RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1923:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1923. Andra kammaren. Nr 36.

Tisdagen den 15 inaj.

Kl. 3,30 e. in. £

§ K

Justerades protokollet för den 7 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 96
—105, bevillningsutskottets memorial nr 42 och betänkande nr 43,
^sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 39 och 40.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. in., ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubrikerna nr 192 och 193 för maltdrycker och mjöd i
gällande tulltaxa; och

nr 175, i anledning av väckt motion om tullrestitution vid utförsel
utav gryn av vete; samt

från bankoutskottet:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat kapital
med bankbolags egna fonder;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse^för
Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vis:sa
år å två statslån;

Andra hammarens protoholl 1923. Nr 30,

Nr 36. 2

Tisdagen den 15 maj.

nr 170, i anledning av Kung!. Maj :ts proposition angående
minskning av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och
sakkunnigebetänkanden m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig; och.

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i pensioneringen av vissa provinsialläkare med flera.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Branting under 12 dagar fr. o. m. den 16 maj,

» Johanson i Stockholm » 14 » » » 16 »

» Olsson i Kullenbergstorp » 4 » > » 19 » och;

» Björklund » den 18 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,46 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 16 maj, f. m.

3 ffr 36.

Onsdagen den 16 maj, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande maj.

§ 2.

Enligt därom den 12 innevarande månad fattat beslut företogos
nu val av dels tolv valmän för att enligt § 70 riksdagsordningen utse
två kommitterade för tryckfrihetens vård, dels ock tre suppleanter
för dessa valmän; och blevo därvid utsedda till

valmän:

herr Billqvist,

» Bäckström,

» Johansson i Krogstorp,

» Bindley,

» Lindqvist i Halmstad,

» Lindskog,

» Norman,

» Olsson i Golvvasta,

» Olsson i Ram sta,

» Törnkvist i Karlskrona,

» Waidén, och
» Vennerström,

var och en med 147 röster; samt till

suppleanter:

herr Gustafson i Vimmerby,

» Andersson i Höör och
» Eurén,

var och en med 49 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här
ovan angiven, genom lottning.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf
omförmälda valen.

Nr 36. 4

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.

§ 4.

Till avgörande företogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 38, i
anledning av väckta motioner rörande anslag till lindring av fraktkostnaderna
för kalk.

Uti följande inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade
motioner hade yrkats

i motionen nr 14 i första kammaren av herr Isak Svensson, att
riksdagen måtte till lindring av fraktkostnaderna vid transport å
järnväg av kalk för jordbrukets behov för budgetåret 1923—1924
anvisa ett förslagsanslag av 900,000 kronor;

i de lika lydande motionerna nr 116 i första kammaren av herr
Johan Johansson i Friggeråker m. fl. och nr 156 i andra kammaren
av herr Petersson i Broaryd m. fl., att riksdagen måtte besluta att
till fraktlindring vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och
märgel för jordbrukets behov för budgetåret 1923—-1924 bevilja ett
förslagsanslag av 900,000 kronor;

i motionen nr 149 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.,
att riksdagen måtte till lindring av fraktkostnader vid transport å
järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov anvisa
för budgetåret 1923—1924 ett extra förslagsanslag av 900,000
kronor; samt

i motionen nr 157 i andra kammaren av herr Petersson i Broaryd
m.fl. att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring i villkoren för statsbidrags utbetalande till
lindring av frakt å järnväg för kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov, att den s. k. minimiavgiften i möjligaste man hölles
i samma procentuella förhållande till 1914 års minimiavgift som
grundtaxan inklusive det fasta frakttillägget jämte provisoriska taxetillägget
för tariffen U vid samma tid procentuellt stode i till vad som
1914 gällde för denna tariff.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 14 och 116 samt II: 156 och 149 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; och

2) att motionen II: 157 ej heller måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Hermelin, Olsson i
Broberg, Elisson, Andersson i Grimbo, Lundell och Elof B. Andersson,
som ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av de i ämnet väckta motionerna
1:14 och 116 samt II: 156 och 149 till lindring av fraktkostnader
vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov anvisa för budgetåret 1923—1924 ett extra förslagsanslag
av 800,000 kronor; och

2) att motionen II: 157 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Onsdagen den 16 mnj, f. m.

5 Nr 36.

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde: AnQ lindring

Herr Hermelin: Herr talman! Då första kammaren redan

fattat beslut i frågan och därvid bifallit den vid utlåtandet fogade (Forts.)
reservationen, som går ut på ett kalkfraktsanslag å 800,000 kronor,
skulle jag nästan, för att undvika en lång debatt, kunna inskränka
mig till att nu helt enkelt yrka bifall till sagda reservation. Då jag
emellertid är huvudreservant, anser jag mig dock böra säga några
ord, men jag skall försöka begränsa mig till det minsta möjliga.

Vad först kalkens behövlighet beträffar, ber jag att få hänvisa
till de uttalanden, som gjordes under fjolårsdebatten, och i övrigt till
de vid innevarande års riksdag väckta motionerna i ämnet.

Utskottet har av statsfinansiella skäl, av samma skäl alltså, som
framfördes föregående år, avstyrkt motionerna och hemställt, att de
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Jag skulle då i den
delen rent av vilja rikta detta argument tillbaka till utskottet. Hur
obetydligt mot bakgrunden av statsbudgeten än anslaget i sig självt
kan synas vara, tror jag dock, att anslaget just ur statsfinansiell
synpunkt är av nöden. För att överhuvud taget kunna reda upp
statsfinanserna, måste man ju nämligen se till, att man skaffar sig
inkomster, d. v. s. att produktionen här i landet bedrives så, att den
lämnar avkastning och därmed även kan ge statskassan vad den tillkommer.
Då nu anslaget till kalkfrakterna indirekt ökar jordbrukets
produktion, måste en följd av anslagets försvinnande bli, att
statsbudgeten lider samt att den i övrigt kommer att belastas med
ökade utgifter för arbetslöshet vid kalkindustrien.

Anslagsbeloppet är å andra sidan sett visserligen så pass stort,
att man kan vara tveksam om, huruvida det verkligen kan inrymmas
i statsbudgeten, så ansträngd som denna i år är. Men på grund av
de rubbningar, som redan tidigare under riksdagens lopp blivit
gjorda, torde väl förhållandena dock medgiva ett upptagande även
av detta anslag.

Storleken av ifrågavarande anslag har tack vare kända förhållanden
dock reducerats betydligt under de senaste åren. För det
hela budgetår, som nu kommer, har det räknats med 800,000 kronor,
under det att det utgick med 600,000 kronor för senaste halvår.
Inom parentes vill jas- nämna, att detta senare belopp, som av
många i fjol ansågs otillräckligt, synes väl förslå, för så vitt icke
under den allra sista månaden en ovanlig rasning skulle komma till
stånd, en rusning nämligen av rädsla för att riksdagen inte skall
bevilja det anslag, som nu begäres. Eljes har man med stöd av de
undersökningar, som gjorts hos järnvägsstyrelsen, all anledning tro,
att anslaget rikligt kommer att räcka.

I miotionerna ha. nu begärts 900,000 kronor, men med ledning av
den utredning, som föreligger i den i andra kammaren avgivna motionen,
nr 149, en utredning, som verkställts efter meddelande från
järnvägsstyrelsens sida. har man kunnat stanna för ett belopp av
800,000 kronor. .lag vill också framhålla, att statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet under den tid frågan varit föremål för

5r 30. 6

Onsdagen den 16 maj, f. m.

lindring av behandling i riksdagen och med anledning av en framställning från
fraktkostnader Närkeshåll låtit företaga en undersökning därom, huruvida man
för kalk. inte skulle kunna, åstadkomma vissa besparingar i detta avseende.

(Forte.) Denna undersökning remitterades till järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och kommerskollegium men resulterade i att förslaget från
Närkeshåll inte befanns lämpligt. Järnvägsstyrelsen ansåg däremot,
att man eventuellt skulle kunna åvägabringa en besparing antingen
genom beskärning av rätten till fraktbidrag eller genom en begränsning
avseende de extra banavgifterna, Förhållandet är nämligen
det — det anser jag mig skyldig att med ett par ord meddela kammaren
— att före år 1917 utgick intet anslag, som berörde de extra
banavgifterna i samtrafik. Sedermera gjordes under kristiden en
framställning till järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj :t om förändring
härvidlag, vilket också medgavs. Det visade sig emellertid, att detta
medgivande förorsakade ända upp till 16 % förhöjning av statsanslaget.
Järnvägsstyrelsen anser under sådana förhållanden, att,
ifall en begränsning i möjligaste mån företages i nämnda rätt att
få statsanslag beräknat på de extra banavgifterna, en avsevärd besparing
skulle göras. Vi reservanter ha med anledning därav ansett
oss kunna hålla på det ursprungliga beloppet av 800,000 kronor i
stället för de av motionärerna begärda 900,000 kronorna. Mitt yrkande
vid punkt 1 avser alltså ett anslag å 800,000 kronor.

Vad sedan punkt 2 beträffar, föreligger det här en motion avgiven
av herr Petersson i Broaryd, vilken går ut på, att man skall
sänka den minimiavgift, som nu är bestämd och som belöper sig
till 60 öre per 100 kilogram eller 60 kronor per vagnslast, för att
på så sätt ett större antal närboende jordbrukare skola kunna draga
nytta av kalkfraktsanslaget. Da emellertid riksdagen flerfaldiga
gånger uttalat sig för en skärpning av anslagsvillkoren i viss riktning,
_ ha vi för vår del icke ansett oss kunna biträda denna motion,
som i stället skulle i hög grad öka anslagets storlek. Men på samma
gång vill jag ha uttalat, att en minimiavgift av 60 öre per 100 kilogram
måste anses ligga i övergränsen, varför, i den mån de nuvarande
80 %, som beröra taxetarifferna. d. v. s. de extra taxetilläggen,
komma att sjunka, Kungl. Maj:t enligt min mening bör taga under
omprövning, huruvida en sänkning av ifrågavarande minimiavgift
kan ske.

Slutligen ber jag att få nämna ett par ord om en fråga, som
egentligen inte hör ihop med kalkfraktsanslaget, men som i hög grad
berör jordbruket. Jag syftar på det förhållandet, att järnvägarna
under den allra sista tiden lagt på s. k. täckningsavgifter vid kalktransporterna.
Tidigare transporterades kalken i särskilt konstruerade
vagnar, men denna anordning har järnvägsstyrelsen inte kunnat
vidhålla. Då man så cnskade, att jordbrukarna skulle låta kalken
transporteras öppen och dessa av helt naturliga skäl såsom regnförhållanden
m. m.. inte ville foga sig i detta, pålade man särskilda
täckningsavgifter, för presenningar o. d. Ja, detta är gott och väl
men det är att märka, att järnvägarna tillämpa lägre täckningsavgifter
för industrien än för jordbruket. För transporter av kalle

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Nr 36.

till industriella företag erlägges det 30 öre per vagn och banmil, lin^'' av
under det att jordbrukarna få betala 50 öre, låt vara att sedan en fraktkostnader
maximering sker till vissa belopp. Jag vill fästa uppmärksamheten för kalk.
på detta förhållande, och uttrycka den förhoppningen, att, om täck- (Forts.)
ningsavgifterna skola bibehållas, de skola sättas icke högre för
jordbruket än för industrien. Likaledes har man klagat över, att
•de avgifter, som påläggas vid omlastning från smalspårig till bredspårig
järnväg, äro väl dryga, varför även där en sänkning borde
komma till stånd. Det är givet, att ju billigare jordbrukarna kunna
få kalken sig tillsänd, desto större blir användningen av densamma.

Slutligen vill jag säga, att jag finner det egendomligt,. att utskottet
här upptagit en annan fråga, som varit under debatt tidigare,
nämligen frågan om anläggande av ett kalkbruk i Norrland. Jag
bär förut haft tillfälle att påvisa, att betydelsen av den kungl. propositionen
härvidlag var rätt överskattad, och jag tror, att det är
skal att ställa sig avvaktande och icke ännu draga in denna sak i
sammanhang med kalkfraktsanslaget.

Med dessa ord, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som jag jämte flera andra ledamöter av riksdagen avgivit,
och alltså avslag på utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar andre vice talmannen Nilsson,

Magnusson i Tumhult, Norman, Persson i Fritorp, Gustafson i Kasenberg,
Jonsson i Hökhult, Johanson i Huskvarna, Jonsson i Mörkhult,
Henrikson, Lithander, Lundquist, Svensson i Långelanda, Persson
i Björsbyholm och Jansson i Edsbäcken.

Herr Petersson i Broaryd: Herr talman! En av det mindre

jordbrukets ivrigaste förespråkare i vårt land har, då det gällt visa,
vad kalken betyder för jordbruket, gjort detta i följande liknelse:

Han har liknat jorden vid en cigarr, växten vid en passionerad rökare
och kalken vid tändstickan utan vars hjälp det hela är dömt
att misslyckas. Är nu denna liknelse sann, vilket erfarenheten bestyrker,
så är ju genom denna enkla bild styrkt, att kalken har
■en avgörande betydelse för uppnåendet av ett gott resultat inom
jordbruksproduktionen.

Man skulle då vid nu föreliggande fråga endast behöva tillse,

•om det är ett statsintresse, därest jordbruksproduktionen hålles uppe
på en hög nivå inom vårt land samt om man här genom att bevilja
''ifrågavarande anslag gynnar en särskild näring på andras bekostnad.
Yad angår frågan om statens förmån av en stark jordbruksproduktion,
så äro ju skälen härför så många och så stora, att jag
vågar påstå, att dessa ej behöva påvisas i en debatt sådan som
Jenna. Jag vill i detta sammanhang endast omnämna, att då grödan
för året blivit bärgad i ladorna, så göres möjligast noggranna beräkning
över dess värde, och denna summa beräknas som nationalförmögenhet,
likasom att varje svensk, som något tänker på framtiden
för vårt folk, känner med sig en glädje då denna summa är
hög, ty han ser häri ett skydd under det kommande året mot dyr -

Nr 86. 8

Onsdagen den 16 maj, f. m.

tid och hungersnöd. Jordbruksproduktionen är själva livsnerven i:
frfiJrthnAtnndpr iiela statsmaskineriet och utan denna skulle det hela på kort tid
för kalk. i bokstavlig mening förtvina och do.

(Forts.) Från dessa synpunkter sett, så kommer man till den slutsatsen,

att staten måste anse såsom en av sina främsta uppgifter vara att
skydda den näring, vars existensmöjlighet så nära sammanhänger
med statens egen. Yad åter angår frågan om att man genom att
bevilja här ifrågavarande anslag skulle träda annans rätt för nära,,
så är ju denna fråga av mycket allvarlig och grannlaga natur, och
jag vill hoppas och tro, att det ej är för någon medlem av denna

kammare okänt, huru svårt det är att i sådana frågor komma till

slutligt avgörande. För den ännu tveksamme vill jag här framlägga
några synpunkter, som äro hämtade från det praktiska livet,
ja, ur verkligheten själv. Den del av vårt folk, som genom anslaget
skulle erhålla en ringa hjälp i sin hårda kamp för tillvaron,
kämpar i dessa dagar en hård strid mot ekonomiska svårigheter
av mycket allvarlig art. Det är här ingenstädes fråga om lön för
mödan av ett nedtyngande och hårt arbete, utan det gäller endast
hoppet om att kunna kämpa sig igenom till en lyckligare och ljusare
tid. Många utav dessa hava redan måst uppgiva kampen,
och flera nalkas denna hårda lott, ty den obevekliga verkligheten

och de ekonomiska lagarna tillåta ej, att man bedriver en verk samhet,

som år efter år går med förlust. För att söka motarbeta
detta ogynnsamma förhållande, finnas endast tvenne verksamma medel
att välja på, vilka kunna användas antingen i förening eller ock
var för sig, dessa nämligen, att söka höja den producerade varans
kvalitet och kvantitet. Det är särskilt på detta område, som kalken
har ett avgörande inflytande, och då det gäller att få fram två strå,
där endast förut ett funnits, är kalken oumbärlig, och hans förmåga
att framskapa nya värden är så kraftig, att det t. o. m. kan:
ske på framtidens bekostnad. Att då i en tid som denna genom
statens medverkan bidraga till att kalken fördyras är väl ändå
att handla i rakt motsatt riktning mot vad som vidtages för andra
näringar och yrken.

Hur jordbrukarna själva betrakta denna fråga är jag här i
tillfälle kunna meddela kammaren genom att uppläsa vissa brottstycken
ur mig tillsända skrivelser från jordbrukssammanslutningar
i min hemtrakt. Sålunda meddelar Jönköpings läns lantmäns centralförening
vid anordnat sammanträde med ett fyrtiotal ombud för
centralföreningen tillhörande lokalföreningar, till vilka senare 2,300
av länets jordbrukare äro anslutna, följande: »Det torde vara känt,
att jordens naturliga beskaffenhet i allmänhet i vårt land är sådan,
att kalk måste tillföras densamma, om jordbruket skall kunna hållas
uppe i full produktionskraft. Detta gäller icke blott den odlade
jorden, utan jämväl i minst lika hög grad ängs- och hagmarker, där
sådana förekomma, vilka jordbrukarna under senare åren i någon
mån börjat kultivera för att få rikligare och bättre bete till djuren,
än det dylika marker hittills i allmänhet lämnat. Dessa av staten,
hushållningssällskapen och enskilda föreningar förordade och i nå -

Onsdagen den 16 maj, f. m.

9 Nr 3C.

gon mån understödda betesförbättringar skulle, om de allmännare
komme till utförande, för det småländska jordbruket bliva av mycket
stor ekonomisk betydelse, då som känt är betesmarksarealerna
inom vår provins äro jämförelsevis stora. Uppfödning av nötkreatur,
som sedan länge varit en av det småländska jordbrukets viktigaste
driftsgrenar, skulle med kalkade och i övrigt liultiverade betesmarker
bliva mera lönande än för närvarande är fallet.»

»Skulle», heter det vidare, »såsom jordbruksministern föreslagit,
statsbidrag till lindring av järnvägsfrakten för jordbrukskalk
efter den 1 nästkommande juli icke längre utgå, kan man taga för
givet, att så länge nuvarande, för jordbrukarna ofördelaktiga förhållande
mellan produktionskostnader och priser å jordbruksprodukter
råder,^ blir jordens kalkning än ytterligare försummad. Följden
härav måste bliva minskad produktion av jordbruksalster, och en
dylik sakernas utveckling torde böra i det allmännas intresse så
långt möjligt motarbetas.»

Vidare har en häradsförening, nämligen Östbo härads lantmannaföreningars
centralförbund, som är en mycket stark sammanslutning,
gjort följande uttalande: »Kalken är absolut nödvändig

för våra jordar, men sådan finnes ej inom våra landamären, utan
måste fraktas från Västergötland eller Skåne. Frakterna bliva emellertid,
när statsbidraget indrages, så höga, att jordbruket under
nuvarande förhållanden icke skulle kunna betala dem. En indragning
av statsbidraget skulle således tvinga oss att upphöra med
kalkningen eller att inskränka den till minsta möjliga, vilket å sin
sida skulle menligen inverka på jordbrukets avkastning.» Det är
offentliga sammanslutningar, som här uttalat sig, och vem som
helst har tillfälle att taga del av dessa papper.

Dessa jordbrukare hysa förhoppning om att riksdagen i år
liksom förlidet ar skall bifalla vad de allmänt anse vara nödigt
och behövligt, och ett avslag på deras begäran skulle tydas som
ett missförstående av deras nuvarande svåra ekonomiska ställning.

Skulle riksdagen i år gå med på en indragning av detta anslag
på det huvudskäl, som utskottsmajoriteten anför, nämligen de statsfinansiella
svårigheterna, så torde det bliva rätt så svårt att övertyga
alla, som härav beröras, om att t. ex. inrättandet av en ny
professur i Lund i litteraturhistoria bort äga en avgjord företrädesrätt
framför detta anslag. Likaså kommer det nog att förefalla
dem besynnerligt, att, då en av mina medmotionärer här i kammaren
i år sökt genom motion om tull på bananer åt statsverket förvärva
eu beräknad inkomst av 900,000 kr., kammaren ställde sig avvisande
och förklarade, att dylikt ville kammaren ej vara med om.
Är riksdagen rädd om sitt anseende utåt, så torde dylika beslut av
här angiven art ej vara lyckliga. Utskottsmajoriteten har vidare
grundat sitt avslagsyrkande på det förhållandet att nu pågående
riksdag har beviljat 50,000 kronor till en lånefond, avsedd att användas.
i norra delen av Norrland för tillvaratagandet av därstädes
befintliga kalkstensfyndigheter. Att så skett är enbart glädjande,
men huru detta skall kunna hjälpa en småbrukare exempelvis i

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

Nr 86. 10

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

Småland eller Värmland är för mig ofattbart. Jag och mina medmotionärer
ha i vår motion påvisat, att statens åtagna förpliktelser
automatiskt avkopplas, allteftersom kalkbehovet blir tillgodosett
från närbelägna kalkbruk.

Under debatten här förlidet år i denna fråga gjordes av talare
gällande, att om de vore övert5Tgade om att anslaget komme jordbruket
tillgodo, så skulle de för sin del vilja stödja detsamma. För
min del har jag efter bästa förmåga försökt utreda, hur härmed förhåller
sig. Och jag har ej kunnat finna något annat anmärkningsvärt,
än att vid beräknandet av frakt å järnväg den s. k. minimiavgiften
borde hållas i samma procentuella förhållande till 1914 års
minimiavgift, i vilket grundtaxan inklusive det fasta frakttillägget
jämte det provisoriska taxetillägget för tariffen U vid samma tid
procentuellt står till vad som 1914 gällde för denna tariff. Jag
och två andra ledamöter av denna kammare ha tillåtit oss väcka en
motion i detta ärende med anhållan om skrivelse till Kungl. Maj:t
om sådan ändring i villkoren för statsbidrags utbetalande. Men
då de ärade reservanterna av för mig okänd anledning ej alls velat
ingå på någon diskussion härom, utan helt kort yrkat avslag på
motionen, så skall jag ej nu framställa något yrkande i denna riktning,
utan jag skall förena mig med reservanterna i deras uttalade
önskemål om att en inskränkning i så stor omfattning som möjligt
måtte ske i rätten att i samtrafik få påföra tilläggsavgifter, särskilt
s. k. extra banavgifter. Huru dessa senare verka, då de tillämpas
i alltför givmild form, visar följande exempel. Den 1 juni förlidet
år skedde en fraktsänkning så till vida, att det provisoriska frakttilllägget
sänktes från 100 % till 80 % på grundtaxan inklusive den
fasta tilläggsavgiften, vilket för transportsträckan från Uddagården
till min hemstation Broaryd för en vagnslast kalk innebar en sänkning
av 7 kronor. Men samtidigt lämnade kungl. järnvägsstyrelsen
Halmstad-Nässjöbanan rätt att uppbära två förut icke utgående
banavgifter, vardera å 5 kronor, alltså tillsammans 10 kronor, vilket
icke endast borttog hela sänkningen utan t. o. m. ökade frakten
med 3 kronor. Så gör järnvägsstyrelsen, när frakterna skola sänkas.
Jag kan i samband härmed nämna, att jag nu i år sett i tidningen,
att Halmstad-Nässjö järnväg för förra året utdelar 6 %
å det i järnvägen nedlagda aktiekapitalet. Några ekonomiska svårigheter
kunna därför ej anses hava här förelegat. Det ser ut, som
om det här vore något att göra i syfte att få en rättelse till stånd,
så att den lindring, som här avses, verkligen kommer dem tillgodo,
som man avser att hjälpa. Och jag vill ytterligare försäkra, att
jag med mitt framförande av denna fråga endast avsett att komma
de nu så betryckta jordbrukarna till någon ringa hjälp och synnerligast
de mindre av dessa.

