RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1923:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1923. Andra kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 2 maj.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24 och den 25 nästlidna april.

§ 2.

Sedan herr talmannen, enligt honom av kammaren den 25 nästlidna
april lämnat uppdrag, till Hennes Majestät Drottningen framfört
kammarens undersåtliga deltagande i anledning därav, att Hennes
Majestäts moder avlidit, hade från Hennes Majestät ingått ett
svarstelegram; varande telegrammet, som nu upplästes, av följande
lydelse:

Riksdagens talmän, Stockholm.

Mottagen och framfören mitt hjärtevarma, mitt varma, djupt
kända tack.

VICTORIA.

§ 3.

Statsutskottets nu föredragna utlåtanden nr 77 och 78 bordlädes
åter.

§ 4.

Härpå föredrogs och lädes till handlingarna statsutskottets memorial,
nr 79,_ i anledning av första kammarens återremiss av statsutskottets
utlåtande nr 61, angående väckta motioner om rätt för
lektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm A. O. Gallander
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring vid tekniska elementarskolan i Örebro.

§ 5.

1 *''öre^r°2°s, men blevo ånyo bordlagda bevillningsut skottets

betankanden nr 16, 33 och 34 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 13.

Andra hammarens protokoll 1928. Nr 31.

Sr 31. 2

Onsdagen den 2 maj.

§ 6.

Ordet lämnades härefter till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att å föredragningslistan för morgondagens
plenum måtte bland två gånger bordlagda ärenden först uppföras
andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning,
dels ock i ämnet väckta motioner samt därefter övriga ärenden i den
ordning de förekomma på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 466, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Konungen angående statens övertagande
av vissa småskoleseminarier; och beslöt andra kammaren hänvisa
detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

§ 8.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
fredagen den 4 innevarande maj ämnade besvara dels herr
Lövgrens interpellation angående bostadsförhållandena ombord för
personal å fartyg, dels herr Bengtssons i Kullen interpellation angående
av riksdagen begärd utredning om inrättande av ett statslotteri.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
lagstadgad minimilön för arbete.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Persson i Björsbyholm under 2 dagar fr. o. m. den 4 maj och
» Wallerius » 5 » > > 5 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,45 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 3 maj, f. m.

3 ffr 31.

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 80
och andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 2.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 13 i
anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om arbetstidens begränsning dels ock i ämnet väckta motioner.

•ii ^er^?m.en den. 13 februari 1923 dagtecknad proposition, nr 55,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren:

nr 166, av herr Leander; samt

inom andra kammaren:

nr 214, av herr Olsson i Ramsta m. fl.;

nr 217, av herr Berg i Karlskrona;

nr 218, av herr Johanson i Hörninge m. fl.;

nr 219, av herr Carlström i Helgagård;

nr 220, av herrar Karlsson i Grängesberg och Dahlén;

nr 221, av herr Lindman m. fl.;

nr 222, av herr Sjöström m. fl.; och

nr 223, av herr Wikström.

Utj den av herr Johanson i Hörninge in. fl. väckta motionen
både påyrkats, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag om
införande i arbetarskyddslagstiftningen av sådana bestämmelser rörande
arbetstidens begränsning, som ur hälsosynpunkt kunde anses
erforderliga inom vissa yrken.

.4 »<7. lag om
arbetstidens
begränsning.

Nr 31.

4

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Herr Carlström i Helgagård hade i sin motion föreslagit,

dels att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kung. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande möjligheten av
att begränsa arbetstidslagens område till att omfatta endast det arbete,
som utfördes inom sådan industri eller näring, där densamma
kunde anses vara socialt och ur landets och hela folkets synpunkt förnuftig
och försvarbar, samt för 1925 års riksdag framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda,

och dels att, därest det med propositionen framlagda lagförslaget
bifölles, riksdagen måtte besluta, att lagen skulle gälla till allenast
den 31 december 1925.

I den av herr Lindman m. fl. väckta motionen hade ^föreslagits,
att riksdagen, med avslag å förevarande proposition, måtte för sin
del besluta, att den provisoriska lag om arbetstidens begränsning,
som utlöpte den 31 december 1923, icke skulle vare sig provisoriskt
eller definitivt förnyas.

Herrar Karlsson i Grängesberg och Dahlén hade i sin motion
framlagt ett särskilt förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Övriga här ovan omförmälda motioner avsågo ändringar beträffande
olika detaljer i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga i punkten intaget förslag till lag om arbetstidens
begränsning;

B) att motionerna nr 166 i första kammaren samt nr 214, 217,
218, 219, 220, 221, 222 och 223 i andra kammaren —• motionerna nr
218 och''219 ''i vad desamma hänförde sig till det i propositionen
innefattade lagförslaget — måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A) hemställt;

C) att motionen nr 218 i andra kammaren, i vad densamma innefattade
hemställan om skrivelses avlåtande till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag i visst, i motionen närmare angivet
hänseende, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

D) att motionen nr 219 i andra kammaren, i vad densamma innefattade
hemställan om skrivelses avlåtande till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning och förslag i visst, i motionen närmare angivet
hänseende, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:

av herrar von Sydow, greve Spens, Magnusson i Skövde och
Sundling, vilka ansett, att utskottet i anslutning till herrar Lindmans
m. fl. ovanberörda motion bort avstyrka bifall till i\ungl.
Maj:ts förevarande proposition;

Torsdagen den 3 maj, f. m.

5 Nr 31.

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Thorberg, Hagman, Johanson
i Stockholm, Holmström i Stockholm och Svensson i Skönsberg
i fråga om 1, 2 och 7 §§ i det av utskottet framlagda lagförslaget;

av herrar Tjällgren och Persson i Trången, som föreslagit,

1) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 55;
och

2) att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning och förelägga
riksdagen därav föranledda förslag antingen om införande i
arbetarskyddslagstiftningen av sådana bestämmelser rörande arbetstidens
begränsning, som ur hälsosynpunkt kunde anses erforderliga
inom vissa yrken, eller ock om en särskild undantagslag av samma
innebörd; samt

av herr Hult i fråga om 5 § i lagförslaget.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Karlsson i Gasabäck, som anförde: Herr talman! I avseende
å föredragningssättet tillåter jag mig hemställa;

att utlåtandet föredrages till avgörande punktvis, dock att punkterna
A och B behandlas i ett sammanhang;

att först föredrages det under punkt A upptagna lagförslaget,
där så erfordras paragrafvis, med slutstadgande, ingress och rubrik
sist;

att föredragningen måtte börja med 1 §, och att vid behandlingen
av denna paragraf diskussionen må omfatta utlåtandet i dess
helhet ;

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställanden
i punkterna A och B måtte föredragas, samt

att för den händelse lagförslaget i en eller annan del till utskottet
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta
ändringar i återremitterade delar kunna föranledas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna A) och B).

Det under punkten A) upptagna lagförslaget.

1 §.

I det av Kungl. Maj :t framlagda motsvarande lagförslaget hade
åt paragrafen givits denna avfattning:

1 §-

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 6

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till
arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas flera än fyra
arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke
kan förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed
jämförligt behov,

f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

g) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är
att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning,

h) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och
djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,

k) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som är
att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.

Herrar Karlsson i Grängesberg och Dahlén hade i sitt motionsvis
framlagda motsvarande lagförslag föreslagit, att paragrafen
skulle erhålla denna lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt
särskilt arbetsföretag, vari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantages dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.

Uti sin ovanberörda motion hade herr Sjöström m. fl. föreslagit,
att åt första stycket av 1 § i lagförslaget måtte givas följande, med

Torsdagen den 3 maj. f. m.

7 Jfr 31.

lagrummets avfattning enligt beslut vid 1919 års urtima riksdag
sammanfallande lydelse:

Denna lag äger tillämpning

1) å varje rörelse, industriell eller icke, vari i regel flera än fyra
arbetare användas till arbete för arbetsgivares räkning, så ock, ändå
att arbetarantalet är mindre, å dylik rörelse, där den bedrives i sådan
stad eller köping eller sådant municipalsamhälle, vars mantalsskrivna
folkmängd överstiger 1,500;

2) å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, vari i regel flera än fyra arbetare användas
till arbete för arbetsgivares räkning.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare,
häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket
avses i a)—1) här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,

c) arbete, som bedrives av staten,

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov,

e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är
att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och
torvströ,

h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel
och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,

k) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som är
att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Xr 31. 8

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Torts.)

1) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.

Herr Linder m. fl. hade uti sin förenämnda reservation hemställt,
att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att
vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av medlem'' av arbetsgivarens familj,

c) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,

d) arbete, som bedrives av staten,

e) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov,

f) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,

g) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är
att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning,

h) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och
djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,

k) sådant arbete i hotell, restaurang eller kaférörelse, som är
att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman, mina damer och

herrar! Då riksdagen å nytt går att behandla frågan om åttatimm
arslagen, ligger det ju i sakens natur, att man på det håll, där man
liksom jag och mina partivänner icke är ense med utskottet rörande
dess förslag, nödgas vända oss däremot, samt jämväl något ingå på
själva principen om åttatimmarsdagen. I det avseendet har det nu
liksom tidigare motionerats om avslag på lagen, d. v. s. den av herr
Lindman m. fl. väckta motionen utmynnar nu i ett yrkande om att

Torsdagen den 3 maj, f. m.

9 Nr 31.

lagen icke måtte förnyas. Man utgår därvid från den förutsättningen,
att tillämpningen av åttatimmarsdagen medfört så skadliga
verkningar för industrien överhuvud taget, att man anser det otänkbart,
att lagen i fortsättningen skall kunna äga bestånd med mindre
än att den medför alltför störa svårigheter för industrien.

Hur ligger nu egentligen denna fråga? Jo, enligt riksdagens
beslut år 1921 skulle det företagas en fullständig och genomgående
undersökning, så att man till innevarande års riksdag skulle ha fullständigt
klart för sig, vilka ekonomiska verkningar som följt av
åttatimmarslagens tillämpning. En sådan undersökning har ju även
företagits, men jag tror det icke gärna kan finnas någon, som överhuvud
taget vågar göra det påståendet, att den utredning, som blivit
verkställd, i någon som helst grad lämnar ett vederhäftigt belägg i
frågan. Tvärtom är det ju ganska naturligt, att det under rådande
depressionsförhållanden icke funnits någon möjlighet att framskapa
en bärande vägledning för bedömande av de ekonomiska verkningarna
av lagens tillämpning.

Ger man för övrigt akt på de utredningar, som verkställts av
andra organisationer, och särskilt då de utredningar, som lämnats
till socialstyrelsen från resp. arbetsgivarorganisationer, och där man
även företagit vissa beräkningar och sökt lägga fram bevis för vilka
ekonomiska konsekvenser för industrien, som lagens införande har
medfört, märker man ju, att även där går man många gånger fram
på rätt så skruvade linjer.

Om man exempelvis ett ögonblick stannar vid den utredning,
som förebragts av Sveriges verkstadsförening, märker man, att den
i denna sin utredning till socialstyrelsen vill slå fast, att man vid
bedömandet av de ekonomiska verkningarna av lagens tillämpning
skall räkna med att det förut var en genomsnittlig arbetstid av 55,5
timmar, och att det nu är 48 timmar. Alltså skall man räkna med
skillnaden mellan dessa två tider. I verkligheten förhåller det sig
ju på det sättet, att när lagen genomfördes, hade redan under ett års
tid inom den mekaniska verkstadsindustrien varit gällande en arbetstid
av i genomsnitt 51 Vs timmar. Det är alltså skillnaden mellan
51 Va och 48 timmar, som man rätteligen bör räkna med, men det
passar förmodligen icke i stil med det resultat, vartill man vill
komma.

Sak samma visar sig vid ett stickprov beträffande järnverksindustrien.
Man har där gjort upp en tabell, av vilken framgår, att
arbetstiden exempelvis vid hyttor år 1914 utgjorde 84 timmar i veckan,
men att den nu är 56 timmar. Man vill därmed visa, att uppenbarligen
en så väsentlig sänkning av arbetstiden inträtt, att det måste
ha medfört väsentligen större omkostnader för denna industri. Ja,
visst har det gjort det, men när man talar härom, hade det ju varit
lämpligt om man även hade räknat med att år 1917, alltså långt före
lagens ikraftträdande, infördes vid hyttorna en arbetstid av 56 timmar
i veckan. Efter lagens ikraftträdande är arbetstiden fortfarande
56 timmar, så att beträffande hyttorna inträdde icke alls någon
förändring, men naturligtvis är det lämpligt att peka på förändrin -

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 10

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

gar, och att söka uppkonstruera kostnader i så stor utsträckning som
möjligt. . ...

Åttatimmarslagen är emellertid en fråga, som arbetarna i vart
land, liksom i andra länder i så många år ha kämpat och stridit för,
och som de se som en av sina förnämsta uppgifter i samhället att
skydda, att det icke torde bli så lätt att fråntaga arbetarna denna
rättighet. Jag är också övertygad om att om man på allvar ginge
in för den linjen att fråntaga arbetarna det skydd lagen lämnar, följer
man en väg, som säkerligen skulle leda till rätt betänkliga konsekvenser.

Man har tidigare fört fram den uppfattningen —- icke minst
motståndarna till lagen ha pekat härpå —• att det vore lyckligt
och önskligt, om man i stället för att lagstifta på detta område kunde
söka ordna det så, att överenskommelse om låt oss säga 48 timmars
arbetstid kunde träffas genom frivilliga avtal mellan parterna själva,
så att man sluppe lagstiftningen. Jag erinrar mig villigt, att
man år 1920 särskilt på vissa arbetsgivarhåll var mycket intresserad
av att påpeka, att vi redan hade kommit ganska långt i riktning
mot en förkortning av arbetstiden, att det var alldeles uppenbart, att
om vi fortsatte på den vägen, skulle vi nått frivilliga överenskommelser
härom, och att detta hade varit vida bättre än att som nu lagstifta
på området. Ja, det förklarade man 1920, men vad förklarar
man nu, och vad säger exempelvis Sveriges verkstadsförening i sin
redogörelse till socialstyrelsen? Jo, man säger, att anledningen till
att man ett år tidigare än lagen trädde i kraft gick med på en arbetstid
av 52 timmar, var ingen annan än den, att man kände sig övertygad
om att lagstiftningen skulle komma, och att man därför ville
gå med på dessa 52 timmar för att språnget icke skulle bli för stort,
när arbetstiden sedan sänktes till 48 timmar. Här finner man alltså
anledning att tala om vad man tidigare har förnekat.

Hur förhåller det sig i övrigt ute i världen, där överenskommelser
om arbetstiden äro träffade? Man kan ju säga, att i England
arbetstiden på vissa håll är reglerad genom överenskommelse mellan
parterna, och att samma förhållande även gäller i Danmark. Anledningen
därtill är dock ingen annan än den, att man därigenom velat
undvika lagstiftning på området, dels har överenskommelse redan
förut varit gällande om 48 timmars arbetsvecka.

Jag har sålunda den bestämda uppfattningen, att om man vill
åstadkomma en något så när lugn utveckling och överhuvud taget
lugna och ordnade förhållanden på arbetsmarknaden, skall man akta
sig för att alltför mycket rubba de bestämmelser, som redan finnas
i åttatimmarslagen. I varje fall bör man avstå från försök, som
gå i riktning av att fråntaga arbetarna det skydd de ha erhållit genom
åttatimmar slagens tillämpning.

Jag vill i detta sammanhang också säga, att man icke alltid har
anledning att räkna med att man särskilt på arbetsgivarnas sida skall
vara villig att visa tillmötesgående mot arbetarna. Tvärtom är det
ju så, och jag kan icke uraktlåta att i detta sammanhang något vidröra
den saken, att en av de stora konflikter, som ha pågått i

Torsdagen den 3 maj, f. in.

11 Nr 31.

vårt land — för övrigt den konflikt, som för närvarande pågår inom
järnbruksindustrien — är proklamerad och igångsatt i uppenbar strid
med riksdagens uttalande år 1921. Vid den tidpunkten motionerades
såväl av mig som av flera utav mina partivänner i riksdagen
om ändring av arbetstidslagens 4 § 2:dra stycket för att därigenom
förebygga, att arbetsgivare vid järnbruk skulle kunna införa tolv
timmars arbetstid per dygn, när avsikten var, att det skulle vara
åtta. Riksdagen godkände icke detta. Man utgick inom riksdagen
från den förutsättningen, att det visserligen var konstaterat att det
aldrig varit lagstiftarnas mening, att lagen skulle kunna tillämpas
på det sätt, som vissa arbetsgivare vid järnbruken velat göra, men
man ansåg, att det ju vid något tillfälle kunde anses vara en fördel
för arbetarna att kunna ordna det på det sättet. Man ville därför
icke ändra stadgandet i fråga, men riksdagen tilläde, att »en så
pass stor avvikelse från åttatimmarslagens princip, som i detta fall
äger ruin, torde i regel förutsätta arbetarnas samtycke» och sålunda
enighet mellan parterna uppnås. Hur är det nu med denna
enighet? Jo, järnbruksherrarna ha proklamerat lockout mot sina
arbetare, därför att dessa icke ville godkänna tolv timmars arbetstid.
Så förhåller det sig med den saken! Jag tror därför, att om
man utgår från förutsättningen av att man i lugn och ro skall kunna
ordna upp förhållandena mellan parterna utan det stöd, som lagen
ändå i visst hänseende kan ge, tar man svårligen fel. Ty även
om riksdagen i vissa fall gör bestämda uttalanden, generar det icke
arbetsgivarna i vårt land att handla i uppenbar strid mot riksdagens
gjorda uttalanden.

Detta var i korthet något om själva principen som sådan. Beträffande
utskottets utlåtande vill jag i övrigt säga några ord om
en del förändringar, som av utskottet föreslagits. Jag vill därvid
först peka på den förändring i 1 §, där utskottet i första stycket infört
ett tillägg av lydelse »häri icke inräknad arbetare, som användes
till arbete, vilket avses i a)—1) här nedan». Syftet med denna förändring
är, att man i fortsättningen skall använda en annan beräkningsmetod,
när det gäller beräkningen av arbetareantalet i en rörelse
eller ett arbetsföretag, än vad hittills varit fallet. Man har
från arbetsrådets sida hitintills utgått från den förutsättningen, att
då i lagens 2 § uttryckligen är bestämt, vilka som i lagens mening
icke skola räknas såsom arbetare, har man vid bedömandet av antalet
arbetare i ett företag givetvis även att räkna med sådana, som av
annan anledning äro undantagna från lagens tillämpning, men som
ingalunda äro undantagna från begreppet arbetare såsom sådant. Det
kan exempelvis finnas ett handelsföretag, som i sin verksamhet har
anställda ett tjugutal personer, varav dock endast, låt oss säga, fyra
äro handelsarbetare, lagerarbetare, och alltså sådana arbetare, som
falla under lagen. Man har i ett sådant fall från arbetsrådets sida
hävdat, att, när det finns så många andra arbetare inom detta företag,
som visserligen av annan anledning äro undantagna från lagens tilllämpning,
men som ändå måste räknas som arbetare, gäller lagen vid
detta företag, för de fyra arbetarna som utföra sådant arbete, som

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

>r 31. 12

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

faller under lagen. Man har därvid i arbetsrådet utgått från den förutsättningen,
att man icke från tillämpning av lagen borde avskilja
annat än de mindre företagen i landet.

Den förändring, som utskottet nu föreslagit, kommer att leda
därhän, att tusentals arbetare inom handelsarbetarbranschen, exempelvis
lagerarbetare, en del åkeriarbetare och transportarbetare
m. fl., komma att ställas utanför lagen. Jag tror, att man måste
säga sig, att det icke finns någon anledning att ordna saken på
det sättet, och särskilt därför, att man då icke kan upprätthålla den
princip, som man inom arbetsrådet ansett synnerligen viktig, nämligen
att man så långt som möjligt bör få de stora företagen att falla
under lagens tillämpning.

I övrigt bar ju utskottet även i ett par andra avseenden gjort
vissa undantag, nämligen i fråga om punkterna g) och h). Utskottet
har i punkten g) undantagit arbete, som avser »upptagning
av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ». Vi, som ha
reserverat oss emot utskottets utlåtande i denna punkt, ha utgått
från den förutsättningen, att då det ifrågavarande arbetet i många
avseenden måste anses vara av synnerligen tung art och ett arbete,
som kräver ganska mycket, är det enligt vårt förmenande orimligt
att ställa det utanför lagen.

Vi ha samma uppfattning i vad gäller undantaget under punkten
h), där det talas om byggnadsarbete på landsbygden. Varför
vi ansett det vara olämpligt lägga ifrågavarande arbeten utanför
lagen är väsentligen den, att de undantag och de ytterligare medgivanden,
som kunna behövas för ifrågavarande arbete på grund av
ogynnsam väderlek eller andra på arbetet inverkande förhållanden,
redan enligt nu gällande lag kunna beviljas. Enligt den nu gällande
lagens 5 § 1 mom. finns det nämligen möjlighet att medge de undantag,
som kunna vara erforderliga och nödvändiga. Utgående från
denna förutsättning kunna vi icke finna det önskligt, att man nu
under namn av uppmjukningar företager ytterligare ändringar av
lagen, som vi måste konstatera icke innebära något annat än uppenbara
försämringar av den lag, som redan finnes.

Då utskottet därefter i 2 § av lagen tagit in uttrycket »medlem
av arbetsgivarens familj», bar det därmed velat markera, att man
under inga förhållanden får räkna in sådan medlem i antalet arbetare.
Huru förhåller det sig nu på detta område? Om man ser
på den mindre hantverksindustrien, är det ju många, många gånger
på det sättet, att arbetsgivaren arbetar själv, och att han bar en
son eller ett par, som arbeta fullständigt sida vid sida med de övriga
arbetarna, och som många gånger få betalt för arbetet efter samma
grunder som dessa. Det är tämligen naturligt, att man vid beräkning
av antalet arbetare räknar även arbetsgivarens son, som på
detta sätt deltager i arbetet, såsom arbetare och ingenting annat,
även om han i egenskap av arbetsgivarens son icke behöver inskränka
sig till att arbeta den tid, som lagen föreskriver, utan att han i det
avseendet faller utanför lagen. Vi äro sålunda av den uppfattningen,
att ifrågavarande stadgande, som införts såsom nytt stycke

Torsdagen den 3 maj, f. m.

13 Nr 31.

under 2 §, borde återföras till 1 §, där det tidigare hörde hemma.
Vi hemställa sålunda, att 1 § bör bibehållas på det sättet, som den
återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition.

Vad övriga yrkanden om ändringar i lagen vidkommer har visserligen
icke utskottet föreslagit någon ändring i 5 §, men denna
paragraf röner inverkan av de undantag, som äro gjorda i 1 §. Med
anledning av de motioner emellertid, som föreligga, förefinnes dock
skäl att något närmare uppehålla sig vid den saken. Här ha vi
exempelvis en motion från herr Olsson i Ramsta m. fl. med yrkande
på att 1 mom. 5 § skulle föras in bland undantagen i 1 §. Där vore
det lämpligt, menar man, att ha det. Jag tror emellertid icke, att,
när man motionerat i denna fråga, man närmare övervägt vad ett
sådant yrkande i verkligheten innebär. Förmodligen har man mera
utgått ifrån en önskan att ifråga om byggnadsindustrien, som man
särskilt tycks ömma för, det borde ordnas på det sättet, att där funnes
möjlighet att utföra arbetet oberoende av lagens tillämpning. Jag
vill dock erinra om att redan nu med den gällande lagen finns möjlighet
för en säsongindustri att få sitt arbete lagt på helt annat
sätt. _ Vad byggnadsindustrien vidkommer, har ännu aldrig någon
särskild framställning gjorts, och det kan icke tolkas då på annat
satt än att det inom denna industri ingalunda föreligger något verkligt
behov för ett sådant undantag.

Men icke nog med detta! Inom varje verksamhet och inom varje
industrigren skulle ett större eller mindre antal arbetare genom ett
bifall till den motion, som framlagts av herr Olsson i Ramsta, komma
att ställas utanför lagen. För närvarande har arbetsrätt med
stöd av 5 § 1 mom. medgivit över 33,000 undantag. Då däri icke
inberäknats byggnadsindustrien, är jag övertygad om, att om man
räknade med hela byggnadsindustrien man skulle komma upp till
åtskilliga tusental däröver. Jag undrar, om det vore rimligt och
klokt att ordna en fråga på det sättet, att man skiljer ut så många
arbetare från lagen, som nu falla under densamma. Dessutom tillkommer
en annan omständighet. Ett bifall till denna motion skulle
ju samtidigt innebära, att på samma arbetsplats, i samma arbetsföretag
skulle en del arbetare falla under lagen och en del falla utanför,
och vad det skulle b et jula för en arbetsgivare, som har en praktisk
blick på saken, att ha sina arbetare uppdelade på det sättet, och
vad han skulle säga om det, det tror jag icke, att man behöver stå
tvivlande inför. Jag är övertygad om att han i detta fallet skulle
säga, att det är orimligt att uppdela arbetstiden på det sättet.

Vill man sedan gå till den sista ändringen av nu gällande lag,
som vi vänt oss emot, och som utskottet föreslagit i 7 §, vill jag
säga, att herrarna ha ofta talat om, att den lag, vi ha här i vårt
land, medfört så många beskärningar och inskränkningar samt hindrat
arbetsgivarna från att kunna få utnyttja den arbetstid, som för
dem många gånger kan vara nödvändig och lämplig, och man säger
då, att övertiden är för knappt tilltagen. Jag vågar bestämt påstå,
att under den tid, lagen varit gällande, ännu aldrig konstaterats ett
enda fall, där den per år medgivna övertiden icke har ansetts till -

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 14

Tor*dagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

räcklig. Icke ett enda fall har sålunda kommit till arbetsrådets
kännedom, och dit kommer man ju Gud bevars med mer än ett klagomål,
men aldrig ännu har man kunnat konstatera, att tiden per år
behöver ökas.

Nu har man inom utskottet ansett lämpligt att föreslå eu sådan
ändring i fråga om 2 mom. 7 §, där det enligt propositionen är ifrågasatt
en övertid av 40 timmar per månad, att den skulle utsträckas
till 50 timmar. Om man då gör en liten överblick över det hela,
huru verkar det då? Det kommer att verka på det sättet, speciellt
för de grupper av arbetare, på vilka även 1 mom. av denna paragraf
kan tillämpas — d. v. s. sådana arbetare, som utföra även förberedelse-
och avslutningsarbeten; att, om övertidsarbete för övriga kategorier
förekommer, och de även måste deltaga i detsamma, för deras
vidkommande under en månad med bestämmelsen enligt utskottets
förslag kan uttagas en övertid av upp till 110 timmar. Detta innebär
i genomsnitt 4,4 timmar för dag. Alltså en arbetstid av 12
timmar skulle man kunna taga ut. Jag undrar, om någon kan saga,
att det är rimligt att utöka övertidsarbetet på det sättet. Jag frågar
då dem, som alltid taga hänsyn till utländsk lagstiftning och säga,
att där är man så generös i alla avseenden: Var finns den motsvarigheten
i utländsk lagstiftning, som ger möjlighet för generell övertid
så långt gående som utskottet föreslår? Jag är övertygad om att
man icke kan uppvisa detta.

Går man sedan till tredje momentet beträffande den övertid,
som kan medges enligt särskilt beslut av arbetsrådet har man icke
allenast ansett lämpligt att höja den med 10 timmar per månad utan
går en ännu betänkligare väg. Man föreslår en höjning av antalet
timmar per år från 120 till 150 timmar. Jag har tidigare tillåtit
mig framhålla, att man ännu icke vid något tillfälle kunnat konstatera,
att den per år medgivna övertiden icke är tillräcklig, och
då måste man verkligen fråga sig: Av vilken anledning behöver
man gå på en ytterligare utsträckning av denna tid? Då även ifrån
vår sida inom utskottet, ifrån socialdemokraterna, man icke ansett
sig böra hålla fast vid nu gällande lagbestämmelse i ifrågavarande
avseende evad det gäller den per månad gällande övertiden och vi
sålunda yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition, har detta uteslutande
motiverats av den uppfattningen, att, för den händelse man
i enstaka fall skulle kunna säga, att den per månad angivna tiden
icke är tillräcklig, ha vi velat förebygga detta genom att gå just
i den riktning, som Kungl. Maj:t föreslagit. Och vi känna oss övertygade
om att detta är mer än tillräckligt för det behov, som vid
ett eller annat tillfälle kan anses föreligga.

Jag ber sålunda, herr talman, att vid 1 § få yrka bifall till
den av oss avgivna reservationen, som är i överensstämmelse med
den av Kungl. Maj:t avgivna propositionen.

Herr Lindman: Herr talman! Den siste ärade talaren börja de

med att tala om lagens principer för att därefter närmare gå in på
detaljerna i förslaget och utöva en kritik mot dem. För min del

Torsdagen den 3 inaj, f. m.

15 Nr 31.

skall jag icke följa honom in på det sistnämnda området. Jag har
i en motion yrkat, att lagen skall avslås, och skall därför icke gå in
på detaljerna. Däremot kan det ju vara av visst intresse, fastän
denna sak nu återkommer igen i riksdagen efter att ha varit behandlad
där så många gånger, att få gå in på frågan om lagens principer
och något undersöka, huru det förhåller sig därmed i jämförelse med
vad man skulle tänkt sig skola bli fallet, när denna lag först diskuterades
i riksdagen, nämligen år 1919 för 4 år sedan. Vad gjorde
vi då, herr talman? Vi införde denna lag, eller rättare sagt, den
blev antagen först på hösten vid urtiman. Vid lagtima riksdagen
1919 föreslog man att införa denna lag i en hastig vändning, om man
så får säga, mot de båda sakkunniga myndigheternas, socialstyrelsens
och kommerskollegii avstyrkande av att omedelbart antaga den. Det
skedde likväl och dåvarande civilministern uttalade, att det vore
av vikt, att vårt land skulle snabbt och resolut ställa sig i raden av
de mest framskridna nationerna, och han uttalade vidare vid samma
tillfälle, att han för sin del vore övertygad om att vi under kristiden
nått en ekonomisk ställning, som gjorde det möjligt och lämpligt
för oss att just då införa 8-timmarslagen. Vem är det av oss,
som då var närvarande här i kammaren, som nu skulle vilja skriva
under, att det var ekonomiskt lämpligt att just då införa denna lag?
Jag och många med mig framhöllo, att det var den mest ogynnsamma
tidpunkt, som överhuvud taget kunde tänkas för genomförande
av lagen. Jag undrar, om de icke ändå skulle vara beredda
att ställa sig tvivlande, som då voro så säkra på sin sak, tvivlande
på om de hade rätt eller om icke snarare rätten låg på vår sida.
Civilministern förklarade också år 1919, att arbetsgivarnas påstående
var oriktigt, då de framhöllo, att produktionen är proportionell
mot antalet arbetare och arbetstiden.

Vad säga iiu de sakkunniga myndigheter, som ha yttrat sig i
denna del, återigen socialstyrelsen och kommerskollegium? De uttala
naturligtvis, att det är svårt att undersöka, huru mycket av de
olägenheter, som uppkommit, äro att tillskriva arbetstidslagens
verkningar, och huru mycket som kommer på andra faktorer —- kristidens
rubbningar i allmänhet på det ekonomiska området, men likaväl
fastslås av båda, att den haft ogynnsamma verkningar på produktionen.
Sålunda finner man t. o. m, från socialstyrelsen ett uttalande
om att den orsakat en ökning av produktionskostnaderna
likasom _ kommerskollegium, som ju skall vara den företrädesvis
sakkunniga myndigheten på detta område, kommer till den slutsatsen,
att lagen föranlett en minskad produktion av nyttigheter och
vidare medfört lägre realinkomst för befolkningen, tagen såsom en
helhet. Arbetstidslagen är fortfarande avsevärt betungande för industrien
i ekonomiskt hänseende, heter det ifrån samma sakkunniga
myndighet. Om man då studerar vad andra lagutskottet har att
saga om detta,_ kommer utskottet med det uttalandet, att på ekonomiskt
sakkunnigt håll har väl aldrig rått någon tvekan, att 8-timmarslagen
måste åtminstone till en början inverka ogynnsamt och
fördyrande på produktionen -— aldrig rått någon tvekan, säger andra

Ang. lag om
arbetstiden*
begränsning.

(Forts.)

Sr 81. 16

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
[ begränsning.
(Forts.)

lagutskottets majoritet! Därmed ger andra lagutskottet ett betyg
åt dem, som 1919 på våren och hösten förfäktat, att så icke skulle
vara förhållandet, utan att lagen skulle kunna tagas, utan att dessa
svårigheter skulle bli följden. Jag tar t. ex. och ställer i motsats
mot detta yttrande, vad som anfördes av socialstyrelsen år 1919, eller
att man visst icke vore beredd att utan vidare utgå ifrån, att en generell
arbetstids förkortning skulle med oundviklig naturnödvändighet
medföra motsvarande generella belastning för företagareverksamheten.
Vad som utskottet nu påstår vara en sats, om vilken det
egentligen aldrig rått något tvivel var då åtminstone föremål för
socialstyrelsens starka tvivelsmål. Ett fördyrande har man väl på
ekonomiskt sakkunnigt håll ansett alltid skola komma av denna lag,
förklarar nu utskottet. Men, säger utskottet, då det skall finna eu
tröst och en motivering för att trots detta lagens olägliga förhållande
likaväl förorda en fortsättning av lagen, att om också ur ekonomisk
synpunkt lagen medför betänkligheter, ha dessa betänkligheter
i andra länder fått vika för de förväntade fördelarna. Man kommer
sålunda till dessa förväntade fördelar. Ja, det är detta, som upprepas
åter och återigen, nämligen att det är en av dem, som drabbas
av lagen, högt värdesatt förmån i socialt och annat avseende. Det
är sålunda ett påstående, att den har fördelar, men det är icke något
bevis för att sådana fördelar finnas. Och utskottet följer efter pa
samma sätt som socialstyrelsen och förklarar, att den är av arbetarna
högt värdesatt. Utskottet säger av den anledningen, att den är en
»lätt gripbar programpunkt». Detta är sålunda motiveringen, varför
den skall stå kvar gentemot alla de olägenheter, som den medför,
och den fördyring av produktionen, som följt av densamma.

Den uppfattningen har, säger utskottet, efter hand vuxit sig
allt starkare att tillgodoseendet av kravet på 8-timmarslagens ^genomförande
dock är oundgängligt för arbetarna. Samma påstående,
som utskottet gör, har kommit mig till del under de sista dagarna
i skrivelse efter skrivelse, i telegram efter telegram jag har här
endast tre stycken, men det ligger en stor bunt därinne — och i dessa
gör man det kategoriska påståendet, att man icke vill avstå från denna
lag, ehuruväl, såsom det t. ex. här heter, den hittillsvarande lagen
ingalunda har fyllt måttet av en för arbetarnas vidkommande effektiv
lagstiftning på området. Dock vore den ett arbetareskydd i så
måtto att den i viss utsträckning tillförsäkrade arbetarna en för såväl
deras fysiska som andliga förkovran och rekreation nödvändig
fritid. Och så kommer det påståendet, att man vet, att på flera platser,
under de år, lagen gällt, har lika mycket arbete utförts som
förut på 12 timmar, och följaktligen är det icke annat skäl än rena
avogheten, som kan förestava en fordran pa lagens upphävande.
Ja, så heter det från den ena platsen efter den andra: ^ Det är ett
krav, som varit uppställt, och som vi vidhållit över 30 år, ett krav
som vi icke vilja avstå ifrån. o

Herr Holmström var nyss inne på samma sak, da han förklarade,
att man i så många år kämpat för detta, och därför kan man
icke avstå därifrån. Men, herr talman, jag skulle önskat, att utskot -

Torsdagen den 3 maj, f. m.

17 Nr 31.

tet här gjort klart i sitt betänkande, huruvida detta krav, som man
kämpat för så länge, och som framstått såsom något oeftergivligt,
något som man icke kan avstå ifrån, verkligen innebär vad man
väntat och huruvida man verkligen kan påstå, att lagen varit till
nytta för dem, som falla under densamma. Det är icke nog med att
komma och säga: Jag vill ha det på det sättet, det är för mig bra.
Men varför kommer aldrig utskottet eller någon annan och bevisar,
att de obestridliga fördelar, som den kroppsarbetande klassen förmenar,
att lagen skulle medföra, också äro större och väga tyngre
i sin vågskål, än de olägenheter, som följa därav för samma kroppsarbetande
klass, att dessa senare verkligen äro lättare, när de läggas
i den andra vågskålen. Man får icke glömma, att varje nedsättning
av arbetstiden med bibehållande av arbetslönerna fördyrar de varor,
som framställas. Och den fördyringen drabbar alla, den drabbar
även den kroppsarbetande klassen. Jag undrar, om det icke ligger
rätt mycken sanning i vad kommerskollegium har sagt, nämligen att
det har blivit »lägre realinkomst för befolkningen, tagen såsom helhet».
Det är lätt att få massorna av folket att sjunga på samma
melodi: »Detta hava vi kämpat för under så och så lång tid, det är
ett krav, som vi äntligen hava uppnått; vi avstå icke från det.» Men
när hörde man eller när såg man, att de, som leda dessa stora massor,
någonsin bemödade sig om att söka ekonomiskt klarlägga för dem,
huruvida det är till deras egen sanna fördel att hava åttatimmarsdagen
med den levnadsstandard, som nu är befintlig, eller huruvida
det vore bättre att öka arbetstiden t. ex. till 8l/2 timmar och därmed
vinna ett förbilligande av produktionen? Utskottet gör sig i
varje fall ingen möda att försöka bevisa något i den riktningen.

Beträffande förmånerna, som man skattar så högt, nämligen den
ökade ledighetstiden, har utskottet ställt sig något litet tveksamt
till frågan, huruvida denna utnyttjas så, att den verkligen är till så
stor fördel. Jag sluter mig alldeles särskilt till detta därav att
utskottet kommer med ett påpekande av vikten av att ur samhällelig
synpunkt den lediga tiden kommer till användning icke blott
för enskilda intressen utan också för arbetarnas tekniska utbildning
och allmänbildning. Jag förmodar, att detta varsamma påpekande av
utskottet icke hade kommit in i betänkandet, om icke utskottet hade
känt sig övertygat om att det hade varit behövligt att göra ett sådant
påpekande.

Sedan kommer man naturligtvis nu som alltid vid denna frågas
behandling med de internationella synpunkterna. Och de äro synpunkter,
som jag för min del anser kräva det allra största beaktande,
framhållna som de varit vid många tillfällen av mig och andra talare,
som varit emot lagen, nämligen vikten av att akta på, huru förhållandena
i den delen äro i främmande länder. Men då kommerskollegium
säger, att det icke är möjligt att taga ställning på grund
av det pågående internationella samarbetet, och då utskottet förklarar,
att Sverige genom sin anslutning till Nationernas förbund biträtt
principen om 48 timmars arbetsvecka, så vill jag för min del
upprepa, vad jag sagt förut i denna kammare, nämligen att det förandra
kammarens protokoll 1923. Nr 31. 2

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 18

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

håller sig icke på det sättet. Sverige är icke bundet av någon sin
anslutning till Nationernas förbund att ovillkorligen fasthålla vid
48 timmars arbetsvecka. I själva pakten till Nationernas förbund
står det, att man skall bemöda sig om att säkerställa och upprätthålla
billiga och humana arbetsvillkor. Och i de artiklar i Versaillesfreden,
som åberopas i denna pakt, får man den uppgiften — jag skall
icke trötta kammaren med att gå in på några detaljer — att det
kräves anslutning från alla håll. Kan man då säga, att Sverige är
skyldigt att ansluta sig till en sådan lagstiftning, då faktiskt en hel
mängd av de länder, som först underskrevo själva fredstraktaten,
såsom t. ex. England, icke ännu anslutit sig till bestämmelsen om
lagstadgad begränsning av arbetstiden? Vi äro icke bundna; vi ha
vår fulla frihet att i det fallet göra, som vi vilja.

En helt annan sida av saken är den, huru arbetstidslagen tilllämpas
eller icke tillämpas i andra länder. Därvidlag inhämtar man
ur de handlingar, som ligga framför oss, såsom t. ex. socialstyrelsens
utlåtande, att åttatimmarsdagen gäller i alla något mera betydande
europeiska länder utom i Danmark, där den införts genom avtal,
utom i England, där den också är införd genom avtal, utom i Italien,
där det nu utfärdats ett dekret om dess införande i enlighet med
Washingtonkonventionen. Ja, detta får man veta, men vad man icke
får veta i vare sig detta utlåtande eller i utskottsbetänkande! är,
huru lagen faktiskt tillämpas och huru den förekommer i de främmande
länderna. Det är för mig ganska egendomligt att. höra, att
man ständigt och jämt säger, att den finnes och tillämpas i alla länder,
utan att man reder upp och talar om, huruvida och i vad man
den verkligen funktionerar. Förenta staterna talar man naturligtvis
icke om. Att ett av de mäktigaste och största industriländerna, med
vilket Sverige naturligtvis har att för sin exportmarknad tävla, på
många områden, att det icke har någon åttatimmarsdag, det förbigår
man. Och att man t. ex. i Schweiz i båda riksdagskamrarna med stor
majoritet beslutat, att den i viss omfattning skall upphöra, det talar
man icke om. Det är visserligen sant, att lagen där fortsätter oförändrad
att gälla, till dess folkomröstning slutligen avgör saken, men
den är lika fullt ändrad med stor majoritet av båda kamrarna. Man
talar icke om, att man i Nederländerna har infört bestämmelser, enligt
vilka lagen kan ändras för sådana industriers vidkommande,
som ha att uthärda stark konkurrens från Tyskland, så att arbetstiden
där kan ökas upp till 54 timmar, och att för närvarande i tio
av Nederländernas viktigaste industrier gäller en arbetstid av 56
timmar, att man i Polen har lagt fram ett förslag i riksförsamlingen,
som visserligen är bordlagt, men dock framlagt, därom att man icke
skall få göra något åtal för brott mot lagen under två hela år, att
man i Belgien och Frankrike har utfärdat en hel del dekret, som
reglera arbetstiden och enligt vilka man mjukar upp lagen i den ena
industrien efter den andra. När vi gingo med på denna lag, var det
väl ingen, som icke gjorde det under den förutsättningen, att lagen
skulle bliva tillämpad i alla andra länder. Men så är icke förhållandet,
även om den naturligtvis finnes tillämpad i åtskilliga, men dock

Torsdagen den 3 maj, f. m.

