast
taga slutsumman, att slutsumman för utgifterna till marinen i våra beräkningar
är 39,064,195 kronor, däri ingå samma rubriker som i Kungl. Maj ds
förslag, och Kungl. Majds förslag stannar på 41,677,074 kronor; beträffande
flygvapnet eller luftförsvaret, som vi kalla det, stannar Kungl. Maj ds förslag
vid 7,200,000 kronor, och vårt stannar på 6,814,908 kronor. Men vi föreslå,
att detta flygvapen skall successivt utvecklas, och för den närmaste tiden
beräkna vi därför, att endast hälften skall behövas. Vi tro, att materielen
är viktigare än själva organisationen i detta fall. Så komma därtill 10,000,000
kronor för indelningsverket. Det är sant. Men dessa 10,000,000 kronor till
indelningsverket finnas i verkligheten i statsrådets budgetförslag, fast där
synas de icke, därför att de betalas av våra tvångsuttagna unge män, som
icke ha ekonomiskt starka skuldror att bära dem jämte sin personliga tjänst -

göring.

Herr statsrådet talade också om, att 25 procent icke vore något annat an
som var fullt behövligt. Han talade t. o. in. om 40 procent, och det står
också på ett ställe, om jag icke misstager mig, i propositionen. Han sade,
att behovet var annorlunda nu än förr. Ja vät men det är icke. stort annorlunda
nu, än när försvarsrevisionen i april månad lade fram sitt. betänkande
och hade samma fråga under behandling. Det kan ju läsas i försvarsrevisionens
betänkande. Där var också framlagt förslag om en betydande ökning
av den procent, som skulle uttagas, men försvarsrevisionen förklarade, att
den icke kunde gå med därpå. Jag förmodar, att med den erfarenhet, departementschefen
haft av försvarsrevisionen, han också kunnat tillmäta dess skäl

någon betydelse.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet sade också, att de 9U
dagarna gå igen. Han gjorde en liten historik om dessa 90 dagar. Han
erinrade om det gamla lantmannapartiets 90 dagar, och han undrade, om vi
levde kvar i gamla tider och gångna dagar och om vi icke hade följt med i
utvecklingen. Jag trodde, att jag redan försökt bemöta vad han sagt härom
och vridit det vapnet ur hans hand. Men det kan understundom hända, att
samma siffror icke betyda detsamma i skilda lider, men att de ända äro tillräckliga.
Om vi ha 90 dagars övning med en officerskår, som är skickad för
ändamålet, liksom med ett underbefäl, som mer än väl duger och är mycket
skickat därför, så kan det hända, att när vi kalla in dessa unga män, som
få dessa 90 sommardagar, man kan anstränga dem mer än det annars vore
möjligt. Det kan ju tänkas, att med den utveckling av tekniken och allt annat,
som ägt ruin, kan man utvinna mera, om man specialiserar sig, och allt har ju
gått i specialiseringens tecken.

Jag har endast velat yttra dessa korta ord för att redan i dag vid detta
tillfälle söka klargöra sakens grunder. Kritik kan nog riktas mot vårt förslag,
och jag är glad åt saklig kritik, men jag skall be, att den, som gör kritik,
går ut ifrån kunskap om vad han kritiserar.

K u ny I.
propositioner
anej. försvara
väsendets ord
nandejn. in.

(Forts.)

Nr 10. 46

Fredagen den 8 februari.

Kungl.

}rr o positioner
ang. för svarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

Herr statsrådet Wohlin: Herr greve och talman! Den förevarande stora

frågan faller ju, frånsett en särskild punkt om den industriella krigsberedskapen,
utanför området för chefens för handelsdepartementet ämbetsförvaltning,
och jag skulle under vanliga förhållanden icke haft anledning att begära ordet
i denna debatt. Då jag nu gör det, för att göra några erinringar, är det alltså
icke i sagda egenskap, utan såsom ledamot av den nuvarande regeringen, till
vars försvarsproposition jag utan reservation anslutit mig. En särskild anledning
till att jag framträder ligger i det förhållandet, att åtskilliga ledamöter av den
grupp inom riksdagen, som jag har äran tillhöra, enligt förljudande komma
att frambära en motion i försvarsfrågan, som åtminstone vad lantförsvaret angår
i väsentlig mån torde komma att skilja sig från Kungl. Maj:ts proposition.
För övrigt har ju en bemärkt representant för denna partigrupp inlett dagens
debatt med ett som alltid stort och val format anförande, vars sakliga innehåll
dock för mig i vissa delar klingade något främmande, vilket icke torde vara
att undra på, då de bifallsyttringar, som beledsagade dessa delar av hans yttrande,
kommo från min ärade vän herr Lindhagens sida.

