RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1922:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1922. Andra kammaren. Nr 42.

Tisdagen den 23 maj.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16 och den 17 innevarande maj.

§ 2.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti statsutskottets
memorial nr 66, bankoutskottets memorial nr 40 och bevillningsutskottets
memorial nr 39 föreslagna voteringspropositioner rörande
tre frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt
blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten
skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan
intagna voteringspropositioner, nämligen

Första omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 66)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

I) i anledning av förevarande motioner till det frivilliga skatteväsendets
befrämjande å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923
anvisa under fjärde huvudtiteln ett reservationsanslag av 300,000
kronor, att fördelas av Kungl. Maj :t efter inhämtat förslag från
skytteförbundens överstyrelse;

II) i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, må
från förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande under år 1922 utbetalas dyrtidstillägg
enligt de grunder, som för samma år äro eller kunna varda bestämda
i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst;

III) avslå motionärernas förslag om utlämnande från statens
ammunitionsförråd av skarpladdade 6,5 m/m patroner m/94 med
stålmantlad kula till ett beräknat pris av 5 öre per patron i större om Andra

kammarens protokoll 192%. Nr h%. 1

Gemensamma

omröstningar.

Nr 42. 2

Tisdagen den 23 maj.

Gemensamma fattning än som vid anslagsberäkningen för tiden 1 januari—30 juni

omröstningar. lg23 avsetts röstar

(Forts'') Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar riksdagen i likhet med andra kammaren, med
avslag å de i ämnet väckta motionerna, och med bifall till Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag, medgivit, att till
den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda personalen,
med undantag av kassaförvaltaren, må från förefintliga reservationer
under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under år 1922 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för
samma ar äro eller kunna varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst.».

Sedan voteringsedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 101 Ja och 112 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 75 Ja och 58 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller............. , 101 Ja och 112 Nej,

sammanräkningen visade..........176 Ja och 170 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med japropositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 40)

»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet
hemställt eller att riksdagen, med avslag å förevarande motion
11:203, må bifalla Kungl. Majrts ifrågavarande framställning
och att riksdagen således må medgiva, att vart och ett av avlidne
extra slussvakten Johan Edvin Hallbergs omyndiga barn Erik Gunnar,
Anna Sofia Elisabet och Oskär Vilhelm må från och med den
1 januari 1922 till och med utgången av det kalenderår, under vilket
barnet uppnått 18 års ålder, av statens vattenfallsverks medel uppbära
ett årligt understöd av 100 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 23 mnj.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifal- Gemensamma
lit den i ämnet väckta motionen och således beslutit, att avlidne extra omröstningar.
slussvakten i Trollhättan Johan Edvin Hallbergs änka må från och (Forts.)
med den 1 januari 1922, så länge hon förbliver i sitt änkestånd, uppbära
av statens vattenfallsverk ett årligt understöd av 240 kronor,
samt att vart och ett av barnen Erik Gunnar, Anna Sofia Elisabet och
Oskär Vilhelm må från^och med den 1 januari 1922 till och med utgången
av det kalenderår, under vilket barnet uppnått 18 års ålder,
av statens vattenfallsverks medel uppbära ett årligt understöd av
100 kronor.»

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 63 Ja och 73 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller............. . 66 Ja och 151 Nej,

sammanräkningen visade........• . 129 Ja och 224 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med nejpropositionens innehåll,

Tredje omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 39)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen skall
besluta,

A) 1) att de av riksdagen för tiden till 1922 års utgång beslutade
postavgifterna skola äga fortsatt tillämpning till och med den
31 december 1923, dock att för tiden från och med den 1 oktober
1922 till och med den 31 december 1923 skall gälla,

att befordringsavgifterna för inrikes brev skola utgå med följande
belopp:

för annat brev än lokalbrev:

om	brevets vikt icke överstiger 20	gram . . .	. 15	öre
2>	vikten överstiger 20 men icke	125 gram .	. 30
2>	» » 125 » »	250 » .	. 45
*	» » 250 ä »	500 » .	. 60	2> • J
	för lokalbrev:
om	brevets vikt icke överstiger 20	gram . . .	. 10	öre
2>	vikten överstiger 20 men icke 125 gram .	. 20	T>
2>	t> » 125 » »	250 »	. 30
	» » 250 » »	500 » .	. 40

Nr 42. 4

Tisdagen den 23 maj.

Gemensamma och att lägsta avgiften för korsband, innehållande affärshandomrostmngar.
jjng-ar; skall utgöra för annan försändelse än lokalförsändelse 15 öre
(Torta.) och för lokalförsändelse 10 öre;

varjämte skall iakttagas, att de förhöjda avgifterna för postabonnemang
å tidning icke skola tillämpas beträffande sådana abonnemang
för år 1924, som verkställas under år 1923;

2) att högsta medgivna vikten för korsband, innehållande varuprov
skall från och med den 1 oktober 1922 utgöra 500 gram; samt

B) att högsta medgivna vikten för korsband, innehållande trycksaker
eller affärshandlingar, skall från och med den 1 oktober 1922
utgöra 1 kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat,
att de av riksdagen för tiden till 1922 års utgång beslutade postavgifterna
skola äga fortsatt tillämpning till och med den 31 december
1923.»

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 89 Ja och 45 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller..............108 Ja och 105 Nej,

sammanräkningen visade..........197 Ja och 150 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med japropositionens innehåll.

§ 3.

Ang. en i Ordet lämnades härefter på begäran till

kammarens

samlingssal Herr Lindman, som yttrade: Vi ha i dag fått utdelad på

utdelad tryckt vgra pulpeter en liten blå lapp med anmodan att rösta på ett visst
Irams a mng. gg^ j en av (je nySS förrättade gemensamma omröstningarna. Det
lilla tryckta meddelandet på lappen, som är framkommen från motionären,
innehåller en viss motivering, hur man borde rösta och
slutar med en enträgen vädjan till kammarens ledamöter att i dagens
omröstning rösta på visst sätt. Jag har den uppfattningen,
herr talman, att de skäl och motskäl, som framföras i en debatt för

Tisdagen den 23 maj.

5 Nr 42.

det ena eller andra ståndpunktstagandet i en fråga, inte böra få en i
sträcka sig utöver debatten i form av något sådant meddelande till tamlingssdl
kammarens ledamöter eller någon vädjan eller i annan form. och utdelad tryckt
jag tror, att det heller aldrig — åtminstone kan jag icke erinra mig framställning.
det från min riksdagstid — förut förekommit något sådant. (Forte.)
Jag tror också, att det skulle vara rätt betänkligt, om praxis skulle
taga _ den riktning, som synes ha börjat med detta. Emellertid
har jag av herr talmannen inhämtat, att det är med herr talmannens
tillstånd, naturligtvis, som detta meddelande blivit lämnat.

Och jag ber att få säga, herr talman, att det inte i allra ringaste
mån är min mening att på något sätt göra någon anmärkning mot
herr talmannens förfarande i detta fall. Jag skulle endast vilja
rikta en vördsam vädjan till herr talmannen, att inte dylika tillstånd
må för framtiden medgivas, då jag tror, att det vore rätt betänkligt,
om praxis skulle utveckla sig på det sättet.

§ 4.

Eöredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial
nr 22, statsutskottets utlåtanden nr 89—96 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 42 och 43.

§ 5.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 45, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 6.

Jordbruksutskottets nu föredragna utlåtande nr 50 bordlädes

åter.

§ 7.

Härefter förelåg till avgörande sammansatta stats- och första Ang.
lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj :ts pro- beho''

position med förslag till lag innefattande bestämmelser angående Ujiava Jatskvinnas
behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt upp- tjänst m. m.
drag m. m., dels ock i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1922 dagtecknad proposition, nr 241,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till

Nr 42. 6

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

1) innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och

2) lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rätteaån°-s balken.

. s °

I anledning av förevarande propositioner hade inom första kammaren
väckts tre motioner, nämligen nr 159 av herr Reuterskiöld, nr
160 av herr von Geijer, med instämmande av herr Nils Anton Nilsson,
samt nr 161 av herr Lindhagen.

Sammansatta stats- och första lagutskottet, som till behandling
i ett sammanhang förehaft nämnda proposition och motioner, hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte
för sin del antaga följande

1 ro) Lag

innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes
stridande mot här nedan givna bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de
undantag, i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.

Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan
kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

J 2 §.

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster
utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra
vid armén eller marinen;

2. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna;

3. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten
är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller
bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga; dock
må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som
nu sagts ;

4. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke
skall handhavas av kvinna;

5. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock

Tiadajien deu 23 maj.

7 Nr 42.

må utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava
anställning vid poliskår;

6. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att
fullgöra bevakning;

7. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att
fullgöra bevakning;

8. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad
sålunda stadgats, utfärdar Konungen.

3 §.

I fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke
är att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man;
dock må, där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt
2 § utgör hinder för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget icke
innehavas av kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer.

2:o) Lag

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder
för män att hava säte i domstol skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om kvinnor samt om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap
eller svågerlag, som där sägs, så ock att samma hinder skall gälla för
äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken sista punkten stadgas
angående jäv emot domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller
maka, dotter eller sonhustru i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående
hinder för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller
svågerlag med den, som i rätten domare sitter, eller på grund av att
make sitter i rätten, skall äga motsvarande tillämpning jämväl när
domaren är kvinna. _

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer. _

B) att ifrågavarande motioner, i vad de ej kunde anses genom
utskottets hemställan under A) besvarade, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

Ang.

kvinnaa bebo
vighet att inne
hava statstjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 42. 8

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

beträffande utskottets hemställan i dess helhet

■ Qi aJi he^T Hederstiema, som, med instämmande av herrar Nilsson
i ökottlandshus, Högberg, Olsson i Kullenbergstorp, af Ekenstam och
Johansson i Branalt, hemställt, att riksdagen måtte avslå såväl förevarande
proposition som de i ämnet väckta motionerna;

beträffande förslaget till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag

■ cn aLher/ lIederltierna, som, med instämmande av herrar Nilsson
i bkottlandshus, Högberg, af Ekenstam och Johansson i Brånalt
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att 2 § skulle hava följande
lydelse:

2 §•

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1.^ Domartjänster, för vilkas beklädande erfordras lagkunskap,
samt sådana tjänster, med vilka chefsbefattningar äro förenade;

2. = 3. =	inom.	1 2	i 2>	utskottets förslag;
4. =		3	»		»
5. =		4	2>	3>
6. =	>	5	7>	2>
7. =	2>	6		»	»
8. =		7		2>	»
9. =		8		»	»
De närmare ■		—	utfärdar Konungen.; och

av herr Carl G. Ekman, som hemställt, att riksdagen måtte bifalla
utskottets förslag med den avvikelse, att behörighetslagens
2 § erhölle följande ändrade lydelse:

2 §.

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. domartjänster, med vilka är förenad skyldighet att föra
ordet i underrätt;

2. = mom.	1	i utskottets förslag;
3. = »	2	» »
4. = »	3	5» 2>	»
5. = »	4
6. = »	5	2> »	»
7. = >	6	» »	2>
8. = »	7	» »	»
9. = »	8	2> 3>	3>

De närmare — — -—- utfärdar Konungen.; samt
beträffande viss del av motiveringen
av herr Jacob T. Larsson.

9 Nr 42.

Tisdagen den 23 maj.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, yttrade:

„ , , t i "ii ,, • rikhet att inne Herr

af Ekenstam: Herr talman! Jag anhaller att i av- ''hava stats.

seende å föredragningen av det föreliggande utlåtandet fa fram- tjänst m. Bilägga
följande förslag: _ o (Torta.)

att utlåtandet må företagas till avgörande på det sätt, att utskottets
två lagförslag föredragas vart för sig, det första, där så
erfordras, paragrafvis med promulgationsstadgande, ingress och
rubrik sist;

att sedan båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställanden föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare man, än da det av
någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Det av utskottet under l:o) framlagda lagförslaget.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Åkerman:

Herr talman,, mina damer och herrar! Frågan om kvinnors tillträde
till statens ämbeten och tjänster föreligger i dag åter till kammarens
prövning. Denna fråga har, såsom kammaren nogsamt känner,
en ganska lång förhistoria. Jag skall nu icke ens i huvuddragen
redogöra för de olika utvecklingsstadier, fragan genomgått,
därtill skulle krävas längre tid än nu står mig till buds. Jag inskränker
mig till att i kammarens minne återkalla, hurusom fragan
för ett par år sedan inträdde i ett nytt och väsentligen förändrat
skede. Förut hade utvecklingen i långsamt tempo framgått på de
partiella förändringarnas väg, steg för steg hade kvinnorna vunnit
tillträde till nya, men städse starkt begränsade verksamhetsområden,
företrädesvis inom den lägre statstjänsten. Genom de grundlagsändringar,
som på Kungl. Maj :ts förslag antogos vilande ar
1920 och därefter slutligt godkändes under förra året, avlägsnades
från grundlagarna de bestämmelser, vilka innefattade hinder för
kvinnors anställning även i de högre och högsta. statstjänsterna.

Frågan löstes ju, såsom vi alla veta, dock icke slutgiltigt med detta.

I sin nya lydelse hänvisar § 28 regeringsformen beträffande kvinnors
anställning i dessa statstjänster till ett avgörande i annan ordning
än genom grundlagsregler: kvinnors utnämning och befordran
förutsattes skola ske enligt »grunder, som av konungen och riksdagen
godkänts». . ...

Naturligtvis kan det sägas, att grundlagsändringen icke innebar
något annat eller mer än införandet av en ny behandlingsordnmg för
dessa frågor. Vad dessa regler skola innehålla i ena eller andra
hänseendet lämnar grundlagen osagt. Fältet står Öppet för att giva
dessa »grunder» vilket innehåll som helst och att göra hur starka

>t 42. 10

Tisdagen den 23 maj.

, . . begränsningar som helst, då det gäller att bestämma området för

righetattinne- kvinnornas behörighet att innehava statstjänster. Ett sådant reham
stats- sonemang har tydligen sitt formella berättigande, det framgår ditjänst
m. m. rekt av grundlagsbestämmelsens ordalydelse. Men jag tror icke,
(Forts.) att jag misstager mig, då jag säger, att det förvisso vore mycket
oriktigt att låta grundlagsbeslutets hela innebörd stanna vid detta.
I realiteten låg i detta beslut något helt annat. Tydligt och klart
framgick av det då framlagda kungl. förslagets motivering och av
hela den diskussion, som förekom i riksdagen, att man med beslutet
avsåg att giva frågan en lösning på en bredare basis än förut varit
på tal, nämligen på grundvalen av. principiell likställighet mellan
man och kvinna i fråga-om behörighet att innehava statstjänst.
Även på sådana håll, där man icke tillbakahöll sin motvilja eller
sin betänksamhet inför en sådan lösning, vidkändes öppet, att i
själva verket grundlagsändringen ägde just denna innebörd.

Såsom resultat av frågans behandling torde ock hava framgått,
att man i enlighet med den tankegång, som kommit till uttryck i
den kungl. propositionen till 1920 års riksdag, icke ville betrakta
likställighetsregeln annorlunda än som en stomme för de blivande
grunderna angående kvinnors statsanställning. Man förutsatte, att
denna regel icke skulle vara undantagslös, utan att till densamma
kunde och borde anknytas särskilda undantagsbestämmelser för
vissa områden av statstjänsten. Frågan om dessa undantagsbestämmelsers
innehåll och räckvidd var i den kungl. propositionen visserligen
berörd, men utan att till densamma togs någon bestämd ståndpunkt,
^som skulle kunna föregripa ett senare avgörande. Dessa
spörsmål voro helt och hållet ställda på framtiden; man ville avvakta
den pågående utredningen genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Den ståndpunkten godkändes också av riksdagen. Det meningsutbyte,
som i anslutning till en reservation vid konstitutionsutskottets
betänkande förekom rörande vissa av de viktigaste undantag,
som kunde tänkas ifrågakomma, såsom domaretjänster, prästerliga
tjänster m. fl., får betraktas såsom en förhandsdiskussion i det
ämne, som i dag föreligger till behandling.

Är alltså den uppfattningen riktig, att det verkliga, det principiella
avgörandet av denna fråga skedde i samband med grundlagsändringarnas
antagande —- lat vara med obetingad prövningsfrihet
i alla de många speciella spörsmål, som anknyta sig till huvudfrågan
- torde det knappast behövas någon utförligare argumentation
för den mening, att allt uppskov, som icke är tvingande nödvändigt,
bör undvikas, da det gäller att fullfölja det redan fattade
beslutet med de åtgärder, som erfordras för att detsamma skall kunna
utföras i praktiken. Här bör icke få upprepas vad som följde
på den år 1909 gjorda grundlagsändringen, som hade samma, ehuru
ett långt mer begränsat syfte som den nu ifrågavarande. Efter
långvariga meningsutbyten hade man kommit fram till att i § 28
regeringsformen införa en bestämmelse, enligt vilken kvinnor skulle
kunna utnämnas till fullmaktstjänster inom vissa områden, undervisningsväsendet
och läkarestaten. Även då gjordes verkställigheten av

Tisdagen den

11 Nr 42.

tf 3 niuj.

beslutet beroende av »grunder», som skulle godkännas av Konungen kvin^J\)eM
och riksdagen. Under det följande arbetet på dessa grunders ut- r;;/jletall {W(U,
formande restes så många svårigheter och framkommo^ så manga ''hava statsmeningsskiljaktigheter,
att hela frågan för flera år framåt stannade tjänst m. m.
i stöpet. Något fullständigt förslag blev aldrig (bortsett från ett (Forts.)
enda mindre väsentligt undantag) framlagt för riksdagen och törst
i samband med 1918 års omorganisation av skolväsendet blev retormen
till någon del förverkligad genom att kvinnorna erhöllo behörighet
till flertalet skoltjänster. Men i _ (ivrigt blev allting vid det
gamla och på den punkten sta vi faktiskt ännu i denna dag. \ ar
orsakerna än må ligga till att saken fatt ett sadant förlopp, lärer
det icke bestridas av någon, att ett dylikt sätt för behandlingen av
viktiga och ingripande frågor icke kan vara tillfredsställande. Missstämning
och besvikelse måste följa, då det visar sig, att infriandet
av det löfte, som gavs genom grundlagsändringen, åter och åter
framskjutes, och att det hela under ändlösa diskussioner och^ utredningar
måhända krymper ihop till ett minimum av vad det från början
var. .

Efter 1909 års grundlagsändring har mycket förändrats l.vari
politiska och sociala liv. Man och kvinna intaga numera både i allmänt
medborgerligt och i privaträttsligt hänseende en fullt jämbördig
ställning. Vad här föreslås kan därför icke på samma sätt
som förr framställas såsom utslag av en mot natur och samhällsnytta
stridande rörelse. Av allt att döma är genom den erfarenhet,
som vunnits från andra områden, vägen jämnad för genomförandet
även av den reform, som nu föreslås.

Även så till vida har frågan mognat för en lösning, att omfattande
och grundliga utredningar blivit verkställda i de olika avseenden,
som här äro av betydelse. Den kommitté, åt vilken denna utredning
varit anförtrodd, har avgivit förslag till lagbestämmelser,
genom vilka skulle angivas kvinnans behörighetsområde inom statstjänsten
och på samma gårig enhetligt för statsförvaltningen i dess
helhet ordna frågan om gift kvinnas ställning i tjänsten. Övriga
frågor, som ingå uti de i § 28 regeringsformen avsedda grunderna
för kvinnors statsanställning, har kommittén ansett icke böra ingå
i denna nya lagstiftning. Sålunda böra avlöningsvillkoren behandlas
i den ordning, som gäller för statsreglenngsbeslut. Detsamma är
förhållandet med frågan om vissa tjänsters reserverande för kvinnor,
ett spörsmål, vilket, såsom kammaren väl känner, närmast är att
betrakta såsom en löneregleringsfråga. Vad pensionsförhållandena
angår, ha vi som bekant redan nu olika lagar, vilka innehålla regler
angående såväl manliga, som kvinnliga befattningshavare. De nya
eller ändrade bestämmelser, som kunna bli en följd av den utvidgade
behörigheten för kvinnor till statstjänster, skola enligt kommittéförslaget
hava sin plats i dessa redan befintliga pensionslagar.

Kommitténs förslag i fråga om formen för fastställandet av
dessa mångomtalade grunder innebär således en uppdelning mellan
bestämmelser av lags natur, å ena, och bestämmelser, givna i statsregleringsväg,
å den andra sidan. Kungl. Maj :t har i denna del

Nr 42. 12

Tisdagen den 23 maj.

kvinnas1 bebo 0C^ hållet biträtt kommittéförslaget, och med tillfredsställelse

righetattinne- finner jag, att det sammansatta utskottet, som behandlat proposihava
stats- tionen, delar samma uppfattning. Från två håll, rakt motsatta,
tjänst rn. rn. har emellertid en annan mening gjorts gällande. Herr Lindhagen
(Forte.) gör sig i sin motion till målsman för den åsikten att av dessa grunder
alltsammans eller åtminstone så mycket som möjligt bör upptagas
i lag. Herr Reuterskiöld, som i sin motion haft åtskilligt att
anmärka mot det sätt, på vilket detta ärende i formellt avseende behandlats,
vill icke veta av någon lagstiftning alls på detta område,
utan anser erforderliga regler böra sammanföras under formen av
en kungörelse. Tydligen innebär detta att prövningen av alla dessa
olikartade frågor enligt herr Eeuterskiölds åsikt skall ske i statsregleringsväg.

Jag skall nu icke länge uppehålla mig vid denna fråga, men
kan dock icke.tillbakahålla ett par anmärkningar med anledning av
de yrkanden, jag nyss berörde. Det vill förefalla som om man på
sina, håll skulle anse, att dessa »grunder» borde växa ut till en hel
kodifikation av regler angående kvinnors statsanställning och åt)
grundlagen skulle förutsätta, att alla dylika regler samlades i en
författning. Jag tror för min del icke att detta är riktigt och kan
för övrigt icke inse den fördel, som skulle följa därav. Var finnas
dylika systematiska bestämmelser om statstjänare i allmänhet? Varför
skola t. ex. reglerna om kvinnliga statstjänares avlöning och
pensionering brytas ut från de bestämmelser, som avse avlöningsoch
pensioneringsförhållandena för statstjänare i allmänhet eller för
speciella stater och tjänstemannakårer? Och nog äro väl reglerna
om de kvinnliga statstjänarnas avlöning och pensionering att anse
såsom fullt giltiga »grunder» i den mening, § 28 regeringsformen
avser, även om de icke stå att läsa på samma ställe som reglerna
angående kvinnas behörighet att innehava olika slag av tjänster?

Alltså, jag tror, att man bör skilja på dessa bestämmelser i mycket
olikartade ämnen och låta deras natur vara avgörande för frågan
om den form, i vilken de böra komma till stånd. Då herr Lindhagen,
som vill lagfästa så många som möjligt av dessa bestämmelser,
yrkar att i lag skola upptagas regler jämväl om de kvinnliga
statstjänarnas avlöning, måste jag häremot anmärka, att det icke
utan grundlagsändring torde låta sig göra att undandraga dessa
anslagsfrågor den konstitutionellt fastställda ordningen för budgetbehandlingen.
Och för övrigt, vore det lämpligt och riktigt -— i
all synnerhet om man genomför likställighet mellan man och kvinna
~ att giva en större helgd åt de avlöningsprinciper. som skola gälla
för de kvinnliga statstjänarna, än åt dem, som gälla för de manliga?
Jag tror i allmänhet icke, att det är lyckligt om man skulle slå
över till att bevilja kvinnorna förmåner, som man icke vill medgiva
åt männen.

Beträffande herr Reuterskiölds motion skall jag nu icke dröja
vid hans, såsom det förefaller mig, icke fullt konsekventa bevisföring
för den ståndpunkt, jag nyss berörde. Då herr Reuterskiöld motsätter
sig, att vissa av grunderna erhålla formen av lagbestämmelser,

Tisdagen (len 23 maj.

13 Sr 4-2.

vill jas blott erinra, att förslag i denna del realiserar en mening, kvi J^))eh,
som under ärendets föregående behandling mangialdiga gangei righet att inne
vit framställd utan att den blivit gendriven. kärn stats Det

förslag, Kungl. Maj:t nu framlagt till riksdagens prövning, tjänst m. ro.
omfattar de frågor, som ansetts liera upptagas i en blivande lag, (lorta.)
d. v. s. bestämmelserna om kvinnas behörighet att innehava statstjänst,
däri inbegripen även frågan om villkoren för gift kvinna att
innehava statstjänst. Då i samband härmed icke framlagts, särskilt
förslag angående kvinnliga statstjänares avlöning och pensionering,
innebär detta tydligen icke, att de i 28 § regeringsformen förutsatta
grunderna skulle saknas i dessa avseenden. Verkan av behörighetslagens
godkännande i enlighet med förslaget skulle bliva den, att
nuvarande avlönings- och pensioneringsbestämmelser skulle tillämpas
intill dess andra sådana bestämmelser kunde komma att meddelas.
Med andra ord skulle i alla fullmaktstjänster eller överhuvud
tjänster, för vilka blott ett lönebelopp finnes bestämt, kvinnor, som
utnämndes till sådan tjänst, erhålla denna lön. I de tjänster åter, där
nuvarande lönestater upptaga en manlig och en kvinnlig lön, skulle
kvinnorna få den lägre, den kvinnliga lönen.

Sammansatta stats- och lagutskottet har nu i fråga om behörighetslagens
innehåll helt och hållet biträtt Kungl. Maj:ts förslag, men
hemställt om uppskov med lagens ikraftträdande till den ännu obestämda
tidpunkt, då nya bestämmelser om kvinnliga statstjänares
avlönings- och pensioneringsförhållanden kunna bliva antagna. Denna
avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag har sin grund i olika uppfattning
i fråga om lönebestämmelsernas tillämpning under den tid,
som kan komma att förflyta till antagandet av nya bestämmelser.
Skiljaktigheten synes icke gälla de tjänster, för vilka gäller blott
ett lönebelopp, d. v. s. företrädesvis fullmaktstjänsterna och sådana
tjänster, till vilka kvinnor nu icke äga tillträde. Med hänsyn till
det utan tvivel ytterst obetydliga antal kvinnor, som. under den
närmaste tiden kan komma i fråga att utnämnas till dylika tjänster,
kunna konsekvenserna av förslagets antagande icke vara avskräckande.
Skulle dessa kvinnor senare få sig tillmätt en lägre lön eller
förhöjda pensionsavgifter, torde härav icke framkallas några mera
avsevärda svårigheter. Onekligen ställer sig saken mera komplicerad,
då det gäller tjänster, till vilka kvinnor nu äga tillträde jämte
män i viss proportion och för vilka tjänster gälla olika avlöningsbelopp.
Om exempelvis å en viss lönestat finnas uppförda 12 manliga
och 12 kvinnliga kontorsskrivare med olika löner, uppstår fråga,
huru efter behörighetslagens ikraftträdande lönebestämmelserna skola
tillämpas. Kommittéförslaget och Kungl. Maj:ts förslag utgå från
att i detta fall även de kvinnor, som eventuellt utnämnas till tjänster,
som förut betecknats såsom manliga, skola erhålla kvinnlig lön. Behörighetslagen
sätter ur kraft lönestatens beteckning »manliga». för
ett visst antal av dessa tjänster. Men behörighetslagen berör icke
lönestatens bestämmelser om avlöningarnas olika belopp. Därav
skulle då följa, att om i det antagna fallet alla de 24 befattningarna
besattes med kvinnor — ett för övrigt tämligen overkligt antagande

Nr 42. 14

Tisdagen den 24 maj.

kvinnas bebo--a^a dessa befattningshavare skulle erhålla den i lönestaten angiv righetattinne-

na kvinnliga lönen, således för statsverket en besparing i stället för
hava stats- en icke beräknad utgift. Utskottet har icke obetingat velat godtjänst
m. m. känna detta resonemang utan ansett det snarare böra antagas, att
(Forts.) en kvinna, som bleve utnämnd till eu förut såsom manlig betecknad
tjänst, borde komma i åtnjutande av manlig lön. I varje fall har
utskottet befarat, att en anordning i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag måste medföra svårigheter vid tillämpning av nu gällande
avlöningsbestämmelser.

Ehuru jag måste. vidhålla riktigheten av den uppfattning, jag
nyss angav, skall jag icke uppehålla kammaren med ett närmare bemötande
av utskottets yttrande i denna del.

I den första av de vid utskottsbetänkandet fogade reservationerna
har herr Hederstierna jämte fem andra ledamöter yrkat rent avslag
å propositionen. Såsom skäl har åberopats sambandet med avlönings-
och pensioneringsfragorna. Jag har redan haft anledning
uttala, att jag för min del icke kan godkänna giltigheten av detta
skål. En dylik sammankoppling av dessa frågor är enligt min mening
varken naturlig^eller nödvändig. Menar man, att vi icke skulle
nu kunna avgöra frågan om kvinnas tillträde till ett ämbete, därför
att vi i denna stund icke veta, om vi vilja ge en innehavare av
ämbetet samma lön som en manlig? Jag vill för min del säga, att
jag anser beslutet i behörighetsfrågan icke böra få ställas i beroende
av beslutet i lönefrågan, och detta alldeles oavsett hur det senare beslutet
kan komma att utfalla. Det kan icke med fog sägas, att en
lycklig lösning skulle befordras genom att dessa frågor bindas oskiljaktigt
vid varandra. Det verkliga skälet för reservationen torde ligga
i dess slutord: »Det finnes icke något avgörande skäl att nu binda
sig i behörighetsfrågan.» Kring reservationen samla sig de, som
vid vilken tid denna fråga än kommer upp helst se att den faller.
Men avgörandet kan man icke komma ifrån, och det är blott en kort
frist som vinnes, om man nu skjuter frågan ifrån sig. Endast de
principiella och orubbliga motståndarna till reformen synas mig kunna
intaga denna ståndpunkt. Till dem, som icke tillhöra denna kategori,
tillåter jag mig rikta en vädjan att antaga lagförslaget i enlighet
med utskottets hemställan.

I den andra av herr Hederstierna m. fl. avgivna reservationen har
framställts yrkande om undantagande av domaretjänster, för vilkas
beklädande erfordras lagkunskap, samt sådana tjänster, med vilka
chefsbefattningar äro förenade. I formellt avseende tillåter jag mig
anmärka, att det synes oegentligt och föga överensstämmande med lagens
uppställning att på detta sätt i samma moment koordinera två
tjänstegrupper, vilka icke ha något sammanhang med varandra. I
sakligt hänseende måste jag beträffande undantaget för chefsbefattningar
säga, att detta synes mig tillhöra dem, som minst av alla kunna
vara påkallade av någon praktisk nödvändighet. Formella meriter
spela ingen roll vid tillsättningen av dessa tjänster, ingen kan
på grund av pappersmeriter tvinga sig till en chefsbefattning. I
varje förekommande fall lär väl därtill utnämnas den lämpligaste och

Tisdagen den 23 maj.

15 Nr 42.

bäste små står att ia. Att i lagen gardera sig mot kvinnor på dessa
poster synes knappt mera motiverat än om man sokte införa särskilda riljhetatlinne
kautelcr mot att få dessa poster besatta med olämpliga^män. ii/liuru )L(lva 8iat8.
det av många skäl är mindre sannolikt, att kvinnor, åtminstone pa tjänst m. m.
mycket lång tid, komma i fråga vid besättande av chefsposter och en (Korts.)
undantagsbestämmelse alltså skulle göra varken till eller ifrån, mast0
det synas rätt egendomligt, att i en lag, som proklamerar en allmän
likställighetsregel, strax efter denna finna ett stadgande,^ som utesluter
kvinnorna från de förnämsta befattningarna utan något avseende
på de särskilda tjänsteområden, dessa befattningar tillhöra.

Med avseende å domaretjänsterna föreligger utom herr Hederstiernas
en reservation av herr C. G. Ekman, vilken vill gorå undantag
för sådana domarbefattningar, med vilka är förenad skyldighet
att föra ordet i underrätt. Skillnaden mellan dessa båda förslag är
i realiteten obetydlig. Tillträde till domartjänsterna i överrätterna
är så gott som utan undantag betingat av någon tids föregående utövning
av ordförandeskap i underrätt. Men det kan ju tänkas, och
har för övrigt förekommit, att bristande praktisk utbildning i rniderrätt
ansetts kunna kompenseras genom meriter av annat slag, i framsta
rummet en högre teoretisk utbildning än den vanliga. Denna
synpunkt förtjänar att hållas i minne, då vi i varf land bland vara
fåtaliga vetenskapliga jurister en gång kunnat räkna en kvinna.

A^ad beträffar frågan om kvinnliga domare över huvud skall
jag icke nu göra något utförligare uttalande. Jag har haft tillfälle
att i den kungl. propositionen framlägga min. mening. A''ad därefter
förekommit i den offentliga diskussionen — jag syftar da pa lagrådets
utlåtande och herr von Geijers motion — har icke kunnat rubba
min tro att den föreslagna reformen ej heller i denna del är förbunden
med de vådor av allehanda slag, vilka från olika hall malats i de
mörkaste färger. Jag har redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
förklarat mig kunna väl förstå och uppskatta de skäl, som aro
bestämmande för motsidan, även om jag icke kan anse dessa skaf
för mig övertygande. Jag är ingalunda utan känsla för att kvinnas
utövande av ordförandeskap i underrätt i ett eller annat tall kan
medföra vissa svårigheter, särskilt under den första tiden av lagens
tillämpning. Men detsamma har gällt om snart sagt varje ny funktion
i det offentliga livet, som gjorts tillgänglig för kvinnor. Det har
städse visat sig att de olycksprofetior, på vilka det icke sparats sa
snart det gällt dylika frågor, icke blivit besannade i det verkliga
livet. Min tro är, att samma erfarenhet kommer att goras, clarest

kvinna nu lämnas tillträde till domarämbetet.

Åtskilligt kunde från min sida finnas att tillägga till vad jag
nu anfört. Jag skall emellertid icke upprepa de skal, som i propositionen
framlagts för förslagets godkännande. Jag tillåter mig uttala
min livliga förhoppning, att detta förslag, som ar frukten av
långvariga förberedelser och mycket arbete, nu skall vinna kamma TenS

Mbit1 herrar! Det är ju känt, att detta lagförslag fallit i första
kammaren, ehuru rösterna stodo så, att förslaget endast toll pa

Nr 42. 16

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
ra. ra.
(Forts.)

tre röster. Denna utgång i första kammaren anser jag vara mycket
beklaglig, ty om förslaget, som jag hoppas blir förhållandet i denna
kammare, där hade bifallits, hade man därigenom vunnit tvenne mycket
beaktansvärda fördelar.

Den finansiella utredningen hade genom lagförslagets antagande
betydligt underlättats. En av de herrar, som i denna utredning har
en mycket markant plats, upprepade många gånger under diskussionen
i första kammaren, att han gärna skulle se, att förslaget antoges,
just därför att den utredning, vid vilken han var fästad och
åt vilken han ägnat så starkt intresse, därigenom skulle betydligt
underlättas. Det var den materiella vinst, som man skulle ha nått.
Men det är även en annan betydande fördel, som man nu genom första
kammarens beslut har gått miste om, en fördel av mera ideell natur.
Det hade säkerligen varit en upplyftande känsla för alla dem, som
varmt intressera sig för denna fråga, att hava fått se de principer,
som kommittén uttryckt i lagförslaget, godkända. Så har emellertid
nu icke skett, men det beslut, som andra kammaren nu går att fatta,
anser jag dock för min del vara synnerligen viktigt, därför att det i
viss män kan komma att gagna båda de intressen, som jag nu har tilllåtit
mig beröra.

Jag har naturligtvis ganska klart för mig, att mycket av det
motstånd, som restes mot förslaget i medkammaren, berodde på motvilja
eller åtminstone en hög grad av tveksamhet med avseende å bestämmelsen,
att kvinnor skola kunna få tillträde även till domarämbetet.
Efter den föredragningsordning, som vi nyss godkänt, förhåller
det sig ju dock så, att även de, som icke vilja släppa fram
kvinnorna till domarämbetet, men som i övrigt godkänna lagen, äro
oförhindrade att vid den första omröstningen skänka sin röst åt förslaget,
och att sedermera, om de önska lägga till en bestämmelse i
andra paragrafen om att kvinnor icke skola få tillträde till domarämbetet,
avge sin röst i enlighet med herr Hederstiernas eller herr
Ekmans förslag.

Det är, som jag redan har nämnt, min livliga förhoppning, att
denna kammare i dag skall fatta ett beslut i motsatt riktning mot
första kammaren, så att alla vänner till förslaget dock få se, att detsamma
i denna kammare har många anhängare.

Herr af Ekenstam: Herr talman! Genom det beslut, som
första kammaren redan har fattat, har, kan man ju säga, frågan beträffande
andra kammaren kommit i ett något annat läge. Såvitt
man kan bedöma, synes första kammaren ha fattat sitt beslut mera så
att säga på grund av den formella omständigheten, att vid det framlagda
lagförslaget icke också fanns en utredning rörande löne- och
pensionsförhållanden etc. Då vi nu gå att diskutera frågan, synes
det mig därför, som om vi icke skulle behöva gå in på den fråga, som
i första kammaren fällde förslaget. Jag tror, att det är nyttigt för
frågans behandling, såväl för framtiden som även för i dag, om vi
taga ett så att säga mera praktiskt grepp på den. Åtminstone är detta

Tisilagcn den 23 maj.

17 Nr 42.

min porsonliga övertygelse, och jag skall därför försöka att lägga mitt
anförande därefter.

Såsom alla, som ha studerat utskottets utlåtande och som ha
hört herr statsrådets anförande, inse, är det framför allt kvinnornas
ifrågasatta behörighet att få tillträde till domarämbetet, som har
väckt det mycket starka motståndet mot lagförslaget. Man har, som
jag också tyckte mig höra av herr statsrådets anförande, nästan velat
anse, att de beslut, som statsmakterna redan förra året konfirmerade,
skulle vara prejudicerande för att överhuvudtaget de flesta ämbeten
skulle kunna tillträdas av kvinnor, och att man därför endast i allra
högsta nödfall borde göra något undantag härifrån. Jag undrar dock,
om man verkligen får fatta statsmakternas beslut vid föregående års
riksdag på det sättet. Då man lämnade åt Konung och riksdag att
framdeles avgöra, till vilka verksamhetsområden kvinnorna skulle
lämnas tillträde, var det väl meningen, att det i varje speciellt fall
skulle företas en prövning. Denna prövning kan väl icke gärna företas
under någon annan synvinkel än den: År det för staten nyttigt,
att det och det göres? Hur sedan denna fråga om statsnyttan ses,
kan ju vara väsentligen olika, allt eftersom man betraktar den ena
eller den andra omständigheten.

Då jag gått att övertänka saken, har jag icke alldeles kunnat
skjuta åt sidan en omständighet, som för icke länge sedan behandlades
i en Stockholmstidning i en enquéte med överskriften: Bör en
självförsörjande kvinna gifta sig? De, som läste denna enquete, ha
utan tvivel ett bestående minne utav, att man i allmänhet ansåg, att
en självförsörjande kvinna icke borde gifta sig. Av de uttalanden,
som gjordes från kvinnligt håll, framgick även, att den längtan efter
hemmet, som att börja med finnes hos en kvinna, då hon har ett
livligt minne av det barndomshem, som fostrat henne, allt mer och
mer förbleknar och liksom avtrubbas i samma mån, som hon kommer
bort hemifrån. Hon får sina speciella vanor, och hon kommer
in i det klubbliv, som utan tvivel kommer att i mycket hög grad florera
även inom kvinnornas leder.

Jag skulle därför endast nu såsom en antydning vilja påpeka,
att det icke är så alldeles givet, att vi, då vi behandla det föreliggande
spörsmålet, endast och allenast böra taga hänsyn till kvinnornas
lämplighet för det ena eller det andra ämbetet, utan. att vi
nog också få se på den stora frågan, huruvida kvinnornas tillträde
till ämbeten även i andra avseenden kan vara till .statens nytta.. Jag
skulle nämligen vilja påstå, att om utvecklingen går i den riktningen,
att de självförsörjande kvinnorna — om det föreliggande lagförslaget
skulle gå igenom, skulle de i alldeles övervägande grad vara tjänstemannakvinnor
— icke vilja ingå äktenskap, komma utan tvivel en
mycket väsentlig del av Sveriges mest bildade kvinnor på det sättet
icke att gifta sig. Vad vill nu detta säga? Jo,, det vill såga, att
en hel del av de män, som förr hade tillgång till äktenskap med
bildade kvinnor med hög kultur, skulle icke längre ha denrm tillgång,
vilket utan tvivel komme att sänka den kulturella nivå, pa
vilken hemmen hittills ha stått.

Andra hammarens protokoll 1922. Nr h2. 2

Amj.

kvinnas behörighet
alt innehava
statstjänst
m. rn
(Torts.)

Nr 42. 18

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Jag skall emellertid nu icke uppehålla mig vid denna synpunkt,
som en hel del kanske _ anser vara ganska underordnad, utan vill i
stället direkt övergå till vad man framför allt har opponerat sig
emot, nämligen att kvinnor skola kunna sitta som domare i underrätt.
_ Jag vill erinra om, att i och med att en kvinna har tagit sin
juridiska examen, har hon lika väl som en manlig jurist rätt att få
tillträda en plats såsom biträde hos en häradshövding. Om en lag
sådan som den nu_ föreliggande skulle antagas, skulle hon efter den
obligatoriska lärotidens slut efter hovrättens förordnande vara i tillfälle
att sitta såsom domare i underrätt.

Det är väl ganska många i denna kammare, som ha tjänstgjort
såsom nämndemän, pch jag skulle för dem vilja framkalla den bilden,
att i domaresätet sitter en ung flicka på 25 ä 30 år, att tingssalen
är proppfull med besökande, att- det just kanske är en mångfald av
ungt folk av båda könen, och att det mål, som behandlas, är ett barnuppfostringsmål.
Det torde väl icke vara kammaren obekant, att
vid den handläggning, som då kan påfordras, kräves det ofta nog att
ingå i mycket intima förhållanden, och jag kan av egen erfarenhet
vitsorda att det vid hörandet av vittnen och annan utredning då
förekommer en hel del burleska saker och mustiga uttryck, vilket
i åhörarkretsen väcker en munterhet, som är ganska svår att stilla.
Jag undrar verkligen, om de, som ha litet närmare reda på häradsrättens
arbete, våga tro, att denna, unga kvinna över huvud taget skall
kunna vara mäktig att upprätthålla ordningen på ett sätt, som befordrar
häradsrättens anseende och reputation. Skulle det finnas en
kvinna, som har denna stora förmåga, skulle jag våga påstå, att det är
icke mer än högst en på hundra.