Herr talman, på grund av vad jag anfört, yrkar jag bifall till
den av friherre Hermelin m. fl. i ärendet avgivna reservationen.

Herr Månsson i Backa instämde häruti.

Onsdagen den 16 ma], f. m.

11 Sr 30.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag kan försäkra kam marens

ledamöter, att jag inte alls skall bli långrandig i mitt anförande
i denna fråga. Jag tror, att vi kunna komma överens om,
att denna fråga redan förut är så vidlyftigt debatterad, att det
egentligen bara skulle vara att spilla tid att draga upp någon lång
debatt om densamma. Det torde icke kunna anföras några nya skäl
eller synpunkter på denna fråga utöver dem, som förut framförts.

Den siste ärade talaren framhöll nyttan av användningen av
kalk, och jag förmodar, att det inte finns någon enda jordbrukare i
denna kammare, som bestrider riktigheten härav. Det är ju inte
heller därom frågan rör sig, utan den rör sig om, huruvida det system,
som nu tillämpas för att få kalken ut till användning, är lämpligt
eller icke, och huruvida man överhuvud bör fortsätta med detsamma.
Jag skall för min del ingalunda bestrida, att systemet med
fraktlindring för kalk haft sin betydelse. Betydelsen ligger däri,
att det stimulerat till användning av detta jordförbättringsmedel.
Detta framgår ju av de år för år ökade anslag, som utgått för detta
ändamål. Men detta visar ju också, att jordbrukarna mer och mer
ha vaknat till insikt om betydelsen av att använda kalk. Vi borde
väl kunna komma överens om att även om riksdagen en gång slagit in
på denna väg med fraktlindring, så kan den väl inte därmed ha bundit
sig för all evighet för detta system eller för en permanent anordning
av detta slag.

Äro meningarna i fråga om den stora betydelsen av kalkens användning
som jordförbättringsmedel icke delade, så äro de däremot
så mycket mera delade, när det gäller lämpligheten av detta system
med fraktlindring. T. o. m. en så ansvarig myndighet som lantbruksstyrelsen
har inte varit så alldeles övertygad om att detta
system med fraktlindring för kalk är sådant, att man borde fortsätta
därmed. Skälet härtill är, att man icke har kunnat finna ett system,
som neutraliserar de nackdelar, som äro förbundna med detsamma.
En av de största nackdelarna därvidlag är, att denna fraktlindring
stimulerar till i högsta grad oekonomiska transportanordningar. En
annan nackdel är att kalkfabrikanterna i mycket stor utsträckning
förstått att därigenom tillskansa sig fördelar, som de uppenbarligen
inte skulle kunnat ernå, om inte detta system hade använts. De
talare, som förut haft ordet, ha, såvitt jag kunnat finna, ej kunnat
framföra några som helst nya synpunkter eller skäl. som skulle tala
för att fortsätta detta system. Friherre Hermelin förde visserligen
fram ett alldeles nytt skäl. Han yttrade, att anslaget hjälper upp
statsfinanserna. Han menade väl därmed, att jordbrukarna härigenom
skulle bli mera skattebärkraftiga. Jag får säga, att detta var
väl ändå ett ganska långsökt skäl, som väl inte ens friherre Hermelin
själv kan alltför mycket tro på.

Ja, äro meningarna som sagt delade om lämpligheten av detta
system med fraktlindring, så borde väl i alla händelser inte meningarna
vara delade därom, att det dock är en synnerligen allvarlig
sak att i nuvarande statsfinansiella läge utöka budgeten med bortåt
en miljon kronor. Reservanterna synas taga den frågan synnerligen

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

Nr 86. 12

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Vnd ^ lätt. De bekymra sig överhuvud inte ett ögonblick för var dessa
fraktkostnader medel skola uppbringas. Med den anspänning, som statsbudgeten
för kalk. för närvarande är utsatt för, så måste jag säga — och reservanterna
(Forts,) få ursäkta mig, att jag säger ■— att jag finner det lättsinnigt att

utöka budgeten på ett sådant sätt som man här föreslår utan att det
minsta bekymra sig om att peka ut någon som helst utväg angående
var dessa medel skulle tagas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag begärde ordet, när den

ärade reservanten, som först talade här, stödde sitt yrkande om
bifall till reservationen med en hänvisning till att ett beviljande av
detta anslag skulle öka skatteförmågan och därigenom ge statsverket
ökade inkomster. Utan att vilja förneka det riktiga häri, vill
jag dock betona, att det behövs någonting mer än lindriga kalkfrakter
för att öka skatteförmågan — eller rättare sagt skatteviljan
hos våra jordbrukare, ty jag tror, att vi få mera lita till den senare,
om vi skola sätta skatteinkomsterna i samband med det problem,
som bär föreligger i dag. Herr Hermelin anförde vidare, att på
grund av de rubbningar, som redan äro gjorda i den till riksdagens
omprövning föreliggande budgeten, gör det egentligen ingenting, om
vi montera in även denna nya miljon. Det spelar icke någon roll,
säger han, eftersom riksdagen redan förut monterat in åtskilliga
miljoner kronor, och då bör budgeten kunna tåla även detta. Vid
uppgörandet av budgeten ha ju följts vissa principer. Och en sådan
princip var, att alla de anslagskrävande näringsgrenarna och
företagarna eller hur de nu kunna betecknas skulle avstå var ock
en något, och man gick då ut ifrån en generell sänkning av anslagen.
Därjämte gjorde man i vissa fall så, att man strök hela anslaget.
Och detta skedde bland annat i fråga om sådana anslag, om
vilka det långt före de nuvarande bedrövliga ekonomiska förhållandena
rått synnerligen delade meningar, huruvida de överhuvud
hade rätt att vara placerade i budgeten. Det var därför, som bland
annat detta anslag fick stryka på foten. Det är ovedersägligt, att
det har rått synnerligen delade meningar, om detta system med
lindring av kalkfrakterna vore det riktigaste sättet att träda stödjande
emellan från det allmännas sida, och detta var en av anledningarna
till att jag för min del redan när förra årets budget uppgjordes
ställde mig avvisande mot att fortsätta längre på denna väg.
Nu är det klart, att den omständigheten, att man har ökat det av
Kungl. Maj:t ursprungligen föreslagna anslaget till dyrtidstillägg
med 5 miljoner kronor, icke kan tagas till intäkt för att nu ytterligare
öka budgeten med en miljon kronor. Yi skola dock komma
ihåg, att de som få komma i åtnjutande av dyrtidstilläggsanslaget
ha dock trots detta beslut, som riksdagen fattade, fått lov att släppa
ifrån sig 28 miljoner kronor i jämförelse med förut.'' Det är alltså
där icke någon ökning, utan det är en minskning i det till statstjänarna
hittills utgående beloppet.

Onsdagen den IG maj, f. in.

13 Nr 86.

Herr Petersson i Broaryd anförde såsom ett skäl till bifall till
detta anslag, bland annat, att riksdagen hade vägrat gå med på
lull på bananer, vilken skulle inbringat 900,000 kronor i statsinkomster.
Ja, det är ju på det viset här i livet, att ofta konsumenter och
producenter stå emot varandra. Det kan därför många gånger inträffa
sådana omständigheter, att riksdagen avslår en av vissa grupper
beräknad inkomst och hindrar en av samma grupper efterlängtad
utgift men budgeten kan icke regleras efter dylika tillfälligheter
utan vid budgetarbetet måste något säkrare underlag eftersträvas.
Jag skall gärna medverka till att stödja herr Petersson i Broaryd,
om han vill något kraftigare uppträda mot de enskilda järnvägarnas
begärelse att få särskilda avgifter. Men det är inte riktigt
att skylla på järnvägsstyrelsen, därför att de enskilda järnvägarna
med allt det tryck de kunna utöva, pressa till sig än den
ena, än den andra extra fördelen. Bara ett borttagande av de särskilda
tilläggsavgifter, som kommit till under de senare åren, skulle
naturligtvis ha stor inverkan på kalkfrakterna liksom också på
alla andra frakter. Detta framgår helt enkelt av det av herr Petersson
anförda exemplet att den allmänna sänkningen av fraktfaxan
gav en minskning i utgifterna på 7 kronor pr vagn, men så
kom en ökning på 10 kronor pr vagn, vilket till slutresultat ger
ett plus på 3 kronor utöver vad frakten skulle varit, om taxan inte
.sänkts.

När jag ser herr kommunikationsministern här närvarande, så
skulle jag gärna vilja rikta en vördsam vädjan till honom, att han,
när han nu tänker sänka järnvägsfrakterna, inte bara ser på statens
järnvägars tariffer utan även intresserar sig för de enskilda järnvägarnas
tariffer. Och i samband därmed skulle jag bestämt vilja
varna emot att driva en sådan taxepolitik, som skulle gå ut på att
de, som inte frakta något annat än sig själva på järnvägarna, skulle
i debetsedlarna få särskilda påhälsningar, därför att regeringen önskar
reglera järnvägsfrakterna. Det vill jag bestämt betona, att
försök inte med det. Då komma vi inte sams i fortsättningen. Men
jag skulle vara mycket tacksam, om herr kommunikationsministern
ville titta framför allt på de enskilda järnvägarnas både person- och
frakttaxor, särskilt deras extra avgifter, vilka tagit en sådan omfattning,
att det i och för sig kunde vara mycket väl behövligt med
en lindring icke bara för kalkfrakterna utan även för andra.

Herr Petersson i Broaryd anspelade på att riksdagen varit särskilt
generös för någon tid sedan, då en personlig professur inrättats.
Jag förstår inte, det erkänner jag villigt, att uppväga fördelarna
eller nackdelarna av denna professur. Så inne i vetenskapen
är jag inte, och jag skall därför inte polemisera med herr Petersson
i Broaryd, om huruvida detta överhuvud var ett beslut, som ekonomiskt
kan försvaras, om man bara lägger den ekonomiska synpunkten
på det. Men jag har varit med här i kammaren om att åt en
annan person inrätta en professur, som jag är alldeles säker på att inte
ens herr Petersson i Broaryd skulle vilja vara med om att taga bort
igen. Det var professuren till Nilsson-Ehle, som ju genom sin gärning

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

Jfr 36. 14

Onsdagen den 16 mai. f. in.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forte.)

har gjort särskilt jordbruksnäringen sådana tjänster, att lian t. o. m.,
om vi skulle ha missräknat oss något ifråga om den senast inrättade
professuren, kan betala en hel del av kostnaderna för den också. Det
kan vara litet svårt att göra en jämförelse mellan å ena sidan inrättandet
av vetenskapliga institutioner eller givandet av en utmärkelse åt
en vetenskapligt duglig man och å andra sidan kalkfrakterna, samt
därur draga den rätta kontentan om vad som kan vara för samhället
mest gagneligt. Jag vågar för min del inte göra en sådan jämförelse.

Nu vill jag emellertid säga det, att herrarna skola inte driva
den satsen, att jordbrukarna äro styvmoderligt behandlade i vår
budget. Ty vi, som suttit med några år och vägt emellan de olika
huvudtitlarna, vi måste nog erkänna, att inte har jordbruket varit
styvmoderligt behandlat, detta må nu bero på vad som helst, på
politisk kärlek till jordbrukarna eller på något annat, det intresserar
mig inte. Vilken av huvudtitlarna är det, som under de senare åren
varit mest omhuldad? Även ni, som jämra er så förskräckligt över
jordbrukets betryckta ställning just nu, måste väl erkänna, att jordbrukshuvudtiteln
varit nummer ett. Kanske kommer åttonde huvudtiteln
i jämnbredd, men om denna senare såväl som om femte huvudtiteln
kan väl sägas, att av de rikliga anslag, som de senaste åren
tilldelats dessa, ha samtliga näringsgrenars utövare erhållit sin beskärda
del. Jag vågar det påståendet, att de anslag, som med
givmild hand beviljats på jordbrukets huvudtitel, varit av den beskaffenhet,
att jordbrukarna icke ha någon verklig anledning. att
beklaga sig. Och även om detta anslag, som nu föreligger till riksdagens
behandling, inte skulle, som herrarna önska, bli beviljat, så
menar jag dock, att vi därför icke behöva bliva hallstämplade såsom
mindre goda vänner till jordbruksnäringen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag-.

Herr Brännström: Herr talman! Då såväl jordbruksutskottet

som de båda närmast föregående talarna anlagt de statsfinansiella
synpunkterna på föreliggande fråga, vill jag till en början saga, att
man i denna tid kan anlägga dessa synpunkter på vilken fråga som
helst, som man vill komma åt. Jag kan icke förstå den finansiella,
klokhet, som vill slå ihjäl detta anslag, som i så många år utgått.

Jag har begärt ordet närmast i min egenskap av Norrlands
representant. Denna fråga har utomordentlig betydelse för de avlägsnare,
inre delarna av Norrland. I dessa delar av Norrland
finns det stora vidder med goda odlingsmarker, vilka, bestående av
kväverika mossjordar, tarva mycket kalk för att komma i produktivt
skick. Kalk förekommer visserligen på några ställen där uppe.
men i stort sett är man där tvungen att dittransportera kalken från
avlägsna delar av landet, t. ex. Västergötland. Hör den händelse
fraktlindringsbidraget skulle borttagas, bleve kalktransporten så
dyr, att kalkens användning bleve alldeles oekonomisk. Ingen förståndig
jordbrukare där uppe skulle då taga sig före att dittransportera
kalk från Västergötland för att därmed förbättra sin jord. över

Onsdagen den 16 maj, f. m.

15 Jfr 36.

50 procent av kostnaden för kalktransporterna ha guldits genom
dessa fraktlindringar. Ändå har man stått på gränsen för den ekonomiska
användningen av detta jordförbättringmedel. Det torde
då vara^ klart, att om anslaget icke beviljas, det icke längre där kan
bliva någon användning av kalken. Jag kan icke förstå, att det
kan vara klokt att, när staten år efter år velat genom anslag och
premier uppmuntra odlingen på dessa mossmarker, nu strypa till
den odlingsbar, som gör sig gällande i de ifrågavarande trakterna.
Ty jag förutsätter, att man alltjämt har en önskan att jorden där
må bli satt i produktivt skick.

Den motivering jordbruksutskottet på ett par rader på sidan
4 i utlåtandet anfört för sitt avstyrkande synes mig vara vilseledande.
Herr Petersson i Broaryd berörde också detta. Det är nog
sant, att innevarande riksdag, under framhållande att genom ett utnyttjande
av särskilt i de norra, mera avlägset belägna delarna av
Norrland befintliga kalkstensfyndigheter fördelar skulle kunna vinnas
för närliggande trakters jordbruk, för beredande av låneunderstöd
åt företag för framställning av jordbrukskalk anvisat ett anslag
av 50,000 kronor. Jag känner till dessa kalkstensfyndigheter
ganska väl. I min hemtrakt finns en sådan fyndighet. Några enskilda_
personer äro mycket ivriga att få kunna utnyttja densamma.
Den ligger visserligen i närheten av såväl hamn som järnväg, men
själva _ området måste dräneras, för att man skall kunna tillgodogöra
sig kalken. Det måste vidtagas ganska vidlyftiga anordningar
för att man skall fa fram kalken därifrån. Så t. ex. måste kalkugnar
anläggas. Det är alltså ett företag som kräver mycket penningar.
Nu har, som sagt, riksdagen beviljat detta anslag på 50,000
kronor som låneunderstöd. Men det måste först bildas ett bolag,
som, förfogande över tillräckligt kapital, med tillhjälp av medel
från detta lån kan exploatera denna kalkstensfyndighet. Nu är det
ju emellertid så, att den 30 nästinstundande juni utgår tiden för nu
gällande fraktlindrings tillämpning. Om man då vet, att det först
måste bildas ett bolag och sedermera en del anordningar företagas
— spår och kalkugnar byggas — torde man kunna inse, att det så
snart icke torde vara möjligt att få i gång detta företag, som man
nu använder som motiv för ett avslagsyrkande. Det kan hända, att
det kommer att visa sig. att genom denna åtgärd man om ett eller
armat år kommit så långt, att dessa delar av Norrland kunna bli
oberoende av kalkfraktlindring. Jag anser då, att det vore en riktig
ståndpunkt av denna kammare att, i likhet med första kammaren
i avbidan på att dessa mest avlägsna delar av landet i fråga om kalken
skola bliva självförsörjande, bevilja det här begärda anslaget.
Jag tycker att det vore riktigt och konsekvent att fortsätta med
detta anslag, allra helst som de statsfinansiella förhållandena äro
beaktade genom den beskärning, som är gjord beträffande anslaget.
Jag anser, att det vore riktigt, om kammaren handlade i överensstämmelse
med reservanternas förslag. Genom det lilla understöd,
som lämnats för exploaterandet av kalkfyndigheterna i Norrland,
kan det vara möjligt att om några år göra en kraftig beskärning av

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

Nr 86. 16

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Ports.)

detta anslag, vilket kanske icke kommer att behöva anlitas för Västerbottens
och Norrbottens räkning.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Denna fråga är, som

vi veta, en gammal bekant, som många gånger grundligt diskuterats
i kammaren. Det torde därför icke tjäna så mycket till att anföra
skäl för eller emot, och jag förmodar, att kammarens ledamöter redan
på förhand hava sin ställning klar till frågan. Med hänsyn
till den utgång frågan fick vid förra riksdagen, har jag anledning
att tro, att frågan nu ligger väl till här i kammaren. Vid förra
riksdagen bifölls ju vid gemensam votering med avsevärd majoritet
— majoriteten var särskilt påfallande i denna kammare — det
då föreliggande förslaget om kalkfraktlindring. Frågan ligger ju
nu så till vida fördelaktigare att, då första kammaren i fjol avslog
förslaget, sagda kammare i år, redan innan frågan behandlats
i andra kammaren, bifallit förslaget, sådant det framställts i reservationen.

Jag kan ju förstå, att denna fråga från statsfinansiell synpunkt
anses vara synnerligen betydelsefull, då ingen mindre än förre
finansministern herr Thorsson med sin kända skärpa har uppträtt
för att nedgöra förslaget. Han har ju medgivit, att det möjligtvis
kunde ligga någon inkonsekvens i hans uppträdande, då han vid behandlingen
av dyrtidstilläggsanslaget intagit en annan ståndpunkt,
än den han som finansminister intog. Vi veta ju, att herr Thorsson
såsom finansminister hade framlagt ett förslag, som var något billigare
än det som av riksdagen antogs. Han kom i alla fall att
ställa sig på ett förslag, varigenom dyrtidstilläggen ökades med
nära 2 miljoner kronor utöver vad Kungl. Maj :t hade föreslagit. Det
har väl ansetts vara mera berättigat att gå med på en sådan höjning
än på det förslag, som nu här föreligger.

Herr Thorsson yttrade i en replik till den ärade talaren på Smålandsbänken
i fråga om banantull, att det ju vore så, att producenter
och konsumenter stå emot varandra. Jag får säga, att det förvånar
mig mycket, att en så vidsynt person som herr Thorsson har
från denna plats velat fastslå en sådan sats som den, att konsumenterna
och producenterna hava anledning att stå emot varandra.
Jag kan icke se annat än att dessa två parter hava all anledning
att i stället samarbeta. Särskilt tror jag man har anledning söka
finna varandra, då man står inför vidtagandet av någon åtgärd,
som kan bidraga till att öka den inhemska jordbruksproduktionen.
Jag förmodar, att den stegrade produktionen måste vara någonting
betydelsefullt just för konsumenterna. Det torde väl få vara en allmänt
gällande sats att i fråga om prisbildningen tillgången på varor
är den mest reglerande faktorn. Det borde väl då vara ett betydande
intresse för konsumenterna att söka bidraga till ett stärkande, en
utveckling och en ökning av den inhemska jordbruksproduktionen.

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Nr 36,

Det är nu ganska egendomligt, att nästan vid varje tillfälle, då
en fråga föreligger, man har svårt att se den från mer än en synpunkt.
Jag får säga, att om det varit fråga om att här anslå det
ifrågasatta beloppet till något improduktivt ändamål, eller till något
konsumtionsändamål, till ett sådant ändamål, att penningarna
skulle så att säga bliva uppätna eller skulle försvinna ur statskassan,
då hade jag kunnat förstå de stora betänkligheter, som hade
rests emot anslaget. Det är väl ändå så att de pengar, som komma
att anslås till det nu ifrågavarande ändamålet, komma att skapa
rörelse inom landet. Detta anslag skulle ge arbete vid kalkbrotten,
utgöra förutsättning för ökade frakter samt öka produktionen. Anslagets
beviljande skulle således innebära blott en omflyttning av
medlen från den ena fickan till den andra. Det skulle aldrig gå
ihop med de bidrag, som vi här för olika ändamål bevilja, om det
inte vore så, att dessa penningar komma i cirkulation och att en hel
del personer finge fördel av beviljade anslag.

Herr Nilsson i Tånga erinrade om, att man från början med
detta anslag hade avsett att söka lära jordbrukarna inse nyttan av
att använda kalk. Som vi nu ha fått denna insikt, skulle detta
anslag icke längre vara behövligt. Då vill jag säga, att om man
skall gå ut från denna synpunkt, får man allt företaga granskning
på många områden, huruvida det inte kan vara lämpligt att draga
in ganska betydande anslag, som tidigare beviljats just från sådan
synpunkt, men vilka anslag vi ändå kunna vara i behov av i fortsättningen.

Det är här fråga om att göra det möjligt för jordbrukarna å
de från kalkbruken avlägset liggande orterna att kunna begagna
ett jordförbättringsmedel, som på dessa orter är en väsentlig förutsättning
för att jordbruket skall bliva lönande. Jag anser denna
fråga icke ligga så till, att det endast gäller att få jordbrukarna att
inse nyttan av kalken, utan det är väl ändå så att kalken kan komma
till nytta i deras hantering, endast om de kunna få den för sådant
pris, att det hela lönar sig. Nu är det så, att de dryga frakterna
göra sig gällande just å de orter, där kalken är mest behövlig, där den
är en nödvändig förutsättning för en ökad produktion.

Herr Thorsson sade, att jordbrukarna jämra sig. Jag vet icke,
om det precis kan kallas för jämmer, om man här framhåller från
rent sakliga synpunkter vad som kan vara angeläget att åtgöra i
en fråga, som för vår jordbruksproduktion är av den betydelse, som
denna fråga är. Men det är en genomgående tendens, att på alla områden,
där det är fråga om att i denna svåra tid giva jordbruket en
handräckning, där ställer man sig konsekvent mot. Man får alltid
höra. att jordbrukarna bara jämra sig. Och allt vad man föreslår
för jordbruksproduktionens upphjälpande befinnes vara till nackdel
för konsumenterna. Jag vill emellertid säga, att jag icke kan
se, att anförandet av de önskemål, här är fråga om, är något slags
jämmer, utan det är så, att man på det håll, där man vet var skon
klämmer, talar om hur förhållandena gestalta sig och söker framhålla
läget. Man har ju den uppfattningen, att det bör ligga i hela

Andra kammarens protokoll 1023. Nr SO. 2

Ang.

lindring av
raktkostnader
får kalk.
(Forts.)

>’r 30. 18

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

samhällets intresse, att vår modernäring såväl på det ena som på
det andra sättet kan stödjas särskilt i en svår depressionstid.

