RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1922. Första kammaren. Nr 35.

Lördagen den 20 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att för kammaren få tillkännagiva,
att vid det plenum, som kommer att äga rum om tisdag den
23 dennes klockan 2 på middagen, komma gemensamma omröstningar
att företagas. Jag ber att få tillägga, att om mot förmodan det icke
skulle vara möjligt att i dag och i natt genomgå föredragningslistan,
kommer efter de gemensamma voteringarna diskussion att äga rum.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 161, till Konungen, angående höjning av tullen å
kaffe m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial nr 44, med återlämnande
till andra kammaren av en till utskottet hänvisad motion i viss del.

Memorialet lädes till handlingarna med förklarande att motionen i
nu ifrågavarande del hörde till behandling av lagutskott.

Föredrogs men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1 (3).

Vid föredragning av sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
memorial nr 2 (4), med hemställan om anvisande av ersättning

Ö

Första hammarens protokoll 1922. Nr 35.

1

yr 35. 2

Lördagen den 20 maj f. m.

>m prokanslersämbetet

id universiteten.

åt sammansatta bevillnings- och första lagutskottets sekreterare, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 47—60 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
10 A, 10 B och 45—49.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 16 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående upphävande av biskops självskrivna utövande av prokanslersämbetet
vid universiteten.

Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Wagnsson
väckt motion, nr 181, hade nämnda kammare på hemställan av sitt första
tillfälliga utskott för sin del beslutit, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj: t ville begära sådan ändring i gällande bestämmelser, att biskops
självskrivna utövande av prokanslersämbetet vid universiteten upphörde.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott, vilket i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Borell, Andersson
i Myggenäs och Vrång, vilka anfört:

”Då enligt vår mening erfarenheten givit vid handen, att den nuvarande
anordningen, att ärkebiskopen samt biskopen i Lunds stift äro
självskrivna innehavare av prokanslersämbetena vid universiteten, vilka
ämbeten enligt vad numera synes ganska allmänt erkänt icke kunna utan
synnerlig olägenhet undvaras, visat sig vara till gagn för desamma,
samt avskaffandet av nämnda självskrivenhet, varför några bärande skäl
icke anförts, säkerligen skulle medföra svårigheter att få ämbetena besatta
med lämpliga personer och i varje fall medföra ökade utgifter för
statsverket, anse vi, att utskottet bort hemställa, att första kammaren icke
måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.”

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag
jämte två andra ledamöter av första tillfälliga utskottet reserverat mig
i anledning av utskottets yttrande och förslag i föreliggande ärende,
skall jag be at.t få redogöra för de skäl, som varit för oss bestämmande.

Den nu föreliggande frågan är icke ny. Under årens lopp ha väckts
åtskilliga motioner i densamma. I de tidigare motionerna utgick man
från, att prokanslersämbetet icke längre hade någon reell betydelse och
att det således av denna anledning borde upphöra att existera. Är

Lördagen den 20 maj f. in.

3 Tf r 3f>.

denna uppfattning riktig, är ju också slutsatsen riktig: ett ämbete,
som ej längre har något existensberättigande, bör naturligtvis ej vidare
finnas till. Även den motionär, som vid denna riksdag fört fram frågan,
har i början av sin motion anfört såsom sin åsikt, att ämbetet har överlevt
sig självt. Ämbetet är, säger han, ett överflödigt ämbete, som ej
vidare bör finnas kvar. I fortsättningen av sin motion justerar han dock,
synes det, denna sill uppfattning. Han talar om, att prokanslererna ha
viktiga uppdrag att fylla, och han sätter därefter i fråga, huruvida
icke av praktiska skäl ämbetet bör bibehållas och han slutar med att
yrka, att självskrivenheten måtte upphöra.

Andra kammarens tillfälliga utskottet, som behandlat denna fråga,
yttrar sig egentligen icke om prokanslersämbetenas betydelse. Men
första kammarens första tillfälliga utskott har med anslutning till universitetskanslerns
yttrande i ämnet konstaterat, att prokanslererna hava synnerligen
viktiga uppdrag att fylla, och utskottet har tagit detta som skäl
för självskrivenhetens upphörande. Det synes mig, som om följdriktigheten
bort fordra, att man ej yrkade på självskrivenhetens upphörande
utan att först hava gjort klart för sig huru ämbetet skall tillsättas, om
man avskaffar den nuvarande formen. Denna, som det synes mig, nödvändiga
följdriktighet har man emellertid övergivit för sin heta längtan
att realisera det gamla önskemålet om självskrivenhetens upphörande
och borttagandet av vad man kallar det kyrkliga inflytandet på undervisningsväsendet.

Så vitt jag förstår, är det huvudsakligaste skälet, som anförts för
självskrivenhetens upphörande, nödvändigheten att tillämpa principen
om avskaffande av afl självskrivenhet vid tjänsters tillsättande. Men
det finnes kanske ett skäl av mer reell innebörd, vilket utskottet jämväl
låter framskymta, nämligen att man kan befara, att en självskriven
prokansler skall vid utövandet av sina ämbetsåligganden lägga ovid(kommiande
synpunkter på ärendenas behandling. Man låter också
framskymta, att sådant skulle ha förekommit. Huruvida så är förhållandet,
därpå skall jag ej ingå. Det torde i mångt och mycket vara en
omdömessak. Men jag ber att få framhålla, att man naturligtvis icke
genom att låta prokanslersämbetena besättas genom val undgår en sådan
risk. Man kan aldrig nå fullkomligheten, och det är naturligtvis lika
möjligt, att en vald prokansler lägger ovidkommande synpunkter på
sin ämbetsutövning som en efter självskrivenhetsprincipen utsedd prokansler.
Huvudsaken är väl ändå, huruvida man kunnat konstatera, att
den nuvarande institutionen i huvudsak fungerat väl, och det vågar
jag påstå, att man med bestämdhet kan konstatera. Därom bära de
uttalanden, som gjorts i detta hänseende, ett otvivelaktigt vittnesmål.
Särskilt vill jag framhålla uttalandet från Lund, som, även om i själva
saken meningarna skifta, dock bär vittne om att i det av mig antydda
hänseendet ingen anledning till betänkligheter finnes. I stort sett har prokanslersämbetet
i detta såväl som i övriga avseenden fungerat väl, och
det har därför sina stora praktiska fördelar att behålla den nuvarande
anordningen. Därom torde, synes det mig, ingen som läst de avgivna

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Nr 85. 4

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokans- utlåtandena behöva vara i tvivelsmål. Särskilt torde det vara av synlersämbetet
nerijg yipt, att vid ledighet i kanslersämbetet eller vid tjänstledighet
md ™™ern'' för kanslern genast ha en person, förtrogen med förhållandena, som
(Forts.) kan övertaga kanslersämbetets viktiga uppgifter, tills Kungl. Maj:t
hinner förordna vikarie. Erfarenheten har också visat, att i sådana fall
en av de tjänstförrättande prokanslererna, ärkebiskopen i Uppsala, har
förordnats att upprätthålla tjänsten under vakans eller tjänstledighet
för kanslern.

Nu säger man, att samma förhållande kommer att existera, om
man får valda prokanslerer, och att det skulle gå lika lätt att få valda
prokansler som valda kanslerer, men det torde dock föreligga en ganska
väsentlig skillnad därvidlag. Ty det finnes två prokanslersämbeten,
men endast ett kanslersämbete, och det är givetvis icke lika lätt att finna
två personer villiga att åtaga sig ett uppdrag medförande skyldighet att
när som helst rycka in, för att mera tillfälligt sköta en tjänst, vilken är
nog så krävande, som det kan gå f ör sig att finna en person, som befinnes
villig att på ett mera stadigvarande sätt sköta ämbetet. Det torde
väl ej heller vara fördolt för någon, att vid besättandet av prokanslersämbetena
genom val det icke alltid lärer befinnas så lätt att förena
stridiga meningar särskilt om man vill vidhålla, att till prokansler bör
utses person, som bor i respektive universitetsstad, en anordning som
utan tvivel medför mycket stora praktiska fördelar. En prokansler,
vald med en mer eller mindre knapp majoritet, kan ju icke sköta sitt
ämbete i känslan, att han åtnjuter universitetens odelade förtroende,
vilket givetvis måste inverka på ämbetsutövningen. Skall prokansler
väljas, torde det bliva erforderligt att göra befattningen till ett avlönat
ämbete, varigenom kostnader, som nu icke förefinnas, komma att uppstå.

Om man således överväger skälen i sin helhet, torde det framstå
som en stor praktisk fördel att bibehålla det nuvarande systemet, och
gent emot denna praktiska fördel talar åtminstone för mig den principiella
synpunkten mycket litet. Man får ej driva principerna så långt,
att man därför uppoffrar en anordning av praktisk betydelse, som hittills
fungerat till fullkomlig belåtenhet. Framför allt är det enligt min
mening omöjligt att borttaga självskrivenheten utan att man samtidigt
gör klart för sig, hur man i stället skall besätta prokanslersämbetena.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman, mina herrar! Eftersom utskottets

ärade ordförande, som nyss hade ordet, icke delar utskottsmajoritetens
ståndpunkt, utan ställt sig på reservanternas sida, faller det på min lott
som vice ordförande att här föra utskottets talan. Jag skall av den
anledningen be att få säga några ord i den föreliggande frågan.

Den föregående ärade talaren har ganska riktigt resumerat utskottets
ställningstagande, då han sett två huvudskäl till att utskottet
funnit lämpligt tillstyrka bifall till andra kammarens ståndpunkt i denna
fråga. Det ena skälet är av principiell, det andra av praktisk natur.
Det principiella skälet har så grundligt understrukits vid den många

Lördiagen den 20 maj f. m.

5 Nr 35.

gånger i riksdagen förda diskussionen om denna fråga, att jag väl
icke nu längre behöver uppehålla mig vid det. Jag vill bara i korthet
framhålla, att vi väl alla torde vara överens om att den principen är
riktig, att ådagalagd skicklighet och lämplighet bör vara den enda grunden
för en persons tillträde till ett statsämbete, och att den självskrivenhet,
som här förefinnes, icke numera har det rotfäste i rättsåskådningen,
som den möjligen fordom haft.

När det nu gäller ärkebiskopens samt biskopens i Lund självskrivenhet
att utöva prokanslersämbetet vid de svenska universiteten,
är det också skäl att framhålla den egendomliga ställning, vari universiteten
härigenom försättas i fråga om tillsättandet av en av sina högsta
funktionärer. Universiteten ha ju eljest en ganska vidsträckt självstyrelse,
och denna gäller vid tillsättandet av både rektor och kansler.
Men när det gäller prokanslererna, som ju också bruka fungera som
kanslerns ställföreträdare, upphör denna självstyrelse, åtminstone till
största delen. Visserligen ha professorerna rösträtt, när det gäller val
av biskop i Lund eller av ärkebiskop, men något avgörande inflytande
på dessa biskopars tillsättande ha de icke, utan de få finna sig i att
såsom en vid många tillfällen som högste styresman för universitetet
fungerande prokansler mottaga en person, som genom sin kyrkliga ställning
är självskriven därtill.

Denna självskrivenhet har alldeles som eforernas självskrivenhet en
historisk bakgrund, som jag här blott i största korthet vill beröra. Vid
sitt första upprättande var ju Uppsala universitet uteslutande avsett att
utbilda präster, och det var, kan man säga, det svenska prästerskapet, som
inrättade universitetet. Det var därför också helt naturligt, att ärkebiskopen
blev dess högste ledare. Men det inträffade snart — märkligt
nog för jämt 300 år sedan, alltså 1622 — att ärkebiskopen degraderades
till prokansler och en utom kyrkan stående man, lekmannen Johan
Skytte, utsågs till den förste universitetskanslern. Sedermera har för
kort tid sedan en ytterligare reduktion ägt rum i prokansler^ maktbefogenhet.
Genom den ändring, som för några år sedan vidtogs i
universitetsstatuterna, berövades han sin förutvarande rätt att regelbundet
yttra sig i befordringsärenden. Detta kan han visserligen göra
även numera, men endast vid de tillfällen, då han fungerar som ställföreträdare
för kanslern.

Prokanslerns ställning vid universitetet har alltså tvenne olika sidor.
Dels har han en del permanenta funktioner som prokansler och dels den
betydligt viktigare funktionen som ställföreträdare för kanslern. Dessa
mera permanenta funktioner finnas angivna i de i utskottsutiåtandet
citerade paragraferna ur universitetsstatuterna. Jag ber i förbigående
att få anmärka, att eftersom vi övertagit detta citat från andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande, ha vi ej ansett skäl att ändra
det bila tryckfelet ”konsistoriums” i stället för ”konsistoriernas” överläggningar,
på vilket anmärkts i kanslerns utlåtande. Jag ber att i
parentes få göra den rättelsen.

Som kammaren torde finna av dessa paragrafer, äro dessa funk -

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Jir 35. 6

Lördagen den 20 mai f. m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

tioner ej av någon synnerligen viktig eller ingripande art. Det har både
från olika håll inom de akademiska konsistorierna och även av universitetskanslersämbetet
framhållits, att dessa funktioner utan större
olägenhet kunde överflyttas på rektorsämbetena vid de olika universiteten.
Den egentliga kärnpunkten ligger givetvis i prokanslerernas inträdande
vid vissa tillfällen såsom vikarierande kansler dels vid vakans
och dels vid tjänstledighet för kortare eller längre tid. Det har under
de senare åren tillämpats den praxis, att ärkebiskopen fungerat såsom
tillförordnad kansler för samtliga universitet och högskolor i riket utom
universitetet i Lund samt beträffande alla de ärenden, som äro gemensamma
för samma universitet och högskolor, medan alltså Lunds biskop
endast handhaft de ärenden, som rört Lunds universitet. Detta innebär,
som vi se, en centralisering, och denna centralisering har otvivelaktigt
varit praktisk och nyttig.

Den riktiga konsekvensen av denna praxis kan man tycka borde
vara, att man fick en vice kansler för hela riket. Det vore ju endast
att taga steget fullt ut. Nu föreligger emellertid ej den frågan till behandling
eller avgörande, och jag låter det spörsmålet stå öppet, huruvida
det bör ordnas så — ifall kammaren bifaller motionen — att man
sedan får en gemensam vice kansler eller att man behåller de lokala
prokansleriaten. Det är alldeles tydligt, att om kammaren bifaller motionen,
står det Kungl. Maj: t fritt att upptaga hela denna fråga till
utredning, och det vore en helt naturlig sak, om Kungl. Maj: t så
gjorde.

Under debatten i andra kammaren om denna sak fällde en framstående
medlem av det liberala partiet det yttrandet, att prokanslersämbetet
närmast var att betrakta som en ärevördig sirat, på en gammal
byggnad, vilken står kvar som ett minne från äldre tider, och jag medger
ju gärna, att sådana sirater i regel böra få sitta kvar, och att man
icke bara av ren skadelystnad bör bryta bort dem. Men man tager ju dock
emellanåt bort sirater på gamla hus av praktiska skäl, och om en sådan
prydnad innebär vissa risker, så böra icke pietetshänsyn hindra oss att
företaga en förändring. Dessa risker ha i förevarande fall antytts i
utskottets utlåtande, och den förnämsta är givetvis den, att genom
prokanslersämbetets sammankoppling med ett kyrkligt ämbete faran
för att ovidkommande synpunkter anläggas vid handläggandet av vissa
universitetsärenden ligger ganska nära.

Det har av universitetskanslersämbetet framhållits, att självskrivenheten
i detta fall icke är något ensamstående. Man har jämfört denna
självskrivenhet med t. ex. den, som landshövdingarna ha i vissa fall,
men utskottet har gent emot detta tillåtit sig framhålla den dock ganska
viktiga principiella skillnad, som här förefinnes. Ty en landshövding
står dock icke som representant för en livs- och världsåskådning, vilken
i vissa avseenden kan ställa honom i direkt opposition mot de intressen,
som han i egenskap av landshövding har att bevaka, medan däremot —
det behöver jag ej framhålla för kammaren — det finnes en konflikt
mellan vetenskapligt och teologiskt tänkande, som i vissa fall mycket

Lördagen den 20 maj f. m.

7 IVr 35.

lätt kan framkalla en sådan sammanstötning mellan olika synpunkter,
Jag skall icke gå in på några detaljer, men det är dock bekant, att under
en icke alltför avlägsen forntid det har inträffat ganska uppseendeväckande
fall, som visat riktigheten av detta mitt påstående.

Nu kommer man kanske att invända, att dessa av mig åberopade
fall inträffat på den tiden, då prokanslererna såsom sådana hade rätt
att yttra sig i befordringsfrågor. Men jag ber få framhålla, att prokanslern
även fortfarande såsom tillförordnad kansler kan få tillfälle
att på det sättet ingripa. Dessutom har ju universitetskanslersämbetet
på ett ganska ingående sätt visat, att de under sådana perioder, då
prokanslern fungerat såsom kansler, kan vara ganska många och viktiga
ärenden, som komma under hans handläggning, och detta innebär givetvis
en utökning av den risk jag tillåtit mig påpeka. Naturligtvis är
varken jag eller utskottet av den meningen, att bara man har axlat en
biskopskappa, har man i och med detta trätt i opposition mot den moderna
vetenskapen. Jag är den förste att erkänna, att både nuvarande
och förutvarande prokansler hava uträttat mycket till både universitetens
och vetenskapens fromma, och den relativa enighet, med vilken
vårt mellansvenska universitet har slutit upp kring prokanslersinstitutionen,
synes vittna gott om den uppskattning, man på det hållet har
om vederbörandes insats. Men det finnes ingenting, som garanterar,
att hans efterträdare komma att uppträda med samma omdöme och skicklighet
i de frågor, som falla under deras avgörande. Även om självskrivenheten
i fortsättningen avskaffas, står det ju emellertid tydligen
universiteten fritt att till sin vicekansler eller prokansler, vilket det nu
blir, utse ärkebiskopen eller biskopen i Lund, för så vitt de anse sig
vara särskilt betjänta med ett sådant val.

Ett av de vanligaste skäl, för avstyrkande av reformen, man hört
åberopas i debatter i denna fråga och nu senast i andra kammaren för
någon tid sedan, är detta: varför skall riksdagen ingripa här och upphäva
sig till förmyndare över universiteten, när man från universitetens
sida icke avhört någon önskan om förändring i dessa förhållanden?
Det kan ju medgivas, att det skälet kan se ganska plausibel ut, men
det har ju i varje fall mistat sin kraft i denna debatt, eftersom ju i
det ena av de utlåtanden, vilka utskottet fått mottaga från våra båda
universitet i denna fråga man inom Lunds akademiska konsistorium
kan påvisa en tydlig majoritet för en förändring i de nu rådande förhållandena.
Visserligen står denna majoritet något splittrad beträffande
detaljerna, men flertalet inom konsistoriet är dock ense om att en förändring
kan vara både befogad och önskvärd, även om denna förändring,
enligt deras mening, bör inträda först efter de nuvarande ämbetsinnehavarnas
avgång. En sådan opinion har för övrigt framträtt redan
tidigare inom Lunds akademiska värld, ehuru den då ännu var i minoritet.
Man torde alltså icke under sådana förhållanden kunna beskylla
riksdagen för att vilja tillvälla sig något förmynderskap över universiteten,
om riksdagen nu skulle gå att besluta en förändring i fråga om
prokanslersämbetets tillsättning.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Nr 35. S

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Slutligen vill jag framhålla ytterligare en liten synpunkt, som även
var framme under diskussionen om eforaten. Man åberopade då såsom
ett särskilt skäl för behållandet av biskops självskrivenhet såsom eforus,
att han särskilt skulle vaka över kristendomsundervisningen vid läroverken.
Någon motsvarighet härtill finnes icke beträffande prokansiererna.
Den inspektion, som de enligt statuterna kunna få utöva över
universitetens undervisning, gäller hela det vetenskapliga området och
icke speciellt religionen. Och den tiden är givetvis förbi — med hänsyn
till den fortgående arbetsfördelningen inom vetenskapen — när
man ansåg, att just en biskop skulle vara mannen att kunna omspänna
hela det vetenskapliga området. Naturligtvis menar jag icke, att om
vi bara få någon annan än biskopen, denne skall vara mannen därtill;
jag vill blott framhålla, att man icke kan åberopa detta såsom skäl för
självskrivenheten.

Då jag alltså anser, att denna biskoparnas självskrivenhet till prokanslersämbetena
är byggd på en visserligen historiskt förklarlig men
enligt nutida uppfattning oriktig och ohållbar princip, och då jag också,
såsom jag nu framhållit, måste anse, att det finns vissa risker för skadliga
verkningar av denna självskrivenhets bibehållande, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

#

Herr Sandegård: Herr talman! Jag kommer för min del
naturligtvis att yrka avslag å motionen och utskottets hemställan.

Den ärade ledamot av denna kammare, som efter en föregående
debatt i en med denna besläktad fråga, i sin tidning konstaterade, att
i en socialdemokratisk prästmans hjärta rår till sist klerikalismen över
kulturradikalismen, kommer således att få ytterligare bekräftelse på riktigheten
av denna iakttagelse. Den frågan, i vilket avseende eller i vad
mån ställningstagandet till motioner av detta slag kan vara en tillförlitlig
värdemätare på arten och graden av en människas klerikala eller kulturradikala
sinnelag, lämnar jag emellertid öppen. För övrigt kan man
väl med jämnmod taga vilken etikett som helst och behålla sin enkla
mening för sig själv.

Det gäller här frågan om biskops självskrivenhet till utövande
av prokanslersämbete vid universiteten, en självskrivenhet som anses
strida emot moderna demokratiska krav. Det säges i motionen, ”att
tillträdet til! statsämbeten skall göras beroende endast av vederbörandes
ådagalagda skicklighet och lämplighet för uppgiften och icke av några
andra omständigheter”. Ja, det som är självklart behöver givetvis icke
diskuteras. Det återstår bara att bevisa, att icke en professor i låt mig
säga religionshistoria, som vid 40 eller 50 års ålder väljes och utnämnes
till ärkebiskop och prokansler, kan äga precis lika goda förutsättningar
att representera universitet och vetenskap som en vid 70-årsgränsen pensionerad
professor i vilken fakultet som helst, vilket var en av de geniala
lösningar man på allvar föreslog i medkammaren i sin förtvivlade rådvillhet
inför tanken på nödvändigheten att skaffa ersättare åt biskopen
i Lund och ärkebiskopen i Uppsala såsom prokansler.

Lördagen den 20 maj f. m.

9 Nr 85.

Förmodligen kan frågan om prokanslersämbetets omläggning i Om prokanscentraliserande
riktning diskuteras, d. v. s. att man har en prokansler fcrsämbetet
för hela riket liksom en kansler, men den frågan föreligger icke här. z,d
Motionärens tankegång är icke radikal nog för att gå till botten med (Forts.)
saken. Han hugger bara helt behändigt av en knut, som han icke förmår
lösa. Han vet icke vad han vill, han vet bara, vad han icke vill.

Kyrkan skall visas hem, det är det hela. Det är tvättäkta kulturradikalism
av år 1922. På mig verkar detta, får jag lov att säga, bara som
en mycket svag och blek återgång av en viss tids åtskilligt kraftigare
bombardemang mot kyrkan: écrasez 1’infåme!

Emellertid har utskottet gjort sig det besväret att införskaffa yttranden
från såväl universitetskanslern som de större akademiska konsistorierna.
Det, som i dessa yttranden frapperar, är icke, att det vid
universiteten finnes resonans på en del håll för tankar, besläktade med
motionärens, utan det är den avgjorda och omisskännliga sympati för
den traditionella ordningen, som man kan utläsa till och med ur yttranden,
som principiellt gå med motionären. Jag skall be att få citera ett
av dessa yttranden av en ledamot i Lunds större akademiska konsistorium,
vilken för sin del går med på en förändring. Han säger — och
om detta hans yttrande har ännu en ledamot, som går med på en reform,
förenat sig — bl. a. följande: ”Om frågan gäller blott prokanslersämbetets
avskaffande står å ena sidan en århundraden gammal historisk
tradition, och för denna har jag så starka känslor, att jag ogärna skulle
vilja bryta den blott för att tillfredsställa en modern princip, då den
ej kan göra skada. Å andra sidan står en möjlig farhåga” — märk
möjlig — ”att biskopsstolarna i Lund och Uppsala kunna bli besatta
på ett sådant sätt, att universiteten ej kunna vara tillfredsställda med
dessas innehavare som sina högsta lokala representanter. Jag kan emellertid
endast tillstyrka prokanslersämbetets avskaffande på det sättet,
att det ej återbesattes vid de nuvarande innehavarnes avgång ur tjänsten.

Om däremot en omläggning av prokanslersämbetet skulle bli följden,
är jag ej beredd att besvara frågan, förrän utförda förslag om
omläggningen framkommit.”

Och en av de förmodligen radikala ledamöterna i samma konsistorium
som för sin del hemställer, ”att konsistoriet måtte på så sätt
ansluta sig till motionärens yrkande, att det förordar, att biskops självskrivna
utövande av prokanslersämbetet vid universiteten, så fort ske
kan, må upphöra”, inleder sitt yttrande med följande ord, som synas
vittna om en något sval entusiasm: ”Kanslersremissen tvingar konsistoriet
att vid den tidpunkt, som det icke själv kunnat välja, ånyo
taga ståndpunkt till den fråga, uti vilken fakulteter och sektioner tidigare
uttalat sig mycket utförligt.”

Större akademiska konsistoriet i Uppsala säger — jag skall be att
få citera det: ”Efter tagen kännedom av remisshandlingarna samt efter
överläggning beslöt i enlighet med framställt förslag konsistoriet för
sin del förklara” — detta uttalande är enhälligt så när som på en röst
— ”att någon olägenhet därav att ärkebiskopen är självskriven att vara

Kr 35. 10

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Uppsala universitets prokansler med den befogenhet som nu gällande
statuter angiva icke förmärkts, men att väl vissa fördelar på grund av
detta förhållande kommit universitetet till del. Såsom en bestämd sådan
fördel ville konsistoriet framhålla, att universitetet vid ombyte av prokansler
undginge att ställas inför svårigheten att finna en lämplig, här
i staden bosatt person, varom den akademiska församlingens medlemmar
skulle kunna enas med sitt förtroende och som skulle vara villig
att emottaga detta visserligen i vanliga fall ej särskilt betungade men
dock ansvarsfulla och därtill med en viss representationsbörda av ålder
förbundna hedersämbete. Konsistoriet ansåge sig därför böra bestämt
avstyrka att någon förändring göres i nu gällande bestämmelser angående
prokanslersämbetets besättande.”

Av skäl, som jag icke behöver angiva, avstår jag från att citera
något ur kanslerns yttrande.

Till Uppsala konsistoriums yttrande är emellertid fogat ett uttalande
av en ledamot, som principiellt är oense med majoriteten inom
konsistoriet, varur jag skall be att få läsa upp några få rader. Han
säger: ”Men under sådana förhållanden är det en anomali, att det
skall stå i självskriven förbindelse med en kyrklig myndighet, på vars
tillsättande universitetet har ett mycket ringa inflytande. Det strider
både mot principen om universitets självstyrelse, som ju tager sig uttryck
i dess rätt att själv välja kansler, men är upphävd i fråga om
utseendet av hans ersättare, och mot den moderna vetenskapens utveckling
till frigjordhet från kyrkligt förmynderskap. Det må härtill läggas”
— säger samme man — ”att de nuvarande statuterna icke lägga
hinder i vägen för, att mot universitetets önskan en person, som ställt
sig i öppen opposition mot den moderna vetenskapen, står som dess
prokansler. Men inträffandet härav skulle alldeles oavsett prokanslerns
verkliga makt ur formell synpunkt vara en chikan'' för universitetet.
Formellt skulle ju alltid en sådan bekämpare av vetenskapen stå som
högsta universitetsmyndighet, om man bortser från kanslern.

Jag kan för min ringa del utan vidare medgiva, att universitetens
krav på avgörande inflytande vid prokanslersämbetenas tillsättande lika
väl som vid valet av kansler är både billigt och rättmätigt, och jag tror,
att kyrkan för egen del ingenting har att vinna på att envist tvinga sig
kvar vid en förtroendeställning, där hennes närvaro icke anses önskvärd
av dem saken gäller. Om här således förelåge ett förslag om utredning,
hur denna universitetens rätt skulle tillgodoses i detta fall på
ett sätt som uteslöte till och med varje sken av för universitetet ovärdig
beroendeställning, så skulle jag för min del utan tvekan giva min
röst för ett sådant förslag. Jag skulle göra det i livlig förhoppning och
förvissning om att det skulle visa sig lämpligt och möjligt att på samma
gång tillgodose kyrkans rätt till en ledning, vars kvalifikationer i sin
mån kunde medverka till hävandet av tvångsföreställningen om religion
och vetenskap såsom evigt fientliga makter, men här föreligger icke
något förslag i sådan riktning. Om däremot även den här saken kan
ordnas så, i bästa samförstånd med universiteten — och det är jag

Lördagen den 20 maj f. in.

11 Nr

övertygad om att den kan — att universitetens rätt på intet sätt trädes 0m prokansför
nära genom en ordning, som samtidigt bevarar en smula av gammal
vacker tradition, skulle icke då också en verkligt kulturradikal reform- " uten™''
ivrare kunna nöja sig med det, även om det skulle bereda den, som (Forts.)
också har positiva kyrkoideal, som han tror på och älskar, litet grand
tillfredsställelse?

Jag skall icke vidare gå in på denna synpunkt, som för mig är den
avgörande och som jag tillät mig utveckla, då frågan om biskoparnas
självskrivenhet som eforer var före, utan jag tillåter mig med denna
korta motivering endast att få yrka avslag på motionen och utskottets
hemställan samt bifall till den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Det förvånar mig icke i något hänseende,
att en socialdemokratisk prästman uppträder till försvar för de
kyrkliga intressena, till försvar för sin kyrkas intressen, när han anser,
att denna kyrkas intresse kommer i strid med andra ”mindre viktiga”
intressen, t. ex. de vetenskapliga. Det skulle nästan snarare hava förvånat
mig, om motsatsen hade varit fallet. Jag anser således icke, att
dtet på något sätt är stötande och ännu mindre uppseendeväckande,
att en sådan förklaring som den av herr Sandegård i början av sitt
anförande givna, har kommit till uttryck. Och den indignation, som han
tycktes förutsätta från visst håll inom sitt partis kretsar för samma
uppträdande, den indignationen skulle jag tro vara i ett sådant fall
som detta så pass sparsamt företrädd, att betydligt mindre försiktighetsåtgärder,
då herr Sandegård framförde sin synpunkt, kunde varit
motiverade.

Det som intresserade mig mycket mera var att få höra de sakskäl,
som herr Sandegård hade att framdraga för bibehållandet av den
anomali, som biskoparnas självskrivna ställning såsom prokansler
•vid universiteten innebär, och det viktigaste av de skäl, som anfördes,
var, så vitt jag kunde förstå, att en ärkebiskop eller en biskop i Lund
kan vara lämplig som prokansler. Jag skall icke i något hänseende bestrida
det, men jag får säga, att jag tycker, att det är ett ganska klent
skäl för bibehållandet av denna institution.

Det var även ett annat skäl, som i detta sammanhang kom fram,
vilket jag också kan ge mitt gillande åtminstone i viss utsträckning, och
det var, att prokanslersinstitutionen knappast — så vitt det icke uttrycktes
rent positivt — kan skada de vetenskapliga intressena vid universiteten.
Jag tror, som sagt, att detta yttrande kan hava åtskilligt fog för
sig, men då beror det på en omständighet, som jag icke tycker att den
ärade talaren själv skulle hava varit så angelägen om att draga fram.

Det fall, som utskottets ärade ordförande hänsyftade på, var, att prokanslersämbetet
i Lund, med samme innehavare som man fortfarande
har, ställde sig på en ståndpunkt, som var allt annat än vetenskaplig —
huruvida den är kristlig, skall jag icke tillåta mig att döma om. Det
fallet föranledde emellertid som bekant en protest emot att man bar sig

Nr 35. 12

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

åt på det sättet i en vetenskaplig utnämnings fråga, en protest från icke
mindre än 62 lärare i Uppsala, däribland inberäknad nuvarande ärkebiskopen.
De svenska statsmakternas svar blev ju egentligen det enda
riktiga att med ett sådant exempel för ögonen söka se till att i någon
mån avlägsna ett eventuellt farligt — under alla förhållanden otillbörligt
— inflytande på utnämningsfrågor. Men man tog icke, såsom herr vice
ordföranden i utskottet påpekade, steget fullt ut, ty fortfarande kan
detta inflytande göra sig gällande i händelse av förfall för kanslern.
Att den ärade talaren på Västgötabänken i alla fall kunde hava rätt i
sin antydan, skulle bero på att Kungl. Maj: t icke tog någon hänsyn
till prokanslern, då denne avgav ett yttrande på sätt han då gjorde,
och följaktligen kan man hoppas, att Kungl. Maj:t för all framtid
skall strunta i vad prokanslern säger, när prokanslern bär sig åt på det
sättet. Men ifall det är meningen i talet om att icke någon skada kan
tillskyndas den vetenskapliga forskningen vid de utnämningsfrågor, varvid
prokanslern kan komma i tillfälle att avgiva yttrande — om det således
är meningen, att Kungl. Maj:t alltid är en säker garant emot
ett sådant förfaringssätt, kan detta ändå knappast vara ett skäl för
bibehållande av prokanslersbefattningens självskrivenhet.

Den ärade talaren sade också, att universitetens krav på avgörande
inflytande vid tillsättandet av kansler är båda billigt och rättmätigt,
och om man kunde komma fram till bifall till ett sådant krav,
skulle den ärade talaren icke hava någon invändning att göra däremot.
Så vitt jag ser, kommer man fram till tillfredsställandet av ett sådant
krav genom att taga utskottets förslag, ty dtet innebär ovillkorligen en
utredning från Kungl. Maj: ts sida, och i och med detsamma komma då
alla synpunkter att tagas under övervägande, som kunna för sakens
framgång och utveckling i rätt riktning vara av betydelse.

Sedan kom emellertid talaren med ett uttalande, som tog tillbaka
åtskilligt av detta erkännande av det tillbörliga i att universiteten skulle
hava rätt till avgörande inflytande vid tillsättningen av prokansler. Han
ansåg nämligen, att utredningen borde göras så, att kyrkan här i någon
mån Ange bibehålla sin ställning som eu vacker dekoration. Det var
således pieteten gent emot kyrkan, som blev avgörande för talaren beträffande
denna utveckling.

Då den ärade talaren sade, att huvudsaken för motionären var att
visa kyrkan hem, skulle jag vilja säga, att om det var huvudsaken för
motionären, finner jag icke något upprörande i att kyrkan hänvisas till
det område, som bör vara kyrkans område, under det däremot det försvar,
som den ärade representanten lämnade för bibehållandet av denna
självskrivenhet, närmast förefaller att vara ett uttryck för de kyrkliga
representanternas benägenhet att hänga sig på, där de icke precis hava
någonting att göra. År det rätt, som denne talare sade, att det bör vara
universiteten, som hava ett avgörande inflytande och således få välja
eller vara med om att välja den, som är bäst lämpad, utan några andra
hänsyn än dem som leda universitetet och dess verksamhet, så förefaller
det mig vara något alldeles ovidkommande, att kyrkan och dess repre -

Lördagen den 20 maj f. in.

13 Nr 35.

sentanter hänga sina för universitetsarbetet främmande intressen på
denna fråga.

Då det var tal om eforatet, framskymtade från samme talare,
att det egentligen var mera för kyrkans och för kyrkans prestiges skull,
för det sken av kultur, som därigenom kom över kyrkan och dess verksamhet,
som det var lämpligt att behålla den institutionen, och så vitt
jag kan förstå, är det alldeles samma synpunkt, som nu kommit fram
i hans anförande.

Då denna fråga emellertid rör universiteten och bör lösas på ett
för universitetens arbete lämpligt sätt utan några som helst ovidkommande
hänsyn och de kyrkliga önskemålen att få bibehålla ett sken av
inflytande, som även enligt den siste ärade talaren icke skulle bliva något
annat än ett sken, äro för universitetens utveckling och arbete fullkomligt
ovidkommande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Swartz: Herr talman! Såsom kansler vid rikets universitet
kan det vara lämpligt för mig att säga några ord.

Jag är synnerligen glad och tacksam för de uttalanden, som från
olika håll och icke minst från deras, som här företräda utskottets uppfattning,
gjorts därom, att man bör respektera universitetens självstyrelse.
Jag kan dock icke neka till att det förefaller mig, som om den
konklusion man av denna premiss drager i den föreliggande frågan är
något egendomlig. Av de yttranden, som äro avgivna från universitetsmyndigheterna,
är det ena alldeles tydligt och klart, nämligen det från
Uppsala universitets större konsistorium, som bestämt avstyrker den
ifrågasatta reformen. Ifrån Lunds universitet har visserligen förklarats,
att denna självskrivenhet skulle kunna upphöra, men av alla dem, som
där hava yttrat sig, är det endast en, som uttalat sig mot självskrivenheten
utan att på något sätt kombinera det med en utredning om vad
som bör sättas i stället. Alla de andra förklara för sin del, att något
annat måste komma i stället. Av de sexton ledamöter, som uttalat sig,
är det alltså en, som utan vidare yrkat bifall till framställningen om att
självskrivenheten skall upphöra, och av de andra femton hava enligt
den sammanställning av deras vota, som man kan göra — jag erkänner,
att det icke i allo är fullt klart, men jag tror det ej är orätt, om man
säger, att sex stycken avstyrka förslaget och nio stycken tillstyrka det,
men alla dessa säga, att det är nödvändigt att undersöka, vad som kan
sättas i stället. Det förefaller mig vara ganska egendomligt, om riksdagen
på det sättet skulle visa sin välvilja mot universiteten och sin
uppskattning av deras självstyrelse, att den förklarar, att man måste avskaffa
den självskrivenhet, vilken man som sagt vid det ena universitet
fortfarande håller på, utan villkor och som man vid det andra universitetet
anser kunna avskaffas under vissa villkor, vilka det nu icke alls
är fråga om att diskutera. Jag kan icke tänka mig annat än att den enda
logiska konsekvensen av att man betygar sin aktning för universitetens
självstyrelse skulle vara, att man först hemställer till Kungl. Maj: t

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

>r 35. 14

Lördagen den 20 maj t m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

om att låta en utredning verkställas på denna punkt och inhämta, vad
universiteten i den delen hava att säga, ty därom föreligger icke något
som helst yttrande från deras sida.

Jag kan icke neka till att det hela har gjort det intrycket på mig,
att man låtit teoretiska spekulationer taga överhanden över praktiska
synpunkter, vilka senare också äro grundade på erfarenhet. Ty den
erfarenhet, som vi hava vunnit under de gångna tiderna, åtminstone
så långt jag känner till — under detta sekel kan man säga — visar
efter min mening att det icke ligger något befogat i påståendet att
prokanslern vid något tillfälle låtit sina yttranden i frågor rörande
universiteten påverkas av kyrkliga synpunkter. Jag skulle ju kunna
säga, att det i ett och annat fall kan ha varit fråga om etiska synpunkter,
men jag trodde verkligen icke, att någon skulle vilja förbehålla de etiska
synpunkterna åt prästerskapet. Jag tror, att även andra människor än de,
som äro prästvigda och äro biskopar, kunna hava sådana synpunkter.
Då det här har antytts några exempel på huru de kyrkliga synpunkterna
influerat på prokanslerns yttrande, vill jag utan att närmare gå in på
den saken, dock tillåta mig att erinra om det kända faktum, att likadana
synpunkter som dem jag förmodar vederbörande avsett, då de talat om
kyrkliga synpunkter och som jag för min del vill riktigare beteckna
med uttrycket etiska, hava gjorts gällande från den valde kanslerns
sida och det just med avseende på ett av de fall — icke vid samma tillfälle,
men likväl avseende samma fall — som här nyss apostroferats
av den siste ärade talaren. Således ligger det absolut icke något skydd
emot att etiska synpunkter göras gällande — för den händelse man nu
anser, att det är något så oriktigt — däri att en kansler blir vald i
stället för att som för närvarande prokanslern vara självskriven.

Vad erfarenheten under den gångna tiden av prokansleriatets självskrivenhet
beträffar, kan jag icke säga annat än att den varit alltigenom
god. Att prokanslern vid ett och annat tillfälle hyst en annan uppfattning
än andra myndigheter, kan omöjligen vara ett tillräckligt skäl för
att avskriva hela institutionen med de fördelar, som alldeles avgjort äro
förenade därmed.

Om man avskaffar det självskrivna prokanslersämbetet, uppstår alltid
frågan, vad vi skola sätta i stället, ty man kan icke undvara det utan
att någonting sättes i stället. Därvid kunna två olika sätt tänkas. Antingen
kan det bliva en vicekansler eller också kan man som hittills
hava en prokansler i vardera universitetsstaden, och i senare fallet kunna
de antingen tänkas stå utanför vicekansleriatet, eller också kan möjligen
en av dem såsom hittills fungera som vice kansler.

Det är åtskilliga frågor, som där tarva närmare utredning, och jag
vågar med den erfarenhet, som jag under mitt mer än femåriga utövande
av kanslersämbetet inhämtat, säga, att jag i likhet med vad Uppsala
universitets konsistorium yttrar, icke ett ögonblick har funnit någon som
helst olägenhet av den nuvarande anordningen, men däremot många
gånger funnit stor fördel av densamma. Det är en fördel att veta,
var man skall söka, eller rättare sagt, att man icke behöver söka den

Lördagen den 20 maj t. in.

15 Nr 35.

som skall tillträda ett sådant ämbete som prokanslersämbetet, och det Om prokansär
en fördel för kanslern och för universitetet att veta, att när kanslern fersämbetet
är hindrad det finnes en därtill fullt lämpad person — många gånger v,d
mera lämpad, än kanslern själv är — som kan fullgöra de uppgifter, (Forts.)
som tillhöra kanslersämbetet.

