RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1922. Andra kammaren. Nr 36.

Fredagen den 12 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollen för den 5 och 6 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 12 16, statsutskottets utlåtande nr 68, bevillningsutskot tets

betänkanden nr 35 och 36 samt bankoutskottets memorial nr 39.

§ 3.

Härefter föredrogs bankoutskottets memorial, nr 40, i anledning
av kamrarnas^ skiljaktiga beslut beträffande punkt 2:o a) av
bankoutskottets utlåtande nr 33, angående vissa framställningar rörande
pensioner och understöd; och blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr 41,
angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda första lagutskottets
utlåtande nr 20 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 18
och 19.

§ 6.

Ordet lämnades härpå till herr förste vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte

besluta, att först på föredragningslistan för morgondagens plenum
må bland två gånger bordlagda ärenden uppföras första lagutskotAndra
kammarens protokoll 1922. Nr 86. 1

Nr 36. 2

Fredagen den 12 maj.

tets utlåtande nr 20, ävensom att bankoutskottets memorial nr 39
uppföres på föredragningslistan bland två gånger bordlagda ärenden
för plenum den 17 innevarande maj.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet, ni 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring av professor C. Wimans personliga
professur till en ordinarie professur i paleontologi och historisk geologi
m. m.;

från första lagutskottet, nr 150, i anledning av väckt motion
om ändring i 13 § 2 mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga
tjänster;

från bankoutskottet:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12
maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;
samt

från sammansatta stats- och första lagutskottet, nr 151, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., dels ock i anledning
därav väckta motioner.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av väckt motion
angående avlöningen för tjänstemän och vaktbetjänte hos riksdagens
kamrar och utskott;

första lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckt motion
om upphävande av 18 kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen;
och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande av ett statsstuteri i samband
med Flyinge hingstdepå ävensom två i ämnet väckta motioner.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Lördagen den 13 maj, f. m.

3 Nr 36.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Törnqvist i Karlskrona under 8 dagar fr. o. m. den 13 maj,

Hamrin

Svensson i Skönsberg

Nilsson i Tånga

Strindlund

Paulsen

Borggren

3

4

5
4
2
4

13

13

13

13

15

15

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,14 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Lördagen den 13 maj, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Åkerman,
som anförde: Herr talman! Med tillstånd av denna kammare har
herr Karl Kilbom till mig framställt följande spörsmål:

1) Har herr statsrådet beaktat de vådliga följder, som saknaden
av tydliga föreskrifter samt bristerna i gällande bestämmelser angående
polismyndighets rätt till anhållan, häktning, husrannsakan och
kallelse till förhör medföra för den allmänna rättssäkerheten, särskilt
med avseende fästat å de förra sommaren begångna övergreppen i den
s. k. förräderiaffären?

2) Om så är, har herr statsrådet tänkt vidtaga särskilda åtgärder
för att påskynda lösningen av dessa brännande spörsmål i en riktning,
som blir till skydd för den allmänna medborgerliga rättsäkerheten,
och är det att hoppas, att en sådan lösning skulle kunna åvägabringas
genom förslag om lagstiftning vid nu sittande riksdag?

De sålunda till mig framställda frågorna skulle kunna besvaras
med en hänvisning till den på min föredragning till årets riksdag
avlåtna propositionen med förslag till lag om tiden för företagande
av rannsakning med häktad. Av mina anföranden till de vid denna
proposition fogade statsrådsprotokollen lärer framgå, att de av interpellanten
berörda spörsmålen ligga mig om hjärtat och att jag hyser

Svar å interpellation.

Nr 36. 4

Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar å intet- den mening, att en klarläggande och för såväl rättssäkerheten som den
petition, medborgerliga friheten betryggande lagstiftning i de ämnen, som i
(Forts.) interpellationen angivas, är av behovet påkallad. Jag erinrar om,
hurusom jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 9 december
1921 lämnat en del uppgifter om frågans tidigare behandling i
riksdagen och därvid också omnämnt, att justitieombudsmannen i
framställning till 1914 års senare riksdag upptagit frågan om större
skyndsamhet med häktade personers inställande för häradsrätt, och
att riksdagen i anledning därav i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt,
att Kungl. Maj it täcktes, i ändamål att för tiden, intill dess ny allmän
rättegångsordning i brottmål kunde komma till stånd, i görligaste
måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga bestämmelser
rörande förundersökning och häktning i brottmål, låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i dessa ämnen. Dåvarande
chefen för justitiedepartementet har vid anmälan av denna
riksdagens skrivelse i statrådet bland annat uttalat, att det syntes
honom ställt utom tvivel, att nya bestämmelser uti ifrågavarande delar
av vår straffprocessuella lagstiftning vore av behovet påkallade,
liksom han också funne det önskligt, att man sökte avhjälpa de
svåraste bristerna i gällande rätt utan avvaktande av den allmänna
processreform, vars fullbordande först efter en ganska lång tid torde
vara att vänta. Dåvarande departementschefen erhöll Kungl. Maj :ts
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom justiedepartementet
biträda vid utredningen av frågan om ny lagstiftning rörande
förundersökning och häktning i brottmål ävensom vid uppgörande av
de lagförslag vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Resultatet av det lagstiftningsarbete, som härefter igångsattes,
föreligger i ett av en senare departementschef, herr Eliel Löfgren, den
27 februari 1920 i regeringen framlagt komplex av lagförslag, över
vilka lagrådet den 8 oktober 1920 avgivit utlåtande. Ehuru lagrådet
tillstyrkte, att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet, blev
detta icke av min närmaste företrädare i ämbetet framlagt för riksdagen,
detta uppenbarligen på grund av den avvisande hållning beträffande
förslagen, som intagits av processkommissionen. Kommissionens
utlåtande i ämnet, vilket inhämtats först efter det lagrådet
yttrat sig och icke avsåg någon detaljgranskning av förslaget, finnes
såsom bilaga fogat vid den till årets riksdag avlåtna proposition
angående tiden för företagande av rannsakning med häktad, som jag
nyss berört och som skall komma till behandling här i kammaren
senare i dag. Icke heller jag har, såsom av sagda proposition framgår,
funnit skäl att förorda förslagets framläggande för riksdagen,
men har detsammä genom motion i första kammaren av herr Löfgren
själv i alla fall bragts under riksdagens prövning.

Skälen till att jag icke kunnat understödja ifrågavarande lagförslag
om polisundersökning m. m., vilket innehåller en fullständig reglering
av de frågor, som i interpellationen berörts, äro av tvåfaldig
art.

Dels har, sedan riksdagen år 1914 skrev och begärde lagförslag
om förundersökning i brottmål, en helt ny situation inträtt därige -

Lördagen den 13 maj, f. in.

5 Nr itö.

nom alt processkommissionen, som 1919 avslutat ett preliminärt utkast
angående civilprocessens reformerande, från och med år 1920
ägnat sig åt behandlingen av straffprocessen, i vilken frågan om
förundersökningen ingår såsom ett bland de mest omfattande och svårlösta
problemen. Jag skall senare återkomma till denna sida av
saken.

Dels hava såväl vissa av de principer, på vilka förslaget är byggt,
som åtskilliga av dess detaljbestämmelser ingivit mig starka betänkligheter.
Den förundersökning, som däri föreslås, skulle läggas i
polismyndigheternas händer. Mot obefogade åtgärder av dessa för
ifrågavarande uppgift icke alltid tillräckligt kvalificerade myndigheter
har i vårt land säkerhet hittills sökts i målets snabba bringande
inför domstol till vanlig domstolsförhandling. Den gällande svenska
rättens ståndpunkt är utan tvivel den, att det tillkommer domstolen
att verkställa rannsakning angående brott, vilket ju icke hindrar, att
åklagare- och polismyndigheter till utredning angående brott kunna
och böra företaga förberedande undersökningar och därvid hålla förhör
med såväl den för brott misstänkte som andra personer. Att
det är domstolen, som handlägger det väsentliga av rannsakningen i
brottmålen, medför ur säkerhetssynpunkt åtskilliga fördelar. Förhandlingen
är väl till sitt väsen inkvisitorisk, men den tilltalade står
dock såsom part mot en åklagare inför en opartisk och väl kvalificerad
myndighet; han har rätt till sakkunnigt biträde vid sitt försvar;
och förhandlingen är underkastad den kontroll, som offentligheten är
ägnad att medföra.

De bestämmelser, som innefattas i herr Löfgrens förslag, innehålla
inga nya regler angående förfarandet vid domstolen, men de
komme dock säkert att medföra en överflyttning från domstolarna
till åklagare- och polismyndigheterna av en väsentlig del av rannsakningen.
Dessa myndigheter hava utrustats med sådana befogenheter
och åligganden i avseende å förhörs anställande med såväl misstänkta
som andra personer, att de i sin förhörsverksamhet bliva i allt väsentligt
likställda med domstolarna. Men de garantier, som domstolsförfarandet
bjuder, saknas. De tilltänkta förhörsledarna kunna till
stor del icke anses hava de kvalifikationer, som erfordras för att tillfredsställande
utföra dem tillkommande funktioner. Förhöret kommer
tydligen att taga formen av en fullständig inkvisition, som går
ut på att förmå misstänkt person till bekännelse. Någon garanti för
att misstänkt, som är anhållen eller häktad, beredes tillfälle att förebringa
alla de omständigheter, som kunna tala till hans förmån, innehåller
icke lagförslaget; tvärtom kan den misstänkte i vissa fall komma
att under hela förberedelsen bliva utestängd från att samråda med
en försvarare. Offentligheten är fullständigt utesluten. Oaktat sålunda
väsentliga brister vidlåda de föreslagna anordningarna i avseende
å förhöret, måste med hänsyn till det protokollariska förfarandet
vid domstolen den redogörelse över förhöret, som skall såsom polisrapport
framläggas och vilken naturligtvis skall intagas i domstolens
protokoll, komma att bliva grundläggande för hela rättegången. Den
förundersökning, som enligt praxis hålles i fråga om grövre brott,

Svar å interpellation.

(Forte.)

Nr 36. 6

Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar å interpellation.

(Forts.1

bedrives visserligen i delvis samma former som det av herr Löfgren
framlagda lagförslaget uppställer, men den har dock en vida blygsammare
ställning än den skulle få, om den enligt förslaget lagfästes
och regleras.

Även i andra avseenden, på vilka lag nu icke kan närmare ingå,
fann jag lagförslaget behäftat med sådana brister, att jag ansåg mig
icke kunna förorda detsamma till antagande. Jag hade då att överväga,
huruvida icke vissa i lagkomplexet behandlade frågor voro av
den mera fristående och på samma gång brådskande art, att de lämpligen
kunde utbrytas och göras till föremål för särskild lagstiftning.
Min uppmärksamhet var därvid särskilt riktad — utom på de ämnen,
som sedermera upptogos i den kungl. propositionen -— på instituten
anhållande, hus- och kroppsrannsakan samt beslag. Då lagstiftning
på dessa områden för närvarande nästan helt och hållet saknas, skulle
ett lagligt reglerande av dem med nödvändighet komma att medföra
vidgade befogenheter för de myndigheter, som därmed bleve betrodda,
närmast polismyndigheten. En dylik vidgad befogenhet för polismyndigheten
ansåg jag mig emellertid icke kunna förorda, med mindre
dessförinnan en förbättrad organisation av polisväsendet blivit genomförd,
som garanterade att de vidgade befogenheterna komme i
därför kompetenta händer. Så snart den inom socialdepartementet
pågående utredningen om en förbättrad organisation av polisväsendet,
varmed frågan om åklagarväsendets förbättring står i oskiljaktigt
samband, blivit avslutad, anser jag därför att frågan om en lagstiftning
jämväl angående berörda myndigheters befogenheter i nyss angivna
avseenden bör upptagas till förnyat övervägande. I avbidan
härå torde man få låta sig nöja med den uppsikt J. K. och J. O. kunna
utöva över1 det sätt varpå myndigheterna tillämpa den genom
praxis utbildade sedvanerätten på dessa områden.

Såsom jag nyss nämnde, har processkommissionen allt sedan 1920
ägnat sitt huvudsakliga arbete åt utredningen just av straffprocessen,
som emellertid endast utgör en del av den arbetsuppgift kommissionen
har sig förelagd. Det enligt min mening verkligen trängande
behovet av reformer på ett flertal olika punkter inom straffprocessen,
bland annat just de av interpellanten berörda, och den enligt vad jag
nu visat mycket stora svårigheten att genomföra dylika reformer, lösryckta
ur sitt sammanhang med straffprocessen i övrigt, har hos mig
väckt tanken, om icke i stället hela straffprocessen skulle kunna utbrytas
ur den allmänna rättegångsreformen och genomföras inom en
relativt snar framtid. Med anledning härav har jag i ämbetsskrivelse
till processkommissionen anmodat denna att till mig inkomma med
uttalande huruvida enligt kommissionens åsikt rättegångsreformen
lämpligen skulle kunna successivt genomföras på det sätt, att sträffprocessen
först reformerades, samt, i jakande fall, inom vilken tid det
ungefärligen skulle kunna beräknas, att processkommissionen vore
i stånd att avlämna ett principbetänkande rörande en till en början sålunda
begränsad rättegångsreform.

I anledning härav har processkommissionen i skrivelse den 8
april 1922 anfört följande:

Lördagen den 13 maj, f. m.

7 Nr 36.

»Processlagstiftningen liksom all lagstiftning måste naturligen
uppdelas i särskilda delar allt efter de olika ämnen, som lagstiftningen
behandlar. I rättegångsordningarna meddelas sålunda särskilda regler
angående organisation av domstolar, åklagarmyndigheter och sakförare,
förberedande förfarande, huvudförhandling, bevisning, rättsmedel
o. s. v. Men dessa särskilda delar stå i ett vida närmare samband
med varandra än de olika delarna av den materiella rätten. Vad
som stadgas i den ena delen betingar därtill avpassade regler i den
andra. Detta föranleder, att s. k. partiella reformer på processlagstiftningens
område möta vida större hinder än sådana reformer inom
civil- eller strafflagstiftningen, över huvud torde kunna sägas, att
sådana reformer svårligen kunna genomföras, med mindre de helt vila
på den äldre lagstiftningens allmänna grunder.

Denna uppfattning gjordes kraftigt gällande av chefen för justitiedepartementet
i hans yttrande vid avlåtande till 1911 års riksdag
av den kungl. proposition, som ledde till inrättande av processkommissionen.
Departementschefen erinrade därvid om det av nya lagberedningen
år 1884 framlagda betänkandet angående rättegångsväsendets
ombildning, det s. k. principbetänkandet, och det därpå grundade
lagstiftningsarbetet. Detta betänkande hade åsyftat en ur enhetliga
synpunkter verkställd revision ej blott av det processuella förfarandet
i tvistemål och brottmål utan även av domstolsorganisationen.
Men det hade förutsatt, att reformen skulle genomföras styckevis
genom särskilda lagar rörande olika delar av ämnet, vilka först
längre fram skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett fullständigt
kodifierat lagförslag. Detta reformförsök hade emellertid misslyckats,
i det att de på grundvalen av betänkandet framlagda lagförslagen
avslagits av riksdagen. Det må här anmärkas, att de viktigaste
av dessa lagförslag avsågo, ett förundersökning samt häktning
och andra tvångsåtgärder i brottmål och ett bevisning inför råtta.
Angående de sedermera utarbetade förslag till ändringar i åtskilliga
delar av rättegångsbalken, vilka förslag, i olikhet mot det i principbetänkandet
förordade partiella lagarbetet, icke haft till syfte att småningom
uppbygga en ny rättegångsordning och av vilka somliga antagits
men andra förkastats, uttalade departementschefen, att dessa
reformförslag, evad de genomförts eller ej, varit ägnade att befästa
och fördjupa insikten därom att inom rättegångsväsendet, vars skilda
delar så nära sammanhängde med och ömsesidigt betingade varandra,
verksam förbättring icke stode att vinna på den sålunda inslagna
vägen.

I överensstämmelse härmed och på i övrigt anförda skäl föreslogs
idet, att en förberedande utredning angående en reform av rättegångsväsendet
i dess helhet skulle företagas. Och denna framställning
bifölls jämväl av riksdagen.

I enlighet härmed har det vid ordnandet av processkommissionens
arbete, som enligt kommissionen given instruktion till en början
endast skall avse en utredning angående huvudgrunderna för reformen,
förutsatts, att det betänkande, som kommissionen har att avgiva,
skall avse processen i dess helhet. Emellertid är det uppenbart, att

Svar å interpellation.

(Forts.)

Jfr 30. 8

Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar å ruterpellation.

(Forts.)

man, åtminstone vad själva proceduren angår, måste skilja emellan
civilprocess och straffprocess. Ddatenalet har av processkommissionen
ordnats i tre avdelningar: domstolsväsendet och vad därmed sammanhänger,
rättegången i tvistemål och rättegången i brottmål. Det är
således endast den först nämnda avdelningen, som skulle innehålla
regler för båda processarterna, men även i denna avdelning har det
visat sig nödvändigt att i vissa avseenden meddela särskilda regler
för vardera processarten.

Nu har herr statsrådet ifrågasatt en sådan uppdelning av ämnet,
att straffprocessen skulle upptagas och slutbehandlas innan man
ginge vidare i behandlingen av civilprocessen. Processkommissionen
anser, att mot en dylik uppdelning icke kan göras gällande de betänkligheter,
som förut anförts mot en sådan styckning av reformarbetet,
som i nya lagberedningens principbetänkande avsågs. Om hela straffprocessen,
däri inbegripet ordnandet av domstolsväsendet så vitt angår
handläggning av brottmål, upptages till behandling i ett sammanhang,
kan givetvis det erforderliga sambandet mellan processens
särskilda delar upprätthållas. Erfarenheten visar ock, att en sådan
uppdelning kan slå väl ut. Både i Norge och i Österrike, där detta
förfaringssätt iakttagits, synes resultatet ha varit tillfredsställande.

Vissa svårigheter äro dock förenade med en sådan behandling av
rättegångsreformen. De hänföra sig till organisationen av domstolsväsendet.
Då det för vårt lands vidkommande icke torde böra ifrågasättas
att tviste- och brottmålen skola handläggas av helt skilda domstolar,
vore det naturligtvis ur organisatorisk synpunkt fördelaktigast,
om domstolsväsendet bleve ordnat i ett sammanhang beträffande
såväl tvistemålen som brottmålen. En sådan behandling har ock processkommissionen
förutsatt. Upptages straffprocessen särskilt för sig,
kan en dylik omorganisation i hela dess omfattning givetvis icke i
sammanhang därmed komma till stånd. Att åter låta den nuvarande
organisationen bestå alldeles oförändrad, ehuru själva processen i
brottmål omdanas efter nya principer, är icke möjligt. Det blir således
nödvändigt att i avseende å domstolsväsendet genomföra vissa
rätt genomgripande organisatoriska ändringar, som närmast skola
avse handläggningen av brottmålen. Att detta måste medföra allvarsamma
svårigheter är givet. Och dessa svårigheter kunna icke
fullt överskådas, med mindre ett försök göres till utarbetande av de
erforderliga bestämmelserna. Processkommissionen antager dock, att
avgörande hinder mot den ifrågasatta uppdelningen icke skall i detta
hänseende möta. Situationen är i så måtto fördelaktig för lösande av
uppgiften, som processkommissionen redan uppgjort grunder för den
slutliga organisationen och följaktligen kan taga hänsyn därtill, då
det gäller fastställande av en ordning, som skall avse allenast brottmålen,
samt enligt dessa grunder domstolarna såsom för närvarande
skola bestå av allmänna underrätter, vid vilka i regeln alla mål utan
avseende på deras beskaffenhet skola upptagas till behandling i första
instans, ett antal överrätter och en högsta domstol.

A andra sidan skulle en uppdelning av arbetet på det nu ifrågasatta
sättet medföra vissa fördelar. Enligt processkommissionens me -

Lördagen den 13 maj, f. in.

9 Nr !«5.

ninp måste vid ett slutligt ordnande av rättegångsväsendet i dess
helhet den nuvarande skillnaden mellan land och stad i judiciellt hänseende
upphöra Genomförandet av! ett sådant särskiljande möter
emellertid betydliga svårigheter oeh måste taga lång tid. Om straffprocessen
företages särskilt, behöver denna fråga åtminstone icke i
hela dess omfattning då företagas till behandling. Den kan i det väsentliga
anstå till dess ny civilprocessordning skall genomföras. Men
Seeiom ett sadant uppskov vinnes att övergången icke behöver bliva
at in!tVär'' 1)611 ^an %beredas successivt genom anordningar för
särskilda fall. Otvivelaktigt är ock, att olägenheterna av den nuvarande
ordningen^med dess skriftlighets- och uppskovssystem göra sig
mest kända i fråga om handläggningen av brottmålen. En särskild
anledning att söka snarast möjligt få till stånd en ny lagstiftning
om straff processen synes ligga i riksdagens skrivelse den 11 augusti
1^14 med begäran om förslag till bestämmelser om förundersökning
och häktning i brottmål och det därav sedermera föranledda lagförslaget.
Enligt vad riskdagen uttalade, avsågs endast att erhålla er1
orderliga bestämmelser i ämnet för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning
i brottmål kunde komma till stånd, vilket måste innebära,
att de nya bestämmelserna skulle ansluta sig till den hos oss i
övrigt gällande proceduren. Det har emellertid vid behandlingen av
denna fråga visat sig, att det icke låtit sig göra att så begränsa arbetet.
Lagförslaget har vuxit ut till ett efter en modern straffprocess
med koncentrerad muntlig huvudförhandling avpassat, fullständigt
förslag till nyordning av ifrågavarande ämnen, utan att samtidigt
reglerna angående vårt efter helt andra principer ordnade förfarande
inför själva domstolen undergått motsvarande ändring. Såsom
processkommissionen förut anfört och såsom jämväl framgår av vad
kommissionen ovan yttrat beträffande partiella processreformer i allmänhet,
anser kommissionen en dylik nyordning icke höra genomföras
annat än i samband med en omdaning av straffprocessen i dess helhet.
Emellertid framgår av vad i denna fråga förekommit, att det förefinnes
en starkt utbredd övertygelse om angelägenheten av att bestämmelser
i omförmälda ämnen snarast möjligt komma till stånd.
Erkännas måste ock, att den gällande lagstiftningens bristfällighet
härutinnan^medför kännbara olägenheter. Om nu arbetet på processreformen
så omlägges, att man först ordnar straffprocessen, kan den
ifrågavarande bristen avhjälpas vida snabbare, än om man skulle avvakta
den tid, då processreformen i dess helhet kan bliva genomförd.

I anledning av herr statsrådets fråga huru snart ett till straffprocessen
inskränkt principbetänkande kunde avlämnas, torde i fråga
om processkommissionens arbete böra meddelas, att förslag till grunder
för en allmän omorganisation av domstolarna utarbetats och genomgåtts
med de kommissionen adjungerade sakkunniga, att förslag
till grunder för straffprocessen, så vitt angår större delen av handläggningen
i första instans, likaledes uppgjorts och med de sakkunniga
genomgåtts, samt att kommissoinen nu påbörjat behandlingen av
de viktigare av de ännu återstående ämnena, nämligen rättsmedlen
och bevisningen. Kommissionen hoppas att vid sammanträde i höst

Svar d interpellation.

(Forts.)

Nr 36. 10

Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar å inter- med de sakkunniga kunna genomgå sistnämnda bägge ämnen. Men
petition. c]e resultat, vilka sålunda vid årets slut skulle hava nåtts, äro na(Forte.
) turligtvis att anse såsom provisoriska. De måste ytterligare övervägas
och kanske i åtskilliga delar omarbetas och fullständigas. Vidare
måste tagas i övervägande vilka modifikationer förslaget beträffande
domstolsorganisationen skall undergå vid en eventuell särbehandling
av straffprocessen. Slutligen återstår författandet av motiveringen
och den utredning av svensk och främmande rätt, som i
sammanhang därmed bör lämnas. Huru lång tid detta arbete kan
taga är synnerligen svårt att säga. Kommissionen vågar därför icke
bestämt uttala sig därom men vill uttrycka den förhoppningen att, om
icke oförutsedda hinder eller svårigheter möta, arbetet skulle kunna
slutföras på två år eller något därutöver.»

Regeringen har ännu icke tagit ställning till den sålunda uppkomna
frågan om en jämkning i processkommissionens arbetsprogram
för påskyndande av straffprocessreformens genomförande. Lämpliga
tidpunkten härför synes vara, när äskande om fortsatt anslag för upprätthållande
av processkommissionens verksamhet härnäst skall föreläggas
riksdagen. För egen del hyser jag emellertid, stor sympati
för en omläggning av reformarbetet i den av kommissionen antydda
riktningen. Särskilt glädjande finner jag det vara, att kommissionen
beräknat sig kunna redan två år härefter framlägga sitt principbetänkande
angående en straffprocessreform och därmed sammanhängande
reformer i domstolsorganisationen. Och häri finner jag ligga ett
mycket starkt skäl till att icke nu parallellt med processkommissionens
arbete inlåta sig på ett försök att ur denna .allmänna reform utbryta
alla de till förundersökningen hörande intrikata spörsmålen för
partiell lösning.

Av de frågor herr Kilbom berört i sin interpellation har .''allenast
en, nämligen frågan om polismyndighets rätt till häktning, i viss
mån berörts i den framlagda propositionen, i det att åtgärder föreslagits
för att garantera att polismyndighets häktningsåtgärd, skyndsamt
underställes domstols prövning. På denna fråga skall jag^nu icke
närmare ingå, då densamma faller under en senare punkt på dagens
föredragningslista.

Mitt svar till interpellanten kan jag efter vad nu anförts sammanfatta
på följande sätt:

Jag har beaktat och behjärtat de vådliga följder, som saknaden
av tydliga föreskrifter resp. bristerna i gällande bestämmelser angående
polismyndighets rätt till anhållande, häktning m. m. kunna vara
ägnade att medföra för den allmänna rättssäkerheten. Till viss del,
nämligen i fråga om domstols skyndsamma överprövning av polismyndighets
häktningsbeslut, innebär den för årets riksdag framlagda
propositionen, som jag livligt hoppas att riksdagen skall bifalla,
ett tillmötesgående av interpellantens önskemål. I övriga punkter
hava reformförslag icke kunnat i år framläggas, men böra vissa av
dem upptagas till förnyat övervägande i samband med eventuella reformer
på polis- och åklagarväsendets områden. Andra kunna återigen
icke genom lagstiftning regleras förrän i samband med en all -

Lördagen den 13 maj, f. m.

11 Nr 96.

män reform av straffprocessen, vilken enligt min mening bör i görligaste
man påskyndas. Vid varje reform på hithörande områden
bör lagstiftaren självfallet oavlåtligen hava sin uppmärksamhet riktad
därpå, att erforderliga garantier skapas till skydd för såväl
rättssäkerheten som den medborgerliga friheten.

Svar å interpellation.

(Förn.)