19 Nr 81.

icke på långt när i alla, på samma sätt som i vårt land. Se t. ex.
på förhållandena i Tyskland, en av våra värsta konkurrenter även
tack vare andra orsaker såsom valutaförhållanden och dylikt, se,
huru lagen där tillämpas! På stora områden arbetar man där med
konstant övertid.

När jag nyss talade om denna internationella bestämmelse, så
förbigick jag en sak, som jag skall be att få återkomma till. Vi
erinra oss alla Washingtonkonferensen, i vilken deltogo 42 olika
stater. Nu förklarar man, att de internationella bestämmelser, som
där fastslagits, skulle man också ansluta sig till. Men när man ser,
vilka som gjort det, finner man, att utom Europa är det endast ett
land, och det är Brittiska Indien, där det emellertid enligt lagen
får tillämpas 60 timmars arbetstid. I Europa är det Tjeckoslovakien,
Rumänien, Bulgarien och Grekland, som anslutit sig till denna
Washingtonkonvention. Men det är icke något av dessa länder mer
än Tjeckoslovakien — alltså ett enda land i Europa — som tillämpar
lagen.

Vad som gör mig till motståndare till denna lag är, utom vad
jag nyss nämnt, framför allt den stora brist på anpassningsmöjlighet,
som utmärker demra lag. Den har icke tagit hänsyn till de olika
förhållanden, som råda i vårt långsträckta, stora land, icke tagit
hänsyn till huru olika förhållandena äro i t. ex. den verkliga verkstadsindustrien
och i en hel mängd industrier på landet, där man
arbetar under helt andra förhållanden. Den saknar anpassningsförmåga
i det fallet utöver vissa bestämmelser, som finnas i lagen
och som det nu är föreslaget att något utsträcka, t. ex. rörande torvindustrien
och vissa områden av byggnadsindustrien. Men lika väl
står det kvar, att lagen under sina bestämmelser klavbinder en stor
mängd av industrier, som sannerligen icke äro att betrakta som industrier
sådana som storindustrien i verklig bemärkelse, utan en massa
mindre industrier, där förhållandena äro mycket lindrigare och väsentligt
annorlunda.

Man säger, att om lagen skulle upphävas, skulle man i stället
komma att fordra, att dessa bestämmelser infördes genom kollektivavtal,
och det, menar man, skulle föranleda stora strider och stora
svårigheter. I England har man det ju på det sättet. Där gäller i
flera industrier kortare arbetstid. Jag tror, att där finnes en lagstiftning
om kortare arbetstid beträffande gruvindustrien. Men det
är det enda område, där någon lagstiftning i detta avseende gäller.
I övrigt gälla avtal. Vad avtal ha för betydelse, när man talar om
anpassning, det förstår var och en, därför att genom avtal kan man
ändra dessa bestämmelser, när förhållandena och utvecklingen gå i
den ena eller andra riktningen. När det visar sig, att det inom ett
land finnes ett starkt behov av ökat arbete inom en viss industrigren,
kan man öka arbetstiden, under det att man kan minska den, när
utvecklingen går åt ett annat håll. Men här är man med lagens bestämmelser
fullkomligt fastlåst och kan icke komma någon vart.
Herr Holmström säger, att om man vill ha lugna och ordnade förhållanden,
skall man akta sig för att rubba på lagen. Ja, det kan ju

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 20

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

hända, att det är så nu. Men så kommer kanske den dagen, när även
herr Holmström finner, att man kan behöva rubba på lagen, och det
kan hitta på att hända, att en dag ögonen öppnas på dem, som nu
betrakta det som en ofantligt stor fördel att ha lagen, så att de inse,
att det vore bättre att kanske hava något mera arbete under en viss
tid, då arbete finnes, emot att man skulle vara tvungen till inskränkning
i arbetet under en annan tid. För min del kan jag omöjligen
finna, att det kan vara något ont däri, att om det t. ex. inom en
industrigren eller näringsgren finnes gott om arbete under en tid
och ont om det under en annan tid, man skulle under den goda tiden
arbeta nio timmar för att inskränka arbetet till sju timmar under
den andra. Icke tror jag, att någon människa före illa av det, såvitt
det icke på grund av särskilda arbetsförhållanden från hälsosynpunkt
vore vådligt att hava det ordnat på detta sätt. Nej, det är bristen
på elasticitet, bristen på möjligheter, som göra denna lag sa utomordentligt
tung för det svenska näringslivet, som har last in det i en
tvångströja, i vilken det sitter fast, och ur vilken det icke kan in Sig Jag

skulle, innan jag slutar, vilja fråga, om det har varit till
någon fördel, att vi vid införandet av åttatimmarsdagcn och strax
därefter ökade arbetarantalet i industrien. Jag satt i går afton och
läste de gamla propositionerna från 1919, och jag fann där pa ett
ställe, att Kungl. Maj:t förklarade, att om åttatimmarsdagen infördes
behövdes det mera arbetare och mera folk för industrien för att
kunna hålla den industriella produktionen vid makt och motsvara
dess normala tillväxt. Och under dåvarande förhållanden förklarade
civilministern, att det skulle vara till fördel, att industrien bleve i
tillfälle att uppsuga ökad arbetskraft. Genom den till 8 timmar
förkortade arbetstiden ökades alltså arbetarnas antal i industrien
under åren närmast 1920, och det betraktade man som en stor fördel.
Är det någon av oss, som betraktar det som en fördel nu, när vi se,
huru arbetslösheten bland industriarbetarna har gripit omkring sig
under de senaste åren? Hade det möjligen icke varit bättre om vi
uppskjutit lagens införande och icke uppsugit nya arbetare, av vilka
en stor del nu gå arbetslösa på grund av kända förhållanden r

För mig ställer sig fragan helt enkelt pa det sättet. kunna vi
ha råd, nationalekonomiskt sett, att betala de verkningar, som åttatimmarsdagen
medför? Ty det är klart och kan åtminstone icke
med något fog motsägas, att den lagen har fördyrat produktionen.
Det är uppenbart, som jag tror, att jag nyss säde, att här maste
vara en tillräcklig lön för den, som arbetar. Och skall den tagas ut
på 8 timmar i stället för på 8 ‘/2 eller 9, så blir oavvisligen den produkt,
som framställes, dyrare. Lägre lön tar man icke, och det
är sålunda icke värt att tala om. Men varorna bil dyrare, och detta
fördyrar levnadskostnaderna för alla. Men det problemet, i vad
mån följdverkningarna av lagen drabba just dem, som anse, att det
är en så stor förmån att leva under lagen, det problemet har man
icke, som jag nyss nämnde, vågat sig på att undersöka.

Herr talman! Jag förstår, att det är lönlöst att tala för ett

Torsdagen den 3 maj, f. m.

21 Nr 81.

upphävande av lagen. Men då jag av de skäl jag anfört är emot
denna lag, så kommer jag att rösta emot den. Och jag talar emot
den i den livligaste övertygelse om att jag har rätt, och att det också
i fortsättningen skall komma att visa sig, att jag kommer att få rätt.

Med herr Lindman förenade sig herrar andre vice talmannen
Nilsson, Leffler, Bengtsson i Kullen, Larsson i Kroken, Gustafsson
i Älvsered, Gustafsson i Örebro, Kinmanson, Jönsson i Boa, Lundquist,
Olsson i Blädinge, Persson i Fritorp, Olsson i Kalmar, Hermelin,
Gustafson i Kasenberg, Olsson i Berg, Ernfors, Nilsson i Antnäs,
Holmström i Gävle, Andersson i Storegården, Jonsson i Hökhult och
Jonsson i Mörkhult.

Herr Johanson i Hörninge: Herr talman! Då jag i motion yrkat
avslag på Kungl. Maj:ts förslag om förlängd giltighetstid av 3
år för arbetstidslagen, har jag utgått från den kanske en smula omoderna
föreställningen, att vad vårt land nu framför allt behöver är
arbete, träget och intensivt arbete. Jag har ansett att en lagstiftning
av det här ifrågavarande slaget i allt för hög grad lägger en
hämsko på den arbetslust, som vi just nu mindre än någonsin kunna
vara utan. Med fullt erkännande av att de industriella företagen i
framfarna dagar av sina anställda uttagit en arbetsprestation i timmar
räknat, som ej ur nutida humanitär och social synpunkt kan
anses rimlig, håller jag dock före, att arbetstidslagen betecknar en
överdrift i motsatt riktning. Från många håll har vitsordats, att
arbetstidslagen främst givit sig tillkänna genom produktionsminskning
och produktionsfördyring. Jag vågar påstå, att dessa obestridliga
faktorer för ett oförvillat omdöme måste vara alldeles tillräckliga
för att ge anledning till ett avslag på Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition. Det är ju just en ökning av produktionen och ett
förbilligande av densamma, som allmänt betecknas som den enda utvägen
ur det rådande eländet på näringslivets område. Här ha vi
nu en lag, som bevisligen direkt motverkar dessa strävanden, och
jag kan då ej finna annat än att de skäl måste vara ytterst tvingande,
som böra kunna förmå oss att taga avstånd ifrån de allmänt erkända
principerna för vår näringspolitik.

Innan jag går att granska de skäl för åttatimmarslagens förlängning,
som av utskottet tillmätts en så stor betydelse, skulle jag
vilja som min mening uttala, att arbetstidslagen även i den modifiera -de avfattning, vari den nu föreligger från utskottet, knappast synes
överensstämma med de fordringar man bör ställa på modern lagstiftning.
Lagens drakoniska och hårda bestämmelser med dess förbud
för den enskilda arbetaren mot övertidsarbete måste anses motverka
arbetarnas strävanden att genom ökad flit vinna ekonomisk och social
förkovran. Jag tror, att samhället ej i längden kan undvara
den mäktiga utvecklingsfaktor, som ligger i den enskilde arbetarens
obundna framåtsträvande. Vi ha ju också på många ställen sett,
huru arbetarna själva hava reagerat mot arbetstidslagen och på olika
sätt kringgått dess föreskrifter. Ingenting hindrar ju en arbetare

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 22

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

från att efter fullgjort åttatimmarsarbete hos en arbetsgivare anslå
åtskilliga timmar av den tid, som enligt lagen skall vara fritid, till
arbete antingen hos en annan arbetsgivare eller uti mer eller mindre
privat företagsamhet. När en lag kan giva sådana resultat, tror
jag det är skäl att betänka sig mer än en gång, innan man skrider
till en prolongering av densamma på ytterligare 3 år.

Utskottet har emellertid övervunnit alla betänkligheter av detta
slag. Det har ej ansett sig böra vara nöjt med de påtagliga resultat
i form av produktionsminskning och produktionsfördyring, som arbetstidslagen
redan givit, utan förordat en experimentstid av ytterligare
3 år. Jag kan ej komma ifrån att utskottets egentliga motiv
för dess förslag ligger i de ord, som uttalas i början av fjärde stycket
av utskottsutlåtandets tionde sida, där det heter: »Aitt arbetarna synnerligen
högt värdesätta den lagstadgade åttatimmarslagen, torde ej
av någon betvivlas.» Jag vill ej sätta ifråga att så är förhållandet
och jag vill med skärpa framhålla, att jag anser, att arbetarnas syn
på denna för dem så viktiga fråga även bör tillmätas stor betydelse.
Men detta hindrar ej, att utslaget i denna fråga bör fällas med hänsyn
tagen framför allt till det allmännas, till hela samhällets bästa,
och jag tror, att arbetarna så småningom skola lära sig att inse, att
det allmännas bästa i detta fall överensstämmer med deras eget bästa,
att de kunna ej frigöra sin ekonomi från konjunkturernas inverkan,
och att de borde ej heller genom fasthållandet vid denna lag medverka
till en faktisk konjunkturförsämring.

Om sålunda en generell arbetstidslag ur synpunkten av näringslivets
och därmed såväl arbetarnas som hela samhällets bästa måste
anses olämplig, bör ej därav den slutsatsen dragas, att jag motsätter
mig alla lagstadgade bestämmelser om arbetstidens förlängning. Jag
har i min motion framhållit, att ännu längre gående föreskrifter om
åttatimmarslagen kunna vara erforderliga i sådana fall, då arbetets
särskilt ansträngande natur eller hälsovådlighet medföra särskilda
vådor av en för lång arbetstid. Dör detta ändamål torde* emellertid
endast behövas antingen nya bestämmelser härom i arbetsskyddslagstiftningen
eller ock en särskild undantagslag.

Då den av herrar Tjällgren och Persson i Trången till utskottets
utlåtande fogade reservationen i sitt yrkande överensstämmer med
min motions syfte, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
nämnda reservationen.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Malm: Herr

talman, mina damer och herrar! Ehuru det icke är jag, som svarar
för den kungl. propositionen i denna fråga, har jag i alla fall velat
ange min ställning i frågan.

Principiellt sett kan jag hänvisa till att jag såsom medlem av
den von Sydowska regeringen var med om att framlägga det förslag,
som nu i huvudsak tillämpas. Jag var då av den meningen,
att sedan man givit sig in på att göra prov med en åtta timmars arbetstidslag,
skulle man icke då avbryta detta.

Min ståndpunkt är densamma nu. Den tid som gått har ju

Torsdagen den 3 maj, f. m.

23 T(r 31

icke varit ägnad att lämna erfarenhet, varav kan vinnas några slutgiltiga
resultat. Det har ju varit en tid präglad av starka ekonomiska
rubbningar, vilket ju tydligt framgår av de yttranden, som
kommit från de olika verken. Under en sådan tid är det ju tydligt,
att man har svårt att skilja på de verkningar, som härleda sig av
lagen, och de verkningar, som komma från andra ekonomiska förhållanden.
Tiden har ju också varit så kort, att en anpassning efter
en så revolutionerande förändring, som åttatimmarslagen innebär, ju
icke varit lätt att ernå. Jag är sålunda av den meningen, att man
bör fortsätta med provet så att klarare och mera utslagsgivande
slutsatser kunna dragas.

Under tiden är det ju också att vänta, att situationen ute i
världen kan hinna klarna och man får visshet om huru de stora
världsmakterna, som hava den största betydelsen, när det gäller den
ekonomiska konkurrensen, ställa sig. Ty det kunna vi väl alla vara
ense om, att ensamma kunna vi icke behålla åttatimmarslagen och
icke heller om vi endast gå tillsammans med småmakterna. Man
torde väl också under den tid som går kunna komma därhän, att
frågan mognar för en mera real diskussion. Det är ju så, att frågan
om åttatimmarslagen under många år har framförts såsom kanske
det främsta målet för arbetarnas strävan. Det är väl otvivelaktigt,
i varje fall sannolikt, att uppfattningen om de stora ekonomiska
verkningarna av arbetstidslagen på näringslivet för dem har
skymts av den känsla, som de hittills hava haft för det gamla idealet
åttatimmarslagen. Till syvende och sist är det ju dock så, att arbetstidslagen
till alldeles väsentlig del är en ekonomisk fråga, som
starkt sammanhänger med de ekonomiska förhållandena vid varje
tid.

Jag anser mig sålunda kunna ansluta mig till den meningen, att
lagen fortfarande bör behållas på prov under en tid av tre år, och
jag kan för min del utfästa mig att, såsom utskottet förutsätter av
Kungl. Maj:t, med uppmärksamhet följa utvecklingen på området,
följa huru anpassningen bör ske i förhållande till vad världen i övrigt
kommer att hava för mening på området och att i god tid låta
verkställa de utredningar, som behövas för att innan lagens giltighet
utgår ett nytt beslut skall kunna fattas, grundat på en så fullständig
utredning som möjligt.

När jag är av den åsikten, är det emellertid tydligt med den
utgångspunkt jag har, att jag anser, att lagen bör vara så elastisk
som möjligt, så att den icke för hårt trycker, speciellt icke under
dessa tider, som för hela industrien och för övrigt alla näringar är
så bekymmersam. De förslag, som i detta avseende inrymmas i den
kungl. propositionen, gå ju i mildrande riktning, och det är i ännu
högre grad fallet med det förslag som utskottet framlagt. Jag anser
mig emellertid icke böra gå in på någon detaljdiskussion ifråga
om dessa två förslag.

Herr Berg i Karlskrona: Herr talman! Arbetarklassens strä van

i detta land såväl som i alla andra länder att få en begränsning

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 81. 24

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

i arbetstiden, så att den medför möjlighet för arbetarna att vid sidan
av sitt arbete även kunna tillgodose sina sociala, intellektuella intressen,
har givetvis under årens lopp av arbetsgivareintresset, som
ju i detta fallet är den part som har att tillgodose industriens och
samhällets ekonomiska intressen, setts med allt annat än blida ögon,
och man kan ju mycket väl förstå detta förhållande. Men det är
uppenbart, att man icke har rättighet att i detta avseende resonera
och anse, att de intressen enbart äro berättigade, -som se på industriens
och samhällets intressen, utan även de intressen äro berättigade,
som ligga bakom arbetareklassens strävan i detta avseende. Ty man
må aldrig så mycket kalkylera och räkna med de olika företagens bärighet,
man må aldrig så mycket kalkylera och räkna med samhällets
bärighet i detta fall, det faktum står väl dock kvar, att det
mänskliga arbetarematerialet är fullt ut lika värdefullt som de
andra faktorerna, och med utgångspunkt från dessa förhållanden får
man väl ändock fråga sig, om man icke bör gå litet försiktigt och
litet varligt tillväga i detta avseende för att i största möjliga utsträckning
kunna bibehålla detta mänskliga material. De förhållanden
som gjort sig gällande tidigare, då vi icke hade några lagbestämmelser
på arbetstidens område, då arbetstiden ju var mycket lång,
förstår man ju måste ovillkorligen medföra, att arbetarnas fysiska
krafter måste försvagas och att sålunda hans arbetsprestationer och
hans möjlighet till att arbeta längre måste tidigare uppgivas och
samhället sålunda långt tidigare behöva träda hjälpande till än vad
som eljest bort vara fallet, om arbetstiden hade varit kortare.

Jag vill nu icke närmare gå in på dessa förhållanden, jag vill
endast med hänsyn till att jag är motionär beröra ett arbetsområde,
där man till följe arbetsrådets beslut har fått fram en arbetstid,
som är över hövan. För ett par år sedan hava nämligen arbetsgivarna,
som hava att bestämma över arbetsförhållandena o. s. v.
på detta arbetsområde, nämligen stuveriföretagen i vårt lands hamnar,
ingått till arbetsrådet med en framställning om att de skulle
få rättighet att utnyttja arbetstidslagen på det sättet, att bestämmelsen
om 48 timmar i veckan skulle få tillämpas under loppet av
en kalendermånad, och man motiverade denna framställning med
att ledigheten vid hamnarna var en ä två dagar i veckan, och med
hänsyn till detta ansåg man det vara förhållandevis lätt att kunna
på de återstående arbetsdagarna i månaden reglera ut den arbetstid,
som man hade gått förlustig under denna korta ledighet. Det är
alldeles uppenbart, att om denna framställning hade varit grundad
på verkliga förhållanden, som man framhöll i denna skrivelse, så
hade man möjligen kunnat reflektera på ett tillmötesgående, men
förhållandena äro icke sådana, de ligga på ett helt annat sätt. Det
är nämligen så, att i de flesta hamnar i vårt land kan vid olika tider
på året ledigheten vara den ena månaden en vecka, den andra
månaden två veckor och den tredje månaden kanske ingen enda dag
alls. Men det är uppenbart att i de fall, där ledigheten vid en hamn
är två veckor under månaden, så kan en arbetstid av 48 timmar i
veckan icke tagas ut under de återstående två veckorna, ty när man

Torsdagen den 3 maj, f. m.

25 Nr 81.

då skall taga ut denna arbetstid blir följden den, att de återstående
två veckorna måste arbetarna arbeta 16 timmar per dygn. Det är
mot detta förhållande som man överallt i landet har vänt sig, och
man vill hava en rättelse i detta avseende. Ty det ligger i öppen
dag, att även om arbetsgivarna hava lagens stöd i detta fall, så finnes
det ingen möjlighet för dem att av arbetarna under loppet av 14
dagar kunna taga ut 16 timmar om dygnet. När man har kännedom
om detta förhållande, frågar man sig huru det kan vara, att
man likväl envist håller på denna bestämmelse. När arbetsrådet gav
denna lagtolkning i detta fall, inträffade det märkvärdiga, att man
från denna tolkning undantog hamnarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg och Norrköping, men enligt deras uppfattning,
som äro sysselsatta inom dessa arbetsområden, var detta de platser,
där man möjligen skulle kunna tillämpa denna tolkning. Jag förstår,
att man icke varit tillräckligt hemma på området, man hade
icke tillräcklig sakkännedom om huru förhållandena på dessa arbetsområden
äro, och följaktligen beslutade man i detta stycke så
som skett.

Nu säger man: Ja, det där inverkar ingenting, ty vilja dessa
arbetare gardera sig mot en dylik lagtolkning, så kunna de ju se
till, att den arbetstid de vilja ha, blir fastställd i avtalen. Ja, man
kan ju tycka, att detta skulle låta sig göra, men jag vill då endast
peka på konflikten i Göteborg, som nu har pågått i tolv veckor. Striden
gäller där obegränsad arbetstid, ett krav, som arbetsgivarna
framfört. De kräva nämligen, att för arbetarna i Göteborgs hamn
skall gälla en obegränsad arbetstid. Härtill ha arbetarna svarat, att
det kunna de omöjligen vara med om. De ha emellertid gått arbetsgivarna
tillmötes såtillvida, att de erbjudit sig att utöver de åtta timmarna
utföra övertidsarbete under fyra timmar varje dag — alltså
sammanlagt tolv timmar — och dessutom att, när det gäller att göra
ett fartyg färdigt, arbeta hela natten, om så skulle påfordras. Efter
vanlig uppfattning ha arbetarna således tillmötesgått arbetsgivarnas
krav i detta hänseende så långt, att man tycker det skulle icke vara
något övrigt att önska i det fallet. Men arbetsgivarna kräva det
oaktat, att arbetarna skola ha obegränsad arbetstid, och man har
därvid tryckt på den mycket ömtåliga punkten, att fördröjandet av
ett fartygs färdigställande är av sådan ekonomisk räckvidd, att arbetarna
ovillkorligen böra giva efter på dessa punkter. Nu ha ju
arbetarna också gjort detta och gått med på både tolv timmars arbete
om dagen och dessutom nattarbete då det gäller att göra ett fartyg
klart, men då icke ens detta är no g, då förstår man ju, att arbetarna
icke kunna gå längre. Det är också lätt att inse, att en tolkning av
femte paragrafen i arbetstidslagen, som står i överensstämmelse med
dylika krav, den måste ju leda till att arbetsgivarna praktiskt taget
kunna kräva av arbetarna hur lång arbetstid som helst under en viss
tidrymd av en kalendermånad.

Med den ändring beträffande arbetstiden, som utskottet nu har
gjort, ha vi säkerligen att i framtiden motse en övertid av femtio
timmar att uttagas under loppet av en kalendermånad, och, praktiskt

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 26

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

taget, ungefär eu timma per dag under loppet av ett kalenderår.
Från deras synpunkt, som omfatta utskottsmajoritetens ståndpunkt,
finnes det alltså enligt min uppfattning intet övrigt att önska, ty
på detta sätt har man ju realiter icke längre någon åttatimmarsdag,
utan arbetstiden blir i själva verket nio timmar. Men under sådana
förhållanden får man heller icke förvåna sig över, att det finnes de,
som vilja ha ett annat sakernas tillstånd infört.

Vad beträffar arbetstiden vid hamnarna, så medför ju den rätt,
som arbetsrådet har givit arbetsgivarna, att den kontroll av övertiden,
som föreskrives i lagen, blir praktiskt taget omöjlig att utöva. Förhållandet
är nämligen det, att när man i de undantagna hamnarna
kontrollerar den arbetstid, som överskjuter åtta timmar under loppet
av ett dygn, så skall man i de andra hamnarna kontrollera den arbetstid,
som överskjuter 192 timmar under loppet av en kalendermånad,
och hur det skall kunna vara möjligt för arbetarna att utöva en sådan
kontroll, det kan jag icke fatta. Ty med 192 timmar under loppet
av en kalendermånad måste ju, för så vitt arbetet skall utföras exempelvis
under de sista två veckorna i månaden, arbetstiden infalla
delvis under natten och delvis under dagen. Hur man då skall kunna
kontrollera vad som är övertid och vad som är ordinarie tid, det må
de lärde tvista om; arbetarna kunna givetvis icke ha möjlighet att i
varje fall utöva kontroll i detta hänseende.

Ja, detta var en del synpunkter, som jag för min del velat fästa
uppmärksamheten på i den motion jag väckt. Samma framställning
har för övrigt gjorts i första kammaren 1919 och även 1921, men
man har i den kammaren varit fullständigt blind och döv för denna
framställning. Såvitt jag kunnat finna av utskottets utlåtande, har
man även från denna kammare blundat på båda ögonen, när det gällt
att taga ställning till denna framställning. Det är emellertid klart,
att förrän förhållandena blivit ordnade på dessa arbetsområden, kan
man icke göra anspråk på att få någon arbetsro eller arbetsfred.
När man har en lagbestämmelse om 8 timmars arbetsdag och 48 timmar
i veckan, då är det uppenbart icke rimligt att begära, att vissa
arbetarkategorier skola få arbeta sexton timmar under dygnet under
loppet av två veckor. Det är med hänsyn till dessa förhållanden,
som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till min motion.

Herr Persson i Trången: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets
behandling av detta ärende samt anfört en reservation, må
det tillåtas mig yttra ett par ord.

Jag har nämligen biträtt den uppfattningen, att en generell
arbetstidslag inte är lycklig, utan borde den eventuellt ersättas med
sådana bestämmelser — om lämpligt skydd och tidsbegränsning —-som ur hälsosynpunkt kunna anses lämpliga inom vissa yrken.

Jag har inte kunnat finna, att man i nuvarande tider, och under
nu rådande, jämförelsevis humanitära folkåskådning och rättsbegrepp,
kan ha skäl för att betunga folket och näringslivet med en
djdik vittomfamnande lagstiftning. Jag kan inte heller inse, att

Torsdagen den 3 maj, f. m.

27 Nr 81.

det skydd, som i arbetstidslagen bjudes, träffar dem som mest skulle
behöva ett sådant.

Det är så naturligt, att arbetsprestationen är främst beroende
av individens krafter och arbetskunnighet, och det synes därför lika
naturligt att arbetsanpassningen får ställas därefter.

Det förhållandet att stora delar av den arbetande befolkningen,
bland andra jordbruksarbetare — måste på grund av rent praktiska
skäl sättas i undantagsställning, ehuru de sannolikt utföra
ett bland de tyngsta arbetena, hävdar också i sin mån uppfattningen
om en generell lags olämplighet. Ser man vidare på frågan från rent
ekonomisk synpunkt, så skall man, i likhet med vad utredningen ger
vid handen, kunna konstatera, att den i viss mån bidragit till fördyrande
av produktionen. Även jordbruksnäringen — ehuru den är
undantagen från lagen — har träffats på ett ganska ofördelaktigt
sätt. Lagens verkningar i detta hänseende bidraga nämligen i icke
ringa mån till jordbrukets avfolkning. De förmåner, som genom
lagen bjudas arbetarna vid industrien, kunna naturligtvis ej lämnas
av jordbrukets, idkare. Följden blir, att jordbruksproduktionen går
tillbaka och minskas.

Jag har sålunda icke kunnat finna bärande skäl för lagens bibehållande
i nuvarande eller föreslaget skick, och jag hyser för
övrigt den uppfattningen, att man bör undvika att bibehålla lagar,
som under kristiden kanske hade sitt berättigande — och till följe
därav framskapades — nu, då man strävar att återgå till normala
förhållanden.

Som jag först angav, förefinnas dock vissa yrken inom vårt näringsliv,
som från hälsosynpunkt bör ägnas statens och det allmännas
uppmärksamhet. En utredning till grund för en skyddslagstiftning
i detta syfte anser jag vara väl motiverad.

Det är huvudsakligast på dessa grunder, herr talman, som jag
förenat mig med herr Tjällgren om den reservation, som finnes bilagd
utskottets utlåtande, och till vilken reservation jag nu ber att
få yrka bifall.

Herr Johanson i Stockholm : Herr talman! Herr Lindman, som
ju alltifrån arbetstidslagens tillkomst vid varje tillfälle hävdat, att
lian vore en bestämd motståndare till en sådan lagstiftning, framhöll
nu under sitt anförande här i dag, att en nödvändig förutsättning
för en lagstiftning av här ifrågavarande slag, vore, att den
tillämpades internationellt. Ja, på den punkten äro vi ju fullständigt
överens, och i det syftet ha vi också medverkat till inrättandet
av den internationella arbetsbyrån, liksom vi deltagit i Washingtonkonferensen,
där den bekanta konventionen om 48 timmars arbetsvecka
nära nog enhälligt antogs. På den punkten äro vi således
fullständigt ense. Men då vi nu söka konstatera, huruvida dessa betingelser
för lagens tillvaro äro tillfinnandes, måste vi se med något
olika glasögon på förhållandena ute i världen, eftersom vi icke komma
till samma resultat, när vi söka klargöra de faktiska förhållandena.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 28

Torsdagea den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Herr Lindman ville nära nog göra gällande, att det icke finnes
något annat land än Sverige, som tillämpar 48-timmarsveckan. Han
åberopade därvid bl. a. England. England är naturligtvis det land,
som betyder mest av de industriella stormakterna, men där finnes ingen
sådan lag, sade han. Ja, det är sant, men vi veta ju allesamman,
hur det i själva verket förhåller sig med England. För oss, säga
engelsmännen, ligger saken något annorlunda till än i det övriga
Europa, ty redan före Washingtonkonferensen hade vi för tio miljoner
av våra tolv miljoner industriarbetare en arbetstid, som varierade
mellan 44 och 48 timmar per vecka. Det är helt naturligt, att då
fackorganisationerna • i England genom kollektivavtalen kunnat förkorta
arbetstiden så väsentligt som här nämnts och som en av representanterna
för engelska regeringen vid konferensen i Geneve 1921
även fastställde, så måste frågan om arbetstidens reglering genom
lagstiftning ligga något annorlunda till i ett sådant land än i andra
länder, där man icke genom kollektivavtal kunnat uppnå en dylik
reglering av arbetstiden.

Vi skola emellertid komma ihåg herr Lindmans åberopande av
förhållandena i England, när fackorganisationerna här komma med
krav på kortare arbetstid än 48 timmar i veckan. Då hoppas jag,
att vi skola få hans välvilliga understöd åt våra krav. Jag kan
konstatera, att här finnes mycket att göra för de svenska fackorganisationerna
om de vilja nedbringa arbetstiden till vad den är i England.

Danmark har ej heller någon lagstiftning på området säger herr
Lindman. Ja, det är också sant, men det förefinnes en överenskommelse
mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i
Danmark om att arbetstiden skall utgöra 48 timmar per vecka. Och
denna överenskommelse är lika betydelsefull som en lag. Men nu
tog det slut med herr Lindmans möjligheter att anföra flera länder
i Europa, som sakna dylik lagstiftning.

Herr Lindman går då över till Amerika och säger vidare: Vi

skola icke tala om Förenta staterna, ty där är den reglering av arbetstiden,
som Washingtonkonferensen antog, fullständigt okänd. För
min del tror jag icke, att det förhåller sig alldeles så, som herr Lindman
synes förmena. Samma kamp för arbetstidens reglering, som
vi fört här i Sverige, föres ju även i Amerika, ja, över hela världen,
och överallt äro högerpartierna i parlamenten i regel motståndare
till lagen, medan arbetarna försvara den.

Emellertid bär ordföranden i den danska landsorganisationen
tillskrivit ordföranden i American Federation of Labour, Samuel
Gompers, rörande arbetstidsfrågans läge i Amerika, som till svar härpå
meddelat följande: »Attatimmarsdagen är en erkänd princip i Förenta
staterna. Icke allenast kommuner, stat och förbundsregering göra
genom lag gällande, att 8 timmar skall utgöra en dags arbete, utan
den stora majoritet av industriens arbetsgivare, som ha med arbetarorganisationerna
att göra, äro eniga om åttatimmarsdagen. Inom
några fack, till exempel hos boktryckarna, är 44-timmarsveckan erkänd
av flertalet arbetsgivare.»

Torsdagen den 3 maj, f. m.

29 Nr 81.

Gompers vänder sig vidare mot påståendet att åttatimmarsdagen
först under 1922 godkänts av förbundsregeringen. Redan 1868,
säger ban, antog Förenta staternas kongress en lag, vari bestämdes,
att alla arbetare under regeringen icke skulle arbeta mer än åtta
timmar om dagen. Senare har denna lag utvidgats. 1915 antogs en
lag om att sjömännen — eldare- och maskinpersonal — vakter skulle
begränsas till åtta timmar. Järnvägsmännen •— verkstadsarbetare
och arbetare anställda i transporttjänst •— åtnjuta även åtta timmars
arbetsdag.

Kan man under sådana förhållanden, som herr Lindman vill
göra gällande, säga, att »Amerika skola vi inte tala om»? Det är
uppenbart, att det i fråga om 8-timmarsdagen icke förhåller sig
pa det sättet, som herr Lindman tror.

Vidare vill herr Lindman göra gällande, att Schweiz har upphävt
åttatimmarsdagen. Om herr Lindman tar del av socialstyrelsens
redogörelse, så skall herr Lindman lätt nog komma underfund
med, att det icke förhåller sig så. Parlamentet medger regeringen
rätt att under vissa förhållanden öka arbetstiden till 54 timmar i
veckan, men det är att märka, för det första att detta icke är ett
upphävande av arbetstidslagens princip om 48-timmars arbetsvecka,
och för det andra att denna sak ännu icke är avgjord. Frågan skall
nämligen underställas folkomröstning, och att kravet på folkomröstning
omfattas med stort intresse, därpå tyder det stora antal medborgare,
som begärt dylik omröstning. Lagen stadgar, att omröstning
skall äga rum, om minst 30,000 medborgare begära sådan, men
redan har på mycket kort tid samlats 203,000 namn på personer,
som begära omröstning i denna fråga. Saken är således ännu icke
avgjord, och det är alltså uppenbart för tidigt att ännu döma i denna
sak.

Herr Lindman drager vidare fram förhållandena i Holland och
Tyskland, och säger, att i Tyskland tillämpas icke 8-timmarsdagen.
Det är då av synnerligen stort intresse att med en rapport från holländska
industrimän kunna belysa hur det i själva verket förhåller
sig i detta hänseende. Holland hade till i fjol vår, vill jag minnas,
45 timmars arbetsvecka. Man utgick nämligen vid arbetstidens
reglering där från en arbetstid av 5 dagar ä 8 timmar och 5 timmars
arbete på lördagarna. Där tilllämpade man alltså den s. k. engelska
arbetsveckan, utan att medgiva arbetstidens utökning över 8 timmar
under veckans 5 första arbetsdagar, vilket resulterat i, att man i
Holland hade, icke 48 timmars arbetsvecka, utan 45 timmar i veckan
med vissa undantag. Emellertid blev den tyska konkurrensen
till följd av valutaförhållandena litet besvärlig för Holland, och man
beslöt därför att tillsätta en kommission för att undersöka, hur det
i verkligheten förhöll sig med arbetstidens reglering i Tyskland.
Denna kommission bestod av en representant för regeringen (yrkesinspektören
i Haag), ett ombud för ledningen av maskinfabriken
Stork & C:o, hr Hengelo, direktören för firman Vissers och Eycken,
hr Geldrop, ordföranden för kristliga fackföreningsförbundet och
sekreteraren för holländska landsorganisationen.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 30

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Det var alltså en regeringsrepresentant, två arbetsgivarrepresentanter
och två arbetarrepresentanter.

Denna kommission besökte 127 arbetsplatser och 23 olika städer.
När kommissionen slutfört sin undersökning avlämnade den sin rapport,
varav framgår följande:

»Särskild uppmärksamhet ägnades metall-, trä-, textil-, tryckeri-
och bokbinderiindustrierna; upplysningar inhämtades även angående
arbetstiden inom mur- och taktegelbruken, glasbruken, kemisktekniska
industrien, beklädnadsindustrien, sockerraffinaderierna och
bagerierna.

Kommissionen anser att de upplysningar den inhämtat äro absolut
tillförlitliga och tillräckliga för att därav bilda en allmän uppfattning
angående den för närvarande i Tyskland tillämpade arbetstiden.
Kommissionens sammanfattning därav är följande:

Om man tar i betraktande vissa undantag, som praktiskt sett
äro desamma som i Holland, torde man kunna säga, att normalarbetstiden
per arbetare och vecka (enligt vilken lönefaktorn kalkyleras
vid bestämmandet av produktionskostnaden) ej överstiger 48 timmar
och sålunda är 3 timmar längre än den i Holland gällande arbetstiden.
Inom vissa viktigare industrier finnas emellertid kollektivavtal,
som fastställa kortare arbetstid, varvid skillnaden varierar från
en halv till tre timmar. Sålunda är normalarbetstiden inom träindustrien
i de större städerna endast 46 timmar per vecka; inom Berlins
metallindustri 461h timmar; inom metallindustrien i Sachsen
och södra Tyskland 46; och inom textilindustrien 46 timmar utom i
det besatta området. En mycket stor del av den tyska metallindustrien
och hela textilindustrien arbeta sålunda en normalarbetstid,
som med en och en halv till två timmar per vecka understiger arbetstiden
inom samma industrier i Holland, där arbetstiden inom dessa
industrier utgör 48 timmar per vecka genom en tillfällig förordning,
som gäller intill den 24 oktober 1922.»

Jag förmodar, att ingen vågar ifrågasätta riktigheten av denna
rapport, då den kommission, som gjorde undersökningarna bestod
av en representant från holländska regeringen, två representanter för
den holländska industrien och två representanter för den holländska
fackföreningsrörelsen. Vi få väl utgå ifrån, att denna kommission
genom sina undersökningar fastställt hur det egentligen förhåller
sig med arbetstidens reglering i Tyskland.

Om man sedan studerar den tyska arbetstidslagen, så skall man
finna att denna lag i fråga om elasticitet, vilket här särskilt frarnhålles
såsom en brist i vår lagstiftning att den saknar, ingalunda
har några företräden, om man ser lagen ur arbetsgivarsynpunkt. I
den tyska arbetstidslagen finnes nämligen icke något övertidsarbete
fastställt; det har endast utsagts, att vid vissa tillfällen och under
vissa omständigheter övertidsarbete kan förekomma, men givetvis
måste angående sådant övertidsarbete överenskommelse träffas mellan
arbetsgivarna i varje företag och arbetarnas fackorganisationer. I
fråga om elasticitet torde vår lag alltså, åtminstone ur arbetsgivarsynpunkt,
ha givna företräden på detta område.

Torsdagen den S maj, f. m.

31 Nr 31.

Nu säger herr Lindman, att det utan vidare måste vara klart, Ang. lag om
att man icke kan förkorta arbetstiden utan att man samtidigt för- arbetjtidens
dyrar varorna. Ja, är detta så alldeles säkert? Herr Lindman torde
icke vara okunnig om att man kan åtskilligt öka produktionen genom °r ''
bättre organisation av arbetet och genom användande av bättre
tekniska hjälpmedel. Och vad är det egentligen som inträffat
genom arbetstidslagens tillkomst? Det är uppenbart, att det i själva
verket åstadkommits ett bättre tillvaratagande av arbetstiden, ett
bättre ekonomiserande med arbetstiden. Och så frågar herr Lindman:
är det någon som numera hyser den uppfattningen, som före
lagens tillkomst förefanns, att det var nyttigt att fa‘ in ett större antal
arbetare i industrien? och han tillägger: Hade det icke med hän syntill

den ofantliga arbetslöshet som uppstått efter lagens tillkomst
varit bättre, att man låtit bli denna lagstiftning och sluppit detta
överskott av arbetare. Ja, när man så totalt kan bortse från vad som
på detta område varit orsak och verkan och endast söker att inpassa
allt som en följd av denna lagstiftning, då förstår jag, att det blir
allt mera svårt att komma till ett objektivt resultat. Ty när man så
fullständigt bortser från kriget och de verkningar, det haft, och glömmer,
att arbetslösheten är en följd av den svårartade ekonomiska
depressionen efter kriget och i stället söker konstatera dess orsakssammanhang^
med vår arbetstids lagstiftning, då gör man sig väl
skyldig till åtskillig överdrift. Det råder väl icke mer än en mening
om att kriget på ett enastående sätt bidragit till att fördyra varorna.
Och man får väl utgå från, att detta borde vara något, som
till varje pris borde förebyggas för framtiden. Men på denna punkt
vet jag icke, om herr Lindman hyser samma intresse, som då det
gällt att bekämpa arbetstidens reglering, vilken fråga är av en
oerhörd betydelse åtminstone för arbetarklassen, icke endast i vårt
land utan över hela världen.

Men nu förstår jag väl, att vi, som äro anhängare av lagen, måste
ha vår uppfattning och herr Lindman som är motståndare måste ha
sin uppfattning. Men vi kunna väl vara eniga därom, att lagen tillkom
först sedan depressionen börjat göra sig gällande. Lagen i hela
sin omfattning blev icke gällande förr än den 1 juli 1920, och då hade,
som vi väl veta, depressionen redan kommit till utbrott i Amerika,
och på hösten samma år hade vi krisen här. Det är då klart, att det
icke kan vara möjligt att sätta i något slags orsakssammanhang med
varandra den omfattande arbetslösheten och tillkomsten av denna vår
lagstiftning. Det är uppenbart, att så icke är förhållandet. Jag
vill erinra om att det har i världen under den svåraste tiden av depressionen
funnits i runt tal 10 miljoner arbetslösa arbetare. Man
har kanske på sina håll utgått från, att arbetstidens begränsning
skulle kunna inskränka den tidigare regelbundet återkommande arbetslösheten.
Men det är klart, att dessa förödande depressionsperioder,
som med vissa mellanrum avlösa varandra, återkomma,
vare sig man har denna lagstiftning eller icke, ända till dess man
kunnat organisera världens produktion och ekonomi på ett bättre
och mera tillfredsställande sätt. Men herr lundman må ha sin me -

Nr 31. 32

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

ning. Jag är dock övertygad om, att han på folk, som verkligen
söker bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt försiggår i världen,
icke kan förvilla synen. Och jag ber att som belägg på detta mitt
påstående få erinra kammarens ledamöter om vad som står på sidan
9 i utskottets betänkande. Jag ber också få erinra er om att utskottets
utlåtande är undertecknat av herr Bror Petrén, en person som icke
är engagerad varken på den ena eller den andra sidan, vars omdömesskärpa
icke kan betvivlas och vars opartiskhet icke heller kan
på något sätt ifrågasättas. Tar man del av vad utskottet här
fastställt såsom varande den för närvarande faktiska tillämpningen
ute i världen, finner man, att det går stick i stäv mot vad herr Lindman
anfört. Jag kan icke underlåta, att, då man här i protokollet över
förhandlingarna får intagna dessa av herr Lindman anförda påståenden
och vad jag i anledning därav anfört, också får angiva vad
utskottet funnit sig kunna fastställa. Utskottet säger:

»Vad sedan angår frågan om det nuvarande läget och tendenserna
på arbetstidslagstiftningens område i andra länder, vill utskottet,
under hänvisning till den utredning, som därutinnan lämnats
av socialstyrelsen i dess i ämnet avgivna betänkande (sid. 15—
19), erinra, att lagstiftning om åttatimmarsdag gäller i alla något
mera betydande europeiska stater med undantag av England, Danmark
och Italien ävensom i ett flertal utomeuropeiska kulturländer.
Beträffande Italien må emellertid nämnas, att ett dekret av regeringen
för någon tid sedan utfärdats om genomförande av åttatimmarsdagen
inom industrien i enlighet med Washingtonkonventionens
innehåll, vilket dekret, samtidigt som det underställts parlamentets
prövning, förklarats skola träda i kraft fyra månader efter det
detsamma blev offentliggjort. I fråga om England och Danmark
gäller, att åttatimmarsdagen genomförts, åtminstone inom de industriella
näringsgrenarna, medelst mellan arbetsgivare och arbetare
träffade avtal.»

