RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1922. Andra kammaren. Nr 25.
Tisdagen den 4 april.
Kl. 3 e. m.
Justerades protokollen för den 28 och den 29 nästlidna mars.
§ 2.
Herr talmannen gav härefter ordet till
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Åkerman,
som anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr
Vennerström, har med kammarens tillstånd till mig framställt förfrågan,
huruvida jag har för avsikt att efter allsidig och sakkunnig
beredning till nästa års riksdag framlägga förslag om avskaffande av
sportelväsendet åtminstone såsom huvudsaklig avlöningsform för lantdomarna.
Då jag nu går att besvara den sålunda till mig riktade frågan,
anser jag mig böra, med förbigående av vad som beträffande sportelsystemet
tidigare förefallit, inskränka mig till en redogörelse för vad
som åtgjorts i ämnet med anledning av en utav interpellanten omförmäld
skrivelse från 1920 års riksdag.
I samband med antagandet av en till nämnda riksdag avlåten
proposition angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna
m. m. anhöll riksdagen i skrivelse den 21 juni 1920, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning rörande frågan, huruvida sportelsystemet
såsom avlöningsform för domare lämpligen borde avskaffas
eller under nuvarande förhållanden bibehållas, samt för riksdagen
snarast möjligt framlägga de förslag, som av utredningen föranleddes.
— Som motivering till nämnda hemställan anfördes i riksdagsskrivelsen
följande: »Det synes riksdagen uppenbart, att sportelsystemet,
vilket i hög grad avviker från de löneformer, som numera
i allmänhet tillämpas i fråga om statens tjänstemän, är förenat med
åtskilliga olägenheter. Icke minst den nu föreslagna löneregleringen
ådagalägger detta. Å andra sidan torde det icke kunna förnekas, att
systemet även medför vissa fördelar. Riksdagen förbiser ej heller,
att systemets avskaffande kommer att möta icke obetydliga svårig
Andra
kammarens protokoll 1922. Nr 25. 1
Svar å
interpellation.
Är 25. 2
Tisdagen den 4 april.
Svar ä heter, samt särskilt att statens utgifter för rättsskipningen därvid
interpellation. vjsst komma att avsevärt ökas. Utan en ingående utred
(Forts.
) ning torde det icke vara möjligt att avgöra, huruvida övervägande
skäl tala för sportelsystemets avskaffande eller dess bibehållande.
Att en sådan utredning kommer till stånd synes riksdagen emellertid
med hänsyn till frågans betydelse vara önskvärt, och riksdagen
anser sig för den skull böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i berörda avseende. I betraktande därav, att de nu såsom
lönefyllnad och resekostnadsbidrag föreslagna beloppen förutsatts
skola oförändrade utgå till och med år 1922, synes det önskvärt, att
berörda utredning bliver slutförd i så god tid, att de förslag, som av
densamma må föranledas, kunna föreläggas 1922 års riksdag.»
Med anledning av berörda riksdagsskrivelse har av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga verkställts en förberedande utredning
av frågan angående sportelsystemets avskaffande eller bibehållande.
Det av de sakkunniga avgivna betänkandet, dag-tecknat
den 24 september 1921, innehåller allenast vad häradsrätterna beträffar
förslag till ändring i nuvarande avlöningsförhållanden. Emellertid
föreslås ej heller för häradsrätternas del ett fullständigt avskaffande
utan endast en modifikation av sportelsystemet. Förslaget
härutinnan innebär i huvudsak, att häradshövdingarnas av statsmedel
utgående kontanta lön höjes och bestämmes för häradshövdingarna
i vissa norrländska domsagor till 10,500 kronor men för övriga
häradshövdingar till 10,008 kronor, att häradshövdingarna vidare
berättigas dels att uppbära lösen för å domarämbetets vägnar
utfärdade expeditioner på sätt nu äger rum och dels att tillgodoräkna
sig 15 procent av avgifterna för försålda helarksstämplar och enkla
beläggningsstämplar ävensom att kostnaderna för domsagornas förvaltning
övertagas av det allmänna.
Över de sakkunnigas betänkande infordrades under höstens lopp
yttranden från statskontoret, processkommissionen, hovrätterna samt
häradshövdingarna i riket. _ De i betänkandet framställda förslag
hava i princip om ock med vissa modifikationer tillstyrkts av statskontoret,
processkommissionen, Svea hovrätt samt omkring 2/3 av
häradshövdingarna. Däremot hava avstyrkande utlåtanden avgivits
av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt omkring
Va av häradshövdingarna. I de utlåtanden, som innehålla avstyrkande
av de sakkunnigas förslag, har gjorts gällande, än att det nuvarande
. avlöningssystemet för häradshövdingarna borde jämväl i
fortsättningen tillämpas samt än att sportelsystemet borde helt och
hållet avskaffas.
På grund av åtskilliga anmärkningar, vilka blivit framställda
mot de sakkunnigas förslag, har samma förslag icke kunnat i oförändrat
skick föreläggas riksdagen. Något sådant har val ej heller
vant påräknat, då de sakkunniga erhöllo sitt ifrågavarande uppdrag.
^ Jag vill särskilt erinra om, att bland de sakkunniga icke funnits
någon i löneregleringsfrågor speciellt sakkunnig person. Vidare
må anmärkas, att ett genomförande av förslaget skulle leda till inrättandet
av ett icke obetydligt antal nya statstjänster, i det näm
-
Tisdagen den 1 april.
3 Nr 25.
ligen de icke rättsbildade biträdena i domsagorna skulle komma att
erhålla statsanställning. Jämväl i fråga om dessa biträdens ställning
företer emellertid förslaget åtskilliga avvikelser från vad som eljest
gäller beträffande skrivbiträden i statens tjänst och deras pensionering
har synts böra ordnas på annat sätt än vad i allmänhet gäller.
Då jag såsom sakkunnig deltagit i utarbetandet av omförmälda
förslag och därvid givit detsamma min fulla anslutning, är det klart,
att jag personligen skulle önska, att samma förslag kunde efter erforderlig
överarbetning snarast möjligt föreläggas riksdagen. Det
kan tydligen icke ifrågakomma att i detta sammanhang lämna eu
närmare redogörelse för de skäl, som enligt mitt förmenande tala
för en lösning av häradshövdingarnas avlöningsfråga enligt de i förslaget
angivna linjerna. Jag vill emellertid härutinnan framhålla
den trygghet, som för häradshövdingarnas del ligger däri, att de
enligt förslaget komma att befrias från att bestrida kostnaderna för
domsagornas förvaltning. Vidare må påpekas, att genom förslagets
antagande kommer att undanröjas den fara för rättsskipningens behöriga
upprätthållande, som kan ligga däri, att häradshövdingarnas
privatekonomiska intresse av förvaltningskostnadernas nedbringande
kan komma i strid med deras förpliktelser med avseende på domsagoförvaltningen.
Slutligen och icke minst kommer förslagets genomförande
att innebära en lösning av ett på senare tiden allt starkare
framträdande önskemål, nämligen beredandet av en förbättrad ställning
åt i domsagorna tjänstgörande skrivbiträden.
Det har emellertid icke låtit sig göra att till innevarande års
riksdag framlägga proposition rörande ett ordnande av häradshövdingarnas
avlöningsfråga enligt av mig nu angivna grunder. På den
korta tid, som stått till buds efter det infordrade utlåtanden över
de sakkunnigas förslag inkommit till justitiedepartementet, har erforderlig
överarbetning av förslaget icke hunnit verkställas. Något
bestämt löfte, att frågan kommer att föreläggas 1923 års riksdag,
kan jag icke heller nu avgiva. Från min sida skall emellertid intet
underlåtas för att ett dylikt förslag må kunna föreläggas nästkommande
års riksdag, därest den statsfinansiella situationen medgiver
detta. Beträffande det sätt, på vilket en överarbetning av de sakkunnigas
förslag kommer att verkställas, kan jag nu icke avgiva något
annat yttrande än att därvid givetvis bör komma under övervägande
lämpligheten av att en sådan överarbetning utföres av en
särskild sakkunnigdelegation, bestående av en eller flera lantdomare
jämte eu eller flera speciellt rörande löneregleringsfrågor sakkunniga
personer.
Såsom av det anförda torde framgå, måste jag anse det beklagligt,
därest ett ytterligare uppskov med lösandet av frågan om sportelsystemet
såsom avlöningsform för häradshövdingarna ej skulle
kunna undgås. Emellertid vill jag framhålla, att huru än häradshövdingarnas
avlöningsfråga kommer att lösas, denna lösning måste
få en i viss mån provisorisk karaktär, då den i varje fall icke kan
komma att äga giltighet för längre tid än till dess den blivande
processreformen genomföres.
Svar d
interpellation.
(Fort».)
Nr 25» 4
Tisdagen den 4 april.
Svar å
interpellation.
(Forte.)
Vidare yttrade:
-^f.eir ^ finne rs t ro m: Herr talman! Jag ber att få uttala ett
tack för det svaromål pa min interpellation, som har lämnats från
statsrådet Åkermans sida. Jag kan ur detta svaromål utläsa ett starkt
intresse saväl för att sportelsystemet i allmänhet bör i görligaste mån
avlösas som avlöningsform för domarna, som även för att denna avlösning
bör ske sa -snart som möjligt, Något annat var givetvis icke
att vänta, då ju som bekant statsrådet Åkerman själv varit en intresserad
ledamot av de sakkunniga, som förut utarbetat ett förslag i
ärendet. Det kunde ej gärna misstänkas, att i fråga om nödvändigheten
av sportelväsendets avlösning och en snabb behandling av saken
statsrådet Åkerman skulle ha en annan uppfattning än sakkunnigledamoten
Åkerman.
I fråga om reformens principiella sida vill jag för min del understryka
herr statsrådets yttrande, att det är nödvändigt för rättskipningens
behöriga upprätthållande, att sportelsystemet i görligaste
mån^kan avskrivas.. Det är, enligt min tanke, inte bara stötande utan
också t. o. m. farligt såväl för rättskipningen som för rättsåskådningen,
ifall vara domare såsom hittills skola vara affärsmän, ett
slags grosshandlare i lagfarter och dylikt, De böra återföras till va.d
de skola vara, nämligen domare. Det bör icke längre få försiggå, att
vala domare förvandlas till affärsmän, som sköta sina domsagor ungefär
som vanliga privataffärer och som äro underkastade konjunkturernas
och kristidernas växlingar. Jag vill särskilt i detta sammanhang
understryka herr Åkermans, ord, att det beträffande anställning
av skrivbiträden, som ju finnas i landets samtliga domsagor till ett
betydande antal, är nödvändigt, att de få en mera stabil och fast ställning
liksom övriga i. statens verk anställda och att de icke bli föremål
för tidernas växlingar och nycker från domarnas sida, något som
nu onekligen är fallet.
Jag vill uttala min livliga glädje däröver, att, såsom synes framgå
av herr statsrådets redogörelse, denna åskådning även omfattas av
den störa majoriteten av Sveriges domare liksom även av de högre
rättsinstanserna. Jag är visserligen icke blind för, att från vissa håll
— det gäller exempelvis Göta hovrätt och även Skånska hovrätten —
bär framlagts en del reservationer mot sakkunnigas förslag till sportelväsendets
avskrivning. Men jag vill betona, att en del av dessa reservationer
tillkommit under den förutsättning, som exempelvis en
sådan man som herr Hasselrot i Skånska hovrätten utgår ifrån, eller
att det nuvarande förslaget ej går nog långt, utan att sportelväsendet
bör fullständigt avskrivas.
Man har även, särskilt från herr Hasselrots sida som talesman för
Skånska hovrätten, sammanknutit denna fråga med hela processreformen.
Man anser, att frågan icke bör lösas annat än i sammanhang
med processkommissionens framläggande av hela sitt stora reformprojekt.
Gentemot detta vill jag dels framhålla det utlåtande, som
kommit från Svea hovrätt och som är underskrivit av en så framstående
juridisk expert som herr Marks von Wiirtemberg, dels hänvisa
Tisdagen den 4 april.
5 Nr 25.
till själva processkommissionen, vars av herr Westring underskrivna
utlåtande även bestämt säger ut, att med hänsyn till processreformen
intet hinder möter mot det förslag-, som är framlagt från de sakkunnigas
sida.
Jag vill vidare för min del livligt beklaga det dröjsmål, som uppstått
med regeringsförslagets framläggande i detta ärende. I riksdagens
skrivelse 1920 förutsattes det, att ärendet skulle framläggas år
1922. De sakkunniga, till vilka ju äsrnn statsrådet Åkerman hörde,
antogo, att ärendet skulle behandlas år 1922, och även Svea hovrätt
har i sitt uttalande mycket energiskt understrukit, att så borde ske.
Det är emellertid uppenbart, att det inte kan läggas det nuvarande
statsrådet till last att dels riksdagens, dels hans egen förväntan i egenskap
av sakkunnigledamot i denna fråga icke gått i uppfyllelse. Det
har tvivelsutan varit mycket svårt för herr justitieministern att hinna
med att till denna riksdag framlägga en nödvändig överarbetning av
förslaget.
Så mycket mera nödvändigt måste det i sådant fall vara, att ärendet
forceras, så att frågan kan föreligga åtminstone år 1923. Man
bör forcera saken så mycket ske kan utan att en grundlig och på samma
gång allsidig behandling av ärendet på något sätt äventyras. Jag
tager fasta på herr justitieministerns uttalande, att det vore beklagligt,
ifall ett ytterligare uppskov med lösandet av denna fråga skulle
förekomma. Jag måste även taga fasta på herr statsrådets ord, att
från hans sida intet skall underlåtas, för att förslag må kunna föreläggas
nästkommande års riksdag. Jag är viss om, att herr statsrådet
personligen är varmt intresserad av frågans lösning, och jag vill uttala
den lilla blygsamma förhoppningen, att det väntade regeringsskiftet,
efter vilka vissa reaktionära skator i vårt land skratta, även
av denna anledning icke skall komma till stånd.
I fråga om sättet för den nödvändiga överarbetningen vill jag
kraftigt understryka och instämma i vad herr statsrådet yttrat, nämligen
att en sådan överarbetning bör övervägas, som kunde ske med
hjälp av en särskild sakkunnigdelegation, bestående av en eller flera
lantdomare jämte en eller flera speciellt rörande löneregleringsfrågor
sakkunniga personer. Det förefaller mig, som om just denna och endast
denna form av överarbetning bör ske; innan frågan förelägges
riksdagen till slutligt avgörande. Det är givet, att sakkunniga i löneregleringsfrågor
böra komma in i överarbetningskommittén, så mycket
mera, som sådana sakkunniga icke funnits bland dem, som från
början förberett frågan. Men det är å andra sidan lika givet, att även
någon eller några lantdomare, som just mest veta, var skon i detta fall
klämmer, även böra sättas in i kommittén. Jag vill sluta med att uttala
den fasta förhoppningen, att den eller de sakkunniga, som i detta
fall kunna komma i fråga, må sökas bland sådana domare, som dels
genom sin tjänstgöring haft den största erfarenheten om sportelväsendet
och dels äga en fri och fördomsfri blick på de rättsliga och rättsorganisatoriska
spörsmålen och på samma gång ett levande intresse
för att frågan må lösas och lösas så långt som möjligt är i rent positiv
riktning.
Svar ä
Interpellation.
(Forts.)
Nr 25. 6
Tisdagen den 4 april.
§ 3.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 241, med förslag till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag m. m.; och
nr 242, med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen
den 29 juni 1912 om arbetarskydd; samt
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 243, med förslag
till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68
riksdagsordningen.
§ 4.
Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid
till bevillningsutskottet motionen nr 281, av herr Jönsson i Boa;
till jordbruksutskottet motionen nr 282, av herrar Pettersson i
Stäringe och Johansson i Bro;
till andra särskilda utskottet motionen nr 283, av herr Pehrsson
i Göteborg m. fl.;
till statsutskottet motionen nr 284, av herr af Ekenstam;
till bankoutskottet motionerna:
nr 285, av herrar Olsson i Labbemåla och Lunden;
nr 286, av herr Magnusson i Tumhult;
nr 287 och 288, av herr Olsson i Ramsta m. fl.; och
nr 289, av herr Karlström i Lummelunda m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr 290, av herr Jönsson i
Fridhill m. fl.
§5.
Härpå föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 27—29, bevillningsutskottets betänkande nr 23,
första lagutskottets utlåtande nr 11 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 27.
§ 6.
Ordet lämnades nu till
Herr förste vice talmannen, som yttrade: Jag ber att
få hemställa, att kammaren måtte besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden måtte på föredragningslistan för morgondagens plena
först uppföras första lagutskottets utlåtande nr 11, därefter statsutskottets
utlåtande nr 28, sedan statsutskottets utlåtande nr 29 och
7 Nr 85.
Tisdagen den 4 april.
därpå övriga ärenden i den ordning, i vilken de äro upptagna å dagens
föredragningslista.
Denna hemställan bifölls.
§ 7.
Avgåvos följande motioner, nämligen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 204, med förslag
till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för
debitering och uppbörd av landstingsskatt in. m.:
nr 291, av herr Hansson i Trollhättan m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 191, med förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker m. m.:
nr 292, av herr Olsson i Kullenbergstorp; och
nr 293, av herr Kinmanson;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 203, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt
45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker:
nr 294, av lierr Olsson i Mora m. fl.; och
nr 295, av herr Hamrin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 147, med förslag
till lag om sparbanker m. m.:
nr 296, av herr Ernfors m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 199, med förslag
till förordning om automobilskatt m. m.:
nr 297, av herr andre vice talmannen Nilsson m. fl.;
nr 298, av herr Sundling; och
nr 299, av herr Hage; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 228, angående vissa
lån till främjande av bostadsproduktionen m. m.:
nr 300, av herr Hage.
Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 30, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslag under riksstatens åttonde huvudtitel.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
Nr 25. 8
Tisdagen den 4 april.
§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen | beviljades: |
|
| ||
Bäckström under | 3 dagar fr. o. m. den 6 | april, | |||
Magnusson i Tumhult » | 12 |
|
| 8 | IT 7 |
Öhman » | 12 | T> |
| 8 |
|
Röing » | 12 |
| * » | 8 |
|
Lindqvist i Halmstad » | 12 |
| » » | 8 |
|
Blomquist » | 12 | 3> |
| 8 | > |
Gardell » | 12 |
| » T> | 8 | » |
Johanson i Hörn inge > | 12 |
| T> » | 7 | 5> |
Poppius » | 12 |
|
| 8 |
|
andre vice talmannen |
|
|
|
|
|
Nilsson » | 12 |
|
| 7 | » |
Nilsson i Köinge » | 12 |
|
| 8 | > |
Karlström i Lummelunda » | 12 |
|
| 8 |
|
Jonsson i Hökhult » | 12 |
|
| 8 | > |
Olsson i Kullenbergstorp » | 12 |
|
| 8 |
|
Fjellman > | 12 | 2> |
| 8 | » och |
Larsson i Kroken » | 12 | 3> | * » | 8 |
|
Kammarens ledamöter åtskildes härefter | kl. 3,38 e. m. |
|
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 5 april, f. m.
9 Nr 25.
Onsdagen den 5 april, f. m.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid
till konstitutionsutskottet motionen nr 291, av herr Hansson i
Trollhättan m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 292, av herr Olsson i Kullenbergstorp;
nr 293, av herr Kinmanson;
nr 294, av herr Olsson i Mora m. fl.; och
nr 295, av herr Hamrin m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 296, av herr Ernfors m. fl.;
till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 297, av herr andre vice talmannen Nilsson m. fl.;
nr 298, av herr Sundling; och
nr 299, av herr Hage; samt
till statéutskottet motionen nr 300, av herr Hage.
§ 2.
Vidare föredrogs statsutskottets memorial, nr 30, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under
riksstatens åttonde huvudtitel; och blevo de i detta memorial föreslagna
voteringspropositionerna av kammaren godkända.
§ 3.
Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 11,
i anledning av väckt motion med förslag till lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisäd
motion, nr 131, vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr
Sävström m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte för sin del godkänna
i motionen intaget förslag till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rus’drycksförbud.
Nr 25. 10
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av ifrågavarande
motion måtte för sin del antaga av utskottet framlagda förslag
till
l:o) Lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud; och
2 :o) Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 ro) i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
dels beträffande motiveringen av herrar K. G. Westman och
Lindley;
dels beträffande utskottets hemställan:
av herr Pers, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av ifrågavarande motion måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta överse och, där så
erfordrades, omarbeta det av utskottets majoritet nu uppgjorda förslaget
till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud samt därefter
för 1923 års riksdag framlägga ett i huvudsaklig överensstämmelse
med nyssnämnda lagförslag utarbetat förslag till lag med bestämmelser
om anordnandet under år 1923 av sådan folkomröstning;
av herr Lindqvist i Halmstad, som yrkat, att utskottet, i
enlighet med motionärernas hemställan, bort föreslå, att omröstningen
måtte äga rum först under år 1923;
av herr Jacob T. Larsson, som föreslagit, att riksdagen ville i
anledning av den i ämnet väckta motionen besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, så snart ske kunde,
för riksdagen framlägga förslag till lag om sådan allmän folkomröstning
angående rusdrycksförbud, som omförmäldes i § 49 regeringsformen
samt § 1 och 38 riksdagsordningen;
av herr Sandegård, som med särskild motivering instämt i den
av sistnämnda reservant gjorda hemställan;
av herr V. Edward Larson, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av den i ämnet väckta motionen
måtte för sin del antaga i reservationen intagna förslag till
l:o) Lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud; och
2:o) Lag om ändrad lydelse av 2 § l:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
av herr af Ekenstam.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman! I
avseende å föredragningssättet av första lagutskottets utlåtande nr 11
hemställes:
Onådigt»!! den 5 april, f. in.
11 Nr 25.
all 8 § i förslaget till lag om folkomröstning angående rusdrycks- An9■
förbud föredrages först; . p.. .. 1 ... ZZtlZg
alt lagförslagen därefter föredragas vart för sig, förenämnda lör- a,gående russlag
paragrafvis, med ingresser, rubriker och utskottets hemställan- drycksförlmd.
den sist; . . (Forte.)
att vid behandlingen av förenämnda 8 § i förslaget till lag om
folkomröstning angående rusdrycksförbud diskussionen må omfatta
betänkandet i dess helhet;
att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres;
att, för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer att
i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkanda, föreslå sadana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas;
samt
att i avseende å nummerbeteckning å paragrafer utskottet
må vidtaga sådana, ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.
Denna hemställan bifölls.
I enlighet härmed upptogs först till behandling 8 § i utskottets
förslag till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud, vilken
paragraf fått följande avfattning:
8 §.
Envar, som anmäler sig till röstningen, erhåller vid omröstningsbordet
ett kuvert. . .
I omröstningslokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda plåtser,
avsedda att möjliggöra för envar att med rösthemlighetens bevarande
kunna inlägga sin röstsedel i kuvertet. För sådant ändamål
skola dessa platser vara inrättade med skärmar eller annat dylikt,
dock så anordnat, att för såväl omröstningsförrättaren som allmänheten
är synligt, när en plats är upptagen; och åligger det omröstningsförrättaren
att vaka över att röstandes förehavande där ej må
av någon kunna iakttagas.
Efter det röstande vid någon av omförmälda särskilda platser
inlagt sin röstsedel i kuvertet på sådant sätt, att röstsedelns baks da
täcker utskärningen, och tillslutit kuvertet, överlämnar han utan dröjsmål
personligen detsamma till ordföranden. Sedan denne, förvissat
sig om att den, som vill rösta, är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad,
ävensom tillsett, att kuvertet är på utsidan omärkt, samt
att röstsedeln på ovan angivet sätt täcker utskärningen, intrycker
ordföranden å den i utskärningen synliga baksidan av röstsedeln
en stämpel, innehållande bokstaven M, därest den röstande är man,
och bokstaven K. därest den röstande är kvinna. Härefter nedlägger
ordföranden kuvertet i rösturnan, i sammanhang varmed i röstlängden
vid den röstandes namn göres anteckning, att rösträtten
utövats.
Nr 25 12
Onsdagen den 5 april, f. m.
loa infälle- Kuvert, som är å utsidan märkt eller däri finnes inlagd röstomröstning
s®del, vilken enligt vad iakttagas kan icke är av föreskriven beangående
rus- skaffenhet, eller däri röstsedel ej är på ovan angivet sätt'' inlagd,.
drycksförbud. värde ej mottaget.
fForts.)
I det av herr V. Edward Larson reservationsvis framlagda lagförslaget
hade åt motsvarande paragraf givits denna lydelse:
8 §.
Envar, som anmäler sig till omröstningen, erhåller vid omröstningsbordet
ett kuvert.
I omröstningslokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser,
avsedda att möjliggöra för envar att med rösthemlighetens bevarande
kunna inlägga sin röstsedel i kuvertet. För sådant ändamål
skola dessa platser vara inrättade med skärmar eller annat dylikt,
dock så anordnat, att för såväl omröstningsförrättaren som allmänheten
är ssinligt, när en plats är upptagen; och åligger det omröstningsförrättaren
att vaka över att röstandes förehavande där ej må
av någon kunna iakttagas.
Efter det röstande vid någon av omförmälda särskilda platser
inlagt sin röstsedel i kuvertet och tillslutit detsamma, överlämnar
han utan dröjsmål personligen kuvertet till ordföranden. Sedan
denne förvissat sig om, att den, som vill rösta, är i röstlängden upptagen
såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är på utsidan
omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i rösturnan, i sammanhang
varmed i röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning,
att rösträtten utövats.
Kuvert, som är å utsidan märkt, varde ej mottaget.
Efter föredragning av paragrafen anförde:
Herr Sävström: Herr talman, mina damer och herrar! Alltsedan
det blev känt, att första lagutskottet skulle komma att bifalla
nykterhetsgruppens motion om allmän folkomröstning i förbudsfrågan,
har förevarande utlåtande motsetts med stort intresse inte blott
här i riksdagen utan jämväl av stora delar bland landets befolkning,
och det ser ut som även en del av Stockholms kvinnor skulle vara ganska
intresserade av denna fråga, Vid ankomsten till riksdagshuset i
dag kunde vi finna, att en del kvinnor hade samlats utanför huset på
den stora planen. Men det var icke bara en del kvinnor som kommo
tillstädes, utan även en mängd poliser infunno sig samtidigt. Det
tilläts icke dessa kvinnor att där få stanna en stund, medan riksdagen
hade sina överläggningar i denna fråga, utan de blevo brutalt bortkörda
av polisen. Jag skulle gärna vilja hoppas, att det icke är åtminstone
med andra kammarens vilja som detta brutala bortkörande
av kvinnorna, i dag har ägt rum.
Beträffande det nu föreliggande utlåtandet, är det så tillvida
glädjande för oss motionärer, att utskottet enhälligt bifallit yrkandet
om att en folkomröstning i förbudsfrågan skall få anordnas. De
lo Nr 25.
Onsdagen den 5 april, f. m
reservationer, som äro bifogade utskottets utlåtande, avse i vissa fall
förändringar av utskottets förslag; i andra återigen hemställes, att
Kung], Maj :t måtte framlägga förslag till allmän omröstning. I
intet fall yrkas avslag.
Det allmänna intryck, som man får efter genomläsningen av utskottets
utlåtande är det, att utskottet ägnat frågan en omsorgsfull
behandling, och jag vill för min del ge ett erkännande åt utskottet
för dess motivering i den del, som rör kravet på att omröstning skall
verkställas. Emellertid är det på två punkter, som utskottets utlåtande
skiljer sig från den väckta motionen, nämligen i den första punkten
angående tiden för omröstningen och i den andra punkten angående
särskiljandet av rösterna. Motionärerna hava som bekant hemställt,
att omröstningen skall verkställas först under loppet av nästkommande
år. Anledningen därtill är allmänt känd, de i höst förekommande
valen till landsting, valen av stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige.
Det är att befara, att. om en omröstning skall
verkställas vid den tid, då dessa val skola försiggå, omröstningen
kommer att förrycka dessa val. Man tycker därför, att det bör ligga
i alla parters intresse att uppskjuta omröstningen till nästkommande
år. Det har nu utskottet icke kunnat vara med om utan föreslår, att
omröstningen skall äga rum i år. I 4 § föreslås att omröstningen
skall äga rum å gemensam dag, som av Konungen bestämmes. Jag
förmodar, att man inom utskottet dryftat frågan angående tidpunkten
för omröstningen, och jag .skulle därför vilja fråga utskottets ärade
ordförande, när man har tänkt sig att omröstningen i höst skulle kunna
verkställas. Den saken är nämligen mycket viktig. Antåg t. ex.
att Konungen skulle förordna, att omröstning skall verkställas i slutet
av året, under november eller december månader. Vid den tiden råder
det i allmänhet en ogynnsam väderlek; det är en mörk årstid, och det
skulle följaktlgen förhindra ett stort antal deltagare att infinna sig
till omröstningen, särskilt kvinnorna, och då framför allt i landets
norra delar. Skall omröstningen verkställas i höst, är det därför
mycket angeläget, att den kommer så pass tidigt, att man kan förutse,
att det kommer att vara tjänlig väderlek under den tiden. Kan omröstningen
ej företagas i så pass god tid, är det naturligtvis riktigare
att uppskjuta den till nästkommande år.
Emellertid vill jag saga, att jag skulle kunna för min del godkänna
denna del av utlåtandet, om förslaget i övrigt och särskilt
på den andra punkten, nämligen i fråga om särskiljandet av rösterna,
vore sådant, att det kunde godkännas. Det är väl egentligen på den
punkten som striden här i dag kommer att stå.
Det är icke så länge sedan tanken på särskiljande av kvinnors
och mäns röster vid en förbudsomröstning första gången fördes på
tal. Det var som bekant i en reservation till nykterhetskommitténs
betänkande. Där anfördes då bland annat, att det skulle vara ett
»kvalificerat oförstånd» att besluta om en förbudslag på en majoritet
av kvinnoröster. Det är samma tankegång, som går igen i utskottets
utlåtande. Den egentliga avsikten med uppdelningen av
rösterna är ytterst att få kännedom om huru många män som rösta
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25. 14
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
mot förbudet. Visar det sig, att det blir eu majoritet bland männen,
som röstar mot förbudet, då kan det icke vara tillrådligt, att riksdagen
beslutar om förbud, därför att detsamma då icke skall kunna
upprätthållas. Ja, den tanken förtjänar helt visst att beaktas, särskilt
när det såsom nu är fråga om en rådgivande omröstning. Det
anföres av tidningen Dagens Nyheter och även andra tidningar, att
vi nykterhetsvänner egentligen ej förstå betydelsen av den omröstning,
som skall företagas, utan att vi skulle tro, att det här är fråga
om decisiv omröstning, en bekräftande sådan. Nej ingalunda, vi
hava klart för oss, att här är fråga om en rådgivande, en konsultativ
omröstning. Nu finns det emellertid, och det vill jag villigt erkänna,
även en del nykterhetsvänner, som anse, att ett särskiljande av rösterna
bör förekomma vid en sådan omröstning, därför att man skall
kunna vara säker om, att den grund, på vilken förbudet skall byggas,
är tillräckligt säker.
