RIKSDAGENS PROTOKOLL Riksdagens protokoll 1923:22Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1923:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1923. Första kammaren. Nr 22.

Torsdagen den 22 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:

nr 210, angående dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer; och

nr 211, angående dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets utlåtande nr 15; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj: ts proposition angående tecknande av aktier i ett för övertagande
av aktiebolaget Svenska lantmännens banks rörelse bildat bankaktiebolag,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 16 mars 1923 dagtecknad proposition
(nr 136), vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
hade Kungl. Maj: t, under åberopande av propositionen bilagt
Utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels å riksstaten för budgetåret 1923—1924 under
utgifter för kapitalökning och rubriken »statens aktier» anvisa ett anslag,
att utgå av lånemedel, av 15,000,000 kronor, att efter Kungl.
Maj: ts beprövande användas för aktieteckning i ett för övertagande av
aktiebolaget Svenska lantmännens banks rörelse bildat bankaktiebolag,
dels ock vid bifall härtill höja den i statsverkspropositionen upptagna
inkomsttiteln »fast upplåning» med 11,000,000 kronor.

I anledning av förevarande proposition hade inom riksdagen väckts
följande motioner, vilka hänvisats till utskottet för förberedande behandling,
nämligen inom första kammaren, nr 174, av herr M. Fehr

Första kammarens protokoll 1923. Fr 22. i

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.

Sr 22. 2

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

ni. fl., och nr 175, av herr K. J. Gustafsson m. fl., samt inom andra
kammaren, nr 238, av herr B. Röing, nr 239, av herr E. Bengtsson i
Kullen, nr 240, av herr A. Törnkvist, nr 241, av herr K. Kilbom m. fl.
och nr 242, av herr D. Norman.

I den av herr Pehr m. fl. väckta motionen hade yrkats att riksdagen
med avslag å ifrågavarande proposition ville bemyndiga Kungl.
Maj : t att enligt i motionen angivna grunder ställa ett belopp av 15 miljoner
kronor till förfogande för Aktiebolaget kreditkassan av år 1922

eller annat för ändamålet lämpligt organ.

I den av herr Gustafsson m. fl. väckta motionen hade hemställts,
att riksdagen ville dels å riksstaten för 1923—1924 under utgifter för
kapitalökning anvisa ett anslag, att utgå av lånemedel, av 15,000,000
kronor, att efter Kungl. Maj: ts beprövande användas för teckning av
förlagsbevis i ett för övertagande av aktiebolaget Svenska lantmännens
banks rörelse bildat bankaktiebolag, dels ock vid bifall härtill höja den
i statsverkspropositionen upptagna inkomsttiteln »fast upplåning» med
11,000,000 kronor.

Herr Röings motion var likalydande med ovan omförmälda av herr
Fehr m. fl. väckta motion och herr Bengtssons i Kullen motion var av
samma lydelse som den av herr Gustafsson m. fl. väckta motionen.

Herr Törnkvist hade i sin motion hemställt att riksdagen måtte såsom
villkor för sin medverkan i en eller annan form till stödjande av
aktiebolaget Svenska lantmännens bank föreskriva, att en rättslig undersökning,
enligt vad i motionen föreslagits, skulle verkställas angående
de förhållanden, som fört till bank företagets insolvens.

I den av herr Kilbom m. fl. väckta motionen hade hemställts

1) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj: ts proposition nr 136;

2) att riksdagen, med anledning av samma proposition och med
hänsyn till vad som under senare tid förekommit på det enskilda bankväsendets
område, i skrivelse till Kungl. Maj: t måtte hemställa, det
Kungl. Maj: t snarast möjligt måtte tillsätta en särskild kommission,
med uppdrag att, under full offentlighet, verkställa en ingående granskning
i varje särskilt fall av orsakerna till de inträffade bankkrascherna,
samt ävenledes med uppdrag att framlägga förslag till de åtgärder
mot alla ansvariga, till vilka resultatet av utredningen kunde giva anledning
enligt gällande lag, samt

3) att framkomma med förslag till de ändringar i bankinspektionens
organisation och reglemente, vilka kunde anses nödiga för åstadkommande
av en fullt effektiv kontroll över vårt lands enskilda bankföretag
och deras skötsel.

Herr Norman hade slutligen i den av honom väckta motionen hemställt,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition nr 136
ville besluta dels att å riksstaten för budgetåret 1923—1924 under utgifter
för kapitalökning anvisa ett anslag att utgå av lånemedel av 15
miljoner kronor att efter verkställd grundlig undersökning av aktiebolaget
Svenska lantmännens banks affärsställning efter Kungl. Maj ; ts

Torsdagen den 22 mars f. m.

Nr 22.

beprövande användas till tecknande av förlagsbevis i bankaktiebolag An9- bistånd
som på i propositionen angivna grunder skulle bildas för övertagande nens

av aktiebolaget Svenska lantmännens bank, eller ock, om ett sådant hank.

på i motionen angivna skäl ej kunde komma till stånd, ställas till för- (Ports.)

fogande vid eventuell avveckling av nämnda bank i syfte att därvid
skydda bankens insättare mot förluster; dels ock att höja den i statsverkspropositionen
upptagna inkomsttiteln »fast upplåning» med 11 miljoner
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet yttrat följande:

»Av den i ärendet förebragta utredningen liksom av de ingående
uppgifter, som utskottet under hand erhållit angående aktiebolaget
Svenska lantmännens banks ställning, har utskottet blivit övertygat om
nödvändigheten av att staten till förhindrande av svåra ekonomiska förluster
för stora grupper medborgare och därav följande allvarliga rubbningar
inom vår jordbruksnäring måste träda hjälpande och stödjande
emellan. Då det alltså nu gäller att finna den lämpligaste formen för
det bistånd, som av staten bör lämnas, kunna givetvis olika vägar tänkas
och skiljaktiga förslag i sådant hänseende hava också i de i ämnet
väckta motionerna framställts. Utskottet har prövat de sålunda föreliggande
förslagen till lösning av frågan med all den grundlighet som
med hänsyn till den knappt tillmätta tiden varit för utskottet möjlig
och har därvid kommit till det resultat att, så vitt utskottet kunnat finna,

Kungl. Maj : ts förslag är det som på det mest effektiva ‘sättet bidrager
till det ändamål man vill vinna — allmänhetens lugnande och insättarnas
skyddande i största möjliga utsträckning. Då utskottet således
anser sig böra tillstyrka Kungl. Maj: ts förslag, sker detta emellertid
under den uttryckliga förutsättningen, att den aktieteckning i ett
bankföretag, som staten på grund av i detta fall föreliggande alldeles
särskilda omständigheter nu anser sig böra företaga, icke får anses
innebära ett ställningstagande till den omstridda frågan om statens
drivande av affärsbanksverksamhet. I anslutning till denna ståndpunkt
vill utskottet också såsom sin åsikt uttala att den nya bankens arbete
i första hand bör inriktas på en avveckling av den äldre bankens verksamhet
så fort lämpligen kan ske; och vill utskottet framhålla angelägenheten
av att från Kungl. Maj : ts sida övervakas att så blir fallet
och att därvid så enkla och billiga organisatoriska former som möjligt
komma till användning.

Slutligen vill utskottet ej underlåta framhålla alt ett statsingripande
i förevarande fall under inga omständigheter får anses innebära
ett erkännande av statens .skyldighet att i allmänhet garantera
insättarnas medel.

Av vad utskottet sålunda anfört följer, att utskottet icke kan biträda
de i ämnet väckta motionerna, i vad de avse statsåtgärder i annan
form än Kungl. Maj : t föreslagit. Ej heller har utskottet funnit skäl
tillstyrka herr Kilboms i hans ovanberörda motion framställda yrkanden.
Beträffande herr Törnkvists yrkande om en rättslig undersök -

Nr 22. 4

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd ning j förevarande sak skänker utskottet detsamma sin anslutning.
lantmännens ^ven om utskottet ej finner nödigt uppställa förberörda krav såsom villn
bank. kor för statens medverkan till bankföretagets stödjande, vill dock ut(Forts.
) skottet uttala sin bestämda förväntan, att en undersökning av den
natur motionären föreslagit varder av Kungl. Maj: t ofördröjligen
företagen.

Beträffande Kungl. Maj: ts förslag om höjning av titeln »fast upplåning»
kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva yttrande.

Utskottet får sålunda hemställa,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj: ts proposition och
med avslag å herrar Fehrs m. fl., Karl Gustafssons m. fl., Röings,
Bengtssons i Kullen, Normans och Kilboms m. fl. i ämnet väckta motioner,
den sistnämnda motionen i vad den avser avslag å Kungl. Maj: ts
proposition, må å riksstaten för budgetåret 1923—1924 under utgifter
för kapitalökning och rubriken »statens aktier» anvisa ett anslag, att
utgå av lånemedel, av 15,000,000 kronor, att efter Kungl. Maj: ts beprövande
användas för aktieteckning i ett för övertagande av aktiebolaget
Svenska lantmännens banks rörelse bildat bankaktiebolag;

b) att herr Törnkvists ovanberörda motion må anses besvarad
genom vad utskottet här ovan anfört;

c) att herr Kilboms m. fl. motion i vad den under mom. a) ej
besvarats icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1: o) herr S. H. Kvarnselius mot utskottets motivering i vad densamma
avsåg den av herr Törnkvist i Karlskrona i ämnet väckta motionen; 2:

o) herrar /. Nilsson i Skottlandshus, /. L. Widell, O. Bergqvist
och B. A. Hallin, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka de av
herrar Karl Gustafsson m. fl. och Bengtsson i Kullen väckta motionerna
samt avstyrka såväl övriga i ärendet väckta motioner som den kungl.
propositionen;

3: o) herrar C. P. V. Nilsson i Gränebo, F. O. Struts, P. Nilsson
i Bonarp, S. Bengtsson i Norup och P. M. Olsson i Blädinge, vilka
anfört följande:

»Då vi anse nödvändigt, att i motiveringen till utskottets hemställan
tydligare, än som skett, utsäges, att den nya banken under inga
omständigheter får bliva en statsbank, yrka vi, att första stycket i motiveringen
erhåller följande lydelse:

Av den i ärendet---komma till användning. Så snart den

äldre bankens verksamhet avvecklats, skola åtgärder vidtagas för att
statens delägarskap i bankbolaget må upphöra, varvid företrädesrätt
bör tillerkännas bankens förutvarande enskilda aktieägare att förvärva
statens aktier»; samt

4: o) av herr C. G. Ekman, som dock ej antytt sin mening.

Torsdagen den 22 mars f. m.

5 Jfr 22.

Herr Heders tie rna: Ja, det är ju möjligt, att herrarna så
bitit sig fast i den åsikt, som uttalades redan i går kväll, att man här
icke kan i någon mån inverka på er uppfattning i denna fråga, men jag
skall åtminstone för men din del be att få klarlägga den syn, som jag
har på densamma. Jag vill då säga, att jag kommer att sluta mitt anförande
med att yrka ärendets återremiss till statsutskottet. Jag gör detta
under den bestämda förutsättningen, att de ledamöter, som gå med på
detta mitt yrkande om återremiss, sedermera, när första lagutskottets
utlåtande nr 11 kommer före, komma att bifalla yrkandet om moratorium.
Tv sker återremiss utan bifall till moratorieyrkandet, kan det
bliva konkurs i morgon dag för det bankbolag, varom nu är fråga.

Jag vidhåller naturligtvis, att mitt yrkande i går om föredragningsordningen
var det logiskt riktiga, men saken kan ju naturligtvis ordnas
på det sätt, som jag nu föreslagit, med återremiss och moratorium. Det
är klart, att när jag såsom gammal jurist framställer ett sådant yrkande
om moratorium för ett dylikt företag, anser jag situationen vara av den
mest allvarliga art. Ett moratorium är naturligtvis för vem som helst
och naturligtvis i särskilt hög grad för en gammal jurist ett fullkomligt
oting, men nöden har ju ingen lag.

Jag har för min del under min parlamentariska bana, så vitt jag
minns, aldrig varit med om en framställning, som öppnar så förfärliga
ekonomiska äventyrligheter som den nu föreliggande. Här tro herrarna,
att det endast gäller att satsa 15 eller 20 miljoner kronor och att allting
därmed skall vara väl beställt. Nej, man bör ha klart för sig, att det
kanske icke dröjer många veckor, förrän man får vara beredd att bevilja
lika mycket till eller mera. Det finnes ingen enda siffra vare sig i
propositionen eller i utlåtandet, utan det heter allenast: vi äro övertygade,
vi tro och vi anse, att det är så och så, men någonting att taga på
finns det icke. Jag instämmer till fullo i vad herr Ekman yttrade under
gårdagen att det icke är nog med, att Kungl. Maj: t och statsutskottet
äro övertygade om, att saken bör föreläggas riksdagen, utan för riksdagen
böra föreläggas sådana fakta, att riksdagen själv kan bilda sig ett omdöme
om saken. Någonting sådant finns för visso icke i detta fall. När
man läser propositionen, finner man, att det står, att det i framtiden får
bliva beroende på den slutliga värderingen av bankens portfölj. Finansministern
har sålunda själv erkänt, att en sådan slutlig värdering icke
finnes, men det oaktat skall man vara med om någonting sådant.

Då man vidare finner att de auktoriteter, vilkas uttalanden såväl
finansministern som statsutskottet grundat sin åsikt på, äro precis desamma,
nämligen bankinspektören och riksbankschefen, blir man tveksam, huruvida
man är på ett fullt opartiskt område och om man anlitat fullt opartiska
personer. Det är ju klart, att bankinspektören, som hela tiden följt
denna bank såväl som alla andra banker, själv känner sig livligt övertygad
om, att vad som här har framlagts är riktigt. Men är han verkligen den
fullt opartiska mannen för att se saken på det rätta sättet? Vad vidare
riksbankschefen beträffar, så kan jag tänka mig, att han tillhör dem, som
vilja grunda en statens affärsbank och tror sig kunna begagna detta

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

\r 22. 6

Torsdagen den 22 mars t'', in.

Ang. bistånd tillfälle att starta en sådan bank. Har han denna åsikt, är han icke heller
lantmännens r^tte mannen att granska denna portfölj. Jag skall nu icke tala om,
bank. under vilka omständigheter denna bank skulle starta. Det förefaller mig
(Ports.) i alla fall icke vara ett så opartiskt och sakligt omdöme som man skulle
vilja hava.

I propositionen har vidare åberopats ett yttrande av tvenne bankmän,
nämligen kreditkassans ordförande och dess verkställande direktör,
men av vad de sagt har jag mycket svårt att få det intrycket, att de
verkligen genomgått hela bankens portfölj och kunnat fälla ett omdöme
om, huru det ser ut i denna bank.

Nu sade statsutskottets ärade ordförande i går, att han var alldeles
säker på, att dessa 15 plus 5 miljoner kronors garanti skulle vara tillräckliga
och att man sedan icke behövde ett öre mera. Jag vill fråga
herr Kvarnzelius: om denna bank öppnas och alla människor taga ut
sina insatta pengar, huru många veckor kommer det då att dröja, innan
dessa 20 miljoner taga slut? Jag tror, att vi då stå där vackert. Jag
är övertygad om, att herr Kvarnzelius då kommer att säga, att situationen
är sådan, att vi icke kunna stå till svars om vi icke hjälpa hanken
ännu mera. Gör man icke detta, blir läget ännu värre, ty då få de, som
tagit ut sina pengar fullt ut, medan de andra få mycket litet.

I går sade herr Kvarnzelius, att det må vara hur som helst med
denna sak, men det är så sorgligt för dem, som hava fordringar i denna
bank. Banken betalar icke sina skulder, och de andra, som skola köpa
chilesalpeter och betala sina egna skulder, få icke ut sina pengar i banken.
Nu vill jag säga, att jag hela tiden, då frågan varit uppe, ansett, att
när personer satt in pengar i ett företag, som tydligen när som helst
kan komma i konkurs, torde vara glada, om man undersöker saken och
måhända efter närmare undersökning under en månad är färdig att
hjälpa dem på ett eller annat sätt eller försöka skaffa hjälp från annat
håll. Det få de, som sagt, vara mycket glada åt.

Om herrarna icke äro nöjda med vad jag redan sagt, skall jag be
att få nämna något, som jag visserligen hade reda på i går kväll men
icke förut. Jag uppsöktes här i kammaren i går afton av en person, som
var representant för ett antal av våra största banker. Han var å dessa
bankers vägnar bemyndigad att för mig förklara, att bankerna voro villiga
att belåna fordringsbevis i Svenska lantmännens bank, depositionsbevis,
girobevis, sparbanksböcker och vad det vara må, mot vanlig bankränta
intill ett belopp av 60 %. I dag har jag blivit uppringd av en bank,
i vilken jag själv är styrelseledamot, och man har sagt mig, att även
denna bank är villig att göra samma utfästelse. Härigenom synas mig
de farhågor, som herr Kvarnzelius särskilt gav uttryck för, böra vara
i hög grad avhjälpta. Det förefaller mig därför, som om riksdagen
skulle kunna i lugn se på denna fråga. Beviljas moratorium, få de sina
fordringsbevis belånade intill 60 °/o. Under moratorietiden bör saken
kunna begrundas i lugn och ro, och när vi träffas igen, bör den utredning,
som jag nu förgäves efterlyser, kunna vara till finnandes, så att man vet
vad man har att rätta sig efter.

Torsdagen den 22 mars f. m.

7 Nr 22.

För övrigt vill jag inom parentes säga, att när statsutskott et talai
om att tillsätta en undersökningskommission, som bland annat skulle höra
vittnen på ed, är detta av beskaffenhet att visa, huru litet statsutskottet
tänkt sig in i den saken. Det är ju icke möjligt att ålägga folk att avgiva
sådana vittnesmål utan att först stifta en lag därom.

Herr vice talman! På grund av vad jag nu anfört ber jag att få
yrka ärendets återremiss till utskottet.

Enär herr statsrådet Åkerman anmält sig vilja avlämna en kungi.
proposition, avbröts nu överläggningen angående det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj : ts proposition
nr 190, med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt
27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken m. in.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 3d.

Herr Stendahl: Herr förste vice talman, mina herrar! I den
kungl. propositionen, som nu föreligger till behandling på kammarens
bord, föreslår Kungl. Maj :t riksdagen att, ehuru den slutliga värderingen
av Svenska lantmännens banks portfölj ännu icke är verkställd,
bevilja 15 miljoner kronor till teckning av aktier i ett bankaktiebolag,
som skulle övertaga den ifrågavarande bankens rörelse, samt dessutom
att för privatpersoner avsedd teckning av aktier till ytterligare 5 miljoner
kronor skulle garanteras av den svenska staten tillhöriga Kreditkassan.

I den ekonomiska situation, som vi nu befinna oss i, torde det vara
otvivelaktigt, att något godvilligt tecknande av något avsevärt belopp,
om ens något alls, står att erhålla beträffande den bank och det ändamål,
varom här är fråga. Propositionen anmodar således faktiskt riksdagen
att teckna 20 miljoner kronor i detta nya bankaktiebolag. Det
säges icke ut, men det är så. Dessutom är det avsikten — och detta
säges uttryckligen i den kungl. propositionen — att ett par av bankens
större engagemang skulle övertagas av Kreditkassan. Vilka dessa engagemang
äro och vilka belopp de avse, därom säges ingenting. Men jag
skall tillåta mig tala om, vilka de äro, och vilka belopp det rör sig om.
Det lär i första hand röra sig om ett engagemang, som: Svenska lantmännens
bank har med en sulfitindustri i närheten av Göteborg. Engagemangets
storlek utgör 15 miljoner kronor, därav 4 miljoner kronor
1 ansvarsförbindelser. Det rör sig vidare om ett liknande engagemang,
som banken bär hos en industri i närheten av Gävle. Det belopp, som
det här rör sig om, utgör ungefär 7 miljoner kronor. Här anmodas
sålunda riksdagen såsom en konsekvens av vad som begäres i klämmen
att engagera sig för ytterligare 22 miljoner kronor, utan att det tydligt
utsäges i propositionen.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Ports.)

Nr 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

8 Torsdagen den 22 mars f. in.

Men det är icke nog härmed. Staten är redan högst väsentligt engagerad
i Lantmännens bank, därigenom att riksbanken rediskonterat
accepter, på vilka Lantmännens banks namn återfinnes till ett sammanlagt
belopp av cirka 32 miljoner kronor. Dessutom finnes ett annat bankens
engagemang på cirka 7 miljoner kronor. Det gäller valskvarnen i
Malmö, diskonterat eller överfört till riksbanken mot borgen av Lantmännens
bank.

Staten är således genom riksbanken redan engagerad i denna affär
med ej mindre än 39 miljoner kronor. Nu föreslår Kungl. Maj :ts regering,
att riksdagen direkt och indirekt skall engagera sig med ytterligare
15 + 5 + !5 + 7 miljoner kronor. Jag hemställer till herrarna
att göra den lilla additionen; man kommer till det även för våra förhållanden
charmanta beloppet av 81 miljoner kronor. Vi hava vant oss
vid att röra oss med rätt stora summor, men att som man här gör engagera
sig med en sådan mångfald tiotal miljoner, förefaller mig rätt
så ogenerat, och detta dessutom utan att en slutlig värdering av bankens
ställning är verkställd —- Kungl. Maj :ts egna ord.

Jag skulle vilja föreställa mig, huru herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet skulle sett ut, vilket uttryck och vilken ton i rösten
han skulle använt, om han såsom oppositionsman haft att kritisera ett
dylikt förslag, framkommet till exempel från högerhåll. Jag tar för
givet, att han varit mindre nådig. Men det hindrar icke, att han själv
sätter sitt namn under en proposition som den ifrågavarande.

Vad får staten, om riksdagen går med på Kungl. Maj :ts förslag?
Jo, staten får en affärsdrivande statsbank. Nu har emellertid den värdering,
som< verkställts, givit till resultat, att bankens samtliga fonder
och dess aktiekapital äro förbrukade, alldeles oavsett om man anser såsom
säkra de fyra stora engagemang, som jag nyss nämnde. Om den
värderingen är riktig''vill jag hemställa, huruvida någon tror, att dessa
engagemang på 81 miljoner kronor skola kunna avvecklas utan avsevärda
förluster. Det är väl ingen som inbillar sig möjligheten av detta.
Om staten ginge med på att satsa 20 miljoner kronor friska pengar för
att göra ett nytt bankföretag, vore det en annan sak. Men detta företag
är belastat med dåliga engagemang och då måste resultatet, såvitt
jag förstår, endast kunna bliva ett — detta naturligtvis under förutsättning,
att banklagens bestämmelser därom, att sedan 10 procent av
bankens fonder äro förbrukade, banken skall träda i likvidation — nämligen
att sedan den nya bankens ledning verkställt värdering av bankens
tillgångar, något, som blir dess första uppgift, torde det ögonblickligen
visa sig, att mer än 10 procent av fondema äro förbrukade innan
banken började och att banken sålunda omedelbart — nota bena om
banklagen skall följas — är skyldig att träda i likvidation.

Jag kan förstå de personer, somi sträva efter att få inrättad en statens
affärsdrivande bank. Jag kan också begripa att en sådan bank,
därest den är någorlunda ordentligt skött, har alla utsikter att bliva en
god affär för staten. Men jag har svårt att förstå, att de personer, som
önska inrättandet av en dylik statens affärsbank, icke föredraga att,

Torsdagen den 22 mars f. m.

9 Jfr 22.

om majoritet i riksdagen står att uppdriva för inrättandet av ett dylikt
företag, utrusta banken i fråga med tillräckligt kapital friska, kalla pen- ^ntmänneni
gar med möjlighet för densamma att välja sina engagemang och från bank.
början komma på sunda fötter. I stället har av Kungl. Maj :t här före- (Ports.)
slagits startandet av affärsdrivande bank, som såvitt jag förstår redan
vid starten är likvidationspliktig och bankruttmässig. Jag anser, att
valet mellan dessa två möjligheter icke borde vara svårt.

Nu frågar man sig: vad är orsaken till den kungl. propositionen?

Enligt uppgift i den kungl. propositionen är orsaken den, att man vill
hjälpa. Vilka vill man då hjälpa? Icke aktieägare i lantmannabanken;
man är någorlunda på det klara med, att hela aktiekapitalet är förbrukat,
att det ingenting finns att hämta samt att hjälp till aktieägarna är omöjlig.
Aktieägarna hava ovillkorlig skyldighet att i första hand taga de
förluster, som kunna drabba det företag, i vilket de tecknat aktier.

Men det finns två andra kategorier, om vilka det är synd, och för vilka
det kan vara berättigat, att staten träder hjälpande emellan. Den ena
kategorien utgöres av insättarna, den andra av kredittagarna i banken.

Nu är frågan: kan man inte hjälpa dessa tvenne kategorier, för vilka,
såvitt jag förstår, det knappast finns någon i riksdagen, som icke vill
träda hjälpande emellan. Jag undrar, om inte den enklaste vägen vore
att i stället för att såsom den kungl. propositionen gör, begära aktieteckning
i ett nytt statens affärsdrivande bankföretag, nöja sig med ett
likvidationsbolag. Jag undrar, huruvida saken då icke kunde ordnas
lika bra och ännu bättre för dem, som vi nu alla äro ense om att vilja
hjälpa, utan att staten ger sig in på de svårigheter och ekonomiska vidlyftigheter,
vilka här, såvitt jag förstår, skulle bliva följden av ett bifall
till den kungl. propositionen. Ett sådant likvidationsbolag kunde
vara utrustat med aktiekapital av 5 miljoner kronor. Man kunde
vidare, därest man så ville, ställa till bolagets förfogande ett ytterligare »

belopp av 15 miljoner kronor. Detta belopp kunde efter grunder, som
av Kungl. Maj :t bestämdes, användas till beredande av möjlighet för
insättarna attt få sina fordringar i Svenska lantmännens bank belånade
intill 70 procent av deras nominella belopp. Det är ju alldeles givet,
att ett likvidationsbolag, utrustat med en kapitaltillgång av 20 miljoner
kronor, isynnerhet efter vad som från talarstolen anförts av herr Hederstierna,
kan skaffa alla insättare i banken, som så önska, möjlighet
att belåna sina fordringsbevis i lantmännens bank intill 70 procent. Den
marginal av 10 procent, som ligger mellan de 60 procent, som av överståthållaren
nämndes, och de 70 procent, som jag nu nämnt, kunde staten
genom likvidationsbolaget taga på sig. Det belopp, som skulle tagas
i anspråk för täckande av denna marginal, skulle vara ungefär 10 miljoner
kronor. Vidare skulle detta likvidationsbolag på mycket kort tid
genom underhandlingar med goda svenska banker kunna, distrikt för
distrikt, träffa överenskommelser om överlåtande av den av lantmannabanken
drivna bankrörelsen. Jag är övertygad om att åtskilliga av våra
bästa svenska banker med största nöje skulle gå med på underhandling
efter den linjen och göra allt vad som dem ankommer för att komma till

> r 22. 10

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd ett för alla parter tillfredsställande resultat. Genom ett sådant överlålantmånnka
tan(^e av c^erL hittills av lantmannabanken bedrivna rörelsen, skulle man
bank sörja för att kredittagarna i Lantmännens bank, d. v. s. de som äro till(Forts.
) räckligt livskraftiga för att över huvud taget vara berättigade till kredit,
omedelbart skulle komma att i fortsättningen åtnjuta den för deras existensmöjlighet
nödvändiga kredit, som de äro berättigade att erhålla.

Nu har ju detta ärende behandlats på det sättet, att ehuru man bland
''köpmännen sedan över ett år vetat, att Lantmannabanken var fullständigt
bankruttmässig, och under hela denna tid endast väntat på antingen
ett rekonstruktionsförslag eller också rent ut betalningsinställelse,
så tycks man inom bankens ledning inte ha förstått, hurudant bankens
läge var, eller också — men det törs man väl knappast ifrågasätta —
har man inte velat se det. Bankinspektören tycks inte heller ha varit
utrustad med — om jag så får säga — de lukt- och känselorgan, som
äro nödvändiga för att bedöma en sådan ställning som den, i vilken
lantmannabanken råkat. Inte heller riksbanken tycks ha haft något intresse
för, att någonting gjordes i tid. Man låter dag gå efter dag,
vecka efter vecka, månad efter månad och nästan år efter år. Man drev
det så länge, att man inte längre kunde röra sig: uttagningarna blevo
för stora, kassa saknades, och man står nu inför något, som man inte
behövde ha stått inför, om man gripit in på ett tidigare stadium. Finansministern,
somj, så vitt jag förstår, i första hand borde varit underrättad
orm det verkliga läget genom statens organ, bankinspektören
och riksbanken, tycks inte heller vetat någonting, och det är ju inte heller
så underligt, om inte den nuvarande finansministern vet någonting,
när riksbanken och bankinspektören inte tyckas göra det. Resultatet är
emellertid, att när finansministern den 13 mars fick en skrivelse från
kreditkassan: »nu stå vi inför slutlig bankrutt», då blev det fart i honom,
rasande fart. Den 16 mars både vi en proposition, där alla dessa
penningar begärdes, utan att bankens ställning blivit undersökt, utan att
den utredning förefanns, som var nödvändig, för att man skulle kunna
fatta ett riktigt beslut. Jag undrar, om det är för mycket sagt, om jag uttrycker
som min personliga uppfattning, att man hade rätt att vänta
något mera av en finansminister och ett finansdepartement.

Ingen bär skyndat utom finansministern, som skyndat från den 13
till den 16 mars. Men riksdagen skall skynda. Riksdagen är den enda
myndighet, den enda instutition, här i landet, som tycks ha skyldighet
att marschera fort, men den skall svälja utan att få veta, vad den egentligen
skall svälja. De myndigheter, som bära ansvaret, de få däremot
taga vilken tid, de vilja.

Är icke detta ett bakvänt förhållande. Vad riksdagen i första hand
borde ha rätt att fordra är, att de myndigheter, som här bära ansvaret
för de ekonomiska engagementen och de i övrigt inträffade förhållandena,
också skola bära det ansvaret. Det ser emellertid ut, som om man
nu ville inte endast begära penningar av riksdagen utan också överflytta
ansvaret för vad som hänt från dem, som böra ta det. på riksdagen. Under
en föregående riksdag vid behandlingen av vissa frågor rörande kre -

Torsdagen den 22 mars f. in.

11 >r 22.

ditkassan har jag haft tillfälle att framhålla, att samma tendenser då
syntes vilja göra sig gällande. Det ser ut, som om dessa tendenser började
övergå till vana. Detta om detta.

Som landet ligger är det mycket litet utsikt att förhindra ett bifall
till propositionen. En för mig obegriplig skräck bär fattat en viss del
av riksdagens medlemmar, och de äro villiga att, alldeles oavsett vad
som kan bli konsekvenserna, bifalla det kungliga förslaget. För min
del vill jag emellertid inte ha något ansvar med i denna byk, och det
är därför, herr vice talman, som jag tagit till ordet och sagt ifrån så
rent ut och tydligt, som skett. Har inte för vana att sluta mina anföranden
utan att göra något yrkande, och då den, som kritiserar ett
förslag, åtminstone enligt min uppfattning bär en given skyldighet att
komma med ett motförslag, så menar jag, att om den kungliga propositionen
avslås, skulle gången av detta ärende vara den, att föreliggande
ärende återremitterades, att vid nästa punkt reservationen, d. v. s.
yrkandet om moratorium, bifalles, och slutligen tänker jag att vid slutet
av detta sammanträde, under förutsättning, att återremissyrkandet,
i vilket jag instämmer, blir riksdagens beslut, väcka en motion — motionstiden
i fråga är ännu inte på långt när slut —• där den av mig föreslagna
vägen om ett statens likvidationsbolag framföres. I motionens
kläm kommer att med hänvisning till motiveringen hemställas, att riksdagen
ville anvisa

dels fem miljoner kronor att av Kungl. Maj :t användas till tecknande
av aktier i ett bolag med ändamål att övertaga likvidationen av
Aktiebplaget Svenska lantmännens bank,

dels femton miljoner kronor att av detta bolag på grunder, som av
Kungl. Maj :t bestämmes, användas till beredande av möjlighet för insättarna
att få sina fordringar i Aktiebolaget Svenska lantmännens
bank belånade intill 70 procent av sitt nominella värde.

