RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1922:41
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1922. Ändra kammaren. Nr 41.
Lördagen den 20 maj, f. m.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Herr talmannen tillkännagav, att enligt överenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensamma voteringar körnare att äga rum tisdagen
den 23 i denna månad angående de voteringspropositioner, som då
vore av kamrarna godkända.
§ 2.
Herr Kilboms vid kammarens nästföregående sammanträde framställda,
men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr statsministern
få framställa spörsmål angående regeringens arbetslöshetspolitik
m. m., som nu föredrogs, blev av kammaren bifallen.
§ 3.
Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 44, med återlämnande
till andra kammaren av en till utskottet hänvisad motion i viss
del; och beslöt kammaren överlämna motionen, i vad den anginge näringsfrihetsförordningen,
till behandling av lagutskott.
§ 4.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets härpå föredragna
utlåtande nr 3 bordlädes åter.
§ 5.
Vid härefter skedd föredragning av sammansatta bevillnings- och
första lagutskottets memorial, nr 4, med hemställan om anvisande av
ersättning åt utskottets sekreterare biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 6.
Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda- bankoutskottets utlåtanden
nr 47—60 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 10 A, 10
B och 45—49.
Andra hammarens protoholl 1982. Nr4-1.
1
Nr 41. 2
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
§ 7.
Till avgörande förelåg nu andra särskilda utskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition nr 100 med förslag
till lag om allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande
propositioner dels ock inom riksdagen i ämnet väckta motioner.
. Tlil andra särskilda utskottets förberedande behandling hade hänvisats
l:o)
Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, däri Kungl. Majrt föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
allmänna vägar på landet;
2 ro) Kungl. Majrts proposition, nr 122, med förslag till lag om
andrad lydelse av 2 § 8 ro i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds
regeringsrätt;
3j°? •Maj :ts Proposition, nr 128, med förslag till lag om
ändrad lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862-samt
4ro) Kungl. Majrts proposition, nr 215, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 kap. 7, 13 och 19 §§ vattenlagen.
Tillika hade till. utskottet hänvisats följande i anledning av
Kungl. Majrts proposition nr 100 väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren
nr 115, av herr Bondeson;
nr 123, av herr Frändén m. fl.;
nr 124, av herr Rosén;
nr 125, av herr Johan Peter Johansson m. fl.;
nr 126, av herr Pålsson m. fl.;
nr 127, av herr Bodin;
nr 128, av herr C. Petrus V. Nilsson m. fl.; och
nr 129, av herr Karl Andreas Andersson m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 211, av herr Olsson i Ramsta;
nr 230, av herr Karlsson i Nynäshamn;
nr 231, av herr Andersson i Rasjön m. fl.;
nr 239, av herr Wiklund m. fl.;
nr 240, av herr Olsson i Blädinge;
nr 241, av herrar Pettersson i Stäringe och Lindgren;
nr 242, av herr G. Johanson i Hallagården in. fl.;
nr 244, av herr Olsson i Broberg m. fl.;
nr 245, av herr Leo m. fl.;
nr 246, av herr Ödström m. fl.;
nr 247, av herr Nilsson i Landeryd m. fl.,
nr 248, av herr Andersson i Höör;
nr 249, av herr Johansson i Kälkebo m. fl.;
Lördagen den 20 muj, f. in.
3 Nr 41.
nr 250, av herr Gardell m. fl.;
nr 251, av herrar Johansson i Bro och Petersson i Broaryd;
nr 252, av herr Corneliusson m. fl.;
nr 253, av herr Edén m. fl.; och
nr 254, av herr Lindmark.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 100;
2) att_ riksdagen måtte avslå samtliga yrkanden om ändring i
Kungl. Maj:ts proposition nr 100;
3) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 122;
4) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 128;
5) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 215;
6) att riksdagen måtte avslå motionerna nr 123 inom första kam
maren
och nr 239 inom andra kammaren, såvitt de innehölle yrkande
om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag till ny väglagstiftning;
7)
att riksdagen måtte avslå motionen nr 241 inom andra kammaren,
i vad den innefattade yrkande om ändring i nu gällande väglag
och begäran om skrivelse till Kungl. Maj:t i enahanda syfte;
8) att riksdagen måtte avslå motionen inom andra kammaren nr
242, i vad den innefattade yrkande om ändring av gällande väglag;
samt
9) att riksdagen måtte finna motionen nr 123 inom första kammaren
samt motionerna inom andra kammaren nr 239, 240, 241, 242,
247 och 254, i vad de innefattade yrkande om avslag å Kungl. Maj :ts
proposition nr 100, besvarade genom utskottets hemställan under 1).
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
1) av herrar von Sneidern, Tjällgren, Bondeson, Olsson i Broberg,
Hamilton, Olsson i Blädinge och Rehn, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa
A) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition
nr. 100 icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen bifallas,
måtte för sin del antaga i punkten intaget förslag till lag om allmänna
vägar på landet;
B) att samtliga i ämnet väckta motioner, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;
C) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 122, icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga i punkten intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 8 ro i lagen den 26 maj 1909 (nr 38, s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;
D) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 128, icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga i punkten intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862; och
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landd.
(Forte.)
Nr 41.
4
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
_ E) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 215, icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga i punkten intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 kap. 7, 13 och 19 §§ vattenlagen;
av herr Johansson i Brånalt, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att. riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 100
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t efter verkställd
utredning ville för riksdagen framlägga förslag till ny väglag.
byggd på den grundsatsen, att kostnaderna för väghållningsbesväret
borde efter lika grunder åläggas samtliga landets skatteskyldiga utan
skillnad mellan land och stad;
av herr Asplund, som ansett, att Kungl. Maj :ts förslag, med de
ändringar, som innefattades i herr von Sneiderns m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation, samt med vissa- av reservanten därutöver föreslagna
jämkningar, bort godkännas; samt
av herrar Borell, Hult, Frändén, Johan Bernhard Johansson och
Brännström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
1_) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 100
samt i anledning av samma proposition och motionerna nr 123 inom
första kammaren och nr 239 inom andra kammaren i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om förnyad
skyndsam utredning av vägfrågan, med beaktande av i reservationen
angivna synpunkter, samt för riksdagen framlägga det förslag, som
av samma utredning kunde föranledas;
2) att. riksdagen måtte avslå samtliga yrkanden om ändring i
Kungl. Majrts proposition nr 100;
3) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 122 ;
4) att riksdagen måtte avslå Kungl. Majrts proposition nr 128;
5) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 215:
6) att riksdagen måtte avslå motionen nr 241 inom andra kam
maren,
i vad den innefattade yrkande om ändring i nu gällande väglag
och begäran om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om förslag
till ny väglagstiftning;
7) att riksdagen måtte avslå motionen inom andra kammaren nr
242, i vad den innefattade yrkande om ändring av gällande väglag;
samt
8) att riksdagen måtte finna motionerna inom andra kammaren nr
240, 241, 242, 247 och 254, i vad de innefattade yrkande om avslag
å Kungl. Maj :ts proposition nr 100, besvarade genom utskottets hemställan
under 1).
Punkterna 1) och 2) föredrogos i ett sammanhang. Därefter
yttrade:
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet örne:
Herr talman, mina damer och herrar! Man överdriver nog icke, om
man påstår, att det ärende, som kammaren nu går att behandla, näm
-
Lördagen den 20 maj, f. m.
5 Nr 41.
ligen frågan om det svenska vägväsendets nydaning, är det betydelsefullaste
spörsmål från både praktisk-ekonomiska och kulturella
synpunkter, som på mycket länge har kommit under riksdagens behandling.
Ytterlinjerna i den föreslagna reformen äro synnerligen
enkla. Andra särskilda utskottet har på sidan 2 av sitt utlåtande
sammanfattat alla de huvudsakliga förändringar, som föreslås i den
kungliga propositionen, på ett utrymme av 19 rader. Vad som ligger
bakom dessa ytterlinjer i all deras enkelhet är emellertid både stort
och genomgripande, såsom jag förmodar, att samtliga kammarens
ledamöter redan ha klargjort för sig.
Det förslag till lag om allmänna vägar på landet, som innehålles
i propositionen, var först och främst ämnat att utgöra slutstenen
på en utveckling, som pågått i många årtionden. Eörslaget har
också varit föremål för en utredning, som i grundlighet torde söka
sin like.
Med naturavägunderhållets avskaffande skulle en av de sista,
ännu kvarstående naturaprestationerna av större betydelse bortfalla
och penninghushållning även på detta område liksom på de flesta
andra områden i vårt samhällsliv hålla sitt intåg. Om jag fattat saken
rätt, har detta av jordbrukarna livligt åstundats sedan många
år tillbaka. I varje fall kan övergivandet av naturaunderhållet sägas
vara en nödvändig förutsättning för lösandet av ett annat och i
varje fall mycket kraftigt understruket krav, nämligen kravet på en
utjämning av vägbördorna. Denna utjämning har varit eftertraktad
sedan mera än hundra år tillbaka. Men sedan motortrafiken började
vinna sin nuvarande omfattning, har denna utjämning börjat framträda
såsom en tvingande nödvändighet.
Om jag nu ser på den utredning, som föregått förslagets framläggande,
vill jag endast erinra om, att den s. k. vägkommissionen
tillsattes i september 1911 av dåvarande chefen för finansdepartementet
Carl Swartz. Denna vägkommission avlämnade år 1916 sitt
betänkande, som remitterades till samtliga de myndigheter och korporationer,
som kunde anses hava sakkunskap i eller intresse för
vägfrågans lösning. På grundvalen av de inkomna utlatandena, som
voro rätt kritiska på många punkter, lät regeringen utarbeta det nu
föreliggande förslaget genom de s. k. vägsakkunniga. ^ Dessas förslag
har åter gått ut på remiss och mottagits — jag vågar säga det
—- med stor och allmän tillfredsställelse. Om damerna och herrarna
göra sig besvär att genomgå svaren pa dessa remisser, sa skola ni
snart finna, att i huvudsak har förslaget tillstyrkts så gott som enhälligt
av alla de hörda myndigheterna. Endast i vissa detaljspörsmål
har man olika uppfattningar, och det är ytterst ^få, som önska
ha naturavägunderhållet kvar. Blott med avseende på köpingar och
municipalsamhällen har i en eller annan punkt någon skarpare meningsskiljaktighet
kvarstått, såsom naturligt är, då det gäller en ren
intressefråga, där parterna alltid önska tillgodose sina egna intressen
men alltid glömma, att också motparten har berättigade krav,
och där följaktligen en över de båda parterna stående makt, den det
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Kr 41. 6
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
allmänna representerande statsmakten, måste slita tvisten tyvärr
otta pa ett sätt, som icke tillfredsställer någon av parterna. *
När jag tillträdde posten som chef för kommunikationsdepartementet
var en av de första frågor, som mötte mig, just den förevarande.
Då jag förut haft ytterst liten anledning att syssla med
väglagstiftning och alldeles icke har haft någon anledning att fatta
ståndpunkt till något särskilt förslag, så — jag anser mig böra säga
det idag stod jag rätt kallsinnig inför hela denna omfattande uppgift.
Jag var också — det kan jag även gärna erkänna — från början
ytterst skeptisk beträffande möjligheten att inom överskådlig
tid nå fram till en acceptabel lösning av en fråga, som under så
manga årtionden varit föremål för strid. När jag hade studerat mig
in i ämnet en smula, försvann emellertid detta tvivel. »Tag nödgades
erkänna, att det förslag, vartill vägsakkunniga kommit, i allt väsentligt
var lyckligt avvägt, och att det alltigenom utmärkte sig för
en hög grad av enkelhet och klarhet. Särskilt glädjande syntes mig
vara, att vägsakkunniga betraktat denna fråga som en rent kommunal
angelägenhet utan någon tryckande byråkratisk centralisering.
På ett par punkter föreföll det mig visserligen som om man kanske
väl mycket Utåt till statens stöd. Jag fruktade sålunda allvarligt,
att riksdagen i dessa finansnödens tider icke skulle vara villig att
gå med på så avsevärda statsbidrag, som de sakkunniga föreslagit.
och jag funderade därför rätt allvarligt på att omlägga grunderna
för ^statsbidragets utgående så, att mindre betungade distrikt skulle
erhålla väsentligt minskat underhållsbidrag i jämförelse med vad de
sakkunniga föreslagit. Enligt en väg, som jag var inne på, skulle
bidraget utgå först när kostnaden för vägunderhållet nått ett visst
belopp per fyrk. Om denna t. ex. inom ett distrikt var 5 å 10 öre.
skulle distriktet lämnas utan statsbidrag; överstege den 10 öre, skulle
statsbidraget vara lågt för att stiga med varje 5-öring. Jag är säker
på, att en sådan skala kunnat genomföras, som givit de mera
betungade vägdistrikten ett lika gott stöd som de skulle erhållit enligt
de sakkunnigas förslag, men som samtidigt icke behövt kosta
staten på långt när så mycket som de vägsakkunnigas förslag i denna
punkt. Vid frågans övervägande fann jag emellertid det för frågans
framgång vara bäst att vara en smula frikostig. Jag trodde,
att det skulle öka utsikterna för förslagets antagande. Resultatet
av frågans behandling har dock gjort mig en smula ångerköpt. Jag
måste säga, att det utan tvivel varit klokare från politisk synpunkt
att bryta mot principen om lika bidrag för alla vägdistrikt. Med den
föreslagna utvidgningen av vägdistrikten följa ju högst väsentliga
förhöjningar av bidragen, och därmed bortfaller, synes det mig, ett
motiv för att låta grundbidragen utgå lika för alla. Med de vägsakkunnigas
förslag har nu aptiten på statsbidrag ökats på ett sätt,
som äventyrar hela den stora frågan. Det skick, i vilket den efter
utskottsbehandlingen föreligger, synes mig omöjliggöra en lösning
innevarande år. För min del finner jag detta synnerligen betänkligt
ur rent saklig synpunkt, och jag tillåter mig till detta beklagande
Lördagen den 20 maj, f. in.
7 Nr 41.
foga eu undran, huruvida icke de ledamöter inom utskottet, som genom
sin hållning dikterat utgången, inom kort skola komma att in- ‘
stämma i detta beklagande. Det har hänt sådana omsvängningar
förr, och såsom denna fråga från början lagts upp, torde det föreligga
anledning att antaga, att utskottsmajoriteten om något år gärna
skulle önska, att de kunde gräva förslaget upp ur mullen igen.
När man närmare studerar utskottsbetänkande! och de därvid
fogade reservationerna, så finner man bekräftad uppfattningen om
förslagets organisatoriska förtjänster. Icke mindre än 14 röster av
20 eller 2/3 av utskottets ledamöter ha godtagit den av Kungl. Maj :t
föreslagna organisationen. De förändringar, varom herr von Sneidern
m. fl. hemställa i sin reservation, äro visserligen i ett par punkter
avgjorda försämringar, i några punkter äro förändringarna neutrala
och i några punkter vill jag gärna medgiva, att de innebära avgjorda
förbättringar av Kungl. Maj:ts förslag. Jag är övertygad om, att
de ledamöter, som dikterat utskottets motivering, icke skulle gjort
några svårigheter att godkänna åtskilliga av reservanternas önskemål,
därest det kunnat leda till resultat i år. Det är sålunda, mina
damer och herrar, icke förslagets beskaffenhet i och för sig, som utgör
det stora hindret för reformen, utan det är en för vägförvaltningen
främmande fråga, nämligen skattefrågan, som lett fram till ifrågavarande
resultat. Detta är så mycket beklagligare som denna
fråga icke alls föreligger vid detta tillfälle. Detta framgår tillräckligt
tydligt av motiveringen till propositionen, att den nu föreliggande
paragrafen rörande vägskatten icke är avsedd att vara definitiv
i avseende på repartitionen. Jag hänvisar till yttrandet av departementschefen
på sidan 100 i propositionen nr 100. Då de flesta av
kammarens ledamöter kanske icke ha propositionen nu tillgänglig,
så tillåter jag mig att läsa upp de få rader, som handla härom. Det
säges härom: _ _ .....
»Den kommunala beskattningen har ännu icke blivit definitivt
ordnad. Visserligen har vid 1920 års riksdag antagits ett provisorium
avseende tiden 1921—1924, men någon visshet att den slutliga
regleringen kommer att äga rum efter samma grunder, som följts vid
den provisoriska lagstiftningen, finnes icke. Den 27 maj 1921 har
en kommitté tillsatts med uppdrag att verkställa förnyad, allsidig
prövning av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning
samt att avgiva förslag till en sådan lagstiftning sa tidigt, att proposition
i ämnet kunde föreläggas 1924 års riksdag. Vid föredragning
i statsrådet av detta ärende yttrade föredragande departementschefen
bland annat, att det icke torde vara möjligt eller lämpligt
att samtidigt med den nya väglagstiftmngen till riksdagen ^även
framkomma med förslag till definitiv lösning av vägskattefragan,
då denna måste betraktas i sitt samband med övriga skattefrågor.
Krågan om utredning angående den slutgiltiga utformningen av grunderna
för vägbeskattningen ansåg departementschefen därför i sinom
tid böra bli föremål för särskild anmälan hos Kungl. Maj:t.
Av det ovan anförda lärer uppenbarligen framgå, att den vik -
Ang. la<j
n allmänna
vägar pa
landet.
(Forts.)
Nr 41. 8
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
tiga f0ragan om en rättvis fördelning på vederbörande beskattningsföremål
av kostnaderna för vägväsendet icke nu kan erhålla en slutgiltig
lösning, men att den inom en nära framtid kommer att upptass®
till behandling. I ett sadant läge synes man icke utan nödtvång
höra vidtaga någon ändring i skattegrunderna; frågan om skattskyldigheten
till olika slags kommuner synes nämligen böra ses i ett sammanhang.
Däremot lära de av de sakkunniga föreslagna detaljändringarna,
_ som föranletts av senare tids lagstiftningsarbete, böra iakttagas.
Även den ändringen, att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar
i vägskatteavseende hädanefter böra räknas lika
med andra jordbruksfastigheter, synes mig befogad.»
Den ståndpunkt, regeringen intagit på denna punkt, står i synmoA
»n överensstämmelse med kommunalskattebeslutet vid
1920 års riksdag. En av de synpunkter, som åtminstone i diskussionen
inom kommunalskatteutskottet vid denna riksdag och inom
kamrarna framfördes, var just, att, såsom åtskilliga av kammarens
ledamöter torde erinra sig, vägskatten borde inordnas i det kommunala
skattesystemet och tagas i beräkning vid utmätande av de olika
skattekällorna. I den ståndpunkt, reservanterna intaga till skattefrågan,
kan jag för min del icke se något annat än ett försök att
redan nu skapa ett fullbordat faktum rörande vägskatten för att
därigenom påverka ett blivande kommunalskatteförslag. Genom att
i år fastställa ändrade repartitionsgrunder för vägskatten tror man
sig åtminstone från ett par ledamöters sida inom utskottet —
kunna för sina kommittenter utverka ett förmånligare avvägande
av de bördor, som enligt beslut av riksdagen 1920 skulle ske 1924.
Om reservanterna icke haft den avsikten, då förstår jag icke deras
rädsla för att nu provisoriskt — ty därom är det ju fråga — låta
vägskatten kvarstå vid det gamla.
Jag undrar för min del, om reservanterna räknat så alldeles
rätt utom så till vida, att man genom ett bifall till deras ståndpunkt
möjligen skulle lyckas åstadkomma ett lättande av nödvändigheten
att 1924 eller 1925 ersätta kommunalskatteprovisoriet med
en definitiv anordning. Det är ju tydligt, att vägskattetungan hör
till de mest betydande faktorerna i den kommunala beskattningen,
och har man lyckats åstadkomma en sådan förskjutning därav, som
reservanterna vilja ha, så bortfaller en väsentlig anledning att snarast
komma till en verklig lösning av kommunalskattefrågan. Men
man kan med skäl fråga, om det provisorium i kommunalskattefrågan,
som genomfördes 1920, verkligen är så förträffligt, att dess
bibehållande är eftersträvansvärt. Jag tror icke, att så är den allmänna
uppfattningen ens bland detta provisoriums tillskyndare
1920, och därför förefaller det mig, som om det även för stora grupper
av dem. som 1920 älskade detta provisorium över allt på jorden.
icke.borde vara ett intresse att styra så till, att man får verklig anledning
att grundligt göra om saken 1924 eller 1925. Att vägskattefrågan
nära sammanhänger med den kommunala beskattningen i
övrigt har statt klart ända sedan 1911, då vägkommissionen tillsattes.
I det yttrande av dåvarande finansministern Carl Swartz till
Lördagen den 20 ninj, f. in.
J Nr 41.
statsrådsprotokollet, varigenom vägkommissionens tillsättande be- Ang. lag
slöts, framhävdes detta alldeles tydligt, och med hänsyn därtill utsågs
en av kommunalskattekommitténs medlemmar, landskamrer bandet"
Eisermann, till ledamot i vägkommissionen. Det vore enligt min (F0,ts.)
uppfattning oriktigt och farligt att nu göra helt om och börja tumma
på vägskatten utan hänsyn till, huru kommunalskattefrågan
skulle lösas. Tendensen hos reservanterna att söka åstadkomma en
förskjutning i skattebördan i samband med nu föreliggande fråga
framgår också av deras förslag med avseende på statsbidrag till
vägunderhållet och vintervägunderhållet, vars grundbelopp de önska
höjt från 30 procent till 40 procent. Som jag redan anfört, är
Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende så långt gående, att från
statsfinansiell synpunkt någon utvidgning icke under några omständigheter
är tillrådlig. Om förslaget ett annat år kommer igen,
torde böra, som jag redan sagt, undersökas, om icke staten genom
förändring av förslagets grund kan avsevärt lätta dessa bördor utan
att de mest betungade distrikten bliva lidande. Det borde kunna
ernås, som jag antydde, därigenom att statsbidraget helt och hållet
får karaktären av en utjämningsfaktor och att de för alla lika
grundbeloppen sålunda bortfalla. Jag finner det sannolikt, att representanterna
för de högst beskattade länen skola finna en sådan
anordning mera acceptabel än Kungl. Hajrts förslag i år, samtidigt
som den på grund av något minskade statsutgifter skulle vara mera
smaklig för dem, som nu få betala den huvudsakligaste delen av
statsbidraget, d. v. s. industribefolkningen. Från sist anförda synpunkt
har jag icke något att invända mot ett uppskov, huru beklagligt
det än är från andra och utan tvivel oändligt viktigare utgångspunkter.
Skulle den kungl. propositionen icke bifallas oförändrad
i vad den avser såväl de provisoriska bestämmelserna i skattegrunderna
som bestämmelserna om statsbidraget, så finner jag i likhet
med utkottet nödvändigt, att ett sådant uppskov kommer till stånd,
även om därmed skulle följa, att frågan ånyo icke upptoges förr än
riksdagen hade antagit en definitiv skattereform. De skador och olägenheter
för de väghållningsskyldiga och för vägväsendets rationella
utveckling, som utan tvivel måste följa av ett så långt uppskov,
torde dock vara ringa i jämförelse med det för oöverskådlig
framtid bestående övervältande på industribefolkningen av en orättmätig
del av skattebördorna, som lätt kan komma att bliva resultatet
av ett bifall till huvudreservanternas förslag om skattegrunderna
och statsbidraget.
Jag har sålunda, herr talman, ingen annan önskan för tillfället
än att utskottets förslag om avslag på den kungl. propositionen bifalles,
och endast under den förutsättningen, att reservanterna omvända
och bättra sig och yrka bifall till propositionen i avseende på
vägskatt och statsbidrag, torde man kunna reflektera på ett antagande
av deras reservation.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina damer
och herrar! Inom det särskilda utskott, som haft att behandla den
Nr 41. 10
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 20 maj, f. m.
föreliggande kungl. propositionen, finnes nog ingen av utskottets
ärade ledamöter, som icke har erkänt behovet av en väglagsreform.
Därom har full enighet ratt. Alla ha de varit ense om att det nuvarande
systemet kan icke i längden fortfara. Alla ha sålunda varit
eniga om att något borde åtgöras, ehuru meningarna sedan gått i
sär. En del ha gått på avslag av den anledningen, att de velat ha
en förnyad utredning och därför att de velat ha väglagsreformen lagd
efter helt andra grunder. De ledamöter av det särskilda utskottet,
som stå för utskottets förslag, d. v. s. de som gå på avslag av den
kungl. propositionen, ha gjort detta därför, att de ansett, att den
kungl. propositionen i sin utformning och till sitt innehåll varit sådan,
att de för den skull nödgats yrka avslag. Vi ha inom utskottet
arbetat för att fa den kungl. propositionen antagen av utskottet, men
vi ha nödgats att gå på avslag på grund av de förändringar i den
kungl. propositionen, som herr statsrådet nyss har påtalat, nämligen
ändringen i 4 kap. 6 och 13 §§, vidtagna, låt mig säga det, av en tillfällig''
majoritet, uppkommen därigenom att de som icke alls ville ha
denna lag, röstade igenom förändringen av dessa paragrafer, och
sedan de gjort detta, så röstade de vid den första paragrafen tillsammans
med oss för avslag. Det har sålunda funnits en hoppande
majoritet, ^ som den ena gången lämnat understöd och den andra
gången gått^emot. Därav har följden blivit, att utskottsutlåtandet
med dessa många reservationer blivit sådant det är. Men även dessa
herrar, som ha velat gå på avslag därför att de icke kunnat godtaga
den kungl. propositionen, de herrar, som vi återfinna i den av
herr Borell m. fl. avgivna reservationen, erkänna behovet av att en
ny väglag kommer till stånd för att vi — som de säga — skola få
en bättre väglag och en rättvisare fördelning av vägtungan. Orsaken
till, att dessa inom utskottet icke kunnat följa Kungl. Maj.ds
förslag, är för det första, att de äro rädda för de kostnader, som
skulle^ uppkomma. Det finnes icke, säga de, någon utredning, vare
sig från sakkunniga eller Kungl. Maj :t i propositionen, som kunnat
angiva, vad denna nya reform kommer att kosta. Jag vill säga, att
om man vill utgå från det nu gällande uppskattningsvärdet av vägunderhållet,
så finnes det en utredning av sakkunniga. Men det finnes
ingen utredning, och jag tror, att icke ens reservanterna själva
kunna° säga på kronan eller hundratusentalet, vad det kommer att
kosta år 1926, då man icke har att räkna med det uppskattade värdet
utan de verkliga kostnaderna, så väl kostnaderna för sommarunderhållet
och vinterunderhållet som organisationskostnaderna. Det
är det för det första omöjligt att säga, vilken prisindex vi ha den första
januari 1926. Och någon bestämd siffra på den punkten är mycket
svår att åstadkomma. Men vissa beräkningar ha i allt fall gjorts,
och en beräkning, som reservanterna kunnat godtaga som riktig, är
den, som finnes i en bilaga till herr Frändéns motion, och vilken är
uppgjord av tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, nämligen
herrar Ekelund och Lundström. Det är den enda beräkning, som
reservanterna anse hållbar, en beräkning, som kommer till en genomsnittskostnad
för varje län på 2,200,000 kronor, till en kostnad en
-
Lördagen den 20 maj, f. in.
11 Nr 41.
bart för administrationen i varje län på 781,000 kronor och till en An<J- %
slutsiffra, då det gäller hela landet, på 51,450,000 kronor. Och när
reservanterna anse, att denna beräkning är den rätta och riktiga, så landå.
förstår jag, att reservanterna kunna känna sig tveksamma att gå på (|,-orl, >
detta förslag. Jag vill säga, att när de sakkunnigas förslag kom
fram och gick ut på remiss och remisserna inflöto, så var det, som
statsrådet sade, nästan över allt ett tillstyrkande av de sakkunnigas
förslag. Men på senare tiden har uppstått en viss agitation mot
detta förslag, och den agitationen har kommit från vissa av vägoch
vattenbyggnadskårens tjänstemän. Det förvånar mig, ty ..när
vägkommissionens förslag förelåg, då hörde man icke tal om något
sådant. Detta förslag var lagt så, att de 24 vägdirektörerna skulle
utnämnas av Kungl. Maj:t. Då var väg- och vattenbyggnadskåren
med förtjusning med på förslaget, ty dess medlemmar väntade att
komma i fråga till dessa poster. Nu är det landstinget, som skulle
utse vägdirektören, och då har man slagit om.
Men det finnes andra beräkningar, och jag skulle då först peka
på den, som är gjord av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.. Den
slutar på 38,6 miljoner kronor. Vidare finnes det en beräkning av
ingenjör Vretlind, som kommer till 31 miljoner kronor,. vidare en av
landshövding Mörner, som var en av de sakkunniga, vilken för förvaltning
och sommarunderhåll kommer till en summa av 29,4 miljoner
kronor. Och det är nog riktigt, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger, att kostnadssiffran ligger någonstädes mellan 35 och
40 miljoner kronor per år. Det är, som jag sade, omöjligt att bestämt
beräkna denna och ännu omöjligare, därför att man icke kan
förutse, vilken prisindex man bär år 1926. Jag kommer ej vidare
att tala om kostnaderna utan skall hålla mig till det av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen angivna beloppet, 38,6 miljoner kronor.
Reservanterna, herr Borell m. fl., vilja ha kvar de. nuvarande
vägdistrikten med deras vägstyrelser, men samtidigt vilja de ha en
verksam utjämning. Inom utskottet undrade vi storligen, hur detta
skulle vara möjligt, men upplysningen kom. En dag framlade herr
Borell inom utskottet ett förslag, som han betecknade som enkelt, billigt
och praktiskt. Det förslaget gick ut på, att de .nuvarande vägstyrelserna
skulle ombesörja väghållet var och en i sitt distrikt, bäst
de behagade, och sedan skulle de skriva räkning pa kostnaden och
insända den till landstinget. Sedan skulle landstinget helt enkelt
betala, vad det kostade. Jag vill såga, att jag ger herr Borell rätt
i, att förslaget var enkelt, men jag betvivlar, att det blir billigt,
ty jag tror, att man icke kommer att vara så noga med kostnaden,
när man blott har att lämna in räkningen och få den betalad. Och
när jag går till den tredje egenskapen hos förslaget, att det skulle
vara praktiskt, så synes det mig strida mot allt nuvarande praktiskt
på detta område, ty det är väl icke praktiskt, att en myndighet beslutar
om utgifterna och verkställer utbetalningarna och en annan
myndighet endast betalar utan att ha ett ord med i laget, da det gäller
utgifterna.
Det är med saknad, som jag ej återfunnit detta »praktiska» upp -
Nr 41.
12
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag s]ag -j reservationen. Det hade kunnat vara värdefullt, om reservan°n,
v(lj™ap^a ternas förslag skulle vinna riksdagens bifall, ty det kunde ha innelandet.
burit en riktlinje ^för dem, som komma att i fortsättningen syssla
(Forte.) med utredningen av detta spörsmål. Men det har icke tagits med i
reservationen.
Vidare vilja dessa reservanter liksom de övriga reservanterna
ha ökat statsbidrag. Och när jag läste herr Frändéns motion, fann
jag, att han gjorde anmärkning mot Kungl. Maj:ts förslag och
krävde i motionen, att statsbidraget skulle utgå jämväl till vinterunderhållet.
Jag förvånade mig över detta då, men tänkte, att det
ju kunde hända, att skrivaren av herr Frändéns motion, vare sig
det är herr Frädén själv eller någon annan, vid nedskrivandet av
motionen icke läst Kungl. Maj:ts proposition nr 100. Men ännu
mera förvånad blev jag, när jag i reservationen återfann detsamma.
Det kan här icke vara tryckfel, då det finnes återupprepat på två
håll. Det heter: »Därjämte måste fordras, att högre statsbidrag, än
som i den kungl. propositionen föreslagits, beviljas och att dylikt
bidrag utgår jämväl för vinterväghållningen.» Och i direktiven för
den nya utredningen heter det om statsbidraget och väghållningsbesvären:
»däri. inbegripet jämväl vinterväghållningens underlättande
genom lämpligt avpassade statsbidrag.» Jag har förvånat mig över
detta och kan ej förstå, hur det varit möjligt, att efter fem veckors
deltagande i utskottet, där man genomdiskuterat dessa frågor, det
kunnat gå reservanterna förbi, att det i Kungl. Maj.ds proposition,
4 kap. 13 § heter: »Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen
statsbidrag å sammanlagda kostnaden för distriktets vägunderhåll och
vinterväghållning under nästföregående år, däri jämväl inbegripes
all förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av
väg, enligt följande grunder etc.»
Icke heller frågan om repartitionstalens fördelning äro de nöjda
ined, dessa reservanter, änskönt de ha röstat för den ändring, som
finnes i herr von Sneiderns reservation. Och de säga, att icke ens
denna jämkning, som majoriteten av 1920 års vägsakkunniga föreslagit,
är tillräcklig.. Men på en punkt äro de ense med oss. De
medgiva,, att en dylik fullständig omläggning av grunderna för
väghållningsbesväret icke kan genomföras annat än i samband med
ett definitivt ordnande av hela det kommunala skatteväsendet.
Det må tillåtas mig, medan jag har ordet, herr talman, att
ock få säga några ord med anledning av den reservation av herr von
Sneidern med flera, som finnes bifogad detta utskottsbetänkande.
Där finnas ju åtskilliga småändringar i lagtexten, vilka vi, som
gått på avslag, varit med om att göra. Så till exempel har man i lagtexten
strukit, vad som gäller vägdirektörerna. Vi ha icke ansett,
att detta är något sådant, som behöver regleras i lagen, utan att man
kan låta.landstinget, ordna den saken, och detta så mycket mera, som
enligt min uppfattning, om det icke i lagtexten bestämmes något om
vägdirektörer, sådana dock komma att finnas i verkligheten. Man
bär gömt undan vägdirektören i en buske, så att han icke synes vid
lagens antagande. Men då lagen träder ut i det praktiska livet, då
Lördagen den 20 maj, f. in.
13 Nr 41.
träder vägdirektören fram ur kusken och blir synlig. Jas är på det
klara med, att han måste göra det, ty jag kan ej tänka mig, att det vägar J)d
kan finnas en vägstyrelse, som skall sköta alla vägfrågor, i ett län, landet.
vilken kan reda sig utan en tekniskt utbildad person, som star till (Korts.)
förfogande och sköter det hela såsom den verkställande, han må
sedan ha namn av vägdirektör eller övervägmästare eller vad som
helst. Det är samma person, fastän, som sagt, han är gömd i en
buske, så att han ej skall verka avskräckande^vid lagens antagande.
Det ha vi ansett, att man görna kan gå med på.
Vidare ha vi varit med i vad det gäller särbidragen. Det var sa.
att i vägkommissionens förslag fanns detta, att vissa fastigheter, som
kunde anses ha särskild nytta av en väg. när det var fråga om
anläggande av nya vägar, skulle erlägga s. k. särbidrag. När de
sakkunniga hade att granska kommissionens förslag, ansago de,, att
principen som sådan var riktig, och det gjorde, att de icke gingo
emot saken. Och jag antar, att när Kungl Maj:t skrev propositionen,
så ansåg även Kungl. Maj :t, att principen var riktig. Men jag
har den uppfattningen, att det i detta fall kommer att gå på samma
sätt som det gått förr. Om i en ort intresset för den nya väglagen
är tillräckligt stort, få de intresserade söka skaffa mark gratis, ifall
de icke ha utsikt att inom vägstyrelsen få igenom sin åstundan. Och
det måste med säkerhet ske, när distrikten bli lika störa som landstingsområdena,
ty finns det icke så stort intresse i orten, att man
söker skaffa mark, vill nog icke landstinget anslå medel till markinlösen.
Därför har jag ansett, att det icke på denna punkt borde
råda någon meningsskiljaktighet, varför jag gått med på förslaget
om särbidragen.
Men när vi kommo till frågan om vägskattens beräknande, då
brast enigheten. Som bekant har man ju föreslagit att minska jordbruksfyrkarna
med 1 och andra fastighetsfyrkar med en tredjedel
men bibehålla fyrktalet oförändrat vad gäller inkomsten. Vad blir
följden? Om man i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgår
från, att kostnadssiffran för vägunderhållet blir 38,600,000 kronor,
betyder det, att man lyfter från fastigheterna 4 miljoner och
lägger dem som ökad börda på inkomsttagarna. Och även om man.
såsom herr von Sneidern m. fl. föreslår i sin reservation, höjer statsbidraget
med 4 miljoner kronor, så återstår det ännu 1,330,000 kronor
att lägga över på inkomsttagarna, och jag vill säga beträffande
statsbidraget på 4 miljoner kronor, att statens pengar icke regna
som manna från himlen utan måste tagas från inkomsttagare
och dem, som betala skatt till staten, och det kan hända, att när
vi komma till 1926, äro vi i mycket dåligt statsfinansiellt läge, men
man skall då taga ut ett statsbidrag på 17 miljoner kronor. Det
kan vara då så nu, att man ej kan öka inkomst- och förmögenhetsskatten.
Då. herr talman, kanske vi få upprepa vad vi gjorde i går.
nämligen höja kaffetullen för att få medel till statsbidraget, och
då får även de små stugornas fattiga folk vara med och betala.
Det säges i reservationen, att om man tar en automobilskatt på
4 miljoner, blir det icke stor förskjutning. Ja, jag har aldrig tänkt
Nr 41. 14
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
annat än att om man tar automobilskatten skall det lätta skattebördorna
icke* endast pa jordbruks- och de andra fastighetsfyrkarna
utan även på inkomstfyrkarna.
o Jag ber att fa .citera ett yttrande, som kammarkollegiet avgav
pa grund av. 1920 ars sakkunnigas förslag. Kollegium säger, att
den granskning kollegium ägnat förslaget bar bringat kollegium
den uppfattningen, att de av de sakkunniga vidtagna förändringar
i.stort sett varit till fördel.. »Kollegium har dock på en punkt funnit
sig höra framställa en. erinran mot vad de sakkunniga föreslagit.
Kollegium syftar härvidlag på de sakkunnigas förslag till jämkningar
^i beskattningsgrunderna för. vägväsendets vidkommande.
Just på vägväsendets område torde intressebeskattningsprinciperna
hava, sin viktigaste användning, och det lärer icke kunna förnekas
att denna princip härvidlag måste föra till ett betydligt effektivare
deltagande i skattetungan för jordbruksfastigheter samt vissa fabriker
och andra industriella^ anläggningar än för övriga beskattningsföremal.
Vid sadant förhållande och då tillräcklig utredning för ett
definitivt bestämmande av olika beskattningsföremåls reparation i
väghållningsbesväret icke för närvarande föreligger, vill det synas
kollegium, som om man icke nu borde vidtaga åtgärder till avtrubbning
av den intressebeskattning, som på förevarande område redan
förefinnes, utan härvidlag tills vidare bibehålla nu gällande bestämmelser.
Såsom av de sakkunnigas utredning i ämnet framgår, skulle
enligt de sakkunnigas förslag en ingalunda obetydlig del av väg*
hållningstungan överflyttas från jordbruksfastighet till annan fastighet
och framför allt till inkomst, något som icke synes kollegium
utan vidare berättigat.. Kollegium biträder alltså härutinnan reservanten
Johanssons mening.»
För min egen del vill jag säga, att varken vägsakkunniga eller
särskilda utskottet upptagit den frågan som något avgörande, hur
repartitionstalet skall fördelas. Jag intager samma ståndpunkt som
vägkommissionen, nämligen att frågan icke kan lösas annat än i
samband med kommunallagstiftningen. Jag har icke gått in för
annat, och då det provisorium, som vi nu ha, upphör 1924 och den
nya väglagen skulle träda i kraft den 1 januari 1926, synes det
icke alls finnas någon anledning att nu vidtaga en ändring. Det
måste ske i samband med en reform av kommunalskatten för övrigt
och även reservanterna säga i sin motivering att vad de föreslå är
att betrakta som ett provisorium. Sålunda heter det: »Att den
slutliga prövningen av vägskattens rätta läggning bör upptagas i
samband med kommunalskattefrågan, anser utskottet uppenbart.»
Alltså .skulle man nu år 1922 inrätta ett provisorium, som icke skall
tråda i kraft förrän den 1 januari 1926, då man vet, att vi 1924
måste taga upp .frågan i hela dess vidd. Jag frågar, vad anledningen
kan vara till detta. Och på den frågan har jag icke kunnat
få något svar, men jag kan icke tolka det annat än så, att man vill
ha något på hand i den kommande uppgörelsen om kommunalskatten,
och det är detta förhandsgivande, som jag och mina kamrater i utskottet
inte kunna vara med om. Jag kan icke ge något på hand,
Lördagen den 20 mnj, f. in.
15 Nr 41.
förrän jag sett, hur den stora kommunalskattereformen kommer att Awj. %
läggas, ty därav måste frågan angående vägskatten vara beroende, otn allmänna
Jag träffade före debatten en ledamot av kammaren, som jag frågade,
om han trodde, att vi skulle kunna lösa vägskattefrågan oberoende av (Torts.)
hur det går med kommunalskatten. Han sade, att vi skulle lösa
vägskatten nu och sedan finge de, som skulle lösa kommunalskatten,
rätta sig därefter. Ja, det är kanske ett argument, men jag vill icke
vara med om en dylik lösning.
Den andra frågan, som gjort, att vi, som velat taga lagen, blivit
skilda på två linjer, är förslaget om statsbidrag. För närvarande ha
vi 30 procent å kostnaderna och ett visst tilläggsbidrag till särskilt
betungade distrikt. Därvid är emellertid att komma ihåg, att
dessa 30 procent avse endast det uppskattade värdet av sommarunderhållet.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag får man 30 procent i
grundbidrag å alla distriktets kostnader för såväl sommar- som vinterunderhåll
och administrationskostnader. Det gör, att statsbidraget
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning stiger upp till
13 V2 miljoner kronor om året. Detta anse reservanterna vara för
litet, och de kunna icke godtaga Kungl. Maj ds förslag, om ej statsbidraget
höjes. De kräva, att grundbeloppet skall ökas från 30 till
40 procent, vilket gör, att summan stiger till 17 miljoner kronor.
Jag har varit varmt intresserad för att man skulle, få väglagen i
hamn. Det förstå herrarna på grund av det utredningsarbete, som
jag förut deltagit i. Jag undrar emellertid, om icke de herrar, som
kräva ett högre statsbidrag, spänt bågen för högt, och om de icke,
när frågan återkommer en gång, skall erkänna, att man gjorde en
dumhet, då man icke nöjde sig med det statsbidrag, som Kungl.
Maj:t föreslagit. Jag var betänksam inom de sakkunniga, och jag
anslöt mig till den åskådning, som tagit sig uttryck i en av herr
Asplund avgiven reservation, nämligen att man skulle sänka statsbidraget
proportionellt nedåt från riksmedeltalet och höja det för
vägdistrikt, som vore hårdast betungade. Jag avstod emellertid.från
att reservera mig på den punkten, ty jag tänkte,, att när nu distrikten
ha 30 procent i statsbidrag, är riksdagen icke villig att låta distrikt,
som har lägre kostnader, få mindre statsbidrag. Men icke föreställde
jag mig, att man skulle söka höja grundbeloppet till 40 procent. Antag,
att riksmedeltalet är 20 öre och att kostnaderna för ett distrikt
äro 10 eller 15 öre. Detta distrikt skulle då också få 40 procent.
Men det hade blivit rättvist, om man lagt på 10 procent som ett
tilläggsbidrag till de allra högst betungade.
Här har nu i två reservationer, en av herr Johansson i Brånalt
och en av herr Borell m. fl., yrkats förnyad utredning. Herr Johansson
vill ha in städernas väghållning tillsammans med landsbygdens
i väghållningsdistrikten och föreslår, att de städer, som bilda
särskilda landstingsområden, nämligen Stockholm. Göteborg och
Malmö, skulle utgöra självständiga väghållnings distrikt. Denna fråga
har varit föremål för många och langa undersökningar och den
fördes fram inom de sakkunnige av herr Kilsson i Skottlandshus,
men hur varmt intresserad han än var för saken, kom han själv
Nr 41. 16
Lördagen den 20 maj, f. in.
om2n!änna P den uppfattningen, att det icke lät sig gorå.. Jag frågar de
vägar på herrar, som vilja, att städerna skola komma in i väghållnings dilandet.
strikten, hur stort statsbidraget da skall bil, om det uppgår till 40
(Forts.) procent och dessa 40 procent skola användas till sommar- och vinterunderhåll
av alla gator, som kunna anses för samfärdseln nyttiga
och nödvändiga.
Den andra reservationen, vari begäres ny utredning, nämligen
herr Borells in. fl., har ju angivit vissa direktiv, efter vilka utredningen
skall gå. Jag vill säga, att det finns intet av dessa direktiv
som icke varit föremål för undersökning, såsom herrar reservanter
torde finna, om de läsa igenom vägkommissionens och de sakkunnigas
betänkande, det finns icke ett enda som det vore möjligt att gå efter.
De små vägdistrikten ha varit föremål för undersökning, det var
det första vi gjorde då vi släppte primärkommunen. Vi måste släppa
den och gå på större enheter. Vi ha undersökt alltsammans. Och
då frågar jag mig: är det skäl, att en fråga, som elva år varit föremål
för utredningar, åter skall kastas ut i utredningar och vålla uppehåll
tiotal år, innan vi ännu en gång få upptaga frågan till slutligt
avgörande? Jag tror, att kammaren gör klokast i att avslå kravet
på nya utredningar.
Det är sorgligt att frågan nu skall falla. Men denna vägfråga är
enligt min uppfattning av en sådan natur, att den tränger sig fram..
Vårt vägväsen är i ett sådant skick på grund av den starka trafiken
särskilt med motorfordon, som på den senare tiden allt mer utvecklat
sig, att det kräves en lösning. Och det kommer icke att dröja länge,
förrän denna fråga är uppe igen, och vi hinna, synes det mig, att
få den löst och att få lagen att tråda i kraft vid den tidpunkt som
är avsedd, den 1 januari 1926. Även om riksdagen denna gång går
på avslag av Kungl. Maj:ts proposition, tror jag, att det skall befinnas
vara det enda riktiga, så att man får under ett eller ett par år
lugna sina känslor och kanske kunna mötas i ett bättre och mera
fruktbringande arbete, än vad som varit inom det särskilda utskottet
n:r 2 innevarande år.
Ja, herr talman, ehuru varmt intresserad av att denna fråga blir
löst vid innevarande riksdag, nödgas jag dock gå på den linje, där jag
ställt mig inom utskottet, och således yrka avslag på Kungl. Maj:ts
proposition, d. v. s. bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Andersson i Katrineholm och
Eklund.
Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, ärade kammar
kamrater!
Då jag i den nu föreliggande frågan delvis intagit en
annan ställning än de övriga utskottsledamöterna och i en reservation
framlagt de synpunkter, som härvid varit för mig bestämmande,
så vill jag även här söka något närmare belysa de skäl, som
för mig varit bärande angående denna särställning, och även skälen
för det av mig framlagda förslaget, som innebär en väsentlig modifikation
av den hittills gängse uppfattningen rörande ordnandet
av vägfrågan i dess helhet.
Lördagen den 20 maj, f. in.
17 Nr 41.
Det torde av alla erkännas, att våra trafikleder äro en samhällelig
angelägenhet, dessa trafikleder må nu utgöras utav vattenvägar,
järnvägar eller vägar på landsbygden. Jag säger, att det här gäller
en samhällelig angelägenhet, enär det otvivelaktigt torde vara
angeläget för alla individer inom samhället att få dessa samfärdsmedel
på bästa möjliga sätt såväl anlagda som även underhållna.
Detta samhälleliga intresse har framför allt visat sig, då det gäller
skapandet av våra järnvägar, som äro det förnämsta trafikmedlet i
landet. ^ Här ha i stort sett alla invånare i förhållande till sin förmåga
fått bidraga. Staten har ju under årens lopp anlagt järnvägar,
stambanor,, till landets flesta städer och större samhällen, utan att
dessa särskilt åtminstone ej i nämnvärd grad, ha bidragit till skapandet
av_.dessa järnvägar. Man har framdragit dessa järnvägar,
därför att det med full rätt ansetts vara en samhällelig angelägenhet,
att dessa trafikleder komme till stånd. Ifråga om många landsändar,
där staten icke ansett, att ett så betydande gemensamt samhällsintresse
varit för handen, att staten själv bort verkställa byggandet
av järnvägstrafikleder avsedda mera för enskilda kommuners
behov, hä dessa enskilda kommuner — och det gäller såväl
stads- som landskommuner — själva sammanskjutit medel för att
skapa dessa för deras lokala behov erforderliga kommunikationsleder.
Det är en orättvis fördelning, som hittills har ägt rum emellan
samhällena, då det gäller att förbereda och bringa till utförande det
viktiga trafikmedel som järnvägarna äro. Jag säger, att det är en
orättvis fördelning som ägt rum, och jag tror att denna mening skall
av litet var kunna erkännas vara riktig. Röster ha också böjts
från många håll för att staten skulle övertaga än den ena och än
den andra järnvägen och att staten framdeles skulle övertaga alla
järnvägar, dels till följd av det samhällsgagn som järnvägarna överhuvud
tjäna och dels till följd ctv det ekonomiska intresse som sta~
ten har i dessa järnvägar, därigenom att staten beviljat lån för
järnvägarnas förverkligande. Detta har man ansett vara tillräckligt
bärande skäl för att staten skall övertaga järnvägarna i allmänhet.
Gå vi litet vidare in på denna fråga och undersöka närmare
dessa trafikmedel, så måste vi finna det alldeles självfallet, att järnvägarna
ensamma icke kunna fullgöra den uppgift, som bör anses
tillkomma ett väl ordnat trafikväsende, vare sig vi tänka på dettas
betydelse för landet i dess helhet eller för mindre delar av landet.
Järnvägarna kunna icke fullgöra sin uppgift att tjäna utvecklingen
inom samhället, om icke samtidigt vägväsendet på landsbygden
utvecklas och förkovras genom byggandet av goda och lätt trafikabla
vägar. Nu har visserligen staten bidragit till byggande
av sådana vägar, som anses vara av den betydelse, att de äro till
gagn för större delar av vissa trakter. Staten har sålunda under
de senare årtiondena bidragit med 3A av byggnadskostnaderna, men
underhållet av dessa vägar, även då de äro av en sådan allmännelig
Andra kammarens protokoll 1922. Nr il. 2
Ang. lag
om allmänna
vägar j)å
landet.
(Forts.)
JVr 41. 18
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
natur, har före år 1891 legat ensamt på jordbruket. Det är en
uråldrig, sekelgammal orättvisa särskilt med hänsyn till de ändrade
krav på vägarna,^ som i synnerhet under senare åren har gjort sig
gällande, att en sådan tunga har lagts och även i fortsättningen, om
Kungl. Maj:ts förslag bleve antaget, skall läggas i så hög grad på
jordbruket. Det är en orättvisa i förhållande mellan städer och
landsbygd, det är en orättvisa i förhållande mellan städer och köpingar
och municipalsamhällen, en orättvisa, som jag finner fullkomligt
oförståelig. Jag kan icke finna någon rimlig förklaring till
att dessa våra samhällen, bara de ha namn av stad, skola vara helt
och hållet ^befriade från att direkt deltaga i vägunderhållet inom
andra områden än de som de själva äga eller som blivit med dem
inkorporerade. I den kungl. propositionen liksom även i den av
herr von Sneidern avgivna reservationen har emellertid ingen som
helst hänsyn tagits till det enligt min mening berättigade i den av
mig förfäktade åsikten.
Jag har i min reservation framdragit en del exempel för att
närmare belysa min uppfattning, och jag vågar be herrar kammarledamöter
att ägna denna sak ett allvarligt övervägande. Är det
skäl att bibehålla denna orättvisa skillnad mellan städer och köpingar,
är det skäl att bibehålla denna orättvisa skillnad mellan landsbygden
å ena sidan och städer och municipalsamhällen å den andra?
Kan någon rimlig förklaring till en sådan skillnad lämnas? Jag
har sökt att få någon sådan förklaring genom att anställa förfrågningar
på olika håll, men hittills har jag icke lyckats få någon
för mig antaglig förklaring till denna ^särställning, som nu enligt
Kung!. Maj:ts förslag och även enligt reservationen alltjämt skall
tillerkännas städerna, och detta enligt mitt förmenande endast därför
att de fått stadsrättigheter. Om nu detta förslag antoges, vad
skulle det ha till följd? Jo, säkerligen att den ena köpingen efter
den. andra komme att söka och även erhålla stadsrättigheter för att
därigenom undgå den merkostnad, som dessa köpingar och municipalsamhällen
nu få vidkännas, då det gäller vägtungan och vägunderhållet.
Och varthän detta i sin ordning skulle leda, det tror jag att
litet var bör kunna första. Vi leva ju i så att säga utjämningens
tidevarv kanske mer än någonsin, och särskilt det parti, som regeringen
representerar, har haft till sitt syfte att fänika rättigheter
och delvis även lika skyldigheter genomförda i såväl det ena som
andra hänseendet, låt vara att man mest lagt an på att få rättigheter
införda. Jag anser det emellertid olycksdigert, om icke även
lika skyldigheter skola åläggas individerna i full motsvarighet till
deras rättigheter.
T Kär nu denna uråldriga orättvisa beträffande vägtungan enbart
drabbar den jordbruksidkande delen av befolkningen, så borde var
och en, som anser att det bör råda likställighet även beträffande skyldigheterna,
han må tillhora det ena eller andra partiet, lägga detta
pa hjärtat och sålunda i sin man bidraga till åstadkommande av
denna likställighet, även när det gäller denna sak. Särskilt i dessa
tider borde detta vinna ett allmänt beaktande, då från alla håll an
-
Lördagen den 20 maj, f. in.
19 Nr 41.
strängningar göras att återföra till lantbruket den del av landets
befolkning, som under några årtionden utvandrat till städerna och
industrisamhällena, och detta icke blott så, att genom den ena eller
andra författningen möjlighet beredes till skapande av nya egna
hem, utan i törsta hand så, att man ser till att existensmöjligheter
beredas de personer, för vilkas återförande till jordbruket man sålunda
anstränger sig. Jag känner till förhållandena i olika delar
av landet både i södra och mellersta Sverige, där dessa egna hem
aro skapade, och jag vet, hur få till antalet de egna hem äro,
som äro belägna intill allmänna vägar; jag kan tryggt påstå,
att det är endast fallet med en bråkdel, vilket ju för övrigt är helt
naturligt, särskilt då det är fråga om dessa småbruk, de må vara
äldre eller nyare. Det måste då stå klart för var och en, att här
gäller det många människor bland Sveriges folk, som äro mera betungade,
än de^som icke personligen satt sig in i saken kunna ha
en aning om, då de få i likhet med andra bidraga även till de allmänna
vägarnas underhåll. Här finnas sådana som bo miltals från
allmänna vägar, men som trots detta få betala lika mycket och deltaga,
i kostnaderna av dessa vägars underhåll och dessutom svara för
underhållet av sina egna enskilda vägar. Här föreligger någonting,
som varje tänkande och ansvarskännande regeringsledamot och
medlem av den lagstiftande församlingen borde taga i betraktande,
då det gäller att söka skapa en ny väglag. En sådan lag bör icke
blott vara tilltalande för några klasser av vårt folk; den måste vara
gagnelig för hela folket. Det borde ligga såväl den ene som den
andre ansvarskännande individen varmt om hjärtat, han må ha vilken
ställning som helst, att uppnå detta resultat.
I den reservation, som jag antecknat, liksom i den motion, som
avgivits av herr Johansson i Bro och herr Petersson i Broaryd, önskas
det, att de städer, som deltaga i landsting, skola ingå i vederbörande
väghållningsdistrikt och att vidare de städer, som icke deltaga i
landsting, skola bilda egna väghållningsdistrikt med samma skyldigheter
att sköta vederbörande uppgifter. När i såväl vägkommissionens
som även i vägsakkunnigas utlåtande denna sak prövats och
man sökt sätta sig in i densamma, har det anförts, att det inte
skulle medföra någon lindring för jordbruket och landsbygden, om
städerna i berörda hänseende skulle ingå i väghållningsdistrikten.
Jag syftar dock icke enbart på en lindring; mitt främsta projekt är
att en rättvis fördelning av vägtungan skall komma till stånd, en
fördelning, avvägd dels efter förmåga, dels efter intresse. Om sådana
hänsyn tagas, som man bör göra, må alla de, som nu ha att
taga ställning till denna fråga, vare sig de tänka gå på avslag eller
ansluta sig till någon av reservationerna, besinna, att de böra välja
den plats och ställa sig på den sida, som äro ägnade att skipa den
största rättvisan. Jag tror, att det icke finnes någon, som kan påvisa
det rimliga i den särställning, som nu är föreslagen i den kungl.
propositionen och även i den av herr von Sneidern m. fl. avgivna
reservationen. Det är ingen rättvis fördelning, som dessa förslag
innebära. Det skall bli intressant att höra — jag kanske får hora
A nr/, lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41. 20
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
det senare i debatten — de försök, som komma att göras för att
klarlägga, vari denna rättvisa skall bestå, själv kan jag inte finna
någon sådan. Jag är övertygad om att de strävanden, för vilka
jag försökt göra mig till tolk och som avse att borttaga denna gamla
orättvisa i fördelningen av skattebördan, en av de tyngsta bördor,
som nu vilar på jordbruket, måste förr eller senare uppnås. Jag
är som sagt övertygad, att så kommer att ske. Jag bara beklagar,
att det parti, som gjort sig till talesman för en utjämning av skattebördan
och förfäktat likställighet ifråga om rättigheter, icke mer
än som skett beaktat kravet även på likställighet i skyldigheter.
Jag är övertygad om att man förr eller senare måste tvingas till att
ta ställning i nu antydd riktning.
Som nu frågan bär ligger, och min reservation inte har någon
utsikt^att vinna beaktande, så gör jag, herr talman, för tillfället
inte något yrkande, inen förbehåller mig under diskussionen rättighet
att framställa ett sådant, i den händelse jag därtill anser mig
föranledd.
Herr Rehn: Herr talman! Som redan framhållits, har andra
särskilda utskottet efter ett par månaders träget arbete stannat för
ett negativt beslut rörande det framlagda nya väglagsförslaget.
Meningarna ha delat sig på tre huvudlinjer. En grupp inom utskottet
har tillstyrkt förslaget med vissa ändringar, särskilt i syfte att
få till stånd en något rimligare och rättvisare beräkningsgrund för
vägskatten och även ett ökat statsbidrag till väghållningen. Eu
annan grupp har velat tillstyrka förslaget i huvudsakligen oförändrat
skick men, då den icke vunnit majoritet inom utskottet, gått på
rent avslag. Slutligen en grupp som velat till varje pris fälla förslaget,
huvudsakligen för att kunna bibehålla den nuvarande distriktsindelningen
och de nuvarande vägstyrelserna. De båda sistnämnda
grupperna ha vid det slutliga avgörandet i utskottet enat
sig om rent avslag, fastän på vitt skilda, man kan säga diametralt
motsatta skäl för sina avslagsyrkanden. Medan den ena delen av
majoritetsgruppen motiverar sin ståndpunkt därmed, att den velat
förhindra ett obehörigt betungande av inkomsttagarna, vilket väl
med andra ord skall betyda en obehörig lättnad för fastighetsägarna
och särskilt för ägarna till jordbruksfastigheter, framhålles det från
andra sidan att förslaget icke kan godtagas, med mindre att »samtidigt
den hårda belastning, som påvilar jordbruksfastigheter, lättas,
så att dessa beskattningsob.jekt ej längre komma i en sämre
ställning än andra beskattningsföremål», något som, såvitt jag förstår,
måste innebära en full utjämning, en full likställighet mellan
alla beskattningsföremålen. Båda dessa meningsriktningar äro
emellertid ense om att hänskjuta frågan om vägskattens fördelning
till utredning i sammanhang med den väntade kommunalskattereformen.
Vi som reserverat oss för en positiv lösning av väglagstiftningen
redan vid denna riksdag ha ansett, att man inte rimligen kan
vara med om en så genomgripande förändring i hela vårt vägväsen
-
Lördagen den 20 maj, f. in.
21 Nr 41.
de, som här ifrågasattes, utan att på samma gång någonting göres
för att lätta det oskäligt hårda skattetryck, som nu drabbar jordbruksfastigheterna.
Jag erinrar om, att dessa fastigheter för närvarande
äro dubbelt så hårt belastade som »annan fastighet» och fem
eller sex gånger så hårt som inkomst. Det hjälper icke, om jordbrukaren
har skulder på sin egendom, motsvarande egendomens hela
värde; han skall i alla fall betala sex gånger så mycket i vägskatt
som den, som har lika stort kapital insatt i bank eller på annat sätt
räntebärande. Man må säga vad man vill om ett sådant system,
men svårligen lär det kunna betecknas som rättvist och rättfärdigt.
Själva det samhällsbehov, som de allmänna vägarna äro avsedda,
att tillgodose och av vilka vi alla äro så beroende, vare sig vi
bo på landsbygden eller i städerna, borde enligt min uppfattning utgöra
ett fullgiltigt skäl, för att vägbeskattningen skulle ordnas ungefär
efter samma grunder som annan skattskyldighet. Då jag
emellertid insett omöjligheten att erhålla nödig anslutning till en sådan
radikal omläggning, har jag inom utskottet, liksom också tidigare
under det förberedande arbetet, velat förorda den jämkning i
fråga om beskattningsgrunderna, som föreslagits av vägsakkunniga
och som nu också upptagits i herr von Sneiderns m. fl. reservation.
Ingen har heller inom utskottet kunnat påstå, att den nuvarande
skattefördelningen är rättvist och väl avvägd; men man vill, som
sagt, hänskjuta frågan till utredning i sammanhang med kommunalskattereformen
i dess helhet. Även vi reservanter ha den uppfattningen,
att vägskattefrågan icke blir slutgiltigt löst genom den
jämkning, som av oss föreslås, men vi anse att man på goda grunder
bör kunna antaga, att ifall en omläggning från naturaunderhållssystemet
till ett penningskattesystem skall genomföras, så kan
ett förslag till utjämning av vägskatten, som icke sträcker sig till
vad som i reservationen föreslås, knappast på allvar sättas i fråga.
Något föregripande av kommunalskattereformen torde därför enligt
mitt förmenande icke behöva befaras, om reservanternas förslag nu
antages.
För min del har jag just inte kunnat betrakta det som någon
särskild stor förmån för jordbrukarna att få fullgöra sin skatteskyldighet
helt eller delvis genom naturaprestationer. Jag har
nämligen den uppfattningen, att även jordbrukarnas liksom alla
andra medborgares arbete bör uppskattas och ersättas efter sitt verkliga
värde. Men det lider dock intet tvivel, att naturaunderhållet
vid nu gällande väglags tillkomst betraktades som en sådan förmån,
som därför borde kompenseras genom ett relativt högre antal vägfyrkar
för jordbruksfastighet än för andra beskattningsföremål.
Detta framgår klart av väglagens bestämmelser. Innan 1891 års
väglag trädde i kraft, ålåg väghållningsbesväret endast den i mantal
satta jorden. Efter lagens tillkomst skulle även andra jordbruksfastigheter
deltaga efter samma grunder som de egentliga
hemmanen. Det bestämdes emellertid, att till dess vägdelning första
gången skedde så att de nytillträdande jordbruksfastigheterna därvid
finge sitt underhåll bestämt in natura, skulle de påföras endast
Alu/, lay
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr «.
22
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet, då däremot
de äldre^ hemmanen, som redan hade sitt naturaunderhåll bestämt,
skulle påföras en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet!
I)et kan förtjäna nämnas, att det ännu finnes manga väghållningsdistrikt,
där någon vägdelning enligt 1891 års väglag aldrig skett
och där_ sålunda dessa andra jordbruksfastigheter, som icke äro
åsätta visst mantal, icke kommit att få något vägunderhåll in natura,
och följaktligen icke heller behöva betala vägskatt efter högre
skala än vad som nu föreslås i reservationen. Enligt vägkommissionens
statistik uppgå dessa vägdistrikt till närmare en fjärdedel
av alla väghållningsdistrikt i riket eller till 86 av 370. Genom denna
bestämmelse torde det få anses till fullo styrkt, att naturaunderhållet
ansetts som en lindrigare skatteform än den kontanta penningskatten.
Till yttermera visso stadgas det i § 46 i väglagen, att
vid uppskattning av vägunderhållskostnaden skall skälig hänsyn
tagas till att naturaväghållarna äro i tillfälle att med egna arbetare
och dragare fullgöra arbetet. Det bör därför få anses fullt befogat
och följdriktigt, att när systemet skall omläggas och allt vägunderhåll
betalas i penningar, jordbrukarna icke hållas kvar i den
höga skatteskala, som tillkommit under helt andra förutsättningar.
, I den allmänna diskussionen och likaså inom utskottet har framhållits
såsom en brist vid förberedandet av detta lagförslag, att inga
siffermässiga undersökningar framlagts över kostnaderna för väghållningen
efter förslagets genomförande. En sådan kostnadsberäkning
med anspråk på tillförlitlighet kan dock uppenbarligen icke
åstadkommas, därför att så många okända och osäkra faktorer spela
in därvidlag. Än mindre kan man dra några säkra slutsatser om
vad som kan bli billigare eller dyrare genom att jämföra de nuvarande
kostnaderna med dem, som kunna tänkas uppstå enligt det nj-a
förslaget; ty ingen människa vet vad vårt nuvarande vägunderhåll
i verkligheten kostar. Nationalekonomiskt sett tycker jag, att det
bör ställa sig billigare med det nu föreslagna systemet, då det
blir möjligt att på ett mera ändamålsenligt sätt utnyttja såväl tiden
som även själva materialet för vägunderhållet. Nu slösas det bort
många tusentals dagsverken årligen till ingen nytta genom de långa
färderna fram och åter mellan väghållarens hemvist och det vägskifte,
som han är skyldig att underhålla, och likaså slösas det alldeles
ofantligt med väglagningsämnen av brist på nödig insikt om,
hur vägunderhållet bäst och lämpligast bör skötas. Mest avgörande
för kostnadsfrågan måste, enligt mitt förmenande, bli vad varje
distrikt, varje landsting anser sig ha råd till och vill besluta att kosta
på sitt vägväsende. Det har, såvitt jag kunnat finna, aldrig varit
meningen varken hos dem, som utarbetat detta förslag från början,
och icke heller kan jag tro hos dem, som framlagt förslaget eller de
som nu förordat detsamma, att man efter lagens antagande skulle söka
genom brådstörtade åtgärder tvinga fram förstklassiga och fulländade
vägförhållanden överallt inom landet utan hänsyn till kostnaderna.
Det är ju klart, att våra vägar på många håll och i ganska stor
utsträckning äro i behov av en del grundförbättringar och fram
-
Lördagen den 20 maj, f. in.
23 Nr 41.
för allt av ett mer ändamålsenligt underhåll. Det vill väl ingen
numera förneka. Dessa förbättringar med därav följande ökade
kostnader kunna nog ieke undkomma.?, vilken väglag vi än ha. De
tränga sig fram av förhållandenas egen makt, men säkerligen bli
de icke billigare och icke heller bättre utförda, om det skall ske med
nuvarande ordning, där man kan säga, att slentrianmässigheten och
planlösheten är satt i system. Det är också för mycket begärt,
att det skall vara möjligt få till stånd ett nöjaktigt vägunderhåll
med den nuvarande ordningen med de många små distrikten och de
många till omkring 350,000 uppgående väghållarna. Även om det
kan påvisas, att det i ett och annat distrikt har lyckats en energisk
och målmedveten vägstyrelse i förening med en eller flera duktiga
landsfiskaler att få ett någorlunda gott vägunderhåll och jämförelsevis
goda vägar, så tror jag, att dessa distrikt höra mera till undantagen,
som man kan säga äro till för att bekräfta regeln.
För mig har det dock icke varit vägarnas goda eller mindre goda
tillstånd, som utgjort det tyngst vägande skälet, då jag velat medverka
till en ny väglagstiftning, ehuru jag till fullo inser och uppskattar
den stora betydelsen av och det gagn, som följer med goda
vägar. — Jag anser nämligen att vad som sparas på ett billigt men
dåligt vägunderhåll förloras säkerligen mångdubbelt genom ökad
kraftförbrukning och fördyrade transportkostnader.
Vad som för mig emellertid framstått som det angelägnaste, har
varit att söka genom förstoring av vägdistrikten och genom ett ökat
progressivt statsbidrag kunna åstadkomma en utjämning av själva
väghållningsbördan, som nu drabbar i så hög grad ojämnt även väghållningsdistrikt
inom ett och samma län. Jag skulle kunna anföra
åtskilliga belysande siffror till belägg för detta, men jag skall, icke
trötta därmed. Jag skall endast nämna, att enligt vägkommissionens
uppgift växla dessa kostnader per bevillningskrona för jordbruksfastighet
från 41 öre i något distrikt upp till 21 kr. 84 öre i
ett annat.
Ett system som leder till sådana orimligheter och uppenbara
orättvisor tycker jag icke är något så särdeles mycket att slå vakt
omkring och söka bevara, även om det kan åberopas aldrig så gammal
hävd för detsamma.
Jag skall icke heller nu ingå på de detaljändringar, som under
utskottsarbetet blivit gjorda och om vilka utskottet i nästan allt
väsentligt har kunnat enas. Jag vill om dessa ändringar endast säga,
att de såvitt jag kan se utgöra förbättringar, som böra bidraga till
att lagen, om den antages, kan på ett lättare och smidigare, sätt anpassa
sig efter de olika förhållanden och behov, som inom olika orter
kunna vara rådande.
Slutligen skall jag endast säga ett ord om den reservation, som
avgivits av fyra ledamöter från första och en ledamot från andra kammaren,
eller den reservation, som främst är undertecknad av herr
Borell. Den reservationen är till sin innebörd av den beskaffenhet,
att jag tror det skulle vara synnerligen olyckligt för den sak det
här gäller, om kammaren skulle bifalla densamma. Den återför hela
frågan ungefärligen till det stadium, på vilken den befann sig för
Ang. lag
om allmänna
vägar j)å
landet.
(Forts J
Kr 41. 24
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 20 maj, f. m.
10 ä 12 ar sedan, när utredningsarbetet började. Den pekar på de
gamla spörsmålen om bibehållande av de små vägdistrikten med dess
nuvarande organisation; om utjämnande av vägskatten med landstingsmedel
men med beslutanderätten lagd i händerna på dessa små
häradsdistnkt, om bibehållandet, åtminstone delvis, av naturavägunderhållet
med därav följande kostsamma vägdelningar och väguppskattningar,
förhandsuppskattningar, som hittills visat så
synnerligen ojämna och otillfredsställande resultat, och slutligen pekar
denna reservation också på städernas intagande i landsbygdens
väghållnings distrikt. Tror någon i denna kammare, att vägfrågan
någon gång kan komma att lösas från dessa utgångspunkter? Jag
säger för min del att jag tror det alldeles icke, om vi så hålla på
med utredningar hur länge som helst.