Man anför vidare, att om det ej blir något särskiljande av rösterna,
man sedan efter omröstningen kommer att säga, att de, som röstat
för förbud, utgöras uteslutande av kvinnor och att man därför icke
kan tillmäta en sådan omröstning alltför stor betydelse. Ja, jag för
min del förstår detta resonemang, ehuruväl jag inte kan ansluta mig
till detsamma. Enligt mitt förmenande kan ett särskiljande av
rösterna komma att innebära och ha till följd så betänkliga konsekvenser,
att jag inte kan biträda detsamma. Om vi i detta fall principiellt
godkänna en uppdelning av rösterna, kan man icke förutse,
av vilka skäl en liknande uppdelning och värdering av rösterna skulle
komma att ifrågasättas vid kommande omröstningar. Redan det är
en anledning till att man bör vara försiktig. I den nu föreliggande
frågan skulle det för övrigt bli på det sättet, att en viss minoritet
bland de röstande skulle komma att verka avgörande för riksdagens
slutliga ställningstagande till ett beslut om förbudslag. Då kan man
fråga: vad tjänar det till, att kvinnorna deltaga i en omröstning, där
man på förhand kan saga, att deras röstgivning icke kommer att inverka
på ställningstagandet vid frågans bedömande? När så förhåller
sig, så kan man ju inte förvåna sig över det starka motståndet från
förbudsvännernas sida och allraminst från kvinnornas. Kvinnorna
komma helt säkert att betrakta särskiljandet av rösterna som en
kränkning av den politiskt likvärdiga medborgarrätten. Nu tror jag
visserligen, att det skall lyckas för de herrar, som i dag komma att
rösta för uppdelning av rösterna, att övertyga en del av kvinnorna
om det önskvärda i att en sådan uppdelning i detta fall kommer till
stånd. Men jag är viss om, att det icke kommer att lyckas dem att
övertyga majoriteten av Sveriges kvinnor. Och jag är för övrigt
säker på, att om lagutskottets ena halva hade bestått av kvinnliga
representanter, så hade utskottets utlåtande på denna punkt ingalunda
blivit enhälligt.
Jag förmodar, att de flesta av kammarens ledamöter under dessa
dagar ha fått sig tillsänd en massa, skrivelser från olika nykterhetsorganisationer
i landet, i vilka man protesterat mot uppdelningen av
rösterna. Nu säges det om dessa inkomna skrivelser, att man respek
-
Onsdagen den 5 april, f. m.
15 Nr 25.
terar inte dem, varifrån de än komma och vilken fråga det än gäller.
Och i detta särskilda fall anser man, att här har det utgivits en
paroll från förbudsledningen, som gjort, att nykterhetsorganisationerna
ha blivit så livligt intresserade för denna fråga. Ja, ehuru jag
själv är ordförande för ett sådant nykterhetssällskap, så vill jag
emellertid bekänna, att för min del har jag icke varit med om att
utgiva någon sådan paroll. Men det är möjligt, att den högsta förbudsledningen
har fäst vederbörandes uppmärksamhet på betydelsen
av den fråga, som här skall avgöras i dag. Det skulle ingalunda förvåna
mig. Men det visar i varje fall, vilken anslutning denna tanke
ändå har fått, som ligger i nykterhetsgruppens motion. Försök, mina
herrar, att leda dem bakåt, och jag tror, att ett sådant försök skulle
mötas av de starkaste protester från alla håll.
Bland de uttalanden, som vi fått •mottaga, fäster jag mig
emellertid alldeles särskilt vid ett uttalande, som kom oss tillhanda
i lördags, ett uttalande från olika kvinnosammanslutningar
här i Stockholm. Jag anser det vara värt att föras till dagens
protokoll. Det är undertecknat av Centralstyrelsen för Sveriges
moderata kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Svenska kvinnors medborgar förbund, Kvinnliga postföreningen,
Kvinnliga telegrafpersonalens förening, Stockholms kvinnliga.
telefontjänstemannaförening, Svenska skolkökslärarinnors förening,
Sveriges folkskollärarinneförbund och Telegrafverkets kvinnliga
kontorspersonals förening. Som herrarna finna, så saknar man
en grupp här, och det de frisinnade kvinnorna — av vilken anledning,
kan jag inte säga. Emellertid är det dock märkligt, att såväl
moderata kvinnor som socialdemokratiska kvinnor kunnat enas här
om ett uttalande på denna punkt. »Vi undertecknade hålla före»,
heter det, »att vid det uttalande av folkviljan, som en allmän omröstning
är, även om den blott är konsultativ, ett samfällt räknande
av röstsedlarna utgör det enda logiska förfaringssättet.» »Vi kvinnor
i undertecknade föreningar», heter det vidare, »hysa olika meningar
i politiska frågor, men i denna åsikt om folkomröstningens
princip stå vi eniga.»
Ja, herr talman, det vore åtskilligt att anföra, som står i samband
med detta ärende. Men jag måste säga mig, att hänsynen till
den långa talarlistan gör, att jag för min del kan fatta mig kort.
Jag kan sålunda låta mig nöja med vad jag redan anfört. Jag kommer
emellertid att framställa ett yrkande. Beträffande tiden för omröstningen
kommer jag sedermera, då vi komma till 1 §, att föreslå,
att omröstningen skall verkställas år 1923. I fråga om det yrkande,
som jag skall framställa, kommer jag att ansluta mig till den reservation,
som har avgivits av herr Larson i Lerdala beträffande lagtexten.
I fråga om motiveringen till samma reservation vet jag,
att flera av mina partikamrater, vilka i sakfrågan stå på samma sida
som jag, icke vilja underskriva ifrågavarande motivering. Men för
mig är huvudsaken att få yrka bifall till eu lagtext, som jag gillar,
och det är med hänsyn härtill, som jag yrkar bifall till 8 §, sådan
som den blivit utformad i den av herr Larson i Lerdala avgivna
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25. lö
Onsdagen den 5 april, f. m.
Avg.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
reservationen. I fråga om de övriga paragraferna kommer jag, herr
talman, under förutsättning att detta 5’rkande kommer att godtagas
av kammaren, att framställa yrkande i enlighet med nämnda reservation.
I detta anförande instämde herrar Bengtsson i Norup, Borg,
Andersson i Igelboda, Johansson i Uppmälby, Igel, Bodén, Andersson
i Kroken, Carlsson-Frosterud, Persson i Björsbyholm, Öhman,
Eklund, Aarnseth, Norsell, Uddenberg i Karlskoga, Persson i Trången,
Pettersson i Hällbacken, Lagerkvist, Västberg, Knutsson, Andersson
i Tungelsta, Björk, Isacsson, Lunden och Bäckström.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina damer
och herrar! Liksom den föregående talaren och liksom antagligen de
flesta av Er har också jag i dessa dagar fått mottaga en mängd
skrivelser i den viktiga fråga, som vi nu gå att behandla. Av dessa
skrivelser har jag tagit med mig upp på talarstolen en, som synts
mig vara alldeles särskilt rörande. Jag menar då rörande i god bemärkelse.
Skrivelsen, som för övrigt riktar sig till riksdagens alla
ledamöter, kommer från ett hundratal invånare i Simtuna socken i
Västmanlands län. I denna skrivelse heter det bland annat: »Vår
övertygelse är, att kvinnans röst i denna fråga bör väga minst lika
mycket som mannens. Vi motivera detta vårt påstående med: 1)
att kvinnan har fått och fortfarande får bära lejonparten av rusdryckernas
förbannelse, 2) på den kulturståndpunkt vi befinna oss
skulle det vara en oerhörd skam om vi gåvo kvinnan ett mindre värde
såsom människa än mannen. Vi vädja till l:a lagutskottets och
riksdagens ledamöter och deras ansvarskänsla för vårt folks eviga
och timliga val, att med alla till buds stående medel söka genomföra
förbudsvännernas krav på allmänt rusdryck s för b u d i Sverige fortast
möjligt. A. Hylander, kyrkoherde.» Och så följer en råd andra
namn. Jag har läst upp denna skrivelse icke för att polemisera
mot dess kraftiga opposition mot en detalj i utskottets förslag och
undertecknarnas föreställning, att denna detalj skulle innebära »eu
oerhörd skam» för kvinnorna. Jag har icke heller läst upp den för
att ur dess hävdande av vikten av att snarast möjligt avgöra denna
fråga, särskilt med tanke på »människornas timliga och eviga väl»,
hämta direkt stöd för utskottets förslag, att omröstningen skulle
äga rum redan detta år. Nej, jag har läst upp skrivelsen, därför
att den synes mig utgöra ett bevis för. ._att folkstämningen i detta
ämne nu är så upphettad, att det är på tiden att låta den få utlösa
sig i den handling, den trängtar efter.
Jag är visserligen icke blind för att goda skäl kunna anföras
för uppskjutande av omröstningen till nästa år. Jag var själv till
en början benägen för att ansluta mig till den meningen, nämligen
så länge som jag ansåg, att det icke skulle vara möjligt att åstadkomma
ett tillfredsställande förslag redan i år. Men sedan det nu
med förenade ansträngningar lyckats att få ett förslag, som tillfredsställer
rimliga anspråk, så tror jag, att det ur allmän synpunkt
är riktigt att låta urladdningen få ske redan detta år.
Onsdagen den 5 april, f. in.
17 Nr 25.
Såsom skäl för uppskov till nästa år har särskilt åberopats, att _
det vore önskvärt, att myndigheterna finge tillfälle att föranstalta ,„nrMnin(j
om s. k. objektiv upplysning i denna fråga. Särskilt bär ordiuran- angående rusden
i det nystartade förbundet för folknykterhet utan förbud i en drycksfårbud.
artikel i pressen uttalat den meningen, att det ur denna synpunkt (borta.)
behövs ett uppskov. Motiveringen är den,^att när det är fråga om
folkomröstning rörande en så viktig och såväl i den enskildes som
i samhällets liv och livsföring så ingripande lag som nykterhetskommitténs
förslag till alkohollag, det är på sin plats, att man också
upplyser folket om denna lags bestämmelser, dess innebörd och dess
konsekvenser. I detta avseende har man särskilt klandrat, att icke
utskottet berett folket tillfälle att få kännedom om att totalförbudet
skulle omfatta exempelvis även sådana drycker som de svagaste
maltdrycker, exempelvis pilsnerdricka innehållande mer än 2 V4 volymprocent
alkohol. Man har ansett, att det bort klargöras, att förbudet
skulle avse införsel och tillverkning, ja t. 0. in. innehav av alkoholdrycker.
När man gör den anmärkningen, då har man icke
läst detta förslag eller icke förstått det. Ty här står det i 1 § klart
uttalat vad som skulle menas med förbud. Och i 5 § står^det vidare,
att i den offentliga kungörelse, som skall utfärdas angående omröstningen,
voteringspropositionen skall vara intagen. Och i 14 §
står det slutligen, att i omröstningslokalen proposition för omröstningen
samt exemplar av denna lag skola finnas anslagna. Därigenom
torde det vara tillräckligt sörjt för den objektiva upplysningen.
Emellertid torde det vara huvudsakligen i ett annat avseende,
som man vill hava upplysning spridd bland folket, nämligen i fråga
om de s. k. konsekvenserna. Ordföranden i förbundet för folknykterhet
utan förbud har sålunda i sin kritik gjort gällande, att vad
som framför allt skulle vara nödvändigt är, att allmänheten blir noga
underrättad om exempelvis huru otrevligt det kommer att bil för
våra husmödrar, när förbudet blir gällande och de. finna sig dömda
till höga böter, därför att den saft, de haft stående i en butelj i skafferiet,
stått och jäst, d. v. s. övergått till att vara en rusdryck. Jag
instämmer med kritiken däruti, att det är orimligt att bötfälla folk
för en sådan sak som att »framställa alkohol» under nyssnämnda
förhållanden. Men jag vill på samma gång alldeles bestämt avråda
från, att man söker få statens myndigheter till att vid den förestående
omröstningen driva agitation för eller emot förbudet. Och
det kan nog icke förnekas, att förbudsvännerna med visst fog skulle
kunna säga, att en sådan upplysning, som i den omnämnda artikeln
antydes, vore att uppfatta såsom ett försök från statsmyndigheternas
sida att varna folket för att rösta för förbudet. Och det böra statens
myndigheter akta sig för.
För övrigt skulle jag i detta sammanhang vilja fråga, med vad
rätt man tror sig kunna utgå från, att ett förbud, därest ett sadant
kommer till stånd, ovillkorligen skall i alla detaljer överensstämma
med nykterhetskommitténs förslag. Nykterhetskommittén hade icke
något uppdrag att lagstifta, utan det lär vara Kungi. Maj :t och
riksdagen, som hava den myndigheten kvar. Ur den synpunkten
Andra kammarens protokoll 1922. Nr 25. 2
Nr 25. 18
Onsdagen den 5 april, f. in.
Avg.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
skulle jag rent av vilja medgiva, att utskottets förslag till folkomröstning
går väl långt, då det upptager en definition av vad som menas
med allmänt rusdrycksförbud. Ty jag vill säga, att om det en
gång skall beslutas ett allmänt rusdrycksförbud, så är det väl möjligt,
att riksdagen kommer att modifiera den definition, som nykterhetskommittén
givit och till vilken utskottets förslag väsentligen
ansluter sig. För min personliga del vill jag tillägga, att skulle
jag vara kvar i riksdagen den dag, då ett beslut om rusdrycksförbud
skall fattas, så skall jag sätta in all min kraft för att få bort de
allra värsta orimligheterna i nykterhetskommitténs förslag till alkohollag,
allt i överensstämmelse med den reservation jag avgivit till
kommittébetänkandet.
Det är en annan anmärkning, som riktats mot det föreliggande
förslaget väsentligen från deras håll, som äro motståndare till förbudet.
Den går ut på, att man skulle lämna folket tillfälle att rösta
icke blott, som här föreslås, för eller mot förbud, utan också om ett
restriktionssystem av den ena eller andra typen, kanske också om
ett modifierat förbud. Jag vill gärna erkänna, att en sådan anordning
skulle vara ägnad att skaffa oss värdefulla upplysningar beträffande
ställningen i landet. Och det är klart, att ett sådant förfarande
skulle kunna hämta stöd från de anordningar, som vidtagits
i åtskilliga främmande stater, t. ex. i Skottland, Australien och
i Nordamerikas förenta stater före det allmänna förbudets införande.
Men jag menar också, att det ligger något i den invändning, som i utskottet
riktades mot detta förslag, nämligen att en sådan uppdelning
av frågorna huvudsakligen skulle vara ägnad att tillfredsställa vissa
finsmakare på det här området, som fordra att här få det lagt så,
som det brukas i de anglosaxiska länderna. Men det skulle på samma
gång vara ägnat att alltför mycket komplicera frågan för den stora
allmänheten. Och så mycket vet man om den stora allmänhetens
ställning, att den önskar yttra sig om förbud eller icke förbud. I
överensstämmelse därmed är också förslaget lagt.
Jag övergår nu till frågan om uppdelningen av rösterna vid
omröstningen. Anledningen till att man föreslår en uppdelning av
rösterna är, att man önskar så fullständigt som möjligt få reda på,
vilken mening som hyses av folkets flertal i denna fråga. Härmed
vill jag erinra, att nykterhetskommittén, vars majoritet var mycket
förbudsvänlig. kraftigt betonat nödvändigheten av en undersökning
härutinnan. Jag skall i det avseendet tillåta mig att göra en liten
axplockning ur kommitténs betänkande. Kommittén säger på ett
ställe, att denna fråga är »även av folkpsykologisk natur, i det att
en förbudslags effektivitet måste bli i synnerligt hög grad beroende
på dels det stöd som den erhåller från folkflertalets sida och dels
det motstånd som kan tänkas komma att resas emot lagen från vissa
andra befolkningsgrupper». På ett annat ställe säger kommittén,
att »den viktigaste förutsättningen för ett förbuds upprätthållande
torde vara att det vilar på grundvalen av en stark folkvilja och en
allmänt utbredd rättsuppfattning». Huruvida förbudet stödes av en
tillräckligt stark folkopinion torde bäst utrönas genom en allmän
Onsdagen den 5 april, f. in.
19 Nr 25.
folkomröstning av det slag, som kommittén föreslår. Befinnes det
att förbudet icke bär det stöd hos folkmajoriteten, som anses erforderligt,
så är därmed konstaterat att tiden icke är inne för en förbudslagstiftnings
genomförande. På ett annat ställe säger kommittén:
»För ett förbuds framgång är det naturligtvis i högsta
grad nödvändigt, att det uppbäres av folkmajoriteten icke bara i det
ögonblick det skall beslutas, utan också under dess fortsatta tilllämpning.
» På ytterligare ett annat ställe säger kommittén: »Den viktigaste
förutsättningen för att ett genomfört förbud skall kunna med
framgång upprätthållas är förefintligheten av en övertygad folkmajoritet,
som ställer sig såsom garant för förbudsbeslutets förverkligande.
» På^ ännu ett annat ställe säger kommittén: »Ett rus
drycksförbud
innebär nämligen ett så radikalt ingripande i många
människors levnadsvanor, ett så kraftigt brytande av hävdvunnen
sed och ett så kännbart kringskärande av den personliga friheten,
sådan som den av många uppfattas, att det icke synes obilligt, att
en dylik förändring vidtages först sedan folket blivit i tillfälle att
ge ett^ direkt och otvetydigt uttryck för sin övertygelse i frågan.»
Och så säger kommittén också: »Om det nämligen kan råda något
tvivelsmål huruvida förbudet uppbäres av folkets majoritet eller ej,
så komma de med förbudet missnöjda givetvis att känna sig som
offer för en minoritets övergrepp.» Och slutligen säger kommittén
på ett ställe: »Folkrepresentationen är visserligen även nu den sakligt
prövande instansen, men parlamentet griper sig an med fastställande^
av lagens innehåll först sedan vetskap vunnits därom, att
folkmajoriteten gillar den princip, på vilken lagen bygges upp.
Folkomröstningen ger alltså åt parlamentet en upplysning, som ansetts
nödvändig eller värdefull, angående folkviljans beskaffenhet
i en viss fråga.»
Vad följer nu av allt detta tal om folkmajoriteten? Jo, naturligtvis,
att man hopsöka så noggrant som möjligt taga reda på vad
folket vill. Man måste försöka konstatera den s. k. folkviljan. Vad
gör nykterhetskommittén i det avseendet? Jo, den föreslår, att man
skall anställa en allmän folkomröstning, där alla män och kvinnor
ha rösträtt, och om det då vid omröstningen visar sig, att 60 procent
av de röstande uttala sig för förbud, så anser kommittén det
konstaterat, att folkviljan lutar åt det hållet. Mot den motiveringen
skulle kunna riktas en del invändningar. Man kan säga, att den
omständigheten, att 60 procent rösta för förbud, icke är något säkert
och oomtvistligt bevis för att det finns majoritet bland folket
för saken. Först och främst kan det hända, att en mycket liten del
av folket deltager i omröstningen. Om t. ex. endast 50 procent av
de röstberättigade rösta och av dessa 50 procent 60 procent rösta
för förbud, så betyder det, att endast 30 procent av folket har givit
tillkänna en önskan, att de vilja ha förbud. En annan omständighet,
som jag i detta avseende fäster stor vikt vid, är, hur pass
jämnt folkmeningen för förbud är utbredd i landet. Om man t. ex.
skulle försöka klargöra för sig, om det går att upprätthålla ett förbud
i Skåne, som är en mycket viktig och betydande landsdel i vårt
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycks/örbud.
(Forts.)
Nr 25. 20
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
land, så är det för den frågan tämligen oväsentligt, om folket i
Jämtland och Härjedalen vill ha förbud, utan det är just folkmeningen
i »konungariket Skåne» det gäller att få reda på. Och slutligen
är det av ganska stor vikt att få veta, vilken mening i frågan
som är gällande inom olika grupper av folket, huru de unga och de
gamla ställa sig till densamma och naturligtvis också huru rösterna
falla inom olika yrken och icke minst huru män och kvinnor, tagna
var för sig rösta. Yad ställningen inom olika yrkesgrupper beträffar,
så skulle det bli ganska komplicerat och besvärligt att få reda
på den. I det fallet får man för övrigt en viss upplysning genom
att man får veta, huru meningarna fördela sig inom olika landsdelar.
Beträffande meningarna inom olika åldersklasser, är det klart att
det blir en rätt så besvärlig procedur att söka få reda på den. Däremot
är det jämförelsevis enkelt att få reda på huru rösterna för och
mot förbud falla särskilt bland männen och särskilt bland kvinnorna.
Utskottets förslag är grundat på den mening, jag nu framställt.
Man vill försöka komma den s. k. folkviljan litet närmare. Alldeles
kan man inte få reda på den, men för att få ett säkrare grepp på
densamma föreslår utskottet, att det skall antecknas, huru många
som äro röstberättigade, män och kvinnor, och vidare huru många
män och kvinnor som rösta inom de olika omröstningsdistrikten samt
huru många män och kvinnor, som röstat för eller emot förbud.
Det ligger naturligtvis häri icke någon önskan att undervärdera
kvinnornas röster gentemot männens. Mot detta utskottets förslag
har emellertid särskilt i det avseendet avgivits en reservation av herr
Larson i Lerdala, vari det bl. a. säges:
»Visserligen får man från dem, som påyrka särskiljande, omväxlande
med talet om att männens röster måste i förevarande fall
anses äga större betydelse än kvinnornas, höra, att det icke är meningen
att undervärdera de senare, utan att de skola trots uppdelningen,
bibehålla sin med männen jämbördiga ställning. För envar,
som verkligen ställer sig på sistnämnda ståndpunkt, blir emellertid
varje uppdelning fullständigt meningslös. Att utav rent nyfikenhetsintresse
åstadkomma en dylik sårande och besvärlig uppdelningsprocedur
borde väl ingen på allvar kunna ifrågasätta.
Sålunda: antingen har man för avsikt att tillerkänna männens
röster övervägande inflytande, och då är man inne på vägar, som
synas mig omöjliga beträda. Eller också vill man bibehålla likställighet,
och då är röstuppdelningen fullständigt omotiverad. Ett
tredje gives icke.»
Med detta har reservanten tydligen ansett, att han bringat utskottet
i en riktigt svår klämma. Han tror sig hava tillplattat utskottet
med logikens tunga klubba. Men nu är det så, att det fordras
en viss färdighet för att kunna reda sig med det vapnet. Hanterar
man klubban fumligt, kan det hända, att man slår sig själv
i skallen med den. I det föreliggande fallet är utskottet i själva
verket icke reducerat till de två möjligheter, som den ärade reservanten
godhetsfullt anvisat, utan det finns en tredje och kanske en
fjärde eller femte möjlighet. För att klargöra vad jag menar, ber
Onsdagen den 5 april, f. in.
21 Nr 25.
jag att få taga herrarnas och damernas uppmärksamhet i anspråk
en liten stund för att undersöka frågan, huru omröstningen kan komma
att utfalla och huru i de olika utfallen rösternas olika fördelning
bland män och kvinnor kan komma att verka. Jag tänker mig sålunda,
att vi besluta, att en omröstning skall verkställas i år och att
omröstningen kommer till stånd. Jag tänker mig vidare till en början
det resultatet av omröstningen, att varken bland kvinnorna eller
männen 60 procent av de avgivna rösterna avgivas för förbud. Jag
vill i förbigående säga, att denna grupp av fall representerar just
det sannolika. Det är min övertygelse, att det vid omröstningen icke
kan uppbringas 60 procent för förbud vare sig bland männen eller
bland kvinnorna. Därest detta blir fallet, så kan man enligt min mening
icke tala om, att man undervärderar kvinnornas röster om man
vid sådan utfall av omröstningen anser, att förbudet icke kan komma i
fråga. Om endast 50 procent av männen och 59 procent av kvinnorna
eller 45 procent av männen och 50 procent av kvinnorna rösta
för förbud, så kan under vilket som helst fall, huru än rösterna i
denna tänkta grupp av fall fördela sig, det icke bli fråga om förbud.
Men det kan icke heller då bli fråga om att undervärdera kvinnornas
röster. Icke heller kan det sägas, att uppdelningen gjorts endast
av nyfikenhetsintresse, utan den har tvärtom gjorts därför att
det är värdefullt att få möjlighet att bedöma, huru nykterhetsfrågan
ligger särskilt bland män och bland kvinnorna. Detta kan nämligen
bliva till vägledning för en kommande lagstiftning på området.
Jag övergår nu till en annan grupp av fall, representerande den
möjlighet, som de ivrigaste förbudsvännerna tro skall inträffa. Det
är den möjligheten, att det såväl bland männen som bland kvinnorna
blir en mycket stor majoritet, som rösta för förbud — låt oss säga
att det blir över 75 procent såväl bland männen som bland kvinnorna,
som rösta för förbud. Det betyder då icke så mycket, om det är 80
procent bland kvinnorna och endast 75 procent bland männen eller
om det är 90 procent bland kvinnorna och endast 80 procent bland
männen, som uttalat sig förbudsvänligt. För min del vill jag säga,
att jag, i händelse av en sådan utgång av omröstningen då skulle anse
tiden här i landet mogen för att införa förbud. Då man har en så
stark folkmening att stödja sig på, betyder det mindre, huru rösterna
fördelats mellan män och kvinnor. Både männens och kvinnornas
röster hava således alldeles samma värde. Det är emellertid därför
ej riktigt att säga, att rösternas uppdelning efter de röstandes
olika kön i dylikt fall endast skulle ha »nyfikenhetsintresse». Uppdelningen
av männens och kvinnornas röster är nämligen av mycket
stort värde ur den synpunkten, att det skulle stödja förbudets auktoritet.
Ty om icke en sådan uppdelning skett och om •— låt oss
säga — det avgivits inalles 75 procent röster för förbud samt man
icke vet, till huru stor del denna majoritet består av män och av
kvinnor, tro ni icke då, mina damer och herrar, att de ivrigaste bland
förbudets^ motståndare med säkerhet skulle påstå, att resultatet berott
därpå att så många kvinnor röstat för förbudet? Förbudsvännerna
skulle visserligen å sin sida bestrida detta påstående, men in
-
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksjörbad.
(Forte.)
Nr 25. 22
Onsdagen den 5 april, f. in.
I Ang''f ik £en kunde slita tvisten. Och följden skulle bliva, att mången skulle
Omröstning anse sig däri hava en giltig anledning att trotsa förbudet, att detangående
rus- samma påtvingats dem av kvinnorna. Om däremot en verklig uppdrycksförbud.
delning av rösterna skett, så skulle man kunna med officiella siffror
(Forts.) ådagalägga den verkliga ställningen och därigenom bereda förbudet
större auktoritet bland männen.
Jag övergår nu till det tredje fallet, att en jämförelsevis stor del
bland kvinnorna, men en jämförelsevis liten del bland männen röstar
för förbud, t. ex. 75 procent bland kvinnorna och 50 procent bland
männen, vilket blir något över 62 procent bland samtliga, något som
således enligt förbudsvännernas mening är tillräcklig majoritet för
att man skall våga sig på en lagstiftning om förbud. Då kanske någon
menar, att man skulle komma till en »undervärdering» av kvinnornas
röster. Jag för min del skulle icke utan vidare göra det. Vid ett
sådant utfall av omröstningen som de senast nämnda skulle jag först
och främst anse det Arnra av vikt att taga reda på: i vilken utsträckning
har det svenska folket deltagit i omröstningen? Och för det
andra ville jag undersöka huru pass jämnt rösterna vore fördelade
i landets olika delar. Om det t. ex. skulle visa sig, att 70 eller 80
procent av de röstberättigade infunnit sig och röstat, och vidare att
dessa röster fördelat sig tämligen jämnt över hela landet, då skulle
jag känna mig tämligen benägen för att gå med på en förbudslagstiftning,
trots den ringa majoriteten bland männen särskilt. Men
i samma mån dessa förutsättningar saknas, skulle jag känna mig
mera tveksam. För att visa, att en tvekan borde förefinnas även
hos de ivrigaste förbudsvännerna, vill jag slutligen övergå till en
fjärde grupp av fall, nämligen då antalet kvinnliga röster för förbudet
är mycket stort och antalet manliga mycket litet. Jag tager
som exempel, att 85 % av kvinnorna och 35 % av männen rösta för
förbudet. Om 85 % av kvinnorna och 35 % av männen rösta för, så
få vi en total majoritet för förbudet av omkring 60 %, således en så
stark majoritet, som nykterhetskommittén ansett erforderlig, för att
man skall våga sig på en förbudslagstiftning. Men då kan mycket
väl hända, att dessa 85 % kvinnoröster komma från en kår röstande,
som varit mycket liten. Det kan tänkas, att förbudskvinnorna i
massa gått upp och röstat för förbudet, men att mängden av landets
kvinnor, som varit livligt övertygade om förbudets farlighet under nuvarande
förhållanden, i alla fall känt sig betänksamma mot att gå upp
och rösta mot förbudet och därför suttit hemma. Det kan exempelvis
hända, att endast 30 % av kvinnorna röstat och att av dessa
30 % 85 % röstat för förbudet. Det betj^der således, att 25 1/2 % av alla
landets kvinnor röstat för förbudet. Å andra sidan kan det hända,
att männen inför möjligheten av ett totalförbud känt sina heligaste
intressen hotade och gått mangrant till rösturnorna för att rösta för
spritens bibehållande. Antag t. ex., att 80 % av männen röstat och
att av dem 35 % röstat för och 65 % emot. Då skulle det bli en totalprocent
av omkring 28 % av landets hela manliga befolkning för och
52 % emot.'' Under sådan förutsättning skulle alltså 25 1/2 % av landets
samtliga kvinnor vara konstaterade vänner av förbudet men 52 %
Onsdagen den 5 april, f. in.
23 Nr 25.
av landets hela manliga befolkning vara konstaterade motståndare till
förbudet. Då vill jag verkligen fråga eder, mina herrar och damer
förbudsvänner, om ni anse, att det vore lyckligt och klokt och tillrådligt
att under sådana förhållanden antaga en förbudslag.
Jag skulle, som en sammanfattning av vad jag nu anfört vilja
säga, att det i många fall vid en sådan omröstning icke rimligtvis
kan bli tal om en undervärdering av kvinnornas röster, därför att
man skiljer på rösterna, och att i många fall detta är av stor betydelse
för förbudets auktoritet samt att man i vissa fall, trots
att en stor majoritet av de kvinnor, som infunnit sig vid rösturnorna
röstat för förbud, kan konstatera, att en sådan majoritet icke förefinnes
bland kvinnorna över huvud taget. Man kan då icke säga,
att det innebär en undervärdering av kvinnornas röster, nämligen
en undervärdering av dem såsom uttryck för hela folkets förbudsvilja,
om man under dylika omständigheter säger, att saken icke
är mogen för förbudslagstiftning, oaktat en stor majoritet av de
röstande kvinnorna röstat för förbudet.