Jag förmodar, att detta fastställande av vad som verkligen förefinnes
är ofrånkomligt även för herr Lindman. Jag vågar icke taga
kammarens tid i anspråk för att föredraga mera. Har man läst
detta, är man naturligtvis på det klara med denna frågas verkliga
läge ute i världen. Men då herr Lindman ifrågasätter, huruvida
denna lagstiftning är önskvärd, då förstår jag ju, att herr
Lindman ser mycket ensidigt på denna fråga och icke tar någon hänsyn
till arbetarnas önskemål. Jag tror dock, att det kan ha sin
betydelse, huruvida man lagstiftar och ordnar i samhället så, att
också arbetarna känna sig till freds och att det också kan ha någon
betydelse, att man söker infria åt arbetarna under en svår, kritisk
situation för mänskligheten givna löften. Vår anslutning till Nationernas
förbund och vår medverkan till Washingtonkonventionens tillkomst
medförde förpliktelser. Under kriget, då mänskligheten var i
nöd, gåvos vissa löften till arbetarna och dessa löften ha fastställts i
Versaillesföredragets 13 §; skulle detta till intet förplikta, skulle
man kunna resonera, som om intet förevarit? Det är fullständigt
orimligt. En annan synpunkt, som vunnit beaktande vid behandlin -

Torsdagen den 3 maj, f. m.

33 Nr 31.

gen av denna fråga, kan jag icke underlåta att erinra om. Utskottet
säger därom på sidan 11 bland annat:

»I sistberörda hänseende må för vårt lands del här erinras om
det uttalande i frågan, som fälldes av särskilda utskottet vid 1919
års lagtima riksdag, för att upprepas av motsvarande utskott vid
samma års urtima riksdag och vilket uttalande alltjämt torde få anses
äga giltighet. Förstnämnda utskott yttrade som en sammanfattning
av vad det i frågan anfört, att kravet på lagstadgad begränsning av
arbetstiden med hänsyn ej blott till arbetarnas hälsa, livskraft, bildning
och trevnad utan även till samhällets växande fordringar på
dem under nuvarande sociala och politiska förhållanden måste tillmätas
en sådan räckvidd och styrka, att det, såvitt möjligt, måste
tillgodoses.»

Jag förmodar, att detta är de grundläggande och rent principiella
motiven för ståndpunktstagandet till frågan som här återgivits,
och jag föreställer mig, att det är tillräckligt vägande skäl
för att riksdagen även nu må taga hänsyn till desamma.

Nu säger herr Lindman och den meningsgrupp, som han representerar,
och samma skäl anföras även från bondeförbundet, att vår
lag icke har den anpassningsförmåga, som vore önskvärd, icke den
elasticitet, som behövdes, den klavbinder o. s. v. Jag undrar ändå,
om det förhåller sig på det sättet. Den uppfattning, jag och mina
partivänner företräda och som gjort, att vi icke kunnat dela utskottets
mening, rör behovet av ytterligare utökning av övertidsarbetet.
Men om vi se på det förslag, till vilket utskottet kommit, så har det
redan anförts, och det framhålles jämväl av utskottet å sidan 19 i
dess utlåtande, att man under 4 månader av året kan taga ut ända till
10 timmars arbete om dagen. Jag vet icke, i vilket avseende herrarna,
som förfäkta den meningen, att lagen icke skulle vara tillräckligt
elastisk, mena, att den skulle ytterligare kunna utbyggas. Jag för
min del skulle vilja säga: kan man utan särskild framställning till
arbetsrådet under 4 månader arbeta mera än 10 timmar om dagen,
så är det uppenbart, att det icke är den rätta beteckningen att kalla
en sådan lag för åttatimmarslag. Men jag vill i detta sammanhang
erinra om, att då före denna lags tillkomst, övertidsarbete förekom,
så arbetade man i regel icke på övertid om lördagarna. Och skall
man nu undvika övertidsarbete å lördagarna i likhet med vad som
var förhållandet före lagens tillkomst, så återstår, sedan man avskilt
4 söndagar och 4 lördagar i månaden, av månadens 30 dagar, 22 dagar.
Huru mycket övertidsarbete blir det då på dessa dagar, om man på
dessa fördelar de 50 övertidstimmar, som utskottet föreslagit. Jo,
det blir 2,2 timmar om dagen. Och då man i överensstämmelse med
vedertagen princip arbetar 872 ordinarie timmar de 5 första dagarna
i veckan och 5 timmar om lördagen — detta gjorde man förr, och
någon förändring har icke inträtt, sedan lagen tillkommit — så skulle
man få 8,6 ordinarie timmar plus 2,2 timmar extra eller 10,7 timmars
arbetstid under veckans 5 första dagar. Jag har den uppfattningen,
att även om det icke skulle förefinnas någon lagstiftning på
området, så skulle säkerligen övertid i ännu större utsträckning icke

Andra kammarens protokoll 1923. Nr 31. 3

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Ports.)

Nr 31. 34

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

ifrågasättas. Och jag stöder detta mitt antagande därpå, att jag har
litet erfarenhet på området. Jag vill som exempel anföra, att då
vi under våren innevarande år skulle upprätta kollektivavtal för
sågverksindustrien, försökte vi fastställa, huru stort behov av övertid,
som förefinnes för den industrien. Och det rådde en ganska stor
enighet mellan arbetsgivarnas och arbetarnas representanter om att
mer än 100 timmar per år icke erfordras. Nu medger lagen ända till
200 timmar för år utan framställning till arbetsrådet. Men därtill
kommer att efter sådan framställning till arbetsrådet kunna ytterligare
150 timmar vid trängande behov medgivas, för att icke tala
om de ytterligare 7 timmar i veckan som kunna uttagas till förberedelse-
och avslutningsarbeten. Jag förstår sannerligen icke, huru
herr Lindman vill ha en lag beskaffad, som på detta område skulle
vara mera elastisk. Ty om principen och kärnan i lagen visserligen
är, att det skall arbetas 48 timmar i veckan ordinarie tid, men det
finnes undantagsmöjligheter, som under vissa omständigheter tillåta
en arbetstid av ända till 12 timmar om dagen, vad erfordras då ytterligare
för att tillfredsställa herr Lindmans krav på elasticitet?

Men att döma efter den deklaration, som herr socialministern
gjort, torde väl sammanhållningen inom herr Lindmans läger kanske
icke längre vara så stor, och man får måhända rent av ifrågasätta,
huruvida icke två av hans medmotionärer, nämligen den nuvarande
kommunikationsministern och den nuvarande jordbruksministern, ha
lämnat den uppfattning, som företrädes av herr Lindman, och övergått
till den, som deklarerats av socialministern?

För egen del har jag genom den reservation, som föreligger från
socialdemokraterna i utskottet, tillkännagivit, att jag icke delar utskottets
uppfattning på vissa punkter. Jag skulle önskat, att utlåtandet
varit mera i överensstämmelse med den kungl. propositionen.
Den kungl. propositionen ansluter sig ju i det närmaste till vår nuvarande
lagstiftning. Det är dock ett känt förhållande, att den
medlem av den förutvarande regeringen, som närmast varit ansvarig
för propositionens framläggande, givetvis är livligt intresserad av
att få denna lag bragt i överensstämmelse med Washingtonkonventionen,
till vilken han ju själv medverkat. Samma principiella ståndpunkt
företräder även jag. Men med hänsyn till att det för närvarande
icke är möjligt att vinna riksdagens bifall till ett yrkande på
ratifikation av Washingtonkonventionen och med hänsyn till att
arbetarna slutit upp kring den kungl. propositionen, har jag anslutit
mig till denna. Naturligtvis är det många av arbetarna, som önska,
vad den förutvarande socialministern och flera av de socialdemokratiska
utskottsledamöterna givit uttryck åt, nämligen att vi redan
nu skulle bringa vår lagstiftning i överensstämmelse med Washingtonkonventionen.
Men då detta icke varit möjligt, så får man finna
sig uti det oundvikliga och vänta på bättre tider.

För att emellertid visa det livliga intresse, som förefinnes för
saken bland landets arbetare, skall jag be att få hänvisa till en omfångsrik
lunta med uttalanden, telegram och skrivelser, som löpt in
till den socialdemokratiska riksdagsgruppen och som man önskar

Torsdagen den 3 maj, f. m.

35 Nr 31.

måtte bliva känd för riksdagens ledamöter. Denna lunta är emellertid
så omfångsrik, att jag icke kan föredraga den, men man kan i
korthet sammanfatta den sa, att i alla uttalanden går som en röd tråd
vad som finnes uttalat i ett telegram:

»Vi anse att 8-timmarslagen är av sådan betydelse för arbetarklassen
och medfört så goda verkningar, att denna vår lag’ måste till
varje pris försvaras. Vi fordra att riksdagen utan beskärningar
godkänner den kungliga propositionen. Skulle riksdagen icke beakta
denna vår framställning och lagens fortbestånd äventyras, äro vi
beredda att sätta in allt för att försvara våra vunna positioner.»

Ja, detta är ju kärnan i alla dessa uttalanden. Det visar, hurudan
uppfattningen är inom arbetarkretsar. Jag är emellertid medveten
om att saken för närvarande ligger så, att det finnes majoritet
inom riksdagen för utskottets förslag, och det torde icke vara några
utsikter för oss att få vår mening igenom, lika litet som det torde
vara någon utsikt för att herr Lindman och bondeförbundet skulle
få sin vilja igenom. Det oaktat kan jag icke, herr talman, sluta med
annat än att yrka bifall till den kungl. propositionen.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Malm: Herr

talman, mina damer och herrar! För att förebygga varje missförstånd
av mitt anförande vill jag stryka under vad jag började med,
nämligen att det jag anförde var min personliga mening. Vid bildandet
av denna regering har ju icke arbetstidslagen varit någon
programpunkt, utan var och en av regeringens medlemmar kunde på
denna punkt ha sin uppfattning.

Herr Karlsson i Gasabäck: Herr talman! Då jag är den ende
av lagutskottets medlemmar i denna kammare, som icke reserverat
mig mot föreliggande förslag, skall jag be att få säga några ord såsom
motivering till mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Jag vill då i likhet med de båda första talarna här i dag erinra
om att de båda myndigheter, socialstyrelsen och kommerskollegium,
som haft arbetet med utredningen angående lagens ekonomiska
verkningar om hand, slagit fast, att det varit för dem omöjligt
att få någon bestämd uppfattning angående de ekonomiska verkningarna
av åttatimmarslagen under den tid den existerat. Att så
icke varit fallet, har berott på de exceptionella förhållanden, som varit
rådande under de senaste tre åren, då pendeln i ekonomiskt avseende
svängt ifrån högkonjunktur ned till den djupaste depression.
Därtill kommer, _ att den hjälp ifrågavarande myndigheter skulle
haft i sitt utredningsarbete från industriens och näringarnas målsmän
ävensom från arbetarsidan icke kan sägas vara fullt tillförlitlig,
detta på grund därav att båda parterna i denna fråga, såväl
arbetsgivarna som arbetarna, ha så djupt politiskt engagerat sig i
denna fråga, att man i sina avgivna yttranden gjort sig skyldig till
ensidiga överdrifter åt båda hållen. Emellertid ha de utredande
myndigheterna kunnat fastslå, att lagen har förorsakat åtskillig
fördyring och åtskilliga svårigheter för vårt näringsliv. Men de ut -

Ang. lag om
arbetstiden»
begränsning.
(Forts.)

Sr 31. 36

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

redande myndigheterna komma, efter att ha fastslagit detta, till den
uppfattningen, att lagen ändå på grund av de sociala fördelar som
den tillfört arbetarna bör efter vidtagande av vissa förändringar ytterligare
prolongeras under en tid av tre år.

Socialministern har i viss utsträckning följt de utredande myndigheterna.
Dock har han icke enligt utskottsmajoritetens. förmenande
gått så långt i tillmötesgående av de från näringsidkarna
framställda kraven, som varit önskvärt. Utskottet bär därför, då det
gått till behandlingen av föreliggande fråga, visserligen ansett, att
denna lag bör ytterligare prolongeras. Men det har vid detaljgranskningen
funnit, att utöver de förändringar, som i propositionen föreslagits,
man måste göra vissa ytterligare uppmjukningar^ för att
tillfredsställa de skiftande behov, som finnas på skilda håll inom
näringslivet.

De förändringar, som främst ha föreslagits av utskottet, återfinnas
i 1 och 7 §§. Vad då förändringarna i 1 § beträffar, så hänföra
de sig, såsom herr Holmström redan omnämnt, till bestämmelsen
om undantag för de företag, som icke använda fler än fyra arbetare.
Arbetsrådet har tolkat denna bestämmelse så, att även de arbetare
skulle inräknas, som icke enligt andra bestämmelser skulle lyda under
lagen, och sålunda fått lagen att omfatta flera grupper, än som
annars skulle varit fallet. Det är visserligen sant, att enligt lagtexten
är arbetsrådets tolkning fullt riktig, men å andra sidan står
det fast, att man vid frågans behandling tidigare i utskottet och i
riksdagen icke tänkt sig tillräckligt in uti vad en sådan tolkning innebar.
Utskottet har därför nu föreslagit, att de arbetare, som äro undantagna
från lagens tillämpning i inom. a)—1) i 1 § icke böra inräknas,
då det gäller att bestämma det antal av fyra arbetare, som
icke skola falla under lagen. Genom denna ändring komma en del
av arbetarna inom handeln att ställas utanför lagen. Jag tror det
finnes ganska starka skäl för detta. Det har varit ett krav ända sedan
lagens tillkomst från handelns målsmän, att man skulle undantaga
arbetare inom handeln från lagens tillämpning. Man har framhållit,
att det förorsakar mycket stora svårigheter, om det skall gälla
olika arbetstid för dem, som arbeta inom affären och kontoret, och
för dem, som äro anställda på lagret. Dessutom förtjänar påpekas,
att enligt Washingtonkonferensen äro icke handelns arbetare inbegripna.
Jag tror visserligen icke, att förändringen har en alltför
stor betydelse, men för den mindre och medelstora handelns vidkommande
kommer den att bereda en del lättnader.

Dessutom kommer den föreslagna ändringen särskilt att beröra
smärre restauranger och kaféer. Det måste här anmärkas, att det
visat sig svårt att tillämpa lagen på dessa små företag, och framför
allt har det visat sig svårt att få lagen efterlevd inom dessa.
Jag tror därför, att det med hänsyn även till detta kan vara riktigt
att göra en sådan förändring, som av utskottet här föreslagits.

Vidare har utskottet föreslagit att bland undantagen inbegripa
torvindustrien. Denna fråga om torvindustriens undantagande från
lagens tillämpning har varit brännande såväl vid lagens tillkomst

Torsdagen den 3 maj, f. m.

37 Nr Öl.

1919 som vid revisionen 1921. Ifrågavarande industri är en säsongindustri,
som i högre grad än andra säsongindustrier är beroende av
väderleksförhållandena, ävenså bör tagas hänsyn till att arbetarna
inom denna industri icke äro boende på platsen, utan ofta sammanförda
från vitt skilda håll samt att hos dem en stark önskan gör
sig gällande att under den korta tid arbetet varar förtjäna så mycket
som möjligt. Detta är i korthet motiven för denna industris undantagande
från åttatimmarslagens tillämpning.

Något liknande förhåller det sig även med en annan förändring,
som av utskottet föreslagits, nämligen beträffande byggnader för lantbrukets
behov. Dessa byggnader måste ofta uppföras under mycket
brådskande förhållanden. Byggnadsarbetarna vid dessa lantmannabyggnader
utgöras ofta av små lägenhetsägare från orten, som på
entreprenad åtagit sig uppförandet av dessa byggnader, och för dessa
föreligger intet behov av lagstadgad arbetstid. Ofta inträffar, att
arbetare, anställda inom jordbruket, deltaga i detta byggnadsarbete,
och det måste betraktas såsom i hög grad opraktiskt och olämpligt,
att det skall gälla olika arbetstid för dessa arbetare och för dem,
som äro särskilt anställda för uppförande av byggnader, varom här
är i fråga.

Sedan kommer den viktigaste förändringen, i vad som avser den
störa massan av industriarbetarna, och det är vad som innefattas
i utskottets förslag under 7 § 2 mom., eller att utöka rätten till
övertidsarbetet till 50 timmar per kalendermånad utan arbetsrådets
hörande. Går man till de yttranden, som inkommit till de utredande
myndigheterna från näringarnas målsmän, så finner man, att nästan
från alla håll klagan försports över att den nuvarande rätten till
övertidsarbete är för snävt tilltagen. Sådan klagan har framförts
från den mekaniska industrien, från skeppsvarven, från tryckerierna,
från textilindustrien m. fl. Man framhåller att vid tillfällen, då
arbete strömmar till, det är nödvändigt att uttaga en större mängd
övertidsarbete, än den nuvarande lagen medger. Det kan t. ex. gälla
att få en del maskiner färdiglevererade till en viss båtlägenhet, men
på grund av omöjligheten att utnyttja övertidsarbete, så är det icke
möjligt att bli färdig innan nästa båtlägenhet, och det kan dröja
månader, varigenom leveransen försenas och kostnader och svårigheter
uppstå för såväl tillverkaren som för beställaren. Vid skeppsvarven,
där haverister kunna inkomma och där det gäller att utföra
reparationer på kort tid, är det likaledes nödvändigt att uttaga
en större mängd övertidsarbete, än den nuvarande lagen medger.

Utskottet har trott, att det är nödvändigt att tillmötesgå de
krav, som sålunda från nästan alla håll framställts rörande ökad
böjlighet att uttaga övertidsarbete. Att härigenom skulle uppstå
någon större fara för att arbetarna skulle kunna tvingas till oskäligt
övertidsarbete, tror jag icke kan vara med verkligheten överensstämmande,
ty den höga ersättning, som utgår för övertidsarbete,
är ju ett starkt korrektiv mot att man skall i onödan använda sig av
sådant.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Ports.)

Nr 3L 38

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nu bär lierr Holmström genom att sammanlägga det antal övertidstimmar,
som enligt utskottets förslag skulle utgå utan arbetsrådets
hörande, med det antal, som skulle utgå med arbetsrådets medgivande,
enligt mom. 3 i samma paragraf, kommit till en så lång
genomsnittlig arbetstid per dag som tolv timmar. För min del
anser jag sådana fall vara konstruerade och ett sådant sammanställande
orimligt. Ty jag föreställer mig att arbetsgivarna först
skola uttaga de arbetstimmar, som de ha rätt till utan arbetsrådets
hörande, och först sedan dessa äro förbrukade och om ytterligare
behov av övertid gör sig gällande ingå till arbetsrådet med anhållan
om den ytterligare övertid, som lagen medger.

De förändringar, som utskottsmajoriteten här har föreslagit, är
jag förvissad om äro av behovet påkallade. Och å andra sidan är
jag förvissad om, att dessa förändringar icke äro av den art, att
de rubba arbetslagens grundprincip som sådan och att därför icke
verkligt bärande skäl förefinnas för de socialdemokratiska representanterna
inom kammaren att motsätta sig de förändringar, som
föreslagits på denna punkt. Jag kan nämligen icke. inse, att det
skulle vara till någon nytta för arbetarna att motsätta sig berättigade
krav på större anpassningsmöjlighet från industriens sida.

Nu ha vid utskottets utlåtande fogats ett par reservationer, den
ena från högern och den andra från bondeförbundet, uti vilka yrkas
avslag å utskottets hemställan. Man märkte dock i herr Lindmans
anförande, då han skulle försvara högerståndpunkten, att tonfallen
voro något mjukare än tidigare, och om jag hörde rätt slutade
han sitt anförande utan något yrkande. Jag förmodar, att detta
hänger samman med de händelser, som timat på sista tiden, hänger
samman med regeringsskiftet. Ty jag förmodar, att om den regering,
som nu sitter, hade suttit i slutet av förra året och fram till
nu, så skulle den icke ha vågat att låta denna lag utlöpa utan att
vidtaga åtgärder för att en annan lag skulle träda i dess ställe, en
lag ungefär i överensstämmelse med det förslag, som nu föreligger
från utskottets sida.

Utskottet har i sin motivering framhållit, att det icke skulle
gagna vårt näringsliv och vår industri, om vi ginge till ett upphävande
av lagen. Ty med den övertygelse, varmed denna lag
omfattas av mängden av arbetare, skulle åttatimmarsdagen härmed
icke upphöra, då det med bestämdhet kunde förutses, att arbetarna
om än efter långvariga strider skulle söka att fortfarande i sina
arbetsavtal tilltvinga sig åttatimmarsdagen. Dessutom, något som
också blivit framhållet, finnes denna lag fortfarande i flertalet av
de mera betydande europeiska staterna och ingen av dessa stater
har ännu framkommit med något förslag om lagens upphävande.
Under sådana förhållanden skulle det icke vara välbetänkt, om vårt
land med dess stora välorganiserade arbetarklass skulle gå i spetsen
för denna lags avskaffande.

Med stöd av de skäl, som utskottet anfört för sin uppfattning,
att lagen ytterligare bör prolongeras under tre år efter vidtagande
av de modifikationer, som av utskottet föreslagits, och med hänvis -

Torsdagen den 3 maj, f. m.

39 Nr 31.

ning- till vad jag här haft äran anföra, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till 1 §, sådan denna paragraf lyder enligt utskottets
förslag.

Herr Sjöström: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet i sitt nyss hållna anförande tillkännagav, att
han för sin del villa rekommendera arbetslagens prolongering på
ytterligare tre år, så meddelade han dessutom, att enligt hans mening
en ingående undersökning under denna tid skulle företagas angående
lagens verkningar under, som han hoppades, mera normala
tider. Jag vill för min del tacksamt inregistrera detta löfte och erinra
om att även detta lagförslag, som nu föreligger till behandling, varit
ute på remiss genom socialstyrelsens försorg. Förslaget har nämligen
varit remitterat till såväl arbetsgivare som arbetarorganisationer och
till kommunala verk och institutioner. Att de privata arbetsgivareorganisationerna
härvid ha kommit med synnerligen ensidiga utlåtanden,
är icke ägnat att förvåna. Om jag fäster mig särskilt vid vad
Svenska arbetsgivareföreningen anfört angående denna lag, så börjar
den med att säga, att »arbetsgivareföreningen vill fästa uppmärksamheten
på, att den tid, som förflutit sedan ifrågavarande lagstiftning
trädde i kraft, är den minst lämpliga tidsperiod som kan tänkas
för erhållande av en objektiv utredning om verkningarna av lagen»,
och så slutar Svenska arbetsgivareföreningen med det uttalandet, att
man kunde hoppas på att här i landet bli förskonad från denna lag.
Mig synes, som om början och slutet knappast passa ihop, det synes
mig tvärtom, som om man med anledning av början bort komma fram
till ett annat yrkande.

Jag nämnde, att det icke vore ägnat att förvåna, att arbetsgivareorganisationerna
ställt sig avgjort emot lagen. Ty det har visat
sig tydligt i de avgivna utlåtanden och betänkanden om 8-timmarslagen,
som kommit fram, att de enskilda arbetsgivareorganisationerna
och de enskilda arbetsgivarna äro intagna av en avgjord
fientlighet mot lagen, en förhandsuppfattning som man har vetat
förut. Men de yttranden och utlåtanden som kommit särskilt från
kommunala verk och styrelser andas ungefär enahanda stämning,
nämligen av ett avgjort motstånd mot 8-timmarslagen. Man har
frågat sig, varpå detta kan bero, att inom dessa områden, dessa verk
och styrelser, man kunnat vara så enhällig i sitt fördömande av
8-timmarslagen, men vid en närmare undersökning finner man förklaringen.
Det har nämligen visat sig på många platser i vårt land,
hurusom särskilt dessa verk och styrelser, som avgivit utlåtanden,
gjort detta genom förmedling av en enda person, chefen eller direktören,
vilken i styrelsens eller verkets namn har ingivit utlåtandet
till socialstyrelsen. Jag vill bara som exempel nämna utlåtandet från
Falköping, där drätselkammarens chef, stadskamreraren, avfattat och
insänt svaret på socialstyrelsens fråga angående 8-timmarslagens
verkningar beträffande statens allmänna arbeten, och detta svar går i
riktning mot ett fördömande av lagen. Men det har varit ifrågava -

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Jir 31.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

40 Torsdagen den 3 maj, f. m.

rande persons enskilda uppfattning och mening om denna sak och
icke drätselkammarens.

Vidare kan jag såsom exempel anföra det utlåtande, som föreligger
från Göteborgs spårvägsstyrelse, och där det tillgått på samma
sätt; där har nämligen trafikchefen eller spårvägschefen personligen
givit till känna såsom sin mening, att 8-timmarslagen vore fullständigt
olämplig för trafikföretag. I socialstyrelsens frågeformulär
ingick även frågan om, huruvida man kunde få utrönt, vartill den
ökade fritiden för personalen använts. Göteborgs spårvägsstyrelse
eller rättare sagt Göteborgs spårvägsstyrelses direktör lämnade den
frågan obesvarad. Men om i detta fall ärendet gått till den samlade
spårvägsstyrelsen, så hade helt visst besked därom kunnat lämnas.
I alla fall vill jag passa på att i stället för chefen lämna svar på
frågan genom att anföra såsom exempel, att en stor del av Göteborgs
spårvägspersonal under ett helt år använt sin fritid till att gå i skola
och lära sig språk, ett eller flera, för att kunna tillmötesgå den främlingsinvasion,
som väntas till Göteborg innevarande år.

Således menar jag, att de svar som ingått till socialstyrelsen icke
varit nog objektiva för att läggas till grund för en undersökning,
huruvida lagen vore nyttig. Jag åsyftar därmed, att den väntade
utredningen, som den nuvarande socialministern sagt sig skola följa
med uppmärksamhet, måtte läggas på ett sådant sätt, att bedömandet
hädanefter kan ske mera objektivt.

Jag har, herr talman, jämte tre andra av denna kammares ledamöter
väckt en motion, vari det yrkas, att § 1 i lagen skulle erhålla
samma lydelse, som den fick vid 1919 års urtima riksdag, när lagen
först beslutades. Då Kungl. Maj:t vid nämnda riksdag framlade
proposition i ärendet, var Kungl. Maj:ts uppfattning den, att lagen
skulle vara tillämplig på all industri oavsett antalet arbetare. Men
då andra särskilda utskottet behandlade förslaget, det utskott som
jag hade äran att då tillhöra, uttalades det särskilt från lantmannahåll
bekymmer över att inga undantag för vissa industrier och hantverk
på landsbygden funnes, och det ansågs besvärligt och oändamålsenligt,
att åttatimmarslagen skulle strikt tillämpas även för det
mindre hantverkets del ute på rena landsbygden. Dessa skäl ansåg
utskottsmajoriteten vara synnerligen bärande, varför det hemställdes,
att riksdagen måtte vidtaga den ändringen i förslaget, att undantag
skulle göras för arbetsgivare med högst fyra arbetare uti samhällen
av upp till 1,500 invånare. Vid 1921 års riksdag, då det förelåg
förslag om ändring av arbetstidslagen, beslöts det emellertid, att
ifrågavarande undantag för dessa samhällen med högst fyra arbetare
skulle vara tillämpligt i alla samhällen, oavsett invånareantalet.
Några verkliga skäl förelågo icke, såvitt jag förstår, för denna
ändring: huvudsaken var, ansåg man, att en ändring kom till stånd
— hur den skulle verka och vilka grunder den kunde stödja sig på,
syntes vid det tillfället betyda mindre.

Jag har nu för min del, till stöd för den motion jag in. fl. väckt,
företagit en undersökning, berörande fem av våra största städer
och sex industrier. Jag har här uppgifter för dem samtliga, men jag

Torsdagen den 3 maj, f. m.

41 Nr 81.

skall bara inskränka mig till att anföra exemplet från Stockholms
stad. Inom de sex yrkesgrupper, undersökningen omfattar, nämligen
snickare-, skräddare-, skomakare-, konditori-, bageri- och charkuteriarbetare,
äro i Stockholm anställda sammanlagt 3,410 arbetare, och
av dessa äro 1,450 anställda hos arbetsgivare, vilka sysselsätta upp
till fyra arbetare, under det att 1,960 äro anställda hos arbetsgivare
med större antal arbetare. Resultatet är alltså, att ungefär hälften
av arbetarna äro inrangerade under lagen, under det att den andra
hälften står utanför densamma, detta som sagt i samma stad. Jag
har sett exempel på att det på samma gata finns dels arbetsgivare,
som endast ha fyra arbetare eller därunder, dels arbetsgivare, som
ha flera arbetare, och för vilka lagen alltså skall tillämpas. Jag anser
att detta förhållande är synnerligen orättvist. Skall man ha en
arbetstidslag, som skall komma till användning i industrisamhällena
och i storstäderna, bör den tillämpas på alla yrkesutövare. Jag anser
det därför både skäligt och rimligt, att lagen åter får den lydelse
den fick vid 1919 års riksdag, och jag yrkar alltså bifall till Kungl.
Maj:ts förslag till lydelse av 1 § med den ändring, som innefattas i
den motion som jag jämte mina tre kamrater i kammaren väckt. Detta
yrkande kan jag dock ställa villkorligt så tillvida, att kan bevisas,
att denna uppdelning inom industrisamhällena är nödvändig eller
nyttig, skall jag senare taga mig friheten att återtaga mitt yrkande.
Hittilldags ha emellertid inga bärande skäl i den riktningen förebragts,
och jag hemställer därför, herr talman, om bifall till mitt
ovan framställda yrkande.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Höglund.

Herr Carlström i Helgagård: Herr talman! Då man märker,
med vilken entusiasm man från arbetaresidan under de nyligen avhållna
första-maj-mötena försvarat arbetstidslagen och då man även
här i kammaren erfar, hurusom man från detta håll anser ifrågavarande
lags förlängning vara en livsfråga för arbetarna, är det kanske
litet förmätet, att den som icke är arbetare går upp i debatten
för att deklarera en något avvikande mening härvidlag.

Även om jag aldrig kunnat fatta arbetstidslagen som någon välsignelse
för vårt land och för våra arbetare, så hör jag dock icke
till dem, som anse, att man skall förhindra en sådan lagstiftning
till varje pris, ty jag tror, att detta måhända kunde bli alltför dyrt
för landet. Jag menar, att en idé, som är så gammal och som man
från arbetaresidan så länge kämpat för, måste genomlidas. Men
jag menar också, att på detta område såväl som på så många andra
bör man försöka komma fram till en lagstiftning, som är förnuftig,
d. v. s. i detta fall en arbetstidslagstiftning som tillämpas där den
behöves men i övrigt låter arbetet vara fritt.

Om man nu frågar, hur arbetstidslagen har verkat i Sverige
under de tre år, som gått sedan dess antagande, vågar jag för min

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 42

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

del svara, att den icke varit till fördel för arbetarna utan till förlust
för dem. Det lär icke finnas någon, som skall kunna övertyga
mig om, att icke, om arbetstiden och produktionen gå ned. det blir
förlust även för arbetarna — dessa äro ju som alla andra konsumenter
av produkterna.

Man har ju sökt taga reda på. huruvida arbetstidslagen verkat
fördyrande på produktionen och vilken betydelse den i övrigt haft
för folket i stort sett. Den företagna utredningen har emellertid icke
givit något egentligt resultat, emedan den tid, som gått sedan arbetstidslagen
kom till, varit så onormal, att man icke kunnat få något
rätt grepp på frågan. De svar, som givits, ha varit sådana man kunnat
vänta dem: från arbetsgivarnas sida anses det, att lagen varit
till skada, och från arbetarnas, att den varit till nytta och välsignelse.
Det är klart, att dessa båda parter i målet icke kunna ge ett
så opartiskt svar på frågan som den övriga delen av folket, vilken
del jag i min motion kallat den tredje parten, allmänheten. Knappast
någon torde kunna förneka, att arbetstidslagen fördyrat varorna,
industriprodukterna och hantverksprodukterna, här i landet. I och
med det samma lagen blev beslutad i riksdagen, märktes skillnaden.
Om man gick in i en handelsbod i staden eller på landsbygden och
frågade, vad en vara kostade, så begärdes det mycket mera än vad
man fått betala endast några dagar förut, och om man påpekade
detta, hette det: ja, det är åttatimmarsdagen! Lagen skulle inte tilllämpas
förrän om några månader, men man utnyttjade den redan
i förskott! Och man fick genom denna lagstiftning en god hjälp i
sina bemödanden att fördyra varorna, och man fortfar ännu alltjämt
att oskäligt utnyttja densamma.

För den större industriens del torde åttatimmarsdagen icke ha
verkat så fördyrande på produktionen, som fallet varit för den mindre
industrien och för hantverket. Sådant prisläget för industrialstren
är för närvarande, ha många av den större industriens produkter
kommit de priser ganska nära, som gällde före 1914. En
cykel t. ex. kan man köpa för ett pris, som endast är 15—20 kronor
högre än vad som betalades 1914. Hantverket och småindustrien hålla
däremot alltjämt nästan samma priser som under högkonjunkturen,
och enligt min åsikt är det åttatimmarslagen, som på ett särskilt sätt
åstadkommit detta. Antag t. ex., att man går till en skräddare och
frågar: vad går sylönen för en kostym kläder till? Ja, 45—50 kronor!
(om det är ett mindre samhälle). Och om man framhåller, att
detta inte alls stämmer med de priser, som gällde för 1914, svaras
det i nio fall av tio: ja, det är åttatimmarsdagen — det kunna vi
inte göra något åt! Fabrikörerna och mästarna påstå t. o. in., att de
icke tjäna mer nu än före kriget — det är arbetarna, som taga skillnaden.
Kan det vara — i stort sett ■— ett arbetareintresse att
fasthålla vid en lagstiftning, som verkar på det sättet, att man får
betala ett så betydligt högre pris än tidigare för sådana produkter,
som man nödvändigt även i fortsättningen måste skaffa sig från
hantverket och den mindre industrien, då i övrigt arbetslönerna gått
ned som de ha.

Torsdagen den 3 maj, f. m.

43 Nr 31.

För deri större industriens del tror jag icke det blir lätt att avskaffa
åttatimmarslagen — i den delen är nog spörsmålet för övrigt
i längden internationellt. Men jag tror, att det vore på tiden, att man
sökte sig fram på en väg, där man undantoge den mindre industrien
och hantverket från tillämpning av lagen. Man säger nu visserligen,
att man icke härvidlag, kan bryta mot de principer, som man en gång
antagit. Men hur förhåller det sig med den saken? Jo, dessa principer
har man redan brutit, och detta har skett i och med att en
arbetare, som med åtta timmars arbete förtjänat så att säga en medeldagspenning,
sedan arbetar privat två eller tre timmar och därmed
förtjänar kanske en tredjedel till så mycket. Därmed har man
avvikit från principerna, och dessa kunna då inte längre så starkt
åberopas.

Jag har med den motion jag väckt i denna fråga velat peka
på att man skulle sätta i gång en utredning, som kunde skilja ut
de områden, där verkligen åttatimmarsdagen är nyttig och nödvändig,
från de andra verksamhetsgrenarna, där den gör en synnerlig
skada, och där den ej är nödvändig. Jag vill inte förneka, att det
finns industrier, där det kan vara hälsovådligt att arbeta längre än
åtta timmar, ej heller att man inom viss industri, där man har t. ex.
ett precisionsarbete, som är mycket krävande, kan bli trött efter så
lång tids arbete. Men jag tror knappast, att det är någon mening
i att gå ut i bygderna pch säga till skräddare och skomakare, att
detsamma skall gälla för deras del. Jag anser, att det borde lyckas
att gå fram på den vägen, att man tager undan småindustrien och
hantverket från lagens tillämpning och i övrigt prövar landsbygdens
särställning, då det gäller en lag sådan som denna.

Det är egendomligt att finna, vilka motiv man från arbetaresidan
åberopar, när man så ivrigt försvarar denna lag. Enligt ett
tidningsreferat, som jag har här i min hand, skulle eu av talarna på
»Gärdet» den första maj ha sagt, »att när man ger varje medborgare
lika inflytande i sociala och politiska frågor, så borde arbetarna även
beredas tillfälle, att mera studera dessa frågor och sätta sig in i
desamma». Jag minns, hur det var i avseende på tillfällen till »studier»
förr i tiden och vilken förmånsställning industriens arbetare
redan då hade framför t. ex. jordbrukets. Jag hade ett lantbruk på
en gård nära Sävsjö — det var 1916, då vi ännu inte ägde någon
åtta timmars lagstiftning. Medan jag och mina drängar arbetade
med jordbruket, kunde det komma arbetare från fabrikerna därstädes
på e. in., som med metspön i händerna slogo sig ned i båtar på
sjön och fiskade under ett par timmars tid, under det vi fortsatte
med arbetet, men fastän vi sålunda hade betydligt längre arbetstid
än dessa personer vid fabriken, ägde vi säkerligen tillfälle — om
vi ville — att studera de politiska och sociala problemen. Det är
därför synnerligen svaga skäl, som man för fram, då man gör gällande,
att åttatimmarslagen bör bereda arbetarna tid att tillräckligt
ägna sig åt dylika frågor.

Jag tror sålunda, att det är föga riktigt att tillämpa denna arbetstidslag
på den mindre industriens förhållanden ute i landet. En av

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Kr 31. 44

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

talarna här i dag erinrade, att utskottet ville befria byggnadsarbetet
vid lantbruket från lagens föreskrifter, och han menade, att det vore
oriktigt att så göra. Men vad ligger det för mening i att stifta en
åttatimmarsdag för arbetare, som i allmänhet äro bondsöner, torpare
eller andra småbrukare och som ingenting hellre vilja än under
sommartiden tjäna så mycket som möjligt — de låta då anställa sig
hos byggmästare och skaffa sig på detta sätt ett litet tillskott i förtjänsten,
som sannerligen behöves. Jag tror inte, att dessa arbetare
på något sätt skulle kunna bibringas den uppfattningen, att en lagstiftning
till deras hjälp vore behövlig.

Då nu emellertid utskottet går på den linjen att prolongera lagen
för ännu tre år framåt och det inte föreligger någon reservation,
som ansluter sig till min hemställan i motionen om att man skulle
tillämpa lagen endast under ytterligare två år -—- jag ansåg nämligen,
att, så stabiliserat, som läget numera är, skulle man redan efter
denna tids förlopp kunna framkomma med behövliga förslag i detta
ämne — så har jag ingen anledning att yrka bifall till motionen,
helst som regeringen tillkännagivit, att den också går med på en
prolongering för tre år. Jag är ju tacksam för att utskottet tagit
åtminstone så pass mycket hänsyn till vad jag anfört i min motion,
att det säger sig förutsätta, att den utredning, som eventuellt
kommer till stånd, skall undersöka de vägar, på vilka jag försökt
komma fram.

Jag ber sålunda, herr förste vice talman, att få j^rka bifall till
utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern Trygger: Herr talman! Jag
anhåller, att kammaren måtte medgiva, att jag även i denna kammare
gör ett uttalande angående min ställning i den föreliggande
frågan, liksom jag gjort det i första kammaren.

Denna min ställning är ju för många bekant på grund av att
jag såväl utom riksdagen som i första kammaren vid flera tillfällen
yttrat mig i denna sak.

Principiell motståndare till detta slags lagstiftning har jag
varit och är jag fortfarande. Detta icke så att fatta, att jag skulle
vilja sätta mig emot en skyddslagstiftning beträffande arbetet inom
vissa yrkesgrenar. Icke heller så att förstå, att jag skulle sakna
förståelse för att en åtta timmars arbetsdag kan vara skälig och
lämplig i åtskilliga fall. Men för vinnande av sistnämnda mål är
enligt min mening icke någon särskild lagstiftning nödvändig i våra
dagar, då arbetarna såsom förhandlande part ha tillräckliga möjligheter
att fullt bevaka sina berättigade intressen. Överenskommelser
mellan parterna äro vid sådant förhållande enligt min åsikt den riktiga
vägen för frågans lösning med avseende på de fall, då en dylik
fixering av arbetstiden anses böra äga rum. En generell lagstiftning,
som fastslår en viss arbetstid, lider åter av det väsentliga felet, att
den på ett artificiellt sätt ingriper i landets näringsliv, på samma
gång som den gör det psykologiska misstaget att degradera arbetet i

Torsdagen den 3 maj, f. m.

45 Nr 31.

folkets ögon och därjämte berövar den som vill arbeta hans enligt
min mening ovillkorliga rätt att efter måttet av sina krafter stärka
den ekonomiska grundvalen för hela hans existens.

Utbytet av näringslivet bestämmes som bekant av en massa
omständigheter, av vilka somliga äro fullkomligt oberoende av det
egna landets åtgöranden, medan med avseende å andra en friare ställning
tillkommer varje särskilt land. I fråga om dessa senare omständigheter
gäller det därför, så vitt jag förstår, att bevara sin
handlingsfrihet, så att man kan anpassa sig efter verkan av de
faktorer, över vilka man saknar rådighet. Binder man sig i förra avseendet,
så blir man lätt en lekboll i händerna på sistnämnda omständigheter.