Genom ett eventuellt bifall till en sådan motion skulle dels staten
ha begränsat sin risk till dessa 20 miljoner kronor, oavsett den risk,
naturligtvis, som riksbanken står, mien för vilken riksbanken får taga
ansvaret och som den får avveckla, dels skulle också bankens nuvarande
insättare och kredittagare vara hjälpta.

Herr förste vice talman! Jag tillåter mig instämma i det av den
föregående talaren gjorda yrkandet om återremiss.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Då jag avgivit eu
reservation mot utskottets föreliggande förslag, skall jag be att få
yttra några ord. Jag anser, att det skulle vara av stort intresse att få
veta, hur den nuvarande situationen för banken uppstått. Om man
kunde få tillräckliga och tillförlitliga upplysningar i detta avseende,
skulle nämligen dessa upplysningar vara en god ledning för bedömande
av frågans rätta behandling. Tyvärr har emellertid frågan forcerats
fram på sådant sätt, att man lugnt torde kunna säga, att det
varit omöjligt för statsutskottet att tränga in i ärendet och överväga,
hur det borde behandlas så, som önskvärt vore. Trots detta har emel -

Nr 22. 12

Torsdagen den 22 mars f. m.

Svenska Ierti,d utskottets majoritet kommit till det resultat, att »Kungl. Maj :ts
lantmännens förslag är det, som på det mest effektiva sätt bidrager till det ändamål,
bank. man vill vinna — allmänhetens lugnande och insättarnas skyddande
(Forts.) i största möjliga utspökning.» Jag undrar emellertid om man kan
uppnå det resultat, man vill vinna, genom att göra ett sådant uttalande,
som utskottet här gör, nämligen att man skall skydda insättarna »i
största möjliga utsträckning». I hur stor utsträckning det kan bli,
det får man ingen kännedom om.

Vidare kommer man ju in på tanken, huruvida bankens verksamhet
skall fortsättas och beslutet i dag alltså bli ett uppslag till en
statens affärsdrivande bank. Härom säges i utlåtandet, att den föreslagna
aktieteckningen icke får anses innebära ett ställningstagande
till den omstridda frågan om drivande av affärsbanksverksamhet, men
det säges icke bestämt ifrån, att man inte skall slå in på den vägen.
Tvärtom säges, det, »att den nya bankens verksamhet i första hand
bör inriktas pa en avveckling av den äldre bankens verksamhet, så
fort lämpligen kan ske», alltså att den nya banken i första hand skall
sysselsätta sig med att avveckla den äldre. Men vad den sedermera
skall sysselsätta sig med, det får man inte klart för sig av utskottets
uttalande. Detta förbinder inte på något sätt till, att den nya banken
skall sluta upp med sin verksamhet, sedan den slutfört sin uppgift att
avveckla den gamla banken. Skulle förhållandena gestalta sig så, att
det befinnes förmånligt att fortsätta bankverksamheten, så finns’ det
intet hinder därför.

Vidare uttalade jag inom utskottet eu bestämd gensaga, emot,
att ^utskottet gått in på undersökningsförfarandet, emedan jag icke
ansåg det möjligt åtminstone för de flesta av ledamöterna i utskottet
att så där på rak amu taga ställning till ett sådant uttalande, som nu
gjorts i den delen.

Inom statsutskottet hävdade jag den uppfattningen att man, om
man kunnat lita på de upplysningar, som lämnades av de uppkallade
sakkunniga, skulle kunnat gå en åtminstone för insättarna betydligt
säkrare väg. Dessa upplysningar voro emellertid mycket svävande.
Det fälldes t. ex. det yttrandet, att de personer, som senast granskat
bankens ställning, hade hållit på så länge, att de fått klart för sig, att
fonderna voro slut, men sedan hade de slutat upp med granskningen.
När vi sedan inom utskottet ansatte de sakkunniga och frågade dem,
vilket belopp det skulle kunna stanna vid, om man skulle gå den vägen
att gaiantera insättarna deras penningar, så uttalades av bankinspektören
och en ledamot från kreditkassan, att man efter deras dåvarande
uppfattning skulle kunna,, tänka sig, att beloppet icke skulle överstiga
tio miljoner. Jag ansåg, att om detta vore riktigt, skulle den
lämpligaste utvägen vara att garantera insättarnas fordringar. Det
kan ju nämligen inte bestridas, att staten har vissa skyldigheter mot
insättarna i enskilda banker, ty da dessa fått oktroj och stå under
bankinspektörens uppsikt, är det tydligt att allmänheten har rättighet
att ha ett visst förtroende för dem, och om man rubbar detta förtro -

Torsdagen den 22 mars f. m.

13 > r 22.

ende, kommer enligt mitt förmenande hela näringslivet att lida skada. Ans- bistånd
Hade man därför till någorlunda rimligt belopp kunnat rädda detta ,at Svenska
förtroende, sa formenar jag, att detta vant den ratta vagen. bank

Vidare kan jag inte förstå, hur det skulle vara möjligt att ordna (Ports.)
bankens verksamhet i fortsättningen på det nu föreslagna sättet, nämligen
genom att ställa ett belopp av 15 miljoner plus 5 miljoner till bankens
förfogande, när man inte på samma gång garanterar insättarna
någonting. Resultatet måste ju givetvis bli, att så fort detta blir ordnat,
kommer varenda insättare att så fort som möjligt plocka ut sina
penningar. f)å kommer det inom kort att behövas stora belopp, och
inom en begränsad tid måste hela den i banken insatta summan göras
likvid, och det rör sig om ett belopp på omkring hundra miljoner kr.

Det torde nämligen inte vara möjligt att undgå en rusning till banken.

Detta hade givetvis undgåtts, om man garanterat insättningarna, men
jag anser, att det i varje fall är nästan bättre att låta banken träda i
likvidation, eventuellt i konkurs, därför att då har man ju möjlighet
att avveckla banken i lugn och ro, och kan göra det på det mest förståndiga
sättet.

Det torde väl inte finnas stora utsikter till, att banken i fortsättningen
skall kunna bedriva sin verksamhet. Jag förstår ju, att utskottets
förslag liksom det, som jag yrkat bifall till, skulle innebära
ett försök att lugna insättarna. Jag betvivlar, att det kommer att
lyckas, så att man skulle bli i tillfälle att fortsätta verksamheten. Då
man kommit in i en sådan situation som denna, får man se till, huruvida
det finns fog för att fortsätta, eller om det är bättre, att banken
träder i likvidation.

När jag nu kommer att yrka bifall till den reservation, jag antecknat
mig för, är det ingalunda med någon entusiasm eller därför
att jag är säker på, att detta förslag är det bästa. Vi hade så kort tid
på oss i utskottet, att vi icke hunno noga överväga, vilken väg man
borde gå, och det kan hända, att det framställda förslaget om återremiss
är det lyckligaste. Jag är icke övertygad om det heller, men
då finge man i varje fall tid på sig att överväga.

Tills vidare skall jag, som sagt, yrka bifall till min reservation,
men när jag gör det, sker det på deras ansvar, som inom utskottet
lämnat de uppgifterna, att det belopp, som skulle behövas för att täcka
insättarnas fordringar, skulle begränsa sig till det av mig uppgivna
eller tio miljoner kr. Skulle så icke vara förhållandet, är det ju meningslöst
att bevilja de belopp, som här ifrågasättas.

Jag yrkar alltså bifall till min reservation.

ITerr Hallin: Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma
i vad min ärade medreservant, den föregående talaren, här yttrat. Under
den, man kan gärna säga med piskan på ryggen, företagna utskottsbehandlingen
har jag såsom min uppfattning sökt hävda, att inan vid
den statliga hjälp, varom här är fråga, bort kunna använda den redan
befintliga kreditkassan av år 1922. Lösningen syntes mig sålunda kunna

\r 22. 14

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

finnas någonstans i närheten av det förslag, som motionsvis framlagts
av herrar Fehr m. fl. och Röing m. fl. I så fall hade man ju till hands
ett redan befintligt statsligt pekuniärt nödhjälpsorgan, som förut använts
vid bankrekonstruktioner. Man behövde sålunda inte ha haft något bekymmer
för att tillskapa ett nytt sådant organ, och man hade också besparats
de bekymmer för arten och beskaffenheten av denna nya organisation,
som nu framkallats.

Emellertid restes formella invändningar mot en sådan lösning som
att kreditkassan skulle övertaga avvecklingen av Lantmännens bank. Jag
har dock den uppfattningen, att det varit lättare att med litet mer god
vilja överkomma dessa formella hinder än att övervinna de svårigheter,
som varje annan lösning synes mig erbjuda. Vad som härvidlag försummats,
kan nu emellertid inte repareras, utan man får försöka att under
rådande situation söka sig fram på någon av de återstående linjerna,
som erbjuder de minsta olägenheterna.

Då jag för min del icke kan vara med om att tillskapa ett organ,
som i likhet med det, som uppskisserats i den kungliga propositionen,
trots alla högtidliga deklamationer dock får och med sannolikhet kommer
att behålla en bestämd karaktär av en statens affärsbank, tvingas
jag över till den linje, som föreslås i herrar Gustafssons m. fl. och
Bengtssons motioner. Med beklagande av, att denna ytterst tråkiga sak
lagts på riksdagens bord i det skick, som skett, och av det tvångsläge,
riksdagens ledamöter blivit försatta i vid frågans avgörande, anser jag
mig bäst kunna försvara mitt handlingssätt genom att rösta för den
av herr Nilsson i Skottlandshus m. fl. avgivna reservationen, vilken
överensstämmer med de av mig sist nämnda motionerna. Jag vågar å
andra sidan inte ta på mitt ansvar att rösta för en återremiss, då jag
icke nu kan överblicka de konsekvenser, vartill ett eventuellt sådant
beslut av kammaren skulle leda.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Nilsson
i Skottlandshus m. fl. avgivna reservationen, som går ut på, att
riksdagen ville dels å riksstaten för 1923—24 under utgifter för kapitalökning
anvisa ett anslag, att utgå av lånemedel, av 15 miljoner kronor,
att efter Kungl. Maj: ts prövande användas för teckning av förlagsvis
i ett för övertagande av Aktiebolaget Svenska lantmännens banks rörelse
bildat bankaktiebolag, dels ock vid bifall härtill höja den i statsverkspropositionen
upptagna inkomsttiteln »fast upplåning» med
11,000,000 kronor.

Herr Gustafsson, Karl: Det ärende, som i dag ligger på
riksdagens bord, är verkligen ett ganska besvärligt ärende. Under den
föregående behandlingen av ärendet, då vi beviljade 50 miljoner kronor
för att stärka kreditkassan — ty jag kan icke se annat, än att det
är samma ärende — hade bankoutskottet föreslagit, att kreditkassans
styrelse skulle bevilja banken kredit i angiven form, och jag anser det
beklagligt, att icke den vägen då följdes. Då hade vi kunnat undvika
ganska mycket av de svårigheter, vari både banken och riksdagen för

Torsdagen den 22 mars f. m. 15

närvarande befinna sig. Jag är övertygad om, att icke hälften av riksdagens
ledamöter i dag med gott hjärta gå att votera för en statsbank,
ty vi hade velat ha frågan liggande på annan bog, men omständigheterna
ha sin egen lag och sin egen makt över människorna. »Det ena du vill
och det andra du skall.»

För att återgå till att något litet vidröra de förberedelser, som
gjordes under bankoutskottets behandling av detta ärende, vill jag nämna,
att vi då fingo först från bankledningen en redogörelse för, hur
den tänkt sig rekonstruktionen. Därefter fingo vi från bankinspektören
upplysning, att en rekonstruktion kunde gå för sig efter den linje, som
av bankledningen föreslogs, och kreditkassans ordförande, som också
inkallats inför bankoutskottet, upplyste, att om riksdagen på bankoutskottets
tillrådan utökade kassan med de belopp, som föreslogos, skulle
kreditkassan vara beredd att här träda till för att hjälpa banken, lika.
väl som i de fall, där rekonstruktioner av banker tidigare försiggått på
ungefär samma linjer.

Men man kan icke undgå att se — och man ser åtskilligt, fastän man
icke vill säga allt, vad man ser — att det är flera samstämmiga förhållanden,
som gjort att banken kommit i detta läge. Men jag får
säga, att med litet god vilja för finansiering och genom att man utövar
påtryckning på bankstyrelsen skulle denna rekonstruktion kunna försiggå
på det sätt, som av mig skisserats, och som alla säkerligen vant
mer betjänta med än det sätt, som nu kommer att bli det normerande.

Vidare får jag uttala som min mening, att på detta sätt stå vi nu
inför den situationen, att riksdagen måste i en hastig vändning besluta
i en fråga, som den icke fullt behärskar. Tåg hade väntat, att ^då det
var det kunniga och värderade statsutskottet, som fick denna fråga till
sin behandling, denna fråga skulle kommit fram på kammarens bord
i ett utrett och värdigt skick, men mina förväntningar ha icke blivit
i allo uppfyllda, och jag tror, att det icke hade blivit mycket klenare
resultat, om denna fråga hade gått genom bankoutskottet, där man dock
har någon kännedom om sakens läge. Men det må vara hur det vill
med den saken, vi måste i alla fall nu i dag fatta beslut.

För min del hade jag tänkt, då frågan är så tilltrasslad, att vi
skulle kunnat gå på den av mig m. fl. väckta motionen, d. v. s. bevilja
samma belopp''till banken, som Kungl. Maj: t har föreslagit, men i en
annan form, och i och med den formen hade man undvikit att göra
banken till en statsbank. Jag får säga, att i det skede, vari frågan om
denna bank, som staten skall övertaga, nu befinner sig, kunna vi icke
i dag förutse konsekvenserna härav om några år. Man vet icke, i vilken
ordning eller i vilken mån denna bankverksamhet kommer att bli en
del av riksbankens verksamhet — ty att denna affärsbank måste komma
att lyda under riksbanken är ju klart, men däremot icke vilka grenar
av verksamheten, som den skall bedriva.

Denna lantmännens bank har särskilt varit en föreningsbank och
har berört i synnerhet lantmännens central förening och sammanslut -

>r 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Nr 22. 16

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Ports.)

ningsrörelse, men i vad form den kommer att bedrivas i framtiden, veta
vi icke i dag. Den kan utökas till ofantligt stora områden men också
inskränkas. Det hade varit önskvärt, att riksdagen hade haft någon liten
aning om, vart regeringen vill med en affärsbank på detta område, men
det ha vi icke fått den ringaste kännedom om.

De föregående ärade talarna hava ganska hårt kritiserat den framlagda
propositionen och sagt, att det förslag, som givit upphov till frågan
om rekonstruktion, varit så litet beskuret, att det icke höll för en
ingående granskning, utan att man måste se till, att ännu mer beskära
värdena för att möjliggöra en rekonstruktion. Ja, jag måste säga, att
det visat sig, att man icke vet, om det finnes några värden alls. Men
hur har det gått till vid de andra rekonstruktionerna? Har man vid
dessa hunnit med några genomgripande värderingar? Jag betvivlar,
att så varit fallet, och tror mig även veta, att så icke har skett, men
det hade varit önskvärt särskilt i detta fall, att en sådan värdering hade
kommit till stånd. Man får väl hoppas, att dessa hårda tider, som vi
nu genomlevat, komma att efterföljas av lugnare tidsförhållanden, då
vi väl böra kunna litet mera lugnt se på saker och ting, än vad vi kunna
göra i dessa upprörda tider. Ty jag är av den övertygelsen, att en
statens af färsdrivande bank — jag är beredd att säga det här i dag,
ty jag anser mig skyldig att säga det — icke kommer att tillföra staten
några fördelar. Ty det har visat sig, att när staten lägger sin tunga
hand på ett företag, blir det tunga former, då den är beroende av riksdagens
föreskrifter, och det blir då icke heller någon egentlig affärsverksamhet
utan ett ämbetsverk, och av dem torde vi väl ha ett tillräckligt
antal förut i detta land utan att nu behöva utöka det med flera.

Då vi väl litet var äro besjälade av att se till, att banken i någon
form får hjälp, torde det — om herrarna icke vilja gå över på den
linje, som jag dragit upp i min motion — icke vara någon annan utväg
än att i dag bifalla Kungl. Maj: ts förslag, om man nu skall kunna
åstadkomma denna hjälp. Men jag vill i detta sammanhang uttala, att
herrarna på den sidan icke skola vänta sig allt för mycken förtjänst
på en statens af färsdrivande bank här i landet, detta just av den anledning,
som jag nyss skisserat, nämligen att den kommer att bli allt
för ämbetsmannamässigt skött, och att då icke samma synpunkter bli
lagda på dess skötsel som om banken vore i enskild ägo.

Vidare vill jag säga ett par ord till en ärad talare på stockholmsbänken,
herr Stendahl, som sade, att man icke vet, vilka stora krediter
som denna bank ytterligare kan vara betungad med. Jag vill icke anföra
de siffror, som jag har, men de tala ett annat språk än herr Stendahls.
Jag skall taga ett belysande exempel från bankens värdering. I
bankens egna 62 kontor äro i den dag, som i dag är, inventarierna nedskrivna
till 1 kr. per styck. Jag vill fråga herr Stendahl: anser han
denna nedskrivning tillräcklig eller icke? Under sådana förhållanden
förvånar jag mig icke alls, om det finns sådana affärsmän, som vilja
giva 60 °/o d. v. s. 60 öre för dessa kontors möblemang. Det finnes
sådant, som icke kan sägas vara i behov av nedskrivning, men det finns

Torsdagen den 22 mars f. m.

17 Sr 22.

även saker, som medföra stora svårigheter för bankerna i
dagar.

Med detta lilla anförande har jag endast velat klargöra min ställning
i frågan. Ehuru jag anser, att det hade varit bättre, om vi kunnat
gå på den linje, som av herr Johan Nilsson i utskottet skisserats, så har
jag icke något annat yrkande än på anslutning till den linje, som uppdrag^
i den av mig m. fl. väckta motionen.

dessa An9- bistånd

åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Herr W i n b e r g: Herr talman! Man brukar ibland tala om

politisk kohandel, och nog förefaller det, som om vi här i riksdagen
vid detta tillfälle hade något, som skulle kunna rubriceras med detta
namn. Jag skall icke närmare ingå på den saken, men jag vill säga,
att det är icke nog med att man nu, efter vad som tidigare har förekommit,
kommer fram med ett alldeles särskilt förslag till hjälp åt
en bankinrättning, gående ut på ganska betydande belopp, utan denna
sak skall forceras till den grad, att knappast vare sig utskottet eller
riksdagen har någon aning om vad det beslut, som kommer att fattas,
egentligen innebär, i varje fall icke i fråga om dess konsekvenser.

Jag kan icke underlåta att erinra om, vad jag snuddade vid redan
i går. I den fråga, som nu föreligger till avgörande, har man fått bevittna
en raskhet från statsutskottets sida, som är förvånansvärd. Under
det att vid andra tillfällen och rörande andra frågor det har behövts
åtskilliga veckor för en så grundlig undersökning, ''som varit
möjlig, för att icke någon stackars arbetslös arbetare oberäknat skulle
slinka in och få ett litet understöd, så har man nu, när det gäller ett
belopp på 20 miljoner kronor varit färdig efter behandling under en
tidrymd av omkring 24 timmar.

Jag får också säga, att det är rent av förbluffande att se, hurusom
regeringen och speciellt finansministern synes vilja följa ett gammalt
bibliskt uttryck, att där synden överflödar, där skall nåden överflöda
ännu mer. Jag har redan vid ett par föregående tillfällen till herr
finansministern sagt, att den politik och de vägar, man från regeringens
sida har slagit in på vid uppklarandet av en hel del bankföretags mycket
trassliga affärer, komma att medföra konsekvenser, vars räckvidd
det nu är omöjligt att överblicka. Man har förklarat, att det icke är
någon fara. Efter det att vi två gånger förut ha behandlat frågor om
tillskott från statens sida på 50 miljoner kronor vardera gången, så
äro vi strax efter det, att det sista anslaget har beviljats, framme vid
ett nytt förslag, dragande en kostnad av 20 miljoner kronor.

Jag måste säga mig, att vad som skulle varit nödvändigt efter de
erfarenheter man har av tidigare fallissemang eller hot om fallissemang
på detta område, och alldeles speciellt efter vad som har framkommit
rörande det företags ställning, man nu skall engagera sig i,
liade det väl nu om någonsin varit på sin plats, att det lämnats en
något så när utförlig redogörelse för icke blott hur detta företags ekonomiska
ställning är utan också hur ställningen är i allmänhet inom

första kammarens protokoll 1923. Nr 22.

2

Sr 22. 18’

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd flen enskilda bankvärlden; vilka händelser man kan ha att räkna med
lantmännens ^en närmaste tiden, och således vilka konsekvenser ett fortgående

bank. från statens sida på den nu inslagna vägen måste föra med sig. I dessa
(Forts.) avseenden finnas icke några som helst utredningar, som man kan taga
på. Det hela går i panikens och den politiska kohandelns tecken.

Här mötes man med ett argument, som alltid är så bestickande:
här gäller det att skynda på; om icke riksdagen fattar beslut inom
en kort tidsfrist, riskerar man, att företaget ramlar. Nog måste man
väl säga sig, att detta är allt för primitiva argument för att i längden
kunna övertyga riksdagen. Det borde åtminstone vara det. Ty här
besluta vi ena gången efter den andra betydande belopp, men utan
några som helst garantier för, att vi icke en vacker dag komma fram till
kraschen, på grund av att staten icke kan hålla på och tillskjuta så
betydande belopp jämt och ständigt.

Nu har regeringen antagligen i detta speciella fall ansett sig böra
slå två flugor i en smäll; den vill vara med om att hjälpa Lantmännens
bank så till vida, att banken skall rekonstrueras under annat namn,
och den vill göra det på ett sådant sätt, att staten skall bli huvuddelägare
i detta nya bankbolag. Då har man förbundit sig med de intressen,
som gärna se, att det nuvarande företaget på något sätt räddas,
och även räknat med, att man skulle lyckas besticka dem, som anse det
vara riktigt — vilket jag också anser det vara — att staten också har
en affärsdrivande bank.

Jag skulle vilja säga till de herrar, som tala så varnande för, att
staten skall ge sig in på en dylik affärsdrivande bankrörelse, att om
detta bankföretag kommer till stånd efter de riktlinjer, som nu angivits,
kunna ni känna er lugna efter statsutskottets förklaring, att det
icke tager någon ställning till spörsmålet, om detta företag kommer att
bli en statsbank eller ej; det är således icke någon fara. Till dem, som i
detta sammanhang komma och tala så varnande mot, att staten skall lägga
sin tunga hand över allting och att där den gör det, där trivs icke
någon sund och praktisk affärsrörelse, vill jag säga, att jag kunde ha
förstått detta tidigare, men nog är det litet magstarkt, att man kommer
med det just nu, när man ser vad det ohejdade enskilda initiativet
•särskilt på bankspekulationernas område har lett till just nu. Hade vi
haft en statens affärsdrivande rörelse, som hade varit dominerande,
hade vi icke behövt behandla sådana här frågor gång efter annan som
nu. Jag får säga, att för min del tycker jag det är självklart, att staten
icke skall låta ett sådant område som hela de affärsdrivande bankernas
område vara något, som är förbehållet det enskilda spekulationsinitiativet.
Staten borde långt före detta ha skapat ett organ eller
åtminstone ha utvidgat de organ, som den redan har, till att omfatta
en sådan rörelse.

Men därför att jag har den uppfattningen följer icke, att jag anser,
att det förslag, som regeringen framlagt, löser denna fråga eller löser
den på ett sådant sätt, som är det mest praktiska. När staten skall slå

Torsdagen den 22 mars f. m. 19

sig på att driva affärsbanksrörelse, vore det väl bättre, att staten i stället
utvidgade det organ, den redan har till att omfatta även sådan rörelse.
Men för övrigt, mina herrar, hur kommer det egentligen att
ställa sig med detta något märkvärdiga företag, i fråga om vilket statsutskottet
icke ens velat yttra sig, om det skall bli en statsbank eller
icke, men beträffande vilket regeringen utgår ifrån, att det i någon
mån skall bliva en affärsdrivande bank, medan man på andra håll säger
ifrån, att så får icke ske. Hur skall det bli med detta egendomliga
foster, om det kommer till stånd i den form, som regeringen nu har
föreslagit? Jag skulle särskilt vilja höra regeringens och regeringspartiets
herrar ledamöters åsikt i denna fråga: Tror man icke, att med
de allmänna principiella betänkligheter, som uttalats från de håll särskilt,
där man dominerar bankväsendet och det ekonomiska livet här
i landet, man från dessa inflytelserika kretsar kommer att, just därför
att staten »lagt sin tunga hand på detta företag», göra allt vad man kan
för att det ej skall bära sig. Det får icke bära sig, ty det skall bli ett
statuerande exempel på, hur omöjligt det är för staten att slå sig på
sådana uppgifter.

Jag vill endast i förbigående peka på, hur olycklig den utgångspunkt
är, som man här har valt, då man vill slå in på den vägen, att staten
skall driva verkligt affärsmässig bankrörelse. Är det egentligen icke
redan dödsdömt från början, när man skall gå in för och hjälpa upp
ett enskilt bankföretag, som förlorat hela det anseende, det någonsin
haft, och på spillrorna av detta företag, som icke har något som helst
förtroende, starta en statens affärsdrivande bank. Jag må säga, att
om man över huvud taget intresserar sig för, att staten skall slå in
på den vägen, får man icke starta rörelsen från en sådan utgångspunkt,
ty redan av den anledningen är rörelsen dömd att misslyckas.

Det återstår då att tänka sig, att regeringen icke har menat, att
detta företag skall bli en statens affärsdrivande bankrörelse eller att
staten i varje fall icke skall ha något avgörande inflytande på företagets
vidare utveckling, utan endast valt den formen såsom mer tilltalande
för att man lättare skall få igenom förslaget att på något sätt
konsolidera det nuvarande bankföretaget, Svenska lantmännens bank.
Om så är fallet måste jag säga, att regeringen kunde ha uppträtt litet
ärligare i detta avseende än att på dylika omvägar söka få fram sitt
förslag.

Det är givetvis i dag lika litet som i går någon egentlig mening
att tala mycket i en fråga som denna. En fråga, som ligger så till som
den nu föreliggande, är avgjord på förhand och avgjord icke på den
grund, att det förebragts så starka bevis, utan fastmer på grund av,
att det förslag, som har framlagts från regeringens sida, ovillkorligen
måste genomföras, och även på grund av att den avgjorts efter andra
synpunkter, taktiska synpunkter, hänsyn till vissa gruppers intressen,
och jag förstår, att dylika intressen många gånger gjort sig gällande.
Men nog hade det varit betydligt mycket bättre, om man åtminstone

>r 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank-,
(Forts.)

Jfr 22. 20

Torsdagen den 22 mars f. m.

A&t''svenska *C^C * rasan^e fart hade velat forcera denna frågas genomtrumiaittmännens
f ande här.

bank. Det är en annan sak också, som alldeles särskilt i detta samman (Ports.

) bang behöver erinras om, ehuru utskottet icke haft ett ord att säga
därom. Man måste väl ändå inför vad som har inträffat under senare
tider fråga sig, vad vi egentligen ha bankinspektionen till i detta land,
och hur den har fyllt sin uppgift under senare tid. Jag är visst icke
så verklighetsfrämmande, att jag icke förstår, att under en dylik omkastning
på det ekonomiska området, vilken vi bevittnat under senare
tid, det givetvis är svårt att alldeles kunna förhindra att vissa fallissemang
eller svårigheter för bankbolag måste göra sig gällande. Men
jag måste säga mig, att efter den erfarenhet vi hade vunnit på detta
område redan för två år sedan — vid den tidpunkt, då det började visa
sig, att de enskilda bankaktiebolagen hade kastat sig ut i alltför vidlyftiga
affärer på det rent ekonomiska och affärslivets område — hade
det varit bankinspektionens oavvisliga skyldighet att inskrida med bestämdhet
och med större noggrannhet taga reda på, hur läget på det
ekonomiska området, och särskilt i fråga om bankerna, i verkligheten
var. Det synes mig ha varit så mycket större skyldighet för bankinspektionen
att inskrida i här föreliggande fall, som det, åtminstone av
officiella tidningsreferat, har framgått, hurusom en hel del av denna
banks aktionärer och delägare för över ett år sedan voro på det klara
med, att bankens ställning var fullkomligt ohållbar. Om bankinspektionen
redan då hade inskridit och gjort vad som kunde göras, så hade
det i varje fall varit alldeles säkert, att avvecklingen av företaget skulle
kunnat ske med betydligt mindre risk för ett stort fallissemang än nu,
då man fortsatt verksamheten ett år till.

Det är icke möjligt, icke heller för dem, som anse, att det nu är
.statens skyldighet att här inskrida på sätt, som i den kungl. propositionen
föreslagits, att stanna enbart härvid, utan att över huvud taget
veta om och när och i vilken utsträckning nästa krasch kommer. Det
borde väl ha varit en ofrånkomlig skyldighet från riksdagens sida att
säga ifrån med anledning av vad som nu inträffat under senare tider
i detta avseende, och då det visat sig, att bankinspektionen tydligen
icke har den organisation och förmåga och de möjligheter, som man
alldeles särskilt nu måste kräva av en dylik inspektion, för att den på
ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin uppgift, hade åtgärder
bort vidtagas i syfte att åt denna institution skapa de förutsättningar,
som verkligen krävas, för att den helt och fullständigt skall kunna fullgöra
vad på den ankommer.

Men det fordras väl också en annan, mer ingående undersökning
beträffande förhållandena inom det enskilda bankväsendet i allmänhet.
Ty den politik, som man nu slagit in på, nämligen att från fall till fall
genast bevilja några tiotal miljoner kronor ur statskassan för att hjälpa
clet och det företaget, utan att man över huvud taget haft något grepp
på sakens läge i dess helhet, är en ansvarslös politik, som riksdagen för
sin del i varje fall icke borde medverka till.

Torsdagen den 22 mars f. m.

21 Nr 22.

Det framhölls här i går med skärpa, då vi behandlade en annan fråga,
det gällde nämligen de arbetslösa, att man på sina håll och även från
utskottets sida var angelägen om att fastslå, »att de arbetslösa icke ha
någon som helst rätt att fordra att staten skall inskrida och hjälpa dem».

Det förefaller mig, som om det skulle vara lika angeläget att framhålla,
att enskilda bankföretag, vars ledning enligt min uppfattning har
handlat sa pass ansvarslöst som ledningen för det här ifrågavarande
företaget, sannerligen icke ha någon rätt att komma och pretendera på,
att riksdagen ovillkorligen skall träda emellan och rädda företagen
från de ganska naturliga följderna av den politik, som de bedrivit.
De ha så mycket mindre rätt till detta, som det bär rör sig om betydligt
större och mer avsevärda belopp än eljest i frågor av den art, som jag
förut nämnt här.

Nu säger jag, som jag sade förut, att inga argument hjälpa här, tv
det enda som här är avgörande, är, att man måste rädda insättare och
övriga intressenter i denna bank och förhindra, att det på något sätt
blir en katastrof. Jag har förut uttalat min mening, att man icke kan
godtaga detta argument i längden, ty en vacker dag stå vi inför skyldigheten
att säga nej. Även om man har tanke på insättarna och andra,
som äro engagerade i detta företag, synes det mig, att det i varje fall
finnes andra för staten och den lagstiftande församlingen mindre riskabla
vägar att ge sig in på för att lämna den legitima hjälp till de i företaget
intresserade, som möjligen kan ifrågakomma från statens sida. Men
det sätt, varpå man här kastat fram ett förslag, är icke avsett att lämna
en verklig garanti för insättarna, ty ännu i detta ögonblick vet man
icke, vad konsekvensen blir och om insättarna därmed få en verklig
garanti; kanske blir konsekvensen den, att om några månader eller ett
halvt år staten blir pliktig att skrida in och bevilja ytterligare ett lika
stort belopp, som det i dag är fråga om, medan man alltjämt säger
att det är insättarna och de närmare engagerade, som det är fråga
om att rädda från ekonomisk ruin.

