RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1923:3

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1923. Andra kammaren. Nr 3.

Onsdagen den 17 januari, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,

nLifartreet Sv2»! " ‘““““k’ f" IepaIatio11 av s''5lai“-

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

anriSlÄ?! S1 ?Ungh Maj:ts Proposition, nr 1, Vid remiss av

angående statsverkets tillstånd och behov. statsverks _

propositionen.

Därvid anförde:

„ , He,rr ^nd“an= Herr talman! Vid föregående riksdagar
under de sista aren har jag tillåtit mig att vid remissen av statsverkspropositionen
ingå pa en granskning av finansplanen och vad
darmed star i sammanhang. Jag har för avsikt att göra så också i
ar men dessförinnan skulle jag vilja i anslutning till Kungl. Makts
,a. ?.a nkssalen vid riksdagens högtidliga öppnande säga några ord

förifåUanden.1^ ** ek°n°miska *** och a^nt kända politiska

att f?Ql1framgå/.aX trontalet, att Kungl. Maj.-t sannolikt icke kommer
flagga fors:lag för den nu församlade riksdagen i ett antal
o s sAom tidigare bebadats skola föranleda proposition till 1923
JL ,ksdag- o1 y,ad man den.na återhållsamhet från Kungl. Maj:ts
q,tnbcr/a -yrje omständigheter, såsom svårigheter att få förinsfkt
omratfarlP ^ 6 " ^ gr?nd 1 en sent omsider vaknande

fattande neh rfcu ™n?e tlden -lämpar Slg mycket illa för omäatr“de
och dyrbara sociala experiment, må lämnas därhän; det

ar nog att kunna konstatera, att trontalet i detta avseende skiljer

Andra kammarens protokoll 1923. Nr 3. j

Nr 3. 2

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

sig från ett annat märkligt dokument i senare tid, det socialdemokratiska
partiets upprop inför landstingsvalen i kostas. . Flera av de
frågor, som skulle göra 1923 års riksdag till »en de sociala frågornas
märkesriksdag» och som uppräknades i valuppropet, återfinnas icke
i trontalet, och om andra säges det, att det är ovisst, om de^ kunna
föranleda framställning till årets riksdag. »De sociala frågornas
märkesriksdag» börjar antaga mera anspråkslösa proportioner.

Tro nu inte, herr talman, att jag säger detta som någon anmärkning
mot Kungl. Maj:t! Jag anser det tvärtom vara. ytterst
glädjande och värt erkännande. Om någon tid lämpar sig illa för
vittfamnande och dyrbara reformer, så är det den nuvarande. Vad
vårt folk just nu behöver, det är inte en massa nya lagar — de må
i och för sig te sig än så tilltalande för stora grupper av människor.
Utan vad vi behöva är andrum för det myckna lagstiftandet och reformjäktet,
arbetsfred och arbetsro. Vi ha i själva verket varit på
god väg att lagstifta oss fördärvade.

I detta sammanhang skulle jag vilja fästa, uppmärksamheten
vid en ofta gjord iakttagelse, den nämligen att ingripanden på ett
område återverka på andra områden på ett sätt, som icke allenast
förtar de avsedda gynnsamma verkningarna av åtgärden utan rent
av vållar skada i stället för gagn. Vi behöva bara tänka på en
sådan social åtgärd som den lagstadgade begränsningen av arbetstidens
längd. Här förelåg ett gammalt programkrav från de organiserade
arbetarnas sida. Det hade blivit en trossats, som icke lämnade rum
för tvivel, att arbetstiden skulle vara 8 timmar; vad därutöver var
det var av ondo. Att denna sak hade även andra sidor; att det inte
är nog med att en åtgärd framstår som önsklig och eftersträvansvärd
i och för sig utan att man måste undersöka, om man också har råd
med den; att vi inte äro ensamma på världsmarknaden utan hava att
utstå tävlan med länder, som i många hänseenden äro gynnsammare
rustade än vi; att en viss tidpunkt kan vara mindre lämpad än andra
för genomförande av en åtgärd, som för stora grupper av människor
framstår som ett önskemål — allt detta var omständigheter, som man
ägnade liten eller ingen uppmärksamhet åt. Så snart de rent parlamentariska
förutsättningarna förelågo, genomtvingades lagen utan
hänsyn till att de ekonomiska förutsättningarna saknades och utan
hänsyn till hur andra länder gjorde. Sverige skulle, bli ett föregångsland.
Vad har följden blivit? Fåfängan att vilja agera föregångsland
på området har stått vårt land dyrt. ^ Icke minst vara
industriarbetare ha fått dyrt umgälla den genom. åtta-timmars-lagen
minskade konkurrenskraften hos de svenska näringarna. Den lagstadgade
begränsningen av arbetstiden kostar dem och landet oändligt
mycket mera än den smakar arbetarklassen, i vars förmenta intresse
den genomförts.

Ett gammalt ord säger, att av skadan blir man vis men inte rik.
Att vi icke blivit rika på åtta-timmars-dagen. är uppenbart. Men
i övrigt synes det gamla ordet knappast äga tillämplighet numera,
i varje fall icke på den svenska socialdemokratien.^ Ännu sa länge
spana vi förgäves efter något som helst tecken på att man blivit

Onsdagen den 17 januari, f. m.

3 Nr 8.

visare av skadan. Åtta-timmars-dagen skall till varje pris upprätthållas.
Trontalet bebådar förslag om fortsatt lagstiftning i ämnet.
I samma andedrag konstateras, att näringslivet ännu icke återhämtat
sig och att verkningarna härav äro starkt kännbara för vår statshushållning
och vållat stora svårigheter i statsregleringsarbetet. Låt
vara att man nöjer sig med fortsatt provisorisk lagstiftning; det är
lika fullt orimligt att vidhålla kravet på en sådan lagstiftning i en
tid, då ekonomiska svårigheter tvinga alla människor att inskränka
sig, och då exempelvis staten ser sig nödsakad av finansiella skäl
att göra ett stort antal befattningshavare arbetslösa.

Ett annat exempel: skattepolitiken. Eör dem, som makten hava
i detta land, synes huvudsaken ha varit, huru man skulle kunna
ta ut av näringar och enskilda så stora skattebelopp som möjligt;
skatteförmågan, följderna för de beskattade och därmed också i fortsättningen
för det allmänna av skattepolitiken har man däremot bekymrat
sig mycket litet om. Mycket betydande belopp ha tillförts
staten och det allmänna, varom icke minst kassafondens väldiga
tillväxt för några år sedan bär vittne. Men var äro nu dessa väldiga
belopp? Förbrukade. När vi komma fram till den sista juni, finns
praktiskt taget ingenting kvar av de många hundratal miljoner, som
staten tagit av näringar och enskilda. Vad som finns kvar är följderna
av denna skattepolitik: att enskilda och näringar betungats
över hövan och deras motståndskraft i den onda tiden till ytterlighet
försvagats.

Ännu ett exempel: skolpolitiken. Det lider intet tvivel, att
ecklesiastikministern i den liberal-socialistiska samregeringen menade
sig gagna undervisningsväsendet, när han på administrativ väg utfärdade
den nya undervisningsplanen för rikets folkskolor och den
nya boställsordningen. Att han genom denna sistnämnda menade sig
gagna skolans lärarekår är utan vidare uppenbart. Att folkskoleinspektörerna
mena sig gagna folkskolan, när de med yttersta stränghet
gentemot kommunerna tillämpa de sålunda tillkomna bestämmelserna,
är också höjt över varje tvivel. Men ute i landet, för
menige man och särskilt för de kommunalt skattskyldiga, ter sig saken
icke alldeles på samma sätt. Att skoldistrikten åläggas — mången
gång utan att tillräckliga skäl därför föreligga — nya, dryga utgifter
för skolväsendet samtidigt som deras inflytande på skolformer
och läsordning mer och mer tages ifrån dem, hotar mångenstädes
att beröva svensk folkskola vad den minst av allt kan undvara,
nämligen allmänhetens sympatier, allmänhetens tillgivenhet. Så
vändes det som förmenades lända folkskolan till gagn densamma till
skada.

Det vore lätt att nämna ännu flera exempel, men det må vara
nog med de nu anförda. De ådagalägga, synes det mig, huru nödvändigt
det är att i lagstiftningsarbetet gå fram med omsikt och försiktighet,
en sak, som ministären och dess meningsfränder borde
ge noga akt på att taga lärdom av. Här föreligga nu ett par lagförslag,
som det förutsäges att denna riksdag möjligen kan komma
att få behandla. Det ena är socialförsäkringskommitténs förslag till

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 4

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av jag 0m offentlig arbetsförmedling och om statsbidrag till arbetslösstatsverks-
]letskassor, det andra är jordkommissionens förslag om åtgärder för
proposihonen. bildande av nya jordbruk, den s. k. expropriationslagen. Båda hava
sina upprinnelser i gamla socialdemokratiska reformkrav och överensstämma
även därutinnan med varandra, att de äro starkt klassbetonade,
förenade med stora utgifter för det allmänna och av omtvistat
värde. Jag tror, att det vore välbetänkt av regeringen, att
nu icke söka tvinga fram ett avgörande i dessa frågor. .Visserligen
misstänker jag, att det är mycket små utsikter att få igenom dem
i riksdagen, men om det lyckades, sa befarar jag, att resultatet skulle
bliva en besvikelse. Något trängande behov att nu tillgripa de föreslagna
åtgärderna föreligger icke; de ekonomiska förutsättningarna
för dem saknas, och vad angår den sociala expropriationslagstiftningen,
så strider den mot svenskt äganderättsbegrepp på ett sätt,
som från första stund berövar den alla sympatier i vida kretsar
av vårt folk. Det finns i detta nu alldeles tillräckligt med jord att
tillgå i vårt land utan att man kränker andras äganderätt, och i. den
mån särskilda åtgärder äro av nöden för att tillfredsställa »jordhungern»,
så ligger det närmast till hands att påskynda utförsäljningen
av därför lämpliga kronoegendomar. Att för ändamålet upprätta
en rad kommissioner ute i länen och ett centralt ämbetsverk
i huvudstaden, såsom herr Lindhagen och socialdemokraterna i
jordkommissionen föreslå, är icke erforderligt, vore ytterst obetänksamt
och måste bestämt avvisas.

Medvetandet om att tillhöra en minoritetsregering borde, ålägga
statsrådets ledamöter att söka så långt görligt frigöra sig från
beroendet av partidogmer och klassfördomar och att icke. söka göra
klassens vilja till hela folkets lag. Tyvärr saknas det icke anledning
till anmärkning i detta avseende. Jag erinrar om kommunikationsministerns
uppseendeväckande ingripande i telefonstrejken, för
de strejkande, mot verkets ansvariga ledning och statsintresset. Jag
erinrar om försvarsministerns icke mindre uppseendeväckande inskridande
efter järnvägsstrejken och om samme ministers förhållande
till den socialistiska propagandan, på lägerplatserna.

Vad nu särskilt försvarsministern angår, så kan det ju. vara
möjligt, ehuru det visserligen förefaller otroligt, att han i sitt
förhållande till den statsangelägenhet, han blivit satt att företräda,
vägledes av uppfattningen, att han gagnar försvaret och alltså även
staten genom att handla så, som han gör, exempelvis^när,han prisar
och befordrar en disciplinen undergrävande propaganda på. lägerplatserna.
Men det torde vara svårt att utanför de egna partivännernas
och de ännu längre till vänster gåendes krets utleta någon, som delar
försvarsministerns uppfattning, att ifrågavarande handlingssätt står
i överensstämmelse med rikets sannskyldiga, nytta. Att det är i
överensstämmelse med det socialdemokratiska partiprogrammet,
tvivlar jag icke alls på. Men det skulle icke skada, om saväl herr
försvarsministern som statsrådets övriga ledamöter, vilka, såvitt
man kunnat finna, ställt sig fullkomligt solidariska med ^försvarsministern
i denna bedrövliga affär, ville besinna, att de såsom Ko -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

5 Nr 3.

nungens rådgivare äro under en annan och högre lag än det socialdemokratiska
partiprogrammet. _ o

Medan regeringen — och särskilt vissa av dess ledamöter — sålunda
å ena sidan lagt i dagen en förbluffande aktivitet och. benägenhet
att ingripa, där det icke behövts — en aktivitet, som icke
ens alla gånger vårdat sig om att iakttaga fullt konstitutionella
former — så har den å andra sidan i andra fall, där ett regeringsinitiativ
varit högeligen av behovet påkallat, förhållit sig oförsvarligt
passiv. Jag syftar härmed på jordbruksministerns underlåtenhet
att vidtaga åtgärder för att bispringa vår betryckta jordbruksnäring
och försvarsministerns uraktlåtenhet att vårda sig om rikets
försvar.

När jordbruksdepartementet inrättades, knötos ibland vårt
lands jordbrukare stora förväntningar till denna reform. Nu skulle
jordbruket få sin egen målsman i Konungens råd och en särskild förespråkare
inför riksdagen. Dess intressen skulle bliva bättre beaktade
och dess utveckling komma att främjas kraftigare än förut.

Så har det nog också varit i stort sett, men hur är det nu?
Jordbruket befinner sig mitt uppe i en kris, som det från auktoritativt
håll har betygats, att det saknar möjligheter att av egen kraft
övervinna. Vad är naturligare än att dess utövare vända sig med
sina bekymmer till den, som är satt att framför andra vårda sig om
jordbruket, nämligen jordbruksministern? Och vad få de för svar?
Jo, jordbruksministern kan icke annat än medge, att det finnes fog
för jordbrukarnas klagomål. I likhet med lantbruksstyrelsen finner
han förhållandena på spannmålsmarknaden mycket anmärkningsvärda.
Han är sålunda ytterst tillmötesgående —• i ord. Men i handling?
Där stannar det hittills vid igångsättandet av en utredning, en
utredning, som ännu efter två månader, två långa, dyrbara och för
jordbruket ödesdigra månader icke lett till några som helst positiva
åtgärder. Nu lär det emellertid föreligga ett betänkande från kommittén,
som går ut på införandet av s. k. utförselbevis, dock med reservation
—• naturligtvis — från en socialdemokratisk ledamot. Jordbruksministern
bör veta, att landets jordbrukare med spänning avvakta
vad som nu skall ske, om jordbruksministern skall omsätta sina
insikter i handling eller om jordbruket och dess idkare fortfarande
skola lämnas åt sitt öde, därför att man icke törs rubba de socialistiska
cirklarna.

Icke mindre allvarligt är det läge, i vilket vårt försvarsväsen
befinner sig. Trontalet bekräftar vad man inom försvarsintresserade
kretsar befarat, nämligen att förslag rörande försvarsväsendets
omorganisation icke hinna föreläggas 1923 års riksdag. Ännu i
fjolårets valrörelse framställdes det från socialdemokratiskt håll såsom
sannolikt, att årets riksdag skulle få att taga ställning till
försvarsfrågan, och väljarna uppfordrades att giva landstingen en
sammansättning som möjliggjorde ett sönderbrytande av en »alltför
starkt militaristiskt färgad första kammare». Nu uppskjuter man
även denna fråga, försvarsrevisionens arbete är icke avslutat. Av
meddelanden i pressen tycks det framgå, att det inom kommissionen

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 6 Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av råder ett tillstånd, som närmar sig kaos. Ett nytt bevis på hur svårt
statsverks- ^ komma till resultat i denna fråga med en parlamentarisk

(F rts) '' kommitté, som har benägenhet att förlora sig i detaljer och offra

åt partisynpunkter.

Det allvarligaste med denna sak är emellertid icke att det dröjer
med försvarsrevisionen, utan att det under tiden icke sörjes för att
organisation och försvarsmedel icke få förfalla. Se t. ex. på sjöförsvaret.
Hur det står till med flottans fartyg fingo vi nyligen
en skrämmande insikt i genom högste befälhavarens rapport. Men
ännu alltjämt finner sig försvarsministern förhindrad att vidtaga
några som helst åtgärder för att tillmötesgå den framställning om
nyanskaffning av krigsfartygsmateriel, som gjordes av marinförvaltningen
redan den 30 augusti 1920 och som sedan dess årligen
förnyats. Icke stort bättre står det till på vissa områden inom lantförsvaret.
Även i år uraktlåter försvarsministern att äska anslag
för övningar med landstormen och till det frivilliga skytteväsendet.
Fjolårets riksdag beviljade, i anledning av väckta motioner, på
staten för första halvåret 1923 ett reservationsanslag av 300,000
kronor till skytterörelsen och gav därmed till känna, att den i högre
grad än den för försvaret ansvariga departementschefen behjärtade
betydelsen av den frivilliga skytterörelsen. När statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet icke desto mindre även i år utelämnar
anslag för detta ändamål, sker det på i huvudsak samma skäl
som i fjol fingo tjäna till förevändning, nämligen att det, innan ytterligare
understöd från statens sida beviljades skytterörelsen, borde
undersökas huruvida för skytteväsendet kunde finnas former, vilka
möjliggjorde dess inpassande i själva försvarsorganisationen. Utredning
härom har begärts hos försvarsrevisionen, som emellertid ännu
icke inkommit med utlåtande. Det förefaller emellertid som om, därest
man har för avsikt att inpassa skytterörelsen i en blivande försvarsorganisation,
det föreligger alldeles särskilt vägande skäl att,
medan utredningen härom pågår, icke låta skytterörelsen mattas och
gå tillbaka. Herr försvarsministern borde läsa vad den tidning, för
vilken han själv varit redaktör, i dag skriver under en rubrik med
väldiga bokstäver: »Krigsman hopa sig i öst och syd.»

Om jag efter dessa mera allmänna erinringar övergår till den
föreliggande statsverkspropositionen, som ju under nuvarande tryckta
ekonomiska förhållanden är ägnad att tilldraga sig alldeles särskilt
intresse, så må det först som sist erkännas, att den kännetecknas
av strängt genomförd vilja till sparsamhet, vilket är ägnat att väcka
tillfredsställelse icke minst inom högern, där man med bekymmer bevittnat
statsutgifternas tidigare stegring och ivrat för en förnuftig
nedskärning av budgeten.

Det erkännande som nu från alla håll och kanter möter finansministern
skall sålunda allra minst högern förvägra honom, ehuruväl
det å andra sidan icke torde kunna fördöljas, att han och statsrådets
övriga ledamöter väl egentligen endast gjort en dygd av nödvändigheten.
Sådant det statsfinansiella läget nu är och så hårt
ansträngd som de enskildas ekonomi är, torde någon annan väg att

Onsdagen den 17 januari, f. m.

7 Nr 3.

få budgeten att gå ihop icke hava stått öppen. _ Det finns annars Vi^^av
som bekant två vägar att bringa jämvikt i ekonomien, i en stats lika- propositionen^
väl som enskildas: den ena är att öka inkomsterna — i detta fall (Forte.)
folkinkomsten — den andra att minska utgifterna. Den förstnämnda
har riksdagsmajoriteten bestämt och ståndaktigt motsatt sig att vi
skulle beträda, och minoriteten står uppenbarligen alltjämt ensam
om sin mening och följaktligen vanmäktig i detta hänseende. Under
sådana förhållanden återstår intet annat än att gå så mycket längre
på den andra vägen. .

Uppenbart är också, att ju längre man dröjer med att börja
tillämpa den sparsamhet, som det ekonomiska läget anvisar, desto
hårdare blir nödvändigheten att sent omsider skära ned utgifterna.

Det finns i den nu föreliggande statsverkspropositionen en post,
som bättre än många ord åskådliggör sanningen av vad jag nu sökt
framhålla, och det är anslaget till dyrtidstillägg åt statens befattningshavare.
Det är den post i riksstatsförslaget, på vilken den
största nedsättningen har måst ske. Finansministern har av budgetsskäl
gjort den vida kraftigare än som svarar mot den väntade indexsänkningen.
Denna indexsänkning skulle visserligen medföra en
minskning av nu utgående anslag med 45,8 miljoner kronor. Denna
sänkning har från budgetssynpunkt icke varit tillräcklig, utan har
jämväl måst föreslås ändring i grunderna för dyrtidstillägget, träffande
även de lägsta avlöningarna. Detta gör 33,2 miljoner kronor.

Totala kostnaden för dyrtidstillägg blir därefter 95,3 miljoner mot
174,4 miljoner kronor.

Det är uppenbart, att en så stor nedsättning med en gång kommer
att bli ytterst kännbar för dem det drabbar. Nu besannar sig
emellertid vad som tidigare så ofta framhållits från vår sida, nämligen
att statens möjligheter att bereda sina tjänare en anständig
bärgning ytterst är beroende av landets ekonomiska ställning. Det
är min bestämda övertygelse, att om man i tid velat beakta den
sanningen, så hade mycket kunnat vara annorlunda. Med den ekonomiska
politik som förts var emellertid reduceringen av dyrtidstilläggen
ofrånkomlig, och då kan det ifrågasättas, om det inte för
statstjänstemannen själva hade varit lika bra om inte bättre att taga
en del av den nedsättning, som ändå inte kunde undgås, något tidigare
och sålunda ernå en mjukare övergång än att nu nödgas taga
hela nedsättningen med en gång. Jag föranledes till denna fråga
av vad som tilldrog sig vid fjolårets riksdag, då, som bekant, statsutskottets
borgerliga majoritet förordade en nedsättning av dyrtidsj
tilläggen, som skulle hava medfört en besparing för statsverket pa
22 miljoner kronor i runt tal för 1922 och första halvåret 1923, alltså
betydligt mindre än som nu ifrågasättes. Då höllo sig ^regeringen
och socialdemokraterna i överkant och ville inte veta av nagra finansiella
betänkligheter. De lyckades, som vi minnas, också driva igenom
sin mening. Var förutseendet och förtänksamheten den gången
voro tillfinnandes visar sig nu, och svaret på frågan, vilket som för
statstjänstemännen själva hade varit att föredraga, ger sig utan tvi -

Tfr 3. 8

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vist2^2aVlQ\ °“ inte förr så när de höga dyrtidstilläggen börja gå igen på depropositionen.
DelSealarna.

(Forte.) . ... ™an av dagens tidningar, att finansministern gått

in i or ett t or billigande av förvaltningen genom avlyftande från ämbetsverken
av vissa icke nödvändiga och alltför kostsamma arbetsuppgitter.
Detta är naturligtvis den riktiga vägen, en väg, som
långt före detta förordats just från högerhåll, där vi sökt göra gällande
att det även från tjänstemännens egen synpunkt borde vara
ett intresse att medverka till att förvaltningsväsendet icke växer oss
over huvudet. Därigenom vinnes lättast målet: färre tjänster —
tillfredsställande löner.

.... Pef Duns också olika sätt att gå tillväga på i sparsamhet. Ett
satt ar att ga fram med yxan över alla statsutgifter utan åtskillnad
till om de aro mer eller mindre betydelsefulla, mer eller mindre nödvandiga.
Ett annat är att spara med urskålning, väga de olika utgil
terna och behoven mot varandra, hugga in, gärna utan skonsamnet
pa utgifter som äro mindre nödvändiga, som sprungit i höjden
under tider, da man förmenade, att vi hade så utomordentligt god
råd, att vi kunde kosta på oss nära nog vad som helst; skära ned
e. er taga bort dem för''att vi skola bli i tillfälle att så långt möjligt
tillgodose de mera betydelsefulla och nödvändiga uppgifterna. Att
den av finansministern tillämpade metoden företer större likhet med
det iorstnamnda tillvägagångssättet erkänner han själv å sid. 9 i
inkomstberäkningarna, där han med beklagande konstaterar, »att det
icke kunnat undgås att beskärningarna träffat även anslag för ändamål
som maste anses vara i hög grad beaktansvärda---men»

fortsätter han, »det har ej varit möjligt att låta någon särskild grupp

av anslag ga fri---—». Jag undrar, om detta resonemang är

alldeles oangnphgt. Nog förefaller det som om en vågning av de
olika behoven och anslagen bort kunna ske, under förutsättning märk
val, att man inte uppskjutit omsorgen om sparandet till sista stund.
Ett nytt exempel pa hur förkastligt det är att inte börja spara medan
tid ar.

, .. Detta är att beklaga, icke minst för statens egen skull, med
Hänsyn till de kommande årens ekonomi, därför att anslagen till
produktiva ändamål komma tillbaka med ränta i ökade arbetstillfällen,
_ rikare skördeavkastning, förbättrad folkinkomst. Och det
duger inte att för dagens bekymmer, hur stora de än äro, alldeles
glömma bort morgondagen.

Här har exempelvis jordbruksministern även i år utelämnat anslagen
till fraktlindringar å kalk, ett anslag som ju icke är stort i
och för sig men som jordbrukets idkare fästa synnerlig stor vikt
vid.. Han gjorde så i fjol också, men då lyckades det ju att
motionsledes utverka ett anslag på 600,000 kronor för första halvåret
1923. Lantbruksstyrelsen har, såsom av handlingarna framgar,
uttalat sig för lägst 1,200,000 kronor under budgetsåret 1923—
24. Jag tror, att detta har varit väl använda pengar, och att spara11^*
med större fördel kan inriktas på andra punkter. Likaså
när jordbruksministern med en gång skriver ned det tillfälliga an -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

9 Nr 8.

slaget till hushållningssällskapen från 682,000 kronor till 249,000
kronor eller med nära 2/3. Jag är rädd, att denna kraftiga beskärning
kan gå ut över den utomordentligt betydelsefulla verksamhet,
som hushållningssällskapen bedriva, på ett sätt som i sina verkningar
blir oekonomiskt för staten.

En anledning till tillfredsställelse finner man däremot i det förhållandet
att det befunnits obehövligt att förstärka halvårsstatens
anslag till åtgärder för lindrande av arbetslöshetens verkningar, detta
på grund av besparingar som uppstått på 1922 års anslag för ändamålet.
Detta är mer än finansministern själv vågade tro så sent
som mot slutet av förra riksdagen. Också är det mera arbetslöshetskommissionens
än regeringens och dess meningsfränders förtjänst, att
anslaget inte bara räckt till utan att det blivit över på det.

I sin bekanta promemoria till bevillningsutskottet i maj 1922,
vilken ledde till framläggandet av förslaget om höjning av kaffetullen,
beräknade finansministern den sannolika bristen till 30 miljoner
kronor. Vad som förekommit i denna sak bestyrker riktigheten
av vår uppfattning, att kaffetullen bort höjas då fråga därom
förelåg vid 1921 års riksdag. Då gjordes det politik av kaffetullen,
och den dåvarande finansministern föll på frågan.

Att Kungl. Maj:t det oaktat icke behöver ifrågasätta höjning
av inkomst- och förmögenhetsskatten är naturligtvis ägnat att väcka
tillfredsställelse. Med sina 175 procent är den tung nog som den är
- både för enskilda och företag. . Ett vidhållande av denna höga skattesats
— högre än som från början ansågs möjligt att uttaga —- verkar
vid sjunkande inkomster faktiskt som en skärpning av skattebördan.
Den ^nuvarande finansministern fann på sin tid ett glädjeämne i det
förhållandet att vid stigande penningvärde staten skulle i ■—-om jag
så får säga —• »mervärdiga» pengar få in en skatt, som beräknats
på en. folkinkomst i »mindervärdiga» sådana. Undras om de skatteskyldiga
dela denna förtjusning, när de av en lägre årsinkomst skola
utgöra skatt för en.tidigare högre sådan efter samma abnormt höga
skatteprocent som tidigare.

