RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1923:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1923. Andra kammaren. Nr 40.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Kl. 7 e. m.

Kortsattes det på middagen började sammanträdet; och leddes
förhandlingarna därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning
jordbruksutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner
med. förslag till lag om allmänna vägar på landet; och lämnades
därvid i fråga om 1 § i det av utskottet framlagda lagförslaget,
enligt förut skedd anteckning, ordet till

Herr Corneliusson, som yttrade: Herr förste vice talman, mina
herrar! Jag har icke för avsikt att med mitt inlägg i debatten försöka
utreda den föreliggande frågan. Den har så utförligt behandlats
och klarlagts av landshövding Edén, att något vidare egentligen
icke torde behöva tilläggas.

Jag har emellertid begärt ordet för att något redogöra för hur
det ställer sig med vägunderhållsförhållandena i min hemtrakt. På
de bohuslänska öarna förekommer i allmänhet jordbruk, i större
eller mindre utsträckning. Jordbrukarna där, oftast småbrukare,
hava väglotter pa fastlandet, och dessas underhåll måste de lämna
i uppdrag åt andra att sköta. De råka därvid ut för de mest abnorma
förhållanden. De bliva uppskörtade på ett sätt, som herrarna
knappast kunna tänka sig. Den årliga underhållskostnaden för
en vägsträcka om några få meter kan ibland bli 50—60 kronor. Sådana
jordbrukare måste finna det synnerligen önskvärt, att det föreliggande
lagförslaget av riksdagen blir antaget. Det är ju uppenbart,
att genom en sammanslagning av flera vägstycken i större
distrikt större rättvisa skulle ernås. Såsom förhållandena nu äro,
en Altför stor ojämnhet gällande. Somliga vägunderhållsskyldiga
hava sina vägstycken så belägna, att de knappast behöva
köra pa mer än ett eller ett par lass grus om året, då däremot andra
jämt maste halla hästar och folk till förfogande för att hålla vägen
i ordning. Särskilt är detta fallet pa sådana ställen, där det råder
livlig automobiltrafik. Det måste väl anses Vara ett riksintresse,
att vägarna bliva så iordningställda, att de någorlunda kunna sva Andra

kammarens protokoll 1923. Nr bo. 1

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Nr 40. 2

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

ra mot den utveckling det nya fortskaffningsmedlet tagit; och detta
trafikmedel är det väl anledning att på allt sätt uppmuntra.

Jag skulle därför vilja ställa en vädjan till kammaren att gå
med på utskottets förslag. Ett genomförande av detta förslag skulle
möjliggöra sammanförandet av de nu i så många smålotter uppdelade
vägarna i större väghållningsdistrikt. Genom ett sådant sammanförande
kunde det undvikas, att ett svårunderhållet litet vägstycke
komme på en enda underhållares hand; det bleve därignom
en fördelning av svårigheterna. Den uppskörtning av vägunderhållningsskyldiga,
som, såsom jag förut nämnde, med nu gällande
ordning så ofta gör sig gällande, skulle också upphöra.

Det har talats så mycket i denna fråga, att man nu knappast
väl kan göra annat än deklarera sin ståndpunkt i frågan. Jag
skulle då för min del helst hava sett, att den av herrar K. A. Andersson
och Olsson i Broberg avgivna reservationen vunne kamrarnas
bifall. Denna reservation tillgodoser nämligen intresset hos befolkningen
å de många små fiskelägena, vilken, allt sedan Sverige
fick ordnat vägväsen, haft stora uppoffringar i och för vägunderhållet
utan att den själv begagnat vägarna. Och det vore väl icke
rättvist, att en sådan oegentlighet finge i fortsättningen bestå, särskilt
som småfolket i dessa av mig åsyftade trakter nu har det svårare
än någonsin.

Jag vågar emellertid icke vidhålla mitt önskemål om ett bifall
till den nämnda reservationen, enär ett yrkande i sådan riktning
kunde stjälpa hela reformen, utan jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag samt vädja till kammaren att understödja
detsamma.

Vidare anförde:

Herr Lindmark: Herr förste vice talman, mina herrar! Vad

som särskilt kännetecknar det nuvarande vägunderhållet är enligt
min mening, att det är både dyrt och dåligt. Om vi skulle företaga
en värdering av de arbeten, som naturavägunderhållarna verkställa
och därvidlag inberäkna resorna till väglotterna, skulle vi komma
till häpnadsväckande stora summor. Då därtill kommer, att det arbete,
som här utföres av icke fackkunnigt folk är mindervärdigt,
så förstå vi alla, att vägunderhållet måste i stort sett betecknas
såsom alltför dyrt i förhållande till effektiviteten. Vår tid har att,
då det gäller vägunderhållet, bjuda på en hel del moderna maskiner.
Dessa äro dock vanligen rätt dyra, och för att inköp av dem skall
möjliggöras och desamma med fördel skola kunna utnyttjas, måste
vägdistrikten hava en viss storlek. De flesta av våra vägdistrikt
hava dock icke denna storlek. Det skulle för ett vägdistrikt bli
alltför ekonomiskt betungande att anskaffa t. ex. en motorvägvält.
Man kan säga detsamma i fråga om anställandet av fackkunnig arbetsledning.
Här fordras det, att man har vägmästare eller schaktmästare,
som kan leda arbetet och giva de goda råden hur arbetet
skall utföras. Många vägdistrikt anse sig icke hava råd att till -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

3 Nr 40.

sätta sådan schaktmästare. Annat bleve förhållandet om vägdistriktet
bleve större och, såsom enligt nu föreliggande förslag, komme
att omfatta hela landstingsområdet. Då kunde man inköpa de nya
vägmaskinerna och tillsätta det fackkunniga folket, därmed åstadkommande
ett gott och, relativt taget, billigt arbete. Med billigt arbete
menar jag då just detta, att man med utnyttjande av maskinella
anordningar kan på en dag med viss arbetskraft utföra ett arbete
som är mångdubbelt större och mycket bättre än det som verkställes
med handkraft.

Det är särskilt dessa tvenne omständigheter som för mig varit
avgörande, då jag haft att taga ställning till denna väglagsfråga.
Herr Hermelin har tidigare i dag framhållit att vi i det föreliggande
väglagsförslaget sakna klassindelning av vägarna. Detta är något,
som enligt mitt sätt att se icke är nödvändigt. Jag kan egentligen
icke förstå, vilken synnerlig fördel man skulle vinna med en sådan
klassificering. Förhåller det sig så, att det är nödvändigt att genomföra
en sådan klassificering av vägarna, anser jag, att den bäst
och lyckligast kan åstadkommas av landstingsvägstyrelserna. Klassificeringen
torde då böra inskränka sig till att man fastslår, vilka
vägar som skola utgöra de störa stråkvägarna, på vilka man skall
nedlägga de stora grundförbättringsarbetena, de större kostnaderna.
Men det är för mig klart, att denna klassificering bäst utföres av
landstingsvägstyrelserna, som också äro kännare av vägförhållandena
på orten. De kunna också bäst taga den nödiga hänsynen till
trafikbehovet. Sedan man sålunda fastställt vilka vägar man först
bör inrikta sig på, då det gäller att verkställa grundförbättringar
och nedlägga ett underhåll, som på bästa sätt svarar mot automobiltrafiken
eller annan större trafik, kan man fastställa vilka andra
vägar som behöva ett mindre kraftigt och därför också billigare underhåll.
Underhållet av dessa senare vägar skulle man då lämpligen,
åtminstone i början, kunna ordna med entreprenad.

Det har framhållits såsom någonting oegentligt att man i det
nya väglagsförslaget fört fram kravet på en ändring av skattegrunderna.
Om man förutsätter, att de grunder vi för närvarande hava
icke äro rättvisa, så torde allt tala för att det bör åstadkommas en rättelse
till det bättre; och jag menar att denna rättelse bör ske snart
nog. Det kan hända att kommunalskattekommitterade komma med ett
förslag. Det har förut i dag sagts att så skulle ske år 1925, men det
kan hända, att det dröjer ytterligare. Det skulle kunna tänkas, att
det hakar fast på något sätt. Vi kanske få vänta 5—10 år till.
Men det är inte lämpligt att vänta på den nya väglagen 5—10 år
.till. Den bör få sin lösning fortast möjligt, ty vägunderhållet kräver
det. Nu håller jag före att man med samma rätt, som man på sin
tid införde ett skatteprovisorium på det kommunala området, kan
införa ett provisorium då det gäller vägskatteproblemet. En provisorisk
lösning, som endast till hälften skapar rättvisa mot jordbruket,
anser jag ingalunda behöva prejudicera eller fastslå den slutliga
lösning, vi vänta på, isynnerhet som här i dag under debatten i denna
fråga det skarpt markerats, att man ingalunda anser, att man kom -

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Nr 40.

Ang. lag

om allmänna

vågar

på landet.

(Forts.)

4 Onsdagen den 23 maj, e. m.

mit till den slutliga, riktigt rättvisa lösningen. Då står denna fråga
helt och hållet öppen, och vi kunna senare gå med obundna händer
till att finna den rätta och riktiga lösningen. Det har också sagts,
att de organisatoriska åtgärder, som skulle bliva en följd av denna
lags tillämpning, skulle bliva av så betungande art, att de ekonomiska
följderna skulle bli omöjliga att bära. Jag skulle tro, att
man genom ett förståndigt och försiktigt tillämpande av denna lag
kan undgå dessa svåra ekonomiska konsekvenser. Det finns inte
fastslaget i lagförslaget, att det skall vara så och så många vågmästare
eller vägvakter. Det står landstinget eller landstingsvägstyrelsen
fritt att bestämma, hur pass många man till att börja med
vill anställa. I den mån arbetet sedan komme att utvecklas. och
man ansåge sig hava råd att ännu kraftigare lägga manken till i
fråga om grundförbättringars utförande, kunde man anställa flera
vägfackkunniga, men — som jag nämnde och jag nu vill särskilt
understryka — man behöver inte gå fram med större fart än vad
som av utvecklingens gång kräves. Man får börja försiktigt och
utöka arbetet och kostnaderna endast i den män man anser sig hava
bärighet därtill. Jag tror att med en försiktig tillämpning av lagen,
på sätt som jag här framhållit, man skall kunna i rätt stor utsträckning
borteliminera de stora farhågorna för de ekonomiska konsekvenserna.
Slutligen torde jämväl landstinget självt äga i sin hand, i
den händelse man tycker, att landstingsvägstyrelsen går för hastigt
framåt och lägger ned för stora kostnader på vägväsendet, att på ett
eller annat sätt ingripa reglerande och återhållande, så att icke vägväsendets
förbättring blir alltför betungande. Man kan ju t. ex.
avsätta en förutvarande landstingsvägstyrelse och låta en ny träda
till eller också giva sådana direktiv och fastställa utgiftsstaten pa
sådant sätt, att det blir omöjligt att misshushålla med penningarna.

På grund av vad jag här anfört och med förbigående av en
hel del andra motiv, som kunde tala för lagens antagande, vilka redan
tidigare här framhållits, ber jag, herr förste vice talman, att fa
yrka bifall till utskottets förslag.

HerrSköld: Herr förste vice talman! Den föreliggande frågan

blev ju så pass grundligt debatterad under förra årets riksdag att jag
för min del från början inte hade tänkt blanda mig in i denna debatt
nu. Jag hade ju också under fjolåret tillfälle att framlägga mina

synpunkter på saken. .

Anledningen till att jag emellertid begärt ordet i dag ar nagra
uttalanden, som gjorts av herr Hamilton och herr Edén. Bada dessa
ledamöter uttalade i skarpa ordalag sm förundran darover, att
man ifrån den sida, jag representerar, icke hade talat någonting om
vägfrågan i sig själv utan uteslutande talat om skatten. e

vilja turnera det talet genom att vända om det och säga: Herrarna

frän den sidan hava hela dagen talat om vägfrågan, men det gar inte
att försöka dölja det faktum, att herrarna egentligen mena skatten
Ty kom ihåg, att från det socialdemokratiska partiets sida tiar
det under förra årets riksdag gjorts ett erbjudande, ett erbjudande

Onsdagen den 23 maj, e. in.

5

Nr 40.

som skulle hava lett dithän, att den nya väglagen blivit antagen i hela
sin administrativa och tekniska omfattning och att man lämnat
rum för skattegrunderna att ifyllas vid den förestående kommunalskattereformen.
Med andra ord, om herrarna hade velat, kunde det
vara beslutat en väglag, färdig att träda i kraft den 1 januari 1926.
Innan den väglagen hade hunnit träda i kraft, skulle utan tvivel
kommunalskattereformen hava genomförts, och därigenom skulle
tomrummet beträffande skatten också vara fyllt, fyllt i en allsidig
reform av hela det kommunala skatteväsendet, fyllt under hänsynstagande
till en rättvis fördelning av alla de kommunala skattebördorna.
Men herrarna hava icke velat. Herrarna hava icke velat ha
denna väglag, ty hellre än man låtit det tomrummet stå kvar, d. v. s.
låtit skattefrågan vila i avvaktan på kommunalskattereformen, har
hela väglagen fått falla. Jag menar sålunda, att det går inte, som
herr Eden ville i dag,o att försöka skrämma och säga, att vägskattefrågan
skall vänta på kommunalskattefrågan och sedan skall i sin
tur vägf rågan bli beroende av kommunalskattefrågan också; då kunna
vi fa vänta i tio ar! Jag vill ha fastslaget detta, att väglagen
kunde i detta nu ha varit ett faktum. Det dröjsmål som uppstått kan
sålunda icke tillvitas oss. Det är alldeles säkert, att detta kunnat
ske under förra årets riksdag, och det är mycket troligt, att det kunnät
ske under detta ars riksdag, men om det i fortsättningen kan
komma att ske, det kanske man kan ställa sig mera tveksam till.

Samma anklagelse, som herr Edén gjort, har även herr Hamilton
kastat fram under stort patos. Hade man inte närmare känt herr
H amiltons temperament, hade man ju kunnat tro det vara allvarligt
menat. Vidare har emellertid herr Hamilton påstått, att vi på
den sida jag representerar vilja hava vägskattefrågan som ett bytesmedel.
Vi hava ifrån vår sida aldrig försökt dölja, hur vi se vägskattefrågan
i samband med kommunalskattefrågan. Det har
för resten ^ herr Eriksson i Grängesberg utvecklat, att vi
givetvis maste sträva efter att fa en samlad reform av
hela kommunalskattebördan, sa att den samlade kommunalskattebördan,
antingen det gäller skatt till primärkommunen, väghållningsdistnktet
eller landstinget, blir rättvist fördelad ur alla synpunkter,
n i är det klart det hava vi sagt under förra årets riksdag — att
beträffande^ vägskattefrågan ligger saken så, att jordbrukarna beova
och måste tillerkännas lättnad. Vi äro däremot icke lika övertygade,
att jordbrukarna äro berättigade till lättnader på andra områden,
och vi mena sålunda, att det skall lända till deras fördel, som
vi representera, om vi kunna få dessa frågor lösta i ett sammanhang.
fJet ha vi aldrig försökt sticka under stol med. Fastän herrarna på
(ten kanten tala om vägfrågan, äro vi fullkomligt på det kläm med,
att herrarna pa den kanten resonera som så: Alla människor anse,
att det är berättigat, att jordbrukarna få en lättnad i vägskattefrågan.
Lat oss då^se till, att jordbrukarna få den lättnaden, innan
kommunalskattefragan i sin ordning skall lösas. Då ha vi lättare
att hålla emot de ökade och kanske berättigade krav, som ställas nå
oss.

Ang. lag

om allmämpa

vägar

på landet.

(Forts.)

Nr 40. 6

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Jag förmenar alltså, att en skattefråga kan aldrig lösas efter
några sådana objektiva rättsgrunder, som ligga utanför oss människor,
utan en skattefråga måste lösas under dragkamp mellan skrida
intressen. Det skola vi inte försöka att bortresonera. Skillnaden
är den, att vi säga ärligt ifrån, att det är pa det ^sättet, medan herrama
åter tala om vägfrågan men mena skattefrågan.

Nu skulle jag i alla fall trots detta vilja påstå, att det finns dock
för vår ståndpunkt skäl, som, tycker jag, borde förefalla de flesta
mer objektiva än de skäl, som leda motsidan att i dag vilja ändra
skattegrunderna. Herr Eriksson i Grängesberg har på ett alldeles
förträffligt sätt visat sambandet mellan de olika bördorna, och det
bör ligga klart för var och en, att man lättare nar största möjliga
rättvisa, om man har hela materialet i sin hand på en gång och kan
jämföra det och verkställa reformen i ett sammanhang. Men därtill
skulle jag vilja påpeka en annan svårighet i utrednmgsavseende,
som skulle komma att uppstå, för den händelse man nu isolerar skattefrågan
för sig. Herr Eehn kunde visserligen icke första, att inte
vägskattefrågan skulle kunna tagas upp igen. Det ma ju vara. hans
sak. Men annars är det klart för vem som helst, att ha jordbrukarna
vunnit en fördel här, så låsa de väl fast den fördelen och akta sig
för att tala om den saken i fortsättningen. Om man på detta satt
isolerar vägskattefrågan, vad uppstår då? Jo, då uppstår det förhållandet,
att när man skall gå till en kommunalskattereform och
när man kommer till den tidpunkt, då man skall försöka avväga bördorna,
då man skall såga, hur mycket den kategorien bär och huru
mycket den kategorien bär, då kan man icke ^säga, hur vägskaften
trycker på de olika medborgarna. Ty kom ihåg, att vid det tillfallet
ha de nya skattegrunderna ännu icke trätt i kraft. Det kam alltså
icke föreligga några siffror, och man kan icke på något sätt bedöma,
hur det kommer att verka. Nog kan man i dag sta och tala
och visa med tabeller och peka pa att skattetrycket blir sa och sa
stort, men var och en inser väl, att detta är ända att gissa ut i det bla,
och att det är mycket troligt, att resultatet blir ett helt annat. Man
tar alltså ifrån oss varje möjlighet att bedöma, hur den nya vagskatten
kommer att verka. Man kan icke avgöra, vilken anpart av
den kommunala skattebördan, som vägskatten utgör. Det är klart,
att när man icke vet detta, så kan man låta bli att tala om saken, och
man har då, såsom jag påpekade, lyckats isolera ut denna sak.

Det intresserade mig mycket, när jag från herr Hermelins sida
fick det erkännandet, vilket jag mycket uppskattar, eftersom det
kom från jordbrukarhåll, att det sätt att lösa vägskattefrågan, som
man här försöker i dag, är att gå för något lösa boliner. Det är
vagt, utan fast grund att stå pa. Ja, det är precis sa vi ha resonerat.
Jag för min del skulle vilja pa det eftertryckligaste varna
kammarens ledamöter från att rusa i väg och vidtaga en skatte-,
reform i blindo. Ty jag tycker dock, att vi ha så pass erfarenhet
från de närmast förflutna åren, att vi måste såga, att sparen förskräcka.
Vi veta, att det gjordes ett provisorium i kommunalskattefrågan
år 1920, och jag tror, att vilken taxeringsman i detta land

Onsdagen den 23 maj, e. m.

7 Nr 40.

vi än fråga, så skall han, om han är ärlig, svara, att det var ett
ödesdigert beslut, som fattades den gången. Jag skall inte här debattera
den saken, huruvida det förslag, som från den dåvarande
socialdemokratiska regeringen lädes fram, var bättre, men ett faktum
är och som ett faktum kan fastslås, att det beslut, som kom till
stånd i en handvändning under riksdagen 1920, lände till orimliga
konsekvenser. Vi som suttit i bevillningsutskottet veta, att vi måst
lappa det beslutet på tjugu, trettio ställen, och ändå veta vi, att det
är olidligt till sina konsekvenser. Jag kan förstå, att herr Edén är
glad åt att nu göra detta, ty han har ju gjort så förr, men vi andra,
som inte äro så glada åt att göra provisoriska skattereformer på lösa
boliner, vi ha anledning att tänka oss en smula före, innan vi ge oss
ut på den seglasten.

Slutligen skulle jag vilja tillägga några ord i själva vägfrågan.
Jag yttrade för en stund sedan, att om man från den andra sidan i
fjol eller i år hade velat, så hade det nu funnits en väglag genomförd
i alla administrativa och tekniska avseenden. Men jag uttalade
en tvekan, huru det kan komma att gå i fortsättningen. Jag
tror nämligen, att det är rätt många av denna kammares ledamöter,
som ha blivit en smula betänksamma. Det är nog så, att beslutsamhetens
friska hy har börjat gå över i eftertankens kränka blekhet.
Vi hörde förut i dag herr Nilsson i Tånga uttala mycket kätterska
tankar gentemot det föreliggande väglagsförslaget. Jag vet mycket
väl, att herr Nilsson i Tånga hade samma mening i fjol, fast
han då inte uttalade den. Men jag skulle tro, att han nu har fått
starkare grund för denna sin tveksamhet, som han här i dag uttalade.
Det fanns en annan ledamot av denna kammare och en mycket
betydande ledamot, som inte heller yttrade sig i vägfrågan förra
året. Jag menar nämligen herr Lindman. Herr Lindman yttrade
sig inte i vägfrågan förra året. Men några månader efteråt under
valrörelsen, som föregick landstingsvalen, läste jag åtskilliga referat,
hurusom herr Lindman, när han talade om vägfrågan, yttrat,
att han nog själv lutade åt den meningen, att det var bäst som
skett, att det nog kanske hade varit ett obetänksamt steg att genomföra
denna reform. Jag tar dessa två exempel för att visa, att
jag befinner mig i gott sällskap, när jag uttrycker den meningen,
att även jag, som i fjol hade anslutit mig till väglagsförslaget, börjar
känna mig en smula tveksam. Herr Johansson i Uppmälby målade
i fjol upp en bra bild, när han uttryckte saken på det sättet,
att den von Sneidernska reservationen i fjol, med vilken utskottets
förslag i år i allt väsentligt överensstämmer, hade tagit bort de vägdirektörer,
som funnos i Kungl. Maj:ts förslag. Men, sade herr
Johansson i Uppmälby —■ såsom jag finner mycket träffande •—
herrarna hade bara stuckit undan vägdirektören i en buske under
riksdagsbehandlingen för att plocka fram honom igen efter det riksdagens
beslut fattats. Jag tror, att om man närmare begrundar
denna bild, så skall man finna, att den är oerhört träffande. Ty om
man tar ett förslag med dess administrativa och tekniska detaljer.
om man tar hela systemet så att säga, hur tror man då, att man i

Ang. lag
om allmänna
vägar
<på landet.
(Forts.)

Nr 40. 8

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

längden skall kunna undvara den administrativa apparaten? Det
är klart, att man kan dölja den till en början, men kraven bli snart
så starka, att apparaten måste krypa fram, även om man stuckit
undan den i en buske. När man närmare tänker på saken, så är det
ändå så, att ett landsting är någonting mycket efemärt, om jag så
får uttrycka mig. Det utgöres av ledamöter, som sammanträda
några dagar en gång om året. Och så väljer man en vägstyrelse.
Och det inser givetvis var och en, att vägstyrelsen i ett landstingsområde
har inte samma möjlighet att personligen lägga hand vid
arbetet som vägstyrelsen i ett litet väghållningsdistrikt, utan det är
klart, att vägstyrelsens uppgift blir mindre, att vägstyrelsen skjutes
tillbaka och att den administrativa apparaten blir den mäktiga
och mera bestämmande. Jag har under det sista året allt mer och
mer tyckt mig märka, att det inte är så uteslutet, att det kan ligga
en sanning i det talet, att riksdagen under de senare åren vid sin
lagstiftning har skattat för mycket åt byråkratien, att den givit
byråkratien för många fingrar. Jag måste konstatera, att vi göra
knappast en lag nu för tiden utan att också tillskapa nya ämbetsmän.
Jag tror inte, att detta är lyckligt. Och jag tror inte, att
det är alldeles säkert, att det väglagsförslag, som här föreligger,
är i alla avseenden lyckosamt. Det är kanske tvärtom så, att det
kan ligga rätt mycken sanning i herr Nilssons i Tånga argumentering,
då han säger, att vi nu ha möjlighet att låta väghållningsdistrikten
övertaga vägarna. Vi kunna se, om denna tendens, vilken
ju i grund och botten är samma tendens, som är helt och hållet
genomförd i det föreliggande förslaget, på egen hand skall kunna
arbeta sig fram i det levande livet. Det kan hända, att vi vinna
åtskilligt på att inte ha så bråttom i denna fråga. Det kan hända,
att både vägarna och samhället skulle komma att vinna på det. Jag
tror sålunda att herrarna på den sidan, som för skattens skull, för
att hindra vägskatteproblemet att komma upp till bedömande i samband
med kommunalskattefrågan, låtit lagen falla vid föregående
års riksdag, inte skola få så lätt att få denna väglag genomförd.
Och det är kanske bäst så.

Herr förste vice talman! Jag yrkar avslag på såväl den föredragna
paragrafen som på lagförslaget i dess helhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Liibeck:
Herr förste vice talman, mina damer och herrar! Det är ju
två faktorer, som med rätta särskilt ha ansetts utgöra skäl för att
man skulle söka komma till bättre förhållanden inom vårt vägväsende.
Den ena är den nuvarande väglagens otillräcklighet med hänsyn
till den moderna teknikens krav, särskilt med hänsyn till automobilisinens
utveckling, varvid man ju också har att taga hänsyn
till, att automobilismen ännu endast befinner sig i sin barndom. Den
andra faktorn är den orättvisa fördelningen av vägtungan. Det är
visserligen sant, att vi upder de senare åren ha genomfört ett par
reformer, vilka utgöra steg i rätt riktning. Den ena är medgivandet
av rätt för yägstyrelserna att övertaga vägunderhållet med avlastning

Onsdagen den 23 maj, e. m.

9

Nr 40.

av naturaunderhållet. Den andra reformen är införandet av automobilskatten.
Jag tror dock, att man får säga, att dessa reformer i förening,
hur goda de än må vara, icke kunna på ett tillfredsställande
sätt lösa frågan. Det var av denna anledning, som jag för min personliga
del, när väglagsfrågan förra året var före på grund av en
kungl. proposition, ansåg mig böra intaga den ståndpunkten, att
jag ville gå med på den von Sneidernska reservationen under förutsättning,
att statsbidraget sänktes från 40 till 30 %, varvid jag dock
samtidigt uttalade en del betänkligheter med hänsyn till organisationens
utformande, betänkligheter, till vilka jag skall återkomma. Vad
angår själva huvudfrågan, så ha emellertid i det motionsvis framkomna
lagförslag, som av jordbruksutskottet tillstyrkts, de synpunkter
jag framhöll beträffande statsbidraget, blivit tillgodosedda, och jag
vill därför från början för min del förklara, att jag anser mig böra ge
det föreliggande förslaget min anslutning.

Om jag då först utan att gå in på detaljer, som för alla de närvarande
äro väl bekanta, skulle något summera de skäl, som enligt
min mening tala för och emot att nu vidtaga en åtgärd i saken, så
skulle jag av skälen för först vilja betona vad som väl alla numera
erkänna, nämligen nödvändigheten av att komma ifrån naturaunderhållet
helt enkelt därför, att vi alla ha klart för oss, att naturaunderhållet
numera har vuxit och än mer under de närmaste åren kommer
att växa jordbrukarna över huvudet. Visserligen kan man mot detta
erinra om att möjligheten för vägdistrikten att övertaga vägunderhållet
skulle kunna råda bot på denna svårighet. Det är riktigt, att
detta i viss mån är fallet. Men jag tror dock, att jag uttalar en övertygelse,
som är ganska allmänt utbredd, då jag säger, att det blir en
lång och ojämn väg att vandra, om vi skulle bygga enbart på detta
förhållande, när det gäller att i nödig omfattning avlasta naturaunderhållet.
Om man emellertid på denna punkt kan hysa tvekan, så är
det däremot uppenbart, att ett bibehållande av den nuvarande ordningen
icke kan tillgodose kraven på rättvis fördelning av vägtungan
och icke heller tillgodose den planmässighet ifråga om vägväsendets
ordnande, som man under nuvarande förhållanden ovillkorligen måste
kräva.

Vad då först angår fördelningen av vägtungan är det i tre skilda
avseenden, som man därvidlag har anledning att med rätta framställa
klagomål. Ett skäl är den ojämna fördelningen mellan de
olika vägdistrikten. De siffror, som i det fallet föreligga och som ni,
mina damer och herrar, litet var känna till, äro ju sådana, att man
kan säga, att de skria efter en utjämning. Det andra skälet är. att
den uppskattningsmetod, som man för närvarande har att gå efter,
när det gäller väghållningsbesvärets fördelning, av naturliga skäl
lider av ofullkomligheter. Det tredje skälet är, att även inom de
olika vägdistrikten våghållningstungan drabbar olika skattdragare
synnerligen orättvist, något som man ju här i dag från de mest skilda
håll ansett sig böra omvittna. I det fallet vill jag för min del ansluta
mig till dem som anse, att våra jordbrukare numera icke slita våra
vägar på ett sådant sätt, att de böra i den omfattning, som nu är för -

Ang. lag

om allmänna

, i vägar

på landet.

(Forts.)

Nr 40. 10

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

hällandet, bära vägbördan. Även med den reform, som skulle genomföras
om utskottets förslag skulle vinna riksdagens bifall, blir nog
avlastningen för jordbrukarna icke så betydande, som man kanske på
sina håll föreställer sig. Om man säger, att den beräknade vägbördan
för jordbrukarna minskas med en tredjedel, så kan det ju hända, att
man kommer sanningen ganska nära.

Och det är ju dock så, att när det gäller att komma ut med
kontanter, är det för jordbrukarna betydligt svårare i regel än att
kunna begagna sig av den nuvarande formen för att fylla vägtungan,
nämligen naturaunderhållet. De skäl, som nu göra, att man vill gå
ifrån naturaunderhållet, är, att man därigenom hoppas få bättre vägar;
men för jordbruksfastigheterna betyder icke en dylik omläggning
en sådan ekonomisk lättnad, som man gärna synes vilja föreställa
sig.

Det är ju så, att man kan tvista hur länge som helst om detaljer
rörande fördelningen av vägbördan mellan olika skattedragare, och
särskilt har det dessutom med styrka förts fram, att man med denna
reform skulle föregripa den förestående kommunalskattereformen.
Jag har sökt tränga in i denna fråga, och vill endast uttala såsom
min mening, att jag icke tror, att man genom ett genomförande av
vägreformen enligt föreliggande förslag skulle hindra en förnuftig
kommunalskattereform. Jag är övertygad om att om man skall vänta
på en reform av väglagen, tills vi få en kommunalskattereform,
som tillfredsställer alla här i kammaren, t. ex. även den senaste ärade
talaren, få vi vänta mycket länge på den förstnämnda reformen,
som vi dock ur väghållningssynpunkt alla måste önska snart få genomförd.
Då man i denna fråga hänvisar till kommunalskattekommitténs
yttrande, vars formulering föredragits av en talare på förmiddagen,
vill jag säga, att då jag försökt läsa detta yttrande med
hänsyn till det åberopade hindret för vägreformen, så har jag icke
kunnat tillägna mig denna uppfattning. Den formulering kommittén
valt är så tvekande, att man icke gärna därpå synes kunna bygga
ett bestridande av att reformen skulle kunna genomföras utan hinder
för en förnuftig kommunalskattereform. Bör någon jämkning ske
den dag kommunalskattereformen står färdig att genomföras eller
något år efteråt, behöva vi väl icke tveka om att kunna komma till
ett förnuftigt resultat.

Vad som för mig är huvudsaken i denna fråga och som utgör
ett vägande skäl vid avgörandet för och emot är att man genom
landstingens omorganisation skulle få distrikten tillräckligt stora
för att kunna tillgodose ett nöjaktigt vägunderhåll, att man finge den
önskvärda planmässighet i väghållningsarbetet och den ekonomiska
bakgrund, som äro nödvändiga för att kunna skaffa tillräckliga mekaniska
hjälpmedel, för att skaffa transportmedel, för att skaffa den
ledning, som är nödvändig för ett gott resultat. Jag vill i avseende
å herr Skölds uttalande om landstingens rörlighet eller hur uttrycket
föll sig, säga, att det kan ha sitt berättigande, om man tänker på huru
landstingen nu arbeta, men vi äro väl alla överens om att vi stå

Onsdagen den 23 maj, e. m.

11 Nr 40.

inför en fastare organisation av landstingens arbete, varmed herr £
Skölds betänkligheter skulle bortfalla. . . .

Emellertid vill jag på tal om planmässigbeten i organisationen
återkomma till de betänkligheter mot föreliggande förslag, som jag
hade anledning uttala förra året och som enligt mm mening kvarsta.
Det synes mig, att det föreliggande förslaget brister dan, att man
icke fått full klarhet, hur planmässigheten i vägväsendet skall vinnas
Man har icke klara linjer i fråga om det nödvändig^ sammanhållandet
av arbetet i de nyskapade 25 vägstyrelserna och hur kompetenskraven
på ledningen i dessa distrikt skall ur det allmannas
synpunkt och ur statens synpunkt kunna tillgodoses. Jag bär icke
någon invändning emot att man strukit bort det obligatoriska förordnandet
av vägdirektörer i de nya vägstyrelserna, vilket ju blev
följden av arbetet i utskottet förra året och nu gar igen i detta förslag.
Vad jag har de största betänkligheterna emot ar det satt, pa
vilket statens nuvarande organ, som är väg- .och vattenbyggnadsstyrelsen
— det organ som har ansvaret för vägväsendet inriket
skall komma att stå till de nya vägstyrelserna. Det ar sa mycket
nödvändigare att göra denna sak klar för sig som teknikens utveckling
och anspråk göra det nödvändigt att skapa sammanhållning
mellan de nya vägstyrelserna. Jag vet att det av olika anledningar
förefinnes misstämning mot den nuvarande väg- och yattenbyggnadsstyrelsen,
men jag måste bestämt betona, att dessa förhållanden, de
må äga grund eller ej, icke få inverka på ett sakligt bedömande. Det
är absolut nödvändigt, att vi i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha
ett statligt organ, vars auktoritet i hithörande frågor icke försvagas.
Det är nödvändigt nu, då vi stå inför en reform, som pa väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kommer att ställa så störa krav som föreliggande
förslag onekligen gör. Det är icke möjligt att ^ kringskära
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med väglragorna utan
att äventyra rekryteringen av denna styrelse såväl i toppen som i leden
på sådant sätt, att den icke rätt kan fylla sin viktiga uppgift.
Det kan i det avseendet förtjäna tilläggas, något som var och en som
närmare känner förhållandena kan omvittna, att med vägiragans
lösning hänger väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framtida öde väsentligt
tillsamman. , ... , , ,,

Det är visserligen så, att man enligt föreliggande förslag skulle
lämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktschefer säte i de
nya vägstyrelserna, dock icke rösträtt, och det är så, att man tänkt
sig att distriktscheferna skulle stå länsstyrelserna till tjänst med
råd då det gäller den befattning länsstyrelserna komma att taga med
vägväsendet. Men detta är icke tillräckligt enligt mm mening. Jag
har dock från de utredningar och uttalanden som gjorts ansett mig
kunna draga den slutsatsen, att med föreliggande reformförslag asyltas,
att de nya vägstyrelserna i stort sett enbart skola taga befattning
med vägunderhållet, men icke med vägarnas planläggning och
byggande, och det är så enligt föreliggande förslag, att till byggandet
av vägar räknas även vägars grundförstärkning och mera betydande
ombyggningar, en faktor, som inför de vägarbeten vi ha att

Ang. lag
tm allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Nr 40. 12

Onsdagen den 23 maj, e. m.

o in allmänna räkn? me,d TJm närmaste årtionde, är av stor betydelse. I det avvägar
seendet skulle en rubbning i rådande förhållanden med avseende å
på landet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens behandling av dessa frågor såle(Forts.
) des icke komma att äga rum.