Ungefär detsamma kan också sägas om den linje, som den föregående
ärade talaren och reservanten i utskottet, herr Johansson i
Brånalt, här^ rekommenderat. Det är visserligen gott och väl, att
man håller på sina principer, och ibland kan det kanske också vara
bra att försöka sig på det omöjliga, ty därmed kan man ju nå den
högsta graden av möjlighet. Men jag föredrager i alla fall att taga
ett mindre steg, om jag därmed närmar mig det mål, till vilket jag
helst vill komma, framför att hålla på den satsen: allt eller intet.
_ Jag tror emellertid, att riksdagen, om den nu vill komma till en
positiv lösning av väglagsfrågan, gjorde klokt i att godkänna det
förslag, som innefattas i den av herr von Sneidern m. fl. avgivna
reservationen; och jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall
till denna reservation.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! Då jag på det förberedande stadiet av detta ärendes
behandling haft åtskilligt att göra därmed, anhåller jag om tillstånd
att få framföra några synpunkter innan kammaren fattar beslut i
vägfrågan.
Det framgår ju tydligt, att reservanterna gjort frågan om väglagens^
antagande beroende av frågan om vägskattens ordnande.
Kungl. Maj :t har ifråga om vägskatten föreslagit bibehållande
av nu gällande bestämmelser, därvid, såsom det vill synas, handlande
i full konsekvens med det av 1920 års riksdag antagna provisoriet
i kommunalskattefrågan. I det regeringsförslag, som förelädes
1920 års riksdag, hade man undvikit att beröra vägskattefrågan
på annat sätt än som blev en nödvändig följd av de nya författningstexterna.
_ Man sökte i det framlagda kommunalskatteförslaget
finna motsvarigheter till de gamla vägskattegrunderna, och i anslutning
härtill föreslog man vissa ändringar i väglagen. 1920 års
riksdag däremot ställde sig fullt avsiktligt på en annan ståndpunkt.
Man gav nämligen här även i fråga om vägbeskattningen nya bestämmelser,
låt vara att dessa ej kommo till uttryck i själva väglagen.
Jag tillåter mig citera vad särskilda utskottet yttrade i denna fråga.
Beträffande landstingsskatten uttalade utskottet till en början, att
utskottet ^ansåge sig sakna anledning att i detta avseende förorda
ett bibehållande av status quo, då alldeles samma skål, som eljest
25 Nr 41.
Lördagen den 20 maj, f. in.
talade för en provisorisk reform, syntes äga giltighet även beträffande
landstingsbeskattningen. Utskottet ansage sålunda, att anslutning vä(jar
till bevillningsförordningen i dess ändrade lydelse borde äga ruin. landa.
Därefter yttrar utskottet ordagrant följande: »Vad som an i örts om (Forts.)
landstingsskatten, gäller även de s. k. entreprenadbidragen till skjutsväsendet
enligt stadgan den 22 juni 1911 om skjutsväsendet, vilka
behandlas i Kungl. Maj ds proposition nr 223, ävensom vägskatten
enligt lagen den 23 oktober 1891 angående väghållnmgsbesvarets
utgörande på landet, behandlad i propositionen nr 358. Vad vagskatten
beträffar, har utskottet väl hyst någon tvekan men dock
stannat vid att i vägskattepliktig inkomst inräkna aven .taxerad inkomst
av fast egendom, därvid beaktande, att inkomst vid tyrktalssättningen
ingår efter en jämförelsevis avsevärt billigare norm än
fastighet såsom sådan.» . ...... .
Det vill synas, som om mm företrädare i ämbetet, när nan den
27 maj 1921 hos Kungl. Maj:t anmälde frågan om utarbetande av
förslag till en definitiv lösning av kommunalskattefrågan, ställde
sig i full anslutning till detta av riksdagen godkända uttalande av
kommunalskatteutskottet. Härom yttrades nämligen följande:
»Av särskild vikt är frågan om grunderna, för landstingens beskattningsrätt.
Under de senaste årens utredningsarbeten har med
denna fråga sammankopplats frågan om vägbeskattnmgens ordnande.
Väglagstiftningen är för närvarande föremål för utredning, och
förslag angående dess ordnande lärer kunna beräknas bliva framlagt
för riksdagen tidigare än förslag om nya grunder för kommunalbeskattningen.
Det torde emellertid icke vara möjligt eller
lämpligt att samtidigt till riksdagen även framkomma med förslag
till definitiv lösning av vägskattefrågan, då denna måste betraktas
i sitt samband med övriga skattefrågor. Frågan om utredningen angående
den giltiga utformningen av grunderna för vägbeskattmngen
torde i sinom tid komma att bli föremål för särskild anmälan hos
Kungl. Maj :t. Landstingsbeskattningen bör däremot enligt min
uppfattning upptagas av den nu ifrågasätta kommunalskattekommittén,
vilken dock icke bör skrida till utformning av slutgiltigt
förslag i denna punkt, förrän det kan förutses i vilken riktning
frågan om vägbeskattningen kan komma att ordnas.»
Meningen härmed var uppenbarligen, att man ^hoppades, att eu
väglagsreform skulle hava kommit till stånd före ar 192-1, men att
man ej ansåg det lämpligt att före nämnda år skrida till en definitiv
lösning av kommunalskattefrågan.
Vad har nu i ärendet förekommit? Kungl. Maj :t har föreslagit,
att de skattegrunder fortfarande provisoriskt skola, bliva gällande,
som av 1920 års riksdag förutsatts skola gälla till och. med
år 1924. .
I en motion med herr Eden i spetsen har emellertid..yr hats. en
ändring av dessa, beskattningsgrunder (att gälla provisoriskt), tills
kommunalskattefrågans lösning kunde utgöra en grundval för den
definitiva lösningen. Denna ändring innebär emellertid en kraftig
överflyttning av vägskattebördan i motsatt riktning mot den, man
förklarade sig vilja åstadkomma år 1920, nämligen en betydande
Nr 41. 26
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag avvältning från fastigheterna, synnerligast jordbruksfastigheterna.
°™.åtgar^r1 Pa annan inkomst. Denna motion, som ju i dessa avseenden följts
landa. i herr von Sneiderns m. fl. reservation, torde hava inneburit det
(Forts.) avgörande hindret för en lösning av väglagsfrågan. Jag bortser nämligen
från dem, som i hela spörsmålet intagit en rent negativ ståndpunkt
och vilka för övrigt synas hava velat verkställa en än större
avlyftning av de skatter, som nu vila på fastigheterna.
Vid nämnda reservation hava i en bilaga intagits vissa beräkningar
angående skattebördans fördelning enligt olika förslag. Av
dessa framgår, att före år 1920 på jordbruksfastighet vilade 47,3 %
av hela vägskattebördan, på annan fastighet 9,1 % och på inkomst
43.6 %. Genom 1920. års provisoriska reform kom visserligen att på
jordbruksfastighet vila en något lägre procent än förut, nämligen
45,1, därest hänsyn toges endast till den skatt, som utgick efter
taxeringsvärdet. Härtill kom emellertid den först nu beskattade
s. k. inkomsten av fast egendom, som belastades av 4,6 % av
skattebördan. För övrig inkomst inträdde en minskning till
41.6 %, alltså en minskning av 2 %. Enligt herr von Sneiderns reservation
blir siffran för jordbruksfastighet 30,2 % av hela skattebördan,
för annan fastighet 7,7 %, för inkomst av fast egendom 6,2 %, och
för övrig inkomst 55,9 %. Detta innebär uppenbarligen dels en tillbakagång
till vad som gällde före år 1920, men dels också därutöver
ett synnerligt kraftigt steg i motsatt riktning mot det som togs
år 1920. Det gäller alltså här, såvitt jag kan bedöma, ett upprivande
av 1920 års provisorium av provisoriets egna tillskyndare,
ett föregripande av lösningen av kommunalskattefrågan.
Det kunde eljest tyckas, att ett tillförande av ej mindre än
omkring fyra miljoner kronor till vägväsendet i form av automobilskatt
bort utgöra ett ytterligare skäl att ej nu vidtaga en sådan åtgärd,
ty. detta tillskott måste ju, såsom även i reservationen framhållits,
i o och för sig medföra någon minskning av skattebördan.
Tyvärr måste jag säga, att det ej bådar gott för den lyckliga utgången
av frågan om den kommunala skattereformen, att man redan
nu är i färd med att lägga stenar i dess väg.
Det är . ledsamt för själva frågans behandling, att vi kommit
i en sådan situation., och därför har jag ansett det vara min skyldighet
att med detta lilla inlägg pavisa innebörden av den reservation,
som bifogats Kungl. Maj :ts proposition, och så ledsamt det än är,
måste jag saga, att jag föredrager ett rent avslag på frågan i stället
för en lösning på det sätt, som reservationen innebär, ty en sådan
lösning kommer att försvåra, det arbete, som vid den mycket viktiga
kommunalskattefragans lösning föreligger med avseende å utjämningen
av skattebördan.
Herr Brännström: Herr talman, mina damer och herrar!
Jag kan vara ense med herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
när han säger, att detta är en av de viktigaste frågor, som på
mycket länge legat på riksdagens bord. Det har under denna debatt
relaterats ett och annat angående den förberedande utredningen av
detta ärende, och det har framhållits, att denna fråga varit under ut
-
hörd ngen den 20 nmj, 1. in.
Nr 41.
2/
redning i snart elva år. Då jag omfattar den mening, enligt vilken
denna utredning trots den långa tid, varunder ylen pågått, icke kan
anses vara så tillfredsställande, att det enligt vår mening skulle vara
lyekligt att nu taga det föreliggande förslaget, utan att det skulle vara
önskligt att en ytterligare överarbetning av detta^ förslag komme till
stånd, bär jag ansett mig föranledd att yttra nagra ord om de utredningar,
som förut åstadkommits. . .
I)et sades visserligen nyss av herr kommunikationsministern, att
de s. k. 1920 års vägsakkunnigas förslag, varpå ju den kungl. propositionen
grundar sig, på sin tid hade mottagits med stor och allmän
tillfredsställelse. Jag vågar emellertid bestrida detta, åtminstone i
vad avser att tillfredsställelsen skulle varit allmän, ty förslaget har
ju icke blivit utremitterat i den utsträckning, att man kan tala om
att det varit föremål för någon allmän kritik, och då kan man följaktligen
icke heller säga, att det blivit mottaget med någon allmän
tillfredsställelse. Det är ju att märka, att de, som förut hatt väghållningen
om hand, nämligen väghållningsdistrikten och vagstyreiserna,
icke blivit hörda över förslaget utan endast landstingen och
länsstyrelserna, och även vad dessa senare beträffar, tror jag icke
man kan tala om någon allmän tillfredsställelse över forslaget ty
även från landstingen hava i åtskilliga fall anmärkningar mot detsamma
framkommit. ...
När den stora vägkommissionen framlagt sitt förslag, remitterades
detta i olikhet med nyssnämnda vägsakkunnigas förslag både tiL
vägstyrelser och vägstämmor, och man hörde även långt liera andra
vederbörande än som fått yttra sig över vägsakkunnigas förslag. Vagkommissionen
hade liksom vägsakkunniga sökt lösa fragan om utjämning
av vägskattebördan genom att föreslå sådan utjämning fandstingsvis,
men kommissionen hade bibehållit kommunerna såsom arbetsdistrikt
och såsom beslutande myndigheter beträffande utförandet
av vägarbetena inom kommunerna och därför i sitt betänkande
upptagit ett förslag om inrättandet av kommunvägstyrelser. Det ar
just på den punkten, det är just mot denna decentralisation som kritiken
mot vägkommissionens förslag i första rummet riktade sig.
Vägsakkunniga framhålla också i sitt betänkande, att kritiken riktat
sig mot, att man ville gorå arbetsdistrikten så små, som de givetvis
skulle bli, om de inskränktes till primärkommunen, ty som vi veta aro
dessa på sina håll ofantligt små. Nu hade man emellertid ! de flesta
av de yttranden, som avgåvos över kommissionens förslag, förorda^ att
man skulle taga de gamla distrikten, som ju i regel utgöras av haradet,
till arbetsdistrikt i stället för primärkommunerna,
Det har av dem, som före mig haft ordet och forordat 1920 ars
vägsakkunnigas förslag, sagts, att alla direktiv blivit undersokia.
Detta skulle sålunda innebära, att man även undersökt möjligheten
att bibehålla häradsdistrikten. Därom förmäler dock icke vagsakkunnigas
betänkande någonting vidare, det sags endast pa nagla
rader, att man icke heller kunnat taga häradena i stallet för primarkommunerna
till arbetsdistrikt, utan funnit, att icke heller denna
utväg vore att förorda. Vidare sägs ej härom. Efter vad jag rån
finna, har man här icke undersökt tillräckligt de möjligheter, som
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(lort-.!
Nr 41. 28
Lördagen den 20 maj, f. m.
omallmänna Ovisst b£rde /mna?: Genom att företaga några mindre regleringar
av ,d®?s? haradsvagdistrikt skulle man helt visst kunnat få dessa till’
~ störa för att med fördel
vägar på
landet.
(Forts.)
räckligt störa för att med fördel kunna utnyttjande tekniska och
maskinella hjälpmedel,. som en förbättrad väghållning eventuellt kan
krava. hor övrigt ha ju de nuvarande vägdistrikten sin organisation
i1ard!ff’.oc1h.1v:ä®styrelserna hava sedaii åratal tillbaka i stort sett
skott väghållningen på ett nöjaktigt sätt. Det har därför förefallit
mig, som om man i stället för att slopa dessa organisationer borde försöka
den utvägen att behålla dem, i stället för att bygga upp en ny
organisation, som, med den utveckling, som kan väntas, givetvis kommer
att bil en mycket dyrbar och tungrodd apparat.
Vi ä,ro ju alla ense om, att det är nödvändigt att åstadkomma en
ändring i fråga om vägbördans utjämning, men jag och många med
mig anser, att tillräcklig utredning saknas i vad mån det låter sig
gorå att bibehålla de nuvarande väghållningsdistrikten och ändå kunna
åstadkomma denna utjämning.. När nu vägkommissionen kunnat
ernå nödig utjämning på de principer den föreslagit, så ligger det i
sakens .natur, att några större svårigheter icke böra finnas för att
kunna åstadkomma en utjämning mellan de olika väghållningsdistrikten
inom landstingsområdet. Påståendet att en dylik utväg icke
skulle vara framkomlig, faller på sin egen orimlighet. Inom utskottet
har man pekat på åtskilliga vägar, men man har givetvis icke kunnat
komma med några fullständiga förslag. Den korta tid, som stått
till buds och de många andra ärenden, som krävt sin snara lösning,
hava gjort, att man icke kunnat komma med något fullt utarbetat
förslag till utjämning under bibehållande av de nuvarande distrikten.
Det kan dock icke bestridas, att icke möjligheter till en dylik utjämning
skulle kunna åstadkommas.
Den föreliggande propositionen är ju i stort sett endast en något
försämrad upplaga av de sakkunnigas förslag. Ehuru detta
förslag brutit med det gamla i så stor utsträckning, att det slopat de
gamla väghållningsdistrikten och allt vägunderhåll in natura och
byggt upp det hela på n5’tt, har förslaget dock icke rubbat grunderna
för vägskattens beräkning, utan vägf.yrkarna och det gamla omoderna
sättet för deras beräkning ha bibehållits.
Det har ju icke av någon kunnat bestridas, att den nya organisationen
skulle bli betydligt dyrbarare än den nuvarande förvaltningen
inom vägdistrikten. _ Det är ju också självklart, att de nuvalande
vägstyrelserna., som inta en förtroendeställning i förhållande
till sina uppdragsgivare och pa den grund åtnjuta en mycket ringa
ersättning, måste bli långt billigare än tjänstemän, tillsatta och avlönade
med hänsyn till att de skola ha sin verksamhet uteslutande
pa detta område.
Under, utskottets realbehandling av förslaget har det ju vidtagits
åtskilliga förbättringar, det vill jag icke förneka, och till dessa
ha ju alla utskottets ledamöter sökt bidraga. Resultatet av detta
arbete, som nu ligger pa riksdagens bord i form av herr von Sneiderns
m. fl. reservation, innebär ju en avsevärd förbättring ur jordbrukaresynpunkt
i jämförelse med det förslag, vi fingo från Kungl. Maj:t.
Men jag har för min del icke kunnat anse, att förbättringen varit
Lördagen den 20 maj, f. in.
29 Nr 41.
till fyllest. Jag skulle ha. önskat en överarbetning av detta förslag,
så att man kunnat taga hänsyn även till önskemålet om bibehållande
av underhållet in natura. Låt vara, att denna underhållsform är impopulär
oeh för många synnerligen tryckande, men på många håll
är dock möjligheten för jordbrukarna att anskaffa penningar ganska
kringskuren, och det är många gånger betydligt lättare för honom
att utföra arbetet själv, om han har tillgång till eget arbetsfolk och
egna dragare, än att anskaffa penningar, vilket givetvis blir nödvändigt
i stora distrikt, där allting måste skötas på entreprenad eller
genom lega. Jag medger, att det kan vara svårt för en enskild väghållare
att underhålla de stora stråkvägarna, men pjx de nu antydda
grunderna ha vi ansett, att man möjligen borde ha undersökt, huruvida
icke saken kunnat ordnas så, att väghållningsdistrikten, vilka
vi anse böra i allmänhet bli häradena, skulle övertaga de stora vägarna,
under det de mindre sköttes genom underhåll in natura. Det är
ju klart, att det i så fall skulle erfordras ett reformerat uppskattningsförfarande
och även en ny vägdelning, men i betraktande av
de önskemål, som en dylik lösning skulle förverkliga, tycker man,
att dessa åtgärder bort kunna vidtagas. Så dyrbara borde de icke
behöva bli, allra helst som de icke torde behöva anlitas inom andra
distrikt än dem, där ett underhåll in natura vore. en allmän önskan.
Vi anse också, att sedan det genom förändringen härom året i
12 § av nu gällande väglag blivit möjligt för vägkassorna att övertaga
väghållningen, borde man ha väntat för att se, vilka erfarenheter
man kunnat vinna genom denna förändring. Ty givetvis kan
man ha en mycket stor erfarenhet att hämta av vägkassornas övertagande,
av väghållningen beträffande kostnader m. m. Trots denna
förändring i 12 § ha emellertid endast ett fåtal vägkassor övertagit
väghållningen. Detta tyder också på att naturaunderhållet
icke är så impopulärt som det från visst håll gjorts gällande, och jag
tror för visso, att det verkligen mången gång också kan vara en fördel
att slippa anskaffa penningar, i synnerhet i tider av penning
-
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
knapphet.
Vi ha anfört såsom ett fel mot den utredning, som ligger till
grund för det föreliggande förslaget, att ingen kostnadsberäkning
företagits. Det har då svarats, att en sådan beräkning varit omöjlig
att åstadkomma. Jag tycker emellertid, att det är något djärvt
att påstå detta, när det under den korta tid, under vilken vi arbetat
i utskottet, har framkommit tre eller fyra olika utredningar om denna
sak under det de vägsakkunniga, som haft över ett år tid sitt
förfogande, icke kunnat åstadkomma någonting.. Ett sådant påstående
faller väl ändå i någon mån på sin egen orimlighet. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kunde ,iu för övrigt, om ja^ inte minns fel,
på fem dagar åstadkomma en utredning i sådant hänseende.
Tillförlitligheten av de gjorda beräkningarna kan man ju icke
fullt bedöma, men i varje fall framgår ju, att vägunderhållet enligt
förslaget kommer att bli väsentligt dyrare än under nuvarande förhållanden.
Att man icke har några exakta siffror på de nuvarande
kostnaderna, beror ju på den väguppskattning, som är grunden lör
Nr 41. 30
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
beräkningen av desamma, men man må nu kritisera denna uppskattning
hur mycket som helst, så är det ju uppenbart, att man kan reformera
den, så att den blir likformig över hela landet.
Det bör också sägas här att denna fullständiga omläggning av
organisationen innebär att kasta in ett nytt moment i landstingens
arbete och i viss mån sönderbryta detsamma, dels emedan icke städernas
representanter skola deltaga i de beslut, som röra vägväsendet,
och dels emedan ju landstingsmannen åtminstone hittills väl äro
valda mera efter politiska linjer än på grund av någon erfarenhet i
frågor rörande vägväsendet. Huru därmed än må förhålla sig, synes
det mig, att man icke bort på detta sätt ha helt och hållet avkopplat
de myndigheter, som förut haft väghållningen om hand.
förrän man gjort allvarliga försök att lösa frågan på grundval av
deras medverkan. Det har ju också från alla håll erkänts dels att en
sådan lösning skulle blivit betydligt billigare och dels att man därigenom
bättre skulle ha bibehållit kontakten med person- och lokalkännedomen.
Man kan med skäl påstå, att det kommer att dröja
år och kosta många tusen kronor, innan de nya män, som skola träda
till i denna organisation, förvärvat sig det mått av erfarenhet, som
de män besitta, som skött väghållningen i de gamla distrikten.
Vi ha alltså ansett, att man mycket väl skulle kunnat ytterligare
överväga denna fråga och söka lösa den med bibehållande av
häradena som vägdistrikt, med ett utjämningsförfarande inom
landstingen, med bibehållande i viss mån av naturaunderhållet och
med ett _ reformerat uppskattningsförfarande. Vi ha också ansett,
att möjligheterna till detta övervägande icke i någon mån skulle
behöva fördröja vägreformen. När 1920 års vägsakkunniga kunde
överarbeta kommissionens förslag på ett år, borde en överarbetning
med iakttagande av vad här anförts också kunna ske på ungefär
samma tid. Jag vill icke underkänna det arbete och det material,
som finns i dessa båda förutvarande utredningar. Men detta bör
icke behöva försvåra en sådan överarbetning, utan denna bör kunna
ske ganska snart, så att reformens genomförande icke behöver fördröjas.
Ty det positiva förslag, som finns i herr von Sneiderns reservation,
är icke avsett att träda i kraft förrän år 1926, och innan
dess borde enligt mitt förmenande en överarbetning mycket väl kunna
ske med iakttagande av de synpunkter, som framförts i den av herr
Borell m. fl. avgivna reservationen. På samma gång skulle då också
frågan om skattegrunderna kunna upptagas i samband med den pågående
kommunalskatteutredningen, vars resultat väntas komma fram
till 1924 års riksdag.
Beträffande denna mest omtvistade sida av saken, nämligen
frågan om skattegrunderna, har ju här framhållits, hurusom jordbruksfastighet
och annan fastighet varit väsentligt tyngre belastade
i och för vägunderhållet än andra skatteob.jekt. Detta är ju
också ett förhållande, som är känt av oss alla. Och det är väl
ingen, som kan påstå, att det finns någon rättvisa i detta. Ja, jag
skulle vilja gå så långt, att jag säger, att det inte heller finns någon
Lördagen den 20 maj, f. m.
;n Nr 41.
vägar på
landet.
(Forts.)
rättvisa i att jordbrukarna skola betala efter de vägskattegrunder,
som äro upptagna i herr von Sneiderns reservation, och detta aven
om man har den uppfattning, som står angiven i de vägsakkunnigas
betänkande på sidan 41, där det heter på följande sätt: »Bibehölles
däremot väghållningsbesväret som ett åliggande för lokala samfälligheter,
bleve det möjligt att såsom hittills tillämpa beskattmngsprincipen:
skatt efter intresse. Denna princip framstode just i fråga
om vägväsendet utan all tvekan som den mest berättigade.» Men
nu vill jag icke skriva under denna sats. Trots att jag åhört rätt
många skattedebatter och försökt att åtminstone i någon man tränga
in i dessa saker, har jag icke kunnat bli övertygad om rättmätigheten
av den s. k. intresseskatteprincipen, icke ens i fråga om vägväsendet,
som ju annars är ett område, där åtskilliga anse. det riktigt
att tillämpa denna princip. Genom biltrafiken och övrig trafik
med motordrivna fordon ha ju vägarna allt mer blivit en allmänhetens
egendom och kommit att tjäna ett allmänt intresse i ungefär
samma utsträckning som järnvägarna. De kunna numera icke sägas
i så avsevärd utsträckning tjäna endast de lokala jordbrukarintressena,
så att en tillämpning av intresseskatteprincipen är berättigad.
Lika väl som städerna betala för gatuhållningen efter vanliga
utskyldsgrunder, lika berättigat är det också att landsbygdens
skattdragande deltaga i vägväsendets underhåll efter allmänna utskyldsgrunder.
Den särskilda debitermgsgrunden med vagiyrk ar
en orättvisa, som vi böra komma ifrån. Och jag anser det riktigaste
vara, att denna fråga, såsom i vårt sknvelseforslag framhållits,
upptages i samband med kommunalskatteutrednmgen. Öar man nu
med på de skattegrunder, som äro angivna i herr von bneiderns
reservation, så skulle detta måhända en gång kunna tagas till. intakt
för att jordbrukarna äro villiga att enligt intresseskatteprincipen
deltaga i kostnaderna för vägväsendet med två eller tre gånger sa
mycket som andra skattdragande. Jag anser detta icke rattvist och
vill icke vara med om ett beslut, som skulle kunna givas en sådan
uttolkning. . i s
Jag skall här icke närmare ingå pa något som man också
pekat på. nämligen frågan om ett förnyat övervägande av spörsmålet
angående förhållandet mellan land och stad samt köpingar och
municip al samhällen. Jag anser för min del att man redan har övervägt
den frågan mycket grundligt. Emellertid vill jag saga, att
jag tror att det åtminstone är synnerligen tveksamt, huruvida det
hela skulle vinna något på att också städerna i allmänhet, såsom
från flera håll påyrkats, skulle deltaga i väghållningen. Däremot
lär det icke kunna bortresoneras, att det är oriktigt, aL t. ex. en liten
stad på några hundra invånare, bara därför att den har stadsrattigheter.
skall fritagas, medan fullkomligt stadsliknande municipalsamhällen
och köpingar med 6,000 k 7,000 ^invånare skola deltaga.
Det kunde kanske vara på sin plats att något närmare oyervaga,
huruvida det icke kunde finnas någon annan form harf or an detta
radikala åtskiljande av städerna å ena^sidan och landsbygden jamte
köpingarna och municipalsamhällena a den andra. Man har ratt
Nr 41. 32
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag att förmoda, att man skulle kunna finna en framkomlig väg att
omallmanna jösa c]e^ta på ett något mjukare sätt.
l<kmd^a Vi ha alltså inom utskottet varit av den uppfattningen, att
(Forts.) saken skulle vinna på ett förnyat, allvarligt övervägande, enär vi
ansett, att den icke blivit tillräckligt undersökt av de sakkunniga,
som hittills haft frågan om hand. Och vi ha hållit före, att vägreformen
därigenom icke skulle behöva försenas, särskilt om man
skulle bygga reformen på den nuvarande väglagen. Ty då skulle
man icke behöva någon övergångstid, och man skulle då få vägreformen
lika snart som genom ett antagande av det förslag, som
innefattas i herr von Sneiderns reservation, vilket, såsom jag förut
nämnde, icke skulle träda i kraft förrän år 1926. Vi ha förmenat,
att man borde få framlagt ett förslag till reform, som skulle vara
billigare och smidigare i fråga om vägorganisationen, och som framför
allt skulle kunna mötas med större förståelse hos jordbrukarna.
Ett dylikt reformförslag borde vara av sådan art, att följden icke,
såsom enligt det nu föreliggande förslaget, behövde bli, att stora
bolag eller entreprenörer komme att taga hand om väghållningen,
och att bönderna, utan möjlighet att själva utföra arbetet, bara
finge, kanske med stora svårigheter, betala de pengar, som skulle
komma på utskyldssedlarna. Vi ha visserligen vid utskottsbehandlingen
velat vara med om att göra det bästa möjliga av det föreliggande
förslaget. Men vi ha dock ansett, att även dessa synpunkter
borde komma fram till riksdagens prövning. Vi ha också trott, att
vi skulle få understöd för denna vår mening, att ett förnyat övervägande
borde komma till stånd samt att detta icke behövde försena
frågans lösning men däremot skulle komma att medföra ett bättre
och smidigare resultat och ett resultat, som kunde mottagas med
större förtroende av dem, som hittills skött väghållningen i landet.
Om emellertid vi, som inom utskottet haft denna mening, där biträtt
det ändringsförslag, som innefattas i den av herr von Sneidern avgivna
reservationen, så hade vi icke kunnat inför kamrarna få fram
de synpunkter, som vi hela tiden hävdat. Vi hade nämligen icke
gärna kunnat yrka bifall till detta positiva förslag och samtidigt
föreslå en skrivelse med begäran om förnyad utredning. Då vi som
sagt ansågo oss icke kunna göra detta, och då den ståndpunkt, vi
omfattade, borde enligt vår åsikt få komma under riksdagens prövning,
så ställde vi oss vid den definitiva voteringen inom utskottet
på avslagslinjen samt ha i vår reservation föreslagit en skrivelse
efter de linjer, jag här antytt.
När jag nu vill sluta med att yrka bifall till denna reservation,
vilken är avgiven av herr Borell m. fl., så hoppas jag, att jag får
anslutning inom kammaren för det krav på förnyad utredning, som
där framställts. Men skulle så icke bliva fallet, så kommer jag icke
att här i kammaren, såsom jag gjorde i utskottet, ställa mig på avslagslinjen,
enär jag anser, att ett rent avslag skulle innnebära ett
förkastande av Kungl. Maj.:ts förslag utan några direktiv, vilket
ju möjligen kunde medföra att detta förslag oförändrat återkommer.
Om jag icke får anslutning för min mening, så kommer jag därför
Lördagen den ^0 maj, f. m.
33 Nr 41.
att rösta för bifall till deri av lierr von Sneidern in. fl. avgivna reservationen.
Jag gör detta som sagt på den grund, att ett avslag
utan några direktiv icke på något sätt ger vad vi velat med .vårt
skrivelseförslag, nämligen att genom en ny omprövning av frågan
få fram någonting bättre än det nu föreliggande kungl. förslaget.
Herr talman! Jag ber sålunda att få yrka bifall till den av
herr Borell m. fl. avgivna reservationen.
Herr Larsson i Kroken: Herr talman! Het är ju inte så
synnerligen trevligt att tala, då bänkarna äro sa glest besatta. Av
den anledningen skall jag emellertid fatta mig mycket kort. Jag
skulle också vilja giva en vänlig vink till alla de efterkommande talarna
att också fatta sig kort, på det att vi snart må få slut på denna
debatt.
Vi ha nu fått grundliga utredningar. Först bär herr Johansson
i Uppmälby som redogjort för utskottets ståndpunkt, sedan herr Rehn
för herr von Sneiderns förslag och slutligen herr Johansson i Brånad
och herr Brännström för sina reservationer. Det torde därför vara
tämligen onödigt att tala om de olika paragraferna. Jag skall i alla
fall, efter det jag fått ordet, säga några ord. .
Jag vill erinra kammaren om någonting som hände förr i världen,
på 1880-talet. Då fälldes här i riksdagen några ord, som blevo
vad man kalla bevingade. Det ena var: »Det är bra som det är»
—• det andra: »Sekelgamla orättvisor». Det senare slagordet kan
hava sin tillämpning här. Det uttalades nämligen, med anledning
av de gamla grundskatterna och roterings- och rustningsbördan, som
ålågo jordbruket liksom även vägunderhållet. De båda förstnämnda
onera hava blivit avlyftade från jordbruket, men vägunderhållet
vilar på detta ännu kvar den dag som i dag är. Det är därför kanske
inte så orätt att här komma med det gamla, »sekelgamla orättvisor»m,
att »det är bra som det är», kan icke tillämpas här enligt
mitt förmenande, ty vi äro väl ändå alla överens om att vägunderhållet
icke är bra som det är för närvarande. Det blir ännu mindre
tillfredsställande, allt efter som biltrafiken utökas. Om vi nu, såsom
val med all sannolikhet sker, få en bilskatt, kommer naturligtvis därigenom
att ställas större krav och fordringar på vägunderhållet. Det
är då icke bra som det är, utan en ändring behöves nog här..
Jag har för min enskilda del ett par, tre gånger under min riksdagstid
i denna fråga talat för att staten borde övertaga de störa
stråkvägarna, men detta har icke vunnit gehör någonstädes. Vägkommissionen,
har helt kort berört det men avratt därifrån, likaså
vägsakkunniga och andra myndigheter^ som uttalat sig. Allt mer
betänksam måste man för övrigt bli, då man undan för undan ser,
hur det ställer sig med kostnadsförhållandena. på det staten.skall
sköta om. Den strängen skall jag emellertid inte., spela på längre.
Av de olika här förevarande förslagen — från Kungl. Maj:t,
utskott och olika reservanter — är jag mest.tilltalad av den von Sneidernska
reservationen, till vilket förslag jag kommer att yrka bifall.
■ Den förefaller mig mest antaglig. Jag skall som jag nämnde
Andra kammarens protokoll 1922. Nr Al. 3
Ant), lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41. 34
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vågar på
landet.
(Fort*.)
icke uppehålla mig vid de olika paragraferna och kapitlen; för dem
har nu förut så grundligt redogjorts. För att icke trötta kammaren
längre vill jag nu avsluta detta lilla anförande med ett yrkande om
bifall till herr von Sneiderns m. fl. reservation.
Herr Paul sen: Herr talman, mina damer och herrar! Då
jag sysslat med sådana ting som dessa i bortåt ett par tiotal år,
och då jag själv är väghållare, skall jag be att få säga några ord
i denna sak.
Jag vill då till att börja med säga, att om jag bortser ifrån den
bestämmelsen, att municipalsamhällen och köpingar skola tillhöra
vägdistrikt, så är jag mycket nöjd med detta förslag. Vid en granskning
av förslaget fäster jag mig först vid, att väghållningen in natura
skall upphöra. Yi veta, att det varit så, att väghållaren haft
sitt särskilda vägstycke, som han skulle hålla i ordning. Detta vägstycke
har han lagat någon gång på hösten. Sedan har det i regeln
fått reda sig. Men med den ökade trafiken har det icke rett
sig därmed, utan han har måst hålla på och laga gång på gång under
årets lopp. När man håller på att laga vägar på olämpliga tider,
när det är torrt t. ex., så lyckas man icke. Den första bil som
irommer kör väglagningsämnet åt sidan, och hålen stå likadana kvar.
Yid 1920 års riksdag beslöts emellertid, att väghållningsdistrikt skulle
få lov besluta om att övertaga vägunderhållet, i stället för att väghållarna
skulle fullgöra detta in natura. Redan dessförinnan hade vi
i det väghållningsdistrikt, jag tillhör, tillämpat sådant förfarande.
Yi hade nämligen funnit det omöjligt att med den starka trafik,
som råder på detta håll, kunna hålla vägarna i sådant skick, som
det man skulle hava dem i. Det var dock ganska besvärligt att få
ett sådant förfarande till stånd, emedan det krävdes, att varje väghållare
undertecknade ett papper, att han var med på en sådan anordning.
Men från och med 1920 års riksdag kunde man på vägstämman
besluta, att vägstämman skulle övertaga dessa vägars underhåll.
Det sätt, varpå vi gingo till väga inom vårt väghållningsdistrikt,
eller det som Kung!. Majrt nu vill ha, har visat sig vara
synnerligen bra. I tillämpningen av vårt system använde vi oss av
entreprenörer. Personer sände in anbud till väghållningsdistriktet,
och detta antog entreprenör. Så ha vi en enda man, en vågmästare,
i detta härad, vilken har uppsikt över dessa entreprenörer. Jagvill
säga er, mina herrar — och damer också, ifall de intressera sig
för det — att detta system går mycket bra.
Man får väl säga att vi äro i ytterst stort behov av en väglag.
Det gör mig då mycket ont, att man här, jag skulle vilja säga nästan
i oförstånd, ställt det så, att man skall nödgas yrka avslag på denna
nya väglag. Jag skall tillåta mig att gå in på ett exempel. Tag
och jämför vägarna på landsbygden här utanför Stockholm och vägarna
mellan Malmö och Lund. På de förra är det hål på hål. Det
är nästan omöjligt att där åka ordentligt, och man får riskera att
trilla av kärran. Men åker man på de jämna vägarna mellan Malmö
och Lund, riskerar man ingenting sådant. Där är väghållningen ut
-
Lördagen den 20 maj, f. in.
.‘»5
Nr 41.
lämnad på entreprenad. Dessa vägar äro någonting helt annat än
vad vi kunna få se i trakten här omkring. Såsom exempel på en
fin väg vill jag nämna den mellan Malmö och Lomma. Där tillämpar
man också entreprenadsystem. För vägen mellan Lomma och
Furulund tillämpas systemet med väghållning in natura. Jag skulle
vilja rekommendera herrarna att där göra en jämförelse. Sedan skulle
vi strax komma överens.
Det talas om, att det kungl. förslaget skulle innebära, att det
skulle erfordras en väldigt stor tjänstemannakår, som skulle bliva
oändligt dyr. Ja, om man räknar med en vägvakt på milen, så blir
det nog dyrt och besvärligt. Men i det system vi tillämpa hava vi
en vägvakt, och vägmästare i samma person på 25 mil, och då blir
det varken dyrt eller svårt att ordna det hela. Man talar nu om, att
det efter det föreliggande förslaget skulle bli mycket dyrt med vägunderhållet.
Det beror naturligtvis på helt och hållet från vilken
synvinkel man ser saken. Ser man den från den väghållarens synvinkel,
vilken har en grusbacke, som han kan använda till väglagningsämne
och som inte kostar honom två styver, så bli vi nog obenägna
att övergå till det nya systemet, men ser man den från den
synvinkel, som jag och folket i mina trakter, där man får köpa väglagningsämnet
från andra orter, så blir det en annan sak. Av kostnaderna
för väglagningsämnet utgöra nämligen 3/4 frakt. Vid sådant
förhållande blir det ett dyrt system. Jag kan garantera herrarna,
att vi hava grundligt prövat och prova beständigt det system
vi slagit in på.
Jag fäste mig vid herr Johanssons i Brånalt anförande. Han
jagade upp sig, var riktigt het och sade med skälvande stämma, att
väghållningsbesväret är den för jordbruket mest tyngande bördan.
Det var omöjligt för mig att hålla mig allvarsam, då han jagade
upp sig och kom med det påståendet. Jag vet, hur pass hårt besväret
tynger. Jag är, mina damer och herrar, icke okunnig om vad
det gäller, ty jag är själv, som sagt, väghållare sedan många år.
I ett jordbruk, där utgifterna gå till 15,000 kronor om året, kostar
väghållningsbesväret, högt tilltaget, 150 kronor. Om man då står
och säger, att det tynger så rysligt hårt, så får jag lov att anse, att
det är missbruk av ord.
Till vad jag nu sagt skall jag icke vidare lägga något. Jag vill
endast säga, att jag skulle så innerligt gärna önska bifall till Kungl.
Maj :ts förslag. Men det är omöjligt för mig att framställa yrkande
därom. Jag nödgas därför yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr förste vice talmannen H a milton: Herr talman! J ag delar
den uppfattning, som uttalades av herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet, att Kungl. Maj ds förslag innebär åtskilliga
förbättringar i den nuvarande väglagstiftningen, och det
gläder mig, att han funnit, att den överarbetning som ägt rum inom
utskottet vid den provisoriska behandlingen av lagförslaget, varit till
fördel för frågan, utom i vissa avseenden, nämligen i avseende å
skattefrågan och i fråga om statsbidraget.
Ang. lag
om allmänna
vägar pa
landet.
(Forts.)
Nr 41.
8(3
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänva,
vägar på
landet.
(Forts.)
Jag tror också att så är förhållandet. Man var rädd för att administrationskostnaderna
för vägförvaltningen inom de olika landstingen
skulle bli alltför höga genom den stab av tjänstemän, som skulle
ställas till vägstyrelsernas förfogande. Utskottet har emellertid ansett,
att landstinget därvidlag skulle ha fria händer. Det är också
tydligt, att landstingen komma att nedsätta dessa beräknade kostnader,
och att landstingen få en fördel genom att de få använda de gamla
vägdistriktsstyrelsernas erfarenhet, när dessa få lov att taga plats
i förvaltningarna såsom vägnämnder.
Jag tror också, att den förändring som gjorts, varigenom bestämmelserna
om särbidragen utgått, är synnerligen fördelaktig. Om det
visar sig, att vägarna äro av behovet påkallade för vissa fastigheter,
är det tydligt, att dessa fastigheter komma att erbjuda fri mark för
väganläggningen. Men det finns även andra intressen härvidlag som
kunna framträda, t. ex. att en väg är av behovet påkallad med anledning
av tätt bebyggda samhällen, och det kan då sägas vara en orättvisa,
om man då icke skulle föra särbidrag även på dem. Detta var
en svårighet; därför beslöts att bestämmelsen om särbidragen skulle
utgå.
Utskottet har också under frågans provisoriska behandling förbättrat
de föreskrifter, som i lagförslaget innehållas beträffande körlag.
I landstingets hand har lagts att bestämma, huruvida körlag
äro inom vägdistrikten av behovet påkallade eller icke, och vidare bestämmelserna
rörande, om jag så får säga, solidariteten. För egen del
är jag emot de bestämmelser, som beröra körlag. De pålägga jordbrukarna
ett tvångsarbete, och därjämte skulle dessa underkasta sig
obligatorisk skiljedom, därest ersättning för arbetet i fråga icke kunde
genom frivillig överenskommelse träffas. Man vill icke ha någon
obligatorisk skiljedom, då det gäller vida större samhälleliga intressen
av jämförligt slag, t. ex. storstädernas gasverk, vattenverk m. in.
Jag önskar icke heller skiljedom i dessa fall. Sådan ordning har
jag motarbetat i riksdagen. Det torde därför inte förvåna, att jag
inte vill ha den för vägarna på landet. Men det är förvånande, att
man från regeringshåll nu kommer och vill pålägga obligatorisk
skiljedom och tvångsarbete för fastighetsägarna.
Ja, vi voro eniga i dessa delar, men enigheten brast, då det gällde
grunderna för skatterna. Redan år 1891 ansågs den nuvarande väglagen
vara en övergångslagstiftning. Kort efter dess tillämpning
fann man den vara. behäftad med rätt stora svagheter, och man ansåg,
att jordbruksfastigheterna voro alltför hårt belastade, jämfört med
inkomster av kapital m. m. Motioner framkommo i riksdagen för
att få ändring härutinnan. Motiven för att jordbruket belastades
så hårt i jämförelse med andra skatteobjekt var det, att man ansåg,
att då landsvägarna uteslutande befordrade närtrafiken, under
det att fjärrtrafiken sökte sig över järnvägarna, så var vägunderhållet
ett jordbrukarintresse. Man ansåg också, att taxeringen av
jordbruksfastigheterna motsvarade blott hälften av deras värde och
att således de höga fyrktalen på jordbruket icke voro fullt effektiva.
Och man ansåg framför allt det vara lätt för jordbrukarna att ut
-
Lördagen den 20 lmrj, f. in.
37 Nr 41.
Röra denna skattebörda, därför att det skulle ske in natura. Sedan
dess ha förhållandena betydligt förändrats. Vägarna äro numera
icke uteslutande använda för närtrafik, utan lör den stora genomgångstrafiken,
s. k. fjärrtrafiken går även över dem, sedan automobilerna
kommit i bruk. Fastigheterna ha nu blivit fullt taxerade
till sitt värde och t. o. m. därutöver och jordbrukarna få dessutom
betala skatt enligt den nya lagen för den inkomst, som de få utöver
de beräknade sex procenten av egendomens taxeringsvärde,
därest de nu ha någon dylik inkomst. Förhållandena äro således
fullständigt förändrade. Och då denna skatt utgjorde efter de förutvarande
förhållandena fem gånger beskattningen av inkomst och
kapital, så lär nu siffran två och en halv gånger efter nuvarande
förhållanden vara den riktiga. Jag tror därför det vore orimligt,
om nu en lag skall antagas, att man då skulle stanna kvar på de
gamla grunderna, för vilka motiven och förutsättningarna numera
fullständigt bortfallit.
Nu säger herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att man måste avvakta tidpunkten för kommunalskattelagstiftningens
genomförande för att få någon ändring i grunderna för
beskattningen enligt väglagen. Man önskar, att denna lagstiftning
skall komma till så fort som möjligt, men tyvärr är det väl icke utsikt
till att den tages första gången den kommer fram, och det är
nödvändigt att ha klara skattegrunder för väglagstiftningen, därest
kommunalskattelagstiftningen icke blir färdig, då denna lag skall
träda i kraft.
Från vissa håll har också, som vi hört, vidrörts det spörsmålet,
om icke vägarna skulle komma att bli betydligt dyrare än de varit
hittills. Ja, jämfört med den äldre uppskattningen av vägunderhållet.
Men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har gjort upp en beräkning,
enligt vilken vägunderhållet efter den gamla väglagen kan
bli fullt lika dyrt som efter den nya. Den uppskattning av vägunderhållet
in natura, som ägt rum under senare år, har visat, att
värdet är tre gånger högre än för tio å tolv år tillbaka.
Nu har man sagt, att man övervältrar från jordbruksfastigheterna
till inkomsttagarna en skatt. Men enligt de beräkningar som
gjorts upp -—- jag tror i finansdepartementet -— skulle, därest statsbidraget
höjes till 40 procent och man går ut från, att genom nya
uppskattningar vägunderhållet blir värderat till vad det är värt,
bidraget till vägunderhållet för inkomsttagarna per bevillningskrona
i skatt allenast stiga från 61 till 65 öre, således med fyra öre. Och
det synes mig icke vara för stor belastning. Man anser emellertid,
att statsbidraget bör höjas för att utjämna i viss mån icke allenast
för jordbruket men framför allt förhållandet mellan städerna och
municipalsamhällena och köpingarna. Det ligger naturligtvis .en
orättvisa i, att ett tättbebyggt samhälle, som icke har stadsrättigheter,
skall betala vägskatt, men att om detta blir stad, så slipper
denna att utgöra, dylik skatt. Och det är klart, att det då blir ett
intresse för alla tättbebyggda samhällen att försöka få stadsrättig
-
-4»!/. %
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41. 38
Lördagen den 20 maj, f. m.
n allmänna ^er‘ Genom ökat statsbidrag utjämnas förhållandena åtminstone i
vägar på naSon man- Att få städerna med i beskattningen är icke tänkbart.
landa. Ja, herr talman, såvitt jag kan förstå, innebär herr von Snei
(Forta.
) derns reservation en fullgod väglagstiftning, som vilar på rättvisa
grunder, och därför har jag ansett mig böra ansluta mig till densamma.
Innan jag slutar, ber jag dock att få en bekräftelse eller helst
icke bekräftelse på en tolkning av några ord, som jag hörde från
statsrådsbänken. Försåvitt jag förstod herr statsrådet — jag hoppas
jag missförstått _ honom —• så ansåg han, att frågan om grunderna
för vägbeskattningen skulle vila, intill dess man genomförde den
kommunala beskattningen för att använda den såsom ■— var det så?
ett bytesobjekt. Herr statsråd, är så förhållandet att ni har
yttrat det, då beklagar jag det, ty när vi skola lösa kommunalskattelagstiftningen,
är val icke meningen, att vi skola göra en kohandel
mellan de olika intressena, utan vi skola, väl söka bygga upp en
lagstiftning, som är fullt rättvis och tillgodoser alla de olika samhällsklassernas
berättigade krav.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr von Sneiderns
reservation.
Herr Olofsson i Digernäs instämde häruti.
Chefen för kommunikationsdeparementet, herr statsrådet Örne:
Herr talman, mina herrar! Jag såg mig föranlåten att begära
ordet, då herr förste vice talmannen tolkade mina ord så, att jag
skulle ha erkänt, att de förändringar, reservanterna ha föreslagit i
det kungl. förslaget, över lag skulle vara förbättringar. Jag uttryckte
mig ingalunda så, utan jag framhöll, att väsentliga försämringar
på flera punkter voro gjorda, att somliga av förändringarna
voro neutrala och att på ett par punkter förbättringar verkligen hade
genomförts. Och jag skall nu be att med anledning av herr förste
vice talmannens yttrande här få säga, att enligt min uppfattning
är det en avgjord försämring, då man vill, att landstinget skall utse
vägnämnder. Det är nämligen på det sättet, att om dessa vägnämnder
skola komma till en verklig nytta och arbeta i den riktning, som
den hela vägdistriktet överskådande vägstyrelsen vill och bestämmer,
så är det absolut nödvändigt, att vägstyrelsen också tillsätter
dessa vägnämnder och eventuellt kan avsätta dem. Det är själva
grundvalen för ett sunt samarbete mellan olika instanser, att den
instans, som är den egentligen avgörande, också får bestämma över
de andra instansernas sammansättning. Det är den första erfarenhet
jag gjort av organisationsverksamhet, att så måste vara förhållandet,
om allt skall utfalla väl. Nu är det visserligen så, att vi på många
håll ha utmärkta vägstyrelser, alldeles förträffliga vägstyrelser, som
ha utfört ett synnerligen gott arbete, men å andra, sidan kanske lika
många,, som äro fullständigt undermåliga i fråga om förvaltningskapacitet.
Skall nu av ett landsting kunna bestämmas, att alla dessa
vägstyrelser skola stå kvar? Skall landstinget kunna omvälja dem
,TJ Kr 41.
Lördagen den 20 mnj, f. in.
iiver las. för alt de skola sitta som en vid sidan av vägstyrelsen
stående, i viss man självständig korporation? Det vore riktigt, om
det gällde de verkligt skickliga vägstyrelserna men i truga om det
icke ringa antalet undermåliga vägst.yrelser skulle det leda till synnerligen
tråkiga konsekvenser. Enligt det kungl. förslaget sb e
det finnas full frihet för vägs!yreisen att utnyttja alla de nuvarande
vägstyrelser, som förstå sin sak, även för framtiden, och det anser
jag vara betydligt bättre än reservanternas förslag.
I frå"a om körlagen lia ju reservanterna borttagit den solidariska
ansvarigheten. Detta är enligt min uppfattning eu mycket
betänklig förändring. Den solidariska ansvarigheten skulle nämligen
medföra, att den, som skulle stå i spetsen för korlaget, korlogden,
skulle bli medlemmarnas förtroendeman, som a allas vagnar
hade att övervaka, att var och en fullgjorde små skyldigheter och
åligganden. När han nu i stället skall övervaka ett antal av varandra
oberoende medlemmar, så kommer han att framstå som ett
slags länsman, som en buse, som kommer att bil hatad och förfölja
av alla krafter utan att få något stöd från dem, som verkligen vilja
fullgöra sina skyldigheter och som anse, att dessa skyldigheter maste
fullgöras. Genom den solidariska ansvarigheten asyftas således endast
och allenast att verkligen få fram den meningen, att har hora
skyldigheterna fullgöras, utan att man behover kosta pa en dyrbar
kontroll för det ändamålet. Det bär visat sig i andra länder att
den solidariska ansvarigheten på liknande områden medfört det allra
bästa resultat och bidragit till att sammangjuta jordbruksbefolkningen
ekonomiskt på ett sätt, som varit till fördel för hela denna
befolkning. Jag vill erinra om, att hela den störa danska andeisrörelsen
helt och hållet vilar pa solidarisk ansvarighet. . .
I fråga om särbidragen har jag för min del ingenting att invända
emot, att reservanterna ha strukit dessa. Jag var ytterst
tveksam om dem, och jag tror. att på den punkten är det fråga om en
sådan neutral ändring, som icke betyder någonting. Det kan anföras
goda skäl både för och emot. bibehållande av dessa särbidrag.
Och när det då uppstår tvekan om det, så bör man kanske icke införa
denna nya institution^ o , .
Nu måste jag emellertid också yttra något nied anledning av
vad herr förste vice talmannen behagade säga angående den arbetsplikt,
som skulle ligga i införandet av körlagen. Med den benägenhet
för överdrifter i det rent formella, som är sa kännetecknande
för herr förste vice talmannens värma och eldiga sinne, kallade lian
det för ett tvångsarbete, som skulle påläggas vissa klasser, och han
förvånade sig över, att det parti, som jag tillhör, motsatte sig ett
liknande tvångsarbete, när det gällde kommunernas vid^ gasverk,
kommunala spårvägar o. s. v. anställda arbetare. Jag maste saga,
att jag icke kan beundra den distinktionsförmåga, som ligger bakom
detta herr vice talmannens yttrande. Det är ju dock så, att här pavilar
icke skyldigheten att utföra arbetet med framforslande av väglagningsämnen
vissa bestämda personer, Andersson, Pettersson och
Lundström, utan det påvilar deras jordlotter. De lia full rättighet
Ang. lita
om allmänna
vCujar pa
landet.
(Forte.)
Jfr 41. 40
Lurdagen den 20 maj, f. m.
om allmänna f*4 sjäIva undandraga sig att utföra det arbetet och överlämna det
vägar på aLn.a^°n annan, om de vilja underkasta sig den ekonomiska upplandet.
offring, som följer därmed. Och vidare, om de underlåta att in
(torts.
) lämna entreprenadanbud för framforsling av väglagmngsämnen,
heir förste vice talman, sa innebär det icke, att de med"detta förlora
sitt levebröd. Men däremot, herr förste vice talman, är det så, att
om arbetarna vid en kommunal institution nedlägga arbetet för att få
en högre lön, så förlora de i och med det sin existensmöjlighet. Det
är detsamma som om jordbrukarna för att slippa deltaga i körlagen
övergåve jorden och överlämnade den och inkomsten därav till andra
under den tid, de icke ville köra fram väglagningsämnen. Här föreligger
ingenting annat än den sista högst obetydliga resten av naturavägunderhåll,
och det är ju, som tydligt framgår av propositionens
läggning, meningen, att denna skyldighet aldrig skall utkrävas
under andra omständigheter än då jordbrukarna på en ort sammanrota
sig för att vägra åtaga sig till rimligt pris utförandet av detta
arbete. V i kunna icke ställa så till, att vi måste inställa skötseln av
landsvägarna bara därför att eventuellt en liten klick personer skulle
frambringa en opinion för att söka avpressa vägdistriktet alltför hög
ersättning. Förslaget i denna del innebär sålunda icke alls någon4lon?o^a
r>a?°^ sa44 upprörande, det vagar jag på det allra bestämdaste
pasta. Och den jämförelse, herr förste vice talmannen behagat göra
mellan, det förslag, hans parti framburit att förbjuda strejkrätten
för vissa arbetare och det förslag, som här är gjort att ålägga vissa
bestämda fastigheter att leverera en viss skatteprestation -— ty därom
är det fråga — den jämförelsen är fullständigt oberättigad det
vagar jag på det allra bestämdaste påstå.
Nu bär herr förste vice talmannen här yttrat, att det är alldeles
nödvändigt att ha klara grunder för vägskatten, för den händelse
att kommunalskattereformen icke skulle kunna genomföras inom
beräknad tid. Ja, herr förste vice talman, i det avseendet är det
kung!, förslaget ^fullkomligt klart. Däri finns klara grunder för
vägskattens utgående, samma grunder som i nuvarande vägla°--stiftning. Dessa grunder kunna mycket väl tillämpas, därest genom
det parti, som herr förste vice talmannen tillhör, kommunalskattereformen
även 1924 liksom 1920 skulle göras omöjlig. Men
detta parti har i sina händer att göra upp kommunalskattereformen
och i och med det också få ändrade grunder för vägskatten.
Herr förste vice talmannen kände sig också mycket chockerad
av yttrande, att det gällde att bibehålla de nuvarande grunderna
för vägskatten tills man fick överväga hela kommunalskattefrågan
i ett sammanhang. Han ville veta, om det var meningen att
nar skapa ett bytesobjekt, och om så var kände han sig i förväg
högst upprord. Ja herr förste vice talman, det är meningen att
skapa ett bytesobjekt, det säger jag fullkomligt öppet och ärligt
nnor vem som vill höra på. Det gäller att här icke reformera så,
att man aventyrar hela kommunalskattereformen. Och då herr förste
vice talmannen griper till indignationens tonfall för att beteckna
denna sak, sa vill jag verkligen säga till var och en, som har varit
Lord ngen den 20 mnj, f. in.
41 Nr 41.
med om arbetet på kommunalskattereformen och suttit i kommunalskatteutskottet,
där jag hade äran sitta tillsammans med herr förste
vice talmannen: vad var det annat än ett stort »kobyte», såsom herr
förste vice talmannen behagade uttrycka sig, en stor byteshandel,
ingenting ahnat? När det gäller dessa intressefrågor, att avväga
bördorna för olika grupper, så blir det helt naturligt, att man måste
väga bördorna mot varandra. Man kommer annars icke fram till någon
rättvisa. Det går icke att för en grupp taga bort eller högst väsentligt
lätta bördorna i den beräkningen att sedan kunna bibehålla dem
för alla andra grupper oförändrade, tack vare att den politiska situationen
då blir synnerligen lämplig för en sådan anordning. Orättvisan
ligger däri, herr förste vice talman, att man vill försöka här i
all tysthet bringa undan en olägenhet för en grupp för att sedan
kunna bibehålla olägenheten för andra grupper. Jag vill icke påstå,
att herr förste vice talmannen är medveten om denna det politiska
livets natur. Hans sinne ligger nog icke så. Men det förvånar mig,
att han icke är det och att han icke kunnat iakttaga förhållandet
under de många år, han har suttit i riksdagen, då jag under de få år,
jag varit här, blivit fullständigt botad från den uppfattning jag
hade förut, att det gällde bara att göra upp rationella grunder för en
sak, så skulle det gå igenom. Vi se, huru det förhåller sig med väglagsförslaget
i dag. Det är erkänt från alla håll, att förslaget ligger
på mycket rationella grunder i allt vad som avser vägförvaltningen,
men det går icke igenom, helt enkelt därför att man råkar på en
intressesammangaddning här, som man icke kan komma förbi. Och
varför jag har talat emot förslaget i reservationens form •— det
säger jag fullkomligt ärligt — det är därför att jag icke vill utplåna
det intresse, som finns att komma fram till en rättvis och väl avvägd
lösning av kommunalskattefrågan.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Här har talats om,
att man gör byteshandel, och jag får säga, att det kanske är lyckligt —
så länge som ställningen är sådan här i riksdagen, då man skall lösa
stora och ingripande samhällsfrågor — att sammansättningen av riksdagen
är sådan, att icke ett intresse skall vara det dominerande. Det
är väl i alla fall så, att de olika intressena i landet vilja ha ett visst
utrjunme och vilja göra sig gällande och vara med. Och då torde
det väl knappast kunna gå till på annat sätt, än att man får försöka
gå varandra till mötes, då man skall lösa särskilt stora och svårlösta
frågor. En dylik fråga är ju den, som här föreligger. Man
kan förstå det på grund av dess betydelse såväl i fråga om våra kommunikationer
på landsbygden som också i fråga om de ekonomiska
konsekvenser, som den medför, och dessa bördors fördelning på de
olika intressegrupperna i landet. Jag tror nu, att om man verkligen
vill denna frågas lösning i ett ömsesidigt tillmötesgåendes tecken, så
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41.
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar pa
landet.
''Forts.)
42
bör man kunna vara med om det förslag, som bär är framlagt i herr
von Sneiderns reservation.
När herr. statsrådet började sitt första anförande, så sade lian,
att han gick till det arbete, som han nedlagt på sin proposition, med
ganska stor tvekan och att han ställde sig rätt skeptisk inför möjligheten
att kunna framlägga en proposition, som skulle kunna vara antagbar,
men att i samma mån som han kom att närmare arbeta sig
in i frågan, minskades hans betänkligheter, och han ansåg sig därför.
ha framlagt en proposition, som i stort sett skulle kunna vara
möjlig för riksdagen att antaga. Jag får säga, att jag tror, att alla
utskottets ledamöter, då vi fingo den kungl. propositionen till behandling,
gingo också till denna frågas prövning ganska odeciderade.
Vi kände ju på oss frågans vikt, dess betydelse för landet i kommunikationshänseende
och ur kulturell synpunkt, som herr statsrådet
sade i dag. Men också hade vi klart för oss, att den medförde
ganska betydande konsekvenser i ekonomiskt avseende. Nu är det ju
i alla fall så, att man har under många år varit överens om, att en
omläggning av vår väglag är nödvändig, på det vi skola kunna få
ett mera homogent vägunderhåll, än vi nu ha. Och på sista tiden har
också tillkommit, att det måste göras ganska ordentliga omgestaltningar
av vårt vägväsen, för att det skall kunna motsvara de anspråk,
som nu ställas på vägarna, särskilt på grund av automobiltrafikens
utveckling. Det kan väl icke under sådana förhållanden vara möjligt
att tänka sig, att de ökade kostnader, som här ifrågasättas — allting
kostar ju pengar, som skall förbättras — skola bäras av dem, som
hittills gjort dessa arbeten på vägarna till avsevärd del utan ersättning,
då deras arbete icke varit uppskattat till sitt verkliga värde.
Det framgår ju av den utredning, som är bilagd propositionen, att
om naturaunderhållet skulle vara uppskattat till vad det nu verkligen
kostar — till grund för denna utredning ligga de uppskattningar,
som under de sista fem åren ägt rum — då skulle naturaunderhållet
å våra vägar belöpa sig till 25 miljoner kronor, i stället för att det nu
är beräknat till 8 å 9 miljoner.
Emellertid skall jag söka begränsa mig på de punkter här som
man tvistar om och bli så kort som möjligt.
Jag får säga, att då jag hörde herr statsrådet i dag i sitt första
anförande säga det, att han tyckte de vägsakkuniga hade varit rätt
liberala i sitt förslag i fråga om statsbidraget till vägunderhållet, så
förvånade det mig något, därför att vägsakkunigas förslag i denna
del anknyter sig i allt väsentligt till de bestämmelser, som nu gälla.
Det är ju SO procents grundbidrag, och så kunna vi också nu, såvida
statsbidraget räcker till, komma upp till 50 procent tilläggsbidrag,
där vägunderhållet går till över 30 öre per vägfyrk. Alltså har
ingen väsentlig förändring blivit gjord av de vägsakkunniga, som
kan betecknas som särskilt liberal, om jag får uttrycka mig som herr
statsrådet gjorde. Nu är det väl uppenbart, att i samma mån som
vägarna bli av allt större betydelse för den allmänna trafiken och
det bli de ju i den mån biltrafiken utvecklas, det känna vi allå till —
så blir vägunderhållet i bygderna också ett samhällelig! intresse av
Lördagen den 20 maj, f. in.
4.1 Nr 41.
helt annan betydelse och helt annan valör, än det tidigare
varit. Då är det väl också rimligt, att statsbidraget i någon
mån höjes för att kompensera de ökade samhälleliga anspråk,
som blivit ställda på vårt vägväsende, och i den delen har
ju den von Sneidernska reservationen icke gått längre, än
att man här föreslagit en höjning av grundbidraget utöver det nuvarande
med 10 %. Jag kan icke se annat än att det är ganska måttligt,
då man tänker på de ökade anspråk, som från samhällets synpunkt
nu på ett annat sätt än tidigare ställas på vägunderhållet.
Alltså kan jag för min del icke förstå, att man så mycket opponerat
på denna punkt, ty om man vill erkänna orättvisan i det närvarande
faktiska läget, så kan man icke komma ifrån, att den lilla förändring,
som här gjorts, är väl motiverad.
Man talar nu om omläggningen av skattegrunden, och det är den
stora, springande punkten i denna fråga. Jag får säga, att jag blev
något chockerad av de procentuella beräkningar, som statsrådet
Thorsson här framlade ifråga om de olika beskattningsföremålens
procentuella deltagande i väghållningen. Jag kunde ju icke följa
honom och konstatera, hur han kommit till dessa resultat, men för mig
ställde det sig så, att han räknade ihop för hela landet de olika beskattningsföremålens
bevillningskronor, och sedan delade han upp dem
procentuellt på alla väghållningskostnader efter samma proportion,
som dessa beskattningsföremål förekomma, och enligt de grunder, som
nu gälla. Men därav framgick icke alls —• och det var väl det, som
egentligen borde visas — hur skattetrycket ställer sig för de olika
skattedragarna. Det torde väl icke kunna bestridas, att det i alla
fall är något oriktigt i att jordbruket, vid det förhållande att vägunderhållet
skall evalveras i penningar, skall bära fem gånger så
stor skattebörda för vägunderhållet som inkomster av annan verksamhet.
Nu vill jag med avseende på den förändring, som här blivit gjord
i de nuvarande grunderna för vägskatten, anmärka, att den icke avser
en omläggning endast för jordbruksfastigheter, utan här har föreslagits
en modifikation även ifråga om andra beskattningsföremål. Här
är ju, såsom herrarna se, föreslaget, att det skall sättas en vägfyrk
för varje 200 kronor av jordbruksfastighet i stället för nu 100 kronor,
men det skall sättas en vägfyrk för varje 300 kronor av annan fastighet
i stället för nu 200 kronor. Detta är ju en modifikation. Och
även beträffande de mindre inkomsttagarna är det ju en modifikation
i förslaget, då vägskattskyldigheten icke inträder, förr än den beskattningsbara
inkomsten överstiger 1,000 kronor.
Man har ju sagt, att någon förändring här icke borde ha föreslagits,
därför att frågan om skattegrunden skulle tagas upp till prövning
i samband med kommunalskattefrågan. Om utskottet hade haft
någon säker grund att bygga på, huruvida dessa båda frågor skulle
komma att behandlas samtidigt, kan det hända, att denna punkt
kunnat lämnas oberörd, men såvitt utskottet känner till, hava kommunalskattesakkunniga,
som ha att förbereda kommunalskattefrågan,
icke fått i uppdrag att samtidigt utarbeta grunder för väg
-
Ang. hg
otn allmänna
vägar jki
landet.
(Korta.)
Nr 41. 44
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 20 maj, f. m.
skatten, och. icke heller ha nagla andra sakkunniga fått något uppdrag
i den vägen. Herr statsrådet sade också i sitt sista anförande,
att det skulle kunna tänkas, att kommunalskattefragan ordnades men
att man i alla fall skulle pa samma gång fa behålla de nuvarande
grunderna ifråga om vägskatten. Men såvida man vill erkänna, att
det bör bil någon ekonomisk utjämning mellan de olika skatteobjekten,
bör det väl vara rimligt, att man ändrar de nuvarande grunderna,
så att jordbruket icke får mera än 2’/2 gånger större börda än annan
inkomst. Men är det så, att det är meningen, att vägskattefrågan
skall tagas under utredning och reformeras samtidigt med kommunalskattefrågan,
bör ju den omständigheten, att vi här lågt om grunden,
icke behöva betyda någonting i denna del, ty det beror väl i varje
fall på riksdagens sammansättning och på hur de olika intressena
gorå sig gällande mot varandra, huru dessa frågor, när de en gång
föreligga antingen var för sig eller kombinerade, komma att bli lösta
och i vilken riktning beslutet kommer att gå. Jag fick också till min
stora förvåning det intrycket av statsrådet Thorssons yttrande här,
att det skulle vara en underförstådd mening inom regeringen, att den
rättvisa utjämning, man talar om här mellan de olika skatteobjekten,
skulle komma att gå i den riktningen, att man skulle övervältra på
jordbruket ännu större del av vägskattebördan, än det nu har, och att
dessa grunder således skulle ändras i sådan riktning. Är det meningen,
kan man icke säga annat än att det skulle leda till rena orimligheter.
Om man vill ha fragan löst och vill lösa den i det ömsesidiga
tillmötesgåendets tecken, kan jag icke se annat än att det förslag,
som här föreligger från reservanternas sida, bör vara antagbart.
Nu yttrade herr statsrådet i sitt sista anförande, att förslaget
från hans synpunkt sett ganska väsentligt försämrats. Det är en men*ng’„
s?m il''ag j:ror ^ar sa vidsträckt resonans här i kammaren.
Försåvitt jag förstått, är det just på grund av dessa förbättringar,
från vår synpunkt sett, i förslaget, som detta kommit att vinna
ganska stor anslutning här från håll, där man från början dock ställde
sig mycket betänksam emot detsamma. Herr statsrådet framhöll
särskilt såsom en försämring, att förslaget ändrats ifråga om det
sätt, varpå vägnämnderna skulle utses. Men det är en missuppfattning;
det är lika i båda fallen. I den delen har icke inom utskottet
gjorts någon ändring, utan den lilla ändring, som är gjord, innebär,
att i stället för att vägnämnden skall biträda vägstyrelsen ifråga
om utförandet av vägunderhållet, skall vägnämnden enligt reservanternas
förslag taga befattning med väghållningens utförande inom
de olika vägnämndsdistrikten. Det är en anvisning på att vägnämnderna
skola rent av bidraga till att sköta om väghållningen. Man
har ju tänkt, att i detta avseende skulle de komma att utgöra en
viss ersättning för de gamla vägstyrelserna i fråga om deras funktioner
i de olika delarna av ett län. Men här har som sagt ingen ändring
skett i den del, det anmärkts på.
Här har talats om ■— jag tror, att det var herr Johansson i Uppmälby
-— att man bara stuckit vägdirektören i busken, ty han kommer
fram i alla fall, trots att man strukit honom i förslaget. Ja, det
Lördagen den 20 maj, f. m.
45 Nr 41.
kan man ju resonera om. Det beror naturligtvis på vad folk det
blir, som i varje län får band om detta, om det blir praktiskt folk,
som har organisationsförmåga, eller icke. Emellertid blir det en
stor skillnad, om en sådan tjänsteman får en legaliserad titel och en
viss tjänstemannaställning. Det är för övrigt i denna lag föreskrivet,
att han skall hava särskilda tekniska kvalifikationer. Detta
kan komma att ställa sig så, att man visserligen får en styv teoretiker
med goda kunskaper, men ur praktisk synpunkt kan han vara
ganska underhaltig. Om denna bestämmelse skulle stå kvar, vore
det de tekniska kunskapskvalifikationerna, som i första rummet skulle
göra sig gällande; dessa kvalifikationer skulle en person alltid ha,
för att man skulle kunna välja honom till vägdirektör. Nu ha vi
haft den uppfattningen i utskottet, och särskilt har jag för min
del haft den, att ett biträde åt vägstyrelsen, skall icke vara den
dirigerande och icke vara den, som kommenderar vägstyrelsen, utan
han skall vara vägstyrelsens biträde, hava konsulterande ställning, i
den mån vägstyrelsen behöver sakkunnig och tekniskt kvalificerad
hjälp. Detsamma gäller också med avseende på vägmästarna. Man
har icke velat giva dem någon legal tjänstemannabenämning, ty
detta medför i allmänhet vissa löneanspråk, som icke alltid stå i
relation till de arbetsprestationer, som skola utföras. Jag har icke så
ringa erfarenhet på olika områden, och jag har funnit, att om man
till exempel ändrat benämningen på en bokhållare till kamrer, så
har man i och med detsamma tyckt att hans ställning som kamrer
borde motivera något 1,000 kronor mera i avlöning, ehuru han icke
haft att utföra något annat arbete än han tidigare haft att utföra såsom
bokhållare. I den riktningen brukar det i allmänhet vilja tendera
i detta avseende, och säkert är, att det skulle hava haft icke
ringa betydelse, om dessa tjänstemannatitlar skulle hava blivit legaliserade
i det bär föreliggande förslaget.