Det är emellertid endast genom att taga i anspråk en inkomst,
över vilken han enligt gällande bestämmelser icke äger förfoga för
statsregleringsändamål, som finansministern undgår att höja den direkta
beskattningen. . Det sker genom att till rusdrycksmedelsfonden
avsättas endast 2,2 miljoner kronor, d. v. s. uppkommen ränteinkomst,
under det att hela det belopp -—- uppgående efter den höjning av
maltskatten, som samtidigt föreslås, till 24,3 miljoner — som rätteligen
skolat tillföras rusdrycksmedelsfonden, i stället tages i anspråk
för den föreliggande budgeten. Den omständigheten att finansministern
har för avsikt att begära riksdagens direkta medverkan till ett
uttryckligt hävande av författningsbestämmelsen om avsättning till
rusdrycksmedelsfonden för budgetåret 1923—1924 förtar icke åtgärden
dess karaktär av nödfallsutväg. Men vad vill finansministern
gorå? Kassafonden, som under senare år varit en liten guldgruva
för finansministrarna, är nu så nära länsad, att det beräknas inte återstå
mer än ett 20-tal miljoner den 30 juni 1923 (jämför 490 miljo -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 10

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

ner vid 1921 års början och 300 miljoner vid 1922 års början). Den
kan sålunda ej i någon mån bidraga till finansiering av den nya
budgeten och tål ej heller vid någon större påfrestning för täckande
av möjligen uppkommande brister i fastställda riksstater.. Att höja
den direkta beskattningen anser t. o. m. finansministern icke gärna
kunna komma i fråga, och då finns det inte stort annat att göra än
att i ännu högre grad än hittills taga sin tillflykt till rusdrycksmedel.
Om det icke anses otillbörligt att ställa en sådan fråga till
en gammal nykterhetsman och förbudsivrare, skulle det vara frestande
att spörja den nuvarande finansministern vad han skulle taga
sig till om han inte hade spriten.

Naturligtvis låter det tänka sig, att dessa medel även kommande
år kunna få tagas i anspråk för statsregleringen om det statsfinansiella
läget tvingar till det. Annorlunda ställer det sig med en
annan post på inkomstsidan, nämligen inkomsterna från domänverket,
som av domänstyrelsen upptagits till 8 miljoner men av finansministern
beräknas till 20 miljoner, vilket blivit möjligt genom att
bereda domänfonden särskilt rörelsekapital i stället för att den förut
finansierats med egna medel. Om denna åtgärd, därom särskild proposition
bebådas, har jag ingen anledning att nu yttra mig, i annan
mån än att jag velat framhålla den som ett tecken på svaghet i inkomstberäkningen.
Här införes nämligen bland inkomsterna en ny
större post, som endast för denna enda gång kan ifrågakomma. .

En reflexion som man icke kan underlåta att gorå är den, vilken
genomgående optimism beträffande förbättrade konjunkturer, som
kännetecknar finansministerns och riksräkenskapsverkets uttalanden
och beräkningar. På post efter post höjer man verkens beräkningar
av denna anledning. Den höjning finansministern sålunda gör beträffande
tullar, tobaksskatt, post, telegraf, järnvägar och domäner
är ej mindre än i runt tal 20 miljoner, vilket är t. o. m. 2,7 miljoner
mer än riksräkenskapsverkets kalkyl (domänstyrelsens, inkomst då
tagen lika med riksräkenskapsverkets förslag till 15 miljoner).

På inkomst- och förmögenhetsskatten göres likaledes en efter
min mening något vågsam beräkning. Hiksräkenskapsverket hade
beräknat 106,4 miljoner, finansministern räknar 130 miljoner eller
23,6 miljoner mera. Det är sant att riksräkenskapsverket sedermera
vid en omräkning stannat vid 127,2 miljoner, men finansministern
håller sig likväl fortfarande i överkant. I fjol uttalade jag stark
tvekan mot då beräknade 185 miljoner.. Det synes av .riksräkenskapsverkets
beräkningar att döma ej bli mer än 16.8 miljoner, således
17 miljoner mindre än som ursprungligen antagits.

Som ett slutomdöme skulle jag vilja säga. beträffande den föreliggande
budgeten, att finansministern helt visst haft stora svårigheter
att kämpa med, att han gjort kraftiga ingrepp i utgifterna på
flera håll, men att finansplanen likväl företer en hel del mycket
svaga punkter, såsom utelämnandet av utgifter, som måste betecknas
såsom högst önskvärda, tvånget att taga i anspråk inkomster,
som rätteligen icke skolat stå till förfogande för statsregleringen,
omläggningen av domänfondens inkomster och rörelsekapital, den

Onsdagen den 17 januari, f. m.

11 Nr 3.

tömda kassafonden, den genomgående optimismen i inkomstberäkningarna
och annat. Och slutligen hur komma, frågar man sig, de
i Europa nu pågående beklagliga händelserna att inverka härvidlag?
Det har sagts från många auktoritativa håll, att ett villkor för en
bättring i vår världsdel är att skadeståndet blir bestämt och därigenom
Tysklands kredit återställd. Arbetslösheten i England tillskrives
nu avgjort dessa förhållanden, vilket nog äger sin riktighet. Vad
som nu hänt kommer givetvis att allvarligt inverka på de ekonomiska
förhållandena och vi ha anledning att se med största bekymmer och
oro på utvecklingen. Optimism gives det förvisso ej mycket utrymme
för. Bitter är ock den känsla av vanmakt inför händelserna som
gripit vär världsdel och som gör att man knappast ser räddningen
annat än genom ett ingripande till fredens återställande från Förenta
staterna. Denna stora republik har ju deltagit på ett avgörande sätt
i kriget, och man borde kunna hysa förhoppning att dess stora och
fria folk nu även känner medansvarighet för att en verklig och
rättvis fred omsider kommer till stånd.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! När riksdagen i

år samlas till remissdebatt, sker detta under yttre förhållanden, som
äro ägnade att, såsom också den föregående ärade talaren i slutet
av sitt anförande vidrörde, fylla oss med bekymmer. Det finnes emellertid
i den situation, som råder, vissa drag, som det kan vara skäl
i att något fästa uppmärksamheten på, även i andra kammarens remissdebatt.

Vi ha sett, hurusom i skilda länder en reaktion uppstått och
börjat växa sig stark. Jag erinrar om den vita terrorn i Ungern och
därmed sammanhängande förhållanden. Jag erinrar om huru i Tyskland
reaktion och demokrati alltjämt stå i envis brottning med varandra.
Jag erinrar om huru fascismen i Italien ryckt till sig makten
och upprättat en diktatur. Men jag erinrar också till sist och
framför allt om det, som allt mer och mer synes hava blivit ett
reaktionens bålverk på nytt i Europa, såsom det en gång förr varit.
Jag syftar på den bolsjevikiska diktaturen därborta i öster och allt
vad därmed sammanhänger.

Mina herrar! För icke länge sedan hade den s. k. kommunistiska
internationalen sin kongress, och där utvecklades i en rapport av
Bucharin åtskilliga teser rörande den utrikespolitik, som bolsjevismen
världen runt borde föra, teser, som enkannerligen gällde bolsjevismens
ställning till militarismen. Denna rapport, som besynnerligt
nog icke alls befordrades till offentligheten med någon skyndsamhet,
kvävdes sedermera offentliggjord av det franska syndikalistiska organet
»De peuple», som riktade sin uppmaning härom till tidningen
»IfHumanité», bolsjevismens huvudorgan i Frankrike. Den publicerades
emellertid småningom av en fransk landsortstidning,
representerande det bolsjevikiska partiet, och då fick man se hela
den åskådning, som för närvarande knäsättes av dem, som hylla
denna uppfattning och förmena, att det är genom våld och diktatur,
som en socialistisk politik skall bedrivas.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 12

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Jag ber, herr talman, att i kammarens protokoll få föreviga några
av uttalandena i Bucharins rapport. Det heter bland annat, att det
icke är någon principiell skillnad mellan ett lån och en militär allians.
»Och jag påstår», heter det i rapporten, »att vi redan äro tillräckligt
stora för att kunna sluta en militärallians med den eller den borgerliga
regeringen för att med hjälp av en borgerlig stat kunna störta
en annan bourgeoisie.» Vidare heter det: »Under förutsättning att
en militär allians slutits med en borgerlig stat, blir det en plikt för
kamraterna i varje land att bidraga till seger för de båda allierades
block. Även om bourgeoisien i denna stat vid tillfälle blir övervunnen,
uppstår det ett annat problem.» En annan taktisk punkt gäller
den röda interventionen. Härom heter det: »Vi måste i vårt program
hävda rätten för varje proletärstat till röd intervention.» Längre
fram i rapporten heter det, att man endast »med hjälp av bajonetter
och gevär» kan uppnå proletariatets erövring av världen genom kommunisterna.
Här göres följande uttalande: »Utbredningen av det
system, på vilket varje röd armé är baserad, är samtidigt utbredningen
av socialismen, av revolutionens proletära makt.» Det heter
sedermera, att den kommunistiska internationalen tillerkänner fullkomlig
rätt åt de proletära republikerna att intervenera till fördel för
de exploaterade och undertryckta. — Jag inskjuter här parentetiskt
till herr Kilboms begrundande, att detta redan skett vid överfallet
på Georgien. ■—• Vidare heter det: »Först och främst måste proletariatet
i alla länder försvara denna proletäriska stat och även söka att
utvidga den för att utvidga basen för den internationella revolutionen.
För det andra är bildandet av block mellan de proletära staterna och
borgerliga stater emot andra borgerliga stater fullkomligt giltigt i
princip. Frågan om den ställning, som skall intagas före kriget, är
avhängig av varje särskilt tillfälle och bör lösas under hänsynstagande
till opportunitetens princip. Beträffande den allmänna
kampens strategi bör den utarbetas av den kommunistiska internationalen.
»

Jag har, herr talman, funnit angeläget att i kammarens protokoll
få in dessa för den internationella bolsjevismen numera bestämmande
teser, och jag har velat fästa uppmärksamheten på att medan
hela världen strävar att komma ifrån militarismens system, medan
man överallt sätter in sina krafter på att komma ifrån det förflutna
i detta hänseende, så dyker här plötsligt upp, draperande sig i namnet
av proletariatets diktatur, en företeelse, som predikar kriget mellan
nationerna som det naturliga utbredningsmedlet för sina idéer. Detta
är, mina herrar, ingenting annat än den svarta reaktionen, herr Kilbom
må sedan säga vad han vill.

Men jag vill också fästa uppmärksamheten på en sak, som vi
vid den senaste arbetarkongressen i Haag fingo belägg på, nämligen
att kretsarna kring Ludendorff och hans gelikar i Tyskland komma
hjärtligt väl överens med kretsarna kring »Die rote Fahne», och
huru samarbetet mellan dessa kretsar tager sikte på och öppet predikar
revanschkriget mot Frankrike. Det är sannerligen fredskärlek
så det förslår!

Onsdagen den 17 januari, f. m.

13 Nr 3.

Vid mitt sammanträffande med skyddspatronen för den bolsjevikiska
världspropagandan,. herr Radek, som ju nyligen avlagt en visit
hos det norska kommunistiska partiet, förklarade Radek på min
tillfrågan, huru han tänkte sig den svenska bolsjevismens aktion, att
»av de herrarna väntar jag naturligtvis ingen revolution». Varpå
jag tilläde, att det göra vi icke heller här hemma i Sverige!

Det är icke för att göra någon skräckmålning av våra synnerligen
beskedliga svenska bolsjeviker, som jag tagit upp denna ända
i mitt anförande, utan för att fästa uppmärksamheten på det faktum,
att det även hos oss fortfarande finnes människor, som äro så förblindade
och vilseförda, att de godvilligt gå under oket av denna
moderna jesuiterorden och ålägga sina olika sektioner i skilda länder
att agitera för avslutandet av militära allianser för att igångsätta
revolutionskrig mot den ena eller andra staten och för att överhuvud
med vapenmakt och våld befrämja kommunismens utbredande. Man
ser bär, huru företeelserna möta varandra. Å ena sidan ha vi vänsterbolsjevismen,
å. andra sidan denna högerbolsjevism i fascismens gestalt,
som verkligen också här hemma i en trång överstehjärna åstadkommit
kortslutning och där visat ett resultat, som vi alla känna till.

Det är emellertid min övertygelse, att vi härhemma skola åt
båda hållen, vare sig det, gäller den ena eller den andra av de båda
företeelserna, veta att stå fast på demokratiens grundval, veta, att
vilka skilda mål och vilka olika strävanden vi än ha, så skola vi
förverkliga dem med tillhjälp av den allmänna medborgerliga rösträtten
och göra denna till den första och oundgängligaste arvedel vi
ha vunnit i vår demokratiska utveckling. Det är att beklaga, att det
under dessa tider finnes representanter för arbetarklassen, vilka
fortfarande vilja föra delar av denna klass in på de undergångens
och fördärvets vägar, som vi bevittnat på åtskilliga håll. Vad är
det för närvarande, mina herrar, som förlamar den franska socialismens,
den franska arbetarklassens möjligheter att utöva inflytande
till förmån för en försonlig politik från fransk sida i skadeståndsfrågan?
Jo, det är den omständigheten, att man lyssnat till detta
evangelium från Moskva och slagit i spillror den organisation, som nu
borde stått stark och redo att lägga sitt ord och sitt inflytande i vågskålen
till förmån för den modifikation i skadeståndspolitiken, som
Europa så väl behöver.

Jag skall emellertid icke syssla längre med det moskovitiska
skuldkontot utan, i anslutning till den föregående ärade talarens anförande,
be att få göra några erinringar åt annat håll.

Herr Lindman inledde sitt anförande med den förklaringen, att
8-timmarslagen genomfördes här hemma under en synnerligen ogynnsam
situation. Man hade nämligen härtill valt en tid, som ur ekonomisk
synpunkt var mycket olämplig. Ja, herr Lindman, jag skall
för min del ingalunda förneka, att det naturligtvis kan vara på det
sättet, att situationen ur ekonomisk synpunkt icke var den lämpligaste
för vidtagande av en sådan åtgärd. Men å andra sidan, och
det vet herr Lindman mycket väl, var läget sådant, att det i själva
verket icke fanns något val. Frågan låg till på det sättet, och det

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

JVr 8. 14

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

känna vi alla, att här hade detta krav rests med en sådan styrka
av Sveriges arbetarklass, att ett återtåg på den punkten väl icke
rimligen kunde begäras från någon sida. Vi ha för vår del aldrig
förnekat, att en så omfattande och så komplicerad lagstiftning som
denna, tillämpad på ett stort område, måste komma att icke gå riktigt
väl i lås på en del håll utan att vissa gnisslingar måste uppstå; men
från ett sådant erkännande och till resande av det krav, varmed herr
Lindman och hans parti gång efter gång kommit till riksdagen, nämligen
att upphäva hela denna lagstiftning, vilket ju innebär att kasta
ut barnet med badvattnet, är steget mycket långt. Jag vill för. min
del framhäva, att för hela den klass, som äntligen tillkämpat sig 8-timmarsdagen, är det säkerligen ett obegripligt , tal, när herr Lindman
söker göra gällande, att 8-timmarsdagen är till skada för arbetarklassen.
Har ändå icke herr Lindman i sin själ någon gång nödgats
giva dem rätt, som säga, att för en nation, som vill vårda sig om sitt
folkmaterial, och särskilt för en nation med det utmärkta folkmaterial
som vårt svenska, det dock är en kulturuppgift att sörja för att dess
stora arbetarklass icke genom en orimligt lång arbetstid blir fysiskt
undergrävd och därmed även berövad möjligheterna för sin andliga
förkovran? De satserna ha så många gånger understrukits, att det
kan vara onödigt att ännu en gång orda därom. Jag fäste mig endast
därvid, att fortfarande samma synpunkter och samma sinnelag finnas
på högerledningens sida, som vi mött åtskilliga gånger förut.

Herr Lindman tillgrep ett ordspråk, han säde: »av skadan blir
man vis men icke rik». Jag tänkte då i mitt stilla sinne: kanske
skulle detta ordspråk kunna tillämpas på högerpartiet och dess politik.
Kanske är det så, att man även om högerpartiets ledning skulle
kunna säga, att den av skadan icke blivit rik men heller icke vis.
Jag undrar, om icke framsläpandet i remissdebatten av hela repertoaren
från landstingsmannavalen: åttatimmarsdagen, »Per Albin»,
jordbruksministern och kommunikationsministern, precis i samma ordning,
som den alltid förekom i herr Lindmans omsorgsfullt refererade
föredrag under denna valrörelse, jag undrar, om icke detta är ägnat att
understryka en slik omformulering av det av herr Lindman lancerade
ordspråket.

Herr Lindman tog upp en råd anmärkningar mot regeringspolitiken,
men jag fäste mig särskilt vid eu sak, och det var den
genomgående moderation, som präglade denna kritik. Jag hade åtminstone
själv en liten känsla av att herr Lindman var ute med ljus
och lykta för att söka efter anmärkningsanledningar, och när man
sammanställer anklagelsepunkterna, så måste åtminstone jag för min
del säga, att skall detta vara, vad högerpressen under månader förklarat
skola bli den stora vidräkningen med den sittande »landsregeringen»,
så förmodar jag, att herrarna på regeringsbänken kunna
känna sig ganska gemytligt stämda,

Herr lundman yttrade, att den nuvarande skattepolitiken nedtyngde
näringarna och gjorde det omöjligt för dessa näringar att utvecklas
på sätt önskligt varit. Jag skulle vilja ställa till herr Lindman
den frågan: antag, att man icke uttagit krigskonjunkturskatten,

Onsdagen den 17 januari, f. m.

15 Nr 3.

mot vilken herr Lindman alltid brukar vända sig, vad hade följden
blivit? Jo naturligtvis, att dessa många miljoner hade gått till ytterligare
utvidgning av företagen under denna tid. Antagligen hade då
krascherna, bankkrascher och andra, blivit ofantligt mycket större,
därför att så mycket större kapital då varit investerat i företagen;
och vidare hade säkerligen antalet arbetslösa i detta ögonblick också
varit större. Den beräkning, som inom tull- och traktatkommittén
verkställdes rörande den arbetslöshetsreserv, med vilken man måste
räkna, även under förutsättning av en återgång till normala förhållanden,
visade, att även om vi gå tillbaka till förhållandena före
krigek skulle det blivit ungefär 32,000 arbetslösa. Men antag, herr
Lindman, att man icke uttagit krigskonjunkturskatten utan givit
möjlighet till en ytterligare utvidgning av företagen, medan man
sökte vinst på kort sikt, då hade denna arbetslöshetsreserv varit
större, än den nu är.

Herr Lindman övergick sedan till att klaga över kränkningen
av det gamla svenska äganderättsbegreppet och satte denna kränkning
i samband med expropriationsfrågan. Ja, herr Lindman, jag
förstår mycket väl, att det för högern finnes stor anledning att slå
vakt om det gamla äganderättsbegreppet, och därom är intet att säga.
Men jag vädjar framför allt till denna kammares bondeelement: är
det månne från socialdemokratiens sida som herrarna förmärkt något
hot mot äganderätten till böndernas hemman, eller är det icke
fastmera så, att vi dagligen och stundligen bevittna, att äganderätten
inryckes som en pjäs i ett långt mera farligt, ett långt mera omfattande
spel, där det sannerligen icke är fråga, huruvida principen
om den privata äganderätten skall hållas i helgd eller icke, utan där
principen snarare är denna: låt oss annektera, så gott vi kunna!

Jag syftar därvid på den företeelse under de senast gångna åren,
som visserligen icke direkt men indirekt speglar sig i årets finansplan,
men som herr Lindman till min stora förvåning med tystnadens
vältalighet gled förbi. Jag menar den företeelse, som står i samband
med efterräkningarna från kalaset under högkonjunkturen. Jag
tänker på de stora bankkrascherna, som uppslukat över 300 miljoner
kronor. Vi ha sett den ena storbanken efter den andra gå i kvav.
Vi ha sett en rad av ruinerade aktieägare, större eller mindre. Vi ha
bevittnat en fullständig landssorg i den värmländska provinsen med
anledning av Värmlandsbankens undergång. Och när man granskar
de meddelanden härom, som lämnats till offentligheten, så har man
funnit, att det varit samma system, samma lättsinniga engagemang
från bankernas sida under de feta åren på näringslivets alla områden,
samma expansionspolitik, strävande till att göra bankerna till
överägare eller överkontrollörer av ofantliga egendomar och ofantliga
jordområden med många människor på. Hela denna bubbla
måste en vacker dag brista och brast också. Krascherna komrno med
alla sina konsekvenser, och då måste man fråga sig: vad är det
för parti, som alltid här i riksdagen slagit vakt omkring denna politik?
Från vilket håll har det alltid öppnats ett energiskt försvar, så

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

16

Onsdagen den 17 januari, f. m.

fort man velat röra vid storfinansen och dess ställning till näringslivet?
Det är från herr Lindmans och hans partis sida, som naturligtvis
samtidigt i denna remissdebatt uppträder som beskyddare åt den
svenske bonden och dennes äganderätt gent emot de fruktansvärda
socialister, som har kantänka skulle stå på språng för att avhända
bondeklassen densamma. Se ut över raden av våra stora bruk, som
ägas och manövreras av de stora bankerna, se denna rad av från
sin äganderätt skilda bönder i detta land, där äganderätten genom
bolagen glidit över i bankväsendets händer, se allt detta och kom
sedan och säg, att den politik, som vill främja en sådan utveckling,
skulle vara bondevänlig par préférence! Man kan givetvis icke sätta
tro till sådana ord, ty här tala gärningarna ett annat språk än orden.
Om från högerpartiets sida någonsin visats den minsta tendens att
taga avstånd från denna politik, om man särskilt från högerlantmännen
förmärkt någon tveksamhet att alltjämt hänga denna storfinansiella
och storindustriella politik i rockskörten, då skulle man
möjligen kunna tro på en självbesinning, som ledde till tillnyktrande
och hälsa, men tyvärr har det icke tett sig så på något sätt. Och jag
tror, att man i dag kan fastslå, att högerpartiet står som en man
kring denna politik, som, så vitt man kan se, alltjämt kommer att
utgöra en stor och överhängande fara för Sveriges bondeklass.

Herr Lindman riktade mot vårt parti den anmärkningen, att vi
ville göra klassens vilja till folkets lag. Jag ber för min del att bestämt
få tillbakavisa den beskyllningen. Den regering, som för närvarande
sitter, sitter där — det vet herr Lindman mycket väl —
därför att den löste ett parlamentariskt nödläge, bildande en minoritetsregering
i en tid, då det sannerligen var nödvändigt, att man
icke här i landet ordnade det så, att det blev reaktionära krafter,
herr Lindman och hans vänner, som länkade landets öden. Det är,
som herr Lindman sade, en minoritetsregering, men jag undrar, om
man icke litet till mans inom olika partier nödgas giva den det erkännandet,
att denna minoritetsregering dock har lyckats att i olika
avseenden under dessa vanskliga tider föra en politik av den beskaffenhet,
att den vunnit allt större och större förtroende inom vida
lager av vårt folk.

Det gavs här redan på riksdagens första dag uttryck av erkännande
för den finanspolitik, för vilken finansministern står som
målsman; och fattade jag herr Lindman rätt, var han också redo att
understryka detta erkännande, ehuru med vissa reservationer på en
del punkter. Jag skulle också tro, att för bibehållande av social
fred i landet, för möjligheten att lösa våra inre vanskliga problem
under denna kritiska tid har det varit av ofantligt stor betydelse, att
det suttit en regering med direkt kontakt med de stora arbetarmassorna,
med möjlighet att under ärendenas handläggning kunna tillse,
att även deras synpunkter i rimlig utsträckning komme till sin rätt.
Men jag trotsar herr Lindman att med fakta kunna visa, att denna
politik har haft karaktären av enögd klasspolitik. Den har, såvitt
jag kunnat förstå, från olika håll fått det erkännandet, att den i
skiftande lägen har ordnat det så, att landets och samhällets intressen

Onsdagen den 17 januari, f. in.

17 Nr 3.

tillgodosetts. Naturligtvis — och det ligger i sakens natur — måste
en regering av denna karaktär närmast sörja för, att den klass, som
uppbär densamma politiskt, också i statslivet får erkännande för sina
synpunkter, så långt det är möjligt. Men jag undrar, om icke herr
Lindman ger mig rätt på den punkten, att i samma män som i ett
stort industriland arbetareklassen har en dräglig existens, i samma
mån främjas också detta lands, detta samhälles väl i det hela.

Herr Lindman sammanfattade emellertid sina anklagelser på
två punkter. Den ena riktade sig mot försvarsministern — och jag
är övertygad om att den senare personligen icke skall bliva herr
Lindman svaret skyldig •— den andra riktade sig mot jordbruksministern.
Han avfyrade också i förbigående en salva mot kommunikationsministern.
Jag skall icke falla herrarna på statsrådsbänken
i ämbetet, men det är en punkt, där jag känner mig uppmanad att
reagera mot herr Lindmans framställningsmetoder.

Han tog upp försvarsfrågan och förklarade mot herr försvarsministern,
att denne lät vårt försvar förfalla. Ja, herr Lindman, jag
vet icke, huruvida herr Lindman har någon kontakt med sina egna
meningsfränder inom försvarsrevisionen. Men skulle så vara. att
den av herr Lindman här antydda politiken, att man icke skulle gå
till en rimlig begränsning av de stora bördor, som här tynga nationen,
skulle så vara, att denna politik är högerpartiets, ja, då nödgas
jag tro på uppkomsten så småningom av en schism mellan högerpartiets
ärade ledare och de kommittenter, han har i försvarsrevisionen.
Det är också min övertygelse, att herr Lindman låtit
lura sig av en honom närstående tidning, Nya Dagligt Allehanda,
när han om försvarsrevisionens arbete fällt det omdöme han här
tillåtit sig. Man får av herr Lindman veta, att här inom försvarsrevisionen
huttias och smusslas med frågorna, och att det hela ingenting
annat är än ett partitaktiskt spel. Men det blev mig ej klart,
huruvida han härvid adresserade sig till regeringen och dess parti,
eller om han riktade sig mot sina egna meningsfränder inom försvarsrevisionen.
Det kunde måhända vara ägnat att inspirera en
pristävlan — låt mig säga i Nya Dagligt Allehanda — att utlysas
så här: pris till den, som kan ange. vad som kommer att bli högerpartiets
slutliga linje i försvarsfrågan! Jag tror herr Lindman gör
klokt i. såsom han också gjort, att i remissdebatten icke så positivt
framlägga sina linjer, att han till äventyrs fastnar i dem i fortsättningen.