Jag har ^ med detta velat säga, att statens ekonomiska intresse
av hur vägfragan ordnas med hänsyn till de betydande insatser som
från statens sida skulle komma att erfordras och statens ansvar för
landets vägväsende, ovillkorligen kräver, att man kommer till större
klarhet i fråga om den ställning som statens organ skola intaga till
vägväsendet i landet under den nya form det skulle ikläda sig. Jag
utgår ifrån, att tillfälle till ett sådant övervägande skall givas i samband
med utfärdandet av de närmare bestämmelser som enligt 17 §
i första kapitlet i föreliggande förslag skulle anförtros åt Kungl.
Maj rt. Och jag vill tillägga, att om det därvid skulle visa sig erforderligt
att åstadkomma några kompletteringar till det lagförslag, som
riksdagen eventuellt nu går att antaga, blir det givetvis en fråga, som
av regeringen måste underställas en kommande riksdag.

Slutligen kan man av förklarliga skäl hysa betänkligheter med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för staten och naturligtvis
även landstingen av ett genomförande av vägreformen under nuvarande
tider. För min del har jag kommit till den uppfattningen, att
de offer, som man i detta avseende skulle göra från statens och landstingens
sida, icke äro större än att de äro väl försvarbara med hänsyn
till den ekonomiska betydelsen av att vägväsendet blir bragt i
bättre skick, vilket betyder ökad framkomlighet på vägarna, ökad
trafiksäkerhet och icke minst minskad slitning av automobiler och
andra åkdon. Det är ju så, att vid första påseendet kan det synas
vara en väsentligt ökad belastning för statens ekonomi, då man nu
visserligen kalkylerar med en ökning från 3 ä 4 miljoner kronor till
c:a 10 miljoner kronor i statsbidrag omkring år 1928 vid bibehållande
av nuvarande grunder medan bidraget beräknats uppgå till 13,5
miljoner kronor, da man fullt genomfört vägreformen enligt föreliggande
förslag. _ De båda förstnämnda siffrorna antyda, att staten
måste redan enligt nuvarande grunder i mån av nya uppskattningar
ikläda sig väsentligt ökade kostnader för vägväsendet, och även om
den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kalkylerade marginalen
blir större än den som angives av talen 10,1 resp. 13,5 miljoner kronor,
så tror jag icke, att man behöver hysa allt för stora betänkligheter.
Med automobilskatten har man möjlighet att reglera statens vägbidrag
på ett sätt, som kan minska de direkta utgifterna för staten. Automobilskatten
ger icke för närvarande mera än 3 ä 4 miljoner kronor,
men om man ser 5—10 ar framåt, tror jag att vi kunna vara övertygade
om att automobilskattebidraget kommer att växa högst väsentligt,
och man bör, synes det mig, genom att modifiera de grunder,
enligt vilka automobilskattebidraget skulle komma att utgå, ha möjlighet
att reglera statens kostnader i fråga om vägväsendets utveckling.

Till slut skall jag, herr förste vice talman, endast med ett par
ord yttra mig om den tanke, som kommit fram i herr Hermelins an -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

13

Nr 40.

förande idag och som går ut på att man skulle i stället för att på
landstingen lägga den befattning med vägväsendet, som föreslagits,
inrikta sig på att bibehålla naturaunderhållet på en del vägsträckor
och på andra håll få fram s. k. kungsvägar, som staten skulle på ett
särskilt effektivt sätt underhålla. Jag har icke kunnat tillägna mig
den uppfattningen att i detta förslag skulle ligga någon kungstanke,
och jag vågar påstå, att det icke blir någon kungstanke under den
nuvarande regeringens livstid. Jag är övertygad om att det skulle
leda till att riksdagen bland annat skulle få att taga befattning med
en mängd frågor om klassificering av våra vägar i kungsvägar och
vanliga landsvägar, och jag kan icke med någon entusiasm motse en
sådan riksdagens befattning med vägfrågor i framtiden. Jag hyser
den meningen att med lämplig användning av automobilskattemedlen
kan man uppnå det syfte, som jag förstår ligger under herr Hermelins
tanke i detta fall. Det är min uppfattning, att man hos landstingens
vägstyrelser kommer att ha tillräckligt sinne för en naturlig
strävan till sund vägekonomi i distrikten i den riktningen, att man
nedlägger kostnader på olika vägar med hänsyn till deras betydelse
för trafiken, till lokala och naturliga förhållanden, ekonomisk bärkraft
o. d. inom resp. orter. Därmed, i förening med ett förnuftigt
utnyttjande av automobilskattemedlen, bör man vinna det syfte, som
herr Hermelin vill tillgodose med den av honom föreslagna anordningen.
Det kräver dock en god samverkan mellan landstingen och
statens organ.

Herr förste vice talman! Jag har med detta velat förklara, att
ehuru jag hyser vissa betänkligheter mot ett genomförande nu av
vägreformen, jag dock icke anser dessa betänkligheter vara av sådan
betydelse att de icke kunna med god vilja övervinnas, så att man
skall kunna få den fasta organisation och sammanhållning mellan
statens.organ och de nya vägstyrelserna, som jag måste anse vara en
oeftergivlig förutsättning för ett gott vägunderhåll. Det är viktigt
att utan onödigt dröjsmål få en fast utgångspunkt för ett bättre vägunderhåll,
då vi veta att det kommer att taga flera år, innan den föreslagna
organisationen får fast mark under fotterna. Desto mindre
skäl att, då automobilfrågan nu pressar fram en lösning av vägfrågan,
åsamka sig onödigt dröjsmål.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Jag begärde ordet
för att säga att jag i år liksom i fjol ansluter mig till den mening,
som kommit fram i utskottets förslag. Jag har blivit övertygad
om att det nuvarande sättet för våra vägars underhåll icke är lämpligt
att fortsätta med, sedan trafiken i så väsentlig grad år efter
ar ökats på ett sätt, som gör, att det förutvarande sättet för vägunderhållet
blivit omöjliggjort på en _ del vägar. Ty vägunderhållet
kommer att falla så ojämnt, att det icke kan vara förenat med
rättvisa principer, att man skall kunna ha arbetet uppdelat i naturaunderhåll
fördelat på olika väghållningsskyldiga. Nu säger man,
att efter den förändring av väglagen som skett, är det möjligt att

Ang. lag

om allmänna

vägar

på landet.

(Forts.)

Nr 40. 14

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag
om allmänna
vågar
på landet.
(Forts.)

taga bort naturavägunderhållet och låta distrikten övertaga naturavägunderhållet
själva. Detta är visserligen sant, men man får icke
glömma bort, att det fordras majoritet inom väghållningsdistrikten
för att denna reform skall kunna genomföras; det är icke sagt, att
förhållandena äro sådana, att det svåra vägunderhållet faller inom
så stora delar av väghållningsdistriktet, att man kan få majoritet
för att få underhållet överflyttat. Det är endast detta jag har ansett
mig böra säga i själva underhållsfrågan.

Sedan beträffande skattegrunderna måste jag såga, att jag har
svårt att förstå att den bevisföring, som förts å ena sidan av herr
Eriksson i Grängesberg och å den andra av herr Sköld, riktigt går
ihop, ty jag måste finna, att de gå litet pa skilda vägar. Herr
Eriksson i Grängesberg sade, att det skulle vara omöjligt att fa
fram en utredning, om vi redan nu antoge de skaf tegrunder, som
föreslagits i detta utskottsutlåtande, men herr Sköld var inne på
att säga, att i fjol hade vi mycket val kunnat taga det förslag, som
då var framlagt, och att det hade icke behövt föregripa en blivande
skatteutredning. Jag kan icke förstå, att det kan i någon mån
ändra möjligheten att företaga en utredning, om skattegrunderna
skola utgå efter något olika principer. Det gäller väl de nya skattegrunder,
som den nya utredningen skall komma fram med. och vid
en utredning behöves val icke vara så bundet av vad som är, att
vederbörande icke kunna gorå om det. Herr Eriksson i Grängesberg
säde, att sedan man givit lättnader åt jordbruket, kan man icke
taga tillbaka dem. Ja, det kan hända, att det skulle vara motbjudande,
det är en sak för sig, men de, som göra utredningen, komma
väl att göra den efter objektiva grunder.

Icke kan man säga, att man icke kan få fram siffror, som
säga, hur det ena och det andra verkar, ty jag vill erinra om,^ att
under fjolåret kom man fram med mycket siffror i denna fråga,
siffror, som voro hållbara i vissa delar men i andra delar tämligen
osäkra och problematiska.

Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden längre, utan har
endast velat tillkännagiva, att jag i den blivande voteringen kommer
att rösta för utskottets förslag.

Herr Brännström: Herr talman! Då jag föregående år hade

äran att deltaga i det särskilda utskottets förberedande behandling
av vägfrågan, har jag även nu begärt ordet. Och jag har då först
att göra en bekännelse. Föregående år var jag med bland dem i
utskottet, som röstade mot förslaget, likvisst på en annan linje än
det större antalet av reservanterna, den linje, som nu huvudsakligen
är företrädd i en reservation av herr Hermelin till förevarande utlåtande.
Föregående år tillkännagav jag, att jag skulle gå på den
dåvarande von Sneidernska reservationen hellre än att rösta för avslag.
Jag måste göra den bekännelsen, att jag icke kan göra det
nu, utan att jag måste yrka avslag på det föreliggande utskottsförslaget.
_

Jag bör väl något motivera, varför jag gör detta, och da far

Onsdagen den 23 maj, e. m.

15 Nr 40.

jag först och främst saga, att när man väger skälen för och emot
ett sådant lagförslag, så måste man bli synnerligen betänksam. Då
herr kommunikationsministern vägde skälen för och emot, slutade
han med att förorda bifall till föreliggande förslag, dock utan någon
entusiasm, efter vad jag kunde finna. Jag gjorde den reflexionen,
att statsrådet såg ingen olycka i, att förslaget antoges. Ilen
jag kunde ej finna, att han menade, att det vore någon olycka, om
det ej bleve antaget. Från min utgångspunkt tror jag, att olyckan
förr sker, om vi antaga förslaget, än om vi ej göra det. . Skälet,
varför jag kommer att rösta för avslag, är, att under det att förra
året var föreslaget ett statsbidrag till 40 % för sommar- och vinterunderhållet,
så är detta nu betydligt sänkt. Herr Hamilton, som
en gång motionerade om, att staten skulle övertaga alla vägar, han
gjorde så, vill jag erinra mig från utskottets behandling av detta
ärende föregående år, att mycket prutades ej men hälften prutades
genast. Herr Hamilton stannade slutligen då vid 40 % och nu går
han med på 30 °/°. Denna avsevärda nedsättning kan jag ej vara
med om och den är för mig avgörande för mitt votum. Man måste
taga hänsyn till de olägenheter, som äro behäftade med detta, och
som ännu kvarstå i det föreliggande förslaget. Jag skall ej ingå
på detta, som för övrigt är framhållet i den reservation, som är avgiven
av herr Hermelin, och som i stort sett överensstämmer med
vad jag yrkade förlidet år. Jag skall ej upprepa de skäl, som anförts
mot förslaget. Jag skall endast i korthet tillkännagiva att
jag beträffande- skattegrunderna anser, att denna fråga bör upptagas
och prövas.i sammanhang med skattefrågorna i deras helhet.
Det anser jag riktigt. Jag anser vidare, att om förslaget skall genomföras,
kommer det att medföra så stora kostnader och annan
tunga, att det ej blir tillfredsställande. Och jag trotsar den, som
kan säga, att det icke är riktigt, vad som anfördes föregående år i
den reservation, som avgivits av mig med flera, där det säges
»även om man lämnar de sålunda föreslagna väghållningsdistrikten
större frihet, än i Kungl. Maj:ts förslag avsetts, att ordna förvaltningen,
måste man dock hysa bestämda farhågor». Beträffande
denna, frihet måste jag saga, att när man strök vägdirektörerna
ur organisationen, var det en försämring, ty det var att söka dölja
de konsekvenser, som måste komma med ett sådant förslag. Om
man gör så, att man lämnar större frihet åt distrikten att ordna förvaltningen
efter föreliggande behov, måste dock den nya organisationen
med nödvändighet påkalla inrättandet av ett betydande antal
fasta ^tjänstebefattningar för vägväsendets skötande och således ett
frångående av det nuvarande, huvudsakligen på.frivilligheten vilande
systemet och införande av ett mera byråkratiskt system, för vars
inverkan i fördyrande riktning utskottet, särskilt på grund av de
under kristidsåren vunna erfarenheterna uti ifrågavarande hänseende,
hyser bestämda farhågor. Den nuvarande organisationen har
vunnit hävd för sig, den utgör ett beprövat led i den kommunala
självstyrelsen och har den stora förtjänsten att den arbetar billigt.
Genom tillskapandet av de föreslagna större distrikten försvinner

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Nr 40. 16

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

deri överskådlighet och personalkännedom, som de nuvarande vägstyrelserna
äga över väghållningen inom respektive distrikt, faktorer
som säkerligen spela en betydande roll i fråga om möjligheten
att begränsa och nedbringa kostnaderna för vägväsendet. Jag trotsar
den, som kan jäva dessa förhållanden, som hittills rått, och som
man skulle upphäva genom att gå in för denna nya organisation.

Det har vidare sagts, att frågan kräver en snar lösning. Det
må vara sant, och man hörde från herr Eriksson i Grängesberg,
att han var på det klara med, att vi måste ha en ny väglag. Och
vi ha från det hållet och från andra håll hört, att frågan om väglagen
var något av behovet påkallat. Men då i det föreliggande
förslaget en så lång övergångstid är fastslagen, så bör det icke vara
omöjligt att inom) den tiden åstadkomma ett väglagsförslag, som
tager bort de.brister, som äro mest i ögonen fallande. Man kan, om
vilja finnes, som det sagts förut, med den övergångstid, innan lagen
skulle träda i kraft, ha de största förhoppningar att kunna komma
fram till en lösning av frågan, åtminstone samtidigt som kommunalskatteförslaget
skall ligga på riksdagens bord. Jag skall icke
upprepa vad som sagts här förut. Min ståndpunkt sammanfaller i
huvudsakliga delar med vad som är anfört i herr Hermelins reservation.

Men jag skall be, herr förste vice talman, att få säga några
ord med^ anledning av och göra några reflexioner till vad som här
sagts från dem, som förordat ett antagande av det här föreliggande
förslaget.

Herr Edén anförde, att biltrafiken revolutionerat vårt vägväsen.
Jag tror ej, att det är rätta lösningen, att man skall ställa till
med ännu en revolution, då det föreliggande förslaget är nog revolutionerande.
Jag tror att man måste tillrättalägga en revolution
först innan man tar ett steg ytterligare, som till och med från socialdemokratiskt
håll anses radikalt. Herr Nilsson i Tånga har uttalat
rätt stora betänkligheter i vilka jag i mångt och mycket
skall instämma — och det var tillfredsställande att höra från det
hållet — att detta förslag vore allt för radikalt att så med ens gå
in för. Nu sade herr Eden att han ej hört något skäl som talar
mot väglagsförslaget och som hade någon styrka. Jag vet ej hur herr
Edén definierar styrkan, men efter mitt förmenande äro stärka
skäl anförda_ mot det föreliggande förslaget. Med den utveckling,
som automobiltrafiken tagit inom vårt land, måste väl den princip,
som hittills varit rådande, att jorden och jordbrukarna skola betala
mer, vara orimlig i längden. Automobiltrafiken, som går från
län till län, visar att detta ej är ett jordbrukarintresse. Det är ej
längre ett jordbrukarintresse eller ortsintresse utan ett riksintresse
i samma mån. som automobiltrafiken gör landvinningar. Nu måste
denna fråga givetvis ses i ett sammanhang och tillrättaläggas i den
utredning, som nu pågår angående kommunalskattefrågan.

Det sades vidare av herr Olsson i Broberg, att vi ha att vänta
en ny trafikstadga, som gör det synnerligen svårt med vägunderhållet.
Man skulle därför inrätta sig efter denna. Nej, herr Ols -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

17 Nr 40.

son i Broberg, kommer en sådan trafikstadga, så slå vi ihjäl den,
liksom jag hoppas, att vi slå ihjäl denna väglag.

Jag skall ej uppehålla tiden längre, därför att det sagts rätt
mycket i frågan förut. Jag är icke blind för de fördelar, som även
det föreliggande förslaget, åtminstone i viss mån, skulle kunna
giva Norrland och det statsanslag, som skulle givas till vintervägunderhållet.
Denna fråga har hittills varit olöst och det är en sak,
som varit betungande för oss. Men om jag väger skälen för och
emot, finner jag, att denna fördel skulle köpas för dyrt för oss, och
från dessa utgångspunkter, ber jag, herr förste vice talman att få
yrka avslag på den nu föredragna paragrafen och på förslaget i
dess helhet.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Herr Hermelin: Jag vill ej förlänga den redan långt utdragna
debatten men vill tillåta mig att ingå på ett par repliker.

Det liberala partiets ärade ordförande, herr Edén, är visserligen
ej nu närvarande, men jag kan ändå få säga att han, så vitt jag kan
minnas, uttryckte sig så att jag i min reservation visat mig alltför
karsk. Ja, det torde ej hava varit vidare artigt sagt, men menar herr
Edén med karskhet, att man med en uppfattning, som man anser
välgrundad, att man då har mod att ge den tillkänna, då kan jag
finna mig i uttrycket. Emellertid förmodar jag, att herr Edén
ändock ville ge mig en kompliment, vid det han nämnde, att under
diskussionen man mest rört sig med skattefrågorna och ej med vad
man åsyftade med lagen. Visserligen var mitt huvudargument dock
de ökade kostnader, som detta vägförslag skulle medföra, och att jag
ansåg, att man måste se till en rättvis fördelning av kostnaderna för
vägbesväret, men jag var väl ändå inne på den reella innebörden av
själva väglagen. Jag tror, att det emellertid skulle bli för långt, om
jag framlade alla synpunkter för min önskan om förnyad utredning.
Jag har ju i min reservation belyst frågan samt därvid även tagit
hänsyn till de synpunkter, som fjolårets reservanter anfört, och som
jag i år alltså gjorde mig till tolk för. Det mest vägande skäl för
lagförslagets antagande anser herr Edén vara, att man skulle på
större distrikt fördela väghållningskostnaden. I det förslag jag upptagit
angives en klassificering av vägarna. Jag har nämnt dessa
s. k. kungsvägar, ja, kungsvägarnas underhåll kan ske genom länsdistrikten.
Vill man gå ännu längre, kan det ske genom än högre,
nämligen så, att det blir ett riksintresse. Och vad naturaunderhållet
beträffar, kan det som hittills tillhöra häradsdistrikten. Nu säger
herr Edén, och jag tror, att även någon annan talare och även herr
statsrådet var inne på den frågan — och i det senare avseendet skall
jag återkomma — att det skulle bliva svårt att klassificera vägarna.
Ja det är möjligt, men jag säger, att vad våra förfäder kunde göra,
det kunna även vi göra, och faktiskt är, att så länge vi tidigare haft
en sådan klassificering av vägarna, har den varit till fromma för den
allmänna samfärdseln. Så har det varit i utlandet, och så kan det
även ånyo bli i vårt land, om man blott får det rätta greppet på denna
sak. Jag begagnar tillfället att rätta ett missförstånd. Både

Andra kammarens protokoll 1023. Nr hO.

2

>r 40. 18

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Onsdagen den 23 maj, e. m.

herr Olsson i Broberg och herr Hamilton ha ansett, att jag skulle vilja
hindra automobiltrafiken. Det har ej varit min mening. Den har
varit, att alla vägar böra vara tillgängliga för automobiitrafik,
men jag menar, att man bör skilja på autombiltratik pa de
stora stråkvägarna och trafik av de tyngre bilarna. ° Man har andra
anspråk på vägunderhåll i detta fall än^på våra små bilvägar. Man
kan ej tillåtas fara fram på dessa som på de störa strakvägarna.^ Jag
vill ej lägga hinder i vägen för automobiltrafiken, utan snarare tvärt

°m'' Emellertid är det så, att herr statsrådet förordat det föreliggande
förslaget. Detta var icke underligt att höra, då herr statsrådet tidigare
vid en undersökning som före riksdagens början gjorts, försökt
göra samma åsikt gällande. Statsrådet stöder sin uppfattning därpa,
att enligt hans uppfattning naturaunderhållet har växt väghaliarna
över huvudet. Det är en sanning med modifikation, därför att om
herr statsrådet skulle giva sig i väg till sidoliggande områden, det
där skulle visas, att vi nog kunna gå ut med att sköta vägunderhållet
in natura. Det blir för de stora stråkvägarna, som hans yttrande galler.
Herr Edén var också inne på den saken, och det var ej underligt,
ty man kan säga om Stockholm som om Rom, att alla vägar bara dit.
Men det får väl länsstyrelsen i Stockholms län söka pa basta satt

l0Sa''Nu har statsrådet också sagt, att huvudsaken är att distrikten
äro tillräckligt stora. Det ger jag honom rätt i. Statsrådet har
emellertid klagat över, att inom detta väglagsförslag icke linnés någon
planmässighet. Det är ju precis detsamma, som jag har framhållit,
fastän jag kommit med ordet »kungsvägar». Det ar den dar
planmässigheten, som jag anser måste vara ordnad innan man tar
ett sådant förslag som det föreliggande med dära följande kostnader.
Nu har herr statsrådet ett korrektiv mot det. Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som skall dirigera vägstyrelserna, Jag ar icke
övertygad om, att det blir bra med att man sa dar post festum iar
ett direktiv, som man ej på förhand känner till. _ Statsrådet nämnde,
att min tanke ej vore någon »kungstanke», men jag vill saga, att om
jag nu icke vill fullfölja min tanke, den som jag har haft i reservationen,
nämligen att begära en utredning, utan inskränker mig til
att endast yrka avslag, så hoppas jag, att statsrådet, om iörslage
faller i dag, dock vill vara så »kunglig» att herr statsrådet vill taga
hänsyn till de uttalanden, som blivit gjorda såväl i denna mm reservation
som här i övrigt sagts mot detta väglagsföTslag.

Med dessa ord ber jag att få vidhålla mitt yrkande om avslag
på första paragrafen och på förslaget i dess helhet.

Herr Sköld: Herr talman! Blott ett par ord. Jag begärde

ordet för att rikta en replik till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
men det må tillåtas mig att törst saga
ett par ord med anledning av herr Johanssons i Kälkebo anförande.

Herr Johansson i Kälkebo fann. att det var en motsägelse i mitt
anförande, så till vida att jag sagt, att man kunde fått denna väglag i

Onsdagen den 23 maj, e. in.

19 Nr 40.

fjol, men längre fram uttalat mig emot det föreliggande förslaget.
Det kan hända, att jag uttryckte mig något kortfattat. Jag menade,
att i fjol skulle jag för min del och, såsom jag tror, så gott som hela
det socialdemokratiska partiet ha röstat för denna väglag, om skattefrågan
fått sta öppen. Jag har erkänt, att jag ändrat mening och
att jag i år skulle tvekat mycket att rösta för ett bifall till lagen,
även om skattefrågan fått stå öppen, och jag förmodar, att den uppfattningen
delas av flera av kammarens ledamöter, och min tvekan
skalig säkert bliva ännu större till nästa år. Det ligger, såvitt jag
förstår, icke någon motsägelse i detta.

När jag ahörde herr statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet
anförande, måste jag konstatera, att herr statsrådets
uppfattning i denna sak rört sig, kanske icke så mycket, men i alla
fall något, åt ett annat håll, än vad som varit fallet med åtskilliga
andra ^ kammarledamöters uppfattning. Men det var icke för att
framhålla detta, jag begärde ordet. Herr statsrådet yttrade, att han
ansåg den föreslagna fördelningen av vägskattebördan rättvis, därför
att. som han uttryckte sig, jordbrukarna numera icke slita på
vägarna så mycket, som skulle kunna anses stå i ett rättvist förhållande
till den vägskattebörda, de nu bära. Jag skulle vilja
fråga herr statsrådet: är det då numera arbetarna och löntagarna,
som slita på vägarna? Det är ju på deras axlar, som de bördor, vilka
man skulle taga från jordbrukarna, väsentligen skulle läggas. Om
herr statsrådet icke menade, att det är arbetarna och löntagarna, som
bära skulden till den ökade slitningen på vägarna och som därför
skola bära de bördor, som det icke längre är rättvist, att jordbrukarna
bära, måste jag konstatera, att det är ett något underligt sammanhang
mellan herr statsrådets premisser och konklusioner. Ett sådant
sammanhang är kanske icke alldeles riktigt i en kungstanke.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Herr Johansson

i Kälkebo m. fl. torde ha missförstått mitt anförande, när jag pekade
på den nu pågående utredningen. Det är ingalunda så, att kommunalskattekommittén
med dess insiktsfulle ordförande i spetsen har några
som helst svårigheter att göra en beräkning om, hur efter kommitténs
mening skatten något så när rättvist skall fördelas. Jag tror, att
det går för sig. även om riksdagen avskaffade alla fastighetsskatter.
Det är således icke fråga om, att matematiken brister. Jag tilltror
icke mig själv att i någon mån såsom ledamot av kommittén ha den
förmågan, men jag vet, att det finns andra inom kommittén, och jag
har särskilt nämnt kommitténs ordförande, som i detta avseende har
mycket gott förstånd.

Det är icke alls att kunna göra beräkningar det gäller, utan det
gäller avvägningen i riksdagen för den ena gruppen av skattedragare
i förhållande till den andra, för det ena skatteobjektet i förhållande
till det andra, och då skola herrarna icke med fagert tal och
fraser försöka övertyga mig eller någon annan om, att därest man
släppt en del av den skatt, som nu ligger på jorden, man sedan skulle
reflektera på den möjligheten att återföra något av denna skatt.

Ang. Ing
om allmänna
vägar
på landet.

(Förn.)

Nr 40.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

20 Onsdagen den 23 maj, e. m.

Detta tal om att vi äro fullständigt lika fria vid prövningen då som
nu, och att det icke alls är något föregripande i själva frågan, att det
blott är ett provisorium, det talet har intet verkligt underlag. Då
kunde herrarna lika gärna gå med på att nu taga detta lagförslag
med ett provisoriskt bibehållande av den nuvarande skattefördelningen,
då ju lagen, försåvitt jag förstår, icke skall träda i kraft, förrän
vi inom riksdagen haft möjlighet att pröva ett kommunalskatteförslag.
Hur snart detta kommer att läggas fram för riksdagen, vet jag icke,
men om allt går efter beräkning, blir kommittén på förvintern färdig
med sitt förslag. Hur lång tid myndigheterna och Kungl. Maj:t
skola ha på sig, innan förslaget kan läggas fram för riksdagen,
har jag ingen möjlighet att bedöma, men allt talar för att ett nytt
kommunalskatteförslag kan prövas av riksdagen, innan den nya
väglagen träder i kraft. Vore det så, att man verkligen menade
allvar med talet om att själva skattefrågan skall prövas obundet och
fritt, så kunde man lika gärna taga en ny väglag med det nuvarande
repartitionstalet. Jag tror icke pa detta resonemang, utan nu är
det nog meningen att göra en kommunalskattereform på detta begränsade
område. Det är realiteten, det är kärnan.

Det är icke alls fråga om att kommunalskattekommitténs arbete
försvåras, utan det är så, att själva lösningen av frågan försvåras, och
när så är, herr talman, har jag ansett att jag måste rösta för avslag
på förslaget, icke därför att en ny väglag icke skulle vara behövlig,
utan därför, att detta förslag skulle medföra sådana konsekvenser
ur kommunalskattesynpunkt, som man måste försöka avvärja.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Liibeck:
Herr förste vice talman, mina herrar! Jag begärde ordet för

att svara herr Sköld på en fråga, som han riktade till mig. Först
vill jag emellertid uppehålla mig vid något annat i herr Skölds anförande.
Han yttrade, att han förra året ämnat rösta för väglagen.
om man icke gjort ändring i skattefrågan. Det innebär således, att
herr Sköld menar, att den nuvarande vägfyrksfördelningen borde
vidmakthållas vid genomförandet av vägreformen. Såvitt jag förstår,
har dock både från herr Skölds och hans meningsfränders sida
givits ett oförtydbart uttryck åt, att en sådan anordning även enligt
deras mening måste betraktas som orättvis mot jordbrukarna. Om
den rättvisa, som man sökt finna i det nu föreliggande förslaget, är
den matematiskt riktiga, kan jag givetvis icke yttra mig om, men
jag vågar dock tro, efter vad jag inhämtat i detta, avseende, att det
är en mera rättvis belastning, än som skulle bli följden, för. den händelse
man bibehölle den nuvarande vägfyrksfördelningen vid ett genomförande
av vägreformen. o ...

När herr Sköld frågade mig, om jag ansåg det riktigt, att man
på detta sätt avlastade vägbördan från jordbrukarna och i stället lade
deri på arbetare och löntagare — jag förmodar, att herr Sköld i detta
fall kunnat inskränka sig till att endast säga löntagare, ty arbetarna
äro väl också löntagare — så vill jag svara, att jag anser, att man
med det föreliggande förslaget skulle få en skälig avlastning av bör -

Onsdagen den 23 mnj, e. m.

21 Sr 40.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Herr Osberg: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet för
att lämna en upplysning om, hur det verkar i ett vägdistrikt, där
man för någon tid sedan frångått naturaunderhållet. Det hava vi
gjort i det vägdistrikt, jag tillhör, och det har visat sig verka till
full belåtenhet i stort sett. Vi hade tänkt oss, att utgifterna skulle
bli mycket större och att det skulle bli missnöje med det hela, men
det har icke visat sig vara fallet. Visserligen får man erlägga skatten
kontant, men det står varje jordbrukare fritt att åtaga sig körslor
och därigenom tjäna in något till vägskatten. Vi övergingo till detta
system, därför att vi voro nödda och tvungna därtill. Man kunde
icke på det gamla sättet nöjaktigt underhålla vägarna.

Vi ha det nu så, att arbetet utlämnas på entreprenad till olika
jordbrukare, vägbit efter vägbit, och sedan är det fyra stycken fast
anställda, som vintertiden krossa det vägmaterial som skall användas
under den kommande sommaren; under mellantiden ha dessa fast
anställda uppsikten över vägarna. Om där inträffar ras etc., få de
se till, att vägarna äro i stånd att kunna mottaga den trafik, som kan
ifrågakomma.

•Jag tycker, det är egendomligt, när herrarna här ställa
sig sa odeciderade till detta förslag. Det är ju något nödvändigt,
som vi icke kunna undgå, och det är blott fråga om en
tidsfrist. Det är också egendomligt att höra herr Sköld tala om
denna fördelning av avgifterna. Det är väl ändå på det
sättet, att jordbrukaren skall få betala skatt, i den mån
han har inkomst, och fördelningen anser jag i detta fall vara rätt
så tilltalande. Jag tror icke, att man behöver stå och beskärma
sig över, att den ena parten skulle bli värre ansatt än den andra.
Det ar nog icke på det sättet, utan beskattningen skall ju ske efter
den inkomst, man har. Har en arbetare icke någon inkomst att skatta
för, får han icke erlägga någon vägskatt, och denna skatt kommer
också att drabba jordbrukaren i proportion till hans inkomst. Jag
kan icke inse, varför man icke kan ena sig om detta förslag. Det
är enligt mitt förmenande rätt så bra, och jag tror verkligen, att det
skulle vara olyckligt, om man icke ginge med på det.

Jag ber, herr förste vice talman, att på det varmaste få hemställa
om bifall till föreliggande förslag.

dan från jordbrukarna, och vidare att med de bidrag till vägbördans
bärande, som man får genom automobilskattemedlen, som ju icke tagas
från arbetare och löntagare, den återstående vägtungan, såvitt
jag kan bedöma, blir nöjaktigt rättvist fördelad på alla skattedragare.
Därtill vill jag särskilt understryka, att automobilerna numera
äro och med varje dag alltmera bliva var mans nyttighet.

Herr Rehn: Herr förste vice talman! Det var egentligen för

att säga ett ord till herr Sköld, som jag begärde ordet, men nu har
jag blivit förekommen särskilt av herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet, så att jag skall icke yttra mig vidare

Nr 40. 22

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

därom. Men eftersom jag fått ordet, måste jag rikta en liten replik
till herr Brännström, som nyss talade från denna plats.

Han framhöll särskilt, att skattegrunden bör prövas i samband
med kommunalskattefrågan i dess helhet. Därom har talats
så mycket i dag, och jag har tidigare i mitt första anförande utvecklat
min, uppfattning härvidlag. Flera talare efter mig hava
också sagt, att denna omständighet icke borde vara något hinder
för att nu taga detta förslag. Det är icke något hinder för att vägskattefrågan
ändå kan tagas upp, i den mån kommunalskattesakkunniga
anse det behövligt att göra ändring.

Vidare framdrog herr Brännström i dag reservationen från i
fjol och talade om den olycka, som skulle ske, ifall man frånginge
de nuvarande anordningarna i fråga om vägstyrelser, med deras göda
och framför allt billiga arbete. För min del vill jag säga, att jag
icke alls vill bestrida, att det kan finnas vägstyrelser, som utföra
ett gott arbete, kanske till och med ett billigt arbete. Det skall jag
ingalunda förneka. Men att väghållningen icke skulle kunna skötas
lika bra med en annan organisation, utan att det i genomsnitt behövde
bli dyrare, än för närvarande är fallet, det kan ingen överbevisa
mig om.

När frågan i fjol förelädes riksdagen, fick jag den bestämda
uppfattningen, både av artiklar i tidningspressen och av föredrag,
som höllos inför utskottet, att oppositionen mot själva grundtanken
i detta förslag —• och det var ju mot den, som herr Brännström
vände sig — till övervägande del härrörde från tjänstemännen inom
facket och andra personer, som kanske själva befinna sig i den ställningen,
att de måhända ha litet svårt att se denna sak ur en fullt
objektiv och opartisk synvinkel. Om jag till denna kategori även
räknar de många ledamöter och ordförande i vägstyrelser, som i
fjol motionerade och stredo mot detta förslag, så vill jag visst icke
säga, att jag tror, att detta skedde av något själviskt ekonomiskt
intresse från deras sida, utan jag tror snarare, att man får hänföra
det till den allmänmänskliga obenägenheten att vara med om att
avsätta sig själv.