Då nu en närings förmåga att leva och att föda dem, som ägna
sig åt densamma, är beroende på förhållandet mellan den producerade
varans framställningskostnader och det för densamma erhållna priset,
måste ett fastlåsande av något moment i kostnadskomplexen äventyra
det utbyte, som näringsverksamheten skulle ha till förfogande för
att fördela mellan dem, som ägna sig åt densamma. Ett dylikt fastlåsande
åstadkommes genom den lagstadgade åttatimmarsdagen.
Följden av arbetstidens nedsättning blir under i övrigt lika förhållanden
en minskning av arbetsprodukten, därest icke en sådan nedsättning
kompenseras av en ökad arbetsintensitet -—- och därom torde
man väl nu allmänt kunna vara ense, att en dylik kompensation i
regel icke ägt rum. Skulle följaktligen arbetaren — såsom hans
strävan helt naturligt går ut på -—• bibehålla sin levnadsstandard,
d. v. s. för den kortare arbetstiden erhålla lika lön som tidigare för
den längre, innebär detta ett fördyrande av den vara, som i näringen
produceras. Detta i sin ordning bär till följd, att näringens konkurrensförmåga
förminskas, något som lätt kan leda till arbetslöshet
och nöd.

Särskilt i en tid som den närvarande, då kapitalet i världen
väsentligen förminskats, då köpkraften både inom och utom landet
alltmera avtagit och då konkurrensen på alla områden, där ett naturligt
monopol icke föreligger, blir för varje dag allt våldsammare,
är det synnerligen vanskligt att samtidigt som man säger sig vilja
bevara arbetarens levnadsstandard hindra honom från att göra det
arbete, som skulle sätta honom i stånd att hålla uppe sin ekonomiska
ställning.

Man säger nu visserligen, att arbetarna själva bäst förstå sina
egna intressen och att de uppställt åttatimmarsdagen som sin mest
värdefulla fordran. Denna sistnämnda omständighet är onekligen av
synnerligen stor betydelse, ty att undanröja en trossats, som omfattas
av en stor och mäktig samhällsklass, är ett tungt och otacksamt arbete.
Men den som anser denna sats redan ha förlorat det stöd,
som den tidigare haft i sociala förhållanden, är icke försvarad med
att utan vidare falla undan för vad han anser felaktigt. Och vad
påståendet, att arbetaren bäst förstår vad som är hans eget intresse,
beträffar, så har detta påstående ingen hemul i erfarenheten, som
tvärtom lämnar många exempel på, hurusom det nära liggande målet

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 46

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

ofta fördunklat blicken för det verkliga stora intresset. Min tro är
också, att den dag skall komma, då Sveriges arbetare skola fordra
avskaffandet av en lagstiftning, som berövar dem rätten till den disposition
över deras arbetstid, som skulle sätta dem i stånd att vinna
största möjliga välstånd och intaga bästa möjliga sociala ställning.

Man har emellertid till stöd för åttatimmarsdagen åberopat andra
länders exempel. Efter den undersökning, som jag åtminstone för
min del har gjort, är det tydligt att ett dylikt åberopande icke är
berättigat. Allt mera börjar man känna den tryckande bördan av en
lagstiftning, som i själva verket gör arbetaren fastkedjad vid en
lägre levnadsstandard än han eljest skulle kunna upprätthålla. Strejker,
lockouter och strider mellan arbetsgivare och arbetare över allt
i världen äro för mig tydliga tecken därpå, att samhällena vrida
sig i konvulsioner under verklighetens lärdom, att det ekonomiska livet
regleras av orubbliga naturlagar, som ingen saklöst kan sätta sig
över''„ Lagstiftning, internationella avtal, partiproklamationer o. s. v.
förmå, såvitt jag förstår, intet mot den hårda nödvändigheten. Ja,
även Versaillesfreden, som mer än någon annan överenskommelse är
byggd på tanken, att människan kan politiskt, socialt och ekonomiskt
omforma värden på det sätt hon vill, drog sig för att slå fast åttatimmarsdagen.
För att emellertid ge ett erkännande åt de stora arbetsskaror,
som tävlat med andra samhällsklasser i offer för fosterlandets
skydd, uppställde visserligen denna fred den förkortade arbetstiden
såsom ett mål, mot vilket man borde sträva, men icke ens de djärva
statsmän, som dikterade detta fredsslut, vågade uppställa detta program
under annan förutsättning än att alla i industriellt avseende
mera betydande stater ginge samma väg. Och denna förutsättning
brast redan då freden skulle ratificeras. Världens förnämsta industristat
vägrade sin ratifikation av en fred, i vilken de mäktiga trott
sig vara allsmäktig^.. Därmed har hela arbetstidsproblemet återförts
till det objektiva övervägandets mera anspråkslösa område, och
enligt min åsikt är den dag, som är, icke sådan, att ett experimenterande
kan medföra annat än uppoffringar och ett resultat, som blott
visar försökets hopplöshet.

Klart är, att då jag alltjämt intager samma ståndpunkt som förut
i denna fråga, det måste för mig ha känts som en plikt, med den kännedom
jag ägde om riksdagens majoritets uppfattning beträffande
åttatimmarsdagen, att noga överväga och pröva, huruvida jag vid
sådant förhållande borde mottaga det uppdrag, som lett till den nuvarande
regeringens bildande. Att jag därvid stannade vid det beslut,
som lade på mig den ansvarsfulla bördan, beror på följande omständigheter.

Frågan om ytterligare prolongering av den provisoriska åttatimmarslagen
har kommit i det stadium, att jag saknar varje möjlighet
att i annan egenskap än som riksdagsman inverka på densamma.
Skulle nämligen riksdagen antaga Kungl. Maj :ts förslag oförändrat,
blir detsamma enligt grundlagens föreskrift lag;, utan att något tillfälle
finnes för mig att i min nuvarande ställning ens därom uttala
något omdöme. Därest åter — såsom väl torde kunna antagas — det

Torsdagen den 3 maj, f. m.

47 Jfr 81.

förslag-, som av riksdagen bifalles, kommer att gå i riktning av
en större anpassning än Kungl. Maj ds förslag till det praktiska
livets behov, blir min ställning i sak densamma, ty att i ett dylikt
fall ens ifrågasätta, att den formella prövningsrätt, som tillkommer
Kungl. Maj:t, skulle användas som ett medel att sätta åsido riksdagens
beslut, det vore en illojalitet mot riksdagen och därmed ett
övergivande av den tanke på samverkan mellan olika meningsriktningar,
som det alltjämt är mitt hopp att åtminstone i någon mån
kunna föra fram mot förverkligande.

Herr Hagman: Herr förste vice talman! Det är nu fjärde

gången, som en regeringsproposition angående arbetstidens begränsning
behandlas av riksdagen, och vi kunna konstatera, att denna
proposition ser ut på ett helt annat sätt än det första förslag, som
förelädes 1919 års riksdag. Det har skett »uppmjukningar» — enligt
mitt sätt att se försämringar — i denna lag, varje gång den
på nytt återkommit på riksdagens bord. Nu är det ju emellertid
så, att de skäl för och emot denna lagstiftning, som kunna anföras,
ha anförts varje gång och även i dag, och det finns väl då knappast
någon möjlighet att här komma fram med nya synpunkter. Jag
skall därför icke närmare ingå på de skäl som tala för lagen, utan
jag har begärt ordet närmast för att replikera herr Lindman, som
här i dag liksom alla gånger, då denna fråga förelegat till behandling,
gått fram på sin oföränderliga linje, i det lian yrkat lagens
avskaffande.

Herr Lindman har nu för sin del anfört bl. a., att man borde
från utskottets sida tagit reda på, huruvida lagen verkligen är till
någon nytta för arbetarna. Det har däremot betonats, att arbetarna
själva torde vara de som allra bäst kunna bedöma denria sak. Så
länge de för sin del ansluta sig till den uppfattningen, att de ha
fördelar av arbetstidslagstiftningen, så torde det vara överflödigt att
göra gällande en motsatt uppfattning.

Herr Lindman klagar vidare över, att man i utskottets föreliggande
utlåtande icke får reda på, hur lagen tillämpas i andra
länder. Detta ger mig anledning att säga, att herr Lindman måtte
ha dåligt studerat utlåtandet, ty på sid. 9 yttras det, att det såsom
ett allmänt omdöme torde kunna sägas, att i åtskilliga länder principen
om åttatimmarsdagen torde tillämpas strängare än i Sverige,
i synnerhet om man tager hänsyn till de ganska vittgående, ehuru
måhända i vissa avseenden ännu icke allmänt utnyttjade möjligheter
till undantag, som införts i vår arbetstidslag genom den år 1921
företagna revisionen av lagen. Det är alltså här uttalat, att i andra
länder tillämpar man denna principiella lagstiftning strängare, och
det har ju här i dag av andra talare närmare redogjorts för hur
förhållandena gestalta sig på detta område utomlands.

När herr Lindman vidare klagar över bristen på anpassningsförmåga
hos denna lagstiftning, måste jag för min del säga, att lagen
har de största tänkbara anpassningsmöjligheter, ehuru det förhåller

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 48

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

sig så, att man i det verkliga ocli levande livet icke på alla områden
har användning för desamma. Jag skall i det hänseendet åberopa
ett arbetsområde, där jag tidigare arbetat och varom jag har rätt
stor kännedom, nämligen vårt lands byggnadsindustri. Genom den
förändring, som gjordes i § 5, mom. 1 i ifrågavarande lag och om
vars orubbade bibehållande utskottet hemställer, möjliggöres det för
denna industri, som är beroende av väderleken och andra sådana
förhållanden, att med arbetsrådets medgivande få sin arbetstid utökad
så att arbetstiden allenast i genomsnitt uppgår till 48 timmar
under längre tidsperioder. I praktiken förhåller det sig så, efter
vad jag förvissat mig om, att ännu ingen arbetsgivare begärt den
stora anpassning, som lagen möjliggör, och det visar sig sålunda,
att något behov av densamma ej föreligger i detta avseende.

Vidare är det uppenbart, att om sådana undantag från lagens
tillämpning begärdes och erhölles — lika väl som om denna lagstiftning
i dag upphävdes -—• skulle det icke finnas någon möjlighet
att på detta område genomföra en längre arbetstid än den som för
närvarande är gällande, detta beroende därpå, att de krafter, som
verka utanför riksdagens kamrar, skulle motsätta sig en annan arbetstid.

Det har i dag framhållits, att frågan naturligtvis ytterst är en
ekonomisk fråga, och detta är ju riktigt såtillvida, som vi alla äro
beroende av totalresultatet av landets produktion och om denna nedsättes
resultatet därav torde komma att drabba även arbetarna. Frågan
om arbetsintensitetens stegring vid en begränsning av arbetstiden
till i förslaget angivna åtta timmar är sålunda en mycket
viktig och vital punkt i detta sammanhang. Jag har, varje gång
detta spörsmål förelegat till behandling, som min mening anfört, att
man icke generellt får göra gällande, att en motsvarande stegring
av arbetsintensiteten skulle komma till stånd, därför att denna beror
på en hel mängd olika faktorer. Men jag tror, att på många områden
kommer en sådan stegring att inställa sig, och erfarenheten har ju
också givit vid handen och bekräftat detta på flera arbetsfält. Vi
kunna emellertid ännu icke riktigt bedöma, hur därmed förhåller
sig, då ju under hela den tid, som denna lagstiftning varit gällande
i vårt land, depressionen medfört en omfattande arbetslöshet och
begränsning av arbetstillgången, som helt säkert haft sin betydelse
även för problemet om arbetsintensitetens stegring.

Jag hade häromdagen nöjet att träffa en industriman, som arbetade
på ett område, där man varit oberörd av depressionen, och han
försäkrade mig och styrkte det med precisa uppgifter, att med den
kortare arbetstiden arbetsintensiteten stegrats i sådan grad, att man
i själva verket producerade mera med åtta timmar än med tio timmar
tidigare. Detta omdöme förvånade mig ingalunda, därför att det
överensstämde med min tidigare hävdade uppfattning, att resultatet
skulle bli detta. Men det var en annan sak, som förvånade mig i
detta sammanhang, och det var, att i styrelsen för detta bolag, där
man gjort sådana erfarenheter, sitter amiral Lindman som ordförande.
Jag måste verkligen säga, att man osökt kom att erinra

Torsdagen den 3 maj, f. m. 49

sig satsen om teori och praktik, som tydligen här liksom så många
andra gånger icke sammanfalla.

Jag tror därför, att man med utgångspunkt både från detta
exempel och andra sådana kan säga, att denna fråga bör slutgiltigt
bedömas, sedan vi återkommit till fullt normala förhållanden på arbetsmarknaden.
Jag anser, att det är fullkomligt felaktigt att endast
monotont gång på gång upprepa sitt krav på att denna lagstiftning
helt och hållet avskaffas. Det förhåller sig ju vidare så, såsom framgår
av utskottets utlåtande, att ännu finns det intet land, som avskaffat
lagstiftningen på detta område, och jag menar för min del,
att den inte heller kommer att avskaffas ute i det levande livet -—
därom kommer nog arbetarklassen själv i alla länder att draga
försorg.

Om jag har dessa synpunkter, herr förste vice talman, är det
klart, att jag för min del ansluter mig till den reservation, som
inom utskottet avgivits av herr Linder m. fl., till vilken jag ber
att få yrka bifall.

Herr Eden: Herr talman! När denna diskussion i dag börjades
gjordes den anmärkningen, att det inte var att vänta mycket nytt
uti densamma på grund av alla de gånger som frågan förut varit
uppe. _ Men jag får säga, att åtminstone en nyhet och en ganska
märklig sådan dock har förekommit. Den ligger i de deklarationer,
som ifrån regeringsbänken i dag ha avgivits. Det är — naturligtvis
— ingen nyhet, att deklarationer i ett ärende av denna art ges ifrån
regeringsbänken; det vore ju tvärtom besynnerligt, om så icke skulle
ha skeft.. Men nytt torde det väl vara, att deklarationer avgivits av
statsministern och socialministern var för sig och att dessa deklarationer
utav den ene och den andre ledamoten av Kungl. Maj :ts regering
stå i det förhållande till varandra, som tydligen är fallet.

Jag skall i det avseendet först tillåta mig konstatera, att herr
socialministern — visserligen med understrykande av att det var
hans personliga mening — dock bestämt förordade, att förlängning
av arbetstidslagstiftningen nu skulle komma till stånd. Herr socialministern
uttalade direkt, att han ansåg, att man bör få fortsätta
med denna lagstiftning för att vinna en klarare erfarenhet om dess
resultat och en bättre överblick över utvecklingen i främmande länder.
Han betonade bestämt, att det sålunda var hans mening, att
lagen borde bibehållas under ännu tre år. Jag förbiser icke, att herr
socialministern i det sammanhanget inflickade en liten ingress, vari
han hänvisade till det faktum, att man nu en gång givit sig in på
denna väg. Huvudsaken var dock hans positivt uttalade mening, att
försöket bör fortsättas för inhämtande av ytterligare erfarenhet.

Hur stämmer detta, ärade ledamöter av kammaren, med den
deklaration, som herr statsministern nyss uppläste och som han också
föredragit i första kammaren? Jag har hört deklarationen i båda
kamrarna. Jag var rätt överraskad i första kammaren, och jag nödgas
säga, att överraskningen icke har förminskats, sedan jag fått
höra den upprepas i den andra. Ty denna herr statsministerns förandra
kammarens protokoll 1023. Nr 31. 4

Nr 31.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 50

Torsdagen den 3 maj, f. in.

Ang. lag om
t arbetstidens
begränsning.
■ (Torts.)

klaring börjar med det eftertryckligaste fastslående av, att herr statsministern
varit och är principiell motståndare till denna lagstiftning.
Den fortsätter med en argumentation, som går ut på att visa, _ att
lagstiftningen icke är riktig, att den är olycklig både för näringslivet
i sin helhet och för arbetarna själva. Och först därefter kommer
herr statsministern fram till ett slututtalande, som innebär, att han
dock — låt oss kalla det så tills vidare — är villig att finna sig uti
ett riksdagens beslut om förlängning av lagen. Det kan aldrig resoneras
bort, att här framträtt två bestämt skilda åskådningar ifrån
regeringsbänken inför kammaren i dag. För min del kan jag icke
underlåta att beklaga, att så är förhållandet. Ty nog borde det väl,
—■ jag vågar härvidlag döma även efter min egen i motsvarande
ställning vunna erfarenhet —• få anses vara synnerligen önskvärt,
för att icke säga rent av erforderligt, att i frågor av så genomgripande
betydelse regeringens främste man och vederbörande fackminister
skola kunna enas på gemensam grund i sitt ställningstagande.

Härtill kommer emellertid en annan omständighet, och det är
den motivering, som herr statsministern angav för sitt slutliga meddelande,
att han icke ville motsätta sig lagen. Denna motivering gick
ut på att herr statsministern förutsåg, att riksdagens majoritet var
bestämd för en förlängning av lagen; och under sådana förhållanden
förklarade herr statsministern sig sakna möjlighet att i annan egenskap
än såsom riksdagsman inverka på ärendets fortsatta behandling.
Jag kan i viss mån vara med på att så är förhållandet under det
första av de två alternativ, som herr statsministern uppställde. Skulle
den förutvarande regeringens förslag utav riksdagen bli utan vidare
ändring antaget, så blir det ju lag utan någon ny behandling av regeringen.
Men jag kan däremot icke rätt förstå, hur en man med herr
statsministerns statsrättsliga åskådning och lärdom kan hävda samma
sats för det senare alternativet, nämligen i fall en lag antages,
som innebär förändringar i Kungl. Maj :ts förslag, varav följer, att
denna lag måste på nytt föredragas i regeringen, till sanktion eller
icke-sanktion.

Herr statsministern karakteriserade den nya behandlingen i
regeringen under en sådan eventualitet som »en formell prövningsrätt»,
vilken han icke ville använda i syfte att motsätta sig ett riksdagens
beslut, och han förklarade t. o. m., att han skulle betrakta ett
sådant handlingssätt som »en illojalitet emot riksdagen». Jag skall
nu icke inlåta mig på ett bedömande utav vad som är lojalitet eller
illojalitet i allmänhet sett i regeringens förhållande till riksdagen.
Men jag har alltid trott, att när det gäller en viktig fråga, där en
regering verkligen har en bestämd mening, så hör det till regeringens
självklara plikter att också söka föra denna mening igenom i riksdagen.
Jag kan icke rätt fatta den tillämpning av begreppen lojalitet
och illojalitet, som nu vid denna frågas behandling söker att
undanskymma det faktum, att det dock till sist måste hänga på regeringen
själv, om den vill eller icke vill sanktionera ett riksdagens
beslut, förutsatt att detta innebär en förändring i den ursprungliga
propositionen.

Torsdagen den 3 maj, f. m.

51 Nr 31.

Jag vågar tvärtom bestrida, att detta vore rätta sättet att ordna
förhållandet mellan regering och riksdag, det samarbete mellan regering
och riksdag, som jag är lika mån om som herr statsministern.
Jag nödgas uttala den uppfattningen, att för hela regeringsmyndighetens
ställning skulle det vara synnerligen olyckligt, om sådana
grundsatser komme till allmännare tillämpning som de, vilka herr
statsministern i dag har förklarat sig vara anhängare av.

Mina damer och herrar! Det kanske är litet ogrannlaga, men
jag nödgas dock säga ut följande, som jag vill hoppas icke skall
uppfattas såsom något avsiktligt angrepp på regeringen: jag kan
icke draga någon annan slutsats av vad som i dag förekommit från
regeringsbänken än den, att när regeringen nu intager denna ställning
till frågan, så beror det i sak, mina damer och herrar, helt
enkelt därpå, att regeringen icke vill ta ansvaret för ett eventuellt
förkastande av denna lagstiftnings förlängning. Det är efter min
mening hedersamt, att så sker. Men då bör det också sägas ut på
ett annat sätt, än vad som nu har skett. Då bör också komma uti
riktig belysning den taktik, som från högerpartiets sida har använts
och än i denna dag kommit till användning i denna omstridda fråga.
Detta parti har år efter år arbetat för ett upphävande av denna lagstiftning.
Det har vid flera riksdagar motionerat om avskaffande
av den provisoriska lagen. Från dess sida har i dag talats för
avslag på propositionen om lagens förlängning. Men när så högerns
främste man i första kammaren trätt till regeringens ledning, då
säger han: jag ger upp alltsammans — och skyller på riksdagens
vilja! En sådan taktik kan icke få passera oanmärkt. Vi ha
rätt att säga ut, huru saken i realiteten ligger. Och den ligger nog
så, att när man kommit uti den djupt ansvarsfulla ställning, som en
regering har, då ser man även en dylik fråga på ett annat sätt —
jag menar inte, att man behöver byta om principiell åskådning; i
det avseendet är det icke alls min avsikt att tillvita herr statsministern
någon förändring, men man ser, att det finns andra synpunkter
att taga hänsyn till än de man förut drivit. Man blir
varse, att en fråga av denna art låter sig icke bedömas uteslutande
efter nationalekonomiska synpunkter, de må vara än så välgrundade
och än så skickligt utformade. Man får klart för sig, att här gäller
det uti en lagstiftning som denna — liksom så många gånger på
det sociala området — att förstå att avväga två olika synpunkter
emot varandra: den ekonomiska produktions- och konkurrenssynpunkten
å den ena, samt den sociala, eller arbetarnas strävan efter
en förbättrad levnadsställning och deras uppfattning, att detta nu
är vägen för en sådan levnadsställning, å den andra sidan. Det hade,
tror jag, varit lyckligt för hela detta ärendes behandling, därest man
litet tidigare även från dem, som med styrka vänt sig mot arbetstidslagsstiftningens
princip, velat klart och tydligt medgiva, att i
den frågan måste tas hänsyn till dessa andra faktorer, som regeringen
nu i dag i realiteten, om också från herr statsministerns sida icke
i formen har accepterat såsom de slutligen avgörande.

Efter en så viktig nyhet som denna regeringens deklaration.

Ang. lag om
arbetstidens''
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 52

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

bör det mindre än någonsin vara anledning till att fördjupa sig uti
detaljdiskussion. Jag skall heller icke göra det. Jag skall endast
tillåta mig att deklarera i största möjliga korthet åt två sidor, åt två
sidor ange, varför jag och det parti jag tillhör fullständigt ställa oss
på utskottets ståndpunkt.

Gentemot de socialdemokratiska anmärkningarna mot alltför
stor uppmjukning av lagen, skall jag först och främst generellt slå
fast, att för vår del har aldrig varit tal om att binda sig vid. detaljer
uti denna lagstiftning. Man har från början förbehållit sig frihet
att anpassa lagen efter erfarenheten, och när nu erfarenheten efter
vår mening otvetydigt visar, att en ytterligare elasticitet behöves,
så ha vi icke blott haft rätt utan också den starkaste anledning att
tillse, att den blir tillgodosedd. De olika punkterna behöver jag
icke gå in på. Herr Karlsson i Gasabäck har bl. a. berört dem.
Jag skall nöja mig med att göra en randanmärkning till ett anförande
av en socialdemokratisk talare — jag vill minnas att det var min
granne på stockholmsbänken herr Johanson — som söiktei framställa
utökningen av övertiden såsom så farlig, att han t. o. m. målade
upp faran för en 10-timmarsarbetsdag i stället för en 8-timmarsarbetsdag.
Det kan vara tillräckligt, tror jag, att gentemot detta
framhålla, att utskottet icke har gjort någon annan ändring i dessa
avseenden, än att det utökat den möjliga övertiden för månad, som
tages ut utan särskilt tillstånd, från 40 timmar efter regeringens
förslag till 50 timmar efter utskottets förslag, medan däremot slutsumman
är densamma, och att utskottet för övrigt inskränkt sig till
att beträffande den tid, som kan tagas ut efter särskilt tillstånd,
göra en mindre väsentlig höjning, en höjning, om jag minns rätt,
från 120 till 150 timmar per år. Jag tillåter mig sålunda hänvisa
den ärade talaren till det faktum, att skulle man genom utskottets
förslag få möjlighet till någonting så anskrämligt som en 10-timmarsarbetsdag,
så har man haft den möjligheten i det allra närmaste
redan enligt regeringens förslag. Skillnaden mellan dem är alldeles
uppenbart icke sådan, att man har anledning att därvid fästa något
vidare avseende från socialdemokratisk sida.

Rörande kritiken från högern, närmast herr Lindmans anförande,
må jag kanske först få fråga, om det tjänar mycket till att
nu, år 1923, då dock en hel del har hänt sedan lagen tillkom, draga
fram de yttranden, som avgåvos vid lagens första framläggande
för riksdagen. Herr Lindman har emellertid vänt sig emot dylika
yttranden av dåvarande civilministern, herr Schotte, och han har
sammanfattat innebörden av dessa yttranden uti ett utfall mot dem,
som vid den tiden »voro så säkra på sig beträffande lagens verkningar».
Jag har ingen anledning att gå in i försvar för herr
Schottes yttranden. De få stå för hans egen räkning. Men jag
skulle dock vilja säga, att det må vara mänskligt, om man vid den
tiden såg på detta problem med något andra ög.on, än man nu gör.
Det var sannerligen inte bara den dåvarande civilministern och den
dåvarande regeringen, som vid den tiden hade förhoppningar om
andra möjligheter till social utveckling och till höjandet av arbets -

Torsdagen den 3 maj, f. m.

53 Nr 31.

klassen utan alltför stora risker för den ekonomiska produktionen
än vad verkligheten uppfyllt. Genom hela världen gick då en förhoppningsfullhet,
som framkallades av att man äntligen kommit till
slut på krfget, vilken må hava varit överdriven —• gärna det —
men som var djupt rimlig och som jag tror det icke är alltför stor
anledning att nu upphäva sig till kritiker över. Herr Lindman var
kritiker redan då, kan han invända: Det är sant, men det är en sak
för sig. Kanske vi i alla fall kunna få hålla oss till de mera reducerade
förhoppningar eller mera reducerade önskemål, som nu äro
förbundna med denna lagstiftning.

Jag skall också endast i förbigående röra vid herr Lindmans
metod att .angripa utskottets motivering och klandra, vad som där
skulle fattas. När herr Lindman exempelvis anmärker, att utskottet
inte tagit med uppgifter om de förändringar, som skett på detta
område i Schweiz och Nederländerna, så är detta oberättigat. Det
är nog att härmed hänvisa till det faktum, att de uppgifterna finnas
redan uti socialstyrelsens utredning, och att de äro bifogade Kungl.
Maj:ts proposition. Jag kan sålunda inte finna, varför utskottet
skulle behövt upprepa dem. Att det inte varit meningen att undandölja
dem, ligger i öppen dag. För övrigt skall jag taga mig friheten
rekommendera till herr Lindman att vid ett senare tillfälle jämföra
den redogörelse, som han gav för ställningen i Schweiz, med
den redogörelse, som i sagda officiella utredning föreligger. Herr
Lindman förklarade, att man i Schweiz — jag skall tillåta mig att
citera hans egna ordalag — hade »bestämt, att 8-timmarslagen skall
upphöra». Men går man till utredningen, så finner man, att vad
som skett i Schweiz genom förbundsrådets förslag och förbundsförsamlingens
beslut icke är något upphävande av 8-timmarslagen, utan
endast ett medgivande, att regeringen under vissa förhållanden, som
i detta medgivande karakteriseras, har rätt att utsträcka veckotiden
från 48 till 54 timmar. Det skall vilja mycket till att kunna karakterisera
detta såsom ett upphävande av 8-timmarslagen. Det bör
vara i det avseendet belysande att påminna om, att i själva verket
finnas befogenheter av denna art också i vår lag, ehuru de icke
äro avfattade i precis samma ordalag och icke lagda i regeringens
hand. Om herrar kritici, som nu draga fram exemplen från Schweiz
eller Nederländerna, där det har blivit möjligt att medgiva 54
timmars arbetsvecka under vissa särskilda förhållanden, om dessa
kritici vilja sätta sig och räkna över, hur stor utsträckning av arbetstiden
hos oss kan åstadkommas genom utnyttjande av först den
övertid, som varje arbetsgivare utan särskilt tillstånd kan ifrågasätta,
och vidare den övertid, som kan erhållas genom särskilt medgivande
av arbetsrådet, då skola de finna, jag tillåter mig påstå
det, att medgivandena i Sverige innehålla en minst lika stor latitud
som den i Schweiz möjliggjorda utsträckningen från 48 till 54
timmar.

Emellertid: det är ingen anledning att längre stanna vid detaljpolemik
i denna sak. Huvudfrågan blir dock att göra klart för
sig, vad problemets kärna i det nuvarande läget egentligen innebär.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Kr 31. 54

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Och denna problemets kärna, den är dock, om vi gå till grunden,
inte det, om vi skola ha en arbetstidslag eller ej, utan den är detta:
kunna vi undgå en begränsning av arbetstiden inom de yrken, som
nu äro inbegripna under den nuvarande lagstiftningen, kunna vi
undgå en sådan begränsning vare sig genom lag eller i annan form?
Här resoneras som om, därest bara lagen vore avskaffad, den stora
friheten på detta område skulle inträda. Hans excellens herr statsministern
har talat för avtalsfriheten. Han har hävdat såsom en
lämpligare form än lagstiftningen överenskommelser mellan arbetare
och arbetsgivare. A la bonne heure: Det låter utan tvivel säga sig.
Man kan resonera om, vilken av dessa vägar som är lämpligare att
gå. Jag tror nu, att vid den tidpunkt, då denna lagstiftning tillkom,
var det alldeles avgjort lämpligare, för att inte säga nödvändigt, att
taga lagvägen. Men medgivet, att det han resoneras om, huruvida
den ena eller andra vägen är lämpligare, så skall jag dock
tillåta mig framhålla, såsom det förresten redan är sagt, att själva
realfrågan om arbetstidens begränsning slipper man inte ifrån genom
att häva lagstiftningen. Man endast överflyttar den till ett
problem mellan arbetsgivarna och arbetarna, eller rättare mellan de
stora arbetsgivareorganisationerna och de stora arbetarorganisationerna.
Och jag vågar verkligen åtminstone för det närvarande draga
i tvivelsmål, huruvida detta skulle giva någon större elasticitet än
den nuvarande lagen ger, och likaledes draga i tvivelsmål, huruvida
det skulle vara någon fördel för produktionen .och industrien.

Här har talats som om ett läge, där man inte har arbetstidslag
utan endast avtal, skulle ge industrien en så mycket bättre ställning
i vårt land än den har med lagen. Jag frågar: ha de, som föra detta
tal, verkligen tagit reda på förhållandena i de två europeiska länder,
som, så vitt jag känner, för närvarande äro de enda, som icke ha en
sådan lagstiftning, nämligen Danmark och England? — Jag kan
bortse från Italien, som visserligen inte har lagstiftning, men som
genom ett dekret av den nye diktatorn-ministerpresidenten har fått
underrättelse om att sådan skall genomföras inom någon tid. — Är
det större frihet, större svängrum, större elasticitet inom den danska
industrien än inom den svenska? Är det större elasticitet inom de
viktiga engelska standardindustrierna än inom motsvarande
svenska? Om de engelska skall jag inte drista mig att fälla annat
omdöme än en förmodan, som gränsar till visshet, att de icke ha
någon större frihet i England, därför att naturligtvis arbetarorganisationerna
hålla hårdare på bestämda gränser, när de måste fastställas
i avtal, än de överhuvud taget kunna hålla på sådana med
en lagstiftning, som dock direkt medger elasticitet. Vad Danmark
angår, var det åtminstone för kort tid sedan ett bestämt omdöme av
insiktsfulla danska politiker i ledande ställning, att det stora danska
riksavtalet mellan arbetsgivarna och arbetarna band den danska industrien
och det danska transportväsendet hårdare än den svenska
lagen binder. Jag vågar därför verkligen hemställa, att man låter
detta vara detta, att man inte tror, att man bara genom att gå till
storms mot en lagstiftning, som man lyckats göra impopulär, skall

Torsdagen den 3 maj, f. m.

55 JVr 31.

komma in i något tillstånd, där den stora rörelsefriheten och det vida
svängrummet skulle råda. Det ligger inte så, om vi se till de faktiska
förhållandena, till den svenska arbetarbefolkningens bestämda uppfattning,
att arbetstidens begränsning är, som det lär ha sagts häromdagen,
en ögonsten, och till de svenska arbetarorganisationernas
styrka.

Alltså, mina damer och herrar, när nu vi liberala ställa oss
på den ståndpunkten, att lagen bör förlängas för ännu tre år, så
är detta icke därför, att vi ha tagit någon bestämd ståndpunkt till
huru detta problem om avvägning mellan sociala anspråk från arbetarnas
sida och produktionens ekonomiska krav från arbetsgivarnas
sida slutgiltigt skall lösas. Det problemet blir nog aldrig slutgiltigt
löst. Det kommer alltid att stå kvar. Det kommer alltid att finnas
en spänning mellan dessa båda olika faktorer, en spänning som
kanske utmynnar i ett resultat under en tid, ett annat resultat under
en annan tid. Men vad vi mena, det är, att lagvägen, i synnerhet när
den nu dock är en gång beträdd och efter min mening på mycket goda
skäl beträdd, dock bär en viss fördel med sig för en fortsatt prövning.
Vi begära en ny prövotid. Vi finna det vara orimligt att under denna
prövotid avskaffa den lagens ram^ som vi hittills haft, och
kasta landet in i, jag skall inte säga arbetsstrider, ty det få vi
gunås ändå, men strider om det problemet, hur innehållet i arbetstidslagen
skall ersättas i nya avtal. Vi kunna inte finna, att detta
är det lämpliga sättet att skaffa den nya prövningsmöjligheten. Vi
måste anse, att det är bättre att fullfölja denna försökslagstiftning
under ännu en period och under den tiden — jag kan i det avseendet
helt enkelt hänvisa till herr socialministerns angivna syften med
prövningen —• dels samla bättre erfarenhet av lagens verkningar
hemma och dels framför allt se till, huru de internationella förhållandena
på detta område komma att utveckla sig.

I det syftet är det, som lagen sålunda efter vår mening bör
förlängas. Det är icke därmed någonting sagt om vad som i framtiden
skall bli lösningen på detta stora sociala problem. I det avseendet
måste vi som andra förbehålla oss fria händer. Det måste komma
att i hög grad bero på den internationella utvecklingen, och ingen
kan mer än jag vara på det klara med dess starka inverkan på den
svenska arbetsmarknaden. Men det måste också bero på bur långt
det är möjligt att se de svenska arbetarnas krav och önskemål till
godo utan att därmed utsätta oss för alltför svåra ekonomiska påfrestningar.
Den förlängda prövotiden behöva vi. Den ger ett lugnare
sätt att föra frågan fram till en mera lidelsefri och realistisk
behandling än vad vi skulle få genom att nu förkasta hela lagstiftningen.
Och jag vågar, herr talman, vara av den meningen, att
om nu, såsom jag hoppas, utskottets förslag går igenom vid denna
dags behandling i båda kamrarna, så är detta en utgång, som i grunden
inom skilda läger i båda kamrarna uppfattas såsom den riktigaste.
den förnuftigaste och den för landet iyckligaste.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Jeppsson instämde häruti.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 81. 56

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Trygger: Herr talman! Endast
några ord med anledning av den siste talarens yttrande. Den.
ärade talaren fann det visserligen ej egendomligt, att i denna fråga
hade avgivits deklarationer från regeringsbänken i de båda kamrarna.
Däremot fann han det oerhört, att dessa deklarationer icke överensstämde
helt och hållet med varandra med avseende på uppfattningen
om nyttan eller skadan av en lagstiftning sådan som den varom
nu är fråga. Jag vill med anledning härav säga, att såväl jag för
min del som chefen för socialdepartementet ha i våra yttranden
endast hänvisat till uttalanden, som vi vid tidigare tillfällen ha
gjort i denna fråga. Denna hänvisning har skett för att det icke
skulle inom kamrarna uppstå något missförstånd med avseende på
vår ställning. År det nu verkligen så oerhört, att en regering, i en
fråga, som den icke själv har framlagt för riksdagen, att en dylik
regerings medlemmar uttala meningar, som i någon mån divergera?
Jag kan ej finna, att denna anmärkning är berättigad. Herrarna erinra
sig väl, hurusom vi även under denna riksdag ha fått en kungl.
proposition, där vissa medlemmar av statsrådet uttalat en annan
mening än den, som fått sitt uttryck i den kungl. propositionen. Det
är ju av det skälet statsråden ha reservationsrätt, att de ej skola
behöva ha ansvar för ett beslut, som de icke anse sig med gott samvete
kunna biträda. Men i alla fall: ingalunda rubbas på något sätt
regringens ställning genom att något dylikt äger rum. Detta när
regeringen själv framlägger ett förslag. Ännu mycket mindre bör
det väl anses vara fallet, då icke regeringen framlagt något förslag.

Sedermera gjorde den ärade talaren mot mitt uttalande gällande,
att han visserligen fann det naturligt, att jag påpekade, att i fall
riksdagen antoge Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, så stode jag för
min del helt utanför ärendet, därför att då bleve förslaget utan vidare
lag. Men däremot kunde han ej förstå, att en person, som i
alla fall hade den juridiska bildning och även den statsrättsliga bildning
som jag, kunde komma fram med ett påstående, att ifall riksdagen
icke antoge Kungl. Maj:ts förslag oförändrat utan gjorde en
ändring i detta förslag och gjorde denna ändring just i den riktning,
som överensstämde med mina åsikter, skulle jag i regeringen icke
finna mig förhindrad att låta detta passera. Enligt talarens mening
vore däremot min skyldighet att taga upp frågan i hela dess vidd
och följaktligen trycka min ståndpunkts stämpel på det hela. Jag
får säga, att jag förstår icke detta. Jag har visserligen ansetts
vara en något så när god jurist. Men å andra sidan har jag hört,
att personer, som i övrigt just ej tycka, att jag är så synnerligen
märkvärdig, ha om mig uttalat, att »som jurist har han verkligen
en alldeles särskilt god sida, och det är, att han icke låter formen
taga makten över innehållet». Jag får säga, att nu för tiden är man
ju icke föremål för så mycket komplimanger, och därför kan man
ju gärna ta åt sig en, om det är någon, som man anser vara berättigad.
Och jag anser verkligen, att jag kan taga åt mig denna. Jag
har aldrig under hela min verksamhet som domare, som universitetslärare
eller i riksdagen någonsin låtit tyrannisera mig av formen,

Torsdagen den 3 maj, f. m.

57 Nr 31,

när jag har haft klart för mig, att det vore saken, som på det
sättet skulle få sitta emellan. Och det skulle väl vara alldeles oerhört
att tänka sig, att om riksdagen hade tagit Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat, då skulle jag sitta lugnt tvär i regeringen och
taga det för gott, men om riksdagen förbättrade Kungl. Maj :ts förslag
just i den riktning, som jag anser vara riktig, skulle jag i
statsrådet såga: jag tillstyrker Eders Kungl. Maj:t att icke godkänna
detta riksdagens beslut. Det kan jag icke. Just därför att jag
trodde, att jag kunde handla efter dessa grunder, har jag inträtt i
regeringen. Hade jag trott, att jag borde handla annorlunda, hade
jag absolut sagt nej. Och till sist vill jag ge min ärade vän, den
siste talaren det uttryckliga erkännandet, att jag anser ej, att jag
i en situation sådan som den, som nu föreligger i vårt land, skulle
kunna bära ansvaret att inträda i regeringen och säga nej till ett
beslut av riksdagen, vilket går mera i den riktning, som jag anser
vara den rätta, än det förslag, som ursprungligen av Kungl. Maj:t
framlagts.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Dalilén: Herr talman! Det synes numera vara en konstant
företeelse i denna församling, att så snart en fråga, som berör arbetarna,
kommer upp till behandling, så kan man nästan på förhand
vara övertygad om, att den innebär förslag om försämring. Det nu
föreliggande förslaget innebär icke heller något undantag från denna
regel. Redan Kungl. Maj:ts förslag innebär ju en hel del försämringar
av arbetstidslagen, i synnerhet i fråga om rätten till övertidsarbete,
och utskottets förslag innebär i ännu högre grad en försämring.
Det är inte riktigt, när det här i riksdagen och i tidningarna
talas om, att det nu föreliggande förslaget innebär en prolongering
av den hittillsvarande 8-timmarslagen, utan det innebär eu stor försämring,
i synnerhet, som sagt, i fråga om övertidsarbetet. Det torde
vara överflödigt att upprepa vad som redan förut framhållits i
debatten, men det är dock ett faktum, att det enligt förslaget kan
tillåtas ända till 92 timmar per kalendermånad och 350 timmar per
kalenderår i övertidsarbete. Det är då fullständigt oriktigt och helt
enkelt ett missbruk av ord, när man säger, att detta är en lagstiftning
om 8-timmarsdag.

Jag skulle vilja vända mig till de herrar, som voro med i
Washington och godkände det förslag, som där framställdes och den
hemställan, som där gjordes till de olika länderna att genomföra en
lagstiftning, som skulle innebära en förkortning av arbetstiden för
arbetarna. Vi hade en lagstiftning år 1919, som med några förbättringar
kunde gjorts sådan, att vi kunnat få Washington-konventionen
ratificerad. Men de herrar från vårt land, som voro med i
AVashington 1919 och godkände den nämnda hemställan till de olika
staterna, de reste hem till Sveriges riksdag och medverkade till att
den lagstiftning vi förut haft blev så försämrad, att det faktiskt

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 58

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Förta.)

blev omöjligt att få Washington-konventionen ratificerad. Det finnes
ju inte mera än fem stater av de trettionio, vilka så gott som
enhälligt voro med om att besluta Washington-bestämmelserna, som
ha en lagstiftning, som gjort det möjligt att ratificera denna konvention.
Man kan nästan få den uppfattningen, när man ser den ställning,
som de representanter, vilka då voro med, i dag intagit, att de
proklamationer, som utfärdades i Washington och Versailles endast
voro en enda stor humbug. Det var ingenting annat än ett försök att
i största möjliga mån klara sig undan trycket av den revolutionära
stämning, som då förefanns i Europas länder. Jag vill för min del
konstatera, att det endast var en stor humbug, då de personer, som
från vårt land voro med i Washington, där gingo med på att godkänna
de förslag, som då förelågo.

Bland de yrken, som i utskottets förslag undantagits från lagens
bestämmelser, är även torvindustrien. Jag har svårt att förstå,
av vad anledning denna industri skall undantagas. Jag har själv
varit anställd i den industrien. Torvupptagningen pågår på sommaren
och tröskningen på vintern; arbetet bedrives således där hela
året om. Sådana skäl, som herr Karlsson i Gasabäck anfört för den
industriens undantagande, förefinnas visst icke. Därtill kommer att
arbetet i detta yrke är synnerligen tungt och ansträngande.