Jag ville vidare säga, att denna kampanj mot försvarsministern
förefaller mig, i vad den gäller vården om försvarsfrågan, både
dum och orättfärdig. Den är dum därför, att den angriper honom på
punkter, där han efter min uppfattning gjort försvaret i viss mån
betydande tjänster. Jag tager fallet med denna erinran till en regementschef,
där det gällde, att officerare gjorde stre.jkbrytarearbete.
Herr Lindman torde vara tillräckligt erfaren på slika omåden för
att veta, att, om något skulle djupgående och varaktigt skada det
svenska försvarsväsendet, så vore det, om den föreställningen skulle

Andra hammarens protokoll 1923. Nr 3. 2

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 8. 18

Onsdagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

bli rotfast inom störa klasser i detta land, att herrar officerare uppträda
i klasskampen såsom drabanter på ena sidan i sociala konflikter.
Jag tror därför, att man bör på den punkten vara herr försvarsministern
tacksam för att han gjort en erinran till vederbörande, att
det där skadar försvaret och dess sak; och något annat har mig
veterligt i den vägen icke förelegat.

Jag kommer så till den andra punkten, frågan om försvarsministerns
ställning till ungdomskongressen. Där vill jag för min del
säga, att, om man tänker tillbaka på den tid vi haft här i landet^ända
till det demokratiska genombrottet, om man tänker tillbaka på den
tid, då högst densamme där söder om Östersjön riktade den uppmaningen
till sina soldater, att, även om man kommenderar Er att
skjuta far och mor, så skall Ni lyda, då kanske herr Lindman också
förstår, att under inflytande av en sådan verklighet, då vi hade en
militaristisk överhetsstat, regerad av en liten klick, och då vi även
här hemma hade endast herr Lindman och hans klick att lita till,
då det gällde handhavandet av statens angelägenheter och där den
stora massan var utesluten från medborgarrätt, kanske han då också
förstår, säger jag, att det var naturligt, att tankar föddes och växte
upp och idéer utformades om att här var det nödvändigt att tillse, att
man icke en vacker dag överrumplade den stora massan av befolkningen
och drog den med i ett spel, där den ingalunda ville vara
med. Med andra ord: att man kände instinktivt att man borde vara
på sin vakt gentemot utnyttjande av armén i klassernas inbördes
konflikter. Jag tror, att den ståndpunkten var utifrån de förutsättningarna
både försvarlig och förklarlig.

Jag måste för min del säga, att jag icke har kunnat finna, att
herr försvarsministern har velat utsäga någonting annat på denna
punkt, än att det icke duger att engagera militären i klasskampen.
Skalar man av hela denna fruktansvärda presskampanj, så finner
man att kärnan är en het förbittring över att en dylik tanke uttalats
från försvarsministerns sida.

Nu vill jag säga, att i en demokratisk stat är det uppenbarligen
alldeles uteslutet, att man kan ge ett finger åt vare sig den ena eller
andra sidan när det gäller strävan att engagera armén i klasskampen.
Skall man draga in militären i sina mellanhavanden i en stat med allmän
rösträtt, där folket har möjlighet att med rösträttens vapen sörja
för att statens åtgöranden, vare sig de speglas på det ena eller andra
området, bli av sådan karaktär, att de stå i överensstämmelse med det
stora flertalets uppfattning, ja, då beträder man farliga vägar. Och
därför skulle jag vilja säga, att i en demokratisk stat bör parollen
ifråga om armén vara: »bort med tassarna!» vare sig det är bolsjeviker
eller fascister som visa klåfingrighet. 1 Sverige är det nationen
såsom sådan, som skall tjänas av armén, men icke en viss klass.
Vi vilja icke veta av äventyr ä la Adlercreutz eller Kilbom och
deras anhängare. Vi bo och leva i en demokratisk stat med demokratisk
författning, och i en sådan stat får det icke vara rum för indragande
av militären i klassernas mellanhavanden. Och den deklaration,
som herr försvarsministern i våras med anledning av herr

Onsdagen den 17 januari, f. in.

19 Nr 3.

Samuelssons interpellation om vissa värnpliktsförhållanden lämnade Vld remiss av
angående sin ståndpunkt, att han stod fast vid att militären icke statsv^ksiar
användas i klassernas inbördes mellanhavanden, ja, den borde1 ,rort8.
också hava övertygat alla, som äro tveksamma, om var vi ha honom
i den frågan. Jag kan för min del icke finna någon berättigad
grund till den stora kampanj, som förts i högerpressen. Den har
varit till 99 procent rena överdrifter och förvrängningar.

Herr Lindman riktade sig vidare mot att man inom försvarsväsendet
från herr försvarsministerns sida icke tagit upp anslaget
till den frivilliga skytterörelsen, och han anförde mycket riktigt,
så vitt jag fattade honom, att här skulle ske en utredning från försvarsrevisionens
sida. Ja, den utredningen, herr Lindman, den föreligger
först i samband med försvarsrevisionens betänkande. Varför
skall han då lasta herr försvarsministern för att han icke tagit upp
detta anslag, innan man kan överblicka, hur det frivilliga skytteväsendet
skall inpassas i den blivande härordningen i det hela? Jag
tror för min del, att herr försvarsministern handlat fullständigt rätt,
då han i fjol i likhet med i år underlåtit att taga upp detta anslag.

Ty jag tror mig icke röja någon hemlighet, om jag säger, att den
kommission, som har detta under omprövning, har inom sig delade
meningar angående möjligheten av detta inpassande, och under sådana
förhållanden får frågan icke anses så självklar, som herr Lindman
ville göra den till.

Ja, herr talman, jag har hållit på tillräckligt länge, och jag
skall begränsa mig till det sagda. Jag vill för min del bara tilllägga,
innan jag slutar, att det är min övertygelse, att om herr
Lindmans kritik utav den sittande regeringen skall få betraktas såsom
högerpartiets domslut över den förda politiken sedan föregående års
remissdebatt, ja, då har denna regering utgått ur remissdebatten
ingalunda skamfilad på det sätt, som man förmodligen i afton får
läsa i Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet, där man, såsom det
anmärktes under fjolårets remissdebatt, säkert har på förhand sina
rubriker färdiga om »en förkrossande vidräkning med den socialdemokratiska
regeringen», utan jag tror, att denna regering utgår ur
remissdebatten med ett ökat förtroende från parlamentet och med
det allmänna medvetandet förstärkt, att den trots sin ställning som
en minoritetsregering dock vetat att även hävda programmet, och
det framgångsrikt, såsom en »landsregering»,

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! För visso
komma under de närmaste åren de ekonomiska spörsmålen att behärska
riksdagen, och våra strävanden böra gå ut på att i möjligaste
mån söka återföra våra statsfinanser till normala förhållanden, sådana
de voro före 1914. Man måste därför hålla regeringen räkning
för de ansträngningar, som den gjort för att bringa jämnvikt i budgeten.
Och man måste även erkänna, att de nedprutningar av ett
par hundra miljoner, som företagits, äro i sig avsevärda. Men tyvärr
inskränka sig besparingarna allenast till möjliggörandet att undvika
högre skatter, medan åter vårt mål bör vara att söka verksamt ned -

Nr 3. 20

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av bringa nuvarande skatter för så vitt det svenska folket skall förbliva
statsverks- • s^n(] kunna bära skattepålagorna- åt det allmänna. Om vi uppPr°posi^onea.
g^|jja s^som mal att söka uppnå 1014 års förhållanden och betänka,
'' ms'' att budgeten för nämnda år uppgick till mindre än 300 miljoner, så
ha vi en lång väg än att vandra och ett mödosamt och drygt arbete
att utföra, innan vi nå dit ifrån årets budgetsförslag å cirka 700
miljoner kronor. Så långt tillbaka till gångna tiders budgetsförhållanden
kunna vi väl dock tyvärr svårligen hava utsikt att komma.

Det synes mig tydligt, att då de största statsutgifterna åtgå till
att avlöna de statsanställda, så måste också besparingarna i sin mån
gå ut över dessas avlöning. Men de statsanställda måste med jämnmod
söka bära dessa av tidens nödtvång föranledda, erforderliga nedprutning^
av deras löner. Om de jämföra dem med de löner, som
tillkomma tjänstemän i andra länder, så skola de ock finna, att Sverige
intager en särställning härvidlag. Det finnes intet land i Europa,
knappast kanske i världen, där mera gjmnsamma förhållanden äro
rådande än här. Den svenska kronan har återvunnit sitt guldvärde
och även i stor omfattning sin köpkraft, och vad beträffar producenternas
pris på livsmedel, så närma sig dessa också numera 1914 års.

Jag ber att få uttala ett särskilt tack till regeringen för dess
förslag rörande befrämjandet av egnahemsrörelsen. Den visar därigenom,
att den har förståelse .för nödvändigheten av att söka behålla
den jordbruksidkande ungdomen på landsbygden och även av att söka
dit överföra de för jordbruk lämpade industriarbetare, vilka icke
kunna finna sin näring inom industrien. Förslaget är också lagt på
sådant sätt, att arbetare även utan innehavda besparingar kunna
komma i besittning av egna hem och i tillfälle att idka jordbruk.
Men man måste se till, att folket icke allenast kan beredas egna hem
och erhålla jordbruk, utan även, att dessa kunna lämna en tillräcklig
bärgning för sina innehavare. Och jordbruket befinner sig otvivelaktigt
i närvarande stund uti en svår depression. Hittills ha småbrukarna,
åtminstone i det län jag tillhör, kunnat betala sina annuiteter,
men numera visa sig svårigheter uppstå för dem härutinnan.

Emellertid äro dessa svåra förhållanden beroende icke allenast
på den allmänna depressionen, utan även därpå, att småbrukarna på
senare tider alltmera slagit sig på odling av brödsäd, och att spannmålshandeln
blivit monopoliserad, så att kvarntrusten kunnat betala
efter godtycke den spannmål, lantmannen har att sälja, sålunda till
priser vida understigande dem, för vilka vi kunna importera varan.
Jag vågar därför göra den hemställan till herr jordbruksministern
att söka förbättra förhållandena för jordbrukarna, icke genom att
föreslå några ineffektiva tullar, utan genom att se till, att man skyddar
jordbruket, i synnerhet det mindre, för kvarntrusten, som utövar
en så menlig inverkan på dess ekonomi.

En svårighet, som också står i vägen, då det gäller att möjliggöra
för folket att söka sig ut till landsbygden, är de höga skatter,
som där finnas. Det är tydligt, att i de glest befolkade delarna av
vårt land, där väl kolonisationen egentligen skall kunna tänkas föras
framåt, det skall vara svårt att på nöjaktigt sätt bestrida utgifterna

Onsdagen den 17 januari, f. m.

21 Nr 3.

för skolor och fattigvård. Folkskoleinspektörerna ha också krävt,
att förbättringar skola vidtagas, och jag tror, att det i många fall
är i sig fullt berättigat. Men det kräver pengar. Under sådana förhållanden
blev man något överraskad, då man fann, att den kommunala
progressiva skattens utjämningsandel icke blev i sin helhet uttagen.
Det stred kanhända emot de hittills varande grunderna för
användningen av utjämningsandelen, men det ligger ju i regeringens
hand att ändra dessa. Herr finansministern behöver icke vara så
ömhjärtad, då det gäller att taga skatt från de mera bärkraftiga kommunerna
och ge till dem, som ha mindre bärkraft, till de kommuner,
som digna under kommunalskatten; och jag hoppas, att när herr
finansministern nästa gång går att pröva, i vilken utsträckning utjämningsandelen
på den progressiva kommunalskatten skall tagas i
anpråk, han även finner sig manad att uttaga den i dess helhet.

Jag skall, herr talman, icke i dag inlåta mig nå några storpolitiska
spörsmål eller i vidare mån än som skett dröja vid våra
inrikespolitiska förhållanden. Tidsförhållandena äro icke sådana,
att det nu synes mig lägligt. Man skulle visserligen kunna göra en
vidräkning med regeringen för vissa misstag, som blivit av densamma
begångna, men under den depression, som nu härskar i vårt land,
böra vi alla förena våra krafter för att framför allt söka avhjälpa
densamma, varvid vi böra åsidosätta varje enskilt intresse, varje klassintresse
samt fästa blicken på det stora hela, det allmännas väl, med
utgående ifrån att tiden icke passar för kiv och strid. Vill regeringen
fortsätta på de inslagna besparingarnas väg, vill den förenkla
vår statsförvaltning till fördel för det enskilda initiativet, så skall
åtminstone jag för min del i det hänseendet skänka regeringen mitt
ringa stöd, och jag är övertygad om, att många av mina meningsfränder
även skola göra det.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Öme:
Herr talman, mina damer och herrar! Det har sagts mig, att under
den tid jag åhörde debatten i första kammaren, högerpartiets ledare
här i det anförande, vari han gav ledmotiven för dei lyriskt dramatiska
stycke, som hans parti enligt pressen skall uppföra i dag,
också som ett av dessa ledmotiv angav telefonistkonflikten i somras.
Jag var icke alldeles oförberedd på, att den saken skulle komma
upp. Pressen har bebådat det, och den roll denna konflikt spelade
i valstriden har varslat detsamma.

Emellertid förhåller det sig så, att det mesta, som blivit yttrat
både i pressen och i den offentliga debatten angående konflikten,
lider av betänklig brist på kännedom om de sakförhållanden, som
ligga bakom densamma och regeringens ingripande däri. Jag vet
icke, om det möjligen kan betraktas som icke ritualenligt, men jag
skulle be att här få framlägga några fakta till ledning för den
kommande debatten i denna fråga. Om de anföranden, som sedermera
komma att hållas, på grund därav icke kunna bli fullt så högstämda
som eljest, är det visserligen mycket sorgligt från vissa syn -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

>''r 8. 22

Onsdagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

punkter, men från sakens synpunkt är det, tror jag, bättre, att debatten
bar något verkligt att hålla sig vid.

Herr Lindman har, enligt vad jag erfarit, erinrat om »kommunikationsministerns
uppseendeväckande ingripande i telefonistkonflikten
för de strejkande och mot verkets ansvariga ledning». Såsom
det skall framgå av den följande redogörelsen, har denna herr Lindmans
erinran ingen som helst anknytning till det verkliga förhållandet.
Regeringen har nämligen tagit parti varken för den ena
eller andra parten i denna fråga, utan endast gjort sitt bästa för
att lösa den elakartade konflikt, som uppstått vid verket.

Telegraf- och telefonmannaförbundet inkom den 27 april 1922
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet med en
skrivelse, vari hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte ålägga telegrafstyrelsen
dels att för de extra telefonisterna vid telegrafverkets stationer
godkänna avtalsprincipen i likhet med vad som redan skett
beträffande verkets linjearbetare, dels att öppna förhandlingar med
telegraf- och telefonmannaförbundet rörande upprättandet av kollektivavtal
för ifrågavarande personalsgrupp.

Skrivelsen remitterades den 29 i samma månad till telegrafstyrelsen
för yttrande.

Ehuru det hos mig icke fanns någon tvekan om, att den begärda
rätten till förhandling borde bifallas av regeringen, ansåg jag
det icke lämpligt att fastställa någon viss dag för avgivandet av
styrelsens utlåtande. Enligt vad jag under hand inhämtat vore nämligen
från början parternas ståndpunkter till den grad oförenliga,
att det för sakens skull icke hade varit gagneligt att forcera fram
ett avgörande. Telegrafstyrelsen fick all den tid till sitt förfogande,
som den ansåg sig behöva för ett grundligt övervägande av
sakens olika sidor.

Då avgörandet dröjde, efterhörde emellertid telegraf- och telefonmannaförbundet
hos mig gång efter annan genom sm ordförande,
huru långt frågan avancerat. Varje gång vände jag mig till telegrafstyrelsen,
men fick alltjämt beskedet, att styrelsen fortfarande
saknade en del från förvaltningarna infordrade utlåtanden. Slutligen
erhöll jag i början av juli månad, strax före anträdandet av en
längre tjänsteresa till övre Norrland, ett bestämt löfte av telegrafstyrelsens
representanter, som jag kallat till konferens, att yttrandet
inom de närmaste dagarna skulle inlämnas till departementet. Det var
min avsikt, att yttrandet så snart det inkommit skulle delgivas telegraf-
och telefonmannaförbundet för att sätta detta i tillfälle att
redan före avgörandet något närmare precisera och även modifiera
sina krav och därigenom bereda väg för ett positivt resultat av de
blivande förhandlingarna.

Vid min återkomst från Norrland den 19 juli erfor jag, att
telegrafstyrelsens yttrande ännu icke inkommit, men att det låg färdig!
för underskrift. Något senare samma dag erhöll jag del av
telegraf- och telefonmannaförbundets ultimatum till telegrafstyrelsen,
innehållande meddelande, att de extra telefonisterna ämnade nedlägga
arbetet den 21 juli, därest telegrafstyrelsen icke dagen förut

Onsdagen den IT januari, f. in.

Nr 3.

medgivit påbörjandet av avtalsförhandlingar senast den 1 augusti Vid remiss av
1099 statsverk .

it propositionen.

Såsom jag på sin tid meddelat i pressen, inriktade .lag omedei- (Forts)
bart mina ansträngningar på att söka förmå telegraf- och telefonmannaförbundet
att uppskjuta sin aktion i väntan på, att regeringen
skulle hinna fatta sitt beslut. Ansträngningarna i detta hänseende
blevo resultatlösa, vilket torde kunna förklaras ej minst med hänsyn
till den omständigheten, att telegraf- och telefonmannaförbundet sedan
den 1 juli stått i öppen konflikt med telegrafstyrelsen rörande
linjearbetarnas avlönings- och anställningsvillkor. Strejk utbröt följaktligen
den 21 juli på morgonen bland de extra lokaltelefonisterna.

Påföljande dag inkom telegraf- och telefonmannaförbundet med erinringar
i anledning av telegrafstyrelsens utlåtande.

Sådant var sakläget, då regeringen fattade sitt beslut i anledning
av telegraf- och telefonmannaförbundets framställning. Innan
jag närmare redogör för de överväganden, som lågo till grund för
beslutet, anser jag mig dock böra slutföra redogörelsen för det faktiska
händelseförloppet.

Regeringens beslut, som sålunda fattades i konselj den 2-1 juli,
hade följande lydelse:

»Kungl. Maj :t, som finner hinder icke möta, att anställningsförhållanden
för extra telefonistpersonal regleras i form av ett kollektivavtal
mellan verkets styrelse och personalens organisation, anbefaller
telegrafstyrelsen att, sedan pågående arbetsnedläggelse av extra
telefonister hävts, med telegraf- och telefonmannaförbundet upptaga
förhandlingar om upprättande av kollektivavtal.»

Följande dag, den 25 juli, meddelade telegrafstyrelsen i skrivelse
till telegraf- och telefonmannaförbundet, bland annat, att telegrafstyrelsen
vore villig medgiva, att samtliga i arbetsnedläggelsen deltagande
telefonister skulle återtagas i telegrafverkets tjänst med
bibehållande av sina dittillsvarande förmåner, dock med den inskränkning,
att arbete och därmed förenad avlöning kunde beredas dem
endast i den mån lediga telefonistförordnanden funnes att tillgå eller
framdeles uppkomma eller annat lämpligt arbete vid verket kunde
erbjuda sig. Denna inskränkning vore, säger styrelsen, betingad
därav, att sådan arbetslös personal vid verket, som arbetat åt verket
under tiden för arbetsnedläggelsen, samt under densamma nyanställd
personal av styrelsen garanterats fortsatt arbete, i den mån de önskade
och därtill befunnes lämpliga.

I anledning härav inkom styrelsen för telegraf- och telefonmannaförbundet
den 20 juli med en skrivelse, vari hemställdes, att Kungl.

Maj:t måtte garantera samtliga i pågående arbetsnedläggelse vid
telegrafverket deltagande telefonisters återtagande i arbetet eller
därom till telegrafstyrelsen utfärda föreskrifter.

Samma dag meddelade chefen för telegrafverket i en till kommunikationsdepartementet
överlämnad promemoria, att styrelsen haft
■överläggningar i frågan med representanter för telegraf- och telefonmannaförbundet,
varvid ställdes i utsikt, att styrelsen lör förbundet
skulle hos lokalföreningarna i Stockholm och Göteborg tillstyrka ar -

Nr 8. 24

Onsdagen den 17 januari, f. ni.

Vid remiss av betets återtagande på telegrafstyrelsens i skrivelsen den 25 juli anvrovositionen
£''vna villkor, vilka av generaldirektören vid berörda överläggning
(Forts) preciserats sålunda:

»Alla strejkande återtoges i telegrafverkets tjänst.

De, som under strejken deltagit i arbetet, skulle därvid ltvarstanna,
om telegrafverket funne dem lämpliga och de själva så önskade.

De strejkande, som på grund därav icke genast kunde få arbete,
skulle i tur och ordning återfå det, så fort och allt eftersom sådant
erbjöde sig utan att någon annan stuckes emellan. De skulle därvid
erhålla sina förra löner oavkortade.»

Ärendet förekom i konselj den 28 juli och Kungl. Maj:t fann
därvid den av förbundet gjorda hemställan icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter åtskilliga förhandlingar mellan parterna, i vilka till en
början jämte mig deltog t. f. socialministern, statsrådet Thorsson,
nåddes mellan parterna enighet om villkoren för konfliktens avveckling.
I skrivelse den 27 juli meddelade chefen för telegrafverket, att
telegrafstyrelsen efter gjorda beräkningar funnit sig kunna som komplettering
av skrivelsen den 25 juli garantera,

»att alla de telefonister, som förut hade egna fasta förordnanden,
återfått sådana undan för undan i tur och ordning före årets
utgång,

att alla dessa emellertid erhållit fortlöpande arbete och sin
förutvarande lön senast från och med den 15 augusti, samt

att alla de telefonister, som förut icke hade egna fasta förordnanden,
från och med sistnämnda tid återfått samma ställning, som
de före strejken intogo».

Vidare upplystes i skrivelsen, att representanter för telegrafoch
telefonmannaförbundet samma dag förklarat sig ämna hos vederbörande
underavdelningar kraftigt tillstyrka arbetets återupptagande
måndagen den 31 augusti i enlighet med telegrafstyrelsens skrivelse
den 25 samma månad kompletterad med nyss återgivna garanti.

Därmed var arbetsnedläggelsen hävd. Åtskilliga efterdyningar
gjorde sig emellertid sedermera märkbara.

Den 4 september inkom styrelsen för telegraf- och telefonmannaförbundet
med besvär över telegrafstyrelsens beslut att vägra förhandlingar
för vinnande av utredning rörande vissa påstådda fall av repressalier
mot de strejkande.

Med hänsyn till den utredning i frågan telegrafstyrelsen förebragte
fann Kungl. Maj:t på min föredragning framställningen icke
föranleda någon Kungl. Maj ds vidare åtgärd.

De anbefallda kollektivavtalsförhandlingarna mellan telegrafstyrelsen
samt telegraf- och telefonmannaförbundet upptogos den 11 september
1922, men avbrötos, då enighet mellan parternas delegerade icke
kunde uppnås, den 16 i samma månad.

Telegrafstyrelsen upptog därefter på eget initiativ förhandlingar
om kollektivavtal för extra telefonister med en annan organisation,
kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening, och av -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Nr 3.

slöt med denna ett kollektivt avtal, som trädde i kraft den 1 oktober
1922 och som av telegrafstyrelsen förklarades komma att tillämpas
på all verkets personal i extra telefonistgrad.

Efter denna, för mig likaväl som för allmänheten högst överraskande
vändning i sakläget, inkom telegraf- och telefonmannaförbundet
den 17 november till regeringen med besvär över telegrafstyrelsens
beslut att icke återupptaga förhandlingarna med förbundet.
Förbundet yrkade, att Kungl. Maj:t måtte ålägga telegrafstyrelsen
att i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 24 juli snarast möjligt
återupptaga dessa förhandlingar.

I telegrafstyrelsens utlåtande med anledning härav, avgivet den
22 november, framhöll styrelsen bl. a., att det, såsom styrelsen även
skriftligen meddelat telegraf- och telefonmannaförbundet, icke syntes
styrelsen förefinnas något hinder, att delegerade från styrelsen och
från förbundet sammanträffade för undertecknande av kollektivavtal
rörande till förbundet anslutna extra telefonister av samma lydelse
som det med kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening
redan träffade kollektivavtalet.

Då telegrafstyrelsen sålunda förklarat sig alltjämt villig underteckna
kollektivavtal, fann Kungl. Maj :t den gjorda framställningen
icke föranleda åtgärd.

Jag har nu lämnat en redogörelse för de viktigaste fakta i den
mycket uppmärksammade konflikten och återgår till motiven för
regeringens beslut den 24 juli, eftersom detta beslut uppenbarligen
utgör själva huvudpunkten i de anklagelser, som från olika håll riktats
mot regeringen för dess förhållande till striden.

Innan jag går vidare bör jag emellertid meddela, att regeringen
anser kollektivavtalet vara ''eu fullt användbar form för ordnandet av
förhållandet mellan statens affärsverk och den del av verkens personal,
som icke beretts förmånen av en fastare anställning, vars former
reglerats av statsmakterna.

Denna regeringens ståndpunkt torde icke för någon innebära
någon nyhet. Den avviker icke heller från den praxis, som redan
långt före dess tid börjat utveckla sig inom statsförvaltningen.

I sitt utlåtande över telegraf- och telefonmannaförbundets framställning
har telegrafstyrelsen uttryckligen förklarat sig icke ha något
att invända mot förhandlingar med verkets arbetare. Enligt styrelsens
egna ord har sedan lång tid tillbaka sådana förhandlingar om
löne- och arbetsvillkor ägt rum, därvid det beträffande den enskilda
industriens arbetare använda tillvägagångssättet kunnat i stort sett
tillämpas. •

Visserligen avstyrkte styrelsen av åtskilliga skäl användandet av
kollektivavtalsprincipen för de icke ordinarie telefonisterna, men det
syntes mig framgå av utlåtandet, att styrelsen kommit att intaga denna
ståndpunkt huvudsakligen med hänsyn till de synnerligen högt
spända krav telegraf- och telefonmannaförbundet framställt i ett den
28 juni 1920 inlämnat förslag till dylikt avtal. I detta förslag ingick,
framhåller telegrafstyrelsen, bl. a. förbud för telefonist att vare
sig genom egen ansökan eller på annat sätt låta överföra sig till ordi -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 8. 26

Onsdagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

narie stat — en av styrelsen företagen befordran skulle, om detta
krav godkänts, ha betraktats som avtalsbrott — jämte en rad andra
dylika bestämmelser av oantaglig art. Därjämte fordrades så stora
ekonomiska förmåner för telefonisterna, att verket skulle tillskyndats
en utgiftsökning av omkring 13 miljoner kronor, därav enbart i Stockholm
över 6 miljoner kronor, motsvarande omkring 60 kronor per
abonnent och år. I sina erinringar i anledning av detta telegrafstyrelsens
utlåtande betonade telegraf- och telefonmannaförbundet
emellertid, att det från förbundets synpunkt gällde att få avtalsprincipen
godkänd och icke enskilda detaljer i ett eventuellt avtal; därom
måste förhandlas, sedan principen godkänts. Detta tolkade jag som
ett tecken till att förbundet beaktat telegrafstyrelsens kritik och vore
villigt till de eftergifter, som krävdes för åvägabringande av ett avtal.
Telegrafstyrelsen bär ju också sedermera genom att på eget initiativ
sluta avtal med en annan organisation rörande telefonisterna visat, att
styrelsen själv ej principiellt ansett varje dylikt avtal förkastligt.