Jag vill också säga, att det myckna beröm, som de nuvarande
vägstyrelserna fått, må vara dem väl unnat, men för min del åtminstone
skulle jag tro, att det kanske hade varit ännu mera verkningsfullt,
om icke den lovsjungande kören varit uppblandad med så
många röster ur de egna leden.

Nu nämnde herr Brännström, om jag hörde rätt vad han säde,
att han i fjol hade talat emot den von Sneidernska reservationen,
som den kallades, men i slutvoteringen hade han röstat för densamma.
Jag hoppas, att herr Brännström är konsekvent även i år,
så att han även nu röstar för det förslag, som han nyss talade
emot.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Johansson i B rånalt: Herr förste vice talman, ärade kamrater
inom kammaren! De synpunkter, som jag framhöll förra året

Onsdagen den 23 maj, e. in.

23

Nr 40.

vid den debatt, som hölls, då det gällde den nya väglagen, hava
icke här förts på tal, och jag kan därför icke uraktlåta att något
beröra dem.

Det är ju allmänt erkänt, att orsaken till den numera inträdda
fördyringen av vägunderhållet till största delen är att söka i den
motortrafik, som är rådande på våra landsvägar. Dessa automobiler
och motorfordon äro mest tillfinnandes hos städernas befolkning,
som i de allra flesta fall äger de automobiler, som trafikera landsbygdens
vägar. Vi ha till följd av dessa förhållanden icke sådana
vägar, som den ökade motortrafiken kräver, utan vi behöva bättre
vägar, däri vill jag på det kraftigaste instämma, men det är också
erkänt av alla, att vi böra genom den nya väglagen söka att få en
bättre utjämning av den vägtunga, som nu åligger jordbrukarna,
och få en rättvisare fördelning av densamma på alla landets skattedragare.
Men hur har det förslag, som utskottet kommit fram med,
fyllt denna uppgift? Hur ställer sig den rättvisa fördelningen mellan
städerna å ena sidan och köpingar och municipalsamhällen å
andra sidan? Köpingar och municipalsamhällen skola allt fortfarande
ingå i vederbörande väghållningsdistrikt, men städerna skola
vara befriade därifrån. Nu veta vi litet var, att här finnas köpingar
och municipalsamhällen, som ha en mångdubbelt större befolkning
än vad en hel del städer ha, och i dessa smärre städer är den
avgift, som vederbörande skattedragare skall erlägga för gatuunderhållet,
mycket lindrig, medan däremot invånarna i köpingar och
municipalsamhällen, till följd av att de äro indragna i väghållningsdistrikten,
drabbas av mycket tunga vägbördor. Var finns den likställighet,
som detta förslag syftar att åstadkomma? Detta gäller
såväl den kungl. propositionen från förra året som det utskottsbetänkande,
vilket här föreligger, och även den reservation, som under
förra året avgavs av herr von Sneidern m. fl. Jag är fullständigt
förvissad om att om den lagstiftande församlingen vill åstadkomma
en jämnare fördelning av bördorna för vägunderhållet,
måste man försöka reda ut denna fråga och låta även städerna ingå
i vederbörande väghållningsdistrikt, på sätt som föreslagits i den
reservation, som jag förra året avlämnade i det särskilda utskott,
som behandlade den kungl. propositionen.

Vi hörde av herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att han ansåg, att genom, ett bifall till detta utskottsförslag
skulle jordbrukarna beredas en lättnad i sin tunga med en
tredjedel. Jag tror knappast, att detta lagförslag kan ha en sådan
kraft, men min övertygelse är, att fastän utskottets förslag icke
skipar full rättvisa och jämnt fördelar denna vågtunga på vårt
lands befolkning i den utsträckning, det borde göra, innebär det
dock en fördel för oss jordbrukare, som vi icke böra helt och hållet
bortse ifrån, även om det icke medför en lättnad av en tredjedel,
såsom herr statsrådet omnämnde.

När det nu gäller att taga ställning till frågan, har jag samma
syn på tingen, som jag hade förra året, och jag kommer att vid
den blivande voteringen skänka min röst åt jordbruksutskottets

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

Nr 40. 24

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag
om allmänna
vägar
på landet.
(Forts.)

förslag i förevarande fråga. Vad beträffar de reservationer, som
här avgivits, och särskilt den, som avlämnats av baron Hermelin, där
han vill slå fast, att såsom allmänna vägar skola i detta avseende
betraktas endast de s. k. kungsvägarna, så anser jag, att detta skulle
för en stor mängd av vår befolkning i de flesta delarna^ av vårt
land icke lända till det åsyftade gagnet, ty det blir då många vägar
inom vårt land, som icke kunna räknas till kungsvägar, men
på vilka automobiltrafik i mycket stor utsträckning äger rum, och
underhållarna av dessa mindre vägar skulle ju komma att bli orättvist
betungade. Därför är det min övertygelse, att det icke skulle
vara lyckligt, om det förslag, som innefattas i herr Hermelins reservation
skulle genomföras.

Vad angår de hinder för denna väglags antagande som från
socialdemokratiskt håll påståtts skola ligga däri, att icke kommunalskattefrågan
är utredd, så tror jag icke på dessa hinder. Man
säger, att om vi antaga en sådan lag, innan skattereformen är genomförd,
kunna vi icke sedan på jordbrukarna återföra någon del av
den vågtunga som nu avlyftats från jordbrukarna. Men jag tror,
att varje individ, som känner litet till den nuvarande orättvisa fördelningen
av vägtungan som trycker jordbrukarna i betydligt högre
grad, än som är med rättvisa och billighet överensstämmande, måste
inse, att någon återföring av den tunga, som jordbrukarna genom
detta förslag skulle befrias ifrån, aldrig vid en blivande kommunalskattereform
bör kunna ifrågasättas.

Jag skall itjke göra något yrkande men jag har velat deklarera
min ståndpunkt, och jag är övertygad om, att vi få icke en fulHikställighet
genomförd beträffande fördelningen av vägunderhållet
i vårt land, om vi icke slå in på den vägen, som jag nyss nämnde,
nämligen att låta städerna deltaga i vägunderhållet. Jag hänvisar
till den reservation som jag avgav i fjol, som innebar, att de städer,
som icke deltaga i landsting, skola utgöra särskilda väghållningsdistrikt
och att de gator, som inom dessa städer, lika väl som inom
andra städer, förbinda olika stadsdelar med varandra eller förbinda
staden med landsbygden, skola räknas till allmänna vägar, men att
däremot andra gator skola vara jämställda med enskilda vägar på
landet, och härvid åsyftas icke blott enskilda i den bemärkelsen,
att flera skola underhålla den, utan det finnes i en hel del städer
gator som mycket väl kunna jämföras med de enskilda vägar, som
den enskilde jordbrukaren får underhålla på sitt jordbruksområde.
Det är den enligt mitt förmenande enda rätta lösningen av denna
fråga, en lösning, som avser att få till stånd full likställighet, då
det gäller underhållet av våra allmänna vägar.

Herr Brännström: Herr förste vice talman! Endast en kort
replik till herr Rehn. Herr Eehn nämnde i sitt anförande, att ingen
vill försvara de nuvarande skattegrunderna. Jag har såväl föregående
år som i mitt förra anförande i dag framhållit, att jag icke
är belåten med den nuvarande skattegrunden och icke heller med

25 Nr 40.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

vad som föreslås i utskottets betänkande utan jag vill att rättelse
skall ske i avvägningen vid en blivande kommunalskatteutreclning. vägar

Vidare säde herr Rehn, att naturaunderhållet var dömt att för- på landet.
svinna. Det behöver icke dömas, herr Rehn, det kan försvinna fri- (Forts.)
villigt på annat sätt, nämligen genom de ändringar, som gjorts^ x
12 § i väglagen, och jag tror, att det vore lyckligt att i någon man
avvakta erfarenheten i detta hänseende, innan man slutligen går
in för ett så pass revolutionerande förslag som detta.

Så påstod herr Rehn, att ingen kunnat övertyga honom om
att vägunderhållet skulle bli dyrare, om det ombesörjes. landstingsvis
än om det, såsom nu, sker genom smärre väghållningsdxstrikt.

Jag är övertygad om motsatsen, och da fa vara övertygelser sta
mot varandra. Jag är icke rädd för, hur skiljedomen kommer att
utfalla i detta fall. _ .

Vidare sades det, visserligen något vagt, att det var ordförande
och ledamöter i vägstyrelserna, som i rätt stor utsträckning vant
motståndare till detta lagförslag, och det. berodde naturligtvis därpå,
att ingen vill avsätta sig själv. Ja, jag vet icke, om det skall
ligga någon i fatet, att han har varit med i en vägstyrelse under
en lång följd av år. Är det så, att en därigenom vunnen erfarenhet
icke skall givas något vitsord utan tvärtom skall ap ses vara till
skada, då må det ju vara riktigt, men för min del har jag ansett förhållandet
vara det motsatta. Én sakkunskap, som först skall lära
sig saken, är, tycker jag, icke så mycket värd. Det beror naturligtvis
på läromästaren i detta fall. Herr Rehns anmärkning träffar i
varje fall icke mig. I 20 år har jag tillhört vägstyrelsen utan någon
ersättning, och en avsättning tager jag mycket lugnt.

Vad beträffar konsekvenserna av mitt yttrande föregående ar
och mitt tillkännagivande, huru jag då skulle rösta, vill jag såga,
att jag då angav skälen härför, och jag har i mitt förra anförande
angivit skälen, varför jag, i olikhet mot vad jag gjorde föregående
år, nu kommer att rösta för avslag. Jag anförde, att det var förnämligast
av det skälet, att statsbidraget i år enligt jordbruksutskottets
förslag är sänkt med 10 % jämfört med föregående års förslag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Johansson i Kälkebo: Endast några korta ord med an ledning

av en föregående talares yttrande. Jag kan icke förstå, att
det skall verka hindrande för kommunalskatteutredningen, att man
har antagit en väglag. Jag skulle snarare tro, att. denna utredning
är lättare att åstadkomma, om man har konstruktionen på hur vägarna
skola hållas klara, än om denna konstruktion svävar helt ^ och
hållet i luften. Skulle man draga ut konsekvensen av denna ståndpunkt,
skulle naturligtvis alla våra kommunalförvaltningslagar vara
till hinder för utredningen rörande den blivande kommunalskattereformen,
ty de verka naturligtvis på fullkomligt samma sätt.

Vad sedan beträffar denna administration, så skulle jag vilja gorå
ett tillägg till vad jag sade förra gången, och det är, att jag aldrig

Jfr 40. 26

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag kan fa fgr mig, att om väghållningsdistrikten skola anordna sin väg°m
vägar™1*1 hållning på det sättet, att distrikten själva skola utföra väghållningen,
på landet, detta kan ske, utan att man får inrätta en administration av rätt så
(Forts.) vidsträckt omfattning. Det var endast detta jag ville säga.

Herr Olofsson i Digernäs: Jag har begärt ordet endast för att
jag vill hava till protokollet antecknat, att jag kommer att rösta för
avslag på det nu framlagda förslaget till ny väglag.

Herr Hamilton: Blott ett par ord. De riktlinjer, rörande vilka
herr Hermelin ville ha utredning, ha, såvitt jag vet — och jag har
fått det från ganska säkert håll — varit föremål för utredning såväl
av vägkommissionen som av sakkunniga. Därför antager jag,
att en ny utredning icke är av behovet påkallad.

Herr Sköld frågade, huruvida meningen var att genom en minskning
av den börda, som trycker på jordbrukarna, högre belasta löntagarna.
Enligt de beräkningar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort, skulle genom det nya förslaget icke någon högre belastning
av löntagarna per bevillningskrona äga rum, detta beroende
därpå att automobilskatten tillkommer och att staten även bidrager
till vintervägunderhållet. Det är således dessa nya inkomster, som
skola lindra vägbördorna för jordbruket. Det är något djärvt, när
herr Sköld påstår, att herr Edén och jag sätta skattefrågan främst
och betrakta vägunderhållsfrågan som en sekundär fråga. Jag ber
att få erinra herr Sköld om att under förlidet år innebar det särskilda
utskottets förslag avslag på lagen, men såväl herr Edén som
jag anslöto oss till ett positivt förslag, som framfördes i den von
Sneidernska reservationen. Och vidare vill jag erinra om att vi i år
under debatten anslutit oss till ett positivt förslag till förbättrat underhåll
av vägarna, och att vi icke kunna gå med på en skattefördelning,
som skulle höja skattebördan för jordbrukarna till förmån icke
allenast för löntagarna utan även för storkapitalet, storindustrien och
de godsägare, vilka ha sina inkomster av arrenden.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande av förevarande
paragraf enligt utskottets förslag, dels ock på avslag å såväl utskottets
förslag till berörda paragraf som lagförslaget i dess helhet;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition.

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i jordbruksutskottets
föreliggande förslag till lag om allmänna vägar på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 23 maj, e. in.

27 Nr 40.

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets förslag
till berörda paragraf som lagförslaget i dess helhet. vägar

Omröstningen utföll med 64 ja, men 117 nej; och hade kamma- ™ rtf
ren alltså avslagit såväl utskottets förslag till förevarande paragraf v
som lagförslaget i dess helhet.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra lagut- Ang. lag om
skottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta motioner med förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. arrendeavtal.

I nedan nämnda inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, vilka behandlats av andra lagutskottet, hade föreslagits,

i motionen nr 112 i första kammaren av herr Lindhagen, att
riksdagen ville för sin del antaga ett i motionen formulerat förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal; samt

i de lika lydande motionerna nr 111 i första kammaren av herr
Möller och nr 143 i andra kammaren av herrar Nilsson i Tånga och
Eriksson i Grängesberg, att riksdagen ville för sin del antaga ett
i sistnämnda motioner formulerat förslag till lag om förlängning av
vissa arrendeavtal.

Utskottet hemställde att riksdagen, med anledning av förevarande
motioner, ville för sin del antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Ueservationer hade likväl avgivits:

av herrar Sigfrid Hansson, Franzén, Hage, Svensson i Skönsberg
och Olov son i Västerås i fråga om 1, 2 och 12 §§ i det av utskottet
framlagda lagförslaget;

av herr Lindhagen, som hemställt att riksdagen, med bifall till
den av honom avgivna motionen, måtte för sin del antaga det däri
innefattade lagförslaget;

av herr Bror A. Petrén, som, med instämmande i huvudsak av
herrar Hult och Ödström, hemställt, att förevarande motioner icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

av herrar greve Spens, Lundell, Magnusson i Skövde och SundUng,
vilka ansett, att utskottet bort avstyrka förevarande motioner.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet av

Herr Magnusson i Skövde, som yttrade: I avseende å föredragningssättet
av andra lagutskottets utlåtande nr 17 hemställes:

Nr 40. 28

Onsdagen den 23 maj, e. m.

förlängning ,.. ,att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först
av vissa ioredrages det av utskottet framställda lagförslaget, där så erfordras
arrendeavtal, paragraf- och momentvis, med promulgationsstadganden, ingress och
(Forts.) rubrik sist ;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan
ioredrages;

att vid behandling av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

„ at\ lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan
del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämnkningar, som kunna föranledas
av ifrågasätta ändringar i återförvisade delar; samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning
av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Bet av utskottet framlagda lagförslaget.

1 §.

I ctet lagförslag rörande förevarande ämne, som innefattades i
herr Lindhagens ovanberörda motion, hade åt 1 § givits följande
lydelse:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna
lag trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet
för viss tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928,
arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda år,
som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.

2 mom. Lag samma, som i 1 mom. sägs, vare därest upplåtelse,
som där omförmäles, avser jord, som äges av bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet eller ock av enskild person, som ej är
mantalsskriven a fastigheten eller a fastighet, som är i sambruk
med densamma, samt uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

I samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordavsöndring
skilda områden av samma hemman skola vid bedömande
av dennes skyldighet att underkasta sig arrendeförlängning enligt
denna lag betraktas såsom en fastighet.

3 mom. Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast
med nyttjanderätt, ma arrendetiden ej förlängas utöver upplatarens
besinningstid. Xfraga om sadant arrende skall vad bär
nedan stadgas om jordägaren äga tillämpning å upplåtaren.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

29 Nr 40.

4 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag,
skall beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4
och 5 §§ stadgas.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, där huvudgården
äges av bolag eller ekonomisk förening, innan denna lag
trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för
viss tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928, efter
påfordran av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med
den dag under nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest
skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan
jordt vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav
den utgör del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
utan att, om han är enskild person, vara mantalsskriven å
ifrågavarande fastighet eller å fastighet, som därmed är i sambruk.
I samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordavsöndring
skilda områden av samma hemman skola vid bedömande av
dennes skyldighet att underkasta sig arrendeförlängning enligt denna
lag betraktas såsom en fastighet.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med
nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
I fråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas
om jordägaren äga tillämning å upplåtaren.

2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag,
skall beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4
och 5 §§ stadgas.

Herr Sigfrid Hansson m. fl. hade uti sin förenämnda reservation
hemställt, att riksdagen måtte godkänna paragrafen i följande
avfattning:

1 §•

1 mom,. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna
lag trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet
för viss tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928,
efter påfordran av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och
med den dag under nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet
eljest skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan
jord, vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav
den utgör del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
utan att, om han är enskild person, vara mantalsskriven å
ifrågavarande fastighet eller å fastighet, som därmed är i sambruk.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. SO

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

I samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordavsöndring
skilda områden av samma hemman skola vid bedömande av
dennes skyldighet att underkasta sig arrendeförlängning enligt denna
lag betraktas såsom en fastighet.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med
nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besinningstid.
Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas
om jordägaren äga tillämpning å upplåtaren.

2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag,
skall beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4
och 5 §§ stadgas.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina damer och herrar!
Det är ett snart nog både gammalt och känt ärende, som här föreligger
till kammarens avgörande. Det är nämligen fjärde året i
rad, som kammaren har att besluta ifråga om s. k. tvångsförlängning
av arrendeavtal. Jag skall, då jag nu går att yttra några ord i denna
fråga, be att få säga, att den synes mig vara så pass utdebatterad, att
det torde vara överflödigt att här ingå på någon längre debatt i
densamma, och jag skall därför försöka att för min del fatta mig
så kort som möjligt.

Meningen med det föreliggande förslaget har ju varit, att det
skulle utgöra en provisorisk lagstiftning, som senare skulle efterföljas
av en annan och definitiv, nämligen en tvångsfriköpningslag
av vissa brukningsdelar. Om, vilket jag för min del
betvivlar, det förelåg skäl för en sådan provisorisk lagstiftning, vid
ett tidigare stadium, när förslag till det definitiva lagförslaget ännu
icke var utarbetat, och när man icke hade någon aning om i vilken
form den komme att te sig, så föreligger det givetvis ännu mindre skäl
att gå in för en provisorisk lag nu, då jordkommissionens lagförslag i
detalj utarbetats. Man har givetvis sökt ett motiv för lagen däri, att
i avvaktan på en tvångsavlösningslag vederbörande jordägare skulle,
när nämligen tvångsavlösningen förväntades bli genomförd, begagna
sig av den rätt, han hade att, när arrendetiden utlöpte, avlägsna
vederbörande arrendator, för att därigenom förhindra, att han med
lagstiftningens hjälp finge inlösa den mark, som han arrenderar. Det
är uppenbart och har tidigare påpekats att när man framlade förslaget
om tvångsförlängning av arrendeavtal, gav man därigenom i
viss mån jordägarna en varning om vad som skulle kunna komma och
en anledning, att när nu förslaget icke blev lag, begagna sig av
rätten att, när arrendetiden var ute, avlägsna arrendatorn, och man
skulle också ha kunnat vänta, att denna rätt begagnats i påfallande
stor utsträckning under de fyra år, som ha förflutit sedan första lagförslaget
i denna riktning år 1919 i form av en kungl. proposition
förelädes riksdagen. Jag tror mig våga säga, att erfarenheten under
de gångna åren icke visat, att jordägarna i någon otillbörlig utsträckning
avhyst arrendatorer. Det är uppenbart, att man kan
påvisa ett och annat fall av avhysning av arrendator, som kan sägas

Onsdagen den 23 maj, e. m.

31 Nr 40.

vara av beskaffenhet att kunna klandras. Men härvid är dock att
märka, att när man, såsom faktiskt skett, så att säga med ljus och av v-ssa
lykta sökt att uppleta alla möjliga sådana fall och likväl kunnat arrendeavtal.
påpeka endast ett fåtal, detta i och för sig icke enligt min uppfart- (Forte.)
ning är tillräckligt för att motivera en lagstiftning av det ingripande
slag som den föreliggande.

Jag ber att med några få ord få erinra om vad frågan egentligen
gäller. Jag bortser då ifrån det förhållandet, att förslaget föreligger
i ett, om jag så får säga, betydligt urvattnat skick, och ser på frågans
principiella sidor. Vi ha i vart land ett mycket stort antal arrendeavtal,
ingångna under fullt laga former och på grundval av vår
nyttjanderättslag, en omfattande, detaljerad och°-—• jag får säga
betydande och betryggande lag. När avtal ingås, står det ju klart
för båda parterna, att när avtalstiden är ute — det bör ju vara
klart, även klart för arrendatorn — att han givetvis löper en risk
att få lämna arrendet. Genom en senare lag vill man nu utan
vidare omändra alla avtal, icke för bägge parterna, så att Kkhet för
lagen uppstår, utan för ena parten. Förpliktelsen kvarstår för ena
parten men icke för den andra och detta strider enligt min uppfattning
mot principen om den likhet inför lagen, som vi ^i vårt land
sökt hävda. Man skulle möjligen kunna motivera en sådan undantagslagstiftning,
därest man kunde påvisa talrika fall av uppenbara
missbruk från jordägarens sida, där mangan tillräckliga skäl
avlägsnat arrendatorn från den arrenderade gården. Om dessa fall
varit talrika, skulle naturligtvis en lagstiftning till arrendatorernas
skydd vara bättre motiverad än vad det nu är fallet, och man skulle
kunna medgiva, att det skulle föreligga ännu ett skäl för en dylik
lagstiftning, därest arrendetiden, utan att andra orsaker förelage,
tenderade att bli alltför kort. Nu säga motionärerna och utskottet, att
så verkligen är förhållandet, att det visat sig,, att utvecklingen gar
emot kortare arrendeavtal ända ned till ett år. Det har häremot
inom utskottet påvisats — och jag tror, att en och var i jordbruksförhållanden
kunnig person kan vitsorda detta — att företeelsen av
kortare arrendeavtal under de senare åren ganska intimt sammanhänger
med jordbrukets nuvarande ekonomiska läge. Det är uppenbart,
att de arrendeavtal, som.ingmgos under kristiden, då man hade
ett lågt penningvärde och följaktligen höga arrenden, blivit olördelaktiga
för arrendatorernn. och det är uppenbart, att det legat i bada
parternas intresse att icke ingå allt för långa^ arrendeavtal. Jag
ber att få påpeka, att utskottsmajoriteten i sitt utlåtande — om
man kan tala om utskottsmajoriteten, där av utskottets 16 ledamöter
14 äro reservanter — i slutet av utlåtandet säger följande: »En sär skild

förmån av arrendeförlängningslagen är, att den bereder tillfälle
till prövning även till arrendatorernas förmån av arrendevillkor,
som under kristiden med dess låga penningvärde tillkommit.» Det
synes mig, att man knappast kan fa ett starkare skäl mot den föreslagna
lagen än just utskottets här uttalade mening. Ty om under
kristiden tillkomna arrendeavtal behöva om.justeras och ändras till
arrendatorns förmån, kan det uppenbarligen icke ligga någon mening

Nr 40.

32

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

i att fastlåsa arrendeavtalen t. o. m. 1928, Titan det måste då vara
förmånligare med kortare arrendeavtal. Nu kan man ju visserligen
häremot invända det, att arrendatorn, då han kan påfordra förlängning
av arrendet, också kan påfordra en jämkning i arrendeavtalet,
men det är i varje fall en omgång, som blir minst sagt ganska tvistig
för båda parterna, och som knappast i detta fall kan anses vara en
bättre utväg. Sådan jämkning kan dessutom endast påfordras i
samband med arrendetidens utgång.

Nu har emellertid utskottsmajoriteten — jag får väl använda
detta här mycket oegentliga uttryck — i alla fall enat sig om ett
förslag, som inskränker sig till att omfatta endast från bolag arrenderad
jord och arrenden hos uppenbara skogsspekulanter. Det
påvisades under förra året, då en liknande reservation var före, hurusom
det skulle medföra en stor olikhet för varandra närboende arrendatorer.
Det påvisades, huru det kunde inträffa, att beträffande
arrenden under samme ägare den ena delen av arrendatorerna skulle
falla under lagen och den övriga delen utanför. Såvitt jag kunnat
se, kommer detta att inträffa även med det föreliggande förslaget,
ty enskild ägare kan innehava en viss fastighet under bolagets form
och äga en annan fastighet under enskild äganderätt och följaktligen
komma arrendatorerna under fastigheterna i ena fallet att
falla utanför lagen och i det andra fallet under densamma. Jag tror,
att detta skulle medföra en ganska egendomlig uppfattning om riksdagens
sätt att lagstifta, förutom att arrendatorerna uppenbarligen
borde få lagens skydd såväl i ena som andra fallet.

Jag skall icke upptaga tiden med en mera ingående granskning
av lagförslaget och dess avfattning. Jag vill dock påpeka, att
detsamma lider av mycket betydande oformligheter. I 2 § stadgas,
att exempelvis för det fall att en jordägare låtit på förhand »på
lager», såsom en ledamot av utskottet uttryckte sig, stycka sin
fastighet, skulle denna fastighet vid lagens tillämpning betraktas
såsom en och samma fastighet. Jag kan icke neka till att jag fann
det litet underligt, att detta yrkande framställdes från samma håll,
där man var mycket angelägen om att icke några inskränkningar
skulle göras, som voro ägnade att lämna luckor, varigenom man
kunde kringgå lagen. Ty när lagen enligt utskottets förslag var
avsedd att omfatta fastigheter ifrån 2 hektar till 25 hektar av inägojord
och om styckningslotterna befinnas i samma ägares hand
samt fastigheten skulle betraktas såsom en, skulle, såvitt jag kan
finna, därigenom givas möjlighet att komma förbi lagen, i det att,
om sammanlagda arealen av lotterna skulle uppgå till mer än 25
hektar, den sålunda icke faller under lagen. Detta ha vederbörande
uppenbarligen ej begripit.

Man har vidare exempelvis i sista paragrafen infört ett stadgande,
att från lagen undantagas ekonomiska föreningar och egnahemsbolag,
som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond eller
egnahemslånefond, men, säger man: »Dock att därvid småbruk ej
i oträngt mål må förvandlas till tomtmark och att inehavare av
sådant må, därest han önskar det, i allt fall bibehållas i det mot -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

33 Nr 40.

svarande jordbruk å egendomen på skäliga villkor.» Jag tror, att
det kommer att bli synnerligen svårt med tillämpningen av denna
lagparagraf, icke blott därför att begreppen »småbruk» och »oträngt
mål» äro synnerligen svårdefinierade, utan även därför att, om en
innehavare av ett småbruk, som exempelvis skulle lämpa sig att
säljas till tomtmark, påfordrar att få ett annat i stället, detta möter
stora svårigheter att tillmötesgå, och såsom paragrafen är avfattad
behöver det icke vara någon innehavare på småbruket, utan man kan
ändå fordra, att det icke får säljas. Man gör exempelvis gällande,
att det bör bevaras, och att det kan sättas en arrendator på detsamma.

Jag tror, att man utan någon som helst fantasi kan inse, vilken
mängd av processer och trassel detta skall komma att medföra.
Härtill kommer, att hela det processförfarande, som lagen förutsätter,
är mycket långsam och tidsödande och ovillkorligen kommer
att föra dithän, att åtskilliga arrendatorer, som borde skiljas
från arrendet, likväl under lång tid tvinga sig att kvarsitta. Jag
ber bara att få erinra därom att, när en arrendator påfordran förlängning
av sitt innehavda arrende och jordägaren bestrider denna
framställning, skall saken ju i första hand avgöras genom skiljemannaförfarandet,
vilket såsom var man vet drar en avsevärd tid.
Och därutöver om detta skiljemannaförfarande går den ena eller
andra parten emot, exempelvis arrendatorn, äger han sedan instämma
saken till domstol och det är, förmodar jag, alla här
i kammaren väl bekant, vilka stora möjligheter då finnas att draga
ut på saken dithän, att en arrendator, trots det att sådana förhållanden
föreligga, att han borde skiljas från arrendet, dock kan
tvinga sig att kvarstanna på sitt arrende kanske två ä tre år.

Vidare tillkommer en omständighet, vilken jag för min del
tror icke vara särdeles lycklig, nämligen att avgörandet av hithörande
frågor i betydande mån kommit att förläggas till Kungl.
Maj :ts befallningshavande. Det är ju så, att denna myndighet skall
utse ordförande i en skiljenämnd, som skall avgöra hithörande
tvister. Var man vet, att när det gäller skiljenämndsförfarande är
ju i regel den tredje mannen ordförande och därmed den utslagsgivande
parten, därför att de båda andra parterna välja i regel en
man, som man har den uppfattningen om att han vill så långt möjligt
tillgodose den väljandes intressen. Följden blir, att i fråga om
skiljedomstvister rörande förlängning av arrendeavtal Kungl. Maj :ts
befallningshavande, som utser den tredje mannen, kommer att i betydande
mån avgöra tvisten — en anordning, som jag för min del icke
tror vara vidare lycklig eller för vederbörande K. B. önskvärd.

Det är sant, att man inför uppenbara missförhållanden och svårigheter
bör vidtaga rätt så genomgripande lagstiftningsåtgärder,
men jag vågar bestämt bestrida att i det fall, som här föreligger,
det finns eller påvisats sådana missförhållanden, att de skulle motivera
en lagändring.

Jag vill tillägga, då jag ändå har ordet, något annat och därvidlag
rikta mig särskilt åt lantmanna- och bondeförbundshållet. När

Andra hammarens protokoll 1023. Nr 4<). 3

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 34

Ousdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(rörts.)

den lag, som vi här ha att behandla, första gången förelåg till riksdagens
och utskottets prövning, gjorde man från en del håll gällande,
att det var en sak, som endast var avsedd att hjälpa arrendatorerna,
men att det icke var att vänta något annat och definitivt
lagförslag bakom. Jag tillät mig då att framföra den meningen, att
det måste ligga något annat syfte bakom, ty annars vore det meningslöst
att komma med en lagstiftning som den föreliggande. Nu ha
vi sedan länge bekräftat att det är en förberedande lagstiftning, som
skall följas av en tvångsavlösningslag av jordbruk och då förnämligast
av den arrenderade jorden. Vilken mening man än har om
tvångsavlösning och om nybildning av jordbruk, kan man väl ändå
icke utan vidare framföra en sådan mening, som att ett jordbruk skulle
vara i och för sig lämpat att tvångsavlösas, därför att det är av
arrendenatur. Ett arrende kan ju ligga till så att det icke bör frånskiljas
stamfastigheten, enär det skulle för densamma medföra alldeles
för stora och uppenbara olägenheter. Det är sålunda givet,
att skall man tänka sig en tvångsavlösning av jordbruk, kan denna
icke generellt läggas på så sätt, att man utan vidare tvångsavlöser
alla arrenden. Under sådana förhållanden kan jag heller icke finna,
att den provisoriska lagstiftning, som här föreslås, är ur denna synpunkt
vare sig nödvändig eller befogad.

Vad jag emellertid särskilt vill framhålla är, att om man biträder
denna lagstiftning såsom en förberedelse till tvångsavlösning,
och om man mer eller mindre reservationsfritt träder in för tvångsavlösning
av jordbruk, är man då också alldeles säker på att detta
är ägnat att föra oss fram till en verklig frigörelse av jordbrukarklassen,
den frigörelse, som man har velat tala om i samband med
denna fråga och i samband med talet om »arrendatorernas förtryckta
ställning». Om man genom lagstiftning föreskriver tvångsavlösning
av viss jord, är det en alldeles given konsekvens, såvitt jag kan
se, att statsmakterna måste göra betydande ekonomiska uppoffringar
för att genomföra denna tvångsavlösning. Är det då tänkbart,
är det sannolikt, att statsmakterna utan vidare skulle vilja
släppa ut denna jord till jordbrukarnas fria äganderätt utan att förbehålla
sig en viss betydande kontroll? Jag tror, att man bör tänka
den tanken fullständigt ut, innan man går in för att biträda ett
lagförslag, där man, om man sagt »a», har all anledning att befara,
att man också får säga »b».

Jag ber att med stöd av det nu sagda få yrka avslag såväl
på utskottets föreliggande betänkande som på de i ämnet väckta
motionerna.

Under detta yttrande hade herr talmannen inträtt och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Herr Magnusson i

Skövde har under det år, som gått, icke upptäckt något, som kan
motivera en arrendeförlängningslag av det slag, som här är ifrågasatt.
Det är icke riktigt, ty han har mycket väl blivit underrättad
om att det har inträffat sådana saker, och han skulle också ha

Onsdagen den 23 maj, e. m.

35 Nr 40.

kunnat göra, vad jag nu tänker göra, nämligen tala om för kammaren
vad som har inträffat, och som mer än väl motiverar en lagstiftning
av ifrågavarande slag.

Innan jag berättar vad som i detta avseende har inträffat, vill
jag emellertid erinra om det samband, som finns mellan den nu
föreliggande frågan och den diskussion, som för några dagar sedan
fördes här i kammaren. Jag åsyftar dechargedebatten, i vad den
rörde vissa anmärkningar avseende ifrågasatt försäljning av ett
par lägenheter. Som bekant hade ju regeringen avslagit begäran
om försäljning av ett par lägenheter från en kronogård nere i Småland.
Mot detta rasade man förtvivlat den dagen. Jag erinrar
mig särskilt, hurusom en helig vrede, utskickad från Antnäs, formligen
skar som en eggvass kniv genom kammaren, och jag erinrar
mig vidare de varma böner för stugornas folk, som uppsändes från
en av Skånebänkarna. Sådant låter ju höra sig. Det är anmärkningsvärt,
att man någon gång kan konstatera det livliga intresse
just för de fattiga jordbrukarna, som den gången kom till synes.
Det vore dock bra mycket bättre, om detta intresse för småbrukarrörelsen
visades vid något av de tillfällen, då det behövs, och då
det finns någon anledning att larma och bedja.