Jag vill nu sluta. Det kan hända, att förslaget faller, det vet
jag för min del icke. Men det skall bli. ganska egendomligt att erfara,
huru detta skall uppfattas ute i landet, när vi verkligen här
ha ett förslag, som är så pass gott, att alla de, som vilja erkänna förslagets
förtjänster, icke kunna säga annat, än att det är ett ganska
gott förslag.
Nu har slutligen en ekonomisk utredning kommit oss tillhanda
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag säger slutligen, därför
att det var ju under sista tiden av utskottets arbete, som man
begärde denna utredning, emedan det icke fanns någon utredning i
de vägsakkunnigas förslag. I en reservation har anmärkts, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen blott haft fem dagar på sig att utarbeta
denna ekonomiska utredning. Det har man naturligtvis anfört för
att försöka förringa utredningens betydelse. Jag är berättigad att
säga. att utskottets ordförande och sekreterare ganska långt i förväg
förberett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på att en sådan begäran
skulle komma från utskottet. Alltså voro premisserna till
denna utredning undangjorda, innan den officiella begäran om utredningen
till väg- och vattebyggnadsstyrelsen avläts från utskottet.
Ang. lag
om allmänna
vägar qiä
landet.
(Forts.)
>’r 41. 4t>
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Lördagen den 20 maj, f. m.
Beträffande innebörden av denna utredning skall jag här i korta
drag angiva, vad man på rak arm lättast kan sentera.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vägskattebördan för alla
vägfyrkar i vårt land komma att bliva 17,3 öre per vägfyrk. Detta
skulle bli för jordbruksfastighet 2,90 per bevillningskrona, för annan
fastighet 1,74, för inkomst av fast egendom 58 öre och för Övriga
inkomster också 58 öre per bevillningskrona. Enligt vägsakkunnigas
förslag skulle uttaxeringen per vägfyrk bli 23,3 öre, d. v. s. 6 öre
mer än Kungl. Maj:ts förslag, och utdebiteringen per bevillningskrona
proportionellt efter detta. Enligt det von Sneidernska förslaget,
om jag så får kalla det för korthets skull, skulle uttaxeringen,
då man icke räknar med statsbidraget från bilskatten, i genomsnitt
utgöra 19,5 öre per vägfyrk. Jag tror, att inom de flesta väghållningsdistrikt
naturaunderhållarna i mycket stor utsträckning nu ha
denna utdebitering^och ännu högre per vägfyrk utöver naturaunderhållet.
Kommer så bilskatten — som beräknats till 4 miljoner —
så skulle genomsnittssiffran enligt det von Sneidernska förslaget
komma att bli 15,7 öre per vägfyrk. När vi komma hem till våra
valmän i bygderna och tala om, hur skattebördan skulle komma att
fördela sig och vilka prestationer man således skulle komma att få
utgöra i kontant mot det man nu har att prestera såväl kontant som
i naturaunderhåll, så undrar jag, hur de skola känna det, då man
säger, att detta förslag har riksdagen icke velat vara med om, därför
att man anser, att jordbrukarna borde ha större andel i vägskattebördan,
än vad de nu ha, i relation till andra beskattningsföremål.
Så ligger saken, såvitt jag kan bedöma det och jag får säga,
att jag tycker att detta är tråkigt, då här naturligtvis gäller, att
det ena intresset borde försöka förstå det andra i en fråga, som är
av den stora betydelse för hela landet som denna fråga är. Herr
statsrådet sade i dag, att det är en kulturell fråga. Det är riktigt,
ty det är just våra kommunikationer, som bidraga till kulturen i
olika delar av vårt land, och att höja kulturen är väl så gott som något
ett statsintresse, som är värt, att det ena skatteobjektet såväl
som det andra bidrager till i lämplig proportion.
Jag skall, herr talman, icke längre uppehålla tiden. Jag tror,
att jag sagt, vad jag för min del anser kan vara att säga, och jag
har strukit under de mest springande punkterna. Jag skall därför
nu inskränka mig till att yrka bifall till den von Sneidernska reservationen.
Med herr Olsson i Broberg förenade sig herrar Smitning och Wallerius.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr förste vice talman! Det
kan väcka någon förvåning, att en representant för en stad uppträder
och talar i denna fråga. Han måste ju känna sig nästan som
en sparv i tranedansen bland alla de landsbygdens representanter,
som här äro alldeles särskilt sakkunniga. Emellertid rör nu denna
Lördagen den 20 maj, f. m.
47
Nr 41.
fråga också städerna, och därför kan det vara i någon mån ursäktligt,
att man tager till orda i densamma.
Det som jag skulle ha i sak att säga, har emellertid redan anförts
av herr statsrådet örne och herr Johansson i Uppmälby, och
jag skall icke begå det felet att upprepa, vad andra sagt, ehuru det
ju är ett fel, som riksdagsmännen rätt ofta begå. Jag skall blott
inskränka mig till en mycket kort replik till herr förste vice talmannen.
Vi känna ju alla till hans utomordentligt varma hjärta och medkänsla
för de fattiga, och det finnes säkerligen icke ens en bolsjevik,
som med sådant välbehag kan taga i sin mun orden arbetare, fattigman,
småfolk och stugornas folk och låta dem rulla ut med patos
och medkänsla över församlingen. Och skulle det komma an på den
medkänsla, som tager sig uttryck i stämman, så skulle vi här i kammaren
icke hava någon större revolutionär och någon större vän av
arbetarna och de fattiga än herr förste vice talmannen, herren till
Ovesholm. Jag väntade också att i dag få höra ett uttryck för
denna utomordentliga medkänsla med de fattiga och med arbetarna,
ty här är det ju fråga om att vräka över en god del av jordbrukarnas
skattebörda på de fattigare, på arbetarna, förnämligast industri- och
jordbruksarbetarna på landsbygden, men även naturligtvis i någon
mån på alla inkomsttagare i arbetarställning, oavsett var de än bo.
Vi fingo i går höra förste vice talmannen med all den indignation,
som han är mäktig att lägga in i sina ord när han talar, fälla
uttrycket fattigmansskatt såsom beteckning på den förhöjning av
kaffetullen, som vi då beslutade. Jag skulle vilja fråga herr förste
vice talmannen, som varit med om att göra upp ett förslag till nya
grunder för beräkning av vägskatten, huruvida det är en rikemansskatt,
som det här är fråga om, och huruvida meningen med det här
är att komma åt de bättre situerade, de förmögna på landsbygden.
Jag finner anledning att alldeles särskilt i dag efterlysa den utomordentliga
medkänslan med de fattiga, som är herr förste vice talmannens
alldeles särskilda specialitet. Det finnes ett uttryck av den
engelske författaren Charles Dickens i hans bekanta arbete »Pickwickklubbens
efterlämnade papper», ett uttryck som blivit bevingat.
Jag snäll icke citera det uttrycket här. Det vore förmodligen icke
riktigt parlamentariskt att göra det, och jag tror för övrigt, att
nästan allesammans veta, vilket uttryck jag syftar på. Jag skall
icke adressera det uttrycket till herr förste vice talmannen, men jag
bekänner att jag känt en mycket stark frestelse att verkligen göra
det.
Herr förste vice talman! Jag här intet vidare att anföra.
Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Under den tid,
jag har tillhört riksdagen, har frågan om de allmänna vägarna på
landet varit föremål för debatt vid många olika tillfällen, och det
har under den tid, jag suttit i jordbruksutskottet, motionerats om
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41.
48
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
statens övertagande av* vägunderhållet. Det har pågått utredningar
sedan länge om en omläggning av vägunderhållet, och det har
varit mycket diskussion både i pressen och i riksdagen om denna
synnerligen stora och viktiga fråga.
Emellertid har jag vid alla de tillfällen, då jag deltagit i behandlingen
av detta ärende, ställt mig avvisande till de föreliggande
förslagen, och detta av det skälet, att jag icke ansett, att de förslag,
som förelegat, och de syften, som varit grundläggande för förslagen,
varit av den beskaffenhet, att något av dessa förslag bort
vinna riksdagens bifall.
Beträffande det förslag, som nu föreligger, måste jag säga, att
det till sin form är av den beskaffenheten, att jag icke tror, att det
gärna är möjligt att framdeles få något, som kan vara bättre, när
det gäller den praktiska tillämpningen. Det är synnerligen väl avfattat,
såvitt jag förstår, lätt begripligt och giver åt vägdistrikten
möjlighet att anpassa sig beträffande sitt vägunderhåll efter sina säregna
förhållanden. Det är således från denna synpunkt enligt min mening
ett synnerligen idealiskt avfattat förslag, som nu föreligger.
Beträffande jordbrukets nuvarande kostnader för vägunderhållet
är det ju på det sättet, som också framgår av utskottets motivering,
att uppskattningen av kostnaderna är synnerligen ojämn. I ett
mycket stort antal vägdistrikt har icke någon ny uppskattning skett
på många år. Under denna tid hava arbetskostnaderna ökats, och
slitningen på vägarna har också mycket väsentligt ökats, särskilt i
och med den ökning av motortrafiken, som nu kommit till stånd under
de senare åren. Vidare är den uppskattning, som gäller, mycket
ojämn de olika väghållarna emellan inom samma vägdistrikt. På
de smärre vägarna, där slitningen är mindre, är underhållskostnaden
uppskattad relativt högt, medan däremot på de större vägarna, där
slitningen är starkare, underhållskostnaden säkerligen är alldeles för
låg. Av detta följer, att i fall vi skulle bibehålla det nuvarande systemet
beträffande underhåll utav allmänna vägar bör en förnyad
uppskattning över hela landets vägdistrikt komma till stånd i de fall,
då under de senare åren uppskattning icke skett. Jag är förvissad
om att vi efter en sådan ny uppskattning av kostnaderna för underhållet
icke kunna räkna med det statsanslag, som nu utgår, utan vi
få räkna med ett mycket förökat statsanslag för vägunderhållet.
Vid bedömandet från statsfinansiell synpunkt av den fråga, som
nu föreligger, synes, det mig, att denna omständighet särskilt bör
tagas i beaktande. Jag är icke viss om att det nuvarande systemet
blir så mycket billigare, ifall en verklig uppskattning av vägunderhållskostnaderna
sker efter nuvarande värden. Jag tror också, att
underhållet av de större vägarna, särskilt i närheten av större samhällen,
och stråkvägarna mellan dessa stora samhällen, icke i längden
kan bibehållas uppdelat på fastigheterna, utan att kostnaden för
underhållet av dessa förr eller senare måste direkt övertagas av väghållnings
distrikten. Då får man även med nuvarande system övergå
till entreprenader beträffande dylika större vägar. Av detta följer,
att — såsom jag för min del tror — även med nuvarnde system
Lördagen den 20 mnj, f. in.
40 Nr 41.
kostnaderna för vägunderhållet komma att ställa sig ganska höga
under en tämligen nära liggande framtid.
Vad detta förslags ekonomiska innebörd beträffar har jag stiillt
mig synnerligen tveksam till detsamma •—• icke enbart eller ens huvudsakligen
från statsfinansiell synpunkt — utan huvudsakligen beträffande
kostnaderna de olika underhållsskyldiga emellan och kostnaden
per vägfyrk inom väghållningsdistrikten. Det iir givet, att
ifall man skall ha ett vägunderhåll, som blir så förstklassigt, man
givetvis förutsätter, måste det bli dyrare, än det nuvarande vägunderhållet
är, och härav följer, att det är synnerligen viktigt, att den
repartition, beträffande kostnaderna som det här är fråga om, blir
så väl avvägd som möjligt.
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet hav
i sitt anförande i dag mycket kraftigt betonat, att han icke ansåg
lämpligt, att herr von Sneiderns förslag beträffande repartitionen
olika vägunderhållsskyldiga emellan vinner riksdagens bifall. Han
menade, att härigenom skulle en orättvisa uppstå till fördel för jordbruksfastighet
på andra väghållningsskyldigas bekostnad. Jag vågar
bestämt påstå, att den repartition, som nu gäller, innebär eu
synnerligen stor orättvisa gent emot jordbrukarna. Man har emellertid
funnit sig i detta, kanske därför, att det varit möjligt för dem
att fullgöra sitt vägunderhåll vid sådana tider på. året, när arbetskrafterna
icke äro så värdefulla för jordbrukarna själva -— tidigt på
våren och på hösten, när jordbruksarbetet icke är så synnerligen
trängande. Detta har gjort, att det gått relativt lätt för jordbrukarna
att fullgöra vägunderhållet, men det är klart, att ifall man skall
gå över till att det allmänna i en eller annan form skall övertaga
allt vägunderhåll in natura och jordbrukarna sålunda avkopplas från
detta och få vidkännas hela underhållsbördan i kontanter, blir förhållandet
annorlunda. Då måste man avväga kostnaderna, även beträffande
jordbrukarna på ett sätt, som kan anses fullt riktigt och
rättvist. Jag tror därför icke, att det förslag, som herr von Sneiderns
reservation i denna del innebär, är till större favör för jordbrukarna,
än vad rättvisa och billighet kräver.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att herr statsrådet nämnde.
att det kungl. förslaget är ett bytesobjekt, som man tänker, använda
en gång, när den kommunala beskattningsfrågan definitivt
kommer upp i riksdagen till sin lösning. För min.del trodde jag, att
man bör försöka få en så rättvis lösning som möjligt beträffande såväl
frågan om väghållningen som frågan om den kommunala beskattningen;
och då vi anse, att de nuvarande grunderna beträffande vägskatten
äro oriktiga och orättvisa gent emot jordbrukarna, bör man
naturligtvis vid ett sådant tillfälle som detta söka åstadkomma den
största möjliga rättvisa oavsett de frågor, som framdeles kunna komma
till bedömande och avgörande i riksdagen. När kommunalskattefrågan
en gång kommer till definitiv lösning, bör man givetvis efter
samma principer också bedöma och avgöra den frågan. Det synes
mig därför, att det icke kan vara riktigt att vid ett tillfälle som detta
såsom ett motiv för avslagsyrkande på herr von Sneiderns reservation
Andra hammarens protokoll 1922. Nr il. 4
Ang. lag
om allmänna
vägar pa
landet.
(Forts.)
Nr 41. 50
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forte.)
använda det skälet, att man skulle bibehålla den här frågan såsom
ett bytesobjekt, då det en gång gäller att lösa frågan om den kommunala
beskattningen.
Jag har, som sagt, för min del varit synnerligen tveksam beträffande
denna fråga just ur kostnadssynpunkt, såvitt den rör jordbrukarna,
och jag är fortfarande tveksam, därför att jag tror, att för
sådana jordbrukare, som icke få åtaga sig entreprenad, när det gäller
fullgörandet av vägunderhållet, utan måste betala kontant utan
möjlighet att tjäna tillbaka vad deras vägskatt belöper sig till, för
dessa blir vägunderhållet, även om det blir genomfört i enlighet
med herr von Sneiderns reservation, synnerligen betungande.
Emellertid kan jag för min del icke påtaga mig risken att möjligen
framdeles ett sämre förslag ur jordbrukarsynpunkt komme att
beslutas av riksdagen, och under sådana förhållanden ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till herr von Sneiderns reservation.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Sköld: Herr talman! Jag antager, att det kan vara
onödigt att här uppehålla sig vid något annat än de två frågor, om
vilka den största meningsskiljaktigheten är rådande, skattefrågan
och frågan om statsbidragets storlek.
Jag tycker, att man då vid bedömandet av dessa två ting, för
att man skall kunna förstå vår ställning, bör gorå litet klart för
sig’ för vem denna reform, som här är föreslagen, egentligen är mest
trängande. Jag kan gärna gå med på det, som yttrats här i dag,
att detta är en fråga av stor betydelse för hela samhället, och att
alla samhällsmedborgare ha intresse av att denna reform kommer
till stånd. Men detta kan väl icke hindra oss från att klart se, att
de personer i samhället, som främst måste önska denna reform, tillhöra
den samhällskategori, som för närvarande har att utgöra naturaunderhållet,
och det är självklart, att andra samhällsmedborgare,
i inkomsttagares ställning t. ex., icke kunna ha samma intresse av
denna reform. Är det då någonting förundransvärt, att när man
finner, hurusom ett bifall till förslaget göres beroende därpå, att
man skall kunna lyfta av större bördor från jordbrukarnas axlar
och lägga dem på andra medborgarekategoriers axlar, man då en
smula ryggar tillbaka.
Jag tror icke, att det går så enkelt att avgöra vad som är rättvisa
och vad som är orättvisa i fråga om denna beskattning, som man
från anhängarna till herr von Sneiderns reservation under debatten
gjort gällande. Har man t. ex. sett på den historiska utvecklingen
av vägbesväret i vårt land, skall man egentligen upptäcka ganska
märkliga ting. Först skulle jag vilja peka på en uppgift, som jag
fått av en i ämnet initierad person, nämligen att åtminstone i vissa
delar av vårt land kom den i mantal satta jordens rätt till allmänningar
en gång till under den förutsättningen, att den i mantal satta
jorden bibehölle skyldigheten att hålla vägar och hålla stängsel.
Dessa allmänningar ha vid storskifte och enskifte delats upp på
Lördagen den 20 maj, f. in.
51 Nr 41.
den i mantal satta jorden. Villkoret har aldrig blivit upphävt, och
det är fortfarande på det sättet, att jordägarnas rätt till allmänningsjorden
är beroende på att dessa jordbrukare haft att hålla vägar
och hålla stängsel. Det finns således en historisk bakgrund till
jordbrukarnas vägunderhållsskyldighet. Vi hava också sett, att
det även vid den tiden, när jordbrukarna ensamma hade den politiska
makten i Sverige, var erkänt, att vägunderhållsbördan borde vila på
jordbrukarna. Före 1891 låg vägtungan på den i mantal satta jorden.
Genom 1891 års lag, huru blev det då till en början? Jo, mina herrar,
jag skall be att få peka på att så sent som år 1900 hade vi 8b %
vägfyrk, som vilade på jordbruksfastighet, och det var endast 15 %
vägfyrk, som folio på annan fastighet och på inkomst. Sedan har
den ekonomiska utvecklingen i vårt land tagit en svindlande fart,
och när vi komma! fram till år 1919. finna vi, att 53 %, eller så ungefär,
av all vägfyrk vila på jordbruket och 47 % på andra beskattningsföremål.
Nu är det klart, som herr Olsson i Broberg riktigt anmärkte
mot finansministern, att det förhållandet avspeglar ingalunda, huru
bördan varit beskaffad i gångna tider, därför att det är en så fullständigt
skiljaktig skattskyldighet mellan innehavare av jordbruksfastighet
och andra skattskyldiga. De ha fått mellan sig fördelad
var sin del av vägtungan. Men om man gör det antagandet, att vi
år 1891 hade fått den väglag, som i dag debatteras, visar sålunda
utvecklingen, att det blivit eu allt starkare och starkare överskjutning
av skattebördan från jordbrukarna och på inkomsttagarna utan
någon lagändring endast på grund av den ekonomiska utvecklingens
egen framfart. Genom ett bifall till herr von Sneiderns reservation
förskjutes detta ytterligare dithän, att 62 % av skattebördan
kommer att falla på andra beskattningsföremål och endast 38 % på
jordbruksfastighet. Sättes detta förhållande i relief till den historiska
utvecklingen och till den ända in i den sista tiden hävdvunna
meningen, att det fanns en skyldighet för jordbrukarna att underhålla
vägarna, får man säga, att det sannerligen är raskt marscherat
i detta avseendet.
Nu förstår jag fuller väl, att det icke finns någon anledning att
hävda den meningen, som kanske varit nog så rättvis, att besväret
fortfarande skulle vila på jordbruket. Jag inser väl, att det icke
finns någon anledning att hävda den principen, därför att den icke
är modern numera, utan man har andra uppfattningar, och går man
ut från den numera hävdvunna rättsuppfattningen på beskattningsområdet,
kan jag gärna uppriktigt erkänna, att jordbruksfastighetsbelastning
i förhållande till andra beskattningsföremål i den nuvarande
situationen icke verkar rättvis. Jag vill gärna erkänna detta,
men det är ett svalg befäst mellan detta erkännande och att kunna
vara beredd att godtyckligt utan den minsta utredning taga ut
steget i luften och säga: Nu skriva vi på en gång ned jordbruksfastighetens
fyrktal till hälften. Det är visserligen modernt numera
i riksdagen och särskilt bland det liberala partiet att vidtaga beskattningsreformer
så där på en höft. Men det har straffat sig, vi
Ang. lag
om allmänna
vugar på
landet.
(Fort*.)
Nr 41. 52
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag ha, exempel från 1920. Ocli jag tror, att om det liberala partiet
°mVäga™påa fortgår med samma fart på den de godtyckliga beskattningsreforUndet.
mernas väg, som de börjat, måste det bli revolution här i landet, ty
(Forts.) då bli beskattningsbestämmelserna så orimliga och krångliga, att
ingen människa kan tillämpa dem.
Jag erkänner alltså nu gärna, att det behövs jämkningar och
rättelser, och att man utan tvivel måste komma fram till en nedskrivning
av vägskattebördan för jordbruksfastigheter. Hur långt och i
vilken omfattning detta skall ske, kan man emellertid icke avgöra
på rak arm, utan den frågan måste ordentligt övervägas. Äro vi
icke allesammans också eniga därom, att man även behöver vidtaga
andra jämkningar beträffande vägskattebördans utgående? Är det
icke meningen, att stora industrianläggningar, som kanske slita
vägar mer än någon annan, även med hästfordon, böra ingå i en
annan skatterepartition än arbetare och löntagare? Är det icke
meningen, att alla de andra inkomsttagare och skattskyldiga, som
i en eller annan form begagna vägar, skola ingå i denna repartition
i större utsträckning än arbetare och löntagare, som ha rätt så litet
intresse av vägarna? Är det icke meningen att tillse, att de svagast
ställda i samhället i någon mån bliva skyddade? Herr Olsson i
Broberg har visserligen påpekat, att det finns en bestämmelse, att
om den beskattningsbara inkomsten icke uppgår till 1,000 kronor,
deltar man icke i vägbeskattningen, men detta gäller ju endast de
människor, som icke ha 1,000 kronor i beskattningsbar inkomst,
och för alla andra utgår vägskatten ända från början. Skulle det
icke vara lämpligt att exempelvis anordna åtminstone något bottenavdrag
för att i så måtto skydda de svagast ställda och skjuta skattebördan
en smula mera över på mera bärkraftiga axlar?
Jag tror icke, att någon vill förneka riktigheten av vad jag nu
har anfört, men jag vill då fråga, om man kan anse, att det är
rimligt att bryta ut en del av problemet för att lösa den delen godtyckligt,
utan att veta, hur det tar, och att låta resten fortgå som
förut. Det innebär intet annat, än att man ännu mera skärper de
orättvisor, som finnas för inkomsttagarekategorierna. Det tycker
jag ändå kan vara fullkomligt onödigt, och det är väl att behandla
skattefrågor på ett något lättvindigt sätt. Det är så mycket mer
onödigt, som det icke behöver föreligga någon som helst anledning
att tro, att de skattegrunder, som reservanterna nu begära skola sättas
in i lagförslaget, någonsin komma att träda i tillämpning. I den
von Sneidernska reservationen sättes lagens ikraftträdande till den
1 januari 192G. Vid 1924 års riksdag skola vi ha upp frågan om
kommunalskattelagstiftningen. Även om vi icke kunna komma
överens vid denna riksdag, ha vi 1925 års riksdag att dra på. Äro
vi tvingade och piskade att finna en utväg, finna vi den också, men
vi få lättare att efter en utredning komma fram till ett för alla
parter tillfredsställande resultat, än om vi nu gå åstad att bryta
ut en del för att lösa den och låta resten stå kvar.
Jag har för min del inom utskottet sagt rent ut, att jag skulle
vilja vara med om att skriva till Kungl. Maj:t och uttryckligen säga,
Lördagen den 20 maj, f. in.
53 Nr 41.
att vi taga de gamla skattegrunderna och sätta in dem i förslaget.
Vi erkänna dock icke därmed, att de äro rättvisa, och att de böra
träda i tillämpning, ulan vi sätta dit dem för att det skall finnas
något i hålet, och vi begära utredning och förslag till 1924 års riksdag.
Vi hade då fått lösa frågan ordentligt och rationellt i stället
för att gå åstad och handla på (let sätt, som man nu föreslår.
Jag måste sålunda för min del på det bestämdaste säga, att
man genom att handla så, som reservanterna vilja, genom att bryta
ut en del av problemet för att försöka lösa det utan sammanhang med
problemet i övrigt, genomför en oerhörd orättfärdighet gentemot åtskilliga
och stora grupper av skattskyldiga i landet.
Nu kommer emellertid herr vice talmannen och säger, att det icke
är så farligt, och att det endast betyder 4 öre per vägfyrk, och herr
Olsson i Broberg kommer och säger, att skatten icke blir mer än 15,7
öre per vägfyrk, om man tar den von Sneidernska reservationen och
tar hänsyn till automobilskatten. På vad sätt åstadkommer man emellertid
en sådan lättnad av skattebördan? Jo, man höjer statsbidraget,
icke med 10 procent, som herr Olsson i Broberg sade, utan med 25
procent. I stället för att grundbidraget förut utgjorde 30 procent
av kostnaderna, föreslår man, att det skall utgöra 40 procent. (Ja,
man kan ju visserligen säga, att man därmed ökar statsbidraget med
10 procent av hela kostnaden.) Jag frågar emellertid nu, vem som
skall betala statsbidraget. Vem skall betala det? Vi sågo ju allesammans
i går, att vi måste bita i det sura äpplet och taga kaffetullen
för att täta sprickorna i våra statsfinanser. Skola vi nu undan
för undan lägga på staten nya och ökade kostnader och täcka dem med
kaffetull eller andra indirekta skatter, drabbar detta de fattigaste i
samhället, som herr vice talmannen i går framhöll, och jag undrar,
om man därigenom lättar skattebördan för inkomsttagare och löntagare.
Jag tror snarare, att det tvärtom innebär en skärpning.
I detta sammanhang skulle jag också vilja säga några ord om
herr vice talmannens uppfattning om statsbidrag. Detta är ju för
honom ett universalmedel, med vilket man kan lösa alla svårigheter,
ilan lättar skattebördan genom ökade statsbidrag, och man ordnar
även köpingars och municipalsamhällens ställning till väghållningen,
ty tack vare det ökade statsbidraget blir det icke så farligt för dessa
samhällen, att de få vara med om repartitionen av kostnaderna för
väghållningen. Jag tror för min del, att det blir precis lika farligt,
och till på köpet en smula värre. För det första tar man undan
hälften av jordbrukets vägfyrkar, och man måste ju därigenom skärpa
skattebördan för inkomsttagarna, alltså även för köpingar och municipalsamhällen.
För det andra ger man ett högre statsbidrag, och
tvingar därigenom inkomsttagarna i dessa köpingar och municipalsamhällen
att betala ytterligare stora summor. Jag kan icke föreställa
mig annat, än att man på detta sätt skärper orättvisorna för
köpingar och municipalsamhällen, och att det är långt ifrån, att man
därigenom rätar till förhållandena.
För övrigt vill jag framhålla, att det kanske icke går att genomföra
det högre statsbidraget. Vi veta ju alla, att vad jordbrukarna
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41.
54
Lördagen den 20 maj, f. in.
Ang. lag vilja i denna kammare, det vill Gud, och därför tror man sig alltid
omallmanmi kunna genomföra, vad man vill. Det är ju mycket möjligt, att man
landet. 1 dag skall lyckas genomföra den förändringen av Kungl. Maj:ts
(Forts.) förslag, att man fördärvar skattegrunderna, men det är därför icke
så säkert, att man också kan genomföra det högre statsbidraget. För
min del skulle jag tro, att det dock finnes så mycken ekonomisk sans
i denna kammare, att man icke skall lyckas löpa iväg på det sättet
och skaffa staten nya och stora utgifter på halsen. Jag tror så mycket
mera, att detta icke skall lyckas, som det ju är alldeles självklart,
såsom också statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framhöll, att man genom ett högre statsbidrag kommer att skärpa motsättningarna
i skattetunga mellan de olika väghållningsdistrikten, De
allra bäst ställda väghållningsdistrikten, som ha den bästa ekonomien,
skulle även de erhålla 40 procent till grundbidrag. Detta skulle ju
leda till sådana orimligheter, att jag tycker, att man måste tänka sig
för mycket noga.
Jag skulle till slut vilja säga några ord även om de utredningar,
som äro verkställda. Herr Olsson i Broberg påpekade, att med Kungl.
Maj:ts förslag blir uttaxeringen 17,3 öre per vägfyrk, med von Sneiderns
reservation blir den 19,5 öre, och tar man hänsyn till automobilskatten,
blir uttaxeringen endast 15,7 öre per vägfyrk. Det är därvid
att märka, att drar man ifrån automobilskatten vid herr von
Sneiderns reservation, måste man också göra det beträffande Kungl.
Maj:ts förslag, och vad blir då resultatet? Jo, då sjunker uttaxeringen
per vägfyrk till omkring 13,5 öre, skulle jag tro. Vidare har
man att observera, att den minskning av uttaxeringen, som man här
anfört, skulle vinnas genom det höga och orimliga statsbidraget. I
annat fall kommer herr von Sneiderns förslag att betyda något mer
än 23 öre per vägfyrk. Jag vet nu icke, om dessa uträkningar hålla
alldeles streck, men de visa i alla fall, att, om jag låter bli att räkna
med ett högre statsbidrag — man skall icke anföra det som en skattelättnad,
att det svenska folket får dricka kaffe för att samla miljoner
•— kommer reservanternas förslag att medföra en övervältring av
skattebördan på inkomsttagarna med 20 öre per bevillningskrona. Det
kan man icke komma ifrån.
Jag får till slut säga, att jag tycker det skulle vara ganska
märkvärdigt, om andra kammaren skulle springa åstad att godtyckligt,
utan någon ingående utredning och utan att egentligen veta om,
hur det kommer att verka, ändra om skattegrunderna, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Molin, Andersson i Höör och Norsell.
Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Jag har redan i
motionsväg framhållit, att jag under inga förhållanden kunnat ansluta
mig till den kungl. propositionen i dess oförändrade skick, och
det var med tvekan, först efter de förbättringar, som nu föreligga i
herr von Sneiderns in. fl. reservation, som jag beslutade mig för att
ansluta mig till densamma.
Lördagen den 20 maj, f. m.
55 Nr 41.
Såvitt jag kunnat finna av don förda debatten, bär ingen i ^
nänmviird mån klandrat de ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, som
äro vidtagna av reservanterna, med undantag av de paragrater, som
beröra skattegrunderna och statsanslaget. Dessa paragrafer äro sålunda
de, varom striden står, och varmed hela väglagstragan star
eller faller. Kan man då bevisa, att reservanterna, som ställt sig
på de sakkunnigas förslag, gått längre i sitt krav på skatteutjämning.
än ett strängt rättfärdighetskrav berättigar till!* Ingalunda,
enligt mitt förmenande. .
Det är sant, att vägunderhållet sedan urminnes tider vant en
pålaga, som uteslutande åvilat jordbruket, och det kunde val torr
icke vara annorlunda, då det för detta ändamål knappast fanns andra
skatteobjekt att hålla sig till än jordbruket, som jämväl maste bära
de flesta andra skattebördor. Tjänstemännen hade da i de flesta
fall sina boställen och bidrogo sålunda i likhet med Övriga jordbrukare
till statsutgifternas bestridande. Allt har i nyare tid blivit
förändrat, och då måste man också se till, att skattebördorna undergå
den förändring och jämkning, sorn tidsförhållandena kräva. La -som försvarsbördan ursprungligen till huvudsaklig del pavilat jordbruket,
fann man för länge sedan förenligt med rättvisa och billighet
att företaga en ändring härav. Då denna ojämnhet i försvarsbördan
för ett 40-tal år sedan befanns mogen för en rättvis utjämning,
kan man förvånas över att i vår nuvarande berömda demokratiska
tid finna motståndare till en ringa, ja, jag vagar pasta, alltför
ringa utjämning av vägunderhållskostnaderna genom en obetydlig
förändring av de skattegrunder, som numera måste anses i hog
grad föråldrade. Rättvisligen bör väl vägskattebördan utjämnas i
förhållande till de intressen, som under en fortgående utveckling allt
mer göra sig gällande. .
Nu har, till följd av att helt andra intressen an de, som sammanfalla
med jordbruket, allt mera påfordrat ett förbättrat vägunderhåll,
en ringa ändring föreslagits till jordbrukets favor såsom
ett första steg till utjämning. Och när vidare steg i samma riktning
kan vara befogat, är väl beroende pa, vilken utveckling biltrafiken
kan komma att få. Det är möjligt, att vi beträffande denna
biltrafik ännu blott stå inför en ringa början till vad framdeles
komma skall. Det är då uppenbart, att varje bil, som insattes i
landsvägstrafik bidrager till ökad vägunderhallskostnad, och den
dag är måhända ej alltför avlägsen, da biltrafiken blir den övervägande
på ett flertal av våra landsvägar, såsom redan nu torde
vara fallet i närheten av de större städerna.
När man bedömer denna vägskattefråga, far man ej förglömma,
att man ålagt jordbruksfastighet en skattskyldighet till sista öret
av dess inkomst, ja, i många fall därutöver, enär jordbruket icke
alltid kan giva den beräknade inkomsten av 6 % pa det åsätta taxeringsvärdet.
Herr finansministern angav några siffror, som väl
voro ägnade att avskräcka dem, sorn i vägfrågan hava andra intressen
än jordbrukarna. Det upplystes, att med antagande av herr von
Sneiderns reservation skulle, om jag uppfattade silirorna ratt, en
-
Ang. lag
m allmänna
vägar på
landet.
(Fort».)
Nr 41. 56
Lördagen den 20 maj, f. m.
om allmänna ?a,st 3?, * yäghållningskostnaden påvila jordbruket men 55 S
vägar på inkomstbeskattningen och återstoden annan fastighet och inkomst
landet. av fast egendom. Detta bevisar ju riktigheten av val jag förut anfört,
(Forts.) nämligen att det föreligger numera så förändrade förhållanden, att
en utjämning synes i hög grad befogad. Om nu herr finansministern
velat angiva, huru dessa procentuella siffror i reservanternas förslag
drabba skattekronorna, så hade vi fått höra följande siffror,
nämligen för jordbruksfastighet kronor 1,63, för annan fastighet kronor
1,30, och för inkomst kronor 0,65, vilket bevisar, att jordbruket
även i fortsättningen får sin dryga del av vägunderhållet.
Då jag anser, att vägunderhållet för var dag, som går, allt mera
tenderar till att bliva ett allmänt intresse, finner jag den nu vidtågna
utjämningen t. o. m. allt för blygsamt tilltagen. Oaktat jag
har denna uppfattning, skall jag likväl, herr talman, anhålla att
i& yrka bifall till den av herr von Sneidern m. fl. avgivna reservationen.
Herr L ii b e c k: Herr talman, mina herrar! Jag har för min
del hört till dem, som många gånger i kammaren efterlyst det nya
väglagförslaget, och jag tillät mig en gång göra det uttalandet, att
skälet varför vi icke fått se detta väglagförslag trots mångfalden
av kommittéutredningar i ärendet, torde vara att söka däri, att regeringarna
växlat sa hastigt, att ingen haft tid att sätta sig in i
denna mycket invecklade fråga.
Då det nu här föreligger ett utarbetat förslag, så är det givet,
att jag är stämd för att så vitt möjligt vara med om att korning till
ett positivt resultat i saken. Och jag måste i det avseendet säga,
att jag fann Kungl. Maj :ts förslag i huvudsak vara sådant, att man
borde kunna lägga det till grund för en lösning av frågan. Det
var emellertid, två skilda synpunkter, som gjorde mig starkt betänksam,
och åt vi 1 k a ^ jag vid tidigare tillfällen i år givit uttryck. Den
ena var bristen på ekonomisk utredning i saken, och den andra var
det sätt, varpa man behandlat den nuvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
när det gällt att utforma organisationen av det nya
vägväsendet.
Vad den ekonomiska utredningen angår, så har man nu i en
hast åstadkommit diverse nya siffror, som skilja sig ganska starkt
ifrån varandra. Och den sista som kommit ifrån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har ju denna styrelse enligt egen uppgift åstadkommit
på summa fem dagar. Man ma beteckna såsom ganska anmärkningsvärt,
att när här suttit vägsakkunniga och en vägkommission
under sa manga ar, sa skall man under riksdagsbehandlingen
behöva forcera fram den officiella ekonomiska utredningen —
den. enda, som åstadkommits — under loppet av fem dagar. Det
är icke gärna möjligt att hysa någon så stark tilltro till detaljerna
i° denna utredning, och väg- och vattenb3Tggnadsstyrelsen har
också själv angivit, att den brådskande utredningen gjort, att man
ju icke kunde gå så djupt in i saken, som hade varit önskligt.
trots detta vill jag säga, att jag för min del fått ett gott intryck
Lördagen den 20 maj, f. in.
57 Nr 41.
av den utredning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åstadkommit.
Jag tror, att där kanske föreligger missbedömningar i ett eller
annat avseende, men av den art, att de, såvitt jag kan, se, höra
någorlunda jämna ut varandra, oeli att man därför bär fått en någorlunda
god bild av hur det skall ställa sig vid den tidpunkt, då
väglagen kan komma att genomföras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har därvidlag räknat med tiden omkring 11)28.
Den stora meningsskiljaktighet, som ligger under mycket av
vad som sagts här i dag, är frågan om avvägande av vägskattebördan
och statsbidraget, huru dessa kunna komma att fördela sig på
landsbygd och städer. I det avseendet vill jag säga, att jag ehuru
stadsrepresentant icke är benägen att se denna fråga allt för trångt
ur stadssynpunkt, väl vetande, att städernas indirekta gagn av ett
gott vägväsen är mycket betydande. Med bilväsendets tillväxt har
det blivit klart för litet var, vilket utomordentligt viktigt trafikmedel
även städerna hava i ett gott vägväsen. Och man får räkna
med, att ett tillfredsställande vägunderhåll icke kan komma till
stånd, utan att man får en från grunden, bokstavligen talat, bättre
vägbyggnad och bättre vägorganisation. Dock har jag icke kunnat
tillägna mig den uppfattningen, att den ändring av statsbidraget
från de av Kungl. Maj:t föreslagna 30 % till 40 %, som föreslås i
det enda positiva förslaget till lösning, som nu föreligger i den av
herr von Sneidern m. fl. avgivna reservationen, är riktigt avvägd.
Jag kan icke finna annat, än att det riktiga är att stå kvar på det
förslag, Kungl. Maj:t gjort i denna punkt. d. v. s. att grundbidraget
skulle bestämmas till 30 %. Och jag vill säga, att som en oeftergivlig
fordran för mitt biträdande av en positiv lösning i dag måste
jag ställa upp, att man skall komma tillbaka till dessa 30 %.
Den andra punkten, i vilken jag hyst tvekan, var frågan om
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och dess distriktstjänstemäns
ställning till den nya vägorganisationen. Man hade föreslagit en
samling vägdirektörer och vågmästare m. m. Men den ställning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän, vilka för närvarande
hava hand om vägväsendet i landet, skulle kompia att inta
till detta, var mycket oklar. Där hade Kungl. Maj:t, såvitt jag
kan se, tänkt sig saken ungefär som så, att vad vägdirektörerna icke
hunno med, det kunde till äventyrs distriktstjänstemännen få ta
hand om. Men i en tid, då alla med rätt äro rädda för överorganisering
och för att skapa onödigt många tjänstemän, kan jag icke
se, att detta vore den rätta vägen. Man hade i stället bort söka få
fram en klarare utformning av förhållandet mellan den nuvarande
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess distriktstjänstemän å ena
sidan samt den nya vägorganisationen å andra sidan.
I herr von Sneiderns m. fl. reservation har jag funnit en möjlighet
att rätta det missförhållande, som därvidlag råder i _ Kungl.
Maj:ts förslag, i det att man nämligen, låt mig säga provisoriskt,
tagit bort det obligatoriska tillsättandet av vägdirektörer och vågmästare
och lämnat den frågan öppen till landstingens närmare
prövning. Jag anser mig kunna ha rätt att hysa den förhoppnin
-
Ant/. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Korts.)
Nr 41. 58
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
gen, att man, när landstingen ta upp denna fråga, kan uppnå en lösning
i samverkan med de befintliga organen, en samverkan mellan
landstingen å ena sidan och Kungl. Maj:t å den andra. Under de
år, som i alla fall utgå, innan organisationen kan växa fram till något
färdigt helt, bör det icke behöva möta några större svårigheter
att finna en form för att på grundval av vår nuvarande organisation
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bygga upp vad man
behöver för att få verklig teknisk kompetens hos landstingen för
vägunderhållets fullgörande och i samband därmed vad som rör
vägars planläggning och byggnad.
Jag är den förste att erkänna, att det är en stor svaghet i den
von Sneidernska reservationen, att man där så helt strukit kravet på
kompetens hos landstingens vägstyrelser beträffande vägars byggande
och underhåll. Men jag kan icke tänka mig annat, än att våra
landsting liksom också våra regeringar skola vara så praktiskt lagda,
att de i samverkan skola få fram en lösning, som kan tillfredsställa
kravet på kompetens, utan vilken landstingen utan tvivel snart
skola komma under fund med, att den reform, som här skulle göras,
skulle bli en reform på papperet, som icke skulle medföra de praktiska
resultat man önskade.
Sålunda, herr talman, ur dessa utgångspunkter ber jag som min
uppfattning få ge till känna, att om man kan få fram en lösning
i överensstämmelse med den von Sneidernska reservationen men med
bibehållande av Kung!. Maj:ts förslag beträffande statsbidrag till
30 % i stället för 40 %, skall jag för min del anse mig kunna, ehuru
icke utan tvekan, skänka detta förslag min röst.
Herr E d é n: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet
närmast av ett par yttranden från statsrådsbänken. Jag fann nämligen,
att icke blott herr kommunikationsministern, utan också min
gamle värderade kamrat i en tidigare regering, herr finansministern,
i sina anföranden lade in en särskild adress, som bland annat gällde
mig — jag måste ju förstå den så, ehuru den var inbegripen i ett
allmänt ord, som underligt nog föll sig alldeles lika i båda talarnas
anföranden. Båda talarna talade nämligen med en viss udd om »tillskyndarna»
av 1920 års kommunalskatteprovisorium. Man undrar
nästan, om det varit föremål för överläggning i beredningen, eftersom
det var precis samma ord, som båda kommit till. Jag blev en
smula överraskad av denna, låt mig säga, något missaktande beteckning
för det arbete, som åstadkoms i 1920 års kommunalskatteutskott.
Om herrar statsråd kalla dem, som stå bakom detta arbete,
för »tillskyndare», vad skola vi då kalla de herrar statsråd, som höllo
på att begåva oss med en kommunalskattereform, vilken vi
ansågo vara mycket olycklig? Vi skulle väl i gengäld icke kunna
säga något annat än »anstiftare», kan jag förstå. Men jag förmodar,
att båda uttrycken äro lika olämpliga och att vi överhuvud
skulle kunna enas om, att vi icke behöva eller böra låta temperaturen
i denna debatt stiga för mycket genom att kombinera frågan om väglagen
med den gamla stridsfrågan om den kommunala skattereformen.
Lördagen deri 20 maj, f. m.
59 Nr 41.
Herr statsrådet Örne stod emellertid uppenbarligen under inflytande
av en sådan temperaturstegring, då han i samma sammanhang
talade om dem, som »älskade provisoriet av år 1920 över allting»,
och sökte skrämma för, att dessa skulle komma illa ut, om
nu den von Sneidernska reservationen komme att gå igenom. .lag
vill fullkomligt svära mig fri från en sådan avgudadyrkan av 1920
års provisorium. Det enda jag kan säga är, att jag och de allra
flesta av denr, som röstade för sagda provisorium med mig, älskade
det åtminstone något mera än regeringens kommunalskatteförslag
— men det vill då icke säga så mycket, det skall jag gärna medgiva.
Alltså, temperaturen borde icke behöva stiga så mycket i detta
ämne. Men kanske kan jag i detta sammanhang också få uttrycka
någon förvåning över ett anförande, som visserligen inte direkt röjde
någon stegrad temperatur, men däremot röjde en egendomlig förmåga
att på ett utstuderat sätt här i kammaren säga saker, som icke
få sägas. Jag syftar naturligtvis på det anförande, som hölls av
herr Jonsson i Eskilstuna. Mycket skulle ju kunna anses förlåtligt
från en nykommen kamrat här i kammaren, som icke har erfarenhet
av vad som kan sägas, och vad, som icke kan sägas, i fall
det gäller en överilning. Men jag måste säga ifrån, att det är icke
förlåtligt att i en riksdagens debatt med full överläggning manövrera
med ett epitet, om vilket vederbörande talare själv erkände i samma
ögonblick han utpekade det, att det är parlamentariskt otillåtet, medan
han samtidigt lade sitt uttryckssätt så, att han slapp säga själva
det förgripliga ordet. Det är mer än oförlåtligt, när detta sker gentemot
den man, som sitter i talmansstolen. Och det är slutligen icke
blott oförlåtligt utan häpnadsväckande, att vederbörande hartsa litet
reda på innebörden av det ord, som han syftar på, att han icke begriper,
att om något är fullkomligt omotiverat, så är det att använda
ett sådant ord mot en sådan man.
Och så kanske det kan vara nog med preludierna. Jag skall tilllåta
mig gå in på själva saken.
Jag skall då först och främst såga, att om man här i kammaren
och i riksdagen har tvekat att taga steget till en ny^ väglag
med den organisation, som ligger i Kungl. Maj:ts förslag, så finner
jag detta i och för sig ganska förklarligt. Ty det är fullkomligt
obestridligt, att denna organisation, även med den uppmjukade form
den har fått i den von Sneidernska reservationen, dock för oss in
på ett nytt sätt att arbeta i vägfrågorna, som kan vara förenat med
avsevärda olägenheter, och — det skall jag också gärna erkänna •—-vars kostnader kanske icke kunna riktigt överblickas. Om sålunda
motståndet både lagts på den linjen ifrån deras sida, som nu äro huvudtalare
för avslag, då hade jag kunnat förstå det. Men nu är detta
icke förhållandet, utan tvärtom har ju det förslag till ^omarbetning
av själva lagen -—- med undantag för bestämmelserna angående skattegrunderna
och statsbidraget -— som blivit framlagt i reservationen,
detta förslag har obestritt och obestridligt framgått ur utskottets
Ang. lag
om allmänna
vägar pa
landet.
(Forts.)
Kr 41.
60
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. Jag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
gemensamma arbete, och bakom detsamma tyckas i grunden, stå även
flertalet av dem, som yrka avslag.
Även herr kommunikationsministern förefaller icke att egentligen
ur den synpunkten vilja motsätta sig reservationen. Jag var
visserligen i tillfälle att höra herr kommunikationsministern gentemot
förste vice talmannen anföra, att han hade funnit väsentliga
försämringar i flera punkter genom reservationen. Men när han sedan
kom till redogörelsen för dessa punkter, fick åtminstone jag icke
upp på mina anteckningar mer än två: den ena, att vägnämnden skulle
utses av landstinget, icke av landstingets vägstyrelse, och den andra,
att man borttagit den solidariska ansvarigheten för körlagen. Om
den första av dessa ändringar skulle jag vilja anmärka, att det kan
ju hända — jag skall bara såga, att det är möjligt —- att Kungl.
Maj :ts förslag där hade varit lika gott eller bättre. Men att denna
ändring skulle spela någon väsentlig roll till eller från, det kan
herr kommunikationsministern icke övertyga mig om. Och vad den
andra beträffar, nödgas jag för min del hava den meningen, att borttagandet
av den solidariska ansvarigheten för körlagen, är redan av
de skäl, som anföras i reservationen, helt enkelt oundvikligt; det kan
icke vara rimligt att stadga, att körlag inrättas av den beskaffenhet,
som Kungl. Maj:t utformat, låt vara att Kungl. Maj:t i detta stycke
följt de sakkunnigas förslag. Jag tror verkligen att även detta
problem lösts pa ett ganska tillfredsställande sätt i reservationen.
När så är förhållandet, skulle man väl hava väntat, att striden
här skulle kommit att stå. efter de linjerna, att en alldeles ovanligt
stor anslutning hade funnits om detta organisationsföislag i dess
stora drag, medan de motsatta meningarna begränsats till att koncentrera
sig på frågan om skattegrunden och statsbidraget. I stället
har man fått uppleva den egendomliga vändningen, att för det första
regeringens närmaste vänner här i kammaren och i utskottet yrka
avslag på Kungl. Maj:ts förslag, ehuru de själva vilja hava Kungl.
Maj:ts förslag, men icke nog med det, utan herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet står här upp i statsrådsbänken
och anhåller formligen, att riksdagen måtte bifalla utskottets förslag,
som går ut på avslag av hela Kungl. Maj:ts förslag. Det är
väl ändock en något kuriös situation. Hade det då icke varit enklare,
att man enat sig om de stora grundlinjerna för förslaget och sedan
låtit striden stå på de verkligt omtvistade punkterna, än att man
skulle ställa hela frågan på detta sätt fullkomligt på huvudet?
Jag skall tillåta mig påpeka, att denna underliga vändning i
utskottet därjämte också har vållat de allra största svårigheter vid
föredragningen i kamrarna. Här lärer ju ärendet vara föredraget
så, att emot utskottets avslagsyrkande skall ställas hela den von
Sneidernska reservationen i en enda klump. Vad betyder det? Jo,
det betyder, att de som kanske vilja hava det mesta av denna reservation,
men som i en eller annan punkt skulle önska någon ändring,
äro urståndsätta att göra denna mening gällande. Det betyder, att
de, som hålla på reservanternas ändring i skattegrunden men däremot
helst skulle önska, att Kungl. Maj :ts förslag i fråga om statsbidraget
Liirdageu deri 20 maj, f. m. Öl
bleve oförändrat — och till dem hör jag, det skall jag öppet erkänna
— äro urståndsätta att göra ett sådant yrkande. Jag måste
säga, att hela det sätt, varpå denna sak bedrivits, är verkligen mer
än besynnerligt. Hela tillvägagångssättet tyder på, att man är så
rädd för att låta frågorna om skattegrunden och om statsbidraget
komma till en realbehandling i och för sig, att man icke vågat släppa
fram dem till sådan behandling, utan hellre tar ett avslag på alltsammans.
Nu har jag den meningen, att vad det förstnämnda yrkandet
beträffar, ändringen i skattegrunderna, så är det ett rättvist och
rimligt och befogat yrkande. Det ligger för övrigt i öppen dag, att
jag så anser, eftersom jag framburit motion i ämnet. Herr finansministern
tycktes vilja göra gällande, att detta skulle innebära något
slags frångående av min hållning i kommunalskattefrågan 1920, och
han uppläste såsom ett led — jag vill icke säga i sin argumentation,
ty det var ingen argumentation — utan i de påståenden, som skulle
utmynna i denna konklusion, en passus av det särskilda utskottets
betänkande 1920, där detta betänkande berör vägskatten. Men det
är ju •—- jag vågar väl icke säga ett fullständigt missförstånd, ty
herr finansministern förstår nog detta utmärkt, om han vill — men
väl ett kapitalt förbiseende av den, som skrivit ut den av finansministern
föredragna promemorian, att han kunnat taga in något
sådant i det sammanhanget. Vad det särskilda utskottet 1920 i
denna punkt har yttrat, är endast och allenast, att utskottet haft
någon tvekan, huruvida det skulle låta inkomst av fastighet också gå
in i fyrktalsberäkningen för vägskatten. Och detta var ju en detaljfråga
i kommunalskattebeslutet som icke hade det allra bittersta
att göra med den frågan, huruvida man kan eller icke kan, huruvida
man bör eller icke för taga upp frågan om vägskattens
läggning och skattegrunden i sammanhang med ett
verkligt väglagsförslag — vilket då icke alls förelåg. Det var
naturligtvis fullkomligt fjärran från utskottets tanke, att det
skulle kunna bliva så beklagligt missförstått, som nu skett. Och
jag tillåter mig betvivla, att utskottets yttrande på det sättet missförstods
av finansministern, när de orden skrevos.
I själva verket har mig veterligt ingen heller förut vågat göra
gällande, att det skulle vara omöjligt eller olämpligt att taga upp en
fråga om ändring i skattegrunderna för vägskatten i sammanhang
med ett väglagsförslag. Jag vet mycket väl, att den tidigare vägkommissionen
för sin del lät skattegrunden förbli orubbad med hänsyn
till en blivande allmän kommunalskattereform. Jag vet också,
att föredragande departementschefen i den regering, som i maj 1921
tillsatte en ny kommunalskattekommitté — det var företrädaren till
den nuvarande regeringen — likaledes ansåg, att vägskattefrågan
kunde skjutas till framtiden. Men varför? Jo, vad vägkommissionen
angår, naturligtvis därför, att denna kommission, vars betänkande
avgavs 1916, dels för sin del hade ingen aning om, huru det skulle
bliva med den kommunala skattefrågan, dels ock framför allt i sitt
väglagsförslag bibehöll som integrerande del ett visst mått av
Nr 41.
Ang. lag
om allmän tia
vägar pa
landet.
(Forte.)
Kr 41. 62
Lördagen den 20 maj, f. ni.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
naturaunderhåll — så länge naturaunderhållet tänktes stå kvar, var
det klart, att en omreglering av vägskatten kunde skjutas åt sidan
i förväntan på den väntade kommunala skattereformen. Vad åter
beträffar den föredragande, som tillsatte 1921 års komunalskattekommitté,
så var han alldeles okunnig om, vilket förslag 1920 års
vägsakkunniga skulle komma till •— deras förslag avgavs först i
aug. 1921 — och ansåg av den anledningen, att man kunde skjuta
på vägskattefrågan i stort, tills man kommit till kommunalskattereformen.
Nu är det emellertid min mening, — och det är därför jag vant
med om att väcka den n5^ss omnämnda motionen -— att just själva,
beskaffenheten av det förslag till väglag, som framlagts av 1920 års
vägsakkunniga, är ett pytt faktum, som har frampressat frågan om
grunderna för vägskatten. Ty i detta förslag ligger för första
gången inbegripet avlysning av allt naturavägunderhåll och dess
ersättande med en väghållning, som alltid och av alla skall betalas
genom kontant skatt. Då har jag resonerat så -— och detta resonemang
redan finnes i de sakkunnigas yttrande — att förslaget i denna
del innebär en så stor omvälvning av de nuvarade naturvägunderhållarnas
skyldigheter, att man icke kunde bara låtsa, som om det regnade,
_ och låta de gamla skattegrunderna stå orubbade. Det är fullkomligt
uppenbart och har berörts här flera gånger, att en jordbrukare,
som har ett vägstycke att sköta in natura, med egna dragare,
egen arbetskraft, och på tid, som faller honom själv lämpligast,
kan utföra detta arbete med oändligt mycket mindre tunga för sig
än om detta besvär skall evalveras i penning efter nu gällande
fyrktal och denna skatt skall betalas kontant. Det ligger i öppen
dag, att den senare skatteformen blir ofantligt mycket mer tyngande
än den förra. Och i själva verket ha de vägsakkunniga sagt ifrån,
att de anse som oeftergivligt, om det system, som regeringen nu på
deras hemställan föreslagit, skall införas, att göra just den i motionen
yrkade ändringen i skattegrunderna. Nog kunde väl ändå kommunikationsministern
och de ^andra talare, som uppträtt mot den
ändringen, ha kostat på sig någon tanke på den sidan av saken. Ty
jag vågar försäkra, att det är den sidan av saken, som förorsakat
motionen och som ligger under herr von Sneiderns och hans medreservanters
reservation.
a^ser jag, att saken ligger sa: en dylik organisation med
vägunderhållet genom entreprenad eller andra av en central vägs t y -relse astadkomna åtgärder och med hela vägtungan utgående som
kontant skatt, ett sådant system kan helt enkelt icke genomföras,
det kan icke antagas, om man skall behålla den gamla skattegrunden
för jordbrukarna. Ty da blir jordbrukets kontanta utgifter så obilliga,
att det måste i rättvisans namn sägas nej därtill. Därför var
min mening, när jag skrev under motionen, helt enkelt den, att detta
skulle vara ett sätt att föra fram till seger själva grundtanken för
det nya väglagsförslaget. Jag ansåg, att det var den enda möjligheten,
och det anser jag fortfarande. Men är det så, att man verkligen
tror, att man skall kunna genomföra en dylik vägorganisation
Lördagen den 20 rnnj, f. tn.
G3 Nr 41.
med bibehållande av den gamla fyrktalsgrunden, då säger jag för
min del ifrån, att det anser jag vara så orättvist, att jag icke kan
tro, att någon riksdag går in därpå.
Häremot svaras då — och därmed komma vi till en mycket viktig
sida av denna debatt — att det är heller icke meningen, utan meningen
är, att frågan om grunderna för vägskatten skall komma upp
i sammanhang med den stora kommunalskattereformen, och de gamla
grunderna skola bara stå kvar, såsom herr Sköld visst uttryckte
det, för att »fylla ett hål i förslaget». Man skall ha dem för att
de skola finnas på papperet, men man skall taga upp frågan igen, när
kommunalskatteproblemet kommer upp till lösning. Ja, naturligtvis
kan så resoneras. Men ändock frågar jag: om vi äro överens om att de
nuvarande grunderna för vägskattetungan icke äro rättvisa, om vi
likaledes äro överens om, att de skulle bliva ännu mycket mera orättvisa
för jordbrukarna, därest man verkligen tillämpade dem på den
nya organisationen, är det icke då skäl att giva det erkännandet nu,
när vi skola genomföra den nya organisationen, när vi fatta beslut
om själva lagen? Är det icke just i den lagen som ändringen skall
ske?
Det är så vi resonerat. Och det resonemanget synes mig ur alla
synpunkter vara tillfredsställande — ur alla synpunkter utom en.
Herr kommunikationsministern har nämligen redan från början sagt
ifrån, att han måste betrakta detta såsom en fara för den blivande
behandlingen av kommunalskattefrågan. Han yttrade först, att om
man nu ändrar vägskatten, så bortfaller en av de starkaste anledningarna
att i sinom tid komma till en lösning av kommunalskattefrågan.
Och han förklarade i sitt andra anförande, med anledning
av ett angrepp av herr vice talmannen, rent ut, att det är meningen
att bevara frågan om vägskatten såsom »ett bytesobjekt» vid uppgörelsen
i kommunalskattefrågan. Ja, man kan då åtminstone icke
klaga över att icke herr statsrådet kommer med klara verba i_ den
här saken. Ty nog är det tydligt, så att det räcker till, att frågan
om skattegrunderna skall användas »som bytesobjekt»Men jag
skulle vilja hemställa, om det dock kan vara riktigt rimligt att resonera
på det sättet och anse, att riksdagen skall vara färdig att acceptera
den taktiken. Är det så, att vi behöva en kommunalskattereform,
och det tror jag visst, att vi behöva — jag hör nämligen icke till
dem, som älska provisoriet över allting, bara litet mera än regeringsförslaget
— då skall väl i all rimlighets namn denna reform kunna
föras igenom ändå, utan att regeringen och dess vänner skola för
detta ändamål behålla en sådan extra tumskruv, som de nu synas vilja
göra i ordning, nämligen den, att om man icke tar ett regeringsförslag
i kommunalskattefrågan — för den händelse Kungl. Maj :t, såsom
man väl får hoppas, är oförändrad 1924 — sa fa jordbrukarna
behålla sin nu eventuellt beslutna vägbeskattning efter de gamla grunderna
och kontant betala efter den gamla fyrktalslängden. Tror
verkligen herr statsrådet, att vi voro så dumma, att vi icke sago denna
avsikt från början? Det var just vad vi gjorde, och vi funno
Ang. lag
om allmänna
vägar pä
landet.
(Förta.)
i
Nr 41. 64
Lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forte.)
att det var litet för mycket begärt av riksdagen att taga på sig den
tumskruven.
Nu svarar förmodligen statsrådet: i stället vilja ni motionärer
och reservanter införa en sänkning av denna skattegrund, en sänkning,
som under alla förhållanden bringar jordbrukarna på det torra
och gör, att när man längre fram kommer till den kommunala beskattningen,
så skola de redan i fråga om vägbeskattningen ha fått
en så stor fördel, att de komma att bliva alldeles bångstyriga i den
kommunala skattefrågan. Däremot vill jag först och främst saga,
att den lag, som skulle kunna antagas i dag, måste göras sådan, att
den i och för sig kan tillämpas, vare sig före dess ikraftträdande en
definitiv reform av den allmänna kommunalbeskattningen kommer
till stånd eller icke. Och det går icke för sig efter min mening med
regeringens förslag till vägskattegrund. Det är obilligt och icke
rättvist. Däremot har ingen kunnat påstå, att vägskattetunga.n skulle
bliva för liten för jordbrukarna efter reservanternas förslag, om
man betraktar denna vägskattetunga i och för sig, ensam. Redan i
detta faktum synes mig ligga bevis för att det är riktigt att taga
ett sådant förslag. Men även om man sammanställer denna vägskattetunga
enligt reservationen med den kommunala beskattningen
i övrigt -—- jag lämnar öppet, om man vill tänka på den nuvarande
eller den kommande —- skulle man förmena, att jordbrukarna i sådant
fall icke bliva tillräckligt beskattade? Jag har den uppfattningen,
att jag tror, att det räcker till ändå. Och jag kan icke finna,
att det ligger någon riktighet i vad som här kommit fram i det
ena anförandet efter det andra, nämligen att meningen med reservationen,
sålunda även med motionen, skulle vara att »övervälta» skattetungan
från jordbrukarna till inkomsttagarna. Meningen har, såsom
jag redan avvecklat, helt enkelt varit, att i samma ögonblick, denna
vägskattetunga skall utgå kontant, man är tvungen att sätta ned
den, emedan den icke kan utgå efter de gamla grunderna. Jag tror,
att man icke har någon rätt att påstå, att det innebär en oskälig
»övervältning», om en jordbrukare skall betala kontant skatt efter
ett fyrktal, som åsättes honom med en fyrk för varje 200 kronor av
fastighetens hela taxeringsvärde, medan en inkomsttagare icke behöver
skatta för mer än en fyrk för var 30:de krona av behållen inkomst,
alltså av den beskattningsbara inkomsten. Jag vill alltså taga
mig fullständigt fri från varje tanke på att här vilja göra någon
övervältning av skattebördan av orättfärdig art. Jag fasthåller, att
skulle detta väglagsförslag föras igenom, så är det helt enkelt nödvändigt,
att en förändring i skattegrunderna sker, och att det förslag,
som reservanterna och de sakkunniga kommit till, icke är på något
sätt otillbörligt.
Under sådana förhållanden måste jag på det djupaste beklaga,
att regeringen sätter så litet värde på själva saken, den stora reformen
av vägväsendet, som regeringen med en erkännansvärd raskhet
lagt fram, men däremot sätter så stort värde på att erhålla ett
bytesmedel i den kommande och ännu något år avlägsna uppgörelsen
i kommunalskattefrågan, att regeringen hellre slår vantarna i
Lördugeu ilen 20 muj, f. in.
65
Nr 41.
bordet — jag menar naturligtvis i fråga om det här förslaget — och Ang. [a''J
släpper det hela, än att den tillåter ett sådant tillägg. ''"''''1''^''''*“’"''"
Till vad jag nu anfört i denna huvudfråga skall jag lägga några landtlik
ord rörande en annan ändring, som också skett genom reservatio- (Fort*.)
nen, och där jag däremot är mera tvivlande. Det är den ändring, som
skett i fråga om statsbidraget. Jag har redan sagt ut, att jag i den
delen oförändrat helst skulle önskat Kungl. Maj:ts förslag. Jag menar
nämligen, att det icke är riktigt att gå till en höjning av procenten
av detta statsbidrag utöver vad Kungl. Maj:t själv har föreslagit
— jag är alldeles överens med kommunikationsministern, att
redan detta innebär en förbättring — och därtill göra detta i samma
stund, som, efter vad jag hoppas, vi gå att besluta en automobilskatt,
som också kommer att innebära en hjälp till vägdistrikten. Det skulle
ha varit högeligen önskligt, om man på något sätt hade kunnat
få fram, med hopp om framgång, ett yrkandö om bifall till herr von
Sneiderns reservation utom i den del, som avser statsbidragets storlek,
men i den delen sålunda ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
När nu emellertid föredragningsordningen gör detta så gott som omöjligt,
åtminstone reellt, om än icke formellt, så nödgas jag stanna vid
att jag under för handen varande förhållanden dock anser mig böra
rösta för herr von Sneiderns reservation. Detta därför att den först
och främst fastslår resultatet av utskottets goda bearbetning av förslaget,
för det andra kombinerar detta med den fullkomligt oumbärliga
ändringen av skattegrunderna och för det tredje stadgar, att lagen
icke skall träda i kraft förr än 1926. Vid sådant förhållande
finnes ju möjlighet att före lagens ikraftträdande ändra bestämmelsen
om statsbidraget, därest man därtill finner anledning.
Av dessa skäl, herr talman, ber jag att för min del få förklara,
att jag kommer att rösta för herr von Sneiderns reservation.
I detta anförande instämde herrar Bengtsson i Norup, Sehlin,
Karlsson i Gasabäck, Österström, Bäckström, Björnberg, Olsson i Labbemåla,
Rydström, Jönsson i Fridhill, Olsson i Ram sta, Hamrin, Carlström
i Helgagård, Osberg, Andersson i Kroken, Jansson i Edsbäcken,
Janscm i Kungsör, Igel, Johansson i Edsbyn. Andersson i Rasjön,
Olsson i Mora och Gustafson i Vimmerby.
Hrer Johansson i Kälkebo: Herr talman! Jag förmodar,
att jag icke var den enda av kammarens ledamöter, som med stort
intresse tog del av den kungl. propositionen, när den kom fram till
riksdagen. Och jag förmodar, att jag icke heller var den enda, som
ställde mig en liten smula tveksam mot vissa organisatoriska bestämmelser,
som innefattades i den kungl. propositionen, ty det var ju så
mycket nytt mot vad man haft förut, och man kunde naturligtvis
icke heller låta bli att reflektera över den stora apparat, som skulle
bli''en följd av att hela de vidsträckta länen i Norrland skulle bilda
var sitt väghållningsdistrikt. Man fann dessutom vissa andra bestämmelser,
som voro av sådan art, att man icke kunde smälta dem.
Andra kammarens protokoll 1922. Nr hl. 5
Nr 41. 66
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forte.)
Lördagen den 20 maj, f. in.
och bland annat var detta fallet med de speciella kompetensbestämmelserna
för den obligatoriska vägdirektören, som skulle av varje
vägstyrelse utses.
"Vidare var det också de bär ofta pa tal komna skattegrunderna,
som gjorde, att jag tog bestämt avstånd från förslaget, ty det kunde
enligt mitt förmenande icke^ finnas reella skäl för att behålla de
gamla skattegrunderna i ett sådant nytt förslag, i synnerhet som vägkommissionen
också gått på helt andra skattegrunder. Nu ha vi
emellertid i dag fått klart för oss, att det icke heller varit departementschefens
mening, att dessa grunder skulle bli bestämmande för
den blivande vägskatten, utan att detta skulle vara ett provisorium
och ett provisorium, icke endast därför, att man icke kunnat få fram
något annat, utan ett provisorium, som skulle vara ett påtryckningsmedel
i en annan skattefråga. Jag lämnar alldeles därhän, om ett
sadant resonemang är alldeles på sin plats och ur politisk synpunkt
riktigt försvarligt. Jag lämnar detta därhän, men jag tror, att det
är ett tämligen ovanligt sätt att argumentera, när man ger sig in
i en i och för sig mycket viktig reformfråga. De synpunkter i det
sistberörda hänseendet, som jag och mina gruppkamrater hade på
hela frågan, framburo vi även i eu motion, och jag kan till min
tillfredsställelse nu konstatera, att dessa synpunkter inom det särskilda
utskottet, i den mån åsikterna inom detta utskott tagit sig
uttryck i herr von Sneideras reservation, i det väsentliga beaktats,
och beaktats på sådant sätt, att jag och mina medmotionärer kunna
känna oss någorlunda tillfredsställda med det slut, vartill dessa reservanter
kommit. Det är synnerligen tråkigt, att icke denna reservation
har blivit utskottets förslag, och detta i synnerhet som det
för endast några dagar sedan spreds här i riksdagens korridorer ett
rykte, att det var majoritet inom utskottet för ett sådant förslag.
Det skulle ha varit förhandsvoteringar på alla punkter och vunnits
majoritet för ett sådant förslag. Nu är det alltid så, att man får taga
sådana där rykten i korridorerna i riksdagen med en viss försiktighet.
Och det har visat sig, att man i det här fallet icke hade rätt och
att det var ett förhastat omdöme, som man tagit fasta på, när man
trodde, att ett förslag från utskottet skulle komma att föreligga i
enlighet med det beslut, som, efter vad man sade, hade preliminärt
fattats.
Här ha fällts några yttranden från statsrådsbänken, som jag
i allra största korthet skall upptaga. Jag skall då i första hand
vända mig en liten smula till kommunikationsministern.
Det var en talare, som gjorde en liten jämförelse mellan arbetsplikten
i denna sak och vad man från arbetarhåll plägar ställa för
synpunkter på åtagna förpliktelser. Och kommunikationsministern
sade, att man icke alls får göra dessa saker på något sätt jämförbara,
då det föreligger helt och hållet andra förhållanden här. Jag skall
medgiva, att det kan läggas helt och hållet andra synpunkter på
denna fråga, och jag kan i viss mån dela kommunikationsministerns
åsikt, att det är fastigheterna, som här äro de prestationsskyldiga.
Lördagen den 20 maj, f. in.
67 .Nr 41.
Men man kan ändå icke komma ilrån, alt man dock lägger dessa
prestationsskyldigheter på 1''asligheternas innehavare på sådant sätt,
att de näppeligen ens, på sätt kommunikationsministern förutsatte,
skulle genom att lämna ifrån sig fastigheterna komma ifrån denna
prestationsskyldighet. Ty det kan icke förnekas, att, som förslaget
ligger, har man gjort jordbruksfastigheternas innehavare till gisslan
för, att kostnaderna för entreprenad- eller andra upplåtelser skola
hållas inom lämpliga gränser. Jag kan icke kalla det för något annat
än gisslan, när man bestämmer, att körlagsersättning och ploglagsersättning
skola bedömas från fall till fall och i sista hand komma
att avgöras av den av konungens befallningshavande enligt kommissionens
förslag tillsatta ordföranden. Jag kan ej förstå saken på
annat sätt än att detta är lagt som ett medel i handen på samhället
att förekomma oskäliga ersättningar till dem, som åtaga sig dylikt
arbete på entreprenad. Man kan icke förneka, att dessa jordbruksfastigheters
innehavare äro på så sätt ställda, att de utgöra en gisslan
för, att kostnaderna skola hålla sig på en nivå, som är sådan, att
samhället kan helt och hållet bestämma storleken av ersättningen.