För övrigt har det många gånger i denna fråga erinrats om,
att det icke är folkomröstningen, som enligt vår lagstiftning skall
avgöra denna fråga, utan att det är Kungl. Maj:t och riksdagen,
som i sista hand hava avgörandet i sin hand. Vad särskilt riksdagen
beträffar, veta vi, att män och kvinnor numera hava lika rösträtt
till bägge kamrarna, och vad särskilt beträffar oss, som sitta i denna
kammare, blevo vi valda i fjol av en valmanskår, som bestod av
1,536,446 män och 1,692,675 kvinnor, d. v. s. att kvinnorna äro
talrikare än männen inom valmanskåren. Alltså, eftersom kvinnorna
här äro i majoritet, hava de den slutliga bestämmanderätten
i denna fråga.
Jag har tillräckligt länge uppehållit mig vid denna sak och
skall inte längre trötta kammaren. Jag vill till slut endast be att få
avgiva en personlig deklaration i denna fråga. Jag har i många år
varit anhängare av idén om kvinnans politiska likställighet med
mannen. På den tiden, när åtskilliga av herrarna ännu icke börjat
tänka på kvinnans rösträtt, för 20 år sedan, var jag med om att
här i kammaren bära fram en motion om lika rösträtt och valbarhet
för män och kvinnor, men då skrattade man åt den saken. Med
odelad tillfredsställelse har jag sedan varit med om att giva kvinnorna
politisk likställighet med mannen. Men jag har aldrig föreställt
mig, att den politiska likställigheten också skulle innebära
att i en fråga, som i alla fall har en olika betydelse för män och
kvinnor, kvinnorna skulle vid en konsultativ folkomröstning beredas
den förmånen att deras röster skulle få gälla som uttryck för en folkmening,
som icke finns.
Jag har också sedan mycket länge varit anhängare av den
tanken, att staten skall verksamt arbeta för folknykterhetens främjande,
och jag tror fortfarande, att det är en av de viktigaste uppgifter,
vi hava. Men jag tror också, att_det är ett misstag av de
ivriga förbudsvännerna, som vilja hava förbud nu, då de tro, att
de i totalförbudet, beslutat genom en folkomröstning enligt deras
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycks]örbud.
(Forts.1)
Nr 25. 24
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
önskan, funnit en genväg till folknykterheten. Det finnes nog ingen
genväg till det nämnda målet, utan den väg, som vi måste gå, är
den gamla vanliga: upplysning i samband med en lagstiftning, som
håller jämna steg med den allmänna uppfattningen bland folket.
Om man skulle vilja försöka att överrumpla folket i detta avseende,
så tror jag, att folket kommer att hämnas genom lagtrots. Myndigheterna
skulle visa obenägenhet att strängt tillämpa gällande lag,
därför att de känna sig övertygade om att lagen är tyrannisk och
orättvis; och allmänheten skulle visa obenägenhet att genom, vittnesmål
och på andra sätt biträda polismyndigheterna i att upprätthålla
lagen. Man kan befara, att ett förbud, som är omoget och
kommer till stånd för tidigt, kommer att leda till försumpning, korruption
och förfall, alltså raka motsatsen till vad man åsyftat med
detsamma. Exempel från flera främmande länder tala tillräckligt
varnande i den riktningen.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr H a m r i n: Herr talman, mina damer och herrar! Jag
har icke för avsikt att ingå i vidare polemik med den föregående
ärade talaren, men jag kan icke underlåta att förutskicka en liten
anmärkning med anledning av den sista delen av hans nyss hållna
anförande.
Det skall icke falla mig in att bestrida det varma, allmänt
kända intresse, som den föregående ärade talaren hyst och säkert
alltjämt hyser för kvinnornas medborgarrätt. Men det må dock
icke vara mig förmenat att framkasta den förmodan, att herr Petterssons
gamla intresse för den frågan också i någon mån möjligen
har justerats. Den anmärkningen framkommer naturligtvis på grund
därav, att det uttalande, varmed herr Pettersson slutade sitt anförande,
står uppenbart i strid med de uttalanden, han förut haft i
rusdrycksspörsmålet. Den saken är klar, och jag torde i detta samband
få anledning återkomma till föregående anföranden av den
ärade talaren.
Det är i själva verket icke någon ny fråga, som vi här i dag
diskutera. Det är ju ett sedan många år framfört krav att genom
direkt omröstning i större eller mindre utsträckning få utröna folkmeningen
med avseende på ett rusdrycksförbud. Denna tanke låg
just till grund för kravet på införande av den kommunala omröstningen,
ett krav som framställts från vänsterhåll år efter år med
alltmera betydande styrka. Om jag icke missminner mig för mycket,
så beslöt denna kammare icke mindre än fem gånger att införa
allmän omröstning inom kommunerna för att inhämta kommunmedborgarnas
ställning till ett rusdrycksförbud, och stämningen i denna
kammare var så stark under de sista åren, att motståndarna till det
lokala vetot icke ens ansågo det löna mödan att begära votering. Denna
fråga föll som bekant på första kammarens motstånd, och sedan
vi fått eu ny rusdryckslagstiftning, vidhöllo nykterhetsfolket i landet
och de demokratiska partierna icke längre detta krav, utan från
nykterhetsfolket framförde man då med allt större energi just kravet
Oiisdngcn den 5 april, f. in.
25 Nr 25.
på en allmän folkomröstning för att på detta sätt utröna folkmeningen ^
över hela landet på en gån£. 0 omröstning
Då man nu genomläser lagutskottets betänkande, maste man angående russäga,
att det är i stort sett enbart glädjande, att man äntligen kommit drycksfårbud.
så långt, att man från olika sidor verkligen har beslutat sig för att (lorts.)
vidtaga positiva åtgärder i detta stycke. Ty om jag frånser en
av ledamöterna i första lagutskottet, finner jag, att samtliga de
övriga femton hava enat sig om positiva förslag. ^ Jag menar nu
med positivt förslag även det yrkande, som går ut på att man i skrivelse
till Kungl. Maj it skulle hemställa om ett lagförslag i samma
syfte som det, vilket nu av lagutskottet blivit framlagt. Jag säger,
att det är enbart glädjande att vi äntligen kommit fram till denna
synpunkt, och jag är övertygad om att oavsett de olika meningar,
som råda beträffande vissa detaljer i föreliggande utskottsbetänkande,
så mötes dock detsamma med välvilja, glädje och tillfredsställelse
även från de mest extrema nykterhetshåll. Anledningen
till missbelåtenheten är ju den utformning av vissa paragrafer som
här gjorts, i syfte att uppdela männens och kvinnornas röster vid den
förestående förbudsomröstningen. Det är ju ganska betecknande,
att denna fråga aldrig varit föremål för riksdagens prövning, aldrig
varit uppe i diskussionen, när det var fråga om den kommunala omröstningen.
Kvinnorna hade då icke medborgarrätt, voro fullkomligt
oprövade när det gällde handläggande av allmänna^ angelägenheter,
åtminstone i större utsträckning, men trots detta ifrågasatte man då
icke ens att vid denna omröstning vidtaga en sådan åtgärd som att
skilja männens och kvinnornas röster åt.
Man frågar sig säkerligen mer än på ett håll, varifrån denna
tanke har kommit. Ja, går man till historien och söker utforska
detta, kommer man till det resultatet, att tanken uppkom inom den
stora nykterhetskommittén och framfördes av den kände doktor Ivan
Bratt. Kommittén har också behandlat denna fråga ingående och
framhåller visserligen, att det skulle vara önskvärt, om bland den
manliga befolkningen kunde konstateras en bestämd majoritet för
rusdrycksförbudet, men på grund av vissa skäl, som utförligt angivas,
motsätter sig kommittén absolut en sådan uppdelning eller sådana
bestämmelser. Men herr Bratt har framfört sitt krav i ett särskilt
yttrande, och genom hela detta yttrande går såsom en röd tråd ett
bestämt motstånd mot hela folkomröstningen på grund^av hans kända
motvilja mot tanken på totalförbud. Precis samma ståndpunkt intog
den store spritdrycksreformatorn beträffande det lokala vetot. Han
använde sin kända energi och vältalighet för att motarbeta jämväl
en sådan form av folkomröstning, då den frågan var aktuell, och det
är för mig icke något överraskande, att man finner honom på samma
sida, när det gäller denna folkomröstning. Anledningen, varför herr
Bratt i kommittén framfört detta krav, som nu blivit så aktuellt, om
uppdelning av männens och kvinnornas röster, angiver, han bland
annat på följande sätt. Han polemiserar först mot kommitténs majoritet
och säger därefter: »Då kvinnorna ha samma rösträtt som
männen, har kommittén fullt konsekvent icke dragit sig för att till -
Nr 25. 26
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang''f styrka förbudet, jämväl om majoriteten av de i omröstningen del<rnnröstning''
ta£ancle männen uttalat sig däremot». 60 % kunde vara nog, anser
angående ris- herr Bratt, men grunden skulle icke bliva solid, om kvinnorna räkdrycksförbud.
nades dit. Därför föreslår han en uppdelning, men då kommittén
(Forts.) avvisar detta förslag, fortsätter herr Bratt och säger: »Ja, jag tror
mig våga påstå, att förbudet utan svårighet skulle kunna upprätthållas,
om även en stor majoritet av kvinnor röstade mot detsamma.»
Men han tror motsatsen, även om en ej alltför obetydlig minoritet
av män röstade på samma sätt.
Jag skulle vilja fråga: är icke detta åtminstone tydligt och
klart besked i den riktningen, att kvinnornas röster vid en sådan
omröstning icke ha någon betydelse? Ty även om de »en masse»
gå upp och rösta emot förbudet, skall man icke taga någon hänsyn
till dem, naturligtvis icke heller när de rösta för förbudet, men däremot
om en icke alltför obetydlig minoritet av männen rösta emot förbudet,
menar herr Bratt, att man icke skall gå med på detsamma.
Nu har naturligtvis första lagutskottet icke uttalat sig så direkt, ty
efter -— kanske jag vågar säga — många omformuleringar har man
lyckats komnm fram till ganska våga uttryck för att beteckna precis
samma sak. Utskottet säger nämligen: »Då det sålunda med fog
kan sägas vara av vikt åtminstone för många av dem, som i sista
hand hava att avgöra, huruvida förbudet skall införas, att erhålla
upplysning i berörda hänseende, och då syftet med omröstningen
skall vara att lämna lagstiftarna ett pålitligt och allsidigt material
för frågans bedömande, kan enligt utskottets mening kravet på en
uppdelning av rösterna i nu angivet syfte icke lämnas obeaktat.»
.När det gäller denna uppdelning, herr Pettersson i Södertälje,
kan jag icke underlåta att till kammarens protokoll anteckna ett uttalande
av den ärade lagutskottsordföranden, som han avgivit i nykterhetskommitténs
betänkande. Herr Pettersson gör precis som i
dag, han konstruerar upp en viss sammansättning av anhängare för
ett förbud och motståndare till detsamma. Jag vill inom parentes
säga, att man kan naturligtvis göra sådana konstruktioner på fri
hand i det oandliga. Gentemot herr Petterssons för en stund sedan
framförda siffror vill jag åtminstone beträffande de först anförda
säga, att det finns ^ingen förnuftig man eller kvinna här i landet,
som skulle vilja påyrka ett allmänt rusdrycksförbud, om sådana
siffror skulle framkomma ur omröstningen, som de första herr Pettersson
anförde, d. v. s. att vare sig inom den manliga eller den kvinnliga
gruppen av deltagande skulle vinnas majoritet för ett förbud.
Det är ju alldeles egalt, om man då har delat upp rösterna eller ej,
ty vi äro alla ense om att oavsett sammansättningen skola vi icke
införa något förbud, om utslaget blir sådant. Man skulle kunna
anföra liknande anmärkningar mot ett par av de andra sifferuppgifterna
i herr Petterssons anförande. Men jag återgår till de siffror,
som herr Pettersson i Södertälje anfört i sitt särskilda yttrande
till nykterhetskommitténs betänkande. Han säger: »För förbudet
skulle komma att rösta cirka 300,000 organiserade nykterhetsvänner
samt medlemmar av de frikyrkliga samfunden till måhända lika stort
Onsdagen den f) april, f. m.
27 Nr 25.
antal ävensom några hundratusentals röster Iran andra personer. 0mfolkMot
förbudet torde åter röster komma att avgivas tran åtminstone omröstnin(J
det övervägande flertalet motboksägare samt från så gott som alla angående rusde
män, vilka avstängts från rätten att hemköpa rusdrycker.» drycksförbud.
Till ett sådant uttalande, som för övrigt här blott är utformat (l(orts.)
av herr Pettersson i Södertälje men som föres överallt i den allmänna
diskussionen om denna sak, skulle ,jag vilja knyta ett par reflexioner.
Då man talar om att grunden för ett förbud skall vara solid,
att det därför är nödvändigt att skilja på männens och kvinnoinas
röster och att, därest då männens röster för förbudet icke bilda tillräcklig
majoritet inom den manliga väljarkåren, man icke skall ga
fram mot förbudet, så vill jag framhålla, att till denna solida grund
räknar man alltså dessa tiotusental av män,, som äro så socialt mindervärdiga,
att de icke ens få en motbok i sina händer. Dessa skola
bilda den solida grunden för ett förbud. Tror herr Pettersson i
Södertälje eller någon annan, att det finns någon solid grund för
några åtgärder mot alkoholmissbruk, därest man verkligen skall
räkna med en solid grund på detta sätt? Jag skulle vilja fråga restriktionssystemets
anhängare, hur de kunna bygga sitt system pa
en grund, som kan kallas solid, da de vilja till soliditeten räkna dessa
tusentals män, som äro så sköteslösa, att samhället icke ens vågar
sätta en motbok i deras hand. Nej, med en sådan bevisföring _kan
man lägga upp fullständigt och aldrig syssla med nykterhetsfrågor
mera. , .
När man talar om uppdelning av männenfe och kvinnornas roster,
protesterar herr Pettersson i Södertälje och många med honom
emot det gängse talet, att detta betyder en undervärdering av kvinnornas
röster. Jag kan vända på.satsen och säga, att det icke är
fråga om en undervärdering av kvinnornas röster utan om en övervärdering
av männens, om det uttrycket passar bättre. ^ Resultatet
är i varje fall precis detsamma. Det är, liksom om ändå lagutskottets
majoritet hade en förnimmelse av, att det går nog icke att komma
ifrån den saken, ty i den speciella motivering, som utskottet här presterat
för sitt lagförslag, har man ansett det nödigt och lämpligt att
särskilt betona, att vid omröstningen har varje röstande icke mer
än en röst. Men det är ju ändå på det sättet, att under de gångna
tiderna, då vi kämpade om de kommunala omröstningarna, var det ett
av huvudskälen, varför vi krävde dessa kommunala omröstningar, att
vi ansågo, att kvinnorna, som då icke hade medborgarrätt, skulle få
tillfälle att göra sin vilja gällande och göra sin röst hord,, när det
gällde denna speciella fråga. Jag har här framför mig ett citat från
en mycket framskjuten ledamot av denna kammare, som numera är
partiledare och som då uppträdde med mycket stor energi till förmån
för de kommunala omröstningarna. Han vänder sig mot att endast
storbönder, patroner, disponenter och direktörer skola ha något att
säga vid dessa tillfällen och han yttrar: »Det är av större intresse
att i dessa fall få höra, vad de fattiga och särskilt vad de fattiga
kvinnorna säga.» Men det är icke fråga om någon uppdelning för
att komma fram till det resultatet. En annan person tillhörande det
Nr 25. 28
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
parti, som jag liar förmånen att vara medlem av, nämligen Karl
Staaff, framhöll också, då han med sådan talang och energi försva.
rade kvinnornas rätt, hurusom det var en av de bärande principerna
i detta krav, att kvinnorna, som hade fått lida mest av rusdryckshanteringen,
också skulle ha sitt ord att säga och att deras röster
icke skulle underkännas. Yi hoppades, att alla de, som under de förlidna
dagarna kämpade för kvinnans fulla medborgarrätt, jämväl
skulle draga ut konsekvenserna av detta sitt intresse och, när det
gäller denna fråga, se till, att någon uppdelning mellan könen icke
skall komma till stånd.
Nu vet jag alltför väl, att emot detta resonemang gör man den
invändningen, att här är fråga om en konsultativ, rådgivande omröstning
och att alla de jämförelser jag i mitt anförande här gjort
mellan detta krav på en allmän folkomröstning och vad jag betecknat
som kommunala omröstningar äro haltande och icke lämpliga, ty,
som jag sade, här är det fråga om en konsultativ omröstning. Det
är sant, och jag vill visst icke underkänna skillnaden mellan en konsultativ
och en bekräftande omröstning, men jag vill erinra om, att
om man godtager första lagutskottets förslag och låter en uppdelning
mellan männens och kvinnornas röster komma till stånd, så när omröstningen
är över och riksdagen går att fatta ståndpunkt med anledning
av det resultat, som framkommit vid omröstningen, sitta här
till övervägande största delen män, som äro valda efter andra grunder
och med anläggande av andra synpunkter vid deras uppträdande som
kandidater, och dessa skola då väga de kvinnliga rösterna för sig
och de manliga för sig, precis som den ärade utskottsordföranden här
i sitt anförande gjorde. Det finns i tryckfrihetsförordningen en bestämmelse
— jag kan naturligtvis icke ordagrant återgiva den —•
som skall lända till efterrättelse för juryn i ett tryckfrihetsmål och
som lyder ungefär så, att man skall icke blott se till ordalagen utan
jämväl till syftemålet. Jag vill säga, att inga vackra ord och långa
utläggningar kunna för den stora delen av landets kvinnor förtaga
intrycket av att syftet med denna uppdelning är och förblir, att det
skall lämnas möjlighet för männen att sedan väga kvinnornas röster.
Jag skall nu yttra några ord om den förestående omröstningens
rådgivande karaktär. Enligt utskottets mening är huvudsyftet att
vinna en såvitt möjligt fullständig upplysning om folkmeningen, och
folkmeningen kommer väl till uttryck, förmodar jag, genom att folket.
får rösta. Det kan därför vara av intresse att konstatera, vilken
definition folkomröstningskommittén lämnar just på begreppet »folket».
Kommittén säger: »Folket utgör i detta fall ett synonymt begrepp
för de politiskt röstberättigade medborgarna». Såsom enhet
betraktad, är folket sålunda medborgarna, och det är deras mening,
och ingen annans, som skall inhämtas.
Nu förefaller det, som om första lagutskottet verkligen i sin iver
att söka understryka, hurusom hela denna folkomröstning icke har
någon annan betydelse än att ge upplysning om folkstämningen, gått
ett bra stycke längre, än vad folkomröstningskommittén har gjort,
när det gäller att skilja mellan konsultativt och decisivt referendum.
Onåd ngen den 5 april, f. in.
29 Nr 25.
I kommitténs betänkande definieras begreppet konsultativ folkomröstning
på följande sätt: »Konsultativ är den folkomröstning, vilken
icke avser att åt folket överlämna avgörandet i den eller de till
omröstning förelagda frågorna utan endast att. giva folket tillfälle
att uttala sin mening eller sin önskan.» Kommitténs ordförande synes
mig ha skärpt definitionen, då han säger, att en konsultativ folkomröstning
innebär en ren viljeförklaring från folket. Det är dock,
synes det mig, en ganska väsentlig skillnad mellan att giva möjlighet
till en bestämd viljeförklaring från folket och att, såsom utskottet hår
säger, inhämta såvitt möjligt fullständig upplysning om folkmeningen.
Kommitténs ordförande fortsätter också med att.säga: »Reellt
betyder folkomröstningen, att det blir möjligt att giva uttryck åt
folkets samlade vilja.» Det är denna samlade vilja, som skall komma
till uttryck vid den konsultativa folkomröstningen, som jag hoppas,
riksdagen i år skall gå att besluta, men för att denna samlade
vilja skall komma fram, behövs det icke någon sådan uppdelning, som
man här ifrågasätter, och som verkligen icke är ägnad att främja det
intresse, som man vill främja, nämligen att denna samlade folkvilja
skall komma till uttryck vid folkomröstningen.
Ja, jag skall lämna allt tal om demokrati. Man har ju kritiserat
vad den ärade reservanten, herr Larson i Lerdala, uttalade, i
den riktningen, och man har skämtat med vad han sade. Jag vill
blott i förbigående såga, att om man skall borteliminera talet om
demokrati i detta avseende, eller rättare sagt söka bilda sig ett särskilt
begrepp för vad ordet demokrati betyder, när det gäller rusdrycksfrågan
eller omröstning om denna, fruktar jag för att man
också måste skaffa sig en särskild definition vid varje omröstning,
som eventuellt kan ifrågakomma med tillämpande av referendum.
Det har ju för övrigt i pressen framkommit antydningar om att demokratien
fordrar en uppdelning efter andra linjer, och att man måste
taga större hänsyn till vissa medborgare än till andra o. s. v. Det
vore ju icke så svårt att draga fram tänkbara möjligheter, då man
skulle stå inför alldeles samma situation, som man nu gör. Jag
skall tillåta mig att med några ord beröra ett ämne, där det förefaller
mig vara tänkbart, och kanske rent av ligga inom räckhåll,
att samma situation skulle kunna inträda. Man kan ju tänka sig,
att det inom denna kammare snart nog skulle kunna finnas majoritet
för införandet av ett republikanskt statsskick, och att kammaren
år efter år skulle uttala sig för ett sådant. Tänka vi oss även, att
vi i spetsen för statsförvaltningen ha en person, som är så lojal, att
han går med på hänskjutandet av denna fråga om konstitutionen till
en folkomröstning, så skulle jag vilja påstå, att det då skulle bli precis
på samma sätt som nu, att man skulle vilja ha reda på hur männen
röstade och hur kvinnorna röstade, därför att en kontrarevolution
kan ju icke tänkas komma från kvinnorna, utan det är de rojalister,
som finnas bland männen, som skulle kunna tänkas vilja försöka
en sådan. Jag vet ju, att man kan göra invändningar emot
detta resonemang, men jag har framkastat det, och jag tror, att det
ligger inom möjligheternas område. Det går icke an, såsom någon
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycks}
ör bud.
(Forte.
Nr 25. 30
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
har gjort, att stå upp och säga, att man icke kan förutse någon fråga,
där läget skulle bli detsamma som nu. Den saken veta vi bra litet
om i den tid, vi nu leva, då utvecklingen på vissa områden rusar
framåt med en kolossal fart.
Till slut, herr talman, kan jag icke underlåta att påtala en sak,
som den förste ärade talaren i dag redan något vidrört, nämligen den
nonchalans, varmed man i dessa dagar behandlar alla de opinionsyttringar,
som strömma riksdagens ledamöter till mötes från alla
delar av vårt land. När har man någonsin sett en så enhälligt uttalad
vilja som just i denna fråga? Sent omsider i går afton lyckades
det verkligen en av Stockholmstidningarna att få fatt i en
enda kvinna, som opponerade sig mot de andra kvinnorna och uttalade
sig till förmån för den föreslagna uppdelningen. För övrigt se
vi, hurusom kvinnor från alla håll och kanter, från alla politiska
partier och från olika sammanslutningar bestorma riksdagens ledamöter
med krav på att man skall avslå det förslag om uppdelning,
som här har blivit framfört.
Det fanns, mina damer och herrar, en tid i denna kammare, då
vi icke hade något annat stöd att lita till än den folkopinion, som
fanns ute i landet. Yi hade på andra sidan om gången en kammare,
som avslog varje demokratiskt krav, som vi här röstade igenom. Yi
läste dessa långa resolutioner, vi läto anteckna dem till protokollet,
och vi lade den allra största vikt och betydelse vid vad folkmassorna
därute sade, men den dag, som nu är inne, negligera vi fullständigt
hela den kvinnoopinion, som bildats från Ystad till Haparanda,
från öster till väster. Jag undrar, om det också är en frukt
av den nya demokratien, och om det är på det sättet, som vi skola
hälsa kvinnorna välkomna till riksförsamlingen och deltagandet vid
handläggningen av de allmänna ärendena. Man har, herr Pettersson
i Södertälje, börjat vägra kvinnorna att lyssna till dem på detta område,
och man kommer säkerligen att fortsätta, om man antar det
förslag, som här av honom understödes.
Till slut ett enda ord! Det är av vikt, att den förestående omröstningen
omfattas med ett så livligt intresse som möjligt. Även för
mig, som är en principiell anhängare av förbudstanken, är det av
den allra största betydelse, att deltagandet i valet blir så livligt
som möjligt, så att en så stor del som tänkas kan av landets röstberättigade
befolkning kommer fram till valurnorna. Jag vill dock
säga, att om man antar det förslag, som utskottsmajoriteten framfört,
kan det icke undgås, att detta kommer att verka i rakt motsatt
riktning. Kvinnorna måste i betydande omfattning säga sig, att om
de gå hemma, betyder deras insats naturligtvis ingenting, men gå
de upp och rösta, betyder det heller ingenting, därför att deras röster
komma sedan att vägas, även om de vid själva omröstningen ha
samma värde som männens. Det är sålunda en ödesdiger bestämmelse,
som man här vill förmå riksdagen att antaga.
Då jag således, herr talman, tror, att tiden nu är inne för att
ge folket tillfälle och rätt att utan åtskillnad och utan att möjlighet
gives för en gradering av rösterna direkt få giva tillkänna sin vilja
Onsdagen den 5 april, f. in.
31 Nr 25.
beträffande rusdryckshanteringen i vårt land, ber jag att få yrka bifall
till borr Larsons i Lerdala reservation på denna punkt.
Med herr Hamrin förenade sig herrar Carlström i Helgagård,
Olsson i Labbemåla, Gustafson i Vimmerby, Rydström, Jonsson i
Hökhult, Petersson i Broaryd, Olsson i Ramsta, Jansson i Edsbäcken,
Lundström, Sehlin, Johansson i Edsbyn, Karlsson i Gasabäck,
Andersson i Rasjön, Hansson i Bäck, Danielsson och Jeppsson.
Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, kammarledamöter!
Efter de anföranden, som nu ha hållits, skulle kammaren säkerligen
kunna vara färdig att gå till votering, ty det torde väl icke
vara tänkbart, att någon av kammarens ledamöter nu kommer att
ändra den uppfattning i den föreliggande frågan, som han hade,
då han i dag gick hit. Jag skulle icke heller för min del i dag hava
tagit till orda, om det icke hade varit så, att jag vid det föredragna
utskottsutlåtandet har fogat en reservation, visserligen endast i fråga
om en detalj, men en detalj, som förefaller mig vara en mycket
viktig sådan. Jag skulle också mycket gärna se, om denna min reservation
kan vinna riksdagens bifall istället för vad utskottsmajoriteten
i motsvarande punkt föreslår.
Innan jag går in på att säga några ord om denna min särskilda
mening, vill jag anföra några ord i fråga om den paragraf,
som nu här är föredragen. Själv har jag icke haft någon anledning
att kräva en uppdelning av männens och kvinnornas röster, enär
jag hyser den uppfattningen, att kvinnorna i stort sett icke äro mera
förbudsvänliga än männen. Hitintills har jag åtminstone icke kunnat
finna, att kvinnornas förmenta större förbudsvänlighet på något
sätt har framträtt, och jag tror, att när vi en gång få se resultaten
av förbudsomröstningen, om den blir ordnad på sådant sätt, som
utskottet här föreslagit, skall det också visa sig, att de båda könens
röster väga ungefär lika jämnt, och att det icke blir någon
stor skillnad mellan männens och kvinnornas röster i fråga om förbud
eller icke förbud. Att kvinnornas röster för förbud i detta fall
komma att bliva något flera än männens, är väl troligt, då man ju
har att räkna med det förhållandet, att kvinnornas antal är större
än männens.
Denna min uppfattning om kvinnornas förbudsvänlighet delas
ju icke av alla. Det finns många förbudsvänner såväl som . icke
förbudsvänner, som tro, att majoriteten av Sveriges kvinnor skall
visa sig vara anhängare av förbudet, och att antalet av kvinnor
avgivna röster för förbudet därför vid omröstningen kommer att
bliva väsentligt större än männens. Det är väl också denna uppfattning
om att kvinnorna äro mera förbudsvänliga än männen, som har
legat till grund för kravet på att man skall göra en uppdelning av
männens och kvinnornas röster vid omröstningen, så att man finge
se, hur det i verkligheten förhölle sig. När nu inom utskottet restes
det bestämda kravet på att en sådan uppdelning skulle komma till
stånd, och detta krav restes särskilt av dem, som jag har anledning
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25.
32
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forte.)
tro se på förbudsfrågan på ett annat sätt än vad flertalet organiserade
nykterhetsvänner åtminstone göra, och när det — säger jag -—
av dem krävdes, att för deras medverkan till förbudsomröstningslag
man skulle skriva denna lag så, att man efter omröstningen fick
veta, huru männen röstat och huru kvinnorna röstat, då ansåg jag
mig för min del icke kunna motsätta mig detta deras krav. Även
om jag i denna fråga underskrivit en motion, som ligger till grund
för denna omröstningslag, ansåg jag mig i min fulla rätt att medverka
till att dt^ upplysningar, som här krävas, komma till stånd.
Det kunde man ju veta, att när man gick in för en sådan linje man
särskilt av Svenska Morgonbladet och liknande organ skulle betecknas
såsom en, den där vore bland dem, som gingo »doktor Bratts
och andra spritintressenters vägar». Nu är det emellertid så, fastän
Svenska Morgonbladet såväl som vissa andra tidningar fullkomligt
glömt bort det i denna detalj om särskiljande eller icke särskiljande
av männens och kvinnornas röster, att det icke är så att å ena
sidan stå alla förbudsmotståndare och å andra sidan den andra gruppen.
Av dem, som gått in för denna uppdelning av de röstande mellan
män och kvinnor, ha vi många män, som offrat en stor del av
sitt liv för bekämpande av alkoholen.
Jag har icke ansett mig ha rätt att inom utskottet intaga den
ställningen, att jag skulle neka mina utskottskamrater, icke heller
några andra, av vilka kanske en del en gång skola här i riksdagen
taga ställning till en förbudslag, neka dem den upplysning, som de
anse sig behöva vid prövning av frågan. Jag har icke kunnat förstå
att den upplysning, som nu skulle komma, och vilken begäres,
skulle vara till någon skada för någon av oss eller för förbudssaken.
Huru många gånger har det icke inträffat här i riksdagens utskott,
när man behandlat en fråga, att någon eller några av utskottets
ledamöter begärt att få frågan bordlagd för möjlighet att inhämta
närmare upplysningar? När en sådan framställning om bordläggning
blivit gjord, har jag aldrig för min del varit med om att neka
en sådan, utan alla ha medverka^ till att de upplysningar, som man
begärt att få in, också kommit att givas dem. I detta speciella fall
emellertid skulle man icke medverka till att de upplysningar, som
många säga sig vara i behov av för sitt ställningstagande till frågan
om rusdrycksförbud eller icke rusdrycksförbud, kunnat inhämtas?