Sedan vill jag säga några ord angående det förhållandet att
varken Kung). Maj :t eller utskottet tagit den allra minsta hänsyn till
en annan yrkesgrupp, som dock i Washington-konventionen framhållits
i första rummet, nämligen gruvarbetarna. 1919 års riksdag
beslöt tillsättandet av en kommitté med uppdrag att utreda spörsmålet
om gruvarbetarnas arbetstid och möjligheten för en ännu mer
förkortad arbetstid för gruvarbetarna. Till det förslag, som framkom
från kommitténs rent borgerliga element, rättare sagt dess
ordförande, har inte heller av den förutvarande socialministern tagits
minsta hänsyn. Detta innebär ändock eu så pass liten och rimlig
begäran, att man hade kunnat anse, att en socialdemokratisk socialminister,
vilken tidigare hade varit med om att godkänna Washington-konventionens
bestämmelser, hade kunnat taga med detta lilla
förslag angående gruvindustriarbetarna.

Jag vill i alla fall säga, att resultatet av riksdagens behandling
av denna fråga kommer att bliva, att arbetarnas krav på förkortad
arbetstid åter kommer att föras ut på arbetsplatserna. Det visa
också första-maj-demonstrationerna över hela landet, att arbetarna
förstått den saken. Jag är också livligt övertygad om, att de komma
att sätta in all sin kraft på genomförandet av en kortare arbetstid
genom sina fackliga organisationer. Det är inte riktigt, som herr
statsministern säger, att 8-timmarsdagen eller en förkortad arbetstid
för arbetarna innebär en trossats. Arbetarna hava mycket långt
tillbaka i tiden redan insett den stora fördelen av förkortad arbetstid.
Det är dock på det sättet, att om jag genom mina fackliga organisationer
kan tillkämpa mig en påökning av 5 eller 10 öre i timmen eller
drägligare förhållanden på arbetsplatsen, arbetsgivarna förr eller senare
kunna taga igen den förbättringen. Men har jag tillkämpat mig

Torsdagen den 3 maj, f. m.

59 Nr 31.

förkortad arbetstid, så finns det ingen makt i världen, som kan taga
ifrån mig den fördelen. Detta visar också tydligt på, att denna förmån
för. arbetarna inte är en trossats utan något som anknyter sig
till de verkliga förhållandena.

Herr Karlsson i Grängesberg och jag hava framfört en motion,
vari vi kräva en arbetsdag med 8 effektiva timmar för alla industriarbetare
och sex timmar för gruvarbetare. Jag tror också, att om man
tager hänsyn till den stora och hastiga utvecklingen på maskinteknikens
område, man skall finna det vara möjligt för samhället och
möjligt för arbetarna och industrien att på den angivna tiden tillverka
de produkter människorna behöva, därest nu industrien skulle
komma att sättas igång och bli reglerad på förnuftigt sätt.

Inskränkande mig till dessa ord ber jag att få yrka att 1 § måtte
godkännas i den lydelse, som föreslagits i den av herr Karlsson i
Grängesberg och mig väckta motionen.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Det var sannolikt
flera av kammarens ledamöter än jag, som när hans excellens herr
statsministern hade gjort sin deklaration, ställde den mot bakgrunden
av socialministerns föregående deklaration och gjorde sig den
frågan, huru de herrar av den nuvarande regeringen, som med sina
ämbeten också förena riksdagsmannaskap, skola komma att ställa
sig i den stundande voteringen i denna fråga. När man ser på den
av herr Lindman framburna motionen, som utmynnar i yrkandet att
denna lagstiftning icke bör förlängas vare sig provisoriskt eller definitivt,
finner man bland namnen under densamma t. ex. den nuvarande
kommunikationsministern och den nuvarande jordbruksministern.
Det är ju ett delikat ämne, som skulle kunna giva anledning
även det till teoretiska utläggningar av det slag, som hans excellens
statsministern var inne på. Men den praktiska sida av spörsmålet,
som intresserar, är väl närmast, huruvida man inom regeringen har
för avsikt att i voteringen desavuera hans excellens herr statsministern
eller desavuera herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
eller om man till äventyrs löser konflikten på det enkla sättet,
att man delar upp sig och röstar en del med den ene och en del
med den andre för att rädda regeringens prestige i denna fråga.

När hans excellens herr statsministern gjorde sin deklaration,
kom jag att tänka på en annan, samtida politisk gestalt, som i mångt
och mycket erinrar om herr statsministern och som också han har
haft att göra med den fråga, som här föreligger i dag. Det är den
nuvarande konseljpresidenten i Italien, herr Mussolini. Före sitt
statsministerskap uttalade han sitt bestämda fördömande av 8-timmarsdagen,
som lian betecknade som en olycka för Italiens folk och
näringsliv. Vad händer? Nu sitter Mussolini som Italiens konseljpresident.
Han har utfärdat ett dekret om 8-timmars arbetsdag inom
industri, handel och vissa delar av jordbruket; men icke nog därmed,
han har —- och jag är ledsen att hans excellens herr statsministern
inte är inne för ögonblicket — förelagt det italienska parlamentet
till ratifikation Washingtonöverenskommelsen angående 8 timmars

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr Bl. 60

Torsdagen den 3 mnj, f. m.

Ang. lag om
arbetstiden*
begränsning.
(Forts.)

arbetsdag. Nåja, det är ju ett faktum, som, sammanställt med deklarationer!
kammaren i dag, visar att män burna av denna gemensamma
åskådning, som den italienske och den svenske statsministern,
finna, när de ställas inför förhållandena, att den tidigare ståndpunkten,
karskt och kärvt driven, som ju den alltid varit i medkammaren
här hemma, får maka på sig till förmån för andra synpunkter. Jag
erinrar herrarna om, att det var inte längre sedan än vid behandlingen
av arbetslöshetsdirektiven i dess första avgörande batalj i första
kammaren, som herr Trygger betonade, att enligt hans uppfattning
8-timmarsdagen var själva källan och upphovet till det rådande nödläget,
enkannerligen arbetslösheten. Man skulle tro, att när den
ärade talaren, besjälad av en dylik uppfattning, något senare i samma
anförande vände sig till första kammarens talman med ungefär
följande ord: Herr greve och talman! Ni har varit i denna kammare
länge liksom jag. Kan ni erinra er, att första kammarens högerparti
har någonsin fyllts av rädsla för något annat än att svika
sin övertygelse om vad som gagnar fosterlandet? — det var ett stolt
och förpliktande statsmannaord, och det var tydligt, att det imponerade
där inne på förstakammarhögern. Men när man hör dagens
deklaration av hans excellens herr statsministern, så tar man sig en
liten funderare: Vart har den oerhörda vördnaden för fosterlandet,
vart har rädslan för att handla så, att man skulle svika sin plikt
mot fosterlandet, nu tagit vägen? Nu är den med ens bortblåst, ja,
så fullständigt hortblåst, att det för den man, som sitter som andra
lagutskottets ordförande och som är känd för att vara en första kammarens
Aristides, tedde sig nödvändigt att i ett anförande för en
stund sedan i medkammaren säga rent ut, att detta är ett system,
som står på gränsen till regeringslöshet. Ordet var kanske hårt, men
jag undrar, om det inte låg en bister sanning i detsamma, och jagundrar,
om inte herr Reuterskiöld hade ganska rätt, när han i sitt
anförande strök under, att — som han sade — när vi hade den socialdemokratiska
regeringen skulle han knappast hava vågat rösta
för ett sådant förslag som det föreliggande utskottsförsJaget. Ty
då var det en regering, så folio orden, som kunde regera, medan den
nuvarande regeringen genom sin chef har förklarat, att den i denna
för landet så betydelsefulla vitala fråga har för avsikt att intaga
den passive åskådarens och expeditörens roll. Ja, jag skulle tro, att
även det omdömet har åtskilligt fog för sig. Ty nog måste jag säga
för min del, att när jag hörde hans excellens herr statsministern söka
bemöta de invändningar, som i det avseendet rests av den ärade talaren
för det liberala partiet på Stockholmsbänken, då tedde det sig
för mig som ett ganska djärvt försök att gå på sidan om allt vad
saken gällde. Jag vill för min del icke ett ögonblick bli utsatt för
misstanken att vilja bidraga till de många komplimanger, av vilka
hans excellens herr statsministern började känna sig en smula besvärad,
men icke förty synes det mig ändå berättigat säga, att hans
excellens herr statsministern till sina många och stora förtjänster
som den gode juristen även kan lägga till förtjänsten att vara en
smula anhängare av den åskådning, som en gång i världen gick under

Torsdagen den 3 maj, f. m.

61 Nr 31.

namnet sofistiken och om vilken det plägar förtäljas, att dess utmärkande
kännetecken var att söka göra det svaga argumentet till
det starka. Ty den manövreringskonst, hans excellens herr statsministern
i sitt anförande gav prov på, var just av detta slag. Vad som
var anmärkningens kärnpunkt, nämligen detta huru det är möjligt,
att en regering, som till på köpet vill gälla som en n''£,vregering och
som väl därför också vill göra anspråk på att vara en stark regering,
hur det kan vara möjligt, säger jag, att en slik regering i en fråga sådan
som denna, där dessutom regeringens chef ju gång på gång har tagit
så omfattande engagemang, ställer sig alldeles utanför och bara
expedierar ärendet och betraktar sitt befattningstagande därmed såsom
endast formellt, den kärnpunkten glider man inte förbi genom
att ge repliken: Jag vill inte som god jurist, att formen skall få gälla
för mera, än innehållet! För övrigt underströk hans excellens herr
statsministern att han här ville föra sin politik i denna fråga med
hänsyn till vad^ han ansåg vara möjligt och framkomligt under de
nuvarande förhållandena. När herrarna togo del av den nuvarande
regeringens deklaration, funno herrarna, att det skulle bli en försvarsfrågans
regering. Jag förmodar, att hans excellens herr statsministern,
när han går till lösandet av denna regeringens huvudfråga,
kommer att följa samma grundsats som han följt här i dag, nämligen
att söka rätta sig efter vad riksdagens flertal kan vilja. Men,
mina herrar, inför anblicken av hans excellens’ uppträdande i dag
samt hans förklaring mot bakgrunden av den patetiska försäkran
för någon tid sedan, att endast rädslan för pliktförsummelse gent
emot fosterlandet kunde förmå högern att handla på visst sätt, så
vill jag fråga: Hur skall det ej te sig den dagen, då landets försvarsfråga
föreligger, och hans excellens herr statsministern kanske
förelägger kammaren ett förslag, som är beräknat, inte med avseende
på vad fosterlandet kräver, inte med avseende på vad hans excellens
herr statsministern anser vara det riktiga, utan efter en anpassning
till rådande parlamentariska förhållanden?

Jag undrar, om högerns ärade ledare där nere på Stockholmsbänken,
som har ordet efter mig, skulle vilja vara villig tala om
för kammaren, huruvida och i vad mån han anser den regeringspraxis,
som har inletts av den nya högerregeringen, står i överensstämmelse
med den, som han följde under den tid, han med den äran
förde statsministerskapets runor i detta land. Jag misstänker, att
andrakammarhögerns ledare känner sig en smula konsternerad över
att se den, som tapprare än någon annan i medkammaren trätt inom
skrankorna för just de synpunkter, som utvecklats i hans motion,
nu med ens överge honom och övergå på den andra linjen. Det börjar
synas, som om regeringssystemet blir något underligt, och jag
har för mig själv gjort den reflexionen, att kanske stå vi inför en kris
i regeringsförhållandena, kanske är det så, att det blir vissa regeringar,
som rent av kunna lånas av de olika partierna, så att de vid
olika tillfällen och under olika förhållanden kunna tjänstgöra som
regering i dag åt herr Lindman, i morgon åt herr Branting, i övermorgon
åt herr Eden, dagen därpå åt herr Nilsson i Vibberbo och

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning/.
(Forts.)

Nr 31. 62

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

kanske en annan dag åt herr Kilbom! Jag skulle tro, att med hela,
den åskådning, som vår höger drivit i många år med kravet på den
starka regeringsmakten, med kravet på att en regering inte skall vara
bara en expedierande myndighet utan en verkligen regerande myndighet,
_ så äro de vägar, som beträtts i dag av hans excellens herr
statsministern, ganska äventyrliga.

Ja, herr talman, det är till dessa reflexioner jag för min del
frestats i dag och för vilka jag velat ge ett uttryck. Jag ber för
övrigt få förena mig med dem, som yrkat bifall till den socialdemokratiska
reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall be att få säga några
ord, först med anledning av ett yttrande på förmiddagen av herr
Johanson i Stockholm, däri han gjorde en del ganska grava anmärkningar
mot uttalanden jag hade haft i ett tidigare anförande.

Herr Johanson talade om, att jag i mitt meddelande beträffande
den utländska lagstiftningen på detta område, inte hade lämnat
uppgifter, som voro alldeles riktiga. Detta skulle särskilt gälla
Förenta staterna. Jag skall då be att få påpeka, att det i Förenta
staterna icke existerar någon allmän förbundslag om 8 timmars arbetsdag.
Det är verkligen på det sättet. Det finns visserligen en lag,
en förbundslag om 8 timmars dag, men den gäller bara för arbete i
statens tjänst, icke för något annat. Det finns visserligen lag i nio
stater i Amerika, som reglerar arbetstiden till 8 timmar. I den lagen
finns emellertid föreskrivet, att avtal kan bryta bestämmelsen. Man
kan sålunda avtala bort bestämmelsen om åtta timmar. Jag tror
således, att man knappast kan säga, att det meddelande, som jag i
det fallet lämnat, icke varit riktigt. Över huvud är det i Amerika
så, att man praktiskt taget icke kan tala om åtta timmars arbetsdag,
utan där är arbetstiden i regel mycket längre än åtta timmar.

Sedan gjordes det anmärkning från olika håll, däribland även
av herr Edén, mot vad jag yttrade om förhållandena i Schweiz. Beträffande
Schweiz vill jag säga, att där har man ju infört bestämmelsen
om åtta timmar i den s. k. fabriksskyddslagen. I denna fanns
också en bestämmelse om att man kunde utsträcka arbetstiden till
52 timmar i veckan, när viktiga skäl betingade en sådan anordning.
Det förslag, som nu är framlagt, går ut på att man skall kunna höja
den ytterligare till 54 timmar, när allvarliga ekonomiska förhållanden
påfordra sådant; och denna bestämmelse, som är föreslagen av
regeringen, har behandlats i staternas råd, d. v. s. närmast motsvarande
första kammaren här, och det har där blivit antaget med 26
röster mot 1. Även i nationalrådet, d. v. s. vår andra kammare, har
det gått igenom med 85 röster mot 47. Det tyder i alla fall på en
ganska väsentlig uppmjukning eller uppluckring av denna arbetstidslag.

Slutligen vill jag beträffande Holland säga, att i ej mindre än
tio industrier arbetar man med en tid av 56 timmar i veckan.

Jag skall gå förbi en del andra saker, som jag tänkt beröra. Det
är kanske icke mycket värt för oss att vidare gå in på åttatimmars -

Torsdagen den 3 maj, f. m.

63 Nr 31.

dagen. Jag hörde vad hans excellens herr statsministern talade, och
det behöver jag icke upprepa, rörande 48 artikeln i Versailles-freden.

Herr Eden frågade, om det funnes någon anledning för mig att
framdraga vissa yttranden från 1919. Nej, man kan ju säga, att
det icke finnes någon sådan anledning, men å andra sidan är det alltid
för mig av ett mycket stort intresse, när jag bedömer en fråga som
den här föreliggande, att rekapitulera, hur man då såg på saken, och
anledningen till att man lade fram ett förslag. När jag gjorde detta
i går och studerade litet i riksdagens protokoll och i de kungl. propositionerna
vid lagtima och urtima riksdagarna 1919, fann jag en
del yttranden, som alls icke blivit infriade av utvecklingen, som gått
i rätt olika riktning nu mot vad Kungl. Maj:t då antog. Att jag
särskilt fäste mig vid ett yttrande av den dåvarande civilministern,
berodde därpå, att han avlämnat propositionen. Han stod för den så
att säga, och han uttalade bland mycket annat det som jag nyss anfört.
Det yttrandet fanns i propositionen, och jag förundrade mig
rätt mycket när jag hörde herr Edén säga, att det blott var civilministerns
eget yttrande. Jag trodde, att det var regeringens yttrande,
som kommit i propositionen; åtminstone brukade det vara
det på den tiden, då jag hade med dylika frågor att göra, för så vitt
det icke var en reservation, som avgavs, vilket knappast förekom på
den tiden. Jag skulle naturligtvis, om jag ville, kunna draga fram
herr Edéns egna yttranden ur protokollen. De ligga på bordet, men
jag vill icke besvära kammaren därmed. De visa, att man sett saken
på litet annorlunda vis vid olika tidpunkter. Det kanske här kan
tillämpas ett uttryck, som herr Edén själv nyss fällde, nämligen att
en sak kan se ut på olika sätt från regeringsbänken och nere i kammaren.

Med anledning av herr Engbergs yttrande vill jag säga att jag
icke behöver gå in på hans excellens herr statsministerns yttrande, ty
han svarar för sig själv. Han har ju, som kammaren själv hört,
givit ett svar på den saken.

Jag undrar möjligen, om icke detta yttrande från herr Engberg
kan vara framkallat till en viss grad av någon missbelåtenhet eller
missräkning över att utvecklingen varit sådan den varit under sista
tiden.

Förr i tiden brukade icke de gamla gudarna alltid sitta stilla
och regera i sin Olymp, utan emellanåt iklädde de sig människors
skepnad och stego ned från Olympen till dessa för att skrämma dem
eller för att söka intala dem någonting, huru dåliga de voro och även
huru bra somliga voro. Vi här uppe i Norden ha också haft gudar.
Jag tänker icke särskilt på våra gudar uti Asgård, Oden och Tor,
utan jag tänker nu särskilt på de sista gudarna i kanslihuset. Icke
Oden och Tor utan Branting och Thorsson. De hava upphört att
vara gudar nu och stigit ned bland människorna för att skrämma dem
och framhålla sina synpunkter för dem, sådana de omfattade dessa,
när de själva sutto i sin Olymp.

Uti Asgård hade våra gamla gudar också en väktare, en s. k.
rytare, som på den tiden hette Heimdall och som blåste i ett horn,

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 64

Torsdagen dcu 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

som kallades för Gjallarhornet. De andra gudarna hade en annan
rytare. Han bär det mera moderna namnet Engberg. Han ryter
emellanåt i kammaren och emellanåt i sin tidning; och allt detta är
naturligtvis till för att imponera på människorna. Det är gudarnas
utsände, som söker skrämma oss. Jag skulle i detta sammanhang
vilja säga något som jag hörde på en kommunalstämma, vilken jag
en gång bevistade. Där var en man som hade stor pondus och som
brukade skrämma bönderna, för att få sin vilja fram. Det var i
Hälsingland, herr Engberg, på vår mammas gata. Han sökte skrämma
dem, dessa bönder och lantmän, och han röt och talade mycket
kraftigt och hårt. Men när han en gång gjort det, steg en gammal
bonde upp och sade: »Tore har dönat förr, utan att hon har slagit
ned»; sade och satte sig! Herr talman, det gör jag med.

Herr Lövgren: Fåfängt, fåfängt spjärnar den svenska reaktionen
mot normalarbetsdagen, lika fåfängt som högern i varje avancerat
industriland gör det. Trots allt vad herrarna skrika är det
likväl ett faktum, att normalarbetsdagen går från seger till seger.
Det kan hända, att det icke sker efter samma linjer i alla länder,
men att det sker, det är ändå ett faktum. I varje avancerat industriland
har den hållit sitt intåg på det ena eller det andra sättet,
antingen genom överenskommelse mellan de bägge intresserade parterna
eller också på lagstiftningens väg såsom hos oss, eller ock
slutligen genom en regeringshandling såsom i Italien. Herr Lindman,
vad betyder det nu, när regeringschefen i Italien, som väl är
högerns idol framför andra, när han genom en regeringshandling
inför normalarbetsdagen? Jo, det betyder, att det är ett erkännande
utav att den organiserade arbetarevärlden har inom de moderna samhällena
en sådan maktställning, att ingen regering kan sitta, som
icke godkänner denna, som icke de facto godkänner den. Om än
hans excellens herr statsministern i dag i ett väl format anförande
framfört sina principiella invändningar mot lagen, kommer han likväl
till ett slut som de facto säger: »Jag kan icke gå emot den,
jag måste tåla den, sedan den en gång är ett faktum.» Att normalarbetsdagen
blivit ett faktum, för den skull hava världens arbetare
gått i en hård skola och lärt sig solidaritet, solidaritet som klass,
vilket icke behöver betyda detsamma som illojalitet mot samhället
utan mycket väl kan förenas med solidaritet med samhället.

Herr Trygger säger i sitt anförande, att han redan i andanom
kan se, när Sveriges arbetare själva begära normalarbetsdagens upphävande.
När herr Trygger säger det, kommer jag att tänka på
den gamla satsen: Saliga äro de enfaldiga. Utvecklingen går icke
i den riktningen men väl tvärtom. Lång arbetstid betyder icke höjd
levnadsstandard. Låt mig göra en kort erinran. För tre årtionden
sedan arbetade man inom sågverksindustrien från kl. 6 på morgonen
till kl. 9 på kvällen. Betydde det en hög levnadsstandard?
Nej, det betydde, att man lade grund till den oerhörda tuberkulos,
som ännu i dag råder i Norrbotten. För tre årtionden sedan tog
man in barnen vid sex års ålder i sågverksindustrien; jag kom själv

Torsdagen den 3 maj, f. m.

65 Nr Bl.

in vid denna ålder. Betydde det en hög levnadsstandard? Nej, det
gjorde det icke. För tre årtionden sedan arbetade kvinnorna i tolv
limmars skift, den ena veckan på natten och den andra på dagen,
i tolvtimmarsskift avbrutna av 2 korta raster för intagande av måltid.
Var det en hög levnadsstandard den tiden? Nej, herr Trygger,
det var så långt ifrån en hög levnadsstandard, att den med säkerhet
icke gick upp till hälften av den, som råder i dag. Skulle nu
en längre arbetstid i de stora industrierna betyda en hög levnadsstandard?
Nej, det skulle betyda arbetslöshet för ett större antal
arbetare än dem, som nu äro arbetslösa. Det skulle betyda, att företagens
ägare toge in en större del av vinsten från företagen än vad
de nu göra. Normalarbetsdagen är i dag icke fullkomlig. Den är
behäftad med väsentliga brister, i synnerhet som så stora grupper
uro undantagna från dess tillämpning, som nu är förhållandet. Men
lika säkert som att arbetstidslagen av i dag är ett framsteg och betyder
en högre levnadsstandard för Sveriges arbetare än för tre årtionden
sedan, lika säkert är också, att normalarbetsdagen skall
förbättras och icke försämras, något som man strävar till på borgerligt
håll. Var och en är tvungen att erkänna, att antingen på det
ena eller det andra sättet lyckas världens industriarbetare tvinga
fram en förkortning av sin arbetstid. Denna förkortning hava vi
råd till, därför att den maskinella och tekniska utvecklingen gått
framåt under de senaste årtiondena. Frågan är blott, i huru hög
grad vi skola diskontera till arbetarnas fördel den förbättring av den
maskinella tekniken, som nu inträtt. Lika säkert som att de förhållanden,
som råda i dag, innebära en förbättring i jämförelse med
förhållandena för tre årtionden sedan, lika säkert är, att arbetarna
genom sin solidaritet och sina organisationer komma att antingen på
lagstiftningens väg eller också på överenskommelsens väg förbättra
och ytterligare utbygga denna normalarbetsdag, till dess densamma
motsvarar deras intressen.

Fåfängt är det som man spjärnar emot, och herr Trygger kan
var säker på, att han aldrig kommer att uppleva den dag, då Sveriges
arbetare komma att begära normalarbetsdagens upphävande.
Så mycket hava vi hittills vunnit med våra organisationer, att vi
kunna deltaga i samhällets skötsel på ett helt annat sätt än för tre
årtionden sedan. I kraft av de vinster, som vi redan inhöstat, komma
vi att inhösta flera. Världen går icke tillbaka, vare sig det
sitter en Trygger-regering eller någon annan regering. Ja, herr talman,
jag ber att få yrka bifall till herr Linders reservation.

Häruti instämde herrar Bäcklund, Molin, Norsell, Norling, Uddenberg
i Karlskoga, Hage, Valilstedt, Blomquist och Andersson i
Katrineholm.

Herr Eden: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
den replik, som hans excellens herr statsministern hade den älskvärdigheten
att rikta till mig. Hans excellens är visserligen icke nu
närvarande här, och det betager mig en stor del av det nöje, som det
Andra kammarens protokoll 1928. Nr 31. 5

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

Nr 31. 66

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

skulle hava berett mig att gå en smula närmare in på denna repliks
innehåll, men detta kan dock icke förhindra, att jag nödgas fästa
uppmärksamheten på ett par förhallanden, som äga samband med
denna replik.

Hans excellens statsministern jämnställde det faktum, att tiar
avgivits deklarationer på väsentligt skilda. linjer av honom själv
och av socialministern, med möjligheten att inom. en regering avgiva
reservationer till protokollet. Jag känner väl till denna möjlighet.
Men jag har verkligen icke reda på för min del, att det förekommit
något fall, då vederbörande departementschef och statsministern varit
i en viktig fråga skilda genom reservationer. Jag känner åtskilliga
fall, dess bättre mycket få från min egen tid i regeringen då
andra ledamöter av statsrådet avvikit från departementschefen. Men
jag känner icke något där statsministern och departementschefen
haft olika uttalanden. Och jag har mycket svårt att förstå, hur det
skall vara möjligt att i fortsättningen praktisera en lagstiftning
av denna betydelse, när man har sa olika utgångspunkter.

Hans excellens statsministern gjorde vidare med den elegans^
som är honom egen, en vändning in pa det skämtsamma området.
Han begagnade sig utav en liten fint, som icke är oss obekant från
hans många år i första kammaren, nämligen att tala något om sin
egenskap av jurist, och han skämtade med att man ansett honom
vara en god jurist. Jag kanske får erinra kammaren om att jag
för min del i mitt anförande icke blott erkände detta, utan jag talade
också om hans statsrättsliga lärdom, som innebär något mera än att
vara en vanlig god jurist. Då herr statsministern säde, att han
vore glad över att kunna taga åt sig en sådan komplimang om
rangen som god jurist, så bifogade han till detta en anmärkning om,
att det kunde vara skönt att få några komplimanger i dessa dagar.
Hör all del, mina damer och herrar, jag tycker att herr statsministern
icke har någon anledning att beklaga sig; han. har fått ovanligt
många komplimanger i dessa dagar, säkert manga fler än man
väntat och många fler än tidigare regeringschefer fått i motsvarandesituation.
Men herr statsministern kan kanske icke begära, att man
skall fortsätta med komplimenterandet vid alla tillfällen, utan detta
får bero på innehållet i de regeringens handlingar, som vi hava att
taga ståndpunkt till. Och med all vördsam vänskap för herr statsministern
—• jag vågar be att fa även för mm del hänsyfta härpå,
eftersom herr statsministern själv hade en motsvarande vändning - -nödgas jag uttala, att det synes mig betänkligt, att herr statsministern
inaugurerar en sådan metod att komma ifrån en tidigare ståndpunkt
som den han i dag använt. Herr statsministern ställde visserligen
denna metod i relation till den komplimang han åberopade,
och som yttermera skulle gått ut på, att han som jurist hade förmåga
att hålla sig till innehållet och icke till formen. .Men jag nödgas
säga, att den som vill tillämpa den karakteristiken på.herr statsministerns
ståndpunktstagande här i dag, han har underliga begrepp om
vad som är form och vad som är innehåll. Det är icke jag utan herr
statsministern, som dragit upp de två kategorier av fall, inför vilka

Torsdagen den 3 maj, f. in.

67 Nr 31.

regeringen skulle ställas — en uppläggning av frågan, som väl Ang. lag om
far erkännas vara formell i ovanlig grad. Det är icke jag utan herr arbetstidens
statsministern, som åberopat och upprepat, att för den händelse att begränsning.
lagen antoges i enlighet med den ursprungliga propositionen, så (Forts'')
kunde den nuvarande regeringen reellt icke gå in på att pröva den.

Det är från herr statsministerns sida som detta är sagt, och det är av
mig erkänt. _ Men går man nu ut från dessa formella utgångspunkter,
då kan man icke heller komma ifrån, att ifall utskottsförslaget, såsom
jag hoppas, antages, så finnes icke ens detta formella hinder för
regeringen att taga ståndpunkt i sak, ty då skall enligt svensk grundlag
detta beslut som ett nytt förslag från riksdagen gå till Kungl.

Maj :t och kräva Kungl. Maj:ts godkännande för att bli gällande.

Att det i sådant fall skulle bli möjligt att komma ifrån ett realbedömande
av frågan, är något, som jag fortfarande tillåter mig att
finna mycket överraskande. Jag nödgas vidhålla, att det hade varit
vida mera sympatiskt och vida mer överensstämmande med vad jag
anser vara det tillbörliga i en regerings ställning, om man nu från
regeringshåll deklarerat rent ut: »Vi finna, att vi ändå icke kunna
underlåta att taga denna lag. Under övervägande av de olika skälen
nödgas vi låta de ekonomiska skäl emot, som vi alltjämt vidhålla,
vika för andra skäl, vilka tala för.» Hade man gjort en sådan
deklaration, då hade visserligen även detta varit en mycket uppseendeväckande
vändning, men dock en vändning på rätt bog och
utan undanflykter, en vändning på samma sätt som skedde i förra
veckan i ett annat ärende. Att däremot söka skydd bakom den omständigheten,
att här föreligger ett ärende, som är väckt före regeringens
tillkomst och som regeringen nu får från riksdagen, det går
icke. Det går icke att komma ifrån, att här skall ske ett reellt avgörande,
samt att den nya regeringen med herr Trygger i spetsen
finner sig icke kunna eller icke vilja vidhålla sin gamla ståndpunkt
om avslag på hela denna lagstiftning.

Herr Lindman har i sitt sista anförande tumlat om ganska
ystert med herr Engberg. Jag skall icke giva mig in i den dansen,
ty den förefaller mig verkligen att vara rätt halsbrytande — en
dans, som började uppe bland Olympens gudar, övergick till Asgård
och slutade på en kommunalstämma i Hälsingland. Den är för vansklig
för mina förflyttningsvillkor. Att överhuvud taget den metod,
herr Lindman använde för att få skrattarna på sin sida och till
vilken jag komplimenterar honom, i högre grad påminde om en kommunalstämma
och i mindre grad om andra kammaren, må vara en
sak för sig. Men däremot kanske jag djärves även jag taga upp åtminstone
ett motiv från de många, herr Lindman hade till sin disposition.
Jag kan stanna vid Olympens gudar. Jag har för min del
icke lyckats få den uppfattningen, att vi, som suttit i kanslihuset,
ha vare sig själva betraktat oss eller av andra betraktats såsom gudomligheter.
Åtminstone gjorde vi aldrig anspråk på det på vår tid
■— kanske det var annorlunda under tiden från IDOG till 1911. Men
i alla händelser synes det mig, att vad som skett här i dag ger en
något annan analogi med den olympiska mytologien än den herr

Nr Bl. 68

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Lindman fick fram. Vi känna väl, både herr Lindman och jag, att
Olympens gudar icke blott nedstego till människorna för att skrämma
dem, såsom herr Lindman uttryckte sig — det är en mycket ofullständig
redogörelse för deras besök på jorden — utan de nedstego
också för att begå mänskliga svagheter av olika slag. Och jag måste
säga, att om vi skola tillämpa detta kapitel på förevarande situation,
så kunna vi icke undgå att finna, att den, som intagit en så
olympiskt upphöjd ställning till problemet om 8-timmarslagen, som
den nuvarande statsministern gjort, den, som med sådan säkerhet och
bestämdhet gång på gång förklarat denna lag vara fullständigt oantaglig,
vara en fara för Sveriges näringsliv och a,nnat dylikt, han
har allt begått en mycket i ögonen fallande mänsklig svaghet i dag,
då han intagit den ståndpunkt till lagen som statsministern nu proklamerade.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag tror, att man kan vara ense
om, att dagens debatt varit nog så rik på sensationer. Här har
herr Trygger, till vilken väl landets höger lärt sig under många ar
att titta upp såsom till den, vilken skulle i handling sätta stopp för
riksdagens utsvävningar, förklarat, att härefter skall ett av hans
främsta bud såsom statsminister bli att noggrant avlyssna riksdagens
vilja. Här har herr Eden såsom representant för ett liberalt parti,
vilket för kort tid sedan störtade den socialdemokratiska regeringen
och alltså framskapat den nu sittande regeringen, stigit upp och uttalat
sin förvåning över resultatet av sitt eget partis gärningar. Jag
undrar dock, herr Edén, om det icke hade varit lämpligare att tänka
på det litet tidigare i det liberala partiet, t. ex. då man behandlade
frågan om arbetslöshetsdirektiven. Hade man då tänkt sig för, både
det kunnat tänkas, att man icke i dag behövt ha den regeringslöshet
från regeringens sida, som förut med rätta patalats. Och en annan
sensation bjöds för övrigt för ett par dagar sedan, då herr Trygger
steg upp och säde, att det var nödvändigt, att regeringen följer riksdagens
mening, men i samma ögonblick förklarade, att da järnbruksarbetarna
göra det, då de söka slå vakt om ett av riksdagen fattat
beslut, då har riksdagen icke någon skyldighet att hjälpa dessa järnbruksarbetare.

Järnbruksarbetarnas kamp sedan in ana der är icke annat an en
kamp för 8-timmarsdagen. Och det skall i detta sammanhang sägas,
att om de kunnat tvingas på knä, skulle situationen i dag sannolikt
varit något annorlunda för herr Lindman och hans meningsfränder,
än den nu faktiskt är. Det krav, som man pressat ut järnbruksarbetarna
på, är en skiftindelning, vilken redan förut har karakteriserats
såsom varande fullständigt orimlig och om vilken andra lagutskottet
1921 förklarade, att den innebure en sa pass stor avvikelse
från 8-timmarsdagens princip, att »därtill i regel borde forutsattas
arbetarnas samtycke». Det samtycket har man icke kunnat åstadkomma,
men man håller väl alltjämt på, såsom kvällstidningarna sannolikt
kunna meddela från de nu började förhandlingarna, att arbe -

Torsdagen den 3 maj, f. m.

69 Nr 31.

tärna vid järnbruken skola acceptera denna orimliga arbetstidsindelning.

Jag skulle i detta sammanhang vilja fråga herrarna, som tala
om nödvändigheten av produktionens förbilligande och om kravet på
att därför få längre arbetstid: tro ni verkligen, att om man skulle
lyckas att få fast järnbruksarbetarna vid den arbetstidsindelning ni
begära, om man skulle lyckas att genomföra högerns önskemål, tro ni
verkligen, att det skulle medföra billigare produktionskostnader, tror
herr Lindman, som känner järnbruksindustrien, att detta skulle bli
följden, om man kunde kommendera martinsmältarna att arbeta så
som herrar direktörer behaga finna riktigt? Tror icke herr Lindman
och andra, att dessa martinarbetare då kunde komma på idén, att
visa det herrarna icke ensamma bestämma, och att detta skulle bli
åtskilligt dyrare för järnbruken än om man t. ex. i godo kunde komma
överens om att skapa en arbetstid, som arbetarna också mänskligt
sett ha rätt att fordra?

Det lagförslag, som nu föreligger, är typiskt för den liberala
ståndpunkten. Det är nu typiskt också för övrigt, att detta »demokratiska»
partis talemän vända med ögonen och förfasa sig över diktatur
samtidigt som de liberala ledamöterna av utskottet utöva diktatur.
Det finnes nämligen sakligt sett icke någon majoritet för utskottets
förslag. Högern är motståndare till detsamma, bondeförbundet
är motståndare och socialdemokraterna äro motståndare till utskottsförslaget.
Vilka äro då anhängarna? Jo, liberalerna. 2—3
man ha dikterat lydelsen av ett förslag till lag, som i tre års tid skall
gälla till efterrättelse för arbetarna i vårt land. Och vilken lag!
Man har krävt, att den skulle ha större elasticitet. Hur mycket begär
man? Skall det vara plats för 11—12 timmars arbetsdag? Redan
tidigare fanns det möjlighet utan arbetsrådets hörande till 30
timmars övertidsarbete per månad. Den avgående regeringen föreslog
40 timmar per månad, och detta utskott, ty värst skola de vara
dessa liberaler, föreslå 50 timmars Övertid per månad. Efter arbetsrådets
hörande fanns förut möjlighet till ytterligare 20 övertidstimmar.
Nu har utskottet i likhet med den avgående regeringen föreslagit
30 övertidstimmar per månad. Om allt detta bifalles, komma
vi upp till ett antal övertidstimmar per år av 350, vi komma praktiskt
taget upp icke till 8 timmar om dagen, utan vi komma till 9—10
timmar om dagen eller per arbetsvecka till 53—54 timmar. Redan
1905 vid den stora verkstadslockouten fick man genomfört 57 timmars
arbetsvecka. Nu 18 år därefter ha herrar liberaler fått ihop ett
förslag, som delvis, tack vare att den socialdemokratiska regeringen
i sin proposition gått så långt, innebär 54 timmars arbetsvecka. Jag
tror icke, att de, som anse, att det bör gå långsamt, skola kunna vara
missnöjda med den »jätteutveckling», vi således haft på 18 års till.
Därtill komma alla dessa undantag från lagen. Det har av hundratals
arbetare framställt krav på, att undantagen icke skola formeras,
utan det har tvärtom yrkats på, att de undantag, som nu finnas, skulle
upphävas. Det var någon, som sade, att det är väl, att det svenska
alfabetet icke är så långt, annars kunde man riskera att icke få någon

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 31. 70

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

bokstav för varje undantag som redan den avgående regeringen föreslagit
men som liberalerna i utskottet ändå icke ansett tillräckliga
utan måst ytterligare utöka. Vad är kvar av 8-timmarsdagen? Vad
är kvar av 48 timmars arbetsveckan? Vi ha en arbetstidslag på papperet,
men den har icke något att göra med 8-timmarsdagen eller 48
timmars arbetsvecka. De beslut, som andra kammaren och väl även
första kammaren i dag komma att fatta, åsidosätta fullständigt den
princip, som arbetarna lärt sig och blivit vana vid att sätta tillsammans
med talet om 8 timmars arbetsdag.

Herr Johanson i Stockholm visade ett knippe resolutioner, telegram
och uttalanden, som hade kommit till den socialdemokratiska
gruppen. Jag kan visa ett ännu större antal, som kommit till den
kommunistiska gruppen. Det är i allt över 120 stycken. Och jag
måste verkligen säga, att antingen innehålla de telegram, herr Johanson
läste upp, något annat eller också talade icke herr Johanson
om allt vad som stod i dem.

Här t. ex. en resolution från Degerfors, däri det heter: »Då vi
i decennier framfört kravet på denna rättvisa lag, komma vi att med
alla till buds stående medel värna om densamma samt förklara, att
om denna lag slopas eller göres illusorisk, komma vi trots allt att
arbeta endast 8 timmar per dag eller 48 timmar per vecka.» Liknande
säges det i ett uttalande från Huskvarna metallarbetare. Liknande
säges det i ett uttalande från Västerås metallarbetare, där man
uttryckligen förklarar, att man under inga omständigheter kommer
att böja sig för en förfuskning av principen om 8 timmars arbetsdag.
Likaså i en resolution från Svartå, där man säger, att »vi tolerera
icke någon som helst försämring eller uppmjukning av lagen». Likaså
i ett uttalande från Spångsholm, där man säger, att lagen måste
»bibehållas och förbättras». Jag skulle kunna fortsätta med att läsa
upp den ena liknande resolutionen efter den andra för att visa, hur
stämningen ligger bland arbetarna. Arbetarna äro icke nöjda med
lagen sådan den är före det beslut, som kommer att fattas i dag.
De protestera mot den uppmjukning, som redan de förutvarande bestämmelserna
medgiva, och så sant som man sätter tilltro till detta
och att man i fackföreningarna menar vad man sagt, så komma vi
att få uppslitande strider över allt på arbetsplatserna, om herrarna
låta detta missfoster till lagförslag gå igenom, såsom sannolikt är.
Men vi böra då också tala om för Sveriges arbetare, att denna uppmjukning
av 8-timmarslagen eller detta de-facto-avskaffande av
densamma är följden icke minst av att lagen prolongerats vid en
tidpunkt, då herrar liberaler såsom utslagsgivande voro i tillfälle att
visa sin verkliga arbetarvänlighet.

Det är ett kapitel i samband med arbetstidslagen, som icke förut
berörts och som jag därför skall yttra mig om. Man har på något
håll gjort gällande, att arbetarna icke använda den ökade fritid, som
arbetstidslagen medfört, på ett lyckligt sätt. Så långt man har kunnat
samla ihop siffror över hur fritiden använts, visa dessa, att detta
är fullständigt oriktigt. En liten redogörelse, som arbetarnas bildningsförbund
inlämnat till socialstyrelsen och som jag icke sett i

Torsdagen den 3 maj, f. m.

71 Nr 81.

vidare utsträckning publicerad, belyser i vilken enorm omfattning
arbetarnas fria bildningsarbete tilltagit, efterhand som arbetstiden
reglerats nedåt. Såväl antalet studiecirklar som antalet av utav arbetarorganisationer
anordnade föreläsningar har bland arbetarna blivit
tredubblat, sedan man fick inskränkning av arbetstiden. Jag har
ansett det lämpligt att anföra detta här, därför att man som sagt
på en massa håll förklarat, att arbetarna icke på riktigt sätt använda
den ökade fritid, som arbetstidens reglering medgivit.

Från dessa utgångspunkter har jag, herr talman, icke annat yrkande
att göra än om bifall till den motion, som väckts av herr Verner
Karlsson och herr Dahlén. Och jag måste ännu en gång slå fast,
att då riksdagen i dag skiljer sig från denna sak med en så avsevärd
försämring av arbetstidslagen som det liberala utskottsförslaget
innebär, så måste det för Sveriges arbetarklass, som icke velat försämringar
utan förbättringar i lagen, icke velat öka antalet undantag
utan velat upphävande av de undantag, som finnas, sägas klart ut,
att detta är ett resultat av icke minst den liberala verksamheten i
Sveriges riksdag.