Då jag haft att från mina synpunkter taga ståndpunkt till den nu aktuella
försvarsfrågan, vill jag erinra om att bondeförbundets riksdagsgrupp icke är
något regeringsparti. Vid den nuvarande regeringens tillkomst klarlades på
det mest tydliga sätt genom officiell skriftväxling, att bondeförbundets riksdagsgrupp,
sedan det liberala partiet förklarat sig förhindrat att parlamentariskt
medverka till den nuvarande ministärens tillkomst, icke heller för sin del
önskade medverka därtill. Samtidigt utsädes emellertid på ett ansvarsmedvetet
och värdigt sätt, att partiets riksdagsgrupp komme att fritt efter sin uppfattning
om vad som bäst gagnade fosterlandet sakligt pröva den nuvarande
regeringens förslag och åtgärder och således även det stora och betydelsefulla
förslag, som här föreligger. Med avseende å den allmänna utrikespolitiska bakgrunden
för den försvarsproposition, som nu överlämnats till riksdagen, har
jag så mycket mindre anledning att uttala mig som jag till alla delar instämmer
i de synpunkter, som hans excellens herr utrikesministern här tidigare under
debatten utvecklat. Jag tror, att den ställning, som utrikesministern intager
i vårt offentliga och således även i vårt politiska liv, utgör en borgen för
att den uppfattning, som ligger till grund för den nuvarande regeringens allmänna
syn på vårt militärpolitiska läge, omfattas icke enbart av regeringen
och den närmare stående personer, utan även av andra kretsar av svenska folket
långt ut i vänsterpartiernas led. Utrikesministern är känd som en varm
anhängare av den stora grundtanke, som ligger bakom skapandet av Nationernas
förbund, och han har inom ramen av detta förbund arbetat för förverkligandet
av de rättsgrundsatser, som förbundet har till uppgift att främja. Då
han i dag uttalat sig om förbundets svaghet och om de risker, som trots vårt
medlemskap i förbundet otvivelaktigt äro förenade med vårt nuvarande militärpolitiska
läge, så tror jag alltså, att försvarspropositionens allmänna utrikespolitiska
bakgrund torde vara gemensam för det övervägande flertalet av riksdagens
ledamöter.

Går jag härefter över till själva försvarspropositionen, så är jag i likhet med
de flesta, som här uttalat sig, och således även i likhet med min
ärade akademikollega på Uppsalabänken, icke sakkunnig, i denna fråga.
Jag ber emellertid få saga, att jag har försökt att efter måttet av mitt lekmannaförstånd
så gott jag kunnat bilda mig en uppfattning om detta förslag
till lösning av vår försvarsfråga. Jag får då först anföra att jag, vad den ekonomiska
sidan av försvarsfrågan beträffar, i allt väsentligt står på den ståndpunkt.
som finnes angiven i den kungl. propositionen och som innebär, att den
summa, som vi under ett antal år framåt anse oss böra kunna offra på vårtlands
försvarsväsen, utan alltför stor tvekan kan sättas lika med det belopp, som

Fredagen den 8 februari.

47

Xr 10.

i riksstaten löreslås för nästkommande budgetår. Jag tror, att man på alla
håll, där man tillmäter andra statsutgifter än utgifterna för landets försvar
en avsevärd betydelse, exempelvis utgifterna för sociala och kulturella ändamål,
måste medgiva, att den kostnadsram, inom vilken regeringen hållit sill för
svarsproposition, under den tid vari vi leva är möjlig att upprätthålla, och all
dessa kostnader även under den kommande tid, som kan förutses, icke skola
överstiga nationens bärkraft. Jag tror alltså, att regeringen förfarit klokt, dåden
vad försvarsorganisationens ekonomiska sida angår utgått från faktiskt
föreliggande realiteter och icke i likhet med en ärad talare på göteborgsbänken
sökt konstruera fram teoretiska kalkyler, något som icke låter sig göra i det
praktiska livet och i den praktiska värld, vi leva i.