Jag kan icke se annat än att tidpunkten är synnerligen illa
vald för ett indragande av det ifrågavarande anslaget. Det har nu
utgått årligen ända sedan 1908, och man har undan för undan ansett
det vara nödvändigt att fortsätta med anslagets beviljande. Jag*
kan icke se, att det ekonomiska läget är sådant inom den näring,
som det här gäller att stödja och för den produktion det här gäller
att utveckla genom detta bidrag, att det nu kunde vara lämpligt
att draga in detta anslag. Jag har endast velat framhålla dessa
synpunkter och därvid särskilt understryka, att penningarna för
detta ändamål ju icke gå ut ur landet, de skola icke direkt konsumeras
eller försvinna utan de komma ju på många olika sätt ut
i den allmänna rörelsen. Jag kan icke se annat än att vi alla ha
all anledning att stödja detta ändamål och inte se detta anslag bara
från statsfinansiell synpunkt och såsom om dess beviljande innebure
en fara, ett bortkastande av penningar på ett mindre nyttigt
ändamål.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Osberg: Herr talman, mina damer och herrar! Lyckligt vis

hava vi på vissa områden av vårt land stora mängder av kalk,
på stora områden återigen saknas detta jordförbättringsmedel. Man
har numera vant sig vid sedan åtskilliga år att för varje år få denna
fraktlindring. Nu säger utskottet, att den icke längre behövs. Jag
vill då säga, att detta anslag i ganska stor utsträckning har stimulerat
användningen av kalk, vilken annars icke skulle ha kommit till
jordens gagn.

Jag fäste mig särskilt vid det, att den förre finansministern
talade om den miljon, som för detta ändamål skulle utgå. Jag skulle
ha varit mycket tacksam, om herr Thorsson med sin stora förmåga
hade försökt att göra något för åstadkommande av en minskning
uti den stora import, som vi med viss förskräckelse se hur den växer
upp i höjden. Under det första kvartalet i år hade vi en import,
som med 100 miljoner kronor översteg exporten. Detta bådar inte
gott för framtiden, för vårt lands utveckling. Det lilla belopp,
som det här är fråga om, 800,000^ kronor, tror jag, såsom den föregående
ärade talaren, kommer att få en mycket god användning, då ju
penningarna stanna inom landet. Jag ber också att få understryka,
att de medel, som användas till produktionens höjande inom landet,
äro väl använda, och jag tror verkligen, att de komma, igen med
ränta. Men de många miljoner, som vi måste skicka ut till .utlandet
såsom betalning för importöverskottet, de komma, sannerligen att
försvinna. Hålla vi på med detta år efter år, är jag säker på, att
det kommer att bli märkbart i våra landsändar. Det kommer att
saknas någonting. Det är inte att undra på, att våra, bästa ynglingar
år efter år bege sig av till främmande länder ifrån tjatet och gnabbet
emellan producenter och konsumenter. Toge vi sikte på vad som

Onsdagen den 16 maj f. m.

19 Nr 36.

vore nyttigt och gagneligt för landet och ansloge medel till nyttiga
ändamål, då tror jag vi skulle få en allmän välmåga i landet. Men
hålla vi på i fortsättningen som under de gångna åren och bara tala
om konsumentintresset och producentintresset, då är jag säker om att
vi komma att draga det kortaste strået. Det är, såsom jag nämnde,
så att vi ha stora vidder, där jorden är ytterst kalkfattig. Har
man blott försökt kalken som jordförbättringsmedel, då ser man,
att det blir goda skördar. Kan man inte omsätta skördarna här i
landet utan det sker import i starkare tempo, så finnes det dock
alltid möjlighet att exportera de varor, som finnas på grund av ökade
skördar, och därigenom kunna vi hålla handelsbalansen inom något
så när rimliga gränser. Här har talats nog så mycket om saken, och,
herr talman, jag vill därför icke upptaga tiden längre, utan jag ber
endast att få på det varmaste yrka bifall till reservationen.

Herr Weibull: Herr talman! Vid ett studium av kalkfrågan

får man en god bild av de betingelser, vårt lands jordbruk har vid
fyllandet av sitt kalkbehov, genom att läsa konstgödningssakkunniges
utredning, del I, »Det svenska jordbrukets kalkfråga». Då denna
ej föreligger i tryck, vill jag därur hämta några synpunkter. Undersökningar
beträffande åkerjordens kalkbehov föreligga noggrannast
från Skåne. Kommittén säger: »Professor M. Weibull vid

Alnarps lantbruksinstitut, som utfört mångåriga, omfattande undersökningar
över den skånska åkerjordens växt-, närings- och speciellt
kalkhalt, har i ett år 1914 utkommet arbete statistiskt bearbetat
detta material och med ledning av över 1,100 undersökningar av olika
jordprov gjort upp en karta över åkerjordens kalkbehov i de olika
skånska häradena. En jämförelse med skördestatistiken för dessa
visar, vilken slående överensstämmelse det i stort sett finnes mellan
jordens kalkhalt och dess bördighet, huru avkastningen av samtliga
odlade växter stiger och faller allt efter det antalet kalkbehövande
jordar är litet eller stort.»

I övriga delar av landet äro undersökningarna emellertid rätt
så knapphändiga, och det vore önskligt, att hushållningssällskapen
toge upp denna fråga i större omfattning, men man får ett starkt
intryck utav att så länge nu de geologiska undersökningarna ej
påvisat för ortsbehovet förekommande tillgängliga och vid trafikled
befintliga fyndigheter och befintliga ej hunnit tillgodogöras, måste
man räkna med dryga fraktkostnader, som uppstå vid frakt från
de tvenne centrala mest tillgängliga kalkförekomsterna, Västgötabergen
med sina kalkbruk, producerande bränd kalk, och den skånska
kalkindustrien, baserad på malen råsten (jordbrukskalk). Det kalkfattiga
småländska höglandet och intilliggande områden ha sålunda
att tillgodose sitt kalkbehov från någon av nämnda fyndigheter,
och ännu längre fraktavstånd ha de norrländska länen att räkna med.

Vid studiet av nyssnämnda utredning finner man att då förbrukningen
var som störst, åren 1917 och 1918, användes likväl ej
ens hälften av det beräknade minimum, som åtgår för åkerjordens
tillgodoseende av dess kalkbehov. Att bidraga med ett underlättande

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

JVr 86. 20

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för^ kalk.
(Forts.)

av kostnaderna genom fraktlindring eller på annan väg är enligt
min mening att taga ställning till frågan, huruvida stora delar av
vårt land skall kunna driva ett relativt intensivt jordbruk, producerande
värdefulla växter — sålunda odling av baljvärter och klövervallar
med jämnare skördar — till fyllandet av vårt äggvitebehov.
Det är nämligen ej tillräckligt med avkastningsrika växtslag och med
god bearbetning av jorden, om jordförbättringsbetingelser, sådana
som kalken obestridligen utgör, saknas.

Jag tror för min del, att producenter och konsumenter kunna
mötas i denna fråga, som gäller det bästa sättet att få den svenska
jorden att bära rikliga skördar. Med dessa synpunkter, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av friherre
Hermelin m. fl.

Med herr Weibull förenade sig herr Olsson i Blädinge.

Herr Pettersson i Stäringe: Herr talman! Ämnet är såsom

redan har sagts så utdebatterat, att vi behöva egentligen icke vidare
diskutera saken. Jag vill blott säga några ord med anledning av
herr Nilssons i Tånga yttrande, att icke några nya skäl framkommit.
Herr Nilsson i Tånga är själv jordbrukare och har väl såsom
sådan antar jag kunnat komma underfund med att jordbrukets ekonomiska
läge har så försvårats under det sista året, att det kan vara
fullt jämförbart med det statsfinansiella läget, och det, tycker jag,
är orsak nog att fortfarande bevilja detta anslag. Han gjorde även
gällande, att om man beviljar detta anslag, skulle man vara lättsinnig.
Jag får då säga, att man bör icke kasta sten, då man själv
sitter i glasskåp, ty om jag icke minnes fel, så var herr Nilsson i
Tånga, då det för några dagar sedan var fråga om dyrtidstilläggen,
med om att rösta för 4 miljoner kronor mera än Kungl. Maj :t äskat.
Det var kanske i ännu högre grad lättsinnigt än att bevilja detta
anslag.

Herr Thorsson gjorde gällande, att jordbrukets huvudtitel är
mest gynnad av alla huvudtitlarna. Om man för det första ser på
och jämför de miljoner, som den nionde huvudtiteln fått i förhållande
till de andra, så är det en kolossal skillnad. Om man dessutom gör
en jämförelse med jordbrukets huvudtitels ökning från 1914 till nu
och jämför med övriga huvudtitlar, så är jag övertygad om att jordbrukets
skall visa sig vara icke den mest gynnade, utan tvärtom
styvbarnet. Dessutom skulle jag vilja framhålla, att det är en synnerligen
illa vald tidpunkt att nu taga bort detta anslag, som gått
ut sedan 1908 till stöd åt jordbruket, då jordbruket nu befinner sig
i ett så svårt bottenläge. Vi skola komma ihåg, att kalktillverkningen
är en ren svensk näring, brytningen sker i svenska berg och
utföres av svenska arbetare, och om vi understödja denna näring,
komma vi att medverka till att förhindra import av utländska gödningsämnen,
och vi böra se till att importen därav icke ökas utan
minskas. Då är det även från den synpunkten högst nödvändigt,

Onsdagen den 16 maj, f. m.

21 Nr 36.

att detta anslag utgår även i år. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Grönvik instämde häruti.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
för kalk.
(Forts.)

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag vill icke förlänga
debatten, ty jag är ense med herr Olsson i Broberg, att denna
fråga är så debatterad, att man kan säga, att den är utdebatterad.
Men jag kan icke se denna fråga ur samma synvinkel som herr Osberg.
Han ser den såsom ett medel att kunna minska importen och
ännu mera såsom ett verksamt medel att kunna hindra emigrationen.
Jag tror, att våra pojkar komma att resa från Sverige oavsett om
vi bevilja fraktlindring för kalk eller ej. Jag tror inte, att det hjälper.
Skulle ett sådant enkelt medel kunna hindra emigrationen till
främmande länder, då vore det verkligen skäl i att bevilja det, men
jag tror det icke.

Jag skulle vilja säga, att man bär har med orätt vänt sig till
herr Thorsson därför att han yttrat, att den nionde huvudtiteln icke
har blivit styvmoderligt behandlad, och jag vill understryka det.
Jag tror, att det är ingen anledning säga, att Kungl. Maj:t har misshandlat
nionde huvudtiteln, och jag vill också säga, att då man på
de andra huvudtitlarna kunnat göra besparingar, så ha vi från jordbruksutskottet
mycket litet att visa på i den vägen.

Det finnes en annan post på denna huvudtitel, där vi enligt min
mening måste öka anslaget, och den frågan kommer upp om några
dagar, nämligen anslaget till hushållningssällskapen. Om jag skall
välja på dessa anslag, till hushållningssällskapen eller till kalkfraktlindring,
måste jag säga, att mig synes det nödvändigare att
höja anslaget till hushållningssällskapen utöver vad Kungl. Maj:t
begärt, något som också jordbruksutskottet eller åtminstone dess
majoritet föreslagit. Men det finnes medlemmar i utskottet, som
komma att uppträda såsom reservanter även där, samma personer,
som nu yrka på detta anslag, då de icke äro nöjda med den förstärkning
av anslaget, som utskottet föreslår.

Vad själva sakfrågan gäller, så är den som sagt utdebatterad,
men nog förefaller det mig märkvärdigt, att man skall frakta kalk
från Västergötland till trakter, där det finnes kalkbrott, och icke tillgodogöra
sig den kalk, som finnes där i trakten. I det landskap,
där jag bor, Södermanland, ha vi gott om kalk, men det har, tack
vare fraktlindringen för kalk från Västergötland, blivit så, att kalkbruken
i min hemtrakt äro nedlagda, därför att de icke kunna konkurrera
med Västgötakalken, för vilken det beviljas fraktlindring.
Om vi taga kalk ifrån Närke, så få vi ingen fraktlindring. Jag har
roat mig med att räkna att om jag toge kalk därifrån, och när den
kom hem till stationen, kostade den mig lika mycket som om jag
tagit den från Västergötland men ej heller mer. Men alla grannar
togo kalk från Västergötland för att tillgodogöra sig fraktlindringen,
men priset blir detsamma som om de tagit från närmaste håll,
fastän man icke får någon fraktlindring för kalk från Närke. Sam -

Nr .''}(!. 22

Onsdagen den 16 maj, f. in.

lindring av ma ar Erhållandet i Norrland. Där tar man kalk från Västergötftlutotinåderlanc*
Er fraktlindringens skull, men jag är säker på att om riksför^kalk.
dagen beviljade fraktlindring för kalkfrakter även till sjöss, skulle
(Forts.) Norrland kunna få kalk billigare från Gottland.

Jag tror, att vi skola inrikta oss på att utveckla de kalkfyndigheter,
som finnas, och icke i fortsättningen premiera vissa kalkbruk,
söm ligga långt bort från avsättningsorterna. Jag skall icke
förlänga debatten utan ber, herr talman, att då jag står på samma
ståndpunkt som förlidet år, få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herr Björk.

Herr Andersson i G rimbo: Herr talman! Här har sagts, att
detta skulle vara ett ensidigt jordbrukarintresse, men som man tänker
saken, så skall detta anslag säkerligen öka brytningen av kalk.
och då kan det icke sägas, att det endast är fråga om en direkt fördel
för jordbruket. Kalken ligger i bergen och brytes där. Det är alltså
brytningskostnad och bränsle som gå åt, men i en stor del av landet,
i Västergötland, där kalk förekommer, får man bränsle samtidigt
som man bryter kalken, nämligen av den däribland inlagrade skiffern.
På andra håll använder man sådant bränsle, som annars i en
del fall icke skulle komma till användning. Därtill komma arbetskostnader
och frakter. Kalken ger goda skördar och högre avkastning
av jorden. Detta har sin stora betydelse. Det är här fråga om något,
som nationen har i det oändliga, och det ger upphov till arbete, och
detta anslag skall tydligen medföra ökad användning av kalken. Ty
om anslaget icke beviljas, får kalken ligga i bergen, där den finnes
i oändlighet, och på det sättet blir det minskad arbetsinkomst
och minskad avkastning av jorden. Jag ser saken så att i dessa tider,
då arbetslöshet råder och vi behöva rycka upp oss i synnerhet vad
våra näringar angår, så är det det mest olämpliga tillfälle att draga
in detta anslag. Det är väl icke så, att det är bara jordbruket, som
har fördel av detta. Anslaget kommer järnvägarna till godo och i
största utsträckning statens järnvägar, men anslaget går icke ut annat
än då avståndet är över 15 mil, så fraktkostnaderna bli ändå
dryga för jordbrukarna. Det är de, som ligga längst ifrån, som få
egentlig nytta av anslaget därigenom att de få denna lilla lindring
i frakterna.

Vidare uppträdde herr Thorsson och sade, att jordbruket blivit
mycket omhuldat. Jag är härvidlag delvis förekommen av herr
Pettersson i Stäringe. Men jag får säga. att jag vet ej om, att jordbruket
blivit omhuldat, åtminstone från herr Thorssons sida i annat
fall, än då konsumentintressen legat bakom. Dessa ha varit den
stora omtanken för herr Thorsson. Och vill han här säga, att jordbruket
fått någon fördel i visst avseende, så kunna vi hänvisa
till, att vi alla fått erfara, att vi blivit ihågkomna lika mycket,
när det gällt att betala alla anslag, som pålagts oss. Vi
veta, att herr Thorsson, när han var finansminister, hade allas
aktning för det sätt varpå han skötte sig som sådan. Men

Onsdagen den 16 maj, f. m.

23 Nr 30.

sedan lian kommit bort från denna post, tyckes det, som om lin^'' (w
det slagit om. Nu har förut erinrats, att lian för ej så manga frakt]c0Jnader
dagar sedan talade för ökade anslag, som gingo upp till miljoner, för kalk.
utöver vad han som finansminister föreslagit. De, som vilja för- (Forts.)
svara herr Thorsson, säga, att han varit »ståndaktig och principfast».

Nu kastar han om. Nu talar han om, att jordbruket blivit omhuldat.

Men jag tycker, att det vore bättre, om han velat rättasig efter råd
från eu sådan person som t. ex. mig. Jag skulle ha rått honom att
knappa, in på arbetslöshetsanslaget till ett belopp motsvarande det,
som här är ifråga. Då hade penningarna kommit till nytta på flera
områden, och då hade ej något missnöje väckts. . Om det blir sa, att
det blir ökad användning av kalk, så blir det ovillkorligen till nytta
för det hela och minskar arbetslösheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Endast ett bemötande till
herr Pettersson i Stäringe. Han yttrade, att jag varit med om, att
Kungl. Maj :ts förslag om dyrtidstilläggen ökades upp med 4 miljoner
kronor och att jag därvid medverkade. Jag vill fråga herr Pettersson
i Stäringe, huru han vet det. Så vitt jag själv vet, har jag aldrig
gjort ett offentligt uttalande om storleken av dyrtidstilläggen, och
om herr Pettersson går till riksdagens protokoll, skall han finna, att
han förgäves kommer att söka efter mitt namn i förbindelse med
detta ärende.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Då jag förlidet år
motionerade i det nu föreliggande ärendet, gjorde jag det med särskild
hänvisning till, att det gällde att förebygga ytterligare arbetslöshet
vid kalkbruken, något som skulle bli följden, om kalklindringsbidraget
bortföll. Det skäl jag anförde förra året har i mångt och
mycket giltighet även i år. Ty det är intet tvivel, att om kalkfraktsbiclraget
bortfaller, kommer detta att vara icke blott en ekonomisk,
utan även en psykologisk faktor, som orsakar, att jordbrukarna, i
stor utsträckning sluta kalka jorden, varigenom arbetstillgången vid
kalkbruken minskas. Jag kan tillåta mig säga, att beträffande
kalkprisen för de jordbruk, som ligga närmast omkring kalkbruken,
skulle detta enbart vara till fördel. Men å andra sidan kan det ej
vara till fördel för arbetstillgången på respektive orter och icke heller
för vårt lands jordbruk, då produktionen därigenom kommer att väsentligen
nedgå.

Jag begärde emellertid ordet även med hänsyn till det uttalande,
som gjordes av herr Johansson i Uppmälby, när han sade, att i Södermanland,
där han är bosatt, funnes gott om kalk, som ej kan utnyttjas,
tack vare denna fraktlindring, och att vi höra utnyttja kalktillgångarna
på resp. orter. Detta uttalande bottnar i en betydande
okunnighet om kalkbränningens och kalkproduktionens ekonomiska
betingelser. Den kalktillgång, som överhuvud taget är lönande att

Nr 30.

Onsdagen den 16 maj, f. m.

liiÉr3'' bryta, är den i de siluriska kalklagren, som vila på alunskiffer, befrakthoatnader
roen^° P&, att man där får brännmaterial på samma gång. Detta ger
för kalk. en sådan överlägsenhet i fråga om billiga produktionskostnader, att
(Ports.) det säkerligen icke lönar sig att tillverka kalk, när man skall använda
annat bränsle, om man skall kunna producera kalken till priser, som
ställa sig jämförliga med priset på den kalk som produceras i Västergötland
och närliggande områden. Jag tror sålunda, att även om kalkfrakterna
bortfölle och man skulle bränna kalk i Södermanland och
Västmanland, så finge man i alla fall betydligt dyrare kalk, än eljest
vore förhållandet.

Sedan sade herr Thorsson, att jordbrukarna icke ha någon anledning
att klaga. Den nionde huvudtiteln vore så väl tillgodosedd,
att ingen annan vore så väl tillgodosedd, ja möjligen åttonde
huvudtiteln. Jag kan tillägga, att även den femte huvudtiteln
varit väl tillgodosedd. Men är det ändå icke en liten
skillnad mellan dessa huvudtitlar? När det gäller jordbrukets
huvudtitel är det fråga om anslag till en produktiv näring; och det är
dock de produktiva näringarna, som skola uppbära anslagen under
både åttonde, femte och andra huvudtitlar. Detta är skillnaden.
Jämförelsen är därför icke riktig.

När jag har ordet, skall jag tillåta mig nämna gentemot herr
Johansson i Uppmälby, då han säger att det blir billigare för Norrland
att taga kalken sjöledes från Gottland, att detta kanske gäller
kusttrakterna, där de mindre jordbruken finnas. Men i fråga om de
inre delarna av Norrland är man i behov av fraktlindring för kalken.
Jag skall tillägga, att det måste på jordbrukarna verka litet egendomligt
att när någon framställning föreligger för riksdagen rörande
något som kunde vara till nytta för jordbruket och i någon mån
ägnat att upphjälpa det i dess betryckta läge, så avslås denna. Men
icke nog med detta utan när det nu är fråga om en liten förmån, som
jordbruket redan har, och som icke enbart är till förmån för .jordbruket,
utan även för andra, då vill man taga bort denna. Detta
måste verka egendomligt för jordbrukarna.

Herr talman, jag hemställer, att kammaren måtte bifalla reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning varav
nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 16 maj, f. m.

25 Nr 36.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 95 ja, men 108 nej; och hade kammaren
alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Ang.

lindring av
fraktkostnader
färjcdlk.
(Forts.)

§ 5.

Herr statsrådet Hasselrot avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse,
nr 231, med återkallande av en i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjord framställning; och beslöt kammaren att överlämna
ifrågavarande skrivelse till statsutskottet.

§ 6.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta I fråga om
stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. inrättande av
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap.

3 c "ii o in xy ort urna.

8 rattegangsbalken m. m.

Genom en den 16 mars 1923 dagtecknad proposition, nr 120, vilken
av riksdagen hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första lagutskottet,
av sistnämnda utskott överlämnats till behandling av sammansatt
stats- och första lagutskott, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av i statsrådet hållet protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

l:o) Lag

om ändrad lydelse av 8 Jcap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Gottlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne
och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten
över Norrland: Vasternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän
överrätt från domstol eller annan myndighet inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norbottens län och uti vilket
vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,
skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten över Norrland.
De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga,
meddelas av Konungen.

Nr 36. 26

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av
järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs, skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade
lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av
Stockholms rådhusrätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning
ligger inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten över
Norrland, av rådhusrätten i Jönköping, då järnvägen till större delen
ligger inom domsagor under Göta hovrätt, och av rådhusrätten i
Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger inom domsagor under
hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan --1— lagfarten skedde.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande proposition måtte av
riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herr af Ekenstam,
som med instämmande av herrar Olsson i Kullenbergstorp och
Johansson i Brånalt hemställt, att ifrågavarande proposition icke
måtte av riksdagen bifallas.

Vidare hade Kungl. Maj :t i en likaledes den 16 mars 1923 dagtecknad
proposition, nr 121, vilken jämväl behandlats av sammansatt
stats- och första lagutskott, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att för beredande av lokaler
till en hovrätt över Norrland för budgetåret 1923—1924 anvisa ett
extra reservationsanslag av 20,000 kronor.

I samband med propositionen nr 121 hade utskottet till behandling
förehaft följande med anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen:

inom första kammaren

nr 181, av herr Gabrielsson,

nr 183, av herrar Enhörning och W olles, samt

nr 184, av herr Rosén m. fl.; ävensom

inom andra kammaren

nr 258, av herr Västberg m. fl.; samt

nr 259, av herr Wiklund.

Onsdagen den 16 maj, f. m.

27 Nr 36.

Herr Gabrielsson hade i sin motion föreslagit, att riksdagen måtte
besluta, att hovrätten över Norrland skulle förläggas till Umeå.

Uti den av herrar Enhörning och Walles framburna motionen
samt i den därmed likalydande motion, som väckts av herr Västberg
m. fl., hade yrkats, att riksdagen måtte såsom villkor för beviljande
av anslag för beredande av lokaler till en hovrätt över Norrland
för budgetåret 1923—1924 föreskriva, att hovrätten skulle provisoriskt
förläggas till Sundsvall.

I den av herr Rosén m. fl. väckta motionen samt i den med sistnämnda
motion likalydande, av herr Wiklund m. fl. framburna motionen
hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att hovrätten
över Norrland skulle förläggas till Umeå, samt för i sammanhang
därmed uppstående behov av medel anvisa ett belopp av 20,000 kronor
för budgetåret 1923—1924.