Sätter man sig litet mer in i förhållandena och betänker, att
inför rätten förekomma icke blott sådana mål, som jag nu omnämnt,
utan även andra, som kanske äro vida svårare, och har man dessutom
reda på, att lantdomarämbetet kräver en kroppslig styrka även
i avseende å hemarbetet, vilket arbete har knäckt många av de unga
männen, undrar jag, hur man verkligen över huvud taget kan tänka
sig, att de unga kvinnorna skola vara mäktiga att utföra ämbetets
åligganden, att upprätthålla domstolens anseende och att tillgodose
rättens krav. För min del är jag på det klara med och övertygad
om, att så icke kan vara förhållandet, och jag säger därför: det

kan icke vara till statens nytta att genomföra en lagstiftning sådan
som denna. Det var ett gammalt svenskt ord, som hette: är det till
nytta för staten, så slå till; och det kunde väl ibland gälla sådana
saker, som man kände ganska obehagliga och tråkiga. Nu säger
jag: kan man bevisa, att detta är till statens nytta, då må man slå
till och antaga denna lagstiftning, men för min del kan jag icke förstå,
att detta bevis kan presteras.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den av mig avgivna reservationen
under punkten 2.

Fröken T a m in: Herr talman, ärade kammarledamöter! Denna
fråga har ju redan fallit i första kammaren. Det har varit alla

Tisdagen den 23 rnnj.

10 Nr 42.

reformers öde i historien att mötas av motstånd, att förkastas såsom _ Ang.
oantagliga och för samhället olycksbringande för att sedan efter
många strider gå igenom och slutligen försvinna såsom självklara r"iava statsi
det närvarandes sanktionerade former. Så har det varit vid genom- tjänst m. m.
förandet av alla medborgerliga rättigheter och icke minst när det (Forts.)
varit fråga om kvinnans ställning i samhället. Det har hörts samma,
varnings- och klagorop från de s. k. samhällsbevarandes sida, vare
sig det gällt kvinnans lika arvsrätt, myndighetsförklaring, kommunala
och politiska rösträtt eller såsom nu behörighet till statstjänst.

För nära hundra år sedan avgav Göta hovrätt yttrande i fråga om
ogift kvinnas myndigförklaring, och i detta yttrande heter det bland
annat: »Under budet om kvinnans omyndighetstillstånd har hon,

närmare sluten till familjekretsen, hittills undgått frestelsen att med
det bekomna fäderne- eller mödernearvet försöka att på egen hand
skapa sin lycka. Hon har ock aldrig hittills blivit blottställd för
vådan av dessa försök. Hon har ej, utkommen från fädernehuset,
behövt vända sig med bön om råd till den förstkommande. Hon har
sluppit begråta följderna av illa beräknade företag och obetänksamt
ingånga förbindelser; korteligen, hon har hittills icke känt vidden av
sin egen svaghet.» Och vidare: »Hon har, då hon förr eller senare
inträtt i äkta ståndet, ditfört med sig icke inbillningen att den myndiga
kvinnan vore lika god som den myndige mannen» etc. Det är
icke stor skillnad mellan detta yttrande och den reservation, som nu
avgivits inom utskottet, utom att det förra sökte kläda sina tankar
i blomsterspråk, under det att den senare låter ringaktningen för
kvinnan mera ohöljt framträda.

Den fråga, som i dag föreligger till behandling, kvinnas behörighet
att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag, har upprepade
gånger varit föremål för behandling inom riksdagen i en eller
annan form. Vid 1921 års riksdag borttogs ur grundlagen det principiella
hindret för kvinnornas tillträde till statstjänster, och en följd
härav är den kungl. proposition, som avlämnats till innevarande års
riksdag och som i huvudsak bygger på sakkunnigas i ärendet avgivna
förslag. Enligt detta förslag skulle kvinnan äga tillträde
till alla statstjänster med ett viss antal uppräknade undantag. Utskottet
har anslutit sig till förslaget om behörighetslagens stadfästande,
så som den föreligger i den kungl. propositionen, men däremot
föreslagit, att ikraftträdandet av denna lag skulle uppskjutas, till
dess löne- och pensionsförhållandena bleve ordnade. Häremot har ju
inom utskottet avgivits tvenne reservationer, som yrkat, att hela
frågan skulle uppskjutas, till dess löne- och pensionsförslaget föreligger.
Det är givetvis en stor skillnad mellan dessa båda förslag,
utskottets och reservanternas. I ena fallet blir principfrågan löst,
i det andra lämnas alltjämt fritt spelrum åt reaktionära vindar. Men
det är i alla fall synnerligen att beklaga, att utskottet icke kunnat
ansluta sig till förslaget om lagens ikraftträdande den 1 januari
1923. Det kan visserligen tyckas, att när en sak dröjt så många år,
det icke skulle ha någon betydelse, om den dröjer ytterligare någon
tid. men för dem, som beröras av denna lag, även om de icke utgöra

Nr 42. 20

Tisdagen den 23 maj.

kvinnas bebo- ställe flertal, är det otvivelaktigt av icke ringa betydelse.

vighet att inne- ^t skulle också kunna, fastän ingen naturligtvis tänkt på en sådan
kava stats- ^löjlighet, vara av betydelse för staten. X saraband bärmed får jag
tjänst ro. m. nämna ett namn, som svårligen kommer att utan bitterhet kunna om(Forts.
) nämnas i den svenska kvinnorörelsens historia: Elsa Eschelsson. Jag
behöver icke erinra om, hur hon, då professuren i civilrätt i Upp”
sala blev ledig, var den enda, som innehade kompetens att erhålla
densamma, men därför att hon var kvinna, fick professuren stå obesatt.
och uppehållas av en manlig docent, som saknade erforderliga
meriter.

Då frågan fallit, är det meningslöst att tala om skälen för och
emot ett uppskov med lagens ikraftträdande. Jag vill blott i förbigående
nämna ett sakförhållande. Utskottet har framhållit, att om
lagen trätt i kraft med detsamma, skulle det inneburit ett provisorium
i avseende å de kvinnliga statstjänarnas avlöning och pensionering,
varigenom de fått åtnjuta respektive platsers nuvarande förmåner.
. Det skulle då kunnat hända, anser utskottet, att inom de
befattningar, där somliga platser äro reserverade för män och andra
för kvinnor, en kvinna erhållit en sådan manlig befattning och sålunda
fått den därmed förenade högre avlöningen och en kvinnlig
kamrat, som haft samma arbete, erhållit mindre förmåner. Denna
orättvisa anser utskottet utgöra den största svårigheten för det föreslagna
provisoriet. Utskottet har här genom sin motivering — jag
vet icke, om det är ofrivilligt -—• understrukit det orimliga och ohållbara
i olika lön för lika arbete.

Den siste ärade talaren framställde frågan, om en självförsörjande
kvinna bör gifta sig eller icke. Jag vill icke här ingå på
denna fråga. Jag anser, att den icke bör utgöra föremål för riksdagens
behandling. Jag anser, att det må vara den självförsörjande
kvinnans ensak att bestämma häröver. Men jag vill bestämt framhålla
som min mening, att jag anser det icke vara till någon lycka
för samhället, om kvinnorna, liksom hittills ofta skett, gifta sig uteslutande
av den bevekelsegrunden att få sin försörjning.

Beträffande domarbefattningarna ha ju tvenne reservationer avgivits
emot kvinnornas tillträde till sådana ämbeten. Reservanterna
äro naturligtvis medvetna om att möjligheten till befordran och meriter
härigenom försvåras för kvinnorna. I den längst gående reservationen
läser man bland annat: »Utan att inlåta mig på frågan,
huruvida en kvinna lämpar sig för domarvärv eller att vara chef,
måste jag till en början fästa det största avseende vid den uppfattning
av kvinnan, som ännu åtminstone är rådande bland den stora
allmänheten, och det emottagande, som hon till följd härav skulle
röna, om hon tillätes fungera som ordförande i underrätt.» Man
frågar sig då ovillkorligen: vilka utgöra enligt reservanternas mening
den stora allmänheten? De räkna påtagligen icke kvinnorna
dit. Det är således männen, men är det alla män eller enbart bovarna?
Det talas också om den jordbrukande befolkningen. Jag
kan icke hjälpa, att jag har det intrycket, att man ute i det praktiska
livet på landsbygden tager sakerna vida enklare och med be -

Tisdagen den 23 maj.

21 Nr 42.

tydligt större fördomsfrihet, än då man här resonerar under parla- , An^\,
mentariska former. Man läser vidare, att domstolens auktoritet
skulle komma i fara och att denna auktoritet är för samhället av vida )iava
större betydelse än kvinnornas önskan att erhålla tillåtelse att be- tjänst m. m.
kläda berörda befattningar. Man undrar, om reservanterna glömt, (Forts.)
att vi i alla fall bo i ett land, där kvinnorna ha politisk rösträtt och
därmed förenad rätt att deltaga i bestämmandet över sin ställning i
samhället.

Man frågar sig också, även om man icke har någTa vidare illusioner
i den vägen: är tanken om kvinnan verkligen så låg? Vilken
är den allmänna uppfattning om kvinnan, som man här syftar på?

Den siste ärade talaren nämnde visserligen, att det fordras kroppskrafter
för domarämbetet, men han menar väl i alla fall icke, att
det är på kroppsstyrkan, som domarämbetets helgd beror. Det är
väl ändå genom inre egenskaper, som domaren skall bevara denna
helgd. Menar man då, att den andliga kraft, den föreståelse för
samhällets och den enskilda medborgarens välfärd, den vördnad för
rätt och sanning, som härtill fordras, helt och hållet skulle saknas
hos kvinnorna? Man tänker kanske också, att det skulle kunna
verka stötande, om vissa mål, som röra män, skulle handläggas av
kvinnor. Men har man tänkt på, hur förhållandet är, när vissa mål,
som röra kvinnor, handläggas av män? Den siste talaren nämnde,
att det kunde vid domstolsförhandlingar förekomma vad han kallade
vissa intima förhållanden, som väckte allmän munterhet. Det är
möjligt, att en kvinna såsom domare icke skulle tillåta en dylik munterhet.

Vad som kan sägas om domarbefattningarna gäller också andra
chefsbefattningar, varifrån kvinnorna enligt samma reservation skulle
utestängas. Det är väl ändå rent individuella egenskaper som avgöra,
om en människa passar till chef eller icke. Det beror väl i
all rimlighets namn icke på, om jag är man eller kvinna, ifall jag
passar till chef eller icke. Jag behöver icke trötta kammaren med
att draga fram exempel på dugliga och odugliga män och dugliga
och odugliga kvinnor, som innehaft och innehar chefsbefattningar.

Dessutom, vad är chefsbefattning eller icke chefsbefattning? Och
skola de kvinnor, som redan nu inneha chefsbefattningar, genom en
sådan reform få frångå sina befattningar?

De önskemål, som finnas utöver vad den kungl. propositionen
innebär, hava motionsvis blivit framförda av herr Lindhagen. Han
yrkar i sin motion, att ytterligare befattningar skulle bliva tillgängliga
för kvinnorna. Han framhåller också det egendomliga i, att då
mannens befordringsrätt tillförsäkras honom i grundlag, skulle kvinnans
befogenhet endast inskrivas i allmän lag. Med allt erkännande
för den ställning, den kungl. propositionen intagit gentemot kvinnorna,
har man dock svårt att förstå, varför denna proposition bygger
på principen, att vissa uppräknade platser förbjudas för kvinnorna,
istället för att bygga på likställighetsprincipen, där förtjänst, skicklighet
och de individuella egenskaperna bliva avgörande i de fall,
där en befattning är lämpad uteslutande för män eller uteslutande

Nr 42. 22

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
in. m.
(Forts.)

för kvinnor. Det är val ingen, som tror, att även om det icke vore
i lag förbjudet, det skulle falla någon kvinna in att vilja bli till
exempel militär. Vi behöva blott gå till det enskilda livet. Det förekommer
aldrig, att en kvinna försöker till exempel att bliva kördräng,
detta därför att en del av de sysslor, som äro förenade med sådant
arbete, överstiga kvinnors kroppskrafter. På samma sätt, som
utvecklingen i det enskilda livet tagit naturliga former, skulle ''detta
helt säkert också ske inom samhällslivet.

Ingen skall påstå, att män och kvinnor äro varandra i alla avseen.
den lika eller .att likställighet med avseende på medborgerliga
rättigheter skulle innebära, att män och kvinnor i allt skulle fylla
samma uppgifter. Det är väl tvärtom just med hänsyn till deras
olika läggning, som det vore önskvärt, att kvinnornas inflytande
finge göra sig gällande och få göra sig gällande vid danandet av
samhällsformerna. Kan någon påstå, att den politiska utvecklingen
tillförne vält uteslutande lyckosamma vägar? Jag har också svårt
att förstå,. att denna fråga betraktas uteslutande som en kvinnofråga
och icke som en samhällsfråga, där det i främsta rummet är
tal om samhällets nytta och samhällets fördel av att alla bidraga
till samhällsutvecklingen. Jag har också svårt att förstå logiken i
den uppfattningen, som å ena sidan framhåller kvinnorna som så
svaga och oförmögna att upprätthålla auktoritet och å andra sidan
håller dem för så farliga och omöjliga att hejda, att männen, som
utgöra det starka släktet, måste ha den företrädesrättigheten att
skydda sig i lag mot dessa kvinnors oduglighet eller duglighet.

Vad som nu har skett genom första kammarens beslut, är ingenting
annat än ett led i utvecklingens växelvisa fortskridande mellan
framsteg och tillbakagång. Det skall icke och får icke för den skull
bli tal om någon upphetsad kvinnoagitation. Vi förstå, att det måste
taga tid att bryta igenom århundradens fördomar och föreställningssätt.
. För att bryta igenom dessa fördomar fordras det likväl ett
värdigt, men energiskt och målmedyetet arbete från kvinnornas sida,
och det som nu förefaller som en motgång skall kanske bidraga till
att lära oss bättre förstå att bevaka våra intressen, lära oss i handling
förstå betydelsen av landstingsval och riksdagsval, lära oss
bättre förstå våra.skyldigheter och rättigheter inom samhället. Och
då jag nu vädjar till den folkvalda kammaren att i dag giva uttryck
åt ett tänkesätt i framstegsvänlig riktning, så gör jag det å alla
deras vägnar, som genom mig här föra sin talan,, och i förvissning
om, att vi kvinnor med allvar och ansvarskänsla vilja deltaga i arbetet
att ur vår olyckliga tid skapa en framtid, grundad på mindre fördom
och mera rättvisa.

Herr talman! Utan att taga avstånd från något av de önskemål,
jag här. uttalat, får jag, på grund av frågans nuvarande läge yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr O 1 s s oni Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag såsom
ledamot av det sammansatta utskottet har den nog kanske litet trå -

Tisdagen den 23 maj.

Nr 42.

kiga plikten att försöka försvara en av reservationerna — jag har icke pvin^''bllhö
undertecknat mer än en av dem — så skall jag icke taga saken fullt righet att inneså
högtidligt och tala om sekelgammalt motstånd, fördomar och dy- hava statslikt,
utan jag skall hellre stanna vid vad denna proposition egentligen tjänst »«. »».
innehåller och vad därmed närmast äger sammanhang. Men det skall (Forta-i
jag ändå i förbigående säga, att för mig existerar icke några fördomar
i det ena eller andra hänseendet. Man kunde möjligen, när striden
här företrädesvis gällt jurister, tänka, att det vore en fördom
hos dem, som ägnat sig åt detta yrke, men vad bönderna beträffar,
så försäkrar jag den ärade talarinnan, som nyss hade ordet, att någon
fördom finnes icke hos oss. Men vi kunna ända kanske se saker
och ting med något olika ögon.

När herr statsrådet utgick ifrån åtskilligt, som han ansåg hade
influerat på utskottet, så var det nog i ett par saker, som herr
statsrådet tog en smula fel. En sak var, att utskottet ansett, att genom
den kungl. propositionen skulle kunna uppstå svårigheter i
det fall, att nu finnas kvinnliga befattningar inom samma tjänstegrad
som de manliga. Det är nog sant, att därigenom uppstå starka
svårigheter, det erkänner jag, men det stod även alldeles klart för
utskottet, att lika stora svårigheter, fastän kanske icke fullt så
pregnanta, skulle uppkomma, om en kvinna bleve utnämnd till en
viss grad med den nu för manlig tjänsteman reglerade lönen och man
sedan till äventyrs skulle komma med sådana lönebestämmelser, att
hennes lön skulle komma att ligga under den nuvarande lönen för
manlig tjänsteman i motsvarande grad. Det skulle ju också utgå
pensionsavgifter och dylikt. Ju mera man funderade på saken, desto
omöjligare såg det ut att få det riktigt klart. Det gjorde, att vi
blevo tämligen fort färdiga med den kungl. propositionen i den delen,
då vi ansågo, att det var nära nog omöjligt att klara upp denna
sak på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Sedan yttrade herr statsrådet, att särskilt de som undertecknat
den första reservationen kunde rubriceras som avslagsmän. Om vi
se på, vilka som stå för den andra reservationen, så är det fem stycken
av dem som undertecknat den första. Den enda skillnaden är
alltså, att mitt namn icke finnes under den andra reservationen. Då
kan jag icke fatta herr statsrådets uttalande pa annat sätt, än att
det skulle vara jag, som vore den specielle avslagsmannen framför
alla andra. Så är icke fallet, herr statsråd. Men det hindrar icke,
att jag tycker, att man skulle ha klargjort löneförhållandena och eu
del saker till, innan man bestämmer sig för hur det skall vara.

Jag vill icke klandra herr statsrådet för att propositionen framlagts
i det skick, som skett, ty det har ju nu nästan ifråga om allting blivit
ett bruk, att man framlägger ett litet stycke, en princip^ och sedan
får man reda upp det, så gott man kan. Det är blott några dagar
sedan, vi voro inne på samma resonemang, men då sades det, att
man icke kunde taga med mera, enär förslaget i övrigt icke skulle
utarbetas av samma personer. När man från motstandarnas håll
efterlyste, hur förslaget skulle se ut, när det bleve färdigt, erhöll

Nr 42. 24

Tisdagen den 23 maj.

ikvinnas*bebo- man c]e^ svareL &tt det tick man senare arbeta igenom och det finge
rikhet att inne- motståndarna hjälpa till med. Således, den proposition, som detta
hava stats- utlåtande gäller, är i detta avseende lik en del andra.
tjänst m. m. Det är nog icke alldeles riktigt, att det var avslagsmännen, som
(Forts.) man skulle träffa på i den första reservationen. Jag skall sedermera
återkomma till den avvikande ståndpunkt jag intar till de övriga
fem reservanterna. Da sade herr statsrådet också, att behörighetsfrågan
icke sammanhänger med lönefrågan. Ja, det är nog riktigt,
om, man tar saken rent abstrakt, men jäg hörde just den ärade talarinna,
som nyss hade ordet, säga, att hon för sin del höll på lika
lön för lika arbete. Hur är det emellertid hittilldags med den saken
i statens tjänst, då det finns kvinnliga och manliga tjänstemän,
som sköta något sa när samma befattning? Jo, de kvinnliga tjänstemännen
ha lägre lön men pensioneras i regel något tidigare, och deras
pesionsförhållanden äro även i övrigt något annorlunda ordnade.
Där ha vi sålunda genast frågan uppe om hur man skall ställa
det med den saken. Herr statsrådet fick då genast kanske klart för
sig, att det ändå finns en liten smula sammanhang mellan de bägge
frågorna, mellan löneförhållandena och behörigheten. Löser man
icke lönefrågan, skulle det ju kunna ställa sig så, att det bleve mycket
oekonomiskt för staten, att tjänster innehades av kvinnliga tjänstemän.

För att gendriva vad reservanterna anfört, yttrade herr statsrådet
också, att man alltid tog hänsyn till lämpligheten vid utnämningar.
_ Ja. jag skall söka ta fasta på detta uttalande. Det vore ju
en härlig sak, om man kunde vara riktigt på det klara med den
saken. Nu är det så. att vi, den stora allmänheten och det jämnstrukna
folket, ha mycket svårt att övertyga oss därom. Vid åtskilliga
utnämningar kan det nog vara så, att man känner det som
om de rätta personerna utnämnas, men mången gång är det dock
mycket svårt att genomtränga det där dunklet vid en utnämning:
"Var det verkligen lämpligheten, som man nu tog hänsyn till?

Det måste jag erkänna, att om man är övertygad om att vederbörande
taga hänsyn till den lämplighet, som behövs och vederbör,
och icke-blott till förtjänster och skicklighet, som väl i regel mest
gälla pappersmeriter, löses denna fråga mycket lätt av sig själv.
Då är striden om lantdomarna och om alla de tjänster, som Kungl.
Maj :t har räknat upp. en överflödsgärning. Man räknar här upp
befattningar, som det anses olämpligt att kvinnor inneha, men tar
man alltid vid en utnämning hänsyn till lämpligheten, är det ju
klart, att man icke behöver gorå en sådan uppräkning.

Da utskottet hade någorlunda enigt samlat sig om att man icke
kunde tillstyrka den kungl. propositionen i det skick, den hade. uppstod
frågan, om man skulle taga upp behörighetsfrågan och om vilka
tjänster, som skulle undantagas. Från den talare, som jag förmodar,
att herr statsrådet alluderade på, framfördes då den synpunkten,
att det skulle vara till fördel, om man vid det blivande löneregleringsarbetet
sluppe befatta sig med de tjänster, som undantoges. Det var

Tisdagen den 23 maj.

25 Nr 42.

verkligen då det enda skiil, som jag hörde framföras till förmån för ,:oin^''behö
att saken nu skulle avgöras. Det är dock alldeles klart, att om man i-ighet att innenu
på förhand bestämmer, att de och de tjänsterna skola fä besättas hava statsmed
kvinnor, uppriver man därmed en mycket hård kamp om löne- tjänst m. m.
förhållandena just vid dessa tjänster. Det blir ju precis samma sak, (Forts.)
som om jag skulle uppdra åt en person att utföra ett visst arbete
men sade, att frågan om ersättningen skola vi avgöra senare. Detta
är en felaktig taktik i det enskilda livet, och jag vågar påstå, att
det är det också i statslivet. Ty klart skall det vara! Jag anser
sålunda utskottets förslag, som särskilt herr Ekman starkt bär upp,
för lika principiellt felaktigt från den utgångspunkt, som jag intar,
som den kungl. propositionen. Det kvittar egentligen lika, och striden
blir lika stark i ty fall.

Det lilla skäl, som herr Ekman framförde — jag säger med avsikt
»lilla» — kan icke för mig vara avgörande. De tjänster, som
man skulle undantaga för att slippa tänka på dem vid lönebestämmelsernas
avfattande, äro ett så litet fåtal gentemot den stora mängden,
som man ändå skulle vara nödsakad att tänka pa — man börjar
ju med statsråd och går ända ned till vaktmästare — att det icke
betyder något, om man tar dem med eller ej. Det är således för mig
alldeles omöjligt att kunna följa herr Ekman.

Vad som förmådde mig att intaga den slutställning, som jag
intagit, var, att den kungl. propositionen var så lagd, att man icke
såg hela räckvidden av ett bifall till densamma. I regel brukar ju
riksdagen icke gå med på sådana förslag. Skälet till mitt avslagsyrkande
innebar visst icke, att jag mera än andra ställde mig på
avslag, ty faktum är nog, att min ståndpunkt var mindre, avslagsmässig
än de andra fem reservanternas. Och skälet? Ja, jag skall
strax säga det. Vid rösträttsstriderna proklamerades det av majoriteten
här i riksdagen, att det skulle vara likställighet mellan könen.
Jag hade för min del många gånger uttalat mig för kvinnans
rösträtt, men jag trodde, att man skulle taga frågan i flera etapper,
och att man skulle taga först en större eller en mindre del. Riksdagen
tog icke frågan på det sättet utan tog allt på en gång i likställighetens
namn. Sedan kom den störa strid, som jag gärna skall medge,
att jag hårt deltog uti, nämligen frågan om nya giftermålsbalken.

Vad var där min ståndpunkt? Jo, jag ansåg, att herrar jurister
glömt en punkt, där det aldrig blir och aldrig kan bli likställighet,
nämligen i fråga om hemmet och familjen. Där kan mannen aldrig
ersätta kvinnan. Åldrig! Det är omöjligt, saga.vad. man vill, och
herrarna må skriva om likställighet så mycket ni vilja. I den föreliggande
kungl. propositionen ser jag även, att man icke det minsta
fäst sig vid den sidan av saken, den gifta kvinnans ställning, utan
lagförslaget går fullkomligt i stil med nya giftermålsbalken. Man
ser saken helt och hållet individuellt. Man har icke någon tanke på
att förslaget betyder något i fråga om sammanhållningen av de mångtusende
hemmen, som i sin ordning bilda staten.

Då man nu har låtit det stora problemet helt och hållet stå till -

Nr 42. 26

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnaa behö
vighet att inne
hava statstjänst
m. m.
(Forts.)

baka för den abstrakta teorien om likställighet, som man ändå aldrig
’ kan genomföra, måste jag säga, att då är denna kungl. proposition
oändligt liten i mina ögon. Då det hela har gått för långt,
och då man uttalar, att det överallt skall vara likställighet, och att
man i denna likställighets namn fordrar detsamma för kvinnorna som
för männen, då skall jag sannerligen icke göra motstånd. Absolut
icke! Det är från min synpunkt sett ingenting att hålla på, ty då
ha vi redan kommit för långt. Jag sticker icke under stol med att
jag icke gillat riktningen. Jag tror, att det varit till den svenska kvinnans
skada, att vi gått så långt, som vi ha gjort, och jag tror naturligtvis
icke, att det blir bättre i fortsättningen, men vi få ta konsekvenserna
av de beslut, som vi ha fattat. Har man sagt »a», får
man säga »b». Jag finner därför icke skäl att uppträda som riddare
för några jurister, som förut ha kokat ihop de andra lagarna
på detta område. De böra ha haft klart för sig, vilka följder de andra
lagförslag, som de ha framlagt, skulle få, och på den punkten ställer
jag mig icke alls bland de fem övriga reservanterna. Nu kanske herr
statsrådet kan bedöma, om min ståndpunkt är mer avslagsmässig
än de andras.

Jag har emellertid funnit ett bifall till den kungl. propositionen
icke vara klokt, just därför att jag först vill ha den finansiella
delen av frågan klar. Jag tycker, att det är onödigt att efteråt riva
upp en strid om löneförhållandena. Frågan löses lättare, om man
bestämmer lönerna på samma gång som behörigheten, och det hela
går då helt säkert mjukare.

Detta skal har för mig varit tillräckligt för att yrka avslag på
den kungl. propositionen, och jag skall därför, herr talman, be att
fa yrka avslag pa utskottets hemställan och bifall till reservationen
vid punkt 1).

Fröken Wellin: Herr talman! När jag gått att pröva

det föreliggande förslaget och att inta ståndpunkt till detsamma,
har detta skett utan någon förutfattad mening i frågan. Jag har
kunnat pröva skälen för och emot fullkomligt lidelsefritt. Om det
icke vore ett föregripande av kammarens beslut, skulle jag därför
vilja säga, att jag i detta fall kommer att fungera såsom domare
mellan två olika principiella uppfattningar. Jag har icke deltagit
i den moderna kvinnorörelsen. Jag är till min läggning mera
»gammalmodig», och jag kan därför förstå de åskådningar, som
kommit till synes i de olika reservationerna.

Jag kan känna sympati för motståndet, och särskilt gäller detta
på_ tvenne punkter, dels gift kvinnas likställighet med ogift och dels
skiljandet av behörigheten från ordnandet av löne- och pensionsfrågan.
1^ det senare fallet gäller det ju en princip i fråga om
tjänsteförhållanden. Huruvida den är formellt riktig eller oriktig,
kan jag icke avgöra, men man måste ju säga sig. att det föreliggande
förslaget om kvinnans tillträde till statstjänst innebär eu

Tisdagen den 213 maj.

27 Nr 42.

något ovanlig ordning, även om, vilket jag villigt erkänner, vägen
hålles öppen för korrigering efteråt. . riyhet att inne i

det förra fallet gäller det däremot betydelsefulla sociala in- hava statstressen,
kvinnointressen och samhällsintressen. Det kali ju icke tjänst m. m.
förnekas, att ett bifall till kravet på likställighet mellan gift och (Forts.)
ogift kvinna mycket lätt kan leda antingen till barnlösa äktenskap
eller till att barnet eller barnen i mycket hög grad få sakna moderns
vård och handledning, det bästa, livet har att skänka oss människor.

Det blir i stället lejda händer och artificiell uppfödning.^

Ifråga om särskilt det senare skulle jag vilja framhålla, att det
har ansetts av alla såsom ett så stort samhällsintresse att motarbeta
det. att särskilda åtgärder påyrkats i fråga om fabriksarbeterskorna
och deras barn. I det föreliggande förslaget går^ utvecklingen i annan
riktning —- det kan icke förnekas. Här star intresse mot intresse.
barns mot föräldrars. Nu vill jag säga, att naturligtvis i ett
fall, det rent ekonomiska, sammanfalla dessa båda intressen. Om
man tar ett exempel: En man, som har en inkomst på 7,000 kro nor,

gifter sig med en statsanställd kvinna, som har en inkomst på
låt oss säga 5,000 kronor, och så ställes mot dessa en. man med
samma inkomst, en kamrat till den förre, som gifter sig med en
kvinna, som icke har statstjänst eller någon privattjänst och således
ingen lön, så måste man säga sig, att de båda männen bliva härvidlag
mycket olika ställda. Man förstår mycket väl, att frestelsen
ligger nära till hands för den kvinnan och den^mannen, som båda äro
statsanställda, att önska, att kvinnan må behålla denna^ inkomst, ty
de måste naturligtvis annars reducera sina fordringar på livet högst
väsentligt. Nu vill jag gärna erkänna, att man redan med nuvarande
förhållanden har exempel i denna väg att peka på, särskilt
inom folkskollärarekåren, men det kan icke nekas till att man dock
alltid måste hålla i minnet, att det är ett samhällsintresse att bevara
mödrarna åt hemmet. Äktenskapet är en institution med stora
och allvarliga förpliktelser gent emot det kommande släktet.

I fråga om behörigheten och särskilt ikraftträdandet av denna
lag utan ordnade löne- och pensionsförhallanden maste även^i detta
fall rätt så stora principiella betänkligheter resas. Jag förstår mycket
väl, att för den person, som gillar satsen: »lika lön för lika
arbete», innebär förslaget endast en etapp pa vägen dit, men ^för
andra ställer sig nog saken något annorlunda. För. min del måste
jag säga, att så länge mannen i stort sett är familjeförsörjare och
har att uppbära hemmets ekonomi, har jag mycket svårt att godtaga
förslaget om lika lön och lika arbete. Det maste på något sätt
ordnas med kompensation för familjeförsörjare. . o

Vidare inriktar sig kritiken mot förslaget om kvinnan pa chefsplats
och såsom domare. Ja, i fråga om chefsplatserna skulle jag
vilja säga, att det är väl så pass rena undantag, så att, för att en
kvinna skulle få tillträde till en dylik, fordras nog så störa krav
på hennes kompetens och kvalifikationer, att jag för min del icke
härvidlag kan se någon fara. Vidare vänder sig motståndet och
det gjorde särskilt herr af Ekenstam — mot kvinnan såsom domare.

Nr 42. 28

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forte.)

Jag får säga, att i det fallet har kritiken verkat på mig rent av
förbluffande. Jag har i min oskuld gått och trott, att det låg någon
sanning i talet om att kvinnan skulle verka höjande och upplyftande
i det offentliga arbetet, och då får man besked om något helt annat
på ett visst arbetsfält. Ehuru det redan av fröken Tamm anförts
en del exempel, kan jag icke underlåta att återge några av de skal.
som anförts mot att kvinnorna skulle fungera såsom domare. Det
sägs då först: »den allmänna folkmeningen, att kvinnan icke passar
såsom domare», vidare »den hos oss förefintliga känsla, som omgärdar
domaregärningen med särskild helgd». — »Samhällets djupaste
grundval är rätten.» »Domaresysslans beklädande med kvinnor
åtminstone vid häradsrätten skulle i hög grad vara förstörande
för domarearbetets auktoritet.»

Nu vill jag säga, att det är utan tvivel skicklighet, som formulerat
de här skälen mot förslaget, men jag tror, att de bevisa
litet för mycket. Man har bevisat mer än man kan stå för, ty vad
ligger i dessa satser? Det ligger endast en subjektiv uppfattning.
De innehålla intet bevis för riktigheten därav. Det är således inga
sakskäl, som förebragts. Nu sade herr af Ekenstam, att vad som
skulle vara avgörande för frågan, huruvida kvinnorna skola få tillträde
till domarämbetet eller icke, skulle vara om det vore för staten
nyttigt eller icke. Det är alldeles riktigt. Naturligtvis skall man
taga, hänsyn till det, men jag frågar: Icke kan i detta fall en sub jektiv

uppfattning vara ett talande bevis? Låt kvinnan försöka.
Blir det till skada, är det väl icke omöjligt att avskaffa institutionen.

Det är ett par yttranden till, som lag skulle vilja beröra. Det
har här talats om —• herr af Ekenstam var inne något litet på det
också hurusom »vid våra underrätter synnerligen ofta förekomma
rannsakningar angående sedlighetsbrott och även andra mål, i vilka
det gäller att vinna full klarhet i de mest intima och ofta motbjudande
detaljer». Oetta skulle vara ett skäl för att icke kvinnan
skulle fa bekläda domarämbetet. Såsom kvinna kan man respektera
den finkänslighet, som kan taga sig uttryck i ett sådant uttalande.
Jag vill icke förneka det. och jag vill ge den uppfattningen
mitt erkännande, men om jag gar till en senare sida i samma yttrande,
säger man där: att »beträffande sådana med domarämbetet
jämförliga befattningar, vilka beklädas av lekmän, således särskilt
nämndemansbefattningen, synes något avgörande hinder icke möta
mot att.tillträde till desamma beredes åt kvinnan. Dessa befatt^
själva verket av väsentligt annan natur än de förut
avhandlade».. Men var är då ridderligheten att skona kvinnan?
Skall man sitta såsom nämndeman och följa förhandlingarna, måste
man val taga del av allt detta motbjudande i alla fall. Nu vill jag
gärna säga, att. trots att det icke föreligger någon artskillnad utan
endast en gradskillnad, jag gärna erkänner, att det naturligtvis kan
vara ep. lättnad att blott sitta såsom åhörare och icke såsom ordförande
i rätten leda förhandlingarna. För att göra detta senare fordras
naturligtvis större takt än att endast vara åhörare, men jag tror

Tisdagen den 2o muj.

29 Nr 42.

icke att kvinnorna i allmänhet i handel och vandel visat att de icke
besitta sådan.

Jag skulle vilja såga, att därest kvinnan utestänges från domareämbetet
och icke där får förvärva sig behövliga meriter för
ett flertal ämbeten, till vilka hon. skulle få tävla med männen, vartill
tjänar då ett bifall till förslaget? Det är ju att erbjuda dem
att söka tjänster, till vilka de icke kunna meritera sig. Vartill
tjänar, att under sådana förhållanden öppna vägen för kvinnorna
till en hel del andra ämbeten? Då må jag säga, att ett rent avslag
för mig står såsom det ärligaste. Det innebär principtrohet och
mera logik, vilket också första kammaren visat genom att avslå det
föreliggande förslaget.

Jag skulle till slut vilja citera en del av ett yttrande, som
fröken Tamm anfört, nämligen detta: »Till en början fästes det

största avseende vid den uppfattning om kvinnan, som ännu åtminstone
är rådande bland den stora allmänheten, och det mottagande,
som hon skulle röna, om hon tillätes fungera såsom ordförande i en
underrätt.» Härtill skulle jag vilja få säga, att min tro är, att
kvinnorna på detta område skulle mötas med samma älskvärda välvilja
och förståelse, varmed vi kvinnor ha mötts här i riksdagen,
icke minst av dem, som varit motståndare till likställighet på detta
område.

Nu äro ju meningarna delade om betydelsen av grundlagsändringarna
av år 1920 och 1921. Anhängarna av förslaget i Kungl.
Maj :ts proposition se däri ett principbeslut, som nu bör fullföljas.
Motståndarna förneka, att grunderna för kvinnans anställning i
statstjänst med nödvändighet skola baseras på likställighet till följd
av föregående beslut. Jag vågar icke yttra mig om avsikten med
det då fattade beslutet; jag förmodar, att var och en i det beslutet
lade in, vad han själv önskade, att det skulle innehålla. Men jag
måste konstatera, att om icke ett beslut om likställighet då fattades,
har dock villfarelsen allmänt därom vunnit en mycket stor utbredning
särskilt bland de kvinnor, det här gäller. Och jag må säga,
att för en dylik villfarelse sakna de sannerligen icke stöd i utvecklingen,
ty vad har inträffat sedan? Jo, kvinnornas politiska likställighet
med männen har blivit genomförd. Jag för min del har
icke arbetat härför, och jag är alltjämt tveksam, om det innebar så
stor lycka för kvinnorna. Åtminstone vill jag säga, att jag icke
kan erfara någon lyckokänsla i detta ögonblick, men om konsekvenserna
av det fattade beslutet tvekar jag icke. Det för logiskt (om
i överensstämmelse med manlig eller kvinnlig logik vill jag lämna
osagt) till ett förslag i den kungl. propositionens anda.

Jag må säga, att det varit mig mycket svårt att fatta ståndpunkt
i denna fråga, och rent sakligt anser jag, att det icke är någon
synnerlig olycka, att förslaget nu fallit, därför att jag tror, att det
kommer igen i förbättrad upplaga. Men jag måste beklaga utgången
med hänsyn till de befattningshavare, som därav beröras. De
praktiska följderna för dessa befattningshavare inom ett område
förstår man bäst genom en del upplysningar, som lämnats mig. Det

Ang.

kvinnas bebonyhet
att innehava
statstjänst
in. m.
(Forts.)

Nr 42. 30

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Torts.)

galler läkaretjänsterna vid hospitalen. När kvinnorna fingo tillträde
till dem, fanns det två amanuenstjänster och ett flertal underläkarebefattningar.
Kvinnorna fingo tillträde till amanuensbefattningarna
och underläkaretjänsterna. Sedermera har utvecklingen
gått därhän, att underläkarebefattningarna förändrades till biträdande
hospitalsläkaretjänster, och sålunda återstod för kvinnorna de
två amanuensbefattningarna. Enligt det förslag, som nyligen antagits,
ha dessa biträdande hospitalsläkaretjänster ytterligare ändrats,
så att de ha blivit hospitalsläkarebefattningar av andra klassen.
Och äro kvinnorna alltjämt utestängda även från dem. Nu lämnas
det, därför att det är ont om hospitalsläkare, dispens för kvinnorna,
men då förordnas de på tre år. Männen förordnas första gången på
tre år, men få sedan ett förnyat förordnande på tjänsten tills vidare,
medan kvinnorna få dispens på tre år i sänder. Jag förstår icke,
om i frågans nuvarande läge något kan åtgöras för att utjämna dessa
missförhållanden. Men jag ber i alla fall att få rikta en vördsam
vädjan till herr socialministern, att herr statsrådet om möjligt måtte
behjerta, vad som nu i detta fall har påtalats i fråga om de kvinnliga
hospitalsläkarna.

Då jag således, trots de stora betänkligheter jag hyst, till min
egen. överraskning har kommit därhän, att jag icke kunnat säga
nej till tanken i den kungliga propositionen, emedan jag funnit grunderna
för ett dylikt nej i längden icke bärkraftiga, hade jag tänkt att
avge min röst för det kungliga förslaget. Nu har ju emellertid
fröken Tamm här yrkat bifall till utskottets förslag, och då anser
jag, att jag för min del icke kan gå längre än hon. Emellertid, herr
talman, innebär detta helt naturligt icke, att jag anser mig bunden
framdeles i fråga om löne- och pensionsförhållandena. Och varför
jag kunnat gå så långt, som jag gjort, är därför, att jag varit övertygad
om, att de av mig och andra påtalade olägenheterna i väsentlig
män. kunnat och bort elemineras genom att bestämmelserna blivit väl
avvägda i den praktiska tillämpningen, därest förslaget hade blivit
antaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lin dl ey: Herr talman! Endast några ord. Efter det
vältaliga och varmhjärtade anförande, som fröken Tamm här hållit,
och.det i mångt och mycket sakkunniga yttrande, som fröken Wellin
avgivit, skulle det ju kunna se ut, som om utskottsmajoriteten, därest
ifrån dess sida ingenting sades, skulle hava benägenhet att sätta
kvinnorna i kammaren som man säger i sticket att ensamma klara
upp denna fråga.

Jag har begärt ordet för att endast i korta drag få säga några
ord, som enligt min mening motivera ett bifall till den av utskottet
Sjorda framställningen. Lagförslaget är — det har ju redan framhållits
av herr justitieministern — det komplement, som måste följa
På beslutet av 1920 och 1921, i vilket kvinnans likställighet med
mannen.mskrevs i grundlagen, och utan vilket komplement detta beslut
i viss mån skulle bli utan praktisk betydelse. I utskottet voro

Tisdagen den 23 maj.

31 Nr 42.

vi redan från början på det klara med, att den första förutsättningen
för att man skulle kunna gå inför Kungl. Maj:ts förslag var den, vighet att inneatt
frågan om lagens ikraftträdande måste få anstå, till dess man hava statsgatt
in på bestämmelserna om löne- och _ pensionsfrågans ordnande, tjänat m. m.
och att alltså lagens ikraftträdande först vid en senare tidpunkt skulle (Forte.)
av Konung och riksdag bestämmas. Varför skulle det då vara så
viktigt, att vi på detta tidigare stadium skulle fastslå de olika ^bestämmelser,
som äro upptagna i lagens § 2, där undantag i åtta
punkter göras från kvinnans rätt att innehava statstjänst ? Jo, enligt
mm mening och enligt utskottsmajoritetens mening därför, att
det skulle vara för frågans snara läsning nyttigt. Det skulle ge de
herrar, som sköta om löneregleringarna, en vägledning, som de hade
att gå efter, och som utvisade, på vilka punkter de hade att i första
hand lösa frågan.