Om jag rätt förstått innebörden i de anklagelser mot mig, som
framkommit i anledning av 24-julibeslutet, är det icke heller på grund
av själva beslutet i och för sig, som känslorna råkat i svallning. Anledningen
till upprördheten synes fastmera på somliga håll ligga däri,
att beslutet fattades, sedan arbetsnedläggelsen börjat, varigenom på
något oförklarligt sätt telegrafstyrelsens auktoritet skulle ha försvagats.
På andra håll har det sagts, att fackorganisationen, när deri,
trots medvetande om att avgörandet hos Kungl. Maj :t vore snart förestående
och trots bestämda varningar, tog saken i egna händer, borde
ha straffats med att se strejken rinna fullständigt ut i sanden.

Mot detta vill jag på det allra bestämdaste hävda, att regeringen
handlade just på det sätt som krävdes av situationen.

Om strejken ej kommit till stånd, skulle telegrafstyrelsen lika
fullt ha blivit anbefalld att förhandla med''fackorganisationen. Mot
påståendet att styrelsens auktoritet lidit genom det meddelade beslutet
ställer jag konstaterandet, att i verkligheten ingen sådan auktoritetsminskning
inträtt. Däremot är det alldeles tydligt, att styrelsen
bedömde stämningen bland personalen oriktigt och att den på grund
därav försummade att ingiva sitt utlåtande, till dess fackförbundets
ultimatum inkommit. Genom det på bristande kontakt med personalen
tydligen beroende dröjsmålet ingav styrelsen själv hos motparten den
oriktiga föreställningen, att det var berörtia ultimatum, som framtvingade
utlåtandet (som jag nämnt hade styrelsen i själva verket
redan första veckan i juli meddelat mig, att handlingen skulle inom
de närmaste dagarna överlämnas). Härigenom råkade styrelsen, helt
visst utan avsikt, stärka motpartens tilltro till kraftåtgärder.

Alla kunna vara ense om att telefonisternas strejk var onödig för
det ändamål, som därmed avsågs, och att den i hög grad skadade telefonisterna.
Sedan strejken en gång utbrutit, var den emellertid ett
faktum, med vilket man måste räkna. Det gällde att snarast möjligt
bringa den ur världen genom att avlägsna dess orsak, och det var
just vad regeringen gjorde genom 24-julibeslutet. Den som tror, att

Onsdagen den 17 januari, f. in.

27

Xr 3.

strejkaktionen av sig själv skulle upphört, blott regeringen låtit saken
lia sin gång, känner icke den verkliga situationen.

De som mena, att strejken borde ha fått misslyckas för att skapa
ett avskräckande exempel, förbise två viktiga omständigheter: först
och främst, att striden då tydligen blivit synnerligen långvarig och att
starka stödjande krafter skulle av densamma väckts till liv, men
därjämte också, att den kommit att medföra synnerligen skadliga verkningar
för ett stort antal tämligen skuldlösa deltagare i arbetsnedläggelsen.
Man får icke glömma, att de strejkande i detta fall utgjordes
av delvis synnerligen unga kvinnor utan all träning i fackliga angelägenheter
och utan någon större förmåga att sammanhålla alla de på
frågan inverkande omständigheterna. Det skulle inneburit en akt
av fullständigt oförsvarlig grymhet att låta hundratals unga människor
kastas ut i nöd och elände. Skulle en sådan utgång av striden
varit nyttig för verket och hade den gagnat staten? Det må vara
andra förbehållet att tro på nyttan av att den ena parten i ett krig
eller en social kamp i grund och botten tillintetgör och förödmjukar
den andra — jag gör det icke och kommer aldrig att göra det.

Till sist må det tillåtas mig att med ett par ord beröra frågan,
varför regeringen icke ansåg sig kunna ålägga telegrafstyrelsen att
med telegraf- och telefonmannaförbundet upptaga nya förhandlingar,
sedan styrelsen förklarat sig villig att med förbundet underteckna
ett avtal lika lydande med det, styrelsen ingått med en annan personalorganisation.

Detta beslut står i full samklang med den av mig hela tiden företrädda
ståndpunkten, att regeringen i alla fall, där icke författningarna
giva annat vid handen, bör undvika att ingripa i affärsverkens
löpande skötsel. Bestämmandet av löner och anställningsvillkor för
ifrågavarande telefonister ligger inom telegrafstyrelsens maktbefogenhet.
Kungl. Maj :t bör endast fastställa sättet för styrelsens verksamhet
i berörda hänseende, icke lönesatser och anställningsvillkor.
Nu förklarade telegrafstyrelsen i sitt förut berörda yttrande den 22
november 1922, att de förmåner, som det redan ingångna avtalet innehåller,
utgjorde den yttersta gräns, vartill styrelsen under dåvarande
förhållanden kunde gå. Att under sådana förhållanden påbjuda formliga
förhandlingar om dessa villkor skulle enligt min uppfattning ha
varit blott ett tomt spegelfäkteri. I själva principfrågan, nämligen
ordnandet av vederbörande telefonisters anställning genom kollektivavtal,
var regeringsbeslutet av den 24 juli tillgodosett genom telegrafstyrelsens
erbjudande att med telegraf- och telefonmannaförbundet
underteckna det redan föreliggande avtalet.

Skulle regeringen ha påbjudit nya förhandlingar hade detta inneburit,
att regeringen ville ålägga telegrafstyrelsen att gå längre ifråga
om medgivna fördelar; annars måste ju dessa förhandlingar ha blivit
fullständigt meningslösa. Den situation, som genom sakernas utveckling
sålunda hade uppkommit, var åtskilligt egendomlig. Om man
förbisåg formerna och såg till vad saken gällde kunde man enligt
min uppfattning icke heller på denna punkt komma till något annat
resultat än det jag rådde Kungl. Maj:t att stadfästa.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jfr 3. 28

Onsdagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

* (Forts.)

Herr Kilbom: Herr talman, ärade kammarledamöter! I trontalet
har jag — bland alla de magra nöten — funnit en liten passus,
som, sedd mot bakgrunden av vad som sker i Europa just nu, synes
mig vara speciellt ägnad att väl tillvaratagas. Det talas om, att
den senaste tidens händelser »vittna om en ökad splittring, som kan
medföra ödesdigra konsekvenser i framtiden». Det är ju ändå högst
underbart detta! Vi erinra oss ju, att herr Engberg nyss talada
om demokratiens allfrälsande kraft. Vid sidan därav erinra vi oss
emellertid också, hurusom demokratien, den borgerliga demokratien,
nu i fyra och ett halvt års tid gjort allt möjligt för att åstadkomma
fred, hurusom denna borgerliga demokratis regeringsrepresentanter
ha kuskat från den ena staden i Europa till den andra, hur man hållit
den ena konferensen efter den andra och hur herr Engbergs meningsfränder
i den heliga demokratiens namn också ha bidragit till
lösningen av de tvistefrågor, som stå på dagordningen. Detta till
trots konstateras det nu i trontalet— under eu socialdemokratisk regering!
— detsamma, som herr Trygger konstaterade föregående år
vid öppnandet av första kammaren, att det är så långt ifrån, att
fred är i sikte, att vi ha krig i världen. Jag begär visst inte, att
herr Engberg skall lära något av detta, men måhända kunde han
taga det till intäkt för att ännu en gång tänka över problemet om
demokratien.

Vi 1m haft nationernas förbund, vi ha bevars väl, nationernas
förbund, och likväl är situationen den, att krigsfara hotar oss från
tre håll i världen: från Centraleuropa — genom den franska imperialismens
ingripande — från Orienten, genom olika makters ingripande,
och från Balkan, likaledes på grund av skilda europeiska
stormakters ingripande. Men, herr Engberg, från den ryska Sovjetrepubliken
hotar däremot icke krig, ty denna har i handling vant den
enda, som visat, att den velat taga ett steg mot fredens mål, i det
den, ensam bland alla stater i världen, minskat sin armé.

Vad blev det, herr Engberg, av den stora Washingtonkonferensen?
Jo, det blev beslut, som resulterade i ökade flygstridskrafter!
Det blev beslut, som resulterade i ökad militarism! Se
där herr Engbergs demokrati och de frukter den avsatt!

I syfte att dölja alla dessa brottsliga förfaringssätt använda
nu de kapitalistiska regeringarna runt om i världen samma taktik
som alltid. Man gör det, dels som nämnt, för att dölja sina förehavanden,
dels också för att skapa sig möjligheter till fortsatt våldsregemente.
Regeringarna sätta nämligen i gång, eller, rättare sagt,
skärpa offensiven mot arbetareklassen, en offensiv, som trots herr
Engbergs eller, kanhända riktigare uttryckt, tack vare herr Engbergs
demokrati medfört, att arbetarmassorna runt om i skilda län-j
der den dag som är stå på kulis ståndpunkt, att t. ex. Tysklands
arbetare i dag få tredjedelen av den reallön, som de hade före år
1914. Och dock, herr Engberg: vi ha haft en socialdemokratisk regering
i Tyskland och vi ha där en socialdemokrati, som är mycket
stark. Jag undrar just, om den tyska arbetareklassen är nöjd med
resultatet!

Onsdagen den 17 januari, f. m.

29 Nr 8.

Kapitalismens kamp gäller emellertid icke bara att söka pressa
ned arbetarna till svältgränsen eller under densamma, en procedur,
vilken för övrigt pågår även bär hemma, såsom jag skall visa om
några ögonblick. Förhållandet är likadant, när det rör sig om arbetareklassens
främsta sociala vinst, nämligen åttatimm ar sarbetsdagen.
Vilken lysande roll har inte herr Engbergs demokrati spelat
i den frågan! När herrarna sammanträdde vid första Washingtonkonferensen
sades det helt storslaget, att här skulle det skapas
ett organ, som främst borde ha till uppgift att skydda åttatimmarsdagen,
och så grundade man den internationella arbetsbyrån. Denna
organisations arbete antager jag åtminstone ett par av kammarens
ärade ledamöter närmare känna till — eller åtminstone en, landsorganisationens
sekreterare, herr Edvard Johanson, för att nn icke
tala om regeringen. Vad har, herr Engherg, demokratien avsatt på
detta område? Vilka glänsande resultat har den internationella arbetsbyrån
åstadkommit? Jo, herr Engbergs egen meningsfrände
— jag skall icke säga andlige brylling, ty det är sannolikt orätt mot
herr Thomas i Frankrike — förklarade nyligen, att nu kunde arbetsbyrån
inte längre sträva för bibehållande av åttatimmarsdagen;
nu vore det nödvändigt att avskaffa den!

Vad gör under dessa omständigheter den svenska arbetarregeringen?
_ Vad göra herr Engberg och hans meningsfränder? Vilka
medel vilja de använda för att skydda arbetareklassen och för att
bidraga till åsidosättande av krigsfaran? Jo, vår regering säger någonting
om Nationernas förbund — det skall val vara ett av de feta
nöten i trontalet! — och i pressen varslas det om, att det skall företagas
en stor demarche från den svenska regeringens eller från den
svenska representantens i Nationernas förbund sida i syfte att lösa
den konflikt som råder. Vad är då Nationernas förbund? Herr
Engberg och hans meningsfränder torde veta det lika bra som vi.
"Vilka är det, som nu behärska Nationernas förbixnd? Jo, det är
Frankrike — jag tror, att det är faktum detta. En av de ledande i
Nationsförbundet är fransman, en man vilken i m,veke t satt sin prägel
pa Nationernas förbunds arbete; han riktade nyligen en skrivelse
till den franska senaten, då fransmännen inmarscherade i Ruhr, och
förklarade där, att landets representanter förbehållslöst kunde förklara
sin fullständiga anslutning till regeringens åtgärder att tillvarataga
Frankrikes rätt. Herr Engbergs demokrati och Nationernas
förbund skulle alltså göra’t, när en sådan anda härskar!

Det finns på detta område, herr Engberg, ingenting annat att
lita till än den internationella arbetarklassen och dess aktioner, oavsett
om de senare bli demokratiska eller icke. Om aktionernas karaktär
bestämmer varken herr Engberg eller undertecknad — det
bestämmer trycket mot massorna, det bestämmer den kapitalistiska
utvecklingen själv. Det är f. ii. i detta sammanhang intressant att
se vad som förekom nyligen, när herr Engbergs meningsfränder samlades
vid en kongress i Haag i Holland, där man. bevars, ändå slutligen
.skulle skapa ett skydd mot kriget. Herr Engberg var naturligtvis
där - var skulle denne store europeiske politiker vara, om

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 30

Onsdagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss ar
statsverkspropositionen.

(Forts.)

icke där? Han talade så med Radek — en ära som jag gärna unnar
herr Engberg. Radek meddelade för övrigt, enligt herr Engberg,
att han icke väntade någon revolution av oss bolsjeviker här i Sverige.
Nej, naturligtvis inte! Varför skulle Radek vänta det? Ja g
antager att han är fullt medveten om, att för den händelse den socialdemokratiska
regeringen länge skall sitta vid makten, så torde
Sveriges arbetareklass, med stöd av de resultat denna regerings politik
avsätter, förr eller senare komma till insikt om, att i varje fall
den vägen är oframkomlig. (Det gläder mig, att herr Engberg ropar
bravo — det bara bevisar, att också han har förmåga att fatta).
På denna konferens beslöt man nu någonting, som skulle bli pricken
över i. Man beslöt nämligen, att om krigsfara hotar skulle man tillgripa
storstrejk! Ni alla, som tillhöra det borgerliga lägret, darra
nu i knävecken! Tidningen Socialdemokraten kungör i dag förresten,
att nu hotar det krigsfara. Men var ha vi storstrejken, herr
Engberg? Dock vi skola icke begära orimligheter: var ha vi förberedelserna
till storstrejken? Ha ni ens börjat diskutera, hur aktionen
bör läggas för att över huvud taget kunna lyckas? Det är möjligt,
att jag följt med dåligt, men jag har inte sett någonting av allt
detta, sannolikt av det skälet, att det denna gång blir precis som
det var år 1914. Herr Engberg talade om, att Frankrikes socialister
nu vore urståndsätta att företaga någonting på grund av att bolsjevikerna
splittrat sönder den franska socialdemokratien, men, herr
Engberg, glöm inte bort, att år 1914 fanns det inga bolsjeviker i
Frankrike! Men den gången sprungo Frankrikes socialdemokrater
i spetsen för kampen för kriget och i kampen för att fortsätta kriget.
De voro delvis entusiastiska anhängare av och medlemmar i
krigsregeringen. Någonting liknande kan även Sveriges socialdemokrater
med herr Engberg främst komma att göra — vi kunna uttala
domen då.

Jag skall i övrigt icke yttra mig om detta kapitel; jag skulle f. öinte
ha gått på detsamma, om inte herr Engberg i sitt »storslagna»
tal för »arbetarregeringen» hade provocerat därtill. Men jag skulle
vilja erinra honom om en liten detalj, vilken samtidigt kan tjäna till
belysning av vad vi ha att vänta av den borgerliga demokratien och
även av den demokrati — ty jag antager, att herr Engberg icke ville
gå i flock och farnöte med den borgerliga demokratien — som han är
företrädare för. Hur ställer sig i dag en av de främsta talesmännen
för herr Engbergs demokrati till vad som sker i Ruhr? Hur ställer
sig herr Vandervelde i Belgien i detta avseende? Jo, tidningarna
meddelade för ett par dagar sedan, att Vandervelde kort och gott
förklarat, att Frankrike har rätt i sin våldsaktion! Något annat
innehåll var det icke. (Herr Engberg: Lögn!) Jaså, men det har
allmänt publicerats i tidningarna! Är det inte sant, så visa i varje
fall Vanderveldes handlingar sedan 1914, att det icke är den mannen
och hans meningsfränder, som skola rädda freden. Deras handlingar
tyda tvärtom på motsatsen och de handlingarna äro icke lögn,
herr Engberg.

Det har emellertid — huru mycket man än skymfar kommu -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

31 Kr 3.

nisterna — dock på nytt just från den kommunistiska internationalens
och från den röda fackföreningsinternationalens sida skickats
ut parollen, om arbetareklassens enighetsfront. Jag är fullt medveten
om, att, som jag förut uttryckt mig, detta är det enda medel,
som kan förhindra den krigsfara, som nu hotar från de tre håll jag
nämnde. Utgör emellertid herr Engbergs anförande i dag svaret på
denna vädjan för det svenska'' socialdemokratiska partiets vidkommande,
då faller ansvaret på det socialdemokratiska partiet för att
det icke gick att åstadkomma någon enighet i Sverige under tider
av nöd utåt och inåt.

Det är belysande, att man i herr Engbergs anförande, som väl
skulle vara den sedvanliga, en gång om året återkommande stora
deklarationen för det socialdemokratiska partiet, totalt saknar några
fakta om läget bland de många hundratusentals arbetare, som runt
om i landet svälta. Det var också någon, som betecknande nog karakteriserade
herr Engbergs tal som en ledarnas deklaration och icke
som en arbetarnas. Jag skall be att med några ord få uppehålla
mig vid den saken. Jag skall då först erinra om hur tiotusentals arbetare
nu ha saknat arbete helt och hållet under två och ett halvt
års tid. Det är ju inte så underligt då, herr Lindman, att skatteförmågan
blir minimal. Jag skall erinra om, hur dessa arbetslösa fått
vandra på landsvägarna från den ena ändan av riket till den andra,
hur stora massor sakna bostad och hur det överhuvud taget för dem
inte längre existerar någon förhoppning att kunna försörja sig genom
arbete. Men trots att arbetslösheten varit så omfattande och trots
det att lönerna sänkts så att vissa grupper av arbetareklassen den
dag som är fallit långt under 1914 års levnadsstandard, vad är det
vi se runt omkring oss, uppe i Bergslagsbygden, inom trämasseindustrien
och skogsindustrien? Jo, ytterligare lönenedsättningsdekret.
Inom verkstadsindustrien t, ex. har man under år 1922 reducerat lönerna
med 24 procent, under det att levnadskostnaderna sjunkit med
endast 11 procent. Inom järnbruken har man genomfört lönereduktioner,
som till den sista december i fjol stigit till sammanlagt 53
procent, varav under år 1922 19 procent, under det att som sagt
sistnämnda år levnadskostnaderna sjunkit med endast 11 procent.
Det finns arbetare uppe vid järnbruken, nyktra och oförvitliga män,
som arbeta sex dagar i veckan — jag känner flera fall i Sandviken
och Domnarvet ■— vilka för en familj på sex personer inberäkna!
familjefadern förtjäna 30 kronor i veckan. Jag undrar, herr Lindman,
om inte det förhållandet i någon mån bidrager till att läget
är så dåligt. Det kunde vara frestande att vända om den spets, som
man vänt mot regeringen, för att den skulle 1m spänt bågen för
högt. Jag undrar, om det inte är några andra, som spänt bågen för
högt och alltså äro orsaken till den nöd och det elände, som för
närvarande råder. Eller titta på pappersmasseindustrien! Jag har
en tabell från Fredriksbergs pappersmassefabriker i Dalarna, tillhörande
Vargöbolaget, vilken visar, att levnadsstandarden för arbetarna
jämförd med 1914 års levnadsstandard sänkts för silare med
55 procent, för syreberedare med 64 procent och för en del andra

Vid remiss av
statsverksp>r
o positionen.
(Forts.)

Nr 3. 33

Oasdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

grupper med ända till 811j2 ä 82 1/2 procent. Levnadsstandarden
är alltså så många procent lägre nu än år 1914. Men därom talade
inte herr Engberg.

Både herr Lindman och herr Engberg yttrade något om 8-timmarsdagen.
Man har gjort gällande, att det är åttatimmarsdagen,
som i varje fall delvis är orsaken till den depression, som råder. Man
har sagt: hur skall det kunna vara annorlunda än det är, när vi ha
åttatimmarsdagen? Jag har ett litet meddelande om den saken
också från Fredriksbergsfabrikerna. I den ena fabriken, om jag
inte minns fel sulfatfabriken, har mån genomfört åttatimmarsdagen
sedan 1914. Men detta har icke medfört några som helst ökade kostnader
i produktionsavseende. Däremot har tillverkningen på den
fabriken ökats från 120 ton per vecka, då man hade den längre arbetstiden,
till 145 ton för närvarande, då man har åttatimmarsdag. Och
om man sammanför allt till ett resultat, så blir produktionskostnaderna
icke i något avseende högre för närvarande, än vad de varit
tidigare.

Nu förklarar man naturligtvis, att det är dock inte så, att lönerna
sänkts lika hårt överallt. Man har anfört här och var i
pressen, att det finns dock löner, som äro mycket högre än de fall
jag anfört. Man vill tydligen hos allmänheten suggerera fram den
uppfattningen, att det skulle råda någon sorts frihet på detta område,
och att det icke vore fråga om någon organiserad aktion från arbetsköparna.
Jag frågade i fjolårets remissdebatt högerledaren, om
inte bankerna måhända hade någon del i den stora svältaktionen
mot arbetarna. Jag fick inte svar. I år är jag i tillfälle att med
svenska arbetsköpareföreningens stadgar i hand giva ett par exempel
på vilka metoder man där använder, då det gäller att pressa inte
bara arbetarna utan även misshagliga medlemmar i arbetsgivareföreningen
till fullständig underkastelse. Det framgår, att sedan
man kommit över de årliga avgifterna, som skola erläggas, så skall
varje medlem insätta ett visst belopp, som kallas garantifond. Och
hur den fonden ser ut, det förstå herrarna, om jag meddelar, att
enligt stadgarna går avgiften till minst tvåhundra kronor per
arbetare i anslutet företag. Om nu det företag, som tecknat en dylik
ansvarsförbindelse, på något sätt vägrar i vändningen och inte ögonblickligen
bugar, när svenska arbetsgivareföreningen dekreterar, att
företaget skall sänka lönerna med 25 öre, 27 öre eller 33 öre — tre
dylika fall kan jag anföra — då svarar arbetsgivareföreningen helt
enkelt: stadgarna, ansvarsbeloppet! Och det medför — såsom t. ex.
inträffade för en stor mekanisk verkstad på västkusten, vilket fall
jag antar att herr Lithander bör intressera sig för av skäl, som jag
senare skall förklara — att arbetsgivareföreningen tar ut på en enda
gång ett ansvarsbelopp på 400,000 kronor, ja, det kan komma att
gå upp ända till 2 miljoner kronor. Under förra årets remissdebatt
höll herr Lithander framför ögonen på regeringen och på samtliga
arbetarrepresentanter ett exemplar av tidningen Socialdemokraten,
där några blockadmeddelanden funnos införda, och herr Lithander sade:
vilket tvång och vilken himmelsskriande orättvisa begås inte mot

Onsdagen den 17 januari, f. m.

33 Jr 8.

dessa stackars arbetare. ° Men jag frågar er, ärade kammarledamöter,
vilket tvång är det då icke, när ett företag kan pressas att utbetala
ett belopp av minst 400,000 kronor och ända till 2 miljoner
kronor. Det är det slags tvång, som svenska arbetsköpareföreningen
använder. Jag undrar om inte det tvånget är åtskilligt mycket kraftigare
än fackföreningarnas och om det icke är av den natur, att
herr Lithander i år borde hålla eu moralpredikan därom.

Nu har man förklarat från något håll, att när vi en gång kommit
över den nuvarande situationen, så skola vi sent glömma de stora
krisåren. Da skola vi hushålla med de pengar, som industrien förtjänar
o. s. v. Då skola arbetarna få sin del med. Jag kan inte
karakterisera detta annat än som ren bluff. Jag såg i förrgår en notis
i tidningarna om ett bolag, som åtminstone ingenting lärt, nämligen
.Tripp & Son i Göteborg. Detta bolag både, om jag inte misstager
mig, för ar 1922 utbetalat en liten nätt slant av 18 procent till aktieägarna.
Sa inte skola herrarna vänta, att de, som bestämma över
de ekonomiska förhållandena i landet, ha lärt någonting. I vart fall
ämna de tydligen inte ådagalägga det.

•••i nu arbe^köparna använda en så hänsynslös aktion, så borde
självklart statsmakterna och i varje fall den nu sittande regeringen
göra allt för att söka förhindra att arbetareklassen sänkes ned till
en ren fattighjonsståndpunkt. Där äro redan ett femtiotusental arbetare
i landet. Men vad sker? Ja, vad visar vår arbetslöshetspohtik.
När statsutskottet under sistlidna riksdag enhälligt, tyvärr,
gor ett uttalande, som inrymmer ökad befogenhet för arbetslöshetskommissionen
att ga arbetsköparna tillhanda och när riksdagen sväljer
detta mot de kommunistiska rösterna, lyckligtvis, hur kan man då
begära annat än att arbetslöshetskommissionen skall ha de »förtjänster»
som herr Lindman sade. Dessa förtjänster äro följande,
b rån den 15 april föregående år har understödet helt indragits för icke
mindre an 45,000 arbetare, som alltså ställts på bar backe, som man
med andra ord gett katten i, om de kunna existera eller icke, och
som m nu finna här och var i gathörnen och trappuppgångarna
»säljande» kuvert och papper eller vandrande land och rike omkring
bettlande. År det icke ett utmärkt resultat, som arbetslöshetskommissionen
i varje fall har bidragit till! Jag har varit i tillfälle att
om också bara nagra ögonblick hålla arbetslöshetskommissionens lönelista
i mm hand. Det var mycket svårt, ty det är visst ett hemligt
ting. J ag tittade emellertid igenom den län för län. Och vet ni
vad det ar lur löner, som arbetslöshetskommissionen stadfäst? Jo!
i det störa flertalet fall tre kronor om dagen, även då arbetet utföres
pa främmande forläggnmgsort. I några fall är det sex kronor och
äan da ruckas till sex kronor 35 öre ä sex kronor 50 öre Men det
ur, om jag inte misstager mig, undantag. Ändå skall nu enligt förljudande
utfardas en ny lönelista. Och då man ju är i färd med
att pressa ned lönerna inom det privata näringslivet, så kommer naturhgtv18
aven arbetslöshetskommissionens reglering att gå nedåt
sa att tonerna komma att bli ännu lägre för de arbetslösa. Resultatet
ar nu alltså, att kommissionen har »sparat» som man säger,
Andra hammarens protokoll 1023. Nr 3. o

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 34

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av icke mindre än omkring 40 miljoner kronor. J ag undrar just, om

statsverks- (je^a någon »förtjänst». I varje fall tror jag eller hoppas åt pr°posijonen.

mjns|-one) aven herr Lindman skall förstå, att de fyrtiofem tusen

°r eller femtio tusen arbetare, som alltjämt gå utan arbete, inte be trakta

det som någon »förtjänst» utan på helt annat sätt. Och jag
anser det vara för mig och mina kamrater en ära att kunna framföra
dessa fattiga, svältande människors talan i denna församling.