Uti sitt över sistberörda proposition avgivna, ävenledes å dagens
föredragningslista upptagna utlåtande, nr 5, hemställde utskottet

1) att riksdagen måtte, med föranledande av Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition, för upprättande av en hovrätt över Norrland
för budgetåret 1923—1924 anvisa ett extra reservationsanslag av
20,000 kronor; samt

2) att de i ämnet väckta motionerna, i vad de icke kunde anses
genom utskottets hemställan under 1) besvarade, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet nr 5 voro fogade reservationer:

av herr Jacob T. Larsson mot viss del av motiveringen; samt

av herrar af Ekenstam, Olsson i Kullenbergstorp och Johansson
i Brånalt, som hemställt

1) att Kungl. Maj:ts proposition nr 121 icke måtte av riksdagen
bifallas; samt

2) att de i ämnet väckta motionerna, i vad de icke kunde anses
genom hemställan under 1) besvarade, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan herr talmannen anmält utskottets utlåtande nr 4 till
handläggning, hegärdes ordet av

Herr af Ekenstam, som yttrade: Herr talman! Med hänsyn

till det samband, som finnes mellan utskottets utlåtande nr 4 och
utskottets utlåtande nr 5, vilket kommer närmast härefter, anhåller
jag, att båda dessa ärenden måtte föredragas samtidigt.

Detta förslag bifölls.

Efter föredragning av utskottets hemställanden i båda utlåtandena
anförde:

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 36. 28

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.

(Forts.)

Herr af Ekenstam: Herr talman! Då riksdagen för två år sedan
fattade sitt principiella beslut, att en hovrätt för Norrland
skulle upprättas, så skedde detta av en del orsaker, som man även i
detta ögonblick kan ha anledning att något skärskåda. Först var
det naturligtvis den längtan och trängtan, som från Norrlandshåll
redan länge gjort sig gällande, att en sådan överrätt måtte för den
landsändan upprättas. Men naturligtvis kunde väl icke allenast detta
ha vant tillfyllestgörande för, att riksdagen skulle gå in på. att
verkligen bevilja och fastställa, att en hovrätt skulle i Norrland
inrättas. Det fanns andra saker. Vad som icke minst bidrog till,
att riksdagen var benägen att gå med på frågan, var nog den stora
överbelastning av arbete, som vid den tiden förekom i Svea hovrätt.
Vidare var det tvivelsutan också en viss förhoppning om, att den
sittande processkommissionen skulle inom tämligen snar framtid ha
fullbordat sitt arbete. Man skulle då ha anledning tro, att en eller
kanske ett par hovrätter skulle behöva komma till stånd i Norrland.
Emellertid har denna fråga hunnit så långt, att Kungl. Maj :t framlagt
ett bestämt förslag, varigenom det förut gjorda principiella beslutet
skulle komma att så att säga förverkligas. Det finnes dock
anledning att tillse, huruvida i detta ögonblick en del av de skäl,
som gällde för två år sedan, ha försvagats eller kanske rent av icke
längre, åtminstone i sin egentliga form, finnas till. Vad angår den
överbelastning, varav Svea hovrätt på den tiden led, torde man väl
få säga, att mer och mer synes arbetet avlastas från Svea hovrätt.
Svea hovrätt har meddelat, att det är utsikt för, att tvenne extra
divisioner snart nog skola kunna försvinna, den ena med utgången
av år 1924 och den andra med utgången av år 1925. Detta faktum
bör ställas i samband med, vad Svea hovrätt på annat ställe yttrar
om, att även om hovrätt upprättas för Norrland, kan dock därigenom
icke större lättnad för Svea hovrätt inträda, än att möjligen två
divisioner kunna avkopplas från Svea hovrätt. Nu förklarar Svea
hovrätt, att under den närvarande situationen, och då icke den muntliga
processen på något sätt blivit införd i överrätterna, gjorde det
icke egentligen någon som! helst nytta, om man inrättade en hovrätt
i Norrland. Samma uppfattning har också Sveriges advokatsamfund.
Då vi nu också få komma ihåg, att processkommissionen,
enligt vad man därifrån kunnat erfara, helt visst ännu har ett rätt
drygt arbete kvar framför sig, ett arbete, som verkligen icke lämnar
tillfälle att för ögonblicket med någon större visshet säga, när ett
bestämt förslag i frågan skall framkomma, och då man dessutom
alldeles givet icke kan veta, huruvida den svenska riksdagen överhuvud
taget vill gå med på de förslag, som därifrån komma, så torde
förhoppningarna på att en hovrätt i Norrland redan nu skulle göra
en alldeles särskild nytta kunna avföras från räkningen. Men då
vi nu som sagt kommit till den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t i
sina förslag kräver, att beslutet från 1921 skall aktualiseras, få
vi komma ihåg, att det gäller icke endast och allenast att åstadkomma
en lagändring, varigenom bestämmes, att de fyra norrländska
länen komma att lyda under en norrländsk hovrätts domvärjo, utan

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Nr 36,

det är förvisso också fråga om att besluta sig för dels vissa engångskostnader
och dels kostnader för att upprätthålla denna hovrätt i
Norrland. Det finansiella läge, vari vi för närvarande befinna oss,
har under hela denna riksdag alldeles avgjort ålagt oss den mest
bestämda sparsamhet, för såvitt det gällt sådana utgifter, som icke
kunna betraktas som alldeles nödvändiga. Då är frågan den: skall
det betraktas som en nödvändig utgift att just nu lämna anslag till
den norrländska hovrätten? Som jag redan förut antytt, torde knappast
någon, han må för övrigt vara så intresserad han vill för denna
sak, kunna påstå, att ett uppskov med lösandet av denna fråga skulle
göra någon som helst skada. Den kostnad, som här ifrågasatts
skola utgå till hovrätten, är således för närvarande absolut icke
nödvändig, och då böra vi med de tendenser och den övertygelse,
varunder vi förut under riksdagen handlat, icke blott för konsekvensens
och känslostämningars skull gå till lösandet, av denna fråga.

Härtill kommer någonting, som är ännu mera kännetecknande.
Då för två år sedan denna fråga behandlades och vann riksdagens
principiella bifall, telegraferades om den saken långt uppe i Norrland,
och flaggorna gingo i topp, och det var glädje och gamman
litet var stans i den landsändan. Nu då det är fråga om att hovrätten
verkligen skall komma till, då börja samhällena att se litet
grand snett på varandra. Det är så, vilket kommit till synes på
mångahanda sätt, att den enhet, som förut fanns i frågan, nu är
absolut brute.n. Den ene ville liksom Kungl. Maj:t, att Härnösand
skall föredragas, den andre pekar på den stora folkrika bygden omkring
Sundsvall och säger, att denna stad är centrum för livet i
Norrland. Slutligen säga andra: vi skola söka Umeå såsom den
plats, där man bättre än på de andra förslagna platserna kan finna
de specifikt norrländska förhållandena. Om man tager hänsyn till
detta och tänker på att, för att ännu en gång beröra processkommissionen,
man får antaga, att genom den kommer förslag om att inrätta
icke en utan två hovrätter för Norrland, samt ytterligare tänker
på att det icke är nödvändigt att just nu upprätta en hovrätt
där uppe, då är det väl oklokt att nu bestämma sig för ett aktualiserande
av hovrättsfrågan, då man absolut icke kan vara viss om,
att den plats, som i detta fall blir vald, är den rätta, utan man
kanske endast efter ett eller annat år har att flytta den hovrätt som
nu kan beslutas till ett annat ställe.

Allt som allt har jag. hur jag vänt på denna fråga, funnit, att
den för närvarande absolut icke är mogen till avgörande, och under
sådana förhållanden yrkar jag avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Wikluud: Herr talman! Den nu föreliggande frågan kan
ju ingalunda sägas vara ny, utan redan år 1884 yttrade lagberedningen
— och däri instämde förstärkta lagberedningen år 1887 -— att
frågan om inrättande av en hovrätt för Norrland borde utan uppskov

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 36. 30

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

tagas under omprövning. Det är nu snart 40 år sedan, och på dessa
40 år har mycket skett i Norrland, ej blott på det ekonomiska området
utan jämväl i fråga om anläggande av kommunikationer och i fråga
om industriens utveckling. Men även i fråga om folkmängden har
denna under tiden vuxit flera gånger så mycket i Norrland som i det
övriga landet.

.Redan år 1896 framhöll också statsutskottet, att det borde inrättas
eu hovrätt i Norrland. I början av min riksdagstid för omkring
20 år tillbaka förelåg också till riksdagens prövning frågan om inrättande
av en hovrätt för Norrland. Motion hade nämligen väckts i
riksdagens båda kamrar om förläggande av en norrländsk hovrätt
till Umeå. Någon större tvekan om, var hovrätten skulle förläggas,
gjorde sig då icke gällande, men så mycket mera, huruvida en hovrätt
för Norrland vore påkallad av något verkligt behov. Det ansågs
att så icke var fallet, och frågan fick därför för den gången
förfalla. Sedan dess har frågan vid flera tillfällen tagits upp på ett
eller annat sätt. Såväl år 1921 som år 1922 har riksdagen uttalat
sig för en norrländsk hovrätt, och reservanterna medgiva också, att
det måste anses, att riksdagen genom sin skrivelse den 4 juli 1921
uttalat sig för inrättande av en hovrätt i Norrland, men reservanterna
anse i allt fall, att tiden ännu icke är inne att förverkliga detta
önskemål. Det är tydligt att för dem, som i likhet med reservanterna
icke vilja själva saken, för dem skall icke heller tiden någonsin bliva
inne att låta detta önskemål förverkligas. Att emellertid behovet av
en hovrätt för Norrland numera är erkänt, därom vittnar dels förutnämnda
riksdagens skrivelse, dels Kungl. Maj :ts avlåtna proposition
till innevarande års riksdag och dels utskottets föreliggande utlåtande.

Frågan föreligger emellertid ännu en gång till riksdagens prövning.
Men om behovet av en norrländsk hovrätt numera kan sägas
vara erkänt, så äro meningarna så mycket mera delade om var hovrätten
skall förläggas, och detta utgör också ett skal. som reservanterna
anföra för sitt avslagsyrkande. Då reservanterna berört kostnadsfrågan
och förläggningsorten för hovrätten, måste jag även något litet
beröra dessa synpunkter. Kungl. Maj :t anser, att hovrätten bör förläggas
till Härnösand, utskottet däremot, att den bör förläggas till
Umeå eller Sundsvall, men anser likväl övervägande skäl tala för
Umeå.

För min del är det klart, att den rätta förläggningsorten är
Umeå. Ett bland de många skäl, som talar för Umeå, är kostnadsfrågan.
Enligt den kungl. propositionen bli engångskostnaderna för
hovrättens förläggning till Härnösand 120,000 kronor och till Sundsvall
111,000 kronor, medan samma kostnader för förläggning till
Umeå endast bliva 55,000 kronor, alltså en skillnad av 65,000 resp.
56,000 kronor till favör för Umeå. Den årliga merkostnaden blir enligt
den kungl. propositionen vid förläggning till Umeå 18,600 kronor, vid
förläggning till Härnösand omkring 25,000 kronor och vid förläggning
till Sundsvall nära 26,000 kronor. Således blir den årliga kostnaden
betydligt mindre om hovrätten förlägges till Umeå. Härtill

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Nr 36.

kommer, att staten äger i Umeå en för hovrätten synnerligen lämplig
byggnad. 1 denna byggnad, som är vackert och centralt belägen,
finnes tillräckligt utrymme för hovrätten. Umeå stad har också förbundit
sig att på stadens bekostnad iståndsätta byggnaden, så att den
blir fullt ändamålsenlig, vilket beräknats kosta 150,000 kronor. Därjämte
har staden förbundit sig att gälda, flyttningskostnaderna för
hovrättens tjänstemän samt ansvara för att erforderliga bostäder finnas
tillgängliga. Ingen annan norrländsk stad har kunnat erbjuda
dylika fördelar. Men givetvis kan allt detta icke ensamt få vara
avgörande vid bestämmande av förläggningsorten.

Norrland är, såsom vi alla veta, ett ofantligt stort område. Det
utgör i omfång mera än halva Sverige. Hela denna stora landsdel
är nu föreslagen till ett enda jurisdiktionsområde. Härnösand torde
av flera skäl icke böra komma i fråga såsom förläggningsort och
Sundsvall är beläget vid den södra gränsen av det stora området.
Med förläggning till sistnämnda stad skulle en hovrätt för Norrland
aldrig bli till den nytta och det gagn, som därmed är avsett.
Det är nog riktigt såsom utskottet framhåller på sid. 11, att »det torde
vara uppenbart, att om man önskar finna en centralt belägen
plats, Umeå äger ett betydande företräde». Det lärer väl också vara
av betydelse, att hovrätten förlägges till en ort, där dess ledamöter
komma i god beröring med de säregna norrlandsförhållandena, vilka
mest förekomma i övre Norrland.

Reservanterna anse i likhet med Svea hovrätt och Sveriges
advokatsamfund, att tiden för inrättande av en hovrätt för Norrland
ännu icke är inne. Processkommissionen har icke hunnit avgiva
sitt förslag, förberedande åtgärder äro vidtagna för att minska arbetsbördan
i Svea hovrätt och det är svårt att finna lämplig förläggningsort,
allt tillräckliga skäl, för att man enligt reservanternas mening
bör »se tiden an». Att det föreligger svårigheter för hela den
stora landsdel, varom här är fråga, att icke inom egna gränser ha
tillgång till en överrätt, synes icke ens ha föresvävat reservanterna,
och i allt fall vilja de icke vidtaga någon åtgärd för att avhjälpa desamma.
Tvärtom framhålla reservanterna såsom uppenbart, att inrättande
av en hovrätt i Norrland med hänsyn framför allt till det
nuvarande skriftliga processförfarandet icke skulle medföra några
egentliga fördelar för den rättssökande allmänheten.

Men däremot står dock riksdagens skrivelse, däri utan förbehåll
begäres en hovrätt för Norrland icke minst med hänsyn till den
njdta, som densamma skulle medföra för befolkningen i denna stora
landsdel. Ty även om det skriftliga processförfarandet fortfarande
kommer att tillämpas i överrätterna, är det icke alltid så enkelt, att
man endast har att avsända en skriftlig inlaga till ett juridiskt ombud,
som överlämnar densamma till överrätten, utan är det mången
gång av viss betydelse att personligen sammanträffa och rådgöra
med ombudet. Att det då medför svårigheter och dryga kostnader
för den norrländska befolkningen, i synnerhet från övre Norrlad,
att icke ha överrätten närmare än i Stockholm, torde vara uppenbart.
Under senare årtionden har det varit en ständig klagan över den stora

I fråga om
inrättande av
en hovrätt
Norrland.
(Forts.)

Nr 36. 32

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

arbetsbörda, som förefunnits i Svea hovrätt och riksdagen har vidtagit
åtgärder för att minska denna genom utökandet av antalet divisioner,
men likväl har balansen av mål från det ena året till det andra
varit synnerligen stor, så att det åtgått en rundlig tid — vanligen
minst ett år — innan ett mål hunnit avgöras i hovrätten. Enda sättet
att avhjälpa detta torde vara att inrätta en hovrätt för Norrland,
varigenom samtliga norrlandsmål skulle avlyftas från Svea
hovrätt, och då riksdagen så nyligen som 1921 och 1922 uttalat sig
för inrättande av en hovrätt i Norrland samt begärt framläggande av
utredning och förslag, så borde man kunna hysa förhoppning om
att denna riksdag nu skulle bifalla det förslag, som utskottet framlagt,
och det är för mig oförklarligt, att reservanterna ännu vilja
stödja sig på uttalanden av Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund,
vilka icke torde sakna intresse av att Svea hovrätt förbliver i
orubbat skick.

Under åberopande i övrigt, vad utskottet anfört, anhåller jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Brännström, Lindmark och Bäckström.

Herr Yennerström: Den principiella debatt, som av den förste
ärade talaren har upprullats angående frågan, huruvida en hovrätt
för Norrland bör komma till stånd eller icke, borde enligt min tanke
redan förut vara avvecklad. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på det faktum, att denna fråga principiellt tvenne gånger
förut förelegat till handläggning, nämligen åren 1921 och 1922. Första
gången hade vederbörande utskott fullständigt enhälligt utan några
reservationer gått in för den principiella uppfattningen, att^en hovrätt
för de fyra översta norrlandslänen borde komma till stånd,^ och
såväl andra som första kammaren biföllo detta betänkande utan någon
som helst motivering. År 1922 underströk utskottet enhälligt, med
undantag för dåvarande ledamoten herr Hederstierna, uppfattningen
från 1921, nämligen att en hovrätt för Norrland borde komma till
stånd och såväl andra som första kammaren biföllo aven den gången
utan votering denna hemställan från utskottets sida. När alltså
såväl andra som första kammaren med denna sällsynt stora enhällighet
tvenne gånger understrukit behovet av en hovrätt för de fyra
översta norrländska länen, förefaller det mig vara en synnerligen
underlig metod, något riskabel för riksdagens egen prestige, om man
skulle för tredje gången år 1923 utan vidare växla in på nytt spår
i frågan.

Nu har herr af Ekenstam som ett argument mot ett bifall omedelbart
anfört det faktum, att processkommissionen ännu icke kunnat
framlägga sitt länge bearbetade betänkande angående ordnandet
av den kommande processreformen. Men även detta s. k. skäl mot ett
beslut omedelbart är enligt min uppfattning och den uppfattning,
som riksdagen förut uttalat, icke något skäl alls. Ty här har dock
såväl andra som första kammaren både år 1921 och år 1922 utan
vidare sagt ifrån, att en hovrätt bör komma till stånd för de fyra

Onsdagen den 16 maj, f. m.

33 Nr 36.

översta norrländska länen oavsett frågan, när processkommissionens
betänkande en gång skall föreligga. När alltså riksdagen rent principiellt
tvenne gånger sagt ifrån, att hovrätten bör komma till stånd
alldeles oavsett frågan om sammanhanget med en kommande processreform,
då är alltså detta skäl från herr af Ekenstams sida enligt
min tanke av noll och intet värde. Därtill kommer ytterligare den
saken, som herr af Ekenstam mycket väl känner till, att processkommissionen
själv, som väl bör vara den högsta auktoriteten att avgöra
denna fragas samband med den kommande processreformen, för
sin del uttalat sig för a.tt en hovrätt skall startas utan att avvakta det
kommande förslaget till hela processväsendets omdaning.

Herr af Ekenstam anförde vidare som ett ytterligare argument
mot ett beslut omedelbart och i enlighet med Kungl. jfaj :ts förslag,
att de förut framförda skälen för en hovrätt i Norrland sedan åren
1921 och 1922 kommit att väsentligt minska i st3?rka. Om vi då gå
till de tvenne huvudskäl, som anförts för hovrätten för Norrland, så
veta vi, att det är först det skälet, att man bör hava en hovrätt förlagd
till sådan plats, att hovrätten kommer i intimast möjliga samförstånd
och beröring med de förhållanden, som sätta sin särskilda
prägel på ett avsevärt antal mål, som handläggas vid domstolarna
i de norrländska länen, samt därjämte det andra skälet att Svea hovrätts
alltför stora omfattning och överbelastningen i dess arbetsbörda
skall kunna avsevärt beskäras. Om vi taga det första stora motivet,
nämligen vikten för hovrättens ledamöter att komma i intimast möjliga
beröring med det levande livet, som virvlar fram i ett större antal
mål, som komma till hovrätten, föreligger detta skäl med samma
styrka i nådens år 1923, som det gjorde i nådens år 1921 och även
1922. Man skulle till och med kunna säga, att detta skäl växer i
styrka, och sanningen är visst icke den, som herr af Ekenstam gjorde
gällande, att det skälet hade minskat i vikt sedan år 1922.

Sedan kommer jag till det andra skälet, frågan om Svea hovrätts
väldiga omfattning och den oerhörda överbelastningen ifråga
om dess arbetsbörda. Härvidlag gjorde herr av Ekenstam gällande,
att det tillkommit en ny faktor, som fullständigt kastat om situationen.
Denna nya faktor skulle vara det förslag, som i annat sammanhang
framlagts av Kungl. Maj :t om att något lätta bördan för Svea
hovrätt, varigenom man kanske även skulle nå fram till en minskning
av åtminstone antalet extra divisioner. Jag vill för det första i det
fallet framhålla, att det är icke alls visst, att Kungl. Maj ds förslag
i detta avseende kommer att bifallas, och jag vill för egen del säga,
att jag icke kommer att utan vidare godkänna Kungl. Maj ds förslag
i detta avseende. Sedan vill jag för det andra säga till herr af Ekenstam,
att jag visserligen mycket högt uppskattar hans stora sakkunskap
i detta^ ärende, men det finns en institution, som i detta fall
besitter en något större sakkunskap än herr af Ekenstam, och det är
Svea hovrätt. Nu har som bekant Svea hovrätt för sin del sagt ifrån,
och det står även i regeringens förslag, att den ifrågasätter, om icke
ined hittillsvarande tillströmning av mål de båda nu arbetande extra
divisionerna vore nödvändiga för att förhindra att balansen ytter Anilra

kammarens protokoll 1923. Nr 36. 3

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 36. 34

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

ligare uppginge. Får man alltså sätta hovrättens auktoritet gentemot
herr af Ekenstams, är situationen den, att hovrätten för sin
del anser, att det måhända icke blir möjligt att utan en ytterligare
ökning av balansen vidtaga någon beskärning av antalet extra divisioner.

För det tredje vill jag sedan säga till herr af Ekenstam, att
redan 1904 uttalade dåvarande sammansatta stats- och lagutskottet
sin farhåga för vådan av Svea hovrätts ökning utöver sju divisioner.
Sedan bär denna farhåga flera gånger kommit fram i riksdagens
handlingar. Jag tror, att när denna farhåga ifråga om en ökning
utöver sju divisioner kunde uttalas med sådan skärpa år 1904, bör
väl farhågan stå kvar, även om man möjligen skulle kunna genom att
gå på Kungl. Maj:ts linjer i det andra fallet något minska bördan,
men dock icke så långt, att man nämnvärt skulle kunna beskära det
nuvarande stora antalet ordinarie och extra divisioner i Svea hovrätt.

Sedan har vidare herr af Ekenstam även anfört det särskilt i
denna sparsamhetens kammare starka argumentet, att vi icke böra
öka antalet ämbetsverk i detta sparsamhetens tidevarv, och att vi icke
böra gå in för ökad kostnad för ett sådant ändamål som en ny hovrätt.
Då vill jag till herr af Ekenstam säga, att det är icke fråga
om något som helst nytt ämbetsverk. Situationen är ju redan förut
den, att man inom Svea hovrätt har förlagt prövningen av de speciella
s. k. Norrlandsmålen till någon viss avdelning, och meningen är
ju egentligen att klyva Svea hovrätt, så att man skall kunna förlägga
prövningen av de speciella Norrlandsmålen till en särskild
avdelning av hovrätten, som skulle förläggas till de norrländska landamärena
och erhålla ett nytt namn. Det är således icke fråga om
något som helst nytt ämbetsverk utan, som sagt, en tudelning av det
gamla, och det gör, att hela argumentationen om faran av det nya
ämbetsverket enligt min tanke faller fullständigt till marken. Jag
erkänner, att vi böra spara, det är uppenbart, men om vi nu omedelbart
efter en votering, varigenom vi beslutat fraktlindring för kalk och
därigenom vållat statskassan en avsevärd utgift, öka på denna utgift
med den kolossala summan av hela 20,000 kronor —- ty det är
ju vad Kungl. Maj:t för ögonblicket begär —- tror jag icke, att den
svenska staten på grund av denna extra utgift vid sidan av den, vi
för några minuter sedan beslutade, gå fram till ruin.