Herr finansministern var inne på vissa statistiska utredningar,
och han angav, till vilken procent kostnaderna i det ena och det
andra fallet skulle falla på den ena och den andra skattekategorien.
Jag var verkligen icke inne från början av hans anförande, men
jag förmodar, att statsrådet till grund för sina beräkningar uppgav
någon viss tidpunkt. Och om detta var riktigt vid den tidpunkt,
som var utgångspunkten för statsrådet, får statsrådet medgiva, att
detta är ett förhållande, som kommer att ändras år från år. Ty
taxeringarna ske icke en gång för alla utan år från år. Och vi
veta, att dessa kunna ändra sig rätt betydligt. Jag vet icke heller,
om statsrådet i sina beräkningar om fastigheterna räknade med det
taxeringsvärde, som var åsatt före den i år skedda nya taxeringen,
eller om han grundade sig på uppgifter, som framkommit vid denna
nya taxering.
Herr Sköld var något inne på dessa förhållanden, och han sade,
så vitt jag kunde höra det till min plats, att om man var taxerad till
tusen kronor eller däröver finge man börja betala skatt ända ned
från grunden. Jag skall säga, att så har det varit en gång i tiden.
Det var så i början, när den nya väglagen kom till. Men det befanns,
att ett sådant sätt var oriktigt, och därför är det nu rätt många år,
sedan det ändrades så, att det endast är den beskattningsbara delen
av inkomsten, som deltager även i vägskatten. Och det är icke
riktigt, att det är annat än den beskattningsbara delen av inkomsten
som deltager i vägskatten, vilket också är fastslaget i reservanternas
förslag.
Här har nu sagts så mycket om skattegrunderna, att jag icke
skall vidare ge mig in på, vad som kan sägas för och emot saken.
Jag har den bestämda uppfattningen, att det är riktigt att ändra
skattegrunderna på sätt, som gjorts i reservationen, och därmed skall
jag låta mig nöja i den delen.
.4»3. %
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41.
68
lördagen den 20 maj, f. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Men det sades något här av en talare i början, herr Brännström,
som jag icke kan alldeles låta bli att ägna litet uppmärksamhet åt.
Han påpekade bland annat, att det numera är möjligt, att vägdistrikten
kunna taga hand om underhållet av mera svårhållna vägar, så att
de väghållningsskyldiga icke böra bli alltför betungade av den ändring
i trafiken, som tillkommit genom biltrafiken. Ja, men herr
Brännström, det är så, att den enskilde väghållaren bra litet kan
göra åt den saken. T.y det beror på, om distriktet vill vidtaga en
sådan åtgärd, och den enskilde väghållaren kan mycket litet göra
åt den saken. Men det är också en annan sak, som gör ett sådant
tillvägagångssätt invecklat, därför att ett borttagande av väghållet
för en fastighet medför i ersättningsbänseende det förhållandet, att
uppskattningssumman för vägskiftet är avgörande för, vad han
skall betala till distriktet för att bli fri från väghållet. Detta beräkningssätt
är ofta osäkert och oriktigt, så att det ofta nog icke
alls blir ett riktigt förhållande mellan väghållaren och distriktet,
om man skall begagna sig av den möjligheten, att vägdistriktet
övertager vissa sträckor till väghållning. Det må sägas, att det
var en fördel, att det var en reform i rätt riktning, då detta föreslogs.
Men jag vågar bestämt bestrida, att den bestämmelsen är
av den beskaffenheten, att den bör få tagas till intäkt för att
skjuta upp en vägreform, som annars kan vara lämplig och nyttig.
Det kan naturligtvis uppstå den frågan, huruvida det är lämpligt,
om det blir dyrbart eller billigt att upplåta väghållet på entreprenad,
och därom kan man naturligtvis icke med säkerhet döma,
då man försökt sig så litet på detta entreprenadsystem. Men jag
har dock hört en uppgift från herr Brännströms eget län, att man
inom vägdistrikten har i viss utsträckning lagt an på entreprenadsystemet.
Jag har åtminstone den uppgiften ifrån ett distrikt, att
man funnit det mycket förmånligt, och att det icke kan bliva fråga
om att inom detta distrikt återgå från detta system till återinförande
av naturaunderhållet. Beviset får gälla vad det kan, och det har
från min synpunkt den betydelsen, att från varje ort där jag hör sådana
förhållanden ha ägt rum, får jag ett visst skäl för att låta mina
betänkligheter mot ackordsystemet allt mera vika.
Ja, herr talman, jag skall icke upptaga tiden längre, utan
giva tillkänna, att jag förenar mig i yrkandet om bifall till herr von
Sneiderns reservation.
Med herr Johansson i Kälkebo förenade sig herrar Olsson i G-olvvasta,
Johansson i Bro, Versson i Trången, Pettersson i Stäringe, Ryberg
och Lindgren.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Det skall icke
falla mig in att upptaga kammarens tid något längre i den här
frågan. Men jag begärde ordet med anledning av ett yttrande, som
herr Conrad Jonsson på Sörmlandsbänken hade, ett yttrande, som
redan är vidrört av herr Edén. Men jag må säga det, att jag varit
Lördagen den 20 inaj, f. in.
69 Nr 41.
bär 24 riksdagar förut ocli det bär är den 2f):te, men jag får säga,
att jag har aldrig hört ett så oberättigat angrepp mot vår ärade
vice talman, som detta anförande av herr Conrad Jonsson. Han
insinuerade med ett ord av herr Dickens, som han själv icke ville
uttala, och jag skall icke heller uttala det, ty det bör icke stå i riksdagens
andra kammares protokoll. Men jag må säga, att det var det mest
oförsynta, jag under min riksdagsmannatid hört, och jag vill också
säga, att kammaren borde som en man uppfordra denne Conrad
Jonsson att inför vice talmannen göra avbön och be om förlåtelse.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Det var det mest
upprörande jag har hört här i riksdagen.
Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Blott
ett par ord. Såvitt jag fattade herr Sköld rätt — jag hade svårt
att höra honom, då han talade från sin plats — så förmenade han,
att mitt yrkande gällde överflyttande av en skatt från de mindre
bärkraftiga inkomsttagarna på de mera bärkraftiga jordbrukarna.
Jag ser icke frågan från den sidan. Nej, jag tror att de mindre
bärkraftiga inkomsttagarna följa i kölvattnet efter det stora kapitalet,
liksom också att småbrukarna följa storjordbruket beträffande
dessa intressen.
Jag skall blott med ett exempel belysa saken. En kapitalist med
600.000 kronors kapital eller låt oss säga en industriidkare med
30.000 kronors inkomst å ena sidan betalar icke mera i vägskatt än
en jordbruksfastighet på 100,000 kronor. Säg nu, att denna fastighet
är fördelad på tio småbrukare, egnahemslåninnehavare, som äro
skuldsatta för 70,000 kronor, och de ha sammanlagt ett kapital av
30,000 kronor, då skola i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag dessa
tio småbrukare med ett kapital av 30,000 kronor betala samma vägskatt
som en kapitalist, en industriidkare med 30,000 kronors inkomst.
Däri ligger, synes det mig, något upprörande.
Vi ha i det län jag tillhör utlämnat några tusentals egnahemslån
till småbrukare. Vi hålla på i detta ögonblick att åstadkomma
kolonat i Norrland och vilja flytta dit arbetare, och jag skall för
min ringa del göra vad jag kan för att underlätta dessa strävanden.
Men då gäller det också, att man icke beskattar dessa personer över
hövan.
Nej, mina herrar, vilja ni taga ut denna skatt såsom förmögenhetsskatt,
så skall jag icke vägra min röst därför, därvidlag har aldrig
någon tvekan rått hos mig. Men det gäller i detta stycke att
få rättvisa, och rättvisan fordrar, att vi se till att ej endast de mindre
inkomsttagarna utan även småbrukare och kolonister, vilka kämpa
för att behålla det som är dem kärast, det egna hemmet, också få
rättvisa!
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes1 avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlå
-
Ang. lag
om allmänna
vägar pa
landet.
(Forts.)
Nr 41. 70
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
tande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.
§ 8.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 161, till Konungen, angående höjning av tullen
a katte m. m. '' "
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,36 e. m.
In fidem
Per C ronvall.
Lördagen den 20 maj, e. m.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra särskilda
utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition nr 100 med förslag till lag om allmänna vägar på landet
jämte därmed sammanhängande propositioner dels ock inom riksdagen
i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid i fråga om punkterna
1) och 2) enligt förut skedd anteckning ordet till
Herr Ö b e r g, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Under
min långa riksdagsmannatid har jag gång efter annan känt behov
av att föra fram mina valmäns krav på en omfattande revision av
väglagen, i ändamål att få den orättvisa börda, som allt hittintills
vilar på jordbruksfastigheterna, jämnare och rättvisare fördelad.
Jag skulle svika min plikt och många mina valmäns krav, om jag
vid ett tillfälle som detta skulle vara stillatigande och icke framhärda
i samma krav på att vi nu måtte komma till ett positivt resultat,
sedan vi efter åtskilligt lång tids väntan på en omfattande revision av
väglagen genom Kung], Maj:ts försorg fått fram ett förslag härom.
De klagomål, som tid efter annan anförts mot nu gällande väglagstiftning,
ha som bekant varit många och ofta framförda. Det
är ej heller så underligt, då man här och var under tidernas lopp
Lördagou den 20 mnj, e. in.
71 Nr 41.
varit i tillfälle att se, huru den nu gällande väglagstiftningen kommit
att verka. Man har åtskilliga exempel på, hurusom vid fördelning
av vägtungan den har utfallit ytterst ojämn icke allenast mellan
de olika väghållningsdistrikten utan jämväl och kanske icke minst
emellan de olika skattedragarna eller jordbruksfastigheterna med
andra ord mellan dem, som inom respektive vägdistrikt fått sig denna
naturaunderhållsskyldighet pålagd. Man kan såsom exempel härpå
anföra ägare till jordbruksfastigheter ute på öar och holmar, mer
eller mindre avlägsna från fastlandet. Dessa personer ha icke
en fotslängd så att säga av landsväg att komma fram på, när de
skola ut och uppfylla sina åligganden, som de genom väglagstiftningen
fått sig pålagda. Man har exempel på, säger jag, att dessa
fått en stor för att icke säga oerhörd tunga ifråga om utförande av
naturaunderhållet, under det att från statens sida — och det ber
jag, mina herrar, att särskilt få stryka under — icke vidtagits någon
åtgärd eller på något sätt beretts dem möjlighet att komma ut och
fullgöra de förpliktelser, som ålegat dem. När den nu gällande
väglagen kommit att verka på sådant sätt, må det icke förtänkas mig
och de många, som jag representerar, att vi tidigare och ofta samt
alltintill nu ropat på en utjämning. Därtill kan ock exempelvis
läggas, huru många jordbruksfastigheter ålagts att deltaga i detta
vägunderhålls utgörande, ehuru dessa fastigheter i och för sig äro
ganska små och icke ha tillgång till några dragare, varmed de kunna
fullgöra den naturaunderhållsskyldighet, som ålagts, dem. För dem
har det mången gång känts bittert, och icke så få gånger har liksom
en förundran hos dem tagit sig uttryck över att lagstiftningen kunnat
gå fram på en sådan väg och ge dem ett åläggande därutinnan, som
för dem icke synts möjligt att kunna fullgöra.
Man har nu under en lång tid väntat och tåligt hoppats på att
man slutligen omsider skulle komma fram till en^ grundlig revision
av väglagen. Man har hoppats att på den vägen så att säga nå detta
mål genom utlåtandet från detta särskilda utskott, som haft att
behandla Kungl. Maj:ts proposition i förevarande ämne. Men dessa
förhoppningar, som vi därutinnan givetvis gjort, oss, skola kanske
bli grusade, emedan utskottsmajoriteten kommit till det resultat, att
den inför kammaren ansett sig böra hemställa om avslag. Man kan
sålunda tänka sig, att utgången av hela det arbete, som föregått denna
väglagstiftnings revision, blir den, att vi nödgas vända åter hem till de
våra för att säga dem bl. a. med avseende å de beslut, som vi varit med
om att fatta, att väl ha åtskilliga stora bördor blivit dem pålagda —
jag skall icke närmare angiva vilka — men i stället ha de nekats
en rättvis och länge krävd utjämning av väghållningsbördan. Jag
vågar då säga, herr talman, och står fast därvid, att besvikelsen för
många blir ganska stor.
Det vore därför synnerligen önskvärt, om vi kunde komma fram
till ett positivt beslut och slippa fara hem med en sådan besvikelse,
som skulle bli följden av ett avslag pa den framställning, som har
gjorts av Kungl. Maj :t och som enligt min uppfattning varit föremal
för en sorgfällig bearbetning inom utskottet, ur vilken bl. a. såsom
Ang. lag
om allmänna
vägar pa
laude!.
(Forts.)
Nr 41. 72
Lördagen den 20 maj, e. m.
resultat f£amgått “ utförlig reservation mot utskottets beslut, avvägar
på Slven av herr von Sneidern m. fl.
landet. ^ Jag skall, herr talman, med flit icke inlåta mig på några detaljer
(Forts.) ty därom bär ju i dag talats så mycket, att det förefaller mig fullkomligt
överflödigt. Detaljerna i lagförslaget ha såväl från dem, vilka
förordat förslaget till antagande som från motsatta hållet, blivit
sa grundligt belysta, att om jag skulle göra ännu ett försök i det
avseendet, kunde jag icke göra det på långt när så bra.
Jag skall därför inskränka mig till att framhålla såsom någonting
oeitergivhgt önskvärdheten av att vi en och var, som representera
jordbruket och som veta, hur tungt väghållningsbördan länge
tryckt på oss, med bortseende av en del skiljaktigheter i vissa delar
ville mötas om ett godtagande av den av herr von Sneidern m. fl.
framburna reservationen.
Jag inskränker mig sålunda, herr talman, till ett bifallsvrkande
i denna riktning.
Vidare anförde:
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det vill före
falla,
som om jag med mitt yttrande under förmiddagen hade i högsta
grad chockerat kammarens ärade ledamöter, i all synnerhet ledamöterna
i det liberala partiet, och som om jag hade väckt en, kan
det synas mig åtminstone, mycket fruktansvärd indignationsstorm
till livs.
Herr Edén och sedermera herr Olofsson i Digernäs ha ansett
sig böra kosta pa mig en liten uppfostringskurs i parlamentariskt
skick och sedvänja och velat bibringa mig en riktig uppfattning om,
vad en riksdagsman har rätt att säga eller inte säga.
Nu förstår jag, att många av kammarens ledamöter äro fullkomligt
övertygade om att jag skall falla på knä här och be om
förlåtelse. Det kommer emellertid icke att ske. Jag tar ingen tillrättavisning
av vare sig herr Edén eller herr Olofsson i Digernäs i
det här fallet. Möjligen någon annan gång, när jag kan erkänna, att
jag försyndat mig, men inte nu. Jag tar heller inte emot den förlåtelse,
som herr Edén var beredd att ge mig för min parlamentariska
ungdoms skull. Herrarna må inte inbilla sig, att jag inte vet vad jag
säger och att jag inte beräknat verkningarna av mina ord. Mitt
yttrande innehöll inte ett enda ord, som var ärerörigt, något som
kanske kammarens ledamöter komma underfund med, när de få tillfälle
att läsa protokollet, det ojusterade protokollet. Jag är nämligen
så pass klok, attjag väl övervägt vad jag skall säga, innan jag går
upp och säger någonting. Ja, det förefaller herrarna vara löjligt,
men det förhåller sig emellertid på det sättet. Det omdöme, som jag
tillät mig ^falla om herr förste vice talmannens politiska verksamhet,
var väl måhända skarpt, det lian jag inte bestrida, och det kanhända
också, att det gick till gränsen av vad som var parlamentariskt tilllåtet.
men det gick icke över denna gräns.
Återstår så, att det skulle varit ogrannlaga att yttra mig så
Lördagen den 20 maj, e. in.
7ä Nr 41.
pass skarpt, smil jag- gjorde mot herr förste vice talmannen i dag,
därför att han vid tillfället satt i talmansstolen. När jag begärde
ordet, fanns han emellertid ieke där, och jag kunde ju heller icke
veta, att han skulle befinna sig där, när jag skulle få ordet. Men därtill
kommer, att jag kan inte erkänna, att därför att herr förste vice
talmannen, därför att han just i det ögonblicket hade flyttat sig
fem steg åt vänster, skulle vara mera tabu, än han var förut. Han
har nämligen yttranderätten och rätten att försvara sig, vilket den
ordinarie talmannen ju inte har. Jag försäkrar, att om man uppfattat
mina ord såsom en ärekränkning mot herr förste vice talmannen,
så är det uteslutande beroende på en missuppfattning av vad
jag verkligen sade.
Jag har ingenting mer att tillägga än att säga, att vad jag yttrade
var ej av den art, att jag har någon anledning att göra avbön.
Herr Anderson i Ekstock: Herr talman! Denna debatt
har enligt mitt sätt att se pågått alldeles tillräckligt länge och jag
skall icke mycket förlänga den. Jag har begärt ordet för att i
min ringa mån söka avliva en historia, som i dag antytts här i kammaren
och som oupphörligt påpekats och framhållits i pressen. Jag
syftar här på påståendet, att den kungliga propositionen skulle så
att säga ha bäddat för ett nytt ämbetsverk, som skulle komma att
draga alldeles oerhörda kostnader. Det har antytts av herr. förste
vice talmannen och herr Edén, att det vore svårt att beräkna ifrågavarande
kostnader och att det därför vore klokast att lägga dessa
frågor ännu mera än hittills i landstingens händer. Om. herrarna
emellertid läsa den kungliga propositionen, skola ni utan vidare finna,
att det finnes tillräcklig rörelsefrihet för landstingen härvidlag.
Jag kan inte underlåta att nämna, att fastän man nu målat upp de
kommande kostnadssiffrorna såsom oerhört stora, förhåller det sig
ingalunda så, att man för närvarande har förvaltningen av dessa .saker
ute i de olika länen alldeles gratis. För att visa detta har jag
tagit mig friheten att slå upp en utredning eller statistisk tabell,
angivande för varje väghållnings distrikt och län de allmänna vägarnas
längd och kostnaderna för väghållningen m. m. för år 1919.
Av denna officiella framställning finner jag, att för Östergötlands
län uppgingo ifrågavarande administrationskostnader till icke mindre
än 19,319 kronor, för Kristianstads län, som kanske kan intressera
i detta sammanhang, till 35,058 kronor, och för Malmöhus län till
39,863 kronor. Jag skall nu hoppa ett tag för att komma upp till
mitt eget län, där kostnaderna uppgingo till 14,339 kronor, varefter
jag springer upp till grannlänet, Kopparbergs län, där siffran var
42,704 kronor. Så kommer jag vidare till Västernorrlands län med
49,229 kronor och slutligen till Norrbottens län med 46,952 kronor.
Vad säga herrarna om dessa kostnader? Jag skulle tro, att de mycket
väl räcka till att avlöna tjänstemän ganska ordentligt. Då bleve också
arbetet uträttat på ett fullt effektivt sätt. Jag förutsätter, att de människor,
som uppburit huvudparten av dessa pengar och som ändå få
sätta till icke så litet av fullkomligt oavlönad tid, inte på grund av
An<j. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Fort-s.)
Nr 41. 74
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
den daliga avlöning, som de nu var för sig de facto ha, kunna ägna det
arbete och den omtanke åt förevarande ärenden, som med all sannoJ
i kli et skulle komma att anslas därat, om man finge personer uteslutande
anställda för detta ändamål. Det är denna lilla sak, som
iag, herr talman, velat påpeka, i ör närvarande ga icke administrationskostnaderna
av för hackor, och det är sannolikt, att om man ser
på kostnaderna för riket i dess helhet, skall det icke ställa sig dyrare
enligt den kungliga propositionen än enligt det förslag, som reservanterna
företräda, icke avsevärt dyrare åtminstone.
Sedan skall jag inskränka mig till en liten sammanfattning.
Med anledning därav, att bland, annat herr förste vice talmannen
gjort gällande, att det vore i högsta grad rättvist och t. o. m. oeftergivligt
att dels ändra skattegrunderna och dels företaga åtskilliga
andra förändringar i den kungliga propositionen, skulle jag vilja
fråga: vad är det nu de lantmän önska, som här varit uppe i debatten,
den ene efter den andre — och till lantmännen räknar jag i det
fallet även landshövding Eden. Jo, de vilja ha befrielse från naturaunderhåll,
de önska vidare en övervältring av skatter därigenom, att
grunderna ändras såtillvida, att jordbruksvägfyrkarna bli endast
hälften så många mot vad de för närvarande äro. De ha naturligtvis
heller ingenting emot, att en bilskatt genomdrives — och detta
senare finner jag fullt riktigt. _ Så vilja de ha ett så högt statsbidrag
som möjligt, här fixerat till 40 %. På denna punkt har visserligen
^ åtminstone herr Edén tagit avstånd, men han var inte så
säker på, att han skulle vinna kammarens öra, att han ens vågade
framställa ett jakande om bifall till herr von Sneiderns reservation
med den ändring, som han själv talade för, utan han inskränkte sig
i stället att framhålla att den dag skatteprovisoriet ginge till ända,
vore det tids nog att tänka på att verkställa ändringar i detta fall.
Vad skulle nu den satsen föra med sig, att befrielse från naturaunderhållet
skulle inträda? Jo, att alla lantmän, som ha ett gott
stycke till de jägdelar, som de äro ålagda att underhålla, komme att
betrakta en sådan reform som en väsentlig lättnad, ty, mina damer
och herrar, det förhåller sig i alla fall så, att medelavståndet till
resp. väglotter äro för vederbörande jordbrukare icke mindre än 4
kilometer, under det maximiavståndet är 150 kilometer! Jag skulle
tro, att herrarna ha mycket lätt att göra sig en föreställning om vad
detta betyder, om vilken oerhörd tid det är, som till ingen nytta här
spilles bort. De små jordägarna, som ha långa sträckor till sitt
vägstycke, skulle sålunda få en ofantlig lindring. Och vad reformen
betyder nationalekonomiskt sett, skall jag inte tala om, ty detta fattar
ni utan vidare, och jag endast inskränker mig till att göra det enkla
påpekandet, att alla de som ha 4 kilometer och därutöver till sina
vägsträekor, gorå en både direkt och indirekt vinst även frånsett den
omläggning i skattegrunderna, som här är ifrågasatt.
Vad åter spörsmålet om skattegrunderna angår, kan jag helt
och hållet instämma med herr Sköld. Vad sedan det högre statsbidraget
beträffar, skall jag, utöver vad herr Sköld för sin del påpekade,
endast framhålla, att ju större statsbidrag herrarna gå att
Lördagen den 20 maj, e. in.
75 Nr 41.
votera, ju mindre blir den principen iakttagen, som man alltid annars
håller på, att man skall låta samma myndighet, som beslutar
om vederbörande utgifter, också svara för, att man ikläder sig de
skatter, som därav betingas.
Höjer man nu statsbidraget så högt, som reservanterna här ifrågasätta,
så befarar jag, att det inte blir mycket bevänt med _ den
principen, att självstyrelsen skall åtföljas av självansvar och självansvaret
i sin tur alstra största möjliga sparsamhet med de allmänna
medlen.
Det är detta, herr talman, jag här velat framhålla, och jag kan
icke underlåta, att innan jag slutar, uttala min stora förvåning över
att alla dessa talare, som ansett, att en höjning av grundbidraget
från 30 till 40 % ej är riktig, icke vågat göra något yrkande i den
riktning de anse vara lämpligt. Jag tror också jag vågar såga,
efter som man redan låtit åtskilliga interiörer från utskottet komma
till synes i debatten, att icke ens den till synes så väl sammansatta
grupp, som anslutit sig till herr von Sneiderns reservation var enig
härom, då frågan förelåg i utskottet. Det fanns en hel del av dessa
reservanter, som ansåg att en höjning av grundbidraget från 30 till
40 % var någonting absolut oriktigt.
Jag vill hemställa till eder, mina damer och herrar, om det icke
är klokare att stämma i bäcken än i ån. Såvitt jag kan se handlar
man klokare, om man gör rent bord med hela väglagen, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! Herr Eden fäste sig vid att såväl statsrådet Örne som
jag kommit att nämna ordet »tillskyndare» i våra anföranden och
frågade om detta innebar, att vi haft någon gemensam beredning.
Jag får väl anta, att han skämtade på den punkten, ty vi ha sannerligen
annat att göra än att hålla beredning för att använda likvärdiga
uttryck i våra anföranden.
Nu begärde jag emellertid icke ordet för att yttra mig om den
saken, utan därför att jag icke kan utan vidare låta herr Edens uttalande,
att jag missuppfattat vad som tilldrog sig år 1920 stå oemotsagt.
Jag kan icke finna annat än att såväl utskottet som riksdagen
den gången togo ståndpunkt till vägskattefrågan i samband med kommunalskatteprovisoriet.
Faktum är, att provisoriet då togs på fyra
år, med öppna ögon för den förutsättningen _ att grunderna för vägskatten
icke skulle undergå någon annan ändring än att vägfyrk skulle
påföras fastighetsägare även för den överskjutande inkomsten på
5 respektive 6 %. Denna omständighet kan nu icke^få negligeras, det
citat jag anfört ur utskottets betänkande ger stöd åt denna min uppfattning.
Att det också var den meningen, som var vägledande vid
utskottets behandling av det förslag, som förelagts riksdagen, framgår
därav, att även om propositionen i dag föreligger till riksdagens
behandling, så innehåller den dock en bestämmelse om att lagen icke
skulle träda i kraft förrän 1925, vilket år utskottsreservanterna ändrat
till 1926. Om man nu utgår ifrån, att kommunalskattefrågan
Amf. lar/
om allvnänrm
vägar på
landet.
(Forts.)
Nr 41.
76
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
skäll upptagas till behandling i hela sin vidd ar 1924, så kan jag icke
finna något verkligt behov av att i dag bryta ut vägskattefrågan av
hela spörsmålet och behandla den delen för sig. Då jag har det
bestämda intrycket, att man här vill göra ett försök att slå fast eu
viss riktlinje för ordnandet av kommunalskattefrågan, så har jag
tillåtit mig uttala ett tvivel om det kloka i att nu besluta på det
sätt som reservanterna föreslå.
Herr Edén medgav ju själv, att han för sin del icke kunde godkänna
ett av de krav, som reservanterna framställt, nämligen om eu
ökning av statsbidraget, samtidigt som man redan nu fastslår en bestämd
lindring i skattetrycket^ på fastighetsägarna. Jag har aldrig
tänkt nrig° annat än att man vid ordnandet av hela kommunalskattefragan
maste ^taga upp detta problem till omprövning, och jag tror,
att jag vid något föregående tillfälle givit uttryck åt den uppfattningen.
^Jag har icke med mitt uppträdande här velat fastslå att
det förhållande, som existerar med avseende å det tryck, som vår
väglagstiftning pålägger de olika skatteobjekten, skall vara det avgörande,
utan den saken far enligt mitt förmenande prövas i samband
med den stora kommunalskattefrågan i dess helhet.
För övrigt endast ett par ord med anledning av herr Johanssons
i Kälkebo anförande. Han frågade varifrån jag fått de sifferuppgifter
jag lämnade. Jo, dem har jag tagit här i utskottets betänkande,
där de återfinnas i reservationen på sidorna 78, 79 och 80 i de
sammanställningar, som där äro införda. Dessa sammanställningar
innehålla just de siffror jag berörde i mitt yttrande. — Jag har, herr
talman, intet vidare att tillägga.
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag vill göra mig till tolk
för den åsikten, att om. Kungl. Maj :ts förslag skulle antagas oförändrat,
så skulle vi därigenom få ett nytt ämbetsverk, vilket liksom
alla an dra ämbetsverk nog skulle visa en tendens att växa ut. Jag
kan naturligtvis icke vara med om ett sådant förslag.
Jag har trott och tror fortfarande, att det mycket väl kunde gå
för sig en längre tid framåt med det sätt varpå vägarna för närvarande
underhållas, förutsatt att befolkningen får de råd, som behövas
och att det blir andra personer, som ombesörja vägsynerna. Men
jag förstår ju, att den saken är alldeles ogörlig, och därför anser jag,
att någon ändring ovillkorligen måste ske, ty en massa orättvisor
sammanhänga med den nu gällande väglagen. Herr Öberg talade om
öarna där uppe i Norrland. Ja, sadana öar finnas nära nog överallt
kring hela Sveriges kuster, och deras befolkning, av vilka en stor del
knappast sett en väg, far betala tusentals kronor till fastlandsbornas’
vägunderhåll. Detta är ju en himmelsskriande orättvisa, och när den
nu gällande väglagen antogs, uppträdde jag också emot den saken,
men utan framgång.
Nu har herr von Sneidern kommit med en reservation, som jag
tycker i mångt och mycket kan godtagas, och jag vill därför gärna
sluta mig till denna. Jag har dock en sak att anmärka, jag såväl
som åtskilliga andra talare, och det är, att enligt mitt förme
-
Lördagen den 20 maj, e. in.
77 Nr 41.
nande lantbrukarna försökt hugga för sig alldeles för mycket. Dessa An<i- lav
30 %, som Kungl. Maj:t föreslagit, äro alldeles tillräckliga, och min
erfarenhet har styrkt mig i, att om man gapar över för mycket, förlo- landet.
rar man lätt hela stycket, och det är vad som kommer att bli följ- (Fort,,
den även här. Emellertid kan ju ingen förändring i det avseendet
äga rum för närvarande, men jag är alldeles viss om, att om dessa
40 % godkännas nu, så komma de 10 % att strykas, innan lagen träder
i kraft. Det är detta, som gör att jag kan vara med om herr von
Sneiderns reservation, till vilken jag nu ber att få yrka bifall.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag begärde
ordet icke för att göra något inlägg i denna debatt utan endast för
att säga ett par ord om en annan sak. Under den debatt, som här
pågått, har av en talare fällts ett uttalande om förste vice talmannen,
ett uttalande, som jag är alldeles viss om att talaren icke så väl
övervägt. Yttrandet fälldes säkerligen av obetänksamhet från talarens
sida, och jag är övertygad om, att det icke gillas av den grupp
jag tillhör. Vi ha inom vår grupp ibland haft delade meningar i
sakfrågor med förste vice talmannen, men vi ha alltid satt hans personlighet
högt och det bästa beviset därpå är, att vi enhälligt medverkat
till hans val som förste vice talman.
Jag har velat meddela detta såsom min egen och som jag tror
hela gruppens uppfattning.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Örne:
Herr talman, mina herrar! Jag skall icke på något sätt förlänga debatten
utan endast be kammaren om tillstånd att få göra några ytterligare
korta anmärkningar med anledning av vad som yttrats av herr
Edén.
Herr Edén ansåg, att han kunde ansluta sig till herr von Sneiderns
reservation och detta, om jag förstod honom rätt, av den anledningen
att han skulle finna det upprörande och orättvist, om genom
ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag i vad detta avser vägskatten,
jordbrukarna skulle tvingas att betala denna skatt i pengar i stället
för att utgöra den in natura. Det är ju klart, att skattetrycket på
vissa håll säkerligen vid ett bifall till Kungl. Majrts förslag skulle
bliva något tyngre, men på andra håll skulle det säkerligen också
bli mindre hårt, vilket ju framgår därav, att åtskilliga väghållningsdistrikt
redan under nuvarande ordning och med nuvarande repartitionstal
ha funnit med sin fördel förenligt, att — i vissa fall till och
med innan det lagligen var medgivet — övergå till det system för
vägunderhållet, som är föreslaget i den kungl. propositionen. Om nu
väglagsförslaget faller, så är det min tro, att inom den närmaste
tiden flera väghållningsdistrikt nödgas övergå från naturaunderhåll
till entreprenadsystem, trots det att skatten icke blir ändrad.
För övrigt vill jag endast anmärka, att det är alldeles riktigt
-— och jag är säker på att herr Edén ger mig rätt häri — att betrakta
en sådan skatt som denna enbart för sig och säga, att den är
Xr 41. 78
Lördagen den 20 maj, e. m.
omauJänna upp?''jru1nde och orättvis. Man måste ovillkorligen se varje skatt i
vägare samband med skattesystemet i dess helhet, och framför allt måste
landet. rticin, da det gäller skatter pa jorden, taga hänsyn till deras historiska
(Forte.) tillblivelse och den tid, de ägt bestånd. Det är ju så, att varje skatt
på jorden, varje ^ objektskatt av detta slag, tar sig uttryck i jordvärdet
och blir sa att säga räntan pa en osynlig inteckning i jorden.
Genom att avskriva en sådan skatt utan någon kompensation skänker
man jordägaren någonting, som han själv icke har förtjänt.
Nu kommer herr Edén utan tvivel att invända, att det ju nu är
fråga om betalning i penningar, vilket innebär ett hårdare tryck, men
enligt min uppfattning kan detta avhjälpas, innan man slutligt avgör
denna fråga.
Jag vill också påpeka, att det är fråga om en höjning av statsbidraget
icke med 25 procent, som herr Sköld yttrade, utan med 33 Y,
procent, d. v. s. med en hel tredjedel utöver det nuvarande grundbidraget,
och detta är en ganska kraftig höjning i jämförelse med vad
Kungl. Maj :t föreslagit, om man samtidigt skulle sänka skatten.
Slutligen vill jag beklaga, att för denna fråga visats ett så ringa
intresse ifrån stadsrepresentanternas sida. Jag har mig bekant, att
de känna det som om hela frågan icke skulle närmare angå dem. Jag
skulle vilja säga, att det vore beklagligt, om de på grund av denna
känsla skulle vakna år 1926 och finna, att en stor del bördor, med
vilka de aldrig räknat, blivit överflyttade på dem.
. Herr Edén: Ännu ett kort ord såsom svar dels till herr finansministern
och dels till herr kommunikationsministern. Vad först angår
herr finansministerns yttrande, så lär det väl inte kunna förnekas,
att om också herr finansministern kunde läsa ut, att man 1920 inte
trodde, att vägskattefrågan skulle komma upp förän efter provisoriets
utgång,^ detta naturligtvis berodde därpå, att det vid den tiden
icke fanns något förslag utarbetat, som överhuvudtaget tog upp den
frågan. Ett sådant förslag har kommit fram först år 1921, såsom
känt är, och först då har det varit möjligt att taga ståndpunkt till
detsamma. ^ Men just det förslagets utarbetare, de vägsakkunniga, ha
trots 1920 års beslut i kommunalskattefrågan dock lagt upp ett förslag
till ändring av vägskatten. Och vidare är att märka, att även
det resonemang, som herr finansministern nu för, icke alls drabbar
den i dag föreliggande reservationen i denna del, därför att denna
reservation ju avser att låta lagen träda i kraft först 1926. Vid
sådant förhållande är det ju möjligt och att hoppas, att en uppgörelse
i kommunalskattefrågan, hurudan den än må bli, hunnit komma till
stånd,, innan lagen jskall träda i kraft. Men anledningen till att vi
icke vilja gå med på att den gamla ordningen skall på nytt låsas in i
denna lag, det är, såsom gång på gång framhållits, att vi inte vilja
ha den till det bytesobjekt, som herr kommunikationsministern eftersträvat.
Beträffande herr kommunikationsministerns anförande skall jag
icke bry mig om att göra den invändning, han redan förutsett — den
Lördugen deu 20 maj, c. in.
79 Nr 41.
invändningen synes mig dock vara giltig nog. Men väl skall jag An,J- lrl^na
säga, att det är litet riskabelt, när herr kommunikationsministern nu
så hårt driver den satsen, att varje skatt, som ligger på jorden, blivit landet.
på något sätt tagen i betraktande vid bestämmandet av jordvärdet. (Korts.)
Den är »en inteckning», säger herr statsrådet, och varje eftergift i en
skatt på jorden skulle sålunda bara betyda en gåva till jordägarna.
Jag skall lämna osagt, huruvida det i och för sig gärna kan vara
möjligt att på allvar föra ett sådant resonemang, då det nämligen, så
vitt jag kan förstå, skulle göra det otänkbart att få eu rättvisare beskattning
i den del, skatterna drabba jorden. Ty då skulle man naturligtvis
resonera precis som det resonerades på den tiden, när det
var tal om grundskatternas avskrivning: Det tjänar ingenting till att
avlösa dem: de utgöra i alla fall bara »en inteckning på jorden»; avlösnigen
blir bara en förtjänst för den nu levande generationen och
icke till någon nytta för framtiden. Jag tror, att herr kommunikationsministern
och jag äro ense om att det resonemanget i grundskattefrågan
icke höll streck. Och jag nödgas anse, att detsamma är förhållandet
med herr kommunikationsministerns resonemang i den
fråga, som nu föreligger.
Men därtill kommer, att även om herr statsrådet nu skulle vilja
hävda denna sats, att det inte finns någon anledning att befria från
en del av »inteckningarna» i det nuvarande jordvärdet, skulle jagdock
vilja påstå, att det finnes de allra starkaste skäl mot att höja
»inteckningarna». Och ett faktum är, att man skulle höja inteckningarna,
försvaga jordvärdet och öka bördorna för de nuvarande jordägarna,
genom att låta dem betala en kontant vägskatt, som skulle
svara mot de förut uppskattade naturaprestationerna.
Herr statsrådet anmärkte däremot, att det skulle finnas vissa
distrikt, som redan nu med den nuvarande skatterepartitionen övergått
till att icke låta jordbrukarna själva sköta om vägbesväret. Det
må så vara, att så skett i vissa enstaka fall, men detta lär väl bero på
att i dessa distrikt funnits sådana särskilda förhållanden, som gjort
det möjligt att övergå till vägunderhåll genom vägstyrelsen utan att
taga ut en vägskatt, som skulle över hövan betunga jordbrukarna.
Jag nödgas anse, att i regel skulle en sådan övergång med nuvarande
skattegrunder bli över hövan tung för jordbrukarna inom distrikten.
Och jag tror inte det är lyckligt, när herr statsrådet säger, att han
förutser, att allt flera distrikt skola bli nödsakade att övergå till entreprenadsystemet,
även om man låter den gamla skattegrunden stå
kvar. Att de skulle bli nödsakade att övergå, det visar, tycker jag,
att herr statsrådet känner, hur betänkligt det skulle vara för dem att
övergå till ett sådant system. De skulle inte kunna bli »nödsakade»
på någon annan grund än den, att en modern väghållning på grund av
vägarnas kolossala slitning i längden inte gärna kan ske genom naturaunderhåll,
men de skulle bli nödsakade till detta steg, trots att den
nuvarande skattegrunden är för jordbrukarna olämplig för en kontantbetalning
av allt vägunderhåll. Jag håller verkligen före, att om
man inser detta, är det ett ytterligt starkt skäl för att icke ställa dem
i ett sådant olidligt predikament.
Nr 41. 80
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
.. Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet
Or ne: Herr talman! Endast ett ord till herr Edén. Herr Edén
synes i sin kalkyl ha glömt en mycket viktig omständighet, nämligen,
den fördel för lantbrukarna, som ligger i de förbättrade vägar,
vilka skulle åstadkommas genom införande av det föreslagna systemet.
Det är också värt något att få bättre vägar.
Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Endast ett par ord
på grund av en anmärkning, herr Anderson i Råstock gjorde, som
kanske gör, att man inte riktigt genomskådar saken. Herr Anderson
i Råstock sade, att jordbrukarna här vilja hugga för sig oskäligt,
icke blott genom en förändrad skattegrund utan också genom statsbidraget,
och han drog ut konsekvenserna av detta därhän, att det
ekonomiska ansvaret för väghållarnas beslut i vägfrågor skulle så
avkopplas, att man inte skulle draga sig för snart sagt vilka beslut
som helst. Nu vill jag anmärka, att det är inte endast jordbrukare,
som få gagn av det ökade statsbidraget, utan alla dessa, som betala
vägskatt, sålunda även inkomsttagare och de, som ha andra fastigheter
än jordbruksfastigheter. Och jag vill också nämna, hur det
enligt den utredning, vi fått från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
ställer sig med statsbidraget om den reservation, till vilken vi yrkat
bifall, skulle antagas. Grundbidraget är 40 %, och väg- och vattenhyggnadsstyrelsen
har ansett, att tilläggsbidraget generellt kommer
att ge 5 procent. Alltså blir statsbidraget i sin helhet 45 procent.
Jag undrar, om inte under sådana förhållanden de väghållningsskyldigas
ekonomiska engagement här är så pass kraftigt, att
de draga sig för att fatta några allt för långt gående beslut i fråga
om kostnader till förbättringar av vägarna, som icke äro av behovet
påkallade.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först
propositioner beträffande punkten 1) nämligen på l:o) bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan, 2:o) bifall till det förslag,
som innefattades i punkten A) av den utav herr von Sneidern m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3 :o) bifall till det
förslag, som innefattades i punkten 1) av herr Borells m. fl. reservation;
och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen farin den under 2:o) angivna nu hava flertalets mening
för sig. Men jämväl i fråga om kontrapropositionen äskades votering
i anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten 1) av andra särskilda utskottets hemställan i dess förevarande
utlåtande nr 1 antager yrkandet om bifall till det förslag,
Lördagen den 20 maj, e. m.
81 Nr 41.
som innefattas i punkten A) av den utav herr von Sneidern m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Ang. lag
om allmänna
vägar på
landet.
(Forts.)
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till det förslag, som innefattas i
punkten 1) av herr Borells m. fl. reservation.
Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 104 ja
mot 96 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets
hemställan i punkten 1) av utskottets förevarande utlåtande nr 1,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas
i punkten A) av den utav herr von Sneidern m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.
Huvudvoteringen utföll med 103 ja mot 99 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Utskottets hemställan i punkten 2) förklarades härefter på herr
talmannens därom framställda proposition vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om punkten 1).
Punkterna 3)—9).
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 2.
Å föredragningslistan fanns härpå upptaget andra särskilda ut- Ang.
skottets utlåtande, nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition förordning om
med förslag till förordning om automobilskatt m. m., dels ock inom aut0™ lmlkaU
riksdagen i ämnet väckta motioner.
Efter föredragning av punkten A) anförde
Herr Liibeck: Herr talman! Jag skall ifråga.om förslaget
till automobilskatt endast be att få göra ett litet påpekande, det
nämligen, att för den, som i likhet med mig är övertygad om att
den elektriska bildriften skall komma att göra stora framsteg i lan
Andra
kammarens protokoll 1922. Nrltl. 6
Nr 41. 82
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. (Jet under årens lopp, hade det varit mycket önskligt, om man redan
förordning om nu ^a(je kunnat taga den hänsyn till den elektriska bildriften, att
TO. TO. man ioriant pa samma satt, som man gjort i utlandet, dar den
(Fort®.) elektriska bildriften tagit större fart, nämligen att sätta lägre skat
tesatser
för elektriska bilar än för sådana, som drivas med bensin
ock liknande. I Tyskland och England har man därvidlag gått så
långt, att man satt skatten för elektriska bilar till hälften och därunder,
jämfört med skatten för bensindrivna bilar; detta av det rena
sakskälet, att de elektriska bilarna hava en betydligt jämnare gång
och följaktligen mindre åverka vägarna. Genom en sådan beskattning
vinner man också det syftet, att man får de inhemska tillgångarna
bättre tillgodogjorda, i det att man använder den elektriska
kraften, som kan erhållas relativt billigt genom laddning på nätterna
o. s. v., i stället för den importerade bensinen.
Nu är det givetvis för sent att komma med något yrkande i
denna fråga. Jag trodde, på grund av framställning hos utskottet,
att man där skulle finna någon väg att taga hänsyn till de framhållna
synpunkterna. Jag har endast velat påpeka detta, till den
verkan det hava kan till ett kommande tillfälle.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna B)—D).
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 3.
Eöredrogos vart för sig andra särskilda utskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik; och
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon
på landet.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 4.
Om ändring i Vidare förekom till behandling andra särskilda utskottets uttogen
låtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 78 med
förlag till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23
besvärets oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
utgörande på TT .
landet. Uti en till andra särskilda utskottet hänvisad proposition, nr
78, hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga följande:
Lördagen den 20 inaj, e. m.
83 Nr 41.
r Om ändring i
L&Q lagen
om undrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 33 oktober 1891 an- angående väg -gående väghållningsbesvärets utgörande på landet. besvärete
Härigenom förordnas, att 35 § sista stycket och 77 § första styc- u<J(^^pu
ket i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets ut- (i-orts.)
görande på landet skola erhålla följande ändrade lydelse:
35 §.
Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom landsfiskalens
föranstaltande utföres, skall av vägstyrelsen förskjutas,
dock, vad angår botande av tillfälliga brister, ej till högre belopp än
landsfogden i länet efter granskning av kostnadsräkningen godkänner.
Kostnadsbelopp. som sålunda bör förskjutas, skall av landsfiskalen
omedelbart efter arbetets utförande uttagas av vederbörande
väghållare eller vägfogde men skall, där tillgång saknas till beloppets
gäldande, stanna å vägkassan.
77 §.
Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid
bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant av väghållare,
som blivit om dylika brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige
från och med tio till och med tvåhundra kronor.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande proposition måtte av
riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits:
av herrar Johan Bernhard Johansson, Tjällgren, Olsson i Broberg
och Olsson i Bladmage, vilka hemställt, att förevarande proposition
måtte av riksdagen avslås;
av herrar Frändén och Brännström, vilka instämt i nämnda reservation,
i vad den innefattade yrkande om avslag å förslaget om
ändring av 77 § av gällande väglag; samt
av herr Hamilton.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Som kammaren fin
ner,
avser den föreliggande propositionen och utskottets förslag att,
om jag så får säga, hålla landsfiskal skadeslös, för den händelse
han vidtagit åtgärden att leja för fullgörande av bristande vägunderhåll
och väghållaren saknar tillgång att gälda, vad landsfiskalen
utlagt för vägreparationen. Detta låter ju ganska oskyldigt. Man
Nr 41.
Om ändring i
lagen
angående väghållningsbesvärets
utgärande på
landet.
(Forts.)
84 Lördagen den 20 maj, e. m.
säger, att det ju inte kan vara annat än rimligt, att landsfiskalen,
som har att tillse, att vägarna hållas i laga skick, och nödgats vidtaga
en dylik åtgärd, skall hållas skadeslös av vägkassan. Därest
det visar sig, att väghållaren är insolvent eller inte har förmåga
att betala för väglagningen i fråga, så bör, säger man, landsfiskalen
ha rätt att av vägkassan återfå vad han utlagt. Nu vill jag för
det första säga det, att det kan väl ifrågasättas, huruvida det kan
vara lämpligt att lägga en dylik tunga p.å vägkassan för ett onus,
som åvilar jordbruksfastighet. Ty vägen är ju egentligen tilldelad
jordbruksfastighet. Och vägkassan bildas av andra skattedragare
än jordbrukarna. Men det är inte nog med detta. Utan i och med
detsamma som detta skydd, om jag får kalla det så, för landsfiskalens
åtgärder kommer att lämnas, så kommer han att, mera obesvärad
av eventuell risk, han kan löpa för den åtgärd, han vidtagit,
strängt hålla efter s. k. försumliga väghållare. Jag tror, mina
herrar, att med den utveckling vi äro inne på nu, så blir det icke
allenast den försumlige väghållaren, som det blir fråga om, utan
det blir även fråga om väghållare, som icke med bästa vilja i världen
förmå hålla sina vägstycken i laga skick. Alltså skulle denna
åtgärd, såvitt jag kan se, verka därhän för ekonomiskt svaga väghållare,
som icke redan äro .insolventa, att det som här ifrågasatts
i ganska kraftig mån bidrager till att göra dem insolventa. Det
är ju rätt betecknande här, för den utveckling man beträtt, när man
vet, huru biltrafiken utvecklar sig, så att vägunderhållet blir omöjligt
på vissa håll. Och jag är viss om, att i voteringen om väglagen
var det nog kanske många, som bidrogo till resultatet där.
av den kategori, som vill ha fritt spelrum att åka bil utefter landet,
och jag skulle kanske bli sannspådd, om jag säger, att jag tror, att
dessa personer, när de komma ut och finna, att vissa vägstycken icke
äro tillräckligt väl underhållna, bli de första, som anmäla väghållaren
för landsfiskalen för bristande underhåll. Det är ju sköna förhållanden,
som man här vill tillskapa för jordbrukarna, som ha
vägunderhållet sig pålagt och som med den utveckling., trafiken
fått, icke med bästa vilja i världen kunna hålla sina vägstycken i
ordning. Det bör väl för resten här vara lämpligt och rimligt, då
det gäller onera, som vila på ett sådant skatteobjekt som fastighet,
att fastigheten också får lov att svara för detta. Och är det så, att
det behövs vidtagas några åtgärder här i åsyftad riktning, så bör
man väl ställa så till, att för dylika onera — bristande betalning —
av landsfiskalen utlagt vägunderhåll får utgå med förmånsrätt, där
det gäller en insolvent väghållare.
Jag kan icke vara med om detta, som här föreslås och jag kan
absolut inte vara med om det nu med den utgång, väglagfrågan fick.
Ty jag säger ännu en gång, att det skulle bli en skön utveckling
detta, då herrarna från städerna, som behaga trafikera vägarna med
sina bilar, så snart de finna en vägbit, som icke är tillräckligt väl
underhållen, endast ha att anmäla det för landsfiskalen, som sedan
har att behandla vederbörande väghållare. Jag säger, att de ekonomiskt
svagt ställda väghållarna komma i den situationen, att äro
Lördagen den 20 maj, e. in.
feö Nr 41.
de icke insolvent* redan, så bli de det sedan de flera ganser om året0"1 1
av landsfiskalen efter anmälan från biltrafikanter bli åtalade för viiy_
bristande vägunderhåll eller avfordrade oskäliga kostnader därför, hållnings
På
dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka avslag besvärets
på utskottets förslag och bifall till reservationen. . Ut''JTcmdet
Jag skall också be att få understryka, att det är icke nog med (port8 \
det, att man härvid utvidgar landsfiskalens befogenhet, utan man
vill också skärpa bötesansvaret för den försumlige väghållaren, där
latituden nu är 5 till 20 kronor, upp till 10 och 200 kronor. Och
är det så, att han icke förmår hålla sitt vägstycke i ordning och icke
har möjlighet att betala dessa böter, så kan han få krypa in i fängelse
efter den förhöjda bötesskala, som man här ansett lämpligt
att föreslå.
Jag ber som sagt att få yrka bifall till reservationen och avslag
på utskottets hemställan.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar!
Denna kung!, proposition har ju framkommit därför att det har
visat sig, att landsfiskaler, som ha nödgats leja på grund av att väghållare
varit försumliga, ha i vissa fall icke kunnat få ut de utlägg,
som de ha gjort, ifall den, som de ha lejt för, varit insolvent. Det
är ju så, att det här är ingen nyhet. Redan nu .ha landsfiskalerna
skyldighet att se till att vägarna hållas i laga skick. Det förrättas
varje år vägsyner, och då bestämmes det vad som skall göras åt Jern.
Uraktlåter väghållaren att fullgöra, vad vägsynen ådömt honom, så
har landsfiskalen rätt att stämma honom och att, om han icke fullgör
det inom en bestämd tid, leja för det. Det har också en del landsfiskaler
gjort, och många kanske ha gjort det. Men det har visat
sig, att det har blivit de, som fått betala det, därför att jordägaren
har varit insolvent. Och särskilt under de sista åren, när fastigheterna
ha bytt om ägare, så att man knappast vetat, vem som varit
ägare och ingen ägare funnits boende där, har det inträffat många
fall, då de fått stå för detta förskotterade belopp. Det har också
gjort det, att vissa länsstyrelser ha ställt medel till landsfiskalernas
förfogande, men det synes, som om den vägen icke vore den råtta,
därför att det finnes intet anslag, som står till Konungens befallningshavandes
förfogande för att förskottera medel till landsfiskalen. Därför
har man ansett denna sak böra ordnas på annat sätt, så att om
eu landsfiskal nödgas leja för att få arbetet utfört och den väghållningsskyldige
har försummat det och sedan landsfiskalen förskotterat
medel och det visar sig, när han skall utkräva det, att den väghållningsskyldige
saknar medel att betala det, så skall han kunna
få det av vägkassan. Det är vad man begär i denna kungl. proposition.
Mig synes det eljest vara en orättvisa att i lagen pålägga
landsfiskalen denna skyldighet. Man kan anmäla honom för försummelse
i tjänsten för det han icke fullgör sin skyldighet. Hans
skyldighet är att ingripa, och när han ingriper, så bör han icke vara
den, som skall stå risken, ifall den, som han ingripit emot, icke kan
klara det.
Nr 41. 86
Lördagen den 20 maj, e. m.
Om ändring i
lagen
angående väghållningsbesvärets
utgörande på
landet.
(Forts.)
Vad sedan gäller bötesbeloppet, så bär det nu varit 5 till 10
kronor, och det skulle nu ökas från 10 till 200 kronor. Jag vet, att
man har stämt väghållnings skyldiga, som varit påförda hundratals
lass grus, och då är det naturligt, att om det är t. ex. en arrendator,
som skall sluta året därpå, så pliktar han hellre 10 kronor, än han
kör dit något grus. Det synes vara ett mycket lågt belopp även
dessa 10 kronor, och det blir väl i mycket sällsynta fall, som det
högsta beloppet 200 kronor kommer att ådömas.
Jag tror, att, om man icke vill ställa det så, att landsfiskalernas
tillsyn över vägarna blir någonting som finns i lagen men icke i
verkligheten, så har man nog ingen annan väg att gå än att bifalla
Kungl. Maj:ts proposition och utskottets utlåtande, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.
Herr Brännström: Herr talman! Jag kan finna, att den
ändring, som är föreslagen här i 35 §, har något fog för sig. Det
kan ju finnas -— det får man icke förneka — försumliga väghållare,
och det kan finnas sådana, som äro insolventa, och det kan då icke
vara rätt och billigt, att landsfiskalen skall kunna få förlora pengar
på dessa försumliga väghållare, när han sin plikt likmätigt har att
försätta detta vägstycke i fullgott skick och nödgas för detta särskilt
lägga ut pengar, som han icke kan återfå, därför att det gäller
en insolvent väghållare. Då kan det ju icke vara rättvist att denne
landsfiskal skall av egna medel få erlägga det förskjutna beloppet.
Om jag nu anser, att den ändring, som införes här i 35 §, har
något fog för sig, så kan jag icke säga detsamma om den föreslagna
ändringen i 77 §, nämligen när det gäller bötesbeloppen, som väghållare
kan ådömas för försumlighet. I en tid, som vi nu leva i,
när penningtillgången och penningvärdet blivit något helt annat än
det varit under förutvarande högkonjunktur, då är det icke motiverat
enligt mitt förmenande att höja bötesbeloppen så, som är föreslaget
i denna paragraf. Jag anser, att de bötesbelopp, som förut gällt,
äro tillräckliga. Det medel, som gives landsfiskalen i och med att
han icke själv behöver riskera att få betala den lega, som han möjligen
får lov att tillgripa för att försätta ett vägstycke i fullgott
skick, är ganska betydande. Han får detta medel genom att man
godkänner det yrkande, som är framställt här och tillstyrkt av utskottets
majoritet beträffande 35 §. Men enligt mitt förmenande
finnes icke något egentligt fog, för att man här skulle ändra 77 §,
allra minst i en tid, då penningvärdet är ett helt annat än det varit.
Om yrkandet framkommit för något år sedan, skulle man förstått
det, men nu under depressionstider anser jag det icke föreligga skäl
för att så avsevärt höja böterna för en kanske mången gång synnerligen
obetydlig förseelse. Att nu höja dessa bötesbelopp, fördubbla
dem och t. o. m. tiodubbla dem, anser jag icke påkallat, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Frändén
och mig avgivna reservationen, vadan jag yrkar bifall till Kungl.
Maj:ts proposition utom beträffande 77 § väglagen.
Lördagen den 20 maj, e. in.
87 Nr 41.
Herr Åkerlund: Att landsfiskalens utlägg ersattes av väg- m
kassan, har jag ingenting att invända emot. Men de stegrade bo- ang^enije vag.
terna anser jag mig ovillkorligen böra motsätta mig, så länge det är hållningaställt
som det är i Sverige och fortfarande ser ut att bli. Att tusen- besvärets<
tals människar i våra skärgårdar, som knappast sett en väg i sitt “
liv, och tiotusentals småbrukare, som ha kanske några famnar väg (ports.)
att grusa men icke ha några dragare, skola utsättas för detta, anser
jag fullkomligt orimligt. Vad beträffar de större arrendatorema,
som det talats om, att de skulle undandraga sig att laga vägarna inom
den tid, som är bestämd, så är det landsfiskalens skyldighet att se
till den saken. Men jag har alltid ansett det vara förfärligt orättvist,
att dessa människor, som icke ha det ringaste gagn av någon
väg, skola vara underhållsskyldiga. Att de nu också skulle få betala
stora böter, därför att de icke kunna fullgöra denna underhållsskyldighet,
kan icke vara rättvist.
Jag ber att få instämma i den föregående ärade talarens yrkande.
Herr Johanssoni B rånalt: Herr talman! Med den utgång,
väglagen nu fått, kan jag icke annat än instämma i den reservation,
som är avgiven av herrar Johansson och Tjällgren m. fl. med yrkande
om avslag på denna kungl. proposition. Och jag anser, att man icke
bör sätta nya lappar på gammalt kläde. Ty börja vi tumma på och
försöka förbättra den nuvarande väglagen, så komma vi med all
säkerhet att också fördröja tillkomsten av en ny behövlig väglag.
Herr Sköld: Bara ett par ord! Jag tror det är en alldeles
onödig skuggrädsla man har för att medgiva, att vägkassan skall
betala ut de medel, som en landsfiskal icke kan få ut av den försumlige.
Vi skola ju ändå komma ihåg, att landsfiskalen har enligt
gällande bestämmelser skyldigheten att fylla ett visst uppdrag. I
den punkten är lagen klar. Om man anmäler, att vägen icke är i
tillbörligt skick, så kan landsfiskalen tvingas att ställa om, att
vägen blir sådan. Han kan sålunda tvingas till alla de trakasserier,
som herr Olsson i Broberg talat om, men han kan i vissa fall icke
få tillbaka sina utlagda pengar, d. v. s. man vill på det sättet rent
av tvinga en svensk ämbetsman att icke kunna fullgöra sin lagliga
skyldighet och på det sättet kanske rent av — som visst i något
fall skett — tvingas att lämna sin plats.
Vad beträffar böterna, så må jag säga, att det är tillräckligt
att hänvisa till alla de exempel, som funnos samlade i utskottet,
där det visade sig, hurusom stora godsägare, som vid synerna gång
efter gäng fått sig ådömt att utföra ett visst antal lass grus på
sin väg, notoriskt vägrat att gorå det, och därför att landsfiskalen
utlyst entreprenad, men han icke själv hade råd att bekosta det,
blev denne godsägare eller arrendator dömd till fem kronors böter
år efter år. Och det är klart, att det var lättare för honom att
betala fem kronor än att köra ut många lass grus. Jag skulle tro,
Nr 41. 88
Lördagen den 20 maj, e. in.
Om ändring i &tt beträffande skärgården det icke blir stor skillnad, om bötesbeangåSväg.
[oppet köjes *''em til1 tio kronor. Den större latituden be
hållnings-
hövs för tredskande godsägare och arrendatorer.
besvärets Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
utgörande på
(Förtal Eerr Olsson i Broberg: Herr talman! Det låter ju ganska
resonabel att komnm med detta förslag, då man talar om försumliga
och tredskande väghållare. Men ha nu väghållarna blivit på sista
tiden så mycket mera försumliga och tredskande, än de varit förut?
Det har icke varit tal om detta förslag förrän nu, just när biltrafiken
gör det omöjligt för kanske de allra plikttrognaste att hålla
sin väg i laga skick. Det var en herre uppe i utskottet och berättade
för oss ett exempel på en person, som grusat sin väg icke mindre
än sex gånger på ett år ganska kraftigt, men när bilarna kommo,
kastade de gruset i diket, så att ett par dagar efter sedan han grusat
sin väg, var allt gruset borta. Kan det då vara lämpligt att ställa
så till, att landsfiskalen icke behöver ha några betänkligheter med
hänsyn till de eventuella ekonomiska risker, som kunna påvila
honom för hans naturligtvis ökade nit, ty om det blir anmälan från
missnöjda trafikanter, så anser han sig naturligtvis, utan att vidare
behöva tänka på vare sig den vägunderhållandes ekonomiska förmåga
eller hans mer eller mindre tredska och försumlighet, böra
gripa in och se till, att här skall allting vara i bästa skick. Och
på det viset kan den allra mest plikttrogne väghållare ruineras. Jag
vill icke säga, att landsfiskalen skall stå risken, men man får vidtaga
andra åtgärder för att skydda honom, än att vägkassan skall garantera
honom för förlust, i synnerhet som det ju är ett skatteobjekt,
fastigheten, som skall garantera för onuset och som för detta onus
liksom för andra kommunala utskylder får lov att svara. Då får
man bevilja förmånsrätt i egendomen liksom för andra kommunala
utskylder. Jag anser det därför vara orättvist mot andra skattedragare,
som bidraga till vägkassan, att de skola bidraga till att
betala till ett vägunderhåll, som är indelat på och ännu påvilar en
viss jordbruksfastighet.
Det är ju som sagt de ändrade förhållanden, som inträffat på
grund av automobiltrafiken, som göra det omöjligt på många håll
att kunna hålla vägarna i ordning. Det är det som gjort, att detta
framkommit. Da man nu ser, hur man ställer sig till en omläggning
av väglagen, som kunde medföra bättre förhållanden, och man går
emot det, då får man väl säga, att det icke är underligt, att man
reagerar mot ett sådant förslag, som här föreligger.
Jag vidhåller därför mitt yrkande om fullständigt avslag na
det föreliggande förslaget.
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag kan ju icke vara med
om första delen av herr Johanssons m. fl. reservation, utan jag anser
det vara fullt rimligt och billigt, att landsfiskalen får ersättning
ur vägkassan för de utlägg, han måste göra. Får han detta, så säger
89 Nr 41
Lördagen den 20 maj, c. in.
jag gentemot herr Sköld, att jag är övertygad om att landsfiskalen °"1 *
kan åstadkomma, att det vägunderhåll, som är försummat, blir angåen^e Vägverkställt.
Men vad beträffar dessa böter, så får jag lov att fästa hållningsmig
främst vid folk i liten ställning och de fattiga och eländigt och ^
för resten en massa personer, som icke med bästa vilja i världen “ p
kunna fullgöra sina åligganden, som de ha i naturaunderhållet. De (Kort8.)
skola ut på vintrarna och köra grus på sitt vägstycke, men de kunna
icke komma i land, därför att isarna varken bära^eller brista. År
det rim och reson, att de för detta skola kunna få bota ända upp
till 200 kronor? Då ser jag hellre, att någon stor godsägare någon
gång går fri, än att dessa arma stackare skola utsättas för sådana
vanskligheter, som det här är fråga om.
Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall^ till den av
herr Johan Bernhard Johansson in. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) bifall till det av herr Brännström under
överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen hava flertalets röster för sig. Som
votering likväl begärdes, upptog herr talmannen för _ bestämmande
av kontraproposition ånyo de båda återstående propositionerna, därvid
herr talmannen förklarade sig anse den under 3:o) angivna nu
vara med övervägande ja godkänd. Men jämväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i anledning varav först uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 antager det av herr Brännström
under överläggningen framställda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Omröstningen enligt denna voteringsproposition utföll med 68
ja, men 127 nej; och blev följaktligen den av kammaren nu godkända
propositionen för huvudvoteringen så lydande:
Den, som vill att kammaren bifaller andra särskilda utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Huvudvoteringen utvisade 109 ja mot 81 nej, vid vilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.
Ur 41. 90
Lördagen den 20 maj, e. m.
§ 5.
I fråga om
utbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
Härefter förelåg till avgörande andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående viss befogenhet för länsstyrelsen att
besluta i fråga om utbetalande till skoldistrikt av statsbidrag till
skolväsendet.
I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 168, hade herr Lindman m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att sådana
åtgärder måtte vidtagas, att, i den händelse folkskoleinspektör avstyrkte
statsbidrag till ett skoldistrikt under fordran på införandet
av sadana förändringar beträffande skolväsendet, vilka skulle i
form av beskattning vålla distriktet kännbar kostnad, det skulle tillkomma
länsstyrelsen att efter prövning fatta beslut i frågan om
statsbidragets utbetalande, sedan från skoldistriktet inhämtats fullständiga
uppgifter om distriktets ekonomi och uttaxeringen av kommunalutskylder.
Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar Bergström, Wallerius och
Gardell samt fröken Wellin.
Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:
Herr Bergström: Till detta utskottsutlåtande har jag fogat
en blank reservation, och jag skall därför, herr talman, be att
med ett par ord få redogöra för skälen till denna min ståndpunkt.
I motionen yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa,, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att, i den händelse
folkskoleinspektör avstyrker statsbidrag till ett skoldistrikt under
fordran på införande av sådana förändringar beträffande skolväsendet,
vilka skulle i form av beskattning vålla distriktet kännbar
kostnad, det tillkommer länsstyrelsen att efter prövning fatta beslut
i frågan om statsbidragets utbetalande, sedan från skoldistriktet
inhämtats fullständiga uppgifter om distriktets ekonomi och
uttaxeringen av kommunalutskylder». Uti motiveringen till sitt
avslagsyrkande pa motionen säger utskottet, dels att länsstyrelsen
redan har att pröva de av folskoleinspektören framställda
anmärkningarna och dels även att länsstyrelsen givetvis har rätt
att från vederbörande skoldistrikt inhämta upplysning om distriktets
ekonomiska förhållanden samt slutligen att det redan nu
är praxis, att länsstyrelserna infordra dylika uppgifter.
Vad det första beträffar, vill jag ingalunda bestrida länsstyrelsens
rättighet härvidlag, men vad vi med vår motion ha avsett,
är icke blott, att länsstyrelsen skall ha rättighet utan en i lag stadgad
skyldighet att infordra vederbörande skoldistrikts uppgift om den
!)1 Nr 41.
I.ördagen den 20 uinj, e. in.
ekonomiska ställningen. Genom eu sådan bestämmelse ar det tro- jj£tf££mav
ligt, att ärenden av denna art kunna avgöras pa detta stadium, utan statsbidrag till
.att man behöver gå till högre instans, och i varje fall blir frågan skolväsendet.
fullständigt klarlagd på detta tidiga stadium. _ (Korts.)
Vidare säger utskottet, att det redan nu är praxis, att länsstyrelserna
infordra dylika uppgifter från distrikten. Vi ha inom utskottet
icke kunnat få full klarhet över, huruvida så verkligen är
förhållandet, men även om så vore förhållandet, kan jag icke förstå,
varför man skall motsätta sig, att fullt klara bestämmelser utfärdas
i detta avseende. Något som helst ingrepp i statens genom folkskoleinspektören
utövade kontroll över skolväsendet sker ju ej heller.
Slutligen ber jag att få tillägga, att aldrig, såvitt jag vet, förekommit
någon som helst konflikt mellan folkskoleinspektören och
skolrådet inom det distrikt, jag tillhör, men det torde vara oss alla
bekant, att på en hel del håll i vårt land dylika konflikter förekomma,
och jag förmenar, att ett klarläggande av här berörda bestämmelser
skulle verka avspännande och sålunda verka till folkskolans
fromma och den sunda och goda utveckling, som vi väl alla
.önska
Med dessa korta! ord ber jag. herr talman, att få yrka bifall till
föreliggande motion.
Fröken Wellin instämde häruti.
Herr Öl s s o n i Mora: Herr talman! _ Då andra kammaren för
en vecka sedan debatterade, herr Johansons i Hallagården m._ fl. skolmotion,
hade visserligen den föregående ärade talaren i en vid
utskottsutlåtandet fogad reservation tillkännagivit, att han hade för
.avsikt att i dess helhet tillstyrka herr Lindmans m. fl. motion nr 168.
Men då denna avsikt icke förverkligades genom någon hemställan
i den reservation, som fogats vid det nu föreliggande utskottsutlåtandet,
var det icke utan en viss förvåning, som jag nu hörde den ärade
reservanten upptaga motionärernas yrkande om, såsom det heter,
»att sådana åtgärder måtte vidtagas, att, i den händelse folkskoleinspektör
avstyrker statsbidrag till ett skoldistrikt under fordran på införandet
av sådana förändringar beträffande skolväsendet, vilka skulle
i form av beskattning vålla distriktet kännbar kostnad, det tillkommer
länsstyrelsen att efter prövning fatta beslut i frågan om statsbidragets
utbetalande, sedan från skoldistriktet inhämtats fullständiga
uppgifter om distriktets ekonomi och uttaxeringen av kommunalutskyfder».
Med bästa vilja har utskottet icke kunnat undgå att finna,
att detta yrkande är oklart och mångtydigt Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ärade ledamöter att i stillhet begrunda, detsamma.
Något mer kan knappast behövas, för att det skall bil
klart, att detta yrkande är otympligt, för att icke säga omöjligt.
Åtminstone vore det synd om Kungl. Maj :t, som skulle uttolka ett
sådant beslut. Ty7- vad innebär y7rkandet, sadant det nu .föreligger .
Jo, läser man det så, som man brukar läsa och som man i allmänhet
bör läsa, ser det ut, som om motionärerna önskade åtgärder för att
Nr 41. 92
Lördagen den 20
niuj, e. m.
uJaZlul kra}Tty7^fn bfeslut^erätt ifråga om ^anordnande av
statsbidrag till statsbidrag till skoldistrikten. Detta kan dock icke vara motionärerskolväsendet.
nas mening, ty en sådan rätt bär länsstyrelsen redan enligt den kiinn-1
(Forte.) kungörelsen den 28 oktober 1921, som ju också herr Bergström nyss
medgav Denna kungörelse tillägger nämligen länsstyrelse fri prövningsrätt
gentemot eventuella anmärkningar av folkskoleinspektören
Jag tiar visserligen sett, att en av Konungens befallningshavande bär
i landet sa sent som den 15 februari i år icke måtte ha observerat
kungörelsen av den 28 oktober i fjol utan i ett offentligt uttalande
i den saken utgick från förhållandena enligt kungörelsen den 16 september
1918.o Jag bär vidare också i utskottet hört sägas, ehuru
'' et lcke Pa något satt visats, att det skulle finnas någon länsstyrelse
;.°™ e fin.na dei? ifrågavarande beslutanderätten något problematisk.
. oa mycket nöjsammare var det nu att höra, att herr Bergström
medgiver, att det torde vara så, att länsstyrelse härvidlag har beslumnderatt.