Vidare yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman, mina damer och herrar! Jag

ber att få uttala mitt tack till herr statsrådet för det svar, som
lämnats på min interpellation, och även ett tack för den vilja, som
svaret synes mig giva till känna, att verkligen röja upp på detta
område och gripa sig an med de missförhållanden, som i interpellationen
och i annat sammanhang blivit framförda. Måtte viljan också
omsättas i handling.

Då nu på kammarens föredragningslista finnes uppfört ett
ärende, som ju kan sägas i vidare mått omsluta i interpellationen
berörda problem, skall jag icke i detta sammanhang ta upp en
längre diskussion, alldenstund jag förmodar att huvuddebatten i
detta spörsmål kommer under nästa punkt på föredragningslistan.
Jag skall dock taga upp ett par synpunkter, men ber dessförinnan
att få understryka det avståndstagande, som statsrådets svar
syntes mig innebära, från de principer på hithörande område, vilka
förre justitieministern Löfgren har framfört i sin motion. Det är
betsande för arten av dessa principer, att de mött den bestämdaste
opposition från så vitt skilda håll som en skribent i tidningen
Svenska Dagbladet, en framstående jurist, så vitt jag känner, herr
Hassler, å ena sidan, och en praktiserande advokat, herr Ström,
som framfört sin mening i tidningen Politiken, å den andra.

Det har, sedan jag väckte min motion, inträffat en del saker,
som understryka nödvändigheten av att snabba åtgärder vidtagas,
att det icke kan få anstå med skapande av rättssäkerhet för medborgarna
i nu förevarande hänseende till dess, som man säger i
motiveringen till herr statsrådets svar, man ernår en förbättrad
organisation av polisväsendet.

Till dess skulle vi enligt herr statsrådets svar vara hänvisade
till det rättsskydd, som befintligheten av justitiekanslersämbetet
och justitieombudsmannainstitutionen till äventyrs, jag säger med
full avsikt till äventyrs, kan skänka medborgarna. Jag ber därför
att med ett par ord få litet närmare uppehålla mig vid dessa
händelser också därför att dessa mer än något annat liknande under
de senaste åren markera, vilken oerhörd skillnad det råder mellan
å ena sidan polismaktens och dess handhavares uppfattning om
den rättssäkerhet medborgarna äga, och å andra sidan den uppfattning
i detta hänseende, som av vida befolkningslager omfattas.

Med de inträffade händelserna syftar jag på de kravaller, som
framprovocerades av Stockholms polis på Eiddarhustorget under
massdemonstrationen. Det är belysande att man kan använda ett

Nr 36. 12

Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar å inter- uttalande av polismästare Harleman, da det gäller att karakter!-pension. seTa denna demonstration. Enligt detta uttalande, som jag för sä(Forte.
) kerhetens .skull återger efter en tidning, som icke kan misstänkas

för att ha några rabulistiska åsikter, nämligen Aftonbladet, karakteriserade
herr Hårleman demonstrationen såsom i allo värdig och
lugn. Skulden till vad som skedde på Riddarhustorget läge helt
och hållet på »en del yngre element».

Nu skall jag emellertid be att med ett par tre citat fa belysa
hurusom allmänheten, som var med och sag händelserna, har en
fullständigt motsatt uppfattning. Socialdemokraten, som hade en
reporter på platsen, skriver: »Vid utrymningen av torget upp trädde

främst en ridande polis och två fotpoliser ytterst brutalt.
Den ridande slog en mindre flicka.» Och Dagens Nyheter skrivem
»Den ridande polisen var påfallande nervös och uppträdde icke sa
litet trotsigt.» En del andra närvarande vittnen hava för övrigt
meddelat, att icke endast den ridande polisen utan också fotpoligerna
uppträdde pa ett sadant sätt att de bort erhålla en ordentlig
näpst, såsom farliga för den allmänna rättssäkerheten bil avsatta.

»Längs spårvägsspåret på Riddarhustorget stodo de värst utsatta
demonstranterna. De hade polisen framför sig och den ogenomträngliga
folkmassan bakom sig. Det var dem alldeles omöjligt
tillmötesgå kravet att flytta sig längre bort. Liksom förut
de ridande gick nu också enstaka av de patrullerande konstaplarna
till anfall på demonstranterna. En av polismännen grep en demonstrant
i rockslaget med ett så häftigt grepp att översta knappen
rycktes bort, varefter han under en längre stund behöll detta grepp.
En sabel blänkte till och ett människohuvud sjönk mot bröstet och
den genomborrade hatten ramlade i stenläggningen. Då släppte
konstapeln sitt grepp i rockslaget. Den så brutalt och utan ringaste
orsak överfallne transporterades i bil till Serafimerlasarettet,
där man konstaterade ett sår rakt över hjässan, 5 centimeter i
längd och ganska djupt.» Till historien hör, att mannen naturligtvis
icke transporterades till lasarettet och bereddes vård där tack
vare polisen, utan tack vare andra personers ingripande.

Den nu lämnade skildringen är hämtad ur tidningen Politiken.
Då jag antager, att en del av herrarna enbart på grund härav äro
färdiga med sin karakteristik av densamma, skall jag här anföra
citat av tre personer, som visst icke kunna tänkas hava något
otalt med polisen. Dessa personer äro kompositören greve Bonde,
doktor Alma Sundkvist samt en kvinnlig medarbetare i en av Stockholms
största dagliga tidningar och för övrigt känd författarinna,
bekant över hela landet. _ o

Greve Bonde sammanfattar sin mening på följande sätt: »Det
var omöjligt att komma fram vid Riddarhustorget, där stark trängsel
rådde. Då en spårvagn i detsamma passerade, hade han och
hans sällskap stigit upp på densamma för att lättare komma därifrån.
I samma ögonblick observerade de, att en ridande poliskonstapel
våldsamt red rakt in i folkmassan. Hästen, vars bakdel
var vänd mot folkmassan stegrade sig häftigt och sparkade

Lördagen den 13 maj, f. m.

13 Nr 3<i.

bakut. Det höjdes ett indignerat protestskri från den hårt sammanpackade
mängden, som inte hade möjlighet att komma undan åt
något håll. Min bestämda uppfattning är — fortfor greve Bonde —
att hela uppträdet direkt framprovocerades av den ridande poliskonstapeln,
understödd av någon bland de övriga polismännen. Hade
dessa uppträtt sansat och värdigt, skulle ingen oordning förekommit.
Det hör till saken», fortsatte han, »att konstapeln i fråga
med all kraft svängde sin piska och slog vilt in bland mängden.»

Doktor Sundkvist skriver: »Min bestämda uppfattning var,

att hela uppträdet var fullständigt onödigt och aldrig behövt ifrågakomma,
om inte polisen uppträtt alltför brutalt. Det är inte roligt»,
tillägger hon, »att hotas med att bli nedtrampad utan utsikt
att undkomma.»

Det tredje vittnet, alltså den förut omnämnda kvinnliga medarbetaren
i en Stockholmstidning, meddelar, att genast hon kommit
dit hade hon fått en brysk tillsägelse av en polis att »flytta
sb?»- Detta var omöjligt. Hon liksom de övriga, kunde inte komma
åt något håll. Hon tillfrågade då polisen vart han menade hon
skulle ta vägen och bad honom försöka vara en smula lugnare.
Så tillägger hon: »Den beridne polismannen tycktes emellertid plötsligt
ha gripits av någon slags hysteri, ty han tog till tjockändan
av sin piska och slog vilt kring sig bland mängden, samtidigt han
vände hästen baklänges och gjorde chock. Det fanns då inte minsta
tecken till att folkmassan, som var ytterst behärskad, sökte angripa
honom. Han slog som en galning och ryktet, att han mycket
illa tilltygat en flicka, spred sig och ökade förbittringen mot honom.
Det hela var ett ohyggligt, vedervärdigt skådespel. Och
tyvärr alldeles onödigt. Det ruskigaste var, att just de svagaste,
som hade svårast att tränga sig undan -—- kvinnor, gubbar och
minderåriga — fingo uppbära de flesta slagen.»

Jag skall icke trötta kammaren med flera citat, då jag antager,
att herrarna, när dessa händelser inträffade, togo del av de
artiklar, som tidningspressen innehöllo.

Nu kan man kanske mot detta invända: Ja, men herr Kil bom,

detta är dock ett enstaka undantag; bland polisen, framför
allt här i Stockholm, finnes en del rötägg, som göra sig skyldiga
till dylika förseelser, men dessa personer straffas ordentligt och
hållas efter av polisbefälet. Ja, vore det så, då skulle jag icke ha
dragit fram denna sak här i riksdagen, liksom jag tidigare gjort
det i stadsfullmäktige, men nu är det just raka motsatsen, som är
rådande,^ nämligen att man från polisbefälets sida ingalunda tager
i med hardhandskarna mot alla dessa erkända rötägg, som demoralisera
poliskaren här liksom i andra städer. Det är därför man
sa skarpt maste påtala förhallandena, men också söka orsakerna
till dem betydligt högre upp hos personer, som icke begripa något
annat språk än lagens tydliga föreskrift om påföljder för dem,
för den händelse de orättvist utöva sin maktbefogenhet.

„ Som stöd för den uppfattningen, att det anförda icke beror på
nagra enskilda rötägg utan ytterst bottnar i själva andan hos dem

Svar d interpellation.

(Forts.)

Kr 86. 14 Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar d inter- SOni ha hand om polismakten, skulle jag vilja pega på polisens
pellation. efterbehandling av händelserna vid Riddarhustorget. Man hade
(Förta.) anhållit en person, en ung metallarbetare, som enligt samstämmiga
uppgifter — utom hos polisen — försökt övertyga den ridande
poliskonstapeln om att han skulle vara en liten smula lugn. Denna
metallarbetare togs ned till polisen, men fram på kvällen skickade
massdeputationen en delegation till polisen, vilken förklarade,
att man ansåg anhållandet vara orättvist. Slutligen blev metallarbetaren
också fri. Vid målets behandling i polisdomstolen, framställde
emellertid poliserna mycket grava anmärkningar emot honom,
varpå mannen dömdes, hör och häpna! till 100 kronors böter
för — »förargelseväckande beteende». Märk väl, vilket stöd denna
dom utgör för vår kritik! Ty är det verkligen någon som tror,
att polisdomstolen skulle nöjt sig med ett dylikt straff, _ om den
dömde verkligen varit så skyldig, som från polishall i början gjordes
gällande?

Vidare skulle jag vilja fråga: Vad fick den man, som erhöll

det fem centimeter långa sabelhugget, för ersättning från polisen
för den orättmätiga misshandel, han blev utsatt för. Dch ännu en
fråga: Vad fick den ridande polisen för straff? Försattes han
ur tjänstgöring icke blott av hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla
en god anda inom poliskåren utan också av^ hänsyn till rättssäkerheten?
Det synes, som om svaret på de frågorna ännu stode
öppet — för den händelse icke från polisen kan ges det svaret, att
polismannen i fråga fortfarande är en lika högt betrodd medlem

av Stockholms poliskår. . , . .. . A

Jag vill självfallet — det kanske jag bör uttryckligen betona
— ingen syndares död, men det synes mig, att^ det icke skulle skada,
om man med utgångspunkt från kravallerna å Riddarhustorget statuerade
ett ordentligt exempel, främst då bland de element, som
synas uppfatta lagens bestämmelser eller brist på bestämmelser såsom
en uppmaning att uppträda på sådant sätt, som jag här skildrat.

Det har förebådats, att denna sak inom kort, högst inom ett
par år, som man uttryckte sig, skulle komma före i form av ett
principbetänkande, dock icke omfattande alla de ärenden, som har
berörts, utan endast en ringa del därav. Jag vill med anledning
härav understryka nödvändigheten av att riksdagen verkligen, liksom
skedde 1911 och 1919, icke går med på någon närmare behandling
av ärendet, utan att processkommissionen först avlämnar ett
verkligt principbetänkande, som ger riksdagen möjlighet att taga
ståndpunkt till de principer, enligt vilka hithörande lagar _ skola
skrivas. Då det nu talats om att det dels pågår en utredning i socialdepartementet
om polisväsendets omorganisation, dels ock processkommissionens
arbete pågår, skulle jag också vilja framföra såsom
ett bestämt önskemål, för att icke använda ett kraftigare uttryck,
att dessa utredningar måtte läggas på sådan grund, att en kommande
lag blir ett verkligt skydd för medborgarnas rättssäkerhet
och grundlagsenliga frihet. Under inga förhalanden synes det mig
att riksdagen bör ge något på hand — vilket skulle ske i och med

Lördagen den 13 maj, f. in.

15 Jir 36.

att man påve ens ett vänligt ord åt det Löfgrenska förslaget — åt
£ att en dylik lag skulle grundas på en önskan att från polishall
la sa stora rättigheter och. friheter att anhålla, häkta, taga i
förvar m. m., som det ur polisens bekvämlighetssynpunkt skulle
vara önskvärt. Det gäller med andra ord att i en blivande lag
pa området skaffa .medborgarna en magna charta, ett verkligt frihetsbrev
visavi polismyndigheten, som mera skyddar medborgarna
och mera ställer polismyndigheterna som de allmänhetens tjänare,
de höra vara och skola vara i framtiden. Lagen skall garantera individen
gällande rätt till frihet och otänkbarhet; den skall sålunda
bygga ut från den medborgerliga rättssäkerheten och frihetens
grund, under inga förhallanden från polismyndighetens strävan att
fa mera makt, att fa sa stor makt som möjligt vid utövandet av
sin syssla. Inte heller -— och det är en synpunkt, som synes mig
kunna adresseras framför allt till en del jurister — bör lagen byggas
mera än nödigt är ut från statens synpunkt att begränsa friheten
ens för de individer, som kunna karakteriseras som verkliga
brottslingar. Det är framför allt nödvändigt — synes det mig —
att man i anledning av det förslag, i samband med processreformen,
som professor Thyrén skrivit, verkligen understryker framför allt
den synpunkten.

Jag vill också till sist uttala den bestämda förväntan, att den
sittande, regeringen vid dessa frågors behandling utan hänsyn till
vår polisbyråkratis eller ämbetsmanna- och juristskråets önskningar
ser till, att lagarna och^förslagen få en sådan avfattning och utredningen
bedrives efter, sådana linjer, att man icke, som synes vara
fallet i viss utsträckning med vederbörande officiella parti, det socialdemokratiska,
låter sig ledas mera av hänsyn till att polisens och
byråkratiens rätt blir okringskuren än av hänsyn till de synpunkter,
jag nu skisserat, nämligen den allmänna rättssäkerhetens.

Då som jag förut framhållit här förespeglats, att processkommissionens
principbetänkande i en detalj av den stora reformen
skulle kunna komma, åtminstone om två år, skulle jag vilja fråga:
När har man, om så blir fallet, utsikt att lagförslaget kommer?
. När har det gatt ut pa remiss till alla möjliga och omöjliga
myndigheter, och när kan det tänkas ligga på riksdagens bord för
slutligt .avgörande? Det har sagts i vissa juristkretsar: Inte förr
än om tjugu, år, och det var en riksdagskamrat, som nyss sade kanske
om tio år. Låt gå då för tio år, ett antagande som har fog
för sig om man tar hänsyn till den hittillsvarande farten på arbetet.
Men då måste man väl såga., att det är nödvändigt att rycka ut
vissa delar av hithörande lagar till särskild omarbetning. Även om
de icke kunna skrivas så, att de kunna fogas in i den blivande stora
lagen, böra de dock kunna skrivas så, att de kunna inpassas i den nuvarande
men ändå slå fast medborgarens rätt och polisens samt med
den jämställdas skyldigheter på annat sätt, än hittills varit fallet. Att
rättigheterna borde ligga på allmänhetens sida och uttryckligen fastslås
synes mig självklart. Samma med polisens skyldigheter som
höra bestämmas, då det gäller husundersökningar, anhållanden, häktningar
och dylikt.

Svar d interpellation.

(Forts.)

Nr 36. 16

Lördagen den 13 maj, f. m.

Svar å interpellation.

(Forts.!

Med fastslående av dessa synpunkter kan jag, herr talman,
måhända bli i tillfälle att återkomma under behandlingen av nästa
ärende på föredragningslistan.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Utan att

tillåta mig att uttala något omdöme angående en del speciella förhållanden,
som den ärade interpellanten i sitt anförande berörde, och
utan att våga i allo underskriva det program, han i korthet utkastat
för den blivande reformen av straffprocessen, kan jag dock inte underlåta
att här uttala den åsikten, att herr Kilbom i själva verket
satt fingret på en om punkt i svenskt rättsväsende, då han framställt
denna interpellation. Het är ett allmänt intresse, att frågan
om förundersökning, häktning och vad därtill hör verkligen tages om
hand av de lagstiftande myndigheterna, och här föreligger fara i
dröjsmål.

Jag sade, att jag icke vågar genast i allo underskriva det program,
interpellanten utkastat för den blivande refonnen. Därmed
är icke sagt, att jag ej till fullo instämmer med honom däri, att en
reform måste framför allt läggas så, att den tillgodoser allmänhetens
intresse av rättsskydd, icke polismyndigheternas bekvämlighet.

Med hänsyn till den vikt, denna fråga har, har ju också herr
justitieministern, som man kunde vänta, ägnat densamma ett allvarligt
övervägande, och han har genom sin hänvändelse till processkommissionen
också i frågan tagit ett initiativ, för vilket han är
all tack värd.

Däremot kan jag för min del icke dela herr justitieministerns
tillfredsställelse över det svar, som från processkommissionen ingått.
Jag tror, att det är alltför sangvinisk^ om man tror, att man på
det svaret kan bygga förhoppningar om en snar lösning av denna
viktiga fråga. I detta stycke ansluter jag mig hellre till herr Kilboms
mening, att om denna fråga skall lösas efter det program,
processkommissionen i sin skrivelse utvecklat, då få vi allt vänta
ganska länge. Det är nämligen så, att saken naturligtvis icke är
löst med att processkommissionen avger ett principbetänkande, utan
det fordras också, att vi få ett utarbetad lagförslag, och att detta
blir granskat av alla vederbörande myndigheter. Man behöver icke
tänka på de »omöjliga» myndigheterna, såsom herr Kilbom nyss
gjorde, man kan ju nöja sig med att höra de »möjliga», men även
det tar tid.

Slutligen kan jag inte förstå, hur en reform av straff processen
skall kunna ske, utan att vi också få en omläggning av våra domstolar,
och den saken är inte gjord i en handvändning. Därför kan
jag för min del ej annat än med beklagande konstatera, att det
ännu finnes mycket liten utsikt att få denna viktiga fråga snart
avgjord.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtande nr
46, första lagutskottets utlåtande nr 21 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 38.

Lördagen den 13 maj, f. ra.

17 Nr 3<S.

Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 20,
i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tiden för företagande av rannsakning med häktad, dels ock väckt
motion med förslag till lag angående polisundersökning i brottmål
samt häktning m. m.

Genom en den 3 februari 1922 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 28, som behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till

Lag

om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Med ändring av vad lag och författning innehålla häremot stridande
förordnas som följer:

1 §.

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal
skall äga rum inför allmän underrätt, skall den, som beslutat om
häktningen, därom ofördröjligen göra anmälan hos ordföranden i
den domstol, som har att företaga rannsakningen med den häktade.

2 §•

Rannsakning med den, som är häktad, skall börjas snarast möjligt,
inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt
senast å fjortonde dagen från den dag, anmälan, varom i 1 § sägs,
inkommit.

3 §.

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan allmän underrätt
för fortsatt handläggning, skall ordföranden i den rätt, som
meddelat beslut om hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden
i den domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, med angivande
tillika, när rannsakningshandlingarna komma att översändas.

Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas
senast till fjortonde dagen efter den dag, då sistnämnda domstols
ordförande erhöll meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt
handläggningen i intet fall må utsättas senare än till åttonde
dagen från den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet
meddelande komma att översändas.

4 §•

Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras,
skall fortsatt rannsakning företagas, inför rådhusrätt senast

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 36. 2

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.

Jir 36. 18

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
ör rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen frans
förra rannsakningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre
uppskov.

Har anmälan om häktning eller meddelande om hänvisning av
rannsakning inkommit till ordförande i underrätt före denna lag»
ikraftträdande, skall lagen ej gälla i fråga om tiden för företagandeav
första rannsakningen. v

I samband med denna proposition hade utskottet till behandlingförehaft
en inom första kammaren väckt, likaledes till lagutskotthänvisad
motion, nr 80, däri herr Löfgren hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga vid motionen fogade förslag till

lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning''
m. m.;

lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 §, 11 kap. 34 §, 16 kap,
10 och 11 §§, 27 kap. 1, 4, 5 och 12 §§ samt 30 kap. 11, 16, 35
och 40 §§ rättegångsbalken;

lag om ändrad lydelse av 11 kap. 75 och 84 §§ i vattenlagen
den 28 juni 1918;

lag om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting; lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 15 §, rubriken till 16 kap. samt
16 kap. 91. 94 och 95 §§ i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 23 oktober 1914;

lag om ändrad lydelse av 17, 29, 52 och 58 §§ i lagen den 5
juni 1909 om konsular jurisdiktion;

lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902r
innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörandeminderårige; lag

om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 4 juni 1913 angående
utlämning av förbrytare;

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8 och 15 §§, 10 kap. 17, 18-och 21 §§ samt 15 kap. 10 § strafflagen;

lag om ändrad lydelse av 47 § i strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914;

lag om ersättning av allmänna medel till den, som jämlikt
lagen angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m,
på kallelse infunnit sig för att höras; samt

lag angående ersättning av allmänna medel åt den, som, ehuru,
oskyldig, erhållit reseförbud, häktats eller dömts.

Lördagen den 13 maj, /. in.

19 Nr 8C.

Utskottet hemställde,

l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas; 2

:o) att ifrågakomma motion måtte av riksdagen lämnas utan
bifall; samt

3:o) att riksdagen, under åberopande av riksdagens i skrivelser
den 13 april 1904, den 4 mars 1910 och den 11 augusti 1914 i
särskilda avseenden uttalade önskemål, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, i ändamål att för tiden intill
dess ny allmän rättegångsordning i brottmål kunde komma till
stånd i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga
bestämmelser rörande förundersökning i brottmål och de i samband
därmed stående tvångsmedlen, efter processkommissionens förnyade
hörande, låta ^utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning angående dessa delar av straffprocessen ävensom,
därest så skulle befinnas erforderligt, angående andra därmed sammanhängande
ämnen.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Iiederstierna, som föreslagit, att såväl ifrågavarande
proposition som den i ämnet väckta motionen måtte av riksdagen
lämnas utan bifall; samt

av herrar Jacob T. Larsson, Klöf beck, Lindqvist i Halmstad,
Leo, Söderberg och Carlsson i Mölndal, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

1 :o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition måtte av
riksdagen bifallas; och

2 :o) att herr Löfgrens förevarande motion måtte av riksdagen
lämnas utan bifall.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Leo: Herr talman! Mina damer och herrar! Den kungl.
proposition, som närmast legat till grund för utskottets förevarande
utlåtande, är nu inte av någon större, genomgripande betydelse, även
om den berör en detalj i en mycket stor och viktig fråga. Herr
justitieministern har ju redan i sitt interpellationssvar angivit, vad
den kungl. propositionen syftar till. Man vill förkorta tiden mellan
häktningen och första rannsakningstillfället samt utsträcka den
skyldighet, som för närvarande gäller för åklagarna på landsbygden
och siadsfiskalerna i städerna att omedelbart till vederbörande
domare anmäla en företagen häktning, till att gälla även för de
större städerna, där polismästaren har häktningsrätten. Denna enkla
och för. länge sedan fullmogna reform, som upptages i den kungl.
propositionen, fick emellertid i första lagutskottet sällskap med en
motion, väckt av herr Löfgren i första kammaren, där denne upptagit
ett förslag till lag beträffande hela förundersökningen i brott -

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

>''r 36. 20

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

mål, ett lagförslag, som utarbetades under motionärens justitieministertid.
Framläggandet av denna motion komplicerade frågan inom
utskottet. Utskottet har nu i sitt utlåtande stannat vid att
avstyrka såväl propositionen som motionen men begär en skrivelse
i syfte att få framlagt ett förslag till bestämmelser rörande förundersökningen,
och utskottets ärade ordförande har ju redan under
interpellationsdebatten passat på att med några korta ord framhålla
det riktiga i utskottets uppfattning.

Jag skall be att få säga ett par ord först om innehållet i motionärens
lagförslag. Det är uppenbart, att det har lagts ned mycket
arbete och mycken möda på detta lagförslag. Men såvitt jag
förstår, är det i flera av sina grundprinciper misslyckat. Jag kan
fullt ooh helt instämma i den kritik över detta lagförslag, som herr
justitieministern nyss lämnade. Det är allt för ensidigt byggt på
att stärka polismaktens ställning gentemot den tilltalade, således
en fullständig motsats till vad vi önska och vad vi behöva här i
vårt land. En förundersökning, som ensidigt lägger makten och
medlen i polisens händer, som icke ger den tilltalade rätt till försvar,
som utestänger offentligheten och som till sist ännu mer, än
vad nu är fallet, föranleder att domaren grundar sin dom på polisens
förhörsprotokoll, en sådan förundersökning gör den tilltalade
till ett på förhand dömt och värnlöst byte. Det är min bestämda
uppfattning, att det Löfgrenska lagförslaget icke innebär ett framsteg
utan en tillbakagång i vår rättsutveckling, och jag vill livligt
hoppas, att det förslag på området, som i en, som jag vill tro,
nära framtid, kan komma att framläggas, skall bygga på en helt
annan uppfattning och känsla för individens rätt än vad som här
varit fallet.

Jag skall emellertid inte vidare uppehålla mig vid det Löfgrenska
förslagets innehåll. Jag har så mycket mindre anledning därtill,
som detta förslag blivit övergivet från alla håll. Icke ens
motionären själv har vågat sig på att tillstyrka ett bifall till sin
motion. Jag skall i stället be att få säga ett par ord om den Löfgrenska
motionens syfte i vad det avser ett separat ordnande av
förundersökningen i brottmål, på vilket område vi för närvarande
sakna bestämmelser i vår lag.

År 1888 förelåg i riksdagen ett förslag till bestämmelser om
förundersökning i brottmål. Riksdagen avslog detta förslag. Frågan
fick sedan vila någon tid. Men det har sedan dess vid flera
tillfällen varit förslag uppe i riksdagen, gående ut på att reglera
tiden för häktningen, d. v. s. just detsamma som Kungl. Maj:t i sin
proposition nu har föreslagit. År 1900 gjorde justitieombudsmannen
en framställning därom till riksdagen, och vid samma riksdag
väckte Karl Staaff motion om häktad persons skyndsamma inställande
inför rätta. År 1904 ingavs av justitieombudsmannen en förnyad
framställning till riksdagen i samma fråga, och vid samma års
riksdag väcktes två motioner i frågan. Riksdagen beslöt också en
skrivelse i motionernas syfte. År 1910 väcktes i riksdagen nya motioner
om liäktningstiden, och riksdagen skrev på nytt. År 1914

Lurdagen den 13 moj, f. in.