Jag tror därför, herr talman, att det, trots det, att frågan genom
första kammarens avslag i år fallit, ända skulle vara av stor betydelse,
att andra kammaren följde utskottets förslag och genom att
besluta i den riktningen angåve de direktiv för löne- och pensionsregleringen,
som äro nödvändiga för att snarast möjligt få frågan i
hamn. Det är nog icke främmande för någon, att den egentliga
stridsfrågan i samband med denna lag och dess tillblivelse är den,
som förts fram bland annat i första kammaren genom den av herr
von Geijer avgivna motionen rörande förslaget om kvinnans tillträde
till bl. a. domareplatser. Det har varit den stora frågan, och vi
hörde ju i herr af Ekenstams anförande, vad han hade att andraga i
det stycket. Det var domarämbetets auktoritet, som stode i fara,
därest kvinnan skulle släppas fram till den platsen. Ja, det har
sagts så mycket om den saken, och vad som sagts har också här i dag
jävats. Jag vet därför icke, huruvida man i någon mån bör ytterligare
ingå på och försöka nagelfara dessa synpunkter. Men när
herr af Ekenstam målade upp den stora våda. som skulle bli en följd
av att männen, som han uttryckte sig, icke hade möjlighet att i och
för giftermål välja bland dessa bildade och självförsörjande kvinnor,
då vet jag icke, vilken grupp av kvinnor man skall gratulera, dessa
bildade kvinnor, som undgå dessa män, som söka dem, eller dessa
mindre bildade kvinnor, som på detta sätt få ett bättre äktenskap.

Jag tror, man får gratulera båda parterna i det fallet. Och så kommer
den stora vådan, som också i utskottet rullades upp, den där,
att hur skall det taga sig ut, när i våra domstolar en flicka på 25—

30 år skall sitta och döma i ömtåliga saker? — Vi behandlade denna
fråga på ett mycket mera intimt sätt i utskottet, än vi gjort här. -—

Ja, hur ser det ut nu — det har jag frågat mig många gånger -—
när en pojke på 25 år sitter och skall klara upp dessa saker? Det
är icke en syn för gudar det heller. _ Och mången gång har jag
suttit och hört på, hurusom, exempelvis där den ordinarie häradshövdingen
på grund av det ena eller andra felet haft permanent
tjänstledighet, domarämbetet upprätthållits av en 25-årig pojke, som
jag tyckt på Guds försyn. Men det har i alla fall gått. Och då herr
af Ekenstam till slut i ren övergivenhet här sade: »gagnar det sta -

Nr 42. 32

Tisdagen den 23 maj.

kvinnas ''behö ten’ sla ,sa vil1 J''a® tillägga, att därest kammaren, som jag

r£>te< att W hoppas,__ slar till i det stycket, så finns en annan gammal sats, som
hava stats- vi också skulle kunna skicka med som vägkost, den bekanta satsen:
tjänst rn. rn. »Den Herren ger. ett ämbete, den ger han också förmåga att för(Forts.
) välta det». _ Och jag tror, att när vi en gång komma därhän, att vi
få se en kvinna ^i domarstolen, så har hon nog nått den ålder, som
gör henne rätt så lämplig att upprätthålla domarämbetets auktoritet.
Det tror jag våra häradshövdingar i värsta fall sörja för, ty de
släppa nog icke fram dessa kvinnor i så stor utsträckning, att domarämbetets
auktoritet äventyras. Vi veta i alla händelser, att då man
vandrar den juridiska banan — jag har ju icke vandrat den annat
än i lagutskottet — meu de som göra det veta, att därest de icke
kunna komma över denna domarpost, så äro de stängda. Det är den
damm, som står emot dem. Varför skulle just en kvinna, som valt
den juridiska banan, på det viset stängas just där? Om jag tar som
ett exempel två systrar. Båda hava fått lika goda huvuden, och de
få utbildning. Den ena går den medicinska vägen och blir läkare,
den andra den juridiska vägen. Hon som är läkare kan bli allt
möjligt, hon kan bli provinsialläkare, lasarettsläkare och litet av
varje. Den senare äventyrar kanske att få stanna på ett advokatkontor.
Jag ser saken så, att när jag kan anförtro en hygglig människas
hälsa och liv i händerna på en kvinnlig läkare, så kan jag
icke tycka, det är så svårt att ställa en skälm inför rätta, där en
kvinna sitter som domare. Jag skulle kunna ta ett exempel till:
jag kan icke undgå att nämna det. Huru har man icke, innan en
gång i tiden kvinnan fick inträde i riksdagen, till landets högsta förtroende,
rullat upp samma fasansfulla skildringar och vådor, som
man även nu vill rulla upp. Och ändå frågar jag den dag i dag är:
äro vi icke i det ögonblick, när någon av riksdagens kvinnor står i
talarstolen, de mest andäktiga åhörare, som kunna uppletas? Och
om jag i det stycket skulle göra en jämförelse, utan att på något
vis vilja nedsätta herr Olsson i Kullenbergstorp, så nog gjorde fröken
Tamm sig mera representativ, där hon stod i talarstolen, än herr
Olsson i Kullenbergstorp. Ku säger kanske någon det. att det är
skillnad på en kvinnas möjlighet att upprätthålla sin auktoritet vid
en domstol och att göra det i riksdagen,- vi riksdagsmän äro ju i alla
fall hyggliga, människor,, som icke äro så farliga att hålla reda på
som de människor, som förekomma inför rätta i ett stort brottmål.
Det vill jag bemöta med att säga, att på de allra flesta håll påstås
det, att vi riksdagsmän icke äro Guds bästa barn utan många gånger
tvärtom. Jag tror alltså, att det där skälet för kvinnans olämplighet
till domarkallet är synnerligen överdrivet. Och jag tror icke.
att därest vi toge lagen, som den här är angiven i Kungl. Maj :ts
förslag, reformen skulle öppna några så stora och farliga vådor för
domarämbetet. Jag är av den uppfattningen, att sedan vi nu i
grundlagen hava inskrivit kvinnans likställighet med mannen, så
är detta lagförslag endast det, som ytterligare fordras för att förmågan,
dugligheten och förtjänsten skola komma på sin rätta plats,
vare sig det är en man eller en kvinna, som skall komma i åtanke.

Tisdagen den 23 maj.

33 Nr

Det gör, herr talman, att jag med dessa korta ord ber att få
yrka bifall till utskottets förslag. r

Häruti instämde herrar Carlsson-Frostcrud och O. Filsscm i
Örebro.

Herr Rydén: Herr talman! Jag beklagar mycket djupt,
att första kammaren bär avslagit föreliggande lagförslag. Det synes
mig, som om det måste innebära ett försök att ta tillbaka, vad riksdagen
ju dock varit med om att tidigare bevilja genom att genomföra
de ändringar i grundlagen, som slutligt lagfästes 1921. När
man hör de skal, som åberopas mot föreliggande lagförslag, kan man
gott säga det, att under 50—60 års tid ha vid de tillfällen, då det
varit fråga om att släppa fram kvinnan till nya verksamhetsområden,
dessa skäl stötts och blötts och framförts och avlivats och nedgjorts.
Och så har man tagit en reform, och då har man varit i tillfälle att
se, i vad mån alla dessa skäl, som varit anförda emot, varit bärande.
Här stod en lång, lång tid en stor strid, innan kvinnan kom in på skolans
område, och man släppte först in kvinnan endast pa folkskolans
område. Alla de skäl, som varit framdragna i debatten här i dag, framdrogos
även den gången. Men omsider segTade den^ uppfattningen,
att kvinnan där har ett naturligt verksamhetsområde. Och efter
den femtioåriga erfarenhet, som vi hava ifrån skolan, tror jag icke,
det finnes någon omdömesgill människa, som nu vill tänka sig kvinnan
utestängd från detta rika verksamhetsområde, där hon kunnat
utveckla sin personlighet i uppfostringsarbetets tjänst. ^ Men fastän
vi haft denna långa erfarenhet på folkskolans område, så erinrar sig
kanske kammaren, vilka strider jag 1918 hade att fora,, särskilt i
första kammaren, när det gällde att utvidga rätten för kvinnorna att
komma in i de högre skolorna.

Det var återigen samma arsenal, varifrån man tog vapen, och
jag skulle vilja säga, att lika sakligt ohallbara som de äro i dag,
voro de den gången, då det lyckades att i första kammaren fa igenom
ett beslut, som öppnade vägen för kvinnan till de högre läraretjänsterna
inom den svenska skolan. Icke har någon av de skräckmalningar,
som den gången presterades i första kammaren, visat, sig
grundade eller visat sig vara annat än lösa hugskott. Det är icke
så många, kvinnor, som kommit in på lärareplatser i de högre skolorna,
och det beror på, att det icke varit sa manga som äro formellt
kompetenta och som varit i tillfälle att tävla om platserna, men vi
hava dock åtminstone två kvinnliga rektorer vid våra folkskoleseminarier,
och det har varit till mycket stor fördel för dessa seminarier
att få just dessa chefer, som de fått. Vi hava fått tva alldeles
utomordentligt goda styresmän för två av våra folkskoleseminarier
i riket. Och det vågar jag säga, att. det har icke visat sig
annat än gynnsamma verkningar av de medgivanden, som riksdagen
lämnat, och på de områden, där kvinnan kommit in i skolan, har icke
förnummits på något håll någon av de olägenheter, som man förut
skrämt med.

Andra Icammarens protokoll 1928. Nr■''

Ang.

rinnas beboighet
att innebära
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 42. 34

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
in. m.
(Forts.)

Det är min övertygelse, att alla dessa haranger, som man kom.
mer med, när det gäller att bekämpa förslaget att kvinnan skulle
komma in pa alla statslivets områden, äro lika uppkonstruerade. På
den tid jag hade ansvaret för ett stort ämbetsverk bär i landet, var
jag i tillfälle att skaffa mig erfarenhet också om olika arbetsprestationer
^och olika duglighet av manliga och kvinnliga ämbetsmän, och
jag måste säga, och det torde kunna bestyrkas både av den som''före
och dem, som efter mig suttit på ecklesiastikministerstolen, att det
fanns i detta departement kvinnliga tjänstemän, som det är ren och
klar orättfärdighet och till skada för departementet att de äro utestängda
från ordinarie högre statstjänster,

Man säger nu, att en kvinna icke skulle kunna användas som
domare. Jag håller därvid dock fullständigt med herr Lindley. Vid
de tillfällen jag haft möjlighet att övervaka rättegångar, har jag
gjort den reflexionen, när de haft unga pojkar som domare, att det
är för orimligt, att domstolen skall skötas av unga personer utan
den livserfarenhet eller den stadga i karaktären, som man vill vänta
sig på den posten, och jag tror, att den anmärkning, som herr af
Ekenstam riktade emot tanken på att en 25-årig flicka skulle få
sitta i domstolen, riktar sig i verkligheten emot att överhuvud alltför
unga och oerfarna människor sitta i domstolen och icke emot, om
det är en man eller en kvinna, som sitter där. Jag har under min
verksamhet på ett område, som i viss mån har beröringspunkter med
domstolarna varit i tillfälle att följa kvinnans verksamhet. Detta
gäller, sedan den nya äktenskapslagen kom till, våra barnavårdsmän.
Vi hava i den stad, som jag representerar, anställda kvinnliga barnavårdsmän,
som bland annat hava att handlägga alla dessa ömtåliga
och mycket grannlaga uppgifter att göra upp mellan kontrahenterna,
som helt säkert många gånger hava att röra sig med lika ömtåliga
förhållanden, som möta i domstolarna, och de erfarenheter, som vi
haft i min stad om detta, äro uteslutande gynnsamma. Det har visat
sig, när man fått de rätta personerna, de rätta kvinnorna, på de
posterna, att de skött dem med stor skicklighet och stor framgång.
Jag uar nu den bestämda, allmänna uppfattningen, att jag tror, att
det icke^beror ytterst på, när det gäller att se, huruvida en människa
duger på en plats eller icke, om det är en man eller en kvinna, utan
det beror på de personliga förutsättningarna för uppdraget och uppgiften.
Likaväl som det helt säkert finnes en mängd kvinnor, som
icke duga till chefsplatser och som skulle vara olämpliga, som domare,
finnes det en massa män, som icke duga till att vara chefer
eller domare, men jag är övertygad om, att det finnes både bland
kvinnor och män personer, som äro skickade att bära upp mycket
ansvarsfulla och mycket grannlaga och svåra uppgifter i samhällslivet.
Vad finnes det då för rättvisa i att stänga ute kvinnorna,
ifall de äro vuxna sådana uppgifter? Jag är så radikal i detta avseende.
att jag tror icke man behöver ställa upp några andra skrankor
i detta fall än det sunda förnuftet. Det kommer att ordna sig
av sig självt, ifall man icke har lagbestämmelser, som sätta bestämda
gränser för den ena eller andra samhällsgruppen; det kommer att

Tisdagen den 2.3 nmj.

35 Nr 42.

ordna sig av sig självt på det sättet, att där duglighet och lump- kvij£J''beU.
lighet finnes, där tages den i anspråk på viktiga poster, antingen yfj'' vighet att inneär
en man eller en kvinna, och därför behöva icke männen hava rätt hava stats■—
liksom ej heller kvinnorna — att på grund av särskilda lagbestäm- tjänst m. m.
melser hava garanterad förstegsrätt att själva komma fram pa den (Ports.)
ena eller andra posten i samhället. . ...

I den föreliggande situationen skulle jag vilja likta .en vädjan
till kammaren att bifalla utskottets hemställan, därmed givande uttryck
åt den uppfattningen, att denna fråga icke får alldeles falla
genom första kammarens avslag vid denna riksdag. Är det möjligt,
herr justitieminister, att till nästa riksdag lata lönefrågan vara med
och lägga fram den också, så skulle det vara en saklig styrka. Det
visade sig 1918, när jag lade fram propositionen angående kvinnans
tillträde till läraretjänster, att det gick något lättare, men det kan
å andra sidan icke sägas, att det är alldeles nödvändigt, såsom man
här har urgerat från något håll, ty man kunde mycket väl, ifall nian
hade god vilja, gå in för den linje, som Hungl. Maj :t och statsrådet
här hava antagit, nämligen att taga lagen i princip och låta det andra
komma sedermera. Men för framtiden skulle kanske åtminstone ett
svepskäl komma ur vägen, ifall det vore möjligt att få lönefrågan och
pensionsfrågan fram i samband med detta. . ,

Herr talman, jag yrkar under nuvarande situation bifall till utskottets
hemställan.

Mer herr Rydén förenade sig herrar Paulsen och Borgoren.

Fru östlund: Herr talman! Då jag är delvis förekommen
av fröken Tamm och senare av herr Lindley samt jag till min glädje
även delvis kan instämma i fröken Wellins yttrande, skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

HerrEdén: Herr talman! Jag kunde gott hava avstått ifrån

att besvära kammaren, om det icke hade varit sa,, att det synes mig
att några få ord bort sägas i ett par punkter, som icke blivit berörda.

För min personliga del skall jag be att först få konstatera, att
de principiella motståndarna till regeringens och utskottets förslag
tyckas nu här åtminstone för ett ögonblick hava gömt sig undan.

Den enda antydan till hävdande av detta principiella motstånd, som
vågar sig fram, är herr Olssons i Kull.enbergstorp yrkande om bifall
till reservationen under punkt 1, vilket i själva verket betyder
avslag på det hela, såsom det torde hava observerats av var och en
i kammaren. Herr Olsson i Kullenbergstorp hade också ett anförande
till motivering, som jag icke skall på minsta sätt söka att
följa. Men det må jag säga, att .nog hände det. både en och flera
gånger under det anförandet, att jag påminde mig den bild av herr
Olssons politiska talareverksamhet, som häromdagen gavs här i
kammaren — bilden om »lyan» med de många in- och utgångarna.

Jag undrade, i vilken av ingångarna egentligen herr Olsson var inne,
och genom vilken utgång han till sist skulle slippa ut. Att det
slutade med avslag, kunde man ju första, men att herr Olssons an -

Nr 42. 36

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.
(Forts.)

förande var motivering för avslag, det undrar jag, om vare sig
kammaren eller herr Olsson själv riktigt fick klargjort.

I alla händelser, om avslag lärer väl icke kunna bli fråga här i
kammaren. Herr af Ekenstam, som väl får anses såsom huvudreservant,
har nämligen begränsat sitt jakande till bifall av reservationen
enligt punkt 2. Även rörande motiveringen till detta yrkande
tillåter jag mig nu att fästa uppmärksamheten på en egendomlighet.
Reservationen i punkt 2 har den innebörd, att ifrån tjänster,
som skola upplåtas åt kvinnor, undantagas dels domaretjänster och
dels »chefsbefattningar», alltså alla sådana tjänster med vilka chefsbefattningar
äro förenade. Jag vill förmoda, att kammaren lade
märke till, att herr af Ekenstam icke hade ett ord att säga till motiv
för reservationen i denna senare del. Men jag måste fråga mig:
vad är skälet till att reservanterna kunnat i detta yrkande taga in
på lösa boliner ett sådant undantag, om vars omfattning, det vågar
jag påstå, reservanterna själva icke hava någon verklig föreställning?
Eller kan någon bestrida, att chefsskapet för ett läroverk,
chefsskapet för ett sjukhus är en chefsbefattning? Och om så är:
är det verkligen den ärade reservantens mening, att dessa, platser
skulle undantagas ifrån dem, som kunna innehavas av kvinnor? Här
bär talats många gånger om brådstörtad lagstiftning och om icke
genomtänkta förslag, och jag vill minnas, att jag har hört det omdömet
även _om propositionen. Jag nödgas för min del uttala den
meningen att, såvitt reservationen i denna punkt har varit allvarligt
menad, så hör den i det avseende jag nu har anmärkt till det
mest illa genomtänkta jag på mycket länge har sett.

Så komma vi till den fråga, som egentligen tyckes vara tvistefrågan,
den om kvinnors behörighet till domarebefattningar. Efter
det utmärkta och värdiga anförande, som här har hållits av fröken
Tamm, och efter de mycket goda skäl. som för övrigt framdragits
även av andra talare och talarinnor, skulle det icke vara mycket att
tillägga. Men kanske det ändock kan vara skäl att fråga sig, huruvida
i länder, som äro inne på alldeles samma utveckling som vi,
nämligen att äntligen hava givit kvinnorna deras politiska medborgarrätt,
huruvida i dessa länder man bär samma betänkligheter som
man nu har bland oss emot att kvinnorna skulle få domarebefattningar,
och i så fall, om i de länderna betänkligheterna hava blivit
på något vis besannade. Jag skall i all korthet fastslå, att i en hel
rad av dessa länder har man faktiskt antingen i princip bestämt sig
för eller till och med i lag genomfört kvinnornas rätt att bekläda
även domarebefattning. Följande fakta kunna måhända särskilt
förtjäna att påpekas. I Norge hava kvinnorna sedan år 1912 tillgång
till statens ämbeten med vissa undantag, som också äro upptagna
i utskottsförslagets undantag, men bland undantagen äro icke
domarebefattningar, och vad mera är, där tyckes det egentligen
aldrig hava vant fråga om att undantaga dessa domarebefattningar.
I Danmark har nyss antagits en lag, som givit kvinnorna behörighet
till alla statstjänster, fortfarande med ett par undantag, men

Tisdagen den 23 maj.

37 >''r 4*2.

bland undantagen äro icke heller där domarebefattningar, och ingen
tyckes hava satt ifråga, att dessa skulle undantagas.. Och det är r;gket alt inneicke
endast på papperet, som dessa lagar ha blivit införda.. Jag hava statshar
här ett par urklipp om kvinnliga tillförordnade domare i såväl tf*”* m. m.
Danmark som Norge. Åtminstone det ena urklippet, det danska, v or •
är redan från år 1921. Från Danmark talas om den första tillförordnade
kvinnliga »Herresfogden», och likaså talas från Norge
om den första tillförordnade »Sorenskriveren». Ingen människa har
lagt märke till detta mera eller pa annat sätt än när man bär talade
om den första kvinna, som kom in i riksdagen eller stadsfullmäktige.

Skulle det icke vara skäl uti, att de, som äro så ytterst oroliga för
verkningarna av att kvinnor kunde bliva domare särskilt pa landsbygden,
toge en liten smula reda pa, huru man i andra länder ställer
sig till dessa — förlåt uttrycket! — fördomar och huruvida det där
visat sig några större olägenheter av denna reform.

För min del kan jag icke hjälpa, att i denna punkt, som nu
tyckes vara den enda, vilken man egentligen behöver diskutera, har
jag den meningen, att det, som här kvarstar av avoghet och misstroende,
är en liten rest av den gamla åskådning, som överhuvud
alltid rest hinder mot deltagande och framträdande av kvinnor i det
offentliga livet. Det skäl, som herr af Ekenstam angav, för kvinnans
olämplighet att handleda, vissa rannsakningar, har blivit på ett
så vägande sätt bemött, att jag hade den känslan, att litet var i
kammaren därvid bort förnimma, att ifall en kvinna kan. pa ett. sa
värdigt sätt framföra skälen i en sådan sak, då bör man icke misströsta
om att eu kvinna av denna kapacitet och läggning eller hennes
motsvarighet bland hennes medsystrar även skulle reda sig i en
sådan fråga, som den herr af Ekenstam omnämnde. Och jag vill för
min del icke giva mycket för värdigheten hos den domstol, som tror,
att det skall behövas en man för att lägga allvar och värdighet
över ett motbjudande ämne. Jag skulle snarare tro, att så pass
mycken takt och låt oss säga naturlig om också enkel ridderlighet
finnes det bland vår menighet ute på landsbygden, att den skulle
förstå att iakttaga ett hyggligt uppförande, även om det vore en
kvinnlig domare, och att, om hon skötte sig lira, detta endast skulle
anses vara ett plus för behandlingen av ett sådant ärende och icke
något minus. Det torde väl ändock vara klart — och detta framgar
ju av allt som här sagts och som sagts förut så oändligt många gånger
— att handhavandet av en offentlig uppgift beror icke på, om
det är man eller kvinna som fyller den, utan på vederbörandes naturell
och förmåga att göra sig gällande.

Herr af Ekenstam anförde, att han trodde icke, att det skulle
kunna vara mer än en flicka på 100, som kanske skulle kunna duga
till en befattning vid eu domstol ja, icke en på hundra. Jag skall
be att få svara på detta: gärna det, säg till och med en på 500!

Både herr af Ekenstam och jag kunna vara övertygade om, att det
blir ett ytterligt fåtal av unga kvinnor, som gå den vägen och som
vilja och kunna kämpa sig fram genom sitt arbete så långt, att de

Nr 42. 38

Tisdagen den 23 maj.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. ra.
(Forts.)

kunna antingen vinna domarebefordran vid domstolarna eller ock
'' genom tjänstgöring där meritera sig för andra befattningar. Att
det således icke skulle bli mer än en kvinna på hundra eller femhundra,
som kunde göra detta, Täcker således mer än val till. När
man talar om kvinnors lämplighet eller icke lämplighet för en eller
annan post, så begår man nästan alltid det grundfelet att man tar
ut en kvinna, vilken som helst, och tänker efter, huruvida denna passar
eller icke passar för det eller det. Det är lika galet, som om
man tar ut en viss man och tänker sig honom försatt på en post, för
vilken han icke är utbildad och icke har läggning. Det är självfallet
och ända till leda upprepat, att till ämbeten och till juridiska
ämbeten i all synnerhet komma endast ett litet, litet fåtal kvinnor
att försöka taga sig fram. De kvinnor, som göra detta, komma
sedan att ytterligare sovras genom besvärligheterna under utbildningen
och den hårda konkurrensen under en lång tid. Skulle vi icke
kunna antaga, att detta räcker, så att vi icke, då det gäller ett
principiellt ståndpunktstagande, göra ett undantag, som dock i själva
verket är konstlat och som beror på en överdriven farhåga för
att vår landsbygd icke skall förstå den nya tiden och dess förhållanden.

Jag skall, herr talman, sedan jag fått tillfälle att säga detta,
nöja mig med att yrka bifall till utskottsbetänkandet. När jag det
gör, tillåter jag mig också att säga, att detta står i full överensstämmelse
med den sats, som herr af Ekenstam ställde i spetsen för sin
fråga: Gagnar det staten? Så har man alltid frågat. Så frågades
även,, när det gällde kvinnans rösträtt. Och om jag icke är alldeles
oriktigt underrättad, hörde herr af Ekenstam till dem, som för 10
år sedan voro fullt övertygade om att kvinnornas rösträtt icke »gagnade
staten» utan skadade staten, samt just på dessa grunder avvisade
denna begärda rätt. Nu skall jag be att få anmärka — fröken
Wellin har för övrigt redan framfört detsamma — att hela denna fråga
om det gagnar staten beror ju helt och hållet på det subjektiva omdömet.
Man skall icke från sitt eget tyckes synpunkter avgöra,
om en åtgärd gagnar staten eller icke. Vad är det, som är gagneligt
för staten? Svaret blir beroende på större faktorer än sådana tycken.
Gagneligt för staten är det alltid att åstadkomma rättvisa,
full uppskattning av det mänskliga, var det än må finnas, full möjlighet
för olika mänskliga anlag att taga sig fram till de platser,
där de lämpa sig. Och därför att det lagförslag, som föreligger till
kammarens behandling, just ur den synpunkten innebär för kvinnorna^
rättvisa och nya möjligheter, som de med rätta kunna göra
anspråk på, just därför, skall det — därom är jag övertygad —
gagna staten, sa visst som staten består av både män och kvinnor
och så visst som staten, hela samhället, behöver denna verkliga likställighet
mellan man och kvinna även i fråga om rätt att efter vars
och ens .förmåga fritt konkurrera om offentliga ämbeten, som icke
genom själva sin natur utesluta det ena eller det andra könet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Tiadagt-n deu 23 maj.

39 Nr 42.

Herr a i'' Ekenstam: Herr talman! Du herr Eden med ri,r-j

eu viss skärpa vände sig mot mig, därior att jag i denna fråga åtting skulle

ha anlagt personliga synpunkter, så skall ,jag verkligen hava ätatfibe
att få vända detta tillbaka mot honom själv, ty han har också tjänst m. m.

framfört sina enskilda tycken och har icke bakom sig den elda- (Forts.)

renhet som jag haft under en 40-årig tjänstgöring som lantdomare.

Jag vill till detta lägga, att de allra flesta talare, som här uppträtt,
ha varit bosatta i städer och ha nog icke fått någon mera intim
kontakt med, huru det går till vid våra häradsrätter, och.med den
åskådning, som där gör sig gällande. Jag är alldeles förvissad om,
att hade de haft tillfälle att noggrant följa med, huru det i detta
avseende förhåller sig vid lantdomstolarna, så hade de icke med så
frejdigt mod, som nu skett, vågat tillstyrka den reform, som är i
fråga.

Det har sagts, att det är urgamla fördomar, som de ärade damerna
gå att storma. Ja, kalla det vad man vill, men dessa s. k.
fördomar grundar sig på, att kvinnan icke fått samma anlag^ eller
samma skapnad till kropp eller själ som mannen. Om man i sådant
fall kan kalla de farhågor, som bär framhållits för fördomar, så härleda
de sig från förhållanden som ingen kan ändra och som stamma
från skapelsens morgon.

Herr Petter sson i Södertälje: Herr talman! Herr af

Ekenstam har, stödd på sin domareerfarenhet, varnat kammaren för
att låta kvinnor få rätt att inneha domarebefattning. Jag har i
anledning därav begärt ordet för att betyga, att herr af Ekenstams
uppfattning i detta avseende ingalunda delas av hela vårt lands
domarekår, utan det finnes domare, som hysa en helt annan uppfattning
än han, utan att dock dessa hysa den meningen, att man och
kvinna äro födda med samma anlag och samma beskaffenhet till
kropp och själ — vilken mening herr af Ekenstam tycktes vilja
tillägga sina motståndare.

När herr af Ekenstam i sitt första anförande skulle argumentera
för sin mening, åberopade han två skäl: det första, att kvinnorna
icke skulle äga den kroppsliga styrka och uthållighet som
fordras för utövande av en lantdomares kall, och det andra att kvinnorna
såsom domare icke skulle kunna i vanskliga situationer iakttaga
domstolens värdighet och auktoritet..

Yad det första skälet beträffar, så vill jag ingalunda betvivla,
att det behöves kroppslig uthållighet och styrka för att fullgöra
en lantdomares betungande värv. Men jag undrar, om icke herr af
Ekenstam å sin sida underskattar den kroppsliga uthållighet och
styrka, som kvinnor i mera anspråkslösa ställningar i samhället
redan nu ådagalägga. Jag vill endast erinra om barnmorskor, sjuksköterskor
och även bondhustrur och arbetarehustrur. Jag vet, att
sådana kvinnor ibland kunna utveckla en rent av otrolig kroppslig
uthållighet och styrka under fullgörande av sina plikter. . .

När herr af Ekenstam sedan skulle visa, att kvinnor icke alltid
skulle kunna iakttaga domstolens auktoritet, så erinrade han att

Sr 42.

Tisdagen den 33 maj.

kvinnas bebo- d?instolarna ibland få handlägga barnuppfostringsmål, och, att därriqhetatt
inne- ibland kan inträffa, att av vittnena fällda burleska yttranden
hava stats- väcka munterhet hos tingsmenigheten. Herr af Ekenstam menade,
tjänst m. in. att det under sådana omständigheter skulle vara otrevligt för en
(Forts.) kvinna att sitta som ordförande i rätten. Det exemplet är icke riktigt
lyckligt valt. Om en domare i en häradsrätt under handläggningen av
ett barnuppfostringsmål låter det komma så långt, att burleska yttranden
som väcka tingsmenighetens munterhet förekomma, då påstår
jag, att han har försummat sin skyldighet att utvisa menigheten.
Lagen föreskriver nämligen, att när man har anledning antaga, att
något dylikt kan inträffa, domaren äger låta menigheten avträda.
Har man den rätta känslan för domstolens auktoritet, så riskerar man
icke, att något sådant inträffar. Men för övrigt vill jag liksom
andra talare gärna erkänna, att situationen i vissa mål kan bliva
för en kvinnlig domare penibel, liksom redan nu detta kan inträffa,
exempelvis då det är en ung manlig domare, som har att handlägga
låt mig säga ett fosterfördrivningsmål. Det ena fallet kan då taga
ut det andra.

Jag vill vidare i anledning av herr af Ekenstams tal om domareerfarenheten
meddela, att av de domare, som yttrat sig över detta
förslag, en ganska stor minoritet uttalat sig för att förslaget måtte
bifallas. Av hovrätternas ledamöter har sålunda en minoritet av
15 ledamöter i huvudsak uttalat sig för förslaget; majoriteten som
dikterade avstyrkandet, var visserligen åtskilligt större, i det den
bestod av 46 personer. Vidare är det att lägga märke till, att i
processkommissionen, som kanske mera än någon myndighet för
närvarande har anledning att i detalj tänka sig in i, vilka kvalifikationer,
som för framtiden böra uppställas beträffande domare,
meningarna varit delade i denna fråga. Två av kommissionens ledamöter
ha motsatt sig förslaget om kvinnliga domare, men två
ledamöter ha tillstyrkt detsamma. Detta synes mig i viss mån utgöra
ett skäl för bifall till förslaget.

För övrigt skall jag, herr talman, icke upprepa allt det, som
redan sagts under denna debatt, utan inskränker mig att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Dahlén: Herr talman! På grund av de skäl, som

framförts i. herr Lindhagens motion, i konstitutionsutskottets utlåtande
och i denna kammare för bifall till ifrågavarande förslag,
ber jag. herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets
hemställan.

_ Fru T hur ing: Herr talman! På grund av den långt framskridna
tiden och av den mångfald ärenden, som finnas upptagna
på föredragningslistan, tänker jag, att kammarens ledamöter äro
mig mest tacksamma, om jag nu inskränker mig till att instämma
i vad av föregående talarinnor och talare som yrkat bifall till utskottets
förslag, yttrats, och yrkar således bifall till detsamma.

Tisdagen den 23 maj.

41 Nr 42.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen fram- Jcvin^lsa)ichå
ställde propositioner först på godkännande av 1 § i föreliggande ^hZ/nnt;‘ne‘
lagförslag samt vidare på avslag å de av utskottet i punkten A) ?l/wa stais.
framlagda lagförslagen; och fattade kammaren beslut i enlighet tjänst m. m.
med innehållet i förstnämnda proposition. (Forts.)

Härpå föredrogs 2 §. Därvid yttrade:

Herr af Ekenstam: Med åberopande av vad jag nyss yr kat

vid en föregående § ber jag att få yrka bifall till reservationen

nr 2.

Herr C a r 1 s s o n-F rosterud: Herr talman! Jag ber att

få yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Edén: Herr talman! Jag instämmer med herr Carls son-Frosterud

och avstår från att vidare yttra mig.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande av förevarande paragraf
enligt utskottets förslag, dels ock på bifall till den beträffande
lydelsen av berörda paragraf utav herr Hederstierna avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 § i sammansatta statsocb
första lagutskottets förevarande förslag till lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
eller annat allmänt uppdrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den beträffande lydelsen av
berörda paragraf utav herr Hederstierna avgivna reservationen.

Omröstningen utföll med 111 ja mot 79 nej; och hade kammaren
alltså godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

3 §; slutstadgandet; ingressen; rubriken.

Godkändes.

Det av utskottet under 2:o) framlagda lagförslaget.

Godkändes.

Utskottet hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om lagförslagen.

Nr 42. 42

Tisdagen den 23 maj.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

A7ian™rom V,id härpå s!'':edd föredragning av sammansatta stats- och första
arbetarskydd, lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den
29 juni 1912 om arbetarskydd anförde

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Åkerman:
Herr talman! Det är ju kanske onödigt att vid''denna sena timme
uppehålla kammaren beträffande en fråga, som ju icke med den utgång
förslaget fick i första kammaren, nu kan hava någon praktisk
betydelse.

Men jag vill i alla fall rikta kammarens uppmärksamhet på att
den kungl. proposition, som här framlagts, har framlagts uteslutande
i det syftet att åstadkomma formell överensstämmelse mellan arbetarskyddslagen
och den nya behörighetslagen. Denna sistnämnda
ger kvinna behörighet att innehava yrkesinspektörsbefattning och
upphäver uttryckligen vad arbetarskyddslagen innehåller häremot
stridande.

. Nu har utskottet här, vill det synas, icke beaktat dessa Kungl.
Maj .ts intentioner, utan liar avstyrkt förslaget. Men som jag redan
nämnt, så har saken nu ingen praktisk betydelse. Hade emellertid
fragan fatt en annan utgång i första kammaren, så hade man icke
gärna kunnat låta bero vid den hemställan som utskottet har gjort.

För närvarande har jag endast velat uttala detta och rikta uppmärksamheten
på den rent formella inadvertens, man velat undvika
genom den föreslagna ändringen i arbetarskyddslagen. Att detta
varit riktigt bedömt, torde val i någon mån bestyrkas därav, att
förslaget lämnats oanmärkt både av socialstyrelsen och av lagrådet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 166, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande statsrevisionen m. m.;
samt

från statsutskottet:

nr 162, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor;
och

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
disponerandet av ett för lån åt Svenska lufttrafikaktiebolaget anvisat
anslag.

Tisdagen den 23 imtj,

43 Nr 42.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

Konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av § 3 mom. 13 i tryckfrihetsförordningen
;

Bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning- om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker in. m., ävensom i ämnet väckta
motioner; och

nr 47, i anledning av Kungl.. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och
dels en i anledning därav väckt motion.

§11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jönsson i Revinge under 2 dagar fr. o. m. den 24 maj,

» Sehlin » 3 » . » » 27 »

» Björnberg » den 24 maj och

» Johanson i Huskvarna » 3 dagar fr. o. m. den 25 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,35 e. m.

In fidem
Ber CronvcUl.

Nr 42. 44

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Onsdagen den 24 maj, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, bevillningsutskottets betänkanden nr 46 och 47 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 21.

§ 2.

Ang. ändring Till avgörande förelåg först bevillningsutskottets betänkande,
'' om^uiltaxa * anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för får

inkom- ordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i formande
varor, ordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 ävensom
i ämnet väckta motioner.

I en den 17 februari 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 114, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i
förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911.

Härigenom förordnas, att § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 skola
hava följande ändrade lydelse:

§ 5.

Vid resa från Norge till Sverige över här nedan angivna delar
av gränsen, annorledes än med järnväg ävensom järnvägsledes intill
första vid järnvägen belägna tullkammare, _ vare det, med undantag
för spelkort, vilka äro underkastade såväl'' stämpelavgift som tull,
samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker ävensom vin
och arbetad tobak, för vilka senare varor tull skall erläggas, medgivet
att av till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller
tillverkningar tullfritt medföra följande partier, därest dessa ute -

45 Nr 42.

Onsdagen den 24 mej, f. m.

slutande iiro avsedda för gränsbefolkningens hushållsbehov, nämligen:
om tulltaxa

I. över gränsen mot Bohuslän. öster om linjen Saltbacken—

Sponviks skansar, mot Dalsland samt mot Värmland med (ports )
undantag av den norr om gränstullstationen i Mitandersfors
belägna delen av gränsen:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 10 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
spannmål, malen, 25 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 60 kronor;

II. över gränsen mot Värmland norr om gränstullstationen i
Mitandersfors:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag. tillsammans 10 liter-,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
spannmål, malen, 100 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 75 kronor,
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 100 kronor;

III. över gränsen mot Dalarna, Härjedalen och Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 150 kronor;

Sr 42. 46

Onedagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

IV. över gränsen mot Lappland:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 50 kilogram,
spanmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 150 kronor
samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 300 kronor.

Där vara av resande medföres i större myckenhet, än ovan stadgats,
skall tull, enligt vad eljest gäller, erläggas för hela den av
varan införda kvantiteten.

Resa flera medlemmar av ett hushåll tillsammans, åtnjutes tullfrihet
endast av en av dem.

Tullfrihet, varom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor,
som i handelsavsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas
eller för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete,
ej heller för varor, som av handlande eller för handlandes räkning
införas, såvitt de äro av de slag, med vilka han idkar handel; dock
äger för särskilda fall generaltullstyrelsen härifrån medgiva undantag.

Resande vare, om tulltjänsteman sådant fordrar, skyldig att avlämna,
jämte uppgift om yrke och hemvist, en på tro och heder avgiven
skriftlig förklaring angående den avsedda användningen av de
varor, han medför. Införas varorna icke för resandes egen räkning,
skall sådan förklaring avgivas av den, för vilkens räkning de införas.
Underlåter vederbörande avlämna dylik förklaring, skola varorna i
vanlig ordning tullbehandlas.

Hurusom för socker, vilket enligt denna paragraf införes tullfritt,
jämväl frihet från sockerskatt må åtnjutas, därom är särskilt stadgat.

§ 8.

4. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras
från Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att här förädlas
genom blekning, färgning, garfning, hyvling, målning, spaning,
vävning eller annan dsdik bearbetning eller för reparation och
som efter sådan förädling eller reparation till ursprungslandet återutföras,
äro vid införseln fria från tullumgälder, för så vitt varuägaren
ställer sig till efterrättelse de närmare kontrollföreskrifter, vilka
till förekommande av missbruk kunna varda i enlighet med de allmänna
anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas,
meddelade av vederbörande tullmyndighet vid gränsen.

Frihet från tullumgälder åtnjutes, under enahanda förutsättning,
jämväl för dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från

Onsdagen den 24 inaj, f. in.

47 Nr 42.

Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att under viss
kortare tid här användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål,
likasom även för kreatur, vilka från sagda främmande länder
införas för att under viss tid å sådan ort gå i bet. Därest tiden för
sådan disposition inom Sverige, som nu blivit sagd, överstiger sex
månader, skall medgivande av tullfrihet ankomma på prövning av
vederbörande tullmyndighet vid gränsen i enahanda ordning och under
villkor, som här ovan i mom. 1 föreskrivas, samt med iakttagande
tillika av de allmänna anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet
utfärdas.

§ 9.

2. Varor, som av gränsbefolkningen för hushållsbehov föras
från Sverige till Norge eller Finland för att förädlas genom blekning,
färgning, garvning, hyvling, målning, spinning, vävning eller
annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling
eller reparation återinföras, skola vid återinförseln vara fria
från tullumgälder, för såvitt varuägaren ställer sig till efterrättelse
de närmare kontrollföreskrifter, vilka till förekommande av missbruk
kunna varda i enlighet med de allmänna anvisningar, som av
generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas, meddelade av vederbörande tullmyndighet
vid gränsen;

dels ock besluta, att förordningen skulle träda i kraft å dag,
Kungl. Maj:t bestämde.

Till utskottet hade jämväl hänvisats tre i anledning av berörda
proposition väckta motioner, nämligen

nr 119, i första kammaren, av herr Karl August Nilson, däri
hemställts om avslag å propositionen;

nr 217, i andra kammaren, av herr Lindberg, däri hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj ds förslag
till ändrad lydelse av bland annat § 5 i förordningen med tulltaxa
för inkommande varor den 9 juni 1911, att orden i slutet av fjärde
stycket: »dock äger för särskilda fall generaltullstyrelsen härifrån
medgiva undantag», utbyttes mot orden: »dock äger tullmyndighet
vid gränsen härifrån medgiva undantag i enlighet med de allmänna
anvisningar, som av generaltullstyrelsen i ämnet utfärdas»; samt
nr 223, i andra kammaren, av herr Osberg m. fl., däri hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts i förevarande proposition
framlagda förslag om viss tullfrihet vid resa från Norge till Sverige
över gränsen mot Bohuslän öster om linjen Saltbacken-—Sponviks
skansar, mot Dalsland samt mot Värmland med undantag av den norr
om gränstullstationen i Mitandersfors belägna delen av gränsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte
A) med avslag å motionerna I: 119 och II: 223 samt med förklarande,
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad
godkännas,

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

Nr 42. 48

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring 1) antaga det av Kung!. Maj:t framlagda förslaget till förord''
omfuUtZa ninff. om ändrad Jydeise av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förför
inkom- ordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911, dock
mande varor, med den ändring att § 5 i nedan angivna delar skulle erhålla följande
(Forts.) ändrade lydelse:

§ 5.