Jag har i varje fall icke lyckats få reda på, vad det
ar för en länsstyrelse, som skulle ha denna uppfattning, som jag
nyss berört llraga om innebörden av kungörelsen av den 28 oktober
i fjol, och någon grund för denna uppfattning torde icke kunna uppvisas.
^
^Men det linnés andra möjligheter att tolka motionärernas yrA-ar.
ue. såsom det nu framförts av herr Bergström. Betraktar man
ordet »tillkomma» såsom, liktydigt med »äga rätt», så skulle man
77lnna, förmena, att. motionärerna påyrkade vidtagande av sådana
åtgärder, som berättigade länsstyrelsen att under vissa av dem närmare,
angivna förhållanden från. skoldistriktet inhämta fullständiga
UiPIvj 6r n°m distriktets ekonomi och uttaxeringen av kommunalutskylder.
Men då länsstyrelsen otvivelaktigt redan har en sådan rätt,
lian icke heller detta vara meningen. Motionärernas mening måste’
vara den. »om utskottet antagit och som nu också tydligt framhävdes
av herr Bergström, d. v. s.. att såsom utskottet omskrivit saken, deras
yrkande skulle avse. vidtagande av sådan åtgärd, att länsstyrelse
under av dem angiven förutsättning skulle vara skyldig att
1. n vederbörande, skoldistrikt inhämta fullständiga uppgifter om
distriktets ekonomi och uttaxeringen av kommunalutskylder, innan
statsbi.dragsärende avgöres.. Härom gäller emellertid, vad utskottet
säger i sitt utlåtande, nämligen att det maste anses ligga uti sakens
natur, att länsstyrelsens prövning av ett sådant ärende måste förutsätta
skoldistriktets hörande, när anmärkning framställts mot distriktets
skolväsen och anmärkningen sålunda icke motiveras av att
vederbörande gjort sig skyldig till någon uppenbar felräkning eller
ett formellt, förbiseende. Utskottet har hört sig för hos en del länsstj
relser, vilken praxis som härvidlag tillämpas, och därvid inhämmt,
att i. alla dylika fall tillämpas remiss till skoldistriktet redan
nu. Motionärerna hava icke kunnat uppvisa något fall, där länsstyrelse
brustit härutinnan, och det bör väl ändå kunna slås fast. att
det är på. deras sida, som bevisskyldigheten i detta fall ligger. Alltså.
skoldistrikten få redan nu i dylika fall tillfälle att yttra sig. och
skulle det likväl vara så, som det dock icke visats, att det i något
Lördagen den 20 maj, e. in.
93 Nr il.
fall skulle tillämpas en annan praxis, synes det utskottet otvivelak- 1 fråga om
tigt, att man måste komma att vinna en enhetlig remisspraxis P^ Statsbidrag Ml
grund av det uttalande, som riksdagen nyligen gjorde i samband med <g-0?väsendet.
behandlingen av herr Johansons i Hallagården motion, då riksdagen (Forts.)
nämligen uttalade, att »vederbörande skolråds yttrande bör av länsstyrelse
inhämtas över av folkskoleinspektör i samband med avgivande
av vitsord över rekvisition av statsbidrag framställd anmärkning
mot ett skoldistrikts skolväsen, innan ärendet av länsstyrelsen
företages till slutlig prövning». Det kan således förväntas, att motionärernas
önskemål, i den mån det icke redan är tillgodosett, måste
vinnas, utan att begäran om författningsändring från riksdagens sida
erfordras. Under sådana förhållanden kan jag icke se, att det
föreligger något som helst skäl för ett bifall till det framställda
yrkandet.
Detta yrkande är, såvitt jag kan se, byggt på en oriktig framställning
av grunden för och tillvägagångssättet vid avstyrkande
och vägran av statsbidrag. Det är icke klart, vad man skulle vinna
med ett beslut i enlighet med det framställda yrkandet. Så mjmket
torde den allra minsta granskning av yrkandet, sådant det är formulerat,
giva vid handen, att man icke vinner den klarhet med avseende
på behandlingen av dessa ärenden, som herr Bergström betecknade
som önskvärd. Jag vill också säga, att när herr Bergström
liär framhöll, att man med ett bifall till hans yrkande skulle vinna,
att länsstyrelsen bleve skyldig att infordra uppgifter från skoldistrikten
angående uttaxeringen av kommunalutskylder och distriktets
ekonomi, så är det icke alls tydligt och klart, att detta vinnes med
ett bifall till det av motionärerna framställda jrrkandet, som nu upptagits
av herr Bergström. Det förhåller sig, såsom jag nyss uppvisat,
med detta yrkande så, att det kan tolkas på flera olika sätt.
Jag torde härmed ha genomgått det väsentligaste i denna sak,
och jag vill blott tillägga, att ett närmare ingående på motiveringen
för den ifrågavarande motionen skulle innebära en upprepning av
det, som talades här i kammaren under skoldebatten för en vecka
sedan, en upprepning som jag för min del måste finna vara alldeles
onödig och med hänsyn till den synnerligen långa oavverkade föredragningslista,
som föreligger, alldeles oförsvarlig.
Med stöd av vad jag tillåtit mig i korthet anföra ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Wallerius: Herr talman! I anledning av vad utskottets
ärade ordförande här uttalat, skall jag be att få instämma
i vad han nämnde om. att vi förut haft en debatt angående skolfrågor,
men då sysslade vi med författningarnas tillblivelse, medan
det nu åtminstone förefaller mig, som om det egentligen anginge
praktiska tillämpningsfrågor.
Jag vill för min del icke underkänna värdet av de uttalanden,
som utskottets ordförande påpekar hava blivit gjorda i denna fråga.
I och för sig ha de naturligtvis sin betydelse, men jag tror. att då
vi motionärer vilja komma ett steg längre, vi ha skäl därtill. Jag
Nr 41. 94
Lördagen den 20 maj, e. m.
1Jrå1g\om skulle också vilja från början säga ifrån, att de, som fattat ärendet
Ttaisbidrag uu s^som en aktion mot folkskoleinspektörerna såsom sådana eller i allskolväsendet.
mänhet, ha fattat vår avsikt på ett felaktigt sätt. Folkskoleinspek(Forts.
) törerna ha ju att följa gällande föreskrifter samt göra sin plikt, och
de ha många gånger en svår ställning.
Om man då vill gå ut från det vanliga tillvägagångssättet för
folkskoleinspektörerna under deras arbete för skolväsendet, bär man
att tänka på den väg, som i gångna tider blivit följd av dem och ännu
i våra dagar följes, och på vilken väg den svenska folkskolan, kan
man väl säga, i det stora hela nått sin utveckling, och jag tvekar icke
att erkänna, att på denna väg förträffliga gärningar utförts av folkskoleinspektörer,
vilket gör vederbörande förtjänta av varaktig hågkomst
— den väg nämligen, där man under ömsesidigt hänsynstagande
måhända snart nog kommer till bestämmelser i reglementen
m. m., eller, om inspektören stannar i en avvikande mening, han
gör sina framställningar därom hos myndigheterna. En rikhaltig
erfarenhet visar då, i huru stor utsträckning inspektörens yrkandevinner
beaktande både i lägre instans och i högsta. De ärenden, som
särskilt föranleda de reflexioner, som finnas i motiveringen till denna
motion, och det yrkande, som finns i dess slutkläm, äro till stor de!
skolbyggnadsfrågor. Dessa sammanhänga ofta med reglementena..
Har det skett en reglementsförändring, som pekar i en viss riktning,
kan därav följa, att vissa förändringar måste företagas med avseende
å skolhusen. Därvidlag är det även en möjlighet, som blivit begagnad,
nämligen ett åläggande av myndigheterna, kanske vid åtskilliga
100 kronors vite, för vederbörande skoldistrikt att inom viss tid ha deeller
de anordningarna färdiggjorda.
Men det finnes också ett annat sätt, och det är hotet. Det finns:
exempel på att, innan myndigheterna fastställt reglementen och andra
motsvarande ålägganden, inspektören säger: Om ni icke gör det och
det, kommer statsbidraget att indragas. Detta har icke kommit till
uttryck i utlåtandena över motionen, men förekomme det också baraen
enda gång, bör det i alla tänkbara situationer förebyggas. Jagtror,
att skoldistrikten i allmänhet kunna sägas gärna vilja slippa
besvär och stridigheter, och därför gör man orätt, om man från början
tänker på en tredskande kommun i ett sådant här fall.
Man måste ha bestämmelser, som skydda skoldistrikten för eu
dylik eventualitet. Egendomligt nog har man då i första, hand kommit
att tänka på den skadliga verkan, det skulle ha, om skoldistrikten
skulle kunna känna sig trygga i förlitande på en viss makt hos:
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att denna makt skulle sträcka
sig därhän, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle ha rätt att
annullera i allmänna författningar givna bestämmelser, ligger ickeinom
vårt yrkande, och det ligger väl icke inom möjligheternas gräns..
Så långt tror jag icke, att man bör gå i tydningen av den framställning
om ändring uti ett visst moment i kungörelsen om statsbidrag,
som innehålles i motionen.
Vad skulle då denna ändring närmast innebära? Jo, icke bara
det, att Kung], Maj:ts befallningshavande, såsom det uttalats i ett
Lördagen den 20 moj, e. in.
95 Nr 41.
annat utskottsutlåtande, skulle ha att inhämta yttrande från skol- 1 fråga om
distriktet, utan att det skulle lämnas tydli# hänvisning på distrik- ^jj^idrag till
tens ekonomiska förhållanden och därmed också direktiv för denna skolväsendet.
myndighet att vid beslutet taga hänsyn till dem. Härom finns ingen- (Forfa.)
ting i den nuvarande lydelsen av detta moment. Det står, att Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att pröva och i den mån, som folkskoleinspektörens
erinran och andra på frågan inverkande särskilda förhållanden
befinnas därtill föranleda, göra avdrag. Men, då det här
icke finnes någon hänvisning på de ekonomiska förhållandena, varefter
kommer då prövningen att verkställas? Jo. såsom hittills efter
reglementariska föreskrifter och efter andra gällande bestämmelser,
men icke med hänsyn till de ekonomiska förhållandena, då Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslutanderätt i sådan riktning icke är
tryggad.
Vad skulle då denna beslutanderätt innebära? Motionärerna ha
endast tagit sikte på det fall, där statsbidragsavstyrkandet gäller
förändringar, vilka skulle medföra kännbara kostnader. Att Kungl.
Majrts befallningshavande icke kan vålla upphävande av gällande
föreskrifter, har jag förut nämnt. Vad skulle det då vara för innebörd
i denna beslutanderätt? Jo, naturligtvis ingenting annat än ett
meddelande av uppskov med vissa förändringar. Det är så självklart
och ligger så nära till hands, att om man följt med prejudikaten
något så när, finner man, att det är just vad åtskilliga socknar först
på den besvärsväg, som de i sådana fall borde få slippa, lyckats uppnå.
Kungl. Maj:ts befallningshavande är ju den närmaste myndigheten
och kan se de lokala förhållandena på närmare håll än andra.
Att bestämmelser just i denna riktning •— låt vara med viss begränsning
—- borde införas, är ett önskemål, som icke är mindre oeftergivligt,
därför att motionärerna naturligtvis icke formulerat någon
författningstext i sitt yrkande.
Varför skulle det vara behövligt att ha ett sådant bestämt direktiv?
Jo, därför att vederbörande landsstatstjänsteman är ansvarig
för de medel han utbetalar, och att risken känns så mycket mera, då
utbetalningen skulle ske mot inspektörens yrkande. Man må icke
invända däremot, att han icke är personligen ansvarig — det är han
icke — utan det brukar ju stå i somliga utslag, att han förpliktas
att återbetala beloppet, dock med öppen lämnad rätt för honom att
efter befogenhet hos vederbörande sitt återsöka. Men tror någon,
som sätter sig in i en sådan situation på allvar, att man med sådana
möjligheter för ögonen icke skulle, då det föreligger ett avstyrkande
från folkskoleinspektören, gärna följa detta inspektörens yrkande.
Jag tycker, att detta är så klart, att man icke kan komma
ifrån det, och därför skulle en sådan bestämmelse, som här påyrkas,
vara till fördel. Då skulle en hel del fall ha kunnat utebli, där
man just i fråga om brister i skolhus och skolbyggen fått gå besvärsvägen.
Jag nämner här åtskilliga exempel från de senaste åren:
Gudmundrå, Bråttensby och Landa, Borup, Torsång. Ovanåker, Förlanda,
Gårdveda, Nederluleå, Huggenäs. Själevad, Njurunda, Ovansjö,
Vårvik, Sörby, Mönsterås och Anderstorp. Jag skulle kunna:
Nr 41. 96
Lördagen den 20 maj, e. m.
l fråga om anföra flera exempel, som enligt min mening visa befogenheten av
™tculbidrag till Jakande i den av mig nu framhållna riktningen.
■skolväsendet. . Jag skulle också vilja gå in på en kritik av utskottets motive.
(Forts.) ring, särskilt där det anfört exempel från regeringsrätten, och visa,
huru liten del av dessa exempel, som angå den sak, som det här är
fråga om, o. s. v., men i anledning därav, att tiden är långt framskriden,
vill jag nu icke hålla på längre, utan inskränker mig till
att yrka bifall till den utlåtandet bifogade reservationen, alltså avslag
på utskottets hemställan och bifall till motionen, ty det är samma
sak.
Herr Uddenberg i Varberg: Herr talman! Då jag i onsdags
i förra veckan följde de överläggningar, som ägde rum i en liknande
skolfråga och även åhört här dagens debatt, har jag fått klart
för mig, att kärnpunkten, som ligger bakom alla de olika yrkandena,
är egentligen, vilken skolform som är den lämpligaste i skoldistrikten
på landsbygden, om det skall vara heltidsläsning enligt B-2-typen
eller halvtidsläsning enligt C-l-typen. Den synpunkt, som hittills
lagts på denna fråga, har så gott som uteslutande varit den ekonomiska^
Jag vill emellertid icke låta detta tillfälle passera utan att
hava i allra största korthet framhållit, att denna fråga också har en
ganska stor betydelse ur folkhälsans synpunkt. Jag vill nämligen
med några ord visa, huru det faktiskt tar sig ut med skolgången inom
landsbygdens skoldistrikt, så fort avståndet från hemmen till skolan
blir, låt oss saga, 3 kilometer eller något däröver. Barnen måste då
gå hemifrån vid sju- ä åttatiden på morgonen, och man behöver icke
mycket studera barn för att finna, att deras matlust vid den tiden
på dygnet i regel är mycket dålig. Innan de gå hemifrån, få de nog
i allmänhet endast en kopp kaffe och litet dopp. Så utrustas de
med en flaska mjölk och några smörgåsar, som de skola äta på middagsrasten,
eftersom de icke hinna gå hem för att få lagad mat. De
komma hem vid fyra- femtiden på eftermiddagen, och den, som känner
till förhållandena på landsbygden, vet mycket väl, att eu husmor
i ett normalhem på landet sannerligen icke då har tid att uppvakta
-sina barn med lagad mat, utan det blir återigen kaffe med dopp.
Jag frågar mig nu, om barn av normal kroppskonstitution kunna
stå ut med denna diet under åldern från sju till tretton år, om den
skall upprepas dag efter dag i 34,5 veckor om året. Jag har haft
min uppmärksamhet riktad pa denna sak under min verksamhet som
läkare, och jag tror mig ha funnit, att det mot slutet av vårterminen
förekommer^rätt så talrika fall av blodbrist och allmän svaghet just
i dessa skolår i de fall, där skolvägen är mycket lång. men där det
ändå förekommer heltidsläsning. Då jag hört mig för hos målsmännen,
har jag mycket ofta funnit, att de ha alldeles samma uppfattning.
Man behöver därför icke, såsom det framhölls här under debatten
i onsdags i förra veckan, tro, att det missnöje med skolväsendet^
som faktiskt förefinnes inom våra skoldistrikt på landsbygden,
är åstadkommet genom en agitation. Jag tror, att det verkligen i
Lördagen den 20 maj, e. m.
97 Nr 41.
inånga fall finns skäl att antaga, att orsaken ligger mycket dju- / fråga om
par(; utbetalande, av
.Tåg skall i detta sammanhang bo att få citera en passus av det
yttrande från skolöverstyrelsen, som var bifogat det utskottsutlå- .j, ^ )
tande från kammarens första tillfälliga utskott, som behandlades i
onsdags för en vecka sedan. På tal om skolgången säger skolöverstyrelsen
där: »Det synes överstyrelsen, att, då skoltvång är rå
dande,
det måste anses som självfallen nödvändighet, att skollokalerna
och deras utrustning icke äro av sådan beskaffenhet, att barnens
hälsa genom dem äventyras.»
Jag undrar, om det verkligen på många platser förekommer skollokaler
av sådan beskaffenhet, att barnens hälsa äventyras. Jag har
åtminstone icke någon personlig erfarenhet därav från de södra delarna
av landet, men gäller det om skollokalerna, bör det väl också
gälla om skolformen, att den skall vara sådan, att barnens hälsa
därigenom icke äventyras.
Jag tror därför, att försiktighet och hänsyn till sakliga synpunkter
äro av nöden, när det gäller att införa nya reglementsbestämmelser
inom vissa distrikt på landsbygden. För att icke bliva missförstådd,
vill jag naturligtvis samtidigt förklara, att jag hyser den bestämda
uppfattningen, att heltidsläsning är önskvärd på landsbygden,
och att den bör vara det normala i alla fall, där de geografiska förhållandena
och folktätheten göra en sådan anordning möjlig. Jag
tror emellertid, att det skulle vara en riktig åtgärd, att man, innan
ett nytt reglemente ifrågasattes, som skulle överföra skoltypen från
halvtidsläsande till heltidsläsande, hade det stödet för denna anordning,
att någon läkare, förste provinsialläkaren eller eventuellt distriktsläkaren,
finge yttra sig i frågan. Det framhölls i onsdags för
en vecka sedan från mycket sakkunnigt håll, att far och mor äro de
stormakter, utan vilkas medverkan folkskolan icke kan nå sitt mål.
Det förefaller mig självfallet, att dessa båda stormakter skulle känna
sig i hög grad lugnade av en sådan anordning, som jag nu nämnde,
och även av vad som åsyftas i den föreliggande motionen.
Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag har ansett, att
rnven denna nu framhållna synpunkt borde komma till protokollet, då
•denna fråga i dag är före.
Herr Lindman: Herr talman! Anledningen till att denna
motion har kommit fram tror jag mig kunna säga i främsta rummet
har varit hänsyn till de ekonomiska förhållandena. Vi motionärer
ha nämligen haft den uppfattningen, att man nu måste spara på alla
områden, och att man sålunda måste taga en viss hänsyn till de ekonomiska
förhållandena även på det område, varom det här är fråga.
Det är uppenbart, att en folkskoleinspektör strävar efter att få skolväsendet
ordnat så gynnsamt som möjligt från sin synpunkt sett,
och därom är ju ingenting att säga. Det är naturligt, och det ligger
i sakens egen natur, att häri skall göra på så sätt, men det är dock i
alla fall till sist så, att de ekonomiska möjligheterna bli de avgörande
^huruvida stora krav skola kunna tillmötesgås.
Andra kammarens protokoll 1922. Nr bl.
7
Nr 41. 98
Lördagen den 30 maj, e. m.
1fråga om Ma.n säger nu, att inspektörerna icke kunna göra sitt inflytande
tLubidrag till gällande i alltför hög grad. Likvisst är det dock givetvis så, att
skölvä&endet. de ha ett ganska stort inflytande. De kunna bland annat göra sitt
(Forte-.) inflytande gällande i största möjliga mån inom reglementets ram,
och de kunna naturligen även utöva visst inflytande, då det är
fråga om att antaga ett sådant reglemente.
Det allvarligaste i saken tycker jag icke är så mycket det,
huruvida statsbidrag en eller annan gång har blivit vägrat och icke
utbetalat. Utskottet har en utredning om när statsbidrag icke har
utbetalats, som visar, att detta icke förekommer i så många fall.
Men denna statistik ger en mycket skev bild av saken, ty det är
ju så, att något överklagande i ofantligt många fall icke sker, därför
att vederbörande distrikt har oftast redan förut blivit så pass tillhållet
genom öAertala.nde, kanske med hot om indragning av statsbidraget,
av inspektören, att något överklagande från deras sida icke
har ägt rum.
Vi ha nu tänkt, att Konungens befallningshavande skulle få en
sådan utsträckt rätt, som vi hava föreslagit i motionen. Man säger,
att Konungens befallningshavande redan har den rätt, som vi föreslår
I den kungl. kungörelsen av den 28 oktober 1921 heter det ju, som
utskottets ordförande nyss påpekade, att »i den mån inspektörens erinringar
eller andra på den utbetalande myndighetens beslut inverkande
särskilda omständigheter icke prövas föranleda avdrag, skall
bidrag utbetalas». Vad är det då, som Konungens befallningshavande
prövar? År det så, att Konungens befallningshavande verkligen
pa grund av denna kungörelse prövar, huruvida distriktets
ekonomi är sådan, att bidrag bör utbetalas, även om icke distriktet
tillmötesgår vad inspektören har begärt? Enligt min uppfattning
är det icke så och kan heller icke gärna vara så på grund av den
kungl. kungörelsen. Skulle det vara så, ja, då är det ju icke farligt,
att ett förtydligande sker, men om det icke är så, men bör vara
så, bär man val ge ett uttryck åt hur det skall vara.
\ i motionärer vilja icke ha något annat än en ordning, som
tryggar en saklig prövning av hithörande frågor. Utskottet erinrar
visserligen, med återgivande av vad skolöverstyrelsen har sagt i sitt
yttrande över. motionen, dels »att länsstyrelsen redan enligt gällande
författning har rätt att pröva de av inspektören framställda
anmärkningarna», dels »att länsstyrelsen givetvis har rätt att från
vederbörande skoldistrikt inhämta upplysningar om kommunens ekonomiska
förhållanden och huru inspektörens yrkanden skulle verka
på de kommunala utgifterna». Överstyrelsen säger vidare, att »för
så vitt överstyrelsen har sig bekant, har länsstyrelserna för inhämtände
uv upplysningar om alla de förhållanden, som kunna inverka
på beslutet i allmänhet, för yttrande remitterat ärenden av denna
a-rt, till vederbörande skoldistrikt, som väl icke lära ha underlåtit åt t
därvid allsidigt belysa de ekonomiska förhållandena».
Var står det emellertid, för det första, att Konungens befallningshavande
skall verkställa utredning om kommunernas ekono
-
Lördagen den 20 maj, r. in.
99 Nr 41.
mi^ka möjligheter — det står icke någonstädes, att så skall ske
och för det andra, var står det, att Konungens befallningshavande,
sedan Konungens belallningshavande funnit, att de ekonomiska förhållandena
äro sådana, att statsbidrag bör utbetalas, även om inspektörens
krav icke tillmötesgås, då har rätt att ändå utbetala
statsbidrag? Jag kan icke finna, herr talman, att det står uttryckt
något därom i den kungl. kungörelsen, man må påstå motsatsen,
huru mycket man vill.
Det skulle efter min uppfattning vara önskvärt för kommunerna,
att det infördes ett sådant uttryckligt stadgande om att
statsbidrag kan utbetalas, även om icke kommunen tillmötesgår vad
av inspektören påfordras. Det kan givetvis i ett sådant fall icke
vara fråga om annat än om anstånd med utförandet av inspektörens
fordringar, och det har aldrig varit tal om att annullera en i allmän
författning given bestämmelse, vilket naturligtvis icke kan ha ifrågasatts
av oss..
Hela denna fråga gäller icke blott hur det skall vara inrättat
i ett distrikt, utan den är, som jag tillät mig säga i början av
mitt anförande, i eminent grad en ekonomisk fråga. Utskottet erkänner
ju också, att skolutgifterna äro synnerligen betungande för
distrikten, och jag skulle våga påstå, att om man i detta nu företoge
en utredning rörande dessa kostnader och jämförde dem med motsvarande
kostnader för exempelvis tio år sedan, skulle man åtminstone
för landsbygden finna, att eu oerhörd ökning har ägt rum.
Jag har i det hänseendet endast kunnat göra stickprov, men jag har
kommit till de mest förvånansvärda för att icke säga fruktansvärda
resultat i ekonomiskt avseende. Felet må ligga,
var det vill. Det må ligga hos inspektörerna, det må
ligga hos domkapitlen eller det må ligga hos Kungl. Maj:t, ett
faktum är dock, att jag tror mig våga säga, att det byggts mer än
vad som är förenligt med god ekonomi och mer än vad som varit
nödvändigt. Det är väl ändå så på detta område liksom på många,
många andra, att man får nöja sig med det näst bästa, när man icke
har råd att skaffa sig det allra bästa.
Att kommunerna på många håll känna sig upprörda över dessa
förhållanden, är icke så underligt, då de ju äro vana vid att själva
handha sin ekonomi. De känna i det föreliggande avseendet en mycket
stark inskränkning i sin självbestämningsrätt. Här komma
kungl, förordningar om hur skolväsendet skall vara inrättat med
nybyggnader av skolhus och av lärarebostäder, ja, fastän det kanske
icke hör hit i detta sammanhang, skulle jag vilja tillägga förordningar
om att undervisningen skall anordnas på ett sätt, som
strider alldeles emot den uppfattning, som gör sig gällande inom
breda lager av befolkningen i olika delar av landet. Detta kännes
för dem upprörande. Då det var fråga om en motion i likartat ämne,
som behandlades i denna kammare för kort tid sedan, fäste jag
mig vid ett yttrande av herr Rydén, i vilket han framhöll det vara
ett starkt önskemål, att man skulle kunna få vår folkskola framåt
I fråga om
utbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
(Forte.)
Jfr 41. 100
Lördagen den SO maj, e. in.
wn ett £örtr°endefullt samarbete, som jag tror han sade, emellan
statsbidrag till befolkningen och myndigheters, och det är så rätt, som det sades.
skolväsendet. -*^et ar ett ytterligt viktigt önskemål. Herr Rydén tilläde också
(Forts.) att det icke alltid varit på det sättet, och att understundom befolk
ningen
ställt sig mycket avog emot myndigheterna, och att det till
och med funnits en elak stämning, som gjort sig gällande i det fallet,
da, stamningen beror nog i mycket hög grad på det sätt, på vilket
tolkskolans malsmän gå tillväga emot befolkningen, det beror på i
yadmån de verkligen taga hänsyn till dessa förhållanden, som jag
tillåtit mig utveckla. Det går i vågor, som herr Rydén sade det
gar upp och ned, men vill man söka få en mera god stämning, får
man ändock taga hänsyn till befolkningens önskemål och till huru
den ser pa saken.
, 1 denna motion skulle ligga något, som är riktat emot en
god folkundervisning, förmodar jag icke någon misstänker. Utskottet
har i varje fall uttalat, att utskottet icke gör det, och det har
givetvis aldrig vant vår mening, men va c} jag har velat uttala med
rlta,ar’ a£t en ,sadan provning, som den vi från de synpunkterna
begärt, och med den befogenhet, som man kunde önska tilläggas
Konungens befallmngshavande, är önskvärd, om man verkligen vill
att vart skolväsen skall vara populärt, och om man vill, som iag
nyss citerade herr Rydén, att det skall vara ett gott förhållande
pa detta område emellan befolkningen och myndigheterna
Pa denna grund, herr talman, yrkar jag bifall till motionen.
Herr Olsson i Hora: Herr talman! Den hittills förda debatten
har gett mig ett förstärkt intryck av. att det förefinnes ett synnerligen
losligt samband mellan den av motionärerna förebragta
motiveringen och det av dem framställda yrkandet. Det skulle vara
ganska lockande att närmare utveckla denna sak. .lag skall emellertid
avsta härifrån Om det gäller att, som herr Lindman uttryckte
det, avvaga utgifterna för skolväsendet efter de ekonomiska möjligheterna,
sa aro vi nog alla ense. men sedan beklagar jag. att jag åtminstone
for min del icke kan vara med i eu hel del av de resonemang,
som iorts av de närmast föregående talarna. Jag skall tillåta mig
göra nagra små korta anmärkningar.
„ ,, ®e£ra£fand,e cherr Uddenberg måste jag säga, att han lvckades
fullständigt undgå att beröra kärnpunkten i den fråga, som nu föreligger
till behandling. ^ ad angår herr Wallerius framhöll han som
önskvärt, att länsstyrelserna tillförbundos att remittera handlingarna
rSa1dn?a1iTlla ’ SOm det. nu är fråga om- så att skoldistrikten skulle
a tillfälle att yttra sig. Det föreföll, som om detta hade varit det
ena av harr allenus huvudsyften. Nu är det emellertid så, att
såvitt utskottet har kunnat inhämta, sker sådan remiss redan nu. och
motionärerna hava hittills icke kunnat uppvisa ett enda fall. där
aet icke skett, nämligen när det är fråga om sådana fall, som skulle
medföra kännbara ekonomiska konsekvenser, och därtill inskränkes
Lördagen den 20 maj, e. m.
101 Nr 41.
ju framställningen även i motionen, och det är alltså icke fråga om
sådana fall, då det föreligger uppenbara felräkningar eller formella
förbiseenden. Herr Wallerius gjorde också gällande, att det man
ville vinna med det framställda yrkandet och med motionen var, att
länsstyrelsen skulle taga hänsyn till den ekonomiska utredning, som
förebragtes ifrån vederbörande skoldistrikt. Länsstyrelsen skulle,
som herr Lindman uttryckte saken, verkställa en verkligt saklig
prövning i fråga om utbetalningen av statsbidraget. Nu måste jagtill
en början göra den frågan särskilt till herr Wallerius, om det
verkligen är herr Wallerius’ mening, att länsstyrelsen i sin prövningskulle
taga sådan hänsyn till den förebragta utredningen, att länsstyrelsen
skulle hava rätt att dispensera ifrån ålägganden från Kungl.
Maj:t? Jag föreställer mig, att det inte är herr Wallerius'' mening;
men vidare måste jag anmärka, att vad man härvidlag säger sig
vilja vinna, vinner man under alla förhållanden icke med ett bifall
till det yrkande, som framställts av motionärerna, åfan har försökt
vinna sitt syftemål genom en väsentlig omskrivning av motiveringen,
men granskar man det yrkande, som framställts, så finner man. att
syftet icke vinnes genom ett bifall till detta yrkande.
Herr Wallerius gjorde också den anmärkningen, som tidigare
anförts i kammaren, att vederbörande landsstatstjänsteman skulle
vara personligen ansvarig för utbetalningen av statsbidrag och därför
ogärna avvika från folkskoleinspektörs yttrande. Jag trodde, att
den saken var avfärdad, så att den icke skulle behöva vidare vidröras
här i kammaren. Uppgiften är formellt riktig, men det förhåller
sig i verkligheten så, att landsstatstjänsteman blir personligen ansvarig
för utbetalningen av sådant statsbidrag, endast under förutsättning
att skoldistriktet är insolvent att återbetala med orätt mottaget
statsbidrag, och det lärer väl icke inträffa i vanliga fall. Hittills
har det icke inträffat, att så varit förhållandet.
Herr Lindman gjorde den frågan med refererande till oktoberkungörelsen
från i höstas: vad är det länsstyrelsen för närvarande
prövar, när ansökning om statsbidrag föreligger? Tydligen ville herr
Lindman göra gällande, att länsstyrelsen endast prövar inspektörens
anmärkning. Med anledning härav ber jag att få säga, att en länsstyrelse,
som jag i denna sak tillfrågat om den praxis, som tillämpas,
en länsstyrelse, på vars omdöme jag är säker att herr Lindman sätter
stort värde, uttalade sig på detta sätt: att för oss jurister är det
alldeles självfallet, att när vi skola verkställa en sådan prövning,
taga vi icke endast hänsyn till inspektörens anmärkning, utan det
anses som för oss självfallet, att vi måste höra båda parterna, innan
vi falla vår dom. Det är alltså icke endast inspektörens anmärkning,
som blir föremål för prövning.
Men, säger herr Lindman, var står det, att en länsstyrelse skall
remittera en sådan ansökan till skoldistrikt? Jo, herr Lindman,
det står ingenstans, men praxis är att det sker, och det har icke
uppvisats något annat i debatten, men för att man må undgå att
någon länsstyrelse skulle falla på idén att icke verkställa sådana
1 fråga om
utbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
(Forte.)
Nr 41. 102
Lördagen den 20 maj, e. m.
I fråga om remisser, har riksdagen tydligt uttalat, att länsstyrelserna böra i nu
TtatiMrag till ifrågavarande fall verkställa remiss. Det synes mig. som om det
skolväsendet, skulle räcka till, och som om det icke förelåge anledning att skriva
(Forts.) till Kungl. Maj:t och för den sakens skull begära en författningsändring.
Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Rydén: Då debatten nu i dag präglats av lugn och
saklighet, som är mycket glädjande, skall jag för min del icke säga
något som. kan bidraga att föra debatten ur dessa gängor. Jag
har den personliga uppfattningen, att det skulle vara för hela vår
skola och för de kanske vid åtskilliga tillfällen berättigade önskemål,
som kunna framföras ifrån bygderna, en stor fördel, om vi
finge lov att bibehålla en sådan prägel i våra skoldebatter, och att
vi finge framför allt röra oss, med fullständigt sanna och riktiga
uppgifter. Det har icke alltid varit fallet. Det har lämnats i kammarens
debatter här vid andra tillfällen skildringar och uppgifter,
som vid en undersökning, som sedermera verkställts, visat sig hava
varit till den grad osanna och förvrängda, att det är alldeles häpnadsväckande,
och därför gläder det mig, att debatten i dag icke
kommit att röra sig med sådana uppgifter.
Jag skulle vilja säga ett par ord i anledning av vad doktor
Uddenberg anförde. Läkarna göra alltid anspråk på att få en alldeles
särskild vikt fästad vid sina uttalanden och omdömen. Jag
vill emellertid säga, att det händer icke så sällan, att även läkarna,
när det gäller att bedöma vad barnen tåla vid, överdriva sina betänkligheter.
Jag har haft tillfälle att konstatera detta vid överläggningar
angående andra skolangelägenheter än de som här äro
före. Det finnes läkare, som se mycket olika på dessa saker. Man
kan få höra beträffande samma hygieniska fråga eller frågan om
vad barn tåla vid utan att överansträngas två framstående läkare
ge mycket olika omdömen och uppgifter, och det tycker man är
märkvärdigt, men det är ganska naturligt, därför att var och en
bedömer detta individuellt och kanske närmast efter den trängre
krets av erfarenhet, som har kommit inom hans praktik och verksamhet.
Jag är själv född på landet i en skogssocken, där skolvägarna
voro långa, så att det var visst icke tal om för många av
oss varken två eller tre kilometers skolväg, som vi hade att gå till
skolan. Visserligen hade vi icke heltidsläsning i folkskolan där.
men vi hade^ordnat med periodisk läsning, så att de stora barnen
gingo halva året, den ena terminen, och de andra barnen den andra
terminen och då i ett sammanhang. Jag vet bestämt, att ibland
oss allesammans, fastän det var barn, som hade mycket, mycket
långa skolvägar, hörde jag aldrig talas om fruktan för att barnens
hälsa skulle lida av detta, jag har aldrig hört det i hela min barndom
uttalas någon farhåga, att barnens hälsa led skada av detta.
Att de hade lialvtidslösning där var därför, att det var en fattig
socken, och på den tiden var man kanske icke så långt kommen
Lördagen don 20 m:ij, e. m.
103 Nr 41.
ifråga om att inse vikten av heltidsläsning som det sedermera blivit■ JJ[2lTav
Jag tror därför, att man nog icke iar fasta alldeles avgörande vikt statsbidrag till
vid det omdöme, som uttalats, att det skulle vara farligt att anord- skolväsende!.
na heltidsläsning, när det är fråga om skolvägar på 6 kilometer (torts.)
eller däröver, det är alldeles säkert.
I störa delar av vårt land och icke minst de delar av vårt
land, där man har stora avstånd, har man haft heltidsläsning i mansåldrar,
utan att man hört ett enda klagomål anföras. Emellertid
vill jag säga, att såvitt jag vet, så har det i de orter, där det funnits
en särskild stämning emot heltidsläsningen på grund av dessa
hygieniska skal, nog i allmänhet medgivits jämkningar ifråga om
barnens skolgång, antingen så — vilket jag sett i många många
skolreglementen, som jag gått igenom, emedan de varit bifogade
besvär underställda Kungl. Maj:ts prövning under den tid jag hade
ansvaret för dessa ärenden — att dessa barn, som hade långa avstånd,
hade fritt en dag mitt i veckan eller också så, att de i inge
komma till skolan något senare någon dag i veckan. Jag tror, det
är en mycket allmän företeelse, att just i de bygder, där man har
framfört betänkligheter mot detta, göras i regel jämkningar med
hänsyn till de barn, som hava de längsta avstånden till skolan. Jag
har sett tjogtals fall inom Skara stift, där man i skolreglementet
haft bestämmelser, som avsett att ge lindring beträffande barn med
långa skolvägar.
Jag skulle vilja säga som eu komplettering av mitt anförande i
onsdags, att jag fortfarande mycket varmt önskar, att^vi måtte kunna
komma till en lösning av skolreformerna i våra socknar i frid och
samförstånd, så långt det är möjligt. Och jag vill säga. att om jag
vore folkskolinspektör, skulle jag försöka eu metod,_ som jag vet användes
av många av de inspektörer, som äro mest skickliga i sitt ämbete.
Då skulle jag nämligen försöka den metoden, att när jag lärt
känna ett skoldistrikts förhållanden, så skulle jag utarbeta eu plan
för, huru skolväsendet där efter min uppfattning lämpligen skulle
anordnas. Och den planen skulle jag lämna till de lokala skolmyndigheterna
och säga till dem ungefär så här: det är icke meningen,
att jag skall komma och tvinga på er något här. utan jag lägger endast
fram, huru jag tycker, det borde vara. Tag nu och resonera om
detta i skolrådet och tåg upp det ibland de ledande personerna i skoldistriktet
och resonera igenom detta. Kunna ni komma med något
bättre, skall jag vara mycket tacksam att få lov att mottaga uppslag
på detta sätt. Jag är övertygad om. att i en ofantlig mängd fall
skulle det visa sig gå ganska smärtfritt att få till stånd skolreformer,
när befolkningen fick lov att på detta sätt tala och resonera om saken
i frid och ro utan att känna, att den hade över sig något, som den
uppfattade som hot, men vilket är en missuppfattning i nittio fall
•av hundra. Om de på detta sätt få resonera, om det och smälta saken,
«m jag så får säga, så kommer det — annorlunda är icke den stora
massan av befolkningen — att framstå för dem som någonting, som
de liksom själva varit med om att få fram, sedan de fått pröva det
och verkligen tänka igenom det hela. Nu vet jag — det säger jag
Nr 41. 104
Lördagen den 20 maj, e. m.
utbetalande av kammaren -- att aet är många av våra inspektörer, som
statsbidrag till ?a t111 våga pa detta sätt. Och jag tror, det är en god väg att utskolväsendet,
jämna motsättningar, om man går till väga på det sättet
(Forts.) Men å andra sidan måste jag säga — och jag har visst sett flera
hundra sadana har skolmål från olika tider — att jag också sett
exempel pa, huru befolkningen på en viss ort kan vara till den grad''
ondsinnad mot skolan, att de mest upprörande förhållanden kunna
uppstå. Jag har här tillgängliga hundratals prejudikat ur skolmål
1 rån olika tider. Jag skulle kunna ur dessa draga fram exempel som
visa en fullständigt upprörande likgiltighet och fientlighet bär
och var mot _ skolan. Jag skall _ ta ett ur högen. °Här är
ioio'' e(* skildring, grundad på regeringsrättens utslag den 27 mars
liv ^enngsrätten till slut stadfäste ett ingripande mot ett
skoldistrikt. Socknen hette Alsen. Där förekom följande förhållande
beträffande en lärarinna. Det anmärktes, att det var otjänlig bostad.
Koket hade en golvyta, av 2,93 X 3.29 meter och en höjd av
-,6 meter, tapeterna voro klistrade direkt på bräderna och spruckna
i varje bradfog. Därav uppstod starkt drag i köket. Och så rum“e,
V Det både eu golvyta av 2,84 X 2.80 meter, alltså icke på något
hafi A meter. Vaggarna voro ohyvlade och ospåntade bräder med
vaggfyllnad av grovriven mas-sa. Ingen eldstad fanns. Där sätter
skoldistrikt sm kranlina. Då begär denna lärarinna antingen
att la annan tjänlig bostad med vedbrand eller också att få ersättning
för detta med 100 kronor per år. Kyrkostämman i Alsen avs!og
framställningen. Klaganden anförde besvär hos Konungens befallningshavande
i vederbörligt län, och då K. B. icke fäste avseende
vid detta, gingo besvären till regeringsrätten. .Regeringsrätten
fann da skäligt att ålägga församlingen, att där så kunde ske förse
klaganden med författningsenlig bostad samt att för tiden från och
med den 1 oktober 1910 intill dess dylik bostad i behörig ordning åt
„nl?e uppi a tes utgiva ersättning för saknaden därav, beräknad för
ar till 70 kronor för bostaden och 30 kronor för vedbranden Detta
ar som jag nyss nämnde daterat 1912. Det kan sökas upp en mängd
sadana exempel ur vara skolmål, både inför Kungl. Maj:t på den tid
a regeringen utgjorde högsta instans, och, sedan regeringsrätten kom
till, hos denna. \ ad skall man göra med skoldistrikt, som bära sig
at p1a^1<;:t,®.atitet sm lärarinna? Och vad skolsalarna beträffar
särskilt i\ astergotland, sa ar det känt på grund av tidigare debatter
att dar finns rikliga exempel på skoldistrikt, där man har skolsalar’
som aro belägga i gamla, fallfärdiga hus, där tapeterna hänga och
slanga, sa att skolsalen ar dragig för barnen, ävensom fall där luftkuben
per barn icke är stort mer än 2 kubikmeter, och där barnen ärosammanpackade
i skolsalen, sa att det får sitta tre barn i var tvåmansbank
fall, dar de packa in barnen till ett 90-tal i en skolsal, som i
och for sig icke ar tillräckligt stor för mer än ett 40-tal barn Sådana
exempel finnas. Det är klart, att i vissa fall kan det bero på
attigdom, att sa ar förhållandet. Men när man går igenom dessa
skoldistrikts kommunalskatter, visar det sig. att det visst icke alltid
ar t atlet, att det ar fattigdom, som är orsaken, utan det finnes fall.
Lördagen den 20 rnnj, e. ni.
105 Nr 41.
som vant omnämnda bär i kammaren, där de icke haft större skatt JJ^hdcav
än 3 kronor per bevillningskrona, och dår de anda hatt skolmat uppe statsbidrag till
på grand av att de vägrat hålla ordentliga lokaler. Detta har in- skolväsendet.
träffat i Västergötland. Jag vill därför såga, att vi få lov att ställa (Forte.)
kyrkan mitt i byn härvidlag. Jag önskar för min del. att det funnes
möjlighet att på något sätt kunna medverka till att jämna ut motsättningarna,
och jag vill därför icke lava upp någon debatt. . Men
ni får icke glömma, att det finna skoldistrikt, som visa sådan brist på
vilja och förståelse i detta avseende, att det i några fall ar nödvändigt,
att myndigheterna ingripa. Och det hava de då gjort. Alla
regeringar och på .sista tiden regeringsrätten hava. där det visat sig
nödvändigt, fastställt myndigheternas ingripande därvidlag.
Jag har bland annat gått igenom en hel mängd av de låneansökningar,
som varit underställda Kungl. Maj ds prövning under sista
tiden, för att se, i vad man jag kunde ur dem sluta mig till. att
man förfarit hårt mot skoldistrikten. Jag har här i min hand en
redogörelse för en hel mängd ansökningar om lan till skolbyggnader
under åren 1920. 1921 och 1922, prövade av Kungl. Maj:t. Jag har
icke någonstädes kunnat finna, att där ur dessa framgått någon orimlig
hårdhet mot skoldistrikten. Och i de fall, där Kungl. Maj:t ansett.
att man har kunnat låta anstå med byggandet, har Kungl. Maj:t
avslagit låneansökningen. Det sker numera eu mycket ingående undersökning
i varje fall. när ett skoldistrikt skall upptaga lån för detta
ändamål. Skolöverstyrelsen skickar i allmänhet ut någon särskild
person för att på ort och ställe undersöka förhållandena, för att samråda
med befolkningen på platsen, med skolrådet och de ledande personerna
där, för att med dem resonera igenom förhållandena och kunna
bilda sig ett omdöme. Det skrivs sedan en redogörelse, som bifogas
lånehandlingarna hos Kungl. Maj:t och som lår lov att tjäna till
underlag för det beslut, som Kungl. Maj:t skall fatta. Jag måste
säga, att de anmärkningar, som här göras mot skolmyndigheterna,
äro, så långt jag kan finna, i allt väsentligt överdrivna. Jag vill
icke neka till, att det på detta område liar kunnat förekomma missförhållanden,
och att det kanske i något fall varit så, att det uppstått
eu motsättning mellan inspektören och skoldistriktet, där kanske
icke hela skulden har legat på endera sidan, utan där skulden har
legat på båda sidorna. Det vill jag icke bestrida, ty det vore säkerligen
icke riktigt att bestrida. Men i stort sett råder ett gott förhållande
mellan skolinspektörerna och skoldistrikten, och det är endast
undantagsvis dessa slitningar och motsättningar uppkomma. Och
det lär icke kunna undvikas, när det gäller en så stor tjänstemannakår
som den nuvarande folkskolinspektörskåren eller ett 50-tal tjänstemän,
att det på någon punkt kan komma att gnissla något. Men
med litet tillmötesgående och tålamod på båda sidor utjämnas detta
helt säkert.
Jag skall, herr talman, till slut yttra några ord rörande det yrkande.
som här föreligger. Jag har den uppfattningen — och jag
tror, att våra länsstyrelser, såvitt jag vet. undantagslöst hava följt
den — att naturligtvis bör vederbörande skoldistrikt hava tillfälle
Nr 41. 106
Lördagen den 20 maj, e. m.
JblLtndTav •lt,t yttra- Sl"- ,när statsbidl-ag avstyrkts på grund av att skolväsendet
statsbidrag till \cke är i författningsenligt skick. Och det bär ännu icke kunnat
skolväsendet, framvisas ett enda fall i den offentliga diskussionen, där icke läns(Forts.
) styrelsen har hört vederbörande. Men. mina ärade kammarledamöter,
det som begäres i herr Lindmans motion är någonting helt annat
än att länsstyrelsen skall höra vederbörande skoldistrikt, när det,
gäller att avstyrka statsbidrag. Jag måste ansluta mig helt och
fullt till den uppfattning, som utskottets ordförande gav uttryck åt,
då han icke förstod, vad innebörden är i herr Lindmans motion, som
formuleringen här är. Här står:.»i den händelse folkskolinspektör
avstyrker statsbidrag till ett skoldistrikt under fordran på införandet
av sådana, förändringar beträffande skolväsendet, vilka skulle i form
av beskattning valla distriktet kännbar kostnad». "Vad .menar egentligen
motionären med detta i Det är ju nämligen så, att skolväsendets
anordnande i varje skoldistrikt är reglerat, i ett reglemente, och
det reglementet är fastställt av domkapitlet. Och ifall vederbörande
är missnöjd med domkapitlets utslag, kan det anföra klagomål hos
Kungl. Maj :t. Ingen inspektör i Sveriges rike äger rätt att, när det
g-äller tilldelande av -statsbidrag, ifrågasätta, att icke statsbidrag
skall erhållas, ifall skolanordningarna äro träffade i överensstämmelse
med reglementet. Och innan inspektören kan avstyrka statsbidrag
på denna, grund, skall reglementet i laglig ordning ändras. Det är
fullständigt gripet ur luften hela detta, resonemang, som har förts i
motionen. Folkskolinspektörerna kunna icke stadgeenligt och författningsenligt
avstyrka statsbidrag på grund av att ett skoldistrikt
icke velat vidtaga de ^organisationsförbättringar, som tillhöra reglementet.
Utan om en sådan ändring skall göras, då går inspektören så
till våga, att han sätter sig i förbindelse med domkapitlet. Ärendet
går icke till Konungens befallningshavande.
Jag måste säga. att hela denna motion är oklart formulerad, och
jag kan icke förstå, huru det är möjligt, att människor, som jag
förmodar äro sakkunniga och som haft hand om tillkomsten av motionen,
kunnat skriva ihop ett sådant sammelsurium, som densamma i
verkligheten är.
.Av dessa grunder ber jag. herr talman, att få yrka avslag å
motionen och bifall till utskottets hemställan.
Ueir fölsto iice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr P e h r s s o n i Göteborg: Herr talman, mina damer och
herrar! Den siste ärade talaren har på ett synnerligen välvilligt
och försonligt sätt omnämnt det förträffliga samarbete, som i allmänhet
rader och som Dör rada mellan våra skolmyndigheter och våra
församlingar, utan att dock komma in riktigt på själva kärnpunkten
av^den fråga, som det här gäller. Jag skall be att genast här få föra
frågan in på denna kärnpunkt och hänvisar i fråga om motionens
formella synpunkter till vad som förut andragits.
Lördagen den JO maj, e. in.
107 Nr 41.
Del är nämligen så -— det vet jag icke, om ni, mina herrar, ha
reda på — att riksdagen 1917 begärde eu utredning i skolfrågan.
Det var den 15 juni som riksdagens skrivelse utgick, och det kan
väl hända, att detta datum ger oss förklaringen till, att skrivelsen
fått den kanske något förhastade formulering, som den har fått. Däri
begäres nämligen en grundlig utredning rörande erforderliga åtgärder
för en planmässig inskränkning i användningen av mindervärdiga
skolformer under strävande mot fullt införande av heltidsläsning.
Det är genomförandet av detta, om vilket det har sagts i ett betänkande,
att statsmakterna alltså ha uttalat sig för heltidsläsningen,
som är orsaken till denna strid i våra församlingar, och det är också
orsaken till svårigheterna för våra inspektörer. I församlingarna har
mai nämligen i ganska väsentlig mån gått ut från vad som är föreskrivet
i instruktionen för våra inspektörer, där det utan att talas
om denna heltidsläsning säges, att man skall taga hänsyn till rådande
förhållanden och söka få den möjligast bästa typen; där icke medellöshet
eller avskilt läge eller gles befolkning och långa landsvägar
lägga hinder i vägen, skola barnen erhålla en så lång undervisningstid,
som i folkskolestadgan avses. Det är för mig alldeles avgjort,
att A-skolorna och därnäst B 1-skolorna äro de allra bästa för våra
städer och i allmänhet för de stora samhällena eller folkrikare bygd.
Det är självklart, att något annat icke där kan komma i fråga. Det
är för föräldrarna rentav en lättnad, att barnen icke få springa på
gatorna under för lång fritid. Heltidsläsningens företräde där kan
icke sättas i fråga.
Men det kan hända, att en teoretiskt mindre ändamålsenlig typ
kan för vissa landsändar i själva verket vara ändamålsenligare och
bättre. Jag tror, att C 1-typen, om vilken striden står, är för vissa
landsdelar pedagogiskt bättre än den heltidsläsande B 2-formen, mot
vilken skolmyndigheterna nu föreskriva att den skall utbytas. Jag
förstår, att det är ett oerhört djärvt uttalande. Jag vet, att jag har
den siste ärade talaren alldeles bestämt emot mig liksom också skolöverstyrelsen,
och vi ha i undervisningsplanen fått denna skolform
stämplad som en mindervärdig sådan. Här har i dag från läkarehåll
påpekats de allvarliga farhågor, som man på sina håll har mot
denna skolform, B 2. Man har bagatelliserat dessa svårigheter. Jag
tror dock icke, att man har rätt därtill. Jag tänker på, huru jag
själv skulle känna det, om det vore mina egna barn, som skulle skickas
dagligen 6, 7 kilometer på kanske dåliga vägar i ur och skur, och
sitta i skolan ibland med våta kläder och skodon och leva på matsäck
dag efter dag, vecka efter vecka. Det blir läkarens uppgift att
säga ifrån, att detta kan icke befordra det mål, som talas om i den
gamla förträffliga sentensen: »En sund själ i en sund kropp.» Jag
skulle kunna anföra yttranden av herrar folkskolinspektörer i den
sista berättelsen, som visa, att även på dessa håll finnes en sådan uppfattning.
Men det är emellertid icke det, jag bär velat tala om, utan jag
vill påstå, att det är icke pedagogiskt riktigt att. saga, att C 1-typen
är sämre än B 2-typen. Den är tvärtom i regel bättre. Jag vet, som
I fråga om
utbetalande av
xtatibidrag till
skolväserulet.
(Fort».;
108
Lördagen dea 20 mai, e. in.
sagt, att påståendet är djärvt och att det kominer att ådraga mig dels
! Soamla beskyllningen att vara skolreaktionär. Men jag skall be att
la fråga er, mina damer och herrar, om ni satt er in uti, vad denna,
skolform IB 2 betyder. Skolformen H 2 betyder, att läraren bär 4:
klasser, 2 klasser i var avdelning, att undervisa samtidigt. Den ena
avdelningen har t. ex. biologi, naturlära, och den andra avdelningen,
har undervisning i ritning eller någon annan »tyst övning». Då
skall denne lärare först sätta dessa i arbete, som ha den tysta övningen.
Så börjar undervisningen i naturlära. Men han skall samtidigt övervaka,
rätta och upplysa de andra. Så kommer det ena barnet efter
det andra och visar sin ritning och läraren skall visa, huru den ritningen
skall vara och hurudan den ritningen skall vara. På detta
sätt avbrytes han gång på gång i sin undervisning. Det blir ingen
ro, ingen helhet i detta. Det kan hända, att han har 25 elever i varje
avdelning. Och resultatet? Det blir varken hackat eller måleri
När sedan barnen komma hem, äro de trötta. Jag vill tillägga
till vad jag nyss säde om vad läkare ha sagt, nämligen att det är
icke ovanligt^ att när barnen komma hem, orka de ibland icke att äta,
även om de få något annat än den vanliga koppen kaffe. Läxläsningen
uteblir nästan. Och så skall dessutom undervisningen efter den
nya undervisningsplanen vara personlig! Ett förträffligt krav, där
det kali genomföras, men jag frågar, huru dessa lärare med 50 elever
skola under nyss skildrade omständigheter kunna åstadkomma en personlig
undervisning. Jag har talat med lärare från olika håll, och
de ha sagt, att det blir en bättre och mera effektiv undervisning i C 1-skolorna, där barnen komma till skolan varannan dag, ty där får
läraren ägna sig åt klassen utan splittring och där få barnen tid att
vila och äta upp sig och tid att läsa läxorna under mellantiden. Det
är ofta så, att föräldrarna bliva medvetna om sin skyldighet att so
till barnens läxläsning just på grund av denna skolform.
Jag övergår sedan till det, som den senaste ärade talaren nämnde
och som gör det hela ännu värre. Han sade nämligen, att i tjogtals
reglementen, som han själv behandlat under sin statsrådstid — om jag:
minnes rätt — hade man sökt avhjälpa de svårigheter, som berodde på
de långa skolvägarna, genom att giva barnen ledighet en eller två
dagar, vanligen mitt i veckan. Huru ställer det sig då? Det finnes
väl knappast någon med lärarerfarenhet, som icke förstår, att
det för läraren blir alldeles oerhört svårt att draga med dessa barn,
som under hela sin skoltid varit borta från undervisningen under en
eller två dagar varje vecka. Han måste då undervisa dessa extra
samtidigt med att han sköter sina två avdelningar. Det hela blir enenda
röra. De ha svårt dessa lärare eller låt oss säga lärarinnor, ty
oftast blir det lärarinnor och småskollärarinnor, som äro nog olyckliga
att nödgas meddela undervisning i denna skolform. Är det verkligen
möjligt, frågar man sig,. att ett sådant utbyte av skolformer
äger rum? Ja, det är det vanliga utbytet och det är denna förvandling
av den mindervärdiga C 1-formen till den enligt mitt förmenande
ännu sämre B 2-formen, som vållar de stora kostnaderna och det stora
missnöjet. Det är ännu 37 procent av våra skolor i skogsbygderna.
Lördagen den 20 maj, e. m
100 Nr 4a.
som ha C 1-skolor, vilka man nu vill förvandla till sådana B 2- I fråga om
lrr>l/ir utbetalande av
s T" r, u i ..o ,• i • i j • statsbidrag till
Jag nar ett exempel, som nar var motion avgavs, skickades mig sk0iVä,sendet.
av en f. d. ledamot av kammaren, vars uppgifter jag naturligtvis har (wts.)
all anledning att anse vara fullt tillförlitliga. Jag skall icke nämna
namn å församlingen i detta samband, ty det är kanske något odiöst.
men jag står för uppgifterna, sådana jag fatt dem. Detta var en församling
med 3 skolor, 1 folkskola och 2 småskolor. Inspektören ansåg,
att de allesammans skulle förvandlas från C 1-skolor till B 2-skolor, såsom jag skildrat. Så kom en ny inspektör. Det var en
vänlig, en förträfflig man. som herr Rydén helt visst också skulle ha
blivit, om han fått det kallet. Och han ansåg i stället, att folkskolan
skulle bli halvtidsläsande och småskolorna heltidsläsande, och så skulle
varje barn, som hade över 3 1/:J kilometer få en ä två lovdagar i
veckan. Det anställdes referendum av skolrådet och vid detta referendum
sade varenda far eller mor nej till den nya skolordningen. De ville
icke ha denna förändring. I församlingen funnos i den ena skolroten
28 hem med barn födda under åren 1900—1920. Av dessa hade
9 hem mer än 3 x/2 kilometers väg till skolan och några barn hade
.ända till 6 4/j0 kilometer. Beträffande den andra skolrotens 33 hem
hade barn från 15 hem över 3 1/2 ända upp till 7 1/2 kilometers väg.
Det är små stackare, som börja vid sju års ålder, som inspektören
yrkar, att de skola ha- heltidsläsning och de andra äldre barnen
få halvtidsläsning. Det är ju upp och nedvänt. Man får icke undra
på om föräldrar känna det svårt, när de tänka på barnen och deras
utveckling. Men det är nästan som om man hypnotiserats av detta
uttryck heltidsläsning. Det är som den ärade talaren på statsrådsbänken
så förträffligt uttryckte sig i går, då han sade, att »man
icke borde låta ordet få sådan makt över tanken, att man tappade
bort innehållet». Ordet heltidsläsning har fått eu sådan magisk klang,
att blott man fatt detta på schemat är man nöjd hur bedrägligt det
än sedan må vara i verkligheten.
Jag vill erinra om, att inspektörerna äro till stor del nya. och att
•de ha nya kvastars benägenhet att sopa väl, vilket i och för sig är en
förträfflig sak. Men de anse sig vara bundna av sina direktiv, och
jag klagar icke över dem i detta hänseende. De följa sina instruktioner.
Emellertid ber jag att få hämna även en annan omständighet,
som det nog kan vara skäl att tänka på, och det är frågan om, hur
■det ter sig för föräldrarna. Jag skulle vilja kalla detta^den sociala
och den etiska sidan. Det gäller fattiga hem, ofta småbönder och
småbrukare, som sitta i skogsbygder. Man har icke. så lätt att utrusta
kanske en fyra, fem barn för att skicka dem till skolan. Det
blir då ofta dåligt med både kläder och matsäck. Och hustrun behöver
dem hemma. I lantbrukarhemmen är det icke så, att man
tycker, att det är förträffligt, att någon tager hand om barnen, då
■de börja bliva besvärliga att sysselsätta, utan de börja tidigt
gorå nytta för sig, man behöver dem hemma. Även den synpunkten
lägges med rätta på saken i hemmen ute i församlingarna.
Nr 41. 110
Lördagen den 20 mai, e. m.
JbäSUZ* + i ''I38 uPpr"pf åter igen vad jag förut sagt. att just här i utbysiatsbidrag
av den halvtidslasande C 1-formen mot den s. k. heltidsläsande
skolväsendet. 4-1 ormen, ligger själva kärnpunkten. Vi komma då till frågan
(Forts.) om statsbidragen, om vilken det talades principiellt förra gången då
vi både debatt i denna sak, nämligen huruvida detta skall anses vara
något fastslaget, att C 1-formen skall utrotas och församlingen vid
vägran hotas att förlora statsbidraget.
Visst kan det ibland vara så ställt, att det verkligen är av behovet
att taga itu med missförhållanden, men jag vill säga till herr Rydé^att
bär är icke fråga om att på något sätt försvara sådana missförhållanden,
som dem han dragit fram. Det ligger, så vitt jag förstår,
alldeles utanför debatten. Här är fråga om det, som nu pågår
som normalt, nämligen denna förvandling av vårt skolväsendes C 1-skolor till B 2-skolor. Ingen maniska med sunt omdöme i denna kamniare
och i hela, landet vill, att sådana missförhållanden som herrar
befinn och Rydén pekat på skola råda,
Säger så inspektören emellanåt, att hans krav endast är en
törsta begynnelse, må man icke undra på att församlingarna bli fundersamma,
och spjärna emot. Jag skall som exempel berätta vad som
agt ruin i en Hallandssocken. Jag skall be att ur de papper, man
bär skickat mig —_ty intresset ute i bygderna är mycket stort —
\a lämna herrarna nagra uppgifter därifrån. Det är en liten församanför
starka skäl för att få behålla halvtidsläsningen.
Den alägges av inspektören att bygga en skola med anledning av
övergången från C 1-formen till B 2-formen. Det skulle kosta 40,000
.Kronor. 40,000 kronor äro nu icke så förfärligt mycket, men man
gör. eu mycket egendomlig sammanställning i skrivelsen till Kung!.
Maj it. Man säger: Vad skulle följden bliva, om på inspektörens
blotta hemställan Göteborgs stad ålades att mot stadsfullmäktiges
och alla lokala myndigheters beslut upptaga ett lån eller uttaxera
ett belopp, på 53,931,150 kronor ensamt till nya skolbyggnader? Det
var nämligen proportionen. Man har tretton kronors kommunalskatt
per bevillningskrona, En princip som leder till sådant är farlig!
. Xär inspektören säger i sitt yttrande med anledning av församlingens
besvär, att detta är »en synnerligen måttfull början till
reform av distriktets skolväsende», undrar jag, om vi icke få förlåta
denna socken, att den känner sig orolig inför fortsättningen på denna
måttfulla början. Jag skall icke taga flera exempel, ehuru jag har
en hel dossier här.
Men jag skall peka på eu sak till, som är av synnerlig betydelse.
. Riksdagen har begärt en utredning angående inskränkning
av mindervärdiga skolformer. Det behöves verkligen en sådan utredning,
om vad som är en mindervärdig skolform, mina damer och
herrar, men en utredning, som är allsidig., så att icke det blir endast
en apologi för den ensidiga skoluppfattningen, sådan den företrädes
av förutvarande statsrådet Rydén, av skolöverstyrelsen och dess underlydande
inspektörer. Det bör bli en opartisk utredning. Jag menar
därmed icke, att icke dessa försöka att se saken på bästa sätt.
Lörrlagcn den 20 inoj, e. in.
111 Nr 41.
men de äro på förhand bundna. Saken behöver ses i kontakt med
levande livet och dess krav och icke bara efter linjer, som man dragit
vipp med linjal vid skrivbordet. Det är dock så, att det är skolöverstyrelsen,
som tillsätter utredningsman i detta hänseende. Jag
kan ju icke vara alldeles viss om, hur denna utredning kommer att
se ut. Jag är övertygad om, att herr Rydén kan lämna oss uppgift
därpå liksom om vem eller vilka som fått detta uppdrag! En
förutsättningslös utredning är verkligen av behovet. Den skall visa
enligt min mening, att till de mindervärdiga skolformerna måste man
nog räkna B 1-formen mycket mera än C 1-formen. Jag har velat lägga
fram detta så utförligt för att en gång få göra klart, vad det gäller.
Så räkna församlingarna — om skolöverstyrelsen gör det, vet jag
inte — att B 2-skolan endast är ämnad att vara en övergångsform
till B 1- eller A-former. Då få vi återigen börja bygga nya skollokaler
och nya lärarbostäder, säger man i församlingarna, och så ser
man framför sig fortsättningen mycket allvarlig och bekymmersam.
Vi måste besinna, att skolväsendet är en stor tunga.
Dock måste jag taga församlingarna och skolråden i försvar.
Det kan ju vara olyckliga förhållanden. Det kan bli tredska o. s. v.,
det är sant, men i stort sett råder en beundransvärd offervillighet
för skolundervisningen på vår landsbygd. Många ha, som jag, sett,
vilken bildningstörst som finnes hos detta svenska folk, när de emigrerat
till Amerika. Det synes kanske bättre på avstånd, varför
jag tillåter mig erinra om detta. Skolan och församlingen där bäras
nämligen upp av intresset hos dessa människor från de tusen enkla
hemmen i Sveriges land på ett utomordentligt sätt. Det är det
vackraste arvet, som de iogo med sig hemifrån. Man känner sig
upprörd, herr Rydén, av talet om ondsintheten mot skolan.
Jag vill peka på ett par saker ytterligare. Det är så gott att
reda upp affären, medan vi hålla på. Inspektörerna kunna ställa
sådana krav på materielen, att, om det också icke kostar församlingarna
så mycket, så driver det upp eu bitter stämning hos dem.
Ett exempel bara. Jag vet ej, om herrarna tro mig annars. Jag
kanske måste läsa upp akterna. Man har som sagt sänt mig åtskilliga
papper. Här är ett utdrag ur protokollet från ett skolråd.
Namnet nämner jag icke. Det är gymnastikinspektören, som säger:
»Jämlikt den av Kungl. Maj:t fastställda normalplanen för rikets
folkskolor får jag härmed på tjänstens vägnar yrka, att ofördröjligen
anskaffas följande lekmateriel:
till var folkskola en större slungboll, två brännbollar med brännträ
(»brännboll») och två stycken korgbollstäl! med korgboll,
till varje småskola en mindre slungboll.» Församlingen svarade
nej. Barnen kunde leka ändå! Då överlämnades ärendet till
folkskoleinspektören, som yttrade sig på detta sätt: »Jag har fått
meddelande om, att stämman avböjt gymnastikinspektörens av mig
tillstyrkta yrkande om inköp av viss lekmateriel. Då gymnastikinspektörens
yrkande är i enlighet med njm undervisningsplanen och
inga lekövningar gärna kunna anordas utan sagda materiel, anser
I fråga om
utbetalande av
statsbidrag Vilt
skolväsendte.
(Forts.)
Nr 41. 112
Lördagen den 20 maj, e. m.
IfJrd,3l\om jag densamma behövlig och just vad som erfordras. Att skolorna
statsbidrag till ^örses med erforderlig undervisningsmateriel, är som bekant en förskolväsendet.
utsättning för erhållande av statsbidrag, varför inköp av materielen
(Forts.) i fråga är en nödvändig sak.» Tänk, vad vi på vår tid kunde leka
utan sådana krav! Icke kostade detta mycket, men nog blev det bitterhet
i sinnet. Men församlingen böjde sig på samma sätt, som
församlingarna i regel alltid böja sig för inspektörerna. Vårt folk är
lojalt, skolan är en kär sak, och det gör, att så långt möjligt vill
man ej besvära sig och trassla i sådana saker.
Nu skall jag tillägga, att i »anvisningar till gymnastik, lek och
idrott» stål'' det i punkt 16 i undervisningsplanen: »I den man så
ske kan. bör den behövliga lekmaterielen förfärdigas av barnen själva.
» Vi gjorde sällträna själva på min tid, och bollarna med, fast
vi ingen slöjdundervisning hade. Jag undrar ej på, att det gamla
släktet står oförstående inför sådant.
Jag skulle kunna peka på åtskilligt i samma väg, men det kan
vara nog. En sak, som också har berörts i annat sammanhang, men
som hör ihop med detta, måste jag dock framdraga. Det är frågan
om synerna, det sätt, varpå de tillgå. Det är förut talat mycket
därom. Tänk, vilken irritation det blir i församlingarna över denna
sak. Förr var det så, att representanten för skolroten eller annan
person i skolrådet i all gemytlighet kom överens med läraren någon
gång om året angående behövliga reparationer o. d., att det skulle bli
så eller så. Nu kominer inspektören, och i de flesta fall vet skolrådet
ej av, att han kommer. Han går igenom skolhuset och finner fel
bär och där, och så skriver han ett protokoll och förelägger församlingen,
att vissa åtgärder skola vara utförda inom den och den tiden.
Detta tillvägagångssätt sätter ofta skolråd och inspektörer i
harnesk mot varandra och störa det goda förhållandet mellan skolråd
och lärare. Och det är det, som är så farligt. Vad som är det
svåra i detta, är icke endast de ekonomiska, bördor, som läggas på
våra församlingar. Det farligaste är, att förtroendet mellan skolan
och föräldrarna brytes, att det samarbete brytes, utan vilket vi icke
kunna komma till någon verkligen lycklig lösning av skolfrågan.
Denna välmenta lag, vars många brister vi påpekat, den kommer
att bryta sönder detta lyckliga, äntligen tillkämpade förtroende, och
man behöver icke vara mycket erfaren för att förstå, att »små grytor
ha också öron», och att vad barnen höra i hemmet kominer att
sätta även dem i en felaktig och oriktig ställning mot skolan -—
och lärarna. Därför må man besinna detta, och när lärare och inspektörer
klaga över att det växer upp fiendskap mot skolan och
lärarna, innebär det en allvarlig kritik mot ledningen av vår folkskola,
Det är från skolans synpunkt, som vi hoppas och önska, att
större klokhet och varsamhet, främst från den högsta ledningen,
skall visas i denna sak, och att man kommer tillhaka till en klok
skolpolitik, som står i kontakt med livets krafter runt omkring oss,
så att vi få en tillförlitlig grund för den svenska folkskolans utveckling.
Herr förste vice talman, jag ber att få yrka bifall till reservanternas
framställning.
Lördagen den 20 maj, e. in.
1J3 Nr 41.
Herr Sehlin: Herr talman! .Tåg hade icke tänkt yttra mig
nu, därför att jag uppträtt i samma ärende för några dagar sedan, Statsbidrag till
men jag ber att få återföra frågan till den punkt, där motionens skolväsendet.
krav ligger. Jag beklagar, att man i debatten icke följt de goda (Forts.)
exempel, som reservanten och huvudmotionären gåvo, att yttra sig
om det krav, som framställes, nämligen om ändring av den kungl.
kungörelsen angående statsbidrags utbetalande. Jag kan icke förstå,
att kärnan i denna sak är, som herr Pehrsson i Göteborg tycks
anse, frågan om C-skolan, boställssyner och allt sådant.