21 Nr M.

tog justitieombudsmannen på nytt upp frågan, och riksdagen skrev
åter men utvidgade denna gång frågan om häktningstiden till att
omfatta hela förundersökningen i brottmål. Det var denna skrivelse
av 1014 års riksdag, som föranledde tillsättandet av de sakkunniga,
vilka nu ha utarbetat det förslag till förundersökning, som herr
Löfgren har motionerat om. Och utskottet har nu i sitt utlåtande
ställt sig i huvudsak på 1914 års riksdags ståndpunkt.

Skälen till att den nuvarande justitieministern icke har framlagt
det lagförslag, som föreligger som ett resultat av 1914 års skrivelse,
har herr statsrådet redan i sitt interpellationssvar angivit.
Förslagets principer ha i väsentliga delar icke kunnat godtagas.
Proeesskommissionen, som arbetar med hela den stora frågan om en
rättegångsreform, har ansett, att man icke lämpligen vare sig bör
eller kan bryta ut ur straffprocessen den viktiga frågan om förundersökningen.
Och till sist har det framhållits, att vi sakna i
vårt land tillräckligt kvalificerad personal för att taga de ökade
uppgifter och det ökade ansvar, som en modern förundersökning
skulle pålägga den.

De synpunkter, som herr justitieministern sålunda anfört, delar
jag för min ringa del fullständigt. Jag har redan sagt, varför
i varje fall det Löfgrenska förslaget icke kan godtagas. I fråga om
lämpligheten av en utbrytning av förundersökningen ur straffprocessen
kan det naturligtvis råda delade meningar. Och det är alldeles
särskilt svårt för en lekman som jag att bilda sig någon uppfattning
och uttala någon mening i den frågan. Juristerna själva
ha ju mycket delade meningar i saken. Jag vill emellertid erinra
om, att då ett förslag om en sådan utbrytning förelåg vid 1886 års
riksdag, jså vägrade riksdagen att gå med på en sådan partiell reform.
Under debatten vid 1886 års riksdag yttrade professor Rydin,
att en modern förundersökning skulle i saknad av organisatoriskt
samband med gällande lag och utan samband med ny lag
komma att hänga i luften. Detta yttrande förefaller mig högst
träffande. I en modern straffprocess utgör förundersökningen den
avgjort större delen. Vi behöva bara kasta en blick på det Löfgrenska
förslaget till lagstiftning med dess nära 100 paragrafer för att
få detta klart för oss. Att bryta ut en så stor del och beröva
den sitt samband med reformen i övrigt samt foga den till en äldre
lagstiftning, för vars hela organisation den är fullständigt främmande,
det är, förefaller det mig, att låta en sådan reform komma
att sväva i luften. Det finns dock antagligen ett ställe, där den
reformen skulle komma att få vila -— och det bleve på papperet. Ty
en av de viktigaste förutsättningarna för att man skulle kunna omsätta
en sådan partiell reform i levande livet, sakna vi fullständigt.
Jag har redan antytt det. Vi sakna nämligen en tillräckligt utbildad,
omdömesgill och kvalificerad polis- och åklagarmakt i vårt
land, och en modern förundersökning ställer stora krav i detta avseende.
^ Detta är intet generellt förringande av den polis- och åklagarkår
vi ha, utan. det är endast ett konstaterande av att vi icke
organiserat vår poliskår och utbildat vår åklagarkår på ett sådant

Ang.

lag om liden
för rannsakning
med häktad
m, m.
(Forts.)

Jfr 36. 22

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

sätt, att de äro kompetenta att taga de ökade uppgifter, som en
modern förundersökning skulle lägga på denna personal. Denna
brist är ju också sedan länge känd och erkänd från alla håll, och
för närvarande pågår inom socialdepartementet en utredning i syfte
att råda bot på dessa brister. Alla dessa svårigheter för en partiell
reform, som avser att bryta ut förundersökningen ur straffprocessen,
erkännas ju egentligen också på alla håll. Motionären själv,
herr Löfgren, yttrade i en motion i en häktningsfråga år 1911,
att det är riktigt, att några mera genomgripande reformer inom
rättegångsordningen icke kunna vidtagas utan samband med en fullständig
rättegångsreform. Däremot ansåg han, att frågan om bestämmelser
i syfte att skapa större trygghet i tillämpningen av
häktningsinstitutet icke är av dylik genomgripande beskaffenhet
utan att den lämpligen borde och kunde lösas partiellt. Det vill
säga, herr Löfgren hade år 1911 nära nog på pricken samma uppfattning
som den, som kommit till uttryck i den kungl. propositionen
och i de socialdemokratiska utskottsledamöternas reservation.
Även utskottet hyser samma mening beträffande svårigheten av en
partiell reform, ty utskottet säger här på sidan 54, att »vissa förändringar
erfordras jämväl i fråga om berörda myndigheters organisation,
för att lagstiftningen skall erhålla avsedd verkan». Och utskottet
säger vidare, att frågan om förundersökning i brottmål icke
bör lösas »förrän närmare utredning vunnits beträffande vilka åtgärder
till polis- och åklagarorganisationens förbättrande, som kunna
vidtagas i direkt samband med införande av fasta regler för polisundersökning».
Även utskottet har således fullt klart för sig, vilka
oerhörda svårigheter som möta vid genomförandet av en partiell
reform på detta område. Då frågar jag mig: hur har då utskottet
kunnat komma till den ståndpunkt, det har intagit, att i alla fall
föreslå en sådan partiell reform? Ja, därom får man egentligen icke
mycken upplysning i utskottets utlåtande. Men det ser ut, som om
utskottets ståndpunkt grundade sig huvudsakligen på två skäl. Utskottet
säger dels, att riksdagen flera gånger har uttalat som sin
mening, att en sådan partiell reform bör ske, och dels att hela
straffprocessreformen hänger långt borta i ett avlägset fjärran.

Detta synes som sagt vara de två skäl, varpå utskottet grundat
sin ståndpunkt. Den uppgift, som utskottet lämnar beträffande det
första av dessa skäl, är icke fullt riktig. Det förhåller sig nämligen
icke så, att riksdagen vid flera tillfällen skrivit och begärt förundersökningens
utbrytande ur straffprocessen. Riksdagen har vid flera
upprepade tillfällen begärt en reform, gående ut på en förkortning
av tiden mellan häktningen och första rannsakningstillfället, d. v. s.
detsamma som Kungl. Maj:t föreslår i sin proposition, men riksdagen
har endast vid ett tillfälle, nämligen år 1914, begärt utbrytande
av förundersökningen ur hela straffprocessen och förundersökningens
partiella reformering.

Skälen till att riksdagen 1914 ändrade sin flera gånger uttalade
mening synas vara tvenne. Dels det, att, då man såg, att de upprepade
framställningarna om häktningstidens förkortande icke ledde

Lördagen den 13 maj, f. in.

23 Nr 33.

till några åtgärder, trodde man, att man lättare skulle kunna komma
fram på den väg man då valde; dels var det så, att år 1914 låg verkligen
frågan om en reformering av hela vår straffprocess i ett mycket
avlägset fjärran. Men situationen är ju nu förändrad. Det har ju
upplysts i den skrivelse, som processkommissionen tillställt justitieministern,
och som vi för en stund sedan hörde uppläsas, att man
inom kommissionen hoppades vara färdig med grundlinjerna för
straffprocessen om ungefär två år. Därmed har ju, som jag sade,
situationen helt förändrats. Utskottet synes också hava klart för sig
eller åtminstone på känn, att dess ståndpunkt icke är så värst stark
inför detta förändrade förhållande, och utskottet säger därför på sielan
55 i utlåtandet: »Därest det mot utskottets förmodan skulle

ådagaläggas, att en reglering av förundersökningen och tvångsmedlens
handhavande icke skulle fördröjas genom att densamma upptages
till behandling i samband med reformen av hela rättegångsordningen
i brottmål, bör uppenbarligen någon utbrytning av berörda delar icke
■äga rum.»

Om vi summera ihop de förhållanden som föreligga, finna vi å
ena sidan att utskottet begär en partiell reform av förundersökningen,
sålunda förundersökningens utbrytande ur den stora straffprocessen,
men att utskottet har klart för sig, att detta icke går i en handvändning
utan att det jämsides fordras en utredning om omorganisation
•av polis- och åklagaremakten, samt att utskottet slutligen säger, att
om det under dessa reformeringar skulle visa sig, att även andra
sammanhörande ämnen böra upptagas till reformering, detta bör ske,
i samband med de av utskottet anvisade reformernas vidtagande. Å!
•andra sidan finna vi, att processkommissionen sagt, att den anser
sig kunna vara färdig inom två år med framläggandet av grundlinjerna
för hela sträffprocessen. Jag vill då fråga: När tror utskottet,
att en reform efter de linjer, som utskottet dragit upp, kan
vara färdig? Jag förmodar, att utskottet kommer att säga, att det
är mycket svårt att uttala något omdöme därom, och det är det naturligtvis,
men det finns möjlighet till en liten hållpunkt, och den ha
-vi i en jämförelse med den tid som det Löfgrenska förslaget tagit för
att komma till riksdagen ifrån det riksdagen skrev om det. Riksdagen
skrev i denna fråga 1914, och först år 1922 förelägges detta lagförslag
riksdagen i en motion; således har det tagit 8 år för det Löfgrenska
förslaget om förundersökning att komma fram till behandling.
Nu har processkommissionen sagt, att den om 2 år kan framlägga
grundlinjer för hela straffprocessen. Det är klart att därmed
hava vi icke straffprocessen igenom, men vi kunna lägga till 6 år,
innan vi komma upp till de förut nämnda 8 åren. Under de 6 åren
hinner mycket uträttas. Även om det skulle dröja ytterligare något
år, innan man kan förvänta ett genomförande av hela straffprocessreformen,
skulle jag emellertid vilja fråga utskottet: Vad mening

kan det ligga däri, att man genomför en partiell reform av förundersökningen
endast något år före det vi kunna vänta ett genomförande
■av hela straffprocessen? Den lilla kännedom jag har om riksdagens
sätt att lagstifta på detta område pekar icke i den riktningen, att

Ang.

lag om liden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

>''r 3(5. 24

Lurdagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

riksdagen går och bryter ut en stor del av det väntade reformförslaget
och kastar in ibland de gamla gällande bestämmelserna något år
innan man kan vänta den stora reformen i sin helhet.

Ja, som sagt, utskottet har haft det här på känn och säger, att
om det skulle visa sig, att man kan få fram frågan om hela straffprocessen
ungefär lika tidigt som en partiell reform av förundersökningen,
så bör man naturligtvis taga hela straffprocessen. .Vid eu
närmare granskning finner man således, att enda skillnaden mellan
utskottets förslag och reservanternas i denna punkt är den, att vi i
reservationen som vår mening klart uttalat — vi ha varit tvungna
att göra det i motiveringen, då vi som minoritet ej haft möjlighet
att få ett skrivelseförslag ställt under proposition — att vi anse, att
straffprocessen i sin helhet bör komma och att någon partiell reform
ej bör ske, medan utskottet står och svänger mellan dessa båda ståndpunkter
och icke synes, åtminstone i sin motivering, hava gjort fullt
klart för sig åt vilket håll det egentligen vill gå.

Då emellertid utskottets ställning, sådan den anges i klämmen,
kan, om den godtages, föranleda, att man verkar störande och rubbande
på det lagstiftningsarbete, som på området pågår, och därigenom
också fördröjer hela lagstiftningsarbetet, ha vi inte kunnat gå
med utskottet utan måst klart ange vår ställning i motiveringen till
reservationen på denna punkt.

Jag skall nu be att åter få säga några ord om propositionen.
Propositionen avser, som jag redan sagt, att stadga skyldighet för
alla dem, som hava häktningsrätt, att ofördröjligen göra anmälan till
vederbörande domstol om att häktning är företagen. En sådan skyldighet
existerar för närvarande i vårt land över allt utom i de större
städerna. Det är också denna frihet i de större städerna, som uppenbarligen
blivit många gånger missbrukad. Propositionen åsyftar
vidare en förkortning av tiden mellan anmälan om häktning och
första rannsakning på landet.

Utskottet har yrkat avslag på den kungl. propositionen, under
motivering att ett genomförande av denna reform icke skulle komma
att gagna de tilltalade så värst mycket, därför att polisen skulle gå
den omvägen, att den begagnade sig av anhållande, den skulle utsträcka
anhållningstiden och således uppskjuta sitt beslut om häktning.
Det har härvidlag såväl inom utskottet som på andra håll,
särskilt från lagrådet, gjorts gällande, att den kungl. propositionen
borde kompletteras med bestämmelser rörande tiden för anhållandet.
Däremot har emellertid utskottet självt anmärkt, att det ej är nog
med att man reglerar själva tiden för anhållande. Om man ger
sig in på att kodifiera hela detta anhållandesystem, får man också
sätta upp andra bestämmelser och garantier än bara dem som röra
själva tiden för anhållande. Jag delar utskottets mening i detta fall.
Utskottet har utan tvivel rätt däri, att om man skall giva sig in på
att lagligen giva myndigheterna den rätten till anhållan, som de nu
utan stöd i lagen själva tagit sig, så räcker det icke bara med att
säga, att så och så lång tid få ni hålla en tilltalad anhållen, utan:
man måste också införa bestämmelser, som trygga den anhållnes in -

Lördagen den 13 maj, f. in.

25 Nr Mi.

tressen och icke lägga alla möjligheter bara på polisens sida. Men
därmed är man genast inne på hela förundersökningen. Det
ena griper tag i det andra, och hela frågan om förundersökningen,
för att icke säga hela frågan om straffprocessen,
rullas upp så fort man rör vid bara denna lilla fråga.
Därför är det nog så, att frågan om anhållande lämpligen icke bör
eller kan tagas upp åtminstone till tillfredsställande lösning utan att
tagas i samband med åtminstone hela förundersökningen. Jag delar
emellertid icke utskottets farhågor för att tillståndet i fråga om polisens
anhållande skulle bli värre i händelse vi antaga den kungl. propositionen.
Jag finner intet skäl för en sådan förmodan. Det är
ju dock så, som jag redan sagt, att polisen vid sidan om lagen har
tagit sig denna rätt att anhålla folk och låta dem sitta anhållna.
[Var lag känner ej till sådan rätt för vår polismakt. Därför bör det
naturligtvis ligga i såväl justitiekanslerns som justitieombudsmannens
och slutligen i regeringens hand att se till, att man icke missbrukar
den rättighet och makt, som man i detta fall tagit sig från
polismyndighetens sida. Jag tvivlar ej på, att om det skulle visa
sig behövligt, man också skall gripa in och stävja missbruk. De
fullständigt obestyrkta farhågor, som utskottet anför såsom skäl för
avslag å den kungl. propositionen, böra, synes det mig, icke avhålla
riksdagen från att bifalla Kungl. Maj:ts proposition. Det är av en
ofantlig vikt, att den häktade så fort som möjligt blir i tillfälle att
komma inför domstol och få sin sak prövad och få sitt försvar i
verksamhet. Under debatten om denna fråga vid 1886 års riksdag''
yttrade den kände bonderepresentanten Sven Nilsson, att »det är
omänskligt att hålla den misstänkte länge häktad, innan förhör inför
domstol anställes». Enligt den tillgängliga rättsstatistiken lössläppas
årligen på landet redan vid första rättegångstillfället över
300 häktade och för städernas del är siffran ännu högre. Bara denna
upplysning, bara detta faktum bör göra klart för oss vilken betydelse
det har att genom ett bifall till den kungl. propositionen göra
det möjligt för den häktade att komma fortast möjligt inför domstol.
Och jag skulle vilja vädja till kammaren att genom ett antagande
av den socialdemokratiska reservationen, till vilken jag yrkar bifall,
medverka till att förkorta den tid, som nu medborgare i många fall
grundlöst berövas sin frihet.

Anslag
om tiden
för rannsakning
med häktad
m. TO.
(Forts.)

Herr Anderson i Råstock instämde häruti.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina damer

och herrar! Andra kammaren har nu att fatta ståndpunkt till den
viktiga frågan, vad som för närvarande kan göras för att på lämpligaste
sätt avhjälpa de värsta bristerna inom vår straff process. I
stort sett torde enighet råda därom, att dessa brister hänföra sig till
den nu gällande ordningen för den förberedande undersökningen samt
handhavandet av de processuella tvångsmedlen — häktning, husrannsakan,
beslag o. s. v. Något så när torde man i allmänhet
också vara ense därom, att den nuvarande saknaden av fullständiga

> r 36.

Ang.

lag om tiden
jör rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 13 maj, f. in.

rättsregler om dessa viktiga delar av straffprocessen i flera avseenden
innebär faror för rättssäkerheten. Bristen på skriven lag
tiar utfyllts av praxis, d. v. s. åklagare- och polismyndigheterna
hava_ under nödvändighetens tryck tillämpat en ordning, som de
funnit ändamålsenlig, och denna ordning har sedan så småningom
vunnit hävd. Det är alldeles givet, att på det sättet gränsen mellan
vad som är tillåtet och vad som icke är tillåtet för polis- och
åklagaremyndigheten blir svävande. En alltför nitisk åklagare frestas
lätt att gå över _ den gränsen och inskrida på det område, som
borde vara den enskilde medborgarens helgade frihetsområde. Men
det kan också hända, att en alltför försiktig åklagare avhåller sig
från initiativ och ingripanden, som äro fullt berättigade. Och på
det sättet blir allmänhetens intresse av rättsskydd lidande. Allmänheten
får icke det skydd mot våldsmän och tjuvar, som den borde ha.

Att det behövs lagstiftning på detta område, därom torde man
som sagt vara ense. Beträffande grundlinjerna för den blivande
lagstiftningen om förundersökningen och tvångsmedlen skifta nog
meningarna. Men det ^betyder icke så mycket, då man i alla fall
är ense om att saken måste underkastas ytterligare utredning. Värre
är, att meningsskiljaktighet råder angående det rätta tempot för den
önskade lagstiftningen på detta område. Processkommissionen och
med den sju reservanter i utskottet mena nu, att frågan om förundersökning
och användande av tvångsmedlen icke kan lösbrytas från
sammanhanget med straffprocessens övriga delar. Första lagutskottets
majoritet däremot, som också består av sju medlemmar, anser
för det första, att det mycket väl går för sig att lagstifta särskilt
om förundersökningen och tvångsmedlen, och för det andra att med
hänsyn till den i viss mån trängande karaktären av detta reformkrav
och med hänsyn till den långa tid, som enligt vår övertygelse ännu
kommer att dröja, innan vi få en verklig processreform, det är i mycket
hög grad önskvärt, att man lagstiftar särskilt just om de nu nämnda
delarna av straffprocessen.

Med tanke på processkommissionens auktoritet på detta område
kan det ju synas förmätet av utskottet att i denna lämplighetsfråga
vidhålla en annan mening än den processkommissionen uttalat.
Jag är därför skyldig såväl processkommissionen som också
denna kammare och även slutligen den ärade reservant, som nyss här
hade ordet och som klagade över att man icke riktigt får reda på,
huru utskottet kunnat komma till sin ståndpunkt i frågan — jag
är skyldig alla dessa att något närmare motivera utskottets ståndpunkt.
För det ändamålet åter måste jag erinra om ett och annat
ur den snart hundraåriga historien om processreformen i Sverige.

Jag vill då först framhålla, att det var redan 1832, som lagkommittén
avgav sitt förslag till kriminallag, även innefattande förslag
till rättegångsbalk angående rättegång i brottmål. År 1849
avgav den äldre lagberedningen sitt förslag till rättegångsbalk, delvis
en omarbetning av lagkommitténs förslag. Sedan avhördes icke
något förslag, förrän när nya lagberedningen 1884 kom med sitt
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Ur detta förslag
utbrötos särskilt de delar, som handlade om 1) åtalsrätt i skade -

Lord ngen den 13 maj, f. in.

tf Sr 3<>.

ståndstalan, 2) den förberedande undersökningen, 3) häktning, rese- Ang,''-j
förbud och ämbetsmans skiljande från ämbete medan han står under £9
tilltal. ning med häk Då

denna åtgärd förut varit berörd av den ärade reservanten, tad, m. m.
skall jag be att här få nämna, vilka skäl lagberedningen anförde för (Forts.''

att man på det sättet bröt ut en del av det stora förslaget. Lagberedningen
sade bl. a.: »Såsom av Beredningens underdåniga skri velse

av den 26 maj 1880 framgår, har allt ifrån arbetets begynnelse
för Beredningen klart framstått, att den föreliggande frågan om rättegångsväsendets
ombildning och åstadkommandet av en fullständig
ny rättegångslag jämte därmed sammanhängande administrativa och
ekonomiska anordningar vore av den omfattning att den tillämna.de
nya lagstiftningen i dessa ämnen svårligen kunde åvägabringas i ett
slag eller genom samtidiga lagstiftningsåtgärder. Riktigheten av
denna uppfattning har under arbetets fortgång allt mera bekräftats.

I överensstämmelse med denna uppfattning tänker sig Beredningen
såsom den lämpligaste utvägen, att reformen av rättegångsväsendet,
efter en på förhand fastställd plan, genomföres styckevis;
att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde
utbrytas, göras färdiga och, i den mån de erhålla sanktion, träda i
kraft såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket.betydande
del av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord
och under tiden de återstående delarna undergått den granskning eller
förberedande behandling, som anses lämplig, alla de spridda delarna
sammanföras till ett organiskt helt uti ett .fullständigt kodifierat
lagförslag, vars slutbehandling, såsom väsentligen underlättad genom
de föregående åtgärderna, vore förbunden med mindre svårigheter än
eljest.»

Till 1886 års riksdag framlades proposition, grundad på detta
lagberedningens förslag. Föredragande var justitieministern Vult
von Steyern. I dennes yttrande till statsrådsprotokollet förekom
icke något som tydde på betänkligheter mot att framlägga endast
en del av straffprocessen. Icke heller uttalades några sådana
betänkligheter i högsta domstolen vid dess granskning av lagförslaget.
Den enda mera vittgående anmärkning, högsta domstolen
framställde, avsåg bestämmelserna om befogenhet för både polisoch
åklagarmyndighet att hålla förberedande undersökning och den
fara för kollision mellan dessa myndigheter, som därigenom kunde
uppkomma.

Först under lagutskottets behandling finner man den nämnda
svårigheten vidrörd. Lagutskottet säger, att det synes kunna »ifrågasättas,
huruvida icke med framläggandet av ifrågavarande .förslag
kunnat anstå till dess det visat sig, i vilken riktning det vidare
arbetet på förbättringar i vår processlagstiftning kommer att gå.

Emellertid måste det å andra sidan erkännas vara principiellt oriktigt
att i så vidsträckt mån, som hittills varit fallet, åt domstolarnas
och övriga myndigheters praxis överlämna det närmare reglerandet
av de i föreliggande lagförslag behandlade förhållanden, vilka
äro av djupt ingripande betydelse för de enskilda statsmedlem -

Jir 36. 28

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

mainas trygghet och välfärd.» Och utskottet ansåg därför, att
förslaget borde nu antagas, »även om man kan förutsätta att dess
innehåll inom en icke alltför avlägsen framtid måste underkastas
förändringar i sammanhang med rättegångsväsendets fullständiga
ordnande».

Under diskussionen i frågan i första kammaren anmärkte en
talare, häradshövding Unger, att man först bort fatta beslut om
domstolsförfattningen, dock utan att lagen därom skulle få träda
i kraft, förrän frågan om rättegångsförfarandet blivit slutligen avgjord,
varefter hela den nya rättegångsordningen kunde på en gång
träda i tillämpning. Således samma åsikt som nu uttalats av processkommissionen
och justitieministern. I samma anda uttaladesig
också major Stjernspetz. Mot dessa talare invände häradshövding
Claeson: »Detta ordnande är det svåraste av allt, och då det
sannolikt måste dröja ganska länge, innan vi kunna få en ny domstolsorganisation
till stånd, synes det mig, att det arbete, som under
tiden blivit undangjort, icke bör ligga obegagnat».

Slutet blev, att första kammaren antog Kungl. Maj;ts förslag
med 35 röster mot 15.

I andra kammaren riktade, såsom den föregående ärade talaren
riktigt anfört, professor Rydin ett kraftigt angrepp mot förslaget.
Rydin yrkade avslag, därför att en hel mängd frågor angående
rättegångsordningen i brottmål sammanhängde med frågan
om förundersökningen och därför att man måste hava dessa frågor
utredda först, innan man skrev och begärde en lagstiftning av
ifrågavarande innebörd. Såsom sådana frågor angav Rydin särskilt
spörsmålet om domstolsinrättningen, om bevisföringen — huruvida
den skulle vara fri eller artificiell — om själva förfarandet
— om det skulle vara muntligt eller skriftligt o. s. v. Då.
lagförslaget nu varken kunde anknytas till redan bestående ordning
eller till ett samtidigt framlagt förslag om andra därmed samhörande
delar av straffprocessen, så ansåg han, att det hängde i
luften, och yrkade avslag.

Justitieministern Vulf von Steyern ansåg det vara av erfarenheten
styrkt, att det ej vore möjligt att i ett slag och vid en riksdag
genomföra en sådan reform som en ny rättegångsordning. Då
man därför måste framgå på de partiella reformernas väg, medför
detta alltid, sade han, den olägenheten, att den del av lagen, som
lägges fram, alltid står i ett visst samband till de delar, som sparas
till framtiden, och att man alltid måste bygga på vissa förutsättningar
om vad en blivande lagstiftning skall komma att innehålla.
Och det är givet, att dessa betänkligheter skola taga större
dimensioner för den, som drives av ett teoretiskt och vetenskapligt
intresse men mindre av intresse för den praktiska nytta, som lagen
är avsedd att bereda. Justitieministern framhöll också: »att visserligen
en del av lagen endast innebure ett fastslående av vad som
redan förut vore praxis, men denna borde, när det gällde så ömtåliga
förhållanden, icke lämnas helt och hållet åt sig själv att utveckla
sig i den ena eller andra riktningen». »Om kammaren»,

Lördogcn den 13 maj, f. m.

29 Nr 3<».

slutade lian, »verkligen önskar något resultat av lagreformarbetet,
hemställer jag därför, att kammaren icke måtte lyssna till sådana
framställningar, som avse att hänga upp den ena frågan på den
andra, till dess man slutligen fått ett så vidlyftigt förslag, att det
icke kan av riksdagen smältas». Dessa ord torde hava sin tillämpning
även i dag.

Vidare skulle jag vilja fästa herr Leos uppmärksamhet på, att
professor Rydin, när han svarade på justitieminsterns anförande,
förklarade: »Vad slutligen beträffar det yttrandet, att en ändrad

lagstiftning på ifrågavarande område bör åstadkommas på de partiella
reformernas väg, så delar jag fullkomligt denna uppfattning.
Men för att kunna på den vägen nå målet är det väl ändå nödvändigt
att hava förslaget i sin helhet klart för sig.» Jag vet, att
man inom processkommissionen anser, att professor Rydin i huvudsak
följde samma linjer, som processkommissionen nu gör. Därför
är det av visst intresse att fastslå, att Rydin dock bestämt förklarade
sig vara av den meningen, att man här borde framgå på de
partiella reformernas väg.

