RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1923:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1923. Andra kammaren. Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till behandling upptogs sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas
behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag in. m.
ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 februari 1923 dagteckuad proposition, nr 40,
som av riksdagen hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första
lagutskottet, av sistnämnda utskott överlämnats till behandling av
sammansatt stats- och första lagutskott, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till

l:o) Lag,

innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes
stridande mot här nedan givna bestämmelser förordnas som följer:

1 §-

I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de
undantag, i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.

Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan
kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

2 §.

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster
utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att t jänstgöra vid
armén eller marinen;

Andra kammarens protokoll 1923. Nr 37. 1

Ang.

kvinnors bebo
vighet att inne
hava statstjänst
in. m.

Nr 37.

•2

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. 2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt,.

vighet att inne- a.^män alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med''
hava stats- tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller
tjänst m. m. bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga, dock
(Forts.) må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som
nu sagts;

3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke
skall handhavas av kvinna;

4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må
utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning
vid poliskår;

5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att
fullgöra bevakning;

6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att
fullgöra bevakning;

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad’
sålunda stadgats, utfärdar Konungen.

3 §.

I fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke
är att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man;
dock må, där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt
2 § utgör hinder för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget ickeinnehavas
av kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer.

2 :o) Lag,

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder
för män att hava säte i domstol skall äga motsvarande tillämpning
ifråga om kvinnor samt om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap
eller svågerlag, som där sägs, så ock att samma hinder skall gälla
för äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken sista punkten stadgas
angående jäv emot domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller
maka, dotter eller sonhustru i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående
hinder för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller
svågerlag med den, som i rätten domare sitter, eller på grund av att

Onsdagen den 16 maj, e. m.

3 Nr 37.

make sitter i rätten, skall äga motsvarande tillämpning jämväl när
domaren är kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer.

1 samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft tva inom första kammaren i anledning av propositionen
väckta motioner, nr 164 av herr von Geijer med instämmande av herr
Nils Anton Nilsson samt nr 165 av herr Reuterskiöld.

I den av herr von Geijer väckta motionen hade yrkats, att riksdagen
ville för sin del besluta, att i 2 § av det framlagda förslaget
till lag, innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, skulle införas nya
moment, upptagande bland statstjänster, som ej finge innehavas av
kvinna, dels sadana domartjänster, för vilkas beklädande erfordrades
lagkunskap, dels diplomatiska och konsulära tjänster, socialattachéoch
kanslistbefattningar dock undantagna, och dels sådana tjänster,
med vilka chefsbefattningar vore förenade.

i ■^<r.rr Reuterskiöld både i den av honom framburna motionen
hemställt, att riksdagen ville avslå ifrågavarande proposition.

Utskottet hemställde,

„ 1) att riksdagen, i anslutning till det i herr Reuterskiölds motion

iramstälda yrkandet, måtte finna Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition
icke för närvarande kunna bifallas; samt

2) att den av herr von Geijer väckta motionen, i vad den icke
kunde anses^ genom utskottets hemställan under 1) besvarad, ej måtte
iöranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Carl G. Ekman, som ansett, att utskottet bort hemställa

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas,
matte för sin del antaga i punkten intagna förslag till

innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att mnehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och

balken- *nne^attanc*e tillägg till vissa stadganden i rättegångs B)

att herrar Reuterskiölds och von Geijers i ämnet väckta moti°xnfJr’
1 va(| de ej kunde anses genom utskottets hemställan under
A) besvarade, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

av herrar andre vice talmannen Nils August Nilsson, Jacob T.
Larsson, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud och Carlson i Mölna
, vilka hemställt, att riksdagen matte, med avslag å herrar Reuterskiölds
^oeh von Geijers i ämnet väckta motioner, bifalla Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition.

De uti förstnämnda reservation under punkten A) framlagda

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 87. 4

Onsdagen den 16 maj, e. in.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
ra. ra.
(Forts.)

lagförslagen överensstämde med Kungl. Maj:ts förslag utom i avseende
å 2 § i lagen, innefattande bestämmelser angåendes kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om denna paragraf hade i reservanternas förslag,
med bibehållen lydelse, betecknats såsom 1 mom., varjämte till
paragrafen fogats ett andra moment av följande lydelse:

2 mom. Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående
villkoren för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är
förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Carlson i Mölndal: Herr talman! Frågan om kvinnas
tillträde till statstjänst har ju så sent som föregående år varit föremål
för en ganska ingående behandling i riksdagen. Med hänsyn
därtill torde det knappast vara nödvändigt, att detta spörsmål nu
kommer att föranleda någon synnerligen lång debatt. Jag vill
dock påpeka för kammarens ärade ledamöter, att utskottets utlåtande
i år ligger på ett något annat plan, än det gjorde i fjol. Detta
är dock icke beroende på någon som helst förskjutning i uppfattningen
bland utskottets ledamöter, utan det beror därpå, att den
kungl. propositionen har haft mindre tur i fråga om den förseglade
sedeln; under det att utskottet med den förseglade sedelns hjälp förra
året fick majoritet för bifall till Kungl. Maj:ts förslag, så ha de
socialdemokratiska ledamöterna inom sammansatta stats- och första
lagutskottet i år blivit hänvisade till reservanternas ståndpunkt.

Nu ligger ju ärendet till också på det sättet, att första kammaren
redan har behandlat detsamma; i fråga om 1 §, som behandlar själva
principen, behörigheten, har kammaren gått på Kungl. Maj:ts förslag
med en majoritet av fem röster. Beträffande själva stridsämnet
eller den fråga, som i fjol föranledde i såväl första som andra
kammaren den onekligen största debatten, nämligen huruvida kvinna
skulle bli behörig att sitta som ordförande i underrätt, beträffande
det spörsmålet har första kammaren med en mycket betydande majoritet
gått på herr Ekmans reservation.

Om den kungl. propositionen sålunda i år haft eu mindre lyckad
utgång i fråga om lotten, så synes mig ett så mycket bättre
resultat kunna vinnas vid riksdagsbehandlingen, i det att i år, så
vitt man kan se, densamma måste leda till ett positivt resultat i
fråga om ärendets behandling.

Jag skall icke upprepa propositionens innehåll från i fjol. Jag
vill endast omnämna, att de punkter, där Kungl. Maj:ts förslag,
i år avviker ifrån fjolårets förslag, är för det första, beträffande
tiden för ikraftträdandet av denna lag. Fjolårets proposition stipulerade,
att ikraftträdandet skulle ske den 1 januari i år; nu är propositionen
av i år lagd så, att utskottets ståndpunkt i fjol, som gick ut på, att
ikraftträdandet skulle ske på den tid, som av Konung med riksdag
bestämmes, nu accepterats i Kungl. Maj:ts förslag. Även föreligger

Onsdagen den 16 maj, e. ra.

5 Nr 37.

den skillnad i propositionen i år mot i fjol, att i fråga om de tjänster,
som kunna innehavas av kvinna, har det tillkommit nya befattningar,
som innefatta, att diplomatiska och konsulära tjänster också kunna
beklädas av kvinnor. Beträffande motiveringen för detta nya moment
i den kungl. propositionen i år, tillåter jag mig hänvisa till
vad departementschefen, d. v. s. förre departementschefen, i detta hänseende
har anfört. Han säger nämligen i propositionen: »I åtskil liga

främmande länder, bland vilka må nämnas Danmark och Nordamerikas
Förenta stater, innefatta gällande bestämmelser rörande
kvinnas tillträde till statstjänst icke hinder för kvinna att innehava
diplomatisk eller konsulär befattning. Avseende måste enligt min
mening även fästas vid den omständighet, att kvinnor i ganska
betydande mån och från ett flertal olika länders sida anlitats för
en visserligen icke likartad, men dock i vissa hänseenden närbesläktad
uppgift, nämligen det mellanfolkliga arbetet inom Nationernas förbund
och dess olika delegationer. Senast under förra året hava till
de länder, vilka redan tidigare lämnat kvinnor dylika uppdrag —
bl. a. Sverige, Norge, Danmark, Frankrike och Rumänien —- slutit
sig England och Australien.» — Det är sålunda motiveringen, enligt
departementschefen, för de nya befattningar, som upptagits i den
kungl. propositionen i år.

Jag föreställer mig, att kammarens ärade ledamöter ha gått igenom
utskottets motivering, och där finner man ifrån första raden till
den sista, att motiveringen för avslag å den kungl. propositionen är
byggd på att det skulle uppstå svårigheter beträffande löne- och
pensionsförhållanden, då det gällde dessa kvinnliga befattningar. Det
är själva huvudargumentet, som enligt mitt förmenande har blivit
skjutet i förgrunden endast därför, att man genom dessa ekonomiska
förhållanden skall kunna motivera ett avslag på själva behörigheten
eller själva principen i den föreliggande frågan. I det hänseendet
kan jag i mångt och mycket instämma med de synpunkter, som
äro framlagda i den Ekmanska reservationen, där klart och tydligt
uppvisas att det ingalunda möter några som helst svårigheter ur
löne- och pensionssynpunkter, om behörigheten nu skulle bifallas av
riksdagen. Det förhåller sig ju så, att det är tillsatt en särskild kommitté,
som har utredningen om dessa förhållanden beträffande löner
och pensioner om hand. Denna kommitté har meddelat att den är färdig
med sitt arbete jag vill minnas den 1 juli i år; och kommittén hyser
dessutom den uppfattningen, att det så långt ifrån skulle vålla någon
svårighet ur lönesynpunkt, om riksdagen bifaller behörighetsprineipen,
att det tvärtom, enligt kommitténs egen uppfattning, skulle
innebära en stor fördel, om kommitterade redan nu finge kunskap
om, på vilka områden man har att vänta, att kvinnor äga rättighet att
innehava befattningar. Detta måste, enligt min uppfattning, vara
ett synnerligen starkt vägande argument, som talar för att riksdagen
nu kommer fram till ett positivt resultat beträffande behörigheten.

Nu uppställer .sig ånyo den i fjol mycket omdiskuterade frågan,
som då var det egentliga stridsämnet, nämligen huruvida kvinna
även skall få tillträde till domartjänst eller kunna sitta som ord -

Ang.

kvinnors behörighet
att innebära
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 87. 6

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 16 maj, e. m.

förande i underrätt. Beträffande den saken, tror jag mig också kunna
instämma i den Ekmanska reservationen, där han klart och tydligt
markerar, att det är en absolut nödvändighet för de kvinnor, som ägna
sig åt den juridiska banan, att erhålla denna merit för att kunna vinna
sm utkomst; detta gäller vara sig de nu vilja ägna sig åt domarkallet,
om de vilja bli affärsjurister eller advokater liksom ock i fråga om
liknande befattningar inom den privata verksamheten. På alla dessa
områden betraktas det såsom en synnerligen betydande merit att
ha suttit som ordförande i underrätt.

Jag sade redan inledningsvis, att. såsom frågan ligger till nu. när
första kammaren redan har fattat beslut, torde det väl inte vara
nödvändigt, att vi här upptaga någon synnerligen lång diskussion
angående skälen för eller emot själva behörigheten.

Jag vill med vad jag här anfört, herr talman, be att få yrka
bifall till den reservation, som står uppförd under punkt II och är
avgiven av herr Nilsson i Ivabbarp m. fl.

Jag har talat vid några personer inom det sammansatta utskottet
för att få någon kännedom om, hur med denna sak skulle kunna
förfaras, därest kamrarna komme att stanna i olika beslut. För den
händelse att andra kammaren skulle följa reservanterna, det vill med
andra ord säga bifalla Kungl. Maj :ts förslag, skulle ju därigenom
uppstå den situation, att kamrarna ha stannat i olika beslut. Men
då förefinnas, enligt vad jag inhämtat, möjligheter till dels att man
skall kunna nå en sammanjämkning beträffande § 2, d. v. s. den
Ekmanska reservationen med vissa förändringar beträffande de bestämmelser,
som där ligga inrymda och som avse, att Kungl. Maj:t
efter hovrätternas hörande skall meddela särskilda föreskrifter för
kvinnor att kunna föra ordet i underrätt, dels också att endera kammaren
uppmanas att biträda den andras beslut; i det senare hänseendet
skulle det ju närmast ligga till hands, att andra kammaren genom
en sammanjämkning skulle bli anmodad att biträda första
kammarens beslut.

Med dessa ord ber jag, som sagt, herr talman, att få j7rka bifall
till herr Nilssons i Kabbarp m. fl. reservation.

Herr af Ekenstain: Herr talman! Som vi se, har Kungl. Maj:t
återigen inför riksdagen framlagt förslag om kvinnas behörighet till
statstjänst i allmänhet.

Den grund, på vilken detta förslag i sin helhet stöder sig, är
ju den, att kvinna skulle betraktas såsom fullt likvärdig med mannen
även uti alla de prövande förhållanden, som kunna komma i fråga
för en ämbets- och tjänsteman. Den likvärdigheten har i alla fall
ännu icke blivit bevisad. Det finnes väl knappast någon med en
smula kännedom och insikt i det mänskliga livet, som icke måste
erkänna, att många olikheter finnas mellan man och kvinna, att det
finnes många omständigheter, där man kan tänka sig, att den kvinnliga
läggningen, den kvinnliga fysiska förmågan, icke mäktar åstadkomma
detsamma som mannen. Men om så är, borde väl först och
främst en generell utredning ha skett om vad som i allmänhet kan

Onsdagen den 16 maj, e. m.

7 Sr 37.

betraktas ligga för och vara lämpat för kvinnans anlag och kvinnans Ang.
förmåga. Så har inte skett; man har haft alltför bråttom, synes det rTgheUittinnemig,
då man vill på detta sätt genomdriva denna s. k. likställig- {ava stats.
ietslag. _ tjänst m. -ro.

Det är icke blott i detta avseende, som förslaget brister, utan (Forts.)
■det finnes också ett annat område, där stora och verkliga brister
finnas och måste erkännas vara för handen, och det är vad som
angår löne- och pensionsförhållanden för kvinnorna. Om denna lag
går igenom och Kungl. Maj:t promulgerar den så, att den skall
tråda i kraft snart sagt när som helst, måste, såsom det nu är ställt,

•den kvinnliga befattningshavaren mottaga sin befattning med samma
lön, som nu är stadgad för mannen; det måste var så, att för henne
rsamma pensionsålder skall inträda som för mannen, samma pension
skall lämnas henne som åt mannen. Jag kan icke riktigt förstå,
med de erfarenheter, som man har om tjänstbarhet och andra förhållanden,
att man överhuvud taget skall kunna tänka sig, att kvinnan
skall vara tjenstbar lika länge, som en man kan vara det.

Det finnes en annan sak också. — Det har nu under en tid
varit så, att Geddesyxan gått ut över de manliga befattningshavarna.
Den nyss avgångne finansministern har med skäl fått åtskilliga
lovord, för att han vetat att på ett kraftigt sätt reducera en
liel del av de befattningar, som icke kunna anses absolut nödvändiga.

Men om så. förhåller sig, är det alldeles påtagligt, att en hel del
av de manliga befattningshavarna ha blivit så att säga arbetslösa.

Skulle nu också därtill inträffa, att kvinnor med sin konkurrens
kom me att intränga uti dessa förvaltningsgrenar, så blir det utan
"tvivel ännu mera trångt inom de manliga befattningshavarnas led.

Vad detta kan betyda för staten, tror jag icke är alldeles omöjligt
att kunna gissa sig till. Det är väl i alla fall så, att ännu gälla
■de gamla reglerna, att det är mannen, som skall bilda familj och
mannen som skall ordna hemmen inom landet. Men lämnar staten icke
möjlighet åt de manliga befattningshavarna att där få sin utkomst,
måste en mycket stor del av dessa bli urståndsatt att bilda familj och
.att ordna nya hem.

En underordnad sak, men som icke alldeles här bör förglömmas,
är den, att i allmänhet torde man på grund av erfarenhet ha
sett, att en hel del av de kvinnor, som redan nu fått tillfälle att
inkomma i förvaltningen och få ett eller annat ämbete, för det mesta
varit ganska ovilliga att lämna sin statstjänst för att bilda, familj
■och hem. Det är ytterligare ett skäl, varför staten med försiktighet
bör gå fram på denna väg.

Men det finnes alldeles särskilt här inom detta område en s. k.
springande punkt, och det är den, som angår kvinnas rätt att komma
till domarämbetet, att överhuvud taget bekläda ordförandeplatsen
uti häradsrätt. För de allra flesta här närvarande är det väl icke
■obekant, hur den utbildning försiggår, som leder till det målet. Den,
som väl fått sin examen, kommer ut till en häradshövding och får
under längre eller kortare tid, dock en bestämd minimitid, arbeta som
.notarie; och då han fullgjort den tjänstgöringen, är det väl i all -

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

mänhet regel, att intet hinder finnes för honom att efter förordnandetjänstgöra
såsom ordförande i häradsrätt.

Jag undrar, om man har den erfarenheten, att verkligen kvinnan
överhuvud taget är mäktig att sköta ett sådant ämbete. Redan
Göta hovrätt förklarade i sitt yttrande angående denna sak, att
kvinnan är mera än mannen beroende av tillfälliga och oberäkneliga
impulser, och det finns andra auktoriteter, som säga, att den gamla
veneration, som nu finnes för häradsrätterna, utan tvivel kommer
att i stor utsträckning äventyras, om unga och oerfarna kvinnor
där komma att vara ordförande, detta naturligtvis just för deras
specifikt kvinnliga egenskapers skull. Man vill nu icke, att kvinnorna
i allmänhet skola komma in på sådana banor, där det gäller
att utöva ordning och bevakning. Men var och en, som tjänstgjort
i häradsrätt, måste erkänna, att det där finns många tillfällen, då
domarens auktoritet i högsta grad tages i anspråk för att upprätthålla
den vördnad, som kräves för rätten. En 25—26-årig kvinna
har nog i allmänhet inte dessa egenskaper.

_ Nu är. det så, som den förre talaren sade, att den kungl. propositionen
i huvudsak blivit godtagen av medkammaren, och här i
andra kammaren blev den helt och hållet, kan jag säga, bifallen
förra året. Enligt min uppfattning är det sålunda en ganska svår
ställning, vari man är försatt, då man som jag helst önskade avslag
på alltsamman. Men satt i valet mellan att få lagen i dess helhet
antagen eller att åtminstone få det lilla medgivande, som kan vinnasgenom
ett bifall till herr Ekmans reservation, anser jag klokheten
bjuda mig att för min del yrka bifall till herr Ekmans reservation.

Häruti instämde herrar Magnusson i Skövde och Jonsson i Mörk hult.

Fröken Tamm: Herr talman, ärade kammarledamöter! Då

frågan om kvinnas behörighet att inneha statstjänst och annat allmänt
uppdrag i år behandlades inom utskottet, ville ödet, att även behörighetslagen
denna gång avstyrktes. Som skäl för detta avslag, anförde
man, att behörighetsfrågan lämpligen borde uppskjutas till dess löne°ch
pensionsförhållandena bleve reglerade, och man låter t. o. m.
påskina, att vissa tjänsters öppnande för kvinnorna skulle bli beroende
av, hur löne- och pensionsförhållandena komme att ordnas. Skulle
man därmed mena, att det således då kunde vara med statens nytta:
förenligt att lämna kvinnor tillträde till en del befattningar under
den förutsättning, att kvinnorna vilja erbjuda en billigare arbetskraft?
Skall sålunda behörighetslagen grundas på sparsamhetsskäl, icke på
förtjänst och skicklighet? Men sammanfattningen av innehållet i utskottsbetänkandet
har man nog att söka i den sista meningen i det
näst sista stycket i betänkandets motivering, där det heter att: »Vad
angår påståendet, att för de kvinnor, som nu förbereda sig för anställning
i statens tjänst, skulle vara av värde att så snart som möjligt
erhålla vetskap om vilka befattningar, som framdeles skulle stå
dem öppna, bör märkas, att därest lagens ikraftträdande på grund

Onsdagen den 16 maj, e. m.

9 Nr 37.

av inträffande omständigheter skulle komma att uppskjutas, nämnda . Ang.
kvinnor under lång tid skulle kunna bliva avstängda från levnads- ^^ättinnebanor,
där de väntat att finna sin utkomst» — ett innehåll, som än f,ava stats.
tydligare framgår i den av herr Reuterskiöld i ärendet avgivna mo- tjänst m. m.
tionen. Med andra ord, man anser, att det tjänar ingenting till att er- (Forts.)
känna behörigheten, då man hoppas, att lagen ändå aldrig kommer
att träda i kraft.

Då man emellertid intager en alldeles motsatt ståndpunkt, nämligen
den, att kvinnors tillträde till statens tjänst snarast möjligt bör
bli en verklighet, ter sig saken helt annorlunda. Givetvis måste man
beklaga, att ikraftträdandet i år icke upptagits, men genom att åtminstone
behörighetslagen bleve erkänd skulle man ändå komma ett
stycke fram på den långa och mödosamma väg kvinnorna haft och ha
att gå för att bli erkända som likvärdiga medborgare. Det vore också
till fördel för dem, som nu utbilda sig för anställning i statens tjänst,
att få vetskap om, vilka möjligheter de ha att vinna anställning inom
den närmaste tiden.

Den största tvistepunkten tycks ju vara domaretjänsterna. Jag
har ingen anledning att närmare gå in på denna sak, då jag tror mig
veta, att den kommer att efter mig utförligare behandlas. Jag vill
endast beröra den av herr Ekman avgivna reservationen. Han erkänner
i princip det berättigade i kvinnornas tillträde till domarämbetet,
men vill, att Konungen skall meddela särskilda bestämmelser
angående villkoren för kvinnors tillträde till domartjänst, med vilken
är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt å landet. Då man
erkänner det berättigade i principen, har man svårt att förstå, varför
man skall lägga stenar i vägen på den bana man öppnat, varför man
genast skall taga tillbaka med ena handen, vad man givit med den
andra. Häradshövdingarna och hovrätterna ha ju redan nu möjlighet
att gallra, och man har ju ingen anledning att befara, att dessa
myndigheter skola visa någon synnerlig mannamån för de kvinnliga
juristerna. Det förefaller sålunda som om det vore en orättvisa mot
kvinnorna att här genom särskilda bestämmelser förhindra och försvåra
deras framtidsmöjligheter.

Det talas om den allmänna folkstämning och folkmening, som
råder. Ja, detta blir ju en rent individuell sak. Jag för min del
kan inte förstå, varför man skall känna mera vördnad för en man än
för en kvinna, var de än må vara. Men nog veta kvinnorna, att de ha
en stämning emot sig, och jag tänker också, att de kvinnor, som ge sig
in på nya banor, också ha betänkt detta och äro beredda att möta
svårigheterna.

Vissa tjänster skulle enligt den lmngl. propositionen alltjämt
vara stängda för kvinnor. Dessa äro huvudsakligast av sådan beskaffenhet,
att kvinnorna merendels icke komma att söka sådana
befattningar, vare sig de äro tillåtna eller icke. Redan den omständigheten
kunde ju göra sådana bestämmelser överflödiga. Därtill
är att märka, att med dessa undantag komma vissa inskränkningar
att ske i nu gällande förhållanden. Genom punkt 1 — »militära och
civilmilitära tjänster» — skulle kvinnliga läkare icke kunna anstäl -

Nr 87. 10

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

las exempelvis vid etappsjukhus. År 1914 voro ju dock även kvinnliga
läkare vidtalade att antaga sådan tjänstgöring i händelse av
krigsutbrott. Enligt punkt 3 skulle undantagas »tjänster vid anstalt
för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handhava
sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av
kvinna», och det har sagts, att detta möjligen skulle gälla manliga
avdelningar för kriminaldårar. Det är alldeles givet, att i de fall, där
kvinnornas mindre kroppsstyrka omöjliggör deras handhavande av
viss befattning, skulle de varken söka eller erhålla sådana platser.
I övrigt tvista ju de lärde om, vilket som är lämpligast att anställa
manlig eller kvinnlig personal vid manliga avdelningar för sinnessjuka.
Punkt 4 undantager »tjänster med vilka är förenad skyldighet
att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet». Men kvinna kan redan nu inneha uppdrag att
vara ordförande i kommunalnämnd och därmed är förenad skyldighet
att upprätthålla säkerhet och ordning i kommunen. Punkt 7 avser
»tjänster med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare». Genom årets riksdagsbeslut
lämnas emellertid kvinnliga lärjungar tillträde till högre allmänt
läroverk. År det lämpligare med manlig lärare för kvinnor än
tvärtom? I det förslag, som upprättades av de av skolkommissionen
tillkallade sakkunniga, har det ansetts, att för anställning i samskola
fordras vitsord om vana att undervisa såväl manliga som kvinnliga
lärjungar — det talas icke om, huruvida sökanden skall vara man
eller kvinna.

Men även om dessa undantag i stort sett icke ha någon vidare
betydelse, måste man i alla fall säga, att de i viss mån ur principiell
synpunkt äro av avsevärd vikt. Jag kan inte underlåta att även i år
erinra om det oegentliga i att männens befordringsrätt stadgas i
grundlag, kvinnornas däremot endast i allmän lag. Det är det åskådningssätt,
vilket kommer till uttryck i detta sakförhållande, som har
genomgripande betydelse.

Då i vår tid erkänts och i lag stadsfästats kvinnornas lika medborgerliga
rättigheter, förefaller det, som om konsekvensen borde
medföra, att i stadgandet om tillträde till statstjänster ingen åtskillnad
göres mellan män och kvinnor. Jag är övertygad om, att när
liksom i det enskilda livet den naturliga utvecklingen och den fria
konkurrensen bestämma mäns och kvinnors verksamhetsområden både
där de sammanfalla och där de avvika från varandra, så skulle detta
ske även inom det offentliga livet.

Då man nu återigen står inför en debatt om denna fråga, stannar
man ovillkorligen vid, att svårigheten icke ligger i att kunna anföra
så talande skäl som möjligt eller att bevisa, hur gång efter annan liknande
motskäl bringats ur världen av erfarenheten och verkligheten.
Svårigheten ligger här som alltid i en brytning mellan tvenne riktningar:
mellan den som håller fast vid det som varit och den som vill
arbeta för en ny åskådning.

Vad är den s. k. kvinnorörelsen? Det vore i sanning en stor

Onsdagen den 16 maj, e. m.

11 Nr 37.

lycka, om männen och även ett stort antal kvinnor ville se på denna kvin^Mlå_
omtalade kvinnorörelse med något andra ögon än nu sker. Det talas, righelattinne.
gärna med ett visst löje, om »kvinnosakskvinnor», det talas också hava stats-vackra
ord om kvinnans uppgift i hemmet, men kvinnorörelsen är nog [tjänst m. m.
icke någonting så enkelt som att skaffa kvinnorna medborgerliga (Forts.)
rättigheter: det gäller också här att skapa fram en ny uppfattning
gentemot den hittillsrådande. Det gamla kvinnoidealet, vare sig man
räknar med medeltidens ståndpunkt eller med nutidens societetsdamer,
måste ändras efter tidens krav till att bli en ansvarsskyldig och
ansvarskännande medborgares. Detta är något, som tager tid, och
måste taga tid. Ingen skall tro, att det är något lockande, att det är
med lätta steg man ger sig in i att arbeta för något sådant. Ingen
skall tro, att man är okänslig för alla de slag av motstånd, det bristande
förtroende och den inkompetensförklaring, som över allt möter
kvinnorna. Men kanske att en dag — även om den är oändligt avlägsen
och säkert aldrig någon av oss kommer att uppleva den — det
kommer att bli uppenbart, att den s. k. kvinnorörelsen i grund och
botten var ett samhällskrav, inte ett kvinnokrav, utan ett krav från
samhällets sida om ett nytt inslag i samhällsarbetet. Den politik,
vi ville vara med om att föra, kanske icke blir så full av klokskap,
de vapen, vi ville vara med om att bruka, bli kanske andra än av
järn och stål, den grund, vi ville vara med om att lägga för det nya
samhället, blir kanske en annan än maktens, men kanske var det just
något av detta, som var tidens krav.

Herr talman! Med stöd av de uttalanden, som gjorts av olika
kårer och sammanslutningar av kvinnor från olika politiska partier,
och med stöd av den vädjan, som gjorts från ett stort antal av dessa
kvinnliga sammanslutningar till Sveriges riksdag, ber jag att få
instämma i det av herr Carlson i Mölndal framställda yrkandet.

Herr Wikström: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för
■alt i allra största korthet yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
med den förändring däri, som föreslås i den av herr C. G. Ekman
avgivna reservationen. Jag förutsätter, att förslaget i princip kommer
att godkännas av denna kammare, och jag skall därför inte
säga något om den saken. Om man gått in för själva principen om
kvinnans likställighet, hindrar det dock inte, att man ändå får lov
att tänka sig också, hur denna princips tillämpning kan komma att
taga sig ut på det ena och det andra praktiska området och bestämma
de undantag som befinnas erforderliga. Enligt min mening har
reservanten här pekat på ett område, där tillämpningen av denna
fullständiga likställighetsprincip innebär vissa faror, som det är
skäl att försöka avvärja.

Vi känna ju allesammans till, hur utbildningen av de juridiska
tjänstemännen är ordnad, med »tingssittning» som viktigt led i utbildningen.
Den som emellertid i likhet med mig varit i tillfälle att
iakttaga, hur det ibland tar sig ut ute i landets häradsrätter^ där
angå jurister första gången sitta ting, har icke kunnat undgå att

Nr 37, 12

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

känna en viss bävan vid tanken på att icke blott sådana unga man''
liga adepter skola släppas ut att på egen hand utöva domarämbetet
utan också lika unga kvinnor. Vid domstolarna behandlas ofta utomordentligt
betydelsefulla frågor, frågor som kunna gälla svenska
medborgares både egendom och liv. Där kan förekomma ytterligt
inkrånglade och svåra situationer. Jag har personligen varit med
att iakttaga, hur vid en häradsrätts förhandlingar det uppstått fullständigt
förvirrade situationer, på grund av att det suttit i domaresätet
en ung man, som icke på något sätt varit kapabel att bära
upp den befattning han fått sig anförtrodd.

Nu säges det ifrån det hållet, som den ärade föregående talarinnan
företräder, att om man erkänner i princip den fullständiga likställigheten,
man inte bör lägga sådana här hinder i vägen. Jag
menar emellertid, att naturen själv har omöjliggjort genomförandet
av den fulla likställigheten, fysiskt och psykiskt. Man tager endast
skälig hänsyn till detta förhållande, när man här tager i beaktande,
att det kan finnas områden, där kvinnan i mindre grad än mannen
är lämplig att bekläda en befattning. Det hänvisades av den föregående
talarinnan därpå, att när det gällde förordnande vid häradsrätt
såsom domare, det i alla händelser funnes den garantien,,
att vederbörande häradshövding och hovrätt hade att uppgöra
förslag till, respektive utfärda förordnande, och man finge
förutsätta, att dessa icke föresloge eller utfärdade förordnande för
kvinna, som inte kunde anses mogen och kapabel att uppbära domaresysslan.
Jag tror nu, att hovrätterna inte komma att kunna
utöva någon så synnerligen betydelsefull kontroll. Det torde oftast
komma att inträffa, att hovrätten inte alls personligen känner till
den kvinna, för vilken förordnande skall utfärdas. Däremot kant
ju den rekommendation betyda mer, som vederbörande häradshövding
skall utfärda. Det är dock ganska lätt att förstå, att på dessa
häradshövdingar kommer att ligga en stark press. En häradshövding
har i sin tjänst en ung kvinnlig jurist, som hos honom suttit
sin_ författningsenliga tid såsom notarie. När lagstiftningen ej''
har gjort några som helst förbehåll, kommer det att ställa sig
mycket svårt för häradshövdingen att vägra utfärda en sådan
rekommendation, som för den kvinnliga juristen naturligtvis betyder
en hel del. I realiteten torde det komma att utveckla sig så,,
att när en kvinna fullgjort de formella betingelserna, det också anses
föreligga en bestämd rätt för henne att få förordnande. Lagarna
äro ju nu sadana, att dessa förordnanden ingå såsom ett ordinarieled
i juristernas utbildning, och det måste erkännas att, när de kvinnliga
juristerna icke kunna få förordnande på samma sätt som de
manliga, så utgör detta ett avsevärt hinder i vägen för deras fortsatta
utbildning, befordran och framkomst på den juridiska banan.

Till detta förhållande har också tagits hänsyn av reservanten
och dem, som företräda hans mening. Förslaget är ju åtskilligt uppmjukat
sedan i fjol, då motsvarande förslag innebar, att i författningen
skulle inskrivas, att kvinnorna icke finge sitta som domare
vid underrätterna. Nu är det i stället överlämnat till Kungl. Maj:t

13 Sr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

att utfärda närmare föreskrifter, som för själva syftets ernående kvin^.fbejld_

tunna anses behövliga. .. vighet att inne Det

är emellertid så, att förhållandena, redan sadana de nu aro, kara statsingalunda
äro tillfredsställande. Det är ett missförhållande, som tjänst m. m.
man på ett eller annat sätt måste försöka komma ifrån,^ att unga, (Forts->
för kallet icke mogna män skola kunna och nödvändigt måste anförtros
dessa oftast utomordentligt betydelsefulla domaresysslor under
en tid, då deras mogenhet och kompetens för befattningen på
intet sätt kan anses vara tillräckligt prövad. Det är åtminstone min
uppfattning, att detta är ett missförhållande, som man bör försöka
komma ifrån. Det vore onekligen att förvärra dessa missförhållanden,
om man innan den tid kommer, då de kunde tänkas vara hävda,
nu också skulle på samma villkor och samma sätt, som nu gäller
för männen, även släppa fram dessa unga kvinnliga jurister. Det
må vara svårt att redogöra varför, men man har i alla händelser en
alldeles bestämd känsla av, att det i manga fall och på manga sätt
kan vara betydligt mycket svårare för en kvinna än för en man
att sitta som ordförande i eu häradsrätt. Det förefaller mig, att
från kvinnohåll det ej bör anses vara en så synnerligen betydelsefull
och svår avvikelse från principen om likställigheten, om här i alla
händelser göres ett undantag, så att tills vidare det blir en möjlighet
för Kungl. Maj :t att utförda föreskrifter som trygga en något
så när säker kompetens hos de kvinnor som förordnas att »sitta ting».

Jag tror mig veta, herr talman, att här komma att uppträda
talare, som utveckla skälen för denna reservation på ett mera klart
och övertygande sätt, än vad jag förmår gorå. Jag skall därför
icke upptaga kammarens tid längre, utan nöja mig med att yrka
bifall till Kungl. Maj ds förslag med den ändring beträffande 2 §,
som innefattas i den av herr C. G. Ekman vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har vid flera föregående tillfällen
under min riksdagstid och senast i fjol tillkännagivit den
allmänna grundsyn jag har på hela det föreliggande spörsmålet.

Det torde av mina tidigare yttranden framgå, att jag helt och fullt
ansluter mig till Kungl. Maj ds förslag beträffande föreliggande
spörsmål.