Vid det här omnämnda tillfället var icke något småbruk i
fara. Icke en tumsbredd jord hotades att läggas för fäfot —
åtminstone behövde icke en tumsbredd jord läggas för fäfot i anledning
av vad som den gången förekommit. Nu föreligger ett
lagförslag, som avser att skydda befintliga småbruk, som bevisligen
befinna sig i fara, som befinna sig i fara att när som helst bli ödelagda
eller närmare bestämt den 14 mars nästa och följande år,
liksom de ha ödelagts den 14 mars under år, som gått. Nu förefinnes
sålunda enligt mitt förmenande ett gynnsamt tillfälle för
de där egnahemsvännerna att göra en insats, men det förefaller,
som om intresset skulle ha svalnat. Den där heliga vreden skulle
emellertid göra sig synnerligen väl, om den i kväll riktades emot,
låt mig säga, herr Magnusson i Skövde. Där vore den på sin plats,
och de varma bönerna för stugornas folk skulle kanske kunna beveka
någon. Det förefaller emellertid, som om man icke skulle få höra
någotdera av det där, men de, som den gången slogo sig för sitt
bröst och förklarade sig vara småbrukarnas vänner, skulle i kväll
kunna ha ett allvarligt ord att säga till sina partivänner i andra
lagutskottet, som här gå fram för avslag. Jag har emellertid ingen
förhoppning om att några sådana vädjanden skola komma till uttryck.

Det förslag, som nu föreligger, har ju, som vi alla förut känna
till, förelegat vid riksdagarna 1920, 1921 och 1922. Det förstnämnda
året avslogs det av båda kamrarna, men vid förra årets
riksdag godkändes det av andra kammaren men avslogs av första
kammaren. Det av andra kammaren förra året godtagna förslaget
gick avsevärt mycket längre än utskottsförslaget i år, ja, det gick
till och med längre än det förslag, som i år framföres av de socialdemokratiska
reservanterna.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 36

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Jag vill ett ögonblick, innan jag går vidare, dröja vid de
motiv, som,åberopades, när lagförslaget första gången framlades,
och som med samma och större styrka kunna åberopas den dag, som
är. Förslaget framfördes ursprungligen av jordkommissionen. Man
förberedde vissa lagförslag rörande social lagstiftning för jordbrukets
vidkommande, och man befarade på goda grunder, att en del
jordägare skulle skicka bort sina torpare och arrendatorer, så att
den tilltänkta lagstiftningen icke längre skulle ha något föremål,
utan att den skulle bli ett slag i tomma luften. Nu befinnes det
i varje fall, att sådan avhysning förekommit. Jag skulle i det sammanhanget
vilja fråga herr Magnusson i Skövde, i hur stor utsträckning
han anser, att torparjakten skall bedrivas för att en
lagstiftning av ifrågavarande slag skall vara motiverad.

Vi känna i år till starkare motiv för en lagstiftning än förlidet
år. Jag skall dröja vid vad som givit ökad styrka åt motiveringen.
Nu ber jag att få förutskicka, att vad jag kommer att meddela, kan
icke vederläggas, och jag är sålunda beredd att stå för varje ord
och varje siffra.

Dagarna efter sedan jag och övriga kammarledamöter hade rest
från riksdagen förra året, blev jag uppmärksamgjord på torparjakten
vid Skultuna bruk i Västmanland. Jag säger torparjakten,
och jag menar torparjakten, när jag säger det. Här ha herrarna
stått och vittnat, som herr Magnusson i Skövde här i kväll, att det
icke finns några skäl för en lagstiftning. Icke köra bolagen och
godsägarna bort arrendatorer och torpare! Tycker någon människa
det? Nå, det befanns, att vid Skultuna bruks lantegendomar, som ägas
av aktiebolaget Svenska metallverken —- alltså icke någon fattiglapp,
som behöver jaga bort sina torpare för att få jordbitarna — hade
man ledare, som uppmärksammat den lagstiftning, som kunde förestå.
Man hade år 1920 uppmärksammat den tilltänkta sociala jordlagstiftningen
och vidtagit sina mått och steg i vederbörlig ordning,
för all del fullt lagligt, och den 14 mars 1921 bortjagades torpare
och igenlades följande torp:

Det var torpet Vretbo under Slagårda i Lillhärads socken om
10 tunnland, där torparen fött en häst och fyra kor. Det var vidare
under samma huvudgård Laggartorpet om 16 tunnland, där torparen
fött två hästar och 5 å 6 kor. Det var vidare Tofttorpet om 22
tunnland, som fött kreatur i förhållande till sin areal. Detta torp
hade haft 8 tunnland odlad jord, då torparen tagit emot det, och
det övriga hade han och hans pojkar odlat upp. Det var vidare
torpet Trugsbo om 18 tunnland med två hästar och fem kor. Alla
dessa torp under huvudgården Slagårda i Lillhärads socken tillhörde
Skultuna bruk. Det var vidare den stora arrendegården Rolken,
omfattande 48 tunnland åker, och som fött 4 hästar och 15 kor, och
det var slutligen Ruttorpet under Skarvsta om 15 tunnland.

Den 14 mars 1922 var det Kallmortorparens tur att ge sig i
väg. Det torpet lydde också under Slagårda i Lillhärads socken.
Det var 20 tunnland, som togos den gången. Den 14 mars i år var

Onsdagen den 23 maj, e. m.

37 Hr 40.

turen kommen till Rönningstorpet under Slagårda i Lillhärads socken,
torpet lades igen och torparen jagades bort.

Nu har man icke försökt att förneka något av detta, utan
man har försökt att förklara och försvara det. Bolaget behövde
torparnas odlade jord till beten, har det sagts. 1920, då man började
tala om att även torparna skulle få någon rätt här i landet, utfärdade
Skultuna bruks lantbruksförvaltning betesförbud för samtliga
sina torpare. De fingo icke beta sina kreatur på skogen. Samtidigt
»måste» bolaget ha torparnas odlade jord till betesmarker.
På detta sätt blevo de bortjagade. Torparna fingo sälja vad de
hade och ge sig i väg, vart de ville. En del gingo arbetslösa och
stämplade i Skultuna socken, andra blevo skogsarbetare hos bolaget
och åter andra krånglade sig i väg på annat håll och skaffade sig
nya arrendeställen eller något liknande. En av torparna, som försökte
stanna kvar utan att ha betesmark för sina kreatur, blev
utan vidare uppsagd. Samtliga torp lades ut till beten, och torparna
fingo ge sig av. Det blev 8 stycken torp mindre på tre år i
två socknar, det var 170 tunnland odlad jord, som lades för fäfot,
och ändå duger det icke. Jag bara frågar, hur mycket som skall
inträffa i varje socken för att herr Magnusson i Skövde skall bli
nöjd. Han sade, att man sökt med ljus och lykta för att få reda
på några fall. Jag får för min del säga, att icke har man sökt så
intensivt, ty detta inträffade redan den 14 mars 1921, en och en
halv mil från den stad, jag bor uti, och jag visste ändå icke om det
förrän strax före midsommar 1922. Icke ha vi sökt med ljus och
lykta. Skulle vi söka noga. skulle man alldeles säkert ha fått se
en långt fruktansvärdare bild av förhållandena. Endast på detta
ställe var det ju, som sagt, 170 tunnland, som lades igen till betesmarker,
och det blev 8 jordbruk mindre. Jag kan i detta sammanhang
nämna, att den stora arrendegården Rolken om 48 tunnland
innehöll endast 22 tunnland åker, då arrendatorn fick hand om den,
men han, hans pojkar och hans hustru ha odlat upp resten. Den
gamle arrendatorn begärde, att hans son skulle få övertaga gården.
Nej, sonen har av nåd fått bli skogsarbetare vid Skultuna bruk.

Detta är ett genomgående drag, proletarisering av landsbygdens
folk. Man unnar icke de arbetande att ha något vid sidan
om den kontanta lön, som de få på gårdskontoret. Man vill ha de
nuvarande torparna och arrendatorerna på samma plats som statarna.
Herrarna ha rest genom landet och sett statarstugorna, det
mest bedrövliga av allt, som möter ögat. Man frågar sig, när
man åker förbi, varför det icke finns en trädgårdstäppa, som kan
ge god och närande föda åt de fattiga arbetarnas barn. Ja, det
svaras kanske, att folket ids icke plantera något, men det är icke
därpå, det beror. Nej, det är rotlösa människor, som sitta på flyttlasset
den 24 oktober varje år, som veta, att om de lägga ned
arbete och kostnader på en täppa, ha de icke lön för mödan. De
få icke skörda frukten av sitt eget arbete. Det pågår en proletarisering
av torpare och arrendatorer, som syftar till att beröva dem
jorden och fullständigt prisgiva dem åt godtycket.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Torts.)

Nr 40. 38

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Jag kan nämna, att vid Skultuna bruk hade en del statare, som
bodde långt från gården, tidigare en ko och bete till denna för att
få mjölk istället för att behöva hämta sådan vid gården. Det utfärdades
emellertid förbud emot att ha ko, och stataren fick endast
ha högst två höns. Så bedrives proletariseringen.

Vi kunna gå till det här ofta i samband med järnbrukskonflikten
omtalade Pagersta bruk. Där börjar man på samma sätt.
Av ett torp om 9 tunnland skar man den 14 mars i år bort 3
tunnland. Torparen får endast ha kvar 6 tunnland. På det sättet
reformerar man. Man tar ifrån dem litet i taget, om man icke
tar allt, för att lägga det i händerna på bolaget, men allt detta är
naturligtvis icke nog för herr Magnusson i Skövde. Det är dessa
tröstlösa förhållanden, under vilka arrendatorer och torpare leva,
som lagförslaget avser att sätta en gräns för, en gräns för en fortsättning
av proletariseringen.

Med avseende å vad som förekommit vid Skultuna bruk vill
jag säga, att vad jag omtalat, som är fullständigt sant, på samma
gång också är fullständigt lagligt. Det märkvärdiga är, att då man
där mitt i landets främsta industridistrikt lägger igen närmare 200
tunnland odlad jord på tre år, jagar bort 8 torpare och arrendatorer,
medan man samtidigt skickar folk, som en talare härom dagen sade,
upp till ödemarken för att bryta nya tegar, så är det fullkomligt
lagligt. Det är enligt lag tillåtet här i landet att bedriva denna
hänsynslösa torparjakt. Detta lagförslag åsyftar nu att sätta en
gräns för denna jakt på torpare och arrendatorer.

Samtidigt som man nu motsätter sig donna lag och fortfarande
vill medge rätt för denna ödeläggelse, så voterar man miljoner för
att skapa nya småbrukarhem. Man har skäl att fråga sig, om man
icke den ena dagen vet, vad man gjort den andra. Det borde väl
här i första hand för statsmakterna gälla att söka skydda redan
befintliga småbruk. Det är ju avsevärt mycket billigare att göra
det, och det går ofantligt mycket lättare, och det är framför allt
en gärd av rättvisa mot de icke jordägande jordbrukarna här i landet.
Det finns nu möjligheter att skydda dem, om man bara vill.
Det skall icke gå att här falla ned på jordkommissionens förslag, ty
det är icke fråga om att avgöra dem nu.

Jordkommissionen har framlagt sina förslag. Det är förslag
till social arrendelag, förslag till statsåtgärder för bildande av nya
jordbruk, och vidare föreligger förslag till avlösning av vissa arrendejordbruk.
Meningarna kunna naturligtvis vara delade om dessa
lagförslag, den saken är utan vidare klar, men det är icke dessa
lagförslag, som det här gäller att avgöra. Vad det här är fråga om,
är att låt mig säga skapa status quo, att binda förhållandena vid
vad de äro, d. v._s. att omöjliggöra vidare ödeläggelse, så att den
blivande lagstiftningen kan åstadkomma vad lagstiftarna vilja. Det
är ingenting annat det är fråga om. Pår det fortgå som det börjat,
kommer det icke längre att finnas något föremål att lagstifta för på
detta område, och det är uppenbart det, som åtminstone herr Magnusson
i Skövde syftar till — jag vill icke säga det om andra reser -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

39 Nr 40.

vanter, och jag vill framför allt icke säga det om utskottets ärade Ang. lag om
ordförande. Huru det skall ordnas beträffande lagstiftningen på ^v
detta område för framtiden, får avgöras senare. Vad det här gäller, arrendeavtal.
är att sätta en gräns för fortsatt ödeläggelse. Det har dröjt för (Forts.)
länge redan nu, och jag skulle vilja rekommendera herrarna att gå
åstad och tala en stund vid de bortjagade torparna vid Skultuna
bruk, då ni skulle få höra vad de hava för uppfattning om den lagutskottets
förslag, hava undantagit de enskilda jordägarna från labrukets
mest behövande.

Utskottsmajoriteten eller rättare sagt, de herrar, som stå för
utskottets förslag, hava undantagit de enskilda jordägarna från lagens
tillämplighetsområde, d. v. s. godsägarna skulle hava rätt att
driva bort sina torpare och arrendatorer, om de vilja. _ Det är verkligen
svårt att förstå, vilken rättsgrundsats som varit vägledande
för bondeförbundarna i detta fall — det är naturligtvis ingen rättsgrundsats
alls. Man är på det hållet rädd för att stöta sig med
större jordägare, det är hela saken. Man spelar radikal, när det
gäller bolag, men man vill förbehålla sina egna rätt att begå de
handlingar, som man vill förmena bolagen. För torparna och arrendatorerna
är det lika illa att bliva bortjagade av en godsägare
som av ett bolag, och jag vill för min del icke gå i borgen för godsägarna
i detta fall, ty om det faller dem in, komma de utan tvivel
att handla på samma sätt som bolagen gjort. Detta sätt att skydda
sig själva eller att fritaga sig själva, när det gäller en sådan här lagstiftning,
måste jag beteckna som den mest, jag hade så när sagt,
tarvliga partipolitik.

Ett liknande förslag behandlades förra året av andra kammaren,
som då tog utskottets förslag, och utskottets förslag förra
året var ungefär detsamma som det de socialdemokratiska reservanterna
frambära i år. Vi reservanter hava från lagens tillämpning
undantagit arrendelägenheter tillhörande kronogårdar och andra
allmänna inrättningar, vidare lägenheter, som icke omfatta odlad jord
samt ängs- och hagmark till en vidd av minst 2 hektar. De senare
småbruken, om man kan kalla dem så, äro närmast att hänföra till
bostadslägenheter, och det kan icke vara någon glädje för en torpare
med två hektar jord att få sitt avtal tvångsförlängt, ty han
är i regel beroende av arbete hos jordägaren, och han skulle genom
att bliva berövad sitt arbete kunna drivas därifrån. Vidare är det
föreslaget undantag för egnahemsbolag eller bolag, som idka egnahemsrörelse,
så att lagstiftningen icke på något sätt skulle lägga
hinder i vägen för egnahemsbildning.

Herr Magnusson i Skövde förklarade här, att man skulle hava
kunnat vänta, att jordägarna begagnat sig av rätten till avhysning,
men de hava, säger han, icke gjort det, i varje fall icke i sådan utsträckning,
att det kunde motivera den föreslagna lagstiftningen.

Men jag upprepar, huru mycket begär man, huru många torp skall
man lägga igen för att man skall bliva tillfredsställd? Huru många
tusen och åter tusen kronor kommer det icke att kosta den svenska
staten för att skapa låt mig säga en motsvarighet till dessa åtta små -

Nr 40. 40

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forte.)

bruk med sammanlagt omkring 170 tunnland jord? Huru mycket skall
icke detta kosta den svenska staten! Det skulle icke hava kostat
ett öre, om man haft en lagstiftning, som lett till, att dessa brukare
hade kunnat vara kvar.

Enligt mitt förmenande föreligger här starka skäl för en lagstiftning
på detta område. Nu har man åtminstone såsom utgångspunkt
för diskussionen om den blivande definitiva lagstiftningen
jordkommissionens förslag. Det vore då ingenting mer eller mindre
än en skandal, om man skulle lämna det öppet för bolag och godsägare
att jaga bort sina torpare och arrendatorer, så att den lagstiftande
församlingen en vacker dag skulle stå där och finna, att
allt det man tänkt åstadkomma för att skaffa nya bärkraftiga småbruk
har tagits ifrån oss, därigenom att vi icke velat gå med på
en lag, som icke på något som helst sätt skulle hava åstadkommit
för ett öres skada, men som skulle varit till ovärderlig nytta för
långliga tider framåt, till nytta därigenom att den möjliggjort vad
åtminstone jag tror mig veta det stora flertalet av landets folk går
och drömmer om, nämligen att få den svenska jorden brukad till hela
folkets bästa och välfärd. Vill man åstadkomma det där vackra, som
man talade så varmt om här under dechargedebatten, då bör man
gå med på de socialdemokratiska reservanternas förslag, och jag
ber, herr talman, att med avseende å 1 § få yrka bifall till den av
herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Molin och Andersson i Tungelsta.

Herr Nilsson i Vibberbo: Herr talman! Denna fråga har ju, som
herrarna veta, mycket diskuterats här i kammaren. Den har varit
så mycket diskuterad, att det är rent av förvånansvärt, att man
ännu icke kommit till något resultat. Det finnes ett folk, dessa
arrendatorer. om vilka nu 3aken närmast gäller, som icke alls ha
någon avundsvärd ställning i vårt land. Vi kunna nästan säga,
att den är beklaglig i högsta grad. Denna sak är så mycket mera
beklaglig, som jordbruket för vårt vidkommande är av allra största
betydelse. Ty jag tänker, att jag har hela kammaren med mig,
när jag säger, att jordbrukets uppgift skall vara att, så långt möjligt
och görligt är, försöka komma till självförsörjning. Detta är
icke ett löst tal upprepade gånger framsagt, utan det. bör vara en
inre angelägenhet, som intet parti kan hava någon anledning att
reagera emot. Men när det gäller denna stora uppgift om självförsörjning
och när det gäller det styva och dryga arbete, som ligger
på jordbruket, då må vi göra allt vad vi göra kunna för att bereda
jordens brukare, i detta fallet speciellt torparna, en lycklig och
trevlig tillvaro, d. v. s. att försätta dem i en sådan ställning, att
all den energi och all den viljekraft, som kan utvecklas hos en
människa, kommer till synes och utvecklas hos dessa; det behövs
på alla områden, men allra mest på jordbrukets område.

Nu .har herr Olovson i Västerås före mig påvisat, huru illa
det är ställt för arrendatorerna och speciellt arrendatorerna under

41 Nr 40.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

bolagen. Det kan icke förnekas och det får icke förnekas, att ställningen
för dem är i högsta grad beklagansvärd, och det vore en
försummelse, som icke kan försvaras, därest icke riksdagen vill ga
in för att lätta på bördan för dessa och göra deras vandring genom livet
behagligare, än den för närvarande är. Vi första väl alla, tänker
jag, att det icke är roligt att sitta och bruka jorden, som bolagsarrendatorer
och torpare få göra, att arbeta ivrigt och energiskt
från morgon till kväll och icke veta. huru länge de fa hava denna
sin ställning, få bo i denna sin stuga, fa utföra detta sitt arbete.
Jag beundrar bolagsarrendatorerna för deras ivriga och ihärdiga
arbete under sådana förhållanden.

Nu är det alldeles klart, det är bevisat av herr Olovson, det
är bevisat av utskottet, det är bevisat genom tidningarna, att bolagen
i stor utsträckning avskeda sina arrendatorer; det är bevisat
genom livet och i livet, att arrendetiden har gått ned. till att bliva
ettårig. Jag frågar kammarens ledamöter: är det rimligt att behandla
folk på detta sätt? Skall man kunna begära, att de under
sådana förhållanden skola ''ägna den uppmärksamhet åt jordens
brukande, som är nödvändig? Vad deras uppgift måste bliva är ju
att försöka få sin bärgning, så länge de leva, men någon glädje i
livet av arbetets möda kunna de icke hava. Ty det är förut bär
sagt, att ifall de lägga ned arbetets flit och arbetets möda pa jordens
brukande och lyckas uppnå goda resultat, få de en vacker dag
lämna detta, som var ett hem av dem älskat. Är det en rättvis handling,
att de för sitt arbete och för sin möda icke få någon annan lön?
Men det ligger i bolagens intresse att, om arendatorema upparbetat
jorden, så att denna ger större skörd och större avkastning, ^löna
dem på det sättet, att de söka bliva av med dem för att på så vis
bli i tillfälle att öka på arrendet. Det känna vi till, och det veta
vi att så ligger det till. Nu menar jag, att här måste vi verkligen,
om vi vilja vara mänskliga, se till, att vi få en lag så beskaffad,
att den tryggar dessa arrendatorer.

Man har sagt, att denna lag även skulle sträcka sig till att
gälla godsägare. Så ligger det icke till i detta fall, utan utskottets
förslag till lag är sådant, att det omfattar endast bolag, ekonomiska
föreningar och skogsjobbare. och alla dessa objekt måste bliva föremål
för lagstiftning på detta område. Om man till exempel tänker
på s. k. skogsjobbare, vilken skada utföra de icke för vårt land
och vilket fördärv bliva de icke för våra egendomar. Deras avsikt
och mål är icke att driva jordbruk, det strunta de i, utan att så
fort som möjligt utnyttja så mycket som möjligt av egendomens
möjligheter, och det blir i det fallet vanligtvis skogen, som fullständigt
ödelägges, och sedan det är gjort, kunna de vara villiga
att sälja, men vem kan lägga sig till med en sådan egendom, när
ingen skog finnes. Sådana äro förhållandena norr om Stockholm,
att där kan icke jordbruk bedrivas utan skog. Härav förstå vi vikten
av att se till. att en annan tingens ordning kommer till stånd.

Vid förra årets behandling av frågan framhöll jag, att jag
fann själva arrendesystemet i den utsträckning det nu förekommer

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 42

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

vara så beskaffat, att det icke borde få finnas inom ett sådant kultursamhälle
som Sverige. I vissa fall kan man icke vara utan det,
men i den vida utsträckning, som det för närvarande existerar, är
det icke värdigt ett sådant kultursamhälle som Sverige. Sålunda
är jag för, som jag också sade i fjol, att det kommer till stånd en
lag, som tryggar arrend.atorernas arbete och deras möda, tillåter
dem att sitta kvar på arrendet, till dess den dag kommer då lagen
träder in och ger dem rättighet och möjlighet att kunna friköpa sig.
När man kommer in på det området och på det kapitlet så säger
man, att man genom en sådan åtgärd vill taga äganderätten ifrån
folk. Jag tycker dock, att en sådan motivering är minst sagt mycket
barnslig. Dessa arrendatorer hava ingen äganderätt, varför
det är meningen att nu skaffa dem äganderätt.

Man har också sagt att denna åtgärd skulle vara första steget
till att socialisera all jord. Mina herrar! Vilken egendomlig slutsats
är icke detta! Jag är övertygad om att om en arrendator får
friköpa sin egendom d. v. s. köpa den jord häri sitter på och som
han sköter, så kommer han icke att gå in för någon som helst socialisering,
utan det blir en trygghet emot den s. k. socialiseringen,
vilket nu icke är fallet. Ty som det ligger till nu, finnes det knappast
någon arrendator under bolag eller någon annan arrendator,
som icke skulle gå med på en sådan socialisering. Men sedan han
fått trygghet i sin uppfattning, att det som han arrenderade förut
är hans hem, då går han icke med någon socialisering. Förresten
ligger denna lag icke så till, att det är fråga om socialisering, utan
det är fråga om att trygga dessa arrendatorer.

Mycket mera vore att säga i denna fråga, men det nu sagda
är en synpunkt, som jag tillåtit mig utveckla, och på grund av denna
synpunkt, som jag utvecklat, skall jag be att av hela mitt hjärta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herou: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag hade
icke.djärvts upptaga kammarens tid vid denna sena timme, därest
jag. icke från en del arrendatorer uppe i Norrbottens län hade mottagit
ett klagorop, en klagoskrivelse, däri de begära, .att riksdagen
måtte vidtaga åtgärder till skydd mot det bolagsvälde, som där
existerar. Innan jag övergår till detta, ber jag emellertid att få
framföra några allmänna anmärkningar.

Jag påminner om att det här under debatterna ofta har klagats
över jordbrukets dåliga ställning, och jag har alltid erkänt, att jordbruket
i vårt land för närvarande arbetar under ytterst svåra förhållanden.
Trots mobiliserandet av alla familjemedlemmarnas arbetskraft
och trots att de spänna denna kraft till det yttersta måttet
av energi, så erhålla de ju faktiskt under nuvarande förhållanden
ringa lön för mödan. Men det är minst lika sant, att en särskild
grupp av jordbrukare, flertalet av de 99,600 arrendatorerna i vårt
land, till övriga olägenheter, som de ha att dras med, utpinade av
höga ockrararrenden och därtill tyngda av den ovisshet, som den
korta arrendetiden medför, det är minst lika sant, att det härvidlag,

Onsdagen den 23 maj, e. m.

43 Nr 40.

när det gäller deras levnadsförhållanden, kan talas om en trälamas
hopplösa tillvaro.

Jag framdrog under remissdebatten några fall från Gävleborgs
län, som visade, att bolagen under de senaste åren ha förhöjt arrendena
till 40 kronor per tunnland på orter där arrendet förr var
10 ä 15 kronor per tunnland. Att en dylik utpressning kan äga rum
beror på en hel del omständigheter. Den är ju eljest svårförklarlig,
om man ser på jordbrukets betryckta läge för närvarande. Men den
beror för det första därpå, att det är så oerhört svårt att erhålla
annan anställning i samhället och att det i alla fall finns en hel del
människor, som vilja försöka det omöjliga, försöka att existera som
arrendatorer hellre än att gå arbetslösa. I övrigt bero också dessa
utpressningsarrenden på det förhållandet, att bolagen alla mer och
mer funnit med sina intressen förenligt att gå ned till de kortare
arrendena, till rent av ettåriga arrenden. Och vi förstå, att när tiden
för ett arrendeavtal på så kort tid utlöper, måste arrendatoru
välja mellan att antingen godtaga jordägarens villkor till arrendeavtal
eller också söka sig ett arrende på en annan ort, kanske ett
lika dyrt arrende. Vi förstå, att en del av de hundratals kronor,
som en flyttning till en annan ort alltid kommer att kosta, kan naturligtvis
jordägaren avtvinga arrendatorn i form av högre arrende.
Och jag vill för min del säga det, att den, som ej vill vidtaga åtgärder
gent emot dylika missförhållanden, han synes, därest han
icke saknar förmåga att bedöma det material, som föreligger, medvetet
vilja förvandla en stor del av vårt lands jordbrukare till nomader.
Denna tendens till minskning i arrendeavtalstiden är sålunda
olycklig i första hand för jordbrukaren-arrendatorn, men också
för (vad i synnerhet de herrar liberaler, som motsatt sig skydd för
arrendatorsklassen, bruka kalla) samhällsintresset. Finns det i denna
fråga ett socialt intresse, så sammanfaller det i allra högsta grad
med arrendatorernas, d. v. s. med brukarnas intressen. Jag anser,
att jordens brukande är det enda reella, det enda positiva. Jordägarintresset,
ägandet av jorden och formerna därför, är ju alltid negativt.
Det är likgiltigt ur samhällssynpunkt, hur de formerna utvecklas,
bara syftet, det väsentliga syftet, jordens brukande på bästa
sätt, uppnås.

Tendensen till minskning av arrendetiden är allmän. Jag har,
som nämnts, spårat den i min hemort. Den har också konstaterats
av jordkommissionen, som anfört en del exempel. Jag vill icke förlänga
debatten med att citera dessa exempel, som återfinnas i jordkommissionens
utlåtande, och som också återfinnas i den motion,
som väckts av herr Lindhagen. Men jag vill rekommendera denna
till benäget påseende av dem, som säga, att man måste söka med
ljus och lykta efter exempel. Jag bara nilmner fallet Gimo-österby
bruk, där ett oerhört stort antal arrendatorer icke hava något avtal
alls. Jag vill omnämna den petition, som Värmlands arrendatorers
förbunds styrelse inlämnade med begäran om en arrendelagstiftning.
Jag nämner namnet Uddeholm, där i hundratals fall
arrendatorer mot sin vilja uppsägas, där 1919 till 1921 över 600

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forte.)

Nr 40. 44

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

arrendatorer påtvingats kontrakt med förhöjning med 5 å 6 gånger
förut utgående arrenden, Det är tillräckligt med material i de
fall, som dölja sig bakom dessa namn. Den som är likgiltig inför
sådana samhällsvådliga och folkfientliga tendenser, när han eljest
säger sig representera folkliga och samhälleliga intressen, är synnerligen
oärlig. Dessa missförhållanden äro så mycket mer för underklassens
rättsmedvetande upprörande, som många av de bolag,
som nu förfölja och jaga arrendatorerna, fått denna makt och myndighet
och dessa möjligheter i många fall tack vare en tidigare politik,
som, genomsyrad av den ekonomiska liberalismen, i det närmaste
spolierat en gammal åborätt, som tidigare för ett stort antal människor
ej bara betytt besittningsrätt för brukaren utan även för
hans efterkommande.

För att illustrera huru denna åborätt blivit spolierad ■— och
det äger ett visst sammanhang med denna fråga — vill jag citera
något ur det verkliga klagorop om missförhållandena i Norrbotten,
som kommit mig tillhanda. Det är bolagsarrendatorer i Holmträsk
by i Jokkmokks socken, som samlat sina erfarenheter i en skrivelse,
ställd till kommunistiska partiet. Det heter där bland annat: »Vi
skulle också i egenskap av åbor haft rätt att erhålla skatteköp eller
skatteomföring av våra hemman, varigenom vi hade blivit självägande
jordbrukare; i stället ha alla hemmanen i Holmträsk genom
administrativa åtgärder och bolagens genom åratal bedrivna
ansträngningar för att beröva oss vår jord kommit i ett bolags ägo.»
Det heter på ett annat ställe, synnerligen belysande för vad som
här i övrigt sagts: »Sedan bolaget lyckats med vårt undanträngande
skaffa sig full äganderätt till hela byn Holmträsk, har bolaget
endast avverkat skogen men aldrig ägnat något intresse åt skötseln
av jordbruket. Till följd därav ligga alla hemmanen i vanhävd,
och de obetydliga inägorna äro ej så odlade, att därå kan drivas ett
rationellt jordbruk.» Och åter på ett annat ställe heter det -— och
det är också belysande för bolagens förfaringssätt där uppe:
»Sedan jorden kommit i bolagens händer, har arbetsförtjänsten
pressats ned, vilket gjort det omöjligt för oss att sköta jorden, emedan
varje tillfälle till arbetsförtjänst måste begagnas. Vi ha mer
och mer sjunkit ner i maktlöshet, och vi tvingas att finna oss i det
öde, vi kommit i. Nu har bolaget erbjudit oss att köpa den vanhävdade
inägojorden, varigenom bolagen skulle komma undan ansvaret
för vanhävden, vilket ansvar i stället skulle överflyttas på
oss. Vi frukta sålunda, att vi härigenom skulle komma in i så
stora ^svårigheter, att den sista villan blir värre än den första. Det
är svårt att skiljas från fädernejorden, men vi tvingas därtill, om
intet skydd kan beredas oss mot bolagen.» De sluta sin skrivelse
med en vädjan till den svenska riksdagen. Det är kanske hopplöst
att vädja till riksdagen, men vi skola se till att dessa jordbrukare
må bli i tillfälle att åtminstone petitionsvis få framföra sina bekymmer
till en regering. Det är ju icke alltid tid att framföra så
pass reella saker inom riksdagen. De säga på ett annat ställe i
skrivelsen: »Det råder nämligen här uppe en mycket utbredd opi -

Onsdagen den 23 maj, e. in.

45 Nr 40.

nion, som anser, att det, även om de formella och juridiska formerna
uppfyllts, icke har gått rätt till.» Och de anse, att det borde tillsättas
en kommission som undersökte bolagens framfart.

Vi kommunister tveka ej inför det lagförslag, som nu föreslås,
det måste följas av en social arrendelag. Vi måste sträva
fram till tryggad besittningsrätt på de jordbruk, som ej brukas av
ägaren. Jorden åt dess brukare, i det innefattas det mesta av ett
verkligt socialt jordprogram,

Ja, herr talman, det vore mycket mera att tillägga, men det
anförda anser jag vara nog för att motivera mitt ställningstagande
till detta lagförslag. Och jag tvekar icke alls att gå så långt, att
jag ställer mig på herr Lindhagens ståndpunkt och t. o. m. förordar
en automatisk förlängning av arrendena. Det är ju nog att
säga det, att sådant redan tillämpas i Linland, för att man skall
förstå, att det väl i alla fall icke är något så oerhört rabulistiskt i
det förslaget.

Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att i vad det gäller § 1
yrka bifall till herr Lindhagens förslag.

Med herr Herou förenade sig herr Spångberg.

Herr Magnusson i Skövde: Jag skall icke säga, att jag bfev
förvånad över herr Olovsons i Västerås uttalande, ty när man har
setat här i riksdagen en tid, så slutar man egentligen upp att bli
förvånad över en hel del överord. Men nog måste jag säga, _ att
det verkar litet underligt ändå, när herr Olovson först kategoriskt
förklarar, att jag icke skulle hava upptäckt, att någonting hänt,
eller som han i slutet av sitt anförande riktigt uttryckte sig, att
jag sagt — vilket jag också gjort — att det icke inträffat sådana
förhållanden, att de kunna motivera en lagstiftning sådan som den
här föreliggande, och vidare säger, att vad han här kommer att anföra,
det kan icke vederläggas. Därefter drar han ord för ord vad
han har anfört i utskottet och som där ord för ord har blivit vederlagt.
Jag skall icke vidare ingå på den saken, ty en annan talare
kommer här att vidröra densamma. Men jag tycker ändå, att om
man icke vore så preparerad, som man är i en hel del saker, så
skulle man nog bli en smula förvånad över herr Olovsons uttalanden.

Och när han vidare talade om torpare.jakten —■ och jag vet icke
vad det är allt — så är detta endast reflexer ifrån en mycket intensivt
bedriven agitation på åtskilliga håll i landet. Jag tror också,
det finns åtskilliga torpare, som tack vare det, att de varit föremål
för agitation från visst håll, nog låtit förleda sig till åtgärder,
uppsägningar av avtal etc., som de sedan haft anledning att ångra.

Jag skall emellertid, med litet frångående av detta, be att få
säga gent emot den siste ärade talaren, herr Herou. att han nog
var betydligt på sidan av saken, då hans anförande väsentligen
rörde sig om Norrbottens arrendatorer, som redan äro skyddade genom
speciallagstiftning. Han säger vidare, att brukandet av jorden
är det positiva, och formen för äganderätten är det negativa. Då

Ang. lag om
förlängning
av Hissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 46

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(rörts.)

kan jag verkligen icke förstå, att herr Herou hyser det ringaste
intresse för den ena eller andra formen av dispositionsrätt^ och att
han nu tycks vilja gå in för en viss form av sådan. Är detta
så negativt, då skulle hela den där ansträngningen från herr Herous
sida vara överflödig.