Ja, har man sagt, från deras håll, som motsätta sig en sådan
begäran, genom ett bifall till en sådan framställning eller genom
ett bifall till utskottets förslag, sådant detsamma är formulerat,
skulle man åsätta kvinnornas röster ett mindre värde än männens.
Detta har man varit inne på i debatten här i dag från ett par håll.
Det förefaller mig dock, som om argumenteringen för det talet om
att kvinnornas röster skulle vara mindre värda än männens har betydligt
avtagit, och att man icke är så säker på den saken, som man
tidigare varit. Jag vill för min del säga, att ingenting kan vara
oriktigare än att utskottets förslag skulle innebära en dylik undervärdering
av kvinnornas röster. Hade ett sådant förslag kommit
fram, hade det säkerligen icke med den sammansättning, lagutskot
-
Onåd Afton den f) april, f. m. «)•!
tet nu har, vunnit majoritet, och ja^ vågar ifrågasätta, om man ens
behövt befara, att en sådan framställning skulle hava blivit gjord.
För min egen del vill jag bestämt säga ifrån att jag icke skulle ha
medverkat till någonting sådant, som skulle beröva kvinnan något
av hennes nyvunna medborgarrätt.
Ja, har man sagt ifrån den sidan, där man är bestämd motståndare
till denna uppdelning, att även om det skulle vara riktigt,
att lagförslaget såsom det nu föreligger, ger samma rösträtt åt
män och kvinnor, bereder det dock möjlighet för dem, som så vilja,
att väga densamma olika. Såvitt jag förstår, uppstår denna möjlighet,
men det har ingen betydelse, vill jag säga, i ett land, där man
har den allmänna rösträtten genomförd.
Jag skall något närmare beröra denna sak senare, men dessförinnan
vill jag kasta fram den frågan: Vilket värde tror man, att
motståndarna till ett rusdrycksförbud skola sätta på en omröstning,
där icke denna uppdelning är gjord? Kan man icke befara, att de
med utgångspunkt från att kvinnorna äro mera förbudsvänliga än
männen, skulle, hur stor majoriteten för ett förbud än bleve, komma
att säga: Ja, det är naturligtvis kvinnorna, som röstat för förbud,
och vi våga därför icke medverka till en förbudslag? Jag var vid
ett tillfälle i Norge och försökte där vid samtal med andra personer
få veta deras uppfattning om förbudets ställning och förbudets verkningar
där inne i landet, och de upplysningar, som jag fick, voro
mycket olika, beroende på vilka jag talade vid. Talade man med
en, som var motståndare till förbudet, blev svaret ett, och talade
man vid en anhängare till förbudet, blev svaret ett annat. När jag
frågade en motståndare till förbudet, huru förbudet verkade i Norge,
svarades på detta sätt: »Det kan naturligtvis icke verka annat än
galet, när det är bara konerne, som stämt». Kunde man icke befara,
att om icke en sådan uppdelning, som här nu av så många kräves,
komme till stånd, det skulle heta ungefär likadant här: Det
är bara kvinnorna, som vilja ha rusdrycksförbud, och därför våga
vi icke genomföra detsamma. Såvitt jag kan förstå, skulle det
vara alldeles oriktigt att säga nej till en begäran, som framställes
från så många, att de skola få papperen på bordet. Jag kan icke
förstå, att man på nykterhetshåll kan förlora något på att lägga
papperen på bordet, när så önskas. För min del har jag sagt, att
jag icke har något behov av detta. Jag tror icke på kvinnans större
förbudsvänlighet; men när det är andra, som säga sig ha behov av
att få papperen på bordet, kan jag icke vara med om att säga:
»Nej, mina damer och herrar, här få ni icke veta sanningen, här få
ni rösta i det fördolda.» För övrigt vill jag säga, att jag tror, att
man å båda sidor gör ett alltför stort nummer av denna särskillnad.
När i ett land som hos oss, vilket, såsom jag förut betonat, har
den allmänna rösträtten genomförd, är det, såvitt jag förstår, fullkomligt
oriktigt att komma och tala om att man här i en omröstningslag
som denna, där det gäller rådgivande folkomröstning, skulle
ha möjlighet att tillmäta den ena eller andra rösten större eller
Andra hammarens protokoll 1922. Nr 25. 3
Xr 2».
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25. 34
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
mindre värde. Vid den folkomröstning, som här ifrågasättes, skall
ju icke frågan avgöras. Här skall endast folket säga sin mening.
Här är endast fråga om en opinionsyttring. Avgörandet, huruvida
det skall bli förbud eller icke, skall ske på vanligt sätt enligt grundlagens
bud av Konung och riksdag. Ni kunna vara fullkomligt
övertygade om, vill jag säga, att innan riksdagen går att taga ställning
till en förbudslag, ha vi hunnit hålla allmänna val här i landet
ännu en gång, allmänna val åtminstone till riksdagens andra
kammare, ja, kanske även till den första. Vid dessa val ha vi alla,
kvinnor såväl som män, lika rätt, och vi ha, såsom det också heter
i den omröstningslag, som här föreligger, var sin röst. Kommer en
blivande förbudsomröstning att kunna uppvisa en stark majoritet
för förbudet, så ha vi att räkna med att denna majoritet tar sig uttryck
även vid riksdagsmannavalen, så att den nya andra kammare,
som möter upp 1925, har en majoritet, som vill i lagstiftning omsätta
vad folkmajoriteten vid omröstningen uttalat såsom sin vilja.
Det går sålunda icke enligt min upfattning att negligera en folkvilja,
om denna folkvilja är tillräckligt stark och fast, och om en
sådan folkvilja vet vad den vill och även handlar därefter. Ja, där
så är, har också folkviljan möjlighet att se sin vilja omsatt i praktisk
handling, och så kommer det även att gå till i vårt land ifråga
om förbud eller icke. Den dag det finns en folkmajoritet för förbudets
genomförande i landet, och denna majoritet tar sig uttryck vid
riksdagsmannavalen, bliver majoriteterna i kamrarna därefter. Ja,
då beslutas förbudslag, och det har icke någon betydelse, om man
delar upp männens och kvinnornas röster eller icke.
Ute i landet, där det under de senaste veckorna visat sig ett
ganska starkt intresse för denna förbudsomröstningslag, förefaller
det av vissa resolutioner, som man fått hit upp, som om man icke
fullt vore inne i vad denna fråga gäller. Jag förstår synnerligen
väl, att där ute kunna finnas många, både män och kvinnor, som
protesterat mot att man skulle gå så illvilligt till väga, som de ha
för sig att man här vill göra. Jag såg härom dagen i en resolution,
som var avfattad på ett ställe i Södermanland, och som var underskriven
av många, många medborgarinnor i den kommunen, ett uttalande,
som de gjort, vilket tyder på att de icke på den platsen haft
vetskap om den rätta innebörden av den rådgivande folkomröstningens
lag eller det förslag, som utskottet här framlagt. De säga
i denna Södermanlands-resolution, där de vädja till den riksdagsman,
som fått mottaga resolutionen, följande: »Att Ni, herr riksdagsman
måtte i riksdagen energiskt arbeta och rösta för att vid en
kommande förbudsomröstning männen och kvinnorna givas tillfälle
att rösta på lika sätt och att deras röster må värderas lika mycket.»
Där ute har man tydligen intalat dessa kvinnor, att man skulle både
rösta på olika sätt, män och kvinnor, och man skulle därutöver värdera
rösterna olika. Nu har herr Hamrin i dag i sitt anförande pekat
på att lagutskottet i lagtexten såväl som i motiven talat om
att varje röstande skall ha en röst. I det lagförslag, som kom till
lagutskottet, var icke detta intaget. Det vill förefalla mig, som
Onsdagen den 5 april, f. in.
3f> Nr 25.
om utskottet har handlat mycket klokt, när det skrivit in detta, icke Ang.
minst därför att dessa kvinnor ifrån Södermanland såväl som från ^mro^nin*''
andra håll se, att det icke är sant vad som här sagts, att rösterna angående russkulle
ha olika värden, utan såväl männens som kvinnornas röster dryclcsfärbud.
äro likvärdiga och de skola rösta på samma sätt. (Forts.)
Även av resolutioner, som kommit till mig personligen, framgår^
det, att man icke har varit fullt inne i, vad det här är fråga om.
Ifrån Varbergs. frikyrkoförsamlingar heter det bland annat, att de
»kräva, att varje röst, som avgives för eller emot förbud, må hava
lika värde», o. s. v. Vita Bandets avdelning i Varberg säger: »Det
vore en skymf emot Sveriges kvinnor, hemmens och barnens representanter
ifråga om folkets moraliska uppfostran, att ställa dem i
en svagare ställning än männen, när det gäller att utöva inflytande
i denna folkets stora livsfråga». Och så tillägga dessa kvinnor:
»Ingen riksdagsman, som sviker här, kan påräkna vårt framtida
förtroende». Ja, det kan man ju så väl förstå, att dessa kvinnor,
som nyss fått sin medborgarrätt, känna sig förtörnade, när de nu
få sig ingivet, att det här är fråga om ett attentat mot den rösträtt,
som de så nyligen fått. Jag vet icke, varifrån alla dessa galna uppgifter
spridas, men ibland har det sett ut, som om det vore en central
här uppe i Stockholm, som tagit till uppgift att sprida dylika upplysningar.
Och jag måste som nykterhets- och förbudsvän säga, att
.jag har den bestämda uppfattningen, att skall förbudsagitationen föras
på detta sätt, så komma icke förbudets anhängare att vinna därpå.
Förbudets anhängare komma sannerligen icke att vinna på att vid
agitationen gå till väga på det sätt, som man här ser, att de många
gånger hava gjort.
Ifrån en personligen bekant har jag fått ett brev, däri han ställer
den frågan till mig: »Vill du i riksdagen medverka till, att en
sådan lag antages, att kvinnornas och männens röster få samma
värde?» Det finnes flera sådana exempel, som visa, att herr Hamrin
tar. fullständigt fel, när han säger, att det vore oriktigt att i lagen
skriva in, att varje röstande skall hava en röst. Jag skall icke dra
så många resolutioner, ty det har ju kommit flera hundra sådana
till somliga riksdagsmän, och skulle jag göra det, finge vi väl icke
resa hem till påsk. Men jag skall endast genom att anföra ytterligare
en enda dylik visa, att icke alla där ute i landet hava fullt
klart för sig, vad saken gäller.
Från Hallands Ansgarieförening har jag fått en resolution, där
det heter: »1) att totalförbud är den enda framkomliga vägen till
allmän folknykterhet; 2) att ingen åtskillnad bör göras mellan mäns
och kvinnors röster vid en blivande folkomröstning; och 3) att en
majoritet av 60 % bör vara utslagsgivande». De som avfattat denna
resolution hava, såvitt jag förstår, haft den uppfattningen, att det
nu icke är fråga om en rådgivande folkomröstning utan om en bekräftande.
Ty eljes skulle de icke kunna kräva detta, att 60 % majoritet
skulle vara utslagsgivande för en förbudslag.
Av denna resolution framgår också, att man ute i landet vid
många tillfällen har tagit allt för lätt på denna sak, ett rusdrycks
-
Nr 25. 36 Onsdagen den f> april, f. m.
Aw3- förbuds genomförande eller icke. Det är icke så enkelt —• jag vill
omröstning Passa Pa tillfället att saga detta här nu — det är icke så enkelt, att
angående rus- genomföra ett rusdrycksförbud, som mången tror, när man som här i
drycksförbud. denna resolution synes anta, att finnes det bara 60 % majoritet för
(Forts.) ett rusdrycksförbud, så kan rusdrycksförbudet genomföras. Jag
har den uppfattningen, att om en stor folkmajoritet här i landet har
uttalat sig för ett rusdrycksförbud, då är den största förutsättningen
för ett rusdrycksförbuds upprätthållande given, men det fordras
ofantligt mycket mera för att kunna genomföra och upprätthålla
ett rusdrycksförbud. Jag ber om ursäkt, om jag i detta fall något
dröjer vid att peka på, huru nykterhetskommittén, som icke får se
denna fråga ur agitatorisk synpunkt utan måste försöka se den så
sakligt som möjligt, i detta fall har sett den, och vilka svårigheter
den sett. Det är flera förutsättningar, som enligt denna kommittés
uppfattning måste finnas, om ett rusdrycksförbud skall kunna genomföras.
Kommittén säger bland annat: »De viktigaste av de
förutsättningar, som måste ligga till grund för ett rusdrycksförbud,
äro följande: 1) Samhällsekonomiska förutsättningar. Det allmännas
beroende av rusdrycksmedel måste vid förbudets inträdande vara
avvecklat. 2) Privatekonomiska förutsättningar. Enskilda näringsidkares
förhållanden till rusdryckshanteringen måste ordnas så, att
icke något större antal personer bli lidande på ett rusdrycksförbud.
3) Utrikespolitiska förutsättningar. Vårt förhållande till främmande
makter måste vara så reglerat, att det ej lägger hinder i vägen
för ett förbud. 4) Sociala förutsättningar. Sådana samhälleliga missförhållanden,
som gynna uppkomsten av alkoholmissbruk, måste avlägsnas.
5) Kulturella förutsättningar. Möjligheter måste vara
givna åt folkets breda lager att fylla de behov, som hittills tillfredsställts
genom alkoholbruket, på ett bättre och värdigare sätt.»
Jag skall icke trötta med att läsa upp flera av de förutsättningar,
som anses böra förefinnas. Men jag har ansett mig böra anföra
detta vid detta tillfälle, när jag får resolutioner, som visa, att det
finnes de, som tro, att om bara 60 % av folket vill ha rusdrycksförbud,
så ligger detta klappat och klart, om jag får uttrycka mig så
banalt; då har riksdagen endast att slå till, och rusdrycksförbudet
hava vi som i en liten låda. När man går till nykterhetskommittens
betänkande, om vars majoritet man ju åtminstone icke bör misstänka,
att den rest onödiga svårigheter vid sin diskussion om ett förbuds
genomförande, måste man finna, att denna kommitté sett sanningen i
ansiktet, och då måste man också såga, att detta icke är så lätt, som
mången förut trott. Och det skadar icke, om detta kommer till vidare
kännedom ute i landet, än vad hittills varit fallet.
När jag talar om dessa resolutioner, som i dessa dagar kommit
oss tillhanda, och den central, som efter min uppfattning måste finnas
i Stockholm, kan jag icke underlåta att peka på, att vad organisationsförmåga
beträffar, torde det icke vara något övrigt att önska
ifrån denna central. I dagens nummer av Svenska Morgonbladet -—
jag har blivit en daglig läsare av den tidningen nu •— finna vi, att
till och med ifrån Norge, ifrån de norska kvinnorna av I. O. G. T.,
Onsdagen den f> april, f. in.
Nr 25.
<j7
liar det kommit en skrivelse med en »harmfylldt protest mod åt
svenske kvinders stemmer ved en forbudsavstemning skal tälles särskilt
og veies». De protestera alltså, även dessa norska kvinnor, mot
att kvinnors röster bär skulle räknas särskilt och särskilt vägas.
Det är felaktigt — jag vill icke använda något skarpare uttryck —
att sprida detta även till utlandet, att vi här vore i färd med att
väga kvinnornas röster och icke tillmäta dem samma värde som
männens. Om sådant sprides ifrån förbudsvänligt håll, så tror jag,
att jag icke är den enda ifrån det lägret, som säger till dessa herrar
eller damer, vilket det nu är: tänk er för litet, huruvida ni gagna
förbudssaken med detta, eller om ni därmed gagna det motsatta!
Ja, herr talman, efter att på detta sätt hava vidrört den föredragna
paragrafen vill jag säga några ord för att motivera, mitt
yrkande om bifall till motionens förslag om att omröstningen skall
äga rum först nästa år. Det kunde vara tillräckligt att hänvisa till
vad jag skrivit i detta avseende, och vad jag kommer att säga blir
väl i huvudsak detsamma. Men jag vet av egen erfarenhet, att man
icke hinner läsa allt, som man får från trycket, och därför är det
väl nödvändigt att något fästa uppmärksamheten vid det här ifrån
talarstolen.
Jag vill då först säga, att jag aldrig förr varit med om en sådan
brådska här i riksdagen, som. den utskottet nu vill föra oss in uti.
Vad är orsaken till detta? Är det önskan att så fort som möjligt
få ett rusdrycksförbud till stånd? Nej, förvisso icke. Utskottet angiver
ej heller detta som skäl för sitt förslag att omröstningen skall
äga rum redan i år. Utan det är agitationen för och emot ett rusdrycksförbud,
som utskottet vill beskära, vill förhindra. Utskottet
säger nämligen, »att folkomröstningen givetvis kommer att föregås
av en intensiv agitation från såväl förbudets anhängare som dess motståndare.
Anledning finnes till antagande, att denna agitation i häftighet
och omfattning kommer att vida överträffa den verksamhet
av dylik art, som plägar förekomma i samband med de politiska valen,
och det skulle enligt utskottets uppfattning icke vara lyckligt,
om denna agitation komme att utsträckas över mer än ett års tid».
Ja, detta är huvudskälet för att omröstningen skulle äga rum
i år. Jag har icke kunnat dela utskottets uppfattning i detta fall.
Visst ha vi att räkna med en agitation, som i många stycken blir allt
annat än angenäm. Det bära inte minst de senaste veckorna vittnesbörd
om. Men trots detta vill jag för min del icke vara med om någon
åtgärd, som kan innebära en inskränkning i yttrandefriheten. Blir
tiden tillräckligt lång för agitation och upplysning, så blir denna
säkerligen mera lugn och saklig. Och när det för vårt folk gäller att
ge sin mening till känna i en så stor och viktig fråga som denna,
då bör ej tiden vara alltför knapp för ett lugnt och sakligt övervägande,
innan vi gå fram till rösturnorna. Utskottets skäl för omröstning
i år synas mig vara de svagast möjliga.
Men nu har någon av förbudets anhängare sagt mig: Kan det
icke ur förbudssynpunkt vara lyckligast, om vi få omröstningen redan
i år, ty till ett annat år ha motståndarna till förbudet hunnit
Ang.
lag om folkomröatning
angående rusdrycksförbud.
(Forte.)
Nr 25. 38
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
rusta sig för sin antiförbudsagitation, och då blir det svårare för
oss att få majoritet för ett förbud. På detta vill jag svara, att är
icke förbudsviljan starkare, än att den låter påverka sig av den agitation,
som kommer från det hållet, ja, då är den för svag att bygga
och upprätthålla ett förbud på. Jag är i detta fall fullkomligt överens
med nykterhetskommittén, när den på ett ställe säger: »För ett
förbuds framgång är det naturligtvis i högsta grad nödvändigt, att
det uppbäres av folkmajoriteten, icke bara i det ögonblick det skall
beslutas, utan också under dess fortsatta tillämpning. Det kan tänkas,
att förbudet blir mindre lyckat, än flertalet medborgare föreställt
sig. Om .på detta sätt förbudets grundvalar började svikta, skulle
naturligtvis stora, svårigheter uppstå för dess upprätthållande.»
Ja, detta är så sant, som det är sagt, och väl värt att ha i
minne. Jag vill därför säga, att de som äro så svaga, i sin tro på
förbudet, att denna kan blåsas bort av ett eller annat föredrag, för
dem och för den allmänna, folknykterheten är det bättre, att de aldrig
rösta för ett förbud, än att de strax efter förbudets införande skulle
ångra sig och vilja ha det gjorda ogjort. I folknykterhetens intresse
fruktar jag sålunda icke den agitation, som kan komma, om vi uppskjuta
omröstningen till nästa år.
Detta, att man skulle få tid för ett lugnt och sakligt övervägande,
är dock icke mitt enda skäl för omröstningens uppskjutande. Ty
härtill kommer, som jag i min reservation anfört, att vi i år under
september månad ha landstingsval, och därutöver under tiden september—oktober
alla de kommunala valen, såväl på landsbygden som
i städerna. När så är fallet, vill det förefalla mig, som om det av
rent praktiska skäl skulle vara anledning till att skjuta på omröstningen
till nästa år. Dessa kommunala, val, såväl landstingsvalen
som fullmäktigevalen, äro av ofantligt stor betydelse, och icke minst
i dessa tider är det av betydelse, att dessa val kunna förrättas under
lugnare tider och lugnare förhållanden än vad som skulle bliva fallet,
om de nu skulle komma att förrättas ungefär vid samma, tid, som förbudsomröstningen
skulle pågå. Det kan icke vara nyttigt, förefaller
det mig, att så här strax före eller strax efter valen det tages in
det stridbara ämne, som onekligen förbudsomröstningen är, ty det
kan, det tror jag vi kunna vara överens om alla., komma att verka
förryckande på alla dessa kommunala val till skada för oss alla. Därtill
vill jag säga, att det är fullkomligt onödigt att anordna omröstningen
redan i år, när tiden är så olämplig. Det är ingenting som
talar för att den skall äga rum redan nu, vi hava all anledning att
vänta till nästa år.
Även förbudsomröstningen kan komma att taga skada av, att
den blir så inpå de kommunala, valen. Deltagareantalet blir säkerligen
mindre än vad som skulle bliva fallet, om allt intresse kunde
koncentreras på denna enda fråga, förbudsfrågan. Och om riksdagen
nu skall besluta om en folkomröstning för att få veta folkets
vilja, en omröstning, som kostar både tid och pengar, då böra vi alla,
vilken mening vi än hava i den fråga-, som omröstningen gäller, se
till, att vi få fram största möjliga antal medborgare till rösturnorna,
Onsdagen don 5 april, f. in.
:i9 Nr 25.
ty blir det ett litet deltagareantal, då blir omröstningen till ingen omfulk
nytta, då få vi icke veta vad folkmajoriteten vill, vi få icke veta omröttniwj
(let, om till rösturnorna komma fram en SO eller 60 procent, utan vi angående m
böra se till, och målet bör vara att sträva efter att åtminstone få fram drycksförbud.
80 procent av de röstberättigade till denna förbudsomröstning.. (Forts.)
Nu har man sagt, att om omröstningen blir först fram i november
eller december, behöver den icke komma i kollision med eller
påverka de kommunala valen och då kunna vi lugnt förrätta den.
Det är icke fullt riktigt, ty även om vi skulle skjuta på omröstningen
så långt fram på hösten, så kommer ändock den valagitation,
som föres vid valen, att inverka på förbudsomröstningen, och agitationen
för förbudsomröstningen att inverka på valen. När det nu
framföres — icke här i kammaren, men det kanske kommer, sedan,
utan från annat håll — tanken, att man skulle hava omröstningen, i
november eller december månad, då vill jag hava riktat särskilt till
er från landsorten den frågan, om ni anse, att det är den rätta tidpunkten
för att söka få fram största möjliga antal medborgare till
rösturnorna, att kalla dem i november eller december månad. Såvitt
jag kan förstå, måste det då möta ofantligt stora svårigheter att få
fram folket •— det möter svårigheter i södra Sverige, och huru skulle
det då icke vara uppåt Norrland, i dessa trakter, där avstånden äro
så stora. Skall man hava omröstning i år, så har jag i min.reservation
pekat på, att omröstningen borde ske redan i .augusti månad
•—■ sålunda före landstings- och kommunalfullmäktigevalen. Men
tiden till augusti månad är ganska kort särskilt med hänsyn till att
man har röstlängderna, som skola vara färdiga. Jag tror dock, att
det kan vara möjligt att sista söndagen i augusti hava det hela
klart eller åtminstone senast första söndagen i september. Men om
omröstningen skall ske så snart, då kan man befara, att det möter
tekniska svårigheter för Kungl. Maj:t och andra myndigheter, som
hava att taga. befattning med denna omröstning och som hava att anskaffa
röstsedlar, kuvert och stämplar, som behövas.
Ja, herr talman, hur jag än ser på denna fråga om tiden för
omröstningen, om vilken jag senast talat, finner jag, att alla skål
tala för, att omröstningen uppskjutes till nästa år. Då hava vi icke,
såvitt nu kan förutses, några allmänna val med undantag av stadsfullmäktigevalen
i Stockholm nästa vår. Om vi då rösta 1923, exempelvis
i september månad, om vi då företaga denna förbudsomröstning,
då få vi allt intresse koncentrerat kring denna enda fråga, kring
förbudsfrågan, då hava vi möjlighet att få veta folkets vilja, och det
är ju det vi vilja veta. Men är det så, att vi. anordna omröstningen
i höst, då befarar jag, att deltagareantalet blir alldeles för litet ^och
därutöver, som förut sagts, att det kommer att verka irriterande på de
kommunala valen.
I fråga om den nu föredragna punkten, § 8, har jag naturligtvis
icke något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag; dock ber
jag att då första paragrafen föredrages, få göra det yrkande, som står
i överensstämmelse med min reservation.
Nr 25. 40
Onsdagen deu 5 april, f. in.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Herr Österström: Herr talman! Jag måste erkänna,
att jag- varit en smula tveksam i den frågan, huruvida jag skulle
. säga något i denna debatt eller icke. Och detta därför att jag omöjligen
kan komma ifrån den känslan, att den allmänna diskussionen
om detta spörsmål i väsentliga avseenden spårat ur. Man märker
granneligen, att den långa striden om vägarna att nå det av alla
eftersträvade målet, folknykterheten, i vårt land har kommit in i ett
avgörande skede. Det blir allt svårare på ömse sidor om stridslinjen
att behålla huvudena kalla och i allför hög grad gäller det om båda
parterna, att vi ha lätt att frånkänna varandra t. o. m. de ärliga
motiv, som val alltid borde bära upp den oundvikliga tvisten om
lösningen av en betydande och djupt ingripande social reformfråga.
När jag icke desto mindre, herr talman, anmält mig för debatten,
så beror det därpå, att jag, så eftertryckligt som det är mig möjligt,
vill åtminstone för min personliga del tillbakavisa detta tal, som de
sista dagarna med för varje nytt nummer ökad skärpa har framförts
i viss del av pressen, nämligen att den mening i denna fråga, som
allmännast omfattas av nykterhetsfolket, grundar sig på demagogiska
beräkningar och vittnar om »primitiv demokrati». Jag tillhör
minst av allt den s. k. förbudsledningen, jag har aldrig tillhört den
och följaktligen har jag intet mandat att försvara den mot de angrepp,
som i dessa dagar riktas från olika håll mot densamma. Men
jag skulle vara glad, om denna förbudsledning icke bär större synder
på sitt samvete än dem, som i detta sammanhang tillvitats den. Är
det så, då blir det icke svårt för dessa vederbörande att en gång
redogöra för sitt fögderi, och jag skulle tro, att angriparna hade stor
anledning till glädje också de, om det icke bleve svårare för dem en
gång i den stora revisionen att tillfredsställande svara för innehållet
i sin argumentarsenal. Ty, vad det än kan sägas vara, icke är det
väl ändå, herr talman, att medverka till att hålla debatten i denna
sak på ett högt plan, när man, som nu skett i så stor utsträckning,
velat göra ett nummer av att vi motionärer yrkat att omröstningen
skulle ske först under nästa år, medan särskilt det parti, som jag
har äran tillhöra, tidigare gått in med stor energi för omröstning
1922 eller »så fort ske kan». Herrar Sävström och Lindqvist ha på
ett övertygande sätt visat, hur sakligt rimligt motionens yrkande i
detta stycke är. _ För min egen del vill jag blott betyga, att när jag
tecknade på motionen, var ingenting mig mera främmande än någon
ljusskygg och bakslug beräkning. Och jag vill tillägga, att det
nog fordras mycken misstolkningslusta för att säga, att här föreligger
ett försök från vår sida att skjuta på frågan, när, om lagutskottets
förslag segrar, omröstningen kan försiggå blott några få
månader tidigare än om vårt förslag vinner riksdagens bifall. Därtill
kommer att för att kunna anordna omröstningen i år, måste man
fullständigt bortse från alla de oerhörda svårigheterna, framför allt
för befolkningen i de norrländska bygderna, vilken i stor utsträckning
far väsentligt svart att i november eller december taga sig
fram till röstningslokalerna. När man ser och hör, att beaktandet
av dessa ofrånkomliga olägenheter nu i huvudstadspressen stamp
-
Ousdugeii den C* april, f. m.
41 Nr -o.
las såsom demagogi, då känner åtminstone jag, lierr talman, ett behov
av att på det bestämdaste reagera. För det är väl ändå en sak att,
som skett av den främste representanten för restriktionssystemet,,
yrka på att omröstningen sk,jutes upp till en oviss framtid i avvaktan
på ytterligare erfarenheter om bärigheten i den linje, som han,
sin fulla rätt likmätigt, tror och kämpar talangfullt för, en annan
sak är att av tekniskt-organisatoriska, praktiska skäl vädja så att
säga den verkligt lämpliga dagen för att omröstningen skall kunna
fylla sin uppgift. Dessa tva ståndpunkter äro skilda som natt och
dag.
Vad den andra tvistepunkten, den om uppdelningen av rösterna,
beträffar, så måste jag också säga ett par ord. Når lagutskottets
ärade ordförande, herr Jakob Pettersson — och efter honom herr
Lindqvist — betygar inför kammaren, att man grundar sm mening
i denna sak på de renaste motiv, då tror jag utan ringaste tvekan
denna förklaring. Det vore löjligt och orättfärdigt att göra annat
— deras och många deras meningsfränders i denna fråga kamp för
demokratiens i detta land erkännande och fulla myndighet är tillräckligt
dokumenterad och vitsordad för att något annat skulle kunna
komma på fråga och över huvud äro inte kättaredomar i min smak.
För dem är givetvis detta en nyktcrlietsfråga blott eller rättare kanske
en detalj i utredningen om alkoholspörsmålets lösning. Jag förstår
den synpunkten, herr talman, och jag. förstår även att de söka
begränsa den till detta så länge som det är möjligt. Men jag vädjar
till dessa herrar och till deras meningsfränder^ om det icke snart
borde vara på tiden att vi alla erkänna, att frågan faktiskt blivit
någonting mycket mera och större, nämligen en demokratisk principstrid.
Ja, säger man, och det har sagts här i dag, men varför
har den blivit det? Och man svarar: »Jo. genom förbudsledningens
grundfalska utläggning om vad det innerst inne gäller». Kvinnorna
ha fått, menar man, det hela om bakfoten, för att tala populärt. Nå.
låt det stycket, även om det icke är sant, stå, men icke förbättrar
detta saken det ringaste, så länge det icke har lyckats herrarna att
övertyga kvinnorna om detta. Så länge kvinnorna försäkra, att de
känna sig kränkta av en sådan uppdelning av rösterna, så länge
kunna ni visserligen försäkra och bedyra tillbaka, att er avsikt icke
varit att kränka dem, men deras vittnesbörd har likväl ostridigt
precis samma avgörande beviskraft soni edert, och den tvisten kunna
vi icke lösa i ett demokratiskt samhälle på annat sätt än genom att
hänskjuta frågan till folket i val. Ni kunna visserligen säga, att
kvinnornas ställningstagande härvidlag beror på »abnorm känslighet»,
på »vidskepelse», på »vanföreställningar» om vad det gäller
— detta är dock en omdömesfråga, men vi kunna i denna församling
under ingå förhållanden konstituera oss till en domstol med utslagsgivande
prövningsrätt härvidlag, ty i en sådan fråga finns det endast
en domstol, till vilken saken kan hänskjutas: ett fullmyndigt folk i
val. Ni kunna också säga, att ni ej vilja eller anse er höra vara med
om anordnandet av en omröstning, som enligt er mening icke ger
någon verklig ledning för frågans bedömande, men såvitt jag förstår
Any.
lag om folkomröstning
[ingående rusdryckåförbud.