Nu säges det, att man ju kan välja en sådan person. Ja, där kommer
den praktiska frågan in. Skall man hava en vicekansler och två
prokanslerer, eller skall man bara hava en vicekansler och slopa prokanslersinstitutionen
? Jag är icke säker på att man t. ex. i Lund, som
ligger längre bort från centrum, skulle vara synnerligen belåten med att
bliva försatt i den situationen, att man saknar en särskild högste representant
för universitetet i staden, vilket skulle bliva fallet om prokanslersämbetet
indroges. Man invänder, att rektor kan övertaga prokanslerns
uppgifter i stället. Ja, visst kan han det i åtskilliga fall. Men vissa
skäl tala dock för att det bör finnas en instans något högre än rektor,
utan att man därför behöver gå till den i allmänhet i en annan stad
bosatta kanslern. När det gäller ledighetsbegäran, vikariat och sådant,
kan det ofta vara litet svårare för en rektor, som står i kamratlig ställning
till lärarna, att behandla dessa ärenden, än vad det är för en prokansler
medan samtidigt ärendena äro av beskaffenhet att böra snarast
avgöras.

Dessutom tillkommer något, som åtminstone icke är en kyrklig synpunkt
utan en ganska världslig men som i alla händelser är av en viss betydelse.
Vad representationsfrågan beträffar, har ärkebiskopen och biskopen
i Lund en ämbetsbeställning och en ställning, som gör dem särskilt lämpade
för att utöva den större eller mindre representation, som förhållandena
kunna påkalla, utan att de därför behöva begära eller ens
komma att tänka på att begära något extra tillskott. Skall man däremot
välja en prokansler, blir det måhända annorlunda. Man kan ju säga, att
det är möjligt att välja ärkebiskopen och biskopenn Lund. Ja, det kan man
visst göra. Då äro de kyrkliga synpunkterna lika litet frånskilda, som de
för närvarande äro. Men det är den stora skillnaden, att det icke är
sagt, att vederbörande visa sig lika villiga att mottaga ett val, som de
äro att följa en månghundraårig hävd, som ålägger dem att taga uppdraget
såsom någonting som följer med deras ämbete.

Om man återigen icke vill välja dessa utan önskar gå utanför och
utse någon annan inom universitetsstaden, tror jag, att man kommer att
möta mycket stora praktiska svårigheter, och givet är, att det icke kan
gå utan att uppdraget blir förenat med något slags arvode.

Detta vad prokansleriatet beträffar. Kommer man så till vicekanslersfrågan,
så vill jag säga, att denna synes mig på de senare åren
hava varit mycket praktiskt löst. Det är alldeles riktigt, som anmärkts
ifrån Lund, att det icke är bra att få en dualism, så att kanslersämbetets
befogenheter under kanslerns ledighet splittras på två håll. Men man har
i Lund förbisett, att det icke varit på det sättet de sista åren, utan sedan
1915 har ärkebiskopen faktiskt vid alla tillfällen varit förordnad att
utöva kanslersämbetets alla befogenheter, med undantag av dem, som

Nr 35. 16

Lördagen den 20 mai f. m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

speciellt röra Lund. Det har följt med hans uppdrag, och i utlåtandet
från kanslersämbetet har jag med flit lämnat exempel på omfånget och
beskaffenheten av de ärenden, som handlagts av den gemensamme prokanslern
eller vice kanslern, som jag kanske i det sammanhanget får
kalla honom, för att visa, att det är nödvändigt, att en suppleant finnes
för kanslern, och jag har också därmed velat påpeka, att en hel mängd
ärenden under tidernas lopp verkligen hava avgjorts av den ärkebiskopliga
prokanslern utan att det funnits den allra ringaste anledning att
däri spåra några som helst speciellt kyrkliga eller eljest ovidkommande
synpunkter.

Erfarenheten har således, så vitt jag kan förstå, talat för att det
är mycket bra att hava det ordnat, som det för närvarande är. Och
när så är förhållandet och de flesta av dem, som äro berörda av frågan,
icke vilja hava någon förändring, finner jag det vara tämligen opåkallat,
att riksdagen av välvilja mot universiteten skall besluta någonting,
som man vid det ena universitetet helt och hållet har avböjt och vid det
andra har mycket delade meningar om.

Vad sedan beträffar frågan om väljande av vicekansler, så är det
litet ömtåligt för mig att gå in på den, men eftersom det är så länge
sedan jag blev vald själv, är det väl icke farligt att tala om det. Det
är kanske icke alltid så lätt för vederbörande att ena sig om val av
kansler. Skall man således till på köpet samtidigt välja en vicekansler,
blir det, så vitt jag kan förstå, ännu mycket svårare. Det gäller då
i själva verket att välja kanslern och kanslerns efterträdare och att
välja denne efterträdare många år innan han skall tillträda ämbetet.
Under mellantiden kunna en hel mängd förhållanden ändras. Det kan
ju hända, att universiteten alls icke vilja hava den vicekanslern till ordinarie
kansler. Detta vore ju icke vidare trevligt för vare sig universitetet
eller vicekanslern.

Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan är den, att det
väl kan gå för sig ännu att få personer, som vilja ägna sig åt kanslersämbetets
uppgift av intresse för den saken och göra det, oaktat det,
som herrarna väl veta, icke lämnas någon ekonomisk ersättning därför
— ideellt gives det en mycket stor ersättning — och att det ehuru
ärendena växa högst betydligt, säkerligen kommer att gå för sig i all
framtid, men att det kan ställa sig annorlunda, när det gäller att välja
till vicekansler en person, som under långa tider icke har något annat
att göra än att sitta och vänta på att kanslern, då han vill vara ledig,
skall bedja honom träda till, och som då får göra detta utan att man
alls känner hans förutsättningar att ens under en kortare tid sköta
befattningen. Jag säger detta, därför att jag är fullkomligt övertygad
om och känner med mig själv av egen erfarenhet, att kanslern ofta nog,
när han blir vald, till en början icke har tillräckliga insikter och tillräcklig
kompetens därtill, utan lär sig det så småningom. Men för vicekanslern,
som icke får samma övning men måste vara beredd att när
som helst träda till och sköta ämbetet, vågar jag påstå, att det måste
vara förenat med synnerligen stora svårigheter, och jag kan aldrig tro,

Lördagen den 20 maj f. in.

17 Nr 85.

att universiteten skola finna, att det är bättre att få en vicekansler,
vald på det sättet, än att låta exempelvis ärkebiskopen, han må nu vara
den ene eller andre, sköta vicekanslerskapet.

Jag kan icke finna annat än att det är oklara och omotiverade farhågor
^ föi framtiden och vissa allmänna principiella åskådningar, som
här stå emot den erfarenhet man under den gångna tiden haft, som klart
visar, att det hitintills icke varit någon olägenhet av den nuvarande
anordningen. Under sadana förhallanden finner jag, att man giver sig
in på något mycket ovisst, om man fattar det beslut, som utskottet här
föreslår. Men i tveksamma ting skall man icke besluta. Jag kan mycket
väl tänka mig, att man byter ut den anordning, som för närvarande
finnes, mot en annan, men jag kan för min del icke förstå det förmånliga
i att börja en sådan utredning med att förklara, att vi under inga
förhållanden vilja behålla, vad vi hava, för att vi sedan skola se efter,
huru vi lämpligast skola ordna det hela. Jag tycker, att man bör börja
i den andra ändan, om man nu anser någon åtgärd nödvändig, och
först se efter, vad man skall få i stället, innan man vill avskaffa, vad
man har, av vilket man dock har en lång erfarenhet om att det’ icke
varit till skada utan tvärtom till gagn.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kl ef beck: Herr talman! Föredragningslistan i dag är
ju så oerhört lång, och jag vill därför blott med ett par ord deklarera
min ståndpunkt.

Jag uppkallades av herr Oscar Olsson, då han ville göra gällande,
att herr Sandegårds anförande var förestavat av månhet om kyrkans
intresse. Jag får såga, att jag icke förstår det talet alls, ty enligt min
uppfattning ligga kyrkans intressen på ett helt annat och mycket djupare
plan. Så vitt jag uppfattade herr Sandegårds anförande rätt, var den
genomgående tonen en stark respekt för en gammal vördnadsvärd tradition,
som man icke utan skäl borde upphäva, och ett sådant argument
har jag mycken respekt för, särskilt om man betänker, huru denna institution
uppkommit historiskt sett.

Så obetydlig som saken nu är, skulle jag aldrig i tiden hava fallit på
den idén att väcka någon motion i ämnet, ty om det rudiment, som finnes
kvar, bibehålies eller icke, är mig alldeles likgiltigt och, tror jag mig
kunna säga, kyrkan också. Men då motion nu föreligger och utskottet
har gjort ett yrkande, måste man ju taga ställning. Jag vill då bara
deklarera kort och gott, att jag röstar för utskottets förslag, dels på
den grund, att jag principiellt är emot all självskrivenhet till tjänster,
och dels på den grund, att jag icke kan värja mig för den farhågan,
att det icke är omöjligt, att självskrivenheten i ett fall sådant som detta
vid något tillfälle kan medföra, att den vetenskapliga forskningsfriheten
trädes för när.

Det är på dessa grunder som jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Första kammarens protokoll 1922. Nr 35. 2

Om prokanslersämbctet

vid universiteten.

(Forts.)

Kr 35. IS

Lördagen den 20 maj f. in.

Om prokans- Herr Hellberg: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet
lersämbetet un(jer ]ierr Swartz’ anförande.
vid universi- Som herrarna hörde, uppehöll han sig i början vid frågan om

(Forts.) universitetens självstyrelse och åberopade därvid de utlåtanden, som
från universitetshåll avgivits i denna fråga. Det synes mig dock, som
om man inte kan tillmäta dessa utlåtanden någon så synnerligen stor
betydelse, därför att det för universitetslärarna kan ha tett sig så, att
det ju inte alls kan sägas ligga någon fara i att biskoparna intaga den
prokanslersställning över universiteten, som de nu hava: det är en ofarlig
och, om man så vill, vacker forntidslämning, som gärna kan vara
hvar, då den inte gör någon förargelse. Men det är givet, att därest
ifrån prokansler^ sida något försök skulle göras att verkligen inkräkta
på universitetens självbestämningsrätt, skulle det nog ställa sig helt
annorlunda.

Herr universitetskanslern hade den djärvheten att uttala —- jag
tror, att hans ord folio så — att erfarenheten under ett århundrade
hade visat, att inte något försök till kyrkliga påverkningar gentemot
universiteten förekommit. Han skyndade sig att modifiera sitt uttalande
i så måtto, att om påverkningar förekommit, hade vederbörande
utgått från etiska synpunkter. Jag förmodar, att herr universitetskanslern
då tänkte på det fall, som inträffade för 21 år sedan, då det vid
en befordringsfråga befanns, att prokanslern ansåg en av de till en
professorsbefattning anmälda aspiranterna olämplig på grund av själva
arten av hans åskådningar, som uttrycket lydde. Nu kan det kanske
sägas, att om prokanslerns motiv i denna punkt voro etiska — det är
ju så herr Swartz ville ha det — då inträffar det fatala, att inte bara
dåvarande universitetskanslern, utan också, som det förut har erinrats
om, ett sextiotal universitetslärare från Uppsala allesammans hävdade
en motsatt uppfattning; om man då betecknar prokanslerns ståndpunkt
i detta fall såsom bestämt av etiska motiv, så blir konsekvensen, att
universitetskanslern och dessa 62 universitetslärare i Uppsala med den
nuvarande ledaren för första kammarens högerparti i spetsen måste
hava intagit en oetisk ståndpunkt; det blir ovederläggligen konsekvensen,
så vitt jag förstår: var det av etiska motiv, som han intog denna
ståndpunkt, måste de, som protestera mot hans hållning, naturligtvis
hava underkänt hans etiska motiv och uppträtt på ett mer eller mindre
oetiskt sätt. Nu fick detta hans uppträdande emellertid den verkan,
att prokanslern berövades rätten att utlåta sig om vederbörande sökandes
lämplighet till universitetsbefattningarna.

Vad sedermera beträffar de många praktiska svårigheter, som
skulle följa om biskoparnas självskrivenhet avskaffas, så var herr
Swartz målning därav en verklig svartmålning. Jag tror, att om man
tittar litet närmare därpå, skall man finna, att svårigheterna äro uppkonstruerade,
och man har mycket svårt att tänk^ sig, att de skulle
få någon motsvarighet i verkligheten. Ofn man läser det utlåtande,
som universitetskanslern avgivit i denna fråga, skall man nämligen
finna, att hans argumentering egentligen går ut på att visa, att det

Lördagen den 20 maj f. in.

19 Jir 35.

behövts en prokansler eller vicekansler, hur man nu vill kalla honom,
alltså en ställföreträdare för kanslern. Detta är vad som uppvisas j
men det är icke det frågan gäller, utan huruvida denne ställföreträdare
skalig vara eu biskop eller inte. Det skulle helt visst gå an att ordna
förhållandena med en vicekansler på samma sätt som med en kansler
och att man kan lämna en hel del småärenden att avgöras av rektor,
såsom det går till vid läroverken.

Herr universitetskanslern yttrade emellertid, att det skulle bil
vanskligt att välja en vicekansler: det skulle komma att medföra en del
svårigheter, ålen jag undrar, om det är möjligt att få någon människa
att tro, att när det går så bra för universiteten att välja en kansler,
de då .skulle ha någon egentlig svårighet att välja en vicekansler. Det
brukar vara så, vilka befattningar det än gäller, som besättas genom
val, att det inte är konstigare att välja en suppleant än att välja den
ordinarie innehavaren. Det skulle säkert gå mycket bra för sig i detta
fall lika väl som t. ex. vid val av justitieombudsman. Och då man väl
kan utgå från den förutsättningen, att, om allt går sin gilla gång, suppleanten
så småningom kommer att rycka upp till ordinarie kansler,
blir det praktiskt taget inte mer än ett val.

Herr Swartz menade vidare, att det ovillkorligen skulle behövas
arvode åt en vicekansler, men han tilläde också, att den ideella ersättningen
för universitetskanslern är mycket stor. Skulle då inte den
ideella ersättningen te sig ganska tilltalande även för vicekanslern?
Redan det att vara vicekansler skulle, tror jag, anses vara en mycket
stor ära, i all synnerhet då man kunde ha förhoppning att en gång bli
ordinarie universitetskansler. Jag kan med ett ord inte finna, att dessa
farhågor för praktiska svårigheter äro befogade, om man ser närmare
på dem. ålen det ar en gammal taktik det där — det känna vi, som
suttit ^någon längre tid i denna kammare, så väl till — att så fort det
är fråga om någon reform, större eller mindre, utmåla alltid högerpartiets
talare konsekvenserna av denna reform från olika synpunkter
som mycket avskräckande. Vilka svartmålningar förekommo inte i en
annan fråga häromdagen, när det gällde den öppna omröstningen? Jag
är fullkomligt övertygad om att när denna blir genomförd, så kommer
ingen människa att märka något av dessa fruktansvärda följder. Precis
På samma sätt tror jag också, att det blir här: när det kommer till
kritan, blir det inte alls någonting som kan inge några som helst betänkligheter.

Jag är nu alldeles ense med den närmast föregående talaren, att
detta egentligen är en liten fråga och att vi egentligen ha uppehållit
oss med den alldeles för lång tid, såsom för resten är sed här i kammaren
att göra vid de små frågorna. Jag vill sålunda inte alls göra
någon stor affär av denna fråga. För min del ter sig saken närmast så,
att prokanslersinstitutionen, såsom redan framhållits av utskottets vice
ordförande, är en lämning från den tid, då vetenskapen var en ”ancilla
fidei”, en trons tjänarinna. På många håll ha vi sådana där gamla,
man skulle kunna säga, paleontologiska lämningar från tidigare perio -

Om pr o kan slersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Nr 35. 20

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

der — vi behöva bara tänka på det högsta statsämbetet, det är ju heller
ingenting annat. Då vi i ett sådant fall som det sistnämnda ha en
dylik lämning kvar, kan man tycka, att det inte är värt att bråka med
sådana småsaker som den föreliggande. Jag kan förstå det resonemanget.
Jag tror verkligen, om jag skall säga mitt hjärtas mening, att
det inte är någon fara för att prokanslern hädanefter skall kunna åstadkomma
något egentligt ohägn. Men nog är det oegentligt, att en vetenskaplig
institution skall i någon form stå kvar under kyrkligt hägn.
det får jag uppriktigt säga. Jag vill inte säga något illa om herr Sandegård
för att han försvarade detta; i valet mellan de bägge alternativen:
en socialistisk präst angriper kyrkan och en som försvarar henne, föredrar
jag det senare. Men i alla fall kan inte allt vad han anförde
på något sätt upphäva det faktum, att det är en anomali att en vetenskaplig
institution på något vis står under kyrklig — vad skall jag nu
kalla det? — protektion, och därför skall jag, herr talman, biträda
yrkandet på bifall till utskottets hemställan.

Herr B e r g q v i s''t: Herr talman! Det var en talare här i debatten,
herr Olsson, som framkastade den frågan, vilka sakskäl som
hade anförts till förmån för ett bibehållande av ärkebiskopen och biskopen
i Lund såsom självskrivna prokanslerer. Jag undrar ändå, om icke
detta är att vända upp och ned på bevisningsskyldigheten, ty den som
går till aktion för att genomföra en reform är väl den som har skyldighet
att bevisa, att han har skäl för sitt yrkande.

Om man då ser på de skäl, som anförts från det hållet, tycker jag
icke heller, att de äro så särdeles starka och imponerande. Ett av
dessa skäl är det principiella, att det överrensstämmer med den moderna
tiden att avskaffa all självskrivenhet till statsämbeten och över huvud
taget till samhällsfunktioner. Men då vill jag fästa uppmärksamheten på
att denna självskrivenhet alltjämt finnes på en mängd områden. Utom
de fall universitetskanslern påpekat i sitt yttrande vill jag erinra om
att vissa lektorer vid läroverken äro självskrivna ledamöter i domkapitlen
samt att kyrkoherde är självskriven såsom ordförande i skolråd
och kyrkostämma. Detta är ju uppdrag, som ligga utanför vederbörandes
egentliga ämbetsuppgift, och dessa fall kunna sålunda anföras
såsom analogier till det här föreliggande. Men vill man åt självskrivenheten
såsom sådan, förvånar det mig, att man nöjer sig med att rikta
sitt angrepp på en enda punkt, och att man icke tager upp hela problemet
i ett sammanhang. Då kunde ju möjligen detta skäl ha någon
vikt och pondus.

Vidare framhåller man, att det är i överensstämmelse med tidens
anda, att man avvisar kyrkans förmynderskap över vetenskapen. Jag
undrar, om icke detta tal om förmynderskap är kolossalt överdrivet.
Det göres nästan gällande, att det skulle innebära en stor fara för vetenskapligheten
vid universiteten, att dessa biskopar äro självskrivna prokanslerer.
När man här talat om utnämningsfrågor vid universiteten,
har man också brukat ord och uttryckssätt, som skulle vara lämpliga,

Lördagen den 20 maj f. m.

21 Nr 85.

därest prokanslern hade rätt att utnämna till ifrågavarande ämbeten,
men han har ju endast rätt att i vissa fall avgiva utlåtanden, vilka utlåtanden
visserligen kunna ha en viss betydelse — det vill jag icke förneka
— men i regel i själva verket inverka rätt ringa på själva utnämningsfrågan.

För övrigt ser det ut, som om universiteten själva icke skulle vara
_ så förskräckligt rädda för detta förmynderskap. Större akademiska
konsistoriet i Uppsala har ju nästan enhälligt tagit avstånd från motionen,
och om man ser på större akademiska konsistoriet i Fund, är
detta visserligen splittrat, men ungefär halva antalet ledamöter stå på
den ståndpunkten, att det är bra, som det är. Det är närmare angivet
åtta ledamöter, som hava förordat bifall till motionen, medan däremot
sex medlemmar ställt sig på avslagsståndpunkten. Sedan är det två
medlemmar, som intagit en särskild ståndpunkt, i det de icke vilja att
frågan skall avgöras, förrän det föreligger förslag om hur man skall
ordna med prokansieriatet i fortsättningen.

Den uppfattningen synes också göra sig gällande, att bland kyrkans
prästerskap finnes en så kompakt mening, att man måste utgå från den
förutsättningen, att om en präst har något med vetenskapliga angelägenheter
att göra, måste han stå såsom en fiende till och ett hinder
för vetenskapen. Det är väl ändå en uppfattning, som man när som
helst kan lämna. Jag undrar, om vårt nutida prästerskap ser med någon
större fördomsfullhet på vetenskapen än folk i allmänhet.

Herr Olsson talade om att kyrkans representanter strävade efter
att bevara ett sken åt kyrkan. Ja, det må vara, men jag undrar, om
icke herr Olsson nästan gav sig själv ett sken av att anse, att han under
den kappa han bär döljer en ny Ivar Blå. Jag tyckte, att han ställde
sig som en särskilt boren talesman för universiteten och vetenskapen.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att universiteten ha ett
ganska stort inflytande på biskopsvalen i Uppsala och Lund. Det är
icke mindre än 67 professorer i Uppsala och 57 professorer i Lund,
och när man vet, att var och en av dessa åtminstone i Lund har en
röst, kan man förstå, att de kunna komma att utgöra tungan på vågen.
Man kan icke säga, att universiteten äro utan inflytande på tillsättningen
av ärkebiskop och biskop i Lunds stift. Skulle nu denna självskrivenhet
avskaffas, finns väl knappast något skäl, varför just dessa
korporationer skulle kvarstå såsom röstberättigade vid biskopsval.

Jag tror för min del, att denna fråga har blåsts upp till mycket
större dimensioner än den i själva verket har. För kyrkan spelar det
absolut ingen roll, om denna självskrivenhet bibehålies eller icke, och
jag tror, att universiteten icke taga någon som helst skada av att den
står kvar. Det kan vara en lämplighetsfråga för var och en av kammarens
ledamöter, på vilken sida han vill ge sin röst. För min del
anser jag, att man icke har anfört några bärande skäl för avskaffande
av biskoparnas prokansleriat, och jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Om prokanslersämbetct

vid universiteten.

(Forts.)

Nr 35. 22

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokans- Herr Pauli: Den siste ärade talaren påpekade, att biskoparnas
lersämbetet självskrivenhet till prokansleriatet icke är det enda fall av självskriV''d
teten*™'' venhet, som vi ha här i landet beträffande statsämbeten eller andra be(Forts.
) fattningar. Det har han alldeles rätt i. Men när han frågar: Varför
gå herrarna till angrepp mot självskrivenheten endast i detta fall? Varför
upptaga icke herrarna hela frågan i ett stort anlopp mot självskrivenheten
över huvud taget? — då tycker jag ändå, att det är litet för mycket
begärt. Reformerandet kan väl få lov att gå successivt fram, och
man behöver väl icke glömma de övriga fallen av självskrivenhet, därför
att man först riktar sig allenast mot detta fall. Jag tror för min
del, att både lektorernas roll som självskrivna domkapitelsledamöter och
prästernas roll såsom självskrivna skolrådsordförande i själva verket
äro institutioner, som äro ställda på avskrivning och som ganska snart
komma att gå samma väg, som vi önska beträffande den nu ifrågavarande
självskrivenheten.

Jag skulle vidare vilja i korthet anmärka den skiljaktighet i sättet
att verkställa en addition, som man kan konstatera mellan den siste
ärade talaren och herr universitetskanslern. Enligt den siste ärade talaren
skulle det vara ungefär hälften av konsistoriemedlemmarna i Lund,
som tyckte, att det är bra, som det är, medan herr universitetskanslern
medgav — vilket ju också är ett faktum — att majoriteten uttalat sig
för en förändring och alltså icke tyckte, att det är bra som det är. Även
om två av medlemmarna skilde sig från de övriga åtta. som förordade
en förändring, var det dock bara sex på minoritetssidan. Den additionen
måste vi alltså ge underbetyg på; det tror jag, att jag kan taga mig
friheten att göra, fastän jag icke är lärare i matematik.

Herr Bergqvist frågade vidare, varför man alltid skall påstå, att
en präst måtte stå som fiende till vetenskapen. Jag vet icke, om herr
Bergqvist hade tillfälle att åhöra mitt första anförande i denna fråga;
i så fall skulle han ha observerat, att detta just var ett påstående, som
jag uttryckligen tog avstånd ifrån. Jag sade, att vi icke alls mena, att
ett axlande av vare sig en prästkappa eller en biskopsornat betyder,
att man i och med detsamma skulle insupa en oförsonlig fiendskap till
vetenskapen. Det finns säkerligen många medlemmar av det hedervärda
prästeståndet, som ha ett uppriktigt vetenskapligt intresse.

När universitetskanslern menade, att vi här i riksdagen skulle ingripa
på ett olämpligt sätt i universitetens självstyrelse, om vi beslutade
den här föreslagna förändringen, därför att universitetens konsistorier
här stå med delade meningar, kan jag icke riktigt fatta detta
resonemang. Ty skulle man draga ut konklusionen av denna ståndpunkt,
skulle det vara den, att först när det råder enhällighet mellan
universiteten, först då skulle riksdagen kunna anse sig befogad att ingripa.
Jag vill verkligen icke reducera riksdagens initiativrätt i dessa
frågor så mycket, och jag kan icke tillerkänna universiteten en så vidsträckt
befogenhet att själva handlägga sina affärer eller medgiva, att
som en talare i andra kammaren uttryckte det, professorerna skola få
anse, att akademien skall vara ”professorum egen”.

Lördagen den 20 maj f. in.

23 Nr 35.

När vidare herr universitetskanslern opponerade sig mot talet om
kyrkliga synpunkters anläggande från prokanslerernas sida, skall jag
gärna erkänna, att det kan vara riktigt att i vissa fall därvidlag i stället
tala om etiska synpunkter, men då kommer man, som en föregående
talare anmärkte, in på en ganska besvärlig konsekvens, nämligen att
oppositionen mot dessa synpunkter måste stämplas såsom rent av oetisk.
Och ännu besvärligare blir det att konstatera, att under den skrivelse,
i vilken Uppsala universitetsmän vid det åsyftade tillfället opponerade
mot kringskärandet av vetenskapens frihet, står även ärkebiskopen, den
nuvarande prokanslern i Uppsala, såsom en av undertecknarna.

När det vidare påpekades, att prokansleriatet är så bra att ha
t. ex. för Lunds universitet i och för vissa lokala angelägenheter, bör
det dock observeras, att karolinska institutet här i Stockholm icke har
någon fungerande prokansler och, så vitt jag har mig bekant, reder sig
ganska förträffligt utan en sådan.

Slutligen yttrade samme ärade talare, att han betraktade denna
fråga med tvekan och därför ansåg, att riksdagen icke borde bifalla
förslaget, ty i tveksamma ting skall man icke handla. För mig står
saken så, att här ha vi att avgöra en principfråga, och riksdagen kan
mycket väl fatta ett principiellt beslut samt anse sig ha möjlighet att
sedermera välja de praktiska former, i vilka detta beslut skall förverkligas.
Jag vill erinra om att riksdagen för endast några få dagar sedan
har gått en sådan väg, då den fattade ett principiellt beslut om införande
av öppen omröstning, men uppsköt till framtiden omsorgen om
hur detta praktiskt skall ordnas.

Jag skall slutligen be att få säga ett par korta ord till min ärade vän
herr Sandegård, som hedrade mig med ett litet citat. Över huvud taget
måste jag säga, att hans anförande utmärkte sig för en något väl ohejdad
citeringsmani. Han citerade icke bara en artikel i en tidning, där
han menade, att jag försökt bränna honom å håle. Han citerade även
Voltaire, som ville krossa kyrkan och som herr Sandegård alltså kände
som en av sina vedersakare. Han citerade vidare ett otal yttranden av
medlemmar i de båda konsistorierna. Han har tydligen bedrivit mycket
vidsträckta studier för detta anförande, men ett studium, som han synes
ha försummat, är studiet av dagens föredragningslista. Med hänsyn
därtill att jag däremot har studerat denna, kommer jag åtminstone icke
att draga några längre citat.

Herr Sandegård hade stor respekt för den ärevördiga traditionen,
framhöll en ämbetsbroder till honom. Men jag vill påpeka, att det i alla
fall icke är så helt med herr Sandegårds respekt i detta avseende, ty
även han vill påta en smula på traditionen. Även han vill ändra universitetens
förhållande till prokanslerns tillsättning, men i en något annan
riktning än vi. Vi vilja taga bort det kyrkliga inflytandet på universiteten
och en del andra världsliga institutioner. Han vill i stället ge
universiteten ett övervägande inflytande på kyrkans angelägenheter. Han
vill förvärldsliga kyrkan och låta de två ifrågavarande biskoparna utses
av professorerna. Jag måste säga, att det är — åtminstone ur vanlig

Om prokanslersämbetet

vid universiteten.

(Forts.)

Nr 35. 24

Lördagen den 20 maj f. m.

Om pr ok ans- kyrklig synpunkt — en betänklig väg, som herr Sandegård är inne på,

. lersambetet ocp ja„ j)er honom i tid tänka sig för, huruvida han bör gå vidare nå

teten. den vagen (Forts.

) Han vill också vara med om att något utvidga universitetens fri het.

Professorerna skola få lov att välja, vilken prokansler de skola ha,
men han drager dock alltjämt omkring dem den prästerliga trollcirkeln:
Var så god och håll er inom den; utanför den få ni icke gå!

Slutligen påstod herr Sandegård, att det skulle åligga oss att bevisa,
att en medelålders ärkebiskop icke kan äga samma förutsättningar
att bekläda prokanslersämbetet som en ålderstigen professor emeritus.
Jag ber till detta endast att få framhålla, att det är en sak, som jag aldrig
bestritt. Jag har också givit uttryck för den meningen, att för så vitt
vi ha tillgänglig en medelålders ärkebiskop med goda vetenskapliga förutsättningar,
skulle troligen universiteten icke tveka att tillgodogöra sig
en sådan tillgång såsom styresman.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr W e s t m a n: Herr talman! Jag skall endast i två minuter

taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag kan göra detta löfte
att fatta mig kort så mycket hellre, som jag för min del icke kan inse,
att här föreligger någon stor kulturfråga.

Det gäller här ett anfall mot en gammal tradition. Jag vill då
säga den siste ärade talaren, att icke alla traditioner nödvändigtvis
måste kännas som tryckande band. Jag är t. ex. övertygad om att han
själv, om han får vara med här i riksdagsarbetet några år, kommer
att finna, att de traditioner, som vi ha utbildat här i riksdagen, icke
alls äro några tryckande band, som på något vis komma att hindra hans
rörelsefrihet. På samma sätt är det nu i det fall, som vi här diskutera.

Detta prokanslersämbete, sådant det nu gestaltar sig, är en liten
pittoresk detalj, sådana man finner i en gammal samhällsbyggnad. Jag
anser det icke alls vara något eftersträvansvärt ideal att forma om en
sådan gammal samhällsbyggnad som vår på sådant sätt, att den för åskådaren
kommer att framträda i nybyggarstil. Det finns, såsom utskottets
ärade ordförande förut framhållit, ej heller något som helst skäl att göra
någonting i den vägen. För den som står mitt uppe i universitetsarbetet
gör det, rent ut sagt, ett nästan fantastiskt intryck att höra den
ene talaren efter den andra här tala om faror för den vetenskapliga
forskningens frihet, som kunna följa av den anordningen, att ärkebiskopen
och biskopen i Lunds stift äro prokanslerer. Det förhåller
sig nämligen icke alls så i verkligheten. Universiteten behöva på intet
sätt skyddas mot kyrkan. Skulle det vara någon, som behövde skyddas
mot den andra, vore det snarare kyrkan, som behövde skyddas mot den
vetenskapliga forskningen, än tvärtom. Den vetenskapliga forskningen,
mina herrar, är här i vårt land så fast grundad, och jag är så övertygad
om att universiteten själva komma att försvara forskningens frihet
mot vilket håll som helst, från vilket angrepp kan komma att riktas

Lördagen den 20 maj f. va.

25 Kr 35.

mot densamma, att jag kan försäkra herrarna, att utgången av dagens
votering ur den synpunkten kommer att vara fullständigt betydelselös.

Vi ha det ju nu i Uppsala, för att se saken litet mera aktuell och
från Uppsalasynpunkt, ställt på det sättet, att vi ha en framstående
vetenskapsman till vår prokansler, en man, som för övrigt icke skulle
inneha det kyrkliga ämbete han nu innehar, därest icke prokansleriatet
varit förenat därmed. Jag kan för min del icke finna, att det nu är rätta
ögonblicket att utfärda någon som helst ovärdighetsförklaring, och jag
skulle vilja hemställa till de herrar, som i princip äro av en annan mening
än jag, huruvida det ändå icke skulle kunna gå för sig, att vi
sköte upp denna planerade reform till ett annat tillfälle. Skulle icke
herrarna ändå kunna vara med om att vila på hanen?

Jag ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Swartz: Jag skall endast be att få rätta ett par missförstånd,
som tyckas ha gjort sig gällande här.

Såväl herr Hellberg som herr Pauli ville draga den konklusionen ur
mitt uttalande, att det i ett visst givet fall varit etiska synpunkter,
som gjort sig gällande i ett utlåtande från prokansler^ sida, att prokanslern
därmed skulle hava förklarat, att de som voro av annan uppfattning
än han leddes av oetiska synpunkter. Nej, mina herrar, så
enkel slutledningskonst trodde jag verkligen icke att jag skulle få höra
från två så framstående medlemmar av kammaren, som här yttrat sig.
Vad som är säkert är, att de andra i detta fall icke ansågo det riktigt att
anlägga etiska synpunkter. Men det är något helt annat än att säga,
att denna deras synpunkt var oetisk. Jag skall be att få förklara, att
på det sättet får man icke uppfatta mitt yttrande.

Så bär herr Pauli velat inlägga i mitt yttrande om att man borde
respektera universitetens rätt till självstyrelse den meningen, att riksdagen
icke skulle få besluta om ett upphävande av den ifrågavarande
självskrivenheten, med mindre en enig mening om den saken förefunnes
inom konsistorium. Nej, herr Pauli, även den slutledningen skjuter
tämligen mycket över målet. Jag har icke begärt eller sagt något annat,
än att när man här vill respektera universitetens självstyrelse, så borde
man åtminstone respektera den uttalade önskan från universitetens sida
att först få yttra sig i saken, innan man utan vidare beslutar på ett
sådant sätt, som i alla fall beskär möjligheten för konsistorium att få
yttra sig i saken i full utsträckning.

Det är med anledning därav som jag ansett, att frågan ligger i ett
sådant läge, att det icke är, om jag så får säga, grannlaga mot universitetsmyndigheterna
att nu besluta på detta sätt. Hade frågan legat så,
att det varit fråga om en utredning, huruvida och på vilka villkor eller
på vad sätt detta kunde ske, hade jag icke haft något att anmärka, men
som det nu är, kan jag icke vara med därom. Jag tror mig veta, att
till och med inom utskottet ansetts, att en sådan framställning skulle av
utskottet göras, men att man avstått därifrån, på grund av att det är för

Om prokanslersämbetct

vid universiteten.

(Forts.)

Nr 35. 26

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokans- sent i år, emedan under sådana förhållanden frågan skulle gått åter

lersambetet an(jra kammaren och man då icke hunnit med beslut vid denna
vid umversi- .. ,

teten. riksdag.

(Forts.) Nu får jag säga: är det så bråttom att det är nödvändigt, att det

äkall ske ett beslut vid denna riksdag? Jag kan icke förstå det, i all
synnerhet .som även konsistoriet i Lund i sitt yttrande strukit under, att
någon ändring i detta avseende icke bör ske, så länge de nuvarande prokanslererna
innehava sina ämbeten. Visserligen är den ene en mycket
gammal man, men också mycket livskraftig, och det är all anledning att
hoppas, att han skall kunna leva, så att frågan kan, om man så önskar,
upptagas i rätt ordning vid nästa riksdag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hellberg: Ja, herr talman, det kan ändå inte hjälpas,
att om det verkligen förhåller sig så, att prokanslern vid nämnda tillfälle
låtit sitt votum mot en viss person bestämmas av etiska synpunkter,
kommer det i alla fall att te sig som om de, som uppträda emot, hava
lämnat de etiska synpunkterna därhän och följaktligen intaga en rätt
slapp ställning i etiskt avseende. Nu är det emellertid så — och jag ber
att få fästa herr Swärtz’ uppmärksamhet på detta, om han har tillfälle
att ägna litet gehör åt vad jag säger — att i den protest, som Uppsalalärarna
avgåvo, talades ingenting om något sådant, utan där talades om
att ”den vetenskapliga forskningens frihet hade angripits”. Det är sålunda
inga etiska skål, som där varit bestämmande för prokanslern, utan
han har, när han ogillade sökandens åskådning, faktiskt velat lägga
kyrkliga synpunkter på denna befordringsfråga.

Jag skall vidare be att få säga ett ord till herr Westman, när han
försökte fournera frågan så, att ett bifall till utskottsförslaget skulle
bliva en ovärdighetsförklaring, och med den motiveringen uttalade en
önskan att frågan måtte uppskjutas till ett annat tillfälle. Vid ett
sådant tillfälle kanske vi också hava en ärkebiskop, som är lika mycket
förtjänt, och sålunda kan det bliva uppskov in infinitum — och det förstår
jag, att herr Westman kan önska! Men med hänvisning till det
tillvägagångssätt, som är föreslaget från Lund, vill jag framhålla att det
inte är nödvändigt att lägga saken så, att man på något sätt vänder sig
mot de nuvarande innehavarna av värdigheten. När man här begär en
utredning, behöver alltså inte därav den slutsatsen dragas, att något
misstroendevotum uttalas mot dem; det har varit rent principiella skäl
som varit avgörande, och då böra personliga skäl inte dragas in.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Pauli: Jag måste konstatera, att debatten lyckats fresta
på kammarens tålamod på ett mycket tydligt sätt, men eftersom de
två sista talarna på motsidan i viss mån apostroferat mig, ber jag kammaren
tillåta mig en mycket kort replik.

Jag vill säga, att universitetskanslern har alldeles rätt, då han me -

Lördagen den 20 maj f. m.

27 » 35.

nar, att inom utskottet framställts den synpunkten, att det varit finsk- Om prokansligt,
om motionen även innefattat en önskan om utredning, och att, när ^^''niwrsi
vi icke framställt något yrkande i den vägen, det därvid varit hänsynen teten
till den långt framskridna riksdagstiden som spelat in. Samma hänsyn (Forts.)

till riksdagens arbetstid har också i sin mån förestavat min önskan, att
denna kammare nu måtte bifalla motionen och därigenom göra vidare
tidsödande diskussioner för framtiden överflödiga. Jag vill slutligen
uttala den bestämda meningen, att ett bifall till denna motion icke på
något sätt utesluter, att efter den utredning, som från Kungl. Maj:ts
sida måste vidtagas, universiteten ånyo komma att höras beträffande
denna utrednings resultat.

Herr Sandegård: Endast ett par ord! Jag ber att i anledning
av min vän herr Klefbecks uttalade mening, att kyrkans uppgift skulle
ligga, såsom han visst uttryckte sig, på ett annat och djupare plan, än
att den skulle innebära något som helst befattningstagande med exempelvis
de uppgifter, som ligga universiteten nära, såga, att utifrån en
sådan uppfattning borde herr Klefbeck och jag hava svårt att vara
riksdagsmän eller ledamöter av stads- och kommunalfullmäktige. Jag
har för min del tydligtvis en väsentligt annan uppfattning om vad som
i detta fall kan vara förenligt med kyrkans uppgift än min ärade vän
herr Klefbeck.

Till herr Oscar Olsson skall jag i anledning av den förebråelse,

-som han i början av sitt anförande riktade mot mig på grund av mitt
citat ur en tidning endast be att få säga, att förebråelsen var till den
grad obefogad, att jag egentligen saknar ord att uttrycka vad jag tänker
om d’en. Jag ber endast att få hänvisa herr Olsson till det stenografiska
referatet, som snart föreligger och som kommer att visa, hur mina
ord folio.

I anledning av herr Paulis reprimand mot mig, därför att jag alltför
länge skulle hava tagit kammarens tid i anspråk, ber jag till sist till
honom få säga, dels att det icke är jag, som bestämmer föredragningslistan,
och dels att det icke är jag, som väckt den motion, som föranlett
denna diskussion.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt framkomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Borell m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice
talmannen sig finna den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Jfr 35. 28

Lördagen den 20 maj f. m.

Om prokans- Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott

lersambetet hemställt i sitt utlåtande nr 16, röstar
vid universi- ’

teten. J a >

(Forts.) Den, det ej vill, röstar

Nej; ''

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Boren
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 71.

Om landstings T-''-. j °

ersättnings- Jboredrogs anyo andra lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av
skyldighet för väckta motioner, om utsträckt''skyldighet för landsting att lämna fattigvård
av sin- vårdssamhälle gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.

nessjuk eller

smnesslo. I detta utlåtande hade utskottet under hänvisning till vad däri an förts

hemställt, att riksdagen i anledning av motionerna nr 37 i första
kammaren av herrar Alfred Petrén, von Kock och Hagfält, och nr 63
i andra kammaren, av herr Olsson i Blädinge, måtte besluta att i skrivelse
till Kung!. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t måtte verkställa utredning,
huruvida, under vilka förutsättningar och i vilken utsträckning
landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för
vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk eller sinnesslö borde utsträckas
att gälla dels sinnessjuk, som, efter utskrivning från statens eller
landstings sinnessjukanstalt, beretts fortsatt vård genom utackordering
i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller obildbar sinnesslö, för vilken
beslut fattats om intagande å i 40 § av fattigvårdslagen omförmäld anstalt
för sinnessjuka, men vilkens intagande å dylik anstalt på grund
av bristande platsutrymme ej kunnat ske, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Hagfält: Herr greve och talman! Jag är tillfredsställd
med det resultat, vartill utskottet kommit, men vill endast understryka,
att den utredning, som här är föreslagen, också kommer att ske så
skyndsamt som möjligt. Det är nämligen av ganska stort intresse för
landsbygdens kommuner, att denna fråga kommer före och blir slutligt
avgjord, ty det finns kommuner, belastade med många sinnesslöa
och sinnessjuka, som icke kunna beredas vård på grund av bristande
utrymme på anstalterna. Inalles förefinns en brist på 2,000 platser. I
egenskap av fattigvårdsordförande har jag sökt inträde på anstalterna
för sinnesslöa och sinnessjuka och därvid fått vänta tre, fyra år utan
att plats kunnat beredas. Dessa utgifter, som drabba de enskilda kommunerna
men borde fördelas på landsting, äro ganska betryckande. De

Lördagen den 20 maj f. in.