. Nu har en representant för bondeförbundets riksdagsgrupp i sitt stora inledningsanförande
här i dag förklarat, att regeringens proposition giver dödsstöten
åt ett system, som överlevat sig självt, och naturligtvis även dödsstöten åt
regeringen. Han har i ordalag, som i form varit hovsamma, men i sak mycket
skarpa, trätt fram såsom talesman för en helt ny form av härordning, åtminstone
vad lantförsvaret beträffar. Jag ber då få erinra, att trots vad han nyss
anfört om sättet för beräknande av kostnaderna för det härordningsförslag, som
han om en kort stund tänker framlägga, vilka beräkningar jag icke haft tillfälle
att kontrollera, men vilka såvitt jag förstår torde vara mycket svåra att
verkställa för enskild motionär och hans meningsfränder, årskostnaden för denna
försvarsorganisation dock ungefärligen enligt de undersökningar, som preliminärt
gjorts av sakkunniga på basis av offentliggjorda referat av den kommande
motionen, enligt försvarsministerns meddelande i dag komma att uppgå till
omkring 160 miljoner kronor. Den nuvarande till väsentlig del högerfärgade regeringen
återigen har med. hänsyn till landets ekonomiska bärkraft icke ansett
sig kunna gå längre än till ett belopp av 139 miljoner kronor. Med över 20
miljoner kronor skulle således kostnaderna för det Reuterskiöldska härordningsförslaget
överstiga den summa, som den nuvarande regeringens chef vill
taga på sitt ansvar att förelägga riksdagens ledamöter. Under de gångna åren.
som det svenska bondeförbundet arbetat, i vilket arbete även jag i min ringa
man med intresse deltagit, har det alltid varit en gemensam tanke, att denna
böndernas samlingsrörelse skulle vara ett försök att sammanföra de.*jordbrukare,
som under aratal varit splittrade pa olika politiska partier, i gemensamt
politiskt arbete ej blott för gemensamma yrkesintressen utan även för gemensamma
fosterländska mål och strävanden. Vi hava alla alltid föreställt oss, att
bonderörelsens uppgift vore att söka samla och ena bönderna i vårt land. Jag
erinrar mig också från många både glada och allvarliga tillfällen under bonderörelsens
arbete, hurusom just denna samlingstanke varit den, som genomträngt
bonderörelsens egna representanter ute i bygderna. Jag vill härvid endast påminna
om ett samkväm mot slutet av sistlidna riksdag, då den nyligen avlidne
ordföranden i bondeförbundets riksorganisations förtroenderåd, herr Johan Andersson
i Raklösen, vilkens minne lever aktat och ärat hos alla bondeförbundets
män, talade i försvarsfrågan. Såsom ett av målen för bondeförbundets arbete
under den närmaste framtiden angav han den gången att söka slå en bro mellan
de liberala jordbrukarnas åsikt i vårt lands försvarsfråga och den som företrädes
^av det svenska högerpartiets bondeledamöter. Så mycket mera förvånad
måste jag därför bliva, då jag finner, att en representant för denna bonderörelse
nu träder fram med ett härordningsförslag. som i kostnadshänseende
gar utöver vad den djärvaste generalstabschef, om han suttit här i riksdagen,
skulle vagat framlägga för riksdagen till antagande och som är av den beskaffenhet,
att det enligt mitt förmenande säkerligen icke kan verka soni ett samlingsförslag
utan maste sta som ett förslag för sig, av säregen beskaffenhet,

Kung!. ’
yr opositioner
ang. försrarsräsendets
ordnande
in. m.

(Forts.)

Sr 10. 48

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. för svar8-väsendets ordnande
77?. 77?.

(Forts.)

utan samlande förmåga och utan att kunna omfattas av annat än ett litet antal
personer till höger om den riktning, som den nuvarande regeringen företräder.

_ När den ärade talaren kom in på de grundtankar, som enligt hans uppfattning
böra utmärka det nya härordningssystem, för vilket han här trätt fram,
så vill jag säga, att jag visserligen i så måtto delar hans allmänna grundsyn,
att en svensk härordning måste omfattas av det svenska folkets förtroende och
att ett härordningsförslag, utformat uteslutande efter den militära sakkunskapens
krav och utan hänsyn till vad den svenska nationen, när den tänker som
klokast och bäst, tänker om huru ett försvarsväsende skall vara ordnat, icke har
några möjligheter att bliva av varaktig beskaffenhet och till gagn för vårt land
i framtiden. Men det förekom dock i den ärade talarens anförande några uttalanden,
som tydde på en viss släktskap med de tankegångar, som voro utmärkande
för den kommunistiske talaren och den honom närstående på avrustningstankens
ståndpunkt stående talaren här strax bredvid mig. Man skulle försöka
få »ett grepp om folksjälen», eller, som den ärade talaren också uttryckte
sig, man borde försöka finna »ett hälleberg», som vore annorlunda beskaffat än
»den lösa sand», på vilken denna regeringsposition bygger. Även därutinnan
var det en överensstämmelse mellan hans uppfattning och den nyssnämnde talarens,
att båda ansåge, att man borde låta folket i val uttala sig om denna stora
fråga, som nu föreligger till lösning. Ja, först och främst vill jag då fråga,
om min ärade vän, herr Reuterskiöld, tror, att han genom sin verksamhet,
sin utbildning och sina framstående egenskaper på andra områden är den man i
Sveriges rike, som har de bästa förutsättningarna för att få detta greppet om
den svenska folksjälen? Jag tror, att därom kan man hysa olika meningar, och
jag tror även, att det kanske kommer en stund, och det ganska snart, då den ärade
talaren finner, att han härvidlag har blivit en illusion fattigare.

Den ärade talaren har, som sagt, på ett riktigt sätt sagt ifrån, att den militära
sakkunskapen får icke vara ensam utslagsgivande vid uppgörandet av en
härordning i dessa tider. Men jag får påpeka, att så har icke heller varit fallet.
I den regeringsproposition, som här framlagts, har den militära sakkunskapen
på många högst väsentliga punkter skjutits åt sidan till förmån för en
civil uppfattning, som försvarsministern i vårt nuvarande försvarspolitiska läge
måst förråda. Det förslag, som här är framlagt, är icke något av våra högre
militärer godkänt och omfattat förslag. Det är ett försök från en varm vän
till Sveriges försvar att finna en utgångspunkt för en lösning av en fråga, vars
fortsatta förhalande och utkastande i partistridernas folkagitation, enligt vad
jag befarar, endast komme att ytterligare försämra utsikterna för en god lösning.