Vid resa---nämligen:

I. över gränsen ---

spannmål, malen, 25 kilogram,

vävnader, alla slag, till ett sammanlagt värde av 50 kronor

samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 40 kronor;

II. över gränsen —--stadgat.

2) besluta, att förordningen skulle träda i kraft å dag, Kungl.
Maj:t bestämde; samt

B) i anledning av av motionen II: 217 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning av
frågan, huruvida och i vilken omfattning den i Kungl. Maj:ts förslag
beträffande § 5 tulltaxeförordningen generaltullstyrelsen tillerkända
befogenhet att medgiva undantag från den i samma paragraf
meddelade bestämmelsen beträffande fall, då tullfrihet icke ägde
rum, skulle kunna överflyttas till lokala tullmyndigheter, samt att
Kungl. Maj:t ville, därest utredningen därtill föranledde, för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Karl August Nilson,
Antonsson, Jönsson i Boa, Johansson i Kälkebo, Vennersten, Heyman,
Bengtsson i Kullen och Winkler, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Vid behandlingen av denna
fråga inom bevillningsutskottet har jag på dess första avdelning yrkat
avslag på den kungl. propositionen, och vid ärendets behandling
i plenum har herr Bengtsson i Kullen, som i egenskap av suppleant
därvid deltagit i mitt ställe, ifrån lantmannahåll med skärpa framhållit
samma synpunkter som jag och alltså gjort samma avslagsyrkande.

Jag har för min del den bestämda uppfattningen, att denna fråga
gäller i eminent grad ett norskt intresse och inte ett svenskt. Det
förhåller sig så, att svenska staten och även vederbörande kommuner
ha lagt ned betydande kostnader under en lång följd av år på väganläggningar,
på förbättrade kommunikationer inom dessa gränsbygder,
så att de förhållanden, som voro rådande före mellanrikslagens
upphörande, då det var nödvändigt för befolkningen att fara till
Norge för att göra sina inköp, existera icke längre.

Onsdagen den 24 maj, f. in.

40 Nr 4‘2.

Det är ju också onekligen egendomligt, att i samma ögonblick’ Ang. ändring
som den svenska staten har möjlighet att genom skatter och genom * ”italT
ett pulserande näringsliv göra sig betald i viss mån för sina utlägg, för
i varje fall få en avkastning av dem, skulle man träffa en sådan mande varor.
anordning, som gör, att själva detta handelsområde, som borde be- (Forts.)
varas åt Sverige, i stället skall komma att gå till Norge.

Man säger, att detta skulle ske för att främja det nordiska samarbetet.
För min del tror jag, att om man skapar förhållanden, som
i alla fall på vår sida vålla en stor misstämning, så är det så långt
ifrån att man gagnar det nordiska samarbetet, att det i stället verkar
raka motsatsen. Det handelsområde, som Fredrikshald förr innehade,
har man nu sökt att från norskt håll återvinna. Jag skall nämna
vad som stod helt nyligen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
som refererade det intryck man i Norge fick, när detta förslag
tillkännagavs. Det stod ett referat ur »Fredrikhalds Avis» i Handelstidningen
den 3 sistlidne april, varför jag förmodar, att notisen
stod några dagar förut i den norska tidningen. Referatet lyder som
följer: »Det under Strömstads tullkammare hörande gränsdistriktet
Svinesund—Bullaren, som genom den nya lagen kommer att idka åtskillig
handel i Fredrikshald, har ett invånareantal på omkring
6,000. Därtill kommer en stor befolkning i Dalsland.

Fredrikshald återfår alltså ett mycket betydande uppland.

Stadens köpmanskår motser säkert med glädje öppnandet av denna
samfärdsel. De som arbeta för saken — i främsta rummet konsul
E. Sem —- ha inlagt stor förtjänst om Fredrikshalds handelskår
och staden i det hela», och fortsätter Handelstidningen, »reflexionerna
göra sig själva» — vilket i sanning också är förhållandet.

Jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet på en sak'',
som måhända icke blivit tillräckligt beaktad i detta ärende, nämligen
att underlaget för Kungl. Maj:ts proposition i viss mån är borta. Det
förhåller sig nämligen så, att man bl. a. byggt på de uttalanden, som
på sin tid gjordes av Konungens befallningshavande i Göteborgs och
Bohus län och i Älvsborgs län. Det har nu ingått meddelande från
nuvarande och även dåvarande hövdingen i Göteborgs och Bohus
län, att man nu har en annan synpunkt på tingen, än man förr hade,
och att man helst ser, att en ny utredning kommer till stånd. I Älvborgs
län har det varit hövdingeskifte, och det är alltså icke samma
K. B. nu som förut, men den nuvarande hövdingen har även, om
icke officiellt, så dock till ledamöter i denna riksdag, givit uttryck
åt att han icke gillar fullt och helt den förre Konungens befallningshavandes
uppfattning i denna fråga. Hela underlaget för Kungl.

Maj :ts proposition är alltså borta, och det förefaller mig, som om
Kungl. Maj :t bort själv ha föranlett en ny utredning, men i varje fall
åligger det oss här i kammaren att under sådana förhållanden icke
fatta ett beslut, som går så stick i stäv emot svenska intressen, som
skulle ske i denna fråga vid ett bifall till utskottets förslag.

Kungl. Maj:t har i sin proposition icke tillräckligt beaktat de
ekonomiska synpunkterna, de ekonomiska konsekvenserna, för dessä
landsändar vid ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition, utan här har

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 42. 4

Nr 42. 50

Onsdagen den 24 maj, f. in.

5wS?e‘vtarit 1 huvudsak det nordiska samarbetet, som föresvävat. I det
om tulltaxa tatiet mö vi ju alla överens, att vi skola bibehålla och främja ett
föf inkom- gott samförstånd — men vi skola icke vidtaga åtgärder, som på sammande
varor, ma gång de gå emot landets ekonomiska intressen även göra detta
(Forte.) samarbete måhända sämre, än det var förut. Ty på denna punkt
äro meningarna delade, och om vad som här föreslås blir riksdagens
beslut, _ skulle det tvärtom skämma vad man från regeringshåll synes
vilja vinna.

„ JaS framhålla, att representanter för ett samhälle, som är
sa berört av denna fråga som exempelvis Strömstad, ha icke fått tillfälle
att officiellt yttra sig i denna fråga. Deras talesman har visserligen
varit uppe i bevillningsutskottet och på ett mycket övertygande
sätt klargjort, vilka ödesdigra följder det skulle få för den.
oroen, därest Kungl. Maj:ts förslag skulle bifallas. Men i regeringspropositionen
saknar man varje som helst officiellt uttalande ifrån de
bygder, som skulle främst träffas av följderna. Man har där framfört
vad som från norskt håll uttalats som önskvärt, men man har
icke framlagt den svenska handelskårens i dessa gränsprovinser uttalanden.
Varken myndigheterna eller befolkningen i gränsstaden
Strömstad ha på officiell väg tillfrågats, hur de önska saken ordnad.

Vidare är att märka, att tullinspektören i Göteborg, som tjänstgjort
i Mon ifrån år 1905 till 1912, uttalat som sin åsikt, att norska
gränsen praktiskt taget skulle flyttas flera mil in på svensk mark,,
därest denna gränshandel frigåves. Det förstår man också, att om
det anordnas så, att det blir tullfrihet inom ett förut tullskyddat område,
blir gränsen de facto ändrad.

Under det jag talar här om sådana synpunkter, som Kungl.
Maj :t har underlåtit att framföra, och medan jag har det i tankarna,-vill jag uttala den uppfattningen om en förfrågan, som Kungl. Maj :t
här gjort, att det är väl ett av de mest naiva argument, som någonsin
kan tänkas framkomma i en kungl. proposition, att man, på sätt bär
skett, tillfrågar gränsbefolkningen i ett land, som är tullskyddat, om
den vill ha tullfrihet för de varor, som alla andra i det landet få
betala tull för. Det finnes väl ingen enda gränsbo, som icke svarar
ja på den frågan.

Jag skulle också vilja påpeka de orimliga konsekvenserna av ett
bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Vi ha nyss här exempelvis beslutat
en förhöjd kaffetull, med herr finansministerns gillande, och
som skulle återbörda åt landet litet grand av de penningar, vi behöva
för våra utgifter. Men nu kommer samma Kungl. Maj :t och föreslår,
att vissa landsändar såsom Dalsland, Värmland och Bohuslän skullefå
köpa sitt kaffe tullfritt från Korge. Det skulle sålunda bli norrmännen,
som finge förtjäna på den saken. Är det någon rim och
reson i detta, mina herrar? Sak samma gäller socker. I gränstrakterna
är det fri tillförsel, men alla andra invånare i riket få gå efter
Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i övrigt. Det har gått så långt
t. o. m., att gränsbefolkningen i de gamla skånska provinserna, Skåne,
Halland och särskilt kusttrakterna vid Öresund, icke ens får lov att

Onsdagen den 24 maj, f. in.

51 Jir 42,

mot tull fora in socker från Danmark, ty det är importförbud på Ang. ändring
socker; men i gränstrakterna mot Norge är tullfri införsel av socker
Detta är ju icke förenligt med den rättvisa, som står främst på pro- j6r ink0mgrammet
•— på allas program för resten. mande varor.

Förutom den tullinspektor, som tjänstgjort i Mon, ha även tull- (Forte.)
männen i Norra Bohuslän uttalat sig. De säga, att man funnit, att
det före år 1906 var omöjligt att kontrollera de motsvarande bestämmelser,
som då gällde, varför en omfattande illojal handel förekom.

Det kan väl inte vara andra kammarens mening, att vi skola framskapa
svårigheter av den art, som här påpekats.

Jag vill också erinra om att uppslaget härvidlag icke kommit
från svenskt utan från norskt håll. Den svenska befolkningen har
under sexton års tid, från tidpunkten för mellanrikslagens upphävande,
den verkliga riksgränsens dragande, vant sig in i vissa förhållanden
-— och i denna tid ingingo även kristidsåren, då det verkligen
var svårt överhuvud taget att få in förnödenheter i landet, men
givetvis var det ännu värre i gränstrakterna. Sedan dess ha kommunikationerna
och handelsförhållandena förbättrats och allting underlättats.
Det förslag, som regeringen lagt fram, är grundat på de
framställningar, som gjorts från norskt håll under kristiden. Det
var nämligen intresserade i trakten av Fredrikshald, som framförde
denna sak. De mest representativa korporationerna i dessa bygder
från vår sida ha bestämt uttalat sig mot förslaget. Jag vill erinra
om att Strömstads stadsfullmäktige avgivit ett utlåtande därhän, och
på ett senare skede ha Arvika köpmannaförening, Bohusläns köpmannaförbund,
handelskammaren i Karlstad m. fl. och, så vitt jag
minns rätt, även det större, hela Sverige omfattande köpmannaförbundet
uttalat sig i samma riktning. Strömstads stadsfullmäktige
ha till bevillningsutskottet insänt en skrivelse, som vittnar om att förslaget
där enhälligt avstyrkts — varje politiskt parti i denna församling
har alltså intagit en annan ståndpunkt än Kungl. Maj:t i
denna fråga.

Jag skall också be att få erinra kammaren därom, att en rad
skilda tidningsorgan riktat sig mot förevarande förslag: »Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning» liberal, »Ivuriren», socialdemokratisk,
i Uddevalla, »Dagens Nyheter», liberal, i Stockholm, »Göteborgsposten»,
liberal, och »Göteborgs Dagblad», högerorgan. I Göteborgs
Handelstidning av den 22 mars påpekas det, att skillnaden mellan
tullsatserna i Sverige och Norge kommer att draga med sig, att den
svenska befolkningen förlägger sina inköp på den norska sidan, och
det säges också, att många små handlande och andra affärsmän komma
att mista sitt levebröd, om den kungliga propositionen bifalles.

Denna synpunkt kanske inte behjärtas av Kungl. Maj:t så mycket,
men till övervägande av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
skulle jag filja framhålla, att med förslaget komme en massa
skatteobjekt i dessa gränstrakter att gå bort. _ Med hänsyn till den
omvårdnad, som, enligt vad vi veta, han alltid ägnar vara skatteförhållanden,
vill jag hoppas, att detta skäl talar till honom, vilka
synpunkter han än i övrigt må omfatta.

Nr 42. 52

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring Jag förstår inte riktigt utskottets ärade ordförande härvidlag.
‘ Z°rtuvZn ,Han “ ledamot av en mycket dyrbar kommitté, tull- och traktatför
inkom- kommittén. Sa fort det från skyddsvänligt hall kommit en. frammande,
varor, ställning om att företaga en förändring av tullen på ett eller annat
(Forts.) sätt, har han alltid hittills slagit ifrån sig med händer och fotter
och sagt: nej, icke förrän vi fått den utredning om saken, som tulloch
traktatkommittén har att förebringa i varje tullfråga. Men nu,
när man vill taga bort tullen i ett visst fall, hör man icke från hans
sida att någon utredning bör avvaktas, utredning vare sig därom,
hur det ställer sig i detalj, eller hur det ställer sig i sin helhet. Detta
är en inkonsekvens, som förefaller mig vara oförenlig med det ytterst
noggranna arbete och den omsorgsfulla utredning, som tulloch
traktatkommittén utför, ett arbete och en utredning, som sträcker
sig över åratal. Här har man nöjt sig med att hänskjuta
frågan till den skandinaviska avdelningen av tull- och traktatkommittén.
Jag förmodar, att det rör sig om ett slags organ för det
nordiska samarbetet. Det är väl samma skäl som gör sig gällande
nu som den gången då det var fråga om ostronen: vi skola vara vänner
med^ våra grannar och ge dem vad de vilja ha o. s. v. Ja, vi
önska hålla oss goda vänner med våra grannar, men jag kan inte
förstå, att vi skola vara skyldiga att uppoffra vårt ekonomiska intresse,
då ''de intaga en annan ståndpunkt — med all rätt, med allt
skäl; vi respektera den tillfullo. Det är bara detta, som jag vill komma
fram^ till. Tull- och traktatkommittén har icke givit oss ett
långt utlåtande i denna fråga; man har som sagt bara hänskjutit
ärendet till skandinaviska avdelningen.

Jag vill i den svenska riksdagen — det är klart, att i stortinget
gör sig en annan uppfattning gällande — påpeka, att sedan
det äldre tillståndet med avseende på gränshandeln upphört. Strömstads
samhälle undan för undan gått framåt. Fredrikshald bär i
motsvarande grad icke kunnat följa en sådan utveckling. Kan det
då vara klokt och riktigt, att vi i denna kammare fatta ett beslut,
som återför tillståndet till vad det var före 1905 för Strömstad,
denna var utpost i Bohuslän? Det är inte riktigt, mina herrar.
Tänka ni verkligen på vad saken gäller, skola ni inte skänka er
röst åt Kungl. Maj:ts förslag.

^ Kungl. Maj :t har inte tillräckligt tänkt sig in i konsekvenserna
av denna fråga. Detta visar sig bäst därav, att de myndigheter,
på vars utlåtanden Kungl. Maj:t grundat sin framställning, ändrat
uppfattning. Nu vill jag vädja till herr finansministern att också
ändra sig och göra som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
häromdagen: yrka avslag på sin egen proposition.

Jag skall också be att få framhålla för herrar socialdemokrater,
att det, är inte sagt, att arbetarna i dessa gränstrakter ha fördel
av de förhållanden det kungl. förslaget avser att skapa, ty om det
så är, att den svenske bonden far över med sina produkter till Fredxikshald,
dit den svenske arbetaren naturligtvis också far för att
köpa sina förnödenheter, så blir givetvis följden att det som lantmännen
fört över gränsen, det få arbetarna föra tillbaka. Detta

0 usel agen (3cn 24 maj, f. in.

53 Nr ii.

är också en sak, som i vissa fall är att beakta. .Tåg ber dessutom j
få nämna, att den spannmålsimport, som på detta sätt skulle korn-1
ma att äga ruin från Norge till Sverige, tullfritt över gränsen, ingalunda
torde bli av små dimensioner.

Vidare vill jag framhålla en sak, som också blivit berörd i
reservationen, nämligen att om vi följa den kungl. propositionen,
någon likställighet mellan Sverige och Norge i avseende å denna
fråga icke kommer att vinnas; det är Norge, som får ökat handelsområde,
men Sverige får det icke. Fiskarbefolkningen i Koster har
också uttalat, vilka svårigheter i flera hänseenden, som skulle uppstå
för dem i händelse av ett bifall till den kungl. propositionen.
Jag ber herr statsrådet tänka något på den synpunkten, att om den
kungl. propositionen bifalles, så blir det Norge, som tager tullinkomsterna,
medan Sverige går miste om skatteinkomster i betydligt
ögad grad.

Jag skulle därför vilja hemställa, att riksdagen ville avslå
Kungl. Maj:ts proposition, i avvaktan på att Kungl. Maj:t kommer
med en ny utredning, grundad på uttalanden av Konungens befallningshavande
i såväl Göteborgs och Bohus som Älvsborgs lön,
uttalanden, som verkligen hänföra sig till nu gällande förhållanden.
Jag vill uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådet följer mig
nu i att yrka avslag på den kungl. propositionen, varom jag, herr
talman, härmed ber att få göra ett formellt yrkande.

Häruti instämde herrar Bengtsson i Kullen, Olsson i Berg, Henrikson
och Uddenberg i Varberg.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! I anledning av herr Lithanders yttrande ber jag få
säga några ord. Jag har inte åhört hela hans anförande, men då jag
kom in i kammaren, hörde jag, att han ansåg, att det naivaste man
egentligen kunde taga sig till, det var att fråga en ortsbefolkning
vid en gräns, om befolkningen ville ha lättnader i handelsförbindelserna
över gränsen.

Då man går att bedöma en fråga sådan som clen föreliggande
har man enligt min uppfattning att först utreda spörsmålet: Huruvida
frågan kan betraktas såsom en för hela landet viktig handelsfråga
med därav följande ekonomiska problem, eller om den till sin
ekonomiska betydelse är mera lokalt begränsad? Kommer man till
den uppfattningen, att det förra icke är förhållandet, då reduceras
frågans betydelse till det intresse, den kan ha för den befolkning,
som är bosatt i de av förslaget berörda gränstrakterna. Under
sådana omständigheter kan jag icke finna det naivt att fråga ortsbefolkningen
om dess mening. Med den benägenhet herr Lithander
nu har att kassera allting, som hans politiska motståndare komma
med, skulle han tvivelsutan, därest ortsbefolkningen icke tillfrågats,
ha sagt: Hur kan Kungl. Maj:t bära sig så oformligt åt, att Kungl.
Maj:t icke ens frågar den del av befolkningen, som närmast beröres
av spörsmålet, om dess mening? Jag är alldeles övertygad om att

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

Nr 42. 54

Onsdagen den 24 maj, f. in.

dSrmcd undeKlIuki‘ rikti*heten »

för ink-om- iMasta invändning, heir Litliander gjorde mot detta forsla^ för
mande varor, att uppvisa dess ohålibarhet, var den, att vi ju förhindra skåningarna

(Forts.) att taga in socker, men däremot genom att upphäva den nu rådande

gränsspärren mot Norge skulle låta sockret utifrån fritt passera till
dessa områden. Härtill vill jag genmäla att när Kungl. Maj:t utiardar
ett importförbud, så brukar detta importförbud häva de bestående
tullförhåliandena. Det kan således aldrig falla åtminstone
mig in att vilja medgiva, att sockret, så länge importförbudet existerar,
far leta sig in i landet över det nya området. Skulle ick° det
redan utfärdade importförbudet vara fullt effektivt på något håll

skulle jag fortast möjligt sörja för att de luckor, som kunna före-’

finnas, bliva stängda.

Nu är det ju i allmänhet sa, att när man vill komma en sak till
livs, sa^ tager man upp både möjliga och omöjliga argument. Herr
Lithander fann det naivt att höra ortsbefolkningen och drog därav
den slutsatsen, att detta hörande varit värdelöst. Men icke förty
anser herr Litliander, att sedan stadsfullmäktige i Strömstad, vilka
ju också utgöra åtminstone en del av ortsbefolkningen, slutligen yttrat
sig i ärendet, så skall man taga särskild hänsyn till denna korporations
uttalande.

Den omständigheten att alla de olika politiska fraktionerna i
Strömstads ^stadsfullmäktige — om nu de olika politiska schatteringarna
verkligen äro företrädda där — blivit ense i ett uttalande
visar ju, att denna fråga icke är en politisk fråga. Följaktligen
är det ju ingenting, som hindrar, att behandla denna fråga utan
att giva lingon särskild^ näsknäpp åt något visst politiskt parti.
j.len herr Litliander är så inkörd i den politiska jargongen, att han
icke kunde underlåta att erinra oss socialdemokrater därom, att om
vi tilläte de svenska bönderna att köra in till Fredrikshald och avyttra
sina varor där, sa skulle de svenska arbetarna få föra varorna
tillbaka igen. Detta behöver väl icke vara något särskilt intresse
för oss socialdemokrater, och jag förstår icke, varför herr Lithander
särskilt vill försöka .lägga fram denna fråga som en socialdemokratisk
fråga. Herr Lithanders anmärkning över detta ärendes förberedande
behandling föranleder mig att hänvisa till den redogörelse,
som linnés intagen i den kungl. propositionen, därav framgår, att
gränsbefolkningen under kristiden av kända skäl fann det tvång, som
de inom de båda länderna gällande bestämmelserna för ut- och införsel
av varor palade gränshandeln, särskilt tryckande, icke minst
beroende^ på att det ena landet var strängare på en punkt och det
andra pa en annan punkt. Naväl. hur det nu var, så iscensattes
en del möten, vilka uttalade sig för gränshandelns ordnande efter
samma principer, som existerat före unionsupplösningen.

Till Iyungl. Maj:t överbringades ärendet i form av en skrivelse
från tull- och traktatkommitténs skandinaviska avdelning, och med
anledning jiv denna skrivelse beslöt Kungl. Ma.i:t att göra sig underrättat
om huruvida den norska regeringen vore villig att upptaga

Onstlafjen deri 21 maj, f. in.

55 Nr 42.

förhandlingar i detta spörsmål. Den svenska regering, som lattade Aivg. ändring
detta beslut, avgick emellertid strax därefter, innan något vidare!
hunnit åtgöras i saken. Den nytillträdande regeringen fullföljde det jör inkomgivna
uppslaget, och gjorde sig underrättad om hur läget var på mande varor.
den norska sidan, och så kommo förhandlingar till stånd, vilka re- (Forts.)
sulterade i en proposition, som låg färdigskriven redan till 1921 års
riksdag, men som man icke ansåg sig då böra föra fram med hänsyn
till det då långt framskridna riksdagsarbetet. När jag tillträdde
mitt ämbete, förelåg denna proposition färdig, och jag har utan
några ändringar befordrat densamma till riksdagen.

Självfallet hade jag att taga ställning till det önskvärda eller
icke önskvärda uti det föreslagna lättandet av gränsbefolkningens
handelsförbindelser, och jag kom vid bedömandet av denna^ fråga till
det resultatet, att den ifrågasatta förbindelsen medförde sådana fördelar,
att de, såvitt jag kunde bedöma, borde mer än uppväga nackdelarna.
Under den senare tiden har visserligen satts. i scen en
opposition av ganska intensiv natur mot förslaget, men intensiteten
i agitationen för eu sak är ju icke alltid den rätta mätaren på sakens
verkliga innebörd. Och det kunna vi ju erkänna, att när man som
herr Lithander försöker stoppa in politik i frågor av denna beskaffenhet
och inte låter frågornas egen innebörd ensam för sig vara
.avgörande vid bedömandet, så kan man åstadkomma mycket obehag
på båda sidor om gränsen för de delar av befolkningen, som
detta spörsmål berör.

När man överhuvud bedömer gränshandelsspörsmålet, får man
icke förgäta, att det även finnes andra delar av gränsområdena, där
befolkningens intressen böra tillgodoses, jag tänker då särskilt på
dem som bo norr om Mitandersfors. Man kan icke vid bedömandet
av denna fråga säga, att från Idefjorden och upp till Mitandersfors
där bestämma vi suveränt över hur det skall vara med förbindelsen
mellan gränsfolken, men norr om Mitandersfors vilja vi förhandla
med grannen om ändringar. Ligger det så till, att vi ha det största
intresset av att gränshandelsförhållandena kunna, upprätthållas och
förbättras norr om Mitandersfors, så böra vi ej förgäta att tänka
på denna omständighet då vi gå att ordna gränshandeln söder om
Mitandersfors. Jag skulle vilja fråga herr Lithander, om han tror
att Kung!. Maj :t kan ställa sig på hans ståndpunkt och säga att bara
vi få det enligt vår önskan vid Idefjorden och de trakter, som ligga
där i närheten, så intresserar det oss icke vidare, hur det blir med
den gränsbefolkning, som bor längre norrut.

Herr talman! Detta är ju, som jag nämnde i början av mitt
anförande, en fråga, som berör gränsbefolkningen synnerligen intimt,
det vill jag icke på något sätt förneka. Men jag vill därjämte
framhålla, att ehuru herr Lithander med en liten axelryckning
alluderade på vad som blivit nämnt om förbättrad skandinavism
och om att upprätthålla det goda samförståndet mellan de båda grannfolken,
så kan jag icke ignorera den synpunkten vid bedömandet av
-denna fråga.

Jag kan därför icke tillmötesgå herr Lithanders önskan och

Nr 42. 56

Onsdagen den 24 maj, f. m.

i/toÄuauVsla^ på JKan?h Ma''i;ts proposition, även om jag endast får
r tumla betrakta mig som fadder för densamma. Hela spörsmålets innebörd

‘ ’ ST Mai ÄpoX>.S™ h“r Li,h“d''r * **■ — W-S

Herr. R ö i n g: Herr talman! Mina damer och herrar! De delar
av vart vidsträckta land, som gränsa mot Norge, utgöras som regel
av socknar, vars jord icke är bördig, där röken ur fabriksskorstenar
icke bolmar och dar tåg icke rusa fram. Det är delar av vårt land
dar kommunikationerna i regel äro dåliga, där befolkningen bor
ganska glest och dar skogen utbreder sig över de största områdena.

Det ar darfor naturligt, att riksdagen sedan längre tid tillbaka
bär insett nödvändigheten av att stifta särskilda bestämmelser för
den gransbefolkning, som bor i dessa delar av vårt land, bestämmelser,
som medföra vissa lättnader för befolkningen å ömse sidor om
gransen dels vid försäljning av vissa lantmannaprodukter och dels
vid inköp av olika nödvändighetsartiklar. Trots att det på sin tid
lyckades det protektionistiska partiet att få mellanrikslagen upphävd,
Joll det aldrig riksdagen in att rubba de bestämmelser rörande
den mindre gränshandeln, som ägde bestånd ända fram till unionens
upplösning Först i samband därmed ändrades bestämmelserna om den
lilia granshandeln. Den förevarande kungl. propositionen avser att
de lättnader för gränsbefolkningen, som voro rådande före

* t ^a£ ocb mycket förekommen av herr statsrådet och

c. en tor finansdepartementet, som ingående vederlagt den uppfattning
som herr Lithander gjorde sig till tolk för. På grund härav
sira.! jag begränsa mitt anförande och endast understryka, att herr
.Lithander icke har rätt i sitt påstående, att det är ett norskt intresse
och icke ett svenskt, som1 man tillmötesgår, om man biträder den
hungl. propositionen. Jag skulle kunna vända mig till herr Lövgren
i Nyborg som bor i Norrbotten eller till dem av mina kamrater i
armland, som bo i närheten av Mitandersfors, och i gränssocknarna
i andra, tredje och fjärde distrikten i norra Värmlands, Dalarnes,
-Härjedalens, Jämtlands och Lapplands gränsbygder och fråga dem,
huruvida det icke ar i första rummet ett svenskt intresse att bifalla
den kung!, propositionen och ge den befolkning, som bor i lappsocknarna
och andra gränssocknar med dåliga kommunikationer och som
i regel leva under små förhållanden, möjlighet att tullfritt införa
förnödenheter, vilka pa grund av frakter och andra omständigheter
i dessa avlägsna delar av vårt land äro dyra nog ändå, och jag är
övertygad om att svaret skulle bli jakande. Och undersöker man förhållandena
söder om Mitandersfors, finner man, att de åtminstone
delvis aro ungefär liknande som i norra Värmland. Med undantag
av den lilja sträckan vid Idefjorden,, dar alltid, som bekant, meningärna
bland befolkningen varit delade, önskar gränsbefolkningen på

Onsilugen den 24 maj, f. in.

57 Nr 42.

svenska sidan att den kungl. propositionen måtte bifallas. Jag såg, Ang. ändring
att en riksdagsman på Värmlandsbänken — herr Svensson i Långe-*
landa, -— som bor alldeles intill den norska gränsen, begärt ordet, °jår inkon?
och jag är övertygad om att han skall konfirmera mitt påstående mande varor.
att bland befolkningen på den svenska sidan i hans hemtrakt är (Forts.)
det knappast iller än en mening gällande, åtminstone bland lantmännen,
nämligen en önskan att den kungl. propositionen bifalles.

Så är även, förhållandet med lantbefolkningen i Dalsland intill
gränsen. Detta har jag icke endast fått konfirmerat av riksdagskamrater,
utan jag hade för några veckor sedan besök av en före
detta ledamot av kammaren, som vi alla känna till, komminister Hallén,
som även gav mig rätt att vid detta tillfälle offentligt uttala,
att den kännedom, han hade om önskemålen där uppe bland lantmännen
i Dalsland, gav vid handen, att gränsbefolkningen vore för
den kungl. propositionen. Och då herr Lithander framhöll, vad en
numera i Göteborg bosatt, förutvarande tullinspektor i Mon yttrat,
är jag i tillfälle att meddela, att bland de sista underrättelser, som
inkommit, är ett uttalande från en nuvarande landstingsman, som
just är tulltjänsteman i Mon och som på grund av den erfarenhet,
han har om gränsbefolkningens önskemål och förhållanden, på det
varmaste tillstyrker den kungl. propositionen. Och det är så naturligt,
att så är fallet, då det icke endast är ett behov för denna befolkning
att få köpa vissa artiklar på den andra sidan gränsen utan
denna befolkning även är lika intresserad av att tullfritt kunna få
införa till.Norge vissa kvantiteter av sina jordbruksprodukter och
få avsättning av dessa produkter med god förtjänst på andra sidan
gränsen.

Nu är herr Lithander, liksom de ärade reservanterna, missnöjd
med den utredning, som utförts. Det är så naturligt, säger herr
Lithander, att om man bor vid gränsen och tillfrågas, om man vill
ha förmåner, så svarar man ja. Men om det är så naturligt, herr
Lithander, borde vi åtminstone kunna komma överens om att gränsbefolkningen
önskar, att den kungl. propositionen bifalles av riksdagen
i dag.

Vad som ligger bakom motståndet, det ha de ärade reservanterna
i sin reservation framhållit genom påståendet, att man icke gjort
någon utredning rörande handelsförhållandena i dessa trakter. Man
skulle ha verkställt en utredning, huru många handlande det finnes
i varje socken utefter gränsen, undersökt, om deras ekonomiska intressen
på något sätt skadades, och om så vore fallet, borde man
låta denna fråga falla.

Jag är själv köpman; jag är född i Bohuslän, och jag börda
kunna förstå, att även köpmännen ha berättigade intressen, men
jag får säga, att även om en och annan minuthandlare uppe vid
gränsen skulle få någon olägenhet av en konkurrens från Norge, kan
jag inte inse, att det skälet är tillräckligt, för att riksdagen skall
avslå den kungl. propositionen.

Jag tror, att de av kammarens ledamöter, som åhört herr Lithan -

Tfr 42. 58

Onsdu;teu den 24 maj, f. m.

Ang. ändring ders anförande, liksom de, som genomläst reservationen, nQg ha fun■j,
förordmngen huru Svaga de skal äro, som kunna anföras emot den kungl. pro frr

tikom- Positionen, och reservanterna ha nödgats tillgripa den nödfallsutvämande
varor, gen, vilket vi kanhända många gånger litet var göra oss skyldiga
(Ports.) till i en liknande situation, att förstora de små skäl och de små synpunkter,
som kunna anföras emot en reform. Eller vad säga ni, mina
damer och herrar, om de ärade reservanternas påstående, att Strömstad
under 16 år har varit Bohusläns centrala handelsplats? Jag är, som
sagt, född i Bohuslän, men aldrig har jag.haft en aning om att staden
Strömstad i 16 år varit Bohusläns centrala handelsplats. Möjligen kan
man påstå, att den varit av en viss betydelse för det allra nordligaste
Bohuslän. Om däremot de ärade reservanterna tänka på en företeelse,
som inte varat i sexton månader, nämligen att en mängd tyska
fartyg, som smuggla sprit till Norge, hemsöka Strömstad, och reservanterna
basera sitt uttalande på denna allt annat än lojala trafik,
så kunna de möjligtvis ha rätt i sitt påstående, att Strömstad sedan
en mycket kort tid tillbaka har en viss betydelse. Men denna trafik
är av ett sådant slag, att jag antar, att vi alla beklaga densamma,
och om Strömstad genom denna trafik blivit en så viktig handelsplats,
så är det allt annat än glädjande.

Det är ju klart, att vi köpmän mycket ogärna vilja ha ökad konkurrens.
Vi anse, att det är bra, om vi ha så liten konkurrens som
möjligt. Men man får inte se denna fråga ur så små synpunkter,
som jag anser, att den förste ärade talaren och de ärade reservanterna
ha gjort.

Det påstods av herr Lithander, att Konungens befallningshavande
i Göteborg och i Vänersborg numera intogo en annan ståndpunkt.
Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län
samt i Älvsborgs län ha icke avgivit andra yttranden än dem, som
finnas anförda i .den kungl. propositionen. Vad den nuvarande
landshövdingen i Älvsborgs län och den nuvarande landshövdingen i
Göteborgs och Bohus län i privatsamtal yttrat till den ene eller andre
riksdagsmannen, är en annan sak. Skall man fästa avseende vid
dessa privata samtal så måste man också, mina damer och herrar,
känna de skäl, som föranlett dessa personer att eventuellt intaga
en annan ståndpunkt.

Herr Litfrander framhöll, att jag, som annars alltid fordrar
status quo i tullfrågor, intill dess tull- och traktatkommitténs utredning
föreligger färdig, nu gör mig skyldig till att bryta mot
denna ståndpunkt, som jag förut förfäktat. Jag anser, att herr
Lithander måste ha mycket svaga skäl för sin ståndpunkt, om han
i en debatt behöver framföra ett dylikt skäl. Herr Lithander vet
lika väl som jag. att denna fråga icke är framlagd för den svenska
riksdagen i avsikt att vara en åtgärd i frihandelsvänlig riktning
för att bryta sönder det nuvarande systemet. Herr Lithander vet
lika väl som jag, och det veta även riksdagens övriga ledamöter,
att trots min frihandelsvänlighet har jag t. ex. i år föreslagit återinförande
av de gamla fasta tullsatserna å spannmål, ehuru jag

Onsdagen deri Si4 maj, f. m.

59 Nr 42.

mycket gärna skulle önska, att dessa varor vore tullfria. Så fort ändring
det gäller en verklig tullfråga, håller jag konsekvent på status quo,1
intill dess tull- och traktatkommitténs utredning föreligger. Men för inkomhär
gäller det varken en protektionistisk eller en frihandelsvänlig mande varor.
-åtgärd, utan här gäller det en åtgärd, som skulle ge vår gränsbefolk- (Forts.)
ning vissa förmåner, som denna befolkning haft före 1906, och vilka
förmåner, såsom erfarenheten från dessa år visat, icke varit till någon
som helst nackdel för Sverige.

Intensiteten i agitationen mot detta förslag liksom det håll,
frun vilket denna intensiva agitation kommit, känna vi alla till. Jag
är övertygad, att kammaren genom sitt beslut i dag kommer att
visa, att en dylik intensiv agitation verkar i rakt motsatt riktning
mot vad de personer tänkt, som satt i gång denna agitation. Jag
är den förste att medge, att i den zon, som sträcker sig mellan Mitandersfors
och Idefjorden, kommunikationerna ha blivit bättre. Och jag
är den förste att medge, att förhållandena i dessa trakter delvis äro
annorlunda än i de tre övriga zonerna. Men jag instämmer helt och
fullt i herr statsrådets och chefens för finansdepartementet yttrande,
att man icke får se denna fråga uteslutande ur den befolknings
synpunkt, som bor vid Idefjorden. Frågan är av mycket, större
räckvidd, dels därför, att den berör befolkningen även uppe i Norrbotten,
Västerbotten, Jämtland och Härjedalen, och dels även därför,
att ett bifall till utskottets hemställan är ett led i det ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska länderna, som satt så vackra
frukter under krigsåren.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemstälan.

Herr Svensson i Långelanda: Herr talman! Gränsbefolkningen
i Värmland söder om Mitandersfors, där vi på en sträcka av
cirka 130 kilometer ha en befolkning uppgående till 15,000 personer
i åtta kommuner närmast gränsen, har allt sedan denna lilla
gränshandel, denna lilla rimliga lättnad stängdes, hela tiden längtat
efter att få den tillbaka.

En föregående ärad talare undrade, varför gränsbefolkningen
skall ha det så mycket bättre än andra. Jag kan nämna, att hela
denna gränsbefolkning i dessa åtta kommuner har sammanlagt
blott 8,000 hektar jord. Man kan strax räkna ut, att det blir ett
halvt hektar på varje person. Man bör vidare betänka, att med den
karga jordmån, den branta och kuperade mark vi ha att arbeta i,
så få vi i regel arbeta dubbelt så mycket för att skörda en tunna
råg, som man behöver göra på andra, mera bördiga platser, även i
Värmland. Vi ha därför också, herr talman, rätt många gånger
givit till känna, att vi mycket livligt önska få denna lilla gränshandel
tillbaka. Vi ha inför Konungens befallningshavande flera
gånger uttalat detta. Och vid mitt senaste besök hemma uttalade
en hel del kommuner detsamma, d. v. s. att de önskade få denna
gränshandel tillbaka. Förhållandet är ju det, herr Lithander, att

Nr 42. 60

Onsdagen den 24 maj, f. m.

An-g. ändring denna gränsbefolkning i många fall bär sex till åtta mil till när%
orTtidXtaxa mas''*;e järnvägsstation på den svenska sidan men rätt nära till den
för inkom- norska sidan. Det är på grund härav, som vi önska få denna
mande varor, lättnad.

(Forts.) Jag har sett i herr Osbergs motion, att han har åtskilliga be kymmer

för att vi gränsbor skulle bli förnorskade, om vi få våra
affärer på Norge. Det finns ingen sådan fara, herr Osberg. Min
farfar reste för 100 år sedan på dessa platser efter gränsen i Dalsland
och Bohuslän även i affärer med Norge. Han blev svensk i all
sin tid. Min far hade också samma åsikt. Och jag är fullkomligt
lika svensk som herr Osberg, fastän jag gärna ser, att vi få förbindelser
med Norge.

När jag nämnde, att vi ha kuperad mark, så vill jag samtidigt
också framhålla, att våra vägförhållanden äro ganska svåra. De
branta backarna, vi ha att passera, äro rätt besvärliga, och att bygga
vägar till dessa gränskommuner har sig mycket svårt. Vi ha ett
vägförslag i en enda av dessa kommuner, vilket rör sig om ett belopp
på cirka 400,000 kronor. Detta förslag uppgjordes för 20 år
sedan, och vi torde alltså nu icke kunna bygga denna väg för
mindre än 800,000 kronor. .Kammaren torde härav förstå, hur läget
är för befolkningen i dessa gränskommuner.

Denna befolkning består så gott som uteslutande av småbrukare,
med endast få undantag. En stor mängd av dessa småbrukare
äro också beroende av skogsarbete för sin utkomst. Det kan väl
icke vara för mycket begärt, att dessa få den lilla lättnaden att
kunna kila över gränsen efter högst obetydliga kvantiteter av devaror
de behöva. Jag vädjar på det bevekligaste till kammaren
att beakta detta önskemål från denna arbetande befolkning, från
denna småbrukarebefolkning utefter gränsen. Herr Lithander både
en massa tidningsurklipp från Göteborg och andra platser. Jag
för min del har inte några sådana. Jag har blott velat framföra
detta önskemål från gränsborna, vilka i alla tider behövt denna
lättnad.

Våra handelsförbindelser med Norge äro helt naturliga och inte
alls konstlade. De norska skogarna flyta delvis genom flottlederna
in i Sverige till de svenska massafabrikerna, och en del av våra
svenska skogar gå över gränsen till de norska sågverken. Det komma
de att göra även framdeles, när det blir vägar, och i den långt,,
långt avlägsna framtid, då vi kunna få en järnväg. Vägarna äro,
som jag nämnde, besvärliga och svåra att bygga, och vi kunna helt
naturligt inte få så mycket statsanslag, som vi behöva. Det finns
ett hemman med 10 småbrukare, vilka för närvarande bj^gga en väg
på 8 kilometer. Den vägen kostar dem omkring 40,000 kronor. De
ha förut. aldrig haft någon körväg till sina hemman, fastän folk
bott där i generationer. Vi hålla också för närvarande på att bygga
en väg på en sträcka av 13 kilometer över de bergiga och branta
backarna och den kuperade marken. Denna väg kostar 330,000
kronor. Då förhållandena äro sådana, kan jag inte förstå, varför

Onsdagen den 24 maj, f. m.

61 Nr 42.

vi inte skulle kunna få de i den kungl. propositionen föreslagna
lättnaderna.

.Tåg ber, herr talman, att på det varmaste få 5rrka bifall till
den kungl. propositionen och bevillningsutskottets hemställan.

Herr Persson i Björsbyholm instämde häruti.

Herr Osberg: Herr talman! Mina damer och herrar! Jag
skall inte uppstämma sådana vädjanden och klagotoner, som den siste
ärade talaren gjorde. Jag undrar, hur en norrman skulle känt sig,
om han suttit på läktaren och åhört hans anförande. Han skulle väl
skatta sig lycklig att vara norrman och inte tillhöra det dåliga
Sverige.

Jag vill, herr talman, till en början säga, att jag tror, att vi icke
böra spela upp detta till en politisk fråga och inte heller till en tullpolitisk
fråga. Ty denna sak har, tror jag, inte stort därmed att
göra, utan det är fråga om en lämplighetsåtgärd länderna emellan.
Och då vill jag såsom en av motionärerna framhålla min syn på saken.

