RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1922. Andra kammaren. Nr 21.

Tisdagen den 21 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 och den 15 innevarande mars.

Avlämnades följande Kung!. Maj:ts propositioner, nämligen

av herr statsrådet Thorsson propositionerna:

nr 202, angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen
av skattefrälseräntor;

nr 209, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m.;

nr 210, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag vid 1923 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
m. in.;

nr 212, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt
till danaarv;

nr 217, angående dels vissa ändringar i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, dels ock
ändrade bestämmelser angående ålderstillägg för civila befattningshavare
i statens tjänst;

nr 218, angående avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie
befattningshavare inom den civila statsförvaltningen m. m.;

nr 219, med förslag till ändrad lydelse av 2 § i kungörelsen den
29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid
statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande
verk i fråga om rätt till pension;

nr 224, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m.;

nr 221, med förslag till förordning om utsträckt tillämpning av
bestämmelserna i förordningen den 19 augusti 1921 angående tillfällig
utvidgning av rätten till tullrestitution eller befrielse från tullavgift
vid återutförsel av vissa fartygsmaterialier och skeppsförnödenheter;
och

Andra hammarens protoholl 1922. Nr 21. 1

2.

>''r 21. 2

Tisdagen den 21 mars.

nr 222, med förslag till förordning angående utsträckning i särskilda
fall av den i § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor föreskrivna tidsfristen av två år för
utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag av tullrestitutionsgods; av

herr statsrådet Linders propositionerna:
nr 172, angående förlängd giltighetstid av avlöningsreglemente
för tjänstemän vid domänverket m. m.;

nr 176, angående omorganisation av hushållningssällskapen;
nr 177, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;

nr 190, angående pensioner till vissa personer; och
nr 213, angående sänkning av räntan å lån från fonden för rederinäringens
understödjande;

av herr statsrådet Örne propositionerna:
nr 143, angående vissa inrikes postavgifter;
nr 195, angående vissa ändringar i avlöningsreglementet den 19
juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 196, med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 4
juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m.;

nr 197, angående tjänstårsberäkning för viss personal vid statens
järnvägar; och

nr 198, angående bidrag till interparlamentariska unionens byrå
i och för bestridande av en del av kostnaderna för interparlamentariska
unionens 20:e konferens i Wien innevarande år; samt

av herr statsrådet Hansson propositionerna:

nr 207, angående anvisande av anslag för inköp av vissa båtar
och pråmar;

nr 208, angående understöd å allmänna indragningsstaten till
två änkor efter f. d. arbetare vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori;

nr 192, angående understöd å allmänna indragningsstaten till
avlidne extra vaktmästaren C. G. Hultgrens minderåriga barn;

nr 193, angående pension å allmänna indragningsstaten åt extra
biträdet hos flottans pensionskassa Marie Louise Pihlgard; och
nr 201, angående pensionsförbättring åt marinintendenten av
l:a graden K. H. L. Nordström.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 181, angående reglering av
löneförhållandena för befattningshavare vid lots- och fyrstaten
m. m.;

Tisdagen den 21 mars.

3 Nr 2L

till bevillningsutskottet propositionen, nr 188, med förslag till
förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar; till

statsutskottet propositionerna:

nr 49, angående dyrtidstillägg åt biskoparna i Växjö stift K. L.
Lindberg, i Härnösands stift E. F. Lönegren och i Luleå stift O.
Bergqvist;

nr 141, angående ändringsarbeten inom kungl. bibliotekets byggnad; nr

160, angående dyrtidstillägg åt svenska sjömanspräster i
vissa utländska hamnstäder;

nr 161, angående tillfällig löneförbättring åt nordiska museets
personal;

nr 162, angående dyrtidstillägg åt nordiska museets och livrustkammarens
personal;

nr 163, angående tillfällig löneförbättring för viss personal vid
livrustkammaren; och

nr 164, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid vissa
statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 165, angående upplåtande
av mark från kronoparken Åsen och Uppsala slottsjord för
utvidgning av akademiska sjukhusets i Uppsala tomt;

till statsutskottet propositionerna:

nr 166, med förslag till grunder för tillfällig löneförbättring
under ecklesiastikåret 1922—1923 åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster;

nr 155, angående anslag för täckande av under år 1921 uppkomna
brister å vissa för marinen avsedda ordinarie reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln;

nr 156, angående vissa ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset
i Stockholm m. m.; och

nr 157, angående anslag för täckande av under år 1921 uppkommen
brist å ordinarie reservationsanslaget till sjuk- och veterinärvård
m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 158, angående pension å allmänna indragningsstaten åt vissa
i lantförsvarets tjänst anställda personer;

nr 159, angående pension å allmänna indragningsstaten åt kanslisekreteraren
i Kungl. Maj:ts kansli friherre O. T. Hermelin;

nr 170, angående pensionsförbättring för vissa f. d. beställningshavare
vid armén och marinen; och

nr 171, angående pensionsförbättring för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare vid armén och marinen; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 173, med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 21 maj 1920 om värn -

Ifr 21.

4 Tisdagen den 21 mars.

pliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring; till

bankoutskottet propositionen, nr 185, angående pension å
allmänna indragningsstaten åt fortifikationsarbetaren J. Pettersson;
samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 183, angående utbyte av mark mellan kronan och ägarna av
Rotsunda gård i Sollentuna socken av Stockholms län; och
nr 184, angående förkortning av tiden för vissa arrenden.

§ 4.

Härefter föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid

till bankoutskottet motionerna:
nr 219 av herr Starbäck; och
nr 220 av herr Bäcklund m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 221 av herr Lithander m. fl.; och
nr 222 av herr Lithander;

till bevillningsutskottet motionen nr 223 av herr Osberg m. fl.;

samt

till behandling av lagutskott motionen nr 224 av herr Karlsson
i Gasabäck m. fl.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 5 A och 5 B, bevillningsutskottets betänkanden nr 15—17,
bankoutskottets memorial nr 17 och utlåtande nr 18 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 15—19.

§ 6.

Ordet lämnades härpå till herr förste vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta,
att på morgondagens föredragningslista främst bland två gånger
bordlagda ärenden må uppföras statsutskottets utlåtande nr 5 A
och statsutskottets utlåtande nr 5 B i nu nämnd ordning.

Denna hemställan bifölls.

§ 7-

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Björkman i Norrköping, nr 225, i anledning av Kungl.

Tisdagen den 21 mars.

5 Nr 21.

Maj:ts proposition, nr 108, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.;

herr Holmgren, nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 89, angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för tiden
1 januari—30 juni 1923 m. m.;

herr Kinmanson:

nr 227, i anledning av sistnämnda proposition; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 123, angående
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl.
pensionärer;

herrar Hage och Törnkvist i Karlskrona, nr 229, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 125, angående pensionstillägg åt vissa
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt vissa
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

herr Karlsson i Nynäshamn, nr 230, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 100, med förslag till lag om allmänna vägar
på landet;

herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 231, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 100; samt

herr Norman m. fl., nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 110, angående inrättande av ett statsstuteri i samband
med Flyinge hingstdepå.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

§ 8.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av de till Flyinge hingstdepå anslagna hagvaktarboställena
litt. b eller Räfthagen och litt. d eller Damstorp i Malmöhus län;

nr 58, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhörliga markområden;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och aktiebolaget Västergötlands förenade
kalkindustrier; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist vid professorn N. H. Nilsson-Ehles institution för
ärftlighetsforskning.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 21. 6

Onsdagen den 22 mars, f. m.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Isacsson under
5 dagar från och med den 23 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,23 e. m.

In fidem

, ,, Per Cronvall.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Lindqvist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

189, angående pension åt polismannen W. Svedlund m. fl.;

nr 204, med förslag till förordning med särskilda föreskrifter
angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt
m. m.;

nr 228, angående vissa lån till främjande av bostadsproduktionen
m. m.;

nr 232, angående statsbidrag till erkända alkoholistanstalten
Hemmet Gunnarskog;

nr 235, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen
den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister;

nr 236, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen
den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar; och

nr 239, med förslag till kungörelse med bestämmelser för ordinarie
tjänstemän vid lots- och fyrstaten i fråga om rätt till pension.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 202, angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 209, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av

Onsdagen den 22 mars, f. in. 7

förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
in. m.; och

nr 210, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag vid 1923 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
in. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 212, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt
till danaarv;

nr 217, angående dels vissa ändringar i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, dels ock
ändrade bestämmelser angående ålderstillägg för civila befattningshavare
i statens tjänst; och

nr 218, angående avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie
befattningshavare inom den civila statsförvaltningen m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 219, med förslag till ändrad
lydelse av 2 § i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser
för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till
den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension; till

bevillningsutskottet propositionerna:

nr 224, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften m. m.;

nr 221, med förslag till förordning om utsträckt tillämpning av
bestämmelserna i förordningen den 19 augusti 1921 angående tillfällig
utvidgning av rätten till tullrestitution eller befrielse från
tullavgift vid återutförsel av vissa fartygsmaterialier och skeppsförnödenheter;
och

nr 222, med förslag till förordning angående utsträckning i särskilda
fall av den i § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med
tulltaxa för inkommande varor föreskrivna tidsfristen av två år för
utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag av tullrestitutionsgods; till

jordbruksutskottet propositionerna:

nr 172, angående förlängd giltighetstid av avlöningsreglemente
för tjänstemän vid domänverket m. m.;

nr 176, angående omorganisation av hushållningssällskapen; och

nr 177, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;

till bankoutskottet propositionen, nr 190, angående pensioner till
vissa personer;

till statsutskottet propositionen, nr 213, angående sänkning av
räntan å lån från fonden för rederinäringens understödjande;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 143, angående vissa
inrikes postavgifter;

Nr 21.

Jir 21.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

till statsutskottet propositionen, nr 195, angående vissa ändringar
i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 196, med förslag till lag om
vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 197, angående tjänstårsberäkning för viss personal vid statens
järnvägar;

nr 198, angående bidrag till interparlamentariska unionens byrå
i och för bestridande av en del av kostnaderna för interparlamentariska
unionens 20 :e konferens i Wien innevarande år; och

nr 207, angående anvisande av anslag för inköp av vissa båtar
och pråmar; samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 208, angående understöd å allmänna indragningsstaten till
två änkor efter f. d. arbetare vid Carl Gustafs städs gevärsfaktori;

nr 192, angående understöd å allmänna indragningsstaten till
avlidne extra vaktmästaren C. G. Hultgrens minderåriga barn;

nr 193, angående pension å allmänna indragningsstaten åt extra
biträdet hos flottans pensionskassa Marie Louise Pihlgard; och

nr 201, angående pensionsförbättring åt marinintendenten av
l:a- graden K. H. L. Nordström.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 225, av herr Björkman
i Norrköping;

till statsutskottet motionerna:
nr 226 av herr Holmgren; och
nr 227 av herr Kinmanson;

till bankoutskottet motionerna:

nr 228 av herr Kinmanson; och

nr 229 av herrar Hage och Törnkvist i Karlskrona;

till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 230 av herr Karlsson i Nynäshamn; och
nr 231 av herr Andersson i Kasjön m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 232, av herr Norman m. fl.

9 Nr 21.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

§ 4.

Herr statsrådet Åkerman överlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 206, angående åtgärder med föranledande av ökningen i göromålen
inom Södra Roslags domsaga;

nr 214, angående ersättning åt häradsskrivare för röstlängders
upprättande;

nr 215, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 kap.
7. 13 och 19 §§ vattenlagen;

nr 223, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 §
strafflagen;

nr 231, angående reglering av löneförhållanden vid statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.; och

nr 220, med förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Vidare avlämnade herr statsrådet Linders Kungl. Maj:ts proposition,
nr 178, angående införselmonopol jämte fastställande av högsta
pris å socker.

Ifrågavarande propositioner bordlädes.

§ 5.

Till avgörande förelåg först statsutskottets utlåtande, nr 5 A,
angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att statsutskottets förevarande utlåtande, nr
5 A, liksom även det efterföljande, nr 5 B, måtte föredragas punktvis
genom uppläsande av kantrubrikerna, om ej annat påyrkas av någon
kammarens ledamot.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 21. 10

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

understöd &
vissa

nödlidande

personer.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20, angående understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets
införande nödlidande personer.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under
punkten 20 av femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att till
understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande
personer å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa
ett förslagsanslag av 70,000 kronor.

_ I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren väckt motion nr 103, vari herr Hagman
föreslagit,

1) att riksdagen måtte medgiva en höjning av nu utgående understöd
med 50 procent från och med 1922;

2) att riksdagen måtte till understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets
införande nödlidande personer å tilläggsstat för år
1922 bevilja ett förslagsanslag — som tillägg till i riksstaten upptaget
belopp av 140,000 kronor — av 70,000 kronor; och

3) att riksdagen måtte för samma ändamål å extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 anvisa ett förslagsanslag av 105,000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande förslag och med avslag å herr Hagmans ovanberörda
motion, i vad densamma skiljde sig från Kungl. Maj:ts förslag,
_ till understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande
nödlidande personer å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa
ett förslagsanslag av 70,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagman: Herr talman! Som herrarna behagade finna,
har jag vid denna punkt i statsutskottets föreliggande utlåtande
motionsledes tillåtit mig hemställa, att det understödsbelopp, som
hittills utgått till de äldre tobaksarbetarna, vilka icke längre kunna
beredas anställning vid monopolet, måtte höjas med 50 %.

Det är ju så, att vi här i kammaren vid många föregående tillfällen
ha^haft anledning sysselsätta oss med dessa rester av tobaksarbetarekåren,
som på grund av monopolets införande berövades tillfälle
att arbeta i sitt eget yrke. Vid 1920 års riksdag beslöts på
framställning av Kungl. Maj :t att anslå ett belopp av 140,000 kronor,
som ställdes till arbetslöshetskommissionens disposition för att
efter vissa i nämnda riksdagsbeslut angivna grunder fördelas bland
de arbetslösa f. d. tobaksarbetarna. Understödet utgår med 400
kronor om året för ensamstående kvinna samt med högst 700 kronor
per år i det fall, där både man och hustru tillhört bruksarbetare -

Onsdagen den 22 mars, f. m.

11

Nr 21.

kåren och befinna sig i detta hjälplösa läge. Det antal personer, som
under åren 1920, 1921 och 1922 åtnjutit och åtnjuta understöd av
dessa medel, uppgår till mellan fyra- och femhundra personer.

Nu förstår ju var och en, huru omöjligt det i själva verket är
att existera på dessa låga understödsbelopp, och då de flesta av dessa
personer, nämligen ej mindre än 178, äro bosatta här i Stockholm,
så räcka dessa 400 kronor icke ens till hyra för bostad, ännu
mindre till att tillfredsställa alla därutöver liggande behov. Härtill
kommer, att den personal, som Tobaksmonopolet senare nödgats entlediga
på grund av driftens koncentration och den rådande, allmänna
depressionen, blivit genom Tobaksmonopolet tillerkänd pensioner, som
äro väsentligt högre än dessa belopp, som utgå av statsmedel till
resterna av tobaksarbetarekåren. Sålunda ha från monopolet för
närvarande entledigats 195 personer, vilka tillerkänts en ersättning
av 35 kronor per vecka för män och 30 kronor per vecka för kvinnor.
Och så snart de redan beslutade pensionsbestämmelserna äro klara
och pensionsbrev blivit vederbörligen utfärdade, är det meningen,
att vederbörande, som varit anställda i fem år inom monopolet, skulle
komma i åtnjutande av en pension av 1,060 kronor per år för män
och 600 kronor för kvinnor. I många fall hava dessutom helt
säkert dessa genom Tobaksmonopolet pensionerade f. d. tobaksarbetare
även erhållit den engångsersättning, som på sin tid tillerkändes
alla dem, som genom Tobaksmonopolets införande berövades sin
sysselsättning. Alla dessa synpunkter sammanlagt hava gjort, .att
jag för min del har ansett det i högsta grad ömkligt, att dessa låga
från staten utgående belopp kunde höjas, och jag har tillåtit ^mig att
påyrka en höjning med 50 procent av dessa belopp, som då skulle
komma att uppgå till 600 kronor för ensamstående kvinna och till
högst 1,050 kronor i de fall, där såväl man som hustru äro försatta
uti detta brydsamma läge. Dessa belopp sammanfalla nära med
dem, som Tobaksmonopolet självt ansett böra utgå.

Nu har emellertid statsutskottet icke ansett sig höra tillstyrka
min motion, och den motivering, som statsutskottet .särskilt i år. finner
passande vid alla möjliga avslagstillfällen, är ju, att den finansiella
situationen icke möjliggör, att man stegrar utgifterna, varjämte
man i detta fall gör gällande, att dessa belopp, som ursprungligen
fastställdes 1920, hava genom själva penningevändets stegring
blivit större än vad de ursprungligen voro.. Jag vill ingalunda förneka,
att detta är förhållandet, men jag vill starkt framhålla otillräckligheten
av dessa låga understödsbelopp, och när det nu ^förhåller
sig på det sättet, att statsverket självt genom vissa icke ^ sa väl avvägda
ersättningsbestämmelser på sin tid maste. anses stå i en viss
skuld till resterna av tobaksarbetarekaren, så har jag ansett, att, ehuru
ingen juridisk skyldighet föreligger för staten att hjälpa berörda
grupper, man dock av billighetsskäl borde beakta de synpunkter, som
jag tillåtit mig framföra i min motion.

Jag ber därför, herr talman, att med framhållande av dessa
synpunkter hemställa om, att kammaren ville bifalla den motion,
som jag väckt vid denna punkt.

Ang.

understöd åt
vissa

nödlidande

''personer.

(Forts.)

Nr 21. 12

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

understöd åt
vissa

nödlidande

personer.

(Forte.)

Ang. anslag
ill statens
vårdanstalt å
Venngarn för
alkoholister.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga i statsutskottet hava vi försökt att undersöka, huruvida
det fanns någon möjlighet till att i någon mån gå motionären till
mötes, men, som vi sagt i motiveringen till punkten, med hänsyn till
det prekära läge, vari vi befinna oss, hava vi ansett det absolut uteslutet
att för närvarande vara med om någon tillstyrkan i motionens
syfte. Vidare skall jag be att få erinra, att dessa som det här är
tal om hava vidare fått engångsersättning för det de upphört med
sin verksamhet, och det prekära läge, vari de nu kommit, visar, att
det varit synnerligen olämpligt att använda den principen, när man
skulle lämna ersättning, att lämna en summa på en gång. Det hade
följaktligen varit bättre, om det blivit en pension, som blivit något
rikligare tilltagen. Detta endast i förbigående.

För mitt vidkommande kan jag ej annat än, med fullt erkännande
av de synpunkter, som herr Hagman framhållit, yrka bifall till utskottet
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29, angående anslag till statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholister.

I enlighet med vad Kungl. Maj :t uti innevarande års statsverksproposition
under punkten 30 av femte huvudtiteln föreslagit riksdagen,
hemställde utskottet, att riksdagen måtte på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 anvisa

a) till avlöningar och vikariatsersättningar åt befattningshavare
vid statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister ett förslagsanslag,
högst, 20,473 kronor; samt

b) till bidrag för driftkostnaderna i övrigt för samma anstalt
ett förslagsanslag av 26,500 kronor.

Onsdagen den 22 marg, f. m.

13 Mr 21.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Jönsson i
Revinge, Olsson i Kullenbergstorp och Norman.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Vid den nu

föredragna punkten ha tre av utskottets ledamöter avgivit en blank
reservation. Endast det förhållandet, att det skulle medfört ett uppskjutande
av föredragningen av här förevarande ärende, om vi begagnat
tiden för att närmare motivera det yrkande, vi gjort inom
utskottet, har föranlett oss att avgiva en blank reservation. Jag
skall nu be att få angiva, vad som skiljer oss och utskottets majoritet
åt.

Om man genomläser det föreliggande förslaget till stat för
Venngarns inrättning, så finner man, att i motsats till den för detta
år gällande staten är införd en ny tjänstebefattning under titeln
assistent. Det har nog varit litet strid förut om den här befattningen,
och då vi gingo till prövning av detta ärende på avdelningen,
kunde jag icke alls bliva övertygad om att denna befattning var alldeles
oundgängligen nödvändig. Och under nuvarande förhållanden
— ekonomiska och andra •— har åtminstone jag tagit till rättesnöre
för mig att icke gå med på anställandet av nya tjänster utan att det
visar sig absolut tvunget, att sådana upprättas. Jag tror, att vi fått
en rätt dyrköpt erfarenhet av, att Kungl. Maj:t och riksdagen varit
synnerligen frikostiga på ifrågavarande område. Jag tror, att skall
man överhuvud taget upprätthålla den princip, som jag håller för
att vara viktig, nämligen att våra tjänstemän betalas bra för sitt
arbete i det allmännas tjänst, så få vi tänka på att icke utan absolut
tvång upprätta nya tjänster. Jag tycker det tvärtom vara en angelägenhet
att se till, om vi icke på åtskilliga punkter skulle kunna
minska tjänstemännens antal, men till detta ser man tyvärr icke
några ansatser på något håll.

Nu har på avdelningen och inom utskottet särskilt starkt framhållits,
att det var mycket att göra på den här platsen, och framför
allt framhölls, att där var ett stort jordbruk, varför chefen för anstalten
icke kunde hinna med sina göromål. Men om vi se på staten,
så finnas ostridigt för jordbrukets vidkommande både inspektor och
rättare, och detta bör räcka till. Så har man gått ut ifrån, att man
skulle söka att upprätthålla förbindelse med dem, som utgått från
anstalten, och denne assistent skulle då vara mannen att söka åstadkomma
densamma. Då får jag säga, att någon övervakning av dem,
som här varit intagna, sedan de lämnat anstalten för att återgå till
sin enskilda verksamhet, lär man icke kunna åstadkomma från en
central punkt genom en assistent, som är bosatt på Yenngarn. Överhuvud
tror jag, att om dessa individer skola kunna upprättas, det
fordras, dels att vården på själva anstalten ger dem en förändrad
sinnesriktning, och dels att de själva hjälpa till en liten smula för
att komma till insikt om, huru förfelat deras liv varit. Uppnår
man icke detta genom anstaltsvården, så lär ett fortsatt övervakande
av dem, sedan de lämnat anstalten, vara tämligen betydelselöst.

Ang. anslag
till statens
vårdanstalt å
Yenngarn för
al/coholi8ter.

(Forte.)

Nr 21. 14

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ätli ?Tlag kan jag förstå, varifrån man fått impulsen att föreslå, att

vårdanstalt å en särskild assistent skulle anställas. Om vi se på den gällande
Venngam för staten, som finnes upptagen på sid. 18 i utskottets utlåtande, så finna
alkoholister, vi, att den närmaste mannen efter direktören har titeln »assistent
(Forts.) och räkenskapsförare». Då har det legat snubblande nära till hands
att, när det finnes två titlar, klyva upp hela befattningen. Detta
förstår jag, och det skulle vara egendomligt, om en statens anstalt
icke gjorde på detta sätt, då detta brukas över hela linjen. Det har
emellertid förefallit mig märkvärdigt, att om det skulle visat sig
så absolut ^nödvändigt att inrätta denna assistentbefattning, man icke
kommit på den tanken att anställa en kvinnlig bokhållare för bokhållerigöromålen.
Det skulle ha ställt sig billigare. Visserligen är
det icke så utomordentligt stor lön, som föreslås för assistenten — det
är 2,550 kronor per år — men så tillkommer dyrtidstillägg och en
massa naturaförmåner, så det är icke så betydelselöst heller.

Som sagt, jag har icke känt mig övertygad att det är oundgängligen
nödvändigt att på denna plats anställa denna assistent, och
därför har jag yrkat, att utskottets förslag måtte så förändras, att
den stat, som gäller för innevarande år, också måtte få gälla från
den 1 januari till den 30 juni 1923, och vidare att utskottets motivering
måtte få läggas om, så att den erhåller följande avfattning:

»Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, företer
Kungl. Maj:ts för första halvåret 1923 framlagda förslag till avlöningsstat
för Venngarnsanstalten i förhållande till 1922 års stat -—
frånsett att vederbörande belopp på grund av nu ifrågavarande budgetårs
avsedda längd upptagits till hälften av motsvarande belopp
i 1922 års stat — den olikheten, att i densamma uppförts ytterligare
en tjänsteman, nämligen en assistent åt direktören, i samband varmed
benämningen å den nuvarande assistenten och räkenskapsföraren
förändrats till räkenskapsförare.

_ Att, på sätt Kungl. Maj :t sålunda föreslagit, riksdagen skulle
anvisa medel för anställande av ytterligare en tjänsteman vid Venngarnsanstalten
har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka. Enligt
utskottets förmenande synas nämligen de krav, som må kunna
uppställas för en fullt effektiv övervakning av å anstalten intagna
patienter ävensom å anstaltens skötsel i övrigt, vara fullt tillgodosedda
med den personal, varöver anstalten enligt gällande stat disponerar.
Med hänsyn härtill och i betraktande av att under nu rådande
statsfinansiella läge nya statstjänster icke böra utan starkt
vägande skäl tillskapas, har utskottet sålunda funnit sig böra avstyrka
Kungl. Maj :ts förslag om uppförande av en assistent å Venngarnsanstaltens
avlöningsstat. Vid bifall härtill kan det av Kungl.
Maj:t för avlöningar och vikariatsersättningar vid anstalten ifråga
äskade anslaget nedsättas till 19,198 kronor.

Vad Kungl. Maj:t i övrigt under förevarande punkt föreslagit
riksdagen har icke givit utskottet anledning till erinran, och får utskottet
alltså hemställa,

att riksdagen må på extra stat för tiden 1 januari—30 juni
1923 anvisa

Oindngen den 22 mars, f. in.

15 Nr 21.

a) till avlöningar och vikariatscrsättningar åt befattningshavare
vid statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister ett förslagsanslag,
högst, 19,198 kronor, samt

b) till bidrag för driftkostnaderna i övrigt för samma anstalt
ett förslagsanslag av 20,500 kronor.»

Då jag vet, att kammaren icke gärna tar ett förslag, som utan
vidare under diskussionen framkastats av en ledamot, så ber jag få
upplysa, att hela motiveringen och klämmen är uppsatt av sekreteraren
på utskottets tredje avdelning eller samme man, som skrivit
statsutskottets utlåtande på den ifrågavarande punkten, varför de,
som i övrigt dela min uppfattning i förevarande fråga, utan tvekan
kunna gå med på detta utlåtande, sådant det upplästs.

Herr talman! Jag yrkar avslag på den delen av Kungl. Maj:ts
proposition, som gäller anställandet av en assistent vid Venngarns
anstalt, och bifall till det förslag till utskottsutlåtande, som jag härmed
haft äran uppläsa.

Häruti instämde herr Norman.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! I anledning av den ytterst välvilliga behandling,
statsutskottet ägnat förevarande huvudtitel, anser jag det vara min
plikt att uttala min tillfredsställelse häröver. Som kammaren finner,
ha ju Kungl. Maj:ts anslagsäskanden blivit av utskottet förordade
så gott som genomgående. Jag vill redan nu säga, att det
kommer från min sida endast att riktas en bestämd erinran mot
en eller ett par punkter i denna huvudtitel, där jag har en från utskottet
skiljaktig mening beträffande anslagen.

Sålunda är jag mycket tillfredsställd med den behandling,
som utskottet ägnat förevarande huvudtitel. Beträffande den föreliggande
frågan är det riktigt, som den föregående talaren sade,
att frågan om en assistentbefattning vid Venngarn har varit förelagd
riksdagen till prövning vid ett föregående tillfälle. Det väcktes
en motion i frågan förliden riksdag, men denna motion föranledde
icke något godkännande från riksdagens sida, vilket ju icke
så sällan inträffar med motioner. Man nådde dock fram ett stycke
på vägen, i det att riksdagen uttalade, att det borde överlämnas åt
Kungl. Maj:t att, sedan erfarenhet vid Venngarn vunnits, pröva
behovet och lämpligheten av anställandet av denne befattningshavare.
Nu har ju verksamheten vid Venngarn svällt ut till ett
ganska stort omfång -—- det är nu omkring 100 personer, som vårdas
å anstalten där ute — och det är nog en tämligen kinkig angelägenhet
att sköta ifrågavarande anstalt. På grund därav kom
en framställning till Kungl. Maj:t under förliden höst om att man
skulle få anställa ytterligare en assistent för att bereda direktören
och föreståndaren större möjlighet att sköta anstalten på ett tillfredsställande
sätt. Den första prövningen ledde till det resultatet,
att Kungl. Maj:t ansåg, att man borde avvakta någon tid för att
få större erfarenhet, innan man gick att tillsätta denna nya be -

Ang. anslag
till statens
vårdanstalt å
Venngarn för
alkoholister.
(Forts.)

Nr 21.

Ang. anslag
till statem
vårdanstalt å
Venngarn för
alkoholister.
(Forts.)

16 Onsdagen den 22 mars, f. m.

fattning. Men om några månader kom en ny framställning från
anstalten. Denna prövades ytterligare, och då fann Kungl. Maj:t
vägande skäl föreligga för att tillsätta denne assistent. Och jag
ber att få säga reservanten, som nyss hade ordet, att Kungl. Maj:t
icke gått så lättvindigt till väga, att endast därför att föregående
assistent hade två titlar Kungl. Maj:t ansett, att man borde dela
upp hans befattning och därigenom få en man till. Nej, det har
förelegat tungt vägande skäl, och jag har tillåtit mig att tillspörja
sakkunniga vid sidan av Kungl. Maj:t och vid sidan om anstalten
men som väl känna till detta arbete, om detta behov föreligger, och
jag har blivit övertygad om, att så är förhållandet. Det är sålunda
icke titelfrågan, som varit bestämmande, utan det är ett verkligt
behov att få denne assistent för att direktören skall bliva i
tillfälle att ägna sig åt vården om patienterna för att genom sin
personliga påverkan söka åstadkomma goda och lyckliga förhållanden
för dem, som varit intagna på anstalten. Jag tror, att reservanten
skall erkänna, att kan man nå bättre resultat genom
denna anordning, så finnes icke någon anledning på något sätt att
vägra bifall till Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.

Reservanten har sökt säkra sig i sitt yrkande genom att meddela,
att sekreteraren i utskottet skrivit hans förslag, varför han
anser, att kammaren icke bör vara rädd för, att hans yrkande
skulle vara felaktigt uppsatt. Jag tror nog, att det är formellt
riktigt, men sekreteraren har naturligtvis skrivit efter reservanternas
diktamen, och då är frågan, om uppfattningen i denna diktamen
är riktig, eller om den uppfattning, som reservanterna omfatta,
är riktig. Och det anser jag, att den icke är, och därför
vädjar jag till kammaren att följa Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
i denna punkt.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag vill erinra om,
att när frågan behandlades vid föregående års riksdag, så förelåg
eu motion av en av anstaltens styrelseledamöter, vari han hemställde
om denne assistents tillsättande. Då ansåg statsutskottet i
likhet med den dåvarande regeringen, att det var väl tidigt att
tillsätta denne, innan man vunnit erfarenhet om den arbetsuppgift,
som eventuellt skulle komma att inställa sig, när anstalten blivit
flyttad från Salbohed till Venngarn. På Salbohed var det ett
mindre antal patienter, och man var icke så säker, om det antal,
Venngarn kunde taga emot, skulle fyllas så hastigt. Det var orsaken,
varför statsutskottet avstyrkte denna motion. Nu har det
visat sig, att beläggningen har blivit så stor, att arbetsunpgiften
blivit just vad vi då icke voro säkra om i fjol, att den skulle bli.
Jag vill erinra om, att riksdagen i fjol skrev till Kungl. Maj:t,
att den icke funnit tillräckliga skäl föreligga att bifalla det av
motionären framställda kravet, men uttalade den uppfattningen, att
om det visade sig nödvändigt att ytterligare förstärka arbetskraften,
skulle Kung!. Maj:t tillfälligtvis fylla behovet. Det har visat
sig nödvändigt. Kungl. Maj:t har redan tillsatt den assistent, det

Onsdagen den 22 mara, f. in.

17 Nr 21.

här är fråga om, och då förefaller det mig, att på grund av riksdagens
skrivelse i fjol och föreliggande förhållanden starka skäl
tala för, att han tillsättes. Det kan icke finnas någon möjlighet
för riksdagen i år att avslå Kungl. Maj:ts förslag.

Jag vill framhålla ännu en sak: Skola vi eventuellt reflektera
på att använda oss av anstalter för alkoholister, är det väl nödvändigt,
att dessa förses med den arbetskraft, som behöves för deras
uppgift. Det förefaller mig som en ringa gärd av rättvisa att
se till, att dessa få den skötsel, som är nödvändig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par
ord. Statsrådet ansåg, att om sekreteraren på utskottsavdelningen
skrivit det ifrågavarande förslaget, så innebure detta endast en garanti
för, att förslaget formellt vore riktigt. Ja, det var just den
formella delen det gällde. Jag sade särskilt ifrån, att de som icke
kunde dela min uppfattning om denna tjänst för övrigt, dem tänkte
jag naturligtvis aldrig på, att de skulle ansluta sig till mitt förslag.
Men det strandar så många gånger bär på det formella, så att det var
därför jag tillkännagav, hur förhållandet var.

Jag måtte ej ha tagit så mycket fel, då statsrådet sade, att han
själv varit tveksam ifråga om den framställda anmaningen om inrättande
av en assistenttjänst. Det kan ju då hända,. om man blott tillräckligt
ofta här upprepar sina krav, att detta är tillräckligt att få_ de
tjänster, som åstundas. Jag skulle nu till och med på denna huvudtitel
kunna påvisa en punkt, där förhallandena utvecklat sig pa ett sätt,
som för den stora allmänheten är ytterst betänkligt just genom de
störa balanserna, som icke bli avgjorda så fort, som de borde göra.
Men där har man icke tillmötesgått anhållan om flera tjänsters ^tillsättande.
Nu är det naturligtvis ytterst svårt att bedöma en sådan
sak, om det är nödvändigt eller icke. Det beror ytterst mycket på
den person, som gör det bedömandet, och hur han fattar förhållandena.
Det har synts mig, som om det verkligen på denna stat funnes
tillräckligt med folk att sköta arbetet. Det finnes bland annat en,
som heter husfader. Han skall väl kunna göra litet grand ibland
dem, och över huvud är det val icke sa som på ett sjukhus, att
det behöves så oerhört mycket vård och tillsyn. Jag kan icke tro det.
.Tåg är lika man som statsrådet att direktören skall kunna sköta sitt
åliggande. Statsrådet förbigick den tanke jag framkastade, att om
man skall gå fram med att uppdela assistent- och bokförarebefattningen,
varför man då icke skulle taga en kvinnlig bokhållare. Då
blir mannen lös och ledig att sköta sin assistentbefattning. Om man
velat spara på denna punkt, så kunde man ha gjort på det sättet, och
då skulle jag ej ha rest något motstånd.

Herr Jansson yttrade, att sedan det i fjol skrivits i motiveringen
så som skett, ansåg han, att man utan vidare borde följa det. Men,
herr Jansson, riksdagen har fattat beslut, som gällt oändligt stora
saker, där man sedan gått ifrån sin tidigare ståndpunkt. Detta är

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 21. 2

Ang. anslå a
till statens
vårdanstalt å
Venngarn för
alkoholister.

(Forts.)

Nr 21. 18

Onsdagen den 22 mars, f. m.

'' ?mlag J? en mycket liten sak gentemot dem, vari riksdagen själv desavouerat
vårdanstalt å si0tt eg.ct beslut. Jag tror, att när man skall pröva dessa frågor, man ej
Venngarn för får stirra sig så. ytterst blind på, vad utskottet eller riksdagen skrialkoholister.
vit i en motivering, och vilken kanske icke så många läst. Det är
(Forte.) nog skäl, att man prövar frågorna ingående, direkt, och om man
överhuvud taget kan spara något på någon punkt, är det ytterst
behövligt.

Då jag icke hört något så ytterst starkt skäl för, att jag skulle
fara vill på det ifrågavarande området, så vidhåller jag, herr talman,
mitt yrkande.