(Forte.)
Nr 25. 42
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
blir då, i det läge ärendet nu kommit, den oundvikliga konsekvensen
för er att ni gå på en ren avslagslinje, ty mot kvinnornas bestridande
, äro vi, som nu sitta här i riksdagen, icke försedda med fullmakt att
avgöra frågan i en riktning, som av dem uppfattas såsom en rättskränkning.
Här gäller det icke längre en nykterhetsfråga, det
gäller en demokratisk principfråga. För mig är detta, herr talman,
avgörande.
Men jag skall icke här sticka under stol med att jag mycket
väl förstår, att kvinnorna måste reagera på det bestämdaste mot
denna uppdelning. Av vad jag sett de allra sista dagarna i pressen
vill det framgå, som skulle också i icke förbudsvänliga kretsar insikten
därom vinna ökad terräng att för att skaffa sig klarhet om
möjligheterna att upprätthålla ett förbud är visserligen en uppdelning
av könen den enklaste, men därför också den i alla avseenden
simplaste åtgärden, d. v. s. den minst sakligt tillfredsställande. Jag
skulle på rätt goda grunder tro, att får debatten om denna sak pågå
någon tid till, så blir lagutskottet i sin mening »kringskuren kung»
— en mycket förnämlig position utan tvivel, fast mest kanske för
den som kastat klotet. För mig ter det sig så, att förslaget om uppdelningen
av könen är så typiskt lik sin ursprungliga faders första
barn: restriktionssystemet. På papperet och vid första påseendet
ett Columbi ägg, ett teoretiskt mästerstycke, men i praktiken en
produkt, som ju närmare man lär känna den blottar mycket betänkliga
svagheter. Det är måhänga både första och sista tillfället jag
får att i denna fråga instämma med professor Lundstedt, och tillfället
bör sannerligen begagnas. Han säger på ett ställe, att en »folkomröstning
till utrönande av totalförbudets genomförbarhet» — d. v. s.
upprätthållande — »är alldeles meningslös». Att han icke tager
konsekvensen av detta sitt uttalande gör icke satsen mindre sann.
Ty den är sann. Fm omröstning rörande förbud, där frågeställningen
är ja eller nej, kan aldrig bli mera än en upplysning om hur
många medborgare, som önska ett förbud; den kan denna omröstning
omöjligen vara upplysande i den meningen, att man genom densamma
skulle få fram styrkan av lojaliteten mot en förbudslag. Jag skulle
hålla för mycket sannolikt, att en eventuell majoritet av män mot
ett förbud, den består till övervägande delen av sådana, som när det
en gång gäller att hävda statens auktoritet mot förbudslagsbrytarna
äro en ovärderlig tillgång. Ja. jag kan mycket väl tänka mig, herr
talman, att ett mycket stort antal både kvinnor och män ur den
grupp, som jag skulle vilja kalla de mest ansvar smedvetnas, komma
att rösta mot förbudet, därför att de äro så oerhört rädda för, att
experimentet med. ett förbud skall misslyckas, så att de icke med
sina röster vilja bidraga till en måhända svag förbudsmajoritet varigenom
förbudet skulle genomdrivas. Men i all rimlighets namn, icke
kan man väl under sådana förhållanden få någon som helst vägledning
om möjligheterna att upprätthålla förbudslagen, när anledningarna
till att man röstar »nej» kunna vara sådana! När det nu
förhåller sig så. att den enda utvägen att få. icke en full klarhet,
ty detta är under alla förhållanden en omöjlighet, men måhända
Onsdagen den 5 april, f. m.
43 Nr 25.
någon klarhet i detta hänseende vore att man frågade den röstande Ang.
medborgaren om han vill lojalt böja sig för en förbudslagstiftning
eller icke, men den vägen är stängd, därför att statens värdighet angående rusförbjuder
en sådan frågeställning, då göra vi klokast i att erkänna, drycksfårbud.
att detta problem, nämligen möjligheten att på förhand utröna loja- (Forts.)
liteten emot ett förbud, det är olösligt. Endast experimentet med
förbudet kan därutinnan döma.
En annan omständighet, som visar att talet om att det bara är
förbudsledningens agitation bland kvinnorna, som drivit fram opinionen
mot uppdelningen, är osanning, och som gör kvinnornas misstänksamhet
gentemot uppdelningsförslaget mycket förklarlig, finner
jag i den ■—- förlåt uttrycket — synnerligen förvirrade motiveringen
för denna uppdelning. Å ena sidan talar man oupphörligt om, att det
icke är fråga om en »värdering» av rösterna, men samtidigt talas
det om en »vågning». Vad är nu, herr talman, den praktiska skillnaden
i en »värdering» och en »vågning»? Nog må man väl ha rätt
att säga, att det är kvinnorna förlåtligt, om de icke kunna trösta sig
fullt och helt med detta slags argumentering. Jag förmodar, att jag
icke behöver leda i bevis, att man verkligen använder ordet »vågning»
av rösterna. Ty det gör den man, som är fader till förslaget
ursprungligen, och det gör också docenten Brucewitz i sitt mycket
uppmärksammade diskussionsinlägg. Och för att nu lämna dessa
subtila vändningar, så kan man väl såsom ostridigt i målet anteckna,
att det av herrarna ansetts vara nödvändigt att dela upp rösterna, därför
att man, enligt er mening, måste tillmäta kvinnorna såsom förbadsopinienter
en mindre betydelse. Endast på så sätt blir också herrarnas
ståndpunkt i detta fall förklarlig. Men det är just mot att
deras röster skola tillmätas en mindre betydelse som kvinnorna, såvitt
jag förstår, med all rätt och plikt opponerat sig.
Nej, säges nu från ett håll, det kan aldrig i detta sammanhang
bli tal om att tillmäta kvinnornas röster mindre betydelse; detta
inträffar icke förrän tidigast vid nästa val. Den riksdagsmannakandidat,
vilken då förklarar, att han icke vill böja sig
för en eventuell förbudsmajoritet, som i sin tur består av ett flertal
kvinnor, först den anser kvinnorösterna mindervärdiga, enligt
denna uttolkning. Jag har nu, herr talman, en smula svårt att förstå
detta resonemang, ty värderingen av de olika rösterna har väl ändå
redan skett, om en så beskaffad folkmajoritet, enbart av det skälet
att kvinnorna däri ingå såsom den till antalet väsentligaste delen icke
lyckas vinna gehör för sin mening i den nu sittande riksdagen, som
har kastat ut frågan till allmän omröstning! Men detta våra motståndares
resonemang är i själva verket det bästa belägget för min
mening, att endast folket i val kan döma i denna sak, om herrarna
vidhålla sin ståndpunkt i uppdelningsfrågan. Och folket i val det
är, som mycket riktigt anmärkts här, också kvinnorna med lika rätt
och myndighet som männen. Därmed äro vi tillbaka till utgångspunkten:
uppdelningen av rösterna är praktisk sett betydelselös också
därför, att de röster, som nu graderas, en gång bli ograderade. Den,
som på förhand är på det klara med, att han icke kan böja sig för
Nr 25. 44
Onsdagen den 5 april. f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
Forte.)
en ouppdelad folkmajoritet, lian kan i detta fall icke hjälpas. Jagrespekterar
hans samvetsömhet, men jag måste säga, att för honom
finns intet val: till sist tvingas hem nämligen att låta denna ouppdelade
majoritet bli bestämmande. Det gives ingen väg »udenom».
Här är en av de konflikter, som demokratien väl alltid stått inför och
väl alltid kommer att stå inför.
^Och så vidgar sig problemet, herr talman, ännu mera genom
den fråga, som kastats upp i detta sammanhang: men har då majoriteten
alltid rätt att trycka sin mening på minoriteten? Det är icke
första gången demokrater brottats med detta problem, och det lär
väl heller icke bli den sista. Ingenting är mig mera fjärran än att
försöka ge ett tillfredsställande och uttömmande svar på detta. Men
såvitt jag kunnat finna är det svar alla, även de skarpsinnigaste av
demokratiens uttolkare, kunnat lämna detta: En majoritet kan begå
och begår väl oerhörda misstag, ja även vad många anse såsom rättskränkning.
Men mot dylikt »majoritetens våld» finns intet annat
korrektiv, ingen annan hjälp än majoritetens egen självändring. Ingen
har kunnat komma längre, ingen kan komma längre. Demokratien
måste fostras till det största möjliga självansvar. En banal sats måhända,
men med en fruktansvärd sanningstyngd i sig. Då invänder
man: ja, men för att demokratien skall kunna fostras till detta självansvar
är det av avgörande vikt, att den, innan besluten fattas, får
del av så mycket materiel som möjligt i de olika frågorna. Jag kan
gå med på detta. Men tror någon, att det skall lyckas att få vederbörande
att tro, att denna allsidiga belysning i t. ex. nykterhetsfrågan
vinnes genom denna fullständigt betydelselösa och av kvinnorna såsom
enbart kränkande betraktade åtgärd att räkna kvinnors och mäns
röster var för sig? Aldrig i livet! Och i detta speciella fall är det
så mycket orimligare att räkna med att få en förbudsmajoritet att
taga hänsyn till alkoholförbrukarnas så kallade rättskrav som förbudskravet
bäres upp av en lidelsefull tro och övertygelse om, att man
i genomförandet av förbudet handlar mest etiskt rätt. Ja, än mera:
ingen kan bestrida och ingen vill väl bestrida, att massorna i förbudssträvandet
äro ledda av de mest osjälviska motiv. Man kan tvista
om, huruvida det är möjligt att upprätthålla i lagstiftning ett sådant
osjälviskt ideal, men att det är i sig själv osjälviskt, den saken är
klar.
Och så kommer jag, herr talman, slutligen till någonting, som
jag tror har blivit fullständigt förbisett i denna, diskussion, nämligen
att ingenting skulle i så hög grad vara dödshugget åt demokratiens
fostran till självansvar som detta att genom en uppdelning
av rösterna och en vågning av dem ropa till kvinnorna: Det är icke
så kinkigt hur ni ge ert votum, för vi i riksdagen komma ändock att
slutligen tillmäta edra röster blott en relativ betydelse! För mig
är det klart, att detta är den dödliga faran för all verkligt stolt och
fri demokrati. Man fostrar på det sättet icke ansvar, men man ruinerar
ansvarskänslan hos stora medborgaregrupper. Jag tror på demokratiens
framtid, men endast under den oeftergivliga förutsättningen,
att intet tillfälle får gå förlorat att gorå klart för alla don
Onsdagen den 5 april, f. m.
4f> Nr X
sanningen: Du tiar, om kvinna eller man, fattig eller rik, ett ord, en
röst, som väger lika tungt som någon annans i avgörandets stund. Betänk
ansvaret i din makt och handla som en friboren medborgare!
Herr Olsson i Mora instämde häruti.
Ang.
larf om folkomröstning
angående rvidryehsf&rbud.
(Forte.
Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag vill, innan
jag går in på det föreliggande problemet, som innefattas i lagutskottets
betänkande 8 §, be att få säga, att det är min förhoppning, att
den kommande diskussionen liksom hittills begränsar sig till den frågan,
eftersom vi få att taga ställning sedan till de andra paragraferna.
Jag skall därför, herr talman, be att få anknyta uteslutande till
denna fråga, som också och med viss rätt ställts i debattens medelpunkt,
alltså särskillnadsfrågan, frågan med vad rätt man företar
en uppdelning mellan männens och kvinnornas röster vid den konsultativa
folkomröstning, som här är ifrågasatt.
Jag tillåter mig då först säga, att redan i den föregående debatten
har jag icke kunnat undgå att skönja vissa inslag — jag
medger ganska moderata •— av en uppfattning som sedan lång tid
tillbaka propagerats i en del av pressen, nämligen inslaget av den
uppfattningen, att man står här från folkets sida inför ett avgörande,
att det är fråga om en kraftmätning, att det är fråga om ett uttalande,
som i själva verket vore att betraka som ett förhandsbeslut.
Det är detta, som ger mig anledning att inledningsvis anknyta till
vad det konsultativa referendum, den rådgivande folkomröstningen,
som vi nu fått inskriven i vår grundlag, innebär. Som herrarna
veta, är det ju alldeles ofrånkomligt, att när vi nu en gång skola
taga ställning till frågan om den första tillämpningen av det konsultativa
referendum, vi måste hålla i sikte vad vi menat, när vi inskrevo
detta i vår grundlag, hålla i sikte, vad det är och vad det icke
är. Och det vill synas mig, som om det funnes skäl att göra vissa
erinringar gent emot den agitation, som ganska lång tid pågått och
enligt min uppfattning endast bidragit till att förblinda den allmänna
opinionen med avseende å den rådgivande folkomröstningens verkliga
innebörd. Till skillnad från det decisiva referendum, d. v. s.
det beslutande referendum, innebär det konsultativa referendum,
att man skall lägga på bordet så många faktorer, så många omständigheter
som möjligt, som kunna tjäna till att vara vägledande
och upplysande, när det gäller för statsmakterna att taga ställning
till ett spörsmål. Det är där nödvändigt, att man får se, med vilka
förutsättningar man har att räkna, när man ifrågasätter en viss åtgärd.
Det är icke längre fråga om att noggrant räkna, var majoriteten
eller minoriteten råkar ligga, ty den frågan är där av underordnad
betydelse. Ty vare sig det blir majoritet eller minoritet för
det ena eller det andra, vare sig det blir större eller mindre skillnad
mellan majoriteten och minoriteten, är självfallet en sådan röstnings
utslag lika vägledande för statsmakterna, under förutsättning att
man vidtagit sådana anordningar, att alla vederbörliga och nödvändiga
faktorer bli belysta. Nu har gjorts försök att utplåna denna
Nr 25. 46
Onsdagen den 5 april, f. in.
-ing.
Jag om folkomröstning
angående rusdnjclcsförbud.
''Forte.)
skillnad. Man har sagt, att här föreligger en »medborgarnes direkta
lagstiftningsakt», ett folkets direkta deltagande genom det konsultativa
referendum i den verksamhet som annars är anförtrodd riksdagen.
Men det är den uppfattningen, som vi här, när vi gingo att
taga det konsultativa referendum, med styrka tillbakavisade. Det
har också och med rätta sagts, att det är endast ett informationsmedel,
ett instrument så att säga, varigenom statsmakterna göra sig underrättade
om alla de omständigheter, som kunna spela in, när det gäller
att taga ställning i en fråga. Jag vill då först gentemot den föregående
ärade talaren säga det, att jag också i likhet med honom har
en viss respekt för, att man far konsekvent fram. Men det föreföll
mig, som om grunden för denna respekt betänkligt sköts undan och
söndersmulades genom hans egna åtgärder. Han förklarade, att man
genom eu sådan folkomröstning som denna i själva verket ingenting
mera får veta, även om man skulle dela upp rösterna, än om man
skulle taga den i klump. I vartdera fallet skulle man ingenting få
veta om vad man ville veta, få de faktorer belysta, man ville ha
belysta, utan, så uttalade sig den föregående ärade talaren, det
måste ske genom det myndiga folket i val! Ja, herr Österström, då
återkommer jag till frågan: Hur vill herr Österström anordna det,
när det myndiga folket går till val, för att få reda på, hur det ligger?
Blir man då klokare, när man kommer till en ny omröstning
efter enahanda principer? Får man då nya faktorer belysta? Det
förefaller nödvändigt, när man uppträder och klandrar andra för
bristande konsekvens, att man icke gör sig skyldig till en så påtaglig
motsägelse som den föregående ärade talaren. Eller när det
från herr Österströms sida heter, att det gäller att få en omröstning,
som skulle ge ett verkligt och fullödigt utryck för, vad det svenska
folket vill — då säger jag att det är icke så frågan egentligen ligger.
Utan den ligger så, att vi vilja ha icke så mycket folkviljan belyst
som fastmer sammansättningen av den opinion, som i förbudsfrågan
står för och emot, belyst. Om det vore fråga om en avgörande omröstning,
så att vi hade antingen ett bekräftande referendum eller
ett referendum, som innebure verkligen ett förhandsbeslut, då hade
vi verkligen att taga hänsyn till, vad man »vill» i den mening, som
föreligger vid de allmänna valen. Medan man i det beslutande referendum
så att säga ger statsmakterna en instruktion, ger man genom
detta konsultativa referendum endast en information.
Redan föregående år tillät jag mig i denna kammare väcka en
motion, som avvisades såväl här som i första kammaren, en motion
gående ut på att man måtte vidtaga sådana utgärder vid de vanliga
valen, att det gåves möjlighet att statistiskt belysa, huru män och
kvinnor fördelade sig på de olika partibeteckningarna. Motionen
grundade sig på den åskådning, jag hade tillfälle att då i debatten
utveckla, nämligen att det vore av den allra största betydelse för demokratien
att vinna klarhet över sin egen sammansättning, att veta
med vilka element den opererade, att veta huru majoritet och minoritet
äro sammansatta, för att genom en avsyning av resultatet också
47 Nr 25.
Onsdagen den T) april, f. in.
kunna bilda sig ett välgrundat omdöme om tillbörligheten — resp.
icke-tillbörligheten — av ifrågasatta åtgärder.
För att i någon mån giva en tankeställare åt den föregående
ärade talaren med avseende å tillbörligheten att överhuvud göra en
uppdelning efter vissa grunder, skall jag be att få taga några exempel.
Jag tänker mig t. ex., att en brännande fråga, som vi behandlade
här i fjol, nämligen fosterfördrivningsfrågan skulle bliva så
aktuell, att den skulle gå ut till folkomröstning. Jag tänker därvid
på spörsmålet om relativ straffrihet vid fosterfördrivning. Antag
att vi läte den gå till en konsultativ folkomröstning av det slag, varom
här är fråga — är det då herr Österströms. uppfattning,, att
det icke skulle ligga i statsmakternas och alla människors synnerligen
stora intresse att få reda på, vad den svenska kvinnan själv tänker
om en sådan åtgärd, hon, som den angår på det intimaste, till skillnad
från vad fallet måste vara med mannen. Jag är övertygad om,
att herr Österström med den ärlighet, som han reserverade för sig
själv i sitt anförande, skulle vara den förste att giva mig rätt däri,
att en belysning av frågan genom en fördelning av männens och kvinnornas
röster skulle vara till nytta.
Jag skall taga ett annat exempel där det gäller en uppdelning
efter en annan grund. Jag tillåter mig antaga, att vi skulle få en
folkomröstning, som gällde borttagandet för de frikyrkliga av samvetstvånget
med hänsyn till det rådande statskyrkosystemet. Är
det verkligen någon av denna kammares ledamöter, som icke skulle
finna det rimligt, att vi vidtoge en sådan anordning, att vi finge
klart för oss, vad de frikyrkliga själva tänka om denna sak, att vi
alltså toge en indelningsgrund, som vore lämpad att belysa dylika
förhållanden?
Jag tar ett tredje exempel. Jag tar ett land, som består av två
befolkningar med två motsatta kulturer, sådant som Belgien, vars
befolkning består av valloner och flamländare. Om det då skulle
vidtagas en folkomröstning, som grepe in i någondera partens säregna
förhållanden och kulturella intressen, är det icke då er uppfattning,
att det då vore en nödvändig sak att se till att man får veta,
huru valloner och huru flamländare ställa sig till denna fråga?
Antag vidare, att det vore fråga om lika lön för män och kvinnor.
År det då verkligen någon, som vill göra gällande, att det icke vore
i det allmännas intresse, att vi finge reda på, var kvinnorna stode
och var männen stode i detta spörsmål? Ja, man behöver endast
framställa frågan för att inse riktigheten av detta krav. Man skulle
givetvis finna det nödvändigt för statsmakterna att få veta: vad tänker
kvinnovärlden själv?
Ja, jag har nämnt dessa exempel endast för att visa, att det är
en betydlig överdrift, en betydlig överskattning av den formella, majoritetens
betydelse för en demokrati, när man anser sig vara hjälpt
med att endast få veta, var majoriteten och var minoriteten ligger.
Livet är gudskelov mera komplicerat än så. Vi leva i ett tidevarv,
då vi ha på dagordningen minoriteternas rätt, så snart det gäller nationerna
i deras förhållanden. Och det spörsmålet griper in även i
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Förta.)
Nr 25. 48
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang. frågan om demokratien inom nationerna, när man allvarligt vill tänlag
om folk- j.a över problemet. Det visar sig, att det blir en stor uppgift att
a^endTrL- förena hänsynen till majoriteten med jämväl hänsyn till minoriteten,
dryclisförbud. i anslutning till grundsatsen, att man skall gorå rätt åt alla och orätt
(Forts.) åt ingen. Det har varit den klassiska liberalismens stora förtjänst,
att den under en gången tid sökt sammansmälta dessa grundsatser
med varandra, sökt kanske mera än vi andra, som varit engagerade
i klasspartier å ömse sidor, att bära upp försoningen av dessa idéer.
Och det är min uppfattning, att vi ha åtskilligt att lära av denna
klassiska liberalism, som jag hoppas ännu har någon förfäktare av
denna grundåskådning. Vi ha visserligen alltid att räkna med majoriteten
såsom det utslagsfällande, när det gäller ett verkligt avgörande,
en kraftmätning, men vi få icke glömma, att då det gäller statens
handlande, statsmakternas åtgärder i den ena eller den andra
frågan, det också är av utomordentlig betydelse att få alla sådana
faktorer, som spela in på ett mera betydande sätt, vederbörligen belysta.
Jag säger detta därför, att jag under inga omständigheter kan
ansluta mig till dem, som anse, att altan rättfärdighet är fylld i fråga
om demokratien bara vi veta, var majoriteten och var minoriteten
finnes. Nej, det räcker icke. Det skall visa sig icke bara hos oss
utan över allt i världen, att ju närmare demokratien kommer in på
sina uppgifter, desto mera tvingas den att anlägga ett något annat
betraktelsesätt än det rent kvantitativa. Man skall tvingas att räkna
med sammansättningen av de element, på vilka man vill bygga lagstiftningsåtgärderna.
Det är utifrån denna allmänna grundsyn, som för mig gäller icke
endast i denna fråga utan i överhuvud taget alla frågor, som jag
skulle önskat, att uppdelningsgrunderna blivit flera än vad som är
fallet i lagutskottsförslaget. Lagutskottet har stannat vid en uppdelning
efter kön. Enligt min uppfattning har den ärade reservant
i princip rätt, som pekar på att det också varit tillbörligt, att man
fått en belysning även av andra faktorer. Särskilt tänker jag på
frågan om åldersklasser, och jag gör detta av det enkla och praktiska
skälet, att om vi taga åldrarna där uppe på 60, 70 eller 80 år,
så blir det knappast någon av dessa kategorier, som får vara med
som stödjepelare, resp. underminerare, av den eventuellt genomförda
förbudslagstiftningen. En belysning av mellanåldrarnas och särskilt
de yngre åldrarnas ställning skulle ha varit av stor betydelse. Jag
hade för min del önskat att få en belysning jämväl av den sociala
sammansättningen — om jag får uttrycka mig så -— av den majoritet,
på vilken ett eventuellt genomfört förbud komme att vila. Jag fäster
uppmärksamheten därpå, att man dock inom alkoholforskningen och
särskilt dess sociala sida klarlagt den sanningen, att olika ekonomiska
skikt reagera på olika sätt, när det gäller deras ställning till alkoholen.
Undersökningar på detta område ha verkställts i olika länder
och med högst intressanta resultat. Det kan även erinras om att
kontrollstyrelsen på sin tid gjort en undersökning som går ut på att
visa den relativa belastningen på individernas budget med hänsyn till
Onsdagen den 5 april, f. in.
4‘J N r 25,
deras inkomster. Man tog sikte på kvantiteten utminuteringsvis försålt
brännvin på de olika inkomstgrupperna. Jag tror, att det skulle
vara utomordentligt belysande och värdefullt för statsmakterna att
få dylika synpunkter belysta. Men jag förstår å andra sidan, att
det stöter på mycket stora och mycket betydande tekniska svårigheter
att ordna denna sak, och man har därför, förmodar jag, enat
sig om att stanna inför denna enda uppdelningsgrund, som föreslagits
och som åsyftar, att männen och kvinnorna skola rösta var för sig.
Och då må jag säga, att det är icke utan skäl som man gjort just
så. Och varför? Här har sagts och det har upprepats i denna debatt,
att detta betyder en degradering av den svenska kvinnan. Avsikten
vore att väga hennes röst som det heter, och låta den befinnas lättare
än mannens. Herr Österström sade, att man icke skulle vilja
värdera hennes röst, men man skulle väga den! Mig veterligen har
väl ingen, som uppträtt för lagutskottets förslag, gått in för en sådan
uppfattning. Jag får för min del säga, att vore det fråga om
att undervärdera kvinnans röst i denna fråga eller låta den väga lättare
än mannens, då skulle jag förena mig med herr Österström och gå
med på den reservationen som är avgiven av herr Larson i Lerdala.
Men detta är icke meningen. Och jag måste, herr förste vice talman,
säga, att när man i ett nummer av Svenska Morgonbladet får se ett
telegram från en norsk kvinnoorganisation, som protesterar mot att
vi_ skulle vilja väga den svenska kvinnans röster och värdera dem
mindre än mannens, då står man inför en trafik, som enligt min mening
starkt påminner om den import och export av diverse uppfattningar,
som vi bevittnade år 1914 och därefter. Jag får säga, att
vi i Sverige tänka ordna denna fråga utan inblandning från annat
håll. Jag vill tillägga, att denna inblandning säkerligen icke tillkommit
utan efter bearbetning från håll, som systematiskt söka göra
gällande, att här kommer att verkställas en vågning av rösterna.
Ja, varför vilja vi ha denna uppdelning av rösterna på män
och kvinnor i denna fråga? Jo, av det enkla skälet, att de båda könen
förhålla sig olika i sin ställning till alkoholseden och att de i enlighet
härmed reagera på olika sätt när det gäller ett sådant ingrepp i
denna sed som ett totalförbud. I stort sett måste man erkänna, att
till sin egen berömmelse och heder den svenska kvinnan står utanför
alkoholvanan. Det är mannen som huvudsakligen är bäraren av alkoholvanan.
För lagstiftaren, för statsmakten är det då ett förstahandsintresse
att få veta: var har jag den lagbrytande tendensen?
Ha vilken sida har jag att räkna de antisociala element, som komma
att underminera ett redan genomfört förbud? Jag måste alltså säga
och detta är icke en paradox utan en ren och klar sanning -— att
är det någon som är undervärderad, så tycks det vara den stackars
mannen. Ty man förutsätter utan vidare att det skulle vara han,
som bleve bäraren av den antisociala tendensen att underminera en
redan genomförd förbudslagstiftning. Jag finner det alldeles riktigt,
att man söker göra klart för sig, var man har de element, som äro
bärare av motståndet, ty för en klok lagstiftning och en upplyst
statsmakt synes det mig vara nödvändigt att till bedömande av förut
Andra
kammarens protokoll 1922. Nr 25. 4
.1 )HJ.
lag om folkomröstning
angående ras.
drycksfurbild.
(Forts.)
Nr 25. 50
Onsdagen den 5 april. f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forte.)
sättningarna för en så ingripande åtgärd som ett rusdrycksförbud
verkligen få en allsidig belysning av de tendenser i ena eller andra
riktningen som här kunna komma att göra sig gällande. Det är ett
intresse icke bara för statsmakterna utan också för allmänheten därför
att den stora allmänheten kan komma i den situationen att en
gång taga ställning till frågan huruvida statsmakterna skola eller
icke skola vidtaga en åtgärd, som varit underställd en konsultativ
folkomröstning. Herr förste vice talman, jag vill gå ännu ett steg
längre och säga, att detta intresse föreligger icke bara för statsmakterna
och allmänheten, utan även för den enskilde riksdagsmannen.
Ty, herr Österström, jag gör det tankeexperimentet, att endast, låt
mig säga, 57 eller 58 % uttala sig till förmån för ett förbud och att
vi ha enligt herr Österströms recept tagit alla under en hatt utan
möjlighet att kunna studera ut, huru majoriteten är sammansatt. Då
kommer den enskilde riksdagsmannen, när det gäller hans kandidatur
till riksdagen, att ställas inför den frågan av sina valmän: har
ni eller har ni icke för avsikt att i riksdagen giva stöd åt kravet på
genomförandet av ett allmänt rusdrycksförbud? Jag måste säga mig,,
att nog vore man rasande illa ställd, därest man under sådana förhållanden
endast hade att tillgå en naken majoritetssiffra och icke
visste, vad det är för krafter, som finnas å ömse sidor, om man icke
visste, huru lagbrytaren-mannen proportionsvis är fördelad på de
båda grupperna. Och jag får säga, att vore siffran så låg, så skulle
nog mången gärna önska också ytterligare vissa faktorer belj^sta för
att kunna svara på frågan, hur han skulle komma att ställa sig.
Jag vill därför säga, att ur alla dessa parters synpunkt det är i
hög grad önskvärt att få något mera än skillnaden mellan majoritet
och minoritet belyst. Men antag, att herr Österströms recept skulle
avgå med seger och man sålunda finge omröstningen verkställd utan
denna differentiering, som jag för min del förordat, vad blir då följden?
Jo, ögonblickligen skall man från appellisternas läger ge ut
parollen: ja, det resultatet veta vi ingenting om, vi veta ej, vilka som
stå bakom det och följaktligen icke vad det har för värde. Och vi
känna alla till, att har man någonstädes visat handlingskraft att sätta
in en energisk propaganda, när det gällt, så har det varit just från det
saligen avsomnade medborgarförbundet, som emellertid uppstått i
ny gestalt —- det kan ha många namn! För min del gillar jag icke
denna trafik, utan anser att den är i hög grad betänklig. Men jag
måste säga, att det skulle å riksdagens sida vara synnerligen oklokt,
om man icke räknade med de faktiska förhållandena.
Om nu så är, vad är det för grund för oss att försöka avhända
oss möjligheten att få alla dessa faktorer belysta, när vi nu kunna
få dem belysta? Det ligger direkt i regeringens, i riksdagens, i allmänhetens
och den enskilde riksdagsmannens intresse att här vinna
klarhet över läget. Det är i allmänhet farligt att fira gudstjänst inför
beslöjade gudar, och det vore enligt min uppfattning en sådan
gudstjänst, därest vi godtoge ett resultat, om vars verkliga innebörd
vi egentligen ingenting visste. Det är, när papperen ligga på bordet,
när klarhet därmed är given, som vi verkligen kunna bedöma tillbör
-
Onsdagen den 5 april, f. in.