29 Nr 35.

kunna verka därhän, att kommunalskatten höjes med en krona per bevillningskrona.

På samma gång jag yrkar bifall till utskottets förslag vill jag alltså
understryka, att utredningen sker så fort som möjligt.

Herr von Sneidern: Jag skall icke heller göra någon erinran
mot det slut, vartill utskottet kommit, men jag vill dock göra den erinran,
att det icke blott är fattigvårdssamhällenas intresse, som här bör tillgodoses,
utan att man även får tänka på den betalande parten, nämligen
landstingen. Förra året förelågo motioner i samma riktning, vilka
avslogos av första kammaren med hänsyn till detta intresse och med
hänsyn därtill, att ett bifall till tankegången i motionerna faktiskt betydde
ett brytande med grunderna för de bekanta 40, 41 och 42 §§ i
den nuvarande fattigvårdslagen. Enligt dessa bestämmes, att ersättning
från landsting endast utgår i sådana fall, då anstaltsvård lämnats.
Denna princip brytes och ersättningen skulle lämnas även i andra fall.
Jag erkänner styrkan av de humanitära skälen och att många fattigvårdssamhällen
äro i synnerligt svår ekonomisk belägenhet, vilket också
utgör ett starkt skäl för en ändring i denna punkt. Jag kan därför
gå med på att en utredning verkställes, men jag anser, att utskottet
kanske mot sin vilja givit motiveringen en anstrykning av att alltför
uteslutande se frågan från fattigvårdssamhällenas synpunkt. Det har
redan visat sig ganska stora svårigheter för landstingen att utöva en
nödvändig kontroll över de anspråk, som från fattigvårdssamhällenas
sida göras beträffande landstingens betalningsskyldighet. Dessa svårigheter
hava yppat sig beträffande kontrollen över att fattigvårdssamhällena
lämna vård åt personer, som enligt lag icke skulle vara berättigade.
Kontrollen kommer nu att ytterligare försvåras då den även
kommer att omfatta vårdens beskaffenhet. Denna svårighet föreligger
icke för närvarande, då det endast gäller anstaltsvård. Jag menar, att
härigenom hava svårigheterna ökats för landstingen, något som ger dem
rätt att vara med om utredningen, vilket man icke synes från utskottets
sida hava tänkt på. Att vissa svårigheter i förhållandet mellan landstingen
och fattigvårdssamhällena skola uppstå, ligger i själva sakens
natur. Det blir alltid så, när någon skall besluta en utgift och andra
skola betala den. Det är just denna situation, i vilken man här råkar.
Det är fattigvårdssamhällena som bestämma, vilka personer som få
intagas på anstalterna och vilka som skola åtnjuta den fria vården,
och sedan skickas räkningen till landstingen, som hava rätt svårt att
utöva den kontroll, som i många fall är nödvändig.

Jag har fäst mig vid uttalandet på sid. 13 i motiveringen, där utskottet
ansett nödvändigt att ge direktiv för utredningen på det sätt,
att representanter för fattigvårdssamhällena skulle vara med om utredningen.
Jag vill endast till detta göra det tillägget, att jag uttalar den
förhoppningen, att vid denna utredning även lämnas möjlighet att deltaga
för personer, som äro väl inne i landstingens ekonomiska förhållanden.

Om landstings
ersättningsskyldighet
för
vård av sinnessjuk
eller
sinnesslö.

(Forts.)

Nr 35. 30

Lördagen den 20 maj f. m.

Om landstings
ersättningsskyldighet
för
vård av sinnessjuk
eller
sinnesslö.

(Forts.)

För övrigt har jag intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petrén, Bror: Den siste talaren anförde, att denna

fråga berör i mycket hög grad landstingens ekonomiska intressen. Och
det är ju riktigt. Jag skulle dock vilja påpeka, att vår fattigvårds förordning
bygger ju på den principen, att den vårdkostnad, som utgår
för sinnessjuka och sinnesslöa på vissa allmänna anstalter, är avsedd
att falla på landstingen och ej på primärkommunerna. I den mån
platserna på de allmänna anstalterna bliva tillräckliga för behovet kommer
sålunda kostnaden att för landstingen bliva allt tyngre. Här är
det ju icke fråga om annat än att beträffande två grupper av konstaterade
sinnessjuka möjligen sträcka ut denna ansvarighet för kostnaderna
å landstingen, nämligen dels för sinnessjuka, som varit intagna
på hospital och kommit ut såsom varande jämförelsevis lugna, och dels
sådana, om vilka prövning av behörig myndighet föreligger, att de äro
sinnessjuka, och som vänta på att redan fattat beslut om deras intagande
å anstalt skall i mån av platsutrymme kunna effektueras. Man
må, när man anmärker på den utsträckta betalningsskyldighet, som kan
föranledas av föreliggande framställning, erinra sig, att kostnaden för
dessa grupper i varje fall tänkts begränsad till högst vad anstaltsvård
skulle för dem betingat. Jag tror för min del, att utskottet ganska noga
beaktat de synpunkter, som herr von Sneidern i sitt yttrande särskilt
berörde, nämligen den obestridliga svårigheten med avseende å kontrollen
beträffande vården å de sjuka utanför anstalt. Men vi anse
ändock, i likhet med medicinalstyrelsen, att här bör kunna finnas en
framkomlig väg, och just en undersökning om, huru detta bäst skall
ordnas, är ju en av huvuduppgifterna för den utredning, som ifrågasatts.
Jag finner för min del mycket naturligt, att i den av utskottet
ifrågaställda utredningen jämväl målsman för landstingens intressen
kommer att medverka.

Jag ber givetvis, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Tillfällig lö- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 73, i anledning av Kung!.
för Viss rper- ''ts ProPosition angående tillfällig löneförbättring under år 1922 och

sonal inom första halvåret 1923 för viss personal inom den civila statsförvaltningen.
statsförvalt- I detta utlåtande hade utskottet med tillstyrkande av Kungl. Maj: ts
ningen. j proposition nr 126 framlagda förslag hemställt, att riksdagen måtte
fatta beslut på sätt utlåtandet närmare utvisade.

Herr Hellberg: De av kammarens ledamöter, som möjligen

Lördagen den 20 maj f. m.

31 Jfr 36.

ägnat någon uppmärksamhet åt den proposition, till vilken detta utskotts- Tillfällig löutlåtande
hänför sig, torde där ha observerat, att ecklesiastikministern ''''ef°rbattrmo
uttalat en avvikande mening till det statsrådsprotokoll, som ligger till YoHärinom
grund för regeringspropositionen. Han har ansett, att det vore i sin ord- statsförvaltning,
att lärarna vid allmänna läroverk med flera undervisningsanstalter ningen.
erhölle löneförbättring av samma storlek, som tillkommer övriga med (Forts)
dem jämnställda tjänstemän, för vilka lönereglering ännu icke genomförts,
och han har yrkat, att förslag av sådant innehåll skulle avlåtas till
riksdagen.

Detta ministerns uttalande hänför sig till ett riksdagsbeslut av år
1918, som innebar, att nämnda läraregrupp skulle få sina löner reglerade
efter samma grunder och i en viss relation till de löner, som gällde
för vad man brukar kalla normalgradstjänstemännen. Detta blev också
1918 års riksdags beslut. Men redan påföljande år gjordes en avvikelse
från den utfästelsen från riksdagens sida, i det dessa lärare, då
det gällde en tillfällig löneförbättring, icke fingo en sådan efter samma
normer, som tillämpades för normalgradstjänstemän. Två gånger hava
ecklesiastikministrar i likhet med den nuvarande reserverat sig till statsrådsprotokollet
för att upprätthålla 1918 års princip och två gånger ha
här i kammaren framlagts massmotioner till förmån för samma princip,
och en gång har det endast hängt på två röster, att däri framställda
yrkanden blivit riksdagens beslut. Emellertid har resultatet blivit, att
denna läraregrupp fått nöja sig med en tillfällig löneförbättring av annan
typ än normalgradstjänstemännens.

Nu är det inte min mening att under dessa förhållanden upptaga det
yrkande, som framställts av ecklesiastikministern. Jag förstår att det
skulle vara fullständigt lönlöst och förresten alldeles stå i strid med den
ståndpunkt jag själv intagit, då jag röstade för de lägre dyrtidstilläggen
åt statstjänstemännen på grund av nu rådande ekonomiska bekymmer.

Men jag har, när riksdagen en gång principiellt intagit en viss ståndpunkt
till dessa lärares avlöningsfråga, en ståndpunkt, som för dem
innebär en avgjord fördel i jämförelse med deras förutvarande ställning,
ansett befogat att vid ett sådant tillfälle som detta med ett enkelt uttalande
till kammarens protokoll hävda den meningen, att när en gång
dessa löner skola definitivt regleras, den grundsats, som av 1918 års
riksdag fastslagits, måtte komma till tillämpning. Det synes mig nödvändigt,
att så att säga frågan hålles öppen, och jag anser principiellt,
att när en tjänstemannagrupp en gång fått riksförsamlingens förbindelse
på att få åtnjuta en viss löneförmån, det endast på grund av särskilda
omständigheter skall kunna hända, att den sålunda utställda förbindelsen
icke infrias.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det föreliggande
utlåtandet hemställt.

Nr 85. 32

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. ifrågasatt
utbyggande
av tekniska
högskolan.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tjänstårsberäkning
för viss personal vid statens järnvägar;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1922—1923
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkammaren;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt biskoparna i Växjö stift K. L. Lindberg, i Härnösands stift
E. F. Lönegren och i Luleå stift O. Bergqvist ;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets och livrustkammarens personal jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter; samt
nr 82, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för
yrkesundervisning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 83, i anledning av
Kungl. Maj: ts proposition angående fortsatt utbyggande av tekniska
högskolan.

I en till riksdagen avlåten, den 3 mars 1922 dagtecknad proposition,
nr 179, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
hade Kungl. Maj: t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till fortsatt utbyggande av tekniska högskolan i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av departementschefen i statsrådsprotokollet omförmält,
av professor E. Lallerstedt den 6 mars 1921 uppgjort förslag med
tillhörande ritningar och beskrivning anvisa på extra stat för tiden 1
januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag av 100,000 kronor.

I det nu föredragna utlåtandet hade utskottet av angivna orsaker
hemställt, att Kungl. Maj: ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen
bifallas.

Herr statsrådet Olsson: Jag har under de sista minuterna, herr
talman, varit rätt så fundersam, huruvida jag skulle låta klubban falla

Lördagen den 20 maj f. in.

33 Nr 36.

omedelbart eller om jag skulle hejda den ett ögonblick, och jag har kom- Ano- ibågamit
till det resultatet, att det nog inte är alldeles rätt, att en departements- s“‘‘
chef överger en kungl. proposition, när den har sin svåraste stund, om jag „iska högså,
får säga. Emellertid tvinga omständigheterna mig nu att inte säga skolan.
någonting annat än detta, att denna proposition såväl som alla andra (Forts.)

har lagts fram för riksdagen på grund av sina förtjänster. Och om
det är på det sättet, att den verkliga förtjänsten förr eller senare kommer
till sin rätt, då skulle framtiden te sig rätt så hoppfull för denna
fråga — fast jag måste ju medge, att just nu är allt hopp ute.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu
föreliggande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 84, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj: t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga
upplysningar, i det föreliggande utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts från
utskottets sida påkalla yttrande; och hade utskottet därvid följt den ordning,
som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 2. Ang. utanord Under

utrikesdepartementet § 3 hade revisorerna meddelat, huru- tredje “huvudsova
i överensstämmelse med gällande instruktion någon anordning å titelns expensutbetalningarna
å det under tredje huvudtiteln upptagna expensansla- medel.
get ej skett, utan att den å utrikesdepartementets personal- och räkenskapsbyrå
anställde kamreraren med anledning härav i stor utsträckning
betalt inkomna räkningar utan attest; och hade revisorerna som
sin mening uttalat, att räkningarnas attesterande av vederbörande byråchef
måste anses vara en nödvändig förutsättning, för att denne skulle
kunna öva erforderlig kontroll rörande de utbetalningar, för vilka han
vore ansvarig.

Första hammarens protokoll 1922. Nr 35. 3

Nr 36. 34

Lördagen den 20 maj f. in.

Ang. utanord- över ifrågavarande anmärkning hade förklaring avgivits av chefen

mngar a fyr utrikesdepartementets personal- och administrativa avdelning.
tredje huvud utrtnsexgens-

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

(Forts.) ”Då det givetvis måste anses vara med god ordning överensstäm mande,

att räkningar före utbetalningarna varda av vederbörande tjänsteman
behörigen attesterade, har utskottet funnit önskligt, att sådana åtgärder
vidtagas, att utbetalning å ifrågavarande expensanslag ej sker
utan vederbörlig anordning eller attest; och förväntar utskottet, att rättelse
härutinnan varder för framtiden iakttagen. Under uttalande härav
har utskottet ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.”

Herr Rosen: Revisorerna ha i sin berättelse uttalat, att de icke
kunnat undgå att finna, det inom utrikesdepartementet nödig sparsamhet
icke blivit i allt iakttagen. Detta uttalande gäller departementets expensutgifter.
Chefen för personal- och administrativa avdelningen yttrar
härom, att då revisorerna icke angivit något som helst konkret fall, som
kunde visa detta yttrandes riktighet, han icke är i stånd att mera ingående
bemöta detsamma än som redan skett i uttalandet om överläggningar
angående infordrande av leveransanbud å vissa förbrukningsartiklar.
Statsutskottet har i detta avseende icke gjort något uttalande utan
allenast instämt i revisorernas hemställan, att räkningarna måtte före
utbetalningen behörigen attesteras. Då jag är den, som bär närmaste
ansvaret för att den av mig omnämnda anmärkningen blivit gjord och
det kanske skulle kunna tolkas, som om anmärkningen vore obefogad,
om ingenting sades om densamma, skall jag be att ett par minuter få
upptaga kammarens tid med några upplysningar.

Det förefaller, som om statsutskottet redan av tabellbilagan borde
ha funnit, att det varit anledning att instämma även i det ifrågavarande
uttalandet från revisorerna. Det förhåller sig nämligen så, att anslaget
till skrifmaterialier, expenser, renskrivning, ved och ljus m. m. under
de sista åren överskridits i alldeles oerhörd grad. För 1916 uppgick anslaget
till 171,000 kronor och kostnaderna stego till — jag nämner
bara runda tal — 376,000 kronor. För 1917 var anslaget oförändrat,

171.000 kronor, och kostnaderna 444,000 kronor. 1918 höjdes anslaget
till 250,000 kronor och kostnaderna stego till 781,000. 1919: anslag

250.000 kronor, kostnader 1,041,000 kronor. 1920: anslag 350,000 kronor,
kostnader 1,613,000 kronor. Det är en ökning, trots att anslaget
mer än fördubblats sedan 1916, så stor, att anslaget överskridits med1
inemot 375 procent. Fn annan post — det är flera poster, som överskridits,
ehuru icke i så avsevärd grad som denna — gäller tryckningskostnaderna,
för vilka anslaget var allenast 5,050 kronor, vilket förefaller
alltför lågt. Där uppgingo kostnaderna till 64,890 kronor. Redan
av dessa siffror borde vara klart, att nödig sparsamhet icke gärna kan
ha iakttagits.

Jag skulle kunna anföra en hel rad konkreta fall, som tydligt och

Lördagen den 20 maj f. in.

35 Nr 85.

klart visa, att utgifterna icke alltid ha prövats så noga, men jag skall Ang. utanordendast,
uppehålla mig vid en grupp av utgifter. Jag gör det så mycket ninoar &
hellre, som anmärkningen i detta avseende möjligen torde kunna gälla ''^ins iTpJnsäven
andra områden av statsförvaltningen. Det är kostnaderna för vakt- '' * mefeL™
mästare o. dyl. Det finns i departementet rätt många vaktmästare och (Forts.)
det kunde icke undgå vederbörande revisionsavdelnings uppmärksamhet,
att det oaktat stora kostnader förekomma för extra hjälp, som utgått
även till dessa ordinarie tjänstemän, som under de sista åren fått sin
ställning avsevärt förbättrad. Man utbetalar extra ersättning till dessa
tjänstemän för arbete, som utförts inom departementet, arbete, som enligt
min uppfattning ovillkorligen måste ingå i deras tjänsteåligganden,
exempelvis att bära tidningar inom departementet, att flytta möbler
inom departementet, att bära böcker inom departementet och i den stilen.
Jag kan inte förstå, att det kan försvaras, att för sådana arbeten
kan utgå extra ersättning enligt räkningar, som icke ens attesterats. Man
nöjer sig icke med detta utan anlitar även stadsbud -— herrar vaktmästare
ha tydligen icke tid att uträtta allt —- man anlitar stadsbud och expressbud
i rätt stor utsträckning. Ett par av vaktmästarnas fruar ha mot
god ersättning hand om städningen, men det hindrar icke, att vaktmästarna
också ha uppburit en rätt god ersättning för extra rengöring
efter dem. Det har också förefallit något egendomligt, att man lämnar
ett årligt anslag på 100 kronor till varje vaktmästare för slitning av
velociped, medån man samtidigt månatligen betalar dessa vaktmästare
ersättning för spårvägsavgifter, så snart de givit sig i väg till utrikesministern
eller poliskammaren eller någon annanstans med ett brev. Det
förefaller, som om ersättningen för velociped icke vore något annat än
en maskerad löneförbättring. Det kan ju förefalla vara småsaker,
detta, men då man samlar tillhopa alla små expensutgifter, som draga
en omkostnad av 1,600,000 bara på ett departement, så betyda de sammanlagt
åtskilligt. Det är naturligtvis icke dessa kostnader, som gå till
det beloppet, men de hjälpa ju till för ökandet av kostnaderna och
överskridandet av anslaget.

Det är emellertid en annan omständighet, som jag också vill påpeka,
som väckt revisorernas uppmärksamhet, och det är vedräkningarna.

Vi efterfrågade i departementet, hur vedupphandlingen tillgår, och det
meddelades, att det var förste vaktmästaren, som upphandlade ved. Anbud
infordrades icke, utan det överlämnades förtroendefullt åt förste vaktmästaren
att uppköpa all erforderlig ved. Räkningarna för veden, för
hemkörning, stapling och allting granskades och attesterades av samma
person, som upphandlade utan anbud, och utbetalades på denna attest.

Vissa räkningars slutsumma steg till bortåt 10,000 kronor. Det förefaller,
som om detta vore ett så pass lättvindigt sätt att handha en
statens upphandling, att jag icke hade väntat, att finna något dylikt.

Jag vill icke påstå, att därmed kan sammanhänga, att veden, då den kom
till bestämmelseorten, nått upp till ett pris av nära 180 kronor per famn.

Över huvud taget fick jag det intrycket av expensutgifterna — och
dessa äro ju en stor post för departementet — att det var förste vakt -

Xr 35. 36

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. utanord- mästaren, som hade det största inflytandet beträffande förvaltningen
ningar “ ^ av den anslagsposten. Jag hoppas för min del, att rättelse skall göras
‘titelns expens- ’ detta avseende och att man framförallt sörjer för, att ordinarie tjänstemedel.
män fullgöra sina åligganden utan extra ersättning. Skulle icke detta

(Forts.) gå för sig, lär det väl i dessa tider finnas tillräckligt många, som vilja

ha dessa rätt goda platser.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman! Det måste ju

visserligen erkännas, att statsrevisorerna denna gång ådagalagt synnerlig
flit om att draga fram de oegentligheter, som de mött under sin granskning
av statsförvaltningen, och inom utskottet ha icke meningarna varit
delade därom, att statsrevisorerna sökt göra sitt bästa. Men i deras berättelse
finner man ofta, att de tyckas förutsätta, att utskottet och riksdagen
snarare skola läsa mellan raderna än på raderna. Här är ett
typiskt exempel, då statsrevisorerna på två rader förklarat, att de vid
granskning av utrikesdepartementets expensutgifter icke kunnat undgå
att finna, att nödig sparsamhet icke blivit i allt iakttagen. Nu hänvisar
herr Rosén till den tabellbilaga, som finns vid revisionsberättelsen. Det
är givet, att denna tabell varit tillgänglig för utskottet, men där upptagas
endast runda summor. Att dessa stigit synnerligen avsevärt under
krisåren, torde kunna förklaras icke allenast ur bristande sparsamhet
utan framförallt ur den oerhörda prisstegring, som ägt rum på alla
områden, och det är sannerligen icke bara inom utrikesdepartementet
man iakttagit en sådan stegring i expensutgifterna utan nästan överallt
i statsförvaltningen. I varje fall har utskottet i dessa runda siffror icke
kunnat finna någon utgångspunkt för att göra en omförmälan till riksdagen,
och utskottet har icke kunnat annat än finna, att chefen för
personal- och administrativa avdelningen i utrikesdepartementet haft
rätt, när han säger, att då icke revisorerna angivit några konkreta
fall, som kunna bevisa påståendenas riktighet, han varit ur stånd att
mera ingående bemöta desamma. Emellertid har samma chef i sin förklaring
uttalat, att det inom departementet vidtagits åtgärder för att
så mycket som möjligt nedbringa kostnaderna för expenser, och man
brukar ju följa den regeln, att när rättelse är i utsikt ställd, man icke
gör en omförmälan till riksdagen utan godtager förklaringen och låter
anmärkningen gå i den s. k. sumpen.

Sedan har herr Rosén här påtalat en del förhållanden, som jag
för min del också i likhet med honom anser vara missförhållanden,
såsom att vaktmästarna erhållit särskild ersättning exempelvis för att
bära tidningar inom departementet eller flytta möbler. Men detta har
utskottet icke kunnat taga någon ställning till, då det icke på något sätt
varit i revisionsberättelsen omförmält utan först nu lämnas som en
upplysning i kammaren av en av statsrevisorerna. På samma sätt är
förhållandet med veden och priset på densamma. Det finns icke heller
härom i statsrevisorernas berättelse någon uppgift, och därför har utskottet
som sagt icke kunnat finna, att här varit skäl till en omförmälan.

Lördagen den 20 maj f. m.

37 Nr 35.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka, att punkten lägges till Ang. utanord -

Herr Rosén: Det beror icke på mig, att icke anmärkningarna ’ * medel.

ha detaljerats. Det upplystes inom statsrevisionen av dem, som deltagit (Forts.)
förr, att det hörde till god tradition att icke gå in på detaljer, men jag
är tacksam för förebråelsen och kan försäkra, att under den tid, som
jag kan komma att deltaga i statsrevisionen, det icke skall saknas
detaljer.

Efter härmed slutad överläggning lades nu ifrågavarande punkt till
handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats om sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 5—7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10. Ang. statsbok -

”Under rubrik ''kommittéväsendet’, § 4, hava revisorerna ägnat statsbokföringskommitténs
räkenskaper en ingående granskning och därvid
funnit anledning till vissa erinringar. Det har väckt revisorernas uppmärksamhet,
att i kommittépersonalens avlöningar i vissa fall vidtagits
förhöjningar, som vida överstiga icke endast de för motsvarande avlöningar
utgående dyrtidstilläggen för statstjänstemän utan även vad som
skulle betingas av full ersättning för levnadskostnadernas ökning. Särskilt
hava revisorerna uppmärksammat, att personalens arvoden vid två
olika tillfällen undergått förhöjning, utan att protokoll däröver finnes,
och hava revisorerna ansett vara självfallet, att besluten i fråga om personalens
arvoden bort protokollföras. Vidare hava revisorerna bland
annat fäst sig vid att å kommitténs giroräkning i riksbanken vid upprepade
tillfällen gjorts uttagningar till växlande belopp utan att, så vitt
.av verifikationerna framginge, utgifter till motsvarande belopp blivit

handlingarna.

ningar å
tredje huvudtitelns
expens -

Denna punkt lydde sålunda:

föringskommitténs
räkenskaper.

Nr 35. 38

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. statsbokföringskommitténs
räkenskaper.

(Forts.)

bestridda förr än efter understundom ganska avsevärd tid. Beträffande
vad revisorerna i övrigt i denna fråga anfört, hänvisar utskottet till revisionsberättelsens
del I, sid. 62—66.

I anledning av revisorernas sålunda gjorda erinringar har förklaring
avgivits av statsbokföringskommitténs verkställande ledamot, dåvarande
statskommissarien, nuvarande generaldirektören C. L. Tenow,
vilken förklaring återfinnes å sid. 144—150 i revisionsberättelsens del III.

Genom remiss den 7 januari 1922 anbefallde Kungl. Maj: t justitiekanslersämbetet
att efter verkställande av de ytterligare utredningar och
undersökningar, som kunde anses påkallade, till Kungl. Maj: t inkomma
med utlåtande i ifrågavarande ärende. Det sålunda infordrade utlåtandet
har ämbetet avgivit den 6 april 1922. Genom beslut den 13 i samma
månad överlämnade Kungl. Maj: t ärendet till justitiekanslersämbetet
för den åtgärd, vartill ämbetet kunde finna fog, och har justitiekanslersämbetet
sedermera den 15 april 1922 förordnat, att handlingarna i ärendet
skola överlämnas till advokatfiskalsämbetet hos kammarrätten, varvid
justitiekanslersämbetet hänvisat till sitt bland handlingarna befintliga
utlåtande.

Då ärendet sålunda är överlämnat till vederbörande åklagarmyndighet
för den åtgärd, som på densamma må ankomma, har utskottet
allenast velat vad i frågan förekommit för riksdagen omförmäla.”

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar O. U. B.
Olsson, O. Olsson i Kullenbergstorp och /. D. Norman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

”Då ärendet sålunda är överlämnat till vederbörande åklagarmyndighet
för den åtgärd som på densamma må ankomma, har utskottet
ej ansett sig böra i annan mån uttala sig i avseende å revisorernas i
denna punkt gjorda erinringar än att utskottet funnit det vara synnerligen
anmärkningsvärt, att statsbokföringskommitténs beslut rörande avlöningsförhöjningar
åt kommitténs personal icke protokollförts. Vad i
ärendet förekommit har utskottet emellertid nu allenast velat för riksdagen
omförmäla.”

Herr Olsson, Oscar: Såsom kammaren behagade finna, är
till denna punkt fogad en reservation. Det är på det sättet, att reservanterna
liksom utskottet anse att, då denna sak blivit underställd rättslig
prövning, den icke bort här upptagas till behandling. Det är icke på
den punkten reservanterna tvista med utskottet. Men det var åtskilliga
saker, som justitiekanslern fann, att han icke kunde upptaga till rättslig
prövning. En av dessa saker, nämligen den som rör de stora utgifterna,
anse reservanterna, att riksdagen icke utan vidare bör förbigå,
utan bort omförmäla för kamrarna. Det anmärktes under debatten mot
den form reservanterna givit sitt utlåtande, då det fanns andra saker
än den här överklagade, det uteblivna protokollsförandet, som kunde
hava givit anledning till omförmälande för riksdagen. Om herrarna

Lördagen den 20 maj f. m.

39 Xr 85.

behaga se efter på ifrågavarande paragraf, är det en sak till, upptagande
utgifter till mindre belopp, som statsrevisorerna anmärkt på. Det är i
fråga om visst hyresutlägg för rum åt statsbokföringskommittén. Det
är visserligen sant, att den saken också skulle kunnat bliva föremål för
omförmälan, men reservanterna hava ansett, att dessa mindre utgifter
äro av ganska liten betydelse, och därför hava de hållit sig till de större
utgifterna och det förfarande som använts vid beslutandet av dessa
större utgifter. Justitiekanslern har också funnit, att det är oriktigt,
att en kommitté beslutar sådana utgifter på tiotusentals kronor till löneregleringar
inom kommittén, så mycket att det kan jämnställas med
löneregleringar inom statens verk, och att sådant företages, utan att
det finnes en enda skriven rad om beslut om dessa löneregleringar.
Och det är icke nog med att det icke finnes något protokoll, utan det
finnes icke en enda skriven anteckning om dessa beslut, som gälla så
stor summa. Jag har sedan hört saker och ting, som göra, att jag
kanske bättre förstår, varför icke utskottet ansåg det lönt att framkomma
med denna anmärkning eller denna omförmälan till riksdagen.
Jag har hört sägas, att det icke ingår i kommittéers instruktioner, att
de skola föra protokoll, icke ens när det gäller utgifter av detta slag.
Jag förstår mycket väl, att denna brist i instruktionen, såsom jag skulle
vilja kalla det, kan tagas i anspråk och tillämpas, när det gäller mer
eller mindre tillfälliga biträden och arvoden åt dem, således när det
gäller utgifter av mindre omfattning. Men jag måste hålla på, att det
måste anses såsom missbruk av denna brist i instruktionen, då man kan
förfara på det sätt, som man här har gjort. Om det skulle så vara —
och huru mycket jag än rotat i kommittéhandlingar under statsrevisionen,
kan jag dock därom icke giva ett bestämt utlåtande — men om
så skulle vara, att kommittéer i allmänhet fatta beslut om stora utgifter,
utan att någon anteckning därom göres i form av protokoll eller på
annat sätt, så anser jag så mycket viktigare, att riksdagen här ansluter
sig till reservationen i stället för att godtaga utskottets formulering.
Jag finner det vara tämligen nödvändigt, om förhållandena äro sådana,
och säkert är, att ett uteblivet uttalande nu kan tolkas därhän, att man
icke behöver hava protokoll i sådana fall. Jag finner det således nödvändigt,
att riksdagen då säger ifrån, att för framtiden vill riksdagen
i sådana fall hava protokoll. Det faller mig icke in att här i något hänseende
vilja insinuera, att beslut icke skulle hava fattats i detta fall.
Övriga kommitterade hava något år efteråt avgivit skriftlig förklaring,
att beslut fattats. Men jag skulle bra mycket taga fel om vad riksdagen
anser vara lämpligt och med god ordning överensstämmande, om jag
icke här i kammaren funne gehör för min uppfattning om huru saken
i detta fall borde hava förts.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Rosén: Anmärkningarna mot statsbokföringskommittén
voro ursprungligen betydligt mycket mera omfångsrika, men av skäl
som jag nyss anförde beträffande utrikesdepartementet tunnades de

Ang. statsbok
furingskommitténs
röken
skaper.
(Forts.)

Jfr 35. 40

Lördagen den 20 maj f. ni.

Ang. statsbok- oupphörligen av, så att det till slut icke blev så mycket kvar. Sedan
föringskom- ärendet utretts och genom justitiekanslerns försorg överlämnats till
,mttskaper Cn~ åklagaren, blir ju sakens juridiska sida prövad. Jag tillåter mig emeller(Forts.
) tid uttala, att det varit ömkligt och nödvändigt att, i sammanhang med
den utredning som ägt rum, även herr Tenows övriga kommittéer underkastats
granskning. Det har funnits anledning till det, då det icke gärna
kunnat undgå den eller dem, som granskat statsbokföringskommitténs
räkenskaper, att bär ingår en hel kommittéfamilj, för vilken herr
TenoV varit huvudman och som hade gemensam giroräkning under
gemensam firma, kallad ”statsräkenskapskommittéerna”. Den där kommittéfamiljen
utgjordes av statsbokföringskommittén, revisionskommittén,
skogsbokföringskommittén och marinens redovisningskommitté.
Särskilt revisionskommittén erbjuder åtskilligt av intresse. När redogöraren
hade att under ett helt år göra två utbetalningar, därav en till
sig själv på icke fullt 300 kronor och en till statsbokföringskommittén
för hyra på 300 kronor, uttogs för detta ändamål 5,000 kronor från
statskontoret. Icke minst ur ren bokföringsteknisk synpunkt är det av
stort intresse att följa den uppkomna behållningens vidare öden och
äventyr, och jag hoppas, att riksräkenskapsverket för sin del under inga
förhållanden skall godkänna en sådan bokföring och ett sådant handhavande,
när det gäller statens övriga verk. Riksräkenskapsverkets uppgift
är bland annat att kontrollera, att nödig sparsamhet och statens
bästa iakttagas inom andra ämbetsverk. Statsbokföringskommitténs räkenskaper
bava ju granskats inom riksräkenskapsverket och där befunnits
vara utan anmärkning, vilket var bestyrkt av två påskrifter.
Det förefaller som om det icke skulle vara så synnerligen mycket bevänt
med det övervakande, som riksräkenskapsverket bär till sin uppgift, då
detsamma icke funnit något att anmärka mot de oegentligheter och
oformligheter, som statsrevisorerna i sin berättelse till slut kommit att
framlägga, ehuru det finnes åtskilligt mera att anmärka på. Efter vad
som inträffat förefaller det mig slutligen, som om riksräkenskapsverkets
auktoritet skulle blivit åtskilligt lidande på vad som förekommit, och det
är kanske anledning för regeringen att ägna den frågan sin uppmärksamhet.

Herr Ber g qvist: Då nu frågan om de anmärkningar, som

gjorts mot statsbokföringskommittén, överlämnats till rättsligt åtal, har
statsutskottet ansett, att man endast borde omförmäla detta och stanna
därvid. Nu vilja reservanterna taga upp en särskild punkt av de anmärkningar,
som revisorerna gjort. Såvida utskottet kunnat finna, skulle
det innebära ett försvagande, som utskottet icke har velat vara med om.
Det finnes flera andra anmärkningar, som icke kommit fram till rättsligt
åtal. Skulle man sluta sig till reservanternas ståndpunkt, skulle
man därvid liksom giva tillkänna, att dessa punkter fäster man icke
avseende vid, men däremot vid detta förhållande, att vissa beslut i fråga
om löneregleringar icke protokollförts i kommittén. Det må nu vara,
att det är ett anmärkningsvärt förhållande, att så icke skett, men detta

Lördagen den 20 maj f. in.

41 Nr 36.

borde icke vara berättigad anledning att plocka ut just den punkten och
utmärka den framför andra, varigenom dessa få sken av att icke hava
någon betydelse. Enligt min uppfattning är utskottets ställning här mycket
starkare än reservanternas, och därför ber jag att få yrka, att punkten
lägges till handlingarna.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har redan såväl på
avdelningen som i utskottet frågat den ärade ordföranden vad det var
för saker och ting, som icke kommit med i omförmälan, och han har
blivit mig svaret skyldig. Om riksdagens ledamöter se på sid. 65 i utlåtandet,
så finna herrarna där vissa kostnader angivna å tillsammans
387 kronor 10 öre, som utgivits på ett sätt, som statsrevisorerna finna
anmärkningsvärt. Jag hemställer till kammaren, om kammaren verkligen
kan anse, att den omständigheten, att dessa saker icke intagits i den
omförmälan, som är gjord till riksdagen, på något sätt kan motivera, att
riksdagen icke kraftigt understryker statsrevisorernas mening, att man
icke kan i en kommitté alldeles opåtalt få göra löneregleringar utan
någon skriftlig anteckning därom i synnerligt stortartad omfattning.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag ber att till en början få understryka
vad herr Rosén anmärkte och därutöver tillägga, att denna
statsrevisorernas anmärkning måste anses såsom en av de mest graverande
som av statsrevisorerna blivit gjorda. Det kan icke hjälpas, att
man måste finna det vårdslöst och upprörande, att de som äro satta
att granska statens affärer i allmänhet, i många stycken varit mer slösande,
än man funnit på något annat område. Att under sådana förhållanden
inför riksdagen hänvisa till det åtal som verkställts eller håller
på att verkställas, det finner jag visa allt för stor efterlåtenhet. Och
då nu ett annat yrkande framställts, skall jag för min del gärna ansluta
mig till det. Därjämte vill jag hemställa till kammaren, att den ville
uttala sitt erkännande för det arbete statsrevisorerna nedlagt på denna
punkt och bifalla det yrkande som gjorts i avsikt att åstadkomma bättre
ordning i fråga om kommittéernas arbetssätt. Jag ber för den skull,
att kammarens ledamöter ville sluta upp kring reservationen och därmed
gå ett steg längre, än majoriteten velat gå i fråga om denna punkt.

Herr Bergqvist: Herr Olsson har begärt svar av mig på den
frågan, om det fanns någon annan anmärkning av revisorerna, som
icke kommit under rättsligt åtal än den, att kommittén icke protokollfört
vissa beslut. Ja, därpå är det lätt att giva svar. Herr Olsson
behöver bara läsa vad som står på sid. 64 i utlåtandet, där statsrevisorerna
säga: ”Det har väckt revisorernas uppmärksamhet, att i

dessa avlöningar i vissa fall vidtagits förhöjningar, som vida överstiga
icke endast de för motsvarande avlöningar utgående dyrtidstillläggen
för statstjänstemän utan även vad som skulle betingas av full
ersättning för levnadskostnadernas ökning.” Detta är en anmärkning
av revisorerna, som icke inbegripes under åtalet, men denna ha

Ang. statsbokföringskommitténs
räkenskaper.

(Forts.)

Nr 35. 42

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. statsbokföringskommitténs
räkenskaper.

(Forts.)

■reservanterna icke upptagit, utan endast det formella i saken, att det
icke blivit protokollfört. Att på detta sätt plocka ut en sak och lämna
det övriga kan icke vara riktigt, ty enligt utskottets mening torde det
jag nu läste upp vara lika anmärkningsvärt som det, att det icke förts
protokoll i den saken.

Herr Westman: Jag ber endast att i korthet få beklaga, att

det icke varit möjligt för kammaren att i vidsträcktare mån kunna
sluta upp kring statsrevisorerna, än som kunnat ske i det ärende som
nu föreligger. Detta kan emellertid icke för mig utgöra något skäl
att ansluta mig till den åsikt som försvarades av den siste ärade talaren.
Jag ber i stället få hemställa till kammaren att i detta fall
följa reservationen, till vilken jag yrkar bifall.

Herr Olsson, Oscar: Herr Bergqvist har i någon mån
underskattat betydelsen av mitt yrkande. Den åtgärd som här av revisorerna
påpekats har naturligtvis blivit mera anmärkningsvärd genom att
icke protokollföras än den eljest skulle ha blivit.

För övrigt vill jag säga, att under behandlingen av denna fråga
på avdelningen var man av den uppfattningen, att denna formulering,
som jag gick med på, ehuru jag velat ha den vassare, dock var betydligt
strängare, än det omförmälande som man inom avdelningen
önskade skulle göras till riksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först
därpå att den nu föredragna punkten skulle läggas till handlingarna
samt vidare på punktens läggande till handlingarna med godkännande
av det uttalande, som innefattades i den av herr O. U. B. Olsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig
finna den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 10 i statsutskottets utlåtande nr 84 skall
läggas till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, lägges punkten till handlingarna med godkännande
av det uttalande, som innefattas i den av herr O. U. B. Olsson m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Lördagen den 20 maj f. m.

43 -Nr 35.

Omröstningen företogs, och vid dess
utfallit sålunda:

Ja - 42;

Nej — 89.

Punkterna 11—13.

Lädes till handlingarna.

Punkten 14. AnfJ- arbetet

i statens järn Under

statens järnvägar § 5 hade revisorerna — med förmälan vägars kontor
att revisorerna vid två tillfällen besökt statens järnvägars kontorsbygg- vid Tomtenad
vid Tomteboda — beträffande de där inrymda statistiska kontoret bodaoch
kontrollkontoret uppmärksammat, att den uppsikt som för närvarande
utövades i ändamål att den talrika personalen med punktlighet
och noggrannhet fullgjorde sitt arbete, icke vore fullt effektiv. Särskilt
hade revisorerna uttalat önskvärdheten att beträffande personalens måltidsrast,
som för närvarande enligt varje befattningshavares eget bestämmande
uttoges under en halvtimme (för somliga tjänstemän en timme)
mellan klockan 11—1 på dagen, en ändring skedde i den riktningen,
att en uppdelning i bestämda grupper efter de olika kontoren eller avdelningarna
ägde rum, så att varje sådan grupp erhölle sin rast under
de till måltid anslagna timmarna.

Med anledning av vad revisorerna i angivna hänseenden under
denna paragraf anfört, hade förklaringar avgivits av järnvägsstyrelsen
samt av föreståndarna för ifrågavarande båda kontor.

Utskottet hade i detta ämne yttrat:

”Då enligt vad utskottet inhämtat, åtgärder äro vidtagna för vinnande
av rättelse i de av revisorerna anmärkta hänseenden och bättre
kontroll i avseende å arbetenas effektivitet således kan förväntas, har
utskottet allenast velat vad i frågan förekommit för riksdagen omförmäla.
”

Herr Rosén: På statsrevisorernas anmärkning har järnvägsstyrelsen
givit det svaret, att förhållandena vid det s. k. stora kontoret
vid Tomteboda äro goda och att egentligen ingenting därute finnes som
behöver rättas. Emellertid säger statsutskottet att, enligt vad utskottet
inhämtat åtgärder äro vidtagna för att vinna rättelse i det av revisorerna
anmärkta hänseendet och att bättre kontroll i avseende å arbetets effektivitet
sålunda kan förväntas. Det är ju ett ganska besynnerligt förhållande,
att järnvägsstyrelsen förklarar, att det är bra som det är, men att
statsutskottet inhämtat, att åtgärder vidtagits för att vinna rättelse,
utan att man får veta på vilken väg rättelserna kommit till, då järnvägsstyrelsen
ansett, att ingenting vore att rätta. Det har varit mycket
tal om stora kontoret, och jag skall därför icke länge uppehålla mig

slut befunnos rösterna hava Ang.statsbok föringskommitténs

räkenskaper.

(Forts.)

Nr 35. 44

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. arbetet
i statens järnvägars
kontor
vid Tomteboda.

(Forts.)

vid den frågan. Jag skall bara såsom en ytterligare anmärkningsvärd
sak nämna att, enligt vad jag erfarit från järnvägsstyrelsen, chefen
för ett av kontoren i Tomteboda, nämligen det statistiska kontoret, år
1919 den 11 juli fick järnvägsstyrelsens uppdrag att vara ledamot i en
kommitté för nedbringande av statistiska kontorets kostnader, men att
denna kommitté, som arbetat i nära tre år ännu icke är färdig med sitt
betänkande. När statsrevisorerna säga, att det icke är bra därute, svarar
järnvägsstyrelsen, att det är bra som det är. Men sedan framgår det, att
järnvägsstyrelsen 1919 var på det klara med att något borde göras. Någon
ordning bör det väl i alla fall vara i de utlåtanden, som avgivas av
våra myndigheter.