Då jag emellertid nu bär begärt ordet för att yrka bifall till
den Ekmanska reservationen, beror det därpå, att jag är mycket
varmt intresserad för att vi skola komma till ett positivt resultat
i år. Jag ser på hela det föreliggande läget på det sättet, att
andra kammaren sätter hela denna reform på spel, ifall andra kammaren
skulle komma att bifalla Kungl. Maj ds förslag, såsom ärendet
ligger efter första kammarens beslut. Jag tror först, att det
blir ganska svårt, att i fall andra kammaren bifaller Kungl. Maj ds
förslag, att åstadkomma en sammanjämkning mellan Kungl. Maj ds
förslag och den Ekmanska reservationen, som är tagen i första kammaren.
Det kan därför sannolikt komma att inträffa, att utskottet
kommer att uppmana andra kammaren att biträda första kamma -

5r 37. 14

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

kvinnors bebo
righet att inne.
hava statstjänst
m. m.
(Forts.)

rens beslut. I så fall äro vi ju inne på den linjen, att den Ek''
manska reservationen blir antagen; eller också kan det tänkas,
ehuru jag inte kan se, hur det skall gå till, att utskottet
kommer med ett sammanjämkningsförslag, och då känner jag
mig ganska bestämt övertygad, att så liten som majoriteten i
första kammaren var, på 5 röster allenast, ett sådant sammanjämkningsförslag
ej har utsikt vinna första kammarens bifall. Och skulledet
komma att inträffa — vi hava sorgliga exempel på hur det
kan gå med sammanjämkningsförslag i första kammaren — så faller
denna fråga för denna riksdag också, och till nästa år är det
mycket sannolikt, att frågan ligger i ett sämre läge. De val till
första kammaren, som förrättas i höst, komma att innebära en förskjutning
ytterligare i den riktning, som blir för ett positivt beslut
i enlighet med andra kammarens uppfattning ogynnsam.

Då jag har försökt bilda mig någon föreställning om vad som
är möjligt att få igenom i år, har jag kommit till den uppfattningen,
att om andra kammaren vill komma till ett positivt beslut
i år och icke vill riskera, att frågan faller i dess helhet, bör man
här i andra kammaren gå på den Ekmanska reservationen. Då äro>
samstämmiga beslut fattade, och det är icke möjligt för första kammaren
att stjälpa förslaget. Även i denna något beskurna form, som.
frågan i den Ekmanska reservationen föreligger, måste var och en,
som varit intresserad för denna viktiga reform, erkänna, att det
är dock en mindre väsentlig del den som här skäres bort, än vad
hela den stora reformen, sådan som den tagits i den Ekmanska reservationen,
i och för sig innebär.

Sålunda, herr talman, då jag sedan gammalt varit varmt intresserad
för att här skulle ske rättvisa mot kvinnorna, och då jag:
tror, att man genom att bifalla Kungl. Maj:ts förslag i det föreliggande
läget kommer att åstadkomma att frågan stjälpes, har jag
funnit mig nödsakad att, även om jag skulle så innerligt ha önskat
att rösta ^ på annat sätt, av rena klokhetsskäl hemställa, att kammaren
måtte biträda första kammarens beslut och antaga KungL
Maj :ts förslag med den ändrade lydelse av 2 §, som innefattas i den
Ekmanska reservationen.

Jag tillåter mig, herr talman, att framställa detta yrkande.

Med herr Rydén förenade sig herr WalcLén.

Fru Östlund: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag skall
be att få säga några ord närmast med anledning av det, som skiljer
oss åt i denna fråga, nämligen om domarbefattningarna. Jag kan
helt och hållet instämma i allt vad här sades av fröken Tamm om
principerna. När jag har hört denna debatt, som i dag pågått i
båda kamrarna, så har jag inte kunnat undgå att nu såväl som
många gånger förut undra, huru länge och hur många gånger vi
skola komma att diskutera kvinnorna inför riksdagen. Då jag för
min del velat yttra mig i denna fråga, nödgas jag uppehålla mig

Onsdagen den 16 maj, e. m.

15 Nr 37.

något vid de båda motioner, som äro väckta i första kammaren, efter- i som

det är dessa, som legat till grund för utskottets avslagsyrkande, righoattinne För

att undvika allt missförstånd och för att få ge ett uttryck \ava statsåt
bur kvinnorna uppfatta denna fråga, skall jag be att få säga, tjänst m. m.
att kvinnorna ha inte någonsin tänkt, att det skulle åstadkommas (Ports.)
någon revolution eller någon som helst »feminisering», som en av
de ärade motionärerna talar om, därest behörighetslagen blir antagen.
Ty därmed att behörighetslagen antages, är ju icke något
som helst »du skall» antaget. Vi ha ju aldrig tänkt, att det skulle
antagas något påbud, att kvinnorna skulle under alla förhållanden
bli vare sig statstjänare eller domare. Det är ju i år, liksom tidigare
så, att oppositionen riktas mot att kvinnorna skulle få inneha
chefs- och domarbefattningar. Det är nog riktigt, såsom det yttrades
i dag på förmiddagen i första kammaren, att man givit mera
uttryck åt fruktan för än några verkliga skäl emot att kvinnorna
skulle kunna klara domarbefattningar. Det är rätt underligt, när
man hör dessa diskussioner för och emot, huruvida kvinnorna skola
kunna vara lämpliga på chefsposter o. s. v., ty när man vill vara
vänlig mot även de obetydliga -—- det vill man ju vara ibland vid
högtidliga tillfällen — då heter det så här: »Fältherren vinner icke
slaget, det är trupperna, som vinna det åt honom.» Om nu kvinnorna
utan fråga lämpa sig som trupper, vilka vinna slaget åt fältherren,
varför skulle det inte då också kunna tänkas, att de vid
ett eller annat tillfälle, såsom här är avsett, skulle kunna lämpa sig
som »fältherre», d. v. s. som chefer?

I fråga om domarbefattningarna ha vi i dag åter fått höra alla
de skäl, som vi fingo höra i fjol. Det skulle, säger man, kunna uppstå
för svåra situationer för kvinnor på dessa poster. Och vad man
framför allt talat om, det är domstolens auktoritet, vilken kvinnorna
inte skulle kunna upprätthålla. Jag tvivlar inte ett ögonblick på
att det är av ärlig välvilja, som man vill »skydda» kvinnorna från
att försöka, vad de kunna prestera i detta fall. Men jag tror, att
de, som tala på detta sätt och föra fram detta skäl och denna fruktan,
ha en begränsad erfarenhet, de såväl som alla vi andra, när
det gäller att kunna säkert bedöma, vad kvinnorna skulle kunna
åstadkomma.

Vi behandlade vid fjolårets riksdag en fråga, som mycket nära
sammanhänger med denna. Det var frågan om domareutbildningen.

Då yttrades några ord, vilka, tycker jag, nästan ge nyckeln till det
hela. Jag kan inte citera dem ordagrant, men det var ungefär så,
att domaren bör inte endast vara jurist utan det behövs också, att
han rent mänskligt förstår brottet och brottslingen. När man tänker
på vad som ligger i detta uttryck, så tror jag, att man skall
vara villig medge, att domarekåren kan behöva rekryteras från
flera håll än vad för närvarande sker, så att en större mångsidighet
på detta område skulle kunna få göra sig gällande. När man inte
står högre på samhällsstegen, än att man vet och känner, att det är
oändligt många sociala orsaker, som kunna ligga till grund för
brottet, då kan man känna intensivt mången gång att det även för

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.

(Forte.)

brottslingens skull vore lyckligt, om kvinnorna någon gång skulle
få utöva domarekallet. Jag har känt detta så intensivt, att jag
tänkt, att kvinnorna inte endast skulle försvara sin plats som domare,
utan rent av representera en humanare uppfattning. I synnerhet
tror jag att detta gäller ifråga om ungdomsbrottsligheten, och
jag stärktes i denna min uppfattning en dag för icke så länge sedan.
Vid en skyddskongress, anordnad av centralförbundet för
socialt arbete, höjdes det en röst från en av dem, som arbeta inom
skyddsverksamheten. Det var en representant för frälsningsarmen,
Alma Petri, som uttalade en önskan, att när den första varningen
meddelades, särskilt till kvinnliga brottslingar, en kvinna skulle
vara närvarande. Det kan tyckas, att det finns möjlighet att åstadkomma
detta utan kvinnliga domare. Men bara det att man känner,
att det behövs ett kvinnligt inflytande någon gång vid sådana tillfällen,
styrker mig i min uppfattning, att det är riktigt att medge
kvinnorna möjlighet att göra sig gällande även på detta område.

När det här talats så mycket om att kvinnorna icke skulle
räcka till för detta, så skulle jag vilja till protokollet få referera ett
uttalande, som gjorts av akademiskt bildade kvinnors förening, och
som på sin tid lämnades till sakkunniga, som förberedde frågan om
kvinnornas behörighet till statstjänst. Det är ett uttalande, som
inte kan på något sätt vantolkas och det visar, att de kvinnor, det
här är fråga om, äro fullt förtrogna med vad de ikläda sig och sträva
efter och fullt beredda att taga konsekvenserna vare sig de nu
skulle komma att lyckas eller ej. De säga: »Skulle kvinnorna verkligen
på grund av sin ringare fjeska styrka visa sig sköta sina
tjänster sämre än männen, så synes oss den naturliga konsekvensen
härav bli, att kvinnorna i den fria konkurrensen om statens ämbeten
måste vika för männen. Vi kunna icke nog kraftigt framhålla, att
vad vi begära för kvinnorna icke är sänkta fordringar i duglighet
och arbetsprestation eller skyddsåtgärder av något slag, utan endast
tillfälle till den öppna och fria tävlan, genom vilken i varje enskilt
fall den lämpligaste och alltså för staten värdefullaste individen utväljes,
oberoende av om det är en man eller en kvinna. Det är icke
fråga om att till förfång för staten släppa fram vare sig i fysiskt
eller i annat avseende undermåliga individer, utan endast att häva
de hinder, som nu till förlust för det allmänna utestänga den dugliga,
fullt kompetenta kvinnan från högre statstjänst.» Så se kvinnorna
själva denna sak, de kvinnor, som här närmast komma i fråga. Det
är också för att kunna nå det målet, som de alltid arbetat.

Under den debatt i fjol om domarutbildningen, som jag nyss omnämnde,
yttrade herr af Ekenstam några ord, som jag icke kan
underlåta att i detta sammanhang citera. Han yttrade: »Man får
inte bara efter lagbestämmelser uppdraga en form, efter vilket allt
skall stöpas, man får inte söka toppa dem, som höja sig över medelmåttorna
och man får heller icke söka att, där det verkligen finnes
någon förmåga att utveckla sig på ett eller annat sätt, tvinga in
allt i en och samma fåra.» Ja, det var när det gällde männen, kan
herr af Ekenstam svara. Men varför skall inte detta uttalande också

Onsdagen den 16 maj, e. m.

kunna gälla kvinnorna? Jag tror, att de kvinnor, som använda hela
sin ungdomstid till studier dem får man inte döma på samma sätt,
som de kvinnor, vilka sätta som sitt mål att kunna prestera en fullt
oklanderlig sa 1 ongskonversation. Det är med smärta jag hör. när
man här talar om dessa »unga flickor», som möjligen skulle slå sig
ned på domaresätet. Tänk dock på att dessa unga kvinnor använt
sin allra bästa ungdomstid till studier, och tänk på att det dock
måste vara ett allvarligt intresse bakom, näT de till på köpet ägnat
sig åt juridiska studier, som väl inte äro sä lätta eller enkla, utan
som tvärtom torde fordra ett stort mått av arbete.

När man vidare tror, att man är så objektiv, då man här söker
uppvisa, att kvinnorna inte skulle kunna bekläda dessa poster så
kommer jag särskilt till den motion, som är väckt av herr von Geijer
i första kammaren. Såsom jag förut framhöll, finner man här icke
så mycket några skäl som fast mera en fruktan för att kvinnorna
icke skulle lämpa sig på detta område. Det heter i denna motion till
stöd för avslagsyrkande!: »enligt min mening», »särskilt synes
det mig», »jag kan icke inse», »jag vill snarare hålla före» o. s. v.,
nämligen att kvinnorna ej lämpa sig för de tjänster, det här är
fråga om. Det är väl den mest subjektiva uppfattning man kan
tänka sig. Vidare åberopar herr von Geijer liksom herr af Ekenstam
nyss gjorde, att Göta hovrätt uttalat, att kvinnorna inte skulle
passa för domarekallet. Ja, det må vara sant att Göta hovrätt har
yttrat att kvinnornas tanke- och viljeverksamhet inte vore lämpad
för detta arbete samt att hon vore beroende av mera tillfälliga och
oberäkneliga impulser på känslolivets område. Jag skall inte vidare
ingå på vad Göta hovrätt sagt men jag kan inte underlåta att göra
den reflexionen, att det kanske inte är så underligt, att detta kommer
från Göta hovrätt, eftersom Göta hovrätt i det fallet bär gamla traditioner
att bevara. Jag erinrar blott om det anförande fröken Tamm
här höll vid föregående års riksdag och i vilket även hon citerade
ett uttalande av Göta hovrätt för lång tid sedan.

Såsom jag förut framhöll, talar man här framför allt om domstolarnas
auktoritet och att denna skulle råka i fara, om vi finge
kvinnliga domare. Det talas också i en motion i första kammaren
om att denna auktoritet skulle »spillas eller förringas» genom den
föreslagna reformen. Och herr von Geijer säger om detta, att han
vågar ej i denna del trösta sig med vad departementschefen sagt i
sina allmänna betraktelser om frågan. Jo, det finns verkligen eu
tröst för de allra flesta, som äro betänksamma, den finnes i ett anförande,
fortfarande från den debatt som jag förut refererat till, angående
domareutbildningem Då yttrade herr Björkman i Norrköping
ordagrant så här: »Så stå vidare underdomstolarna ständigt
under hovrättens prövning. När målen gå upp till hovrätterna, so
dessa, vem som har dömt, och är det en ung man och han ådagalagt
god förmåga, blir lian snart känd. Visar han å andra sidan brist på
omdöme, ser man även detta och han far nog då så småningom veta
det i den ena eller andra formen.» Jag skulle fortfarande vilja fråga :

Andra tcammarens protokoll 1988. Nr 81. 2

Ang.

kvinnors bebo
vighet att inne
kärn statstjänst
m. in.
(Forts.)

Nr 37. 18

Onsdagen den 16 maj, e. in.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

när detta gäller de unga männen, varför skall det då inte också kunna
gälla kvinnorna? Här säges det, att hovrätten ser mycket väl, om
det är en omdömesgill person, som varit ordförande eller om det är
en person, som saknar omdöme. Man ser det mycket väl, och i båda
fallen får vederbörande veta det. Det skulle naturligtvis gå precis
likadant om det händelsevis en gång skulle komma kvinnliga domare.
Man kan mycket väl efter handlingarna bedöma, om personen
i fråga passar till domare eller ej.

Nu vet jag visserligen, att det ännu inte föreligger något yrkande
om bifall till utskottets avslagsyrkande. Jag vet inte, vart
utskottets hemställan tar vägen, ty där finns ju ett avslagsyrkande,
men man talar även från det hållet endast om den Ekmanska reservationen.
Det kan dock för en gångs skull få sägas ut, att kvinnorna
ha tänkt mycket noga på denna sak och äro fullt medvetna
om vad de begära.

Jag skulle bara vilja göra ytterligare en liten axplockning ur
motiven för avslagsyrkandet. Det är herr Reuterskiöld, som säger,
att skulle »de val till andra kammaren, som skola företagas
1924 komma att till riksdagen föra en majoritet, som inte gillade
den feminisering av förvaltningen som föredraganden förordat, så
skulle på grund av de statsregleringsbeslut, som då kunde komma
att fattas, följden bliva, att den föreslagna reformen aldrig skulle
komma att träda i kraft». Ja, skulle riksdagen resonera på detta
sättet vid alla frågors avgörande så skulle den väl aldrig våga besluta
någonting av fruktan för att det efter »nästa val» skulle bli
en annan majoritet i riksdagen. De äro inte så värst övertygande,
tycker jag, dessa skäl, som ligga till grund för avslagsyrkandet.

För att sedan säga några ord om den Ekmanska reservationen,
så kan jag mycket väl förstå dem, som tänka, att här icke är
något annat att göra än att gå med på denna linje. Men jag kan inte
förstå annat, än att detta blir endast att flytta över motståndet som
reses mot den föreslagna reformen från riksdagen och till Kungl.
Maj:t. Det kommer sedan också, såvitt jag förstår, att bero på, huruvida
det är en socialdemokratisk regering, en Ekmansk regering
eller en regering av någon annan färg, hur frågan kommer att lösas
för framtiden. Det är, som jag hörde i dag. meningen att detta skall
prövas från fall till fall. Det kommer således inte att bli något
generellt beslut, efter vad jag kunde förstå. Jag är dock inte säker
på detta, och det framgår inte heller av herr Ekmans reservation.
År det något, som brister på detta område, så är det snarast i fråga
om utbildningen av domare. Det vore klokare och mera befogat att
söka råda bot på detta än att vilja utestänga kvinnorna eller göra
deras ställning härvidlag beroende på vissa för närvarande ganska
oberäkneliga förhållanden.

Jag skall sluta med att säga. att jag hade trott, att när man
kommit så långt i detta land, att kvinnorna tillerkänts full likställighet
med männen i fråga om medborgerliga rättigheter, så skulle
vi också någon gång komma dithän, att inte en del frågor betraktades
såsom kvinnofrågor och en del som samhällsfrågor. Jag trod -

Onsdngen den 16 maj, e. m.

19 Nr 37.

de, att vi någon gång skulle komma därhän, att alla frågor skulle
betraktas såsom samhällsfrågor och så betraktar jag denna. Jag
tror att det enda riktiga och rätta är, att alla banor stå öppna för
alla, män som kvinnor. Då först kan begåvningen få fritt utvecklas
och användas, såväl till allas vår nytta som till statens. Jag tror, att
staten aldrig kan förlora på att den bäst utvecklade och begåvade
får tillfälle att också använda sin begåvning.

Herr talman, jag ber med detta att få yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Ekeberg: Herr
talman! Det är icke min mening att upptaga kammarens tid med
ett uttalande i själva principfrågan. Efter den utgång frågan fick i
denna kammare förra året och efter förmiddagens votering i första
kammaren anser jag nämligen principfrågans utgång här i afton vara
given.

Då jag för två år sedan innehade min nuvarande post, ägde denna
fråga redan aktualitet. Jag kan säga, att jag gjorde allt vad på
mig ankom för att snarast möjligt bringa den till en lösning. Jag
hyste en tid till och med den djärva förhoppningen att få den fram
redan vid 1921 års riksdag. Det gick icke, av skäl som jag nu icke
skall dröja vid, och det blev mig aldrig förunnat att lägga fram proposition
i ämnet. Nu ser det ut, som jag likväl skulle få kontrasignera
en lag i ämnet, och jag ber få säga, att det kommer att ske
med glädje.

Jag skall, som sagt, icke uppehålla mig närmare vid principfrågan.
Jag skall i stället gå direkt till den fråga, som väl för alla
här står som den stora tvistepunkten, nämligen frågan om kvinnas
behörighet till domaretjänst. Jag yppar icke någon hemlighet, i fall
jag säger, att man inom snart sagt alla partier möter personer, som
äro tveksamma på denna punkt. Man ser i själva verket ett spår
av denna tvekan redan i den kungl. propositionen till förra årets riksdag,
som jag har här i min hand. Dåvarande justitieministern sade
på ett ställe, bland annat, att myndigheternas »på allvarlig prövning
grundade invändningar mot kvinnas beklädande av domareämbete,
företrädesvis såsom ordförande i första instansens domstolar,
förtjäna ett noggrant beaktande». På ett annat ställe påpekas särskilt
att »de olägenheter, som kunna vara förbundna med kvinnors
utövande av ordförandeskap i underrätt, bliva särskilt framträdande,
då ordföranden är en ung kvinna». Föredragande departementschefen
förklarade, att lian funne denna uppfattning i mycket befogad,
men av vissa skäl tilläde han icke de anförda invändningarna avgörande
betydelse.

Det är emellertid klart för alla, att här föreligga nyanser i uppfattning.
De finnas — det ha vi hört här i afton — som ställa sig
absolut avvisande mot hela tanken och resonera som så. att åtskilliga
drag i den kvinnliga karaktären, en större impulsivitet, en mera
utpräglad subjektivitet i omdömet, eller hur man vill uttrycka sig,
göra kvinnan olämplig att vara domare, i varje fall i en enmansdom -

Ang.

kvinnors behörighet
att innebära
statstjänst
m. rn.
(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. ''in.
(Forts.)

stol. Ett annat argument, som gör anspråk på att helt och hållet slå
frågan till marken, är den allmänna hänvisningen till att en kvinna
inte kunde förväntas vara skickad uppehålla domstolens auktoritet.

Att ge sig in på en diskussion, huruvida dessa farhågor äro välgrundade
eller icke, det låter sig i själva verket knappast göra. Det
rör sig här ytterst om trossaker, och frågan är i det läge, att den
ene icke övertygar den andre genom anförande av skäl och motskäl.
Det enda som verkligen kan föra denna fråga till en lösning är, så vitt
jag förstår, erfarenhetens vittnesbörd. För mig står problemet så,
att det gäller att få ett sådant vittnesbörd och detta utan att man
ställer några berättigade intressen på spel. Jag förmenar, att det
där kategoriska avvisandet av tanken på kvinnan som domare egentligen
beror på att frågan är oriktigt ställd. Man frågar sig: är en
kvinna vem som helst eller — låt oss säga — är genomsnittskvinnan
lika lämpad till domare som mannen? Eller man sätter sig kanske
ned, spekulerar och frågar sig: hur skulle det vara, om den och den
bland mina kvinnliga bekanta skulle vara domare? Och man får sig
kanske rentav ett gott skratt vid blotta tanken. Men det är inte så
frågan skall formuleras, utan det gäller i själva verket, huruvida det
dock finns undantag och huruvida dessa undantag äro tillräckligt
talrika för att böra komma i betraktande och sätta lagstiftningen i
gång. Enligt min mening är detta händelsen. Jag är övertygad om
att det finnes icke så få kvinnor, som äga den särskilda art av begåvning,
vilken kräves för att verka med framgång som domare, och
även besitta den auktoritet, som höves i domaresätet.

Härmed är emellertid icke sagt, att jag är beredd att helt ansluta
mig till propositionens ståndpunkt i förevarande ämne. Enligt
min mening, som jag skall söka i fortsättningen motivera, är det icke
blott för samhällets skull utan även för likställighetsprincipens lyckliga
genomförande av vikt att framgå med en viss försiktighet.

Man mötes, då man resonerar på det viset, ofta av det argumentet:
tänk på främmande länder, tänk på våra grannländer i väster och
söder och på andra länder, där likställighetsprincipen fått full tilllämpning
beträffande domare. Icke ha vi sett nagra nämnvärda
olyckor där. — Ja, motståndarna veta berätta om sådana olyckor,
men huruvida berättelserna alltid äro befogade kan vara svart att
döma om. — Jag vill mot ett sådant resonemang framhålla, att det
är en väsentlig skillnad på denna punkt mellan förhallanden a i vart
land och i andra länder, något som ytterst bottnar i en beklaglig brist
beträffande vikariatsystemet i våra häradsrätter. I främmande länder
är det så, att i stort sett inga andra göra sitt inträde på domarebanan
än de, som verkligen ämna bliva domare. Sålunda har man
redan i vederbörandes val av levnadsbana en viss garanti för att
han eller hon passar för yrket. Hos oss är det på annat sätt. Även
den unga kvinnliga eller manliga jurist, som icke ämnar bli domare,
har intresse av att skaffa sig s. k. tingsmeriter. Det är för vederbörande
av stor nytta på andra banor. I administrationen upprätthåller
man kravet på att vederbörande hållit ting, pa advokatbanan
betalas den bättre, som har tingsmeriter, och som affärsjurist skattas
en dylik arbetskraft högre. Domaretjänstgöringen i första instans

Onsdagen den 16 maj, e. m.

21 Nr 87.

på landsbygden bär på sitt första stadium i viss mån fått karaktären
av en praktisk fortsättningsskola till juristutbildningen vid universiteten.

Vad jag nu sagt innebär, om vi se saken från de kvinnliga unga
juristernas sida, att rätten att få domareförordnande i underrätt särskilt
på landet i själva verket är nyckeln till en del andra banor än
domarebanan, och därför är denna fråga från kvinnornas synpunkt
av så stor betydelse. Men från andra sidan sett. från det allmänna
intressets synpunkt sett, innebär det, att många komma att begynna
en verksamhet som domare, vilka sedan icke bliva domare, som
kanske själva icke anse sig skickade att vara det utan föredraga en
helt annan bana, men som gå denna väg, därför att det skall så vara
och därför att de då komma lättare fram. Det är anledning antaga,
att många flera unga kvinnliga jurister önska begynna på domarebanan
än fortsätta på den. Men det är, som var och en kan inse, de
första lärospånen, som innebära faran. Det blir där det lättast kan
inträffa, att förutsättningarna brista. Ja, då säger man kanske, att
detta är lätt hjälpt, det är bara att pröva vederbörande så mycket
noggrannare, och det kan man göra, innan förordnande meddelas. Jag
vill då fästa uppmärksamheten på hur prövningen går till i praktiken.
Den som meddelar domareförordnandet är hovrätten, och hovrätten
har i allmänhet aldrig sett röken av den unge jurist, som får
sitt första förordnande. Han har suttit på landet i en domsaga och
tjänstgjort som notarie. Ännu mindre har hovrätten, såsom fru Östlund
sade, sett några utslag av vederbörandes hand; det gäller just
att avgöra, om vederbörande överhuvud skall komma i domaresätet
och fälla utslag eller ej.

Vad som i praktiken blir avgörande vid domareförordnandes
meddelande är dels formella meriter, att vederbörande tjänstgjort så
och så lång tid, och dels vederbörande domhavandes förord. Ja,
säger man, det är bra, man kan lita på domhavanden, han har sett
vederbörande och vet vad han går för. Då vill jag säga det, att
domhavanden, som ställes inför frågan om han skall ge eller icke
ge sin notarie förord till domareförordnande, ofta kommer i en svår
ställning. Situationen är den, att dessa notarier äro dåligt betalda,
en del av lönen ligger i förhoppningen att få tingsmeriter. Om
vederbörande tjänstgjort tiden ut och kommer och gör anspråk på
tingsmeriter, kan häradshövdingen säga sig: han begär icke stort
annat än sin betalning, och don kan jag icke vägra honom, om
lian icke är uppenbart olämplig att intaga domaresätet. Det torde
icke vara första gången detta framhålles i denna kammare. Det
rådande systemet är beklagligt beträffande de manliga aspiranterna,
men jag tror, att det skulle visa sig ännu mer beklagligt beträffande
de kvinnliga, därför att särskilt under den första tiden,
innan den allmänna uppfattningen blivit förtrogen med tanken på
kvinnliga^ domare, komma dessa unga kvinnor att sättas på ett
mycket hårt prov. Det vet var och en, som själv suttit ting, vilken
oerhörd påfrestning det är att första gången slå sig ned i domaresätet.
Det torde knappast finnas någon annan bana, där man vid

Ang.

kvinnors behörighet
att innebära
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Jir 37.

Onsdagen den 16 maj, e. in.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehava
statstjänst
m. in.
(Forts.)

så unga år ställes inför ett så hårt och tungt ansvar. Man kan få
människors liv, ära, frihet och välfärd i sin hand, då man icke är
mer än 25 år gammal. Och särskilt de första kvinnliga jurister,
som nu efter allt detta, som talats och skrivits i denna fråga,
komma att sättas i denna svåra situation, få sannerligen ha göda
nerver, sinnesnärvaro och takt. Det behöves i själva verket icke
mer än att vid något av de första försök, som komma att göras,
det går en liten smula på tok, att det börjar skrivas i tidningarna
och göras affär av detta, för att en reaktion skall uppstå, som
kan bliva menlig för hela frågans vidare utveckling. Även från
kvinnornas egen synpunkt sett vore det lyckligt, om det skapas någon
verklig garanti för att de, som under de första åren skola fullgöra
det svåra och ansvarsfulla värvet, äro sin uppgift fullt vuxna.
Den Ekmanska linjen för med sig vissa uppoffringar för de första,
för dem, som gå i spetsen, men så har det alltid varit, att de första
fått göra vissa offer. Och jag tror icke, att det sker förgäves, ty
om de sköta sig väl, skall det ha en inverkan på allmänna opinionen,
som kommer att försätta hela frågan i vida förmånligare och bättre
läge.

Detta är anledningen till att jag för min del med glädje hav
sett denna Ekmanska linje. Enligt min mening är den ett försök,
ett av bästa avsikt buret försök att förena två motsatser, att lösa
en allvarlig konflikt. A ena sidan är för de unga kvmnorna denna
rätt att få sina domareförordnanden inkörsporten till så mycket, att
om den porten stänges till, blir den reform, som kammaren är på
väg att besluta, i mycket spolierad, men å andra sidan ha vi denna
fara, om vilken jag talat, att det hela skall misslyckas, och ^ råka
i misskredit, att det skall så att säga komma av sig vid ingången
alltsammans.

Den av herr C. G. Ekman avgivna reservationen fattar jag
för min del på det sättet, att han av hänsyn till skäl, som jag i
det föregående i korthet antytt, varit angelägen om att se till att
särskilt under den första tiden, då denna nya princip skall träda i
tillämpning, endast sådana unga kvinnor, som äro verkligt kvalificerade,
som fullt hålla måttet, komma fram till domarebefattningar.
Att bestämmelsen icke inryckts i lagen, har icke, som den sista
ärade talarinnan antydde, sin grund i något syfte att frågan skall
lösas från fall till fall. Det är icke meningen, utan meningen är,
att det skall givas allmänna bestämmelser, men dessa allmänna bestämmelser
skola givas i administrativ väg, varigenom man vinner,
att man lättare kan anpassa sig efter utvecklingen, så att, i den
mån det visar sig, att det hela fungerar väl, att motståndet uppmjukas
och så småningom ger vika, man kan alltmer giva efter.
Man kan för övrigt också gå en annan väg för att åstadkomma
jämlikhet mellan man och kvinna härvidlag, fastän det icke kan
så snabbt effektueras. Det är ett önskemål, som uttalats i denna
kammare, att man även skärper kraven för de unga männen, och når
fram till likställigheten på denna väg.

Till mig kan med fog ställas den frågan, om denna förberedande

Onsdagen den 16 maj, e. m.

23 Nr 37.

provning är praktiskt genomförbar. Jag har icke haft många dagar
på mig att pröva den saken, men jag har sökt utnyttja tiden genom
upprepade överläggningar med personer, som äga större praktisk erfarenhet
än jag på dessa områden, praktiskt och kunnigt folk från
underdomstolar och hovrätter, och kommit till den upfattningen att
denna linje är framkomlig.

Det yttrades i första kammaren på förmiddagen av en talare, som
för övrigt ville slå ihjäl hela saken och icke bara den Ekmanska
linjen, att denna linje i själva verket blott innebure en form för
avslag av förslaget om kvinnans rätt till domaretjänst. Jag fattar
icke herr Ekmans förslag på det viset utan såsom en mjukare form
för bifall, och jag försäkrar, att såvitt på mig ankommer, skall jag
iörsöka att på allt sätt realisera den tanke, som, på sätt jag nyss
nämnde, får anses bära upp detta förslag.

Den första talarinnan här i dag ville göra gällande, att detta
förslag lade stenar i vägen för de kvinnliga juristerna. För min
del vill jag icke se saken så. Vill man använda en bild, är det i
stället så, att man vill försöka slå en bro över de stenar, som tyvärr
redan ligga i vägen. Därigenom blir vägen till målet kanske några
steg längre, men målet nås dock, och då det visar sig, att bron är
mer och mer överflödig, kan man ju se till, om man icke så småningom
först kan sänka den och sedan taga bort den.

Herr talman! Under åberopande av vad jag anfört, vill jagsåsom
min uppfattning uttala, att det av rent sakliga grunder skulle
vara lyckligt, om denna kammare i likhet med första kammaren bifölle
den Ekmanska reservationen.

Herr Eden: Herr talman! Efter herr justitieministerns anförande
torde det vara tämligen givet, för att icke säga säkert, hur
denna frågas avgörande kommer att utfalla, — så mycket hellre som
vi fått uppleva den egendomligheten, att hittills icke någon enda röst
har höjts till förmån för utskottets avslagsståndpunkt. Det inträffade
nämligen, att den representant för utskottets majoritet, som
uppträdde och vilken har reserverat sig för avslag, såvitt jag kunde
förstå, talade för avslag endast i den punkt, som gäller domareämbetena,
men icke i övrigt och till och med slöt med att göra ett yrkande,
som uppger hela avslagsstandpunkten och släpper fram kvinnorna
även till domareämbetena, i det att han yrkade bifall till herr Ekmans
reservation.

Vid sådant förhållande kan jag bespara kammaren och mig själv
att gå in i någon egentlig principdiskussion. Tillåt mig bara att i
alla händelser gorå den korta reflexionen, att det är underligt, att
varje gång eu fråga rörande kvinnornas ställning kommer fram man
skall mötas av samma gruvsamhet, samma förmåga att måla upp
larliga för att icke säga samhällsvådliga följder, samma ängslan att
släppa fram en kategori av samhällsmedlemmar, som vi alltid mött
i varje fall, där det gällt att taga ett steg framåt till erkännande
av konsekvenserna av alla medborgares likställighet i samhället. Det
är ett faktum, att sådana farhågor ha vi alltid hört när det gällt

Ang.

kvinnors behörighet
att innehålla
statstjänst
fn. nt.
(Forts.)

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Nr 37.

Ang.

kvinnors behörighet
att innehaua
statstjänst
m. vi.
(Forts.)

kvinnornas likställighet på alla områden, och det är, som herr justitieministern
sade, så, att sådana farhågor kunna vi aldrig resonera, bort,
ty de bottna i känslostämningar. Men det är dess bättre också ett
faktum, att dessa stämningar pläga giva sig, när man väl tagit det
fruktade steget, och giva sig förunderligt fort -— man finner att det
icke var någon fara med det som nyss förut utmålades så skrämmande.

Jag skall, herr talman, sålunda endast konstatera, åtminstone
med en viss tillfredsställelse, att kammaren nu dock tycks ha hunnit
så långt, att dessa allmänna svartmålningar något trängts undan, och
att man är på det klara med att vi få lov att uppfylla de löften, som
blevo givna, då grundlagsändringen om kvinnans behörighet till statstjänst
kom till. Jag vågar använda det uttrycket, ehuru det ingalunda
gått mig förbi, att en ärad talare i första kammaren har försökt sig
på ett resonemang som går ut på att grundlagsändringen om kvinnas
behörighet icke skulle innebära något löfte. Den som så kan resonera,
han måste nu emellertid ha en helt annan uppfattning om vad det
betyder att vidtaga en dylik grundlagsändring än de, som voro med
om att genomdriva den. Jag för min del hade fullt klart för mig.
när den ändringen skedde, att den skulle och måste snarast möjligt
efterföljas av en lagstiftning, som icke var för njugg och icke för
ängslig utan tog steget så långt, som det överhuvud utan allt för svårt
motstånd kunde tagas.

Jag skall inskränka mig, herr talman, till att säga några ord
om de enda två ståndpunkter, som tyckas komma under votering, så
vitt yrkanden hittills gjorts: den ena den förutvarande Kungl. Majrts
ståndpunkt och den andra det yrkande, som föreligger i den Ekmanska
reservationen.