Så vitt jag icke missuppfattat ett uttalande från en av utskottets
ledamöter, skulle det vara möjligt att avveckla insättarnas mellanhavanden
med ett mindre belopp, som rör sig om högst 10 miljoner kronor.
Nu vill jag för min del säga, att även om staten teoretiskt anses
vara skyldig att inskrida, då ett dylikt bankföretag blivit insolvent, så
är icke därmed sagt, att staten har skyldighet att till fulla beloppet och
till sista öret utbetala alla insättares tillgodohavanden. Det får bero
på en prövning av insättarnas ekonomiska ställning och de behov, som
föreligga. Om man särskilt vädjar till staten för de små insättarna,
så tror jag, att det för deras vidkommande uti ifrågavarande fall skulle
kunna från statens sida ordnas på ett för staten billigare sätt och icke
på ett sätt, som medför den ganska farliga konsekvens för framtiden,
som Kungl. Maj : ts förslag skulle innebära.

Redan ur den synpunkten, att man skulle på andra vägar kunna
ordna frågan, anser jag, att utskottet här förfarit på ett alltför lätt
sätt. Det har icke företagit den grundliga behandling av detta ärende,

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Fort».)

Nr 22. 22

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Ports.)

som det borde ha varit utskottets skyldighet att göra, och ur denna
synpunkt skulle ett yrkande på återremiss till utskottet vara det mest
naturliga och det, som av riksdagen horde bifallas i närvarande stund.

I detta sammanhang, eftersom jag är inne på hela denna fråga
såsom sådan, måste jag säga, att det förvånade mig att höra i går kväll,
med vilken iver man uppträdde för att förhindra, att frågan om ett
moratorium skulle få behandlas före utlåtandet om den kungl. propositionen;
det fick under inga förhållanden ske. Men huru man än
tvistat om den frågan, lärer det väl ändå vara klart, att rent sakligt
sett, det hade varit den riktigaste behandlingen av detta ärende rörande
moratoriet, att det kommit först. Men jag skall nu icke närmare
ingå på den saken.

Till sist vill jag något uppehålla mig vid en annan sak, som visserligen
icke kan anses utgöra en integrerande de! av denna fråga, men
dock är av beskaffenhet, att man bör hava uppmärksamheten riktad
på densamma för framtiden. Det kan icke förnekas, hurusom särskilt
på de enskilda företagens område man allt mer fått benägenhet till
att skaffa sig mera framträdande personer på det politiska och administrativa
livets område, vilka man sätter såsom mer eller mindre nominella
ledare av företagen. Ifrågavarande personer, som givetvis icke
kunna ägna tid och krafter i tillräcklig grad åt företagens skötsel, kunna
icke behärska den ekonomiska ställningen inom företaget, utan utgöra
således mera en dekorationsfigur, som mången gång är ägnad att ingiva
en felaktig föreställning om respektive företags stabilitet. Då det nu
gått därhän, att en hel del statens tjänstemän i framskjuten ställning
och även andra personer på det offentliga och politiska livets område
gång efter gång låta locka sig att bli dylika dekorationsfigurer för enskilda
bankbolag, kan det vara på tiden att säga ifrån, att dylikt icke
borde få förekomma och att i varje fall statens tjänstemän icke borde
få låna sig till dylikt, även om de av företagen bjudas en nog så vacker
avlöning för att dessa skola få skylta med vederbörande namn. Detta
tillvägagångssätt är ju mången gång ägnat ett ingiva en skev föreställning
om företagens soliditet såsom sådana, och man bör hava sin uppmärksamhet
riktad härpå, i varje fall i vad avser i statens tjänst anställda
tjänstemän.

Till sist, herr talman, ber jag få meddela, att jag beträffande det
nu föredragna utlåtandet måste yrka avslag på vad utskottet föreslår
under punkten a) men samtidigt meddela, att jag anser, att det skulle
vara naturligt, ifall det förut framställda återremissyrkandet vunne
kammarens bifall. Vad åter utskottets hemställan under punkten c)
beträffar, kommer jag att hemställa om bifall till det yrkande, som
gjorts av herr Kilbom m. fl. i den av honom väckta motionen. Jag anser
det icke vara riksdagen värdigt att, huru än beslutet i nu föreliggande
fråga fattas, gå från denna fråga utan vidare, såsom om ingenting
hänt. Riksdagen är skyldig att se till, att en undersökning kommer till
stånd, icke bara huru bankinspektionen fyllt sin uppgift och huruvida

Torsdagen den 22 mars f. m. 23

den verkställts på ett effektivt sätt, utan även huru ställningen är inom
de enskilda bankföretagen i landet, på det riksdagen, åtminstone när
frågor av denna art framdeles komma under behandling, kan ha någon
ledning beträffande ställningen i allmänhet och sålunda få ett grepp på
frågan såsom sådan.

Med yrkande om avslag på utskottets hemställan i fråga om punkten
a), hemställer jag alltså, beträffande punkten c), om bifall till herr
Kilboms m. fl. motion.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Det är tydligt, att de
åtgärder, varom riksdagen nu går att besluta, måste ses mot bakgrunden
av de rådande utomordentliga förhållandena på det ekonomiska området.
Dessa måste i särskilt två avseenden bli bestämmande för ett ståndpunkttagande
till den föreliggande frågan. För det första måste man taga
i betraktande, att det framför allt är tidens svårigheter, den fruktansvärda
depression, varunder vi nu lida, som bringat Svenska lantmännens
bank på fall. Även om det villigt måste erkännas, att bankens ledning
lämnat åtskilligt övrigt att önska i fråga om en klok hushållning med
bankens medel, får man dock ej blunda för, att det framför allt här är
det hastiga och till sin räckvidd oväntade konjunkturomslaget, som ställt
banken inför tvånget att likvidera med eventuell förlust för insättarna,
om ej staten kommer till undsättning. Men för det andra måste vi
komma ihåg, att det rådande ekonomiska nödläget även gör verkningarna
av ett bankens sammanbrott ännu mycket mer ödesdigra, än de under
andra förhållanden skulle ha blivit. De breda lager av vårt lands befolkning,
som äro absolut beroende, dels av att den rådande osäkerheten
rörande insättningarna försvinner, dels av att banken ej tvingas till
en brådstörtad avveckling med ty åtföljande hastig indrivning av krediterna,
äro redan på grund av de allmänt kända förhållandena på jordbrukets
område bragta i ett sådant läge, att nya ekonomiskt nedbrytande
händelser av de nyssnämnda slagen skulle kunna befaras leda till en
fullständig katastrof. Om man läte saken ha sin gång beträffande
denna bank, med vilken stora samhällslagers ekonomiska välfärd är
så intimt förknippad, skulle man påtaga sig ett ofantligt ansvar. Jag
får säga, att det icke blott är enskilda, som ha penningar insatta i
denna "bank, utan även landsting, kommuner och enskilda kassor ha
pengar insatta där, vilket jag kan belysa med efterföljande tabell, som
jag förskaffat mig, varav framgår, att i banken äro av desamma insatta
följande belopp:

från kommuner, kyrkor, skolor ..................... 6 milj.

„ landsting, hushållningssällskap ............... 6,9 „

„ vägkassor .......................................... 1,2 „

„ brandstodsbolag .................................. 1,4 „

„ elektriska föreningar, mejeriföreningar .... 0,5 „

„ sparbanker, jordbrukskassor .................. 2,7 „

„ andra föreningar ................................. 3 „

Jir 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

» 22. 24

Torsdagen den 22 mara f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Alltså omkring 22 miljoner kronor. Bankens utlåning är också
till största delen placerad hos föreningar, nämligen med 70 miljoner, och
hos enskilda, med 28 miljoner kronor.

Olika vägar hava nämnts för att genom statens ingripande förebygga
en sådan olycka, som den nämnda bankens fallissement skulle
innebära. Efter de upplysningar rörande bankens ställning, som framkommit
under utskottets behandling, har jag för min del ej kunnat ansluta
mig till uppskovsyrkandet. En mera ingående utredning av frågan
hade varit önskvärd, men jag tror likväl, att vinsten därav blir ganska
problematisk, om den skall köpas på bekostnad av ännu en tids
riskfylld ovisshet om bankens kommande öde.

Med hänsyn till bankens verkliga läge, sådant det inför utskottet
skildrats av bankinspektören och kreditkassans ordförande, tror jag att
den väg för statsingripandet, som anlitats genom Kungl. Maj:ts proposition,
är den enda framkomliga. Det är med största tvekan som
jag för min del beträtt denna väg, det måste jag medge. Men nöden
har ingen lag, och, sådant som läget nu är, har jag ansett det enda
riktiga vara att lata de föreliggande realiteterna väga tyngre än principiella
åskådningar av olika slag.

Detta hindrar emellertid icke, att jag håller före, att de förändringar
av utskottsförslaget böra förordas, som ligga inom ramen för
deras handlingsfrihet, som verkligen vilja göra något i denna sak. Jag
tror, att de ändringsförslag, som framföras i den av mig och fyra
andra ledamöter av statsutskottet avgivna reservationen, hålla sig inom
denna ram.

Jag har utgått från den förutsättningen, att statens delägareskap i
lantmännens bank är en i och för sig föga önskvärd företeelse, som
endast kan försvaras med hänsyn till de rådande förhållandena. Jag
håller före, att det ej ligger i samhällets intresse att vidmakthålla detta
delägareskap längre än nöden kräver. Det nu rådande läget har jag ej
kunnat finna vare sig ur allmän eller ur näringslivets synpunkt motivera
ett engagerande på lång sikt av allmänna medel i ett ursprungligen
enskilt penninginstitut. Denna anordning är icke önskvärd, i och
med detsamma den utan olägenheter kan avvecklas.

Det förslag, kring vilket utskottets majoritet samlat sig, är enligt min
mening ej tillfredsställande, om man utgår från detta betraktelsesätt.
Även om i utskottets motivering tydligt utsäges, att ett statsingripande
i förevarande fall ej får anses innebära ett ställningstagande till frågan
om statens drivande av affärsbanksverksamhet, ger det föreliggande
förslaget icke tillräckliga garantier mot de vådor som enligt min mening
äro förknippade med ett bifall till utskottets förslag. Detta har
föranlett mig att vid utskottets betänkande avgiva en reservation.

När jag anser mig under nuvarande förhållanden böra yrka bifall
till utskottets kläm under punkten a), anser jag mig kunna göra detta
på grund av vad Kungl. Maj: ts proposition innehåller och med hänsyn
till de upplysningar, som lämnats av till statsutskottet tillkallade
sakkunniga.

Torsdagen den 22 mars f. m.

25 >''r 22.

Sålunda, herr vice talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag A,l9- bistånd
under punkten a) med det tillägg till utskottets motivering, som före- ^Svenska
sias i den av mig och fyra andra ledamöter av statsutskottet avgivna bank.
reservationen. (Ports.)

Greve Lagerbj elite: Herr talman, mina herrar! Det är ganska
anmärkningsvärt, att ända tills man kom till den siste talaren de
icke få föregående talarna samtliga yrkat avslag på statsutskottets
hemställan. Även den siste talaren gjorde samma yrkande, men han
hemställde samtidigt om bifall till en av honom m. fl. avgiven reservation.
För min del vill jag börja med att säga, att mitt slutyrkande
kommer att bliva en hemställan om bifall till det av den förste talaren
gjorda yrkandet om återremiss, och jag kommer självfallet att göra
detta under samma förutsättning som han i fråga om moratoriet.

Jag kan icke finna annat, än att de rent ekonomiska konsekvenserna
av ett bifall till statsutskottets hemställan äro både oöverskådliga
och äventyrliga. Härtill kommer, att, trots allt vad i motsatt avseende
säges i motiveringen, ett bifall till statsutskottets förslag i verkligheten
utan tvivel skulle sluta med,att vi få en statens affärsbank;
och en sådan institution är enligt min bestämda övertygelse synnerligen
riskabel både ur statsfinansiell och näringspolitisk synpunkt. I
varje fall är frågan om en statens affärsbank en synnerlig omstridd
fråga, och det kan icke vara lämpligt att nu avgöra den i all hast.

Jag medger för visso, att hänsyn måste tagas till lantmännens intressen
i denna fråga och det allmänna här även bör vidkännas stora
offer. Men även om nu ett moratorium skulle komma att av riksdagen
beslutas, huru stora än betänkligheterna — jag medgiver det gärna —
måste vara mot en sådan åtgärd, får man dock tid att överväga, huruvida
icke situationen kan räddas på annat sätt än genom inrättandet
av vad jag fortfarande vill kalla en statsbank. I varje fall bör man
här veta mera vad man gör. Alla äro ense om en sak, det är erkänt
även från statsutskottshåll, och något annat är heller icke möjligt —
nämligen att den föreliggande utredningen är synnerligen ofullständig.

Till sist vill jag ur riksgäldssynpunkt framhålla, att enligt den
kungl. propositionen skulle, för att minska behovet av upplåning för
det nu avsedda ändamålet, 4 miljoner kronor anskaffas på det sätt,
att det såsom utgift för kapitalökning i budgetförslaget beräknade anslaget
till egnahemslånefonden å 25 miljoner kronor, vilken utgift är
avsedd att täckas av lånemedel, skulle begränsas till 21 miljoner kronor.
Jag vill här uttryckligen framhålla, att ytterligare steg i samma
syfte bör tagas.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka återremiss, men skulle detta
yrkande ej av kammaren bifallas, kommer jag att rösta för den av
herr Nilsson i Skottlandshus m. fl. avgivna reservationen.

1

Herr Lindblad: Jag har begärt ordet för att föreslå en

ändring i motiveringen. På sidan 4 står i utlåtandet, att »utskottet vill
uttala sin bestämda förväntan, att en undersökning av den natur mo -

Jfr 22. 26

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd tionären föreslagit varder av Kungl. Maj : t ofördröjligen företagen».
lantmännens s^u^e 1 stället för orden »av den natur» insättas orden »i det syfte
bank L’nS motionären föreslagit». Jag vill tillägga, att samma ändringsförslag
(Forts.) kommer att göras i andra kammaren.

Medan jag har ordet, skall jag be att få säga ett par ord i anledning
av den diskussion, som här pågått. Den har nästan uteslutande
rört sig om frågan, huruvida det nu skall beslutas om en statsbank
eller icke. Därom har utskottet bestämt uttalat i motiveringen, att
utskottet över huvud taget icke vill intaga någon ståndpunkt i den
omstridda frågan om statens drivande av affärsbanksverksamhet. Det
är en fråga, som ligger utanför i närvarande stund. Det ser emellertid
ut, eller åtminstone har det hörts så av uttalanden från samtliga
talare, som om detta ändå vore det väsentliga i hela saken. Men det
väsentliga för utskottet har varit att hjälpa dem, som annars oförvållat
skulle komma att lida. Frågan om en statsbank eller icke är
något, som sedan får tagas upp. Det förefaller mig dock uppenbart,
att om man över huvud taget vill åstadkomma en sådan, bör man icke
göra det genom att grunda denna nya bank på ruinerna av en annan,
utan man bör åstadkomma detta på helt andra vägar.

Då den näst föregående talaren, herr Nilsson i Gränebo, underströk
vad han i sin reservation uttalat, att här för ingen del finge bli
en statsbank, måste jag säga, att då man nu så särskilt önskar, att
Kungl. Maj: ts proposition skall vinna riksdagens bifall, förvånar det
mig ganska mycket, att man här ordar så mycket om statsbank eller
icke statsbank. Det är dock statens hjälp, som man här vill ha. Men
samtidigt, som man begär statens hjälp, ropar man ängsligt: för allt
i världen ingen statsbank! Staten kan få lov att lämna sin hjälp men
när staten hjälpt ur svårigheterna, skall staten taga sin Matts ur skolan;
då kan staten gå sin väg. När kon icke mjölkar mer, leder man
den till slakthuset. Herrarna få väl dock vara försiktiga, ty så intresserade
äro vi icke av saken, att vi vilja göra vad som helst i denna
fråga. Vilja herrarna icke vara med om det, som statsutskottet efter
moget övervägande kommit till, kan det hända, att det icke blir
något alls.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
den oro och den obenägenhet, som gör sig gällande bland många
av riksdagens ledamöter, då man har att så här hastigt taga ställning
till en fråga av denna beskaffenhet. Jag gör det så mycket mer, som
jag vid ett tidigare tillfälle varit i den situationen, att jag tvingats taga
ställning till ett spörsmål av liknande beskaffenhet på lika många timmar,
som man här haft dagar att överväga frågan. Det var, när det
gällde frågan om Värmlandsbankens rekonstruktion, och situationen var
då så tillspetsad, att riksdagens förtroendemän, fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka skulle yttra sig om saken,
hade, om jag så får säga, kniven på strupen. Det gällde där att taga
position till frågan, huruvida man var med om att tillstyrka, att kreditkassan
av år 1922 i strid mot gällande direktiv skulle ikläda staten

Torsdagen den 22 mars f. m.

27 Är 22.

ansvarighet för engagement på över 30 miljoner kr. Det oaktat nödgades ^^ska
jag vid det tillfället säga, att sedan jag övervägt alla på frågan in- ,aant^„^s
verkande omständigheter, ville jag icke taga på mitt ansvar att avrada bank
från detta engagement. Det gjordes också, och riksdagen har i dagarna (Forts.)
lämnat sitt godkännande därav. Jag lärde av detta, att i frågor sådana
som denna måste ett avgörande ske snabbt, det går icke an att förfara
på annat sätt. Det måste vara ett snabbt avgörande med hänsyn till
den uppgift, som bankföretagen intaga i samhällslivet, och den stora
betydelse de ha speciellt för handel och industri och för arbete över
huvud taget. Det går icke då an att stoppa maskineriet och sätta sig
ned och under veckor fundera över vilken väg som är lämpligast att
komma fram på, och likväl tro, att man kan börja där man befann
sig, när bankens verksamhet inställdes.

Det har här bjudits på många olika vägar och möjligheter, men
jag får säga, att jag har kommit till den uppfattningen, att skall man
göra något för att här träda hjälpande emellan, måste det ske nu.

Att .skjuta upp saken på en månad, är i stort sett detsamma som att
ingenting gorå. Herrarna torde observera, att en fjärdedel av Sveriges
odlade jordareal är på ett eller annat sätt engagerad och intresserad i
de företag, som här ha sin förnämsta kreditkälla, och att över 80,000
av landets jordbrukande befolkning här har lämnat rörelsekapital utöver
aktiekapitalet till denna bank. Meningen är ju icke, att man skall träda
emellan för att rädda banken, utan meningen är, såsom jag föregående
dag hade tillfälle att säga, att rädda bankens klientel, insättare och
kredittagare, och bereda dem en sådan tidsfrist, som är erforderlig, för
att de icke skola behöva komma i ekonomiskt trångmål av den beskaffenhet,
att det blir för dem nödvändigt att inställa sina betalningar.

Nu har det sagts här i dag, att åtskilliga stora banker vore beredda
att på det sättet träda emellan, att de skulle belåna bankens skuldsedlar,
depositionsbevis, girobesked och dyl. intill 60 %. Detta är visserligen
bra för vederbörande, som ha kapital insatt i banken, ehuru
jag får säga, att jag icke är övertygad om, att de, som ha sina giroräkningar
i denna bank, genom att få ut 60 % av sina tillgodohavanden
kunna anse sig vara säkerställda. Situationen är nog för mången sådan,
att han behöver få ut allt vad han har innestående på giro, och ifall
Kungl. Maj : ts proposition bifalles så kommer, så vitt jag är riktigt
underrättad, förhållandena att ordnas så, att alla, som hava medel innestående
på giro, skola om de skulle så önska i mån av behov kunna
få ut sina tillgodohavanden. Men vad ämna herrarna göra för bankens
låntagare när deras växlar och dylikt förfalla? Vilket anstånd, eller
vad hjälp är det meningen att lämna dem? Kunna dessa också få sina
papper överflyttade till dessa banker? Knappast.

När jag sålunda kom till den uppfattningen vid behandlingen av
ärendet inom statsutskottet, att något måste göras, var det klart, att
nästa fråga var: vad skall göras ? Då blev det ganska snart tydligt
att. såvida man över huvud ville räkna med en enda socialdemokratisk
röst för någon åtgärd i detta avseende, måste beslutet fattas i överens -

» 22. 28

Torsdagen den 22 mars f. m.

.4ng. bistånd stämmelse med de i den kungl. propositionen angivna grunderna, och
fanhnännens n3r S3S ^en förbistring som gjorde sig gällande i frågan bland de
bank. s- k- borgerliga, sade jag mig, att skall något göras här, måste det ske

(Forts.) på grundval av Kungl. Maj: ts proposition, ty då samlas åtminstone ett

parti tämligen enhälligt om detsamma, och med nödigt stöd av andra,
som äro övertygade om att något måste göras och göras snabbt, kan
ett positivt resultat vinnas. Detta var anledningen, varför jag gick in
på den lösning, som i propositionen föreslagits.

Det har sagts, att statsutskottet behandlat denna fråga och fattat
beslut i panikstämning. Jag bestrider på det bestämdaste riktigheten.
av detta påstående. Jag har icke någonsin varit med om något statsutskottets
sammanträde, där utskottet in pleno hört så många sakkunnige
som i denna fråga. Det har sagts, att man förvägrat vissa personer
att komma in. Det är heller icke sant. Alla, om vilka det väcktes förslag
i utskottet, att de skulle där bli hörda, ha även blivit hörda, och
ingen har i detta avseende avvisats, det vågar jag påstå. Under hand
frågade man mig en gång: det har sagts, att det finnes en person här
ute, som skulle vilja yttra sig; skola vi be honom komma in? För min
del har jag icke anledning att väcka förslag om den saken, var mitt
svar på den gjorda frågan, och därav har sedan den legenden spunnits
ut att statsutskottet skulle ha vägrat företräde åt personer, som hade
viktiga meddelanden att lämna. Jag bestrider som sagt riktigheten härav.
Under mer än 6 timmar behandlades ärendet i statsutskottet, vid
vilket tillfälle en ingående prövning skedde av alla de olika uppslag, som
förekommit med stöd av upplysningar, som lämnades till statsutskottet
av personer vilka, så vitt jag kan döma, böra ha de största förutsättningar
för att sitta inne med kännedom om den verkliga situationen för
Lantmännens bank och dess ekonomiska förbindelser. Ingen av dem
jag träffat här i riksdagskretsarna har tillnärmelsevis samma möjlighet
att bedöma situationen, som jag måste anse, att de personer hava, vilka
yttrat sig inför statsutskottet. Bland dem befunno sig riksbankschefen,
andre deputeraden Nilson i riksbanken, chefen för aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922, bankdirektören Tamm samt bankinspektören von
Krusenstierna, varjämte vi hade närvarande en expert på moratorieområdet,
justitierådet Köersner. Att under sådana förhållanden påstå,
att statsutskottet icke har ägnat denna fråga den lugna och sakliga prövning,
som dess stora vikt och betydelse utan tvivel gör den förtjänt
av, är, vågar jag påstå, en orättvis beskyllning mot statsutskottet, och
jag inlägger min bestämda gensaga däremot. Vi hava icke heller fattat
vårt beslut under någon panikstämning, utan var och en har säkerligen
intagit sin ståndpunkt lugnt och efter moget övervägande. Åtminstone
är det förhållandet, så långt jag kunnat finna.

Herr Stendahl räknade upp en massa engagemang från Lantmännens
bank, varmed statsverket här skulle belastas. Jag minns nu icke,
hur många miljoner han uppgav. Han anknöt sig sedan till ett uttalande
av den förste ärade talaren här idag, som lämnade det utan tvivel
till en viss grad lugnande meddelandet, att några stora enskilda banker

Torsdagen den 22 mars f. m.

29 Nr 22.

— som jag förmodar, på grund av den kännedom de äga om Lantmännens
Banks ekonomi — vore beredda att belåna depositionsbevis
o. dyk, till 60 %. Med den kännedom jag har om de ledande männen
inom våra större banker — jag förmodar, att bland de bankmän, som
stå bakom detta, även befinner sig en, som jag såg här uppe i korridorerna
i går afton och som jag själv för min del måste tillerkänna en
utomordentligt stor sakkunskap och insikt på bankteknikens område —

— måste jag säga mig, att när dessa personer äro villiga att belåna papperen
på dylika villkor, kan man vara tämligen säker på, att vi hava en
liten säkerhetsmarginal utöver de 60 procenten. Den saken behöva icke
herrarna sväva i tvivel om. För min del tror jag, att det vid en lugn!
avveckling skall visa sig, att staten skall gå från denna affär utan någon
avsevärd kapitalförlust, under förutsättning, att inga nu okända
ogvnnsamma omständigheter tillstöta. Det gavs också uttryck åt denna
mening inom statsutskottet.

Det har då sagts: Ja, vi vilja vara med om att lämna det ekonomiska
stödet, men vi vilja icke ge något på hand ifråga om inrättandet
av en statens affärsbank. I det fallet är jag av samma uppfattning.
Jag vill icke vara med om inrättandet av en statens affärsbank. I
varje fall är jag ytterligt tveksam om möjligheten att kunna starta
en sådan under former, som innebära tillräcklig garanti för att
man kan vara säker på, att det blir ur olika synpunkter ekonomiskt
betryggande. Men jag måste å andra sidan säga, att det
är bra mycket begärt, då man förklarar: Vi skola engagera staten
för 20 miljoner kronor — det högsta belopp, som är ifrågasatt, om
man startar denna bank — men vi avsäga oss samtidigt varje möjlighet
att draga någon vinst av insättandet av dessa pengar. Ett sådant
ädelmod brukar man åtminstone icke i vardagslag få bevittna i riksdagen
— icke i någondera av dess kamrar. Därför förvånar det mig,
att personer, som annars äro så måna om statens intressen, i detta
fall vilja skjuta den möjligheten ifrån sig och säga: Detta får för all
del icke ske under sådana former, att det någonsin kan bereda staten
ekonomisk vinst.

För övrigt: de som äro motståndare till en statens af färsdrivande
bank, kunna väl icke gärna önska sig en ur deras synpunkt lämpligare
start för en sådan än denna, där man lägger så mycken lump som
»grundfond» från början, och de, som äro vänner av tanken på inrättandet
av en statens affärsdrivande bank, skulle väl icke heller gärna
kunna välja etc olyckligare tillfälle för att starta en sådan, ty det är väl nio
av tio utsikter för att det inte skall bli någon vidare lysande affär.

Jag har, som herrarna se, antecknat en reservation till betänkandet.
lag bär icke kunnat ansluta mig till utskottets uttalande beträffande herr
Törnkvists motion. Jag anser, att det ligger utanför statsutskottets befogenhet
att uppträda såsom allmän åklagare. Skall en rättslig undersökning
äga rum, får den komma till stånd i vanlig ordning, såsom
annars i liknande fall kan ifrågakomma. Efter vad juridiskt kunnigare
personer upplyst mig, lärer ett dylikt förfarande också vara i strid

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

>''r 22. 30

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

mot gällande lagstiftning och utan möjlighet att realiseras, för så vitt
man skall bygga utskottets ifrågavarande uttalande på den motivering,
vartill det hänvisas i utskottets utlåtande. Jag vill därför, herr förste vice
talman, hemställa, att motiveringen överst på sidan 4 får följande förändrade
lydelse: »Beträffande herr Törnkvists yrkande om en rättslig
undersökning i förevarande sak finner utskottet detta vara av sådan
beskaffenhet, att det ligger utanför utskottets befogenhet att inlåta sig
på detsamma.» Därav följer, att jag, då jag gör mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan, dock förutsätter, att den förändringen äger
rum i punkten b), att den kommer att lyda: »att herr Törnkvists ovanberörda
motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

I en av de reservationer som åtfölja utskottets utlåtande, har givits
uttryck åt den uppfattningen, att statsutskottet icke tillräckligt starkt
betonat, att detta är en tillfällighetsanordning, som icke får anses prejudicerande
för inrättande av en statsbank. För att ytterligare gå deras
önskningar tillmötes, som hysa dylika farhågor, kommer jag att hemställa,
att i motiveringen den mening på sidan 3, som börjar med orden:
»I anslutning till denna ståndpunkt», må utgå och ersättas med följande:
»I anslutning till denna ståndpunkt vill utskottet också såsom sin
åsikt uttala, att oktroj för den nya banken bör begränsas till en tid
av sex år utöver den del av innevarande år, varunder banken kan vara
i verksamhet. Före oktrojtidens utgång bör riksdagen beredas tillfälle
att taga ställning till frågan om bankens fortsatta bestånd. Jämväl med
hänsyn härtill vill utskottet framhålla angelägenheten av att så enkla
och billiga organisatoriska former som möjligt komma till användning».

Jag tror, att ifall man gör de ändringar i motiveringen, som jag
här har föreslagit, finns det för dem, som vilja, att man, på samma
gång som man går försiktigt tillväga, dock gör något positivt nu, ingen
bättre väg att följa, än den statsutskottet föreslår, och jag ber, herr
förste vice talman, att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande med
de förändringar i kläm och motivering, som jag här angivit.

Herr statsrådet Thorsson; Herr förste vice talman! Det är
riktigt, att det ärende, som föreligger till kammarens beprövande nu,
har forcerats fram på sådant sätt, att det är förklarligt, om redan av
den anledningen vissa betänkligheter kunna uppstå. Jag känner mig
därför förpliktad att lämna en liten redogörelse för ärendets förhistoria,
på det att det må vara klart för riksdagen, att det icke är
beroende på Kungl. Maj: t, att ärendet ej har erhållit den allsidiga
utredning, som skulle hava varit önskvärd.

Tisdagen den 13 i denna månad emottog jag i finansdepartementet
tvenne representanter för Aktiebolaget kreditkassan av år 1922,
vilka i bankinspektörens närvaro lämnade mig en redogörelse för en
granskning som på Kreditkassans initiativ företagits av Svenska lantmännens
banks ekonomiska ställning. Deras redogörelse var av den
beskaffenhet, att jag ansåg mig böra påkalla en särskild beredning av
ärendet. Senare på dagen upprepade kassans direktör i närvaro av

Torsdagen den 22 mars f. m.

31 Nr 22.

bankinspektören inför regeringen sin redogörelse. Av denna, som i
huvudsak är återgiven i propositionen, framgår ju, att bankens ställning
enligt i januari uppgjort bokslut var sådan, att av aktiekapitalet,
20 miljoner kronor, och övriga fonderade eller eljest avsatta medel,
6,2 miljoner kronor, eller tillhopa 26,2 miljoner kronor, hade föreslagits
en direkt avskrivning av 7,1 miljoner och en avsättning till delcrederefond
av 9 miljoner kronor. Någon tid senare avsattes ytterligare
2,5 miljoner kronor till delcrederefonden, och därmed hade således
18,6 miljoner kronor avförts ifrån bankens kapitaltillgångar. Då
framställning någon gång i februari månad gjordes till kreditkassan
om att inskrida och övertaga en del engagemang i samband med en
planerad rekonstruktion, utsåg kreditkassan fyra personer, som skulle
undersöka bankens ställning. Det var resultatet av den av kreditkassan
då beslutade undersökningen, som lämnades mig den 13 i denna
månad. Av denna senare undersökning framgick, att man ansett en
nedskrivning av ytterligare omkring 6 miljoner kronor erforderlig.
Eftrer denna beräkning återstå således icke mer än 1,7 miljoner kronor.
Det upplystes, att man icke hunnit genomgå alla engagemang i
banken. De mindre posterna hade man icke hunnit pröva, men man
trodde, att dessa skulle täckas av det återstående beloppet, 1,7 miljoner
kronor. Det meddelades, att man inom kreditkassan hade diskuterat
en framkomlig väg att ordna detta problem och att man tänkt sig,
att ett bankkonsortium skulle övertaga avvecklingen genom likvidering
av banken. Den brist, som kunde uppstå vid en likvidering, beräknade
man ligga mellan 10 och 15 miljoner kronor — dock närmare
15 miljoner än 10. Härvid ifrågasattes, att statsverket skulle påtaga
sig denna risk för att därigenom säkerställa insättarna i banken.

Då jag hade att taga ställning till detta problem, gick jag ut från
att det måste anses riktigare, att avvecklingen finge ske under en
längre tid och på ett sådant sätt, att bankinstitutet finge fortsätta sin
verksamhet i en eller annan form. Det var från den utgångspunkten
jag kom till det förslag, som nu föreligger till riksdagens prövning.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

När jag mottog det första besöket av dessa herrar från kreditkassan
jämte bankinspektören, påkallade jag, som nämnt, omedelbart
en allmän beredning av ärendet. Denna allmänna beredning fortsattes
påföljande dag någon tid före plenum här, och under plenum ägde
sedan vissa överläggningar rum med ledande män inom riksdagens
olika partier. Syftet med dessa överläggningar var naturligtvis att
utröna, vilka åsikter dessa män hyste i fråga om det lämpligaste tillvägagångssättet,
och samtidigt att undersöka, huruvida det över huvud
förelåg något intresse för att snabbast möjligt bringa denna fråga till
lösning. Av det resonemang, som ägde rum, fick jag det intrycket,
att ingen ansåg, att man kunde ställa sig likgiltig till saken, utan alla
syntes vara av den uppfattningen, att man här måste på ett eller annat
sätt ingripa och försöka ordna frågan i lugn och ro. Av helt naturliga
skäl förekom ingen ingående diskussion om den lämpligaste formen.
Jag hade emellertid klart för mig, att jag på onsdagen måste

Sr 22. 32

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd hava frågan bestämt klar, då torsdagen var en kritisk dag med hänsyn
lantmännens avgörandet, om banken skulle stänga eller ej. Jag måste därför
bank hava besked innan onsdagens utgång.