Det beslöts under föregående riksdag att framdeles skulle kommunerna
äga rätt att driva arbetet under egen regi. Det ansågs då
vara en mycket stor vinst, och jag måste ärligt tillstå, att även jag
räknade med, att får man igenom den möjligheten, att de olika
kommunernas arbeten inte skola behöva ledas av södra och norra
Sveriges statsarbeten, så skall detta inte blott bli till ekonomisk fördel
för staten utan framförallt till gagn för arbetarna. Jag nödgas
nu förklara, att jag icke kan se annat, än att arbetslöshetskommissionen
eller dess underlydande organ i sin verksamhet har saboterat
detta beslut av riksdagen. Alltjämt gör den vad den kan för att
draga arbetena in under södra och norra Sveriges statsarbeten med
ett resultat, som ett privatbrev till mig från en väganläggning i
Bohuslän åskådliggör så klart som man gärna kan önska. Det är
en arbetsförman vid ett vägbygge där, som skriver: »Vid en nyligen
hållen vägstämma här beslöts åt södra Sveriges statsarbeten överlämna
arbeten till en beräknad kostnadssumma av 250,000 kronor.
Omkring en tredjedel av denna summa, cirka 80,000 kronor, kommer
enligt gängse ackordspriser arbetarna till del. Vart det övriga tar
vägen vore vi härnere er synnerligen tacksamma, om ni ville interpellera
vederbörande om.» Jag antar, att vederbörande i detta fall
är socialministern. »Vårt sätt att bedriva arbetena», skriver han
vidare, »är betydligt fördelaktigare för både staten och arbetarna.
De arbeten, som det här är fråga om, ha vi beräknat till 140,000 kronor,
det vill säga 110,000 kronor billigare än statsarbetena, och
ändå skulle daglönen bli sex ä sju kronor, då däremot vid statsarbetena
daglönen stannar vid tre ä fyra kronor.» Nu skall ingen komma
och påstå, att den man, som skriver detta, inte känner sin sak. Han
har varit ledare för väganläggningar under många år, och han har
nu därnere ett arbetslag. Han är alltså fullt kompetent att bedöma
saken. Och hans uttalanden stödjas också av åtminstone ett par
tre kända fall: historien med lasarettsbyggnaden i Ludvika, historien
med kyrkogårdsbyggnaden i Nässjö och, om jag inte misstar mig,
något fall till. »Vår önskan är», skriver han, »att medlen överlämnas
direkt till vägstyrelserna, där man så önskar, och där man
har förutsättning att kunna bedriva arbetena efter den nya metoden.
Du skall förstå, hur enkel och säker kontrollen blir: Arbetena utlämnas
till lag mot kontrakt, vari en viss summa är stipulerad; sedan
staten garanterat det penningbelopp, som erfordras, överenskommer
vägstyrelsen med någon bank om pengarnas utbetalande allteftersom
arbetet fortskrider; då arbetet är färdigt, insändas samtliga kontrakt
jämte kontokuranträkning från banken å upplupen ränta. Detta
torde vara den kontroll som behöves.»

Onsdagen den 17 januari, f. m.

35 Nr 3.

Det skulle^ verkligen vara intressant att i dag få ett auktoritativt
svar på den frågan: Varför har icke arbetslöshetskommissionen eller
dess underlydande organ i stället för att sabotera riksdagens beslut
om rätten för kommun att driva arbete under egen regi drivit på i
den riktningen, och varför har regeringen icke ingripit för att åstadkomma
ett resultat i samma riktning? Jag kan nämligen inte sticka
under stol med att regeringen i varje fall ytterst är ansvarig för den
arbetslöshetspolitik, som arbetslöshetskommissionen har bedrivit, naturligtvis
också riksdagen genom det olycksdigra beslut, som fattades
föregåenae riksdag, men särskilt regeringen. Det är ett ansvar, som
den icke har någon möjlighet att komma ifrån.

Jag skall i detta sammanhang icke gå in på kapitlet om det
anslag, som är upptaget i årets statsverksproposition. Det har ju
försiktigtvis förklarats, att, om det behövs, skall man begära mera.
Det är ju roligt i varje fall att ha det löftet, men jag måste säga,
att jag icke kan sätta alltför stor tilltro till detsamma; ty under
föregående års remisdebatt förklarades det från regeringsbänken,
närmast socialministern, på en trevare, som var ute redan då, att det
icke var någon som helst plan på att gå med på arbetslöshetsanslagets
uppdelande i flera olika poster. Trots detta gick man med på
sådan uppdelning, och delvis på grund av denna eftergift och på
grund av socialdemokratiska partiets undfallenhet lyckades de borgerliga
partierna i statsutskottet fa en formulering av riksdagens
beslut i denna fråga, som har varit till stor skada för arbetarna. Man
säger emellertid, att här är det nödvändigt att ga så långt, därför att
vi ha inga penningar. Jag undrar just: Skulle det ändå inte varit
möjligt att beskära fjärde huvudtiteln en liten smula till? Vid 1915
ars riksdag da hade vi, om jag inte minns orätt, en högerregering,
och befunno oss. mitt i brinnande krig — hade vi en militärbudget
med ett ordinarie anslag av, vill jag minnas, 82 miljoner kronor å
bada försvarshuvudtitlarna tillsammans. I ar hä vi en militärbudget
pa runt taget 150 miljoner kronor, nu efter det freden kommit och
nu när vi ha en arbetarregering. Jag måste verkligen säga, att det
loreialler mig, som om herr Lindmans klagan i detta avseende är
något av det mest omöjliga man överhuvud taget kan tänka sig, och
jag antager, att hans uppträdande också var bara ett spegelfäkteri
för att visa regeringen, att man nog följer dess göranden och låtanden
ordentligt.

Jag skall därefter tillåta mig att beröra ett kapitel, som här icke
förut berörts, nämligen hur dessa penningar under fjärde huvudtiteln
använJas. Jag skall da enbart i förbigående erinra om Nättrabylädret.
Den saken är, det vill jag Öppet och ärligt tillstå, regeringen
icke_ ansvarig för. Detta Nättrabyläder spökade tämligen
i-n6 r tulnln8H av olika färger, och jag skulle på den grund vilja
ställa fragan: Finns det ingen möjlighet att med effektivt ingripande
komma åt sådana manipulationer, som »Nättrabylädret» är ett
uttryck för? Borde det inte vara en synnerligen nära till hands
liggande åtgärd för den nu sittande regeringen och framför allt för
finansministern att verkligen taga upp och titta efter inte bara hur

Vid remiss av
statsverkspropositionen.
..
(Forts.)

Nr 3. 36

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Onsdagen den 17 januari, f. m.

många ämbetsmän det är; det vore val eu gudi behaglig gärning att
i samma ögonblick se till, att byråkratien inte börjar att växa, vilket
lag misstänker delvis blir ett resultat av t. ex. kommitteslakten. J ag
skall f. ö. i dag icke yttra mig om kommittéslakten men nog synes
den mig bevisa, att regeringen litet för mycket fallit undan tor
de borgerliga kraven. Ty genom denna kommittéslakt, och iramior
allt genom det sätt, på vilket den skett, bär man delvis skaffat bort
vad man trodde skulle bli resultatet av lierr Engbergs demokrati i
politiskt avseende under dessa senaste år.

Detta Nättrabyläder, det var helt garvade hudar; det var som
man inom arméns intendenturdepartement sade, sådant, att till och
med ögonlocken voro garvade. Man tycker, att dels därför och dels
därför att lädret inköpts synnerligen dyrt, man borde använda allt
lädret Men det gör man inte. Tvärtom, arméns mtendenturdepartement
förbjuder helt enkelt tillverkning av skodon vid vissa regementen.
Jag har här vederbörande handling, som utgått tran armens
intendentur. Resultatet blir självklart, som man också upplyser om
bland de sakkunniga där nere, att man får slunga bort ända till oU
—40 % av hudarna, mindrevärdiga delar som, om man unge tillverka
egna skor på regementena, kunde användas till tålappar och en hel

del andra saker. , , ,

Jag skall så be att få titta pa en annan sak. Det har sagts
mig — jag antager, att vi här kunna få en auktoritativ förklaring
av saken ■—• att det har genom arméförvaltningens artillendepartement
förut inköpts en massa ammunition, så att det nu ligger bland
annat 20 miljoner gevärspatroner, som man enligt order i december
från samma departement nu skall plundra. Man har till och med ior
ammunitionsfabriken i Marieberg inköpt specialmaskiner lör utförande
av denna plundring. Jag undrar ändå, om inte herr Lindman
och jag, och jag tror även herr finansministern, kunna vara eniga
om, att de penningar, dessa 20 miljoner patroner kostat, kunnat användas
på ett förnuftigare sätt. .......

Eller tvättmedelshistorien! Allt ägnat att visa nödvändigheten
av, att man går till en ordentlig räfst, betydligt djupare än vad finansministern
hittills har hunnit. . .

Jag skulle verkligen vilja fråga krigsministern, vad han sager
om dessa förhållanden, liksom också vad han säger om det förhållandet,
som nu är allmänt känt, att vissa av arméns, icke minst intendenturens,
aktiva officerare bilda bolag till höger och vänster med,
så vitt mänskligt att döma, uppenbart syfte att utnyttja sin ställning
i statens tjänst för att kunna klå staten på penningar. Eller vad ar
det annat, då man till exempel bildar något som kallas svenska Aeroaktiebolaget,
som utgöres av en enda person, löjtnant Biicker, som
äger 46 av bolagets 50 aktier. Löjtnanten ifråga, som själv utgor
bolagets styrelse, är samtidigt kontrollant och provflygare vid flottans
varv i Stockholm och — jag skall låta vara osagt om pa grund
härav — håller just nu på att tillverka flygmaskiner för svenska
flottan på ett båtvarv på Lidingön. Jag skulle vaja synnerligen tacksam,
om dessa saker undersöktes. De visa ju sa bra som helst, att

Onsdagen den 17 januari, f. m.

37 Nr 3.

det är nödvändigt, att arbetareregeringen icke bara litar på sina
underlydande, ty de representera sannerligen icke allmänt »den bästa
ämbetsmannakår i världen». Det finns många tecken som tyda på
motsatsen, t. ex. denna illustra telegrafstyrelses uppträdande.

Herr Lindman kritiserade kommunikationsministern för att han
ingripit till förmån för personalen. Herr Örne, som tydligen är en
sanningskär man, ställde kyrkan mitt i byn och förklarade, att det
icke var sant: Yi ha icke ingripit till förmån för någondera parten.
Det är vad man minst kan säga om kommunikationsministerns åtgörande
i denna sak. När kommunikationsministern talar om att de
extra telefonisternas strejk var fullkomligt onödig, skulle ja,g vilja
fråga: Vad hade dessa extra telefonister annat att göra än tillgripa
strejken, då de faktiskt fingo vänta från april till juli, innan de
fingo svar på en framställning, som året förut hade utretts och var
fullständigt klar. Regeringen gav den 24 juli svar, att den ansåg,
att kollektivavtal skulle åstadkommas, men strejken utbröt den 20
juli. Samma dag behagade telegrafstyrelsen avgiva svar på den
promemoria, som regeringen remitterat till densamma. Då'' frågar
jag: Om nu strejken var onödig, varför kunde inte kommunikationsministern
och regeringen förr, den 20 juli i stället för den 24, meddelat
att den ansåg att förhandlingar skulle upptagas för åstadkommande
av kollektivavtal? Hade det inte gått lika bra fyra dagar
tidigare som senare? Då hade man säkert undvikit denna strejk.
Herr Lindman borde sannerligen icke vara missnöjd med resultatet
av denna historia då han besinnar, att telegrafstyrelsen träffat avtal
med en strejkbrytareorganisation, under det att det övervägande störa
flertalet av de extra telefonisterna, som tillhöra den regelrätta organisation,
med vilken det skulle förhandlas, sakna avtal. Och som vi
nyss hörde kommunikationsministern meddela, har regeringen förklarat,
att den kan ingenting göra åt saken. Avtalet med strejk-1
brytareorganisationen skall stå. Det skulle vara bra roligt att veta,
vad landsorganisationens representanter säga om detta illustra förhållande,
att under en arbetareregering en verkstyrelse träffar avtal
med en strejkbrytareorganisation men vägrar att göra samma med!
de fackligt organiserade samt sedan, som vi nyss hörde, förklarar,''
att den kan ingenting göra åt saken.

Härnäst skall jag taga upp en fråga, som på det sista i dessa
dagar åstadkommit mycket rabalder, nämligen jordfrågan ellef Älglösaaffären.
Jag har genom vissa forskningar i kammarkollegium
och dess arkiv lyckats samla avskrifter av en del dokument, som
ställa hela detta fall i en något annan dager än den i vilken det som
den borgerliga pressen sökt giva densamma. Jag skulle emellertid
först vilja uttala min förvåning över det underbara system, som
råder i detta land. Bolaget, Gimo-österbybolaget, är mycket trängt.
Det kan inte på något sätt klara sig. Alla akter tala mot detsamma.
Vad gör bolaget? Jo, det vidtalar en ung tjänsteman, Om jag icke
misstager mig, i kammarkollegium, vilken samtidigt som han är
statsavlönad och sorterar under den sittande arbetareregeringen helt
enkelt sätter sig ned och gör en utredning, som visar, att bolaget

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 38

Onsdngen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort».)

egentligen är vitt som snö och den stackars från gård och grund drivne
bonden naturligtvis en herre, som saknar alla ekonomiska rättigheter.
Och nu har man •— det har den borgerliga pressen åstadkommit
— till på köpet börjat taga heder och ära av karlen: Han

är en oduglig jordbrukare, en latmask och allt möjligt. Som intyg
härför åberopar man en herre vid namn Edling. Han skrivs som
odalman, bevars, i Stockholms Dagblad.

Det skall vara på en dylik tidningsredaktion, som man kallar
herr Edling för odalman. Annars är det vanligt, att en man, vars
diken vuxit igen med skog, och som nästan hela sitt liv varit handlande,
knappast kallas odalman. Vad säges emellertid i denna utredning?
»Jo det talas om, att hemmanet Älglösa år 1643 såldes av kronan
till Louis de Geer den äldre. Det var ett av de hemman, som kallades
arv- och egnahemman.

Jag skall med Louis de Geers egna köpehandlingar söka visa,
att rätten icke tillhör kronan. Och denna rätt, den s. k. skattemannarätten,
förbehölls i köpebrevet uttryckligen jordägaren. Jag har fyra
utdrag ur jordeböckerna. Det talas i förstnämnda utredning om, att
redan på 15- och 1600 talen var hemmanet upptaget som sålt av kronan.
Såvitt man kan finna, härstamma dock de första jordeböckerna
från år 1641. Någon tidigare finnes icke i kammarkollegii arkiv.
Och där talas icke om, att Älglösa hör under kronan, men där talas om,
att det är annotera! under akademien. I 1650-års jordbok står, att
hemmanet är annoterat såsom sålt till frälse, herr Lindman, och om
det är sålt till frälse, så anse de sakkunniga, med vilka jag talat, att
det endast rör sig om frälseräntan och ingenting annat. I 1661 års
jordebok är det likadant. I 1645 års likadant. Sedan finns det tvenne
kontrakt, som Louis de Geer gjort med kronan, och där säges angående
detta Älglösa, att vad skatterättigheten vidkommer skall
bemälde Louis de Geer, hans hustru och arvingar icke hava makt
»jordäganden i från dess börd att tränga». Det står i 1643 års
kontrakt och likaså i 1646 års, att vad skatterättigheten vidkommer
skall »Louis de Geer icke ha makt jordäganden från hans byrd att
tränga» o. s. v. En mängd andra akter kunna förebringas. Men jag
hoppas få tillfälle att en gång återkomma till detta under denna
riksdag.

Nu frågar man sig dock, vad från regeringens sida gjorts för
att i detta fall skydda bonden. Hänvisar man till jordkommissionen,
kan jag konstatera, att den varit och undersökt saken, men resultatet
är, att Jansson i Älglösa är jagad från gård och hem. Befolkningen
i trakten, framför allt arrendatorerna under Gimo-österby bruk stå
som en man på Janssons sida, ett förhållande som jag för 14 dagar
sedan var i tillfälle att konstatera.

Herr Lindman yttrade vid kammarens högerpartis öppningssammanträde,
att borgare och bönder stodo sida vid sida, stödjande
varandra. Jag skall ej vara elak, men sannerligen om ej Sveriges
bondeklass, icke storbönder och godsägare, fått känna på det »stöd»,
som borgarväldet av herr Lindmans typ representerar. Det är rätt,
att jorden är överintecknad, men skulden därtill är icke för höga

Onsdagen den 17 januari, f. m.

39 Nr 3.

skatter, herr Lindman, utan det är den svindel, som bedrivits genom remiss av
bankerna. Den jord, som tidigare var självständig, ligger nu faktiskt pfofLsitionkn
i bolags- eller bankhänder. Behöva vi ett mera typiskt fall än för- (Forts)
hållandena i den 15 mil långa och 7 mil breda egendom, som GimoÖsterby
utgör. Svenska handelsbanken är ytterst ansvarig för den
historien. Det fanns en gång där arrendatorer, som ville köpa hemman,
men den tiden är förbi. I dag vill ingen köpa arrendatorjord,
som han arrenderar. Man vet, att då blir det bara att komma i
bankernas händer, och så mycket frihetskänsla har man, att det vill
man akta sig för.

På alla områden arbeta krafter mot arbetarklassen. Från kommunistisk
sida anse vi, att regeringen minst av allt under dessa
förhållanden med tillräcklig kraft tillvaratagit arbetarintressena. Vi
förstå, att förhållandena äro svåra, men det finnes en massa av omständigheter,
som icke kunna vara tillräckligt försvarade, och vi ha
säkert många 10,000-tal arbetare bakom oss i denna vår uppfattning.

När nu bourgeoisien icke längre kan med s. k. lagliga medel
åstadkomma vad den önskar, vad gör den? Den gör, som exemplen
visa från Italien, Ungern och en del andra länder, och som vi haft
tecken till hemma. Den organiserar sig för att vid sidan av lagen,
och trots herr Engbergs demokrati, slå ned arbetarklassen och genomföra
sin vilja. Herr Adlercreutz i Västerås är här ett exempel.
Socialdemokraten skrev om den mannen, att det var »en modig man,
chefen för ett av våra regementen». Och »den anda, som talar ur
överste Adlercreutz’ artikel är sannerligen något, som endast lättsinnet
kan komma förbi». Var så god, herr Engberg är alltså en
lättsinnig man. »Sannerligen är icke Sverige snart moget för en
nationalistisk folkrörelse i fascistisk anda. Vi längta icke efter
fascistiska våldshandlingar men vi längta efter deras oförvägenhet
och handlingskraft», skriver herr Adlercreutz. Jag ber de ärade ledamöterna
i kammaren lyssna till följande: »Tror man icke, att det
överallt i världen finnes krafter, som brinna av dådlust och gärna
skulle rikta denna mot de parlamentariska orkeslösa pratförsamlingarna?
För visso — säger socialdemokraten — är det så.»

Man försöker emellertid bagatellisera herr Adlercreutz’ artikel
och herr Engberg gjorde det också. Något liknande gjorde man också
i Italien. Men en vacker dag tog man sådana arbetsledare som herr
Engberg — skola vi sätta citationstecken ■— på ett sätt, som de
säkerligen aldrig glömma. Och jag tror, att Italiens arbetarledare,
t. o. m. socialdemokraterna, äro villiga att skriva under på,
att när de ej förutsågo betydelsen av bourgeoisiens aktion gjorde de
en dumhet, som arbetarvärlden i Italien nu fått sota för. År det så
säkert, att Adlercreutz är ensam här i Sverige? Krigsministern är
icke här, men jag ville be honom att titta efter litet hur det är på
andra regementen och t. ex. syna i sömmarna en viss major Tamm
i Falun och den verksamhet, som han och många andra bedriva. Herr
lundman är naturligtvis som alltid oskyldig, men jag misstänker,
att den dag det gäller, frågar man ej herr Lindman till råds, om
han nu är så oskyldig.

Nr 3. 40

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Ur kommunistisk synpunkt anse vi, att alla dessa varsel ställa
krav på Sveriges arbetare. Vi kunna i varje fall icke sluta ögonen
till för det faktum, att så fort arbetarklassan kämpar för en människovärdig
existens, så fort detta sker på allvar och bara med en
liten vilja att åstadkomma ett rättvisare samhälle, då mana de, som
anse sig alltid ha rätt att sitta vid en privilegierad ställning, till
väpnad samling, till »handling i fascismens anda», till mord alltså
på dem, som äro sina idéer trogna, de arbetarledare, som kämpat, så
gott de förstå, enligt ärligaste vilja för arbetarklassens sak.

Lugnt och kallt skola Sveriges arbetare se på läget, icke låta
provocera sig till överilade handlingar, men ej heller vika för det
våld, som kapitalismen i olika former reser på vägen till ett bättre
samhällssystem, som kommunismen kämpar för.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har
egentligen begärt ordet för att säga några ord i anledning av det
sätt, på ^vilket arbetslöshetsproblemet blir behandlat i vårt land. Jag
är ju på det klara med att den socialdemokratiska regeringen mot
sig har en borgerlig parlamentsmajoritet, som hindrar den ifrån att
lägga fram så långt gående förslag, som den väl själv skulle önska.
Jag är fullt på det klara med att det borgerliga samhället nu betraktar
arbetslöshetsproblemet såsom ett tämligen snart övergående
förhållande. Såvitt jag kan förstå är detta oriktigt. Arbetslöshetsproblemet
är icke något som försvinner inom en snar framtid, utan
arbetslösheten räcker denna gång över många år, och jag skall försöka
ge starka skäl, varför enligt min mening arbetslösheten icke
så snart kommer att upphöra.

Det kan icke rimligen begäras, att vi skola få en större marknad
ute i världen för våra varor än den vi hade före kriget. Icke
heller är det möjligt att till jordbruket föra alla de tusentals och
tiotusentals människor, som. blivit arbetslösa. Dessutom böra vi icke
förbise, att emigrationen i hög grad varit avstannad, och även om
den nu kommer i gång, lär den likväl icke kunna omfatta de femtiotusental
arbetslösa, som vi ha, och såvitt jag kan förstå är den stock
av arbetslösa, som vi nu ha, till stor del en följd av att den dolda
emigrationen avstannat. Vi hade före kriget en dold emigration,
som omfattade många tiotusentals människor, som under kriget tjänade
sitt uppehälle såsom sjömän i Englands och Amerikas handelsflottor
— för enbart Englands vidkommande uppgick antalet till
två ä tre tiotusental. De blevo, när kriget upphörde och soldaterna
avmobiliserades, avstängda från arbete, ty man hade icke behov av
dem, utan man satte de forna soldaterna i deras ställe. Dessa människor,
som hade sitt uppehälle på världshaven såsom sjömän eller
i många sysselsättningar på land, voro aldrig bokförda såsom emigranter,
utan de stodo kyrkobokförda. här i landet. De voro icke
dess mindre emigranter. När denna emigration har upphört, är det
uppenbart, att vi skola få många tiotusentals man, som konkurrera
om arbetstillfällena, och följaktligen måste arbetslösheten sträcka sig

Onsdagen den 17 januari, f. m.

41 5r 3.

över en mycket, mycket lång period. Dessutom är det så, att när
samhället är i den situationen, att det redovisas 43,000—45,000 arbetslösa,
så är det långt ifrån hela antalet, ty det är tusental och
åter tusental som aldrig anmäla sig, då de äro på det klara med
sin ställning på grund av den politik, som föres emot dem. När man
icke har ett öres reveny av att anmäla sig såsom arbetslös, då gör
man det icke heller.

Medveten som jag är, att man icke kan få den borgerliga majoriteten
med på att bevilja medel till arbetslöshetsunderstöd eller nödhjälpsärbete,
ber jag att dels till herr kommunikationsministern och
dels till herr jordbruksministern få ställa ett par spörsmål, som jag
tror borde, sedda mot de reala förhållandena, åstadkomma, att man
finge en aktion i gång, som minskade arbetslösheten.

Det svenska skiftesystemet har medfört att vi allmänt uppe i
Norrland ha en överbefolkning i kusttrakterna. Man har delat upp
jordbrukshemmanen undan för undan, så att de blivit så små, att
parcellerna blivit otillräckliga för att kunna föda sina innehavare.
Resultatet har blivit, såsom jag anförde i debatten vid Fabian Månssons
interpellation förliden riksdag, att det uppstått en kategori, som
kan betecknas såsom halv- och kvartsbönder.

Om man har en strävan att föra tillbaka till jordbruket massor
av människor, så är det väl närmast till hands att föra dit dem,
som redan äro där, men som nu till hälften eller tre fjärdedelar äro
industriarbetare, att ge dem det ekonomiska stöd de behöva för att
förvandla dem från arbetare i beroende ställning till fullständiga
jordbrukare. Hur skulle det gå till? Jo, det är tusental och åter
tusental, som hava början till ett jordbruk, men de äga dessutom
odlingsbar mark tillräckligt för att göra dem självförsörjande om
de blott erhålla ekonomiskt stöd under den tid, som de behöva för
att uppodla densamma. Dem borde vi ge tillfälle att förvandla sig
själva till fullständiga jordbrukare. Man avskaffar då den pariasklass,
som de nu utgöra. De utgöra en verklig samhällsfara, då
de pressa ned lönerna för industriarbetarna i Norrland, Värmland
och Dalarna. Deras antal är minst 120,000. Var och en kan förstå,
vilken fara det är, när denna grupp blivit så talrik. Vad man bör
göra i dessa trakter, där deras antal är så stort, kan man göra med
ett enkelt deklarationssystem, genom vilket man plockar fram dem,
som tro sig om att kunna förvandla sig själva från halv- eller trekvartsindustriarbetare
till hela bönder. Man kunde bevilja dem lån,
som satte dem i tillfälle att göra det, gärna räntefria lån, där amorteringen
började efter en 5—10 år. Därigenom gjorde man en återgång
till jordbruket möjlig för många tiotusental av dem, som nu
konkurrera om arbetstillfällena vid industrien.

Det är möjligt, att jag framför denna min tanke motionsvis och
mera detaljerat utarbetad, men jag vill redan nu fråga herr jordbruksministern:
Vill herr jordbruksministern stödja en aktion för att
förhjälpa de nuvarande bönderna i Norrland, som ha så litet jord
att sköta, att de blott därpå kunna föda 2 å 3 kor, till mera jord?
Vill herr jordbruksministern företaga eu aktion, som hjälper dem till

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 42

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

full sysselsättning vid jordbruket, och på det sätt lindra arbetslösheten
för stora grupper?

Till herr kommunikationsministern vill jag ställa ett spörsmål,
som förefaller mig åtminstone mycket naturligt, sett mot bakgrunden
av förhållandena i världen. Jag försäkrar denna kammares ledamöter,
att jag har fått mera rätt än jag någonsin önskade mig i fråga
om Nationernas förbund eller rättare sagt i fråga om Versaillesfreden.
Kriget hotar värre än någonsin! Men mot bakgunden av
all oreda ute i Europa skulle jag vilja fråga dels regeringen, dels
också riksdagens ledamöter: anse ni det icke vara på tiden att vidtaga
en åtgärd, som dels skulle vara en första klassens försvarsåtgärd,
dels också skulle vara en första klassens åtgärd för att avhjälpa
arbetslösheten, nämligen elektrifiering av järnvägarna? Vi
böra icke inrätta oss så som om det vore frid och fröjd ute i världen,
då vi se de förhållanden, som råda ute i Europa, och då vi
nyligen betalat 200 kronor per ton för kol, är det icke då rimligt,
att detta land, som har sådana tillgångar på elektrisk energi, går
till elektrifiering av järnvägsnätet, så att vi vid en eventuell krigsfara
eller en eventuell avspärrning likväl ha kommunikationsnätet i
förstklassigt skick? Uppenbarligen kostar det pengar, men dessa
pengar äro väl använda, om man tar i betraktande att man därmed
sätter i gång svenska fabriker, så att det blir tillfälle att få tiotusentals
arbetslösa, som nu gå och driva, satta till nyttigt arbete.
Vidare skulle man förbättra landets handelsbalans, när man icke
behövde köpa utländska kol utan kunde använda vår egen vattenkraft
i stället.