Jag vill då först anföra, att jag i likhet med justitieministern
och för övrigt även på grund av personlig kännedom om saken känner
mig viss om att denna herr Ekmans reservation är tillkommen
i bästa syfte, att den är tillkommen för att övervinna ett hinder, som
fanns för själva sakens framgång, och att den ej får betraktas som
något försök att taga tillbaka med ena handen vad man ger med den
andra, såsom visst en ärad talarinna uttryckte sig. Jag skall också
erkänna, att själva grundtanken i denna reservation så tillvida synes
mig hava ett berättigande, som det är obestridligt, vad justitieministern
anförde, att svårigheten med kvinnornas tillträde till tjänster,
som fordra juridisk utbildning, och sålunda icke endast till själva domarbanan.
ligger i själva organisationen av vårt domstolsväsen, eller
kanske snarare i organisationen av vår praktiska juristutbildning,
den organisation, som hänvisar den unge juristen till tingstjänstgöring,
börjande på lägsta stadiet och stigande till förordnande att sitta
ting.

Man har nu anfört, att detta skall ställa särskilda krav pa
de unga kvinnorna. Man har ryggat tillbaka för tanken, att de skulle
sitta som ordförande i underrätt speciellt på landet, och man har velat
vidtaga åtgärder för att möta de betänkligheter, som i denna speciella
punkt framkommit. Tillåt mig att säga, herr talman, att i och för

Onsdagen den 16 maj, e. m.

25 Nr 37.

sig kan jag icke känna mig vidare imponerad av dessa betänkligheter. kviJ^sbehö
Det är så sant som rlet är sagt — av justitieministern — att det ar rigkaaUinne.
en felsyn, när man i frågor av denna art, resonerar, som om det skulle hava staugälla
vilken kvinna som helst, kanske en kvinna, som man tar ut tjänst m. »».
på eu höft ur sin bekantskapskrets, och tänker sig placerad i en dylik (Forts.)
situation. Jag tror för övrigt, att jag haft äran utföra denna tanke
här i kammaren förut. \ i få komma ihåg, att de, som komma fram
på sådana banor som denna, äro dock i viss mån undantagskvinnor
vågar jag säga, nämligen kvinnor, som måste förutsättas ha särskild
håg och benägenhet och särskild fallenhet för att ge sig in på en bana,
vilken erbjuder så många stötestenar och så få lockelser för vad man
brukar kalla den speciellt kvinnliga begåvningen. Jag tror att i grunden
kunde det vara tillräcklig garanti i och genom det urval, som
automatiskt kommer att göras redan genom dessa svårigheter på den
här ifrågavarande banan. Jag känner mig icke övertygad om att det
ur sakens synpunkt behövs några vidare »garantier», om vi nu skola
använda detta litet odiösa ord. Jag kan icke gå in på a.tt det_ skall
vara egentligen att befara, att kvinnor, som först tagit sm juridiska
examen och sedan fått sina förberedande övningar på de lägre posterna,
exempelvis i ett domarekansli, att dessa kvinnor, säger jag, skola
ha svårare att göra sig gällande och svarare att f inna sig tillrätta än
/lenonisnittsjuristerna av manligt kön. Ty, märk val, att det är med
dem de skola jämföras och icke med de eminent begavade och särskilt
framstående unga juristerna.

Alltså, för mig hade det naturliga varit, att man utan nagra
särskilda anstalter låtit utvecklingen själv i detta fall få korrigera de
svårigheter, som eventuellt kunna uppträda. Och jag vågar förmena,
att när här talas om bristande säkerhet och bristande garantier för
de unga kvinnliga juristernas förmåga att sitta ting, sa drabbar den
anmärkningen — såsom jag tror, att även justitieministern anförde
med fullt samma styrka genomsnittsjuristen av manligt kön. Jag
påpekar vidare, att ingen har rätt att förutsätta, att de kvinnor som
komma fram till befogenhet att sitta ting, skola vara just »25 år»,
såsom man utan vidare antagit här i debatten. Den åldern är den
första tidpunkt då sådan befogenhet överhuvud taget nu är medgiven

_men vem har sagt, att de kvinnliga juristerna komma att vara så

unga när de nå fram till nuvarande tingskompetens? Det är som
om man för sig målade upp bilden av en ung skön flicka, som ej
ilr annat än en ung och skön flicka, vilken skall, då hon hunnit till
25 år, sitta ting — om hon nu bibehållit sin skönhet så länge! Man
tänker ej på, att den kvinnliga studerande som går denna bana,
torde få lägga åt sidan mycket av anspråken på den kvinnliga förmågan
att behaga och i stället fa allvarligt arbeta både under studierna
och den därefter följande utbildningen. Jag har svårt att tro,
att vi få se henne färdig att sitta ting vare sig vid 25-årsaldern
eller i allt för litet imponerande skepnad. Allt nog: utan att vidare
ingå på detta kapitel, säger jag rent ut. att jag icke tror på det
offentliga behovet av dessa särskilda försiktiffhetsanstaltei.

Moll å andra sidan är jag givetvis villig att taga hänsyn till

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. in.

kvinnorsbehö- D??ntanska situation, i vilken frågan nu befinner sig. Jag

nqhet att inne- _ar, Pa d<jt klara med, liksom herr Rydén var det för en stund sedan,

* hava statstjänst
m. m
(Forts.)

'' nU oi™n i,- • j . 1vucu vai uei lor en stund sedan

vinnas ett resultat, så kan det knappast vinnas
pa annat satt an genom att ga in för den Ekmanska linjen. Jag
fruktar, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna kammar?
nr!u i?!1 ich fÖr S1f med fullkom% tillfredsställelse skulle för Ochifa^

kmT nSkT +ett POsitivt resultat vid d^na riksdag.
Och jag anser, att ett sadant positivt resultat är värt så mycket att

1 inj e n& in ne b ii r. att man går den 0mväg- som den Ekmanska

ti~ Sr f SÖTf d°el? Vara mig tillåtet att i ett Par vik de°nna

S jcrP fa-Sta -pa’ Vad Justitieministern nyss anförde om
i- c ° ’• i, f 6r m\n ringa, visserligen icke fackjuridiska, mening
sägg ZT1tteQ “ed deanaknJe egentligen däri, att ingen nu kan
stnt,’ d särskilda åtgärder^ som linjen avser att framskapa.

till V ^ 1 Praktiken. Det är gott och väl att överlämna

till Kungl. Maj:t att bestämma särskilda villkor, såsom det heter
i reservationen, för kvinnors tillträde till domaretjänst på landet
Men vilka aro dessa särskilda villkor? Och hur skola de kunna
iormas ut pa ett sadant sätt, att vi icke alldeles över hövan försvåra
eller hart nar omojhggora for de unga kvinnorna att få sin juridiska
utbildning. Justitieministern har nyss själv satt fingret på den ömma
punkten i denna sak, när han anmärkte, att tingstjänstgöring
ar i sjalya verket, såsom orden folio sig, »nyckeln» till en blivande
.fortkomst pa en mängd banor för alla jurister. Om så är fallet, går
det icke an att man laser till dörren till den vägen beträffande kvinnliga
jurister och berövar dem nyckeln. Och jag kan ej underlåta att
till kammarens protokoll anteckna, att jag för min del fruktar, att
det skall komma att visa sig, att anvisningarna om tjänstgöring vid
rådhusrätt eller vid hovrätt såsom, om man förstår reservationens
motivering ratt, ersättning för en viss tingstjänstgöring, eller kanske
. asom inskjuten mellan den lägre tingstjänstgöringen och själva
tingssittandet, — jag fruktar, att denna hänvisning till rådhusrätter
och hovrätter kommer att visa sig mycket svår att i praktiken
effektuera. Da nu emellertid herr justitieministern, vars speciella
intresse för denna sak är sa stort, som det framträdde i hans anförande,
har ansett sig kunna taga ansvaret för att utföra en dylik
hänvisning och da han gjort det uttalandet, att detta icke borde
behova innebära något mera eller annat än en lindrig skärpning —

jag minnes icke om det ordet användes, men meningen var sådan -_

an mindre i kraven på de unga kvinnliga juristernas prov, så skall
jag låta därvid bero. Jag kan göra det så mycket mera, som justitieministern
i sina slutord också pekade på, att den anordning, som
nu kan komma till stånd om den Ekmanska reservationen antages
, i,aT Eyngh Mnj.-t, effektueras, icke kan bliva någonting, som
skall behallas för framtiden, utan endast bilda en övergångsform,
som pa förhand maste betraktas som dömd att försvinna och skäras
undan, sa snart vi hunnit vänja vissa nu oroliga sinnen vid den syn,

Nr 37.

Onsdageu den 16 maj, e. in.

som nu synes så avskräckande, nämligen kvinnors tjänstgöring i . Ang.

, , , . , kvinnors bebo

landsdomstolarna. . righet att inne

På grund av dessa omständigheter, herr justitieministerns ap- fiava statscepterande
av linjen, hans tydliga uppfattning, att den låter sig tjänst ro. ro.
genomföras med mindre svårigheter, än jag befarat, och icke minst (Forts.)
hans bestämda uttalande, att detta endast kan vara en övergångsform,
som sedermera skall borttagas, skall jag, herr talman, yrka
bifall till herr Ekmans reservation.

Herr Molander: Herr talman! I anledning av det förslag till
lag angående kvinnors behörighet till statstjänst som vi nu behandla
ha icke mindre än 24 riksorganisationer av kvinnor antagit och undertecknat
ett uttalande, som tillställts ledamöterna av riksdagen.

Detta uttalande är även undertecknat av kommunistiska partiets
kvinnoutskott. Kvinnors behörighet i statstjänst enligt samma grunder,
som gälla för män, är givetvis en princip, som vi kommunister
biträda. Och jag tror mig kunna såga, trots att det alltid blir mycket
skall, då man nämner Sovjetryssland, att det är den stat, där man
gått längst på den vägen. Beträffande kvinnors behörighet i statstjänst
kan man säga, att denna fråga närmast berör överklassens
kvinnor, men det är ändå en principfråga, som berör kvinnor ur alla
klasser till viss del. Och det kan tänkas, att kvinnors behörighet
till statstjänst medför konsekvenser, som arbetarklassens kvinnor även
kunna få en viss nytta av. Men jag tror även, att denna opinion från
huvudsakligen borgerliga kvinnor blivit stor endast därför att de
vänta sig egna fördelar. Man ser ej, att de borgerliga kvinnoorganisationerna
sätta igång någon opinionsrörelse, när exempelvis arbetarkvinnorna
kräva rätt till arbete eller understöd. Men detta skall ej
inverka på det förhållandet, att vi kommunister vilja medverka till,
att det blir så stor rättvisa som möjligt åt alla kvinnor, de.må vaja
överklasskvinnor eller arbetarkvinnor. Och, som saken nu ligger, se-,
dan första kammaren fattat sitt beslut, tror jag, att det är bäst att
biträda den Ekmanska reservationen. Jag styrktes i den uppfattningen,
sedan jag hört ett samtal mellan ett par kammarledamöter,
där man menade, att det kunde vara bäst att taga den Ekmanska reservationen,
ty om kamrarna fattade olika beslut och saken ginge till
sammanjämkning, komme det icke att dröja manga dagar, förrän herr
Ekman frånträdde sin ståndpunkt och komme med något annat.

Jag ber, herr talman, att få biträda den reservation, som framförts
av herr Ekman.

Herr Dahlcn instämde häruti.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Såvitt jag bort.
har ej det minsta nya skäl anförts i debatten här i afton, och därför
är det naturligt, att intet förekommit, som kunnat förändra den ståndpunkt,
som jag förut intagit. Då jag ej kan förutsätta, liksom icke
heller utskottet, att man omedelbart skulle bestämma samma löner,
pensioner och pensionsålder för kvinnor som för män. sa tycker jag,

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

kviimotvbeJw- att dj6t ilor''e® t1!1!,®01?, ordnjng> att ulan överhuvud taget skulle besluta
vighet att inne- ?nl a®s®a förhallanden på samma gång, som man bestämde, vilka
hava stats- befattningar kvinnor finge ba, och villkoren därför. Jag kvarstår
tjänst rn. rn. på denna ståndpunkt, och jag förstår ej vad det är för glädje för karnis
orts.) maren att upptaga en debatt eu gång om året om dessa saker. Det

är på dessa skäl jag tagit ståndpunkt mot reservationen. Sedan är
det mig likgiltigt beträffande juristerna. De få gå som de andra.
Nar det skall gälla alla andra tjänster, förstår jag ej varför juristerna
skola sitta under paraply.

Jag vill, herr talman, på de skäl, som utskottet anfört, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken Wellin: Herr talman! Under hänvisning till det yttrande
jag vid föregående riksdag hade i detta ämne, ber jag att få instämma
i det yrkande, som framförts av fröken Tamm och fru
Östlund.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag
a utskottets hemställan och bifall till den av herr andre vice
talmannen Nils August Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3 ro) avslag å utskottets hemställan samt bifall
i stället till den reservation, som avgivits av herr Carl G. Ekman;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den sistnämnda propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav herr talmannen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka därvid den under 1 :o) angivna
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å sammansatta statsoch
första lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, bifaller den av herr Carl G. Ekman avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 123 ja mot 74 nej; och hade kamina alltså^,

med avslag å utskottets hemställan, bifallit den av herr
Carl G. Ekman avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 2.

Ang- Å föredragningslistan fanns härefter uppfört sammansatta

vmka"val- uat.s'' och förs^a. lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl.
bebo och Gutt- "J-alJts Proposition angående^ uppdelning av Vifolka, Valkebo och
berga härads Gall bergs härads domsaga å Lysings och Göstrings härads samt

domsaga.

29 Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. ra.

Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsagor ävensom en i npp*%nf av
ämnet väckt motion. Vifolka, Val Genom

en den 9 mars 1923 dagtecknad proposition, nr 111, som ^
av riksdagen hänvisats till statsutskottet samt av sistnämnda ut- domsaga.
skott överlämnats till behandling av sammansatt stats- och första (forts.)
lagutskott, hade Kung!. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att Vifolka, Valkebo och Gullbergs^ härads domsaga
skulle från och med den 1 januari 1924 uppdelas a Lysings. och
Göstrings härads domsaga samt Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsaga sålunda, att Vifolka tingslag tillädes Lysings och
Göstrings härads domsaga, som efter indelningsändringen skulle benämnas
Mjölby domsaga, samt Valkebo och Gullbergs tingslag tilllades
Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga, som efter
indelningsändringen skulle kallas Linköpings domsaga,

dels ock fastställa avlöningsförmånerna i de sålunda utvidgade
domsagorna sålunda:

i Mjölby domsaga

lön ....................kronor 4,500

tjänstgöringspenningar........... » 1,300 5,800,

i Linköpings domsaga

lön....................kronor 4,500

tjänstgöringspenningar........... * 1,100 5,600.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft en i anledning av propositionen inom andra kammaren väckt
motion, nr 245, av herr af Ekenstam, som föreslagit, att propositionen
måtte endast på det sättet bifallas, att Mjölby stad måtte från
Vifolka härad föras över till Göstrings härad och således till Lysings
och Göstrings domsaga, som hädanefter skulle benämnas Mjölby
domsaga, men att, därest detta yrkande ej skulle bifallas, tiden
för den nya ordningens trädande i kraft måtte bestämmas till den
1 januari 1925.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag
å ovanberörda motion, bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr af Ekenstam, som med instämmande av herr Högberg
föreslagit, att riksdagen ville besluta, att med verkställigheten ^ av
Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads domsagas delning på. de båda
angränsande Lysings och Göstrings samt Åkerbo, Bankekinds och
Hanekinds härads domsagor skulle anstå till den 1 januari 1925;
och

Nr 37. 30

Oasdagen den 16 maj, e. m.

upptining av ^, ,av i Kullenbergstorp, som instämt i det slut.

Vifolka, Val-nerr al Lkenstam i sm reservation kommit.

bebo och Gall bergs

härads filter föredragning av utskottets hemställan, yttrade:

sinrn Q rist sr r U •

/cebo och Glittbergs
härads
domsaga.
(Forts.)

domsaga.

tianfi™ Tn Herr talman! När jag framlade min motion
i kammaren, tankte jag, att resultatet skulle bliva vida bättre
an vad som nu framgatt av behandlingen i utskottet. Det var nämlgen
sa, att jag hade hoppats, att det huvudsakliga av den gamla
domsaga, nämligen Vifolka, .Valkebo och Gullbergs härads domsaga
skulle fa ^ fort eva sitt självständiga liv. Emellertid har den
anken stött pa sadant motstånd, att jag icke funnit någon som helst
anledning att fortgå pa den vägen. Men jag har i den reservation, som
har vidfogats utskottsutlatandet, framfört den tanken, att det åtmin daiverket6

IamnaS en tldsfnst> lnnan den nya regleringen skulle trä ,

.. , Ju/eke vara alldeles för mycket begärt, att då gamla

förhållande!1 . skola sönderslitas och den gamla domsagan delas på
tva hall, åtminstone en sådan tid lämnades för att ordna de nya förallandena,
att de nya delarna utan alltför stora svårigheter måtte

, r- -v-----ocuia övaiigneier malle

kunna anpassa sig i de nya domsagorna. Vad nu beträffar den domsaga,
som kallats för Lysings och Göstrings härads och som numera
skulle kallas för Mjölby domsaga, torde hindren för att mottaga Vitolka
härad icke vara så störa. Värre är det med den domsaga, som
benämnes Åkerbo, Bankekmds och Hanekinds härads domsaga. Hälar
det /terst^allvarhga svårigheter, som komma till synes, om verkligen
pa en gång de nya delarna Valkebo och Gullberg skola läggas
till denna domsaga. Saken är den, att det tingshus, som finnes i den
av mig sist nämnda Åkerbodomsagan, är tämligen gammalt och redan
nu med hänsyn till förhållandena ganska trångt. Också yttrade
länsstyrelsen i Östergötlands län, da den fråga, som nu är före, var
pa remiss där, att Åkerbodomsagans tingshus i Linköping tarvade eu
grundlig ombyggnad och modernisering, särskilt vad anginge arkivlokalen,
som lämpligen borde sammanbyggas med domarkansliet.
Sedermera tillägger länsstyrelsen, att »för att denna byggnadsfråga
skulle hinna ordnas syntes det nödvändigt, att en viss ej alltför
kort tidsfrist bestämdes -— förslagsvis den 1 januari 1925 — innan
regleringen skulle träda i kraft». Det är således en myndighet, som
star. förhallandena särskilt nära, som här yttrar som sin bestämda
mening, att det skulle vara synnerligen nödvändigt, att denna utsträckta
tidsfrist bleve beviljad.

En sådan önskan har jämväl framträtt från en mycket stor del
av domsagans befolkning, och det har särskilt framhållits i skrivelser
till mig, att nog är det bra egendomligt, att då nu den gamla domsagan
skall delas, da lämnar man icke någon som helst yttranderätt
åt domsageborna, om vilken tid, som kan behövas för att ordna förhållandena.
Så skedde dock för icke länge sedan, då Valkebo och Gullbergs
härader, som förut varit delade i två tingslag, sammanslogos

till ett. Da hörde Kungl. Maj:t dessa härader angående den läinp -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

31 Nr 37.

liga tiden för den föreslagna tingslagsindelningens ikraftträdande..! AnfiNu
återigen skulle Kungl. Maj:t utan hänsyn till den åsikt, som underordnade
myndigheter uttalat, och utan hänsyn till de önskemål, /.e})0 ocl guu.
som befolkningen framställt, utan vidare bestämma, att den 1 januari berga härads
1924 skola de nya förhållandena inträda. Jag kan knappast tänka domsaga.
mig, att denna tidsbestämmelse har tillkommit efter alltför moget (Forts.)
övervägande. Jag har till och med tänkt mig, att om det statsråd,
som kontrasignerat denna kungl. proposition, hade tillfälle att nu
yttra sig här, skulle han i detta fall icke rest något större motstånd
mot mitt yrkande om att tidsfristen skulle utsträckas ett år. Det
skulle vara mycket lyckligt, om den välvilja, som jag har särskild
anledning att tro icke fattats förut, fortfarande finge visa sig.

Jag har naturligtvis för egen del icke något intresse i saken,
men jag har fått många skrivelser, kommunalstämmoprotokoll o. s. v.,
som alla på det bestämdaste och bevekligaste uttalat en förhoppning
om att deras önskningar i detta fall skulle behjärtas. Jag vill icke
taga kammarens tid i anspråk med att referera allt detta, men jag
hoppas, att kammaren tror mig, då jag säger, att det är en enstämmig
önskan i dessa tingslag, som skola gå in i Åkerbodomsagan att
få just denna tidsfrist av ytterligare ett år. Vi få komma ihåg, att
vi nu hunnit till mitten av maj, och när äntligen denna sak kan vara
alldeles klar, så att man har anledning att skrida till byggande, ha
vi kanske hunnit långt in på hösten, och då är det synnerligen olämpligt
att taga itu med sådant byggnadsarbete. Då komma arkivalierna
för domaren att bli förlagda på två olika ställen inom Linköpings
stad. När helst han behöver rådfråga dessa, skall han vara
tvungen att gå från det ena stället till det andra. Det blir en onödig
tidsutdräkt för honom och tidsutdräkt för domsageborna, och för övrigt
är det alldeles klart, att även arkivalierna icke fara väl av detta,
då de komma att förvaras på ett ställe, där domaren icke har omedelbar
uppsikt över dem.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till den reservation,
som är vidfogad utskottsutlåtandet.

Herr Carlsson-Frosterud: Skillnaden mellan utskottsmajorite tens

och herr af Ekenstams uppfattning gäller endast frågan om
när denna uppdelning av domsagan skall träda i kraft. Herr af
Ekenstam har yrkat på att det skall bli den första januari 1925,
och Kungl. Maj :t har i sin proposition, som utskottet tillstyrkt, föreslagit
den 1 januari 1924. De invändningar, som herr af Ekenstam
nu reste mot Kungl. Maj ds förslag hava ju förut nogsamt
prövats av Kungl. Majd och ytterligare prövats av utskottet, och
man har funnit, att några nämnvärda svårigheter för att låta ikraftträdandet
ske vid den tidpunkt, som Kungl. Maj d föreslagit, icke
förefinnas. Därför har utskottet icke heller kunnat beakta detta
herr af Ekenstams inskränktare yrkande. Hans motion innehöll ju
ett vidlyftigare yrkande, men det har han själv frånfalla.

Nu är förhållandet det, att denna domsaga kommer att under
år 1924 stå vakant, och om man nu skulle framflytta ikraftträdan -

Nr 37,

Onsdagen den 16 maj, e. m.

uvrMnim av ?å finSe domsagan förvaltas på förordnande under ett helt år
Vifolka, Val- |ram:11^ oc“ därav bleve konsekvensen, att staten finge bekosta en
lebo och dull- häradshövdingelön under ett år, vilket man undgår, om man låter
bergs härads beslutet tråda i kraft den 1 januari 1924, och dessutom avlöning åt
domsaga. en förstenotarie och statsbidrag till avlöning åt en andre tings(
0 notarie. Då icke några kraftigare skäl för detta framflyttande "av

herr af Ekenstam anförts, än som han angivit här i motiveringen
för sin reservation, nämligen att »en sådan önskan motiveras med
att det kräves någon tid för att med slitande av gamla band ordna
för de nya förhållanden, som skola inträda», och då utskottet icke
förutsatt, att riksdagen skulle vara sinnad att taga sådan hänsyn
till den konservativa motvilja, som kommit till uttryck i denna formulering,
att man för den skull skulle vilja pålägga statskassan
att under ett år bestrida dessa onödiga utgifter, har icke heller utskottet
kunnat taga någon hänsyn till detta, och jag tror, att kammaren
gör klokt i att här följa utskottet, till vars förslag jag yrkar
bifall.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock pa bifall till berörda hemställan med den ändring däri, som
innefattades i den av herr af Ekenstam avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

ändrinaar i delare företogs till avgörande bevillningsutskottets betänkande,
rusdrycks- nr,4U 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förförsäljning*-
ordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angåfOordningen,
ende försäljning av rusdrycker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

I en den 2 mars 1923 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 170, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 9 § och 37 § 2 mom. i förordmngen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Till utskottet hava jämväl överlämnats två i anledning av nämnda
proposition väckta motioner, den ena i första kammaren, nr 196,
av herr Lindgren, och den andra i andra kammaren, nr 285, av herr
Lithander, i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte avslå
föreliggande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till förevarande
proposition nr 170 samt med avslag å ovanberörda motioner,
antaga

Onsdagen den 16 maj, e. m.

33 Nr 87.

1) det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning om
vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker; samt

2) det likaledes av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 9 § och 37 § 2 mom. i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Herr Wolilin, vilken närvarit vid beslutets fattande, men numera
icke tillhörde bevillningsutskottet, hade anhållit få antecknat, att
han, då beslut i detta ärende den 16 april 1923 fattades, yrkade avslag
å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, i vad den avsåge
frågan om partihandelns ordnande.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Rosén, Olsson i Ramsta och Johan Bergman, vilka inom
utskottet yrkat, att riksdagen måtte,

A) med bifall till vad Kungl. Maj:t i förevarande proposition
föreslagit i fråga om lydelsen av 83 § 1 mom. och 90 § 2 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker samt
med förklarande att nämnda proposition i övrigt icke kunnat av riksdagen
bifallas, antaga i punkten intaget förslag till förordning om
ändrad lydelse av 46 §, 83 § 1 mom. och 90 § 2 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker; och

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa förnyad, allsidig utredning av frågan om organisationen
av partihandel med rusdrycker samt för riksdagen snarast möjligt
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning; av

herr Lithander, som inom utskottet föreslagit, att riksdagen
måtte, med bifall till vad Kungl. Maj:t i förevarande proposition
föreslagit i fråga om lydelsen av 4 § 5 mom., 83 § 1 mom. och 90 §
2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker samt med förklarande att nämnda proposition i övrigt
icke kunnat av riksdagen bifallas, antaga i reservationen intaget förslag
till förordning om ändrad lydelse av 4 § 5 mom., 83 § 1 mom.
och 90 § 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker; samt

av herr Olsson i Golvvasta, som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till vad Kungl. Maj :t i förevarande
proposition föreslagit i fråga om lydelsen av 4 § 5 mom., 83 §
1 mom. och 90 § 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker samt med förklarande att nämnda proposition
i övrigt icke kunnat av riksdagen bifallas, antaga i reservationen
intaget förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 § 5 mom.,
46 §, 83 § 1 mom. och 90 § 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker.

Andra hammarens protokoll 1923. Nr 37. 3

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forte.)

Nr 37. 34

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäJjningsförardningen.

(Forts.)

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Ilning, som yttrade: I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 41 tillåter jag mig hemställa, att
detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas^
de av utskottet tillstyrkta författningsförslagen vart för sig,
där så erfordras paragrafvis, med slutstadganden, ingresser och
rubriker sist, samt därefter utskottets hemställan; att föredragningen
av förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker må
begynna med 12 § och att debatten därvid må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till förordning om vissa
ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning
av rusdrycker.

I enlighet med kammarens angående föredragningsordningen fattade
beslut företogs först till behandling 12 §, som i förslaget erhållit
följande lydelse:

12 §.

1. Partihandel inom riket med rusdrycker må, där fråga ej är
om försäljning, som i 13 eller 14 § sägs, bedrivas allenast av för sådant
ändamål bildat, i den ordning här nedan sägs antaget aktiebolag
(partihandelsbolag).

Försäljning för export må bedrivas uteslutande av partihandelsbolag
samt av tillverkare, som avses i 13 §.

2. Konungen antager efter därom gjord ansökan ett eller flera
partihandelsbolag för viss tid, högst fem år. Ansökan skall före ingången
av året näst före det, då försäljningen är avsedd att taga sin
början, skriftligen göras hos Konungen. Ansökningen skall vara
åtföljd av den för bolaget antagna bolagsordningen.

Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt
i konkurs, må försäljningsrätten av Konungen återkallas att
upphöra å tid, som av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i
sådant fall föreskriva viss annan tid, än nyss sagts, för avgivande av
ansökning om rätt att från den tidpunkt, då försäljningsrätten sålunda
upphör att gälla, vara partihandelsbolag.

3. Partihandelsbolag må icke avse att bereda delägarna vinning
utöver skälig ränta å de av delägarna tillskjutna kontanta medel.

4. Av den vinst, som å partihandelsbolags rörelse årligen uppstår,
må bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till
avskrivningar och avsättning till fonder. Vad därefter, och sedan
utdelning till bolagets delägare ägt rum, kan återstå av vinsten, skall

Onsdagen den 16 maj, e. m.

35 Nr 87.

bolaget efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads ut- Anngång
insätta å statsverkets giroräkning i riksbanken. “nudr^lca *

5. Ej må partihandelsbolag antagas, där ej genom bestämmelse försäljningsi
bolagsordningen eller på annat sätt, som finnes betryggande, åt sta- förordningen.
ten beretts övervägande inflytande å bolagets ledning; och skall bo- (Forte.)
laget därutöver vid verksamhetens bedrivande vara underkastat den
särskilda kontroll från statens sida, som Konungen prövar nödig.

6. Närmare bestämmelser i de i 4 och 5 mom. angivna hänseenden
ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandelsbolags
verksamhet och drift, som finnas erforderliga, skola intagas i
avtal, som upprättas i samband med bolagets antagande. Konungen
äger i sådant avtal avgiva försäkran att ej för den tid, avtalet gäller,
antaga annat partihandelsbolag.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, ärade kammarledamöter!

Enär jag i utskottet på vissa punkter yrkat avslag på Kungl. Maj :ts
förevarande proposition, skall jag be att få säga några ord.

Jag vill då först erinra om utvecklingen på detta område, varav
framgår att vid frågans tidigare handläggning inom regeringen
tanken på ett verkligt statsmonopol varit förhärskande. I slutet av
år 1917 erbjöd Aktiebolaget Stockholmssystemet staten att mot parikurs
överlämna stamaktierna i Vin- och spritcentralen. I slutet av
år 1919 inkommer Stockholmssystemet med en skrivelse till finansministern
och föreslår att överlåta stamaktierna i Vin- och spritcentralen
på 10 st. personer med skyldighet för dessa att efter den
31 december 1924 vid anfordran överlåta aktierna på statsverket
till parikurs, med tillägg av innestående vinstandelar, men med förbehåll
att staten vid anfordran inlöser preferensaktierna till pari
med tillägg av deras innestående vinstandelar samt likviderar bolagets
skulder, över denna skrivelse infordrades kontrollstyrelsens
utlåtande. I sitt svar den 7 februari 1920 säger kontrollstyrelsen
bland annat, att redan för åtskilliga år sedan inleddes underhandlingar
om förvärvande av Reymersholms reningsverk och andra förädlingsfabriker
för sprit till statens ägo. Dessa förhandlingar blevo
emellertid avbrutna. Underhandlingarna hade kommit till stånd
på direkt anhållan av den då sittande nykterhetskommittén. År 1917
upptog dåvarande finansministern Carleson dessa underhandlingar
och uppdrog åt doktor Bratt och direktör Wennerberg att träda i
underhandling med Reymersholms bolag, vilken underhandling ledde
till definitivt avtal den 21 augusti 1917. Stockholmssystemets
första erbjudande till staten om övertagande av stamaktierna skedde
vid samma tidpunkt.

Hä,rav framgår, säger kontrollstyrelsen, att det under denna
tid varit fråga om ett officiellt inlösningsförfarande och att slutmålet
var att skapa ett statsmonopol å partihandeln med spritdrycker.
Kontrollstyrelsen erinrar därefter om att den redan i oktober
1919 påpekat, att Stockholmssystemets innehav av stamaktier -

Nr 37. 36

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

na i Vin- och spritcentralen vore olämpligt och att styrelsen yrkat
på att dessa aktier skulle inlösas av statsverket, och sedan tillägger
kontrollstyrelsen: »Med hänsyn härtill är det givet, att aktiebolaget
Stoekholmssystemets nu föreliggande framställning är ägnad att
väcka synnerlig förvåning, då, såvitt styrelsen kan finna, berörda
framställning innebär ett väsentligt avsteg från de uppfattningar,
som hittills från ansvarigt håll enhälligt gjorts gällande i fråga om
partihandelns organisation.»

I anledning av motioner vid 1921 års riksdag beslöt riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majrt begära en utredning, i vilken skrivelse
det bland annat säges: »Riksdagen har väl beaktat, att inom
den nuvarande partihandelsorganisationen det allmännas representanter
hava ett avgörande inflytande, men ifrågasätter, huruvida ej
genom avtal eller på annat lämpligt sätt, i likhet med vad fallet
är med aktiebolaget Tobaksmonopolet, det allmänna bör tillförsäkra
sig rätt till utsträckt kontroll dels i fråga om den löpande affärsverksamheten,
dels ock i fråga om bolagsstämmans avsättningar till

fonder och dylikt. —---Härförutom får det anses vara ett stats finansiellt

intresse av särskild betydelse under nuvarande situation,
att åtgärder icke vidtagas, som kunna vara ägnade att minska statens
vinstandel från partihandeln.»

Då finansministern den 12 september 1921 i konseljen anmälde
riksdagens skrivelse, yttrade statsrådet Thorsson bland annat följande:
»Ett godkännande från statsmakternas sida av den utveckling
på partihandelns område, som faktiskt ägt rum, förutsätteT
emellertid ovillkorligen, att det allmänna tillförsäkras tillfyllestgörande
inflytande och kontroll över partihandeln.» Han fortsätter
därefter: »Vid frågans utredning torde böra undersökas förutsättningarna
för och lämpligheten av att inrätta ett statligt monopol i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för tobakstillverlmingen
inom landet. Det torde dock icke vara riktigt att binda
utredningen genom bestämt direktiv i denna riktning. Även andra
lösningar kunna nämligen tänkas, exempelvis i form av avtal mellan
statsmakterna och vederbörande enskilda företag. Det synes mig
vara önskvärt, att de skäl av olika slag, som kunna åberopas för
anlitande av den ena eller andra utvägen, noga utredas och vägas mot
varandra.»

De sakkunniga utförde sitt utredningsuppdrag på två månader
med till synes förutfattad mening, ty tanken på statsmonopol i likhet
med Tobaksmonopolet avfärdas på ett par rader i deras utredningsutlåtande.
De föreslå i stället, att Vin- och spritcentralen får
monopolrätt för en tid av 10 år framåt, att regeringen får sätta
till en jourhavande direktör hos bolaget samt viss angiven begränsning
av vinstens användning till utdelning till aktieägarna och avsättning
till fonder. I överensstämmelse med detta sakkunnigeförslag
framlade Kungl. Majrt för 1922 års riksdag proposition med
förslag till uppgörelse med Vin- och spritcentralen, vilken proposition
med ändring av den föreslagna tiden från 10 till 5 år av bevillningsutskottets
majoritet förordades till antagande. Som bekant föll

Onsdagen den 16 maj, e. m.

37 Nr 37.

frågan på andra kammarens motstånd. Då nu regeringen vid årets
riksdag framlagt det förslag, som förra året blev av andra kammaren
avslaget, anse jag och mina medreservanter,, att inga nya skäl
tillkommit, som kunna ändra vår uppfattning från förra året.