Herr Bergqvist: Jag skall be att få säga att, när bär talas om
rättelse, så avser detta det förhållande som varit rådande, att för de
olika avdelningarna icke varit bestämd gemensam tid, när de skola
intaga sin lunch, utan personalen har intagit den inom en ram av två
timmar efter egen önskan. Detta har naturligtvis i någon mån försvårat
kontrollen över huru de iakttagit san arbetstid, och därför har det satts
i fråga, att det skulle bliva en gemensam tid för varje särskild avdelning,
då de skulle intaga sin lunch. Enligt vad utskottet inhämtat har
i nu på kontoret utfärdats och tillämpas bestämmelser, varigenom konitrollen
blir lättare att utöva, än om personalen skulle intaga sin lunch
på skilda tider efter eget gottfinnande.

Herr Westman: Herr talman! Jag skulle för min del vilja
framhålla, att det givetvis ligger utanför riksdagens arbetsuppgift att
tillse, att arbetet utföres ordentligt vid statens ämbetsverk. Det förefaller
mig vara tydligt, att man här i riksdagen bestämt måste hålla
på att närmaste kontrollen över ämbetsverken påvilar regeringen. Jag
skulle vilja begagna tillfället uttala den förhoppningen att nu, sedan
regeringen fått en massa nya arbetskrafter till sitt förfogande i samband
med inrättandet av nya departement, statsråden ville taga hand om skötseln
av ämbetsverken på sådant sätt, att det blir överflödigt för riksdagen
att gå över de naturliga gränserna för sin verksamhet. Tvingas
riksdagen att taga sådana steg, att gå in på förvaltningens område,
kommer den naturligtvis med nödvändighet att bliva en regerande riksdag,
och jag hoppas, att kammaren icke vill medverka till en utveckling
som går i den riktningen. Det bör väl också vara för regeringen angeläget
att icke genom sin passivitet främja en utveckling av vårt statsskick,
varigenom regeringens ansvar och myndighet beskäras och den nedsjunker
till en politisk obetydlighet.

Herr Rosén: Åtgärder till rättelse hava vidtagits icke allenast
i det av herr Bergqvist omnämnda avseendet, utan det är i många avseenden
som rättelse vidtagits vid stora kontoret vid Tomteboda efter
vad jag inhämtat.

Lördagen den 20 maj f. m.

45 Xr 85.

Jag tillåter mig vidare säga, att det är väl ändå icke riksdagens uppgift
att bara betala vad det kostar, utan vi få väl lov att på något vis
hålla ögonen på huru pengarna användas; och om ingen annan gör det,
lär det vara statsrevisorernas plikt att göra det, och i detta fall hava
statsrevisorerna icke gjort annat än sin grundlagsenliga plikt.

Herr Westman: Herr Rosén bär missförstått mitt anförande.
Jag riktade däri icke någon anmärkning mot statsrevisorernas sätt att
fullgöra sitt uppdrag. Jag har blott velat säga, att det naturliga organet
för utövande av den kontroll över förvaltningen, som bär är i fråga, är
dock Kungl. Maj:t och statsråden, och jag har velat framföra en önskan,
att regeringen måtte utöva denna tillsyn på sådant sätt, att sådana saker
som den ifrågavarande icke behöva komma inför riksdagen genom
dess revisorer.

Herr W inb er g: Givetvis är jag ense med herr Rosén däruti,
att statsrevisorerna ha både rätt och plikt att gripa in i och utöva
kontroll på alla områden av statsförvaltningen. Men praktiskt taget
kommer jag dock till samma slutsats som herr Westman. Skall kontrollen
över huru man arbetar på olika platser inom statens verk närmast
påvila riksdagens revisorer, så får nog revisionen läggas på en helt
annan bog än för närvarande. Ty huru välgörande det än är, att
revisorerna gripa in än här och än där, blir detta dock mer tillfälliga
stickprov, så att det mer är slumpen som avgör, om revisorerna fästa
sig vid en särskild detalj. Jag kan icke hjälpa, att revisorernas
senast avgivna berättelse, i vad det avser nu förevarande detalj, för
mig framstår på det sättet, att det mer är en tillfällighet, att revisorerna
kommit att fästa sig just vid denna detalj. Mer önskvärt hade
varit, att riksdagens revisorer för tio år sedan upptagit frågan om
det stora kontorets granskning, då nämligen missförhållandena voro
ofantligt mycket större än nu. Jag vill icke säga, att icke förhållandena
nu kunnat giva anledning till anmärkning, men det är litet farligt att
stanna vid en detalj, rörande vilken under senare tid åstadkommits
betydande förbättringar, och lägga en anmärkning därpå. Det kan
komma att verka så, att ledningen finner det icke vara någon idé att
försöka åstadkomma förbättringar.

Beträffande sedan förhållandet att man icke lunchar på samma
tid vid detta kontor, är det en följd av att man måste intaga lunchen
på platsen och det icke finnes något så stort rum, att alla de tjänstgörande,
4 å 500 personer, kunna intaga sin lunch på samma gång.
En annan sak är, att då man nu måste intaga lunch på olika tider,
det icke bör vara tillåtet för dem att därför springa såsom de vilja.
Jag är också mycket intresserad för dessa saker, och det är icke fallet
att jag vill påyrka, att revisorerna icke skulle med all den kraft de
förfoga över gripa in och framställa behövliga anmärkningar. Men
jag skulle helst se, att denna institution anordnas så, att det bleve
möjlighet för revisorerna att konsekvent och allsidigt ägna sig åt denna

Ang. arbetet
i statens järnvägars
kontor
vid Tomteboda.

(Forts.)

Jfr SÖ. 46

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. arbetet
i statens järnvägars
kontor
vid T omteboda.

(Forts.)

uppgift och icke blott göra det i sådan utsträckning som hittills, då
det tyvärr är mer beroende på slumpen, om de träffa på något anmärkningsvärt,
och då kanske inom samma verk det gives förhållanden,
som med dubbel styrka skulle kräva att genom en anmärkning bliva
föremål för rättelse, men som nu förbigås därför att det ej göres någon
anmärkning.

Herr Olsson, Oscar: Jag skall tillåta mig att yttra ett par
ord rörande herr Winbergs ställning till revisorernas arbete. Han anmärkte,
att det mer tycktes vara beroende på en slump, om revisorerna
hittade något att anmärka. Jag skulle ändå vilja erhålla ett recept
från herr Winberg eller från den, som gitter giva det, huru revisorerna
skulle förfara för att hinna med alla statens verk och inrättningar
och göra alla de anmärkningar, som kunde vara av behovet påkallade.
Revisionen måste, så vitt jag kan se, gå till på det sättet,
att revisorerna anmärka de fel och brister, som revisorerna hitta på,
eftersom de icke kunna anmärka på allt. Man skulle kunna gå den
vägen, om det är det herr Winberg menar, att man kunde göra några
allmänna uttalanden, på grund av vad revisorerna sett, utan att anmärka
på konkreta fall, men jag undrar, vad en sådan revision skulle
tjäna till; bara allmänna och vackra talesätt skulle bli resultatet därav.
Jag tror man kommer till mycket bättre resultat genom att vissa missförhållanden
framtagas och påtalas, ty det är det konkreta fallet, som
har den makt, som ett exempel brukar ha.

Herr Winberg: Jag kan tyvärr icke på rak arm giva herr
Olsson ett uttömmande recept på, huru man skulle ordna denna sak, men
det föreligger två möjligheter, huru härmed skulle ställas: antingen
skola de olika ämbetsverken i fortsättningen vara organiserade i de enligt
min mening något för mycket byråkratiska former, som nu är
fallet, och i så fall skulle man låta statsrevisionen vara det enda övervakande
organ, som riksdagen hade att lita till, och då skulle denna
institution bliva något, som arbetade året om. Men det föresvävar mig
en annan lösning, som enligt min mening vore den riktiga. Man bör
gå till grunden med statsförvaltningens organisation och lägga den på
sådant sätt, att man har garanti för att de, som inom verken äro satta
till att leda, också göra det och fylla sin uppgift, ty med all respekt
för statsrevisionsinstitutionen, får jag säga, att skulle vi icke ha något
annat att lita till, för att ämbetsverken göra vad på dem ankommer,
och revisorerna kanske endast en halvtimme vartannat år skulle komma
upp för att verkställa sin granskning, då är icke mycken garanti för att
dtet hela skall gå ihop.

Jag vill icke vidare ingå på fallet angående revisionen vid Tomteboda,
men annars har jag erhållit en relation av denna sak, som jag
tror skulle vara av mycket muntrande natur här i kammaren, men jag
vill icke i onödan uppkalla statsrevisorernas vrede, och därför underlåter
jag att återgiva den.

Lördagen den 20 maj f. m.

47 Jfr 35.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag vill betona, att för ifråga -Ang. arbetet

varande verk finnes inom järnvägsstyrelsen överrevisorer, till ett antal av * statens järntre,
som ha att granska detsamma och antagligen även göra det. Icke
förty ha de förhållanden, som av statsrevisorerna anmärkts, icke blivit V bola.” *
föremål för anmärkning från dessa överrevisorers sida. Det har ju vid (Forts.)
granskning av detta kontors räkenskaper visat sig, att vid detta verk
övertidsersättningarna uppgå till enorma belopp i jämförelse med vad som
är fallet vid andra verk. Det visar också en annan sak, nämligen att antalet
dagar, varunder befattningshavare vid kontoret varit sjuklediga,
är mycket stort. Detta är i alla fall något mer än vad järnvägsstyrelsens
överrevisorer, under alla de år deras verksamhet pågått, kunnat finna.

För min del vill jag betona, att när sådant blivit känt så är det icke
tillräckligt, att hänvisa till att åtgärder vidtagits till vinnande av rättelse,
utan riksdagen bör här ordentligt säga ifrån.

Efter härmed slutad överläggning lades den förevarande punkten till
handlingarna.

Punkten 15.

I denna punkt hade utskottet yttrat:

Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans

”Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet e^ktrotermisfunnit
dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara ka akhebo,agav
vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,
att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket
utskottet skolat för riksdagen anmäla.”

Enligt vid denna punkt avgiven reservation hade herrar S. H.
Kvarnzelius, C. P. V. Nilsson, J. L. Widell, C. G. Ekman, K. E. Andersson,
F. O. Struts:, J. Jönsson i Revinge, O. Olsson i Kullenbergstorpl,

S. Bengtsson i Norup och P. B. Nilsson i Landeryd ansett, att vad statsrevisorerna
under rubriken ”Statens vattenfallsverk” § 2, anfört rörande
återköp av elektrisk kraft från Trollhättans elektrotermiska aktiebolag,
bort föranleda utskottet att därom till riksdagen göra en omförmälan''.

Herr Ekman, Carl Gustaf: I den till statsutskottet remitterade
revisionsberättelsen referera statsrevisorerna å sid!. 102—107 ett
återköp av elektrisk kraft, som vattenfallsstyrelsen verkställt från Trollhättans
elektrotermiska aktiebolag. I denna redogörelse meddelas, att
genom tvenne kontrakt, det första i slutet av år 1910 och det andra under
1911 jäinte ett tilläggskontrakt av år 1912, utarrenderats av vattenfallsstyrelsen
till nämnda aktiebolag 13,242 kilowlatt energi för elektrisk kemisk
verksamhet. Bland de för utarrenderingen gällande villkor ingick
även det, att bolaget icke utan vattenfallsstyrelsens skriftliga meddelande
fick använda energi för annat än eget bruk vid bolagets elektrotermiska

Kr 35. 48

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. återköp och elektrokemiska fabrik samt inom ett visst angivet område vid Stallav
elektrisk backa, och följaktligen kunde bolaget icke utan styrelsens skriftliga
kraft från medlande direkt eller indirekt distribuera energi till annan förbrukare.
IlekllTtermL Kontraktet fick icke utan styrelsens skriftliga medgivande intecknas eller
ka aktiebolag, av bolaget till annan överlåtas. På grundval av underhandlingar, som av
(Forts.) vattenfallsstyrelsen förts med Trollhättans bolag hemställde styrelsen i
en till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1920 ingiven skrivelse om bemyn■
digande att träffa avtal med bolaget om återköp av hela det omnämnda
kraftbeloppet. Kontraktet rörande återköpet undertecknades av vattenfallsstyrelsen
redan den 7 oktober och den 8 oktober, således tre dagar
efter ingivandet och en dag efter kontraktets undertecknande, följde
regeringens beslut, varuti vattenfallsstyrelsens hemställan godkändes.

Skälen för den framställning, som vattenfallsstyrelsen i förevarande
fall gjorde, voro ju åtskilliga: dels hänvisade man till, att styrelsen
snart stode inför en stor kraftleverans till statsbanan Göteborg—Stockholm,
som enligt riksdagens tidigare beslut ''skulle elektrifieras. Vid tidlen
för framställningen visste man dock i vattenfallsstyrelsen, enligt
den senaste förklaringen, om att ett uppskov med elektrifieringen skulle
på grund av vissa omständigheter bli nödvändigt, och att sålunda det
behov, som man i framställningen till regeringen påpekat, icke var
så överhängande, som av framställningen kunde framgå. Vidare framhålles
i samma skrivelse, att kostnaden för utbyggande av vattenfall och
sålunda för utvinnande av erforderlig kraft på denna väg skulle bli
större, än den kostnad, som uppstode genom det ifrågasatta återförvärvandet
av kraft.

I detta sammanhang vill jag för att icke förlänga tiden omedelbart
erinra om, att detta förefaller mig som en ren spekulationsteori.
Vattenfallsstyrelsens förvärvande av kraft genom återköp synes mig
nämligen knappast tillhöra vattenfallsstyrelsens normala uppgifter. ^ Jag
håller nämligen före, att den utbyggnadsverksambet, som pågått på senaste
tiden för statens vidkommande, icke avser uppbringandet av en
handelsvara, utan en kraftproduktion, påkallad för underlättandet av
tillkomsten av industrier och för att tillhandahålla kraft åt jordbruket
och andra, som därav äro i behov; således som sagt att producera kraft
i stället för att handla med dylik.

Vidare angavs i vattenfallsstyrelsens framställning, att det borde
vara en i och för sig fördelaktig affär, som man bär stode inför. Det
frapperar dock, att när det gällde kalkyler, man räknade med ett Jemårigt
kolpris, motsvarande det som vid tidlen för kontraktets ingående
var rådande och som motsvarar de högsta kolpris, som någonsin förekommit.
När det vidare gällde att utbygga vattenfallet, räknade man
för arbetskraften med den då bestående indexsiffran 250, och slutligen
frapperar, att man kalkylerade med torrår såsom en hotande utsikt,
vilka man ville undandraga sig verkningarna av.

Tåg skall nu icke ingå på Kungl. Maj:ts behandling av saken eller
rikta någon anmärkning mot vad Kungl. Maj:t i detta avseende föietagit
sig, det faller icke direkt inom det område, som reservanterna

Lördagen den 20 maj f. m.

49 Nr 35.

med sin anmärkning velat påtala. Jag ber endast få säga, att när frågan
behandlades i statsutskottet, visade det sig, att statsutskottets majoritet
icke ville vara med om anmärkningen, och den vägrade först att
ingå på en rent saklig behandling av ärendet samt förskansade sig
bak-om ett utpräglat formellt betraktelsesätt, så att den omförmälan, som
statsrevisorerna avsett, icke lagligen skulle kunna komma till stånd.
Här förelåge i ärendet, ansåg man, ett regeringsbeslut, och när det gällde
att påtala detta vore det ett annat forum än statsutskottet, som hade
att göra anmärkning. Jag får för min del säga, att jag icke kan godtaga
ett dylikt betraktelsesätt. Då det enligt § 39 R. O. åligger statsutskottet
att granska och utreda statsverkets tillstånd och förvaltning, måste det
också, så vitt jag förstår, ingå däri en uppenbar rätt att i sådana
fall som detta, just i vad som avser förvaltningen och vad därmed sammanhänger,
pröva, huruvida denna skett på sådant sätt, att det ur statens
egen synpunkt måste anses tillfredsställande. Vart det kunde leda,
om man ställer sig bakom den andra synpunkten, skall jag be att få
belysa med ett exempel. Det förhåller sig ju så, att Kung''. Maj:t har
att godkänna stater för de olika kommunikationsverken, stater i vilka
fastställas antalet befattningshavare med mera dylikt. Om man ställer
sig på statsutskottets majoritets ståndpunkt, skulle den omständigheten,
att Kungl. Maj:t fattat beslut om och fastställt stat för kommunikationsverken,
hindra dels statsrevisorerna och dels statsutskottet att
pröva hela det arbete, som inom de ifrågavarande verken bedrives, och
■vidare att pröva, huruvida befattningshavarnas antal vore det lämpliga
samt huruvida arbetet organiserats på lämpligt sätt m. m. dylikt. Jag
tror icke någon skall driva en sådan uppfattning i detta fall. Men om
man icke vill göra det i nämnda speciella fall, föreligger icke heller
någon möjlighet att såga, att reservanternas hemställan i nu föreliggande
fall skulle sakna stöd i riksdagsordningens bestämmelser om
statsutskottets befogenhet.

Vad själva sakfrågan beträffar, ha utskottets reservanter den bestämda
uppfattningen, att det sätt, varpå dtenna sak förbereddes och
prövades, liksom också de kalkyler, på vilka man stödde sitt handlingssätt,
att allt detta i stort sett utgjorde en mängd på varandra hopade
misstag, varvid som slutresultat framgick, att statens intresse på ett
synnerligen i ögonen fallande sätt blev eftersatt och vållades skada. I
alla viktigare avseenden stödde kalkylerna sig på antaganden, vilka i en
grad, som man sällan sett motstycke till, blivit av verkligheten desavouerade
och underkända.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag har hos herr
talmannen underrättat mig om, huruvida på ett från min sida framställt
yrkande, som skulle gå ut på, att kammaren skulle ansluta sig till
den uppfattning reservanterna uttalat, propositionsvägran skulle komma
att ske. Då jag meddelats, att så skulle bliva händelsen, är jag givetvis
i detta frågans läge förhindrad att framställa något yrkande, men jag
slutar med att uttala den bestämda förvissningen, att om kammaren
icke av rent formella skäl vore förhindrad att uttala sig i frågan, kam Första

kammarens protokoll 1922. Nr 35. 4

Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
clektrotermiska
aktiebolag.

(Forts.)

~Sr 35. 50

Lördagen den 20 mai f. m.

Ang. återköp maren icke skulle tveka att ställa sig bakom den uppfattning, åt vilken

av elektrisk utskottsreservanterna givit uttryck.
kraft från

clektrotermis- Herr Olsson, Oscar: Jag tillhör visserligen majoriteten, men
ka aktiebolag. \ alla fall passar icke herr Ekmans yttrande in på mig, då han för(Forts.
) klarade, att majoriteten förskansade sig bakom Kungl. Maj: t och av
formella skäl vägrade att ingå på en saklig debatt. Tvärtom står jag
i det avseendet fullkomligt på herr Ekmans ståndpunkt, vilket jag
också i statsutskottet upplyste om. Herrarna behagade emellertid
observera, att statsrevisorerna icke gjort någon anmärkning i frågan.
Det voro revisorerna förhindrade att göra, naturligtvis på grund av
att det var en sak, varom Kungl. Maj: t fattat beslut. Men jag anser
rent av, att statsrevisorerna icke bara ha rättighet utan också skyldighet
att för riksdagen referera saker och ting, som äro av vikt och betydelse
för bedömande av den ekonomiska förvaltningen här i riket,
även om Kungl. Maj: t på något sätt haft ett finger med vid sakens
avgörande. När saken kom till statsutskottet, ansåg jag, att statsutskottet
haft full rätt att påtala, även om Kungl. Maj: t skulle något
ytligt haft med saken att göra, vad statsutskottet från rent förvaltningsekonomisk
synpunkt ansåg vara på något sätt anmärkningsvärt.

Då jag vägrade att i statsutskottet gå med på någon anmärkning
mot vattenfallsstyrelsen i detta fall, skedde det således helt enkelt därför,
att jag hade haft tillfälle att under revisionen höra en synnerligt ingående
redogörelse för detta fall av överdirektören och överingenjören
i vattenfallsstyrelsen, en redogörelse av den art, att svaren på interpellationerna,
som därvid framkommo, verkligen, så vitt jag förstår, gåvo
vid handen, att här icke fanns något som kunde bli föremål för anmärkning.
Herr Ekmans slutsats, att verkligheten här desavouerat
ifrågavarande affär och att denna därför vore anmärkningsvärd, kan jag
icke inse håller streck, allra minst under dessa tider, då verkligheten
har desavouerat oerhört stora affärer på ett sätt som icke var tänkbart
några år förut. Så vitt jag av min undersökning kunnat finna, låg saken
på sådant sätt, att vattenfallsstyrelsen på goda grunder ansåg sig vara
ansvarig för större krafttillgångars tillhandahållande, än vattenfallsstyrelsen
för tillfället var i stånd till, detta på grund av under senaste
riksdag fattat beslut. Om vattenfallsstyrelsen skulle effektuera de krav,
som sålunda med goda skäl kunde ställas på styrelsen, skulle styrelsen
vara tvungen att utbygga vattenfall och utbygga för mycket hög kostnad.
Enda utvägen att slippa dessa oerhört dyrbara arbeten var att
på annat sätt, i detta fall genom återköp, billigare förvärva den kraft,
som skulle ställas till förfogande. Under debatten i statsutskottets sista
plenum, där många i statsutskottet obetingat voro för ett ökande av
anslagen för möjliggörande av vattenfallens utbyggande i mellersta
Sverige, framgick, att om under denna tid vattenfallsstyrelsen varit
tvungen att fortsätta utbyggandet, skulle kostnaderna härför ha blivit
dubbelt så stora som de nu behöva bli eller tre öre för varje kilowatttimme.
När jag tittade på siffrorna för återköpet — jag är ju icke så

Lördagen den 20 maj t. in.

51 Nr 35.

förfärligt säker i sådana ekonomiska beräkningar, som herrarna väl veta A»Q- återköp
och förstå — tyckte jag mig finna, att priset på den återköpta prima av chktrtsk
kraften var åtminstone lika låg som det pris, som statsutskottet be- Trollhättans
räknar för utbyggnadsföretag just nu och anser vara ungefär det lägsta clcktrotermispris
man kan komma till. Följaktligen tror jag, att det ligger någon ka aktiebolag.
överdrift i uttalandet, att staten har genom vattenfallsstyrelsen råkat ut (Forts.)
för en affär, varigenom staten kommer att göra en förlust.

Det är emellertid en andra synpunkt, som herr Ekman påpekade,
som skulle vara den avgörande, nämligen att staten skulle kunnat få
denna vattenkraft betydligt billigare, än vad den verkligen fått genom detta
återköp, och det skulle bero på, att bolaget icke utan medgivande skulle
kunna få överlåta kraften till annat företag. Även interpellation om
den saken framställdes under ärendets behandling i statsrevisionen, och
svaret blev, att det icke fanns någon möjlighet att hindra tilloppet av
nytt privat kapital för ändamålet inom den vida ramen, som kontraktet
innebar, vilket otvivelaktigt skulle ha medfört, att staten icke skulle
ha fått den kontroll över denna vattenkraft, som vattenfallsstyrelsen på
goda grunder ansåg, att staten behövde. Det är på grund av dessa
omständigheter, herr talman, som jag icke kunnat gå med i statsutskottet
på någon anmärkning mot vattenfallsstyrelsens förfarande i
denna affär, ehuru jag ansåg, att saken var av den betydenhet, att statsrevisionen
borde framföra den, så att den skulle komma till riksdagens
kännedom. ■«*

Herr Stendahl: Herr greve och talman, mina herrar! Denna
fråga sammanhänger ju något med det ärende, som återfinnes i konstitutionsutskottets
dechargebetänkande nr 9. När man säger, att detta
ärende icke egentligen nu skulle behandlas, utan att man därmed skulle
vänta, till dess dechargedebatten kommer upp, torde ett sådant uttalande
eller en sådan åsikt knappast kunna försvaras, därför att det
regeringsbeslut, som föreligger och eventuellt skulle klandras, är från
den 8 oktober 1920, för vilken tidpunkt decharge av riksdagen redan
beviljats.

Vid förevarande tillfälle satt en tillförordnad regering, bestående
av excellensen Erik Palmstierna samt statsråden Thorsson, Olsson och
Linder. Det är ju svårt att attackera dessa herrar för något, för vilket
decharge, som jag säde, beviljats, men det torde väl vid detta tillfälle,
då man knappast i ett senare sammanhang har rätt att återkomma till
denna fråga, kunna sägas, att om det är någon av dessa herrar statsråd,
som man skulle vänta sig en kommersiell betänksamhet av vid ett
sådant fall som det nu föreliggande, så är det finansministern, herr statsrådet
Thorsson. Jag skall villigt betyga, att jag känner få politiska
motståndare, för vilka jag har en sådan aktning som för finansministern,
och jag känner honom som en ovanlig hedersman, men hans kommersiella
insikt i detta fallet får man verkligen lov eller har man rätt att
ställa sig rätt så betänksam mot. Herr statsrådet har nog i detta fallet
icke haft den kommersiella blick, som torde vara den nödvändiga för -

Nr 35. 52

Lördagen den 20 maj f. m.

Ang. återköp
av elektrisk
kraft från
Trollhättans
elektrotermiska
aktiebolag.

(Forts.)

utsättningen för att någorlunda riktigt kunna bedöma och afgöra en
sådan fråga som denna. Det är ju icke så mycket att säga om, ifall de
förutsättningarna icke finnas. Det kan man ju knappast begära, utan
det är bara att konstatera, att de ha icke funnits. Resultatet har blivit
ytterst dyrbart för staten.

Jag skall be att en liten smula få belysa sakförhållandet. Det belopp,
som staten här skulle ha i likvid för den till Trollhättans elektrotermiska
aktiebolag försålda kraften, gick på 589,000 kronor om året
under en lång följd av år, 19 år. Det är sålunda tillsammans ett belopp
närmare 11 1/4 miljon kronor. När elektrotermiska aktiebolaget sedan
anmälde: vi ha svårigheter att eventuellt tillgodogöra oss denna kraft,
vi behöva antingen göra stora anläggningar, som draga kolossala kostnader,
eller ock behöva vi bli lösta på ena eller andra sättet från kontraktet,
så hade väl rent kommersiellt sett från statens sida vägen att
gå varit den vanliga i dylika fall, nämligen att staten hade sagt ifrån:
gott, vi skola försöka placera denna kraft på annat håll, och i den mån
vi lyckas, lösa vi eder från edra förbindelser. Både man sedan velat
vara riktigt snäll, kunde man lagt till: i den mån vi, d. v. s. statsverket,
skulle lyckas för den lediga kraften, d. v. s. den kraft, som ställes till
statsverkets förfogande av elektrotermiska aktiebolaget, erhålla ett högre
pris än det kontrakterade, skulle eventuellt ett sådant merpris efter vissa
grunder uppdelas mellan staten och elektrotermiska aktiebolaget. Det
hade varit en fair väg, en gentil väg från statsverket redan ett sådant
erbjudande! Vad gör man i stället? Jo, man icke endast annullerar
ett kontrakt, ett långvarigt kontrakt, fastän man icke vet, om man kan
på något håll placera den därigenom erhållna lediga kraften, utan
man förbinder sig också att under loppet av 19 år utöver det belopp, som
det elektrotermiska aktiebolaget skulle betala staten, betala elektrotermiska
aktiebolaget 650,000 kronor om året. Sålunda ett belopp på
12,350,000 kronor! Det är icke småsaker, som man här utan vidare utfäster
sig till. Man har enligt min uppfattning varit rätt så lättsinnig i
sina ekonomiska engagemang, och man har nog mycket svårt att komma
ifrån, att så verkligen varit fallet.

Jag skall sedan, herr greve och talman, tillåta mig, inte att gorå
några insinuationer, men att konstatera, att i den reservation, som åtföljer
statsutskottets utlåtande, finnes ingen enda socialdemokrat antecknad
såsom reservant, och i den reservation, som åtföljer konstitutionsutskottets
betänkande beträffande elektrotermiska aktiebolaget, finnes
utav utskottets medlemmar endast socialdemokrater antecknade såsom
reservanter. Jag undrar — nej, jag undrar icke alls. Jag skall, herr
greve och talman, nöja mig med att konstatera detta nakna faktum, fritt
för vem som helst av herrarna att draga de konklusioner, som man anser
vara lämpliga.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter den nu föredragna
punkten lades till handlingarna.

Lördagen den 20 maj f. m.

53 Nr 35.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj: ts i proposition med förslag
till förordning angående beskattning av socker m. m. gjorda framställning
om anslag till kontroll å tillverkningsavgifter m. m.;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående avlöningsförhöjningar
åt vissa icke-ordinarie befattningshavare inom den civila
statsförvaltningen m. m.; samt

nr 88, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående bestridande
av kostnader för utsändande av Stockholms stads större isbrytarfartyg
”Isbrytaren II” till av is blockerade farvatten utmed rikets kuster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 2 (7), i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. in., dels ock i anledning
därav väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1922 dagtecknad proposition, nr 241, som
av riksdagen hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första lagutskottet, av
sistnämnda utskott hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och
första lagutskott, här nedan kallat utskottet, hade Kungl. Maj: t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och

2) lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft tre inom första kammaren i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen nr 159, av herr Reuterskiöld, nr 160, av herr von
Geijer, med instämmande av herr Nils Anton Nilsson, samt nr 161,
av herr Lindhagen.

Herr Reuterskiöld hade i den av honom väckta motionen yrkat, att
riksdagen ville, antingen med avslag å nu ifrågavarande proposition i
skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om framläggande för en följande
riksdag av fullständigt förslag till kungörelse om de grunder, som skulle
tillämpas vid utnämning av kvinna till ämbeten eller tjänster, eller, därest
riksdagen funne Kungl. Maj: ts förslag böra nu bifallas, beslutet därom
icke måtte träda i kraft, förrän riksdagen fastställt även avlönings- och
övriga grunder för kvinnas tillträde till ämbeten och tjänster.

I den av herr von Geijer framburna motionen hade hemställts, att
riksdagen ville för sin del besluta, att i 2 § av förevarande förslag till

Jfr 35. E4

Lördagen den 20 maj f. m.

behörighetslag måtte införas nya moment, upptagande bland statstjänster,
som ej finge innehavas av kvinna, dels sådana domartjänster, för vilkas
beklädande erfordrades lagkunskap, dels ock sådana tjänster, med vilka
chefsbefattningar vore förenade.

Slutligen hade herr Lindhagen i den av honom väckta motionen
hemställt,

I. att riksdagen i det genom propositionen nr 241 framlagda lagförslaget
om kvinnas behörighet att innehava statstjänst ville för sin
del göra den ändring, att vad i 2 § av förslaget stadgades därom att
diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna, ej finge innehavas av kvinna måtte utgå ur
förslaget; samt

II. att riksdagen ville i skrivelse anhålla, att regeringen måtte taga
i övervägande:

v a) huruvida ej i lag borde stadgas även vilka slag av tjänster, som

borde förbehållas kvinna;

b) huruvida ej ordnandet av de kvinnliga statstjänarnas avlöningsförhållanden
borde i sina principiella delar avgöras icke genom statsregleringar
utan i lag;

c) huruvida lagbestämmelser kunde meddelas i syfte att svenskfödd
kvinna, som genom gifte med utländsk man förlorat svensk medborgarrätt,
dock fortfarande liksom även eventuellt hennes barn, som
vistades i landet, måtte förbehållas befogenhet åtminstone efter prövning
för varje särskilt fall att innehava svensk statstjänst likaväl som
svensk undersåte;

d) huruvida ej faran för åsidosättande av övriga befordringsregler
genom den mångtydiga bestämmelsen om befordran ”efter .förtjänst
och skicklighet” kunde ytterligare för kvinna minskas något genom föreskrift
i lag, att befordran skulle ske utan hänsyn till kön.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt
:

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj: ts förevarande
förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte för
sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1: o) LAG

innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes stridande
mot här nedan givna bestämmelser förordnas som följer:

Lördagen den 20 maj £. m.

55 Nr 35.

1 §•

I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag,
i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.

Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan
kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

2 §■

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom
krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén
eller marinen;

2. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna;

3. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten
är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning
huvudsakligen av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder
härav kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava
befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;

4. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas
av kvinna;

5. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må
utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning
vid poliskår;

6. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

7. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

8. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda
stadgats, utfärdar Konungen.

3 §•

I fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke är
att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man; dock må,
där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt 2 § utgör
hinder för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget icke innehavas
av kvinna.

Jfr 35. 56

Lördagen den 20 maj f. m.

Denna lag skall träda i kraft Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1923. den dag, Konungen med riksdagen

bestämmer.

2: o) LAG

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder för
män att hava säte i domstol skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kvinnor samt om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap eller svågerlag
som där sägs, så ock att samma hinder skall gälla för äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken sista punkten stadgas angående
jäv emot domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller maka,
dotter eller sonhustru i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående hinder
för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller svågerlag
med den, som i rätten domare sitter, eller på grund av att make
sitter i rätten, skall äga motsvarande tillämpning jämväl när domaren
är kvinna.

Denna lag skall träda i kraft Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1923. den dag, Konungen med riksdagen

bestämmer.

B) att ifrågavarande motioner, i vad de ej kunde anses genom utskottets
hemställan under A) besvarade, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade flera reservationer.

Vidkommande utskottets hemställan i dess helhet hade reservation
avgivits av herr Hederstierna, som med instämmande av herrar
Nilsson i Skottlandshus, Rogberg, Olsson i Kullenbergstorp, af Ekenstam
och Johansson i Brånalt på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte avslå såväl förevarande proposition som de i ämnet väckta motionerna.

Beträffande förslaget till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag
hade herr Hederstierna i särskild reservation, med instämmande av herrar
Nilsson i Skottlandshus, Rogberg, af Ekenstam och Johansson i Brånalt,
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att 2 § skulle hava följande lydelse:

2§-

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

Lördagen den 20 maj f. m.

57 Nr 35.

1. domartjänster, för vilkas beklädande erfordras lagkunskap, samt
sådana tjänster, med vilka chefsbefattningar äro förenade;

2. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom
krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén
eller marinen;

3. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna;

4. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad
skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen
av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav
kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava
befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;

5. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall
handhavas av kvinna;

6. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller
biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må
utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning
vid poliskår;

7. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

8. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning ;

9. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda
stadgats, utfärdar Konungen.

Enligt en annan reservation hade herr C. G. Ekman funnit sig böra
reservationsvis hemställa, att riksdagen måtte bifalla utskottets förslag
med den avvikelse, att behörighetslagens 2 § erhölle följande ändrade
lydelse:

2§-

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. domartjänster, med vilka är förenad skyldighet att föra ordet i
underrätt;

2. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom
krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén
eller marinen;

3. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna;

4. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän

Nr 85. 58

Lördagen den 20 maj f. m.

alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad
skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen
av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav
kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava
befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;

5. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas
av kvinna;

<5. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan
hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid
poliskår;

7. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

8. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning;

9. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium
för utbildande av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda
stadgats, utfärdar Konungen.

Under förutsättning, att detta förslag bifölles, hade herr C. G. Ekman
vidare yrkat, att motiveringen i utskottets betänkande å sid. 7 andra
stycket måtte erhålla följande lydelse:

”Ett av de mest---------utförligt redogjort.

Utskottet har vid prövning av denna fråga icke kunnat undgå att finna,
att ur rättsskipningens synpunkt en något mera varsam övergång till obegränsad
behörighet än den av departementschefen förordade synes vara
tillrådlig. Särskilt gäller detta sådant domaruppdrag, som innesluter skyldighet
att tjänstgöra såsom ordförande i underrätt. I överensstämmelse
med denna uppfattning har utskottet därför såsom 1 punkt i 2 § bland
de befattningar, som icke må innehavas av kvinna upptagit tjänster, med
vilka är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt.”

Slutligen hade i fråga om viss del av motiveringen reservation anmälts
av herr Jacob Larsson.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Hederstierna: I avseende å föredragningen av föreliggande
utlåtande hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att utskottets
två lagförslag föredragas vart för sig, det första där så erfordras paragrafvis
med ingress och rubrik sist;

Lördagen den 20 maj f. in.

59 Nr 35.

att sedan båda lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

På grund härav föredrogs nu

Det av utskottet under punkten Al) tillstyrkta lagförslaget.

1 §■

Herr statsrådet Åkerman: Herr talman, mina herrar! Frågan
om kvinnors tillträde till statens ämbeten och tjänster föreligger i dag
åter till riksdagens prövning. Denna fråga har, såsom kammaren nogsamt
känner, en ganska lång förhistoria. Jag skall nu icke ens i huvuddragen
redogöra för de olika utvecklingsstadier, frågan genomgått;
därtill skulle krävas längre tid än nu står mig till buds. Jag inskränker
mig till att i kammarens minne återkalla, hurusom frågan för ett påtår
sedan inträdde i ett nytt och väsentligt förändrat skede. Förut hade
utvecklingen i långsamt tempo framgått på de partiella förändringarnas
väg, steg för steg både kvinnorna vunnit tillträde till nya, men städse
starkt begränsade verksamhetsområden, företrädesvis inom den lägre
statstjänsten. Genom de grundlagsändringar, som på Kungl. Maj:ts
förslag antogos vilande år 1920 och därefter slutligt godkändes under
förra året, avlägsnades från grundlagarna de bestämmelser, vilka innefattade
hinder för kvinnors anställning även i de högre och högsta
statstjänsterna. Frågan löstes ju, såsom vi alla veta, dock icke slutgiltigt
med detta. I sin nya lydelse hänvisar § 28 regeringsformen beträffande
kvinnors anställning i dessa statstjänster till ett avgörande i annan
ordning än genom grundlagsregler: kvinnors utnämning och befordran
förutsattes skola ske enligt ”grunder, som av Konungen och riksdagen
godkänts”.

Naturligtvis kan det sägas, att grundlagsändringen icke innebär
något annat eller mer än införandet av en ny behandlingsordning för
dessa frågor. Vad dessa regler skola innehålla i ena eller andra hänseendet
lämnar grundlagen osagt. Fältet står öppet för att giva dessa
”grunder” vilket innehåll som helst och att göra hur starka begränsningar
som helst, då det gäller att bestämma området för kvinnornas behörighet
att innehava statstjänster. Ett sådant resonemang har tydligen
sitt formella berättigande, det framgår direkt av grundlagsbestämmelsens
ordalydelse. Men jag tror icke, att jag misstager mig, då jag säger,
att det förvisso vore mycket oriktigt att låta grundlagsbeslutets hela
innebörd stanna vid detta. I realiteten låg i detta beslut något helt annat.
Tydligt och klart framgick av det då framlagda kungl. förslagets moti -

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.

Sr 35. 00

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
staistjänst
fn. m.
(Forts.)

vering och av hela den diskussion, som förekom i riksdagen, att man med
beslutet avsåg att giva frågan en lösning på en bredare basis än förut
varit på tal, nämligen på grundvalen av principiell likställighet mellan
man och kvinna i fråga om behörighet att innehava statstjänst. Även
på sådana håll, där man icke tillbakahöll sin motvilja eller sin betänksamhet
inför en sådan lösning, vidkändes öppet, att i själva verket
grundlagsändringen ägde just denna innebörd.

Såsom resultat av frågans behandling torde ock hava framgått,
att man i enlighet med den tankegång, som kommit till uttryck i den
kungl. propositionen till 1920 års riksdag, icke ville betrakta likställighetsregeln
annorlunda än som en stomme för de blivande grunderna
angående kvinnors statsanställning. Man förutsatte, att denna regel icke
skulle vara undantagslös, utan att till densamma kunde och borde
anknytas särskilda undantagsbestämmelser för vissa områden av statstjänsten.
Frågan om dessa undantagsbestämmelsers innehåll odi
räckvidd var i den kungl. propositionen visserligen berörd, men utan att
till densamma togs någon bestämd ståndpunkt, som skulle kunna föregripa
ett senare avgörande. Dessa spörsmål voro helt och hållet ställda
på framtiden; man ville avvakta den pågående utredningen genom särskilt
tillkallade sakkunniga. Den ståndpunkten godkändes också av riksdagen.
Det meningsutbyte, som i anslutning till en reservation vid
konstitutionsutskottets betänkande förekom rörande vissa av de viktigaste
undantag, som kunde tänkas ifrågakomma, såsom domaretjänster,
prästerliga tjänster m. fl., får betraktas såsom en förhandsdiskussion i
det ämne, som i dag föreligger till behandling.

Är alltså den uppfattningen riktig, att det verkliga, det principiella
avgörandet av denna fråga skedde i samband med grundlagsändringarnas
antagande — låt vara med obetingad prövningsfrihet i alla de många
speciella spörsmål, som anknyta sig till huvudfrågan — torde det knappast
behövas någon utförligare argumentation för den mening, att allt
uppskov, som icke är tvingande nödvändigt, bör undvikas, då det gäller
att fullfölja det redan fattade beslutet med de åtgärder, som erfordras
för att detsamma skall kunna utföras i praktiken. Här bör icke få upprepas
vad som följde på den år 1909 gjorda grundlagsändringen, som
hade samma ehuru långt mer begränsade syfte som den nu ifrågavarande.
Efter långvariga meningsutbyten hade man kommit fram till att
i § 28 regeringsformen införa en bestämmelse, enligt vilken kvinnor
skulle kunna utnämnas till fullmaktstjänster inom vissa områden, undervisningsväsendet
och läkarstaten. Även då gjordes verkställigheten
av beslutet beroende av ”grunder”, som skulle godkännas av Konungen
och riksdagen. Under det följande arbetet på dessa grunders utformande
restes så många svårigheter och framkommo så många meningsskiljaktigheter,
att hela frågan för flera år framåt stannade i stöpet. Något
fullständigt förslag blev aldrig, bortsett från ett enda mindre väsentligt
undantag, framlagt för riksdagen och först i samband med 1918
års omorganisation av skolväsendet blev reformen till någon del förverkligad
genom att kvinnorna erhöllo behörighet till flertalet skoltjänster.

Lördagen den 20 maj f. in.

Öl Nr 35.

Men i övrigt blev allting vid det gamla och på den punkten stå vi faktiskt
ännu i denna dag. Var orsakerna än må ligga till att saken fått
ett sådant förlopp, lärer det icke bestridas av någon, att ett dylikt sätt
för behandlingen av viktiga och ingripande frågor icke kan vara tillfredsställande.
Misstämning och besvikelse måste följa, då det visar sig,
att infriandet av det löfte, som gavs genom grundlagsändringen, åter
och åter framskjutes, och att det hela under ändlösa diskussioner och
utredningar måhända krymper ihop till ett minimum av vad det från
början var.