Vad som bragte förslaget att falla i andra kammaren år 1886
torde icke ha varit endast Rydins anförande, utan det var nog i
minst lika hög grad Adolf Hedins våldsamma angrepp: »År det
verkligen möjligt, herr talman», sade häri, »att med svenska riks■dagens
andra kammares begivande och medverkan detta lagförslag
-skulle bliva gällande lag?» Vad som föranledde Hedins explosion
var närmast förslagets bestämmelser om häktning, vilka, han fann
omänskliga.

Som herr Leo redan erinrat, uppträdde även i debatten den
kloke bonden Sven Nilsson i Everöd, som beträffande den stränga
polismakt, som genom förslaget skulle läggas i vederbörandes händer,
fäste uppmärksamheten på förhållandena på landsbygden och
landsbygdens behov av polisskydd. »Vi leva», sade han, »där
nästan i ett rättslöst tillstånd, då många gånger både våld å person
och inbrott få försiggå utan möjlighet att kunna med nödig
.skyndsamhet efterspana och befordra den brottslige till straff. Jag
tror således», säde han, »att om man i något fall lagt en större
makt _ i myndigheternas händer eller gjort det lättare för dessa
myndigheter att komma till rätta med brottslingar, är ett sådant
förhållande av stort gagn, åtminstone för landsbygden.» D. v. s.
han fäste uppmärksamheten vid, att när man talar om rättssäkerheten
och dess intresse i det här sammanhanget, så är det även
ett rättssäkerhetens intresse, att polismyndigheten kan effektivt ingripa
mot missgärningsmän.

Andra kammaren avslog emellertid förslaget med 110 röster
mot 64, och därmed hade frågan den gången förfallit.

Efter den tiden ha endast vissa partier av processordningen
gjorts till föremål för särlagstiftning. Så har varit fallet med
kapitlen om stämning, om invändningar i rättegången, om tredskoförfarandet
m. in. Men arbetet på processreformen i dess helhet
fick ligga nere till år 1911, då regeringen överlämnade utredningen

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Sr 36. 30

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m. a
(Forts.)

därav åt en sakkunnig person, som sedan ersatts av den s. k. processkommissionen.
Oaktat det således nu är 11 år sedan den utredningen
igångsattes, måste med beklagande konstateras, att de
hittills synliga resultaten av utredningen äro utomordentligt små.
Härmed avses icke att rikta något klander mot processkommissionen,
i synnerhet icke mot dess nuvarande ordförande, vars initiativkraft
och energi med rätta skattas högt. Men det är svårt att
i detta sammanhang alldeles förbise nämnda beklagliga sakförhållande.
Man skulle kunnat tro, att processkommissionen just med
tanke därpå nu gärna skulle vilja begagna tillfället att föra oss
ett stort steg närmare denna försenade reformfrågas lösning genom
att snarast möjligt framlägga ett förslag till reglering åtminstone
av förundersökningen och handhavandet av de straffprocessuella.
tvångsmedlen. Man skulle kunna tro det så mycket hellre som i
själva verket, såvitt jag kan se, denna frågas läge nu är mycket
lika det läge den hade 1886. Nu liksom då föreligger fara för
att praxis i saknad av lag. på detta område skall utveckla sig på
ett sätt, som medför verklig fara för rättssäkerheten. Utvägen att
avvända denna fara just genom särlagstiftning angående förundersökningen
är nu liksom då ostridigt förenad med vissa svårigheter.
Vad som passar in med vår nuvarande rättegångsordning, passar
kanske inte alldeles in med den nya rättegångsordning, som skall
komma. Men dessa svårigheter kunna lika litet nu som då anses
oöverkomliga: lagen blir naturligtvis i sitt första skick i viss mån
provisorisk och får i sinom tid läggas om efter den nya processordningens
linjer.

Nu liksom år 1886 har vår högsta laggranskande myndighet i
princip enhälligt tillstyrkt en dylik partiell reform. Så gjordt
1886 års högsta domstol, och så hava lagråden av 1920 och 1921,.
delvis med olika sammansättning, gjort.

Emellertid föreligga också skiljaktigheter mellan förhållandena
nu och då. År 1886 förelåg icke någon klart och bestämt
uttalad önskan i frågan från riksdagens sida. Men nu har riksdagen
år 1914, såsom i betänkandet närmare framhålles och den
föregående ärade talaren erinrat om, enhälligt samlat sig om den
önskan, att förslag till lag om förundersökning och häktning i brottmål
måtte för riksdagen framläggas, innan ny allmän rättegångsordning
i brottmål kan komma till stånd.

Då herr justitieministern för en stund sedan besvarade herr Kilboms
interpellation, tycktes han anse sig ha funnit ett stöd för sin och
processkommissionens ståndpunkt däri, att 1911 års justitieminister,
när han anordnade utredningen angående processreformen, uttalade
sig för att denna reformfråga skulle tagas upp i sin helhet och att
reformen skulle genomföras på en gång. Med anledning därav saknar
det kanske inte intresse att erinra om, att 1911 års justitieminister
just var den man, som formulerade riksdagens beslut i frågan
1914. Den, som var justitieminister 1911, var nämligen ordförande
i lagutskottet 1914, och då jag själv var ledamot där, erinrar
jag mig mycket väl, att han tog mycket livlig del i det här ärendet,

J.ördagen den 13 maj, f. m.

31 Nr 3<>.

och han formulerade den önskan, som sedan riksdagen gjorde till
sin. Vilken uppfattning han än må ha hyst 1911, hade han i alla
tall 1914 kommit till den bestämda meningen, att förundersökningen
och häktningsfrågan borde och kunde göras till föremål för särskild
lagstiftning.

Mot detta invändes nu av herr justitieministern och även av herr
Leo liksom av reservanterna i utskottet, att processkommissionen ju
förklarat, att vi skola fa ett fullständigt förslag till straffprocess
redan om ett par ar. Jag har redan i den debatt, som följde på
interpellationssvaret i dag, haft tillfälle att framhålla, huru ofantligt
litet man kan bygga på detta processkommissionens utlåtande.
Om det två år härefter skulle visa sig, att vi stå lika långt från den
här fragans lösning da som nu, så kan man icke säga, att processkommissionen
har brutit sitt löfte. Ty processkommissionen har icke
givit något löfte. Den ställer i utsikt och hoppas, att om två år —
eller något längre tid -—- man skall ha ett principutlåtande rörande
processreformen. Men det är visst icke detsamma som att en reform
av straffprocessen då är genomförd.

I det dilemma, vi nu befinna oss i, mena de sex reservanter,
för vilka herr Leo förde talan, att det är bäst att helt och hållet låta
processkommissionen avgöra, när den vill komma med den av riksdagen
så enträget begärda lagstiftningen om förundersökningen, men
att tills vidare avhjälpa en liten del av de missförhållanden, som nu
finnas, genom, föreskrift, såsom Kungl. Maj.-t föreslagit, om skyldighet
att alltid genast anmäla häktning samt föreskrift att beträffande
landsbygden häktningstiden skall något inskränkas. Om detta
lagförslag skall jag icke säga mycket. Det torde vara nog att erinra,
att lagrådets kritik torde ha bragt det om livet. Den obetydliga
vinst, som skulle vara förenad med en sådan lagstiftning, skulle
komma att mer än uppvägas av den därmed förenade risken, att
förhållandena på detta område rent av skulle ytterligare försämras.
Det är ju nämligen så, att den tid, under vilken en för grövre brott
misstänkt person för utredning i målet berövas sin frihet, sönderfaller
— ^åtminstone i de fall där han nekar och bevisningen emot
honom från början är jämförelsevis svag — i tre avdelningar: 1)
den tid, under vilken han för polisundersökning hålles i förvar utan
att vaja häktad; 2) den tid, varunder han av polis- eller åklagaremyndighet
hålles häktad; och 3) den tid, varunder han hålles häktad
av domstol. Nu föreslås i propositionen, att den andra av dessa
perioder, den tid han hålles häktad av polisen, skulle i visst fall inskränkas.
Men det borde vara solklar!, att man därmed ingalunda
vunnit en förkortning av hela den tid, varunder man berövar en
misstänkt person friheten för utredning i målet. Följden av bifall
till propositionen måste, såvitt jag kan se och som lagrådet erinrat,
snarare bli, att polisen håller honom anhållen så mycket längre, innan
han häktas. Och det är inte någon fördel ur rättssäkerhetens synpunkt.
Om återigen Kungl Maj :t som justitieministern antytt, skulle
söka inskrida mot en sådan förlängning av tiden för anhållandet, då
kan följden allt för lätt bli den, att målet kommer i ännu mera outrett
skick till domstolen, vilket innebär, att häktningstiden under dom -

Aruj.

Jag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Nr 36. 32

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

stolsbehandlingen utsträckes och att på samma gång domstolen får
på ett helt annat och mera effektivt sätt taga hand om utredningen
i målet, d. v. s. att den inkvisitoriska karaktären i domstolsrannsakningen
kommer att ökas mot vad man, som jag tror på de flesta håll,
nu anser önskvärt.

En isolerad lagstiftning av det slag Kungl. Maj:ts proposition
avser skulle därför lätt kunna leda till nya missförhållanden, vilka
kunna bli ödesdigra nog, om bristen på lagstiftning angående förundersökningen
i dess helhet under en längre tid får fortfara. I det
sammanhanget erinrar jag mig, att den föregående talaren framställde
den frågan: när tror utskottet, att en reform särskilt av förundersökningen
kan vara färdig? Och han ville hjälpa mig med svaret
genom att föreslå åtta år kanhända, eftersom det Löfgrenska förslaget
hade framlagts först åtta år efter sedan riksdagen begärt det.
Jag får verkligen säga, att så pessimistisk är jag icke. De sju ä
åtta år, som gått efter 1914, tror jag icke äro så alldeles utan nytta-.
Den utredning, som nedlagts på åstadkommande av det Löfgrenska
förslaget, bör väl även vara till nytta under fortsättningen, och jag
föreställer mig därför, att det icke alls skulle behövas så lång tid,
som herr Leo antog.

Herr talman, jag har nu i korthet utvecklat de skäl, som för mig
och utskottet varit bestämmande i denna fråga. Jag är livligt övertygad,
att utskottets ståndpunkt är den riktiga. Hen jag är naturligtvis
icke blind för att den här saken kan ses även från andra
synpunkter. Jag vill erinra, att utskottet också i sitt betänkande
har givit ett klart uttryck åt det erkännandet. Utskottet har på flera
ställen betonat, att utskottet visserligen anser, att det är en viktig
sak att få frågan om förundersökningen ordnad genom särskild lagstiftning
och att utskottet anser detta vara möjligt, men att utskottet
dock vill föreslå, att riksdagen i sista hand till Kungl. Maj :ts
och processkommissionens sakkunniga övervägande hänskjuter, huru
saken lämpligast skall ordnas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Åkerman:
Herr talman! Efter det anförande, jag höll i dag på morgonen såsom
ett svar på den av herr Kilbom till mig framställda interpellationen,
och efter de anföranden, som äro hållna av de ärade medlemmarna
av denna kammare, så tänker jag, att ingen misstycker, om jag nu
fattar mig tämligen kort, då jag återigen tager till orda i kammaren
i dag. Det är ju visserligen icke samma ärende, men de stå i så
nära samband med varandra, att jag hoppas kammaren icke misstycker,
att jag nu i mitt anförande om första lagutskottets utlåtande
åberopar det svar, som jag lämnade på interpellationen.

Det har ju talats i dag mycket om händelserna 1886, och man
har framfört vägande skäl, som då åberopades, och även talat om
framstående personer, som då uppträdde i denna fråga, och dessa
män ha framförts som stöd här för de skilda meningarna. Det
kan ju icke komma ifråga, att jag nu närmare inlåter mig på dessa

Lördagen deu 1,''i maj, f. m.

33

sakor, men då utskottets ärade ordförande ville göra gällande, att
ivydin kunde åberopa^ som stöd för den uppfattning, som lagutskottet
hyser, skall jag ändå tillåta mig erinra om att Rydin särskilt
framhöll, vad som passerade vid strafflagsreformens genomförande,
och, da han varnade för att taga 1886 års förslag, yttrade:
>>l\ar man i strafflagen ändrade gamla missgärningsbalken och inlorde
det ena kapitlet efter det andra, så var dock hela förslaget till
ny strafflag utarbetat. Man visste sammanhanget mellan de olika
•delarna, och därför var det lätt att då göra partiella reformer. Men
att, innan förslaget om ny rättegångsordning och därtill hörande
förordningar blivit prövat i sin helhet, intaga 3 nya kapitel, mot

ii aamarknin£>ar blivit gjorda och kunna göras, som äro av icke
sa alldeles obetydlig art, kan ju icke vara skäl.»

Jag har velat erinra om detta och i sammanhang därmed erinra
om en annan framstående persons uttalanden, vilka gjordes betydligt
senare, nämligen år 1911. Som herrarna erinra sig och såsom även
synes av handlingarna här, var en med denna sammanhängande fråga
före vid riksdagen nämnda år. Då talade Ivar Afzelius i ämnet
och han säde, att anledningen till att det gick som det gick 1886
var, att förslaget ^den gången framlagts isolerat.

Nu har också utskottets ärade ordförande åberopat högsta domstolen
av 1886 och även senare i sitt anförande talat om lagrådets
uttalande, men jag anser ändå, att det bästa bevis, som kan letas
upp, ar det, som erfarenheten lämnar, och jag vädjar till herrarna
om icke erfarenheten giver vid handen, att det icke går att försöka
bryta ut sa ömtaliga saker som dessa, vilka på det mest intima sätt
sammanhänga med hela straffprocessen. Det är en uppgift, som före|aller
sa svar, att man måste ställa sig ytterst tvivlande på att det
kan lyckas. Det är därför, som jag för min del anser det vara en
god vändning, som denna fråga tagit, då man hör av processkommissionen,
att den dock har förhoppning om att så pass snart kunna
lagga fram sitt störa reformförslag beträffande straffprocessen. Det
tiar nu dragits i tvivelsmål, huruvida det kan gå så fort, som processkommissionen
tänkt sig, men jag vill upprepa, vad herr Leo sade:
tro herrarna verkligen, att det kan gå så fort att gå den andra vägen?
.. -När jag nyss talade om erfarenheten, skall jag icke glömma att
saga: vad ar det vi se inför våra ögon bär i dag? Jo, detta stort anlagda
förslag, som min företrädare icke gick fram med och som herr
otgren nu ansett sig böra framlägga, det är ju fört undan, åtminstone
tills vidare, och det visar sig, att det icke lyckats samla några
roster. Motionären själv, hur intresserad han än är för saken, ett
intresse, som vi äro skyldiga att visa honom tacksamhet för, har i
a mhj lcke: kunnat tänka sig, att hans förslag skulle kunna bifallas.
Allt tycler således pa, huru svår och invecklad denna sak är.

Vad har då regeringen, gjort? Jo, vi ha tagit fram just den
P-?i-ii8?1? .J1 f^mläggas isolerad, och detta är just ett ämne, som
särskilt inbjuder till att man, då man anser sig kunna göra någonting,
icke heller dröjer därmed. Frågar man en människa, som icke
ur närmare insatt i denna sak, vad hon tror, att en myndighets första

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 36. 3

Nr i«{.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. in.
(Forts.)

Nr 36. 34

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

åtgärd är, sedan den häktat en man, så undrar jag, om hon ickeofelbart
skulle svara: att ögonblickligen därom göra anmälan till
vederbörande domstol. Jag tror, att det icke finns någon, som
skulle tveka, och jag är ganska viss därom, att var och en måste erkänna,
att det är överensstämmande med vår svenska rättsåskådning,
att ingen får hållas häktad här i vårt land,, utan att han är
om jag så får uttrycka mig, vederbörligen redovisad. Det är en
rimlig begäran, och denna praxis tillämpas redan överallt utom i de
stora städer, där poliskamrar finnas. Där har man tillskapat en slags
sedvanerätt, bestående däri, att man helt enkelt låter en häktad sitta,
så länge man tycker att det behövs för utredningens skull.

I sitt senaste anförande talade utskottets ordförande om samma
sak, beträffande vilken lagrådet gjort invändningar, och ville gorå
gällande, att om man förkortar tiden i ifrågavarande städer och om
man_stadgar en skyldighet även för dervarande häktningsmyndigheter
att ögonblickligen anmäla häktningen, så vinnes därmed
ingenting, ty då skjuter man över den tiden på tiden för anhållandet.
Det är, som om det på förhand vore klart hur lång tid man behöver för
en polisutredning. Det är precis, som om man hade ett räkneproblem
framför sig. Här behövs ett visst antal dagar för utredningen. Förkortar
man på ena ändan, så tager man igen skadan på den andra.
Det behövs enligt denna uppfattning så och så många dagar för utredningen.
Härpå svarar jag: raska på, så går det fortare, och utredningen
blir färdig. Att säga, att det genom vårt förslag skulle
bli sämre för den tilltalade än nu, det är, tycker jag sannerligen,
att ställa saken på huvudet. Det är icke så. Och det vill jag saga,
att skulle det visa sig, att det blir på det sättet, att man^ skjuter
över den tid, som man går miste om, till den andra ändan, då finnashär
medel att stävja ett sådant ofog, och de medlen komma icke att
lämnas obegagnade.

Vad är det nu som man prisar som så härligt i den grirndliga
polisutredningen? Jo, att målen skulle komma i fullständigt utrett
skick till domstolen. Men är man så säker på att utredningen
alltid är i det önskvärda skicket? År man säker på att den tilltalade
har fått tillfälle att göra sina synpunkter gällande? Tror man
verkligen, att en åklagare även med bästa vilja i världen kan höja
sig upp till det ojäviga plan, att han i polisprotokollet antecknar allt,
som kan lända även den tilltalande till fördel. Missförstå mig icke,
mina herrar! Jag vill icke här uttala något klander mot dem som handhava
dessa saker. Jag är tvärtom övertygad om att flertalet av dem
äro hederliga människor, som vilja handla såsom deras samvete ^bjuder
dem. Men det är att ställa övermänskliga krav på en. sådan
man, att han skall taga hänsyn till allt, som talar till den tilltalacles
förmån. Hur skall han kunna plocka fram detta? Den tilltalade
är vanligen så förskrämd, att han icke själv kan peka på dessa
saker. Nej, denna utredning blir naturligtvis ofta nog rätt så ensidig,
och det är därför, som jag tror, att vi sta häst till svars med
och handla bäst i överensstämmelse med den gamla svenska åskådningen,
om vi tills vidare, innan domstolarna blivit organiserade pa

Lördagen den 13 maj, f. in. 35

ett helt annat sätt, tänka oss, att vad det här framför allt galler, är
att förkorta tiden mellan häktningen och den första rannsakrtingen.

Jag vill också säga, att jag tycker att detta är en rent humanitär
fråga. Det skulle ändå vara underligt, om andra kammaren
med den sammansättning, den nu fått, icke skulle kunna behjärta en
sak som denna, som verkligen är till båtnad för folkfriheten, utan
att man därför på något sätt äventyrar rättssäkerheten. Ty vad här
föreslås, har ju redan praktiserats på de flesta orter och visat sig
icke medföra några vådor.

Jag talade nyss om polismyndigheten, och att det är tydligt och
klart, att den måste i första hand tänka på att få den häktade fast,
att kunna försvara häktningsåtgärden. Denna anda framskymtar
även i herr Hederstiernas reservation. Jag vill säga, att då jag
läste denna reservation, var jag visserligen belåten med att han önskade
att lagstiftningen om polisförhör m. m. skulle göras i sammanhang
med den stora processreformen. Men hans motivering
förvånade mig. Han säger, att då man i det Löfgrenska förslaget
strävat efter att skapa en maximitid beträffande anhållande och
häktning, så har man där begått ett misstag, ty detta skulle leda
till, att den häktade blott skulle försöka att rikta sina blickar på
den dag, som var fixerad, och tänka sig: kan jag blott hålla ut till
dess, så är jag räddad, ty när jag kommer inför domstolen, har jag
en helt annan och betydligt starkare ställning än här i häktet, och då
skall jag nog veta att klara mig. Ja, mina herrar, vad är detta annat
än en återklang av den gamla s. k. goda tiden, då man höll
häktade kvar på bekännelse, som det hette. Jag kan icke se, att
det är något annat, som föresvävat den ärade reservanten i hans innersta
tankar, än något sådant. Jag kommer att upprepa denna
min kritik mot hans reservation i första kammaren, där han har säte
och stämma, men jag har velat säga det redan här på tal om denna
sak.

Nu är det ju visserligen sant, att den moderna processen strävar
till att förlägga tyngdpunkten till en polisutredning, med muntlig,
omedelbar förhandling inför domstolen. Men, mina herrar, vi ha ju
icke ännu dessa domstolar. Hur kan man då sätta ifråga att tillskapa
en så stor apparat som åsyftas med lagutskottets skrivelseförslag.
Det måste, som jag sagt förut i mitt anförande i dag, skjuta
tyngdpunkten så betydligt över från domstolen till polisutredningen,
att det med vår nuvarande domstolsorganisation skulle bli en betydlig
fara.

Jag talade nyss om att detta är en humanitär åtgärd, och jag
vill då fästa herrarnas uppmärksamhet på att den dag, då en häktad
föres inför domstol, är det nog i alla fall så tillvida en vändning
i hans öde, att han då får en känsla av att han är en medborgare,
kanske mången gång en mycket skuldbelastad sådan, men i
varje fall en medborgare med de fri- och rättigheter, som tillkomma
en svensk man. Han får träda fram inför offentligheten, hans sak
blir där belyst, och då man har lekmän i domstolarna, såsom förhållandet
är i viss mån hos oss med vår gamla beprövade nämndemanna -

Xr :Wt.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Nr *36. 36

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Förbi.)

institution, känner han ändå, att det finns nog kanske inom domstolen
en vilja att leta fram även de omständigheter, som kunna vara
förmildrande för honom, en vilja att se mänskligt på brottet. Han
hlir icke inför domstolen, om jag så får säga, ett slags förhörsobjekt
utan eu människa, som man söker ställa i sin rätta belysning, under
det att det är fara värt, att han under utredning i polisen, även om
man icke företager sig något olagligt med honom, dock har en känsla
av värnlöshet och hjälplöshet.

Då man talat om att regeringens förslag skulle skapa fram ett
inkvisitoriskt förfarande, må jag saga, att jag tycker, att det är rätt
underligt, ty det är väl mera inkvisition, att en man i ett häkte underkastas
upprepade uttröttande förhör, än att han så snart som möjligt
föres inför domstolen, där han har försvarsadvokat och alla de
övriga garantier, som även vår något föråldrade process kan skaffa
honom. Jag vill också nämna, att det kan väl icke kallas för en
modern processordning att skapa ett polisförhör till den grad ensidigt,
som det lätt skulle kunna bli enligt det förslag, som här framlagts
av herr Löfgren. Att efter en sådan polisutredning taga vederbörande
in till domstolen och där stjälpa över honom all denna bevisning,
det kan jag icke finna vara någonting humant.

Herr Jakob Pettersson trodde, att lagrådets kritik skulle hava
bragt regeringens förslag om livet. Jag vågar hysa en alldeles motsatt
uppfattning, ty jag kan icke finna, att denna kritik är befogad.
Jag har ju redan i mitt tidigare anförande berört denna kritik, och
jag skall icke nu närmare gå in på den,

Det kunde ju vara åtskilligt mera att säga i denna sak, men då
jag kanske redan för länge har uppehållit^ herrarna, vill jag icke
trötta vidare, utan jag vill blott uttala den innerliga förhoppningen,
att andra kammaren måtte behjärta de synpunkter, som äro^ framlagda
av regeringen i det här ifrågavarande lagförslaget. Någon fara
att antaga detsamma kan absolut icke föreligga.

Vad sedan beträffar den utredning, som är begärd, har jag ju
redan i mitt interpellationssvar talat om mina tankar i den saken,
men jag skall i alla fall tillåta mig ännu en gång nämna, att jag tror,
att det alls icke är någon idé att gå fram med en sådan skrivelse, som
lagutskottet här hemställt om. För min del skulle jag vara tacksam,
om kammaren ville stanna vid ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr K i 1 b o m: Jag skall icke uppehålla tiden länge, då väl i
varje fall dels genom utskottets betänkande och dels i ännu högre
grad genom de anföranden, som här hållits, saken torde ligga tämligen
klar. Jag skall emellertid be att få anföra ett par fall från
min egen erfarenhet, som synes mig visa, att man under inga omständigheter
för framtiden kan slå sig till ro med enbart det förslag,
som utskottet har framlagt.

Först ett exempel på, hur en liten häradsrätt kan uppträda, då
den tror sig sitta i orubbad maktutveckling. Det var ar 1914. om
jag icke minns fel, jag befann mig i Ulricehamn och hade i ett

Lördagen den 13 rnuj, f. in.

37 Nr Mi.

politiskt föredrag yttrat mig något vanvördigt om stadens borgmästare,
på grund av att lian vidtagit åtgärder, som jag fann fullständigt
stridande mot gällande lag. Jag blev ställd inför domstol
och var nog oförsiktig — det var visst icke till följd av bristande
vördnad mot domstolen — att stå med ena handen i byxfickan, då
jag stod och väntade på att få ingå i svaromål. Den ärade domaren
ryter då, så att alla rycka till i församlingen: »Var så vänlig och uppträd
skickligt inför domstolen.» Jag kan mycket väl förstå, att den
unge man, som den gången fått sig ålagt rättvisans höga handhavande,
kände sig mycket obehagligt berörd av mitt uppträdande,
men om detta nödvändiggjorde domarens skildrade maktutveckling
är jag långt ifrån säker på.

1916 var jag under den s. k. förräderinrocessen fem gånger nedkallad
hos dåvarande detektivchefen här i Stockholm, stadsfiskal Lidberg.
Jag liar i övrigt mycket angenäma minnen av vårt samarbete
— nej förlåt — de förhör han anordnade med mig under den tiden,
men jag vill säga, att enbart att undergå en dylik procedur, d. v. s.
att vara utsatt för dessa förhör, att icke vara i tillfälle att, efter
det ens svar äro nedskrivna av en eventuellt närvarande stenograf
eller maskinskriverska, få genomgå dem, att icke vara i tillfälle att
ha med sig en advokat, detta innebär faktiskt, att den i förhör varande
är utlämnad till det godtycke, som polisundersökningen medför.
Detta ehuru jag kanske icke var så förfärligt buskablyg av
mig. Jag misstänkte dock, att det är många andra, som, då de
komma inför poliser och med dem jämnställda, ha ytterligt svart
att klara sig från provokationen till och hotet om följderna av att
icke bekänna.

Jag har med dessa exempel velat visa den ofrånkomliga nödvändigheten
av att man nu verkligen börjar göra någonting, men jag
vill tillägga, att man under inga omständigheter, såsom jag sade i
mitt tidigare anförande, därvid bör giva ens det minsta lilla finger
åt de synpunkter, som framlagts i herr Löfgrens motion i första
kammaren. Såvitt jag funnit, är motionen faktiskt ett slag i ansiktet
på den utveckling, som under de sista tiotalen år ägt rum i
de flesta europeiska länder. Jag kan heller icke förstå, varför herr
Löfgren eller de, som utarbetat förslaget, nämligen herr Bagge och
friherre Stiernstedt, ovillkorligen skola hålla oss kvar vid principer
i detta avseende jämställda med dem, som råda i Finland och i övrigt
endast i Sverige, och varför man icke övergår till de principer,
som på hithörande område gälla i t. ex. de anglosachsiska länderna.
Där har man icke velat vara med på vad som föreslagits i herr
Löfgrens motion, och då jag anser de i den framförda principerna
utgöra en fara för rättssäkerheten, hoppas jag, att kammaren ursäktar
mig, om jag ägnar ännu några ögonblick åt densamma.