Herr Osberg: Herr talman, mina damer och herrar! Då herr

Kilbom här återgivit en skrivelse från några arbetare, däri framhålles,
att denna lag icke måtte förfuskas, skulle jag vilja råda herr
Kilbom att vända sig till arbetarna själva och säga dem, att de^icke
skola förfuska lagen. Jag kan visa herr Kilbom dokument pa att
arbetare, som varit anställda i en viss industri, erbjudit sig att utföra
övertidsarbete i form av s. k. efterarbete mot särskild ersättning.
Jag tror, att om denna lag icke skall bliva förfuskad, få också arbetarna
hålla sig inom lagens ram. Jag har velat säga dessa ord
blott därför, att då denna lag, därest den icke faller, skall bliva
permanent, är det alldeles nödvändigt, om lagen skall göra åsyftad
verkan, att man inbegriper i lagtexten, att även arbetarna själva
äro bundna av dessa föreskrifter. Nu är det som sagt rätt ofta fallet,
att arbetarna gå till sin egen firma och erbjuda sig att göra övertidsarbete.
Lagen har väl ändå tillkommit för att, när det gäller
svår och medelsvår industri, skydda de kroppsarbetandes hälsa, och
då bör den också verka i sådant syfte, som man tänkt sig. Jag har
blott velat säga, att vid ett eventuellt utarbetande av en permanent
lagstiftning får man icke frångå detta, om man icke skall komma
till den förfuskning, som herr Kilbom talade om.

Herr Berg i Karlskrona: Då jag i mitt förra anförande icke

framlade något förslag till lagtext, ber jag att få göra det nu. Jag
ber sålunda att få föreslå följande tillägg till 5 § 1 inom: »Vad i
detta moment stadgas skall ej äga tillämpning å stuveriarbete i landets
hamnar.»

Herr Lindnian: Då herr Kilbom i sitt sista anförande talade

om att han hade ett stort paket med skrivelser och telegram, vill jag
blott säga, att jag har också ett mycket stort antal sådana. Jag
följde icke med allt, som han läste upp, men jag fäste mig vid en

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Fort*.)

Nr 31. 72

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

framställning från Degerfors, som uppenbarligen var likalydande
med en, som jag fått. Samma är förhållandet med skrivelsen från
Spångsholm, och jag misstänker, att så är fallet också med de övriga.
Detta synes mig visa, att dessa framställningar skickats ut
i stora massor — det var en talare här på förmiddagen, som också
fått sådana — och för mig tyder det på att de komma från någon
s. k. central, eller en spiritus rector med avseende på utsändande
av allt detta, vilket möjligen något förringar värdet därav. Men
det kan ju vara intressant att erfara, att man anser sig behöva skicka
till herr Kilbom en påminnelse om, att man icke tål några ändringar

1 åttatimmarslagen.

Herr Kilbom: Det är klart, att herr Lindman misstagit sig,

För den händelse dessa resolutioner vore inspirerade från någon
»central», antager jag, att man där skulle vara så pass hemma i
sina saker, att man icke i onödan kastade bort frimärken och kuvert
och telegram till på köpet, vilket tydligen varit fallet genom att
skicka dem till herr Lindman. Men detta, att man skickat sådana
här resolutioner också till herr Lindman, visar ju, att det ännu här
och var i landet finns ärliga och naiva arbetare, som tro, att också
herr Lindman är mottaglig för skäl. Jag kan icke annat än å deras
vägnar beklaga, att åtminstone i detta fall så tydligen icke är förhållandet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets
förslag, 2:o) godkännande av paragrafen i den lydelse, som
givits åt 1 § i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda motsvarande
lagförslaget, 3 ro) bifall till det av herr Sjöström under överläggningen
framställda yrkandet, 4:o) bifall till det av herr Dahlén
gjorda yrkandet samt 5:o) bifall till det förslag, som innefattades i
punkten 1) av den utav herrar Tjällgren och Persson i Trången avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen ånyo*
upptog de återstående propositionerna, av vilka därvid den under

2 ro) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag om arbetstidens begränsning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda paragraf i den lydelse,
som givits åt 1 § i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda
motsvarande lagförslaget.

Omröstningen utföll med 114 ja och 97 nej, vadan kammaren
godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Torsdagen den 3 maj, f. m

73 Nr 31.

För 2 § hade utskottet föreslagit denna lydelse:

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas
medlem av arbetsgivarens familj; samt ej heller

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
kontors vaktmästare eller annat underordnat kontor sbiträde.

I det av Kungl. Maj :t framlagda motsvarande lagförslaget hade
åt 2 § givits denna avfattning:

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,
_

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade :

Herr Holmström i Stockholm: Jag skall be att få yrka bifall
till § 2, sådan som den är formulerad i Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Karlsson i Gasabäck: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena godkändes paragrafen
i den av utskottet föreslagna lydelsen.

3 och J §§.

Godkändes.

Sedan 5 § härefter föredragits, gav herr talmannen propositioner
dels å godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets
förslag, dels ock på godkännande av paragrafen med det tillägg, som
under överläggningen om 1 § föreslagits av herr Berg i Karlskrona;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen hava
flertalets mening för sig. Votering begärdes likväl av herr Berg i
Karlskrona, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 5 § i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag om arbetstidens begränsning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
fForts.)

Nr 31.

74

Torsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Interpellation.

Vinner Nej, har kammaren godkänt denna § med det tillägg, som
under överläggningen föreslagits av herr Berg i Karlskrona.

Omröstningen utföll med 122 ja mot 89 nej; och hade kammaren
alltså godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 3.

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Högberg, som anförde: Den avgångna socialdemokratiska
regeringen hade såväl genom sin föregående medverkan till det s. k.
Krassinavtalet som genom framläggandet inför 1922 års riksdag
av sitt förslag till svenskt-ryskt handelsavtal som slutligen genom
sina efter nämnda förslags fällande fortsatta undersökningar i syfte
att vinna en för Sverige acceptabel uppgörelse med avseende å svensk
egendom i Ryssland ådagalagt sitt intresse och sin förståelse för
ett återställande av våra förbindelser med det stora landet där österut.
För icke länge sedan offentliggjordes i tidningen Nya Dagligt
Allehanda ett uttalande av den i tidningen själv såsom en av
våra främste Rysslandskännare betecknade bankdirektören Olof Aschberg,
vilken med mycken styrka underströk den stora fördel Sverige
skulle komma att ha av återupprättade normala förbindelser
med Ryssland. I offentliggjorda föredrag har förutvarande statsrådet
Eliel Löfgren, som bekant en av de båda rapportörer, som för
någon tid sedan sonderade förhållandena i Ryssland, gjort sig till
tolk för enahanda uppfattning. Någon anledning finns icke till förmodan,
att hans medrapportör herr Sachs skulle hysa någon avvikande
uppfattning. Den strävan, man från andra länders sida ådagalägger,
för att återställa sina förbindelser med Ryssland är ett vittnesbörd
därom, att den isoleringspolitik, man tidigare bedrivit, icke
visat sig vara det riktiga. För oss svenskar är all anledning lägga
märke till att vårt grannland Danmark redan är i färd med att ratificera
en dansk-rysk handelsöverenskommelse.

Då det för vida kretsar av Sveriges folk, icke minst arbetarklassen,
ter sig som en livsfråga av första ordningen, att vårt land icke
sätter sig självt i efterhand, när övriga länder ordna upp sina mellanhavanden
med Ryssland och återställa normala relationer till detsamma,
förefinnes en utbredd undran, huruvida och i vad mån den nuvarande
regeringen är sinnad att fullfölja sin företrädares strävan i
detta avseende. Jag får därför utbedja mig kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsministern framställa följande frågor:

Torsdagen den 3 maj, e. m.

75 Nr 31.

1) Anser icke regeringen nu tiden vara inne att gå till ett erkännande
de facto av den ryska regeringen?

2) Har regeringen för avsikt att fullfölja den förutvarande regeringens
strävan att återställa handelsförbindelserna med Ryssland? Ifrågavarande

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,53 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 3 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra lagutskottets
utlåtande, nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om arbetstidens begränsning dels ock i
ämnet väckta motioner.

Det under punkten A) upptagna lagförslaget.

6 §.

Godkändes.

7 §.

I det av Kungl. Maj:t framlagda motsvarande lagförslaget hade
åt 7 § givits denna lydelse:

7 §.

1 mom. För utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten
må arbetare, som fyllt aderton år, till nödigt antal
användas under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder
sådan arbetare enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad
eftergift må användas till sitt egentliga arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §,
med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare

Interpellation.

(Forte.)

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

Nr 31. 76

Torsdagen den 3 maj, e. in.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

till arbete utöver tid, soru angives i 4 § eller kan harm bestämts
med stöd av 5 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som
fyllt aderton år, för högst AO timmar under lop.pet av en kalendermånad
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad,
må sådan, dock för högst 30 timmar under loppet av en kalendermånad
och 120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av
arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den,
som fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som
avses i denna paragraf.

5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att ickearbetaren
genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning
eller ohälsa.

Utskottets förslag till paragrafens avfattning skilde sig från
Kungl. Maj :ts endast däri, att den i 2 mom. förekommande tidsbestämningen
»för högst 40 timmar under loppet av en kalendermånad»
utbytts mot »för högst 50 timmar under loppet av en kalendermånad»
samt att den i 3 mom. förekommande tidsbestämningen »120 timmar
under loppet av ett kalenderår» ersatts med »150 timmar under
loppet av ett kalenderår».

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Jag ber att vid
denna paragraf få yrka bifall till den formulering, som paragrafen
fått i Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Karlsson i Gasabäck: Herr talman! Med hänvisning till
vad jag yttrat på förmiddagen, då 1 § föredrogs, skall jag be att få.
yrka bifall till utskottets förslag i denna paragraf.

Herr Laurén: Herr talman! Den utsträckning, som här är föreslagen,
torde endast behöva anlitas i en del fall, nämligen såsom reserv,
när det gäller utsträckning av tiden. Det finns många tillfällen,
— det märker man i en industristad -— då det är nödvändigt att
ha denna reserv att tillgå. Det ingår en beställning, som skall
effektueras på rätt kort tid. Vederbörande industriidkare har kanske
utnyttjat så mycken övertid, att han icke kan få mera, och då måste
han antingen avsäga sig beställningen eller också finna sig i att taga
in nytt folk. Men att taga in nytt folk för en enda beställning går
icke utan en synnerligen stor fördyring av arbetet ifråga, och då står
han där. Jag tror, att i konkurrensen med utlandet är det alldeles
nödvändigt att få en så stor marginal som möjligt för att i dylika
fall ha till hands.

Det kan ju anordnas nattarbete, men att taga in en hop folk och
försöka sätta dem in i arbetet endast för en kortare tid är både opraktiskt
och kostbart. I de flesta fall dra sig också industriidkarna för
sådant, och med den erfarenhet, som jag har från vår stad, kan jag

Torsdagen den 3 maj, e. m.

77 Jtr 31.

ej annat än bekräfta detta. Industriidkarna betrakta denna utökning
såsom nödvändig och nyttig, och jag tror icke heller, att många
arbetare ha så synnerligen mycket emot det. Ty hellre än att arbeta
med förkortad tid och se beställningar gå till andra håll vore det väl
bättre att inom lagens ram få utföra sådana arbeten, som kunna vara
till nytta och förtjänst både för arbetare och arbetsgivare.

Jag tror, att utskottet kommit in på rätt väg, när det nu föreslagit
denna utökning, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan rörande denna paragraf.

Herr Holmström i Stockholm: Herr talman! Jag vill blott

be att gent emot den föregående talaren, då han framhåller, att det
kan vara tillfällen, då exempelvis en industriidkare får en leverans
uller åtager sig en beställning, som skall utföras på mycket kort tid,
och som han icke kan fullgöra, utan att det behövs en viss övertid,
få saga, att i allmänhet är det nog på det sättet, att en förnuftig industriidkare,
då han gör upp om någon beställning, icke räknar med
att denna beställning skall utföras med övertidsarbete, utan han gör
upp om denna beställning under vanliga normala förhållanden. Det
kan emellertid inträffa vissa förhållanden under arbetets gång, som
framskapa en del svårigheter och fördröja det hela. Det medger jag
villigt. Industriidkaren har emellertid då först den möjligheten till
övertid att tillgå, som lagen föreskriver, och han kan sedan genom
telegram ordna så, att extra övertid beviljas honom hos arbetsrådet.

Jag har hittills icke kunnat konstatera ett enda sådant fall hava
förekommit, som den föregående talaren angivit. Jag tror sålunda,
att det icke finns någon som helst anledning att reflektera över, om
man i allmänhet skall förfara på det sättet. Ty vore det så, att in-dustriidkarna
skulle överhuvud såga, såsom den föregående talaren
här yttrat, att man skall göra upp sina beställningar med hänsyn därtill,
att det kan bli övertid så länge som helst, då beklagar jag industrien.
Jag tror icke heller att den föregående talaren vill göra så.

Jag vidhåller, herr talman, det yrkande, som jag redan har angivit
i den förda debatten, nämligen om bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Karlsson i Gasabäck: Herr talman! Jag skall be att ytterligare
få framhålla, att en av orsakerna till, att utskottet icke gått
med på att tillstyrka den motion, som blivit väckt om att allt säsongarbete
skulle undantagas från lagens tillämpning, var just, att
genom denna utökning av övertiden skulle det möjliggöras för säsongyrkena
att kunna ordna arbetet på någorlunda tillfredsställande sätt.
utan att gå så långt, som motionärerna föreslagit. Det framgår av
utredningen och av de avgivna yttrandena från säsongyrkenas målsmän,
att det varit svårigheter för dem på grund av för knappt tilltagen
övertid — särskilt framhålles detta från mode- och konfektionsbranschen.
Det finns inom dessa branscher en död säsong, då intet
arbete finns. Så kommer säsongen och beställningarna strömma till.
Det är då nödvändigt för dessa yrken att få rätt till mera övertidsarbete
än nuvarande lag medgiver. I regel ha heller icke arbetarna
inom dessa yrken något emot att arbeta på övertid.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Ki 81.

78

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av förevarande paragraf enligt
utskottets förslag, dels ock på godkännande av paragrafen i den
lydelse, som givits åt 7 § i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda
motsvarande lagförslaget; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes^
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 7 § i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag om arbetstidens begränsning, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda paragraf i den lydelse,
som givits åt 7 § i det av Kungl. Maj :t för riksdagen framlagda
motsvarande lagförslaget.

Omröstningen utföll med 83 ja mot 78 nej; och hade kammaren
alltså godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställanden i punkterna Å) och B) förklaradesvara
besvarade genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Sedan punkten C) härefter föredragits, yttrade:

Herr Persson i Trången: Med hänvisning till vad jag tidigareyttrat,
ber jag att få yrka bifall till det yrkande, som framställts i
punkt 2 av den utav mig och herr Tjällgren avgivna reservationen..

Herr Karlsson i Gasabäck: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Det framhålles vidare från en del industrier att den knappt till—
låtna övertiden samt svårigheten att för vissa tillfällen erhålla yrkesskickligt
folk, gjort, att man måst hålla sig med en övertalig arbetarestam
för att säkra sig för, att beställningar, som kräva ett snabbt
utförande, skulle kunna antagas. Utskottet har icke föreslagit någon
utökning av maximitiden per år utan endast att av de 200 timmar,
som tillåtas enligt propositionen, skola kunna uttagas 50 övertidstimmar
per kalendermånad. Detta möjliggör för industrien att vid.
pressande tillfällen kunna ordna arbetet på ett bättre sätt än hitintills,,
och är detta en så viktig fråga, att den bör av kammaren bifallas.

Jag ber för den skull att få yrka bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den 3 maj, e. m.

79 Nr 81.

§ 2.

Herr statsrådet Beskow avlämnade Kungl. Haj:ts propositioner: nr

228, angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss
tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld;
och

nr 229, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets
mynt den 30 maj 1873.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Föredrogos vart för sig
första lagutskottets utlåtanden:

. nr 19. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förslag till lag om upplagsbevis; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen; samt
statsutskottets utlåtanden:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för pensionsförsäkringens genomförande m. m.; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för förvaltningen av den i 11 § av lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond m. m.
jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsut- Ang.
skottets betänkande, nr 16, i anledning av väckta motioner om för- förhöjda tullhöjda
tullsatser för färska päron och äpplen. sateer för

Till bevillningsutskottet både hänvisats nedannämnda inom riks- ocA äpplen.
dagen väckta motioner, avseende förhöjda tullsatser å färska päron
och äpplen, nämligen:

motionen nr 11 inom första kammaren av herr Boberg, som
föreslagit, att riksdagen måtte besluta, att tullen å utländska äpplen
och päron under tiden 1 september—1 mars skulle utgå med 30
öre per kg;

de lika lydande motionerna nr 54 inom första kammaren av herr
jf,v B. Andersson m. fl. och nr 119 inom andra kammaren av herr
Magnusson i Skövde m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte
besluta, att tullsatsen å färska päron, stat. nr 107 D, och färska
äpplen, stat. nr 107 E, under tiden 1 september—1 februari skulle
utgå med 30 öre per kg; samt

N» 31. 80

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

de ävenledes lika lydande motionerna nr 101 inom första kammaren
av herr Johan Johansson m. fl. och nr 67 inom andra kammaren
av herr Svensson i Grönvik m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att tullsatsen å färska päron, stat. nr 107 D,
och färska äpplen, stat. nr 107 E, under tiden 1 september 1923—
1 januari 1924 skulle utgå med 30 öre per kilogram.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av ovanberörda
motioner besluta, att under rubriken 107 a i gällande tulltaxa
skulle införas följande anmärkning:

Anm. För päron och äpplen, hänförliga till rubriken 107 a,
tillkommer under tiden 1 september—31 december 1923 en tilläggstull
av 20 öre per kilogram.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Röing, Wigforss,
Björnsson, Bärg i Katrineholm, Johansson i Kullersta, Sköld,
Alexis Björkman, Johan Bergman och Lövgren, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att förenämnda motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Det är

i och för sig en ganska stor utmaning mot den konsumerande allmänheten,
när bevillningsutskottets majoritet i detta betänkande föreslår
en höjning av tullen på färska äpplen och päron med 20 öre per
kilogram, ty 20 öre per kilogram utgör ju under år med riklig fruktskörd
varans fulla värde. Jag vill erinra om att färska äpplen ha i
år kunnat köpas på torgen i Stockholm till ett partipris mellan 15
och 30 öre. Det betyder, att vid ett år med riklig fruktskörd såsom
under år 1922 är icke tullen effektiv, utan den rikliga tillgången på
frukt nedpressar priset t. o. m. till tullens nuvarande belopp. För
närvarande utgår ju tullen med 10 öre per kilogram, och man har kunnat
köpa fullt konsumentdugliga äpplen för 15 öre per kilogram i
parti. Jag menar då, att det är uppenbart, att under år med riklig
fruktskörd såsom det sista året är tullen icke effektiv, men under år
av underskott å den svenska fruktskörden skulle tullen komma att
verka på det sättet, att den i någon mån möjligen kunde fördyra den
svenska frukten, men det är icke riktigt säkert. Jag är icke alldeles
säker på, att en tull överhuvud skall öka priset på svensk frukt, ty
vid år av underskott är priset relativt tillfredsställande å den svenska
frukten. Det kunna vi vara överens om. När den svenska fruktskörden
var så riklig, som den var förlidet år, kom det icke i fråga att
importera sekunda utländsk frukt, utan det var endast prima utländsk
frukt t. o. m. extra prima, som kom i fråga att importeras. Men vid
underskott å den svenska fruktskörden kommer även sekunda utländsk
frukt i fråga för import. Då kommer tullens belopp att verka
fördyrande å all den frukt, som importeras.

Jag kan således ifrån konsumenternas synpunkt icke vara med
om införandet av denna tull. Jag menar, att om man inför densam -

Torsdagen den 3 maj, e. m.

81 Nr 31.

ma, skall deri icke gagna de svenska producenterna i nämnvärd grad,
om den överhuvud gagnar dem alls. Men däremot skall den fördyra
all den importerade frukten precis med tullens belopp. När den svenska
fruktskörden slår fel, blir det en ganska kännbar skatt, som man
uttar av den fruktkonsumerande allmänheten i detta land, om all
den utländska frukten under den tid som här är föreslagen blir belagd
med extra tull av 20 öre per kilogram. Under de år, när det
finns underskott å den svenska fruktskörden, är det ett faktum, att
priserna äro tillfredsställande för fruktodlarnas vidkommande. Sådana
år som det sistnämnda, när skörden var så riklig, finns det ingen
hjälp, ty om man sätter tullen till vilket belopp som helst, spelar det
ingen roll. Det visas av de priser, som noterats på Kornhamnstorg
sista vintern.

Från dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som jag varit med om att underteckna.

Herr Litliander: Herr talman! Bevillningsutskottet har här

stannat vid en mycket blygsam begäran till den svenska riksdagen,
nämligen att den skall skydda den inhemska fruktodlingen enbart
under den tid, då den svenska frukten är ute i marknaden. Hela den
övriga delen av året har importen lämnats fri. Det gäller alltså här
endast ett ökat tullskydd under fyra månader, september, oktober,
november och december, och utskottet har inskränkt denna begäran
till att enbart avse innevarande år. Det har här förelegat motioner,
vilka dels yrkat pa att det höjda tullskyddet skulle göras permanent
för alla år, dels även yrkat på förändrad tidsbestämning, men utskottet
har som sagt stannat vid att föreslå höjt tullskydd för endast innevarande
år under tiden fr. o. m. den första september t. o. m. den
sista december.

Jag vill tillägga, att de, som verkligen främst av alla borde vara
intresserade utav fri tillförsel av utländsk frukt, nämligen organisationerna
för importhandeln, ha uttalat, att det icke kan anses som
ett orimligt krav, om tullen begränsas till den tid, varom det här är
fråga, då den svenska frukten är ute i marknaden, utan att detta snarare
skulle komma att anses som ett tillmötesgående från de länder,
vilka exportera frukt till oss. De ha visserligen uttalat, att de anse.
att tullsatsen borde sättas till 20 och icke till <30 öre, men det väsentliga
är i alla fall, att tullförhöjningen endast avser en mycket kort
tid.

Det föreligger här för den svenska riksdagen ett tillfälle att komma
den svenska fruktodlingen till avsevärd hjälp, och jag har för min
del tillhört dem inom bevillningsutskottet, som ha anslutit sig till ett
yrkande i denna riktning. Jag vill livligt hoppas, att detta också
skall bli riksdagens beslut. Det gäller här en fråga, där det icke behöver
finnas några partiskiljande linjer, utan där vi för en gångs
skull böra kunna samsas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag skall endast för egen del be att få göra en liten reservation.
Det står på sidan 5, att utskottet »icke velat genom ett förslag

Andra hammarens protokoll 1923. Nr 31. Ö

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Nr 81. 82

Torsdagen den 3 maj, e. in.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

om en varaktig tullförhöjning föregripa tull- och traktatkommitténs
utredning». Jag har för min del icke varit rädd att göra detta.

Då det nu endast gäller en provisorisk åtgärd, kunna dock alla
gå fram på nu föreslagna linje, och jag ber som sagt, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Lövgren i Nyborg
har uppbyggt oss med ett resonemang, vars summa var den, att
då fruktodlarna ingen frukt få och alltså ingenting ha att sälja, är»
priserna relativt tillfredsställande, men då de få något att sälja, då
det finnes gott om svensk frukt, nödgades herr Lövgren själv erkänna,
att priserna äro alldeles för låga. Jag skall i anledning härav
gå herr Lövgren till mötes och ta ett exempel, som ligger honom tämligen
nära. Han har ju åtskilliga gånger talat om att han sysslar
med fiske. För att då göra en jämförelse, skulle det alltså förhålla
sig så, att när herr Lövgren någon gång får fisk, går det icke att få
något betalt för den, men när han ingen fisk får, äro priserna relativt
tillfredsställande. Jag undrar, om det går att existera under sådana
förhållanden och överhuvud taget är lönt att driva en närings

Herr Lövgren sade vidare, att när vi få en relativt god fruktskörd
här i landet, importeras det icke någon mindervärdig frukt utan
endast frukt av hög kvalitet. Jag undrar i alla fall, om herr Lövgren
verkligen har tagit reda på hur denna sak verkligen ligger till.
Jag kan t. ex. erinra därom, att under år 1921 importerades till vårt
land oerhörda mängder av mindervärdig frukt, som fullständigt forstörde
marknaden här i landet. Bland annat fingo vi sådan frukt
från Östersjöprovinserna, och det anfördes vid förra årets riksdag
mycket talande bevis för hur denna import hade verkat på den svenska
fruktmarknaden.

Nu sade herr Lövgren, att då det var ett gott fruktår, ''skulle
tullen icke alls hjälpa något. Jag undrar i alla fall, om detta resonemang
kan hålla streck. Om det är så, att den höjda tullen i någon
mån hejdar importen av utländsk vara, om det är så, för att använda
herr Lövgrens egna ord, att varan kommer att precis fördyras med
tullens belopp, skall väl detta i all rimlighets namn i någon man tjäna
den svenska fruktodlingen och hjälpa till att höja priset därhän,
att det kan bli någon inkomst på den svenska frukten.

Förlidet år var ju ett ovanligt gott fruktår, och man skall icke
komma och säga, att frukten allmänt under förliden sommar och höst
var av lag kvalitet. Så var visserligen fallet på en del håll i vårt
land, men på andra håll återigen var frukten av sällsynt hög kvalitet.
Jag beklagar blott, att genom bevillningsutskottets åtgärd som herr
ordföranden bäst känner till. att undanskjuta behandlingen av detta
ärende, jag icke nu är i tillfälle att visa prov pa svensk frukt, skördad
förlidet år, som var så vacker, att den utländska frukten näppeligen
torde kunna tävla med densamma. Icke desto mindre var_ det
omöjligt att avsätta denna frukt. I stor utsträckning kunde den icke
säljas med någon vinst, utan den såldes till 15, 20 ä 25 öre per kila -

Torsdagen den 3 maj, e. in.

83 Jfr 31.

gram, naturligtvis priser, som varken täcka odlings- eller försäljnings-
och fraktkostnaderna.

Nu är ju förhållandet sådant, att på grund av olycklig vana och
olycklig benägenhet för utländsk frukt föredraga frukthandlarna,
särskilt i hamnstäderna, att sälja importerad frukt. I många fall
gar det sa till, att det endast är kommissionsaffärer, där frukthandlaren
icke ens har den risk, som är förenad med att lösa ut varan.
\ aran tas in och får ligga på tullnederlag, exempelvis här i Stockholm
eller andra hamnstäder, och är det så, att man får sälja frukten,
loses den ut och förtullas, men får frukthandlaren icke sälja den, tar
lian icke ens^ kostnaderna att lösa ut och förtulla den, utan den får
ligga kvar på tullkamrarna, tills den kasseras genom hälsovårdsmyndigheterna
och kastas bort. Det är klart, att frukthandlarna på detta
sätt löpa mindre risk, och att detta inverkar på den svenska fruktmarknaden.

Nu kommer givetvis herr Eöing att invända, att samma förhållande
kommer att existera, även om det blir tullförhöjning, och det
ar ju riktigt. Å andra sidan komma ju dock förhållandena under
ingå omständigheter att förbättras, därest importen får fortgå utan
nagra hejdande inflytelser, utan förhållandena komma då icke alls
att medge en lönande fruktodling.

®an brukar ju alltid framhålla, att man icke genom ett tullsk^dd
skall fördyra eu vara för konsumenterna, och man brukar också
alltid i tullfrågor, särskilt då det gäller livsmedelstullar, säga,
att tullen endast gagnar de stora brukarna. Jag ber därför att få
påpeka, att det här gäller ett tullskydd, som i alldeles särskild grad
är ägnat att gagna de mindre brukarna och egnahemsbyggarna. Dessa
odla ju i allmänhet rätt mycket frukt, så att de ha frukt till avsalu,
om det överhuvud taget lönade sig att sälja. Så länge de emellertid
utan hjälp måste uthärda konkurrensen från utlandet med dess
gynnsamma klimatiska förhallanden, med de gynnsamma fraktbetingelserna
över sjön och särskilt under senare ar med de oerhört ogynnsamma
valutaförhållandena, som medfört, att den utländska frukten
kunnat säljas till utomordentligt låga priser här i landet, så länge
är (let icke möjligt för dessa småbrukare och egnahemsbyggare att
med någon förtjänst kunna sälja sin frukt. Jag undrar, om det överhuvud
taget är någon mening i talet om att vi skola uppmuntra det
mindre lantbruket, om vi alltid vägra i vändningen, då det gäller att
bereda detta någon möjlighet att existera, att överhuvud taget leva
på sin näring.

Nu ha vi här inskränkt oss till eu mycket blygsam begäran. Vi
ha endast begärt ett höjt tullskydd under de månader av året, då
svensk frukt av god kvalitet och i regel i tillräcklig mängd finns i
handeln, nämligen under månaderna september t. o. in. januari. Vi
ha begärt en tull på 30 öre, men utskottet har prutat ned denna till
20 öre och ytterligare prutat ned åtgärden från att bli permanent till
att endast gälla detta ar. Jag undrar, om icke under sådana förhållanden
vår begäran är så pass blygsam, att kammaren borde kunna

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Nr 31. 84

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Aruj.

förhöjda iullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.}

bifalla den, och jag vågar verkligen vädja till kammaren att biträda
utskottets förslag.

Herr Lundquist instämde häruti.

Herr Röing: Herr talman! Hen föreliggande frågan bär rätt
så ingående debatterats såväl vid 1921 som vid 1922 års riksdagar,
och jag är övertygad om att varken herr Magnusson i Skövde, herr
Lithander eller jag ha kunnat framkomma med några nya synpunkter,
som ej framförts vid dessa båda tillfällen.

Herr Magnusson i Skövde måtte emellertid, hava ägnat detta
utskottsbetänkande bra liten uppmärksamhet, då han bland annat
gjorde sig skyldig till det misstaget att pasta, att ut skott, sm a jo riteten
i sitt förslag skulle hava nedsatt den föreslagna förhöjda tullsatsen
från 30 öre till 20 öre. Så är icke fallet, utan utskottsmajoriteten
har i anslutning till motionärernas hemställan förordat en förhöjd
tull av 30 öre, sålunda en tilläggstull av 20 öre, allt per kilogram.
.

Vi reservanter ha emellertid på samma skäl, som vi anlört vid
de båda sist förflutna riksdagarna, icke ansett oss kunna biträda
denna hemställan, emedan vi äro övertygade om att ett bifall till
denna hemställan icke skulle, såsom herr Lithander antog, utgöra
något verkligt skydd eller vara till någon avsevärd hjälp för den
svenska fruktodlingen. Den som känner till prisskillnaden mellan
svensk frukt och utländsk frukt vet till fullo, att det icke är på grund
av övermäktig utländsk konkurrens, som utbjuder frukten till låga
priser, som de svenska fruktodlarna, när skörden är rik, icke kunna
bli av med sin fruktskörd till något sa när tillfredsställande pris.
Vi reservanter ha i vår reservation framfört de brister, som enligt
vår uppfattning vidlåda den svenska frukthandeln, da vi framhållit,
att svårigheterna att få den önskade avsättningen av svensk frukt
huvudsakligen äro föranledda av det bekanta förhållandet, att den
svenska fruktodlaren ännu icke tillräckligt noga sorterar frukten
och ser till, att förpackningen blir tillfredsställande. Det är detta
missförhållande, som förorsakar, att frukthandlarna mångenstädes
icke visa det intresse för försäljningen av svensk frukt, som önskligt
skulle vara. Man befrämjar strävandena att sorteringen och förpackningen
skola bli bättre, om riksdagen avslår bevillningsutskottets
hemställan. Ett bifall till densamma bidrager nämligen endast till
att skydda de nuvarande förhållandena å fruktmarknaden.

Jag anser dessutom i likhet med de övriga reservanterna, att
det är i hög grad olämpligt att fördyra ett så gott närings- och sunt
njutningsmedel, som frukten faktiskt är. .

Och därför ber jag, herr talman, med dessa fa ord att ta yrka
bifall till reservationen.

Herr Lithander: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande
yttrade, att han anser, att den föreslagna tullförhöjningen
icke skulle utgöra något verkligt skydd för den svenska fruktodlin -

Torsdagen den 3 maj, e. m.

85 Nr 81.

gen. Det är hans mening, och det är hans meningsfränders mening
inom bevillningsutskottet.

Jag får verkligen lov att saga. att nog vet jag, att han är en
mångkunnig man. Men aldrig har jag förut hört, att han var fruktodlare.
Nog känna väl ändå de svenska fruktodlarna själva bäst,
var skon klämmer. Och när de säga, att de äro hjälpta med detta
lilla tullskydd under en liten tid av året, då får utskottets ärade
ordförande förlåta mig, men med all den vördnad, jag hyser för honom,
tror jag mera på fruktodlarna i denna fråga.

Han sade, att. det var brister i förpackningen, som hindrade
försäljningen. Nej, det är den överväldigande floden av utländsk
frukt, som kommer in just vid denna tidpunkt på året, som utgör
det väsentliga hindret. Det är icke förpackningen. Och det är icke
den, som förbättras genom ett bifall till reservanternas förslag. Det
framgår av utskottsbetänkande^ om man summerar ihop uppgifterna
för de olika månaderna under förra året, att det under de månader,
som. vi vilja trygga den svenska frukten, ha under fjolåret kommit
in cirka 2V2 miljoner kilogram utländsk frukt. Det är detta vi litet
grand vilja möta med ett från 10 till 30 öre ökat skydd under fyra
månader. Men den svenska allmänheten har hela det övriga året
tämligen fritt. Och det. har under fjolåret under den övriga tiden
av året importerats 4 miljoner kilogram, så att man kan ju icke säga,
att det vi yrka på fördyrar frukten under hela året. Det gör det
icke. Men det bevarar marknaden åt den inhemska produktionen
under en för dess avsättning värdefull och viktig tid i något högre
grad, än annars skulle bliva fallet.

Jag kan icke neka till att jag tycker det vara ganska anmärkningsvärt,
att de, som verkligen skulle vara intresserade av importen,
ha kunnat ge med sig. De ha varit med om en resolution, i vilken
de säga, att de ju helst icke vilja ha någon tull. »Men», kommer eftersatsen,
»då emellertid vårt lands fruktodlare icke lyckats erhålla ens
i någon mån^ motsvarande vinst på sina för landet så nyttiga odlingar,
synes något böra göras för att minska den utländska konkurrensen
på detta område.» Sedan yttra de, att de helst vilja ha siffran
20 i stället för 30. Men så mycket tycker jag, att bevillningsutskottets
ärade ordförande och de övriga reservanterna kunde gå med på
att ge till den inhemska fruktodlingen under fyra månader på året.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag anser det vara en
mycket blygsam begäran, som här framställts från fruktodlarhåll.
Det är väl ändå någon mening i all den uppmuntran, som från det
allmännas sida visats i fruktodlingsfrågan. Om det överhuvud skall
vara någon mening med detta, bör man väl ändå icke underlåta att i
någon mån bidraga till att dessa, som odla frukt, också få avsättning
för densamma.

Jag. är villig medge, att det förslag, som här av utskottet tillstyrkts,
icke är något verkligt skydd. Det är ju endast ett relativt
skydd. Men det är i alla fall så, att de många små fruktodlarna skul -

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Sr 31. 86

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

le känna sig lia riksdagen med sig, om vi bifölle detta förslag. Det
är en uppmuntran, som icke bör underskattas i detta sammanhang.

När utskottets ärade ordförande här resonerar som han gör, så är
det oneklig^ att tanken faller därpå, att det är importörerna och
mellanhänderna det är fråga om och icke de små, jag skulle vilja
säga »stugornas folk». Och det är klart, efter de upplysningar man
erhållit, att mellanhänderna ha nog en bättre förtjänst på den utländska
frukten, än vad de kunna erhålla på den svenska. Men det
är ju ändå icke det, som vi särskilt böra slå vakt om. Det är småfolket
och deras förhoppningar, att de unga träd, som spira, i någon
mån skola ge en ersättning för dess arbete. 15 öre kilogrammet, herr
Lövgren, blir nog en relativt liten betalning för arbetet, om man skall
sälja frukten till detta belopp. Jag tror icke, det ens tillnärmelsevis
blir ersättning för uppsamling och inpackning.

Man har sagt, att de svenska fruktodlarna icke förstå att inpacka
sin frukt och sortera den så väl som de utländska. Det är
möjligt, att den smakar bättre, om den blir väl inpackad. Men jag
tror ändå, att om man vill försöka göra något, så att fruktodlarna
finna, att de ha någon ersättning för sitt arbete, skola de också lägga
sig vinn om att även sortera och inpacka bättre.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre men ber att få
betona, att jag hoppas, denna kammare bifaller detta blygsamma
anspråk. Och därför, herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sköld: Herr talman! Jag skall icke tala om de tullpolitiska
hänsynen eller konsumentintressen i den här frågan, trots det att
herr Svensson i Grönvik ju har framkastat tanken på en skyddspolitik
från statens sida, som är ganska märkvärdig. Först säger han,
att det från det allmännas sida har gjorts oerhört mycket för. att
uppmuntra fruktodlingen i landet. Och sa fragar han, om det icke
är rimligt, att staten skyddar näringen. Först skall staten och det
allmänna gå åstad och ge ut pengar för att uppmuntra näringen och
hjälpa den fram. Och sedan skola konsumenterna genom tullen se
till att näringen bär sig. En dylik näringspolitik må väl anses
såsom märkvärdig och orimlig.

Varför jag egentligen ville säga några ord var med anledning
av att herr Lithander här tydligen icke litar på sitt eget förstånd utan
säger det, att fruktodlarna vilja ha denna tull; och eftersom fruktodlarna
bäst känna, var skon klämmer, så gjorde man bäst i att
sätta mer tro till deras ord än till någonting annat. Därtill skulle
jag vilja säga, att om mitt sunda förstånd säger mig, att fruktodlarna
i detta stycke se fel, kan jag icke gå med fruktodlarna. Det
bör vara klart för var och en, som vill försöka tänka sig in i denna
sak, att när det är ett faktum, att den utländska frukten aldrig
kostat mindre än 75 öre per kilogram mer än den svenska frukten, så
kan en 20 öres tullförhöjning under fyra månader icke komma att inverka
på priserna på den svenska frukten. Det maste vara alldeles
självklart. Och därtill kommer, att det förslag, som här framläg -

Torsdagen den 3 maj, e. ni.

87 Nr 31.

ges, måste vara ett missfoster ur en annan synpunkt. Ty det är väl
bekant, att t. ex. den tjeckoslovakiska frukten kominer in hit till vårt
land redan i augusti månad, innan den svenska frukten är färdig
att skördas. Nu skulle det icke bli någon förhöjd tull under augusti
månad. Alla, som vilja importera då, få göra det till lägre tull, och
sedan blir det dessa personer och icke staten, som få inkomst av den
förhöjda tullen.

Jag skulle vilja fråga: vad blir resultatet, om man gör, som herr
Svensson i Grönvik vill? Herr Svensson i Grönvik säger, att detta
är intet verkligt skydd, det är endast en uppmuntran, det är endast
så, att de små fruktodlarna få veta, att de ha riksdagen med sig.
Jag vill säga, att det är just häri det farliga ligger. Förhållandet är
Jet, att det kommit en opinion från mindre omtänksamma fruktodlare,
däri man begärt en tull och där man tror, att denna tull skall
hjälpa. Så går riksdagen åstad och bifaller detta krav, och av alldeles
naturliga skäl kommer detta icke att inverka på fruktmarknaden.
Men det har kommit en uppmuntran. Dessa människor tro det.
När riksdagen har fattat detta beslut, kommer det kanske att gå en
väg av tillfredsställelse genom fruktodlarna i landet. Man planterar
nya områden med fruktträd, man låser fast nytt kapital vid denna
odling. Och så kommer bakslaget. Det blir ingen uppmuntran, det
blir bara en psykologisk effekt av mycket beklagligt slag. Yi skola
icke gå åstad och understödja en felaktig tro, ty det leder till deras
skada, som ha denna tro.

Nu har herr Lithander, som ju tror på fruktodlarna, sagt, att
om bara fruktodlarna få detta, äro de hjälpta. Låt mig då slå fast,
att herr Lithander har förklarat, att om fruktodlarna få detta, äro
de hjälpta. Lat mig sia fast det, för den händelse andra kammaren
nu skulle vara så tillmötesgående mot fruktodlarna, vilket jag icke
hoppas andra kammaren är, ty jag anser det vara orimligt. Men om
andra kammaren nu går åstad och bifaller detta utskottsförslag, så
bör väl ändå andra kammaren minnas, att herr Lithander har förklarat,
att detta skall hjälpa, så att vi icke nästa år skola komma att få
framställning med förhöjda krav. Ty det länder, som sagt, till orimligheter,
att först skall staten, som herr Svensson i Grönvik säger,
offra pengar på att hjälpa fram en näring, och sedan skall staten
genom höga tullar skydda näringen. En sådan näringspolitik leder
in absurdum.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det var ju et t myc ket

stort underbetyg herr Sköld tillät sig ge fruktodlarna. Han säger,
att det kommit en opinion från mindre omtänksamma fruktodlare,
som kräva en tullförhöjning.

Nu odlar jag för min del verkligen icke alls frukt till avsalu.
Jag kan icke behöva känna mig berörd av herr Skölds ord, och jag
tror icke heller, att andra fruktodlare behöva känna sig så mycket
berörda därav, ty visserligen talade herr Sköld om sitt sunda förstånd,
men jag tror icke, man så mycket för överskatta detta i före -

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Nr 31. 88

Torsdagen den 3 maj, e. in.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska ''päron
och äpplen.
(Forts.)

varande hänseende. Och jag måste säga, att när han fortsätter och
talar om att detta tullskydd skulle komma att väcka falska förhoppningar
hos fruktodlarna, som skulle binda kapital vid nya planteringar
och dylikt, då måste jag säga herr Sköld, att ett sådant uttalande
vittnar om så kapital okunnighet om fruktodlingen och vad
därtill hör, att jag måste säga, att han icke tyckes ha något vidare
stort förstånd i den saken. Ty att binda kapital i den näringen och
plantera fruktträd är dock en historia på så pass lång sikt, och det
dröjer så länge, innan man vinner något resultat därav, att nog kan
herr Sköld vara livligt övertygad om att om vi nu besluta en 20 öres
tilläggstull här — jag säger detta som rättelse av min förra uppgift
— så icke behöver herr Sköld eller någon annan befara, att folk
springer åstad och planterar några fruktträd till följd av denna uppmuntran.
Men fruktodlingen kring hemmen har en tvåfaldig uppgift
: dels att sprida trevnad och skönhet omkring hemmen, men dels
också att för de många små hemmen bli en källa till en liten inkomst.
Om nu Gud låter solen skina litet varmare söderut, i Tyrolen och
Tjeckoslovakiet, och om valutaförhållandena där äro sådana, att
frukten därifrån kan tillhandahållas till ett pris, med vilket vi icke
kunna konkurrera, så böra väl ändå icke våra svenska småbrukare
och egnahemsbyggare utlämnas för det. Och när herr Sköld säger,
att den tjeckoslovakiska frukten kommer redan i augusti månad, och
att följaktligen en tull, som inträder från och med september månad,
skulle vara verkningslös, så kan man ju däremot invända, att då
skulle den åtminstone icke göra skada med att fördyra frukten. Men
jag vill säga herr Sköld, att då har han icke heller tillämpat sitt
sunda förstånd på frågan, ity att den tjeckoslovakiska frukt, som
kommer in under augusti, icke är av det hållbara slag, som kan bevaras
inpå höst- och vintermånaderna. Och följaktligen faller hela
herr Skölds resonemang i detta fall ohjälpligt till marken som ett
ruttet äpple.