Jag vill ställa den frågan till herr kommunkationsministern:
"Vill icke herr kommunikationsministern med dessa förhållanden, som
jag påpekat, såsom bakgrund företaga den aktionen att lägga fram
förslag för riksdagen om allmän elektrifiering av Sveriges järnvägsnät
utan hänsyn till budgetens läge eller rättare sagt till att de
ekonomiska förhållanden äro sådana de äro? Vore det icke en handling
för Sveriges vidkommande, som bättre än någon annan, man nu
laude göra, skulle skydda den svenska verkstadsindustrien och lindra
den svenska arbetslösheten, att gå fram på den linjen, även med risk
att statsskulden skulle ökas med 200 ä 300 miljoner kronor?

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lindskog: Herr talman, mina damer och herrar! Jag skall
tillåta mig att börja med att med anledning av den förda diskussionen
uttala ett beklagande över herrar Engbergs och Kilboms mellanhavande.
Jag vill icke neka till, att den gångna valrörelsen hade
givit mig vissa förhoppningar om att det skulle bli en varaktig vänskap
mellan det socialdemokratiska och det kommunistiska partiet.
Jag vill åtminstone uttala den förhoppningen, att den spricka, som nu
tycks ha blivit mellan de båda partierna, icke måtte bli mera djupgående
än att den måtte vara igenfylld till nästa valrörelse.

Onsdagen den 17 januari, f. m.

43 Nr 3,

Jag skall vidare be att med anledning av herr Engbergs yttrande
angående den moderation, som högerns ledare här i dag visat
-och som herr Engberg, som det tycktes, naturnödvändigt trodde peka
hän på en svag saklig position, få säga, att det finnes andra motiv
för ett moderat uppträdande i form än en svag saklig position. Och
jag tror, att det snarast är en heder för högern och dess ledare, att
den använder en sådan moderation.

Jag vill vidare uttala min livliga glädje över den utveckling
herr Engberg undergått under det gångna året. Jag minnes mycket
livligt, hur han i fjol på tal om bankpolitiken utvecklade den åsikten,
att herrar aktieägare i en bank hade han ingen barmhärtighet
med; de spelade lotteri och med dem fick det gå hur det ville. Men
i dag uttalade han sin verkliga medömkan med aktieägarna i Värmlandsbanken
och kanske också i en eller annan annan bank.

Vidare har herr Engberg talat om att han förväntade med fasthet
och bestämdhet, att Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet
skulle i afton under feta rubriker innehålla vad som kunde passa.
Jag vill icke förneka, att detta herr Engbergs uttalande pekar på en
erfarenhet inom den journalistiska tekniken, som visar på en mångårig
övning.

Jag vill sedan ansluta mig på det livligaste till ett uttalande
av herr Lindman, där han säger, att då det finnes en minoritetsregering,
så ålägger detta faktiskt regeringen vissa förpliktelser med avseende
å de handlingar, som den har att företaga. Jag vill dock med
beklagande konstatera, att det förefaller som om den uppfattningen
icke delades av alla regeringens medlemmar. Åtminstone har försvarsministern
låtit i tidningen Socialdemokraten förstå, att han med
större glädje hälsade ett ogillande än ett gillande från högerns sida.
Jag vill icke neka till att ett sådant uttalande verkar ganska egendomligt
från den regerings sida, som en gång kallade sig landsregering,
om jag också ingalunda vill bestämt påstå, att jag finner det
klart, att statsrådet Hanssons uttalande delas av hela regeringen.

Man finner av finansministerns budget och av hans åtgöranden,
att han vidtagit åtskilliga mycket ingripande besparingar, som blivit
föremål för olika uttalanden, men som jag tror att man i stort
sett måste hälsa med bifall och gillande. Jag tänker särskilt därvidlag
på den stora kommittéslakten. Det är ju klart, att här finnes
rum för olika meningar, och man kanske kan beklaga, att en eller
annan utredning, som kunde vant nog så behövlig och nödvändig,
inställts, men nöden har ingen lag. Vad jag emellertid icke vill lämna
alldeles utan påpekande är det förhållandet, att icke finansministerns
skarpa kniv tagit så pass djupt, att den åtminstone skurit
socialiseringsnämnden en liten smula i köttet. Det har icke förvånat
mig, att finansministern och regeringen icke indragit socialiseringsnämnden
— egna barn äro ju alltid kärast, och ingen hade väntat
detta — men nog tycker man, att på en tid, då alla erfarenheter
utifrån peka hän på att socialiscringsnämndens egentliga uppgift
snarare torde bli att motivera, varför icke socialisering bör införas,

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Kr 3. 44

Onsdagen den 17 januari, f. ra.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

än att söka införa reformer, varigenom den blir möjlig, det hade varit
tillfälle till en viss omkostymering av socialiseringsnämnden åtminstone
på två punkter. Den ena punkten är den, att nog kunde man
hava tänkt sig att något avgränsa livslängden för denna socialiseringsnämnd,
så att icke nämnden känt sig frestad av sina synnerligen
betydande timliga förmåner att alltför mycket inrikta sig på
evigheten. Ty man måste medgiva, att det ser nästan ut, som om den
det gjort. Det finns gott om länder i Europa och utanför Europa,
nya länder skapas, och tillfällena till socialiseringsnämndens arbetsmöjligheter
växa sålunda alltjämt. Det andra hade varit, att när
man erinrar sig, hurusom i sammanhang med det sätt, varpå socialiseringsnämnden
tillsattes, en gång här i denna kammare talades om
ett skämt med svenska folket under kammarens jublande instämmande,
och när man erinrar sig, att detta samma sätt blev föremål för
konstitutionsutskottets ogillande, ett ogillande som kammaren för sin
del gillade, då tycker man, att åtminstone den omkostymeringen hade
bort äga rum, att regeringen hade förvandlat socialiseringsnämnden
till en vanlig, eller kanske jag skall säga under dessa tider ovanlig
kungl. kommitté med den Större kontrollmöjlighet och den bättre ekonomisering,
som skulle ligga däri.

Jag skall sedan övergå till att något tala om en omständighet,
som här blivit berörd av både herr Lindman och statsrådet Örne,
nämligen om statsrådet örnes bekanta ingripande i telefonkonflikten.
Trots den synnerligen sympatiska framställning, som statsrådet
Örne här lämnat, måste jag ändå framhålla skälen för den fullständigt
avvikande ståndpunkt, som jag i detta fall representerar. Jag
vill som en liten bakgrund för det hela påminna om, att denna konflikt
framgick ur en begäran om kollektivavtal från telefonmannaförbundets
sida, en begäran, som innehöll, man kan nästan säga, synnerligen
orimliga framställningar, som gjorde det fullt motiverat,
att telegrafverket icke var vidare fallet för saken. Jag påminner
vidare om, att strejken sattes i scen under ytterst osympatiska och
hänsynslösa former, och slutligen om att regeringen icke en gång fick
så pass mycket tid på sig av telefonmannaförbundet, att den hann
avgiva sitt svar och fatta sitt beslut i saken. Men det är blott preliminärer.
Jag vill icke ingå på den förvisso betydelsefulla frågan
för eller mot kollektivavtal. Jag vill icke neka till att telegrafverkets
motivering för sitt avslag var så kraftig och så bärande, att det för
min personliga del verkade egendomligt, att statsrådet örne ställde
sig på den andra ståndpunkten, men jag lägger ingen som helst vikt
vid detta. Det som för mig varit avgörande och som satsrådet Örne
icke synts mig kunna i sitt svar här i dag tillfredsställande förklara
är följande. En strejk må för en socialdemokratisk uppfattning vara
av än så sakrosankt och än så höghelig natur, men en strejk är dock
ännu icke en av de legala former, vari statens tjänare äga att vända
sig till landets regering. En strejk innebär dock snarare tvärtom en
krigsförklaring emot samhället och emot staten, och som sådan borde
den medföra en annullering av varje föregående hänvändelse. Men

Onsdagen den 17 januari, f. m.

45 Nr 3.

regeringen gör tvärtom, den fattar i stället beslut att ställa sig åt- Vl^^rs^sav
minstone formellt på de strejkandes sida och detta under den försvå- pr0p0Siti0nen,
rande omständigheten, att det redan torde varit fullständigt klart, (Forts.)
att telegrafverket var fullt i stånd att möta allmänhetens berättigade
krav och att strejken var misslyckad. Man kan icke komma
ifrån, att det hela därigenom fick ett sken över sig, som om icke den
socialdemokratiska regeringen ville låta den skammen komma över
sig, att något så fint som en strejk i ett statens verk vore dömt att
misslyckas, under det att en socialdemokratisk regering satt vid
makten. Detta är naturligtvis blott och bart ett sken, men det som
är bitter verklighet är, att regeringens ingripande sannerligen icke
innebär någon större uppmuntran för alla de många, som under de
hårda och kritiska tiderna med trohet emot åtagna förpliktelser och
med offervilja ställt sig på statens och spmhällets sida och arbetat
till allmänhetens fromma, men väl innebär det en viss uppmuntran
för dem, som i framtiden tänka på att gå till strejk i ett statens verk,
då de kanske åtminstone inbilla sig. att de i regeringen ha en säker
vän och att, om så illa skulle vara, att strejken skulle se ut att misslyckas,
det gamla ordet nog skulle gälla, att i nöden prövas vännen.

Om statsrådet Örnes ingripande vill jag använda de ord, som
han själv använde, jag tror det var på mötet i Örebro, men med en
liten omändring i slutet. Jag skulle vilja säga, att sådant kan ske
en gång, och sådant kan ske två gånger, men knappast oftare, utan
att statens auktoritet på det allvarligaste rubbas, och statens auktoritet
är dock en bland de starkaste och bästa tillgångar, som vi bär
i vårt land hava. Jag vill till sist säga, att det har icke verkat minst
överraskande på de svenska borgerliga leden att det ^ är statsrådet
Örne, som vidtagit dessa åtgärder, då jag icke vill hålla inne med
min allvarliga mening, att statsrådet Örne genom sina om vidsynthet
vittnande uttalanden och åtgöranden i många frågor förvärvat stora
sympatier, som sträcka sig långt in i högerns led.° Jag har velat
•säga detta, även om jag därigenom riskerar, att statsrådet Örne skulle
fatta detta erkännande från en högerman som en för honom högst
beklaglig olyckshändelse, kanske som nästan det allra sorgligas) e i
denna sorgliga historia.

Jag skall sedermera övergå att till sist också med några ord
beröra en annan historia, där jag tillåter mig vända mig till statsrådet
Per Albin Hansson. Det vore nog frestande att gå in på åtskilligt
av statsrådet Hanssons åtgöranden, men jag skall koncentrera mig
blott på en enda punkt. Det är det sätt, varpå han i samband med den
socialistiska ungdomskongressen reservations!öst uttalade sin anslutning
till den mötesresolution, som denna kongress fattade. Det nämndes
i sammanhang med den pressdiskussion, som då följde, från liberalt
håll, att man kanske icke behöver tillmäta statsrådets uttalanden
en så stor kraft och verkan, då det hela säkerligen Var en förlöpning
— förlöpning, ja det nämndes i olika liberala organ litet olika nyanseringar,
ända från ett organ, som talade om en beklaglig förlöpning,
till ett annat, som talade om en dundrande förlöpning. Men jag kan
tyvärr, så kärt det än vore mig, icke acceptera denna teori om en

Nr 3. 46

Onsdagen den 17 januari, f. m.

VistatwrksaV för!,öPning, just därför att statsrådet Hansson dock i varje fall
propositionen, tillåtit, att i tidningen Socialdemokraten dag för dag publicerades
(Forte.) de^ uttryck för sympati, glädje, tacksamhet och instämmanden, som
från olika delar av landet från hans närmaste meningsfränder till
honom intelegraferades.

Statsrådet Hansson har uttalat, att han ansåg en socialistisk
agitation i armén vara uteslutande av godo. Jag vill här tillägga,
att statsrådet Hansson sedermera i tidningen Socialdemokraten förklarat
detta så, att han egentligen därvidlag tänkte på den privata
agitationen man och man emellan. Nej, herr statsråd, det är icke
detta, som saken egentligen avser; det går icke att komma ifrån, när
man läser den socialdemokratiska ungdomsklubbens mötesbeslut, att
vad det bär egentligen rör sig om är en systematiserad och organiserad
agitation bland de värnpliktiga i politisk riktning under nådigt
beskydd och med högsta välsignelse av herr försvarsministern. Det
är ungefär detsamma, som om man tänkte sig, att en socialistisk
ungdomsklubb beslöte att bedriva politisk propaganda för sina idéer
vid våra folkhögskolor och folkskoleseminarier och ecklesiastikministern
uttalade sitt höga gillande av planen. Det talas om att den
socialistiska agitationen skall ske med noggrant fördelade roller och
med instruktionskurser för deltagarna. Jag har mig naturligtvis
icke bekant, vilka läroböcker man tänker använda vid dessa instruktionskurser.
Jag vet icke, om man kanske närmast tänkt på den
socialistiska _abc-bok, som jag här under fjolårets remissdebatt något
berörde och i vilken lögnen rekommenderas som ett synnerligen gott
medel i den socialistiska agitationens tjänst, eller om man tänkt sig
såsom material för instruktionen en eller annan av de agitatoriska
flygskrifter för militärer, som måhända herr försvarsministern åtminstone
par renommé känner till. Det förefaller mig vara alldeles
tydligt, att en dylik politisk agitation, sådan den är planlagd av
dessa ungdomsklubbar med försvarsministerns gillande, i sina konsekvenser
också leder hän till en upplösning av disciplinen i armén.
Jag vill ingalunda säga, att icke en socialdemokrat kan vara en
utomordentligt god soldat. Våra socialdemokratiska arbetare kunna
vara, och äro ofta nog förträffliga soldater, som det kan vara
en heder och en glädje för våra officerare att hava under sitt befäl.
Men vad det här gäller, hur försiktig formuleringen än är, det är
tydligen att hos de värnpliktiga ingjuta en viss misstro och en viss
misstänksamhet mot befälet, och det riktas till och med från socialdemokratiskt
håll den rent av ohyggliga misstanken mot officerare,
att en alltför stor procent av dem skulle hysa högeråskådningar.
Man kan icke komma ifrån, att det är denna misstankens och misstrons
anda, som man vill söka ingjuta hos våra värnpliktiga. Man
vill säga till dem, att de liksom skola ha ett vaksamt öga på befälet
och underkasta deras befallningar en viss kontroll, så att man noga
ser efter, om de äro i god överensstämmelse med socialdemokratisk
anda och tänkesätt. Det synes mig dock uppenbart, att en dylik
planlagd agitation står i strid mot andan och tankegången i svensk
lag och författning och att den verkar till upplösning av disciplinen.

Onsdageu den 17 januari, f. m.

47 Kr 3.

Jag medger fortfarande, att formuleringen av beslutet är ganska Vl^^sav
väl och försiktigt avfattad, men jag vill blott fråga, hur det går, pr0pOSuionen.
när det sedan föres ut i verkligheten. Kan man där vara säker på (Forte.)
att dessa hundratals och tusentals agitatorer äro lika försiktiga^ i
sitt uppträdande. Låt mig t. ex. tänka på min landsman Sjö från
Lund, som icke ville taga i de stamanställda med tång. en gång.

Hans yttrande tillbakavisades av kongressen, men jag är icke säker
på att hans tjänster komma att tillbakavisas, om han anmäler sig
som frivillig agitator.

Jag kan väl förstå, att det inom olika partier och riktningar i
vårt land finnes mycket olika uppfattning om hur långt vårt land
skall gå i ekonomiska uppoffringar för landets försvar. Därom finnes
alltid och kommer alltid att finnas olika uppfattning, men jag
har svårt att förstå, hur det kan vara möjligt att särskilt från försvarsministerns
sida försvara den ståndpunkten, att man skall genom
ett undergrävande av’ disciplinen i armén fullständigt förstöra verkan
av alla ekonomiska uppoffringar för vårt försvar.. Ty det blir
resultatet, om disciplinens anda viker hän från vår armé.

Här har redan förut i dag talats om de orosmoln, som finnas
runt omkring oss. Vi se, hur det i Mellaneuropa sas ut ett hat och en
förbittring, som med naturnödvändighet leder till kommande krig,
och i landet där borta i öster, i Ryssland, se vi, hur samtidigt som
miljoner människor svälta till döds. beväpnas och vapenövas andra
miljoner med tydlig avsikt att ingripa i kommande krig, och under
detta har vår försvarsminister den egendomliga idealistiska uppfattningen,
att vårt land bör gå i spetsen, då det gäller en avväpning av
folken. Nåväl, jag kan till nöds förstå, att vår försvarsminister med
de åsikter, som han på detta område hyser, har ställt sig på det sätt,
som han gjort i förhållande till de socialdemokratiska ungdomsklubbarnas
resolution, men jag har svårare att förstå, att Sveriges statsminister
anser det vara med sitt ansvar och sin omtanke om Sveriges
väl förenligt att finna sig i att dylika åsikter äro representerade i
Sveriges regering.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr
talman, mina herrar och damer! Under den kampanj som förts mot
mig, framför allt i högerpresseji, har det sagts, mer eller mindre
direkt, att jag uppmuntrat en propaganda bland militärmanskapet,
som är disciplinupplösande, för sv ars fientlig och olaglig.

Till och med en politiker i så framskjuten ställning som herr
Lindman har i ett tal inför sitt partis Stockholmskrets framkastat
beskyllningen, att jag utsätter sönerna från svenska bonde- och borgarhem
för obehöriga inflytelser, och herr Lindman har gjort det
i sådant sammanhang, att hans åhörare måste få det intrycket, att
jag uppmuntrat ‘»en lydnadsplikten undergrävande propaganda på
lägerplatserna». Efter herr Lindmans remisstal i dag har han helt
tagit på sig ansvaret för den orimliga anklagelsen. Han sade här,
att försvarsministern prisar och befordrar en disciplinen undergrä -

Nr 3. 48

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vlftatsverks°C vanc^e propaganda på lägerplatserna. Herr Lindskog frågade också,
propositionen. ^ur J''ag kunde försvara ett undergrävande av disciplinen.

(Forts.) Jag tänker icke försvara någonting sådant. Jag har ingen an ledning

därtill. De gjorda påståendena äro nämligen osanna. De
äro ett led i sådant lättsinnigt förtal, varemot första kammarens talman
i sitt tal inför tronen fann anledning att varna.

Utgångspunkten för angreppen är mitt besök på Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbunds kongress, där ett uttalande gjordes
rörande propaganda bland värnpliktiga och fast anställt manskap.
Jag besökte kongressen såsom representant för socialdemokratiska
partistyrelsen, deltog icke i förhandlingarna och var icke ens närvarande,
när det beslut, som kommit så mycket väsen åstad, fattades.
Men jag upprepar, vad jag dagen efter kongressen framhöll i SocialDemokraten:
dessa konstateranden rörande min roll på kongressen
få icke tolkas såsom något avståndstagande från kongressens beslut
i ena eller andra avseendet.

Kongressen har nämligen icke beslutat någon propaganda av
disciplinupplösande, försvarsfientlig eller olaglig karaktär.

Jag upprepar: påståendena härom.i borgarpressen äro osanna
och ha endast kunnat upprätthållas genom vissa höger journalistiska
metoder, bland vilka den medvetna förvrängningen är den förnämsta.

Att jag icke tidigare genom en offentlig förklaring bemött de
mot mig riktade anfallen har berott på lång erfarenhet om det ändamålslösa
i att söka komma till rätta med människor, som i utövandet
av sin journalistiska gärning för länge sedan lagt åsido hänsynen till
hederlighetens och anständighetens krav. Genom att saken bringats
på tal i riksdagen har däremot uppkommit en möjlighet att inför ett
omdömesgillt forum få tala öga mot öga med dem, som hava ställt
sig solidariska med dessa högerjournalister.

Det utrymme, som i den offentliga debatten givits denna sak,
kan rättfärdiga, att den från min sida också behandlas utförligt.

Den sönderfaller i tvenne delar. Den första delen måste komma
att väsentligen gälla det socialdemokratiska ungdomsförbundets ställning
i försvarsfrågan. Den andra kan lämpligen begränsas till en
undersökning om huruvida överhuvud politisk diskussion får förekomma
inom den militära förläggningen.

Ifråga om ungdomsförbundets ställning till det militära försvaret
bör först fastslås, att förbundet i sina stadgar uttryckligen utsagt,
att dess verksamhet skall bedrivas på grundval av det socialdemokratiska
arbetarpartiets program. Självklart måste en medlem i det
socialdemokratiska partiet gilla ett sådant stadgande; att han är medlem
av en socialdemokratisk regering kan icke vara anledning för
honom att intaga en annan hållning.

Ungdomsförbundet har alltså i försvarsfrågan samma program
som det socialdemokratiska partiet; till yttermera visso avslog ungdomskongressen
i oktober en motion om att införa i stadgarna en
bestämmelse, att förbundet skulle verka för fullständig avrustning.

Det socialdemokratiska partiet har aldrig varit och är icke försvarsfientligt.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet är det

Onsdagen den 17 januari, f. m.

49 Nr 8.

följaktligen icke heller. Man kan även uttrycka sig positivt, såsom
sker i en av västra Sveriges distrikt av ungdomsförbundet utgiven
tillfällighetstidning »Unga viljor»; »Ungdomsförbundet är alltså försvar
sv änli g t.Det var också det förhärskande intrycket av kongressen.
Och förbundets ordförande, redaktör Rickard Lindström,
som för övrigt var huvudtalaren för det i borgarpressen mycket
klandrade beslutet, har i en intervju i Social-Demokraten den 14 november
i fjol uttalat: »Om försvarets huvuduppgift råder hos den

socialdemokratiska ungdomen här i landet icke den ringaste tvekan:
det skall värna landet mot yttre fiender. Så länge förhållandena äro
sådana, att ett enskilt land icke med bästa vilja i världen har möjlighet
att avrusta, så länge äro vi beredda att bära de oundgängliga
bördorna. Vi ha samma anledning att försvara vår påbörjade demokratiska
utveckling mot yttre som mot inre fiender.»

Bilden kunde kompletteras genom utdrag ur de telegram, om
vilka herr Lindskog här erinrade. Det är emellertid onödigt.

Av vad redan yttrats är tillräckligt klart och uppenbart, att en
rörelse med principiellt försvarsvänlig uppfattning icke bedriver
försvar sfientlig propaganda och att min hållning gentemot ungdomsförbundet
åtminstone ur denna synpunkt icke kan förtjäna klander.

Men ungdomsförbundet går i sin försvarsvänlighet så långt, att
det vill verka för, såsom den förut citerade ungdomstidningen uttrycker
det, »att Sveriges försvar blir en hela folkets angelägenhet». Det
vill, att armén och marinen skola vara ett med folket, att folkets
tankar, förhoppningar och strävanden också skola leva bland dem,
som bära den militära uniformen. Särskilt på en punkt har den socialdemokratiska
ungdomen visat sig känslig: den militära maktanhopningen
får ej bli ett medel i partiers eller gruppers tjänst, får
icke brukas i de inre striderna.

Jag har såväl här i riksdagen som annorstädes på det livligaste
anslutit mig till denna uppfattning. Jag tvekar icke att upprepa
mina ord från en intervju, publicerad den 30 oktober, att utbreda en
sådan uppfattning är så långt ifrån klandervärt, att det tvärtom
måste anses vara en patriotisk gärning. Vid ungdomskongressen
använde jag också tillfället att inskärpa, att kravet på försvarsanstalternas
neutralitet i de inre striderna måste gälla även där arbetarna
komma till makten. Lika energiskt som vi vänt oss mot tanken
pa arméns användande till befordrande av ett borgerligt minoritetsregemente,
lika, bestämt måste vi avvisa tanken på, att den nationella
armén skulle få missbrukas för upprätthållandet av en proletariatets
diktatur.

n kan då invändas, att i vårt land föreligger ingen risk för ett
sådant missbruk i någondera riktningen. Invändningen är åtminstone
för tillfället och så långt man kan våga skåda framåt berättigad.
Till och med överste Adlercreutz hävdade ju vid närmare eftersinnande
arméns neutralitet. Men erfarenheterna från andra länder
ha visat, att spörsmålet icke har enbart teoretiskt intresse.

Härmed är jag inne på fragan om disciplinen. Av högerjournalisterna
har ungdomsförbundets ståndpunkt förvrängts, så som av Andra

kammarens protokoll 1928. Nr 3, 4

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 50

Onsdagen den L7 jannari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

såge den att lägga hos den enskilde soldaten — eller när vrängaren
varit riktigt i sitt esse: hos de socialistiska klubbarna — avgörandet
huruvida han borde lyda en order från befälet eller icke. Disciplinen
skulle följaktligen upplösas!

I den förut berörda motionen säges emellertid uttryckligen, att
man skall undvika kollision med förefintliga disciplinära bestämmelser.
Beträffande de i motionen avsedda mötena för militärer yttrar
förbundsordföranden Lindström:

»De möten, som komma att anordnas, erhålla icke någon disciplinupplösande
karaktär. De av ovist nit upptända högerskribenterna
skola säkerligen icke kunna leta upp ett enda socialdemokratiskt
för militärer anordnat ungdomsmöte, där uppmaningar till några indisciplinära
dumheter förekommit.»

Såvitt jag känner, har icke heller någon av detta ungdomsförbund
publicerad skrift blivit indragen, och till försvarsdepartementet
har icke ingått någon anmälan om disciplinupplösande verksamhet
från förbundets sida eller av någon dess medlemmar.

Det är dock under föregivande av att jag genom min närvaro a
ungdomskongressen uppmuntrat disciplinupplösande propaganda i
kasernerna, som man i borgarpressen riktat mot mig de mest kränkande
beskyllningar. De ha upprepats här i dag, och jag är berättigad
att kräva av herr Lindman framläggandet av de bevis, varpa
han anser sig kunna stödja den oerhörda beskyllningen. . Skulle
några värnpliktiga ha bibringats uppfattningen, att försvarsministern
gillar disciplinbrott, så beror detta uteslutande på att högerpressen
nedlagt så stor möda på att sprida denna osanning.

Det är självklart, att försök syftande till att framkalla olydnad
under den militära tjänstgöringen icke kunna tolereras och icke komma
att tolereras.

Men jag vet av egen erfarenhet, att den ungdom, som vakenhet
och allmänintresse drivit samman i de socialdemokratiska ungdomsklubbarna,
kommer att även under militärtjänsten gorå sina skyldigheter
fullt ut, väl vetande att endast fullgörande av skyldigheterna
skapar den starka grunden för ett hävdande av rättigheterna. De
rapporter, som truppslagsinspektörerna och arméfördelningscheferna
avgivit, lämna heller icke stöd för nagra anklagelser mot de värnpliktiga
för bristande lydnad eller villighet, tvärtom.