Jag skall anföra ett par fall, som jag fått av en praktiskt arbetande
jurist här i Stockholm, vilken jag vågar påstå har den största
erfarenhet på hithörande område.

Hur går en polisundersökning vanligen till? Man hotar med
indragning av cigarretter, man försöker muta med löfte om att ve -

Aiuj.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
rn. m.
(Forts.)

» 3G. 38

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag erm tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

derbörande skall få eu kopp kaffe eller dylikt, man förklarar: den
andra har erkänt, så att det är bäst, att även ni erkänner o. s. v.,
o. s. v. Med dylika metoder hos polisen frampressas bekännelser,
som med nuvarande ordning vid Stockholms rådhusrätt medföra —•
jag vågar det påståendet — att icke så få människor bli helt oskyldigt
dömda och en hel del andra bli dömda till alldeles för långa
fängelsestraff. I ett fall t. ex., som jag förut talat om, inträffade
det, att en av överståthållarämbetet förordnad försvarsadvokat hotades
med att förklaras olämplig att föra annans talan endast därför,
att han påfordrade, att domstolen skulle sin plikt likmätigt
verkställa självständig undersökning angående själva de omständigheter,
som konstituerat brottet. Domstolen vägrade att göra det
och dömde den häktade till långvarigt frihetsstraff. Efter besvär
försatte hovrätten honom emellertid omedelbart på _ fri fot och frikände
honom från allt ansvar. Tro herrarna verkligen, när sådant
kan påvisas hava skett icke i ett fall utan i flera, att man skall vara
så nöjd från deras sida, som komma i mer eller mindre intim kontakt
med den s. k. rättvisans utövare och med gällande bestämmelser? I

ett annat fall dömde domstolen tie ynglingar för rån efter
stämplingar till respektive 6, 5 och 4 års straffarbete efter en undersökning,
som uteslutande bestod i att man uppläste polisrapporten,
vilken för övrigt också redan efter ett mera ytligt betraktande bort
misstänkas icke vara så särdeles noggrann. Den protokollering, som
rådhusrätten bestod målet, utgjordes av 11/2 sida och var, också den,
fullständigt felaktig. Hovrätten, dit ynglingarna fullföljde sin talan,
nedsatte straffet, utan att någon ny bevisning förebragtes, till
2 år för var och en med motivering, att polisrapporten såsom missvisande
ej kunde läggas till grund för målets avgörande. ^

En massa dylika fall skulle kunna anföras. Då så förhålleT
sig, vill man nu -—■ jag har i varje fall så uppfattat innebörden i
herr Löfgrens förslag —- de facto upphöja dylika partiska polisundersökningar
till högsta gällande beviskraft inför domstol. Herrarna
förstå säkert efter dessa exempel då jag förut talade om att
hr Löfgrens principer innebära en fara för rättssäkerheten.

Belysande nog har också denna motion fått stöd enbart av vissa
juridiska och byråkratiska kretsar, som självfallet ha intresse av
densamma. Stöd har också lämnats av Dagens Nyheter, av välkända
skål, och av en del högertidningar, under det att Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning kort och gott karakteriserat motionen
som den Stockholmska polisens metoder omsatta i paragrafform, innebärande
en synnerlig fara för den medborgerliga friheten och rättssäkerheten.
Det synes mig, som om andra kammaren alltså, i vällovligt
nit och önskan att åstadkomma en verklig rättssäkerhet för
medborgarna, bör ge denna motion det kraftigast kännbara underkännande,
så att de där framförda synpunkterna icke någonstädes i
de förberedelser, som här väl skola ske, komma att sticka upp huvudet
ens i den svagast tänkbara form.

Jag kan icke underlåta att uttala min förvåning över att ut -

Lördagen deri 13 maj, f. m.

39 Nr 30.

skottet, som kommit till den slutsatsen, att motionen borde avslås —
vilket jag finner naturligt — också yrkar avslag även på Kungl.
Maj:ts proposition och hemställer om en skrivelse. Om man för det
första anser, att det nuvarande tillståndet är ohållbart — därom
trodde jag, att vi voro ense, såvitt jag kunde döma av utskottets
ärade ordförandes anförande i dag är det åtminstone så — men man
därjämte är ense om att processkommissionens arbete också enligt
den ärade reservantens mening kommer att dröja flera år ännu, innan
man får något lagförslag på denna punkt fram till riksdagen,
kan jag icke ur sådana utgångspunkter finna annat, än att slutsatsen
måste bli en, nämligen att man i dag måste taga Kungl. Maj:ts
förslag, sådant det här föreligger, även om det innehåller en del bristfälligheter.

Jag vill för övrigt i detta sammanhang uttala den bestämda
förväntningen, såsom jag också gjort i mitt tidigare anförande i
sdag, att den nu sittande regeringen verkligen ser till att man bryter
loss ur den stora processreformen också problemet om polisens rätt
till anhållan, så att vi så snart som möjligt också i det avseendet
få ett förslag till medborgarsäkerhetens skyddande på riksdagens
bord. Utskottets farhågor för konsekvenserna av ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag synas mig ohållbara, däremot är faran av
det nuvarande tillståndet uppenbar. Och den blir större i händelse
vi få en reaktionär regering — vi ha icke någon garanti för att
den nuvarande skall sitta i evighet — framför allt med hänsyn till
tendensen i den politiska utvecklingen här och var. Denna kan medföra
att vi på nytt få uppleva samma händelser som år 1916, då man
dömde folk till långvariga frihetsstraff enbart för att de vågat arbeta
för freden.

Det är alltså ur dessa anförda synpunkter som jag för min del,
sådan saken nu ligger, yrkar bifall till den föreliggande propositionen,
alltså till de socialdemokratiska reservantenas förslag, innebärande
avslag givetvis på motionen från herr Löfgrens sida. Jag vill
emellertid ännu en gång uttala den bestämda förväntningen att före
varje som helst försök att få fram ett lagförslag omfattande hela
processväsendet på riksdagens bord, processkommissionen måtte
komma med en principiell motivering. Men då detta är nödvändigt
är det så mycket viktigare att alla de delar, som röra förundersökning,
anhållande, häktning o. dyl., ryckas loss och reformeras först,
så att myndigheterna icke, åtminstone med lagens tillhjälp, få möjlighet
att spela den medborgerliga friheten och de medborgerliga
rättigheterna på näsan, såsom på senaste tid upprepade gånger skett
och varåt vissa företeelser i allt större utsträckning tenderat. Jag
vill tillägga hos ämbets- och tjänstemän allt högre och högre upp
under de senaste åren.

Häruti instämde herr Samuelsson.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Herr Ven ner ström: Ja, herr talman, den debatt, som

här pågått i detta ärende, och även regeringens förslag likasom

Jfr 36. 40

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 13 maj, f. m.

huvudmotionärens yrkande ga väsentligen efter två olika linjer..
Det förefaller mig vara i viss man en strid mellan å ena sidan eu
reglering av häktningsmstitutet och a andra sidan en reglering av
anhållningsinstitutet, d. v. _s. av hela förundersökningsproblemet.
Det förefaller åtminstone mig tämligen uppenbart, att i båda dessa,
fall reformer äro utomordentligt nödvändiga, och det är nödvändigt,
att reformer även komma till stånd snarast möjligt och kodifieras
i en ny lagstiftning.

Det har utbildats, det är allmänt erkänt, särskilt inom de större
städerna en sådan praxis ifråga om häktingsinstitutet, att de''
människor, som häktats, fått sitta häktade orimligt lång tid, innan
inställelsen till första rättegångsdagen skett. Och det har även
på grund av brist på förhållningsregler ifråga om förundersökningen
utbildats en praxis, så att anhållandet räcker under en för
rättssäkerheten orimligt lång tid. Att så verkligen är fallet, skall
jag taga mig friheten visa bara med några fall ur den bekantar
förräderiprocessen.

Jag har erhållit upplysning, att en av de anhållne varit anhållen
från den 27 maj till den 8 juni, d. v. s. under summa summarum
11 dagar, och sedan inträffade första rättegångsväsen dem
29 juli, d. v. s. häktningstiden varade 1 månad 21 dagar före den
första rättegångsdagen. 1 ett annat fall var vederbörande anhållen
under fyra dagar, och sedan kom häktningstiden även den
1 månad 21 dagar före den första inställelsedagen. I ett tredje fall
var han anhållen 3 dagar och häktningstiden samma antal dagar
som i förra fallet, och slutligen i ett fjärde fall var tiden för anhållandet
1 dag och häktningstiden till första inställelsedagen samma
tid d. v. s. mer än l1/2 månad. Sedan finner man även i ett
annat .fall, att det dröjde från den 14 juni till den 16 juli, innan
häktningen kom, d. v. s. anhållningstiden varade i detta fall 1 månad
3 dagar. Att sådant verkligen kan försiggå inom ett s. k.
rättssamhälle, gör, att man med fullt fog kan sätta citationstecken
kring ordet: rättssamhälle.

Detta är emellertid icke några egenartade fall, som vi anknyta
enbart till vissa politiska stridigheter, utan även i andra fall ha
liknande bristfälligheter ifråga om skyddet för den medborgerliga
friheten här i landet konstaterats. Jag har även några andra uppgifter,
som stamma ifrån justitieombudsmannaexpeditionen. Det
var en man i Göteborg; han satt anhållen i 3 dagar och häktad 1
månad 2 dagar, innan den första inställelsen kom. I ett annat fall,,
likaledes i Göteborg, var en person anhållen i 3 dagar, och häktningstiden
varade 20 dagar före den första inställelsedagen. I
ett tredje fall, i Karlskrona, var anhållningstiden blott 1 dag men
häktningstiden 12 dagar, och i intet av dessa fall har justitieombudsmannen
kunnat vidtaga några effektiva åtgärder. Det visar uppenbart,
att rättssäkerheten är i fara och att man icke kan tala om
att vi i vårt land ha den habeas-corpus-akt, som finns exempelvis
i ett så gammalt rättssamhälle som det stora engelska väldet.

Det är uppenbart av sådana framställningar, att en reform äJr

Lördagen den 13 maj, f. in.

41 Nr m.

trängande nödvändig såväl ifråga om själva häktningsrätten som An9-,
även ifråga om rätten att anhålla och om förundersökningen. Det- °r™J^ak
ta gör, att jag har litet svårt att förstå den stora konflikt och del- nin(J meti
vis fiendskap, som kommit att blossa upp mellan å ena sidan an- tad m. m.
hängarna av den ena metoden och å andra sidan anhängarna av (Forts.)
den andra metoden. Det förefaller mig, som om man i utskottet
behandlat problemet alltför hårt enligt problemställningen antingen
■— eller, då enligt min tanke problemställningen ifråga om
dessa reformer snarare borde vara både — och, att man borde reformera
häktningsrätten och på samma gång vidtaga åtgärder snarast
möjligt för en reformering i allmänhet av rätten att anhålla
och av förundersökningen.

Jag vill alltså för min del ärligt säga, att jag från början
nästan tänkt att på samma gång, som jag är böjd att bifalla regeringens
förslag, även medverka till den begäran och skrivelse, som
man inom vederbörande utskott framställt från visst håll om ordnande
av förundersökningen. Att jag nu icke gör så, beror enbart
på den framställning, som kommit från processkommissionen och
som ju justitieministern, herr Åkerman, framlagt för kammaren i
sitt interpellationssvar till herr Kilbom. Det är uppenbart, att
processkommissionen för sin del anser, att man icke gärna kan bryta
loss förundersökningen ur den allmänna straffprocessreformen, men
att å andra sidan denna straffprocessreform bör kunna brytas loss
ur det hela och att även denna straffprocessreform bör kunna från
processkommissionens håll vara färdig inom kanske två eller tre
år åtminstone. När alltså processkommissionen för sin del icke
gärna vill medverka till ett isolerat utbrytande av förundersökningsproblemet
ur hela problemkomplexet, förefaller det mig vara tämligen
svårt att gå in för en reformlinje, som icke vinner processkommissionens
understöd. Det är svårt att slå in på denna reformlinje
utan, och eventuellt, även mot processkommissionens medverkan.

För min del vill jag emellertid säga, att det förefaller, som om,
ifall man skulle gå på processkommissionens linje, tiden ändå bleve
för lång, innan vi kunna se några verkliga reformer härutinnan.

Jag vill därför allvarligt hemställa till processkommissionen, så
långt den kan nås via regeringsbänken av mitt yttrande vid detta
tillfälle, att den måtte raska på med utredningen så snart som möjligt.
Den får icke försinkas en dag, om vi verkligen skola kunna
tala om en allmän rättssäkerhet, men processkommissionen får å
andra sidan även se till, om det finns någon möjlighet att bryta
ut förundersökningsproblemet ur det övriga problemkomplexet. Särskilt
bör den se till om icke anhållningstiden kan förkortas. Finns
det någon möjlighet att göra detta utan att för övrigt lädera viktigare
rättsintressen, vill jag för min del bestämt och energiskt
stryka under, att då bör verkligen ett sådant utbrytande av denna
fråga ske, därför att det är oerhört viktigt att så snart som möjligt
få en reform till gagn för rättssäkerheten ifråga om förundersökning
och anhållanden.

Nr 36. 43

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang. Från dem, som äro bestämda motståndare till regeringsförsla för

rannsak- ge^’ har nu anförts, att man genom att taga detta förslag utan
ning med häk- en reform i fråga om förundersökningen skulle öppna en möjlighet
iad m. m. för de polismyndigheter, som icke besitta tillräcklig rättslig kapa(Forts.
) citet, att på grund av bristen på regler för förundersökningen kunna
handskas rent av mera brutalt med medborgarna, än vad fallet
förut varit. Jag tror dock, att den fara, som man här talar om,
icke förefinnes i det levande livet. Interpellationsdebatten i dag
och även den debatt, som förekommit i den föreliggande frågan, skola
nämligen ge en fingervisning åt våra ärade polismyndigheter, så
att de, även om lusten skulle komma på dem, måste taga hänsyn
till den uppenbara vilja, som kommer från riksdagens sida. Då
polismyndigheterna därjämte känna till att processkommissionen
förbereder en reform i detta hänseende, lära polismyndigheterna icke
genom ökade missgrepp, genom ökad brutalitet och genom ökad
vårdslöshet med människorna vilja ge processkommissionen ökat
material för den utredning och den lagstiftning, som från dess sida
kommer att göras. Jag vill slutligen rikta den maningen, så långt
den kan höras, till statens högsta rättsvårdande myndigheter, d. v. s.
till justitiekansleren och även till justitieombudsmannen, att de icke
skola lägga fingrarna emellan, utan att de med all den kraft, som
de ha till sitt förfogande på grund av ämbetets makt och myndighet,
skola i avvaktan på den reform, som ändå komma skall, hålla tummen
på ögat på våra polismyndigheter, framför allt i de större
städerna.

Under förhoppning att processkommdssionen snarast möjligt
-— jag understryker ännu en gång orden »snarast möjligt» — måtte
komma med sitt förslag, ber jag med denna motivering att få yrka
bifall till regeringsförslaget, och alltså till den socialdemokratiska
reservationen vid utskottets betänkande.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Erikssoni Grängesberg: Herr talman! När man såsom
icke jurist utan endast såsom lekman har tagit del av de skäl,
som hava förebragts i propositionen, i motioner och i debatten här i
dag såväl om detta ärende som vid interpellationssvaret, får man ett
intryck utav att man står inför ett invecklat problem, och att det är
många hänsyn, som måste tagas vid en lagstiftning i ämnet. Jag
tror, att många i likhet med mig ha en bestämd känsla av att det
näppeligen går för sig att ordna förundersökningen och de svåra
problem, som stå i samband därmed, utan att man åtminstone har
bestämt riktlinjerna för en blivande domstolsreform, när det gäller
.brottmålsprocessen. Då man nu kommit till denna uppfattning på
grund av de synpunkter, som från olika håll ha blivit framförda, står
den frågan i alla fall kvar: Kan man ingenting göra för att åtminstone
i någon mån skydda de medborgare, som på för svaga grunder
bliva häktade?

Lördagen den 13 maj, f. in.

43 Nr 36.

Regeringen liar i den kungl. propositionen framlagt förslag till
föreskrifter om fixerad minimitid mellan häktning och första domstolsförfarande.
Dessa föreskrifter skola gälla även de större städerna
och innebära för landsbygden en förkortning av den tid, som
redan finnes föreskriven. Mot detta förslag hava invändningar rests
dels av lagrådet, dels av utskottet och dels av talare här i dag. För
■egen del kan jag icke finna annat, än att den förkortning, som regeringsförslaget
påbjuder för landsbygden, har ett betydande värde,
■ett värde, som det synes mig, att riksdagen icke får skjuta åt sidan.
,Vad städerna beträffar, har ju den siste ärade talaren med exempel
visat, hur liäktningsrätten här i Stockholm och i andra större städer
bär missbrukats. Då det nämligen gått så lång tid mellan häktning
och första domstolsförfarandet, som han påpekade, måste man
.såga, att det föreligger ett missbruk. Att man i lag får bestämmelser
om att icke längre tid än ett visst antal dagar får förflyta från
<let en person blivit häktad och till första domstolsförfarandet, hör
väl ändå till den mest elementära lagstiftning på detta område. Nog
bör väl en medborgare ha så mycken rättssäkerhet i samhället, att
han icke kan hållas i fängsligt förvar hur länge som helst, utan att
han inför öppen ridå blir anklagad och en ojävig domare får pröva
häktningen.

Sedan jag hört debatten i dag och tagit del av alla de skäl, som
blivit anförda, kan jag omöjligen finna annat, än att skälen för ett
bifall till regeringens förslag väga mer än skälen för avslag. Visserligen
kan man ju tänka sig, att anhållningsrätten kommer att användas
i större utsträckning, för att man skall slippa säga, att en
person är häktad, men justitieministern har ju uttalat den meningen,
att våra myndigheter ha möjlighet att stävja detta, och att man nog
skall kunna råda bot på den saken.

Såsom skäl för avslag har man vidare anfört att den korta tid,
som skall förgå till första rättegångsdagen, icke medger tillräcklig
undersökning, utan att det sedan blir ett uppskov i onödan vid domstolen.
Jag medger^ att det i en hel del fall kan bli så, men jag vill
erinra om att enligt rättsstatistiken för senaste året var det enligt
en uppgift, som jag i dag såg i tidningen, icke mindre än omkring
800 personer, som frigåvos vid första rättegångstillfället. Ungefär
hälften av dessa fall förekommo på) landsbygden, där för närvarande
21 dagar kunna förgå från häktningen till första rättegångstillfället.
Då det under ett år kan vara så pass många personer, som bli häktade,
och där det icke föreligger större bevisning, än att de vid första
rättegångstillfället omedelbart friges, är det väl ändå statens plikt
att se till, att häktningstiden blir så kort som möjligt. Icke heller
är det försvarbart att ha det ställt som nu är i våra större städer,
att en person kan hållas häktad månader före första inställelsen för
domstol.

Den debatt, som förekommit här i dag, synes mig till fullo visa,
icke blott att regeringsförslaget bör kunna antas, utan att det är av
den art, att det bör antas av riksdagen, då det i alla händelser ger
medborgaren ökat frihetsskydd. Alla äro ense om att mycket mera

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
rn. m.
(Forts.)

Nr 86. 44

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang. behövs, än vad regeringsförslaget innebär. Man bör reglera alla de
för rannsak- förhållanden, som vi nu ha diskuterat, men då man icke kan nå allt,
ning med häk- måste man gorå det, som nu kan göras, även om det kan anses ringa
tad m. m. i förhållande till vad som verkligen är behövligt på detta område,
(Forts.) Jag vädjar därför till kammaren att bifalla regeringsförslaget, d. v. s,
den reservation, som är avgiven av herr Larsson m. fl. Jag har den.
bestämda uppfattningen, att man därmed dock har gjort en insats,
för att öka rättsskyddet, även om insatsen icke har den betydande
verkan, som man skulle önska,

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till herr Larssons
in. fl. reservation.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Herr stats rådet

och chefen för justitiedepartementet framhöll mycket starkt
i sitt anförande, att erfarenheten ådagalagt, att det icke går att genomföra
en särskild lagstiftning angående förundersökningen. Jagtillåter
mig att bestrida riktigheten av detta påstående. Det är visserligen
sant, att ett par förslag angående processreformej icke första
gången vunnit riksdagens bifall, men när ett förslag fallit här i
riksdagen händer det icke sällan, att det lyckas bättre, då man försöker
en gång till. För övrigt vill jag erinra att nya lagberedningen,
som grundligt sysslat med denna fråga och som ingalunda kan frånkännas
erfarenhet på området, yttrat, att ju längre den trängt in i
frågan, desto klarare hade det stått för beredningen att den rätta
vägen just^vore de partiella reformernas väg. Icke heller lärer väl
herr statsrådet vilja frånkänna högsta domstolen och lagrådet erfarenhet
vid bedömandet av denna fråga, och de ha ansett, att den
råtta vägen att gå fram just vore den, som lagberedningen anvisat
och som utskottet nu föreslår.

Jag skulle för min del snarare vilja säga, att det i viss mån
är en teoretisk betänklighet, som man anför, då man säger, att man
icke kan bryta loss en så viktig del av straffrättsreformen som förundersökningen.
Det måste ju för övrigt erkännas, att det i och för
sig är riktigt och tilltalande att utarbeta ett förslag till reformer
på ett stort område i dess helhet.

Emellertid vill jag i detta sammanhang nämna, att utskottet»
mening i denna fråga dock delas även av en och annan teoretiker.
I det avseendet vill jag erinra, att den person, som för närvarande
förestår lärostolen i processrätt vid Stockholms Högskola, ägnat
mycken tid åt spörsmålet om förundersökning i brottmål och om de
rätta riktlinjerna för en lagstiftning på området. Han har därvid
kommit till det resultatet, att det viktigaste i denna fråga är 1)
grundlig reform av åklagare- och polisväsende och 2) i samband med
genomförandet av denna reform, reglering i lag av sättet för den förberedande
undersökningens bedrivande. I en artikel, som jag här
har i korrektur, varnar han uttryckligen för den politik, som underhänvisning
till den framtida större processreformen går ut på att
förhindra partialreformer. Han säger slutligen, att den svenska processreformens
väg heter program och delreformer fram till den nya

Lördugen den 13 maj, f. in. 45

kodifikation, som om några decennier kan sammanföras i en ny rättegångsbalk.

De tre talare, som senast ha haft ordet, ha, såvitt jag kunnat
finna, erkänt de vådor, som äro förenade med ett bifall till den kungl.
propositionen, men icke desto mindre förorda de, att andra kammaren
skall antaga detta förslag. De ha i något olika ordalag men,
■efter vad jag kan förstå, dock enstämmigt erkänt, att man icke genom
propositionens antagande uppnår någon avsevärd förbättring
i de missförhållanden, som nu kunna inträda därigenom, att vissa
polismyndigheter ibland godtyckligt hålla misstänkta personer anhållna.
Det föreföll mig, som om åtminstone två av talarna t. o. m.
•erkände, att det efter denna lags antagande kanhända kommer att
förekomma ännu värre missförhållanden i fråga om anhållningsinstitutets
tillämpning än förut, men ändå voro de så välvilliga, att
■de ville tillstyrka propositionen.

Herr Kilbom har under det att han förordade propositionen inlåtit
sig på en kritik av herr Löfgrens motion och i sammanhang därmed
kommit fram till ett avstyrkande av utskottets hemställan.
Jag vill i anledning därav erinra, att utskottet ingalunda ställt sig
solidariskt med herr Löfgrens motion utan avstyrker bifall till
•densamma.

Herr Vennerström och i viss mån även herr Eriksson i Grängesberg
och herr Kilbom medgåvo nödvändigheten av reformer snarast
möjligt på detta område. Tro herrarna verkligen, att man lättare
åstadkommer de reformer av förundersökningen, om vars behövlighet
vi alla äro ense, genom att nöja sig med Kungl. Maj:ts förslag,
.som icke alls berör den viktiga frågan om anhållningsinstitutet, än
.genom att antaga utskottets framställning om att snarast möjligt få
förundersökningen ordnad?

Herr Vennerström hoppades ju visserligen, att debatten skulle
giva ^en viss fingervisning icke endast åt processkommissionen utan
också åt våra polismyndigheter. Jo, jag tackar jag! Det vore naturligtvis
väl, om vad som här yttrats under diskussionen sedan
skulle komma att inverka även på det sätt, varpå polismyndigheterna
handhava sin tjänst. Men det är väl så, att högst få polismyndigheter
besvära sig med att läsa riksdagsprotokollen, och den redogörelse,
de genom tidningarna få för vad som här förekommer, lär
val vara allt för kortfattad och summarisk för att kunna tjäna som
någon som helst ledning.

Jag tycker sålunda ändå, att just det erkännande, som de sista
talarna hava givit av de bestående, allvarliga missförhållandena på
detta område, borde vara ett kraftigt skäl för att också antaga utskottets
hemställan, som mer än något annat nu föreliggande förslag
går ut på att snarast möjligt få dessa .missförhållanden avlägsnade.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Herr talman! Jag tror nog, att det är flera än
jag bland, dem av kammarens ledamöter, som icke hava lagutskottsårenden
till någon specialitet, men som ändå med stort intresse åhört

Nr Sfi.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

Nr 86. 46

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

denna debatt för att bilda sig ett omdöme om vad som kan vara riktigt
i den föreliggande frågan, vilka kommit till den uppfattningen^
att man måste känna sig tveksam om, huruvida icke lagutskottet här
egentligen företräder övervägande en juridisk-formalistisk, ganska
förbenad ståndpunkt beträffande detta ärende. Och det förvånar
mig, att lagutskottets ärade ordförande, som brukar ha öppet sinne
för realiteter, låtit fånga sig på den linje, som utskottsmajoriteten
givit sig in på.

Saken ligger ju så, såvitt jag förstår, att här ifrån alla håll erkänts,
att stora missförhållanden äro för handen. Och dessa missförhållanden
beröra olika sidor ifråga om processen och häktningen.
Man har då naturligtvis att göra sig den frågan: hur skall man komma-
till en ändring och förbättring på detta område? Då börja juristerna
att tvista. En säger, att vi böra genomföra de förändringar
till det bättre i häktningsförfarandet, som äro möjliga. En annan
sida säger, att förundersökningen är det absolut viktigaste härvidlag.
Och så börja dessa uppfattningar att brottas med varandra med
påföljd, att det blir ingenting gjort, utan missförhållandena komma
att kvarstå både på det ena och det andra området.