(Forts.) Sedan jag hade fattat min position och regeringens övriga leda möter

biträtt min uppfattning, anordnade jag ett sammanträde, vari
representanter för kreditkassan, för styrelsen i Svenska lantmännens
bank samt bankinspektören deltogo. Vid detta tillfälle framlade jag
det förslag jag tänkt mig såsom en lämplig lösning. Vid den diskussion,
som då fördes, kom helt naturligt den verkställda värderingen
att beröras, och det är klart, att olika uppfattningar uttalades. Bankens
styrelse hävdade å sin sida, att man vid värderingen skurit alltför
djupt, medan det å andra sidan betonades, att fullt riktiga banktekniska
principer legat till grund för värderingen och att denna var
så korrekt, som den över huvud taget kunde bli på den tid av 4 eller 5
dagar, som stått till värderingsmännens förfogande för arbetets utförande.
Jag kom emellertid till den uppfattningen, att även om tiden
för övervägande av frågan var väl knapp, verkningarna av ett uppskov
skulle bliva så ödesdigra, att ärendet måste bringas inför riksdagen
och få sin lösning före påskferierna.

Det framgår av den i propositionen lämnade redogörelsen, att en
rekonstruktionsplan tidigare varit påtänkt, enligt vilken av de 71/2
miljoner kronor, som då beräknats återstå av bankens fonder, 5 miljoner
kronor skulle användas till nytt aktiekapital, medan ytterligare
5 miljoner kronor skulle nytecknas, varvid man för nyteckningen önskade
garanti av kreditkassan. Det nya aktiekapitalet skulle således
komma att utgöra 10 miljoner kronor, vartill komme en reservfond av
2x/2 miljoner kronor. För att banken över huvud skulle kunna fortsätta
sin verksamhet, skulle då kreditkassan få övertaga vissa industriella
engagemang för ett sammanlagt belopp av omkring 22 miljoner
kronor, om jag icke missminner mig.

När jag nu gick att pröva vad som borde göras, föreföll det mig,
att, om 20 miljoner kronor hade varit ett litet kapital i förhållande till
bankens nuvarande överbyggnad, så skulle ett aktiekapital av 10 miljoner
kronor även efter avlyftandet av de nyssnämnda industriella
engagemangen, bliva för litet. Genom den senare företagna undersökningen
påkallades emellertid ytterligare avskrivning av 6 miljoner
kronor, och det återstod således endast 1,7 miljoner kronor. Härav
framgår otvetydigt, att om denna bank eller någon annan, som skall övertaga
dess rörelse, skall kunna bedriva någon verksamhet, måste det ju
tillföras verkligt friskt kapital i tillräcklig omfattning. Jag tog därför
det dristiga steget att föreslå tillskjutandet av 15 miljoner kronor
genom direkt statsteckning. Enskilda teckna 5 miljoner kronor, vilken
teckning garanteras av kreditkassan. Därigenom blir staten, såsom
redan framhållits, intresserad med ett aktiekapital av tillhopa 20
miljoner kronor eller ikläder sig åtminstone garanti för hela detta
kapital.

I den redogörelse, som lämnades för den senast verkställda vär -

Torsdagen den 22 mars f. m.

33 Nr 22.

deringen, meddelades, att det fanns vissa mindre engagemang, som man
icke vid undersökningen varit i tillfälle att pröva. Man uttalade emellertid,
att mot dessa svarade de 1,7 miljoner kronor, som återstodo av
aktiekapitalet. Det är denna uppgift, som har föranlett, att det i propositionen
något svävande talas om det belopp, som de gamla aktieägarna
eventuellt kunde komma att påräkna vid en uppgörelse, därför
att bankens aktiekapital och fonder naturligtvis i första hand i hela
sin utsträckning måste tagas i anspråk för att täcka de uppkomna
bristerna. Den rekonstruktionsplan, som jag således förordade, innebär
tecknande av 20 miljoner kronors aktiekapital, avlyftande av engagemang
för 20 å 22 miljoner kronor och bortskrivning av praktiskt
taget hela det gamla aktiekapitalet.

Så låg frågan enligt det material, som jag hade tillgång till före
propositionens avgivande.

Nu kan man ju säga, att det är lättvindigt av regeringen att inbjuda
riksdagen till en så avsevärd utgift utan att hava det ytterligare
material, som man med särskild stränghet efterlyser från visst håll.
Såvitt jag kan bedöma, kan emellertid det allmänna icke lämna denna
bank fullständigt ur räkningen vid den påbörjade bankrekonstruktionspolitiken.
Jag kan icke förstå, huru något sådant över huvud taget
skulle låta sig göra, därför att de personer, som beröras av dessa affärstransaktioner,
icke kunna skilja på de olika nyanseringarna i riksdagsbesluten
i det ena fallet och det andra. Därför ansåg jag mig
vara förpliktad att föra fram frågan till riksdagens omprövning.

Beträffande förlusten har jag resonerat så, att om man, på sätt
som ifrågasatts, skulle likvidera, är det alldeles ofrånkomligt, att likvidationen
rent automatiskt måste medföra en viss nedskrivning av värdena
under de belopp, som man kunde göra sig räkning på att utfå
vid rekonstruktion av banken, då man ju hade en längre tid på sig
för avvecklingen. Om jag då hade att ge ut en garanti på 15 miljoner
kronor, om vilka jag rent av kunde säga, att de äro absolut förbrukade
i samma ögonblick jag ger ut dem, kunde jag icke för min
del förstå, att det skulle medföra sämre ställning för statsverket, om
dessa medel placerades i form av aktier i banken.

Man har sökt att göra gällande att det här är en början till bildandet
av en statens affärsbank. Jag skulle för min del vilja säga,
att det är lämpligast att vi avföra den frågan från dagordningen i
detta sammanhang, ty en statens affärsbank med de uppgifter, som
denna bank får, kommer icke att fylla de uppgifter jag för min del
skulle önska fyllda av en statens affärsbank i vanlig mening. Därför
vill jag bestämt avföra uppfattningen, att detta har varit ett ledande
motiv i min strävan att ordna saken på sätt jag nu har ifrågasatt.
Nog kan en statens affärsbank vara av behovet påkallad, men jag skall
icke alls föra in den frågan under debatt nu, därför att jag kunde
aldrig ifrågasätta, att man skulle tro, att en statens affärsbank skulle
kunna börja sin verksamhet med ett aktiekapital av 15 ä 20 miljoner
kronor.

ting. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Första kammarens protokoll 1923. Nr 22.

3

Nr 22. 34

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd Nu är det klart, att man i en så omtvistad fråga som denna kan
lanhnännens bysa både tveksamhet och delade meningar om den lämpligaste vägen
bank. att beträda för att lösa densamma. Här har nu från en del håll med
(Forts.) styrka betonats, att den lämpligaste vägen egentligen vore att införa
ett moratorium, särskilt avpassat för detta fall. Under den tiden detta
gällde skulle man få tillfälle att ordna förhållandena. Jag är ju icke
jurist och kan således icke yttra mig om den juridiska sidan av saken,
men jag har den bestämda känslan, att man icke för ett specialfall som
detta bör införa ett moratorium med den betänkliga rubbning av tillliten
till lagstiftningen, som detta måste innebära. En sådan åtgärd
kan naturligtvis av omständigheternas makt påkallas men då får det
röra något större saker t. ex. sådana som vi stodo inför 1914. Man
kan tänka sig att införa ett moratorieinstitut i lagstiftningen, där man
så att säga på förhand anger i vilken omfattning och under vilka former
det skall ske, men man kan, enligt min mening, icke utan vidare
kasta in ett sådant moment i vår rättsordning och i vårt rättsförfarande.

Vi hava således att taga ställning till den frågan, om över huvud
taget staten skall befatta sig med ordnandet av denna likvidation eller
ej. Jag får därför säga, att riksdagen, såvitt jag kan förstå, måste
fatta ett avgörande beslut i denna fråga redan i dag. Jag skulle tro,
att om riksdagen icke fattar beslut redan i dag, kan det bliva bra sent
att göra det i morgon. För min egen del hade jag tänkt mig att, om
riksdagen bifölle den föreliggande kungl. propositionen, vore det påkallat,
att banken fick åter öppna sin verksamhet, såvitt möjligt, nästa
måndag eller tisdag. Jag hade tänkt mig, att man skulle kunna sätta
dit en man ifrån riksbanken och en man ifrån kreditkassan, vilka
skulle från och med den dag banken öppnades såsom kontrollerande
och rådgivande deltaga uti förvaltningen, på det att det allmännas intresse
skall vara i så hög grad som möjligt tillvarataget. Detta måste
jag för min del förutsätta såsom ett villkor, därför att det ju är ofrånkomligt,
att det här finns en del okända moment, vilka det icke är
möjligt att kunna reda upp till den dag banken i och för sig skulle
återupptaga sin verksamhet.

På det att ingen skall säga, att jag har undanhållit riksdagen någon
uppgift, som kommit till mig i den formen, att jag anser mig
kunna bringa den till riksdagens kännedom, skall jag be att här till
kammarens kännedom få meddela innehållet i en skrift, som har kommit
mig tillhanda, sedan kamrarna började sina sammanträden i dag.
Den har kommit mig tillhanda först sedan jag i andra kammaren antecknat
mig för ordet, den har således icke kunnat inverka på mitt
bedömande av frågan på ett tidigare stadium. Den lyder så här:

»Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet,
Stockholm.

Undertecknade, som haft i uppdrag av A.-B. Kreditkassan av år
1922 att granska A.-B. Svenska lantmännens banks ställning med
hänsyn till en ifrågasatt rekonstruktion, eventuellt bildande av en ny

Torsdagen den 22 mars f. m.

35 >''r 22.

bank för övertagande av den A.-B. Svenska lantmännens bank be- Ana- bistånd
drivna rörelsen, anhålla att för herr statsrådet få framhålla vissa syn- i^^nnens
punkter, som för oss haft avgörande betydelse vid vårt ställningsta- bank.
gande till det föreliggande spörsmålet. (Forts.)

Granskningen ger vid handen, att avskrivningar motsvarande ungefärligen
bankens fonder med största sannolikhet vore erforderliga.

Den korta tiden har emellertid medgivit genomgående endast av
bankens större förbindelser, och granskningen avser sålunda icke den
mycket betydande del av bankens rörelse, som utgöres av engagemang
understigande kronor 100,000.

Någon utredning av Lantmännens centralföreningars och lokalföreningars
förbindelser hos banken har i detta sammanhang icke av
oss kunnat verkställas, utan ha vi måst taga för god den oss lämnade
uppgiften, att dessa föreningar vore solventa för sina förbindelser till
banken. Då emellertid ensamt dessa förbindelser uppgå till ett belopp
överstigande 20,000,000 kronor och då åtminstone ett par av de större
centralföreningarna veterligen arbeta med underbalans, ligger det i
öppen dag, att ett slutgiltigt omdöme om bankens ställning icke kan
fällas förrän dessa föreningars förhållanden blivit fullständigt utredda,
samt därjämte de av oss icke prövade övriga engagemang blivit
undersökta.

Vid granskningen har någon förlust icke beräknats på ett par av
bankens största industriella engagemang, enär tanken synes hava varit
att dessa engagemang skulle avlyftas banken av A.-B. Kreditkassan
av år 1922. Det största av dessa engagemang är emellertid av beskaffenhet
att det enligt vår åsikt icke torde kunna avvecklas utan förlust.

Då undertecknade vid frågans behandling i Kreditkassans styrelse
stannade vid den uppfattningen, att en rekonstruktion av banken icke
var lämplig eller möjlig, grundades detta vårt omdöme bland annat
på följande synpunkter:

1) En mer ingående granskning av bankens samtliga förbindelser
skulle med sannolikhet komma att giva vid handen, att bankens
förluster överstiga beloppet av bankens fonder;

2) Bankens likviditet vore synnerligen otillfredsställande och
kunde icke tillräckligt förbättras ens genom tillförande av 10 eller 20
miljoner kr. nytt kapital;

3) Bankens rörelses nuvarande omfattning sammanhängde oupplösligen
med dess bedrivande vid ett mycket stort antal kontor. Dessa
kontor medförde högst betydande kostnader, som gjorde bankens räntabilitet
tvivelaktig. Skulle kontoren åter i någon större utsträckning
indragas, uppstode fara för att därmed skulle följa en så betydande
minskning i bankens omslutning, att av detta skäl bankens räntabilitet
bleve otillfredsställande;

4) Det torde under nuvarande omständigheter bliva förenat med
svårigheter att åt banken förvärva kompetent styrelse och ledning;

5) Vi hava icke ansett oss kunna medverka till skapandet av ett
nytt institut, som enligt vår åsikt skulle komma att vila på en osolid

Jfr 22. 36

Torsdagen den 22 mars f. m.

A&t°S b''n&kd grunck Därest> såsom vi befara, ett på sådant sätt uppbyggt bankförelantmdnnens
tag icke skulle visa si£ hållbart, skulle nämligen fara uppstå för att
bank. Kreditkassans auktoritet undergrävdes och förtroendet rubbades till
(Forts.) hittills under Kreditkassans medverkan företagna bankrekonstruktioner.

Det är med hänsyn till dessa omständigheter tillsammantagna, som
vi för vår del icke kunnat tillstyrka annan lösning av de uppkomna
svårigheterna än bankens likvidation under former, som på bästa sätt
tillgodose tillgångarnas fördelaktiga tillgodogörande och förebyggande
av allt för stora olägenheter för insättarna.

O. Rydbeck, Joseph Nachmanson.»

Jag har icke ansett mig böra underlåta att för kammarens ledamöter
bekantgöra innehållet i denna skrift. Vad jag beklagar är,
att dessa meddelanden icke kommit mig tillhanda på ett tidigare stadium.
Jag har ingen möjlighet att i detta nu kunna höra andra omdömesgilla
personers uppfattning om de värderingsinstrument, som
förelagts mig, innan jag utarbetade den proposition, som nu föreligger
till herrarnas omprövning.

Emellertid ligger ju saken på det viset, att här är det icke de
båda stridande parternas skinn det gäller så mycket som tredje parts,
och i det läget vill jag naturligtvis icke lämna något tillfälle oförsökt
att medverka till en omorganisation av banken. Då jag icke är bankman,
kan jag icke yttra mig om, huruvida likvidationsvägen kan vara
säkrare och mera framkomlig än rekonstruktionsvägen, men så mycket
är jag på det klara med, att likvidationsinstitutet kommer att sluka
de 15 miljoner kronorna, som jag har ifrågasatt, mycket mycket säkrare
än rekonstruktionsinstitutet, och riksdagens ledamöter hava att
välja, vilken av vägarna de vilja gå eller om de icke vilja gå någon
väg alls. Frågan befinner sig i det beklagliga läget, att tiden icke
medger att uppskjuta fattandet av beslutet, därför att det naturligtvis
också är andra krafter, som äro i rörelse.

Jag vill ingalunda förneka, att detta papper, som jag nu har uppläst
för herrarna, sätter åtskilliga myror i mitt huvud, ty det kommer
ju nu att på mig personligen vila ett betydligt större ansvar, om jag i
fortsättningen skall deltaga i ordnandet av denna fråga, men jag har
velat lägga alla för mig tillgängliga upplysningar på bordet för herrarna.
Jag är övertygad om att med den sakkunskap, som jag förutsätter
finnes i denna kammare, skall kammaren fatta det beslut, som
kammaren anser vara för det allmänna bästa mest tjänligt.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 8 e. m.

Herr F ehr: Herr förste vice talman! När man granskar ett
problem, det må vara aldrig så omfattande eller stort, så stannar man
ofta i den situationen, att hela problemet kan utkristalliseras i ett par

Torsdagen den 22 mars f. m.

37 Nr 22.

tre ord och att dessa ord innehålla den ''kugge, kring vilken hela problemet
rör sig. Det är i osedvanligt hög grad förhållandet med denna
fråga om lantmannabanken, som här i dag diskuteras.

Om man ser på utskottets förslag, finner man, att det går, genom
att ändra ett par tre ord eller, noga räknat, genom att taga bort två
ord, ändra ett och sedan stryka ett halvt, att få en lösning, som innefattar
samtliga de förslag, som här hava väckts, d. v. s. på det sättet
att möjligheten till dessa förslags genomförande skulle hållas öppen,
även om riksdagen i dag skulle med dessa ändringar godkänna utskottets
förslag. Jag vill säga, att jag icke yrkar, att dessa ändringar skola
vidtagas, ty jag har mig icke bekant, om det finns någon anklang för
en sådan ändring, men jag vill i alla fall, såsom utgångspunkt för den
lilla framställning jag ber att få göra för mitt bedömande av frågan,
nämna, att de ord, som skulle strykas, återfinnas å sidan 4 i själva klämmen,
tredje raden från slutet under moment a), där det står »användas
för aktieteckning i ett för övertagande av aktiebolaget Svenska lantmännens
bank». Jag skulle där vilja stryka orden »aktieteckning i». Sedan
står det: »rörelse». Jag skulle vilja ändra ordet rörelse till »tillgångar».
Och så fortsätter texten: »bildat bankaktiebolag». Där skulle jag
vilja stryka halva ordet bankaktiebolag, d. v. s. »bank», och det hela
skulle då få den lydelsen, att beloppet skulle »användas för ett för övertagande
av aktiebolaget Svenska lantmännens banks tillgångar bildat
aktiebolag».

Jag ber då att få behandla dessa olika ord på det sättet, att jag
först berör frågan om vad som är att säga angående strykningen av
uttrycket »bank» i »bankaktiebolag», så att det bara återstår ett vanligt
aktiebolag, och i detta sammanhang också beröra anledningen till att jag
icke vill begränsa möjligheterna för anslagets användande till aktieteckning
utan ''bereda tillfälle även till kreditgivning, samt att därefter
få övergå till vad anledningen kan vara till att man bör stryka uttrycket
»rörelse» och ersätta det med ordet »tillgångar».

Skillnaden mellan bankaktiebolag och vanligt aktiebolag i den del,
som här kan hava inflytande på frågan, är uteslutande den, att ett bankaktiebolag,
utöver alla de befogenheter, som ett vanligt likvidationsaktiebolag
här skulle hava, skulle äga rätt att från allmänheten mottaga
inlåning. Alla övriga funktioner skulle aktiebolaget kunna fylla,
men inlåning finge det icke mottaga.

Jag ber att få framföra de synpunkter, som, efter min mening göra,
att något bankaktiebolag här icke behöves utan att ett aktiebolag kan
fullgöra alla de funktioner, som man vill vinna av den för insättarna
och övriga intresserade fördelaktigast möjliga lösningen. Jag vill då för
det första fråga: är det icke något, som strider mot likvidationsbegreppet,
att här skall göras ett bankaktiebolag, just för att man skall kunna
få utvidga rörelsen och taga emot ny inlåning? Det är ju detsamma som
att man, samtidigt som man börjar avveckla, i den andra luckan börjar
taga in nya räkningar, och jag ifrågasätter, om det icke tillika är rätt
opraktiskt i nuvarande stund att inbjuda allmänheten att inlåna pennin -

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Nr 22. 38''

Torsdagen den 22 mars f. m.

Svensk ^ £ar aktiebolaget Svenska lantmännens bank eller det nya företag,
lantmännens som s’kulle kunna komma att startas på dess ruiner. Om man vill stryka
bank. dessa ord och göra den av mig ifrågasatta förändringen, skulle det in(Forts.
) nebära, att Kungl. Maj :t skulle hava att avgöra, i vilken ordning medlen
finge användas. Det skulle stå Kungl. Maj :t fritt att göra ett bankaktiebolag
på sätt i propositionen föreslagits eller att göra ett likvidationsaktiebolag
på sätt motionsvis föreslagits. Jag tror, att för denna
anordning talar det goda skälet, att riksdagen här icke har sett —
jag höll på att säga — en enda siffra. Det är litet svårt för riksdagen
att då taga ansvaret för att sätta igång en ny bank. Skall detta ansvar
tagas, så bör det efter mitt förmenande tagas av Kungl. Maj :t. Att här
göra ett bankaktiebolag medför en annan olägenhet, nämligen den, att
bolaget därigenom kommer att lyda under den stränga banklagens föreskrifter
i stället för under den vanliga aktiebolagslagen. Detta medför,
att redan io % förlust av aktiekapitalet gör bankaktiebolaget skyldigt
att omedelbart träda i likvidation, medan i ett vanligt aktiebolag två
tredjedelar av aktiekapitalet måste vara förbrukade för att likvidationsskyldighet
skall inträda. Det är nämligen, såsom bär redan förut från
en talare på Stockholmsbänken anförts, en övervägande stor risk för
att ett på propositionens grunder nu igångsatt bankaktiebolag skulle
inom kort nödgas likvidera. Anledningarna till detta äro, att man kan
under den närmaste tiden, om banken nu öppnas, givetvis vänta, att en
stor del av insättarna — de, som hava avista-räkning eller som i tid
hava sagt upp sina depositionsbevis — i god tid föredraga att flytta över
sina tillgodohavanden från den bank, vars framtid dock ännu måste förbliva
oviss, till någon annan bank. Om sedan en ny kris inträder, skulle
förhållandet bliva det, att de lojala insättarna, de, som hava litat på
banken, skulle sitta kvar, medan de illojala och kanske de, som mest
hade pressat på för att få ut sina tillgodohavanden, skulle hava sitt på
det torra.

Naturligtvis kan likvidationstvånget undvikas. Allting beror ju på
till vilket värde tillgångarna upptagas, hur bankaktiebolagets tillgångar
upptagas i det nya aktiebolagets ingående balansräkning, och därom
stadgas i banklagen, att bolagets tillgångar ej må upptagas över sina
verkliga värden. Nu har det upplysts, att man icke kan räkna med att
de verkliga värdena uppgå till mer än 90 % av tillgångarna. Om man
vill uppföra värdena till en så hög siffra, .att icke likvidationsrisken vore
överhängande, så skulle staten stå i det föga tilltalande läget att nödgas
börja denna bankverksamhet med en typiskt vattnad bank.

Jag övergår därefter till ordet »tillgångar». Enligt propositionens
och utskottets förslag skulle till det nya bolaget överlåtas samtliga den
nuvarande bankens tillgångar och skulder, med andra ord, rörelsen
skulle fortsätta och eventuellt utvecklas. Efter det förfaringssätt, som
förut i liknande fall praktiserats — det har i motionen erinrats om det
gamla fallet med Egnahemssparbanken i Stockholm, som likviderade
genom ett särskilt för ändamålet bildat likvidationsaktiebolag med namnet
Likvidator — skulle detta likvidationsbolag endast övertaga det

Torsdagen den 22 mars £. m.

39 Nr 22.

likviderande bolagets, den gamla bankens, tillgångar, med skyldighet att
till insättarna respektive övriga fordringsägare redovisa vad som vid
likvidation inflyter. Genom en sådan anordning skulle mycket snart avvecklingsverksamheten
åter kunna komma igång. Omsättningen av växlar
skulle kunna äga rum i vanlig ordning, en sak, som mänskligt att
döma, borde underlättas därigenom att, så vitt jag förstår, bankens rediskontering
förnämligast torde ha varit förlagd till den nuvarande statsbanken,
nämligen riksbanken, som borde ha anledning att kunna utföra ett
gott samarbete. Vi känna ännu icke några detaljer, men i de officiellt
tillgängliga siffrorna är det ingenting, som ger vid handen något om
fördelningen, men det har uppgivits, och jag antager, att det ligger något
i det, att den väsentliga rediskonteringen ligger i riksbanken. Finge
man ett sådant likvidation saktiebolag, skulle det icke bliva några svårigheter
vid omsättningen och avvecklingen av de nu löpande affärerna.
Omsättningen skulle genast komma igång, medan däremot för närvarande,
efter vad jag fått upplysning om, riksbanken under de sista
dagarna bär vägrat förnyad omsättning eller, rättare sagt, när Lantmannabanken
har fått in en omisättningsväxel och kommit med denna nya
växel till riksbanken, varest den gamla varit rediskonterad, så har riksbanken
vägrat omsättning. Den har fordrat likvid för den gamla växeln.
Jordbruket är ju så lågt i sin ekonomiska verksamhet, att på hösten inflyta
penningarna och på våren komma utgifterna, vartill behövs kapital.
Om lantbrukaren då icke har medel hemma till sitt förfogande,
måste han hänvända sig till banken. Att nu i en sådan situation under
de sistförflutna dagarna här i Stockholm vägra omsättning av dessa
växlar, måste jag säga, det förstår jag icke anledningen till, men jag förstår
verkningarna.

Dessa synpunkter hava varit en kommentar till de olika alternativ,
som kunna tänkas i fråga om ett likviderande av den nuvarande banken,
och det skulle innefatta, att en större makt, nämligen valrätten, lägges
i Kungl. Maj :ts händer.

Vad jag nu hittills sagt, är ungefär vad jag både tänkt att säga,
innan herr statsrådet och chefen för finansdepartementet tog till orda.

Det är endast efter mycken tvekan, som jag fortsätter att tala. Min
tvekan beror därpå, att det jag vill beröra är en sensation, och jag älskar
icke sensationer. Att jag dock nämner det, beror därpå, att det synes
hava en så pass stor betydelse för frågans bedömande, att om icke jag
påpekar denna sak, kommer väl nästa talare att göra det och kanske även
de följande i en hel rad. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
uppläste nämligen en honom i dag tillhandakommen skrivelse från
bankdirektörerna Rydbeck och Nachmanson, vilka, som bekant, äro de
alldeles speciellt sakkunniga ledamöterna av kreditkassans styrelse. De
äro nämligen alldeles särskilt experter på att bedöma värdet av en banks
portfölj. Nu fick kanske en eller flera av herrarna det intrycket av redogörelsen
att deras ståndpunkt är alldeles ny, då den först i dag kommit
till herr statsrådets kännedom. Det var ju också så, att det där brevet
tyckes ha framkommit först i dag, men herrarna observerade säkert, att

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Nr 22. 40

Torsdagen den 22 mars f. m.

åt Svenska Vad som dan Stod var icke en redogörelse för en av dessa båda herrar
lantmännens nu vunnen visshet om bankens ställning, utan det var en redogörelse för
bank. vad dessa båda experter hade kommit till för ett resultat vid den tid (Ports.

) punkt, då propositionen icke var annat än under förberedning, och när
frågan alltså ännu var svävande. Jag förstår nu, att herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet icke förut har haft kännedom om deras
uppfattning i frågan, och det är ju efter vad han har sagt självklart.
Men då tillkommer den omständigheten, att förutom det, att man i ett
ärende som detta med all rätt klagar över, att utredningen är bristfällig,
man nödgas konstatera, att den tillika är partisk. Det torde väl dock
vara en rimlig begäran, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
innan han beslöt sig för att gå den ena eller den andra vägen,
frågade de i allra eminentaste grad sakkunniga ledamöterna av kreditkassans
— statens egen inrättnings — styrelse. Detta deras yttrande
har icke blivit bekant för riksdagen förrän i dag, då det samtidigt begäres,
att riksdagen ofördröjligen skall fatta beslut i överensstämmelse
med propositionen.

Nu är det ju visserligen tydligt, att dessa båda bankdirektörer äro
jäviga att yttra sig i frågan. De höra ju nämligen till de så kallade
»borgerliga». Men även mot de personer, som hördes av statsutskottet,
nämligen riksbankschefen och bankinspektören, har det riktats en viss
jävsinvändning på grund av den stora växelrediskontering, som riksbanken
har beviljat lantmannabanken. Det har från något håll sagts, jag
vill icke säga om med rätta, att de därför skola vara jäviga. Hade det
icke vant lämpligt att framlägga all utredning, som kunde frambringas
från olika hall, för att sedan låta riksdagen avgöra, huruvida dessa
personer med fog borde anses som jäviga, och överlämna åt riksdagen
att bestämma vilket avseende riksdagen ville fästa vid dessa uttalanden
?

Herr Kvarnzelius nämnde något om en person, som icke blev insläppt
i statsutskottet. Vi skola icke spilla ett ord mer på den personen.
De upplysningar, han kunde haft att lämna i moratoriefrågan, väga lättare
än en fjäder i jämförelse med det intresse, det skulle haft för statsutskottet
och riksdagen att på ett tidigare stadium erfara, att statens
egna experter i kreditkassans styrelse redan i förväg ha bildat sig den
uppfattningen, att bankens likviditet är synnerligen otillfredsställande
och icke kan på långt när tillräckligt förbättras ens genom tillförande av
20 miljoner kronor nytt kapital.

För närvarande, herr förste vice talman, yrkar jag på återremiss.

Herr Bondeson: Då jag ämnar medverka till att förelig gande

utskottsbetänkande blir av riksdagen antaget, vill jag med några
ord deklarera min uppfattning i denna fråga.

Jag får först förklara, att det enligt min uppfattning gäller att
bedöma, huruvida insättarna eller låntagarna komina att få det svårast
i en dylik bank, som nu behöver statens hjälp, och jag får då för
min del bestämt uttala den meningen, att låntagarna drabbas lika hårt

Torsdagen den 22 mars f. m.

41 Nr 22.

om icke hårdare, om banken skall gå i konkurs. När jag alltså lämnar
detta förslag min röst, gör jag det icke därför, som det allmänna talesättet
är, att banken skall räddas, utan jag gör det därför, att jag anser
det vara ett mycket stort statsintresse att ordna det så, att allmänheten
kan lita på, att då de insätta sina besparingar i banker, försedda
med Kungl. Majrts oktroj och underkastade statens kontroll, deras sparmedel
förvaltas på ett sådant sätt, att de kunna vara trygga för att
vid förekommande behov utfå sina medel med ränta. Om det icke
ordnas så, förlora alla banker den stora allmänhetens förtroende. Jag
vill endast här fråga eder, mina herrar: är det icke förtroendet, tillliten,
som uppehåller hela vårt bankväsende? Finns det någon bank,
som är så solvent eller rättare sagt likvid, att om dess kunder på en
gång i stor utsträckning uttaga sina insatta medel, de kunna fullgöra
sina förpliktelser ens mot insättarna, än mindre kunna tillhandahålla
sina kunder låntagarna nödvändigt rörelsekapital för legitimt behov? Om
alltså min utgångspunkt är riktig, är förtroendet för bankerna tillspillogivet,
om icke denna bank, Svenska lantmännens bank, räddas.
Aktiekapitalet och fonderna äro visserligen förlorade, men det gäller
här, huruvida staten icke har större fördelar att satsa åtskilliga miljoner
än att låta katastrofen gå ut över landet och förstöra näringslivet
och förtroendet till bankerna.

Jag vill ytterligare betona, att enligt mitt förmenande har staten
ett mycket stort ansvar för bankernas skötsel. I detta sammanhang tilllåter
jag mig påpeka, att en del banker redan erhållit kreditkassans
stöd, och att riksbanken har övertagit vissa tyngande engagemang samt
dessutom har staten åtminstone i ett fall beviljat vissa förmåner för
den övertagande banken, som årligen medföra stora utgifter för statskassan.
Gentemot den uppfattning, som ofta uttalas, att en statssocialisering
skulle ligga nära till hands, om staten skulle hjälpa Svenska
lantmännens bank, vill jag dock säga, att för närvarande finns det ingen
annan framkomlig väg än den nu föreslagna för att rädda banken,
och det kan enligt min uppfattning icke vara annat än lyckligt, att
staten, som står risken, har bestämmanderätten över bankens ledning
och skötsel.