Monopoliseringen av partihandeln med spritdrycker är faktiskt
genomförd — men som jag i början av mitt anförande sökt visa,
har denna utveckling kommit att gå på andra linjer, än som i förstone
avsågs. Då nu emellertid det bolag, som faktiskt har ensam
monopolrätt på detta område, under dessa år utsträckt sin verksamhet
vida utöver den ram, som betingas av dess egentliga uppgift
och krav på klarläggande av bolagets affärsprinciper och ställning
år efter år reses i riksdagen, vilka krav vid årets riksdag resulterat
i att första kammarens andra tillfälliga utskott bifallit en
motion om utredning av Vin- och spritcentralens affärsställning, så
förfaller det mig, att man borde först avvakta denna frågas utgång,
innan riksdagen går att binda sig för en tid framåt av fem år, synnerligast
som man kan instämma med en talare vid fjolårets debatt,
då han sade: Varför har man så bråttom med denna fråga? Det
ligger väl ingen ko på isen. En uppgörelse nu i enlighet med bevillningsutskottets
förslag med Vin- och spritcentralen kan väl knappast
sägas medföra så pass stora förmåner, utöver vad staten redan
tillförsäkrat sig vis ä vis Vin- och spritcentralen, att dessa fördelar
i och för sig skulle motivera att frågan avgöres nu, utan möjlighet
att undersöka om någon annan lösning kunde befinnas vara fördelaktigare.

Med stöd av det anförda, herr talman, ber jag att få yrka avslag
på paragraf 12 i föreliggande förslag.

Herr Lindman: Herr talman! När denna fråga behandlades i
fjol, avslogs i denna kammare Kungl. Maj:ts proposition med några
rösters övervikt. Jag talade för avslag på propositionen, och jag
framhöll vid detta tillfälle, att efter min uppfattning måste man
på denna fråga lägga ekonomiska synpunkter, och att man borde
ha rätt att begära, att en närmare utredning verkställdes om detta
stora företags ställning. Nu bär Kungl. Maj:t uppenbarligen icke
fästat något avseende vid vad majoriteten i andra kammaren hade
för önskemål, ty propositionen har kommit, utan att man i densamma
kunnat finna, att någon sådan utredning eller undersökning kommit
till stånd utöver vad som gjorts förut och som underkändes i fjol
av andra kammarens majoritet.

Undersöker man, vilken karaktär detta företag egentligen har,
om det är ett enskilt företag eller ett officiellt företag, stannar man
kanske i något tvivel, vilketdera det skall vara. Jag erinrar mig
från remissdebatten i andra kammaren 1921, hurusom verkställande
direktören i Vin- och spritcentralen, då ledamot av andra kammaren,
svarade på den frågan, att det finns många underliga blomster i
vår Herres örtagård. Vad sorts blomster det var, om det var enskilt
eller något annat, fick jag icke klart för mig av hans anförande.
Jag förmenar, att det är av en viss vikt, att man klarar upp denna

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsåljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 37. 38

Onsdagen den 16 maj, e. m.

ånår™1 ■ ^raSa’„ vilken karaktär hela detta företag har, därför att det
Rusdrycks- ^ramkålles ständigt och jämt såsom ett skäl för antagandet av det
försäljnings- föreliggande förslaget, att man skall avkoppla det privatekonomiska
förordningen, intresset i partihandeln med sådana varor. Herr finansministern
(Forts.) säger också i propositionen, att det privatekonomiska intresset bör
avlägsnas från partihandeln med rusdrycker. Han anför på sidan
19, hurusom konsumtionen av spritdrycker gått ned. Den var 1913
över 44 miljoner liter, men 1922 gick den icke upp till fullt 26
miljoner liter, och nu menar han, att detta är beroende på att det
varit Vin- och spritcentralen, som haft hand om denna sak, alltså
att det här icke varit något privatekonomiskt intresse. Men är det
så, då finns ju det privatekonomiska intresset icke längre i detta
företag. För övrigt skulle jag vilja fråga: är det nu så förfärligt
stor skillnad i detta fall på det privatekonomiska intresse, som funnits
förut, och det intresse, som finns nu, när staten har intresse i saken?
Det har tillskickats oss en stj^relse- och förvaltningsberättelse för
1922, i vilken förekommer bland annat en skrivelse från Vin- och
spritcentralen till statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Denne hade anhållit att få reda på — händelsen ligger något tillbaka
i tiden, nämligen den 23 december 1921 — om det skulle bli någon
inleverans till statsverket av pengar under räkenskapsperioden första
halvåret 1923. Staten har uppenbarligen här ett mycket stort intresse
att få leverans av pengar från bolaget, och det framgår också
av denna skrivelse, att riksräkenskapsverket hade tagit upp ett belopp
av 10 miljoner kronor. Det synes på bolagets svar mycket väl, att
det skruvar sig och icke gärna vill göra det, men det böjer sig i
alla fall för Kungl. Maj:ts något hårda hand. Således menar jag,
att här finns ett annat intresse, ett statens intresse att få pengar
ur detta företag, ett intresse som sannerligen icke är så mycket bättre
än det privatekonomiska intresset. Bolaget svarar och säger, att
det skall göra det. Det försöker uppehålla skenet, att det gör det
frivilligt, men man läser mellan raderna, att det är visst icke frivilligt,
utan att bolaget är tvunget att göra det.

Ånej, saken är den, att detta företag har för närvarande karaktären
av ett officiellt företag. Det är icke något enskilt företag
längre. Det finns visserligen aktieägare, men dem kan man knappast
efter min mening betrakta såsom aktieägare; jag skulle vilja betrakta
dem mera som förlags givare. Preferensaktiekapitalet, 19,600,000
kronor har rättighet till 7 % utdelning på det insattta kapitalet, och
denna utdelning synes utgå alldeles oberoende av hur företaget går.
Gör företaget några dåliga och dumma affärer, få aktieägarna sina
7 % i alla fall. De bli icke lidande på dessa affärer. Skulle det
något år icke bli någon utdelning, vilket jag icke vet har hänt ännu,
ha de rätt att få sin ränta kumulerad, så att den faller ut längre
fram. Vid en eventuell förlust, om det skulle kunna tänkas bli
någon sådan, lida de således icke någon skada. Blir det överskott,
går det till staten. Vi ha sett, att företaget inlevererat till staten
på tre år något över 2.1 miljoner kronor. Antingen skall överskottet
gå till staten, eller också skall det användas till att göra nödiga

Onsdagen den 16 maj, e. m.

39 Nr 37.

avskrivningar på en affärsverksamhet, som man inlåtit sig på och Anv- .
som medfört stora förluster. Blir det förlust, går det ut över aru^cksden
köpande allmänheten, som måste betala fiolerna i form av högre försäljningspriser
på varorna. Räcker det icke till den vinst, som staten skall förordningen.
ha, höjer man priserna, och det synes också av den nj^ss omnämnda (Forts.)
skrivelsen och bolagets svar, att när Kungl. Maj:t frågar efter
pengar, säger bolaget: vi ha inte tänkt lämna några pengar, ty,vi
behöva göra avskrivningar och konsolideringar o. s. v., men skall
staten ha inbetalning, då få vi naturligtvis tänka oss att icke göra
någon sänkning i priserna som vi annars tänkt. I detta fall är det
således allmänheten, som får sitta emellan. Och behöver man göra
avskrivningar, är det på samma sätt, då får man också höja priserna
eller underlåta att sänka dem. Men aktieägarna sitta oberörda. Trots
detta talar finansministern likväl om att det synes honom föga ändamålsenligt,
att statsmakterna skulle ställa sådana ekonomiska anspråk
på företagen, att dessa med utnyttjande av sin faktiska monopolställning
skulle nödgas hålla högre försäljningspriser, än prisläget
på världsmarknaden betingade. Men hans egen skrivelse till
bolaget var just ägnad att motverka detta. Saken är nog den, att
då man talar om privatekonomiska intressen och deras skadliga inverkan
på företagen, så är det ungefär likadant i detta fall, fastän
här är det staten, som har intresse av att företaget blir ekonomiskt
fördelaktigt skött.

Jag kommer till den slutsats, som jag nyss nämnde, att detta
företag, sådant det redan nu är konstruerat, icke är att betrakta
som ett enskilt företag. Icke mer än i ett avseende är det enskilt,
och det är i det avseendet, att riksdagen icke får ha något med det
att göra. Riksdagen får vara med om att besluta ändringar i lagstiftningen,
men riksdagen får icke titta bakom dörrarna hos detta
stora företag. Ingen statsrevisor får sticka sin näsa inom Vin- och
spritcentralens dörrar. Staten har förbehållit sig rätt att köpa
stamaktierna, de ligga till statens förfogande, så^att när staten
vill ha dem, kan den övertaga dem. Genom ett sådant eventuellt
inköp har staten röstmajoritet i bolaget. Kungl.^ Maj :t har således
detta bolag starkt i sin hand redan nu. Men då frågar man sig:
är det nu så stor fara på färde, om man begär att få den undersökning
och utredning, som åtminstone jag tror, att majoriteten i
andra kammaren uttalade en önskan att få i fjol? Är det så farligt,
om en sådan utredning göres och framlägges i samband med detta
förslag, när det en annan gång kommer fram. Detta bolag har ju
faktiskt för närvarande ensamrätt, som det har erhållit genom
kontrollstyrelsen, att driva partihandel, ty de möjligheter,
som finnas för pris- och inköpsnämnden att köpa vid sidan
av detsamma, är det nog icke mycket med. Den rätt, som således
bolaget faktiskt har, ehuru icke formellt, skall man nu genom detta
förslag utsträcka att gälla i fem år, och det skall vara Kungl.

Maj:t, som meddelar denna rätt i fem år. Som det nu är, ligger
det dock så, att andra partihandlare kunna antagas även om det i
praktiken näppeligen låter sig göra. Bolaget har icke formellt

Nr 37. 40

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen

(Forts.)

monopol, även om, såsom jag nyss nämnde, man nästan kan betrakta
det som en chimär, att andra kunna komma med. Vad vinner då
staten genom att nu binda sig i fem år? Efter min uppfattning
vinner staten egentligen icke något annat än att den får en jourhavande.
direktör, vilkens befogenhet kan läsas i en bilaga, som är
fogad vid den kungl. propositionen. Han har vissa befogenheter,
han skall vara närvarande vid sammanträden, har yttranderätt, kan
anteckna sm mening till protokollet, men han kan icke avgöra någontmg,
han kan icke utöva någon myndighet i bolaget. Så vinner man,
att det blir vissa bestämmelser om att avskrivningar på fastigheter,
inventarier och lager o. s. v. icke kunna göras mer än på ett visst
sätt. Men om nu en ny ordning sålunda skall införas, såsom Kungl.
Maj :t föreslår, har jag den uppfattningen, att riksdagen bör begära
att också få. ha sitt ord med i laget något kraftigare än vad den får
genom ett bifall till. den kungl. propositionen, och att riksdagen bör
begära att fa veta litet mera om detta företag än nu är fallet. Är
det till exempel ett gott företag? Är det. ett solitt och bra företag,
eller är det ett svagt ekonomiskt utrustat företag?

Även vill det förefalla mig, som om riksdagen också borde få
vara med i fortsättningen, sedan företaget fått den ställning, som
Kungl. Maj :t nu föreslår. Här har nu denna Vin- och spritcentral under
de gångna åren, emellanåt tydligen med medgivande av vederbörande
finansminister, emellanåt på uppdrag av Kungl. Maj :t, gått och
gjort en.del ganska stora affärer. Till dessa måste jag exempelvis
ovillkorligen räkna inköpet av Grand Hotell, som jag aldrig har kunnat
fatta, vad Vin- och spritcentralen har med att göra. Det gjordes
av bevekelsegrunder, som tydligen ses olika, av olika medverkande.
Herr Bratt förklarade i kammaren under remissdebatten 1921, att
köpet gjordes, därför att man annars riskerade, att Stockholms stad
skulle bli utan detta hotell. Han förklarade nämligen, att han, i
samförstånd med den då sittande finansministern och en annan ledamot
av den dåvarande regeringen, som också var tillfrågad om sin
åsikt, hade gjort denna affär, därföf att Grand Hotell stod inför hotet
att stängas, och att Stockholm då skulle ha förlorat sitt största
hotell. Det var hans motiv. Om jag icke minns orätt, fick man däremot
i fjol av den dåvarande finansministern, herr Thorsson, den förklaringen
till, att han för sin del ansett sig mycket väl kunna vara
med om köpet, att staten vid det tillfället hade behov av omkring
400 rum, och att han därför ansåg, att man kunde köpa huset i fråga,
då där fanns många rum och huset med hänsyn till läget på fastighetsmarknaden
var värt det pris, som man skulle betala. Vin- och
spritcentralen gör alltså affärer i ganska stor skala i samförstånd
med Kungl. Maj :ts ministrar, affärer, som många gånger äro mycket,
mycket större än dem, som riksdagen har att behandla på Kungl.
Maj:ts förslag.

På samma sätt var det med inköpet av det stora bryggeriet i
Göteborg, Carnegie. Kom ihåg att det gäller många, många miljoner!
Man säde då, att man måste göra detta köp, därför att Carnegies
bryggeri hotade med att taga upp tillverkning av starkporter,

Onsdagen den 16 maj, e. m.

41 Nr 37.

att det vore farligt, om så skedde, enär man då kunde riskera att än(£^ar i
ölbryggerierna då kunde upptaga tillverkningen av starköl och att aruXyckt.
det därför vore bäst att köpa undan det, sa att de andra bryggerierna försäljningskanhända
läte bli att taga upp ifrågavarande tillverkning. Finans- förordningen.
ministern var med om saken, och så köpte Vin- och spritcentralen (Forts.)
bryggeriet i fråga.

Man har på detta sätt gjort stora inköp, som man efter min mening
rätteligen aldrig borde ha inlåtit sig på under annan förutsättning
än att riksdagen fått vara med att bestämma. Nu kan dock enligt
det kontrakt, som här föreligger, Kungl. Maj:t även i fortsättningen
ge sitt tillstånd till sådana saker.

Vad jag nu har talat om har varit affärer, som Vin- och spritcentralen
gjort i samförstånd privatim med vederbörande ministrar,
men det har även gjorts en annan stor affär, köpet av Astra i Södertälje,
där Vin- och spritcentralen handlade på uppdrag av Kungl.

Maj :t, d. v. s. Kungl. Maj:t använde Vin- och spritcentralen för att
köpa detta företag för vill jag minnas 3,5 miljoner kronor, i stället
för att gå till riksdagen och av denna begära pengar för ändamålet.

Även en sådan sak kan Kungl. Maj :t med det kontrakt, som här föreligger,
göra även i fortsättningen utan att riksdagen pa något sätt
får vara med att bestämma.

Vid årets riksdag föreligger en fråga beträffande Spetsbergsbolaget.
Statsutskottet sitter, antar jag, dag ut och dag in och dividerar,
om man skall gå med på det förslag, som föreligger om utvidgande
av statens intresse i detta bolag. Det överlägger man mycket
om, men i ett sådant fall som beträffande Astra går man bara
till Vin- och spritcentralen, och så köper man utan vidare. Efter
min uppfattning göres det på detta sätt ett intrång i riksdagens bevillningsmakt,
som riksdagen brukar vara mycket ömtålig om, och
som jag också anser, att riksdagen även i fortsättningen bör vara ömtålig
om. Om Kungl. Maj :t vill sälja en enda liten fastighetsbit, skall
frågan därom hit till riksdagen, och vi se ju, hur jordbruksutskottet
i sådana frågor kommer med det ena betänkandet efter det andra,
men genom Vin- och spritcentralen kan man göra stora inköp och
antagligen också stora försäljningar, då det passar, utan att fråga
riksdagen.

Vi få icke glömma, att vinsten av Vin- och spritcentralen skall
inlevereras till statsverket. Misslyckade^ affärer göra sålunda^ intrång
på den vinst, som staten skall erhålla av bolaget, och på de
skatter, som bolaget skall betala. Det gäller här ganska betydande
skattebelopp. Skatten uppgick exempelvis år 1922 till stat och kommun
till 6,8 miljoner kronor, men riksdagen har ingenting alls med
att göra, om denna skatt blir större eller mindre, utan det avgöres av
Kungl. Maj :t och av bolaget. Jag vill icke tala om hur man på detta
sätt betungar allmänheten. Bolagets varor säljas ju tiU allmänheten,
som naturligtvis känner sig starkt berörd av om den får betala mer
eller mindre. Då det är fråga om andra pålagor på allmänheten,
sitta vi här i riksdagen och diskutera mycket om dem, men här går
det utan vidare lätt och ledigt och glatt att bara sätta upp priserna,

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

ändri9'' r ■ när man anser’ att det behövs. Jag vill påpeka att Vin- och sprit“rusdrycks-1
centralen är ett stort företag. Omsättningen var år 1920 170 miljoförsäljnings-
ner kronor, år 1921 125 miljoner kronor och år 1922 95 miljoner kroförordningen.
nor. Det är mycket stor omsättning, och det borde följaktligen också
(Forts.) betyda en mycket stor vinst och en mycket stor skatt på denna vinst.

Nu skulle man naturligtvis kunna invända, att vad jag här anfört
är gott och val, men att det ligger bakom oss i tiden, och att det
icke lönar sig att vidare tala om dessa affärer. Jag vill då på en
sådan invändning svara, att för mig gäller det att få fram den verkliga
utgångspunkten nu, när staten skall starkare engagera sig för
Vin- och spritcentralen, att få fram det verkliga finansiella och ekonomiska
läget i Vin- och spritcentralen. Jag skulle vilja veta det verkliga
värdet på detta företag och icke blott, som vi fingo veta i fjol
genom en bilaga till den kungl. propositionen, det uppskattade värdet
på dess byggnader efter dagspriser på tegel, arbetslöner o. s. v.
Jag skulle vilja veta värdet på Vin- och spritcentralen såsom ett ekonomiskt
dugligt företag. Jag menar, att det är icke mycket bevänt
med att få veta, som vi fingo i fjol, att Grand Hotell uppskattas
till ett värde av 12,5 miljoner kronor. Det är väl icke mycket nöje
med att veta, att det är värt 12,5 miljoner kronor, när det för år
1921 gav en förlust av 51,800 kronor och 1922 en förlust av 21,500
kronor. Jag läser visserligen i berättelsen, att styrelsen för Vin- och
spritcentralen anser, att företaget i sina fastigheter äger betydande
realvärden — det har jag aldrig tvivlat på — och att styrelsen förutsätter,
att erfarenheten från den hittillsvarande verksamheten har
givit stöd för antagande att företaget under normala år skall kunna
ge en skälig avkastning på kapitalet. Så står det verkligen, herr
talman, i Vin- och spritcentralens berättelse. Min fråga är den: Kan
företaget förränta de 12,5 miljoner kronor, som det värderats till?
Kan det förränta det värde, till vilket aktierna voro upptagna den
31/i2 1921 eller nära 6,5 miljoner kronor, alltså icke mer än halva värdet?
_ Kan det förränta det värde, vartill aktierna voro nedskrivna
den sista december i fjol eller något över 6 miljoner kronor? Nej, det
kan icke företaget göra. Vad skall man med utredningar, som ta upp
miljoner för företag, som icke kunna ge någon ränta? Vi begärde
dock i fjol, att vi skulle få en ekonomisk kalkyl över vad företaget
kan anses vara värt och vad det kan förränta. Vi ha icke fått det.
Någon sådan utredning föreligger icke i den kungl. propositionen.

Kan Carnegies bryggeri förränta det värde, vartill det var upptaget
den sista december 1921, eller nära 11 miljoner kronor? Nej.
uppenbarligen icke. Det kan naturligtvis icke heller förränta det
värde, vartill det skrevs ned den 31 december 1922 eller nära 9
miljoner kronor. Nej, det är naturligtvis fullkomligt omöjligt. Man
har gjort en uppoffring på en hel mängd miljoner för starkölsförbudet.
Finansministern av i fjol, herr Thorsson, förklarade i debatten
då, att det där inköpet, som han varit med om, var en liten, liten
garantipenning för att förekomma den större utgift, som skulle bli
en följd av tvånget att eventuellt inlösa flera stora bryggerier. En
lit-6n, liten garantipenning! Hur stor var denna garantipenning? Det

Onsdagen den 16 maj, e. m

43 Nr 37.

skulle ju vara av mycket stort intresse för oss att fa veta, Antagli- ändr^ar ,■
gen är åtminstone en mycket stor del av köpeskillingen borta. J ag rusciryclsfrågar:
Vad hade garantipenningen blivit, ifall finansministern och försäljninjsVin
och spritcentralen hade låtit skrämma sig av de andra bryg-forordm^en.
gerierna på samma sätt som de läto skrämma sig av Carnegies bryg- d •)
geri? Carnegies bryggeri sade, att, köper ni oss icke, ta vi upp tillverkning
av starköl. Skulle alla de andra bryggerierna gjort pa
samma sätt, hade Vin- och spritcentralen kanske blivit tvungen att

köpa dem också. . , ,,

I detta sammanhang, herr talman, kan jag icke underlåta att
fråga, vart denna Astra tagit vägen, som vi så, mycket talade om i
fjol Jag tror, att denna läkemedelscentral eller vad den kallades
för som Vin- och spritcentralen köpte på begäran av Kungl. JVlaj :t,
kostade 3,5 miljoner kronor. När man nu tittar i berättelsen, ser det
ut som om den hade blivit kluven i två delar. Den ena delen har
uppenbarligen förvandlats till ett reningsverk, som man helt hastigt
kommit i behov av, och jag förmodar, att den delen av företaget nu
ingår i berättelsen bland företagets övriga fastigheter, men darom
känner jag ingenting, och berättelsen upplyser ingenting darom Den
andra delen kvarstår i form av aktier i Astra, 10,100 st. aktier a
100 kronor, alltså 1,010.000 kronor, bokförda till 1 krona. Det ar
resultatet av Kungl. Maj :ts samverkan med Vin- och spritcentralen
i denna synnerligen bedrövliga affär. „ .

Efter det avtal, som här föreligger, kan Kungl. M_aj:t an en
gång göra sådana affärer med Vin- och spritcentralen. När Kungl.

Maj :t icke vill gå till riksdagen för att få bemyndigande att kopa
ett företag, därför att Kungl. Maj :t kanske tycker, att det är besvärligt,
och att man kanske riskerar ett avslag, kan Kungl. Maj :t
alltså gå till Vin- och spritcentralen och be dem att köpa. Det kan
ju hända, att Kungl. Maj:t har bättre lycka och får igen de lorlorade
pengarna, men det kan också hända, att man även da blir

1Ura<Nej då vi skola ingå ett avtal av den stora betydelse som detta
avtal har. menar jag, att man vill veta grundligt och ordentligt,
vad det är för ett företag man har med att göra, vad detta företag
är värt och hur dess ekonomiska ställning är beskaffad. Aro de värden
betryggande, vartill företagets tillgångar äro upptagna,, eller
måste det göras avskrivningar på en hel lång råd av miljoner, innan
man kan säga, att det är värden som kunna förräntas. Kiksaagen
skall medverka till att göra upp detta kontrakt, men riksdagen far
icke veta något, då den kungl. propositionen icke innehaller någon
utredning i den delen. I varje företag skola ju skulder och tillgångar
balansera varandra. Skulderna på den ena sidan skola motsvaras
av tillgångar på den andra. Då alltså Grand Hotell star
upptaget på den ena sidan i balansräkningen, betyder det, att det pa
don andra sidan liar tillkommit en skuld för detta, som för närvarande
upptas till 6 miljoner kronor, och soni det varit fullkomligt
onödigt, att den funnits, om man låtit bli att köpa detta .hotell.

Såvitt jag kan se av berättelsen, finns det 21 miljoner kronor i skid -

Jir 37. 44

Onsdagen den 16 inaj, e. m.

ändringar i A f dessa mdjoner ligga i sådana företag, som

försäljnings- Jag vill för övrigt saga, att även om riksdagen skulle bifalla

-SET aldliff den a^maana opinionen

oniSonen^vIll vpffgimed ^ fS Ut''! fom är fattat> fr den allmänna
opinionen vill veta dessa företags ekonomiska bärighet, vill veta

ii ?Pa atvpcklat sig sedan de med finansministerns medgivande

e er Kung!. Majrts beslut blivit inköpta, och jag menar all den

än^Tera0r1-Tni?lihar-rätt+attJb-egära detta’ och alt riksdagen har
ännu mera ratt att begära utredning därom.

Därför, herr talman, hoppas jag, att andra kammaren avslår

den nu förevarande 12 §, och, om saken sedan kommer igen nästa år

önskv" Jiag’ AA \0mlller tiUbaka med en sådan utredning som är
önskvärd och behövlig för att man skall kunna få kännedom om

{enhet?* SpntcentraIens och de ollka företagens ekonomiska beskaf Häruti

instämde herrar Magnusson i Tumhult, Norman Kinmanson
och Bengtsson i Kullen. annan, a ni

Herr Thorsson; Herr talman, mina damer och herrar'' Så äro
fo[att ta en repetition av spritfrågan. Den är ju snart

Herr ODson15^ ^lksdagens prpam som katekesen och landsvägarna.
-Herr Olsson i framstå, som började med att ge oss en liten historik
over uppkomsten av Vin- och spritcentralen, framdrog, såvitt iag
unde draga någon slutsats av hans yttrande, såsom ett hans allra
starkaste argumentet för avslag på den föreliggande frågan att kon“Ä"/
7 « “1 Kung!. Mai :t inÅu med* Äffi.

svsfem^ts gL‘Maj:t nku le Aagna sig av det av Stockholms systemets

styrelse givna erbjudandet att till statsverket inleverera de

t, stamaktierna, och han menade nu, att då Kungl. Maj:t avstått
des« fatt lPa SattL s°m kontrollstyrelsen ifrågasatt, lösa frågan efter
dess förslag, sa både Kungl. Maj:t försuttit ett statsintresse i en sådan
omfattning, att detta i och för sig kunde vara anledning att avsla
den föreliggande framställningen.

,, -rPen andra anmärkningen, som han riktade emot förslaget, var,
att .Kungl. Maj :t icke tagit nödig hänsyn till riksdagens begäran om
utredning aven om inrättande av partihandelsbolagen efter systemet
av I obaksmonopolet, och han strök under i år liksom i fjol att
det vant just den råtta lösningen. Jag skall med anledning av detta
besatt fa återigen betona vad jag i fjol framhöll och vid ett par
föregående tillfallen framhållit, att jag hade och fortfarande har
en viss tveksamhet om lämpligheten av att staten som sådan direkt
ingar 1 och intresserar sig uti detta företag på det sättet, att statsmakten
skall framträda vid varje uppgörelse i hithörande affärsförnallanden,
där det kan bli nödvändigt att träda i förbindelse med utlandet.
Jag ansåg det icke vara en lycklig form, utan tyckte mig
bättre tjäna statens intressen, om jag sörjde för att under betryggande
garantier statsmakterna hade inflytande på förvaltningen av fö -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

45 Nr 37.

retaget och inflytande på att den vinstavkastning, som av företaget Ang.
kunde lämnas, säkrades åt det allmänna. Det må nu vara, att jag i ändringar ;
det stycket räknat fel. Jag vill då fästa uppmärksamheten på vad f^äljmngsjag
under fjolårsdebatten framhöll, nämligen att, för den händelse förordningen.
statsmakterna skulle vilja bifalla den föreliggande propositionen, (Forte.)
äger staten rätt att vilken dag som helst tillsäga det konsortium, som
innehar dessa stamaktier, att de skola inleverera till statsverket dessa
400 aktier mot det att statsverket betalar till dem 400,000 kronor.

Det är således en sak, som vilken dag som helst kan repareras för
den händelse man skulle tycka, att denna fråga skulle ordnas bättre
på det sätt, som mina motståndare företräda.

Vidare betonade herr Olsson i Ramsta, att den föreliggande propositionen
borde avslås även ur den synpunkten, att Kungl. Maj:t
icke tagit nödig hänsyn till de önskningar, som uttalats vid den föregående
riksdagen. Detta underströks särskilt starkt även av herr
Lindman, som ansåg, att Kungl. Maj :t hade satt sig över andra kammarens
beslut av år 1922. Ja, det vare långt ifrån mig att jag skulle
vilja ignorera ett beslut, som är fattat av riksdagen. Men det få
herrarna på den andra sidan ursäkta mig, om jag liksom tycker, att,
när den ena kammaren med mycket, mycket stor majoritet bifallit
en proposition och den andra kammaren med endast 2 rösters majoritet
avslagit densamma, det finns vissa skäl för att åter framföra samma
ärende till riksdagens förnyade prövning utan att igångsätta några
omfattande nya utredningar.

Herr Lindman ville ha klart för sig vad detta egentligen var för
ett företag, om det var ett enskilt företag eller ett statsföretag eller
ett så pass allmänt företag, att riksdagen kunde få nödigt inflytande
på detsamma. Jag delar herr Lindmans uppfattning därutinnan, att
riksdagen bör fatta ett beslut på ett sådant sätt, att det här blir ordnat
så, att statsmakterna kunna ha vederbörligt inflytande på detsamma,
och jag kan icke finna annat än att ett bifall till den föreliggande
propositionen just är ägnat att ordna förhållandena mellan
Vin- och spritcentralen och statsmakterna på ett helt tillfredsställande
sätt. Herr Lindman anser, att staten vinner, genom att man övergår
från det nuvarande osäkerhetstillståndet och beslutar i enlighet
med Kungl. Maj:ts proposition, ingenting annat än att man lår
en jourhavande direktör, vilken enligt herr Lindmans uppfattning
skulle bli utan något inflytande. Jag kan icke dela denna herr Lindmans
uppfattning, utan jag är för min del på det klara med att ett
beslut i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition genom ett
bifall till bevillningsutskottets förslag skall på ett mycket lyckligt
sätt ordna hithörande frågor.

Sedan kom herr Lindman återigen till samma anmärkning som
i fjol, de olyckliga beslut, som av Vin- och spritcentralen, understödd
av än den ena och än den andra finansminstern, hade åstadkommits,
och han anförde, att det hade varit olika motiveringar för bifall ibland.

Jag skall icke ånyo upptaga till diskussion den frågan. Jag redogjorde
för min anpart uti vissa av dessa klandrade åtgärder sa. omständligt
vid förra riksdagen, så jag tror, att kammaren skall hålla

Nr 37. 46

Onsdagen den 16 maj, e. m.

AwJ- . mig räkning för att jag icke nu gör någon repetition av vad jag i fjol
andTdrucks1 anförde. Men då herr Lindman slog mycket hårt på den strängen,
försäljnings- att exempelvis Carnegie var en synnerligen olycklig affär, och gör
förordningen, gällande att, om Kungl. Maj:t hade visat litet större kurage, så att
(Forts.) säga, mot både Carnegiebolaget och de andra bryggerierna, hade
Kungl. Maj:t icke behövt tillstyrka Vin- och spritcentralen att inlösa
Carnegies bryggerier. Saken låg ju så, att man från ledningen av detta
bryggeri hotade med att igångsätta brygden av den gamla starka
portern. I samma ögonblick som Carnegies bryggeriers styrelse hotade
med detta, sade naturligtvis de andra bryggeriernas styrelser, att, om
det tillåtes, då nödgas vi också öppna tillverkningen av starkölet, och,
herr Lindman, då hade frågan om starkölets avskaffande, som för ett
par dagar sedan beslutades av riksdagen, icke kommit att ligga i det
läge, som den låg. Då hade ersättningsfrågan blivit någonting helt
annat, ty då hade icke enbart Carnegies bryggerier kommit att
framställa krav på statsverket om ersättning för förlorad rätt att tillverka
starkare maltdrycker utan då hade bryggerinäringens alla
målsmän kommit och sagt: »Nu ha vi satt i gång och öppnat denna

tillverkning av starköl, och när nu staten hindrar oss att fortsätta
verksamheten, skola vi enligt vanlig kutym ha ersättning för detta.»
Då tror jag icke, att man kunnat avlösa hela denna stora ölbrygd med
det belopp, som staten eventuellt kan komma att förlora på inköpet av
Carnegies bryggerier, vilken affär nu så starkt klandrats. Det är med
anledning av detta sakförhållande, som jag kunde tillåta mig att
använda det av herr Lindman klandrade uttrycket nämligen, att Carnegieköpet
var en liten garantiteckning, som skulle förhindra större
utgifter, för den händelse riksdagen skulle besluta att icke tillåta
starkölsbrygden.

Sedan klagade herr Lindman över att i detta företag, Vin- och
spritcentralen, ehuru det är ett officiellt företag, få exempelvis icke
statens revisorer sticka in näsan inom dörrarna och i revisionshänseende
göra någon visit. Ja, herr Lindman, det få de lika litet hos
Tobaksmonopolet, så att de två inrättningarna kunna i så fall taga
varandra i hand. Det är icke något som helst skäl för avslag utan
snarare ett skäl för bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr talman, vi ha emellertid icke bara en Vin- och spritcentral,
utan vi ha också en annan central från vars källor det jämt och
ständigt flödar en ström av mindre väl renade produkter. Härifrån
levereras material till bedömande av vad som både gjorts och icke
gjorts i denna fråga. Vid denna riksdag ha väckts fyra motioner
med precis samma innehåll, d. v. s. två motioner med lika innehåll
och i de två andra har man åberopat yttrandena i de två förra
motionerna. Jag ber, herr talman, att få något yttra mig om innehållet
i de motionerna. Det är nödigt för att visa, vilka metoder man
egentligen kan tillåta sig, när man diskuterar spritcentralen. Jag
har i årets statsverksproposition, då jag å ämbetets vägnar hade
att uttala mig, tillåtit mig säga, att någon inkomst från Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen hade i enlighet med de principer, vilka
lagts till grund för beräkningen av motsvarande inkomst på över -

Onsdagen den 16 mnj, e. m.

47 Nr 37.

gångsbudgeten, icke upptagits i riksstatens förslag. Skulle inkomst .

för statsverket i alla fall uppstå, borde denna tillföras titeln: »di- rusd%jcks_
verse inkomster». Detta uttalande i statsverkspropositionen har försäljningsmotionsförfattaren,
som jag antar utgöres av den av mig antydda förordningen.
centralen och icke av motionärerna upptagit — ty jag^ vill icke (Forte.)
förutsätta, att någon av motionärerna hade så litet reda på vad som
behandlades i riksdagen — det är tillräckligt att få den fläcken på
sig att icke läsa igenom vad som bäres fram här i riksdagen. Jag
vill icke ifrågasätta, att detta kommit till på annat vis än genom
rent slarv. Jag förutsätter emellertid, att den, som författat motionen,
icke varit uteslutande i god tro, utan han har väl såvitt man
kan se på hela läggningen av motionen gjort alla sina påståenden
medvetet. Jag måste läsa upp nära två sidor av motionen, ty detta
tillsammans med bevillningsutskottets yttrande i fjol måste läsas
i protokollet, därför att annars kan det hända, att motionen läses
men man icke läser vad i övrigt förekommmit. Jag ber därför att
kammarens ledamöter ville ba undseende med att jag läser upp allt
detta: »Detta herr statsrådets uttalande är förvisso», heter det,

»ägnat att framkalla den allra största förvåning. När och av
vem de ''principer’ formulerats, i kraft av vilka någon inkomst från
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen icke borde upptagas i riksstatsförslaget,
torde nämligen för riksdagens medlemmar vara fullständigt
obekant. Däremot är det känt, att finansministern vid uppgörandet
av inkomstberäkningarna för första halvåret 1923 till en
början velat i riksstaten upptaga andel i Vin- och spritcentralens
vinst av 1922 års rörelse med ett belopp av 10 (tio) miljoner kronor
men att bolaget ändrat denna beräkning därhän, att bolaget till statsverket
blott lovat inbetala fem miljoner kronor före utgången av
budgetterminen 1 januari—30 juni 1923. (Se Spritcentralens_ redogörelse,
tryckt i Svenska Dagbladet 5 december 1922.) I finansministerns
budgetplan för nyssnämnda halvår upptogos också blott
fem miljoner kronor såsom vinstandel från Vin- och spritcentralen
under tiden 1 januari—30 juni 1923. Således ha de av finansministern
nu andragna principerna icke varit av honom själv omfattade
vid 1922 års riksdag. I statsutskottets memorial nr 124 A av den
7 juni 1922 uttalar också utskottet under punkt 10 följande: ''I

enlighet med Kungl. Maj:ts därorn framställda förslag får utskottet
hemställa, att riksdagen må under rubriken andel i Aktiebolaget Vinoeh
spritcentralens vinst för år 1922 å riksstaten för tiden 1 januari •

30 juni 1923 upptaga ett belopp av 5,000,000 kronor.’ _ Denna utskottets
hemställan blev utan debatt av båda kamrarna bifallen.