Otvivelaktigt har frågan denna gång ett gynnsammare läge än den
hade efter 1909 års grundlagsändring. Mycket har sedan dess förändrats
i vårt politiska och sociala liv. Man och kvinna intaga numera
både i allmänt medborgerligt och i privaträttsligt hänseende en fullt
jämbördig ställning. Vad här föreslås kan därför icke på samma sätt
som förr framställas såsom utslag av en mot natur och samhällsnytta stridande
rörelse. Av allt att döma är genom den erfarenhet, som vunnits
från andra områden vägen jämnad för genomförandet även av den reform,
som nu föreslås.

Även så till vida har frågan mognat för en lösning, att omfattande
och grundliga utredningar blivit verkställda i de olika avseenden, som
bär äro av betydelse. Den kommitté, åt vilken denna utredning varit
anförtrodd, har avgivit förslag till lagbestämmelser, genom vilka skulle
angivas kvinnans behörighetsområde inom statstjänsten och på samma
gång enhetligt för statsförvaltningen i dess helhet ordna frågan om gift
kvinnas ställning i tjänsten. Övriga frågor, som ingå uti de i § 28
regeringsformen avsedda grunderna för kvinnors statsanställning, har
kommittén ansett icke böra ingå i denna nya lagstiftning. Sålunda böra
avlöningsvillkoren behandlas i den ordning, som gäller för statsregleringsbeslut.
Detsamma är förhållandet med frågan om vissa tjänsters
reserverande för kvinnor, ett spörsmål, vilket, såsom kammaren väl känner,
närmast är att betrakta såsom en löneregleringsfråga. Vad pensionsförhållandena
angå, ha vi som bekant redan nu olika lagar, vilka
innehålla regler angående såväl manliga och kvinnliga befattningshavare.
De nya eller ändrade bestämmelser, som kunna bli en följd av den utvidgade
behörigheten för kvinnor till statstjänster, skola enligt kommittéförslaget
hava sin plats i dessa redan befintliga pensionslagar.

Kommitténs förslag i fråga om formen för fastställandet av dessa
mångomtalade grunder innebär ''således en uppdelning mellan bestämmelser
av lags natur, å ena, och bestämmelser, givna i statsregleringsväg,
å den andra sidan. Kungl. Maj:t har i denna del helt och hållet biträtt
kommittéförslaget, och med tillfredsställelse finner jag, att det sammansatta
utskottet, som behandlat propositionen, delar samma uppfattning.
Från två håll, rakt motsatta, har emellertid en annan mening gjorts
gällande. Herr Lindhagen gör sig i sin motion till målsman för den
åsikten att av dessa grunder alltsammans eller åtminstone så mycket som
möjligt bör upptagas i lag. Herr Reuterskiöld, som i sin motion haft
åtskilligt att anmärka mot det sätt, på vilket detta ärende i formellt av -

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

År 35. C2

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

seende behandlats, vill icke veta av någon lagstiftning alls på detta område,
utan anser erforderliga regler höra sammanföras under formen
av en kungörelse. Tydligen innebär detta, att prövningen av alla dessa
olikartade frågor enligt herr Reuterskiölds åsikt skall ske i statsregleringsväg.

Jag skall nu icke länge uppehålla mig vid denna fråga, men kan
dock icke tillbakahålla ett par anmärkningar med anledning av de yrkanden,
jag nyss berörde. Det vill förefalla som om man på sina håll
skulle anse, att dessa ”grunder” borde växa ut till en hel kodifikation
av regler angående kvinnors statsanställning, och att grundlagen skulle
förutsätta, att alla dylika regler samlades i en författning. Jag tror för
min del icke, att detta är riktigt och kan för övrigt icke inse den fördel,
som skulle följa därav. Var finnas dylika systematiska bestämmelser om
statstjänare i allmänhet? Varför skola t. ex. reglerna om kvinnliga
statstjänares avlöning och pensionering brytas ut från de bestämmelser,
som avse avlönings- och pensioneringsförhållandena för statstjänare i
allmänhet eller för speciella stater och tjänstemannakårer? Och nog
äro väl reglerna om de kvinnliga statstjänarnas avlöning och pensionering
att anse såsom fullt giltiga ”grunder” i den mening, § 28 regeringsformen
avser, även om de icke stå att läsa på samma ställe som reglerna
angående kvinnans behörighet att innehava olika slag av tjänster?

Alltså, jag tror, att man bör skilja på dessa bestämmelser i mycket
olikartade ämnen och låta deras natur vara avgörande för frågan om den
form, i vilken de böra komma till stånd. Då herr Lindhagen, som vill
lagfästa så många som möjligt av dessa bestämmelser, yrkar att i lag
skola upptagas regler jämväl om de kvinnliga statstjänarnas avlöning,
måste jag häremot anmärka, att det icke utan grundlagsändring torde
låta sig göra att undandraga dessa anslagsfrågor den konstitutionellt
fastställda ordningen för budgetbehandlingen. Och, för övrigt, vore det
lämpligt och riktigt — i all synnerhet om man genomför likställighet
mellan man och kvinna — att giva en större helgd åt de avlöningsprinciper,
som skola gälla för de kvinnliga statstjänarna, än åt dem, som
gälla för de manliga? Jag tror i allmänhet icke, att det är lyckligt, om
man skulle slå över till att bevilja kvinnorna förmåner, som man icke
vill medgiva åt männen.

Beträffande herr Reuterskiölds motion skall jag nu icke dröja vid
hans för övrigt såsom det förefaller mig icke fullt konsekventa bevisföring
för den ståndpunkt, jag nyss berörde. Då herr Reuterskiöld
motsätter sig, att vissa av grunderna erhålla formen av lagbestämmelser,
vill jag blott erinra, att förslaget i denna del realiserar en mening,
som under ärendets föregående behandling mångfaldiga gånger blivit
framställd utan att den blivit gendriven.

Det förslag, Klungl. Maj:t nu framlagt till riksdagens prövning, omfattar
de frågor, som ansetts böra upptagas i en blivande lag, d. v. s.
bestämmelserna om kvinnans behörighet att innehava statstjänst, däri
inbegripen även frågan om villkoren för gift kvinna att innehava statstjänst.
Då i samband härmed icke framlagts särskilt förslag angående

Lördagen den 20 maj f. in.

63 Nr 35.

kvinnliga statstjänares avlöning och pensionering, innebär detta tydligen
icke, att de i 28 § regeringsformen förutsatta grunderna skulle saknas
i dessa avseenden. Verkan av behörighetslagens godkännande i enlighet
med förslaget skulle bliva den, att nuvarande avlönings- och pensioneringsbestämmelser
skulle tillämpas intill dess andra sådana bestämmelser
kunde korrima att meddelas. Med andra ord skulle i alla fullmaktstjänster
eller över huvud tjänster, för vilka blott ett lönebelopp
finnes bestämt, kvinnor, som utnämndes till sådan tjänst, erhålla denna
lön. I de tjänster åter, där nuvarande lönestater upptaga en manlig och
en kvinnlig lön, skulle kvinnorna få den lägre, den kvinnliga lönen.

Sammansatta stats- och lagutskottet har nu i fråga om behörighetslagens
innehåll helt och hållet biträtt Kungl. Maj:ts förslag, men hemställt
om uppskov med lagens ikraftträdande till den ännu obestämda
tidpunkt, då nya bestämmelser om kvinnliga statstjänares avlöningsoch
pensioneringsförhållanden kunna bliva antagna. Denna avvikelse
från Kungl. Majrts förslag har sin grund i olika uppfattning i fråga om
lönebestämmelsernas tillämpning under den tid, som kan komma att
förflyta till antagandet av nya bestämmelser. Skiljaktigheten synes icke
gälla de tjänster, för vilka gäller blott ett lönebelopp, d. v. s. företrädesvis
fullmaktstjänsterna och sådana tjänster, till vilka kvinnor nu icke
äga tillträde. Med hänsyn till det utan tvivel ytterst obetydliga antal
kvinnor, som under den närmaste tiden kan komma i fråga att utnämnas
till dylika tjänster, kunna konsekvenserna av förslagets antagande
icke vara avskräckande. Skulle dessa kvinnor senare få sig tillmätt en
lägre lön eller förhöjda pensionsavgifter, torde härav icke framkallas
några mera avsevärda svårigheter. Onekligen ställer sig saken mera
komplicerad, då det gäller tjänster, till vilka kvinnor nu äga tillträde
jämte män i viss proportion och för vilka tjänster gälla olika avlöningsbelopp.
Om exempelvis å en viss lönestat finnas uppförda 12 manliga
och 12 kvinnliga kontorsskrivare med olika löner, uppstår fråga, huru
efter behörighetslagens ikraftträdande lönebestämmelserna skola tillämpas.
Kommittéförslaget och Kungl. Maj: ts förslag utgå från, att i detta
fall även de kvinnor, som eventuellt utnämnas till tjänster, som förut
betecknats såsom manliga, skola erhålla kvinnlig lön. Behörighetslagen
sätter ur kraft lönestatens beteckning ”manliga” för ett visst antal av
dessa tjänster. Men behörighetslagen berör icke lönestatens bestämmelser
om avlöningarnas olika belopp. Därav skulle då följa, att om i
det antagna fallet alla de 24 befattningarna besattes med kvinnor -— ett
för övrigt tämligen overkligt antagande — alla dessa befattningshavare
skulle erhålla den i lönestäten angivna kvinnliga lönen, således för statsverket
en besparing i stället för en icke beräknad utgift. Utskottet bär
icke obetingat velat godkänna detta resonemang utan ansett det snarare
böra antagas, att en kvinna, som bleve utnämnd till en förut såsom manlig
betecknad tjänst, borde komma i åtnjutande av manlig lön. I varje
fall har utskottet befarat, att en anordning i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag måste medföra svårigheter vid tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
sta,tstjänst
ni. m.
(Forts.)

Nr 85. 64

Lördagen den 20 maj f. m.

Lqgförslag Ehuru jag måste vidhålla riktigheten av den uppfattning, jag nyss

onff. fevwina^angav, skall jag icke uppehålla kammaren med ett närmare bemötande av
Vtåtstjänst utskottets yttrande i denna del. Med hänsyn till den hållning utskottet
m. m. ■— utan någon reservation — intagit på denna punkt, vill jag icke göra

(Forts.) någon framställning om bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande
tiden för lagens ikraftträdande. Visserligen både jag av skäl, som anförts
i propositionen och som jag även i dag berört, ansett synnerligen
önskvärt, att lagen kunnat träda i kraft å den tid, Kungl. Maj:t föreslagit.
Men då jag anser mig kunna antaga, att uppskovet i enlighet med
utskottsförslaget icke skall kunna bliva alltför långvarigt, vill jag icke
upptaga någon strid på denna punkt. Detta så mycket mindre som enligt
min mening det av förslagets anhängare måste mottagas med stor tillfredsställelse,
om lagen nu antages i enlighet med utskottets förslag. Då
utredningen, som undergått en så vidlyftig granskning av hundratals
myndigheter, nu ligger färdig, vore det att beklaga, om förslaget skulle
falla på grund av olika uppfattningar om den rätta tidpunkten för lagens
ikraftträdande. För den pågående utredningen om avlönings- och
pensionsbestämmelsema kan det endast vara en fördel, att behörighetsfrågan,
som i sig själv är vidlyftig och invecklad nog, icke hålles ölost.
Såsom utskottet framhållit, kan den nämnda utredningen endast vinna
på att kvinnornas behörighetsområde i statstjänsten blir på förhand
klarlagt.

I den första av de vid utskottsbetänkandet fogade reservationerna
har herr Hederstierna jämte fem andra ledamöter yrkat rent avslag å
propositionen. Såsom skäl bär åberopats sambandet med avlönings- och
pensioneringsfrågorna. Jag har redan haft anledning uttala, att jag för min
del icke kan godkänna giltigheten av detta skäl. En dylik sammankoppling
av dessa frågor är enligt min mening varken naturlig eller
nödvändig. Menar man, att vi icke skulle nu kunna avgöra t. ex. frågan
om kvinnas tillträde till domarämbetet därför att vi i denna stund icke
veta, om vi vilja ge en kvinnlig domare samma lön som en manlig? Jag
vill för min del säga, att jag anser beslutet i behörighetsfrågan icke böra
få ställas i beroende av beslutet i lönefrågan, och detta alldeles oavsett
hur det senare beslutet kan komma att utfalla. Det kan icke med fog
sägas, att en lycklig lösning skulle befordras genom att dessa frågor
bindas oskiljaktigt vid varandra. Det verkliga skälet för reservationen
torde ligga i dess slutord: ”Det finnes icke något avgörande skäl att nu
binda sig i behörighetsfrågan.” Kring reservationen samla sig de, som
vid vilken tid denna fråga än kommer upp helst se att den faller. Men
avgörandet kan man icke komma ifrån, och det är blott en kort frist
som vinnes, om man nu skjuter frågan ifrån sig. Endast de principiella
och orubbliga motståndarna till reformen synas mig kunna intaga denna
ståndpunkt. Till dem, som icke tillhöra denna kategori, tillåter jag mig
rikta en vädjan att antaga lagförslaget i enlighet med utskottets hemställan.

I den andra av herr Hederstierna m. fl. avgivna reservationen har
framställts yrkande om undantagande av domartjänster, för vilkas be -

Lördagen den 20 maj f. in.

G5 Nr So.

klädnad erfordras lagkunskap samt sådana tjänster, med vilka chefsbefattningar
äro förenade. I formellt avseende tillåter jag mig anmärka, att
det synes oegentligt och föga överensstämmande med lagens uppställning
att pa detta sätt i samma moment koordinera två tjänstegrupper, vilka
icke ha något sammanhang med varandra. I sakligt hänseende måste jag
beträffande undantaget för chefsbefattningar såga, att detta synes mig
tdihora dem, som minst av alla kunna vara påkallade av någon praktisk
nödvändighet. Formella meriter spela ingen roll vid tillsättningen av
dessa tjänster, ingen kan på grund av pappersmergel- tvinga sig till en
chefsbefattning. I varje förekommande fall lär väl därtill utnämnas den
lämpligaste och bäste som står att få. Att i lagen gardera sig mot kvinnor
på dessa poster synes knappt mera motiverat än om man sökte införa
särskilda kauteler mot att få dessa poster besatta med olämpliga
män. Ehuru det av många skäl är mindre sannolikt, att kvinnor, åtminstone
på mycket lång tid, komma i fråga vid besättande av chefsposter
och en undantagsbestämmelse alltså skulle göra varken till eller ifrån,
måste det synas rätt egendomligt, att i en lag, som proklamerar en allmän
likställlghetsregel, strax efter denna finna ett stadgande, som utesluter
kvinnorna från de förnämsta befattningarna utan något avseende på de
särskilda tjänsteområden, dessa befattningar tillhöra.

Med avseende å domartjänsterna föreligger utom herr Hederstiernas
en reservation av herr C. G. Ekman, vilken vill göra undantag för
sådana domarbefattningar, med vilka är förenad skyldighet att föra ordet
i underrätt. Skillnaden mellan dessa båda förslag är i realiteten obetyd Tillträde

till domartjänsterna i överrätterna är så gott som utan
undantag betingat av någon tids föregående utövning av ordförandeskap
i underrätt. Men det kan ju tänkas, och har för övrigt förekommit, att
bristande praktisk utbildning i underrätt ansetts kunna kompenseras genom
meriter av annat slag, i främsta rummet en högre teoretisk utbildning''
an den vanliga. Denna synpunkt förtjänar att hållas i minne, då
vi i vårt land bland våra fåtaliga vetenskapliga jurister en gång kunnat
räkna en kvinna.

Vad beträffar frågan om kvinnliga domare över huvud, skall jag
icke nu göra något utförligare uttalande. Jag har haft tillfälle att i den
kung], propositionen framlägga min mening. Vad därefter förekommit i
den offentliga diskussionen — jag syftar då på lagrådets utlåtande och
herr von Geij ers motion — har icke kunnat rubba min tro, att den föreslagna
reformen ej heller i denna del är förbunden med de vådor av allehanda
slag, vilka från olika håll målats i de mörkaste färger. Jag har
redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet förklarat mig kunna väl
förstå och uppskatta de skäl, som äro bestämmande för motsidan även
om jag icke kan anse dessa skäl för mig övertygande. Jag är ingalunda
utan känsla för att kvinnas utövande av ordförandeskap i underrätt
i ett eller annat fall kan medföra vissa svårigheter, särskilt under
den första tiden av lagens tillämpning. Men detsamma har gällt om
snart sagt varje ny funktion i det offentliga livet, som gjorts tillgänglig
för kvinnor. Det har städse visat sig, att de olycksprofetior, på vilka det

Första kammarens protokoll 1922. Nr 35. r,

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Jfr 35. 66

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag
(mg. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

icke sparats så snart det gällt dylika frågor, icke blivit besannade i det
verkliga livet. Min tro är. att samma erfarenhet kommer att göras, därest
kvinna nu lämnas tillträde till domarämbetet.

Åtskilligt kunde från min sida finnas att tillägga till vad jag nu anfört.
Jag skall emellertid icke upprepa de skäl, som i propositionen framlagts
för förslagets godkännande. Jag tillåter mig uttala min livliga förhoppning,
att detta förslag, som är frukten av långvariga förberedelser
och mycket arbete, nu skäll vinna riksdagens bifall. Även om förslaget
icke kan så snart som man önskat erhålla praktisk tillämpning, kan efter
min övertygelse ett uppskov med avgörandet icke medföra någon fördel.
Däremot föres frågan otvivelaktigt ett stort och avgörande steg framåt,
om utskottets förslag nu, såsom jag livligt hoppas, blir antaget.

Herr Hederstierna: Då herr statsrådet uti den upplästa skriften
själv övergivit den av honom i propositionen intagna ståndpunkten i
fråga om lagens ikraftträdande, skall jag icke mycket uppehålla mig
vid denna, men vill jag dock säga herr statsrådet, med anledning av
vad han yttrade, att om det finnes i stat upptagna vissa platser för
manliga befattningshavare och vissa för kvinnliga befattningshavare
med olika löner, så lär det enligt vanlig förvaltningsrätt vara omöjligt,
att om man har en manlig befattningshavaretjänst ledig, därtill kunna
utnämna en kvinna och giva henne kvinnlig avlöning. Bara detta att
det finnes i staten upptagna vissa avlöningar, som tillkomma män, och
andra för kvinnor, förhindrar ett sådant tillvägagångssätt, som herr
statsrådet angav. Den där tolkningen tror jag, att herr statsrådet skall
låta bli att tillämpa i praktiken, och ej heller någon av herr statsrådets
kolleger. Vidare ber jag få säga, att kvinnorna skulle enligt propositionen
ha kommit i ett utmärkt läge, ty de skulle fått uppbära de för
manliga befattningshavaretjänster utgående avlöningarna, tills Kungl.
Maj : t och riksdagen hade enat sig om andra avlöningsförmåner. De
skulle således under mellantiden fått sitta i en utmärkt situation. Men
min huvudanmärkning mot propositionen har varit, att oaktat dessa
kvinnor skulle utnämnts till ordinarie befattningshavare, så skulle de
det oaktat vara underkastade att få efter någon viss tid, när man inom
riksdagen lyckats komma överens om avlöningsbestämmelserna, en lägre
avlöning Att de skulle nödgas finna sig i det, måste stå i strid mot
all förvaltningsrätt här i vårt land. Att en ordinarie innehavare av
tjänsten skall få finna sig i att få en nedsatt avlöning, det förstår jag
inte, och jag förstår icke, hur herr statsrådets konsultativa kolleger
kunnat vara med om ett sådant förslag. Emellertid, herr statsrådet
har ju själv gått ifrån den åsikten, så jag har ingen anledning att nu
vidare uppehålla mig vid den.

Vad som skiljer utskottet och reservanterna i fråga om själva
lagens ikraftträdande är ju det, att utskottet säger och vill, att lagen
skall träda i kraft den dag Konungen och riksdagen bestämma. Vi
reservanter anse däremot, att det kan vara tids nog att antaga denna
lag, när Kungl. Maj : t och riksdagen enats om avlöningsbestämmel -

Lördagen den 20 maj f. m.

67 Nr So.

serna. Det kan ju faktiskt icke träda ut i praktiken, förrän sådana
bestämmelser blivit bestämda och fastställda, därom äro både utskottet
och reservanterna överens. Skillnaden är bara den, att utskottsmajoriteten
anser, att vi skola taga principen nu och sedan svävar den i luften,
tills dessa avlöningsbestämmelser äro fastställda, under det att reservanterna
anse, att det hela kan uppskjutas, till dess bestämmelserna bli
fastställda. Vad är då utskottets skäl för att redan nu antaga denna
principlag, om jag så får säga? Jag får uppriktigt säga, att under
diskussionen i utskottet lyckades jag aldrig få riktigt klart för mig,
vilka skäl utskottet hade, och när man söker efter dem i handlingarna,
så finner man, att utskottet säger, att det är lämpligast, att man gör
det nu, och att ett antagande skulle innebära vissa fördelar och torde
komma att underlätta den pågående utredningen angående kvinnliga
statstjänstemäns avlönings- och pensionsförhållanden. Ja, det vill jag
medgiva, att naturligtvis skulle den kommitté, där utskottets vice o kV
förande är med, slippa ifrån att diskutera vissa avlöningar till kvinnliga
befattningshavare, men hava herrar sakkunniga en gång kommit
överens om dessa principer, lär det väl icke erbjuda någon svårighet
att tillämpa principerna på de olika befattningshavarna. När man genom
denna lag befriar de sakkunniga från att bestämma ett arvode för
t, ex. domare, för den händelse man nu icke skulle släppa fram kvinnor
till en sådan tjänst, lär det väl befria de sakkunniga, om man nu antager
denna lag, från ett arbete på en timme kanske. Att detta skulle
a ara ett skäl att redan nu fatta ett beslut i frågan, har jag mycket
svårt att fatta. Sedermera: vilka äro de andra skälen? Jo, jag kan
ju tänka mig, att utskottet har tänkt sig, att da slipper man ifrån denna
kvinnoagitation, som vi ju hava ganska stark erfarenhet av allesammans,
men det tycker jag utskottet skulle ha ganska klart för sig, att den
slipper man nog icke ifrån, ty de komma nog att passa på och se till,
att herr Ekman och hans kolleger fullgöra sitt arbete fortast möjligt''

Skulle det då möjligen bero på en välvillig uppmärksamhet mot
justitieministern i detta avseende? Emellertid, jag svävar i fullkomlig
okunnighet om skälen, och det skall bliva mig ett sant nöje att få höra
vice ordföranden framlägga sin ståndpunkt.

Erbjuder det då några svårigheter att redan nu antaga lagen?
Jag skulle först vilja säga, att uti den lag, som nu är föreslagen, står
det, att denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer. Man har således tänkt sig en viss dag för lagens
ikraftträdande. Antag dock, att Kungl. Maj: t och riksdagen icke enas
om alla avlönings- och pensionsbestämmelser för alla befattningshavare
på en gång. utan att den ena riksdagen fattar beslut om vissa kvinnliga
befattningshavare och den andra riksdagen om andra. Ja, hur går
det då? Lagen säger, att det skall vara en viss dag. Det skulle leda
till, om man riktigt går efter bestämmelserna, att oaktat avlönings- och
pensionsbestämmelser äro fastställda för en stor del kvinnliga befattningshavare,
lagförslaget kan fastna på några befattningshavare. Därigenom
blir det hela svävande, tills man genomgått alla kvinnliga be -

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet titt
s t aits tjänst
m. m.

( Forts J)

Nr 35. G8

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

fattningshavares avlöningsförmåner. Man får nog giva ett visst tvång
åt uttrycket, om man skulle låta det betyda på de olika dagar, Konungen
med riksdagen bestämmer. Det står icke nu. Utskottet har också förklarat,
att det saknar anledning att ingå på frågan.

Sedermera har reservanternas huvudargument varit det, att man
velat förbehålla riksdagen fria händer för att kunna se frågan i hela
dess vidd, eftersom man sedermera skall bestämma avlönings- och pensionsbestämmelser.
Jag kan mycket väl tänka mig, att det finnes vissa
synpunkter, som spela in, när man skall avgöra avlönings- och pensionsbestämmelser
och spela in jämväl på avgörandet av behörigheten. Jag
kan t. ex. tänka mig, att här gå riksdagsledamöter nu i dag till beslut
i frågan under det antagandet, att det förmodligen kommer att bliva,
som det redan är i fråga om vissa skilda befattningar, att kvinna får
lägre avlöning och pension vid tidigare ålder. Åtminstone har en sådan
fråga varit uppe. Jag kan då tänka mig, att det finnes riksdagsmän, som
säga, att en sådan lag kommer att fastställas, som bestämmer, att när
kvinna icke orkar sköta sin befattning, får hon avgå vid tidigare ålder
med pension, och därför kunna vi gärna vara med om att låta kvinna få
chefsbefattning och domartjänst. Om vi däremot antaga, att den andra
åsikten, som förfäktas, förmodar jag, av kvinnorna icke minst, att de
skola hava lika hög avlöning och lika lång tjänstgöringstid som män,
skulle genomdrivas, så skulle dessa ledamöter, som hava röstat för lagen
om behörighet och således hava släppt fram kvinnorna i föreliggande
fall bl. a. av det skälet, att de skola avgå vid tidigare ålder och såledenödgas
avgå, innan deras svaghet vid högre ålder gör sig gällande, vara
bundna. Därigenom uppstå svårigheter, ty de riksdagsmän, som nu vilja
rösta för att giva kvinnorna denna behörighet göra det nog under förutsättningar,
som sedermera kanske icke komma att motsvaras av
verkligheten. Det är därför, som jag har yrkat, att vi skola uppskjuta
denna fråga, tills vi se allt i hela dess vidd. Så vitt jag förstår, kommer
det annars att medföra svårigheter; och därtill måste jag säga, att ett
antagande av lagen icke medför, som alla inom utskottet kunna vara ense
om, någon nytta, någon reell nytta. Det är en gest, en vacker gest.

Herr talman! Jag yrkar avslag på såväl propositionen som de i ämnet
väckta motionerna i enlighet med den av mig först framlagda reservationen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber först få säga några
ord med anledning av vad utskottets ordförande sagt i fråga om behörighetslagen,
som nu antingen skall antagas av riksdagen eller på sätt som
han och åtskilliga medreservanter föreslagit uppskjutas till senare tillfälle.
Han undrade vilka skäl, som kunna föreligga och förebäras för att
lagen nu skall antagas. Han påpekade själv, att för dem, som hava sysslat
med utredningen rörande kvinnors löne- och pensionsförhållanden m. m.,
kunde det icke vara annat än gagneligt, att man, när man sysslade med
dessa frågor, visste beträffande vilka befattningar behörighet komme att
finnas och för vilka sådan icke fanns, ty därmed skulle arbetet i viss

Lördagen den 20 maj f. m.

CD >r 35.

mån förenklas. Ja, det är alldeles riktigt, och vi voro inom utskottet
överens därom, att det var eu icke så obetydlig vinst, som skulle ligga
däri. Och jag vill säga, att jag tror, att det för lösningen av frågan om
befattningshavares anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden icke
skulle vara utan gagn. Jag tror, att utskottets ärade ordförande betydligt
underskattar det arbete, som blir förbundet med de olika befattningshavarnas
avlöningsförhållanden etc.

Utskottets ärade ordförande tilläde: vilka andra skäl kunna tala
därför? Ja, det förefaller mig, som om det just för den ungdom, för
vilken det gäller att bereda sig för olika befattningar, de, som ha att
välja studiebana och skall bestämma sig för vilka vägar, de skola välja,
skulle hava stor betydelse. För denna ungdom kan det — även om icke
riksdagen fattar ett definitivt beslut rörande löneställningen — hava en
synnerligen stor betydelse, om riksdagen redan nu klarlägger vilka banor,
som äro öppna för vederbörande i fortsättningen. Om vi icke kunna
säga, att det precis är ett statsskäl i allmän mening, så är det dock ett
skål, som staten har, förefaller det mig, att taga hänsyn till, när det gäller
att bestämma tidpunkten för behörighetslagens antagande.

När det sedermera gällde att skissera vilka olägenheter, som enligt
utskottets ordförandes mening skulle vara förbundna med att antaga lagen,
så sade han för det första, att uttrycket ”den dag, Konungen med
riksdagen bestämmer” skulle kunna komma att sedermera i viss mån
befinnas olägligt. Det skulle nämligen kunna tänkas, att lagen icke skulle
komma att tillämpas vid samma tidpunkt på alla befattningshavare. Jag
tror icke, att den formuleringen ”den dag, Konungen med riksdagen
bestämmer” utesluter möjlighet för riksdagen att säga, om det befinnes
nödvändigt, att lagen nu träder i kraft för de och de befattningshavarna
och den och den dagen för andra befattningshavare. Det förefaller mig,
som om man icke ens i fråga om formuleringen i detta avseende skulle
behöva hårdraga riksdagens mening, om beslutet skulle fattas i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens förslag.

Utskottets ordförande sade också vidare, att om man nu antager
lagen, kan det komma att visa sig, att man gjort det under förutsättningar,
som sedermera icke skulle föreligga och detta då särskilt i fråga
om löneställningen in. m. för kvinnliga befattningshavare. Det resonemanget
kan jag icke riktigt förstå. Den — förresten mycket svåra —
utredning, som för närvarande pågår i detta avseende sker under förutsättning
att tillträde skall kunna vinnas till skiftande befattningar. När
förslaget föreligger, har riksdagen att pröva, vilken löneställning, som
i det ena eller andra hänseendet bör bestås eller i olika fall kan befinnas
skälig och lämplig. Jag kan därför icke alls se, att det kan medföra några
olägenheter, när det gäller för riksdagen att därom taga position, om
riksdagen redan nu skisserat upp för sig, till vilka befattningar kvinna
jämväl skall lämnas tillträde. Tvärtom. Vid riksdagens fortsatta behandling
av detta ärende skall riksdagen endast hava att påräkna fördelar
av att kvinnas verksamhetsområde är på förhand bestämt i lag. Jag
tror således, att utskottsmajoritetens ståndpunkt, att man nu bör taga

Lagförslag
ang. kvinna.s
behörighet till
statstjänst
tn. tn.
(Forts.)

STr 35. 70

Lördagen den 20 mai f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. in.
(Forts.)

lagen men uppskjuta tillämpningen av densamma till en senare dag'', har
fullgoda skäl för sig.

Det förefaller mig, som om herr statsrådet polemiserade till förmån
för den ståndpunkt, som han intagit i propositionen, att man utan
olägenhet skulle kunna antaga lagen och förklara att den omedelbart
skall träda i kraft, utan att vid lagens ikraftträdande löneställningen vore
bestämd. Så vitt jag fattade uppgav dock herr statsrådet denna ståndpunkt
och ville icke vindicera den. Jag vill i korthet säga, att jag kan instämma
i de erinringar, som gjordes redan av utskottets ärade ordförande
gentemot propositionen. Jag måste säga att, så vitt jag förstår,
det skulle hava blivit ett verkligt kaos i löneregleringsavseende, om man
förfarit på det sätt, som regeringsförslaget förutsätter, och jag vill tilllägga,
att även om man i vissa statsrådsprotokoll och i en riksdagsmotivering
skulle finna vissa förutsättningar uttalade, så skulle de, så vitt
jag förstår, komma att på punkt efter punkt stå i strid såväl mot de
olika löneregleringsförfattningarna som förekommande praxis i detta avseende.
Man hade, som sagt, ofta kommit att stå i ovisshet om, hur man
borde förfara. Jag skall taga ett exempel från statens järnvägar. Där
finnas kvinnliga och manliga kontorsskrivarbefattningar. Behörighetslagen
säger nu, att till alla befattningar, som icke äro undantagna för kvinnor,
skola kvinnor få vinna tillträde. Därav följer, att kvinna kan söka
vid statens järnvägar såväl kvinnlig kontorsskrivarbefattning som manlig,
därest man icke genom särskild författning gjort undantag i detta
avseende. Härigenom skulle det förhållandet uppstå, att i samma verk,
befattningshavare med samma tjänstetitel skulle hava olika löneställning
och olika pensionsförhållanden m. m. På många håll skulle uppkomma
liknande situationer. Jag tror således, att det är riktigt och nödvändigt,
att man förfar i detta avseende på det sätt, som utskottet föreslår.

Jag vill för övrigt hoppas att på den punkt, som nu föreligger till
avgörande, nämligen § 1, frågan om huruvida riksdagen skall antaga
lagen eller icke, kammaren följer utskottsmajoriteten. Jag kan icke se,
att några som helst olägenheter kunna uppstå därav, medan däremot
bestämda fördelar vinnas; och det kan väl icke vara riksdagens mening
att icke nu infria och fullfölja, vad man i princip beslutat, när grundlagshindret
för kvinnas tillträde till befattningar på olika områden borttagits.

I den nu föredragna punkten ber jag sålunda, herr greve och talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan. I följande paragraf skall
jag be att få återkomma till den fråga, som där är omstridd, nämligen
frågan om kvinnas behörighet jämväl till chefsbefattning och domartjänst.
I nu föredragen punkt anhåller jag om godkännande av § 1 enligt
utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr
förste vice talmannen.

Lördagen den 20 niaj f. m.

71 Nr ;tr>.

Fröken Hesselgren: Herr talman, ärade kammarledamöter!
Inte heller jag skall gå in på sakens historia. Det är alltför sent, för att
taga upp tiden härmed. Men jag kan inte underlåta att påpeka, att den
långa väg, som vi ha gått för att komma fram till denna proposition,
dock varit en väg med oerhört många förhinder, där varje steg framåt
betecknat övervinnandet av en fördom. Det har för var gång sagts, att
det vore omöjligt att kvinnor skulle få ett utvidgat arbetsområde på det
eller det hållet, och dock ha slutligen dessa utvidgade arbetsområden
öppnats för oss därför att utvecklingen gått sin konsekventa gång, och
efter någon tid har man fått lov att erkänna, att de farhågor man hyste
icke varit befogade.

Ser man tillbaka på den tid som gått, så känner man dock att utvecklingen
trots allt går fram mot full likställighet. Med tanke härpå är det
ju givet, att det hade varit det mest konsekventa och det mest rätlinjiga
att från början, när man ändrade § 28 regeringsformen, gå den väg,
som herr Lindhagen på sin tid föreslog, nämligen att endast ändra denna
paragraf så, att därmed möjliggjordes för kvinna likaväl som för man
att få vilken statstjänst som helst. Det gjorde man tyvärr inte, och nu
när man skulle bestämma dessa grunder hade man här haft ännu ett tillfälle
att gå den vägen och helt enkelt öppna alltsammans för kvinnorna.
Jag tror för min del, att det har varit ett misstag, av såväl de sakkunniga
som av Kungl. Maj: t att gå in på denna avskiljandets väg. Det är
alldeles givet, att man därmed har kastat ut ett stridsäpple. Punkt för
punkt måste man nu återigen taga upp striden om, huruvida man
till dessa avskilda yrken skall räkna det eller det yrket. Jag tror, att det
varit ganska onödigt, därför att det, som här har föreslagits, såväl i propositionen
som i sakkunnigas förslag, dock överallt rör sådana yrken,
beträffande vilka naturen själv säger en, att där komma icke kvinnor
att söka sig in, om jag undantar de diplomatiska tjänsterna, där man ju
inte kan säga, att naturen går emot oss. Att vi inte komma att söka
oss in på militära banor och sådana banor, som fordra muskelstyrka
o. s. v. det är alldeles klart. Se på det privata livet. Inte är det någon
invasion av kvinnor på sådana banor, som fordra muskelstyrka. Det är
nog inte så, att kvinnorna störta in överallt, där det icke står ett ”förbjuden
väg”. Det förefaller som om man ansåg att det måste sättas upp
ett anslag med förbjuden väg vid varje bana för att hindra kvinnorna
att komma in, och ändå sköter naturen denna sak mycket konsekventare
än någonsin några lagparagrafer kunna göra. Det kommer i alla tider
att finnas yrken, som äro manliga, och yrken, som äro kvinnliga, om
vilka icke kan stå någon som helst strid om behörigheten. Men jag
förstår, att de sakkunniga och Kungl. Maj:t måst gå den vägen. Jag
förstår det, när jag vet med vilken — vad skall jag säga — mild varsamhet
man måste behandla mänskligheten, när det gäller att gå in på
någonting, som den själv tycker är främmande. Men jag är också övertygad
om, att dessa ”grunder” äro någonting, som kommer att överleva
sig självt, och då komma de att falla bort som vissna löv.

Konsekvensen av vad som här sagts är naturligtvis, att ehuru jag

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
in. in.
(Forts.)

Sr So. 72

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. in.
(Forts.)

förstår det rättvisa i herr Lindhagens synpunkt, att det också borde finnas
särskilda tjänster för kvinnor, jag för min del icke vill tillstyrka
den saken, därför att jag anser, att det skulle vara ännu ett steg emot
en sund utveckling. Nej, naturen är den bästa läromästaren på detta område,
och beträffande den där effeminiserade staten, som man på en del
håll har fruktat för, tror jag, att skulle någonting så oerhört inträffa,
skulle det mycket snart slå om igen till, skola vi kalla det, den humaniserade
staten, i förhoppning, att så pass mycket av det feminina ändå
skulle stå kvar, att man kunde tala om mänsklig i stället för manlig
versus kvinnlig.

Att utskottet skulle kunna gå på behörigheten utan att offra åtminstone
något av vad Kungl. Maj: t här har föreslagit, det var ju knappast
att hoppas, när man tänker på med vilken ytterlig försiktighet man
alltid måste gå fram på dessa vägar. Men jag kan inte, trots allt som
sagts här om att det är omöjligt och onaturligt med ett provisorium i
lönefrågan, låta bli att undra, om det ändå i verkligheten skulle uppresa
sig så oerhörda svårigheter. Det har talats om, att det skulle kunna inträffa
någonting så förfärligt som att en kvinna skulle kunna få en mans
lön och en annan kvinna en kvinnas lön på samma plats. Jag undrar,
om det är så förfärligt mycket märkvärdigare än att en man och en
kvinna göra samma arbete med olika lön. Det förefaller åtminstone inte
oss kvinnor, som om det vore en sådan oerhörd skillnad. Men låt vara,
att det är en sådan skillnad, så tror jag, att vi kvinnor äro färdiga att
bära vad som helst i den vägen, för att vi så snart som möjligt verkligen
skola kunna komma fram till en lösning av denna fråga. Ty ni måste
förstå, herrar riksdagsledamöter, att vi äro rädda för uppskov. Vi ha
varit med om detta så oändligt många gånger. Denna fråga har sin utgångspunkt
i en riksdagsskrivelse för ett hundra år sedan, vi ha således
under ett hundra år försökt vidga våra arbetsområden, och vi ha på
varenda punkt tvingats till uppskov efter uppskov. Det är ju klart, att
vi då äro rädda för detta, och därför se vi med ett visst bekymmer på
att det här i alla fall skall bli ett uppskov igen.

Jag kan inte heller hjälpa, att jag har en känsla av att det är någonting
egendomligt, att staten skall liksom sätta lönefrågan i samband med
frågan om ikraftträdandet. Det verkar nästan på en, som om staten skulle
få lov att betänka sig, om den kan genom kvinnorna få en billigare arbetskraft
och därför kan fundera på att använda dem. Jag kan inte tro
att så är förhållandet. Det har nog verkligen känts, som om tekniska
svårigheter förelegat för denna sak. Och jag är inte heller så förfärligt
rädd för att detta uppskov behöver bli så långt, därför att — ja, jag
kan ju säga det, trots herr Hederstiernas varningar för kvinnoagitation
— det i alla fall är ett faktum, att det blir nyval om två år, och det är
ju möjligt, herr Hederstierna, att det kan visa sig vara oss en hjälp,
och vi ha ju också landstingsvalen. Men herr Hederstierna skall inte
inbilla sig, att det blir mindre agitation, om vi gå på herr Hederstiernas
linje än om vi gå på utskottets linje. Det är alldeles klart, att vi vid ett
bifall till reservationen skulle sätta till alla krafter, tv det är en himmels -

Lördagen den 20 maj f. ni.

73 Nr 85.

vid skillnad mellan det uppskov utskottet yrkar på och det, som herrar Lagförslag
reservanter yrka. Jag vill inte säga, att det är en sådan himmelsvid ang■ kvinnas
skillnad i ordalydelsen, men man läser tanken under den. Man läser den
med minne av allt, som sagts på detta område. Man förstår, att för dem,
som skrivit denna reservation, finnas inga möjligheter att tänka sig en
likställighet mellan män och kvinnor, och jag beklagar det inte; var
och en har rätt att ha sin egen åsikt. Det är ju alldeles klart. Men jag
kan inte hjälpa, att jag tror, att herrarna i detta avseende rätt så snart
skola bli de sista på skansen.

behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Jag är så pass okunnig i sådana här

frågors

behandling, att jag

icke vetat, om man nu får tala om frågan i dess helhet, men herr talmannen
har sagt, att man får göra det, och för att ni skola slippa få
mig upp en gång till går jag vidare i texten och vänder mig mot nästa
reservation. Kunna herrar reservanter inte vinna sitt syfte att sätta
krokben för hela saken, ha de åtminstone velat rädda vad som räddas
kan, och de försöka med sin andra reservation få denna reform att bli
så pass litet givande som det är möjligt. Ty vad är det egentligen de
fordra här? Jo, de fordra, att man skall från tillåtna statstjänster stryka
alla chefsposter, och de bygga denna sin fordran på att helt lugnt säga,
att kvinnorna ej ha någon auktoritet. Vad de bygga denna åsikt på,
förklara d''e inte. Det kanske de komma att förklara. Men jag vet
också lika säkert, att jag icke kommer att känna mig övertygad av de
skäl som de komma att anföra, därför, att den erfarenhet vi hittills ha
från de ganska få chefsplatser, som kvinnor hittills ha kunnat besätta,
talar ett helt annat språk. Vi ha chefer för de kvinnliga seminarierna.
Vi ha chefer för en hel hop med flickskolor o. s. v. Och på dessa poster
ha de t. o. m. män under sig — ty jag förmodar, att vad man innerst
inne fruktar är att en kvinna skall stå som chef för en man, och det
måste ju vara otrevligt. Men de, som hittills ha prövat denna sak, nämligen
dessa olyckliga lärare, som stått under sina kvinnliga chefer, ha,
så vitt jag vet, aldrig kommit med något klagomål över att de varit särskilt
lidande på den saken, och jag tror, att erfarenheten också har visat,
att dessa kvinnor ha kunnat sköta chefsbefattningar och gjort det på
sådant sätt, att man kan hoppas, att det skall vara förenat med
statsnyttan att få möjlighet att få in kvinnor även på andra chefsplatser.