Herr Röing säger ju alltid: »Ja, det är gott och väl med den

saken, men den hjälper icke.» Och herr Sköld säger: »Det hjälper

icke», och herr Lövgren säger: »Det hjälper icke.» Yi känna till

det där. Det är ju alldeles detsamma, vad vi begära, när det gäller
något skydd eller någon hjälp för jordbruket: »Det är gott och

väl, priserna äro låga, och det är smått för dem det gäller, men det
här hjälper då rakt icke.» Låt mig för en gångs skull be herrarna
visa oss någonting, som verkligen hjälper lantbrukarna. Ty detta
tal om okunnighet, om dålig försäljningsorganisation och dylikt,
det ha vi hört så länge nu, att vi åtminstone veta det hjälper icke.
Det hava vi lärt oss inse. När det förliden höst för prima frukt,
verkligt prima, som jag trotsar den utländska kan överträffa, bjöds
10 ä 15 öre per kilogram, kan herr Röing då begära, att man skall
kosta på den så mycket för sortering och förpackning och dylikt?
Och kan herr Röing begära, att det under sådana förhållanden skall
kunna framalstras någon god försäljningsorganisation och någon
noggrann förpackning?

Nu säger herr Sköld, att den utländska fruktens pris aldrig un -

Torsdagen den 3 maj, e. m.

89 Nr 31.

derstiger en prisskillnad av 75 öre gentemot svensk. Ja, herr Sköld
har gått i fruktbodarna här i Stockholm och frågat efter priset.
Frukthandlarna veta sannerligen att ta betalt för sin frukt. Men
vad kostar den, när frukthandlaren köper den? Det är det priset, som
är det jämförbara, det pris, för vilket han köper utifrån. Det är
detta pris jämfört med det pris, som han betalar till den svenska
fruktodlaren, som bör vara jämförelsepunkten. Och då sannerligen
prisskillnaden är några 75 öre. Det kan jag säga herr Sköld.

Vi ha endast strävat efter att under den tid, då den svenska
frukten i stort sett kan fylla behovet inom landet, ställa det så, att
sådan frukt kan ha någon möjlighet att säljas och användas i stället
för den utländska. Ty nu under flera år, och särskilt under de två
senaste åren, ha faktiskt i våra större städer och våra kuststäder
den väsentliga konsumtionen bestått i importerad frukt, vilken i
många fall icke köpts så särdeles billigt av den konsumerande allmänheten,
därför att den fått betala mellanhandsprovision till frukthandlarna,
medan vi samtidigt fått fodra upp massor av verkligt
präktig svensk frukt till våra kreatur. Kan ett sadant förhållande
icke vara värt att råda bot på, och kan det icke under sådana förhållanden
vara skäl för den opinion, som rests bland fruktodlarna? Det
bör vara skäl nog för att åtminstone under de månader, då tillgången
är rikligast, skydda den svenska varan. Jag tror verkligen,
det kunde finnas skäl för riksdagen att i detta fall åtminstone försöka
skrida från några allmänna talesätt till handling och här verkligen
söka hjälpa litet och se till, vilka lättnader, som skulle kunna
beredas våra fruktodlare.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Här bär sär skilt

uttalats, att den svenska frukten icke skulle förpackas så bra
som den utländska. Jag tror, att den ärade talaren som yttrade detta
icke har sett någon verkligt väl förpackad svensk frukt, ty jag får
då säga, att jag har sett tusentals lådor frukt förpackad så, att jag
icke sett någon utländsk frukt förpackad så väl. Däri ligger således
nog icke hela svårigheten. Att våra fraktförhållanden på järnvägarna
hava spelat en oerhört stor roll beträffande frukten, är solklart,
ty när frakterna höjts så mycket som man gjort är det nästan
så, att Skåne är mera avskilt från det övriga Sverige^ länderna,
som ligga vid Östersjön och icke synnerligen långt från kusten, ja
till och med om de ligga långt därifrån, så stå vi med de frakter som
gälla i utlandet mera isolerade i det egna landet. Om man vill so
problemet litet i stort, kan väl ingen bestrida att med den oerhörda
massa frukt, äpplen och päron, som fanns förliden höst, höstens
import, d. v. s. den som förekom på de ifrågasatta månaderna under
sista säsongen, var en ren okynnesimport. Här fanns mångdubbelt
av vad svenskarna verkligen kunde konsumera av den varan.

Så säger herr Sköld, att det ju är för mycket att begära, att
staten först skall understödja själva produktionen för att få den
igång och sedan att staten skall offra på den producerade varan.
Jag vet sannerligen icke vad staten har offrat på detta område

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Nr 31. 90

Torsdagen den 3 maj, e. m.

förhö''d t 0111 plantering av fruktträd; det känner jag icke till. Det

°satser1 för " kanske är en liten obetydlighet, men genom det statens organ, kan
färska päron man gärna säga, som hushållningssällskapen verkligen äro, har den
och äpplen, uppmaningen utgått till dem som ägt en jordbit här i landet, ett
(Forte.) hus med litet jord till, och det har man hört så många gånger: det är
en skam att låta denna lilla jordbit vara oplanterad, det är en medborgares
skyldighet att plantera åtminstone några fruktträd i de
landsändar, där fruktträd kunna växa. De orden hava ljudit om
och om igen, hundrade, ja tusentals gånger.

Nu tycka vi, att när vi efterkommit detta och planterat i oerhörd
utsträckning, så må herrarna bedöma oss huru ni vilja, meii
vi tycka ändock, att det måtte vara litet felaktigt, när ingen bryr
sig om denna frukt, utan den får ramla ned på backen till ingen
nytta, och man på samma gång importerar två eller tre miljoner
kilogram äpplen och päron till landet, som icke äro en smula bättre
än åtminstone de bästa sorterna av den svenska frukten. Jag trodde
verkligen, att detta faktum var det som var anledningen till att bevillningsutskottets
betänkande i detta ämne såg så ut i år som det
gjorde, men nu hör jag, att det har varit en olyckshändelse inom
utskottet som inträffat; men jag förmodar, att det finnes andra än
dem som äro övertygade om, att skall man kunna leva i detta land,
skall man importera den huvudsakliga delen av livsmedlen.

Man har brukat att säga, att detta är en beskattning på Norrland
och folket som bor där. Nåja, för ett par veckor sedan fick jag
en broschyr i min hand — den gällde ett annat ämne, den gällde
var hovrätten skulle ligga — och då fick jag till min häpnad läsa
bland andra motiv även det, att man 20 mil norr om Umeå kunde få
utomordentligt präktiga äpplen att mogna. Då tycker jag icke,
att herr Lövgren i Nyborg har långt att hämta frukten, när han kan
få den 20 mil norr om Umeå. Således denna fruktodling synes vara
starkt utbredd här i landet, och det är icke själva jordbruket det nu
gäller, det gäller bostäderna, där man har planterat fruktträd bredvid,
och det är nog de som icke hava de stora jordbruken, som hava
tid till att sköta sina träd och plocka ned frukten och packa den
ordentligt. Det är för det folket som tullen skulle göra ett litet
gagn, så att man sluppe ha den grämelsen att se mångtusenden, ja, jag
kan gärna säga hundratusentals kilogram frukt ligga och ruttna
utan att man bryr sig om att taga upp den. Det är just för denna
orsaks skull, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets
förslag som ett försök. Gör det ingen nytta i fortsättningen,
visar det sig, att det är ändamålslöst, nåja, då få vi ge detta på
båten sedan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru Östlund: Herr talman! Jag skulle endast vilja säga ett

par ord i denna fråga.

Jag är kanske icke så hemma i, när det gäller fruktodling, men
jag känner något till konsumtionen av frukt. Det är och har varit
eu känd sak, att frukten har tillhört lyxvarorna när det åtminstone

Torsdagen den 8 maj, e. in.

91 Nr 31.

gällt arbetarhem, och lika länge som man vetat detta, har man beklagat,
att vårt svenska folk icke förstod sig på att tillgodogöra sig
frukten. I upplysningshänseende har det hetat: ät frukt, ge barnen
frukt och i synnerhet äpplen, och även päron är ju en frukt, som kan
användas i hushållet på hundratals sätt. Jag skulle önska, att alla
herrar tullivrare finge se den ganska enformiga matsedeln på arbetarklassens
bord och även se, med vilken verklig glädje man mot
hösten väntar frukten på torgen och med vilken förtjusning husmödrarna
numera försöka att tillgodogöra sig just det näringsmedlet och
använda det på det mest mångsidiga sätt.

Jag tror för min del icke, att det hjälper, om man sätter upp
tull på äpplen och päron, utan jag tror att det nyttigaste och nödvändigaste
som kan göras är att fortsätta med propagandan, att föra
ut frukten och tala om för människorna, hur oändligt nyttig denna
är. Göra vi allt vad vi kunna för att göra propaganda för frukten
som en god del i. folknäringen, då tror jag, att så småningom även
de klagomål, som här förts fram, att icke den svenska frukten går
åt, skola tystna.

Det är tydligt i alla fall, att när det talas om frukt, har jag kanske
mina erfarenheter nästan mest från Stockholm, och här är den
sannerligen icke billig vare sig den svenska eller den utländska, det
är endast ett par veckor på hösten, som man kan få litet verkligt billig-
vara, just när den svenska frukten mognar, men sedan är den minsann
icke så billig, så jag förmodar, att just det försöket att lära
folk att använda frukt skulle brytas, om den blir dyrare.

Med denna utgångspunkt, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! I anledning
av vad den sista ärade talarinnan sade om Stockholm och prisförhållandena
där skall jag be att få säga några ord.

Jag nämnde i mitt förra anförande, att frukten hade kostat
exempelvis på Kornhamnstorg mellan 15 och 30 öre i parti under
denna vinter ända till fram i februari och mars månad. Då förefaller
det mig märkligt, att priserna skulle vara särskilt högre i butikerna.
Det är likväl ett faktum, och det beror på att Stockholm liksom
en hel del andra storstäder här i landet har en kår av mellanhänder,
som äro talrika som Egyptens gräshoppor, och detta gör, att
när de få köpa frukt för 15 öre i parti, fraktad fritt till butiken,
skola de hava 30 å 40 öre för att sälja ut den, och få de den för 30
öre i parti skola de hava en 70 ä 80 öre och i blygsammaste fall.
när det gäller stadsdelar, som uteslutande befolkas av arbetare, 50
öre, d. v. s. en frukthandlare beräknar i regel 100 % på varans värde
i avance, och ändock gör han ingen god affär. Ty jag vet det, att
det är faktiskt dåliga affärer frukthandlarna göra, men det är därför
att de äro så talrika som Egyptens gräshoppor. Om man kunde
åstadkomma en verkligt effektiv organisation inom detaljhandeln i
Stockholm, tror jag, att man kan komma ned till rimligare förhållan -

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Nr 31.

92

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska ''päron
och äpplen.
(Forts.)

den ifråga om fruktpriserna här, och jag skulle tro, att den kooperativa
rörelsen har åtskilligt av vikt härvidlag att göra.

Sedan vill jag säga till herr Magnusson och till herr Olsson i
Kullenbergstorp, att det är ju ändå för märkvärdigt, att om man
bor uppe i en landsända, där det är så hårt klimat, att det icke växer
annat än gran och tall och litet gräs, så behöver man icke något tullsksMd,
men om man bor i en landsdel, där det är så väl beställt, att
man kan få ett fruktträd att växa och ge en god och saftig skörd,
då skall man genast hava skydd av staten för att man skall kunna
klara upp saken. Jag försäkrar er, att om det vore så, att jag uppe
i Norrbotten, där jag bor, finge fruktträd att växa och träden växte
lika bra, som rönnen växer i min trädgård, skulle jag plantera dem
och taga dem med glädje utan någon som helst frukttull, men det
är tyvärr icke så. Det är väl bara, när herr Rosén i Umeå vill locka
till sig den norrländska hovrätten, som det blir ett sådant Gosen av
Västerbotten. Jag har åtminstone aldrig hört talas om att fruktodling
varit någon huvudnäring i Västerbotten.

Vad importkvantiteten beträffar, är det ju så, att vi år 1920
hade en import på 11,000 ton men år 1922 en import av 6,530 ton,
d. v. s. den hade gått ned till hälften av vad den var 1920. Nu utgår
jag ifrån, att det är endast prima frukt som importeras under ett år,
när den svenska fruktskörden är riklig, och det kan rimligtvis icke
vara något annat, ty så idiotisk är icke allmänheten i detta land, att
den betalar ett högre pris för sekunda utländsk frukt än för jämbördig
svensk frukt, som den kan få, och importsiffrorna visa, hurusom
vid rik fruktskörd här i landet den utländska importen sjunker
till ett minimum av vad den är under år, när fruktskörden icke är
så god. Så jag skulle tro, att mitt argument gott håller streck. Det
ar ju ändock så, att om skörden är så rik som i fjol, skall jag hålla
med herr Svensson i Grönvik om att det icke är någon vidare stor
inkomst att odla frukt och tillsaluhålla den, när jag endast kan få
10 öre per kilogram. Jag erkänner villigt det, men då kunna vi
vara överens om. att det icke hjälper med någon tullsats, ty då tillgången
på den inhemska marknaden är så stor, är det alldeles omöjligt,
och trots denna rikliga tillgång på den inländska marknaden
tränga vi likväl icke ut den extra prima utländska frukt, som importeras.
Nu kunna vi vilken dag som helst trots den rika fruktskörden
här i landet gå ut och köpa i butikerna utländsk, frukt.

Således kan tullen icke göra någon nytta under ett år som det
nuvarande, men den kan göra en ren och direkt skada, när vi komma
till ett år av stort underskott i den svenska fruktskörden, när
underskottet blir så stort, att man reflekterar på lägre kvaliteter
utländsk frukt, som avses att konsumeras av den i mindre god situation
varande befolkningen. Om den således icke kan bereda fruktodlarna
någon nytta och den endast är till skada för den konsumerande
allmänheten under år, då det föreligger underskott i den svenska
fruktskörden, kan jag icke se något skäl för att gå på den av utskottets
majoritet förordade linjen.

Om herr Svensson i Grönvik vore sakkunnig på detta område,

93 Kr 31.

Torsdagen den 3 maj, e. m.

och det tänkte jag han var så skulle lian veta, att man icke packar
in frukt för att göra den behagligare eller for att lura folk att hopa J salser jör
den, därför att den har en fin inpackning, utan man gör en god in- färska päron
packning och lagring av frukten för att den skall hålla sig så myc- och äpplen.
ket längre och icke bliva fördärvad, och det menar jag, att genom or- (Forte.)
ganisation och genom förstklassig förpackning och lagring av den
svenska frukten och framför allt av vissa kvaliteter av den kommer
man in y ek et. längre, än man kommer genom vilken tullsats som helst.

Det är alldeles säkert, att det förhåller sig på det sättet. Jag har
själv för icke så länge sedan, blott för ett par dagar sedan, vant i
tillfälle att äta svenska äpplen, som voro väl förpackade ^och som
voro i förstklassigt skick, trots att vi äro så långt inne på året, som

vi nu äro. .

Med en rik fruktskörd är det precis samma förhållande,^ som nar
vi strömmings fiskare få en för rik fångst. Da blir det pa samma
sätt som förlidet år, då man endast fick 75 öre fjärdingen. När det
är måttlig tillgång på en vara, kan priset hållas uppe, men blir
tillgången alltför riklig gå också prisen ned.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lithander: Den näst siste ärade talaren på_ Stockholms bänken

uttryckte som ett önskemål, att det skulle bliva rikligare
tillgång på frukt och att den icke längre skulle vara en lyxvara,
och talade om de tiderna på hösten, då det var arbetarhemmens stora
önskemål att få frukt. Jag instämmer fullt och helt i den uppfattningen,
att det är ett önskemål, att det är ett verkligt önskemål icke
endast för arbetarhemmen utan vida därutöver. Det är ett önskemål
för varje svenskt hem, att den varan i möjligaste man skall vara
tillgänglig men vi se litet grand längre; om det behovet skall fyllas
på olika vis, står det för den ärade talarinnan och för reservanterna
som ett önskemål, att det är den utländska frukten, som skall fylla
detta behov. Jag tror för min del, att om man lyckas att giva stöd
åt en svensk inhemsk fruktodling, då tillgodoser man bäst och längst
och oftast det kravet, då blir det så, som den siste ärade talaren säde,
då kan det hända med frukten som med strömmingen, att det blir
så rikligt med svensk frukt, att den frukten blir billig icke endast
i arbetarhemmen utan i alla hem. Det är en nyttig sak denna; att
den var nyttig ända därhän, att den kunde bidraga till att förlägga
eu hovrätt i Umeå, var för mig en nyhet, jag har betraktat den som
en nyttig maträtt och ingenting annat.

Jag skulle till sist vilja säga till herr Lövgren i Nyborg, när
han pekade på, att det är så stor mellanskillnad vid distributionen,

— jag känner icke närmare till den saken — men så mycket kan jag
säga, att om det är för stora förtjänster någon gör sig, kan det
bero på att försäljningen är förenad med vissa risker, men om förtjänsterna
äro för stora inbjuder detta till en fri och öppen konkurrens.
Ty på detta område, mina herrar, hava vi intet monopol
ännu. Där kan den enskildes tävlan göra sig gällande för var och
en. Jag vill säga, när den ärade talaren slog ett slag för koopera -

Sr 31. 94

Torsdagen den o maj, e. in.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

tionen, att denna vid försäljningen till sina medlemmar följer de
gängse priserna, och att jag tror, att om man vill flytta över frukthandeln
till en enda organisation eller till ett fåtal, gör man därmed
allmänheten en otjänst. Ty det är dock bättre att den har många
att köpa hos, än att man går den väg den ärade talaren ville
förorda.

Nu tror jag emellertid att vi icke behöva så förfärligt mycket
fördjupa oss i distributionsfrågan, utan frågan är, huruvida vi skola
ge valuta för dessa pengar till svenska fruktodlare i olika delar av
riket, eller om vi skola under den tid på året, då det för dessa är
av mesta betydelsen, ge den till utlandet.

För mig står vägen alldeles tydlig och klar, och jag ber, herr
talman, att få vidhålla yrkandet om bifall till bevillningsutskottets
hemställan,

Herr Magnusson i Skövde: Blott ett par ord! Jag skulle vilja
adressera mig till fru Östlunds i mångt och mycket sympatiska
anförande. Hon talade om fruktens betydelse för hushållningen i
arbetarhemmen. Jag vill hoppas, att fru Östlund fortsätter med den
upplysningsverksamheten, jag antar, att hon har tillfälle att träffa
många husmödrar både i Stockholm och på andra håll, och att hon
kan hava tillfälle att säga dem, att den svenska frukten mycket ofta
bär sålts så billigt, att det skulle vara stor uträkning att köpa denna,
icke i fruktbodarna i Stockholm, utan på torgen i Stockholm, och
torka och konservera denna i stället för att välja den bekvämare
men dyrare utvägen att köpa amerikanska ringäpplen.

Jag skall icke fresta herrarnas på Norrlandsbänken tålamod
länge, men då en talare på Norrlandsbänken förundrade sig över att
man där uppe i Norrland icke fordrade att få något tullsksHd, men
att sådant fordrades i det södra Sverige, där solen skiner och där
det växer mera, så vill jag erinra honom om ett gammalt ordspråk,
som säger, att den känner bäst var skon klämmer, som har skon på,
och att den icke kan känna något skoskav, som ingen sko har. Det
är icke rimligt, att man skall känna något behov av en frukttull i
Norrland. Jag tycker därför, att herr Ikivgrens argument i det
avseendet är tämligen överflödigt. Men när man i södra Sverige
ser, att det är alldeles omöjligt att sälja något av dessa Guds goda
gåvor, utan frukten får ruttna ned, då är det icke så underligt, att
man framställer tullkrav.

Jag vill tillägga, att när herr Lövgren säger, att tullen hjälper
icke under de år, då tillgången på svensk frukt är riklig, så kan jag
icke förstå honom, ty under de år, då det är riklig tillgång på
svensk frukt — vi kunna ju ta det närmast liggande året eller 1922.
då det var en utomordentligt rik tillgång — så var det i alla fall
en mycket stor import av frukt. Och det vore väl märkvärdigt,
därest det sattes en tull av SO öre i stället för 10 öre, att detta icke
skulle vara ägnat att i någon mån inverka på prisbildningen rörande
den svenska frukten. Ty när vi ha en riklig tillgång på inhemsk
frukt och det i alla fall uppstår en riklig okynnesimport, så är det

Torsdagen den 3 maj, e. in.

95 Nr 31.

tydligt, att bägge dessa faktorer bidraga till att trycka ned priserna.
Det kan man icke rimligen komma ifrån. Och om då den utländska
hålles tillbaka, bör väl priset på den svenska något förbättras.

Sedan säger herr Lövgren, att när det är rikligt med frukt här
i landet, så importeras icke mindervärdig frukt. Jag vill erinra
om, vad jag förut sagt, att 1921 var ett mycket gott fruktår, men att
det då var en oerhört stor import av sämre frukt från Östersjöprovinserna,
som totalt förstörde priserna på den inhemska fruktmarknaden.

Jag tror därför, att man bör reducera vad herr Lövgren här
framhållit till dess rätta värde. Man får väl ändå räkna med, att
en tullförhöjning på den utländska frukten skulle i någon mån
vara ägnad att under de rikligaste fruktåren göra det möjligt att
sälja svensk frukt till rimligt pris.

Herr Åkerlund: Herr talman! Det här är, så vitt jag kan förstå,
en ganska egendomlig situation. Jag har hört frihandlare säga,
att denna tull icke skulle ha någon större betydelse, ty den skulle
icke hjälpa mycket. När folk begär måttligt, så tycker jag, att man
bör gå dem till mötes. Hjälper icke detta, så blir det riksdagens sak
att tillse, att det blir bättre förhållanden. Vad frukttullen beträffar,
så får jag säga, att det nu för tiden ju är så niodernt att tillse,
att allt skall göras från arbetaresynpunkt. Fru Östlund var också
inne på den vägen, och jag medger, att arbetarna i de större städerna,
som ofta äro nödsakade att köpa sig frukt, böra ha den så billigt som
möjligt. Men se vi på de små städerna, på städer med 50,000 eller
60,000 invånare och på de arbetaresamhällen på landsbygden, dit
arbetarna lyckligtvis flyttat ut och där de ha små trädgårdar, som
ge dem frukt att sälja till de större samhällena, så böra vi fästa
avseende även vid dessa, som också äro medborgare i detta land och
som behöva leva. Dessa barn, som fru Östlund ömmar för •— vilket
jag också gör — kunna, tror jag, lika bra äta svensk frukt som
utländsk.

Vad beträffar importen, så tror jag, att den huvudsakligen ägt
rum under sådana år som dem vi nu haft i två år efter varandra.
Ty då importeras sådan frukt och ätes av en del snobbar, som icke
kunna äta annan frukt än den utländska. Det kan man få höra, när
man kommer in i en fruktbutik. När man erbjuder dem svensk frukt,
så säga de: nej, fy katten, den kunna vi icke med, det skall vara utländsk.
Så är det överallt.

Vad beträffar förvarandet och förpackningen av frukten, så böra
herrarna tänka ett litet grand på att vi ha ett nordligt klimat. Vi
kunna icke begagna samma förvaringsmetoder som i de sydliga länderna,
ty vi ha här i landet något som heter vinter, och för att förvara
en massa frukt fordras, att man har lokaler, som måste uppvärmas.
Sådant kostar pengar, och de finnas icke tillgängliga i
detta land.

När, som jag nyss sade, man begär så litet som detta, och när

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)

Pir 31. 96

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang.

förhöjda tullsatser
för
färska päron
och äpplen.
(Forte.)

fruktodlingen är så angelägen sak och av sådan vikt för dessa 10,000-tals småbrukare och rena arbetare, som icke ha något jordbruk men
dock sina små trädgårdar, så tycker jag, att det vore märkvärdigt,
om riksdagens andra kammare icke skulle vilja bistå dem en liten
smula i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har denna gång haft litet
svårt att följa med och instämma med herr Åkerlund, ty här gäller
det ju svensk eller utländsk frukt.

Faktiskt är, att 1921 var ett mindre gott fruktår, och den huvudsakliga
delen av den import, som noterades 1922, hänför sig till
den tid, när den dåliga fruktskörden från 1921 var i marknaden och
det fanns ett underskott under denna tidsperiod. Hen under den tid
som de ifrågasatta tullsatserna skulle gälla, importerades det
2,450,000 kilogram frukt, d. v. s. ungefär 3 eller 4 äpplen per individ
här i landet. Ligger det då någon så förskräckligt stor fara i den
tillströmning av utländsk frukt, som ägt rum, sedan den rikliga svenska
fruktskörden kommit till? Men det är aldrig annat än lyxfrukt,
som man för in ändå, huru hög än frukttullen sättes. Jag vidhåller,
att denna uppfattning är riktig, och ingen har kunnat vederlägga
mitt argument, att blir det ett stort underskott av den svenska fruktskörden,
så kommer tullen att fördyra varan precis med tullens värde.
Den verkar således icke till någon nytta under år med god fruktskörd
för fruktodlarens vidkommande men verkar direkt skadligt för
konsumenterna under år med underskott för den svenska fruktodlingen.

Till herr Magnusson i Skövde skulle jag vilja säga, att jag beklagar,
att han tyckte det vara ohemult av mig att begagna sådana
argument som dem jag använde, att när man bor i en fattig trakt,
där det icke växer någon frukt, så vill man icke ha något tullskydd
utan detta skall vara förbehållet åt de vackra, soliga och frodiga
trakterna i detta land. Det kan hända, att det argumentet är litet
ohemult, men icke desto mindre har jag vågat använda det. Man har
brukat säga, att Dalälven är gränsen för eken, igelkotten och adelsmannen,
och det har varit vår stolthet, att den också skulle vara gränsen
för protektionismen. Jag hoppas den skall förbliva det.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Herr Åkerlund: Herr talman! Vad den föregående ärade talaren
nämnde bevisar nog, att jag hade rätt, när jag sade, att här var
det alldeles för litet begärt. Ty sådana år som förra året och året
dessförinnan — jag vågar icke nämna några siffror — vet jag att det
i närheten av mitt hem var väl sina 400 ä 500 tunnor frukt som ruttnade
ned, därför att den icke kunde försäljas. Man försökte att
skicka den till Norrland, men den utländska frukten blev billigare
därför att man kunde sända den sjöledes, under det att den svenska
frukten måste skickas med järnväg. Detta visar, som sagt, att denna
tullförhöjning skulle vara behövlig, om den skulle kunna vara till

Torsdagen den 3 maj, e. m.

97 IVr 81.

någon smula hjälp, och skulle den icke vara det, så får man tillse, Ang.
huru man på annat sätt skall kunna få litet drägligare förhållanden. f°rh°jda MlVad
Norrland beträffar, så har där aldrig funnits någon frukt- färska päron
odling, men icke kan man för den skull ställa det så, att de 10,000- och äpplen.
tåls personer, som nu odla frukt till avsalu, skulle finna det mera (Forts.)
med sin fördel förenligt att hugga ned fruktträden än att odla frukt
till landets gagn.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade
reservationen.

Voteringen utvisade 77 ja, men 107 nej, vadan kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 5.

Vidare förekom till behandling bevillningsutskottets betänkande, Ang.
aQle(lning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till en särskild
förordning om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall stämpelavgift
vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror

I en den 16 mars 1923 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 199, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av
pärlor med flera lyxvaror.

. Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl
Ma.i:ts förevarande proposition, måtte antaga det av Kungl. Maj.-t
framlagda författningsförslaget.

T Uti en vid detta betänkande avgiven reservation hade herr
Lithander yrkat avslag å ifrågavarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

„Uerr Lithander: Herr talman! Jag skall be att som auktori tet

fa åberopa den förre ärade finansministern, herr statsrådet Thors Andra

kammarens protokoll 1923. Nr 31. i

Sr 81.

98

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang.

en särskild
stämpelavgift
för

vissa lyxvaror.
(Forts.)

son. Han har i flera år uraktlåtit att framlägga någon proposition
i ämnet. Regeringen har prövat saken men kommit till det resultatet,
att det icke lönar sig. Redan tidigt — det var 1921 — säger
departementschefen, att kontrollen lämnade mycket övrigt att önska
och var jämförelsevis dyrbar i förhållande till det belopp, som influtit,
och departementschefen sade i år, att det har varit ytterligt ringa
inkomst på detta. Första året var det 93,000 kronor och 1922 översteg
det föga 44,000 kronor, men därifrån fick man draga 10,000
kronor varje år. Han säger, att det visserligen är lämpligt att ha
tull på lyxvaror men tillägger: »Däremot maste. jag ställa mig

betänksam mot en skatt, som inbringar så obetydligt i förhållande
till uppbörds- och kontrollkostnaden.»

Det har ju också varit så, att denna beskattning, som förnyats
år efter år, icke tillkommit på regeringens .initiativ utan på enskilt
yrkande i bevillningsutskottet. Det låter ju sa bra, att man skall
beskatta lyxvaror. Jag skulle icke vara emot denna beskattning och
icke ha något annat yrkande än om bifall, om den först och främst
gåve något och man vidare kunde vidtaga en sådan åtgärd utan att
anlita myndigheter med en besvärande kontroll, sa att man uppnådde
ett verkligt resultat. Det faktiska förhållandet är, att man premierat
den illojala handeln, d. v. s. smyghandeln. Nog är det så, att
de, som driva en reell och lojal verksamhet med dessa varor, ha en
ordentlig bokföring, men det finnes ingen möjlighet, att hålla reda
på en hel del utomstående. Och särskilt under kristidsåren har det
varit en ström av människor, som man icke kunnat hålla reda pa
och ännu mindre har man kunnat hålla reda på de juveler och pärlor,
som de försålt. Vi äro inne på något, som icke är värt den kontroll
och den apparat, som skulle sättas i gång för detta ändamål.

Jag skulle för min del gärna vara med om denna, sak, om jag
såge, att den gåve staten något, men då det här rör sig endast om
litet över 30,000 kronor om man betänker all kontroll, synes det
mig icke vara av den betydelse att regering och riksdag bör fatta
beslut därom. Det hela är, som man brukar säga, en gest, men en
gest av mycket liten betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Röing: Herr talman! Den siste ärade talaren har utan

tvivel i mångt och mycket rätt, i vad han framhållit, och även jag
ansluter mig helt och fullt till det uttalande, som den förre finansministern
gjort till statsrådsprotokollet vid föredragningen av den
proposition, som regeringen framlagt i föreliggande ämne. Men, mina
damer och herrar, det finnes likväl tva skäl, som höra föranleda
kammaren att biträda bevillningsutskottets hemställan. Det ena
skälet är, att då meningen är att utveckla vår ^beskattning, det
under sådana förhållanden väl knappast borde vara lämpligt att nu
borttaga den enda verkliga lyxbeskattning som vi ha, även om den
samma endast inbringar det lilla belopp, som den siste ärade talaren
angav. Detta är det ena skälet. Det andra skälet är, att da i den
kungl. propositionen är föreslaget ett annat kontrollsystem, än det

Torsdagen den 3 maj, e. m.

99 Nr 81.

som varit gällande under de år, som vi haft denna lyxbeskattning,
så torde det ha sitt intresse att få erfarenhet om, huru detta kontrollsystem
verkar.

Det är huvudsakligen på dessa skäl, som bevillningsutskottets
medlemmar med undantag av herr Lithander yrkat bifall till den
kungl. propositionen, och på dessa skal ber jag, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

_ Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i
ämnet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härpå företogs till avgörande bevillningsutskottets betänkande,
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående skatt för hundar ävensom i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1923 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 200, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning angående skatt för hundar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

1 mom. För varje hund skall hundskatt årligen erläggas till
kommunen; dock att skatteplikt icke föreligger för hund, som ej
uppnått en ålder av tre månader, och ej heller för hundar, vilka av
lapparna användas för renskötseln.

2 mom. Medel, som till kommunen inflyta i hundskatt, må för
kommunens behov användas på sätt, som av kommunen bestämmes.

2 §.

1 mom. Skatt för hund, för vilken ej enligt 1 § 1 mom. skattefrihet
åtnjutes, skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande
innehaves.

2 mom. Har skatt för hund erlagts till en kommun, skall skatt
för samma hund för det året ej erläggas till annan kommun, med
mindre den arliga skattesatsen för hunden i den senare kommunen
är högre än det belopp, som för året redan erlagts i skatt för hunden.

3 mom. Skatteplikt inom viss kommun förfaller, om hunden
dör innan den tid gått till ända, då anmälningsplikt jämlikt 5 §

Ang.

en sär,skild
stämpelavgift
för

vissa lyxvaror.
(Forts.)

Ang. skatt
för hundar.

Nr 81. 100

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang. skatt
för hundar.
(Forts.)

senast kunnat fullgöras, eller skatteplikt inom den tid inträder till
annan kommun.

Skatt skall ej erläggas, därest förhållande, som eljest skolat
föranleda skatteplikt, inträder efter september månads utgång.

3 §.

Skattskyldig för viss hund är den person, av vilken hunden
stadigvarande innehaves, när skatteplikt inom kommunen för året
inträder.

4 §.

Skatten skall av kommunen bestämmas till ett för varje hund
lika belopp, lägst fem högst trettio kronor för kalenderår.

För hund, som av förvaltande eller bevakande personal vid
skogsstaten underhålles i och för tjänsten, skall skatten alltid utgöra
fem kronor.

I fall, som avses i 2 § 2 mom., skall eljest belöpande skatt
minskas med vad den skattskyldige styrker hava för året erlagts i
skatt för hunden till annan kommun.

5 §.

Under januari månad varje år skall skattskyldig till vederbörande
kommunala uppbördsmyndighet skriftligen anmäla de hundar,
för vilka skatteplikt vid ingången av året förelegat, med angivande
tillika av hundarnas ras, ålder, kön och färg.

Inträder skatteplikt under löpande år, skall den skattskyldige
inom trettio dagar därefter sådant på enahanda sätt anmäla.

6 §.

Vid anmälan, varom i 5 § förmäles, skall fogas belöpande skatt,
så framt icke annan ordning för skattens erläggande blivit av kommunen
bestämd.

Förfaller skatteplikt, på sätt i 2 § 3 mom. första stycket sägs.,
efter det skatt för hunden erlagts, skall skatten på anfordran återbetalas,

7 §.

1 mom. Över de hundar, som jämlikt 5 § anmälts till beskattning,
skall föras särskilt för kalenderår löpande register (hundskatteregister)
med uppgift tillika å de skattskyldiga.

Vederbörande polismyndighet äger, närhelst den sådant påkallar,
taga del av hundskatteregistret.

2 mom. Å erlagd hundskatt skall lämnas kvitto, innehållande,
såvitt möjligt, kortfattad uppgift för hundens identifiering, ävensom
särskilt skattemärke. Sådant märke skall vara tillverkat av
plåt och lagom stort att fästas vid vanligt hundhalsband. Märket
skall vara försett med kommunens namn, vederbörande årtal samt
hundens nummer i hundskatteregistret.

Torsdagen den 3 maj, e. m.

101 Nr 31.

Ang. skatt
för hundar.
(Forte.)

9 §''

Den, som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, vilken
enligt 5 § åligger honom, höte tio kronor och erlägge dubbel hundskatt.
Har skatteplikt för hund inom viss kommun under löpande
år inträtt i fall, som avses i 2 § 2 mom., må dock ej till ansvar för
underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet dömas, med mindre
den skattskyldige av kommunen erhållit anmaning att fullgöra sådan
skyldighet.

Söker någon genom oriktig uppgift undandraga sig skattskyldighet
och är ej gärningen straffbar enligt allmän strafflag, vare
straffet böter från och med tio till och med etthundra kronor, och skall
dessutom gäldas dubbel hundskatt.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse föreskriften i 8 §, straffas
med böter, högst tjugu kronor.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

10 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras
vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort,
där förseelsen skett.

11 §;

Hundskatt, som efter vederbörlig anmälan enligt 5 § eller domstols
lagakraftägande utslag är förfallen till betalning, må utmätas
lika med kommunalutskylder.

Kommun äger bestämma, att hund, för vilken skatt, som på
sätt nyss sagts är förfallen till betalning, ej erlägges, skall av
kommunen omhändertagas och, därest skatten ej betalas inom viss
bestämd tid efter från kommunen erhållen anmaning med underrättelse
om påföljden, dödas.

12 §.

I municipalsamhälle eller köping, som icke utgör egen kommun,
skall hundskatten tillkomma municipalsamhället eller köpingen; skolande
därvid vad i denna förordning stadgas om kommun äga motsvarande
tillämpning i fråga om municipalsamhället eller köpingen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1924. Genom
förordningen upphäves kungörelsen den 1 juni 1877 (nr 17) angående
skatt för hundar.

8 §‘

Skattemärke, som i 7 § 2 mom. omförmäles, skall å halsband eller
på annat lämpligt sätt vara anbragt å hunden; dock må undantag
härifrån äga rum, när hunden står bunden eller hålles instängd,
så ock då hunden nyttjas vid jakt, där fara föreligger för att hunden
i gryt eller annorstädes kan hava men av den anordning, varå skattemärket
är fästat.

Nr 31. 102

Torssdagen den 3 maj, e. m.

Ang. skatt
för hundar.
(Forts.)

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herr O sb er q i anledning av
Kungl. Maj :ts föreliggande proposition väckt motion, nr 286, däri
hemställts, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i propositionen,
att landstingsområde och de städer, som ej tillhörde landsting, var
för sig skulle utgöra beskattningsdistrikt, att inflytande skattemedel
i första hand skulle användas till täckande av bevisförda skador,
som orsakats av hundar, där icke sådan bevisföring kunde leda till
betalningsplikt av hundens ägare, samt att överblivna belopp av
landstingen och de städer, som utgjorde distrikt, skulle användas på
sätt de själva beslutade;

dels ock en under motionstiden vid riksdagens början i första
kammaren av herr Rune väckt motion, nr 23, däri föreslagits, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga den ändring uti kungörelsen angående
skatt för hundar den 1 juni 1877, att uti § 1 orden »dock ej överstigande
femton kronor» måtte utbytas mot orden »dock ej överstigande
femtio kronor».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat oförändrad bifallas samt med avslag
å motionen II: 286 av herr Osberg, antaga det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget till förordning angående skatt för hundar, med
den ändringen, att andra stycket i 4 § av förordningen uteslötes och
att denna paragraf förty erhölle följande lydelse:

4 §.

Skatten skall av kommunen bestämmas till ett för varje hund
lika belopp, lägst fem högst trettio kronor för kalenderår.

I fall, som avses i 2 § 2 mom., skall eljest belöpande skatt minskas
med vad den skattskyldige styrker hava för året erlagts i skatt
för hunden till annan kommun; samt

2) att motionen I: 23 av herr Rune måtte anses besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Osberg: Herr talman! När Kungl. Maj:t frambar proposition
med förslag om förordning angående skatt för hundar, ansåg
jag det lämpligt att framlägga en motion i överensstämmelse med
den motion, jag avlämnade i fjol rörande beskattningsområdena. Jag
bär så till vida fått rätt, som vederbörande utskott har tillstyrkt den
av Kungl. Maj:t gjorda framställningen, att skatten bor bliva obligatorisk.
Sedan har det sagts? att kommunerna skulle utgöra beskattningsområden.
Jag anser, i likhet med vad jag gjorde i fjol, att
detta icke är lämpligt, i all synnerhet när man vill åstadkomma, att

Torsdagen den 3 maj, e. m.

103 Nr 31.

skattemedlen i första hand skulle användas till täckande av de skador,
som hundar åstadkomma.

Nu har det varit en annan motion av herr Rune, i vilken han
begär en beskattning av 50 kronor per hund. Utskottet har sagt,
att beskattningen skulle variera mellan 5 och 30 kronor; man har
icke gått med på den högre beskattningen, som föreslagits av herr
Rune. I vilket fall som helst kan man förstå, att denna ojämnhet i
första hand verkar icke så litet egendomligt, när en del kommuner
pålägga en skatt av 5 kronor och andra 30 kronor. Den kommer att
verka annorlunda än vad nu är fallet, då man går från 3 kronor och
upp till 15 kronor. Det blir i regel så, att i en del kommuner kommer
hundbeståndet att bliva stort, och i andra kommuner med strängare
beskattning kommer det att så gott som helt försvinna.

Vad herr Rune åsyftar med sin motion om en skatt på 50 kronor
tycker jag har någon liten bismak av att han vill främja jägarnas
intresse. Han vill utrota hundarna så mycket som möjligt, för att
rikare personer skola kunna ha denna sport mera odelat för sig. Nu
bör man också taga i beräkningen, att icke alla hundar äro okynneshundar.
I synnerhet på landsbygden finnes det en massa hundar,
som gå i vall med djuren och som sålunda äro mycket nyttiga djur.
Själva syftet med hundskatten är ju i första hand att hålla hundstocken
rimligt nere.

Vad beträffar den proposition, som är framburen av regeringen,
så är den ju närmast föranledd av den vattuskräck, som framträtt
i de angränsande länderna, för att förhindra smittans spridande även
i vårt land. Jag har icke alls något mot det resultat, som utskottet
kommit till, då det gäller fastslåendet av detta system för obligatorisk
hundbeskattning. Det är alldeles som jag vill ha det. Det är
bara den saken, som skiljer, att jag vill att beskattningen skall tillkomma
landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting. Det
är ju icke alls något märkvärdigt detta. Det är icke mitt förslag, utan,
som jag nämnde i fjol, är det ett system, som tillämpas i Amerika
till fullständig belåtenhet. Här betalas stora summor för studieresor
i utlandet för att man där skall kunna inhämta nya uppslag.
Jag har icke begärt ett öre för detta, men när jag kommer med ett
så gott förslag, så tycka herrarna, att det icke har något värde.
Men hade jag fått några, tusen kronor för att göra en studieresa och
efter denna resa framlagt det, då hade herrarna med säkerhet tagit
det. Mig förefaller det, att när man kommit så långt som utskottet
gjort så kan man gå med även på denna billiga framställning, som
jag gjort.