Jag tror, att då den departementschef, som närmast har ansvaret för föreliggande
proposition, finner, att han med sina utgångspunkter till nöds kan förorda^
övningstid för de värnpliktiga, som omfattar en första utbildningstid på
4 månader och därefter 3 repetitionsövningar på 25 dagar vardera, står han
nog i så fall närmare det svenska folkets försvarsvilliga elements uppfattning
än den ärade talare, som ville inskriva de 90 dagarna som »vårt bestämda och
oavvisliga krav», på vilket »vi komma att låta den föreliggande frågan falla».
om icke detta vårt krav tillmötesgås. Vad är då detta oundvikliga bestämda
krav på de 90 dagarna? Som riktigt påpekades här av en annan talare bakom
mig, ingenting annat än den övningstid, som fastställdes vid den preussiska mili.
tarismens genombrott på 1890-talet, då den härordningen kom till. Det finns
i själva verket inga fixa, bestämda gränser för en utbildningstids längd, av
vilka den ena är folkets bestämda och avgörande krav, som icke får frångås,
och den andra någonting, som icke är tillåtet att kalla folkligt. Det är en akademisk
konstruktion, som icke kan godtagas i praktiskt arbete för militärfrågans
lösande.

Under behandlingen av militärfrågan inom bondeförbundets riksdagsgrupp

Fredagen den 8 februari.

4!) Nr 10.

under föregående års eftervinter oeli vur restes mycket starka invändningar
mot den av försvarsrevisionens samtliga grupper förordade lottningen mellan
de värnpliktiga, och det rådde en så gott som enhällig mening därom, att detta
lottningssystem icke vore överensstämmande med det svenska nationallynne!. I
anslutning till den tankegången har regeringen också undvikit lottningssystemet
och sökt finna en metod att genom skärpta fordringar vid inskrivningsförrättningarna
på de värnpliktigas hälsotillstånd och andliga förmögenheter för
värnpliktens fullgörande kunna till linjetjänst uttaga värnpliktiga i annan och
större omfattning än enligt revisionens förslag. I det förslag, som här föreligger
till riksdagens prövning, finnes lottningssystemet icke längre kvar, och således
har den anmärkning bortfallit, som varit huvudpunkten i bondeförbundets
kritik av försvarsrevisionens olika förslag. Nu säger visserligen den ärade talaren,
att även om detta är sant, så förekommer dock i den föreliggande regeringspropositionen
en kategoriklyvning, även om denna icke sker genom lottning, och
den ärade talaren hade för denna kategoriklyvning ett mycket hårt betyg. Den
ansågs vara ännu mycket sämre än det lottningssystem, som regeringen sökt
kringgå. Jag tror för min del, att det sätt på vilket departementschefen sökt
att lösa denna ytterst svåra och invecklade fråga, ändå är förestavat av en önskan
att i möjligaste mån undvika orättvisor värnpliktiga emellan vid deras uttagning
till tjänstgöring, och det förhållandet, att för specialvapnen vissa högre
övningstider föreslås, kan — man må om dessa högre övningstider kunna hysa
olika meningar — enligt min uppfattning icke anses vara stridande mot den
svenska folkuppfattningen, eftersom det systemet under flera årtionden varit
bestående i vårt land. Detta, att en artillerist eller kavallerist uttages till längre
övningstid, är något så pass naturligt och så känt för vår värnpliktiga ungdom,
att den formen av kategoriklyvning icke i och för sig lär innebära något brott
mot det svenska folkets rättsuppfattning.

Jag får ytterligare påminna därom, att jag tycker, att den ärade talaren,
mot vilken jag nu i all kollegialitet måste vända mig, har betydligt underskattat
den svenska värnpliktiga ungdomens vilja att bidraga till vårt lands
försvar i farans stund, då han fixerar en övningstid, som för honom är det
centrala i den föreliggande frågan och dekreterar, att det är den punkt, på
vilken ett helt härordningsförslag måste stå eller falla. Den svenska värnpliktiga
ungdomen, även på landsbygden, är visserligen icke tillfreds med eu
lång övningstid, och regeringen har också väl beaktat detta förhållande, väl
medveten om det slöseri med de värnpliktigas tid, som måhända flerstädes
har gjort sig gällande under tidigare och under det bestående härordningssystemet.
Regeringen har därför tagit hänsyn till kravet på att värnpliktstiden icke
bör vara så lång, att den ej kan fullt utnyttjas, och den har förslagsvis stannat
vid en t.o.m. för riksdagens större partier överraskande låg övningstid.