Vi äro nio representanter från Göteborgs och Bohus län, och åtta
av dessa nio äro av den meningen, att vi böra avslå den kungl. propositionen.
Det måste väl också ha någon liten betydelse, herr Svensson
i Långelanda, vad bohuslänningarna tänka om detta spörsmål.

Nu vill jag även säga, att läget var nog något annorlunda, när
gränshandeln förut pågick. Då hade man ingen järnväg, ty längdbanan
genom Bohuslän var icke färdig, och kommunikationerna voro
sämre på alla områden. Men vad Bohuslän beträffar kan jag försäkra,
att det för närvarande icke finns något behov av denna lilla
gränshandel, därför att vi fått en bana, som sträcker sig från Göteborg
upp till Strömstad, och även därför att det byggts en massa utmärkta
vägar uppe i Vette härad under de senare åren. vilka vägarbeten
forcerats på grund av arbetslösheten bland stenhuggeriarbetarna.
Det har också växt upp handelslägenheter både här och där,
och det har blivit ett svenskt område, vilket det i stort sett icke var
förut. Man må säga vad man vill om de upplysningar, herr Lithander
lämnade. Men bara den relation, han gjorde från den nämnda
Hredrikshaldstidningen, borde, tycker jag, vara nog för att övertyga
kammarens ledamöter om att det här huvudsakligen är fråga om ett
norskt intresse.

Jag vill. säga, att man ömmar nog i de olika länderna inte så
mycket för sina grannar. Jag har haft förmånen, om jag så får säga,
att vistas utrikes rätt mycket, och i varje land, jag kommit till,
har jag sett. att man ytterst noga tillvaratager sina förmåner och inte
släpper efter så mycket som en cent, om man inte anser sig betjänt
■därav. Naturligtvis, skall man inte motsätta sig överenskommelser
och förståelse med sina grannar. Men hur är det, mina herrar, om
då två affärsmän ha att göra med varandra, den ene alltid lyckas
draga det längsta strået? Blir. då inte till slut den, som drar det kortaste
strået, ansedd som en mindervärdig person, och den, som kan

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

Hr 42. 62

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

reda sig, som en duktig karl? Så är det också i förhållandet nationerna
emellan.

I fråga om denna gränsbefolkning, som man nu synes ömma så.
mycket för, så vill jag ge herr Svensson i Långelanda rätt i att uppåt
Värmland och i det nordliga Sverige på sina ställen denna gränshandel
kan ha en viss betydelse. Men då antar jag, att det är ömsesidigt,,
så att även norrmännen ha vissa fördelar av detta. Beträffande södra
sträckningen, i Bohuslän, anser jag, mina herrar, att vi härvidlagicke
behöva vidtaga någon åtgärd alls. Nu har det ordnat sig där,
och man har där fått vägar och järnväg. Hela Vette härad är så
gott som omgärdat av vatten, och man behöver alltså icke ömma för
befolkningen i det häradet.

Nu vill jag säga herrarna, att denna gränsbefolkning överskattar
nog i hög grad den fördel, den skulle få av denna lilla gränshandel.
En sådan uppmuntrar dem till att både titt och tätt göra
besök i Norge. De besöken taga tid; ägnade man sig under den tiden
åt produktivt arbete i stället för att sitta på båten eller färdaspå
gränsen, är jag säker på, att det skulle visa sig bli eu ganska stor
behållning.

Det är vidare en sak, som vi inte få glömma bort, nämligen de
nu rådande valutaförhållandena. Såsom de förhållandena nu gestalta
sig, tycker jag Kungl. Maj:t hade gjort klokt .i att åtminstone inte
detta år bära fram denna proposition. Man får väl också under sådana
förhållanden taga hänsyn till de människor, som hava startat,
affärer uppe i dessa trakter.

Nu vill jag i anledning av herr Röings yttrande, då han uttalade
sig mycket oförmånligt om Strömstad och kom in på det stycke,
där reservanterna hade kommit att skriva, att Strömstad var ett
centrum för Bohuslän, att de menade helt naturligt ett centrum för
den trakt, som det här gäller. Jag tycker för övrigt, att detta icke
var något att draga upp i debatten. Sedan tog han särskilt upp, att
Strömstad tjänade som bas för tyska spritsmugglare. Ja, vad har den
saken att göra med detta ärende. Om tyskarna gå in med sina smuggelfartyg
till Strömstad, det har väl inte ringaste med gränshandeln
att göra.

Jag tycker det skulle vara oss angeläget att se till, att vi bevara
detta område. För min de* har jag ingen fördel av vare sig det
ena handelssättet eller det andra, men vi få väl se dessa saker i stort.
Vore det nu så, att de varor, som här skulle införas från Norge, stannade
där uppe,, skulle jag icke ha så störa betänkligheter. Men det
göra de icke, mina herrar! Jag minns, hur det var, när jag var pojke
och gränshandeln existerade. Då var det på det sättet, vill jag minnas,
att två personer fingo föra över en mjölsäck från Norge tullfritt.
Folk nerifrån södra och mellersta Bohuslän vidtalade då sina bekanta
uppe vid gränsen, att de skulle under tidernas lopp plocka över
ett antal mjölsäckar. När man så fått in så många säckar, att det
blev ett helt lass, meddelade man vederbörande, som spände för sin
häst, körde upp och hämtade sitt mjöl. Är detta eu trafik att förorda,
då skola vi släppa efter och då kunna vi medge, att trafiken får

Onsdagen den 24 mnj, f. in.

63 Nr 42.

återupptagas, men om vi reagera mot en sådan sak, då skola vi inte
gå med på Kungl. Maj :ts förslag. Åtminstone bör saken bättre utredas,
så att man får se, hur den kan verka. Hur skulle det te sig
nu, när man på den tiden kunde forsla mjöl ända ned till Uddevalla
från norska gränsen? Jag är säker på, att folket där uppe i stor utsträckning
skulle bli gårdfarihandlare, som skulle fara fram och tillbaka
på gränsen och som skulle komma att fondera upp ett par, tre
ton varor; sedan vore det intet, som hindrade dem att lasta detta på
bilar och köra det till Lysekil, Uddevalla eller andra platser på den
bohuslänska kusten. Vem skall kunna hindra det? Jag hoppas, att
vi inte skola gå så långt, att vi skola få till stånd eu sådan rörelse.
Nej, jag tycker verkligen, att man i dessa trakter i norra Bohuslän
borde kunna känna sig fullt solidarisk med det övriga landet, och det
är intet, som hindrar, att man i de trakterna kan ha samma förutsättningar
som i andra delar av landet.

^Jag vill ännu en gång säga, att det måste väl vara en borgen,
att åtta av Bohusläns nio representanter stå på den sidan, där man
tycker, att det är olämpligt att komma fram med detta. Detta förhållande
tyder också på att det icke är någon politisk fråga utan att
det är fråga om en ren lämplighetsåtgärd.

Det skulle kunna sägas mycket i denna sak. Jag vill nämna
bara det, att det i en tablå visats, att varuomsättningen på de områden,
där denna fria, gränshandel nu skulle gälla, ökats med 500,000
kronor, sedan den lilla gränshandeln upphörde. Det tyder på en utveckling
i trakterna där uppe, och att man kan få anse dem vara
helt vanliga trakter, där befolkningen kan få sina behov tillgodosedda.

En sak som man dock kan fråga sig är, varför Valöarna uteslutits
från rayonen. Öarna ligga nära Strömstad och ha.goda förbindelser^med
denna stad. Nej dem vilja norrmännen icke släppa.

Vad beträffar vägarna i Värmland, är det väl ändå så, att vi
försöka här i landet förbättra kommunikatiönerna undan för undan.
Jag menar, att skall man få någon ränta på det utlagda kapitalet för
vägarna i dessa trakter, skall man åtminstone inte låta norrmännen
skörda vinsten av den trafik, som försiggår på dessa vägar. Jag är,
mina herrar, säker på, att den -föreslagna lilla gränshandeln kommer
att inbringa för Norge D/2—2 miljoner kronor årligen. Ja bevars,
ha vi råd att avstå beloppet, så kan det ju få gå, vi få väl leva fram
vårt liv ända/ Vi äro vana vid att göra den ena dumheten efter den
andra, och så blir det väl även i fortsättningen. Men vill man gå
klokt tillväga, tittar man pa denna sak ett par, tre gånger, innan beslut
fattas!

Det blir val flera talare, som skola yttra sig i denna fråga, och
jag skall därför inte uppehålla tiden längre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det förefaller mig,
som om man söker från det håll, som opponerar sig mot KungL
Maj :ts förslag, giva frågan tämligen orimliga dimensioner. Herr

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.-(Forts.)

Sr 42. 64

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring Lithander vädrade naturligtvis eu stor tullpolitisk fråga och sökte
därför lägga tullpolitiska synpunkter på densamma. Det förefaller
för inkom- mig. som om man gjorde klokt i att begränsa denna fråga till vad
mande varor, den i verkligheten gäller. Det är här fråga om ett lojalt varuutbyte
(Forts.) mellan gränsbefolkningen på båda sidor om gränsen.

Nu söker man såväl i den i andra kammaren framlagda motionen
som till viss grad även i reservationen måla bin på väggen för
att pressa kammaren att gå emot Kungl. Maj:ts förslag. Man
vänder sig då särskilt mot utsträckningen av den s. k. bila gränshandeln
till områdena vid gränslinjen söder om Mitandersfors. Man
frågar sig då: Är denna utsträckning befogad? I den motion, där
man yrkar avslag på den kungl. propositionen, säger man, att denna
utsträckning är obefogad. Om man försöker se vilka skäl, som
kunna andragas härför, finner man, att det anföres »vissa mindre
vägförbättringar i ett härad i norra Bohuslän, ävensom att det därstädes
ställes i utsikt automobiltrafik någon gång i framtiden».

Herr Osberg yttrade för en stund sedan, att »det måste väl
ändå betyda något, att åtta av Bohusläns nio riksdagsmän gått mot
den kungl. propositionen». Jag vill nu icke förneka herr Osbergs
eller hans medmotionärers betydelse, men det förefaller ändå vara
tämligen anspråksfullt, när dessa på denna svaga grund, vissa vägförbättringar
i »norra Bohuslän», yrka avslag på förslaget om
gränshandelns utsträckande även för den huvudsakliga sträckan
»Värmland—Dalsland». För »Bohusläns» vidkommande är det nämligen
blott en liten remsa på någon kilometer nere vid Svinesund det
gäller.

Jag skall icke ingå på förhållandena i Bohuslän, oaktat det
skulle vara tacksamt att bemöta vad som anförts från herr Osberg
om desamma. En efterföljande talare torde förmodligen komma att
göra detta. Jag vill endast erinra om, hur det ligger till för »Dalslands»
vidkommande. Dess gränssocknar, i all synnerhet Nössemark,
men även flera andra, ligga synnerligen eländigt och illa till. Här
göra sig för resten samma förhållanden gällande som de herr Svensson
i Långelanda målade upp för de värmländska trakterna. Det
är där en fattig, strävsam gränsbefolkning, som söker uppe i fjälltrakterna
få sin utkomst. En del av densamma är sysselsatt på norska
sidan men bor på den svenska; ibland kan det vara tvärtom,
,Vi kunna ju förstå, att när människorna ha långt till de ställen,
där de kunna få de förnödenheter de behöva, så blir det ju synnerligen
frestande, särskilt för dem, som icke hava någon jordlägenhet,
att flytta över gränsen. Jag har bevis för, att detta i mycket stor
utsträckning har skett, såväl på Bohusläns- som på Dalslandsgränsen.

Jag vill i detta sammanhang peka på en underlig agitationsmetod,
som man här i kammaren tillåtit sig, då man satt upp en
karta utarbetad av Karlstads handelskammare, vilken enligt upplysning
från bevillningsutskottet, där man undersökt saken, bevisligen
är oriktig. Kartan upptager handelsplatser och befolkningsprickar.
Man har emellertid å densamma underlåtit sätta ut befolkningsprickar
på vissa ställen uppe i Nössemarks socken, vilka pric -

Onsdagen deri 24 muj, f. in.

65 Nr 42.

kar skulle visat sig olämpliga lör det syfte man tydligen velat f^or^^r>7^n
tjäna. Under gårdagen påtalades ett visst sätt att agitera i kärn-1 ^0(«Ptoa”
maren. Jag tror här är ett mera typiskt exempel för en sådan, låt jör
mig säga, mindre lämplig agitation. _ mande varor.

Låt oss, som jag förut sade, hålla denna fråga inom rimliga (Forts.)
gränser. Det är endast fråga om att bereda vissa lättnader för ett
naturligt varuutbyte gränsborna emellan. Lantbrukarna på den
svenska sidan skulle få eu bekväm avsättning för sina produkter.

Vi skola komma ihåg, att det är stora industridistrikt belägna i
Östnorge, nämligen större delen av det s. k. östfold, vilket är ett
typiskt industriområde. Jordbruksdistrikten på den norska sidan
hava icke möjlighet att tillfredsställa industridistriktens behov av
jordbruksprodukter. Det kan alltså bli för bönderna uppe i dessa
gränstrakter, som arbeta under synnerligen svåra förhållanden, en
lätt och bekväm avsättningsort i Fredrikshald, Tistedalen m. fl. platser.

Jag vill också visa på, att det icke är, som herr Lithander försökte
göra gällande, så, att det är endast, en fråga om att .Norge
skall bli i tillfälle pumpa ossv Jag är ej i .tillfälle uttala mig om,
huruvida det finns någon möjlighet för Sverige att bibehålla avtalet
norr om Mitandersfors, under förutsättning att man skulle avslå utsträckningen
söder om denna punkt. Men det är ju tämligen troligt,
att norrmännen på den punkten skulle resa vissa svårigheter, om
deras intressen skulle förbises på sätt,. man möjligen, sökt vilja
göra här. Dessutom kan det vara på sin plats att erinra, att eu
stor del av Norges kreatursimport, kommer från Dalsland och norra
Bohuslän och till och med så långt nedifrån som från västra och
norra delarna av Västergötland.

Man har talat om valutasvårigheter och att denna gränshandel
skulle leda till oegentligheter på grund av den deprimerade norska
valutan, och man vill göra gällande, att Norge skulle, ha möjlighet
att överösa den svenska gränsbefolkningen med billiga varor och
på så sätt utöva en stark illojal konkurrens. Såvitt jag känner, är
icke detta förhållandet. Och det »kan icke» vara förhållandet, under
förutsättning att Norge icke med konstlade medel söker inom landet
upprätthålla den norska kronans värde. Såvitt jag kunnat finna,
är detta inte fallet och jag vet icke, att man inom Norge har sökt befordra
en sådan ekonomisk politik.

Nu är jag villig erkänna, att för något år sedan, då den norska
kronan ramlade ganska hastigt ned, da voro vissa norska artiklar
lämpliga för konkurrens på den svenska marknaden. Men när man
med den nuvarande deprimerade valutan nödgas importera ravaror
för sin produktion inom det egna landet, så är det uppenbart, att
man icke har denna stora möjlighet att kunna utöva illojal konkurrens
med Sverige i detta fall, som man här velat gorå gällande.

Och jag vill dessutom visa på det faktum, att när Norge för sin
dåliga valuta nödgas köpa kreatur sa långt ned som i norra och
västra delarna av Västergötland och få betala dryga frakter och mellanhandsvinster,
så förstå vi, att levnadskostnaderna i Norge icke

Andra kammarens protokoll 1922. Nr h2. 5

Nr 42. 6G

Onsdngen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring ställa sig så låga att norrmännen skulle bli fördelaktigt ställda i
konkurrensen med Sverige. På de flesta matvaruartiklar ställa
för inkom- sig också priserna betydligt högre i Norge än i Sverige. Jag har
mande varor, personlig kännedom om det förhållandet, och jag kan vitsorda det(Forts.
) samma. Och även om man tidigare kunnat köpa t. ex. en engelsk
cheviotkostym för 25 ä 30 kronor mindre än i Sverige, så är det
icke i dag fallet.

Jag tror alltså icke på de där störa, för svenska affärsmän
ruinerande affärerna, som man vill gorå gällande, att gränsbefolkningen
skulle komma att göra i Norge. Gränsbefolkningen kommer
alldeles säkert att även efter denna lags ikraftträdande, om den nu
bifalles, liksom hittills göra sina uppköp hos närmaste handlande,
under förutsättning att denne handlande håller skäliga priser. Men
vi förstå också, att det ligger snubblande nära för mellanhänderna
att i obygderna utnyttja det monopol, naturen själv erbjuder, och
följaktligen äro i vissa trakter prislägena så höga, att det skulle
behövas denna lilla tumskruv på desamma, som öppnandet av gränshandeln
betyder. Och jag vill säga, att enbart detta skulle verka
synnerligen välgörande för gränsbornas intressen. Det är emellertid
en gränslös överdrift, när man som här i debatten söker måla hin
på väggen och spår ekonomisk undergång för de svenska intressena,
om en smula lättnad skulle beredas gränsbefolkningen, vilken är så
innerligen väl i behov därav. Vi skola komma ihåg, att den svenske
arbetaren eller lantbrukaren icke offrar arbetstid och kanske till och
med resekostnader för att kuska in till närmaste norska stad och där
göra affärer, om nämligen den svenske gränshandlaren håller skäliga
priser. Och jag tror, att däri ligger ett av de viktigaste skälen
för att bifalla detta förslag, att detsamma kommer att utöva en viss
påtryckning på en oskälig prissättning i obygderna.

Det har talats om yttranden av länsstyrelserna, och jag kan icke
neka mig nöjet att citera, vad länsstyrelsen i Älvsborgs län här
officiellt anfört. Den säger: »att ett återinförande av den tullfrihet
för vissa mindre partier av en del förnödenheter m. m. vid landsvägsresa
över gränsen mot Norge och de övriga lättnader för samfärdseln
mellan gränstrakterna, som efter den så kallade mellanrikslagens
upphörande intill den 16 maj 1906 medgivits, skulle vara
till avsevärd fördel för gränsbefolkningen. Den omedelbara ekonomiska
betydelsen av sådana lättnader minskades visserligen alltjämt
i samma mån, som kommunikationerna mellan gränstrakterna
och produktions- och avsättningsorterna förbättrades. Men särskilt
med hänsyn till det väckande och livgivande inflytande, som en obehindrad
samfärdsel mellan folken och ett ständigt utbyte av idéer
och erfarenheter medförde, höll länsstyrelsen före, att, så långt
rikets allmänna finanspolitik kunde medgiva, varje band på samfärdseln
mellan Sverige och Norge borde avlägsnas.»

Detta är länsstyrelsens officiella yttrande detta, och jag vill
icke yttra mig om det, som anförts här om hur den nuvarande landshövdingen
i Vänersborg personligen ställer sig. Jag skulle emellertid
mycket beklaga, om han härutinnnan skulle intaga en annan

Oustlagcn den 24 maj, f. m.

67 Nr 42.

ståndpunkt iin sin föregångare och sålunda — enligt min mening —Ary0rdnin<icn
offra den fattiga och strävsamma gränsbefolkningens intressen för en1 °m tulUaxa
väl organiserad mellanhandspropaganda, vilken ytterst ligger under för inkomattacken
mot Kungl. Maj:ts proposition. mande varor.

Jag skall icke bestrida, att det kan i något fall möjligen ha (Forts.)
blivit en smula förbättrade kommunikationer på en eller annan
punkt. Man har möjligen byggt en och annan vägstump. Men detta
är icke av den betydelse, att man kan ha anledning påstå, att behov
av denna utsträckta gränshandel icke skulle föreligga.

Förslaget, som föreligger, har undergått prövning inom en hel
del instanser, och man har anledning tro och kan ju också i propositionen
finna, att dessa ha prövat detsamma grundligt och att det
resultat, man kommit till, är sakligt avvägt. Jag skulle också
vilja ifrågasätta, huruvida det kan vara välbetänkt av verkliga vänner
till nordiskt samarbete att här medverka till handlingar, vilka lätt
skulle kunna tydas som ett instämmande i de enstaka toner från
andra sidan Kölen, som städse anmält missnöje mot nordiskt samgående.
Jag tror verkligen icke, att vare sig gränsbefolkningens eller
övriga svenska intressen äro tillgodosedda med sådant förfaringssätt.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Carlson i Mölndal: Herr talman! Det förhåller sig
verkligen på det sättet, att det finns ett svart får på Bohuslänsbänken.
Det är nämligen jag, som intager i detta spörsmål en annan
ställning än mina kamrater på länsbänken. Dels av denna omständighet
och dels av den omständigheten, att jag själv tidvis arbetat
på den svenska gränsen ibland de personer, som beröras av denna
gränshandel på den svenska sidan, och dels av den omständigheten
att jag ett par gånger rest igenom Idefjordsdistriktet på den norska
sidan och anser mig således besitta vissa erfarenheter för att kunna
belysa detta spörsmål, samtidigt som jag självklart också vill lägga
fram de skäl, som påverkat mig vid mitt ställningstagande i frågan
är det, som jag här vill yttra några ord.

Jag vill då först tala om för kammarens ärade ledamöter, att
när det gäller arbetsgivare i dessa gränstrakter, d. v. s. norra Bohuslän,
så äro dessa arbetsgivare så gott som uteslutande norrmän.

Det är sålunda icke beroende på svensk företagsamhet, om de svenska
stenhuggarna skola ha något arbete där uppe och under vilka förhållanden,
utan det är beroende på norsk företagsamhet och norska
arbetsgivare. Dessutom ligger saken till på det sättet beträffande
Idefjorden ända ifrån Backe och ned till Fredrikshald — och jag
skulle kunna fortsätta även genom Fredriksstadsdistriktet — att de,
som arbeta på den norska sidan, bestå till 8/10 av svenskar. Om gränshandeln
sålunda är ömsesidig, d. v. s. om den bereder förmåner för
de arbetare, som äro på den norska sidan, så skola kammarens ledamöter
icke sakna den upplysningen, att detta är svenska arbetare till
8/io, men som under tidernas lopp ha flyttat över Idefjorden och pa
grund av vissa omständigheter bosatt sig i Norge. Jag skulle samtidigt
också vilja säga, att det gäller den norska företagsamheten så -

Nr 42.

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.
(Forts.)

68 Onsdagen den 24 inaj, f. m.

som arbetsgivare inom stenindustrien. Ty märk val, mina damer och
herrar, några andra arbetsgivare finnas icke å svenska sidan vid Idefjorden,
och det är ju det speciella område, där motståndarna till
den kungl. propositionen anse, att gränshandeln är oberättigad, medan
däremot längre norr ut och speciellt norr om Mitandersfors, jag
tror, man även på motståndaresidan är villig att medgiva, att gränshandeln
är lämplig och berättigad. De norska arbetarna — jag har
nämligen varit stenhuggare i 20 år, så jag känner den saken ganska
bra — ha under hela den tid, jag arbetat i yrket, haft bättre betalning
i Norge än på den svenska sidan. Det har varit samma arbetsgivare,
nämligen norska, och det är möjligt, att detta förhållande tillkommit
i norskt intresse. Jag har nämligen varit gatstenshuggare.
Priset tycks vara ensartat, men fördelen i Norge var den, att stenhuggarna
sluppo skjuta loss sitt berg själva; det gjorde arbetsgivarna
och tillhandahöllo det åt stenhuggarna. Jag förmodar, att denna
förmån i arbetet har verkat så, att under tidernas gång en mängd
svenska arbetare bosatt sig i Norge och där utövat sin verksamhet.

Nu är det så, att om det för mig kunde anses vara klart, att det
här vore ett riksintresse, som stode på spel, ett nationalekonomiskt
intresse för Sveriges vidkommande, då tror jag också, att jag skulle
ställt mig på reservanternas ståndpunkt. Men jag har fått lära i min
enfald och har läst i ett flertal handlingar, att när det gäller en enskild
persons ekonomi eller statens ekonomi, så kan den förbättras
på två olika sätt; antingen på det sättet, att man okär sina inkomster,
eller att man minskar sina utgifter. Beträffande gränshandeln för
de personer, som bo i de trakterna, tillåter jag mig säga, att om
de få denna förmån att kunna köpa vissa varuslag i Norge och överföra
dem hit tullfritt, så betyder.det ju för den enskilda familjen,
att dess ekonomi blir förbättrad. Är det en jordbrukare, så har han
ju den förmånen, att han kan utnyttja båda omständigheterna. Han
kan nämligen utföra sina produkter till Norge och få mera betalt
för dem där än exempelvis i Sverige, och därigenom ökar han sina
inkomster. Sedan kan han föra med sig de tullfritt tillåtna varuslagen
enligt den här föreslagna gränshandeln, och därigenom minskar
han sina utgifter. Lantbrukarebefolkningen skulle således enligt
detta förslag både öka sina inkomster och minska sina utgifter.
Nu är det sant, att staten härvidlag naturligtvis går miste om vissa
tullintäkter. Men då gäller det självklart, att man får väga dessa
saker mot varandra, och då får man se, på vilken sida det väger
tyngst.

Jag har angivit några av de orsaker, som varit bidragande till,
att en viss del av gränsbefolkningen har flyttat över och bosatt sig
på den norska sidan. Och jag säger för mitt vidkommande, att om
riksdagen beslutar denna gränshandel, så skall det otvivelaktigt medföra,
att beträffande stenhuggarna -— någon annan industri finns
icke på den svenska sidan om Idefjorden; det finns några hantverkare,
och det kan finnas en liten såg, som sysselsätter 3 eller 4 man
eller något liknande, men det är undantag — dessa lättnader skulle
enligt mitt förmenande betyda, att dessa svenskar, som i stället få

Onsdagen den 24 maj, f. m.

69 Nr 42,

förmånen att kunna föra hit till Sverige litet billigare mat, skulleJ.
kunna förbättra sin ekonomi på det sättet, att de tunno det fördelak-1
tigare att stanna kvar på den svenska sidan och där bygga och bo i
stället för att, som i stor utsträckning skett, flytta över och bosätta
sig på den norska sidan.

Herr Osberg har alltid visat ett synnerligen stort intresse för
egnahemsrörelsen och för allt, efter vad jag kan förstå, som kan förbättra
småfolkets ekonomi. Jag kan då icke förstå, att den mannen
icke kan inse, att om det på detta område skapas ekonomiska förmåner
för den svenska gränsbefolkningen på detta sätt, så känna de
sig mera dragna till det egna landet, och om de kanske där skaffa
sig ett litet eget hem, bli svenska medborgare och skattebetalare och
på så sätt hjälpa till att förbättra sin provins så gott de förmå, kan
jag icke se annat, än att det ligger uteslutande gott i ett sådant förhållande.
Dessutom — och det är ju den stora strängen man slår
på här — skola vi svenskar först förbättra kommunikationerna i norra
Bohuslän och lägga ned stora omkostnader för sådant ändamål,
och så skola norrmännen taga förtjänsten. Jag hyser en motsatt uppfattning,
nämligen att gränshandeln kommer att verka på det sättet,
att svenskarna komma att känna sig mera dragna till fosterlandet
än förut. De komma att i större utsträckning stanna på den svenska
sidan. Därigenom blir det också nya skatteobjekt, och naturligtvis
i den mån den ekonomiska ställningen blir bättre, ha de större chanser
att förbättra sin egen provins, t. ex. anlägga elektriska ledningar,
bidraga till att bära skattetungan och det som behövs för att
ordna förhållandena.

Nu har man sagt, att gränshandeln är oberättigad för Bohusläns
vidkommande numera, sedan järnvägen kommit i gång. Jag bestrider
absolut, att järnvägen spelar någon roll för denna fråga. Ingen
skall tänka sig, att befolkningen, som bor vid Idefjorden, som har 3
mil till Strömstad, reser ned till denna stad och gör affärer. Man
skulle kunna säga det, om produkterna där vore billigare, än de verkligen
äro, men det är en så kolossal vägsträcka, att de^ föredraga
naturligtvis att resa tvärsöver Idefjorden, som icke är så bred och
som man i regel kan komma över utan några kostnader. De följa
med någon bekant eller låna en båt för ändamålet. Det är klart, att
befolkningen där uppe icke kan dragas ned, utan i undantagsfall,
till Strömstadsdistriktet. Järnvägen ligger ju nedåt denna ändan mot
Strömstad, och de som bo i närheten av Strömstad, t. ex. inom en mils
omkrets, bli kunder i Strömstad, men de, som bo längre bort från detta
centrum, kunna icke under några förhållanden knytas samman med
Strömstad.

Nu förefaller det mig av en utredning, som är gjord, att det
starka skälet, som kammarens ledamöter ha att taga ställning till, är
det: skola vi ruinera en svensk stad? Skola vi ruinera Strömstad,
dess handelskår och näringar i övrigt och i stället^ägna oss åt handel
med Norge? Ja, mina herrar, hade saken legat på det sättet, att det
gällt Strömstads vara eller icke vara, då kunna ni vara försäkrade
om att jag skulle icke ha varit det svarta fåret på Bohuslänsbänken.

ing. ändring
förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

Nr 42. 70

Onsdagen don 24 maj, f. m.

tförordniHng kar jag myc5iet intresserat mig för Strömstad, och jag får säga,
4 om toSr att iaS ar medveten om, att det är Strömstad, som tagit initiativet
för inkom- till hela denna opposition mot gränshandeln, och invånarna i Strömmande
varor, stad ha naturligtvis haft reda på att propositionen varit färdig för
(Forts.) ett år sedan. Men vad är det som föreligger i oppositionen från
Strömstad? Tror ni icke, mina damer och herrar, att hade det funnits
några sakliga skäl att lägga fram från Strömstad, då skulle
de icke ha saknats? Absolut icke. Men faktum är, att de saknas.
Och varför? Jo, enligt mitt förmenande finns det inga skäl från
Strömstads stad att lägga fram, som äro hållbara.

Det har intresserat mig att närmare titta på vissa saker i Sveriges
officiella statistik, som gälla Strömstad. Där får jag reda på.
att invånareantalet i Strömstad var 1896 2,806, 1906 2,967, 1914
2,921 och 1921 2,938. Man kan säga, att befolkningssiffran i Strömstad
sedan 1896 varit stationär. I den man den förändrats, sedan
1906, har den gått nedåt i stället för uppåt. Beträffande antalet
handlande i Strömstad lämnar oss statistiken den uppgiften, att det
1911 fanns 70 handlande, men 1921 har handlarekåren minskats
till 61. På. det området tyder det hela icke på någon uppblomstring
åtminstone i det hänseendet att det skulle varit mera handlande, som
tillkommit under den tiden speciellt sedan gränshandeln upphävdes
1906.

Ser jag på dessa handlandes omsättningssumma, så lämnas den
uppgiften, att bevillningstaxeringen uppgår till 166,000 kronor, och
fördelar jag det på de 61 handlandena, så blir det i genomsnitt för
var och en av dessa handlande 2,800 kronor.

Beträffande i övrigt de handlande, som man sagt ha växt upp
i norra Bohuslän sedan 1906, så uppgå dessa till ett sammanlagt antal
av 5. Därtill kommer visserligen, att i dessa trakter finnas också 3
stycken kooperativa, föreningar, men jag tror icke herr Lithander
skulle, ha någonting emot att giva dem en ordentlig smocka, så att
de. bringades på kneken. Men det är de övriga handlandena, de
privata, som naturligtvis herr Lithander och de, som stå på hans
ståndpunkt, äro mest intresserade för. Då gäller det på sin höjd
att väga sålunda, i vilken mån dessa 5 nytillkomna handlande i norra
Bohusläns gränstrakter sedan 1906, när gränshandeln upphävdes,
möjligen kunna bli ställda i. en mindre fördelaktig ställning, genom
att deras omsättning blev minskad, och väga detta mot de fördelar,
som befolkningen på gränssträckan längs kusten skulle beredas genom
gränshandeln. Vid ett sådant val har jag icke tvekat att intaga min
ståndpunkt, så mycket mindre som jag icke kan förstå, att på något
sätt denna gränshandel skulle komma att skada rikets finansiella intressen,
utan tvärtom.

Herr Osberg är ju huvudmotionär, och jag kan verkligen inte
underlåta att stanna en liten stund vid herr Osbergs motivering för
sin motion.. Denna motivering har han också upprepat i sitt anförande
här i dag. Ja. säger han, tillåter ni den här gränshandeln, då
kommer folk att fara titt och tätt över Idefjorden, d. v. s. de göra
onödiga resor, och när de komma till Fredrikshald, säger herr Os -

Onsdagen den 24 rnuj, I. n».

71 Nr 42.

UV 1 ur. Ja, (let är ju att Ay- ändring
—-x - - —v -- . i .. , , ’ p vi i förordningen

sätta upp eu moralisk pekpinne och säga: hor du hus!ar oen hus- om tuutaxa

berg, sä kupa de mycket mera än de ha bruk lur.

l upp en moralisk pekpinne och säga: hör di
mor, om du far till Strömstad, så gör du förnultiga inköp, men reser
du till Fredrikshald, då lockas du att köpa allt möjligt, som du icke
har bruk för inom familjen. Jag måste saga, att de sakliga skälen
måste sitta långt inne, när man tager till en sådan där moralisk pekpinne,
som att befolkningen skulle av ren lusta lockas över på den
norska sidan och sedan köpa saker, som icke vore till dess fördel.

Jag vill tillägga, att det är ju tämligen naturligt, att Strömstad
icke kan vara den avnämningsort för lantbrukare och övriga i norra
Bohuslän med den lilla befolkning, som denna stad har. Det är ju
omöjligt för den stora jordbrukarbefolkningen att kunna föra ned
alla sina produkter till en stad med 2,000 ä 3,000 invånare. Däremot
har Fredrikshald 12,000 invånare och dessutom den förmanen
att ligga så nära till hands, att endast en liten fjord utgör skiljegränsen.
Det är ju ganska klart, att dessa jordbrukare i stor utsträckning
resa dit med sina produkter, liksom man ju ser av dagens
tidningar, att makrillfiskarna i Bohuslän, uti Strömstadstrakten,. resa
över på den norska sidan och sälja makrillen, därför att de där fa
mera betalt för den, än de kunna betinga sig i Strömstad. . _

Herr K. A. Nilson har i sin motion ungefär samma bevisföring
som den, som ligger till grund för herr Osbergs motion. Emellertid
påstår herr K. A. Nilson, att det skulle hos gränsbefolkningen icke
finnas någon önskan eller något behov av denna gränshandel. Ja,
mina damer och herrar, jag tillåter mig säga, att det finns bland
gränsborna icke någon delad uppfattning i denna sak. Jag undantar
då naturligtvis de handlande, som äro bosatta inom denna gränstrakt.
I övrigt är folket absolut enigt, och de möten, som hållits, äro. ingå
vanliga s. k. opinionsmöten, som man möjligen .skulle tänka sig ha
emanerat speciellt från arbetarhåll eller från socialdemokratiskt hall,
utan så långt jag kunnat läsa ut av de resolutioner, som ingått hit
till riksdagen eller publicerats i tidningspressen, är det i regel de ledande
kommunalmännen å de respektive orterna, som sammankallat
befolkningen till dessa möten, och där har befolkningen enhälligt uttalat
sig för den lilla gränshandeln. Så är förhållandet med mötet
i Krokstrand, så med mötena i Näsinge och i Hälle,. och Naverstads
kommunalfullmäktige ha också enhälligt uttalat sig för den lilla
gränshandelns återinförande. . Om jag härtill lägger, att Strömstads
kooperativa konsumtionsförening likaledes enhälligt på sitt årsmöte
uttalat sig för den lilla gränshandelns återinförande, tror jag, att
jag har givit ett något så när koncist uttryck för vad befolkningen

önskar beträffande denna sak. . ,

När jag var inne på Strömstadsstatistiken, glömde jag att meddela
antalet industrier och antalet arbetare i Strömstad. Det skulle
möjligen kunna ha sitt intresse att också delgiva kammaren dessa
mycket kortfattade uppgifter. År 1916 visar statistiken, att det
fanns i Strömstad 13 fabriker med 217 arbetare, 1917 var det 12
fabriker med 164 arbetare och 1919 13 fabriker med 149 arbetare.
Jag har verkligen försökt att sätta mig in i Strömstadsförhallandena

för inkommande
varor.
(Förta.)

Nr 42.

Onsdagen den 24 maj, f. m.

fjtJSl sb¥e på d? ena °CJ df andra området, men jag har icke kunnat
om tulltaxa sPa^> av clenna^ s^aa öfter 1906, när gränshandeln upphörde, har utför
inkom- vecklat sig pa något som helst område. Jag tror, att om herr Lithanmande
varor, der riktigt samvetsgrant studerade dessa förhållanden, skulle han
(Forts.) icke stå bär och framhålla någonting, som är absolut stridande emot
det verkliga förhållandet.

Nu är det ju så beträffande ikraftträdandet av detta förslag, att
jag kunnat låsa ut ur utskottets motivering, att det kommer att åligga
Kungl. Maj .t att föra de fortsatta förhandlingar, som möjligen
kunna krävas, liksom också att bestämma den tid, då den lilla gränshandeln
åter skall införas. Under sådana omständigheter har ju också
utskottet strukit under, att med hänsyn till de rådande valutaförhallandena
bör man naturligtvis vara ganska försiktig, då det gäller
att bestämma sig för den tidpunkt, då dessa nya bestämmelser
skola träda i kraft.

Jag tror, att jag redan har bemött det påståendet, som gjordes
av herr Lithander, att en utredning för Strömstads vidkommande fullständigt
saknas och att på grund härav riksdagen skulle avslå propositionen
och begära en förnyad utredning. Ja, de, som betvivla mina
siffror beträffande vad jag här relaterat angående Strömstad, kunna
ju syssla med denna sak, men jag är fullständigt på det klara med,
att en utredning på denna punkt skulle komma att bli tämligen negativ
och alltså icke stärka de synpunkter, som bär från det hållet
framhållits.

Beträffande den möjligheten, att det skulle bli mycket illojal
handel på dessa områden, så är det naturligtvis svårt att göra något
uttalande på denna punkt, men jag skulle dock vilja erinra om de nu
radande förhallandena. Med den tullspärr, som för närvarande finnes,
kan det ju. finnas många fattiga människor i stort ekonomiskt
trångmål, som ligga och fundera, om de icke skulle försöka fara över
Idefjorden och köpa diverse produkter och försöka smuggla dem över
gränsen, varigenom de skulle spara ett belopp, motsvarande tullavgiften.
Jag tror säkert, att det finns sådana människor, och i många
fall, där denna illojalitet tager sig uttryck, tror jag, att man skall
finna förmildrande omständigheter. Men om gränshandeln skulle tilllatas,
tror jag, att manga av dessa fattiga människor, som nu kanske
drivas att begå en illojal gärning, aldrig skulle ställas inför detta
problem, ty när de kunde få över vissa varuslag tullfritt, skulle denna
frestelse aldrig komma att inställa sig.

Nu erinrade också herr Lithander om att det ser ganska märkvärdigt
ut, att de svenska bönderna köra över sina produkter till
Norge, och så fara de svenska arbetarna över Idefjorden och köpa
samma, produkter. Jag tror icke, att det är några bönder, som köra
vare sig kaffe eller risgryn eller socker eller garn, såsom det här
gäller, men att det möjligen skulle kunna finnas något slag av varor,
beträffande vilket förhållandena legat till på det sättet, vill jag icke
bestrida.

Herr talman! Med stöd av vad jag sålunda anfört vill jag för
min personliga del säga, att jag skulle känna mig synnerligen till -

73 Nr 42.

Onsdagen den 24 mnj, f. in.

fredsställd, om riksdagen ginge på den kungl. propositionen och bi- i förordningen
folie den lilla gränshandeln, och ber jag alltså att ia uttala mm an- om tuulaxa
slutning till utskottets förslag. Jur ™kom Harr

Corneliusson: Herr talman! Bär har talats sa (Forts.)

mycket visdom, att det kanske icke är skäl att yttra sig för dem, som
ha en avvikande mening. Men, mina herrar, det är taktiskt icke sa,
som den siste talaren ville göra gällande med avseende pa btromstadsförhållandena.
Det är nog mycket mera djupgående förhållanden,
än han sökte göra gällande. Jag minns mycket val, hur det var, nar
vi hade den gamla gränshandeln och det var lovligt att.fora in varor
tullfritt över gränsen. Det var då icke så, som andemeningen är i (ten
kungl. propositionen, att det egentligen endast skall vara gränsbefolkningen,
som får införa varor för hushållsbehov, utan det utvecklade
sig då på ett helt annat sätt. Jag vill särskilt fästa mig vid ett
varuslag. Stängseltråd var betydligt billigare i Norge an i sverige.

Jag vet, att fastän vi såsom öbor och skärgårdsbor voro avstängda
från möjligheten att införa denna vara både enligt den förutvarande
lagen och enligt den nuvarande, har ändock till den ö, där jag bor,
kommit eu hel massa stängseltråd, som kommit dit på omvägar. Det
är ju alldeles uppenbart, att med de möjligheter, som för närvarande
finnas, man icke skall kunna tänka sig, att det skall bil nagra bättre
förhållanden; tvärtom. Här ha vi nyligen beslutat en förhöjd tull
på kaffe. Herrarna kunna mycket väl förstå, att med den störa tull
på kaffe, som nu pålagts, kommer i stort sett hela norra Bohusläns
befolkning att på ett illojalt sätt föra in sitt behov av kaffe från
Norge. Äro herrarna beredda att anse, att denna fråga icke har nagon
ekonomisk betydelse, så, må det vara hänt, men jag är alldeles
övertygad om att herrarna inom ett år skola få se, vilka betydande
konsekvenser detta beslut kommer att medföra.

Sedan sade den siste talaren, att det icke fanns mer än fem handlande
vid gränsen. Jag skall be att få upplysa, att det finns 19 handlande
på sträckan från Idefjord till Svinesund^och de ha möjlighet
att tillfredsställa behovet av alla slags varor på den svenska sidan.

Är det då normalt, att vi skola hava undantagslagar för en särskild
del av befolkningen? Jag kan icke finna, att det är vare sig taktiskt
riktigt eller förenligt med en god ekonomisk utveckling.