Sedan talade vidare herr af Ekenstam med stor skärpa om att
norrlänningarna själva äro starkt splittrade i frågan; det råder Babylons
förbistring ifråga om den rätta förläggningsorten för denna
hovrätt. Då vill jag säga gentemot herr af Ekenstam, att den omständigheten,
att det råder en väldig dragkamp angående den bästa
förläggningsorten, bör väl icke vara något skäl för den åsikten, att
norrlänningarna icke ha något nämnvärt behov av denna hovrätt.
Tvärtom synes mig denna våldsamma konkurrens, som enligt min
uppfattning slagit alltför långt över, vara ett ganska talande bevis
för den åskådningen, att det föreligger ett starkt intresse från olika
bygders i Norrland sida att verkligen erhålla en ny norrländsk hovrätt,
och jag vill gentemot denna tvedräktens bild av Babylons för -

Onsdagen den 16 maj, f. m.

35 Nr 36.

fostring hänvisa till en något mera uppbygglig syn, nämligen vår
massmotion år 1921, som jag hade äran frambära i andra kammaren,
enhälligt underskriven av samtliga norrländska riksdagsmän, vilka
alltså enhälligt utan tvedräkt slöto upp kring den åskådningen, att
en hovrätt borde förläggas till Norrland; det finge bli en senare fråga
att bestämma själva förläggningsorten.

Då vi på grund av de tvenne ärendenas sammanslagning i denna
debatt böra i detta sammanhang gå in även i prövning av själva förläggningsfrågan,
får jag väl även för min del. ehuru jag icke bor i
någon av de konkurrerande städerna, taga mig friheten yttra några
ord i denna sak. Jag har det nöjet att bo i en liten stad, som heter
Sollefteå. Den är från början utanför all konkurrens, och jag kan
alltså tala tämligen opartiskt. Jag har inga nämnvärda trasor i
byken ifråga om de olika förläggningsorterna. Men jag vill ändå på
denna punkt uttala mitt beklagande av arten av den agitation, som
från en del håll bedrivits, då det gällt att framhålla de egna fördelarna
och de andra förläggningsorternas nackdelar. Jag måste i detta
fall rikta mig huvudsakligen mot agitationen för hovrättens förläggning
till Umeå, och jag tänker härvid på en broschyr, som utdelats
till kammarens ledamöter och som verkligen är av sådan beskaffenhet,
att det bör även inom riksdagen något protesteras gentemot
den ytterligt ensidiga för att icke säga sakligt ovederhäftiga karaktären
av agitation för hovrättens förläggning, som förekommer i
denna broschyr. Jag kan uppskatta den lilla spets, som den ärade
författaren — om vilkens tillvaro måhända en mäktig senator på
andra sidan icke är okunnig — riktar gentemot det argumentet för
hovrättens förläggning till Härnösand, som skulle bestå i att Härnösand
bland annat inom sina domäner har ett hospital, men när sedan
artikelförfattaren kommer med argumenten för Umeå soni den bästa
förläggningsorten, hoppar den ärade författaren själv ur askan
i elden. Det är mig fullkomligt omöjligt att begripa, hur exempelvis
fattigvårdens förträfflighet inom Umeå stad kan inverka på
hovrättens förläggning till Umeå. Icke är det väl Umeås mening,
att fattigvården skall taga hand om den nya hovrättens ledamöter.
Det är mig också omöjligt att förstå, hur det väldiga argumentet
om att barnens dag i Umeå utgör rekord för hela Sverige kan inverka
på avgörandet av frågan om hovrättens förläggning. Det är
mig vidare omöjligt att förstå, att den väldiga täckdikningen inom
Umeå landsförsamling skulle vara ett starkt argument för hovrättens
förläggning till Umeå. Däremot måste jag erkänna, att jag hyser
mycket sympati för det stora argumentet, att äpplena mogna förträffligt
i det nordliga Västerbotten icke mindre iin ett tjugutal mil
norr om Umeå. Jag förstår, att de ärade agitatorerna för Umeå i
detta fall kommit ihåg den gamla historien, att man bör använda
vissa förförelsekonster för att locka människor att äta äpplen av
kunskapens träd på gott och ont. Men jag måste verkligen saga, att
när jag läst dessa argument för Umeå, har jag blivit ganska hågad
att instämma i det argument, som en skämtare i en Norrlandstidning,
vars namn min blygsamhet icke tillåter mig nämna, anförde i

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 3«, 36

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

detta sammanhang. Han påyrkade nämligen hovrättens förläggning
till det väldiga samhället Graninge station av det skälet, att där
fanns ett kafé, som gick mycket dåligt och som borde hjälpas upp.
Därjämte försäkrade den värderade författaren, att Graninge egen
kommun skulle på grund av det stora antalet tjuvskyttar och tjuvfiskare
kunna förse hela hovrätten med tillräckligt antal mål.

Om vi nu gå från detta lilla skämt — jag har i detta fall följt
den ärade författaren från Umeå i spåren — till allvar igen, bör väl
dock denna fråga angående den rätta förläggningsorten rimligen något
ses i sammanhang med möjligheterna av den kommande processreformens
organisation av de högre domstolarna. Förläggningsorten
bör väljas på sådant sätt, att man om möjligt är viss_ om, att hovrätten
icke behöver förflyttas, för det fall att inom rimlig tid den
bebådade processreformen verkligen kommer. Om man i sådant fall
förlägger hovrätten till det nedre centrala Norrland, som är kärnan i
Norrlands hela ekonomiska och industriella liv, är det alldeles uppenbart,
att vare sig denna förläggningsort blir Sundsvall eller Härnösand
— och det kan enligt min tanke kvitta ungefär lika — blir i
alla fall denna förläggningsort bestående, och det kan icke vara tal
om att i framtiden, när processreformen kommer, flytta hovrätten
till ett annat ställe. Men om man förlägger den första hovrätten till
Umeå, bör det observeras, att vid en kommande processreform, om
man har att räkna med en hovrätt för Västerbotten och Norrbotten,
är Umeå, som ligger i allra sydligaste hörnet nära gränsen till Västernorrlands
län, den minst centrala orten, och i sådant fall bör sannerligen
den frågan tagas under omprövning, om icke Luleå såsom en
mera central ort är att föredraga framför Umeå.

Sedan måste här för det andra tagas den största möjliga hänsyn
till rekryteringsfrågan. Det är väl ändå uppenbart, att ju längre
norrut man kommer, desto svårare blir rekryteringen av den nya
hovrätten. Jag ber att i detta fall starkt få understryka vad som
sades av Svea hovrätt, då den ifrågasatte, huruvida det överhuvud
taget var möjligt att kunna rekrytera den nya hovrätten, om den förlädes
för långt norrut. Jag kan även hänvisa till ett senare uttalande
från presidenten Westring, ordföranden i processkommissionen,
som offentligt i Svenska Dagbladet har skrivit, att Umeå omöjligt
kan betecknas som en tjänlig förläggningsort för en hovrätt, som
skall omfatta jämväl Västernorrlands och Jämtlands län. När alltså
själva presidenten Westring, ordföranden i processkommissionen, för
sin del bestämt säger ut, att om en hovrätt nu skall skapas, bör den
icke förläggas till Umeå, anser jag för min del, att största möjliga
hänsyn även bör tagas till ett sådant inlägg från ett sådant håll.

Jag kommer med denna allmänna, mera principiella motivering
fram icke till ett yrkande, att hovrätten ögonblickligen bör förläggas
till Härnösand, icke heller att den ögonblickligen bör förläggas till
Sundsvall, och icke heller att Umeå utan vidare bör föras utanför
varje diskussion. Vi ha, rätt många representanter på Norrlandsbänkarna,
enat oss om att gå på en annan linje, nämligen att i stället
för att nu fälla utslaget i denna kinkiga förläggningsfråga, där skä -

Onsdagen den 16 maj, f. m.

37 Nr 36.

len väga för och emot de olika platserna, föreslå en sådan ordning, / fråga om
att det bör läggas i Kungl. Maj:ts händer att efter ytterligare real- ^^homätt^
prövning av ärendet själv besluta, vilken förläggningsort som bör Norrland.
väljas såsom den lämpligaste. Jag tager mig därför friheten föreslå, (Forts.)
att riksdagen beslutar bifalla utskottets förslag i punkten 4 men
därjämte även utskottets förslag i punkten 5, dock med underkännande
av utskottets motivering, och att i stället antages den
motivering, som här föreligger tryckt och utdelad till kammarens
ledamöter, och som i sin första del till och med andra stycket på
sidan 11 överensstämmer med de opartiska uttalanden, som återfinnas
i utskottets egen motivering, men som i sin senare del går
in för den linjen, att Kungl. Maj :t bör tillförsäkras fria händer och
fri prövningsrätt. Den sista delen av denna motivering eller framställningen
från och med tredje stycket på sidan 11, vilket stycke i
utskottets utlåtande börjar med orden »Då utskottet» är i det av
mig förordade förslaget av följande lydelse:

»Ehuru utskottet sålunda biträder departementschefens uppfattning
rörande de synpunkter, som böra beaktas vid valet av förläggningsort
för den nya hovrätten, kan utskottet icke finna den
förebragta utredningen så fullständig, att utskottet därav kan draga
någon säker slutsats angående Härnösands företräde såsom förläggningsort.
Utskottet kan därför icke tillstyrka riksdagen att nu
uttala sig i förläggningsfrågan. Det torde böra tillkomma Kungl.

Maj:t att under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter
träffa ett avgörande härutinnan.

Då utskottet, som nämnt, biträder departementschefens mening,
att en hovrätt för de fyra nordligaste länen nu bör upprättas, och
även finner önskvärt, att denna träder i verksamhet under hösten
1924, anser utskottet sig böra föreslå, att det i propositionen äskade
anslaget ställes till förfogande för bestridande av de med hovrättens
inrättande förenade kostnaderna.»

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i utlåtandet nr 5,
men med den av mig här förebragta motiveringen, och jag knyter
till detta yrkande därjämte de orden, att som herrarna och damerna
förstå, innebär detta uttalande fullkomlig frihet för Kungl. Maj:t
att utan någon föregående bundenhet efter förnyad prövning välja
den plats, som vid den förnyade prövningen befinnes vara den bästa.

Jag tillägger, att vi tro oss kunna i detta fall lämna prövningen till
Kungl. Maj :t, icke minst med hänsyn till att den numera fungerande
justitieministern Ekeberg, som jag tror, från hela kammarens sida
har den allmänna respekt för sin rättrådighet och saklighet, att riksdagen
kan med fullkomligt förtroende lämna saken till hans avgörande,
förvissad om att då blir prövningen den bästa möjliga med
hänsyn till rättvisan och rättskipningens bästa.

Med herr Vennerström förenade sig herrar Karlsson i Gasabäck,

Österström, Hedlund i Östersund, Svensson i Skönsberg, Olofsson i
Diger näs och Väst berg.

Kr 36. 38

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Herr Jansson i Falun: Herr vice talman! Jag skall icke ingå
på frågan om huruvida utskottsreservanternas uppfattning är riktig
eller icke. Jag anser den frågan utdebatterad. Den har riksdagen
tidigare tagit ståndpunkt till, och riksdagen har följaktligen, såvitt
jag förstår, icke i dag att syssla med den saken. Vi ha, när vi gått
till prövning av denna fråga inom det sammansatta utskottet, känt
oss tämligen obundna i fråga om förläggningsorten, och det tycks
ju vara på den punkten, som för närvarande hela frågan skulle
kunna hänga upp sig. Jag tror, att det skulle vara mycket olyckligt,
ifall denna sak skulle få utgöra den tuva, som hela förslaget
skulle falla på. Det bör väl ändå vara möjligt att kunna få en
lösning av förläggningsfrågan.

Nu har jag för min del tidigare deltagit i behandlingen av detta
spörsmål, och det var följaktligen i höstas, när statsrevisorerna voro
ute och reste i dessa trakter, där de orter äro belägna, som det här
är fråga om, synnerligen intressant att beskåda de lokaler, som man
ville ställa till förfogande för den blivande hovrätten. Jag fick då
den bestämda uppfattningen, att de lokaler, som i Umeå erbjödos
den ifrågavarande hovrätten, voro de bästa och lämpligaste. Jag
vågar även här erinra om att ingen av de myndigheter, som yttrat
sig över förläggningsfrågan, haft något att invända ur den synpunkten
emot Umeå såsom förläggningsort.

Det förnämsta skälet, som framhållits mot Umeå, skulle vara
rekryteringsfrågan. Jag har icke funnit, att några andra vägande
skäl kunnat anföras vare sig av den föregående talaren eller av den
förutvarande departementschefen. Men jag skulle särskilt vilja säga
till den föregående talaren, att han nog gjort sig skyldig till en viss
ologiskhet, då han sade, att om vi förlägga hovrätten till Umeå komma
vi kanske att få flytta den ännu längre norrut, men sedan,_ när
han talade om svårigheterna med rekryteringen, sade, att Umeå
vore olämpligt, ty Umeå låg för långt norrut. Jag skulle vilja fråga
honom då, om det icke blir ännu svårare för rekryteringen, om hovrätten
förlägges till Piteå eller Luleå. Jag måste få den uppfattningen
av hans anförande, att han ansåg till och med Umeå omöjligt,
och då lära väl i en framtid även de båda andra städerna bli ännu
mera omöjliga. Han sade, att om det beslutas att förlägga hovrätten
till Umeå, måste hovrätten flyttas därifrån, då de fyra norrländska
länen skola indelas i två domstolsområden, men det förefaller mig
då, som om en hovrätt bör kunna bibehållas i Umeå även under
denna förutsättning.

Vi ha inom det sammansatta utskottet icke velat stanna vid
någon bestämd ståndpunkt i frågan. Vi ha endast uttalat en önskan,
att Umeå bör i första hand ifrågakomma att undersökas, men att
Kungl. Majrt, om Kungl. Majrt finner sakligt starka skäl för en
annan förläggningsort, må äga rätt att förlägga hovrätten, där
Kungl. Majrt kan finna det ännu mera lämpligt än vi ansett Umeå
vara. Sålunda har man med det förslag, som utskottet framlagt,
icke alls bundit Kungl. Maj:t. I det förslag emellertid, som föredrogs
av herr Vennerström, har riksdagen icke alls uttalat någon

Onsdagen den 16 maj, f. m.

39 Nr 36.

mening om vilken plats i första hand borde ifrågakomma, och jag har
för min del den bestämda uppfattningen, att Umeå bör i första hand
ifrågakomma.

Icke allenast på grund av vad jag tidigare anfört utan även
ur den synpunkten, att två divisioner eller vilket antal som kan
komma ifråga utbrytes från Svea hovrätt för att flyttas till Norrland,
bör man åtminstone flytta så långt, att det icke stannar alldeles
på tröskeln till Norrlands stora vida områden. Herr Vennerström
sade i sitt anförande, att han icke hade några lokala intressen, ty
han bodde icke i någon av de städer, som voro på tal, men herr
Vennerström bor väl i alla fall på tröskeln till en av de städer,
som äro ifrågasatta, och han har också därför ett litet lokalt intresse.
Han kan icke frånsåga sig, att han i viss mån har ett lokalt intresse.
Jag för min del har icke några som helst lokala intressen i detta
avseende, utan jag har endast sett frågan dels ur lämplighetssynpunkten
ifråga om lokaler och dels även ur kommunikationssynpunkten
och ur synpunkten av lämpligheten för de två nordligaste
länen att i sin tur icke få alltför långt till den blivande nya hovrätten.

Vad sedan kostnadsfrågan beträffar är den enligt mitt förmenande
icke absolut avgörande, men det spelar dock en rätt avsevärd
roll med de kostnader, som komma att medföra en utflyttning från
Svea hovrätt. Jag tror, att om man läser propositionen skall man
finna, att i detta avseende är Umeå mycket att föredraga framför de
andra platser, som blivit nämnda.

Sedan är det en sak, som jag skall be att få erinra om, men som
kanske icke heller har någon avgörande betydelse, om ock i varje
fall en viss betydelse, nämligen att de i Umeå ha en byggnad, som
för närvarande användes till seminarium. När nu detta seminarium
får sina nya byggnader färdiga, kommer det att flytta in där, och de
gamla byggnaderna bli lediga. Då är icke frågan avgjord vem som
blir ägare till ifrågavarande hus, och det lär vara synnerligen tvistigt,
huruvida staten för sin del kan göra någon rätt gällande gent
emot Umeå stad ifråga om äganderättsförhållande till detta hus.
''Nu har emellertid Umeå sagt, att om hovrätten kommer dit är den
villig att låta hovrätten disponera detta hus och ställa dess lokaler i
ordning, så att de bli disponibla vid hovrättens inflyttande. Det
enda obehag, som jag för min del tycker mig finna, är, att hovrätten
skulle flytta så tidigt, att dessa lokaler icke vore färdiga att taga
emot densamma, utan att hovrätten skulle ha provisoriska lokaler
i därvarande rådshusbyggnad. Den saken bör emellertid väl kunna
ordnas på det sättet, att utflyttningen icke sker. förrän lokalerna bli
disponibla. Kungl. Maj:t har föreslagit, att utflyttningen skall äga
rum på hösten 1924, men om det stöter på oöverstigliga hinder, kan
Kungl. Maj :t möjligen gå i författning om att tiden för utflyttningen
ändras.

Sedan yttrade herr Vennerström någonting om en broschyr, som
blivit utdelad till riksdagens ledamöter. Jag förstår mycket väl,
vilken broschyr han syftar på — jag har också läst den — och han

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 36. 40

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

söker här sprida ett. litet löje över den broschyrens tillkomst och
författare. Jag har ingen som helst del uti ifrågavarande broschyrs
tillkomst. Jag har ingen som helst del i dess innehåll, men jag vill
säga herr Vennerström, att det kan ju finnas skäl för författaren
att skriva såsom han gjort, därför att det framhållits, att Umeå icke
vore en kulturplats utan en förvisningsplats, som man skulle be
Gud bevara sig ifrån att bli skickad till. Det kan i någon mån visa,
att det är möjligt för kulturen att trivas även däruppe, och jag menar,
att man väl icke ändå får se saken såsom herr Vennerström gjort.

Min slutuppfattning är som sagt, att jag anser, att om riksdagen
bifaller utskottets förslag Kungl. Maj :t är obunden. Regeringen har
endast fått vissa direktiv från riksdagens sida. Visar det sig, att
dessa direktiv icke kunna uppfyllas, får Kungl. Maj:t göra, såsom
Kungl. Maj:t finner för gott, enligt utskottets mening i valet av de
platser, som äro nämnda. Jag tror, att kammaren med synnerlig tillfredsställelese
kan bifalla vad utskottet hemställt och ber följaktligen
att få yrka bifall till bägge de föredragna betänkandena.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Rehn: Herr talman! Jag har undertecknat den motion,

som avlämnats av herr Wiklund, och skall därför be att få yttra
några ord. Jag kan tyvärr icke i likhet med en annan ärad talare
på Norrlandsbänken svära mig alldeles fri från varje ortsintresse.
Såsom ortsrepresentant kan jag icke göra det. Men det oaktat anser
jag, att de mera lokalpatriotiska synpunkter, som väl närmast
och djupast ligga till grund för de olika stadssamhällenas tävlan
att draga till sig denna institution icke böra tillmätas någon större
vikt och betydelse. Å andra sidan kan jag icke finna, att den omständigheten,
att det råder olika meningar och olika önskningar till
vilken stad hovrätten skall förläggas, behöver utgöra något skäl för
riksdagen att nu avslå hela frågan. Skall riksdagen, såsom reservanterna
förutsatt, dröja med att fatta beslut i huvudfrågan, till
dess enighet vinnes om till vilken stad i Norrland hovrätten skall
förläggas, kan jag försäkra herrarna, att då blir denna fråga aldrig
avgjord. Om dylika förläggningar bär det alltjämt stått strid både
i forntid och nutid och så lärer det väl också komma att gå i framtiden.

Såsom ett skäl för avslag ha reservanterna anfört — och de
stödja sig därvid på ett yttrande från Svea hovrätt — att så länge
det nu rådande skriftliga processförfarandet bibehålies skulle det
icke bereda den rättssökande allmänheten några förmåner, om en
hovrätt förlädes till Norrland. Att ett sådant argument framföres
av Svea hovrätt, kan vara förklarligt, men så har man dock icke
sett saken förr. Herr Wiklund erinrade nyss om vad som blivit
anfört av nya lagberedningen och förstärkta lagberedningen, som
avgåvo yttranden på 1880-talet. Man skulle kunna gå ännu längre
tillbaka i tiden, mer än 100 år, närmare bestämt år 1815, då lagkommittén
uttalade sig och föreslog, att hovrätterna skulle uppdelas

Onidagen den 16 maj, f. m.

41 Nr 36.

och flyttas ut till de olika orterna i riket för att bland annat bli 1 fråga om
mera tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Processkommissionen
intar nu också samma ståndpunkt, nämligen att minst en Norrland.
hovrätt skall förläggas till Norrland, och samma uppfattning har (Forts.)
riksdagen själv uttalat, då den så sent som för två år sedan fattade
ett principbeslut i saken, vilket beslut vid fjolårets riksdag vidhölls.

Att den rättssökande allmänheten i Norrland icke kan dela Svea hovrätts
och reservanternas mening i denna del, torde väl kunna anses
framgå dels av de yttranden, som avgivits av myndigheter och andra
på vitt skilda orter i Norrland, och dels av den enhällighet, varmed
Norrlands representanter anslöto sig till den motion, som föranledde
1921 års riksdagsskrivelse, om vilken motion herr Vennerström redan
förut erinrat. Då kunde norrlänningarna hålla ihop fullständigt,
ty då gällde det ett gemensamt norrländskt intresse att få
en hovrätt dit förlagd. Att norrlänningarna nu, då själva förläggningsfrågan
blivit aktuell, dela upp sig i olika grupper kan också
vara förklarligt. Det bevisar enligt min mening icke annat än att
vi äro ungefär lika goda lokalpatrioter allihop, men det skall väl icke
föranleda riksdagen att avvisa hela frågan.

Reservanterna synas också fästa icke så litet avseende vid vissa
åtgärder, som föreslagits för lindring av Svea hovrätts arbetsbörda,
och detta skulle enligt reservanternas mening innebära, att en särskild
hovrätt för Norrland skulle bli i större eller mindre grad obehövlig.
Jag förmodar, att reservanterna därvid åsyfta bland annat
en Kungl. Maj:ts proposition, som föreligger vid denna riksdag, och
som avser att införa en särskild stämpelavgift för att därmed fördyra
rättegångskostnaderna i hovrätten i avsikt att därigenom avhålla
och avskräcka de rättssökande parterna att få sina tvistemål
prövade i högre instans. Jag har anledning tro, att den propositionen
icke kommer att vinna riksdagens bifall — åtminstone har
jag hört det, och jag vet, att så ligger det till i utskottet — men
i vilket fall som helst skulle jag för min del vilja helt och hållet
lägga om bevisföringen i det avseendet och säga, att blott den omständigheten,
att ett sådant förslag, framkommit, att vederbörande
sett sig nödsakade att tillgripa en så förtvivlad utväg, en så principvidrig
och lindrigast sagt osmaklig åtgärd, bara det förhållandet bevisar
väl om något behovet av en ny överdomstol.