51 Nr 25.
ligheten av ifrågasatta åtgärder. Ty den föregående ärade talaren
kan vara förvissad om, att han skall bli svaret skyldig, när man efter
omröstningen gentemot honom invänder, att vi veta icke, vilka som stå
bakom. Han kan visserligen säga: »det är min övertygelse att där
stå de och de bakom». Men hur vet herr Österström det? Härom
vet han ingenting! Ja, varför skola vi då köpa grisen i säcken, när
vi kunna få det hela belyst, när vi kunna få papperen på bordet, när
herr Österström gentemot motståndarna kan få möjlighet att peka
på solklara fakta och genom omröstningen belysta resultat och säga
att så är det verkliga förhållandet, sådant är läget. Jag må säga,
att nog är det en underlig form av nitälskan för klarhet och upplysning,
när man vill beröva oss den primära och enklaste möjligheten
att här skaffa en välbehövlig klarhet.
Ja, det är från de utgångspunkterna som jag, herr förste vice
talman, måste säga, att, om jag också måste beklaga, att lagutskottet
icke ansett sig kunna ge ytterligare och mera grundlig belysning även
av andra faktorer, det dock är en förtjänst med detta utlåtande, att
det erbjuder en möjlighet för oss att se, hur landet ligger med hänsyn
till de två huvudgrupper, som dock stå i radikalt olika förhållande
till alkohol vanan.
Herr Österström talade om »dödsfaran för den verkliga demokratien».
Jag har respekt för all verklig själanöd och även för herr
Österströms! Men jag må säga, att, om demokratien aldrig befinner
sig i större dödsfara, än då den står inför möjligheten att få klarhet
över de moment och faktorer som den, statsmakter och lagstiftare ha
ett oundgängligt behov av för att kunna bilda sig ett omdöme, ja, då
tycker jag, att den dödsfaran vill jag med varm hand överlåta till
herr Österström att syssla med. Och låt mig säga, att, skall det vara
någon mening med demokratien, skall det vara något förnuft med ett
demokratiskt styrelsesätt, så måste det vara förbundet med vilja och
mod att se verkligheten i vitögat och att få på bordet alla upplysningar
som stå att vinna. Ty till den obskurantismens demokrati,
som medvetet vill avskära möjligheten för oss att få klarhet i denna
sak, till deri, herr förste vice talman, vill jag icke bekänna mig, och
därför ber jag att få yrka bifall till denna 8 § i den lydelse som lagutskottet
givit densamma.
Med herr Engberg förenade sig herrar Sköld och Olsson i Golvvasta.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr Olovson i Västerås: Herr förste vice talman, kammarledamöter!
Herr Engberg tänker uppenbarligen så här: »dåne liksom
åskan, bröder», så segra vi. Och det skulle icke förvåna mig,
om någon vinglande farkost skulle få styrbords slagsida efter eu
sådan salva vänsterifrån. Men vad mig beträffar, så har jag icke
blivit övertygad om att det finnes något bärande uti vad herr Engberg
här har anfört.
Aiuj.
lag om folkomröstning
angående rusdnjeksförbud.
(Forts.)
Nr 2T>. 52
Onsdagen den 5 april, f. in.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rus■
drycksförbud.
(Forts.)
Jag ämnar sålunda att göra några erinringar mot den punkt i
första lagutskottets förslag, som rör sig om särskiljandet av mäns
och kvinnors röster. Jag kan nämligen icke tänka mig att det finnes
något som helst skäl för ett sådant särskiljande, och jag är fullkomligt
övertygad om att något sådant skäl icke heller skall kunna framföras,
åtminstone icke något tillräckligt bärande. Det skål; som utskottet
för sin del har anfört, finner jag icke vara något skäl alls.
Jo, det finnes verkligen ett skal, men endast för dem, som härvidlag
söka en väg eller rättare sagt låta sig lockas ut på en väg, där det
är fråga om, visserligen icke att beröva kvinnorna deras rösträtt, men
att beröva dem en del av inflytandet på lagstiftningen; det blir i
varje fall samma sak.
Men innan jag rör något närmare vid denna sak -—- och jag
ber att få förutskicka att jag skall fatta mig kort — så vill jag
ett ögonblick dröja vid de försök, som ha gjorts att nedtysta den
opposition, som förmärkes mot utskottets förslag i den här punkten.
Jag har ingenting av erkännande att ge åt den trafik, som man gjort
sig skyldig till på visst håll inom nykterhetslägret, icke det minsta.
Men jag vill å andra sidan på det bestämdaste vända mig mot den
taktik man använt sig av på det andra hållet. Oss motståndare till
särskiljandet har man tillåtit sig kalla »fega själar» och »folkrepresentanter,
som sjunka ned till att enbart spela den tjänande broderns
roll», och man har förmenat, att vi äro »icke önskvärda företeelser
i det politiska livet». Jag skall icke sjunka så djupt, att jag använder
det talet mot dem, som för sin del begagna sig därav, och jag
skall icke heller tala om de »tjänande bröderna», som den gång då
stridslyckan vänder sig, taga sold på andra sidan linjen. Men däremot
anser jag det vara min rätt och en plikt mot mig själv och
många andra av kammarens ledamöte v att på det bestämdaste protestera
mot dessa beskyllningar. Sådana stridsmetoder böra icke förekomma
bland hederligt folk. Min ställning för övrigt till den här
frågan var klar och uttalad långt innan jag fick det första uttalandet
från någon nykterhetsorganisation. Den är klar och given i och med
min ställning till kvinnans medborgarrätt. Därmed är den saken
avgjord. Och jag ber att få tillägga, för att icke misstänkas att
vara någon »tjänande broder», att jag tillhör icke riksdagens nykterhetsgrupp;
jag tillhör icke heller någon nykterhetsorganisation.
Och jag tiilät mig under förra årets valrörelse helt enkelt vägra att
svara på de frågor, som nykterhetsfolket ställde till kandidaterna.
Man har i pressen sökt att draga ett löjets skimmer över reservationen,
över reservanten icke minst, och man har i hånmättade
ordalag talat om »Lerdalas budskap», och man har sökt att samtidigt
draga löjets skimmer jämväl över dem, som instämma i huvudsak
i reservationen. Då frågar jag: vad är detta för fasoner? Men
det är så, att man vet, att löjet är ett verksamt medel, och det är
därför man använder det. Det finns ingenting som dödar så säkert
som löjet, om det träffar. Men det kan också hända, att detta löjets
skimmer kan återfalla på dem som söka att draga det över andra,
och det är icke uteslutet, att så kan ske i detta fall. Jag ber att få
Onsdagen den 5 april, f. in.
Tm
säga, att, oavsett varifrån ett förnuftigt förslag kommer, så ger jag
det mitt stöd, även om det skulle komma från herr Larson i Lerdala.
Det är intet skäl att ändra mening därför, att man finner att
någon annan kan ha densamma. Och detta skulle jag vilja säga, och
säga det öppet och ärligt, även fastän en ledamot av denna kammare
tillät sig att klassificera »Lerdala»- och »icke-Lerdalaanhängare» på
en offentligt uppsatt talarlista. Och jag vill tillägga, att har jag
en uppfattning om demokratien och har jag haft den i tjugu år och
under dessa tjugu år gjort vad jag förmått för att föra den vidare,
så finns väl icke något rimligt skäl eller någon rimlig anledning att
byta ståndpunkt bara därför, att den råkar sammanfalla i huvudsak
med en reservation av herr Larson i Lerdala.
Det har sagts, att vi missuppfattat folkomröstningen. Det ha
vi visst icke gjort, icke det minsta. Vi äro fullt på det klara med,
vad förslaget betyder, vi äro på det klara med meningen med detsamma.
Snarare skulle jag vilja- säga, att det är herrar särskiljare,
som ha missuppfattat antingen omröstningen eller också sig själva,
såvida de nu anse sig vara anhängare av den fulla demokratien. Omröstningen
skall ju ge besked om folkets vilja, det vill säga om medborgarnas
uppfattning i vissa frågor, detta därför att denna uppfattning
icke helt kan taga sig uttryck vid de allmänna valen. Omröstningens
resultat, märk väl, skall sedan bli vägledande för riksdagen.
Alltså medborgarnas vilja skall här öva inflytande på lagstiftningen;
man borde kunna vara enig i den punkten. Då anmärker
jag: vid valen till denna kammare tar sig också medborgarnas
vilja uttryck, men då frågar man icke, om det är män eller kvinnor,
då räknar man endast rösterna, och då utövar varje avgiven röst
samma inflytande på lagstiftningen. Men härvidlag, där det också
gäller att öva inflytande på lagstiftningen, skola rösterna värderas
olika. Det är däri, som orättfärdigheten ligger.
Nu bestrider utskottet talet om att rösterna skulle värderas
olika. Här ha gjorts alla möjliga försök under debatten att också
bestrida detta. Jag frågar: vad tjänar det till att bestrida en sak,
vilken, såsom man brukar säga, hela socknen vet i förväg; det tjänar
icke till det allra minsta. Utskottet säger ju självt, att uppdelningen
bör ske, för att lämna vägledning åt lagstiftarna. Om uppdelningen
nu skall ha en sådan betydelse, så måste det ju vara så, att en olika
värdering skall äga rum; det är alltså uppenbart, ty i annat fall
vore uppdelningen fullkomligt meningslös. Det måste alltså här
vara fråga om en sådan värdering, om en gradering skulle jag vilja
säga. Ett sådant förfarande öppnar vägen för en gradering av medborgarna,
som enligt mitt förmenande är en farlig väg, ty det öppnar
vägen tillbaka till det gamla. Jag frågar, är det männens röster,
som skola undervärderas? Nej, naturligtvis icke; ty.man menar givetvis,
att det är männen, som ha den största skadan av ett förbud,
och därför vill man veta, hur rösterna fördela sig. Det är alltså
kvinnornas röster, som skola undervärderas. Nu frågar jag här: när
det gäller denna värdering, valde kvinnorna vid valet 1921 så mycket
oförståndigare än vad männen gjorde hösten 1920? Möjligen skulle
Nr 25.
Amf.
Imf om jfolkomr
dalning
angående rusdry
derför bud.
(Fertil.)
Nr 25. 54
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
herr Engberg vilja säga, att i Västmanland valde kvinnorna 1921
synnerligen dumt, men han har alldeles säkert den uppfattningen, att
de valde synnerligen klokt i Malmö. Jag tror icke gärna, att man
skall kunna säga, att det finnes någon anledning att värdera olika och
likväl är detta innerst inne vad man åsyftar.
Herr Engberg har också dragit upp konsekvenserna av detta
särskillnadssystem. Han räknar upp en hel del frågor, där man skulle
väga de skilda samhällsgrupperna olika. Jag tror också, att det
kommer att gå den vägen. När det således nu är fråga om bär, att
de, som eventuellt få största skadan av ett förbud eller en lagstiftning
därom, skola tillerkännas större värde, då får man naturligtvis
gå den vägen i fortsättningen. Det skulle alltså möjligen kunna
hända, att, om man skulle lagstifta mot skogsskövling, så skulle baggbölarna
ha det största inflytandet, och gällde det omröstning om
tvångsinternering av alkoholister, borde naturligtvis deliranternas
röster räknas högst. Man skulle kunna fortsätta i oändlighet på
den vägen. Det vore galenskap säger man. Ja, men det vore fullt i
stil med vad man här vill gå in för.
Herr Engberg talar om beslöjade gudar, som han tycks vara
rädd för i detta sammanhang; och likväl sitta både herr Engberg och
jag i denna kammare, där vi representera och betjäna beslöjade gudar
var och en på sitt håll.
Till slut, för att inte trötta, vill jag bara dröja vid en enda
fråga. Åro herrarna verkligen säkra på att kvinnorna ta emot en
sådan här degradering? Vad skulle herrarna säga, om kvinnorna i
detta land konsekvent vägrade att deltaga i en sådan omröstning?
Bleve denna då upplysande för den lagstiftande församlingen? Jag
skulle knappast tro det. Här gäller det alldeles säkert att man tänker,
innan man handlar.
Jag skulle vilja sluta med att säga ifrån, att jag, när det gäller
frågan om politiskt inflytande, icke skiljer på, icke talar om män
eller kvinnor, utan om medborgare och ingenting annat än medborgare.
Den omständigheten gör, herr talman, att jag ber att få ansluta
mig till herr Sävströms yrkande.
I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Jonsson i Eskilstuna, Andersson
i Katrineholm, Karlsson i Vadstena, Blomquist, Ericson i Boxholm,
Berg i Karlskrona, Olsson i Mellerud, Carlsson i Mölndal,
Brännberg, Hedvall, Höglund, Bäcklund, Hansson i Trollhättan,
Vahlstedt, Holmberg och Olsson i Gävle.
Herr förste vice talmannen H amilton: Herr talman! J ag
hoppas, att mina kamrater i kammaren icke misstycka, att jag först
tillåter mig erinra om att ett fyrtiotal talare ha redan hos talmannen
begärt ordet, och därför tror jag det vore att visa lämplig hänsyn
till kammaren, om vi begränsade våra anföranden.
Jag har nödgats begära ordet för att taga avstånd från utskottets
Onsdogea den 5 april, t*, in.
55 Nr 25.
förslag i vad det avser ett särskiljande mellan män och kvinnor. Ett A”Sdylikt
förfarande står fullständigt, i strid mot den ställning, som ZnröstLu,''
framför allt denna kammare har intagit gentemot kvinnan. Ett angående, russärskiljande
mellan män och kvinnor innebär icke annat och kan icke drycksförbud.
innebära annat, än att man vill väga och icke räkna rösterna och att (l*orts.i
man har för avsikt att därest folkomröstningen genom kvinnans medverkan
går emot den åsikt, vilken man hyser, nedsätta värdet av
eller värdera lägre kvinnans röster än mannens. Utskottets förfäktare
här i kammaren ha alla förklarat, att så icke år förhållandet;
men de vilja veta, hur rösterna falla, de vilja veta, om förbudstanken
uppbäres även av män. Varför? .Naturligtvis kan det icke vara för
något annat ändamål, än att kvinnans röst skall värderas mindre
än mannens. Om detta ej vant deras avsikt, da är allt särskiljande
av rösterna mellan män och kvinnor rent av meningslöst och kan
icke ha någon annan uppgift än att såra kvinnan. Kvinnan bör veta.
när hon nu går till denna folkomröstning, att hon är likställd med
mannen och att hennes röst kommer att vara av lika stor betydelse
som mannens röst. Man har infört referendum eller folkomröstningsförfarandet
för att utröna huruvida en viss fråga, löst i en viss riktning,
uppbäres av den allmänna opinionen i landet. Man gör så för
att undvika att en enda fråga skall, bli förhärskande vid de blivande
riksdagsmannavalan. Om det nu till äventyrs visar sig, att en ansenlig
majoritet ansluter sig till tanken på förbud, men denna majoritet
skulle huvudsakligen bestå av kvinnor, under det minoriteten
skulle bestå av män, då ha väl de, som förfäkta utskottets förslag,
den meningen, att förbudet icke kan införas. Men vad har detta för
påföljd? Jo, vid de blivande riksdagsmannavalen kommer förbudsfrågan
att bli den enda fråga, som dominerar. Vid det tillfället,
mina herrar, räknas dock icke kvinnornas röster för sig och männens
för sig.
Hela detta särskiljande är rentav absurt, även om det försvaras
med den skicklighet, som herrar Pettersson, Engberg och Lindqvist
ådagalagt. Vi ha, mina herrar, tillerkänt den svenska kvinnan i
socialt hänseende, i politiskt hänseende, samma ställning. som mannen.
Vi ha också tillerkänt kvinnan samma medborgerliga rättigheter
som männen, och jag har av mitt fulla hjärta medverkat därtill.
Det skulle kännas beklämmande för mig, om jag i.dag genom
ett stöd åt utskottets förslag skulle minska värdet av vad jag en gång
såsom en gärd av rättfärdighet tillerkänt kvinnan. I politiskt avseende
stå vi icke som man och kvinna, nej, vi sta såsom likställda
medborgare uti ett land, som vi kalla för vårt och vars väl vi alla
vilja befordra.
Jag har såsom de flesta av eder fått massor av hemställanden
att rösta i den eller den riktningen. Jag skall icke trötta kammaren
med dem, men jag är särskilt anmodad att frambära en protest inför
kammaren, och jag gör det därför att denna protest överensstämmer
fullständigt med den åsikt, som jag hyser.. Den protesten lyder:
»Genom eder, herr vice talman, anhålla vi, frisinnade kvinnor i Jönköping,
vördsamt att få protestera mot den stora orättvisa, som in
-
Sr 23. 56
Onsdagen den 5 april, f. in.
j ~omf0U._ nebäres i förslaget om särskiljande av männens och kvinnornas rösomröstning
^er den ifrågasätta förbudsomröstningen». Det synes mig vara
angående rus- protest, som är fullt berättigad, da vi ga att fatta beslut i denna
drycksförbud. fråga.
(Forts.) Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid g 8 av herr
Edward Larson avgivna reservationen.
Häruti instämde herrar Janson i Kungsör och Jönsson i Erid
hill.
Herr Söderberg: Herr talman! Jag måste bekänna, att
jag har svårt att elda upp mig till den höga stämning, som från en
del talare kommit till uttryck i den här frågan. Jag undrar, om
man icke från båda hållen överdriver åtskilligt, vad här rör sig om.
o J»g kan med mitt enkla förstånd icke få klart för mig, att man
begår en odemokratisk handling, då man sätter i fråga att vid en
omröstning av den art, det här gäller, d. v. s. en upplysande folkomröstning,
dela upp rösterna på visst sätt.
Jag erinrar om att, fastän lagförslaget endast innehåller bestämmelser
om uppdelning mellan män och kvinnor, det ju dock är fråga
om — vilket också har sagts i utskottets motivering — att man vid
bearbetning av materialet skall göra ytterligare uppdelning exempelvis
mellan land och stad. Vill man då göra gällande, att detta skulle
betyda en olika värdering av rösterna mellan land och stad? Jag
kan icke se frågan på annat sätt, än att i den mån som man behöver
ta ställning till huruvida det här tillvägagångssättet är demokratiskt
eller icke, så inställer sig den frågan, först när man avancerat så
långt, att det blir fråga om, vilken hänsyn man skall ta till det uppslag
folkomröstningen ger, men icke nu, då det endast skall bestämmas,
hur frågan om folkomröstningen skall ordnas. Det blir vid en
senare tidpunkt, som det enligt mitt förmenande gäller att ta ställning
till, huruvida det är demokratiskt eller icke att gå på den här
linjen. Det är möjligt, att det är en brist i mitt sätt att tänka, men
inte har någon av talarna, som velat hävda, att detta skulle vara
odemokratiskt, lyckats övertyga mig.
Herr Österström ville göra gällande, att om agitationen i den
här frågan får pågå en liten tid till, skulle lagutskottet komma att
stå som kringskuren kung. Jag skulle vilja säga, att jag håller för
lika sannolikt, att om upplysningsverksamheten får pågå litet till,
kan det också bli en annan möjlighet, d. v. s. om man får klart för sig
överallt, att det icke är fråga om en avgörande folkomröstning utan
endast om en upplysande, kan det också inträffa, att det icke blir
lagutskottet och de, som förfäkta samma mening som lagutskottet,
vilka komma att stå som kringskuren kung, utan det kan bli på
andra sidan man kommer i den ställningen. Det ena kan sannolikt
inträffa lika väl som det andra.
Jag har tänkt mig det motsatta fallet: antag att det vore så,
att vi en lång tid här i landet haft ett förbud och att det visat sig
riktigt, såsom man också antagit, att det är kvinnorna, som lida mest
Onsdagen den 5 april, f. in.
57 Nr 25.
under följderna av rusdrycksbruket! Kvinnorna hade under den tid
detta förbud rått också fått detta ytterligare bekräftat och kommit
till en bättre ställning i samhället, än de hade under rusdrycksbrukets
tider, det vill säga man hade kommit bort från denna olägenhet.
Om det så växte upp en stark opinion för folkomröstning i och
för upphävande av detta förbud, skulle det då vara oriktigt att ta
hänsyn till, huruvida kvinnorna vilja ha kvar detta förbud, som ju
för dem innebar en fördel? Jag måste säga mig, att det kan icke
vara oriktigt att begära en sådan upplysning.
Ännu en sak. Det har talats om att man här ville undervärdera
kvinnornas röster eller som herr Österström sade: om man icke vill
värdera dem, så vill man väga dem. Ja, det torde kanske vara så,
att med den utgångspunkt, jag nyss var inne på, eller att kvinnorna
lida mest av bruket av rusdrycker här i landet, det för en hel mängd
av de människor, som till slut få taga ställning till frågan, om man
skall gå in för rusdrycksförbud eller inte, kan vara av värde att
veta, om kvinnorna i allmänhet dela denna uppfattning och om deras
lidande under rusdrycksbruket varit så stort, att det tager sig bestämt
uttryck vid en eventuell folkomröstning.
Det är på detta sätt jag ser denna fråga, och det är detta, som är
avgörande för mig, så mycket mer som jag —- jag upprepar det —
inte på något sätt kan se, att det ligger något odemokratiskt i ett
sådant handlande. Jag har för övrigt under den tid, jag lyssnat
till utskottets behandling i denna fråga, önskat göra några erinringar
mot det sätt, varpå man skall åstadkomma denna omröstningsprocedur,
d. v. s. detta särskiljande. Jag tror, att det hade varit
bättre, om man gått den enklare väg i detta fall, som anvisats i herrar
Westmans och Lindleys reservation. Jag skall emellertid inte
uppehålla mig härvid. Det återstår intet annat för mig, än att på
denna punkt yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror vidare,
att det ur många synpunkter varit fördelaktigt, om man velat uppskjuta
denna omröstning till nästa år. Jag skall dock inte för min
del taga kammarens tid i anspråk längre. Det är nog riktigt, att
knappast något nytt kan sägas i denna fråga, och jag kan för min
del nöja mig med, att i det väsentligaste instämma i de synpunkter,
som anförts av herr Lindqvist i Halmstad.
Jag ber, herr talman, att vid denna paragraf yrka bifall till
utskottets förslag.
Fru Thiiring: Herr talman, kammarledamöter! Även med
risk att bli betraktad som fanatiker och såsom en den där inte kan
begripa, vad som för alla tycks vara solklart, kan jag inte underlåta
att vid denna frågas behandling taga kammarens tid i anspråk några
minuter för några synpunkters framhållande. Detta på grund av
frågans stora principiella innebörd för de svenska kvinnorna.
T lagutskottets utlåtande § 8 föreslås, som vi ha hört, en uppdelning
av rösterna i enlighet med könen vid en folkomröstning om
ett rusdrycksförbud. Med anledning härav blir det nödvändigt, att
vi betrakta den planerade folkomröstningen från två olika synpunk
-
Ang.
lag om folkomröstning
(ingående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25.
58
Onsdagen den 5 april, f. in.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
ter. Den första och för mig viktigaste är den principiella innebörden
i folkomröstningsinstitutet, den andra — som jag i detta sammanhang
inte något vidare vill gå in på, eftersom det redan talats
så mycket om densamma — är förbudssynpunkten.
Man har från många håll under senare tider sökt göra gällande,
att folkomröstningsinstitutet kommit till huvudsakligen för en omröstning
i förbudsfrågan. Gentemot detta vill jag erinra om, att i
punkt 2 av det socialdemokratiska arbetarepartiets program finnes
folkomröstningen upptagen, varför det är ett gammalt folkkrav.
Herr Gustaf Strömberg i första kammaren uttalade även detta när
lagen där i år antogs, i det han säger, att det är ett gammalt folkkrav
hos vänsterpartierna, som här uppställes, och att det sålunda
inte är någon nyhet, som man fört fram under den senaste tiden.
Visserligen har det kommit fram till slutligt avgörande nu, men det
är dock något helt annat. Det är ett gammalt vänsterkrav och sålunda
inte resultat av någon uppkommen rädsla för det ansvar, som
riksdagen är skyldig att bära inför folket. Längre fram i debatten
tilläde han: »Då herr Trygger ville göra gällande, att det är nykterhetsfrågan,
som föranlett, att kravet på folkomröstningsinstitutet
kommit fram, ber jag att få meddela, att detta icke är fallet för det
socialdemokratiska partiets vidkommande. Detta parti har nämligen
kommit till sin ståndpunkt i frågan ur allmänt demokratiska
synpunkter och har haft frågan om folkomröstningsinstitutet på sitt
program under ofantligt många år.» Så långt herr Strömberg.
Som framgår härav, har folkomröstningsinstitutet en långt djupare
betydelse än att tjäna som skiljedomare i nykterhetsfrågan. Det
är ett gammalt folkkrav och utgör endast ett naturligt led i utvecklingen
fram mot ett verkligt folkvälde. Jag hoppas också, att det inte
skall vara någon av det socialdemokratiska partiets ledamöter, som
ha en annan uppfattning härutinnan. För närvarande är det visserligen
endast den rådgivande folkomröstningen vi fått, men det är
ju bara en tidsfråga, hur snart vi även.få den bestämmande,. Att
man det oaktat, fastän den endast är av rådgivande art, tillmäter
den en mycket stor betydelse, framgår av det yttrande, som herr
Lindman hade i denna kammare, när lagen i år antogs, och som jag
för min del lade mycket noga på hjärtat. Han säger: »Efter detta
kommer icke svenska folket längre att kunna sägas representeras
av riksdagen, då det tillkommit ett annat moment, folkomröstningen,
som kommer att försvaga representationens ställning. I fjol uttalades
av herr Branting, den nuvarande statsministern, att det alltid
skulle komma att kvarstå behov av en representation, som kan
mera odelat sätta sig in i mängden av viktiga detaljfrågor. Men,
fortsatte han, en del stora principiella frågor, kunna och böra överlämnas
åt folket självt till direkt avgörande. Den som uttalade detta
måste följaktligen ha den uppfattningen, att folkomröstning kommer
att äga rum i en del stora principiella frågor, och han måste
vidare ha den meningen, att riksdagen sådan den hittills har varit,
icke skall ha den betydelse och den ställning för framtiden, som den
nu har enligt de svenska grundlagarna.» Så långt herr Lindman.
Onsdagen den 5 april, f. in.
59 Nr 25.
Jas har velat peka på detta uttalande för att poängtera, vad
folkomröstningsinstitutet verkligen innebär och att det inte tillkommit
för förbudsfrågans skull. Det är ju endast en händelse, att förbudsfrågan
blir den första, som på detta sätt hänskjutes till folkets
indirekta avgörande. Nästa gång blir det en annan fråga. Det
är just på denna grund, som det för mig synes vara av oerhörd betydelse,
att vi från början fastslå principerna, att varje individ utan
annan begränsning än den som förekommer vid andra röstningar,
skall ha samma medinfVillande och avgöranderätt i alla de till omröstning
förekommande frågorna.
Det är detta, som jag särskilt velat framhålla och poängtera.
Om vi nu tumma på dessa allmänmänskliga principer, som vi genom
den allmänna, lika och direkta rösträtten fått genomförd, kunna vi få
ett prejudikat, som för framtiden kan draga med sig de mest oanade
konsekvenser. Om männen icke anse oss kvinnor ha tillräcklig omdömesförmåga
för att få medinflytande på denna fråga, så kan förvisso
detta bli fallet i alla andra frågor, som bli föremål för omröstning.
Och då äro vi ju åter inne på den könsfråga, som vi nyss
trodde vi hade löst. Huru mycket man än förnekar, att man härigenom
vill placera kvinnorna i en särställning, kan man inte annat
än hemfalla till en dylik slutledning, i synnerhet om man ser på denna
särskillnad mot bakgrunden av den mängd uttalanden, som gjorts,
»att detta är en männens fråga; att det är männen som skola uppehålla
förbudet; kvinnorna supa inte etc.» Alltså: därför att männen äro
mera intresserade för spriten än kvinnorna, kan man inte tillåta
kvinnorna att vara med och bestämma i denna fråga! År det inte
här tydligt fastslaget, att könen få olika värde, när det gäller denna
samhällsangelägenhet? Men då ligger det väl också snubblande
nära tillhands för oss kvinnor att antaga, att det kommer att bli på
samma sätt vid andra frågors avgörande.
Jag läste häromdagen i en tidning, att man i Danmark fört
fram förslag om att till en allmän folkomröstning hänskjuta frågan
om militärväsendet. Det har där icke alls varit tal om att skilja
de olika könen, utan man vill inhämta folkets ställning överhuvud
till detta spörsmål. När det gäller en sådan sak som militarismen,
kunde man annars med skäl komma och säga, att i denna fråga ha
kvinnorna inte alls några insikter; det är inte kvinnorna, som
■skola gå ut i krig; det är inte kvinnorna som skola fullgöra
värnplikt o. s. v., och därför böra de! inte ha något att säga
till om härvidlag. Men man har inte i Danmark kommit på den
genialiska idén att vid en dylik eventuell omröstning föreslå ett
särskiljande av könen. Inte i någon fråga har man framfört en sådan
tanke. Det skulle alltså vara de svenska männen förbehållet
att ha den tvivelaktiga äran att vara de enda män i världen, som
ville sätta sina kvinnor i annan ställning, när det gäller ett avgörande
av en fråga för landets och folkets vidkommande.
Doktor Bratt säger, att ett förbud, som genomföres mot en majoritet
av männen, icke kommer att kunna upprätthållas utan kommer
att leda till lagbrott. Därmed är det väl tydligt nog ut
-
lag om folk
omröstning
angående ruxdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25.
60
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
talat, att eftersom man fruktar för kvinnorna i en folkomröstning
i denna fråga, måste deras inflytande manipuleras bort. För det första
tror jag inte, att herrarna behöva så värst mycket frukta kvinnornas
veto mot spriten, ty sorgligt nog är det många kvinnor, som
i våra dagar både tolerera och älska denna vara. För det andra angår
denna fråga oss kvinnor i lika hög grad som männen, enär den
är en barnens, en ungdomens och en hela släktets fråga. Alltså är
frågan icke begränsad till könen utan är, som sagt, en hela släktets
fråga.
En annan höglärd spritens riddare går så långt, att han säger,
att en folkmajoritet av 90 % för en förbudslag icke betyder någonting
på grund av styrkan i och frekvensen av de moraliska krafter,
som gå emot en sådan lag. Han vill alltså indirekt göra gällande,
att de 10 % av befolkningen, som eventuellt skulle rösta mot ett
förbud, vore de, som sutte inne med den moraliska kvaliteten hos
det svenska folket.