Herr Edén: Herr talman! Då jag har fått uppdraget att
vara ordförande i styrelsen för anstalten på Venngarn, må det vara
mig tillåtet att för min personliga del vitsorda, att såvitt jag kunnat
bedöma, det verkligen föreligger ett mycket allvarligt och trängande
behov av denna befattning, som nu har begärts. Jag skall icke
upprepa de skäl för detta behov, som framlagts av statsrådet och
herr Jansson i Falun. Jag vill endast påpeka det enkla förhållandet,
att sedan denna alkoholistanstalt flyttats till Venngarn från
Salbohed, där den befann sig till oktober 1921, har antalet inskrivna
patienter, om vi så få kalla dem, i det allra närmaste fördubblats och
uppgår nu enligt siffror, som jag nyss inhämtat, till den maximisiffra,
som man tänkt sig för beläggandet av denna anstalt. Det
bör då ligga i sakens natur, att just det förhållande har inträffat, som
riksdagen förutsatte i sin skrivelse i fjol. Riksdagen önskade då, att
frågan, om assistenten var behövlig eller ej, skulle prövas med hänsyn
till den erfarenhet, man finge på den nya anstalten. Nu har
erfarenheten visat, att antalet inskrivna på detta sätt ökats. Riksdagens
förutsättning är sålunda fylld, och det har för styrelsen
varit en självfallen sak, att man då måste begära att få en assistent
som särskild befattningshavare. Jag tror för övrigt, att jag kan
fullkomligt lugnt säga herr Olsson i Kullenbergstorp, att även de,
som inom anstaltens styrelse prövat denna sak, ha gjort det efter
den regel, som han själv uppställt, nämligen att icke begära några
onödiga nya platser under dessa tider. Frågan rör sig hel enkelt
därom: skall man kunna sörja för, att det blir möjlighet för den verkligt
personliga vård och behandling, som är absolut oundgänglig, om
anstalten skall bära frukter, eller ej? Vill man sörja för denna
personliga vård och behandling, denna möjlighet att följa de enskilda
där intagna patienterna, vilkas hela tillstånd, både kroppsliga och
psykiska befinnande ju är sådant, att möjligheten till en förbättring
för dem alldeles väsentligt beror på den personliga inverkan, de
kunna bli föremål för under anstaltsvården, vill man göra det, då
räcka verkligen icke direktörens krafter till, hur sällsynt nitiskt och
intresserat han också fullföljer sitt värv.

Jag har, herr talman, egentligen icke något att tillägga, men
jag har ansett mig skyldig, då jag har personlig kännedom om förhållandena,
att för min de! vitsorda, att detta behov verkligen är för
mitt vidkommande fullkomligt klart konstaterat. Och jag kan icke

Onsdagen den 22 mars, f. m.

19 Nr 21.

tro annat, än att kammaren bifaller en framställning'', som endast
avser att göra vården vid denna anstalt effektiv, vilket ju kammaren
måste önska.

Jag yrkar således bifall till utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till det av herr Olsson i Kullenbergstorp under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 29 av utskottets förevarande utlåtande nr 5 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Olsson i Kullenbergstorp
under överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 136 ja mot 52 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 30 och 31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Punkterna 33—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Ang. anslag
till statens
vårdanstalt å
Venngarn för
alkoholister.

(Forts.)

Nr 21. 20

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. upprött
hållande av
medicinal--styrelsen»
verksamhet.

Punkterna 58 och 59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60, angående anslag till upprätthållande av medicinalstyrelsens
verksamhet.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lovén: Herr talman, mina damer och herrar! I statsverkspropositionen
på femte huvudtiteln begär statsrådet en ökning
utav anslaget till bestridande av utgifterna för medicinalstyrelsens
avdelning för handläggning av apoteksärenden, och han gör det för
att han vill bereda möjlighet för styrelsen att utse sakkunniga att
hos styrelsen biträda vid granskning av läkemedelspriser m. m. Medicinalstyrelsen
har framhållit, att hittillsvarande taxegranskare äro

e;n . ^ utsedda, utan även avlönade av apotekarsocieteten och
sålunda i första hand dennas förtroendemän, och styrelsen säger, att
även om någon av medicinalstyrelsens tjänstemän deltager i granskningsai
betet, detta dock i huvudsak maste utföras av apotekarsocietetens
taxegranskare, alltså av ombud för dem, vilka såsom säljare
av läkemedel hava direkt intresse av högsta möjliga prissättning å
dessa läkemedel.

Nu säger departementschefen, att det är principiellt olämpligt,
att en officiell taxegranskning i verkligheten huvudsakligen utföres
ombud för apotekarsocieteten, och därför anser departementschefen,
att detta förhållande bör i någon mån ändras, så att medicinalstyrelsen
verkligen får inflytande i fråga om medicinaltaxans
prissättning.

Jag ber att få säga, att jag är tacksam mot departementschefen
och även mot medicinalstyrelsen, för att de tryckt så hårt på denna
punkt, som de verkligen gjort. Ty om man tränger närmare in
på detta spörsmål, så är det icke så väl beställt som det vid ett ytligt
betraktande kan förefalla. Denna prissättning å medicin, som
är fastslagen i medicinaltaxan är en sak, och en annan sak är den
kostnad, som åsättes å tillredning av och laborering med medicin.
Det är icke många av dem som nödgas köpa medicin på apoteken,
som ha reda pa att kostnaden för denna tillverkning av medicinen är
så dyrbar som den i verkligheten är.

Denna fråga har varit uppe en gång förut i denna kammare,
och jag skall be att för ett par minuter få ägna den en smula uppmärksamhet.
Det gäller två slags omkostnader, den ena är pro laboreomkostnaden,
den andra är en delvis ganska nytillkommen avgift,
som. kallas^ expeditionsavgift. Nu är det icke så ovanligt, att dessa
avgifter mångdubbelt överstiga vad medicinen i sig själv kostar. Jag
har här en knippa recept lämnade av en läkare, vilka belysa dessa
märkvärdiga förhållanden och visa vart de leda. Tager jag å ena
sidan kostnad för själva medicinen och å den andra pro labore- och
expeditionsavgifterna, så ställa sig siffrorna enligt dessa recept
sålunda: 0,55—1,25, 0,65—1,25, 0,45—1,25, 0,25—1,25, 0,20—1,25,

Onsdagen den 22 mars, f. in.

21 Nr 21.

1>13 2,75, 0,93—2,75, 3,75—2,75, och i motsats härtill 3,70—1,75. Ang. uppräit Men

så har jag också ett recept, som visar en kostnad för medicin

av 13 öre men för tillredning och expedition 1 krona 25 öre. 7t,jrelZ‘!é

Jag tycker det är något fruktansvärt i detta, att en medicin, verksamhet.
som är utskriven för en kostnad av 13 öre, skall draga en extra (Korts.)
kostnad av 1,25. Jag tycker, att staten här på något sätt borde
ingripa, för att icke sjuka och fattiga människor på detta sätt skola
exploateras. Nu är det t. o. m. så, att kommunernas sjukhus och
polikliniker i vissa fall få betala extra omkostnader för den medicin,
de behöva. Det är ju riktigt, att vissa apotek ha en kundkrets så
liten, att de icke kunna bära sig och ha svårt för att reda sig, varför
de behöva ett extra tillskott utöver det som de få på själva medicinens
och sådana sakers försäljning. Men jag tycker, att det läge någon
rättvisa i att de apotek, som ha miljonvinster finge bidraga till underhåll
av apotek som ligga på svagare punkter, där de dock nödvändigtvis
måste finnas. Men dessa, som ha miljonvinster, borde på
något sätt bidraga till de smärre apotekens och medicinförrådens uppehållande,
så mycket mer som apoteken äro monopoliserade i vårt land
och sålunda undantagna från konkurrens på detta område. Som
det nu härvidlag tillgår och som påvisats av de exempel jag anfört,
så tycker jag, att det verkar på mig, om jag nu skall taga ett drastiskt
exempel, nästan på samma sätt, som om man på spårvägarna skulle
betala 25 öre för biljetten och 35 öre för att konduktören river av och
klipper den. För mig blir verkan ungefär densamma, då man tager 13
öre för medicinen och 1,25 för att soppan tillredes och lämnas ut till
allmänheten.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag har velat väcka
frågan. på tal och göra det på alla sjukas och fattigas vägnar, som
dela min glädje över att denna fråga ägnats den störa uppmärksamhet,
som framgår av statsverkspropositionen och utav statsrådets
yttrande på denna punkt och även därav, att medicinalstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Herr E u r é n: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill
i denna fråga fästa uppmärksamheten på, att den särskilda extra
expeditionsavgift av 35 öre, som för närvarande är lagd på varje
recept, är efter behörig utredning föreslagen av medicinalstyrelsen
och godkänd av Kungl. Maj:t. Vidare vill jag säga, att om den
föregående talaren icke velat inräkna expeditionsavgifterna i kostnaden
för medicinen, så måtte detta väl ändå anses vara en missuppfattning.
Ty konsten att tillreda medicinen, att väga upp och expediera
den måste nödvändigtvis betinga en viss kostnad som utbelalas,
för att allmänheten skall få riktig och riktigt uppvägd medicin,
särskilt då det ofta kan vara fråga om medicin, som är livsfarlig,
om den på oriktigt sätt expedieras. För att allmänheten
sålunda skall på ett fullt betryggande sätt bli i detta avseende expedierad,
så måste väl i all rimlighets namn avgiften i fråga verkligen
ingå i kostnaden för medicinen —• detta oavsett priset i och
för sig på själva varan.

Nr 81. 2

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. upprätt
hållande av
medicinalstyrelsens

verksamhet.

(Forte.)

Nu vill jag- säga, att den avgift av 35 öre, som för närvarande
är lagd på receptet, har avsetts till att bestrida farmaceuternas dyrtidstillägg
på deras löner enligt vederbörlig överenskommelse. Men
det är å andra sidan bekant, att avgiften icke bar räckt till, utan
att extra belopp dessutom av apoteksinnehavarna måst tilläggas
för detta farmaceuternas dyrtidstillägg.

Beträffande avgiften pro labore kommer säkerligen denna i år
att bli föremål för överläggning inom medicinalstyrelsen. Det kollektivavtal,
som träffats mellan apotekarna och farmaceutpersonalen,
utgår nämligen i år, och då komma förhandlingar att upptagas
om de avlöningsförmåner, som personalen i fortsättningen skall
erhålla. Jag tror därför, att vi ha att vänta lägre avgifter pro
labore. I varje fall torde denna fråga komma att uppmärksammas
av Kungl. Maj:t, som därvidlag torde låta sig angeläget vara, att
frågan efter utredning av medicinalstyrelsen blir föremål för efter
omständigheterna avpassat beslut.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Då den förste talaren icke framställde något yrkande,
skulle det kunna anses överflödigt att upptaga tiden med någon
debatt i detta ärende, men såsom hans ord folio, kunde man få den
uppfattningen, att han riktade en anmärkning mot statsrådet, därför
att han, som talaren sade, så vidlyftigt uppehållit sig vid saken
i Kungl. Maj:ts proposition. Jag ber att få säga, att jag knappast
trodde, att ett statsråd skulle få anmärkning för att han utförligt
i statsverkspropositionen motiverar de ärenden, som föreläggas riksdagen.
Det förefaller tvärtom, som om riksdagens ledamöter borde
vara tillfredsställda med att få ärendena klart belysta på förhand,
så att de lättare kunna bedöma dem.

Beträffande talarens erinran i fråga om granskningen av medicinaltaxan
förhåller det sig så, att man numera ansett det vara
olämpligt, att apotekarsocieteten skulle ha denna granskning om hand,
och därför har man bestämt sig för att tillsätta särskilda granskare,
vilket drar en kostnad av 2,000 kronor per år. Jag tror, att den
omläggningen är fullständigt riktig, och jag är viss om, att herr
Lovén skall få ytterst få med sig, om det var mot den punkten han
riktade erinran.

För övrigt var det ganska svårt att rätt uppfatta, vad han menade.
Vad man blev på det klara med är att han var missnöjd -—•
och det äro alla i landet — över att läkemedlen ofta äro relativt
dyra. Men beträffande hela denna fråga om apoteksväsendet pågår,
som herr Lovén vet, en ingående utredning, och den sak, han
påtalade, nämligen läkemedelsprisen, kommer otvivelaktigt att i det
sammanhanget nogsamt beaktas av Kungl. Maj:t, när ärendet kommer
till omprövning, för att på sin tid sedermera föreläggas riksdagen.
Jag tror därför, att vi lugnt kunna låta denna utredning
fortgå och avvakta den tid, när man kan få saken bättre ordnad
än den för närvarande är. Att det kan finnas skäl till erinringaT i

Onsdagen den 22 mars, f. in.

23 Nr 21.

detta avseende är jag för övrigt ense med den näst föregående talaren
om.

Herr Osberg: Herr talman, mina damer och herrar! Jag

anser, att vi böra vara herr Lovén tacksamma för att han bragd
denna fråga på tal och därvid påvisat de fullkomligt orimliga förhållanden,
som existera på detta område. En affärsman, som har
hos sig anställda biträden, måste naturligtvis själv avlöna dessa biträden,
och skola de ha dyrtidstillägg, får han också betala dessa.
Det framgår av taxeringskalendern, att apotekare ofta kommit upp
till oskäliga inkomster. Det kan hända, att en del folk har råd att
betala sin medicin hur dyrt som helst, men det störa flertalet människor
befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att_ de ^icke
kunna uppskörtas på det sätt, som nu sker. Det lär ha varit någon
kommitté tillsatt för att ordna med läkemedelsprisen, men denna
kommitté lär ha varit sammansatt enbart av apotekare, och då kan
man tänka sig, hur dess utlåtande skall se ut, när det blir färdigt
till justering. Emellertid behövs det att folk har ögonen öppna
för detta spörsmål, och jag är som sagt tacksam för att herr Lovén
Drägt frågan på tal.

Herr Lovén: Herr talman! Jag undrar, om det icke före ligger

en missuppfattning hos herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
då han säger, att jag riktat^ klander mot honom för
den utförliga behandling ärendet fått. Då jag sade, att jag var
tacksam både mot herr statsrådet och mot medicinalstyrelsen, för att
de ägnat ärendet den stora uppmärksamhet, som det fått, kan jag
icke förstå, att jag skulle på något sätt ha uttalat klander häremot.
Det är så långt ifrån att jag klagat eller varit otacksam, att jag
tvärtom uttalat min tacksamhet både mot herr statsrådet och medicinalstyrelsen.
. „

Herr Eurén gjorde gällande, att expeditionsavgiften var 3o öre,
men om jag icke är fel underrättad, utgör den 65 öre. Vidare vill
jag säga, att jag har mycket väl reda på de lönestrider, som farmaceuterna
förde med sina principaler och som resulterade däri,
att farmaceuterna fingo tillfredsställande löner, men huru togos
dessa ut? Jo, de lades på de sjuka och fattiga, så att apotekarna
icke hade någon nämnvärd känning av löneförhöjningen. Jag misstänker
rent av, att löneregleringen tillförde även apoteksinnehavarna
ganska goda inkomster. Jag menar, att apoteksinnehavarna böra
kunna betala sin personal fullgoda löner utan att ögonblickligen övervältra
denna kostnad i hela dess utsträckning på^ de sjuka. Jag är
icke blind för att en pro labore-avgift måste utgå för att medicinen
skall bli tillredd på riktigt sätt. Men nog är det orimligt, att när
medicinen i sig själv kostar 13 öre, så uppgår tillredningen till 1,25
kr. Låt vara, att det är gifter, som tillredas, så bör man kunna slå
ihop två sorter, som kosta 13 öre, för låt oss säga 25 öre.

Herr Andersoni Ekstock: Herr talman! Blott ett par ord.
Vad först de höga apotekspriserna angår, tror jag nog, att det är

Ang. upprätthållande
av
medicinalstyrelsens

verksamhet.

(Forts.)

Nr 21. 24

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. upprätthållande
av
medicinalstyrelsens

verksamhet.

(Forts.)

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.

ganska alltmänt känt, att det förhåller sig på det sätt, som man
här har skildrat. Jag vill bara passa på att säga, att det på denna
punkt verkligen gått så långt, att missförhållandena föranlett åtminstone
en läkareförening — om jag inte misstager mig — att
göra en framställning för att erhålla rättelse.

Det var emellertid inte för att lämna den upplysningen, som
jag begärde ordet, utan för att framhålla en sak gentemot herr Lovén.
Då herr Lovén så bestämt tog avstånd från uppfattningen, att han
på något sätt skulle ha framställt anmärkningar mot herr statsrådet
och mot medicinalstyrelsen, kan det endast vara statsutskottet, som
skulle ha en liten smula med av anmärkningarna ifråga. Jag vill då
säga till herr Lovén, att trappan därute upp till. kamraterna i statsutskottet
inte är svårare att gå än att — om man har några erinringar
att göra, med avseende på saker, som blivit berörda i en till
utskottet hänvisad kunglig proposition — det går an att komma
med sina uppgifter till statsutskottet. På det sättet hade det också
blivit tillfälle att verkställa en sådan möjligast nöjaktig utredning,
som kanske varit ägnad att onödiggöra denna debatt.

Det var endast detta jag ville säga. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Eurén: Herr talman! Jag ville bara lämna den upplysningen,
att jag nyss inte kom med en oriktig siffra. Det var
fråga om den utgående extra expeditionsavgiften, vilken är 35 öre,
och alldeles säkert kommer att tagas bort från och med i år.

Vidare vill jag säga, att jag för min del naturligtvis önskar, att
priserna på medicin skola bli billigare än de äro för närvarande, men
att det är svårt att hitta på ett sätt, varigenom de små apoteken,
av vilka ju en hel del finnas ute på landet och minsann inte ha så
lysande affärer, kunna komma att bära sig. Det torde bli svårt
att tillämpa den metoden, att de större apoteken, som förtjäna mycket
mer, skola taga mindre för sin medicin än de små, som inte ha
större inkomster, i allmänhet, än att de nätt och jämnt kunna bära
sig.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 61 och 62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63, angående anslag för upprätthållande av driften vid
statens bakteriologiska laboratorium.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr E n g b e r g: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att det
finnes anledning att uttrycka en tillfredsställelse över statsutskottets
yttrande i denna fråga. Det är ju en punkt, som inte för första
gången tilldrager sig uppmärksamheten uti kamrarnas förhandlin -

Onsdagen den mars, f. m. «•>

gar; det är eu fråga, som är representerad även ute i den allmänna
debatten och är, i den mån den föres genom pressen, ett omfattande
stridsämne. Jag begärde emellertid ordet, herr talman, för att,
när jag uttrycker min tillfredsställelse med statsutskottets uttalande,
dock göra några erinringar i det ämne, som här avhandlas.

Det var här i kammaren 1920 en interpellationsdebatt, där herr
Bengtsson i Norup ställde en fråga till dåvarande socialministern angående
den beredskap, man hade för att kunna möta eventuella^ farsoter,
som kunde komma över oss. I den debatten upprullades då för
och emot en hel del synpunkter på statens bakteriologiska anstalt,
och man kom även in på frågan om den serumtillverkning, som är
lagd under denna anstalt till en del och som till den större delen bedrives
av ett privat bolag.

Jag måste för min del säga, att när man läser igenom vad som
då yttrades här i kammaren från deras sida, som funno medicinalstyrelsen
höjd över allt klander, så visar det sig, att utav alla dessa
löften, alla dessa uttalanden om att här skulle bli så förträffligt
ordnat och att här var man i färd med ingripande omdaningar, har
man föga eller intet sett. Jag rekommenderar herrarna att gorå ett
besök på statens bakteriologiska anstalt och se, hur den tar sig ut.
Den är inrymd på en liten vind i Oskarsteatern; och under nuvarande
tider, då vi kunna se, hur rent epidemiskt eldsvådor gå fram,
icke minst på Stockholmsvindarna, så gör man ju den stilla reflexionen,
att en vacker dag brinner den där härligheten upp också.
Det är knappast staten värdigt i längden att ha det så ordnat med
sin lokalfråga, som här är fallet.

Ser man på andra länder så finner man, att där har man nedlagt
stora kostnader och gjort mycket ansträngningar för att skapa
stora och förstklassiga institut för den bakteriologiska forskningen.
Men vad göra vi? Vi utdela då och då våra Nobelpris till berömda
vetenskapsmän även på dessa områden, men vi ha å andra sidan
gjort rasande litet för att här hemma utveckla en modern och tillfredsställande
forskningsanstalt. Det förefaller mig dock, som om
den krigsberedskap, varom här är fråga, är ofantligt mycket viktigare
i många avseenden än den krigsberedskap, som vi hålla oss
med på det militära området. Ty hela vårt folks bestånd kan under
vissa omständigheter vara hotat, därest man icke är tillräckligt
rustad att möta ens tillnärmelsevis en förhärjande pest eller något
dylikt. Och det har ju i fråga om vår militära beredskap oftast
visats hän mot öster och att faran vore kommande därifrån; därom
vill jag emellertid icke uttala mig, men en sak är åtminstone viss:
att vi där östanifrån då och då få vara beredda på att möta både
den ena och den andra farsoten. Det är därför skid, att man har
ifrån riksdagens sida sina ögon på denna sak och ser till, att den beredskap,
som här är av nöden, också verkligen finnes. Man bör då
i det sammanhanget ha rätt att uttala sin förvåning över, att den
serumtillverkning, som här kommer ifråga, nu har flyttats till stor
del från den statsanstalt vi ha och lagts under ett privat bolag.

Det förefaller mig, som att, vilken uppfattning man än må ha

Nr *21.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forts.)

Nr 21. 26

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forts.)

om statsdrift gentemot enskild drift, detta dock vore en punkt, där
alla skulle kunna enas, nämligen att anse det nödvändigt att här
skall staten själv ha hand om denna serumtillverkning. Det är, så
vitt jag kan se, alldeles omotiverat, att man någonsin skridit till
att ta ifrån den statsmedicinska anstalten detta, såsom har skett genom
avtal med serumbolaget. Man har anfört, att anstalten icke
skulle ha tillräcklig tillverkningskapacitet, men å andra sidan har
man dock pekat just på det år, då genom åtgärder ifrån höga vederbörandes,
ifrån medicinalstyrelsens, sida denna serumpreduktion
måste komma att förlamas.

Jag erinrar nämligen om, hur man år 1918 utfodrade dessa serumproducerande
hästar däruppe i det mycket tvivelaktiga häststallet
vid Norrtullsgatan med cellulosa, samtidigt som arméns hästar
fingo tugga havre och äta ordentligt hö. Jag undrar ändå, om det
ej hade kunnat vara skäl, att medicinalstyrelsen tänkt på den lilla
enkla åtgärden att då också beträffande dessa för landet i dåvarande
läge mycket viktigare hästar än arméns så ordna saken, att även de
fått havre och hö. Men följden av att så ej skedde blev, att hästarna
svulto och deras kapacitet i fråga om serumproduktionen gick ned
—- och så har man hänvisat på detta och sagt, att därför måste en
hel del av tillverkningen läggas under enskilt bolag.

Det förefaller mig, som om just här bör man ifrån riksdagens
sida uttala det önskemålet, att staten tager hand om serumtillverkningen
så långt är möjligt. Det har visat sig, att denna serumtillverkning
för närvarande är reducerad till 1/4 ungefär för denna anstalts
vidkommande utav vad som i nuvarande läge skulle kunna
åstadkommas. Man kan därvidlag visserligen säga, att lokalförhållandena
däruppe äro ytterst olämpliga; det är sant, men det
vore väl ändå skäl att utnyttja de små lokaler, som dock redan finnas;
det vore väl ändå skäl se till att den serumtillverkning, som
där äger rum, fick ske i full utsträckning och att man endast i den
män, man icke där kan fylla behovet, vänder sig åt annat håll. Jag
tycker för min del, att det för övrigt är klart, att om här skulle
komma en ekonomisk kris eller ekonomisk konjunktur av helt annan
beskaffenhet än den nuvarande, så att innehavarna av denna
privata serumtillverkning funne sig böra lägga om sin produktion,
så löper man risken att detta också sker. Man har ju kontrakt med
endast en månads uppsägningstid. Då måste man göra sig den frågan,
huruvida statens bakteriologiska anstalt, under förutsättning av
nämnda eventualitet, överhuvud taget är rustad att omedelbart lägga
om driften och taga hand om saken. Jag frågar på denna punkt,
sedan jag från sakkunnigt håll inhämtat den uppgiften, att man
anser sig behöva minst 2 ä 21l2 månader för den omläggningen.

Men, mina herrar, jag måste säga, om vi se på våra grannländer,
hur förhållandet är i Norge och Danmark, och på vad de åstadkommit
ifråga om utvecklandet av dylika anstalter, ha vi anledning att
en smula blygas. I Danmark har man ett stort förstklassigt institut,
i Norge får man sitt nya institut färdigt 1924; och det har sagts
mig utav en på medicinens område framstående svensk vetenskaps -

Onsdagen den 22 mars, f. in.

27 Nr 21.

man, som känner förhållanden i fråga om de Sydamerikanska smastaterna,
att där ha dessa småstater lågt sig på utvecklandet av dylika
anstalter i stor stil. Varför kunna inte vi här hemma ga samma
väg? Jag har det intrycket, att man från medicinalstyrelsens
sida befinner sig uti det synnerligen egendomliga förhållandet _ till
denna statsmedicinska anstalt att man i stället för att genom initiativ
och genom energi söka rycka upp densamma, söka fa fram den
och få den att blomstra och utvecklas, ligger i det permanenta inbördeskriget
med densamma och som om viljan däruppifrån till att
här verkligen räcka en hand och se till att denna anstalt utvecklas
vore minst sagt ganska tvivelaktig. _ .

Jag vill peka på hurusom när sömnsjukan gick här i landet, ingick
man med anhållan från statsmedicinska anstalten att^ fa inköpa
apor för att verkställa experiment. Det fick man svar på efter någon
tid, sedan hela sömnsjukeepidemien var förbi. Jag tillät mig
1920 i denna kammare erinra därom, att det är precis detsamma
som om man, när en eldsvåda utbryter, skriver till högvördiga brandkåren,
och sedan skall denna efter mönster av Kungl. Maj :ts nådiga
tågordning fatta beslut, om man skall rycka ut eller icke. Även på den
punkten tror jag det kan vara skäl inrikta uppmärksamheten. Det
är med andra ord fråga om den smidighet, om den möjlighet att handla
raskt i de konkreta fallen för denna statsmedicinska anstalt, vilken
dock är att betrakta som en armé, stående där för att slåss mot bakterierna,
när de under farsoterna vilja bedriva sitt förhärjande spel.
Jag måste säga mig, att såsom nu är ordnat, är det icke i överensstämmelse
med vad rätteligen kan krävas, att det skall vara. Visserligen
kan man säga, att här har nu varit en utredning om saken,
som därför så småningom skall komma att ordnas. Allt detta är
gott och väl; men ändå bättre vore det, mina herrar, om man ifrån
medicinalstyrelsens sida finge några påtagliga bevis, för att man
verkligen är levande intresserad av att utveckla denna, åtminstone
som det ter sig för lekmannen, synnerligen väsentliga sida av den
medicinska forskningen här i landet.

Jag tror också, att det kan vara skäl att uttala åtminstone sin
stilla förvåning över det egendomliga förhållande, som råder här
hemma, att så fort det gäller denna fråga, ser man läkarkåren i
harnesk mot medicinalstyrelsens ledning. Det är icke ens fel att
två träta, brukar det heta, och det är säkerligen kanske också sant
här. Sannolikt har också här blandat sig in personliga motsättningar
och dylikt, men detta förhållande får dock icke undanskymma
det faktum, att den ter sig litet egendomlig denna inbördes strid,
som alltjämt pågår mellan medicinalstyrelsens ledning och den statsmedicinska
anstalten. Vi se också icke blott i dagspressen utan ock
på diskussioner inom läkarkretsar, hur stämningen i själva verket
är. o

Jag har, herr talman, för min del velat föra denna sak pa tal i
detta sammanhang, och jag har intet annat yrkande än på bifall till
utskottets hemställan.

Med herr Engberg förenade sig herr Vennerström.

Ang.

statens häkteriologiska

laboratorium.
(Porto.)

>''r 21. 28

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

statens bakte -

Herr Uddenberg i Varberg: Herr talman! Det kan må Vionrlo

GT7T1QC! ^ 10 O rf rn 1 rf OAm nr riTrlrAmlm ns lanr i "U ^ v».—. » M nil

riologiska

laboratorium, begära ordet i en sådan i råga som denna, som är gammal och flera

(Forte.) gånger förut varit föremål för kammarens överläggningar. Men jaghoppas
dock, att min egenskap av läkare skall lända mig till ursäkt,
då jag ber att för några ögonblick få ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk.

Jag vill då först saga, att jag i stora delar är ense med den
föregående ärade talaren. Även jag har gjort ett besök där uppe i
den statsmedicinska anstalten, och jag kan vitsorda, att den med avseende
på lokalerna befinner sig i ett synnerligen bedrövligt skick.
Det är, som nämnts, en rad av vindskupor, som äro apterade till bakteriologiskt
laboratorium, och man behöver ju knappast vara fackman
för att finna, att det icke är möjligt att i en sådan lokal tillfredsställa
ens de allra enklaste krav, som böra ställas på en sådan
anstalt.

För att komma ifrån dessa missförhållanden, torde det icke finnas
någon annan utväg än att bereda den statsbakteriologiska anstalten
nya lokaler, och man vet ju, att detta ärende varit föremål för beredning.
. Jag kan däremot inte dela herr Engbergs åsikt, då han
synes vilja lägga medicinalstyrelsen till last, att den icke gjort allt
vad den kunnat i denna fråga. Man får nämligen komma ihåg, att
det statsfinansiella läget för närvarande är sådant, att man inte kan
tänka på att igångsätta några stora, genomgripande nybyggnadsföretag.
Däremot torde man under depressionstiden böra planlägga dylika
företag och se till, att man får tomt och sedan kan börja att
bygga i etapper, allt eftersom förhållandena medgiva. Vad som i
första hand bör komma i fråga är uppförande av stallar å den nya
tomt, som i en framtid är avsedd att hysa hela anstalten.

Det nämndes av den föregående talaren, att serumtillverkningen
å statsbakteriologiska anstalten är att jämföra med en krigsberedskap.
Ja, detta är ju alldeles riktigt, men jag vill dock understryka,
att serumfabrikationen inte är den väsentligaste uppgiften för en
statsmedicinsk anstalt, utan denna skall i första hand vara en anstalt
för utbildande av vetenskapsmän. Dessutom har den ju ett mycket
stort arbete i fråga om verkställande av bakteriologiska diagnoser.

Det förefaller mig personligen alldeles självfallet, att alla dessa
tre uppgifter äro naturliga för anstalten och att det både ur praktisk
och ekonomisk synpunkt är bäst, att samma anstalt får taga hand om
samtliga dessa olika angelägenheter på ett enda ställe. Men ur krigsberedskapssynpunkt
kan det dock icke vara till annat än fördel, om
man kan tillverka utexperimenterade sera, t. ex. difteriserum, på mera
än en plats. Det förhåller sig nämligen så med de epidemiska sjukdomarna,
att deras frekvens är mycket olika under olika år. Jagkan
nämna, att vi under år 1916 hade 12,000, år 1917 14,000, år
1918 27,000 och år 1919 40,000 fall av difteri. Det säger sig av sig
självt, att det måste vara vanskligt att alltid vara vuxen de situationer,
som sålunda kunna uppstå, i synnerhet om de lokala förhål -

Onsdagen den 22 mars, f. in.

29 Nr 21.

landena äro dåliga. Faktum är också, att, när sista gången den
stora difteriepidemien gick över landet, statsbakteriologiska anstalten
inte ensam kunde fylla vårt serumbehov, utan man måste anlita
det privata affärsföretaget, serumbolaget, som då ingrep och hjälpte
oss i vår besvärliga situation. Därför tycker jag det skulle vara
rätt egendomligt att nu när serumbolaget, som från början var inrättat
för export, inte kan hålla någon sådan i gång, beröva det alla
möjligheter att existera genom att helt monopolisera fabrikationen av
difteriserum. Detta vore, synes det, ett egendomligt sätt att stärka
den krigsberedskap, som den föregående ärade talaren gjorde sig till
målsman för.

Att staten bör ha en serumproducerande anstalt, anser jag dock
synnerligen lämpligt, och det bör kanske där tillverkas mera serum,
än som hittills förekommit, ty därigenom har staten i sin hand att
reglera priserna, så långt detta är möjligt.

Den föregående ärade talaren nämnde också något om att bestämmelsen
i det nya kontraktet om en månads uppsägning i viss
mån skulle vara riskabel, därför att det tager en tid av cirka två
månader, innan man kan få en serumhäst i ordning, så att nytt serum
kan levereras. Ja, detta är riktigt, men jag skall be att få påpeka,
att medicinalstyrelsen dragit försorg om, att det skall finnas ett förråd
av serum i landet å 20,000 portioner, vilket bör, såvitt inte fullständigt
onaturliga förhållanden inträda, vara mer än tillräckligt
att säkerställa vårt behov av serum under den tid det tager att utvidga
denna fabrikation på statsbakteriologiska anstalten.

Som sagt: jag tror inte, att man med fog kan förebrå medicinalstyrelsen
att ha försummat något i dessa saker, och jag har intet
att invända mot vad statsutskottet hemställt vid den ifrågavarande
punkten.

Herr Röing: Herr talman! Jag är i huvudsak förekommen
av den siste ärade talaren, i vars yttrande jag ber att i huvudsak
få instämma. Det gladde mig, att min ärade vän, herr Engberg, höll
sitt anförande inom den ram, som jag anser bör komma i fråga, då
detta spörsmål behandlas här i kammaren, och att han icke, vad
på honom ankom, tillät sig att draga in i debatten en del av de
stridigheter, som under åratal förevarit mellan medicinalstyrelsen och
vissa läkare i denna fråga. Det påpekades med all rätt av herr förste
vice talmannen vid slutet av den debatt, som förekom i ärendet år
1920, hur olämpligt det är att göra riksdagens kamrar till en stridsplats,
beträffande vissa läkares och medicinalstyrelsens mellanhavanden.

Jag skulle efter de båda sista talarnas yttranden icke begärt
ordet, om icke herr Engberg — och det är ju helt naturligt med
den socialdemokratiska uppfattning, han hyser -— uttalat den förhoppningen,
att staten alltmer skulle komma att övertaga produktionen
av dessa sera och att den enskilda företagarverksamheten på
detta område mer och mer borde begränsas. Men sannerligen riksdagen
har någon som helst anledning att beklaga sig över att denna en -

Amj.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Fort».)

Sr 21. 30

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.
statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forts.)

skilda företagarverksamhet existerar, då såväl kvaliteten av de sera,
vilka levereras från detta enskilda företag, är synnerligen tillfredsställande,
och då, såvitt jag kan bedöma, kontrollen över tillverkningen
icke heller lämnar något övrigt att önska. Med stöd av den erfarenhet
vi ha från de gångna åren, är det min bestämda uppfattning,
och denna strider mot den av herr Engberg uttalade, att det är synnerligen
önskvärt, att produktionen av dessa sera i fortsättningen understödes
vid det enskilda företaget, då detta, enligt mitt förmenande
är till det allmännas fördel.

Jag delar såväl herr Engbergs som den siste ärade talarens uppfattning
i det hänseendet, att ingen kan ha något att invända mot utskottets
hemställan, vare sig beträffande motiveringen eller klämmen
på denna punkt, och på grund härav ber jag ävenledes, i likhet med
de båda föregående talarna, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Det har inte heller på denna punkt gjorts något säryrkande
eller föreslagits någon avvikelse från vad utskottet hemställt
om, och det kan sålunda även här synas obehövligt att ingå i några
längre överläggningar. Emellertid finner jag mig pliktig att säga
några ord i anledning av den diskussion, som här förts.

Jag ber då först få erinra, att jag känner mig tämligen tveksam,
när jag går att yttra mig i denna fråga, därför att jag under inga
omständigheter vill taga ställning, vare sig på den ena eller andra
sidan, till de tvister, som på sista tiden uppstått om dessa anstalter
och om leveransen av det serum, som behövs här i landet. Den frågan
anser jag nämligen bör utredas på annat ställe än i riksdagens
kamrar, och den bör övervägas i lugn och ro, för att man skall få
fram det rätta och bästa resultatet.

Herr Engberg förmenade så bestämt, att det riktiga vore, att
man hade en statens anstalt, som kunde leverera allt det difteriserum,
som är behövligt. Ja, det är möjligt, att man lämpligen skulle kunna
ordna förhållandena på det sättet, men jag vill gentemot herr Engberg
framhålla, att han i detta sammanhang glömmer, att det skulle
komma att kosta statskassan oerhört mycket att skapa dessa anordningar.
En omändring av bakteriologiska laboratoriet därhän, att det
bleve dugligt för tillverkning av allt behövligt serum här hemma,
skulle säkerligen kosta åtskilligt, och jag vet inte, om riksdagen
skulle varit så synnerligen nöjd, ifall Kungl. Maj :t i år kommit med
yrkanden i denna riktning. Jag har den bestämda uppfattningen,
att det inte hade gått att få igenom ett dyligt förslag, utan man hade
då hellre sagt ifrån, att vi få försöka att ordna dessa saker på lämpligt
sätt med tillhjälp av de seruminstitut, som för närvarande finnas,
nämligen dels statsanstalen, dels det privata bolaget, som är i tillfälle
att tillverka fullgott difteriserum.