Jag skulle icke hava begärt ordet här, om jag av debatten kunnat
bli övertygad om att det förefunnes någon som helst utsikt till
att man under en nära liggande framtid. kunde få någon reform på
detta område, ifall man nu avslår regeringens förslag. Men det ärfaktiskt
så, herr Pettersson i Södertälje, att ni kunna icke ett ögonblick
på allvar ställa i utsikt någon snar reform på något av dessa,
områden, om ni avslå detta förslag. Skulle vi koppla reformen
samman med förundersökningsfrågan. då tyckas alla vara överensom
att detta måste föranleda ett betydligt uppskov på grund av att,
en reform på förundersökningens område måste sammanhänga med
en omläggning och förbättring av åklagarväsendet. Och det hava vi
icke i fickan; det tar en betydande tick Och skola vi ga den andra:
vägen, så har det ju påvisats av reservanterna här, att den tanken
varit uppe i lagutskottet, att man för att'' komma till en snar reformskulle
så att säga bryta ut denna detalj av processreformen och ge.
processkommissionen direktiv att taga upp den delen av frågan separat
och försöka få den igenom. Men det lär vara så, att.denna detalj
omfattar ungefär tre fjärdedelar av processkommissionens arbetsuppgift
på detta område, och därför har man i utskottet kommit:
till det resultatet, att den vägen icke lär vara framkomlig. Medansålunda
juristerna stå och tvista om, huruvida man skall ta häktningsreformen
för sig eller låta förundersökningsreformen. gå före,,
eller om man skall koppla ihop dessa båda saker, så blir ingenting
gjort på området under avsevärd tid framåt. Det är resultatet av
denna juristernas ståndpunkt.

Här finnas måhända många, som tycka, att det icke gör så mycket,
hur man hushållar med människor, som äro häktade eller äro i
det predikamentet, att det kan finnas anledning att häkta dem. Men.
när man av statistiken och domstolsreferaten ser, huru ofantligt:
många gånger människor bli häktade onödigt eller också på sådana»

Lördagen den 13 maj, f. m.

47 Nr 3G.

grunder, att domstolen friger dem, kan jag ieke vara med om att
betrakta denna sak såsom en bagatell. Är det sant, som det uppgivits,
att det är ungefär 16 personer i veckan, som i Sverige bli häktade
onödigtvis — jag har icke haft tillfälle att kunna kontrollera
uppgiften, men jag hörde herr Eriksson i Grängesberg återgiva siffran
800 per år — så är det en allvarsam sak detta. Och jag tycker,
att det är oförsvarligt, att medan herrar jurister slåss om den ordningsföljd,
i vilken reformerna skola genomföras, skola människor
oskyldigt lida för detta.

Av allt vad jag här hört synes det mig framgå, att det icke kan
medföra nagra som helst allvarliga nackdelar att taga regeringens
föreliggande förslag. De nackdelar, som äro åberopade av utskottet
och dess ordförande och särskilt då framhållandet av att förslagets
antagande skulle medföra längre anhållningstid, och att anhållandena
skulle komma att florera i större utsträckning än hittills, kan man
råda bot för på andra och enklare vägar.

En reform. måste sålunda, såvitt jag förstår, gå på den linje,
som Kungl. Maj:ts förslag går, nämligen att inskränka den tid, som
förflyter, innan den häktade första gången ställes inför domstol,
samt tiden mellan rannsakningarna. Varför skola vi icke våga ta
detta? Det förstår jag icke. Jag förstår, att juristerna alltid kunna
komma i haret pa varandra. Men att vanliga, civila människor,
som tänka mera oförvillat, om jag får använda det omdömet, skulle
på detta sätt förkasta en reform, som är sakligt grundad på de skäl,
som här framkommit, det är för mig obegripligt.

Herr talman! Jag brukar aldrig blanda mig i lagutskottsärenden.
Men jag tycker, att det ligger något upprörande i detta,
att en reform skall undanskjutas för rena formaliteter och för ett
rent byråkratiskt-juridiskt betraktelsesätt. Och därför vill jag, herr
talman, yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av
herr Jacob Larsson in, fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Engberg, Hedvall,
Paulsen och Törnkvist i Bjuv.

Herr Leo: Herr talman! Det yttrande, som utskottets ordförande
senast höll, nödgar mig att säga ett par ord, som emellertid
skola bliva mycket korta.

Utskottets ordförande försökte att emot processkommissionens
i dess skrivelse till justitieministern uttalade uppfattning ställa upp
eu juridisk vetenskapsman här i Stockholm, docenten vid högskolan
Åke Hassler, och sade, att Hassler har i motsats till processkommissionen
den meningen, att partiella reformer på rättegångsväsendets
område böra ske. Hasslers uppfattning är, sade ordföranden, program
och delreformer. Ja, det är alldeles riktigt, jag har också sett,
att docenten Hassler har framställt som sin uppfattning, att man
bör hava som arbetslinje här program och delreformer, d. v. s. man
skall framlägga för riksdagen och för allmänheten ett program för

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med häktad
in. m.
(Fora.)

Nr 36. 48

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsak■ning
med häktad
m. m.
(Forts.)

huru hela frågan om straffprocessen bör lösas, grundlinjerna för
straffprocessen, och därefter bör man införa partiella reformer, i den
mån så kan ske och så befinnes lämpligt.

Jag finner för min del, att det ligger mycket förnuft i denna
uppfattning, men icke kan utskottet åberopa den till stöd för sitt
utlåtande. Ty utskottet har gjort något helt annat: utskottet har
avvisat tanken på program och endast begärt delreformer. Det är
en uppfattning, som står i strid mot både processkommissionens och
docenten Hasslers mening.

Vidare frågade ordföranden, om man trodde, att man lättare
skulle kunna nå sitt mål genom att, som reservanterna gjort, förorda
framläggandet av en grundlinje för hela straffprocessen först,
innan man ginge till några delreformer. Ja, jag har den bestämda
meningen, att man lättare når ett resultat på den vägen, ty det
har visat sig gång på gång, att riksdagen icke vill gå med på att
antaga delreformer i detta avseende, den har avvisat dem, och man
har ingen garanti för — vi se nu, huru man så gott som enhälligt
från alla håll avvisat det Löfgrenska förslaget till förundersökning
— man har ingen garanti för, att ett nytt lagförslag om förundersökning,
som eventuellt om några år förelägges riksdagen, då blir av
riksdagen antaget. Departementschefen har 1911 vid tillsättandet
av processkommissionen, och riksdagen har gjort det senare i samband
med beviljande av medel till processkommissionen, som sin mening
uttalat, att man ville se grundlinjerna för processreformen framlagda,
innan man ville vara med om att gå på några bestämda förändringar
i processen. Jag har därför som sagt den meningen, att
vi lättast och snabbast nå ett resultat på den väg, som reservanterna
förorda.

Vidare påstod utskottets ordförande, att de talare, som uppträtt
till förmån för den kungl. propositionen, hade erkänt de vådor, som
ett bifall till den kungl. propositionen skulle medföra ifråga om
anhållanden. Jag ber att för min del få protestera däremot. Jag
har i varje fall icke erkänt, att den kungl. propositionen medför några
vådor i det fallet, jag har tvärtom uttryckligen sagt, att jag anser,
att de farhågor, som utskottet uttalat, äro ogrundade och i varje fall
fullkomligt obevisade och jag har sagt, att om det skulle visa sig,
vilket man icke vet, att man ifrån polis- och åklagarehåll skulle vilja
missbruka det där anhållandeinstitutet, som man har mera privat
infört, så lärer icke varken justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller regeringen sakna makt och medel att förhindra ett sådant
missbruk.

Jag ber således, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag vill endast
rätta ett par missförstånd av herr Leo.

Först och främst påstod herr Leo, att utskottet i sitt utlåtande
avvisat framläggandet av ett program för straffprocessreformen. Detta
är icke riktigt. Utskottet har avvisat den meningen, att lag -

Lördagen den 13 maj, f. m.

49 Nr 8ti.

stiftning1 rörande förundersökning skulle ovillkorligen genomföras i
samband med lagstiftning rörande hela straffprocessen. Detta utesluter
visst icke, att ett förslag till lag rörande förundersökning
framlägges parallellt med ett program för en fullständig straffprocessreform.
Ett annat missförstånd råkade herr Leo ut för, då han
trodde, att jag sagt, att alla föregående talare och också han skulle
i viss mån hava erkänt en olägenhet, som fortfarande skulle vara
rådande med tillämpningen av anhållandeinstitutet, ifall Kungl.
Maj :ts förslag bifölles. Jag sade nog — jag är nästan säker därpå
— »de tre sista talarna», med vilket uttryck jag avsåg herrar Kilbom,
Vennerström och Eriksson i Grängesberg men icke herr Leo.
Att herr Leo intagit en mera avvisande hållning i denna punkt, har
icke undgått mig.

Till sist skulle jag kanske säga något till herr Rydén. Han
ville, med sådana starka uttryck som »byråkratisk formalism» och
»benhårt juristeri» eller vad det var slå. ned den mening, som jag
här har förfäktat. Jag vill i anledning därav till herr Rydén hemställa,
huruvida det verkligen kan anses vara juristeri och formalism,
om man pekar på den fara, som fortfarande obestridligen kommer
att föreligga, att polismyndigheterna kunna missbruka anhållandeinstitutet.
Det är mot bakgrunden av den fara, som utskottet yrkat
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om lagstiftning snarast
möjligt i det stycket.

Herr V ennerström: Herr talman! J ag var icke inne,

då herr Pettersson i Södertälje hade ordet sista gången, men det
har sagts mig, att han åberopade vad jag yttrat som bevis för fruktan,
att det skulle föreligga vådor i fråga om anhållandesystemet
även efter antagandet av det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt.
Jag vill i det fallet korrigera herr Petterssons i Södertälje uppfattning,
då den uppenbarligen bygger på en missuppfattning. Jag erkänner,
att det finnes en teoretisk förutsättning för denna våda,
men jag sade å andra sidan, att jag ansåg dels ett kraftigt ingripande
från justitieombudsmannen och justitiekanslern och dels den allmänna
uppmärksamhet, som denna debatt har fäst på frågans vikt
för den allmänna rättssäkerheten, komma att göra, att polismyndigheterna
säkerligen komma att hålla sig i styr, intill dess reformen
verkligen kommit till stånd.

Herr Åkerlund: Herr talman! Detta kan icke anses vara
någon partifråga. Men då det är fullt konstaterat, att på detta
område svåra olägenheter gjort sig gällande mångfaldiga gånger,
har jag jTterst svårt att förstå, att man icke skall vidtaga de åtgärder,
som regeringen har föreslagit. Det är ju sant, att man
behöver så mycket som möjligt sammankoppla lagstiftningen, men
här anser jag en så viktig fråga föreligga, att man därvid får göra
en särställning och taga förslaget för sig. Detta gör, att jag ovillkorligen
anser mig pliktig att yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr SO.

Any.

lag om liden
för rannsakning
med häktad
m. m.
(Forts.)

4

Nr 86. 50

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

lag om tiden
för rannsakning
med håle
tad m. m.
(Forts.)

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr Jacob T. Larsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den senare propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å första lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 20, bifaller den
av herr Jacob T. Larsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 93 ja mot 77 nej; och hade kammaren
alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den av herr
Jacob T. Larsson m. fl. avgivna, vid ''utlåtandet fogade reservationen.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av herr
Vennerströms motion, nr 186, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
meddelande av särskilda, enhetliga bestämmelser i fråga om
domares utbildning m. m.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 186, hade herr Vennerström föreslagit,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning, huruvida utan avvaktan å den nya rättegångsordningen
särskilda, enhetliga bestämmelser borde meddelas i fråga
om domares utbildning, domstolarnas rekrytering, befordringsväsendet
vid domstolorna och därmed sammanhängande spörsmål.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Eriksson i Stockholm,
Lagerkvist, Ericson i Boxholm och Sjögren, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att andra kammaren måtte i anledning av
ovanberörda motion för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, huruvida utan avvaktan å den
nya rättegångsordningen enhetliga bestämmelser borde meddelas i
fråga om domares utbildning och domstolarnas rekrytering jämte
därmed sammanhängande spörsmål.

LörJagcn den 18 maj, f. in.

51 Nr 80.

Efter föredragning'' av utskottets hemställan yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag erkänner

mig sakna förutsättningar att diskutera en fråga av den innebörd
som den ''nu föredragna. Jag har ju aldrig haft någon beröring med
rättsväsendet, vare sig direkt eller indirekt, men det är självfallet,
att då jag haft att ta ställning till frågan inom utskottet, har jag
måst försöka att efter bästa förstånd fatta ståndpunkt. Och jag
har därvid icke kunnat inta någon annan ståndpunkt än den, som
framgår, av utskottets utlåtande. Som kammarens ledamöter finna,
ha nämligen jag och mina partivänner reserverat oss mot utskottets
hemställan och kommit till ett annat resultat, nämligen i huvudsak
en tillstyrkan av den i ärendet väckta motionen.

Då vi så gjort, finnes det emellertid icke någon som helst politisk
bakgrund till denna vår ståndpunkt. Man skulle möjligen kunna
tro detta, därför att klyvningen inom utskottet gått efter partilinjer.
\ i reservanter se i denna fråga, som jag nyss sade, icke något som
helst av politik. Vi anse, att frågan om rättskipningen är en fråga,
som är så viktig, att man måste taga ställning till den, oavsett vilken
ståndpunkt man har i politiskt avseende.

Nu kan man ju tvista, huruvida det är lämpligt att vid den
tidpunkt, som vi befinna oss uti, vidtaga några åtgärder i det syfte,
som den väckta motionen innebär. Som vi redan förut vid flera tillfällen
under dagens debatt hört, pågår ett arbete på reformering
av vår processordning, och man skulle då möjligen kunna säga, att
frågan, huruvida några åtgärder böra vidtagas för att åstadkomma
enhetliga grunder för domarnas utbildning bör anstå, till dess att resultatet
av processkommissionens arbete föreligger. Det torde också
vara så, att det är närmast det förhållandet, att processkommissionen
är sysselsatt med frågan om processordningen, som gjort, att utskottsmajoriteten
ansett, att några som helst initiativ icke nu böra
tagas rörande detta spörsmål. Vi reservanter anse emellertid, att
frågan om processordningen icke alls är avhängig av den fråga,
vi nu behandla, utan vi anse, att i varje, fall ett initiativ i det föreliggande
spörsmålet bör tagas av riksdagen. Det förefaller oss, som
om det snarare skulle ligga så till, att man med hänsyn till den
processordning, som vi ha, som är sådan, att organisationen av
domstolarna faktiskt är olika i härdasrätterna och stadsdomstolarna,
kan. anse, att dessa förhållanden äro särskilt ägnade att påkalla ett
initiativ, så att utbildningen av domare och domstolarnas rekrytering
kan ske efter enhetliga normer. När man ser på förhållandena i utlandet,
särskilt i vissa europeiska länder, där det finnes klara och distinkta
bestämmelser utfärdade rörande utbildningen för de personer,
som skola ägna sig åt domareverksamheten, framträder detta
behov ännu tydligare.

Det socialdemokratiska partiet har ju på sitt program även en
punkt om folkligt inflytande på rättskipningen. Det förefaller mig
vara ett led i dessa strävanden att bifalla den motion, som herr
Vennerström väckt, ty det synes mig, som om det skulle vara ägnat
att stärka den folkliga rättsuppfattningens inflytande på rättskip -

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Kr 36. 53

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 13 maj, f. m.

ningen, därest man hade en ovillkorlig skyldighet att tillse, att alla
de, som skola ägna sig åt domareverksamhet, {inge på ett synnerligen
intimt sätt taga del av den allmänna rättsuppfattning, som lever
på folkets djup.

Det är ur dessa allmänna synpunkter, som vi reservanter ansett
oss i huvudsak böra biträda den i ämnet väckta motionen. Emellertid
har i reservationen insmugit sig en felaktighet, i det att mellan
sista ordet på tredje raden i klämmen och fjärde raden två ord bortfallit,
nämligen orden »om utredning». Jag tillåter mig sålunda
hemställa, att kammaren måtte bifalla reservationen med den ändring,
•att klämmen må erhålla följande, lydelse:

att andra kammaren måtte i anledning av herr Vennerströms
motion, nr 186, för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majrt hemställa om utredning, huruvida utan avvaktan
å den nya rättegångsordningen enhetliga bestämmelser borde meddelas
i fråga om domares utbildning och domstolarnas rekrytering jämte
därmed sammanhängande spörsmål.

Herr Ros: Herr talman! Den föregående ärade talaren sökte
i sitt anförande visa, att goda skäl föreligga att begära en utredning
i detta ämne. Vi ha för vår del ansett, att processkommissionen
säkerligen kommer att upptaga denna fråga till behandling och att
det förefinnes vissa svårigheter att, innan man vet, vad denna processreform
kommer att innebära, göra något åt saken. Våra domare
åtnjuta och ha sedan gammalt åtnjutit det största förtroende och
tillit, och jag tror, att man i allmänhet kan säga, att de uppfylla
de krav, som man ställer på en god domare. Skulle emellertid detta
förhållande ändra sig och det visa sig, att en bättre utbildning skulle
behövas av våra unga domare, så är jag fullt förvissad om. att justitieombudsmannen
i enlighet med sin instruktion skall ha sin uppmärksamhet
fäst på saken och då föreslå de åtgärder, som äro av behovet
påkallade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag ber att först få
uttala min tacksamhet för den behandling, som utskottet ägnat min
motion. Jag finner med stor tillfredsställelse, att utskottsmajoriteten
i det väsentliga instämt i de synpunkter, som framlagts från
min sida. Utskottet säger, att det delar motionärens allmänna uppfattning
rörande betydelsen av en riktig domareutbildning, och utskottet
säger vidare, att denna utbildning bör äga rum enligt rationella
grunder, samt att-, såvitt möjligt, enhetliga bestämmelser
höra meddelas rörande domareutbildningen och domstolarnas rekrytering.
D. v. s. utskottsmajoriteten bär haft vänligheten att instämma
i och rent av understryka de sakliga synpunkter, som från
min sida anförts i motionen.

Anledningen till att utskottet efter detta instämmande i det väsentliga
i min tankegång ändock hamnar på den rena avslagslinjen

Lord ngen deri 13 maj, f. in.

53 Nr 30.

ligger huvudsakligen i rent formella skäl. Det är icke sakskäl, som
äro de avgörande, utan det är formskäl, som för utskottsmajoriteten
varit de bestämmande, då den sagt nej till en hemställan om utredning
i motionens syfte. Dessa formella skäl ha sedan utvecklats närmare
i största möjliga korthet från den föregående talarens, herr
Ros’ sida. Han yttrade -— liksom även utskottet — att man anser,
att processkommissionen kan och bör oavsett en hemställan från
riksdagen upptaga en utredning och framlägga förslag i motionens
syfte. Då vill jag rikta den frågan till herr Ros såsom talesman
för utskottsmajoriteten: var finnes anledningen till denna visshet

från utskottets sida? Det är icke mig förunnat att pejla hjärtan och
njurar, och det förefaller mig, att icke ens den ärade utskottsledamoten
har förmåga att pejla hjärtan och njurar hos denna processkommission,
som närmast har att utarbeta och framlägga förslag.

Jag gör ytterligare den frågan, om tilläventyrs kommissionens
instruktion med full klarhet säger, att kommissionen verkligen skall
upptaga dessa frågor till behandling. Jag tror icke, att denna instruktion
är sådan, och jag kan icke gå med på denna uppfattning,
förr än jag erhållit full visshet om att herr Ros och utskottsmajoriteten
har rätt i detta fall.

Sedan kan man göra den frågan, om kommissionen själv genom
sin ordförande eller andra intresserade ledamöter har lämnat utskottet
visshet om att kommissionen verkligen kommer att upptaga denna
fråga till behandling. Om jag icke är felaktigt underrättad, har
utskottet muntligen förhört sig hos kommissionens ordförande, och
han har sagt, att han icke kan lämna något utlåtande i frågan. Men
ifall nu kommissionen verkligen vore viss om att den skulle upptaga
denna fråga till behandling, så förefaller det mig tämligen
självklart, att kommissionen genom sin ordförande skulle ha meddelat
denna sak till utskottet. Så har emellertid icke skett, och jag
kan icke tolka detta uttalande från kommissionens ordförande på
annat sätt, än att riksdagen har fullständig frihet att avgöra denna
fråga fullkomligt efter eget skön.

Jag hade nyligen ett muntligt samtal med en man, som utfört
ett stort arbete inom processkommissionen, och han yttrade, att han
för sin del icke hade något att invända mot att riksdagen fattade
positivt beslut i denna fråga. D. v. s. gent emot sakskälen voro de
formella skäl, som från utskottsmajoritetens sida anförts, icke hållbara
såsom motivering för ett avstyrkande av motionen i fråga.

Sedan kan man tilläventyrs anföra, vad som även något kom
fram i herr Ros’ anförande, nämligen att man bör avvakta processkommissionens
utlåtande om hela det stora, väldiga processreformprojektet.
Jag har i det fallet en motsatt tankegång. Man vet
icke, huru snart den stora processreformen kommer före eller ens,
om dessa frågor kunna komma samtidigt. Jag har tvärtom den uppfattningen,
som jag tror vara sakligt motiverad, att frågan om domares
utbildning bör komma före den stora processreformen. Ty
den processreform, som vi väntat länge på, blir icke något annat än
ett vackert skal utan inre innehåll, såvida icke Sveriges domarekår

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Hr 36, 54

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

står i jämnhöjd med och är kvalificerad för den nya, omfattande
processreformen. Jag menar, att om det skall skapas ett nytt innehåll
genom denna processreform, som komma skall, skall detta skapas
av den anda, som Sveriges domare äro mäktiga att ingjuta i lagkonstruktionen
eller lagorganisationen. Detta gör, att från min synpunkt
bör domareutbildningen gå före, så att man får väl kvalificerade,
praktiskt inriktade domare, som ha ögon och öron öppna för
den nya processreformens ingripande betydelse.

Jag tror, att denna min åskådning vinner en betydande styrka
av erfarenheterna från andra länder, särskilt Österrike. Om jag
icke har den saken om bakfoten, förhåller det sig så, att då den nya
processreformen där tillkom, befanns det nödvändigt att sätta en del
gamla domare i disponibilitet och pensionera dem, därför att de icke
voro fullt i nivå med den nya anda, som den nya reformen krävde.
Och jag kan ytterligare säga till herr Ros, att jag har en diger
lunta lagsamlingar från Österrike, där det står yttrat något om den
parlamentariska behandlingen av frågan om denna tjänsteutbildning.
Där står uttryckligen, att man inom parlamentet ansåg, att lösningen
av frågan om domareutbildningen sammanhängde på det intimaste
med lösningen av frågan om processreformen. Jag tror, att
den erfarenheten bör kunna medverka till, att vi även i vårt land
må våga att pröva frågan om domareutbildningen, innan vi erhålla
den stora processreformen på bordet.

Sedan kan den frågan uppställas, vad det är för oerhörda nyheter,
som min enkla motion innebär. Den är visst icke någon prickning
av domarna, icke något misstroendevotum mot dem, utan det
står klart och tydligt utsagt, att man icke vill kasta sten på Sveriges
domarekår, som säkerligen står högt. Men det är önskligt, att domarutbildningen
i vårt land blir så långt möjligt så lagd, att _ de
blivande domarna stå i intimaste möjliga och allsidigaste möjliga
rapport med levande livet, med dess praktiska mångfald och alla
de rättsfrågor, som kastas fram av utvecklingen själv.

Den promemoria, som är bifogad utskottets betänkande, sätter
i det fallet fingret på vissa punkter, där en ökad allsidighet på
samma gång som en ökad insats av praktiskt kjume skulle kunna infogas
i vår nuvarande domareutbildning. Där talas exempelvis om att
den blivande domaren borde en tid även idka advokatverksamhet, lära
sig den, så att den skarpt fientliga ställning, som nu finnes mellan
domarna å ena sidan och advokaterna å den andra, skulle till tjänst
för hela samhället kunna försvinna, och att man från båda sidor om
domareskranket kunde ena sig om, att så väl advokater som domare
äro nödvändiga såsom hjälpmedel för en praktisk utformning av
vår rättsåskådning.

Vidare har antytts, att man skulle kunna låta de blivande domarna
även något se på den ansats till en kommunal rättshjälps verksamhet,
som ännu ligger i sin linda, men som enligt min förhoppning
bör komma att utvecklas i hög grad. Den sidan av saken är givetvis
en framtidssak, men jag tror, att även den synpunkten i promemorian
bör tillmätas stor vikt och betydelse.

Lördagen dun 13 maj, f. in.

55 Nr 30.

Sedan liar för det tredje även anvisats i denna promemoria, att
man bör se till, att man vid domareutbildningen bryter isoleringen
mellan de olika rätterna. Och jag tror, att denna sak är så viktig
och av så stor praktisk betydelse, att den bör komma till full lätt
vid den utredning, som begäres i min motion.

Till yttermera visso vill jag säga, vilket ock framgår av promemorians
innehåll, att man i vissa främmande stater, närmast i
Tyskland och Österrike, redan till gagn för deras domareutbildning
vidtagit liknande reformer, som påyrkas i min motion. Där erhåller
den blivande domaren en ganska långvarig utbildning, som omfattar
olika grenar. Han får tillfälle att tjänstgöra på advokatkontor och
komma i mångsidig beröring med rättsväsendets olika delar och de
praktiska synpunkter, som i dessa fall föreligga.

Jag skall sluta mitt anförande med att yrka bifall till reservationen
i den framställning, som den erhöll av herr Eriksson på Stockholmsbänken.
Och jag vill rikta en vädjan särskilt till de kammarens
ledamöter inom olika partier, som tillhöra lantmännens klass.
Jag ville rikta till er den frågan, om icke motionens syfte att gjuta
in en mera praktisk anda inom domarutbildningen, sätta denna utbildning
i närmare beröring med praktiska livets förhållanden, om
icke detta motionens syftemål överensstämmer särskilt med lantmännens
under forna tider ådagalagda synpunkter ifråga om vårt svenska
domstolsväsende och hela vår ämbetsmannakår. Där föreligger
en viss samstämmighet i synpunkter och önskemål, varför jag vill
uttala, den förmodan, att man även från detta håll skall ställa sig
rätt tillmötesgående till reservationen.

Herr Knutsson instämde häruti.

Herr af Ekenstam: Herr talman! För den, som följt med
strömningarna i vår tid, har det varit möjligt att iakttaga, att det
då och då slungas ut, kanske på måfå, ett ord, som blir en paroll eller
ett lösensord. Det betyder icke så myckel i början, men upprepat
och upprepat kommer det att få en betydelse, som kanske icke får
underskattas. Ett sådant ord är nu detta: enhetlighet. Det tyckes
vara något, som är mer än allt annat eftersträvansvärt. Man vill ha enhetlighet
i skolväsendet, man vill ha enhetlighet i utvecklings- och existensmöjligheter,
och man vill ha enhetlighet på både det ena och
det andra sättet. Och nu kommer kravet på enhetlighet i domareutbildningen.
För den, som någon gång på kartan sett på vårt långsträckta
land, är det kanske litet egendomligt att tänka sig, att enhetlighet
i detta land skulle vara en så märkvärdigt lycklig egenskap. Jag tror
för min del, att det nog är så, att vi behöva ha förmåga att efter
de skiftande villkor, som finnas i detta land, anpassa oss. Och därför
får man icke lägga ut förhållandena efter linjal.