Dessa citat äro tillräckliga för att belysa, hur det är meningen
att mota kvinnorna och hindra, att deras inflytande gör sig gällande
på denna fråga. Jag lyssnade med ganska stort nöje till herr Engbergs
mycket talande anförande i denna fråga, och jag kunde inte
låta bli att erinra mig att vad han yttrade gick fullkomligt i stil
med vad han förut kommit fram med, nämligen att man vid alla
val borde göra skillnad mellan männens och kvinnornas röster. Det
var som sagt fullkomligt i stil med den motion han framfört i kammaren
förut och som då blev avslagen, när han nu föreslår, att vi
vid en omröstning skola gå fram på sådana vägar. Jag vet inte vad
det är som gör, att herr Engberg blivit en sådan specialist på skilsmässor
mellan könen här i Sverige. Jag finner det så mycket egendomligare,
som han själv inte lär vara gift, men det måste väl vara
någon anledning, som ligger bakom, efter som han så ofta för detta
tal till torgs. Då det nu bara är fråga om en konsultativ omröstning,
menar man, att det icke skulle vara något inkräktande på kvinnans
värde och medborgerliga rätt om en sådan uppdelning vidtogs. Men,
handen på hjärtat, mina herrar, innebär icke en dylik uppdelning i
realiteten, att, om också 90 % av kvinnorna uttalade sig för ett förbud,
ändå ingen hänsyn kunde tagas härtill vid frågans slutliga
avgörande, därest icke nödig majoritet för förbudet funnes bland
männen? Kan icke detta kallas för att undervärdera kvinnorna eller
sätta dem i en särställning, då förstår jag icke hur en dylik undervärdering
skall uttryckas. Jag kan helt instämma i herr Larsons
reservation, när han på sidan 41 säger, att det icke blir någon mening
i detta uppdelande, om man icke vill taga särskild hänsyn till
kvinnorna och särskild till männen. Hur logisk man än försöker
vara i sitt försvar för uppdelning, så kan det dock icke bortresoneras,
att hela denna åtgärd blir en attack mot kvinnan såsom en
självständig och med männen likvärdig medborgare. Vi kvinnor äro
alldeles särskilt känsliga i fråga om vår nyss erhållna medborgarrätt,
och det vore säkerligen oklokt, mina herrar, om ni nu sökte
Onsdagcu dcu 5 april, f. m.
Öl Nr 25.
tumma på den. Jag tror också, att det är ett psykologiskt sett mycket
illa valt ögonblick att komma fram med något dylikt just nu,
när vi nätt och jämnt hunnit få vårt människovärde och vår likvärdighet
med männen konstaterade, ty ni vet säkerligen, att en nyss erhållen
värdefull sak, den låter man icke så lätt beröva sig igen.
Det är både sårande och utmanande mot kvinnorna, och jag vill för
min del och, som jag tror, i de allra flesta svenska kvinnors namn,
uttala en varm och innerlig vädjan till riksdagens män att icke gå
med på något sådant. Tillåt oss för framtiden att vid varje slag av
folkomröstning liksom vid de allmänna valen gå fram vid männens
sida, och låt oss såsom med männen likställda och likvärdiga lägga
ned våra röster i urnorna! I annat fall skapas det ett nytt stridsmoment,
som enligt mitt förmenande är alldeles onödigt. I stället
för en kanske enig och samarbetande nation, finge vi kanske två stridande
kön, och detta vore icke lyckligt, just nu, då hela nationens
samlade kraft behöves för att rida ut den bekymmersamma tid, vari
vi leva.
Såsom det största och för framtiden mest betydelsefulla, som
framgått ur en i spillror slagen värld, står förvisso människovärdets
erkännande och personlighetsvärdets seger över penningmakten. När
även därigenom den särställning, som kvinnorna i alla tider stått
uti, därmed upphävdes, så låt oss icke återigen stifta nya särlagar
för kvinnorna! Skall en folkomröstning ske på bekostnad av friden
mellan de båda könen här i landet, då kan åtminstone icke jag
rösta för en dylik.
Jag minnes, att en mycket framstående person uttalade något
liknande i fjol i denna kammare. Han hoppades, sade han, att icke
könen skulle komma att ställas mot varandra i en folkomröstning.
Nu säges det ju att det är barnsligt av oss kvinnor att sätta oss emot
denna uppdelning, och att detta bara beror på att vi icke kunna fatta
den konsultativa omröstningens innebörd. Jag skall icke närmare
ingå på den saken, ty den har herr Österström utvecklat på ett enligt
min uppfattning mycket bra sätt, men jag vill bara säga det,
att eftersom vi kvinnor icke kunna övertygas om att männen ha rätt
i detta hänseende, och männen icke kunna övertygas om att kvinnorna
ha rätt, vem skall då bli den opartiske domaren, då både männen
och kvinnorna är o parter i målet?
Vilket värde em förbudsomröstning än må ha, så kommer den
dock för mig i andra hand. Det är den principiella innebörden av
folkomröstningen, som framför allt intresserar mig. Att denna första
folkomröstning kommer att få en prejudicerande betydelse är en mening,
som också delas av herr Jakob Pettersson, när han på sidan 35
säger:
»Vid sådant förhållande och då man icke bör förbise, att de
bestämmelser, vilka komma att fattas i fråga om anordnandet av den
första folkomröstning, som med tillämpning av de skedda författningsändringarna
skall äga rum, torde komma att tjäna som förebild
för de regler, vilka komma att givas för -framdeles möjligen
Ang.
lag om folkomröstning
angående, rn*.
(Injcksjörbud.
(Förta.)
Nr 25.
Onsdagen den 5 april, f. in.
Ang.
fri g om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
62
ifrågakommande omröstningar, synes det böra läggas särskild vikt
på att den lag, genom vilken folkomröstningsinstitutet första gången
bringas i tillämpning, på det mest omsorgsfulla sätt förberedes.»
Han säger alltså uttryckligen, att denna folkomröstning får en
prejudicerande betydelse, och det är detta jag velat peka på, med
tanke på andra frågor, som kunna bli föremål för en folkomröstning.
Ännu en sak vill jag fästa uppmärksamheten vid. Om också
vi kvinnor här i riksdagen, vilka hört så många skäl anföras för
denna uppdelning, kunna förstå vad som härmed avses, så kunna i
varje fall icke de många kvinnorna ute i landet sätta sig in i denna
sak, utan de komma att betrakta oss här i riksdagen som principlösa
människor. Visserligen säges det om riksdagen: »I som inträden
här, låten hoppet fara», och att »så snart man kommer innanför
dessa murar, förlorar man kontakten med folket utanför», men så
illa kan jag dock icke tro, att det står till med denna församling.
Av de resolutioner, som vi alla fått emottaga, har väl framgått,
att när även kvinnoorganisationer, som icke tillhöra förbudsriktningen,
med skärpa uttalat sig mot denna uppdelning, så är detta
icke ur nykterhetsfrågans synpunkt. Bakom dessa resolutioner ligga
uttalanden, som gälla folkomröstningens stora principiella innebörd.
Det är också på grund av denna frågas principiella betydelse,
som jag har tagit mod till mig att här framföra dessa synpunkter,
och jag vill ännu en gång vädja till herrarnas i andra kammaren
rättsmedvetande. Det är väl ändå de stora bärande principerna
i livet, som skola föra oss fram till en högre och bättre värld.
Är då icke deras‘hävdande det, som är det viktigaste av allt? Är
icke detta långt betydelsefullare och långt värdefullare än att
hålla på och bråka om hur man skall avgöra den eller den detaljfrågan,
som kanske i det stora hela betyder så oändligt litet, när
det verkligen gäller?
Med anledning av vad jag här anfört, skall jag be att få instämma
i det yrkande, som här gjorts av herr Sävström.
Herr Larsson i. Kroken: Herr talman, mina damer och herrar!
Jag.skall endast be att med några korta ord få deklarera min
ställning i denna fråga, och jag får då säga, att i fråga om denna
paragraf, d. v. s. i fråga om särskiljande av männens och kvinnornas
röster vid en folkomröstning om förbudet, där kan jag icke biträda
utskottets förslag.
Våra svenska kvinnor ha så nyligen fått sin fulla medborgarrätt,
och de ha i mycket stor utsträckning den uppfattningen, att detta
förslag är ett misstroendevotum mot kvinnorna. De tyckas också ha
fått för sig, att deras röster komma att värdesättas lägre än männens.
Om den saken skall jag dock icke yttra mig nu; det har andra gjort
tillräckligt, så det behöver jag icke göra.
.Nu^ tror jag visserligen, att flertalet av våra svenska kvinnor
blivit så att säga påtvingade denna rätt, de flesta ha nog aldrig
önskat den och ännu mindre begärt den. Men nu ha de den i alla
fall, och då de så nyligen ha fått den, så tycker jag icke det är klokt
Oindagcu den 5 april, f. m.
03 Nr 25.
att strax börja tumma på deras rättigheter och göra dem missmodiga,
utan skall det vara, så skall det vara.
Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till herr Larsons
i Lerdala reservation.
Ang.
lag om folkomröstning
angående, rusdrycksförbud.
(Forts.)
Herr Fast: Herr talman! Ärade kammarledamöter! Det
förevarande utskottsutlåtandet har blivit föremål för synnerligen
olika bedömanden, vilket naturligtvis i högsta grad beror på, vilka
utgångspunkter man har och vilka sympatier som fått bestämma vars
och ens uppfattning i frågan. Man kan ju också säga, att utlåtandet
tilldragit sig en synnerligen stark uppmärksamhet, icke bara
inom riksdagskretsarna, utan också ute i landet och icke minst i tidningspressen.
Den diskussion, som där förts, har icke varit ägnad
att verka upplysande i frågan, utan snarare att hetsa de olika lägren
mot varandra. Jag tror, att litet mera försiktighet från tidningspressens
sida varit högeligen önskvärd, och knapuast lärer väl någon
tidning härvidlag ha kunnat uppträda på något speciellt partis vägnar,
i varje fall icke på något enigt partis vägnar. Jag tror också,
att vår tid är synnerligen illa vald för tändande av kättarbål.
Jag har inledningsvis velat erinra om detta och ber nu med herr
talmannens tillåtelse att få säga några ord om eu sak, som icke varit
på tal förut under debatten. Jag syftar på den alkoholgräns, som
man angivit i den lag, som finnes intagen i utlåtandet. Vad den
saken beträffar måste jag för min del säga, att jag förstår, att man
från förbudsmotståndarnas sida måste vara synnerligen glad över den
alkoholgräns, som utskottet föreslagit. Jag är nämligen övertygad
om att denna låga alkoholgräns, som lagutkastet innehåller,
kommer att i den stundande kampen för eller mot förbud sätta vapen
i händerna på förbudets motståndare. Jag håller före, att vid den
slutliga lagstiftningen tvingas riksdagen att gå ett litet steo- längre
upp, nämligen till den nuvarande gränsen för nilsnerdricka eller i
varje fall i närheten därav. Men då kunde det ha varit klokt att
redan nu sätta gränsen vid denna punkt, ty det finns ingen rimlig
anledning, så vitt jag kan förstå, att på detta sätt skrämma bort
ofantligt många tusental av Sveriges män och kvinnor, som kanske
annars skulle rösta för rusdrycksförbudet, men som icke anse, att det
blir genomförbart med den föreslagna låga alkoholgränsen. Jag
har ansett mig skyldig att säga detta, ty jag medger, att om denna
förbudsomröstning — som jag hoppas —• ger en stark majoritet för
förbudet, blir den på visst sätt prejudicerande också för denna fråga.
Jag befinner mig för min del i det läget, att jag icke är riktigt
tillfredsställd vare sig med utskottets utlåtande eller med någon av
de förevarande reservationerna, och jag tror. att den meningen delas
av ofantligt många i denna kammare. Jag kan för min del icke vara
med om att anbefalla, att den förbudsomröstning, som vi nu gå att
besluta om, skall äga rum innevarande år. Mitt förnämsta skäl är
därvidlag hänsyn till de förestående landstingsmannavalen och även
till de kommunala valen, ty om regeringens proposition i ämnet
vinner riksdagens bifall, få vi dessa båda val i synnerligen nära
Nr 25.
64
Onsdagen den 5 april, f. in.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
sammanhang- med varandra. Jag utgår ifrån att det icke blir Kungl.
Maj :t och vederbörande myndigheter möjligt att på den korta tid, som
återstår till landstingsmannavalen, hinna förbereda förbudsomröstningen,
så att den hinner äga rum före dessa val. Men om så icke
sker, måste agitation för såväl landstingsmannavalen och de kommunala
valen som för förbudsomröstningen bedrivas jämnsides. Då
kommer också endera av dessa röstningar att bli den överskuggande,
och jag tror, att det i så fall blir förbudsomröstningen, som
kommer att tilldraga sig hela intresset.
Jag har vid personliga resonemang hört sägas: Det medför väl
inte så stora vådor, om de kommunala valen en gång skulle sättas i
skuggan. Men jag kan icke se så ansvarslöst på den saken, ty speciellt
i nuvarande tid, då våra kommuner äro till den grad ekonomiskt
tryckta och ha stora svårigheter att bereda arbete åt massor av arbetslösa,
då är det viktigare än någonsin, att dessa val försiggå i
lugn och ro, utan inflytelser ifrån andra stora frågor. Jag är
övertygad om att de icke blott komma att röna inflytande av förbudsomröstningen
utan att denna måhända helt och hållet kommer
att kullkasta de resultat, som annars skulle ha framgått ur de kommunala
valen och landstingsmannavalen.
Beträffande den omtalade graderingen av rösterna, som ju tilldragit
sig den största uppmärksamhet icke blott i denna kammare
utan också utanför riksdagen, vill jag först erinra om att utskottet
säger, att någon gradering av kvinnornas röster icke kan komma i
fråga. Men då utskottet går att motivera denna sin uppdelning av
rösterna, så säger utskottet, att då bruket av rusdrycker i huvudsak
är begränsat till männen, det egentliga motståndet mot förbudets
vidmakthållande torde vara att vänta från deras sida. Jag förstår,
att det varit angeläget för utskottet att efter den motiveringen övertyga
sig självt om att icke någon gradering komme att äga rum, och
jag ber att få erinra om att utskottet i detta avseende varit så angeläget,
att det i en paragraf i lagen insatt en bestämmelse, som icke
finnes i motionen, nämligen att var röstande har lika röst. Jag förstår,
att man haft litet svårt att övertyga sig själv, då man utgått
ifrån den upplästa motiveringen.
Man säger, att man vill ha denna uppdelning endast för att få
en allsidig belysning av frågan, men vi ha ju redan tidigare i diskussionen
varit inne på huruvida det icke kunde vara andra upplysningar,
som kunde vara till och med mera önskvärda att få, än den,
huru de olika könen ställa sig i frågan. Jag erinrar om den ofantliga
vikt och betydelse, det skulle ha att veta, hur olika åldersgrupper
ställa sig i denna fråga. Det har redan tidigare varit påpekat,
att då det gäller upprätthållande av förbudet, man naturligtvis
icke har så mycket att räkna med åldringarna utan måste räkna
de andra åldersgrupperna. Men kommer man in på den frågan,
framställa sig en ofantlig rad av önskemål, som herr Engberg också
varit inne på. Som lagutskottet säger, visar det sig emellertid, att
den vägen icke är framkomlig. Då frågar jag: Då man icke kan
åstadkomma en allsidig upplysning i denna fråga, varför har man
Onsdagen dcu 5 april, f. in. 65 Kr 25.
då stannat vid att Kora denna könsuppdelning? Det förefaller mig Anvnågot
egendomligt. omröstning
Jag vill vidare erinra om en nära till liands liggande konsol! vens angående, rusav
deras ståndpunkt, som grunda sin begäran om en uppdelning av dryclcsf&rbud.
detta slag på påståendet, att alkoholbruket i huvudsak inskränker (Forts.)
sig till männen. Kommer man inte att från en sådan utgångspunkt
så småningom resonera sig fram till den ståndpunkten, att endast alkoholförbrukande
män borde deltaga i förbudsomröstningen ''eller i
varje fall endast de av dem avgivna rösterna tillmätas något värde?
Ty vad finns det för skillnad, då det gäller förbudets upprätthållande,
emellan en man, som själv icke använder alkohol, och en kvinna,
som måhända själv använder denna vara? Det förefaller mig, som
om det borde bli en logisk konsekvens, att man komme fram till ett
särskiljande av rösterna, oavsett om de avgivits av män eller kvinnor,
irån synpunkten, huruvida de avgivits av personer, som vore brukare
av alkohol eller icke. Det synes mig, att detta skulle ha större
betydelse än den nu ifrågasatta uppdelningen.
Sedan frågar man sig: betyda kvinnornas röster i verkligheten
mindre än männens, då det gäller förbudets upprätthållande? Jag
skulle knappast tro, att sa blir fallet. Vi anhängare av förbudet äro
icke omedvetna om att efter ett förbuds genomförande, även om det
genomföres med en, låt mig säga, ganska stark folkmajoritet, komma
vissa olägenheter under måhända en rätt lång tid att uppstå. Det
äro vi icke blinda för. Men då frågar jag: Är det icke av den allra
största betydelse, hur landets kvinnor ställa sig i frågan, landets kvinnor,
som dock som mödrar, uppfostrarinnor, bära ansvaret för hur det
kommande släktet formas i detta avseende? Den laglydnad, som man
måste kräva inför ett genomfört förbud, vem skall kunna bibringa
den åt den uppväxande delen av nationen, om icke kvinnan? Jag
tror, att man från de utgångspunkterna måste finna det synnerligen
angeläget att tillmäta lika stort värde åt hur kvinnorna ställa sig som
åt männens ståndpunkt. Men då blir också denna uppdelning tämligen
meningslös.
Man har varit inne på frågan, huruvida icke denna förbudsomröstning
kommer att bli prejudicerande även i andra fall. Jag ber
att fa erinra om att utskottet självt i fråga om insändande av röster,
i vilket fall utskottet avvikit från motionens innehåll, säger följande:
»Man får ej förbise, att bestämmelserna rörande den nu ifrågavarande
folkomröstningen torde komma att tjäna som förebild för de regler,
som komma att givas för framdeles möjligen anordnade omröstningar.
» Herr Engberg var ju också inne på den saken och sade sig
anse, att monitör framtiden borde genomföra denna uppdelning. Men
da vill jag fråga, om alla de, som nu med hänsyn till förbudsomröstningen
begära en dylik uppdelning, också vilja taga konsekvensenen
fortsatt dylik uppdelning för framtiden. Jag tror, att utskottet
har alldeles rätt, da det säger, att vara beslut i denna fråga bil prejudicerande,
men för mig är detta ett ytterligare skäl mot den ifråga -satta uppdelningen.
Andra kammarens protokoll 1922. Nr 25. g
Nr 25. 66
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrychsförbud.
(Forts.)
Jag vill vidare säga, att denna röstuppdelning står i rätt dålig
harmoni med bestämmelsen om äkta makars rätt att rösta för varandra.
Man har ju nämligen föreslagit bibehållande av det röstningssätt
för äkta makar, som äger rum vid riksdagsmannavalen. Jag har
naturligtvis ingenting att erinra mot att så sker, men vi, som känna
litet till förhållandena ute i bygderna och som också varit litet med
om icke blott att deltaga i en valrörelse utan också att syssla med valrörelsen,
måste väl ändå säga oss, att den begränsning, man här vill
göra gällande, icke kommer till sin fulla rätt, så länge rätten för
äkta makar att rösta för varandra finnes kvar. Ty omröstningen
röner dock inflytande av att den ena maken får rösta för den andra,
och jag anser för min del detta förhållande stå i dålig harmoni med
principen om att skilja männens och kvinnornas röster från varandra.
Då man vidare använt synnerligen starka ord mot dem, som företräda
samma uppfattning som jag i denna fråga, och försökt visa ringaktning
mot oss och nedsätta vår omdömesgillhet, vill jag såsom en
förmildrande omständighet anföra, att vi ändå inte äro i så värst dåligt
sällskap. Först och främst äro vi i sällskap med mer än halva
nationen, såvida man skall taga någon hänsyn till kvinnornas oförtydbart
ådagalagda vilja i detta avseende. Men det räcker inte: vi
stå. också — så vitt jag vet — i sällskap med alla andra
nationer, som genomfört och begagnat folkomröstningsinstitutet
i det ena eller andra avseendet. Jag har mig verkligen inte
bekant, att man i något land varit inne på eller i varje fall genomfört
en sådan uppdelning som den, vilken den svenska riksdagen nu
står inför. Under sådana förhållanden kan man mot de hånfulla tillmålen,
som använts av åtskilliga tidningar, säga att sällskapet ändå
inte är så dåligt. Dessa tillmålen träffa även andra länder, och jag
tror, att man med hänsyn därtill bort vara något försiktigare i sina
omdömen.
Jag vill till slut också säga, att jag tror, att om nu, oavsett om
med rätt eller orätt, kvinnorna ha den bestämda övertygelsen, att
denna uppdelning i praktiken kommer att medföra vid frågans slutliga
avgörande en undervärdering eller mindervärdering av deras
röster, så kan det inte vara önskvärt, att vid sidan av all den partisplittring,
som finns i detta land, man också skall med öppna ögon
införa en ny sådan. Man kan vara övertygad, att nog komma kvinnorna
att hävda sin rätt. De komma säkerligen också att se till, att
denna rätt blir dem tillerkänd, även om det skulle bli på bekostnad av
nuvarande partibildningar. Jag har i varje fall icke kunnat vara
blind för detta, ehuruväl det ingalunda inverkat på mitt personliga
ståndpunktstagande, vilket skett betydligt tidigare.
Med dessa korta erinringar ber jag, herr talman, att få instämma
i det yrkande, som först framställdes av herr Sävström.
Herr Lindman: Herr talman! Den ärade talarinnan på Göteborgsbänken,
som nyss hade ordet här, sade bland annat, att om
man inte får som man vill, så skulle man kunna skriva över ingången
till detta hus: I, som här inträden, låten hoppet fara. Eftersom jag
Onsdngcn den f> april, f. in.
67 Nr 25,
visst är en av de första högermännen, som ha ordet i debatten i dag, Anaså
skulle jag vilja säga till den ärade talarinnan, att för mig har hop- ''
pet farit många gånger i detta hus under den långa tid jag varit angående rusriksdagsman.
Och alldeles särskilt lyckades det icke att få mina drycksförbud.
förhoppningar realiserade i fjol när man införde hela denna grund- (Forts.)
lagstiftning om referendum. Då grusades en förhoppning för mig,
att det skulle vara möjligt att avvärja detta och låta denna fråga liksom
alla andra frågor få avgöras på det sätt, som grundlagen tidigare
föreskrev, nämligen vid val till riksdagen.
Emellertid blev det ju inte på det sättet. Vi fingo denna ändring
i grundlagen, och det konsultativa referendum infördes. Och
därmed har också öppnats möjlighet att nu anordna en folkomröstning
i förbudsfrågan. Det uttalades uttryckligen i fjol, och utskottet
framhåller det ju också nu, att det var detta, som var den verkliga
anledningen. Ja, nu se vi följderna av detta. Vad är man inne
på nu? Jo, redan talas det om att det är visserligen en konsultativ
omröstning, men om rösterna falla så och så — förra sommaren under
valet till andra kammaren hörde man talas om 60 procent eller
andra siffror •— då skall det betraktas såsom avgörande. Nu i dag
i debatten höra vi också talas om, att faller det så och så många röster
på kvinnornas sida eller på männens sida, så vill man anse det som
avgörande. I vilket fall som helst kommer väl nu ett referendum till
stånd i denna fråga, och sedermera blir det statsmakterna, som komma
att få ta hand om saken. Jag tycker, att man får under denna
debatt, som nu pågått några timmar, liksom en förkänning av att om
detta avgörande av statsmakterna kommer att falla så, att det går
förbudets anhängare emot, så kommer ingalunda agitationen att upphöra
för den sakens skull. Och skulle det gå den andra vägen, att
deras önskningar bifallas och. ett förbud sålunda, införes, då ha vi
med denna åtgärd åstadkommit något, vars konsekvenser vi säkerligen
icke kunna överblicka, konsekvenser, vilka kunna bli ödesdigra
både i moraliskt avseende och icke minst i ekonomiskt avseende,
varom händelserna i våra. grannländer bära mycket starka vittnesbörd.
Jag skall emellertid inte tala något vidare om detta. Jag
kunde inte. underlåta att erinra därom i förbigående. Jag skall nu
gå in på själva, saken och säga såsom min mening, att såsom frågan
nu ligger, så finns det naturligtvis ingenting annat att göra än att
att vara med om att en förbudsomröstning anställes.
Den första frågan är då den: när skall detta ske? Jag vill genast
deklarera, herr talman, att jag obetingat är anhängare av den
tanken, att förbudsomröstningen skall anställas så fort som möjligt,
alltså redan innevarande år. Ty om så inte blir fallet, så kunna vi
väl förstå, vilken oerhörd agitation det skall komma att gå ut över
landet under hela den tid, som förflyter tills omröstningen skall verkställas
nästa år. Och jag menar, att vi behöva sannerligen få lugn i
landet för dylika upprivande strider. Kan det inte vara nog med det,
att de, som vilja ha förbud, få denna förbudsomröstning? Skulle det
inte rent av kunna uttryckas såsom eu önskan från deras sida, att
när de få detta krav uppfyllt, det också uppfylles så snart som
Nr 25.
68
Ang.
Jag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Onsdagen den 5 april, f. m.
möjligt? Ty jag förmodar, att det är deras mening, att det är önskvärt
för landet, att detta förbud varder infört så snart som möjligt,
och de vinna ju då ett helt år, om de få förbudsomröstning i år och
den går i den riktning, som de önska.
När man hör talarna i dag från riksdagens talarstolar, herr
Hamrin, herr Engberg, herr Olovson, herr Österström, dundra mot
varandra i denna fråga, da matte man väl fa en förnimmelse av, vilka
floder av vältalighet som skulle komma att välla ut över landet under
en tid av 1 Va år, ifall omröstningen skulle uppskjutas till nästa
år _ för att inte tala om den massa trycksvärta, som samma herrar
och deras kolleger i tidningarna skulle komma att sända ut i störa,
breda, svarta floder över den arma svenska allmänheten. Naturligtvis
kan man säga, att det vore önskvärt, att det skulle bii tillfälle till
mera upplysning om denna folkomröstnings verkliga innebörd. En
mängd detaljer skulle ju behöva klarläggas. Vi sågo ju i en tidning
häromdagen, att en man, som står i spetsen för en nybildad organisation
på detta område, tycker, att det är så ofantligt mycket man
skulle vilja hava sagt ytterligare. Och det är klart, att det skulle
vara önskvärt att även påpeka de rent nationalekonomiska vador, som
skulle följa. Men, herr talman, jag tror, att någon av dem^som varit
förbudsanhängare i flera år, kan man inte påverka med något som
helst skäl. Om man också kunde påvisa aldrig det, så skulle de i
alla fall inte låta sig påverkas. Och när nu de, som ha en motsatt
uppfattning, anse, att omröstningen kan få komma till stånd ^redan i
år, då tycker jag verkligen, att vi skulle kunna förena oss^ från båda
hållen om att låta förbudsomröstningen gå av stapeln så fort som
I förbigående vill jag nämna ett ord om den. sammankoppling,
som säges skola uppkomma med valen till landstingen, i höst, ifall
man anordnar förbudsomröstningen redan i år. Det vidrördes särskilt
av den förste talaren i dagens debatt, herr Sävström. Om emellertid
förbudsomröstningen uppskjutes till nästa år och vi alltså i
år få företaga val till landstingen och nästa år förbudsomröstningen,
så undrar jag verkligen, om icke de, som i likhet med herr Sävström
önska förbudet i alla fall komma att på allra kraftigaste sätt utnyttja
alla möjligheter för att vid valet av landstingsmän i höst söka
inpränta i valmännen att för allt i världen välja sådana, som äro anhängare
av förbudet. Ty, kom ihåg, skall det väl heta, att på dessa
nu valda landstingsmän kommer första kammarens sammansättning
att bero, och det är första kammaren, som jämte andra kammaren slutligen
avgör, om förbud skall komma till stånd eller icke. Är det någon,
som verkligen inbillar sig, att sedan det väl blivit av riksdagen
beslutat, att vi skola ha en förbudsomröstning, det kan äga rum något
val, som har med tillsättande av riksdagsmän att göra, där inte förbudet
kommer att spela en dominerande roll, även om det valet kommer
att företagas ett år innan själva förbudsomröstningen skall äga
rum? Herr talman, för min del tror jag icke, att detta är fallet, och
därför är jag också övertygad, att det är fullkomligt likgiltigt, om
()i) Nr 25.
Onsdagen den F> april, f. in.
man anordnar förbudsomröstningen tillsammans med landstingsvalen
eller under ett annat år. .
Ja, jag är nog olycklig, alt vara den trettonde talaren i ordningen,
och jag beklagar, att jag nödgas besvära här med att stå och
upprepa en massa saker, som kanske redan borde vara alldeles tillräckligt
omtalade. Men det är denna »skilsmässa» mellan män och
kvinnor, som jag också måst föra på tal, när jag yttrar mig i fragan.
Annars bleve ju referatet av vad jag haft att säga skäligen ofullständigt.
När det är så, att det finns en stor mängd ledamöter av
riksdagen, som önska få en upplysning och en så fullständig upplysning
som möjligt, samt anse, att till denna upplysnings vinnande
är erforderligt, att man uppdelar männens och kvinnornas röster, då
frågar jag: varför skall man förmena oss denna upplysning? . Äro
så viktiga skäl förebragta för att man inte skulle låta omröstningen
äga rum på det sättet? Det är som sagt en konsultativ omröstning, en
rådgivande omröstning, och man ber endast att därvid få veta, hur
kvinnorna rösta och hur männen rösta. Det borde väl inte vara så
farligt.
Under debatten i fjol om införande av denna rådgivande folkomröstning.
hörde vi talas om ett ord, som stod i det dåvarande utskottsbetänkandet,
nämligen ordet »motivkomplex». Omröstningen
skulle vara endast en del av den samling av olika motiv, som skulle
vara vägledande för riksdagsmännen. Det är naturligtvis andra saker,
som också komma till. Men om man verkligen vill få denna samling
motiv så fullständig som möjligt, varför då inte gå med på en
sådan uppdelning av rösterna, då detta enligt min uppfattning inte
kan var nedsättande på något vis för kvinnorna? Efter min uppfattning
vore det oförlåtligt, om man skulle skrida till denna folkomröstning,
utan att genomföra en sådan skillnad. Då skulle man
sedermera komma att få erfara, att det skulle läggas ut olika på det
ena och det andra hållet, vilken roll kvinnan och mannen var för sig
spelat i omröstningen. Kammarens ledamöter kunna vara övertygade,
att vem än som får rätt i detta till sist, så skulle han — om alltsammans
lades ihop som en stor viljeyttring av nationen, som herr
Hamrin sade, i en enda skål, så att man inte visste, varifrån rösterna
kommo eller vilka som avgivit dem, män eller kvinnor -— få erfara,
att förbudsvännerna och förbudsmotståndarna skulle försöka utnyttja
resultatet till sin fördel, vilket de icke skulle kunna göra, därest
rösterna verkligen bli skilda åt.