Jag är emellertid fullkomligt enig med statsutskottet i dess
framhållande av att det bör vara vederbörande angeläget att så fördela
framställningen av serum, att statsanstalten kan driva sin verk -

Onsdagen deri mars, f. m. 31

samhet på det ekonomiskt sett bästa möjliga sättet. Detta är också
— så vitt jag kunnat finna — medicinalstyrelsens uppfattning.
Medicinalstyrelsen har nämligen förklarat, att den är villig att vidtaga
alla erforderliga jämkningar för att en sådan rättvis fördelning
av serumbeställningar skall kunna komma till stånd. Och i det fallet
tror jag, att vi efter den diskussion, som nu förts, kunna vara
ganska vissa om att den frågan blir prövad på ett nöjaktigt sätt.

Det har emellertid riktats anmärkningar mot medicinalstyrelsen
för att den med ett enskilt företag slutit kontrakt om serumleverans
och —• som det från många håll har sagts -—• därför att detta kontrakt
slutits så sent som i december 1921. Jag vet icke, om alla
riksdagens ledamöter ha det i minnet, men jag vill, om så icke är, påminna
om att det första kontrakt, medicinalstyrelsen träffade med
ifrågavarande bolag, ingicks år 1919. Detta kontrakt förelädes på
visst sätt riksdagens prövning år 1920, och riksdagen lät då uppgörelsen
och kontraktet med bolaget passera utan någon erinran. Det
brukar ju alltid vara så här i riksdagen, att om i en proposition lämnas
ett meddelande om vissa ifrån Kungl. Maj:t eller vederbörande
myndighet vidtagna åtgärder och riksdagen icke gör någon erinran
mot de vidtagna åtgärderna, anser man, att riksdagen givit sitt erkännande
åt desamma. Och det synes mig sålunda, att man icke kan
rikta någon befogad anmärkning mot medicinalstyrelsen, därför att
den i december 1921 förnyade detta kontrakt för att säkerställa sina
behov av difteriserum, i synnerhet som kontraktet väsentligen förbättrades
till statens fördel. Det förbättrades dels därigenom att den
ettåriga uppsägningen av kontraktet förändrades till en månads.
Detta anser jag nämligen i olikhet med herr Engberg vara en avgjord
fördel, ty vill man nu göra några förändringar, kan man befria
sig från kontraktet på denna kortare tid. Därjämte vidtogs också
den förändringen, att priset på det serum, som skulle levereras av
det enskilda bolaget, väsentligt sänktes till förmån för staten. Det
har sålunda gjorts en hel del, så att uppgörelsen i närvarande stund
ligger fördelaktigare till, än den låg, när riksdagen år 1920 hade
ärendet för sina ögon.

Det har vidare talats om här i kammaren, att statsanstalten redan
nu skulle kunna tillhandagå med allt erforderligt serum. Jag
får därtill säga, att det har, som en föregående talare här erinrade
om, visat sig för medicinalstyrelsen vid epidemier här i landet, att
man nästan hade stått inför en katastrof, om det icke funnits mer än
en anstalt, åtminstone med det omfång, bakteriologiska anstalten har
för närvarande. Det är således medicinalstyrelsens bestämda uppfattning,
att det är lyckligt, om man har ett institut för serumtillverkning
vid sidan om statens bakteriologiska anstalt, som ju i själva verket
är en vetenskaplig anstalt, eftersom den, som jag förmodar, icke
tillkommit för serumtillverkning och försäljning utan i vetenskapligt
syfte med huvuduppgift som utbildningsanstalt. Självfallet bör man
ju dock, inom parentes sagt, ordna det så, att anstaltens tillverkningar
också komma till användning och försäljas för statens räkning.

Saken ligger för närvarande på Kungl. Maj:ts bord. Den in -

Nr 2i.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forte.)

Nr 21.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Ports.)

32 Onsdagen den 22 mars, f. m.

laga, som ingivits från ett antal läkare, bär ännu icke kunnat prövas
av Kungl. Maj :t av den anledningen, att den varit remitterad till medicinalstyrelsen
och att socialdepartementet först i förrgår, den 20
mars, erhöll medicinalstyrelsens yttrande. Det har därför varit omöjligt
för Kungl. Maj :t att till den tid, då ärendet nu föreligger här till
behandling, kunna säga sitt ord i saken, men nu kommer ärendet att
upptagas till prövning på det håll, där jag anser det rättvisligen bör
prövas. Jag tror därför, att riksdagen i dag lugnt kan följa utskottet,
under hopp och förvissning att om det finnes några misshälligheter,
som behöva rättas till, kommer detta att ske. De utjämningar, som
medicinalstyrelsen uttalat sig för, komma självfallet också att verkställas,
och därigenom tror jag, att saken kan ordnas på ett praktiskt
sätt. Om man sedan kan göra någonting ytterligare i en kommande
tid för den bakteriologiska statsinstitutionen, blir kanske mest
beroende på kostnadsfrågan, på frågan, när vi komma så långt, att
statskassan blir i tillfälle att bära alla de utgifter, som äro förenade
med de omändringar och förbättringar, som nog otvivelaktigt
äro av behovet påkallade.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det erfordras

ju icke något genmäle från utskottets sida, eftersom ingen av talarna
gått emot utskottets förslag, men jag skulle dock vilja säga några
ord med anledning av vad som yttrats dels av herr Uddenberg och dels
från statsrådsbänken.

Omorganisationen av statsmedicinska anstalten är ju ingen ny
fråga, och den kommitté, som hade utredningen därom om hand och
vars utlåtande sedan remitterades till olika myndigheter för yttrande,
hade ju chefen i medicinalstyrelsen till ordförande. Emellertid har
detta förslag icke vunnit erkännande från något vetenskapligt håll
utan tvärtom därifrån rönt en ganska stark kritik. Det mest anmärkningsvärda
därvidlag är ju, att då medicinalstyrelsen skulle
avgiva yttrande över förslaget — varvid naturligtvis icke chefen
för styrelsen, som suttit som ordförande i kommittén, kunde deltaga
i ärendets handläggning — blev medicinalstyrelsens yttrande en
enhällig avstyrkan av förslaget till omorganisation. Det är ju ganska
betecknande, att detta icke kunde få en enda röst ens inom det ämbetsverk,
vars chef suttit som ordförande i ntredningskommittén. _

När nu doktor Uddenberg säger, att medicinalstyrelsen ingenting
försummat, så förvånar det mig mycket, att han efter den
kritik, som han själv utövade, kan såga, att ingenting är försummat.
Jag vill erinra om att lokalfrågan varit uppe efter interpellationsdebatten
1920, nämligen i samband med av Kungl. Maj :t vidtagna
åtgärder för hyrande av lokaler vid Idungatan, som skulle berett
anstalten god plats för lång tid framåt. Men då det gällde att verkställa
erforderlig inredning, vilket skulle gått upp till 150,000 kronor,
då drog sig Kungl. Maj:t. Huruvida skulden till att lokalerna
ej av anstalten fingo tillträdas vilar på medicinalstyrelsen eller
Kungl. Maj :t, kan jag ej uttala mig om. Kanske på bådadera, Emellertid
får anstalten betala 5,000 kronor om året i hyra, utan att den

Onsdagen den 22 mars, f. in.

33 Nr 21.

fatt taga lokalerna i besittning, vilket den troligen heller aldrig kom- Anl .

. no 8tdt€.7b8 DalCtC mer

att ta. _ _ 1 , „ riobgislca

Vad angår serumtillverkningen, sa har ingen yrkat pa att staten laboratorium..
ensam skulle tillverka serum, utan man har endast, i likhet med (Forte.)
utskottet, påpekat, att tillverkningen borde fördelas på rättvisare
sätt.

I sammanhang därmed vill jag fråga, om serum skall importeras.
varför kan icke staten själv då importera serumbehovet lika
gärna som att detta skall gå genom det privata seruminstitutet. _ Det
förhåller sig nämligen så, enligt vad jag fått veta, att det finnes
ett kontrakt med anstalten i Köpenhamn om årlig leverans av 150
liter serum till svenska seruminstitutet, och samtidigt på order av
medicinalstyrelsen minskas hästantalet vid statens egen anstalt. I
förhyrt stall, där det finnes plats för tolv hästar, och där en avlönad
hästskötare måste finnas, minskas antalet till tre. Statens anstalt
får endast tillverka en liten del av det difteriserum, som behöves i
landet, men det är att märka, att hela tillverkningen av _ dyrare
serum är förlagd till statsanstalten. Om nu denna finge tillverka
även det billigare serum, skulle man därigenom kunna utjämna kostnaderna
för staten, till förbilligande. Det är härutinnan, doktor
Uddenberg, som jag påstår, att medicinalstyrelsen icke bevakat statens
intressen på det sätt, den bort.

Chefen för medicinalstyrelsen hade begärt att få tillträde vid
ett statsutskottets sammanträde och uppgav därvid, att det icke var
möjligt för medicinalstyrelsen att under kristiden skaffa havre till
hästarna, men samtidigt upplyste han att det privata seruminstitutet
kunde skaffa sådan. Men så dåligt ställt var det ändå inte här
i landet, att en anstalt med en så betydelsefull uppgift för folkhälsan,
som den bakteriologiska har, icke skulle kunna erhålla behövlig havre
till hästarna lika väl som ett privat institut.

Gentemot herr Römg vill jag säga, att det kanske ändå inte
skadar, att sådana frågor som denna tagas upp _till debatt i riksdagen,
när man ser, hur delade meningarna äro saväl bland läkarna
som bland dem, som äro beroende av hur det ordnas i vara ämbetsverk.
Sådana frågor komma ju oupphörligen fram, och var skola
de dryftas och avgöras, om icke i riksdagen? Jag tycker, det är
mycket egendomligt, att herr Röing, som. själv är angelägen om att
få det väl ordnat, icke vill tillåta debatt i en dylik fråga. _Jag kan
ju erinra om, att vid interpellationsdebatten 1920 icke mindre än
tre hundra läkare med sina namnunderskrifter instämde i de anmärkningar,
som framställdes. o .

Jag respekterar den ståndpunkt, herr statsrådet intog,. da han
sade, att han icke ville taga ställning i den tvist, som pagår. Jag
förstår så väl orsaken till, att han intagit denna ställning, och jag
anser det också riktigt. Jag vill än en gång understryka, att statsutskottet
just begärt de åtgärder för åstadkommande av en rättvisare
fördelning mellan det privata institutet och statens bakteriologiska
anstalt, som herr statsrådet i dag förordar, och man kan alltså nu
anse för givet, att denna rättvisare fördelning kommer till stånd.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 21. 3

Nr 21. 34

Onsdagen den 22 mars, f. in.

An9- Det var emellertid egentligen ett annat önskemål, som jag ville

"‘rMogislca^ framf°ra till herr statsrådet. Herr statsrådet talade om att medilaboratorium.
cinalstyrelsens yttrande över den inkomna skrivelsen från ett antal
(Forte.) läkare nu ligger på regeringens bord och att regeringen kommer att
taga ställning till frågan. Jag skulle då vilja vädja till herr statsrådet,
som ju förklarat, att han icke vill intaga ställning på frågans
nuvarande ståndpunkt, att han också ville infordra föreståndarens
för bakteriologiska anstalten yttrande i denna vitala fråga. Ty så
mycket har ju dock visats under de långvariga striderna i ärendet,
att ledningen i medicinalstyrelsen icke har det intresse för den statens
anstalt, som vi här debattera, som önskligt vore, och därför anser
jag det nödvändigt, att regeringen också infordrar motpartens yttrande
i frågan.

Jag har, herr talman, givetvis intet annat yrkande att göra än om
bifall till utskottets hemställan.

Fröken Wellin: Herr talman! Det kan naturligtvis icke

falla mig in att fatta ståndpunkt i en strid, som pågår mellan läkare
i en vetenskaplig fråga, och jag har heller inte avsett att göra det.
Jag skulle till en början vilja på det varmaste instämma i vad herr
statsrådet här yttrade, att det kanske också är vanskligt för riksdagens
ledamöter i allmänhet att fatta en sådan ståndpunkt. Men
vad jag skulle vilja göra, det är att uttala några allmänna synpunkter
i frågan. Detta område ligger ju mig, så att säga, åtminstone
indirekt nära, och då kan det ju vara ganska föreståeligt, om jag
ägnat frågan något mera intresse, än en del andra kanske gjort.

Om man då först läser klagoskriften, tycker man sig finna, att
dess författare ha ganska stort fog för åtminstone en del av de anmärkningar,
de framkommit med, och jag vill icke heller förneka,
att man, om man ser frågan ensidigt från deras synpunkt, kan
komma till det slutresultat, till vilket dessa läkare kommit, nämligen
att deras intressen icke blivit tillgodosedda så, som önskligt
varit. Likaså vill jag säga, att jag tror, att deras avsikter äro goda
och att de sträva efter att få fram ett bättre förhållande i fråga
om möjligheterna för den bakteriologiska anstaltens verksamhet. Men
man kan dock icke undgå att tycka, att de kunde valt ett enklare
sätt att få fram dessa önskemål, i synnerhet som en del av de missförhållanden,
mot vilka de vänt sig, är av rätt så underordnad beskaffenhet
och redan föranlett rättelse.

Här har nu t. ex. i fråga om fodret till hästarna omnämnts,
att klagomål anförts över att dessa hästar blivit utfodrade med cellulosa
i stället för med havre och hö. Ja, men nu har ju medicinalstyrelsen
försäkrat, att den gjort de mest ingående försök att få
bättre foder till hästarna, vilket också lyckades vid ett par tillfällen,
men då styrelsen sista gången försökte, hade den fått ett bleklagt
nej. Den, som vet hurudana förhållandena voro under kristidens
ransonering, förstår ju, att detta var en sak, som det icke låg i
medicinalstyrelsens hand att råda bot för.

Om man sedan övergår till kontrollantens inlaga och till medici -

Onsdagen den 22 mara, f. in.

35

Nr 21.

nalstyrelsens utlåtande, så får jag för min del lov att säga det, att
då komma nog de anmärkta förhållandena i en något annan belysning.
Detta måste ju också helt naturligt bli fallet, när frågan skärskådas
från medicinalstyrelsens sida, ty då ter den sig givetvis på
ett helt annat sätt.

Jag ber då få säga att det är en sak, som gör, att man måste
fästa stort avseende vid vad medicinalstyrelsen anför i denna fråga,
och det är det tunga ansvar, som vilar på styrelsen och rent personligt
på dess chef, i fråga om hur hälsovården ordnas och handhaves
i vårt land. Jag har själv suttit i Stockholms hälsovårdsnämnd under
några år och varit i tillfälle att se, hur chefen för Stockholms
stads hälsovårdsväsende, förste stadsläkaren, har att bära ansvaret
för denna lilla del av riket. Om jag då.tänker på, huru mycket större
det ansvaret är, som chefen för medicinalstyrelsen har att bära, da
måste jag säga, att det icke är lätt att alltid fylla de honom åliggande
uppgifterna på ett tillfredsställande sätt, utan det kan naturligtvis
bliva anledning till anmärkningar från den ene eller andre. Det är
ett tungt ansvar, som vilar på de män, som hava att sörja för vården
av folkhälsan, och alldeles särskilt framträder detta, när landet
hotas av epidemier och dylikt. Jag tror icke man bör uttala
något omdöme om denna myndighets åtgöranden, innan man tänkt
sig in i vad ett sådant ansvar betyder för en människa.

Jag skall icke ingå på att behandla de detaljanmärkningar, som
gjorts, ty dem har ju såväl herr Uddenberg som herr Röing tagit upp
i sina anföranden. Man kan ju diskutera, huruvida det bör vara monopol
eller icke i fråga om sådan här tillverkning, men ser man fiagan
ur den synpunkt, som jag anlagt, nämligen ansvarssynpunkten,
då måste man komma ihåg, att om man har ett monopol, som icke
under alla förhållanden räcker till för att tillgodose landets behov,
så kan man heller icke garantera, att man alltid far tillräcklig
mängd utländsk vara, om så skulle behövas. Ett sådant ansvar våga
icke de, som skola sörja för anskaffandet av detta läkemedel taga
på sig, och därför måste vi sörja för att de icke uteslutande hänvisas
till den utländska marknaden. Det är tryggare att ha en reserv
inom landet.

Då herr Engberg säger, att statsmedicinska anstaltens lokal är
dålig och kritiserar den, så vill jag instämma häri. Herr Engberg
har rätt i att den är dålig, men det är ju bara en anslagsfråga, när
det skall bli bättre i detta avseende. Medicinalstyrelsen har vitsordat,
att lokalerna äro dåliga och otidsenliga, och jag tror, att nedicinalstyrelsen
med mycket stor tillfredsställelse skulle se, om riksdagen
ville lämna anslag till en bättre och modernare anstalt än den
nuvarande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Korta.)

Herr Engberg: Min högt värderade vän, herr Röing, har

sedan gammalt en utpräglad egenskap, och det är, att i alla de
yttranden, som jag kan ha i någon fråga, som tangerar det ekono -

Nr 21. 36

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forts.)

miska, vädra, att jag lägger in socialiseringstendenser, att jag skulle
ha en benägenhet att vilja förstatliga allt, som rör sig i detta land.
Jag vill därför försäkra min högt ärade vän, herr Röing, att det
aldrig ett ögonblick skulle falla mig in att intaga en sådan ståndpunkt
eller giva något uttryck för socialiseringssträvanden i en
sådan fråga som den nu föreliggande. Saken ligger tvärtom så —
och det tror jag framgick av mitt första anförande — att jag icke
ens vill ha något monopol för statens räkning i detta fall, utan
vad jag vill, är endast, att den statsmedicinska anstaltens serumproduktion
skall så ordnas, att statens egen anstalt kan tillgodose behovet
utan att behöva vända sig till de privata tillverkarna. Finnes
här en privat tillverkning av serum, så må den äga rum, och
må man då också söka avsättning för sin produktion, var man kan.
Jag har icke ett ögonblick trätt in för tanken på någon monopolställning,
utan jag har endast förfäktat, att staten själv skall ha
möjlighet att i sin egen anstalt sörja för att serumtillverkningen
blir tillräckligt omfattande.

Om man nu granskar de argument, som framförts i debatten,
skymtar man här åtskilliga av de svepskäl, som förekommit i debatten
i tidningspressen. Som ett exempel härpå vill jag nämna
påståendet, att den statsmedicinska anstalten icke kunde producera
tillräckligt med serum. Nej, under 1918 kunde den självfallet
icke tillgodose behovet, sådant läget var då, men därtill bidrog
i icke ringa grad, att man matade hästarna med cellulosa i
stället för med havre och hö. Jag vill på den punkten säga, att
jag tror, att fröken Wellin ändå kräver ett något för stort intellektuellt
offer av kammaren, när hon vill göra troligt, att det icke
funnits möjlighet för medicinalstyrelsen att få havre och annat foder
till det lilla fåtal hästar, som det då var fråga om. Hade
man vänt sig till Kungl. Maj:t, så hade nog Kungl. Maj:t givit
order till foderbyrån om ökad tilldelning, och så hade man kunnat
ordna den saken. Men det var nog viljan, som brast och ingenting
annat.

Denna statens serumanstalt producerade under år 1916 9/i0 och
under 1917 2/3 av vårt årsbehov, och då är dock att märka, att
under det senare året anstaltens personal var väl liten. Jag kan
också nämna, att det ingalunda är småsaker, som man här har
åstadkommit. Det har från sakkunnigt håll meddelats mig bland
annat, att man på ett stort institut i England upptagit metoder,
som utexperimenterats här hemma på statens bakteriologiska anstalt.

Med avseende på vad herr socialministern anförde ber jag också
få säga, att om man går till den författning, som innehåller
stadgandena för statens bakteriologiska laboratorium, nämligen
Svensk Författningssamling för år 1917, n:r 989, så heter det där
uttryckligen i § 1, att anstalten skall bereda bakteriologiska medel,
som användas i diagnostiskt och terapeutiskt syfte. Det säges
alltså klart och bestämt, att det icke bara är den vetenskapliga
forskningen, som denna anstalt har till åliggande, utan även pre -

Onsdagen den 22 murs, f. in.

37 Nr 21.

parerandet av dessa medel. Jag återkommer då till vad jas sade i
mitt första anförande, nämligen att det väl ändå är orimligt, att
man skall lämna ifrån sig till privata anstalter en stor del av
denna tillverkning, när man kan med gott resultat åstadkomma
detta serum på statens egen anstalt. För närvarande har antalet
difterihästar nedgått till tre, och man inskränker naturligtvis antalet
undan för undan, när man alltjämt litar på den privata tillverkningen.

Nu sades det vidare av herr statsrådet, att det kommer att
kosta statskassan stora pengar, om man skall träda in för denna
ökade tillverkning. Jag är icke så säker på det. Får man hålla
sig till den ståndpunkt, som företrädes av medicinalstyrelsens egen
chef, så har han dock förut gjort gällande, att det skulle innebära
ett ekonomiskt utbyte för staten, om man fullföljde^ serumtillverkningen,
och det är åtskilligt, som tyder på att så kunde
vara fallet. Det har sagts mig, att man exempelvis i Österrike
haft så goda inkomster av den serumtillverkning, som bedrivits
vid dåvarande statsanstalt, att man för influtna medel kunnat
bygga upp ett par vetenskapliga institutioner.

Att den där propositionen om kontraktet angående tillverkningen,
varom förut talats, icke blev föremål för en gensaga i kammaren,
då ärendet behandlades, sammanhängde väl närmast med
att uppmärksamheten då icke var så strängt inriktad på saken.
Som frågan nu ligger, är det min övertygelse, att man från regeringens
sida gjorde klokt, om man vid ärendets fortsatta behandling
också toge reda på synpunkterna från den andra sidan och
att man, innan man skrider till att definitivt taga ståndpunkt i frågan,
icke känner sig alltför säker på, att alla dessa uppgifter från
medicinalstyrelsen äro oantastliga.

Herr Ro ing: Då jag kan förutsätta, att möjligen någon

mer av kammarens ledamöter än herr Bengtsson i Norup missuppfattat
mig på samma sätt som han gjorde, då han påstod, att jag i
dag hade yttrat, att denna fråga icke lämpade sig för en debatt
här i kammaren, så ber jag få understryka, att jag icke har fällt
ett dylikt yttrande, utan jag tillät mig giva min högt ärade vän
herr Engberg en liten komplimang för att han i sitt anförande höll
sig helt inom ramen för det spörsmål, som här föreligger och för
vilket vi alla naturligtvis ha ett stort intresse, och icke _ begagnat
sig av detta tillfälle, såsom man gjorde under den stora interpellationsdebatten
1920, att i debatten införa den strid, som under åratal
pågått mellan några läkare å ena sidan och medicinalstyrelsen
å den andra. Det är denna strid och den tidningspolemik, som följt
med denna strid, som herr Engberg till min glädje undvikit att
indraga i debatten, och jag hoppas, att den fortsatta debatten kommer
att hålla sig inom den ram, där den hittills hållit sig.

Jag blev emellertid överraskad — och det var egentligen detta,
herr talman, som föranledde mig att begära ordet — när jag hörde
min vän herr Bengtsson i Norup framhålla, att i händelse stats -

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forte.)

Nr 81. 38

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Ports.)

anstalten icke kan producera tillräckligt stora kvantiteter sera, så
är det bättre, att man importerar den kvantitet, som man är i behov
av, än att den tillverkas inom landet. Herr Bengtsson i Norup
vinkar med handen, vilket jag uppfattar på så sätt att jag missuppfattat
honom, vilket är möjligt. Men om detta privata företag
icke fordrar något statsingripande i form av tullskydd, så att företaget
skulle leva på det allmännas bekostnad, då är det väl icke
någon fördel, att import av denna vara äger rum, i stället för att
den produceras inom landet. Det senare är väl tvärtom uteslutande
till fördel. Det är ju också glädjande, att denna produktion är
så lagd, att densamma delvis är avsedd för export. Detta företag
är nämligen grundat på tillverkning av sera dels för inhemsk konsumtion
och dels för export.

Nu har det talats om det cellulosafoder, som under vissa månader
år 1918 användes till utfodring av hästarna, och mången
kanske får den uppfattningen, att till följd av hästarnas utfodring
med cellulosafoder i stället för med havre serumet blev av dålig
kvalitet. Men ingen behöver åtminstone nu hysa någon oro för den
sakens skull. Man skall inte tala om den snö som föll i fjol.
Denna utfodring ägde som sagt rum år 1918. Det finnes ett yttrande
från sakkunnigt håll, nämligen från inspektören professor
Sundberg, av vilket yttrande framgår, att man sannerligen inte behöver
hysa någon rädsla för kvaliteten hos de sera, som tillverkas
här i landet.

Till sist framhöll herr Bengtsson i Norup, att medicinalstyrelsen
ej har det intresse för den föreliggande frågans lösning, som
man skulle kunna önska. Ja, det är så lätt att påstå, att en person
eller en institution inte har intresse för en sak. därför att denne
person eller institution kommit till motsatt resultat än de personer,
som exempelvis i detta fall ivra för en omorganisation. Jag
undrar, om inte min högt ärade vän herr Bengtsson i Norup ofta
kanhända med orätt och med samma orätt, som han nu beskyller
medicinalstyrelsen för, beskyllts för bristande intresse, t. ex. i försvarsfrågan,
där han och jag ha ungefär samma åsikt. Så fort man
motsätter sig en sak, emedan man kommit till en motsatt åsikt
mot dem, som t. ex. ivra för ett anslags beviljande, så påstås man
sakna intresse för frågan. Herr Bengtssons i Norup och mitt intresse
för försvarsfrågan är lika stort som försvarsivrarnas, och man
får inte se saken så enkelt, att en person saknar intresse för en
fråga, därför att han ej biträder den mening, som förfäktas av
vissa andra.

Herr Engberg framhöll, att jag alltid skymtade bakom hans
uttalanden, när vissa ekonomiska frågor här i kammaren behandlas,
en socialdemokratisk uppfattning. Ja, det är väl rätt naturligt,
att jag skymtar bakom hans uttalanden en dylik uppfattning,
när vi alla känna till, att han hyser den åsikten, att det är till
fördel för det allmänna, att åtminstone i viss utsträckning staten
övertar produktionen av olika artiklar. Jag anser liksom ett par
föregående talare, att det visst icke är någon nackdel, att denna

Onidugen den 22 mars, f. m.

39 Nr 21.

statsinstitution får utvidgas, om den kan tillverka minst lika göda
eller bättre kvaliteter sera och till billigare priser än den enskilda 8 arl0iogiaj^r
industrien. Men jag tror, att det är till nytta för alla parter, om laboratorium.
vid sidan av denna statsinstitution finnes en fri industri, som i kon- (Forta.1
kurrens med statsinstitutionen får upprätthålla sin produktion,
varigenom ävenledes den konsumerande allmänheten . möjligen kan
komma i åtnjutande av vissa fördelar. Det är blott i det hänseendet,
som jag uttalat en från herr Engbergs avvikande ståndpunkt,
då jag icke önskade, att i dagens protokoll hans uttalande skulle stå
oemotsagt, varav man lätt kunde få den uppfattningen att det
fanns en utbredd önskan här i kammaren, att man ifråga om inköp
av sera allt mer och mer bör övergå från den privata verksamheten
till statsinstitutionen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att konstatera, att ingen ännu har ansett sig kunna komma
till något annat slut än det statsutskottet för sin del kommit till.

Sedan vill jag också säga, att det förefaller mig vara ett mycket
besynnerligt sätt att resonera, då man samtidigt erkänner, att det
är i ordets egentliga bemärkelse oerhört dåliga lokaler, som den
ifrågavarande statsanstalten har till sitt förfogande, men ändå vill
med all gevalt göra oss så beroende av denna anstalts produktionsförmåga,
att man vill gå längre, än statsutskottet gjort, ehuru man
mycket riktigt icke, ej ens herr Engberg, vågar draga den fulla konsekvensen
av sin ståndpunkt. Jag tycker som sagt, att det är ett
mycket egendomligt sätt att resonera.

Vad som har med tydlighet framgått av debatten, är, att det
råder delade meningar, och då förstår jag inte, hur herr Bengtsson
i Norup, som dock ger sitt erkännande åt statsrådet, för att han
icke velat taga ståndpunkt till frågan, innan den är utredd, likväl
kan ifrågasätta, att andra kammaren skulle genom en opinionsyttring
på förhand fatta position i saken.

Herr Engberg uttalade, att han hoppades, att det inte ^skulle
bli på det sättet, att ensidiga synpunkter skulle komma att få gorå
sig gällande vid utredningen. Ja, men se då på sammansättningen
av den kommitté, som förra gången hade frågan om hand, och kom
sedan och säg, att inte bägge parterna voro representerade. Där hade
de lärda verkligen tillfälle att tvista om vad som är rätt eller orätt
i denna sak. Jag vill för min del säga, att då jag läst aktstyckena
i frågan, så har jag i likhet med fröken Wellin icke kunnat komma
ifrån, att medicinalstyrelsen dock har att bära lejonparten av ansvaret.
Och jag tror, att man gör klokt i att i en sådan sak som
denna, som faktiskt ligger utanför lekmannens förmåga att exakt
bedöma, akta sig för att taga parti för den ena eller andra riktningen.

Då jag ändå har ordet, vill jag, herr talman, understryka ännu
en synpunkt. Jag underskattar ingalunda den bakteriologiska verk -

Jir 21. 40

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Ports.)

samheten. Men jag tror, att vi göra klokt i att beakta även en
'' annan sida av saken och ge medicinalstyrelsen ett erkännande för
vad den gör på hygienens område. Ty dessa bägge områden måste
så att säga arbeta hand i hand, om det skall bli något lyckligt resultat.
Det räcker inte med bara sera, det måste också hygieniska åtgärder
till.

Nu vill jag slutligen uttrycka den förhoppningen, att inte till
äventyrs närvarande intressenter för den bakteriologiska anstalten
skola finna sig föranlåtna, åtminstone på grund av mitt korta inlägg,
att taga upp till beprövande möjligheten att utfinna ett serum för
att förkorta debatterna i andra kammaren.

Herr Bengtsson i Norup: Herr Andersons i Råstock anförande
var alldeles onödigt, ty här föreligger intet uttalande eller
yrkande om någon opinionsyttring.

Emellertid vill jag säga herr Röing, då han påstår, att jag
talat för import av sera, att jag tvärtom sagt, att det är det privata
seruminstitutet, som gjort upp kontrakt om import av 150 liter sera
per år. Jag menar då, att därest import av sera skall äga rum, så
bör helt naturligt medicinalstyrelsen eller bakteriologiska anstalten
själv ombesörja denna import och icke det privata institutet.

Herr Röing bemötte vidare mitt yttrande, att medicinalstyrelsen
icke visat tillräckligt intresse för statsmedicinska anstalten.
Men när man bland annat ser, att den medgivit, att de personer i
statens tjänst, som expediera serum, få provision vid expediering av
serum från den privata anstalten, men icke medgivit sådan provision
vid expediering av serum från statsanstalten, förrän den allra sista
tiden, då detta allvarligt blivit påpekat, så undrar jag, om jag inte
har rätt att säga, att medicinalstyrelsen icke tillräckligt bevakat
anstaltens intressen.

Herr Engberg: Herr förste vice talman! Jag vill bara
säga till herr Anderson i Råstock, att när han talade om det ansvar,
som åligger^ medicinalstyrelsen, och därvid upprepade, vad fröken
Wellin också betonade, så är det just med hänsyn till detta ansvar,
som jag_ för min del har velat gorå de erinringar jag gjort. Ty
om medicinalstyrelsen verkligen i full omfattning känner sitt ansvar,
då bör den sannerligen också se till, att den utvecklar denna
statsmedicinska anstalt i ett helt annat tempo och på helt andra
vägar, än vad hittills varit fallet. Det är detta, som icke ägt rum,
och det är detta, som man måste säga ifrån.

Herr Anderson i Råstock klagade över, att vi inte här ge några,
direktiv gent emot utskottet. Ja, jag vill säga, att det åligger inte
oss att ge några direktiv, och statsutskottet har inte heller givit andra
än dem, vi här helt och hållet kunna understryka, nämligen att
man bör se till, att denna tillverkning av serum ordnas på ett för
staten ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. Jag vill erinra
därom, att den omständigheten, att ingen från vår sida någonsin
har satt ifråga ett monopol för staten på denna tillverkning, bör

Onsdagen den 22 mars, f. m.

41 Nr 21.

vara tillräcklig för att från början avlägsna alla de invändningar,
som särskilt herr Röing reste.

Jag vill, innan jag slutar, herr vice talman, lägga min ärade
vän herr Röing ett danskt ordspråk på hjärtat. Det sägs bland de
danska bönderna så här: »Gudsfruktan men med förstånd». Det

bör också herr Röing visa i sin något långt gående och ibland om
en viss religiositet påminnande och knäböjande respekt för högvördiga
medicinalstyrelsen.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 64—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67, angående förste provinsialläkare och provinsialläkare.

Kungl. Maj :t hade under punkten 68 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen,

dels medgiva, att å avlöningsstaten för förste provinsialläkare
och provinsialläkare finge från och med år 1923 uppföras ytterligare
tio provinsialläkare, en var med en årlig avlöning av 5,500 kronor,
därav 4,000 kronor lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar, vartill
kunde komma två ålderstillägg å lönen, det ena med 500 kronor
efter fem år och det andra jämväl med 500 kronor efter ytterligare
fem år;

dels föreskriva, att för åtnjutande av de med sagda befattningar
förenade avlöningsförmåner skulle gälla vad i kungörelsen den
13 juni 1919 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av
de från och med år 1920 fastställda avlöningsförmåner och i därtill
senare efter riksdagens hörande gjorda tillägg funnes stadgat i fråga
om motsvarande befattningar;

dels ock, vid bifall till vad sålunda föreslagits, för tiden 1 januari—30
juni 1923 upptaga det ordinarie anslaget till förste provinsialläkare
och provinsialläkare, nu för år 1,506,300 kronor, med
ett belopp av 780,650 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande motioner, nämligen
nr 67 inom första kammaren av herr Ernst W. Svenson och nr 124
inom andra kammaren av herr Lundén, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen ville, med bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit rörande
anslag för ökande av antalet provinsialläkare, uttala, att vid
distriktsindelningens bestämmande hänsyn borde tagas till vissa i
motionerna berörda förhållanden.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande förslag och med avslag å ovanberörda motioner,

a) medgiva, att å avlöningsstaten---ytterligare fem provinsialläkare
---fem år;

Ang.

statens bakteriologiska

laboratorium.
(Forts.)

Ang.

förste provinsialläkare
och
provinsialläkare.

Nr 21. 42

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. b) föreskriva att för åtnjutande---motsvarande befatt JZmZrJch

"ingår; och

provinsial- c) vid bifall till vad sålunda föreslagits, för tiden 1 januari—

läkare. 30 juni 1923 upptaga det ordinarie anslaget till förste provinsial(Forta.
läkare och provinsialläkare, nu för år 1,506,300 kronor, med ett belopp
av 766,900 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Lindqvist:
Herr vice talman! Statsutskottet har vid denna punkt i olikhet med
Kungl. Maj:t, som föreslagit, att det måtte inrättas ytterligare 10
nya provinsialläkardistrikt, förordat att man skulle stanna vid endast
5 sådana distrikt. Som huvudskäl för denna utskottets
ståndpunkt anföres det, att man fortfarande har 17 ödemarksdistrikt,
som icke äro .besätta med ordinarie innehavare. Utskottet kommer
i sitt resonemang till den slutsatsen, att om man nu fullföljer den
påbörjade tanken att inrätta nya ordinarie distrikt i andra delar
av landet, så skall det bli svårt, kanske omöjligt att besätta dessa
poster uppe i ödemarksdistrikten.

Ja, jag må säga, att visst kan man resonera på det sättet, men
icke förefaller det mig, som det därmed är absolut avgjort, att resultatet
skall bli detta, ty de alldeles säregna svårigheter, som man
har att göra med, när det gäller att få läkare att söka och bosätta
sig i distrikten uppe i norra Sverige, äro av sådant slag, att det är
möjligt att det får tillgripas andra medel för att få läkare dit upp.

Men det förefaller mig vara oriktigt resonerat även ur
en annan synpunkt. Kan det nämligen vara riktigt att, om det
förefinnes över hela landet i övrigt ett verkligt behov att få flera
nya ordinarie provinsialläkardistrikt anordnade, man skulle låta
södra och mellersta Sverige lida, därför att dessa ordinarie befattningar
uppe i ödemarksdistrikten icke kunna finna innehavare?