Emellertid skulle jag vilja nämna några ord med anledning av
herr Nilssons i Vibberbo yttrande, som liksom åtskilligt av vad
de övriga talarna här sagt, om det nu skulle tagas på allvar och
vara, vad orden hänvisade till, av innebörd, att arrendesystemet utan
vidare skall och bör avskaffas. Ty är arrendatorernas tillvaro
verkligen så beklagansvärd, som man gjort gällande icke minst från
herr Nilssons i Vibberbo sida, då skall man ta steget fullt ut och
säga, att det är en form för jordinnehav, som utan vidare skall och
bör avvisas. Nu tror jag för min del — och jag icke blott tror,
utan jag är livligt övertygad därom — att självägandeformen är
den bästa. Men jag har redan sagt det förut, och jag skall tillåta
mig upprepa det nu, att i många fall är arrendeformen en god
form, då den bereder möjlighet för många jordbrukare med mindre
resurser att via arrendeformen komma fram till själväganderätten.
Herr Nilsson i Vibberbo säger, att »dessa arrende,torers ställning
är så beklagansvärd, de få arbeta från morgon till kväll och kunna
icke veta, hur länge de få stanna». Ja, den omständigheten att de
få arbeta från morgon till kväll, är alldeles riktig. Men det gäller
icke blott arrendatorer, utan det gäller alla jordbrukare. Men då
han säger, att »de icke kunna veta, hur länge de få stanna», så är
väl ändå icke herr Nilsson i Vibberbo i okunnighet om att vi ha en
ganska detaljerad arrendelagstiftning, som, när de tillträda ett
ställe, förpliktar parterna att säga varandra, huru länge arrendatorn
skall stanna. Så att i det fallet är väl icke arrendatorn alldeles
rättslös eller okunnig.

Så säger vidare herr Nilsson i Vibberbo, att arrendatorer knappast
borde kunna förekomma inom ett sådant kultursamhälle som
Sverige. Ja, den här frågan lämpar sig, synes det mig, alldeles
särskilt för politiska deklamationer och överord, och man kan väl
ändå utan vidare förvisa sådana uttalanden, liksom en hel del av
vad herr Olovson i Västerås sade, till de deklamatoriska, utåt avsedda
effektnumren. Men när herr Olovson i Västerås säger, att
»samtidigt med att riksdagen 1920 avslog frågan om förlängning
av arrendena, så började man vid Skultuna jakten på arrendatorerna»,
då tycker jag, det verkligen finnes anledning att fråga sig
själv, huruvida man icke, om detta är riktigt, har givit en viss
anledning till detta. I och med det att man framlade ett sådant
lagförslag, så gav man ju faktiskt vederbörande en viss anledning
att genom uppsägning söka förebygga den lagens verkningar. Och
det är, jag upprepar det, det är dock märkligt och vittnar om ansvarskänsla
på olika håll, det vittnar högt om sådan, att man icke
kan påvisa någon nämnvärd ökning eller snarare någon ökning alls
av avtalsuppsagda arrendatorer från det att detta lagprojekt kom
å bane. Man måste väl ändå märka, att en viss uppsägning, en

Onsdagen den 23 maj, e. m.

47 Nr 40.

viss avflyttning av arrendatorer, är ju normal och äger rum under
alla förhållanden. Och det är endast, om man med statistiska siffror
kan bevisa ett merantal mot föregående perioder, som man kan säga,
att man här har att göra med en företeelse, som vittnar om att vi
behöva en tvångsförlängning av arrendena. Jag tror mig våga
säga, att någonting sådant icke har påvisats.

När man vidare säger, som herr Nilsson i Vibberbo, att det är
bevisat, att arrendeperioderna blivit kortare, att de blivit ett-åriga,
som han sade, så är detta icke alls bevisat. Man bär tyckt sig
»spåra en tendens till kortare arrendeperioder». Men jag har förut
här påvisat, vad som sagts vid.otaliga tillfällen, att det ligger i
de nuvarande ekonomiska förhållandena ett visst intresse för båda
parterna, och icke minst för arrendatorerna, att hava korta arrendeavtal.
I och med att de nedåtgående konjunkturerna inträffade,
gjorde sig en strävan gällande hos arrendatorerna att få kortare
arrendeavtal, ty det var naturligtvis för dem mycket vanskligt att
gå och binda sig för mycket långa arrendeperioder, när man hade
att räkna med nedåtgående konjunkturer för lantbruket. Man måste
naturligtvis söka se förhållandena sådana de äro, om man vill bemöda
sig om ärlighet och icke blott söka konstruera upp sådana
agitatoriska synpunkter, som göra sig bra utåt, men som sannerligen
icke böra vara utslagsgivande, då det gäller att bedöma en
allvarlig lagstiftningsfråga.

Jag skall gärna medgiva och har redan förut betonat det, att
äganderättsformen, själväganderättsformen, är den ur alla synpunkter
bästa. Och det är icke någonting negativt ifråga om jordbruket,
utan äganderättsformen är nog den, som driver fram det mest positiva
ifråga om jordens brukande. Den ger nog det bästa
och största intresset. Men man måste naturligtvis förbehålla
sig, dels att avgöra, huruvida detta bör vara den enda formen
för jordinnehav. — Det kan det praktiskt taget för övrigt icke under
nuvarande förhållanden vara. — Man bör också söka för sig avgöra,
huruvida den ena eller den andra vägen för att komma ifrån
arrendeinnehav fram mot självägandeinnehav är den lämpligaste
och riktigaste, och framför allt bör man i ekonomiska ting och jordbruksting
undvika en lagstiftning, som allt för hårt beskär den enskildes
förfoganderätt, som klavbinder verksamheten och därigenom
lägger dämpare på självverksamheten.

När man icke — jag vågar fortfarande säga det — när man
icke trots allt tal om torparjakt och dylikt har kunnat påvisa, att
här föreligger något verkligt trängande skäl för en lagstiftning,
som dock så skarpt ingriper i den enskildes förfoganderätt, som
denna lag skulle göra, så tror jag. man är väl försvarad med att
säga, att den icke nu bör genomföras, och således väl försvarad
med att yrka avslag på förslaget ifråga.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag ber om ur säkt,

att jag i denna sena timme tar till orda i förliggande fråga,
men jag skall fatta mig så kort som möjligt.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 48

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

När det debatteras om jordbrukets frågor och förhållanden har
man särskilt från den siste ärade talaren och hans parti alltid fått
höra, huru varmt de talat för jordbruket och ansett, att de som icke
haft samma uppfattning, när det gällde att på sätt och vis ge jordbruket
ett handtag, icke hava förstått jordbruksnäringens svåra läge
eller förstått den stora betydelse, som jordbruket har i vårt land.
Jag skulle vilja säga, att den fråga, som vi nu behandla, är även en
jordbruksfråga, fast kanske säkerligen icke en jordbruksfråga
av den vikt för herr Magnusson i Skövde, som många. av
oss andra anse, som också vilja hava vissa meningar om jordbrukets
betydelse i vårt land, och den frågan är icke, kan man säga,
av så färskt datum eller av den art, att riksdagen helt kan bortse från
den eller lägga just de synpunkter på den, som herr Magnusson i
Skövde gjorde. Skulle herr Magnussons i Skövde synpunkter bliva
gällande på frågan, då tycker jag sannerligen synd om den arrendatorsklass,
som finns i vårt land. Det är verkligen beklämmande att
höra de ord, som nu deklarerades av herr Magnusson i Skövde i
denna sak, när man å andra sidan har hört, huru han talar när han
framhåller jordbrukets betryckta läge när det gäller tullar. Jag
skulle vilja ställa den frågan till herr Magnusson i Skövde: Är det

icke sannolikt, att de jordbrukare, som hårdast drabbas av en ekonomisk
kris och som därvidlag äro svagast, äro just dessa små torpare
och arrendatorer?

När jag som sagt åhört debatten här icke endast i år utan
även i fjol och även sökt sätta mig in i denna fråga efter bästa förmåga
och så finner, huru exempelvis våra grannländer lagstiftat i
denna sak, då måste jag sannerligen finna det beklagligt, när man
så sent som 1923 verkligen får höra sådana deklarationer, att när
det gäller att skydda småbrukarna, som äro arrendatorer, är det icke
något, som riksdagen behöver gå in för. Jag vill erinra herr Magnusson
om, vilket han kan finna om han går till jordkommissionens yttrande
sidan 10, att i vårt östra grannland sökte man under den tid
tsardömet var gällande —- en statsinstitution som var svår för alla
samhällslager — trygga dessa jordbrukares ställning. År 1909 fick
man i Finland en lagstiftning, som verkligen tryggade arrendatorer
och torpare mot den möjlighet, som finnes här i vårt land, att när det
passar bliva vräkta från sina lägenheter, och det kan i detta sammanhang
vara lämpligt erinra om att när lantdagen i Finland år
1914 icke fann sig föranlåten att bifalla propositionen härom, behagade
alla ryska undersåtars självhärskare utfärda ett manifest,
vari denna lagstiftning utan vidare prolongerades. Den åtgärden
motiverades särskilt med, att det var av stor betydelse, att de fattiga
mindre jordbrukarna icke kastades ut på bar backe.

Detta var i dåvarande envåldshärskardömet öster om Östersjön.
Men hur är det här i detta fria land?

Nu har herr Magnusson yrkat avslag på utskottets förslag,
under förklaring, att det icke funnes något behov av att införa en
dylik lagstiftning. Det kunde inte bevisas, sade han, att det vore
något behov härav i vårt land. Jag vill då erinra om, att så sent

Onsdagen den 23 maj, e. m.

49 Jir 40.

som i fjol, den 1 februari, frambars en petition, undertecknad av över
5,000 torpare och arrendatorer, en begäran om särskild lagstiftning
i detta ärende. När nu herr Magnusson sagt, att det finnes intet
skäl för en dylik lagstiftning, så vill jag fråga, om icke alla dessa
böner, som under årens lopp framställts från arrendatorer och torpare
om lagstiftning till tryggande av deras arrendeförhållanden, på
ett påtagligt sätt bevisat att här förelågo missförhållanden?

När jag sökt bilda mig ett omdöme om hur det förhåller sig,
har jag funnit, att det tidigare ingalunda var ovanligt med arrendekontrakt,
som voro rätt så långa, ja det finnes t. o. m. släkter, som
suttit i hundratals år som arrendatorer på samma ställe. Nu återigen
är arrendetiden ofta icke mer än ett år, så att arrendatorn, när
han sått sitt höstvete eller sin höstråg, icke är säker på att få skörda
den nästa sommar. Jag känner ett av våra mellansvenska bruk —
man säger här, att jag kan nämna dess namn — det är GimoÖsterby
bruk. Jag var däruppe och tittade, hur det var ställt, och
talade icke blott vid arrendatorer utan även vid förvaltningen, där
man vitsordade, att arrendena, i den mån de utlöpa, endast förnyas på
ett år. Detta har man motiverat därmed, att man tänkt sig att småningom
försälja fastigheterna, den ena efter den andra. Men arrenclatorerna
ha blott kontrakt på ett år och kontrakten förnyas således
varje år. Arrendejorden skötes långt ifrån så, som den borde skötas.
Men när man nu ställer den frågan till arrendatorerna: Varför sköter
ni inte jorden bättre, varför tager ni inte upp detta dike, utan låter
åkern försumpas av vatten, varför hugger ni inte ned skogen, som
växer alldeles inpå åkern och i dikena? Ja, då svaras det: Vad

tjänar det till? Följden blir bara den, att nästa år kommer arrendesumman
att höjas, ty då lämnar egendomen större avkastning. Jag
skulle därför vilja säga, att jag icke kan förstå, att någon, som
vill, att jordbruket, icke minst det arrenderade jordbruket, i vårt land
skall skötas rationellt, kan försvara, att arrendetiden sättes så kort,
som man här har gjort.

Jag behöver icke stanna vid det stora komplexet, som jag
nämnde, jag skulle kunna räkna upp tjugutals exempel på arrenden
— det finnes många tusental sådana här i landet —- med ettåriga
kontrakt, men jag skall inte trötta kammaren. Bolagen och
skogsspekulanter behandla i regel jorden och sina arrendatorer endast
ur merkantil eller affärssynpunkt, där den största vinsten
för stunden för dem tycks vara huvudsaken, utan tanke på att
därigenom jordbruket skadas i hög grad. Dock skulle jag även
kunna nämna några bolag, dilr mera patriarkaliska förhållanden
mellan ägaren till jorden och arrendatorerna varit rådande, och
där man haft kontrakt på 10 eller 15 år. Men många äro icke dessa
bolag.

Jag tror icke man gör sig skyldig till någon överdrift, om
man säger, att det bland Sveriges arrendatorer är en livlig önskan
att verkligen komma dithän, att det gives möjlighet för dem att
stanna kvar, så att icke vid första bästa tillfälle vid den korta
kontrakttidens utgång ägaren av jorden skall kunna driva dem där Andra

kammarens protokoll 1933. Nr iO. 4

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 50

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

ifrån. Då jag nu är inne på den saken, och då utskottet i sitt
förslag närmast riktar sig mot vissa bolag och enskilda skogsspekulanter,
så skulle jag fullständigt kunna instämma med vad den liberale
partiledaren herr Edén yttrade i fjol, då frågan var före, nämligen
att det icke vore riktigt konsekvent handlat att inskränka
lagen, på sätt utskottet nu föreslagit. Då ha de socialdemokratiska
reservanterna inom utskottet enligt min mening en vida starkare
position, och det vore beklagligt, om det icke funnes möjlighet att
få riksdagen att förstå den stora betydelsen av en lagstiftning, som
icke är inskränkt till en liten del av de arrendatorer lagen skulle
skydda utan det stora flertalet. Kommer lagen endast att gälla
bolagsarrendatorer och arrendatorer å skogsspekulanters jord, då
blir det enligt min beräkning endast ett fåtal arrendatorer, icke fullt
30 %, som beröras av lagen. Men härigenom uppkommer en orättvisa
mot de arrendatorer, som icke falla under denna lag. Man
kan naturligtvis icke som en allmän regel fastslå, att bolagen äro
de jordägare, som äro svårast mot sina arrendatorer, ty det finnes
enskilda personer, som icke kunna rubriceras såsom skogsspekulanter,
men ändå icke äro Guds bästa barn. Men säkerligen äro
bolagen, på få undantag när av här anförda kategorier, de, som
minst ha intresse av arrendatorernas välstånd. Fall kunna dock
uppletas där även bolag äro humana och synnerligen välvilliga mot
sina arrendatorer. Till detta kan tilläggas att jag tror det vore
klokt och förståndigt av jordägaren att när han arrenderar ut jord
gorå det på längre tid, varigenom också ett intresse uppstår hos
arrendatorn att rationellt bruka jorden, ty av alla de fördelar, som
härigenom uppkomma, är vinsten för honom själv icke den minsta.
Och han kommer i en bättre ekonomisk och social ställning -—
något som jag betraktar som ett särskilt viktigt moment — befordras
härigenom ett rent samhälleligt intresse, som var och en
av oss bör sträva att få genomfört. Då man vet, att det allmänna
årligen genom anslag m. in. befrämjar jordbruket, vilka stora uppoffringar
statsmakterna gjort och vilka stora summor, som årligen
utgivas för att upphjälpa jordbruket, så är det icke försvarligt att
icke påtagliga missförhållanden — i detta fall arrendatorernas korta
och osäkra arrenden, varigenom mycket jord skötes så nödtorftigt att
det står på gränsen till vanhävd — genom lagstiftning avhjälpas.

De argument för avslagsyrkanden på en lagstiftning, varigenom
arrendatorerna skulle tillförsäkras tryggare arrendetid, som
framförts här av herr Magnusson i Skövde, äro krassa jordägaresynpunkter.

I Norrland äro i huvudsak arrendatorerna skyddade genom den
norrländska arrendelagen, men när man kommer ned i Dalarna,
finner man att andra arrendevillkor tillämpas. En dylik olikhet
skulle kvarstå även med ett bifall till utskottets förslag. Det uppkommer
verkligen litet egendomliga situationer i fråga om bolag,
vilka i likhet med Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag •— jag
kan ju nämna också det bolagets namn — äga fastigheter dels i
trakter, där den norrländska arrendelagstiftningen tillämpas, och

Onsdagen den 23 maj, e. m.

51 Nr 40.

dels där denna lag icke tillämpas. De arrendatorer, som bo inom
lagens verksamhetsområde, ha mycket bättre villkor än de övriga,
men enligt min uppfattning är det statsmakternas skyldighet att
tillse, att samma fördelar, som den norrländska arrendelagen tillförsäkrar
arrendatorerna i Norrland, komma arrendatorer i övriga
delar av landet tillgodo, så att icke andra bestämmelser och andra
villkor gälla för vissa arrendatorer på ett och samma bolags domäner
än som gälla för arrendatorer, som bo inom ett annat område och
varigenom dessa senare kanske ställas på ett mycket sämre plan.
Flera av detta bolags arrendatorer ha ställt den frågan till mig,
hur det kan förklaras, att bolaget har så olika villkor för dem, som
exempelvis bo på områden, där den norrländska arrendelagen är gällande,
och dem, som bo söder därom. Jag har då icke kunnat förklara
saken på annat sätt än att den norrländska arrendelagen tillförsäkrar
arrendatorerna rättigheter, som icke äro tillämpliga söder
om lagens giltighetsområde.

Till slut vill jag, herr talman, uttala den meningen, att därest
riksdagen gar in för en lagstiftning enligt det förslag, som här
föreligger, så tror jag, icke blott att Sveriges arrendatorer skulle med
glädje hälsa ett sådant beslut, utan också att Sveriges jordägare,
även om de ha mera jord än dessa arrendatorer i medeltal ha, komma
att förstå, vilken stor betydelse det har, att jorden blir ordentligt
skött och att den hålles i god hävd, och att de därför skola finna
åtgärden väl försvarlig och till jordbrukets fromma.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Månsson i Hagaström instämde häruti.

Herr Lorichs: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt

ordet med anledning av det häftiga angrepp på ledningen av ett av
Västmanlands större bruk, som gjordes av min bänkkamrat, herr
Olovson i Västerås. Herr Olovson i Västerås använde i sitt anförande
ganska starka ord såsom han för sed haver, men han glömde — och
det gör han ofta — att den, som vill måla något naturtroget, icke får
använda för grella färger,^ty då blir den bild, som han vill visa, vanställd,
och så har det också blivit härvidlag.

Det skulle föra mig för långt att i detalj ingå på den vidlyftiga
frågan om Skultuna bruk och dess torpare, men dem av kammarens
ledamöter, som äro intresserade av saken, vill jag hänvisa till de utförliga
utredningar och handlingar, som finnas, och som jag kan
skaffa fram för de av kammarens ledamöter, som så önska. Av
dessa handlingar framgår tydligt och klart, hur ytterligt vanställda
och överdrivna herr Olovsons framställningar varit, såväl den, som
han gav i sin tidning i somras, som den, som framkom i hans anförande
här i kammaren i dag.

Striden gäller ju några torp under Skultuna. Det var ursprungligen
tolv torp, som blevo indragna, av vilka dock fyra indrogos för
flera år tillbaka. De övriga åtta ha indragits under senare tid.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 4a 52

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Jorden brukas nu delvis under huvudgården, delvis har den omlagts
till moderna betesvallar och delvis brukas den av de skogsarbetare,
som bo i de förra torpen.

Jag kan intyga, och det framgår också av kontrakten, att av
dessa torpare har endast en blivit uppsagd av bolaget, de övriga
ha uppsagt sig själva. Orsaken till tvisten är den, att bolaget hade
förbjudit sina torpare att beta sina kreatur på den ohägnade skogsmarken.
Därvidlag är att märka, att bolaget på senaste tiden,
d. v. s. under de sista sju åren, dels skogsödla! 1,200 hektar, detta
enligt officiella uppgifter från skogsvårdsstyrelsen, och dels uppgrävt
132,854 m. diken, d. v. s. över 13,2 km., för en kostnad av i runt
tal 95,000 kronor. Då frågar jag: är icke ett betesförbud under
sådana förhållanden fullt på sin plats? Kan man verkligen begära,
att ett bolag skall inhägna så kolossala marker? Det har vidare konstaterats,
att kor, tillhörande dessa torpare, som varit förbjudna att
beta sina kreatur på dessa marker, förorsakat skada på markerna
och dikena för ett par tusen kronor om året. Erinras bör också, att
torparnas arrende icke uppgår till mer än 3,200 kronor, medan deras
vedbrand representerar ett betydligt högre belopp. Någon särskild
inkomst har bolaget således icke haft av dessa torpare. Det bör även
nämnas, att bolaget självt upphört att beta sina kor på dessa skogar.

Det är vidare att märka, att bolaget erbjudit dessa torpare att få
använda beteshagar i stället, ty det ligger ju i sakens natur, att om
bolaget skall ha arrendatorer, så måste betet tillgodoses för dessa;
få de icke beta sina djur på skogen, så få de hagar i stället.

Jag vill också framhålla, att denna tvist uppstod redan 1919,
således innan detta Kungl. Maj:ts förslag om förlängning av arrendeavtal
någonsin kommit fram. Det finnes följaktligen icke det
ringaste spår till anledning att tro, att bolaget hade några underförstådda
meningar, när det utfärdade detta betesförbud. För övrigt, om
bolaget haft reda på detta förslag, så borde väl också torparna haft
reda på det. Varför sade de då upp sig i stället för att vänta på eu
lag, som automatiskt förlängde deras arrende?

Nu säges det, att jorden ligger för fäfot och att husen förfalla.
Båda sakerna äro lika osanna. Vad menar herr Olovson i Västerås
för övrigt med fäfot? Räknar han dit en modern betesvall, väl
skött, ja, då kan han ha rätt i vad han säger, men ett sådant yttrande
skulle bevisa djup okunnighet om dessa vallars kulturvärde,
och en sådan okunnighet får man väl icke förutsätta hos en person,
som gör anspråk på att vara kritiker i jordbruksfrågor. Faktum
är, att dylika betesvallar, där de äro lämpliga och skötas väl, ha
fullkomligt lika stort kulturvärde som åkerjorden, och just vid Skultuna
bruk, på grund av dels jordens något sänka beskaffenhet, som
gjorde, att en utdikning var svår att åstadkomma, dels det avlägsna
läget från torpen till huvudgården och dels åkrarnas olämpliga form,
som utgjordes av små stenbundna bitar och kilar, har det varit särskilt
gynnsamma förhållanden att lägga an på betesvallar.

I den dossier, som jag berörde i början av anförandet, finnes
ett av tre av vårt lands främsta jordbrukare avgivet intyg om att

Onsdagen den 23 maj, e. m.

53 Nr 40.

förutsättningarna för dessa betesvallar varit alldeles utomordentligt
gynnsamma. I ett par fall, vid de ställen, som kallas Ekeby odling
och Vargmyrans gamla ut jordar, voro dessa vallar i det skick,
att de kunde sägas vara i fullkomligt god kultur, men för övrigt voro
dessa arbeten icke helt färdiga i fjol somras; det fattades åtskilligt
av vad som fordras för att lägga om en modern betesvall. Det är
också ganska naturligt, ty en dylik omläggning är ingen lätt sak,
den tager tid, och en del arbeten, som voro planerade, kalkning o. dyl.
kunde icke utföras. Och varför? Jo, därför att under hela sommaren
rådcle där jordbruksarbetarestrejk, och för den strejken torde
väl den ärade talaren på Västeråsbänken ha hyst något mer än teoretiskt
intresse.

De gamla torparna ha allesammans utom en skaffat sig andra
anställningar, och ingen lider nöd. En av dem är sjuk och klen och
kan ingenting företaga. Han bor kvar på gamla stället.

Herr Olovson talade också om Fagersta. Det fall han där åsyftade
skulle väl också gå ut på något sorts föregripande av denna
lag. — Med den saken förhåller det sig så, att i närheten av själva
bruket vid Fagersta ligga tre torpställen. Intet av dessa hade en
areal, som var gynnsam för utarrendering. Arealen var nämligen
så liten, att den icke kunde föda dragare. Nu sökte bolaget att få
bostäder åt sina skogsarbetare, och vad gjorde man då? Jo, man
företog sig att från det ena torpet taga en del jord och lägga till
de två andra, så att dessa fingo lagom storlek för att kunna föda
hästar. På det tredje torpet kvarlämnades så mycket jord, att eu
skogsarbetare där kunde föda en ko. Icke var väl detta ett attentat
mot torparklassen? Nej, det var en åtgärd av praktisk natur utan
alla bitankar. Jag ber herrarna vara övertygade om att ledningen
vid Fagersta bruk icke hade eu aning om att det skulle framkomma
eu lag, där de allra minsta arrendena undantogos från dessa bestämmelser.

Jag har velat framhålla detta såsom varande rena fakta och
upprepar ännu en gång, att är det någon av herrarna, som vill ha
reda på dessa handlingar och taga del av dem, så skall jag när som
helst stå till tjänst.

I själva sakfrågan skall jag be att få yrka bifall till greve
Spens m. fl. reservation.

Herr Hage: Herr talman! Jag föreställer mig, att den före gående

ärade talaren ville använda sin motivering även för att
framhålla det olämpliga i att taga en sådan lagstiftning som den
här ifrågasatta. Jag har anledning tro det, eftersom herr Lorichs
yrkade bifall till greve Spens m. fl. reservation, som ju innebär
avslag. Jag skulle då vilja säga gentemot den föregående ärade
talaren, att jag icke kunde finna, att den motivering, som innehölls
i hans anförande, var tillräcklig för att göra några påståenden i
det avseendet, d. v. s. att lagförslaget borde avslås.

Såvitt jag kunde finna, menade den föregående ärade talaren,

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 54

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

att, om denna lagstiftning skulle komma till stånd, så skulle den
rent av kunna resultera i att, om ett bolag ville ändra om vissa jordbruksförhållanden,
t. ex. anordna betesmarker och plantera skog,
så skulle jordägaren bli förhindrad att göra detta i och med denna
lags tillkomst. Jag ber då att få erinra den föregående ärade talaren
därom, att i denna lagstiftning finnes ett stadgande, som säger,
att om det blir fråga om att bibehålla en arrendator vid ett gammalt
arrende, så skall den saken prövas av en nämnd, och han skall alltså
undantagslöst tillerkännas rätten att sitta kvar. Det står vidare
i lagförslaget, att om ett sådant förlängt arrende skulle åstadkomma
avsevärt men för jordägaren, så kan nämnden förklara, att
rätten att sitta kvar vid arrendet skall i sådant fall upphöra. Nu
vill jag i det sammanhanget säga, att ett dylikt beslut att ej förlänga
arrendet bör nämnden fatta i ytterst få fall, men den lagstiftning,
som föreligger i detta förslag, är dock sådan, att den icke
hindrar ett bolag att, såsom herr Lorichs talade om, vidtaga vissa
ändringar för anordnande av beten, ty lagen tillåter hävande av
arrendekontrakt, då verkliga skäl tala därför.

Nu vill jag vidare säga, att det kvarstår dock som ett faktum,
att ingenting av vad herr Olovson i Västerås här har påstått blivit
i utskottet vederlagt. Fast mer har det av honom givits belägg för
att de personer, varom här är fråga, verkligen hava blivit bortkörda
från sina arrendegårdar. Jämföra vi nu de rådande rättsförhållandena
å detta område med dem, som skulle tillskapas genom ett bifall
till det föreliggande lagförslaget, framträder den skillnaden, att medan
bolagen i förra fallet utan vidare kunna köra bort arrendatorerna,
när de vilja, och när de tro, att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt
för dem att ordna t. ex. sin skog på det sätt, som i här relaterade
fall ägt rum, skulle ett sådant förfarande i senare fallet få
ske först efter det att saken prövats och sedan mot varandra vägts
å ena sidan de skäl som tala för att bibehålla arrendatorerna vid
sina brukningslägenheter och å andra sidan de fördelar i privatekonomiskt
och andra avseenden, som för jordägaren kunna uppstå,
därigenom att delar av arrendejorden omläggas till t. ex. skogsmark
eller betesmark. Det är den stora skillnaden i detta.

Jag menar nu, att man, när saken ligger till på det sättet,
måste säga, att den lagstiftning, som på detta sätt skapar möjlighet
att väga olika intressen mot varandra, måste vara mera tilltalande
än detta oerhört hänsynslösa sätt att, såsom lagarna nu medgiva,
utan vidare, bara därför att man har fått för sig, att det kan vara
till privatekonomisk fördel, köra bort arrendatorerna.

Jag vill för övrigt i detta sammanhang mot herr Lorichs synpunkter
säga. att jag bestämt tror. att om man skulle lägga rent
privatekonomiska synpunkter på den här saken — låt vara att dessa
delvis kunna vara av nationalekonomisk natur — skulle det kunna
framföras motiv för att i detta land köra bort en gräslig massa
arrendatorer. Jag undrar i alla fall, om man inte får lov att resonera
på det sättet, att människan lever inte endast av bröd. Här
finns i alla fall ideella synpunkter. Det finnes något som heter

Onsdagen den 23 maj, e. in.

55 Nr 40.

hemskydd, som man också måste taga hänsyn till. Dessa personer
ha ju ändå utfört en gärning till nationens fromma. De hava arbetat
på dessa jordegendomar, där de suttit, i många år, och detta arbete
utgör likvisst ett ideellt värde, som måste vägas mot de andra
värden av privatekonomisk och nationalekonomisk karaktär, som
även härutinnan kunna uppställas och vilka ha sammanhang t. ex.
med att man vill åstadkomma en bättre skogsvård eller dylikt.

Jag skall inskränka mig till detta. Det finnes annars oerhört
mycket att säga uti denna sak. Men innan jag slutar, vill jag betona,
att det här lagförslaget är ett oerhört moderat förslag, och jag
tror inte, att någon i denna kammaren kan komma upp och säga,
att det på något sätt är ett verkligt radikalt förslag. Här är ju
fråga om tillsättandet av nämnder som, om jordägarna och arrendatorn
ej frivilligt kunna komma överens, skola avgöra frågan om och
på vilka villkor en arrendator skall få sitta kvar vid arrendet. Dessa
nämnder skola sammansättas med representanter från båda sidorna
med en av kungl. befallningshavande utsedd ordförande. Man
kan vara övertygad om, att denna av kungl. befallningshavande
tillsatta ordförande, som givetvis är den, som i de ^flesta fallen
kommer att fälla utslaget, inte kommer att gå fram på vägar, som
kunna anses samhällsfarliga. Snarare tror jag, att man kan hava
anledning att frukta motsatsen.

För min del skall jag, herr talman, tillåta mig att stanna
vid detta, ehuru jag egentligen skulle haft anledning att närmare
ingå på åtskilliga saker, som herr Magnusson i Skövde^ berört i sitt
yttrande. Men då jag inte vill förlänga debatten, tillåter jag mig
nu endast att yrka bifall till den reservation, som är avgiven av
herr Sigfrid Hansson m. fl.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag har givit löfte att bliva
kortvarig, och det löftet skall jag infria.

En föregående talare, det var visst herr Nilsson i Vibberbo, yttrade,
att vi ha diskuterat denna fråga gång på gång och år efter år,
utan att vi kommit till något resultat. Jag skulle till detta vilja
lägga, att för varje gång vi diskutera denna fråga, bliva de sakliga
skäl, som anföras emot en tvångsförlängning av arrendena, svagare
och svagare. Och de skäl, som anföras i den av herr Bror Petrén avgivna
reservationen — i den av greve Spens m. fl. avgivna reservationen
har någon motivering för avslagsyrkandet icke ansetts behövlig
•— måste sägas vara synnerligen svaga. Vilka skäl är det då,
som man i den förra reservationen har att anföra mot denna lag? Där
gives en summering av de skäl, som motionärerna hava anfört, och
som de anse tala för en lagstiftningsåtgärd av sådan natur, som de
föreslagit; och de skälena äro »en fortgående minskning i arrendetiderna
med därav följande olägenheter ur jordbrukssynpunkt samt
ökade risker för uppsägningar av arrenden och försök till obilliga arrendeförhöjningar,
utbrytande av arrendejordbruk, utan behöriga tilldelningar
av nödig husbehovsskog m. in., frampressande av försäljningar
av arrendejordbruk till respektive arrendatorer på obilliga

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

>r 40. 56

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

villkor samt arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande
med annat jordbruk».

Vad ha de liberala reservanterna att anföra för skäl mot detta?
Ja, till en början anföra de att »med vitsordande av att under de
senare åren särskilt från en del bolags sida kunnat spåras en tendens
till förkortning av gällande arrendetider samt att även i andra av de
av motionärerna framhållna hänseendena kunnat här och var påvisas
åtgöranden från under lagförslaget fallande jordägares sida av nog
så tadelvärd natur». Det är ju ett så oförbehållsamt erkännande, som
man överhuvud taget kan begära, men så fortsätter man och säger,
att man dock icke bibragts den uppfattningen, att »dylika förfaranden
ej skett i mera nämnvärd utsträckning». Det har man upprepat
till leda. Varenda gång det förelegat något utskottsutlåtande i
denna sak, har man kommit fram med det skälet att de där missförhållandena
existera, men att dylika förfaranden icke skett i mera
nämnvärd utsträckning. Man har med herr Olovson i Västerås anledning
att fråga, vad utskottet menar med detta »i nämnvärd utsträckning».
Nog tycker man, att uttryckssättet hade kunnat definieras
på något tydligare sätt.

Det är det första skälet, som reservanterna anföra mot lagförslaget.
Det andra skälet förekommer på sidan 17 i utlåtandet, där de
säga, att »särskilt förtjänar i detta sammanhang erinras, att en mycket
stor del av de under den nu föreslagna lagen fallande arrendatorer
åtnjuta det skydd i förenämnda hänseenden beträffande arrendetidens
längd m. in., som norrländska arrendelagen i sig innefattar».
Vad mening det ligger i detta, har jag icke kunnat fundera ut. Inte
erbjuder den lagen något annat skydd för en arrendator, än att han
får sitta kvar, så länge avtalet räcker, om han för övrigt uppfyller
arrendevillkoren.

Det tredje skälet är det, att jordkommissionen avlämnat förslag
till en social arrendelag. Man åberopar ett lagförslag, som inte ens
varit under granskning, och som knappast ens varit uppe till diskussion,
som skäl för ett avslagsyrkande, och såsom ett skäl, varför man
inte nu bör bifalla det nu föreliggande lagförslaget. Då man är så
renons på skäl, frestas man att säga, att det är en sjuk sak, som man
här försvarar.

Jag skall nu, herr talman, infria mitt löfte att inte bliva långvarig
och slutar därför med att yrka bifall till den av herr Sigfrid
Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Arrendelagen har fallit
på två röster i första kammaren. Torparjakten kan således fortsätta!
Det hindrar emellertid inte, att jag tager kammarens uppmärksamhet
i anspråk några ögonblick för att dröja litet vid vad herr
Magnusson i Skövde och herr Lorichs hade att anföra.