Att icke heller den myndighet, riksräkenskapsverket, som under
föreberedelserna till budgetens uppgörande har att närmast lägga
hand vid inkomstberäkningarna, haft någon kännedom om de av
finansministern antydda principerna, framgår också med all önskvärd
tydlighet därav, att verket i fråga under sistlidna höst _ hos
Vin- och spritcentralen förfrågat sig rörande storleken av de vinstmedel.
som under budgetåret 1 juli 1923—30 juni 1924 kunde antagas
bli från bolaget inbetalda till statsverket. Då det torde kunna

Nr 87. 48

Onsdagen den 16 maj, e. m.

ändrin ar i förmodas, Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, om det haft
rusdrycks-1 kännedom om ovanberörda principer, icke skulle hava uraktlåtit att
försäljnings- i sitt svar till riksräkenskapsverket åberopa desamma, torde man av
förordningen, bolagets tystnad i denna punkt kunna draga den slutsatsen, att boyort*.
) laget ännu så sent som den 18 november 1922, då dess svar är daterat,
icke haft någon kännedom om dessa för bolaget dock så förmånliga
budgetprinciper. Dessa principer kunna därför med all
säkerhet sägas vara av mjmket färskt datum. Något riksdagens beslut
om att för framtiden avstå från att upptaga statens vinstandel
av Vin- och spritcentralens rörelse såsom en alltid påräknad inkomst
föreligger i vart fall icke. Det förefaller också alldeles otroligt, att
riksdagen just i denna kritiska tid, då budgeten är så oerhört ansträngd,
skulle vilja giva sitt bifall till en åtgärd, som kunde sägas
innebära, att den avstode från eller i ringaste mån försvagade sina
synnerligen legitima anspråk på årlig andel i Vin- och spritcentralens
vinst. För det allmänna rättsmedvetandet måste det rent av
framstå såsom någonting ganska oerhört, att detta privilegierade bolag
skulle så lätt och billigt slippa undan sina solklara förpliktelser
till staten. Alla samhällsklasser träffas svårt av den rådande depressionen
och de höga skatterna. Synnerligen kännbart drabbas
hitintills med statsmedel stödda kulturella företag och inrättningar.
Tunga bördor läggas på hela samhället. Då det i riksdagen påpekas,
att de anlitade skattekällorna kunna sina, svaras från regeringsbänken,
att finansministern har i beredskap förslag om skärpning
av beskattningen å förmögenhetsandel i inkomst- och förmögenhetsskatten
och om konsumtionsskatter å läskedrycker m. m. Men
på ett oförklarligt sätt lämnar finansministern åsido statens rätt
till vinstandel från ett företag sådant som Vin- och spritcentralen,
vilken dock av staten faktiskt tillerkänts en oerhörd maktställning
under den bestämda förutsättningen, att betydande vinstmedel skulle
från bolaget inlevereras till statskassan. Utan tvekan kan man beteckna
denna finansministerns hållning såsom alltför släpphänd»
Det här låter ju mycket starkt och bestämt och dräpande för de
handlande i föreliggande fall och särskilt skulle jag känna mig
förkrossad.

Emellertid ligger saken så till att samtidigt som jag till fjolårets
riksdag frambar en proposition, nr 191, av huvudsakligen samma
innehåll som den vi nu diskutera, frambar jag en proposition,
nr 216, i vilken jag ifrågasatte, att staten skulle avstå från den
metoden, som införts år 1921, nämligen att använda Vin- och spritcentralen
såsom en direkt skattekälla. Jag gjorde detta av det
skälet, att genom anordningen att använda Vin- och spritcentralen
såsom en direkt skattekälla ökades priserna på spriten i en högst
onödig grad, därför att Vin- och spritcentralen, om den skulle inleverera
till statsverket 10 miljoner kronor, måste då uttaga av den
konsumerande allmänheten åtminstone 15 miljoner kronor, ty den
måste ju beräkna pålägg till kommunalskatterna, och till de andra
skatterna, på de kostnader, som Vin- och spritcentralen uttager,
tillkommer utskänknings och omsättningsskatten samt en del andra

Onsdagen den 16 maj, e. m.

49 Nr 37.

utgifter, vilka påläggas och konstituera det slutliga salupriset. Därför
ansåg jag, att endera skall Vin- och spritcentralen utgöra den
enda skattekällan eller ock skola utskänkningsbolagen vara den
skatteinkrävande myndigheten. När nu denna proposition, nr 216,
förekom till riksdagens prövning förefanns ett yttrande i bevillningsutskottets
betänkande däröver nr 47. Av detta yttrande ber jag att
få läsa upp några rader. »På sätt framgår av utskottets denna dag
avgivna betänkande nr 46 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 191 med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m. bär
utskottet i princip tillstyrkt den föreslagna omläggningen av partihandeln
med rusdrycker och därvid förklarat sig dela föredragande
departementschefens uppfattning angående den prispolitik, partihandelsbolagen
borde föra. På grund därav och under framhållande
av att enligt inkomstberäkningen till årets statsverksproposition den
av riksräkenskapsverket gjorda beräkningen av inkomsten från
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen av tio miljoner kronor nedsatts
till fem miljoner kronor, vilket för nämnda bolag möjliggör en tillämpning
av den föreslagna prisberäkningen för partihandelsbolagen
redan från och med senare halvåret av år 1922, har utskottet
icke haft något att erinra mot vare sig den föreslagna höjningen av
omsättningsskatten eller att höjningen träder i kraft redan den 1
juli 1922.

Däremot har utskottet vidtagit en ändring i 3 § i författningsförslaget,
vilken ändring föranletts därav, att utskottet i sitt berörda
betänkande nr 46 föreslagit, att pris- och inköpsnämnden skulle
utses av Kungl. Maj:t. Härjämte har utskottet, då skyldighet att
avgiva deklaration angående lager av spritdrycker icke torde böra
åläggas annan innehavare av från detaljhandelsbolag överlåten rättighet
till utskänkning än den, som på grund av de föreslagna bestämmelserna
har att erlägga utskänkningsskatt vid den föreslagna
författningens ikraftträdande, föreslagit vissa ändringar i promulgationsbestämmelserna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa» etc.,
■och så tillstyrkte utskottet Kungl. Maj:ts förslag med den lilla
ändringen, att i stället för som Kungl. Maj :t, hade föreslagit, att
kontrollstyrelsen skulle utse pris- och inköpsnämnd, hemställde utskottet,
att Kungl. Maj:t skulle utse denna pris- och inköpsnämnd.
I första kammaren blev det en ganska ingående diskussion även om
denna proposition, men på grund av dess nära släkttycke med
propositionen nr 191 upptogs debatten huvudsakligen i samband
med behandlingen av denna proposition, och nuvarande handelsministern,
dåvarande professor Wohlin, yrkade avslag på framställningen,
och det var också vissa reservanter, som yrkade avslag på
Kungl. Maj:ts proposition. Men såväl lörsta kammaren som andra
kammaren godkände det föreliggande förslaget utan votering. Sedan
jag med stöd av detta Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut tillåtit mig
anföra, att riksdagen har avkopplat Vin- och spritcentralen från

Andra kammarens protokoll 1023. Nr 37. 4

Avg.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Ports.)

» 37. 50

Onsdagen den 16 maj, e. m.

, ;4n''h . skyldigheten att vara en inkasseringsapparat i den meningen, som
“rusdrycks- man uttalade vid 1921 års riksdag, så komma nu motionärerna och
försäljnings- såga, att både jag och Vin- och spritcentralen här hava begått några
förordningen, förfärliga brott, och det taga de då till ingångsspråk för en motion,
(Ports.) varigenom man kräver, att riksdagen ännu en gång skall göra sig
solidarisk med herr Lindman och begära förnyade utredningar.

Jag är av den uppfattningen, att vill man verkligen ordna vår
spritförsäljningsfraga och ordna den även ur nykterhetssynpunkt,
skall riksdagen bifalla det förslag, som ligger före, och jag begriper
icke mina vänner på nykterhetskanten, som redan i fjol ackorderade
in sig hos herrar Stendahl och Lithander. Jag begriper dem icke,
hela deras uppträdande i denna fråga, ty det är så långt ifrån att de
göra nykterhetssaken en tjänst som tvärtom att de tjänstgöra som
vapendragare åt intressen, vilka visst icke vilja hava någon som
helst reglering på vår sprithantering. Vill man verkligen tjäna
samhällsintresset här, skall man bifalla det föreliggande förslaget.
Det är min bestämda och allvarliga mening, och jag råder andra kammaren
att icke en gång till låta lura sig till att avslå det föreliggande
förslaget.

Jag yrkar bifall till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har i bevillningsutskottet
tillhört minoriteten — d. v. s. antalet var ju nära på detsamma som
majoritetens, det var i varje fall icke så långt efter. Vi hava där
yrkat avslag med olika motiveringar. Så hava vi å andra sidan
kommit till yrkandet om utredning och avslag av den kungl. propositionen.
_ Vi hava gjort det därför att vi icke kunna se annat än
att det ligger i sakens natur, att när riksdagen fattar beslut av så
vidsträckt ekonomisk omfattning som detta är, kan man icke gå ifrån
att fordra mera och större kännedom än vad som här är fallet.

De synpunkter som för oss varit bestämmande hava framhållits
dels av herr Olsson i lian)sta, dels av herr Lindman, och det gör, att
det för mig icke är nödvändigt att gå in på någon närmare granskning
av detta^ spörsmål. Det är som sagt redan framfört. Jagskall
blott be att få inskränka mig till att till den siste ärade talaren säga
några ord.

Han gjorde gällande, att vi kunde gå med på Kungl. Maj :ts förslag,
därför att vilket ögonblick som helst regeringen kunde ålägga
inlösning av aktierna, men, mina damer och herrar, även då behöva
vi den ekonomiska inblick, som i dag saknas i detta fall och utan vilken
man icke kan gå in i denna affär.

Så kan jag icke neka till, att det var ett annat yttrande av förre
finansministern som också förvånade mig, ett yttrande av honom, vari
han 1921 motiverade, varför vi skulle gå med på detta, i det att han då
yttrade i första kammaren, att han icke ogärna sett denna koncentrering,
därför att den skulle tillföra statsverket dessa miljoninkomster.

Onsdagen den 16 maj. e. m.

51 Nr 37.

Nu, sedan de i väsentlig grad hava uteblivit har han föranletts till
det underliga beslutet, att vi skulle helt och hållet frigöra denna koncern
från skyldigheten att komma in med någonting, och det motiverade
han i kväll med, att om de skulle leverera 10 miljoner kronor
måste de taga ut 15 miljoner kronor, därför att överskottet utgjorde
skatter. Jag förstår icke en finansminister, som har motvilja mot
att skatter inflyta, men det är väl som före detta finansminister han
kunde yttra sig så. Jag menar tvärtom, att det är en sak, som är
synnerligen önskvärd.

Jag skall emellertid, herr talman, be att helt kort och gott få
instämma i det yrkande, som först framställts av herr Olsson i Ilamsta
och sedan av herr Lindman, om avslag, i förhoppning att den
utredning vi vilja hava i frågan i alla fall skall komma, innan vi
fatta ett beslut.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få framföra några av de synpunkter, som fört mig och ett par
andra av utskottets ledamöter till ett tillstyrkande av den föreliggande
kungl. propositionen. När vi stannade för ett tillstyrkande av Kungl.
Maj ds förslag, hava vi icke haft någon som helst anledning att träda
in för ett försvar för Vin- och spritcentralen. Men vi hava lika
litet anledning att instämma i det allmänna skall, som på visst håll
anses vara det mest utomordentliga bevis för att man är sakkunnig
i denna föreliggande fråga. Lika litet som vi betrakta Vin- och
spritcentralen med någon särskild välvilja, hava vi låtit oss gripas
av den Brattskräck, som tyckes vara en icke precis så ofarlig sjukdom
bland visst folk.

Avgörande för oss har varit den ställning vari den föreliggande
kungl. propositionen står till 1921 års riksdagsskrivelse. Lägger
man denna utgångspunkt som grund för det hela, synes det mig, som
om man redan från början kunde avkoppla den Lithanderska ståndpunkten;
ty herr Lithanders ståndpunkt i detta fall har, ehuru den
haft växlande motiveringar för varje år, underkänts icke en gång
utan flera gånger av riksdagen. När riksdagen 1921 skrev till Kung!.
Maj:t, ville herr Lithander skriva på ett annat sätt, och enligt en
motion som då förelåg i riksdagen av herr Lithander yrkade han, att
man skulle uttala sig för, att partihandelsrättighet skulle kunna lämnas
åt varje sökande, som ej var diskvalificerad, och herr Lithander
begärde 1921 dessutom en utredning om övergång till fri näringsutövning.
I riksdagens beslut 1921, i den skrivelse som sålunda gick
till Kungl. Maj:t, underkändes denna herr Lithanders uppfattning
fullständigt. År 1922 talade herr Lithander icke längre om den fria
näringsutövningen, utan då ville herr Lithander i sin reservation till
bevillningsutskottets utlåtande hava undersökt, om icke partihandeln
kunde förbättras såsom skatteinstrument, således ge ett större bidrag
till statskassan. Herr Thorsson har nyligen här utvecklat, hur herr

Anq.

ändringar

rusdrycks försäljnings förordningen.

(Forte.)

Nr 37. 52

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Lithanders ståndpunkt genom antagandet av bevillningsutskottets
betänkande nr 47 vid fjolårets riksdag underkändes. Den av riksdagen
i fjol i denna sak underkända ståndpunkten spökar emellertid
i år i såväl herr Olssons i Golvvasta reservation som i den »poesifyllda
utsvävning», som herr Bengtsson i Kullen har lagt på kammarens
bord. Till yttermera visso fastslogs genom antagandet av bevillningsutskottets
utlåtande nr 47 vid fjolårets riksdag, att riksdagen
delade finansministerns uppfattning att för partihandeln vinstfrågan
skulle komma först i andra rummet, och att om statsmakterna
ansågo, att man skulle uttaga inkomster av sprithanteringen, detta
skulle ske genom särskilda omsättnings- och utskänkningsskatter.

Såvitt jag således av vad som förevarit kunnat finna, motsvarar
det nu föreliggande utskottsförslaget och Kungl. Maj:ts proposition
vad riksdagen i sin skrivelse 1921 begärde. Det här föreliggande
författningsförslaget skriver in i lagen koncentration av partihandeln
på ett fåtal bolag. Det avkopplar från rusdryckshandeln det
privatekonomiska intresset, som alltid måste bliva en fara för folknykterheten,
och det ger statsmakterna inflytande på ledningen och
kontrollrätt över den verksamhet, som Vin- och spritcentralen kommer
att utöva. Jag har därför icke kunnat komma till annat resultat
i år än i fjol än att tillstyrka den kungl. propositionen.

Nu har herr Olsson i Ramsta tillsammans med två reservanter
i första kammaren yrkat avslag på skäl, säges det, som riksdagen i
fjol fällde förslaget på, och han kräver nu en förnyad allsidig utredning
i fråga om organisationen av partihandeln med rusdrycker.
Jag kan verkligen icke förstå den ståndpunkt, som herr Olsson i
Ramsta här har gjort sig till tolk för, just därför att genom kamrarnas
olika beslut och genom det förslag av herr Lindman i andra kammaren,
om vilket en majoritet på fyra röster samlade sig, utredningskravet
ströks, och i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t finnes icke
angivet något annat, än att riksdagen avslagit den kungl. propositionen.
Det finnes intet skäl för och intet krav på den förnyade utredning,
som herr Olsson i Ramsta nu i år kräver. Hänvisningen i herr
Roséns och herr Olssons i Ramsta reservation till fjolårets reservation
gör, att man kommer till det resultatet, att det man här kräver
är utredning om ett statsmonopol. Jag kan såsom njdcterhesman för
min del icke finna, att det är eu bättre utväg för lösandet av den föreliggande
frågan än den utväg, som bevillningsutskottet har anvisat.
Jag vill också säga, att då man lägger herr Olssons i Ramsta skäl
för statsmonopol å ena sidan och de skäl, som föredragande departementschefen
har anfört i propositionen, å andra sidan, kommer man
till det bestämda resultatet, att herr Olssons i Ramsta statsmonopol
väger betydligt lättare, och att det icke på något sätt kan vara lämpligt
för staten att direkt engagera sig i försäljning och köp av spritdrycker.

Redan i fjol framhölls det, att vi socialdemokrater hade tagit
ståndpunkt till denna sak på grund av herr Thorssons partipiska.
Den var för oss ensamt avgörande. Nu i år har den ståndpunkt som
den socialdemokratiska nykterhetsgruppen intaget till föreliggande

Onsdagen den 16 maj, e. m.

53 Nr 87.

ärende stämplats som en antinykterhetsvänlig och förbudsfientlig
ståndpunkt, och det är en »stor man» i detta land, som i ett »stort
tal» i går har förklarat, att den socialdemokratiska nykterhetspolitiken
har demoraliserat hela riksdagens nykterhetspolitik. Jag har velat
vid detta tillfälle framhålla, att det »demoraliserande arbete» man
här talar om, det som exempelvis utfördes i lördags, då vi räddade
landet undan starkölsfloden, det »demoraliserande arbetet» kunna vi
fortsätta med och den »nykterhetsfientlighet», som man kan se i detta,
kunna vi bära med rätt så stort jämnmod. Men det bör vid detta
tillfälle till riksdagens protokoll antecknas, att i båda de här påpekade.
fallen, såväl i fråga om rusdrycksmedelsfonden som i fråga om
den i lördags avgjorda maltdrycksfrågan, fattades beslut i båda
kamrarna utan votering, och därmed torde det vara konstaterat, att
herr Ekman och hans nykterhetsgrupp vandra samma »förfärliga»
väga,r som socialdemokraterna, och att »demoralisationen» sålunda
gripit även dem som äro heligförklarade i frågor av denna natur.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, herr talman, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sköld instämde häruti.

Herr Röing: Herr förste vice talman! Efter de båda sakrika

anföranden, som ha hållits av herr Thorsson och av herr Olsson i
Gävle, i vilka anföranden dessa båda ärade talare bemötte såväl herr
IJndman som herr Lithander, skall jag fatta mig helt kort. Herr
Lindman gick i år som i fjol, när han yttrade sig i den föreliggande
frågan, som katten omkring het gröt, men herr Lindman skulle naturligtvis
aldrig vara herr Lindman, om han icke följt den taktiken.
Han berörde knappast med ett ord det sätt, varpå han ansåg, att
den viktiga frågan om partihandeln med spritdrycker bäst borde
ordnas; huruvida han ansåg att man borde gå tillbaka till den fria
grosshandeln, eller huruvida han förordade ett rent statsmonopol i
stället för den form under vilken denna handel nu bedrives. För den
saken tyckes herr Lindman hysa ett mycket ringa intresse, och han
ägnade den huvudsakliga delen av sitt anförande åt en kritik av vissa
åtgärder, som Vin- och spritcentralen för länge sedan vidtagit. Herr
Olsson i Gävle hade fullständigt rätt i sin redogörelse över de olika
försök, som bland annat herr Lithander gjort vid de senaste riksdagarna,
försök som gått ut på att förmå kamrarna att biträda förslag
om skrivelse med begäran om vissa önskade utredningar rörande
detta bolags skötsel, men riksdagen har aldrig lyssnat till dessa
herr Lithanders önskemål. Jag förstår icke, herr förste vice talman,
vilket beslut herr Lindman talar om, som andra kammaren i fjol
skulle ha fattat, och som innehöll anhållan om utredning av Vin- och
spritcentralens affärer och ekonomiska ställning. Ett sådant beslut
har mig veterligen aldrig fattats, utan herr Olsson i Gävle hade
fullständigt rätt, när han påstod, att det beslut som i fjol fattades
var ett avslag på Kungl. Maj:t proposition, och det beslutet fattades
vid ett sent kvällsplenum med fyra rösters majoritet.

Ang.

ändringar i
1 rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 87, 54

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Herr Lindman ägnade som sagt även i år frågan om inköpen
av D. Carnegie & C:o och Grand Hotell en alldeles särskild uppmärksamhet
och han bedömde inköpet av Carnegie & C:o uppenbart
ur den synpunkten, huru man besvarar den av honom framställda
frågan: om det blir möjligt för Vin- och spritcentralen att
någonsin förränta det kapital, som betalats av Vin- och spritcentralen
för detta inköp. Jag förstår icke, hur herr Lindman kan se detta
inköp ur denna synpunkt. Aldrig köptes D. Carnegie & C:o, för
att bolaget genom fortsatt produktion av porter skulle få det kapitalet
förräntat, som Vin- och spritcentralen nedlade i detta företag.
Detta inköp gjordes uteslutande ur nykterhetsvänlig synpunkt för
att därmed förhindra upptagandet ånyo av produktionen av den
starka portern. Och var hade vi stått i lördags, mina damer och
herrar, om icke Vin- och spritcentralen hade gjort detta inköp? Jo,
vi skulle icke ha kunnat besluta starköls- och starkportersförbudet,
med mindre än vi samtidigt hade fått votera om betydande anslagssummor
i miljoner kronor för att inlösa bland annat bolaget D.
Carnegie & C ro. Det var i sanning ett lyckligt steg, som Vin- och
spritcentralen i samförstånd med den då sittande finansministern
tog. när Vin- och spritcentralen inköpte D. Carnegie & C:o och därmed
underlättade det betydelsefulla beslut, som riksdagen fattade
i lördags, då riksdagens båda kamrar beslöt.o ett definitivt tillverkningsförbud
av starköl och den gamla starkportern. Nu instämde
herr Bengtsson i Kullen jämte herrar Norman och Kinmanson i
herr Lindmans anförande. Jag vet, tillfölje herr Bengtssons i Kullen
reservation, som var bifogad det betänkande, som behandlades
i lördags, att han är en varm vän av den gamla starka portern. Han
ville som bekant ha en särskild undantagsställning för denna alkoholhaltiga
dryck. Han erinrade sig den gamla sången: jag minns
den ljuva tiden, jag minns den som i går. Den tiden ville han nu hava
åter, och därför önskade han, att riksdagen skulle medgiva tillverkning
i fortsättningen av den gamla carnegieska portern.

I stället för att besvara den fråga, som herr Lindman framställde,
bör man i stället besvara den frågan: »Vunnos genom detta inköp
sådana fördelar ur nykterhetssynpunkt och ur samhällelig synpunkt,
att Vin- och spritcentralen handlade klokt, när densamma inköpte Carnegies
affär?» Och rörande svaret på den frågan, mina damer och
herrar, borde det efter lördagens beslut icke råda någon meningsskiljaktighet,
utan alla torde numera erkänna, att Vin- och spritcentralen
ur samhällelig synpunkt handlade rätt, när den beslöt sig för
att göra detta inköp.

Så påpekade herr Lindman, att aktiebolaget Grand hotell under
de två krisåren 1921 och 1922 gått med cirka 20,000 kronors förlust
om året — cirka 20,000 kronors förlust! Ja, det hade naturligtvis
varit bättre, herr Lindman, om detta bolag hade kunnat gå
med vinst även under dessa båda krisår. Men jag undrar, om icke herr
Lindman och jag, som äro aktieägare i ett företag, vars aktier stå över
pari skulle vara mycket nöjda, om det företaget under fjolåret ej
gått med större förlust i miljoner kronor än vad Grand Hotells för -

Onsdagen deo 16 maj, e. m.

55 Nr 37.

lust uppgått till i tusental kronor. Och dock stå, som sagt, det
antydda företagets aktier i kurs över pari. över resultatet med
Grand Hotells drift under dessa båda krisår, torde herr Lindman icke
ha någon anledning att klaga.

Herr Lithander förstod uppenbart icke herr Thorssons påpekande,
hur olämpligt det skulle vara att använda Vin- och spritcentralen
såsom ett skatteinstrument att skaffa staten inkomster, emedan
i så fall å dess vinster skatter måste utbetalas. »Nå, är det
icke fördelaktigt», sade herr Lithander, »att ett bolag går med vinst,
så att skatter erhållas?» Framförallt, framhöll herr Lithander, borde
en finansminister och en f. d. finansminister vara mycket intresserad
av att dylika vinster uppstå, så att skattebelopp erhållas.
Herr Lithander förbiser, att det finnes andra skatter än skatt till
staten. Det finnes också kommunalskatter. Och riksdagen kan icke
ha något intresse av att t. ex. Stockholms kommun erhåller i kommunalskatt
avsevärda belopp, därför att staten skulle använda Vinoch
spritcentralen såsom ett skatteinstrument att skaffa staten inkomster.
Jag kan icke förstå annat, än att herr Thorsson i sitt
anförande i denna punkt hade fullkomligt rätt i det uttalande, som
han gjorde. Jag tror liksom herr Thorsson, att det vore synnerligen
olyckligt, om riksdagen i dag avsloge den kungliga propositionen
och utskottets hemställan. Såvitt jag förstår skulle följden av ett
avslag å denna proposition endast bli den, att Kungl. Maj :t till en
kommande riksdag måste framlägga ett förslag om införande av
■ett rent statsmonopol för partihandeln med rusdrycker. Det skulle
enligt mitt förmenande vara en mycket sämre väg att gå än den,
Kungl. Maj:t i år har föreslagit. Tänk er blott, mina damer och
herrar, in i den situationen att följden av ett sådant beslut sannolikt
blir att kommande regeringar, kommande utrikesministrar, måste
träda i underhandling med vinproducerande länder för att träffa
avtal om inköp av den kvantitet vin eller spirituösa, som statsmonopolet
skall inköpa, underhandlingar, som säkert komma att bli av
-allt annat än behaglig natur, då dessa länder naturligtvis komma
att söka få avsättning av så stora kvantiteter som möjligt. Erfarenheten
från ett av våra grannländer talar nog sitt tydliga språk.
Min bestämda uppfattning är, att ett sådant sätt att lösa den föreliggande
frågan vore ett av de allra olyckligaste, liksom j^g är övertygad
om, att just den väg, som är anvisad i den kungliga propositionen,
är den, som ur det allmännas synpunkt leder till det lyckligaste
resultatet.

Och det är därför, herr förste vice talman, som jag anhåller
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Efter de syn nerligen

skarpa anföranden, som de tre sista talarna hållit, är det väl
litet riskabelt att nu gå upp i talarstolen, i synnerhet som sångartiden
nu också inträtt här i kammaren. För så vitt man icke är på
förhand deciderad för att utan vidare ge sin röst och sitt yrkande till
den kungliga propositionen, så tycks man på förhand nära nog vara

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 37. 56

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. dömd. Jag brukar icke eljest vara så synnerligen rädd, och jag får
"''rusdrycks- saSa> när man skall använda så starka förhandsargument, icke
försäljnings- i sak utan emot dem, som äro en smula olika tänkande i en viss fråga»
förordningen, så stärker detta verkligen icke i mina ögon positionen för dem från
(Forts.) den andra sidan. Ty när man talar om, att för så vitt man skall se
till samhällsintressena, skall man göra så och så, då ligger väl däri
den underförstådda meningen, att följer man icke den angivna vägen,,
har man därmed ställt sig som fiende till samhällsintressena. Det
var också ett tämligen skarpt uttalande den ärade talaren från Gävle
gjorde. Det förvånade, att han yttrade sig så hårt gent emot en
ledamot av medkammaren, som denna kammare blott för en timma
sedan eller något mera med stor majoritet följde ett specialyrkande,
som denne ledamot haft i ett utskott. Då tyckte jag icke, att herrarna
talade om demoralisation eller något dylikt. Så att de lära
väl skifta mycket fort här i kammaren, omdömena om personer o. s. v.

Jag skall nu taga upp till bemötande ett skäl, som vår främsteman
på Skånebänken anförde. Han uttalade nämligen, att det var
en sådan ringa majoritet här i kammaren, som i fjol gick på avslag
på den kungliga propositionen, medan det däremot i medkammaren
var en stor majoritet, som godkände den kungliga propositionen. Ja,
det är möjligt, att detta uttalande är ett uttryck för den mening, som
tycks hava vunnit insteg här på sista tiden att det blott är kammaren
på andra sidan, som i stort sett betyder någonting, och att denna
kammares åsikt, synnerligast om det är klen majoritet, icke stort
betyder. Jag som ledamot av denna kammare kan åtminstone icke
gilla den åskådningen, ty jag anser, att båda kamrarna betyda lika
mycket. Och den åsikten tillåter jag mig behålla.

Det har också sagts att den här diskussionen om partihandeln
med sprit ha vi nu en gång om året; det hänger vid som katekesen»
tror jag uttrycket lät. Ja, vem är det, som arrangerar detta? Det
är just den ärade talaren själv, som gjort det. Och när man återfår
ett ärende från Kungl. Maj:t, som är ungefär som när man värmer
en gårdagsmåltid — ty något annat är det icke man gjort — så är
det icke underligt, om man icke med så synnerligen stor förtjusning
genast kastar sig på den uppvärmda rätten, som ratades föregåendeår.

Det har stridits mycket om, huruvida Vin- och spritcentralens
överskott eller överhuvud förtjänster utöver de räntor, som äro bestämda
såväl för stamkapitalet som preferenskapitalet, skulle inlevereras
till staten. Då utlät sig den siste talaren och även herr
Thorsson starkt för att skulle man gå den vägen att det skulle bli
någon vidare förtjänst, så blev det sådana skatter att betala, skatter
till kronan och skatter till kommunen. Men när de två talarna påstodo,
att vi andra glömma någonting, så tycker jag för min del, att
de glömt en sak riktigt grundligt, och det är att vi för ett par år
sedan skrevo till Kung!. Maj :t med begäran, att Kungl. Maj :t måtte
framlägga ett förslag om reglering av kommunalskatterna för sprithandeln
— det gällde då systembolagen, och vi hade även de andra
stora bolagen i åtanke — att Kungl. Maj :t måtte framlägga ett

57 Nr 87.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

förslag om, huruledes kommunalskatterna för dessa skulle regleras, ändf%ar i
emedan vi ansågo dem alldeles för höga, som det nn vore ställt. Det rusdrycksmotionerades
nämligen då om att de icke skulle betala kommunal- försäljningsskatt
alls. Men det ansågo vi i bevillningsutskottet, som jag da hade förordningen.
äran tillhöra, vara att gå för långt. Men vi voro däremot alldeles l*ortsl
eniga om, att vi skulle högst betydligt beskära kommunalskatterna.

Nu tycker jag icke, det vore något märkvärdigt, om vi finge se ett
förhandsförslag komma ifrån Ivungl. Maj :t, även om denna sak icke
är fullkomligt utredd, om hur man definitivt skall hava det. badana
förslag hava vi sett i legio på de sista åren. Men vi verkade för att
ett sådant förslag skulle kunna framkomma. Då hade de stötestenar
på detta område, som herrar Thorsson och Rökig talade om att vi nu
hade, kunnat vara borta. Jag efterlyser just, varför ett förslag från
Kungl. Maj :t till svar på denna riksdagsskrivelse icke kan komma,
när man eljest så fort kan återkomma med förslag .i övrigt på sprithandelns
område. Det är tydligt, att man visserligen kan resonera
så, att man skall ordna grosshandeln med sprit på det sättet, att det
icke blir någon vinst. Men jag tror icke, att detta, låter sig så lätt
göra, utan man får nog vara sa pass pa den säkra sidan, att man far
vinst på varorna. Det kommer man icke ifrån. Och då må det förlåtas
oss, om vi tycka, att det är lika bra eller t. o. m. bättre, om den
vinst, som uppstår, inlevereras till staten i stället för att den. flyter
ikring som spillvatten på åtskilliga företag. Det är detta vi hava
påtalat här så ofta, och det är detta, vi även nu påtala ännu en gång.

Det är också märkvärdigt, att man säger: »Nu skola ni ta det
här. Det är det bästa sätt, som man kan organisera hela partihandeln
på.» Däremot hava vi sagt och säga fortfarande: varför kan
man icke lägga fram en ordentlig utredning om det hela, om det
här bolagets förhållande ifrån första tiden det började och till den
dag, man framlägger förslaget? Varför far man icke veta, huru
mycket det plockats in som. bruttovinst, och huru dessa vinster använts?
Så tror jag, riksdagen skulle kunna få en utgångspunkt för
att verkligen sakligt kunna bedöma, om detta bolag bör fortfara och
från statens sida betraktas som ett monopolföretag, som skall sköta
hela sprithandeln i parti här i landet. Jag tycker, detta är en mycket
rimlig fordran, när man definitivt skall lägga så. stor. makt
i ett bolags händer, om vilket man i detta ena ögonblicket säger.,
att det är en statsinrättning, »det är statens pengar», men i
andra ögonblicket visar den andra sidan och säger: »det är ett privatföretag».
Man får verkligen icke något grepp på det hela. Och det
är dock — herrarna må säga, vad ni vilja — en beklaglig sak med
monopol och dubbelt beklagligt med privatmonopol. Det ha ju redan
grundlagsstiftarna tänkt på en gång, när de införde den bestämmelsen,
som nu tycks vara en död bokstav, att man icke .skulle få inrätta
några monopol här i landet. Vilja herrarna ga oss till mötes med att
så att säga lägga korten på bordet och låta oss se, huru det hela
skötts från början, då lovar jag, att, ifall man kan bilda sig det
omdömet att det här verkligen skötts på ett ekonomiskt sätt och
befordrat det ändamål som det sagt sig befordra, då skall min oppo -

Nr 37. 58

Onsdagen den 16 maj, e. m.

ändrimar i Sltl0n tystna. Men huruvida så. skett förbehåller jag mig själv att
rusdrycks- c^öma om> och varken någon sång eller någonting annat inverkar
försäljnings- det allra minsta på mig. Det är dock en rätt stor sak det här. Det
förordningen, är icke en sådan småsak, som när vi debattera en eller annan timme
(Forts.) om någon pension på några hundra kronor mer eller mindre. Och
vi hava väl också från äldre tider här i landet haft en tämligen tråkig
erfarenhet av statsverksamhet med sprit.