Jag har för min del funnit, att det är för landsbygden en livsfråga,
att man fullföljer den uppgjorda planen och omdanar våra
provinsialläkardistrikt på det sättet, att vi få undan för undan
flera ordinarie sådana. Under den tid jag suttit i socialdepartementet
har det varit där en mängd deputationer från olika delar av landet,
vilka framfört sina bekymmer och önskemål beträffande denna viktiga
läkarfråga, och jag har för min del blivit bestämt övertygad
om, att det är ett livsintresse för vår stora landsbygd att få provinsialläkardistrikt
anordnade på tillfredsställande sätt och få provinsialläkare
förlagda på lämpliga platser, få det ordnat på det
sättet, att läkarhjälp så bekvämt som möjligt kan erhållas överallt,
och så, att icke den ena trakten har företräde i utomordentligt hög
grad framför den andra.

Det andra skäl, som man kan spåra i utskottets betänkande,
är att det här också rör sig om en kostnadsfråga. Utskott, riksdagen
och vi alla ha ju särskilt i år bringats att bliva så ofantligt sparsamma,
att jag tror, att vi många gånger begå det felet, att vi

Gned ngen de»

mars, f. m.

43 Nr 21.

kanske bortse från viktiga saker endast därför, att vi rygga till- förg^ns''ovin
baka för en viss kostnadsfråga och för anslaget. Det har här reda- 6”Ä

terats, att om man stannar vid endast 5 nya provinsialläkardistrikt, provinsialman
kan göra en besparing i det begärda anslaget på ett belopp av läkare.

13,750 kronor. Men detta medför ju, att utskottet sedan nödgas (Forte.)

föreslå en ökning i Kungl. Ma,j:ts förslag beträffande anslaget för
de extra provinsialläkarna med 2,500 kronor.

Jag har nu för min del den uppfattningen, att kostnadsfrågan
icke kan få utgöra något hinder för ett praktiskt ordnande av dessa
angelägenheter. Det är därför jag utan minsta tvekan velat tillstyrka
riksdagen att fullfölja den inslagna vägen och att man skulle
hålla ungefär samma takt som hittills, att män således skulle få rätt
att anordna ytterligare 10 nya ordinarie provinsialläkardistrikt.

Det är därför jag med dessa korta ord vill säga, att jag skulle
känna mig mycket tillfredsställd, om riksdagen på denna punkt ville
följa Kung], Maj:ts förslag i stället för det av utskottet gjorda.

Fröken T a m in: Herr talman! Ärade kammarledamöter!

Med anledning av att statsutskottet här föreslagit en minskning i
avseende på inrättandet av nya provinsialläkardistrikt från tio till
fem, ber jag att få understryka, vad herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet här nyss yttrat, och påpeka de svårigheter, som
råda på landsbygden i avseende på läkarvården. Det är allmänt
känt, hur många extra provinsialläkardistrikt som för närvarande
stå lediga utan möjlighet att bli besatta. Och detta har till följd,
att stora delar av befolkningen på grund av avstånd och kostnader
inte ha råd att få den läkarvård, som de behöva. Då den annars
så viktiga sparsamhetssynpunkten här lämpligen borde kunna vika
för större värden, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr vice talman! Det är

naturligt, att man kan se denna fråga från olika synvinklar. När
jag hörde herr statsrådet och sedermera fröken Tamm, som se saken
från en synvinkel, från vilken vi på avdelningen icke enbart betraktat
frågan, anser jag mig nödsakad framhålla, att det icke är
någon fras, det som säges om de tröstlösa förhållandena i Norrland,
när det gäller att besätta de ifrågavarande provinsialläkartjänsterna.
Jag är hemma i Skåne och skulle jag se på södra Sveriges
intressen, skulle jag naturligtvis utan betänkande följa statsrådet
i denna fråga.

Herr statsrådet nämnde, att man beträffande Norrland nog
skulle få tillgripa andra åtgärder. Ja, man har tillgripit åtskilliga
sådana; jag vet icke vad man nu tänker tillgripa. Utskottet har
icke haft sig bekant, att man i det fallet hade något särskilt nytt
i sikte. Det uppgavs alldeles bestämt inom avdelningen, att man
var på det klara med, att om ett extra provinsialläkardistrikt i
södra eller mellersta Sverige skulle förvandlas till ordinarie distrikt,
så komme icke den extra provinsialläkaren att innan detta skedde

Nr 2L 44

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. söka ordinarie distrikt i Norrland, även om det kunde dröja ett eller
''/ZÉåharToch annat ar med denna omläggning. Han föredrar nämligen att stanna
provinsial- tvär i södra eller mellersta Sverige. Jag tror icke, att herr statsråläkare.
det bör bagatellisera statsutskottets uttalande. Ty det är väl ändå
(Forte.) ett faktum att, om de läkare som ägna sig åt denna tjänst få klart
för sig, att det är något alldeles överhängande med nya ordinarie
provinsialläkardistrikt nere i landet, det skulle bli endast en from
önskan att få de där 17 provinsialläkardistrikten i Norrland besatta.

Jag vill ge herr statsrådet rätt däruti, att man icke får se frågan
om sjukvården ur vanlig sparsamhetssynpunkt, och för egen del
— jag kan icke svara för mer än mig själv — har jag icke sett
frågan ur sparsamhetssynpunkten utan tvärtom just från synpunkten
av dess betydelse för sjukvården. Det har nu åtskilliga år från
Norrland bittert klagats över, att det är alldeles omöjligt att få
distrikten besatta. När jag gör en jämförelse mellan förhållandena
i Norrland och de i södra och mellersta Sverige, varom fröken
Tamm yttrade sig, där ett extra provinsialläkardistrikt är större
än vad det ordinarie distriktet skulle vara, så får jag verkligen säga:
vad spelar en sådan skillnad för roll. Om vi hava något sinne för
jämförelser, så få vi medgiva, att vi icke precis äro fallna i sjön,
när det gäller läkarvården i södra och mellersta Sverige. Man får
väl ändå först se till att man får de värsta missförhållandena i
Norrland avhjälpta, i någon mån åtminstone. Det förefaller mig
vara det viktigaste.

Sedan är det en annan sak, att vi ej ställt oss helt och hållet
oförstående gentemot Kungl. Maj:ts proposition. Vi hava gått
med på de fem distrikten. Nå, vad säger det? Jo, det säger naturligtvis
att det kommer att taga något längre tid, innan denna plan
på provinsialläkardistrikts inrättande hinner att genomföras. Men
vi hava tyckt, att även då Norrland borde kunna få vara med en
smula. Detta har varit den uppfattning, som gjort sig gällande
hos niig, och jag tycker verkligen, att de skäl jag anfört kunna allvarligt
övervägas.

Nu säges det möjliger från Kungl. Maj:t, att, då vi föreslagit
endast fem nya provinsi alläkartjänster för år 1923, vi därmed
underkänt Kungl. Majrts förslag. Men jag tycker icke, att det är
precis så, att vi ha på något sätt underkänt Kungl. Maj:ts synpunkt
i denna fråga. Vi hava tyckt, att vid genomförandet av
planen det kunde göras en liten förskjutning från södra och mellersta
Sverige till Norrland, så att det kunde bli något bättre förhållanden
i den störa delen av vårt land. Om man tager förhållandena i hela
landet i betraktande och vill skipa något så när rättvisa på alla håll,
så äger nog den uppfattningen berättigande.

Med denna uppfattning ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr vice talman! Fastän jag

i statsutskottet icke reserverat mig, torde jag ha rätt att meddela, att

Onsdugen den 22 mars, f. m.

40 Nr 21.

jag vänt mig mot den motivering, som från tredje avdelningen iöre- för/jtfn9ovin
slogs i utskottets plenum. Att jag det oaktat böjde mig för det för- l^ii^bir^ork
slag, som avdelningen kommit till, berodde på den omständigheten, provinsialatt
vi överallt måst se till att bringa ned icke för ögonblicket absolut läkare.

oundgängliga utgifter, med undantag för sådana utgifter, där vi (Korta.)

på förhand äro bundna genom riksdagens tidigare beslut.

Nu är det självklart, att jag, som i likhet med en annan kammarledamot
hade äran att vara med i den kommitté, som ursprungligen
utarbetat planen till förevarande förslag, har haft all anledning att
gå in för Kungi. Maj :ts proposition, som innebär i stort sett ett fullföljande
av nyssnämnda plan.

Det är så, att vi få icke bortse ifrån denna uppdelning i extra
och ordinarie provinsialläkare och de olika sätten för dessas avlönande.
Avlöningen till de ordinarie bestrides direkt med statsmedel;
avlöningen till de extra utgår mer eller mindre direkt från landsting
eller läkar distrikt. Detta kan ju sägas innebära en oegentlighet.

Men det är även en annan sak: man bör, synes det mig, försöka
främja tillkomsten av så många ordinarie provinsialläkartjänster
som möjligt för att sätta läkartillgången på landsbygden i rimlig
proportion till städernas. Det är på det sättet, säga vad man säga
vill, att läkarna flytta inte gärna ut på landsbygden, och man måste
följaktligen för att få kvalificerade krafter dit se till att allt vad
göras kan göres, för att landsbygden må kunna upptaga konkurrens
med städerna om läkarna. Som det nu är, hava de i städerna praktiserande
läkarna betydligt större förmåner än landsbygdens, och de
vinna dessa förmåner på ett bekväinare samt mindre kroppsligt och
andligt slitande sätt än provinsialläkarna.

Jag ansluter mig alltså till utskottets förslag endast och allenast
i den förhoppningen, att det här lilla avsteget nu är ett tillfälligt
avsteg, som det bör vara Kungl. Maj :t angeläget att så snart som
möjligt rätta till för att få läkarfrågan i sin helhet ordnad för rikets
landsbygd.

Som saken nu ligger har jag, herr talman, oaktat jag har den syn
på saken, som jag redogjort för, ingenting annat att göra än att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr O 1 s s o n i Ramsta: Herr talman, mina damer och herrar!

Den föregående talaren sade, att det här var ett tillfälligt avsteg från
den plan, som 1916 års provinsialläkardistriktskommitté uppgiort
och som förra årets riksdag behandlade. Ett tillfälligt avsteg, ja,
det är just det bedrövliga, att vi skola få bevittna, att statsutskottet
försöker bryta sönder den plan, som framlades för riksdagen förra
året och som riksdagen gick in för att söka fullfölja.

Det är ju så, att landsbygdens behov av läkare, är synnerligen
stort. Vi ha en del extra provinsialläkardistrikt i mellersta och
södra delarna av landet som stå obesatta, och det ingår också i den
här planen, bland annat, inrättande av. ett nytt provinsialläkardistrikt,
i vilket min hemsocken skulle bliva en del. Eloda kommun

Nr 21. 46

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Ang. tillhör Vingåkers distrikt, och vi ha fyra mil till den plats där prosialläIcareVoch
vinsialläkaren bor. Vi ha haft epidemier där under de senare åren,
provincial■ och det har hänt, att vi icke kunnat få dit provinsialläkaren förrän
läkare. två eller tre dagar, efter sedan kommunalnämndsordföranden ringt
(Forts.) efter honom. Vi ha nu haft förhoppning att få en provinsialläkare i
Valla, och man har där uppfört en bostad till honom, som är i ordning
att tagas i bruk, men som man icke kan räkna på att hyra ut till
någon annan än provinsialläkaren. Den är färdig, fin och proper, och
socknen har fått ikläda sig dryga kostnader för den. Vi ha t. o. m.
tänkt göra så stora uppoffringar, så att vi där skulle kunna anställa
en praktiserande läkare. Men på grund av dyrtiden ha läkarna måst
stegra sina fordringar på inkomster, så att det befanns omöjligt för
kommunen att anställa en praktiserande läkare.

Jag vill vördsamt vädja till kammaren, när det gäller en så viktig
fråga för vår landsbygd som denna och det endast rör sig om ett
jämförelsevis litet belopp, om icke kammaren skulle kunna hehjärta
nödvändigheten av att fullfölja 1916 års provinsialläkardistriktskommittés
förslag och inrätta de nya distrikt, som här begäras av riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till vad regeringen i
denna punkt föreslagit.

I detta yttrande instämde herrar Sehlin, Nilsson i Antnäs och
Johansson i Edsbyn.

Herr Janssoni Edsbäcken: Herr talman! I likhet med fröken
Tamm och herr Olsson i Ramsta beklagar också jag, att statsutskottet
nödgats frångå Kungl. Maj:ts förslag i denna sak. Jag trodde,
då vi förlidet år behandlade frågan i riksdagen och gingo med i huvudsak
på det förslag, kommittén hade framlagt, att denna fråga
skulle ordnas i en följd framåt. Nu är det emellertid sönderbrutet,
och det kommer att dröja en avsevärd tid, innan dessa distrikt, som
varit påtänkta, kunna besättas av ordinarie provinsialläkare.

Jag tänkte icke, jag skulle våga framställa ett yrkande om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, då statsutskottet var enigt, men eftersom
nu fröken Tamm och även herr Olsson i Ramsta dristat sig till det,
så skall jag förena mig i deras jakande.

Det är väl kanske sannolikt, att icke kammaren gentemot ett
enhälligt statsutskott här kan följa Kungl. Maj :t, och skulle så ske,
skulle jag, medan jag har ordet, vilja framställa en varm vädjan till
herr socialministern att i ett avseende tänka på Värmland. Det förhåller
sig nämligen så, att för den händelse vi fått dessa tio nya
distrikt, som varit föreslagna, så hade med största sannolikhet Charlottenbergs
distrikt blivit tillsatt med ordinarie läkare. Vi förstå,
att det är en synnerligen viktig plats. Den ligger vid gränsen, och
man har där att befara epidemier utifrån. Det är därför en plats,
som i första rummet bör komma i fråga. Nu ha de där en extra
läkare, som befolkningen tycker synnerligen mycket om och vill behålla.
Men man kan icke med säkerhet förutse, att detta distrikt blir

Onsdagen den 22 mars, f. in.

47 Nr 21.

ordinarie, eftersom riksdagen antagligen kommer att pruta ned an- An9- ,
talet till fem. Medicinalstyrelsen har även satt honom i första förslagsrummet
till annan plats, och invånarna där äro alldeles över sig provinsialgivna,
om de skola mista sin högt avhållne läkare. De ha t. o. m. läkare.
velat, att jag skulle söka utverka medicinalstyrelsens löfte om att (Forts.)
Charlottenberg skulle komma med bland dessa fem distrikt, för den
händelse riksdagen icke går med på mer än detta antal. Därför skulle
jag vilja rikta en varm vädjan till herr socialministern, att när dessa
fem distrikt skola fördelas Charlottenberg såsom gränsdistrikt måtte
i första hand komma i åtanke.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr O s b e r g: Herr talman! Jag tror, att i detta fall har statsutskottets
sparsamhetsnit gått för långt. Det är ju nämligen så, att
vi ha icke brist på läkare i landet, utan felet ligger däri, att man
icke kan få dem placerade där de i stort sett behövas. Städerna och
i synnerhet storstäderna ha vanligen överflöd på läkare, och stora
delar av vårt land ha brist därpå. Många platser kunna icke ensbesättas.
Det har visserligen vidtagits tillfälliga anordningar, men
det är dock mycket övrigt att önska i det avseendet. Man talar här
så varmt om att man skall göra allt för att icke landsbygden avfolkas,
men kan man verkligen fordra, att folk skall trivas i de stora
vidderna, om de icke ha den förmånen, i likhet med andra, som bo
bättre till, att få en ordentlig läkarvård?

Som herr Anderson i Bistock nämnde, har man ju i den utredning,
som föregått det här förslaget, ställt sig på den bogen, att man
måste i största möjliga utsträckning inrätta ordinarie distrikt, därför
att man skulle få dessa förhållanden bättre stabiliserade och få
distrikten besatta. Och ju fortare vi kunna komma fram dit, mina
damer och herrar, ju lyckligare är det för folket. Jag tror icke man
indirekt gör någon besparing här. Detta skulle synbarligen vara en
direkt besparing. Men huvudsaken är väl, att vi ömma för dem,
som bo borta i de stora vidderna och icke på något sätt kunna skaffa
sig den nödtorftiga läkarvården. Jag hoppas verkligen, mina damer
och herrar, att vi följa socialministerns vädjan i detta fall och gå
emot statsutskottet. Det är verkligen ingen olycka skedd, om så
sker, och det belopp, det här rör sig om, tror jag blir väl använda
pengar.

Jag skall, herr talman, icke säga mer i denna fråga, men jag skall
liksom föregående talare vädja till kammaren att följa Kungl. Maj :t
i den föreliggande punkten.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det är med stort

nöje, som jag hört lantmannarepresentanternas yttranden här i dag.
När vi förberedande behandlade denna fråga på avdelningen, så var
jag, trots att jag är stadsrepresentant, ensam om att förfäkta den me -

Nr 21. 48

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

förste provinsialläkare
och
provinsialläkare.

(Forts.)

ningen, att vi skulle tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Men då restes
motstånd från de representanter, som voro från landsbygden. Huruvida
de både rätt eller icke, skall jag icke tillåta mig att här fälla
något omdöme om, men jag fann mig nödsakad inför de argument,
som framhöllos från deras sida, att böja mig för den, enligt den uppfattning
jag då fick, enhälliga mening, som förefanns.

Nu är ju saken den, att det är mycket bra att inrätta nya distrikt,
men å andra sidan kan jag för min del icke alldeles frånse, att det
är också lika nödvändigt att tillse, att det finns någon, som är villig
att söka dessa provinsialläkardistrikt. Det var också av den orsaken,
som jag ansåg, det icke lönade mödan att gå fram med en reservation.
Men det ber jag att få säga kammarens ledamöter, att är det
så, att andra kammaren finner sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
kommer jag för min del icke att känna mig det allra ringaste
besviken.

Jag tillåter mig, herr talman, icke att framställa något yrkande.
Jag har endast velat anföra min avvikande mening i den här frågan
gent emot mina kamrater på avdelningen och i utskottet.

Herr H a m r i n: Herr talman! Jag tänkte, då jag begärde ordet,
att jag skulle efterlysa de verkliga skälen, som ligga bakom
statsutskottets avstyrkande hemställan. Ty de skäl, som blivit förebragta
i utlåtandet, kunna näppeligen vara av den styrka, att man
därför skulle här avvika från Kungl. Maj:ts proposition.

Nu antydde den föregående ärade talaren, att han hade böjt sig för
de argument, som framförts i statsutskottet. Jag hade för min del
icke tillfälle att vara närvarande vid det sammanträdet. Men vi
fingo icke heller av herr Janssons anförande något grepp om, vilka
motiv som här verkligen förelågo. Av handlingarna framgår ju
att genom att åberopa, vad riksdagen uttalade förra året — och vilket
återfinnes på sidan 49 i utlåtandet — att »med hänsyn till det
rådande finansiella läget torde man dock på detta område tills vidare
böra framgå med den största varsamhet», åtminstone antydes det i
denna motivering, att riksdagen borde förfara synerligen varsamt.
När man nu emellertid vänder bladet och finner, att denna besparing
stannar vid ett par tusen kronor, då kommer man att erinra
sig det gamla ordspråket, att snålheten bedrar visheten. Ty det är
dock av vikt att i främsta rummet tillgodose sådana krav, som här
föreligga.

Vad beträffar det andra skälet, som även herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet anmärkningsvis erinrade om, att man
genom att inskränka antalet nya distrikt skulle kunna få möjlighet
att besätta de vakanta platserna i Norrland, så undrar jag, om man
på allvar kan göra det gällande. Jag har ju icke så stor kännedom
om dessa förhållanden i Norrland, men jag har dock under de
senaste åren vistats två somrar i lappmarken, och där fått ett starkt
intryck av, att man icke genom att ej tillsätta provinsialläkartjänster
här nere hjälper till att besätta de 17 vakanta platserna där uppe.
Om det vore så, att alla läkare vore hänvisade till statstjänster, då

Onsdagen den 22 murs, f. in.

49 Nr 21.

skulle man kunna göra gällande den satsen. Men läkarna ha ju Anff■ .
möjlighet att, som också de flesta göra, ägna sig åt enskild praktik.
Nej, förhållandena i övre Norrland äro nog så säregna, att be- provinsialsättandet
av de vakanta platserna där stöter på, jag skulle vilja saga, läkare.
oöverstigliga svårigheter, så länge man icke vidtager några särskilda (Forts.)
åtgärder och bereder ännu större förmåner åt de läkare, som där
skola anställas. Och för övrigt vågar jag erinra om, att man får
nog överväga den tanken, som blivit väckt förut i riksdagen och som
här debatterats, att enda utvägen är att genom någon slags tvångskommendering
få läkarbristen i övre Norrland tillgodosedd.

Allt nog, jag menar, herr talman, att med de skäl, som här föreligga,
kan jag icke finna, att det är något orimligt att kräva, att
andra kammaren, bortsett från att ett enhälligt utskott står bakom
framställningen, ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag, till vilket
jag sålunda ber att få yrka bifall.

Herr Lundén: Herr talman! Jag har i detta ärende framlämnat
en motion, som går ut på, att ett provinsialläkardistrikt skulle
inrättas i Mullsjö i Skaraborgs län, som är ganska vanlottat på läkare.
Jag vill icke här närmare utveckla behovet härav; det framgår
av vad som anförts i min motion. Men jag vill säga, att jag
anser, att om provinsialläkardistriktskommitténs förslag skulle vinna
gillande, skulle det medföra en orättvisa gentemot vissa platser.

Jag tänker på t. ex. förhållandena i Stockholms län, som blivit tilldelat
ett större antal provinsialläkardistrikt, trots att folkmängd och
areal där är mindre än i Skaraborgs län. Jag vill endast påpeka detta
förhållande, som gör sig gällande, utan att i sak ha något särskilt
yrkande. Dock vill jag uttala den förhoppningen, att vid. inrättandet
av provinsialläkardistrikt den plats i Skaraborgs län, vilken, som
jag i min motion framhållit, är i stort behov av läkare, må komma
i åtanke.

Herr O 1 s s o n i Kullenbergstorp: Herr talman! Den diskussion,
som ägt rum, sedan jag besvarade herr statsrådets första anförande,
har nogsamt visat, att ännu i våra dagar finns nog detsamma, som
det rörde sig om i Peter Jönssons i Träslända bekanta uttryck: »ty
där bor jag». Det har ju alldeles öppet diskuterats här och sagts,
att om statsutskottets förslag skulle gå igenom, så rekommenderar
man ändå sin särskilda plats i benägen åtanke bland de fem platser,
som utskottet gått med på. Ja, det är klart, att om var och en.ser
saken från sin egen synvinkel, att den plats, där han bor, behöver
bliva innesluten i ett provinsialläkardistrikt, då skall man ovillkorligen
gå med på Kungl. Maj:ts förslag. Nu kan jag trösta .kammarens
ledamöter med, att jag själv bor i ett extra provinsialläkardistrikt
och icke i ett ordinarie. Således har jag icke mitt på det torra
heller. Men det har icke hindrat mig från att se frågan, mera i stort..

När man talar om, att det skall göras utomordentliga ansträngningar
för att få besatta de där distrikten i Norrland, så har det
ännu icke framkommit någonting, som, sa vitt jag kan se, har löst

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 21. 4

Nr 21. 50

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. (Jet problemet. Man får räkna med läkare som med andra männisZuålMr^och
skor; om. de ha utsikt att om ett eller annat år få ett provinsialläkarprovinsial-
distrikt i mellersta eller södra Sverige, då betvivlar jag sannerligen.
läkare. att de söka sig till ett distrikt i Norrland.

(Forte.) Det var verkligen att beklaga, att icke herr Hamrin som supple ant

i statsutskottet föredrog att få klarhet om statsutskottets
skäl på den vägen, ty då hade det gått betydligt vigare, och
något inlägg i diskussionen här i kammaren hade icke behövt
förekomma från herr Hamrins sida, om han funnit de skäl,
som där åberopades, vara bärande. Då man så starkt har strukit
under och sagt, att utskottets förslag innebär ett sönderbrytande av
den plan, som riksdagen gått in på, så bestrider jag det på det allra
bestämdaste. Men det kan hända, att man får skjuta litet grand på
saken, låta några år gå, innan man får den planen helt och fullt
genomförd. Det är väl icke detsamma som ett sönderbrytande. Och
lika litet som en del talare tycka att här anförts skäl, varför man
skulle gå med på utskottets förslag, lika litet tycker jag, att det
har framkommit några skäl från talarnas sida, som vänt sig mot
utskottet. Man skulle kunna tala om ett sönderbrytande, om vi hade
föreslagit att stryka alla de tio platserna, men så ha vi ju icke gjort.
Jag tror det räcker med de fem. Och kan man sedan hjälpa till
med något ytterligare i Norrland, då tror jag, att man tagit ett
gott tag för tiden intill andra halvåret 1923.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen Ha milton: Herr talman! Även
jag ber att få draga mitt strå till stacken för att understödja Kungl.
Maj:ts proposition. Jag håller nämligen före, att skälen för att
rubba det uppgjorda förslaget till upprättande av provinsialläkardistrikt
i landet skola vara ytterst starka, om man verkligen skall
låta det förslaget falla eller ens fördröja dess förverkligande.

Här har sagts, att det finns inga skäl för bifall till Kungl.
Majrts förslag. Ja, skälet är talande, nämligen att i vissa delar
av vårt land är det icke så ställt med läkarvården, som det borde
vara, och det är just i de avlägsnare delarna i mellersta Sverige eller
sådana delar av landet, där den enskilde läkaren i allmänhet icke
vill bosätta sig, därför att det icke lönar sig för honom. Det är till
dessa trakter, som provinsialläkare måste gå och även utöva sin läkarverksamhet
efter en fastställd taxa.

Nu säger man, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle
fördröja tillsättandet av de vakanta platserna i Norrland. Nej, jag
tror det icke. Säkerligen är det helt andra orsaker, som göra, att
läkarna icke vilja resa till Norrland, och jag tror, att i fall man skall
få tillräckligt med läkare därstädes, så blir det ingen annan råd än
att öka lönen åt dem för att hjälpa dem att kunna leva under omständigheter,
som äro synnerligen svåra.

Man har också åberopat den finansiella situationen som skäl för
bifall till utskottets förslag, och jag erkänner, att detta skäl är talande
i denna stund. Men då det gäller ett litet anslag som detta,

Onsdagen den 22 mars, f. in.

51 Nr 21.

tror jag man måste låta sparsamheten vika undan för kravet från u™3ovin
de orter, där läkarbehovet är störst. _ sialläkare och

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts för- provinsialslag.
läkare.

(Varu.)

Häruti instämde herrar Hage och Bäckström.

Herr Öberg: Herr talman! Då jag tänker på, huru förhållandena
där uppe i vår norrländska bygd äro säregna, ja, synnerligen
säregna gentemot andra delar av vårt land, och den vidsträckthet, som
där förekommer och de stora avstånden, som envar måste liksom bekämpa,
när han skall söka sig fram till läkare för att få hjälp, då
blir det, herr talman, en bjudande plikt för mig som norrlandsrepresentant
att söka medverka till att få fram största möjliga antal läkare
och bästa läkarvård där uppe i obygderna. Ty som förhållandena
nu äro, är det icke försvarbart enligt min mening att icke åtgöra
åtminstone vad som här ifrågasättes, nämligen ett bifall till
Kungl. Maj :ts förslag. I Norrland är det som bekant icke bara 4-milsavstånd till en läkare, utan man får färdas 14 ä 15 mil och därutöver,
innan man når fram till den, som man vill ha hjälp av. Enbart
denna omständighet bör väga rätt så tungt, när man ställer sig
i valet mellan Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.

Visserligen är det lovligt och vackert att spara med statens medel
så mycket som möjligt, men det bör enligt min uppfattning vara
en viss åtskillnad vid sparandet, huru man förfar, när man realiserar
den vackra satsen. Ty när det gäller att vårda sig om människomaterialet
och åtgärder för att upphälpa hälsan, då den har brustit, så
får man enligt min uppfattning icke vara njugg, då får man icke vara
sparsam, utan man måste göra vad som göras kan för att nå det
syftet så fort och så långt som möjligt.

En av de förnämsta orsakerna till, att de redan beslutade provinsialläkardistrikten
icke blivit besatta, på sätt som önskvärt varit,
är efter min mening — jag kommer återigen till de norrländska
förhållandena med avseende på väglängd och areal — att distrikten
däruppe ha gjorts för stora, så att vederbörande innehavare icke ser
något särdeles begärligt att där uppe bosätta sig och kunna där utföra
den stora gärning, som en läkare har att utföra, utan många
gånger drager sig för att fara dit, därför att avstånden äro för störa,
distrikten för vidsträckta. Det ena och det andra förhållandet gör
det icke så inbjudande som på andra ställen.

Det skulle därför säkerligen för många i norrlandsbygden kännas
som en besvikelse, om icke Kungl. Maj:ts förslag i denna sak
kunde vinna kammarens bifall. Och då jag tycker mig ha kunnat
spåra en rätt så stor välvilja för detta Norrlands och även andra
landsdelars behov i de uttalanden, som här gjorts, tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning.

Med herr Öberg förenade sig herrar Vennerström och Svensson
i Skönsberg.

Kr 21. 52

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

förste provinsialläkare
och
provinsialläkare.

(Forts.)

Herr Osberg: Herr talman! Jag blev erinrad av herr Anderson
i Råstock om att jag står antecknad som närvarande i utskottet
vid detta ärendes behandling, och det är fullkomligt rätt, när jag
ser efter. Men det är fel av sekreteraren. Jag hade nämligen begärt
att få sitta vid behandlingen av punkt 69.

Medan jag har ordet, ber jag få säga, att det förefaller icke
märkvärdigt, att herr Olsson i Kullenbergstorp, som bor i Skåne, den
tätast befolkade delen av vårt land, tycker, att man här har för stora
anspråk. Men jag är säker om, att hade herr Olsson bott i de trakter,
där man har svårigheter att få läkarvård, så skulle han med sin
stora förmåga ha slagit på den andra strängen av detta spörsmål.

Jag vill nu också säga, herr talman, att trots att provinsialläkarkommittén
har föreslagit en mångfald åtgärder, medicinalstyrelsen
har följt desamma liksom Kungl. Maj:t och även riksdagen, så har
det ännu icke visat sig vara tillfyllest. Jag menar således, att man
från det håll, där man anser, att man gjort för mycket, icke skall
tro, att det icke här behöver vidtagas några ytterligare åtgärder. Här
återstår, herr Olsson i Kullenbergstorp, mycket mer att göra, innan
det blir något så när tillfredsställande förhållanden på landsbygden i
förevarande avseende. Och jag hoppas verkligen, att man icke giver
sig till tåls i riksdagen, förrän man får det så ställt, att man kan
säga, att vi ha i hela Sveriges land en nöjaktig läkarvård.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Jag begärde ordet,
när herr Olsson i Kullenbergstorp citerade Jönssons i Träslända
uttryck. Jag vill säga, att med det jag yttrade om behovet av ordinaire
provinsialläkardistrikt i Värmland och Charlottenberg, var
det så långt ifrån, att det avsåg något eget lokalintresse, enär jag är
i den lyckliga omständigheten, att jag bor icke mer än 6 å 7 kilometer
från en stad, där det finns både provinsialläkare, stadsläkare
och lasarettsläkare. Den plats jag nämnde är belägen mycket, mycket
långt hemifrån. Det var således icke ur lokalsynpunkt, som jag
yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag, utan det var helt och hållet
ur behovssynpunkt på en annan plats, där behovet är stort.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Då votering emellertid begärdes av herr Olsson i Kullenbergstorp,
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller det av Kungl. Maj :t framlagda
förslag, som behandlats under punkten 67 i statsutskottets utlåtande
nr 5 A, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen deu 22 mara, f. in

53 Nr 21.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berör- .

förste pruvtn da

punkt. sialläkare och

Voteringen utvisade 135 ja mot 60 nej, vadan kammaren bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. (Furu)

Punkten 68.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten 69, angående anskaffande av bostäder Ang. bostäder
åt vissa provinsialläkare på landsbygden. Ordet begärdes därvid av ^,-^aUäkare

d landsbygden.

Herr O s b e r g, som anförde: Herr talman! Jag har väckt en
motion, vari jag yrkat ändring av det beslut, som riksdagen fattade
i fjol angående statsbidrag till uppförande av provinsialläkarbostäder.
Som herrarna veta, var detta beslut avfattat sa, att landstingen
skulle kunna begära att i statsbidrag erhålla en tredjedel av de egentliga
byggnadskostnaderna, dock ej i något fall mer än 30,000 kronor.

Detta var ju en stark frammarsch, kan man säga, i riktning mot att
få till stånd provinsialläkarbostäder i bygderna. Men^det har visat
sig, att landstingen i stor utsträckning ställa sig oförstående till denna
tankegång. När man kommer till landstingen, börjar sockenpolitiken
att göra sig gällande, och då är det slut med hela denna tankegång,
som gjort sig gällande både inom provinsialläkar kommittén och
medicinalstyrelsen samt hos Kungl. Maj:t och riksdagen.^ Då säger
man från de distrikts sida, som redan hava sin bostadsfråga ordnad
på lämpligt sätt: vi hava tillgodosett detta spörsmål på egen hand,
och det få ni också göra; det tillkommer icke hela landstingsområdet
att taga befattning med ett sådant spörsmål. Man kan ju resonera
så, men i alla fall är det i längden ohållbart. Vi hava nämligen
sådana distrikt, som äro svaga i ekonomiskt avseende och icke
kunna trots detta statsbidrag åstadkomma en provinsialläkarbostad.

Missförhållandet ligger däri, att hela distriktet icke kan åläggas
deltaga i kostnaderna utan att det till sist blir den kommun, i vilken
läkaren skall vara bosatt, som får ikläda sig kostnaden. Jag kan anföra
ett exempel från Göteborgs och Bohus län. Där gjorde Sotenäs
distrikt framställning till landstinget om bidrag till en tredjedel av
byggnadskostnaderna, men landstinget sade nej, och det blev intet resultat.
Nu finnes det många liknande fall, där distrikten på grund
av det tryckta ekonomiska läget icke kunna på egen hand endast med
hjälp av de statsmedel, som kunna erhållas, åstadkomma några
byggen.

Jag har nu tänkt mig att få till stånd den ändringen i författningen,
att i vissa ömmande undantagsfall skulle kunna beviljas belopp
ända upp till hälften av byggnadskostnaderna, dock ej överstigande
30,000 kronor, detta skulle innebära en avsevärd hjälp på
grund av fallande byggnadskostnad, sedan riksdagen fattade sitt beslut,
i enlighet med vad som nu gäller. Nu har utskottet sagt, att
det icke vill gå med på denna framställning, därför att beslutet fat -

Nr 21. 54

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang. bostäder tats så sent som i fjol, och man vill hava tid på sig att se, hur det
rinskMkare verkar. Jag kan naturligtvis icke säga så mycket mot utskottets
älandsbygden, ståndpunkt, men jag vill dock ha sagt här, att jag verkligen hoppas,
(Forts.) att därest landstingen framdeles som hittills ställa sig oförstående till
detta spörsmål, man måste komma fram med förslag till riksdagen,
gående ut på antingen att man ålägger landstingen att deltaga i byggnadskostnaderna
eller vad jag nu föreslagit, d. v. s. en höjning av beloppet
till hälften av byggnadskostnaderna med viss inskränkning.

Som saken ligger, herr talman, tjänar det intet till att göra något
yrkande. Men jag vill hava gjort dessa erinringar och hoppas,
som sagt, att man i framtiden skall vinna bättre förståelse för detta
viktiga spörsmål. Vi voro i provinsialläkarkommittén överens om
att, hur man än försöker ordna med andra fördelar och förmåner, så
hjälper det icke, med mindre man kan skaffa provinsialläkarna ordentliga
bostäder. Man kan ju förstå, att de icke kunna vara nöjda
med att bo i fiskarstugor och dylikt, utan att de ha anspråk, som gå
vida därutöver. Det kanske i stort sett just är läkarnas fruar, som
äro orsaken till att provinsialläkartjänsterna stå vakanta i så många
distrikt, där bostadsförhållandena äro dåliga. De äro ju i flesta fall
vana vid bättre förhållanden, och då må ju ingen förmena dem, att
när de skola bo i trista bygder, de åtminstone vilja hava den fördelen
att bo i ordentliga bostäder.

Jag har som sagt intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Vid nu skedd föredragning av punkten 70, angående provisoriska
lönetillägg åt förste provinsialläkare och provinsialläkare, yttrade

Herr Janssoni Falun: Herr talman! Med hänsyn till det beslut
kammaren nyss fattat under punkt 67, hemställer jag om bifall
till Kungl. Majrts förslag även på denna punkt. Det är en konsekvens
av det förut fattade beslutet. Det av utskottet föreslagna anslaget
skulle alltså komma att höjas med 2,500 kronor.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen därå framställd
proposition biföll kammaren Kungl. Majrts framställning i ämnet.