Vi hava helt nyligen i pressen erfarit, att en av de nyrekonstruerade
bankerna lämnat vissa förmåner, pension, åt sina förra direktörer.
När vi i riksdagen beslutade, att staten genom kreditkassan skulle
lämna de nödlidande bankerna hjälp, så var det icke för bankernas
egen skull, utan för att de skulle bliva i tillfälle att fullgöra sin plikt
emot såväl insättare som låntagare och att stödja näringarna, såväl jordbruket
som industrien och handeln. Man måste därför med beklagande
konstatera, att en del av dessa banker föga tänkt på att skydda näringslivet.
De hava nämligen i stället satt som sitt mål att klara ut sina
engagemang. Om alltså frågan om Svenska lantmännens bank ordnas
på det sättet, att utskottsförslaget antages, är det min livliga förhoppning,
att behörig hänsyn tages till låntagarna, som hava sina affärer i
denna bank och därför äga berättigade intressen.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Jfr 22. 42

Torsdagen den 22 mars f. m.

A”tas blesti*d Jag anser för min del, att riksdagen har kommit i ett sådant tvångslanimännent
läSe> att man ingalunda har att välja mellan ett gott och ett dåligt fördans.
slag» utan man har att välja mellan tva onda ting, antingen låta banken
(Forts.) gå i konkurs med följande katastrof för landet eller att staten satsar
störa belopp för att rädda banken. Mellan tvenne onda ting föredrager
jag, enligt min uppfattning, det minst onda, och på den grunden ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr P åls son: Det finns ju en hel rad kullby tterade banker i
vårt land, såsom Sydsvenska kreditaktiebolaget, Svenska handelsbanken,
Värmlands enskilda bank m. fl., men alla dessa hava blivit räddade
genom ingripande från kreditkassan, således indirekt genom statens
medverkan. Man undrar då ute på landsbygden, där man har så
stora intressen förenade ryed denna bank, Svenska lantmännens bank,
varför då icke räddning skall kunna lämnas även den från staten. Det
har visat sig vara omöjligt för kreditkassan att inträda hjälpande på
grund av de värderingar av belåningsportföljen, som ha skett av
sakkunniga, och naturligtvis väcker det en mycket stor uppmärksamhet,
att man just i denna fråga om denna bank nödgas gå till riksdagen.
Det har ju väckt till livs en masspsykos av farhågor, och man är
rädd för att resultatet av denna hänvändelse till riksdagen skall bliva resultatlös.
Nu tjänar det ej någonting till att undra över, varför man
skulle behöva gå denna väg, eftersom kreditkassan genom sina bestämmelser
icke kan rädda situationen. Den stora faran är att denna lantmannabank
står helt ensam i sin grupp och icke har samma hjälp att
påräkna av de större äldre bankerna. Det är därför större fara för
den än för de andra bankerna som kommit i samma trångmål.

Vad som gör det så farligt, är, att ute på landsbygden från Ystad
till Haparanda har bland lantbrukarna vuxit upp en kooperativ^ rörelse,
som fick denna bank till sin hjälp. Denna stora sammanslutning av
svenska lantmän räknar, som det upplysts, inom sig innehavare av icke
mindre än en fjärdedel av all odlad jord här i landet. Då kan man
förstå vilken våldsam explosion, som skulle uppstå, om i hast alla
bankens tillgodohavanden hos lantmän skulle inkrävas i händelse av
fallissement. »Sådana farhågor på landsbygden äro mycket berättigade.
Det kan ju bliva ekonomisk ruin för stora delar av landsbygden, i
händelse man icke försöker att på något sätt dämma upp för den flodvåg,
som här hotar. Men man förstår också, att denna kooperativa
rörelse, som organiserats på landsbygden under ett 20-tal år och till
slut fick sin överbyggnad i riksföreningen, här har stora intressen att
bevaka. Det är mycket arbete, som är nedlagt för att få detta stora
kooperativa företag färdigbyggt, och om allt detta skulle förstöras på
en gång, skulle det bliva ofantligt stora svårigheter för alla dessa människor,
som hava gjort sina affärer genom denna riksförening. Man
förstår då också samtidigt det stora värde, som ligger i denna riksförening.
Den har huvudsakligen drivit agenturrörelse och genom denna
hava varorna gått ut till underavdelningarna på landsbygden, lokal- och

Torsdagen den 22 mars f. m.

43 Sr 22.

centralföreningarna. Genom denna organisation hava lantbrukarna i stort
sett inköpt alla sina förnödenheter, och det har sammanlagt gått upp till lantmännens
hundratals miljoner kronor. Det ligger således i denna riksförening ett bank.

mycket stort kontant värde som agenturföretag, ty då en lantbrukare (Forts.)

ansluter sig till densamma, nödgas han göra alla sina inköp genom riksföreningen.
Därav kan också var och en förstå att på vissa håll tiden
nu har ansetts vara mogen för att kunna få död på denna inköpsförening.

För andra människor kunna ju vara förbundna stora ekonomiska värden
att nå detta syfte. Herr Stendahl är alltid hänsynslöst uppriktig med
sina frågor här i riksdagen. Det ger mig rätt till att framställa lika hänsynslösa
frågor. Jag undrar då, vad värde skulle det ligga för köpmännen
i Sveriges land i att få död på en sådan inköpsförening, en rörelse
som denna och om vinnandet av ett sådant mål icke skulle kunna vara
värt en mässa? Det är förklarligt, att intresset kan vara mycket stort
att få bort detta kooperativa företag och således kunna få övertaga dess
stora rörelse med alla dess säkra kunder. Jag nödgas att göra en sådan
fråga och kanske även flera, tv jag tycker, att denna sak har utvecklat
sig under arbetet i riksdagen denna vecka på ett högst egendomligt sätt.

Man hörde ju först, att denna bank var bankruttmässig och icke
kunde hjälpas. Men sedan hava finansmännen, som trodde, att detta
företag, lantmännens bank, redan var dött, genom överståthållaren kommit
fram med erbjudande om 60 %. Herr Stendahl nämnde t. o. in., att
till 70 % skulle man kunna belåna de tillgodohavanden, som finnas inom
banken. Det finnes således sådana värden bakom detta företag, att man
kan bjuda så pass mycket som 60 å 70 %. Skulle man icke kunna antaga,
att om man gör en vördsam anhållan till dem, som bjuda 60 %
att dessa bjuda »firti» procent till då auktionen nu är i gång, så att det
kan bliva jämt 100 %. Det vore i stil med det andra som hänt. Vi
skulle då tvärt kunna avveckla hela statsbankstanken. Man skulle även
kunna tänka sig, att om riksdagen beslutar bankens räddning, vi redan
på lördag hava ett sådant anbud. Jag tror icke, att den skrivelse, som
herr finansministern nyss uppläste, är det sista ordet i denna sak. Jag
tycker, att frågan har utvecklat sig underligt. Det synes som om
krafter äro i verksamhet, som tro sig kunna för en billig penning komma
över frukten av allt det arbete, som är nedlagt i dessa organisationer,
för att därigenom kunna skörda god vinst.

Herr Stendahl har som en försvårande omständighet nämnt, att
riksbanken troligtvis genom att förorda rekonstruktion av banken ville
dölja att 30 miljoner kronor äro rediskonterade i riksbanken. Om herr
Stendahl vill tänka på vilka säkerheter, som ligga bakom lantmamnabankens
växlar, som rediskonteras i riksbanken, så måste han erkänna,
att det icke är dåliga säkerheter. Det är nämligen så, att de växlar,
som av lokalföreningarna på landsbygden lämnas åt riksföreningen, äro
icke endast garanterade av de personer, som skrivit pa dem, utan även
av respektive lokalföreningar själva, ty man har där gemensamt ansvar
för ifrågavarande växlar. Jag tror därför icke, att herr Stendahl kan
lämna bättre säkerhet för sina växlar som för de växlar, vilka lantmän -

Jfr 22. 44

Torsdagen den 22 mars f. m.

Svenska nenS bank inti11 ett beloPP av 30 miljoner kronor rediskonterat i rikslantmännens
b:lnken- Det. är nämligen utom enskild person även en förening,
bank. som är ansvarig för växlarna. Om en, två eller flera personer i en sådan
(Ports.) lokalförening icke skulle kunna betala sina växlar, få de andra, som äro
med i samma förening, vara vänliga att inskrida och betala för dem
intill ett visst belopp pr har jord som äges eller brukas. Jag vill således
påstå att för de växlar, som till ett belopp av 30 miljoner kronor äro
rediskonterade i riksbanken, föreligger rätt stor säkerhet. Enligt min uppfattning
behöver man icke här som ett avslagsskäl åberopa, att man icke
haft tid att genomgå växelportföljen tillräckligt, ej heller frukta, att den
förlusten kan bliva sa stor. De större engagementen i massfabriker och
liknande företag äro ju genomgångna, och man har gjort de avskrivningar,
som ansetts nödvändiga, jag kan således icke få den åsikten
av vad som här är förebragt, att ställningen är så ytterst dålig, som man
här sökt förespegla.

Då enligt tidningsuppgift vid professor Brismans föredrag bankdirektör
Tamm yttrade, att statens förlust icke skulle överstiga 15 miljoner
kronor, tycker jag, att man är på den säkra sidan av saken om
man betraktar denna förlust som maximum. Man vet nämligen genom
auktoriteter, som understött banken huru högt det belopp skall kunna
bliva, som staten i allra värsta fall skulle få lov att bidraga med för att
få redat bankens affärer. Det tycks mig icke vara så värst farligt. Därtill
kommer även, att meddelanden givits från vissa håll, att förlusten
icke skulle överskrida en tiondel eller 10 % av insättarnas fordringar.
Enligt denna uppgift skulle förlusten alltså begränsas till 10 miljoner
kronor.

Man fruktar för att denna bank skall bliva en början till statsaffärsbank.
Från socialdemokratiskt håll har det förfäktats, att så ej skulle
bli förhållandet, och det är väl knappast tänkbart, att de skulle vilja börja
en bank på ett kullbyttera! företag. Det låter ju ganska sannolikt. Vad
värde kan det ha för ett parti, som vill socialisera, att börja denna socialisering
med ett kullbyttera! bankföretag. Här anser jag verkligen, att det
föreligger alla möjligheter för att det är med sanningen överensstämmande,
att socialdemokraterna visst icke vilja börja en statsaffärsbank
på ett sådant sätt. Men om än så vore förhållandet, skulle det väl icke
ligga någon skada i att ett sådant försök gjordes för att därigenom bereda
''socialdemokraterna möjlighet att undersöka, om en socialisering av banknäringslivet
är lämplig här i landet. Det skulle nog ingiva dem den uppfattning,
som uttalats offentligt av mången, att en sådan socialisering
icke kan gå för sig, så vitt man vill, att näringarna skola bära sig. Skulle
man således genom ett försök från statens sida att socialisera denna bank
komma till det resultatet, att det icke lönar sig för staten att uppträda
som enskild bankledare, så kan det väl ur den synpunkten sett icke vara
annat än en vinst, om verkligen ett sådant försök får göras.

Emellertid dröjer det nog många år — man har sagt 5 å 6 år — innan
likvideringen av detta företag kan hava försiggått, så vitt man skall
uppnå bästa möjliga priser för det, som finns att realisera. Sedan är det

Torsdagen den 22 mars f. m.

45 Kr 22.

ju klart, att det efter dessa år blir andra riksdagsmän, som komma att ^ng.^bistånd
uttala sig i ärendet, när saken då ånyo skall behandlas, och det kan väl iantmdnnens
ingen här i riksdagen nu hindra, om riksdagen om 5 å 6 år beslutar sig bank.
för att fortsätta rörelsen. Det uttalas ju i statsutskottets motivering, med (Forts.)
stöd av vilket vi skola fatta vårt beslut, att man icke är med om, att en
■sådan statsaffärsbank skall bildas, och mera kunna vi väl knappast nu
göra i detta avseende.

Jag ber i detta sammanhang å många jordbrukares vägnar få rikta
ett tack till herr statsrådet Thorsson för att han även i denna fråga visat
sig vara den rätta mannen på rätt plats och även ett tack till statsutskottets
ordförande herr Kvarnzelius, ty utan dessa två personers ingrepp
fruktar jag, att all möilighet till hjälp vid detta tillfälle varit utesluten.
Krafterna mot hade varit för överväldigande.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Pers: Herr förste vice talman! Jag skall endast be att

få göra en kort personlig deklaration i denna fråga, som är av så
stor vikt och betydelse, redan i dag och som för framtiden sannolikt
kommer att ha sina konsekvenser.

När man vill hjälpa en person, som är i ekonomiskt trångmål, i det
privata livet, brukar det vara så, att man först och främst gör sig
underrättad om ställningen, och jag tror, att den handlar klokt, som
drager sig tillbaka, om han finner, att man icke får en fullständig överblick
över vad det är fråga om, över vilka förbindelser, som föreligga,
över vilken omfattning affären har och vilka konsekvenser ett ingripande
har. I det här fallet förefaller det, som om samma krav borde
kunna göras gällande, men efter allt vad som förekommit här i dag och
man eljest kunnat få veta, har man icke fått full klarhet om den saken.

Det nämnes siffror hit och dit, den ena större och den andra mindre,
och ifall man frågar, om det är någon, som kan taga dessa siffror fullt
på sitt ansvar, — jag menar de siffror, som ligga till grund för propositionen
— viker man undan. Till och med statsutskottet, som annars
brukar taga ansvaret på sina axlar, yttrar sig i svävande ordalag
och hänvisar till de experter och de män, som varit uppkallade i utskottet
och som övertygat utskottet. Men, mina herrar, vilka äro dessa
män och vilka äro dessa experter? Jo, det är samma män, som jag
föreställer mig hördes, när förslaget framlades att utöka kreditkassans
rörelsemedel till dubbla beloppet. Riksdagens beslut att utöka kreditkassans
rörelsemedel fattades den 24 februari på grundval av den
tillstyrkan, som då gavs från dessa håll. Men bläcket har knappast hunnit
torka på riksdagens protokoll i detta ämne, förrän den historia kom
fram som vi nu ha på bordet. Jag undrar, om det var någon mer än
jag, som levde i den villfarelsen, att man med denna utökning av rörelsekapitalet
till det dubbla hade lagt saken till rätta för den här riksdagen.
Jag föreställer mig, att jag icke var ensam, och när detta inträffar
så omedelbart på denna utökning och sedan man fått den upp -

Nr 22. 46

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd fattningen, att man hade ordnat saken, så vill jag säga, att finansmiåt
Svenska njs^ern och även statsutskottet icke borde förvåna sig över, att man

lantmannens , ,. , .. ... . ° , , .

bank. bhr villrådig och att stammor har hojas, for att vi skola skjuta upp
(Forts.) saken och titta på papperen, tv man vet icke vad det hela bottnar i.

Jag vill icke säga, att det är ett äventyr, men så mycket kan man väl
säga, att man icke ser botten på frågan.

Nu har den näst föregående talaren framställt detta såsom ett
krav från lantmännen och som om man ville störta det föreningsväsende,
som finnes på lantmannaområdet. Detta är fel, det är ett misstag.
Det är icke vi, som äro fiender till detta föreningsväsende, utan det är
de spekulanter som nästlat sig in, och den dåliga ledning, som denna
föreningsverksamhet bär skaffat sig. Här finnes vilja att hjälpa, men
man vill se hur man hjälper och att hjälpen verkligen kommer till ett
riktigt resultat. Jag skulle vilja säga, att förespråkarna för lantmännen
få välja en smula ifråga om de krav, som framställas såsom speciella
lantmannakrav. Nyss förut var det totalisatorn, som var ett speciellt
lantmannakrav. Nu är det här den hjälpen, precis i denna form och
precis så som kravet framställts för oss i dag. Och det är genomgående
för denna framställning, att finansministern talar om, att han
ställts inför kravet att besluta raskt, ty eljest stänges banken i morgon.
Vi stå inför samma krav i dag. En hel del ledamöter har köpt biljett
för att resa härifrån i morgon. Vi måste besluta, ty eljest inträffar
det och det. Det är dock en situation, som är, ja jag vill säga, mycket
ohygglig, ty ansvaret kommer att krävas ut av oss, icke blott av dem,
som nu pocka på att bliva hjälpta, utan ansvaret kräves utav oss av
alla dessa, som icke ha någon andel i dessa affärer men som komma
att få bidraga till att dessa utgifter bliva täckta. Jag har icke något
intresse i något av dessa företag, utan jag är en enkel medborgare, som
vill fylla min medborgerliga plikt, och i det läge, som saken fått, måste
jag närmast yrka avslag på alltsammans, när man icke kan få en eller
två dagars andrum för att sätta sig in i frågan. Ansvaret för ett sådant
beslut är dock även det stort, men det faller på dem, som ha
arrangerat saken så dåligt, att man icke kan få titta i papperen och inte
få klart för sig, vad man beslutar och varthän det leder. För tillfället
vill jag dock icke yrka avslag, utan jag instämmer i återremissyrkandet.

I detta anförande instämde herr Rosén.

Friherre Adelswärd: Jag kan icke, herr förste vice talman,
dela den mening, som nyss uttalades av statsutskottets ärade ordförande,
som ansåg, att den här frågan var fullständigt utredd och att beslutet
i statsutskottet fattats efter moget övervägande. Jag må säga, att
det ökar icke förtroendet för statsutskottets betänkande, när utskottets
ordförande kan ha en sådan uppfattning beträffande utredningens fullständighet,
som han haft i detta fall. Jag skall emellertid icke längre
uppehålla mig vid den saken. De flesta, om icke alla, övriga talare ha
å sin sida betonat och beklagat det förhållandet, att frågan icke är tillräckligt
utredd. Vi känna icke tillräckligt till den för att kunna säkert

Torsdagen den 22 mars f. m. 47

bedöma den, och riksdagen står sålunda inför att fatta ett vittgående beslut
utan att kunna grunda det på tillräckliga fakta och tillräcklig utredning.
Emellertid framgick det av herr finansministerns anförande för
en stund sedan, att han var av den meningen, på grund av vad som har
blivit honom bekant efter propositionens avgivande, att det brister åtskilligt
i utredningen. Jag måste verkligen beklaga herr finansministern,
som oförskyllt kommit i denna ytterst svåra och obehagliga situation.
Jag tycker endast, att konsekvensen av den erfarenhet han gjort genom
det, som blev känt i frågan, sedan propositionen avgivits, borde ha lett
honom till att stödja ett förslag, som gör det möjligt att få något rådrum
för att kunna bedöma frågan fullt objektivt med ledning av de
fakta, som senare kommit till.

Av den skrivelse, som herr finansministern uppläste här, framgick
det ju, att sedan bankens nuvarande fonder voro avskrivna, skulle det
återstå en förlust eller brist, som i denna skrivelse icke kunde till beloppet
angivas. Det berodde på, att de så kallade småengagemangen
icke blivit prövade, att centralföreningens engagemanger, sammanlagt
uppgående till 20 miljoner kronor, ej heller blivit bedömda, men man
visste med säkerhet, att förluster på en del av dem skulle kunna uppstå,
samt slutligen på att stora industriella engagemanger icke varit
omprövade, vilka med säkerhet skulle komma att medföra förlust. Jag
vet, att ett annat meddelande har givits till finansministern, som han
icke funnit nödigt att här delgiva men som också stammar från de sakkunniga,
som förut tagit del av saken. De ha nämligen kompletterat
sina tidigare yttranden och kommit till det resultat, att en betydande
brist måste komma att uppstå. De kalkylera något annorlunda, men de
utgå, som finansministern uppgav ifrån, att fonderna på 26 miljoner
kronor ungefär komma att åtgå till de nu beräknade förlusterna och
att 20 miljoner i engagemanger skulle överflyttas till kreditkassan. Men
sedan återstår ett belopp av 84 miljoner kronor i engagemanger, som
till väsentliga delar icke blivit prövade. Och det anses — och det förefaller
ganska rimligt i dessa tider, då man vet av vad sorts engagemanger
en hel del av dessa äro — att man måste beräkna åtminstone
10 procents förlust på dessa, d. v. s. en förlust skulle uppstå av i runt
tal 10 miljoner kronor. Vi stå sålunda inför att starta en bank med
20 miljoner kronors aktiekapital, praktiskt sett uteslutande statsmedel
och med en brist redan vid starten av, låt mig begagna denna sista
siffra, omkring 10 miljoner kronor. Man känner den ännu icke. Den
är icke faktisk, men beräknad. Då har sålunda den nya banken icke
annat att göra än att bokföra värdena så högt, att denna beräknade förlust
av 10 miljoner kronor icke blir synlig, eller också att genast vid
starten gå i likvidation. Det finnes ingen annan utväg. Då frågar jag
mig själv, och jag frågar er alla, mina herrar: är det verkligen förenligt
med, jag må säga det, anständighetskänslan, att riksdagen skall
engagera sig i ett sådant företag, att sålunda staten skall börja en bankrörelse
under sådana villkor, att den har dessa två saker att välja på?
Riksdagen skulle sålunda medverka till, att staten skulle göra något.

> r 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Nr 22. 48

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd som varje enskild person, som på detta sätt grundade och begynte ett
lantmännens sadant företag, skulle bli på det skarpaste klandrad för. Det är den
bank.^ synpunkten, som för mig är den mest avgörande i denna fråga och som
(Forts.) gör, att jag omöjligen kan vara med om att medverka till ett ordnande
av saken i enlighet med Kungl. Maj: ts proposition eller statsutskottets
förslag.

Nu har det sagts från åtskilliga håll, bland andra av herr finansministern
själv, om den här nya banken, att vi icke kunna betrakta
den såsom en ny, affärsdrivande statsbank. Han menade, att en sådan
kan man icke bilda med bara 20 miljoner kronors aktiekapital och för
övrigt grunda den på ruinerna av ett av våra bankföretag. Men det
är väl hans uppfattning som så många andras, att detta bankföretag
i själva verket endast är ett likvidationsinstitut för att avveckla den
gamla bankens affärer. Men jag frågar: hur är det möjligt, att man
kan bilda en bank, som skall ha bankrörelse liksom andra banker, och
säga, att den är till för att avveckla den förra banken, d. v. s. i realiteten
endast vara ett likvidationsorgan, och när denna likvidation, denna
avveckling är skedd, då skall denna bank upphöra? Jag tror för min
del, att det är praktiskt omöjligt. Jag förstår icke, hur det skall gå
till. Så snart denna bank en gång börjar driva bankrörelse, komma
nya förbindelser till, och det är omöjligt att bestämma ett ögonblick,
när likvidation kommer att upphöra. Av detta skäl anser jag också,
att det är en alldeles felaktig väg att ovillkorligen bilda en bank, då
man kan nå precis samma mål med ett likvidationsinstitut eller ett organ,
som har till uteslutande uppgift att avveckla den gamla bankens affärer.
Jag skall icke inlåta mig på att utveckla denna synpunkt, då den
redan har blivit uttalad av professor Fehr, och jag skall inte heller
upptaga tiden med att beröra åtskilliga andra skäl och invändningar,
som redan blivit gjorda, utan jag ber att, i anslutning till vad jag sagt
och under förutsättning, att ett moratorium enligt det därom framlagda
förslaget kommer att beviljas, få yrka bifall till hemställan om återremiss.

Herr Kvarnzelius: Herr förste vice talman! Ja, det måste
ju erkännas, att det är i hög grad anmärkningsvärda omständigheter
som inträffat under handläggningen av detta ärende här i kammaren,
omständigheter som ge kammarens ledamöter all anledning att noga
taga i övervägande, vad som bör göras. Man får väl utgå från, att
det är av nitälskan för statens intresse, som dessa personer, vilka varit
anmodade att deltaga i granskningen av Lantmännens bank, funnit sig
böra, innan det var för sent, fästa herr statsrådets och chefen för
finansdepartementet uppmärksamhet på de omständigheter, som framgingo
av deras skrivelse. Dock vill det förefalla mig, som om det
hade varit värdefullare och bättre om denna skrivelse tidigare kommit
herr statsrådet till hända, och det synes mig, att det icke borde ha
varit omöjligt, att denna skrivelse hade kunnat avlåtas så pass tidigt,
att herr statsrådet haft tillfälle att med anledning av densamma kon -

Torsdagen den 22 mars f. m.

49 Jfr 22.

fereta med andra experter på området, som ha stått till herr finansministerns
förfogande. En av dem tillhör ju också kreditkassans av
år 1922 styrelse, nämligen herr Tamm. Honom borde man åtminstone
kunnat konferera med. Det angives, att de två, som avlåtit skrivelsen,
äro ledamöter i styrelsen för kreditkassan av år 1922. Det är alldeles
riktigt, men det är omöjligt att alldeles förbise, att de tillika äro framstående
representanter för två av landets största banker. Det bör icke
förvåna dem att många av kammarens ledamöter gjort sig den frågan,
om det varit deras egenskap av chefer för dessa banker eller ledamöter
av kreditkassan av år 1922, som varit det förnämsta motivet,
varför skrivelsen kommit och varför den just kommit vid detta tillfälle,
mitt under det behandlingen av ärendet pågår i kamrarna.

Nu är emellertid läget enligt min uppfattning sådant, att jag fortfarande
måste vidhålla, att om man här verkligen vill bringa någon
hjälp, måste riksdagen taga position nu, det kan icke hjälpas. Gör
icke riksdagen det nu, så utgår åtminstone jag ifrån, att det mesta
av den hjälp, man sedan skulle komma att bjuda, skulle bliva av betydligt
mindre värde, än om den kan lämnas nu.

Kungl. Maj :ts proposition är för övrigt rätt försiktigt avfattad,
enär det heter, att dessa 15 miljoner kronor efter Kungl. Maj:ts beprövande
skola användas för aktieteckning i ett företag för övertagande
etc. Även om riksdagens båda kamrar här i dag skulle ställa
dessa 15 miljoner till Kungl. Maj: ts förfogande, har ju, innan pengarna
av regeringen slungas in i detta företag, som jag vill villigt
medgiva innebär vissa risker, Kungl. Maj: ts regering tillfälle att ytterligare
pröva ärendet och konferera med personer, som anses kunna
äga nödiga insikter på området. Och jag vill bestämt säga, att om jag
i ett ärende av denna natur, där det gäller en statens medverkan, har
att välja på att fråga några av riksdagens egna förtroendemän eller
andra, utanför stående, så tillåter jag mig fästa åtminstone lika stort
avseende vid det utlåtande, som lämnas av riksdagens förtroendemän;
och det är ju så, att samtliga de tre personer, som här ha varit med
och lämnat Upplysningar, stå i förtroendeställning till riksdagen. Så
är förhållandet med såväl riksbankschefen som andra deputeranden
i riksbanken herr Nilson som ävenledes med herr Tamm, vilken är
ledamot av riksgäldsfullmäktige. Den sistnämnde sitter även såsom
ordförande i kreditkassan av år 1922. Jag har under många år samarbetat
med alla dessa tre personer, och jag har lärt mig under dessa
år i mycket hög grad uppskatta deras redlighet, ärlighet och strävan
efter att tränga in i de ärenden, som de ha att befatta sig med, och bilda
sin mening först efter mycket moget övervägande. Jag vågar också
bestämt påstå beträffande riksbankschefen Moll, att hans ståndpunktstagande
i denna fråga icke på något sätt influerats av att här föreligga
växlar av lantmannabanken, rediskonterade i riksbanken, för omkring
30 miljoner kronor, ty bakom dessa växlar, även om Lantmännens bank
icke är fullt solid, ligger helt visst tillräckliga säkerheter, för att icke
riksbanken skall behöva riskera någonting. Man bör i varje fall på

Forsla kammarens protokoll 1923. Nr 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

4

Sr 22. 50

Torsdagen den 22 mars f. in.

Ant/. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.

I Forts.)

grund av tidigare under debatten gjorda erbjudanden från andra banker
kunna räkna med att minst 60 procent av växlarnas värde kan hämtas
direkt ur Lantmännens bank.

Under sådana förhållanden, och då jag sammanfattar allt, som
jag anser vara av betydelse i denna fråga, anser jag mig fortfarande
kunna vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets förslag med de
ändringar jag påyrkade, då jag förra gången hade ordet. Jag utgår
nämligen från, att Kungl. Maj :ts regeringen skall, innan pengarna
lämnas ut, låta sig angeläget vara att med anledning av den skrivelse,
som herr finansministern i dag fått mottaga, närmare konferera med
andra insiktfulla personer på detta område.

Herr statsrådet Thorsso n: Herr förste vice talman! Herr
professor Fehr lär under sitt anförande ha uttalat den uppfattningen,
att den föreliggande utredningen icke enbart var bristfällig utan även
partisk i ett eller annat hänseende och att jag hade bort göra mig
underrättad om frågans verkliga läge hos de herrar, som i dag avgivit
den skrivelse, jag här uppläste. I mitt anförande redogjorde jag för
gången av ärendets behandling. Jag redogjorde också för att det
uppstått och hävdats olika meningar om de värden, som Svenska lantmännens
bank förfogar över. Och jag antydde även, att representanterna
för Svenska lantmännens bank givit uttryck för den uppfattningen,
att bankens värden hade iblivit för hårt bedömda av de
enskilda bankernas chefer. Jag vill nu tillägga att jag till kassans
direktör ställde en direkt fråga vid ett senare sammanträde, om han
hade fått den uppfattningen, att den granskning, vilken låg till grund
för den mig lämnade redogörelsen, på något sätt hade varit grumlad
av någon partiskhet, och på denna min fråga svarade han, att efter
hans uppfattning ha de alla fyra gått till denna granskning utan någon
som helst biavsikt. De hade alla fyra efter bästa förstånd sökt värdesätta
de papper, som de haft att bedöma. Efter det svaret på min
fråga har jag verkligen varit i den allra bästa tro, att det papper, som
låg framför mig, var ett papper, varpå jag kunde bygga mina uttalanden.
Jag vill bestämt bestrida, att jag haft någon som helst benägenhet
att dölja något i denna sak.

Jag vill också bestämt säga ifrån, att jag icke bär haft någon som
helst anledning att betvivla de uppgifter, som på av mig given anledning
ha lämnats. Den skrivelse, som jag uppläste här i dag, har inlämnats
i finansdepartementet i dag klockan io och befordrades omedelbart
därifrån in till mig i andra kammaren, och jag erhöll den, såsom
jag yttrade här förra gången, sedan jag hade anhållit om ordet i
andra kammaren.

Det är vad jag har att meddela. Jag har inga andra upplysningar
att lämna, än dem jag här har kommit med.

Herr R u n e: Herr förste vice talman, mina herrar! Med anledning
av ett yttrande, som fälldes från statsrådsbänken nu, ber jag få

Torsdagen den 22 mars f. m.

51

Nr 22.

säga, att det är min bestämda uppfattning, att det finns ingen här, som
i någon män tvivlar på, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som vi sedan så många år känna, och som vi med fullt fog
och i fullt mått högakta, i detta fall framlagt situationen sådan som
han funnit den och att hans avsikter äro de allra bästa. Men jag ber
å andra sidan få säga, att varken han eller andra få misstycka, att när
man står under det ansvar, som vi i alla fall stå, man verkligen blir betänksam,
och att man anser sig icke blott berättigad utan också förpliktad
att tänka på vad det beslut, som nu skall fattas, innebär. Och
utan att i någon män vilja klandra herr finansministern måste jag säga,
att detta kommer över en för hastigt. När man vet, huru det förhåller
sig i dessa tider — vi ha ju en bank med snarlikt namn i Danmark som
exempel — och man vet, att folk handlar fullständigt i god tro, att ställningen
är god, fast det sedan visar sig, att ställningen är mycket dålig,
tror jag, att, om man icke vill anses enfaldig i dessa tider, gör man klokt
i att vara misstänksam gent emot de siffror och de uppgifter, som lämnas,
när det gäller sådana bär saker.