Herr Magnusson i Skövde förklarade, att han upphört att bliva
förvånad; i annat fall skulle han hava ådagalagt någon förvåning i
anledning av de »ovederhäftigheter», som jag kommit med. Ty, menade
han, vad jag anförde beträffande Skultuna bruks torparjakt

Onsdagen den 2''6 maj, e. m.

57 Nr 40.

hade ord för ord blivit vederlagt i lagutskottet. Jag bär inte upp- Af^Ja9n°m
hört att bliva förvånad, ty jag blev fullkomligt överväldigad av för- Jorav
våning, när herr Magnusson kom med detta påstående. I utskottet har arrendeavtal.
nämligen icke något alls av detta blivit vederlagt. (Forts.)

Herr Magnusson i*Skövde, som deltagit i ärendets behandling i
utskottet, uraktlåt att vederlägga mina påståenden och överlät i stället
detta åt herr Lorichs. Det var följaktligen han, som skulle vederlägga
mig ord för ord. Har han gjort detta? Ingalunda, tvärtom!

Han har bestyrkt mina påståenden, ord för ord. Det är sant alltsammans,
och jag skall inte upptaga tiden alltför länge. Jag skall
blott säga, att det är sant, att de 8 torpen och arrendegårdarna, som
jag nämnde, blivit igenlagda 1921, 1922 och i år. Åtta torp och arrendegårdar
på tillsammans 170 tunnland ha således blivit igenlagda,
och torparna försvunnit som torpare. De ha fått bliva lönearbetare
eller vad annat de kunnat skaffa sig. Det är sant. Han
har ej vederlagt det och har ej heller kunnat göra det. Man har försökt
i tidningar, som enligt herr Lorichs förmenande äro vederhäftigare
än den tidning, som jag har äran att sköta, vederlägga fakta
och gjort det under månader, men man har icke kunnat det, och man
har på samma linje, som herr Lorichs varit inne på, försökt försvara
bolagets tillvägagångssätt. Vad är det, som jag i mitt förra anförande
vanställt av vad som förekommit vid Skultuna bruk? Ingenting,
vartenda ord har varit sant. Att herr Lorichs inte vill kalla
det för torparjakt, begär jag inte, men jag förbehåller mig rätt att
kalla det vid dess rätta namn.

Det är alldeles riktigt, som herr Lorichs anförde, att den igenlagda
jorden nu delvis brukas av bolagets egendomsförvaltning under
ett par av huvudgårdarna. Det är vidare sant, att en del av jorden
användes som betesmark, och det är vidare sant, att några potatisland
tillhöra de stugor, som nu äro upplåtna åt skogsarbetare, åt
lönearbetare. Vad är det? Det är endast ett bevis för riktigheten av
vad jag sagt. Ett bevis för att det pågår en ständig proletarisering.

Man säger, att torparna hava uppsagt sig själva. Det är en
sak, som man har tryckt hårt på. Det är riktigt, men man talar
icke om att de gjort det, sedan de blivit fråntagna rätt till bete, och
att en arrendator, som jag nämnde, som försökte stanna kvar, utan vidare
blivit uppsagd. Bolaget har givit torparna beteshagar i stället,
säger herr Lorichs. Det är inte sant, att de bjudit dem det på ett
sådant sätt, att de ha kunnat få nytta av det, eller att det varit
tillfyllest för deras behov. När bolaget i sina förklaringar i tidningspressen
i fjol sommar förklarade, att det måste hava torparnas
odlade jord till betesmarker, frågar jag, om herr Lorichs verkligen
tror, att bolaget då bjuder torparna beteshagar. Vad skulle de med
dessa till, när bolaget måste ha deras odlade jord till beten? Den bevisföringen,
herr Lorichs, håller inte. Bolagets försvarare ha hållit
på i ett år att samla detta material, som herr Lorichs ändå inte vill
taga fram i kammaren. Han säger, att han har det i dekan, men, herr
Lorichs, det är stora luntor, som man ej kan bära i fickan.

Nr 40. 58

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om Man haj- sagt att jorden ligger för fäfot. Ja, man kan ju kalla
avlassa9 ^ va<^ som helst, men i bokstavlig mening ligger den jord för
arrendeavtal, fäfot, som användes till betesmark. Vi skola komma ihåg, att det är
(Forte.) fråga om den odlade jorden, och man har, i varje fall här i landet,
den uppfattningen, att det är förmånligare, om den förut odlade jorden
fortfarande användes till odling, än om den lägges ut till betesmarker.
Det är mycket möjligt, att bolaget kan draga större vinst
genom att göra betesmarker utav torparnas odlade jord. Men torparna
då? Äro inte dessa också människor? De ha odlat upp den mesta
delen av denna jord. Då frågar jag er, mina herrar, är det ett utslag
av social hänsyn och förnuft, då man tager ifrån dessa 8 torpare den
jord, som de odlat upp, och gör den till betesmark för bolagets kreatur.
Är det på det sättet, man skall höja jordbruket här i landet,
då vill inte jag vara med om jordbrukets höjande.

Det märkliga är, att herr Lorichs nu talar om att bolaget brukar
en del av torparnas jord. Det var något, som man inte erkände i fjol
sommar. Då hette det, att bolaget måste ha jorden till betesmarker.
Jag skall stå herr Lorichs till tjänst med mera detaljer: I år har man
på den stora gården Rolken plöjt upp 25 tunnland av den jord, som
man förra året tog ifrån arrendatorn under motivering att marken
behövde användas till betesmark. Dessa upplöjda tunnland hava nu
lagts under huvudgårdens bruk. Nu behöver man alltså inte detta
område längre till betesmark. Det hela gick ut på att utestänga arrendatorns
son från gården. På samma sätt har det skett med torpet
tillhörande Skarvstagården. Detta torp om 15 tunnland tog man
förra året och förklarade, att man måste ha det till bete. I år har
man plöjt upp denna mark och lagt den under Skarvsta huvudgård.
Det var inte sant, att bolaget behövde marken till bete. Det var endast,
för att man ville bliva av med torparen, som man förfor på det
sättet.

Nu kan det naturligtvis också diskuteras, huruvida det är förmånligare
för skogsbrukets skull att lägga igen den odlade jorden.
För bolaget är det kanske förmånligare med ett sådant förfaringssätt
men för samhället i sin helhet tror jag ingalunda, att det är det.
I varje fall går det inte i stil med de strävanden, som gå ut på att
bryta nya tegar i vildskogen. Det går snarare i motsatt riktning.
Vad .jag här har sagt om Skultuna bruks torparjakt är sant från början
till slut, och något vederläggande därutav, ord för ord, har icke
kommit och kan helt enkelt icke komma.

Slutligen vill jag med avseende å regleringen vid Fagersta bruk
säga, att det också är bestyrkt att man av en torpare, som hade 9
tunnland, tog bort tre, så att han endast hade sex tunnland kvar. Var
och en som har någon aning om småbruk kan förstå, att om en arrendator
har nio tunnland, så har han visserligen något för litet, men
han kan i varje fall kallas för eu småbrukare och kan nödtorftigt
försörja sig, om han har litet vid sidan därav. Men om man tar tre
tunnland ifrån honom, så att han endast har sex kvar, så är detta, herr
Lorichs, ett led i de västmanländska bruksbolagens strävanden att
proletarisera torpareklassen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

59 Nr 40,

Herr Eden: Herr talman! Jag skall icke ingå på någon vid lyftigare

framställning om denna sak, så mycket mindre, som jag
talade tillräckligt därom i fjol. Jag har egentligen begärt ordet
för att understryka ett par synpunkter. Den första och grundläggande
är den, att det här egentligen är tal om en förberedande lagstiftning,
som får lov att ses i samband med de större lagförslag,
för vilka den är avsedd att bereda väg. Denna större lagstiftning
innefattar en social arrendelag och eventuellt en lag om friköpningsrätt
samt åtskilligt annat, som kommit från jordkommissionen.

Vid sådant förhållande kan jag inte undgå att något förvåna
mig över, att man, när ett ärende i ett så betydelsefullt sammanhang
föreligger, inte har fått någon som helst ledning i fråga om regeringens
ställning i saken. Jag har sett ett par ledamöter av regeringen
skymta här i kväll. Om jag såg rätt, fanns för ett ögonblick
sedan åtminstone en här i kammaren närvarande, i varje fall
dock icke den, på vars föredragning ärenden av denna art bero. Men
regeringsbänken står tom, och regeringens ledamöter förhålla sig
tysta. Detta förefaller mig synnerligen anmärkningsvärt. Jag får
lov att säga, att det skulle hava varit högst underligt att tänka sig,
att om utgången i första*kammaren blivit en annan än den blivit,
om båda kamrarna sålunda kommit att bifalla det här föreliggande
lagförslaget vare sig i utskottets eller reservationens form, det skulle
vara underligt att tänka sig, säger jag, att detta skett utan att
man fått reda på huruvida en sådan provisorisk förberedande lagstiftning
ingår i de avsikter, som regeringen har i jordfrågan. Det
hade ju funnits så mycket större skäl för regeringen att här giva sin
ståndpunkt tillkänna, som en ledamot av första kammaren, herr
Lindhagen, i mycket god tid framställt en interpellation, som begärt
besked härvidlag. Jag har gjort denna anmärkning, herr talman,
därför att jag för min del tror, att det inte kan vara riktigt och
lyckligt, att i en fråga av största principiella räckvidd, i en fråga
som bildar begynnelsen eller inledningen till en vidlyftig social reformlagstiftning,
riksdagen skall gå till behandling av ärendet utan
att ha någon kännedom om hur regeringen ställer sig.

Det må nu emellertid med detta vara hur som helst: här föreligger
till kammarens avgörande detta förberedande lagförslag. Jag
kan i fråga om min ställning till detsamma helt hänvisa till den reservation,
som avgivits av herr Petrén. Jag är på det klara med,
att vi stå inför en begynnande social jordlagstiftning, som särskilt
får lov att taga hänsyn till torpares och arrendatorers rättmätiga
intressen. Jag är på det klara med, att en arrendelag,. som åtminstone
motsvarar den norrländska, behöves även för övriga delar av
riket. Jag kan tänka mig -— ehuru jag icke kunnat sätta mig in
i saken tillräckligt för att våga fälla ett bestämt omdöme — att
det t. o. m. bör bli tal om någon optionsrätt under vissa förhållanden.
Jag har slutligen redan i fjol nämnt, att det skymtar som en möjlighet,
att man för särskilda förhållanden kan införa en friköpningsrätt.
Men jag frågar, mina herrar: allt detta, som nu skulle bli

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 60

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

innehållet i den blivande sociala jordlagstiftningen, hänger det
på den lag, som vi i dag behandla?

Jag har inte kunnat övertyga mig om, att så är förhållandet.

Jag skall inte alls ge mig in på något försök att bedöma förhållandena
vid Skultuna och Fagersta bruk — de enda konkreta
exempel, som lagts fram här i dag. Jag ber bara i förbigående
att få säga, att när herr Olovson förklarade, att herr Lorichs anförande
»i allo bestyrkt hans uppgifter» — då visar detta ingenting
annat än att han har verkligen underbara föreställningar om vad ett
»bestyrkande» anförande innebär. Men låt oss nu lämna den saken
åt de två herrarnas särskilda diskussion! Låt oss även erkänna, att
det kunnat förekomma vad vi skulle kunna kalla moraliska, om
också inte juridiska, övergrepp! Låt oss framför allt inte förneka,
vad som tycks vara ett faktum, att i viss utsträckning arrendetiderna
ha förkortats till ett år, medan de förut varit längre! Är
nu i alla fall detta, säger jag, tillräcklig anledning att gå till denna
lagstiftning?

Jag kan inte finna, att så är händelsen. Jag tror verkligen och
har faktisk anledning att tro, att den omständigheten, att arrendetiderna
blivit nedsatta till ett år, i en hd del fall beror på en av
följande två alternativa omständigheter. Till en början kan det ha
legat icke minst i arrendatorernas intresse under de nedåtgående konjunkturerna
att icke binda sig för alltför höga arrenden. Att sä
varit fallet, känner jag faktiska exempel på. Här finnes ett stort
antal arrendatorer, som skrivit kontrakt på längre tid och som ingenting
bättre begära än att komma ifrån dem. Sådana exempel ha
för övrigt varit uppe i annat sammanhang här i kammaren. Men
det kan också finnas ett annat skäl, nämligen att bolagen eller de
enskilda jordägarna själva vilja sälja bort mindre lotter från sin
jord i stället för att ha den utarrenderad. Och den saken kan väl
ändå i all rimlighets namn inte i och för sig ge fog för förebråelser
mot bolagen. Det måste väl vara berättigat, att man från ett bolagskomplex
eller ett stort gods försöker sälja bort små jordområden
till småbruk och självständiga jordbruk. Ännu har jag inte hört,
att man i denna kammare vågat bestrida, att det är en riktig och
lycklig utveckling, om något dylikt kan ske på naturliga vägar.
Och att så är förhållandet i många fall, eller åtminstone i vissa fall,
där arrendena äro ställda på så kort tid, torde icke kunna förnekas.
Jag kan i alla händelser icke se, att dessa omständigheter äro tillräckliga
för att nu taga en lag av denna beskaffenhet, när vi ha alla
hithörande frågor i deras helhet lagda i regeringens hand, och när
vi kanske redan i slutet av denna riksdag — vad vet jag? — få
ett svar på interpellationen om regeringens planer i jordfrågan.

Den lagstiftning, som nu är föreslagen, lider vidare, som jag
tillät mig framhålla i fjol, av så stora svagheter att det inte låter
sig försvaras att gå till densamma, när icke förhållandena äro mera
trängande än de nu äro. Jag skall inte upprepa vad jag anmärkte
förra året om den underliga konstruktionen av hela detta förfarande
med skiljemän och med den av konungens befallningshavande

Onsdagen den 23 maj, e. m.

61 Sr 40,

utsedde ordföranden, som faktiskt blir skiljedomare mellan arrendator
och jordägare. Jag skall däremot påpeka, att lagen är sa J av vissa
skriven, att den innebär, inte blott att en arrendator, vars arrende arrendeavtal.
går ut. kan skydda sig för ett förhöjt arrende, utan också, att han (Forte.)
kan påkalla skiljedom, om han kräver ett nedsatt arrende, och detta
även om jordägaren kan visa, att han har en annan iullt antaglig
spekulant till det högre arrendet — ja, oberoende av för huru lång
tid jordägaren är villig utarrendera gården till det begärda priset.

Jag kan ändå inte tro, att man anser det vara riktigt att införa
en sådan princip på så lösa boliner, en princip, som i realiteten innebär,
att det skulle bli en av staten genom konungens befallmngshavande
tillsatt förtroendeman, som avgör en så viktig fråga som
arrendevillkoren mellan arrendatorn och jordägaren.

Det må vara förklarligt om jag i detta sammanhang observerar.
att i den redogörelse för jordkommissionens framställningar,
som är bifogad utskottets utlåtande, förekommer även ett. uttryck
för den ståndpunkt, som två ledamöter av denna kommission intagit.
nämligen numera handelsministern herr Wohlin och herr Olsson
i Kullenbergstorp. Det står å sid. 26 uti det här föreliggande
trycket. I redogörelsen för dessa herrars reservation, i vad densamma
avser den sociala arrendelagen, uttalas det, att de för sin
del »icke vilja vara med om någon slags statlig eller kontrahenterna
påtvingad reglering av arrendeprestationernas beskaffenhet och
storlek». Detta uttalas som en grundsats för den blivande permanenta
sociala arrendelagstiftningen. Men kan man då inte begära,
att samma grundsats skall ha tillämplighet även beträffande den
nu förevarande tillfälliga lagen? Eller kan man förneka, att en
skiljenämnd, där avgörandet fälles av en förtroendeman, utsedd av
konungens befallningshavande, just innebär »en statlig och kontrahenterna
påtvingad reglering av arrendeprestationernas beskaffenhet
och storlek»? Jag kan inte se annat än att man i det förslag
till lagstiftning, som nu föreligger, gått ett steg längre än åtminstone
en del av denna lagstiftningens egna försvarare vilja vara med
om. när det gäller den definitiva arrendelagen. Och det har väl ända
inte varit brukligt, att de förberedande åtgärderna rent av skulle bil
strängare än de slutligt tillämnade.

Jag kan ytterligare tillägga, att, såvitt jag kan finna, hela
tillämpningen av en lag av denna beskaffenhet skulle erbjuda det
största utrymme åt personligt tycke, för att inte säga godtycke, hos
dem som få avgörandet i sin hand. Vad finnes det för grunder för
denna nämnd, som skall besluta om arrendebestämmelserna:'' Det
finnes inga grunder alls, det finns ej ett ord om sådana grunder i
lagen! Och det oaktat stadgas i lagen, att man, sedan skiljenämndens
avgörande fallit, skall kunna vädja Iran skiljemännen till domstol,
som då skall upptaga ärendet i vanlig ordning. Jag frågar:
vad’ skall domstolen döma efter? Det finns ingå lagbestämmelser,
som ange, efter vilka grunder domstolen skall förfara. Lagen ar
- jag 1 i 11 åter mig säga det — alltför illa genomtänkt för att gripa
in på ett så allvarligt område som detta. Härtill kommer det

Nr 40. 62

Onsdagen den 23 maj, e. m.

AUriämnin är visserliSen en bagatell, men i sin mån belyser den samma svaghet
av7issa9 ''— att man nu } i!r. i lagtexten infogat en ny punkt, som hör till
arrendeavtal, det mera underliga jag sett i lagtextväg under senare tid, och dock

(Forts.) skall Gud veta, att man fått se underliga lagtexter under dessa sista

år. I utskottets förslag till § 12 sista delen förekommer nämligen
ett tillägg, som inte funnits i något motsvarande föregående förslag,
och i vilket det göres ett undantag från fallandet under lagen
för de föreningar, som ha till ändamål att bereda medlemmarna
egna hem för jordbruk eller bostadsändamål. Så fortsätter lagtexten
: »Dock att härvid småbruk icke i oträngt mål må förvandlas
till tomtmark.» »Icke i oträngt mål» — vad är »oträngt mål»?

Vilken lagskipare eller vilken nämnd skall ha reda på vad lagens

författare _—- jag förmodar att det är den värderade ordföranden i
jordkommissionen — menat med »oträngt mål»? Och hur begär man,
att en sådan lag skall kunna tillämpas? Det fortsättes vidare:
»Dock att innehavare av sådan [jord] må, därest han önskar detta, i
allt fall bibehållas vid ett motsvarande jordbruk å egendomen på
skäliga villkor.» Ja, men veta verkligen herrar författare till denna
bestämmelse, att det finns något annat jordbruk på egendomen
att tillgå? En sådan lagtext begär man nu, att riksdagen skall taga
i en hastig vändning för att den sedan skall tillämpas först av
skiljenämnd och sedan av domstol!

Det viktigaste med hela. saken är emellertid just det, som jag
tillät mig belysa med ett citat ur redogörelsen för herrar Wohlins
och Olssons i Kullenbergstorp ståndpunkt inom jordkommissionen
rörande den sociala arrendelagen, nämligen att denna tillfälliga lag,
som vi nu ha framför oss, inför en regel om, att arrendevillkoren
skola avgöras i sista hand av statlig myndighet. Jag tror, att man
åtminstone bör mycket noga betänka sig, innan man går in på den
principen. Jag skall icke försvära mig till att förkasta den under
alla förhållanden och för all framtid — jag har nämligen icke genomträngt
denna fråga. Men nog måste vi litet var känna på oss,
att det leder in på ytterligt betänkliga och fullständigt oöverskådliga
vägar, om en statlig förtroendeman skall på detta sätt lyftas
in som den avgörande i en ekonomisk uppgörelse av denna art, en
uppgörelse, som dock är och måste vara av privat natur. Att, om
väl en dylik princip införes i denna lag, den också kommer att upptagas
och fullföljas i andra lagförslag eller åtminstone att fordringar
därpå komma att uppställas, därom känner jag mig förvissad.

Herr talman! Jag har gjort dessa anmärkningar för att i någon
mån på nytt belysa, att jag tror mig ha skäl för min uppfattning,
att detta lagförslag är synnerligen illa hopkommet, att det är
oöverskådligt till sina verkningar och att det säkerligen genom sina
konsekvenser kan föra oss vida längre än kammaren skulle vilja
gå med på.

Jag skall vid sådant förhållande icke gå längre. Jag skall
inte ens taga upp den lilla skärmytsling, som jag i fjol i denna fråga
hade äran att utkämpa med bondeförbundets representant i utskottet,
herr Nilsson i Vibberbo. Men nog måste det ursäktas mig,
om jag fortfarande finner det något besynnerligt, att han en -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

63 Nr 40.

dast har månhet om de torpare och de arrendatorer, som sitta på bolagsjord
och s. k. skogsspekulanters jord. Han vet dock, han likaväl
som jag, att, vad de norrländska bolagsarrendatorerna beträffar, dessa
redan äro väsentligen tryggade genom den norrländska arrendelagen.
Han vet också, att arrendatorer och torpare i mellersta och
södra Sverige förekomma i större antal på enskild jord än de förekomma
på bolagsjord. Och han kan heller inte bestrida, att om
hårt förfarande förekommit mot arrendatorer och torpare, har detta
förfarande ägt rum även, och kanske icke minst, från enskilda
jordägares sida. Vad är det då för eu lagstiftning, som griper sig
an med endast en del av den samhällsklass, som man vill värja, men
utlämnar den andra och större delen? Hur det må vara med förklaringarna
till detta förfarande, icke synes mig detsamma vittna
riktigt gott om, att de herrar, som ställt sig på den linjen, försökt
tränga till botten av problemet och se det i dess stora sammanhang.

För min personliga del upprepar jag vad jag sade i fjol: jag
är färdig att beträffande denna fråga, i fall jag kommer att ytterligare
deltaga i dess behandling, på rama allvaret taga upp förslag
till en social arrendelagstiftning, som går ut på att ge arrendatorerna
det skydd, som kan vara tillbörligt. Men jag är inte av den meningen,
att denna tillfälliga lag, som nu här föreligger, verkligen
behöves, och jag har tvärtom den uppfattningen, att den skulle vrida
frågan på sned. _ . o

Jag yrkar därför, herr talman — för att icke i min man bidraga
till någon konfusion mellan de två avslagsyrkanden, som föreligga
i de olika reservationerna — rätt och slätt avslag på den föredragna
lagen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman!. Med kännedom

om den ställning den siste ärade talarens parti tidigare intagit till
frågan om arrendeförlängningen -—- det är ju fjärde gången vi ha
detta spörsmål till behandling här i riksdagen —- väntade jag. mig,
uppriktigt sagt, inte annat än att hans yttrande skulle gå i den
riktning som det gjorde. Jag har nämligen fått den erfarenheten,
att sedan man bitit sig fast vid en viss linje, hör det nästan till omöjligheterna,
att man är mäktig av så mycket självövervinnelse, att
man en liten smula vill söka tillmötesgå dem, som ha en annan uppfattning.
Detta förhållande är beklagligt, så mycket mer som det
just är arrendatorerna, som träffas av den utveckling, som försiggått
på detta område. Å ena sidan stå de, som vilja gå till de största
ytterligheter man över huvud taget kan fundera ut, å andra sidan
de, som vilja göra platt ingenting. De senare äro^ vad man skulle
kunna kalla de rena Manchestermännen i denna fråga; något verkligt
sakligt motiv kan jag nämligen inte se bakom alla de många
skäl, som anförts. Det har resonerats, som vore upplåtelse av jordbruk
i form av arrende alldeles detsamma som vilken annan överenskommelse
som helst: bli jordägaren och arrendatorn sams om
avtalet (jordägaren skulle väl då betraktas ungefär som en säljare,
med arrendatorn som köpare av jorden på viss tid) är allt gott och

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forte.)

Nr 40. 64

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.

(Forts.)

val. men bli de det icke, så marsch vardera på sitt håll! Var och en
skall få göra med sin jord vad han vill, menar man, fastän staten
själv icke alltid tillämpat en sådan sats.

Jag fick nu visserligen ett medgivande av den siste ärade talaren,
som verkligen förvånade mig. Han sade, att man framdeles
skulle kunna tänka sig ett slags optionsrätt för arrendatorn, antagligen
under vissa mycket betryggande former — jag antecknade icke,
hur han uttryckte det. Ja, men vad är denna förlängning under en
kort tid annat än ett slags option? Ifrågasätter man vidare att
medgiva arrendatorerna något i optionsväg, förstår jag sannerligen
inte, hur detta skall kunna ske, utan att ett statsorgan får vara
med i spelet. Ett personligt avgörande på något håll måste ju dock
förekomma. Jag har mycket svårt att begripa, huru herrarna kunna
tänka sig någon slags option, om man inte skapar ett organ för reglering
av densamma.

Jag får naturligtvis respektera även den åsikten, att platt ingenting
skall göras på detta område, men jag tror dock, att den är ohållbar
— det får jag rent ut säga. Det finns dock så mycket jord i
vårt land, som icke kan brukas av sin ägare, och det är alldeles
otänkbart att på mycket kort tid förvandla brukarna till självägande
bönder; det går helt enkelt icke att genast företaga en så stor förändring.

Om man därför vill sörja för, att jorden brukas på ett klokt,
kontinuerligt sätt, måste man välja något i arrendeväg — jag kan
åtminstone icke se, att man kan ordna saken på annat sätt. Det är
omöjligt att tro, att ett- eller tvååriga arrenden kunna lända till
jordbrukets förbättrande eller ens dess nödtorftiga vidmakthållande.

Även om det förslag, som här föreligger, icke motsvarar de
strängaste juridiska och språkliga krav — jag erkänner gärna, att
det inte gör det — är det bestämt ändå inte sämre, än att det skulle
duga med hänsyn till den korta optionstid, som här är ifrågasatt.
Och vad den punkt beträffar, som säger, att småbruk icke onödigtvis
få förvandlas till tomtmark, vet den siste ärade talaren lika val
som jag, att med den styckningslag, som nu gäller, kan det tämligen
fort gå för sig att få tag i en lantmätare och få en uppdelningtill
stånd på papperet — vi ha olyckligtvis den lagen att dragas med.
Därmed är hela denna historia ur räkningen, och bestämmelsen är
alltså inte så bakvänd, som man gör gällande, när man riktigt vill
måla ut olägenheterna av lagen.

Ställer man sig åteT på den ståndpunkten, att varenda jordbit,
som nu händelsevis är utarrenderad eller brukad, fortfarande skall,
nära nog till tidernas ände, utan vidare kunna övertagas av jordägarna
och att arrenden endast på sådana villkor skola upprätthållas,
hur ekonomiskt okloka desamma än må vara, ja då är det klart,
att man är långt borta från de praktiska möjligheterna att kunna
göra något reellt i jordfrågan. Under sådana förhållanden kunna de,
som stå på olika sidor härvidlag, aldrig träffa varandra — man
tycks för övrigt vilja, att de skola stå så långt åtskils som möjligt
och att det skall råda en permanent strid på området. Emellertid

Onsdagen den 23 maj, e. m.

65 Sr 40.

är rlet —- jag understryker det än en gång — arrendatorerna, som
få sitta emellan.

Den siste talaren uppläste ett uttalande i jordkommissionens
betänkande, som jag anslutit mig till. Ja, jag står alltjämt för
detsamma, men vad riktar det sig emot? Jo, mot den tanken, att
man på hela detta fält skulle gå att genom myndigheternas försorg
fastställa arrendeavgifter o. s. v., liksom även eljest bestämma, hur
man skall ha det härvidlag i stort och smått. Att lägga saken på
ett dylikt statstvångsartat sätt, går jag icke med på, absolut icke.
Men den saken är redan avklarad, vad förlängningen av arrendena
på dessa jordområden beträffar, ty där ha redan kontrahenterna en
gång sagt ifrån, att så eller så skall det vara, och kontraktets bestämmelser
ha ju tillämpats hittillsdags. Detta är en helt annan sak,
och skillnaden är betydlig. Under dessa nedåtgående konjunkturer,
då brytningar inträda på nära nog alla områden, vore det — det
vågar jag påstå ■— till ren fördel både för jordägaren och för arrendatorn,
att man på föreslaget sätt kunde slita tvisten. Det bleve då
nämligen en möjlighet till uppgörelse, som förut kanske icke funnits
på grund av den personliga bitterhet och fiendskap, som kan
ha rått.

Naturligtvis kan man säga, att detta här närmast gäller spörsmål,
som måste lösas genom en friköpningslagstiftning. Ja, jag har
alla de år, som denna fråga varit uppe, förklarat, att jag från
första början i jordkommissionen stritt för, att detta spörsmål skulle
lösas blott och bart som en arrendeförlängningslag. Det är denna
tanke, som jag hållit på till det yttersta, men den har icke riktigt
vunnit gehör. Jag ser ingen stor skillnad mellan en bonde, som har
på arrende Öl tunnland jord, och en bonde, som har 49 tunnland.
Den synpunkt, som bör beaktas, skär enligt min mening bort sådana
gränslinjer. Olyckan har just vant, att de uti jordkommissionen,
som velat gå längst, inte haft minsta intresse för arrendefrågan utan
lagt det hela uteslutande socialt — därmed har det varit slut. Jag
beklagar detta förhållande. Jag har naturligtvis reserverat mig men
rönte det ödet, att mina motståndare fingo majoritet, och deras förslag
följdes av regeringen.

I förbigående sagt, tycker jag det var en egen anmärkning
den siste ärade talaren gjorde, att när regeringen icke uttalat sig i
frågan, vore det svårt fatta ståndpunkt till densamma. Men vi
hade ju en regering föregående år, som då lade fram samma förslag,
och likafullt tror jag, att den ärade talaren var motståndare
till detsamma. Den saken tycks sålunda icke inverka.

Man säger nu — och även jag beklagar det på det högsta -—
att det föreliggande förslaget icke träffar alla arrenden utan drager
upp en viss gräns mellan olika slags arrenden. Särskilda svårigheter
uppstå nämligen beträffande den jord, som är i vad jag
skulle vilja kalla enskild privat ägo, d. v. s. som inte tillhör bolag
eller ekonomiska föreningar. Om än donna jord på många ställen
innehaves på arrende under vissa tidsperioder, kan det inte anses,
att densamma är permanent utarrenderad, och det blir då synner Andra

kammarens protokoll 1023. Nr hO. 5

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts)

Nr 40. 66

(Onsdagen den 23 maj, e. m. (

Ang. lag, om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Korts )

ligen kinkigt att avgöra, om ett ingripande är berättigat och om
jordägaren skall förhindras att återtaga sin jord, och sålunda falla
under lagen om arrendeförlängning. Häri har man helt säkert att
söka eu av orsakerna till att utskottets förslag vid årets riksdag
stannat vid att tillämpa lagen på den jord, som äges av^ bolag,
föreningar och skogsspekulanter. Man har ju förut i viss mån haft
en speciell lagstiftning på detta område — är det då så underligt,
att man följer en sådan uppdelningsprincip en smula längre? Redan
nu blir det ju en verklig stor skillnad, om de utarrenderade jordbitarna
ligga i den del av landet, där Norrlandslagen gäller, eller
i det övriga Sverige. Hetta synes mig vara ett viktigt förhållande,
som man kan peka på. Vi ha ju också haft vissa provisoriska lagar,
som den siste ärade talaren visst icke stått främmande för. Det
har emellertid visat sig vid tillämpningen av åtskilliga av _ dessa
— ja jag tror det gäller nästan dem alla — att man så småningom
så att säga måst tappa bort bit efter bit och inte kunnat hålla dem
så strama, som man önskade till att börja med. Kanske det då vore
skäl att man på detta område inte genast tager för sig mer, än man
överhuvud taget anser sig kunna gå i land med? Man finge åtminstone
en smula erfarenhet, och erfarenhet är ändå ett av de bästa
medlen att övertyga båda parterna om hur det bör vara — det vågar
jag säga.

Nu förstår jag mycket väl, att man kan vilja göra gällande,
att det skall tagas itu med så att säga hela fältet på en gång —
eljest vore ingenting vunnet! Man pekar kanske på ett visst fall,
där ett ingripande kan behövas, fastän jorden icke tillhör bolag eller
förening. Ja, det slungas oss t. o, m. i ansiktet, att det är för att
vi äro egoister, som vi icke vilja, att lagen skall ha större omfattning.
Nej, sådana egoister äro vi ändå inte; vi äro visst icke
rädda för, att man i jordfrågan går fram med ett förslag, som berör
även den jord vi själva äga. Men tro ändå inte herrarna, att det är
bättre, att man till en början tager ett kortare steg och då har hopp
om att kunna försvara det, än man försöker göra allt på en gång?
Ty det har jag fått lära mig i min dag, att det är den bästa metoden,
och jag har inte mått illa av den lärdomen. Jag tror verkligen,
att det vore lyckligt, om man handlade på samma sätt i jordfrågan.
Om man lägger fram stora förslag och fylkar sig kring
dessa förslag som vända upp och ned på allting, förslag som man
menar skola föra verklig nytta med sig och ställa det utomordentligt
bra för småfolket, ja då riskerar man, att man inte får förslagen
igenom i riksdagen eller, även om detta skulle gå för sig,
att de förorsaka en sådan ekonomisk förstörelse, att denna störtar
både dem som man riktar sig emot och kanske även dem som man
vill hjälpa. Det är obehagligt att intaga en sådan mellanställning,
som bondeförbundet gör i denna fråga. Men jag tror, att om
någonting skall göras, måste man gå tillväga praktiskt i detta fall
och handla så som jag antytt, i syfte att därmed vinna, att de som
bruka jorden bli mera än hittills varit fallet fästa vid och intresserade
av densamma.

Onsdtgen den 23 maj, e. m.

67 Nr 40.

Kanske jag även bör till herrar storreformatorer rikta den uppmaningen:
glöm inte heller bort att sörja för, att arrendatorerna med
sitt arbete på jorden och genom avsättningen av de produkter, som
de kunna locka fram ur jorden, erhålla sådana villkor, att de kunna
föda sig där — det ha ni åtminstone hittillsdags icke haft så stort
intresse för. Blir intresset lika litet i fortsättningen, som det
varit det sista halvtjoget år, tror jag inte arrendatorerna bli synnerligen
lyckliga. Ni kunna dock aldrig komma längre, än att
jordägaren får precis ingenting av sin jord — det är det mesta
ni kan uppnå, ty jag vill se den lagstiftning, som ålägger jordägaren
att betala, därför att han har en arrendator på sitt område.
Jag vill därför be herrarna på andra sidan om en smula moderation.

Jag står alltså i denna fråga på samma ståndpunkt som år
1920. Jag kan inte se så kallt på brukarnas ställning i detta fall,
som man på sina håll gör — kritiken mot mig må bli hur hård som
helst; jag tager den med ro.