Punkterna 71—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75, angående bidrag till extra provinsialläkares avlönande
föredrogs härpå; och anförde därvid

Herr Janssoni Falun: Herr talman! Även på denna punkt
blir en ändring nödvändig på grund av kammarens förut fattade beslut.
Här blir det en minskning av 2,500 kronor. Jag ber således
att även bär få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

55 Nr 21.

Onndagen den 22 mars, f. m.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Kungl. Maj:ts i ämnet A^9''-b°ft^T

_ i •• Tl • (K vtoott UTU“

Lades till handlingarna.

Punkterna 77—103.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 104.

Lades till handlingarna.

Punkten 105, angående lindring i mindre bemedlade patienters å Ang: l^tng
landsbygden sjukvårdskostnader. sjutevårdskost Kungl.

Maj :t hade under punkten 106 av förevarande huvud- nadertitel
föreslagit riksdagen att till beredande av bidrag, i enlighet med
av 1918 års lagtima riksdag godkända grunder, för lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader å extra
stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa ett förslagsanslag av
25,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet
till behandling förehaft en till utskottet remitterad, inom andra
kammaren av herr Brännström väckt motion, nr 157, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till beredande av bidrag i enlighet
med vad i motionen föreslagits och i övrigt enligt de av 1918 års
lagtima riksdag godkända grunderna för lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader höja det av Kungl.

Maj:t å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 äskade anslaget
25,000 kr. med 40,000 kr. och således för ändamålet för angivna
tid anvisa ett förhöjt förslagsanslag av 65,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.

Maj :ts förevarande framställning och med avslag å ovanberörda motion,
i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till beredande
av bidrag, i enlighet med av 1918 års lagtima riksdag godkända
grunder, för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa
ett förslagsanslag av 25,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Brännström: Herr talman! Vid behandlingen av

Kungl. Maj :ts föreliggande förslag och utskottets utlåtande i denna
punkt ber jag att få taga kammarens tid i anspråk nagra minuter.

Jag har tillåtit mig väcka en motion, vari jag föreslagit någon
ökning av detta anslag ävensom påpekat, att de villkor, som
nu gälla för utbekommande av bidrag från anslaget, äro av den

gjorda framställning.
Punkten 76.

vinsialläkare
å landsbygden.
(Fort*.)

Nr 21. 56

Oasdagen den 22 mars, f. m.

Ang: beskaffenhet, att de borde ändras. Sedan 1918 har riksdagen be ejulcvlrdskost-

anslag för lindring i mindre bemedlade patienters sjukvårds nader.

kostnader. Detta anslag har för åren 1919, 1920 och 1921 utgått
(Forts.) med 230,000 kronor. När anslaget först beviljades, mottogs det

av dem, som bo i avlägsna landsändar, med synnerligen stor till fredsställelse,

och man hoppades att få en välbehövlig lättnad i de
svåra förhållanden, som råda i sådana trakter, där man på grund
av kostnaderna mången gång underlåter att i tid söka läkare, vilket
kanske ofta medför, att människoliv gå förlorade. Denna statsmakternas
åtgärd i syfte att lindra de mindre bemedlade patienternas
sjukvårdskostnader mottogs som sagt med synnerligen stor
tillfredsställelse. _ Sedan emellertid villkoren för utbekommande av
dylikt bidrag blivit kända, utbyttes denna tillfredsställelse mot en
allmän besvikelse, och det har ju också visat sig, att av detta rätt
så rundliga anslag har på grund av bestämmelserna rörande utbekommande
av bidrag endast en obetydlig del kommit till användning.
Det högsta belopp, som något år kommit till användning, angives
vara 3,347 kronor -— det var under 1920 —• och under det första
året, som detta anslag förefanns, utgick ett ännu mindre belopp.
Det bör ju stå klart för en var, att när ett anslag till så betydande
belopp användes i så liten utsträckning, måste det vara något fel
i systemet.

I den motion jag framlämnat tror jag mig ha visat, var felet
ligger. Från anslaget utgår bidrag endast till läkararvodet och
med 4/5 av den del därav, som överstiger 7 kronor. Nu torde det
vara känt för en var, att för den, som bor avlägset från läkare,
är den största och drygaste kostnaden givetvis resekostnaden. Men
för resekostnaden utgår enligt nu gällande villkor intet som helst
bidrag. Det bidrag, som man kan erhålla från detta anslag, är så
relativt litet och obetydligt, att besväret och kostnaden att skaffa
de intyg, som erfordras, avhålla dem, som möjligen kunde vara berättigade
att få ett sådant bidrag, från att söka det. Jag skall
till belysande härav endast anföra ett exempel. Det är ju mycket
vanligt åtminstone efter våra norrländska förhållanden, att man har
tre mil till närmaste läkare. Om man med detta avstånd anlitar läkare,
uppgår kostnaden för själva resan efter den skjutstaxa, som
gäller i Västerbotten, till 31 kronor 50 öre och läkararvodet till
15 ä 17 kronor. Om jag räknar med det billigaste arvodet, nämligen
15 kronor, blir totalkostnaden för ett sådant sjukbesök 46 kronor
50 öre. Av den kostnad, som patienten får vidkännas för ett
sådant sjukbesök, har han, om han skaffar erforderliga bevis för att
han är mindre bemedlad o. s. v., möjlighet att utfå ett belopp av
6 kronor 40 öre. På grund av det besvär, som är förenat härmed,
och när det bidrag, som man har möjlighet att utfå, utgör en så
liten del av det hela som i detta och andra fall, är det ju klart, att
anslaget måste vara ineffektivt.

Jag har därför i min motion pekat på, att man bör även lämna
bidrag till resekostnaden. Jag har tillåtit mig hemställa, att statsbidraget
måtte för sjukbesök på ett avstånd, som överstiger en mil,

Onsdagen den 22 mura, f. m.

57 Nr 21.

få utgå med förslagsvis en tredjedel av såväl resekostnaden som An9; lindring
läkararvodet. Ett sådant steg skulle ju givetvis icke på långt när .
avhjälpa de svåra förhållanden, som råda för dessa avlägset boende 3 nadir.
mindre bemedlade, men det skulle dock hjälpa ett gott stycke ut- (Forts.)
över vad som kan ske med nuvarande villkor. I det fall jag nyss
nämnde eller enligt motionen skulle bidraget kunna utgå med 15
kronor 50 öre.

Om man nu ser på vilka motiv statsutskottet haft för sitt avslagsyrkande,
måste man finna, att de äro rätt så egendomliga. Jag
skulle kunnat förstå statsutskottet, om det sagt, att det av princip
icke vill vara med om att höja ett anslag på enskild motionärs framställning,
men när statsutskottet kommer och säger, att det är meningen,
att medicinalstyrelsen skall utarbeta ett förslag till ny
läkartaxa och att ärendet står i ett sådant oskiljaktigt sammanhang
med denna fråga, att man icke kan frångå de bestämmelser, som nu
gälla, då måste alla, som bo i de avlägsna bygderna, ställa sig synnerligen
frågande, hur deras behov av att få sina sjukvårdskostnader
något förbilligade kan stå i ett sådant samband med provinsialläkartaxan.
Det är en ganska liten tröst för dem, att man på
sådana grunder avslår en framställning om beredande av en för
dem välbehövlig hjälp.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, men jag tycker,
att de förhållanden, som nu råda, uppenbart äro av den beskaffenhet,
att samma statsmakter, som velat räcka dessa mindre bemedlade
patienter på landsbygden en hjälpande hand, samma statsmakter
också, då gällande villkor visat sig vara sådana, att anslaget icke
kunnat användas, måtte se till, att en ändring av villkoren kommer
till stånd, så att anslaget verkligen kan komma att tjäna det därmed
avsedda ändamålet. _ o

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till mm

motion i ämnet.

Herr Jansson i Ealun: Herr talman! Jag hade icke tänkt
taga till orda i denna fråga, men då herr Brännström yrkat bifall
till sin motion, skall jag be att få säga ett par ord.

Nu är det på det viset, att detta beslut icke^ alls är gammalt
utan tämligen nytt. Det har, såvitt jag kan förstå, icke ännu kunnat
bliva bekant hos den stora allmänhet, som har rätt att
använda sig av detta anslag, och därför ha också åtgärder
vidtagits från Kungl. Maj :ts sida för att sprida större kännedom
därom att möjligheter förefinnas att få en viss hjälp ifråga om
läkararvode. Anledningen varför inom utskottet avdelningen tor
närvarande icke ansett det lämpligt att nu inga i någon ny prövning
av denna fråga och besluta nj''a grunder, är dels att hela saken
ännu icke hunnit bli känd eller ens tillämpad i någon större
utsträckning, så att man icke alls känner till huru det kommer att
verka, och dels att det kan vara synnerligen riskabelt att ge sig
in på att ändra förut fastställda grunder, utan att. hava en tillfredsställande
utredning. Jag kan nämligen icke påstå, att herr Brann -

Kr 21. 58

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Angi ms?aing ström.med. ®ln motion på ett par sidor kunnat prestera den utredning,
sjulcvårdskoat- so?1 ä;r nödvändig för att vidtaga den ändring, som här föreslås,
nåder. och vidare har avdelningen inom utskottet icke haft möjlighet att
(Fort*.) fullfölja utredningen och få en mera fyllig sådan, lika litet som
den icke kunnat taga reda på huru konsekvenserna skulle bliva.
Det är huvudsakligen därför, som vi för närvarande ställt oss på
avslag.

Jag är förvissad om att, därest Kungl. Maj:t eller eventuellt
medicinalstyrelsen ägnar denna fråga litet uppmärksamhet och sedan
ett förslag kan inkomma om ändring av grunderna, så att det
hela blår bättre och lämpligare, kommer riksdagen för sitt vidkommande
icke att motsätta sig en ändring. För närvarande anser jag
emellertid, herr talman, att det är både klokt och lämpligt av kammaren
att bifalla utskottets förslag, då jag tror, att det skulle vara
synnerligen olämpligt att nu gå på motionen.

Herr Brännström: Herr talman! Gent emot den siste

ärade talaren vill jag påstå, att det är icke bristande kännedom om
detta anslag, som^ är anledningen till att detsamma icke utnyttjas,
utan såsom jag påvisat är det de därvid fogade omöjliga villkoren,
soin göra, att endast så liten del kunnat utnyttjas, då det allenast
utgått för läkararvodet och icke till resekostnaderna, som ju äro
det väsentliga. Det är detta fel, som trots all upplysning kommer
att kvarstå, och därför har jag velat söka få ändra det.

Beträffande konsekvenserna och påståendet att min utredning
skulle vara bristfällig i den motion, som jag framlagt, vill jag säga,
att om det är så, att min motion skall avslås, därför att den är
kort, tycker jag, att det skälet icke är vidare bärande. Då å andra
sidan det under de senaste åren beviljats anslag å 800,000 kronor,
som icke kommit till användning för därmed avsett ändamål, tycker
jag _ verkligen, att det icke är för mycket begärt om riksdagen
vågar sig på detta, som även åtminstone på sina håll varit avsett
och påyrkats redan från början, nämligen att sådant bidrag även
skulle utgå för resekostnaderna.

Herr talman, jag ber att fortfarande få vidhålla mitt yrkande
om bifall till min motion.

Herr Anderson i Bistock: Herr talman! Den här saken

ligger till på det sättet, att då frågan först kom upp i provinsialläkarkommittén
ansågs det på alla håll, att man verkligen borde
försöka lägga den så, att även kostnader för skjuts kunde inbegripas.
Jag vill emellertid försäkra herrarna, att efter den utredning
rörande den sidan av saken, som vi då funno oss nödsakade att göra,
befanns det icke möjligt att lägga fram ett sådant förslag inför riksdagen
med utsikt att få det att gå igenom; det fanns icke någon
möjlighet att hjälpa dem, som behövde hjälpas. Det fanns ingen
utsikt att då komma fram med detsamma, så krångligt visade det
sig vara att genomföra en kontroll. Då jag nu nämner detta, kanske
herrarna förstå, att det är icke allenast på grund därav att herr

59 Nr 21.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Brännströms motion är så kort, som statsutskottet har avstyrkt bi- Ang. lindring
fall till densamma, utan även därför att, om man verkligen skall 8jukvårdskostgå
in för det nya, som ligger i detta förslag, måste den saken om- nader.

sorgsfullt utredas, så att man vet, vilka konsekvenser man går emot. (Korta.)

Såsom frågan nu ligger, och då utskottet anslutit sig till vad
departementschefen anfört, kan jag icke finna annat än att kammaren
gör klokt i att följa utskottets förslag, vartill jag ber att fa
yrka bifall.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr falmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets
mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr. Brännström,
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 105 av utskottets förevarande utlåtande nr 5 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Brännström i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 143 ja mot 38 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 106—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114.

Lades till handlingarna.

Punkterna 115—117.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118, angående provisoriska åtgärder beträffande sjukvården
inom rikets ödemarksområden, föredrogs nu; och begärdes
ordet därvid av

Fröken W e 11 i n, som yttrade: Herr talman! Jag har givetvis
intet annat yrkande att framställa än om bifall till regeringens och
utskottets hemställan i denna punkt, men jag har begärt ordet med
anledning av ett uttalande, som återfinnes i den Kungl. propositro -

Ang.

sjukvården
inom rikets
ödemarksområden.

Nr 21.

60

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

sjukvården
inom rikets
ödemarksområden.

(Forte.)

nen. På sidan 184 sägs det där, att man har att emotse »ett huvudförslag,
åsyftande vissa permanenta anstalter till förbättrande
av sjukvården inom rikets ödemarksområden». Går man till den
Kungl. kungörelse, som utfärdats i här berörda hänseende, skall
man finna, att det här rör sig om dels inrättande av provisoriska
sjukhärbärgen, dels avlöning åt tillfälliga distriktssköterskor och
samariter, dels även anskaffande samt drift och underhåll av automobiler
och motorbåtar för sjukvårdsändamål, allt inom rikets ödemarksområden.

Jag förstår till fullo att uppskatta värdet av det arbete, som
här har satts i gång med hjälp av svenska Röda korset, så långt
det gäller nödhjälp, men det är just min fruktan för att detta arbete
icke skall hålla sig inom detta område, som har gjort, att jag
här velat besvära med några ord.

I fråga om transportmedlen skall jag be att få säga, att allt,
vad som i den saken kan göras, är av den allra största betydelse,
därför att en hastig transport av sjuka till en plats, där de kunna
få den bästa möjliga hjälp, är A och O, kan man säga, för landsbygdens
befolkning liksom för alla andra. Här talas emellertid
endast om automobiler och motorbåtar, men jag vill påpeka, att de
stora ödemarksområden, som här avses, i allmänhet icke äro försedda
med sådana vägar, att en vanlig sjukautomobil eller ens en
vanlig personautomobil kan komma fram. Jag förmodar därför,
att någon utväg finnes att även använda detta anslag till andra
transportmedel, ty i annat fall tror jag, att det endast skulle innebära
en gåva till hälften.

Sjukhärbärgena hava till uppgift, dels att vara en lokal upptagningsanstalt,
en hallplats på vägen till sjukhusen, dels att tjänstgöra
såsom observationsplatser. Jag har redan sagt, att så länge
det gäller nödhjälp, kan jag för min del icke annat än ge idén med
sjukhärbärgen min fulla anslutning, men de böra endast förekomma
i rena ödemarksområden. Från överstyrelsen för Röda korset
har utsänts en promemoria, i vilken det tydligen ställes i utsikt,
att dessa s. k. sjukhärbärgen även skola anordnas utanför de egentliga:
-ödemarksområdena. Inför en sådan utveckling måste jag
ställa mig mycket tveksam. _ Dessa sjukhärbärgen kunna locka de
patienter som äro i behov av sjukhushjälp att stanna där, antingen för
att vila upp under transporten eller i väntan på att först bliva
undersökta av någon läkare, innan de söka sig in till ett sjukhus.
Detta uppehåll kan emellertid komma att kosta patienten rätt så
mycket. Hastig hjälp är nämligen i många fall dubbel hjälp. Anordnar
man en dylik behaglig uppehållelseort under vägen, kan
det hända, att en sjuk för att få resa mindre tröttsamt kan försitta
en tid, som är av oerhörd betydelse i fråga om hans vård och
möjlighet att tillfriskna.

Det är två uttalanden från läkare, som vi sjuksköterskor alltid
hörde med sorg, och som jag vill säga alltid gav oss en chock.
Det ena var »Det är intet att göra» och det andra heter »För sent».
Det är inför möjligheten att detta i sig själv så goda förslag skulle

61 Nr 21.

Onsdagen den 22 mara, f. m.

kunna utveckla sig i den riktningen, att de sjuka, som uppehållit
sig på ett sådant sjukhärbärge, vid framkomsten till den ort, där
verkligt sakkunnig och god hjälp kan ges dem, skulle mötas av
dessa ord »för sent», som jag har velat uttala de betänkligheter,
som jag här har gjort mig till tolk för.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 119—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133—137.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138.

Lades till handlingarna.

Punkten 139.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Herr statsrådet Lindqvist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 179, angående fortsatt utbyggande av tekniska högskolan;
nr 180, angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisningsanstalter4

nr 186, angående inredning och möblering av nybyggnad för
hantverksskolan i Kristinehamn för blinda;

nr 187, angående pension åt f. d. lärarna vid tekniska skolan i
Stockholm C. H. österberg och P. Malmén samt vaktmästaren vid
samma skola C. G. A. Agrén; .

nr 194, angående inredning och utrustning av tandläkannsti tutets

nya lokaler; och . .

nr 225, angående omorganisation av bergsskolorna i x llipstad

och Falun; . . ..

nr 226, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1922—1923 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat samt åt kontraktprostar och vissa extra ordinarie
präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner;

Ang.

sjukvården
inom rikets
ödemarksområden.

(Forte.''

Nr 21. 62

Onsdagen den 22 mars, f. m.

nr 227, angående vissa bestämmelser rörande pension för t. f.
rektor vid blindundervisningsanstalt;

nr 237, angående nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping; nr

238, angående nybyggnad för de kemiska och fysiska institutionerna
vid Chalmers tekniska institut;

nr 233, angående understöd å allmänna indragningsstaten åt maskinisten
P. E. Engströms änka och minderåriga barn;

nr 199, med förslag till förordning om automobilskatt m. m.;
nr 200, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik ;

nr 203, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 17 § 2,
3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker;

nr 229, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§
i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension;

nr 230, med förslag till förordning angående förbud under viss
tid om införsel till och försäljning inom riket av Öl; och

nr 234, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9
juni 1911 (nr 80), med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa.

Sistnämnda proposition blev på begäran omedelbart remitterad
till bevillningsutskottet.

Övriga propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5 B, angående regleringen
av utgifterna under tilläggsstatens för år 1922 femte huvudtitel,
innefattande anslagen till socialdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4, angående dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor m. fl.

Uti innevarande års proposition med förslag till tilläggsstat för
morskor m. fl. hr 1922 hade Kungl. Maj:t under punkten 4 av femte huvudtiteln
föreslagit riksdagen att till beredande enligt grunder, som av Kungl.
Maj:t närmare bestämdes, av dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor
och vissa av kommun fast anställda barnmorskor med högst 200 kronor
till varje på tilläggsstat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag av
370,000 kronor.

Ang.

dyrtidshjälp åt
distriktsbam -

Ousdagon deri 22 mars, f. in.

63 Nr 21.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till beredande av dyr- , ål

tidshjälp åt distriktsbarnmorskor och vissa av kommun fast anställda frillebarn■
barnmorskor med högst 150 kronor till varje på tilläggsstat för år morskar m.fl
1922 anvisa ett förslagsanslag av 280,000 kronor. (Forts.)

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:

Herr talman! Jag yttrade, då debatten om denna huvudtitel började,
att jag särskilt på en punkt icke kunde följa statsutskottets
förslag beträffande de olika anslagskraven, och det är just den
punkt, som nu har föredragits och som gäller dyrtidstillägg åt
■distriktsbarnmorskor in. fl.

Dyrtidstillägg till distriktsbarnmorskor och vissa av kommunerna
fast anställda barnmorskor har hittills utgått med högst
200 kronor för år. Statsutskottet föreslår nu, att detta belopp måtte
sänkas till 150 kronor. Med den sparsamhet, som i övrigt gör
sig gällande, och särskilt med hänsyn till den nedsättning av dyrtidstilläggen,
som nu sker automatiskt, förefaller det ju, som om
statsutskottet skulle stå på den säkra sidan, när det formulerat sitt
yrkande på detta sätt.

Jag tror emellertid, att man beträtt en alldeles oriktig väg,
när man går in för att knappa av ersättningen till en grupp av befattningshavare,
som redan såsom distriktsbarnmorskorna hava så
låga inkomster. Yi skola betänka, att detta är ett dyrtidstillägg,
som icke utgår efter vanliga grunder, utan är ett tillägg till lönen,
vilket tillfaller endast dem, som icke komma upp till 1,500 kronors
lön per år, däri inberäknat såväl den ordinarie lönen som naturaförmåner
och ersättning vid förrättningar. Om man nu enligt utskottets
förslag prutar ned detta dyrtidstillägg till 150 kronor, så
kommer denna nedsättning endast att träffa dem, som hava en
inkomst understigande 1,350 kronor per år, och det är oriktigt,
synes det mig, att på detta sätt dra in för de allra lägst avlönade,
när det gäller att göra en inskränkning.

Jag är viss om, att representanterna från landsorten skola så innerligt
väl förstå denna angelägenhet, ni, som veta, vilken möda. vilket
besvär och vilken otrevnad dessa befattningshavare hava att
utstå vid sina långa resor ute på landsbygden vilken tid på dygnet
som helst, och vilka ofantliga uppoffringar de få utsätta sig för
vid utövandet av sina förrättningar. Det skulle säkerligen träffa
dem mycket hårt, om de nu skulle berövas någon del av detta dyrtidstillägg.
Med de ekonomiska förhållanden, som nu råda i vårt
land och särskilt på landsbygden, torde det kanske också många
gånger bli tämligen svårt för dem att få ut den ersättning, som
de enligt fastställd taxa hava rätt att få, därför att människor nu
hava så ofantligt ont om medel. Därför få de kanske t. o. m.
göra uppoffringar i detta avseende och icke komma i åtnjutande
av den ersättning, som kan tillkomma dem.

Jag tror därför, det vore mycket välbetänkt, om andra kam -

Nr 21. 64

Onsdagen den. 22 mars, f. m.

dyrtidMälvsamlade sig omkring Kungl Maj:ts förslag i denna fråga.
distrildsbarn- Pc ,r att fa lämna den upplysningen, att under frågans be morskar

m. fl. handling i första kammaren samma yrkande blivit framställt ock
(Forts.) för en stund sedan varit föremål för votering, varvid yrkandet om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag föll med endast tre rösters majoritet
mot detsamma.. Kunna vi sålunda här fatta beslut i enlighet
.med Kungl. Maj :ts förslag med några rösters majoritet, så ha
vi ju genom den gemensamma voteringen alla utsikter att rädda
barnmorskornas dyrtidstillägg. Jag tror, det vore mycket välbetänkt
att gå den vägen.

Jag ber också att få erinra om, att ifall vi bifalla Kungl.
Majrts förslag på denna punkt, drar det med sig en annan konsekvens,
och det rör punkten om distriktssköterskorna. Man har
alltid ansett, att distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor skulle
vara likställda. Gå vi nu med på det kungliga förslaget beträffande
barnmorskorna, är det påfallande, att vi måste gorå det även
beträffande distriktssköterskorna. Men där spelar detta ekonomiskt
sett sa ofantligt liten roll, därför att dessa sköterskor i regel hava
en lön på över 1,5.00 kronor, och det blir endast ett ringa fåtal av
dem, som komma i åtnjutande av detta dyrtidstillägg.

Ja, det skulle här kunna vara mycket att tillägga som motivering
för. detta, men vi hava ju redan använt rätt mycken tid till
överläggning rörande denna huvudtitel, och jag tror, att vad redan
av mig sagts skall utgöra tillräckligt vägande skäl för att
kammaren skall sluta sig kring Kungl. Maj:ts förslag. Jag tror,
vi tjäna många, syften bäst med det, och vädjar därför till kammaren
att biträda, vad Kungl. Maj :t föreslagit rörande dessa befattningshavares
dyrtidstillägg.

Fru Östlund: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag
är delvis förekommen av herr socialministern. Det är naturligtvis
så, att det är samma skäl, som föranlett utskottets förslag denna
gång som många gånger förut, nämligen sparsamhetsskälet. Men
jag undrar, om detta är så väl placerat bär.

Det har slagit mig, att det tycks vara med mycket stor tvekan,
som utskottet prutat ned detta anslag. Det heter nämligen så här i
motiveringen: utskottet har »ansett det kunna ifrågasättas», huruvida
° icke en nedsättning av detta belopp kan ske. Det ifrågasättesockså,
om icke denna nedsättning »skäligen bör vidtagas». Och så
heter det, att utskottet »funnit sig böra föreslå». Jag menar, att
det är så där litet vaga uttryck utskottet rör sig med, så det förefaller
mig, som om utskottet mera gjort ett försök att här göra en
nedsättning än att det hållit så strängt på det. Det är ju så — det
veta vi alla. — att den grupp kvinnor, det här är fråga om, ha ett
ofta visserligen ringaktat men icke dess mindre oberäkneligt, ansträngande
och ansvarsfullt arbete. Utskottet stöder sig på, att det
inträtt en minskning i levnadskostnaderna, men där vill jag särskilt
stryka under, vad herr socialministern sade, nämligen att dessa kvinnor
skola räkna på ett eventuellt tillskott till sin lön genom frivillig

Onadngcn den 22 mars, f. in.

G5 Nr 21.

betalning av patienterna, men den frivilliga betalning, de skulle
uteblir kanske många gånger på grund av den ekonomiska depressio- distriktibamnen.
Och det är ofta så, att dessa samhällets tjänare icke ens ha morskor m.ji.
hjärta att ta ut det bidrag, som de äga rätt att få av patienterna. (Forts.)
De äro kanhända icke många, vare sig tjänstemän eller andra, som
kunna mäta sig med dem i självuppoffrande arbete. Och det är
minsann icke lysande villkor de leva under. Deras arbetstid är också,
som nyss sagts, sådan, att de skola vara beredda att vilken tid som
helst på dygnet med glatt mod gå till sitt värv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag.

I detta yttrande instämde fröknarna it ellin och Tamm, herrar
Olsson i Rarnsta och Ucldenbcrg i Varberg samt fru Thuring.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är nog
icke synnerligen trevligt att försvara utskottet, särskilt i dag, när
här i allmänhet vädjas till känslorna än på den ena punkten och än
på den andra. Jag har alltid funnit, att alla vilja spara och bringa
ned utgifterna, men på den punkt, som är föredragen, vilken det vara
må, kan man naturligtvis icke tala om att spara. Så har det varit
förut, och så blir det väl i fortsättningen. Det är naturligt, att om
man kunde låta känslan tala i allt och bevilja alla anslag, så vore
det behagligast och lättast; det är solklart.

Den kår, som det här gäller, har ju fått sina löner reguerade
under högkonjunkturtiden. Och det är nog betydlig skillnad bland
dem, som tillhöra barnmorskekåren, åtminstone vad deras arbete beträffar,
på vitt skilda ställen i landet. Det är nog sant, att de kunna
få lov att företa långa resor och ha det obekvämt åtskilliga gånger.
Men de ha även avsevärd fritid, då de kunnat ägna sig^åt någon sysselsättning,
som intresserar dem. De äro sålunda icke så hårt bundna
vid sitt yrke som åtskilliga andra tjänstemän, t. ex. skollärarinnor.

Nu hava vi på avdelningen, åtminstone de som stått för utskottets
förslag, trott, att när man på detta område icke kan tillämpa de
vanliga bestämmelserna för befattningshavare i statens tjänst eller
överhuvud någon annan bestämmelse, då man en gång stannat för
ett visst belopp 200 kronor inom de gränser, som herr statsrådet angav,
till dyrtidstillägg, att herr statsrådet även skulle hava funnit,
att vi avsevärt minskat på de andra områdena, där det gäller kristidstillägg,
och kanske någon av de mest sangviniska av oss t. o. m.
trodde, att herr statsrådet någon gång ägnade en tanke åt, att man
skulle komma ifrån dyrtidstilläggen nu med valutavärdenas starka
stegring och varuvärdenas fall. Ty .jag förmodar, att det är väl ändock
icke meningen att för all framtid inrikta oss på den bogen, att
vi skola hava dyrtidstillägg. Dock^ tyckte vi, att vi gingo så försiktigt
fram som vi gärna kunde gå, när vi från 200 kronor satte
tillägget till 150 kronor. Det är ju blott en fjärdedel mindre än vad
det var, när man stod på höjdpunkten av kristiden. Det har aldrig
varit mer än 200 kronor, och då tycker jag verkligen, att en sådan

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 21. 5

Nr 21. 66

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Ang dyrtidshjälp

åt
distrilctsbarnmorshor
m. fl.
(Forts.)

nedsättning icke är orimlig. Nu är det naturligtvis så, att skulle man
låta känslan tala och såga, att den klassen eller den gruppen skola
vi ge utan vidare, nåja, då får man väl aldrig nedsätta ett dyrtidstillägg,
men skall man taga och avväga litet grand den ena grupnen
i förhållande till den andra, då olika grupper få gå ned en liten smula
med sina inkomster, så som de varit uppdrivna under kristiden, ja,
då vågar jag påstå, att statsutskottets förslag gott kan tåla kritik,
och jag tror, att vi icke hava gått denna grupp för nära på något sätt.
Jag tycker vi rimligen kunna försvara den ståndpunkt, som vi
hava intagit inom utskottet. Jag är övertygad om, att vi nog få sätta
ned dyrtidstilläggen avsevärt på alla områden om icke i år så säkert
till kommande år, och då kanske det kan vara för dessa tjänsteinnehavare
mera obehagligt, om man skulle nödgas gå fram och slå bort
hela dyrtidstillägget på en gång. Det önskar jag icke, man jag vill
återigen ^icke se bort från det som jag tycker bör vara vårt mål, att
vi så. småningom skola inrätta oss så, att vi kunna göra oss fria från
kristids- och dyrtidstillägg.

Det är på denna grund, som jag skall be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Det kan naturligtvis
icke ifrågakomma annat, än att statsutskottets ledamöter vid behandlingen
av detta ärende beaktat de synpunkter, som av socialministern
och den därefter följande talarinnan framhållits här i debatten,
men jag vill då erinra om, att de här ifrågavarande befattningshavarna
äro ju kommunalanställda, och det anslag, som utgått till
dyrtidshjälp, har varit avsett att vara ett stöd åt kommunerna för
avlönande av befattningshavarna i fråga. Nu se vi, hurusom inkomsterna
gå ned för alla samhällsmedborgare, och statens inkomster
sjunka också på ett sätt, som icke tidigare kunnat förutses. Därav
följer enligt min mening, att staten, när det gäller befattningshavare
i allmänhet och när det gäller anslag av en art som detta är, måste
försöka att spara på de punkter, där sparsamhet är möjlig. På denna
punkt avser det föreliggande förslaget en nedprutning av 25 procent
av det belopp, som man ansåg borde utgå under den svåraste
kristiden. Tidigare har ingen reduktion av anslaget skett. Jag har
vid frågans behandling inom utskottet varit av den meningen, att en
nedprutning av 50 procent av anslaget bort ske. Det är vad den enskilde
individen beträffar ett ganska litet belopp, men det skulle
åstadkommas en besparing för staten på ungefär 90,000 kronor genom
det förslag utskottet här framlagt. Under sådana förhållanden
tror jag, att det är välbetänkt, om kammaren följer utskottet i detta
hänseende, och de tidsförhållanden, som nu råda, peka alldeles givet
i den riktningen, att den reduktion, som här skett, icke är för hög
utan är synnerligen väl motiverad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman instämde häruti.

Onsdagen deri 22 mars, f. in.

G7 Nr 21.

Morr Eurén: Herr talman, mina damer och herrar! Jag är ■

mycket ledsen över att i detta avseende nödgas gå emot min ärade vän
och kamrat på Jönköpingsbänken. Han sade, att man bör iakttaga morskor m.fl.
sparsamhet, när sparsamhet är möjlig, men jag måste säga, att när (Forts.)
man ser saken från rimlighetssynpunkt, så ilr sparsamhet på denna
punkt knappast möjlig. Det gäller här en kår av troget och träget i
en viktig samfundstjänst arbetande kvinnor, som hava en minimiavlöning
på 800 kronor. Det är, som vi veta, 400 kronor från kommunen,

200 kronor från landstinget och 200 kronor från staten. Personer
sålunda med — utom några naturaförmåner — 800 kronor i lön och
fullgörande en så viktig samhällsfunktion! Jag tillåter mig endast
jämföra dem med småskollärarinnor och folkskollärarinnor. Herrarna
inse dock, vilken skillnad i avlöning det gäller här; dessutom vill
jag understryka, vad fru Östlund sade, att den extra inkomst, som
man beräknar, att de skola erhålla, tillfölje av den rådande depressionstiden
ofta icke alls kommer dem till del. Utan tvärtom är det
mycket vanligt, att barnmorskorna sätta till av sina egna medel att
hjälpa de hem, där de tjänstgöra. Vidare få vi komma ihåg, att det
säkerligen är en ganska stor skillnad mellan den inkomst, som de sålunda
förlora och dessa 90,000 kronor som här skulle vara fråga om,
d. v. s. det belopp, som hela kåren förlorar, är större än de 90,000
kronorna. Det är att besinna även en annan sak. Dessa barnmorskor
äro de enda, som i de avlägsna bygderna kunna utföra en hel del uppgifter,
som nu genom den sociala lagstiftningen därigenom pålagts
särskilt dem. De äro egentligen de enda, som därvid kunna komma i
fråga, och om vi tänka t. ex. på de uppgifter de hava ifråga om de
utom äktenskapet födda barnen, så hava dessa i betydlig grad ökat
deras arbete. Det synes mig att de grunder, jag här anfört, äro tillräckliga
att visa, att denna ökning, som kan synas vara så liten på
var och en, men dock betyder rätt mycket ute i bygderna, trots nödvändigheten
till sparsamhet i dessa tider, verkligen är av behovet
påkallad.

Herr talman! Jag vågar yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
godkänd. Herr Persson i Fritorp begärde emellertid votering, till
följd varav nu uppsattes; justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller det av Kungl. Maj:t framlagda
förslag, som behandlats i punkten 4 av statsutskottets förevarande
utlåtande nr 5 B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 21. 68

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

dyrtidshjälp åt
distriktsbarnmorskorm.
fi.
(Forts.)

Ang.

tvåkammar systemets avlösning.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
punkt.

Voteringen utvisade 106 ja mot 77 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Härefter upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 10, i anledning av väckt motion angående det nuvarande tvåkammarsystemets
avlösning av en mera ändamålsenlig folkrepresentation.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 106, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville anhålla, att regeringen måtte:

1) efter övervägande förelägga riksdagen förslag till det nuvarande
ändamålslösa tvåkammarsystemets avlösning av en mera ändamålsenlig
folkrepresentation; och

2) vid detta övervägande såsom den för närvarande ändamålsenligaste
utvägen särskilt beakta en lösning, som borttoge första
kammaren och bibehölle andra kammaren såsom ensam folkrepresentation
dock utan bostadsband.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

av herr Reuterskiuld, som ansett, att utskottets hemställan, vari
han instämde, bort grundas på annan i reservationen intagen motivering;
och

av herr Vennerström.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr V e n n e r s t rom: Herr talman! Då jag vid detta betänkande
lämnat en blank reservation, så ber jag att med några ord
få närmare utveckla min ssm på ärendet i fråga.

Den motivering, som utskottet bestått sitt avstyrkande av herr
Lindhagens motion, är ju den kortast möjliga, och den svarar tämligen
adekvat mot det ringa intresse för enkammarproblemet, som för
närvarande förefinnes. Jag tror oek, att denna korta motivering
på summa summarum tre rader överensstämmer ganska nära med den

Onsdagcu dru

inurs, f. in.

tfa Nr 21.

korta behandling, som gavs denna fråga inom utskottet. Den bär ju
knappast varit föremål för en verkligt saklig behandling, och jag
tror jag kan saga, att det dröjde knappast 5 minuter, innan utskottet
avverkade hela ärendet, om man undantager den något längre tid,
som togs i anspråk, då det gällde att samla de olika ståndpunkterna
för avslag under samma gemensamma hatt.

Denna korta motivering på summa summarum 3 rader gör, att
det är fullständigt omöjligt att sluta sig till, vilka skäl som egentligen
föreligga för avstyrkandet. Det kan i alla fall icke vara
samma skäl, som förelågo exempelvis 1920. Vid det årets riksdagsade
utskottet nämligen bestämt ifrån, av vilka anledningar som det
stannade vid ett avstyrkande. Utskottet yttrade, att innan den författningsreform,
om vilken vid 1918 års riksdag uppgörelse träffades,
är i alla delar genomförd, bör en fråga om genomgripande ändringar
i detta avseende icke upptagas. Nu är i alla fall författningsreformen
av 1918 fullständigt genomförd, och detta gör, att det argumentet,
att denna reform icke skulle vara helt gången i kraft, föreligger
alltså i denna stund icke för utskottets avstyrkande.