Vad sedan förläggningsfrågan angår skall jag av skäl, som
jag i början antytt, icke gå djupare in på den. Jag skulle helst
sett, om vi, som närmast äro intresserade i frågan, enade oss om
att nedlägga våra röster, ty på det sättet skulle måhända de sakliga
skälen kunna bättre göra sig gällande — men nu hör jag, att
mina värderade vänner särskilt ifrån Västernorrlands län icke vilja
vara med därom, och då finner jag mig föranlåten i allra största korthet
påpeka några omständigheter, som jag tror, att det ur saklig
synpunkt och för sakens egen skull vore lyckligt, om kammarens
ledamöter i allmänhet ville taga under övervägande, då det gäller
att pröva själva förläggningsfrågan. En av dessa omständigheter
är, att den plats, som utskottet här närmast förordar, är obestrid -

Nr 36. 42

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

ligt den mest centrala, som nu kan komma i fråga. Om den saken
kan icke råda mer än en mening. När reservanterna vilja göra gällande,
att större delen av befolkningen i det nya jurisdiktionsområdet
skulle få sämre förbindelser med hovrätten i Umeå än den nu bar
med Svea hovrätt i Stockholm, är detta påstående med förlov sagt
alldeles felaktigt. Det är sant, att Västernorrlands och Jämtlands
län för närvarande ha cirka 30,000 invånare mer än de båda nordligaste
länen, men man måste taga hänsyn till att en icke obetydlig
del av dem, som bo i Västernorrlands och Jämtlands län ha vida
genare och snabbare förbindelser med Umeå än de skulle ha med
Sundsvall eller Härnösand — för att icke tala om Svea hovrätt
i Stockholm. Folkmängdstillväxten har också inom de båda nordligaste
länen av ålder varit och är fortfarande mycket kraftigare än
i de södra grannlänen. Allt talar för att det icke kommer att dröja
länge, innan den relativt obetydliga skillnad i folkmängd, som nu
råder, blir fullständigt utjämnad och de båda översta länen komma
att hinna förbi sina grannar.

För att icke gorå mig skyldig till ensidighet eller oresonlighet
skall jag gärna tillstå, att för de sydligare delarna av Västernorrlands
och Jämtlands län, kan det på sätt och vis bli i viss mån
sämre. Denna försämring kan väl ändå icke betraktas såsom varande
av någon mera allvarsam art, och den får väl också anses vara
av mera övergående natur. När en gång processkommissionen blir
färdig med sitt förslag och vi få den länge bebådade nya rättegångsordningen,
lider icke något tvivel om att Västernorrlands och Jämtlands
län få en särskild hovrätt.

En annan sak av alldeles särskild betydelse är just de egenartade
förhållanden, som äro rådande i övre Norrland, i så måtto
att denna landsdel innesluter tre olika nationaliteter, nämligen svenskar,
finnar _ och lappar. För de sistnämnda gälla i mångt och
mycket särskilda lagar, som i många viktiga avseenden äro byggda
på andra principer, andra rättsgrundsatser än dem, som gälla för
svenska medborgare i allmänhet. I synnerhet är detta fallet i fråga
om de skadeståndsregler, som tillämpas i tvister mellan flyttlapparna
och den bofasta befolkningen.

Likaså ha vi våra särskilda skogslagar i övre Norrland, dimensionslagen
i kustlandet och utsyningslagen i lappmarken. Detta och
mycket annat ger, såsom också departementschefen erinrat om, åt
rättslivet däruppe en annan karaktär än den som gör sig gällande på
andra orter. Nu har det alltjämt, så snart frågan om Norrlandshovrätten
kommit på tal, framhållits såsom ett mycket viktigt skäl,
att domstolens ledamöter skola komma att leva och verka mitt uppe
i de förhållanden, som sätta sin särskilda prägel på ett stort antal
rättegångsmål, som komma under domstolens bedömande. Då så är,
är det väl också mycket naturligt och i sin ordning, att domstolen
förlägges just till den trakt, där dessa säregna förhållanden existera.

Till sist endast några ord rörande kostnadsfrågan. Jag kan
icke dela reservanternas uppfattning, att kostnadsfrågan här spe -

Oiisdagen den 16 maj, f. m.

43 Nr 36.

lar en avgörande roll. Det gäller ju icke att inrätta ett nytt ämbetsverk
som reservanterna vilja låta påskina, utan endast att dela upp
ett ämbetsverk, som redan finns. Det kan väl då åtminstone sattas
i fråga, om det kan anses vara riksdagen fullt värdigt att rygga
tillbaka för den mycket blygsamma kostnadsökning, som uppstår genom
att flytta ett par divisioner av Svea hovrätt till en annan stad,
i synnerhet som staden själv har åtagit sig att ^bestrida den egentligt
flyttningskostnaden. Man bör ju komma ihåg, att det galler en
så viktig angelägenhet, som vad den högre rättsskipningen är, oc i
därvid får man nog alltid vara beredd att offra en slant.

Givetvis är det dock angeläget att se till att kostnaderna för
statsverket bli så billiga som möjligt utan att andra berättigade intressen
åsidosättas eller trädas för nära. Enligt uppgift i den kung!,
propositionen och även i utskottets betänkande bliva engangskostnaderna
för statsverket icke fullt hälften så störa, om Umea väges som
förläggningsort, som om någon av de andra tva städerna väljes. xlariigenom
bliva också de årliga kostnaderna för staten — vilket naturligtvis
spelar den största rollen — betydligt eller nära 30 procent

mindre ^er rikg(jagen utskottets förslag, är det min alldeles bestämda
och livliga uppfattning, att riksdagen därmed också pa bästa möjliga
sätt tillgodoser såväl de ideella som de mera materiella, rent
statsekonomiska intressen, som höra samman med denna hovrattsfråga.
Stödd på den slutsatsen tvekar jag icke, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skulle kunna åtnöja mig med
att instämma med den förste talaren, herr af Ekenstam, men da jag
haft min tingstjänstgöring förlagd norr om Dalälven och åven i åtskilliga
år varit ledamot av Svea hovrätt, kan jag icke underlåta att
anföra de skäl. som föranleda mig att yrka avslag pa utskottets
hemställan. Visserligen vet jag, att jag därmed kommer i onåd hos
min väll, herr Vennerström, då han ju sade, att han icke kunde tänka
sig, att man nu skulle vilja uppriva ett förut av riksdagen fattat
beslut. Jag anser emellertid, att det nu har tillkommit ett par nya
omständigheter, nämligen dels att det nu blivit fullt klart, att det
är omöjligt att bestämma den ort, som skall vara den rätta för JNorrlandshovrättens
förläggning, dels även att kostnadssynpunkten mer
och mer i dessa brydsamma statsfinansiella tider tränger sig tram.
Det är då givet, att även de synpunkter, som förut ha framdragits
för ett avslag, nu också skola få ökad styrka, även om dessa s^npunkter,
som herr Vennerström uttalade, för honom äro av noll och
intet värde.

Det synes vara otvivelaktigt, att, därest de grunder, som processkommissionen
angivit för en blivande processreform, bli följda, kommer
åtminstone en hovrätt att bli förlagd inom de fyra nordligaste
länen. Lika otvivelaktigt måste man nog säga, att ett utbrytande
redan nu av en avdelning från Svea hovrätt skulle medföra vissa fördelar
med hänsyn till detta omfattande verks administration. Gent -

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forte.)

Nr 86. 44

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om emot detta kan emellertid åberopas, dels att processkommissionen uthovrätt*i
talat sig med stor tvekan i saken, dels att starka skäl emot inrättanNorrland.
det n.u av flen nya hovrätten framförts såväl av Svea hovrätt som av
(Forte.) Sveriges advokatsamfund. De av dem framförda vägande skälen
jämte kostnadssynpunkten torde vara fullt tillräckliga för att man
skulle hava rätt att vara tveksam.

Emellertid torde det först och främst vara en nödvändig förutsättning
vid den nya hovrättens inrättande, att full visshet föreligger
därom, att hovrätten även efter den väntade rättegångsreformen
fortfarande skall ha sitt säte på den plats, dit den förlägges, var den
platsen nu må bliva. Att så emellertid icke nu är visst, nämnde
jag nyss, och jag ber att få erinra om att processkommissionen påpekat,
att kommissionen ännu icke hunnit så långt i sitt arbete, att
den bestämt kan uttala sig om alla de fakta, som böra inverka på
frågans avgörande, och att kommissionen ännu icke slutgiltigt behandlat
frågan om proceduren i överrätterna, varmed naturligtvis
nära sammanhänger frågan om överrätternas jurisdiktionsområden
och. förläggningsorter. Vidare påpekar kommissionen, att det visserligen
icke kan finnas något tvivel om, att en ny rättegångsordning
kräver minst en överrätt för de fyra nordligaste länen, och att kommissionens
plan för dessa län upptar två överrätter, men kommissionen
framhåller även, att »den nordligaste av dessa överrätter säkerligen
icke kan komma att bestå av mera än en avdelning, varför frågan
tarvar ytterligare noggrant övervägande. Med hänsyn till ortsförhållandena
och kommunikationerna i denna del av landet är dock sannolikt,
. att^man ej kan nöja sig med en hovrätt därstädes, såvida man
icke vill låta densamma i stor utsträckning bliva ambulerande. Nu
angivna omständigheter försvåra i hög grad bedömandet av frågan,
var en hovrätt, som nu skulle inrättas för samtliga ifrågavarande
län, lämpligast bör förläggas.»

Det synes väl icke heller vara ur vägen att tänka på, att det
slutliga avgörandet av hovrätternas gränser och var de skola förläggas
först bör fattas, sedan man grupperat de mål, som skola gå
till Norrlandshovrätterna, och att det vid denna gruppering kanske
blir av vikt icke blott att tänka på de mål, som höra till Norrland,
utan även sådana mål i Dalarne och Värmland, som ha samma karaktär.

Jag anser mig även böra säga några ord om betydelsen av att det
ännu icke finns någon muntlig procedur utan att allt sker skriftligt.
Med den nuvarande skriftliga proceduren är det med hänsyn till den
rättssökande allmänhetens bekvämlighet, såsom processkommissionen
också har påpekat, tämligen likgiltigt, var hovrätten har sitt säte.
Åtminstone ur denna synpunkt kan sålunda en hovrätt i stort sett
lika väl vara belägen i Stockholm som i Malmö eller någon annan
ort, och det är alls icke absolut nödvändigt, att en Norrlands hovrätt
skall vara förlagd inom Norrlands rayoner.

Jag vill även särskilt stryka under, att den omständigheten, att
norrlänningarna såsom hovrätt ha en avdelning av Svea hovrätt, redan
nu giver den största trygghet för att målen bliva sakkunnigt be -

Onsdagen den 16 maj, f. m.

45 Nr 36.

•dömda. Svea hovrätt har den allra största möjlighet att få en god
rekrytering, en möjlighet, som kanske icke denna dag står öppen för ™ hovräifi
en hovrftt, som skulle förläggas uppe i Norrland. Där är det vanligt, Norrland.
att ämbets- och tjänstemän, i vilken ställning de vara må, efter en (Forts.)
viss tids tjänstgöring ha pretentioner på att få komma därifrån till
sydligare nejder. Att då tänka sig, att speciellt hovrättens tjänstemän
skulle bli eviga där uppe och för alltid sitta inne med^alla
Norrlandsmål i sina hjärnor, är ett fullkomligt misstag. En sådan
särskild kännedom om Norrlandsmålen föreligger för övrigt lika väl
redan nu i Svea hovrätts norrlandsavdelning.

Här har emellertid sagts så många gånger av vänner till förslaget
att förlägga en hovrätt i Norrland, att det förekommer ett
direkt meningsutbyte eller direkt samarbete mellan hovrätten och den
xättssökande allmänheten, men detta är dock icke alls förhållandet.

Under de tio år, jag hade äran tillhöra Svea hovrätt såsom ledamot,
förekom det endast en enda gång, att jag såg någon man av allmänheten.
En eller annan gång kom det ju inför hovrätten en advokat
för att lämna papper från landsorten, som han erhållit, men det var
icke den advokat, som förut haft hand om saken, utan det var endast,
som det heter, en pappersdragare, som endast skulle avlämna
papperen. Den synpunkten, att det torde vara ur allmänhetens synpunkt
skäligen likgiltigt, var hovrätten skall ligga, kommer, det
vill jag stryka under, naturligtvis icke att vara tillfinnandes, när
den nya rättegångsreformen kommit. Då får man fullt lojalt i det
lielas intresse böja sig för att kanske icke blott en utan flera hovrätter
placeras uppe i Norrland.

Till dessa anledningar till att jag, som sagt, känner mig högst
tveksam inför frågan om det kan vara av någon betydelse, att hovrätten
förlägges i Norrland, komma sedan kostnadssynpunkterna.

Under nuvarande ekonomiska situation anser jag det nödvändigt att
beakta, att där man tror sig kunna påvisa möjlighet att spara, bör
man också göra det. Det är nu icke utan att man måste säga sig,
att kostnaderna för en utbrytning bliva högst betydande. Det är
icke här, som herr Vennerström sade, endast fråga om 20,000 kronor.
Han sade, att det icke förelåg någon fara för ett nytt ämbetsverk,
därför att det endast gällde att flytta ut en avdelning av Svea
hovrätt. Ur kostnadssynpunkt är emellertid den faran icke så liten.

Enligt den proposition, som förelåg vid förra riksdagen, gäller det
en årlig merutgift i avlöningar på cirka 90,000 kronor, i extra avlöningar
på 24,000 kronor, för expenser, ved m. m. ett belopp, som då
icke kunde beräknas, samt dessutom extra kostnader för anskaffning
av möbler och andra inventarier o. s. v. Jag vill vidare icke
draga upp några jämförelser för kostnaderna vid förläggning till
den ena eller andra staden, men jag vill dock nämna, att det här
ytterligare gäller en engångsutgift, som jag vill minnas för Umeå
uppgår till 55,000 kronor, för Sundsvall till 111,000 kronor och för
Härnösand till 120,000 kronor. Det är i alla fall siffror, som tala,
och som man icke kan avfärda utan vidare med att säga, att det
endast gäller 20,000 kronor och ingenting vidare. Nej, det gäller

Nr 36. 46

Ousdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

här både engångs- och bestående utgifter, som komma att belasta
statsverket, och, såvitt jag kan se, utan att det är absolut nödvändigt.

Jag kan också draga fram ytterligare olägenheter med en Norrlandshovrätt
nu. Då det var fråga om att skånska hovrätten skulle
förflyttas från Kristianstad till Malmö, motiverades detta med att
man ville flytta hovrätten till ett större centrum, där affärslivet pulserade
livligare, där det fanns möjlighet till tankeutbyte för hovrättens
medlemmar etc. Flyttar man emellertid ut en avdelning av Svea
hovrätt till en liten stad i Norrland, kommer man att flytta den från
ett stort kulturcentrum till ett mindre.

Med samma skäl som då det gäller hovrätten kunna för övrigt
norrlänningarna klaga över att de många gånger alltjämt få finna sig
i att deras ärenden och mål avgöras här nere i Stockholm. Jag
tänker på alla skattemål, en del revisionsmål och dylikt, som kanske
kunna ha en säregen karaktär från Norrlandssynpunkt, men som
naturligtvis äro och förbli behandlade i Stockholm av de vederbörande
myndigheter, som ha dem under sin handläggning.

Genom ett avböjande av den kungl. propositionen skulle, det
medger jag, det länge närda önskemålet om en norrländsk hovrätts
inrättande för längre eller kortare tid bliva uppskjutet. Det kan i
viss mån synas beklagligt, då ju norrlänningarna ha ansett, att den
spontana känslan av samhörighet med en domstol härigenom skulle
lida avbräck, men då jag för min del icke kan anse, att norrlänningarnas
känslosynpunkter härvidlag höra gå över det praktiska
förståndets krav, kan jag icke vara med om att tillstyrka bifall till
utskottets hemställan, önskemålets framförande kommer att vara
av reell innebörd först i och med den ifrågasatta rättegångsreformens
genomförande. Önskemål, vilkas realiserande kanske medföra
avsevärda kostnader för statsverket, måste nu mer än någonsin
prövas i avseende å sin verkliga betydelse, och då synes det mig,
som om verkliga skäl föreligga för att riksdagen icke bör anta den
kungl. propositionen. Frågan har ännu ej fullständigt mognat.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Persson i Fritorp instämde häruti.

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! Frågan om inrättande
av en särskild hovrätt för Norrland i ändamål att åstadkomma
snabbare rättsskipning för därvarande befolkning är, som herrarna
väl veta, icke ny, utan det är en fråga, som rätt länge stått på dagordningen.
Det vore därför synnerligen önskvärt, om riksdagen
nu kunde taga slutlig ställning till denna fråga och besluta om eu
sådan för de fyra nordligaste länen, så att vi finge sända hem
det glädjande budskapet, att nu har riksdagen slutligen beslutat
en särskild hovrätt att förläggas i Norrland.

Behovet av en sådan hovrätt för Norrlands befolkning får väl
sägas vara sedan gammalt konstaterat genom vad som förut har

Onsdagen den 16 maj, f. m.

47 Nr 36.

sagts i denna fråga. Det är även ett behov, som kan sägas vara
av riksdagen erkänt och behjärtat, ty riksdagen skrev ju år 1921
till Kungl. Maj:t och begärde utredning om en hovrätts upprättande
för Norrland. Det skulle därför, då riksdagen sålunda givit ett
bestämt löfte, vara en stor besvikelse, om vi i stället för ett glädjande
budskap måste meddela våra hembygdsbor, att riksdagen icke
velat vidkännas det år 1921 givna löftet. Jag hoppas därför i det
längsta, att vi icke skola hoppas förgäves, utan att riksdagen skall
infria detta sitt löfte.

Såsom förut har sagts, är enigheten stor bland oss norrlänningar
i fråga om att en norrländsk hovrätt bör inrättas. I det avseendet
föreligger icke några skiljaktiga meningar och uppfattningar.
Om jag därför lämnar å sido själva huvudfrågan om behovet av en
hovrätt för Norrland, ett behov, som synes mig vara till fullo konstaterat
och motiverat, och övergår till att säga några ord i fråga om
den lämpligaste förläggningsorten, måste jag säga, att, ehuru enigheten
är sällsport stor i huvudfrågan, så brister denna enighet,
då vi skall taga ställning till frågan om var denna hovrätt skall
förläggas. Var och en vill göra gällande, att hans hemstad är den
bästa och lämpligaste och bjuder de förnämligaste villkoren, Om
jag för min del skulle vara lika lokalpatriotisk som en del andra
här på norrlandsbänken, vilka fört till torgs städerna Sundsvall,
Härnösand och Umeå, skulle jag tala något för min hemstad, Örnsköldsvik,
som ligger vid; en av Norrlands vackraste skärgårdar,
och som säkerligen i fråga om trevnad och mycket annat kan bjuda
lika mycket som någon av de tre förstnämnda städerna. Nu är emellertid
den s.taden lämnad ur räkningen, och jag skall därför, herr
talman, icke tala mera om den utan försöka taga ställning till frågan,
sådan den nu föreligger.

Då nu så stor tvekan gör sig gällande om vilken stad i Norrland,
som kan anses vara den lämpligaste förläggningsorten, skulle
jag helst vilja se, att denna fråga överlämnades i Kungl. Maj:ts
hand, och att Kungl. Maj:t skulle känna sig fullkomligt obunden av
vad som förut förekommit i frågan och gå in för en saklig och förutsättningslös
undersökning och prövning av vilken stad i Norrland,
som må anses vara den lämpligaste, och som uppfyller de krav, som
i förevarande fall böra få vara avgörande. Om vi så skulle handla,
mina herrar, tror jag, att vi icke skulle behöva ångra oss, ty jag
håller före, att då blir utgången den allra bästa och byggd på verkliga
sakskäl. Men skall riksdagen nu själv så att säga lösa förläggningsortsfrågan
genom något bestämt uttalande så som sammansatta
stats- och första lagutskottet här ifrågasätter, så att den agitation,
som här ägt rum, skall få spela in vid avgörandet, då är jag
för min del rädd för att icke lösningen av förläggningsortsfrågan
blir den allra bästa, Och jag skall för min del mycket väl kunna
finna mig i ett blivande Kungl. Maj:ts beslut om varest hovrätten
skall förläggas, vare sig den blir förlagd i den ena eller den andra
staden, då jag säkerligen får känna mig viss om att sakskäl varit
bestämmande.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.''

Nr 36. 48

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nu till sist blott ett par ord till min vän herr Björkman. Han
tycktes vilja göra gällande,, att det nu icke vore lämpligt att avgöra
hovrättsfrågan med anledning av vad vi hade att förvänta oss av
processkommissionen. Ja, visserligen kunna ju måhända åtskilliga
skäl därur hämtas. Men jag håller före, att om man låter de av
honom anförda skälen vara bestämmande för sitt votum, då föres
frågan om en hovrätt för Norrland långt fram så att säga i den
okända framtiden. Och med ett sådant undanskjutande av saken är
man icke betjänt där uppe. Kravet på en snabbare rättsskipning,
som länge funnits, skulle ju därmed ånyo låta vänta på sin uppfyllelse.

Jag tillåter mig till sist, herr talman, med uttalande av den
förhoppningen, att herrarna vilja behjärta vårt krav där uppifrån,
så att vi till sist finge den så mycket omtalade norrländska hovrätten,
hemställa om bifall till utskottets förslag med den motivering,
som är föreslagen av herr Vennerström.

Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen
av detta ärende inom sammansatta stats- och första lagutskottet,
skall jag be att få yttra några ord med anledning av reservanternas
rena avslagsyrkande.

Jag kan för min del icke annat än förvåna mig över att de herrar
jurister här i kammaren, som i dag med så frejdigt mod slåss
för rent avslag, icke voro klara på den saken för ett par år sedan
eller åtminstone förra året, då riksdagen för andra gången skrev till
Kungl. Maj:t i frågan. 1921 fattade båda kamrarna samstämmiga
beslut om skrivelse till Kungl. Maj:t om att en hovrätt för Norrland
skulle inrättas och uppdrogo åt Kungl. Maj :t att utarbeta förslag och
framlägga detta för riksdagen. Då hade ju rätta ögonblicket varit
att resa principiellt motstånd. Då hade mycket arbete, kostnader och
besvär för de lokala institutionerna, stadsfullmäktige och länsstyrelser
m. fl., kunnat besparas, ävensom mycket arbete i form av yttranden
från de juridiska myndigheterna här nere. När så detta utredningsförslag
kom fram för riksdagen, då yrkade man icke rent avslag,
utan då skrev man till Kungl. Maj :t och begärde ytterligare utredning
angående kostnadsfrågan vid förläggning i den ena eller
andra staden. Sålunda ville man fortfarande icke ställa sig avvisande
utan besvärade Kungl. Maj:t att arbeta i frågan ytterligare ett
år. Nu har Kungl. Maj:t fullgjort detta riksdagens uppdrag och
framlagt frågan fullständigt och klart utredd, så att det är möjligt
för riksdagen att bedöma, hur det ur kostnadssynpunkt, och ur alla
möjliga synpunkter för resten, ställer sig, dels ifall man beslutar
inrätta en hovrätt och dels ifall man förlägger den till den ena eller
andra platsen. Först nu kommer man och yrkar rent avslag. Jag
menar, att detta är en inkonsekvens, som jag icke tror, att riksdagen
nu kan vilja ställa sig bakom, under förutsättning att riksdagen något
håller på sin prestige och värdighet.

Då jag inom utskottet haft att bilda mig en uppfattning i föreliggande
fråga, har jag för min del funnit, att här i första hand vore

Onsdagen den 16 maj, f. in.

49 Nr 36.

två syften, som man skulle tillgodose: för det första behovet av att
avlyfta en hel del av Svea hovrätts nuvarande arbetsbörda genom
frånskiljande av de s. k. norrlandsfrågorna och för dessas behandling
inrättandet av en särskild hovrätt i övre Norrland, och för det andra
att bereda större bekvämlighet för den rättssökande allmänheten i
den del av landet, som är längst avlägsen från nuvarande hovrätter,
nämligen övre Norrland. Varje gång, då riksdagen tidigare haft att
behandla förslag angående förstärkning av arbetskrafterna inom
Svea hovrätt, har det strax motionerats från norrlandshåll, och enkannerligen
från översta Norrland, om att i stället för att göra Svea
hovrätt större skulle man särskilja norrlandsmålen och förlägga dem
till en särskild hovrätt i Norrland. Nu har ju Svea hovrätt blivit
så stor, att man anser tiden vara inne att realisera detta krav, vilket,
som man redan påpekat, är mera än hundra år gammalt. Och då
riksdagen sålunda principiellt har ställt sig bakom detta, har man
inom utskottet icke haft annat att göra än att söka ge Kungl. Maj:t
ett svar på den proposition, som nu framlagts. Om man så skulle
tillgodose det andra syftet, nämligen att bereda största möjliga bekvämlighet
åt den rättssökande allmänheten, så är ju verkliga förhållandet
det, att Norrland är av det ofantliga geografiska omfång,
att det är synnerligen svårt att kunna tillgodose detta syfte på ett
verkligt rationellt sätt. Men då man icke, som jag sade, kan göra
detta rationellt, måste man genom sammanställande och övervägande
av de olika skäl, som tala för den ena eller andra platsen, söka åstadkomma
det bästa möjliga för frågans lösning. Och det är just detta,
som utskottet sökt göra, såsom kammaren behagade finna, genom den
mycket fylliga och mycket allsidiga utredning, som här anförts i utskottets
motivering. Man har verkligen sökt leta sig fram till en
lösning, som under nuvarande situation skulle innebära det bästa
möjliga.