Det finnes vid det utlåtande, som föreligger, fogad en promemoria,
där bl. a. promemorians författare har i största korthet redogjort
för, hur det går till med utbildningen av domarekandidaterna.
I det fallet har jag icke mycket att tillägga. Men jag skulle vilja

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Nr 36, 56

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

saga en sak, som han ju kanske icke haft anledning att särskilt
påpeka, och det är, att då den unge juristen slutat sin akademikurs
och kommer ut till en domare på landet, så gäller det visserligen
för honom att pröva betydelsen av den lärdom, som han tillägnat
sig vid akademien. Och det är ju alldeles klart, att innan
han på detta sätt praktiskt kunnat se, vilket värde denna kunskap
har, betyder den ju icke mycket för honom. Men jag vill å andra
sidan saga, att så viktigt det än kan vara, att han på detta sätt
praktiskt får pröva och skaffa sig erfarenheter om vad kunskaperna
duga till, lika viktigt är det också, att han på dessa tingsplatser har
tillfälle att komma nära det levande livet, att se förhållanden, vilka
förut voro honom ganska okända, och på det sättet få en uppfattning,
hur vårt svenska folk på olika orter lever, arbetar och utvecklas.
Den man, som haft en föregående utbildning, som gjort honom
så fullständigt lärd, att han tror, att han i och med detta skall
kunna med säkerhet träffa det rätta i allt, och att han icke längre
behöver lära av vad som möter honom i livet, den blir nog icke
någon lämplig domare.

I viss man gå motionärens och mina åsikter ganska nära varandra.
Men å andra sidan skilja de sig åt avsevärt, och de göra
detta framför allt därför, att motionären påtagligen vill stödja sig
på de åsikter, som äro framlagda i den vid utlåtandet fogade promemorian.
I sitt sista anförande har motionären också tydligt framhållit
detta och klart uttalat, att han strävar efter att på våra svenska
förhållanden överföra främmande staters institutioner. Häremot vill
jag erinra, att den rättskipning, som vi ha här i vårt svenska land,
den domarutbildning, som vi ha, den har organiskt och nationellt
framvuxit ur förhållanden, som vi kunna spåra redan i hedenhös och
som sedermera även under medeltiden klart och tydligt äro synbara.
Detta har varit den grund, varpå vi alltjämt byggt, och jag tror icke,
att vårt svenska folk i allmänhet haft anledning att säga, att det varit
en dålig grund. Tvärtom tror jag nog, att det är med fog, som man
sagt, att rättvisan här hållits högt, att strävan efter att förverkliga
rätten i vårt land har utgjort det höga mål, varefter domarna handlat.
Egendomligt synes mig då vara, att i den nyss omtalade promemorian
en sådan sats kan anföras som denna: Enhetliga bestämmelser
om domarutbildningen förefinnas i alla länder med mera utvecklad
rättskultur. I Sverige finnas icke sådana enhetliga bestämmelser.
Det är sålunda meningen, om vi draga linjerna klara, att Sverige icke
har en utvecklad rättskultur. Är det verkligen sant? Kan det verkligen
vara möjligt, att personer, som sökt intränga i de här rådande
förhållandena, kunna påstå, att den rättskultur vi ha i vårt svenska
land är sämre än och underlägsen den, som man kan finna i andra
länder? Beviset därför har icke vare sig motionären eller promemorians
författare kunnat åstadkomma. Det är därför också som de
kommit in på den efter min uppfattning rätt betänkliga vägen, att
de anse, att de genom lagbud skola kunna ordna och reglera de här
förefallande förhållandena. Lagbuden äro stela och oböjliga, och

Lördagen den 13 maj, f. in.

57 Nr 80.

särskilt då det gäller sådana förhållanden, som här äro ifråga, ha (nhf1£9a bc_
de visat sig mer än ofta opraktiska och olämpliga.^ Jag vill er- ^ämmdetr i
hira om den s. k. domsagostadgan, som visserligen i mångt och myc- jr^a om doket
kan ha varit till nytta, men som dock icke kunde vara i aktiv maresutbildtillämpning
mer än en kortare tid, förrän den fick lov att sättas ur nin9 m■ mspelet.
Om den nu åter blir verksam och skall efterföljas, visar den (Forts.)
dock alltjämt åtskilliga brister, som göra, att den är mycket svår
att efterkomma. Det är därför jag vill påpeka, att vi här i Sverige
hittills icke ha gått den vägen, då vi skulle ordna vår domarutbildning.
Om den domarutbildning, som funnits, svarat någorlunda mot
rättens krav, få vi tänka oss, att den ledning, som funnits, varit god.

Varifrån har den kommit? Då vill jag erinra om, att våra underdomstolar
alltjämt stått under hovrätternas vårdnad. Och hovrätterna
med sina presidenter i spetsen ha haft det uppdraget, att de skulle
muntligen och delvis också genom sina cirkulär leda den domaruppfostran,
som har funnits. De ha gjort detta ^och de ha kunnat göra
det mera effektivt och mjukt och därför också mera lämpligt, än vad
någonsin några lagbud kunnat åstadkomma.

Då vi sålunda verkligen ha en ''nationell grund att bygga på, och
denna nationella grund efter min uppfattning, och jag ^tror efter
de flestas uppfattning, icke har svikit, då det gällt att få fram ett
gott rättssystem, varför skola vi då söka efter andra grundvalar?

Låtom oss bygga på det nationella och det svenska, där vi kunna känna
oss hemmastadda, och där var och en, snart sagt ända från barndomen,
ungefärligen vet, hur han har att söka rättvisa, och de som
ha att utöva den dömande myndigheten också äro besjälade av en
livlig känsla att om möjligt träffa det rätta. Det är därför, som
jag, när man har talat om enhetlighet och på det viset vill gjuta
in allt i en och samma form, finner den faran vara ganska stor att
göra en utbildning av schablonmässig art. Man måste taga hänsyn
till vårt lands och vårt folks egenartade förhållanden, och man
får inte bara efter lagbestämmelser uppdraga en form, efter vilken
allt skall stöpas, man får icke söka toppa dem, som höja sig över
medelmåttorna, och man får heller icke söka att, där det verkligen
finnes någon förmåga att utveckla sig pa ett eller annat sätt, tvinga
in allt i en och samma fåra, utan man måste söka ge en tänkande
och rättssökande man tillfälle att utveckla sig så som det kan vara
möjligt i ett fritt land, och jag tror, att detta sker häst utan nya
lagbud och utan nya lån från främmande länder.

Det är därför, herr talman, som jag för min del anhåller att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

T detta anförande instämde herrar Lindman, Norman, Persson i
Fritorp, Lundqvist, Karlström i Lummelunda, Jönsson i Boa. Sommelius,
Gardell, Johansson i Krogstorp, Winkler, Henrikson, Lithander,
Jonsson i Hökhult, Bengtsson i Kullen. Gustafson i Kasenberg,

Svensson i Långelanda, Andersson i Storegården, Larsson i Kroken,
Gustafsson i Äivsered och Nilsson i Antnäs.

Sr 36. 58

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Herr E n g b e r g: Herr talman, mina herrar! Den sky av

vittnen, som vi sett uppträda kring den siste ärade talarens anförande,
kunde ju kanske vara ägnad att göra en något betänksam, när
det gäller att ge uttryck åt en uppfattning, som rör sig efter helt
andra linjer.

Med allt erkännande av det sympatiska uti den framställning,
som gavs av herr af Ekenstam, och utav de vackra uttryck, som där
funnos för en nationell åskådning, så skulle jag för min del ändå
vilja varna för att i det här stycket börja och blicka tillbaka på,
hur det var i hedenhös och tala om att redan där ha vi att söka
våra nationella traditioner o. s. v. Det gäller väl ändå att se den
här saken något annorlunda än bara som en fråga om tillgodoseende
av nationell värdighet och nationell självkänsla o. s. v. Jag är
den förste att erkänna, att vi kunna med en viss stolthet betrakta
vår rättskultur. Jag vill gå ännu ett steg längre och säga, att
Sveriges historia såsom rättsstat torde vara en bland de vackraste,
liksom den varit en bland de vackraste såsom författningshistoria
i fråga om hög kulturell standard, både rättslig och låt mig säga
allmän politisk. Men det hindrar icke, att man ändå måste inlägga
en alldeles bestämd gensaga mot den uppfattning, som den
siste ärade talaren utvecklade, när han ville göra gällande, att
vår domarkår är så förträfflig, att varje misstanke, att den inte i
alla avseenden skulle följa den absoluta rätten eller rättvisan, är
obefogad. Jag delar icke denna åskådning. Jag har all respekt
för den svenska domarkåren, men är å andra sidan icke blind för,
att, sådant samhället nu en gång är, så har denna domarkår i sin
fostran och i sin utbildning åtskilliga, låt mig säga, skavanker,
som från början göra den i stor utsträckning icke tillräckligt förtrogen
med den sociala sidan av livet, och som därför också vållat,
att den i flera stycken dömer på ett sätt, som nog kan, trots att
den följer alla former, innebära ett uttryck av orättvisa.

Det finnes ett kapitel, som icke blivit vidrört i motionen och
icke heller i utskottets utlåtande, icke heller i den promemoria, som
ligger till grund för reservanternas framställning, och det är den
rent teoretiska utbildning, som våra dagars jurister äga. Herrarna
veta, att den är, om något, enhetlig och likformig. Den är icke utdifferentierad
med hänsyn till de många skiftande uppgifter, som
juristen har att fylla. Det finns ingen skillnad i utbildning för
förvaltningsjurister, för advokater och för domare; de få gå igenom
samma procedur. Det är på den punkten, som man enligt
min uppfattning bör sätta in mera uppmärksamhet att börja med.
Det är enligt mitt sätt att se tydligt, att för sådana, som utbilda
sig till förvaltningsjurister, det bör läggas en helt annan tonvikt
på de ämnen, som där närmast komma i fråga — jag tänker på
förvaltningsrätt, statsrätt och finansrätt — under det att det för
sådana jurister, som utbildas till advokater och framför allt till
domare, borde vara en inriktning redan från början av studierna
därhän, att tyngdpunkten förlädes mera på vad som förekommer

Lördagen deri 13 maj, f. in.

59 Nr 33.

inför domstolsskranket d. v. s. det som anknyter till processen och
straffet än vad som förekommer inom byråkratiens, inom ämbetsmannavärldens
och inom förvaltningsrättens domäner. När den
unge juristen kommer ut och sitter vid domarbordet och där har att
döma människor, jag höll på att säga, till förtappelse eller att frikänna
dem, har att träffa avgörande uti frågor, där det tarvas
det mest ingående övervägande och samvetsgrannhet, ja, då är det
nödvändigt, att han också i sin utbildning har fått med sig på
vägen en möjlighet att kunna där se saker och ting ur olika synpunkter.

. För närvarande är det tyvärr på det sättet, att vår domarkår,
liksom också de flesta andra ämbetsmannakårer, rekryteras ur vissa
samhällsskikt; det blir den förmögnare klassen, som bildar underlaget
i regeln här såsom på andra områden genom att den har
möjlighet att utrusta sina barn för studier och hela den där trallen
fram, tills man är färdig att träda ut och kivas om statsämbetena.
Det är emellertid uppenbart, att detta vållar en viss social ensidighet
i uppfattningen redan från början. Jag vill därmed inte på
minsta sätt ha sagt, att domaren dömer m,edvetet skevt. Men det
finnes situationer, där domaren på grund av hela sin utbildning,
på grund av den miljö, i vilken han har fostrats, på grund av hela
den åskådning, som besjälar denna miljö, är predisponerad att se
saken från början ganska ensidigt. Och det är mot bakgrunden av
detta som det också är förklarligt, att, liksom vi haft en hel del
klasslagstiftning i detta land, vi också haft en hel del klassdomar.
Det är på den punkten, som det säkerligen tarvas att
man sätter in med en reform. Och skulle, jag för min del peka på
ett önskemål redan vid den teoretiska utbildningen, så vore det att
domaren skulle ha grundligare utbildning i kriminalpsykologi, lära
sig förstå brottslingens psykologi, lära sig att icke döma omedelbart
och schematiskt efter lagparagrafernas lydelse med fastställande av
ett brottets rekvisit, som kan vara summariskt, utan lära sig att
se till, hur motiven vuxit och spelat hos den som står inför domarbordet.
Kanske om en sådan utbildning funnits, låt vara endast
teoretisk, den dock skulle kunnat hjälpa till att skapa ett säkrare
bedömande från domarens sida i många fall, där han nu går till
väga rätt så summariskt. Den sidan av saken få vi icke blunda
för.

Vidare skulle jag för min del vilja önska såsom en andra
punkt i denna utbildning, när det gäller domare, en utbildning uti
— om jag får använda ett missbrukat ord -—• sociologi, en utbildning
till förtrogenhet med de sociala synpunkterna på helt annat
sätt, än vad som nu är fallet i den vanliga juristutbildningen. Det
kan icke hjälpas, att det finnes här ibland jurister en skråanda, det
finnes ett juristeriets frimureri, som man icke får vara blind för
att det innebär vissa faror. Men jag tror, att om man redan vid
den teoretiska utbildningen lade an på en differentiering med hänsyn
till de olika verksamhetsfält, som juristerna få, så skulle det

Arts/.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Nr 3(>. (50

Lördagen den 13 maj, f. m.

^ Ang.

enhetliga bestämmelser
i
f råga om domares
utbildning
m. m.
(Forte.)

ha sin stora betydelse. Det har icke alls tagits upp den synpunkten
i den föreliggande, motionen. Men för min del anser Jag den för
närvarande vara långt viktigare än den fråga, som här föreligger.

Jag vill emellertid till herr af Ekenstam säga, att jag finner
det vara en betydande överdrift, när han tyckte sig finna en tendens
till att pa vart svenska nationella träd inympa främmande
grenar ifrån rättsåskådningar och rättskulturer, som icke vore våra.
Jag tillåter mig ända såga, att det är väl att se spöken på ljusa
dagen. Jag har också läst igenom denna promemoria och funnit,
att här är det nog en viss anslutning, icke så liten för resten, till
tyska och österrikiska förebilder. Men de praktiska reformförslag,
;som där framställas, äro dock av sådan natur, att de på intet sätt
kunna kränka vår nationella självkänsla eller i fortsättningen äventyra
de vackra traditioner, som'' herr af Ekenstam åberopade sig
på alltifrån hedenhös.

Jag vill också tillägga, att det är icke enligt min uppfattning
att göra den svenska domarkåren någon tjänst, när man i likhet
med den föregående ärade talaren från början glorifierar denna kårs
medlemmar såsom nära nog ofelbara och vill reservera för dem en
undantagsställning genom att göra gällande, att de stå över sådana
mänskliga svagheter, som vi alla andra dödliga äro utsatta för,
nämligen risken att bedöma situationer felaktigt, risken att fela,
risken att .fälla en orättfärdig dom.

Det synes mig, som om herr af Ekenstam i sin ställning som erkänd
och allmänt aktad jurist skulle göra domarkåren en större
tjänst,, om han vidginge, att det naturligtvis måste i domarens värv
spela in i icke ringa grad, utan i hög grad den sociala syn han kan
ha, hans förmåga att socialt och psykologiskt bedöma de föreliggande
fallen. , Det, går, icke att komma ifrån, att här finnas mycket stora
brister i utbildningen, beroende därpå, att man instuvar hela skocken
från början^ i en och samma form vid universitetet, där det sannerligen
icke, åtminstone ej hittills, funnits så värst stort utrymme för
friare och mera socialt betonade synpunkter i undervisningen. Därför
ä.r^ det enligt mitt^ sätt att se omöjligt att bagatellisera den här
frågan såsom föregående ärade talare gjorde. Jag är villig att medgiva,
och jag medger Öppet, att en reform i den riktning, som här
föreslagits av motionären, har ett visst samband med rättegångsreformen.
Vi,ha, begärt en gång att få se på den kommande reformens
allmänna principer eller allmänna läggning, och däri ingår, såvitt jag
kunnat bedöma saken, som ett väsentligt moment domarens ändrade
ställning i förhållande till nämnden. Jag måste därför säga, att
frågan om domarnas praktiska utbildning hör samman på det intimaste
sätt med den blivande processreformen. Men bortsett från
detta synes det mig ändå, som om motionären eller särskilt författaren
av promemorian pekat på sådana förhållanden, som böra tagas
upp till prövning, och man gör ingalunda saken en tjänst och allra
minst den kommande juristgenerationen en tjänst genom att påstå,
att allt är förträffligt som det är, och att här icke behövas några ändringar.

Lördagen den lo maj, f. in.

61 Nr SG.

Jag är icke så värst entusiastisk vare sig för utskottets hemställan
eller för reservationen, utan för att vara uppriktig skulle jag
nära nog kunna singla slant om dem. Men det är den underordnade
frågan. Den större frågan är, att man säger ifrån, att, vid en
kommande reform på området, vare sig den sker fristående eller i
samband med rättegångsreformen, det viktiga är, att man håller i
sikte, att domaren med sin oerhört vanskliga och oerhört ansvarsfulla
ställning bör få en sådan utbildning, som ger största möjliga
garanti för att de domar han faller äro förestavade av rättfärdighet
och kanske ännu mera av förståelse för hans eller hennes situation,
som han står inför vid domarskranket, så att icke domsluten bli uttryck
för en social blindhet, som gör, att så fort synpunkterna överskrida
den egna miljön, domaren blir ur stånd att behjärta och förstå.
Det är i den riktningen man bör uttala sig. Som ärendet nu ligger,
kan jag icke framställa något yrkande.

Herr Björkman: Herr talman! Den siste ärade talaren

började sitt anförande med termerna »varna» och »inlägga en bestämd
gensaga». Jag ber att fastän kanske i viss mån i annan riktning,
få använda dessa termer: »varna» och »inlägga en bestämd gensaga».
Jag skulle nämligen först vilja varna kammaren för att gå med på
ett bifall till reservationen utan att ha inhämtat vederbörlig utredning.
Ty en sådan utredning har icke kommit till stånd. Processkommissionen
borde åtminstone ha tillfrågats officiellt, så att här
funnits papper på, vilken ställning den intog. Och om kommissionen
icke ansett sig böra svara i sak, skulle man ha fått veta det. Och
om det, utan yttrande från kommissionen, skulle visat sig, att det
behövdes ändock någon viss utredning, skulle den ha skett därigenom,
att man vänt sig till andra vederbörande, som kunnat lämna
en objektiv och saklig utredning. Det hade exempelvis varit synnerligen
lämpligt att i sådant fall vända sig till rikets hovrätter,
vilka ha under sig såväl häradsrätterna som rådhusrätterna, och
det hade också varit lämpligt att inhämta, huruvida justitieombudsmannen
hade för avsikt att åtgöra något i frågan.

Vad jag vidare skulle vilja inlägga en bestämd gensaga mot,
det är en sådan utredning, som utskottet och särskilt utskottets minoritet
velat vara med om. Det säges i utlåtandet, att det vid betänkandet
finnes fogad en av utskottets sekreterare utarbetad promemoria
i ämnet. Jag antar, att om ett utskott begär upplysningar
av sin sekreterare, skall han lämna sakliga och objektiva upplysningar,
d. v. s. i detta fall upplysningar ifråga om domares utbildning,
domstolarnas rekrytering, befordringsväsendet vid domstolarna
etc. Han har lämnat en sådan utredning, men dessutom har han tilllåtits
härvid foga privata reflexioner. Skall ett svenskt riksdagsutskott
begära en utredning, bör det dock vara av vederbörande myndighet
och icke av någon, som händelsevis är sekreterare, och som
kommer med privata omdömen, som det är största tvivel om, huruvida
de äro omdömesgilla eller icke. Här säges i promemorian,_ att
det råder missförhållanden vid Stockholms rådhusrätt och att icke
de unga aspiranterna där ha samma möjlighet att intränga i rättens

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.

(Forte.)

Kr 3G 62

Lördagen den 13 maj, f. in.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

väsen som vid arbetet på ett domarkansli. Vidare talas det om, att
förhållandet mellan domare och rättegångsombud i vissa fall kan
karakteriseras som fiendskap, samt att det icke sällan bland de yngre
juristerna kan spåras en viss rädsla och undfallenhet etc. Det är
icke sådana utredningar utskotten skola begära av sina sekreterare,
utan man måste begära att få fram sakläget. Sedan är det riksdagens
ledamöter själva, som ha att utan sekreterareregemente bestämma
sin åsikt. De böra icke få för sig framlagd en framställning
som icke kan anses vara objektivt riktig. Jag undrar därför i detta
fall icke på, att reservanterna börja sin reservation med att säga:
»att utskottet icke kunnat i detalj bedöma riktigheten av den framställning
och styrkan av de synpunkter, som innehållas uti den av
utskottets sekreterare i ärendet avlämnade promemorian». Ty sådana
svävande omdömen, som där finnas, är det icke lätt att följa med.
Sålunda talas det om, att det skulle vara nyttigt att »tillvarataga
vissa rent personliga egenskaper, som måste anses oeftergivliga för
att kunna rätt utöva ett domarämbete, och fråga uppstår alltså om
sättet att åstadkomma en sådan utbildning, att jämväl dylika egenskaper
komma till sin rätt, och där de eventuellt icke från början
förefinnas, om möjligt bringas i dagen». Vidare säges det, att domarutbildningen
skulle läggas så, att den skulle kunna utgöra en
förberedelse till processreformen i så mån, att genom densamma »kan
skapas en stam av domare, som kunna befinnas väl kvalificerade att
föra ut i levande livet de tankar, som komma att vinna sanktion genom
ifrågavarande reformer». Hur skall domarkåren kunna göras
kvalificerad att föra ut reformernas tankar, innan man vet, vilka
reformer, som skola komma?

Jag har velat inlägga en gensaga mot, att man kommit med ett
dylikt utskottsutlåtande. Här vilja vi ha rena fakta, och sedan få
som sagt, kammarens ledamöter bilda sina åsikter utan att bli lärda
av dem, som äro anställda i ett utskott. Som jag nämnde, har processkommissionen
icke blivit hörd, men om avsikten är, att domarkåren
skall anpassa sig efter de reformer, som kommissionen kan komma
att föreslå, så är det bäst att avvakta dessa reformer. Åtminstone
borde man icke göra någonting, förrän kommissionen fått yttra
sig.

Det har sagts, att det redan nu vore lämpligt att införa vissa
reformer i avseende på domareutbildningen. Man frågar sig, och
min ärade vän på östgötabänken har nyss givit svar på den frågan,
hur det nu är, och om det verkligen kan anses nödigt, att man reformerar
på detta område. Man frågar sig, om det förekommit berättigade
klagomål mot samvetsgrannheten vid prövningen av domares
utbildning och särskilt i avseende på deras bristande kontakt med
livet. Det levande livets gång måste en domare känna, såsom en
talare uttryckte sig. Jag vågar då säga, att den svenska domarutbildningen
från universitetet och framåt är så samvetsgrann, som
man kan tänka sig. Den .senaste talaren antydde, att det var i vissa
fall som det bruste i förutsättningarna för en modern utbildning.
Men för att tillgodose den saken behöver man icke skriva till Kungl.
Maj :t. Det är Kungl. Maj :t, som i första hand ger stadgan angående

Lördagen den 13 maj, f. in.

Nr 3(1.

63

de juridiska examina, och att eftersom det visat sig, att det ena ämnet
efter det andra utvecklats och fått större betydelse, har det gjorts
ändringar i stadgan och den juridiska fakulteten har anpassat examensfordringarna
efter behovet. Därför är jag förvissad om, att
när herr Engberg framhöll, att det förefanns brister i den kriminalpsykologiska
undervisningen, kan den saken lätt ordnas så, att
allt eftersom betydelsen av ämnet växer, kommer detta in i undervisningsplanen.
På samma sätt förhåller det sig med de studerandes känning
med den sociala frågan. Det är icke många studenter, som ej
ägnat sig åt hithörande spörsmål, och låt vara att en och annan kommit
till universitetet med förutfattad mening, lär han under diskussion
med oliktänkande få en vidgad syn på dessa ting. Det vore
vidare enligt min åsikt icke lyckligt att, såsom herr Engberg ifrågasatte,
få en särskild utbildning för domare, för advokater och för
administrativa jurister. Det är icke lätt för en Ting man, som
vill bli jurist, att genast från början kunna säga i vilka fåror han
skall gå, och därför är det bäst, att han får en god allmänbildning
på det juridiska och administrativa området,, och att han, sedan examen
är över, får välja vilken väg han ute i livet skall gå. Sedan,
då den unge juristen under studietiden fått såväl praktisk som teoretisk
utbildning, är han mogen att gå ut i livet. Jag vill nämna, att .i
avseende på den praktiska utbildningen det redan nu förefinnes möjlighet
att förlägga denna i viss mån utanför universitetet, i det att
en fyra månaders anställning hos en häradshövding, eller hos en ledamot
av advokatsamfundet kan ersätta den praktiska kursen vid
universitetet. Sålunda föreligger redan nu den möjligheten för vederbörande
att se det praktiska livet tidigt i ansiktet.

Så hummer då den tid, när vederbörande från universitetet träder
ut på domarebanan. Han kommer till en lantdomare, som genast
sätter honom in i de många göromålen, eller han kommer till en rådhusrätt,
där han likaledes, och under ledning av äldre kamrater, under
målens handläggning får se livets skiftningar. De som passerat
häradsrätterna och rådhusrätterna och komma upp till hovrätterna
såsom aspiranter bli nu för tiden kanske än mera än förr omhändertagna
på ett mera ingående sätt. När det i denna promemoria sagts,
att det skulle vara vissa svårigheter för vederbörande att få bestämd
den tid, efter vilken han skulle kunna veta sig vara klar att gå fram
på hovrättsbanan, vill jag nämna, att redan sedan något år tillbaka
äro i Svea hovrätt betryggande anordningar vidtagna, som stryka
under det förfaringssätt, som förut tillämpades, nämligen att. de
unga auskultanterna å fiskalsplatserna få tjänstgöra.på vissa divisioner,
skriva rubriker, promemorior och decisioner i mål åt vissa
ledamöter, varefter deras prov bedömas vid mycket ingående överläggningar
mellan president och vederbörande hovrättsråd och ledamöter.
Man kommer därvid redan efter ett års tjänstgöring till överläggning
inom hovrätten, huruvida aspiranten då skall anses lämplig
för fortsatt tjänstgöring eller icke.

Det har också sagts, att bestämmelser borde gälla enhetligt för
samtliga domstolar, och det har särskilt anmärkts mot, att Stock -

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Nr 36. 64 Lördagen den 13 maj, f. m.