Nu tyckes ju ställningen vara sådan, att man säger: ta ni icke
den kungliga propositionen, så gå ni i sällskap med den och den, och
det är någonting så ytterst farligt. Jag trodde eljest, att vi som
hava äran tillhöra denna kammare, voro jämlikar. Så mycket trodde
jag demokratiens genombrott åtminstone åstadkommit, att vi 230
kammarledamöter här kunde betraktas som ungefär likvärdigt folk.
Men det tyckes man icke förutsätta, när det gäller att ta i för Vinoch
spritcentralen. Då tycks man vara av mycket olika valörer, de
som ga den råtta vägen, som bär är utpekad, och de där svarta fåren,
som icke vilja ga efter de raka strecken. Det är, tycker jag, en
egendomlig frukt som demokratien avsatt, när man får det slungat
i ansiktet på sig. att går man med de där herrarna, så är det knappast
någonting, som kan förlåtas. Tro herrarna verkligen, att sådana
argument kunna vinna röster bland tänkande folk? Jag kan
aldrig tro det. för ett ögonblick. När dessa argument framfördes
av den förre finansministern så kan man väl förstå, att man ingenting
hade att hoppas från det hållet, när det gällde att tränga till
djupet med den föreliggande frågan. Jag beklagar det mycket, ty
herr Thorsson har på så många olika områden gått fram på ett sätt.
som jag sökt stödja efter min ringa förmåga. Men på denna punkt
tycks det vara alldeles som att stöta huvudet i en mur. Jag förstår
icke denna stora hemlighetsfullhet, dessa siffror, av vilka man blott
tar och visar det, som man tycker intresserar, och sedan heter det:
i.-oft s-^a^ påtaga.! om ni skola anses vara intresserade för samhället.
» Jag tillåter icke kommendera mig i detta fall liksom icke
i något annat fall. Men den gång jag verkligen får se en bärande
utredning om huru detta företag har handskats med det jag kallar
statens pengar under de år det har fungerat, och jag satts i tillfälle
att kunna bedöma det, så lovar jag. att jag fullt objektivt skall fälla
mitt omdöme om detsamma och då intaga den ståndpunkt, som detta
omdöme kan ge mig skäl till. Till dess detta föreligger, kommer
mitt votum att falla på avslagssidan.

Därför, herr talman, skall jag be att få förena mig i det yrkande,
som framfördes av herr Olsson i Ramsta.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag skall icke bli långvarig»
jdan .endast be att i korthet få understryka, att den opinion,
som linnés i landet mot det sätt, pa vilket Vin- och spritcentralen
liar handhaft sina uppgifter, verkligen skulle komma i undran, därest
man utan vidare skulle ga med på det här föreliggande förslaget,
utan att dessförinnan Vin- och spritcentralens affärer granskades
och grundligt synades i sömmarna.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

59 Nr 37.

Nu begärde jag egentligen inte ordet för att säga detta, utan ändr^ar i
det gjorde jag, när jag hörde ett par talare så kraftigt vädja till rusdrycksnykterhetsvännerna
här i kammaren att följa Kungl. Maj :ts förslag, försäljningsdärför
att detta, frånsett dess goda egenskaper i övrigt, skulle vara förordningen.
så värdefullt ur nykterhetssynpunkt, att det, som en talare uttryckte (Forts.)
sig, skulle vara synnerligen olyckligt, om förslaget icke bleve bifallet.
Det skulle vara intressant att få en liten förklaring på vad vi
vinna ur nykterhetssynpunkt genom detta förslag utöver vad vi redan
nu ha. Ty här är ju icke meningen att avskaffa Vin- och spritcentralen
och de organ, som handhava denna verksamhet; det förslag,
som här föreligger, avser ju icke på något sätt att omorganisera
eller ur särskilt nykterhetsvänlig synpunkt gripa in i Vin- och
spritcentralens verksamhet, utan här är fråga om att även formellt
giva Vin- och spritcentralen det statsmonopol, som den ju i praktiken
redan nu har. Jag kan inte första annat, än att man här vill framkasta
någon slags allmän sats för att stimulera nykterhetsvännerna
att gå med på detta förslag utan att pa något sätt kunna visa, vilka
fördelar detta förslag skulle medföra ur nykterhetssynpunkt utöver
vad vi redan nu ha.

Jag har velat påpeka detta, ty jag finner det ganska underligt,
att en sådan vädjan kunnat framkomma, när man, som jag redan
sagt, icke kunnat i detta förslag spåra något, som skulle främja nykterheten
i landet. Jag förstår icke vad vi egentligen skulle vinna
genom att antaga det förslag, som här föreligger, då, såsom en talare
påpekat, det inflytande, som staten här skulle få, i alla fall inte kan
förhindra, att denna koncerns expansionssträvanden gorå sig gällande
i fortsättningen. Meningen borde val eljest vara att fa någon kontroll
på vart de summor, som denna koncern plockar ur det svenska
folkets fickor, taga vägen. Som det nu är, behöver ju denna koncern
bara ändra sina prisnoteringar, vare sig genom att höja eller sänka
priserna, för att få fram lämpliga och tillräckliga inkomster.

När man icke vinner något väsentligt i detta avseende genom det
framlagda förslaget, och då man på många håll ute i lanaet kräver,
att innan staten vidare engagerar sig här, det skall komma till stånd
en utredning, så. att staten ma veta vad den engagerar sig i, sa skall
jag be att få förena mig med dem, som yrka avslag på den här föreliggande
paragrafen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! I denna sena

timma skall jag icke ingå på något längre anförande för att utveckla
min syn på denna sak, men jag måste dock säga några ord.

Jag ber då till en början att få säga den siste ärade talaren rent
och klart, varpå det beror att jag i egenskap av absolutist och förbudsvän
omfattar den meningen, att det förslag, som nu föreligger,
är lämpligt och gagnar nykterheten. De, som bekämpa denna proposition,
besjälas av tvenne olika intressen. Eörslagets motståndare
utgöras å ena sidan av dem, som förmena, att förbudssaken kommer
att utsättas för vissa svårigheter, när det gäller att genomföra förbudet,
å andra sidan av dem — och det är dessa, som skapat den

Nr 37. 60

Ang.

ändringar

rusdrycks försäljnings förordning( (Forts.

)

Onsdagen den 16

maj,

. v arst a opinionen i landet — som vilja ha bort Vin- och spritcentralen
och återinföra fri rusdrycksförsäljning i landet. Det skall icke kun-
na doIJas oss; att det är detta, som ligger bakom. Jag vill icke
i. saga att all den kritik, som riktas mot Vin- och spritcentralen, kommer
tran det
hora utan tvivel dem, som vilja ha fri partihandel på detta område.

i n j “aSi''e jag’ tör m^n de^ säga, att ur absolutistisk synpunkt
skulle det val vara det mest fördömliga, som kunde tänkas, om man»,
etter att hava inlöst de privata vinhandlarna och givit dem betydande
belopp i ersättning för deras rättigheter, nu skulle släppa loss de
privata atfarerna igen. Ser man saken ur förbudssynpunkt blir det
naturligtvis mycket lättare om jag har endast en affär och denna
ställes pa sådan basis, att man utan svårighet kan avkoppla den än
om det tinnes hundra olika intressen, som vart och ett har sina kanaler
ut till allmänheten. Det är min syn på saken.

„ kan man saga, att Vin- och spritcentralen innehar monopol
pa rusdryckshandeln. Men hur är då detta monopol beskaffat? Jo.
det lämnas ut av kontrollstyrelsen, som äger befogenhet att när som
helst lämna ut rättigheter att försälja rusdrycker. Ja, det är gott
och val, men vem vet något om hur en kommande regim inom kontrolistyrelsen
kan tänkas förfara i detta hänseende? Lagstiftningen
ar lagd sa att en ny regim inom kontrollstyrelsen lätt skulle kunna
mediora, att allt arbete, som är nedlagt på detta område, spolierades.
Den agitation, som varje år förekommer i riksdagen och ute i landet''
kan icke vara till fromma för nykterheten. Det är min syn som nvkterhetsvän
pa denna sak.

,, . fSu,.haJ'' kär i kväll framförts en hel del synpunkter mot Kung!.
Maj ds förslag, vilka icke tangera förbudsfrågan. Särskilt herr Lindman
bär i sitt anförande radat upp en hel del skäl mot detta förslag.
Man säde bland annat: . Om vi mi gå med på den kungl. propositionen
sa kan Kungl. Maj:t medgiva, att Vin- och spritcentralen även
i fortsättningen kan lå göra fastighetsköp, på det sätt som han kritiserade.
flan bär vidare sagt, att riksdagen bör ha ett ord med i
laget, när det gäller att tillsätta de personer, som skola leda själva
förvaltningen av detta monopolföretag. Han har också frågat, varför
icke statsrevisorerna få granska detta företags verksamhet och räkenskaper
i detalj. Jag skall då be att få fråga herr Lindman, vad anledningen
väl kunde vara att den högerregering, som satt när tobaksmonopo
et genomfördes, i allt väsentligt föreslog samma regler för det
monopolet, som nu aro föreslagna att gälla för detta företag. Vad
herr Lindman säger om Vin- och spritcentralen med den nya organisation,
som här föreslagits, kan precis lika bra sägas om tobaksmonopolet.
Förhållande! ar, att staten har icke ett dugg mera inflytande
eller mera att säga till om vid tobaksmonopolet, än vad som skulle bli
ioljden med den nya organisationen för Vin- och spritcentralen. Jag
törstar icke vad anledningen var, att man. då tobaksmonopolet infördes,
icke gav riksdagen mera inflytande över tobaken än vad den genom
ett bifall till det nu föreliggande förslaget skulle få över spriten.
Det var kanske så att man vill att staten icke skall ha alltför

Oasdagen den 16 maj, e. m.

61 Nr 37.

mycket inflytande vare sig över spriten eller över tobaken. År det -rJing'' r .
då nödvändigare att riksdagen bär sin hand över spritförsäljningen, aru^^s!
när den inte har det över tobaksförsäljningen? .Riksdagen har intet försäljningsmed
tobaksmonopoiet att göra, det är regeringen, som tillsätter sty- förordningen.
relse och revisorer där. (Korts.)

Nu är det ju icke alls fråga att lägga om tobaksmonopoiet, och
jag tror icke, att det finns någon anledning härtill, då tobaksmonopoiet,
såvitt jag vet, är väl organiserat. Men här föreslår man precis
samma ordning för Vin- och spritcentralen och varför skulle den icke
duga där, när den har dugt för tobaksmonopoiet i åtta år? ^Man
invänder, att erfarenheten från Vin- och spritcentralen visar på, att
här behövas andra tyglar. Ja, skulle det vara fallet, så beror det helt
■enkelt på, att man icke litar på Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t skall
ju enligt det förslag, som nu föreligger, utse hälften av antalet medlemmar
av styrelsen för Vin- och spritcentralen och bland dem ordföranden,
som har utslagsröst. Alltså precis samma förhållande som
med tobaksmonopoiet. Nu litar man alltså icke på, att Kungl. Maj :t
skall utse sådana ledamöter i styrelsen för Vin- och spritcentralen.

■att statens och det allmännas intressen bevakas. Jag kan icke förstå
annat än att detta innebär att man uttalar sitt misstroende mot Kungl.

Maj :t. Vilken regering, som kommer att sitta, då dessa styrelseledamöter
skola utses, vet jag icke, men om det blir nuvarande Kungl.

Maj :t, som i händelse detta förslag går igenom, får utse ledamöterna
så borde väl åtminstone herr Lindman och hans parti, som nu sitter
vid makten, vara nöjda. Om det vore fråga om herr Thorsson och
hans parti, så skulle jag kunna förstå herr Lindmans farhågor, men
nu är det ju en högerregering, som skall bestämma om tillsättandet
av jourhavande direktör.

Nu säger man, att vi kunna icke taga detta förslag, ty först
måste Vin- och spritcentralen synas ordentligt i sömmarna. Hur
har då denna affär från början blivit skött, frågar man och yrkar
på en ordentlig revision. Det skulle intressera mig, om någon av
de herrar, som uttalat sig mot Kungl. Maj :ts proposition, herr Lithander,
herr Olsson i Kullenbergstorp, herr Olsson i Broberg eller någon
annan, det skulle intressera mig, om någon av dem ville peka
ut vem som skall verkställa denna revision. Här har en finansminister,
icke den socialistiske utan en som tillhörde en högerregering,
tillsatt en kommitté, som skulle framlägga förslag angående omorganisation
av Vin- och spritcentralens verksamhet. Denna kommitté
bestod av sådana framstående män som justitierådet Borgström, säker
och pålitlig högerman, kammarherre von Hofsten, förutvarande
förstakammarledamot, säker och pålitlig högerman, samt generaltulldirektören
Themptander, vilkens politiska åsikter jag icke känner, och
så riksdagsman Kvarnzelius. Kommittén framkom med ett förslag,
detsamma, som förelåg i fjol, men det förslaget togo herrarna icke:
kommittén ansågs icke lämplig för sin uppgift. Nåväl, man ville ha
en ny undersökning. Man tillkallade en expert, den främste i Skandinavien
liar man sagt, herr Halvorsen i Kristiania. Han gjorde
en undersökning av Vin- och spritcentralen samt bolagets dotterföre -

Nr 87. 62

Onsdagen den 16 maj, e. m.

ändringar i *,ag och avgav ett utlåtande. Då förklarades det allmänt, att det
rusdrycks- .“M borde man icke sätta något värde pa. Vem skall man då taga
försäljnings- till sakkunnig? Inte kan man väl tillkalla en konkurrent som vill
förordningen, komma företaget till livs, utan det måste naturligtvis vara en opar(Forts.
) fisk person. Utom de ns-ss nämnda liar man tillkallat ytterligare
två framstående personer för att granska Vin- och spritcentralens
fastigheter. Deras värdering ansågs värdelös. Det skulle verkligen
vara intressant, om herrarna ville peka ut, vem som skall göra eu
sådan undersökning, att riksdagen kan tro på den. Majoriteten i
företagets styrelse består ju av personer, utsedda av Kungl. Maj:t,
och hälften av revisorerna utses likaledes av Kungl. Maj:t. Ätt
denna ordning inte bär något värde för riksdagen, det fingo vi
ju höra både i fjol och i år, så att den saken får naturligtvis styrelsen
och revisorerna bära med ro. Men det vore i alla fall intressant att
fa veta, vem som skall kunna göra en undersökning av det värde,
att allmänheten och riksdagen kunna tro på den.

■?en^arna förbise alltid, att det här i själva verket gäller ett
enskilt företag med enskilda pengar. Det finns inte ett öre av statsmedel
nedlagt i detta företag, som dock på dessa år bär lämnat 37
miljoner kronor åt stat och kommun .■ icke ett öre av vare sig kommunala
eller statliga medel har nedlagts i företaget. I Tobaksinonopolet
åter äro statsmedel nedlagda till betydande belopp, och dock
är kontrollen från statens sida över Tobaksmonopolet icke skarpare
än den skulle bli över Vin- och spritcentralen enligt det nu framlagda
förslaget. Nu säger den näst siste ärade talaren, att han
inte förstår den hemlighetsfullhet, som vilar över detta företag. Han
säger, att man inte far reda på vissa siffror. Ja, vilka siffror är
det da, som herrarna vilja ha reda på och som inte kammarens ledamöter
eller andra personer redan fått kunskap om? Det skulle vara
intressant att få veta, vilka uppgifter som man inte fått reda på.
Nu förhåller det sig ju så, att massor av uppgifter äro i svang i
landet och i tidningspressen rörande detta företag, den ena vansinnigare
än den andra. Somliga tro ju inte på dessa uppgifter, men
den stora allmänheten — jag vill inte säga, att kammarens ledamöter
befinna sig bland dem — tror på dem. En del felaktiga uppgifter,
som förre finansministern Thorsson pekade på, finnas i en
här i riksdagen väckt motion, och när sådana felaktiga uppgifter
och påståenden kunna finnas i motioner här i riksdagen, hur mycket
av felaktigheter skall det då icke tros ute i landet?

Hur förhaller det sig med andra företag? Här ha vi talat om
Vin- och spritcentralen, men hur tro herrarna, att det står till med
t. ex. Tobaksmonopolet? Tro ni, att det står så väl till boks i landet?
Det klagas över att tobaken och snuset äro dyra. Vad tro ni
att man säger därom ute i landet? Jo, man säger att, det
beror på Tobaksmonopolet. Så är det med den saken, och
däråt är ingenting att göra. Det är min bestämda uppfattning,
att Tobaksmonopolet skötes juste och väl, men att den stora
allmänheten i många fall har en helt annan uppfattning, kan
jag gott förstå, därför att tobaken är så dyr. Så ligger saken till

Onsdagen den 16 maj, e. m.

63 TS’r 37.

även beträffande spriten, och att priserna å dessa saker äro så höga
beror på, att staten vill ha stora inkomster.

Det skulle vara mycket att säga i denna fråga, men som det
redan är sent, vill jag inte längre upptaga kammarens tid. Så vitt
jag förstår, måste det ur nykterhetssynpunkt vara ett önskemål,
att den här saken nu ordnas upp. Det är så, som jag nämnde,_ att
den nuvarande lagstiftningen för spritdrycker inte bara medgiver
att en, utan att ett flertal rusdryckspartihandlare kunna tillkomma
i vårt land. Det kan hända, att det blir så, att det blir flera rättigheter,
än som den nuvarande Vin- och spritcentralen har. Att det i
så fall blir glädje på vissa håll, det vet jag väl, men då komma vi
att marschera samma väg som förut, nämligen den vägen, som betecknas
av inlösningar av företag, som haft rättigheter, och det kan
väl inte vare sig staten eller nykterhetssaken till fromma.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björnberg: Herr talman, bara några ord! Den siste ära de

talaren har beträffande det öde, som vi skulle gå till mötes, om
vi inte här i kväll gå med på den kungl. propositionen, framkastat
vissa farhågor, som, vill jag såga, från min synpunkt måste anses
rätt överdrivna. Jag tror inte, att det är så stor fara för att kontrollstyrelsen
medgiver några rättigheter under nuvarande förhållanden
så att, om vi sparade på ett beslut som detta, vi därmed skulle
ställas inför sådana oöverkomliga svårigheter.

Jag begärde egentligen ordet när herr Thorsson uttalade, att
han hade svårt att begripa, varför nykterhetsvännerna hade så
svårt att följa honom i hans samarbete med och för Vin- och spritcentralen.
Åtskilliga andra socialdemokratiska talare hava varit
inne på samma tal, och det har fällts många och stora ord i hög
tonart. Jag vill säga att det var i en ovanligt hög tonart, som den
ärade talaren på Gävlebänken uttalade sig. Det brukar ju bli mycket
höga röster och många ord, när spriten kommer med. Här ha vi
nu återigen en spritdebatt, men jag åtminstone skall inte förlänga
den med många ox-d. Jag vill emellertid säga. att vi ha ingen anledning
från vårt håll, snarare tvärt om, då ju spåren förskräcka
— även jag som den siste ärade talaren yttrar mig i egenskap av förbuds-
och nykterhetsman. fastän jag kommit till en alldeles motsatt
slutsats och ett annat yrkande än han — att binda våra händer för
framtiden, och det gäller att gå vidare på den väg, som en del här
står i begrepp att beträda och fullfölja. Jag skulle tro, att det icke
är någon som helst risk att avslå denna framställning. Det lät på
en del talare här, när man förordade förslaget, som om det gällde
att fullständigt sjunka ned i den ena olycksaliga brunnen eller i den
andra. Jag tror, att ett års uppskov är det mest rimliga, och den
utredning, som begärdes i Olssons i Ramsta reservation, är, tror jag,
mycket väl befogad. Ty, säga vad man vill, vidlåder detta företag
åtskilligt som är underligt. Herr Bratt lär ju ha fällt det uttrycket
i denna kammare, att det finnes underliga blomster som växa uti

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 37. 64

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsjörordningen.

(Forts.)

örtagården, och det måste sägas, att denna blomma är sannerligen
icke särskilt inbjudande vare sig till utseende eller odör.

Jag skall be att få yrka avslag å det förslag, som föreligger,
och bifall till den av herr Olsson i It anis t a vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Bärg i Katrineholm: Herr talman, jag skall icke heller

förlänga debatten. Jag väntade verkligen, att den föregående ärade
talaren skulle anlägga rena nykterhetssynpunkter i denna fråga, och
det var för att komma i tillfälle att säga några ord om den saken,
som jag begärde ordet.

Jag skall icke inlåta mig på en debatt, om huruvida jag överhuvud
taget anser det klander befogat, som här är riktat mot Vinoch
spritcentralen. Jag har emellertid den bestämda känslan, att
själva affärspolitiken har lämnat åtskilligt övrigt att önska. Men
när man från ultra radikalt nykterhetshåll här är betänksam mot
det steg, som utskottet förordar, att man skall taga, då begriper
jag det, lika litet, som jag begriper den ultra radikala nykterhetspolitik
som fördes för ett par dagar sedan från den icke socialdemokratiska
nykterhetsgruppens håll vid frågan om starkölets slopande.
Herrarna få förlåta, att jag inte förstår vad herrarna vilja i detta
fallet. Om herrarna yrkade avslag å förslaget av andra hänsyn än
nykterhetshänsyn, skulle jag begripa det mycket väl, men att ni
lägga denna syn på frågan, som den föregående talaren gjorde, förstår
jag inte. Jag anser, att om man inte vinner allt, vad man
önskar, genom det föreliggande förslaget är det ändå ett steg åt det
hållet, till vilket vi sträva, nämligen ett frigörande av kommunernas
och det allmännas beroende av rusdryckshanteringen. Herrarna ha
icke kunnat bevisa, att det är ett steg i motsatt riktning. Däremot
är motsatsen bevisad, och under sådana förhållanden är det lönlöst
att påstå, om man menar allvar med att anlägga nykterhetssynpunkter
på frågan, man skulle bliva bunden till händer och fötter
genom ett beslut, som här föreslås.

Jag har, herr talman, för mitt vidkommande velat uttala detta,
och det går, ärligt sagt, över mitt förstånd, när man påstår, att
detta ur nykterhetssynpunkt är ett vådligt förslag.

Herr talman, jag anser mig sålunda med denna min syn på
saken oförhindrad att yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta yttrande hade herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Edén: Herr talman! Jag hade verkligen inte tänkt att

uppträda i denna debatt, då jag alltid har undvikit att taga till
orda i ärenden av denna art. Men inför den möjligheten, att resultatet
av omröstningen skulle bli detsamma i år, som det till allmän
överraskning blev i fjol, har jag inte kunnat underlåta att dock i
största korthet giva min mening till känna.

Jag skall alldeles lämna åsido, huruvida det finnes något mer

Onsdagen den 16 maj, e. in.

65 Nr 37.

eller mindre berättigat i de anmärkningar, som hava riktats mot
Vin- och spritcentralens tidigare finanspolitik. Jag kan dock gärna
omnämna, att jag för min del anser, att det har framkommit vissa
drag, som jag ej kan gilla, särskilt inköpen av Grand Hotell och
Astra. Men detta är en sak för sig, en sak, som redan ligger ganska
långt tillbaka och för övrigt en sak, i vilken vederbörande ledning
av företaget har haft stöd av vederbörande finansminister. Jag
skulle aldrig varit med om att ge det stödet, om jag haft någonting
att säga vid ifrågavarande tillfällen. Men det har i alla händelser
skett, och så mycket är i varje fall klart att, om man önskar ytterligare
utredningar om dessa företag, om deras inköp, deras finansiering
och deras verkliga värde, då kan, så vitt jag förstår, något
hinder icke föreligga att göra sådana utredningar, även sedan det
nu föreliggande lagförslaget blivit antaget, naturligtvis i den mån de
låta sig förenas med gällande lag. Det har för övrigt påpekats av
herr Lindman i hans anförande, att även om detta skulle bifallas,
skulle, enligt hans uttryckssätt, icke den allmänna opinionen ge sig
till tåls utan fortsätta med sina yrkanden på dylika utredningar.
Jag kan till och med gå ett steg längre och säga, att jag tror, att
Kungl. Maj:t, som naturligtvis i dylika ting är den, som effektuerar
cn önskan från riksdagen, i händelse av bifall till förslaget har ännu
starkare möjligheter än Kungl. Ha.j:t har nu att åstadkomma dessa
utredningar, d. v. s. utredningar i vad de avse den föregående politiken
i Vin- och spritcentralen, om nu riksdagen skulle finna det behövligt.
Den möjligheten föregripes på intet sätt genom ett bifall
till förslaget.

Men man begär också en annan utredning. Man begär, såsom
framgår av åtminstone en av reservationerna, en utredning angående
andra möjligheter att ordna den stora partihandeln med rusdrycker.
I det avseendet nödgas jag för min del säga, att i den mån jag kunnat
följa dessa ärendens behandling, och det har jag haft under
en tid å ämbetets vägnar anledning att göra, så kan jag icke komma
till annat resultat, än att den form för statens förhållande till denna
viktiga partihandel, vilken nu föreligger i det framlagda förslaget,
är den mest praktiska, den som på samma gång ger staten fullkomligt
avgörande inflytande över företaget, och å andra sidan också
ger företaget fördelen av en skötsel efter enskilda företags regler,
med det för enskilda företag nödvändiga behovet av att hålla finanserna
i ordning, med ett ord med undvikande av den tunga apparat,
som alltid följer med, om staten skall taga direkt hand om en dylik
sak. Därtill kommer, att i fall man skulle nu förkasta detta förslag,
och i fall man skulle göra det på den motiveringen, att man
vill ha utredning om andra möjligheter, då kunna vi, mina damer
och herrar, vara säkra på, att då komma ånyo upp de enskilda intressena
att försöka lossa banden på partihandeln med spritdrycker.
Det är ett faktum, som vi alla känna, och det har givit sig mycket
tydliga uttryck även i denna debatt. Jag nödgas säga, att det är
för mig mycket svårt att förstå, hur det kan vara möjligt med en

Andra hammarens protokoll 1023. Nr 27, 5

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Nr 37. 6 6

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

ändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

sådan sammanblandning av olika motiv, som ligger bakom avslagsyrkandena.
Å ena sidan en ståndpunkt som, förutom en granskning
av de tidigare affärerna, alldeles uppenbart har bakom sig ett
syfte att låta det enskilda intresset på nytt komma fram och göra
sig gällande — i vilken utsträckning kan ingen säga — men dock
göra sig gällande. Och å andra sidan ett intresse, som går stick
i stäv mot detta, ett intresse, som vill hålla tillbaka så mycket som
möjligt, och som vill ge staten den största möjliga myndighet över
hela sprithandeln. Med sådana motsatta utgångspunkter för ett yrkande
på förnyad utredning är det, enligt min mening, omöjligt att
få ut någonting positivt ur en ny utredning.

Jag har, som jag nyss nämnde, under många år följt detta
ärende, om jag också inte haft anledning att vara med vid granskning
i detaljerna. Jag har, som ledamot av regeringen, också varit
med om att taga det första steget för att få statens myndighet in
i detta företag genom den särskilda överenskommelse med Vin- och
spritcentralen, som på sin tid ingicks. Vad som nu skulle ske är att
låta denna överenskommelse avlösas av en formlig lagstiftning, som
definitivt reglerar denna myndighet i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som den redan fått, men med skärpning av statens
inflytande. Jag vågar verkligen säga, att det är med full övertygelse,
som jag uttalar den meningen, att om man nu vill ha denna
sprithantering lagd under statens hand på.ett sådant sätt, som tillfredsställer
statens behov att kunna reglera handeln, och som tillfredsställer
statens fordran att kunna reglera den efter nykterhetssynpunkter,
då är det bästa, jag ville säga det enda möjliga man har
att göra att nu bifalla utskottets förslag. Jag skall be, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels att kammaren måtte godkänna förevarande
paragraf i det av utskottet tillstyrkta författningsförslaget, dels ock
att berörda paragraf icke måtte av kammaren godkännas; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 12 § i föreliggande av
bevillningsutskottet tillstyrkta förslag till förordning om vissa ändringar
i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning
av rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets förslag till lydelse
av berörda paragraf.

Voteringen utvisade 95 ja mot 68 nej, vadan kammaren godkänt
paragrafen.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

67 Nr 87.

Återstående delar av författningsförslaget. Ang ändringar

Godkändes. rusdrycks försäljnings Det

av utskottet tillstyrkta förslaget till förordning om ändrad luro^™(Jenlydelse
av 9 § och 37 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 °r
(nr 86) angående tillverkning av brännvin.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslagen.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
kungörelse angående dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära
befattningshavare;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående
vissa ändringar i belysningssystemet inom Bodens fästning m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén
och marinen m. fl.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal;

nr 100, i anledning av Kungl. Majt:s proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1923—1924 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare
av prästerliga emeritilöner;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter
för yrkesundervisning; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av understöd åt offentliga rättshjälpsanstalter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 104, A™!- tmfäll
anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfälliga lönli9«''lönetillägg
tillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befäl,tningshavare
jamte en i ämnet väckt motion. mastan m.jt.

1 en d.en 0 mars„ 1023 dagtecknad proposition, nr 138, hade
Kungl. Maj.-t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av

Nr 37. 68

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. tillfälliga
lönetillägg
åt vism vaktmästare
m. fl.

(Forts.)

statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels besluta, att till vissa i propositionen omförmälda ordinarie
vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare skulle under
budgetåret 1923—1921 utgå tillfälliga lönetillägg med i propositionen
angivna belopp;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, där vid någon av i propositionen
nämnda institutioner vore anställda icke-ordinarie befattningshavare,
vilka med avseende å tjänsteställning och avlöning vore att
likställa med sådana ordinarie befattningshavare, om vilka nu vore
fråga, tilldela sagda befattningshavare tillfälligt lönetillägg efter
enahanda grunder, som gällde i fråga om tillfälliga lönetillägg åt
motsvarande ordinarie befattningshavare;

dels till beredande av tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare å riksstaten för budgetåret
1923—1924 såsom extra förslagsanslag anvisa följande belopp,
nämligen:

under femte huvudtiteln............kronor 16,000

» åttonde » * 42,000

» nionde » * 10,000;

dels ock besluta, att de tillfälliga lönetilläggen till vaktmästarna
vid statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. och flottans
pensionskassa skulle utgå av respektive pensionsanstalters medel.

Ifrågavarande proposition hade hänvisats till statsutskottet i
vad densamma ankomme på utskottets handläggning.

I samband med Kungl. Maj :ts föreliggande proposition hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra kammaren av herr
Pehrsson i Göteborg väckt motion, nr 252, vari föreslagits, att riksdagen
måtte dels besluta, att för budgetåret 1923—1924 skulle till
vaktmästarna vid de ecklesiastika konsistorierna utgå tillfälliga lönetillägg
enligt i motionen angivna grunder, dels ock för beredande
av sådana tillfälliga lönetillägg i riksstaten för budgetåret 1923—
1924 såsom extra förslagsanslag å åttonde huvudtiteln anvisa ett belopp
av 45,660 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts
förevarande proposition och med avslag å ovanberörda motion, måtte,
i vad anginge ordinarie vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
tillhörande i propositionen avsedda, under femte och
åttonde huvudtitlarna uppförda institutioner,

a) besluta, att till nämnda ordinarie vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare skulle under budgetåret 1923—1924
utgå tillfälliga lönetillägg med i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 16 mars 1923 angivna belopp, dock att dylika tilllägg
icke skulle utgå till de tre preparatorer, som jämlikt riksdagens
skrivelse nr 8 Å, punkt 23. av riksdagen för samma tid beviljats
personliga avlöningstillägg å 500 kronor för envar;

Onsdagen den 16 maj, e. in.

69 Nr 37.

b) bemyndiga Kungl. Majrt att, där vid någon av nu ifrågavarande
institutioner vore anställda icke-ordinarie befattningshavare,
vilka med avseende å tjänsteställning och avlöning vore att likställa
med sådana ordinarie befattningshavare, om vilka nu vore
fråga, tilldela sagda befattningshavare tillfälligt lönetillägg efter enahanda
grunder, som gällde i fråga om tillfälliga lönetillägg åt motsvarande
ordinarie befattningshavare; och

c) till beredande av tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare å riksstaten för budgetåret
1923—1924 såsom extra förslagsanslag anvisa:

under femte huvudtiteln..........kronor 16,000 och

» åttonde » .......... » 42,000.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Kvarnzelius, Swartz,
Lamm, Oscar Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Bergqvist, Anderson
i Råstock, Rydén, Waldén, Jansson i Falun och Törnkvist i Karlskrona,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Rydén: Herr talman! Beträffande förevarande utlåtande
ha elva ledamöter av statsutskottet varit av en annan mening än
majoriteten. Skillnaden är ur statsfinansiell synpunkt icke något
att egentligen fästa sig vid. Det gäller nämligen tre preparatorer
vid Naturhistoriska riksmuseet, vilka utskottet vill stryka från rätten
att erhålla tillfällig löneförbättring, fastän eljest alla statens
vaktmästare i hela riket erhålla sådan. Minoriteten i utskottet har ansett,
att detta skulle vara i hög grad orättvist mot ifrågavarande tre
befattningshavare. Riksdagen har nämligen, för inte längre tid sedan
än år 1921, fastställt för dessa personer —• efter mycket ingående
undersökningar och sedan den stora löneregleringskommittén yttrat
sig i saken —• personliga tillägg av 500 kronor utöver den vanliga
lönen, beroende därpå, att inga bostäder funnos ordnade för dem vid
det Naturhistoriska museet och de själva få kosta på sig resor dit ut.
Ävenledes anfördes i den propositionen, som föranledde detta beslut,
att preparatorernas arbete är av kvalificerad beskaffenhet; de ha
att sköta en del mikroskopiska preparat, vilket kräver en yrkesskicklighet,
som ligger långt utöver vad som i allmänhet fordras av
vaktmästare.

Då riksdagen alltså så sent som för två år sedan efter en mycket
omsorgsfull prövning ansåg, att de tre preparatorerna borde ha 500
kronor i särskild ersättning, ha vi icke kunnat finna det rättvist att
i detta sammanhang genom nekande av ifrågavarande tillägg, taga
ifrån dem 200 kronor — tv detta innebär i verkligheten statsutskottets
hemställan. Den summa, som det här gäller för staten, uppgår
endast till 600 kronor, och om vi tänka på den ställning, som dessa
befattningshavare, vilka äro lågt avlönade, intaga, skulle ett sådant

Ang. tillfälliga
lönetillägg
åt vissa vaktmästare
in. fl.

(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. tillfälliga
lönetillägg
åt vissa vaktmästare
m. fl.

(Forts.)

beslut för dem te sig icke blott ekonomiskt kännbart, utan även
orättvist.

Jag skall icke vid denna sena timma hålla ett längre tal om
denna sak, utan vill endast tillkännage, att jag anser, att utskottets
hemställan skulle innebära en orättvisa mot de tre befattningshavarna.
Det är detta, som gjort, att jag tillsammans med tio kamrater
i utskottet reserverat mig, och jag anhåller, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen, vilket är liktydigt med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag vill lämna
å sido den senaste ärade talarens påstående om, att det var efter en
synnerligen omsorgsfull utredning, som man för två år sedan beviljade
tillägget å 500 kronor. Men då han vidare påstod, att man
med utskpttets förslag faktiskt skulle taga ifrån preparatorerna
200 kronor, kan jag inte förstå, hur han resonerar. Ingen har ju
ifrågasatt att taga ifrån dem vare sig 200 kronor eller något som
helst annat belopp. Det har väl ändå varit så, att när man ger
tillfälliga lönetillägg i väntan på lönereglering, har man undantagslöst
brukat se till, att man icke går högre än vad man vid den definitiva
löneregleringen kan komma till. Nu föreligger ett löneregleringsförslag,
som även dessa tre personer äro innefattade i, och det
kan vara av ett visst intresse att ha klart för sig, dels hur deras
nuvarande löneförhållanden ställa sig, dels vidare hur det skulle ställa
sig, om de erhålla ett tillägg av 200 kronor jämte, dyrtidstillägg å
detta och dels slutligen, hur det skulle ställa sig .enligt den nya lönereglering,
som föreligger. Med nuvarande avlöning ha de en begynnelselön
av 3,726 kronor och en slutlön av 4,140 kronor. Med 200
kronors tillägg jämte dyrtidstillägg därå skulle begynnelselönen bli
4,200 och slutlönen 4,416 kronor. Enligt löneregleringsförslaget
skulle, med det dyrtidstillägg som nu utgår, begynnelselönen bli kronor
3,585,60 och slutlönen 4,406,20. Yare sig man ser till begynnelselönen
eller till slutlönen, skulle dessa personer alltså med nämnda
tillägg av 200 kronor erhålla högre belopp än enligt löneregleringsförslaget.
Det vore, tror jag, tämligen enastående att så gå till väga,
och jag vågar mena, att ett liknande förhållande icke gäller för någon
annan av dem, som äro upptagna i förslaget. Det har varit en
genomgående princip var gång man gett tillfälligt lönetillägg, att
man icke skjuter över och går så långt, att man genom tilläggen
kommer högre upp än vad det definitiva löneregleringsförslaget
skulle innebära.