Om man nu tänker på förläggningsorten, så är det ju klart, att
om frågan hade legat på det sättet, att det gällt att inrätta tvenne
hovrätter, så hade frågan varit väsentligt lättare att lösa. Men då
man nu har en enda hovrätt att förlägga inom ett så stort ytområde.
där de centrala platserna äro så väsentligt avlägsna från varandra,
så är det ju synnerligen svårt att kunna finna på en lösning, som icke
kan ställas under kritik. Men för min del har jag sett saken så, att
under den förutsättningen att man här bifaller det, som Kungl. Maj:t
i denna fråga ansett som det lämpligaste med avseende på förläggningsorten,
nämligen att förlägga hovrätten till sydligaste kanten av
Västernorrlands län, och om man skulle se detta ur flertalets av de
rättssökandes synpunkt inom detta ofantliga domsområde, bleve resultatet
det, att det bleve endast en del av Västernorrlands län. låt
vara den folkrikaste delen, men dock endast en del, som genom hovrättens
förläggning dit verkligen finge bekvämare kommunikationer
med hovrätten än vad den nu har, medan däremot en del av Västernorrlands
län, nämligen översta Ångermanland, har lika nära till
Umeå som till vare sig Sundsvall eller Härnösand beträffande tågförbindelser.
Och för mig står det tämligen klart, att då herr Öberg

Andra hammarens protokoll 1928. Nr HO. 4

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 86. 50

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande åt
en horn ätt i
Norrland.
(Forts.)

i sitt anförande kunde visa den lovvärda neutraliteten, när det gällde
förläggningsplats, så berodde detta därpå, att han har den stora lyckan
att bo ungefär mitt emellan de stridande platserna. Jag tänker, att
det är naturligtvis så, att för varje ort däruppe i Västerbottens och
Norrbottens län är det ju huvudsaken att få en hovrätt för NorrlancJ.
klen för dessa två stora områden, Västerbottens och Norrbottens län,
vilka onekligen äro de., som under nuvarande förhållanden hava det
sämst ställt, för dem innebure det ingen förbättring, ifall man förläde
hovrätten nere i Härnösand. De hava ju samma möjlighet att på
lika lång tid komma till Stockholm som till Härnösand. Och beträffande
Jämtlands län har jag för min del icke kunnat undgå lägga
märke till det uttalande, som stadsfullmäktige i Östersund gjort, och
som också länsstyrelsen i Östersund givit sin anslutning till, nämligen
att då det gäller att utse plats för den norrländska hovrätten,
ansågo dessa där uppe i Jämtland, att endast två städer kunde ifrågakomma,
och det vore Östersund och Umeå, samt att de ville ha den
till Östersund. Att varje länsstyrelse har velat ha den i sin residensstad
är helt naturligt. Men ingen av dessa sade, att det borde vara
Sundsvall eller Härnösand. Alltså får man anse, att jämtlänningarna
ta lika gärna en hovrätt i Umeå som nere i Västernorrlands län.
Det blir sålunda ett större flertal, som bli bättre betjänta, om hovrätten
förlägges till Umeå, än om den förlägges i allra sydligaste
kanten på det stora domsområdet.

Hade det gällt tvenne hovrätter, som jag sade, hade det varit
alldeles självskrivet, att den ena skulle legat i allra sydligaste kanten
av Västernorrlands län. Men den frågan föreligger icke nu. Men
riksdagen kan väl ändå icke som anslagsbeviljande statsmakt alldeles
bortse ifrån den ekonomiska sidan av saken. Då man har haft
att jämföra de tillbud, som förelegat från de olika platserna, är detta
ofrånkomligt. Här talas så mycket i detta sammanhang om sparsamhet.
När man kan tillgodose sparsamheten bäst genom att besluta
hovrättens förläggande till den plats, där den ur rent sakliga
skäl också kan anses bäst fylla sitt ändamål, då anser jag, att man
därmed tillgodosett de två viktigaste synpunkterna här. Utskottet
har efter övervägande av allt detta funnit så starka skäl tala för
hovrättens förläggande till Umeå, att utskottet ansett sig böra klart
och tydligt uttala detta i motiveringen, dock icke så, att man rent
formellt skulle besluta i saken, utan det skulle överlämnas åt Ivungl.
Maj :t att slutligt avgöra frågan. Men härvidlag skulle Kungl. Maj :t
endast under förutsättning, att det finnes andra och stora, mera bärande
skäl än dem, som stått inför utskottet vid behandlingen av
frågan, kunna reflektera på en annan förläggningsplats.

Nu har här under debatten framställts ett förslag till ändrad
motivering. Ja, vad skulle resultatet av ett antagande av detta bli?
Kungl. Maj :t har visat på vad det kostar att förlägga hovrätten till
den ena eller andra platsen och för sin del med tillstyrkan av Svea
hovrätt m. fl. sagt, att den bör förläggas till Härnösand. Riksdagen
skulle bär enligt denna motivering säga, att vi bevilja medel, men
riksdagen har ingen mening och intet intresse i var Kungl. Maj.-t på

Onsdagen den 16 maj, f. m.

51 Nr 36.

myndigheternas enträgna tillstyrkan komme att förlägga hovrätten. I fråga om
Jag tror, det skulle vara ett enastående förhållande, ifall riksdagen ^rättande av
skulle skilja sig från en fråga som denna på detta sätt. Jag vill
påminna kammaren om, vilket slagsmål det var, då det gällde en (Fort8)''
viss skolas förläggning till den ena eller den andra av ett par skånska
städer. Men riksdagen beslöt dock den gången att förlägga den till
en viss stad. Och dessa två platser äro ju belägna endast några få
mil från varandra och icke att jämföra med varandra på samma sätt
som1 dessa norrländska platser, om jag nu räknar med Härnösand,

Sundsvall och Umeå. För min del kan jag icke tänka mig, att riksdagen
som svar på den kungliga propositionen skulle vilja skilja sig
ifrån frågan på det lättvindiga sätt, som denna motivering skulle
förutsätta, nämligen att riksdagen icke toge någon ståndpunkt i frågan,
utan förklarade, att nu få Kungl. Maj :t och ämbetsmännen här
i landet avgöra. Men vi bevilja medel och betala kostnaderna. Huruvida
det sedan kan på bästa sätt tillgodose statens och allmänhetens
intressen, det vill icke riksdagen säga någonting om. Jag har icke
för män del kunnat förutsätta någonting dylikt, och därför har jag
anslutit mig till den formulering i utskottets motivering, som här är
föreslagen.

Och jag skall med stöd av vad jag här anfört, herr talman, hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Rydén: Herr talman! Det må förlåtas mig, om jag, som
av gammalt intresserad för åtskilliga spörsmål, som röra de nordligaste
delarna av vårt land, även har varit intresserad av att försöka
bilda mig en personlig uppfattning av denna för Norrland mycket
viktiga fråga. Och jag har därför hyst en önskan att få lov att
säga några ord här, så mycket mera som ju denna diskussion, som
värre är, till så väsentlig del fått karaktären av en inbördes tävlan
mellan olika orters i Norrland intressen. Och det är kanhända möjligt,
att vi, som bo utanför dessa delar av landet, kunna se litet mera
objektivt på hela frågan, än vad norrlänningarna själva göra. Det
torde vara rätt naturligt, om man åtminstone tror sig kunna se
objektivt på frågan.

Jag skulle då för det första vilja framhålla som min uppfattning,
att jag anser, att huvudsaken i hela denna fråga är, att vi
få till stånd en hovrätt för Norrland. Det är ett gammalt önskemål,
över ett århundrade gammalt och framburet i riksdagen vid varje
tillfälle, då arbetsbördan för Svea hovrätt blivit ytterligare så ökad,
att det måste inrättas en ny division vid hovrätten. Men detta önskemål
har alltid undanskjutits av ett eller annat skäl, de senaste, åren
av hänsyn till den blivande processreformen. Jag har i detta fall
måst känna ett starkt beklagande av att det sekelgamla önskemålet
från Norrlands sida om att få eu hovrätt, som liksom bodde där uppe
hos dem, som acklimatiserades där, som lärde känna Norrlands i så
många hänseenden egenartade förhållanden, icke bara genom papper
utan genom personlig erfarenhet, att detta önskemål blivit undanskjutet.
Jag skulle på det allra djupaste beklaga, om resultatet av

Nr 36. 52

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

denna tävlan mellan de olika ortsintressena uppe i Norrland skulle
bli det, att de krafter, som över huvud vilja förhindra Norrland att
få en hovrätt, skulle segra. Och när jag bär hörde herr Björkmans
anförande och de många instämmanden, som följde efter det, syntes
det mig, som om den farhågan icke skulle vara utesluten. Jag
skulle vilja hålla före, att ett behov av en hovrätt för Norrland och
ett mycket starkt behov förefinnes. Och det resonemang, som föres här,
att så länge den nuvarande rättegångsordningen består, utan muntligt
förhör, utan muntligt förfarande, är det skäligen likgiltigt, om hovrätten
finnes i Stockholm eller där uppe i Norrland, det resonemanget
är dock ett rent juristresonemang, som jag absolut icke kan
tillägna mig. Har man varit uppe och rest i Norrland och sett litet
av förhållandena där och i andra delar av Sverige, så finner man ju,
att där uppe är en så oändlig mängd av problem, som kunna komma
under domstols handläggning och som äro för Norrland egenartade,
vilka vi icke hava motstycke till i andra delar av Sverige. Jag
skulle vilja fråga den skåning, som nyss instämde med den ärade
målsmannens för Svea hovrätt syn på problemet, vad han skulle
säga, ifall vi skåningar med våra gamla säregna förhållanden, som
ju också i väsentlig mån äro egenartade för vår landsända, skulle
få våra mål avgjorda t. ex. av några, pappersherrar i Östersund.
Det är icke alls längre därifrån till Östersund än vad en del av
vårt folk i övre Norrland ha till Stockholm. Jag är övertygad om;
att vi skulle kunna åstadkomma ett bondetåg, herr Sven Persson i
Fritorp, och för resten ett stadsbotåg också, ifall vi skulle bli så
illa behandlade av Kungl. Maj :t och riksdagen, att vi icke kunna ha
möjlighet att få våra mål handlagda på närmare håll än detta.
Jag vill icke bestrida, att de nog kunna läsa papper lika bra i Stockholm
som i Umeå eller Härnösand eller Sundsvall. Men allt detta,
att liksom lära känna bygden, dess förhållanden och allt detta i avvittring,
i flottningar, timmerarbetarnas liv, i gränsförhållandena
ut mot Finland o. s. v., det är ändå en oändlig mängd av problem,
som rulla upp sig även för domstolarna, och som jag föreställer mig
kunde vara svårt för dessa att lika klart, objektivt och sakkunnigt bedöma,
om ens utbildning övervägande varit förlagd till Svea hovrätt
eller södra domstolarna, som om de växt sig fast där uppe och
så småningom lärt känna förhållandena där. Och alldeles särskilt
skulle jag vilja säga, att jag fäster ett visst och stort förtroende
till att denna hovrätt komme att bli sakkunnig med hänsyn till att
åtminstone presidenten med all säkerhet där uppe komme att bli en
man, som komme att stanna där en längre tid och lära fullt ingående
känna dessa egenartade förhållanden.

Jag tror uppriktigt på behovet för Norrland av att få en hovrätt
förlagd där uppe med större kännedom om hela bygden och dess
förhållanden och liv. Jag tror som sagt på behovet, och jag tror
också på nyttan därav för hovrätten själv och för den mellaninstans
inom Sveriges rättsskipning, som hovrätten är, i det sakförhållandet,
att domarna i denna mellaninstans komme att få personlig känning
och kännedom om ortens och landsändans säregna förhållanden.

Onsdagen den 16 maj, f. m.

Nr 36.

Nu förstår jag ju mycket val, att herr Björkman, som här företräder
den mera renodlade hovrättssynpunkten, måste vara känslig
för allt det besvär och de svårigheter, som kunna möta de enskilda
medlemmarna av Svea hovrätt, därest hovrätten på detta sätt skall
delas, att man tar ett par divisioner och flyttar upp till Norrland,
vart det nu kommer att bli. Och jag vill visst icke säga annat, än att
det naturligtvis också är ett skäl, att det kan vara synd om åtskilliga,
som på detta sätt bli förflyttade. Härvid vill jag emellertid säga, att
i detta fall måste ju landets och landsändans intressen gå långt framför
de intressen, som tjänstemännen kunna företräda. Men jag skulle
vilja tillägga, att även ur deras synpunkt vill det förefalla mig, att
smärtan att sprängas ut ur Stockholmsmiljön och flytta över till
Norrland blir icke mindre den gången rättegångsreformen blir genomförd.
Då är det en tanke att upprätta flera hovrätter, och det
skulle mycket väl kunna hända, att Norrland får två eller tre hovrätter,
åtminstone två hovrätter den gången. Det förefaller mig,
som om amputationen av Svea hovrätt icke skulle bli mindre smärtsam,
ifall man en gång skulle hugga ett sådant stort stycke av
hovrätten och skicka ut den, emot om man nu tar en mindre del av
hovrätten och flyttar den över till Norrland. Jag vill sålunda visserligen
icke underkänna detta hänsynstagande till hovrättsledamöterna,
men jag anser, att deras intressen få väga fjäderlätt i förhållande
till det stora riksintresset och intresset för mer än hälften av
vårt fosterland, om man ser det geografiskt, som hovrätten för Norrland
i sig innebär.

Sålunda, herr talman, skulle jag vilja varmt vädja till dem, som
sitta på denna sidan om gången och som kanske lätt vilja göra
den reflexionen, att så länge norrlänningarna icke äro eniga är det
icke nödvändigt att inrätta en hovrätt där — jag skulle vilja rikta
en vördsam vädjan till dem att i dag träffa ett positivt beslut i frågan.
Två gånger har den fallit, och faller den i dag för tredje gången
så lärer det väl ändock vara så, att då är den norrländska hovrätten
fallen, i varje fall till dess processreformen kommer, och när den
kommer, vet icke någon här i kammaren närvarande och förmodligen
ingen. Det har visat sig vara ett mycket, mycket långt företag, när
det gällde att genomföra en så genomgripande omläggning av det svenska
rättsväsendet, som denna nya processreform skulle innebära, och
det kan hända att ett fall i dag av den norrländska hovrättsfrågan
kan innebära ett fall för långa tider framåt. Jag är rädd, att det
kommer att vara så.

Sålunda, herr talman, anhåller jag att beträffande betänkandet
nr 4 få yrka bifall till utskottets hemställan, att vi positivt besluta
oss för att inrätta en hovrätt i Norrland efter ett århundrades önskan.

Så kommer den efter min mening långt mindre viktiga frågan,
som blåsts upp till huvudfråga, till frågan, var skall den norrländska
hovrätten ligga. Det är då verkligen så, att varje samhälle där uppe,
varje ortsintresse kan anföra ingalunda oviktiga skäl för sin ståndpunkt
härvidlag. Jag har emellertid, efter ett försök att så långt
sem möjligt tränga in i ämnet, kommit till den uppfattningen, att ut -

I f råga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 36. 54

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

skottets hemställan i fråga om det positiva uttalandet att hovrätten
i första hand skulle ligga i Umeå icke är grundad på tillräckligt
starka och avgörande skäl. Det synes mig nämligen, som om utskottet
därvidlag för det första icke skulle hava tagit hänsyn till
alla skäl, som anförts för de olika förslagen. Det är till exempel
ett så viktigt skäl som detta, huru antalet mål mellan de olika delarna,
de norrländska länen emellan, fördela sig. Det synes, som om
utskottet icke tagit hänsyn därtill. Jag har här i min hand uppgifter,
som visa, att om man tar Jämtlands och Västernorr lands län
som en del av detta nya domsområde, är det över 22,000 mål, som
handlagts av domstolarna där, medan man icke får mer än något
över 16,000 för övriga delar, Västerbottens och Norrbottens län tillsammans.
Och går man till antalet vädjade mål, visar det sig, att de
för de båda sydliga länen hava i medeltal utgjort 631 under perioden
1909—1913. Medeltalet för de båda övriga länen är endast 353.
Det är sålunda dubbelt så många mål sammanlagt på de södra delarna
som på de norra, en omständighet som spelar en mycket stor roll,
när det gäller att bedöma frågan om domstolens förläggning. Detta
har icke utskottet, såvitt betänkandet ger vid handen, tagit hänsyn
till. Jag har också personligen från mina resor, då jag mer än
en gång varit i samtliga städer, som satts i fråga som förläggningsplats
för hovrätten, ävensom i bygden däromkring, fått ett
allmänt intryck, att det icke är så utan vidare klart, att Umeå skulle
hava ett sådant försteg framför de andra städerna, att riksdagen
liksom skulle uppträda som skiljedomare mellan dessa och säga,
att den skall ligga i Umeå. Det är många skäl som tala emot detta,
som framgår av den Kungl. propositionen, och det synes mig vara
det riktiga av riksdagen, att man beslutar sig för hovrätten men
däremot avstår från att fixera platsen, där hovrätten skall förläggas.
Det har Kungl. Maj :t i äldre tider kunnat göra, och jag känner en
mycket stark förvissning, att den nuvarande justitieministern — jag
vill icke alls smickra honom därför att han för tillfället sitter i kammaren
— men det är min personliga uppfattning om honom, att han
är en man som både sakligt och grundligt kommer att väga de olika
skäl, som komma att anföras för de olika förläggningsmöjligheterna,
och han kommer, ifall riksdagen skulle lägga det i Kungl. Maj:ts
hand, att träffa sitt avgörande efter absolut oväldiga och sakliga
grunder. Jag skulle därför för min del vilja hemställa till kammaren
att i detta fall icke bry sig om att här döma emellan de skilda
intressena uppe i Norrland utan taga och bestämma sig för anordnande
därstädes av en hovrätt och låta Kungl. Maj:t efter att hava
noggrant undersökt och vägt alla möjligheter — vi veta ju, vilken
Kungl. Maj:t kommer att vara i detta fall — uppträda som skiljedomare
mellan orterna och bestämma var hovrätten skall ligga.

Jag är övertygad om, att vi då komma att handla på bästa sätt,
ifall vi vilja se denna fråga som en stor riksfråga, som jag för min
del personligen ser den. Om jag då skulle välja mellan de förslag
som framlagts här i fråga om utskottets utlåtande nr 5, så synes
det mig, att man bör föredraga herr Vennerströms förslag, bakom vil -

Onsdagen den 16 maj, f. m.

55 Nr 36.

ket enligt vad jag erfarit står hela Norrland, praktiskt taget, undantag
endast för Västerbottens representanter och kanske någon
Norrbottensrepresentant. Det lämnar hela frågan öppen: vi skola
icke uttala oss för vare sig Luleå, Umeå, Härnösand, Sundsvall eller
Östersund, utan Kungl. Maj:t bör få fri prövningsrätt vid handläggningen.
Jag ber därför beträffande utlåtandet nr 4 att få
yrka bifall till utskottets förslag och beträffande utlåtandet nr 5
att få yrka bifall till vad utskottet föreslagit men med den motivering,
som herr Vennerström framställt i sitt förut gjorda yrkande.

Med herr Rydén förenade sig herrar Thorsson och Borggren.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är en egenhet
med samtliga norrlandsfrågor. När vi gå att behandla dem här
i kammaren, få vi alltid höra, att de äro så utomordentligt viktiga,
och att det är nästan en livsfråga för området. Så har jag hört
nära nog i varje fråga som icke varit alltför liten — således det
skälet biter icke så synnerligen på mig. Jag ger det naturligtvis den
vikt det kan hava, men när man oupphörligt upprepar det vid varje
frågas avgörande, som berör Norrland, så trubbas det skälet av. Och
jag har synnerligen svårt att kunna se, att det kan vara en livsfråga
för ett område, var hovrätten skall vara förlagd.

Den siste ärade talaren gjorde sig särskilt till tolk för den utomordentliga
vikten av en hovrätts placering där. Ja, när den skånska
hovrätten för icke så många år sedan flyttades från Kristianstad
till Malmö, var det sannerligen icke många skåningar, som brydde
sig om den historien mer än Malmöborna och kanske några Lundabor,
och om hovrätten skulle hava lagts någon annan stans tror jag
det skulle hava setts med synnerligt jämnmod. Det betyder absolut
ingenting för oss, och icke kan jag se att det blev bättre efter förändringen
i den bemärkelsen, att en hovrätt skall ligga ungefär i
mitten av sitt område, ty då låg den bestämt bättre på det gamla
stället än det ställe, dit den blev flyttad. Och hade det varit så,
att Göta hovrätt icke redan var rätt stor med många divisioner, så
tror jag, att skåningarna skulle med jämnmod tagit det, om hela
hovrätten i Malmö indragits och uppgått uti den i Jönköping. Det
hade icke rört skåningarna det minsta. — Så säger man, att det är
så egenartade förhållanden. Ja, naturligtvis på alla håll och kanter
i vårt land så är det något egenartade förhållanden, men det är ändock
svensk lag, som gäller för oss allihop, och det lärer väl då icke
betyda så utomordentligt mycket. Jag har åtminstone icke kunnat
skruva mig upp till någon vidare hög stämning beträffande hovrättsfrågan.

Det är en sak, som alla talare icke kunnat komma förbi, och
det är just, huru skall vår hovrättsinstans reformeras, i sammanhang
med som vi väl antaga att processkommissionen någon gång
kommer med förslag, ty kanske man kan hava den förhoppningen att
det icke dröjer så länge. Då säger man, ja, det skall alltid bliva hovrätt
för Norrland, och det säger jag, det går jag in för, ja, för all

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

i\r 36. 56

Onsdagen den 16 maj, f. m.

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

del! .Men huru skall det förresten läggas? Skall det läggas efter
den linjen, att man över huvud skall betrakta hovrätten som en större
nuvarande underdomstol med en muntlig process? Ja, det äro vi icke
klara med, om så skall vara, Jag tror, att bland jordbrukare är det
icke så synnerligen många, som fästa sig därvid, och det är ännu
färre antal som önska en sådan reform. Således, det kan icke vara
något bärande skäl för oss. Så föreligger den. stora förbistringen
i Norrland. Det räcker icke med att man önskar sig en hovrätt, var
och en skall i sin residensstad hava en hovrätt, och man tycker visst
också, ^att andra städer ^kunna tagas i betraktande. När man så
icke vågar samlas om något i det fallet, vill man åt Kungl. Maj:t
överlåta att uppträda som skiljedomare. Ja, det kan vara mycket
bra, men vore herrar norrlänningar så alldeles övertygade om trossatsen,
att det är en livsfråga med hovrätten, då tycker jag det är
en rimlig fordran man kan hava på er, att ni bestämt kunna veta
var ni skola hava den och var vi skola lägga den, och sannerligen
jag skulle tala emot den då. Men är det så utan skäl, att man kan
säga, att det nästan är ett allas krig emot alla i detta fall, då tror
jag herrarna böra hålla inne med den överväldigande folkmeningen,
som går ut på att hovrätten är en livsfråga för Norrland.