Jag tillåter mig säga, att jag skulle vara utomordentligt glad, om den sunda
tanke, som otvivelaktigt ligger i att våra svenska regementen böra äga bygdens
förtroende, och att det underbefäl, som spelar en så stor roll i vår härordning,
måtte genom jordbesittning stå i nära kontakt med hembygden och
dess gamla traditioner, komme att beaktas vid den föreliggande härordningsfragans
lösning. Sa har också i viss utsträckning skett i regeringspropositionen,
men jag förstår mycket väl att den ärade talaren är alldeles otillfredsställd
med det sätt, på. vilket regeringens förslag är byggt. Särskilt finner
han skillnaden mellan sitt förslag och det av regeringen framlagda vara ofantligt
stor med avseende å den s. k. egnahemstilldelningen till underbefälet. Jag
tror, ehuru jag ej känner närmare till hans motion, att den ärade talaren har
skapat en överorganisation av underbefälskåren, som icke står i rimlig proportion
till de kadrer, vilka både enligt regeringens och hans eget förslag skulle
komma att bestå för framtiden. Denna överorganisation är föreslagen i en

Första kammarens protokoll 102Jf. Nr 10. 4

Kung!,
jyropositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
in. in.

(Forts.)

Nr 10. 50

fredagen den 8 februari.

Kungl.
propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.

(Forts.)

val berättigad stämning av känsla och intresse för den svenska underbefälskårens
önskemål. Jag befarar dock att den icke kommer att befinnas välgrundad
vid en närmare prövning efter sakliga synpunkter. Jag tror också,
att det försök, som här göres med jordavlöning till reservunderbefäl, måste,
för att icke röna ett bakslag, påbörjas i relativt blygsam skala för att sedermera
växa ut i den mån det befinnes bärkraftigt. Man vinner nog icke så
mycket med att börja med en egnahemstilldelning, som är så oerhört starkt
tillskuren i växten, som den ärade talarens förslag i verkligheten synes vara.

Den ärade talaren slutade sitt anförande med det uttalandet, att med hans
förslag vore en hand utsträckt till de övriga partierna i landet för lösning av
vår försvarsfråga. Jag fruktar med hänsyn till de bestämda deklarationer,
som den ärade talaren gjorde, att den handen svårligen kommer att kunna accepteras
av de partier till höger och vänster, med vilka han måste samarbeta för
att i ett skickelsedigert skede av vår historia vinna åtminstone en preliminär
lösning av vår försvarsfråga. Det föreföll även av herr Reuterskiölds tal, som
om han icke skulle hava så mycket emot att denna hans erbjudan till samarbete
avsloges, för att därigenom i höst kunna få ett stort folkval på denna
fråga. En sådan tankegång är emellertid enligt min uppfattning stridande
mot den känsla av ansvar för den svenska försvarsfrågan, som riksdagens försvarsvänliga
partier i nuvarande kritiska läge måste anses böra äga. Det har
icke varit någon lätt sak och icke heller något glädjande för ledamöterna av
eu regering, som trätt fram under så oroliga politiska förhållanden som de
nuvarande, att söka fatta ståndpunkt i en så invecklad fråga som denna. För
min ringa del har det varit så mycket svårare att göra detta, som jag sedan
en tid tillbaka haft kännedom om att en stor del av ledamöterna av bondeförbundets
riksdagsgrupp skulle komma att, vad lantförsvaret beträffar, gå fram på
andra vägar än dem, som jag, efter att hava deltagit i överläggningarna inom
regeringen, för min del tror vara för rikets och för vårt försvars framtid lyckligast.
Jag har emellertid icke desto mindre följt min övertygelse och
icke sådan från dem, vilka tillviskat mig andra meningar och andra tankegångar,
och den övertygelse, som jag har följt, har lett mig därhän, att jag
anslutit mig till den nuvarande kungl. propositionen. Med erkännande av de
brister i vårt omdöme, som naturligtvis förefinnas — liksom brister förefinnas
i omdömet hos alla, som sysselsätta sig med en så svår fråga som den förevarande
— hava vi genom detta vårt förslag, som är framsprunget ur en ärlig
avsikt, sökt bidraga, vad på oss beror, till denna frågas lösning.

Den ärade talaren slutade sitt anförande med att säga, att »det är bättre
att lyssna till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge». Ja, det är
en vacker sats, och regeringen har ju också genom framläggande av denna
proposition spänt en båge. När jag emellertid hör, hur man här från några
håll inom riksdagen — och därvid även från herr Reuterskiöld, om vilken jag
i alla fall icke kunde tro något sådant — vill kasta ut denna fråga som
en lekboll för det svenska folkets förvirrade uppfattning under en valstrid,
utan hänsynstagande till att läget är allvarligt i världen och att ansvaret för
landet dock kräver, att det nuvarande provisoriets brister snarast möjligt bli
avlägsnade, så måste jag säga, att detta är att spekulera i den svenska försvarsfrågan,
att spela krona och klave om rikets försvarsfråga i partipolitiska
syften. Gentemot en sådan tankegång vill jag taga ett bestämt avstånd. Något
sådant får icke ske, ty hur det än går med oss själva i vår politiska gärning:
»Gud bevare fosterlandet, ringa är allt annat se’n.»

Herr Wigforss: Jag skall icke söka tävla med den siste ärade talaren vare
sig i fosterlandskärlek eller i anförandets längd. Jag begärde ordet endast

Fredagen den 8 februari.