Men disciplinen kan icke drivas till kadaverdisciplin. Absolut
lydnad under annans vilja kan icke uppnås. Det kan tänkas utomordentliga
pliktkollisioner, där den enskilde tar på sitt ansvar a,tt
icke lyda. Herr Engberg erinrade om att en numera i landsflykt
levande kejsare en gång formulerade det militära lydnadskravet så,
att även om soldaten kommenderades att skjuta ned sina egna närmaste
anförvanter så hade han endast att lyda. Huru skulle ni, mina
herrar, handla inför en sådan order? Jag är övertygad, att ni efter
att ha prövat den frågan skola giva mig rätt däruti, att disciplinen
kan icke drivas till kadaverdisciplin. Men en nödvändig och nyttig
disciplin under det militära utbildningsarbetet måste från alla hall
stödjas.

Onsdagen den 17 januari, f. in.

51 Sr 9.

Om alltså det socialdemokratiska ungdomsförbundets propaganda
icke är försvarsfientlig och icke disciplinupplösande, återstår frågan,
huruvida överhuvud politisk diskussion får förekomma inom
den militära förläggningen. Därmed är jag också inne på beskyllningen
för att ha uppmuntrat till olaglighet, vilken skulle bestå i
trotsande av förbud mot politisk propaganda inom militärförläggning.
Under pressdebatten har man från något håll försökt göra
gällande, att allt sysslande med politik i kasernerna skulle vara
förbjudet. Envar förstår, att ett sådant absolut förbud vore en omöjlighet.
Det existerar icke heller. Den reglerande bestämmelsen, som
man velat misstolka till ett absolut förbud, återfinnes för arméns vidkommande
i tjänstgöringsreglementets 1 § och lyder:

»Det är förbjudet att inför trupp eller eljest under den militära utbildningen
inblanda eller avhandla politiska parti- och tvistefrågor.»

Själva formuleringen ger vid handen, att stadgandet tillkommit
för att förhindra att någon i befälsställning under övning eller instruktion
inblandar politiska parti- eller tvistefrågor. Det säger sig
självt att någon i underordnad ställning heller icke får göra detta,
men detta kommer helt visst befälet att tillse.

Däremot kan det aldrig bli fråga om att förbjuda militär personal
a.tt utanför tjänsten avhandla politiska frågor. Ingen tror val,
att politisk diskussion är bannlyst i officers-, underofficers- och underbefälsmässar.
Men varför skulle den då vara bannlyst på marketenteriet
eller i logementen? För min del skulle jag finna varje försök
till så rigoröst förfarande icke blott löjligt; jag skulle finna det
direkt skadligt att lägga tvång på intresset för medborgerliga angelägenheter
hos en dock rätt betydande kategori av svenska män.

Statsmakterna ha heller aldrig avsett någonting sådant med sina
stadganden rörande vad som får förekomma inom militär förläggning.
När Karl Staaff genomförde sina bekanta lagar, så begränsade
han dem till att avse en propaganda med syfte »att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet, att uppväcka hat mot befälet
eller eljes undergräva krigslydnaden». I fråga om förbud för militärmanskap
att besöka vissa sammankomster uttalade han följande:

»Med vad sålunda föreslagits avses givetvis ej något försök att
göra manskapet till ett tanke- och viljelöst redskap. Den enligt
lagen befälet medgivna rätten får således t. ex. icke användas att
överhuvud hindra manskapet att övervara sammankomster, där frågor
av allmänt intresse behandlas liven om vid sådana sammankomster
kritik skulle förekomma av bestående förhållanden, missförhållanden
påpekas eller dylikt.»

Det är sa mycket större anledning att här erinra om detta uttalande,
som kärnpunkten i ungdomskongressens beslut gick ut på, att
de socialdemokratiska ungdomsklubbarna på militära förläggningsorter
skulle försöka dels bibehålla kontakten med förbundets medlemmar
under den tid dessa fullgöra sina värnpliktsövningar och dels inbjuda
annat militärt manskap att deltaga i klubbmötena. Jag vet vad
som plägar förekomma på dessa möten och vet därför också, att militärers
deltagande i dem icke innebär någon som helst fara för den

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

(Ports.)

Nr 8. 52

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Fjrts.)

militära disciplinen. Jag har för övrigt — visserligen för rätt många
år sedan — tillhört en socialdemokratisk ungdomsklubb i Malmö, vars
möten under ett helt års tid regelbundet besöktes av 100 ä 150 man
från Kronprinsens husarregemente. Det förspordes aldrig några
klagomål över att manstukten tog skada av dessa besök, men däremot
kunde man konstatera en påtaglig förbättring av det allmänna förhållandet
mellan militärer och civila.

Jag önskar visst icke att de militära förläggningarna skola bli
tummelplatser för politiska strider. Men erfarenheten sedan många
år visar att den fruktan härför, som en del hyser eller åtminstone låtsar
sig hysa, endast är uppkonstruerad.

En annan sak är, att högern icke finner det önskvärt överhuvud
taget, att vare sig militärer eller andra bli utsatta för socialdemokratisk
påverkan. Högern lever ju ännu kvar i föreställningen att socialdemokratien
är samhällsfientlig och att det är en bjudande fosterländsk
plikt att med alla medel förhindra socialdemokratiens utbredning.
Det är förklarligt att dess nervositet växer i takt med socialdemokratiens
ständigt ökade inflytande. Men det är för mycket begärt
att en socialdemokrat, därför att han är försvarsminister, skall gripas
av samma ängslan.

När högern särskilt förfasar sig inför utsikten till socialdemokratisk
påverkan av militären, är det ju heller ingenting annat än
ett upprepande av den fasa, som alltid kommit till uttryck, när
högern sett den nya tiden tränga in på vad den betraktat såsom sina
helgade domäner. Det finnes säkerligen ingen här, som någonsin
hört en högerman reagera mot den ensidiga högerpåverkan, som man
länge sökte upprätthålla t. ex. genom regementenas tidningsprenumeration.
Envar vet att vid sådan prenumeration alltid högerpressen
först kommit i åtanke. Det är så i viss utsträckning fortfarande.
För endast några veckor sedan fann jag i furirförbundets tidning, som
sannerligen icke kan beskyllas för socialistvänlighet, en kritik över den
ensidighet, med vilken valet av tidningar sker. Och i en utredning
rörande biblioteksverksamheten inom armén, som för någon tid sedan
avgavs, finner man nog ett så belysande yttrande av chefen för ett av
våra infanteriregementen. Han önskar en särskild bibliotekarie, som
också — orden falla så — »omhänderhar tidningsdistributionen vid
regementet, d. v. s. planerar för truppkontingenternas behov och så
att alla läseintressen tillgodoses (även arbetare- och socialdemokratiska)».
Det sista har behövt särskilt, inom parentes, påpekas. Ännu
har man nämligen icke hunnit så långt att »alla läseintressen» vid
regementena självklart omfatta även »arbetare- och socialdemokratiska».
Men toleransen är på marsch, den ensidiga högerpåverkan håller
på att vika och genast skriker högern i sin press och genom sina representanter
att neutraliteten är i fara!

Till denna allmänna förklaring rörande de beskyllningar, som
under presskampanjen riktats mot mig, och som sedan här upptagits
av herr Lindman och herr Lindskog, skall jag foga endast ett par
repliker. Herr Lindman har talat om försvarsministerns uraktlåtenhet
att vårda sig om rikets försvar och bland annat beklagat såsom det

Omdagen den 17 januari, f. m.

53 Nr 3.

allvarligaste, att organisationen får förfalla. Han har hänvisat till
förslitningen av våra örlogsfartyg och pekat på ett par punkter, där
anslag icke begärts. Jag tror, att högern i detta fall som i alla sina
angrepp mot försvarsministern har mycket för litet bekymrat sia- om
att taga reda på fakta.

Det är icke blott en oriktig framställning utan en icke önskvärd
framställning, att vår flotta skulle befinna sig i ett sådant skick,
att man skulle kunna säga, att vi icke ha någon örlogsflotta. Vi ha
dock vad pansarbåtarna beträffar nya fartyg och samtliga fartyg i
gott skick. Våra jagare äro på samma sätt i gott stånd. Vårt undervattensvapen
är tillgodosett och modernt.

Men en del av de smärre båtarna, som i synnerhet genom den
trägna verksamheten, den goda och nyttiga verksamheten, under neutralitetsvakten
blivit starkt förslitna, blevo icke omedelbart av den
regering, som då satt, tillräckligt tillgodosedda och reparerade och ha
icke kunnat genom anslag, som senare beviljats, i önskvärd utsträckning
sättas i stånd. Jag vågar emellertid hävda, att möjligheterna för
underhåll av flottans fartyg icke under de senare åren minskats. Tvärtom
ha möjligheterna ökats på det sättet, att trots nedgång i materialpriser
och löner underhållsanslaget hållits uppe vid tidigare belopp.

Man har klagat över att flottans övningar äro otillräckliga och
att manskapet icke erhåller tillräcklig sjövana. Sålunda klagade man
i fjol över att det vid något tillfälle inträffat, att manskapet blivit
så sjösjukt, att fartygen endast med svårighet kunnat ta sig i hamn.
Det har roat mig att se efter, huru många dagar våra krigsfartyg
varit i gång till sjöss under 1921 och 1922. Under det första året
beräknades budgeten av en militär försvarsminister och under det
andra året slutligen av en socialdemokratisk försvarsminister. Det
visar sig, att under det antalet gångtimmar till sjöss år 1921 var något
över 17,000, så utgjorde antalet år 1922 22,000, d. v. s. 5,000 timmar
mera.

Jag tror, att högern skulle göra klokt uti, att, då den skall fortsätta
denna annars ur deras synpunkt mycket viktiga kampanj emot
mig, också taga litet reda på vad som verkligen händer och sker
i vårt älskade fosterland.

Jag skall icke här yttra mig om skytteanslaget. Yi diskuterade
den saken i fjol, och jag antar, att vi under denna riksdag få tillfälle
att återkomma.

Herr Lindskogs anförande var inmängt med en mängd bevis på
att han i varje fall i sin politik icke iakttager någon vetenskaplig noggrannhet.
Han har till exempel så litet reda på den organisation, som
lian kritiserar, att han talar om en kongress som om ett klubbmöte.
Av den beskaffenheten voro för övrigt alla herr Lindskogs upplysningar
om ungdomsrörelsen.

Herr Lindskog framförde i slutet av sitt anförande den beskyllningen,
att den socialdemokratiska propagandan skulle avse att ingjuta
misstro och misstänksamhet mot befälet. Denna beskyllning är lika
osann som de av mig tidigare här berörda. Herr Lindskog skall icke
kunna framvisa någon skrift från detta socialdemokratiska ungdoms -

tid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jfr 3. 54

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

förbund eller något yttrande från någon av dess talare, som tyder
på att man avsett att ingjuta dylik misstro.

Herr Lindskog nämnde herr Sjö i Lund. Det vaT ganska egendomligt
att finna hur särskilt rädd han var för herr Sjö som antimilitaristisk
agitator, denne man som icke ens med tång vill taga i det
stamanställda militärmanskapet. Det förefaller annars som om överhuvud
taget man skulle ha mycket svårt att verka bland folk, som
man icke vill närma sig! Herr Sjös yttrande på ungdomskongressen
har emellertid under den förda kampanjen fått spela en så stor roll
att jag skall tillåta mig beröra det såsom ett belysande detaljbevis på
kampanjens art. Det är alldeles riktigt som herr Lindskog sade:
herr Sjö vann icke någon anklang på den socialdemokratiska ungdomskongressen.
Den som råkade vara närvarande på kongressen,
då herr Sjö talade, och åhöra en privat diskussion, som strax följde,
fick därvid veta att denne rysansvärde antimilitarist, som högerpressen
framställt såsom en skräck för alla goda borgare, motsatte sig att
furirer och korpraler och andra skulle inbjudas till mötena — av omsorg
om klubbflickorna. Värre var han icke, den rysansvärde!

Jag är förvissad om att envar som undersöker vad som verkligen
förekommit och kontrollerar alla de utslungade beskyllningarna skall
nödgas medgiva att den kampanj, som man efter ungdomskongressen
öppnat mot mig och ungdomsförbundet, varit fullkomligt obefogad
och att därunder använts metoder, som ansvariga politici sannerligen
icke borde engagera sig för.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Den föreliggande

statsverkpropositionen har emotsetts med stort intresse, och sannolikt
i år med större intresse än vanligt, i synnerhet i riksdagsmannakretsar.
Det har legat i luften, att svårigheter måste hava förefunnits
att få inkomsterna att svara emot utgifterna för nästa statsregleringsår.
Att budgeten föreligger utan att nya skatter måst tillgripas, mottages
med säkerhet med tacksamhet från alla håll och icke minst
från den riksdagsgrupp, som jag tillhör. Det förhållandet, att
vi ännu ett år måste i den omfattning, som här föreligger, lita till
inkomster av sprit och tobak, kan ur vissa synpunkter vara att beklaga,
men såsom förhållandena nu en gång äro, kan knappast något
göras åt den saken. Att vid denna budgets uppgörande sparsamhetsintresset
fått göra sig gällande, är ställt utom allt tvivel. Det kan
finnas olika meningar om huruvida besparingar vidtagits på alla
punkter, där så kunnat ske, liksom också om sparsamheten gått för
hårt eller möjligen något ensidigt åt vissa håll. Det är lätt att förstå,
att det varit flera ömma punkter, som kommit fram, och detta
särskilt av den anledningen, att man under den närmast föregående
tiden på grund av då rådande förhållanden låtit sig ledas av alltför
stor tro på framtiden, varigenom behov skapats, som det är lättare
sagt än gjort att motstå, särskilt om, såsom här är fallet, samma
personer icke blott medverkat utan även tagit verksam del i behovens
framskapande.

55 Nr 3.

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Beträffande inkomstberäkningen väcker det en viss uppmärksam- Vljar™^av
het, att finansministern utan vidare frångått riksräkenskapsverkets wovositionen,
beräkning av inkomstskatten. Man må dock hoppas, att statsrådets (p0rts.)
beräkningar komma att hålla streck. Skulle de i väsentlig mån komma
att rubbas, är det klart, att det uppstår en lucka i budgeten, som
kan bliva ganska besvärlig.

I samband med inkomst- och förmögenhetsskatten faller tanken
lätt på den utgiftspost i finansministerns huvudtitel, som gäller kostnaderna
för taxeringen. Messa äro upptagna till 2,500,000 kr. Till
iämförelse må nämnas att motsvarande kostnader voro för 1919 upptagna
till 1,100,000 kr. och för 1920 till 1,500,000 kr. Visserligen
hava de verkliga kostnaderna uppgått till i runt tal 2,897,000 år
1920, 3,593,825 kr. år 1921 och för tiden järn—okt. 1922^ 2,710,165
kr.; huruvida efter oktober månads utgång under år 1922 någon ytterligare
utbetalning ägt rum, upplyses ej av handlingarna. Man kan
ju förstå, att dessa kostnader icke kunna förbli inom samma ram som
tidigare, men jag kan icke uraktlåta att fästa uppmärksamheten vid
■ett yttrande, som vid ett tillfälle fälldes av en i saken fullt initierad
person. Han sade, att efter år 1920 ha taxeringsmyndigheterna fått
vad de begärt för sitt arbete, vilket icke tidigare var fallet. Jag vet
icke, huruvida herr finansministern går med på att det förhåller sig på
det sättet, men är det riktigt, kan man kanske hoppas, att herr
finansministern i fortsättningen gör denna post i statens utgifter till
föremål för sitt sparsamhetsintresse.

Till en liten reflexion inbjuder också herr finansministerns yttrande
rörande kammarkollegium. Detta ämbetsverk har begärt ökat
anslag för extra arbetskraft, men finansministern tillbakavisar detta
krav, och han åberopar i statsrådsprotokollet, att man kan beräkna,
att under nästa år tvenne av kollegiets äldsta och bästa arbetskrafter
komma tillbaka från annan tjänstgöring, och att kollegiets behov av
arbetskraft därigenom blir tillgodosett. Jag vet icke, om detta förhållande
står i något närmare sammanhang med. den allmänna kommittédöden,
men det ger anledning till den reflexionen, att våra st.atsämbetsmän
i alltför stor omfattning användas för uppgifter, som icke
tillhöra deras egentliga arbetsområde. Det kan vara skäl uti att.vid
ett sådant tillfälle som detta också peka på att tjänstemännen icke
blott användas i statsuppdrag, utan att de också inneha uppdrag i enskilda
företag i sådan omfattning, att man måste ställa sig mycket
tveksam till huruvida det kan vara förenligt med statens nytta, och
man kan fråga sig, om det icke kan förefinnas risker för samhället
att i sådan omfattning, som skett, tillåta statsämbetsmännen att
inneha dylika uppdrag.

Jag skall icke vidare syssla med finansministerns åtgöranden
eller vad han har föreslagit. Jag vill liksom alla andra, som ha
uttalat sig, med synnerligt välbehag ge tillkänna min anslutning till
hans sparsamhetsnit. Man måste med mycket stor tacksamhet konstatera,
att han icke fullföljt det halva hot, som han vid slutet av
förra riksdagen framförde, då han kanske något skämtsamt men dock

Nr & 56

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

även allvarligt sade, att »ge mig bara tid på mig, så nog skola ni få
tillräckligt med skatter i detta land».

Närmast.efter finansdepartementets huvudtitel har det legat nära
till hands för mig att syssla något med nionde eller jordbruksministerns
huvudtitel. Det tycks vara så, att man där haft lättast att spara.
Jag vill icke. saga, att man där sparat de största beloppen, men jag
vill nästan påstå, att det är de flesta. Det är då att märka, att dessa
besparingar ha till väsentlig grad möjliggjorts av att det funnits
reservationer från tidigare anslag i större utsträckning än vad som
varit fallet å de andra huvudtitlarna. Detta sakförhållande skulle
givetvis lätt kunna giva anledning till det omdömet, att jordbruksministern
tydligen är en mycket god sparsamhetsmänniska, och att
han har ekonomiskt sinne till att icke gå för långt i sina utanordningar
av de medel, som äro ställda till hans förfogande.

_Nu är det ju en del saker vid de besparingar, som jordbruksministern
har gjort, som skulle kunna ge anledning till vissa erinringar.
Jag skulle först därvidlag kunna nämna den indragning,
som han gjort av anslaget till studieresor för mindre jordbrukare och
till premiering av välskötta mindre jordbruk, men jag vågar tro,
att när jordbruksministern har vidtagit dessa indragningar, så har
han ansett det vara av ofrånkomligt nödtvång, ty jag vågar förmoda,
att jordbruksministern dock skulle hava den uppfattningen, att det
för våra små jordbrukare och mindre jordbruk är av stor betydelse,
om dessa anslag skulle hava kunnat bibehållas.

Ett annat indraget anslag är anslaget till kalkfrakter, men vi veta
ju sedan föregående år, att jordbruksministern är principiell motståndare
däremot, och det kan icke falla mig in att i vidare mån upptaga
den frågan, ty den kommer sannolikt upp till riksdagens bedömande,
^ och riksdagen får naturligtvis återigen säga sitt ord därom.
Det må dock tillåtas mig att uttala en viss förmodan, att denna
fråga skall kunna, lösas ^på ett lämpligare och bättre sätt om man
ville sätta kalken i en något gynnsammare frakttariff i taxorna för
våra järnvägar än den för närvarande står, vilket givetvis icke endast
skulle fora till samma önskemål, nämligen möjlighet för jordbrukarna
i vissa delar av landet att använda sig av kalken, utan jag
tror också det blir nödvändigt att något i den riktningen så småningom
vidtages, försåvitt att man icke anser att kalken ligger bäst
där den ligger i kalkgruvan eller kalkbrottet.

, Herr förste vice talmannen gav ett erkännande åt jordbruksministern
för det intresse, som han lagt i dagen för egnahem sfrågan,
och jag ber att för min del få till alla delar instämma i det erkännande,
som herr förste vice talmannen g‘jorde. Det är med en viss
icke endast liten utan stor tillfredsställelse som man ser att jordbruksministern
har tänkt på denna fråga och att han har förmått
att skaffa fram medel för denna fråga i den utsträckning som han
gjort, men jag skall tillåta mig att beträffande egnaheinsfrågan,
vilken fråga ju enligt jordbruksministerns yttrande senare skall
komma till bedömande i riksdagen, redan nu få göra vissa uttalan -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

57 Nr &

den beträffande de räntesatser, som röra egnahemslånen. Jag skall
icke därvidlag ingå på° det intresse som egnahemslåntagarna kunna
hava av att hava en låg ränta, ty den saken ligger ju så klar för
alla att därom behöva vi icke överbevisa varandra, men jag skall
tillåta mig framhålla, att låneförmedlaren i den mån den består av
hushållningssällskap har ett stort intresse, för att icke säga
ett oavvisligt intresse, av att av det ligger en något större
marginal emellan det räntebelopp och det maximibelopp som
låntagaren i fråga, egnahemslåntagaren, skall betala, ifall hushållningssällskapet
icke pa egnahemsfrågan skall komma i mycket bekymmersamt
läge, ty det är klart, att när räntan ligger så högt som
4,75 % men inbetalningen så lågt som 5 % — jag talar här om jordbrukslånen
— blir här ingen amortering av, utan lånen stå ungefär
på samma belopp som de först beviljades under så lång tid framåt,
att det ställe, till vilket egnahemslånet har utlämnats, har kunnat
genomgå även med bästa skötsel rätt betydande värdeminskning i
byggnader och dylikt. Det bör vara klart, att under sådana förhållanden
kommer egnahemslåneförmedlaren, hushållningssällskapet, i
ett mycket svart läge just därför att man aldrig kan veta om icke
konjunkturerna åstadkomma vissa ändringar i värdet på dessa egnahemslägenheter,
och vid de lån som under nuvarande tid och närmast
föregående tid hava utlämnats, i synnerhet när det gällt nyanlagda
egnahemslägenheter, hava låneförvaltningarna fått lov att gå till den
yttersta gränsen av det möjliga för att det skulle bliva möjligt att
medverka till bildandet av det egna hemmet. Jag har tillåtit mig
fästa särskild uppmärksamhet vid denna sak med förhoppning, att
herr jordbruksministern, när han går att behandla detta ärende, icke
skall vara blind för de olägenheter, som ligga i det påtalade sakförhållandet.

En annan sak som icke beröres i huvudtiteln men som ändock
under senaste tiden tilldragit sig ett rätt stort intresse i vida kretsar
av vårt land är en uppvaktning, som skett av arrendatorer, och denna
uppvaktning har skett icke endast inför jordbruksministern utan den
har också skett inför ecklesiastikministern. Ändamålet med dessa
uppvaktningar har varit, att vissa arrendatorer hava velat klaga
sin nöd därför att de under kristiden under intryck av alltför optimistiska
beräkningar hava gått in på avtal, som för dem i fortsättningen
äro ruinerande och omöjliga att upprätthålla. Jag förstår
mycket väl, att en fråga som denna är av en mycket ömtålig
natur, och den är naturligtvis ömtåligare därför att till säkerhet för
de åtagna kontrakten ligga borgensförbindelser. Det är dock i alla
fall en stor och viktig fråga, som jag skulle vilja hemställa att regeringen
behandlade med all möjlig hänsyn och gjorde det bästa möjliga
i, ty annars är det att befara att icke så få av dessa arrendatorer
komma att fa ett sådant respass från sina egnahemsarrenden,
att det kommer att likna vräkning, och vi veta att vräkning i våra
dagar kan ge anledning till synnerligen vittgående diskussioner och
framställningar, och det skulle kanske icke vara lämpligt om man
i denna tid började få in saken på det sättet, att staten går i teten

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 58

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

för att vräka bort de arrendatorer, som icke riktigt förmå uppfylla
de åtaganden som de gjort.

Jag skulle kunna nöja mig med det sagda, ty jag har den uppfattningen,
att vad som säges.i remissdebatten ju icke kan hava så
synnerligen stor betydelse, men jag skall dock en liten smula ge
tillkänna, att vi hava fattat de jordbruksfrågor, som hava uppgivits
skola föreläggas riksdagen, såsom tämligen viktiga frågor, och
såsom sådana viktiga frågor komma då särskilt två nyheter fram,
som man icke kan alldeles förbigå, och det är jordbruksministerns
åbofråga och justitieministerns expropriationsfråga. Det är tydligt,
att frågor av denna art, även om de kunna hava undergått den allra
noggrannaste utredning, äro av den natur, att man måste vara synnerligen
försiktig, när man skall taga ställning till dem, men det kan
väl ifrågasättas, om man icke redan nu är berättigad att göra det
uttalandet, att man icke kan finna den utredning som har förebragts
vara till fyllest för att man skall vidtaga en så vittgående åtgärd
som t. ex. expropriation av enskild jord här i landet. Och jag skulle
vilja säga, att det är väl ändock litet svårt att konstatera, att det
skulle finnas en så stor jordhunger här i landet, att man skulle vara
tvungen att taga till expropriationsförfarandet för att komma åt ouppodlad
jord för odling. Jag känner i varje fall icke, att någon sådan
jordhunger finnes, ty visserligen vet man, att det är efterfrågan efter
jord här och där och att man är villig att bilda egnahem här och
där, men detta intresse sträcker sig väl ändock till att komma åt
odlad jord, och att på den vägen skaffa sig eget hem, men det är
mig nästan främmande att det förekommit, att man håller på och
söker planera för att skaffa sig ett ställe, där man skulle börja odla
jorden och bygga gård. Jag tror att det är att gå för långt, och
för att det skall vara möjligt torde man få lov att använda sig av
det s. k. kolonisationsförfarandet. Jag undrar dock om icke detta
förfarande också bör synas i sömmarna, innan man går längre på
den vägen att tillfredsställa behovet från tillgänglig kronojord.

En annan sak på jordbrukets område skulle jag också vilja fästa
uppmärksamheten vid, som jag hoppas att regeringen åtminstone till
en viss grad skall finna vara behjärtansvärd, nämligen att man under
denna depressionstid icke låter sig lockas till att skapa sådana
jordlägenheter, som tydligen i framtiden icke bliva lämpliga till jordbruk.
Jag syftar härvidlag på vissa tendenser, som gjort sig gällande
särskilt på vissa håll, att man vill underlätta att bolagen skola
få sälja sin inägojord med bibehållande av skogen. Jag tror, att
detta är en sak, som från statsmakternas sida bör uppmärksammas,
så att den icke får taga sådana former, — jag menar naturligtvis i
Norrland, där denna sak har någon vidare betydelse, — och jag
hoppas, att Kungl. Maj :ts regering är intresserad av och har ögonen
öppna för att förhållandena på detta område icke få utveckla
sig så, att det skapas jordbruk, som för framtiden bliva allt annat
än dugliga och utvecklingsmöjliga.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson: Herr
talman! Under den debatt, som här pågått, har det riktats åt -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

59 Nr 3.

skilliga förfrågningar till mig och även vissa anmärkningar har Vid remiss av
gjorts mot den föreliggande finansplanen. Herr Lindman ansåg, siatswrksbland
annat att jag hade gjort mig skyldig till allt för överdriven fvjkwi »one«.
optimism, när jag räknat ihop den föreliggande finansplanen, och
att det vore att befara, att de av mig visade optimistiska förhoppningarna
icke skulle kunna realiseras. Ja, det kan mycket väl
inträffa, att så blir fallet. Hen det är ju så, att vi omöjligen med
någon absolut säkerhet kunna säga, att så och så skall det ekonomiska
läget se ut ett år framåt i tiden. Ty vi spå, och andra makter
rå. Men vid uppgörandet av en finansplan måste man ju bygga
på vissa sannolikhetsberäkningar. Och när jag vill uppgöra en
finansplan, måste jag taga till utgångspunkt: hur har det sett ut
under de år, som ligga närmast bakom oss, och, framför allt, hur har
det sett ut under det år, som ligger allra närmast bakom? Från detta
överslag försöker man så att bilda sig en uppfattning med ledning
av de företeelser, som varit till finnandes, och därav gör man sedan
sina beräkningar. Det är naturligt, att i eu tid, när staten har gott
om tillgångar, behöver man icke räkna så noga, höll jag på att säga,
varken på den ena eller den andra sidan, ty om man har en tillräckligt
försedd kassafond, så är det ju kassafondens skyldighet att, om beräkningarna
slå fel, täcka bristen. Detta har jag icke haft att lita
till vid uppgörandet av nu föreliggande budget, utan jag har måst
se till, huruvida de under året inflytande inkomsterna kunde beräknas
till samma slutsumma som de på året belöpande utgifterna.