Man bör också komma ihåg en annan sak, nämligen att det för
den nya löneregleringen kräves en timmas längre tjänstgöring pr
dag — detta är det stadgade villkoret över hela linjen.

Det kvalificerade arbete, som man vidare åberopar, lär enligt
de uppgifter jag fått inskränka sig till ett arbete under omkring 2
timmars tid dagligen. I övrigt är det vanligt vaktmästargöra, varför
den saken inte är så ofantligt storartad, som man för två år se -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

71 Nr 37.

dan gjorde gällande, när tillägget å 500 kronor tillkom, ett tillägg,
som allt fortfarande skall utgå.

Jag tror därför, att utskottets majoritet icke på något sätt gjort
orätt mot eller misshandlat dessa tre befattningshavare. Det är sannerligen
inte summan i och för sig, som verkat avgörande — det
försäkrar jag. Men att vi med öppna ögon skulle gå och ge en högre
avlöning än det redan utarbetade löneregleringsförslaget bereder,
vore, som sagt, något speciellt och nytt. Det är av dessa skäl, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. tillfälliga
lönetillägg
åt vissa valdmästare
m. fl.

(Forte.)

Herr Olsson i Blädinge instämde häruti.

Herr Rydén: Herr talman! Det förhåller sig ju så, att av de
fyra preparatorerna vid riksmuseet en har fri bostad, under det att
de andra få hyra i Stockholm. De som varit ute vid riksmuseet veta,
att det icke ligger i en bebyggd stadsdel, varför preparatorerna måste
ha bostad i Stockholm och kosta på sig resor dit ut •—- det går heller
inte spårvagn i närheten, utan man måste begagna sig av Djursholmsbanan.
Som ersättning härför ha de tre preparatorerna erhållit 500
kronor årligen. Nu föreslår statsutskottet, att medan den, som har
bostad ute vid riksmuseet och som helt. säkert redan nu är gynnad
i förhållande till de personer, som skola hyra i staden och få kosta
på sig sina resor, erhåller 200 kronor, skall man taga ifrån de tre
andra det belopp å 200 kronor som Kungl. Maj:t föreslagit.

Vidare vill jag påpeka, att det enligt det löneregleringsförslag,
som man utarbetat, redan med de nuvarande beloppen skär sig på en
eller annan punkt. Det kommer även i fortsättningen att skära sig
vid de tillfälliga löneförbättringarna, om man skall räkna dyrtidstilläggen
så, som herr Olsson i Kullenbergstorp gjorde. Den saken
brukar emellertid regleras vid den definitiva löneregleringen genom
personliga fyllnadstillägg ■—■ detta gäller alla löneregleringar, som gå
ut över en stor grupp statstjänare.

Jag kan inte finna, att det är rättvist, att när riksdagen så sent
som för två år sedan gav de tre preparatorerna 500 kronor som ett
slags soulagement för att de icke hade bostad vid museet utan måste
kosta på sig resor från Stockholm, man nu så att säga sänker detta
belopp till 300 kronor, detta nämligen genom att de icke få vara
med om den tillfälliga löneförbättring å 200 kronor, som de andra
befattningshavarna komma i åtnjutande av. Det gäller, som jag nyss
sade, ju här en grupp av relativt lågt avlönade statstjänare, och det
fordras av dem en mycket hög grad av yrkesskicklighet på sitt område.
Jag har omöjligen kunnat vara med om att biträda ett förslag,
som jag för min enskilda del uppfattar som en orättvisa mot
dessa befattningshavare. Därför ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är märkvärdigt,
att den ärade talaren än en gång kan komma och säga, att man
tager ifrån preparatorerna 200 kronor. Så är icke förhållandet: man

Nr 37. 72

Onsdagen den 16 maj, e. ra.

Ang: tilltal- tager icke ifrån dem någonting, utan de få behålla sina 500 kronor
å^vissa ‘vakt- ?SraXerade. Men den befattningshavare, som har bostad där ute fide
mästare m. fl. inte 500 kronor, när de andra fingo det, och man kan väl inte göra
(Forts.) mer än bestämma, att han som andra får betala sin bostad, när man
nämligen genomför den nya löneregleringen. Det är mer än väl
plats för honom i denna löneregleringshistoria, och det skär sig visst
icke för hans vidkommande.

Det är egendomligt, att herr Rydén kan resonera som så, att
när man en gång gått in på vissa tillägg, måste man fortsätta, varthän
det än bär.

Den ärade talaren sade, att det skar sig på åtskilliga punkter i
lönereglerings förslaget. Nej. såvitt jag vet skall det inte skära sig
på några av de punkter, som upptagits i förslaget. Det var just för
att förebygga, att det skulle skära sig på denna punkt, som avdelningen
och utskottets majoritet kom till det beslut, som vi se av
betänkandet. Jag tror alltså, att det påståendet inte håller riktigt
streck, att det skär sig på vissa punkter i utlåtandet.

För övrigt böra vi väl ändå, om det skall vara någon mening
med att lönereglera, se till, att inte omedelbart innan ett förslag antages
lönerna höjas genom personliga tillägg, som skulle utgå så
länge vederbörande leva. Detta är väl ett dåligt sätt att lönereglera.
Men det tycks just vara den ärade talarens mening, att man i fortsättningen
skall trassla till saken så mycket man kan. Det är inte min
åsikt, och därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Reiägtsson i Norup: Herr talman! Det gäller ju här ett
lönebelopp för några lägre statstjänstemän, och i sådana fall vidgas
ju i allmänhet hjärtat på kammarens ledamöter. Jag må säga, att jag
ej gärna vill uppträda till försvar för utskottet, då det, som herr
Rydén också nämnde, rör sig om ett anslag till så få personer och
till ett så litet belopp. Om saken också i realiteten vore begränsad
härtill, skulle jag heller inte yttra mig till utskottets förmån, men
detta är knappast fallet. Man får dock enligt min mening härvidlag
lita på de löneexperter, som suttit och gnuggat med dessa saker och
fastställt de olika lönesatserna för både lägre och högre tjänstemän.
Det är därför, som vi i statsutskottet icke kunnat gå med på det
yrkande, som reservanterna framställt. Det förhåller sig nämligen
så, som herr Olsson i Kullenbergstorp redan nämnt, att följden blir,
om man bifaller reservanternas förslag-, att när en lönereglering en
gång skall ske man antingen måste gå under de belopp, som nu
skulle fastställas av riksdagen eller också ge personliga tillägg, som
komma att stå sig under vederbörandes hela livstid. Det kan inte
vara lämpligt, att man föregriper löneregleringen och bereder riksdagen
svårigheter i framtiden. Det är på dessa grunder jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Falun: Flen- talman! Jag tror, att de, som

talat för utskottets förslag, i någon mån ha missförstått reservanternas
förslag. Det är här inte fråga om, att tillägget å 500 kro -

Onsdagen dcu 16 maj, e. m.

73 Nr 37.

nor skall betraktas som lön åt nämnda befattningshavare, utan be- Ang. tillfcilloppet
är, som berr Rydén påpekade, ett tillägg för att desamma Xvi^a Sicke
åtnjutit den förmån av fri bostad, fritt bränsle och lyse, som mästare m. fl.
den fjärde preparatorn åtnjuter. Det har nämligen tidigare ansetts (Forts.)
lämpligt, att ge ett tillägg av 500 kronor med hänsyn särskilt till
att de ej hava fri bostad, ävenså därför att de få vidkännas kostnaderna
för resor från och till Stockholm. Skall man nu bestämma,
att den person, som har bostad vid riksmuseet, skulle erhålla ifrågavarande
lönetillägg å 200 kronor, under det att de, som icke ha
bostad, ej skulle medgivas detta, blir det en skillnad i löneförmånerna,
som icke är rättvis. Under sådana förhållanden blir det
faktiskt, såsom herr Rydén nämnde, på det sättet, att de senare
i förhållande till den förra preparatorn mista 200 kronor av sin
lön och sålunda inte bli jämställda med denne. Detta kan inte
vara riktigt, och jag ber därför att få instämma i herr Rydéns yrkande.

Herr Pelirsson i Göteborg: Herr talman! Det sades nyss av

en ärad talare på Skånebänken, att när det gäller lägre tjänstemäns
löner, plägar hjärtat vidgas hos kammarens ledamöter. Jag skulle
även jag mycket gärna vilja vädja till kammarens göda hjärta för
den lilla grupp av befattningshavare i det allmännas tjänst, om vilkas
löneförhållanden jag motionerat.

Det rör sig här om de ecklesiastika konsistoriernas vaktmästare.
Dessa ha genom 1921 års statsverksproposition blivit i det allra
närmaste jämställda med länsstyrelsernas vaktmästare, och anslagbeviljades
åt dem under utgiftsposten: »förstärkande av ordinarie
anslaget till domkapitlens expeditioner». I sammanhang därmed
uttalades det uttryckligen, att vaktmästarnas löner skulle uppbringas
på nämnda sätt till huvudsaklig likhet med länsstyrelsernas
vaktmästares löner. Dessa ha likväl som bekant dels något, högre
avlöning, dels ålderstillägg och dels dyrtidstillägg pa hela sin lön,
varigenom de redan nu komma i en bättre ställning än kensistonevaktmästarna,
som icke ha ålderstillägg och icke dyrtidstillägg å
från annat håll lämnad lönefyllnad. Nu har det dessutom för vaktmästarna
i länsstyrelserna m. fl. föreslagits vissa välbehövliga lönetillägg,
men man har icke på samma gång tagit med ifrågavarande
lilla grupp av befattningshavare. Utskottet har vid sitt avstyrkande
av min motion sagt, att dessa statstjänares löneförmåner för
närvarande inte utgå enligt enhetliga principer, och jag vill inte
alls förneka, att detta är riktigt. Det är givetvis ganska skiftande
belopp, som från staten tillkomma dessa befattningshavare på olika
håll. Jag skall heller inte. herr talman, tillåta mig. att yrka bifall
till min motion gentemot ett enhälligt utskott, utan jag skall endast
be att få fästa uppmärksamheten på, att utskottet dock varit så
välvilligt i sin motivering, att det yttrat, att det icke funnit sig
»i detta sammanhang och utan närmare utredning» höra inlåta
sig på frågan om ändring i nämnda vaktmästares löneförhållanden.

Xr 37. 74

Onsdagen den 16 maj, e. m.

liZLttSg är tacksam för, att avslaget åtminstone fått denna milda och

åt vissa vakt- mJuka 1°™-

mästare m.fl. Jag tillåter mig därför, till den kraft och verkan det hava kan,

(Forts.) att göra en vördsam hemställan till dem det vederbör att efter verkställd
utredning i annat sammanhang, när frågan ånyo kommer upp
i statsverkspropositionen, ha dessa vaktmästare i åtanke, vare sig
detta sker genom löneökningens upptagande under samma rubrik
som 1921 »för förstärkande av det ordinarie anslaget till domkapitlens
expeditioner» eller pa annat sätt. Deras läge är nämligen synnerligen
besvärligt, och om än arbetstiden kan vara något växlande,
förhåller det sig åtminstone på de håll, där jag närmast känner till
läget, nämligen i Göteborg och vid vissa andra av de större expeditionerna,
att deras tid är fullt utnyttjad och att arbetet är av
krävande art.

Herr talman, jag har inte velat framlägga något yrkande; utan
endast vid ärendets behandling göra detta uttalande till protokollet.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det framgår av den
siste ärade talarens yttrande, att det finns flera i med ifrågavarande
preparatorer jämförligt läge, som också anse sig berättigade att få
hjälp, och det skall villigt medgivas, att man vid en kommande
lönereglering i så fall får taga hänsyn även till dessa. Men jag
kan inte första, varför både herr Rydén och herr Jansson i Falun
vilja såsom stöd för ett bifall till reservationen åberopa, att det
finns en ojämnhet på detta område, som väl kommer att borttagas
vid den kommande regleringen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Herr talman! Jag får verkligen uttrycka min

förvåning över, att herr Bengtsson i Norup, som satt i statsutskottet
1921 och då i sådan egenskap hade att pröva den proposition, som
iorelag om särskilt tillägg å 500 kronor åt ifrågavarande tre preparatorer,
vilka icke hade bostad vid museet, icke kan fatta, att om
det år 1921 ansågs, att de borde ha 500 kronor mera än den befattningshavare,
som både fri bostad därute, så bör man vidhålla detta
även nu, då. denne får sin tillfälliga löneförbättring. Det är den
synpunkten jag velat understryka. Jag var icke med i statsutskottet
år 1921 och jag har icke ansvar för frågans behandling vid
den tiden — jag vet icke, om man gjorde dumt eller ej — men jag
tycker, att de som voro med och prövade saken vid det'' tillfället och
då funno, att tillägget å 500 kronor var rättvist, böra erkänna, att
det även i dag är rättvist, att nämnda personer erhålla mera i kontant
lön än denna andre person, som har bostad därute vid museet.

Herr Norman: Herr talman! Jag vill påpeka, att statsutskottet
tagit hänsyn till vissa med löneregleringen sammanhängande frågor.
Om ifrågavarande vaktmästare nu erhålla 200 kronor, utöver
det belopp å 500 kronor, som de förut fått i personligt tillägg, skulle
de säkerligen komma upp i en högre inkomstsumma än de skulle

75 Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

komma till vid eu blivande definitiv lönereglering. Det är väl
mindre tilltalande att förfara på det sättet. Med anledning harav åt vissa val;t.
ansågs det lämpligt i utskottet, att den extra löneökning av -JO mästare.
kronor, som tillmättes här uppräknade vaktmästare, icke skulle (Forts.)
komma de tre preparatorerna till del. Jag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det förhåller sig ju

i alla fall så, att den ursprungliga anledningen till här föreliggande
förslag till lönetillägg för vaktmästare hänför sig till den synnerligen
kraftiga nedskärning av dyrtidstilläggen, som Kungl. Maj .t
föreslagit. Det återfinnes i propositionen nr 2 ett uttalande om

den saken. .. .

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att om inte namncla
kraftiga beskärning inträffat, skulle sannolikt icke här förevaran ae
förslag ha kommit fram. I så fall hade ju dessa vaktmästare hela
tiden stått i samma förhållande som förut till övriga befattningshavare,
och därmed både väl också, herr Bengtsson i Norup, ett f öregripande
av löneregleringen skett? På den punkten skola vi icke
resonera: här sker faktiskt en orättvisa för ifrågavarande .vaktmästare,
och det är denna orättvisa, som reservanterna för sin del
inte kunnat vara med om.

Jag ber att få biträda det yrkande, som herr Ryden framställt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare pa
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen hava flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och
anslagen en voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 104, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Majrts förslag i
ämnet.

Omröstningen utföll med 74 ja mot 73 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsut- Ang.
skottets utlåtande, nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning an ~ i allmänhet
gående anslag till befrämjande i allmänhet av slöjderna jämte en i av slöjderna.
ämnet väckt motion.

Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

anslag till
befrämjande
i allmänhet
av slöjderna.
(Forte.)

Uti den till riksdagen den 8 januari 1923 avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1923—1924
hade Kungl. Maj:t under tionde huvudtiteln med åberopande av det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över handelsärenden för
samma dag, punkten 36, föreslagit riksdagen

att i riksstaten för budgetåret 1923—1924 upptaga
dels det i den ordinarie anslagstiteln »Befrämjande i allmänhet
av slöjderna» ingående anslaget till manufakturernas befrämjande
med 8,000 kronor,

dels ock, utan angivna belopp, de i samma anslagstitel ingående
reservationsanslagen, nämligen

_ reservationsanslaget till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda
näringsyrkena;

reservationsanslaget till reseunderstöd åt idkare av hantverk och
annan mindre industri;

reservationsanslaget till reseunderstöd åt verkmästare och förmän
inom industrien; och

reservationsanslaget till reseunderstöd åt teoretiskt och praktiskt
bildade tekniker, som icke ägnade sig åt bergshanteringen.

I sammanhang ined Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra kammaren av herr
Hedvall m. fl. väckt motion, nr 91, vari föreslagits,

att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret 1923—1924 upptaga
de under anslagstiteln »Befrämjande i allmänhet av slöjderna»
ingående reservationsanslagen, nämligen:

. reservationsanslaget till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda
näringsyrkena med 20,000 kronor;

reservationsanslaget till reseunderstöd åt idkare av hantverk och
annan mindre industri med 15,000 kronor; samt

reservationsanslaget till reseunderstöd åt verkmästare och förmän
inom industrien med 10,000 kronor.

_ Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förevarande förslag och ovanberörda motion i riksstaten för
budgetåret 1923—1924 upptaga

I) . det i den ordinarie anslagstiteln »Befrämjande i allmänhet
av slöjderna» ingående anslaget till manufakturernas befrämjande
med 8,000 kronor;

II) de i samma anslagstitel ingående reservationsanslagen, nämligen .

a) reservationsanslaget till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda
näringsyrkena med 15,000 kronor;

b) reservationsanslaget till reseunderstöd åt idkare av hantverk
och annan mindre industri med 8,000 kronor;

c) reservationsanslaget till reseunderstöd åt verkmästare och
förmän inom industrien med 12,000 kronor; samt

d) reservationsanslaget till reseunderstöd åt teoretiskt och praktiskt
bildade tekniker, som icke ägnade sig åt bergshanteringen, utan
angivet belopp.

77 Nr 37.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Olsson i Kullenbergstorp
förklarat sig anse, att utskottet bort, med avstyrkande
av herr Hedvalls i ämnet väckta motion, tillstyrka Kungi. Maj:ts
framställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I föreliggande
utlåtande har utskottet frångått statsverkspropositionen och med anledning
av en enskild motion gått .med på att bevilja ett anslag
35 000 kronor. Man har på avdelningen haft synnerligen störa svårigheter
att passa in nämnda belopp i den förutvarande anslagspostens
rubriker, så att pengarna skulle kunna tagas härur for ifrågavarande
ändamål, nämligen för resebidrag till utställningen i txoteborg.
Såvitt jag förstår, finns det intet i anslagets rubrik som tyder
på, att något dylikt skulle kunna ske, men man har likafullt ordnat
det så att deltagarna erhålla vardera 80 kronor. Det är naturligtvis
helt och hållet för resor till utställningen, _ som dessa bidrag utgå.
Att man icke förut på detta område gått till väga så, som man nu
giort visar sig därav, att riksdagen både vid utställningen i Stockholm’år
1897 och i Malmö 1914 beviljade särskilda anslag till resebidrag
— då var det naturligtvis, som man brukar säga rent spel
härvidlag. Nu förmodar jag, att Kungl. Maj :t tagit olika omständigheter
i övervägande, här liksom på andra punkter, och jag törstar
dä inte, varför statsutskottet skall fungera som en extra Kungl. Maj :t.
Jag tycker, att det är märkvärdigt att så skall ske, helst som man
ordnar det så, att man snor bort villkoren för att få dem att passa
till det anslag, som man rätteligen vill ge. Jag antager, att Kungl.
Maj :t vid sin undersökning funnit, i likhet med vad som gällt pa
andra områden, att man måste spara på denna punkt. Överhuvud taget
har statsverkspropositionen, när det gällt resebidrag, överallt gatt
starkt nedskärande fram och på de flesta håll har man helt enke t
strukit anslagen. Det är helt och hållet på den grunden, att jag inte
kan se något rimligt skäl till att man frångår den kungl. propositionen
härvidlag, som jag, herr talman, ber att fa yrka avslag pa
utskottets förslag och bifall till den kungl. propositionen oiorandrad.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det behöves icke många
ord i denna fråga. Det skulle enligt min mening nästan vara en
skam för riksdagens andra kammare, om man skulle saga nej till det
mycket anspråkslösa men betydelsefulla anslag, som här ar begärt
för att ge våra hantverkare tillfälle att utöka sina kunskaper till
fördel för hela vårt land. Anslaget inbringar många gånger om den
summa som här av statskassan användes. Jag förvanar mig over
att herr Olsson i Kullenbergstorp vill med sitt namn sta som reservant
gentemot ett sådant rimligt anspråk, som här payrlcats. Jag
anhåller därför om bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag vet inte,

om skammen är större för mig än för Kungl. Maj:t, som icke upp -

Ang.

anslag till
befrämjande
i allmänhet
iv slöjderna.
(Vorts.)

Nr 37. 78 Onsdagen den 16 inaj, e. m.

andorn ,:letta anslaS i statsverkspropositionen. Jag tycker, att jag är

befrämjande * tämligen gott sällskap, då jag talar mot anslaget, ja i nästan lika
i allmänhet bra sällskap, som om jag både herr Bengtsson i Norup med mig på
av slöjderna, denna punkt.

(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag anser mig oför hindrad,

herr talman, att meddela, att det upplystes i utskottet, att
herr Olsson i Kullenbergstorp inte alltid varit alldeles omöjlig på
denna punkt. Det var endast fråga om hur långt man skulle gå, och
då herr Olsson, i Kullenbergstorp inte fick precis som han ville, sade
han absolut nej till det hela. Jag har tagit mig friheten att meddela
detta, då jag tyckte, att det inte kunde skada, eftersom herr Olsson
låter så tvärsäker på riktigheten i sitt avslagsyrkande.

Dessutom skall jag inte neka mig nöjet att påminna herr Olsson
i ^Kullenbergstorp om, att han borde i förmiddags ha erinrat sig
Kungl. Maj :ts ställning på en annan punkt, som vi behandlade först
på dagordningen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr
talmannen givna propositioner å de därunder förekomna yrkandena
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Eöredrogos vart för sig bevillningsutskottets

memorial, nr 42, med förslag till ändring av rubriken 1242 i
gällande tulltaxa; och

betänkande, nr 43, i anledning av väckt motion om särskild
skatt å alla slag av läske- och maltdrycker m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda memorial och betänkande
hemställt.

§ 8.

Ang. Vidare förelåg till avgörande sammansatta andra lag- och jord svemktZch

bruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angåutiändskt
vete™^ lagstiftning rörande blandning av svenskt och utländskt vete
vid vid förmalning.

förmalning. . j cn inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 154, som överlämnats till andra lagutskottet och enligt överenskommelse
mellan. detta utskott och jordbruksutskottet hänskjutits
till behandling i sammansatt andra lag- och jordbruksutskott,
hade herr Westman m. fl. föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och
för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till sådan lagstiftning
rörande inblandning av svenskt och utländskt vete vid förmalning,
att därigenom avsättning av svenskt vete på den inhemska
marknaden under tillfredsställande villkor befrämjades.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

79 Nr 37.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Magnusson i Kalmar i fråga
om utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Westman: Herr talman! Jag kan inte underlåta att

med några ord beröra det nu föreliggande sammansatta lag- och
jordbruksutskottets utlåtande. Det slut, som utskottet kommit till,
innebar ju ingen överraskning. Så gott som alla motioner, vilka
gällt jordbruket, ha rönt samma öde att bli avstyrkta vid denna
riksdag. Förslaget om det lilla handtag åt jordbruket som utförselbevisen
skulle ha givit icke att förglömma. Yarför skulle man då inte
fortsätta på den inslagna vägen och även avstyrka förevarande motion,
som skulle befrämja avsättningen av en av jordbrukets produkter?
Överraskande för oss motionärer är endast, att utskottets
skicklige och förfarne ordförande lyckats kompromissa ihop ett enhälligt
utskottsutlåtande i avstyrkande riktning.

Vid läsningen av utskottets utlåtande så finner man, att utskottet
givit motionärerna rätt i, att det under de senaste åren rådande förhållandet
på spannmålsmarknaden är beklagligt, i det att till landet
importeras utländskt vete i stor utsträckning, medan det betydligt
billigare svenska vetet samtidigt legat osäljbart hos lantmännen.
Vidare framhålles, att motionärerna ha rätt i sin mening, att det är
ett allmänt intresse att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder
vidtagas i syfte att bereda trygghet för ökad avsättning av svenskt
vete för konsumtion inom landet. Utskottet finner det emellertid
vara tvivel underkastat, huruvida den utväg, som motionärerna i detta
avseende anvisat, är ägnad att leda till målet.

Vad är det då motionärerna begärt? Jo, att »riksdagen i skrivelse
till Kung!. Maj:t måtte hemställa, att Ivungl. Maj:t ville utarbeta
och för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till sådan
lagstiftning rörande inblandning av svenskt och utländskt vete vid
förmalning, att därigenom avsättning av svenskt vete på den inhemska
marknaden under tillfredsställande villkor befrämjades».
Utskottet vill icke vara med om att förorda, att i skrivelse till
Kungl. Maj:t motionärernas förslag framför andra framföres till
övervägande vid den ytterligare utredning i syfte att erna ökad avsättning
av svensk brödsäd, som synes utskottet påkallad. Det framhålles
i stället, att i första rummet andra möjliga utvägar för berörda
önskemåls främjande synas vid en dylik utredning böra tagas under
omprövning. Då utskottet anser, att på grundval av den nu förevarande
motionen ståndpunkt ej bör tagas till de olika uppslag, som
härutinnan kunna erbjuda sig, samt utskottet är fullt förvissat om,
att förevarande spörsmål kommer att i god^ tid före instundande konsumtionsår
upptagas till behandling av Kungl. Maj :t oberoende av
något riksdagens initiativ, finner utskottet skäl ej föreligga att föreslå
avlåtande av särskild skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

Ang.

blandning av
svenskt och
utländskt vete
vid

förmalning.

(Forts.)

Nr 37. 80

Onsdagen den 16 maj, e. m.

vid
förmalning.
(Forts.)

blandning av + AY d.et. ™ återgivna framgår alltså, att riksdagen icke skall
svenskt och jafx nagot. initiativ: riksdagen skall vänta och se, vad Kungl. Maj:t
utländskt vete behagar gorå. Riksdagen har dock initiativrätt, en rätt, som den
enligt^ mitt förmenande borde begagna sig av i detta fall.

Utskottet matte ba en större tilltro till den nuvarande regeringen
an till den avgående, ty utskottet bar ju medgivit, att ett beklagligt
i erhållande varit rådande på spannmålsmarknaden under de senaste
åren. och vi veta ju, att något ingripande från Kungl. Maj:ts sida
hittills icke skett mot den stora lyximport av vete, som till förfång
för den svenska brödsädsodlingen obehindrat fått äga rum.

För egen del ger utskottet inga bärande uppslag.

Utskottet yttrar, att det finnes andra utvägar, som äro bättre
än de som motionärerna föreslagit, men vilka de utvägar äro, som
lörordas,. får man icke veta. Den saken innesluter utskottet i en
fullständig hemlighetsfullhet, och man har överhuvud icke tagit
någon tydlig ståndpunkt till frågan. Det skulle givetvis vara av
ett mycket stort intresse för kammaren att få veta, vilka utvägar
utskottet för sin del anser vara att föredraga. Jag antager, att utskottets
. representanter icke ha något emot att meddela kammaren
upplysningar härom. För min del är jag alltjämt övertygad om,
att den anordning, som motionärerna föreslagit, är det enda effektiva
medel som finnes att komma till rätta med den mäktiga kvarntrusten.
Endast en sådan anordning kan ge statsmakterna ett tillräckligt
skarpt vapen i händerna för den strid, som måste föras för att tillvarataga
jordbrukarnas intressen mot den mäktiga trusten, vars ekonomiska
välstånd tillkommit på det svenska jordbrukets bekostnad.
Jag tror, att blotta tillvaron av ett sådant maktmedel skulle skapa
förutsättningar för åvägabringande av ett frivilligt avtal med kvarnföreningen,
varigenom det skulle vinnas garanti för en ökad avsättning
av svenskt vete.

Jag understryker emellertid ännu en gång, att det skulle vara
synnerligen önskvärt att få reda på, vilka andra utvägar utskottet
anser vara lämpliga. Jag upprepar sålunda min vädjan till utskottet
att ge oss kännedom härom. Så länge jag icke blivit övertygad om
att några andra utvägar finnas än den, som motionärerna anvisat,
anser jag mig, herr talman, böra yrka bifall till den föreliggande
motionen och avslag på utskottets hemställan.

Herr Johanson i Hörninge instämde häruti.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke länge
upptaga kammarens tid, men då jag varit ledamot av det sammansatta
utskott, som haft att behandla denna fråga, skall jag med
några ord beröra det föreliggande spörsmålet.

Inom utskottet fanns tvivelsutan ganska mycket välvilja för det
spörsmål, som motionärerna här framfört. När utskottet likväl icke
kunnat tillstyrka motionen, har detta berott på det enkla förhållandet,
att det vid en närmare granskning visade sig, att förslaget icke torde
leda till det mål, som motionärerna tänkt sig och åsyftat. Jag kan

Onsdagen den 16 maj, e. in.

81 Nr 37.

nämna för motionären, att denna åsikt delades även av hans meningsfränder
här i riksdagen, av vilka ingen, som hade säte i utskottet, kunde
finna, att den väg motionärerna angivit var framkomlig. Vidare
vill jag genast säga till den ärade talaren herr Westman, som upprepade
gånger påyrkade, att man från utskottets sida skulle angiva,
vilka de andra utvägar vore, som ansåges framkomliga, att det givetvis
icke för utskottet förelegat möjlighet eller anledning att härvidlag
komma med några utförligare upplysningar, särskilt som vi ansett
och hoppats, att Kungl. Maj:t skall ägna spörsmålet ingående
prövning och därpå grundade förslag. Man står nu icke alldeles utan
erfarenhet rörande den utväg, som herr Westman föreslagit. Jag
vill erinra om, att för ett par år sedan ingicks en överenskommelse
med kvarnarna angående viss inblandning av svenskt vete. Detta
föranledde egentligen icke något resultat, ty överenskommelsen hölls
icke och den kunde icke kontrolleras. Jag tror, att, i fall man kunde
finna en lagstiftningsform, som kunde användas i föreliggande fall,
det skulle visa sig mycket svårt att vinna en effektiv kontroll över
att lagen verkligen efterlevdes, förutom det att man alltid hade
risken av att det i stället importerades utländskt vetemjöl. Herr
Westman har själv varit inne på den frågan i sin motion, och det
antyddes också där, att lagstiftningen skulle behöva kompletteras
med ett eventuellt importförbud på vetemjöl. Jag vill bara upplysa
därom, att vi inom utskottet hade före ett utkast till lagtext, som
uppgjordes inom regeringen, när underhandlingar för ett par år sedan
voro å bane angående inblandning av svenskt vete. Lagtexten
var emellertid av så avskräckande slag, att utskottet inte kunde
reflektera på den, och jag tror inte heller, att herr Westman skulle
gjort det om han tagit de! av densamma.

Om vi sålunda med en välvillig motivering avstyrkt motionen,
beror det på den uppfattningen, att motionärernas väg knappast är
framkomlig. Jag kan eljest säga herr Westman, att när det gäller
att komma kvarnarnas övermakt till livs och att bereda avsättning
för svensk spannmål, tror jag mig ha lika stort intresse som herr
Westman.

Jag skall emellertid begagna tillfället att få rikta mig till herr
jordbruksministern med den vädjan, att han måtte ägna sin uppmärksamhet
åt det spörsmål, som här i motionen är fört på tal. Utskottet
har uttalat sin förvissning om, att herr statsrådet och regeringen
i sin helhet komma att ägna all uppmärksamhet åt det föreliggande
spörsmålet. Och jag skall be allvarligt få lägga denna sak
på herr statsrådets hjärta. Det är dock så, att man kan inte å jordbrukarhåll
-— och samma uppfattning borde råda på alla håll -—- vara
tillfreds med de nuvarande förhållandena, då den utländska spannmålen
i så stor utsträckning föredrages framför den svenska. Jag
tror, att det är skäl att söka finna någon utväg, varigenom man kan
råda bot på de nuvarande otillfredsställande förhållandena.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Vid denna sena

timma vågar jag endast några minuter taga kammarens tid i anspråk.

Andra katnmarens protokoll 19Z3. Nr 37. 6

Ang.

blandning av
svenskt och
utländskt vele
vid

förmalning.

(Forts.)

Nr 37. 82

Onsdagen den 16 maj, e. m.

^nf- Det är beklagligt, att en så viktig fråga, som denna onekligen är,
svenskt^och förekomma så långt ner på föredragningslistan och så sent på

utländskt vete natten, då en glest besatt kammare skall behandla densamma. Jag
vid har den uppfattningen, att den föreliggande frågan är av utomordent}<,
r målning. ]-g betydelse. Ett talande bevis för att så är fallet är de mo(Forts.
) tioner, som väckts i saken liksom de många försök man gjort att
lösa det spörsmål det här gäller, nämligen att trygga för jordbrukarna
avsättningen av den svenska spannmålen. Hittills har man
emellertid icke lyckats få något verkligt grepp om denna sak. Jag
vill nu inte heller säga, att motionärerna i allo lyckats, men så
mycket rätt vill jag ge dem, att de ändå varit inne på en tankegång,
som enligt min uppfattning har vissa möjligheter att kunna realiseras.
Jag har reserverat mig mot viss del av utskottets motivering, och
detta därför att jag icke kunnat vara med om att på det sätt som
utskottet gjort understryka svårigheterna att realisera motionärernas
avsikt. Jag tror inte, att dessa äro så betydande, att de böra avskräcka
från tanken att åtminstone undersöka, vilka möjligheter det
kan finnas att tillgodose det eftersträvade syftet.

Det har från statsmakternas sida under de gångna åren offrats
åtskilligt på att främja det svenska jordbruket och den svenska spannmålsodlingen.
Lantmännen ha emellertid under senare tid ganska
allmänt fått klart för sig, att de icke längre finna avyttring för sin
spannmål utan måste utfodra kreaturen med densamma. Detta är
ett förhållande, som man måste reagera emot och som man så långt
möjligt är bör råda bot för.

Motionärerna ha nu yrkat bifall till sin motion, men jag tror
icke, att det är möjligt att så där på rak arm avgöra, om deras väg
är omedelbart framkomlig eller ej. Jag anser därför, att det är
nödvändigt, att Kungl. Maj:t tager frågan under allvarlig och allsidig
omprövning och ser till, huruvida utvägar finnas att göra någonting
åt saken. Jag tror icke, att det hela ligger till så som utskottet antyder,
nämligen att för den händelse man lagstiftade i den riktningen,
att kvarnarna skulle äga skyldighet att inköpa vissa mängder
svenskt vete i förhållande till inköpen av utländskt vete, det skulle
uppstå svårigheter att vinna avsättning för det mjöl, som erhölles vid
en förmalning. Jag anser, att faran härför inte är så stor, ty ett
dylikt mjöl skulle säkerligen, kvalitativt sett, kunna mäta sig med
många av de märken, som våra kvarnar nu föra i marknaden. Då
det inte visat sig omöjligt för kvarnarna att erhålla avsättning för
dessa, tror jag inte heller det skulle möta hinder att få avsättning
för det mjöl, som tillverkats vid en inmätning av vissa procent svenskt
vete.