Öl Nr 10.

för att komma med en liten replik till utrikesministern, fastän lian icke är
närvarande. Jag tror, att alla, som hörde hans anförande, även de, som representera
ungefär samma ståndpunkt som jag, kunna i stort sett vara ense med
honom i den framställning, han gav av Nationernas förbund och den garanti
för vårt oberoende, som läge däri. IJet är inte om den saken striden rört sig.

Under hela denna debatt har, såvitt jag kunnat förstå, ingen ställt sig på
den ståndpunkten, att det är frågan om Nationernas förbund, som här är under
debatt. Ingen litar på, att Nationernas förbund redan nu skulle kunna bereda
oss tillräcklig trygghet. Men när hans excellens herr utrikesministern lika
väl som statsministern i sin diktamen på en liten punkt snuddade vid de ökade
risker, som vårt inträde i folkens förbund har åstadkommit, så är det väl
ändå anledning att fråga, om verkligen Nationernas förbund hittills icke skulle
ha åstadkommit någonting annat än att öka förbundsmedlemmarnas risker.
Det är huvudpunkten, om man vill gå till kärnan av vad statsministern säger,
och egendomligt nog tycks det också vara utrikesministerns uppfattning, att
vi hade varit tryggare i detta ögonblick, om vi icke varit medlem av Nationernas
förbund. Om icke detta är hans uppfattning, förstår man icke, varför
överhuvud taget hela denna argumentering framkommit, ty den har ju
kommit fram i en debatt, där man sökt visa, att vi måste på ett eller annat
sätt skaffa oss större möjligheter till försvar än som skulle vara nödvändiga,
om vi endast skulle taga hänsyn till det för ögonblicket existerande militärpolitiska
läget. I fråga om detta militärpolitiska läge kunde jag icke finna,
att utrikesministern lade till någonting utöver vad statsministern yttrade. Han
rörde sig nämligen på precis samma plan, det plan, som jag tillät mig karakterisera
som ett »de abstrakta resonemangens plan».

Det är mycket egendomligt att höra, att handelsministern har fått den uppfattningen,
att jag för min del skulle ha försökt fastslå några s. k. teoretiska
risker. Jag förmodar, att handelsministern var inne under mitt anförande,
och då är det mycket märkvärdigt, om han icke förstod, att jag just riktade
mig mot alla dessa rent teoretiska resonemang, som föras från regeringshåll,
utan att man på en enda punkt går in på de verkligt konkreta risker, som i
alla fall intressera oss allesammans mest. Så länge man icke vill gå in på
dessa konkreta risker, så länge man icke vill försöka att skaffa sig en konkret
föreställning om vårt läge i världen i detta ögonblick, så länge finnas,
som jag sade i mitt första anförande, endast två möjligheter för bestämmandet
av våra stridskrafter. Den ena är att fullständigt godtyckligt stanna, där
vi händelsevis befinna oss, eller gå godtyckligt uppåt eller nedåt. Den andra
är den, som jag ansåg, att regeringen hade stannat för, nämligen att vi skulle
rusta upp till gränsen av vår bärkraft. Nu hörde jag av utrikesministern
och även av handelsministern, att med denna gräns för vår bärkraft mena
de icke vad som verkligen ligger i detta ord, utan de mena det, som de anse,
att vi kunna avstå för försvaret, när vi på rimligt sätt! tillfredsställt alla
andra krav. Ja, då äro vi alla ense teoretiskt, såvitt jag förstår, men i praktiken
komma vi att göra denna avvägning så ytterligt olika. Den ene säger,
att vi vilja icke finna oss i att ha en militärbudget på 140 miljoner kronor^
så länge som vi icke kunna offra mera än vi göra för kulturella ändamål,
eller så länge som vi äro tvungna att taga ut dessa 140 miljoner genom en
eller annan form av beskattning, som vi finna vara mindre tilltalande och alltför
betungande för folket. Här äro vi åter, skulle jag vilja säga, ute på det
vida havet, och det är omöjligt att där komma fram till någonting annat än
oförgripliga meningar från den ena eller den andra sidan. Det tjänar ingenting
till att diskutera.

Jag skulle vilja understryka till sist, att min kritik av statsministerns dik -

Kung},
propositioner
ang. försvars -väsendets ordnande
m. m.

(Forts.)

Nr 10. 52

Fredagen den 8 februari.

Kungl.
''propositioner
ang. försvarsväsendets
ordnande
ro. ro.