I fjol sade utskottets värderade ordförande, att han icke kunde
begripa, huru jag kunde vilja beröva kommunerna deras självbestämningsrätt.
I år har han låtit sina betänkligheter fara. I år tillstyrker
han tvångsbeskattning •— nu gäller det bara, om den skall
vara kommunalskatt eller landstingsskatt. Det är ett mycket bekvämt
sätt, att betalningen sker samtidigt med landstingsskatten. Landstingen
ha blivit belastade till en sådan grad, att vi med jämnmod

Ang. skatt
för hundar.
(Ports.)

Nr 31. 104

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang. skatt
för hundar.
(Forts.)

kunna till landstingen överlåta dessa skattemedel. Jag tror att de
summor, som här skulle komma i fråga, skulle bliva väl använda.

Det har föreslagits, att de städer, som icke tillhöra landstingsområde,
skulle utgöra egna distrikt och skulle använda pengarna
efter gottfinnande. Jag liksom flera av herrarna ömmar för landskommunerna,
men jag ser frågan från en vidare synpunkt än herrarna
i bevillningsutskottet.

Jag skall icke uppehålla tiden längre. Det var en lång debatt
i frågan i fjol, och herrarna känna till, huru saken ligger. Men jag
nödgas, när jag nu yrkar bifall till bevillningsutskottets hemställan,
vidfoga ett yrkande, nämligen att det andra momentet i andra §
skulle utgå och ersättas med följande:

»Influtna hundskattemedel skola av kommun i första hand användas
till täckande av bevisförda skador, som orsakats av hundar,
där icke sådan bevisföring kan leda till betalningsplikt av hundens
ägare, samt att överblivna belopp av kommun användas på sätt
den själv beslutar.»

Ja, herr talman, detta är den enkla åtgärd, som jag härmed vill
förorda, och jag hoppas verkligen, att herrarna och damerna vilja
gå med på den. Jag tror icke, att detta är en fråga av någon genomgripande
art, utan det är endast en lämplighetsåtgärd. Jag är
säker om att när beslutet en gång fattats, det icke skall medföra några
obehag utan visa sig vara en rättfärdighetsåtgärd gent emot sådana,
som lidit skada, och denna sak kan icke ordnas med mindre än att
det blir större beskattningsområden.

Jag ber, herr talman, att få framställa detta yrkande.

Herr Lithander: Jag har deltagit i detta ärendes förberedande
behandling inom utskottet, vilken föreligger i ett enhälligt utskottsbetänkande.
Det är dock en sak, som min uppmärksamhet blivit fäst
på efter det att ärendet behandlats, nämligen att om vi bifalla förslaget,
så skulle det komma att drabba ganska hårt, synes det mig,
den hunduppfödning, som äger rum i olika delar av riket. Jag tänker
härvid särskilt på sådana personer, som ha kennelgårdar. Nu äro
skattesatserna satta till 5 kronor och 30 kronor. Om man då tänker
sig en hundgård på 20 eller 30 hundar, så skulle denna skatt träffa
en sådan hunduppfödningsanstalt ganska hårt och kanske komma att
verka därhän att man i stället för att erhålla en verklig förbättring
av hundrasen icke finge den stam av hundar, som vore önskvärd. Den
synpunkten ha vi i bevillningsutskottet icke tillräckligt beaktat. Det
är måhända sannolikt, att vi i de väsentliga delarna skulle kommit
till samma resultat, som nu föreligger, även om vi prövade saken
ånyo. Men det synes mig rättvist, att vi taga denna sak i övervägande,
innan vi fatta ett definitivt beslut. Detsamma kan sägas gälla
skogsstatstjänstemännens förhållanden. Där är skatten visserligen
av Kungl. Maj:t föreslagen att gälla 5 kronor enbart, men det
har varit en 50-årig hävd att befria dem från hundskatten. Det är
emellertid den första synpunkten som jag anser vara den avgörande,

Torsdagen den 3 maj, e. m.

105 Nr 31.

när jag nu begär, att ärendet måtte återremitteras till utskottet för
att utskottet skall bliva i tillfälle att pröva denna sak.

Herr Sköld: Herr talman! Jag kan ju icke påstå, att bevillningsutskottet
känt någon större entusiasm inför det föreliggande
förslaget, men det har ju icke funnits några skäl, som tala emot ett
bifall till Ivungl. Maj:ts förslag. Vad som emellertid förefaller mig
märkligt det är, att herr Lithander, som är medlem av bevillningsutskottet,
nu kommer och yrkar återremiss. Het är möjligt, att herr
Lithander icke har tänkt sig igenom de konsekvenser, vartill den
här föreslagna lagen kan leda, men jag vill för min del bestämt påstå,
att den del av bevillningsutskottets medlemmar, som haft att i
detalj taga hand om den förberedande behandlingen, har granskat de
synpunkter, som herr Lithander här har framfört, och icke funnit
något skäl att i dessa avseenden frånträda den kungl. propositionen.

Vad sedan beträffar herr Osbergs motion och det ändringsförslag,
som han här framlagt, skulle jag först vilja påpeka, att huvudsyftet
med den kungl. propositionen är, att man skaffar en något
så när effektiv kontroll över hundbeståndet i riket och får till stånd
ett hundregister för varje kommun. Naturligtvis ligger häri avsikten,
att man söker begränsa hundbeståndet. Men givet är, att om
detta skall ske, så måste man ha en kontrollapparat, som är tillräckligt
effektiv. Och icke går det an att göra landstingsområdena till
beskattningsområden, ty jag vill på allvar fråga denna kammares
ledamöter, vilka möjligheter ett landsting har att tillse, att denna förordning
efterleves och att låta uppgöra ett länet omfattande hundskatter
egister. Skall det ske, så måste landstingen ha en stor förvaltningsapparat
till sitt förfogande. Vad vidare beträffar herr Osbergs
uppfattning att dessa hundskattemedel skulle användas för att ersätta
skador, som åstadkommits av hundar, så har utskottet i sin motivering
sagt, att utskottet kan icke ha någon ståndpunkt i frågan, huruvida
kommunerna skola lämna ersättning för sådana skador. Men
vad jag är övertygad om är, att det icke kan ske på det viset, som
herr Osberg föreslagit med mindre än att riksdagen bifaller -ett ingripande
ändringsförslag, som ingen haft tillfälle att kontrollera. Jag
föreställer mig, att detta måste kräva en ganska betydande undersökning,
innan man kan gå med på att kommunerna eller annan menighet
skall lämna ersättning för skador, som hundar åstadkommit. Ty
först och främst och alltid föreligger en synpunkt, som man kan anföra,
när en gårdsägare träffar ett djur sönderrivet ute på marken,
och den gäller frågan: vem kan bevisa, att icke detta djur rivits av
den mannens egna hundar? Eller att det rivits av vilda djur, om
det är fråga om en sådan trakt, där det finnes större rovdjur? Jag
menar, att detta kan leda till sådana konsekvenser, att andra kamma,
ren icke kan på så lösa förslag gå med på något sådant. Jag föreställer
mig, att om man vidtager åtgärder för att lämna ersättning
i sådana fall, då får det allmänna närmare undersöka, i vilken form
sådan ersättning skall lämnas. Jag tror sålunda icke, att det föreligger
skäl att biträda den framställning, som gjorts av herr Osberg,

Ang. slätt
för hundar.
(Forts.)

Nr 31. 106

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang. skatt
för hundar.
(Forts.)

trots vi fått deri gratis och sluppit betala några tusen kronor för studieresor
till främmande länder.

Jag ber, berr talman, att få yrka avslag såväl å herr Osbergs
förslag som herr Lithanders förslag om återremiss och att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman! För min del står jag icke i motsatsförhållande
till den siste ärade talaren, då jag i allt väsentligt
anslutit mig till utskottets hemställan. Men det är i alla fall så,
att den synpunkt, som jag framhållit, varken jag eller någon annan,
som deltagit i behandlingen av ärendet, hört påpekas. Möjligen har
detta skett på avdelningen men icke i plenum. I varje fall har jag
talat med en av avdelningens ledamöter, som stått främmande för
saken.

Det kan ju icke sägas annat än att det skulle vara välbetänkt
att man allsidigt prövar en sak och undersöker alla de påföljder, som
en lagstiftning i ämnet kan föra med sig. I varje fall har utskottet
i sin helhet icke beaktat detta.

Vad beträffar det yrkande, som herr Osberg gjorde, så är det
icke tillkommet på så fri hand, som den siste talaren antog. Men
även den saken kunde bliva föremål för omprövning, och då kunde
både kammaren och utskottet veta litet mera, vad de göra, än om vi
fatta ett definitivt beslut, som synes medföra följder, som i varje
fall icke äro berörda i utskottets hemställan och som icke heller i plenum
varit föremål för någon debatt.

Herr Brännström: Herr talman! Då jag deltagit såväl på avdelningen
som i utskottet, när denna fråga avgjordes, så skall jag be
att få.säga några ord.

Jag ber då först att få säga, att jag blev något förvånad, när
min ärade partikamrat herr Lithander yrkade på återremiss. Jag
kan i någon mån förstå anledningen, ty det stacks i min hand ett
papper av en person, som förmodligen var ett ombud för kennelklubben,
i vilket papper ett mycket starkt missnöje uttalades mot bevillningsutskottets
här föreliggande förslag. Det var något av de synpunkterna,
som herr Lithander här har framhållit, som just kom till
synes i detta cirkulär eller i denna skrivelse. Nu måste jag här säga,
att alla dessa synpunkter varit inom avdelningen föremål för behandling,
och avdelningen har icke funnit skäl att biträda dem i
annat avseende, än som föreligger i utskottets förslag. Därför vill
jag säga, att i det hänseendet tror jag icke, att en återremiss kommer
att förändra resultatet i fråga om bevillningsutskottets ståndpunkt.

Beträffande en annan sak, som herr Lithander har varit inne på,
nämligen den avvikelse, som bevillningsutskottet gjort mot vad
Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen, nämligen att upphäva
skogsstatstjänstemännens frihet att erlägga skatt för
så kallade tjänstehundar, så var detta, enligt vad herr Lithander
framhållit en sak, som vunnit så lång hävd, att det förefaller, som
om den bort bibehållas. Men då måste jag gentemot herr Lithander

Torsdagen den 3 maj, e. m.

107 Nr 31.

säga, att jag på detta område torde ha större erfarenhet än han. Missnöjet
med just dessa skogsstatstjänstemäns skattefrihet för sina hundar
har vållat, att man uppe i Norrland många gånger icke velat
införa hundskatt, därför att det enligt allmänhetens mening är kronojägares
och extra bevakares hundar, som göra det största ofoget —-när dessa äro fria från skatt, vilja kommunerna inte gärna införa
skatt för övriga hundar.

Jag skall också be att få påpeka, att trots att man med herr
Lithander kan säga, att frågan har hävd för sig, väcktes det för elva
år sedan bär i kammaren en motion om upphävande av ifrågavarande
skattefrihet, och denna motion föll blott på en enda röst. Utvecklingen
torde dessutom ha gått därhän, att man kommit till fullständigare
insikt om, hur orättvist detta förhållande verkat, en orättvisa,
som framträtt så mycket kraftigare genom den starka utökning av
skogsstatens tjänstemän, som förekommit särkilt i Norrland.

Vad åter herr Osbergs anförande beträffar, borde jag kanske
egentligen inte ingå i något svaromål, då han riktade sig mot den
ståndpunkt, som bevillningsutskottets ärade ordförande i fjol intog
i denna fråga. Då jag likvisst även föregående år var med, när
ärendet behandlades, ber jag att få komma med ett försvar för såväl
den ställning jag då intog som för den jag intager nu.

Utskottet yttrade då visserligen, att det icke fann tillräckliga
skäl föreligga att begränsa den självbestämningsrätt, som sedan
gammalt tillkommit kommunerna på ifrågavarande område. Men då
man läste herr Osbergs motion föregående år, måste man ha fått den
uppfattningen, att det dock icke var detta, som han riktade sig mot
och ville ha ändring i, utan det gällde där frågan, om man icke av
hundskattemedel borde åstadkomma en fond, varifrån sedermera de
skador skulle betalas, som åstadkommas av hundarna. Detta framgick
också av den debatt, som fördes i kammaren, varunder motionären
själv i tvenne anföranden gjorde gällande, att själva kärnan i
motionen var, att den skada, som hundarna orsaka, skulle gäldas av
hundskattemedel. Det föreligger alltså ingen åsiktsförändring å
min sida i detta fall. Jag anser, att kommunernas självbestämningsrätt
har en ganska vid ram, när skattebeloppet kan röra sig
mellan 5 och 30 kronor, och man har sin fulla självbestämningsrätt
även vad angår användandet av dessa medel. Men vad som bör framhållas
om utskottets ståndpunkt föregående år och dess ståndpunkt
nu, vad herr Osbergs motion beträffar, det är, att man anser det
olämpligt att göra landstingsområdet till territoriell enhet vid bestämmandet
av hundskatten. Det framgår av bevillningsutskottets
betänkande, att på dessa vägar har man icke ansett sig kunna gå
herr Osberg till mötes.

Man kan sålunda inte säga, att förslaget går kommunernas självbestämningsrätt
för nära. Även om man gör hundskatten obligatorisk
är huvudmotivet dock detta, att man på så sätt vill söka få ordning
på det hela, och det är också på den vägen man i någon mån kommer
att tillmötesgå den synpunkten, som herr Osberg anlägger, då han
fäster huvudvikten vid, att de skador, som hundarna tillfoga, skola

Ang. skatt
för hundar.
(Forts.)

Nr 31. 108

Torsdagen den 3 maj, e. m.

A ny. ska It
för hundar.
(Forts.)

betalas. Kan man bevisföra en viss skada och det då gäller en
hund, som har skattemärke på sig, har man mycket stor utsikt att
få ersättning för skadan av hundägaren.

Jag anser, att återremiss icke på något sätt skulle förändra
bevillningsutskottets ståndpunkt, då alla de synpunkter, som framhållits^
av herr Lithander, beaktats vid den förberedande behandlingen
på avdelningen. Och jag tror icke, att man på den vägen kan
fa någon omvändelse till stånd beträffande den ställning, som utskottet
såväl i år som föregående år intagit till herr Osbergs motion.
Är frågan av så stor vikt, som herr Osberg synes vilja göra gällande,
kan ju herr Osberg^ fortsätta med sin aktivitet i denna fråga. Det har
ju, som jag säde, gått elva år, sedan frågan om upphävande av skattefriheten
för tjänstehundar först fördes fram, och det kan vara möjligt
att frågan kan mogna på ytterligare elva år, om herr Osberg är energisk
även i fortsättningen. Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Om jag vid riksdagens början hade
gått upp i finandsdepartementet och framhållit mina synpunkter på
det sätt jag nu framställt dem, är jag nära nog säker på, att man
villfarit mig och gått in för det förslag som jag här skisserat. Då
tror jag inte heller, att herr Sköld skulle haft ett ord att invända.

Jag vill bara säga till herr Sköld, att det inte är riktigt, att den
kontroll, som det här gäller, skulle bli så svår att genomföra. Vi
kunna tänka på hur det redan nu är med Stockholms stad — och
likväl gäller det där ett mycket större område än något av de andra
distrikten, vilka ju skulle omfatta landstingsområdena. Landstingen
stå ju för övrigt i så intim kontakt med socknarna; de ha ju sina förtroendemän
ute i de olika kommunerna, och man behövde därför
knappast betala något extra för en apparat sådan som denna.

Jag skall också be att få tillägga, att om förslaget återremitteras,
blir det möjligt för vederbörande utskott att taga under omprövning,
huruvida man skulle kunna gå med på en sådan framställning
som det här gäller. Motionen kom fram, vill jag tro, när man redan
behandlat propositionen, och under sådana förhållanden var det naturligtvis
rätt svårt att fatta ståndpunkt till den saken. Jag skall
då, herr talman, be att få återtaga mitt förra yrkande och i stället
ansluta mig till det yrkande om återremiss, som framställdes av herr
Lithander. Jag hoppas, att herr Sköld inte blir alltför ledsen, om
kammaren också beslutar återremiss, varigenom herrarna få tillfälle
att ännu en gång se på saken. Om man åter inte kan komma till
annat resultat, får jag taga det med jämnmod.

Herr Sköld: Herr talman! Jag skall be att få säga herr Osberg,
att ett bifall till återremissyrkandet bara skulle draga ut på riksdagen,
ty vi ha i utskottet ganska noga undersökt de synpunkter, som
framlagts i herr Osbergs motion.

Vad herr Osberg sade om kontrollen i detta avseende är för övrigt
alldeles tillräckligt för att bevisa omöjligheten i hans tankegång.

Torsdagen den 3 maj e. m.

109 Nr 81.

Han säger: Stockholms stad är ju ett större område än de andra
distrikten skulle bli! Ja, tacka för det, att Stockholm kan vara ett
särskilt eget beskattningsdistrikt, ty Stockholm har ju en poliskonstapel
i varje gathörn. Men huru är det med t. ex. Bohuslän —
har man där en poliskonstapel för varje socken, för varje gård o. s. v.?
Det blir en helt annan sak för Bohusläns landsting att övervaka en
sådan förordning än vad det skulle bli för Stockholms stad.

Jag skulle kanske också tillägga ett par ord med anledning av
herr Lithanders yttrande. Jag vet inte riktigt, hur långt herr Lithander
vill gå de s. k. Kennelmänniskorna tillmötes, men jag vill säga,
att den promemoria, som tillställdes åtskilliga ledamöter i denna
kammare av en intresserad medlem i Kennelklubben, vimlar av felaktigheter.
Sammanställer man sedan dessa felaktigheter med den
pretentiösa ton, som däri begagnas mot bevillningsutskottet, tycker
jag, att^ hela aktionen ur den synpunkten sedd är ganska oförsynt.
Ligger å andra sidan tyngdpunkten på skattebeloppets område, skulle
jag vilja ifrågasätta, om denna kammares ledamöter kunna tänka sig
den möjligheten, att man från denna beskattningen undantager hunduppfödare!
Hunduppfödare — vem kan inte bli hunduppfödare?
Och var skall man draga gränsen? Detta skulle alldeles säkert möta
sådana praktiska svårigheter, att utskottet även efter den mest ingående
prövning måste komma att säga, att det finns ingen möjlighet
att göra något dylikt. Under sådana förhållanden hemställer jag till
kammaren, om det finns någon anledning att på dessa grunder återremittera
ärendet.

Jag yrkar alltså fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har varken fått eller sett
någon promemoria från Kennelklubben, utan det är den omständigheten,
att jag blivit uppmärksamgjord på sakförhållandena, som för
mig utgjort tillräcklig anledning att göra mitt yrkande. Jag anser,
att man i rättvisans namn verkligen bör pröva saken.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde först propositioner beträffande yrkandet om ärendets
återremitterande till utskottet för ny behandling, nämligen dels på
bifall till berörda yrkande, dels ock på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare propositionen hava flertalets
mening för sig. Som votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren avslår yrkandet om återremiss
till bevillningsutskottet av utskottets förevarande betänkande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda yrkande.

Ang. skatt
för hundar.
(Forts.)

>''r 31.

no

Torsdagen den 3 maj, e. m.

Ang. skatt
för hundar.
(Forte.)

Omröstningen utföll med 144 ja mot 23 nej; och hade kammaren
alltså avslagit yrkandet om ärendets återremitterande till utskottet.

Härefter blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av tullavgifter för viss armé- och marinmateriel;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för regementspastorn (amiralitetspastorn) vid flottans station
i Karlskrona från skyldighet att hålla pastorsexpedition;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd
livränta åt daglönaren A. S. Malmberg;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
undersöknings- och försvarsarbeten å vissa malmfyndigheter;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för lantmäterikontoret i Västerbottens län;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående egnahemsbyggnader
för statens järnvägars personal vid Notviken och
Ulriksdal ;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för N. A. Degerman in. fl. från skyldighet att utgiva vissa
vites- och skadeståndsbelopp;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av postmedel till centralkassan för postpersonalens fackliga och
ekonomiska sammanslutningar;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av lånefonden för rederinäringens understödjande jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 144, rörande två anslag under fjärde huvudtiteln; och
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag till sjökarteverket ;

från bevillningsutskottet:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
24 februari 1922 angående särskild skatt å tobaksvaror m. in.; och
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa inrikes postavgifter;

från sammansatta stats- och bankoutskottet, nr 134, i anledning
av väckta motioner om anslag till en personlig professur i estetik

Torsdagen den 3 maj, e. m. 111 Nr 31.

och litteraturhistoria vid universitetet i Lund för professorn Albert
Nilsson; samt

från jordbruksutskottet, nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till riksskogstaxering.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 10, angående regleringen för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen
till handelsdepartementet;

nr 81, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1923
—1924 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående på
Sverige ankommande årsavgifter till den internationella unionen för
geodesi och geofysik;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till tekniska högskolans byggnadskommitté för täckande
av ett på grund av skiljedom utgivet belopp;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av anslag för budgetåret 1923—1924 till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för budgetåret 1923—1924 till statens lönenämnder och statens bostadsnämnd; nr

89, i anledning av väckta motioner angående beredande av
tillfälligt lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet
m. fl.; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av västra stambanans ingångslinje till Stockholm m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial, nr 3, angående
ersättning åt utskottets sekreterare m. m.;

bevillningsutskottet betänkande, nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning av
den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med
pressjästberedning;

Nr 31. 112

Torsdagen den 3 maj, e. m.

bankoutskottets utlåtanden,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel;

nr 29, i anledning av väckt motion om höjning av pensionsunderlaget
för häradshövding;

nr 31, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;

nr 32, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd;

nr 33, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa änkor efter distriktsveterinärer m. m.;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om pension åt sedeltryckaren Karl Axel Ericsons änka och dotter;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat
kapital med bankbolags egna fonder; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under
vissa år å två statslån; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6,
i anledning av herr Olssons i Blädinge m. fl. motion, nr 183, om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående sänkning av statens järnvägars
fraktavgifter för spannmål m. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Pehrsson i Göteborg under 6 dagar fr. o. m. den 5 maj och
» Carlström i Helgagård » 8 » » » 4 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9,43 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Fredagen den 4 maj.

113 Nr 31.

Fredagen den 4 maj.

Kl. 3,30 e. m.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna april.

§ 2.

Ordet lämnades nu på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Wohlin, som
anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Löv gren,

har med kammarens tillstånd till chefen för handelsdepartementet
framställt följande frågor:

1) Kan det förväntas, att regeringen till detta års riksdag
framlägger på skeppstjänstkommitterades betänkande grundat förslag
till ny förordning angående bostäder ombord å fartyg?

2) Om så ej är fallet, vill regeringen förordna, att bestämmelserna
i 6 kap. i förordningen av den 23 december 1915, nr 514, omedelbart
träda i kraft?

I anledning härav ber jag att få anföra följande:

Sedan 1914 års senare riksdag antagit lag om ändring i vissa
delar av sjölagen och i samband därmed bemyndigat Kungl. Maj:t
att lämna närmare föreskrifter beträffande bostäder ombord å fartyg,
utfärdade Kungl. Maj:t den 23 december 1915 förordning angående
fartygs byggnad och utrustning, i vars 6 kap. meddelas föreskrifter
rörande bostadsförhållandena ombord. Enligt förordningens
§129 skulle förordningen i huvudsak träda i kraft den 1 januari
1916. Från denna bestämmelse stadgades dock i samma paragraf
vissa undantag beträffande fartyg, som vid sistnämnda tidpunkt
redan nyttjades till sjöfart eller vore under byggnad. Ett sådant
undantag gjordes för förordningens sjätte kapitel, vilket beträffande
nyssberörda slag av fartyg skulle lända till efterrättelse först från
eu senare tidpunkt. För fartyg, till vilka kölen sträckts senare än
den 1 januari 1916, äro förordningens bostadsbestämmelser således
gällande.

Emellertid inkomma de så kallade skeppst,jänstkommitterade.
vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 november 1917
tillkallats för utredning angående erforderliga bestämmelser rörande

Andra kammarens protokoll 1923. Nr 31. 8

Svar å
interpellation.

Ur 81. 114 Fredagen den 4 maj.

Svar å fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden in. m., i juni^l920
nterpellation. (.-jj Kungl. Maj :t med förslag till en särskild förordning angående

(Forts.) bostäder å fartyg för ombord anställda. Anledningen härtill var att
kommitterade funnit bostadsbestämmelserna i byggnadsförordningens
sjätte kapitel otillfredsställande. Kommitterades förslag skiljer
sig i mångt och mycket från bestämmelserna i sagda kapitel
i byggnadsförordningen och innefattar i allmänhet mera vittgående
krav på utrymme, bekvämlighet och hygien för besättningen än de
sistnämnda, bestämmelserna. Över detta förslag hava i vederbörlig
ordning infordrats utlåtanden från resp. ämbetsverk och sammanslutningar
på sjöfartens område, vilka utlåtanden numera inkommit
till handelsdepartementet. Då förordningen angående fartygs
byggnad och utrustning jämväl i andra delar än beträffande bostadsförhållandena
visat sig i behov av revision, uppdrogs därjämte i
februari 1920 åt kommerskollegium att med tillhjälp av sakkunniga
verkställa en allmän överarbetning av sagda förordning jämte de
till densamma hörande särskilda byggnads- och marterialbestämmelser
samt att därefter till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill
arbetet kunde giva anledning. Dylikt förslag har ännu icke av
kollegium avgivits, men förväntas inom den närmaste tiden inkomma
till Kungl. Maj :t.

Av det nu sagda framgår, att hela det ytterst vidlyftiga komplex
av författningsbestämmelser, som innefattas i förordningen den
23 december 1915 angående fartygs byggnad och utrustning, sedan
flera år tillbaka varit föremål för ett genomgående revisionsarbete,
som med säkerhet kan antagas komma att medföra nog så vittgående
ändringar i och tillägg till den nuvarande förordningen. Att,
innan resultaten av detta revisionsarbete i sin helhet föreligga i det
skick, att en fullständig överblick däröver kan erhållas, utbryta
förordningens bostadsbestämmelser och i detta ämne meddela särskilda
föreskrifter, har icke ansetts lämpligt. Icke heller har det
ansetts lämpligt att mitt under ett revisionsarbete, som kan förväntas
resultera i ingripande ändringar i de i fartygsbyggnadsförordningen
meddelade bostadsbestämmelserna, låta dessa bestämmelser,
som ju redan befunnits föråldrade, träda i kraft i större omfattning
än som skett före revisionsarbetets igångsättande. Att vidtaga alltför
täta ändringar i lagstiftningen torde över huvud taget icke vara
välbetänkt. I förevarande fall lärer detta så mycket hellre böra
undvikas, som det givetvis är önskvärt, att icke genom åtgärder
av dylik natur öka den under nuvarande depressionstid rådande osäkerheten
i de ekonomiska förutsättningarna för rederinäringens utövande.

Emellertid råder icke något tvivel om, att det önskemål, som
föranlett interpellantens frågor — önskemålet om förbättrade bostadsförhållanden
å den svenska handelsflottan — är i hög grad
beaktansvärt. Jag har ett starkt intryck av behovet och angelägenheten
av att bostadsbestämmelser, så snart ske kan, åvägabringas
till efterrättelse jämväl för fartyg, som före den 1 januari 1916
nyttjades till sjöfart eller till vilka kölen då redan var sträckt.

Fredagen den 4 maj.

115 Jir 31.

Då, såsom jag redan nämnt, kommerskollegii revisionsförslag kan . Svar å.
förväntas inom kort bliva framlagt, är det därför min förhoppning ''irUe*Pd^''anatt
det icke skall dröja så synnerligen länge, innan Kungl. Maj:t or ''
blir i tillfälle att, med tillämpning av det Kungl. Maj:t givna bemyndigandet.
utfärda erforderliga, för alla fartyg gällande definitiva
föreskrifter rörande bostäder ombord för fartygspersonal.

Vidare yttrade

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt

tack till statsrådet och chefen för handelsdepartementet för det svar
jag erhållit på mina frågor. Det är ju helt naturligt, att det ibland
manskapet å handelsfartygen uppstått en viss otålighet, när ännu
åtta år efter antagandet av ifrågavarande lag den icke trätt i kraft
i de delar, som avhandlar bostadsförhållandena ombord. Jag vill
dock medge, att förhållandena äro någorlunda tillfredsställande på
de nybyggda moderna fartygen, beroende därpå, att när fartygen
byggdes hade man tanke på, att lagen skulle träda i kraft, varför
man följde bestämmelserna i lagen, fastän denna icke var i tillämpning
formellt sett — eller kanske den i viss mån varit detta; jag
är inte alldeles säker på den saken, då det nämligen tycks råda olika
uppfattningar därvidlag.

När skeppstjänstkommitterade år 1920 avgåvo sitt betänkande,
förutsatte de, att frågan skulle behandlas av riksdagen så tidigt, att
de nya bestämmelserna skulle vara färdiga att träda i kraft från
och med början av år 1921. Det är då, menar jag, inte underligt,
om man är otålig, när vi ännu vid 1923 års riksdag icke sett något
förslag framläggas. Det har från sjömansorganisationernas sida
framförts det kravet, att om vi nu icke kunna få ett förslag grundat
på det'' senaste betänkandet från skeppstjänstkommitterade, så låt oss
i all rimlighets namn få de bestämmelser, som riksdagen år 1914 ville
gå med på.

När frågan emellertid nu ligger till så, att vi kanske vid nästa
års riksdag — ty vid denna är det väl omöjligt — kunna förvänta
ett förslag, byggt på de av skeppstjänstkommitterade framlagda
bestämmelserna, kan jag endast uttrycka min tillfredsställelse med
det svar jag fått av statsrådet och chefen för handelsdepartementet.

Jag hoppas, att icke alltför stora förändringar skola företagas i det
förslag, vartill skeppstjänstkommitterade kommit, när regeringen
framlägger proposition i ärendet.

§ 3.

Chefen för handelsdepartementet, herr slatsrådet Wohlin, som Svar å
på begäran ånyo erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Ledamoten interpellation.

av denna kammare, herr Bengtsson i Kullen, har med kammarens
tillstånd till chefen för handelsdepartementet framställt följande
frågor:

1) Vad är anledningen till att Kungl. Maj:t ännu icke tillmötesgått
riksdagens i skrivelser av år 1916 och 1920 uttalade önsk -

Nr 31.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

116 Fredugcn den 4 maj.

ningar om framläggandet för riksdagen av förslag till ett statslotteri? 2)

När kan det förväntas, att sistnämnda riksdags skrivelse
kan komma under Kungl. Maj:ts avgörande?

Frågorna framställdes av interpellanten den 22 sistlidna mars
och voro sålunda närmast riktade till min företrädare i ämbetet. Den
första frågan är också av beskaffenhet att svårligen kunna av annan
än denne besvaras. Själv kan jag givetvis icke uttala mig om anledningen
till att de av interpellanten berörda riksdagsskrivelserna
icke före mitt tillträde till ämbetet föranlett någon proposition till
riksdagen. Att ärendet icke under den korta tid, jag själv innehaft
chefskapet för handelsdepartementet, kunnat föreläggas riksdagen
torde ligga i sakens natur.

Beträffande interpellantens andra fråga —- avseende den tidpunkt,
då den senare av riksdagens ovannämnda två skrivelser kan
förväntas komma under Kungl. Maj ds avgörande -—- tillåter jag
mig erinra, att skrivelsen i fråga redan en gång varit för Kungl.
Maj:t anmäld, därvid beslöts igångsättande av viss utredning i det
av riksdagen begärda syftet. Resultatet av denna utredning, som
verkställts av professorn vid Lunds universitet C. Y. L. Chariter,
föreligger i ett av Chariter den 10 mars 1922 avgivet betänkande,
benämnt »Utredning angående inrättandet av ett svenskt statslotteri».
Till detta betänkande och de förslag, som däri innefattas, har
jag, med hänsyn till ärendets komplicerade beskaffenhet och den
korta tid, som stått mig till buds, ännu icke varit i tillfälle att taga
ställning. Det är mig därför icke möjligt att för närvarande i vidare
mån besvara interpellantens nu ifrågavarande spörsmål, än att jag
ber att få försäkra honom om min avsikt att så skyndsamt som möjligt
upptaga saken till ingående och allvarligt övervägande och sålunda
ägna densamma all den uppmärksamhet, som dess betydelse
påkallar.

Härpå anförde

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Jag skall be att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet få uttala ett
tack för det avgivna svaret. Att svaret på den första av mig framställda
frågan skulle gå i den riktning som händelsen nu blev hade
jag väntat — det var intet annat att förutse på grund av regeringsskiftet.
Och vad svaret på min andra fråga angår, ber jag att få taga
fasta på den goda vilja, som där kom till synes. Jag hoppas,
att statsrådet så snart som möjligt också skall låta denna goda vilja
komma till uttryck i handling, på det att riksdagen i denna fråga
må kunna fatta sitt beslut.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet Kungl.
Maj ds propositioner:

1''redageu dca 4 maj.

117 Sr 31.

nr 228, angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss
tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld;
och

nr 229, med förslag till lag angående rätt för konungen att i
vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets
mynt den 30 maj 1873.

§ 5.

Härefter föredrogs herr Engbergs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till hans excellens
herr statsministern få framställa spörsmål angående ett de
facto erkännande av den ryska regeringen m. in.; och blev berörda
anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtanden och memorial nr
10 samt 81—90 bordlädes åter.

§ 7.

Vidare föredrogs sammansatta stats- och bankoutskottets memorial,
nr 3, angående ersättning åt utskottets sekreterare m. m.; och
biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkande
nr 35, bankoutskottets utlåtanden nr 28, 29 och 31—37
samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 9- -

Herr talmannen gav härefter på begäran ordet till

Herr Hanséu, som yttrade: Herr talman! I underdånig skrivelse
till Konungen den 30 november 1906 anför kungl. medicinalstyrelsen
bland annat följande: »Visby hospital hade sedan lång tid tillbaka
disponerat allenast en gammal byggnad belägen invid det forna
länslasarettet, vilken sedan 1896 rymde omkring 32 patienter. Sedan
Gotlands läns landsting beslutit uppförande av ett nytt länslasarett
anvisade emellertid 1899 års riksdag 28,000 kronor till inköp av
det förra länslasarettets byggnader och tomter, varefter Eders Kung].
Maj:t den 11 mars 1904 anslog 62,500 kronor till ändringsarbeten
för hospitalets behov inom den forna lasarettsbyggnaden. Dessa arbeten
avslutades under år 1905 och lämnar denna byggnad nu en tillfredsställande
vård åt 42 sjuka. Den äldre hospitalsbyggnaden däre -

I interpellation.

Nr 31. 118

Fredagen den 4 maj.

Interpellation. mot befinner sig i ett mycket underhaltigt tillstånd. Huset är icke
(Forts.) isolerat från grunden, vadan fukt besvärar alla lägenheter i bottenvåningen.
Denna fukt kan vid regnig väderlek bliva så höggradig,
att vatten formligen rinner utmed väggarna. Fönstren äro små och
trånga och de ända till 1 1/4 meter tjocka murarna förminska fönstrens
belysningsförmåga. Nedre våningens höjd är endast 2,3 meter;
till övre våningen leda delvis trätrappor. Sjuklokalerna lämpa sig
icke för anordnandet av övervakning av de sjuka, och hela byggnaden
måste sålunda i hög grad försvåra för att icke säga omöjliggöra
tidsenlig vård av de sinnessjuka.»

Kungl. medicinalstyrelsens här ovan anförda utredning föranledde
direktionen att i september 1907 uttala, »att denna byggnad
icke vidare bör för sinnessjukvården användas».

Den äldre hospitalsbyggnaden, som trots den nyss åberopade utredningen
fortfarande begagnas till vård av manliga patienter, befinner
sig för närvarande i ett tillstånd, som icke blott »i hög grad
försvårar för att icke säga omöjliggör tidsenlig vård av de sinnessjuka»,
utan fastmer åtminstone vad bottenvåningen beträffar gör
den olämplig till människobostad. Luften i bottenvåningen kännes
alltid unken. Vid regnig och kylig väderlek rinner det vatten utmed
väggarna i de sjukas sovrum. Temperaturförhållandena äro fullkomligt
outhärdliga. Vid kylig väderlek är det omöjligt att få upp
temperaturen till högre än 14 grader. För det mesta, om eldningen
ej särskilt forceras, håller den sig omkring 12 grader. Vad beträffar
de tjocka murarna, de små fönstren, de låga rummen, de i övrigt
mörka, dystra och trånga sjuklokalerna, kvarstå alla dessa olägenheter
i huvudsak på samma sätt som för 170 år sedan.

För att avhjälpa missförhållandena har förslag framkommit till
en grundlig förändring av den äldre hospitalsbyggnaden, innebärande
bland annat uppförande av en utbyggnad utmed husets långsida
för en korridor och en höjning av taken till vanlig rumshöjd. Detta
ändringsförslag, som skulle betinga ett pris på omkring 70,000 kronor,
ansåg sig medicinalstyrelsen böra helt och hållet övergiva,
enär flera av olägenheterna ej skulle bliva undanröjda. Den
bristande isoleringen från marken och de tjocka murarna skulle alltfort
lägga hinder i vägen för erhållandet av lämpliga, varma och
ljusa lokaler. Det torde vara tydligt att ändringsförslaget av enahanda
grunder fortfarande är förkastligt.

I skrivelse till kungl. medicinalstyrelsen den 6 juli 1916 anförde
direktionen för Visby hospital:

»Den enda utvägen att slutgiltigt ordna sinnessjukvården på
Gotland synes vara på annan plats, lämpligast utanför staden, uppföra
ett nytt fullständigt hospital. Direktionen får därför hemställa,
att kungl. medicinalstyrelsen behagade upptaga frågan på sin arbetsplan
bland de under den närmaste framtiden ifrågasatta hospitalsbyggnaderna
och att styrelsen som en förberedande åtgärd ville låta
verkställa utredning om kostnaderna för ett nytt hospital. Enligt
uppgift från statistikern R. Mossberg var den 1 juli 1914 antalet
sinnessjuka å Gotland med behov av vård å sinnessjukanstalt 137,

Fredagen den 4 maj.

119 Nr 31.

vårföre beläggningssiffran för det nya hospitalet torde kunna sättas Interpellation.
till omkring 150.» (Forts.)

I kungl. brev av den 7 mars 1919 har Kungl. Maj it uppdragit
åt medicinalstyrelsen att med biträde av läkaren vid Visby hospital
och medicinalstyrelsens arkitekt verkställa utredning angående planläggning
av ett nytt för Gotlands län avsett hospital invid Visby,
ävensom bemyndigat medicinalstyrelsen att med vederbörande markägare
träda i underhandling angående förvärv av för hospitalsanläggningen
erforderligt jordområde.

Tomt till det nya hospitalet har i enlighet med medicinalstyrelsens
önskemål upplåtits av Visby stad och Gotlands läns landsting,
varvid landstinget fäst följande villkor:

»att beslutet om hospitalets utförande kommer till stånd och
dess uppförande påbörjas före den 1 januari 1925».

Den ändring av stadsplanen för Visby stad, som blir nödvändig,
är redan utarbetad och väntar endast på Kungl. Maj :ts stadsfästelse.

I ett flertal inspektionsberättelser har behovet av ett nytt hospital
för Gotland framhållits med skärpa. I sin berättelse över den 5
december 1922 förrättade inspektion anför t. f. inspektören V. Vigert
bland annat följande: »Omsättningen är för svenska förhållanden
mycket stor och utgöres, såsom av intagningshandlingar och journaler
framgår, till betydande del av akuta sjukdomsfall. .Under sådana
förhållanden föreligger ett synnerligen tvingande behov, att sjukhuset
utrustas med väsentligt förbättrade vårdresurser, helst genom
de väckta byggnadsplanernas realiserande.»

överbeläggningen å hospitalet är kronisk (å mansavdelningen
c:a 70 %, å kvinnoavdelningen inemot 20 %).

Då Gotland praktiskt taget saknar andra vårdresurser för sinnessjuka,
måste i verkligheten varje fall mottagas, om ej ett fullständigt
osäkerhetstillstånd skall bli rådande. Emellertid inverkar den
abnorma överbeläggningen fullständigt förlamande på vården av de
sjuka och då härtill kommer mansavdelningens otidsenliga beskaffenhet
är det ej för mycket att beteckna förhållandena såsom outhärdliga.

Om ett nytt hospital kommer till stånd torde detta bli i tillfälle alt
vårda alla till Gotlands upptagningsområde hörande personer, varigenom
en lättnad kan beredas Västerviks hospital, där Gotland disponerar
ett tjugotal platser.

Hos alla, vilka tagit Visby äldre hospitalsbyggnad i ögonsikte,
bar den frågan ögonblickligen inställt sig: Hur länge skall detta
elände tillåtas fortfara? Hur länge skall staten inhysa olyckliga i
dessa fuktiga källare? Om någon skulle föreslå att i dylika förvaringsrum
insätta brottslingar av grövsta slag, skulle ett sådant förslag
mötas med det skarpaste ogillande.

Gotländska familjer, vilka drabbats av den olyckan att medlemmar
av desamma blivit berövade förståndets ljus, ha under åratal
hoppats att någon åtgärd skulle vidtagas för uppförande vid Visby
av det föreslagna nya hospitalet. Gång efter annan ha de fått höra,
att därmed måste tills vidare anstå.

Då dröjsmålet nu blivit fullkomligt olidligt, hemställer jag om

Nr 31. 120

Ffedagen den 4 maj.

Interpellation, kammarens medgivande att få till herr statsrådet och chefen för
(Forts.) socialdepartementet rikta följande fråga:

Är det herr statsrådets avsikt att utverka proposition till nästa
års riksdag om anslag till uppförande vid Visby av ett nytt hospital? Denna

anhållan bifölls.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från andra lagutskottet, nr 148, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

från bevillningsutskottet:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall
vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror; och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skatt för hundar.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr förste vice talmannen under 4 dagar fr. o. m. den 5 maj,

.» Kloo » 7 » » »6 » och

» Pettersson i Hällbacken » 4 » » » 7 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 231722