Jag skulle även vilja vända mig mot min vän herr Svensson i
Långelanda. Han gjorde gällande, att det finns däruppe i hans tråkter
15,000 personer, som ha 800 hektar jord att bruka. Huruvida sa
verkligen är förhållandet, kan jag icke säga, ty jag har icke studerat
någon statistik, men när jag först lärde känna herr Svensson i Långelanda,
upplyste han om, att Värmland var det härligaste land pa
jorden; något finare land fanns icke, där funnos stora skogar att sälja
o. s. v. Men nu, när det är fråga om egen vinning, är Värmland
det allra fattigaste land, och då behövs det fri handel med Norge. Den
befolkning, som jag representerar, är kanske den fattigaste i Bohuslän,
nämligen fiskarebefolkningen. Dessa människor na icke någon
annan inkomst än den, som de kunna fa av fisket, de ha sina hus pa

Nr 42. 74 Onsdagen den 24 maj, f. m.

tterordniwlZ kala klippan, men de ar0 icke medtagna i denna undantagsställning.
om tulltaxa ar. Ju uppenbart, att om detta vore ett rent arbetarintresse., måste
för inkom- naturligtvis även denna del av befolkningen komma i åtnjutande av
mande varor, denna förmån. Men såsom kartan utvisar, sträcka sig de norska in(Förts.
) tressena icke till denna befolkning, och de norska handlandena ha varit
nog diplomatiska att inse, att här ha de intet intresse, så att här
kan man gott skära bort.

Vidare säger herr Carlson i Mölndal, att om det vore fråga om
Strömstads vara eller icke vara, skulle han vara den förste att vara
med om att bibehålla denna tull. Jag skall i alla fall säga, att om
jag också icke kan gå så långt, så är det dock för många ett betydande
intresse, som det här gäller. Vi ha ett ångbåtsbolag,
som trafikerar Idefjord. En detta bolag tillhörig båt är vintertiden
oundgängligen behövlig för Strömstads hamnförhållanden och måste
stödja alla omkringliggande öarna med avseende på trafiken. Men
om denna trafik droges in, skulle man icke kunna transportera några
varor till och från dessa öar.

Då jag underskrev herr Osbergs motion, var det därför, att jag
ansåg, att man bör skilja på dem, som bo ovanför och nedanför Mitandersfors.
Det är i konsekvens med det beslut, som riksdagen fattat
med avseende på införsel av socker från Helsingör. Det blev ju förbjudet
att ens mot tull föra över 5 kg. socker från Helsingör till Hälsingborg,
men här ryggar man icke tillbaka för att bestämma, att
vissa varor skola få medföras till ett sammanlagt värde av 90 kronor.

Jag skall med kammarens benägna tillåtelse läsa upp ett yttrande
av herr Röing, då sockerfrågan behandlades. Herr Rökig bemötte
då herr Lövgren i Nyborg, när han i sitt anförande talat om förhållandena
mellan Norge och Finland. Han säger då: »Han förstår
precis lika bra som jag, att icke har regeringen framlagt denna proposition
för att försöka hindra de beklagansvärda arbetslösa personer,
som bo däruppe i Tornedalen, från att köpa vissa kvantiteter socker
från Finland, utan anledningen är ju den, att den trafiken börjat mer
och mer gripa omkring sig, sedan sockerhandeln i Danmark den 1 november
i fjol blev fullständigt fri, att personer resa den lilla sträckan
från Hälsingborg över till Helsingör en gång eller upprepade gånger
om dagen för att köpa 5 kg. socker att taga med sig tillbaka och sedermera
sälja till bekanta. Det lönar sig alldeles utmärkt bra.» Ja,
det lönade sig utmärkt bra, när de fingo betala tull. Hur skall det
då icke löna sig här. Där fingo de fara med ångfärjorna, men vid
Idefjorden kan man på en sträcka av två mil gå med en eka både natt
och dag. Herrarna kunna förstå, att detta har mycket större konsekvenser,
än man egentligen tänkt på.

Här skulle vara mycket att andraga, men som jag aldrig är vän
av långa debatter och alltid haft en särskild avsky för att hålla långa
tal, skall jag nu, herr talman, blott be att få yrka bifall till reservationen.

Herr W allerius: Herr talman! Jag skall först be att få

säga något angående den karta, som är fäst på väggen. Jag har i

Onsdagen den 24 maj, f. ra.

75 Nr 4*2.

uppdrag att meddela, att den icke gör anspråk på att vara absolut
tillförlitlig med avseende på de nuvarande förhallandena — detta om (Mjuaxa
skulle kanske ha tillkännagivits förr under debatten — mena andra för inkomsidan
har den kommit från håll, där man säkert ganska val känner man e vara..
till saken. Därför tror jag, att man icke skall karakterisera den (torta.)
som en symbol för någon illojal konkurrens, ty den som vill sätta tipp
en annan karta med de prickar, som någon saknade bär, sa är han
naturligtvis oförhindrad till detta. Men med anledning av dess anslående
skulle jag vilja påpeka för kammarens ärade ledamöter, hurusom
de gröna korsen här utvisa handlandenas talrika förekomst pa
don svenska sidan och de bruna korsen handelsbodarnas förekomst pa
den norska sidan, vidare hurusom det kanaliserats på den svenska sidan
upp mot Värmland, så att förbindelselederna där äro bättre, än
man kanske i första hand skulle tänka sig. Jag skall nu be att ta
överlämna åt var och en att studera kartan och inhämta uppgilter
utöver dem som redan lämnats. Jag skall dock i anslutning till vad
jag nu sagt nämna min uppfattning i saken.

Om man ser bort ifrån opinionsyttringarna och försöker att
utan att otillbörligt förenkla problemet få en objektiv uppfattning av
det, så frågar man sig ungefär så här: är den nuvarande anordningen
ofördelaktig dels ur prissynpunkt och dels också ur kommunikationssynpunkt
i allmänhet. Jag''har fått den uppgiften, att priserna, om
också på ett och annat håll något höga, likväl i det störa hela icke
hos de svenska handlandena ställa sig högre, än rimligt är med hänsyn
till avstånden. Därom har jag fått en bestämd uppgift,, som jag
icke hört vederläggas. Vad sedan kommunikationerna beträffar, sa
ha vi uppgifter från auktoritativt håll, att dessa kommunikationsleder
mer och mer förbättrats, och det känna vi ju. också till.

Dä det således ur dessa synpunkter icke finnas några sådana
olägenheter, som, såvitt jag kan förstå, motivera en ändring, så kan
den icke försvaras med hänsyn till den inverkan, som denna ändring
skulle medföra, nämligen en återgång för det svenska näringsliv, som
här har vunnit sin utveckling och som naturligtvis icke låter sig
statistiskt mätas med en uppgift på hur många handelsbodar, som
finnas där, utan detta måste naturligtvis kontrolleras på ett annat

sätt. . .

Jag skall med dessa enkla ord för min del be att fa instämma

i reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lithander: Herr förste vice talman! Herr finansministern
anmärkte på att jag betecknat som naiv den frågan, om gränsbefolkningen
ville ha lättare handelsförbindelser jag tror icke jag
sade, att det rörde sig om lättare handelsförbindelser utan om tullfri
införsel. Men om det gäller en fråga till en gränsbefolkning, huruvida
den vill ha lättare handelsförbindelser, såsom i detta fall till

Nr 42. 76

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring Fredrikshald i stället för till Strömstad, och framför allt, huruvida
1 ommmxa (Je.n vil1 tullfri införsel i ett tullskyddat land, så måste man, åtför
inkom- minstone kan. jag icke se annat, betrakta en sådan fråga till gränsmande
varor, befolkningen såsom naiv. Ty det kan icke bli annat svar på en så(Forts.
) dan fråga, än att de naturligtvis vilja slippa att betala tull.

Sedan sade herr statsrådet, att jag för min del och mina meningsfränder
kassera allt, som motståndarna till vårt politiska parti
hava gjort, alltså vad den nuvarande socialdemokratiska regeringen
gjort. Jag ber då blott att få fästa uppmärksamheten på att vid flera
tillfällen under den senaste riksdagen hava Kungl. Maj:ts krav gåftt
igenom, tack vare det stöd, som vi fullt lojalt givit den sittande regeringen.

Så sade också herr statsrådet, att jag talat om, att arbetarna få
gå över den norska gränsen för att hämta de födoämnen, som den
svenska lantmannen fört över dit, och att jag vänt mig speciellt till
de socialdemokratiska arbetarna. Det gjorde jag därför, att det är
deras representanter, som gå emot mitt yrkande och för Kungl. Maj :ts
förslag. Jag ville nämligen göra dem uppmärksamma på olägenheterna^
den kungl. propositionen. Någon fråga, riktad mot något
särskilt politiskt parti, är det icke, men de socialdemokratiska representanterna
i kammaren skola ju i varje fall sägas vara representanter
för arbetarna, fastän jag får lov att säga, att mången gång undrar
jag på deras sätt att föra arbetarnas talan och befrämja deras
verkliga intressen, vilka vi för vår del mången gång anse kunna befrämjas
på andra vägar, och så även i denna fråga.

Nu sade herr finansministern, att Kungl. Maj:t gjort sig underrättad
om, att den norska regeringen var villig att gå med på det
föreslagna. Det hade varit bättre att i första hand göra sig underrättad
om, hur de svenska myndigheter och korporationer, som beröras
av denna sak, och hur befolkningen i dessa bygder ställt sig,
innan man toge det steget att icke blott lägga fram utan även bära
fram den kungl. propositionen. Herr statsrådet sade, att den låg
färdig och att han icke gjort någon ändring. Men det är just felet,
ty regeringen borde ha tagit hänsyn till de förhållanden, som nu råda
och icke till dem, som rådde under kristiden, då från norskt håll emanerade
ett förslag om att man skulle gå den väg, som Kungl. Maj:t
nu fullföljt.

Herr statsrådet sade vidare, att förslaget har fördelar, som uppväga
nackdelarna. Jag har studerat propositionen mycket noga, men
jag svävar fortfarande i okunnighet om, vilka dessa verkliga och påtagliga
fördelar skulle vara för Sverige. Jag har fullt klart för mig,
att de äro väsentliga och påtagliga för Norge, men ur svensk synpunkt
sannerligen icke.

Herr statsrådet yttrade också, att man icke bör stoppa in politik
i frågan, såsom herr Lithander gjort. Jag har i varje fall icke avsiktligt
stoppat in politik i frågan. Jag ser den ur rent svensk synpunkt
och ur alla politiska partiers synpunkt, och som belägg för
denna uppfattning vill jag konstatera här, att den uppfattning, som
jag i detta fall hyser, biträtts av tidningar av olika politisk färg,

Om »(Inge* u dc‘11 24 maj, f. in.

77 Nr 4*2.

såväl liberala och socialdemokratiska tidningar som högertidningar, Ang. ändring
så att i detta fall förstår jag icke, att herr statsrådet kan finna skål''
för sin anmärkning, att jag lagt in politik här. Ja, det är rikspolitik pir injcom.
jag lägger in här, men icke partipolitik. . mande varor.

Herr statsrådet nämnde om förhållandena norr om Mitandersfors (Forts.)
och påstod, att de voro likgiltiga för oss, som stå emot Kungl. Haj :ts
förslag. Visst icke, vi behjärta tillfullo förhållandena i de bygder,
som ligga norr om Mitandersfors, och jag vill vädja till bevillningsutskottets
ledamöter, om icke jag för min del under behandlingen i
utskottet uttalat, att dessa öde bygders befolkning däruppe äro hänvisade
till kommunikationer, med hjälp av vilka det är nästan omöjligt
att komma fram på den svenska sidan och att de ha sitt handelsområde
i Norge. Att det behövs lättnader för dem, kunna vi säkerligen
vara med om, men vad vi reagerat emot är, att sedan svenska
staten och kommunerna med svenska penningar åstadkommit goda och
bra förbindelser på den svenska sidan söder om Mitandersfors, man
där skall vidtaga samma åtgärder, som måhända kunna vara. försvarliga
norr om Mitandersfors. Så förhåller det sig med våra intressen
för den saken. Jag vädjar till herr statsrådet att komma tillbaka
med en proposition, där han avskurit, vad som är obehövligt, området
söder om Mitandersfors, och att efter grundlig prövning komma fram
med ett förslag, som berör den norrländska befolkningens behov. Då
skola vi gärna vara med på den saken.

Så anförde herr statsrådet såsom ett skäl,, att regeringen har en
viss skyldighet att slutföra detta ärende, i vilket den vänt sig till
den norska regeringen. Men är icke detta detsamma, ^som att. säga,
att den svenska riksdagen är satt ur spelet i denna fråga. Vi hava
blott att godtaga det som regeringen i detta fall gjort. Varför behandla
vi då överhuvud taget denna fråga här i kammaren. Vi skulle
ju kunna avfärda den med två ord, och ingen behövde säga sin mening
i denna fråga, ty det är regeringen, som avgjort den. Den uppfattningen
kan jag icke godkänna, och vilken uppfattning, som än
råder i själva sakfrågan, så tror jag, att vi dock äro ense om, att
då den står på föredragningslistan här, skall också den svenska riksdagen
ha rätt att debattera den och fatta sitt beslut, även om detta
går emot, vad Kungl. Maj:t här har förhandlat om.

Herr statsrådet nämnde, att man måste taga hänsyn till det nordiska
samarbetet. Ja, vi äro nog i denna kammare bundna med mycket
starka band vid Norge, icke alltid lika granna som en kommendörs
utav S:t Olav, men det har dock sedan brytningsåret 1905 undan
för undan vuxit fram en stämning av vänskap och välvilja brödrafolken
emellan. Jag tror emellertid icke, att den skulle smulas sönder
eller förminskas genom att vi avslå det föreliggande förslaget. Jag
tror, att det snarare förhåller sig alldeles tvärtom, att de vänskapliga
känslor, som vi hysa å ömse sidor, skulle komma att bättre bevaras,
om vi avslå än om vi bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet sade, att han icke var far till denna fråga utan
endast fadder. Jag vill då påpeka, att det tillhör faddrarnas uppgifter
här i landet att se till att barnen arta sig väl och utveckla sig

Nr 42. 78

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring till att bli nyttiga, inen det kan jag för min del icke se, att herr stats''om^Sr
i detta fall har iakttagit.

/*• Mkorn- Herr Rökig talade mycket poetiskt om gränsbygdernas skogar,

mande varor, där vägarna bottna i ödemarker, och där, som han sade, tågen ej rusa
Forts.) fram, och för att hjälpa befolkningen i dessa vanlottade trakter borde
vi nu bifalla det föreliggande förslaget. Jag undrar emellertid, om
herr Röing förbisett Bohusbanan, som slutar i Strömstad, och om han
förbisett Dals-Edsbanan, som också slutar i gränstrakterna. Yad han
sade, gällde nog trakterna norr om Mitandersfors, men glöm icke
bort, att vi i de trakter, som vi nu debattera, ha icke blott utmärkta
tågförbindelser utan vi ha även på statens bekostnad anlagt goda vägar,
och vi ha framför allt att emotse en utvecklad och hastigt växande
automobiltrafik, som tar bort många av de olägenheter, som funnos
före år 1905.

Vidare sade herr Röing, att jag icke borde ha sagt, att det här
endast gällde ett norskt intresse. Jag talar emellertid icke, som sagt,
om hur det är ställt norr om Mitandersfors, utan jag talar om förhållandena
söder om Mitandersfors, och jag påstår, att det där uteslutande
är ett norskt intresse att få gränshandeln återinförd.

Herr Röing talade om att vi i kammaren ha en riksdagsman från
just dessa trakter, nämligen herr Svensson i Långelanda, och vi ha ju
nyss hört honom tala. Jag tror dock, att denne ärade talare själv är
ett slags gränsfall, såsom riksdagsman betraktad, då han yrkar på
tullfrihet för eu de! av den svenska befolkningen utan att vilja skipa
den rättvisa hela befolkningen över, som det härvidlag bör vara fråga
om.

Såsom motvikt mot vad jag anfört beträffande den förre tulltjänstemannen
i Mon, anförde herr Röing, att den nuvarande tulltjänstemannen,
som också är landstingsman, har uttalat sig för
Kungl. Maj:ts förslag. Jag skulle gentemot detta vilja säga, att jag
hellre fäster avseende vid ett uttalande från en tulltjänsteman, som
icke är landstingsman, ty är han landstingsman, tvingas han kanske
att följa med gränsbefolkningen, då den önskar få tullfrihet i ett i
övrigt tullskyddat land.

Sedan sade herr Röing, att han själv var född i Bohuslän, men
jag tror, att efter denna debatt kommer han nog åtminstone i Bohuslän
att betraktas som en i viss mån förlorad son.

Strömstad är icke någon central för Bohuslän, sade sedan herr
Röing, och smugglartrafiken där kan ju gärna försvinna. Herr Osberg
har redan bemött den saken. Het hör icke till ämnet, och herr
Röing får väl ändå erkänna, att det i reservationen icke finnes ett
ord talat om ett bevarande av någon illojal trafik, utan tvärtom kan
man ur reservationen läsa fram en strävan just att bevara den lojala
handeln, man må söka förvända den saken hur mycket man vill.

Vidare framhöll herr Röing, att Konungens befallningshavande i
Göteborgs och Bohus län och även i Älvsborgs län icke hade avgivit
några andra officiella yttranden än de, som finnas intagna i den
kungl. propositionen, och att man icke borde fästa avseende vid vad
som enskilt kan ha yttrats till olika riksdagsmän. Ja, jag vill in -

Onsdagen den 24 mai, f. in.

79 Nr 42.

stämma med honom däri, att man bör taga fasta på de officiella Ang. ändring
jrttrandena, och det är just därför, som vi reservanter vilja, att Kungl.1 ^^tulltaxa
Maj :t skall komma igen med frågan, försedd med nuvarande officiella för inkomuppgifter
från vederbörande inom båda dessa län. Det förvånar mig mande varor.
dock något, att herr Röing gör ett sådant uttalande i denna kamma- (Forte.)
re, då han själv i utskottet föredragit en skrivelse från landshövdingen
i Göteborgs och Bohus län, som, till följd av de ändrade förhållandena,
ger uttryck åt en annan uppfattning än den, man tidigare
fått del av. Det är just därför, som vi vilja ha fram yttranden
från representanterna för regeringen, alltså länsstyrelserna, i de trakter,
som förslaget berör, innan vi gå att inta vår ståndpunkt till
frågan.

Befolkningen har haft den nu föreslagna förmånen före år 1906,
sade herr Röing, och de vilja gärna behålla den även nu efteråt. Jag
förmodar dock, att det var på grund av de dåliga kommunikationerna,
som man då givit dem en bättre ställning. Nu ha vi andra förhållanden
i detta avseende och behöva icke därför nödvändigtvis bibehålla
status quo.

Herr Svensson i Långelanda meddelade, att befolkningen ända
till 130 kilometer söder om Mitandersfors längtat efter att få tillbaka
gränshandeln. Tacka för det, att de vilja få kaffe och sådant tullfritt
in i Värmland. Det skulle jag också längta efter, om jag bodde
i Långelanda. Befolkningen i dessa bygder, sade han vidare, få utföra
ett dubbelt arbete mot andra. Ja, herr Corneliusson har nyss
skildrat den blomstermålning av förhållandena i Värmland, som herr
Svensson i Långelanda gav vid sitt inträde i kammaren, och nu gör
han en dylik svartmålning av förhållandena. Det finns dock även
andra delar av landet, där marken är karg att odla, och där det råder
svåra förhållanden, men icke omfattar den kungl. propositionen
någon tullfrihet för dessa hårt belastade medborgare i andra delar
av landet.

Vad vi reservanter vilja ernå är likformighet inom rikets gränser,
och vi vilja icke gå med på åtgärder, som faktiskt avskära ett
mycket stort område för att lägga det handelspolitiskt under Norge.

Det är kanske icke så underligt, om en enskild riksdagsman lägger
fram ett förslag om att man skall gå den väg, som Kungl. Maj:t nu
har föreslagit, men att en regering lägger fram ett dylikt förslag,
som går så stick i stäv med det egna landets intressen, kan jag. icke
förstå vara riktigt. I varje land är ju det primära och politikens
yttersta syftemål att bevara det egna landets förmåner åt det egna
landet. I alla land kämpas det intensivt för detta, och man respekterar
från motståndarnas sida, att ett land håller på sina egna intressen.
I det fallet slå vi emellertid slint, om vi följa vad regeringen
har föreslagit. Jag skall gärna följa regeringen, när jag gillar vad
den föreslår, såsom har skett gång på gång under denna riksdag, men
här kan jag icke göra det.

Herr Svensson i Långelanda talade om att det finns personer,
som bo sex å åtta mil från gränsen. Jag undrar, om han icke därvid
mera tänker på trakterna norr om Mitandersfors än på det underbart

Nr 40,

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor
(Forts.)

feu

vackra och sköna Värmland, som lian är målsman för. Man kan icke
bygga en väg under 800,000 kronor, säger han. Förut var det 400,000
kronor, men nu 800,000. Men, herr Svensson, kom då i stället fram
med en motion, att vi skola anslå 800,000 kronor till en väg, och jag
är säker om att han då skall få de allra flesta här i kammaren med
sig. Herr Osberg har nämligen erinrat om att förslaget för Norges
del beräknades röra sig om en vinst på en och en halv miljon kronor,
men då är det ju affär för oss att anslå de 800,000 kronorna till denna
väg, och så kan herr finansministern få resten.

Herr Svensson i Långelanda sade också, att man gärna ville kila
över till Norge, när man bor så nära gränsen.. Ja, det är ju ingenting,
som hindrar herr Svensson att kila in till Norge, så ofta han
vill, men då han kommer tillbaka, skall han erlägga tull som alla
andra medborgare i riket.

Herr Carlson i Mölndal påstod, att gränshandelns frigivande
skulle göra gränstrakterna mera svenska. Det var ett resonemang,
som jag för min del icke kunde förstå. Det vore väl ändå en bra underlig
verkan, om en gränstraktsbefolkning skulle bli mera svensk än
vad den är, om man hänvisar den till Norge för sin handel. Det är
nog fortfarande, som gamle Valared sade: »Det är alldeles rätt, bara
tvärtom.»

Herr Carlson i Mölndal sade vidare, att man saknade en utredning
beträffande Strömstad. Nej, det är icke någon utredning beträffande
vad herr Carlson framhöll om handelsförhållandena i staden,
som saknas, utan det är myndigheternas officiella yttranden till
regeringen, som man här måste sakna. Jag betvivlar icke alls, att
den uppgift är riktig, som herr Carlson gav beträffande handelns
tillbakagång, beträffande antalet utövare, men jag vill framhålla,
att antalet personer icke precis kan vara normgivande, utan att det är
kvaliteten av vad som är kvar, som man måste taga hänsyn till. Utgår
man emellertid från att samhället gatt tillbaka sedan 1906, är
det väl i alla fall ett egendomligt sätt, på vilket man vill stödja det
att man vill göra staden ännu mindre motståndskraftig genom att ta
bort det handelsområde, som den har, och hänvisa befolkningen till
Norge. Jag tycker, att det är den svagare, som man skall stödja,
och den livsåskådningen är jag säker på att herr Carlson i Mölndal
hyllar både enskilt och offentligt i övrigt, så jag skall be, att den
även får gälla för Strömstad.

Herr Carlson i Mölndal framhöll vidare, att frestelsen till
smuggling skulle undvikas, om tullfrihet infördes. Ja, tacka för
det. Att taga bort tullarna är ju ett universalmedel emot all smuggling.
Det är fullkomligt riktigt resonerat.

Herr Carlson nämnde också något om att den kooperativa föreningen
i Strömstad skulle vara för att gränshandeln återupprättas.
Jag vill öppet och ärligt erkänna, att jag icke är någon vän av den
kooperativa rörelsen, och att jag icke tror pa den. Framför allt vill
jag, att den skall beskattas lika med all annan verksamhet av samma
art. Sker detta, kan den ju sedan få kämpa sig fram, och den har ju
sina livsvillkor som alla andra. Då nu herr Carlson i Mölndal åbe -

Onsdagen den 24 maj, f. m.

81 Nr 42.

ropar kooperationen i Strömstad såsom ett skäl för att vi skulle °jwlnn(t

med på Kungl. Maj:ts förslag, förmodar jag, att eu ann’ kan vara s ^ åm^ulltcua
god som en ann’, och att en annan kooperativ förening från en ort i för inkomnorra
Bohuslän också kan få ha ett ord med i laget. Jag har här en mande varor.
skrivelse till en riksdagsman — den är icke ställd till mig, ty den (Forts.)
slutar »med kooperativ hälsning», men jag har fått en avskrift av
den — där en kooperativ förening säger:

»Yi vädja till eder att helt och hållet avslå hela gränshandelsfrågan,
ty den blir till obotlig skada för all framtid för den kooperativa
rörelsen i norra Bohuslän, och både konsumenter och producenter komma
att lida av densamma. Gränshandeln är till sin fulla grad ett
norskt intresse, ty hela norra Bohuslän bleve beroende av Fredrikshald.
Hoppas i stället, att bilväg anlägges från Blomsholm till
Hälle, ty därigenom kunde man med lastbil komma i förbindelse med
Skee station.» Därefter kommer som sagt: »med kooperativ hälsning»,
Lommelanda kooperativa handelsförening.

Här står alltså uttalande emot uttalande, och det skulle glädja
mig, om dessa två uttalanden från två kooperativa föreningar skulle
ge regeringen anledning att undersöka vilken av de båda, som har
rätt.

Jag vill till slut konstatera, att lördagen den 20 maj, alltså för
några dagar sedan, stod det i Dagens Nyheter, som annars icke är
mitt liv- och husorgan, att »såsom ett felaktigt uttryck för skandinavism
måste man beteckna det av bevillningsutskottets majoritet tillstyrkta
regeringsförslaget om tullfrihet för vissa varor» — alltså det
nu föreliggande förslaget — och att »intet som helst behov föreligger
numera för gränsbefolkningen i Bohuslän att göra sina inköp i
Norge, och ingen utredning finnes om hur tullens borttagande skulle
verka».

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till
den av herr K. A. Nilson m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Win kl er: Herr talman! Det har sagts så mycket i

denna fråga, att jag förstår, att kammarens ledamöter äro mycket
otåliga, och därför skall jag icke yttra mig så utförligt, som jag ursprungligen
på grund av mitt deltagande i beslutet inom utskottet
vid denna frågas behandling tänkt göra. Jag tycker, att både utskottet
och de, som talat för utskottets åsikter, och så även herr
finansministern ha alla något lättvindigt gått över, vad huvudfrågan
egentligen gäller, nämligen tullfri införsel av varor från Norge
inom en viss sträcka i vårt land. Det har talats om denna fråga
precis, som om rikets gränser mot Norge hittills varit fullkomligt
avspärrade, och som om det vore meningen att först genom detta
beslut möjliggöra en trafik vid gränsen mellan dessa länder.^ Det är
nämligen icke på det viset, att det blott är fråga om att få lättare
handelsförbindelser, ty det är ett helt annat ämne, utan det är fråga

Andra hammarens protokoll 1922. Nrlf2. 6

Sr 42. 82

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring om att från svensk sida kunna gå över den norska gränsen och där
1 om tuiliaxT kupa sina varor billigare än samma varor kunna köpas i Sverige.
för inkom- Då jag av herr Svenssons i Långelanda anförande trodde, att han
mande varor, hade mycket besvär att komma fram till sin handlande, frågade jag
(Forts.) honom däruppe vid kartan, om han hade mycket långt till sin handlande
på svenska sidan. Han sade då: »Nej, det bor två stycken
alldeles intill.» Det är alldeles tydligt, vad ortsbefolkningen strävar
efter. Det är att kunna köpa billigare varor i Norge. Man
kan i betänkandet se, vilka varor de skulle få lov att köpa och tullfritt
införa : Vävnader alla slag till värde av 50 kr., andra varor till
sammanlagt värde av 40 kr., spannmål, malen 25 kg., spannmål
omalen 40 kg. socker och sirap 5 kg., risgryn 5 kg., maltdrycker 5
liter och malt 10 kg., garner 5 kg., bröd 10 kg. och fläsk 10 kg.
Det är de bestämmelser, som gälla den del av gränsen, varest man
har de lägsta kvantiteterna. Längre norrut äro dessa kvantiteter
betydligt förhöjda.

Jag undrar, om man t. ex. skulle fråga ortsbefolkningen i Malmö
och Hälsingborg, huruvida den ville få rättigheter att resa över
till Köpenhamn och Helsingör och där för tullfri införsel köpa de livsförnödenheter,
som de kunde få billigare, huruvida de icke utan undantag
skulle svara, att de voro gärna med därom. Här är det fråga
om att vara lika rättvis mot den ena ortsbefolkningen som den andra.
Det kan väl icke förnekas, att i såväl Strömstad som å andra orter
vid den svenska sidan av gränsen ha affärerna betydligt ökats, sedan
den fria gränshandeln upphörde. Här har av en talare uppgivits,
att det på en viss sträcka invid gränsen fanns fem handlande,
och av en annan, att det fanns nitton handlande, men då jag stod och
såg på de gröna korsen på kartan, såg det ut att vara mer än både
fem och nitton handlande.

Vi få väl ändå taga i betraktande, att denna gränshandel varit
upphävd i ungefär 16 år, och de svårigheter, som kommit till synes,
borde framför allt visat sig under den kristid, som varit. Ha vi
kunnat reda oss under den svåra tiden utan att den lilla gränshandeln
återinförts, må vi väl även kunna göra det framdeles. Jag
tror därför, att det vore en mycket stor orättvisa mot de handlande,
som nedlagt mycket arbete och kanske under stora försakelser och
ansträngningar upparbetat sin lilla affär och likaså en hel del hantverkare
i dessa gränstrakter på svenskt område om nu på nytt den
fria gränshandeln infördes. Dessa personer skulle kanske bli totalt
ruinerade, och jag frågar då blott kammarens ledamöter, huruvida
det kan vara rättvist, att vi medverka till denna nu oss föreslagna
lagändring.

Jag vill visserligen medge, att det icke är något stort riksintresse,
icke ens om det skulle röra sig om den största summa, som
man här nämnt eller 11I2 miljon kronor. Jag vill medgiva, att det
icke har så stor betydelse för landets näringsverksamhet eller landets
ekonomiska ställning, men jag måste säga, att vi ha ett visst ansvar
mot och böra taga en viss hänsyn till de näringsidkare, som befinna

Onsdagen den 24 maj, f. in. 88

sig på detta område och beröras av detta förslag. Även om det icke
har stor betydelse för svenska statens ekonomi, har det dock mycket
stor betydelse för enskilda näringsidkare. Jag tror för min del
icke att norrmännen komma att i större utsträckning göra sina inköp
på den svenska sidan, men däremot är det alldeles uppenbart,
att en stor del av den svenska befolkningen kommer, även om den
får gå långa omvägar, att begiva sig över till Norge, då det gäller
att inköpa sina husbehovsartiklar. Och det betalar sig, såsom herrarna
kunna förstå, mycket bra med de tullsatser, som vi å vissa
varor ha här i Sverige. Det är väl ganska säkert, att tullen på de
flesta här uppräknade artiklar är mycket lägre i Norge än i Sverige.

Herr Olsson i Mellerud sade, att det var ett fullkomligt lojalt
handelsutbyte mellan den svenska och norska befolkningen, men det
är just detta som det icke är, utan det är tvärt om ett fullständigt
illojalt handelsutbyte, då den svenske köpmannen och den svenske
hantverkaren skola arbeta med varor, på vilka det utgår en betydlig
tull, under det att den norske hantverkaren och den norske köpmannen
skola kunna i konkurrens sälja varor, som stå dem betydligt
billigare. Det förhåller sig nog icke så som en talare sade, att det
var de svenska köpmännen, som lade på en alldeles för stor avance i
jämförelse med den norska köpmännen, ty om så vore förhållandet,
skulle nog den svenska befolkningen redan ha använt sig av denna
omständighet och köpt sina varor hos en köpman, om vilken man vet
att han icke lägger på för hög avance, vare sig denne har sin butik
på den norska eller svenska sidan.

Jag tror för övrigt icke mycket på en monopolställning för
köpmän även då affärerna drivas i mindre skala på de orter, som
det här är fråga orm Ty använda de sin allenatillvaro på platsen
till att utplundra befolkningen, går denna nog över till de närboende
norska köpmännen och köpa där sina varor. Härtill kommer, att de
köpmän, som förforo på dylikt sätt, säkerligen inom kort hade att
motse nya konkurrenter. Jag tror, att det vore mycket olyckligt,
om man på sätt, som här föreslagits, skulle skära ett hål i den tullmur,
som vi ha i vårt land. Jag anser, att det vore precis, lika
berättigat för exempelvis befolkningen uppe i Norrland vid finska
gränsen och kanske även längre söder ut vid Bottniska havet att få
dessa förmåner. Det synes mig alldeles säkert, att om man med nuvarande
valutaförhållanden i Finland skulle fråga ortsbefolkningen däruppe,
huruvida den önskade få tullfri införsel av förnödenhetsartiklar
från Finland, skulle man nå precis samma resultat vid en dylik
förfrågan, som man fick vid ett möte, som arrangerats vid gränstrakterna
uppe mot Norge. _

Jag tror icke heller på, att det skulle bli bättre förhållande
mellan den svenska och norska befolkningen, och att härigenom
skulle ökas möjligheten att lättare komma till gemensamt uppträdande,
när det gäller stora frågor. Jag tror icke, att det kan inverka
i så måtto. Jag vill gärna vara med om att vi skola samarbeta
såväl med norrmän som danskar, men jag vill icke vara med om ett

Nr 42.

Ang. ändring
i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.
(Forte.)

Nr 42. 84

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring samarbete annat än på likställighetens grund. Vid alla tillfällen,
om'' toST då n0Trmän och danskar försöka att på den svenska nationens beför
inkom, kostnad bereda sig fördelar, anser jag, att vi skola säga ett upprikmande
varor, tigt Och bestämt nej.

(Forts.) Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen och

avslag på utskottets hemställan.

Med. herr Winkler förenade sig herrar Nyländer, Leffler och
Jönsson i Boa.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Då jag icke kommit
att underskriva den motion, som i denna fråga är framburen av bohuslänningarna
i denna kammare, vill jag säga, att det var en särskild
omständighet som gjorde, att jag icke kom att underteckna motionen.
Annars hade jag nog kommit att förena mig med de övriga
motionärerna.

Emellertid tycker jag, att denna fråga blåses upp nästan något
mycket. Det är ju från tullpolitisk synpunkt visserligen en rätt betydande
principfråga, men vi ha ju redan fri gränshandel mellan
Sverige och Norge inom ett visst område norrut, och därför kan man
ju såga, att vad som det här är fråga om är icke någon genomgående
principfråga utan, såsom det förut erinrats om, en viss lämplighetsfråga.
. Emellertid får jag säga, att av vad som framkommit
visar det sig i alla fall, att frågan kanske behöver ligga till sig och
bli underkastad en något grundligare utredning än vad som skett.
Den betydelse man vill tillägga de uttalanden, som gjorts till utskottet
av landshövdingarna i Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus
län, är väl värt att överväga, ty det är väl så, att här uttryckligen
menas, att frågan borde underkastas en närmare utredning. Det
är val ingen, som vill motsätta sig viss tullfrihet, i den mån det kan
förefinnas ett verkligen. berättigat behov i fråga om någon lättnad
beträffande, handelsförbindelserna länderna emellan. Man vill väl
emellertid icke utsträcka, det så, att det kan komma att medföra
konsekvenser, som säkerligen ingen vill vara med om. Faktum är,
att sedan 1906 kommunikationsförhållandena verkligen äro så förändrade,
att de motiv, som då kunde tala för en viss utsträckning
för denna gränshandel, ligga nu annorlunda till. De äro icke desamma,
och därför kan jag icke se, att det skall behöva uppväcka
någon stor och indignerad debatt, då man yrkar, att frågan skall
bli något närmare undersökt, och att en något grundligare utredning
skall komma till stånd. Det kan ju hända, att denna gräns vid Mitandersfors
behöver rubbas och flyttas något längre söderut. Begreppet
gränsbygderna anser jag i någon mån behöva bättre utredas. Ty
om kommunikationerna vid gränsen komma att förbättras så att dessa
trakter komma att stå i förbindelse med landet i övrigt, kan här verkligen
komma att uppstå en handelsrörelse över gränsen i en utsträckning
på svenskt område, som ingen avsett, och som ingen vill vara
med om att främja. Det är väl dock så, att vi på samma gång, som
vi icke vilja ställa oss oförstående mot vad som kan vara berättigat,

Onsdagen den 24 maj, f. in.

85 Nr 42.

dock ha att så mycket som möjligt tillvarataga våra egna svenska Ang. ändring

intressen. Det böra vi väl alla vara överens om.

Jag tycker icke, att herr statsrådet här behövde sätta sig emot
en närmare och grundlig utredning av frågan, ty faktum är, som sagt,
att förhållandena, särskilt uti kommunikations- och handelssynpunkt,
äro så pass förändrade efter år 1906, att en närmare undersökning och
utredning i frågan bör komma till stånd. Härvid kan även komma
att visa sig att handelsförbindelser och handelsintressen hava utvecklat
sig därhän, att de svenska intressena ur den synpunkten gentemot
Norge fått en helt annan betydelse än den hade 1906, innan gränshandeln
upphävdes.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen
med understrykande av att frågan hör underkastas närmare
utredning med beaktande av de ändrade förhållandena, särskilt ur
kommunikationssynpunkt och affärssynpunkt, som under senaste åren
inträtt. Jag ber, som sagt, att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herr Ljungberg.

i förordningen
om tulltaxa
för inkommande
varor.
(Forts.)

Herr Gustafson i Kasenberg: Herr talman! Jag skall
endast be att få säga några få ord, eftersom jag varit med om att
underskriva den av herr Osberg framburna motionen.. Jag skulle
kunna nöjt mig med att instämma i vad herr Olsson i Broberg anfört,
men eftersom jag fått ordet skall jag tillfoga några ord.

Jag skall då be att få erinra om, att under senaste tiden hava
kommunikationerna däruppe väsentligt förbättrats, då ju efter år
1905 statsmakterna beflitat sig om järnvägar och landsvägar, och staten
har bidragit härtill med 75 % dels i form av lån och dels.genom
aktier för att underlätta sådana järnvägar till gränsen och därigenom
draga gränsbornas intressen till sitt eget land.

När man nu slagit in på den bogen, bär mycket inrättats därefter,
man säger att i dessa gränstrakter, som diskussionen rört sig om,
har på den senare tiden blivit över 20 handlande mera än förut. Det
visar, att gränsbefolkningen i sådant hänseende icke har saknat tillfällen
att fylla sina behov. När man nu vunnit vad man åsyftat
då undrar jag, om det kan vara klokt att redan nu kasta om och
fördärva ett gott arbete utan att förut grundligt hava hört befolkningen.

Nu säges det, att det är ett intresse endast för själva gränsbefolkningen.
Jag säger då, om det endast stannar inom dessa gränser, skulle
jag icke haft så mycket att erinra däremot för min del, men det
är tyvärr icke så, utan det blir kedjehandei, och det kommer att sträcka
sig betydligt längre, ja, vi säga i hembygden att gränsen går
noga räknat vid Vänern, och gränsen för kedjehandeln kommer med
den nuvarande kommunikationen med bilar och annat att flytta sig
betydligt längre från riksgränsen genom de senare årens om- och nybyggda
vägar. . o

Nu anser jag, att man icke skall blåsa upp denna fråga, sa att
det blir så hårda motsatser mellan de olika synpunkterna, utan man

Nr 42. 86

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring se den i landets eller fikets intresse. Jag anser därför, att det
1 onTtulltc^T VOTe lyckligt, om frågan nu blev avslagen och vederbörande länsstyför
inkom- relse fick i uppdrag att höra ortsbefolkningen, så att icke endast
mande varor, gränsbefolkningen utan andra också fick tillfälle att yttra sig. Det
(Forts.) måste erkännas, att uppe i Norrland är denna lättnad nödvändig,
men i södra delen är det ingalunda fallet. Jag tror därför för min
del, att det vore bäst, att frågan nu finge falla, och att det på nytt
bleve en undersökning, och att befolkningen fick tillfälle att höras,
innan vi besluta i frågan.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Kroken: Herr talman! Jag har be gärt

ordet, då jag dels som gränsbo kan hava något att säga, och dels
därför att jag undertecknat motionen. Man har sagt mig privat, att
jag då kanske icke tänkte på vad jag gjorde, men jag undertecknade
motionen därför, att jag hade i livligt minne och livlig hågkomst,
hur det var på den tiden gränshandeln var i gång.

Det har talats här om, att det skulle vara sådana obetydliga
mängder varor, som skulle komma in i Sverige tullfritt, så att det
ingenting skulle betyda, och att det gäller allra närmast gränstrakterna,
men jag vill erinra om, att före 1905 var nog gränsen Yänern
i stället för första tullstationen.

Gentemot herr Olsson i Mellerud, som talade om vägstumpar, som
kommit till under de senaste åren för att förbättra kommunikationerna
i gränstrakterna, vill jag erinra om, att vi byggt en väg från Ed
till Nössemark, som är 3 mil lång, och den är alldeles nyanlagd, och
man har följaktligen icke bättre väg till Fredrikshald än till Ed, men
Ed är en svensk ort, under det att Fredrikshald ligger i Norge, och
det är det, som kanske gör skillnaden så stor.

Herr Carlsson i Mölndal talade litet egendomligt. Han sade,
att den lilla gränshandeln skulle för Bohusläns och Dalslands jordbrukare
medföra så stora förmåner. Vi skulle få så bra betalt för
våra produkter. Jag förstår icke detta, då han samtidigt säger att
de svenska arbetarna behöva få fara över Idefjorden till Norge för
att få billigare mat. Huru det kan stämma, förstår jag icke. Jag
tror, att vi jordbrukare i Dalsland och Bohuslän aldrig få ett öre
mera för våra produkter, om vi ändra förhållandena, mot vad vi få
nu. Jag minnes, då Norge utfärdade sina tullbestämmelser, det vill
jag minnas var någon gång i slutet på 1890-talet, jag var i Kornsjö
dagen innan ikraftträdandet, och då sade en lokomotivförare till mig:
»I morgon må svenskarna betala pengar för att komma in i Norge
med kött.» — »Varför det? Bara det inte blir ni som får betala tullen»,
sade jag. — »Nej, långt ifrån, det är svenskarna som få betala
det.» —- Men jag sade då, »norskarna få betala den tullen, ty det hava
vi fått göra i Sverige, när man lagt på tull», och det slog in, ty
det blev icke ett öres nedgång i kreatursprisen, utan det blev precis
detsamma. Därför menar jag, att om vi upphäva dessa bestämmelser
och införa den s. k. lilla gränshandeln, så tror jag icke Dalslands
och Bohusläns jordbrukare få några stora fördelar, utan jag vill in -

Onsdagen den 24 mnj, f. m.