När man resonerar om dessa chefsplatser, är det, som om man
trodde att kvinnor skulle kunna på en gång hoppa in i dem. De måste
naturligtvis liksom alla andra passera graderna. Det går säkerligen inte
fort, och är det en kvinna, går det naturligtvis inte alls fortare än för
en man, att komma fram till en chefsplats. Vi ha inga genvägar att
komma fram till några betydande ämbeten i statens tjänst. Det är alldeles
säkert. Jag tror, att vi få passera graderna precis lika väl och
grundligt som någonsin männen, och om dessa chefsplatser bli öppna
för kvinnorna, betyder det väl icke att alla chefsplatser på en gång skulle
översvämmas av kvinnor. Man skulle visserligen kunna tro, att en viss
oro i den vägen finnes. Det har berättats mig, att när det först var

Nr 35. 74

Lördagen den 20 :naj f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

fråga om kvinnans valbarhet, var det någon, som gav uttryck för sin
stora oro, att i sådant fall första kammaren mycket snart skulle komma
att bestå av kvinnor och herr Lindhagen — jag hör nu att det avsåg
bara Stockholmsbänken. Ja, men jag tror, att herrarna ändå kunna känna
sig ganska lugna såväl beträffande kammaren som chefsplatserna.

Man bär nog på många håll så småningom ändrat sina åsikter även
om chefsbefattningarna. T. o. m. en sådan institution som medicinalstyrelsen,
som år 1901 med bestämdhet förklarade, att den icke vågade
släppa in kvinnor som chefer för annat än mycket små sjukhus, har
nu, efter den erfarenhet den fått, förklarat, att den anser, att kvinnor
böra kunna få söka såväl lasaretts- som hospitalsöverläkarplatser. Det
talar ju ganska mycket för att uppfattningen om kvinnors lämplighet
eller olämplighet för chefsbefattningar håller på att undergå en bestämd
förändring.

Läkarfrågans utveckling tycker jag är synnerligen belysande även
när det gäller den nu aktuella frågan, om kvinnliga domare. Utskottets
ärade ordförande har erkänt, att frågan om domartjänster betyder
mycket mera än den i första hand ser ut att betyda. Han är fullt på
det klara med att ett utestängande av kvinnor från domarbefattningarna
i själva verket betyder ett utestängande från möjligheten att skaffa sig
kompetens till administrativa befattningar, och därför ger han de kvinnliga
juristerna ett kryphål. Han motsätter sig nämligen inte domarbefattningar
utan vidare. Det säges i herr Ekmans reservation, att
undantagas skola vissa domarbefattningar, med vilka förenas skyldighet
att föra ordet i underrätt. Han lämnar således ett litet kryphål
öppet. Han lämnar en möjlighet för kvinnorna att bli litterata rådmän,
likaså möjlighet att uppehålla fiskalstjänster i hovrätt, om jag förstått
saken riktigt, och han ger dem också möjligheten att få tjänstgöra vid
häradsrätt, om det någonstans skulle finnas en så snäll och beskedlig
häradshövding, att han skulle vilja anta en kvinnlig notarie, även om
denna notarie sedermera icke skulle kunna vikariera för honom. Det
kan hända, att det finnes sådana häradshövdingar, men säkert är, att de
äro ganska fåtaliga, och faktum står i alla fall kvar, att herr Ekman
hyser samma fruktan som herrar högermän givit uttryck åt i sin reservation.
Att den är mycket stark det förstår jag, och jag tror inte heller,
att jag bryr mig om att försöka att övertyga honom, det är nog lönlöst.
Men jag vänder mig till kammarens övriga ledamöter. Jag vet,
att här sitta kanske de allra flesta, i synnerhet alla jurister och undra i
sitt hjärta: ”Hur, skola vi kunna våga oss på någonting så förfärligt
som att låta kvinnor bli domare?” Och när man gör det, målar man ut
för sig en skräckbild av en rosenkindad, ljushårig, låghalsad och högklackad
liten flicka, som till nämndemännens och publikens och naturligtvis
också bovarnas störa förskräckelse intager domarstolen. Ja, det
är så ni tänka, mina herrar, det är jag alldeles övertygad om, men om ni
söka i ert minne, om ni riktigt gå igenom er bekantskapskrets, undrar jag,
om ni inte också kunna få fram bilden av en kerubliknande ung man,
vars placering på samma stol inte heller skulle precis vara så utomor -

Ivördagen clan 20 maj f. m.

75 Nr 35.

dentligt lämplig. Det kan naturligtvis finnas för sådana befattningar Lagförslag .
olämpliga, förfärligt olämpliga kvinnor, liksom det finnes för sådana
befattningar förfärligt olämpliga unga män. Men även bär är ju saken s^ftjönst
den, att man kommer inte fram med ett enda slag till en sådan ställning. m.

Man går igenom en mycket allvarlig och mycket hälsobringande upp- (Forts.)
fostran, innan man är framme där. Man går igenom en kritikens skärseld,
som jag är övertygad om -blir icke mindre skoningslös, när det
gäller den unga damen, än när det gäller den unge herrn. Dessa unga
kvinnor komma ej fram till domarkallet med detsamma — de skola ju
vara notarier i nära på två år, innan det -kan komma i fråga, att de skola
få sitta ting — och under den tiden böra de fått någon uppfostran
för saken.

När man talar om detta och framhåller, att det inte är orimligare
att tänka sig kvinnor i dessa än i andra tjänster, reser man alltid upp som
sista argument: ”Ja, men lantbefolkningen, lantbefolkningen kommer
att bli så förfärad över detta, att det våga vi inte.”

Jag är själv uppvuxen på landet och jag har en bestämd känsla av
att lantbefolkningen i allmänhet ser mycket enklare på dessa saker. Jag
tror inte den kommer att tycka, att det är någonting så oerhört förfärligt
och förskräckligt. Det har verkligen hänt, att det funnits en
sådan där snäll häradshövding, som herr Ekman förutsätter i sin reservation
och som anställt en kvinnlig advokat såsom notarie under ett par
år, titan utsikt att kunna använda henne som sin vikarie. Hon har berättat
för mig, att när hon varit där ett par år eller så och haft mycket
att göra med nämndemännen, skulle häradshövdingen en dag resa bort,
och då sade en nämndeman, en bonde, till henne: ”När nu häradshövdingen
skall resa, skall väl fröken sitta ting!” ”Nej, det får jag inte.”

”Får fröken inte”, sade nämndemannen, ”och häradshövdingen, som
annars är så snäll.” Det föll honom inte in, att det skulle vara någonting
så där onaturligt, omöjligt för en kvinna att sitta ting. Han tog det
som en enkel och självfallen sak. Jag undrar, om man inte får tänka
sig, att den utveckling den unga kvinnan går igenom under den tid hon
sitter som notarie, och den vana, som dessa människor få att se henne
sitta vid domarens sida vid bordet, skall hjälpa henne så pass, att hon,
när den dagen kommer, att hon själv skall sitta ting, skall ha en viss
egen auktoritet att bygga på. Men hon har naturligtvis också domstolens
egen auktoritet. Det är ju klart, att det ligger någonting i själva
vördnaden för domstolen, som hjälper den, som sitter på domarsätet.

Annars är jag rädd för att många unga domare skulle ha haft det ganska
svårt. Och jag tror, att vi kunna räkna med att också de unga kvinnorna,
när deras stund kommer att sitta på domarstolen, skola få gott
av den gamla vördnaden för lagen och domstolen, som det svenska
folket har.

Nu säga reservanterna, att det är inte bara den där lantbefolkningen,
som skulle reagera utan det gäller också ”vissa andra befolkningslager
i städerna”. Men det är inte klargjort vilka befolkningslager.
Jag har undrat, om det möjligen kunde vara herrar högermän

Sr 35. 76

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag själva, mai jag är alldeles övertygad om att även den mest konservaang.
kvinnas tjva högerman icke .skulle ge sig till att trakassera en kvinnlig domare.
Solistjänst Nej, jag kan inte hjälpa, att jag tror, att vi här ha att gorå med

detsamma, som vi så ofantligt många gånger förut haft att göra med,
(Forts.) nämligen en fördom. Fråga en präst, om han -tycker, att en kvinna
skall stå på predikstolen. ”Nej, visst inte, men domare kan hon bli.”
Fråga en jurist, så få ni det svaret, att hon gärna kan stå på predikstolen,
men domare får hon inte vara. Jag menar, att detta är en alldeles
instinktiv känsla, en sorts begär att värja sitt eget yrke för den
invasion, som man fruktar från främmande håll, men jag tror också,
att denna fördom inför verkligheten kommer att gå bort som dimmor,
såsom andra fördomar ha gjort förut, när de ställts inför fakta. Och
därför hoppas jag, att det inte skall dröja för länge, innan vi ställas
inför sådana fakta, och verkligen få se, att det man fruktat varit spökbilder
och ingenting, som har sin motsvarighet i själva verkligheten.

Ja, herr talman, hur än utgången blir i dag, så är jag nog alldeles
säker på, att det finnes många här i kammaren, som med mig känna, att
den idé, som denna proposition företräder, är en rättvis och riktig idé,
som har framtiden på sin sida, och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den första punkten i propositionen för att sedan, när de
andra punkterna komma upp, få göra de yrkanden, som där kunna vara
av behovet påkallade.

Herr Larsson, Jacob: Jag har låtit anteckna en reservation

mot vissa delar av utskottets motivering och anser mig vara förbunden
att tillkännagiva, i vilka avseenden jag skiljer mig från utskottets majoritet.
Jag kan nämligen inte göra mig medansvarig för det resonemang,
på vilket utskottet har fotat sitt avböjande av Kungl. Maj: ts
proposition med avseende å tiden för lagens ikraftträdande. Jag har
naturligtvis ingen anledning att nu inlåta mig i någon slags polemik
med vare sig utskottets ordförande eller dess vice ordförande, då den
frågan nu icke är aktuell.

Men jag har också begärt ordet, därför att jag skulle vilja tilllägga
ett par ord till vad utskottets vice ordförande yttrade gentemot
herr Hederstierna med avseende å antagandet av lagen nu eller dess
ställande på framtiden. Jag kan i det stycket i huvudsak instämma i
vad utskottets vice ordförande anfört. Men jag skall be att få fästa
uppmärksamheten på att det är av ganska stor vikt, att lagen nu antages,
därför att vi därigenom förebygga vad som eljest skulle bliva
fallet, nämligen att när spörsmålet kommer upp i samband med frågan
om regleringen av de kvinnliga statstjänarnas löner och pensioner, samma
dispyt skulle komma att upptagas på nästan varenda punkt om, huruvida
kvinna skall vara behörig eller icke behörig att få den befattning, som
det då gäller. Detta bör efter min mening avklippas.

Vidare är det av den allra största betydelse, att riksdagen nu genom
lagen fastslår kvinnas principiella likställighet med mannen i fråga om
innehavandet av statstjänster. Jag delar fullkomligt den uppfattning,

Lördagen den 20 maj f. m.

77 Nr 3.'',.

som departementschefen givit uttryck åt, att redan den grundlagsändring,
som är genomförd, får anses innebära ett godkännande av denna
principiella likställighet. Men det utesluter inte nödvändigheten, att
denna principiella likställighet nu också fastslås i lagen.

Jag hade tänkt, då jag antecknade mig för ordet, att närmare
ingå även på de frågor, som beröras i lagens andra paragraf, men då
reservanterna på den punkten ännu icke ha framfört sina meningar,
är det lämpligast att låta bemötandet av dem anstå. Därmed vinner
man ju också den fördelen, att om, emot vad jag hoppas och förmodar,
första paragrafen skulle avslås, all vidare diskussion blir obehövlig.

Beträffande 1 § har jag intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindhagen: Jag bär i allt väsentligt blivit förekommen
av fröken Hesselgren så till vida, att hon på ett mycket utmärktare
sätt, än jag själv kunnat, framfört de skäl, som jag tänkt göra gällande
i denna debatt. Därför kan jag fatta mig jämförelsevis kort.

Jag vill blott genast erinra om två misstag, som begåtts, det ena
av justitieministern och det andra av fröken Hesselgren. Justitieministern
framhöll, att han trodde, att enligt min motion skulle jag förorda,
att kvinnorna skulle i lagen få en mera gynnad ställning än männen.
Men så är icke alls förhållandet, utan vad jag syftade på och
han vände sig emot avser ett förslag i min motion från i fjol, som
gick ut på att det i grundlagen skulle införas en bestämmelse därom,
att ”Ej må någon tilläggas ringare tjänsteförmåner för lika arbete
allenast på grund av olikhet i kön”. Detta var det ena. Och när fröken
Hesselgren sade, att hon icke kunde gå med på herr Lindhagens förslag''
om att det i lagen skulle uppräknas, vilka platser som skulle förbehållas
kvinnor, ty då finge man en ny regel, så beror detta bara
därpå, att när lagen upptager, vilka befattningar som skola vara förbehållna
männen, och det i motiven säges, att man i kommande statsregleringar
kommer att bestämma, vilka tjänster som skola vara förbehållna
kvinnor, då säger jag, att skall det stå i lagen, vilka befattningar
som skola vara förbehållna män, då skall det också stå i lagen, vilka
befattningar som man ämnar förbehålla kvinnor. Men i motiveringen
i motionen står, att det helst icke bör vara några föreskrifter alls i
detta avseende, vare sig för män eller för kvinnor. Ty, såsom fröken
Hesselgren sade och som jag också själv utvecklat i förra årets motion,
det är livet självt, som kommer att reglera dessa förhållanden på ett
ofantligt mycket förträffligare sätt, än några lagparagrafer kunna
göra det.

Nu se vi emellertid här en av de första följderna av att icke grundlagen
byggt på ett likaberättigande för man och kvinna och att icke i
grundlagen kvinnans konstitutionella rättigheter inskrivits likvärdiga
med mannens, utan där står fortfarande kvar, att mannen har rätt till
befordran till alla tjänster, men om kvinnan säger man, att det skall
bestämmas i särskild lag. Och i denna särskilda lag säges, att det skall

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Kr 35. 78

Lördagen den 20 maj f. in.

Lagförslag bestämmas vid'' statsregleringar. På det sättet har grundlagen i denna
(TT" v''ktiga P111^ icke blivit något annat än en avstjälpningsplats för

"statstjänst negationer, vilket icke överensstämmer med grundlagens uppgift i samm.
m. hällslivet.

(Forts.) Den mest stridiga punkten här är ju, huruvida man skall kunna

antaga denna lag, fastän dessa löneregleringar icke äro uppgjorda. Då
vill jag säga, att det första skälet för lagens antagande är det, att för
varje gång som man skjuter upp denna sak, desto mera riskera kvinnorna.
Det har visat sig, att i denna kammare allt mer och mer utvecklat sig
och framvuxit en majoritet, som i fråga om sina betänkligheter mot nya
saker, vilka dock måste en gång gå igenom, utvecklar samma motstånd
som den gamla första kammaren gjorde. I år har man kommit ganska
långt i detta avseende. Nästa år kommer denna majoritet att bli ännu
mer deciderad. Jag har märkt, att detta är utvecklingen för närvarande,
och att kvinnorna kunna befara ännu mera förhinder, ännu mera uppskov,
ännu flera undantag, ännu mera orättvisa än om lagen toges redan
i år.

Därtill kommer nu också detta; vad skulle det inträffa för en
olycka, om lagen nu antoges i år och även trädde i kraft i år? Ja, det
skulle verkligen inträffa, att en och annan kvinna, i den tur, som hon
nu har, blir behörigen befordrad och icke obehörigen förbigången av
män. Ett fåtal fall. Ja, men, sade herr Hederstierna, tänk så oerhört!
En kvinna skulle då kunna få en manlig lön och äventyra att få en
mindre lön sedan, därför att man naturligtvis i dessa konstitutorial liksom
i andra föreskreve, att de äro skyldiga att rätta sig efter kommande
löneregleringar. Aldrig, sade herr Hederstierna, tillsätter man väl en
ordinarie befattningshavare, som sedan får mindre lön! Man skall aldrig
säga aldrig, herr Hederstierna, utan det är förhållandena, som få
reglera detta. Tänk så förfärligt, att en kvinna ett par kommande år
får högre lön än hon får sedan. Detta måste framför allt förekommas,
hellre må hon ha ingen lön alls under de berörda åren. Således,
det är även för att tillgodose de kvinnors rätt, vilka stå i turordning,
som lagen bör antagas och även bör träda i kraft från det att den nu
blir antagen. Det är min uppfattning.

Vad nu angår dessa undantag, som äro gjorda, så har fröken Hesselgren
på ett lekande sätt — och på något annat sätt kan man icke
bemöta en sådan gammal fördom, som detta i själva verket är, om
man skall använda ett mycket snällt uttryck — hon har bemött dem
på sådant sätt, att vi herrar, sådana stofiler som vi äro i dessa punkter,
nu böra känna oss rätt tillplattade. Men det är icke sagt, mina herrar,
att detta bara är en gammal fördom, utan just detta att uppsöka domarämbetena
som dem, som kvinnor icke skola få bekläda, kan vara eu
infernalisk list i själva verket. Ty i och med detsamma berövar man
dem en massa befordringar mångenstädes och särskilt i administrationen,
där just kvalifikationerna att ha beklätt domarämbete utgör en av de
förnämsta meriterna. Man har avfört kvinnan från den högre dagordningen,
icke blott från chefsposterna utan även från flertalet betydande

Liörd&gen dem 20 maj f. in.

79 Nr .15.

poster inom hela administrationen. Och detta är naturligtvis icke så Lagförslag
illa tänkt av dem, som reserverat sig, om de verkligen låtit en så väldig k,!in.n!*?l
hund vara begraven under deras förslag. *tåtstjänst

Vad slutligen angår det där undantaget för de diplomatiska tjäns- m. m.

terna, så har icke anförts något annat motiv, än att man måste taga (Forts.)

hänsyn till, som det heter ”internationella sedvänjor och uppfattningar
i vederbörande främmande länder”. Jag undrar om kommittén och utskottet
ha den ringaste aning om, vilka internationella sedvänjor de
hår åberopa. Det känna de naturligtvis inte alls, utan det är en förevändning,
som är gripen ur luften och som man funnit vara förträfflig,
därför att den ger ett nytt lystmäte åt den där inneboende gamla
fördomen o. s. v. Nu påvisade ju fröken Hesselgren på ett så slående
sätt, att i detta avseende låg åtminstone icke naturen emot kvinnorna.

Men om vi läsa i kommittébetänkandet, så finna vi, att det är särskilt
förhållandena i utomeuropeiska länder, som skulle göra, att kvinnan
icke kunde få en diplomatisk tjänst. Man medger således, att de kunna
få en sådan tjänst i Europa, men då man skall transportera diplomaterna
mellan olika länder, så måste man bygga på, att kvinnorna kunna
bli transporterade från Europa till Asien eller andra utomeuropeiska
länder, och därför passa de icke. Mot detta har jag tillåtit mig invända
följande:

”Europa brukar annars icke vara särdeles hänsynsfullt emot dem.

Vår kära världsdel har påtvungit de utomeuropeiska folken militarism,
industrialism, slaveri, opium och alla möjliga intrång, röveri och förödmjukelser,
vilka Asiens folk sammanfatta under benämning ’den vita
olyckan’. Men, bevars, gäller det att tillsätta en diplomatisk eller konsulär
befattning, då skall man för billigt pris krusa för en fördom,
som kanske är inbillad och akta sig för att för en gångs skull visa
Asien ett föredöme, som verkligen även kan vara ef ter föl jans värt.”

För övrigt vill jag bringa herrar européer här i kammaren en erinran
om, att kejsarinnan av Kina var en av de mest aktade eller fruktade
auktoriteterna i österlandet, som någonsin funnits, och hon var ju
i alla fall även hon en kvinna och således också ett exempel på duglighet
och möjlighet för kvinnor att inneha chefsbefattningar, ja den
högsta chefsbefattningen till och med varpå även den europeiska historien
lämnar många och lysande exempel.

På grund av vad sålunda av mig anförts, herr talman, yrkar jag
bifall till den kungl. propositionen.

Herr C 1 a s o n: Det är, herr vice talman, ett par principuttalanden
i den kungl. propositionen, som väckt min uppmärksamhet och beträffande
vilka jag måste ställa mig mycket reserverad, innan jag skulle
kunna godtaga det förslag, som här föreligger. Det är icke bara de uttalanden,
som röra avlönings- och pensionsförhållandena, vilkas sammanhang
med frågan i övrigt här redan förut har understrukits, utan jag
avser ock ett par andra frågor.

Det ena rör frågan om den gifta kvinnans ställning i statstjänst.

Nr £>. SO

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Deri kungl. propositionen går ut på, att gift kvinnas ställning i statstjänst,
vare sig hon är gift, innan hon inträder i statstjänsten, eller hon
gifter sig efter inträdet, skall vara alldeles densamma som den ogifta
kvinnans. Bifaller kammaren detta förslag, innebär detta, så vitt jag
förstår, att kammaren har godtagit denna ståndpunkt. Jag vill då påpeka,
att i de utlåtanden, som från olika håll ha avgivits rörande det av
de sakkunniga ursprungligen uppgjorda förslaget, ha på en hel del håll,
där man för övrigt sympatiskt omfattat förslaget om kvinnas behörighet
till statstjänst, uttalats mycket starka betänkligheter mot genomförandet
av en sådan princip och med mycken styrka påyrkats, att om principen
om kvinnas behörighet till statsämbeten i allmänhet godtagas, så borde
dock på denna punkt göras bestämda begränsningar och undantag. Jag
vill i förbigående beklaga, att dessa utlåtanden, som äro tryckta, icke
så vitt jag vet ha utdelats till kammarens ledamöter. Principbetänkandet
från i fjol fingo vi, men dessa utlåtanden, som innehålla kritik av en
hel del detaljbestämmelser, ha, åtminstone mig veterligt, icke blivit utdelade.
Jag tror ej, att jag misstagit mig däruti. Jag tror det kunde varit
ganska nyttigt, om man också fått dessa kritiska uttalanden utdelade.

Nu beröres denna fråga om den gifta kvinnans ställning i statstjänst,
på ett par ställen i Kungl. Maj: ts proposition, och jag skall be
att särskilt få fästa mig därvid. Den beröres nämligen på derå ställen
på ett sätt, som enligt min tanke icke är tillfredsställande. På sid. 61
i den kungl. propositionen yttrar departementschefen: ”För egen del
anser jag det böra bestämt uttalas, att anställning av gift kvinna icke
får till förmån för en sådan befattningshavare medföra någon eftergift
av tjänstens vanliga krav.” Och så säger han: ”Till undvikande av
missförstånd vill jag, med anledning av vad i vissa av de över förslaget
avgivna yttrandena anmärkts, framhålla, att det korrektiv mot åsidosättande
av nämnda krav, vilket de sakkunniga velat finna i bestraffningsrätten,
uppenbarligen icke bör komma till användning i sådana fall, där
detta skulle strida mot billigheten.” Och det är ju alldeles riktigt. Så
fortsätter han: ”Men fullt befogad synes mig en erinran, att en gift
kvinna, som tillhör statstjänsten, är skyldig fullgöra sina tjänsteplikter
under samma villkor som övriga befattningshavare.”

Jag kan naturligtvis fullständigt ansluta mig till detta principuttalande,
men jag skulle vilja påstå, att var och en, som närmare tänker sig
in i saken, skall förstå, att i verkligheten kommer det icke att gestalta
sig på detta sätt. I verkligheten måste det komma att inträffa, att en
gift kvinnlig befattningshavare icke, såsom principen skulle vara, kommer
att under samma villkor som övriga tjänstemän utföra sina tjänsteplikter.
Det är icke bara havandeskapet och barnsbörden, vilka något
beröras i den kungl. propositionen, som i detta fall komma att inverka.
Det är också alla de moderliga plikter, som efter själva barnsbörden
komma att uppstå, och som var och en vet ofta för en kvinna kan medföra,
att hon blir ytterst strängt upptagen både natt och dag. Om nu
kammaren därtill erinrar sig de skärpta bestämmelser rörande statstjänst,
som numera ha antagits, dessa bestämmelser om sju timmars

Lördagen den 20 maj f. m.

81 Nr 35.

arbetsdag med möjlighet endast till någon kortare lunchrast, så påstår
jag, att en gift kvinna under en hel del av de omständigheter, som bl. a.
moderskapet medför, icke kan komma att fylla sina tjänsteåligganden
på samma villkor som övriga befattningshavare. Därför ha ock, som
sagt, en hel rad av ämbetsverk krävt särskilda bestämmelser på denna
punkt, men Kungl. Maj: t har motsatt sig alla dylika bestämmelser.

Jag är övertygad om, att det hade varit mycket klokare att noggrannare
tänka igenom detta problem, innan man slår fast principen.
Ty möjliggör man inga undantagsbestämmelser, möjliggör man ingen
prövningsrätt för något som helst ämbetsverk att i de av mig antydda
fallen undersöka, huruvida äktenskapet och de därmed följande förpliktelserna
medföra hinder för kvinnan att fullt ut fullgöra sin tjänstgöring,
ja, då är den saken en gång för alla fastlåst. Man kan icke
med några följande bestämmelser reglera detta, om man tar lagen sådan
den är; och därför skall jag tillåta mig hemställa, att var och en, som
hyser tvekan, om det ur den ena eller andra synpunkten, både statstjänstens
synpunkt och de sociala synpunkterna, är riktigt och lämpligt
att gå fram på detta sätt, ville bidraga till att hela frågan uppskjutes,
till dess att denna sak är fullständigt klarerad.

Det är ju förresten icke bara modersplikterna, som här kunna inverka.
Kungl. Maj: ts proposition berör även ett annat förhållande,
nämligen äktenskap mellan två olika befattningshavare inom samma verk,
och medger, att det kan finnas en del betänkligheter förknippade med ett
sådant förhållande med hänsyn till deras olika tjänsteställning o. s. v.
Men också denna sak vill Kungl. Maj: t nu utan vidare bortse ifrån.

Jag förstår mycket väl, att man ur den enskilda individens, den
enskilda befattningshavarens synpunkt kan göra gällande, att man här
icke skall göra något undantag, men, som jag vid ett annat tillfälle betonat,
är det icke den synpunkten, som vid tillsättandet av statstjänster
bör vara den bestämmande, utan det är statens intressen.

Eftersom den föregående ärade talarinnan, min efterträdare på göteborgsbänken,
särskilt ville citera medicinalstyrelsen för den ståndpunkt
hon nyss hävdade, skall jag tillåta mig följa henne och också citera medicinalstyrelsen.
Jag skall citera medicinalstyrelsen angående den gifta
kvinnan:

”Mot kommitterades förslag beträffande gift kvinnas reservationslösa
anställande i eller bibehållande vid statstjänst hyser styrelsen däremot
de största betänkligheter, betänkligheter, som hänföra sig dels till
de administrativa olägenheter, som härigenom kunna uppstå för staten,
dels, och i än högre grad, till de medicinska, hygieniska och sociala vådor,
som ett mera allmänt utnyttjande av gift kvinnas arbetskraft i
statstjänst otvivelaktigt måste medföra.” Och sedan utvecklas dessa
olika synpunkter på, jag tror fem, sex sidor i dessa utlåtanden, som
icke till oss ha blivit utdelade, och så slutar det med att medicinalstyrelsen
bestämt i dessa stycken avstyrker detta förslag, som Kungl. Maj: t
nu föreslår att vi skola antaga utan någon begränsning på denna punkt.

Första kammarens protokoll 1022. Nr 35.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

0

Jfr 35. 82

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag Detta var den ena saken, som jag ville beröra. En annan sak, som
ang kvmngs^ jag också vill peka på, är frågan, huruvida vissa befattningar skola rejtatstjänst
serveras för kvinnor eller icke. Också den saken hänskjuter Kungl.
m. m. Maj: t i propositionen till en framtida prövning, som skall ske i stats(Forts.
) regleringsväg. Jag måste emellertid betona, att denna fråga enligt min
uppfattning är av mycket väsentlig betydelse för hela den föreliggande
principen, och det är av stor vikt, att det, innan man antager denna lag,
blir fullt klarlagt, huru det framdeles skall ställas i avseende på denna
punkt. I de utlåtanden, som jag nyss berört, framhålles också på flera
ställen den avgörande betydelse detta spörsmål kan ha för hela rekryteringen
inom förvaltningen. Om man i framtiden såsom hittills låter
vissa biträdesbefattningar fortfarande vara reserverade för kvinnor, vad
kommer då att inträffa? Jo, då inträffar det, att i varje ämbetsverk
kommer det att på de första trappstegen uteslutande finnas kvinnor
med en i förhållande till deras dåvarande utbildning ganska avsevärd
avlöning, en avlöning, som då utgör ett stöd för dem under deras följande
utbildning, som de naturligtvis få en viss tid att ägna sig åt, kvinnor,
som därigenom efter hand i dessa befattningar komma att förvärva
sig en icke obetydlig erfarenhet om tjänstgöringen i just det eller det
verkets åligganden. Icke annat jag kan se, kommer det att medföra —
det är åtminstone att befara — att vid antagandet av befattningshavare
i de närmast följande tjänstegraderna, graderna som amanuenser eller
aspiranter, extra befattningshavare eller över huvud de förutvarande
första graderna, männen utan tvivel komma att vara handicapade. De
äro handicapade även ur en annan synpunkt. De äro det genom sin militärtjänstgöring,
som tar en ganska avsevärd tid av den unge mannens
första arbetsår i anspråk. Det är ingen fri tävlan, det är ingen full
likställighet, om staten på detta sätt säger till männen: Först taga vi
ifrån er de första befattningarna inom ämbetsverken, de första befattningarna
få ni icke komma med på; de skola reserveras för kvinnorna.
Och sedan taga vi ifrån er en avsevärd del av er utbildningstid för militärtjänsten.
Men kvinnorna däremot, endast de få börja sin utbildning
på dessa befattningar, och de slippa denna militärtjänst. Det går så, att
männen bli handicapade på de första stegen av karriären, och jag tror,
att detta också för staten kommer att medföra vissa bestämda olägenheter.

Jag har sagt, att denna sak ganska vidlyftigt beröres i åtskilliga
av dessa utlåtanden, och jag skall tillåta mig att även på denna punkt
citera ett utlåtande. Jag skall taga också detta från en styrelse, som
icke kan misstänkas för några särskilt konservativa eller reaktionära
tänkesätt. Jag skall taga det från socialstyrelsen, som i denna sak säger
följande, sedan den redogjort för den ställning, som kommer att inträda:
”Därav torde bliva följden, att inom styrelsen, liksom inom andra ämbetsverk
med större antal biträden, alltid skulle förefinnas ett antal sådana
befattningshavare med formell kompetens för anställning såsom
tjänstemän av högre grad. Vid uppkommande ledigheter inom dessa
grader skulle förstnämnda befattningshavare säkerligen göra anspråk

Lördagen den 20 maj f. in.

83 Nr 35.

på befordran och såsom skäl därför jämväl åberopa föregående tjänst- Lqgförslag
göring under ett antal år inom eller utom verket. Med strängt formell ang\. kvinnas
tillämpning av nuvarande befordringsprinciper” — och jag förmodar att
meningen är att dessa befordringsprinciper fortfarande skola följas — m. m.
”synes det sannolikt, att härigenom skulle kunna efter hand framväxa (Forts.)
ett visst monopol för kvinnor beträffande rekryteringen till amanuensoch
första gradsbefattningar. Och då från dessa de högre tjänsterna i
regel besättas, skulle utsikterna för manliga tjänstemän kunna komma
att ställa sig synnerligen litet lockande.

En sådan utveckling, som uppenbarligen icke kan betecknas såsom
uppkonstruerad utan måste anses som en konsekvens av de sakkunnigas
förslag, är ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.” Och så fortsätter
socialstyrelsen sedan med att närmare utveckla detta, och samma ståndpunkt
intages också av en hel del andra ämbetsverk.

Nu säger, som jag omnämnde, Kungl. Maj:t någonstädes: Ja,
den där saken, om platser för framtiden skola reserveras för kvinnor,
skall icke avgöras nu utan genom beslut i statsregleringsväg. Detta
är enligt min mening icke någon tillfredsställande lösning, och det är
framför allt ingen likställighet. Genom lagen skall fastslås, att kvinnor
skola ha tillträde till samma befattningar som män, med vissa undantag,
då i stort sett rent fysiska skäl lägga hinder i vägen för kvinnorna
att konkurrera. Någon lag eller något principuttalande, som säger, att
männen skola äga tillträde till samma befattningar som kvinnorna, där
icke fysiska eller andra skäl hindra, vill man däremot icke vara med
om, utan hela denna fråga skall hänvisas till statsregleringsbeslut, som
kunna bero på växlande majoriteter men som aldrig efter dlenna lags
tillkomst kunna innebära, att vissa tjänster skola förbehållas männen,
utan som endast kunna innebära, att en grupp av tjänster, flera eller
färre, skola förbehållas kvinnorna. Det är ingen likställighet detta,
det är alldeles raka motsatsen. Det är ingen fri tävlan heller, och jag
tillåter mig därför även på denna grund hemställa, att de, som anse,
att det ligger något i dessa betänkligheter, måtte biträda ett beslut, som
innebär ett uppskjutande av hela frågan, tills även dessa med densamma,
enligt min tanke, bestämt sammanhörande frågor blivit på tillfredsställande
sätt lösta. Jag kan icke inse, att någonting skulle riskeras därigenom,
ty lagen kan ju i alla fall icke träda i kraft förrän avlönings- och pensionsbestämmelserna
blivit klara, och då kan man mycket väl taga även
dessa av mig nu berörda båda grupper av bestämmelser med och sedan
träffa ett avgörande.

Jag ansluter mig på dessa grunder till reservationen.

Herr Pers: Herr talman! Tillträdet till statens ämbeten och
tjänster har på sin tid varit förbehållet ett visst stånd, ridderskapet och
adeln, och de viktigaste tjänsterna ha varit förbehållna högadeln. Så
småningom gick det därhän, att även lågadeln fick tillträde till de bättre
tjänsterna, och jag torde icke vara den ende här i kammaren, som

Nr 35. 84

Lördagen den 20 maj f. m.

Lagförslag erinrar sig, att det väckte något uppseende, när herr *Fhyselius blev
ang. kvinnas statsminister här i landet och var av ofrälse börd. Det är dock så nybehtT^::;n
ngen som i mans minne.

m rn. Nu ha dessa skrankor fallit bort, så att den som ar svensk med (Forts.

) borgare och oförvitlig har tillträde till statens tjänster, för sa vitt han
kan förete de pappersmeriter, som därför äro nödvändiga. Blott ännu
är det en skillnad på kön. Det är könsskillnaden, som gör, att kvinnorna
icke ha tillträde till tjänsterna i likhet med männen. Under denna strid
om tillträdet till tjänsterna har det alltid hetat, att skillnaden har gjorts
i tjänstens intresse. När högadeln förbehöll sig de bästa ämbetena,
skedde detta icke för att hävda ett privilegium till förmån för en viss
klass, utan det var även för att hålla ämbetet på en hög standard, och
så har det varit undan för undan. Det är fråga om, huruvida man inte
också nu hör samma ljud, d. v. s. att när kvinnorna få tillträde till
ämbeten och tjänster, så skola ämbetenas och tjänsternas vederbörliga
hävd och pondus icke kunna upprätthållas. Men det är sannolikt, att
likaväl som de höga ämbetena kunna klaras av ofrälse män nu lika
väl som av frälsemännen förut, så kunna kvinnorna upprätthålla åtminstone
en hel del av dessa tjänster pa ett lika bra sätt som männen.
Vi äro icke heller utan erfarenhet därom, ty vi ha ju dagligen och
stundligen tillfälle att iakttaga, att kvinnor på viktiga poster i det allmännas
tjänst sköta sig på sådant sätt, att de äro värda allt erkännande
och kunna jämföras med männen. Ständigt hör man uttalas en fruktan
för en invasion av kvinnorna på även sådana platser, där mannen till
följd av sina särskilda egenskaper är mera lämplig. Denna fruktan
är, som jag tror, alldeles obefogad, ty likställigheten är ju ej obetingad,
utan likställigheten betingas eller inskränkes av vissa särskilda egenskaper.
Kvinnans böjelse för familjelivet och för de husliga bestyren
kommer naturligtvis alltid att verka hindrande för henne att fullfölja
även sådana avsikter, som hon kanske i ungdomen bär omfattat med
starkt intresse, men hindrats från att fullfölja längre fram i. livet, och
detta gör, att denna invasion är endast en farhåga, som man ej bör fästa
något särskilt avseende vid. Nu skjuter man fram det, att lönefrågan
bör vara klarerad innan denna lag antages. För min del vill jag saga,
att jag anser, att kvinnorna ha rätt uti kravet att få ett principiellt
beslut. Denna rätt är grundad i deras strävan på detta område, och den
är grundad på den erfarenhet, som samhället har om de tjänster, som
de på tjänstemannaområdet redan ha presterat. Jag tror därför, att
man ej bör fästa alltför stort avseende vid de betänkligheter, som här
äro framställda.

Jag skall be att få gentemot en talare här säga ett par saker. Man
har talat om, att domareämbetet inte skulle kunna upplåtas åt kvinnor.
Min erfarenhet är den, att lantdomstolarnas organisation är sådan, att
man har riklig erfarenhet av, att ynglingar sättas till dessa viktiga ämbeten
och få gorå en mängd delikata utredningar inför domstolen. En
del av dessa ynglingar sköta sig väl, men det är ej fallet med alla. Jag
skulle tro, att om kvinnorna finge tillträde till dessa ämbeten så skulle

Lördagen den 20 maj f. in.

85 Nr 35.

de ej sköta sig sämre än en del av ynglingarne göra. Min önskan och
min livliga önskan är, att domstolarna komma att organiseras så, att det
blir endast personer med verklig både personlig och saklig pondus, som
sitta i häradsrätterna; men så länge som vi ej ha det organiserat så,
förstår jag ej, varför man skall neka kvinnorna att vid unga år sitta
på en sådan plats, så länge som man ej gör det i fråga om ynglingarne.

Herr Clason har starkt betonat, att förutsättningarna för att den
gifta kvinnan skall kunna sköta sin tjänst kunna vara sådana, att tjänsten
eftersättes. Jag vill betona, att i den sakkunnigutredning, som jag
varit med om och som herr Clason citerat, liksom han även citerat den
kungl. propositionen, det ansågs vara en grundsats, som man icke bör
avvika ifrån genom att giva någon hemul åt herr Olasons funderingar
på att göra några slags eftergifter eller några slags justeringar därvidlag,
att det förhållandet, att gift kvinna på grund av sin ställning som moder
och maka icke kan fullgöra sina ämbetsförpliktelser, icke bör leda till
något undantag för kvinnans vidkommande utan att hon under sådana
förhållanden bör lämna sin tjänst. Man bör icke ett ögonblick slå in
i någon annan riktning, och, om man fasthåller vid detta, kan det hända,
att man får justera även de förmåner, som männen ha på sina platser.
Ty det är icke utan exempel, att det finnes män, som äro sjuka år från år
men som ändå tillgodogöra sig förmåner från det allmänna utan att
kunna klara sin tjänst. Jag menar, att vi, när kvinnan kommer in i
statens tjänst, av henne framför allt måste fordra, att hon sköter sin
tjänst, och detta får kanske sedan också den följden, att männen kanske
icke heller få sitta på sina tjänster, ifall de äro sjukliga eller ägna sig
åt andra sysselsättningar än sina tjänster. Men jag tror icke, att samhället
kommer att må illa av detta, utan att det är något, varav samhället
kommer att må väl. Jag vill icke upprepa vad här förut sagts,
och jag skall därför, herr talman, endast be att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och utskottets förslag i vad det skiljer sig från Kungl.
Maj:ts förslag.

Då tiden nu var tämligen långt framskriden, beslöts på hemställan
av herr förste vice talmannen, att den fortsatta överläggningen angående
förevarande paragraf skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923
av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet; och

nr 3 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1922 tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. fn.
(Forts.)

Nr 35. 86

Lördagen den 20 maj f. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 22, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj: ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till allmän
hälso- och sjukvård;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
för avskaffande av röstsedlar och kuvert m. m. att användas vid folkomröstning
angående rusdrycksförbud;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dels
vissa ändringar i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den
civila statsförvaltningen, dels ock ändrade bestämmelser angående ålderstillägg
för civila befattningshavare i statens tjänst jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden
;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader; nr

95, i anledning av Kungl. Maj: ts framställning angående avsättande
för år 1922 till statsverkets fond av rusdrycksmedel ävensom
Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 (nr 199) angående samma
fond; samt

nr 96 i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt
45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker, ävensom i anledning av propositionen väckta motioner, dels
ock två likalydande motioner med förslag till lagstiftning i fråga om
kommunal omröstning angående medgivande av rätt till detaljhandel
med rusdrycker m. m.; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tullfri
införsel av två telefonkablar; ävensom

Lördagen den 20 maj e. m.

87 Nr 85.

jordbruksutskottets utlåtande nr 50, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj: t angående inrättande av kvarnverk vid
statens spannmålslagerhus.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,12 e. m.

In fidem

A. v. Krus enst] erna.

Lördagen den 20 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående i § i det av sammansatta statsoch
första lagutskottet i utlåtande nr 2 (7) under punkten A 1 tillstyrkta
lagförslaget.

Herr Rogberg: Herr talman! Efter ett anförande från stats rådsbänken

på förmiddagen har jag ju rättighet att säga, att Kungl.
Maj:ts förslag, som innebar, att den kungl. propositionen på en gång
skulle antagas och omedelbart träda i kraft, kommit ur räkningen. Det
återstår därför nu för kammaren att fatta ståndpunkt till, huruvida kammaren
vill, att förslaget nu skall antagas, men frågan om dess ikraftträdande
vila till en kommande tidpunkt, eller om kammaren skall, såsom
reservanterna föreslagit, låta bli att antaga ett förslag, vilket i alla fall
icke skall träda i kraft, förrän vid en kommande tidpunkt.