^ng- liolms rådhusrätt icke fordrade av de sina, att de varit ute på så kal^ämmdser
i ^ tingstjänstgöring, utan att man där utan vidare kunde cedera
fråga om do- denna och likväl vinna befordran. Jag vet visserligen, att det ej är
mares utbild- många fall, där detta ägt rum, men de fall, som förekommit, ha varit
ning m. m. sådana, att jag anser, att man med aktning får böja sig för att möj(Ports.
) lighet härvidlag funnits för ifrågavarande personer att utan tingstjänstgöring
komma fram. Jag vill bara nämna, att Stockholms
stadsfullmäktiges nuvarande ordförande och ett par av dess allra
bästa krafter under de senaste åren just äro sådana, som direkt fått
uppfostran i Stockholms rådhusrätt.

Det säges här också, att det skulle vara lyckligt, om prövningen
av dessa auskultanter lämnades åt en kommission i hovrätten med
särskild uppgift att verkställa prövning av aspiranternas lämplighet,
Mot detta måste säkerligen alla, som haft förmånen att se bland sina
bästa år dem de tjänstgjort i hovrätten, protestera. Det skulle vara
att lämna det hela åt slumpen, om ett litet fåtal hovrättsledamöter
finge bedöma en så viktig fråga som huruvida en aspirant skulle få
träda in eller icke i aeropagen. Nu föreligger en den mest minutiösa
granskning å alla de olika ledamöternas sida därom, huruvida .vederbörande
visat sig lämpliga för kallet, och skulle man bortskära en
viss del av de personer, som nu sitta i hovrätten, från ansvaret och
rättigheten att bedöma de unga auskultanterna, skulle man göra såväl
hovrätten som dessa en stor otjänst.

Det tages vidare i promemorian upp en önskan, att skyldighet
skulle föreligga att avge motiverat beslut, om en person inte kunde
ifrågakomma. Ett sådant beslut är ju alldeles omöjligt att lämna.
Det kan vara vissa nyanser, som äro för den ena eller andra hovrättsledamoten
bestämmande och ett generellt beslut kan ej lämnas i annan
mån än att vederbörande är lämplig eller icke. Vederbörande
får i alla händelser reda på vad han vill veta, om han går och frågar
hovrättens president om saken, och han kan nu som förr begära protokoll
angående det beslut, varigenom en annan föredragits framför
honom och sedan klaga hos Kungl. Maj :t, så att någon särskild nödvändighet
att lagfästa vad som redan finnes är icke för handen.
Något särskilt klagoinstitut har för övrigt säkerligen aldrig behövt
, tillämpas, enär mig veterligen ingen någonsin klagat över ett beslut,
varigenom han icke ansetts mogen för fiskalsskapet, ty den saken är
något, som man inte gärna vill ha papper i fickan på. Man har väl
funnit att vid en framtida vandring på juristbanan det icke vara av
någon glädje att ha ett sådant negativt testimonium.

Det har också framhållits, att det skulle vara fördelaktigt, om
domarna komme i närmare kontakt med advokaterna och med dem,
som äro anställda å rättshjälpsanstalterna. Det finnes ingen, som
mer än jag vill ge de allra bästa vitsord om advokatblickens betydelse
för domarverksamheten, men jag vill dock varna för, att man
alltför mycket lägger vikt vid den tanken, att. just advokatutbildningen
skulle vara speciellt lämplig som domarutbildning. Det har visserligen
funnits många fall, där en advokat kommit till domarposter,
ja, fått plats i högsta domstolen och det kan ju hava sin nytta att

Lördagen (len 13 maj, f. in.

65 Nr 86.

personer, som under sin föregående verksamhet stått på andra sidan
skranket och försvarat anspråk, som nu i liknande former kommit
till domstolen, där får bedöma dem. Av erfarenhet från den domstol,
som jag är ledamot av, kan jag konstatera betydelsen av att
få tillgodoräkna sig erfarenheten från eu ledamots visserligen korta
advokatverksamhet. Men jag anser att det inte skulle vara lyckligt,
om denna utbildning vore nödvändig, och om man på något sätt
skulle lagfästa som en absolut fordrad tjänstgöring verksamhet på
advokatkontor för den, som skall bli domare. Inte heller finns det väl
ännu någon anledning att söka bereda de så nyligen startade rättshjälpsanstalternas
anställda en sådan förmån som att få tillgodoräkna
sig anställningstiden där såsom motsvarande en första tingstjänstgöring.

Det är alldeles givet, att det från den ena eller andra partens
sida kan framställas många anmärkningar mot en meddelad dom
och att exempelvis de skilda domstolarna döma olika. Men den omständigheten,
att den ena instansen någon gång dömer olika gent
emot den andra — ett oändligt litet antal fall, om man ser på statistiken
— kan icke sägas vara något, som tyder på, att den ena eller
andra domstolen varit mindre kompetent att döma. I många fall
förebringas i högre rätt ny bevisning, ny utredning; den första domstolen
har sagt ifrån, att det eller det icke är styrkt eller utrett, och
man har sagt sin uppfattning i vissa avseenden. Då koncentrerar
sig och riktar sig den klagande parten allt vad han kan på att visa,
att så är inte riktigt, utan det riktiga är detta eller detta, nämligen
vad han nu i överrätten vill visa och kanske också kan ådagalägga.

Det har under sista tiden rått vissa svårigheter för domstolarna
att bli rekryterade. Kristidens alla kommissioner slöko även sådana
arbetskrafter, som skulle varit nyttiga för domstolarna. Men jagkan
också säga, att det var många, som man på det viset slapp ifrån,
.så att, när domstolarna nu äro konsoliderade, är det med goda och
säkra krafter.

Så stå vidare underdomstolarna ständigt under hovrättens prövning.
När målen gå upp till hovrätterna, se dessa, vem som har
dömt, och är det en ung man och han ådagalagt god förmåga, blir
han snart känd. Visar han a andra sidan brist på omdöme, ser man
även detta, och han får nog då så småningom veta det i den ena eller
andra formen.

Det bär, såvitt jag förstår, inte alls varit en den starka byråkratismens
våg, som gatt genom våra domstolar. Det har inte förelegat
några försök att allt för mycket formskära. Men det är alldeles
visst, att former äro nödvändiga vid den första utbildningen, för att
man skall fa tankegången klar och för att ämnet skall kunna behärskas.
Det är mycket lätt att vara slav under formen, men det
är först efter många många år, som både den ene och den andre
kan lära sig att vara herre över formen. I allt sitt görande och låtande
ha domarna en god ledning i domarreglerna, som tredela det
basta, som domarna skola gå efter. Den första regeln uttalar, att

Andra hammarens protokoll 19BB. Nr 86. 5

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
rn. m.
(Forts.)

Nr 36. 66

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

domaren stall »grant veta lagen, där lian efter döma skall, ty lagen
skall vara honom för en rättelse».

Den andra säger, att domaren skall akta »vad hans uppsåt var
som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad». Den tredje regeln
— och det är den, som säkerligen icke minst beaktas av våra
domstolar — lyder: »Den menige mans bästa är den yppersta la gen,

och därföre det, som finnes den menige man till nytta vara, det
bör hållas för lag». Tillämpas dessa tre regler och slipper det svenska
domarståndet ifrån allt för stränga regler och utländska tillsatser,
är jag säker på, att domareväsendet kommer att reformera sig
självt, såvitt det erfordras.

Herr Vennerström: Herr talman! Den första delen av
den siste talarens anförande var av så våldsamt överhettad karaktär,
att jag i och för sig saknar varje skyldighet att replikera. Men jag
vill säga till herr Björkman, att då han gjorde sitt våldsamma utfall
gent emot utskottets sekreterare, kunde han icke vid detta foga någon
som helst argumentering i avseende å de fall, där utskottets
sekreterare skulle ha brustit i den sakliga framställningen av sitt
ämne. Jag tror, att den ene domaren är lika god som den andre att
prestera eu dylik utredning, och jag tror, att den domare, som har
Sveriges i denna stund största domsaga med den rikaste och mest
omfattande rättspraxis, som finnes, har samma möjlighet som någonsin
en borgmästare i Norrköping att på sakliga grunder verkställa
en nödig utredning av ärendet. Jag vill även säga herr Björkman,
att den våldsamma personliga lidelse, som han visade på denna
punkt, ådagalade, att herr Björkman är den siste, som kan komma
ifråga, då det gäller en saklig utredning av det spörsmål, som här
föreligger.

Till detta vill jag ha sagt, att herr Björkmans överhettade lidelse
synes ge vid handen, att det är på vissa ömma liktornar, som
man i detta fall har trampat. I så fall gratulerar jag. Det är sannerligen
inte för tidigt, att det säges till vissa herrar domare, till
vissa herrar rättsbyråkrater, att det inte på alla punkter är väl
ställt i det nuvarande rättssamhället.

När herr Björkman lyfte sin blanka sköld till värn för Stockholms
rådhusrätt, undrar jag, om han inte tog sig vatten över huvudet.
Jag tror, att det finnes talesmän för Sveriges offentliga liv,
som stå denna rådhusrätt närmare än herr Björkman, som kunna
säga, att det är med fullt fog, som det från många håll påstås, att
domareutbildningen lämnar mycket övrigt att önska i vad gäller
hänsynstagandet till den medborgerliga friheten och rättssäkerheten,
den vackra tanke alltså, som herr Björkman drog fram i den allra
sista delen av sitt yttrande.

Sedan vill jag rikta några mera vänliga ord till herr Björkmans
ämbetsbroder, herr af Ekenstam, då dennes anförande genom
sin sympatiska läggning såväl i form som sak mycket kraftigt stred
mot åtminstone första delen av herr Björkmans yttrande.

Lördagen den 13 maj, f. in.

67 Nr 36.

Herr af Ekenstam liksom borr Björkman yttrade sig fördömande
om grunderna för motionen, och häri instämde — icke bara genom
sina bravorop utan även genom personliga till protokollet fogade instämmanden
— en stor del av högerpartiets representanter i andra
kammaren. »Man fördömde därmed inte bara reservationen och min
motion, utan, märk väl, även den hållning, som herrarnas egna partikamrater
intagit i det utskott, som behandlat motionen i fråga. Jag
vill fästa uppmärksamheten vid denna skiljaktighet i högerns ställning
till förevarande sak. Högermännen i utskottet ha gått med på
motionens allmänna syfte och rnnehåll, da däremot herr Björkman
och herr af Ekenstam å domareämbetets och kårandans vägnar ryckt
med sig högerpartiets djupa led till en förkastelsedom över det instämmande
i de allmänna grunder, som deras egna partikamrater låtit
komma till uttryck i utskottsmajoritetens betänkande. Jag vill
slå fast, att här kunna alltså ni, som i detta fall instämt med herr
af Ekenstam och herr Björkman, icke yrka bifall till utskottets
hemställan, då ni ogilla, motiveringen. Ni höra då verkligen taga
steget fullt ut och även, på samma gång ni avslå motionen, ogilla utskottets
motivering. Det bör, synes det mig, i detta fall visas klara
färger, så att man verkligen får rent besked om, hur herrarna stå
på denna punkt.

Sedan vill jag säga till herr af Ekenstam, att jag förstod inte,
vad han yttrade i fråga om den enhetlighet, som varit på tal. Han
hade den föreställningen, att den enhetlighet, som jag krävde, icke
skulle medföra vederbörlig hänsyn till läget i olika delar. av vart
land, icke minst till de skilda naturförhållanden och geografiska förhållanden,
som sammanhänga med vårt lands vidsträckthet. Ja, men
det är alldeles tvärtom. Vad jag begär är helt enkelt, att en domare
skall få den rikaste och allsidigast möjliga, utbildning. Jag
begär ju just vad herr af Ekenstam åsyftar: det största möjliga
hänsynstagande till livets skiftande mångfald. Jag åsyftar med min
motion att få in eu smula mer praktiskt innehåll i den enligt min
tanke alltför ensidigt drivna teoretiska utbildning, som domarna för
närvarande ha. Jag vill hjälpa till att något bryta, formalismen,
att något br,yia de ansatser till byråkrati, som nog finnas på vissa
håll inom vårt nuvarande domareväsende. Jag strävar alltså till ett
hänsynstagande i största tänkbara grad till livets skiftande mångfald
och till dess olikartade förhållanden. Jag vill i det fallet just
vad herr af Ekenstam ansåg att man bör söka att åstadkomma.

När herr af Ekenstam talade om vårt svenska rättsväsendes
höga ställning, har jag ingenting alls att. invända. Och när herr^af
Ekenstam fann en viss samstämmighet mellan hans och min åskådning,
tror jag att denna rör just den sidan av föreliggande fråga.
Jag anser verkligen, att vårt. lands rättsväsende står synnerligen
högt. Vi ha ett äkta nationellt rättsväsende, som vi kunna vara
stolta över, och jag tror, att jag kan gent emot herr af Ekenstams
replik till utskottets sekreterare säga, att även han har den bestämda
uppfattningen, att den kommande processreformen måste bygga
på den nationella grunden och icke får avvika från grundvalarna för

Ang.

enhetliga be.
fitämmeher
fråga om do
mares utbild
ning m. m.
(Forts.)

Nr 36. 68

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

vårt nuvarande rättsväsende. Jag anser, att en av de främsta orsakerna
till vårt rättsväsendets höga ställning, är just tillvaron av
det starka folkliga inslaget i rättsskipningen, vilket inte minst är
representerat genom vår svenska nämndemannainstitution. Detta
inslag tror jag vara av det värde, att det bör bibehåMas så långt
möjligt är och därjämte vidgas. I stället för att inympa tillsatser,
som äro främmande för det svenska rättsväsendet, är motionens —
och jag vill säga: även promemorians — syfte att bygga på denna
grundval och ge det folkliga inflytandet större rum vid domareutbildningen
än vad som är fallet för närvarande. Jag trotsar herr
af Ekenstam att på någon punkt kunna påvisa att så icke är händelsen.
Ty, märk väl, när man hänvisar till Tyskland och Österrike,
gäller det där att öka det folkliga inflytandet, alltså just den
sida av vårt rättsväsende, som ger de! den höga rangställning, som
det. för närvarande har. Jag vill till yttermera visso saga, att vi
inte på något sätt begära nya grundvalar. Herr af Ekenstam frågade,
varför man skulle lägga domareutbildningen på andra grunder
än dem som nu gälla. Det är inte sant, att vi önska detta.. Vi begära
inga nya och andra grundvalar. Vi begära, att den folkliga
och praktiska grundval, som domareutbildningen redan delvis har,
skall vidgas alltmera. I det fallet kunna vi utgå från vad som redan
finnes, nämligen vår s. k. kanslistadga. Där är ju redan en grund
lagd för den praktiska, utformningen av domareutbildningen, och
vi anse, att man bör kunna bygga, vidare på denna kanslistadga,
alltså en grund, som redan finnes inom vårt rättsväsende. Det är sålunda
inte fråga om att åstadkomma några nya tillsatser, som äro
främmande för vad som härvidlag för närvarande är gällande.

Med stöd av dessa argument vill jag än en gång för min del,
under bestämt, tillbakavisande av talet om de främmande tillsatser,
som skulle strida mot det svenska rättsväsendet, 5^rka bifall till reservationen
i herr Erikssons framställning.

Herr E d é n: Herr talman! Jag hoppas, att den senaste ärade
talaren och motionären icke skall finna, att åtminstone jag kan göras
till föremål för den förebråelse om ett lidelsefullt partitagande,
som han efter min mening med någon orätt framställde mot herr
Björkman i Norrköping. För min del kan jag inte på minsta sätt.
finna, att denna sak behöver ge anledning till några vidare lidelsefulla
inlägg. Jag får också säga-, att jag står en smula främmande
för den ansats att här få upp en strid mellan nationell och icke nationell
domareutbildning, som från tidigare talare förekommit. För
mig ställer sig frågan helt enkelt och mycket lugnt så: finns det i denna
motion och finnes det i denna reservation egentligen någonting,
som kan giva en ledning i avseende å den riktning, i vilken man
önskar att domareutbildningen och domarerekryteringen skall reformeras?
Jag nödgas svara, att det finnes icke.

Motionen är mycket kort — i allmänhet en stor förtjänst hos
motioner som bekant — t. o. m. så kort, att såvitt jag kan finna motionären
icke har kunnat få in någonting annat än den allmänna sat -

Lördugen den 13 maj, f. m.

69 Nr 36.

sen, att han önskar »en enhetlig domarutbildning» och att han också
önskar åtgärder för att domarekårens rekrytering skall ske efter sådana
synpunkter, som »kunna i en framtid förväntas» bli behövliga.
Men vilka äro dessa synpunkter? Och vad är det som han egentligen
saknar i den nutida domareutbildningen. Därom har motionären
icke givit någon som helst upplysning.

Går jag sedan till utskottets reservanter, så finner jag, att dessa
också ha hållit sig till precis samma mycket allmänt avfattade
talesätt. Man begär »enhetliga bestämmelser rörande domares utbildning
och domstolarnas rekrytering». T vilket syfte dessa bestämmelser
skola avfattas, vilka synpunkter man vill ha fram —
därom finnes icke den allra minsta antydan i reservanternas yttrande,
lika litet som i motionen, om vi inte dit räkna det korta uttrycket,
att vad man vill ha är »en god domare i det moderna samhället». Ja,
tacka för det — det vilja vi alldeles säkert alla ha.! Men vad är det
som man vill lägga till, för att det skall bli »en god domare i det moderna
samhället»? Därom tiger både reservationen och motionen.

Herr talman! Jag kan ändå inte finna, att det är rimligt av
riksdagen eller andra kammaren att besluta en skrivelse till Kungl.
Maj:t på sådana boliner. Jag har inte alls för min del någonting
att invända mot vissa, märk väl vissa, av de allmänna synpunkter,
som exempelvis herr Engberg lade fram i sitt anförande. Jag tror
också, att det nog kan hända, att vår juristutbildning och inte minst
vår domarutbildning är lagd efter något för strängt formalistiska
linjer. Jag skulle antaga, att det kunde vara önskvärt att få fram
möjligheten till en bättre kontakt med det levande livet. Jag är
emellertid inte beredd att säga, på vilket sätt detta skall ske, inte
ens att därom ge några antydningar. Jag vet inte, om det är lämpligt
att lägga in något dylikt i själva studietiden eller om det bör
läggas in i en utbildning efter examen vid universitetet eller var det
över huvud skall placeras. I varje fall finnes det i de föreliggande
aktstyckena icke någon som helst ledning för ett bedömande av just
den frågan.

Man invänder kanhända, att en sådan ledning dock finnes i den
promemoria, som bifogats utskottets utlåtande av dess sekreterare.
Jag hoppas, att herr Vennerström inte anser, att jag förfaller till
någonting, som han kallade »våldsamt utfall» mot sekreteraren, om
jag nödgas säga, att denna promemoria överraskat även mig rätt väsentligt.
Jag har verkligen aldrig varit med om, att ett utskott hänvisar
till en promemoria av dess sekreterare såsom uttryck för den
yppersta sakkunskap, som utskottet haft att tillgå i en kinkig och
omtvistad fråga. Så länge jag varit med i riksdagen, har det gått
till så, att utskottssekreterarens sakkunskap, som ju i och för sig
mången gång kan vara synnerligen värdefull och betydande, kommer
utskottet till godo under själva behandlingen och diskussionen i
utskottet. Men ett utskott som är så blygsamt, att det ber sekreteraren
att i sitt namn skriva om själva saken och bifogar hans
scriptum till utskottsutlåtandet, såsom det egentliga sakliga inlägget
— det är för mig en verklig nyhet. Och herr Vennerström skall

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domaren
utbildning
m. m.
(Forte.)

Nr 86. 70

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
{råga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 13 maj, f. m.

icke taga det som någon personlig animositet mot utskottets sekreterare,
om jag säger, att .lag verkligen inte känner mig färdig att
lata dennes auktoritet, sådan den nu kan vara, ersätta bristen på
verklig saklig utredning i det problem, som här är väckt.

Under sådana förhållanden skulle jag vilja påstå, att, det inte
bara är formalism å sin sida, om jag vågar förmena, att andra kammaren
inte har någon anledning att bifalla denna reservation. Det
är nämligen inte endast formalism att begära, att åtminstone någon
antydan skall i den motion eller den reservation, man bifaller, vara,
given därom, vad det är, som man vill skall komma till
stånd. En sådan antydan är här icke given. Icke heller
de anföranden, som blivit hållna exempelvis av herr Engberg
och herr Vennerström själv, kunna naturligen lämna någon ersättning
för denna, brist på verkligt sakliga riktlinjer i avseende å vad
man önskar. Vad herr Vennerströms eget anförande beträffar, nödgas
jag konstatera, att det stannade vid. att han önskade för domaren
»den rikaste och allsidigaste utbildning». Man anmärker återigen
— ja, det vilja vi alla,, men vilken utbildning, och vilken utbildning,
som man nu inte har? Vidare önskade herr Vennerström,
att det, folkliga inflytandet .skulle bevaras och stärkas. Jag fick
inte fullt klart för mig, om detta önskemål gälde själva domareutbildningen
eller om det gälde domstolsorganisationen. Är det fråga
om det senare, så hör saken icke hit, är det åter fråga om det folkliga
inflytandet på domarutbildningen, så kan jag såga: å, la bonne
heure, gärna, om herr Vennerström kan riktigt klargöra för oss i vad
mån och på vilket sätt det folkliga inflytandet på just ämnar ut bildningen
skall kunna åstadkommas.

Såsom frågan nu ligger kan jag, herr talman, alltså icke finna
annat, än att kammaren gör klokast i att icke taga ett initiativ, som
endast skulle bli en fullkomligt allmän gest, om vars verkliga innebörd
kammaren säkerligen icke har någon aning, men som skulle utsätta
Kungl. Ma.j:t, därest det nu bleve en skrivelse, som gick fram
till Kungl. Maj:t, för den svårigheten att behöva sätta, sig ned och
gissa sig till vad det egentligen är, som kammaren och riksdagen med
en sådan skrivelse kan ha menat.

Om däremot vid ett annat tillfälle och efter andra förberedelser
ett initiativ kan framkomma, som verkligen sätter fingret på de
punkter, vilka kunna vara ömma i den nuvarande domarutbildningen,
och om man kan samla sig om att påpeka, sådana förhållanden,
som verkligen kunna karakteriseras såsom brister eller luckor, då
skall jag icke sätta mig emot, att ett initiativ göres från riksdagens
sida,. Innan så har skett, synes det mig, verkligen vara bäst att riksdagen
låter bli att taga till orda i saken. — Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är med en
viss tvekan, som eu lekman som jag begär ordet i den huvudsakligen
akademiska och juridiska diskussion, som pågår bär. Jag har emellertid
gjort det, därför att det enligt min uppfattning finnes en del

Lördagen den 13 maj, f. in.

71

saker, som man kanske kunde g''öra klokt i att i detta sammanhang
påpeka.

Jag vill da törst och Jminst konstatera att det icke saknas ganska
roliga poänger i denna debatt. Utskottet ansluter sig till motionärens
allmänna uppfattning, herrar af Ekenstam och Vennerström
komma utmärkt bra överens och utbyta artigheter med varandra beträffande
sina åsikter i frågan, och herr Eden ger i viktiga delar
sm anslutning till de synpunkter, som herr Engberg framfört. Vad
visar allt detta? Jo, enligt mitt förmenande visar det, att det måste
vara pa tiden, att någonting göres just i detta avseende, ty annars
kunde val icke gärna denna rörande enighet mellan oliktänkande personer
hava kommit till stånd, även om nu dessa personer icke kunna
komma överens om de olika slut, vartill de kommit, den ene med det
ena motivet och den andre med det andra. Jag skulle då vilja tilllägga,
att jag för min del ingalunda underskattar betydelsen av
vart nationella rättssystem och icke heller det folkliga inslag, som
v'' , y närvarande har och vilket, såsom den förste ärade talaren,
utskottets ordförande, här påpekade, återfanns i det socialdemokratiska
programmet. Ja, för min del går jag så långt, att påståendet
om det tolkliga inslagets betydelse i rättsskipningen är en grundsanning,
som man visst inte behöver vara socialdemokrat för att erkänna.
Jag tror1 vi alla kunna vara överens om att det varit högst
nödigt och nyttigt för vårt land, att vi åtminstone hittills haft ett så
stort folkligt inflytande på vårt processväsende, som vi haft.

Sedan vill jag såga, att jag icke på något sätt underskattar vår
nuvarande domarekår. Men jag vill också påpeka en annan sak.
Jag tycker för mm del, att även om man inte kan säga någonting
bestämt, kan man dock med tämligen stor visshet om att inte taga
tel vaga den gissningen att man, när nu rättegångsreformeu efter
manga års utredning äntligen kommer, går ifrån det nuvarande
dömandet efter innehållet i handlingar och lägger proceduren i allt
väsentligt på det muntliga förfarandet. Och då, mina herrar och
damer, tror jag, man redan nu kan gå in för att beakta behövligheten
av att domarnä ta en utbildning, som motsvarar åtminstone den
lordringen. Det var i detta avseende, jag tyckte att herr Engberg
liade alldeles rätt, da han påpekade vikten av att domarna skulle
komma i tillfälle att rätt första miljön och under vilka förhållanden
den ene eller andre kan ha begått en viss handling.

Sa vill jag också saga, att om man skulle våga en gissning till
det kan ju här icke bli fråga om något annat — kan man nog
ganska lugnt gå ut ifrån, att de civila meddomarna — till skillnad
från de juridiskt utbildade — kunna komma att få betydligt utvidgad
rösträtt, större inflytande på domstolen, än hittills. Jag vill
bara såga, att det kan komma att inträffa, att ett sådant förslag
kommer. Tro inte herrarna då, att det är ytterst viktigt, att just
den domare, som skall leda dessa män, vilka kanhända ha nära nog
lika stort inflytande vid röstningarna som han, också har den allsidigaste
möjhga utbildning, så att han blir i stånd att på fullt
till! redsställande sätt leda förhandlingarna?

Nr Sfi,

Ang.

enhetliga be,-stämmelser i
fr äfja om (lomuren
utbildning
m. in.
(Forts.)

Nr 86. 72

Lördagen den 13 maj, f. m.

Ang.

enhetliga bestämmelser
i
fråga om domares
utbildning
m. m.
(Forts.)

Det är dessa synpunkter, herr talman, jag velat ge uttryck åt,
och jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, ro)
avslag å berörda hemställan och bifall i stället till den vid utlåtandet
fogade reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan
och bifall i stället till det av herr Eriksson i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig
anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,_ av vilka därvid
den under 3:o) angivna antogs till kontraproposition. ^ I överensstämmelse
härmed uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det av herr Eriksson i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 88 ja mot 79 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 5.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 262, angående beredande av medel för Sveriges deltagande
i det internationella arbetet för Europas ekonomiska återuppbyggande;
och

nr 263, angående tullfri införsel av två telefonkablar.

Nämnda propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 6.

Avgåvos två motioner, nämligen av:

fröken Tamm m. fl., nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 258, angående ytterligare kapitalökning för egnahemslånefonden;
och

herr Spångberg, nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 251, med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m.

Lördugcn dcu 13 maj, f. in.

3 Nr 80.

Förstnämnda motion blev på begäran omedelbart remitterad till
jordbruksutskottet.

Motionen nr 316 bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,19 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Ter Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 86.

6