87 Nr 42.

stämma med de talare som förut påpekat, att om man vill fråga gränsbefolkningen
utefter hela svenska gränssträckan, om den önskar att om tulltaxa
få fritt införa åtskilliga fullbelagda produkter, så nog skola de gär- för inkomna.
önska det, men är det fullt rätt, det är det jag frågar. mande varor.

Det har sagts, att det finns handlande på gränsen, som etable- (Forts.)
rat sig, vilka skulle vara några särskilda mönster i konsten att pungslå
folk. Det tror jag alla handlare äro, jag är icke någon stor vän
och beundrare av dessa, men jag säger, att skola vi hudflänga handlandena
i gränstrakterna, då skola vi taga dem överallt i hela landet.

Herr talman! På grund av det anförda ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Osbe>rg: Herr talman, mina damer och herrar! När

man skall fatta ett beslut, måste man hava en utgångspunkt, och då
vill jag fråga herr Olsson i Mellerud, om det varit sa illa ställt med
denna gränsbefolkning sedan 1906, som han velat göra gällande här.

När man hörde hans anförande här, kunde man tro, att de levde i
största nöd och elände, som kunde tänkas, pa det mästerliga sätt
han har till sitt förfogande att kunna framföra sina tankar. Det
är nog så, att gränsbefolkningens förhållanden hava gått stadigt och
säkert framåt till det bättre, under den tid de icke haft någon gränshandel.
Det vill synas, som om en del personer ville gorå gällande, att
vi ingen handel hava med Norge. Men vi sälja ju till Norge och
köpa från Norge, och det pågår en kommers utan vidare, så att det
är icke fråga om att öppna några nya affärsförbindelser. ^ Och det
är lämpliga åtgärder vidtagna för denna gränsbefolkning, åtminstone
vad Bohuslän beträffar, så det är alls icke av behovet påkallat
att där vidtaga ytterligare sådana, det kan jag försäkra herrarna. Nu
har ju herr Andersson i Kroken också bestyrkt, att det icke behövs
några åtgärder för Dalsland, och jag erinrar om, att vad Vänmland
beträffar har herr Svensson i Långelanda fått svar på tal, så jag tror
det icke är så farligt med detta spörsmål.

Jag tror icke, att herr finansministern kommer att känna sig
så ofantligt mycket kränkt, om propositionen kommer att avslås. Jag
vill icke klandra honom för att han lagt fram densamma, men jag
tror, att den kan komma tillbaka nästa år i sådant skick, att den kan
antagas. Jag har nu den känslan, att jag icke vill vara med om att
slänga ut en och en halv eller ett par miljoner till Norge. Vi skola
icke ömma alltför mycket för utlänningarna, herr Rökig! Med den
kännedom man i allmänhet har, huru varje land håller på sina egna
intressen. Det är det som gör, herr Röing, att jag står på den sidan,
där jag nu står. Om vi skola gå dem tillmötes i detta hänseende, så
få de huvudparten av fördelarna, och det anser jag icke är nödvändigt,
utan låt oss stå på vårt intresse nu, och låt norrmännen göra
detsamma. Jag har ingenting emot Norge, utan jag tror, att det är
ett präktigt folk, och jag skall också erkänna, att de hava ett smartare
affärsfolk än vi hava, mera smidigt och anpassningsbart, och
det är därför som de få det bästa av oss, herr Röing, om vi icke passa
oss, det kan jag försäkra.

Nr 42. 83

ODsdagcn den 24 maj, f. m.

tZortå^Z , 11H®rr Ca"JSSr \ Mölnclal .UPP e» del saker här som jag
om tulltaxa skulle hava yttrat mig om, som han icke gillade, och det är helt naturför
inkom- hgt när han har en annan uppfattning, att han icke gillade dem,
mande varor, men jag kan icke frångå att de synpunkter, som jag hyser, äro full(Forts.
) komligt bärande. Jag har ingenting att taga tillbaka, av vad jag
sagt.

Herr Olsson i Mellerud påvisade, hurusom man skulle sträva
efter ett gott samförstånd mellan grannländerna, —• ja, icke vill jag
hava det annorlunda utan tvärtom, men det behöver icke rubba det
göda samförståndet, om vi avslå denna proposition, så pass vidsynta
tror jag, att norrmännen äro, att de icke taga illa vid sig, utan den
kan komma igen i annan form en annan gång. Ja, sedan motsade
herr Olsson i Mellerud sig själv, när det pekades på idet billiga köttet
och de produkter, som finnas på den svenska sidan; att det kom arbetarna
tillgodo på den svenska sidan, nämnde han ej om.

Här är så mycket sagt om detta spörsmål, så att jag tror, att
det kan vara tillräckligt, och jag hoppas verkligen, att riksdagen i
dag avslår den föreliggande propositionen. Jag tror som sagt,, att
regeringen icke känner sig kränkt det ringaste, utan det hela kan
komma tillbaka i bättre utrett skick, och under sådana omständigheter
skall jag be att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! Om herrarna erinra, sig, började herr Lithander sitt
första anförande med, att det naivaste som förekommit i denna
fråga var, att Kungl. Maj :t hade frågat ortsbefolkningen vad den
önskade, och sedan hava alla talare, som talat emot propositionen,
slagit på samma sträng om än i andra ordalag genom att säga: fråga
skåningarna, vad de skola tycka, om man upphävde tullgränsen mellan
Skåne och Danmark, fråga befolkningen uppe i norra Sverige,
vad de skulle tycka om upphävandet av tullgränsen vid Bottniska
viken. Genom ett sådant resonemang kan man nå ganska långt
från det egentliga ämnet och göra jämförelser som leda in i det
rosenrasande. Här är det faktiskt på det sättet, att mellan två
grannländer är det redan en sträcka, där man har bibehållit den
större rörelsefriheten mellan gränsbefolkningarna, ocb det gäller nu,
om man skall göra denna gräns något längre. Det är ju uppenbart,
att om ett land under trettio år tillämpat ett visst tullprotektionistiskt
styre, så diskuterar man icke, huruvida man skall släppa upp så
avsevärda delar av gränsen för fritt varuutbyte, utan här är det så
att det gäller ett mindre begränsat område där man vill underlätta
gränsbefolkningens förbindelser med varandra. Ett sådant behov
existerar icke. vare sig vid kuststräckan längs Bottniska viken eller
ännu mindre i Skåne.

Jag kan icke uraktlåta att fästa uppmärksamheten på herr
LitKanders senaste uppfattning i samma fråga. Han kom in på problemet
än en gång, huru detta ärende förberetts, och då klandrade han
Kungl. Maj :t därför, att Kungl. Maj:t hade framställt förslag i
frågan till norska regeringen, innan den frågat ortsbefolkningen, den -

Onsdagen den 24 maj, f. in.

89 Nr 42.

na förebråelse ur oriktig ty ortsbefolkningen bär hörts förut, och
förresten har frågan gjorts aktuell genom deras egen framställning J()m luulaxa
— i detta fallet hade emellertid ortsbefolkningens omdöme, en viss för inkombetydelse
för herr Lithanders ställningstagande. Nu är det sa- mande varor.
som jag nyss nämnt på det viset, att ortsbefolkningen har tillfrå- (Forte.)
gats med hänsyn till de framställningar, som kommit från ortsbefolkningen
icke allenast i de södra gränsområdena utan även från ortsbefolkningen
i de norra gränsområdena, där man särskilt önskat de
gamla bestämmelserna något utökade. Det var först efter detta, som
skandinaviska avdelningen inom tull- och traktatkommitten inkommit
till Kungl. Maj :t med framställning, och efter denna framställning
har sedermera de diplomatiska förhandlingarna pabörjats och
slutförts. Sådan är gången av ärendet. Och jag kan icke finna annat
än att ärendet är rätt behandlat.

Nu säde herr Lithander — och han ville väl framlägga detta som
bevis för att han ser uteslutande objektivt på denna fråga — att han
t. o. m. skulle kunna följa denna regering, när han gillar den. Ja,
det är onekligen ett stort framsteg, att verkligen herr Lithander vill
rösta med denna regering, när han kan gilla dess framträdande.

För min del har jag alltid hyst den uppfattningen, att om min allra
värsta motståndare förfäktar en mening, som jag kan gilla, sa försöker
jag att följa den, men detta betraktar jag ej som någon välvilja
därför att då löpa ju våra intressen tillsammans.

Herr Lithander slutade sitt anförande med, att han läst ett uttalande
i en av huvudstadens tidningar, vilken han visserligen erkände
icke vara hans liv- och husorgan. Och därför skulle väl d.et
uttalande, som denna tidning gjort, icke vara för honom avgörande,
och detta skulle styrka det rättmätiga i hans uppträdande. Ja,
det är icke mitt liv- och husorgan heller, och dess uttalande är icke
avgörande för min ställning till frågan. Det kan nämligen mycket
väl inträffa, att i samma organ om någon tid kan skrivas en artikel
i samma sak med en alldeles motsatt uppfattning, det beror sig pa
vem som fort pennan, detta uttalande bör därför icke vara avgörande
vid bedömandet av denna fråga.

Herr Winkler anförde att han gärna ville vara med om att sluta
avtal med våra grannar, men de skulle vara så avfattade, att det
bleve likställighet mellan grannarna. Det är även Kungl. Maj :ts önskan
att så sker och det kan ej med fog pastas att det föreliggande
förslaget är ensidigt avfattat till våra grannars fördel. Ty det är
ofrånkomligt, att på den del av gränssträckan,, där^ hittills dmi
gränshandeln tillämpats, är denna obetingat till yart lands fördel.

Och vid sådant förhållande kan man ända icke ^sta upp i riksdagen
och säga, att vi äro handikappade på detta område. Utan här hava
vi att lugnt och kallt väga mot varandra de fördelar och nackdelar
vi hava eller kunna få. I fråga om sakens formella sida vill
jag fästa herrarnas uppmärksamhet pa att vart grannland redan genom
sin lagstiftning antagit det föreliggande förslaget. Det är
ur den synpunkten, som jag menar, att riksdagens ledamöter ta betänka
sig, innan beslut fattas som går emot förslaget. Jag har

Nr 42. 90

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ån-g. ändring aldrig haft den ringaste avsikt att ifrågasätta, att icke riksdagen
om tulltaxa skulle få pröva denna sak fullt objektivt ur de synpunkter, som den
för inkom- anser vara lämpliga. Det har aldrig varit någon avsikt från regerinmande
varor, gens sida att vilja vidtaga åtgärder, som skulle binda riksdagens
(Forts.) rörelsefrihet, men det kräves vissa hänsyn även till den andra parten.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Herr statsrådet och chefen

för finansdepartementet har nu här framhållit en del skål, men jag
kan ändå icke tycka annat än att herr statsrådet bagatelliserar denna
fråga något för mycket.

Herr statsrådet säger, att det icke är fråga om någon stor sak;
tullfriheten finnes redan förut på ett visst område, det är endast
fråga om att utsträcka densamma till ytterligare ett område. När
jag läste den kungliga propositionen och sedan utskottets betänkande,
^så tänkte jag för min del på, huru ofantligt olika mot förr läget
i vårt land är i detta ögonblick. Är det icke så, att vi dock alla ha en
mycket stark känsla av, att det ekonomiska läget i landet är synnerligen
dåligt, och att näringslivet och affärsverksamheten arbeta
under synnerligen tryckta och besvärliga och svåra förhållanden?
Skall man då icke, menar jag, försöka att hjälpa och lätta för detta
ekonomiska liv, om man kan göra det, även om det icke gäller ett
så stort område utan en mindre sak? Jag skulle här vilja tillämpa
uttrycket: »Små smulor äro också bröd.» Och om befolkningen

i en viss del av vårt land kan finna ökad avsättning för sina produkter,
även om det icke är tilltaget efter mycket stora dimensioner, så
tycker jag, att man har skyldighet att taga till vara detta i alla fall
och söka se till, huruvida man icke kan underlätta på alla håll, där
det finns möjlighet därtill. Det är möjligt, att denna''fråga icke har
så stora dimensioner, men den har i alla fall några dimensioner. Och
kan man hjälpa någon, skall man göra det. Det är uppenbart, att
för den gränsbefolkning, som det här är fråga om, skulle det innebära
en lättnad, om den bereddes tillfälle till en sådan införsel från
grannlandet, som det här gäller. Och jag vill ingalunda underkänna
betydelsen för dem av detta. Men i tider som dessa måste vi, som jag
nyss nämnde, taga vara på allt, och vi få alla underkasta oss svårigheter
och obehag under dessa tider. Och då kan det icke hjälpas, att
denna gränsbefolkning, som skulle kunna hava nytta härav, även
får vaja beredd pa att finna sig i uppoffringar på grund av samma
ekonomiska besvärligheter.

Så se vi också, hur den oerhörda arbetslösheten griper omkring
sifiö _ Vart man kommer i landet ser man statsarbeten utföras och
bedrivas med arbetslösa. Och man gör sig gärna den frågan: varför
skulle man icke begagna detta tillfälle för att bereda några samfärdsmöjligheter
utöver dem, som finnas, för denna gränsbefolkning?
Därmed hjälper man dem icke blott i nuvarande tid utan knyter dem
fastare tillsammans med oss och bereder dem möjlighet för framtiden
att erhålla de ^förnödenheter, av vilka de äro i behov. Detta behöver
icke ga ut pa att i svartillgängliga trakter bygga chausséer och

Onsdugen den 24 maj, f. in.

91 Nr 42.

landsvägar, ulan man skulle kunna tillämpa det byggnadssätt för
vägar, som användes i vissa nordliga delar av Sverige och därigenom
i alla händelser skapa en varaktig nytta för denna befolkning i jör ;ra/-0OT.
dess kommunikationsförhållanden med den övriga delen av Sverige, mande varor.
(Vi hava ett exempel så gott som något ifrån Värmland, nämligen i de (Forts.)
gränsbanor, som där åstadkommits på den tiden, när den stora striden
stod om inlandsbanans framdragande. Då resulterade det hela
i, att för att bereda befolkningen bättre kommunikationer infördes
gränsbanesystemet och beviljades vida större anslag än som kommit
några andra enskilda järnvägar till del. Att nu göra en uppoffring
på detta sätt genom byggande i denna tid av vägar synes mig vara en
både naturlig och rimlig sak.

Till sist vill jag blott säga, att jag tror icke på talet, att man från
norsk sida skulle ondgöras på något sätt över att Sverige icke bifölle
det förslag, som av Kungl. Maj:t här framlagts. Skulle de göra det,
må det vara hänt. Men jag är övertygad om, att det icke kommer att
uppfattas på det sättet, ty i det fallet tror jag, att varje land och
dess folk begriper, att ett annat land söker tillvarataga för sig det
mesta möjliga och vinna för sin egen befolkning allt, som kan vinnas.

Jag tror också, att en sådan hållning i stället för att skapa klander
skulle giva oss respekt för vad vi gjort för att skydda våra intressen.

Herr talman, jag yrkar alltså avslag på utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Debatten i denna

fråga är väl nu avslutad. Jag ber därför att få frambära till mina
kamrater i kammaren en vördsam, jag understryker det vördsam hemställan.
Jag tror, att jag härvidlag gör mig till tolk för en allmän
stämning i kammaren. Vi önska alla att få komma till våra hem efter
slutat arbete före pingsthelgen. Vore det icke skäl att då under debatten
söka koncentrera våra yttranden utan att därigenom förrycka
behandlingen av de viktiga frågor, som nu föreligga? ^ Jag tror,
att vi just för en genomgående behandling av dessa frågor skulle
vinna på, att vi togo dem under de närmaste dagarna och icke här
debatterade så att vi få alla de stora spörsmålen samlade mot de
sista dagarna, ty därigenom löpa vi risken åstadkomma hastverk.

Detta är en vördsam hemställan. Jag ber, att ingen må tolka det
så, att jag vill öva något tryck på mina kamrater, Det är med
talmannens tillåtelse, som jag gör denna framställning.

Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikes
ärendena Branting: Herr talman! Det var endast ett ord,

som jag ville ha sagt med anledning av ett yttrande av herr Lindman
nyss. Han framhöll med rätta — och jag instämmer däri —
att vi naturligtvis i en fråga som denna böra se till de svenska intressena
och icke ta en överflödig och olämplig hänsyn till våra goda
grannars och vänners intressen på andra sidan Kölen. Men när han
sade, som orden folio sig: »Skulle de ondgöras, så må det vara

hänt», kan jag icke vara med längre. Jag har den känslan, att
det finnes ett vägande argument i denna fråga, som under debatten
flera gånger har framförts, nämligen det som ligger i hänvis -

JVr 42. 92

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring
förordningen
i om tulltaxa
för inkommande
varor.

(Forts.)

ningen till, huru Norge redan tagit ställning i denna sak. Det får
på intet sätt_ väga över, vad som ifrån svensk sida kan anföras däremot
av sakliga skäl. Men vi skola icke behandla denna sak så, som
om det skulle vara oss komplett likgiltigt, ifall vi genom vårt beslut
skulle skapa en misstämning i vårt grannland. Och jag tror,
att detta bör sägas med anledning av det uttryck — vilket kanhända
icke var så alldeles övervägt till sin innebörd — som fälldes
av den ärade talaren på stockholmsbänken. Och det är därför
som jag för^min del tillåtit mig i denna sak framhålla även
denna sida av frågan, som rör förhållandet mellan de bägge grannländerna
på den Skandinaviska halvön. Det bör icke förgätas, när
man summerar ihop vad som kan tala för och emot i denna fråga.

Herr Wallerius: Jag anhåller, att det icke måtte fattas som
något underskattande av den maning vi fått att förkorta debatterna
— jag vill ställa mig den så långt jag förmår till efterrättelse —
men jag vill endast framställa en fråga till kammarens ärade ledamöter:
när meningarna äro så delade om denna sak, som i dag visat
sig vara^ fallet, skulle det då icke vara skäl till att låta frågan ligga
till sig åtminstone något år?

Med denna fråga ber jag att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! Blott ett ord med anledning
av herr statsministerns yttrande. Jag vill, då tydligen hans excellens
uppfattat mig på ett sådant sätt, säga ifrån, att jag vill naturligtvis
lika gärna som han, att vi skola ha ett gott förhållande med
våra grannfolk. Jag vill icke lägga stenar i vägen därvidlag. Men
min mening är, att denna fråga måste vi i första rummet se som en
svensk fråga. Och då menar jag, att det icke gärna kan göras någon
invändning från motsatt håll emot oss för ett sådant betraktelsesätt
från vår sida.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 95 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 24 maj, f. m.

93 Nr 42.

§ 3.

Vid härpå punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande, nr 44, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar biföll kammaren vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutions- Ang. ändring
utskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts_ proposi- 1 Inkomma™
tion med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen om tullstyrelse på
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m. jämte två i an- landet m. m.
ledning därav väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 120,
vari Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862;

2) lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862;

3) lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862;

4) lag om ändring i vissa delar av förordningen om landsting
den 21 mars 1862;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 maj 1921 med
vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsman;

6) lag om ändrad lydelse av 5 och 7 §§ i lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen; samt

7) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården.

I samband med nämnda proposition hade utskottet till behandling
förehaft två i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
nr 121 i första kammaren av herr Lyberg m. fl. och nr 212 i
andra kammaren av herr Olsson i Gävle.

I förstnämnda motion hade hemställts, att riksdagen ville för sin
del besluta sådana ändringar i kommunallagarna, att vid val av kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige och landstingsmän skulle kunna
å valsedel upptagas särskilda efterträdarenamn för vart och ett av de
namn, som avsåge själva valet.

Herr Olsson i Gävle hade i sin motion föreslagit, att riksdagen
måtte besluta den ändring i propositionen, att valen av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige skulle kunna äga rum vid samma val -

Nr 42. 94

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring förrättning som landstingsmannavalen, eller
iförordningen ber månad<
om kommunalstyrelse
på
landet m. m.

Utskottet hemställde,

tredje söndagen i septem -

(Forts.) A) att riksdagen med förklaring, att de i ifrågavarande proposi tion

framlagda lagförslagen icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, och i anledning av herr Lybergs m. fl. förenämnda
motion måtte antaga i punkten intagna förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862;

2) lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862;

3) lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862;

4) lag om ändring i vissa delar av förordningen om landsting
den 21 mars 1862;

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 maj 1921 med
vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsmän;

6) lag om ändrad lydelse av 5 och 7 §§ i lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen; och

7) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården; samt

B) att herr Olssons i Gävle ovanberörda motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

l:o) av herr ReutersMöld, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen ville, med avslag å förevarande proposition och
de i ämnet väckta motionerna, hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
i ett sammanhang av förnyat förslag till ändrad valmetod
vid kommunalvalen med beaktande därvid även av behovet av ordnad
valsamverkan mellan partier;

2 :o) vid punkten B) av herrar Gustav W. Hansson, Andersson
i Igelboda, Fast och J ens en, som föreslagit, att riksdagen i anledning
av herr Olssons i Gävle förenämnda motion måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i landstings-
och kommunalförordningarna, att val av kommunal- och stadsfullmäktige
samt landstingsmän skulle kunna äga rum vid samma
valförrättning; .

3:o) av herrar von Geijer och Gustafson i Kasenberg;

4:o) av herrar Lyberg, Andersson i Igelboda och Fast, som beträffande
§ 14 mom. 2 och § 31 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat;

Onsdngcn den 24 inaj, f. m.

95 Nr 42.

5:o) av herr Versson i Fritorp;

6:o) vid punkten A) av herr Fast, som hemställt, att riksdagen
måtte, med avslag å herr Lybergs m. fl. ifrågavarande motion och
vad utskottet i anledning av densamma hemställt, bifalla Kungl.
Maj:ts förslag oförändrat i följande punkter:

förordningen om kommunalstyrelse på landet §§ 29, 30 och 32,
förordningen om kommunalstyrelse i stad §§ 24, 25 och 28,
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm §§ 10, 11 och 14,
förordningen om landsting §§ 4, 6 och 8, och
förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 7 §§ i lagen den
26 november 1920 om val till riksdagen § 5; samt

7 :o) vid punkten A) av herr Stendahl, som ansett, att den av
herr Lyberg m. fl. väckta motionen bort av utskottet avstyrkas.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Bäckström, som yttrade: I avseende å föredragnin gen

av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 föreslås,
att utskottets hemställan föredrages punktvis;
att punkten A) företages till avgörande på det sätt, att först föredragas
utskottets i punkten upptagna lagförslag vart för sig, där
så erfordras paragrafvis, samt därefter utskottets hemställan;
att lagtext ej må behöva uppläsas; samt

att vid behandlingen av den del utav utskottets förslag, varom
först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Det av utskottet under 1) upptagna lagförslaget föredrogs.
Därvid yttrade:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Den kungl. proposition, som ligger till grund för detta
utskottsutlåtande, är grundad på så säkra källor, som dels proportionsvalssakkunnigas
betänkande och dels kommunalsakkunnigas avgivna
utlåtande. Sedan propositionen blev utarbetad, är den ytterligare
prövad av proportionsvalsakkunniga, och man torde därför
om den kungl. propositionen i detta fall kunna säga, att all den sakkunskap,
som över huvud taget kan frambringas för belysandet av
allt som står i förbindelse med denna fråga, blivit anlitad. Som man
finner av utskottsutlåtandet och propositionen är det ju rörande våra
kommunalförfattningar rätt väsentliga och ingripande förändringar,
som här begäras. Men allt är ju föreslaget i syfte att fram -

Ang. ändring
i förordningen
om kommunalstyrelse
på
landet m. m.

(Forts.)

Nr 42. 96

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring skapa förenklingar beträffande våra kommunala val samt i avsikt
1 om°kommu™^ frambringa större trygghet och säkerhet för dessa vals utgång.
tullstyrelse på Jag skall icke tillåta mig att här taga upp alla dessa förändringar i
landet m. m. kommunalförfattningarna, som här äro föreslagna. Det skulle taga
(Forts.) alldeles för lång tid att här belysa dem och clet är självfallet icke
heller nödvändigt. Jag skall endast tillåta mig att beröra några av
huvudpunkterna i Kungl. Maj :ts förslag.

Vi mötas då först av förslaget om en förändring eller en omläggning
av det nuvarande systemet beträffande våra kommunala korporationer,
som går ut på, att man nu skulle avskaffa den successiva
förnyelsen av dessa korporationer, för att övergå till ett system, genom
vilket man valde dessa korporationer på en gång med vissa mellantider.
Och det är vidare föreskrivet i detta sammanhang, att valen
skola äga rum på viss tid-av året och inom en viss begränsad tid
av året. Beträffande den s. k. successiva förnyelsen torde man kunna
förutsätta, att det råder i de allra vidsträcktaste kretsar enighet
i den uppfattningen, att en sådan förändring bör ske, som av Kungl.
Maj:t föreslagits. Det har dock från många håll gjorts erinringar
mot denna förändring. Man har framhållit att genom att våra stadsfullmäktige
skulle väljas på en gång allesammans, så riskerade man
större omvälvning i sammansättningen, och man har också haft andra
erinringar mot det kungl. förslaget. För mig är det alldeles ofattbart,
att man skall behöva ha några sådana farhågor som dem jag
nyss nämnde, nämligen att det skulle ske någon större omvälvning i
stadsfullmäktiges sammansättning, därför att man valde hela korporationen
på en gång. Vi ha ju detta valsystem beträffande andra
kammaren, att dess samtliga representanter ställas under val varje
gång, men aldrig ha vi kunnat konstatera, att detta medfört, att det
blev.en alldeles splitterny kammare, men väl att en och annan eller
åtskilliga representanter ej bli omvalda. Men vi vinna genom denna
förändring den utomordentliga fördelen, att vi avskaffa en del av
de många valtillfällena, som vi de sista åren haft i så rikligt mått,
att.det uppstått en verklig valleda. Folk orkar icke med alla dessa
politiska och kommunala val, och därför är det angeläget, synes det
mig, att man ordnar det på det sättet, att man får det minsta möjliga
antal val att anordna.

Det har mot denna anordning även sagts, att med längre mellanrum
mellan vaden valmännen icke komma i kontakt med den valde,
och man tror sig kunna förmoda, att få de valda handla något längre
tid på egen hand, så företräda de kanske icke valmännens åskådningar
längre, och därför vill man. ha dem i upptuktelse vid ett nytt val.
Jag tror icke, att detta är riktigt. Nog känna t. ex. kammarens ledamöter
sitt ansvar lika mycket det sista året i perioden som de kände
det det första, ja, kanske ännu mer. Under sådana förhållanden
tror jag icke, att det inverkar på den valde representantens åskådning
eller omdöme, huruvida lian kommer under omval efter en något
kortare period.

Sålunda förefaller det mig som om alla skäl talade för en sådan
ändring, som här föreligger, och jag hoppas, att riksdagen skall kom -

Onsdagen den 24 maj, f. in.

97 Nr 42.

ma att biträda detta förslag och icke taga någon, hänsyn till de erinringar,
som i detta fall gjorts mot detsamma.

Vi ha sedan en annan viktig förändring och den gäller valsättet.
Där har utskottet beklagligtvis icke följt det kungl. förslaget. Det
rör i första hand själva sättet för valen, eller uppställningen av
valsedlarna. Kungl. Maj :t har i sitt förslag följt de anvisningar, som
riksdagen givit, att man skulle för de kommunala valen söka införa
en sådan anordning, som gäller med avseende å riksdagens andra kammare.
Nu har efter motion av herr Lyberg utskottet gått över på
en annan linje och säger, att man bör ordna denna sak ungefär på
sätt som gäller beträffande valen till första kammaren, och det förslaget
har framkommit huvudsakligast för att landsbygden skulle
bliva i tillfälle att åstadkomma en gemensam valsedel för de olika
partierna vid de kommunala valen. Jag må för min del säga, att
jag tror icke på en sådan möjlighet. Jag tror icke det går att åstadkomma
en sådan enighet. Inom området för vår sköna huvudstad
förefaller det mig, att detta aldrig skulle kunna inträffa, att de olika
partierna vid upprättandet av listor för val till stadsfullmäktige skulle
kunna komma överens om gemensamma listor. Och detsamma gäller
nog också våra större städer och större samhällen i landet i övrigt.
Det är tänkbart, att det skulle kunna inträffa på någon liten plats,
där det råder harmoniska förhållanden mellan väljarna, att man
skulle kunna komma överens om något sådant och att detta skulle
bliva till fördel. Men jag tror icke, att det praktiskt taget skulle
kunna ha någon betydelse. Emellertid är det enligt utskottets förslag
så, att man icke skulle vara absolut bunden vid detta nu nämnda
valsätt utan man skulle också äga rätt att använda det valsätt,
som förekommer vid val till riksdagens andra kammare även vid de
kommunala valen, och då skulle det icke vara så mycket att erinra
mot den av utskottet föreslagna förändringen.

Beträffande den tid, inom vilken de kommunala valen skulle förrättas,
kunde det däremot vara mera att invända. Kungl. Maj :t har
föreslagit, att tiden för valen skulle begränsas, och att det skulle föreskrivas,
att de skulle hållas inom tidrymden från den 16 september
till den 20 oktober. Utskottets nu föreliggande förslag innebär detsamma
som Kungl. Maj :ts beträffande landsbygden, men för städerna
föreslår utskottet, att valen skola hållas mellan den 16 september
och 30 november. Emot denna ändring i Kungl. Maj:ts förslag får
jag för det första resa den erinran, att när flyttningar äga rum i slutet
av oktober från en stad till en annan, kan det lätt hända, att valmännen
förlora sin rösträtt eller möjligheten att deltaga i de kommunala
valen. Det synes mig oriktigt att ordna det så, att en sådan
risk skall kunna uppstå-. Det är självfallet också angeläget, att de
kommunala valen kunna hållas inom förloppet av en icke allt för
lång tid efter det röstlängderna blivit färdiggjorda, och det vinner
man genom Kungl. Maj:ts förslag, som säger, att valen skola förrättas,
innan man passerat den 20 oktober. Men förrättas de så sent
som de sista dagarna i november, har man begränsat tiden, inom vil Andra

hammarens protokoll 1922. Nr 42. 7

Ang. ändring
i förordningen
om kommunstyrelse
på
landet m. m.

(Forts.)

Nr 42. 98

Onsdagen den 24 maj, f. m.

klagomål skola framställas, och man har betagit vederbörande
oZlcommu™möjlighet att behandla besvärsmål, så att allt blir klappat och klart,
nalstyrelse på när den nya mandattiden träder i kraft eller den 1 januari påföljanlandet
m. m. de år. Detta synes mig vara en väsentlig olägenhet, som man kan
(Forts.) komma undan genom att biträda vad Kungl. Maj :t i det stycket föreslagit.
_ Vidare har det framförts ett yrkande — jag hoppas, att det
icke blir bifallet av kammaren — att man skulle ordna det så, att
man förlägger stadsfullmäktige- och landstingsmannavalen till samma
dag. Jag tror för min del, att det skulle kunna medföra ganska
stor olägenhet, om man gick in för en sådan princip. Jag vill erinra
om, att de tankarna voro uppe här, när vi resonerade om, hur man
skulle ^placera den förbudsomröstning, som skall äga rum innevarande
år. Jag var då själv inne på den tanken, att det skulle vara
bekvämast, om man kunde förlägga denna omröstning till samma dag
som landstingsmannavalen, så att icke människorna behövde köra 20
mil, som de nu få göra på vissa håll, och rösta om spritförbudet och
sedan vid ett annat tillfälle resa samma väg för att rösta vid landstingsmannavalen.
Men då man gick in för att pröva den möjligheten,
befanns det, att här förelågo förfärligt stora svårigheter, och det
framgick, att det var så gott som tekniskt omöjligt, och på grund därav
maste man akta sig för den linjen att bestämma landstingsmannavalen
till samma dag som förbudsomröstningen, vilket eljest otvivelaktigt
hade varit bekvämast. Detsamma tror jag gäller, om man
skulle förlägga landstings- och de kommunala valen till samma dag,
varför det är lämpligast att hålla dem isär. Och när man gör ändringar
i kommunalförordningen, scm skola förtydliga och förenkla proceduren
för dessa val, skall man ha en sådan ordning, som skänker
största säkerhet och trygghet, någonting, som vi efteråt icke komma
att ångra. Med hänsyn till denna min grunduppfattning skulle jag
självfallet känt mig allra säkrast, om Kungl. Maj :ts förslag obeskuret
hade blivit godkänt, därför att det har undergått den sakkunnigaste
prövning, vilken har min odelade tillit, och det studium av saken,
som föregick framläggandet av propositionen, gav mig en bestämd
känsla av, att vi där voro pa den rätta och säkra sidan. Nu
är det kanske icke annat a“t gorå än att taga utskottets i ett par
punkter avvikande förslag. Jag hoppas, att reservationerna icke skola
föranleda något beslut i denna kammare heller, och då tillkommer det
dem, som kunna ha samma uppfattning som jag, att sörja för, att
det blir en särskild bestämmelse om tiden, inom vilken de kommunala
valen skola förrättas, så att härutinnan Kungl. Maj:ts förslag blir
godkänt. Och om man icke medger, att hinder för den successiva förnyelsens
avskaffande resas vid beslutets fattande, har jag ingenting
att tillägga.

Herr F a s t: Herr talman! Jag har mycket stor respekt för

den långa och digra föredragningslistan och skall försöka att icke
taga alltför lång tid i anspråk. Sedan herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet så ingående motiverat en del av vad som
framförts reservationsvis, blir det icke nödvändigt att ingå på detalj -

Onsdagen den 24 mnj, f. ni.

99 Nr 42.

granskning av utskottets förslag. Jag skall erinra i förbigående,
att utskottet i det allra väsentligaste tagit Kungl. Maj:ts förslag,
men i ett par punkter, som herr statsrådet har uppräknat, har det
gjorts vissa avvikelser.

Innan jag talar om den reservation, som jag varit med om att
underteckna, ber jag att få säga ett par ord om en annan reservation,
och det är den, som är avgiven av berr Reuterskiöld och utmynnar
i helt avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts proposition
i ärendet. Om man genomläser denna reservation, så finner
man icke tillräckligt starka skäl vara där anförda för att gå så
radikalt fram, som man gjort i den reservationen. Ty jag tror ändå,
att även om man medgiver, att vissa svårigheter kunna uppstå genom
den successiva förnyelsens upphävande, så uppväga dessa svårigheter
icke i någon mån de stora fördelar, som vinnas därigenom,
att man inskränker valens och de därmed följande valrörelsernas
antal. Dessutom är av herr statsrådet erinrat om, hurusom det genom
den proportionella valmetoden är sörjt för, att några större rubbningar
i representationen icke behöva befaras.

Den reservation, som avgivits av herr Persson i Fritorp och
som i vissa stycken ajisluter sig till den av herr Reuterskiöld avgivna,
behöver jag ej närmare ingå på. Men det är eu passus i denna
reservation, som jag ej kan låta gå oanmärkt förbi, nämligen Jen,
där herr Persson antyder, att man kunde undvika val helt och hållet
i de kommuner, där vederbörande valmän komma överens om att
till Konungens befallningshavande insända en uppgift om, att man
enat sig om en viss valsedel. Nu tror jag, att denna eventualitet
är fullständigt utesluten och att man således ej behöver vidare syssla
med den. Ty det vore, såvitt jag förstår, det enda, som gjorde denna
väg framkomlig, om en sådan skrivelse till Konungens befallningshavande
undertecknats av samtliga valberättigade, såväl män som
kvinnor, inom kommunen. I annat fall skulle man nämligen fråntaga
vissa medborgare deras rättighet att deltaga i valen.

Angående den reservation, som avgivits av herr Lyberg och om
vilken jag förenat mig med honom, så kommer säkerligen en redogörelse
för dess innebörd att här senare lämnas, och jag vill endast
för min del förklara min anslutning, då det gäller åstadkommande av
likformighet vid valens förrättande, såväl kommunalfullmäktigevalens
som stadsfullmäktigevalens.

Vad vidare angår den av herr Hansson antecknade reservationen
till förmån för den av herr Olsson i Gävle väckta motionen, så
vill jag icke heller ingå på något vidlyftigare berörande av denna
reservation och denna motion, då jag är övertygad om, att motionären
själv skall komma att motivera sin framställning. Jag vill dock
säga, att icke har man blivit övertygad vare sig av de skåltom
anförts av utskottet, eller de skäl, som åberopats av herr statsrådet,
att det skulle vara fullständigt omöjligt eller överhuvud taget olämpligt
att sammanföra landstingsmannavalen och kommunalvalen till
en och samma valdag. Jag tror, att vi i denna kammare åtminstone

Ang. ändring
i förordningen
om kommu -tullstyrelse på
landet m. m.

(Forts.)

Nr 42. 100

Onsdagen den 24 inaj, f. in.

Ang. ändring kunna vara överens om, att om ett sådant sammanförande kunde
om kommu- lata S1S gorå, sa skulle det säkerligen vara mycket önskvärt.
nalatyreUe på Jag skall vidare be att fa övergå till att säga några ord anlandei
in. m. gående den reservation, som avgivits med anledning av herr Lybergs
(Forts.) motion. Han har i denna motion föreslagit, att man skulle förfara
på ett helt annat sätt, vid de kommunala valen, än som nu sker och
att man i olikhet med vad som sker vid andrakammarvalen skulle tilllämpa
samma uppställning av valsedeln som vid valen till första
kammaren. Motivet, varför man i denna motion har begärt en sådan
anordning, säges vara, att man önskar åstadkomma lättnader i och för
samgående partierna emellan vid kommunalvalen. Jag vill gärna erkänna,
att man ju icke kan säga, att det nuvarande systemet är särskilt
idealiskt. Men jag tror å andra sidan, att det är en överdrift
att påstå, att det nuvarande systemet i så hög grad lägger hinder i
vägen för ett samgående, att ett sådant rent av göres omöjligt. Ty
redan den omständigheten, att man på en hel rad av platser redan har
praktiserat detta samgående under de senare åren, visar, att man
även med nuvarande valsedelsuppställning kan, där man så önskar,
komma till ett utmärkt resultat utan föregående valrörelse. Jag
vill härtill lägga, att, då kommunalvalen försiggå endast vart fjärde
år, behovet av samgående partierna emellan kommer att bli i hög
grad förminskat i jämförelse med vad hittills varit fallet, då vi haft
ständigt återkommande valrörelser och val.

Jag vill dessutom tillägga, att den valsedelsuppställning, som av
herr Lyberg förordats i hans motion och som utskottet gått in för,
ingalunda innebär, såsom måhända någon skulle kunna tro, någon
fullständig trygghet för, att endast ett fåtal skall gå fram i ett val
och icke en överrumpling av en mindre grupp skall ske. Den enda
skillnaden är, såvitt jag förstår, att det kräves nu mindre för att
göra denna överrumpling med tillämpning av utskottets förslag än
med tillämpning av den gamla, metoden. Men jag vågar säga, att
om man skall kunna få fram ett samgående partierna emellan, så
kräves obrottsligt samförstånd och lojalitet å partiernas sida, och
om sådant ej finnes, så hjälper ej det förslag, som av utskottet framlagts.

Om det vore så, att denna valsedels uppställning icke innebure
några som helst nackdelar, så skulle jag icke ha lagt mig i selen
mot densamma. Men jag anser, att det icke bara är rent praktiska
olägenheter utan även olägenheter av annan art, som äro värda att
inför kammaren påvisas.

Redan den omständigheten, att man har tillåtit valfrihet i fråga
om användande av den s. k. Lybergska valsedeln, innebär, att man
vid en vallokal får två valsedelstyper utdelade till valmännen. Visserligen
är den ena valsedeln avsedd att användas vid gemensamhetsval,
då partierna gå tillsammans, men det råder ej något förbud
mot, att ett parti använder den Lybergska valsedeln, under det att
ett annat parti använder den andra valsedeln. Och följden måste
ju ovillkorligen bli förvirring och osäkerhet bland väljarkåren, huru -

Onsdagen den 24 maj, f. ro.

101 Nr 42.

i förordningen
om kommuii/ilstyrelfte
)>å
landet m. m.

(Forts.)

vida den ena eller andra sedeln skall användas, noll härigenom uppstå
irritationsmoment, som synas böra undvikas.

Men det är även härvidlag en annan olägenhet, som jag tillmäter
den största betydelse, och det är den, att valsedeln till sitt utseende
blir fullständigt otymplig. Jag har roat mig med att göra
ett utkast till en valsedel, sådan den skulle taga sig ut vid ett val,
där man hade att välja 30 stycken fullmäktigledamöter. Jag bär
då sammanträngt denna valsedel till, jag kan gott säga fullständig
oläslighet, men icke förty har valsedeln fått den här storleken och
måste fyrdubbelvikas för att gå in i valkuvertet, och ändå är det
hela sammanträngt till den grad att man icke utan stora betänkligheter
torde kunna lägga denna sedel i händerna på väljarna. Vad
innebär detta? Jo, det kan innebära, att om det samtidigt utdelas
en mindre valsedel, så underlättas kontrollen över vilka som röstat
med den ena eller andra sedeln. Jag måste för min del säga, att valhemlighetens
bevarande vid allmänna val är av så stor betydelse, att
man icke bör vidtaga åtgärder, varigenom man riskerar att denna
valhemlighet äventyras. Nu kan man visserligen invända, att det
finns icke någon bestämmelse om, att valsedeln skall vara av en viss
absolut given storlek. Ja, det är sant, men med det nuvarande systemet
finnes icke någon som helst anledning att göra avvikelse från
gängse praxis, vilket icke heller behöver ske, om man ökar formatet
med några halvcentimeter varigenom man undgår den risk, som annars
uppstår.