Man kunde nog också bland åtskilligt, som yttrats här, taga
upp till besvarande en hel del, men det synes mig icke egentligen
kräva ett svar i och för sig, ty jag har verkligen sett så ofta,
huru riksdagen och Kungl. Maj :t hava ryckt in med saker såsom
provisorier och sagt: ja, man kommer att göra något i den riktningen,
och så har man dragit till med ett beslut om någonting. När
några år gått, har man skolat plocka undan det, flytta det och
justera det och slåss om det, om den märkvärdigheten skulle fortfara
eller icke. Jag undrar, om det icke snart vore på tiden, att
vi här i landet, när vi göra reformer och förändringar, göra klart
för oss, huru det skall se ut, när det blir färdigt, ty det vågar jagpåstå,
att det vet ingen i detta fall. Jag åtminstone ser det så, att
skulle det tvunget bliva en muntlig process vid hovrätten, ja,
då få vi en hel del hovrätter, i kanske vartannat län, och då få vi
samlas om att kanske få mer än en hovrätt för Norrland —■ Svea
hovrätt är ju stor, så den kan gott brytas ut, men det förändrar
spörsmålet högst väsentligt, och till dess det sker bör man kunna
vänta. Kanske man även kan förmoda, att man, någon gång åtminstone,
skall få se ett principiellt resultat från processkommissionen,
och därvidlag kan väl också den här hovrättshistorien göra
sitt till, att man icke håller på i ytterligare 12 år, innan man egentliger
ser till något idéuttalande från det hållet. Men vore det så, att
jag kunde på något sätt bibringas den övertygelsen, att det materiellt
eller på annat sätt vore till skada för norrlänningarna, om vi icke
hux flux där inrättade en ny hovrätt, ja, då skulle jag för min del
icke ha någonting emot att ni finge det, men det är mig absolut
omöjligt, och ännu har jag inte hört någon enda talare, som kunnat
visa någon reell fördel just för Norrland därav. Man talar om
egenartade förhållanden och att de fått det löftet. Nå välan, jag

Onsdageu den 16 maj, f. m.

57 Nr 86.

är beredd att stå för det löftet, om man har klart för sig, huru man / fråga om

över huvud taget skall hava det. Men till dess tror jag, att man

lugnt kan vänta. Norrland.

Jag tror nog, att ni genomdriva detta i dag med alla de kom- (Forts.)
binationer som föreligga, utan att säga någonting att det skall vara
den enda hovrätten. Med ett ord sagt: ni äro icke stort längre i
dag än 1921, när ni nu skola söka genomdriva den lagändringen,
att en hovrätt skall hava det och det området. Eljest stå vi på precis
samma punkt, äro absolut icke en hårsmån längre komna. Och
den slags reformer, där man icke har klart för sig målet och vet
vad målet skall vara, där man tar itu med att reformera det gamla,
de reformerna värderar jag icke mycket, rent ut sagt, jag värderar
dem ingenting alls. Ty jag tycker, att vi hava bränt oss så många
gånger förut och haft erfarenhet om vart det bär hän. Det är därför
jag skall sluta, herr talman, med att be att få yrka bifall till den
av herr af Ekenstam m. fl. avgivna reservationen i båda de föredragna
punkterna.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag skulle vilja säga, att
då vi förut hava behandlat detta ärende, hava vi icke hört så positiva
toner för direkt avslag. Då beslöt man, såsom tidigare erinrats
av herr Carlsson-Erosterud, att skriva till Kungl. Maj:t om en förnyad
utredning. Jag tycker att om man då varit på det klara med,
att man icke ville gå med på själva saken, man vid det tillfället
skulle satt in alla sina krafter på att få frågan fallen, men så gjorde
man icke, utan då skrev man till Kungl. Maj:t och begärde förnyad
utredning. Kungl. Maj:t har verkställt den utredningen och kommit
tillbaka med den föreliggande propositionen. Om herrarna hava
läst densamma, skola herrarna hava funnit, att utredningen är
såvitt jag kan förstå fullständigt uttömmande och lämnar alla uppgifter
som vi hava behov av, så att det kan icke finnas det allra
ringaste skäl att nu gå på direkt avslag.

Vad sedan beträffar själva förläggningsorten tycker jag, att
sinnena hava varit rätt upprörda i den frågan. Jag får saga, att
jag ser den saken tämligen lugnt. Jag har bara sagt min mening,
om vilken plats jag anser vara fördelaktigast ur ekonomisk synpunkt
för oss och ur synpunkten att_ skaffa lämpliga lokaler och
ävenså i kommunikationshänseende. Är det så, att riksdagen icke
anser, att de synpunkterna böra hava vitsord, är det en sak, som jag
icke kan rå för.

Vad sedan beträffar de uppgifter, som herr Rydén lämnade angående
målens antal från de norrländska länen, vet jag° ju icke var
han hämtat sina uppgifter från, men om herrarna titta på den kungl.
propositionen nr 121 sidan 49, skola ni finna en fullständig tabell
över huru målen fördelats från de respektive norrlandslänen inom
Svea hovrätt. Då finner man där, att medeltalet mål 1906—1910
var för Västerbottens län 173 och år 1922 246. År 1922 var det
246. Om vi sedan taga Västernorrlands län, som väl skall vara
det folkrikaste, så finna vi, att medelsiffran från det länet för åren

Nr 30. 58

Onsdagen den 16 maj, f. m.

inrätt nd ™ —1910 var 430 och siffran för 1922, endast det året, 420. Vi

erThovrätt*i ^nnoa alltså, att de största utvecklingsmöjligheterna även på detta
NorrUnd. område förefinnas, efter vad det vill synas, i Västerbottens län. Det
(Forts.) är naturligtvis alldeles självklart, att ett län, där industriföretagen
så nyligen uppkommit, har större utvecklingsmöjligheter än Västernorrlands
län, som är en gammal kulturbygd, såsom också
redan nämnts. De uppgifter, som herr llydén lämnat, visa alltså
ingenting i denna fråga.

Jag har endast velat hänvisa till den tablå, som finnes, och de
siffror, som där äro anförda, för att i någon mån bevisa halten av
den statistik, som herr Rydén uppläst i kammaren. För övrigt har
ingenting förekommit under debatten, som kunnat giva mig anledning
att frånfalla mitt förut framställda yrkande. Jag förlitar mig
dock på, att Kungl. Maj:t kommer att känna sig så pass obunden
av vad utskottet föreslagit, att inga galenskaper komma att göras,
även om utskottets förslag bifalles.

Herr Björkman: Herr talman! Herr Rydén framhöll såsom

sin mening, att jag talat ur renodlad hovrättssynpunkt. Jag tar
emot detta, ty med denna renodlade hovrättssynpunkt är förenat beaktande
av de ekonomiska synpunkterna och tanken på att under
för handen varande förhållanden få fram den bästa rättskipningen.

För dem av kammarens ledamöter, som till äventyrs icke voro
inne, då herr Rydén höll sitt anförande, skall jag be att ytterligare
få betona att vi skola betänka, att det för närvarande icke är fråga
om muntligt rättegångsförfarande. Det är icke fråga om, att de
rättssökande skola komma i direkt beröring med domstolen, utan
fortfarande och oberoende av var domstolen är förlagd är det dock
det skriftliga förfarandet, som skall användas. För övrigt, jag upprepar
även detta, om från Svea hovrätt denna avdelning för norrlandsmål
skulle utflyttas från centrum, d. v. s. Stockholm, till ett
mindre samhälle utanför staden, så skulle ju detta bli raka motsatsen
till den åtgärd, som vidtogs, då Göta hovrätt flyttade från Kristianstad
till Malmö. Men när processkommissionens betänkande kommer
och vi få veta, på vilka platser överrätterna äro avsedda att
förläggas och i vilken utsträckning muntliga förhandlingar skola
äga rum, då är tiden mogen för att avgöra frågan om, icke hovrätter
i Norrland, utan jag är viss därom, hovrättenia, och då
komma alla att lojalt böja sig för konsekvenserna av rättegångsreformen.

Jag upprepar mitt avslagsyrkande, framfört vid debatten för två
år sedan och motionsvis förra året.

Herr Rydén: Då skånska hovrättsförflyttningen omnämnes här
i debatten, vill jag förklara, att jag för min del aldrig talat för
denna hovrätts _ förf lyftning till Malmö. Jag motarbetade tvärtom
denna förflyttning så gott jag kunde, icke därför att det icke fanns
goda skäl för förflyttningen, utan därför att jag ansåg, att det

Onsdagen den 16 maj, f. m.

59 Sr 36.

för Kristianstad skulle utgöra en hård påfrestning, om man flyttade
bort en hovrätt, som så länge haft sitt säte i denna stad.

Jag begärde nu egentligen ordet för att säga, att jag tror,
att även borgmästare Björkman, som förvisso är icke blott en skicklig
jurist utan också, förmodar jag, en erfaren domare med personlig
kännedom om människorna och förhållandena i sitt domsområde, vill
i sin domargärning grunda bedömandet av en hel del sådana omständigheter,
som icke kunna läsas ur handlingarna, på sin personliga
kännedom. Jag tror därför han ger mig rätt i min grundsyn,
att det även med nuvarande rättegångsförfarande är viktigt för
bedömande av en del mål att ha personlig kännedom om förhållandena
i de trakter, där de rättssökande vistas och bo. Med de
säregna förhållanden, som råda i Norrland, är det icke minst viktigt,
att de domare, som skola döma i mål rörande denna landsdel, äga
en dylik personlig kännedom, men det tror jag icke, att man har
tillräcklig garanti för, om de icke äro bosatta däruppe och ha sett de
norrländska förhållandena på nära håll.

Det är åt detta jag velat giva ett, låt vara ofullständigt, uttryck
för att visa min grundsyn på hela detta problem.

Herr Åkerlund: Här ha uttalats många olika åsikter vid de

olika tillfällen, då denna fråga varit uppe, men jag får. säga, att
jag hittills icke hört något verkligt bärande skäl för inrättande
av en hovrätt i Norrland. Min erfarenhet är den, att denna fråga
huvudsakligen är en ambitionssak för norrlänningarna, som partout
vilja ha en hovrätt, därför att övriga landsdelar ha det. Det av riksdagen
uttalade intresset för inrättande av en hovrätt i Norrland
tror jag, när allt kommer omkring, beror på riksdagens tillmötesgående
i allmänhet, så snart det kommer krav från norrlandshåll.
Yore saken av verkligt praktisk betydelse för Norrland, så skulle
jag vara den förste att vara med därom. Men då nu frågan om en
fullständigt ny rättsordning är under utredning och förslag att förvänta,
så tror jag det är skäl i att dröja till dess. Några stora olägenheter
äro i varje fall icke att befara.

Vad herr Rydéns uppfattning beträffar, om att hovrättens ledamöter
böra känna till bygdens ställning och förhållanden, så fruktar
jag, att de ledamöter, som komma att fungera i en hovrätt i någon
norrländsk småstad, de bli min själ icke så gamla, utan söka sig
nog åt annat håll så fort som möjligt. Att domarna, som herr Rydén
sade, böra hava personlig kännedom om de bygder, där de skola
tjänstgöra, det anser även jag vara av största vikt, men jag tror, att
vi i sådant fall skola börja med underrätterna och se till, att domarna
själva göra så mycket som möjligt och icke låta en massa
ynglingar sitta och expediera domar i våra underrätter.

Att Svea hovrätt varit belamrad med en ofantlig massa mål
under dessa tider, det förvånar mig icke alls, ty det ha alla domstolar
varit under denna svåra kristid, men vi ha ingen anledning
tro, att detta skall fortsätta, utan här kommer ovillkorligen, såvitt
jag förstår, om ingenting extra inträffar, att bli en förbättring,

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forte.)

Nr 86. 60

Onsdagen den 16 maj, f. m.

I fråga om och då hinner hovrätten mycket väl med sina mål, ifall den erhåller
tn hovrätt “i Jen förstärkning, som det talas om här.

Norrland. Ja, herr talman, jag skall icke upptaga tiden längre i detta

(Forts.) fallet, utan vill bara tillägga, att säga vad man säga vill om denna
hovrätt i Norrland, så blir det ovillkorligen ett dyrbart ämbetsverk,
som jämt och ständigt skall ha förstärkning i sina arbetskrafter,
liksom alla andra sådana verk. Nu talar man om, att utgifterna
för demm hovrätt icke skulle bli så stora. Ja, men tro herrarna,
att det någonsin hänt, att det stoppat med de utgifter man först
räknat med? Nej, denna hovrätt blir långt dyrare än man föreslagit
här, det är alldeles säkert.

Jag har uttalat mitt offentliga tack till herr Thorsson därför
att han vidtagit åtgärder för att nedbringa kostnaderna för våra ämbetsverk
Och hade han suttit kvar, så hade han val fortsatt med
det också, vilket jag hoppas, att även den nuvarande regeringen
gör. Men nu vill herr Thorsson av välvilja mot norrlänningarna
beträda en väg, som jag anser leda direkt till skapande av ett nytt
ämbetsverk, och det kan jag för min del icke vara med om.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag har redan instämt
med herr Björkman i hans yrkande om avslag, och jag skulle inskränkt
mig till detta, om jag inte blivit direkt uppkallad genom herr
Hydéns anförande.

Innan jag svarar på herr Rydéns fråga, vill jag i förbigående
protestera mot de talare, som hävdat den meningen att man helt enkelt
inte har rätt debattera själva principfrågan, den saken — mena
dessa talare — är avgjord genom 1921 års riksdagsskrivelse. Både
herrar Vennerström och Jansson i Falun voro inne på den linjen
men framför allt herr Carlsson-Frosterud tog i med skärpa mot oss
som i dag ämna rösta för avslagsyrkandet. Jag anser mig så mycket
mera ha rätt yrka avslag å den kungl. propositionen, som jag, när
denna fråga var före i denna kammare 1921, uppträdde och yrkade
avslag på förslaget att avlåta skrivelse om ny hovrätt. Jag har
sålunda förut varit mot förslaget att förlägga en hovrätt till Norrland
och håller alltjämt före att denna fråga bör avgöras i samband
med den under utredning varande rättegängsreformen.

Herr Rydén i Malmö riktade till mig den frågan, om jag skulle
vilja vara med om att hovrätten i Skåne flyttades till Östersund. Det
förvånar mig, att herr Rydén, som är en så klok karl, kan komma
med. ett sådant förslag. Men om ett sådant förslag skulle kunna
realiseras, så att hovrätten i Skåne flyttades till Norrland, så gärna
för mig. Jag skulle icke ha något mot att man i Norrland finge den
skånska hovrätten, Skåne kunde inläggas under Göta hovrätt. Men
jag tror i olikhet med herr Rydén, att för den händelse den skånska
hovrätten flyttades på detta sätt, skulle det bliva ett litet bondetåg
från Skåne, som demonstrerade mot en sådan anordning. Det
skulle bliva en märkvärdig tid att leva uti, om vi finge se herr Rydén
i spetsen för skånska bönder kräva inrättandet av ett nytt ämbetsverk.
Jag tror dock, att herr Rydén skulle bliva tämligen en -

Onsdagen den 16 maj, f. m.

61 Nr 36.

sam -— möjligen skulle lian få några pampar med sig från Malmö,
ja, det bleve nog ett bondetåg utan bönder.

För min del får jag säga, att jag är principiell motståndare till
inrättande av nya ämbetsverk, och därför är jag också mot inrättandet
av den hovrätt, som här föreslagits. Vi veta alla, huru svårt
det ställer sig med att kunna tillfredställande avlöna de statens tjänstemän,
som vi för närvarande ha. Det var icke så länge sedan vi
både en lång arbetsdag för att diskutera frågan om dyrtidstillägg
till statens befattningshavare, och jag är, som jag sade, motståndare
till inrättande av nya statstjänster. Nu säger man visserligen, att
det här icke är fråga om inrättandet av något nytt ämbetsverk. Men,
mina herrar, det är dock i alla fall ett nytt ämbetsverk, och genom
att uppdela Svea hovrätt på detta sätt åstadkommer man ovillkorligen
en utökning av ämbetsmännens antal.

På grund av dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr Thorsson: Herr talman! Herr Persson i Fritorp uttalade,
att han för sin del gärna skulle vara med om att avstå från den
skånska hovrätten, om den kunde förflyttas till Norrland. Jag skulle
vilja se, om denna hans åsikt hölle stånd, om det komme en kungl.
proposition i ett sådant ämne. Saken ligger nog så till, att vi icke
utan vidare vilja släppa ifrån oss den skånska hovrätten.

Då norrlänningarna 1921 enstämmigt vädjade till oss om att få
en hovrätt till Norrland, så var jag med om att tillstyrka förslaget^om
förläggande av en hovrätt dit. Och jag vill betona, vad jag en gång
förut sagt, att det icke kan vara riktigt, när herrarna yrka avslag på
den grund, att det här skulle vara fråga om inrättandet av ett nytt
ämbetsverk, ty här gäller det utbrytandet av två divisioner från
Svea hovrätt och att förlägga dem till Norrland, men någon utökning
av personalen kan detta förslag icke medföra. Man finge visserligen
inrätta ett nytt presidentämbete, men för den sakens skull kan det
icke falla mig in att anlägga sådana sparsamhetssynpunkter, som
tyckas vara avgörande för dem, som här yrka avslag. Detta omdöme
vill jag icke tillämpa på borgmästare Björkmans ställning till frågan,
ty han har liksom vid föregående tillfälle hävdat den uppfattningen,
att rättsskipningen skulle bättre tillgodoses, om dessa mål fortfarande
finge behandlas i Svea hovrätt än om de förlädes till en särskild
hovrätt i Norrland. Härom torde man dock kunna tvista, och jagför
min del anser, att rättsskipningen skulle bliva fullt ut lika bra
tillgodosedd, om man förlägger en hovrätt där uppe, som om ärendena
avgöras av Svea hovrätt, som ju på grund av sin störa omfattning
synes bli mycket svårt att sköta och som genom sin ständiga
utvidgning växer sina ledare över huvudet. Detta har varit det
avgörande skälet för mig, då jag haft att taga ställning till denna
fråga. Dessutom måste vi taga hänsyn till den omständigheten, att vi
icke komma ifrån denna fråga. Löses den icke i år, så kommer den
tillbaka. Jag tycker därför, att Kungl. Maj:t och riksdagen kunde

1 fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 86. 62

Onsdagen den 16 maj, f. va.

I fråga om ha annat att syssla med än att öda tid på att diskutera frågan, om det
bör finnas en hovrätt i Norrland.

Norrland. Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som gjorts

(Forts.) av herr Rydén.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, blott ett par

ord! Den ärade talaren på Malmöbänken gav i sin replik uttryck åt
och underströk den uppfattningen, att det var så oändligt viktigt för
en domare, att han kände till det land och det folk, där han hade att
utöva sin domarverksamhet. Jag för min del har då mycket svårt
att inse, exempelvis, att de domar, som avkunnats av Skånska hovrätten,
när den var förlagd i Kristianstad, skulle kunna anses vare
sig bättre eller sämre än om samma domar avkunnats i Malmö,
där hovrätten nu är förlagd.

Den siste ärade talaren tycktes förmena, att det skulle ha varit
kostnadsfrågan, som vi i främsta rummet slagit på, och att vi särskilt
skulle ha fäst oss vid den utgift, som erfordrades för den nye
presidentens avlöning. Jag får då beklaga, att den ärade talaren
icke hörde eller icke. brydde sig om att höra vad jag sade, ty något
sådant yttrade jag icke. Men eftersom nu den frågan kommit på
tal, så vill jag för min del säga, att en sådan presidentlön också är
Pengar och att den drager andra utgifter med sig. Men denna sak
får i alla händelser icke vara avgörande.

Hem Thorsson yttrade vidare: skulle vi även denna gång avslå
hela frågan, så skulle den i alla fall komma tillbaka, och då finge
vi kanske vart år tala om densamma. Därtill ber jag att få säga:
låt oss få se, huru en sådan hovrättsinstitution kan inpassas i vårt
domstolsväsende. Och den dag, då detta sker, då skall jag vara den
förste att säga: naturligtvis skall Norrland ha sin hovrätt.

Jag har icke frångått det beslut, som riksdagen fattade år 1921,
och jag frångår det icke nu heller. Men den föregående talaren har
icke kunnat säga, huru en sådan hovrätt skall vara organiserad, eller
överhuvud, huru detta arbete skall planeras. Det kan sägas, att vi
formellt yrkat avslag, men i verkligheten är det blott ett uppskov.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skulle vilja förtaga ver kan

av förutvarande finansministerns försök att reducera denna
frågas finansiella innebörd. Det är här icke endast fråga om utgifter
för presidentens lön, utan här komma årliga merutgifter för
avlöningar, uppgående till 90,000 kronor, varjämte det blir dryga
utgifter för extra omkostnader, utgifter för ved o. d. och expenser,
som icke på förhand kunna beräknas, jämte kostnader för möbler
och inventarier, och därtill dryga engångsutgifter. Allt detta har
jag förut redogjort för i dag. Det är sålunda här fråga om stora
ekonomiska utgifter oavsett frågans betydelse ur den principiella
rättsskipningens synpunkt.

Herr Thorsson: Herr talman! Ja, för all del — vilka för ändringar

man än gör, så komma de att draga engångskostnader.

Onsdagen den 16 maj, f. m.

63 Nr 36.

Men tro herrarna, som enligt herr Olssons i Kullenbergstorp förklaring
här endast uttala sig för ett uppskov, att vi skola slippa engångskostnaderna,
så snart den nya rättegångsreformen kommer? Då blir
frågan: skola vi göra något nu eller skola vi uppskjuta saken till
dess? Och om, såsom herr Olsson i Kullenbergstorp säger, hela frågan
egentligen beror på den nya rättegångsreformen, är det då någon
av herrarna, som ställa sig på uppskovs- eller avslagslinjen, som
hyser den uppfattningen, att det skall bliva ett mindre antal hovrätter,
sedan den nya rättegångsreformen blivit genomförd? Nej,
enligt vad jag erfarit skulle det vara tal om att inrätta flera sådana
hovrätter. Vid sådant förhållande kan jag icke finna, att det
skulle vara något föregripande av den kommande organisationen, om
den nu föreliggande frågan avgjordes utan uppskov.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde först propositioner beträffande utskottets utlåtande nr 4,
nämligen på dels bifall till utskottets i nämnda utlåtande gjorda
hemställan, dels ock avslag å såväl berörda hemställan som Kungl.
Maj :ts proposition i ämnet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid
begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
första lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Voteringen utvisade 116 ja mot 78 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Vidare gav herr talmannen propositioner angående utskottets
utlåtande nr 5, nämligen på 1 :o) bifall till utskottets i detta utlåtande
gjorda hemställan, 2:o) bifall till det yrkande, som beträffande
sistberörda utlåtande under överläggningen framställts av herr Vennerström,
samt 3:o) bifall till den av herr af Ekenstam m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse den under 2 :o) angivna propositionen vara med övervägande ja
godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Men även härom begärdes votering, till följd varav
först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

I fråga om
inrättande av
en hovrätt i
Norrland.
(Forts.)

Nr 86. 64

Onsdagen den 16 maj, f. m.

/nräuandeav ^en> som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
e»°Äo»rö«T sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 5, antager
Norrland, yrkandet om bifall till den av herr af Ekenstam m. fl. vid utlåtandet
(Forts.) _ fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 141
ja mot 59 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller det yrkande, som beträffande
sammansatta stats- och första lagutskottets förevarande utlåtande
nr 5, under överläggningen framställts av herr Vennerström,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr af Ekenstam
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Huvudvoteringen utföll med 122 ja mot 79 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det yrkande, som beträffande föreliggande utlåtande
nr 5, under överläggningen framställts av herr Vennerström.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan
av herr talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga
på föredragningslistan förekommande ärenden till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,27 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1923. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

231853