(Forts.)

tamen och regeringens ståndpunkt icke var riktad mot regeringsledamöternas
personliga uppfattning utan mot förklaringen från deras sida^ att de vände
sig till riksdagen med ett förslag, omkring vilket de hoppades, att riksdagen
skulle kunna samla sig. Om de vilja, att man skall ena sig om detta förslag,
förefaller det mig, som om det hade varit nödvändigt, att de hade försökt gorå
sig förstådda av de motståndare, som de möjligen ville vinna. Nu fick jag,
och det måste jag erkänna, en liten upplysning genom herr Wohlins . anförande.
Han begränsade nämligen den utsträckta handen och anbudet till att
gälla icke hela riksdagen och hela folket, utan såvitt jag förstått hans antydan
riktigt, var det regeringens mening, att detta anbud riktade sig till
de mera försvarsvänliga delarna av svenska folket. Ja, jag får säga, att
jag kan icke tala för den mera försvarsvänliga delen av vårt svenska folk,
och det är möjligt, att regeringen och professor Wohlin bedöma situationen
riktigt, då de tro, att det Iran vara möjligt att på denna grund ena, den försvarsvänliga
delen av det svenska folket. Men jag skulle dock vilja säga,
att det är mycket troligt, att på den punkten återigen den där omotiverade
optimismen, som man finner i all den Tryggerska pessimismen, kommer att
spela regeringen ett spratt. Jag misstänker, att det är på den punkten, som
det skall visa sig att regeringen felbedömt situationen och får taga konsekvenserna.

Herr Lindhagen: Jag begärde ordet för att sekundera min vän, herr Wohlin,
då han riktade en smädlig replik mot ett anförande, som jag hade under herr
Reuterskiölds tal, och vilket anförande tog sig uttryck i två spridda bravorop.
Herr Wohlin sade, att det förhållandet, att herr Reuterskiöld fått bravorop endast
från min sida, visade, att hans förslag var tämligen ohållbart och ovederhäftigt
— hur orden nu folio.

Nu vill jag säga, att det första bravoropet gällde herr Reuterskiölds yttrande,
att vi böra om möjligt här i riksdagen själva fatta ståndpunkt till en sak och ej
blott vara ett eko av de s. k. sakkunniga utan anförtro dem att utarbeta de detaljer,
som vi behöva för att utföra vår ståndpunkt. Det var därtill, som jag ropade
bravo.

Nu har herr Wohlin sålunda förklarat, att så skall det icke gå till. Det är
ovederhäftigt, man skall icke hava någon mening här, utan låta den s. k. högre
sakkunskapen behärska oss. Jag kan icke på annat sätt förklara hans yttrande,
eller också har herr Wohlin icke, som han dock påstod, »efter måttet av sin förmåga»
satt sig in i denna sak. För egen del tillämpade han emellertid konsekvent
nämnda uppfattning, då han uppfordrade oss att icke alls fundera själva
över utrikespolitiken utan tro på utrikesministern Marks von Wiirtemberg, som
sysslat i folkens förbund och har alla möjliga förutsättningar för att kunna ersätta
vårt eget omdöme. För min del gillar jag professor Reuterskiölds uppfattning,
att vi höra bilda oss en egen mening. Vad utrikesministerns ställning i denna
fråga angår, är han en av oss alla synnerligen högt uppskattad personlighet,
men vi veta också, att det finnes få statsmän i detta land, som ha en så pessimistisk
syn på allt som just friherre Marks von Wiirtemberg, och då är det väl så
mycket mindre skäl, att vi till alla delar tillägna, oss hans syn på utrikespolitiken.

Det andra bravoropet gällde professor Reuterskiölds citat, att det är bättre
att lyssna till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Att jag ropade
bravo till detta, skulle också hava varit ett bevis på både min och herr
Reuterskiölds ovederhäftighet. Det är sällan, som herr Wohlin spänner en båge,
såvitt jag förnummit, och därför kunde jag ju förstå honom. Sedan prisade
emellertid herr Wohlin just det uttrycket och ville tillägna sig samma åskåd -

Fredagen den 8 februari.

53 Nr 10.

ningssätt. Alltså har herr Wohlin icke heller därvidlag efter måttet av sin för- Kungi.

„ , ... , ., ,. propositioner

inäga bedömt situationen. 1 , ang. försvars Vad

angår folksjälen, så gissar jag, att herr Wohlin icke heller år den starke väsendets ordmannen,
som kan gripa folksjälen mer än professor Reuterskiöld eller jag. nande m. m.
Folksjälen, den stackarn, får ju alltid sitta i klistret, och herr Wohlins sätt att (Forts.)
med ett manligt grepp fatta tag i folksjälen bättre än professor Reuterskiöld
bestod väl just däri att folket ej borde besvära sig med något eget omdöme. Den
rättar sig efter recepten.

Vad slutligen angår den diskussion om bondeförbundets försvarsmotion, som
här förts mellan två ledamöter i kammaren, av vilka numera ingendera torde tillhöra
bondeförbundet, har jag ingen anledning att inlåta mig därpå. Professor
Reuterskiöld är faktiskt medlem i bondeförbundet, men formellt vilde, och herr
Wohlin är förmodligen fortfarande formellt medlem i förbundet, med har faktiskt
lämnat detsamma, då han ingått i en högerministär.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 24, med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 2 i kungörelsen
den 15 juni 1923 (nr 200) angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid
armén och marinen m. fl;

nr 25, angående anslag till flottans ersättningsbyggnad; och

nr 26, angående vissa ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 27, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller
förut anställda personer; och

nr 28, angående pensionsförbättring åt verkmästarna J. O. Bengtsson och
C. F. Olsson.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa fall
av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 10. 54

Fredagen den 8 februari.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 12, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.