Det är på dessa grunder, som jag, herr talman, skall he att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har ansett mig

skyldig lämna några upplysningar med anledning av herr Olovsons
i Västerås framhärdelse i sina uppgifter. Jag skall inte närmare
ingå på vad som kan ha förekommit i denna fråga i utskottet, men
jag kan ha rätt att nämna, att herr Olovson där framförde alldeles
samma saker, som han anfört här i kammaren (med undantag av
Fagerstafallet) och att de då bemöttes i detalj. Herr Olovson upplyste
om — ja jag förstår naturligtvis, att herr Olovson kommer att
framhärda men det finns andra, som låta sig påverka,- herr Olovsons
argument höra till dem mot vilka även gudarna kämpa förgäves
— att en del av dessa torpare t. o. m. fått arbetslöshetsunderstöd. Om
så varit förhållandet, har dock detta icke berott därpå, att de varit
i behov av dylika understöd. Förhållandet är nämligen i ifrågavarande
fall — papperen finnas tillgängliga för dem som vilja se på
desamma, och jag tror inte, att det är befogat att säga, att herr
Lorichs inte ville visa dem, utan han ville naturligen visa skonsamhet
mot riksdagen, som inte kan vara betjänt med att det läses
upp långa citat ur handlingarna — att av de 12 torpare, som enligt
herr Olovson blivit proletariserade, ha ieke mindre än fem
köpt egna ställen, och några av dessa äro rätt stora. Fem äro vidare
skogsarbetare hos Skultuna och bo kvar i av dem förut arrenderade
ställen, d. v. s. på godset, en är arrendator i ett torp på annat håll,
och slutligen är den tolfte sjuk och bor kvar på det torp lian innehaft.
Jag tror inte, att man behöver gå längre för att göra den
frågan: kan man verkligen beteckna herr Olovsons uppgifter i denna
sak såsom vederhäftiga?

Herr Olovson började sitt sista anförande med att säga: lagförslaget
har fallit i första kammaren med två rösters majoritet —
torparejakten kan fortsiitta! Det låg, skulle jag nästan vilja säga,
ett slags triumf i den tonen. Tydligen gladde sig herr Olovson

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

Nr 40. 68

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om åt att kunna fortsätta med den agitatoriska jakt, som han med
förlängning myCtet stor iver idkat i denna fråga. Här gäller det dock en sak,
arrendeavtal, som inte bör bedömas efter sådana agitatoriska linjer. Det är ju
(Förta.) uppenbart att organiserar man en hel rad systematiska undersökningar
och adderar ihop resultatet, vore det mer än underligt, mer
än mänskligt om man inte i hela vårt land, med dess mycket talrika
arrendatorsklass, skulle kunna leta reda på en del fall, där givetvis
orättvisa kan ha tillfogats arrendatorerna. Men att dessa fall skulle
vara så många, att de motivera en provisorisk lagstiftning av detta
slag, vågar jag fortfarande på det bestämdaste bestrida.

Jag vill slutligen också tillägga, att jag tror, att förnuft och
känsla för vad som är sant och riktigt dock slutligen skola vinna
så mycket gehör — även utom kammaren, ty att det gör det här
förutsätter jag som givet — att sådana agitatoriska metoder, som
herr Olovson i Västerås betjänat sig av, i längden icke skola ha
någon vidare kurs här i landet.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag hade nästan väntat,
att jag, när jag nu ånyo yttrade mig, skulle mötas av »sång»,
eftersom det är så sent på kvällen. Men hos mig väcker sången
ädla känslor till liv, och mitt anförande blir bara mycket längre.

Jag har begärt ordet i anledning av herr Magnussons i Skövde
tal om mina agitationsmetoder och om de ovederhäftigheter, som
skulle ha förekommit från min sida. Jag frågar: vilka uppgifter
äro ovederhäftiga av det jag yttrat i kammaren? Sätt fingret på
en enda, herr Magnusson i Skövde, jag begär inte mera! Är det
inte sant, att de åtta torpen och arrendegårdarna blivit igenlagda?
Är det inte sant, att torparna äro borta? Jo, det är sant. Är det
inte sant att en proletarisering skett, att man gjort skogsarbetare av
de fem f. d. jordbrukarna? Att fem av dem kunnat skaffa sig
egna ställen, är naturligtvis glädjande, men det är icke Skultunabolagets
förtjänst och icke herr Magnussons i Skövde heller. Det
är deras slit och släp söndagar och nätter, som gjort, att de fått en
slant över, som de kunnat köpa sig ett ställe för. Men de som icke
hade något över blevo skogsarbetare. Vad jag yttrat är sant,
från början till slut. Jag har aldrig påstått, att någon fått arbetslöshetsunderstöd,
men dessa personer ha stämplats som arbetslösa i
Skultuna socken, fastän de icke göra det i dag. Det är icke glädjande
för mig, att lagen fallit, men nog skall jag i fortsättningen
tala om vem det beror på — det kan herr Magnusson i Skövde vara
övertygad om. Om tiden det medger, skall jag komma till herr
Magnussons i Skövde valkrets en stund också.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag vill endast konstatera,
att inte ens herr Magnusson i Skövde, med sina lösa fraser
om ovederhäftiga agitationsmetoder, lyckats vederlägga mig på en
enda punkt. Herr Magnusson kan taga ordet efter mig och försöka
på nytt.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Jag måste uttala

Onsdagen den 23 maj, e. m.

69 Sr 40.

ett beklagande av att det ser ut, som om vi i Sverige, trots vår omskrutna
kultur och samhällssolidaritet och trots våra relativt hyggliga
förhållanden klasserna emellan, skulle komma i sista rummet,
när det gäller att sörja för jordens arbetare, som dels äro jämförelsevis
fåtaliga, dels äro så spridda, att de icke kunna organisera
sig, dels så fattiga, att de egentligen icke kunna skaffa sig något
effektivt försvar. Om vi se exempelvis på den danska och den
finska politiken, om vi se på Estland, på Bulgarien och på flera
andra länder, ja t. o. m. om vi se på grevarnas och baronernas Rumänien,
skola vi finna, vilka enorma, för oss nästan ofattbara reformer,
som vidtagits i syfte att skapa för denna klass en tryggare
och bättre ställning.

Hur mycket mer måste man då icke förvåna sig, när man märker,
att motståndet just kommer från de personer, som här i riksdagen
med stora fraser och lamentationer tid efter annan tala om
behovet av en trygg ställning för jordbruket om behovet av att
den enskilde känner sig säker på den torva han brukar och om den
nationalekonomiska vikten av att en man har personligt och fritt
initiativ. Motståndet kommer, säger jag, från dessa personer, som
tala om jordbrukets nödläge och förtryck och som t. o. m., såsom
herr Olsson i Kullenbergstorp gjorde för en stund sedan, anklagade
vänstern för att icke vilja vara med om att ge jordbrukarna tullar
och dylikt. Jag förvånar mig inte över herr Magnusson i Skövde,
som mera är att betrakta som en pomrare än som en svensk, då
nämligen hela hans uppfattning av politik och samhällsfrågor är
främmande för vårt land. Men hur kan den svenska högern vara
med om att så i handling strida mot de läror som den annars predikar? Här

sade en man för en stund sedan, att man inte kan göra
sådana inskränkningar i den privata äganderätten, som det här är
fråga om. Ja, t. o. m. herr Eden, liberalernas ledare, ville ju inte
vara med om att lagen skulle lämna rum för alltför mycket godtycke
-— ifrån arrendatorernas sida, menade han naturligtvis. Men
hur mycket godtycke äro icke de fattiga arrendatorerna för närvarande
utsatta för? Vi må tänka på, att en arrendator, som har
knogat och slitit och sparat ihop några slantar för att köpa sig redskap,
kor och hästar och vad han eljest behöver vid upplåtelse av ett
jordbruk på arrende, icke har mera trygghet än att man om ett år
eller två eller tre kan komma och begära ökade arrendeavgifter av
honom, förändrade villkor o. s. v.; vill han icke vara med om sådana
förhöjningar, får han med stora förluster —• kanhända med fullkomlig
ruin för sig och sin familj, särskilt om han tagit det hela
på skuld —- realisera allt vad han har av redskap och kreatur.
Sådant är man med om på de håll, där man gång efter annan
säger sig vilja föra jordbrukarnas talan. Jag får säga, att ställningen
är synnerligen sorglig i detta avseende.

När det här talas om äganderätten, så böra vi veta, att denna
icke alltid ansetts så orubblig. Om herr Magnusson i Skövde läser
bibeln, står det där ganska hårda ord om dem som hopa åker på åker,

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.1)

Nr 40. 70

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.)

så att de fattiga icke lämnas rum på jorden. Och vi känna också
till, att våra stora regenter, Gustaf Vasa och Karl IX och framför
allt Karl XI hade mycket litet respekt för herr Magnussons i
Skövde äganderätt — oerhört liten respekt. I många europeiska
länder har man också vidtagit stora reformer i avsikt att garantera,
att den rätt, som tillkommer dem som sitta och arrendera ut
jord åt andra, icke skall ligga i vägen för deras rätt, som sköta
jorden och framkalla grödor ur jorden.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Blott ett par ord.

Herr Månsson som är en mycket beläst och kunnig man, anförde
vissa exempel, som, enligt vad han gjorde gällande, voro tilllämpliga
på våra förhållanden, nämligen från Finland, Rumänien m. m.
Herr Månsson bör emellertid icke vara okunnig om den grundväsentligt
olika jordfördelningen i dessa länder jämfört med vårt
land, en olikhet, som naturligtvis där motiverar en helt annan lagstiftning,
än som är behövlig hos oss. Det är alldeles uppenbart,
att om en jordfördelning är olämplig i en viss stat, ger detta ett
stöd för en mera ingripande lagstiftning, än vad som kan vara
fallet i Sverige, där jordfördelningen, även om man kan påvisa en
del missförhållanden, är vida lämpligare och lyckligare än i de
flesta länder.

Jag skall icke ingå i tvist med herr Månsson om, hos vem av
oss det svenska hjärtat klappar varmast. Vi ha ju olika uppfattningar
i mångt och mycket och delade meningar om medlen och
vägarna för de mål, vi åsyfta; jag anser också, att herr Månssons
sätt att tänka och se icke är det, som är riktigt, och herr Månsson
vice versa gent emot mig. Men därom kunna vi väl vara ense, att
detta icke hindrar, att ett svenskt hjärta klappar hos en var av oss;
därom kunna vi säkerligen vara överens åtminstone enskilt, även om
det ej kan ske här i kammaren.

Men jag vill sist ha sagt, när vi nu äro inne på den saken, att
när man utan vidare åberopar andra länders förhållanden, särskilt
i jordfrågor, så måste man komma ihåg det väsentligt olika utgångsläget
beträffande jordfördelningen i det ena eller andra landet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner på l:o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf, 2 :o) godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av herr Sigfrid Hansson
in. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, 3:o) godkännande
av 1 § i det i herr Lindhagens ovanberörda motion innefattade motsvarande
lagförslaget samt 4:o) avslag å såväl utskottets förslag
till föreliggande paragraf som lagförslaget i dess helhet; och förklarade
herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, varför
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de återstående propositionerna, av vilka herr talmannen fann den
under 2:o) angivna nu hava flertalets röster för sig. Men även

71 Nr 40.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

härom begärdes votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition antagits den under
4:o) angivna propositionen, först uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets förevarande utlåtande nr 17 antager yrkandet om
godkännande av det förslag till lydelse av 1 § i föreliggande förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, som innefattas i den
av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om avslag å såväl utskottets förslag till lydelse
av berörda paragraf som lagförslaget i dess helhet.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 76 ja
mot 74 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets
föreliggande förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda paragraf i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Huvudvoteringen utföll med 55 ja, men 72 nej, vadan kammaren
godkänt paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av herr
Sigfrid Hansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

För 2 § hade utskottet föreslagit denna avfattning:

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke
äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25
hektar;

där i arrendet icke ingår vare sig inrösningsjord till en vidd av
minst 4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar;
eller

Ang. lag om
förändring
av vissa
arrendeavtal.
(Forts.l

Nr 40. 72

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. lag om
förlängning
av vissa
arrendeavtal.

(Forts.)

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten
på arrende.

Uti herr Sigfrid Hanssons m. fl. ovanberörda reservation hade
föreslagits, att åt paragrafen måtte givas denna lydelse:

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke
äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25
hektar;

där i arrendet icke ingår odlad jord samt ängs- eller hagmark
till en vidd av minst 2 hektar; eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten
på arrende.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna paragraf med den lydelse, som den fått i den av herr
Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Vibberbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
_ godkändes paragrafen i den lydelse, som föreslagits i herr
Sigfrid Hanssons m. fl. ovanberörda reservation.

3—11 §§.

Godkändes.

12 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:

12 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende
av jord, ^soin äges av sådant bolag eller sådan ekonomisk förening,
som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond eller egnahemslånefond
eller eljest av ekonomisk förening, vilken enligt stadgarna
har till föremål för sin verksamhet att bereda medlemmarna egna
hem för jordbruks- eller bostadsändamål; dock att därvid småbruk
ej i oträngt mål må förvandlas till tomtmark och att innehavare av
sådant må, därest han önskar det, i allt fall bibehållas vid ett motsvarande
jordbruk å egendomen på skäliga villkor.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

73 Nr 40.

Herr Sigfrid Hansson m. fl. hade i sin förenämnda reservation Ang. tåg om
föreslagit, att paragrafen måtte erhålla denna lydelse: av^mssa9

arrendeavtal.

12 §• (Forts.)

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende
av jord

som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning; eller

som äges av sådant bolag eller sådan ekonomisk förening, som
erhållit lån från statens jordförmedlingsfond eller egnahemslånefond
eller eljest av ekonomisk förening, vilken enligt stadgarna har
till föremål för sin verksamhet att bereda medlemmarna egna hem
för jordbruks- eller bostadsändamål, dock att därvid _ småbruk ej i
oträngt mål må förvandlas till tomtmark och att innehavare av
sådant må, därest han önskar det, i allt fall bibehållas vid ett motsvarande
jordbruk å egendomen på skäliga villkor.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna paragraf med den lydelse, som den fått i den av herr
Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Vibberbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena godkändes paragrafen
i den av herr Sigfrid Hansson m. fl. reservationsvis föreslagna
lydelsen.

Slutstaägandcna; ingressen; rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

§ 3.

Sedan herr förste vice talmannen nu övertagit ledningen av
förhandlingarna, föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden: nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter; .

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vaktmästare vid nordiska museet och vid livrustkammaren; -

Nr 40.

74

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. kostnaderna
för
tillämpning åt
lagen om
arbetstidens
begränsning.

nr 113, i anledning av Kung!. Maj:ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag
till dyrtidshjälp åt distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till bestämmelser angående arvode och ersättning åt viss kontrollpersonal
m. m. jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj.ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader; nr

117, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden;
och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Vidare föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 119,
i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande återbetalning av tillfälliga lånemedel; och biföll kammaren
vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.

§ 5.

Till avgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande, nr
120, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till
bestridande av kostnader för tillämpning av lagen om arbetstidens
begränsning m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 2 mars 1923 dagtecknad proposition,
nr 89, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling,
hade Kungl Majd, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att för gäldande av kostnader för tillämpning av lagen
om arbetstidens begränsning in. m. för budgetåret 1923—1924 anvisa
ett extra förslagsanslag av 103,500 kronor.

I samband härmed hade Utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt motion, nr 237, av herr Hagman m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen ville besluta att i arbetsrådets stat
efter utgången av år 1923 arvoden till rådets ledamöter utom ordföranden
skulle upptagas till 5,000 kronor för varje.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med
avslag å ovanberörda motion, i vad densamma skilde sig från Kungl.
Maj:ts förslag, bifalla förevarande proposition.

Onsdagen den 23 maj, c. m.

75 Sr 40.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

Ang. kostnaderna
för

av herrar Johan Nilsson i Malmö, Tcngdahl, Carl Johansson , tillämpning av
Anderson i Råstock, Rydén, Waldén, Carlsson-Frostemd Törnqvist
i Karlskrona och O. Nilsson i Örebro, som ansett, att utskottet bor begränsning.
förorda ett särskilt arvode av 1,000 kronor till dem blanda arbets- (Fortä.)
rådets efter förslag utsedda ledamöter, som i avsevärdare man toges
i anspåk för resor och besök å arbetsplatser, samt att utskottet således
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kung!.

Maj ds förevarande proposition och ovanberörda motion för gäldande
av kostnader för tillämpning av lagen om arbetstidens begränsning
m. m. för budgetåret 1023—1921 anvisa ett extra förslagsanslag
av 105,500 kronor;

av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Norman, vilka ansett
att arvodena till arbetsrådets ledamöter borde bestämmas till 3,000
kronor för en var av dem samt att utskottet alltså bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förevarande proposition
och med avslag å ovanberörda motion, i vad densamma skitjer
sig från utskottets förslag, för gäldande av kostnader tor til -lämpning av lagen om arbetstidens begränsning m. m. för budgetåret
1923—1924 anvisa ett extra förslagsanslag av 100,oOO kronor;
samt

av herrar Kvarnzelius och Lamm.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Carlssoii-Frosterud: Herr talman! I detta betänkande ha
nio ledamöter av statsutskottet avgivit en reservation, däri vi yrka,
att anslaget till arbetsrådets verksamhet måtte sättas 2,000 kronor
högre, än Kungl. Majd begärt och utskottsmajoriteten tillstyrkt.

Beträffande statsanslaget till arbetsrådet för första halvaret
1924 har en avsevärd inskränkning gjorts i de förut utgående utgifterna,
så att vid en jämförelse mellan kostnaderna för arbetsradet under
första halvåret 1923 och vad som nu föreslås för första halvaret
1924 ha kostnaderna sänkts från 41,862 kr. 50 öre till 32,575 kronor.

Denna inskränkning i utgifterna för arbetsrådet utgör givetvis
ett led i den allmänna strävan att söka begränsa utgifterna så mycket
som möjligt, som gjort sig gällande på olika områden vid denna

riksdag. .„

Men en väsentligt bidragande orsak till den lägre utgiftssumma,
som här framkommit, är, att det är föreslaget en högst väsentlig
sänkning av arvodet för arbetsrådets ledamöter. Dessa ledamöters
arvoden ha tidigare utgått med 5,000 kronor plus dyrtidstilllägg
i överensstämmelse med vad som gäller för andra befattningshavare.
I det föreliggande förslaget har man icke allenast föreslagit
borttagandet av dyrtidstillägg, utan dessutom sänkt arvodet
med 1,000 kronor från 5,000 till 4,000 kronor.

Vi reservanter inom utskottet ha emellertid ansett, att detta var
en något för kraftig nedskärning i ett enda tåg, då man tar hänsyn

Nr 40. 76

Onsdagen den 23 maj, e. m.

naÅernå%r arten av den verksamhet, som dessa arbetsrådets ledamöter ha
tillämpning av a.^ utföras. Jag vill såsom en jämförelse i detta fall påminna om att
lagen om riksdagen tidigare i år beslutat arvoden för ledamöterna av försäkarbetstidens
ringsrådet med ett belopp av 5,000 kronor; och de befattningshavare,
begränsning. som närmast kunna jämföras med här ifrågavarande befattningsha(Forts.
) vare, äro givetvis arbetsrådets ledamöter.

Det har således synts oss reservanter, att man gått något för
långt, och vi ha i stället ansett, att man lämpligen borde stanna för
att bibehålla själva arvodet 5,000 kronor, men med borttagande av
dyrtidstillägget.

Statsutskottets majoritet visade sig ock rätt tveksam vid behandlingen
av denna fråga, men med hänsyn till att arbetsrådet självt
hade till Kung! Maj:t gjort förslag om ett arvode av 4,000 kronor,
och Kungl. Maj :t givetvis i detta fall, lika litet som i allmänhet förekommer,
_ i sitt förslag icke gått utöver vad vederbörande verk självt
föreslagit, så^ är förklarligt, att Kungl. Maj :t för sin del stannat
vid att föreslå endast de 4,000 kronorna.

Men det torde böra tas i betraktande, att ledamöterna av arbetsrådet,
i synnerhet de, som representera arbetarsidan, som äro utnämnda
på grund av förslag av arbetarorganisationerna, ha tillträtt
dessa sina befattningar genom att frånträda förut innehavda tjänster
inom arbetarrörelsen. Dessa personer voro ju vid det tillfället de
mest och bäst kvalificerade, som Kungl. Maj:t ansett sig kunna finna
på, och det var också dessa, som erhöllo förord för sina befattningar
från vederbörande arbetarorganisationer. Men man får dessutom ta
hänsyn till, att deras tid är helt och fullt upptagen för detta ändamål,
alldenstund ^de, förutom arbetet med handläggningen av ärendena
vid arbetsrådets sammanträden, som kanske icke sysselsätter
dem hela tiden, dock äro skyldiga att stå på reserv för att efter en
mycket kort tidsfrist stå beredda att företaga resor till olika delar av
landet. Dessa resor avse att ge råd och anvisningar, övervaka arbetstidslagens
tillämpning och söka bilägga tvister, som uppstå angående
lagens tillämpning mellan arbetare och arbetsgivare.

Sålunda kunna dessa deras befattningar icke betraktas som bisysselsättningar
i den mån, att den tid kan stå till deras förfogande,
som icke upptages av deras verksamhet inom arbetsrådet. Dessa befattningshavare
kunna sålunda icke skaffa sig avlönade bisysselsättningar,
alldenstund de måste stå på reserv.

Det har därför synts oss reservanter rimligt och billigt, att man
här tillmötesgår på det sättet, att man ställer ett högre arvode till
Kungl. Maj :ts förfogande att användas för deras räkning, som i avsevärdare
man tagas i anspråk för resor och besök på arbetsplatser.
Vi reservanter hava sålunda icke formellt yrkat, att man skulle höja
det av Kungl. Maj:t föreslagna arvodet med 1,000 kronor, utan vi
hava föreslagit att för första halvåret 1924 till Kungl. Maj:ts förfogande
skulle ställas 2,000 kronor, att efter Kungl. Maj :ts beprövande
användas såsom en tilläggsersättning till de av arbetsrådets ledamöter,
^som sålunda företrädesvis anlitas för dessa resor.

Då det här rör sig om ett så obetydligt belopp och detta belopp

Onsdagen den 23 maj, e. m.

77 Jir 40.

dessutom ställes till Kungl. Maj :ts förfogande att efter Kungl. Maj:ts
särskilda prövning användas, vill jag verkligen vädja till andra kärn- tmmpni^gav
maren att bifalla den nämnda reservationen. Ur budgetssynpunkt lagen om
är det här fråga om en bagatell, men för vederbörande personer spelar arbetstidens
den lilla ökningen givetvis en avsevärd roll. Man vet ju hur svårt begränsning.
det är exempelvis här i huvudstaden att livnära sig på en årsinkomst fForte-''
av 4,000 kronor. Den måste ju anses otillräcklig.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till den av herr
Nilsson i Malmö m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den senaste

ärade talaren jämförde denna fråga med förhållanden i försäkringsrådet.
Ja, då vi på avdelningen skulle behandla försäkringsrådens
arvodesfråga, funno vi, att lönenämnden eller, som vi älska kalla
den, den svenska Geddeskommissionen, hade ansett, att dessa råd
borde tillerkännas en årlig ersättning av 3,000 kronor vartdera.

Som vi tyckte oss finna, att Kungl. Maj:t på andra områden hade
noga följt de lämnade anvisningarna, funno. vi icke rimligt skäl,
varför så icke gjorts här; åtminstone såg jag inte något sådant skäl.

Jag trodde också, att om anvisningarna här ej skulle följas, detta
naturligtvis i fortsättningen skulle åberopas som skäl.^ På det statliga
verksamhetsområdet hava vi ju nu rätt många, såsom jag brukar
säga, politiska ämbetsmän. Det är givet, att om man kan
hålla ersättningen eller arvodet för en enskild av råden, förtroendemännen
eller styrelserna, så verkar detta lyftande på hela den stora
raden. Jag vann naturligtvis icke gehör för min uppfattning, och
det var ju inte heller så trevligt att gå fram på det sätt, som jag
gjorde. Jag trodde emellertid, att när så pass framskjutna . ämbetsmän
som dessa två, som avgivit sitt utlåtande, utan minsta
tvekan hade tillstyrkt 3,000 kronor i årsarvode, detta ändå hade
en rätt stor betydelse. o

När vi komma till det nu ifrågavarande området, finna vi, att
Kungl. Maj:t biträtt arbetsrådets eget förslag och stannat vid ett
arvode av 4,000 kronor. Jag gjorde eu förfrågan, om inte lönenämnden
hade något utlåtande rörande dessa råd. Jag erhöll då
svaret, att frågan beträffande arbetsrådet var under utredning och
att lönenämnden därför icke hade yttrat sig om den. Däremot är
det alldeles bestämt uttalat, att arbetsrådet skall omorganiseras
och att det skall bliva så, att ordföranden och sekreteraren skola
sköta det huvudsakliga arbetet. De andra ledamöterna skola icke
vara mer sysselsatta i rådet än att deras arbete där kan betraktas
som en bisyssla.

Om man skall anlägga den synpunkten, att var och en som
överhuvud taget har en befattning i statens tjänst, även om denna
befattning blott tager en mindre tid i anspråk, skall hava sin göda
utkomst på denna befattning, så undrar jag varthän vi egentligen
skola komma. Nu står det ju Kungl. Maj:t fritt att utse en och
samma person till att bestrida flera rådsbefattningar. I fall flera
sådana sysslor samlades på en hand, vilket väl borde kunna ske, så

Nr 40. 78

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. kostnaderna
för
tillämpning av
lagen om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

borde det ju kunna bliva en god inkomst för vederbörande. Jag
skall i detta sammanhang icke uttala min innersta tanke om alla sådana
institutioners, som den ifrågavarande, behövlighet; jag konstaterar
blott att det finns en hel mängd sådana institutioner. Då
det nu från Kungl. Maj:ts sida har uttalats, att arbetsrådsledamöternas
arbete är mindre i förhållande till ledamöternas i försäkringsrådet,
utgör detta för mig en dubbel anledning att gå på den linje,
som jag gick då det gällde försäkringsrådet, nämligen att förorda
ett arvode av 3,000 kronor. Denna summa anser jag sannerligen
vara en riklig ersättning.

Såsom bidragande orsak till kravet på det högre arvodet har
anförts, att dessa ledamöter hava att företaga resor. Ja, men dessa
resor hava de ju särskild ersättning för, och den är icke njuggt
tilltagen. Jag har icke hört talas om att sådana ledamöter förlora
på dylika resor. Jag tror tvärtom, att om de litet oftare och mera
jämnt vore stadda på resor, det för dem skulle bliva en briljant
affär och att detta skulle utgöra en förutsättning för arvodets sänkning.
Jag kan alltså inte förstå, att det högre arvodet skall kunna
motiveras med dessa resor. Herrar reservanter hava allt haft synnerligen
svårt att få skäl, när de tillgripit ett sådant.

Jag skall be att få tillkännagiva att i den av herr Norman
och mig avgivna reservationen det icke förutsattes någon ändring
för år 1923 utan att den ifrågasatta ändringen är avsedd att genomföras
från och med den 1 januari 1924. Jag har icke i utskottet eller
i kammaren hört några skäl, som kunna rubba mig från den uppfattningen
att vad som i vår reservation b judes är rikligt tilltaget.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Norman och mig i ärendet avgivna reservationen.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Som herrarna behagade
finna, har jag i detta ärende väckt en motion, som går ut på att
arvodet till vissa ledamöter i arbetsrådet skulle fastställas till b.000
kronor i stället för till 4,000 kronor, vilken summa Kungl. Maj :t
föreslagit.

Motiven för min hemställan hava ju förut framförts av herr
Carlsson-Frosterud, och jag skall icke närmare ingå på dem. Jag
vill emellertid tillägga, att det förhåller sig på det sättet att dessa
båda råd, försäkringsrådet och arbetsrådet, äro ganska likställda.
De äro sammansatta av ett visst i lagen bestämt antal arbetsgivarerepresentanter
och arbetarerepresentanter. Representanterna, särskilt
arbetarerepresentanterna, måste deltaga i dagliga sammanträden. De
måste även ställa sig till disposition för resor. Det är givetvis ytterst
svårt att med en sådan verksamhet förena annan stadigvarande
sysselsättning. Det måste därför krävas, att dessa personer kunna
i huvudsak helt ägna sig åt det erhållna uppdraget. Tidigare har ju
också denna möjlighet förelegat i arbetsrådet dels på grund av arbetets
art och omfattning, dels på grund därav, att dyrtidstillägg utbetalats
på de fasta arvodesbeloppen. Nu skola, såsom förut framhållits,
dyrtidstilläggen falla bort, och man vill också nedsätta av -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

79 Nr 40.

löningen. Tvenne reservanter, herrar Olsson i Kullenbergstorp och -''"V kof
herr Norman, vilja därvid gå så långt som till 3,000 kronor. Herr
Olsson i Kullenbergstorp anförde för denna ståndpunkt ett par skal. lagen om
som jag ett ögonblick här måste dröja vid. arbetstidens

Herr Olsson sade för det första, att man borde betala låga ar- begränsning.
voden men samla flera sådana rådsuppdrag pa en hand, varigenom (Forts.)
skulle möjliggöras ett vederbörligt tillgodoseende av de synpunkter,
som jag för min del genom min motion velat främja. Nu förhaller
det sig emellertid på det sättet med dessa rådsinstitutioner, och alldeles
särskilt vill jag säga att så är fallet beträffande arbetsrådet,
att det icke är lämpligt ur rådets egen synpunkt, att man följer de
anvisningar, som herr Olsson bär angivit. Det är absolut nödvändigt
att i arbetsrådet insättas personer, som äro i största möjliga utsträckning
förtrogna med de arbetsuppgifter, som rådet har sig förelagda
till avgörande. Då man vet, att de flesta ärendena rörande
dispens från arbetstidslagen och undantag i övrigt komma från de
industrier, som arbeta med kontinuerlig drift eller ständig eld, så är
det alldeles uppenbart, att man i rådet måste hava folk, i varje fall
från arbetarsidan, som äro förtrogna med de speciella arbetsområdenas
synpunkter och intressen. Man kan därför inte utan vidare i
rådet placera vem som helst. Detta gäller naturligtvis även de andra
likartade institutionerna. Därför förfaller helt och hållet den synpunkt,
som herr Olsson i Kullenbergstorp ville lägga på dessa uppdrag.

Det andra skälet för de låga arvodesbelopp, som herr Olsson i
Kullenbergstorp för sin del velat föreslå, var, att man vid dessa resor
skulle gorå briljanta affärer, såsom herr Olsson lät uttrycket
lyda. Den som säger något sådant om statens dagtraktamenten,
måste hava en mycket liten erfarenhet av hur dessa äro tilltagna och
hur det förhåller sig med de utgifter, som äro förbundna med resor.

Jag tror, att man i stället kan göra gällande, att dessa resor efter
statens resereglementes tredje klass, som vederbörande representanter
i arbetsrådet resa efter, bliva en mycket dålig affär.

Nu hava reservanter inom statsutskottet velat tillmötesgå min
motion på det sättet, att de föreslagit att till Kungl. Maj :ts förfogande
skulle ställas ett belopp av 2,000 kronor att efter särskild
prövning och särskilt beslut av Kungl. Maj:t utanordnas till dessa
ledamöter. Ehuru jag måste säga, att detta sätt att lösa problemet
är ett surrogat för mitt förslag, då jag tänkt mig, att man här skulle
fastställa samma belopp som för försäkringsrådets ledamöter, så uppfattar
jag dock läget på det sättet, att ett yrkande om bifall till min
motion oförändrad icke har minsta utsikt till framgång.

Jag vill därför, herr talman, förena mig med dem som yrka bifall
till den vid det föreliggande utlåtandet av herr Nilsson i Malmö
m. fl. fogade reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall be att få

yttra endast några ord för att tillkännagiva, varför utskottet stannat
vid den föreslagna summan.

Xr 40. 80

Onsdagen den 23 maj e. m.

Ang. kostnaderna
för
tillämpning av
lagen om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

J a g skulle emellertid först vilja säga herr Olsson i Kullenbergstorp,
att. jag fullständigt delar herr Hagmans åsikt, att det icke
torde vara möjligt att av den ersättning av 16 kronor per dag, som utgår
vid resor, få något nämnvärt överskott, om ens något.

Grundläggande för statsutskottets ställningstagande har varit,
att arbetsrådet självt föreslagit summan 4,000 kronor och att ävenledes
Kungl. Maj :t i sitt förslag upptagit det beloppet. Det skulle
ju ha varit något rätt enastående, om utskottet stannat för ett högre
belopp än det av arbetsrådet självt föreslagna. Det är ju icke någon
så stor skillnad mellan slutbeloppet i utskottets förslag och det i den
av herr Nilsson i.Malmö m. fl. avgivna reservationen, men utskottet
har icke ansett sig böra tillstyrka högre belopp än vad, som sagt,
arbetsrådet och Kungl. Maj:t föreslagit.

Något förslag till den omorganisation, som här varit tal om,
har ju ännu inte framkommit. När detta kommer, kan det ju vara
lämpligt ingå på, en närmare prövning av, huruvida några förändringar
behöva vidtagas. Det torde väl ändock vara så, att, allt
efter det prejudikat erhållas i de olika tvistefrågorna, arbetsbördan
kommer att minskas, och därmed kunde också ledamöternas antal
minskas.

På de av mig anförda grunderna har utskottet kommit till sitt
förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman! Jag finner mig

böra giva en förklaring särskilt i anledning av det yttrande, som
fälldes av herr Olsson i Kullenbergstorp, då han förmenade, att
Kungl. Maj:ts förslag rörande arvoden till arbetsrådets ledamöter
gåve vid handen, att Kungl. Maj :t hade den uppfattningen, att arbetsrådets
verksamhet eller de där ifrågavarande personernas verksamhet
skulle vara något mindervärdig i jämförelse med de ledamöters
verksamhet, som placerats i försäkringsrådet. Det är icke förhållandet.
Anledningen till att från Kungl. Maj:t kommit förslag
om olika storlek på arvodena är den, att då den besparingskommitté,
som arbetat och som haft till uppgift att söka nedbringa kostnaderna
i ° statsförvaltningen, kom med sitt förslag beträffande försäkringsrådet,
så gick detta ut på att arvodet för bisittarna skulle sättas till
3,000 kronor om året. Kungl. Maj :t fann emellertid detta vara en alltför
stark nedprutning av förutvarande arvode, som varit 5,000 kronor
plus dyrtidstillägg, och Kungl. Maj:t föreslog därför riksdagen att
sätta arvodena icke till 3,000 kronor utan till 5,000 kronor. Och riksdagens
båda kamrar ha sedan utan någon protest godkänt detta
Kungl. Majrts förslag. Sedan det förslaget med statsverksproposition
var inlämnat till riksdagen, inkom en tid efteråt arbetsrådet
med sitt förslag till ny stat för arbetsrådet. Och då hade arbetsrådet
på grund av den press, som denna institution särskilt hade över sig
att nedbringa kostnaderna för sin verksamhet till det minsta möj -

Onsdagen den 23 maj, e. m.