Nu vill jag såga, att jag har svårt att förstå deras mening, som anse,
att ett moratorium skulle vara så skadligt. Jag förstår så väl, att insättarna
i landet äro rädda för att förlora sina insatta medel och nervösa,
men vi riksdagsmän få väl försöka, när vi pröva en så stor fråga
som denna, att hålla huvudet kallt. Jag ber för min del få ge tillkänna,
att jag är på det klara med, att vi måste hjälpa. Tåg är beredd att votera
för hjälp, när jag anser, att en sådan verklig utredning föreligger,
att jag icke kan begära mera eller komma längre. Och jag skall
votera med känsla och övertygelse för den hjälp, som kan behövas för
denna bank och framför allt naturligtvis för bankens insättare och bankens
låntagare. Men jag kan icke förstå, att det är nödvändigt att gå
den väg, som en del herrar vill gå, d. v. s. att man nu utan vidare utredning,
snart sagt i blindo, skall fatta position. Det ser ut, tycks det mig,
som om man tänkte som så, att om man icke nu kan få igenom förslaget
så att banken får åtminstone dessa 15 miljoner kronor, så står det
i vida fältet, om det blir något av med hjälpen. Men jag tror, att de,
bedraga sig, som tro, att situationen är sådan. Jag känner det som ett
behov att här förklara, att jag har den allra största sympati för lantmännens
bank och framför allt för lantmännens kooperativa strävanden.
Jag har den största sympati för deras ansträngningar att frigöra
sig från mellanhänderna, vilkas verksamhet åstadkommer, att lantmännen
själva faktiskt få jämförelsevis litet betalt för sina produkter, under
det att den konsumerande allmänheten får betala dem för dyrt. Jag
har, som sagt, den största veneration för lantmännens ansträngningar
att undvika för stora mellanhandsmarginaler. Även av bankerna tilllämpas
rätt vida marginaler. Jag känner ju lantmännen, jag vill till och
med säga mina vänner lantmännen, ty jag står i rätt mänga avseenden
nära dem, fastän jag bor i en stad, och jag vill tillägga, att jag skulle
vilja giva dem det rådet, att när de nu, såsom jag antager, äro tvungna
att rekonstruera och omorganisera sina ekonomiska föreningar, taga

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Jfr 22. 52

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Ports.)

exempel av kooperativa förbundet. Kooperativa förbundet bär skötts
under många år av verkligt skickliga affärsmän, som icke basera sina
affärer endast på papper och ansvarsförbindelser, utan på penningar, med
det resultat, att samtidigt som. de utövat en välsignelsebringande verksamhet,
ha de gjort var man rätt och ha en stark finansiell ställning.
När jag säger, att jag skulle vilja ha moratorium, så är det således därför,
att jag för min del vill se något närmare på saken, men ingalunda
för att jag ej vill hjälpa. Det är icke i någon mån av hänsyn vare sig
till några bankintressen, några köpmannaintressen eller några mellanhänders
intressen över huvud taget, utan det är därför, att jag verkligen
anser mig skyldig att vara betänksam, när det gäller ett sådant förslag
och sådana summor som de föreliggande.

Jag vill även fråga de herrar, somi äro så ivriga för att bringa denna
hjälp: vem säger, att den hjälp, som nu föreslås, är tillräcklig eller
lämplig? Jag vill säga, att jag tror, att om man skjuter upp saken en
tid, frågan kommer att ligga till sig — om det icke är oriktigt att
här använda det uttrycket. Om man väntar en månad, är det emellertid
min övertygelse eller, jag fruktar, att det då kommer att visa sig,
att ytterligare tillskott är behövligt. Men jag skall även då på det allvarligaste
taga i övervägande, huruvida jag kan vara med om det. Jag
tycker, att de, som äro så ivriga för saken, borde se litet närmare på!
vad förslaget egentligen gäller. Här har man begärt 15 miljoner kronor,
dock under den förutsättning, att 5 miljoner kronor skola garanteras
av kreditkassan. Enskilda skulle ju teckna beloppet, men kreditkassan
skulle garantera dessa 5 miljoner kronor. Är det någon, som tror,
att det icke uteslutande blir kreditkassans penningar, som släppas till
för att erhålla dessa fem miljoner? Vi äro då uppe i 20 miljoner kronor.
Vidare tror jag, att en förutsättning är, att man skall övertaga en
del svaga engagement på bortåt 20 miljoner, och då äro vi uppe vid 40
miljoner. ''Herrarna få väl under sådana förhållanden medgiva, att det
icke är illvilja, som dikterar vår önskan att se litet närmare på papperen,
innan man ger sig in på sådana affärer.

En ärad talare, en mycket värderad partivän till mig, yttrade i början
av debatten, att han trodde, att det kapital, staten släpper till, skulle
komma oavkortat åter, om inga oförutsedda förluster inträffade. Under
senare delen av debatten ha vi emellertid fått höra, att man icke är så
säker för sådana förluster, och jag får verkligen säga herrarna, att om
förlusterna skulle stanna vid det insatta kapitalet, eller vid 15 eller
t. o. m. 20 miljoner kronor, skulle jag icke rädas så mycket för denna
sak, men jag tror verkligen, att man i detta fall miåste ställa sig ytterst
skeptisk. Och när en annan av mina vänner sade, att han trodde — jag
minns icke själva ordalagen — att »storbankerna ville komma åt allt
detta», då får jag såga, mina herrar, att det icke kan vara begärligt för
någon att övertaga en sådan »soppa», som i alla fall lantmannabanken
redan visat sig vara.

När jag tager detta i övervägande, herr talman, finner jag, att det
är en mycket rimlig begäran, att man får moratorieförslaget bifallet och

Torsdagen den 22 mars f. m.

53 Jfr 22.

att man sedan får i lugn och ro, såsom jag vill minnas, att just herr A”0- bistånd
finansministern här uttryckte sig, resonnera om på vad sätt man skall at Svenska

. ..- , , r lantmannens

hjalpa denna bank till ratta, och med vilket belopp det bor ske. bank.

Jag känner mig icke övertygad om att den utredning, statsutskottet (Ports.)
kunnat ägna denna sak, är tillfredsställande. Detta är icke sagt som
något klander mot statsutskottet, ty det vill jag säga, att när man skall
på dagen avgöra en sådan fråga och icke kan fundera på saken och närmare
tänka över den, är det icke så lätt att prestera en utredning, som
är fullt tillfredsställande. Jag kan, herr talman, ej heller se, att det är
några stora risker, som vidlåda förslaget om moratorium. Jag hoppas,
att om moratoriet i dag beviljas, alla förstå, att bakom1 detta förslag
icke ligger något försök att komma undan och slippa hjälpa, utan alla,
såväl bankens intressenter som insättarna och låntagarna, böra förstå,
att det är vår mening att hjälpa. Jag ber åtminstone att få deklarera
detta för min del, och jag tror, att alla, som hava samma uppfattning
som jag, även äro av den allvarliga meningen, att med ett beslut om moratorium
följer också som konsekvens skyldigheten för oss att sedermera
se till, att banken blir hjälpt på det sätt, som den kan hjälpas. Jag
bär känt ett behov att särskilt uttala detta, för att ingen skall kunna säga,
att de, som vilja ha ett moratorium, bara vilja det för att slingra sig undan
den begärda hjälpen. Så är det icke, mina herrar, utan det är den
allvarligaste mening hos alla, som hålla på moratorium, att vi sedan
vilja taga konsekvensen härav och bringa hjälp.

Herr talman! På grund av vad jag anfört ber jag, eftersom frågan
om moratorium nu ej föreligger, att få yrka bifall till förslaget om
återremiss.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag har, herr vice talman,
varit tveksam, huruvida jag skulle yttra mig i denna fråga, och om
jag skulle förlänga den länge förda diskussionen. Men några bland
mina vänner ha påpekat, att när jag står som reservant med en blank
reservation, kunde jag ha en viss skyldighet att säga vad jag menade
med denna reservation.

Jag vill då säga, att när man i statsutskottet gick att behandla denna
fråga och i första hand mötte det meddelandet, att den ställning för
lantmännens bank, som låg till grund för, bland åtskilligt annat, den
tidigare framställningen om förstärkning av kreditkassan, icke längre
gällde, utan att man nu hade att räkna med en annan och sämre ställning
för banken i fråga, måste denna omständighet vara tillräcklig att
göra en betänksam, när det gällde att fatta position. Därtill kom,
att man ju här i den föreliggande propositionen begärt, att detta
belopp, som det här är fråga om, skulle uppföras såsom fast upplåning,
ehuru det gällde en aktieteckning, om vilken man resonnerade på samma
sätt, som när det gäller att giva ett direkt understöd utan visshet
om att medlen i fråga kunna på något sätt återkomma. Den omständigheten,
att beloppet i fråga likväl är uppfört som fast upplåning, d. v. s.
betecknas som en produktiv utgift, gjorde givetvis en gammal stats -

Jfr 22. 54

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd utskottsledamot ur den synpunkten något villrådig. Men när det sederlantmännens
mera Skilde att försöka, så långt tid och omständigheter medgåvo, att
bank tränga in i frågan, växte denna betänksamhet. Jag frågade mig bland

(Forts.) annat: kan man äga visshet, att det föreslagna beloppet är för rekonstruktionen
tillräckligt? Först meddelades det, att för bedömandet i
detta avseende ville och kunde man ej giva något slutgiltigt svar, därför
att den företagna undersökningen ej omfattade alla engagement,
som behövde undersökas, men sedan tillkännagav man, att man ägde
en på vissa beräkningar grundad uppfattning, att ett visst nämnt belopp,
lägre än det äskade, skulle vara för täckandet av den faktiskt
föreliggande förlusten tillräckligt.

Jag frågar vidare: kan man med ett dylikt anslag, som ifrågasatts,
vara säker, att banken undgår konkurs? Ja, i det avseendet sade man,
att man hoppades, att vederbörande insättare och andra skulle vara nog
kloka att samtliga inse, att en lugn avveckling skulle vara önskvärd ur
samtligas gemensamma synpunkt, och att man däri hade ett visst kriterium
på att man skulle undgå en katastrof. Men givetvis kunde man
i det avseendet ej lämna några garantier. Man talade i detta sammanhang
också om nödvändigheten av behörig hänsyn till de underorganisationer
i kooperativt avseende, som i detta fall samverkade med
penninginstitutet i fråga. Men när jag för min del sökte få reda på
det ekonomiska och rättsliga sambandet mellan dessa underorganisationer,
riksorganisationen och bankföretaget, visade det sig, att det var
svårt att få reda på den saken, både evad det gällde det ekonomiska
sambandet, det ömsesidiga ansvaret och i övrigt, hur hela den samverkan,
det här gäller, skulle ur ekonomiskt-rättsliga synpunkter bedömas.

Tåg frågade vidare som åtskilliga andra: är det meningen att skapa
ett bestående företag eller ej ? Då hänvisade anhängarna av att man
omedelbart skulle gå till åtgärder till, att de i motiveringen till sitt
yrkande hade angivit sin uppfattning om den saken. I förslaget skulle
man nämligen uttala, att den nya bankens arbete i första hand borde
inriktas på en avveckling av den äldre bankens verksamhet, så fort
det lämpligen kunde ske. Den motiveringen visade ju på en självklar
sak, nämligen att den första uppgiften skulle bli avveckling av den äldre
bankens engagement. Men den lämnade icke något svar på den fråga,
man gjorde sig, om det verkligen rörde sig om ett bestående företag
eller ej. Tvärtom fick man av uttryckssättet på den punkten den uppfattningen,
att meningen egentligen var att få ett bestående företag, ty
att möta denna fråga med en sådan erinran som den, att vännerna av
en statsbank måste säga sig, att det här vore det sämsta möjliga tillfället
att realisera denna deras älsklingsplan, var naturligtvis icke tillräcklig
motivering, när i alla fall ett första försök med satsande avpenningar
till företaget här faktiskt förordades och skulle sättas i gång.

Allt detta sammanlagt gjorde, att jag kom till den uppfattningen,
att vad man här framför allt behövde var att vinna tid för bättre prövning
av frågan än som varit möjlig på den korta tid, som kunnat till -

Torsdagen den 22 mars f. m.

55 IV r 22.

delas dem, som hade prövningen om hand. Å andra sidan är det klart,
att det ej kunde bli fråga om ett vanligt uppskov, ty ett vanligt uppskov
skulle för banken ifråga innebära en krasch.

Då var det som moratorietanken kom upp. Denna utväg betecknades
visserligen som ovanlig, svår i fråga om tillämpningen och såsom
icke riskfri ur åtskilliga synpunkter. Men vid det övervägande, jag
ägnade frågan, fann jag dock, att den vore den bästa möjliga av flera
i och för sig betänkliga utvägar. Och jag vill säga. att det föreföll
mig, som om man, på åtskilliga håll åtminstone, ej velat ägna undersökningen
om framkomligheten av den vägen det intresse, man bort ägna
denna tanke. Emellertid har det visat sig, att efter hand som den
tanken framförts, växte anslutningen till densamma. Den fick anslutning
av nära halva lagutskottet, och det föreligger nu för riksdagen till avgörande
omedelbart efter detta ärende.

Jag får säga, att vad som för övrigt nu förekommit styrkt mig i
den uppfattningen, att det, som i nuvarande ögonblick ter sig som det
lämpligaste, är att återremittera det nu föreliggande ärendet och på
nästa punkt bifalla förslaget om moratorium. Det synes mig vara den
väg, som allt vad hittills förekommit dock närmast hänvisar till. Man
bär gjort försök att underskatta betydelsen av ett moratoriums värde för
företaget i fråga. Tåg måste då säga, sedan jag nu sett det förslag till
lag, som föreligger i detta avseende, att det innebär, så vitt jag förstår,
en frist, som på det sätt lagförslaget angiver möjliggör en lugn avveckling,
om för övrigt förutsättning för en sådan finnes.

Under dessa omständigheter ber jag att här få förnya det yrkande
jag gjorde i statsutskottet, nämligen att man försöker komma fram
på moratorievägen, och det innebär, att jag på denna punkt nu ansluter
mig till återremissyrkandet.

Herr Petrén, Bror: Av de många skiftande inlägg, som
gjorts i detta ärende, framgår nogsamt, huru svårt det är att på basis
av föreliggande utredning fatta ståndpunkt i frågan. Jag kan icke
neka till, att ju längre denna debatt fortgår, och ju mer av aktstycken
och uttalanden, som därvid framkomma, i desto svårare tvångsläge
känner man sig ställd inför den kommande voteringen. Jag skulle
särskilt vilja understyrka en synpunkt, som ej, såvitt jag hört, av de
föregående talarna berörts, nämligen den absoluta nödvändigheten av
att bägge kamrarna redan före påskferierna komma till ett samstämmigt
beslut i frågan. Sker icke det, utan beslutar exempelvis den ena
av kamrarna återremiss i samband med antagandet av en lag om moratorium
och den andra åter under en eller annan form beviljar de av
Kungl. Maj: t begärda medlen utan antagande av en dylik lag, så blir
ju påföljden, att alla de av föregående talare belysta olägenheter, som
måste följa av att banken står inför ett omedelbart konkurstillstånd,
som då icke torde kunna undvikas, ofrånkomligt äro för handen. Jag
menar därför, att då man vid de kommande voteringarna har att taga
ståndpunkt till de olika yrkanden, som under debatten framställts,

Ang. bistånd
åt Svenska

lantmännens

bank.

(Forts.)

Nr 22. 56

Torsdagen den 22 mars f. m.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmannens
bank.
(Forts.)

man ej kan undgå att även taga intryck av och hänsyn till den sannolika
uppfattning i frågan, som man tror förefinnas i medkammaren. Den
kammare, som först kommer till beslut i frågan, har en jämförelsevis
mindre bunden ställning, i det att den, som sist beslutar, tvingas att
därvid handla under trycket av den pressning, som ligger däri att man
känner sig nödsakad medverka till ett samstämmigt beslut före påskferiernas
inträde.

För min ringa del har jag den uppfattningen, att de skäl, som
anförts för en återremiss av anslagsfrågan i samband med antagandet
av en lag om ett kortvarigt moratorium för vinnande av nödigt rådrum
att efter kompletterande upplysningar bilda sig en klarare uppfattning
i frågan, i sig äro de starkaste; och är jag fördenskull böjd att
vid den kommande omröstningen i första hand ansluta mig till dessa
yrkanden, men ifall man under de förestående voteringarna tvingas
från den propositionen — vilket ej minst med hänsyn till stämningen
för ett omedelbart avgörande av anslagsfrågan i medkammaren lätt
kan bliva fallet — förefaller det mig, som ur synpunkten av att söka
ernå samstämmiga beslut mellan kamrarna vissa sakskäl talade för
det av herr Fehr i dennes anförande skisserade förslaget till ändring
av utskottets kläm. Jag anser mig därför böra framställa ett formligt
yrkande om bifall till detta hans förslag. Det innebär ju, att i
klämmen till utskottets utlåtande under punkten a) efter orden
»15,000,000 kronor», fortsättningen skulle lyda: »att efter Kungl. Maj: ts
beprövande användas för ett för övertagande av aktiebolaget Svenska
lantmännens banks tillgångar bildat aktiebolag».

Grundtanken i det av herr Fehr framförda förslaget, om jag
fattat det rätt, är ju den att då Kungl. Maj: t ej i ärendet förebragt
tillräcklig utredning till ledning för ståndpunktstagandet av dem, som
i likhet med mig äro sinnade att lämna statshjälp för ändamålet, men
ej på grundval av den nu föreliggande utredningen anse sig kunna med
nödig omsikt träffa ett val emellan de olika yrkandena om sättet för
bringandet av dylik hjälp, ansvaret för lämpligaste formen för sådan
hjälps lämnande bör falla helt tillbaka på Kungl. Maj: t. Kungl. Maj: t
är ju i den situation, som i händelse av avslag å återremissyrkandet
föreligger för riksdagen med nödtvång, att i så fall redan i dag fatta
beslut i frågan, den ende, som på grundval av en nödig befunnen,
kompletterande undersökning och värdering av bankens portfölj efter
förnyat övervägande av sakläget med dess konsekvenser i olika hänseende
kan under fullt ansvar bedöma, om statshjälpen lämpligast står
att lämna i form av medverkan till bildandet av ett rekonstruerat bankaktiebolag
med därav följande risker för nya anslagskrav för ändamålet
eller av ett likvidationsaktiebolag, inställt å att utan bedrivande av inlåningsrörelse
snarast avveckla den äldre banken med därav följande
begränsning i statsbidrag till insättarnas förmån av högst 15 miljoner
kronor. Det är detta ansvar, som under det tvångsläge, vari riksdagen
genom ofullständigheten i den föreliggande utredningen försatts, torde
höra läggas på Kungl. Maj: t, sedan först en mer grundlig undersök -

Torsdagen den 22 mars f. m.

57

Nr 22.

ning och värdering av portföljen genom Kungl. Maj: ts försorg ägt
rum. Man kan väl säga, att man i fråga om värdesättningen av bankens
tillgångar nu står mellan två poler: den ena, lägre polen, ligger
i det erbjudande, som från vissa bankers sida gjorts om belåning intill
6o procent av fordringsbevis hos banken. Det ligger nämligen självfallet
ett värdesättande bakom detta erbjudande, som man med trygghet
kan taga fasta på. Den andra polen åter innefattas i det omdöme,
som återgives i det av bankdirektörerna Nachmanson och Rydbeck
gjorda uttalande, som nyss upplästs från statsrådsbänken, vari det säges,
att efter deras omdöme en mera ingående granskning av bankens
samtliga förbindelser med sannolikhet skulle giva vid handen, att bankens
förluster överstege beloppet av dess fonder.

Med stöd av det anförda skall jag alltså, herr talman, tillåta mig
framställa ett formligt yrkande om bifall till det av herr Fehr framförda
förslaget.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Jag skall emellertid därjämte be att få instämma i ett av de yrkanden,
som gjorts i fråga om den rättsliga undersökning, som från utskottets
sida påkallats. Jag vill därvid säga, att jag fullständigt förstår
och gillar det syfte, utskottets uttalande därutinnan avser, men
jag kan ej finna annat, än att den erinran, som riktades mot detta uttalande
av herr Kvarnzelius, är i sig fullt befogad. Det är nämligen
så, att i utskottsutlåtandet står det härom i klämmen intet annat, än
att herr Törnkvists motion må anses besvarad genom vad utskottet i
sin motivering i den delen anfört. Och i sin motivering har utskottet
härom sagt: »Beträffande herr Törnkvists yrkande om en rättslig
undersökning i förevarande sak skänker utskottet detsamma sin anslutning.
Även om utskottet ej finner nödigt uppställa förberörda
krav såsom villkor för statens medverkan till bankföretagets stödjande,
vill dock utskottet uttala sin bestämda förväntan, att en undersökning
av den natur motionären föreslagit varder av Kungl. Maj: t ofördröjligen
företagen.»

Av en av utskottets medlemmar har nu visserligen yrkats, att orden
»av den natur» skulle ändras till »i det syfte». Man frågar sig
emellertid vad innebörden av detta är. Är innebörden den, att riksdagen
med detta uttalande i motiveringen lämnat Kungl. Maj: t ett
bemyndigande utöver vad gällande lag i förevarande hänseende medgiver,
och, om så är förhållandet, hur långt är bemyndigandet avsett
att sträcka sig? Svaret härå kan ju ej givas på annat sätt än genom
att gå till den motion, som åberopats. Och om man gör det, skall man
finna att däri avsetts, att man skulle få eu särskild undersökningskommission,
bestående av tre erfarna personer, däribland en jurist,
tillsatt av Kungl. Maj: t, och att kommissionen skulle av Kungl. Maj : t
utrustas med ''befogenhet att utöver rätten till delfående av alla bankens
räkenskaper, handlingar och korrespondens, även inkalla vittnen såsom
en vanlig domstol; och vidare heter det i motionen: »Eventuella ansvarsyrkanden
eller åtal torde av kommissionen få anhängiggöras inför
domstol enligt eljest gällande rättegångsförfarande.» Sålunda:

» 22. 58''

Torsdagen den 22 mars f. in.

Ålit/, bistånd motionären har tänkt sig, att kommissionen skall kalla in vittnen och
åt Svenska höra dem inför sig på ed såsom vid en domstol. Sedan skulle dessa

lånt mannens ° %, . , „ , . . ,

bank tre personer, som sålunda hopbragt bevismaterial, om fomallandena
(Forts.) därtill gåve anledning, uppträda tillsammans — samtliga tre — såsom
åklagare inför vederbörlig domstol enligt eljest gällande rättegångsregler.
Självfallet är att denna procedur i sig innefattar moment, som
ej låta förverkliga sig utan tillkomsten av särskilda lagbestämmelser
för ändamålet. Uttalandet är vidare oklart till sin innebörd, då det
icke därav framgår i vad mån man avsett att giva Kungl. Maj: t ett
bemyndigande utöver vad gällande lag i hithörande hänseenden medgiver.
Uttalandets avfattning synes mig i sin mån vittna om, att man
ej haft erforderlig tid för handläggningen av ärendet i utskottet. Jag
tror, att som ärendet i denna del nu föreligger, är det, i saknad av
kännedom om den avsedda räckvidden av uttalandet, klokast att stryka
denna del av betänkandet och ersätta den med några ord i enlighet
med herr Kvarnzelius’ yrkande. Men samtidigt vill jag för min del
bestämt ha sagt ifrån, att Kungl. Maj: t självfallet har all anledning
att, inom ramen för vad gällande bestämmelser möjliggöra, låta snarast
verkställa en ingående undersökning angående bankens skötsel och orsakerna
till dess obestånd samt vidtaga därav påkallade åtgärder.

Jag skall alltså, herr talman, be att få förena mig i herr Kvarnzelius’
yrkande, så vitt angår den del av utskottsbetänkandet, somi avser den
påkallade rättsliga undersökningen.

Herr Kvarnzelius: Jag begärde ordet endast i anledning av
det yrkande, som nu utformades av den siste ärade talaren.

Förslag till olika lösningar av denna fråga ha ju ingalunda saknats,
och alla förslag ha ju varit föremål för åtminstone någon prövning.
Men att man i sista stund skulle hoppa på ett förslag, som formulerats
några minuter innan man går att fatta beslut, det kan jag inte tänka
mig möjligheten av.

Jag ber alltså att på det bestämdaste få avråda kammaren från
att reflektera på det av herr Petrén nu gjorda yrkandet.

Herr von Sneidern: Naturligtvis är det ytterligt svårt att fatta
position i denna fråga på grundval av den utredning, som förekommit.
Jag kan dock inte underlåta att påpeka, att de i frågan hörda sakkunniga,
som man måste betrakta som de i främsta rummet opartiska,
uttalat sig för en- lösning enligt de av Kungl. Maj :t föreslagna linjerna,
och då måste den, som har svårt att fatta position men vet, att en position
i detta ögonblick måste fattas, följa dessa auktoriteter och inte
den mångfald av andra, som nu uppträder.

Till den kritik, herr Kvarnzelius nyligen riktade emot det senast
framlagda förslagets beskaffenhet att hava uppstått i sista ögonblicket,
kan jag inte underlåta att lägga en annan anmärkning. Enligt den formulering,
detta förslag fått, skulle staten, om jag ej missuppfattade förslagsställaren,
anslå 15 miljoner kronor till ett bolag, som skulle över -

Torsdagen den 22 mars f. m.

59 Kr 22.

taga Svenska lantmannabankens tillgångar. Är verkligen Svenska lånt- A"ä- bistånd
mannabanken så dålig, att man skall behöva anslå 15 miljoner för att
övertaga tillgångarna, då får man verkligen medge, att då är företaget bank
verkligen nSycket dåligt. Orimligheten i det sist framlagda förslaget
synes påtaglig.

För min del ber jag att få ansluta mig till det yrkande, som framkommit
från herr Kvarnzelius. Jag tror, att vi i detta ögonblick måste,
som herr Petrén sade, tänka på nödvändigheten av att komma till ett
samstämmigt beslut från de bägge kamrarna, och jag tror, att den rättaste
vägen att gå fram då är att sluta upp omkring Kung! Maj :ts förslag
med den ändring, som föreslagits av herr Kvarnzelius.

Herr Fehr; Herr von Sneiderns yttrande tvingar mig att säga ett
par ord. Det är naturligt att man frågar sig: Då det föreslagna bolaget
skulle övertaga tillgångarna, skola då inte också skulderna övertagas?
I sak är det ju självklart, att de skola höra tillsammans med tillgångarna,
men i form tror jag inte det är lämpligt, att det bestämmes.

Ty om 1 ikvidationsbolaget väljes, får det utbetala de vid likvidationen
inflytande medlen till det gamla bolagets borgenärer, men detta sker
inte i form av ett direkt övertagande av skulderna. Om nu en sådan generell
fullmakt lämnas Kungl. Maj :t att använda dessa medel för en
organisation, så ligger ju däri, att åt Kungl. Maj :t anförtros att utföra
ett avtal, som på bästa sätt tillgodoser det allmännas intresse. Det gäller
därför att formulera yrkandet så vidsträckt, att det inte avskär
Kungl. Maj :t från befogenheten att på grundval av eventuellt riksdagsbeslut
i den riktningen pröva alla förslag, som kunna finnas vara förtjänta
av beaktande. Skulle någon ändring i detta yrkande göras, skulle
därigenom lätteligen avskäras antingen det ena eller det andra av de
förslag, som bär under debatten fått auktoritativt understöd.

Mitt yrkande är fortfarande återremiss.

Herr T r y g g e r: Herr talman, mina herrar! För min del var
jag, då jag kom hit i dag. besluten att rösta för den reservation, som
herr [ohan Nilsson avgivit i statsutskottet och som innebär bifall till
herrar Gustafssons m. fl. motion. Orsaken härtill var följande. Det
kungliga förslaget innefattar övertagande av en hank och förvandlande
av denna bank till en statsbank. Man skrattade visserligen i början åt
denna statsbank, så .skröplig som den i detta fall skulle bli, men det
finns dock ett embryo, som kan utveckla sig till en verklig statsbank.

För den som anser, att en statsbank med alla dessa avdelningskontor
och avdelningsstyrelser kan bli en ganska farlig sak här i Sverige, kanske
till och med kan medföra korruption, för honom är det klart att
man inte bör vara med om ett sådant förslag.

Men det finns en olägenhet till med denna statsbank. Om banken
1 j utvecklar sig och stärkes utan går tillbaka och slutar med en likvidation
med förlust för staten, så kan man vara övertygad att om staten,
som nu är ifrågasatt, har insatt ett aktiekapital av 20 miljoner, kom -

Jfr 22. 60

Torsdagen den 22 mars f. in.

Ang. bistånd mer åtskilligt att vara förlorat, innan vederbörande erkänna, att förelantmännens
ta§et ar sa dåligt, att det måste likvideras, och kanske man satsar på
bank. nytt dera gånger, innan man kommer till ett dylikt erkännande. Det
(Forts.) är därför, jag ej vill vara med om Kungl. Maj: ts förslag.

Vad herr Gustafssons förslag åter beträffar, utgick jag, när jag
beslöt att rösta för detsamma, därifrån, att de uppgifter, som funnös
i den kungliga propositionen angående lantmannabankens ställning,
skulle vara riktiga. Dessa uppgifter gå ju ut på att man kan vard
säker på att när fonderna äro bortstrukna, skola debet och kredit gä
ihop. Herr statsrådet antydde till och med, att det skulle bli några miljoner
över till aktieägarna. Detta är utgångspunkten. Men som sagt,
alla sådana kalkyler äro ovissa. Det kan ju mycket väl hända, att icke
blott de två och en halv miljoner, som man nu anser sig möjligen kunna
räkna på, gå bort, utan det kan hända, att debet och kredit ej gå ihop
och att det visar sig en brist, då man går närmare in på saken och
skall överföra den gamla bankens tillgångar och skulder på den nya.

Vad föreslår då herr Gustafssons m. fl. motion? Jo, den föreslår,
att det skulle bildas en ny bank, som skulle övertaga den gamla
bankens skulder — där finns ingen begränsning — samt dess tillgångar,
vederbörligen avskrivna. Denna nya bank skulle ha ett aktiekapital på
5 miljoner, vilket de gamla aktieägarna skulle ha rättighet att teckna
med företrädesrätt. Om de icke gjorde det, skulle andra enskilda beredas
tillfälle, men om icke någon enskild vore villig att teckna, skulle,
alldeles som i det kungliga förslaget, kreditkassan garantera dessa 5
miljoner. Vidare föreslår herr Gustafsson, att staten skulle gå in med
15 miljoner mot förlagsbevis, och på det sättet skulle faktiskt denna
bank i förhållande till den stora allmänheten erbjuda samma säkerhet
som en statsbank med 20 miljoners aktiekapital. Såväl aktiekapitalet
på 5 miljoner som de 15 miljonerna mot. förlagsbevis gå ju med
sämre rätt än bankéns fordringsägare ha, och i förhållande till dessa
skulle ställningen sålunda bli densamma som enligt Kungl. Maj: ts förslag
om ett aktiekapital på 20 miljoner.

Då kan man ju fråga: Vad skall egentligen nyttan vara med det
Gustafssonska förslaget 1 jämförelse med Kungl. Maj: ts förslag? Jäg
har redan sagt, att man därigenom slipper en statsbank. Men det ar
även en annan fördel, och den visar sig, när man skall överföra den
gamla bankens tillgångar till den nya. Om man då finner, att debet och
kredit icke gå ihop utan att åtskilligt brister, kommer detta att tidigare
föranleda till en avveckling, en likvidation, då aktiekapitalet är sä litet,
än om det uppgår till det högre belopp, som ifrågakommer, om Kungl.
Maj: ts förslag antages.

Om det Gustafssonska förslaget går igenom, blir alltså, när män
skall överföra den gamla bankens tillgångar och skulder till den nya,
situationen den, att om man finner, att det är mycket, som är borta, låt
oss säga 4 miljoner, då får man fatta sin uppgift så, att man bör avveckla
på. bästa och klokaste sätt. Dessa 4 miljoner äro då ett offer,
som staten eller eventuella enskilda aktietecknare gjort; ja kanske någon

Torsdagen den 22 mars f. m.

61

Jfr 22.

del av statens förlagsfordringar också går förlorad. Detta är emellertid
ingenting att göra åt, då man ju dock velat göra ett allvarligt försök
att hjälpa.

Men låtorn oss därefter tänka oss det fallet, att när man gör denna
överflyttning från den nuvarande banken till den nya, finner man, att
den förra banken ej är så dålig, som man sagt, utan så bra, att åtminstone
debet och kredit gå ihop, så att i stort sett full valuta finnes för
de 5 miljonerna i aktiekapital. Då fortlever den nya banken som en
penninginstitution med enskilda aktieägare, och i den mån bankens förtroende
stärkes genom att det konstateras, att den är värd förtroende,
blir det ganska lätt för den att få ett ökat aktiekapital och inlösa förlagsbevisen.

Sålunda: vad jag tycker är det verkligen för situationen lämpliga
i det Gustafssonska förslaget, det är: Är bankens ställning så dålig,
att det hela bör avvecklas, kommer detta att mycket snart ske. Är den
rätt bra eller sådan att åtminstone icke mer än aktiekapitalet och fonderna
gått förlorade, ha vi skapat en möjlighet för den nya banken
att bestå och utveckla sig och tillfredsställa de krav, som man hade
hoppats, att den gamla banken skulle kunna fylla, men varav den icke
visat sig mäktig.