Nu vågar jag påstå, att utskottets förslag från allmän lagstiftningssynpunkt
i det stora hela innebär en nyhet och en nyhet av tvivelaktigt
värde. När utskottet kommer med en sådan nyhet, så borde skälen för
densamma vara mycket starka. Men jag vill påstå, att skälen äro svaga,
och jag påstår vidare, att varken herr vice ordföranden i utskottet eller
herr Jacob Larsson med sina anföranden i någon mån förstärkt skälen.
Båda herrarna hava sagt, liksom utskottet, att det är lämpligt att antaga

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 3:

Lördagen den 20 maj e. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

lagen såsom utskottet föreslagit den, men varför det är lämpligt, det
har man, såvitt jag kunnat finna, icke fått veta. Kungl. Maj:t har i propositionen
från sin synpunkt uppvisat, varför det skulle vara lämpligt, men
det skäl, som Kungl. Maj:t åberopar, det gäller i förhållande till en lag,
som omedelbart blir gällande, men icke till utskottets förslag, då utskottet
har den uppfattningen, att lagens ikraftträdande skall uppskjutas.
Den förste talaren frågade här i dag, hur det skulle förfaras med lagen,
om vid en blivande utredning angående lösningen av frågan rörande
de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pensionsförhållanden
Kungl. Maj:t och riksdagen i en viss fråga skulle komma till olika uppfattning.
På den frågan svarade herr Ekman, att då kan man för somliga
befattningshavaregruppers vidkommande bestämma, att lagen kan få
träda i kraft en viss dag, och för andra befattningshavares vidkommande
en annan dag. Under den tid, som gått från det debatten avbröts intill
nu, har jag tänkt på den saken, och jag vill säga herr Ekman, att jag tror,
att man kan handla i överensstämmelse med vad han föreslog, men jag
påstår, att det icke är praktiskt och att, om man handlar därefter, det
skulle framkalla missnöje inom olika kretsar av befattningshavare.

Sedan kan jag för min del icke finna, att det för de personer, som skola
utreda frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pensionsförhållanden,
kan vara något förmånligt, att de genom lagen få
gräns för sig. Tvärt om förefaller det mig, att det för dem borde vara
en fördel att äga fria händer beträffande sin utredning, en utredning,
som herr statsrådet under debatten på förmiddagen med alla skäl förklarade
både vidlyftig och invecklad. Det kan nog mycket väl tänkas,
att dessa kommitterade under sin verksamhet skulle kunna finna, att
t. ex. viss statstjänst just med hänsyn till avlönings- och pensionsförhållanden
borde förbehållas kvinnlig befattningshavare, men genom det
antagna lagförslaget skulle de bliva förhindrade att utarbeta sitt förslag
i sådan riktning, att de läte dessa tjänster bliva förbehållna kvinnor.

För övrigt ber jag att få för kammaren nämna, att det efter min uppfattning
synes vara alldeles särskilda skäl, varför dessa utredningsmän
och denna kommitté skola hava fria händer i sitt värv. Den kungl. propositionen
är, såvitt jag kan finna, tillämpningen av en ursprungligen rent
liberal, rent frisinnad idé, fastän jag betvivlar, att en rent liberal regering
skulle hava gått så långt i konsekvenserna vid idéns tillämpning som
Kungl. Maj:ts regering gjort i nu förevarande förslag. Men jag påstår
vidare, att det för en lycklig tillämpning av en frisinnad idé fordras ett
frisinnat samfundsskick, d. v. s. ett samfundsskick enligt den moderata
och frisinnade uppfattningen, som hyllar den enkla satsen: få ämbetsverk,
få befattningshavare. Men det är givet att, om ämbetsverken ävensom
befattningshavarna äro få till antalet, slitningen mellan manliga och kvinnliga
befattningshavare blir mycket mindre. Nu hava vi, som alla veta,
ett helt annat samfundsskick; vi hava ett samfundsskick med utvecklad
statsverksamhet, många ämbetsverk och ett synnerligen stort antal befattningshavare.
Därmed blir naturligtvis anledningen till slitning mellan
manliga och kvinnliga befattningshavare förökad, och vid denna slitning

Lördagen den 20 maj e. in.

89 Nr 3,5.

kan det icke undvikas, att de gamla solida befordringsgrunderna, som
heta skicklighet och förtjänst, måste eftersättas till förmån för en befordringsgrund,
som heter lämplighet. Men lämplighet är, som kammaren
vet, ett tänjbart begrepp, och därifrån kan man lätt komma över till
orättvisa och orättvisa, en orättvis befordringsgrund, skall alldeles säkert
leda därtill att ämbetsverken förlora sina bästa krafter. Till den sannolika
slitningen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare har icke
Kungl. Maj:t i sin proposition tagit någon hänsyn, men om de kommitterade,
som hava de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pensionsförhållanden
om hand, få fria händer, kunna de genom sina förslag
bättra på vad Kungl. Maj:t här underlåtit. Därför anser jag, att de böra
få fria händer, men följaktligen också att utskottets hemställan icke skall
bifallas.

Om kvinnors olämplighet för domarebefattningen är ju något redan
talat. J ag vågar påstå, att den allmänna uppfattningen om den kvinnliga
olämpligheten för kallet icke är en fördom, men även om den vore en fördom,
så anser jag, att en klok lagstiftare i sitt handlingssätt bör taga en
viss hänsyn till densamma. Med anledning av vissa under den föregående
debatten framkomna påståenden beträffande kvinnliga befattningshavare
på domare- eller på chefsplatser, förbehåller jag att få yttra något, om
det under den kommande debatten skulle visa sig erforderligt.

Herr vice talman! Jag ber att få hemställa om bifall till reservationen.

Herr von K o c h : Herr vice talman, mina herrar! J ag skulle icke
hava besvärat kammaren med ett anförande i den här frågan, om jag
icke känt ett visst behov av att få reagera emot ett yttrande från ordföranden
i det utskott, vars utlåtande vi nu behandla. Som kammaren
fann, uttalade sig denne talare icke om själva principfrågan, om överhuvud
taget kvinnorna skola få vara behöriga att utöva statstjänst, utan
han ville uppskjuta den frågan, tills kvinnornas löne- och pensionsfråga
blivit löst. För min del förefaller det dock, som om denna princip vore
allt för stor och betydelsefull för att man på detta sätt skulle för tillfället
kunna komma ifrån densamma. Det är visserligen sant, att det kan synas
som om denna fråga vore en kvinnofråga, d. v. s. ett utdragande av konsekvenserna
av det politiska genombrottet här i landet, varigenom kvinnorna
erhöllo lika rösträtt med männen, men från min synpunkt sett,
så är det framför allt en samhällsfråga, som berör hela samhällets utveckling,
i det blott sålunda kan realiseras den stora tanken att alla samhällsmedlemmar
skola äga rätt att i lika mån utnyttja sina egenskaper
på olika platser. Med andra ord, denna reform öppnar möjlighet för begåvningarna
att göra sig gällande på det område, som betecknas såsom
statstjänst.

När jag ser saken på det sättet, så är det ganska naturligt, att jag
måste ställa mig avvisande emot varje åtgärd, som utan verkligt bärande
skäl vill utestänga kvinnor från nu ifrågavarande område. Det finns ju
vissa områden, som — det äro ju alla eniga om — böra undantagas från
kvinnorna, men det är egentligen blott två områden, om vilkas lämplig -

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Jfr 35. 90

Lördagen den 20 maj e. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

het för kvinnor man tvistat. Det ena området omfattar sådana tjänster,
med vilka chefsbefattningar äro förenade, och det andra området är domaretjänsterna.
Jag har svårt att förstå, varför man skall resa något
motstånd, när det gäller den första gruppen. Det är ju i alla fall så ställt,
att ingen blir chef i en handvändning. Det fordras nämligen ett långsamt
klättrande på ämbetsmannastegen, innan man hinner till toppen, och
då det slutligen gäller att utse någon till chef för ett ämbetsverk eller
till någon annan krävande post, är det den personliga dugligheten eller
föregående arbete, som kommer att fälla utslaget. Jag tror, att man icke
kan underskatta betydelsen av den stimulans det måste innebära för
kvinnorna att veta, att de i alla fall kunna nå toppen. På de flesta andra
områden kunna de i alla fall komma så långt som det överhuvud taget
är möjligt.

Man brukar i Nya världen säga, att ungdomarna drömma alltid om
att de hava marskalkstaven i sin ränsel, och medvetandet att de genom
duglighet och arbete kunna nå så långt, som det över huvud taget är möjligt,
inspirerar och stimulerar vederbörande. Finnes något bärande skäl
att förmena kvinnorna sporren att kunna sträva till de främsta platserna
i samhället?

I fråga om domaretjänster må jag bekänna, att förhållandena äro
något olika, och jag har själv där stått något tveksam. Det är emellertid
två skäl, som för mig äro avgörande i den frågan. Det ena skälet är utvecklingen
i andra länder på detta område.

Det har icke förut under debatten i denna kammare nämnts, att
i våra grannländer Danmark och Norge kvinnorna för närvarande hava
behörighet att utöva ordförandeskap i första instansens domstolar. Det
är kanske icke heller bekant, att i åtskilliga av Amerikas stater denna
befogenhet för kvinnorna att utöva domareämbete existerar, och detta
på ställen, där man kanske skulle anse, att svårigheterna vore särskilt
stora, nämligen t. o. m. i slumkvarter o. dyl. Vidare torde det kanske
vara av ett visst intresse att nämna, att det i en tidning för i dag förekommer
ett meddelande om att, såsom svar på en interpellation i engelska
underhuset, det har framgått, att alla kvinnor, som äga föreskrivna kvalifikationer
för befattningar inom rättsväsendet, äro likställda med männen
vid tillsättandet av domareposter och andra befattningar inom domstolarna.
J ag har givetvis icke kunnat kontrollera detta telegrams tillförlitlighet,
men telegrammets avfattning synes antyda att det är riktigt. Den
ärade föregående talaren nämnde i korthet, att enligt hans uppfattning
det vore olämpligt, att kvinnor utövade domareämbeten. Jag är den
förste att vitsorda hans erfarenhet och kompetens att döma i sådana frågor,
och jag har naturligtvis ingen egen erfarenhet att sätta emot det
han här uttalade. Jag vill dock erinra om, att vid denna frågas bedömande
inom domarkretsar hava meningarna varit rätt så delade, och
det har funnits de som uttalat sig för kvinnornas behörighet just i fråga
om domarämbeten i underrätterna. I hovrätterna ha sålunda ej mindre
än 15 ledamöter uttalat sig för och 46 emot saken, och i processkommissionen
voro, som herrarna torde veta, meningarna olika — två för

Lördagen den 20 maj e. in.

91 Xr 85.

och två mot. Emellertid är det väl ej att förvänta att kvinnorna skulle
i någon större utsträckning översvämma domarebanan. Och så långt
som en ärad talare, som om ett ögonblick skall efterträda mig i talarstolen,
nämligen herr Reuterskiöld, vill jag dock ej för min del tro, att någon
går, nämligen då denne talare i ett uttalande, som är tryckt bland
de s. k. yttrandena säger: »Det enda effektiva botemedlet torde vara,
att kvinnor snarast möjligt anställas i samtliga offentliga ämbeten och
tjänster, så långt det därtill villiga antalet räcker.» Jag behöver knappt
säga, att anledningen till detta förslag ju är den, att nämnda talare önskar
påskynda erfarenheten om förslagets genomgående felaktighet.

Emellertid är det ännu en omständighet, som gör det för mig än
viktigare, att man detta fall icke undantager domareämbetena. Det
är nämligen så, att ett undantagande av dessa domartjänster i själva
verket skulle omöjliggöra för kvinnorna att på ett verksamt sätt upptaga
en, som jag skulle vilja kalla det, ädel tävlan med männen. Statsrådet,
som framlagt denna proposition, har uttalat vad jag tror icke
kan bestridas, nämligen att förvärvade domaremeriter gälla som kompetensvillkor
för ett stort antal tjänster inom administrationen eller i varje
fall ofta bereda företräde. Vidare har han anfört: att ett avstängande
av kvinnorna från domarämbetet måste innebära en mycket väsentlig
inskränkning av den likställighet med männen, vilken lagförslaget avser
att principiellt fastställa. Jag undrar, om detta icke i alla fall är ett mycket
vägande skäl, när vi nu gå att fatta beslut, för att icke undantaga
kvinnorna från dessa av mig nu omnämnda befattningar. Då jag har
den uppfattningen, skulle jag vilja hemställa, att man vid bedömandet
av denna fråga tager fasta på den ur samhällsnyttans synpunkt enligt
min tanke riktiga principen, att man vid statstjänsters besättande icke
tager hänsyn, till vederbörande aspirants kön utan endast till begåvning
och lämplighet för ifrågavarande befattningar.

Det är ur dessa synpunkter, herr vice talman, jag tillåter mig yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Vid den nu föredragna punkten
skall jag nöja mig med att bara yttra mig om frågan, huruvida ett beslut nu
bör fattas eller uppskov ske. J ag vill då först säga till herr Rogberg, som
gjorde gällande, att om man sedermera skulle komma till det resultat,
att tillämpningen av lagen på någon viss punkt skulle komma att inträda
senare än i fråga om lagens område i övrigt, detta skulle komma
att uppväcka, som han sade, »missnöje bland kvinnorna», att det är uppenbart
att en sådan olikartad tillämpning för vissa delar av området
icke kommer att träda i kraft annat än om alldeles särskilda skäl därtill
finnas. Men om sådana särskilda skäl skulle finnas till uppskov på en
viss punkt, tror då herr Rogberg, att de kvinnliga befattningshavarna
i allmänhet hellre önska ett uppskov, som herr Reuterskiöld förordade,
av hela lagen till oviss tid än en omedelbar tillämpning på hela det område,
som är klart, och möjligen uppskov på någon viss punkt? Jag tror,

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. tn.
(Forts.)

Nr 35. 92

Lördagen den 20 maj e. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

att i det fallet kvinnorna icke komma att tveka om vad som är lämpligt
och riktigt.

Herr Clason yttrade tidigare i dag, att frågan om de gifta kvinnornas
ställning skulle vara ett skäl för uppskov för närvarande med fattandet
av ett beslut. Jag kan icke se, att så är fallet. Frågan om de gifta kvinnornas
ställning kommer givetvis att regleras i sammanhang med frågan
om kvinnornas löneställning. Det kan då bli fråga om huruvida man för
gifta kvinnors anställning vill uppställa vissa villkor. Det är ju så, att
därför att man har allmän behörighet till vissa platser, utesluter det ju
ej, med vårt sätt att avgöra sådana ärenden, att man både i fråga om
den ena och den andra befattningen, både för män och kvinnor uppställer
vissa speciella arbetsvillkor. Den frågan synes mig kunna lika väl avgöras
för de gifta kvinnornas vidkommande efter fattandet av ett beslut, på
sätt lagförslaget här förutsätter, som före ett sådant besluts fattande.
Jag kan sålunda ej alls finna, att det skäl, herr Clason anförde som huvudmotiv
för att uppskov skulle göras, har bindande betydelse.

Man har här också — det yttrade både herr Clason och herr Rogberg
— trott, att frågan om reserverandet av vissa befattningar för kvinnliga
befattningshavare skulle försvåras genom ett beslut i överensstämmelse
med utskottets hemställan. Jag kan icke alls se, att så är fallet. Tvärtom
förutsätter ju både propositionen och utskottets hemställan, att den frågan
sedermera kan bli föremål för särskilda beslut, fattade i statsregleringsväg
och då givetvis såsom villkor för befattningarnas besättande.

Alla de s. k. tekniska skälen av den art, som här anförts för uppskov,
kan jag sålunda för min del ej tillmäta någon avgörande betydelse. Och
om man i övrigt både tager hänsyn till den principiella betydelse, som
ligger i fattandet av ett beslut nu och till att ett sådant beslut jämväl
i andra avseenden underlättar den fortsatta utredningen på detta område,
förefaller det mig, som om verkligt goda skäl skulle vara anförda för att
ett beslut nu borde komma till stånd.

Jag tillåter mig fortfarande yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Jag har be gärt

ordet med anledning av att man här framhållit, att lagens antagande
nu, på det sätt utskottet föreslagit, skulle betyda öppnandet av bestämda
utsikter för de svenska unga kvinnor, som studera juridik och tänka sig
en framtid i statens tjänst, så att de skulle veta, vad de verkligen kunde
få, och alltså kunna vara förvissade om sin framtids betryggande. Jag
tillåter mig då säga, att enligt min erfarenhet och uppfattning är det antal
kvinnliga jurister, som äro verkligt ägnade för statstjänst, det antal
unga kvinnor, som kunna anses verkligen studera juridik med framgång,
så ytterligt ringa, att om man skall lägga det antalet till grund, så behöves
det ingen lagstiftning alls.

Det andra, som jag gärna ville betona, är det att, om man genom
en sådan lagstiftning söker locka dem in på en bana, som alls icke passar
vare sig dem eller staten, så glömmer man, att Kungl. Maj:t och riksdagen

Lördagen den 20 maj e. m.

93 Nr 35.

kanske aldrig bliva ense om den »dag», då lagen skall träda i kraft, och då
har man i stället lurat dem ganska kapitalt.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre
vice talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare på
dess förkastande; och förklarade herr andre vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner i § i det av sammansatta stats- och första lagutskottet
i utlåtande nr 2 punkten A i tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande paragraf.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 56.

Med anledning av omröstningens utgång föredrogos nu i ett sammanhang Övriga

delar av det under behandling varande lagförslaget.

Herr Hederstierna: Med anledning av den utgång frågan

nu fått genom omröstningen om § x, får jag hemställa om avslag på hela
lagen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av nu föredragna delar av utskottets förslag samt vidare, enligt
herr Hederstiernas yrkande, på förkastande av förslaget härutinnan;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Det av utskottet under punkten A 2 tillstyrkta lagförslaget.

Herr Hederstierna: Då denna lag har ett bestämt sammanhang
med det redan avslagna lagförslaget, yrkar jag även här avslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositio -

Lagf Utslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 85. 94

Lördagen den 20 maj e. m.

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
m. m.
(Forts.)

ner, först på godkännande av nu ifrågavarande lagförslag samt vidare
på bifall till herr Hederstiernas yrkande om lagförslagets förkastande;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Herr Lindhagen: I min motion har jag yrkat, att riksdagen

måtte avlåta skrivelser i tre avseenden. För det första i det avseendet,
att det måtte framhållas, att den väntade regleringen av kvinnornas rätt
till statstjänster i statsregleringama måtte i möjligaste mån utbytas
mot att det skall ske i lag, således en lag, som skall prövas, när frågan
kommer igen vid nästa riksdag. Det andra avseendet gäller ett yrkande
om att vid en kommande prövning man skall bereda svenska kvinnor,
som äro gifta med utländska män, ävensom i sådana äktenskap födda
barn en särskild rätt till statstjänster i Sverige, fastän dessa kvinnor
äro utländska medborgare. Det tredje yrkandet som jag gjort är det,
att om det nu blir statsregleringar, som skola bestämma den saken för
kvinnorna, det då måtte i lagen såsom ett skyddsstadgande införas särskild
föreskrift om att befordran skall ske utan hänsyn till kön, ty annars
riskerar man genom statsregleringama, att man kommer att taga hänsyn
till kön tvärt emot lagens föreskrift.

För övrigt ber jag, herr talman, att få tillägga, att jag vid denna
riksdag väckt motion om att första kammaren såsom obehövlig och väsentligen
lika med andra kammaren måtte upphävas. Genom den erfarenhet
jag fått i dag och även vid jordfrågornas behandling, finner jag
mer och mer, att denna kammare börjar ikläda sig skapnaden av den
kammare, som vi avskaffat. Därför kommer min nästa motion att gå ut
på, att denna kammare såsom skadlig måtte upphävas.

Jag yrkar nu bifall till det skrivelseförslag som framställts i min här
förevarande motion.

Herr Hederstierna: Jag skall icke upptaga tiden vidare,

utan endast anhålla om bifall till utskottets hemställan i den nu föredragna
punkten.

överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr andre vice
talmannen jämlikt föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt
samt vidare, i enlighet med herr Lindhagens under överläggningen
gjorda yrkande därpå att kammaren skulle med godkännande av punkten
II av herr Dindhagens i ämnet väckta motion i övrigt bifalla utskottets
hemställan; och förklarade herr andre vice talmannen, efter att hava

Lördagen den 20 maj e. m.

95 Hr 35.

upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Lagförslag
ang. kvinnas
behörighet till
statstjänst
in. m.
(Forts.)

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten B, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda
yrkande.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 22.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 3 (8), i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av vissa av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 100 med förslag till lag om
allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande propositioner
dels ock inom riksdagen i ämnet väckta motioner.

Till förberedande behandling hade andra särskilda utskottet fått
mottaga:

1:0) Kungl. Maj :ts proposition, nr xoo, däri Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om allmänna
vägar på landet;

2:0) Kungl. Maj :ts proposition, nr 122, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 8:0 i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

3:0) Kungl. Maj:ts proposition, nr 128, med förslag till lag om ändrad
lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862; samt

Nr 85. S6

Lördagen den 20 maj e. m.

4:0) Kungl. Maj:ts proposition, nr 215, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 kap. 7, 13 och 19 §§ vattenlagen.

Tillika hade till utskottet hänvisats följande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 väckta motioner, nämligen:

motioner inom första kammaren:

nr 115, av herr N. A. Bondeson;
nr 123, av herr A. O. Frändén m. fl.;
nr 124, av herr G. Rosén;
nr 125, av herr J. P. Johansson m. fl.;
nr 126, av herr J. Pålsson m. fl.;
nr 127, av herr L- G. Bodin;
nr 128, av herr P. Nilsson m. fl.; samt
nr 129, av herr K. A. Andersson m. fl.

motioner inom andra kammaren:

nr 211, av herr G. Olsson i Ramsta;

nr 230, av herr S. J. Karlsson i Nynäshamn;

nr 231, av herr G. Andersson i Rasjön m. fl.;

nr 239, av herr A. Wiklund m. fl.;

nr 240, av herr P. M. Olsson i Blädinge;

nr 241, av herrar I. Pettersson i Stäringe och A. Lindgren;

nr 242, av herr G. Johansson i Hallagården m. fl.;

nr 244, av herr O. N. Olsson i Broberg m. fl.;

nr 245, av herr H. Leo m. fl.;

nr 246, av herr P. Ödström m. fl.;

nr 247, av herr B. Nilsson i Landeryd m. fl.;

nr 248, av herr O. Andersson i Höör;

nr 249, av herr J. Johansson i Kälkebo m. fl.;

nr 250, av herr T. Gardell m. fl.;

nr 251, av herrar A. J. Johansson i Bro och M. L* Petersson i
Broaryd;

nr 252, av herr B. Comeliusson m. fl.;
nr 253, av herr N. Edén m. fl.; samt
nr 254, av herr E. Lindmark.

Utskottet hade i det förevarande utlåtandet på grund av vad däri
anförts hemställt,

1) att riksdagen måtte avslå|Kungl. Maj:ts proposition nr 100;

2) att riksdagen måtte avslå samtliga yrkanden om ändring i Kungl.
Maj:ts proposition nr 100;

3) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 122;

4) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 128;

5) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 215;

6) att riksdagen måtte avslå motionerna nr 123 inom första kamma -

Lördagen den 20 maj e. in.

97 Nr 35.

ren och nr 239 inom andra kammaren, såvitt de innehölle yrkande om
skrivelse till Kung!. Maj:t med begäran om förslag till ny väglagstiftning;

7) att riksdagen måtte avslå motionen nr 241 inom andra kammaren,
i vad den innefattade yrkande om ändring i nu gällande väglag och begäran
om skrivelse till Kungl. Maj:t i enahanda syfte;

8) att riksdagen mätte avslå motionen inom andra kammaren nr
242, i vad den innefattade yrkande om ändring av gällande väglag; samt

9) att riksdagen måtte finna motionen nr 123 inom första kammaren
samt motionerna inom andra kammaren nr 239, 240, 241, 242, 247 och
254, i vad de innefattade yrkande om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, besvarade genom utskottets hemställan under 1).

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar von Sneidcrn,
Tjällgren, Bondeson, Olsson i Broberg, Hamilton, Olsson i Blädinge och
Rehn ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse reservationen
utvisade och att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 100 icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen bifallas, måtte
för sin del antaga ett förslag till lag om allmänna vägar på landet, så
lydande, som reservationen visade;

B) att samtliga i ämnet väckta motioner, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

C) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj :ts proposition,
nr 122, icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte
för sin del antaga ett under denna punkt infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 8:0 i lagen den 26 maj 1909 (nr 38, s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt;

D) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 128, icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte
för sin del antaga ett under denna punkt framlagt förslag till lag om ändrad
lydelse av § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862;

E) att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 215, icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte
för sin del antaga ett under denna punkt infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 kap. 7, 13 och 19 §§ vattenlagen.

Enligt en annan vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Borcll,
Hult, Frändén, J. B. Johansson och Brännström ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, och att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 100 samt
i anledning av samma proposition och motionerna nr 123 inom första
kammaren och nr 239 inom andra kammaren i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om förnyad skyndsam ut Första

hammarens ''protokoll 1922. Nr So. 7

Jfr 35. 98

Lördagen den 20 maj e. m.

redning av vägfrågan, med beaktande av i reservationen angivna synpunkter,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av samma utredning
kunde föranledas;

2) att riksdagen måtte avslå samtliga yrkanden om ändring i Kungl.
Maj-.ts proposition nr 100;

3) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 122;

4) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 128;

5) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 215;

6) att riksdagen måtte avslå motionen nr 241 inom andra kammaren,
i vad den innefattade jakande om ändring i nu gällande väglag och begäran
om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om förslag till ny väglagstiftning; 7)

att riksdagen måtte avslå motionen inom andra kammaren nr 242,
i vad den innefattade yrkande om ändring av gällande väglag; samt

8) att riksdagen måtte finna motionerna inom andra kammaren
nr 240, 241, 242, 247 och 254, i vad de innefattade yrkande om avslag
å Kungl. Maj :ts proposition nr 100, besvarade genom utskottets hemställan
under 1).

I fråga om sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Sneidern: Jag hemställer, att utskottsutlåtandet

på så sätt föredrages, att det sker punktvis, dock med punkterna 1 och 2
i ett sammanhang.

Denna hemställan bifölls.

Ang. förslag Punkterna 1 och 2.
till ny väglag.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Med den utgång,
som denna fråga fått genom andra kammarens beslut, finns naturligtvis
icke samma skäl som förut att närmare ingå på förslagets alla detaljer.
Dock är det av vikt, när en stor fråga faller, att den faller framåt mot
en lycklig lösning. Därför kan jag ej underlåta att något uppehålla kammaren
med en framställning rörande de olika yrkanden, som här föreligga.

Utskottets utlåtande och därtill fogade reservationer giver ju knappast
en god överblick av den verkliga ställningen i utskottet beträffande
Kungl. Maj:ts proposition. Det resultat, vartill utskottet kommit, eller
ett yrkande om avslag, beror, som vi se, icke på dess ställningstagande
i princip för avslag å den kungliga propositionen, utan det beror på att
inom utskottet funnits majoritet för ett yrkande på ändring av den kungliga
propositionen. Den reservation, som jag framlagt och till vilken flere
av utskottets ledamöter anslutit sig, är ej resultatet av vårt samarbete
blott, utan är utskottets preliminära beslut, vilket emellertid ej kunde
kring sig samla en majoritet vid det definitiva beslutet, på grund därav
att majoriteten vid de olika paragrafernas behandling hade olika sammansättning.
På så sätt har det blivit så, att en majoritet har bildats för av -

Lördagen den 20 maj e. m.

99 År 36.

slag, men i denna majoritet ha återigen de socialdemokratiska ledamöterna
bildat en majoritet och ansvara för utskottets motivering. Minoriteten
av majoriteten representeras åter av den forell—Hultska reservationen,
som i sig innesluter de bestämda motståndarna från början
till hela lagförslaget och dessutom en del ledamöter, vilka förhållit sig
ganska vacklande under frågans behandling, men slutligen ställt sig på
en rent motsatt ståndpunkt beträffande de kardinala punkterna mot
den, som företräddes av de socialdemokratiska ledamöterna. På så sätt
intager den reservation, som jag företräder, så att säga en mellanställning
på de avgörande punkterna, som ju gälla frågan om skattegrunderna
och frågan om statsbidragets storlek. Däremot finnes det en mycket
större och bestämdare överensstämmelse emellan utskottets utslagsgivande
majoritet och de reservanter, som stå på min sida, än emellan
de olika grupper, som bilda utskottsmajoriteten eller socialdemokraterna
och herrar Borell, Hult jämte medreservanter.

Jag skall något uppehålla mig vid den senare reservationen, av den
anledningen att enligt min uppfattning det är av en synnerligen stor
betydelse, att så eftertryckligt som möjligt tillbakavisas de synpunkter,
som framställas i denna reservation. Ty om de skulle vinna kammarens
godkännande, kunde de vara ägnade att för en lång tid framåt hindra en
lycklig lösning av vägfrågan i dess helhet. Det har i denna reservation
såsom en huvudpunkt framhållits, att orsaken till avslagsyrkande! är
fruktan för de kostnader, som skulle vara förenade med antagandet av
den nya väglagen. Det är ofrånkomligt, att den omläggning till penninghushållning
på detta område, som det nya förslaget innebär, medför en
ökad kostnad, och jämför man denna med vad vägunderhållet nu går
till, vari ingår den beräknade kostnaden för naturaunderhållet, te sig
givetvis siffrorna skrämmande. Men för att en rättvis jämförelse skall
göras, måste man även taga i betraktande de nödvändiga förbättringar
av vägunderhållet, som måste ske, om vi icke vilja se vårt vägsystem
allt mer och mer falla i spillror. Detta kan icke ske utan kostnader, vilket
system man än väljer och även om man bibehåller det nuvarande vägsystemet.
Vi hava nu väguppskattningar, som äro mycket låga. Man
håller på och utför nya sådana, och en del som hava verkställts visa, att
de nya kostnaderna äro ungefär de tredubbla mot de gamla. När denna
nya uppskattning i sin helhet blir genomförd — och vi kunna vara övertygade
om att naturaunderhållarna efter detta överallt i landet komma
att påyrka sådana uppskattningar — får man se, att resultatet icke blir
så billigt heller för de inkomsttagare, vilka man nu, med rätta, söker
att så mycket som möjligt skydda. Man torde då få se, att deras ställning
ingalunda kommer att bliva bättre än som skett, om den nu föreslagna
lagen hade blivit antagen.

Olika uppskattningar av de nya kostnaderna hava blivit gjorda.
Jag tror, att skiljaktigheterna i betraktande av de olika utgångspunkterna
icke äro så stora, som man vill påskina, och icke heller förefalla de
så stora, om man tager hänsyn till den verkliga kostnaden efter det gamla
systemet, när det blivit ombildat efter de nya uppskattningar, som nu

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Nr 85. 100

Lördagen den 20 maj e. m.

(Forts.)

Ang. förslag komma att utföras. Man har efterfrågat exakta beräkningar på vad den
till ny väglag, nya jagens tillämpande skulle kosta. Det är ju ganska naturligt, att sådana
beräkningar efterlysas, men den, som något försöker sätta sig in i
frågan torde bliva övertygad om omöjligheten att på detta område komma
till så exakta siffror, som på en del håll begäras. De obekanta faktorerna
äro för många, och olikheten i förhållandena inom landets olika
delar för stor.

Ännu svårare blir uppgiften, då det begäres, att man skall få en
exakt siffra på höjningen av kostnaderna från det nuvarande naturaunderhållet
till ett underhåll, som helt bestrides med penningar. För att
där verkligen få en exakt siffra fordras, att man kan beräkna, vad naturaunderhållet
verkligen kostar för dem som utföra detsamma. Det brukar
tvistas här i riksdagen om möjligheten att göra tillförlitliga produktionsberäkningar,
då det gäller framställandet av jordbruksprodukter.
Detta tvistar man om, då det gäller jordbrukets huvudnäringar. Jag är
övertygad om att det finnes de som förneka möjligheten av att göra detta,
men begära att få exakta siffror på vad denna biprestation för jordbruket,
om jag så får uttrycka mig, kostar jordbrukarna exakt i penningar. Jag
tror, att det är orimligt att fordra de exakta beräkningar, som man begär,
innan man fattar ett beslut, men att dock vissa approximativa siffror
kunna angivas, är naturligt, och jag tror, att de som här angivits av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förtjäna ganska mycket beaktande. För
dem, som tagit del av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande, vill
jag göra en liten erinran om detta. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i känslan av det svåra i uppgiften framhållit, att styrelsen endast
haft fem dagar för utlåtandets avgivande, är detta naturligtvis riktigt,
men det är den tid, man officiellt haft på sig. Redan dessförinnan var
styrelsen privat underrättad, och före dessa fem dagar har jag genom
personliga samtal fått del av kontentan i det utlåtande, som sedan officiellt
framlades. Jag vill även erinra om att den föredragande ledamoten
var en av de vägsakkunniga. Jag tror därför, att dessa beräkningar
äro väl genomförda och i hög grad förtjäna beaktande. Alltnog, de kostnader,
som äro förenade med den nya lagens genomförande, bliva icke så
avskräckande, om de jämföras med de verkliga kostnader, som äro en
nödvändig följd av den gamla lagens tillämpning med tillgodoseende av
de skärpta krav, som man allt mer och mer måste ställa på vägunderhållet.

En annan invändning, som har gjorts mot förslaget och som naturligtvis,
om den vore riktig, vore av synnerligen allvarlig beskaffenhet,
är, att en hel del kostnader skulle komma att göras utan att fylla något
nyttigt ändamål. Jag avser här de anmärkningar, som rikta sig emot en
dyr och onödig byråkrati. Vi hava för vår del funnit, att här kunna och
böra besparingar göras. Vi hava därför i reservationen vidtagit den ändringen,
att det lägges i landstingens händer att bygga upp denna organisation
efter behovet på de olika platserna. Vi hava vidare gjort den
förändringen i det kungl. förslaget, att det icke på något sätt antydes i
lagen, att den nya organisationen behöver göras sådan, att den även kom -

Lördagen den 20 maj e. ro.

101 Xr So.

mer att hava ansvaret för byggande av väg. Det bör ligga i vägstyrelsernas
händer i framtiden som hittills, att, om de så önska, därtill använda
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distrikttjänstemän, varför
även det nuvarande anslaget för förundersökningar av vägar bör bibehållas.

Det är även att märka, att om den gamla väglagen kommer att bibehållas,
så torde det med de ökade krav, som ställas på vägunderhållet,
vara ofrånkomligt, att man även där får anlita en viss teoretisk sakkunskap
på detta område, vilket icke heller då kommer att gå utan kostnader.
Förra året vidtogs ju en förändring i väglagen, varigenom bereddes
ökade möjligheter för vägkassorna att själva åtaga sig vägunderhållet,
förnämligast på de hårt trafikerade vägarna, och i den mån så
kommer att ske, komma givetvis ökade krav att ställas på en viss sakkunskap
i ledningen. Fn hel del vägdistrikt hava ju redan ansett med
sin fördel förenligt att betjäna sig av en del teknisk sakkunskap, och
dessa behov komma givetvis att ökas.

När man jämför det nya med det gamla, får man därför icke utgå
ifrån att det gamla i evighet kommer att bliva, som det hittills varit,
utan man måste även med den gamla formen söka sig nya utvägar för
att tillmötesgå de skärpta kraven på vägunderhållets utförande.

I den Borell—Hultska reservationen säger man, att man icke vill
gå på rent avslag för att icke till en oviss framtid uppskjuta lösningen
av vägfrågan, utan man begär i en skrivelse, att Kungl. Maj:t skall taga
under förnyad prövning vissa frågor, som röra väglagen.

Vilka frågor är då detta? Det rör bibehållandet av de gamla vägdistrikten.
De gamla vägdistrikten skulle efter de riktlinjer, som av reservanterna
blivit uppdragna inom utskottet, bibehållas som en beslutande
och verkställande myndighet, och för övrigt skulle kostnaderna för
vägunderhållet debiteras genom landstingets försorg efter en föregående
formell eventuellt reell prövning. Jag tror, att en sådan lösning är så
otillfredsställande som möjligt. Den kan på intet sätt uppmuntra sparsamheten
inom de olika vägdistrikten, som då icke hava någon hämsko
på sig, när de veta, att de utan vidare kunna lägga utgifterna på hela
landstingsområdet.

Vad åter den tanken beträffar, som även varit framme, att en utjämning
skulle verkställas mellan vägdistrikten genom landstingsmedel
efter samma metod, som skulle tillämpas landstingsområdena emellan
genom statsbidrag, så innebär ju detta endast en halv lösning eller kanske
ännu mindre av det problem, som här varit det grundläggande vid
hela vägfrågans behandling, nämligen att åstadkomma den bästa möjliga
utjämning mellan väghållarna över hela landet.

En annan fråga som skulle upptagas till behandling, gäller naturaväghållets
bibehållande i viss utsträckning. Man medger, att naturaväghållet
har spelat ut sin roll beträffande en del klasser av naturaväghållare.
Det är de små naturaväghållama, som själva kanske icke ens hava
dragare, för vilka väghållningen därigenom blir särdeles tung och vilka
å sina små väglotter icke kunna utföra en tillfredsställande sådan. Vi -

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Nr 35. 102

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag dåre erkänner man, att genom den starkt ökade trafiken, särskilt autotill
ny väglag. mobiltrafiken, vissa vägar hava blivit så svåra att underhålla, att det är
(Forts.) omöjligt för väghållama att göra detta på ett tillfredsställande sätt.
Även dessa skulle avskiljas.

Vad de små väghållama beträffar, förutsätter detta en ny vägdelning,
ty väglottema ligga icke samlade. Det blir vidare lätt nog ett ganska
godtyckligt förfarande, när vissa vägar skola avskiljas för att underhållas
av vägkassan.

Och vilka vägar skulle då bliva kvar? Jag erkänner, att det naturligtvis
i en del fall kan vara en fördel för jordbrukarna, att hava naturaunderhållet
kvar. Men varmed får man köpa en sådan förmån? Jo, därmed,
att man skall bibehålla de gamla vägdelningarna, och de gamla
väguppskattningarna med alla därmed förenade kostnader och olägenheter
och ändå hava en ökad eller bibehållen risk för att det naturaunderhåll,
som här fortfarande skall äga ram, blir otillfredsställande. Jag
tror, att det uppslag, som dessa reservanter här hava kommit med, skall
rusa sig mycket ofruktbart.

Vad är det vidare, som dessa reservanter önska, att man skall upptaga
till prövning? Jo, det är frågan om fördelningen av kostnaderna.
Jag har redan angivit de utvägar, som varit av dem påtänkta och som
jag tillåtit mig kritisera. Vad är det ytterligare man vill hava ånyo prövat?
Det är frågan om städernas, köpingarnas och municipalsamhällenas
ställning. Vidare vill man ånyo utreda frågan om skattegrandema.

Jag frågar: vad återstår av det utredningsarbete, som börjades 1911,
och som nu har verkställts och i de vägsakkunnigas förslag lett till ett
resultat, som allmänt erkännes hava varit mycket gott? Så långt ifrån
att man genom ett bifall till denna reservation och denna skrivelse med
dess begäran om förnyad utredning skulle framföra vägfrågan tidigare
till riksdagens behandling, skulle därigenom under förutsättning att
Kungl. Maj:t följer de linjerna, vägfrågan kastas tillbaka till den ståndpunkt,
som den hade, när vägkommissionen 1911 tillsattes, och allt det
arbete, som redan utförts, skulle vara till ingen nytta, utan betraktas
som något, som man kan kasta i papperskorgen. Jag vill därför hoppas,
att denna reservation icke kommer att på något sätt uppmuntras
av kammaren, utan att den väljer mellan utskottets rena avslagsyrkande
och den av mig m. fl. avgivna reservationen. Dessa båda linjer innebära
i huvudsak en anslutning till Kungl. Maj:ts proposition, vad reservationen
beträffar med skiljaktigheter i fråga om skattegrandema och statsbidragen.

Beträffande skattegrandema vill jag yttra några ord. Det har uppgivits,
att man icke vill rubba dessa av den anledningen, att denna fråga
bör behandlas i samband med kommunalskattefrågan i dess helhet. Det
har ju — jag skall icke här gå in på det befogade eller lämpliga i detta
•— öppet sagts ifrån i andra kammaren från regeringsbänken, att de nuvarande
skattegrandema skola bibehållas, tills kommunalskattefrågan
kan lösas, för att kunna användas som ett påtryckningsmedel på jordbrukarna
för att lättare kunna genomdriva en lösning av kommunal -

Lördagen den 20 maj e. m.

103 IV r 515.

skattefrågan i en riktning, som för dem är mindre önskvärd. Nu säger
man därför, att man bör bibehålla de nuvarande skattegrunderna, och
därmed anser man, att man bibehåller status quo. J a, det gör man formellt,
men man gör det icke reellt. Gjorde man det verkligen reellt, skulle
det kanske vara möjligt att reflektera på saken, men då så icke är förhållandet,
synes det mig nödvändigt att vidtaga den ändring, som föreslagits
i reservationen och som sammanfaller med de vägsakkunnigas
förslag.

Varför innebär det en reell förändring? Jo, huvudsakligen därför,
att man övergår från naturaunderhållet till penningunderhållet. Givetvis
är det en lättnad för en naturaunderhållare att utföra arbetet med
eget folk och egna dragare. Redan i den gamla lagen finner man ett stöd
för den uppfattningen, att det verkligen även efter en riktig värdering
av naturaunderhållet innebär en ökad börda att övergiva naturaunderhållet
och övergå till penningunderhållet, ty i reglerna för uppskattningen
ingår, att naturaunderhållet icke skall beräknas till det verkliga värdet,
den betalning som verkligen skulle utgå vid entreprenad eller lega, utan
det skall beräknas ett lägre värde på grund därav, att naturaunderhållet
skötes med eget folk och egna dragare. När denna möjlighet bortfaller,
innebär detta i och för sig, att en större börda kommer att läggas på jordbrukarna.