Men det.är ännu en svaghet i fråga om uppställningen av valsedeln,
som jag måste anse sakligt sett vara av ännu större betydelse,
och det är, att då man uppställer suppleanter på detta sätt,
två för var och en av ledamöterna, så betyder detta, att man i en kommun
måste ha betydligt större tillgång på män, lämpliga för den
kommunala förvaltningen, än då det gäller en valsedel, där det endast
är fråga om att ha tillgång till två eller tre som suppleanter lämpliga
kandidater, oavsett vilka som avgå på huvudlistan. Nu har man
visserligen invänt, att malt skall kunna som första man upptaga
samma namn på flera platser. Ja, det är visserligen sant, att så kan
göras, men jag vågar fråga: är det angenämt att uppta samma person
på ett flertal ställen för att undvika här påtalade olägenhet? Dessutom
är det då ingen säkerhet för, att icke det namnet räknas in redan
på första platsen och då blir obefintligt, så att de män och kvinnor,
som man icke haft för avsikt att invälja, komma att bli invalda.
Och detta skulle i eu stad som min egen goda hemstad med endast
en valkrets och trettio stadsfullmäktigeledamöter ha till följd, att
man på vänstra sidan skulle föra 32 och på högra sidan 60, d. v. s.
sammanlagt 92 personer, som vore kvalificerade att omhänderhava
kommunens angelägenheter. Jag bestrider, att man i allmänhet ute i
bygderna har tillgång på lämpliga kandidater i den utsträckning, att
man kan tillämpa ett sådant system.

Nu vill jag verkligen säga, att på de platser, där det råder en
sådan överensstämmelse partierna emellan, att man utan vidare kan
gå tillsammans vid valen, där anser jag det mindre olyckligt, att en

Nr 42. 102

Oasdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring
i förordningen
om kommunalstyrelse
på
landet m. m.

(Forts.)

socialdemokrat kommer att inträda för en högerman eller en högerman
för en socialdemokrat, än att det kommer in personer, som icke
äro skickade eller lämpade till att handhava de kommunala angelägenheterna.
Jag tror icke man kan säga, att ute i bygderna det råder
så förfärligt splittrade uppfattningar, då det gäller de kommunala
angelägenheterna, som då det är fråga om politiska ting, och
jag tror i varje fall, att på de platser, där man önskar tillämpa detta
samgående, där är det säkerligen att fästa mindre avseende vid de
svårigheter, sota man söker avhjälpa genom den Lybergska valsedelstypen.

Jag tror således verkligen, att det finns fullgoda skäl för, alt
kammaren skall vara, låt mig säga, så konservativ på denna punkt,
att den följer Kungl. Maj:ts förslag —- ty det är intet annat, som
begäres i min reservation -—- särskilt då detta förslag verkligen är så
sakligt grundat, som det är, sedan såväl de sakkunniga, som förberett
denna fråga, som ock Kungl. Maj:t icke vågat gå in för det system,
som utskottet, låt mig säga på ganska rak arm, bär utformat och >
fråga om vilket man icke haft tid att göra den nödiga överarbetning
av lagtexten, tom ändock varit nödvändig. Jag har den allra största
aktning och det allra största förtroende för den person, som skrivit
denna motion och denna lagtext; det kan icke komma ifråga annat,
än att jag villigt skall lämna detta erkännande. Men med den
forcering, varmed arbetet bedrivits icke minst inom konstitutionsutskottet,
så frågar jag ändå, om det icke vore rimligt att ifrågasätta
en närmare bearbetning av en lagtext, som på detta sätt endast kunnat
bli föremål för en rätt hastig utformning och sålunda icke kunnat
underkastas någon mera ingående prövning. Det måste då framstå
såsom tryggast att återfalla på det förslag som undergått en verkligt
saklig behandling. Det har visserligen av motionären själv anförts
i första kammaren, att denna lagtext varit underställd socialdepartementets
granskning. Ja, det är möjligt, men jag tror, att i så
fall har det skett telefonledes och endast medfört vissa jämkningar
vid justeringen. Men i övrigt tror jag icke man kan säga, att lagtexten
varit underställd saklig prövning av någon av de myndigheter,
som i andra fall bruka granska lagtextens utformande. Jag anser
icke, att det föreligger så starka skäl för att riksdagen skall taga
detta system tillsammans med de andra nyheter, som i propositionen
föreslagits, utan att denna fråga i varje fall bör få ligga till sig.
Och jag antager, att riksdagen måhända snart nog kan hava att vänta
förslag från Kungl. Maj :t angående såväl underpartibeteckning som
officiella valförberedelser. Utan att personligen taga ställning till
denna fråga, tror jag det vore lämpligt, att frågan angående ny valsedels
uppställning finge prövas i samband med dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag med de ändringar, som innefattas i den av mig avgivna
reservationen jämte den av herr Lyberg in. fl. avgivna reservationen
under punkt A. I fråga om punkt B yrkar jag bifall till
skrivelseförslaget.

Ousdngen deu 24 maj, f. in.

103 Nr 42.

Herr Bäckström: Herr talman! Såsom redan blivit av lierr J”f/- ändring
statsrådet antytt, har utskottet i huvudsak gått på de linjer, som ''om^ummn-''''
förelagts oss i den kungl. propositionen, och det är endast i ett par naisiyrelse på
punkter, som utskottet ansett sig böra göra några mindre and- landet m. raringar.
(Kora.)

Den första av dessa ändringar är då den, som redan omnämts
av herr Fast, nämligen att utskottet, särskilt när det gällt bestämmelserna
om val av ersättare för-fullmäktige, ansett det vara lyckligt,
om man kunde få fram eu valsedeltyp, som vore av den beskaffenheten,
att den medförde trygghet för valmannen att kunna avge
sin röst så, att vid förfall för den valde ordinarien en suppleant av
samma meningsriktning i alla fall komme att i dennes ställe inträda.

Man har för att ernå detta resultat också försökt på vissa håll att
vid val detachera ett visst antal från varje grupp, som röstat med
särlistor på vissa personer för att trygga en överenskommen ordning
mellan suppleanterna. Någon garanti för att detta syfte skall vinnas
finnes dock icke under nuvarande förhållanden. Det är känt, att
när man har försökt att samgå vid val för att trygga ställningen i det
nämnda avseendet, så har, om det funnits ett mindre antal frondörer
från olika grupper, som gått fram med särlistor, man lätt
rubbat ordningen mellan ersättarna och sålunda icke vunnit
vad man avsett med samgåendet. Det måste vara absolut
enighet mellan väljarna, såvida man icke, när resultatet framlägges,
skall komma att stå inför alldeles överraskande utslag. Sådant
har utskottet ansett kunna förebyggas därigenom, att man nu
använde en vallisttyp av den art, som här föreslagits och som redan
använts vid val till första kammaren. Att möjliggöra för de olika
partierna, där förutsättningar finnas, att kunna samgå vid valen under
fullt betryggande former synes vara något, som i den mån det är
möjligt bör uppmuntras.

Herr Fast har vänt sig, som vi nyss hörde, synnerligen skarpt
mot detta, ehuru jag till min glädje hörde, att herr statsrådet icke
fann utskottets ändringsförslag vara av den art att det var särdeles
mycket att erinra mot det, såsom orden folio sig. Herr Fast tycker
att de utvägar, som finnas för samgående redan nu, äro betryggande,
ehuru det faller sig svårt för mig att förstå, att herr Fast kan vara av
denna mening, han som i alla fall har en så vaken blick för det som
händer och sker. Ty på många håll i landet har man verkligen, när
det gällt samgående, blivit, som jag redan sagt, ställd inför överraskande
utslag.

Herr Fast invände mot den valsedel som här föreslagits, att den
skulle kräva tillgång på ett så stort antal för kommunala uppdrag
kvalificerade personer, att det på många håll skulle ställa sig rent
omöjligt att uppbringa en sådan mängd. Ja, härtill kan man helt
kort invända, att samma ersättarenamn kan användas för namnen på
valsedelns vänstra sida i så stor utsträckning som man vill, särskilt
om man har ont om namn, eller om man vill trygga en ersättares
plats, så snart förfall eller hinder inträder för den ordinarie att tjänst -

Nr 42. 104

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring gorå. Och för övrigt är skillnaden i detta avseende icke så stor, som
om°l-ommu-n ^err Fast Påskina. Nu har man på valsedeln namn till dub nalstyrclse

på helt så stort antal som antalet av dem, som skola väljas. Att då den
landet m. m. nu föreslagna sedeltypen upptager tre gånger så många namn plus
(Forts.) två, bör väl icke verka så förfärligt menligt beträffande tillämpningen,
enär, såsom herr statsrådet också mycket riktigt erinrade om,
användandet av denna valsedel icke blir obligatoriskt. Man får nämligen
också använda de sedeltyper, som’ herr Tast så starkt förordar.

Att användandet av en valsedel med särskilda efterträdarenamn
skulle medföra, att det blev en sådan förvirring vid valen, så att
både valmän och de som skola leda valen finge svårt att komma i land
med förrättningen, anser jag också vara en invändning, som måste
betecknas såsom mycket överdriven. Finnas inånga listtyper, är det
genast vägledande, om en har många namn. År det gemensam lista,
är det ingen risk för förväxling. Gäller det en partilista, om vi nu
tänka oss den möjligheten, så har det heller ingen större betydelse,
ty den bär partibeteckning, som är vägledande. Herr Fast sökte
också skrämma med, att vid användandet av så olika valsedelstyper
•— den med särskilda ersättarenamn skulle bliva av uppseendeväckande
stort format enligt hans mening — valhemligheten vedervågas.
Ja, men när den listtyp, som utskottet föreslagit, då det gäller att
framgå gemensamt vid valen, kommer till användning, så är det klart
att sedel i alla fall tryckes, och den behöver ej få ett från andra valsedlar
avvikande format. Och varför icke då mötas på halva vägen,
så att de, som vilja använda den gamla typen, om jag så får kalla den,
öka ut formatet till likhet med den nu föreslagna; därigenom bleve
valhemligheten till fullo tryggad, så vitt jag kan förstå.

Men herr Fast anser, att utskottet gått för djärvt tillväga, då
det dristat sig mot den kungl. propositionen framkomma med dessa
nyheter. Och han yttrade, att utskottet gjort detta på rak arm, utan
att ha grundligt kunnat utreda saken. Det förhåller sig visst icke
så, att utskottet handlat på rak arm utan utredning, ty utskottet har
under behandlingen av ärendet stått i nära kontakt med såväl sakkunniga
inom departementet som även med kommunalförvaltningssakkunniga.
Herr Fast trodde visserligen att någon förbindelse med
dessa vederbörande ägt rum, men att denna skett telefonledes. Han
bör emellertid veta, att vi även haft skriftliga meddelanden till utskottet,
och det är ej minst med hänsyn till vad vi på den vägen fått
veta, som utskottet slutligen enades om här framlagda förslag. De
avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag som detta innebär medföra
ingalunda såsom herr Fast förmenade väsentliga ändringar i lagtexten;
såsom alla kunde övertyga sig om, äro ändringarna både få
och dessutom mycket enkla och klara.

Jag anser därför, att det alls icke är befogat att resa några starka
erinringar mot detta förslag. Det är tvärtom min övertygelse, att
förslagets realiserande skall underlätta valproceduren och på många
håll göra valkampanjer och omkostnader för desamma väsentligt
mindre betungande för framtiden.

Onsdagen den 2i maj, f. in.

105 Nr 42.

Så ha vi också ett förslag, som framburits motionsvis av horr A’lrJ- ändring
Olsson i Gävle och som herr Fast också talade för. Detta förslag *
går ju i rak strid mot den kungl. propositionen och vad sakkunniga tullstyrelse på
på området uttalat, nämligen då det gäller sammanförande av lands- landet m. m.
tingsmannaval och kommunalval till en förrättning på samma dag. (Forts.)

I förstone syntes mig detta herr Olssons förslag mycket tilltalande,
ty jag är från Norrland, de många milens land. Men vid närmare
begrundande fann jag, att med den korta tid, som stod konstitutionsutskottet
till buds och det stora arbetsmaterial som utskottet hade
för sig, icke någon möjlighet förefanns att komma med något ändringsyrkande
i motionens riktning, synnerligast som de sakkunnigas
och departementschefens uttalanden alls icke tydde på att det vore
tillrådligt att ge sig ut på något experimenterande i den vägen. När
nu första kammaren genom sitt beslut i dag avslagit det skrivelseförslag,
som reservanterna i denna del yrkat bifall till, så är det
meningslöst, att vi här gå på bifall till reservationen. Ty det positiva
resultatet därav blev av noll och intet värde, såvitt jag kan
förstå. Och för övrigt tål saken att ligga på och bör komma fram i
ett annat sammanhang.

Det var en punkt i utskottets förslag, som herr statsrådet tyckte,
att det var mera att erinra emot, nämligen när det ^gällde de jämkningar,
som konstitutionsutskottet tillåtit sig i fråga om den tid,
inom vilken stadsfullmäktigevalen må kunna ske. Här har utskottet
gått på den linjen med några undantag — herr Fast påpekade eu
reservation härutinnan av herr Lyberg in. fl. — att denna tid bör
utsträckas, och detta har skett just med hänsyn till, att vi ansett
lyckligt, om stadsfullmäktige, som skola vara i funktion och eventuellt
icke vid ett nyval bli omvalda, icke onödigt lång tid efter valet
skola behöva fungera och känna sig utan det stöd som de behöva av
valmanskåren. Och de svårigheter, som herr statsrådet påpekade
komme att inträffa genom utsträckning av tiden före sistnämnda val,
ha vi inom utskottet icke funnit föreligga. Ty magistraten har endast
att verkställa sammanräkningen vid dessa val för eget stadssamhälle,
och således kan den proceduren snart nog vara undanstökad.
Något hinder för att i laga tid få även besvärsmål avgjorda
ha vi således icke funnit vara för handen genom det av utskottet
framlagda förslaget.

Beträffande den reservation, som mot utskottets föreliggande
betänkande avgivits av herr Persson i Fritorp, anser jag mig icke
behöva närmare ingå på den, särskilt som herr Persson själv yrkat
på bifall till utskottets hemställan och herr Fast upptagit denna reservation
till granskning. Samma är förhållandet beträffande den av
herr Reuterskiöld avgivna reservationen.

Jag vill för att icke onödigtvis upptaga kammarens tid inskränka
mig till vad jag nu yttrat och ber att med stöd härav få hemställa,
att kammaren måtte bifalla det av utskottet framlagda förslaget.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När man går att taga
ståndpunkt till det utskottsutlåtande, som här föreligger, synes det

Nr 42. 106

Onsdagen den 24 muj, f. m.

Ang. d»dnw/mig nödvändigt att hålla i minnet en del riksdagsbeslut, som så att
*omfamm™saga utgöra själva den grund, på vilken vi nu skola bygga vidare.
tullstyrelse på Enligt min mening är det förslag, som nu här föreligger, endast slutlandet
m. m. stenen, vad gäller anordnandet av våra allmänna val, i den reform,
(Forts.) som påbörjades 1917 med utsträckning av valperioden för andra kammaren
till 4 år. I samband med denna reform till 4-åriga valperioder,
behandlade nämligen riksdagen ett förslag av herr Clason, som
gick ut på, att man hos Kungl. Maj :t skulle begära en utredning om
sådana ändringar i gällande kommunalförfattningar, att val till
landsting och stadsfullmäktige och eventuellt andra kommunala val
i högre grad, än som nu är fallet, skulle sammanföras till en och
samma tidpunkt. Riksdagen beslöt ju på tillstyrkande av ett enhälligt
konstitutionsutskott att godkänna motionen.

I motiveringen till riksdagens skrivelse i ämnet, nr 308 av 1917,
framhölls med skärpa betydelsen och fördelen av att slippa den dubbla
valrörelsen. Riksdagen fana det synnerligen önskvärt, att en sådan
anordning genomfördes, som sammanförde de politiska valen till
en förrättning vartannat år och de kommunala valen likaledes till
en förrättning vartannat år, d. v. s. sålunda 4-åriga valperioder. Man
uttalade t. o. m. i riksdagsskrivelsen, att under utredningen borde det
tagas i betraktande att till ett och samma tillfälle sammanföra såväl
de politiska som de kommunala valen. Riksdagen 1917 var sålunda
inte främmande för tanken på ett fullkomligt sammanförande av
samtliga dessa val. Samma synpunkter, som gjort sig1 gällande i
denna riksdagens skrivelse, kommo också till synes i prop. nr 261 till
1918 års riksdag. Dåvarande civilministern Schotte framhöll, att
om icke de kommunala valen sammanfördes till en och samma förrättning,
så försvinna de fördelar, man med sammanförandet vill
vinna. Han hyste inga som helst betänkligheter mot ett sammanförande
och trodde för sin del, att de praktiska svårigheterna skulle
kunna övervinnas.

När man nu tar del av den kungl. propositionen, tar del av utskottets
utlåtande ävensom av de sakkunnigas betänkande, vilket
sistnämnda ju legat tillgängligt i över ett år, så måste man fråga sig:
har denna utredning och denna undersökning verkligen givit det resultat,
att 1917 års riksdags ståndpunkt måste underkännas? Har
utredningen givit det resultat, att det är omöjligt att gå fram på de
vägar, som syntes ha sympatier i riksdagen 1917?

Efter vad jag kan finna, ha inte utredningsmännen rört sig över
det vida område, som riksdagen ansåg, att utredningen skulle omfatta,
och så vitt jag kan fatta av kommunalförfattningssakkunnigas digra
betänkande, så förklara dessa sakkunniga själva, att de finna, att teoretiskt
inga som helst: hinder möta för ett dylikt sammanförande av
landstings- och kommunala val, d. v. s. val till stads- och kommunalfullmäktige.
Man säger bl. a. — något som också gick igen i herr
statsrådets anförande här i dag — att det skulle vålla så mycket
trassel och så mycket huvudbry. Jag vill för min del gärna tro.
när ett påstående göres — men jag har följt med denna sak så pass
mycket, att jag vågar saga, att jag skulle känt mig väsentligt mera

Onsdagen den 24 maj, f. in.

107 Nr 42.

övertygad, om man ifrån det håll som går emot den ståndpunkt,
jag här gjort mig till tolk lör. lade tram en smula bevis lor, att Jom iommu.
idet icke är möjligt att sammanföra dessa båda val till en och samma tullstyrelse på
förrättning. landet m. Bi ll

err statsrådet har anfört, att han finner ett sådant skäl ligga (Forts.)
i omöjligheten att, såsom man först hade tänkt, kunna sammanföra
förbudsomröstningen och landstingsvalen. Jag skulle, ehuru annars
en mycket varm anhängare av ett sammanförande, icke ett
ögonblick funderat på en sådan anordning; ty jag anser i motsats
mot herr statsrådet, att det är omöjligt att gorå en Jämförelse i dessa
båda fall. När det gäller förbudsomröstningen, så är det en fråga,
som föres fram i förgrunden och som kommer att helt och hållet
dominera. Den fångar hela intresset, den samlar så att säga det
hela och skulle därför enligt min mening, därest den förenades med
landstingsmannavalen, verka till skada för ett verkligt objektivt bedömande
av och ståndpunktstagande till sammansättningen av landstingen.
Men jag tror inte, att man kan säga, att det i övrigt vid våra
vanliga landstingsmannaval och våra kommunalfullmäktige- och
stadsfullmäktigeval förhåller sig på det sättet, att vid dessa dominera
några särskilda frågor av en sådan betydelse, att de skulle förrycka
valet av det hela, om ett sammanförande skedde.

Jag kan sålunda icke finna, att tillräckliga skäl ha presterats
emot den synpunkt på saken, som jag har framlagt. Jag har den
uppfattningen, att det riskeras mer än litet huvudbry och litet olägenheter
genom att bibehålla de två valförrättningarna och placera
dem så, att det på förhand kan räknas ut, att valdeltagandet i det
senare valet blir rätt så minimalt. Jag vill föra i minnet år 1919,
och jag vill påpeka, att då var ett sådant förhållande, som kommer
att möta oss, om riksdagen nu bifaller den ståndpunkt, som utskottet
intagit, när det gäller landstings- och andra kommunala val. Da
upplöstes landstingen och likaså stadsfullmäktige. Vi hade då i
början av mars val till landstinget och. 14 dagar därefter val till
kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige. Nu är att lägga märke
till, att man kunde iakttaga vid detta tillfälle, att man hade ett
minskat deltagande i det senare valet och detta, ehuru vid de senare
valen tillkommo icke mindre än 4 åldersklasser nya valmän.

Mig synes det, som om man inte kan åstadkomma bättre bevis
för faran av att placera de kommunala valen omedelbart efter landstingsmannavalen.

Jag vill peka på förhållandena på landsbygden. Vi ha nu val
till landstingen tredje söndagen i september, och vi ha fyra veckor
därefter att ånyo få valmännen fram till valurnorna. Vi slippa icke
den dubbla valrörelsen, vi få två valrörelser lika fullt, vi få dem
bara närmare intill varandra, vi få dem bara kortare och häftigare,
och risken föreligger, att vi ej få valmännen fram till valurnorna.

Kunna vi icke då, mina damer och herrar, först som sist erkänna,
att det är orimligt att kalla folk till två offentliga val under loppet
av en månad, folk, som ha 2, 3 och 4, kanske 5 och 6 mil till valloka -

Jfr 42. 108

Onsdagen den 24 maj, f. m.

fZjdZilLZlerna- FaIj''de1n härav kan icke bli mer än en, ocli det är, att till de
om kommu- senare valen kommer endast ett litet fatal deltagare, och vi komma
tullstyrelse på att få uppleva vad herr statsrådet varnade för, d. v. s. ett utbredanlandet
m. m. de av valtröttheten, av valledan.

(Forts.) Föreligga nu, mina damer och herrar, så stora svårigheter för

att förlägga dessa val till en och samma förrättning? Vi ha ju genom
riksdagens beslut ålagt de sex större städerna i vårt land att
vidtaga denna förening, d. v. s. att deras landstingsmän eller elektorer,
som de kallas, skola väljas vid samma förrättning som deras
val av stadsfullmäktige. Vi ha ju också faktiskt i Stockholm i mars
månad 1921 prövat på det uppslag, som här är givet, utan att några
som. helst olägenheter därav ha inträffat. Man har visserligen sagt,
att i Stockholm ha en hel del felröstningar ägt ruin; man stoppade
sedlarna i fel kuvert o. v. s. Men man glömmer, när man gör dessa
erinringar, att i den lag, som antogs vid föregående riksdag angående
förenandet av elektorsvalet omedelbart med själva fullmäktigevalet,
ej fanns någon föreskrift om vilka anordningar som skulle vidtagas.
Jag har aldrig ett ögonblick fallit på den idén, att riksdagen bara
hade att besluta., att valen skulle ske vid en och samma förrättning,
utan att man vidtoge nagra andra åtgärder. Jag har sålunda bestämt
i min motion hävdat, att här skall det skapas strikta bestämmelser
om hur det skall tillgå. Jag har sagt, att det är nödvändigt,
att på valsedeln och valkuvertet angivas klart och tydligt, att här
galler denna valsedel för landstingsmän, bär gäller denna för kommunal-
eller stadsfullmäktige. Det skall stå tryckt på valkuverten
vad valet avser, och dessa valkuvert kunna ju, för att man ytterligare
skall hindra förväxlingar, vara av olika färg. Jag tror, att när vi
ha samma, röstlängd och valdistrikten äro desamma, så skall det icke
vara omöjligare i våra mindre städer och på landsbygden än i storstäderna
att kunna vidtaga dessa anordningar. Jag tror nämligen,
att folket ute på landsbygden är lika klokt och har lika lätt att
fatta, galoppen som folket i storstäderna. Det skulle då vara detta,
på vilket man trycker icke minst i den kungl. propositionen, nämligen
att valnämnderna ej vore utrustade på det sättet, att man kunde
med förtroende lägga uti deras händer ett handhavande av dessa
val. Jag tror emellertid, att den, som följt med utvecklingen av våra
valnämnders arbete från 1911 och tills nu, skall finna, att det
trassel, de olägenheter och de felaktigheter, som uppstodo i början
av valnämndernas arbete, nu äro nästan försvunna; och vi, som följt
arbetet ute i bygderna, ha fått det intrycket, att man kan ställa synnerligen
stora anspråk på dessa valnämnder och att de gå i land
även med de mest skilda uppgifter.

Jag har fört fram min motion, därför att jag anser, att omvårdnaden
av våra kommunala angelägenheter är så betydelsefull, att de
kommunala valen icke skola sättas i efterhand, icke skola överlämnas
åt slumpen och icke ordnas genom en lagstiftning, som är sådan,
att folket icke kommer fram för att öva inflytande på den kommunala
förvaltningen.

Onsdagen de» 21 maj, f. in.

100 Nr 42.

Ja# kali ju för ögonblicket icke vinna bifall till min motion. Jag
kan icke vinna annat, än att frågan hålles öppen i överensstämmelse
med den reservation, som är avgiven av herr Hansson i Gärda
in. fl., och till vilken reservation jag kommer att yrka bifall senare,
när vi komma till punkt B.

Jag skulle vilja framhålla, att det synes mig nödvändigt, när
man inte kan vinna reformen på en gång, att man åtminstone håller
frågan öppen, så att man inte nu kopplar av det hela och på en gång
säger ifrån, att vi vilja icke vara med på en sådan anordning. Ty
det skulle ju kunna hända, mina damer och herrar, att vi fortare än
vi ana, av den erfarenhet, som höstens val kommer att ge oss, känna
oss tvingade att gå den väg, som jag anvisat i min motion.

Häruti instämde herrar Rydén, Jcnsen, Hage, Öhman, Söderberg,
Granath, Lindley, Eklund, Norling, Höglund och Pettersson i
Köping.

Herr Jönsson i Bndhill: Herr talman, mina damer och

herrar! Jag har begärt ordet närmast för att förklara min anslutning
till de synpunkter, som herr Olsson i Gävle nyss framförde.
Jag beklagar, att konstitutionsutskottet icke kunnat få till
stånd en positiv lösning i denna fråga efter de linjer, som han dragit
upp i sin motion.

Det är säkerligen så, som herr statsrådet framhöll i sitt anförande,
att valmännen börja känna en viss trötthet inför alla dessa
val. Vi ha under innevarande år att räkna med icke mindre än
tre särskilda val, där det vore önskvärt, att valmännen mötte upp så
mangrant som möjligt. Vi få förbudsomröstning, vi få landstingsmannaval
och vi få kommunalfullmäktigeval. Det skulle sålunda
vara högeligen fördelaktigt, om konstitutionsutskottet hade, med
utgångspunkt från herr Olssons i Gävle motion, funnit på ett lämpligt
sätt att lösa denna fråga.

Det har nu framhållits i den kungliga propositionen, att ett
sammanförande av valen skulle medföra oreda och förvirring och
bli orsak till masskassering av valsedlar. Det har också anförts,
att »i våra mindre städer och synnerligast på landsbygden, där valens
sammanförande i och för sig skulle vara mest önskvärt, förefinnas
tydligen icke motsvarande resurser för de särskilda valens
verkställande under betryggande former vid en och samma förrättning,
och valens förläggande till särskilda förrättningar under en
och samma dag omöjliggöres på landsbygden redan av den omständigheten,
att båda valen skola förrättas inför valnämnden». Detta
är de avgörande skäl, som skulle tala mot ett bifall till herr Olssons
i Gävle motion. Gentemot detta skulle jag vilja säga, att då vi
för närvarande ha två röstlängder i kommunen och det finnes en
ordförande och en vice ordförande i valnämnden, man skulle kunna
tänka sig saken ordnad på det sättet, att förrättningen hålles på två
olika vallokaler på samma dag. Möjligtvis kunde man tillsätta en
extra vice ordförande; valnämndens antal skulle kanske också be -

Ang. ändring
i förordningen
om kommunalslyrelse
])d
landet m. m.

(Förta.)

Nr 42. 110

Onsdagen den 24 maj, t in.

Aw). ändring höva utökas. Det vore emellertid, såvitt jag begriper, en given för1
om°komnui-1 ^ förrätta dessa val samtidigt. Det är sannerligen stora upp nalstyrelse

på offringar, som valmännen på landsbygden få underkasta sig, då de
landet m. m. under en viss kort tid måste gå till valurnan flera gånger.

(Forts.) Herr statsrådet ansåg, att en dylik anordning skulle medföra

stora olägenheter. Ja, om man tänker på städerna och på de störa
samhällena, torde en sådan anordning icke behöva ifrågakomma.
Men vi skola stifta lagar icke bara för storstäderna och de stora
samhällena, utan vi böra också ha en liten tanke på de människor,
som bo ute i de glest befolkade bygderna. Det förefaller mig då,
att man inte bör släppa tanken på att göra det så litet påkostande,
så litet besvärligt som möjligt för medborgarna att deltaga i kommunala
och politiska val. När röstlängder föreligga i två exemplar
och det finns valnämnder, som äga kompetens att förrätta
val, borde de säkerligen tillerkännas möjlighet att bedöma, om olika
valförrättningar lämpligen kunna anordnas på samma valdag.

Som konsekvens härav skulle jag vilja framhålla, att det enligt
mitt förmenande varit lyckligare, om utskottet hade lagt sitt
förslag så, att de kommunala myndigheterna fått full frihet att
bestämma över anordningen av dessa valförrättningar och, där så
lämpligen kan ske, över sammanförandet av desamma till en gemensam
valdag. Nu ligger emellertid saken icke till på detta sätt.
Herr Eäckström erinrade därom, att första kammaren redan avslagit
den av herr Hansson i Gärda m. fl. avgivna reservationen, varför
frågan har förfallit för denna riksdag. Detta är visserligen
sant, men jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen, att andra
kammaren genom sitt votum i dag skall ge sin anslutning till herr
Hanssons i Gärda reservation och gentemot Kungl. Maj:t markera,
att vi å landsbygdshåll gärna skulle se en lösning av frågan enligt
de i denna reservation uppdragna linjer. Detta kan nu inte gke på
annat sätt än genom ett skrivelseförslag till Kungl. Maj:t, och jag
nödgas därför, herr talman, att inskränka mig till att yrka bifall
till herr Hanssons i Gärda reservation, när vi komma till den punkten.

Jag skulle därtill vilja lägga ytterligare några ord, då jag
nu kommit att uppträda i denna fråga. I det förslag, som här föreligger,
finns det flera saker, som man odelat kan ge sitt fulla gillande.
Jag är sålunda ense med utskottet och Kungl. Maj:t däri,
att borttagandet av den successiva förnyelsen av kommunalrepresentationerna
innebär ett givet framsteg. Likaledes ger jag min
anslutning fullt och helt till herr Lybergs förslag därom, att suppleanterna
kunna placeras så å valsedeln, att de vid behov få inträda
för viss ordinarie ledamot. Detta är absolut ett givet framsteg.
Men däremot är jag inte fullt lika säker som utskottet, att en hel
del annat av det som här föreslås är av behovet påkallat. Jag skulle
därför vilja uttala, att det vore synnerligen värdefullt om riksdagen
och Kungl. Maj:t allvarligt ville överväga, huruvida det icke
vore på tiden att något minska benägenheten härvidlag att reformera.
Det förhåller sig för närvarande på det sättet att folket bör -

Onad&gen den 24 maj, f. in.

111 Nr 42.

jar mindre deltaga i valen, och dessutom synas de, som ha den kommunala
ledningen omhand, börjat tröttna på de alltför ofta förekommande
ändringarna i våra kommunallagar. Jag är ganska viss
därom, att när vi kommit så långt, att vi, såsom en föregående talare
uttryckte sig, lagt slutstenen vid det byggnadsverk, som påbörjades
1917 beträffande kommunallagstiftningen, skall det säkerligen
vara anledning att upphöra med de ständigt upprepade reformerna
på kommunallagstiftningsområdet.

Med framhållande alltså av detta, ber jag, herr talman, att
få uttala min anslutning till herr Olssons i Gävle motion. Jag
skall, när vi komma till punkt B, yrka bifall till herr Hanssons i
Gärda m. fl. reservation.

Herr Perssoni Pritorp: Herr talman! Endast ett par ord.
Jag hade inte tänkt yttra mig beträffande det förslag, som utskottet
här framlagt, fastän jag avgivit en reservation till betänkandet.
Jag fann mig emellertid föranledd att begära ordet, då såväl herr
Fast som herr Bäckström togo sig friheten att i sitt anförande indraga
den reservation, som jag fogat vid utlåtandet.

Det är tämligen klart, att jag inte kan framställa något yrkande
om bifall till det väsentliga av det, som jag fört fram i min
reservation. Jag hoppas att det önskemål jag där framfört i en nära
framtid skall mötas av mera förståelse än fallet är nu. Vad angår
den senare delen av reservationen skulle det vara möjligt
framställa yrkande om bifall, men vid det förhållande, att första
kammaren redan bifallit utskottets förslag, skall jag inte heller
därvidlag göra något yrkande. Jag vill endast beklaga, att genom
denna förändring i kommunalförordningen å landet, följden blir,
att våra kommunalnämnder komma i sin helhet att väljas för fyra
år. Det är ledsamt att den successiva förnyelsen icke får förekomma
åtminstone på denna punkt.

Vad sedan punkt B i utskottets hemställan beträffar, ber jag
att få säga, att jag tycker, att det här inte är mycket att strida
om. Det gäller här en strid om påvens skägg. Första kammaren
har ju bifallit vad utskottet där hemställt, nämligen avslag å herr
Olssons i Gävle motion, och därför kan det endast bli fråga om en
opinionsyttring, vad andra kammaren i den punkten än må besluta.

Jag skall vidare be få säga, att om jag vid punkt A blir ställd
i valet och kvalet mellan att rösta mellan herr Fasts yrkande eller
för utskottets förslag, så kommer jag utan tvekan att ansluta
mig till det senare. Jag vill med den erfarenhet jag har från våra
kommunalval på landsbygden säga, att herr Lybergs motion som utskottet
tillstyrkt innebär en väsentlig förbättring av den kungliga
propositionen, då det nämligen är alldeles uppenbart att härigenom
möjliggöres ett samgående mellan de olika partierna tack vare den
omständigheten att suppleantfrågan kan ordnas. Herr Fast trodde
inte på, att detta vore möjligt, men erfarenheten visar dock, att en
mängd fall förekommit på landsbygden, där man gått fram på en

A ng. ändring
i förordningen
om kommunaUtyrelse
pa
landet m. rn.
(Korta.)

Nr 42. 112

Ousdagen den 24 inoj, f. in.

Ang. ändring
i förordningen
om kommunalstyrelse
på
landet m. m.

(Forte.)

gemensam linje. Ibland liar det, såsom herr Bäckström anförde,
hakat upp sig- därpå, att man inte kunnat få suppleantfrågan ordnad,
men detta kan nu ske tack vare föreliggande förslag, och detta
är för mig ett avgörande skäl att jag biträder utskottets förslag.

Herr talman! Jag skall inte upptaga tiden längre utan ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Ställande mig
herr förste vice talmannens anmodan till efterrättelse, skall jag inte
med många ord förlänga denna debatt. Det finnes icke, som saken
nu ligger, anledning att gå in på själva principfrågan om den successiva
förnyelsens avskaffande — därom tyckas ju alla vara ense.

Det är likväl en punkt i utskottets hemställan, som jag tänkt
att något beröra, nämligen den, som rör frågan om val av stadsfullmäktige.
I denna del har ju utskottet gjort en avvikelse från Kungl.
Haj:ts förslag i fråga om den tid, inom vilken detta val skall förrättas.
Jag kan för min del inte finna, att utskottet här förebragt
några som helst bärande skäl för ett frångående av Kungl. Haj ds
hemställan. Det enda skäl, som utskottet framfört, är, att det icke
kunde anses lämpligt, att de stadsfullmäktige, som eventuellt bleve
utslagna vid ett val, finge deltaga i fullmäktiges sammanträden efter
valet. Jag tror emellertid icke, att detta har någon synnerligen
stor betydelse. Det kan ju inte bli fråga om mer än högst ett par
fullmäktigesammanträden och jag är också övertygad om, att sådana
icke omvalda fullmäktige därför ej skulle förlora allt intresse
för stadens gemensamma angelägenheter.

Det kan ju synas något underligt, att jag såsom landsortsbo
går upp att tala i denna fråga, som är speciell för städerna, men
jag representerar i alla fall även sju städer och anser mig därför
berättigad yttra mig härvidlag och om man ser efter, huru städerna
själva ställa sig till detta spörsmål, så finner man av den utredning,
som medföljer den kungl. propositionen, att av samtliga stadsfullmäktige
och magistrater, som yttrat sig i frågan om tiden för stadsfullmäktigevalen,
hava endast fyra yrkat, att tiden borde utsträckas
utöver vad Kungl. Majd föreslagit. Av dessa fyra hava stadsfullmäktige
i Karlskrona och Ronneby åberopat samma skäl, som
utskottet nu anfört, nämligen att det kunde befaras, att stadsfullmäktige,
som ej blivit omvalda, skulle förlora intresset för sina
mandat. En magistrat anför som skäl för ett framflyttande av tiden
för valen, att förberedelserna för stadsfullmäktigevalen borde
komma att förläggas till tiden efter det magistratsledamöterna kommit
hem från sina semestrar. Detta är dock enligt mitt förmenande
ett mycket klent skäl. Samtliga övriga magistrater och stadsfullmäktige,
som inkommit med yttranden, hava antingen icke alls
vidrört detta, spörsmål eller ock tillstyrkt Kungl. Maj ds förslag
med undantag för stadsfullmäktige i en stad, som påyrkat en ännu
större inskränkning i den tid, varunder valen skola hållas, så att
densamma skulle omfatta tiden från och med den 10 till och med
den 30 september.

113 Nr 42.

Onsdngcn den 24 maj, f. m.

Na säger utskottet, att det huvudsakliga skälet för Kungl.

Maj -t att fastställa perioden för valens hållande till senast (len 2U nm icommu.
oktober skulle vara, att tillräcklig tid skulle lämnas för samman- nabt,jrdse på
räkningen efter valen. Detta är dock endast ett av de skal, som an et m. m.
tala härför; det finnes i själva verket många andra som .lag dock
icke här skall upprepa. Enligt mitt förmenande föreligga dock ratt
allvarliga olägenheter av att utsträcka perioden så långt som till
sista november. Man kan ju tänka sig, och det händer för övrig^ ra
ofta, att stadsfullmäktigevalen bli överklagade. Om nu vid sadant
överklagande besvären fullföljas upp i högsta instans och denna
upphäver valet och förordnar om nya vals anställande, sa är det
obestridligt, att dessa nya val icke hinna förrättas så tidigt, att de
nya stadsfullmäktige kunna tillträda sina mandat den 1 januari.

Detta kan efter den successiva förnyelsens upphävande valla ratt
allvarliga betänkligheter, ty det betyder, att staden blir stalld utan
stadsfullmäktige från den 1 januari, tills nytt val hunnit förrattas
och de nya stadsfullmäktige hunnit tillträda sina funktioner. Vetta
var ju icke så farligt, så länge vi hade den successiva, förnyelsen
tv då stodo ju i alla fall hälften av stadsfullmäktige kvar, sa att
staden icke var utan beslutande myndighet. Men sedan den succéssiva
förnyelsen bortfallit, kan det befaras, att detta skulle valla rat
stora olägenheter.

Rörande denna sak föreligger ju en reservation av herr Lyberg
m. fl., och jag har blivit ombedd att i detta sammanhang omnämna,
att även herr Jensen skulle stått under den reservationen och att det
endast är ett förbiseende, att hans namn icke kommit med.

Jag tror, herr talman, att det finnes starka skäl för att löfja
Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Jag kommer därför, då denna
punkt föredrages, att yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag. I flen
nu föredragna punkten har jag intet annat yrkande än pa bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av förevarande lagförslag, dels ock
på godkännande av samma lagförslag med de ändringar däri, som
föreslagits av herr Kast i hans vid utskottets utlåtande fogade, under
6:o) upptagna reservation; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid
begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en sa lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill att kammaren godkänner konstitutionsutskottets
förevarande under punkten A) l:o) upptagna lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda lagförslag med de
ändringar däri, som föreslagits av herr Fast i hans vid utskottets utlåtande
fogade, under 6:o) upptagna reservation.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 42. 8

Nr 42. 114

Onsdagen den 24 maj, f. m.

Ang. ändring
i förordningen
om kommunalstyreUe
på
landet m. m.

(Forts.)

i i U^v^sa(5® 152 ja mot 41 nej, vadan kammaren godkänt

utskottets töreliggande lagförslag.

Härpå föredrogs utskottets under 2) upptagna lagförslag: och
begärdes ordet därvid av

Herr Andersson i Igelboda, som yttrade: Herr talman!

1 denna punkt ber jag, under åberopande av vad jag tidigare anfört,
att få yrka, bifall till herr Lybergs m. fl. reservation, vilken
innebär, att åt § 14 gives den lydelse, den har enligt det Kungl
iorslaget. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner först på
godkännande av utskottets förevarande lagförslag samt vidare på godkännande
av berörda lagförslag med de ändringar däri, som föreslagits
i den av herr Lyberg m. fl. vid utskottets utlåtande fogade,
under 4.o) upptagna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som
votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en
voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill att kammaren godkänner konstitutionsutskottets
lorevarande under punkten A) 2:o) upptagna lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren _ godkänt berörda lagförslag med de
ändringar däri, som föreslagits i den av herr Lyberg m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade, under 4:o) upptagna reservationen.

Omröstningen utföll med 112 ja mot 74 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets ifrågavarande lagförslag.

De under 3)—7) upptagna lagförslagen.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om lagförslagen.

Slutligen föredrogs punkten B); och yttrade därvid:

Herr O 1 s s o n i Gävle: Herr talman! Jag skall be att under
denna punkt, få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen av herr G. W. Hansson
m. fl.

Herr Bäckström: Med hänvisning till vad jag tidigare

under överläggningen i detta ärende yttrat ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

115 Nr 42.

Onsdagen den 24 maj, f. m.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i Jom icommu.
förevarande punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till nalatyrelae på
den av herr Gustav W. Hansson m. fl. avgivna vid utlåtandet under landet ro. ro.
2:o) fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra pro- (Forte.)
positionen vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes
emellertid, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem- .
ställan i punkten B) av utskottets förevarande utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, rö9tar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Gustav W. Hansson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet under 2:o) fogade reservationen.

Voteringen utvisade 101 ja mot 81 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden
för valen samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren
att lördagen den 27 innevarande maj företaga val, av dels tolv valmän
att, gemensamt med ett lika antal valmän från första kammaren,
välja en kommitterad för tryckfrihetens vård i stället för justitierådet
N. E. Alexanderson, som erhållit begärt entledigande, dels ock
tre suppleanter för förstnämnda valmän.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,40 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.