Jag vill då först säga, att jag obetingat instämmer i motionärernas
krav. Det bör bli en sådan ordning, att när folkskoleinspektören
har avstyrkt statsbidrag under yrkande av nya lokaler, skall
det avstyrkandet remitteras till församlingen. Jag säger detta av
uppriktigt intresse för skoldistrikten. De skola ha en känsla av att
kravet icke bara prövas av en enda man, som kanske tillämpar en
sträng tolkning av förordningen, utan prövas av en myndighet, som i
särskild grad har möjlighet att överblicka kommunernas finansiella
ställning och därför bör kunna gå till en objektivare prövning. Det
bör också kunna medföra en känsla av lättnad för folkskoleinspektören,
att han icke står ensam om ett sådant krav. Men jag vill
säga, att länsstyrelserna ha denna rätt att pröva, och jag vill erinra
herr Lindman om statskontorets utlåtande rörande förslag till
ändring av kungörelsen. I det utlåtande, som statskontoret avgav
med anledning av den nya kungörelsen, heter det, att då tvekan uppstått,
huruvida länsstyrelse har rätt att emot folkskoleinspektörs
yttrande vägra statsbidrag, bör ett förtydligande göras i denna riktning.
Nu kan det hända, att likformighet i tillämpningen icke skett,
men vi må komma ihåg, att kungörelsen varit i kraft blott ett halvt
år och icke hunnit göra,sig gällande på alla håll, och att utskottet
i likhet med motionären påpekat önskvärdheten av likformighet i
detta fall, så att länsstyrelsen skall höra och icke blott ha rätt att
höra. Det påpekande, som utskottet gjort, återfinnes både i dess
utlåtande om herr Johansons i Hallagården motion och om den nu
föreliggande motionen. Jag tillåter mig också påpeka, att kostnaderna
för skolväsendet i en församling ingalunda bestämmas genom
sådana tillfälligheter, som de ifrågavarande, utan bestämmas då
reglementet stadfästes. Jag erinrar då om, hur det går till, när
reglementet stadfästes. Skolrådet uppgör förslag, vilket prövas och
godkännes av kyrkostämman, varefter det skickas till folkskoleinspektören.
Om han har förslag till ändring av skolrådets och kyrkostämmans
beslut, remitteras detta av domkapitlet till skoldistriktets
hörande. Det är icke fråga om, att icke skoldistriktet skall bli
hört, när det gäller en ändring, som folkskoleinspektören föreslagit.
Jag har själv under de gångna åren hållit på med att granska reglementen.
Endast i en enda detalj har ärendet gått upp till överstyrelsen,
i alla andra fall har enstämmighet ernåtts mellan skoldistriktet,
inspektören och domkapitlet. Det kan hända, att domkapitlet
remitterar ett ärende tre eller fyra gånger för att vinna enighet.
Andra kammarens protokoll 1922. Nr hl. 8
Nr 41. 114
Lördagen den 20 maj, e. m.
U.råP\om Jag tror, att det går till på samma sätt i de flesta fall. Sedan
Statsbidrag till reglementet blivit fastställt, kan icke inspektören göra någon ändring
skolväsendet, eller vägra statsbidrag på grund av nya krav, som icke blivit god(Forts.
) kända av domkapitlet. Jag säger det, därför att det står någonstädes
i motionen, att på underordnade myndigheters krav ett skoldistrikt
kan åläggas vissa skyldigheter. Det kan aldrig inträffa,
utan man måste följa lag och författning i detta fall.
Detta om denna sak. Jag måste också taga upp några småsaker.
Herr Uddenberg undrade, om det fanns lokaler, där barnen
skulle kunna utsättas för fara till sin hälsa. Jag skulle verkligen
önska, att herr IJddenberg följde mig på en inspektionsresa genom
Jämtland och Härjedalen. Herr Olsson i Mora talade om, att det
fanns skollokaler, där bläcket frös. Det första man fick göra på
morgonen var att ställa bläcket vid spisen för att det skulle tina
upp. Jag kan tala om, att det finns skollokaler, där barnen frysa,
så att de måste cirkulera och sitta en stund vardera vid spiseln för
att tina upp. Sådana kalla, dåliga, illa ventilerade och osunda lokaler
finns det runt om i bygderna.
Här har talats om skolpalats. Jag har icke inom mitt område
sett ett spår av dessa palats och ännu mindre någon lyxuppfostran
av medborgare.
Herr Pehrsson talade om som ett avskräckande exempel, att
man yrkat på införande av redskap för gymnastiken. Han påpekade,
att det blev ganska irriterande att ha två inspektioner för
gymnastiken. Finns det någon ledamot av skolöverstyrelsen närvarande,
ber jag att få adressera mig till honom och säga, att det
är önskvärt, att den särskilda gymnastikinspektionen tages bort, och
att det i stället tillsättes ett fåtal konsulenter, till vilka folkskoleinspektörerna
kunna vända sig, när de behöva råd och anvisningar..
Säkert är, att folkskoleinspektörerna kunna inspektera gymnastiken
också. Det har påpekats för mig, att det rätt ofta uppstått schism
mellan folkskoleinspektören och gymnastikinspektören och så får
folkskoleinspektören kläda skott för alltsammans.
Vad syner beträffar, har det här gjorts gällande, att inspektörerna
komma till ifrågavarande förrättningar utan att tala om det.
Men folkskoleinspektören måste i god tid underrätta om dessa syner
och dessutom anmoda skolrådet att utse ombud och underrätta både
den avträdande och den tillträdande. Jag kan icke tänka mig, att
folkskoleinspektören håller syn utan att åtminstone 14 dagar förut
ha anmält saken för skolrådet.
Det är en hel del annat, som jag skulle kunna påpeka, men jag
vill icke följa exemplet att föra debatten ut på områden, dit den icke
hör. Jag anser, att ett förtydligande bör ske, så att alla de i motionen
ifrågasatta fallen remitteras till skoldistrikten, men detta mål
vinnes genom den ändring av kungörelsen, som redan skett, och det
kraftiga påpekande om behovet därav i utskottets motivering, och.
därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Lördagen den 20 maj, e. m.
115 Nr 41
Herr Bengtsson i Kullen: Herr förste vice talman! När för
cirka 2 år sedan för första gången i riksdagen framfördes en protest
mot folkskoleinspektörerna och vederbörande skolmyndigheters sätt
att gå till väga angående skolväsendet på landsbygden, så hette det
ju, att det egentligen var från Västergötland, som denna protest kom.
Nu ha förhållandena förändrat sig därhän, att protester kommit från
snart sagt alla landskap i Sverige. Jag vill först här uttala, att det
icke varit bristande intresse för skolundervisningen på landsbygden,
som motiverat, att jag tagit till orda i denna fråga, utan det är tvärtom
för att skolan skall kunna betraktas såsom något gott, som jag yttrat
mig. Jag anser nämligen, att undervisningen bör läggas så, att
såväl föräldrar som barn få kärlek till skolan och icke betrakta den
som något nödvändigt ont och ej heller så, att kommunerna bli ekonomiskt
ruinerade. Jag skall nu be på grund av den sena timmen
att få nämna endast ett par exempel, bland de ovanligt många, på
vilka oerhörda krav, som trots allt vad som än förnekas från folkskoleinspektörerna,
dock har framställts. Det finns en socken nära min
hembygd, som för cirka 15 år sedan hade ett barnantal av 64. Dessa
kunde undervisas i en skola. Nu har antalet nedgått, så att det utgör
omkring 30, men icke förty kräves det 2 nya folkskolor. Folkmängden
i samma socken utgör 656 personer och bevillningskronornas antal
är 1,140. I en annan socken strax intill är invånareantalet 558
personer och bevillningskronornas antal utgör där 1,167. Där krävas
nybyggnader för cirka 100,000 kronor. Nu säger herr Värner
Rydén, att det icke är farligt på landsbygden, även om man där bebehöver
bygga skolor, ty man har där mycket låg kommunalskatt
Jag skall här be att få nämna några siffror som bevis för hur det i
detta avseende ställer sig. Siffrorna äro hämtade från Västgötasocknar
och återfinnas i Sveriges officiella statistik angående kommunerna,
varför herr Rydén icke torde kunna lyckas i att bestrida deras
riktighet. I Brottensby och Landa är uttaxeringen kr. 22,42, i Ödenäs
kr. 21,50, Hällestad kr. 27,80, Eriksberg kr. 26,20, Öra kr. 21, Torestorp
kr. 26,70, Öxabäck kr. 24,75, Carl Gustafs kr. 27,60, Vänga kr.
20,80, Redsland kr. 27, Roasjö, kr. 24,10, Grönahög kr. 20,70, SundalsRyr
kr. 20,40, Härjevad kr. 22, Sörby kr. 25,90, Tun kr. 20,08, Trökörna
kr. 27, Flakeberg kr. 20,20. Till detta belopp komma så.landstingsskatt
och vägskatt som säkerligen utgöra cirka 5 kronor tillsammans.
Man kan alltså icke säga, att här äro låga kommunalutskylder.
Nu finnes en hel del socknar, som stå på gränsen till dessa belopp, men
jag har här nämnt bara de socknar, som kommit upp över 20 kronor
per bevillningskrona.
Med anledning av att herr Rydén tycktes betvivla en del av de
uppgifter, som jag förut här lämnat, så vill jag nämna, att det finns
intyg i nästan samtliga fall från kommunalmyndigheterna att dessa
uppgifter äro sanna och rätta. Och jag vill såga, att jag tror härvidlag
mera på de kommunala myndigheterna, än jag tror på de uppgifter
som lämnas av folkskoleinspektörerna. Här har jag t. ex. angående
fallet Sörby intygsavskrift från kommunalordföranden Emil
Karlsson av den 5 och 20 augusti 1921, av kyrkoherden Runstedt den
1 fråga om
vlbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
(Forts.)
Nr 41.
116
Lördagen den 20 maj, e. m.
I fråga om
•utbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
(Forts.)
5 och 19 juli samt den 5 augusti 1921, vidare av landstingsmannen
A. G. Johansson i Gökhem och nämndeman Emil Johansson i Trevattna
den 13 juni 1919. Intygen ifråga finnas i original uppe hos
folkskoleöverstyrelsen, så att för den, som vill ta del av desamma,
möta inga svårigheter. Men trots alla dessa intyg bestrides från visst
håll uppgifternas riktighet. Jag skall också här be att få uppläsa
ett intyg angående vederhäftigheten av de påståenden som från det
hållet blivit anförda. Det heter där: »Herr Wahlströms sätt att lösrycka
en kommun från ett skoldistrikt för att därmed vederlägga från
distriktet lämnade uppgifter förefaller märkvärdigt, och för en tjänsteman
i hans ställning hade i detta fall varit bättre att tiga än illa
tala.» Ort, dato och namn. Kommunalordförande.
I ett annat intyg säges det av en annan kommunalordförande, sedan
han bestyrkt förut lämnade uppgifter från sin kommun, följande,
som jag vill nämna som bevis för den stämning, som egentligen överallt
gör sig gällande i kommunerna: »Till sist vill jag meddela, att
allmänna opinionen är ganska starkt upphetsad i våra bygder gentemot
folkskoleinspektörernas hänsynslösa framfart i skolfrågor, skolhusbyggen
m. m. Skolväsendet tyckes bli lika förhatligt som tillförne
militarismen genom de oerhörda skuldsättningar som påläggas
samhället, och få eller inga förmåner motsvarande utgifterna vinnas
troligen.»
Ort, datum och namn.
Nu är det ju så, att enligt grundlagens bud skall svenska folket
sig självt beskatta. Men hur har detta bud härvidlag blivit tillämpat;
få kommunerna sig själva beskatta? Nej, i skolfrågor icke, utan
här sker beskattningen genom administrativa myndigheter. Har en
folkskolinspektör föreslagit, att det skall byggas för så och.så mycket,
så passerar i händelse av klagomål från församlingens sida detta
förslag alla de olika instanserna, och så blir folkskolinspektörens
vilja lag, och kommunerna ha endast att betala.
Vid debatter här i skolfrågan förut har ju ifrån flera håll, särskilt
ifrån dem som bo i städerna, framhållits, att man icke skallhandla
på sådant sätt, att landsbygdens barn få en sämre skolundervisning
är städernas barn. Jag skulle gentemot detta tal vilja säga,
afl man behöver icke i detta fall vara så bekymrad för landsbygden,
ty landsbygdens befolkning vet, vilken skolform den bäst behöver, och
inrättar sig om så tillåtes därefter. Jag har förut framhållit, att i
städer, köpingar och tätt bebyggda samhällen passar det utmärkt
med vardagsläsning, och det skulle aldrig falla mig in att säga något
däremot. Där är det naturligtvis bättre, att barnen hållas i eu
daglig skolgång, under förutsättning att de ha dugliga lärare, än att
de gå på gatorna och lär sig allt möjligt ofog. Men vad beträffar
landsbygden med de ofta mycket långa vägar, som barnen där ha att
gå till och från skolan, vill jag åter hävda den meningen, att där ställer
det sig förmånligare och lämpligare med varannandagsläsning.
Det är bättre, att barnen gå friska och starka i skolan varannan dag,
än att de drivas dit dag ut och dag in i ur och skur, som menligt
inverkar på deras hälsa. I många fattiga hem, är det ju också myc
-
Lördagen den 20 maj, e. m.
117 Kr 41.
ket svårt att dagligen utrusta flera barn med kläder och föda. Även L^ndTat;
anser jag, att barnen böra, redan från unga år, på landsbygden under- “Mildra/till
visas och biträda med lättare jordbruksarbete för att därmed vara skolväsendet.
till en hjälp för många hem, samt även om möjligt lära sig älska och (Forte.)
trivas vid sina fäders yrke. Och kan någon, i händelse den vill tänka
och reflektera opartiskt över vad som är bäst härvidlag, komma och
påstå, att det är bättre och nyttigare för undervisningen att en lärare
på en dag undervisar fyra klasser, såsom sker i en s. k. E-skola, än
att han får undervisa samma antal barn i två avdelningar och då ta
halva antalet varje dag.
Vid debatten i skolfrågan i onsdags åtta dagar sedan beklagade
sig herr Rydén, att vi bönder nu icke voro lika lojala och förstående
i skolfrågan som förr i tiden. Ja, jag för min del skulle vilja saga,
att det måhända kan vara någon skillnad på bönder nu och förr i tiden,
men att det är mycket större skillnad på en del av våra folkskolelärare
nu och förr i tiden. Förr i tiden var det så, att våra lärare
var och en skötte sitt, men nu vill åtminstone en del folkskolelärare
vara förmyndare för befolkningen i socknen och på andra
ställen.
Jag vill också erinra om att under debatten i onsdags herr Rydén
förklarade, att det skulle vara en viss präst i Västergötland som
utgivit en bok, och i denna bok skulle han sökt uppvigla befolkningen
mot vardagsläsningen. Jag för min del har aldrig hört talas om att
någon sådan bok blivit utgiven, och det skulle därför vara intressant
att få veta och se, hur den boken ser ut. Det har ju också i en viss
tidningspress sagts, att såväl jag som en annan person nere i Västergötland
skulle ha uppviglat till skolstrejk. Jag vill säga, att det
aldrig har förekommit; jag har aldrig uppviglat till någon skolstrejk.
Men jag förstår så väl, att det har blivit, såsom vederbörande farit
fram; jag undrar ej på, om fortfarande så bleve fallet, och jag förstår
även mycket väl befolkningen härvidlag. Dock skall man ej
tala om strejk eller kalla detta strejk, ty vid strejk i den bemärkelse
som ordet har, är det fråga om nedläggande av det arbete, som man
har i det ena eller andra yrket, men här talas om strejk, pa grund
därav att vederbörande föräldrar och målsmän ej vilja låta sina barn
gå dubbla antalet dagar i skolan mot förut och detta emedan de anse
den skolformen sämre.
Herr förste vice talman, jag yrkar bifall till motionen.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det är med av
sikt
som jag begärt ordet omedelbart efter herr Bengtsson i Kullen.
Jag har nämligen haft den oturen att bli förväxlad med honom ett
par gånger, och det må ursäktas, om jag icke känner mig vidare trakterad
härav. Då han under förra årets riksdag väckte en motion i en
skolfråga, gick denna i en riktning, som jag för min del icke kunde
godkänna, men jag fick dock i pressen stå för densamma. Häromdagen,
då det gällde ett utlåtande från bevillningsutskottet, fick jag
se i Nya Dagligt Allehanda, att herr Bengtsson i Norup hade reserverat
sig till förmån för starkölet. Kammaren förstår, att jag inte
Nr 41. 118
Lördagen den 20 maj, e. m.
1fråga om saknar anledning att dementera denna uppgift. Och jag hoppas nu.
Statsbidrag till ^ Jaff talar strax efter herr Bengtsson i Kullen, jag icke skall
skolväsendet, bli utsatt för sådan förväxling, att folk skall tro att jag talar för
(Forts.) halvtidsläsning, ty det vill jag verkligen icke.
Men orsaken, varför jag egentligen begärde ordet, var en annan
—• jag är här delvis förekommen av ett par talare däribland utskottets
ordförande -—• nämligen att frågan blivit införd på ett felaktigt område.
Jag måste konstatera, att, då herr Lindman gör gällande, att
det i denna fråga är de ekonomiska skälen, som böra vara de avgörande,
mena hans partikamrater herrar Uddenberg och Pehrsson i
Göteborg, att det är själva skolformen, som är huvudsaken, alltså
frågan om hel- eller halvtidsläsning. Härutinnan torde herr Lindman
ha rätt. Det är ägnat att i hög grad förvåna att höra bildade
personer tala i dessa frågor, som ju röra folkets djupare lager, så
oförstående, och icke besinna att, när man gett folk rösträtt och givit
dem möjlighet att i landsting och i riksdag taga del i behandlingen
av ärenden, som röra landets viktigaste angelägenheter, man icke
bör vägra dem att få en någorlunda försvarlig folkskoleundervisning.
Hur kan man på detta sätt, som det här skett, vilja driva den meningen,
att, om barnen bli hänvisade att gå en 3 km :s väg till skolan,
det skulle försvaga barnens fysik? Jag har visserligen hört mycket
från läkarehåll i detta ämne, men jag kan dock icke tänka mig,
att man vill stå för den meningen, att barnen skulle lida skada av
att gå dessa kilometer fram och åter. Man talar också om att barnen
få kaffe på morgonen och kaffe på kvällen och att de sålunda
icke få någon ordentlig mat. Det är ju beklagligt att det sker så,
men det är icke visat i vilken utsträckning det praktiseras. Det
torde nog bara vara svepskäl för att komma undan frågans verkliga
kärnpunkt.
Herr Pehrsson säger, att »små grytor ha också öron», och han
vill särskilt framhålla vikten av att söka åstadkomma en närmare
kontakt mellan skolan och hemmet. Men tror herr Pehrsson att man
befordrar kontakten mellan skolan och hemmet, om man följer hans
anvisningar? Jag betvivlar, att man gör det, utan det blir kanske
snarare ett annat intresse som man befordrar. Jag skall säga herr
Pehrsson, att valmän ha också öron, och jag tror att det är många
valmän som sitta i olika landsändar och tycka att det är utmärkt talat
av herr Pehrsson. Herr Pehrsson har icke heller tänkt på den
störa innebörden av de olika skolformerna, då ju de, som få undervisning
i mindre folkskola, få, enligt 1918 års skolreform, också en sämre
undervisning i fortsättningsskolan, nämligen ersättningskolans.
Jag undrar, om vi icke höra anstränga oss för att höja vår folkskolebildning
och göra det möjligt för barnen även i de djupare lagren
av vårt folk att här komma i åtnjutande av sin rätt —• jag kallar det
för rätt — till en någorlunda tillfredsställande undervisning. Även
beträffande avlägsna trakter är det statens skyldighet att se till, att
samhällets medborgare få åtminstone en någorlunda tillfredsställande
undervisning, och härvid har staten enligt min mening särskilt skyl
-
Lördagen den 20 maj, e. in.
119 Nr 41.
dighet att ifråga om sådana skoldistrikt, som på grund av höga skat- 1 fråga om
ter o. dyl. icke orka bära skolbördorna, i form av nybyggnader, träda statsbidrag till
hjälpande emellan; detta är lika viktigt som att anslå många miljö- skolväsendet.
ner, då det gäller högsta dyrtidstillägg åt statstjänarna, för att icke (Forts.)
tala om andra statens utgifter på vissa områden. Att se till att folkbildningen
höjes, det är en av de förnämsta uppgifter staten har. Och
ve oss om den uppgiften försummas.
Jag skulle bär med avseende å den egentliga innebörden av motionen
vilja saga, att det är mycket viktigt att folkskoleinspektörerna,
för att icke säga även lärarna, gå varsamt fram och se till att den
kontakt mellan skolan och hemmet, som herr Pehrsson talade om,
icke får en knäck. Man har hållit på med en agitation •—- jag vet
icke varifrån eller varför den kommit — men det har faktiskt varit
en sådan agitation som vållat gny i landet över ingrepp i kommunernas
självbestämningsrätt. Detta är icke bra utan länder till skada
för det hela. . Det är därför synnerligen viktigt, att vi kunna mötas
med förståelse även i det här fallet, och detta bör i någon mån möjliggöras,
om folkskoleinspektörerna här gå fram med den varsamhet,
som situationen kräver. Jag skall i detta sammanhang be att få
rikta ett tack till skolinspektör Sehlin för hans nyss hållna anförande
och hans uttalade förståelse i denna sak. Jag tror, att med få undantag
äro inspektörerna icke så farliga som man påstår. Det hela
Mller, enligt min uppfattning, på att växa samman, trots de debatter,
som man gång efter annan river upp, till förmån för en mindrevärdig
skolform, om vilken jag för min del måste säga, att dess avskaffande
vore önskvärt ju förr dess hellre. Det är av vikt, att det
å statens sida lämnas hjälp i den riktningen, att samtliga svenska
barn — de må bo i en skogsocken eller på slättbygden, i stad eller
land — få en någorlunda ordentlig folkskoleundervisning.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr W allerius: Herr talman! Jag vill inte tvista med
den siste ärade talaren — hans sätt att förklara, att de, som ha en
annan mening om skolformer än han, icke vilja folkets upplysning,
förstår jag mig inte riktigt på. Jag vill endast i största korthet göra
en invändning mot påståendet, att vi gripit våra uppgifter ur luften.
Det förhåller sig inte så. Det är inte skäl att bagatellisera
dessa saker. Jag har icke framställt de kritiserade förhållandena
som de allmänna. Men det finns å andra sidan fall, då det förelegat
ett sådant hot, som man talat om. Jag skall som exempel anföra
en församling i Norrland, som, innan reglemente fastställdes, under
hot förelädes att bygga för 420,000 kronor, detta som början av skolbyggen
för 1 miljon kronor. Detta är visserligen en församling med
låg kommunalskatt -— nu ha emellertid skogsarbetarna börjat mista
sin arbetsförtjänst, och man väntar därför stark minskning i skattebeloppen.
Och det finnes en annan kommun med en kommunalskatt
av 15:50, där det är fråga om en nybyggnad för 108,000 kronor i
och för heltidsläsning.
Nr 41. 120
lördagen den 20 maj, e. m.
1 fråga om
utbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
(Forts.)
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag vill Tätta
en missuppfattning, som herr Sehlin gjorde sig skyldig till. Den
berodde väl troligen därpå, att jag använde ordet »syn». Han trodde
jag menade till- och avträdessyn, men jag syftade naturligtvis på den
syn, som göres vid varje besök av folkskoleinspektören och som avser
att kontrollera, att skollokalerna och skolmaterialierna hållas i
ordentligt skick. . Under sådana förhållanden äro vi väl fullkomligt
överens om, att ingen meningsskiljaktighet föreligger oss emellan
i denna sak.
Så ett par ord till herr Bengtsson i Norup. Jag ber, herr Bengtsson,
att få tillbakavisa, ett sådant sätt att föra debatten, som herr
Bengtsson här tillåtit sig. Jag skulle tala för mina valmän! Hur
kan man yttra sig på det sättet i en allvarlig debatt? Mina valmän
äro medlemmar av.Göteborgs stad, där man överallt har A-skolor,
i vars skolstyrelse jag sitter och vars skolväsen jag sökt främja efter
bästa .förstånd. Jag talar inte för mina valmän, och jag anhåller,
att vi slippa dylika insinuationer i en allvarlig debatt.
Herr Rydén: Herr talman! Jag vill bara säga ett par ord
för att belysa, huru diskussioner kunna komma att gestalta sig oerhört
ovederhäftiga, när man rör sig med en massa exempel utan att
nämna namn och utan att närmare klargöra förhållandena. Jag
vet t. ex. inte, vilken Norrlandssocken doktor Wallerius syftade på.
Jag frågar honom nu, om. det möjligtvis är Skellefteå landsförsamling.
Det finns socknar i Norrland som äro oerhört stora och förmögna,
i många fall försedda med fonder o. dyl., och detta gör, att
de nämnda siffrorna icke alls behöva vara orimliga. När man inte
uppger namn, så att man kan få reda på vad saken gäller, bli exemplen
icke övertygande.
. Jag skall nu ett litet ögonblick framföra herr Bengtsson i Kullen
i frihet, för att ge ett bevis på, hurusom uppgifter av den mest ovederhäftiga
beskaffenhet kunna lämnas i riksdagen. Herr Bengtsson
i Kullen är icke så fiffig som prästerna: han uppgav vid fjolårets
riksdagsdebatt namnet på de församlingar han åsyftade, varför
man kommit i tillfälle att undersöka de lämnade uppgifterna.
Jag har här en förteckning över alla de fall, som omnämndes i herr
Bengtssons anförande. Jag skall inte redogöra för samtliga utan
skall nöja mig med att göra några hugg i högen för att visa uppgifternas
karaktär.
Jag nämner, först en socken i Västergötland, som heter Kestad.
Herr Bengtsson i Kullen meddelade, att det fordras en nybyggnad
å cirka 70,000 kronor i denna socken, som blott har 180 invånare
och 619 bevillningskronor. Den uppgift, som herr Bengtsson i Kullen
stödde sig på, innehåller emellertid icke något stöd för detta
påstående, utan förhållandet ligger så till, att denna lilla socken bildar
skoldistrikt tillsammans med österplana församling. Det är för
''hela skoldistriktet, alltså för båda dessa socknar tillsammans, som
det är fråga om en nybyggnad om 70.000 kronor. Nu har Österplana
enligt de upplysningar, församlingen själv lämnat, 14,593 be
-
Lördaprcn den 20 maj, e. m.
121 Nr 41.
villningskronor. Donna siffra förefaller visserligen hög, men (len JJfÅZ.fcav
är tagen ur de uppgifter, som herr Bengtsson i Kullen grundade sill statabidrag litt
framställning på. Den gjorda undersökningen om hur det förhål- skolväsendet.
ler sig med denna sak visar nu, att ur detta alltså relativt störa (Forte.)
skoldistrikt har herr Bengtsson i Kullen tagit ut den lilla socknen
Kestad på 180 personer och 619 bevillningskronor och sagt, att man
krävt, att det där skulle byggas ett skolhus för 70,000 kronor.
Folkskoleinspektören har yttrat sig härvidlag, och jag skall citera
hans redogörelse. Han säger: »I Kestads församling, som enligt
uppgifterna har omkring 15 skolpliktiga barn, förestar uppförandet
av icke mindre än ’två småskolor och bostäder för 70,000 kronor ,
allt på grund av åläggande från folkskoleinspektören Nu ar förhållandet,
att det lilla Kestad tillhör Österplana skoldistrikt, som
har omkring 200 skolpliktiga barn och att ett bostadshus och tvenne
småskolor skola byggas för detta distrikt. En av småskolorna skall
förläggas till Kestad. Beslutet om denna nybyggnad har fattats
frivilligt, sedan undertecknad framhållit behovet av en ny smaskola,
såsom också riktigt meddelas i de från österplana församling ingångna
uppgifterna. Dessa angiva också den beraknade kostnaden
för hela distriktet till 60,000 kronor samt att hela utdebiteringen for
kyrka, skola, kommun m. in. utgör omkring 3 kronor för bevilimngs
krona
i denna församling.» , ^ _
Nu tog jag bara det första av de exempel, som herr Bengtsson
i Kullen förde fram. Som sagt: han kommer och söker inbilla kammaren,
att det fordras av en liten församling med 15 skolpliktiga
barn, 180 personer och 619 bevillningskronor nybyggnader för
70,000 kronor, och så föreligger i realiteten ett stort skoldistrikt, dar
beskattningen icke är högre än 3 bevillningskronor. .
Jag skall taga ett annat exempel. Herr Bengtsson i Kullen
nämnde Södra Kyrketorps församling och uppgav, att denna med
200 invånare och 433 bevillningskronor hade blivit krävd pa nybyggnader
om 62,500 kronor. Det är nu att märka, att församlingen
själv lämnat den upplysningen, att detta avsag icke församlingen
såsom sådan utan hela skoldistriktet. Detta senare bestod
återigen av tre församlingar. Stenstorp, Brunnhem och Södra Kyrketorp.
Stenstorp ingick nu i förevarande skoldistrikt med 1,074 invånare
och 7.628 bevillningskronor, och Brunnhem med 280 invånare
och 400 bevillningskronor. „
Jag kan på samma sätt nämna fall efter fall. Det visar sig
vid den undersökning, som gjorts, att det knappast finnes ett sant
ord av allt som herr Bengtsson i Kullen sagt i kammaren. Det är
fullkomligt vilseledande och förryckande uppgifter, han kommit
fram med i debatterna, uppgifter, som likväl sedermera fa tjänstgöra
som grund för en opinionsbildning. J.ag skall ställa till de
kamraters förfogande, som intressera sig för denna sak, de papper
jag här har, vilka illustrera, av vad art den västgötaagitation i verkligheten
är, som bedrives av herr Bengtsson i Kullen och herr Kronlund.
Jag skall ställa till förfogande särskilt en av folkskoleinspektören
utarbetad redogörelse för de olika fallen, som adaga
-
Nr 41. 122
Lördagen den 20 maj, e. m.
I fråga om lägger, huru grundlösa anmärkningarna äro. Jag skall inte nu
statsbidrag till framdraga dessa saker på grund av den sena timmen, ehuru de förskolväsendet.
tjänade att komma till kammarens protokoll som ett bevis på det
(Forts.) faktum, att agitationen ute i bygderna fullkomligt osannfärdigt
och förvrängande framställer själva sakläget. Men jag skall, som
sagt, hålla handlingarna till förfogande för de kamrater som vilja
få en bild av vad man i en riksdagsdebatt kan tillåta sig.
Herr Bengtsson i Kullen ifrågasatte, om det fanns en sådan
broschyr, som man tidigare hänvisat till. Ja, den finns, och den
heter: »Vardags- och varannandagsläsning i folkskolorna», och den
präst, som författat huvudinlägget, är kyrkoherden Frans Johansson
i Borstig. Jag har broschyren i min hand, den broschyr, som
herr Bengtsson trodde icke! fanns tillgänglig; jag har icke lyckats få
den förrän alldeles nyss.
I anledning av herr Pehrssons yttrande vill jag säga, att jag
misstänkte, att det fall som han försökte göra nummer av är Värö
skoldistrikt i Halland. Jag fick också detta bekräftat genom en förfrågan
hos herr Pehrsson. Jag har uppgifterna om detta distrikt
bland mina papper, herr Pehrsson. Jag vill då meddela, att åläggandet
ifråga i detta fall kom från domkapitlet. Det blev sedermera
fastställt av Kungl. Maj:t i vanlig ordning. Förslaget till förändring
kom ifrån skolrådet, medan det var kyrkostämman, som vägrade
att bifalla det. Enligt den uppgift, som blivit mig lämnad, utgjorde
kommunalskatten i distriktet för år 1921 9: 70. Antalet bevillningskronor
växte från 4,461 år 1920 till 5,382 år 1921. Denna sak
måtte sålunda inte vara så förfärligt orimlig, som herr Pehrsson
sökte ^göra den till, då nämligen skolrådet självt ansett sig kunna
föreslå kyrkostämman att taga på sig den skolreform, som genomfördes,
_ och då det följaktligen blott var kyrkostämman, som motsatte
sig förslaget. Jag tror inte, att man begått något, som man
skulle kunna kalla för ett övergrepp, enligt vad jag kunnat finna av
omständigheterna i detta fall.
Jag beklagar mycket, att jag inte kunnat få upplysning om,
vad den gymnastikinspektör heter, som varit framme och hotat med
att inte statsbidrag skulle utgå, om man inte köpte bollar. Det
vore verkligen av ett visst värde att få uppgift härom, ty här skulle
i så f„a^ enligt min uppfattning föreligga ett exempel på verkligt
oförstånd. När man emellertid inte får reda på någonting bestämt
och när man ser hela den mängd av lögnaktiga uppgifter, som tidigare
framkommit i dessa skoldebatter och i agitationen över huvud,
blir man fundersam och tycker, att det skulle vara av betydelse
att få reda på vad som verkligen är1 sant och vad som till äventyrs är
missuppfattning eller rent av vilar på osanna framställningar. Jag
ifrågasätter naturligtvis inte, att herr Pehrsson på något sätt är
anledning tid att eventuella uppgifter äro oriktiga, ty jag förstår,
att han har sina sagesmän, som han hyser fullt förtroende för.
Jag .skall inte ingå på en debatt om halvtidsläsningen, ty detta
hör inte hit. Den fråga, som det här gäller, är, om man skall göra
Lördagen den 20 maj, e. m.
123 Nr 41.
några ändringar i villkoren för statsbidragens utgående. Därom
har jag i ett tidigare anförande uttalat min uppfattning. Jag ka1} Matsbidrag lM
emellertid inte underlåta att uttrycka mitt beklagande över, att i skolväsendet.
spetsen för den agitation, som här bedrives i kammaren, skola stå (Korta.)
två av våra skolrådsordförande. Jag har för min enskilda del alltid
ansett en viktig förutsättning för bibehållandet över huvud
taget av ett visst samband mellan skola och kyrka ligga däri, att
man i skolfrågor kunde påräkna någorlunda stöd från prästernas
sida. Jag vill gärna erkänna, att det finns en mängd av våra
präster, som givit ett dylikt stöd, i mycket större utsträckning kanske
än man vill erkänna vid många tillfällen. Men det är bekymmersamt
att prästerna här i kammaren skola ställa sig i deras led, som
arbeta för att skapa en opinion mot skolan — det är dock dit, som
agitationen ytterst syftar. Jag vill inte taga upp någon ingående
debatt härvidlag, men jag vill framhålla, att det var prästerna,
flertalet i prästeståndet, som 1840—41 kraftigast deltogo i kampen
mot införandet av lagst.adgad folkskola. Jag kan inte undertrycka
den känslan att det i någon mån ställer sig på samma sätt i
detta fall. När man ser en hel del av våra allra burgnaste bönder,
som ofta själva ha sina barn i stadsläroverken och åtskilliga av
våra präster, som intaga en sådan ställning i samhället och som också
ofta ha sina barn i stadsskolorna, när man ser dessa, säger jag,
arbeta för att de fattiga barnen på landsbygden, torpares, statares
och småbönders barn, skola ha halvtidsläsning och det därvid dragés
fram alla möjliga skäl som motiv för påståendet, att detta skulle
innebära en fullt tillfredsställande ordning, då har jag den känslan,
att det är en ny gestalt av det gamla motståndet, som möter en härvidlag.
Prästerna voro år 1840—41 rädda för att bönderna skulle få
lära sig läsa och skriva; de sade, att detta behövde inte bönderna:
finge dessa veta, vad som fordrades för deras salighet, hade de
ingen anledning att gå vidare i styckena. Det är egentligen samma
grundsyn, som framträder nu, när prästerna och de burgnare bönderna,
vilka som sagt, själva ha sina barn i stadsläroverken, draga
fram alla tänkbara konstruerade och oriktiga skäl för att halvtidsläsningen
hygieniskt, pedagogiskt och socialt — och Gud vet _ur
vilka synpunkter allt — skall anses som den lämpligaste för fattigmans
barn i bygderna. Jag kan inte underlåta att uttrycka mitt
beklagande över detta.
Jag skall, herr talman, icke låta fresta mig att i kväll gå
vid sidan om det föreliggande ämnet. Jag återupprepar, att det
finnes icke någon som helst klarhet i klämmen i herr Lindmans
motion, och att motionen bygger på oriktiga föreställningar om
innebörden i författningarna. Detta är anledning tillräckligt, för
att den icke bör vinna kammarens bifall.
Herr Uddenberg i Varberg: Herr talman! Endast ett par
ord till replik, då några av de föregående ärade talarna refererat till
vad jag sagt i mitt förra yttrande.
Nr 41. 124
Lördagen den 20 maj, e. m.
L lrå4a,om Jag skall först be att få betona, att jag uttryckligen sade ifrån,
Statsbidrag6till att jag a?såg heltidsläsning böra utgöra den normala skolformen för
skolväsendet, barnen på landet, fastän mitt anförande av naturliga skäl mest kom
(Forts.) att röra sig om de förhållanden, som i vissa fall kunna göra, att heltidsläsning
vore olämplig. Som belägg härför skall jag be att få
citera ett par ord ur riksdagens skrivelse nr 309 år 1917, då man
var inne på detta kapitel. Det säges där: »Riksdagen liar härvid icke
förbisett, att hinder för införandet av heltidsläsning på många orter
vållas av de långa vägarna.» Yad är meningen med uttrycket »de
långa^vägarna»? Jag råkade nämna 3 kilometer, och ett par av de
föregående talarna hängde upp sig därpå. Ja, jag skall inte hålla
på just 3 kilometer. Det är inte avståndet i och för sig, som är
huvudsaken utan vägens beskaffenhet och barnens beskaffenhet plus
avståndet. Det kan hända, att 4 kilometer i åtskilliga fall icke är
så mycket — det må vara. hänt —- men huvudsaken är, att avståndet
till skolan icke blir så stort, att barnens näring lider, därför att de
icke få lagad mat, när de komma hem. Vidare bör det påpekas, att
detta gäller naturligtvis inte för alla barn, inte hälften heller, men
det finnes en avsevärd procent av svaga barn, som äro känsliga för
de långa skolvägarna. Jag vill, att man tager tillbörlig hänsyn till
dessa förhållanden.
Därför kan jag icke följa herr Rydén, när han tager sina erfarenheter
från barndomen till intäkt för, att min uppfattning är felaktig.
Jag är nämligen fullkomligt övertygad om, att herr Rydéns
kroppkonstitution som barn var betydligt över medelmåttan, och vad
han i detta fall anförde bevisar sålunda ingenting.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag begärde ordet
då herr Bengtsson i Kullen gjorde en jämförelse mellan lärarna för 70
år sedan och lärarna nu och kom till det resultatet, att de lärare
som man hade för 70 år sedan voro alldeles förträffliga, under det
att de nuvarande bara befattade sig med politik och dylikt. Gammalt
folk, som gick i skolan på den tiden, har emellertid berättat
mig, att med de gamla förträffliga lärarna förhöll det sig på det
sättet, att de vanligtvis voro gamla soldater, som knappast själva
kupcle läsa innantill och att dessa gamla gubbar skulle förmå prestera
en så förträfflig undervisning, att det kunde väcka herr Bengtssons
i Kullen förtjusning, kan jag verkligen knappast förstå.
Det är vidare svårt att fatta, att det just från bondehåll kämpas
så energiskt för halvtidsläsningen och att man därifrån driver
upp en opinion mot folkskolan i allmänhet. Jag skall emellertid,
för att visa hur vårt förkättrade skolväsen ter sig betraktat utifrån,
be att få läsa upp ett citat ur Svenska Dagbladet där professor Böök,
som väl torde gälla som en framstående auktoritet för många högermän,
skriver följande, i det han skildrar en resa i Polen: »Men vi
svenskar, som litet tanklöst och litet blaserat njuta frukterna av ett
århundrades folkliga bildningskamp, som en smula överlägset tala om
skolmästare och Chronschoughar, vi borde en gång emellanåt betrakta
bönderna österut på nära håll för att friska upp vår i mätt välbehag
Lördagen den 20 maj, e. in.
125 Nr 41.
avdomnade tro på upplysningens välsignelse. Härute kan man börja
svärma för den svenska folkskolan, som man svärmar för ett bad i en stalsbi(jrag tm
smutsig järnvägskupé.» Detta är professor Fredrik Bööks reflexio- skolväsendet.
ner, sedan han sett, hur bönderna i Polen togo sig ut. Jag tycker, (Forts.)
att herr Bengtsson i Kullen borde ha läst professor Bööks artikel; han
kanske då skulle haft en något annan syn på dessa ting.
Metoderna i den agitation som nu bedrives erinrar om en historia
från biskop Landgrens tid, då han var kyrkoherde i pelsbo. Häri
försökte där få en skola till stånd, men det var omöjligt att förmå
sockenstämman att besluta en sådan. Då beslöt han att själv bygga
en skola med hjälp av sina drängar, men bönderna i trakten intunno
sig om nätterna och revo ned det pågående arbetet. Till sist övermannade
emellertid biskopen och hans drängar fridstörarna, och när
han sedermera höll sin avskedspredikan, da han skulle flytta till Härnösand
för att bli biskop där, yttrade han: »Delsbo har vant som en
gammal lusig skinnpäls, som jag har löskat och löskat många ar.»
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Bengtsson i Kullen: Herr förste vice talman! Att
den siste ärade talaren yttrade sig av full övertygelse, kunde var och
en förvissa sig om, som såg på honom, när han hade sitt anförande.
Han tänkte så mycket på vad han säde om de små djuren, att han
började riva sig i huvudet.
Gentemot herr Yärner Rydén vill jag framhålla, att de uppgifter,
som jag förlidet år lämnade i kammaren, äro, såsom jag förut
nämnt, hämtade från vad de kommunala myndigheterna yttrat, alltså
från kommunalstämmo- och kyrkostämmoordförandena. Jag vill
återigen säga, att jag har mycket mer förtroende för dessa personer
än jag har för herr Värner Rydén och folkskolinspektörerna tillsammans.
Vill någon taga del av dessa intyg, skall jag, alldeles såsom
herr Rydén, stå till tjänst med att lämna dem. _ Skillnaden ar, att
dessa intyg härröra, kan man säga, från myndigheter med verklig
sakkännedom om förhållandena, enär de ha härför nödig material
att tillgå. . .. ..
Gentemot herr Bengtsson i Norup vill jag saga, att aven jag
beklagar, att mitt namn och hans blivit förväxlade. Det är ju mycket
tråkigt detta, men jag rår inte för det. Och jag kan försäkra, att
om jag skulle bliva kallad eller tagen för herr Bengtsson i Norup,
så skulle jag känna mig mycket obehagligt berörd.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Trots den sena
timmen nödgas jag säga några ord.
Jag ber att gentemot herr Rydén och även gentemot en an lian
talare få påpeka, att saken framställes på ett fullkomligt skevt sätt,
när man gör gällande, att vi å vår sida bedriva någon sorts agitation
mot folkskolan som sådan. Vi ha lika mycket kärlek till folkskolan,
vilken vi vilja föra fram på goda banor, som herr Ryden utifrån sin
ståndpunkt.
Nr 41. 126
Lördagen den 20 maj, e. m.
ih Jag ber också att få framhålla, att man icke kunnat vederlägga
statsbidrag till t^n kritik, som framförts rörande denna för landet så dyrbara övertro
skolväsendet, på vad jag kallat den mindervärdiga skolformen B 2, till vilken man
(Forts.) nu utan egentlig hänsyn till vad den kostar skall övergå från skolformen
Cl, som visserligen icke heller den är god men dock ger lika
goda och kanske bättre resultat och ofta är den enda möjliga och
lämpliga. Det är där kärnpunkten ligger — också den ekonomiska —.
Det är för övrigt inte värt att här åberopa professor Böök, förrän
han yttrat sig i denna fråga. Det råder ingen principiell åtskillnad
mellan herr Lindman och mig, därför att jag lagt huvudvikten just
vid denna sida av saken. Den avgörande punkten är som sagt denna
principiellt krävda övergång från skolformen Cl till skolformen
B2, från en visserligen även den mindervärdig skolform till en annan,
som icke är bättre utan snarare sämre. Det är icke jag ensam,
som hyser en sådan åsikt; det finns ett stort antal pedagoger i detta
land, som tycka på samma sätt. Herr Ilydén har här tagit på sig
en ny omgång av kejsarens nya klädér. Jag är barnet, som säger:
»han har ju ingenting på sig». Detta är realiteten härvidlag.
Att vi präster stå på böndernas sida, varöver herr Rydén klagar,
det är gammal historia, herr Rydén: präster och bönder ha hållit
ihop, kanske mest därför att vi präster i regel ha att söka våra förfäder
bland bönderna i första eller andra generationen tillbaka och
liksom de förstå att se på saker och ting med det sunda bondförstånd,
som dess bättre finnes hos Sveriges bönder, emedan man där icke är
bunden av några doktriner.
När man alltså kritiserar dessa förhållanden, vänder man sig
blott mot den uppfattning om hur skolundervisningen bör läggas,
för vilken herr Rydén gjort sig till målsman, och man vänder sig icke
mot skolan som sådan. Detta är två skilda saker. Varken nu eller
förr kan.någon få rätt att säga om skolan som den gamle solkungen
i Frankrike sade om staten: staten, det är jag.
I fråga om den ärade talarens på Malmöbänken historia vill jag
också säga, att det var en klok karl, den gamle prosten i Delsbo, och
hans yttrande är historiskt. Men bönderna i Delsbo voro ett förmöget
och präktigt folk, som hade det så ställt att de inte trots sina nya
skolor sträckte benen längre än vad skinnfällen räckte.
Herr Öber g: Herr talman! Sedan jag läst utskottets utlåtande
och därefter i afton hört de många uttalanden, som kommit till
försvar för detsamma, har det förefallit mig, som om utskottsmajoriteten
och mango av aftonens talare haft såsom ögonmärke de mycket
kända och ofta citerade orden: det är bra, som det är. Men, herr talman
och mina herrar, för min del vågar jag påstå motsatsen; det är
icke bra, som det är. Lyckligt vore det, om vi alla kunde göra ett
sådant uttalande, som så många kommit med i afton. Landsbygdens
befolkning är, som var man vet, i sig själv ganska trög och stillsam,
och den går fördenskull icke ofta man ur huse för att protestera mot
vidtagna åtgärder, men när den gör det, sker det helt säkert icke i
Lördagen den 20 maj, e. m.
127 Nr 41.
onödan. När nu landsbygdens befolkning känner sig manad att ga
ut till protestmöten, är säkerligen en god orsak för handen. Och
sådana möten ha under den senaste tiden förekommit i min hembygd.
Massor av folk långväga ifrån hava samlats till stora protestmöten
för att såmedelst giva uttryck för sin bestörtning och sin känsla av,
att man icke funnit det vara bra, som det är.^ Jag ber att därvidlag
få erinra om de många möten, som i ty fall gått av stapeln, exempelvis
det stora Örnsköldsviksmötet, och säkert är, att. hade det varit
så väl beställt och sådan utomordentlig hänsyn blivit tagen i varje
fall, som här av de ivriga försvararna velat ifragasättas, är det min
bestämda uppfattning, att dessa protestmöten icke. blivit _ av.. Men
man har känt sig så att säga nödd och tvungen att. vidtaga åtminstone
någon åtgärd för att såmedelst en liten smula hejda framfarten.
Nu vill jag, herr talman, för min egen del. deklarera, att jag
icke är någon fiende till folkskolan, långt därifrån och den, som
känner mig närmare, vet det mer än väl. Jag har gjort mitt bästa
för densamma, och som bevis för, att jag är vän av folkundervisning,
ber jag endast få angiva, att jag har varit ganska verksam för skapande
av en folkhögskola i min hembygd. Jag säger det ej för att
skryta, utan för att jag ej skall missförstås, och det vore. väl, om vi,
som herr Rydén i afton så vackert angivit, kunde mötas till en bättre
förståelse än den, som hitintills kommit till uttryck och som synes
vara på väg att fortfara.
Jag kan emellertid inte underlåta att citera ett uttryck av en
man där hemma, som jag sätter ganska stort värde på. Han säde
mig bland annat, innan jag reste ned till riksdagen: Säg oförfärat,
att får det fortgå på detta sätt med folkskoleväsendet kommer det
helt säkert att frammana samma hat till folkundervisningen som till
militarismen, och det vore beklagligt.
Nu har herr Rydén velat ifrågasätta riktigheten av en del uppgifter,
som lämnats rörande förhållandena i Norrland, vilka i mycket
sammanträngd form omnämndes av herr Wallerius. På det att
herrarna inte skola tro, att man alldeles är i avsaknad av svart pa
vitt, skall jag, utom det jag vet ligger i herr Wallerius’ hand, be. att
få gorå ett kort utdrag ur en tablå, som sänts till mig från en liten
församling där hemma. Märk väl, mina herrar, att det gäller här en
församling med omkring 900 invånare. I denna tablå heter det:
För en utökning enligt den nya lagen om heltidsläsning maste den
förut hårt skattetyngda kommunen bygga följande antal skolhus och
lärarebostäder:
En nybyggnad för folkskolan och en lärarebostad i
den och den roten.............•
d:o d:o d. v. s. nybyggnad och bostad för lärare i
en annan rote................
d:o folkskola i en tredje rote...........
extra utgifter för en lärarelön . . .........
ved, lyse och undervisningsmaterialier ._._. . • •
Summa kr. 108 350: —
52 000: —
25 000
SO 000
350
1000
1 fråga om
utbetalande av
statsbidrag till
skolväsendet.
(Forts.)
Nr 41. 128
Lördagen den 20 maj, e. in.
I fråga om { ^byggnadskostnad för en liten församling på omkring 900 perTtatsbidrag
tillsoner, och så, heter det vidare, den årliga räntan och amorteringen,
skolväsendet, som tillkommer och vilken beräknas till 12,500 kronor per år. Det
(Forts.) är val, mina herrar, siffror, som enligt min mening tala för, att förslaget
inte uti alla delar kännetecknas av den hänsynsfullhet och den
mjuka anpasslighet, som man velat göra gällande.
Så^ känner jag mig till sist skyldig, herr talman, att citera följande:
"»På dessa grunder anse vi oss hava fog för vår vädjan till
våra representanter i riksdagen, att de måtte gorå något för att få
en ändring i den nya lagen om folkskoleundervisningen. Ty skola
dessa enorma utgifter fortsätta, kommer en opinion att framväxa, som
bortsopar allt och kanske förstör allt, vad den gamla sunda folkskoleundervisningen
grundlagt.» Så följer ortsnamn, datum och underskrifter,
såsom den det vill kan få läsa.
Jag har ansett mig, herr talman, såsom representant för den
bygd, som jag nu har berört, vara skyldig att på den direkta uppfordran,
som i denna skrivelse gjorts, angiva, vad jag nu känt som
ett behov att få andraga, och jag skall sluta herr talman, med att
understryka det jag tror, att det vore synnerligen klokt, om vi en och
var sökte mötas till större, bättre och annan förståelse, än den, som
hitintills gjort sig gällande, till fromma för vår värdefulla folkskola
och för dem, d. v. s. de våra, som skola hämta sitt vetande ur dess
brunnar, och i känslan av ett sådant behov, som efter min mening
är ofrånkomligt och som i fortsättningen fortast möjligt i samförståelsens
tecken bör realiseras, uttalar jag förhoppningen, att en och
var i sin stad, han må höra till det ena eller andra partiet, må mötas
snarligen i ett sådant intresse.
Herr O 1 s s o n i Mora: Herr förste vice talman! Blott ett par
ord! Jag är visserligen högeligen förvånad över, att kammaren,
med den oerhört långa föredragningslista, som ännu föreligger oavverkad,
kunnat i timtal debattera skolformer, skolvägar, syneförrättningar
och allehanda saker, som inte hava med denna fråga att göra.
Men jag anser mig vara skyldig att säga herr Öberg, att utskottet
verkligen inte har gjort gällande, att »allt är bra, som det är».
Tvärtom säger utskottet i sin motivering, att även utskottet finner,
»att ett flertal av landets kommuner, framför allt genom den rådande
ekonomiska depressionen, ställts inför stora svårigheter i avseende
på möjligheten att fylla förefintliga ekonomiska behov». Utskottet
understryker också liksom motionärerna nödvändigheten av att anpassa
skolväsendets krav efter- de ekonomiska möjligheterna.
Jag måste än en gång fråga: vad är det saken gäller? Jo,
man kräver, att länsstyrelserna skola ha rätt att pröva, verkligen
pröva, ansökning om statsbidrag. Den rätten ha emellertid länsstyrelserna
redan nu; ingen har kunnat visa upp någonting annat.
Man har vidare uttalat den önskan, att länsstyrelserna måtte
remittera ansökningarna om statsbidrag, när det gäller frågor av större
ekonomisk räckvidd. Här, har visats upp, att länsstyrelserna i regel
redan göra detta, och herrarna ha väl inte glömt bort, att riks
-
Lördagen den 20 maj, c. m.
129 Nr 41.
dagen i förra veckan gjorde det uttalandet, att länsstyrelserna böra 1 SrAda o™
göra detta, och att det alltså bör bli obruten regel. Vad är det ™tataMlrag HU
härutöver herrarna vilja? Jag kan sannerligen inte förstå det. Ja g “skolväsendet.
kan för min del inte finna, att det yrkande, som framförts av mo- (Forts.)
tionärerna, har något som helst värde. Det är mindre än en råtta,
sprungen ur ett berg av prat.
Herr förste vice talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Bäckström: Herr förste vice talman! Endast ett
par ord. För att ingen här i kammaren må tro, att vad herr Öberg
nyss nämnde beträffande protestmöten i Örnsköldsvik och omnejd är
något, som är karakteristiskt för Norrland i folkskolefrågor, vill
jag nämna, att dylika möten ha där ytterst sällan förekommit, och
vad särskilt det av herr Öberg åberopade mötet i Örnsköldsvikstrakten
beträffar, har det stått under ledning av mäktiga bolags representanter,
som själva ha sina barn i läroverk i staden. Det kan jag
lämna svart på vitt på, liksom även på att dessa herrar skrivit sina
namn under den resolution, som antogs vid mötet i fråga. Den betyder
sannerligen ganska litet i det ärende, som här har debatterats.
Herr Öbergs varma sinne och hjärta för folkupplysning vill
jag inte draga i tvivelsmål, ty vi veta, att han är en varm vän av
folkupplysning, men jag beklagar, att hans yttrande kan fattas så,
som om den där västgötavinden i någon mån spritt sig till Norrland.
Befolkningen i Norrland vet att uppskatta folkskolan och samarbetet
mellan folkskolinspektörerna å ena sidan samt skolråden och
församlingarna å andra sidan är av den art, att, det vill jag ha klarlagt,
där framställas sannerligen icke ofta sådana spörsmål och krav
som de, varpå exempel föredragits här i afton.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Månssoni Backa: En ärad talare på Norrlandsbänken
beklagade, om västgötavinden skulle ha fortplantat sig även till övre
Norrland. Ja, det vore beklagligt, om västgötavinden skulle ha förorsakat
en sådan reflex däruppe. Vi ha förut här i dag hört av
allas vår föresyn, herr Rydén, att vi skulle mötas i försonlighetens
tecken. Ja, herr Rydén. Det är en fråga, som jag påminner mig
från min barndom ur vår gamla katekes: »När skall detta ske?»
och svaret på den frågan var: »Jo, på den yttersta dagen, när denna
världen tager en ända.» Är det då, som försonligheten och förståelsen
skall begynna, då tror jag för min ringa del, att det är nästan
sent, eller skall detta taga sin början, när vederbörande västgötar
i vederbörlig ordning äro korsfästa, då kan den möjligen taga sin
början till och med den dag som i dag är, men då, herr Rydén,
anhåller jag om den nåden, såsom gammal vorden med seg hud,
att jag blir den förste som spikas fast.
Det är här en misstro gentemot det arbete, som bedrives för att
få denna sak bättre ordnad. Men den demokratiska tendensen har
Andra hammarens protokoll 1922. Nr It 1.
9
Nr 41. 130
Lördagen den 20 maj, e. m.
1 fråga om
utbetalande a
statsbidrag till
skolväseni et.
(Forts.)
Ang. landstings
skyldighet
att lämna
gottgörelse
för vård av
sinnessjuk
eller sinnesslö.
ju gjort sig gällande i allmän och lika rösträtt på grundval av folkupplysning,
och individen förstår nog så innerligen väl, i fråga om
både det kommunala och det politiska, vad som är för individen och
kommunen nyttigt. Då ställas vi inför det alternativet, å ena sidan
skolöverstyrelsen och å andra sidan K. B., domkapitlet och Kungl.
Maj:t. Men vad tjänar då en allmän och lika rösträtt till, när inom
kommunen vi kommunalt röstberättigade ha lika mycket att säga
till om som våra husdjur? Är detta demokrati eller byråkrati? D°et
är den frågan, som ännu icke är löst, och den kommer troligtvis inte
att lösas denna afton heller.
Jag har intet yrkande.
Herr Öberg: Blott några få ord! Det möte i Örnsköldsvikstrakten,
varom jag talade och som hade gjort ett uttalande i skolfrågan,
var besökt av flera hundra personer. Herr Bäckström ville göra
gällande,^att det skulle varit frukten av bolagsmännens åtgärder och
att det sålunda mera skulle ha varit ett uttryck för bolagsmännens
än för landsbygdens krav. Då ber jag att få säga till herr Bäckström,
att jag tror mig känna förhållandena fullt ut lika bra som
han, och jag vill därutöver till hans och kammarens kännedom meddela,
att det mötet får inte stämplas såsom något uttryck för bolagens
ovilja mot folkskolan. Mötet var ett uttryck för lantbefolkningens
åsikt i saken, och detta kan jag säga så mycket säkrare,
som norra Ångermanlands socknar voro representerade vid detsamma
och utsågo var sin_ representant att underskriva resolutionen. Beklagligtvis
har jag inte denna med mig, men om herrarna vilja se den
senare, skola ni nogsamt finna, att de flesta, som undertecknat den
samma, äro landsbygdens folk, icke bolagsmän.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels. ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
§ 6.
Andra lagutskottets utlåtande, nr 20. i anledning av väckta
motioner om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvardssamhälle
gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö föredrogs
härpå. Därvid yttrade:
Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Det är en viss tillfredsställelse
för mig, att utskottet i år förmodligen tack vare det
kraftiga stöd, andra kammaren förra året lämnade min motion, kommit
på^ bättre tankar och i stället för att, liksom förra året, yrka avslag
på densamma, tillstyrkt en skrivelse till Kungl. Maj:t i anledning
av dels denna motion och dels en annan, som egentligen går ut
på en helt annan sida av saken och berör en betydligt mera invecklad
fråga. Det är ägnat att väcka förvåning, att utskottet kan anse
Lördagen den ~0 maj, e. m.
131 Nr 41.
det nödvändigt att besvära Kungl. Maj:t med en skrivelse om utredning
angående en sak av så enkel beskaffenhet som den, varom min
motion handlar. Genom hospitalsdirektionens beslut blir det på dagen
bestämt, när den ifrågasatta ersättningen skall utgå, och landstingen
kunna således icke bli lurade i detta avseende.
Själva principen om ersättningens utbetalande kan åtminstone
för andra kammarens vidkommande anses godtagen genom kammarens
beslut förra året. Det är således endast i fråga om kontrollen
över den vård, de sjuka få, som utredning skall ske, förmodligen
genom en ny dyrbar kommitté, vars utlåtande troligen kommer att
utmynna i inrättandet av upptagningsanstalter i kommunerna med
en ny svärm av inspektörer, som skola ha överinseende över de
sjukas vård. I synnerhet tror jag, de smärre kommunerna komma
att betacka sig för den hjälpen. De stora kommunerna med sina
reglementariska sjukvårdsinrättningar ha ju redan genom 1920 års
beslut fått denna sak ordnad. Det förefaller något egendomligt, att
1920 års motionärer icke samtidigt tänkte på svårigheterna i de små
kommunerna i detta avseende. Tvärt om är det ju emellertid känt,
att de förra året gjorde allt för att bekämpa den motion, som andra
kammaren det oaktat biföll.
Såsom förslaget nu genom utskottets beslut kommit att ligga,
är det väl ingenting annat att göra än förbida tiden, men jag är
övertygad om att man i många små kommuner ute i landet, där man
har att dragas med de påtalade svårigheterna, skall förvåna sig över
den formalism, som även i fråga om de enklaste ärenden är rådande
i riksdagen.
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.
Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
med anledning av den siste ärade talarens anmärkning. Jag tror, att
när det nu i alla fall förhåller sig på det sättet, att en av de två motionärer,
det här är fråga om, begärt en utredning, torde det vara
riktigast, att hela saken får utredas, så att man icke i anledning av
den ena motionen direkt beslutar en ändring och i anledning av den
andra begär en utredning, då motionerna beröra varandra så nära
som dessa.
För övrigt är kravet på en utredning, enligt mitt förmenande, motiverat
även från den utgångspunkten, att det är mycket tvivelaktigt,
huruvida det är riktigt att gå fram på de linjer, herrar Petrén
och Olsson i Blädinge föreslagit. För min del var jag inom utskottet
mycket tveksam, om riksdagen borde begära en skrivelse. Jag böjde
mig i det avseendet för de anförda argumenten, men jag har avgivit
en reservation mot vissa delar av utskottets utlåtande, och det är i anledning
därav, jag nu ber att få säga några ord.
Orsaken till min tveksamhet var icke, att jag ansåg, att de kommuner,
som ha utgifter för dessa sinnessjuka och sinnesslöa, icke skulle
behöva något understöd exempelvis från landstingen. Men jag
vill påstå, att man verkligen kan känna tvekan inför förslag att lagstifta
på sådant sätt som här är föreslaget, nämligen så att man
Ang. landatinga
skyldighet
att lämna
gottgörelse
för vård av
sinnesej nk
eller sinnesslö..
(Forts.)
Nr 41. 132
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. lands- undan för undan delar upp kommunernas utgifter i olika slag och sedan
bestämmer, ^ att för ett visst slags utgifter kommunen skall få
> gottgörelse kompensation på ett sätt, t. ex. från staten, för ett annat slag på ett
för vård av annat sätt och för ett tredje slag på ett tredje sätt. Vi slogo ju på
sinnessjuk sätt och vis in på den linjen, när vi beslöto angående fattigvårdslageller
sinnesslo. syftningen, och jag vet av erfarenhet sedan många år — jag har va1
or ’’ rit med i landstingets förvaltningsutskott i det län, jag tillhör, sedan
1910 — hur detta sätt att ordna anslagen åstadkommit ökad administrationsapparat,
ökat arbete och ett invecklat förfaringssätt, som
sannerligen håller på att växa institutionerna över huvudet. Först
och främst åstadkommer det naturligtvis utgifter för kommunerna.
De skola hålla reda på alla dessa särskilda slag av utgifter, och i
fattigvårdsfrågor inkomma till förvaltningsutskottet hela packar av
ansökningar till förvaltningsutskottet rörande lokala angelägenheter,
som man skall sitta och granska för varje särskilt fall. Jag tror,
att om man fortsätter på denna väg och ständigt och jämt delar upp
utgifterna och anordnar särskilda ersättnings- och skatteutjämningsförfaranden
än på det ena området, än på det andra, blir det till slut
en administrationsapparat och administrationskostnader både för
kommunerna och för landstingen, som fullständigt komma att växa
dem över huvudet. Det är min uppfattning i frågan, grundad på den
erfarenhet, jag har på detta område.
Jag tror därför för min del, att det riktiga skulle vara, att man
i stället försökte finna en väg tillbaka till mera enkla och naturliga
skatteutjämningsformer för kommunerna, så att man, utan att först
undantaga vissa utgifter och kompensera dessa på ett visst sätt, undersökte
kommunernas samtliga utgifter av olika slag och sedan
åstadkomma ett utjämningsförfarande med hänsyn tagen till alla
dessa utgifter. Detta skulle givetvis vara ett ofantligt mycket enklare
och administrationsbilligare sätt än det invecklade system, man
nu slagit in på.
Ur dessa synpunkter har jag inom utskottet gjort gällande, att
man, därest man tillstyrkte en utredning, borde i utskottsmotiveringen
på något sätt taga avstånd från tanken att fortsätta att utveckla utjämningsförfarandet
efter de nuvarande linjerna. Jag ville med ett
ord ha upp denna principsak — och det är en stor principsak — till
granskning av och debatt i riksdagen. Då jag icke lyckades få in
ett sådant uttalande i utskottsmotiveringen, har jag, som nämnt, reserverat
mig mot viss del av densamma.
Jag vill sluta med att säga, att jag icke kommer att göra något
yrkande men att jag velat föra fram dessa synpunkter, för att man
skall kunna taga hänsyn till dem vid den blivande utredningen. Ty
när riksdagen skrivit och begärt en utredning samt utredningen sedan
sättes i gång genom tillsättande av en kommitté eller på annat sätt,
så brukar det ju vara så, att man tittar inte blott på motionen och utskottets
utlåtande utan också på de yttranden, som hållits under debatten,
då beslutet fattades. Och då kan det ju bli tillfälle för Kungl.
Maj :t att även taga någon hänsyn till och beakta de synpunkter, som
jag här framfört.
Lördagen den 20 maj, e. m.
133 Nr 41.
Herr Paul sen: Herr talman! Jag har ingen anledning att Ang. land»-vara missbelåten med det resultat, utskottet kommit till. Tvärtom.*4™?* skyldigJag
undrar bara, om det kunde vara nödvändigt med en utredning i goUgurelsT1
denna fråga. Jag tycker, att den ligger så klar, att utskottet myc- för i^rd av
ket väl kunnat tillstyrka kammaren att besluta utbetalandet av dessa sinnessjuk
vårdnadskostnader till kommunerna. Jag vill för övrigt konstatera, ellersinnesslö.
att andra lagutskottet har blivit mycket förnuftigare i år, än det (Fort*-)
var föregående år. Då kämpade utskottet emot denna sak, men nu
är det för. Jag ber att få uttrycka min livliga tillfredsställelse över
detta och frambära mitt tack till utskottet därför.
Herr Magnussoni Kalmar: Herr talman! Jag nödgas säga
några ord med anledning av motionärens skirande i denna fråga. Motionären
säger, att hans motion var så enkel, att man kunde ha gått
till ett beslut i den riktning han motionerat om. Jag tror emellertid
inte, att motionen är så synnerligen enkel. Och framför allt har jag
den uppfattningen, att om det är så, att staten ålägger landstingen
viss ersättningsskyldighet till kommunerna, så ha också landstingen
rätt att kräva, att dessa medel användas på avsett sätt, och staten
är också förpliktigad att se till, att det skapas garantier för att dessa
av landstingen till kommunerna utbetalda medel användas på det sätt,
på vilket de äro avsedda att användas. Jag tror inte, att det är så
synnerligen lätt att i en handvändning åstadkomma dessa nödvändiga
garantier. Och det är därför som utskottet ansett, att det borde åstadkommas
en utredning i ett sammanhang av denna fråga och det spörsmål,
som behandlas i den i första kammaren väckta motionen. Jag
tror inte heller, att det är utskottets mening att, såsom motionären här
sade, åstadkomma en stor, vidlyftig och dyrbar utredning samt skapa
en svärm av inspektörer och dylika. Jag tror, att det legat fjärran
från utskottet, när utskottet föreslagit denna skrivelse om en utredning,
att någonting sådant skulle bliva följden av beslutet. Utskottet
har tvärtom tänkt sig, att det skall bli en både snabb och enkel
utredning och en utredning, som icke är förenad med några nämnvärda
kostnader.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 7.
Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr
73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig lö- tillfällig löneneförbättring
under år 1922 och första halvåret 1923 för viss perso. förbättring för
nal inom den civila statsförvaltningen, begärdes ordet av ”''irJmden
civila statsför
Herr
R ö i n g, som yttrade: Herr talman! Jag kan icke under- valtningen.
låta att vid detta tillfälle uttala mitt beklagande att Kungl. Maj:t
icke i år framlagt en proposition varigenom lärarlönerna fastställas
i överensstämmelse med de principer, som 1918 års riksdag uttalade.
Nr 41. 134
Lördagen den 20 maj, t. m.
Ang.
tillfällig löneförbättring
för
viss personal
inom den
civila statsförvaltningen.
(Forts.)
Ang.
dyrtidstillägg
åt vissa
biskopar.
Då fastslogs nämligen den relation, i vilken dessa löner skulle stå till
normallönerna för första och andra gradens tjänstemän. Genom ett
olyckligt sammanträffande år 1919 blev denna relation bruten. Jag
vet, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är intresserad
för denna frågas lyckliga lösning. Men då det i år vid
s!atsverkspropositionens utarbetande gällde att iakttaga den strängaste
sparsamhet på alla omåden, förutsätter jag, att detta är den enda
anledningen varför en proposition icke framlagts för årets riksdag.
Jag vågar uttala den förhoppningen, att regeringen skall finna anledning
att till nästa års riksdag framlägga en proposition, så att
äntligen denna fråga blir löst i överensstämmelse med de principer,
som 1918 års riksdag fastslog.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:t,s nroposition angående tjänstårsberäkning
för viss personal vid statens järnvägar;
nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1922—
1923 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren; och
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 9-
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets
utlåtande, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dyrtidstillägg åt biskoparna i Växjö stift K. L. Lindberg,
i Härnösands stift E. F. Lönegren och i Luleå stift O. Bergqvist. I
I enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit i en den 3 mars
1922 till riksdagen avlåten, till statsutskottets förberedande behandling
överlämnad proposition, nr 49, hemställde utskottet att riksdagen
måtte medgiva, att biskoparna i Växjö stift K. L. Lindberg, i
Härnösands stift E. F. Lönegren och i Luleå stift O. Bergqvist finge
från och med den 1 juli 1922 från biskopslöneregleringsfonden efter
Kungl. Maj:ts bestämmande erhålla dyrtidstillägg, som skulle beräknas,
för Lindberg å det genom kungl. brevet den 30 juni 1915
honom från nämnda fond beviljade lönetillägg å 2,000 kronor samt
för Lönegren och Bergqvist å den del av deras avlöningsförmåner,
Lördagen den 20 maj, e. in.
135 Nr 41.
som bestredcs av samma fonds medel, ävensom utgå enligt enahanda Aniy
grunder, som skulle gällt, om bemälda biskopars avlöningsförmåner dyrå''t
bestritts av statsmedel, dock att till en var av Lindberg och Lönegren biskopar.
ej finge utgå högre belopp än att summan av hans avlöningsförmå- (Fort*.)
ner, dyrtidstillägget inbegripet, för år räknat uppginge högst till
det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av statsmedel åtnjutit
en årlig avlöning av, Lindberg 14,000 kronor och Lönegren 12,000
kronor.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall icke öppna någon
kyrkopolitisk debatt så här sent på natten. Jag vill bara passa på
tillfället att säga ett par ord om det här förslaget, därför att det synes
mig kunna ställas i en något annan dager, än utskottets utlåtande
gör.