Nu bär ju genom vad som förekommit i dag situationen blivit förändrad.
Herr statsrådet har läst upp ett papper, och man får riktigt
källa kårar över ryggen, när man får höra vad där står. Har man känsla
av sitt ansvar, är det svårt att fatta sitt beslut. Jag förstår så väl de
herrar, som anse, att i den föreliggande situationen skulle det enda riktiga
vara att återremittera ärendet. Men denna återremiss drar ju med
sig ett moratorium, och moratoriet är enligt mångas åsikt en mycket betänklig
åtgärd. När jag i går tillät mig ett uttalande beträffande ett
moratorium, sade jag, att jag för min del hade stora betänkligheter emot
det, därför att det var en våldsamt ingripande åtgärd, som endast i de
mest exceptionella fall borde användas. Det kunde ej tillämpas på detta
fall, sådant det förelåg i går. Men när man hört den promemoria, som
herr statsrådet föredragit i dag, blir man mindre betänksam mot moratorieförslaget,
tv man får liksom en känsla av, att om man ej går den
vägen och alltså icke närmare prövar detta material, där de viktigaste
delarna blivit framlagda i sista minuten, skulle möjligtvis ej blott vårt
lands innebyggare utan även utlandet få en sådan uppfattning om det
ekonomiska samvetet och den finansiella vederhäftigheten bär i Sverige,
att kanske skadan därav skulle bli större än skadan av ett moratorium.

Då jag emellertid som saken ligger har den alldeles bestämda uppfattningen,
att vi måste söka hjälpa alla de många, som, utan att det
kan läggas dem till last, råkat in i de svårigheter, som bankens svaga
ställning och riksförbundets olyckliga expansionsförsök föranlett, kommer
jag för min del likvisst att i första hand rösta för herr Gustafssons
m. fl. förslag, som ger eu möjlighet att utan alltför stora offer komma
till rätta med den svåra situaitonen. Men om det förslaget vid omröstningen,
såsom antagligt är, skulle bli utslaget, kan jag åtminstone

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

\r 22. 62

Torsdagen den 22 mars f. in.

A’åt ''svenska rn*n ^ *c^e r^a för Kung!. Maj : ts förslag, utan jag kommer
lantmännens ^a att ans''l,ta m''g till yrkandet om återremiss av ärendet till utskottet.

bank.

(Forts.) Herr Nilsson, Gustaf: Jag har endast begärt ordet för att

tillkännagiva, att jag för min del kommer att rösta för utskottets förslag.
Jag gör det så mycket hellre, sedan jag i dag suttit här och åhört
vilken iver och intresse alla de, som koncentrerat sig på moratoriet, lagt
i (lagen för att genom olika förslag och olika finesser försöka få hela
frågan uppskjuten på en månad. För min del kan jag inte finna, att
de, som här skola hjälpas, bli hjälpta med att man uppskjuter behandlingen
en månad. Över huvud taget har åtminstone jag och flera med
mig vant likgiltiga för hela saken, men då man nu anser, att hjälp bör
lämnas åt insättarna, anser jag det säkraste vara att besluta i enlighet
med utskottets förslag.

I fråga om den rättsliga undersökningen har det emellertid yrkats
en ändring i utskottets förslag, och man har särskilt — inte minst en
ärad talare här på Kristianstadsbänken — ansett, att det vore olämpligt
att igångsätta en sådan undersökning. För min del kan jag inte finna
annat än att det vore önskärt att få en sådan undersökning, inte bara i
detta fall utan också i åtskilliga andra, och då det bär är fråga om att
statsverket skulle träda till och hjälpa ett bankföretag i den form, som
bär är tänkt, förefaller det mig också, att riksdagen har full rätt att
uppställa som villkor en undersökning på något andra grunder än de
vanliga. Herrarna, som äro emot denna undersökning, ha själva för ett
par år sedan, då det gällde ett privat företag, som inte alls begärt några
statsmedel eller någon hjälp — jag syftar på Svensk import — varit
färdiga att döma och avsätta folk utan dom och rannsakning. I detta
avseende vill jag således hemställa om bifall till utskottets ursprungliga
förslag och avslag på det ändringsyrkande, som utskottets ordförande
framställt.

Jag ber, herr talman, att för min del i övrigt få yrka bifall till statsutskottets
förslag i avseende å tecknandet av aktier.

Herr Hellberg: Herr talman. Den situation, som nu råder
här i kammaren, tyckes mig kunnat karakteriseras som den rena konfusionen.

Här ha vi en rad av förslag, som alla syfta till ett positivt beslut.
Vi ha regerings förslaget, som onekligen fått ett grundskott genom det
papper finansministern nyss läste upp. Vidare föreligger herr Kvarnzelius
variant av utskottsförslaget. Sedan ha vi det förslag, som ursprungligen
formulerats av herr Fehr och sedan upptagits av herr Petrén,
och slutligen det, som är framfört i en reservation och förordat
av herr Trygger. Jag: kan inte hjälpa, att jag bär det intrycket, att om
vi nu gå till ett positivt beslut, blir det nära på eu sinkadus, vilket av.
dessa förslag, som kommer att avgå med segern. Och då vill jag nu i
sista stund blott säga — jag är ju inte i minsta mån sakkunnig, jag
yttrar mig bara som mannen i ledet — att jag känner det, som om det

Torsdagen den 22 mars f. m.

63

>T 22.

under dessa förhållanden ändå vore rimligt, att vi välde den enda^väg,
som innebär någon möjlighet till besinning. Jag ber alltså att få instämma
i yrkandet om återremiss, vilket innebär en senare möjlighet till
moratorium.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att med anledning av de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner komme att framställas, först särskilt angående var
och en av de olika punkterna i utskottets hemställan, därvid i sammanhang
med punkten b) skulle behandlas den del av utskottets motivering,
som avsåge den av herr Törnkvist i ämnet väckta motionen, samt vidare
särskilt angående utskottets motivering i övrigt.

Beträffande punkten a), fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats: 1: o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2: o) att den av
herr J. Nilsson i Skottlandshus m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
skulle godkännas, i vad den avsåge ifrågavarande punkt; 3: o) att
punkten skulle visas åter till utskottet; 4: o) att kammaren skulle avslå
utskottets hemställan; samt 5: o) att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att näst efter orden »Kungl. Maj: ts beprövande» fortsattes
sålunda: »användas för ett för övertagande av aktiebolaget Svenska
lantmännens banks tillgångar bildat aktiebolag».

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits återremiss, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller
punkten a), röstar

vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 35

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten äter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 58.

I fråga om punkten b) och den del av utskottets motivering, som
avsåge herr Törnkvists motion, anförde nu vidare herr förste vice talmannen,
kvarstode, sedan till följd av kammarens nyss fattade beslut
yrkandet om återremiss finge anses hava förfallit, följande yrkanden:
1 : o) att utskottets hemställan skulle bifallas med godkännande av ifrågavarande
del av motiveringen; 2:o), av herr Lindblad, att samma hem -

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

Nr 22.

Ang. bistånd
åt Svenska
lantmännens
bank.
(Forts.)

64 Torsdagen den 22 mars f. m.

ställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att de å sid.
4 rad 7 i det tryckta utlåtandet förekommande orden »av den natur»
utbyttes mot »i det syfte»; samt 3ro), av herr Kvarnselius, att kammaren
skulle besluta, att herr Törnkvists ifrågavarande motion icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd, och i sammanhang härmed besluta,
att den del av utskottets motivering, som å sid. 4 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Beträffande herr Törnkvists yrkande» och slutade
med »ofördröjligen företagen», skulle utbytas mot ett uttalande av följande
lydelse: »Beträffande herr Törnkvists yrkande om en rättslig undersökning
i förevarande sak finner utskottet detta vara av sådan beskaffenhet,
att det ligger utanför utskottets befogenhet att inlåta sig
på detsamma.»

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt
berörda yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på bifall till
herr Kvarnzelius yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Lindblads yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, söm beträffande statsutskottets utlåtande nr 35 punkten b)
och den del av utskottets motivering, som avser herr Törnkvists ifrågavarande
motion, bifaller herr Kvarnzelius därom gjorda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindblads yrkande i ämnet.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 42.

Beträffande punkten c), fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock bifall till punkterna
2) och 3) i den av herr Kilbom m. fl. i ämnet väckta motionen.

Vid härefter enligt dessa yrkanden gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Slutligen yttrade herr förste vice talmannen, att i avseende å motiveringen
med undantag av förut behandlade, å sid. 4 i utlåtandet förekommande
del yrkats dels att utskottets uttalanden skulle godkännas,
dels att ifrågavarande delar av motiveringen skulle godkännas med den
ändring, som påyrkats i den av herr C. P. V. Nilsson i Gränebo m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservation, dels ock, av herr Kvarnselius, att
utskottets uttalanden skulle godkännas med den ändring, att den mening,
som å sid 3 rad 12 nedifrån i det tryckta utlåtandet började med orden
»I anslutning till» avfattades sålunda: » I anslutning till denna

Torsdagen den 22 mars f. m.

65 >r 22.

ståndpunkt vill utskottet också såsom sin åsikt uttala att oktroj för den
nya banken bör begränsas till en tid av sex år utöver den del av inne- ia„tmännens
varande år, varunder banken kan vara i verksamhet. Före oktrojtidens bank.
utgång bör riksdagen beredas tillfälle att taga ställning till frågan om (Ports.)
bankens fortsatta bestånd. Jämväl med hänsyn härtill vill utskottet
framhålla angelägenheten av att så enkla och billiga organisatoriska former
som möjligt komma till användning.»

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till det av herr Kvarnzelius framställda
yrkandet vara med övervägande ja besvarad.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner :

nr 177, angående överflyttande av en amanuens vid den pediatriska
polikliniken å allmänna barnhuset i Stockholm till den pediatriska polikliniken
å kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn därstädes;

nr 195, angående vissa tillbyggnadsarbeten å allmänna barnbördshuset
i Stockholm;

nr 199, med förslag till förordning om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror;

nr 202, angående lönefyllnad åt en teologie professor vid universitetet
i Uppsala;

nr 203, angående anvisande av medel till tekniska högskolans byggnadskommitté
för täckande av ett på grund av skiljedom utgivet belopp;
nr 204, angående bidrag till dövstumlärarnas pensionsanstalt;
nr 209, angående dy^rtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisningsanstalter;

nr 215, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1923—1924 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels
ock innehavare av prästerliga emeritilöner;

nr 216, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;

nr 217, angående på Sverige ankommande årsavgifter till den internationella
unionen för geodesi och geofysik; samt

nr 221, angående tillfällig pensionsreglering för efterlevande till
delägare i lärarnas vid elementarläroverken gamla och nya änke- och
pupillkassor m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner rörande antagande av lag om anstånd för aktiebolaget
Svenska lantmännens bank med betalning av gäld.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Forsla kammarens protokoll 1923. Nr 22.

5

Nr 22. 6C

Torsdagen den 22 mars f. m.

Efter föredragning av Kungl. Maj: ts vid detta sammanträde avlämnade
propositioner hänvisades dessa, nr 177, 195, 202, 203, 209, 215
och 217 till statsutskottet, nr 190 till behandling av lagutskott, nr 199
till bevillningsutskottet, nr 204, 210, 211 och 221 till bankoutskottet samt
nr 216 till jordbruksutskottet.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och
yttrade: Med stöd av § 55 riksdagsordningen får jag hemställa, att
kammaren måtte medgiva, att tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj: ts i går och i dag avlämnade propositioner må utsträckas
till det plenum, som infaller näst efter 20 dagar sedan propositionerna
avlämnades i kammaren.

Denna hemställan bifölls.

Herr Pålsson väckte en motion, nr 179, i anledning av Kungl.
Maj: ts proposition med förslag till förordning om motorfordon m. in.
Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Herr Nilsson, Nils Anton, avlämnade en av honom och herr Jönsson
undertecknad motion, nr ISO, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition
angående omorganisation av hushållningssällskapen in. m.

Denna motion hänvisades till jordbruksutskottet.

Herr Gabrielsson väckte en motion, nr 181, i anledning av Kungl.
Maj : ts proposition angående anslag för beredande av lokaler åt en hovrätt
över Norrland.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Greve Lagerbjelke väckte en motion, nr 182, i anledning av Kungl.
Maj: ts förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.
Denna motion hänvisades till särskilda utskottet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Adelswärd för
tiden den 5—15 nästinstundande april.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 3,23 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 22 mars e. m.

67 Xr 22.

Torsdagen den 22 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj : ts propositioner :

nr 141, med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 2
juli 1915 angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens
ställande på krigsfot (hästutskrivningslag);

nr 213, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda
eller förut anställda personer;

nr 214, angående pensionsförbättring till verkmästaren E. F. Jonsson
och mästaren O. A. Johansson;

nr 218, angående pension å allmänna indragningsstaten åt efterlevande
till vissa i försvarets tjänst anställda eller förut anställda personer;

nr 219, angående pensionsförbättring åt löjtnanten A. S. Edström;

nr 220, angående ersättning åt furiren N. L. Strömblads änka och
minderåriga barn;

nr 222, angående förhöjd livränta åt daglönaren A. S. Malmberg;

nr 223, angående pensionsförbättring åt flaggkvartersmannen A. G.
Sjöqvist;

nr 224, angående pension å allmänna indragningsstaten till f. d.
fästningsbyggnadsarbetaren O. Bergman ; samt

nr 225, angående utbyte av mark, tillhörande Älvsborgs regementes
övningsfält.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 64, till Konungen i anledning av Kungl. Maj : ts proposition
angående tecknande av aktier i ett för övertagande av aktiebolaget Svenska
lantmännens banks rörelse bildat bankaktiebolag.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 36, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om viss ändring i reglerna om
avstängning från arbetslöshetshjälp i fall av arbetskonflikt.

Efter föredragning av de denna afton avlämnade kungl. propositionerna
blev propositionen nr 141 på begäran bordlagd, varemot de

Nr 32. 68

Fredagen den 23 mars.

övriga nu hänvisades, nr 213, 214, 218—220, 223 och 224 till bankoutskottet,
nr 222 till statsutskottet samt nr 225 till jordbruksutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 8,06 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Fredagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollen för den 17 och den 19 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen angående
framförande från svensk sida av vissa krav i fråga om arbetet för
Europas ekonomiska återuppbyggande;

nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen angående
åstadkommande av ett svenskt initiativ till en vädjan till Amerikas
Förenta stater att inträda i det nuvarande folkförbundet och verka för
folkfreden m. m.; samt

nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen angående
åstadkommande av ett svenskt initiativ till att grundsatsen om nationernas
självbestämningsrätt må antagas till internationell lag m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl.
Maj :ts proposition nr 141, med förslag till lag om ändrad lydelse av 9 §
i lagen den 2 juli 1915 angående anskaffande av hästar och fordon för
krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslag).

Samman]ämk- Föredrogs statsutskottets memorial nr 36, i anledning av kamrarnas

arbetslöshets- skiljaktiga beslut i fråga om viss ändring i reglerna om avstängning
frågan. från arbetslöshetshjälp i fall av arbetskonflikt.

Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut beträffande statsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angå -

Fredagen den 23 mars.

69 Kr 22.

ende viss ändring i reglerna om avstängning från arbetslöshetshjälp i Sammanjämkfall
av arbetskonflikt jämte i ämnet väckta motioner, hade utskottet, i ninssfomslag i
syfte att åstadkomma en sammanjämkning mellan dessa beslut, i det
nu föreliggande memorialet hemställt, att riksdagen måtte, båda kam- (Forts.)
rama med frånträdande av sina förut i ärendet fattade beslut, godkänna
ett i memorialet intaget yttrande och förslag i förevarande fråga.

Enligt en vid memorialet fogad reservation hade herrar C. J. G.

Swartz, J. Nilsson i Skottlandshus, C. P. V. Nilsson i Gränebo, /. La
Widell, O. Bergqvist, P. Nilsson i Bonarp, O. Olsson i Kullenbergstorp,

J. D. Norman och P. M. Olsson i Blädinge ansett, att sammanjämkning
i frågan icke kunnat äga rum samt att utskottet bort framlägga förslag
till proposition för ärendets avgörande medels gemensam omröstning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, begärde flera av kammarens
ledamöter, att förevarande memorial måtte bordläggas.

Herr Mölle r: Det lär väl knappast kunna förhindras, att det
bordläggningsyrkande, som är framställt i detta sammanhang, också
godkännes. Men jag har begärt ordet för att konstatera, att man
uppenbarligen från högerns sida, sedan ärendet har förelegat till prövning
ända sedan den 13 februari, d. v. s. under fem veckor, icke ens
kan visa så mycket tillmötesgående mot de svältande arbetslösa, som
nu äro avstängda från arbete, att man tillåter en omedelbar behandling
av detta sammanjämkningsförslag.

Vad man här vill vinna med en bordläggning, kan jag icke förstå.

Jag måste för min del säga, att jag i varje fall icke kan betrakta detta
bordläggningsyrkande som annat än ett uttryck för en önskan till ren
skadegörelse och såsom uttryck för politiskt okynne.

Jag tillåter mig att nedlägga en bestämd protest emot denna fortsatta,
uppenbarligen för hela påsken avsedda förhalning av detta ärende,
av vars avgörande flera tusen människors dagliga uppehälle, med
familjer och allt vad därtill hör, är beroende. Det förefaller mig vittna
om en sådan hårdhjärtenhet gentemot nödlidande, absolut oskyldiga
människor, att detta icke kan stämplas som något annat än ett uttryck
för, jag upprepar det, rent okynne.

Herr Trygger: Herr talman! För min del är det omöjligt
att inlägga en gensaga emot herr Möllers uttalande i sådana ordalag,
som hans yttrande förtjänar. Jag är icke van att använda ett sådant
språk, och under den långa lid, som jag har varit här i kammaren,
har jag, det måste jag säga, aldrig hört maken till uttalande i taktlöshet
och smaklöshet.

Orsaken till, att bordläggning här har begärts, har varit, att man
velat sätta kammaren i tillfälle att taga del av ett sammanjämkningsförslag,
som ingalunda framstår såsom ett modifierat fastslående av
en ståndpunkt, som förut har gjort sig gällande på något håll, utan
innebär, kan man säga, en helt annan lösning av frågan än den, som

Jfr 22. 70

Fredagen den 23 mars.

Sammanjämkuingsförslag
i
arbetslöshetsfrågan.

(Forts.)

förut har varit före. Det är då en billig fordran, att kammarens ledamöter
åtminstone skola få tid att läsa utskottets utlåtande, och det är
också en billig fordran, att de bliva satta i tillfälle att närmare överväga
detsamma, innan kammaren fattar sitt beslut.

Herr Winberg: Herr talman! Naturligtvis kan jag vara

med om att iakttaga alla de parlamentariska former för ärendenas avgörande,
som man anser stå i överensstämmelse med grundlagens föreskrifter,
men nog måste jag säga mig, att mot bakgrunden av vad som
förekommit den allra senaste tiden, synes mig denna åtgärd, som man
nu vidtagit ifrån visst håll för att förhindra detta ärendes avgörande
nu omedelbart, vara en alltför långt driven formalism vid beaktande
av de parlamentariska formerna. Men nog förstår jag det också! Herrarna
hava sitt på det torra nu. En fråga, som ni ansett vara för eder
den allra viktigaste, fingo ni avgjord i går. Det är således ingen brådska
för er, om det är några tusen arbetare, som få vänta längre än
skäligt är för att få detta magra lilla ben, som riksdagen möjligen
kommer med åt dem sedan. Om de få gå och vänta några veckor
till, det intresserar inte herrarna! Men skulle det inte vara skäl i kanske,
att man vid en del andra ärendens behandling här också hade
slagit vakt om formerna i tillräcklig utsträckning, så att icke detta
brådskande avgörande av ganska viktiga frågor, som vi nu fått bevittna
i riksdagen under de senaste dagarna, hade fått förekomma, och
skulle icke det där använda förfarandet också hava bort framkalla
herrarnas känslor för vad som varit tillbörligt ur formell synpunkt.

Det är beklagligt, det måste jag säga, när de parlamentariska formerna
äro sådana, att det är möjligt att på detta sätt sabotera ett ärendes
avgörande, då man i alla fall vet, att avgörandet icke gärna kan
komma att träffas i annan riktning än vad som nu här är föreslaget
och där det hela sålunda inskränker sig till en liten hämnd, när man
icke på annat sätt kan få sin vilja igenom.

Jag skall icke yttra mig om utlåtandets innebörd, huruvida det
fortfarande får anses innebära en seger för regeringen eller ej, men
jag skulle vilja säga, gentemot det ofta upprepade talet från alla håll
nära nog om de gemensamma intressen, som man här vid avgörandet av
de politiska frågorna, att här hava vi ett bevis för, hur pass gemensamma
intressen det är. När det kommer till kritan, är det dock i
alla fall de rent egoistiska intressena, som här göra sig gällande, och
man lämnar åsido alla hänsyn till deras intressen, som man icke närmast
företräder.

Herr Petrén, Alfredrjag vill gentemot herr Trygger säga,
att det är lätt att tala hovsamt, när känslorna icke äro i svall, men det
är kanske inte lika lätt att tala så hovsamt, som herr Trygger kanske
finner lämpligt, när man är fylld av rättmätig harm. Och det är väl
icke underligt, att man är fylld av harm, när man finner, att högerpartiet
här begär en bordläggning, som endast kan resultera i, att

Fredagen den 23 mars.

71 Nr 38.

tusentals svältande arbetare ännu få dröja ett par veckor, innan de Sammanjemnlik
detta bidrag, som de så väl behöva. Ty det må konstateras, att, så- 1

som vi alla veta, fragan faktiskt ligger sa, att det sammanjämknings- frågan.
förslag, som här föreligger, kommer att bifallas. Den nu vidtagna åt- (Forts.)
gärden ifrån högerns sida kan alltså icke föranleda, att förslaget förkastas,
utan den medför endast, som sagt, att de svältande arbetarna
få svälta ännu längre.

Herr Pers: Jag kan icke avhålla mig ifrån att uttala den meningen,
att det hade varit lyckligast, om sammanjämkningsförslaget
tagits utan vidare, särskilt som de värden, som gå förlorade genom
det handlingssätt riksdagen visar genom ett sådant uppskov äro högst
betydande. Det kommer att bliva en stämning ute i landet genom ett
sådant beslut — det må formellt vara hur berättigat som helst ■— som
är beklaglig för landets lugn och välbefinnande och även är beklaglig
för det fortsatta arbetet i riksdagen. Det är knappast sådana tider
vi leva i att man här har rätt att om'' en formell sak röra upp en sådan
stämning och sådana vågor, som komma att framkallas av ett dylikt
handlingssätt ifrån riksdagens sida.

Herr Swartz: Herr talman! Jag ber för min del att få på det
bestämdaste förklara, att i vårt yrkande på bordläggning ligger absolut
ingenting annat än, att det må ges tillfälle åt riksdagen att överväga,
hur riksdagen vill ställa sig i en synnerligen viktig fråga. Jag ger herr
Winberg fullkomligt rätt däri, att man borde hava givit riksdagen tid
även i andra frågor, som under de senaste dagarna hava förekommit.
I den delen överensstämma vi fullständigt, men jag kan omöjligt vara
med om den konklusionen, att, när vi icke fingo tid att göra det i ett
annat avseende, skola vi icke ''heller hava någon tid att göra det i
detta.

Det är en mycket viktig fråga, som här är å bane. Det gäller att
ändra de direktiv, som regering och riksdag i fjol gemensamt godkände,
och ändra dem på så sätt, att jag för min del har den uppfattningen,
att därmed lämnas fritt spelrum åt en mängd krafter, som icke böra ha
inflytande på avgörandet av, hur staten skall lämna sin hjälp vid dessa
tillfällen. Bland annat skulle man härigenom fastslå, att de arbetslösa
hava rättighet till hjälp ifrån statens sida, vilket av både riksdag och
regering förut har bestämt avvisats. Det är verkligen en viktig sak och
den fordrar ett så noggrant övervägande, att man åtminstone, såsom här
förut sagts, bör hinna läsa, vad som är föreslaget, innan man fattar något
beslut.

Jag hade verkligen icke trott, att landet låg på det sättet, att det var
alldeles klart, att utskottsbeslutet skulle utfalla på det sätt sammanjämkningsförslaget
här innebär. Jag vet nu visserligen, vilka det är,
som uppbära detta sammanjämknings förslag, men jag både trott, att
särskilt de framkomna erinringarna ifrån håll, som står nära den bor -

Jfr 22. 72

Fredagen den 23 mars.

Sammanjämknings}
Utslag i
arbetslöshetsfrågan.

(Forts.)

gerliga delen av dem, som stödja sammanjämknings förslaget, skulle
vara av beskaffenhet att kanske både de personer, som varit med om
själva sammanjämknings förslaget, och i all synnerhet de, som icke haft
förmånen att få taga del av detsamma, skulle finna det vara skäl i att
fundera litet på innehållet samt konsekvenserna av detta förslag.

Det är anledningen, varför vi för vår del ansett, att bordläggning
borde äga rum och icke ärendet företagas inför så glesa bänkar, som
redan, på grund av det tillkännagivna beslutet om arbetsplenas upphörande
egentligen från och med i år, äro att skåda.

Det har talats om, att vi på detta sätt lämna ut folket, de arbetslösa,
till svält. Jag har redan förut haft tillfälle att framhålla, att så)
icke är fallet. Det är ingen, som kommer att svälta härför. Det kan
vara fråga om, hur hjälpen skall ges, ifrån det ena eller andra hållet,
men det är absolut ingen, som kunnat påstås under denna tid svälta på
den grund att han lämnats utan hjälp. Ingen anmälan om den saken
har ingått till arbetslöshetskommissionen och ingen anledning finnes att
antaga, att förhållandena för framtiden skola gestalta sig på annat sätt.
Och förresten vill jag säga herrarna: äro herrarna så absolut säkra på,
att i alla händelser det slutliga resultatet skall bliva, att sammanjämkningsförslaget
tages, så blir ju talet därom, att man genom bordläggningsyrkandet
utlämnar vederbörande arbetslösa till svält ännu obegripligare,
eftersom sammanjämkningsförslaget innehåller retroaktivitet
ifrån första mars. Således skulle det här endast gälla frågan om, var
medlen skulle under tiden anskaffas, och herrarna kunna väl icke gärna
påstå, att den frågan är av den beskaffenheten, att man icke kan reda
sig fram över denna tid utan att den i detta sammanhang löses.

Riksdagens värdighet synes dock efter mitt förmenande fordra, att
man gör sig tid att noga övertänka detta förslag, som i så väsentliga delar
går emot vad riksdagen förut ansett vara det riktiga och som så lämnar
ut användandet av statens hjälp åt godtycke och personliga uppfattningar
inom arbetslöshetskommissionen, vilkens sammansättning för
framtiden kanske icke är alldeles säker. Jag tror det är nödvändigt att
hava direktiv av klar och tydlig beskaffenhet, och det är för att få överväga,
huruvida man icke bör hålla fast därvid, och för att åtminstone
få klart för sig vad följden blir, om man går ifrån detta, som jag anser,
att man bör hava tid, så att man kan komma underfund med den
saken.

Herr Lindhagen: Bakom det framställda yrkandet om bordläggning
ligger väl ytterst, om det skall hava någon praktisk betydelse,
också den förhoppningen, att man skall kunna avslå sammanjämkningen
genom någondera kammarens beslut. Jag föreställer mig, att det är
detta, som man syftat på, och då kan det ju sägas ligga någon mening
i bordläggningsyrkandet. Emellertid vill jag gent emot herr Möller
säga, att det icke bara är högern, som har den uppfattningen om bordläggningen,
utan att det även, efter vad jag hört, är vissa medlemmar
av bondeförbundet, och vidare också, om jag så får uttrycka mig, Stock -

Fredagen den 23 mars.

73 Nr 22.

holmsliberalismen, som stå bakom bordläggningsyrkandet. Jag tycker, l^ZTJfiTgi
att man skall vara rättvis och icke bara lägga klandret pa högern, som arbetslöshetsfullföljer
sina klara linjer, utan fördela sitt bekymmer jämnt över hela frågan.
linjen. (Forts.)

Otvivelaktigt ligger det, såvitt jag förstår, något i herr Winbergs
påpekande. Här har nu varit en byteshandel i själva verket, som vi
veta. Då bör lojaliteten ifråga om bytet också vara, att man fullföljer
det å ömse sidor. Men det är så i världshistorien och även i vår lilla
historia, att, när den ene fått, såsom det skedde i går, sitt på det torra,
är han icke bunden längre, ty hans intresse har svalnat, och därför fullföljer
han icke byteshandeln, då det gäller den andra sidan, utan utnyttjar
sina maktmedel för att kunna ensidigt inkassera en vinst och
låta den andra parten bliva bet.

Nu vilar det ett försonande drag i alla fall, herr talman, över denna
begäran om bordläggning, och det är, att alla ledamöter, som begärt
bordläggning, tillhöra dock den rena evangeliska läran. Jag för min
del har yrkat på avskaffande av den rena evangeliska läran och införande
i statsstyrelsen i stället av kristendom. Jag kan således konstatera,
att vad som här tilldragit sig är ett stöd för nämnda motions stora
befogenhet.

Man klagar över Ruhrinvasionen och omöjligheten att åstadkomma
försoning i världen, men vi se bär, att de kristliga intressena icke ens
vilja hålla ingången kohandel, utan så snart den avslutats, så fullföljer
man en annan aktion för egen räkning.

Herr ‘Ekman, Carl Gustaf: Jag hade icke tänkt begära

ordet, då det nu icke kan, så vitt jag förstår, på grund av bordläggningsyrkandet
bliva fråga om någon sakdiskussion beträffande innehållet
i det föreliggande förslaget. Men då man här ifrån herr Swartz sida
givit uttryck åt den meningen, att det föreliggande förslaget innebär
ändring i förutvarande direktiv och att ur sådan synpunkt man här
skulle &stå på en annan ståndpunkt än den, som tidigare intagits i utskottsförslaget,
så ber jag däremot få såga, att jag omöjligen kan biträda
en sådan uppfattning.

Det, som skilde, sakligt och faktiskt, regeringspropositionen från
utskottsförslaget var, att regeringspropositionen förutsatte, att under
vissa förhållanden arbetslöshetshjälp skulle utgå åt till yrke, som befinner
sig i konflikt, hörande arbetare. Utskottsförslaget hävdade den
meningen, att en sådan arbetslöshetshjälp icke kunde ifrågakomma, därför
att det innebar, att staten därmed uppger sin neutrala ståndpunkt.

Detta var den föregående stridens kärnpunkt. I den kärnpunkten står
det nuvarande förslaget fullt och helt på den tidigare utskottsståndpunktens
grund. Det avseende, vari detta förslag medför ändring, är, att
genom ett bifall till detsamma de från ett yrke utsöndrades ställning
skulle bliva i viss grad förmånligare än efter det tidigare förslaget.

Men det innebär icke i något avseende ett förändrat ståndpunktstagande
till den faktiskt omstridda frågan. Jag har sett, att ett uttalande i sådan

Jfr 32. 74

Fredagen den 23 mars

Sammanjämk- riktning blivit gjort och att en sådan tydning velat inläggas i det föreAggande
förslaget, men jag bestrider bestämt riktigheten av en sådan
frågan. tolkning.

(Forts.) lag skall vid detta tillfälle och i detta sammanhang icke yttra mig

vidare, då, som här sagts, när det gäller ett bordläggningsyrkande, diskussionen
ju icke bör röra sig om annat än behörigheten eller icke av
detta bordläggnings förslag. En hemställan om bordläggning brukar man
ju aldrig gorå något försök att förhindra och det har icke heller gjorts
något dylikt försök i nu förevarande fall.

Herr Kvarnzelius: förr greve och talman; Jag ber till en
början att få ge min fulla anslutning till vad herr Pers yttrade i denna
fråga. Dessutom vill jag tillägga några ord.