Jag vill i stället på denna punkt ansluta mig till vad som herr
Engberg vid detta tillfälle yttrade i andra kammaren, då han säde,
att den nya demokratin, som utgår ur författningsreformen, bör
själv bestämma i denna fråga och själv forma de riktlinjer, efter
vilka en lösning av problemet om första kammarens vara eller ickevara
om möjligt bör komma till stånd. Jag vill i detta sammanhang
rikta en direkt fråga till min ärade vän herr Engberg, som förmodligen
efter mig å dragande kall och ämbetets vägnar i egenskap
av den officiella talesmannen för utskottsmajoriteten kommer att
draga en segrande lans för utskottets betänkande. Jag efterlyser ett
uttalande av honom i egenskap av högt betrodd talesman för sitt
parti, vilken ställning de ärade kammarledamöterna av hans parti
intaga till detta problem. Saken är nämligen den, att 1919 förelåg
vid utskottets avstyrkande betänkande eu reservation, i vilken reservanternas
rad började med nuvarande talmannen herr Viktor Larsson,
och bland dessa reservanter fanns även herr Engberg. Det stod
i denna reservation, att utskottet betraktade denna fråga som en öppen
fråga, vars lösning i ena eller andra riktningen tillkom den demokrati,
som framginge ur den nya allmänna rösträtten o. s. v. Nå,
sedan stryker herr Engberg under i debatten, att frågan bör vara
en öppen fråga. Nu föreligger vid dagens avstyrkande betänkande
ingen som helst reservation, och det gör, att jag nödgas ställa den frågan,
om man från deras sida, som den gången reserverade sig — förmodligen
å partiets vägnar — intagit en annan ställning till själva
principproblemet. Jag tror icke så är fallet, och jag vill därför ställa
den uppmaningen till herr Engberg, att han ville deklarera så. att någon
missuppfattning på denna punkt icke kan råda beträffande kvarståendet
på den ståndpunkt, man intog 1919 om att problemet kunde
betraktas som en öppen fråga, ett öppet problem.

Eör egen del vill jag säga, att jag ser icke någon anledning alls
att revidera min uppfattning, att Sveriges författning kan mycket

Ang.

Ivåkammarsystånds

avlösning.
(Forts.)

Nr 21.

70

Oasdagen den 22 mars, f. m.

Ang.

tvåkammar systemets avlösning.

(Forts.)

val klara sig med ett enkammarsystem. Under de gamla goda tiderna,
då vi hade den gamla första kammaren — frid över dess
minne! — hade jag den uppfattningen, att vi borde ha ett enkammarsystem,
då jag ansåg, att första kammaren i den formen var eu
skadlig institution. Jag bibehåller samma uppfattning nu, när första
kammaren är så väsentligt reformerad. Om den för närvarande
icke är skadlig, så är den i stället onödig, och av denna anledning
bör den enligt min uppfattning tagas bort. Jag har den uppfattningen,
att vi här för närvarande efter den vidtagna författningsreformen
ha vad herr Lindhagen kallat för ett dualistiskt enkammarsystem.
Det är sant, att sättet för val till första kammaren och sättet
för val till andra kammaren äro olika, att det finnes skillnad beträffande
bestämmelserna om bostadsband och medlemmarnas ålder,
men jag vågar såga, att i realiteten är det en rasande liten skillnad
mellan första kammaren och andra kammaren. Och jag tror, att
herr. Reuterskiöld har rätt däri, att vi i realiteten gå fram mot ett
faktiskt enkammarsystem. Det är de som anse, att skillnaden mellan
första och andra kammaren är den, att första kammaren är mera
reformvänlig. Jag vet icke om detta är sant utan tror. att denna
spontana reformvänlighet hos första kammaren beror på en sinkadus.
Jag ser betydelsen av första kammaren, sådan den är, däri,
att den är ett räddningshem för förolyckade medlemmar av andra
kammaren. Den är också, skulle man kunna säga, en premieringsanstalt,
diir dugande partimedlemmar premieras med ledamotskap,
med en belöning för lång och trogen tjänst; ungefär som patriotiska
sällskapet lämnar ut en och annan medalj, på samma sätt lämnar
partiet ut mandat som belöning för lång och trogen tjänst hos partiet.

Jag tror alltså, att skillnaden mellan första och andra kammaren
är rasande liten, och man bör då verkligen ifrågasätta i
detta sparsamhetens gyllene tidevarv, om man icke kunde förfara
med mera sparsamhet och se till, om man icke med mindre ödslande
av tid och krafter kunde åstadkomma samma resultat som nu. När
man ser. denna väldiga apparat av en riksdag på 380 ledamöter,
undrar jag, om vi icke alla måste säga oss, att vi ha nästan för
mycket av det goda. Och förutsatt, att en eller annan ledamot —
t ex. jag, som talar för en inskränkning — skulle amputeras bort,
så torde man kunna säga sig, att man dock kunde nöja sig med ett
arrangemang, som tar hänsyn till sparsamhetens intressen men som
dock kan åstadkomma samma fullgoda arbetsprestation.

Jag har som sagt ingen anledning att vika från min gamla
ståndpunkt. Men jag är icke någon fanatiker, och detta gör, att
jag anser, att också andra böra få fram sin synpunkt på problemet
en eller två kammare. Detta gör. att jag icke vill motsätta mig en
sådan undersökning, som låter andra synpunkter på detta enligt min
uppfattning viktiga problem komma fram. Herr Lindhagens motion
går icke enbart ut på enkammarsystem, utan i första punkten i
dess yrkande, som nog förbisetts rätt mycket här i riksdagen, föreslås,
att det, nuvarande andrakammarsystemet måtte avlösas av en
mera ändamålsenlig folkrepresentation, och jag har mig bekant, att

Onsdagen den 23 mars, f. in.

71 Nr 31.

herr Lindhagen i första kammaren framställt yrkande om bifall till
denna första punkt med en något mjukare och begränsad formulering,
då han yrkat, att riksdagen ville hos regeringen anhålla om
övervägande, huruvida och på vad sätt det nuvarande tvåkammarsystemet
bör avlösas av en mera ändamålsenlig folkrepresentation.
Oavsett om man anser, att det bör finnas en eller två kamrar, så bör
man kunna enas därom, att den nuvarande situationen icke är ändamålsenlig,
utan att vi böra komma fram till en mera ändamålsenlig
representation. Sedan kan man tvista, om det skall vara en eller
två kamrar.

Jag vill för min del yrka bifall till detta förslag, vilket som sagt
förut även framställts av herr Lindhagen i första kammaren.

Herr Engberg: Herr talman! Jag skall be att med några
ord få motivera det yrkande, vartill konstitutionsutskottet kommit.

Jag vill då först säga gentemot den föregående ärade talaren, att
han redan genom läggningen av sitt anförande givit besked därom,
att frågan om tvåkammarsystem eller enkammarsystem befinner sig
i ett annat läge nu, än vad den gjorde för några år sedan. Och varför?
Jo, helt enkelt därför, att man på den kanten, där man trodde
sig lösa frågan helt och hållet genom att bara resa kravet: bort med
första kammaren och införande av ett enkammarsystem, att man,
säger jag, på den kanten gjort sig skyldig till en psykologisk förväxling
mellan den gamla, på sina många ogärningar fallande första
kammaren och en första kammare överhuvud. Det säger sig självt,
att man här icke kan på förhand draga upp en viss schablon och
säga, att det skall vara tvåkammarsystem, eller att det skall vara
enkammarsystem. I en sådan ståndpunkt ligger ingen mening. Det
parti, jag har äran tillhöra, har också i sitt program inskrivit kravet
icke på enkammarsystem utan på ett demokratiskt representationsskick.
Sedan må frågan, huruvida ett dylikt bäst utformas i
tvåkammarsystemets gestalt eller enkammarsystemets, bli beroende
på den erfarenhet, som man kan vinna. För egen del står jag därför
alltjämt på den ståndpunkten, att frågan måste betraktas _ som
en öppen fråga. Och jag anser, att herr Vennerström är för tidigt
ute, när han redan nu anser sig_ färdig att kunna yrka på införandet
av enkammarsystemet. Vad vi oberoende av olika partiståndpunkter
ha oss angeläget, är att se till, att representationsskicket är så
ordnat, att det på bästa sätt fyller sina uppgifter och funktioner. Det
kan hända, att erfarenheten ger fullständig bekräftelse på, att det
är bäst ur alla synpunkter med tvåkammarsystem. Det kan hända
om åtskilliga år, att man funnit, att även ett enkammarsystem skulle
låta sig genomföras och bättre fylla det ändamål, som representationen
har. Men därom ha vi nu ingen möjlighet att avgiva en definitiv
dom. Det saknas de nödvändiga hållpunkterna för bedömandet
av något sådant så omedelbart efter genomförandet av denna genomgripande
författningsreform. Men jag vädjar för övrigt till herr
Vennerström, om han icke upptäckt en sak under åtminstone den
senast förflutna riksdagen, och det är, att det tvåkammarsystem vi

Ang.

t va kammar -systemets
avlösning.
(Forts.)

Sr 21. 72

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Ang.

ivåkammar systemets avlösning.

(Forts.)

ha, trots att det givetvis kan bliva föremål för skilda meningar, likvisst
visat sig vara ganska effektivt som tvåkammarsystem betraktat.
Jag erinrar därom, huru dessa båda kammare gång efter annan
i tämligen viktiga frågor stannat i olika beslut, vilket ju vittnar
därom, att det här talet, som vi ofta sett i en del av tidningspressen,
att dessa kammare äro varandra så lika som två bär, saknar nödig
grund. Det säger sig självt, att även om man delade upp denna
kammare i två, valda efter samma valmetod och sammansatta efter
precis samma principer, skulle vi ändå ha ett tvåkammarsystem, ty
människans psyke är nu gudskelov inte så enkelt, att det fungerar
så där alldeles parallellt och likartat. Det kan icke nekas till, att
det ligger starka skäl under den uppfattning, som säger, att det icke
skadar, att en sak får betraktas av två olika församlingar på en
gång.° Det är möjligt att själva uppläggandet och tillrättaläggandet
av frågan kan göras efter annan linje i den ena än i den andra, och
att man därigenom kan vinna något. Jag menar, att man skall icke
i likhet med herr Vennerström vara färdig att utan vidare bryta
staven över själva tanken att låta två församlingar pröva samma
frågor, ty den tanken har visat sig sund. Jag hänvisar herr Yennerström,
som är intresserad av dylika spörsmål, till den klargörande
i ramställning, som lord Bryce i sitt arbete »Modern democracies»
gjort, da han skildrar olika system i olika länder, och fäster uppmärksamheten
på, att det kan utformas olika alltefter olika skaplynnen,
tradition o. s. v.

Vad sedan frågan beträffar, vilka karaktärsdrag man skall utsöka
för att konstituera en verklig skillnad i karaktären mellan de
båda kamrarna, är det en fråga, som tål att dryftas. Det har av en
ärad ledamot av denna kammare, herr Edén, i tidskriften Forum
gjorts en översikt över problemets läge f. n. Och han fäster också
där och, för så vitt jag kan se, med all rätt uppmärksamheten därå,
att exempelvis frågan om ändrad princip för första kammarens sammansättning
kan vara skäl i att ta i övervägande, men att det är eu
Punkt, som alltjämt står öppen, ett problem, där man ej är färdig.
Och jag måste för min del, herr talman, säga, att, om jag skall svara
på herr Vennerströms till mig personligen riktade interpellation, hur
jag står till frågan om enkammar- eller tvåkammarsystem, så hänvisar.
jag till, vad som står i den reservation, han själv refererade,
nämligen att problemet alltjämt måste betraktas som ett öppet problem
och därför också behandlas som ett öppet problem. Man skall
aldrig säga aldrig, heter det. Det kan lösas i den ena riktningen
och det kan lösas i den andra. Men det finnes absolut ingen anledledning
alls för Sveriges riksdag att i frågans nuvarande läge påyrka
något steg. Jag tillhör dem, som önska, att frågan må komma
under omprövning i hela dess vidd, men varför jag inte kan vara
med om att ge något som helst bifall till herr Lindhagens framställning,
är,° att han går ut ifrån, att ett. enkammarsystem skall utan
vidare, så att säga självskrivet, betraktas som något förnämligare än
ett tvåkammarsystem. Det finnes i det politiska livet vissa vidskepelser,
som man dragés med, det finnes en ordets makt över tanken,

0 na »Ingen den

man;, f. rn.

73 Nr 21.

som återverkar pa olika sätt. Jag tror, att det.åtminstone ifraga om
förstakammarproblemet är klart numera, att vi litet till mans, både
herr Vemierströin och jag, varit offer för vissa rent vidskepliga föreställningar,
liksom man på den andra kanten varit offer för dylika,
när man trodde att, när man närmade kamrarna till varandra med
hänsyn till den demokratiska urvalsprincipen, man därmed hade så
att säga utsuddat den verkliga skillnaden.

Jag är därför, herr talman, övertygad ran, att kammaren befinner
sig på den säkra sidan, om den avslar herr bandhagens yrkande
även i den modifierade form, som det fått nu genom det av
herr Vennerström framställda förslaget. Och jag är också övertygad
om, att det inte finnes någon i denna kammare, som allvarligt
tänkt över detta problem, som icke är på det klara med, att det behöves
att man granskar det. ytterligare. Den dagen, den sorgen,
men för ögonblicket är därtill ingen anledning. Jag yrkar bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Amj.

tvåkammar systemets avlusning.

(Forts.)

Herr Vennerström: Herr talman! Jag ber att fa tacka

herr Engberg för det svar han lämnat på min interpellation om hans
eget partis ställning till frågan, däri han förklarat, att. den omständigheten,
att någon reservation icke föreligger, dock icke innebär,
att hans eget parti gått ifrån sin föregående ståndpunkt, att alltjämt
betrakta denna sak som en öppen fråga.. Nu vill jag. alltså
slå fast, att partiet och särskilt herr Engberg icke definitivt intagit
ståndpunkt vare sig för eller emot tanken pa enkammarsystem..

Herr Engberg säde, att enligt hans tanke bör representationen
vara sådan, att den på bästa möjliga sätt fullgör sitt arbete till gagn
för landet. Är detta verkligen sant, förstår jag icke för min del,
huru herr Engberg kan komma fram till att yrka rent avslag även
på det yrkande, som jag nyligen framställde. Jag framställde yrkande
om en utredning, på vad sätt man skulle kunna avlösa den
nuvarande mindre ändamålsenliga formen för representationen med
en mera ändamålsenlig sådan. Men herr Engberg själv måste erkänna,
att det brister synnerligen mycket i fråga om arbetets kvalitet
i såväl andra som första kammaren, och att man skulle kunna
organisera vår nuvarande riksdag pa sadant^ sätt, att man med
mindre kostnad och mindre tid skulle kunna åstadkomma fullkornligt
samma och t. o. ni. kanske bättre arbete än nu. Jag Hor, att
det är en så pass allmänt erkänd sak, att herr Engberg från dessa
utgångspunkter kunnat yrka bifall till det av mig framställda yrkandet.
Jag ber herr Engberg observera, att jag icke i detta, yrkande,
såsom herr Engberg gjorde gällande i fråga om herr Lindhagens
motion, slagit fast en viss ställning till enkanimarproblemet. Det
håller den frågan öppen, låter den bli föremål för undersökning,
hur man skall åstadkomma den bästa möjliga organisationen av Sveriges
representation. Jag har den tanken, att detta sker bäst genom
enkammarsystemet, under det herr Engberg måhända, håller före,
att det sker bäst genom tvåkammarsystemet. Och. om vi båda skulle
bli ledamöter av en kommitté för sådan utredning, skulle det för

Sr 21.

74

Ang.

tvåkammar systemets avlösning.

(Forts.)

Onsdagen den 22 mars, f. m.

rX7arAidart’ ,frX början haT riksdagen icke intagit någon som
helst stallning till fragan, såsom herr Engberg ock gjorde gällande.

Jag viil slutligen saga att när herr Engberg ansåg första kammaren
nödvändig, var det förmodligen icke därför, att den skulle
behandla fragorna mera sakkunnigt, stå i närmare kontakt med
folkets eget liv och de praktiska behoven än andra kammaren, utan
förmodligen darfor, att första kammaren skulle kunna tjänstgöra
som det nödvändig korrektiv, som herr Engberg anser, att folkrepresentationen
bör ha inom sig själv. Det skulle vara en viss
garanti emot, att man fattade från riksdagens sida förhastade och
i arliga beslut. Jag erkänner denna tankegång om nödvändigheten
av ett korrektiv men jag anser, att det korrektivet finnes redan därigenom,
att vi ha i grundlagen bestämt, att grundlagsfrågor icke
konfirmeras förrän efter föregående nya val till andra kammaren,
dels aven därigenom, att vi gått in på folkomröstningens väg, på''
vilken jag vill hoppas, att vi gå vidare. Där ha vi även en garanti
or, att beslut i de stora frågorna sker i intimaste möjliga kontakt
med en folkmening, som är av beståndande natur.

Jag ber med detta att fortfarande få yrka bifall, trots herr
Engberg, till det av mig framställda yrkandet.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels på bifall till det av
herr Vennerström under överläggningen gjorda yrkandet, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen:

i aY klungl. Majrts proposition, nr 145, angående an slag

till bestridande av kostnader för officiellt deltagande från Sveriges
sida i jubileumsutställningen i Rio de Janeiro år 1922:
nr 233, av herr Nyländer;

i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition, nr 89. angående godkannande
av tullverkets utgiftsstater för tiden 1 januari—30 juni
1923 m. in.:

nr 234 och 235, av herr Röing;

nr 236, av herr E. A. Nilsoti i Örebro; och

nr 237, av herr Karlström i Lummelunda m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 108, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. in.:
nr 238, av herr Bäckström m. fl.; samt

1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 100. med förslag
till lag om allmänna vägar på landet:

nr 239, av herr Wiklund m. fl.;
nr 240, av herr Olsson i Blädinge;

75 Nr 21.

Ousdngen den 22 murs, e. m.

nr 241, av herrar Pettersson i Stäringe och Lindgren; och
nr 242, av herr Johanson i Hallagården m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter
åter sammanträda kl. 7 e. m
komme att fortsättas.

åtskildes härefter kl. 4,31 e. m. för att
., då enligt utfärdat anslag detta plenum

In fidem
Per Cronvadl.

Onsdagen <!cn 22 mars, c. m.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

statsrådet Schlyter avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner
:

nr 147, med förslag till lag om sparbanker m. m.;

nr 14-8, angående anslag dels till avlöning åt en föredragande
inom finansdepartementet i ärenden rörande sparbanksväsendet, dels
ock till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektörens verksamhet
med förglag förordning angående beskattning av socker
m. m.; _ .

nr 191, med förslag till förordning om vissa andringar i torordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

m‘ mn’r 205, med förslag till lag om ändrad lydelse av 52 och 168 §§
i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse; .

nr 211, angående anslag till bestridande av vissa utskylder tor
det franska beskickningshuset i Stockholm^ .

nr 216, med förslag till förordning angående omsättnings- och ut skänkningsskatt

å spritdrycker; och _ ...... „ _ .

nr 240, med förslag till förordning om ändrad lydelse av s ( i
förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

Sr 21. 76

Onsdagen den 22 mars, e. m.

§ 2.

töande av .T!U avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 8, i
strafflagen för anlei^ning av vackt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
krigsmakten, upphörande av strafflagen för krigsmakten.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 144, som behandlats av första lagutskottet, både herr Vennerström
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån
den för krigsmakten gällande stafflagen måtte kunna upphöra att
gälla, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Maj.-t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter
verkställd utredning, låta företaga en fullständig omarbetning av nu
gällande strafflag för krigsmakten samt därvid särskilt taga under
övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna
i nämnda lag kunde vidtagas, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag,. vartill utredningen kunde föranleda; och

2) att ifrågavarande motion, i vad den ej blivit genom utskottets
hemställan under 1) besvarad, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Hederstierna, som, med instämmande av herr Högberg,
föreslagit att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

av herrar Jacob T. Larsson, Lindqvist i Halmstad och Söderberg
mot vissa delar av motiveringen; samt

av herrar Pettersson i Bjälbo och Olsson i Kalmar, som hemställt,

1) att riksdagen måtte med anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter
verkställd utredning, lata företaga en fullständig omarbetning av nu
gällande straffflag för krigsmakten samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda; och

2) att ifrågavarande motion, i vad den ej blivit genom utskottets
hemställan under 1) besvarad, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Olsson i Kalmar: Herr talman! Vid nu föredragna

utlåtande har fogats en reservation, undertecknad av herr Pettersson
i Bjälbo och mig, däri vi hemställa om bifall till utskottets förslag
med den ändring, att den del av utskottets yttrande utelämnas, som

Nr 21.

Onsdagen den 22 mars, e. in.

handlar om eu humanisering av våra strafflagar. Som kammarens ^Indfav
ledamöter behagade finna, har deri 1 öreliggande fragan vant iöre- straff kujon för
mål för behandling bl. a. vid 1920 års riksdag, men ua föll den pa krigsmakten.
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut. Vid den riksdagen hade (Forts.)
till lagutskottets utlåtande, som utmynnade i en hemställan om utredning
angående krigslagarnas humanisering, fogats en reservation,
undertecknad av utskottets högermän, däri hemställdes om avslag''
under hänvisning till, att utskottet vid 1919 års riksdag yttrat, att
enligt dess förmenande det icke kunde förnekas, att frågan om upphävande
av krigslagarna stode i ett nära samband med försvarsfrågan
i dess helhet och därför borde komma under omprövning vid
den allmänna försvarsrevision som man då väntade.

Det kunde ju tyckas, att man även nu, åtminstone från högerhåll,
kunnat intaga samma ställning och att vi högermän inom utskottet
bort samla oss kring den av herr Hederstierna avgivna reservationen.
Men att vi icke kunnat det, beror därpå, att den nu arbetande
försvarsrevisionen icke har något uppdrag att utreda denna fråga
och knappast kan förväntas få detta, då därför naturligtvis kräves
en helt annan sammansättning av revisionen. Härtill kommer, att
en fullständig omarbetning av strafflagen för krigsmakten synes
även oss vara av behovet påkallad liksom även, att en sådan revision
snarast bör utföras, och därför instämma vi till fullo i^ kravet på en
sådan omarbetning, detta visserligen framför allt på den grund,
som utskottet i sitt utlåtande på sid. 16 anför, men jag tillåter mig
härtill anföra ännu ett skäl.

Det är nämligen så, att i de senast antagna krigslagarna formalistiska
synpunkter fått göra sig gällande, och detta alltför mycket
på bekostnad av det praktiska livets krav, vilket synes vara fallet
särskilt beträffande inskränkningarna i tillrättavisningsrätten. Förut
fanns nämligen större möjligheter att på ett efter förhållandena
lämpat sätt ingripa, redan innan grövre förseelser förekommo; och en
förändring i här berörda avseende till förhållanden, som mera likna
dem i Frankrike, i Schweiz och andra demokratiska länder rådande,
synes synnerligen önskvärd och ägnad att i avsevärd man. stärka
disciplinen. Och härmed är jag inne på ett område, där vi reservanter
icke längre kunna följa utskottet.

Som synes, är utgångspunkten för utskottets hemställan herr
Vennerströms motion om utredning angående upphävande av strafilagen
för krigsmakten. Vad som innerst har varit motionärens
mening, då han för tredje gången väckt denna motion, det vill jag
icke yttra mig om, även om hans motivering skulle kunna ge
ganska goda direktiv för bedömandet av vad han verkligen menat.

Jag vill icke heller försöka att taga upp till besvarande frågan, om
nu ifrågavarande motion har något inre sammanhang med en motion,
väckt av samme motionär vid 1919 års riksdag, däri han hemställde
om en fullständig avveckling utav det nuvarande militära.försvaret.

Men det vet jag, att om jag av en eller annan anledning skulle
önska ett underminerande utav vårt nationella försvar, så skulle
jag först söka undergräva disciplinen, emedan jag väl vet, att en

Kr 21.

78

Onsdagen den 22 mars, e. in.

Ang. upp- krigsmakt utan disciplin är sämre än. ingen krigsmakt alls. Alltså
hörande av bort mec[ disciplinen! Det är nu det närmaste målet, och kan man
krigsmakter^ inte genast nå detta, så får man väl vara nöjd med att åtminstone
(Forts) eR 0C^ betydelsefullt steg tages närmare det målet. Så
vitt jag kan förstå, är nu utskottets mening, att riksdagen skall
taga just ett sådant steg. Utskottet förklarar, att det bör »tagas
under övervägande, huruvida icke lagen i åtskilliga hänseenden
skulle kunna undergå en humanisering, som bringar densamma i bättre
överensstämmelse med vår tids allmänna rättsuppfattning». Tillåt
mig då säga, att talet om krigslagarnas humanisering är ett slagord,
som vi ha kvar sedan den tid, då de lagarna hade en helt annan
avfattning än den de nu ha. Ett av huvudsyftena med den år
1914 antagna nu gällande krigslagstiftningen var just de gamla
krigslagarnas humanisering, och det syftet blev även genom 1914
års lagstiftning vunnet så långt man då ansåg, att man kunde gå
utan att tillfoga försvaret någon skada; och ytterligare mildring i
straffbestämmelserna infördes genom lagen av den 31 maj 1918
och den 3 juni 1921.

Resultatet av dessa åtgärder är nu, att näppeligen något annat
land har en krigslagstiftning präglad av en sådan humanitet och
med så milda straffbestämmelser som den vi äga. En jämförelse
med andra länder med ordnad krigsmakt visar också detta. Vi kunna
t. ex. jämföra några straffbestämmelser i svenska och franska krigslagarna,
allt avsett för fredstid och sådana dessa bestämmelser äro
denna dag.

Om vi t. ex. taga en sådan förseelse som förolämpning mot
överordnad, är lägsta straffsatsen i Sverige disciplinstraff, i Frankrike
5 års straffarbete; handgripligheter mot överordnad utom tjänsten:
lägsta straffsatsen i Sverige disciplinstraff, i Frankrike 5 års
straffarbete; underlåtenhet att inställa sig: i Sverige disciplinstraff,
i Frankrike lägst en månads fängelse; rymning: lägsta straffsatsen
i Sverige disciplinstraff, i Frankrike 2 års fängelse.

Dessutom är att märka, att i Frankrike straffarbete fullgöres
såsom det tyngsta arbete, med järnkula vid foten, fångarna sammankedjade
två och två. Dessutom förekomma i Frankrike sådana
strafformer som deportation och landsförvisning, vartill kommer
att i Frankrike också befälhavare ända ned till korpral ha bestraffningsrätt.

Nu förklarar detta oaktat utskottet, att det icke kan förnekas,
att flera av våra straffbestämmelser äro obilligt stränga. Jag förnekar
för min del, att så är fallet. De äro inte strängare än de
måste vara, om de skola kunna fylla sitt ändamål. Utskottet självt
t fordrar ju, att, för såvitt landets frihet och självständighet skall
kunna värnas, det inom krigsmakten skapas och vidmakthålles en
disciplin, som består provet även under allvarliga tider. Detta är
ett krav, som alla tiders krigshistoria visar vara ofrånkomligt och
som vår svenska manliga ungdoms ojämförligt stora flertal finner
fullt berättigat. Men det kravet passar illa tillsammans med kravet
på åtgärder, som enligt sakkunnigas enhälliga mening skulle i

Onsdagen den 22 mars, e. in.

79 Nr 21.

ytterlig grad försvåra upprätthållandet av disciplinen, om inte rent Ang. upp av

undergräva den. straffufcnför

Utskottet åberopar nu som stöd för vad det yrkar vår tids aH- krigsmakten.
manna rättsuppfattning. Ja, det måste väl då även vara den all- (Korts.)
männa rättsuppfattningen i de stora kulturländerna, så att det inte
bara är fråga om, huru det härvidlag förhåller sig hos oss. Då kunna
vi återigen tänka på Frankrike. Ingen inom Frankrikes demokratiska
och demokratiskt styrda folk torde medgiva, att dess krigslagstiftning
icke står i överensstämmelse med folkets allmänna rättsuppfattning.
Och dock äro ju Frankrikes krigslagar, som vi nyss
hörde, drakonisk! stränga i jämförelse med våra.

Och hur det är med den allmänna rättsuppfattningen i detta fall
här i Sverige? Ja, jag vågar påstå, att någon s. k. humanisering
av krigslagarna kräves icke av det svenska folkets rättsuppfattning.

Från tiotusentals hem i Sveriges land gå ju våra söner ut att fullgöra
sin värnplikt. Vi, deras föräldrar — det är nog många av
oss, som ha söner i värnpliktsåldern — anse oss ha rätt att fordra,
att våra värnpliktiga söner hållas i tukt och Herrans förmaning,
men också att de tillbörligen skyddas, så att vi inte få dem tillbaka
moraliskt fördärvade. I motiveringen för bibehållandet av den
stränga arresten, som utskottet särskilt synes betrakta som en inhuman
strafform, yttrade 1914 ett enhälligt lagråd: »Det centrala

i krigslagstiftningen är otvivelaktigt stadgandena till upprätthållande
av tukt och disciplin. Då värnplikten omfattar nationens hela
manliga ungdom, kan man icke värja sig för att bland dem, som
vapenövas, finnas många, som inte ha någon känsla för att de
fullgöra en plikt mot samhället utan betrakta vapenövandet såsom
ett påtvingat ont, ja, även åtskilliga med dåliga eller rent av brottsliga
anlag, som måhända i följd av en försummad uppfostran fått
utveckla sig ganska långt. Lätt inses, att man för åstadkommande
av rättelse i dylika fall icke alltid kan förfara med len hand. _ Men
tukt och disciplin måste åvägabringas, och nödiga medel härtill få
icke av lagstiftaren undanhållas.» Då vi föräldrar skicka våra
söner till kasernerna, anse vi oss ha rätt att fordra. — det är ju
det käraste vi ha — att de skyddas för det dåliga inflytandet av
vad en liberal justitieminister vid behandlingen av nu föreliggande
spörsmål kallat »de i moraliskt hänseende sämre elementen». Det
inflytandet kan endast hindras genom att lagstiftningen tillhandahåller
tuktomedel, som dessa element respektera. Det är var rättsuppfattning.

Och hur är det väl med rättsuppfattningen på denna^ punkt
inom vår krigsmakt? Allt befäl står förvisso i dag liksom år 1914
praktiskt sett enigt om, att ett sådant straffmedel som den stränga
arresten erfordras för disciplinens tillbörliga upprätthållande. Vad
uppfattning ha vidare de värnpliktiga själva? Ja, jag har under
ganska många år haft tillfälle att tala med åtskilliga värnpliktiga
om deras tjänstgöring och livet på lägerplatserna, men jag får säga,
att jag aldrig någonsin från dem har hört ens en antydan om, att
de skulle ha funnit krigslagarna stränga, än mindre obilligt stränga.

Nr 21. 80

Onsdagen den 22 mars, e. m.

Ang. upp- När jag senast, endast för ett par dagar sedan, talade med en värnstmfflZtnför
pljktig om saken, __ sade han helt enkelt: »Ja, men någon ordning

krigsmakten, måste det val ändå vara!» Det är inte underligt, att våra värnplik(Forts.
) tiga känna och tänka och yttra sig på detta sätt, ty våra svenska
värnpliktiga ynglingar äro inga pjunkiga mesar, de äro i allmänhet
käcka och präktiga pojkar. Däremot har jag inte sällan hört värnpliktiga
förklara, att det är gott, att det ändå finns ett sådant straff
som den stränga arresten — det enda, som vissa element i kasernerna
ha respekt för — emedan eljest dessa element skulle göra livet outhärdligt
för sina kamrater. Det är därför min tro, att en omarbetning
av våra krigslagar i den av utskottet förordade s. k. humaniserande
riktningen långt ifrån att medföra en humanisering skulle
leda till en brutalisering av förhållandena vid vår krigsmakt.

Ja, herr talman, jag vet ju så väl, att, vad jag nu sagt inte
får det minsta inflytande på utgången av frågan här i kammaren
eller riksdagen. Det är inte därför jag yttrat mig. Men jag är
övertygad om, att bakom den mening, som jag nu uttalat, står ett
praktiskt sett enigt befäl i den svenska krigsmakten, och bakom den
meningen står säkert också den övervägande, den ojämförligt övervägande
delen av våra värnpliktiga samt deras fäder och mödrar.
Det är särskilt med hänsyn till den rättsuppfattning, som dessa hysa
och som jag tror också torde ha rätt att kräva något beaktande,
samt vidare med hänsyn till de övriga synpunkter, vilka jag här
framfört, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som innefattas i den av herr Pettersson
i Bjälbo och mig avgivna reservationen.

Herr V ennerström: Herr talman! Jag skall be att få uttala
min stora tacksamhet till den föregående ärade talaren för den
första delen av hans anförande, vari han riktade en ganska tillintetgörande
kritik mot den andra högerreservationen, som avgivits av
hans egna kamrater. Han yttrade nämligen, att man omöjligt kunde
sätta revisionen av krigslagarna i något som helst sammanhang med
revisionen av hela vårt försvarsväsen. Jag ger honom fullständigt
rätt i detta yttrande, ty det är ju alldeles uppenbart, att om man
minskar värnpliktstiden med en, två, tre eller, fyra månader, så har
detta icke något som helst sammanhang med den fråga det i dag piller
att avgöra, nämligen krigslagarnas reformering. Vare sig man
väljer vinter- eller sommarlinjen för de värnpliktigas utbildning, så
är det väl tämligen uppenbart, att icke heller den frågan har något
sammanhang med den, som nu förekommer här.

Det är självfallet, att försvarsrevisionen icke fått sin sammansättning
med tanke på juridiska spörsmål, och jag vill därför på denna
punkt helt och hållet instämma med den argumentation, som kom från
herr Olsson i Kalmar. Den är verkligen tillintetgörande för hans
egna kamrater, herrar Hederstierna och Högberg, och jag är därför
herr Olsson synnerligen tacksam, för att han gjort mig och utskottet
den tjänsten att redan i förväg fullständigt expediera dessa reservanter.

Onsdagen ilen 22

mura, e. in.

Nr 21.

Men sedan är också all min tacksamhet slut, och mot den senaste Ang. uppdelen
av herr Olssons anförande skull jag he att lå inlägga en bG~ stmfflagerfför
stämd gensaga. Herr Olsson frågade mig vad det var för sammanhang krigsmakten.
mellan denna motion om krigslagarnas reformering eller avskaffande (Forte.)
å ena sidan och å andra sidan en av mig tidigare väckt motion, som
gick ut på fullständigt avskaffande av allt militärväsen. Härpå vill
jag svara, att det, mig veterligt, icke finnes något sammanhang mellan
dessa motioner. J ag är sedan gammalt principiell motståndare
mot allt militärväsen, men jag anser, att så hänge det finnes till, så
böra åtminstone de svenska unga män, som tvingas in i vapentröjan,
ha rätt att känna sig som vanliga svenska medborgare även under
värnpliktens, utövande; de böra icke läggas under någon som helst
särlagstiftning och icke heller kunna drabbas av högre straff för begångna
förseelser än som gäller för övriga svenska medborgare.

Hör övrigt vill jag säga herr Olsson i Kalmar det, att denna
tanke om krigslagarnas reformering och humanisering är en tanke,
som i denna kammare sedan gammalt haft varma förespråkare. Jag
nämner sådana hädangångna stormän i andra kammaren som Karl
Staaff och Sven Adolf Hedin, och jag vill mot herr Olsson sätta
dessa talesmän för en modern rättsåskådning av helt annat, varmare
och vidare kynne än den, för vilken herr Olsson i Kalmar i dag gjort
sig till tolk. .

Då herr Olsson yttrar, att den militära disciplinen ''blir fullkomligt
undergrävd, om man slår in på de här vägarna, vill jag säga herr
Olsson, att det sannerligen icke är mycket bevänt med vår militära
disciplin, om den endast skall bygga på dödsstraff, på sträng arrest
och på andra drakoniska tillämpningar av en i många fall
orimligt sträng krigslagstiftning.

Jag vill vidare säga, att då herr Olsson säger sig ha den uppfattningen,
att vi redan humanisera! krigslagarna, så beror nog den
uppfattningen på, att smaken är så olika. Om herr Olsson har den uppfattningen
så må han ju behålla den, men jag har för min del en
alldeles motsatt åsikt, nämligen att den humanisering, som krävdes
1914, ännu i denna stund icke blivit fullt genomförd. Så länge det
finnes möjligheter att t. o. m. i fredstid rent av tillämpa dödsstraffet,
så länge den stränga arresten finns och så länge krigslagarna i många
fall brutalt tillämpas, så länge är den humanisering, som krävdes
1914, ännu icke bragt från teori till verklighet.