Vad utskottet hemställt bifölls.

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av två
till Hanekinds häradsbor anslagna, i Kärna socken belägna lägenheter.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning av Kungl. Majrts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 7 till statsutskottet, nr 29—31 till bankoutskottet samt
nr 33 till behandling av lagutskott.

Avgåvos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 205, av herr Reuterskiöld m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till värnpliktslag; och

nr 206, av herr Reuterskiöld m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försvarsväsendets ordnande.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 1, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna;
samt

nr 2, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål;

nr 4, i anledning av väckt motion med förslag till förordning huru förfaras
skall vid utskylders uttagande i fall av dubbelbeskattning; och

nr 5, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 4 i förordningen
den 7 maj 1880 om nya växellagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 5, angående reglering av utgifterna för
kapitalökning för budgetåret 1924—1925 i vad angår jordbruksärendena.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Norm under 12 dagar från
och med den 9 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 9 februari.

55 Nr 10.

Lördagen den 9 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Företogs val av tolv ledamöter i riksdagens särskilda utskott. Därvid avlämnades
93 godkända valsedlar, alla med partibeteckningen »den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

herr Olsson, Olof,

» Vennersten,

» Ekman, C. G.,

» Möller,

» Nilsson, Johan, i Kristianstad
» Hellberg,

» Reuterskiöld,

» Wigforss,

» Widell,

» Hellström,

» Nilsson i Malmö,

» Johansson i Fredrikslund.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av femton suppleanter i riksdagens särskilda utskott. Därvid
avlämnades 78 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

herr Bärg,
friherre Fleming,
herr Rosén,

» Wahl,

greve Wachtmeister,
herr Pålsson,

» Johansson i Friggeråker,
» Åström,

» Borell,

» Andersson i Fältenborg,

» Wahlmark,

» F rändén,

». Pers,

» Pauli,

» Schedin.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Nr 10. 56

Lördagen den 9 februari.

Företogs val av tolv valmän för utseende av en kommitterad för tryckfrihetens
vård efter häradshövdingen K. Schlyter, vilken av riksdagen erhållit begärt
entledigande från det honom den 24 maj 1923 lämnade uppdraget att vara
sådan kommitterad; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit till
valmän utsedda:

herr Andersson, S. E. med 50 röster,

	Björkman	2>	50	»
»	Borell	»	50	»
»	Hallin	$	50	»
»	Hellberg		50	»
	von Koch	»	50	»
»	Larsson, J. T.	2>	50	»
»	Nilsson, Gustaf	»	50	»
	Pauli	*	50
	Pers	»	50
2>	Sederholm	V	50
»	Westman	2>	50	S

Anställdes val av tre suppleanter för de valmän, vilka av kammaren fått i
uppdrag att utse en kommitterad för tryckfrihetens vård; och befunnos efter
valförrättningens slut hava blivit till suppleanter utsedda:

herr Lindgren med 27 röster,

» Rune » 27 »

» Björnsson » 27 »

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, första lagutskottets utlåtanden nr 3—5 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 5.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
utbildningstid för värnpliktiga av 1924 års klass m. m.; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om överföring
till hären av vissa marinen tilldelade värnpliktiga av 1923 och 1924 års
klasser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bergqvist under två veckor
från och med den 13 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för denna (Jag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11,33 f. m.

In fidem
Lode Wistrand.

Tisdageti ilen 12 februari.

57

Nr 10.

Tisdagen den 12 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 8,30 e. in.

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

m* 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1924 års klass m. m.; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
överföring till hären av vissa marinen tilldelade värnpliktiga av 1923 och 1924
års klasser.

Ledighet från nksdagsgöromålen beviljades herr -Johansson, Johan Bernhard,
för tiden från och med den 14 till och med den 22 innevarande februari
samt herr Svänsson, EU, under 9 dagar från och med den 18 i samma månad

Herr statsrådet Pettersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 34, angående pension från statens domäners fond;

nr 35, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

nr 36, angående undantag från gällande bestämmelser för bidrag från norrländska
avdikningsanslaget beträffande ett företag, avseende reglering av
Iveräsjoki och Yuomajoki vattendrag i Karl Gustavs socken av Norrbottens
län;

nr37, angående befrielse från återbetalning av utanordnad del av beviljat
statsbidrag till utdikningsföretag inom krononybygget Bredträsk eller Pettersudde
nr 1 i Norrbottens län; samt

nr 38, angående tillskott till dyrtidstillägg för lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater
samt lantmätare.

Dessa propositioner föredrogos var för sig och hänvisades, nr 34 till bankoutskottet
samt nr 35—38 till jordbruksutskottet.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tilllater
mig hemställa, att statsutskottets utlåtande nr 1 måtte uppföras sist bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens plenum.

Denna hemställan bifölls.

Första hammarens protoholl IDSJf. Nr 10.

5

Nr 10. 58

Tisdagen den 12 {ebruari.

Herr Bondeson väckte en motion, nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921
angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva
fast egendom.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,37 e. m.

In fidem
Lode Wistrand.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, uoeso