Det förefaller mig litet underligt, att man föreslår ett dyrtidstillägg
till biskoparna under nuvarande förhållanden och med de inkomster,
som vederbörande enligt taxeringskalendern ha. Jag har
några siffror här i min hand, hämtade ur senaste upplagan av^taxeringskalendern,
vilka visa följande. Ärkebiskopen i Uppsala står under
det sistförfluten året upptagen för en inkomst på 49,000 kronor
— jag nämner nu och även i fortsättningen endast jämna siffror. Biskopen
i Strängnäs för en inkomst av 13,000 kronor,^ och då har han
till på köpet varit tjänstledig under större delen av året. Biskopen i
Västerås har deklarerat för en inkomst på nära 23,000 kronor,biskopen
i Linköping 30,000 kronor, biskopen i Växjö 25,800 kronor, biskopen
i Lund 74,000 kronor och biskopen i Skara 18,000 kronor. Och då
har den sistnämnde biskopen varit tjänstledig för en lustresa i Indien
under en hel del för att inte säga största delen av året. Biskopen i
Karlstad har deklarerat en inkomst på 100,000 kronor. Denne biskop
har för övrigt under de två sista åren haft en sammanlagd inkomst
av 210,000 kronor. Biskopen i Göteborg bär deklarerat för en inkomst
på 33,000 kronor och biskopen i Visby 16,000 kronor. Den
sistnämnde tillträdde sitt ämbete först den 1 maj förlidet ar och har
dock haft denna inkomst. Biskopen i Härnösand — en av dem, som
alltså nu skulle få dyrtidstillägg — har deklarerat^ för en inkomst
på 20,000 kronor och biskopen i Luleå en inkomst på 21,000 kronor.
Jag kan icke hjälpa att det under sådana förhållanden synes mig vara
tämligen omotiverat att, som statsutskottet gör, föreslå dyrtidstilllägg
för dessa herrar, samtidigt som utskottet har svävat betänkligt
på målet, då det gällt några få fattiga, hundratal kronor i andra, i
fråga om behovsprincipen ofantligt mera talande fall.
Nu vill jag visst icke säga annat än att de där höga lönerna till
herrar biskopar kunna hava mycket stor uppgift att fylla, nämligen
då det gäller att splittra sönder statskyrkan och för allmänheten klargorå
nödvändigheten av att avskaffa densamma. Framför ålit blir
det resultatet, för den händelse man jämför dessa biskopars inkomster
för befattningar, som för kyrkans skötsel äro fullständigt över
-
Nr 41. 136
Lördagen den 20 maj, e. m.
dvTttdMiUåaq ^lödigaoch intet annat än ett minne från den katolska tiden. Jämför
åt visso. dessa biskopars inkomster, säger jag, med det lägre prästerskapets löbiskopar.
ner. Kn lägre prästman kan t. ex. i en del fall lia 1,044 kronor att
(Forte.) leva på. Det synes mig då ännu klarare framstå, att man icke borde
giva herrar biskopar något dyrtidstillägg. Nu kan man måhända
härvidlag anföra, att dessa dyrtidstillägg ingå i viss plan för lönereglering,
men jag kan inte hjälpa, herr talman, att jag detta till trots
finner mig böra yrka avslag på statsutskottets förslag, däri inläggande
en protest dels mot statskyrkan som institution, dels, och framför
allt, mot lönegrunder vilka utelämna dem, som mest behöva, och giva
dem, som minst behöva.
''Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Herr Kilbom begärde emellertid votering, till följd varav nu
uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 78. röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.
Voteringen utvisade 107 ja mot 39 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
§ 10.
Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal jämte
en i ämnet väckt motion;
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;
och
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter
för yrkesundervisning.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Lördagen den 20 maj, e. in
137 Nr 41.
§ ii.
Statsutskottets utlåtande, nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt utbyggande av tekniska högskolan uief^ka Ugföredrogs
nu; och yttrade därvid: skolan.
Herr Liibeck: Herr talman! Det är endast ett par ord jag
vill säga, närmast för att få förklara, att det är ett missöde, att ej
reservation blivit antecknad till detta betänkande, beroende på det
förfärliga spring mellan utskott man varit utsatt för under den sista
bråda tiden. Det var emellertid inom statsutskottet några ledamöter,
som intogo en avvikande hållning i denna fråga, ehuru, som
sagt, reservation i frågan råkade att icke bliva antecknad.
Det är ju givet, att det kan synas vanskligt att föreslå utgifter
av det slag, som här avses, under en ekonomisk så synnerligen brydsam
situation, men det synes mig dock, att i utskottets betänkande
det icke har kommit till uttryck precis, hur denna sak ekonomiskt
ligger till. Det är nämligen så, att genom avslutandet av arbetena
för den nya tekniska högskolan, ett fullföljande av det byggnadskomplex,
som redan är till största delen uppfört, man skulle definitivt
få frigjort det mycket betydande komplex, som är bundet för
tekniska högskolan på den gamla tomten uppe vid Drottninggatan.
Nu säger visserligen utskottet, att det icke föreligger någon bestämd
plan för hur detta byggnadskomplex skulle utnyttjas för statsändamål.
Men det lär vara förhållandet, att en sådan plan finnes, och
i varje fall är det tydligt, att till den tidpunkt, omkring 1926, när
de nya byggnaderna uppe vid Valhallavägen skola bliva färdiga,
man väl lärer med litet god vilja kunna åstadkomma denna plan.
^Vidare är det att märka, att det är ett med råtta påtalat förhållande,
att splittringen i undervisningen och förläggningen av bibliotek m. m,
försvårar arbetet i nya tekniska högskolan ganska mycket. Det hava
alla de, som sysslat med saken, även i utskottet, vid olika tillfällen
erkänt.
Jag skall till slut, herr talman, endast säga, att jag kan till
fullo instämma med utskottet, när det uttalar, att man bör sträva
efter viss differentiering i undervisningen vid de båda högre tekniska
läroanstalterna, tekniska högskolan i Stockholm och Chalmerska
institutet i Göteborg; och jag har i det sammanhanget endast velat
nämna, att vid den numera slutförda utredningen rörande Chalmerska
institutet, som låg till grund för riksdagens beslut helt nyligen,
man med styrka framhävt, att man borde se till, att de båda högskolorna
inte skulle utgöra dubblering av varandra utan komplettera
varandra på bästa sätt. Detta har också lett till, att man för Chalmerska
institutet icke föreslagit någon .bergsavdelning,^ ej heller
arkitekturavdelning, liksom det även lett till att man i fråga
väsentliga fackämnena tänkt sig undervisningen sa ordnad, att olika
specialiteter skulle kunna studeras i de bada högskolorna, och att sålunda
den strävan till differentiering, utskottet här uttalat som ett
önskemål, skulle kunna vinnas.
Nr 41. 138 Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. fortsatt I det skick ärendet nu föreligger, anser jag mig, herr talman,
tekniska hög- kunna göra något yrkande men har ändå velat göra detta utstcolan.
V talande, för att frågan i högre grad måtte falla framåt än vad jag
(Forte.) anser den skulle göra, om utskottets utlåtande fått stå oemotsagt.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag ber om ursäkt,
att jag besvärar kammaren. Jag vill emellertid, då herr Lubeck
började sitt anförande med att förklara, att han haft så ont
om tid, endast säga, att inte har han väl haft så bråttom, att han inte
haft möjlighet att reservera sig.
Det egentliga skälet för utskottet att gå på avslag är emellertid,
att riksdagen på utskottets förslag beslutat att göra något för
Chalmerska institutet — något som herr Liibeck varit en mycket livlig
talesman för — och att man borde stanna därvid i år, detta så
mycket mera som beträffande de lokaler, som nu användas för den
kemiska institutionen i den gamla tekniska högskolan, åtminstone vad
utskottsavdelningen har sig bekant, icke uppgjorts någon plan för dess
framtida användning. Under förhandenvarande ekonomiska förhållanden
tycker jag det är nästan för mycket begärt, att tekniska högskolan
i Stockholm, som fått så många miljoner, till nybyggnader i
år skulle ha ytterligare mera.
Det är de huvudsakliga skälen, varför utskottet gått på avslag,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Till behandling upptogs härefter statsutskottets utlåtande, nr
84, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920.
Punkt en 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2 och 3.
Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 5—7.
Lades till handlingarna.
Punkten 8.
Utskottets hemställan bifölls.
Lördagen den 20 inaj, e. m.
139 Nr 41,
Punkten 9.
Lädes till handlingarna.
Punkten 10, angående statsbokföringskommittén. Ang. stambok
Uti
sin till riksdagen avlåtna berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1920 hade riksdagens revisorer
under rubrik »kommittéväsendet», § 4, gjort vissa erinringar i fråga
om statsbokföringskommitténs räkenskaper.
Utskottet, som inhämtat, att justitiekanslersämbetet, till vars
åtgärd ifrågavarande ärende överlämnats, remitterat handlingarna i
målet till advokatfiskalsämbetet hos kammarrätten, hade i nu föreliggande
punkt gjort följande uttalande:
»Då ärendet sålunda är överlämnat till vederbörande åklagarmyndighet
för den åtgärd, som på densamma må ankomma, bär utskottet
allenast velat vad i frågan förekommit för riksdagen omförmäla.
»
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar U.
B. Olsson, Olsson i Kullenbergstorp och Norman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Då ärendet sålunda är överlämnat till vederbörande åklagarmyndighet
för den åtgärd som på densamma ma ankomma,^ har utskottet
ej ansett sig böra i annan mån uttala sig i avseende å revisorernas
i denna punkt gjorda erinringar än att utskottet funnit det vara
synnerligen anmärkningsvärt, att statsbokföringskommitténs beslut
rörande avlöningsförhöjningar åt kommitténs personal icke protokollförts.
Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid nu
allenast velat för riksdagen omförmäla.»
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Inför de
ledamöter av kammaren, som ha hållit ut här in på den nya dagen,
skall jag fatta mig helt kort om det föreliggande ärendet.
Anmärkningen under den här föreliggande punkten gäller huvudsakligast
en del förhållanden inom statsbokföringskommittén. För
att sammandraga det så mycket som möjligt skall jag blott anföra,
att dessa anmärkningar i sin ordning ha föranlett, att justitiekansler!!
nu på Kungl. Maj:ts bemyndigande har upptagit saken i åtskilliga
hänseenden. Men bland de anmärkningar, som icke av justitiekanslern
ha kunnat upptagas, äro naturligtvis de, som icke kunna föranleda
kriminellt åtal, såsom det nu är remitterat till advokatfiskalen.
Det är en sak här, som vi i statsrevisionen funno synnerligen
anmärkningsvärd bland mycket annat i det här ärendet. Det är naturligt,
att när sakerna voro av den beskaffenhet, att de kunde föranleda
kriminellt åtal, så voro de ju anmärkningsvärda. Men i denna
Nr 41. 140
Lördagen den 20 maj, e. m.
ATuj.jtatsboJ:- del, som icke faller under den rubriken, gäller det, att redogöraren
kommittén. ^om statsbokföringskommittén — eller man skulle nästan kunna
(Forts.) säg-a “en verkställande ledamoten, generaldirektören Tenow -— har
beträffande löneförhållandena för den personal, som har haft anställning
i kommittén, handskats, tycka vi, tämligen självständigt
med att höja lönerna. Man kunde icke se i det hela taget någon princip,
osom tillämpats, t. ex. när staten höjde till följd av dyrtidsförhållandena
o. d., utan lönerna tyckas ha höjts, enligt vad han
även själv förklarade inom statsrevisionens andra avdelning, eftersom
vederbörande ansågos dugliga och förtjänta av ersättning per
månad. Det kunde väl gjorts litet anmärkningar på de punkterna,
men vi fäste oss icke så mycket vid detta.
Däremot ha vi funnit det utomordentligt anmärkningsvärt, att
det icke fanns protokoll och icke en skriven råd, som på minsta sätt
angiver vare sig när lönerna höjdes eller efter vilken tid de skulle
beräknas eller över huvud taget någonting om den saken. Jag tror
det är tämligen enastående i förvaltningshänseende att den, som är
ansvarig för förvaltningen, icke har det minsta protokoll eller över
huvud taget det minsta, som man så att säga har att stödja sig vid,
utan det synes ha varit det rena personliga godtycket i ty fall. Sedan
erhöllo vi visserligen meddelande från de övriga två ledamöterna!
kommittén, att dessa löneförändringar skett efter muntligt
medgivande av de andra ledamöterna, och då synes det åtminstone
mig -— och det syntes oss så i statsrevisionen — som att den enklaste
redogörareskyldighet hade fordrat, att man hade protokollfört,
vad man enskilt kommit överens om, när det gällde statsutgifter och
helst statsutgifter på så lösa boliner, så att det var ingen norm för
dem, utan herrar kommittérade syntes få handskas någorlunda som
de ville.
Det är den delen av dessa anmärkningar, som statsutskottets
majoritet ansett icke böra framkomma, utan statsutskottets majoritet
har utan vidare uttalat följande: »Genom beslut den 13 i samma
månad överlämnade Kungl. Maj:t ärendet till justitiekanslersämbetet
för den åtgärd, vartill ämbetet kunde finna fog, och har
justitiekanslersämbetet sedermera den 15 april 1922 förordnat, att
handlingarna i ärendet skola överlämnas till advokatfiskalsämbetet
hos kammarrätten, varvid justitiekanslersämbetet hänvisat till sitt
bland handlingarna befintliga utlåtande.» Men det gäller som sagt
endast den kriminella delen, och det var just, att vi reservanter ansago,
att skall den kutymen få göra sig gällande, att man i så viktiga
saker icke ens behöver protokollföra, vad man skall giva i avlöning,
vare sig det är fråga om en kommitté eller en styrelse eller
vad det vara må, då äro vi verkligen betänkligt ute. Och då förstår
jag icke över huvud taget, på vad sätt man skall kunna hålla någon
reda. Det skedda har visst verkat så pass, att första kammaren med
synnerligen stor majoritet har tagit reservationen och underkänt utskottet
i det här fallet, och jag förmodar, att såsom saken ligger bör
väl andra kammaren också ha ett visst intresse av att fatta samma
beslut.
Lördagen den 20 maj, o. in.
141 Nr 41.
Därför, herr talman, skall jag inskränka mig till att på denna *
punkt yrka, att punkten lägges till handlingarna med godkännande
av det uttalande, som innefattas i den av herr O. U. B. Olsson in. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.
Häruti instämde herrar Norman och Karlsson i Gasabäck.
Herr Rydén: Herr talman! Det har faktiskt i denna punkt
icke varit någon meningsskiljaktighet mellan majoriteten och minoriteten
i statsutskottet utom däri, att majoriteten ansåg, att om vi bara
skulle anmärka på det, som här i reservationen angives, nämligen
bristen på protokollföring, så skulle man kunna tolka detta på det
sättet, att man lämnade det övriga, som icke står under åtal, oanmärkt.
Nu har efter min uppfattning frågan kommit i ett annat
läge, genom att första kammaren fattat sitt beslut. Om andra kammaren
skulle följa utskottet här, skulle det kunna uppfattas, som om
det innebure ett uttalande från andra kammarens sida, att den ansåge
protokollföring onödig. Under sådana förhållanden har jag,
herr talman, icke något att invända emot, att kammaren biträder det
av herr Olsson i Kullenbergstorp framställda yrkandet.
Herr Bengtsson i Norup instämde häruti.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par
ord!
Jag kan icke förstå det resonemang, som den siste ärade talaren
hade, när han sade, att ett antagande av reservationen vore detsamma,
som att man underkände de andra anmärkningarna. Jag tror
emellertid, att det gör bra litet till saken, vare sig kammaren underkänner
dem eller icke, ty jag förmodar, att advokatfiskalen klarar
upp den saken.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det av herr Olsson i
Kullenbergstorp under överläggningen framställda yrkandet.
Punkterna 11—1-r.
Lades till handlingarna.
Uti punkten 15 anmälde utskottet, att utskottet vid behandlingen
av riksdagens revisorers förevarande berättelse, utöver vad utskottet
i punkterna 1—14 anfört beträffande däri omförmälda ärenden,
ej funnit de av revisorerna gjorda anmälanden och erinringar
vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.
Reservationer hade likväl avgivits:
av herrar Kvarnzelius, C. Petrus V. Nilsson, Widell, Carl G.
Ekman, Karl Emil Andersson, Struts, Jönsson i Revinge, Olsson
i Kullenbergstorp, Bengtsson i Norup och Nilsson i Landeryd, vilka
ansett, att vad statsrevisorerna under rubriken »Statens vattenfalls
-
1 ng. stats bokföringshommittén.
(Forte.)
Nr 41. 142
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
in. m.
verk» § 2, anfört rörande återköp av elektrisk kraft från Trollhättans
elektrotermiska aktiebolag, bort föranleda utskottet att därom
till riksdagen göra en omförmälan; samt
av herrar Ivavl i)iit Andovsson och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett, att vad statsrevisorerna under rubriken »Kommittéväsendet»,
§ 13, anfört rörande lagerhusbyggnadskommissionens åtgärder
med lagerhusens uppförande, bort föranleda utskottet att därom
till riksdagen göra en omförmälan.
Efter föredragning av punkten anförde:
Herr Li t han der: Herr talman! Jag har begärt ordet vid
denna punkt, som innefattar de ärenden i statsrevisorernas berättelse,
som icke. ha blivit föremål för något uttalande från utskottets sida.
Dit hör ju vad som alltså dels reservationsvis i statsrevisorernas berättelse
blivit framfört och dels det som man i övrigt vid utskottsbehandlingen
gått förbi. Det är emellertid där några saker, som
jag skall be att Htet grand få uppehålla mig vid, då jag för min del
har, antecknat några reservationer till statsrevisorernas berättelse förra
året.
Det gäller först fribiljetterna på statens järnvägar. Jag bär nämligen
haft den uppfattningen, att i ett statens verk, som har att förvalta
så stora medel som statens järnvägar och där det år från år gått
med det resultat, som ju beklagligt nog icke ens räcker till en rimlig
ränteavkastning, bör man icke ordna det så, att en -— säga vad man
vill — fritrafik äger rum. Jag har ansett man bör gå efter den
principen, att alla, som fara i offentligt uppdrag och som ha rätt att
erhålla reseersättning, skola ha det; alltså tjänstemän och kommittéledamöter
och vem det vara må. Men därutöver skola inga fribiljetter
utfärdas, utan i så fall skola alla medborgare i riket vara
lika ställda. Jag tycker det är en fullt riktig och rättvis princip
att hålla på. .Det tycks också, som om i alla fall den tanken har
ansetts vara riktig även hos Kungl. Maj:t. Ty i en skrivelse, som
Kungl. Maj :t har avlåtit till kungl. järnvägsstyrelsen den 28 januari
1921 säger Kungl. Maj:t att »slutligen vilja Vi uppdraga åt Eder
att för egen del taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning
inskränkningar i rätten till fria resor å statens järnvägar, i
den mån Ni äger befogenhet att meddela sådan rätt, lämpligen kunna
vidtagas». Järnvägsstyrelsen har vidtagit någon inskränkning, men
det är så i ytterkanterna, att det knappast kan sägas ha någon egentlig
betydelse. Att den fritrafik, som äger rum, är betydande, torde
framgå för den, som studerat en handling som heter »Fribiljetter.
Särtryck nr 193. Statens Järnvägar.», som är en hel bok över vilka
som på statens järnvägar på så vis åka fritt. Och i ett tidigare kungl.
brev, som jag bär avskrift av, finnes också en förteckning över hela
den mängd av personer, som ha rätt att begagna fribiljetter. Jag
tycker det är på tiden, att vi kräva, att det blir en rättelse, litet mer
överenstämmelse mellan statens järnvägars ekonomi i övrigt och med
Lördagen den 20 maj, e. m.
143 Nr 41.
vad som kan anses vara rimligt och rätt i det här fallet. Det kan
ju icke bli föremål för något särskilt yrkande, men jag har i alla
fall velat bringa den frågan på tal, då den ju hör till de reservationer,
som i statsrevisorernas berättelse förra året avgåvos.
I statsrevisorernas berättelse i övrigt har ju påyrkats sparsamhet
på olika områden, och därvidlag bär man även pekat på statens järnvägar.
Jag har också i en reservation i statsrevisorernas berättelse
påpekat dels, att jag ansett, att det icke bär varit riktigt god ekonomi
med exempelvis 1918 års kommitté, som hade till uppgift att undersöka,
huruvida de andra järnvägarna i Sverige — alltså de som i stort
sett eller i mycket stor utsträckning buro sig — skulle förstatligas
och övergå till statens järnvägar, som ju i alla fall faktiskt icke givit
det resultat, som med enskild drift kunnat åstadkommas. Att för
det ändamålet offra en kvarts miljon och därutöver har icke synts mig
vara riktigt. Nu lär emellertid den saken vara i viss mån avvecklad,
så att det är numera ett uppmärksammande på, att det icke har varit
som det borde vara. Det har ju varit en mycket god inkomstkälla
för dem, som ha sysslat med det. Jag har varit av den meningen,
att om statens tjänstemän få uppdrag i den vägen och de naturligtvis
skola fylla sin tjänst i övrigt och på den icke göres något avdrag, då
skola icke de förmåner, som denna extra sak medför, göras konstanta,
såsom här har varit fallet. I ett fall t. ex. har den ordinarie avlöningen
varit c:a 1,500 kronor, vill jag minnas, per månad, men det
stående arvodet i övrigt för detta kommittéuppdrag har varit 500 kronor
per månad. I ett annat fall vill jag minnas, var avlöningen cirka
880 kronor per månad och även där ett månatligt kommittéarvode av
500 kronor. Det har icke varit rätt proportion mellan det extra arvodet
och den förutvarande lönen. Det föranledde också järnvägsstyrelsen
att rätt så snart komma med ett meddelande om, att den
där saken blivit ändrad.
Jag har också här en förteckning över sammanträden och annat,
men jag skall icke trötta kammaren med de detaljerna nu.
Jag har också ansett det vara oriktigt, att när statens järnvägar
gå med dålig ekonomi, skall man icke t. ex. för ett allmänt skandinaviskt
järnvägsmannamöte offra 20,000 kronor jämte fribiljetter och
annat.
Jag anser det icke heller vara riktigt, att exempelvis statens järnvägar
subsidierar Järnvägsmannabladet genom att prenumerera för
5,000 kronor och bidraga till dess utgivande med 7,000 kronor, alltså
sammanlagt 12,000 kronor, därför att det kan ifrågasättas, om
icke andra publikationer också kunna begära liknande subsidier.
Men mitt huvudsakliga skäl är, att när icke ekonomien är god,
när för det första statens järnvägar icke lämna en god ränteavkastning
och för det andra icke giva någon inkomst därutöver, _ så
skall man på varje punkt försöka draga in så mycket som möjligt.
Kan ekonomien bringas upp genom riktiga åtgärder, då tror jag
icke någon i kammaren här säger någonting om sådana saker. Men
så länge icke det är fallet, så länge staten icke får ett enda öres utdelning
på sina pengar utan får, som understundom skett, göra till
-
Ang. återköp
av eUklriak
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
Nr 41. 144
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. ro.
(Forts.)
Lördagen den 20 maj, e. in.
skott på ända till 60 miljoner kronor på ett år, alltså utom de 40
miljoner kronorna, om jag räknar så låg ränta som 4 procent, sammanlagt
100 miljoner kronor, då skall man icke gorå sådana utgifter,
som här i många fall ha ägt rum.
Jag har också anmärkt pa, att exempelvis bara undersökningen
om Göteborgs centralbangård har den 1 juli till den 30 november —
alltså det år vi statsrevisorer hade att revidera — gått till cirka 15,660
kronor. Och jag har efterlyst den totalsumma undersökningen
kostat. Jag har det intrycket, att bara undersökningen där har gått
till .så pass stort belopp, att det är fråga om, att man kunnat bygga
— icke en bangård i Göteborg — men en rätt så stor bangård bara
för vad den undersökningen kostat. Men jag har icke kunnat få
fram den siffran klart^och tydligt. Och jag vet icke anledningen,
varför det skall vara så svårt att få en uppgift därvidlag.
Det är också en del andra utgifter, som jag tycker gärna styrelsen
kunnat spara litet grand på. Jag skall icke gå i detalj, men till
järnvägsstyrelsens egen ledning ber jag att få nämna allegat nr
december 706 -— 7 och mars 430 etc. Det händer ju, att det framdeles
iakttagas kanske en liten större försiktighet i det fallet.
Sedan är det kommunikationsverkens lönenämnd, som kräver en
betydande årlig kostnad.. Under 1919 var den 15,900 kronor och
något däröver. Det är ju något, som riksdagen beslutat i samband
med omläggningen av löneförhållandena, och därför kan man icke
göra själva ledningen ansvarig för det. Men jag vill i alla fall
nämna det, därför att det synes mig, att den utgiften skulle nog
kunna reduceras.
Vidare vill jag säga i avseende å den fria läkarvården, som numera
har. utsträckts till själva järnvägsstyrelsen, att jag tror icke
det var riksdagens mening, att i den skulle ingå avgifter för operationer
hos specialister, så att alltså t, ex. en räkning på 500 kronor
för en operation, skall betalas av statens järnvägar. De ha också
gjort en reducering ned till 333 kronor. Och i ett annat fall ha de
reducerat det från 300 till 200 kronor. Jag tror de ha gått in på en
felaktig princip där.
Vidare har järnvägsstyrelsen utbetalt ett arvode för undervisning
i nationalekonomi på 5,000 kronor. Och jag får säga, att om
det har till följd, att de bliva nationalekonomiska i själva driften, så
är det val använda pengar. Men det är kanske icke den allra högsta
ledningen, som fått den undervisningen, utan den har nog stannat
på en annan plats.
Så har jag för min del anmärkt på, att den summa, som betalas
ut. för förlorat gods, är fortfarande onormalt stor, även om den har
minskats från vad den var under krigstiden. Där är några siffror
bland allegaten som vi gingo igenom. Det har kommit bort paraffin
för ungefär 9,000 kronor, och i ett annat fall står det bara: »bortkommet»
för 7,500 kronor. Sammanlagt är i alla fall beloppet, som
fått ersättas, inemot V2 miljon kronor. Om man i övrigt icke har så
värst lysande affärer, så tror jag man där skulle kunna kanske hålla
litet mera på ordningen.
Lördagen den 20 innj, o. in.
145 Nr 41.
En sak, som också förefaller mig icke riktigt överensstämma
med den sparsamhet, som skulle vara, är den mängd av tryck, som
i form av ordersamlingar sprides över hela landet. Jag tror den saken
kanske skulle kunna ordnas på ett enklare sätt. Ty de där ordersamlingarna
är ett arbete för litet var att hålla reda på, och att skicka
dem hela landet runt, detaljer som ha betydelse för en enda plats, kan
jag icke anse vara någonting, som man i dessa tider med tryckningsoch
papperskostnader bör offra för mycket på.
Jag skulle vid detta tillfälle också vilja göra en erinring —
därom står visserligen ingenting i statsrevisorernas berättelse — men
om herr talmannen tillåter det, skulle jag med ett par ord vilja protestera
emot, att när vi ha ett järnvägsråd och det blir tillfrågat av
järnvägsstyrelsen, då är det bara vissa av järnvägsrådets ledamöter,
som bli tillfrågade, men icke järnvägsrådet i dess helhet. Jag har
förut uttalat den meningen, att antingen skola vi ha ett järnvägsråd
och då skall det i sin helhet fungera, eller också skall det upphöra,
ty som det nu är ställt, är det icke riktigt som det skall vara.
Sedan är det ett par saker, som jag skall be att få anföra i samband
med den generella förhoppning om sparsamhet på olika områden,
som vi uttryckt. Det gäller ecklesiastikdepartementet. Nu är
det ju saker, som i viss mån beröra andra departement, men jag har
bär siffrorna för exempelvis vad det kostar att trycka enbart den
statistik, som det åligger ecklesiastikdepartementet att ombesörja.
Kostnaden härför uppgick för det år, vi hade att revidera, till över
50,000 kronor. När t. ex. 800 exemplar statistik rörande privatläroverken^
kostade 9,473 kronor, alltså över 10 kronor per bok, och när
man såg — icke på senare tid, ty nu måste det rekvireras — hur
denna statistik (böcker, som ofta kosta såsom här omkring 10 kronor
stycket!) utdelades här i kammaren för att några dagar därefter
ligga under pulpeterna, måste man verkligen vid granskning av
tryckeriräkningar undra, om systemet icke är galet. Detta statistiktryck
borde kunna begränsas. Det bör, i den mån det är utarbetat,
finnas tillgängligt för dem, som verkligen äro i behov därav, men i
övrigt ha vi säkerligen gått över märket. Jag skulle vilja veta, om
det_ i något land offras så mycket på statistik som i Sverige: här
sprides den landet runt och studeras likväl i så ringa, grad av de allra
flesta. Blanketter i och för undervisningsstatistik trycktes för
8,710 kronor! Korrigering och tryck — jag förmodar att det senare
ingår — av svensk författningssamling kostade 10,400 kronor.
Bihang till protokoll, korrigering och väntpengar gingo till 733 kronor.
Statsrådsprotokoll bindas på övertid för 45 kronor stycket.
Dessa protokoll behöva väl icke precis bindas på övertid, utan den
saken kunde väl ske.på ordinarie tid.
Vad jag nu nämnt kan synas vara detaljer, men det råder många
gånger en genomgående likgiltighet för vad det ena eller andra över
huvud taget kostar. Staten får betala, d. v. s. de skattskyldiga få
det till slut på sina debetsedlar. En stor skillnad skulle det vara,
om en genomgående sparsamhetsanda därvidlag kunde göra sig gäl
Andra
kammarens protokoll 1922. Nr4l.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
10
Kr 41. 146
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
lande. Det råder, säger jag, rätt så stor likgiltighet för vad det
kostar. Föredragningslistorna för sammanträden, i vad angick
ecklesiastikdepartementet, trycktes år 1920 för en kostnad av 3,830
kronor, och dessa föredragningslistor kunde dock med en vanlig hektograferingsapparat
mycket val göras i ordning för en ringa kostnad.
Men det gör detsamma: de komma till trycket, sättas och delas ut.
Sådant är inte alldeles riktigt. Jag tycker också att det är ett slöseri,
då man i ecklesiastikdepartementet under ett år bonar golv för
630 kronor. Ett sådant arbete har statens materialprovningsanstalt
fått utfört för en ringa penning och på ett helt annat vis. Jag skulle
råda vederbörande — jag vet inte om det är ecklesiastikministern
själv, som velat ha det så: det är det väl inte — att kommunicera
med statens materialprovningsanstalt i denna sak; då kunde åtminstone
den utgiftsposten försvinna ett annat år. Och fint är naturligtvis
allting där uppe i departementet, det veta vi. Sidengardiner
har man köpt för 925 kronor. Jag förstår inte, varför man precis
skall behöva sidengardiner i ett departement. Jag tycker, att i vår
demokratiska tid skulle det verka litet enklare •— man skulle känna
sig mera hemma — under något anspråkslösare förhållanden. Äkta
mattor har man köpt för ungefär 3.000 kronor, och en skärm med
gobelin har man också skaffat sig. Om man går dit upp, tror man,
att man kommer in i ett slott; man kan jämföra förhållandena nu
med dem som rådde under den gamla goda tiden. Under högerregimen
var det enkelt och anspråkslöst, men nu är det som sagt så utstyrt
där, att det_påminner om de gamla slotten. En sak, som man också
har litet svart att första, är, vad man skall göra i ecklesiastikdepartementet
med två stycken dyrkar! jag förmodar, att det finns en
förklaring. Genomgående förekomma rätt så stora utgifter.
Det fanns verkligen en enda punkt och det gladde mig att se
en viss sparsamhet, ehuru jag förvånade mig över, att den just skulle
taga sig uttryck där. Det var, när man inom ecklesiastikdepartementet
skulle offra något på en av våra stora mäns minne: man köpte
ett porträtt av Finne, och det gick till 10 kronor! Där hade verkligen
sparsamheten gjort sig gällande.
Jag skulle, herr talman, vilja beröra många saker i samband
med frågan om statsrevisionen, mten av hänsyn både till herr talmannen
och till kammaren tvingas jag att i denna sena timme avstå
därifrån. Jag här i och för sig ingen önskan att klandra, och jag
vill sluta dessa mina ord med att uttala en förhoppning om, att
inom statens olika verk ett gemensamt strävande skall leda till. att
vi få dessa saker och ting lagda på en riktigare bog. Jag är också
säker på, att om förhållandena bli uppmärksammade, det icke skall
saknas medverkan härtill inom vår ytterst plikttrogna ämbetsmannakår.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den siste
ärade talaren har genomgått åtskilliga saker, som han funnit mer
eller mindre anmärkningsvärda under den senaste statsrevisionen.
Lcirdogeu de a 20 maj, e. m.
147 Nr 41.
.Tåg kunde naturligtvis också räkna upp en hel del, men tiden medgiver
det inte, och manj får naturligtvis begränsa sig till de punkter,
som ha någon större betydelse.
Det framhölls särskilt av den föregående talaren, att han funnit,
att sparsamhet icke förelegat i vad angår de smärre punkterna inom
statsförvaltningen. Därvidlag har han säkerligen rätt. Det är nu
att märka, vad synnerligast de stora sakerna i revisionsberättelsen
beträffa, att statsutskottets andra avdelning och sedermera statsutskottet
som sådant icke funnit något vidare vara att omförmäla. Det
synes dock åtminstone mig, som om det vore litet svårt att kunna
förbigå en sådan punkt som det mycket omtalade återköpet av elektrisk
kraft vid Trollhättan. Det är tydligt, att statsrevisionen var
rätt bunden i sin behandling av denna sak. Det förelåg ju ett
kungligt brev därom, att köpet skulle ske, och granskning av statsrådsprotokollen
hade redan ägt rum. Sedan kom en kunglig proposition
till fjolårets riksdag, som rörde vattenfallsverken och i
vilken det i några punkter omtalades, att ett återköp skett. Varken
statsutskottet eller riksdagen hade då ett ord att säga om detsamma.
Jag ansåg med hänsyn härtill, att all möjlighet vore avskuren
för statsrevisorerna att i sak uttala något omdöme om detta köp.
Jag fann det emellertid litet märkvärdigt, att vid det tillfälle detta
ärende var under förberedande behandling i statsutskottets fjärde
avdelning, man icke där gjorde sig underkunnig om, hur mycket
det egentligen gällde, hur stor saken var — ett återköp kunde ju
i och för sig betyda både mycket och litet. Och, som sagt, när
ärendet kom från statsutskottet och behandlades av riksdagen, såg
man inte noggrannare på det hela än att det fick passera utan anmärkning.
Nu hör saken naturligtvis till det, som gått och farit.
Vi statsrevisorer ansågo att en så pass stor affär som den här
föreliggande vore ganska betänklig. Man har i stället för att sälja
kraft för 589,000 kronor per år återköpt kraft. På så sätt förlorades
först de belopp, som man skulle haft som betalning, och därutöver
gick man med på att erlägga, för 19 år framåt, 650,000 kronor per
år. Vad man skall säga om den saken, beror naturligtvis på, hur
man bedömer dessa summors storlek. Somliga tycka naturligtvis,
att en tusenlapp är mycket pengar, andra äro vana vid, att en miljon
eller t. o. m. åtskilliga miljoner är ganska litet. Majoriteten i statsrevisionen
har i varje fall ansett att det rörde sig om ett stort belopp,
och det var därför, som vi relaterade saken. Men något vidare hade
vi naturligtvis inte att omförmäla — åtminstone var detta min
uppfattning. Nu kan man väl knappast hoppas, att från något håll
ett verkligt uttalande i saken kommer till stånd — det är allt post
festum förmodar jag.
Man vet egentligen icke, vilka de bärande skäl voro, som
lågo till grund för detta köps avslutande. Man har visserligen sagt,
att det var tal om, att. man skulle elektrifiera bandelen Stockholm—
Göteborg, men man fick i samma veva klart för sig, att man inte
hade ämnat fullfölja den saken. Förresten hade utbyggandet av
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
clektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
Nr 41. 148
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
andra fall än Trollhättan vid den tiden inte kostat synnerligen mera
än detta återköp. Litet mer hade det väl kostat, men då hade man
också berett arbete med utbyggandet.
Jag skall nu lämna denna sak. Jag beklagar emellertid, att
statsutskottets majoritet och särskilt dess andra avdelning, som sysselsatt
sig med detta ärende, icke funnit anledning till att finna
detta ärende så pass viktigt, att det här kunde omförmälas. Jag
har emellertid inte rätt att göra något yrkande och gör det inte
heller.
Det finns ännu en punkt, där vi två reservanter antecknat oss.
Även där ha vi inte rätt att göra något yrkande. Det gäller de
mycket beryktade statens fryshus och lagerhus. Det skulle taga
rätt lång tid att ingå på alla de missgrepp, som skedde, när detta
bygge företogs, och på allt, vad därav sedan följde. Dessa utgifter
ha blivit staten en synnerligen dyr historia. Man kastade fram
ritningar, som riksdagen godkände, och därmed måste riksdagen
taga på sig det ansvaret, att det hela i och för sig kunde bli en
misslyckad affär; jag tror visserligen inte, att förmågan att med
sakkunskap bedöma sådana ritningar där var synnerligen stor. Men
sedan kommer frågan om utförandet. Därvidlag vågade statsrevisionen
att göra det mycket korta uttalandet, att man vid en summarisk
granskning hade funnit, att kostnaderna för ritningar, kontroll
och besiktning hade gått till belopp, som måste betecknas som
synnerligen höga. Ja, det är lindrigt sagt. Uttalandet blev också
mildrat, för att alla skulle gå med på detsamma. Man ser här,
att bara ritningarna kostat 166,000 kronor, och likväl äro spannmålslagerhusen
tämligen likartade, alla åtta. Ja, man kan vrida
dem i väderstrecken förstås, men grundstommen är likadan i alla
fallen. Arbetena på alla möjliga små detaljändringar och provningar
och dylikt ha också dragit oerhört stora summor; det blev dyrt
över hela linjen, utan all måtta. Nu försvarar man sig och säger:
det är inte någon stor arkitektprocent, som det här rör sig om, då
byggnaderna i sin helhet gingo till icke mindre än 11 1/2 miljoner
kronor. Ja, men förlåt, så mycket var det inte beräknat till. Arkitekterna
bruka annars få betalt i förhållande till de beräknade kostnaderna.
Det är väl därför icke riktigt att krypa bakom den invändningen.
Man kan också se på kostnaderna för provningar och
för maskiner och sådana saker, och man skall finna, att allt gick till
kolossala summor. Ser man då i samma ljus, att en ångpanna höll
något över 2 månader, så vet jag icke, att provningen gjort så mycket
gagn. Husen sprucko och allt krånglade på alla sätt. Jag
vet icke, om någon kan göras ansvarig härför, ty man har uppfört
husen efter ritningar, som riksdagen har godkänt. Höll det, sä
höll det, och höll det icke, så fick det gå itu. När man närmare
följt med byggandet, så måste man säga, att något liknande har man
aldrig sett. Det var ett ändrande, ett rättande och kastande fram
och tillbaka. Aldrig har jag sett, att man fogat ihop trä med cementbruk,
men det skedde några dagar, innan syn skulle hållas.
Så var det hela vägen igenom. Ja, nu hava vi dessa hus, tyvärr, och
Lördugeu den 20 maj, e. in.
141) Nr 41.
jag är den sittande regeringen synnerligen tacksam för det kloka
beslutet att stänga fryshuset i Hallsberg den 1 april. Jag bad regeringen
i fjol att försöka, om det fanns någon möjlighet att komma
ifrån dessa dyra historier. Men till min ledsnad ser jag, att
frys- och lagerhusstyrelsen har inkommit med anhållan, att man
skall reparera dessa hus, ty de tarva stora reparationer. Och det
är väl just ett belägg på, att dessa hus äro dåligt gjorda, när det
är så nyuppförda hus, som man klandrar. Det visar sig ju i fortsättningen,
att det icke hjälpt, att man betalt så mycket för ritningarna.
Men då förklarar man sig och säger, att byggnadsstyrelsen
har granskat och godkänt arvodet för dessa ritningar. Jag
skulle vilja se det arkitektarvode, som icke byggnadsstyreisen godkänt.
Jag såg ett litet arbete under en revisionsförrättning, jag
både. Arbetet kostade 14,900 kronor och kontrollantarvodet uppgick
till 1,500 kronor. — Ja, herrarna må gärna sjunga, det hindrar
mig icke det allra minsta. Tycka ni verkligen icke, att ett sådant
tillvägagångssätt är värt att relateras, så. sjung på. — Jag
sporde do, redogöraren, som betalt ut över 10 % i kontrollantarvode,
hur det kunde hänga ihop. Ja, sade lian, jag tyckte själv, att det
var alldeles orimligt, men jag frågade byggnadsstyrelsen, och den
fann det skäligt, och då var det naturligtvis ingenting annat att
göra än att betala. Ja, då fanns det icke heller skäl att göra någon
anmärkning mot honom.
Jag vill därmed uttala, att förutsatt att verkligen någon annan
av statsutskottets ledamöter ingående studerat dessa lagerhus,
förvånar det mig, att man kunnat anse, att det därvidlag ingenting
funnits att omförmäla. Jag skall emellertid icke tveka att som
mitt eget omdöme uttala, vad jag funnit. Man har sagt, att bränslekommissionen
var en synnerligen tråkig historia, ja, man har
begagnat mycket hårdare ord. Ser man emellertid relativt på summorna,
så får man säga, att lagerhushistorien är ännu sämre. Den
har nog hittilldags slagit rekordet beträffande alla kristidshistorier
här i landet, det vågar jag stå för. Det är åtskilligt, som gått i
den s. k. sumpen, som det nog behövde talas grundligt om. Det
var rätt mycket som man fann vid statsrevisionen, men i allmänhet
var man så väl garderad på alla håll, att det icke kunde påtalas
och intet yrkande göras. Jag vill emellertid uttala den förhoppningen,
att de kommande årens statsrevision måtte fortsätta på samma
linjer, på vilka vi icke hunno fram.
Herr Kristensson: Jag har en viss förskräckelse för att
begära ordet klockan 2 på natten, men jag torde icke sedermera få
tillfälle att beröra den sak, för vilken jag begärt ordet. Jag kan på
förhand lova, att jag icke skall hålla mig till några småsummor eller
småsaker utan blott taga upp en enda fråga här. Jag vill icke bemöta
den föregående ärade talaren i fråga om det elektrotermiska bolaget.
Jag tror icke, att vi i kväll behöva riva upp en stor debatt i den saken,
då vi få tillfälle att på onsdagen taga upp detta ärende, då
konstitutionsutskottets betänkande föreligger. Det går lika bra då
Anij. återköp
av elektrisk
kraft frun
Trollhättans
eleklrotermiska
aktiebolag
ro. ro.
(Korta.)
Nr 41. 150
Lördagen den 20 maj, e. in.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
som i kväll. Det är bara eu smaksak, när denna kammare vill taga
upp den saken. Men jag vill förutskicka, att min personliga övertygelse
är den. att denna affär, om man tager i betraktande de omständigheter,
som förelegat vid köpets avslutande, kan både förklaras
och försvaras.
Förra årets statsrevison väckte i Sverige ett visst uppseende,
och det blev rätt så mycket skrivet i tidningspressen om vad revisorerna
kommit med. . Emellertid har det egendomliga inträffat, att
den sak, som enligt mitt förmenande var den mest anmärkningsvärda
och den mest uppseendeväckande, icke i tidningspressen eller bland
den svenska allmänheten i någon män uppmärksammats, och när jag
nu tagit del av statsutskottets betänkande, så finner jag, att icke
heller där har med ett enda ord denna sak berörts. Då jag vidare
är övertygad därom, att denna kammares ledamöter väl näppeligen
vid_ det forcerade riksdagsarbetet kunnat hava tid att ingående läsa
revisorernas rätt så digra berättelse, vill jag därför, herr talman,
med några ord fästa uppmärksamheten på den sak, som jag nu åsyftar.
Det finns ett kapitel under rubriken »statens järnvägar», där
revisorerna vidare utbyggt de undersökningar, som påbörjats av den
kommitté, som hade att undersöka statens järnvägars drift, och vi
hava. lagt fram en tablå över vad man under de sista tio åren nedlagt
i statens järnvägar av lånemedel, märk väl, av riksdagen beslutade
lånemedel. Däri innefattas icke de belopp, som avsättas från
statens järnvägars förnyelsefond, och de äro inga små belopp. 1920
gingo exempelvis anslagen ur denna fond till 19 miljoner kronor. Man
finner i revisionsberättelsen -— jag skall blott taga ett slutresultat
— att under denna tioårsperiod har anläggningskapitalet för statens
järnvägar nära nog fördubblats, och herrarna veta själva, hur pass
många nya järnvägslinjer vi fått de sista, tio åren. Var kunna dessa
pengar ha lagts ned? Jo, res ned till Norrköping och titta på de
störa godsmagasinen, som nu stå tomma där. Res till Sävenäs och
se på rangerbangården där,. se på dubbelspårsanläggningarna och på
alla förbättringar och utvidgningar på olika områden. Det framgår
av denna tablå, avseende åren 1911—1920, att under de första
åren gick man rätt så varsamt tillväga, men under de sista åren
hava utgifterna stegrats våldsamt. De anslag som från vederbörande
regeringar begärts här hos riksdagen hava grundat sig på järnvägsstyrelsens
äskanden. Dessa hava i sin tur grundat sig på en undersökning,
som på uppdrag av järnvägsstyrelsen verkställts av nuvarande
professorn i nationalekonomi Brisman och byrådirektören Norman.
. De hava räknat ut. vad de antogo skulle bli den noTmala utvecklingen
.av den svenska järnvägsdriften. Erfarenheten har dock
visat, att siffrorna blivit mycket lägre. Siffrorna äro icke mjmket
större nu än vad de voro vid utgångsläget. Men nu stå statens järnvägar
med^ nära nog fördubblat anläggningskapital. Vid förra årets
riksdag, då frågan om statens utlägg för kapitalökning vid statens
järnvägar var före,^ påpekade jag, att man icke borde gå så våldsamt
fram, och fick då åtskilligt med ovett. Man förebrådde mig till och
Lördagen den 20 maj, e. m.
151 Nr 41.
med, att jag var bård emot dem, som hava arbete där, d. v. s. att jag
skapade arbetslöshet. Har nu icke situationen blivit den, att man
anser, att statens järnvägars frakter icke få vara för höga, om industrien
skall kunna hålla driften i gång. Men om vi lägga ned så
oerhörda kapital på dessa anläggningar, så måste naturligtvis järnvägsfrakterna
stiga, och detta medför i sin tur ökad arbetslöshet.
Nu, herr talman, finner jag här, att statsutskottet säger, att vad
det icke tagit med här av statsrevisorernas berättelse är dels vad i
vederbörandes utlåtanden blivit nöjaktigt förklarat. Ja, jag har mycket
uppmärksamt läst järnvägsstyrelsens utlåtande men icke funnit,
att den nöjaktigt förklarat detta. Den har helt kort och gott hänvisat
till att priserna voro höga. Ja, tacka för det, då man lagt ned
pengar, när toppriserna rådde. Vidare säger statsutskottet att man
icke tagit med, vad man funnit ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen
ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd
bort av förhållandena föranledas. Jag antar emellertid, att man måste
finna denna sak vara av så stor vikt, att den icke faller under detta
moment, och likaså att den är av den beskaffenheten att från utskottets
sida påkalla något yttrande. Då återstår endast — och det är
därpå man får hoppas — den första satsen, där det heter: »Vad i
övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet funnit
dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse». Och skulle det
vara så, att vi framdeles finge bevittna, att det dels ifrån den avdelning
inom statsutskottet, som har att behandla dessa saker, och dels
ifrån kommande regeringar ådagalades en något större moderation
ifråga om att nedlägga kapital på alla möjliga utvidgningar av redan
befintliga järnvägsnät, så vill jag för min del uttala min tillfredsställelse.
Herr Björkman: Herr talman! I anledning av den vid punkten
fogade, av herrar Kvarnzelius in. fl. avgivna reservationen vill
jag med herr talmannens tillstånd säga ett par ord. Jag förutsätter,
att vad statsrevisorerna i denna fråga yttrat är känt av kammarens
ledamöter, och i varje fall har herr Olsson i Kullenbergstorp antytt,
vad det gäller, och jag vill därför icke upprepa det. Vad jag egentligen
vill erinra om, är, att i stället för att träffa denna överenskommelse
med det elektrotermiska bolaget borde det för vederbörande ha
varit angeläget att skaffa kraft genom annan utbyggnad. Jag tänker
då i första hand på vattenfallen vid Ljung, de s. k. Jakobslundsfallen,
som staten för ett tiotal år sedan inköpte just för att bandelen
Stockholm—Göteborg skulle kunna elektrifieras med kraft därifrån
och från Trollhättan. Vid köpet ställdes det för säljarna • Norrköpings
stad och andra — i allra bestämdaste utsikt, att utbyggnad snarast
skulle komma att ske, och utfästelse lämnades om billig kraftleverans.
Givetvis kunde icke säljarna tänka sig, att staten länge
.skulle kunna låta den dryga köpeskillingen ligga nästan räntelös.
Under de tio år, som förflutit, har emellertid ingenting blivit åtgjort
för utbyggnad av dessa Jakobslundsfall. Jag skall icke här
ingå på, hur affären med det elektrotermiska bolaget ekonomiskt ställt
Ang. återköp
av elektrisk
kraft frän
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
in. m.
(Forts.)
>''r 41. 152
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 20 maj, e. m.
sig för staten. Men tydligt är, att återköpet av kraft just skedde för
att undvika utbyggnad av nya kraftverk, vilket man förmenade skulle
bil dyrare för staten än att återköpa, kraften i fråga. Just detta re*
sonemang har dock medfört de menligaste följder för de trakter, som
jag har äran representera och där de staten tillhöriga och för elektrifienngsändamål
inköpta vattenfallen vid Ljung äro belägna. De mycket
legitima gamla anspråk, som dessa trakter haft på utbyggnaden,
hava således — hur man än bedömer den här föreliggande återköpshistorien
ur ekonomisk synpunkt — icke blivit tillgodosedda.
Jag vill ytterligare understryka, vilken betydelse det skulle haft,
om vederbörande redan vid den tidpunkt, då ovannämnda återköp ordnades,
. nämligen hösten 1920, hade haft sin uppmärksamhet fästad på
lämpligheten av att — då man motsåg den snara tidpunkten för fullbordandet
av Motala kraftverk — därefter ha ett annat, nyttigt och
nödigt arbete planlagt, dit de arbetslediga därifrån kunnat överföras
och där i övrigt även annan ^arbetskraft nu kunnat finna användning.
Ständigt och jämt komma påminnelser från de östgötatrakter, som beröras
av detta statens tillvägagångssätt, enkannerligen Norrköping,
därom, att man givit, utfästelser i den bestämdaste form och sedan
låtit utbyggnaden dröja. Och så kommer i fortsättningen att ske. Jag
vill härutinnan åberopa den gamla sentensen: »Gutta cavat lapidem
non vi sed saepe cadendo» och vill nu översätta sentensen så: »Rättsanspråken
skola framföras och åter framföras till dess att de bliva
beaktade.» Här föreligger ett fall då de kunnat bliva beaktade.
Herr Karlsson i Gasabäck: Herr talman! Jag begärde ordet
för att även säga några ord just med anledning av vattenfallsstyrelsens
återköp av vattenkraft från Elektrotermiska aktiebolaget i
Trollhättan. Jag skall emellertid på grund av den långt framskridna
tiden yttra mig mycket kort. Frågan kommer ju också, som herr Kristensson
påpekade, åter upp vid dechargedebatten. Jag fruktar emellertid,
att debatten då kommer att röra vid en annan sida av denna
sak, och jag skall därför^ helt kort försöka relatera frågans förhistoria,
på det att den må stå klar för de kammarledamöter, som kanske
icke ha läst revisionsberättelsen, eller som eventuellt ha glömt, vad
frågan egentligen innebär.
Förhållandet var ju, att under år 1910 och 1911 avslutades kontrakt
mellan vattenfallsstyrelsen och ett bolag, benämnt Trollhättans
elektrotermiska aktiebolag, om leverans av något över 13,000 kilowatt
prima kraft för en tid av 30 år. Denna kraft skulle betalas med
589,800 kronor per år. I kontraktet stipulerades, att kraften endast
fick användas för eget bruk till elektrotermisk och elektrokemisk verksamhet
inom bolagets tomt vid Stallbaeka. Kontraktet fick icke vare
sig direkt eller indirekt överlåtas på annan utan vattenfallsstyrelsens
medgivande. Det fick icke heller intecknas, och kraften skulle betalas,
vare sig bolaget använde densamma eller icke.
Det visade sig emellertid, att detta Elektrotermiska bolags verksamhet
var en dålig affär, och att man år efter år gjorde miljonförluster
med undantag av ett par år under den högsta krigskonjunktu
-
Lördagen den 20 maj, c. in.
lf>3 Nr 41.
ren. Man kom slutligen underfund med att man möjligen kunde göra
pengar av kraftkontraktet, och man hänbjöd det lör inlösen till staten kraft från
genom vattenfallsstyrelsen. Märkvärdigt nog reilekterade vattenfalls- Trollhättans
styrelsen på detta återköp och ingick till regeringen med anhållan om
bemyndigande att avsluta detsamma. bolag m. m.
Då man läser den skrivelse, som vattenfallsstyrelsen avlät till
Kungl. Maj :t, springer det genast i ögonen, hur styrelsen försöker
överbjuda sig själv då det gäller få fram motiv för att fn detta återköp
till stånd. För att göra affären så förmånlig^ för staten som möjligt,
överdriver man enligt mitt förmenande pa manga områden, hörst
och’främst uraktlåter vattenfallsstyrelsen i denna sm skrivelse till
regeringen alldeles att omtala de inskränkande bestämmelser, som tunnos
i kontraktet, och som överlämnade bolaget fullständigt i vattenfallsstyrelsens
hand, försåvitt denna ville använda sig av kontraktets
bestämmelser. I det föreslagna kontraktet fanns vidare intagen en
bestämmelse om att det bolag, som skulle efterträda, det säljande bolaget,
förbehölle sig optionsrätt till 6,000 kilowatt intill den 1 april
1920 och att för denna kraft skulle betalas ett pris av 98 kronor 91
öre per kilowatt och år. Då man vet, att bolaget icke kunde driva sm
verksamhet utan kolossala förluster vid ett pris av 44 kronor per
kilowatt och år, frågar man sig verkligen, hur det skulle vara möjligt
för bolaget att använda denna kraft och betala ett så högt pris för densamma.
Man får det intrycket att denna bestämmelse tillkommit för
att vattenfallsstyrelsen skulle inför regeringen kunna motivera återköpet
med att man skulle fa tillbaka så mycket, att det pris, som
skulle betalas vid återköpet, i själva verket blir mycket mindre än de
650,000 kronor per år, som vattenfallsstyrelsen enligt återköpskontraktet
skulle betala till det Elektrotermiska bolaget.
Vid en förfrågan hos vattenfallsstyrelsen av statsrevisorerna, huruvida
bolaget hade använt sig av denna optionsrätt, visade det sig,
att blott 1,200 kilowatt av de 6,000 hade blivit använda. Resten fick
vattenfallsstyrelsen ligga med obegagnade och sålunda betala till bolaget
för en kraft, som det icke hade användning för.
Man försökte även i skrivelsen gorå gällande, att de priser, som
voro rådande under år 1920, antagligen skulle komma att gälla en
lång tid framåt, vilket skulle medföra, att den återförvärvade kraften
skulle bli mycket billigare än den kraft, som hade utbyggts. under
kristiden, och man var till och med sa sangvinisk, att man ^räknade
med att kristidens kolpris skulle komma att stå sig en fem år framöver
i tiden. Dessa beräkningar framställdes i slutet av år 1920, da
krisen redan hade börjat och priserna voro i fallande.
Jag skall icke nu upptaga tiden längre. Jag lovade det, men
jag vill blott tillägga, att för statsrevisorerna framstår det, som om
vattenfallsstyrelsen icke i tillräcklig grad hade beaktat statens intressen,
och som om den icke hade utnyttjat de möjligheter gentemot
bolaget, som den ägde. För en vanlig människa vrll det synas, som
om det’ hade varit tillräckligt med att låta bolaget annullera kontraktet,
och att staten borde ha sluppit att betala aterköpssumman.
Skulle något gjorts i ytterligare tillmötesgående riktning, hade det
Jfr 41. 154
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
val varit nog, om bolaget både fått vad vattenfallsstyrelsens själv
kunde få för den kraft, som eventuellt kunde avyttras till annan förbrukare.
.kla herr Ivristensson sade, att han hade den övertygelsen, att situationen
vid köpets avslutande var sådan, att den fullt motiverade
köpet, vill jag på det bestämdaste framhålla, att så icke var fallet,
varken i fråga om priset, framför allt med hänsyn till upplåtelsekontraktet,
ej heller till behovet. Vid den tidpunkt, då återköpet gjordes,
förelåg icke något behov, som kunde motivera denna för staten i så
hög grad ofördelaktiga affär.
Så, som denna fråga för närvarande ligger, då den kommit från
statsutskottet, kan jag icke göra något yrkande, men jag kan icke annat
än uttala min förvåning över att ingen av herrar socialdemokrater
inom statsutskottet ha ansett sig kunna ansluta sig till dem, som ha
velat^yrka, att utskottet skulle omförmäla förhållandet. Man borde
val så mycket mera ha gjort detta, som man ju alltid från deras sida
lår höra, att de vilja ha renhet i statsförvaltningen och att de annars
icke bruka hysa någon ömhet för bolag.
Herr Bengtsson i Norup instämde häruti.
Herr Sjöblom: Herr talman! Då jag är en bland de olyckliga,
som varit med om att fatta beslut om återköp av kraftkontraktet
från Elektrotermiska aktiebolaget i Trollhättan, känner jag mig
nödsakad att med några ord beröra, hur frågan låg till, då beslutet
fattades. ^ Jag tror, att den uppfattning, som man nu försöker få
fram så lång tid efter den tidpunkt, då affären gjordes, baserar sig
pa en klokhet, som vem som helst kan ha efteråt, men som är svårare
att ha förut. Emellertid förhåller det sig ju så, att de anmärkningar,
som ha riktats mot vattenfallsstyrelsen rörande återköpet,
ha framkommit under sådana förhållanden, att de måste väcka synnerligen
stor uppmärksamhet. Återköpet ägde ju rum år 1920 och
skulle kunna ha påtalats mycket tidigare, till och med vid mer än
ett tillfälle här i riksdagen. Detta har dock icke skett, ehuru alla
reservanter inom statsutskottet, skulle jag tro, varit här i riksdagen,
då denna fråga någon gång tidigare passerat densamma. I en
kungl. proposition förra året berördes ju frågan icke blott på ett
Par rader utan till och med rätt ingående av dåvarande kommunikationsministern.
Da fanns det ju tillfälle för riksdagsmännen att
uppmärksamma fragan, men da var det ingen, som sade något
om den.
Jag maste förvåna mig över, att det göres ett sådant nummer
av denna affär nu så lång tid efter den blivit gjord, och sedan till
på köpet riksdagen givit regeringen decharge för densamma. Detta
tyder icke pa att statsmannaklokheten hos vederbörande kommit
förrän först efteråt. Det var först, då statsrevisorerna förra året
fullgjorde sitt mycket grannlaga värv, som några av dem upptäckte
det oerhörda, som hade ägt rum. Jag säger med avsikt »det oerhörda»,
därför att åtminstone en av statsrevisorerna har funnit det
155 Nr 41.
Lördngen den ^0 maj, c. m.
angeläget att upptaga frågan i eu pressdebatt, som pågick hela förra
hösten, och under vilken de skarpaste angrepp gjordes pa vattenfallsstyrelsen.
Det är mycket möjligt, att man åven lyckats bibringa
den stora allmänheten den uppfattningen, att vattenfallsstyrelsen
på ett ansvarslöst sätt handskats med statens medel. Man
skulle kanske kunna använda ett ännu starkare uttryck. Alla här
i kammaren minnas säkerligen det gängse talet, som gick här i
landet då, att vattenfallsstyrelsen har vräkt 12 miljoner i sjön. .lag
undrar just, om sådana uttalanden mot ett förvaltande verk tran
statsrevisorernas sida kan vara förenligt med den grannlagenhet,
som jag för min del anser medfölja uppdraget att vara statsrevisor.
Jag skall icke uppehålla mig vidare vid denna form av kritiken, men
då nu en så stor del av statsutskottets ledamöter funnit saken sa
betänklig, att de reservationsvis velat föreslå en anmärkning mot
vattenfallsstyrelsen, då tycker jag, att en kort redogörelse för situationen,
sådan den förelåg, då köpet skedde, är av behovet pakaliad.
Jag nödgas då till en början framhålla för kammaren, att en
kraftanläggning av så omfattande dimensioner, som statens hittills
uppförda kraftverk ha varit, måste ju beräknas mycket för framtiden
i medvetandet om, att för stunden allenast en del av den utvunna
energien skall kunna avyttras. I alla fall har man alltid
fått räkna med, att en längre eller kortare tidrymd måste förflyta,
innan hela energibeloppet funnit avsättning. Så var även fallet
med Trollhättan. Det beräknades, då Trollhätte kraf tv erk^ blev utbyggt
1910. att’ det skulle draga en tidrymd av minst 20 år, innan
hela den utbyggda energimängden skulle kunna bliva tagen i anspråk.
Därför var det angeläget för de dåvarande bestämmande att
genom förmånliga kontrakt försöka stimulera avsättningen särskilt
av det överskott, man fick efter. att överslagsvis ha beräknat kvantiteterna
för det närmast påtagliga behovet. Det var av denna anledning,
som Elektrotermiska bolaget kunde erhålla det förmånliga
kontrakt, som nu är återköpt och som var avsett att gälla till år
1939. Det har emellertid visat sig att utvecklingen gått betydligt
fortare än vad någon kunde beräkna tidigare eller då kontrakten
1910 och 1911 gjordes upp. Till detta förhållande ha, som alla
veta, de oerhört stegrade kolpriserna under krigsåren i hög grad
bidragit. Icke minst statsmakterna ha gjort sitt till för att på olika
sätt främja landets elektrifiering. Efterfrågan av kraft för de mest
legitima behov blev härför så stor, att det var svårt att tillmötesgå
alla. Inför den situationen var det givetvis en ofrånkomlig nödvändighet
för vattenfallsstyrelsen att avpassa tillgångarna av energi
så, att icke allt skulle stranda av brist på sådan. Hade det^ gällt att
fylla bara privata behov, torde detta emellertid ha gått utan
några särskilda åtgärder åtminstone icke av den beskaffenhet,
som återköpet av det här kontraktet innebar. Men utöver
det privata behov, som framkommit under krigsåren, fattade riksdagen
mycket viktiga beslut vid skilda tillfällen. I tanke att staten
själv redan 1923 skulle komma i behov av betydande kraftmängder.
beslöt riksdagen 1920 i maj månad att elektrifiera stambanan
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. in.
(Forts.)
>''r 41. 156
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
Stockholm—Göteborg och anslog för det ändamålet 23 miljoner kronor
för 1921. Sträckan Göteborg—Falköping beräknades då vara
färdig 1923 och kräva en krafteffekt av 17,000 kilowatt. Den övriga
delen beräknades färdig 1926 och komma att draga ett effektbelopp
av 35,000 kilowatt. Denna kraftmängd var beräknad att
uttagas från vattenfallen i Göta älv och Motala ström m. fl. Den
11 juni 1920 tillsatte Kungl. Maj:t tvenne kommittéer med uppdrag
att skyndsamt utreda dels lämpligaste sättet för krafttillförseln till
järnvägen, dels vissa frågor rörande störningar å svagströmsledningar;
Den 20 augusti uppdrogs åt generaldirektören Granholm och
byråchefen von Friesen att studera järnvägselektrifieringen i Amerika.
Resan ägde rum samma år. Den 25 september kom järnvägsstyrelsen
in till Kungl. Maj:t med framställning om ytterligare
anslag på 26 miljoner kronor för vartdera av åren 1922 och 1923.
Det var den 25 september den framställningen gjordes till Kungl.
Maj :t och vattenfallsstyrelsen kunde väl icke inför dessa utsikter
stå och ingenting göra. Och här hade vattenfallsstyrelsen att välja
på att forcera utbyggnaderna av Lilla Edet och att bygga ut de
vattenfall i Östergötland, som herr Björkman talade om, eller att
återköpa detta kontrakt. Underhandlingarna med Elektrotermiska
bolaget började, vill jag minnas, i juni 1920, således en månad efter
sedan riksdagen fattat sitt första beslut om västra stambanans elektrifiering,
vilket sedan följdes av det ena beslutet efter det andra.
Då den senaste framställningen gjordes av järnvägsstyrelsen, behandlades
frågan av vattenfallsstyrelsen, och det var det tryck,
som dessa riksdagsbeslut åstadkom på vattenfallsstyrelsen, som var
den huvudsakliga orsaken till att återköpet av denna kraft ägde
rum. Den 29 september beslöt vattenfallsstyrelsen sålunda att på
de villkor, som alla här känna, återköpa dessa kontrakt. Den 5
oktober hemställdes hos Kungl. Maj:t om godkännande av affären,
och den 8 i samma månad beslöt Kungl. Maj:t godkänna densamma.
Det kraftbelopp, det här rör sig om, är ju betydande. Det är
13,242 kilowatt prima kraft, för vilket Elektrotermiska bolaget skulle
betala 44 kronor per kilowatt och år. Det blev, som nyss nämnts,
eu summa på 580,800 kronor, om jag icke minns fel på någon hundrakrona.
Då vattenfallsstyrelsen både detta kontrakt att få köpa
för ett belopp, som enligt beräkningar skulle kosta vattenfallsstyrelsen
90 kronor 50 per kilowatt och ar, och man hade med mycket
pressningar och beräkningar kommit under fund med att självkostnadspriset
pa kraften i Lilla Edet åtminstone enligt de beräkningar,
som gjordes vid det tillfället då köpet gjordes upp, skulle gå till
120 kronor per kilowatt och ar, då kunde icke vattenfallsstyrelsen
taga pa sitt ansvar att forcera detta arbete i Lilla Edet och dessutan
företaga de^ regleringar av Göta kanal, som skulle bliva nödvändiga
för att fa mera kraft till Trollhättan och dessutom utbygga
det fall, som herr Björkman i Norrköping beklagade icke hade utbyggts
under kristiden, vilket skulle ha kommit att kosta 47 miljoner
kronor enligt dåvarande beräkningar. Nu efteråt skulle jag som
ledamot av vattenfallsstyrelsen kunna säga, att hade jag vetat hösten
Lördagen den 20 maj, e. in.
157 Nr 41.
1920, att förhållandena i dag skulle vara som de äro med det oer- ut
härda,
, som inträffat på alla områden sedan dess, så är det alldeles kmjt jrAn
givet, att icke återköpet skulle kommit att få min medverkan. Men 2''rollhättans
på den efterklokheten skördar man säkert ingen statsman.naära, och clektrotering
beklagar, att män här i riksdagen, som jag har lärt mig att akta ^
så- högt, som man kan akta en kamrat här i kammaren, gorå sig (ports.)
till målsmän för anfall på det viset, som har skett i den här frågan.
Jag skulle kunna saga, att det icke är sakskäl, utan det är motsatsen
till god vilja att såsom här skett bedöma ett förhållande, som i mycket
stor utsträckning ligger bakom anklagelserna. Hade de kommit förra
året. innan riksdagen beviljat decharge för saken, då hade Jag kunnat
förstå det, men att nu riva upp så mycken strid och så mycken
ovilja med att påtala en sak, som ändå icke kan hjälpas, det anser
jag för min del man icke skördar någon ära pa som riksdagsman.
Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då herr Kristensson
i år liksom en gång tidigare kom fram med vad han nu har sagt,
i huvudsak detsamma som han anförde vid det. tidigare tillfället, så
kom jag att tänka på, hur det hette i en revyvisa härom året: »det
är lätt att säga tulipana ros»---- Fortsättningen kunna nog her
rarna,
misstänker jag. Det var i alla fall så pass mycket i herr
Kristenssons anförande nu, så att jag kände mig absolut skyldig att
begära ordet icke minst därför, att han totalt synes ha sett bort
ifrån, under vilka förutsättningar alla dessa utgifter för statens järnvägars
vidkommande kommit till. Då skall jag först be att få säga,
att riksdagen för många år sedan — det är dumt att man icke har
alla papper med sig -— begärde av järnvägsstyrelsen den s. k. tioårsplanen,
vari riksdagen ville se grundkonturerna för den kommande
utvecklingen beträffande behovet av nya järnvägslinjer, beträffande
behovet av utvidgningar av bangårdar m. m. sådant. Kort sagt,
man ville ha en ekonomisk tioårsplan. Den gick järnvägsstyrelsen
i författning om att giva riksdagen, och den har visserligen, icke
kunnat bli så fullständig och noggrann. Det säger sig alldeles självt,
men det vår ändå en liten ledning för riksdagen, att den.kom till,
och jag understryker det ännu en gång, den kom till på riksdagens
eget initiativ.
Så vill jag säga en sak också, som jag tror det kan vara skäl
att erinra om i det här sammanhanget, och det är det, att den utomordentliga
snålhetspolitik, som under långa tider drevs i riksdagen
gent emot statens järnvägars äskanden på behövliga spår, på förbättringar
vid stationerna och kort sagt på alla äskanden, som kommo
fram. Det var på modet den tiden inom statsutskottet, att om
man lyckades pruta av 500,000 kronor eller en miljon på statens
järnvägars anslagskrav, så ansåg man sig ha gjort en god. gärning,
och man fullföljde den tendensen med resultat, att statens järnvägar
i viss mån både saknade rullande materiel och hade det alldeles för
Nr 41. 158
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp trångt på bangårdarna. Och det var på hög tid, att det verkligen
''kraft från *Jlev en uppryckning därvidlag. Vad gäller bangårdarna., var det
Trollhättans nu absolut ofrånkomligt, att det byggdes nya på flera håll för att
efektroter- kunna tillgodose den ökade trafik, som växte upp, och det må urMagm^m
sä^as järnvägsstyrelsen, om den med flera års erfarenheter bakom
(Forts) '' ^å trafiken ständigt stigit undan för undan, i några fall gått
för långt och tagit till stations- och bangårdsbyggnaderna för stora.
Det vill jag icke neka till, att så skett i vissa fall, men vi böra komma
ihåg, huru det var tidigare, och vilket oändligt besvär det var
för järnvägsstyrelsen eller för järnvägarna att kunna tillgodose trafiken,
därför att man saknade nödiga utvecklingsmöjligheter både
beträffande spårutrymme och annat.