För mm del vill jag ifrån början säga. att jag givetvis, när det begäres
bordläggning av detta ärende, är villig att lojalt foga mig häri.
Men i det här fallet är det tydligt, att det gäller att mer än vanligt
noga överväga sina handlingar, då man begär ett ärende av denna beskaffenhet
ytterligare på bordet. Det kan ju icke undgås, att detta måste
ses emot bakgrunden av den behandling, som ärendet tidigare haft och
mot bakgrunden av, att det här gäller personer, som icke hava så värst
lätt att fa på kredit, mot säkerhet i vad riksdagen eventuellt kan komma
att besluta efter påskferierna. Det är därför jag tycker, att de, som nu
yrka bordläggning av detta ärende, taga ett stort’ ansvar på sig.

Vi hava inom statsutskottet försökt behandla ärendet med all skyndsamhet,
sedan det äntligen kom i det läget, att utskottet kunde taga befattning
med det. och vi offrade nästan hela natten mellan onsdagen
och torsdagen för att kunna få fram ett förslag från utskottet, som
i lksdagen skulle pröva. Statsutskottet sammanträdde under gårdagen
kl. 9 för att få detta ärende behandlat. Det yrkades då inom utskottet
bordläggning av ärendet. Vi voro lojala och togo ett nytt sammanträde
kl. 4, och därvid beslöts detta sammanjämkningsförslag.

Het vill därför förefalla mig, som om det borde ha varit möjligt
för kamrarna att, innan de taga sina påskferier, slutbehandla detta
ärende. Det måste dock konstateras, att i går kl. 3 e. m. voro 135 ledamöter,
ja, 137 om man räknar med talmannen och den avlagda sedeln,
närvarande och deltogo i handläggningen av ett ärende, och det skulle
icke förvåna mig mycket, ifall många av dem det här gäller att besluta

för, frågade sig: Var det nu så nödvändigt, att riksdagsmännen hals

over huvud skulle ge sig hem ifrån riksdagen, och kunde de icke ha
offrat åtminstone en dag till för att fa denna, för oss så viktiga fråga
afgjord i Det är^ icke att förvåna sig över om de stackars arbetslösa
gorå sig dessa frågor och det är ur den synpunkten, som jag för min

del icke har kunnat underlåta att uttala, vad jag här har sagt.

Herr Möller: Jag förstår synnerligen väl, att det kan, om uttrycket
tillätes, svida en smula i skinnet, då man ger uttryck för en
naturlig harm inför vad som här försiggår, men jag har för vana att

Fredagen den 23 mars.

75 hr it.

kalla en katt för en katt och en skurk för en skurk. • Man kan tvista'' Sammanfamk
om taktlöshet och smaklöshet i sådana här ting, men sedan jag hört skett

motiveringen för detta bordläggningsyrkande, som efter min uppfart- frågan.
ning är synnerligen skruvad, så känner jag mig så mycket säkrare på, (Forts.)
att mina förut fällda omdömen träffat huvudet på spiken.

När jag hörde t. ex. herr Swartz till försvar för detta bordläggningsyrkande
säga, att det ju icke kan vara riktigt, att människor
svälta, då det föreslås, att den här hjälpen, som de skulle få enligt
sammanjämkningsförslaget, skall utgå retroaktivt, så kan jag icke se
annat än, att man tillgriper fullkomligt ohållbara nödargument. Det
finns nog ingen, som förskotterar åt människor, som efter att till stor
del hava gått arbetslösa i över två år, nu i fem veckors tid fått vänta
på riksdagens avgörande av ärendet och som skola få vänta ännu 14
dagar till, därför att, som man säger, man behöver ytterligare överväga
de förslag, som föreligga. Ånej, det är alldeles klart, att det icke
finns hos dem, som här begära bordläggning, ett spår av intresse för
de arma människors öde, som detta förslag avser att hjälpa, och det
är det, som jag för min del anser böra här slås fast.

Ett bordläggningsyrkande hade varit fullkomligt normalt, om icke
påskferierna nu hade inträtt. Ingen människa skulle hava sagt ett ont
ord om ett bordläggningsyrkande, om så icke hade varit fallet, men det
kan ju hända, att herrarna icke varit så intresserade heller för bordläggningsyrkandet,
därest icke denna bordläggning hade medfört ett
så långt uppskov, som det här är fråga om.

Jag vill slutligen endast säga, att jag anser, att de omdömen, som
jag fällt om denna sak, de må för övrigt ur smakens synpunkt betraktas
hur som helst, äro berättigade och befogade och att vad som
senare här förekommit under debatten ingalunda har bevisat motsatsen.

Herr W i n b e r g: Herr talman ! Jag föranleddes verkligen att
begära ordet med anledning av herr Swartz’ yttrande. Beträffande
frågan, huruvida en hd del människor få gå och svälta, om man handlar
på det ena eller andra sättet, gjorde han gällande, om jag fattade
honom rätt, att det icke »ingått några meddelanden om», att folk verkligen
svälter. När jag hörde detta uttalande, rann i mitt sinne historien
om en kyrkoherde uppe i Dalarna, som, strax efter det Karl XII
blivit konung, valde såsom ingångsspråk till en predikan följande ord:

Ve det land, vars konung är ett barn. I anslutning härtill skulle jag
vilja säga: stackars det folk, vars representanter hava så liten känning
med de verkliga förhållandena ute i landet, att de i detta ögonblick
kunna stå och säga, att det icke ingått några meddelanden om, art folk
svälter. Det må nu vara, att inga officiella dokument kanske föreligga
därom, att någon direkt svultit ihjäl, men nog skall man vara
ganska verklighetsfrämmande, om man i detta ögonblick vill göra gällande,
att icke en hel del människor gå och svälta.

Å andra sidan skall jag gärna medgiva, att om detta utskottsför -

Nr 22. 7C

Fredagen den 23 mars.

Sammanjamk- slag [ antages, skall detta icke förhindra, att en hel del människor
^arbetslöshets- f°rtfarande komma att svälta. Men ett antagande av utskottets förman.
slag vore dock ett magert ben — ett mycket magert påskalam»! visser(Forts.
) bgen, det skall jag erkänna — men i alla fall så pass mycket, att man
icke får den bestämda uppfattningen, att man härvidlag fullständigt
saboterar arbetarnas intressen utan andra skäl än på grund av den
rena formalismen.

Jag tror också, att detta kan vara en ganska hälsosam lärdom för
regeringen och regeringspartiet, då de här se, hur pass mycket man
många gånger, när det verkligen gäller, har för all sin undfallenhet
gentemot de borgerliga kraven.

Herr Fe hr: Herr greve och talman! Då jag instämt i bord läggningsyrkandet,

ber jag att få avgiva en personlig deklaration om
anledningen därtill.

Frågan om arbetslöshetsdirektiven har sedan länge varit en av
de för samhället viktigaste bland de frågor som för närvarande stå
på dagordningen. När jag i dag klockan 5 minuter i 10 kom till riksdagen,
såg jag för första gången det utskottsmemorial, som nu föreligger.
Jag bekänner, att jag begick en försummelse, då jag icke infann
mig vid gårdagskvällens bordläggningsplenum. Jag måste erkänna
detta och även stå för det, och jag vill icke åberopa det skäl,
som till äventyrs skulle kunna anföras såsom ursäkt för min frånvaro
då.

Herr Winberg yttrade, att han var upprörd över, att ett stort antal
arbetare nu skola gå utan understöd endast på den grund, att det
har begärts en formellt berättigad men enligt hans mening materiellt
oberättigad bordläggning. Jag delar herr Winbergs indignation, men
riktar den icke mot dem, som begärt ärendets bordläggning för att
vinna det nödiga rådrum, som riksdagsordningen medgiver, utan mot
dem, som här synas förutsätta, att riksdagen skulle åtskiljas utan att
före påsk taga definitiv ståndpunkt till detta problem. När jag biträdde
bordläggningsyrkandet, förutsatte jag icke något annat, än att
riksdagen, sin plikt likmätigt, så snart ske kunde, åter skulle samlas för
att slutligen pröva detta ärende.

Herr Möller yttrade, att man kanske icke hade varit så intresserad
av att begära bordläggning, om uppskovet därigenom icke blivit så långvarigt,
som det nu enligt hans mening kommer att bliva. Häremot
vill jag endast invända, att om påsken icke hade varit så omedelbart
förestående, hade den slutliga handläggningen icke inträffat så snart
efter den första bordläggningen som nu skulle ske genom den korta
tidsfristen mellan klockan 8 i går afton och klockan 10 i dag på
morgonen.

Herr W ohlin: Herr talman ! Det förelåg i onsdags icke mindre
än tre olika förslag till lösning av denna fråga, och jag tillät mig under

Fredagen den 23 mars.

77 Nr 32.

debatten framhålla, att det var ganska svårt särskilt för dem, som ej i Sammanjamklikhet
med statsutskottets ledamöter haft tillfälle att under de gångna ZZuiöshfuveckorna
direkt syssla med ärendet, att välja mellan dessa olika alter- frågan.
nativ, vilka enligt vad jag då framhöll vart för sig hade vissa fördelar (Forts.)
och vissa olägenheter.

Det sammanjämknings förslag, som nu har framlagts, är på åtskilliga
punkter rätt svårt att bedöma. Det är visst icke så lätt att i all
hast taga ståndpunkt till åtminstone tre viktiga punkter, som ingå i memorialet.
Då jag bland många andra anslutit mig till bordläggningsyrkandet,
är detta mitt handlingssätt förestavat av en önskan att få tillfälle
att verkligt pröva den realfråga, som här föreligger till behandling.

Jag ber dessutom få erinra därom, att alla hade tänkt sig, att riksdagsarbetet
skulle hava avslutats senast onsdagen före påskferierna eller
möj ligen på torsdagen. Nu har på grund av förhållanden, som blivit
kända först under de sista dagarna, sammanträdet här i dag utsatts,
och ett stort antal av kammarens ledamöter hava icke varit beredda
på detta fredagssammanträde, utan hava, många på grund av viktiga
göromål i hemorten, nödgats resa hem. Jag tror det vara skäligt och
riktigt att man, när en stor fråga som den förevarande kommer före på
en dag, som icke varit förutsedd för så många ledamöter av kammaren,
hemställer om ett uppskov, så att man bereder dessa nu frånvarande
tillfälle att deltaga i ärendets avgörande.

Jag får gentemot herr ^Vinberg inlägga en bestämd protest med anledning
av ett hans yttrande, som gick ut på, att sedan en del ledamöter
av kammaren under gårdagen skulle hava fått sina önskningar tillgodosedda
med avseende å ett visst bankinstitut, de nu skulle vara beredda
att eventuellt intaga en friare ställning till den föreliggande frågan, än
de eljest skulle hava gjort. Denna insinuation är av synnerligen grav
natur, och jag får för min del så mycket mera tillbakavisa densamma,
som jag i går, då fråga var om sagda bankinstitut, röstade för återremiss,
alltså för något uppskov även med det ärendets slutliga avgörande.
I logisk överensstämmelse härmed har jag nu i likhet med andra
kammarens ledamöter begärt bordläggning av detta sammanjämkningsförslag.

Mot talesmannen för det socialdemokratiska partiet på stockholmsbänken
och flere talare med honom får jag anföra, att det icke förhåller
sig så, att »varje spår av intresse» saknas för de arbetslösa hos dem av
kammarens ledamöter, som begärt denna bordläggning. Alla de som i
onsdags röstade för utskottets förslag biträdde ju en lösning av den
föreliggande frågan, som utan minsta tvivel hade lämnat möjlighet fölen
omfattande hjälp åt de oförvållat arbetslösa järnbruksarbetarna. Det
förefaller mig föga lämpligt att på ett sådant sätt söka misstänkliggöra
en mängd ledamöter av kammaren, därför att de i ett mycket grannlaga
ärende som det föreliggande hava en avvikande mening mot talaren
i fråga och hans meningsfränder, jag tror för övrigt icke heller, att
detta uppskov på en kortare tid, för i frågakommande arbetslösa ute vid

Jfr 32. 78

Fredagen den 23 mars.

Sammanjämkningsförslag
i
arbetslöshetsfrågan.

(Forts.)

järnbruken kommer att medföra så svåra följder, som den ärade talaren
gjorde gällande, och detta sa mycket mindre som efter vad jag anförde
under onsdagsdebatten, ett ganska stort antal av dessa arbetslösa enligt
arbetslöshetskemmissionens egna iakttagelser icke voro anträffbara vid
den nyligen verkställda individualundersökningen, av det skäl att de voro
ute på andra ställen i kommunen eller trakten, där de redan förskaffat
sig arbete.

Beträffande den divergens, som föreligger mellan samntanjämkmngsforslaget
och utskottsförslaget av i onsdags, får jag säga, att detta
ar en fråga, som i dag icke föreligger till behandling, sedan bordläggningsyrkande
nu framställts.

Herr Nilsson, Johan, i bkottlandshus: Herr greve och talman
! Jag skall villigt erkänna, att när jag i dag gick till detta sammanträde,
gjorde jag det i den tron, att man skulle låta detta ärende expedieras
utan vidare. Å andra sidan förvånar det mig icke alls, att det finns
ledamöter av kammaren, som yrka på frågans bordläggning. Jag tycker
icke heller, att det är något att vara så förfärligt upprörd över. Man
vet i alla fall, att detta sammanjämkningsförslag tillkommit under nattens
mörka timmar, eu natt mellan tvenne synnerligen arbetstyngda
tiagar. Det kan ju då hända, att det kan vara skäl även för dem, som
skrivit detta sammanjämkningsförslag, att noga tänka efter vad de föreslagit.

Vad beträffar de arbetare som nu måste vänta på det arbetslöshetsunderstöd,
som de enligt förslaget skulle hava fått, förhåller det sig ju
sa, att det rör sig om kanske tre eller fyra tusen, men samtliga dessa
arbetare torde tillhöra de väl organiserade facken. Dessa fackorganisationer
lära, enligt de upplysningar vi fingo under sakdebatten, icke sakna
ekonomiska resurser. Om man alltså är övertygad om, att förslaget
kommer att gå igenom, torde det icke vara svårt att giva detta tillkänna,
och då torde det icke heller vara svårt för fackorganisationerna att i
förskott utbetala de belopp, som de äro säkra på att efter påsk få tillbaka.
Skulle de icke själva vara säkra på, att så blir fallet, är det ju
icke underligt, om andra tveka, om förslaget kommer att gå igenom
eller icke.

Det är icke ur vägen att erinra om, att det här gäller tre å fyra tusen
väl organiserade arbetare. Dessa arbetare skola genom detta förslag
komma i en särskild gynnad undantagsställning, när det väl kommer
att tillämpas. Men när man jämför dessa arbetare med de tio tusentals
arbetare, som icke komma i denna undantagsställning — jag tänker
därvid särskilt på en mängd jordbruksarbetare och andra arbetare —
finner man, att det är en hel del, som icke bliva föremål för statsmakternas
skydd på ett sådant sätt. som här ifrågasatts för dessa andra
arbetare. När man talar om dem, som eventuellt gå och svälta, är det
skäl i att även erinra sig dem, som befinna sig i sämre belägenhet än
de arbetare, som man nu så brådskande vill hjälpa.

Fredagen den 23 mars.

79 Xr 22.

Herr Trygger: Herr greve och talman! Min ärade vän herr

Lindhagen hade ett yttrande, som jag måste bemöta. Han sade, att
det skulle hava förelegat en byteshandel vid denna frågas avgörande
och avgörandet av den fråga, som i går behandlades, samt att det vore
malhonnett att, sedan byteshandeln fullgjorts från den ena sidan, man
då vägrade att fullgöra den från den andra. Ja, jag instämmer med
honom däri, att om en byteshandel förelegat, vore det verkligen malhonnett,
om den ena parten icke fullgjorde vad den lovat, medan den
andra fullgjort vad som överenskommelsen ålagt honom. Men för min
personliga del — och mitt uttalande betyder väl något, då jag är ordförande
i det nationella partiet här i kammaren — vill jag förklara,
att jag icke känner till någon dylik överenskommelse. Jag har icke
heller hört, att någon medlem av det parti, som jag har äran tillhöra,
varit med om någonting dylikt. För min del har jag i den under gårdagen
avgjorda frågan intagit samma ståndpunkt hela tiden. Jag har
nämligen röstat för en motion, som väckts av herr Gustafsson, men då
denna motion icke hade någon utsikt att gå igenom, röstade jag för
återremiss och var till och med villig att uppge mina betänkligheter mot
moratorium för att kunna möjliggöra en dylik återremiss för ärendets
ytterligare prövning. Jag står för min del —- och det gör även det parti
jag tillhör — fullt fri från varje misstanke i förevarande avseende.

Herr Winberg hade ett yttrande om, att kammaren genom uppskovsbeslutet
skulle bedriva sabotage. För ett sådant uttalande ligger
till grund en ganska egendomlig uppfattning om riksdagens ställning.
Att en sådan mening föreligger från herr Winbergs sida, är i själva
verket icke så onaturligt, ty herr Winberg tillhör ju ett parti, som icke
erkänner representationens auktoritet utan har en helt annan samhällsuppfattning.
Herr Winberg hyllar en diktatur, som stödjer sig — ja,
jag skall icke använda något starkt uttryck — på helt andra element
än dem, vilka äro representerade i vår riksdags kamrar. Då är det
ju klart, att så snart kamrarna icke vilja vara med om någonting, som
han och hans parti samt meningsfränder i övrigt anse lämpligt, detta
enligt hans mening är ett slags sabotage, något oberättigat, men för oss
andra kan det icke komma i fråga att godkänna en dylik uppfattning.
Jag kan heller icke tänka mig, att någon medlem av det socialdemokratiska
partiet skulle kunna hysa den åsikten, att riksdagen icke har rättighet
att noga överväga, innan den fattar sina beslut. Vi hörde ju hans
excellens herr statsministern för några dagar sedan i andra kammaren
uttala, att han ansåge sig hava behov av att äga ett parlamentariskt
stöd. Han fordrade icke, att detta parlamentariska stöd skulle vara
alltför starkt, utan ansåg att det vore tillräckligt, om det kom från
andra kammaren. Hans meningsfränder ha efteråt sagt, att detta parlamentariska
stöd låg i den röst, som vid den viktiga frågans avgörande
i andra kammaren lades på regeringssidan utöver de röster, som funnos
på den andra sidan. Man kan icke tänka sig ett kraftigare erkännande
av representationens betydelse, än när en regering, som är så stark

Sammanjäminingsfärslag»

arbetslösketsfrågan.

(Forts.)

Nr 22. SO

Fredagen den 23 mars.

SammctnjämkHingsförsiao
t
arbetslöshetsfrågan.

(Forts.)

som den nuvarande, kan finna ett erforderligt parlamentariskt stöd i en
enda rösts majoritet i den ena av riksdagens kamrar.

Herr Möller gjorde gällande — det har visserligen bemötts av
herr Wohlin, men jag måste ändå taga upp saken — att det icke funnes
ett spår av intresse för de arma fattiga hos dem, som önska bordläggning
av denna fråga. Vi hava vidare hört, hurusom herr Winberg
gentemot herr Swartz gjorde gällande, att herr Swartz skulle hava förnekat,
att det finns fattiga människor, som äro i behov av understöd.
Någonting sådant har ju ingalunda av herr Swartz uttalats. Han sade
endast, att de arbetare, som skulle träffas av det eventuella beslutet i
arbetslöshetsfrågan, i sitt nödläge mycket väl kunde påräkna hjälp och
stöd från annat håll.

Vad intresset för arbetarna beträffar, kan man hava ett olika slags
intresse för arbetarklassen. Den skara arbetslösa arbetare för vilken
det socialdemokratiska partiet, och herr Möller nu särskilt, för talan,
anser, att inga andra partier och framför allt icke högern har något intresse
för arbetarna, utan att detta intresse är ett privilegium för herr
Möller och hans parti. Arbetarna här i Sverige bestå emellertid icke
bara av nödlidande arbetare, utan den stora massan arbetare äro sådana
som arbeta och hava sin arbetslön. Det är därför en synnerligen
viktig fråga att avgöra direktiven för arbetslöshetsunderstöd. Man får
icke ställa saken på det sättet, att man därigenom drager allt flera arbetare
från det produktiva arbetet in i klassen av arbetslösa. Detta är
skälet till att man måste vara så försiktig. Man får icke vara sentimental,
när man avgör arbetslöshetsfrågan, utan man måste avgöra
den med objektivt och opartiskt lugn. Annars kan det hända, att vad
som kan förefalla såsom något ytterst människovänligt, när man föreskriver
direktiven för arbetslöshetsunderstöden, i själva verket kommer
att rycka brödet undan den stora massan av arbetande arbetare. Det
är detta stora intresse för arbetarklassen i sin helhet, som jag vågar
påstå finnes hos högerpartiet och de övriga borgerliga partierna i icke
mindre grad än hos herrar socialdemokrater.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag föranledes att yttra mig
ännu en gång av ett uttryck, som fälldes av min gode vän herr Nilsson
i Skottlandshus. Han sade, att de, som icke varit med om det här
sammanjämkningsförslaget, böra hava anledning att tänka på de omständigheter,
varunder detsamma uppkommit; det är resultatet av ett
verk, som skedde under nattens mörka timmar, och därför vore det
icke så märkvärdigt, om det var bristfälligt och man hade anledning
och behov av att tänka på saken. I detta avseende vill jag erinra om,
hurudant läget var i statsutskottet. För att det skulle bli möjligt att
fatta beslut före påskferierna, var det nödvändigt, att man under den
ifrågavarande natten kom till ett positivt resultat. Högersidan i denna
kammare samt jag för min del och mina meningsfränder voro eniga om
en sak, nämligen att intet uppgivande av statens neutralitetsställning
finge ske i sammanhang med ordnande av arbetslöshetsfrågan. I detta

Fredagen den 23 mars. 81

avseende föreligger full enighet oss emellan, men det förefanns en skillnad
därutinnan, att vi, jag och mina meningsfränder, ville, med bibehållande
av den tidigare ställningen, att man skulle söka så långt som
möjligt och så snabbt som möjligt, i den mån man fann, att en förändrad
tillämpning av den förut gällande regeln kunde ske, komma
de arbetslösa till hjälp. Det fanns, kan jag i detta sammanhang meddela,
ett mera starkt intresse hos oss att komma till ett positivt resultat. Det
var så, att vi genast sökte att få till stånd en delegation, .sammansatt
av alla partier, för att överlägga om sammanjämkningsförslaget, och
det hade även där nämnts vissa ledamöter av högerpartiet, och dessa
anmodades att inträda i delegationen, men de förklarade för sin del, att
de icke ville deltaga i detta arbete. Det var själva utgångspunkten för
det arbete, som utfördes i detta fall.

Nu ha sedermera såväl i pressen som på annat håll — jag ber att
ännu en gång få återkomma till denna sak, därför att det kanske bör
sägas till ledning för den följande diskussionen under den tid frågan
är bordlagd — gjorts gällande att man här i sammanjämkningsförslaget
intagit en ny ståndpunkt. Jag vill bestämt bestrida den saken. Propositionen
innebär en ändring i de förut gällande direktiven för meddelande
av arbetslöshetshjälp och understöd. I det förslag, som nu föreligger,
säges uttryckligen ifrån, att det som här föreslås avser ett fullständigande
av de under fjolåret meddelade direktiven, varav följer
att dessa direktiv helt skulle gälla även i fortsättningen. Det är i denna
belysning sammanjämkningsförslaget bör ses, och om man icke gör det,
gör man sig skyldig till den blunder, som man i vissa pressorgan velat
tillvita oss, som varit med om detta sammanjämkningsförslag. Det är
i belysning av, att fjolårets direktiv fortfarande fullständigt skola gälla,
som detta aktstycke bör ses, vilket även som sagt uttalas tydligt och
klart i sammanjämkningsförslaget. Det är detta som hela tiden utgjorde
den grundväsentliga skillnaden mellan Kungl. Maj: ts proposition
och det föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Jag kan däremot givetvis villigt erkänna, att nog har man arbetat
under en oerhörd press hela denna tid. Det arbete, som i detta avseende
utfördes, var sådant, att man, efter att ha på onsdagen arbetat
inom riksdagen 12 å 14 timmar, fick fortsätta hela natten, och vidare
var man i går i färd med behandlingen av andra ärenden hela dagen.
Givetvis har man sålunda här icke haft tillfälle till den lugna och objektiva
prövning av ärendet, som under normala arbetsförhållanden är möjlig.

Herr Möller: Herr talman! Jag är uppkallad av herr Tryggers
yttrande. Han förklarade, att högerpartiet har åtminstone ett lika
starkt intresse för arbetarklassen som t. ex. socialdemokraterna. Jag
kan naturligtvis icke säga, att en sådan deklaration måste vara oriktig,
men jag kan konstatera, att högern har lyckats på ett förvånansvärt
skickligt sätt att vid varje avgörande, som skolat träffas, inför arbetarnas
ögon åtminstone, dölja sitt varma intresse för deras sak. Det är
•verkligen anmärkningsvärt, att man aldrig lyckats få arbetarna att för 1''örsta

kammarens protokoll 1923. Nr ee. 6

Nr 32,

Sammanjämkningsförslag
i
arbetslöshetsfrågan.

(Forts.)

N» 22. 82

Fredagen den 23 mars.

Sommanjämkutngsförslag
i
arbelslSshetsfr&gan.

(Forts.)

stå, hur stort intresset från högerns sida för deras väl är. Det är dock
alldeles uppenbart, att när nu det budet till de arbetslösa går ut, att
de bara på grund av en nyck skola få vänta ytterligare fjorton dagar,
då är det åtminstone alldeles säkert, att de icke komma att förstå den omtanke
om deras väl, som tager sig sådant uttryck. De komma icke heller
att kunna begripa, att om sammanjämkningsförslaget skulle bli antaget,
man därmed skulle riskera, att hären av de arbetslösa skulle komma
att växa, såsom jag förstod, att herr Trygger menade. Det uttrycket,
att om man tager ett förslag av denna beskaffenhet, antalet arbetslösa
skulle växa, innefattar i sig hela det misstroende mot arbetarna,
som enligt min uppfattning har i allt väsentligt utmärkt högerns politiska
gärning. Ty icke visar erfarenheten, att den svenska arbetaren i
annat än rena och för samhällets del tämligen betydelselösa undantagsfall
hellre går arbetslös och uppbär arbetslöshetsunderstöd, än han försöker
att med arbete ärligt förtjäna sitt uppehälle. Icke visar erfarenheten
sådant! Men herr Tryggers yttrande förutsätter ju, att det skulle
vara på det sättet.

Härtill kommer, att även om sammanjämkningsförslaget antages,
är det icke så, att det understöd, som erhålles, därigenom blir ökat. Även
om man hyser aldrig så stort misstroende till arbetarklassens önskan att
få arbeta för betalning, så kan omöjligen detta lilla understöd utgöra
en lockelse för dem att avsluta sina arbeten och gå arbetslösa för att
få del av detsamma. Jag endast gör dessa invändningar, därför att jag
tror, att det är av vikt, att man klargör för sig, att hela det resonemang,
som herr Trygger nu stödjer proklamationen om sin arbetarvänlighet
på, uppenbarligen måste vara oriktig.

Jag vill även säga ett ord beträffande den byteshandel, om vilken
här talats. Jag får därvid för min del förklara, att jag icke känner till
någon sådan handel. Man har sagt på vårt håll, att det vore ganska berättigat,
om man från den borgerliga sidan visade mot de arbetslösa en
smula av den generositet, som vi anse oss hava visat mot insättarna och
även i vissa fall mot aktieägarna i den bank, om vilken riksdagen nyss
fattat beslut. Men det har aldrig gjorts som villkor och det bär aldrig
varit tal om någon byteshandel. Vi hava endast gjort en vädjan, som
var och eu tämligen lätt borde förstå och som enligt min mening är fullkomligt
berättigad. Vi anse oss hava uppträtt på ett väsentligt humanare
sätt gent emot de människor, som riskerat att göra förluster genom
Lantmännens bank, än vad vi anse att våra motståndare i denna sak uppträtt
mot de arbetslösa.

Herr Winberg: Jag skall av lätt begripliga skäl i detta ögonblick
icke ingå i någon vidlyftigare debatt med herr Trygger angående
spörsmålet, vilken form av diktatur som är att föredraga framför andra
former. Tåg vill endast i detta sammanhang säga, att jag är fullständigt
överens med honom därom, att den diktatur, som jag allt mer och mer
blivit övertygad om blir ofrånkomlig under ett visst tidsskede, den är av
betydligt annan beskaffenhet än den diktatur, som herr Trygger och

Fredagen den 23 mars.

83 Jir 28.

hans parti och hela hans klass ha varit med om att praktisera under Samma»jämkårtionden.
*

Jag kan också vara överens med herr Trygger därom, att högern ° frågan.
har rätt, eller att vem som helst har rätt, att här yrka på bordläggning — (Forts)
jag säger tyvärr har den full rätt därtill — men detta är en rätt, som
särskilt under nuvarande förhållanden bör handhavas med ganska stor
försiktighet, ty om man för oförsiktigt handskas med denna rätt, är det
möjligt, att det inträffar, att denna rätt varder från eder tagen en vacker
dag.

Jag är också överens med herr Trygger om att man icke skall behandla
arbetslöshetsspörsmålet ur sentimentalitetens synpunkt. När arbetarklassen
kommit dithän, att den icke i alltför hög grad skattar åt
sentimentalitet, kan det hända, att det blir omöjligt att, såsom det nu
alltför ofta inträffar på grund av ren formalism, man topprider förhållandena
på sådant sätt, som en minoritet gång efter annan visat sig
kunna göra.

Jag vill till sist säga, eftersom det spörsmålet bragts på tal av herr
Trygger, att jag aldrig varit så övertygad, som jag blivit i dag av vad
som inträffat här, om att det fordras nog kraftigare saker än att prata
och att fatta en massa resolutioner för att få bukt på den nu gällande
diktaturen i samhället.

Herr Trygg er: Jag vill säga ett ord till herr Möller med anledning
av hans svar till mig. Jag ber honom endast, att han ville taga
del av den arbetslöshetspolitik, som har förts i Danmark, och se vilka
resultat den lämnat. Då tror jag, att han skall förstå mycket av vad
jag sade, när jag påpekade nödhjälpsdirektivens betydelse för arbetslösheten.

Vad herr Winberg beträffar, så må han gärna mobilisera sina maktresurser.
Han kan vara säker på att makt möter makt.

■ &

Herr andre vice talmannen: Jag vill icke för min del
på något sätt misstänkliggöra de motiv, som föranlett åtskilliga av herrarna
att begära ärendets bordläggning. Jag vill gärna förutsätta fullt
aktningsvärda motiv för detta yrkande. Men i likhet med min ärade vän,
herr Pers, kan jag icke underlåta att betona, att jag tror som han, att
det är betydande sociala och samhälleliga värden, som sättas på spel genom
en sådan åtgärd som den, varom man här framställt yrkande. När nu
riksdagens andra kammare har kunnat gå in på realbehandling av denna
fråga, tycker jag dock, att det vore egendomligt, om icke första kammaren
kunde göra detsamma. Utskottets betänkande är ju helt kort,
och jag tror att, om vi ginge in på realbehandling och de olika talesmännen
från utskottet finge tillfälle framlägga sin syn på saken, skulle var
och en få alldeles tillräcklig tid och tillfälle att skapa sig ett omdöme i
frågan, så mycket mer som den länge varit under behandling. Jag tillåter
mig därför rikta en vördsam hemställan till de herrar, som yrkat bord -

Nr 22. S4

Fredagen den 23..mars.

■Sammanjämkningsförslag
i
arbetslöshetsfrågan.

(Forts.)

läggning, om de icke kunde frånträda detta yrkande och låta oss gå in
på realbehandling av saken.

Herr talmannen yttrade, att då flera ledamöter begärt att förevarande
memorial skulle bordläggas, detsamma jämlikt § 59 riksdagsordningen
komme att åter göras vilande.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet
och yttrade: Jag får med stöd av § 55 riksdagsordningen hemställa, att
kammaren måtte besluta, att motionstiden för de i går kväll avlämnade
kungl. propositionerna måtte utsträckas till det plenum, som infaller näst
efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades till herr Thulin, som anförde: Jag hemställer,
att statsutskottets memorial nr 36, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om viss ändring i reglerna om avstängning från arbetslöshetshjälp
i fall av arbetskonflikt måtte sättas först bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan för torsdagen den 5 april, varigenom
möjliggöres, att man redan nämnda dag kan behandla denna
fråga och icke på lördagen, såsom annars skulle bliva fallet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11,20 f, m.

In fidem

G. H. Berggren.

Nordiska Boktryckeriet, Stockholm 1923.

396

Tillbaka till dokumentetTill toppen