Man övervärderar männens röster, sade herr Hamrin och framhöll
i detta sammanhang, att det finns sådana, som skulle få deltaga
i omröstningen, vilka inte ens ansetts vara värda att erhålla motbok.
De skulle likväl få vara med, och han framhöll detta gentemot
att kvinnornas röster skulle undervärderas eller inte graderas lika
högt som männens. Jag undrar, om inte herr Hamrin har varit med
om att giva dessa motbokslösa män rösträtt vid val till andra kammaren,
och det är väl en förrättning, som väl må kunna anses vara
lika viktig som t. o. m. en förbudsomröstning. Jag tycker, att det
skulle vara för oss ledamöter av andra kammaren något nedsättande,
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 25. 70 Onsdagen den 5 april, f. m.
AnrJ- om valen till kammaren skulle betraktas som mindervärdiga därvidlag
om folk- jag. pessa motbokslösa män få vara med om att välja både mig och
angående rus- herr Hamrin, men då det gäller denna förbudsomröstning, då skulle
drycksförbud. de inte få deltaga. Och om de äro motbokslösa på den grund att de
(Forts.) t. ex. inte betalt sin skatt, så tror jag, att herr Hamrin varit med
om att trots detta låta dem deltaga i valen till riksdagens andra
kammare.
Nej, det är inte något nedsättande i detta, och det är inte deras
mening, som yrka på det, att det skall vara något nedsättande. Det
är fullkomligt orimligt att påstå, att det skulle vara det, det vågar
jag bestämt säga. Och denna uppfattning beror inte på något annat
än den agitation, som igångsatts. Man har velat söka begagna
detta för att vinna något, som man inte kunnat vinna utan det. Herrarna,
som tala emot särskiljandet, veta kanske bäst själva, varifrån
denna agitation härrör. Men varifrån den än härrör, så nog kommer
den från ett särskilt håll, det kunna vi vara ganska säkra på.
Det sägs — jag tror, att herr Sävström och även herr Hamrin var
inne på det — att om kvinnorna skola särskiljas, det är klart att deras
röster sedermera skola värderas mindre än männens, och att kvinnorna
därför -— åtminstone säde herr Hamrin det ■— icke skola deltaga i omröstningen;
de skola bli likgiltiga och såga : Vad tjänar det till, att vi
rösta i detta fall då ju våra röster inte gälla något? Ja, det låter
ganska bra nu, när man vill nå detta mål, men jag är övertygad, att
herr Hamrin skall bli en av dem som, när förbudsomröstningen väl
kommer till stånd och, om det blir så att rösterna skola skiljas åt,
säger till kvinnorna: Upp till val, kvinnor! Kvinna ur huse att giva
tillkänna er mening, för att man inte sedermera skall komma från
andra hållet och säga, att edra röster äro mindervärdiga! Gån så
mangrant som möjligt och —- skall det uppmanas — rösta, på det att
det må kännas och höras, vad kvinnorna hava för uppfattning!
Herr Hamrin talade också om att opinionsyttringar nonchaleras.
Ja, man gör det naturligtvis därför, att man vet, att det är någon
här, som skickar fram dessa. Jag har icke sagt, att det är herr Hamrin,
herr Hamrin torde vara fullständigt oskyldig, eftersom han
ruskar på huvudet, det tror jag visst, men då är det väl någon annan
bär, som skickat ut dessa maningar för att få fram denna opinionsyttring
från kvinnorna.
Vad betyder i stort sett de opinionsyttringar, som hittills kommit
fram, mot den mening, som kan hysas av hela den ofantligt mycket
större massan av kvinnor, som ännu ej givit någon mening tillkänna
i detta fall!
Vidare talade den ärade talarinnan på Göteborgsbänken om att
hon — eller hur det nu var hon uttryckte sig — talade i de allra
flesta svenska kvinnors namn. Jag vågar bestämt tro, att det ligger
någon överdrift i det uttrycket, ty hela den stora massan av kvinnorna
ha ej givit sin mening tillkänna, och det kan mycket väl hända att
det rent av finnes majoritet bland kvinnorna för den mening jag förfäktar
gentemot den herr Hamrin har.
Nu finner man hurusom ett, tu tre, de som vilja förbud säga:
Onsdagen den 5 april, f. m.
71 Nr 25.
Nej, detta är underskattande av kvinnornas rätt att deltaga i ett Ang. ^
viktigt politiskt avgörande. De återigen, som äro motståndare till la^m
förbudet, säga: Nej, för allt i världen, det är icke alls underskat- angående rustande.
Förbudsanhängarna förmena sig sålunda förfäkta kvinnans dryckrförbud.
rätt gentemot förbudsmotståndarna. I stället för att, såsom förut (Forts.)
när det var fråga om kvinnans rösträtt vi klövo oss i höger och
vänster, i stort sett, så har nu klyvningen blivit en annan. Nu går
den genom alla partier och beror av om man är för eller mot förbudet.
Och det tror man har kommit till på ett naturligt sätt. Nej,
det är agitation, som ligger bakom, det är alltsammans.
Fru Timring sade, att man skulle väcka upp strid mellan män
och kvinnor. Nej, det är inte så, striden är mot eller för förbudet,
och det är bara ett utnyttjande av kvinnornas deltagande här, som
man vill använda sig av. Det är hela saken. Hur blir det, har man
sagt, nästa gång vi få en folkomröstning? Herr talman! Jag hoppas
det dröjer mycket länge, innan vi få en sådan folkomröstning. Om
den kommer, får naturligtvis var dag hava sin plåga. Grundlagsändringen
är så vist gjord av dem, som togo den i fjol, att den ej
innehåller några bestämmelser utan överlämnar åt riksdagen att för
varje gång besluta, hur den lag skall se ut, som skall innehålla bestämmelserna
om den då förestående folkomröstningen.
Jag tänker mig här ett annat fall, t. ex. att i dessa likställighetstider,
när alla skola vara lika, det kunde bli fråga om att införa, låt
mig säga, värnplikt för kvinnor, kanske inte på samma sätt som för
männen, men värnplikt i alla fall. Jag undrar, om inte kammarens
ledamöter skulle tycka, det vara klokt, att man då delade på männens
och kvinnornas röster. Och tycka ni inte, att det vore bra, om
man ej då finge veta hur särskilt män och kvinnor röstat i en sådan
för kvinnorna viktig angelägenhet? Jag undrar, om det inte kan vara
förnuftigt att dela upp i sådant fall.
Till herr förste vice talmannen vill jag såga, att om ett sådant
fall t. ex. skulle inträffa, att kaffemissbruket skulle hava tagit den
oerhörda omfattning — jag tänker mig naturligtvis i en framtid —-och huvudsakligen brett ut sig -—- detta är givetvis blott ett antagande
■—- bland de kvinnliga samhällsmedlemmarna, att man skulle
finna det vara nödvändigt att gripa in och ställa till med en folkomröstning:
för eller mot kaffet, så undrar jag, om inte herr förste
vice talmannen då skulle säga, att det är alldeles nödvändigt, att
vi få veta, vad kvinnorna vilja, särskilt stugornas kvinnor, och att
man borde taga reda på, vilken mening de hava. Ty det berör uppenbarligen
i alla fall dem i allra högsta grad.
Nu gäller det en annan sak. Herr Engberg talade om att det
är männen, som tyvärr äro de alkoholbrukande. Ja, det är på det
sättet, men vill man, att verkligen en lag, som kommit till stånd efter
en folkomröstning, skall bliva effektiv och att den skall kunna, helt
efterlevas, då måste man taga förhållandena, sådana, som de i själva
verket äro, och räkna med det faktum, att det är bland männen, som
herr Engberg sade, man har att söka lagbrytarna..
Det går icke att tvinga på oss en lagstiftning, utan att vi få
Nr 25, 72
Onsdagen den 5 april, f. in.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrgcksfurbild.
(Forts.)
gorå den grundligaste utredning och förberedelse. Detta därför, att
när den en gång kommer till stånd, den skall vara sådan att, vare sig
man är motståndare eller anhängare — i detta fall till förbudet_
man skall dock vilja böja sig inför det resultat, vartill man kommer.
Detta karl man icke göra på ett lyckligt och lämpligt sätt,
utan att man far göra denna uppdelning; lagen erhåller därigenom
större auktoritet.
Jag har, herr talman, föga mera att tillägga. Jag tycker, att man
fått en liten försmak av det som stundar nu under de närmaste månaderna,
när man hört debatten i dag. Det kan icke hjälpas, vi synas
vara så konstruerade, att vi ovillkorligen skola hava val och röstning
och röstning och val det ena året efter det andra. Jag tycker för
min del att det varit ganska mycket av detta under den sista tiden.
Men om så skall vara, kunde vi inte ena oss om det, att vi skulle
försöka att icke skärpa lidelserna utan hellre söka mildra dem och
se så sakligt^ som möjligt på frågan. Det blir sannerligen, mina herrar,
både svårt och otrevligt i alla fall.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.
Med herr Lindman förenade sig herrar Norman och Bengtsson i
Kullen.
Herr Vennerström: Herr talman! Jag ber att få instämma
i den del av herr Lindmans anförande, som gäller tiden för omröstningens
verkställande. Det är kanske överraskande, att jag i
detta avseende går på samma linje som herr Lindman, men jag har
sedan länge haft den uppfattningen, att omröstning borde verkställas
snarast möjligt, helst 1922. Att jag anslöt mig till den motion i
frågan, som föreligger, berodde huvudsakligen på den omständigheten,
att jag ansåg, att alla formaliteter, som krävas för omröstningens
anordnande, icke skulle kunna klareras förrän 1923. Då
detta emellertid visar sig möjligt, finnes för mig inte något hinder
alls att ansluta mig till tanken på omröstningen redan 1922. Den
saken är _ som bekant icke någon förbudsfråga, utan sådana motståndare
till förbudstanken, som exempelvis Dagens Nyheter och det
nya antiförbudsförbundets ledare, professor Santesson, ha ju uttalat
sig för omröstningens skjutande till 1923. Ej heller den omständigheten,
att jag själv är norrlänning och ömmar för Norrland och
befolkningen på de störa vidderna, gör, att jag anser det omöjligt att
verkställa omröstningen redan på höstsidan, exempelvis i november
eller december månad. _ Yi hava ju förut uppe i Norrland verkställt
riksdagsmannaval vintertiden, jag erinrar mig 1914. Även vill
jag erinra därom, att landstingsval försiggått på vintertiden. Jag
anser därför, att man även skulle kunna för den befolkningens vidkommande
gå in för en omröstning på höstsidan 1922.
Det har från vissa håll -— jag tänker närmast på herr Lindqvist
i Halmstad — sagts, att man bör se till, att man erhåller största
möjliga deltagande, så att omröstningen verkligen blir uttryck för
Onsdagen den 5 april, f. ni.
7.3 Nr 25*
en fullmogen stämning ute bland Sveriges hela folk, och att av denna Ang.
anledning omröstningen skulle helst skjutas fram till 1923. Jag har gm^t{°ng''
en motsatt uppfattning. Jag tror nämligen, att en kort och kraftig angående russtrid
ungefär ett halvår skulle kunna skapa betydligt större intresse drycksfårbud.
för saken och att det då finns större utsikt till att största möjliga (Forts.)
antal går fram till urnorna, än i fall man skulle långdraga det hela,
ställa striden på lång sikt, exempelvis 1 J/2 år, med följd att man
nådde fram till en överagitation och att befolkningen vore avsevärt
uttröttad, när äntligen omröstningen komme till stånd. Jag menar,
att intresset skulle i den korta, snabba och intensiva striden nå väsentligen
högre än det skulle göra, ifall det bleve en lång agitation
i denna fråga, som satte från början rask och hög fart, en sådan
fart, att man vore utpumpad, innan man nådde fram till slutspurten.
Även ur denna synpunkt anser jag således för min del,
att skälen tala snarare för att omröstningen går tidigare av stapeln
än senare.
Herr Lindman talar om den kolossalt våldsamma agitationen och
att man av fruktan för agitationens våldsamhet skulle ställa omröstningen
till 1922. Jag vill icke på något sätt misstänkas för att
lyssna till det argumentet. Jag tillhör personligen sannerligen icke
dem, som hava någon rädsla till och med för de kraftiga striderna,
och det gör, att denna del av argumentationen ber jag för min del
att få taga bestämt avstånd ifrån.
Sedan slutar hela instämmandet med herr Lindman. Jag ber,
att, i vad gäller den andra stridsfrågan, nämligen uppdelningen,
skilsmässan, att få vända mig såväl mot herr Lindman som framför
allt mot min värderade vän herr Engberg, vars vittberömda vältalighet
nyligen har klargjort för oss allesammans, hur nödvändig
den där uppdelningen egentligen skulle vara.
Herr Engberg började med en erinran gentemot den agitation,
som har pågått och, såsom han yttrade, på vissa, håll varit avsedd
att åstadkomma en sammanblandning mellan å ena sidan den rådgivande
och å andra sidan den avgörande folkomröstningen. Herr
Lindman på Stockholmsbänken klagade även över denna sammanblandning
mellan rådgivande och avgörande folkomröstning, och
herr Lindman tvådde sina händer och kastade över hela
skulden på enbart de där arga anhängarna till förbudet, som
medvetet göra sig skyldiga till sammanblandningen. Det finns, som
bekant, även en känd tidning i huvudstaden, som ansett, att förbudsvännerna
drivit sammanblandningsmetoden så konsekvent och medvetet,
att de lyckats förvilla folkmeningen, varför man av denna
anledning bör skjuta folkomröstningen till 1923 för att möjliggöra
upplysning om det verkliga förhållandet.
Jag vill i det avseendet säga, att jag tror, att skulden för sammanblandningen
får avsevärt fördelas. Och även herr Lindman,
som tvådde sina egna händer, bör genomläsa de forna riksdagsprotokollen
och även sina egna anföranden. Då skall han snarligen
finna, att även han är en av upphovsmännen till sammanblandningen
mellan rådgivande och avgörande folkomröstning, försåvitt en sådan
Nr 25. 74
Onsdagen den 5 april, f. m.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksfårbud.
(Forts.)
sammanblandning verkligen finns. Det är vid åtskilliga tillfällen i
denna kammare, som just herr Lindman sagt, att en rådgivande folkomröstning
är en avgörande folkomröstning. Herr Lindman har dragit
likhetstecken däremellan, och det är därför, som herr Lindman
också är skyldig att taga på sig en del av den skuldbörda, som här
finnes.
Jag går i det avseendet vidare och vill även lägga skulden, liksom
min vän herr Engberg gjorde, på en annan partiledare, nämligen
det liberala partiets ledare, herr Edén. När vi hade från
socialisternas sida och även delvis från liberalernas sida vid denna
frågas förberedande behandling ett utlåtande från konstitutionsutskottet
om att man ansåg, att en konsultativ folkomröstning kunde
försiggå utan grundlagsändring, uppträdde herr Edén mycket skarpt
och sade, att en sådan folkomröstning kunde icke försiggå utan
grundlagsändring, emedan den i viss mån kunde ha avgörande betydelse
och därför skulle genomskära principerna för vårt gällande representationsskick.
När herr Edén i olika vändningar har sagt, att
visserligen är formaliter sett en sådan här folkomröstning konsultativ,
men i realiteten är den knappast konsultativ, då får herr Edén
i viss mån bära skulden för att denna sammanblandning föreligger.
Sedan drog herr Engberg en skarp lans för uppdelningen mellan
män och kvinnor. Han gjorde det med verklig lidelse, och jag
kan mycket väl förstå herr Engberg i det avseendet, då han liksom
den lika vittberömda doktor Bratt kan anses vara en av fäderna till
den här uppdelningsmetoden. Det kan alltså vara mycket förklarligt,
om herr Engberg är angelägen om, att uppdelningen kommer
till stånd, men däremot skulle det vara mycket förvånande, om riksdagen
i dess nuvarande skick vore villig att deltaga i en sådan uppdelning,
då riksdagen ännu år 1921 bestämt vägrade att gå in på
sådana linjer, som innebära en början till den uppdelning, som nu
avhandlas. Herr Engberg var vänlig att erinra om sin egen motion
år 1921, däri han själv föreslog, att vid riksdagsmannaval och även
vid andra val uppdelning mellan mäns och kvinnors röster skulle ske.
I detta fall vill jag fortsätta herr Engbergs upplysningsverksamhet
och jag går då till det konstitutionsutskottsbetänkande, som förelåg
det året, däri konstitutionsutskottet sade, att denna början till uppdelning
kan leda till sådana konsekvenser, som icke kunna överblickas.
Och jag tror, att när andra och även första kammaren
avslog herr Engbergs motion, avslog denna första uppdelning, så var
det till stor del därför, att man ansåg att man skulle hamna i de konsekvenser,
som vi i denna stund avhandla i andra kammaren och som
senare i dag komma att avhandlas i första kammaren.
Jag vill från denna debatt taga fram några uttalanden som direkta
belägg för den uppfattning man hade i denna fråga. Jag
går till debatten i första kammaren, där en sådan man som professor
Clason yttrade, att han var emot uppdelningen, därför att den skulle
kunna medföra ett slags gradering av de röstande. Han sade vidare,
att när vi antagit rösträtten även för kvinnor, skall man icke
försöka draga fram en åtskillnad mellan könen, och vidare sade han.
Onsdagen den 5 april, t. m.
75 Nr 25.
att det föreföll honom »otänkbart, att man skulle kunna komma in An0-på den linjen, om exempelvis vid det eller det valet, då den eller den höstning
frågan står i förgrunden, man sedan kunde komma och saga: På angående ras
det
viset röstade männen och på det viset kvinnorna, och i den där drycksförbud.
frågan kan det finnas anledning att särskilt fästa avseende vid, hur (Forts.)
männen röstade och hur kvinnorna röstade.»
Jag kan sedan gå till en annan ledamot av riksdagen, också om
ledamot av första kammaren, nämligen herr Stendahl, som yttrade
bland annat följande: »Huvudskälet för mig, varför jag icke kunnat
följa motionären, är det, att genom hans förslag man icke, såvitt
jag förstår, kan undgå att förr eller senare med eller mot sin vilja
komma till en värdesättning av de manliga respektive kvinnliga
rösterna, sedda var för sig, och detta är såvitt jag förstår, utav
ondo.» Alltså har man från de herrarnas sida uttryckliga belägg
för den ståndpunkten, att det kan medföra och att det i realiteten
säkerligen kommer att medföra en olika gradering av rösterna för
män och kvinnor.
Nu är det ju klart, att för herr Engberg gäller icke den argumentering,
som professor Clason och herr Stendahl kommo med. Båda
parterna be säkerligen Gud bevara sig för att göras synonyma med
varandra. Men å andra sidan vill jag säga till herr Engberg, att
då han själv så ytterligt energiskt sade ifrån, att han icke
ville vara med om någon olika gradering och icke heller
någon olika vågning, för att nu begagna de där olika termerna, så
undrar jag, om icke herr Engberg dock är inne på de vägarna,
då han säger, att man bör gå vidare för att se, huru omröstningen
utfaller inom de olika sociala skikten. Då man skall taga ut de
olika sociala skikten, så är väl meningen den, att man skall taga
olika hänsyn till, huru rösterna falla inom dessa olika skikt. Skall
man då taga olika hänsyn till rösterna i de olika sociala skikten,
är det väl självklart, att man är inne på den olika graderingen och
den olika vägningen eller vilket uttryck man överhuvud taget vill
begagna.
Nu vill jag ytterligare till herr Engberg säga -— och därvid
även giva honom och herr Pettersson i Södertälje fullkomligt rätt
däri -—- att det visst icke just nu är fråga om att verkställa någon
olika värdering av mäns och kvinnors röster. Jag giver dem fullkomligt
rätt däri att om det nu verkligen blir en skilsmässa, så
innebär detta beslut icke för tillfället någon olika värdering eller
gradering. Men jag vill säga, att ett sådant beslut kommer att möjliggöra
en olika värdering, och jag säger t. o. m., att det kommer att
med nödvändig konsekvens leda till olika värdering. Det bildar den
ofrånkomligt nödvändiga inkörsporten fram till den olika värdering
som komma skall, när riksdagen nästkommande gång efter folkomröstningen
går att fatta ett slutligt avgörande för eller emot
frågan om fullständigt förbud. Och jag går ännu längre och säger,
att icke från alla men från vissa håll är avsikten, att man skall, när
man går till det slutliga avgörandet efter den konsultativa omröstningen
i förbudsfrågan, väga eller gradera rösterna. Jag har den
Hr 25. 76
Onsdagen den 5 april, f. in.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
bestämda uppfattningen, att meningen i detta fall icke är att få
fram, huru kvinnorna ställa sig vid folkomröstningen. Med
förlov sagt, motståndarna till förbudstanken resonera som så: huru
kvinnorna rösta, angår oss icke; det är oss fullkomligt likgiltigt!
Man vill överhuvud taget få fram, huruvida majoriteten av männen
eller i varje fall en mycket betydande minoritet av dem uttalar
sig mot fullständigt alkoholförbud eller icke.
Yad som ligger under hela denna särskillnads- eller skilsmässotanke,
är doktor Bratts motboksstatistik. Det är det enkla
faktum, att endast fem procent bland kvinnorna alltså 1/20 av dem ha
motbok, under det att bland männen det är 67 procent, alltså ungefär
2/3, som äro försedda med motbok. Då drager man argumentationen
vidare och säger, att det är tämligen visst, att den manliga majoriteten
är mot förbudet. Och så säger man vidare, som doktor Bratt
yttrat, att det är en kvalificerad dårskap att lagstifta om förbud
emot en manlig majoritet, som är motståndare till förbudstanken. Jag
tror det är detta, som ligger under hela detta problem om skilsmässan
och uppdelningen, och jag tror, att allt som från det andra hållet invändes
är endast kortkonster för att blanda bort det verkliga förhållandet.
Nu kom min ärade vän herr Engberg med det lysande argumentet,
att en uppdelning av mäns och kvinnors röster skulle egentligen
vara ett större hänsynstagande till kvinnorna, än ifall en sådan
uppdelning icke kom till stånd. Herr Engberg säde, att om en uppdelning
icke kommer till stånd, så kommer man att från appellistiskt
håll efter omröstningen slunga ut den parollen, att vi strunta i resultatet,
därför att kvinnorna dikterat det. Men om en uppdelning
kommer till stånd, som för visso kommer att ske, då blir det efter
motboksstatistiken att döma bland männen majoritet mot förbudet
eller i varje fall en betydande minoritet. Huru komma då argumenten
att falla icke bara från doktor Bratt utan även från det
håll, som herr Engberg och med honom liktänkande i denna stund
representera? Jo, de komma att säga, som doktor Bratt yttrat, att
det är en kvalificerad dårskap att besluta förbud mot majoriteten
av män eller en betydande minoritet. Ty, som herr Engberg erinrade
om, är det bara denna manliga del av Sveriges folk, som skulle
representera hotet mot ett kommande förbuds bestånd. D. v. s. huru
vi än argumentera, blir slutsatsen, när det kommer till kritan, att
efter en folkomröstning med eller utan uppdelning, kommer man att
från förbudsomröstningens motståndares sida göra gällande, att man
skall icke taga någon väsentlig hänsyn till kvinnorna, utan med hänsyn
till lagtrotset skall man huvudsakligen fästa sig vid, huru männen
rösta, om det bland dem blir majoritet eller en betydande minoritet
mot förbudet.
Sedan vill jag ytterligare gå in på herr Engbergs, enligt min
mening mer än lovligt haltande jämförelse, när han från vissa i
periferien liggande håll drog en del paralleller med den uppdelning
av röster, som i denna form skulle komma i fråga. Det är ju alltid
farligt att göra paralleller. De halta alltid. Men sällan har jag
Onsdagen den 5 april, f. in.
77
Kr 25.
sett en jämförelse halta på så ömma fötler, som den herr Engberg An0-gjorde här i kammaren. Han talade om samvetstvång mot de frikyrkliga
och anställande av en folkomröstning i detta avseende samt angående rusatt
man då borde höra de frikyrkliga i främsta rummet. Varför, drgcksförbud.
enligt herr Engbergs mening? Jo, förmodligen därför att de frikyrkliga
ha större intresse än Sveriges övriga medborgare att bekämpa
just detta samvetstvång. Och herr Engberg gick vidare med
sin vittomfattande ande till flamländarna och wallonerna i Belgien
och sade, att det kan förebringas lagar, som ingripa mycket hårt mot
den ena eller den andra nationalitet en vid en folkomröstning om en
sådan lag, och då borde man låta den del av nationen, som det verkligen
gällde speciellt, fälla sitt votum i frågan. Varför? Jo,
naturligtvis därför att även i detta fall hade man mer speciellt intresse
bland dessa än bland övriga medborgare att få rösta i den
frågan. Herr Engberg giek ända fram till fosterfördrivningen. Och
jag beundrade därvidlag hans vilda fantasi, då han kunde föreställa
sig, att frågan om fosterfördrivning skulle i vårt land kunna hänskjutas
till en konsultativ folkomröstning. Där klickade i alla fall
den berömda Engbergska logiken. Ty herr Engberg vill väl icke
göra gällande, att det är endast kvinnor, som äro intresserade av att
fosterfördrivning får förekomma. I det fallet förefaller det mig,
att männen och kvinnorna äro ungefär jämnställda.
Men då herr Engberg går vidare i sin logik och kommer fram
till nykterhetsfrågan, då skulle jag vilja göra herr Engberg den
frågan: kan herr Engberg säga, om det gäller ställningen till förbudsfrågan
eller om det gäller alkoholfrågan i allmänhet, ha männen
där ett speciellt från kvinnornas skilt intresse, så att man vid det
slutliga avgörandet skulle taga större hänsyn till de manliga än till
de kvinnliga rösterna? På den punkten vill jag slå fast, att både
männen och kvinnorna ha samma intresse. Och jag ‘skulle vilja säga,
att om på det området olika intressen förefinnas, så är det min bestämda
uppfattning, att kvinnorna i allmänhet i detta fall mera än
männen i genomsnitt företräda det speciellt familjebildande, det speciellt
familjeuppehållande och även det- speciellt samhällsgagnande intresset.
Herr Engberg bär erkänt, att männen i olikhet med kvinnorna.
icke äro upprätthållare av driften att respektera lagarna. Han
använde om männen ordet lagbrytare. Och så yttrade herr Engberg,
att kvinnorna till sin egen heder och berömmelse icke ha fastnat i
dryckesseden och äro på den punkten mera fria än männen. Det är
fullkomligt sant. Men är det sant, så är det väl också tämligen självklart,
att männens intressen äro till ganska stora delar, att man skall
tillgodose antingen det egna njutningsbehovet eller de vinstintressen,
som äro förknippade med alkoholhanteringen. Går man till kvinnorna,
så ha icke deras intressen i samma smutsiga mening egoistiska
karaktär, utan man finner att kvinnorna huvudsakligen äro talesmän
— om man får använda det uttrycket — för familjen, för den
unga uppväxande generationen och även för samhället.
Man har talat om, att om clet gällde att upprätthålla ett förbud,
skulle kvinnorna vara fullkomligt utanför, och man skulle en
-
(Forts.)
Nr 25. 78
Onsdagen den 5 april, f. m.
Aruj.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Forts.)
däst behöva taga hänsyn till männen såsom upprätthållare av detsamma.
Jag vill gentemot detta hänvisa till ett utlåtande från en
. sådan man som professor Thunberg, vilken ju varit officiell representant
för att undersöka verkningarna av alkoholförbudet i Amerika.
Han har sagt, att bland de främsta krafterna för förbudets upprätthållande
räknar han kyrkan, skolan och kvinnorna. Han anser att
kvinnorna i hemmen med sin ställning till den uppväxande generationen
ha större möjlighet att framdana hos den yngre generationen
den vilja till upprätthållande av lagarna, »om är nödvändig, om förbudet
verkligen skall bestå.
Jag vill till sist säga, att man bör icke på något sätt underskatta
faran av ett inslående på vägen att skilja de manliga och de kvinnliga
rösterna. Herr Olsson i Kullenbergstorp yttrade vid behandlingen
i fjol av den förut omnämnda Engbergska motionen, att här gjordes
en första början till en skillnad vid rösttillfällen mellan de olika
könen, och enligt hans tanke skulle man på den vägen nå fram till
en motsättning, som skulle leda till den bekanta Staaffska uppdelningen
i två nationer, d. v. s. den manliga nationen och den kvinnliga
nationen. Om man nu skulle gå in på den av utskottet föreslagna
omröstningen, som innebär en deklassering av de kvinnliga rösterna,
då är det väl tämligen visst, att denna sats av herr Olsson i Kullenbergstorp
skulle komma att omsättas i viss mån i det levande livet.
Kvinnorna ha nu äntligen fått den allmänna rösträtten. De
ha begagnat densamma gent emot männen på det mest lojala sätt vid
de förrättade valen till andra kammaren. Där ha ju kvinnorna gått
fram tillsammans med männen, och i vanliga fall ha de röstat med
de listor, som männen gjort upp, med det resultat, att i denna kammare
finnes i denna stund enligt min mening ett allt för ringa antal
kvinnor såsom talesmän för det egna könet. Hen går man fram
på de här särskillnadslinjerna, så misstänker jag, att följden blir
den, att vid kommande val till andra kammaren det blir en marsch
på två linjer, den ena manlig, den andra kvinnlig. Det är icke på
grund av rädsla för kvinnorna, som jag pekar på den faran. Men
jag tror, att för valmännen i allmänhet skulle det vara icke till gagn
utan till stor skada.
Jag vill sluta mitt anförande med att säga ett enda litet ord
till min värderade vän herr Engberg, då han som representant för
den manliga oräddheten i slutet av sitt anförande sade, att här får
sannerligen inte humlas; här måste papperen fram på bordet; ty
demokratien och dess framtid beror framför allt på att se sanningen
i vitögat, som det höves en verklig man och en verklig demokrat.
Jag instämmer fullständigt med herr Engberg att öppenheten och
ärligheten är av värde för den svenska demokratien. Men jag vill
å andra sidan säga honom det, att skulle det vara fallet, borde man
bland dem, som gå in på linjen om uppdelning av rösterna mellan
män och kvinnor, vara ärliga nog att erkänna den mening, som ligger
bakom denna uppdelning. Jag är alls icke rädd för att lägga papperen
på bordet, men jag anser, att uppdelningen är farlig för den
svenska demokratien, och jag anser den även vara obehövlig.
Onsdagen den 5 april, f. m.
79 Nr 25.
Jag vill därför ansluta mig till dem, som yrkat avslag på den
av lagutskottet föreslagna uppdelningen mellan män och kvinnor.
I detta anförande instämde herrar Wagnsson och Månsson i
Hagaström.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande
utlåtande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.
§ 4.
Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkännagivit, att han vid morgondagens
sammanträde ämnade besvara herr Johanssons i Kälkebo interpellation
angående vissa missförhållanden i avseende å prisbildningen å
svensk brödsäd m. m.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,27 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Ang.
lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud.
(Ports.)