Sedan vill jag säga herr regementspastor Olsson i Kalmar, att
när jag hörde hans anförande här i dag, hade jag den livliga förnimmelsen,
att han talade ungefär som en gammal krigsöverste och icke
som en pastor av den rena evangelisk-lutherska läran. Det föll sig
också helt naturligt då han i slutet av sitt anförande yttrade, att om
den ståndpunkt, som han företrädde, vore befälet i stort sett alldeles
enhälligt. Ja, att befälet har den uppfattningen, det är jag alldeles
viss om, men jag undrar om de övriga anhängare av den evangelisklutherska
läran, som hava pastors rang, verkligen intaga samma
ståndpunkt i detta ärende, som herr Olsson i Kalmar gör. Jag^får
säga, att det förefaller mig ändå, som om den kristna tankegång,

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 21. 6

Nr 21. 82

Onsdagen den 22 mars, e. m.

UrandTav Vars företrädare herr Olsson skulle vara, egentligen syftade till en
straffhgenlör humanisering så långt som möjligt av mellanhavandena människor
krigsmakten, emellan. Det är något^ganska dyrbart att i nådens år 1922 få höra
(Forte.) en bekännare av denna lära, av denna kristna tankegång, som vill nå
fram till största möjliga humanitet, klaga över den alltför stora humaniteten
och höra honom åberopa de franska krigslagarna med ännu
hårdare straff än vi ha, såsom något för oss svenska evangelisklutherskt
kristna att efterapa. När jag hörde herr Olsson i Kalmar,
tyckte jag mig höra en röst ur graven, en röst ur den grav, i vilken
genom världskriget en gammal militäristisk tankevärld — jag hoppas
för alltid^— stigit ned. Det var ganska intressant att nu få höra den
rösten från de gamla militaristiska gravarna, höra den tala i andra
kammaren, höra den förfasa sig över den stora humaniteten, och höra
den avhåna den rättsuppfattning, som finnes nere i de djupa, breda
folklagren. Det var intressant, säger jag, att höra detta, men mera
som ett avskräckande exempel, ty det är sannerligen icke någonting
för riksdagens andra kammare, den folkvalda kammaren, att efterapa.

Herr Olsson i Kalmar talade också om rättsuppfattningen i de
breda lagren och sade: Det finnes alls ingen önskan att få en humanisering
av krigslagarna. Ja, i Småland och i Kalmar kanske man tänker
så, men det finnes gudskelov andra trakter än Småland, och jag
är viss om, att i dessa trakter är rättsuppfattningen en helt annan
än den herr Olsson gjort sig till tolk för.

Jag bär för min del den bestämda uppfattningen, att Sveriges
värnpliktiga ungdom känner sig bunden av en särlagstiftning och
försatt i en viss undantagsställning, så länge krigslagarna finnas till.
Denna ungdom befinner sig i viss mån utestängd från de andra samhällslagren,
och sa länge det är fallet, är det nog en ganska sund
rättsuppfattning, som säger, att vi även på denna punkt som på varje
annan höra undanröja varje form av särlagstiftning.

Jag vill i detta avseende även rikta några ord till den ärade
utskottsmajoriteten, som för övrigt behandlat min motion ganska
gynnsamt. Jag har för min del krävt avskaffandet av alla krigslagar.
I det fallet har utskottsmajoriteten gått mig ganska långt
tillmötes, men i stället för att gå in på mitt yrkande velat genomföra
en humanisering av krigslagarna. Jag vill gent emot utskottet vidhålla,
att principiellt är min tanke den enda riktiga. Då denna fråga
förra gången förelåg, nämligen 1920, ansåg utskottet, att systemet
med särskilda krigsdomstolar icke__vore förenligt med principen om
medborgarnas likhet mför lagen. Är detta sant, och det är det verkligen,
då. är. det också sant, att så länge det finnes en särlagstiftning,
en särskild krigslagstiftning, så länge är likheten inför lagen icke
fullständigt uppehållen. Jag vidhåller därför principiellt den uppfattning,
som jag framlagt i motionen i fråga. Men å andra sidan
anser jag, att det finnes vissa praktiska skäl, som tala för den hållning
utskottet intagit. Slår man in på den av mig förordade linjen,
sa. att allt vad som nu finnes i krigslagarna skulle inryckas i den
allmänna strafflagen, då stöter man oundvikligen på det hinder, som

Onsdagen den 22 mars, e. in.

83 Nr 21.

utskottet talade om, nämligen att denna fråga sammanslås med frå- ^%ruk>Pav
gan om hela strafflagsreformen. Det har sagts mig, att denna re- gtrafflagen^för
form kan få vänta ganska länge på sin tillkomst, kanske 6, 7, 8. år, krigsmakten.
kanske mer. Är så verkligen fallet, måste jag för min del medgiva, (Forts.)
att det finnes vissa praktiska skäl att slå in på de vägar utskottet
för sin del förordat.

Jag vidhåller alltså principiellt mitt förslag, men då utskottet
står enhälligt, anser jag det tämligen lönlöst att yrka bifall direkt
till mitt förslag, och skall därför nöja mig med att för min del vid
voteringen rösta för det av utskottet framlagda förslaget.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina damer

och herrar! Motionärens hemställan är i själva verket ganska vittomfattande.
Den utredning, han vill ha till stånd, avser dels frågan
om fullständigt avskaffande av strafflagen för krigsmakten
och dels också frågan om en mer eller mindre grundlig revision
av densamma. Jag hade verkligen trott, att motionären med det
första alternativet icke menade ett sådant avskaffande av strafflagen
för krigsmakten, att man lät alla de bestämmelser, som där
finnas, fullständigt försvinna utan att sätta något annat i stället.

Men av hans nu hållna anförande att döma, tycks han åtminstone
principiellt hålla på det alternativet. Jag vill då i anledning av
detta motionärens yttrande erinra, att vi ännu hava en krigsmakt
och icke kunna alldeles se bort ifrån detta faktum. Så länge krigsmakten
finnes till kunna vi således icke gärna avvara straffbestämmelser
för sådana förseelser, som t. ex. att enskild vakt försummar
sin skyldighet och går ifrån sin post eller att en överordnad
missbrukar sin myndighet gent emot en underordnad eller att en
krigsman rymmer. Dessa förseelser äro icke belagda med straff i
den allmänna strafflagen. Skulle vi. nu, såsom motionären förklarar
sig anse vara det principiellt riktiga, i ett slag upphäva strafflagen
för krigsmakten, skulle dessa och dylika förseelser bli strafflösa,
och detta kan icke vara riktigt. Det nu skisserade alternativet
kan alltså icke ens principiellt försvaras.

Jag trodde, att motonärens mening med förslaget att avskaffa
strafflagen för krigsmakten var, att denna lag som sådan skulle
försvinna, men att de bestämmelser, som vore behövliga för krigsmaktens
vidkommande, i stället skulle infogas i den allmänna
strafflagen. Så vitt jag förstår, är en sådan åtgärd lagtekniskt
sett ingalunda omöjlig att åstadkomma. Det låter tänka sig, att
man i den allmänna strafflagen tager in bestämmelserna om straff
för specifikt militära förbrytelser. Jag föreställer mig, att det
skulle kunna ske så, att man beträffande brott av officerare och
underofficerare toge in bestämmelser härom i kapitlet om brott av
ämbets- och tjänstemän samt inpassade övriga bestämmelser i kapitlet
om brott mot offentlig myndighet. Någon svårighet skulle
väl yppa sig, hur man skulle förfara i fråga om sådana förseelser,
som nu äro belagda med disciplinstraff, men icke heller detta borde
väl vara alldeles oöverkomligt. Jag vill också säga, att med

Nr 21. 84

Onsdagen den 22 mars, e. m.

hör?nd?P~ en sa(^an åtgärd som den nu skisserade, skulle kanhända den förstrafflagenför
delen vinnas> att de värnpliktige, såsom den siste ärade talaren ankrigsmakten.
tydde, skulle känna sig i någon mån befriade från den ofördelaktig.
) tiga, undantagsställning, vari många av dem nu anse sig försatta
därigenom, att de äro underkastade en särlagstiftning. Men å
andra sidan är det en stor och påtaglig praktisk olägenhet förenad
med denna utväg att söka passa in den militära strafflagens bestämmelser
i den allmänna strafflagen. Jag menar, att en sådan åtgärd
under nuvarande förhållanden skulle kräva en mycket lång
tid. Det är ju nämligen så, att den allmänna strafflagen är föremål
för revision, i det att professor Thyrén är sysselsatt med utarbetande
av utkast till en ny strafflag, som sedan underkastas
granskning av en särskild strafflagskommission. Och det är alldeles
givet, att om strafflagen för krigsmakten skulle infogas i den
allmänna strafflagen kunde man icke förbigå professor Thyrén
och strafflagskommissionen. Nu har professor Thyrén en fenomenal
arbetsförmåga, och jag betvivlar icke, att han skulle rå med
även denna ökning i arbetet. Men det är också klart, att en dylik
tillökning skulle i sin mån fördröja först och främst arbetet på
den allmänna strafflagsrevisionen — vilket i och för sig vore beklagligt
— men också arbetet med den reform, som motionären
särskilt, intresserar sig för. Detta arbete skulle på detta sätt uppenbarligen
komma, att kräva mycket längre tid än om man låter
saken beredas vid sidan av den allmänna strafflagsrevisionen.

Dessa ^praktiska skäl ha för mig och för utskottet varit avgörande,
då vi icke kunnat ansluta oss till motionärens första alternativ
utan ansett lämpligare att gå på den vägen, att man begär
en fullständig omarbetning av den militära strafflagen.

Då uppstår den frågan: Hur vittgående skall en sådan revi sion

av den militära strafflagen vara? Ja, härvidlag kunna naturligtvis
olika ståndpunkter tänkas. Vad utskottet beträffar, har
utskottet ansett, att en mycket lämplig utgångspunkt, då man vill
försöka skissera programmet för en sådan revision, är den kritik,
1914 års lagråd ■— förstärkt med dåvarande överste Mörcke som
sakkunnig. militär ledamot — riktade mot det förslag till strafflag
för krigsmakten, som då förelåg. Jag vill erinra om, att det
förslaget sedan blev förelagt 1914 års andra lagtima riksdag och
av riksdagen antogs i huvudsak utan ändring i avseende å förslagets
allmänna läggning, varemot lagrådet riktat sin kritik.

Vad sade. då 1914 års lagråd? Jo, för det första, att strafflagsförslaget
icke gick långt nog i fråga om strafflindringar, i det
att minimistraffen enligt lagrådets mening i flera fall utan olägenhet
kunnat ytterligare sänkas. Vidare ansåg lagrådet, att förslaget
icke fyllde berättigade krav på klarhet och tydlighet, i det
att ett flertal bestämmelser i lagen lämnade rum för tvekan om
vad som var deras rätta innebörd. Ytterligare anmärktes, bland
annat, att förslaget led av den systematiska bristen, att i strafflagen
upptoges en massa bestämmelser om straff för brott, som
icke vore militära, vanliga brott, såsom stöld och misshandel. Vis -

Onsdagen den 22 mars, e. m.

85 Nr 21.

serligen upptogos sådana brott oftast endast på det sätt, att de
förklarades skola straffas enligt den allmänna strafflagen, men
detta system hade icke fullständigt genomförts, utan det måste
kompletteras med bestämmelser i rättegångslagen, allt i syfte att
klargöra, vilka brott, som skulle kunna dömas av krigsdomstolarna.
Slutligen anförde lagrådet att det var en viss brist hos förslaget,
att man från förut gällande disciplinstadga överflyttat åtskilliga
bestämmelser till denna strafflag och därvid också tagit med bestämmelser
om det rent processuella förfarandet i dylika mål, vilka
naturligtvis icke höra hemma i en strafflag.

För min del tror jag, att en reform enligt det program, som
lagrådet sålunda 1914 skisserade och som icke bar kommit till
utförande, när vi antogo den nu gällande strafflagen, skulle vara
tillräckligt omfattande för den revision, utskottet nu tillstyrkt.
Men å andra sidan är jag också övertygad om att det skulle vara
mindre lyckligt, om man sökte beskära det programmet,_ särskilt
på det sätt, de ärade reservanterna herrar Pettersson i Bjälbo och
Olsson i Kalmar föreslagit. Innebörden i deras förslag är, ^ såsom
damerna och herrarna hört av herr Olsson i Kalmar, att då riksdagen
skriver om denna sak, skulle riksdagen icke tala något om,
att strafflagen för krigsmakten behöver humaniseras. Herr Olsson
åberopade till stöd för den meningen till en början en jämförelse
mellan den svenska strafflagen för krigsmakten och den franska.
Jag kan tyvärr icke följa honom i hans utflykter i vad rör den
franska krigslagen, ty jag har den icke här. Jag vill endast säga,
att det förefaller mig underbart, om han icke i någon mån skulle
ha missförstått lagen och förbisett, att det även finnes undra^ bestämmelser
om de brott, han nämnde, som ge möjlighet till något
lägre straff. Vad den allmänna franska strafflagen beträffar,
vet jag, att den har en allmän bestämmelse, som innebär att beträffande
alla brott äger domstolen, när s. k. circonstances atténuantes
— förmildrande omständigheter — föreligga, sänka straffet, utan
att lagen därvidlag bestämmer något minimum. Därigenom kan ju
domaren sänka straffen och göra dem mycket låga. Detta gäller,
som sagt, om straffbestämmelserna i den allmänna strafflagen. Nu
vet jag inte, om samma bestämmelse gäller beträffande den militära
strafflagen, men skulle så vara fallet, så måste herr Olssons
slutsats anses förhastad.

Vad beträffar herr Olssons plock ur den svenska militära
strafflagen, tror jag mig däremot kunna konstatera, att han gjort
sig skyldig till ett litet misstag. Herr Olsson nämnde nämligen
någonting om att förolämpning av krigsman mot överordnad skulle
i den svenska militära strafflagen vara belagd endast med disciplinstraff.
I denna generella avfattning är påståendet icke riktigt,
ty i 82 § i strafflagen för krigsmakten heter det, att om krigsman
förolämpar överordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller
vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom
med hotelse eller annan missfirmlig gärning och det sker i
eller för ämbetet eller tjänsten, skall han dömas till fängelse, eller

Ang. upphörande
av
straff lagen för
lcrigsmakten.

(Forts.)

Nr 21. 86

Onsdagen den 22 mars, e. m.

K<£?nJPP'' ^är omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.
strafflagen för Detta ar en paragraf, som icke sällan tillämpas, och jag vet, att det
krigsmakten, händer, att en krigsman, som kanske är berusad •— och i berusat
(Forte.) tillstånd säger ett fult glåpord till en officer eller underofficer i
och för tjänsten, kan få sex månaders fängelse. Detta synes mig
allt för strängt, och det förefaller mig, som om beträffande både
denna och andra bestämmelser en humanisering, en nedsättning av
straffminimum vore väl på sin plats. Jag vill också erinra, att
lagrådets mening år 1914 gick i den riktningen.

Så sade herr Olsson vidare, att den franska krigslagstiftningen
var ett troget uttryck för den svenska allmänna rättsuppfattningen
på detta område. Det bestrider jag. Jag menar, att även
om de franska bestämmelserna skulle vara så stränga, som herr
Olsson säger, är den franska lagstiftningen alldeles icke något uttryck
för svensk rättsuppfattning. I detta avseende vågar jag
hålla före, att såväl lagrådets som första lagutskottets utlåtanden
äro mera pålitliga att hålla sig till.

Ytterligare sade herr Olsson, att alla militärer praktiskt sett
vore eniga om, att den stränga arresten är ett nödvändigt medel
för att upprätthålla disciplinen. Det är ett överord. Jag vill gent
emot herr Olsson i detta avseende åberopa, att förutvarande chefen
för svenska arméns generalstab, general Bildt, som var ledamot av
1914 års krigslagstiftningskommitté i en av honom avgiven lång
och välskriven reservation mycket bestämt hävdade den uppfattningen,
att den stränga arresten, långt ifrån att vara ett medel att
upprätthålla disciplinen, tvärt om kunde sägas ofta vara en fara
för densamma. Han ansåg, att armén utan den ringaste olägenhet
kunde helt avvara den stränga arresten. Jag menar, att då generalstabschefen
hade en sådan mening, måste den av herr Olsson
påstådda enhetsfronten i detta avseende anses vara betänkligt bruten.

Jag föreställer mig, att det här i kammaren efter allt vad
som i denna, sak förekommit bör råda en ganska allmän mening
därom, att vi nu äro mogna för att begära en fullständig omarbetning
av strafflagen för krigsmakten. Sedan kunna ju meningarna
gå i sär beträffande vissa punkter, men det är ju inte heller meningen,
att vi skola i kväll antaga en ny strafflag utan endast, att
vi skola giva uttryck åt den uppfattningen, att en revision är behövlig.

Jag vill därför, herr talman, inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr P aulsen: Herr talman! Mina damer och herrar! Jag
hade inte tänkt taga ordet i denna fråga, men då jag hörde herr Valerius
Olsson vara så förtjust i sträng arrest, kunde jag inte låta bli.
Jag vet ju, att herr Valerius Olsson är regementspräst, så det kan
naturligtvis inte komma i fråga, att han skulle få ett sådant straff,
och. jag vill inte heller önska något ont åt någon människa. Men det
är ju inte något ont i att önska, att herr Valerius Olsson hade haft

87 Nr 21.

Onsdagen den 22 mars, e. in.

åtta dagars sträng arrest; då torde han ha halt en helt annan upp- f^ndTav

fattning. ... strafflagen för

Då jag tror, att en stor del av andra kammarens ledamöter inte krigsmakten.
läst strafflagen för krigsmakten, skall jag ta mig friheten att be- (Forts.)
röra ett par små paragrafer. I 7 kap. 76 § står det: »Vägrar krigsman
att åtlyda, vad förman under tjänstens utövning och i vad som
angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller straffarbete
i högst ett år», och sker brottet vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete i
högst fyra år. Tycker inte damerna och herrarna, att detta ända
är bra högt tilltaget? Jag tycker för min del, att det är alldeles rysligt.

Men det blir värre i 77 §. Där sägs det, att enligt denna paragraf
kan man få samma straff — alltså samma straff,° som jag läste
upp nyss — om man genom en onödig förfrågan gör sa, att det dröjer.
innan en befallning blir verkställd.

Jag skall tillåta mig ett tankeexperiment. Antag, att exempelvis
herr Valerius Olsson, som är så förtjust i sträf flagen^ för krigsmakten,
händelsevis inte befinner sig här i kammaren, då en fråga
skall avgöras. Han kommer in och frågar en av sina kamrater: Vad
gäller saken? Skulle det inte kunna betraktas som en onödig fråga?

Om nu detta skulle rendera honom fyra års straffarbete, undrar jag,
vad han och vi andra skulle tycka.

Jag skall inte trötta kammaren med flera paragrafer; jag tror
både damerna och herrarna ha klart för sig, att det är någonting galet,
när man kan skriva sådana paragrafer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Molander: Herr talman! Mina damer och herrar!

Efter herr Vennerströms anförande, kan det kanske vara onödigt att
nu taga till orda. Herr Olsson i Kalmar nämnde emellertid^ några
ord som ej må stå oemotsagda, och som herr Vennerström måhända
glömde replikera honom för.

Herr Olsson i Kalmar sade att han träffat många årsklasser
värnpliktiga och att aldrig någon av dessa många värnpliktiga hade
beklagat sig över de stränga krigslagarna. Ja, jag har ju själv varit
värnpliktig och är det väl än i dag på sätt och vis, och jag har
även träffat många värnpliktiga, men jag må säga, att jag har inte
träffat någon, som inte har varit upprörd över just dessa stränga
krigslagar. De allra flesta ha till och med varit mycket förargade
över, att de tvingats att närvara vid gudstjänsterna för att åhöra
regementspastorernas utläggningar. Det skulle ju kunna hända, att
om man inte tvingat dem att bevista gudstjänsten, de hade gått dit
självmant. Detta är de erfarenheter jag gjort, och de gå ju stick i
stäv emot herr Olssons i Kalmar erfarenheter.

Nu har ju herr Vennerström redan förut konstaterat, att utskottet
inte har gått honom till mötes så långt han begärt. Och utskottet
har ju också i början av sin motivering förklarat, att det är »uppenbart,
att så länge det i vårt land finnes en krigsmakt, det även måste

Nr 21. 88

Onsdagen den 22 mars, e. m.

Äörowfca» finnas en lagstiftning, som reglerar de förhållanden, vilka speciellt
dmfflagenför hänföra sig till den militära tjänsten». Herr Pettersson i Söderkrigsmalden.
tälje var visst också ett tag inne pa denna sak. Och det är ju tyd(Porte.
) ligt och klart, att det på sätt och vis ligger någonting i detta. Men
därför vore det väl också på tiden att mer än hittills taga upp frågan
om avskaffande av själva krigsmakten. Om inte detta är möjligt
i detta sammanhang, så kunde man väl ändå förutsätta, att de
människor, som interneras i kasernerna, såsom herr Vennerström sade,
må kunna bli behandlade som andra medborgare. Nu kommer ju
utskottet till slut ändå till den slutsatsen, att en omarbetning av
krigslagarna bör företagas i humanitär riktning. Och det är ju ändå
ett framsteg, trots allt. Men i slutet av sin motivering kommer
utskottet med ett skäl, som jag skall be att få reservera mig en smula
emot. Detta skäl är, att man genom en humanisering av strafflagen
för krigsmakten skulle »utan att försvåra upprätthållandet av
den nödvändiga disciplinen bidraga till att avlägsna en på många
håll förefintlig ovilja mot all militärtjänst och sålunda även underlätta
skapandet av en god anda inom krigsmakten». Härtill ber
jag att få säga, att jag tror, att orsaken till denna ovilja mot militärtjänsten,
som man t. o. m. inom utskottsmajoriteten måst konstatera
förefinnas, inte bara har sin grund i de stränga krigslagarna.
Orsaken till denna ovilja mot militärväsendet ligger nog djupare.
Jag tror, att det inte alls är svårt att peka på många andra omständigheter,
som ligga till grund för denna ovilja. Vi ha ju för närvarande
en värld slagen i spillror. Vi veta ju snart sagt ingen av oss,
hur man skall kunna komma på en något så när »normal» nivå igen.
Det är tack vare, militärväsendet, som vi nu befinna oss i ett sådant
olyckligt läge både på det ekonomiska området och på alla andra
områden. Man bör därför inte komma och tala om, att det är bara
de stränga krigslagarna, som äro orsaken till oviljan mot militärväsendet.
I varje fall tror jag inte, att man, även om man humaniserar
krigslagarna, skall kunna få bort oviljan mot militärtjänsten i och
för sig. Ty jag vill säga, att man nästan skulle ställa sig tveksam,
huruvida det är nyttigt att humanisera krigslagarna, för såvitt denna
humanisering skulle leda till, att den sunda och ärliga oviljan
gentemot krigsväsendet toge slut.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den av herrar Pettersson i Bjälbo och Olsson i Kalmar
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 3-

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kung!. Maj ds proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22

Ousclugen (len 22 mars, e. in. 89

april 1921 om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;
och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns vidare uppfört bevillningsutskottets
betänkande, nr 17, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående införande av obligatorisk hundskatt för hela
riket.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 49, hade herr Osberg m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t matte
låta utreda lämpligheten av att för hela riket låta införa obligatorisk
hundskatt till det belopp, som kunde anses lämpligt, att i första hand
användas för visst i motionen angivet ändamål, samt för riksdagen
skyndsamt framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
!

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Osberg: Herr talman! Jag har tagit mig friheten

att väcka förevarande motion rörande detta spörsmål. Det gäller
här ingen ny sak, utan det är ju en gammal bestämmelse, att de
kommuner, som så finna lämpligt, kunna införa hundskatt. I och
för sig är det ju intet ont att säga om detta, och vederbörande utskott
har nu i sitt utlåtande här särskilt understrukit, att denna
kommunernas självbestämmanderätt bör bibehållas. Emellertid innebär,
herr talman, själva kärnan i min motion att den skada, som av
hundar åstadkommes, skulle gottgöras av hundskattemedlen. Detta
är heller ingen ny princip, utan den har varit tillämpad i många år i
flera av de särskilda staterna i Amerikas förenta stater. Det bildas
där särskilda fonder i varje stat, och dessa fonder användas för det
ändamålet, att den skada, som av hundar åstadkommes, när detta
kan bevisas, blir av hundskattemedlen gäldade. Och jag har nu
den uppfattningen, att en dylik anordning skulle vara till stort
gagn även hos oss. ~Vi veta, att hundar ibland åstadkomma skada
i rätt stor omfattning, de människor, som lida denna skada, få ingen
ersättning härför, ehuru på vederbörande ort, där skadan sker,
hundskatt kan vara införd av kommunen. Om man nu tänker ^ sig,
att det skulle bli någon ordning och reda i detta avseende, så är
det naturligtvis inte lämpligt, att varje kommun såsom sådan skulle

Nr 21.

Ang.

införande av
obligatorisk
hundskatt.

Nr 21. 90

Onsdagen den 22 mars, e. m.

Ang.
införande av
obligatorisk
hundskatt.
(Forts.)

gå in för en sådan anordning. Det hela skulle naturligtvis då gå
sönder. När hundskatten först kom upp, så antar jag, att den
kanhända kom upp av det skälet, att den i första hand skulle verka
såsom en slags lyxskatt men å andra sidan även för att hundbeståndet
inte skulle bli så stort, som eljest kunde bliva_ fallet, Ja,
detta är ju lämplighetsfrågor, som man kan resonera om. Men man
skall val i alla fall i första hand bygga ett lagförslag på en rättsprincip.
Nu är det ju så, att om någon kan bevisa, att viss annan
persons hund åstadkommit skadan, så får naturligtvis hundägaren
gälda skadan. Men hur många gånger, mina herrar, kan en sådan
bevisföring komma fraim Det är sällan eller aldrig, som det kan bevisas,
vilken hund som åstadkommit skadan, och då får udda vara
jämnt. Den som lider skadan, får ingen ersättning alls. Det är
klart, att med den praktiska läggning, som det amerikanska folket
har, så hade man där väl inte infört en sådan anordning, som den
jag här omnämnt, med mindre man ansett den lämplig. Jag har
åtskilliga bevis för att en hel del människor gjort rätt stora förluster
och inte kunnat få dem täckta utan fått bli utan all ersättning.
Nu har utskottet här framhållit, att man icke bör beröva kommunerna
deras självbestämmelserätt i detta avseende. Ja, i hur många
fall är det inte, som självbestämningsrätten blir fråntagen kommunerna.
Hur 1m inte landstingen fått ikläda sig att svara för verksamheten
på många olika områden, såsom i fråga om sjukvården,
både lasarettsvården, epidemisjukvården och sanatorievården, ävensom
beträffande uppfostran av vanartiga barn och allt möjligt
annat. Nu står man ju också i begrepp att kasta vägunderhållet
på landstingen. Den lilla fördel, som kommunerna ha av sin s.jälvbestämningsrätt
i fråga om hundskatten måste ju säfas vara av intet
värde. ° Jag vill säga, att det är ingenting, som förorsakar så mycket
bråk på stämmorna, som just frågorna om införande av hundskatt.
Om man tänker ^sig, att hundskatten tillkom i syfte att hålla nere
hundbeståndet, sa kan ju med nuvarande ordning en kommun besluta
införa hundskatt under det att de omkringliggande kommunerna,
inte bry sig om att göra det. Men vad tjänar det då till att en
enstaka kornmun vidtager denna åtgärd? Rakt ingenting, utan
okynneshundarna florera lika mycket, ehuru i en kommun denna
åtgärd vidtagits. Ja, sa är det med den saken, och jag tror verkligen,
att om herrar utskottsledamöter försökt tänka sig närmare
in i spörsmålet, sa hade de nog kommit till en annan uppfattning.
Herrarna anse naturligtvis, att __ frågan är en bagatell, och jag skall
visst medge, att det icke är någon riksviktig åtgärd, som jag här
föreslagit. Men förslaget är dock byggt på en riktig grund och
på en rättvis princip och bör verkligen icke helt och "hållet bagatelliseras.
Jag ser, att den ärade utskottsordföranden tycks anse
saken vara bagatellartad. Och jag kan ju förstå, att han, som har
så stora spörsmål att syssla med, inte tycker, att detta är av mycket
värde. Men det kan hända, att även han skulle ha fått en annan
uppfattning, om han kommit i den ställningen, att han fått göra rätt
avsevärd förlust till följd av hundarnas skadegörelse. Jag minns en

Onsdagen den 22 mars, e. in.

‘J1 Nr 21.

gång en torpare, som hade fem får, som gingo ute på bete. Tre av . _An9-fåren blevo rivna av en hund. Grannarna sago det oeh jagade bort
hunden men kunde inte säga, vems hund det var. Detta var den ”hundskatt.
tid, då alla priser stodo som högst. Och den fattige torparen gjorde (Forte.)
en förlust på 600 kronor. Och han fick inte ett öre i ersättning,
och därmed var den saken klar. Vad tjänar det till att ha hundskatt,
om den inte går till det ändamål, som den bör vara avsedd
till, nämligen att täcka de skador, som åstadkommas av hundar.

Nu förstår jag ju av det sorl, som herrarna föra, att ni inte intressera
er för detta spörsmål. Men det finns dock kanske de, som uppfatta
saken på ett annat sätt. Jag har väl inte stora utsikter att få frågan
fram, men ehuruväl jag inser detta, kan jag dock, herr talman, icke
underlåta att yrka bifall till min motion.

Häruti instämde herr Johansson i Krogstorp.

Herr B, ö i n g: Herr talman! Jag antager, att kammarens ledamöter
hålla mig räkning för att jag efter dagens långa debatter begränsar
mitt anförande till några få ord.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1877 tillkommer det varje kommun
i vårt land att själv bestämma, huruvida hundskatt skall utgå
inom kommunen eller icke, hur stor hundskatten skall vara intill ett
visst maximum och till vilket ändamål skatten skall användas. Varken
i motionen eller i det anförande, som herr Osberg nyss höll, har
han kunnat styrka, att denna bestämmelse har varit till nackdel annat
än möjligen för en eller annan person, som icke har fått ersätning
för den förlust, som han lidit, därför att någon annan persons
hund gjort skada t. ex. på något får eller annat djur. Jag frågar
er då, mina damer och herrar, om det finns någon anledning att
beröva kommunerna deras självbestämningsrätt på detta område och
införa en obligatorisk skatt, som således alla kommuner måste uttaga
i ett visst bestämt syfte. Ligger det någon sund tanke i det uppslag,
som herr Osberg framfört och hämtat från Förenta staterna,
ja, må då en eller annan kommun, som finner detta syfte beaktansvärt,
besluta att den utgående hundskatten skall användas till det
ändamål, som herr Osberg anser vara lämpligt. Herr Osberg beklagade,
att utskottet icke ägnat en mer ingående uppmärksamhet åt
motionen, och ansåg, att vi medlemmar av utskottet t. o. m. inte
alls hade satt oss in i spörsmålet. Och han förutsatte till sist, att
om jag varit utsatt för en sådan förlust, som den jag nyss angav, så
hade jag antagligen haft en annan åsikt i den föreliggande, frågan.

Nej, herr Osberg, det hade jag med säkerhet icke haft, utan jag hade
även då liksom utskottet nu ansett, att det må tillkomma varje kommun
ävenledes i fortsättningen att besluta i denna sak. .Herr Osberg
talade även om okynneshundar. Ja, visst finnas dylika. Andra
tala om okynnesmotioner. Och det finnes utan tvivel även dylika.

Men det får riksdagen finna sig i. Det är inte så lätt att åstadkomma
en lämplig lagstiftning, som förhindrar sådana företeelser. Men,
som sagt, kan man inte motivera en förändring med starkare skäl

Nr 21. 92

Onsdagen den 22 mars, e. m.

Ang.

införande av
obligatorisk
hundskatt.
(Forts.)

än dem den ärade motionären hittills anfört, så anser jag att
kammaren gör klokt i att biträda utskottets hemställan, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

HerrLovén: Herr talman! Jag kan inte förstå, vilka skäl
herr Römg egentligen vill ha, för att en motion skall anses vara motiverad.
Ty herr Osberg har dock här pekat på sådana saker, som
att hundar faktiskt springa lösa och riva djur för fattiga torpare
och arbetare. Man behöver inte bli beskylld för bristande djurvänlighet,
därför att man vill skattlägga hundarna för att i någon man
begränsa antalet av de hundar, som springa omkring. Utom de av
motionären anförda synpunkterna kan man också påpeka det ohygieniska
i att dessa många hundar springa lösa. Jag ber herr Röing
gå ned till en järnvägsstation eller hamn eller annan dylik plats,
där man lossar matvaror i öppna förpackningar, och se, vilken skada
dessa hundar åsamka i hygieniskt avseende, när de springa lösa.. Det
stora antalet hundar begränsas dock i någon mån genom att hundarna
skattläggas och skattläggas ganska ordentligt över hela riket.
Ty så länge varje kommun har rätt att skattlägga sina hundar, så
blir det, såsom herr Osberg säger, så, att vissa kommuner gorå det
men andra. inte, och då blir det ingenting vunnet med det hela. Det
kan inte hjälpas, hur vackra namn dessa mopsar än ha och hur mycket
hundutställningar man än anordnar, att man behöver stävja det
störa antal hundar, som finns. Jag kan därför inte annat än yrka
bifall till herr Osbergs motion.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Jag fruktar, att
herr Röing inte alls har satt sig in i min motion. Han sysslar med
förkärlek med stora internationella spörsmål, och jag förstår, att han
har svårt att sätta sig in i en sådan liten sak som den jag pekat på.
Kärnan i min motion är, det ber jag att få upprepa, en hemställan
om utredning angående sättet för ersättnings utgående till personer,
som lidit skada, åstadkommen av hundar.

Den skada, som åstadkommes genom hundar, deu är, mina herrar,
inte så liten. Det har man erfarenhet av ute i bygderna. Jag
har hört flera tala om, hur en mångfald av får årligen rivas av
hundar. Kan det bevisas, vilkens hund som verkställt ofoget, då får
hundägaren betala. Om sådant bevis alltid kunde presteras, vore ej
så mycket att säga. Men i de flesta fall kan sådant bevis icke åstadkommas,
ty man vet icke vilkens hund det varit.

Det är tydligt, att herr Röing icke brytt sig om saken, utan
han har väl gjort en vacker gest till ledamöterna i bevillningsutskottet
och sagt: Den motionen slå vi ihjäl, den bry vi oss icke vidare om.
Sa har man sagt till sekreteraren: Var god och skriv några rader
till avslagsmotivering.

Herr ordföranden kunde ju heller icke peka på något, som talade
emot framställningen. Han ådagalade emellertid en stor okunnighet
om motionen och tycks ej veta, vad som är skrivet i densamma.

Onsdagen den 22 mars, e. in.

93 Nr 21.

Det är alldeles obegripligt, att en ordförande i ett utskott kan taga
så liten notis om en motion, som kommit till utskottet.

Jag sade, att detta icke är någon stor fråga. Men det är väl
ändå önskvärt, att man kan komma fram till enhetlighet i det förevarande
avseendet. Jag har icke väckt motion om införande av hundskatt.
Det är en lämplighetsåtgärd det gäller. Vi ha haft hundskatt
många år. Den utgår, som var och en vet med det belopp kommun
bestämmer, 15 kronor är dock maximum. Den största oreda
man har på sockenstämmorna är, när det talas om hundskatt. Varför
då icke hava en enhetlig princip och låta var och en betala en
anständig skatt. Då skulle man ju tjäna två syftemål, nämligen för
det första själva principen att gottgöra skada, som hundar åstadkommit,
och för det andra att hålla hundbeståndet nere. Jag anser verkligen,
att vi nu ha alldeles för mycket av hundar här i landet. Hur
ser det inte ut på Stockholms gator! Man kan på morgnarna se jungfruarna
rasta hundarna på gatorna, och strömmen av människor får
traska i hundträcken. Det är det värsta man kan se. Nej, beskatta
dem, sök att få dem bort!

Jag hoppas verkligen att ni, mina herrar och damer, skola
hjälpa mig, så att vi i kväll kunna stjälpa bevillningsutskottet eller
åtminstone giva en liten antydan åt ordföranden, att han i fortsättningen
bör läsa motionerna, innan det fattas beslut. Jag hoppas, på
det livligaste, herr talman, att mina kamrater gå med mig och visa,
att vi åtminstone vilja, att motionerna skola läsas, innan de bli avfärdade
på sätt, som här förekommit.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Sjöström: Herr talman! Jag skall icke i denna fråga
ställa till något vidare hundliv. Men då den ärade motionären ville
söka göra gällande, att det är en tämligen enhällig åstundan, som
framföres om införande av obligatorisk hundskatt i hela landet, så
kom jag att erinra mig, att jag för icke länge sedan i en tidning fick
reda på, att så ej var fallet.