Som sagt, den första åtgärd som borde vidtagas vore en undersökning
av möjligheten att ålägga kvarnarna inköp av svenskt vete
till myckenhet, som stode i visst förhållande till i kvarndriften förbrukad
utländsk dylik vara.

Då jag ser jordbruksministern här närvarande skall jag uttala
den önskan, att frågan av honom ägnas afl den uppmärksamhet, den
kan vara förtjänt av.

Onsdagen den 16 maj, e. in.

83 Nr 37.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! När jag läste utskottets Avg förslag,

så förvånade jag mig något, och när jag åhörde herr Magnusson
i Kalmar, blev jag likaledes förvånad. Men i detta senare utländskt vete
fall angenämt förvånad. Ty herr Magnusson i Kalmar tycktes ställa vid
sig mera sympatisk till denna motion än utskottets övriga ledamöter, förmalning.

Då emellertid utskottet ännu icke ingått på ett reellt försvar (Forts.)
för sin ståndpunkt och icke svarat på de frågor, som herr Westman
här framställde, skall jag icke ingå på någon ytterligare kritik av
utskottets utlåtande.

Jag skall inskränka mig till att på ytterligare några punkter
motivera behovet av, att något göres på detta område.

Jag vill då först påpeka det märkliga i att vi även i år få se,
huru en omfattande veteimport pågår, vilken, jämförd med den som
ägde rum under 1922, har stegrats i påfallande hög grad. Jag har
här i min hand ett urklipp ur en tidning, vars uppgifter jag har
anledning tro vara riktiga. Det säges häri »Särskilt framträdande
är veteimporten, som för april månad ståtar med siffran 28,000 ton
mot 15,000 ton i mars. I år ha importerats icke mindre än 59,800
ton vete mot endast 18,300 ton de fyra första månaderna förlidet
år.» För dem, som vilja se oförvillat på läget, måste detta vara
ett underligt förhållande. Icke bara ur jordbrukssynpunkt är läget
abnormt, utan det måste också vara onormalt ur rent nationalekonomisk
synpunkt. Förhållandet måste anses vara ett starkt motiv för
bifall till motionen.

Jag hade också tänkt att något röra vid konsumentintresset, och
jag skall fatta mig mycket kort. Att konsumenterna icke komma
att lida på en anordning av det slag vi motionärer ha föreslagit, tilllåter
jag mig styrka genom att citera spannmålssakkunnigas utlåtande
på en viss punkt. Spannmålssakkunniga säga här: »De fördelar,
som bagarna erhålla» -—- och jag vill icke bestrida, att bagarna
ha en fördel av att använda utländskt vetemjöl — »kunna
helt naturligt ej uppskattas på samma sätt från konsumentsynpunkt.

Brödets viktsökning kommer ju till stånd genom vattenupptagning,
och den ökade volymen är att tillskriva brödets större porositet. Intetdera
av dessa förhållanden höjer i och för sig brödets verkliga näringsvärde
utom för det fall, att de skulle inverka på dess smältbarhet,
en fråga, som ännu är outredd. I synnerhet för dem, som
köpa sitt bröd och icke själva baka, måste dessa egenskaper snarare
betraktas som fel, därför att förbrukaren därvid erhåller en mindre
mängd näring än vid användning av en lika stor mängd bröd av
svenskt vete.» Sålunda ha vi här spannmålssakkunnigas uttalande
på att ur näringssynpunkt, ur konsumentsynpunkt, är svenskt vete
att föredraga framför det importerade utländska.

Så kanske jag till sist får dra fram ännu ett bevis för nödvändigheten
av att någonting göres. Jag har letat upp några siffror ur
spannmålssakkunnigas utredning, som äro belysande i detta fall,
nämligen siffror angående den genomsnittliga prisskillnaden på 100
kg. vete för september månader i Malmö och Köpenhamn under åren
1904—1913, d. v. s. i Malmö med tillägg av svenska tullen och i

Nr 37. 84

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Äng- Köpenhamn tullfritt. Spannmålspriset i Malmö har under denna
ävansiä^och tid ^e®at kronor 2,79 över vetepriset i Köpenhamn. 1922 däremot
utländskt vete kar priset på spannmål i Köpenhamn stått kr. 0,37 över motsvarande
vid pris i Sverige inklusive tullen, d. v. s. i trots av en tull på 3,70 har
förmalning spannmålen i Malmö kostat kr. 3,89 under priset på vete i Köpenhamn.

(Forts.) under juni månad 1922 har priset på vete i Malmö legat 3,70 plus 1,09
under priset på vete i Köpenhamn. Även detta måste naturligtvis
vara ett motiv för att någonting göres.

Då, såsom sagt, inga sakliga skäl ännu anförts mot sådana
åtgärder, som i motionen föreslagits, skall jag, herr talman, be att få
yrka bifall till motionen.

Herr Paulsen: Herr talman! Att döma av motionen, så ha

motionärerna förlorat allt hopp därom, att uppfattningen, att man
bör köpa svenska varor, skall leda till önskat resultat. Jag skall i
detta fall ge motionärerna fullkomligt rätt. Det lönar sig icke att
uppmana människorna i detta land att köpa svenska varor, ty svensken
är en gång sådan, att han skall köpa utländskt, även om det
är dyrare och sämre än det svenska.

Och vad den vara det här är fråga om beträffar, så är det
svenska vetet fullt ut lika bra som det utländska och till priset billigare,
men man vill ändå köpa av den utländska varan.

Nu vilja motionärerna tvinga människorna här i landet att äta
av det svenska vetemjölet. Naturligtvis böra människorna ha sin
frihet; men friheten skall ej vara sådan, att den utlöser sig t. ex. på
det sättet, att man spottar på golvet, var man lyster, utan friheten
skall vara begränsad till vad som är rätt och riktigt, och rätt och
riktigt i detta fall är att äta utav den svenska produkten, när den
är lika bra som den utländska och till på köpet billigare. Jag tycker
för min del, att utskottet reser alltför stora hinder i vägen för
den här motionen. Det talas om, att det är alldeles omöjligt att få en
kontroll till stånd vid förslagets genomförande. Men bevars väl,
har man icke reda på att lantbrukarna ha en massa frågor att besvara:
det skall ju deklareras en hel hop saker t. ex. till riksförsäkringsanstalten
o. s. v., skulle det då vara svårare att ålägga kvarnarna
att deklarera, hur mycket mjöl utländskt och svenskt de ha
inne vid årets början och huru mycket mjöl de ha inne vid årets slut,
huru mycket de köpt och huru mycket de sålt under året? Om en
sådan uppgift lämnas till statsverket, så bör det kunna ordnas med
denna sak, och om det deklareras falskt, blir det laga påföljd. Med
ett ord, om man på allvar tager itu med att ordna denna sak, lärer
det nog också lyckas.

Det talas från utskottets sida om att hagarna skulle bli missnöjda,
om de icke fingo lov att baka så många sorters småbröd de
vilja; ja, skulle det verkligen vara någon olycka, om icke så förfärligt
mycket av allt detta krimskrams och alla dessa sorter, som nu
tillverkas skulle komma bort? Men naturligtvis skulle bagarna bli
missnöjda, det kan man ju förstå, ty de äro de enda människor, som
ha nytta av att använda utländskt vetemjöl; ty detta är hårdare och

Onsdagen den 16 maj, e. m.

85 Nr 87.

torrare än det svenska och kräver därför mycket mera vatten än det
svenska, och det är detta vatten, som den svenska allmänheten får
betala, när den köper vetebröd av utländskt mjöl.

Herr talman, på grund av dessa skäl ber jag att få yrka bifall
till motionen i fråga.

Ang.

blandning av
svenskt och
utländskt vete
vid

förmalning.

(Forts.)

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Det är nu alltid så, att
motionärer bli missnöjda, så snart icke deras motion tillstyrkts av
ett utskott, även om motiveringen är aldrig så välvillig med avseende
på syftemålet.

Utskottet har ju här påpekat, att man anser, att motionen räcker
icke till, den är alltför inskränkt och begränsad, för att man därmed
skulle ernå det mål, som man egentligen vill ernå.

Utskottet har ju här pekat på alla de svårigheter, som ligga, i
vägen för att komma fram i detta avseende, men utskottet har ju
också påpekat och understrukit önskvärdheten av att man måtte
komma till något resultat i detta fall, och därför har ju utskottet
också sagt, att jämte detta förslag och jämte vad som innebäres i
denna motion finnas också andra utvägar, andra möjligheter och
andra synpunkter, som måste tagas upp i en utredning, som skulle
bli följden av denna motion och där man skulle söka genomtränga
detta problem, som är ganska invecklat och har mycket större räckvidd,
än vad som denna motion egentligen innefattar.

Detta förslag sådant det formulerats i motionen bör icke komma
fram till Kungl. Maj :t oförändrat, ty därigenom skulle man för mycket
begränsa och inskränka den utredning som man egentligen önskar
få till stånd. Utskottet ansåg, att det var bättre med en välvillig motivering,
samtidigt som man pekade på nödvändigheten av och förvissning
om en allsidig utredning. Därför avstyrktes motionen, på
det att densamma i sin begränsning icke skulle lägga hinder i
vägen, för att problemet i hela dess vidd och i mycket större utsträckning,
än motionen omfattar, skulle kunna bliva utrett.

Utskottet pekar på detta alltjämt och uttalar önskvärdheten av
att något göres, och utskottet säger också, att det är övertygat om
att frågan, förrän nästa års skörd föres i marknaden, kommer att
upptagas av Kungl. Maj :t till en allsidig utredning.

Det är alltså icke bristande intresse, som gjort att man kommit
att avstyrka motionen, utan tvärtom har man velat så att säga utvidga
problemet. Man har, som sagt, icke velat att genom ett bifall
till motionen begränsa problemet till mer än vad som är önskvärt
och nödvändigt, om detta i hela dess vidd skall bli utrett.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag, vilket jag tror bäst gagnar den sak, som de ärade
motionärerna velat främja.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Den förste ärade

talaren, som yttrade sig i denna fråga, herr Westman, uttryckte
inledningsvis, att det icke förvånade honom, att hans motion blivit

Nr 37. 86

Onsdagen den 16 maj, e. m.

blandning av avstyrkt, ty de flesta förslag, som framkommit under denna riksdag
svenskt och e^ero Pa sanasle tiden,^ ha blivit avstyrkta; och då är det ju icke att
utländskt vete förvåna sig över att så blivit förhållandet även i detta fall.

vif . Kontentan i herr Westmans uttalande kan då icke bli något

förmalning. annat än ,iet) att de utskottsledamöter, som ha varit med och beors''
handlat hans motion och avstyrkt densamma, betraktas av herr Westman
icke såsom vänner till jordbruket utan snarare som fiender till
detsamma.

Jag begärde ordet för att till dagens protokoll få antecknat en
del av de herrar, som behandlat motionen, och vilka av herr Westman
betecknats ^såsom de, som icke vilja tillgodose jordbrukets intresse.
Jag kan då först nämna herrar Sederholm och greve Spens i första
kammaren, vilka båda såvitt jag tror, äro fullgoda högermän, och
vi ha vidare i samma kammare herr Elisson, en partikamrat till herr
Westman, om jag icke alldeles tager fel. Vidare ha vi herr Magnusson
i Skövde, vilken vi hört vid många tillfällen här i kammaren
uppträda såsom den, som velat vara vän till jordbruket och jordbrukets
bästa, och likaså herr Olsson i Broberg, som nyss var uppe
och talade, varav framgick, att han fortfarande ville vara vän till
jordbruket och tillgodose detsamma, och även herr Andersson i Grimbo
talade i samma ton. Ja, det är nu några av dem, som varit med
om att avstyrka den motion, som herr Westman m. fl. väckt.

Här har nu så många gånger såväl i pressen som i kammaren
riktats anmärkningar mot den politik, som här de sista åren förts
från vänsterpartiernas sida, när de icke velat vara med om de tullförhöjningar,
som begärts, och detta icke minst från bondeförbundets
sida. Dessa vänsterpartier ha klandrats alldeles oerhört, och icke
minst socialdemokraterna ha såväl här i riksdagen som i pressen betraktats
såsom de, vilka icke vilja tillgodose jordbrukets intressen.

När man nu hör sådant av herr Westman i dag, förstår man,
hur litet värde man kan tillmäta sådana uttalanden från det hållet
såväl här som annorstädes.

Det var endast detta, som jag ville anföra.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Ang. statens Härefter upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
verksamhet för nT 39; i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
1bildning." verksamhet för egnahemsbildning ävensom åtta i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 10 mars 1923 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 144, hade Kungl. Maj :t under åbe -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

87 Kr 37.

ropande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksären den

för samma dag, föreslagit riksdagen egnahems a)

att godkänna det såsom bilaga A till statsrådsprotokollet fo- bildning.
gade förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 10, 11 och 12 samt § 14 (Ports.)
mom. 2 och 4 av de utav riksdagen 1919 antagna allmänna villkor

och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, att tillämpas från
och med dag under 1923, som av Kungl. Maj:t bestämdes;

b) att, för utlämnande under 1923 och 1924 av premielån till
egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
tillstyrkta grunder, för budgetåret 1923—1924 anvisa ett
extra reservationsanslag av 800,000 kronor, därav för 1923 finge användas
högst 320,000 kronor;

c) att medgiva att, utan hinder av de utav riksdagen 1919 antagna
allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden,
Kungl. Maj:t finge av fondens tillgängliga kapitalbehållning
till förlagslån för förmedling genom eller under kontroll av
hushållningssällskap av jord till egna hem för jordbruksändamål
disponera under 1923 och 1924 tillhopa högst så stort belopp, att
vad som utestode i beviljade förlagslån icke vid något tillfälle under
sagda år överstege 1,500,000 kronor, att utlämnas mot en ränta av 4
procent om året och under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj :t kunde
finna gott att i varje särskilt fall föreskriva i syfte att betryggande
garantier ernåddes för förlagslånens användande till avsett ändamål;

d) att, för utlämnande under 1923 och 1924 i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkta
grunder av statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet,
för budgetåret 1923—1924 anvisa ett extra reservationsanslag
av 200,000 kronor, därav för 1923 finge användas
högst 75,000 kronor;

e) att medgiva, att Kungl. Maj:t finge under 1923, utöver det
belopp, som av Kungl. Maj:t för samma år redan beviljats såsom
lån från egnahemslånefonden, disponera såsom lån från samma fond
ett ytterligare belopp av intill 4,000,000 kronor, därav 2,500,000
kronor för jordbrukslägenheter och 1,500,000 kronor för bostadslägenheter
;

f) att medgiva, att Kungl. Maj:t finge under 1924, utöver förut
medgiven utlåning av intill 12,000,000 kronor, disponera ett belopp
av intill 7,000,000 kronor eller således tillhopa 19,000,000 kronor
såsom lån från egnahemslånefonden, därav 13,500,000 kronor för
jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter; samt

g) att såsom kapitalökning för egnahemslånefonden för budgetåret
1923—1924 anvisa ett reservationsanslag av 21,000,000
kronor.

Ovan omförmälda författningsförslag var av följande lydelse:

» 37. 88

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. statens f

verksamhet för Fövslcig

egnahems bildning.

till

(Korts.) ändrad lydelse av §§ 5, 6, 10, 11 och 12 samt § 14 mom. 2 och 4
av de utav riksdagen 1919 antagna allmänna villkor och bestämmelser
för statens egnahemslånerörelse.

§ 5-

Enahemslån---(nötkreatur eller häst).

Låneförmedlare åligger att vid fördelning av egnahemslån för
jordbrukslägenheter söka främja nybildning av jordbruk. Dylikt
lån bör sålunda i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden
åsyftar

1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet
nytt jordbruk eller

2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller
grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut
bestående jordbruk eller sådan del därav, som är avsedd att bilda en
ny självständig lägenhet,

3) eller, ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller
grundförbättringsarbete icke är avsett att komma till utförande,

_a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet, som sökanden
innehar under nyttjanderätt, eller

b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej
brukas eller bebos av ägaren själv.

I fråga om bostadslägenheter bör vid beviljandet av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som åsyftar att genom nybyggnad
bilda ett nytt eget hem.

Under i övrigt lika förhållanden bör vid beviljandet av egnahemslån
företräde givas åt sökande, som med lånet förenar livförsäkring
på sätt i § 26 sägs.

§ 6.

Utan hinder av att egnahemslån redan blivit beviljat må låneförmedlare
kunna, om så anses lämpligt, tilldela egnahemslåntagare en
gång tilläggslån, beträffande jordbrukslägenhet för utvidgande av
jordområdet å lägenheten och beträffande bostadslägenhet för lägenhetens
omläggning, genom utvidgande av jordområdet och uppförande
av erforderliga ekonomibyggnader, till jordbrukslägenhet.

I förhållandet mellan låneförmedlaren och egnahemslåntagaren
skall tilläggslån, därest det utdelas till förut för jordbrukslägenhet
beviljat egnahemslån, innan amorteringsskyldighet för detta inträtt,
och löper med samma ränta som detta, sammanslås därmed, men eljest
i avseende å förräntning och återbetalning behandlas såsom särskilt
lån.

Om---jordbrukslägenhet.

Den — — — utgått.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

89 3r 37.

§ io.

Ang. statens
verksamhet för

egnahemsbildning.

(F orts.''

hemslån disponerat jämväl under nastioijanue ar av

låneförmedlare på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret
emot avlämnande av en utav låneförmedlaren till statskontoret eller
order ställd, av statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta låneförmedlarens åtagande att återbetala lanet i den ordning,
här nedan stadgas. Statslånebelopp, som icke uttagits inom
sålunda föreskriven tid, återfaller till fonden.

Låneförmedlande---— godkännas.

Inteckning---erbjudes.

Därest---godkännas.

Statslån, som av Kungl. Mai :t anvisats till beredande^ av egnahemslån,
förräntas efter fyra och tre fjärdedels procent om aret, dock
att, ifråga om statslån, som efter ingången av 1923 anvisas för 1923
eller senare år, räntan skall för tiden till och med aret före det, amorteringsskyldighet
jämlikt § 14 inträder, utgöra allenast fyra procent
samt att jämväl i fråga om statslån, som före 192o anvisats tor
åren 1920—1923, räntan skall för tiden från och med 1923 till och
med året före det, amorteringsskyldighet jämlikt § 14 intrader, nedsättas
till fyra procent, i den mån låneförmedlare styrker sig hava
medgivit innehavare av egnahemslån från respektive statslån enahanda
nedsättning av räntan.

Å till---sker.

Vad av lyft statslån icke vid utgången av det år, för vilket lånet
beviljats, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat, skall
till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpaioijande
år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången
av januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare
ett år för avsett ändamål innehava statslanebeloppet i iraga.
Ränta å belopp, som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning,
§ 14 mom. 4 stadgar.

Mom. 2. A amorterings delen*-------amorteringsdelen. Amor teringsskyldigheten

inträder med sjätte året efter^ utgången av clet
kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intilldess Kapitalavbetalningen
börjar, erlägges allenast ränta a statslånets hela belopp jämlikt
bestämmelserna i § 11 första stycket. Därefter —— —- — inbetalts.

Mom. 4. Ränta och amortering å statslån skall för varje ar av
låneförmedlaren inbetalas till statskontoret före utgången av mars
månad nästföljande år; skolande alltså den första amorteringen \er -ställas under det sjunde året från utgången av det ar, for vilket lanet
beviljats.

§ 11.

§ 12.

§ 14.

Nr 37. 90

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. statens
verksamhet för
egnahems -bildning.
(Forts.)

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
•• i följande ^re avlämnande av ovanberörda proposition

vackta motioner, samtliga avseende sänkning av räntan för egnahemslån,
nämligen:

inom första kammaren:

nr 7 av herr Gabrielsson; samt

inom andra kammaren:

nr 16, av herr Borg;

nr 29, av herr Brännström; och

nr 158, av herr Svensson i Grönvik m. fl.;

dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner
nämligen: 3

inom första kammaren:

nr 204, av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 265, av herr Eriksson i Grängesberg;

nr 284, av herr Karlsson i Vadstena m. fl.; och

nr 287, av herr Magnusson i Skövde.

Utskottets hemställan innefattade,

v tV ri_ksdageii niåtte, med avslag å motionerna I: 204, II: 284
och II: 265, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning;

2) att motionerna I: 7 och II: 29 samt II: 16 måtte anses besvarade
genom vad utskottet anfört;

3) att motionen II: 158, i den mån den ej kunde anses besvarad
föranleda^ U^sko^ef anfört, ej måtte till någon riksdagens åtgärd

4) att motion II: 287, i den mån den ej kunde anses besvarad
föranleda^ k anfört> ej heller tiU nåS°n riksdagens åtgärd

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då denna fråga kanske
ar en av de viktigaste, som vid denna riksdag behandlats, kan jag
icKe underlåta att uppta kammarens tid några minuter.

Jag och mina meningsfränden ha väckt en motion angående räntan
a, egnahemslån, vilken motion väckts, innan Kungl. Mai:ts proposition
avlämnades. Utskottet har icke gått med på denna vår
motion. Nu yttrades här nyss av herr Olsson i Broberg, då en annan
traga var före, att en motionär blir alltid missnöjd, när hans motion
icke blir tillstyrkt av vederbörande utskott. I så fall ber jag få säga
att vad mig betraffar har jag ingen anledning till missnöje, därför
att jag ar egnahemslåntagare själv, och på den tiden jag fick lån
lopte dessa med endast 3,6 procents ränta, och denna räntesats står
''var. Darlör anser jag det rimligt, att även de egnahemslåntagare,

91 IVr 37.

Onsdagen den IG maj, e. m.

som på senare tid fått lån, också komma i åtnjutande av samma för
mån, som de, vilka fått lån litet tidigare. , •

Nu har utskottet tillstyrkt eu viss sänkning av räntesatsen i enlighet
med Ivungl. Majrts proposition. Detta skall enligt utskottets
mening underlätta de svårigheter, som alltid vid början mota en egna
hemslåntagare, svårigheter som nu skola avhjalpas medelst s k.
premielån. Det är nog gott och väl med den saken och jag v 11 icke
alls underkänna betydelsen härav. Men det ar dock ett faktum, att
dessa lån måste sökas, och när man känner den motvilja, som linnés,
för att ha med skrifter och ansökningar att gorå, är jag av den uppfattning,
att många underlåta att söka dessa lan; och jag har darior
den tron, att det varit mera effektivt, om rantan hade blivit satt

litet lägre hela tiden. ... , , •, ,

Vi ha också tillåtit oss i var motion föreslå en viss ranteinhet

den första tiden. Vad nu denna räntefnhet beträffar skall jag för
närvarande avstå att yttra mig därom, då av utskottet föreslagits de
här premielånen. Men vad förslaget om räntans storlek i oyngt beträffar,
kan jag icke gå med på att den är fullt motiverad da räntesatsen
i bankerna ligger lika lågt som da egnahemslanefonden bildades
första gången, och det dessutom finnas fonder som löpa med
samma eller liknande ränta, t. ex. kolonisationslanefonden och tackdikningslånefonden.
Det är dock en väsentlig skillnad mellan tackdikningslånefonden
och egnahemslånefonden, ty i forra fallet ar det
ju större och mera bärkraftiga jordbrukare, som fa lan ur den

Alltnog jag finner det fullt motiverat, att räntan å egnahemslån
sänkes till 3,6 procent, ty det är sannerligen ingå bättre förhållanden,
som möta en egnahemslånetagare nu an vid egnaliemslanefon denS

Därför ^be^jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande låneräntans storlek som föreslås
i min motion eller att denna ränta bestämmes till o,6 /».

Ang. statens
verksamhet för
egnahemsbildning.

(Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke på

denna sena timma uppehålla mig så länge vid detta vidlyftiga spörsmål,
ehuru jag väckt en ganska omfattande motion i Iragan.

Jag föranleddes att begära ordet, dels i anledning av det anförande,
som hölls omedelbart före mig, dels i anledning av tidigare
gjorda uttalanden i kammaren i fråga om egnahem sinne verksamheten
och särskilt beträffande räntan.

Det är ett mycket avsevärt anslag, som riksdagen sannolikt nu
kommer att bevilja, nämligen 21 miljoner kronor, eller det högsta
anslag, som hittills under ett år beviljats för detta ändamål.

Jag skulle vilja härvidlag ge uttryck för den uppfattningen,
att organisationen fortfarande är val löslig för detta mycket be ydande
statsanslag, men jag skall icke nu upptaga tiden med att
ingå på detta rätt omfattande spörsmål. .

Emellertid har jag närmast begärt ordet för att i niga om
räntan få uttala vad jag tidigare här uttalat, nämligen att densamma

Nr 37. 92

Onsdagen den 16 maj, e. m.

mrksamhetför b°r K£«a Yid “^erkanten av den billigare affärslåneräntan men
egnahems- näppeligen bör ligga sa lågt, som den har legat vid tidiga.re stadier
bildning, eller som man nu här från åtskilliga håll föreslår. Ty enligt min
(Forte.) uppfattning skall egnahemslåneverksamheten icke vara någon sorts
välgörenhetsverksamhet utan en praktiskt lagd verksamhet, som leder
till praktiska och i levande livet genomförbara och ekonomiskt
bestående _ resultat. Det är alldeles uppenbart, att det innebär en
alldeles given och onödigt snäv begränsning av egnahemslåneverksamheten,
därest räntesatsen ställes så, att staten får göra mycket
betydande förluster på denna låneverksamhet. Det är ju klart, att ju
lägre räntan sättes, desto större bli de årliga förlusterna för statsverket,
och därigenom minskas också statens möjlighet att anslå
mera betydande belopp.

När jag vidrört den omständigheten, statens begränsade möjligheter,
skall jag även be att få peka på en sak jag vidrört i en
motion, som jag väckt i denna fråga, nämligen i fråga om lånens
lopetid Jag anmärkte på den saken 1919, när riksdagen senast
beslutade ändring i fråga om egnahemslånereglementet. Jag anmärkte
da att genom höjning av räntan amorteringstiden för lånen
bleve höjd. ^ Amorteringstiden för jordbrukslån är för närvarande
uppemot 40 ar, en alldeles för lång tid. Det har synts mig, att lån
skulle kunna lämnas på goda och betryggande villkor under viss tid *
man kunde föreskriva exempelvis en tid av 15 eller 20 år, inom vilken
ett lån i sin helhet skulle vara återbetalt till statsverket. Jag
förutsätter nämligen, att en egnahemslånetagare, som över huvud
sköter sig och har framtiden för sig, efter den angivna tiden bör
na hunnit att få^ sitt ställe så pass i ordning, att han då kan överllytta
den återstående delen av lånet i en annan penninginrättning,
lian kan da till en sådan överflytta botteninteckningarna för egnahemslånet.
Pengarna komma då följaktligen att återvända till
statsverket och kunna komma andra till godo, som behöva egnahemslån.
. Med ett genomförande av detta skulle man enligt min
uppfattning med mindre kapitalutlägg från statsverkets sida kunna
lijalpa betydligt flera lånsökare, varigenom åtskilligt kan vinnas.

Jag skall för ögonblicket begränsa mig till detta uttalande,
iy chikan icke vara lämpligt att här i kväll upptaga en längre
debatt i denna fråga. Jag vill för övrigt uttala, då jag ser jordbruksministern
vara här närvarande, att han ville i fortsättningen
agna uppmärksamhet åt det spörsmål, jag tillåtit mig frambära i
mm motion, och framför allt ägna sin uppmärksamhet däråt, att i
1 .ramtiden egnahemslåneverksamheten gives verkligen organisatoriskt
mera fasta, betryggande former än vad den nu har. Jag har

den uppfattningen, att vad nu föreslagits därvidlag icke är tillräckhgt.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag skall icke vid denna
sena timme taga kammarens tid länge i anspråk. Jag kan helt instämma
i vad herr Magnusson i Skövde yttrade angående räntesatsen.
Jag tror, att den är alldeles riktig, den synpunkt han fram -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

93 Nr 37.

höll, att statens egnahemslånerörelse icke bor vara någon välboren- 1J%iamhKtför
hetsinrättning. Jag tror, att den räntesats, som nu föreslås av egnahemnutskottet
är den, som närmast står i rimlig och rättvis relation till bildning.

tidsförhållandena. . , (Forte.)

Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hamilton: Herr talman! Jag ber att få fästa den förste
ärade talarens uppmärksamhet på att utskottets^ förslag innebar^ att
räntan intill amorteringstidens början skall utgå med 4 / för saval
de lån, som hädanefter beviljas, som ock de lan, vilka utlamnats
mot en ränta av 4 s/4 A För dessa senare lan kommer således Tartan
att intill amorteringstidens början nedbringas till 4 A b orran
år 1926 börjar icke amorteringen av de lan, vilka löpa med en
ränta av 43/4 A och man har förhoppning att dessförinnan kunna
ånyo taga i övervägande, huruvida icke räntan skulle kunna ytterligare
nedbringas eller i värsta fall bibehållas vid 4 / för alla länen
Jag delar den ärade talarens uppfattning, att man bor sota
komma tillbaka till en ränta av 3,6 A Men detta later sig icke gorå
nu på grund av den höga ränta, som staten f. n. betalar pa sina
obligationer. Men man kan hysa den förhoppningen, att inom de
närmaste åren räntan på statsobligationerna skall kunna nedsattas
och att i så fall före år 1926 d. v. s. vid 1925 ars riksdag, ett
beslut skall kunna åvägabringas, som medgiver, att räntan a egnahemslånen
nedbringas till den av den ärade talaren äskade gam a
räntesatsen, eller 3,6 A Det är av den anledningen, som jag ansett
mig icke höra biträda den av honom väckta motionen om rantans

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa bifall
till det av herr Svensson i Grönvik under överläggningen gjorda
yrkandet; och blev utskottets hemställan av kammaren bitailen.

§ 10.

Slutligen föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 40, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i gällande
grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar; och blev utskottets däri g:jorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från statsutskottet: nr 10 A, i anledning av vissa av Kungl.

>''r 37. 94

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ma.j:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1923-—1924 under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till handelsdepartementet; samt

från andra lagutskottet:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats å den
internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1921; och
... ,nr ^°’ L anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om bageri- och konditoriarbetes förläggande till viss
de! av dygnet, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862
m. m. jämte två i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

0 .. n,r 10.®’ \ anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets
utlåtande nr 89 angående väckta motioner om beredande av tillfälligt
lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet
in. fl.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omläggning av statsverkets räkenskapsår;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
personligt dyrtidstillägg åt byråchefen i generalpoststyrelsen C. A.
Hasselrot; och

nr 110, i anledning av kamrarnas återremiss av punkt 28 (anvisande
av anslag för inköp av vattenfall m. m.) i statsutskottets
utlåtande nr 9 angående regleringen av utgifterna för kapitalökning

1 avseende å bland annat statens vattenfallsverk;

sammansatta stats- och första lagutskottets

. utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för fortsatt
uppehållande av processkommissionens verksamhet ävensom en i
ämnet väckt motion; och

memorial, nr 9, angående ersättning åt utskottets kanslipersonal
och vaktbetjäning;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 49, angående vissa pensioner och understöd m. m. från allmänna
indragningsstaten;

Onsdagen den 16 maj, e. m.

95 Nr 37.

nr 50, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontorets framställning
om årligt understöd åt städerskan i riksdagshuset A-Ugusta
Sofia Nilsson;

nr 51, i anledning av Kung!. Haj:ts proposition angående viss
ändring i den vid lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk fogade aldersförteckning,

och . .

52, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till förvaltningsbidrag
till civilstatens änke- och pupillkassa;

andra lagutskottets utlåtande, nr 17. i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats å den
internationella arbetsorganisationens konferens i G-enéve ar 1921;

nr 42, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande uppbörd av landstingsområdenas bidrag till skjutsentreprenaderna
;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 166, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägen
heter från sådana egendomar;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av hushållningssällskapen m. m. ävensom åtta i ärendet
väckta motioner; och

nr 45, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående ändring i bestämmelserna om gottgörelse åt arrendatorer
av kronans jordbruksdomäner och prästerskapets löneboställen
för odlings och täckdikningsarbeten m. m.;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6. i
anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen angående
statens övertagande av vissa småskoleseminarier;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av första kammarens beslut i fråga om en inom första
kammaren väckt motion om åstadkommande av utredning och förslag
till sulfitspritens utnyttjande som nationellt motorbränsle; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i
anledning av första kammarens beslut rörande väckt motion om
kolonisation genom emigration m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 37. 96

Torsdagen den 17 maj.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Henrikson under 3 dagar fr. o. m. den 17 mai

* Jonsson i Hökhult » 5 » » » 18 »

» Eklund » den 17 maj,

* Sjölander > 2 dagar fr. 0. m. den 17 mai,

* Wagnsson » 12 » » » 18 »

* Olsson i Mora »3» » »17» och

* Andersson i Kasjön »3» » »17»

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,3 på natten.

In fidem
Per C ronvall.

Torsdagen den 17 maj.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 106—110 samt
sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 8.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta stats- och första
lagutskottets memorial, nr 9, angående ersättning åt utskottets kanslipersonal
och vaktbetjäning biföll kammaren utskottets däri gjorda
hemställan.

§ 4.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets
utlåtanden nr 49—52, andra lagutskottets utlåtande nr 17, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 41—45, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6, andra kammarens andra till -

Torsdagen den 17 maj.

97 Nr 37.

fälliga utskotts utlåtande nr 9 samt andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7.

§ 5.

Ordet lämnades härefter till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag

tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att å föredragningslistan
för morgondagens plenum sist bland två gånger bordlagda
ärenden uppföra andra lagutskottets utlåtande, nr 17,. i anledning
av väckta motioner med förslag till lag om förlängning av
vissa arrendeavtal.

Denna hemställan bifölls.

'' § 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
till främjande av bostadsproduktionen m. m. jämte två i ämnet
väckta motioner; _ o

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden; nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition^angående anslag
till kammarrätten och dess verksamhet under budgetåret 1923—1924;

från sammansatta stats- och bevillningsutskottet:

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående visst undantag för budgetåret
1923—1924 från föreskrifterna i förordningen den 18 juni 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel; samt

från jordbruksutskottet:

nr 181. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
verksamhet för egnahemsbildning; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar.

§ 7.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde
ämnade besvara herr Lindbergs interpellation, huruvida
Andra Tcammarens protokoll 1923. Nr 37. 7

N r 35. 98

Torsdagen den 17 maj.

proposition med förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
är att förvänta till innevarande riksdag, mi.: m.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

. § 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades :

herr Åkerlund under 6 dagar fr. o. m. den 18 maj och

v» * Hos ''■* ‘"4 •'' » ■ » » >•» • » " 19- » . ■

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,50 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1923. Kungd. Boktryckeriet, P. A; Norstedt fr’ Söner. 231378

V .7 vt Vi. ,777 -.k-j! k * >vv\ * -V1