81 Nr 40.

liga, självt funnit sig böra i sitt förslag gå så lågt ned som till
4,000 kronor. Men jag är förvissad om att när det förslaget blev
framställt, så ägde arbetsrådet icke kännedom om att Kungl. Maj:t
för försäkringsrådets ledamöter föreslagit ett arvode på 5,000 kronor.
Hade inte arbetsrådet på grund av denna ^press, som arbetsrådet
hade över sig, funnit sig nödgat att gå ned så långt, så ber jag att
få försäkra, att Kungl. Maj:ts förslag hade kommit att innehålla
en hemställan till riksdagen att fastställa arvodena för arbetsrådets
ifrågavarande ledamöter till samma belopp som arvodena för försäkringsrådets
ledamöter. Det är sålunda denna omständighet, som
gjort, att förslagen blivit olika. Och det är denna olikhet, som
herr Hagman sedermera genom sin motion sökt fa tillrättalagd. Nu
har utskottet icke ansett sig kunna följa herr Hagmans yrkande,
men vissa reservanter framställa ett förslag, som skulle göra det möjligt
att åtminstone bereda en större ersättning åt dem, som ständigt
skola ha sin tid så disponerad, att de kunna företaga alla dessa resor,
som skola göras för arbetsrådets räkning. Jag tror, att det är oriktigt
att se saken på det sättet, att, om man nu begär en ökning utöver
vad utskottet föreslår för dessa personer, som skola företaga dessa
resor, detta skulle vara för att öka den inkomst de ha på resorna
enligt resereglementet. Anledningen är i stället den, att de måste
disponera sin tid så, att de stå till förfogande, när dessa resor än
skola företagas — och det är ofantligt många sådana resor, som
skola företagas runt hela landet. Det är detta, som gör, såsom herr
Carlsson-Erosterud påpekade, att de icke kunna förfoga över sin tid
hur som helst och skaffa sig annan sysselsättning utan i stort sett
bli hänvisade till att leva av de arvoden de få i arbetsrådet.^

Efter dessa förklaringar och med hänsyn till det läge frågan har
för ögonblicket, tror jag, att det skulle vara välbetänkt, om andra
kammaren ville följa reservanterna i detta avseende. Jag tror, att
det eljest blir en orättvisa och en ganska väsentlig sådan, och° denna
kan nu icke rättas till på annat sätt än genom att kammaren går med
på vad dessa reservanter ha föreslagit. Jag skall inte yttra något
vidare om herrar Normans och Olssons i Kullenbergstorp reservation.
Den har riksdagen besvarat genom sitt beslut beträffande
arvoden till försäkringsrådets ledamöter och besvarat så klart och
rent, så jag tror inte, att den reservationen har någon som helst resonans
i denna kammare, och, antar jag, inte heller i första kammaren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av de socialdemokratiska
ledamöterna, herr Nilsson i Malmö in. fl. avgivna reservationen.

Ang. kostnaderna
för
tillämpning av
lagen om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall blott be att
få lämna en liten upplysning. Det finns, såsom herrarna finna,
en tredje reservation, avgiven av statsutskottets ordförande och herr
Lamm, och jag ber nu att få lämna kammaren den upplysningen,
att de'' yttranden dessa herrar hade i statsutskottet gingo i den
riktningen, att de ville bifalla herr Hagmans motion oförändrad.

Andra kammarens protokoll 1923. Nr bo. 6

Nr 40. 82

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. kostnaderna
för
tillämpning av
lagen om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

Jag anser mig fullgöra endast en enkel plikt, då jag lämnar kärnmaren
upplysning om detta sakförhållande.

Jag instämmer i det yrkande, som framställts av herr Carlsson-Frosterud.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till den
av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3 :o) bifall till den reservation, som avgivits
av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Norman; och fann herr
talmannen den under 2 ro) angivna propositionen hava flertalets
röster för sig. Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen
ånyo de båda återstående propositionerna., av vilka därvid den
under l:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid .statsutskottets
förevarande utlåtande nr 120 av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
utlåtande.

Omröstningen utföll med 58 ja, men 62 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Ang. Härpå upptogs till behandling sammansatta stats- och bevill avskaffcmde

ningsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckta motioner om
liga avgifterna avskaffande av mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och
y till stat folkskoleavgiften.

och kommun. j eQ -nom första kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad
motion, nr 61, hade herr Lyberg hemställt, att riksdagen för sin del
ville besluta, att vad i förordningen den 24 april 1863 med däri
genom kungörelsen den 25 maj 1894 gjorda ändringar vore stadgat
om påförande av mantalspenningar skulle från och med den 1 juli
1924 upphöra att gälla samt att förty mantalspenningarna från och
med sagda tidpunkt icke vidare skulle upptagas bland inkomsterna
i riksstaten.

Vidare hade samme motionär i en inom första kammaren väckt
motion, nr 62, föreslagit, att riksdagen ville besluta, att de personliga
skatterna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften icke
skulle påföras för tiden efter 1924 års ingång, samt att förty efter

Onsdagen den 23 maj, e. m.

83 Nr 40.

samma tid skulle upphöra att gälla dels vad i kungörelsen den 26
augusti 1873 med däri sedermera gjorda ändringar och i § 47 av
lagen ^ om landsting den 21 mars 1862 funnes stadgat om en allmän
sjukvardsavgift, dels ock vad i 58 § av Jvungl. M af ;ts förnyade
stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen i riket
samt i lagen om folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909
vore föreskrivet om rätt för skoldistrikt att upptaga en särskild
avgift.

Sistnämnda motion hade, i vad den avsåge kungörelsen den 26
augusti 1873 angående kurhusavgiftens upphörande och införande
av en allmän sjukvårdsavgift samt stadgan angående folkundervisningen
i riket, hänvisats till bevillningsutskottet.

Berörda bada motioner, den sistnämnda i de delar densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, hade behandlats av sammansatt
stats- och bevillningsutskott.

Utskottet hemställde, att riksdagen matte, i anledning av förevarande
motioner I: 61 och I: 62 av herr Lyberg om avskaffande
av mantalspenningarna, den allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften,
sistnämnda motion i vad den utgjorde föremål för
utskottets behandling, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj .t ville föranstalta om utredning, huruvida mantalspenningarna,
den personliga sjukvårdsavgiften och den personliga folkskoleavgiften
skulle kunna upphävas, och därvid taga under övervägande möjligheten
och lämpligheten av att ersätta nämnda personliga avgifter
med en enda, lika för man och kvinna utgående personlig avgift
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kunde
föranledas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Waidén, Alexis
Björkman, Ljungkvist och Olsson i Gävle, som ansett, att utskottet

bort hemställa, att riksdagen måtte--— (lika med utskottet)

'' '' kunna upphävas, samt för riksdagen framlägga det förslag

som av utredningen kunde föranledas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Såsom reservant i föreliggande
ärende skall jag be att få taga kammarens tid i anspråk
endast ett par minuter.

hemställer i de bada motioner, som föreliggande
betänkande avser, om avskaffande av dels mantalspengarna och dels
sjukvårdsavgiften och folkskoleavgif ten. Utskottet är enigt så långt
som när det gäller att skriva till Kungl. Maj:t om en utredning i föreliggande
ärende. Men sedan går utskottsmajoriteten över till att låta
det väsentliga i de synpunkter, som återfinnas i utskottets såväl kläm
som motivering vara en utredning och ett förslag om nya personliga
skatter, en förening av dessa skatter, som motionären föreslagit skola
avskaffas, till en enhetlig personlig skatt, lika för man och kvinna.

Ang.

avskaffande
av de ''personliga
avgifterna
till stat
och kommun.
(Forts.)

Nr 40. 84

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang.

avskaffande
av de personliga
avgifterna
till stat
och kommun.
(Forts.)

Vi reservanter anse det emellertid vara riktigare att i denna fråga
bibehålla den begränsning av saken, som motionären givit den, och
begära sålunda endast en utredning om avskaffandet av mantalspengarna,
sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften, dessa personliga skatter,
som äro en kvarleva från ett gammalt beskattningssystem. vi
reservanter anse oss också befinna oss i synnerligen gott sällskap, da
statskontoret dels först i ett yttrande över en hemställan från Stockholms
stadsfullmäktige tillstyrkt avskaffande av sjukvårdsavgiften
såväl för Stockholm som för landstingen och de städer, som icke deltaga
i landsting, dels även sedermera tillsammans med riksräkenskapsverket
i ett gemensamt utlåtande till utskottet förklarat sig finna,
att inga hinder möta för avskaffande av de skatter, som beröras
i motionen. Statskontoret och riksräkenskapsverket gå så långt, att
de framhålla, att även under det nuvarande finansiella nödläget för
staten inga hinder möta för avskaffande av dessa skatter.

Med anförande av dessa synpunkter, och då jag anser, att det
bör fästas synnerligen stort avseende vid vad statskontoret och riksräkenskapsverket
uttalat i denna fråga, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade, av herr W aidén
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ljtmgkvist instämde häruti.

Herr Lithander: Herr talman! Majoriteten inom samman satta

stats- och bevillningsutskottet har ju så till vida velat tillmötesgå
motionären, att den varit med om en utredning. Men den har
däremot icke ansett, att man bör endast peka pa, a.tt dessa avgifter
skola avskaffas, utan den har också velat sätta någonting annat i
stället eller rättare sagt velat förenkla de anordningar, som finnas
för att få in dessa skattemedel. Naturligtvis kan man taga bort
dessa skatter. Men med det ansvar, som påvilar bevillningsutskottet
att se till, att man om möjligt bevarar något, har man ansett
det vara riktigare att gå den väg utskottet föreslår. Man har därmed
icke beskurit riksdagens rätt att längre fram taga ställning
till saken. Nu är det väl troligt, att första kammaren kommer att
gå med på utskottets hemställan, och om andra kammaren nu tar
reservationen." så blir följden, att det inte blir någon skrivelse alls,
och då blir det ju rent avslag också på motionärens hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sköld: Herr talman! Man kan inte annat än förundra

sig över det resultat, vartill utskottet kommit. Det kan vara en
sak att föreslå en så enkel åtgärd som att göra en utredning beträffande
borttagande av de personliga avgifterna. Men en annan
sak är val att utvidga den utredningen så långt som till att omfatta
en ny personlig skatt. Tanken mötes ju genast av åtskilliga svårigheter.
Vem skall ha denna personliga skatt? Och egentligen kan
man ju säga, att det är ganska likgiltigt, vem som skall ha den. Ty
det kan väl inte vara meningen att taga till den personliga skatten

Onsdagen den 23 maj, e. m.

85 Nr 40.

så stor, att den får betydelse för de menigheter,^ som kunna komma
ifråga, eller för statens budget. Skulle .man gå så långt, att man
skulle göra den till en sak som hade betydelse för vår budget, så
kommer man ju, så vitt jag förstår, in på en skatteprincip, som
riksdagen för länge sedan gått ifrån, den skatteprincipen nämligen
att lägga skatten per huvud. Nu säger herr Lithander, att man
kan ju taga ståndpunkt till saken, sedan utredningen skett. Men
låt oss komma ihåg, att här har reagerats åtskilligt mot utredningsraseriet
under den närmast förflutna tiden. Jag tycker, att det
skulle vara märkvärdigt, om man nu skulle gå åstad och besluta
en ny utredning av denna art, om vilken vi kanske om ett par år
skulle säga, att vi vilja inte ha med denna utredning att skaffa.
Herr Lithanders farhåga beträffande första kammarens beslut tror
jag är omotiverad. Ty det är klart, att vill första kammaren vara
med om att avskaffa dessa personliga avgifter, så kommer första
kammaren hellre att taga det förslag, som innefattas i den socialdemokratiska
reservationen, än ingenting alls.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, till
följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med avslag å sammansatta statsoch
bevillningsutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande
nr 10, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 71 ja mot 46 nej, vid vilken utgång kammaren
således, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 7.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, i vad den angår pensions-
och indragningsstaterna, jämte i ämnet väckta motioner; och

Ang.

avskaffande
av de personliga
avgifterna
till stat
och kommun.
(Forts.)

Nr 40. 86

Onsdagen den 23 maj, e. m.

nr 59, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare,
anställda hos riksdagen eller i dess verk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Om ändring Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört sammanköttbesiktning
satta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledoch
slakthus, ning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av § 2, § 6 mom. 3 och § 9 i lagen den 10 oktober
1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1923 dagtecknad proposition, nr 186,
vilken hänvisats till lagutskott och för behandling överlämnats till
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av § 2, § 6 mom. 3 och § 9 i lagen den
10 oktober 1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus.

I anledning av nämnda proposition hade inom riksdagen väckts
två motioner, nämligen nr 206 i första kammaren av herr K. Oscar
Ericscm m. fl. samt nr 288 i andra kammaren av herr Andersson i
Grimbo m. fl., i vilka båda motioner hemställts om avslag å berörda
proposition i vad densamma avsåge av Kungl. Maj :t föreslagen
ändring i § 6 mom. 3 i omförmälda lag.

Ifrågavarande proposition och motioner hade behandlats av
sammansatt andra lag- och jordbruksutskott.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med tillkännagivande
att det i förevarande proposition framlagda lagförslaget icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick godkännas, i anledning av sagda proposition
samt de i ämnet väckta motionerna för sin del antaga i utlåtandet
intaget förslag till lag om ändrad lydelse av § 2, § 6 mom. 3
och § 9 i lagen den 10 oktober 1913 (nr 239) angående köttbesiktning
och slakthus.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Bror A. Petrén, som ansett, att utskottets utlåtande i
fråga om förslaget om ändring av § 6 mom. 3 i slakthuslagen bort
hava annan i reservationen angiven lydelse; samt

av herrar Nils Persson, Nilsson i Tånga, Magnusson i Kalmar
och Svensson i Skönsberg.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Inom utskottet har

jag talat och röstat för Kungl. Maj:ts förslag; men som frågan nu
ligger till och med hänsyn till det beslut, som första kammaren fat -

87 Nr 40.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

tat, har Jag intet yrkande i fråga om lagtexten utan endast i fråga
om motiveringen rörande § 6 mom. 3 i slakthuslagen. Jag skall
således be att få yrka avslag å utskottets motivering, som börjar a
sid. 7 i betänkandet med orden: »Såsom av motiveringen till förevarande
proposition framgår» och som slutar å sid. 8 tre ^rader
nedifrån. Jag yrkar alltså, att denna motivering måtte utgå, och
att den vid utskottets betänkande fogade, av herr Bror Petrén avgivna
reservationen med dess motivering för avslag å det föreliggande
förslaget till ny lydelse av 6 § i lagen om köttbesiktning och
slakthus i stället antages.

Herr Laurén: Herr talman! Då det icke lär vara möjligt att få
igenom något annat yrkande än det av herr Magnusson i Kalmar
framställda, ber jag att få instämma däri. Jag gör det på den grund
att ett samhälle, som kostar på sig ett dyrbart slakthus bleve distanserat,
ifall besiktning utan organtvång skulle^ jämställas med den,
som försiggår på slakthusen och i samhället således den sämst kontrollerade
varan kunde försäljas vid sidan av den goda, under sken av
att vara likvärdig med denna.

Herr Jonsson i Eskilstuna instämde häruti.

Herr Pettersson i Stäringe: Herr talman! Med den utgång frågan
fått i första kammaren, i det att utskottets hemställan där bifallits,
skall jag blott och bart be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till berörda hemställan med godkännande av det förslag i avseende
å motiveringen, som innefattades i den av herr Bror A. Petrén
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja.för den senare propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande
nr 2 med godkännande av det förslag i avseende å. motiveringen,
som innefattas i den av herr Bror A. Petrén vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 74 ja mot 41 nej; och hade kamma -

Om ändring
i lagen ang.
köttbesiktning
och slakthus.
(Forts.)

Nr 40. 88

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om ändring
i lagen ang.
köttbesiktning
och slakthus.
(Forts.)

Ang.

försäljning av
vissa kronoegendomar

ro. ro.

ren alltså bifallit utskottets hemställan med godkännande av det
förslag i avseende å motiveringen, som innefattades i den av herr
Bror A. Petrén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 9.

Vidare företogs till avgörande jordbruksutskottets utlåtande,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 216, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar ävensom en i ämnet väckt motion.

Uti en till riksdagen den 20 mars 1923 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 216, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen bifalla de förslag, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt
i punkterna l:o—9:o.

Efter föredragning av utskottets hemställan i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag i punkten 1 av förevarande proposition begärdes
ordet av

Herr Pettersson i Hällbacken, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig att begära ordet i denna fråga, då jag med instämmande
av samtliga ledamöter på Dalabänken i denna kammare väckt en motion
vari föreslås nedsättning i de köpevärden som Kungl. Maj:t i
propositionen äskat, därest det ifrågasatta området skulle försäljas
till Krylbo köping, och har jag vid detta tillfälle velat framhålla att
de av jordbruksutskottet nu föreslagna prisen synas för höga.

Jag skall dock, herr talman, icke göra något yrkande i denna
punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets i förevarande avseende gjorda
hemställan bifölls.

Härpå biföll kammaren, på herr talmannens därom givna proposition,
vad utskottet hemställt i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
i punkterna 2:o—9:o av föreliggande proposition.

§ 10.

Eöredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 31 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte
av mark, tillhörande Älvsborgs regementes övningsfält;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till stenbrytning å kronoholmen Stora Lyngön i Kville
socken av Göteborgs och Bohus län;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

Onsdagen den 23 maj, e. m.

kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad

rör jordbruksärenden; och „ , ,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg
för lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater, lantmätare
samt distriktsveterinärer.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11-

Vid härpå, punktvis, skedd föredragning _ av jordbruksutskottets
utlåtande, nr 53, i anledning av vissa i nionde huvudtiteln av
årets statsverksproposition gjorda framställningar blevo utskottets
i detta utlåtande gjorda hemställanden av kammaren bifallna.

§ 12.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående avskaffande av fribiljettsystemet
vid statens järnvägar.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 186, hade herrar Lithander och.
Norman anhållit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att det nuvarande fribiljettsystemet vid statens järnvägar
och rätten till fria frakter för befattningshavare därstädes skyndsamt
måtte avskaffas.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder i syfte att åstadkomma
en ytterligare begränsning i antalet årskort vid statens järnvägar.

Vidare hade till andra kammaren ankommit första kammarens
protokollsutdrag, nr 561, innefattande delgivning av sistnämnda kammares
beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 18,
angående en utav herr Johan Bernhard Johansson väckt motion,
nr 20, med samma yrkande, som framställts uti ovanberörda, inom
andra kammaren väckta motion, samt utvisande att första kammaren
för sin del bifallit en av utskottet gjord hemställan av enahanda innehåll
som andra kammarens andra tillfälliga utskottets hemställan i
dess förevarande utlåtande.

I ett sammanhang föredrogos nu sistnämnda utlåtande och ovan
omförmälda från första kammaren ankomna protokollsutdrag; och
yttrade därvid

Herr Litliandcr: Herr talman! Det har såväl inom första som
inom andra kammaren väckts motioner, i vilka yrkats, att en avsevärdare
inskränkning skulle äga rum i den rätt till fri trafik, som

Nr 40.

Ang.

avskaffande
av fribiljettsystemet
vid
statens järnvägar.

Nr 40. 90

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang.

avskaffande
av fribiljettsystemet
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

nu råder vid statens järnvägar. Man har därvid ansett, att med de
löneförbättringar, som inträtt vid kommunikationsverken, vore det
ej orättvist, om en viss likställighet komme att äga rum mellan befattningshavarna
inom statens olika verk. Motionärerna ha ansett,
att de förmåner, som här gälla beträffande statens järnvägars personal,
kunna med samma rätt fordras av befattningshavare inom andra
delar av kommunikationsverken och även med visst fog, måhända,
av andra i statens tjänst anställda personer. Vad motionärerna ansett
vara en riktig norm att slutligen komma till, är det, att var och
en, som reser i offentligt uppdrag, skall ha rätt till fri resa och ersättning.
Men för övrigt anse motionärerna, att det skall råda en viss
likhet för alla rikets medborgare och även för de statsanställda, så
att man därvidlag ej skall ha någa extra förmåner.

Vid denna sena timma skall jag, herr talman, försöka att icke
gå in i någon längre debatt i denna fråga. Jag har för min del ansett,
att även det yrkande, vartill utskottet kommit, och som mest riktar
sig mot innehavarna av de högre graderna, är alltför begränsat.
Även detta fordra motionärerna. Men såsom motionär kan jag
ej annat än förklara, att enligt min mening hade utskottet bort gå
något längre. Det kan ju kanske tagas ett annat steg ett annat år.
Detta är i varje fall ett steg i rätt riktning. Men vi ha i motionen
tänkt oss från början att få slut på detta fribiljettsystem. Jag ber,
herr talman, att helt kort få yrka bifall till motionerna.

Herr Driksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären,
som hade ordet före mig, förklarade, att han med hänsyn till
den sena timmen icke skulle ingå på någon längre debatt i denna
fråga. Och jag tror, att jag bereder kammaren en glädje, om jag
förklarar, att jag av samma skäl ej vill upptaga en debatt i sakfrågan.

Jag vill endast erinra om att utskottets föreliggande utlåtande
är av samma lydelse som ett utlåtande från första kammarens andra
tillfälliga^ utskott, som haft att behandla en lika lydande motion.
Detta utlåtande förelåg då vi inom utskottet behandlade den nu förevarande
motionen och vi gjorde då en kompromiss mellan olika uppfattningar
genom att biträda samma utlåtande som då förelåg i första
kammaren.

Med dessa ord skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till kammarens tredje tillfälnga
utskotts hemställan samt vidare på avslag därå och bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen; och enär kamrarna sålunda fattat sammanstämmande
beslut i ärendet, skulle den genom första kammarens
protokollsutdrag skedda delgivningen ej föranleda någon andra kammarens
åtgärd.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

91 Nr 40,

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 133 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
de allmänna läroverken samt två i samband därmed väckta motioner; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse angående dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära
befattningshavare;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid
armén och marinen m. fl.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till befrämjande i allmänhet av slöjderna jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 192, i anledning av riksdagens år 1922 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1921;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående
vissa ändringar i belysningssystemet inom Bodens fästning m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal;

nr 195, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1923—1924 åt
dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare
av prästerliga emeritilöner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter
för yrkesundervisning;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande av understöd åt offentliga rättshjälpsanstalter;
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare;
samt

från första lagutskottet:

nr 207, i anledning av väckt motion angående förslag till lag om
upplagsbevis; och

Nr 40. 92

Onsdagen den 23 maj, e. m.

nr 208, i anledning av Knngl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets memorial, nr 40, angående ersättning åt av
utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken
m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften ävensom en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om sparbanker m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och
ekonomisk förening att förvärva fast egendom dels ock en i ämnet
väckt motion; samt

särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 158 med förslag till lag angående skyddsskogar.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag,

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Pettersson i Köping under den 24 maj.

* Poppius f 5 dagar fr. o. m. den 24 maj, och

» Johansson i Edsbyn » 8 » » » 26 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,23 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 25 maj.

93 Nr 40.

Fredagen den 25 maj.

Kl. 3,30 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 17 och 18 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 46, angående ersättning
åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden;
och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter sammansatta bevillningsoch
första lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4, bankoutskottets utlåtande
nr 64, andra lagutskottets utlåtande nr 18 samt särskilda
utskottets utlåtande nr 6.

§ 4-

Ordet lämnades härefter till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta,^ att å föredragningslistan
för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda
ärenden skall näst efter särskilda utskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 212, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § i lagen den 11 oktober 1912 om ^skogsaccis och
om virkestaxering, uppföras särskilda utskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 158, med förslag till lag
angående skyddsskogar.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Herr Hage, som på begäran nu erhöll ordet, anförde: Genom interpellation.

pressen gick för en tid sedan en uppgift angående en konflikt mellan
telegrafverket och riksbanken, vilken konflikt tilldrog sig en

Nr 40. 94

Fredagen den 25 maj.

Interpellation, synnerligen stor uppmärksamhet icke blott i den trakt, som närmast
(Forts.) berördes av densamma, utan även runt om i landet.

Orsaken till konflikten, som sedermera ytterligare kommenterats
icke minst i huvudstadspressen, var den, att riksbankens ledning
uppsagt telegrafverket till avflyttning ur en del av den våning, som
innehaves av telegrafverket för dess lokaler i Luleå i riksbankshuset
därstädes. Orsaken till uppsägningen var synbarligen den, att
riksbanksledningen ansåg det nödvändigt anskaffa boställsvåning
åt direktören vid riksbankskontoret i Luleå, vilken befattningshavare
hittills bott i en lägenhet, förhyrd hos enskild person.

Under vanliga förhållanden skulle mot en sådan disposition
från riksbankens sida ej framkomma någon gensaga. Men nu inträffar
det, att denna uppsägning som oundviklig följd måste resultera
i en merutgift för statsverket, som torde bliva ganska betydlig.
Telegrafverkets flyttning kommer nämligen efter allt att döma
att medföra diverse kostnader, varförutom hyran för telegrafverket
för den nya lokalen, såvitt man kan se, kommer att draga med sig
utgiftsökningar.

Under sådana förhållanden måste man fråga sig, om verkliga
skäl kunna föreligga för den merutgift, som här kommer att tillföras
statsverket. Härvidlag har visserligen påståtts, att den
ifrågasatta placeringen av riksbanksdirektören i den omnämnda bostaden
skulle vara motiverad av hänsyn till att man genom en dylik
anordning skulle åstadkomma större säkerhet vid bevakning av
riksbankslokalen. Den, som känner lokaliteterna i detta fall, kan
emellertid ej ansluta sig till en sådan uppfattning.

Om alltså denna motivering måste avvisas, kan man knappast
komma till någon annan uppfattning än den att om uppsägningen
av telegrafverket fullföljes, kommer staten att åsamkas en merutgift
endast med hänsyn därtill, att en befattningshavare skall
erhålla den fördel, som kommer att ligga uti inflyttningen i den
lokal, från vilken statens eget företag avhyses.

Det skulle under vanliga förhållanden ej ha fallit mig in att
i en interpellation framdraga denna fråga. Men då saken, som
jag förut antytt, väckt stor uppmärksamhet och då dessutom frågan
har en viss principiell innebörd — det har sagts, att frågan
i någon mån varit aktuell även på andra platser i landet —, har
jag ansett den böra framdragas i riksdagen. Till denna min uppfattning
har även i någon mån bidragit den uppgift, som under
de senaste dagarna varit synlig i pressen, där man påstått, att
icke ens den omnämnde befattningshavaren skulle anse sig särskilt
betjänt av att erhålla boställsvåningen i fråga — en uppgift, om
vars riktighet jag dock ej kan yttra mig och som för övrigt icke
torde ha någon större betydelse för bedömande av spörsmålet i
fråga.

Slutligen vill jag även som ett motiv för framdragande av
denna fråga hänvisa därtill, att bibehållandet av statens affärsverks
lokaler vid en centralt belägen plats inom ett samhälle även
har en viss betydelse, under det att däremot ett motsvarande pla -

Fredagen den 25 maj.

95 Nr 40.

cerande av en boställsvåning för en befattningshavare av detta slag Interpellation.
måste i mycket ringa grad anses som ett statsintresse. _ (Forts.)

Med hänvisning till vad jag nu sagt utbeder jag mig härmed
kammarens tillstånd att få till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande fråga:

Anser ej herr statsrådet, att den av mig här refererade uppsägningen
av telegrafverket ur riksbankens lokaler i Luleå bör beivras
och att åtgärder böra vidtagas för förhindrande av de ökade
statsutgifter, som torde bli en följd av uppsägningen i fråga?

Ifrågavarande anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1923 den 24 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige
i riksbanken efter herrar R. E. Norberg och E. Kristensson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige:

herr Förberg, Rudolf Emil, bankokommissarie . . . med 46 röster
» Thorsson, Fredrik Vilhelm, förutv statsråd . . » 46 »

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1924 försiggått:

herr Olausson, Knut Arvid, bankokommissarie . . . med 48 röster
greve von Rosen, Gustav Fredrik, bruksägare ...» 47 »

herr Rune, Axel Olof, borgmästare.........»46 »

Herm. Lamm. Arvid Lindman.

L. G. Bodin. Bernh. Eriksson.

År 1923 den 24 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt §§ 71 och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret
ej mindre för valperioden 1923—1926 efter greve J.

G. Lagerbjelke och herr V. Larsson, vilka voro i tur att avgå, än även
för återstående delen av valperioden 1921—1924 efter herr S. H.
Kvarnzelius, vilken avsagt sig det honom meddelade uppdrag att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut
hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1923—1926:

greve Lagerbjelke, Johan Gustaf, riksgäldsfullmäktig med 47 röster
herr Larsson, Viktor, riksgäldsfullmäktig......»47 »

Nr 40. 9G

Fredagen den 25 maj.

för återstående delen av valperioden 1921—1924:
herr Ekman, Carl Gustaf, redaktör........med 28 röster

samt till suppleanter för tiden från valet till dess nytt val under
år 1924 försiggått:

herr Strömberg, Otto Mauritz, bruksägare.....med 29 röster

> Bäckström, Helge Mattias, f. d. professor ...» 28 »

» Hallin, Eric, kabinettskammarherre......» 27 »

Herm. Lamm. Arvid Lindman.

L. G. Bodin. Bernli. Eriksson.

År 1923 den 24 maj sammanträdde de valmän, som av kamrarna
fått i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
för anställande av val av en ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket
för återstående del av valperioden 1921—-1925 efter
herr statsrådet Sam. Clason, vilken avsagt sig det honom i juni 1921
lämnade uppdraget att vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;
och befanns efter valets slut därtill hava blivit utsedd:

suppleanten herr Widell, Jakob Ludvig, överdirektör med 41 röster.

På grund härav företogs val av suppleant för herr Widell,
Jakob Ludvig, och utsågs därtill herr Borell, Karl Gustaf Theodor,
häradshövding med 45 röster för tiden från valet till dess nytt val
under år 1925 försiggått.

Herm. Lamm. Arvid Lindman.

L. G. Bodin. Bernli. Eriksson.

Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarna ingiva förslag till dels förordnanden för de valde, dels
skrivelser till Konungen med anmälan om de försiggångna valen, dels
ock de paragrafer, som därom borde i riksdagsbeslutet intagas.

§ L

Vidare upplästes ett till kammaren inkommet så lydande protokoll
:

År 1923 den 24 maj sammanträdde kamrarnas valmän för utseende
av två kommitterade för tryckfrihetens vård efter hans excellens
herr statsministern E. Trygger och redaktören E. G. Möller,
vilka var för sig av riksdagen erhållit begärt entledigande från dem
år 1921 lämnade uppdrag att vara kommitterade för tryckfrihetens
vård; och befunnos efter valens slut därtill hava blivit utsedda:

Fredagen den 25 maj.

97 Nr 40.

herr Stjernberg, N. F., professor..........med 19 röster

» Schlyter, K. J. L>., revisionssekreterare, förutv.

statsråd...................* 19 »

Eric Hallin.

K. Q. Westman. O. H. Waldén.

C. G. Olsson.

Jämte det detta protokoll lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens
protokoll underrättas om valet samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag dels till förordnande för de valde,
dels ock till paragraf rörande valet i riksdagsbeslutet.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 210, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyxelse
på landet den 21 mars 1862 m. m.;

från sammansatta stats- och första lagutskottet:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppdelning av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsaga å Lysings
och Göstrings härads samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsagor;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för fortsatt uppehållande
av processkommissionens verksamhet; och

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.;

från bankoutskottet:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst i vad den angår pensions-
och indragningsstaterna; och

nr 228, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare, anställda
hos riksdagen eller i dess verk; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9 A, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifter för budgetåret
1923—1924 under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen
till jordbruksdepartementet;

nr 209, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för
budgetåret 1923—1924 i vad angår jordbruksärendena;

Andra hammarens protokoll 1928. NrJtO.

7

9r 40. 98

Frcdageu den 25 maj.

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 50 i nionde
huvudtiteln av årets statsverksproposition gjorda framställning angående
avlöningar samt uppehållande av hingstdepåernas och stuteriets
verksamhet;

nr 215, i anledning av väckt motion om anstånd med fortsatt utarrendering
av Bäckaskogs kungsgård m. in.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till rikets allmänna kartverk;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
av jorddelningsväsendet m. m.; och

nr 218, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande uppbörd av landstingsområdenas bidrag till skjutsentreprenader.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion om avskaffande av allmänna
sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften; och

nr 24, i anledning av motioner med förslag till lag om ändrad lydelse
av § 1 i förordningen om landsting;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 121, i anledning av väckta motioner om anslag till påbörjande
av en jagare;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande
av en i statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln gjord
framställning om anslag till svensk hjälpverksamhet i Ryssland;

sammansatta stats- och första lagutskottets memorial:
nr 11, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande (nr 1) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
m. m.; och

nr 12, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande (nr 2) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för beredande av lokaler åt en hovrätt över
Norrland ävensom i ämnet väckta motioner;

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för olovlig varuinförsel m. m.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 83 § 2 mom. i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker; och

Tredagen den 25 maj.

99 Sr 40.

nr 7, angående ersättning åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 53, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
för kommuner att mot räntegottgörelse deponera penningmedel i riksbanken; nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna; nr

55, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om tillfällig löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för en
tjänsteman i riksbanken samt vissa befattningshavare vid Tumba
bruk;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
i vad avser elfte huvudtiteln;

nr 57, i anledning av väckta motioner angående beredande av
tillfälligt lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet
m. fl., i vad avser elfte huvudtiteln;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer; nr

Öl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl.;

nr 62, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk;

nr 63, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare hos riksdagen
eller i dess verk;

nr 65, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott;
nr 66, angående vissa ändringar i bankoreglementet;
nr 67, med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den
12 maj 1897 för Sveriges riksbank; och

nr 68, i anledning av förslag om åtgärder för nedbringande av
kostnaderna för riksdagstrycket;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
brandstadga ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av §§ 7 och 8 samt § 9 mom. 3 och 5 i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23. i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 8:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt;

Nr 10. 100

Fredagen den 25 maj.

nr 24, i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 kap. 7, 13 och 19 §§ vattenlagen;

nr 25, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 m. m., i vad propositionen avser förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen om fattigvården den 14
juni 1918;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 2 juli 1915 angående anskaffande
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(hästutskrivningslag); och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 12 i lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lindmark under 7 dagar fr. o. m. den 26 maj,

* Nilsson i Antnäs » 6 » » » 26 » och

» Bergström » 6 » » » 26 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,57 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

231920