Det var nämligen en landskommun, där kommunalstämman hade
beslutat att införa en hundskatt på 3 kronor för varje hundkreatur
i socknen. När hundskatten vid årets slut var inbetald och kommunalstämman
sammanträdde på nytt, var det en överläggning om, vartill
man skulle använda de influtna hundskattemedlen. De brydde
sina hjärnor mycket för att hitta på ett lämpligt förslag. Till slut
var det en av stämmodeltagarna, som kom med det förlösande förslaget.
Han påvisade nämligen, att hundarna på orten hade varit till synnerligen
stor nytta därigenom, att de hållit borta löst folk och kringstrykare,
och därför borde hundägarna få en premie på 3 kronor per
man, vilket förslag också av stämman bifölls. Uppfattningen torde
sålunda icke vara fullt stadgad på landsbygden angående behovet
av obligatorisk hundskatt. Det torde sålunda vara goda skäl, anser
jag, att bifalla utskottets förslag.

Herr Röing: Herr talman! Det är ofta så, att en motionär

Ang.

införande av
obligatorisk
hundskatt.
(Forts.)

Nr 21. 94

Onsdagen den 22 mars, e. m.

Ang.

införande av
obligatorisk
hundskatt.
(Forts.)

;i.r missnöjd., därför att att utskott avstyrkt hans motion, och jag får
väl finna mig^i samma öde, som så mången annan utskottsordförande
får göra, då han drabbas av en motionärs missnöje. Men när herr
Osberg förutsätter, att jag personligen eller mina kamrater i utskottet
inte ens läst genom hans motion, så misstager han sig. Vi hava
till och med observerat, att han i sin motion framhåller att hunden
är ett rörligt djur.

„ Efter herr Osbergs anförande förstår jag emellertid, varför han
sa gärna önskar, att riksdagen skall bifalla hans motion. Herr Osberg
framhåller huru svårt det är att kunna bevisa vilken hund det
är, som gjort åverkan, och därför kan icke någon ersättning erhållas
Menar herr Osberg, att om det skulle bildas en fond för hela länet
eller för visst område, en hundägare skulle, utan att kunna bevisa
vilken hund som gjort åverkan, erhålla ersättning för den skada som
hunden gjort? Det vore ju alldeles orimligt; samma bevisföring bör
naturligtvis tillkomma honom i det ena fallet som i det andra.

Herr Loven framhöll att genom ett bifall till motionen man
skulle slippa se denna mängd lösa hundar, vilka springa omkring
i städer och i stationssamhällen. Nej, herr Loven, ett bifall till mo°-tionen skulle ej leda till ett sådant resultat. Det föreligger intet förslag
om, att hundar skola vara bundna eller skola föras i band, utan
motionen innebär endast ett förslag, att en obligatorisk hundskatt
skall beslutas och inom alla kommuner användas till ett av herr Osberg
angivet syfte.

Herr Osberg: Jag vill endast säga det, herr talman, att herr
Rökig ännu icke fått fatt pa motionens innehåll. Han säger, att hundägaren
skulle bevisa, om hans hund hade rivit någons får. Det är
den, som fått fåren rivna, som skall bevisa, vilken hund som gjort
åverkan. Därpå hänger det, herr Röing. Jag tror jag står på rättens
sida och herr Röing på den sida som inte har rätt. Jag vill påstå,
att herrarna göra klokt i att följa mig i min framställning.

Herr Gardell: Herr talman! Innan jag går att bemöta herr
Röings anförande, skall jag be herrarna att i tankarna följa med till
en bondgård. En kväll klockan 3 hör bonden från betesmarken ett
förfärligt hundskall. Han tänker inte just på det, utan han går och
lägger sig. Andra dagen hör han fortfarande hundskall, men tänker
inte heller då därpå. Klockan 11 på dagen kommer ett bud till
honom: gå ned i dina marker, dina får äro rivna. Han går ned.
Han har 22 får. När han kommer ned till hagen, finner han där först
ett får liggande. Tarmarna äro omsnoddo kring granar, buskar och
enär. Fåret lever, fast magen är uppriven. Hunden skäller. Fåret
blickar på sin husbonde, när han kommer fram, som om det ville
säga: Kära husbonde, förkorta mina lidanden! Och han måste

med en yxa slå ihjäl det. Endast 30 meter därifrån ligger det unga
lammet sönderrivet. Inälvorna ligga ute, men det är ändå icke
dött. På det viset får han gå och slå ihjälp 19 får. 3 måste han
köra hem levande, men måste sy in magen på dem, och de leva.

Onsdagen den 22 mars, e. in.

95 Nr 21.

Bonden kunde icke bevisa vems hund det varit, och han gjorde en . ,.Ang:
kolossal förlust. Ett par år därefter blev hans lilla fårhjord, be- g^atmiek
stående av 7 får, dödad av hundar. Denne bonde hade på det sättet hundskatt.
förlorat sin fårstock. Det finns flera socknar, där hundratals får (Forts.)
blivit dödade, men det går absolut icke att få någon ersättning, ty
att bevisa vems hund det är som springer omkring är knappast
möjligt. ... i

Herr Osbergs motion är fullkomligt befogad. Jag kan ej tänka
mig, att lagstiftarna stiftat lagen om hundskatt för att skaffa kommunerna
inkomster, utan detta är gjort uteslutande för att städja
de många, många okynneshundar, som finnas. Jordbrukarna vilja
skydda sig för hundar. Då besluta de hundskatt. Men i stationssamhällen
och städer lägger man sig till med hundar. Man håller dock
knappast reda på dem. Hundarna löpa land och marker kring och
gorå en kolossal skada för de stackars mindre bemedlade jordbrukarna.
...»

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Då votering emellertid ^begärdes av herr
Osberg, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 17, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 122 ja mot 40 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr Ang.

17, med förslag angående avlöningen för tjänstemän och vaktbetjäntc avlöningen för
hos riksdagens kamrar och utskott, anförde tjänstemän

. vaktbetjänte

Herr Kristensson: Herr talman! Föreliggande memorial hos riksdagen.

har utskottet tillställt kamrarna med anledning av en hemställan
från herrar talmän angående visst dyrtidstillägg till riksdagens tjänstemän.
Denna hemställan är byggd på yn utredning, som verkställts
av herrar kanslideputerade jämte några löneexperter, nämli -

Nr 21. 96

Onsdagen den 22 mars, e. ra.

4”9r- gen första kammarens andre vice talman herr Nilsson i Kabbarp
^tjänstemän'' sam^ ledamöterna av samma kammare herrar C. G. Ekman och Wioch
dell. Utskottet har givetvis behandlat denna sak mera formellt och
vaktbetjänte har tillstyrkt herrar talmäns och kanslideputerades hemställan.
äo« riksdagen. Emellertid har ordföranden i kanslideputerade i första kammaren
(Forts.) begärt återremiss, på grund av att herrar kanslideputerades framställning
lider av vissa felaktigheter. Han har också hemställt om,
att jag skulle göra samma yrkande här, och jag ber att få yrka
återremiss av föreliggande memorial.

Herr L o v é n: Herr talman! Då jag icke kunde vara närvarande
vid detta ärendes behandling i utskottet, skall jag, trots att
återremiss begärts, be att få säga några ord.

Genom att vissa statsämbetsverk blivit nyreglerade har det
inträffat, att vissa riksdagens tjänstemän icke i år åtnjuta samma
avlöning, som de ^jort förut, i så måtto att de gå miste om största
delen av sin avlöning från statstjänsten. Jag skall först be att
få peka på, att detta uppdrag som tjänsteman hos riksdagen icke
kan betraktas som offentligt uppdrag, och alltså måste de avstå från
sin avlöning i ämbetsverket. Nu framgår det av betänkandet och
av den till utskottet inkomna skrivelsen, att tjänstemän, som på
grund av sin riksdagstjänstgöring äro frånvarande vissa timmar
från sitt arbetsrum i ämbetsverket, ha att vid månadens slut uppgiva,
huru många timmar de varit borta från tjänsterummet, och så
göres motsvarande avdrag på deras lön i ämbetsverket. Här skall
jag förresten be att få säga, att när man låter tjänstemännen på detta
sätt kontrollera sig själva, så tycker jag icke man skall taga hårt
vid sig, som man i annat sammanhang gjort, då det gällde stora
kontoret och tjänstgöringsförhållandena där.

Nu är det väl i alla fall så, att avlöningen till tjänstemännen
hos riksdagen bör fastställas så pass rikligt, att dessa tjänstemän
icke äro beroende av den lön de haft eller ha i statstjänst i övrigt.
Jag kan icke föreställa mig annat, än att dessa tjänstemän och ämbetsmän
taga anställning hos riksdagen antingen för att avlöningen
där är bättre eller för att tjänstgöringen är bättre. Och denna avlöning
bör av riksdagen bestämmas åt sina tjänstemän, vaktmästare
och andra så, att de kunna uppehålla sig på den avlöning, som
utgår för denna tjänst hos riksdagen, och att de icke såsom förut
bliva dubbelavlönade.

Om man nu skulle bifalla utskottets förslag, sådant som det
föreligger — vilket väl icke kan ske, eller i varje fall kan väl icke
saken ordnas så, som skrivelsen innehåller — då kommer, emedan
en del av riksdagens tjänstemän äro statstjänstemän och en del icke,
den orättvisan att inträffa, att de ha samma arbete, men få helt
och hållet olika lön, därigenom att de förra få största delen av sin
lön från ämbetsverket och dessutom avlöningen härifrån. Men enligt
min uppfattning bör det ordnas så, att de avlönas tillfredsställande
hos riksdagen. De böra antingen avstå från sin avlöning i
ämbetsverket eller också bli kvar där.

Onsdagen den 22 mats, e. in.

97 Nr 21.

Nu liar jag icke kunnat trots stora ansträngningar få veta, Ang.
vad som hur är folskrivet. Men det har berättats mig från första a^“’^™/ör
kammaren, att man skulle vilja ha det så, att vaktmästarna ej kom- 3a™™mn
ma i samma ställning som tjänstemännen. Skulle så vara, är det mktbeijänle
en ytterligare försämring av utskottets förslag. Ty det bör vill i bon riksdagen.
detta fall vara lika för alla, vare sig de ha en liten avlöning eller (Korta.)
eu stor.

Jag skall nöja mig med detta, men jag kommer att i utskottet,
om ärendet återremitteras dit, propagera för den åsikt jag nu framfört.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än återremiss.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Trots att utskottets
ärade ordförande yrkat återremiss av detta memorial, ja,
icke minst därför, tager jag mig friheten att säga några ord, för att
möjligen, när detta ärende kommer tillbaka, det må komma att i stora
stycken se ut på ett annat sätt än det nu gör. Så vitt jag kan
finna, är den princip, som bankoutskottet inbjuder riksdagen att bär
gå in på, av den beskaffenhet, att riksdagen bör akta sig för densamma.
Utskottet säger här i början av sitt yttrande, att från och
med detta års början ha nya bestämmelser blivit införda i fråga om
avlöningsförhållandena för vissa av statstjänstemannen. Men skulle
utskottets memorial här bliva av riksdagen godkänt, då komme dessa
nya principer, som blivit införda, att av riksdagen brytas sönder.
När jag läste i en tidning om. den kungörelse, som i detta fall
var utfärdad, så var jag verkligen mycket tillfredsställd med de åtgärder
som Kung!. Maj:t sålunda hade vidtagit. Ty jag har alltid
funnit, att det varit oriktigt, att det skall finnas många, ja, ganska
många av medborgarna här i landet, som skola vara i tillfälle att
taga avlöningar från tvenne platser på en gång. Detta gäller icke
endast riksdagens tjänstemän och vaktbetjänte, utan det gäller även
i många andra fall. Nu har, så vitt jag kunnat finna, Kung!. Maj :t
velat bryta mot denna princip. Man har velat få den regeln fastslagen,
att en person skall ha betalt på den plats, där han är anställd,
medan han upprätthåller sin syssla där, men när han icke
längre upprätthåller sysslan, så skall han icke ha betalt för den. Men
utskottet vill här gå en annan väg, utskottet vill, att det fortfarande
skall vara så, att t. ex. en person i ett statsdepartement skall ha sin
betalning där -— enligt utskottets förslag icke fullt men till en del
-—- trots att han har sin avlöning från riksdagen. Huru många
gånger ha vi icke i tidningarna sett den skarpaste kritik över kommittéväsendet
och kommittékostnaderna? Huru många är det, som
veta, hur det går tillväga där i många fall? När t. ex. en person,
som innehar en statstjänst, sitter i en kommitté och har sitt kommittéarbete,
så förlorar han under tiden, som han icke fullgör sin tjänst,
tjänstgöringspengarna, men sedan går han till Kungl. Maj:t och begär
att få tjänstgöringspengarna ersatta, vilket väl icke i något enda
fall nekats. Ja, det har gått så långt med denna princip, att även
icke statstjänstemän ingått till Kungl. Maj:t med begäran att få

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 21. 7

Nr 21.

98

Onsdagen den 29 mars, e. m.

Ang.

avlöningen för
tjänstemän
och

vaktbetjånte
hos riksdagen.
(Forts.)

ersatt en del av den inkomst de förlorat, på grund av att de haft ett
sådant allmänt uppdrag. Sådant har jag alltid reagerat mot, och
det var därför med tillfredsställelse, som jag förut sade, jag såg den
nya ordning, Kungl. Maj:t här beslutat.

Nu säger utskottet i sitt memorial, att till följd av dessa bestämmelser
ha riksdagens tjänstemän och vaktbetjånte kommit i en
sämre ställning i fråga om avlöning än förut. Det är möjligt, att
de så gjort, och när jag går mot utskottet, vill jag visst icke vara med
om, att de skola komma i en sämre ställning. Ej heller vill jag vara
med om, att de skola komma i en sådan ställning, att de anse sig underbetalda.
Även jag vill vara med om, att de skola ha riklig betalning
för sitt arbete, ty det arbete, de utföra i riksdagen, förstår
även jag att värdera. Och jag vet, att om vi skola kunna påräkna
dessa tjänstemäns tjänster, då få de också betalas ordentligt. Men
jag vill icke vara med om det sätt, som här föreslås. Här föreslås i
första punkten av utskottets memorial, att de, som fått avstå av sin
avlöning till följd av att de varit i riksdagens tjänst, skola få tillbaka
2la av vad de förlorat. Sålunda, en tjänsteman, som fått avstå
öOO kronor, på grund av att han icke kunnat upprätthålla sin ordinarie
plats, skall få tillbaka 400 kronor, och så skall han dessutom
ha den lön, som riksdagen har fastställt för dess tjänstemän. Det är
icke riktigt att gå den vägen, utan i stället bör man gå den vägen, att
vi besluta här, vilken avlöning dessa tjänstemän och vaktmästare
skola ha, och då böra vi sätta den så hög, att det icke alls skall
komma i fråga, att de skola få tillbaka något av vad de avstått.

Nu har det icke varit möjligt för mig att annat än av katalogen
taga reda på, huru det ställer sig med statstjänstemän och icke statstjänstemän,
när det gäller riksdagens tjänstemän och vaktmästare.
Men såvitt jag funnit, är det icke så få av riksdagens tjänstemän,
som icke äro statstjänstemän. Om icke katalogen från
första kammaren ljuger, är det exempelvis där flere av notarierna,
som icke äro statstjänstemän, och de komma sålunda icke
i den ställning, som statstjänstemannen skulle göra. En sådan
notarie, som har enskild verksamhet och icke kan sköta sin plats där,
därför att han tjänstgör hos riksdagen, får avstå sin avlöning i enskild
tjänst, men det är nu icke fråga om att ersätta honom någonting
av vad han sålunda mister. Han kommer alltså i en väsentligt
sämre ställning än statstjänstemannen gör, och det är icke rätt. Jag
vet icke, om jag räknat rätt, men jag har kommit till, att det är icke
mindre än åtta notarier i första kammaren, som icke äro statstjänstemän.
Huru det är med vaktmästarna vet jag icke, men jag tager
för alldeles givet, att även där är det så, att en del äro statstjänare
och en del icke. Dessa, som äro statstjänare, skulle få tillbaka eu
del men de andra icke. Det är ingen rättvisa i detta, och det skulle,
som jag förut sade, bryta de principer, Kungl. Maj:t ansett, att vi
numera böra slå in på.

Jag hade verkligen tänkt, innan jag fick vetskap om, att det
skulle komma ett förslag om återremiss här, att yrka avslag på första
stycket i utskottets memorial. Nu skall jag icke gorå det, utan jag

Onsdagen den 22 mars, e. m.

''){) Nr 21.

stall nöja, mig nitid alt rikta deri vurma vädjan till utskottet,, huruvida
det icke skulle vara möjligt, att, den utredning, som utskottet
tiar hemställt skulle uppdragas åt riksgälds fullmäktige att verkställa
och på grundval av vilken dessa till nästa ars riksdag hade
att inkomma med förslag, kunde sättas i gång genast, så att vx
finge möjlighet att redan vid denna riksdag besluta om de avlöningar
till riksdagens tjänstemän och vaktbetjänte, som kunna vara erforderliga.
Det har sagts mig, att om riksdagen icke tager vad utskottet
bär föreslagit, skulle det inträffa, att sekreteraren i något utskott
med den avlöning, riksdagen har beslutat, skulle få mindre betalt
än vad han har, när han sitter på sin ordinarie plats. Ja. det är
naturligtvis icke möjligt att gå in på den vägen; det skulle icke vara
riktigt. Men jag tror det skall vara möjligt att redan denna riksdag
besluta om avlöningarna för riksdagens tjänstemän och vaktbetjänte
utan att gå den väg, utskottet här föreslagit. Ty den anser
jag oriktig, och det skulle vara farligt, om riksdagen här skulle
slå in på densamma. Ty då kommer det att följas även av annat. Vi
böra sörja för, att det blir med statstjänstemannen som med andra
så, att de få betalt för den befattning de inneha, men den befattning,
som de icke sköta, utan någon annan sköter, skola de icke ha betalt

.In#.

avlöningen for
tjänstemän
och

vaktbetjänte.
lws riksdagen.
(Fort».)

Jag har. herr talman, intet annat yrkande än på bifall till den av
utskottets ordförande gjorda hemställan om återremiss, men jag
skulle känna mig mycket tacksam, om bankoutskottet ville taga under
omprövning de synpunkter, jag här framfört.

Herr Johanson i Hörninge instämde häruti.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle vilja, saga, att, det

är något tämligen enastående, att ett utskotts ordförande begär åter
remiss av ett betänkande från hans eget utskott. Men det synes
mig visa, att det är anledning för kammarens ledamöter att i framtiden
se upp en liten smula mer än nu sker med vissa utlåtanden
från utskotten. Ty även om man erkänner, att utskotten ha förfärligt
mycket att göra, så tror jag icke det är någon överdrift att
påstå, att ofta går det nog tämligen schablonmässigt till, och man
skriver bara under, vad några andra händelsevis ha behagat utreda,
som det kallas. Då jag såg det slutyrkande, utskottet i förevarande
fråga kommit till. måste jag säga mig ögonblickligen, att jag hajade
till och gjorde mig den frågan: huru är det möjligt, att man
kunnat komma till ett sådant resultat? Ty faktiskt innebär ju detta
ingenting annat än ett premierande av dem, som förut ha åtminstone
en relativt hygglig lön, på deras bekostnad, som icke ha en
lön. som de kunna existera på. Det har därtill meddelats mig. att
av i andra kammaren anställda vaktmästare är det icke mindre än tio
stycken, som icke äro statsanställda, och bland dessa har det sagts
mig, att det kan påvisas fall, då vederbörande, innan riksdagen började,
har gått arbetslös i sju månaders tid utan att sålunda ba någon

Nr 21. 100

Onsdagen den 22 mars, e. m.

Ang.

avlöningen för
tjänstemän
och

vaktbeijänte
hos riksdagen.
(Forts.)

som helst inkomst av arbete. Nu skulle lian tackas av riksdagen.
för den händelse detta utlåtande bifalles, på så vis att de, som förut
haft en lön, skulle därtill få en liten smula mer. Mera drastiskt
— måhända är det ett oriktigt ord — eller mera realistiskt kan väl
icke det gamla bibelordet tillämpas, som lyder: »Den som mycket
haver, honom skall mera varda givet.»

Men därtill vill jag säga eu annan sak. Då det har i första
kammaren åtminstone delvis som motivering för ett återremissyrkande
anförts, att vid den lönereglering, som härvidlag föreligger, skulle
vaktmästarna helt och hållet uteslutas, och denna lönereglering skulle
gälla enbart tjänstemännen, så bär jag velat stryka under, herr talman,
att det väl aldrig kan komma att bli fråga om något dylikt,
då bankoutskottet går att taga denna fråga under förnyad behandling.

Men utöver dessa rena detaljanmärkningar skulle jag vilja säga,
att det förefaller mig tämligen underligt, att man alltjämt i riksdagen
— det_ får måhända skrivas på min oerfarenhets konto; kanske
det börjar bli alltför stort — att man i denna demokratiska kammare
och i denna demokratiska tid tillåter det mångsyssleri, som mångenstädes
äger rum. Jag vill då genast för att undvika missförstånd
tillägga, att denna min kritik av mångsyssleriet icke särskilt drabbar
dem, som här äro anställda. Men jag vill säga — och jag vänder
mig därvid i första hand till regeringen — att det förekommer
i varje centralt ämbetsverk ett mångsyssleri, som är fullständigt
skandalöst.. Jag bär papper här i min hand, som visa, att en person,
anställd i järnvägsstyrelsen, under namn av sjukdom kan ha tjänstledighet
i tio månader för att resa till Rivieran och hela sin naturligtvis
mycket dåliga hälsa och ändå sitter här som chef för en
större'' försäkringsbyrå och där tjänar tre gånger så mycket som
hela sin årslön. Det synes mig i varje fall, som om den nu sittande
regeringen verkligen borde taga ad notam en liten smula, vad som
yttrades under en tidigare debatt, då vi talade om, att vårt land
styres av eu massa ämbetsmän, som icke äro folkets tjänare
utan folkets, även andra kammarens, herrar. Och jag kali anföra
ett annat fall, också från järnvägsstyrelsen: det gäller en tjänsteman
vid en av våra norra stationer, som sitter där och drager lön av sin
statstjänst samt vid sidan därav har privat avlöning för en befattning
hos ett stort bolag i trakten, och enligt vad som med bestämdhet
påstås gynnar denne man det bolaget, då det gäller tillförsel av
tomvagnar o. d., på andra trafikanters bekostnad.

Jag hemställer, herr talman, att denna sak göres till föremål
för en ordentlig utredning. Jag hoppas, att innan riksdagens slut
i en interpellation bliva i tillfälle att ytterligare belysa de fall, som
jag här berört,_ så att det äntligen må kunna bliva ett slut på det
system,'' som hittills rått. Självfallet kan icke detta ernås annat
än så'' till vida, att vederbörande tjänstemän och anställda få sådan
avlöning, att de kunna existera på den och icke tvingas genom
svältavlöning till det för staten skadliga mångsyssleri, som pågår.

Herr talman! Jag bär velat anföra dessa principsynpunkter,

Onfidagcn den 22 mars, e. m

101 Nr 21.

därför att det förekommer sa. ofta sådant, som jag här påtalat, och
för att saken måtte få den bakgrund, som den rätteligen bör ha.

Ang.

avlöningen för
Ijänetemän
och

Herr It ö ing: Den reprimand, som herr Kilbom ansåg lump - vaktbetjänu
ligt att rikta mot bankoutskottets ordförande i det påståendet, att hos riksdagen
det skulle vara högst ovanligt, att en utskottsordförande toresloge
återremiss av ett betänkande från det utskott han tillhör, kan icke
bero på något annat, än att herr Kilbom endast under ett par manader
varit medlem av riksdagen och därför icke har kännedom om att
dylika återremisser förekomma dä och då. När en utskottsordförande
såsom i detta fall från kanslideputerades ordförande fått en
uppgift, som föranleder, att denne anhaller hos utskottsordföranden,
att han måtte framställa yrkande om återremiss, bör man
förvisso icke på något sätt klandra herr Kristcnsson för det återremissyrkande
han framställt.

Jag begärde emellertid icke ordet med anledning av herr Kilboras
anförande, utan emedan herr Lindqvist enligt min mening på
ett felaktigt sätt läst ut ur betänkandet vad såväl talmanskonferensen
och delegationen från löneregleringskommittén som och kanslideputerade
föreslagit. Herr Lindqvist utgick från den uppfattningen,
att man här stod i begrepp vidtaga en åtgärd, som stode i strid mot de
principer, som av Kungl. Maj it för en ticl sedan fastslagits. Nej, det
vill man förvisso icke, herr Lindqvist. Alla voro överens om att dessa
riktlinjer borde accepteras, men då denna delegation, som bestod av
på detta område så erfarna män som överdirektör Widell, andre vice
talmannen i första kammaren, herr Nilsson i Kabbarp och herr Carl
Gustaf Ekman jämte kanslideputerade, kom till den bestämda
uppfattningen, och talmanskonferensen, som vid ett par sammanträden
förstärktes med de ordinarie utskottens ordförande, även kom
fåll samma resultat, nämligen att det icke var möjligt att vid årets
riksdag genomföra en dylik anordning, utan att denna fråga måste
utredas och att denna utredning skulle taga salang tid. att det icke
var möjligt att uppskjuta ett beslut till en så sen tidpunkt under
riksdagen, då man i lyckligaste fall kunde vänta, att utredningen
förelåg färdig, beslöt man sig för att i år föreslå ett provisorium,
och genom antagande av detta provisorium har _ man _ enligt min
bestämda övertygelse icke bundit sig för några riktlinjer, som stå
i strid med dem, som Kungl. Maj:t beslutat.

Jag beklagar emellertid livligt, att ett återremissyrkande framställts
vid detta tillfälle, men det ur eu helt annan synpunkt än
som framförts under debatten i afton. Det är nämligen på grund av
a.tt vissa av riksdagens tjänstemän ännu en tid få vänta på att få,
den ersättning, som de skola ha för sitt arbete. Vi skriva i dag den
22 mars, riksdagen har pågått snart två och en halv månader, och
ännu ha dessa riksdagens tjänstemän icke kunnat uppbära hela den
ersättning, som bör tillkomma dem. En del av dem leva utan tvivel
under sådana ekonomiska förhållanden, att det är en viss svårighet
för dem att ännu en tid vänta på att få ersättning för det arbete,
som de redan utfört. J^c skulle därför gärna ha sett, att

Nr 21. 102

Onsdagen den 22 mars, e. m.

, AmJ'' ... riksdagen redan i dag i överensstämmelse med bankoutskottets me"SSf1110™1
beslutat i frågan, men efter de upplysningar, som ban koocft
utskottets arade ordförande lämnat, ber jag, herr talman, att få
vakibetjänie instämma i återremissyrkandet.

hos riksdagen.

(Forte.) ^ Herr K risten sson: Jag är delvis förekommen av den fö regående

talaren, min kamrat på Göteborgsbänken. Jag vill blott
med anledning av herr Lindqvists uttalande här, då han hela tiden
vände sig mot utskottet, säga, att detta förslag är ju uppgjort av eu
riksdagens särskilda delegation, som enligt gällande instruktion har
sig ålagt att inkomma med förslag i berörda stycken. Detta förslag
har, såsom herr Röing nyss omnämnde, behandlats vid ett par
sammanträden i talmanskonferensen, och det är där, som den verkliga
skulden får läggas till det förslag, som framkommit och vilket
utskottet givetvis ansett sig böra tillstyrka. Då nu från denna delegation
framkommit en hemställan om återremiss, är det ju solklar),
att jag för min del icke kan göra annat än tillstyrka detta yrkande.
Vid morgondagens sammanträde i utskottet skall jag för min del
väcka det^ förslaget, att frågan återremitteras till kanslideputerade, så
att de må få tillfälle att inkomma med det nya förslag, som kan
vara erforderligt.

Emellertid måste jag säga, att jag tror icke,'' att det finns
någon möjlighet att gå på de linjer, som herr Lindqvist angivit,
så att vi redan vid innevarande års riksdag skulle kunna besluta
oss för en definitiv lönereglering, ty det gäller ju här hela riksdagens
personal. Jag är i likhet med herr Lindqvist fullkomligt övertygad
om nödvändigheten av en dylik reglering. På en del håll är "det
säkerligen för höga löner, på en del andra håll motsatsen. Det är
icke här den rätta avvägning, som det borde vara.

Vidare hava förhållandena helt och hållet ändrats på grund
av den kungl. kungörelse, som gör, att den gamla förmånen, som
statstjänstemän förut haft, att i vissa, fall få. ersättning för mistade
löneförmåner, bortfallit, och detta medför, att lönesatserna måste
bestämmas med hänsyn till detta faktum. Det finnes ingen möjlighet
för utskottet att här ingå i en vidlyftig prövning, och kanslideputerade
hava ju redan förklarat, att de icke kunna göra det.
Det förslag, som föreligger, liksom det, som kommer att framläggas,
avser ondast ett provisorium och innebär dessutom ett skrivelseförslag
till riksgäldsfullmäktige, att hela denna sak skall tagas
under omprövning, så att vi kunna fa ett nytt förslag till nästa
riksdag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr K 11 b o m : Ja, för den händelse — och .lag har ingen

anledning att betvivla den uppgiften; jag har nu hört den från
flera håll — att det ofta förekommer, att utskottsbetänkande!!
återremitteras på förslag av vederbörande utskottsordförande, ber
jag att enbart fa uttala min glädje däröver. Men det synes mig,
att i detta fall är det rätt så underbart, att ett dylikt betänkande

Onsdag*!! den 22 tnnrt, c. m.

10:5 Nr 41.

har kunnat föreläggas riksdagen, till på köpet underskrivet av eu
socialdemokrat. Jag kan icke tänka mig annat, än att detta
är det mest uppenbara bevis på, att man verkligen icke har vetat,
vad man underskrivit.

Herr Lindqvist i Halmstad: Jag skulle icke åter ha be gärt

ordet, om icke herr Röing sagt, att jag icke har förstått, vad
utskottet här föreslagit. Jag vågar bestämt säga, att jag mycket
val förstått, vad utskottets förslag innebär, och herr Rökig har
icke i sitt anförande på något sätt visat,, att jag missförstått det.

Herr Röing säger, att det icke är fråga om att bryta mot den
princip, som Kung!. Maj :t genomfört och vilken vi alla anse vara
riktig. Även om detta icke är herr Röings eller utskottets eller
förslagsställarens mening, så kan det icke hjälpas, att det i alla
fall blir så, att vi bryta mot den princip, som Kungl. Maj:t nyligen
genomfört.

Så säger utskottets ärade ordförande, att jag vände mig åt
fel håll, när jag riktade min kritik mot utskottet och icke mot förslagsställarna.
Men om man ser på första sidan här, så står där
»Bankoutskottets memorial», och det är underskrivet av bankoutskottets
ordförande. Då kan jag icke alls förstå, att jag vänt
mig åt fel håll, utan tvärtom vände jag mig nog åt rätt håll, när
jag vände mig mot utskottet. Nu är det väl så, som herr Kristensson
sade i sitt första anförande, att utskottet behandlat denna sak
endast formellt, men jag beklagar, att utskottet gått tillväga på
sådant sätt. Jag vill icke giva några riktlinjer för bankoutskottets
arbetssätt, men annars tänkte jag, att även om det kommer ett
förslag från herrar talmän och kanslideputerade, skulle bankoutskottet
behandla också detta förslag sakligt och icke endast formellt.
Men om nu bankoutskottet icke har sakligt behandlat frågan,
men ändå står för detta, så må det vara utskottets sak.

Nu sägs det av herr Kristensson, att det icke är möjligt att
nu besluta en definitiv lönereglering. Det är möjligt, att herr
Kristensson har rätt i detta och att vad utskottet här föreslagit
endast gäller ett provisorium. Men är det nödvändigt,^ att provisoriet
skall se ut just på detta sätt? Kan man icke få ett provisorium,
som ser ut på annat sätt och som icke bryter mot den
princip, som här talats om och som jag gillar? Det skulle säkerligen
vara möjligt. Om vi taga samtliga tjänstemän och vaktbetjänte
hos riksdagen, så äro de nog icke flera, än att det kan vara
möjligt att på några veckor ordna så, att det kan bli ett förslag i
denna fråga, som ser ut på annat sätt.

Så säger herr Röing, att det är brådska å färde, ty de personer,
som det här gäller, behöva få ut sin avlöning. Jag vill icke
förneka detta, men när herr Röing säger så, låter det, som om
dessa personer för närvarande gånge utan avlöning, som om de
ingenting fått, men så är icke förhållandet. För det första hava
de fått ut sin avlöning från riksdagen och dyrtidstillägg på denna
avlöning och dessutom dyrtidstillägg på den avlöning, som de fått

Ang.

avlöningen för
tjänstemän
och

vahtbetjänie,
hos riksdagen.
(Korta.)

Nr 31. 104

Onsdagen den 22 mats, é. tb.

Ang. avstå i verken. Så farligt kan det alltså icke vara med denna sak,
avlöningen för u^an 110g skulle vi kunna skjuta på den någon vecka, till dess vi
^och Un kunde få in ett förslag, som är mera tillfredsställande än detta.

vahtbetjänte

hos riksdagen. Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt återförvisa ifrågavarande
(Forte.) ärende till utskottet för ny behandling.

§ 6.

Slutligen föredrogos vart för sig

bankoutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av bestämmelserna rörande
pensionsåldern för civila befattningshavare i statens tjänst;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av delar utav Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls hed;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 81, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
försäljningar från häradsallmänningar ;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallna lägenheten
Annelund i Ljusnarsbergs socken av Örebro län; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 (nr 80) angående
vård av enskildes skogar på Öland.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemstillit.

§ 7.

Herr Johanson i Stockholm avlämnade cn av honom m. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, med
förslag till lag om allmänna vägar på landet.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 243, bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
dels förordning angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i ar -

Onsdagen den 22 mars, c. m.

105 Nr 21.

bete, dels ock förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 8 och 12 i förordningen
den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall; samt

från statsutskottet:

nr G3, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av medel
till täckande av kostnader för Flaten- och Snesensjöarnas reglering.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 11, i anledning av olika meningar
mellan kamrarna, till vilket utskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 128 bör hänvisas;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923
av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen
till finansdepartementet;

nr 7 B, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t under tilläggsstatens
för år 1922 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
gjorda framställningar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under 1923
av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
tjänstledighetsavdrag för viss militär personal;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldigheten av till indelt
manskap vid armén oriktigt utbetald krigstidshjälp;

nr 21, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående officerares och underofficerares med vederlikar tjänstgöringstraktamenten; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för avhjälpande av vissa stormskador inom
Älvsborgs fästning och Nya varvet;

nr 23, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrad
disposition av medel, anvisade till förändring av undervattenssidotuberna
å vissa pansarbåtar; och

nr 24, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t gjorda framställningar
om anvisande å 1922 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln
av anslag till förstärkning av åtskilliga för marinen avsedda ordinarie
reservationsanslag;

bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändringar av vissa rubriker i den vid förordningen
den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa; samt

Andra lcammarens protokoll 1922. Nr21. 8

t

Nr 21. 106

Onsdagen den 22 mars, e. m.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av 1921 års avkastning av statens hästavelsfond;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående skogsvårdsavgifter från
skyddsskogarna inom Jämtlands län;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 60, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

nr 23,i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående upplåtande av kronoegendomar för utrönande av jordbrukets
verkliga produktionskostnader; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd
till delägarna i Jukkasjärvi by till täckande av vissa utgifter vid
laga skifte av byn.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lövgren under	4 dagar fr.	0. m.	den 24	mars,
	Johanson i Hörninge		5				24	T>
>	Ohman	>	4		»		25
	Ljunglcvist		6				23	»
	Olsson i Blädinge		4		»		23
	Kilbom		den 24 mars,
	Sjölander	T>		24 »
2>	Johanson i Hallagården	T)	5 dagar fr.	0. m.	den 23	mars,
•»	Ryberg		5				23	»
	Norling		4		»		24
	Spångberg		4			2>	24	»
fröken Tamm		2			»	23
herr	Olsson i Golvvasta	T>	4				23	2>
	Thorsson		2	2>		2>	23
»	Magnusson i Kalmar		4				27
	Molin		5	»			24
2>	Uddenberg i Karlskoga		6	)			23	» oc
	Erilcsson i Grängesberg	3»	den	24 mars
	Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9,26	e.	m.

In fidem
Ter C ronvall.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 220907