Detta måste vara rättesnöret för mig vid uppgörandet av budgeten,
om jag icke ville tillgripa två åtgärder, som jag naturligtvis kunnat
tillgripa, men som enligt min uppfattning i en statshushållning icke
böra tillgripas annat än'' som en sista åtgärd, nämligen lån eller
ökade skatteintäkter.

Jag vill icke profetera med någon större visshet, men om herrarna
följa den finansplan, som föreligger, så att ni icke plocka allt
för mycket i den vågar jag ändå vara ganska säker på, att vi, när vi
mötas nästa riksdag — om vi nämligen ha turen eller oturen, vilket
man vill, att bli återvalda -—• då böra kunna konstatera, att denna
finansplan var uppgjord med en försiktighet, som kan stå sig gott i
jämförelse med de senare årens finansplaner. Men detta allt under
förutsättning att finansplanen någorlunda kommer att följas, så att
icke herrarna under riksdagens gång besluta nya utgifter eller öka
gamla anslag utan att anvisa verkliga inkomster till täckning. Det
låter sig svårligen förena med en sund budgetpolitik att i slutet
av riksdagen uppräkna anslagen mera än jag gjort. Men det är
verkligen så och liar varit så under en lång följd av år — och detta
följer med vårt riksdagssystem — att eftersom ingen riksdagsman
har någon skyldighet att ange, varifrån medlen skola tagas, när
framställning göres om beviljande av anslag, så är framgången därvidlag
endast beroende på, vilken förmåga vederbörande har att i riksdagen
vinna gehör för sin tankegång. Och så slutligen, när det gäller
att snöra ihop alltsammans, så räknar man ned förslagsanslag
och räknar upp vissa inkomsttitlar för att få det hela att gå ihop.

Nr 3. 60

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av Det har icke minst under de senare årens riksdagsbehandling av
pravosäionen ärendena visat sig, att så varit förhållandet.

(Forts) Jag kan naturligtvis, som jag antydde, icke med absolut säker het

påstå, att den nu föreliggande finansplanen under alla omständigheter
skall hålla måttet. Om jag särskilt fäster mig vid den
del av statsinkomsterna, som höra till de dagligen inflytande inkomsterna,
såsom tullmedel, stämpelmedel och andra, vilka äro beroende
av det levande livets företeelser, så har jag visserligen på
flera poster höjt de beräknade beloppen, så att jag, såsom den förste
ärade talaren framhöll, till och med har kommit till högre belopp än
vad riksräkenskapsverket gjort. De poster, där jag tillåtit mig höja
beräkningarna, äro tullmedel, stämpelmedel och i viss mån tobaksskatten.
Om jag får draga någon slutsats av exempelvis tullmedlens
inflytande under innevarande år, så visar den sista rapporten,
att tullmedlen under 1922 ha influtit med 112,5 miljoner kronor. Jag
har vågat dra den slutsatsen, att det ekonomiska livet, trots allt,
skall hava kommit så i gång under 1923 och 1924, att jag på denna
post skulle kunna lägga till 1,5 miljoner kronor. Vidare har jag
visserligen räknat med en ökning av tobaksskatten nio hundra tusen
kronor utöver vad riksräkenskapsverket beräknat, men jag har tänkt
att i viss mån lägga om den särskilda tobaksskatten, så att den skulle
kunna beräknas uppgå till något högre belopp, omkring 1,5 miljoner
kronor, än vad som fanns att räkna med, när riksräkenskapsverket
gjorde upp sin kalkyl. Jag har även tagit upp de af färsdrivande
verkens inkomster till något högre belopp än vad de ursprungligen
varit beräknade till, varigenom jag i vissa fall tillåtit mig att för
budgeten tillgodoräkna den minskning i utgifter, som en sänkning av
dyrtidstillägget innebär. Men jag har icke utnyttjat detta i sin helhet.
För järnvägarnas del har jag endast utnyttjat omkring femtio
procent av vad som enligt beräkning på detta sätt bör inbesparas.

Emellertid är jag övertygad om, att den finansplan, som ligger
framför herrarna i dag, den kan jag bättre svara för än de finansplaner,
som jag vid åtskilliga föregående tillfällen haft att framlägga.
Herr Lindman frågade, vart de stora tillgångarna i kassafonden
tagit vägen. Ja, herr Lindman, kassafonden har till uppgift
att utgöra en reglerande faktor; när riksdagen med eller utan
Kungl. Maj:ts medverkan beviljar för rikligt med medel, så ingå
dessa i kassafonden, när Kungl. Maj :t och riksdagen räkna utgifterna
till lägre belopp än de sedan visa sig uppgå till, så får också kassafonden
känna på detta. Men under hela denna kristidsperiod har
kassafonden icke enbart haft att täcka dessa felräkningar, utan den
har även haft att täcka tilläggsstaternas krav, vilka icke kunnat täckas
på annat sätt än genom att ta ur kassafonden. Jag kan ju erkänna,
att jag redan andra året jag sysslade med de här sakerna
liksom hade på känn, att vi skulle komma att åka i utförsbacken
också någon gång. Och om herrarna givit akt på, vad jag vid åtskilliga
tillfällen haft anledning säga härifrån denna plats, skola
ni icke nu kunna jäva, vad jag då tillät mig säga. Men de herrar,
som nu efterlysa, vart kassafondens behållning tagit vägen, rekom -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

61 Nr 3.

menderar jag till noggrant studium av de föregående årens riksdags- Vid remiss av
förvaltning. Jag rekommenderar dem till studium av särskilt jJ^sMonen.
utgifter, som blivit en tvungen följd av omständigheter, som varken1^ ^Forts^
Kungl. Maj:t eller riksdagen kunnat bemästra. Men då herr Lindman
pekar på den omständigheten, att kassafonden genom 1922 års
förvaltning har åderlåtits på 35 miljoner kronor, så är det egentligen
ingen nyhet han kommer med, ty jag tillät mig på ett mycket
tidigt stadium av fjolårets riksdag uttala min farhåga för att däri
skulle uppstå en brist på omkring 40 miljoner kronor. När vi så
sedermera kommit litet längre fram och kunde göra mera exakta
beräkningar, stannade vi vid en brist av 30 miljoner kronor. Då man
nu slutligen närmare kan bedöma 1922 års förvaltning, så blir det
35 miljoner kronor. Denna summa ligger således ungefär mitt emellan
de båda beräkningar, som gjordes vid ett tidigare och ett senare
skede av 1922 års riksdag. Vad som påverkat denna förändring i
1922 års ursprungligen beräknade plan är särskilt de alltjämt pågående
utbetalningarna från statskassan i form av utdömda restitutioner.
Staten har under år 1922 fått utbetala omkring 20 miljoner
kronor till skattedragare, som genom kammarrättens och regeringsrättens
beslut blivit tillerkända att återfå dessa skattemedel, vilka
det då endast varit att utanordna. Det är även en annan omständighet,
som påverkat bristen i 1922 års hushållning, och det är, att
det vid detta tillfälle liksom vid några föregående tillfällen vid
löneregleringar varit omöjligt att exakt bedöma, huru mycket löneregleringen
skulle kosta. När försvarsverkets lönereglering sist
genomfördes, visade det sig, att dyrtidstilläggen krävde mera anslag
än man vid den första beräkningen hade trott. Man rörde sig nämligen
här med så osäkra förhållanden, att dyrtidstilläggsanslaget i
viss mån kom att beräknas något för lågt, och där gick en del av de
pengarna. Dessa 35 miljoner får naturligtvis kassafonden täcka.

Alltefter som kammarrätten och regeringsrätten, efter de nya rättsprinciper
riksdagen år 1921 fastställde, hinna avkunna sina utslag
under den nu löpande halvårsperioden, blir det på samma sätt utdömt
en del restitutioner å erlagda krigskonjunkturskatter. Felräkningen
av dyrtidstilläggen på de militära avlöningarna kommer
naturligtvis under detta halvår att medföra samma följder, som under
1922. Därför har jag beräknat, att kassafonden måste tagas i anspråk
härför även för första halvåret 1923.

Kassafonden har vidare fått en påkänning genom att statsutskottet
på sin tid föreslog och riksdagen godkände ett lägre indextal
än det som sedermera kunnat tillämpas, d. v. s., indextalet har
icke sjunkit i samma omfattning som man beräknat, vilket i sin tur
påverkat utgifternas ökning.

Men den omständigheten att kassafonden på detta sätt fått vidkännas
vissa utgifter, så att den vid halvårsskiftet 1/7 1923 icke utgör
mer än omkring 20 miljoner kronor, den omständigheten kan icke
tagas till intäkt för att vi skulle ha en så förtvivlad statshushållning
som man på en del håll både i pressen och även av dagens oppositionstalare
velat göra gällande, då man antytt att vi leva på

Tfr 3. 62

Onsdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av
slalsverkspropositionen.

(Forts.)

ruinens brant. Om jag vill beräkna kassafonden i något särskilt
syfte, så kan jag använda två data på året, som ha mycket olika
betydelse för kassafondens ställning. Förhållandet är nämligen det,
att kronoskatterna inflyta först i november och december, den del av
den influtna kronoskatten, som icke förbrukas vid årsskiftet, överföres
så till kassafonden. Herr Lindman! Den 31/12 1922 innehöll
kassafonden omkring 250 miljoner kronor.

Detta innebär ingenting annat än att vi allt mer och mer närma
oss en statshushållning, som medger, att när riksdagen beslutat eu
utgift, finnes det vid den tidpunkt när utgifterna skall göras också
medel för att effektuera densamma, utan att staten skall behöva låna
för ändamålet i fråga i annan ordning än som av riksdagen vid beslutets
fattande ifrågasatt.

Detta är resultatet av flera års arbete, och just nu äro vi i
större behov än någonsin eljest av att det resultat vi räknat med icke
undergräves vare sig på det ena eller andra sättet. För min del
har jag såsom riktlinjer för min finanspolitik den grundsatsen, att
årets utgifter skola täckas av årets inkomster. Detta är det mål vi
ha nått i den föreliggande planen.

Herr Lindman ville nu icke rikta någon anmärkning mot mig
därför att jag hade ansett mig tvungen att tillgripa en sådan åtgärd
som att föreslå riksdagen att för i år suspendera bestämmelserna angående
avsättning till rusdrycksmedelsfonden. Han rör sig naturligtvis
på detta område som en fisk i vattnet från sina utgångspunkter
sett och tyckte väl det kunde låta bra att upprepa den fråga,
som en gång ställdes till en regeringsledamot i det engelska parlamentet,
nämligen vad han skulle göra, om han icke hade inkomsterna
av spriten. Jag vill ingalunda förneka, att så länge spritinkomsterna
flödat på det sätt de gjort och särskilt sedan man avskilde den
största delen av dem från att passera rusdrycksmedelsfonden har
detta underlättat statsregleringen. Men jag är ännu så förkättrad
i fråga om min uppfattning av folkets skattekraft, att jag mycket
väl kan svara herr Lindman på samma sätt som den engelske regeringsledamoten
svarade i parlamentet på frågan vad han skulle ta
sig till om han icke hade spriten, nämligen att den dag, när nationen
icke anser sig behöva omsätta sina inkomster genom spritkonsumtion,
den dagen är nationen så skattekraftig, att vi icke behöva bekymra
oss om huru vi skola få budgeten att gå ihop. Den saken står så
levande och klar för mig, att själva problemet att uppgöra budgeten
blir av underordnad betydelse den dag vår nations medborgare och
medborgarinnor avsvärja sig bruket av rusdrycker. Den saken bekymrar
mig alltså icke, men å andra sidan är det uppenbart, om jag
får använda ett av mig ofta begagnat uttryck, att så länge denna
last finnes, så länge känner jag mig icke, såsom finansminister, generad
att klämma efter denna last i form av höga skatter.

Herr Lindman gjorde icke någon anmärkning, men han hemställde
dock, huruvida icke det skulle varit klokare, om vi redan i
fjol hade avskrivit på statstjänarnas dyrtidstillägg i stället för att
nu behöva taga så stort belopp från dem. Som den politiske strå -

Onsdagen den 17 januari, f. m.

63 Nr 3.

teg lian är, försummade lian icke att sticka in ett exempel på de remiss av
verkningar, som det högre dyrtidstillägget under nuvarande år skulle ^l^itionen
ha på deras debetsedlar nästa år, och det är ju en sak, som naturligt- jForts ^
vis gör sig bra. Nu är det emellertid så, att även om jag åtskilliga
gånger har haft en motsatt uppfattning mot riksdagen i fråga om
dyrtidstilläggens storlek, så måste jag ändå erkänna, att dyrtidstilläggen
för avsevärda grupper av statstjänstemän icke kompenserat
den matematiskt uträknade dyrtiden. Därtill kommer, att staten
började en utbetalning av dyrtidstilläggen något år senare än vad
statstjänarna kunde haft krav på att staten skulle ha gjort. Dessa
omständigheter voro för mig avgörande, när jag vid fjolårets riksdag
räknade med anslag till dyrtidstilläggen. Nu har jag emellertid
härvidlag två alternativ att välja emellan. Antingen skall jag söka
nya skatter eller också upptaga lånemedel för att administrera de löpande
årsutgifterna. Båda dessa saker och framför allt den sista
äro för mig så motbjudande, att jag kan säga herrarna, att hade jag
suttit i det dilemmat, att jag skulle behöva låna till statens löpande
utgifter, då hade hellre hela dyrtidstillägget fått falla. Men här har
jag haft att avväga intressen för landets olika medborgare, och jag
kan för min del icke fördölja, att den omfattande arbetslöshet, som
gått ut över orimligt många av landets medborgare både i den ena
och den andra formen, har ansträngt deras skatteförmåga i sådan
grad, att jag allvarligt måste överväga, om jag skulle handlat rätt,
för den händelse jag hade föreslagit dyrtidstilläggens utgående efter
oförändrade grunder och ökat skattesatserna. Men jag hade också
att taga i betraktande, att förårets riksdag hade ökat det direkta
skattetrycket. Även om denna ökning icke inbringar så många miljoner,
så kännes den dock hårdast nere ibland de små inkomsttagarna.

Det är nämligen så, att riksdagen, på mitt eget förslag, för all del,
förlidet år beslutade att minska det bevillningsfria avdraget. Varför
föreslog jag det och varför beslöt riksdagen detsamma? Jo, av
den anledningen att det visat sig, att med de dittills gällande avdragsbestämmelserna
skulle i vissa kommuner icke mer än högst 40 %
av inkomsten bli beskattad. Och detta skulle i och för sig tillstrypa
kommunernas möjlighet att existera såsom enhetliga förvaltningsgrupper.

När detta extra avdrag infördes, uttalades, att i samma mån
som dyrtidstrycket lättades, skulle man avkorta detta extra avdrag.

Emellertid verkar detta så, att det ökar ut de skattedragandes antal
avsevärt, ty denna skärpning sker nedåt, varigenom många sådana,
som förut voro befriade från såväl kommunal- som statsskatt, nu få
träda till och bliva skattedragare.

När nu emellertid en sådan allmän skärpning av skattetrycket
införts mitt under pågående depression och försatt breda lager av
vårt folk i ett mycket svårare läge, så är detta en orsak till att jag
föreslår den inknappning av dyrtidstilläggen, som beröres i finansplanen.
Då vi emellertid komma att närmare behandla denna sak
längre fram, skall jag nu icke så mycket syssla därmed.

Herr Lindman gjorde likaledes den anmärkningen, att nedskär -

Nr 8. 64

Ousdagen den 17 januari, f. m.

Vid remis* av ningarna hade skett allt för generellt, och att man bort med större
propositionen. u.rskillning gatt till prövning av denna sänkning. Det är alldeles rik(Forts.
) tigt, att jag i finansplanen har uttalat, att det måste ske en allmän
nedskärning. Men om herrarna närmare studera de olika huvudtitlarna,
så skola ni komma under fund med, att mitt i denna tryckta
tid finnes det många anslag, som man icke kunnat minska eller beskära
av olika omständigheter. Detta tillvägagångssätt har icke varit
så undantagslöst, att man icke tagit nödiga hänsyn. Principen
vid uppgörandet av budgeten har varit att fullfölja ungefär samma
tankegång, som tillämpats vid halvårsbudgetens uppgörande. Jag
har gått ut från att anslag, som särskilt ha delats ut för att uppmuntra
än den ena, än den andra verksamheten, som statsmakterna
visserligen ha ansett sig ha råd att under goda tider giva, ibland ganska
rikliga anslag, skulle i första hand få träda tillbaka. Om
ni se efter, så skall det befinnas, att det är på åttonde och nionde
huvudtitlarna som dylika anslag särskilt blivit föremål för prutningar.
Och varför? Jo, därför att dessa båda huvudtitlar ha en mängd
sådana anslag, som gå ut på att understödja än den ena, än den
andra verksamheten, och »modernäringens» målsmän i riksdagen ha
som bekant icke försummat något tillfälle att under nionde huvudtiteln
inmontera anslag av sådan natur. Därför blir det på det sättet,
när man gör en sådan här storstädning, att denna träffar vissa huvudtitlar
hårdare än andra. Men detta är icke bevis på att man gått
oriktigt tillväga utan på att man sökt överväga, var man skulle göra
sina besparingar. Kalkfraktsanslaget skall jag icke gå in så mycket
på. Jag antar, att vi sättas i tillfälle att diskutera denna fråga
litet längre fram.

Det är ofrånkomligt, att när eu budget skall framläggas av
en socialdemokratisk regering, måste den innehålla en del anslagskrav,
som politiska meningsmotståndare anse fullständigt överflödiga.
Samma företeelse skulle ha inträffat om en högerregering
framburit årets statsverksproposition. Herr Lindman riktade sig
särskilt mot att vi i denna bekymmersamma tid ha tagit upp tanken
på att införa en ordnad arbetslöshetsförsäkring. Otvivelaktigt komma
väl flera talare att beröra detta problem. Men då jag biträtt förslaget
om att för arbetslöshetens bekämpande avsättas medel, vare sig
dessa medel komma att användas enligt den gamla understödsmetoden
eller för en ordnad försäkringsverksamhet, så har jag byggt detta mitt
beslut på följande faktiska grund. Det är den, att samhället har
att räkna med att sådana omständigheter kunna inträffa på den
allmänna arbetsmarknaden, som kunna sätta arbetarna i en sådan
situation, som de över huvud taget icke kunna rå på. Och då har
riksdagen redan erkänt den principen, att det allmänna borde giva
dem något understöd, och jag kan icke finna annat, än att om ett
understöd, vartill även de försäkrade själva få bidraga, beviljas, så
har man häri en garanti för, att kontrollen över dessa medel blir
bättre, och att medlen bliva riktigt och väl använda. Därför har
jag ingen rädsla för att i en dålig tid vara med om att anvisa medel
till detta.

Onsdagen den 17 januari, f. m.

65 ffr 3.

Nu kan man visserligen resonera som så, att samhället har Vid remissav
ingen förpliktelse gentemot de arbetslösa, utan de få söka sig sin pf^fj^tionen.
utkomst bäst de vilja och kunna. Men detta resonemang brukar jFortg ,
man tillgripa, endast så länge man liksom känner på sig, att det
icke är farligt att föra det. Men så snart det blir verkligen allvarligt
i fråga om denna samhällsföreteelse, så vågar man icke föra
det resonemanget, att samhället icke har en viss understödsskyldighet
mot dem, som utan egen förskyllan blivit utan arbete. Emellertid
komma vi väl till dessa problem längre fram under riksdagen.

Innan jag slutar detta mitt anförande, vill jag giva ytterligare
några upplysningar, som kunna vara ägnade att skingra farhågan för
budgetens alltför lösliga hopkomst. Jag vill erinra om att flera anslag
äro uppräknade, bland dem sådana, som visat sig vara överskridna,
och där man icke direkt räknat upp anslagen, där har jag
föresatt mig att vidtaga vissa åtgärder för att åtminstone i någon
mån få en besparingstendens införd hos de förvaltande verken. Jag
erinrar om, att på åttonde huvudtiteln finnes ett anslag uppräknat
med nära 4 miljoner. Detta anslag är avsett för bidrag till folkskollärarnas
med flera avlöning. Vidare ha icke alla inkomstposter,
som inflyta till anslaget diverse inkomster, så hårt uppräknats och
detta just med hänsyn till vad detta anslag får bära, om riksdagen
godkänner det föreliggande förslaget om restitutioner. Avsikten är
nämligen att varje inkomsttitel skall bära sina restitutionsutgifter
så långt inkomsterna därtill förslå, men om ett anslag saknar möjlighet
att bära sina restitutioner, så överföras dessa på diverseanslaget,
som alltså har att bära restitutionskostnaderna. I samband
med detta vill jag erinra, att den särskilt under senare tid tilltagande
ökningen av restitutionerna har varit anledningen till att jag föreslagit
en sådan omläggning. Varje anslag skall enligt min uppfattning
utvisa vad det fått och givit och därigenom får man, särskilt
när statsutskottet går att pröva, större möjlighet att bedöma,
huru anslagen förvaltats.

Jag borde måhända även säga ett ord om inkomst- och förmögenhetsskattens
beräkning, därför att flera talare ha befarat, att den
icke skulle hålla sig, emedan jag frånträtt riksräkenskapsverkets
första beräkning. Innan jag hade möjlighet att från riksräkenskapsverket
erhålla någon som helst uppgift om hur detta verk såg på
det ekonomiska läget, så måste jag ju genom finansdepartementets
budgetsbyrå göra vissa förhandsberäkningar. Vi kommo då till en
beräkning, som visade att inkomst- och förmögenhetsskatten skulle
ge 150 miljoner kronor. Hur kom jag till detta? Jo, jag räknade
på följande sätt. 1922 års inkomst- och förmögenhetsskatt, som
grundar sig på 1921 års rörelse, har taxerats till 188,8 miljoner kronor
och har inbragt 180 miljoner i runt tal. Då den inkomst- och
förmögenhetsskatt som inflyter under 1923 grundas på 1922 års
produktion gäller det att utröna huruvida 1922 års ekonomiska liv
gestaltat sig sämre eller bättre än under 1921. Ingen som med
oförvillat omdöme vill bedöma den saken kan förneka, att 1922 visat

Andra kammaren:; protokoll 1923. Nr 3. 5

ffr 8. 66

Onsdagen den 17 jannari, f. rn.

VM remiss av en viss ljusning på detta område. Om då samma skatt skall tillstatsverks-
lämpas, ligger det nära till hands antaga, att taxeringsresultatet skul°n?ortsT’1''
kliva någorlunda lika för båda de jämförda åren. Emellertid bjuder

försiktigheten att göra vissa reduktioner i beräkningarna. Vid 1922
års taxering beräknades aktiebolagens inkomst ha utfallit med omkring
60 % mindre belopp än vad de upptagits till i 1921 års taxering;
emellertid gör man klokast uti att även uti 1923 års taxering
räkna med en fortgående minskning uti bolagens inkomster. Därtill
kommer att enskilda inkomsttagares taxering dels på grund av minskad
eller utebliven utdelning på aktier, dels på grund av sänkta
löne- eller andra inkomster måste högst väsentligt minskas.

Ehuru genom minskning av det bevillningsfria avdraget nya
skattemedel av omkring 10 ä 15 miljoner kronor säkerligen komma
att tillföras denna titel ansåg jag mig ej böra räkna med högre belopp
än 150 miljoner kronor.

Sedan inkom riksräkenskapsverket med sin inkomstberäkning,
vari verket upptog inkomst- och förmögenhetsskatten till 106 miljoner
kronor. Denna beräkning kunde jag inte godkänna, varför jag
inom departementet lät företaga en ny inkomstberäkning med det
resultat som återfinnes uti finansplanen. Sedan finansdepartementets
beräkning slutförts inkom riksräkenskapsverket med en förnyad
uträkning, vari verket uppräknat inkomst- och förmögenhetsskatten
till 127,5 miljoner kr. Nu är det klart, att om vederbörande verk i
en fråga som denna kommit till en inkomst av 127,5 miljoner kr. och
vi inom departementet kommit till 130 miljoner kr., kan egentligen
ingen med stöd av det föreliggande materialet säga, att jag räknar
för högt. Mina herrar, om jag icke vore övertygad om, att inkomstoch
förmögenhetsskatten skulle lämna en inkomst, som med några
miljoner överstiger vad som är beräknat i statsverkspropositionen,
skulle jag känt mig tvungen att föreslå såväl en ytterligare skärpning
av beskattningen av förmögenhetsdelen som även ökat indirekta
skatter. Ifall jag icke varit övertygad om, att inkomst- och förmögenhetsskatten
är säkert beräknad, och att medlen, — såvida det icke
sker händelser, som vi icke nu kunna bedöma, — inflyta till statskassan,
skulle jag icke framlagt en budget detta år, som icke inneburit
en ny skatteökning. Men jag måste anhålla, att riksdagen icke tummar
för mycket på siffrorna varken hit eller dit, ty det är nog så,
att vi utöver inkomst- och förmögenhetsskatten måst räkna i överkanten.
Herrarna förstå litet var, att jag med min läggning icke
onödigtvis skär ned dyrtidstillägget med 33 miljoner kronor. Jag
går heller icke i onödan att anlita rusdrycksmedelsfonden för att
täcka ett års löpande utgifter, utan det har varit föremål för åtskilligt
övervägande, innan jag dristat mig taga ett sådant steg.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande proposition
till kl. 7 e. in., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Onsdagen den 17 januari, f. m.

67

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr E. A. Nilson i Örebro m. fl., nr 27, angående lektorn Arvid
Otto Gallanders rätt till ålderstillägg;

lierrar Olsson i Broberg och Gustafson i Kasenberg, nr 28, om
ändring i bestämmelserna angående kommunalstämmas kungörande;
och

herr Brännström, nr 29, om sänkning av räntan å statens egnahemslån.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,40 e. m.

Nr 3.

In fidem
Per Cronvall.