Sedan nödgas jag erinra om, huru det gick till, då det blev ett
mod att bygga dubbelspår bär i landet. Det inträffade en järnvägsolycka
vid Malmslätt, som i sin tur föranledde tillsättandet av eu
kommission, som fick eller tog sig namnet Malmslättskommissionen,
och bland andra uttalanden, som denna kommission gjorde, fanns
det, vill jag minnas, även ett, att för att förekomma i möjligaste mån
tillbud till olyckor borde man fortsätta med byggande av dubbelspår
— det sades icke enbart det utan mycket annat också. Det var
då den saken tog ordentlig fart, och det var den allmänna opinionen,
som låg bakom och tryckte på, och den allmänna opinionen får hava
vilken uppfattning som helst och den må vara hur berättigad som
helst många gånger, men den är i många fall icke alls sakkunnig,
och den var det icke heller här. Den hade fått för sig, att järnvägsolyckorna
skulle reduceras till ett minimum, ifall man hade dubbelspår,
ergo drev den allmänna opinionen på nybyggnader därvidlag,
och riksdagen följde med, och icke vare sig herr Kristensson eller
herr Lithander, som också brukat beröra dessa saker tidigare, hava
passat på tillfället, då det har beslutats, att uttala ett varningsrop.
Och vad särskilt beträffar en liten sak, som icke precis rör statens järnvägar,
vill jag bara i förbigående påpeka, vilket stort intresse av att
spara göteborgarna för sin del visade, då det gällde att ställa till
med ett nytt modernt posthus i Göteborg. Alla äro nog lika skyldiga
i senare tiders utveckling, herr Kristensson, och om vi gå och
fråga norrlänningarna, om de skulle vilja hava de järnvägar däruppe
obyggda, till vilka riksdagen beviljat anslag, så är jag säker
på, att svaret icke blir mer än ett. Fråga vi Malmöborna, om de behöva
sin stora centralbangårds utvidgning, så säger affärsvärlden utan
tvivel: det är högst nödigt och riktigt, att det beslutades, när det
gjordes, och nu så är det nära färdigt. Man kan gå landet runt på
detta sätt och fråga på olika orter, om man anser, att det eller det
byggnadsföretaget för statens järnvägar eller, jag kan också tillägga,
för andrå affärsverk har ansetts onödigt eller kan anses hava
tillkommit på alltför lösa boliner, och de komma att samstämmigt
svara, var och en på sin ort, nej, icke för den traktens eller den ortens
förhållanden åtminstone. Det kan hända, att man sedan säger,
att det behövs icke göras på andra orter, — är icke det precis den
Lördagen den 20 maj, e. in.
159 Nr 41.
metod, som dst synes mig, att herr Kristensson i rätt hög grad har
använt?
Så säde herr Kristensson något om statens järnvägars frakter.
Ja, det är ett gammalt kapitel, men jag tänkte, att man icke skulle
behöva nämna om den saken alldeles särskilt just nu, sedan det dock
visat sig, att när det verkligen var fråga om att få ned frakterna
hava statens järnvägar måst gå i spetsen och formligen tvinga de
enskilda järnvägarna, som ju annars äro i ropet för att utgöra den
högsta kvintessensen av af färsskicklighet och förmåga att reda sig
med trafikproblemen. Det har tutats i öronen på mig så många
gånger, att jag måste begagna detta tillfälle till att reagera och säga
för min del, änskönt jag är anställd vid en enskild järnväg, att
den senare tidens utveckling på fraktpolitikens område visar, att det
är mycket bra för Sverige, att vi hava ett så pass utvecklat statsbanenät,
en så pass kraftig statlig järnvägsdrift, som vi hava, ty i
annat fall, mina herrar, finge ni nog se er om ganska länge ännu
efter sänkning av fraktsatserna, som även jag anser man bör sträva
efter med all gevalt.
Så till slut vill jag endast säga, att jag tycker det går litet för
långt, när nu herr Kristensson vill göra gällande, att statsrevisorerna
icke blott skola revidera och se efter huru de anslag, som riksdagen
beviljat, hava använts, och om de använts på klokt och ordentligt
sätt, utan även att statsrevisorerna för sin del skulle bliva
revisorer över riksdagen och dess sätt att bevilja anslag. Det må
nu vara, om herrar statsrevisorer från fjolåret hava den uppfattningen,
men jag kan icke för min del anse, att det ingår så direkt i
statsrevisorernas åligganden, som det här vill synas av herr Kristenssons
anförande.
Herr talman! Klockan är mycket, annars skulle^ jag gärna
velat resonera litet med herr Lithander också, men det får anstå till
ett annat tillfälle.
Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet med anledningav,
att herr Karlsson i Gasabäck framställde en anmärkning emot
socialdemokraterna i statsutskottet, för att ingen av dem hade uppträtt
med en reservation, eller att något särskilt uttalande gjorts av
de socialdemokratiska ledamöterna i statsutskottet. Jag skall be att
få säga, att det skäl, som förestavat vår hållning här, har varit
uteslutande konstitutionellt. Jag har själv varit statsrevisor i många
år, och jag har den! uppfattningen, att statsrevisorerna överskrida
sin instruktion och befogenhet, när de gå in och anmärka på regeringsbeslut.
Det tillhör icke statsrevisorerna efter deras instruktion,
och de äldre uppsättningarna av statsrevisorer hava tillämpat
den principen, att när de i sin granskning mötte ett kungl. brev, hava
de ansett, att statsrevisorernas rätt och plikt upphört, ty den saken
tillhör konstitutionsutskottet. I den senaste statsrevisorsberättelsen
har en annan uppfattning i vissa stycken gjort sig gällande. Det
har visserligen icke gjorts direkt anmärkning emot regeringsbeslut,
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
Nr 41. 160
Lördagen den 20 maj, e. m.
^av'' Metrisk men en ^ ^el ställen, däribland denna, hava statsrevisorerna
Ukraft från dock ffått in på omnämnande av regeringsbeslut i sina olika paraTrollhättans
grafer. Att de icke hava den befogenheten, om de skola utföra sitt
elektrofor- uppdrag fullt Jojalt, torde framgå därav, att en av statsrevisorerna,
''bolag ^err Olsson i Kullenbergstorp. har just för att få den rätten att gå
°<¥ Ti™'' *n Pa oc^ Srans^a regeringsbeslut eller föra sådana på tal, motionerat
ors'' i denna fråga, och kammaren har alldeles nyss i anledning av denna
motion hemställt, att det skulle bliva ändring i gällande bestämmelser,
så att statsrevisorerna skulle få den befogenhet, som de nu
sakna. Jag har sålunda ansett, att statsrevisorerna icke bort, i fall
de skulle följt sin instruktion, gå in på detta ärende, och har jagrätt
i den uppfattningen, att statsrevisorerna icke bort gorå detta,
då har jag rätt i den uppfattningen, att statsutskottet såsom sådant
icke bort gå in på denna sak, ty statsutskottets befogenhet, försåvitt
det gäller granskning av regeringshandlingar, är klart begränsad
till två fall i 39 § riksdagsordningen, nämligen om något av riksdagen
fastställt anslag befinnes överskridet eller också om anslag
äro dragna till andra ändamål än dem, som under huvudtiteln höra.
Det är de två enda fallen, och då föreskriver 39 § riksdagsordningen
klart och tydligt, huru statsutskottet skall förfara: då skall
statsutskottet inlämna en anmälan i samma ordning som då en enskild
ledamot av riksdagen vill anmäla ett statsråd efter den bekanta
formeln »det är anledning till anmärkning mot» etc., och
i så fall skall anmärkningen överlämnas till konstitutionsutskottet.
Då jag sålunda har den uppfattningen konstitutionellt, att statsrevisorerna
icke bort taga upp denna sak, därför att det icke tillhör
deras befogenhet, och har följaktligen jag rätt i den uppfattningen
att statsutskottet icke hade befogenhet att gå in på detta ärende,
har jag icke velat vara med om att taga upp detta i statsutskottets
betänkande. Och vi hade ett alldeles särskilt skäl till detta, när
vi på andra avdelningen överläde om denna sak, i den omständigheten,
att sedan vår ordförande hade fått i uppdrag att under hand
förhöra sig hos konstitutionsutskottets ordförande, huruvida konstitutionsutskottet
tagit upp denna sak, och fått då meddelande därifrån,
att konstitutionsutskottet hade denna sak uppe och komme att
över den fatta beslut, vi ansågo då det vara riktigt att icke taga upp
detta i statsutskottets utlåtande här och på det sättet bland annat
framkalla två debatter om samma sak. Nu hava vi i dag fått konstitutionsbetänkandet
om dechargen. Det visar, att konstitutionsutskottet
har tagit upp ärendet, låt vara att ett moment kommit att
rikta sig emot ett statsråd, som har en mindre del av ansvaret för
det beslut som fattats, men i det sammanhanget torde debatten
komma upp i hela dess vidd, och då är det väl riktigare att gå in
på det i stället för att tala om den saken i ett sammanhang, som
enligt min uppfattning icke höp hit. Det är skälet för mig, och
jag tror, att det för alla, med ett undantag i varje fall. i majoriteten
har varit skälet oberoende av vilket parti, vi tillhöra, det har
varit den konstitutionella synpunkten, att vi ansett ärendet icke
borde tagas upp i statsutskottet utan i konstitutionsutskottet.
Lördagen den 20 maj, e. m.
161 Nr 41.
Jas skall också Itc att få säga ett par ord i anledning av herr
Kristenssons yttrande här. Han var också missnöjd med,^ att det från
icke ägnats särskild uppmärksamhet i utskottets utlåtande åt stats- Trollhättan*
revisorernas uttalande angående statens järnvägar. Jag iår såga, att elektroterden
revisionsanmärkningen riktar sig faktiskt emot riksdagen, ifall
den skall anses som anmärkning, och då anser jag, att det tillhör > pörte.)
varken statsrevisorerna eller statsutskottet att göra anmärkning emot
riksdagen. Att statsrevisorerna omförmäla de iakttagelser de göra
under sitt granskningsarbete och under sina resor, omnämna det som
referat och sådant, det har ju gammal hävd Jör sig, men att anmärkningar,
som ytterst till sin innebörd rikta sig emot riksdagen själv,
framkomma, det är ju tämligen sällsynt, och jag har för min ringa
del icke kunnat finna någon anledning för att statsutskottet skulle
särskilt anmäla detta uttalande från statsrevisorernas sida.
Jag skulle vilja tillägga ett par ord, och det är med hänsyn till
kommande statsrevisorer, att det är vill att vi lå en förändring i
statsrevisionen såväl med avseende på tiden för statsrevisorernas
granskningsarbete som också med avseende på deras instruktion, ty
det har kommit att gestalta sig så, att i många avseenden råder det numera
icke full samklang emellan det betänkande, den berättelse, som
statsrevisorerna avgiva, och den instruktion, som är avfattad för statsrevisorerna.
De böra bringas i samklang med varandra, men därvidlag
skulle jag vilja uttala den uppfattningen, att man får se
till, att statsrevisorerna icke förlora sig i sitt granskningsarbete på
det sätt, som konstitutionsutskottet har gjort. När man ser ett sådant
här aktstycke som dechargebetänkandet, som kommit i dag,
tror jag, att man gör rätt allmänt den reflexionen, att detta granskningsarbete
har spårat ur. Det måste vara något ganska meningslöst,
att det skall sitta 40 personer nästan en hel riksdag för att
åstadkomma ett sådant aktstycke som dechargebetänkandet. Det är
icke mycket mening med det, och det som allra mest vållar mig
vemod, när jag tänker tillbaka på äldre tider, är, att det vid så
många tillfällen kommit in i dechargen, i konstitutionsutskottets betänkande,
öppna partihänsyn. När det är en vänsterregering, som
sitter på de anklagades bänk, slår vänstern vakt om den, och högern
vill anmärka, och när det är en högerregering är det motsaåsen. Det
hela har urartat i rätt stor utsträckning till att hava blivit icke en
objektiv granskning av regeringens beslut och åtgöranden, utan det
har kommit att få en rätt stark karaktär av att vara färgat av partisinne.
Det har varit en stor fördel för oss, att statsrevisionen har
upprätthållit de traditionerna och icke låtit partipolitiken inverka på
arbetet, utan fullgjort det lidelsefritt och objektivt utan ‘andra hänsyn,
än att man skulle få fram det objektivt riktiga, och det vore
synnerligen beklagligt, om man skulle komma därhän att på detta
område också låta revisions- och granskningsarbetet i någon män
spåra ur. Varför jag säger detta är därför, att det är så förfärligt
mycket reservationer i år i revisionsberättelsen. Så ungefär började
det urarta i konstitutionsutskottet med en förfärlig massa småreserAndra
kammarens protokoll 1922. Nr il. It
Nr 41. 162
Lördagen den 20 maj, e. m.
Aa7ekktrisk Y,ationer av olika slag, och sedan kom man ut på det planet, att vi
kraft från e^t dechargebetänkande präglat av partisinne. Det är mycket
Trollhättans bättre, om man försöker halla sig mera tillsammans omkring de stora
elektroter- sakerna, vilket också står tydligt i revisorernas instruktion att de
Zlaamdm''. borde ¥llas samman omkring de stora sakerna och därmed’skänka
(Forts) stark auktoritet åt statsrevisorernas berättelse, vilken man kan
löpa fara att förlora, ifall man söndrar sig för mycket i småsaker,
som till och med reservationsvis polemisera mot varandra. Detta
sagt icke på något sätt som anmärkning mot något håll utan som en
tanke, som har kommit fram under den tid jag suttit och arbetat
med denna berättelse i utskottet. Det är min tanke i varje fall, att
det vore önskligt, om statsrevisorerna kunde samla sig litet allmänt
och taga upp de stora sakerna till mera samfälld aktion, än som
vid vissa tillfällen skett.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den ärade
talaren på Göteborgsbänken utvecklade liksom jag, att vi kunde
verkligen skatta oss^ lyckliga, att vi hava slutat vår verksamhet i
statsrevisionen, ty såvitt jag kan finna åtminstone av debatten här
tyckes det nästan vara så som om det vore statsrevisorerna, som
man granskar för deras verksamhet, och den synnerligen långa och
ingående instruktion, som den siste ärade talaren alldeles privatim
gav de kommande statsrevisorerna tyckte jag han hade litet brått
med, när han själv talar om att de borde hava en ny instruktion,
jag tycker, att den talaren gav dem den, och jag tycker det var mer
än tillräckligt av den varan. Men då han gick ut på att kritisera
fjolårets statsrevisorer, var det en märkvärdig blandning, när han
ena ögonblicket sade om en sak, att den var föremål för granskning
och andra gången föremål för ett referat. Den fråga, som nu är
påtalad, den om Trollhätteinköpet, det är ett referat, och det tycker
den talaren visst man på andra punkter skulle göra, exempelvis
när det gällde järnvägsstyrelsen och Sveriges järnvägars förhållande.
Ja, något annat hava vi icke gjort, och de som ställt sig
som reservanter få naturligtvis i detta fall svara för sina handlingar,
men det var icke bra det heller.
Så har ju striden förts in på järnvägarnas område, jag skall
icke lägga mig i densamma, naturligtvis kan man säga, att förhållandena
på många håll inom statens järnvägar hava varit små vid
bangårdar och dylikt, och att styrelsen kanske sedan tagit till
litet för stort, det är svårt att bedöma, vad som verkligen behövdes
i framtiden, men en liten smula sparsamhet på detta område
skulle visst icke skadat. Jag vill också säga, att när vi i statsrevisionen
beträffande det där kraftköpet blott och bart hava refererat,
lian jag icke se, vilket brott vi hava begått emot någon instruktion,
eller vilken skada vi gjort landet eller överhuvud taget vad
vi hava förbrutit oss som statsrevisorer.
_ Den ärade talaren på Stockholmslänsbänken sade, att det naturligtvis
icke var någon konst att vara efterklok, men det var icke
statsmannamässigt. Ja, skulle vi draga konsekvenserna av vad
l.ördageu den i30 maj, c. m.
1(33 Nr 41.
han yttrade, då borde vi avskaffa statsrevisorerna, ty de kunna icke
bliva annat än efterlinka, absolut icke, det är naturligtvis omöjligt,
att de skulle kunna ingripa i samma ögonblick en statshandling göres,
det är alldeles ogörligt, —• således, de äro dömda att bliva efterkloka
eller okloka, ty såvitt jag kunde förstå den talaren rätt ansåg
lian dem för okloka, ehuru vi icke gjort något annat än refererat.
Marter kunde verkligen icke den talaren, vilken såsom tillhörande
vattenfallsstyrelsen satt inne med kunskap på detta område, givit
oss den underrättelsen i fjol, när saken just var före? Då hade saken
klarats upp. Naturligtvis var han icke skyldig att göra det,
men han var klok i tid, och borde då hava kunnat alldeles få bort
hela denna diskussion och statsrevisorernas uttalande om denna sak,
men vad var anledningen att han icke gjorde det? Det vet jag icke
och det angår mig icke, men även han kan komma ett år efteråt,
—- han kunde kommit förr.
Jag vill verkligen säga, att det var just det förhållandet, som
den ärade talaren på Malmöbänken säger, att just till följe dessa
många förhållanden, som ohjälpligt skuro sig emot varandra, väckte
jag min motion, och jag vill ännu en gång uttala min glädje över
att riksdagen märkvärdigt nog tog den i huvudsak, så att om det
icke sedan förfuskas man möjligen kan komma till en lösning av
det där kinkiga problemet, när det skär sig mellan statsrevisorerna
och konstitutionsutskottet och vad statsutskottet har gjort. Det är
min förhoppning, att en lösning på den linjen kan åstadkommas,
så att en statsrevisor åtminstone framdeles slipper höra så langa
föreläsningar som fjolårets statsrevisorer hava fått höra här på
morgonkvisten; kan det åstadkommas, har motionen gjort stor nytta,
och man får alltid hoppas på det bästa. Många gånger blir det
icke realiserat, men någon gång kan det lyckas, så att det realiseras
trots allt motstånd.
Herr E. A. N i 1 s o n i Örebro: Herr talman! Den ärade talaren
på Stoekholmslänsbänken, som har förtroendet att vara ledamot
i vattenfallsstyrelsen, var i sitt anförande rätt indignerad över, att
det fanns ledamöter i kammaren, som icke kunde hysa den vördnad
och beundran för vattenfallsstyrelsen, att de godkände allt vad vattenfallsstyrelsen
gör och låter, utan kunde tillåta sig en kritik av
dess åtgärder. Den omständigheten har dock icke kunnat föranleda
mig att begära ordet nu i denna fråga och icke heller den omständigheten,
att den ärade talaren var vänlig nog att förutsätta, att
kritiken icke var förestavad av något annat än efterklokhet, men
då han gick längre och påstod, att det var bristande vilja, att förstå
saken hos dem, som hade en annan mening, då reagerade^ jag, ty om
den ärade talaren hade sagt, att det var bristande förmåga att förstå
saken, det skulle jag hava kunnat finna mig i, men då han förutsätter,
att den goda viljan saknas, då måste jag reagera.
Jag har nämligen den uppfattningen, att vattenfallsstyrelsen i
denna angelägenhet icke har handlat med den framsynthet och med
den klokhet, som ett statens affärsdrivande verk anstår, men det
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Ports.)
Nr 41. 164
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp gör jag icke på grund av att jag icke skulle sakna vilja att förstå
akraftkfrån valtenfallsstyrelsens åtgärd. Det är överord från den ärade talaTrollhättans
rens sida, som jag bestämt tillbakavisar. Jag ber i detta sammanelektroier-
hang, innan jag ingår något för att motivera min uppfattning i
»mla aktie- saken, att få taga upp ett uttalande, som den ärade talaren hade,
ag in. m. nemligen att vattenfallsstyrelsen upptog förhandlingar med detta
(lörts.) bolag i jun måpad 1920, jag frågar den ärade talaren, voro icke
förhandlingarna upptagna tidigare än så, eller varpå syftar månne
vattenfallsstyrelsen i en skrivelse av vida tidigare datum, då vattenfallsstyrelsen
meddelar, att »därest ett kontrakt om leverans av ett
betydande kraftbelopp från Trollhätte kraftstation blir annullera!»,
— märk icke återköpt, utan annullera! »varom förhandlingar nu pågå,
den tillgängliga elektriska kraften måhända räcker till för behovet
under något längre tid än de tre år, som förut beräknats», —-vad var det då för förhandlingar, som då pågingo, och med vilken
kraftavnämare var det de förhandlingarna då pågingo, vilken var
denna stora kraftavnämare? Det datum var vida tidigare än i juli
1920.
Emellertid jag skall först yttra mig över vattenfallsstyrelsens
skrivelse av den 5 oktober 1920, som innehåller styrelsens motivering
för återköpet av kontraktet, den är nämligen förtjänt av en
närmare granskning. För att visa att återköpspriset icke var för
högt meddelar styrelsen, att den i sina beräkningar utgått från att
priset på elektrisk kraft så småningom skulle stiga i värde. Prisstegringen
beräknas till 1 krona per kilowattår. Om kraften 1911 var
värd 34 kronor per kilowattår, skulle den 1921 vara vard-44 kronor
och 1939, kontraktets sista år, 63 kronor. För 19-årsperioden 1921—
1939 beräknar styrelsen genomsnittsvärdet å kraften till 51 kronor
50 öre. Jag må säga, att det är verkligen en mycket skarp framtidsblick,
som styrelsen bär ådagalagt! Den kan fortsätta på det sättet
år efter år och draga upp den där kalkylen vida längre än till år 1939
och jag frågar den ärade ledamoten av styrelsen, huru långt skulle
man sedan fortsätta mot det oändliga för att få det pris, som kraften
skulle kunna bliva värd? Men då nu kraften efter styrelsens egen beräkning
— jag förutsätter, att det var en solid och grundfast beräkning
—• för den tidsperiod, som jag nyss nämnde, var värd 51 kronor
50 öre per kilowattår, huru kunde styrelsen då förorda och förmå
Kungl. Maj:t att gå med på ett återköpspris av 93 kronor 63
öre? Jo, styrelsen bygger på en del andra faktorer. Först och
främst bygger styrelsen på penningvärdets fall. Styrelsen är angelägen
om, synes det, att bolagets fördel härav skall beaktas och
detta ehuru returrörelsen ifråga om penningvärdet vid denna tidpunkt
var i tull fart. Det började i Japan mycket tidigt, vågen
gick över till Amerika, och från Amerika kom den hit över till
Europa. Och i vårt eget land var allvaret i denna returrörelse markerad
av, att vi då både ett diskonto på tre månaders växlar av 7 1/2
Procent, det högsta som någonsin förekommit. Om också styrelsen
var okunnig nog att spekulera i allt fort sjunkande penningvärde,
så var ingen inom regeringen vid debatten i mars månad okunnig
Lördagen den -0 maj, c. m.
165 Nr 41.
om att riksdagen icke ville vara med om ett ständigt sjunkande
penningvärde.
Detta är det ena skälet för styrelsen. Det andra utgöres av
vissa kalkyler, som styrelsen gjort på en dyrtidsindex av 250. Men
i samma mån som denna indexsiffra sjunker, ramla ju alla de beräkningar,
som stj''relsen byggt upp på denna indexsiffra av 250. Och
ingen skall kunna bestrida, att prisnedgången hade nått även vart
land hösten 1920.
Men styrelsens tredje motiv utgöres av de höga kolpriserna.
Oaktat kolpriserna började sjunka, så är styrelsen sa tänd av profetisk
ingivelse, att den siar om högre kolpris och förklarar i sin skrivelse,
att kolpriserna »icke torde komma att avsevärt minskas under
den närmaste 5-årsperioden».
Och slutligen var det elektrifieringen av stambanan mellan
Stockholm och Göteborg. Men vem var det som på allvar trodde att
den skulle vara färdig 1923 så att man då skulle kunna påbörja
och sedan i ökad utsträckning fortsätta kraftleveransen till stambanan
Stockholm—Göteborg? Jag är val medveten om det beslut,
som riksdagen fattade en vårdag 1920, men jag vet också -— och
det framgår klart och tydligt av propositionen •— att saken icke var
så klar, att man kunde bestämt säga, när arbetet skulle kunna slutföras.
På dessa av mig anförda grunder anser sig styrelsen kunna
försvara återköpet till 93 kronor 63 öre, ehuru det enligt styrelsens
egna kalkyler egentligen icke skulle vara mer än 51 kronor 50 öre
per kilowattår. I sin avgivna förklaring lämnar styrelsen för detta
den upplysningen, att elektrotermiska bolaget icke fullt kunnat utnyttja
sitt kraftkontrakt. Men är det så, då har bolaget i verkligheten
betalt ett högre pris än det kontraherade —• jag utgår från, att
bolaget enligt kontraktet var skyldigt att årligen erlägga 589,800
kronor. Om denna summa delas med antalet förbrukade kilowatt,
så får man det faktiska pris per kilowatt och år, som bolaget betalt.
Men härom har man emellertid icke ännu den dag som är fått
något besked. Då frågar jag den ärade ledamoten av vattenfallsstyrelsen:
huru många kilowatt har bolaget förbrukat under de år,
som det mottagit elektrisk energi? Ett svar på den frågan skulle
klarlägga det pris, som bolaget i verkligheten betalt för varje kilowatt,
som det erhållit.
Vidare anför styrelsen, att den visserligen kunde hindra elektrotermiska
bolaget att till annan sälja sin energi, men styrelsen kunde
däremot icke hindra, att elektrotermiska bolaget utvidgade sin verksamhet
till nya elektrokemiska eller elektrotermiska industrigrenar,
eller att bolagets aktier försåldes till nya intressenter. Jag frågar:
vad är detta tal för nonsens? Vem det var som var ägare av elektrotermiska
aktier spelar ju i detta hänseende ingen roll. Om elektrotermiska
bolaget inskränkte eller utvidgade sin verksamhet kunde icke
ha någon egentlig betydelse för vattenfallsstyrelsen. Själva kontraktet
var ursprungligen tillkommet för att få till stånd i vårt land en
elektrokemisk eller elektrotermisk industri, och det var därför som
Ang• återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
7)1. 7)1.
(Forts.)
Nr 41. 166
Lördagen den 20 maj, e. in.
^av''elektrisk fis“''na så billigt som skedde första gången kontrakt slöts.
kraft från ^ i verkliglieteii var det ,iu sa, att da styrelsen skriver detta, hade
Trollhättans äganderätten till de elektrotermiska aktierna redan övergått till
elektroter- aktiebolaget Finspångs metallverk.
''bolag mfm. , .. } a^ivna förklaring säger styrelsen, att den redan vid åter
(Forts)
Ä°Pet raknat med både en minskning av kolpriserna och en eventuell
nedgång i levnadskostnadsindex. Huru denna förklaring kan
förenas med det uttalande från styrelsen i motsatt riktning, som jag
när återgivit, ber jag den ärade ledamoten av vattenfallsstyrelsen
klargöra utan älta advokatoriska försök. För mig stå de i fullkomligt
konträrt förhållande till varandra. Men det är icke den enda
gången, som styrelsen talat om kolpris. Jag skall tillåta mig att
meddela, att styrelsen i sin skrivelse till Kungl. Majrt år 1918 den
30 mars yttrade sig om kolpriserna på följande sätt: »emellertid
kan förutses, att efter världskrigets slut kolpriserna komma att
hastigt sjunka». _ Jag må säga, att det var skada, att vattenfallsstyrelsen
icke vidblev sin uppfattning från 1918 till 1920. Den
uppfattningen var riktig, så vitt jag kan förstå. Ett är visstvattenfallsstyrelsens
kalkyler, vare sig de gälla lågt penningvärde!
höga kolpris eller torra somrar — ty också detta ingår som en faktor
— ha visat sig icke utgöra någon fast grundval för vattenfallsstyrelsen
att bygga på.
Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Svensson:
xlerr talman, min damer och herrar! Då det har uppstått en stor
deoatt i denna fråga, så kan det ju måhända vara av något intresse,
att jag, som haft äran tillhöra den regering, som handlagt detta
ärende under 1920, säger några ord, oaktat jag icke direkt har haft
med föredragning i konselj av detta ärende att göra,
Jag vill framhålla, att det naturligtvis är svårt att rekonstruera
den situation, i vilken den åtgärd, som här överklagas, blev vidtagen,
och svårigheten att rekonstruera denna situation blir större, ju längre
bort från hösten 1920 vi komma och desto större dimensioner tar
denna affär, desto friare anser man sig kunna återgiva de förutsättningar,
som förelågo vid åtgärdens vidtagande. Detta framgår ju
bland annat av den omständigheten, att statsutskottet vid 1921 års
riksdag, som ju låg mycket närmare den tidpunkt, då denna affär avslutades,
icke fann sig föranlåtet att göra någon anmärkning över
beslutet i fragan, oaktat detsamma ju blev för riksdagen anmält
och, efter vad jag tror mig veta, även blev föremål för en mycket
utförlig föredragning i utskottet. Åtgärden återverkade ju för övrigt
på det årets budgetbehandling i rätt stor utsträckning, i det att
man, som känt, till följd därav kunde nöja sig med mindre anslagsäskanden
från vattenfallsstyrelsens sida. På den tiden såg man
icke saken på samma sätt som man gör, när man kommit ett år längre
fram i tiden.
Det är här två saker, som huvudsakligast ha framhållits såsom
varande ägnade att väcka uppmärksamhet. Den ena är, att man
Lördagen den 20 maj, e. in.
107 Nr <1.
icke använt sig av tint Ramla kontraktets bestämmelser på ett så- ^''e^trhk
dant sätt, att man avtvungit bolaget det tidigare avslutade .förmån- från
liga kontraktet och sålunda skaffat sig möjlighet att utnyttja denna Trollhättans
kraft på ett billigare sätt. _ _ viMa°akiU
Vidare
har det också sagts, att även om man icke direkt skulle bubuj m TO
ha kunnat avtvinga bolaget detta kontrakt, så borde man i alla fall (Korts.)
kunnat få detsamma annullera! till ett mycket billigare pris än vad
nu betalats för detsamma. Jag vill framhålla, att vid de förhandlingar,
som förekommo mellan vattenfallsstyrelsen och regeringen
vid skilda tillfällen, förbisåg man naturligtvis icke bestämmelserna
i elektrotermiska bolagets gamla kontrakt, utan man gjorde dessa
till föremål för ingående granskning. Idet framhålles för resten i
vattenfallsstyrelsens förklaring, att man låt underkasta den saken
prövning av mycket framstående juridisk kapacitet, men att denna
granskning gav till resultat, att man icke hade någon juridisk möjlighet
att kunna åt staten utan vidare återkalla detta kontrakt.
Vad priset beträffar, så torde det vara ganska klart^för den,
som vill objektivt se på dessa saker, att detta kontrakt måste vara
av mycket stort värde för bolaget. Det både sin kraft till ett pris,
som var något mellan 80 och 40 procent av det vid den tidpunkten
gällande kraftpriset, och avtalet måste sålunda innebära i bolagets
hand ett betydande värde, eftersom det icke saknades utsikter att
skaffa användning för kraften. När denna åtgärd vidtogs, både
vattenfallsstyrelsen och regeringen att vidtaga åtgärder för att bereda
krafttillgång för den elektrifiering av västra stambanan, som
var beslutad och ''i fråga om vilken det vid den tidpunkten icke förekommit
någon som helst tanke på, att den icke skulle fullföljas. Och
då, framgick det ju av alla kalkyler, att det skulle vara för staten
betydligt förmånligare, om man kunde återförvärva denna kraft
även till det mycket höga pris, som det var fråga om, än om man
skulle igångsätta utbyggandet av nya kraftstationer och på det sättet
anskaffa kraften. Detta var det absolut utslagsgivande, det som
gjorde, att affären över huvud taget kom till stånd. Nu sades^av
herr E. A. Nilson i Örebro, att vid den tidpunkt, som här är fråga
om, var returrörelsen i fråga om prisnivån i full gång. Så var icke
förhållandet. Och man uppfattade i varje fall icke vid den tidpunkten
situationen så, som om det skulle bli en hastig returrörelse.
Jag är säker om, att många privata affärsmän och mången betrodd
ämbetsman i ekonomiska inrättningar här i landet skulle skatta sig
lycklig, om man vid den tidpunkten verkligen hade haft en klar uppfattning
om det hastiga prisfall, som sedan i verkligheten skulle
komma att inträffa, men vilket i själva verket ingen väntade sig da,
i varje fall icke så kraftigt och hastigt forcerat. Jag tänker mig, att
om det verk, vari herr E. A. Nilson är en framstående ledare, hade
haft den uppfattningen vid denna tidpunkt, att returrörelsen var i full
gång, skulle detta ha fått en viss återspegling i statens finanser, oa
betraktades emellertid som sagt icke läget vid denna tidpunkt, och deu
var ju så, att när denna affär kalkylerades, Täknades visst icke med,
Jir 41. 168
Lördagen den 20 maj, e. m.
Aav9ehktrUh S°“ h..är gjorts gällande, att prisnivån skulle bli i det stora hela bekraft
från stående, utan en nedgående prisnivå var tagen med i beräkningen.
Trollhättans vattenfallsstyrelsen yttrade i den skrivelse till Kung! Maj-t vari
Ä åtgärden föreslogs, att det kunde sägas, att avgörandet beträffande
bolag m. m. aterkoP av bolagets kraft närmast bleve beroende av, huruvida man
(Forts.) ansage, ^att den på de närmaste nitton åren belöpande fördyringen
av förhållandena före kriget komme att i genomsnitt bli större eller
mindre än 82 procent. Det var således den angivna gräns för prisfördyringen
under de nitton åren, som var utslagsgivande, vilket ju
visar, att man då icke räknade med ett bestående för all framtid av
den mycket höga prisnivå, som för ögonblicket gällde.
Jag vill ytterligare blott tillägga ett enda ord med anledning av
vad här sagts, och det är om vattenfallsstyrelsens yttrande om kolprisen.
Det har ju framhållits, att det var denna uppfattning, att
kolprisen skulle komma att i en följd av år hålla sig mycket höga,
som var en av de utslagsgivande faktorerna för denna åtgärd. Om
man. läser vad vattenfallsstyrelsen skrivit, ser man emellertid, att
det icke var förhållandet, ty den nämner detta om kolprisen en passant-
i ett sammanhang, som visar, att man icke tillmätte den saken
avgörande. betydelse. Vattenfallsstyrelsen framhåller nämligen, att
naturligtvis skulle den icke låta den här återköpta kraften ligga
oanvändbar i väntan på det ökade kraftbehovet för järnvägarnas
elektrifiering, utan denna kraft komme naturligtvis att snarast möjligt
avsättas. Bland sadana ändamål, för vilka kraften skulle kunna
avsättas, nämndes generering av ånga för cellulosaindustrien. Om
elektrisk energi användes för detta mindervärdiga ändamål, skulle,
med de kolpriser, som då gällde, detta ändock medföra, att vattenfallsstyrelsen
erhölle för kraften fullt ut vad kraften kostade vattenfallsstyrelsen.
Men det framgår ju av detta, att man icke åberopade
sm uppfattning om kolprisen såsom en av de avgörande faktorerna,
utan att man framhöll, att till och med vid användning till ett
så mindervärdigt ändamål skulle affären vara fördelaktig, under
förutsättning att kolprisen hölle sig.
Jag återvänder till vad jag började med. Det är svårt att rekonstruera
den situation, vid vilken åtgärden vidtogs. Den förordaues
av sakkunniga män pa det praktiskt ekonomiska området, och
det användes juridisk sakkunskap av hög kapacitet, och alla kommo
till den uppfattningen, att detta var en fördelaktig affär för
staten. Jag instämmer emellertid fullständigt med en ärad ledamot
av kammaren, som är ledamot av vattenfallsstyrelsen, då han
3 ttrade, att det är klart, att om man vid den tidpunkten kunnat förutse,
vad som skulle komma att inträffa under de närmast föl.iande
aren, hade affären då icke kommit till stånd.
Herr K risten sson: Herr talman! J ag nödgas verkligen,
trots jag hade hoppats slippa det i natt, med några ord vidröra denna
affär, som nu senast påtalats av herr E. A. Milson i Örebro.
Lördagen den SO maj, e. in.
169 Nr 41.
Jag vill förutskicka, att jag icke betvivlar herr E. A. Nilsons Ay-JjjfiVg
ärliga vilja i detta fall. Jag har försökt taga reda på de handlin- aJ.r^t jrån
gar, som stå till buds i detta fall, och jag tror, att jag gjort det så Trollhättans
grundligt, som det är möjligt i en sådan affär. Jag vill verkligen ekktroterbeteckna
hans anförande som icke byggt på det verkliga förhållandet
utan som en teoretisk konstruktion, där han tager med vissa ''
faktorer och utelämnar en massa andra. Och så blir slutsatsen
därefter. Nu kan jag icke utveckla detta nämnvärt i kväll, da tiden
är för långt framskriden.
Enligt riksdagens beslut år 1920 om elektrifiering av stambanelinjen
Stockholm—Göteborg och enligt direktiv, som riksdagen
godtog, ålades vattenfallsstyrelsen att skaffa för år 1923 17,000, för
år 1924 22,000, för år 1925 25,000 och för år 1926 35,000 kilowatt.
Det framgick av den kungl. propositionen, att dessa stora kraftbelopp
endast delvis kunde uttagas ur vattenkraften vid Göta älv.
diet framgick vidare av propositionen, att man skulle genom en utbyggnad
av fallen vid Råby och Malfors i Motala ström för en
kostnad av 16 miljoner kronor få vad som fattades. Man skulle
emellertid icke ens härigenom få hela den behövliga kraften utan
beräknade att vid vissa tillfällen få kraft från ångcentralen i Västerås.
Och det beräknades en och en halv miljon kronor såsom ytterligare
kostnad för utbyggnad av denna^ångcentral.
Nu har sagts, att vid tiden för detta återköp var läget ett helt
annat. Det var icke längre tal om elektrifieringen. Jag vill bestrida,
att detta var fallet. Tretton dagar innan köpet avslutades,
och medan förhandlingar pågingo, ingick järnvägsstyrelsen till
Kungl. Maj :t med begäran om, att i staten skulle upptagas åtskilliga
miljoner kronor för järnvägens elektrifiering. För år 1922 begärdes
26 miljoner kronor, och det påpekades, att enligt den av
statsmakterna godkända planen för åren 1922 och 1923 borde anvisas
26 miljoner kronor. Det var vid det tillfället. Och då propositionen
avlämnades till riksdagen, var det icke alls. tal om att slopa
denna elektrifiering. Nu stod vattenfallsstyrelsen inför ett av riksdagen
fattat beslut, att denna kraft skulle anskaffas. Då ställde
sig kalkylerna så, att den kraft, som man kunde fa genom aterköpet,
kostade 1 öre per kilowatt och den, som kunde erhållas genom den
ifrågasatta utbyggnaden av Råby och Malfors, 3—-4 öre, under det
att den, man skulle få av ångcentralen i Västerås, kostade, även
med sänkning av kolpriset, ännu mera. Detta sätt för järnvägens
elektrifiering skulle bli bortåt fem gånger så dyrt som genom ett
återköp, även om kolen sjönko ned till det pris, varmed räntabiliteten
av elektrifieringen kalkylerats. Men därtill kom, att genom
detta återköp kunde vattenfallsstyrelsen uppskjuta, utbyggnaden av
Lilla Edet ett eller annat år, och detta var av tekniska skäl synnerligen
angeläget, därför att detta fall på grund av sin låga fallhöjd
och stora vattenmängd hade en egenartad beskaffenhet. Man hade
icke vid den tidpunkten uppfunnit turbiner lämpade för detta. Man
höll på med uppfinningar i detta hänseende, och dessa tekniska saker
löstes någon tid efteråt. Genom detta uppskov blev det vidare för
ffr 4L 170
Lördagen den 20 maj, e. in.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. ra.
(Forts.)
vattenfallsstyrelsen möjligt att mbespara åtskilliga belopp, därför
att man då icke behövde bli skinnad av de enskilda elektriska firmorna,
som vattenfallstyrelsen blivit, när den skulle utvidga Uotalafatlet.
Herrarna kunna lätt taga reda pa, vad man då fick betala.
Jag vill tillägga, att då vi förra året voro vid Trollhättan, funno
vi, att vid det tillfället hade en stor del av industrierna i'' västra
Sverige måst stoppa med hänsyn till kraftindustriens läge på grund
av det låga vattenståndet, därest icke vattenfallsstyrelsen kunnat
leverera den kraft, soni dessa industrier behövde, vilket kunde ske
tack vare just det nu ifrågavarande kontraktets återgång.
Jag har icke tid att gå in på detta, men det är min övertygelse,
att vattenfallsstyrelsen har handlat som den ansåg vara
det för staten bästa. Nu vill jag endast tillägga, att man får vid
bedömandet efteråt av ekonomiska handlingar av en styrelse söka
sätta sig in i den situation, som rådde. Jag frågar de ärade ledamöterna
av bankofullmäktige vad de skulle ha sagt, om man kritiserat
riksbankens 100-miljoners förlust på utländska valutor efter
samma principer, som man gjort i tidningspressen angående vattenfallsstyrelsen
och om man kritiserat deras förutseende och deras sätt
att bedöma konjunkturerna på samma sätt. Nu vet jag mycket val,
att herr E. A. Nilson i Örebro icke hade med de sakerna att göra,
men säkert är, att han skulle känna sig upprörd, om man kritiserat
hans kamrater från samma synpunkter i detta avseende.
Nu maste jag giva ett par korta repliker dels till herr Rydén
och dels till herr vice ordföranden i statsutskottet. Till herr Rydén
vill jag säga, att om man uppmärksamt läst vad statsrevisorerna
sagt i detta ärende, så skall man finna, att det ingalunda faller
utom instruktionens ram. Vad är detta annat än det material, som
statsrevisorerna alltid plägat lämna riksdagen med anledning av sina
resor? Och då det påstås, att här varit smussel och oegentligheter,
så är det bättre att lägga. fram papperen på bordet, så att vattenfallsstyrelsen
finge säga sitt ord. och alltsammans överlämnades till
riksdagens bedömande. För övrigt vill jag bestrida, att med hänsyn
till någon paragraf, som jag är medansvarig för, statsrevisorerna under
den tid, jag varit ledamot av statsrevisonen, överskridit sin befogenhet.
J a g vill bestrida riktigheten av den tankegång, som gjort
sig gällande hos vice ordföranden i statsutskottet, att statsrevisorerna
icke skulle bry sig om. att gorå sammanställningar och jämförelser
av vissa stora ekonomiska utvecklingslinjer. Jag tror, att de
påpekanden, som vi gjort i fråga angående kapitalökning åt vissa
statens affärsdrivande verk, verkligen äro av den beskaffenhet, att
man icke behöver klandra statsrevisionen för att den lämnat fram
dern. Fast mera. tror jag. att det svenska samhället har gagn av
att ibland taga sig en tankeställare. Vi ha icke kritiserat riksdagen,
men vi ha sagt, att dessa nyanläggningar, som det gäller, komma
att en viss tid framåt tynga statsjärnvägarnas ekonomi, en utveckling
för vilken enligt revisorernas åsikt statsmakterna icke kunna
frånkänna. sig en del ansvar. Och jag förmodar, att herr vice
ordföranden lika litet som jag vill frånkänna sig sin del i detta
Lördagen den 20 mnj, e. in.
171 Nr 41.
ansvar. Men här ur icke så mycket fråga om vad som varit utan
fastmera att taga lärdom därav för framtiden.
Till sist vill jag säga, att jag naturligtvis instämmer med herr
Rydén, att det vore önskvärt, att det inom statsrevisionen framdeles
förekomme så få reservationer som möjligt.
Jag har, herr talman, icke något vidare att tillägga.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Korts.)
Herr O s b c r g: Herr talman! Jag skall bara be att få fråga
herr Kristensson, om han tror, att vattenfallsstyrelsen blivit hängd,
om den icke återköpt kraften från elektrotermiska bolaget. Jag kan
dessutom försäkra herr Sjöblom, att vattenfallsstyrelsens anseende
hos svenska folket icke stigit, sedan det köpet skedde. Det är väl
en av de mest anmärkningsvärda transaktioner, som vidtagits under
senare tid från något affärsdrivande verks sida.
Här säger herr Sjöblom, att 1923 skulle behovet av en betydande
mängd kraft göra sig gällande, och då hade vattenfallsstyrelsen icke
något annat att göra än att återköpa kraften. Det tycker jag är ett
märkvärdigt sätt att gå tillväga och resonera. Man skulle väl sträva
efter att utbygga så mycket kraft som möjligt. Vi ha icke på långa
vägar hunnit dit vi böra komma i det avseendet. Vart skulle det leda,
mina herrar, om vi läte utbygga vattenfall för tiotals miljoner och
efter avsättningen av utbyggd kraft återköpte kraften så fort det
passade för sakägaren? Detta är icke något affärsmässigt sätt att
gå tillväga. Om vi tänka oss, att järnvägarna komma att elektrifieras,
så skulle ju vattenfallsstyrelsen på vanligt sätt skaffa kraften
genom utbyggande av vattenfall. Man hade icke från riksdagens
sida kunnat klandra styrelsen för en sådan åtgärd, det kan jag försäkra
herr Sjöblom. Men beträffande en sådan transaktion som
denna tror jag att det varit lämpligare, om vattenfallsstyrelsen —
naturligtvis hade jag ej haft något emot, att den gått till regeringen
-— inkommit till riksdagen med en anmälan. Det hade icke
alls skadat saken.
Det är nu icke något att göra vid detta. Saken har hänt. Men
den bör lända till en hälsosam läxa för herrarna i vattenfallsstyrelsen
för framtiden. Jag skall icke säga något mera, men jag ber
att få uttala mitt högsta ogillande. Naturligtvis hade det varit
bättre, att dessa miljoner, som använts för återköpet, fått användas
för utbyggandet av Harsprånget. Det hade varit något, som alla
borde ha kunnat vara eniga om.
Herr Sjöblom: Herr talman! Jag blev direkt uppfordrad
av herr E. A. Nilson i Örebro; han framställde huvudsakligen en
del frågor som han begärde, att jag på rak arm skulle besvara. Men
om jag icke nu kan besvara dem, så tror jag, att kammarens ledamöter
skola förstå, att det är mycket förklarligt.
Jag skall emellertid allra först svara herr Olsson i Kullenhergstorp,
då han frågade, varför jag icke förra året var eftcrklok och
meddelade det jag nu anfört. Ja, det beror därpå, att jag då icke
Nr 41. 172
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
var riksdagsman och sålunda Icke hade möjlighet att här deltaga i
debatten om denna sak.
Till herr E. A Nilson vill jag säga, att det var en mycket
besynnerlig citeringskonst, han använde. Han började med att säga
att jag begärt, att riksdagen och statsrevisorerna skulle blint falla''
pa knä för vattenfallsstyrelsen, och det var en hel lång rad av superiativer,
lian använde. Jag tror icke, att mitt yttrande i riksdagens
protokoll kommer att se ut på det viset. Och herr E. A. Nilsons
yttrande får väl stå för hans egen räkning. Jag har icke sagt något
om statsrevisorerna, men jag har anmärkt, att en av statsrevisorerna
tagit detta sitt grannlaga kall på sådant sätt, att lian framkallat
en presskampanj mot vattenfallsstyrelsen, som baserat sig på fullständigt
oriktig grund enligt min uppfattning. Och det var mot honom,
jag vande mig, och icke mot herr Olsson i Kullenbergstorp
eller övriga revisorer. Jag uar icke sagt något om det omnämnande
som statsrevisorerna här gjort. Det är en relation av ärendet, som
jag för min dol icke har något att anmärka emot. Jag medger, att
ser man på saken nu, så är den anmärkningsvärd ur mer än en synpunkt.
Men jag tycker, att när ärendet har gått genom kammaren?
och^har vant föremål för så mycken uppmärksamhet tidigare, så borde
åtminstone de, som kritisera mest, något söka att sätta sig in i den
situation, som rådde, då köpet skedde, och som nu utom av mig senare
belysts ° dels av herr statsrådet och dels av herr Knstensson.
Men något sådant försök har icke gjorts från något håll.
Nu frågade herr Nilson i Örebro mig, om det var riktigt, att underhandlingarna
icke inleddes förr än i juni månad. Nu sade jag
i mitt anförande juli månad, men kanske den skrivelse, som herr Ni b
son citerade, är något tidigare. Men så vitt jag vet, förhåller det sig
sa, att första gången ärendet föredrogs i styrelsen var någon gång
under sista hälften av juni, men det är möjligt, att någon av vattenfallsstyrelsens
tjänstemän dessförinnan haft känning med elektrotermiska
bolaget. Men det förefaller mig underligt, om så skulle
vara fallet, då överdirektör Borgquist i ett offentligt föredrag, som
hölls,_ uppgav, att förhandlingarna inletts på sensommaren 1920. Jag
blev icke utnämnd till ledamot av styrelsen förr än fr. o. in. den I
juli 1920, och detta var sålunda ett av de första ärendena som behandlades.
jsedan. jag kom dit. Nu skall jag emellertid icke tvista med
herr Nilson, i Örebro om det var en manad förr eller senare, som underhandlingarna
inleddes, jag tvivlar pa, att detta har så mycket
att skaffa med själva saken.
. citerar herr Nilson skrivelsen från vattenfallsstyrelsen,
däri kolpris och sadana saker diskuterades, och han tycker, att det
var en underlig framtidssyn, ^som visade sig i där gjorda prisberäkningar.
Ja, har det varit någon tidpunkt, då kolpriserna varit så
svåra att bedöma som sommaren 1920? Alla här i kammaren minnas,
att vi då stodo inför utsikten, att kolinförseln skulle stoppas, och
svenska staten skickade ju en expert till England för att studera
förhållandena, och ^ denne rådde då de olika verken att köpa stora
kvantiteter kol. Många enskilda ruinerade sig på kolköpen den tiden.
Lördagen don 20 maj, c. in.
173 Nr 41.
.Tåg kan icke förslå, alt någon under då rådande situation skulle lia
kunnat skriva något om denna sak, som sedermera visat sig äga
giltighet. Jag tror icke, att någon affärsman här i landet, då kunde
ha varit så lramsynt, som herr Nilson fordrar, att vattenfallsstyrelsen
skulle ha varit.
.Vidare talade herr Nilson om de reflexioner, som kommit fram
i vattenfallsstyrelsens skrivelse, om huru kilowattpriserna stigit med
åren, och han nämnde något i detta sammanhang om indextalets fall
och att detta skulle ha stjälpt vattenfallsstyrelsens hela resonemang.
Jag vill meddela kammaren, att den uppfattning, som herr Nilson vill
göra gällande om vattenfallsstyrelsens blick för affärer, icke är så
riktig. Vattenfallsstyrelsen räknade faktiskt 1920 med, att kolpriset
rätt snart skulle sjunka, och i överensstämmelse med denna uppfattning
gjordes allt möjligt för att avyttra en del torv, som vattenfallsstyrelsen
tagit ur egna mossar till ett pris, som ungefär stod i
paritet med dåvarande kolpris. Detta skulle alldeles säkert icke ha
gjorts, om icke vattenfallsstyrelsen räknat med sjunkande kolpris.
Och samma år, då elektrifieringen av banan Stockholm—Göteborg
beräknades av vattenfallsstyrelsen, gick vattenfallsstyrelsen ut från
ett kolpris av ungefär 50 kronor för de närmaste 5 åren.
Det skulle naturligtvis vara en hel del saker att här gå in på,
som jag ändock nödgas avstå ifrån. Men nu frågade herr E. A.
Nilson mig direkt och bad mig svara utan någon advokatyr, huru
många kilowatt elektrisk kraft, Elektrotermiska aktiebolaget förbrukat,
sedan det fick sina kontrakt 1910 och 1911. Ja, den saken kali
jag icke svara på i dag, herr Nilson, och jag skall icke använda någon
advokatyr, men det är möjligt, att jag nästa gång, denna fråga kominer
att debatteras i kammaren, också har reda på den saken. Men
jag skulle vilja fråga, om det har så mycket med själva saken att
skaffa, ty om vattenfallsstyrelsen sålt en energimängd på 10,000 eller
12,000 kilowatt och har kontrakt på överenskommelsen, så skulle
jag vilja fråga, om det vore förenligt med en god uppfattning av ett
kontrakts innebörd, om vattenfallsstyrelsen skulle disponera kraften
på annat håll, stående inför eventualiteten att nästa vecka eller nästa
månad nödgas fullgöra kontraktet i hela sin omfattning. Så tror jag
icke herr E. A. Nilson skulle handla, och jag tror icke heller det vore
lämpligt för vattenfallsstyrelsen att handla på det viset.
Vad överflyttningen av aktierna beträffar, skall jag icke uppehålla
tiden med det, men saken var ju den, som herr Nilson själv uppl5rste,
att en del av aktiestocken redan gått över i andra händer, och
alla känna ju, att ett emissionsbolag här i Stockholm var färdigt att
övertaga aktiestocken och göra en stor anläggning vid Stallbackatomten
i Trollhättan och där driva elektrokemisk fabrikation, naturligtvis
under elektrotermiska bolagets namn. Och det har icke vattenfallsstj^relsen
kunnat hindra. Ty kontraktet var icke skrivet så — som
jag uppfattade, att herr Nilson sade — att de, som hade aktierna,
då kontraktet upprättades, skulle för all framtid ha dem. Därom
fanns ingen bestämmelse i kontraktet, utan där stod endast, att elek
-
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Korts.)
Sr 41. 174
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
lcraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
trotermiska aktiebolaget skulle driva en viss industri på Stallbackatomten.
Medan jag är inne på detta, skulle jag till herr Karlsson i Gasabäck,
som anmärkte på, att i skrivelsen till Kungl. Maj:t icke är
omtalat, att bolaget icke skulle få sälja sin kraft, vilja säga, att det
icke finns ett enda kontrakt, som vattenfallsstyrelsen gör upp,''där den
paragrafen lyder på annat sätt än här, så det var icke alls nödvändigt
att upplysa Kungl. Maj:t om denna sak.
Jag skulle vilja yttra även ett par ord till herr Osberg. Han
säger, att vattenfallsstyrelsens aktier ha sjunkit betydligt hos svenska
folket, sedan den här affären blivit bekant. Ja, det tvivlar jag
icke ett ögonblick på, och få herrarna hålla på litet till, sjunka, de na°
turligtvis ännu mer. Men det beror säkert mindre på den gjorda affären
än på de metoder, man använder sig av för att klandra vattenfallsstyrelsen.
Ty man kan få in vilken uppfattning man vill hos
svenska folket, om man utnyttjar en situation på rätt sätt. Men om
de där aktierna äro värda mindre i verkligheten, tvivlar åtminstone
jag för min del på.
Så säger herr Osberg, att det var oklokt att köpa tillbaka denna
kraftmängd; man skulle ha utbyggt fall i stället. Jag skulle vilja
fråga kammarens ledamöter, om de inför den situation, som vi nu stå
uti, anse, att det varit klokare att forcera arbetet på Lilla Edet och
sätta igång arbetet i östgötafallen för de orimligt höga kostnader,
som voro rådande 1920, och sedan låta svensk industri och svenska
järnvägar för all framtid bära de ökade bördor, som därav helt naturligt
blivit en följd. Jag tror, att ur den synpunkten är detta köp
en oerhörd vinst för svensk industri för framtiden, ty nu kunna dessa
fall, som herr Osberg önskar skulle ha utbyggts under dyrtiden, byggas
ut för väsentligt minskade kostnader, och det kan icke vara till
skada utan till fördel för svensk industri under alla tider framåt.
Herr E. A. Nilson sade dessutom en sak, som frapperade mig
mycket med hans kunskap om finansiella saker och prislägen. Han
sade, att vi voro inne på fallande konjunkturer redan 1920. Ja, om
det varit så väl. Men för vattenfallsstyrelsen stod det så, att för ett
arbete, som beräknades år 1920 på våren och då värderades till 37
miljoner kronor, gjordes det en omräkning hösten samma år, och med
de arbetspriser, som då rådde, kommo vi upp till 45 miljoner kronor.
Och det var på grund av att vattenfallsstyrelsen under augusti månad
måste medgiva betydligt stegrade arbetspriser, således en månad
innan återköpet av kontrakten ägde rum. Därför synes det mig oberättigat
av herr Nilson att säga, att vattenfallsstyrelsen då borde ha
haft på känn, att vi voro inne på fallande konjunkturer.
Ja, herr talman, herr Kristensson utvecklade en del saker, som
jag annars tänkte anföra här. Nu skall jag emellertid icke upptaga
tiden längre; den är redan alltför långt framskriden. Men så mycket
vill jag tillägga till detta, att det har under alla tider här i kammaren
klandrats, att statens affärsdrivande verk icke drivas affärsmässigt.
Jag kommer ihåg, att när jag av Kungl. Maj:t blev utnämnd
till ledamot av vattenfallsstyrelsen, så fick jag kort tid där
-
Lördagen den 20 maj, c. in.
175 Nr 41.
efter i ett referat av ett politiskt föredrag av herr E. A. Nilson se,
att denna utnämning klandrades just ur den synpunkten, att icke affärssynpunkterna
blivit företrädda tillräckligt. Den kritiken tillhör
det icke mig att bedöma. Jag tror den var mycket berättigad. Men
då man nu resonerar, säges det att vattenfallsstyrelsen icke skall
vara något afiarsdrivande verk. Jag stod i dag inne i första kammaren
och hörde en av reservanterna, herr C. G. Ekman, säga, att
vattenfallsstyrelsen skall producera kraft, men icke handla med kraft.
Då skulle jag vilja fråga: vad ändalykt skulle det taga för en vattenfallsstyrelse,
som bara skulle producera kraft och icke handla med
den? Jag tror man gått litet till överdrift i den där kritiken, och det
är den, som jag så gott jag förmått velat bemöta utan att alls vilja
bemöta det, som är berättigat uti densamma.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag begärde ordet,
då herr statsrådet Svensson sökte ställa statsutskottet som garant
för, att denna affär icke skulle vara något egentligen att klandra.
Det förhåller sig nämligen så, att statsutskottet aldrig har underkastat
denna sak någon närmare granskning. Den var omnämnd i
förra årets statsverksproposition med ett yttrande av departementschefen,
som lyder så här: »Med Kungl. Maj:ts den 8 oktober 1920
lämnade medgivande har vattenfallsstyrelsen nämligen av Trollhättans
Elektrotermiska aktiebolag återköpt ett kraftbelopp om 13,242
kilowatt prima kraft, som genom under åren 1910 och 1911 ingångna
kontrakt för tiden till utgången av år 1939 försålts till bolaget från
Trollhätte kraftverk, varvid bolaget emellertid medgivits option till
begagnande av visst minsta kraftbelopp. Ehuru den sålunda återförvärvade
kraften måst betalas med pris, som betydligt överstigit
vad bolaget enligt de ursprungliga kontrakten haft att betala till
vattenfallsstyrelsen, kommer dock kraften att för staten ställa sig
ej oväsentligt billigare än självkostnaden för kraft vid de nu under
utbyggnad varande kraftanläggningarna.» Det var ingen människa
i statsutskottet, som egentligen kunde tänka sig, att den lilla passusen
betydde en direkt statsutgift på över 12 miljoner kronor, utan
man tänkte sig naturligtvis, att bär hade vattenfallsstyrelsen gjort
en affär, och Kungl. Maj :t hade prövat och godkänt densamma. Och
jag vet icke, om man på statsutskottet fjärde avdelning närmare
granskat affären men säkert är, att så icke skett i statsutskottet in
pleno. Och det kan jag försäkra herr statsrådet, att hade statsutskottet
fått vetskap om, vilken betydande satsutgift det här gällde,
så nog skulle klandret ha kommit redan då och icke dröjt till det här
året.
Nu försökte emellertid herr Sjöblom att försvara vattenfallsstyrelsens
åtgärder härvidlag och talade särskilt om den efterklokhet,
vilken de gjorde sig skyldiga till, som nu klandrade vattenfallsstyrelsens
åtgöranden. Jag vet dock icke, om vattenfallsstyrelsens
åtgärder vittna om vare sig statsmanna- eller efterhandsklokhet. Ty
var det verkligen på det sättet, att vattenfallsstyrelsen icke hade
den blekaste aning om att man stod inför nedåtgående konjunkturer
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Forts.)
Nr 41. 176
Lördagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
eUktrotermiska
aktiebolag
TO. TO.
(Lorta.)
1920, då vet jag icke, huru man egentligen resonerade i vattenfallsstyrelsen.
Ty det var väl självklart, att sedan kriget med dess
utomordentligt uppdrivna, priser upphört, skulle efter freden med
naturnödvändighet uppstå ett prisfall, som skulle komma statens blivande
anläggningar till godo.
Vidare yttrade herr Sjöblom, att statens verk skulle drivas affärsmässigt,
men jag kan absolut icke begripa det affärsmässiga i
det här återköpet av denna kraft. Varken han eller herr statsrådet
inläto sig dock på försöket att göra gällande, att den här affären
skulle varit förmånlig för staten. Det gjorde däremot herr
Kristensson. Han gick med verkligt hjältemod i bräschen för vattenfallsstyrelsen
och sökte bevisa, att vattenfallsstyrelsen härigenom
räddat vår industri från att stoppa på Västkusten. Jag skulle
möjligen förstått påståendet, om man under tiden utbyggt något
nytt vattenfall, så att vi på grund därav kunnat öka leveransen av
kraft till industrierna. Men man ökade väl icke kraften med en
enda kilowatt genom att man betalade Elektrotermiska bolaget 12
miljoner kronor för en kraft, som redan fanns. Jag förstår verkligen
icke det resonemanget om de där industrierna, som skulle
stoppas på Västkusten, utan det behöver nog herr Kristensson närmare
utreda. Han anser ju för övrigt, att han är den ende, som
egentligen riktigt begriper deu här saken, och då kan det ju vara
lämpligt, att han delgiver oss de synpunkter, på vilka han stöder
sin åsikt, att vissa industrier skulle ha stoppat, därest icke Elektrotermiska
bolaget hade erhållit dessa 12 miljoner av staten.
Så säde herr Kristensson vidare, att det var så synnerligen förtjänstfullt,
att man icke började utbygga Lilla Edet, ty då hade
man blivit så grundklådd av de elektriska firmorna, som skulle leverera
turbiner o. s. v. Ja, det kan ju vara hugget som stucket.
Saken är, att här har staten blivit klådd av Elektrotermiska bolaget,
och jag vet icke vilket, som skulle vara att föredraga.
Så är det den beslutade elektrifieringen av västra stambanan,
som man nu vill speciellt föra fram som motiv för vattenfallsstyrelsens
och regeringens något brådstörtade åtgärd därvidlag. Men
det har ju redan av herr E. A. Nilson framhållits, att det förhöll
sig icke på det sättet, att man till den tidpunkt, som man tänkte sig,
när propositionen skrevs, med absolut nödvändighet skulle ha den
bär elektrifieringen färdig. Utan det var på det sättet, att man
fick rätta sig efter omständigheterna. Det torde ha varit många
gånger, som man beslutat anläggningar för statens räkning, vilka
icke bli färdiga så precis på utsatt tid på dagen, utan man får naturligtvis
lämpa sig efter omständigheterna. Och jag hemställer,
huruvida icke vattenfallsstyrelsen och regeringen bort, då det gällde
dessa betydande summor, lika väl som de begära anslag för utbyggande,
gå in till riksdagen med förfrågan, om de finge lov att göra
den där affären.
Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag begärde ordet, herr talman,
endast för att ge en kort replik till herr handelsministern, en
Lördagen den 20 maj, e. in.
177 Nr 41.
replik, som jag volat forma till en förfrågan, vilket enligt handelsministerns
mening hade varit nationalekonomiskt riktigast och bäst j,rap jrån
samt för hela vårt ekonomiska liv fördelaktigast, om det belopp, Trollhättans
som vattenfallsstyrelsen här utbetalat och som samma styrelse kalky- elektroterlerat
till 7,220,000 kronor den 1 januari 1921, använts utan att ska- m m.
pa en enda kilowatt ny energi, såspm nu skett eller om det använts (Forte.)
för att skapa ett och annat tusental kilowatt ny energi?
Nu säger vattenfallsstyrelsens ärade ledamot, att genom utbyggnad
av ett nytt fall skulle därigenom denna kraft ha blivit dyr
för all framtid, och det skulle ha varit till skada för näringslivet.
Men då frågar jag: blir det då ej till lika mycken, ja än större skada,
att man betalar ut samma belopp utan att få en enda kilowatt?
Man får väl icke resonera som så, att dessa 7,220,000 kronor, om
man utgår från vattenfallsstyrelsens eget sätt att räkna, icke skulle
ha någon betydelse, därför att de betalas ut till ingen nytta. Det
är väl i varje fall också ett utlägg, ehuru man på det sättet inte får
någon ny energi. Den energi, som man får, den hade man förut,
det är den stora skillnaden. För denna nationalekonomiska synpunkt
har vattenfallsstyrelsen, så vitt framgår av vad här anförts
till försvar för densamma, icke någon blick.
Vidare sade den ärade talaren, att det förelåg fara, att det hade
kommit till stånd där på Stallbackatomterna en ny anläggning för
elektrotermisk eller elektrokemisk fabrikation. Från min synpunkt
däremot ser jag den föregivna faran på det sättet, att det skulle för
vårt land vara nyttigt och gagneligt, om en sådan anläggning kommit
till stånd. Är det sålunda så, att genom detta vattenfallsstyrelsens
initiativ har förhindrats uppkomsten därnere på Stallbackatomterna
av denna betydande anläggning, kan jag icke förstå, att
detta är något, som förbättrar vattenfallsstyrelsens ställning utan
snarare tvärtom.
Då jag sade, att jag ville ha ett svar på ett par frågor utan,
som jag uttryckte mig, någon advokatyr, gällde detta ingalunda det
antal kilowatt, som elektrotermiska aktiebolaget hade förbrukat för
år, utan det gällde allenast, huru de olika framställningar, som den
ärade talaren själv underskrivit, egentligen kunde stämma med varandra.
I framställningen av oktober 1920 säger den ärade talaren
som ledamot av vattenfallsstyrelsen, att kolprisen inte torde komma
att avsevärt minskas under den närmaste femårsperioden, men i det
uttalande, som kommer som förklaring över statsrevisorernas anmärkning,
säger vattenfallsstyrelsen, att den vid återköpet räknat
med både en minskning av kolpriset och en eventuell nedgång av
levnadskostnadsindexen. I den förra skrivelsen anser alltså styrelsen,
att prisen inte komma att avsevärt minskas under den kommande
tiden, i den senaste påstår den återigen, att den har räknat med
en nedgång av kolprisen. Jag anhöll om ett svär därpa, hur den
bristande överensstämmelsen mellan dessa olika uttalanden, som den
ärade talaren själv underskrivit, kunde vara att förklara. Till följd
Andra kammarens protokoll 1922. Nril. 12
Kr 41. 178
Lärdagen den 20 maj, e. m.
Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag
m. m.
(Fort*.)
av vad den ärade talaren anfört nödgas jag konstatera, att något
svar på min fråga icke lämnats.
Den ärade talaren påstod, att man inte hade någon vetskap om
den nedåtgående konjunkturrörelsen hösten 1920. Detta måste då
bero därpå, att vattenfallsstyrelsen icke skaffade sig kännedom om
den nedåtgående konjunkturvåg, som, enligt vad jag i mitt förra
anförande påvisade, började tidigt år 1920 och över Amerika hade
kommit även till vårt land. Jag kan i det fallet erinra kammaren
om de tulldebatter, som vi här hade, och i vilka man fann en tydlig
återspegling av den nedåtgående prisrörelse beträffande vissa viktiga
förnödenheter, som redan då hade börjat göra sig märkbar.
Herr Kristensson: Herr talman! Blott tio ord. I södra
Sverige är det intet överflöd på vattenkraft. Det är därför viktigt
att använda den, som där finns, för högkvalificerade ändamål. I
Norrland är det däremot gott om vattenkraft. Dit bör därför, nationalekonomiskt
sett, den fabrikation förläggas, som var i fråga
vid Stallbacka.
Herr Sjöblom: Herr talman! Jag skulle bara vilja fråga heri
E. A. Nilson i Örebro, om de skrivelser, som han citerat, äro av
samma datum. Annars känner jag flera personer, som under den
tiden fingo ändra uppfattning därom, hur priskurvorna skulle komma
att gå, särskilt när det gällde kolprisen. Herr Nilson kanske tillhör
dem, som inte behöva ändra uppfattning, och då gratulerar jag
honom.
Herr E. A. Nilsoni Örebro: Herr talman! Jag ber den ärade
talaren observera, att den sista skrivelsen hänför sig till vad vattenfallsstyrelsen
påstår sig ha sagt i den första skrivelsen.
Herr Sjöblom: Herr talman! Ja, då förstår väl kammaren,
att det var en felskrivning eller ett uppenbart misstag och ingenting
annat i den första skrivelsen. Det är uppenbart, att ingen skulle slå
sig själv på munnen på detta sätt.
Herr E. A. Nilsoni Örebro: Herr talman! Ja, är det så, som
den ärade talaren säger, att det förekom en felskrivning första gången,
ber jag att få konstatera, att då har Kungl. Maj:t här vägletts
av en skrivelse från vattenfallsstyrelsen, däri förekommit en oriktig
eller oriktigt återgiven motivering.
Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingarna.
§ 13.
Slutligen föredrogos växt efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 86, i anledning av Ivungl. Maj:ts i proposition med förslag
till förordning angående beskattning av socker m. m. gjorda framställning
om anslag till kontroll å tillverkningsavgifter m. m.;
Lördagen den 20 maj, c. m.
179 Nr 41.
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförhöjningar
å vissa icke-ordinarie befattningshavare inom
den civila statsförvaltningen m. m.; och
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för utsändande av Stockholms stads större
isbrytarfartyg »Isbrytaren II» till av is blockerade farvatten utmed
rikets kuster.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 14.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen
nr 3 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923
av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet; och
nr 3 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1922 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial, nr 22, angående fullbordad
granskning av de i statsrådet förda protokoll;
statsutskottets utlåtanden:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
allmän hälso- och sjukvård;
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för anskaffande av röstsedlar och kuvert m. m. att användas vid
folkomröstning angående rusdrycksförbud;
nr 91, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående dels
vissa ändringar i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, dels ock ändrade bestämmelser angående
ålderstillägg för civila befattningshavare i statens tjänst jämte
en i ämnet väckt motion;
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter;
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden
;
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader;
-
Nr 41. 180
Lördagen den 20 maj, e. m.
nr 95, i anledning av Kungl. Maj.:ts framställning angående
avsättning för år 1922 till statsverkets fond av rusdrycksmedel ävensom
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 (nr 199) angående
samma fond; och
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder jämte i ämnet
väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 §
samt 45 § 3 mom. i förordningen den 14_juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker, ävensom i anledning av propositionen väckta
motioner, dels ock två likalydande motioner med förslag till lagstiftning
i fråga om kommunal omröstning angående medgivande av rätt
till detaljhandel med rusdrycker m. m.;
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tullfri
införsel av två telefonkablar; och
nr 45, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj :t angående inrättande av kvarnverk
vid statens spannmålslagerhus.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Olsson i Ramsta under 3 dagar fr. o. m. den 21 maj,
» Westman » 2 » » » 21 » och
» Oardell » 3 51 5 ’ 23 > .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,14 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 221729