Denna synpunkt beaktades så tidigt som i den gamla lagen, d. v. s.
den nu gällande av 1891. Ser man på dess övergångsbestämmelser, finner
man, att jordbrukare, som skulle betala i penningar och icke in natura,
fingo en lägre skatt. Vi erinra oss, huru naturaunderhållet 1891 utsträcktes
från att förut endast ha berört i mantal satt jord till även sådan jord,
som icke är satt i mantal. Men enligt dessa övergångsbestämmelser skulle
naturaunderhållet av dessa nya underhållare icke utföras in natura förrän
efter ny vägdelning, och till dess skulle ifrågavarande jordägare betala
i penningar men då efter en på annat sätt beräknad skatt. Skattegrunden
skulle nämligen icke bliva en vägfyrk på 100 kronors taxeringsvärde
utan just på 200 kronors taxeringsvärde. Man ansåg då detta vara rätt
och billigt. Varför skulle det icke vara det även nu?

Alan har mot detta resonemang invänt, att när det nu finnes möjlighet
för vägkassorna att mot naturaunderhållarnas vilja övertaga vissa
vägar till underhåll och dessa naturaunderhållare skulle betala i penningar,
är det icke sörjt för att det skall bliva efter någon billigare grund. Ja,
men det är att märka, att detta är en helt annan fråga. Dessa naturaunderhållare
skola betala efter en förut verkställd uppskattning, och vi
veta även, att den i regel är låg. Vidare äro dessa vägar, som på så sätt
övertagas av vägkassorna, särskilt tunga och svåra att underhålla, varför
det för naturaunderhållarna kännes som en lättnad att bliva av med dem
och i stället få betala efter den uppskattade kostnaden.

Därför betyder ett formellt vidblivande vid status quo reellt en avsevärt
större börda för jordbrukarna, och därför måste man med bestämdhet
avvisa bibehållandet av den formellt gamla grunden och kräva en
ny. J ag kan icke finna annat än att den vi föreslå är både rättvis och bil -

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Nr Sö. 104

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag lig. Xär man kritiserar den, borde man dock besinna, att jorden är två
till ny väglag, en -foaiv gånger tyngre belastad än inkomsten. Vägkommissionen
(Forts.) tillstyrker visserligen för sin del, att man behåller status quo, tills den nya
kommunalskattelagen är genomförd, men den anade naturligtvis icke,
att detta skulle dröja så länge. Det är emellertid att märka, att kommissionen
förklarade sig icke hava någonting att erinra mot att man
här skulle tillämpa de skattegrunder, som föreslogos av de kommunalskattesakkunniga,
och det lär väl ändå icke ha varit meningen med de
kommunalskattesakkunnigas förslag, som sedermera framlades såsom
kungl. proposition, att jorden därigenom skulle bliva två och en halv
gånger tyngre belastad än inkomsten.

Alltså kan jag icke finna annat än att man genom ett antagande av
reservanternas förslag icke föregripit den slutliga lösning av frågan, som
givetvis måste komma i samband med lösandet av kommunalskattefrågan,
och det strider icke heller emot de intentioner, som funnos hos
vägkommissionen och som den gav uttryck för. Det är givetvis en mycket
vansklig sak att vidtaga rubbningar av denna art i skattegrunderna.
Man kan därigenom, huru rättvisa man än vill göra dem, vidtaga sådana
omkastningar i beskattningen, att man lägger bördor på sådanas skuldror,
där man icke vill, att bördorna skola bliva tyngre. Om man anser, att
en omläggning är aldrig så rättvis, är det nödvändigt att tillse, att man
icke genom en sådan åtgärd åstadkommer orättvisa på annat håll. Det
är av den anledningen, som vi ansett det vara angeläget att beräkna,
huru en sådan omläggning gestaltar sig i förhållande till de olika beskattningsföremålen.
Det är därför vi av finanssakkunnig person hava låtit
utarbeta de tabeller, som finnas i betänkandet på sidorna 78—So. Man
ser där, hur skattetrycket skulle te sig efter olika alternativ under antagande
av de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknade kostnaderna.
Vi se, hur det ställer sig efter Kungl. Maj:ts proposition, och även, hur
det kommer att ställa sig efter vår reservation. Vi se vidare, hur det
kommer att ställa sig med tillämpning av den nuvarande lagen med fördelning
av de kostnader, som det gamla underhållet beräknas uppgå till
1928, likaledes efter beräkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vi finna då, att man med användande av den gamla lagens grunder kommit
till den högsta siffran av alla för inkomsttagarna. Detta har skett
därigenom, att man har räknat med den uppskattade kostnaden för vägarna.
Denna skall ju fördelas på alla jordbruksfyrk, och efter de grunderna
skall motsvarande utdebitering läggas på inkomstf5’rkama. På
så sätt får man visserligen ett överskott, som ungefärligen täcker byggnadskostnaderna
för nya vägar, vilka kostnader icke ingå i de andra
beräkningarna, som endast omfatta underhållskostnaderna. Men lägger
man till på så sätt utdebiterade 7 miljoner och fördelar dem på fyrkarna
efter de nya beräkningsgrunderna, kommer man ändock icke fullt upp
till samma belastning för inkomstfyrkama, som dessa få vid tillämpning
av nuvarande väglag och de kostnader, till vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknar vägunderhållet 1928. Förklaringen härtill
ligger givetvis i de ökade statsbidrag, som 1928 skulle belöpa sig enligt

Lördagen den 20 maj e. m.

105 År 35.

flen kung! propositionen till 3 miljoner och efter vår reservation till 7
miljoner mera än efter den gamla lagen. Det är ju siffror, som i och för
sig äro stora nog, men använda på detta sätt tror jag, att de låta försvara
sig. En omläggning av vägtungan efter våra linjer betyder därför icke
en ökad belastning av de svagare inkomstfyrkarna. Det betyder, det
erkänna vi, en ökad statsutgift, och det hela kommer till sist att resultera
i frågan: Ha vi råd att hålla oss med ordentliga vägar eller ha vi det icke?

Jag nämnde några ord om statsbidraget. Frågan har ju åtskilligt
diskuterats. För att få en avlyftning från de av vägbördan närmast tyngda
ha vi ansett, att en höjning av det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet
kan ypra berättigad, men jag anser mig dock kunna säga, att den höjning,
som har föreslagits, är resultatet av en kompromiss mellan undertecknarna
av reservationen, bland vilka yrkanden framförts såväl om
högre som om lägre anslag.

Ja, mina herrar, jag har velat ge en bild av det väglagsförslag, som
nu har fallit, men som jag hoppas skall återkomma, och jag tillåter mig
uttrycka den förhoppningen, att kammaren i varje fall icke fattar ett
beslut, som är ägnat att uppriva det myckna förarbetet till vad jag tror
vara en god lösning av den stora och omfattande vägfrågan.

Jag ber, herr talman, att få jaka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr B o r e 11: Herr greve och talman, mina herrar! I det läge
vari frågan nu ligger kan även jag begränsa mitt anförande till att i
största korthet framhålla de synpunkter, som varit bestämmande för
mig och mina medreservanter.

Det är ju för kammarens samtliga ledamöter bekant, att vägunderhållet
enligt nu gällande väglag sker i huvudsak på det sätt, att
jordbrukarna utföra naturaväghållet. Vägarna delas mellan naturaväghållarna
genom vägdelningar, och kostnaden för naturaväghållet uppskattas
genom särskilda förrättningar. Det belopp, vartill denna kostnad
samfällt uppgår, utslås på samtliga naturavägfyrkar, och på övriga
vägfyrkar utdebiteras motsvarande belopp. Det ytterligare belopp, som
erfordras för administration och för det arbete, som utföres av vägkassan,
delas lika mellan samtliga vägfyrkar inom väghållningsdistriktet.

Enligt det förslag, som nu föreligger till prövning, skulle allt naturaväghåll
upphöra. Väghållningsarbetet skulle övertagas av vägstyrelserna
och utföras genom entreprenad eller lega eller genom av vägstyrelserna
anställd personal. Jag skall icke bestrida, att genom en sådan
anordning ett förbättrat vägunderhåll skulle kunna ernås, men jag
måste såsom min bestämda uppfattning — och denna uppfattnings
riktighet torde icke kunna jävas — framhålla, att kostnaderna för väghållningen
med denna anordning måste växa högst betydligt. Det är ju

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Jfr 35. 10G

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

alldeles klart, att vägunderhållet kunnat bli så relativt billigt som det för
närvarande är just därigenom, att naturaväghållarna utfört ett arbete, för
vilket de i regel icke erhållit betalt efter på arbetsmarknaden gällande
pris. Skall däremot vägunderhållet utföras enligt det föreliggande förslaget,
måste sammanlagda kostnaden för vägunderhållet växa högst
betydligt.

Efter det nya förslaget skola kostnaderna för vägunderhållet utdebiteras
på samtliga vägfyrkar och utgöras genom en kontant skatt. Det
är, bland annat, häri förklaringen ligger till att, om det nya förslaget
antages, väghållningsbördan skulle komma att trycka vida hårdare än
förut och enligt min mening så hårt, att redan häri ligger ett bestämt
skäl, varför detta förslag nu icke bör antagas. Det är enligt min mening
nödvändigt, att framgent såsom hittills naturaväghållet bibehålies i den
omfattning som är möjlig, därest vi över huvud taget skola kunna få
våra vägar underhållna för en kostnad, som icke överstiger de skattskyldigas
krafter. Man invänder häremot, att därigenom bibehålies den
hårda börda, som nu vilar på naturaväghållarna. Så skulle givetvis vara
fallet, om man bibehölle naturaväghållet i hela den omfattning, som enligt
den nu gällande väglag varit ursprungligen avsedd. Men jag och
mina medreservanter hysa den uppfattningen, att så icke kan eller bör
ske. Genom den ändring i 12 § väglagen, som vidtogs 1921, öppnades
möjlighet för vägstyrelserna att genom vägkassan till underhåll övertaga
alla eller vissa vägar inom distriktet, detta för att möjliggöra ett bättre
underhåll å sådana vägar, som icke vore lämpliga för naturaväghåll. På
den vägen bör man enligt min mening i fortsättningen gå fram. Det är
alldeles klart, att de stora, starkt trafikerade vägarna icke lämpligen kunna
underhållas genom naturaunderhåll, och det är just i fråga om dessa vägar,
som oförenligheten mellan de uppskattade värdena och de verkliga
kostnaderna för naturaunderhållet framträder. Det är således underhållet
av dessa starkt trafikerade vägar, som hittills på ett oskäligt sätt tryckt
naturaväghållarna. På de mindre trafikerade vägarna däremot framträder
denna skillnad icke eller åtminstone icke med samma skärpa och
enlighet min mening i varje fall icke med sådan tyngd, att den icke bör
kunna bäras.

Att naturaväghållet således bibehålies på sådana vägar, där detta
kan befinnas lämpligt med hänsyn till vägarnas beskaffenhet, är, menar
jag. till förmån för såväl jordbrukarna som andra, vilka deltaga i
väghållningsbesväret. Det måste vara en förmån för lantbrukaren att
få med eget folk och egna dragare utföra naturaarbetet, när det på
grund av förhållandena är sådant, att det icke blir oskäligt betungande.
Detta måste vara fördelaktigare än att med en kontant skatt utgöra
hela sin andel i väghållningsbördan. Jag är förvissad om, att den meningen
också delas i vida kretsar ute i landet, att det kommer att kännas
vida mera tryckande för lantbrukarna att fullgöra väghållningsbesväret
i dess helhet genom en kontant skatt än att få, där trafikförhållandena
icke lägga hinder i vägen därför, fullgöra detta besvär genom
arbete med eget folk och egna dragare, och i den mån så är möjligt på

Lördagen den 20 maj e. in.

107 Nr !{.».

tider, som äro för lantbrukarna lämpliga, — således då jordbruksarbetet
icke är särskilt brådskande.

Detta är för mig ett av de skäl, varför jag icke kunnat vara med om
införandet av den föreslagna nya väglagen. Jag tror således, att det är
nödvändigt, särskilt i den ekonomiska situation, i vilken vi nu befinna
oss, att ännu en gång taga i övervägande, huruvida det är välbetänkt
att överflytta hela vägbördan till utgörande genom en kontant skatt.
Jag tror, att vid närmare betänkande svaret härpå skall bliva nekande.
Jag tror, att det skall kunna finnas utvägar att ernå ett tillfredsställande
vägunderhåll även med bibehållande av naturaunderhållet på
de mindre trafikerade vägarna.

Den andra anledningen, varför jag och mina medreservanter icke
kunnat vara med om det nu föreliggande förslaget, är den däri upptagna
omorganisationen av väghållningsdistrikten. Vi ha den uppfattningen,
att de nuvarande väghållningsdistrikten med sin nuvarande organisation
icke blott väl fyllt sina uppgifter utan även äro i stånd att
framdeles fylla desamma. Vi ha också den bestämda uppfattningen,
att denna organisation kommer att fungera på ett billigare sätt med avseende
både på administration och på det arbete, som skall utföras av
organisationen i fråga, än det är möjligt med de större distrikten. Nu
hava visserligen i det jämkade förslag, som utarbetats under utskottets
preliminära handläggning av denna fråga, borttagits de bestämmelser,
varigenom en viss organisation av administrationen inom väghållningsdistrikten
fastslagits. Jag tror dock, att denna ändring i Kungl. Maj: ts
förslag i själva verket icke är en ändring i sak utan endast i form.
Skola de stora distrikten införas, torde det bliva nödvändigt att ha
ungefär den organisation, som angivits i Kungl. Maj: ts förslag; man
må sedan byta om namn på funktionärerna — de komma att finnas
där ändå. Den organisationen är nog det minsta möjliga för att de
stora distrikten skola fylla sin uppgift. Jag vill till och med gå så långt,
att jag vill påstå, att antydda ändring av Kungl. Maj: ts förslag är
en försämring av detsamma. Det måste givetvis vara en fördel, om
över huvud taget förslaget skall antagas och de stora distrikten genomföras,
att det ses till, att ett eller annat distrikt icke har möjlighet att
ordna sin organisation på ett så oförmånligt, opraktiskt eller olämpligt
sätt, att ändamålet med hela reformen därigenom sättes på spel.

Beträffande skattegrunderna ber jag att få säga, att jag och mina
medreservanter haft samma uppfattning som herr von Sneidern och hans
medreservanter. Vi ha ansett, att, därest det nu föreliggande förslaget
skulle antagas, det vore nödvändigt att ändra skattegrunderna och därigenom
minska den hårda belastning, som eljest skulle komma att vila
på jordbrukarna. Ty det är ju uppenbart, att bördan skulle trycka vida
hårdare, därest arbetet ej längre finge utföras in natura utan skulle
utgöras medelst kontanter. Vi ha i det hänseendet gått ännu längre
än herr von Sneidern och hans medreservanter. Vi ha ansett, att därest
väghållningsbesväret skall utgöras genom en kontant beskattning, måste
ännu större lättnad beredas jordbrukarna än av sistnämnda reservanter

Ang. förslag
till ivy väglag.
(Forts.)

Xr 85. 108

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag föreslås, för att det skall bli en verklig rättvisa mellan de olika skattehii
njy väglag, objekten. Dessutom ha vi haft den uppfattningen, ehuru kanske med
( or s'' något delade meningar om beloppen, att, därest man skulle taga Kungl.

Maj: ts förslag, staten måste träda in med större statsbidrag såväl för
sommar- som vinterväghållningen, för att väghållningsbördan icke skulle
bli alltför tung för de i besväret deltagande, än de föreslagna.

Då vi nu emellertid icke stannat för ett rent avslagsyrkande utan
yrka, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj: t begära en ny
utredning, har det skett i den förvissningen, att frågan härigenom skulle
föras framåt. Jag kan icke heller inse annat än att så skulle bliva förhållandet.
Det är icke så, att frågan därigenom skulle föras tillbaka
till det läge, som den hade före 1911, utan det är tvärtom enligt vår
mening så, att genom en förnyad utredning enligt vårt förslag frågan
skulle kunna föras fram till en lösning inom en icke alltför avlägsen
tid. Enligt min mening borde, såsom framgår av det föregående, lösningen
närmast tänkas på det sättet, att man bibehölle de gamla väghållningsdistrikten,
att man till den nuvarande 12 § i väglagen fogade
en bestämmelse, som lade det i Kungl. Maj : ts befallningshavandes
hand att bestämma, att sådana vägar eller delar av vägar, som med
avseende på*sin beskaffenhet eller sitt läge icke lämpligen kunna underhållas
genom naturaväghållning, skola övertagas till underhåll av
vägkassan, men att däremot naturavägunderhållet bibehålies där sådant
enligt ortens förhållande och sakens natur vore möjligt och lämpligt.
Vad beträffar skatteutjämningen borde den enligt vår mening kunna
ske på det sättet, att medeltalet av vägskatten per vägfyrk uträknades
dels för varje väghållningsdistrikt inom vart och ett landstingsområde
och dels för varje landstingsområde. De vägdistrikt, vars medeltal läge
över respektive landstingsområdes medeltal, skulle erhålla utjämning
med viss procent å skillnaden mellan respektive distriktets medeltal och
landstingsområdets medeltal. Medel härtill skulle erhållas genom en
landstingsskatt, som naturligtvis endast skulle drabba sådana skatteobj ekt,
som hade att bidraga till väghållningsbesväret. Härigenom vunnes visserligen
icke en full utjämning. Men jag är förvissad om att, även om
utjämningen endast bleve procentuell, skulle dock i stort sett på grund
av de billigare kostnader, som skulle uppstå genom det av mig skisserade
förfarandet, bördan även för de hårdast belastade vägfyrkarna bli
mindre än den börda, som skulle komma att vila på dem, därest vägväsendet
ordnades enligt Kungl. Maj: ts förslag.

Beträffande förhållandet mellan de olika landstingen borde utjämningen
ske enligt de grunder, som finnas upptagna i den nu föreliggande
kungl. propositionen.

Vad angår särskilt den del av vår reservation, som handlar om att
vid utredningen hänsyn borde tagas även till frågan, huruvida vissa
mindre städer skulle kunna intagas i landstingsdistrikten, vill jag för
min del säga, att jag för min del tror, att med denna fråga skulle upprullas
ett så svårlöst problem, att det näppeligen kan antagas, att detsamma
inom en rimlig tid kan vinna någon tillfredsställande lösning.

Lördagen den 20 maj e. in.

10!) yr 35.

Jag för min del hyser således ingen förhoppning om att detta uppslag
sigill leda till något resultat, men jag har icke ansett mig böra motsätta
mig önskemålet om att även denna fråga tages upp såsom en av dem,
om vilka den kommande utredningen bör röra sig.

Om jag skulle sammanfatta vad jag sagt, innebär det i huvudsak, att
jag har den uppfattningen att den nuvarande beprövade organisationen
bör bibehållas samt att det särskilt i jordbrukarnas men även i övriga
vägskattepliktigas intresse är av vikt, att man ser till, att man icke får
vägunderhållet lagt enbart på lega eller entreprenad utan att man, i den
omfattning sådant med hänsyn till det nödvändiga kravet på förbättrade
vägar är möjligt, bibehåller naturaväghållet. Härigenom skulle, såsom jag
förut har tillåtit mig anföra, enligt min uppfattning såväl jordbruksfastigheter
som övriga till väghållningsbesväret förpliktade skatteobjekt
få en lindring i sin börda i jämförelse med vad som skulle inträffa, om
hela vägunderhållet utfördes mot ersättning efter gällande dagspriser.
Jag tror, att om jordbrukarna underkastade sig den uppoffringen att
i de fall, där sådant på grund av vägarnas natur är lämpligt, utföra
naturaväghållet, skulle denna uppoffring — ifall det nu anses såsom en
uppoffring — bliva tillfullo ersatt genom den mindre kontanta utgift, som
därigenom skulle falla på deras debetsedlar för bestridande av vägunderhållet.

Med vad jag nu i korthet anfört tillåter jag mig yrka bifall till
första och andra punkterna av den av mig och mina medreservanter avgivna
reservationen.

Herr T j ä 11 g r e n: Herr greve och talman! Efter det ingående
och klargörande anförande, som utskottets ärade ordförande nyss hade i
den föreliggande frågan, är det icke så mycket att tillägga. Men då
även jag deltagit i den reservation, som han fogat till föreliggande utskottsutlåtande,
skall jag be att få säga några ord.

Redan från den dag, då jag först tog del av Eungl. Majrts proposition
med förslag till ny väglag, stod det fullt klart för mig, att jag
icke kunde vara med om densamma i oförändrat skick. Detta i huvudsak
av följande anledningar. För närvarande är ju, som bekant, jordbruket
belastat med nära sex gånger högre vägskatt än annan inkomst
samt därjämte besvärat med naturavägunderhåll. Vägsakkunniga hava
velat nedbringa denna skatt med hälften på så sätt, att för jordbruksfastighet,
som enligt nu gällande väglag påföres en vägfyrk för varje
100 kronor av taxeringsvärdet, i stället skulle påföras en vägfyrk för
varje 200 kronor av taxeringsvärdet. Kungl. Maj:t har emellertid icke
ansett sig höra följa vägsakkunniga på denna punkt utan i stället upptagit
den ende reservantens inom de sakkunniga mening och förordat
bibehållande av den nuvarande skattegrunden. Då denna beräkningsgrund
för vägskattens utgörande enligt min mening måste vara i allra
högsta grad orättvis, har jag icke kunnat vara med om att i en ny lag
överföra en sådan bestämmelse. För min del har jag icke kunnat fatta^
att utgifterna för vägväsendet skola utgå efter andra grunder än övriga

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

>’r 35. 110

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag utgifter för allmänna ändamål och framför allt i en så, enligt min metiii
ny väglag. ning; orimlig proportion. Det torde nämligen med skäl kunna ifråga(Forts.
) sättas, om jordbruksnäringens utövare i så hög grad utöver andra näringars
idkare taga de allmänna vägarna i anspråk, att en dylik beskattningsgrund
kan vara motiverad. Och tages den för varje år i allt större
omfattning tilltagande biltrafiken i betraktande, framträder ju denna
beskattningsgrund i sin rätta belysning. Är det till exempel riktigt, att
en jordbrukare, stor eller liten, boende kanske på en avlägsen plats
från den allmänna landsvägen och som därför sällan eller endast i undantagsfall
begagnar sig av den allmänna vägen, skall vara skyldig att
betala 5 å 6 gånger högre vägskatt än industriidkaren eller affärsmannen,
som kanske varje dag med en eller flera lastbilar sliter vägarna i
högsta grad och därför vållar vägdistriktet en hel del dryga kostnader
för vägunderhållet? Den som vill se saken rättvist måste förbehållslöst
medge, att i nämnda avseende föreligger en uppenbar orättvisa, som
på ett eller annat sätt måste rättas. Jag anser därför, att vägskatten
bör utgå efter bevillningskronor eller inkomsthundra och icke efter vägfyrk.
Då det emellertid för närvarande torde vara omöjligt att uppnå
detta önskemål, har jag nödgats stanna vid det förslag, som beträffande
beskattningsgrunden för väghållningen föreligger i herr von
Sneiderns reservation.

Den bärande principen i det föreliggande lagförslaget är naturaunderhållets
avskaffande. Ett undantag härifrån utgöra emellertid bestämmelserna
om upprättande av körlag för framforsling av väglagningsämnen.
Inom utskottet har jag yrkat, att dessa bestämmelser bort
ur lagen utgå. Man kan nämligen inte undgå att uppfatta dessa bestämmelser,
om de bliva upphöjda till lag, såsom en sorts klasslagstiftning.
Ty jordbrukarna ålägges härmed en ar betsskyldighet, som icke
motsvaras av några liknande skyldigheter för andra samhällsgrupper
att utföra arbete för det allmänna. En sådan lagstiftning kan enligt min
mening föra med sig betänkliga konsekvenser, och jag måste säga, att
det är ganska egendomligt, att de socialdemokratiska representanterna
såväl i utskottet som i kamrarna velat vara med om en dylik bestämmelse.
Efter den utformning, som nu dessa bestämmelser emellertid fått
i det förslag, som föreligger i reservationen, vilket ju innebär, att körlag
skall framskaffa väglagningsämnen endast i det fall att sådant av landstinget
påkallas, har jag icke velat motsätta mig hela lagen för blott
denna bestämmelses skull, sedan den blivit omformad på detta sätt.
Men jag har ansett mig här böra omnämna detta för att få min åsikt
i förevarande avseende antecknad till protokollet.

Om det föreliggande lagförslaget nu bleve upphöjt till lag — jag
menar sådant det föreligger i herr von Sneiderns m. fl. reservation —
skulle enligt min mening vissa fördelar vinnas, som icke kunna uppnås
med den nuvarande väglagens bibehållande. För det första skulle °ju
naturavägunderhållet försvinna, en fullständig utjämning av väghållningsbördan
mellan de nuvarande vägdistrikten komme att äga rum samt
en utjämning av väghållningsbördan mellan de olika länen bleve möj -

Lördagen den 20 maj e. m.

111 JVr

liggjord genom det från staten utgående tilläggsbidraget. Vidare skulle Ang. förslag
naturligtvis väguppskattningen bli överflödig, likaså de rätt så kostsam- »v väglag.
nia vägdelningarna. Det skulle också bli fritt för varje jordbrukare, som (Forts'')
så önskade, att åtaga sig naturavägunderhåll på lega, under det att andra,
som icke ville syssla med naturavägunderhåll, skulle bli fullkomligt fria
från detsamma. Ett annat önskemål och kanske icke det minst viktiga
skulle även uppnås, nämligen ett mera effektivt och ändamålsenligt vägunderhåll.

En anmärkning, som framställts mot det föreliggande lagförslaget,
och detta kanske icke alldeles utan fog, är ju, att detsamma icke varit
åtföljt av någon ekonomisk utredning. Genom den utredning, som i
detta avseende på begäran av utskottet verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
föreligger nu emellertid en sådan utredning, vilken
icke verkar så avskräckande, som från en del håll gjorts gällande.

Det är i huvudsak dessa synpunkter, som för mig varit avgörande
vid mitt ställningstagande i föreliggande fråga, och jag vill tillägga, att
lika visst som jag inte kunnat vara med om Kungl. Majrts förslag
oförändrat, lika visst är, att jag inte heller kan vara med om att stödja
de vid föreliggande utskottsutlåtande fogade reservationer, vilka gå ut
på yrkande om förnyad utredning. Det måste enligt min uppfattning
vara gagnlöst att ytterligare utreda en sak, som varit föremål för utredning
av tvenne olika kommittéer och under en tidrymd av ej mindre än
omkring 11 år. Vunne denna mening riksdagens bifall, då skulle säkerligen
den av flera skäl länge väntade väglagsreformen bliva uppskjuten
för lång tid framåt. Och det ansvaret vågar jag inte påtaga mig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr von Sneiderns m. fl.
reservation.

Herr Strömberg, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Efter
andra kammarens nyligen fattade beslut torde det icke vara nödvändigt
att alltför länge uppehålla sig vid denna fråga. Då jag emellertid tillhör
den del av utskottsmajoriteten, som önskat få Kungl. Maj:ts förslag
antaget redan vid innevarande riksdag, men likväl gått med på utskottets
avslagsyrkande, skall jag be att få säga några få ord till försvar för
denna onekligen något underliga situation.

Orsaken till att vi gått med på avslag är ju, som utskottets ärade
ordförande nyss betonade, att utskottet vid de preliminära besluten antagit
förändringar, som enligt vår mening innebära avsevärda försämringar
i det föreliggande förslaget. Bland dessa är naturligtvis i främsta
rummet att märka de ändrade skattegrunderna liksom också de ändrade
grunderna för statsbidragets utgående, men bland desamma är också
beslutet att ur lagtexten avlägsna bestämmelserna om den tekniska
organisationen, ett beslut mot vilket jag inom utskottet framförde mycket
stora betänkligheter. Enligt Kungl. Maj:ts förslag har 1 kap. 14 §
följande lydelse: ”Vägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas
genom en för ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning
av en vägdirektör med biträde av en vågmästare.” Utskottet strök vid

Nr 85. 112

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag sitt preliminära beslut den sista delen av paragrafen och reservanterna
till nv väglag. föreSlå nu, att densamma skulle få följande ändrade lydelse: ”Väg(Forts.
) distrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för ändamålet
utsedd vägstyrelses försorg.” Ingenting mera. Man har icke velat vara
med om att i lagtexten säga ut, att det skall ske under sakkunnig och
teknisk ledning, och härvid har man enligt min uppfattning alltför mycket
låtit sig skrämma av agitationen mot de nya tjänstemännen och mot
de ökade kostnaderna och härmed också enligt mitt sätt att se äventyrat
ett enhetligt utförande av vägunderhållet liksom också allmänhetens
berättigade intressen härutinnan.

I fråga om förvaltningskostnaderna kan det ju vara skäll att här
i kammaren ytterligare trycka på, vad utskottets ordförande nyss sade,
då han erinrade om den utredning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställt rörande de förvaltningskostnader, som skulle bli en följd
av Kungl. Maj:ts förslag. Om man jämför dessa med de förvaltningskostnader
länen för närvarande ha för sitt vägunderhåll, skall man
finna, att skillnaden icke är så avskräckande, som man velat göra gällande.
För närvarande gå i de olika länen förvaltningskostnaderna till
ganska stora belopp. Jag vill påpeka, att i den utredning som här föreligger,
finnas statistiska tabeller, angivande för varje vägdistrikt och lä.n
de allmänna vägarnas längd och kostnaderna för väghållningen m. m. för
år 1919. För de olika länen gå förvaltningskostnaderna upp till visserligen
något olika men dock överallt ganska avsevärda belopp. För Norrbottens
län äro de 46,000 kronor, för Värmlands län 43,000 kronor och
för Västmanlands län 42,000 kronor, för att nämna några län. Ser man
därefter på den utredning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställt
och som återfinnes på sidan 70 i utskottsbetänkandet, skall man finna,
att skillnaden icke är så väsentlig. Där har man gjort upp en fullständig
plan för förvaltningskostnaderna för ett medelstort län. Jag behöver
här icke specificera de olika posterna — vem som helst av kammarens
ledamöter kan återfinna dem i betänkandet — men slutsumman är för ett
medelstort län 50,000 kronor. Då är att märka att dessa förvaltningskostnader,
vilka som jag här nämnt återfinnas i den statistiska tabellen,
gälla för 1919 och under de två sista åren har en avsevärd förhöjning
ägt rum, så att från 1917 fram till 1919 är det en ökning av icke mindre
än ett par hundra tusen för hela landet, vilket utvisar, att helt säkert
förvaltningskostnaderna för närvarande för de olika länen äro långt
högre än de som angivits här för 1919. Således kan man sluta, att skillnaden
icke är på långt när så avskräckande, som man velat göra gällande.

Vad man velat vinna med den nya väglagen har ju varit för det
första ett bättre vägunderhåll och för det andra en jämnare fördelning
av skattebördan. Man frågar sig då, hur dessa önskemål skola på bästa
sätt kunna realiseras. Man får i den kungl. propositionen ett mycket
klart och koncentrerat svar i fråga om den första delen, nämligen hur
detta vägunderhåll tekniskt bäst skall utföras. Det säges där, att landstingen,
d. v. s. de större vägdistrikten, skulle ”skota väghållningen
genom vägstyrelser och vägdirektörer samt dessas biträden, på sätt lämp -

Lördagen den 20 maj e. in.

113 Nr 36.

ligast kunde ske, medelst vägvakter eller användande av entreprenad, Ang. förslag ■
med lejda arbetare eller fast anställt manskap samt genom körlag och till ny väglag.
ploglag”. Vidare säges det till försvar för samma sak: ”De nytillkom- (Forts-)
mande organen, vägdirektörerna och vägmästarna, öka visserligen antalet
fast anställda. Utgifterna för deras avlöning böra dock mångfalt
uppvägas därigenom, att under deras sakkunniga ledning för samma
kostnad bättre och mera arbete kan utföras än förut, då arbetet varit
splittrat och ägt rum utan ledning och sakkunskap.” Det förefaller mig
vara alldeles obestridligt, att om vi skola få enhetlighet i vägunderhållet,
vi måste ha en tekniskt sakkunnig ledning, och man har, synes det, då
intet skäl att säga, som det görs från olika håll: visst skola vi ha denna
tekniska ledning och sakkunskap, men vi behöva icke skriva ut det i
lagtexten. Ja, en talare i andra kammaren förklarade i dag, att vägdirektören
finns, men han är icke synlig i lagtexten, och genast lagförslaget
blivit upphöjt till lag kommer denne direktör fram, eftersom
han är alldeles nödvändig. Det är min bestämda uppfattning, att skall
vägunderhållet i dessa stora distrikt skötas på ett rationellt sätt, så
måste vi ha en verkligt sakkunnig person, som kan sätta in hela sin
kraft i detta arbete. Jag förmenar således, att frångåendet av denna
princip är en avsevärd försämring av Kungl. Maj ris förslag.

Men detta är ändå icke det väsentliga, utan det väsentliga är i
stället, såsom det har påpekats, de ändringar utskottet vidtagit i skattegrunderna.
Detta har för oss varit det avgörande. Det erkännes
villigt, att de grunder, efter vilka vägskatten nu utgår, icke äro tillfredsställande.
Vi gå gärna med på en utredning i syfte att komma fram till
ett bättre och mera tillfredsställande resultat. Men vi ha ansett, att det
icke är riktigt att låsa fast sig vid en lösning nu, då vi ändå 1924 måste
taga upp kommunalskattefrågan i hela dess vidd, däri då inbegripet även
vägskattefrågan. Förhållandet vore ett annat, om vi från socialdemokratiskt
håll förklarade, att dessa grunder för vägskattens utgående för
närvarande äro fullt rättvisa, men det är icke fallet. Vi erkänna i stället
i utskottets motivering, att dessa grunder icke äro fullt tillfredsställande
men anse, att de skola ändras i ett annat sammanhang. Det synes mig,
därför att detta av Kungl. Maj:t framlagda lagförslag i stort sett innebär
så avsevärda förbättringar uti vår väglagstiftning, att det varit ett
stort framsteg, om riksdagen innevarande år antagit detta förslag oförändrat.
Men då detta icke varit möjligt är det att hoppas, att en lämpligare
tidpunkt kan avvaktas när frågan kan bli löst på ett fullt tillfredsställande
sätt.

I förhoppningen, att denna tidpunkt icke må vara alltför långt avlägsen,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Örne: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
anser mig böra för kammaren tillkännage anledningen till att jag står
i den för en departementschef ganska egendomliga situationen att nödgas
förorda antagandet av ett utskottsutlåtande, vari hemställes om avslag
å en departementschefens egen proposition.

Första kammarens protokoll 1922. Nr 35. S

IVr 35. 114

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Jag skall till en början konstatera, att mellan de reservanter, som
representeras av utskottets ärade ordförande, och de ledamöter av utskottet,
som dikterat dess betänkande, ingen mera djupgående meningsskiljaktighet
i fråga om vägförvaltningens organisatoriska anordning föreligger.
I detta avseende stå både utskottet, eller rättare sagt de sju
ledamöter, som bilda utskottsmajoriteten, och herr von Sneidern och
och hans medreservanter på precis samma linje, om man undantar några
smärre detaljfrågor. Den fråga, som utgör den stora stridsfrågan, ligger
helt och hållet utanför själva vägförvaltningens anordning. Det är
skattefrågan, som kommit att spela den avgörande rollen.

Vägsakkunniga hade, såsom redan är framhållet, företagit vissa
ändringar i gällande väglags föreskrifter med hänsyn till skatten. Sålunda
hade repartitionstalet för jordbrukarna fördubblats, höjts från
100 till 200 kronor, och för annan fastighet höjts från 200 till 300 kronor,
medan det för inkomsttagare bibehållits vid 30 kronor. När jag gick
att närmare granska vägsakkunniges ifrågavarande förslag för att utarbeta
propositionen, så måste jag finna, att just på denna punkt de sakkunniges
förslag kommit i uppenbar strid med den politik, som förut varit
förd i kommunalskattefrågan. När kommunalskattefrågan icke nådde
en definitiv lösning 1920, så fastställdes, som herrarna erinra sig, ett
provisorium att gälla till utgången av 1924. Senast vid 1924 års riksdag
måste denna stora och viktiga fråga upp i hela sin vidd. Att bedöma
kommunalskattefrågan i vanlig mening såsom ett fristående problem låter
sig emellertid icke göra. Man måste taga hänsyn till hela den skattebelastning,
som kommer att drabba olika grupper i samhället, och vägtungan
är därvid en av de allra viktigaste faktorerna. Det är min bestämda
övertygelse — jag har uttryckt den så tydligt jag kunnat i andra
kammaren — att vi icke kunna nå fram till en väl avvägd lösning av
kommunalskatteproblemet, om vi i detta nu gå att avskriva en stor del
av de poster, som i form av vägskatt påvila jordbruket. Intresset hos
jordbruksidkarna att nå en verkligt rationell lösning av skattefrågan
kommer därigenom att minskas i så hög grad, att man måste bestämt
avråda från att antaga ett väglags för slag, som är oupplösligt förbundet
med antagandet av en sådan nedskrivning av jordbrukarnas vägskattebörda.
Att bestämmelserna rörande vägskatten i huvudsak bibehållits
oförändrad i propositionen nr 100 betyder ingalunda, att dessa grunder
för framtiden skola bli bestående. Jag har så tydligt, som det varit mig
möjligt, i motiveringen till denna proposition uttalat, att fastställandet
av de föreslagna bestämmelserna endast är att betrakta som ett provisorium
och att en revision av dessa bestämmelser måste företagas i samband
med kommunalskattefrågans upptagande. Då jag har den synen
på denna sak, att ett antagande av reservationen skulle äventyra för
oerhört lång tid framåt den för stora delar av vår befolkning så oerhört
viktiga, snara lösningen av denna fråga, bör det vara rätt tydligt
för kammarens ledamöter, att jag, då frågan ligger som här är fallet,
kunnat ansluta mig till yrkandet på avslag å propositionen.

Det förekommer emellertid också i herr von Sneiderns reservation

Lördagen den 20 maj e. in.

115 Nr 35.

en synnerligen betänklig avvikelse från Kungl. Maj : ts förslag därutinnan,
att i denna reservation föreslagits höjning av bidraget till väghållningen
från 30 till 40 procent, det vill säga med icke mindre än 33 procent.
Man ökar ju nämligen det av Kungl. Maj : t föreslagna statsbidraget
med en tredjedel. När jag behandlade vägsakkunnigas förslag,
ställde jag mig synnerligen tveksam till just denna fråga om statsbidraget.
Om det funnits någon tid och möjlighet att på det stadium,
varpå frågan då befann sig, åstadkomma en ny utredning på den punkten,
skulle jag utan tvekan låtit göra en sådan. Enligt min uppfattning
borde man nämligen nu ha fullständigt avskrivit det för alla vägdistrikt
lika grundbidraget av 30 procent och i stället lagt hela statsbidraget som
en ren skatteutjämning. Redan med ett bifall till Kungl. Maj : ts förslag
kommer man i en rätt farlig närhet av den punkten, då det egentligen
icke kostar så mycket för de skattskyldiga inom ett vägdistrikt att
ytterligare öka distriktets utgifter. Genom ett bifall till herr von Sneiderns
reservation rycker man ännu ett gott stycke närmare den punkten,
och man kan ju näppeligen tänka sig en farligare anordning, än att det
gör de skattskyldiga i en kommunal organisation sådan som det nya vägdistriktet
ungefär detsamma, om utgifterna äro en miljon eller halvannan
miljon. Ökningen i deras beskattning kommer, som reservationen är upplagd,
icke att bli så särskilt stor. Under sådana omständigheter är det
naturligt, att enbart på grund av detta förslag om ett ökat statsbidrag
man bestämt måste avråda från antagande av den ifrågavarande reservationen.
Det gäller ju här att avväga olika samhällsgruppers intressen
och, då man går till en utjämning, också göra den sådan, att den verkligen
kommer att befrämja den största möjliga grad av sparsamhet. Något
annat är från finansiell synpunkt icke tillrådligt.

Det finns även en del praktiska anmärkningar att göra mot det resultat,
till vilket huvudreservanterna nått. Vid denna timme skall jag emellertid
icke närmare ingå på den saken. Det förefaller mig, liksom den
närmast föregående talaren, som om det mest skulle vara ett spegelfäkteri
att stryka vägdirektören och hans kompetens ur förslaget. Det är nämligen
alldeles otvivelaktigt så, att en vägstyrelse av lekmän, som givetvis
icke kunna sysselsätta sig hela sin tid med enbart vägförvaltning, icke
utan ett dugande tekniskt biträde kunna sköta sina funktioner, och det
vore då så gott att sätta detta biträde med officiell ställning in i väglagen.
På den punkten skall jag emellertid icke resa någon allvarlig invändning.
Jag förstår nämligen efter vad som förekommit, att man
måste hysa en rätt stark misstänksamhet mot väg- och vattenbyggnadskårens
tjänstemän, när det gäller att ordna vägförvaltningen praktiskt
och billigt. När det från framskjutna tjänstemän inom denna kår påståtts
vara nödvändigt att placera en vägvakt per mil på de större vägarna
och en på varannan mil på de mindre och avlöna dessa med samma
lön som banvakter vid Statens järnvägar, ehuru de icke äro sysselsatta
mer än en ringa del av året och få ytterligt litet att göra även denna del
— när man kan föreslå något sådant, förstår jag, att det måste uppstå
ett starkt misstroende gentemot den grupp av teknici, som kommit fram

Ang. förslag
till ti/y väglag.
(Forts.)

Nr 35. 116

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag med ett sådant förslag. Jag tror emellertid, att denna misstro i det stora
till ny väglag. pe]a (-aget icke är befogad, när det gäller väg- och vattenbyggnadskårens
(Forts.) medlemmar i stort sett. Där finns en mängd synnerligen dugligt och
förnuftigt folk, men som sagt, jag skall icke påyrka, att man bibehåller
den punkten, om detta skall utgöra någon svårighet för väglagens bifallande.

På en annan punkt avstår jag också alldeles från att yrka på någon
anslutning till Kungl. Maj: ts förslag, och det är i fråga om särbidraget.
Där stod jag själv synnerligen tveksam, då det visade sig, att man hittills
med några få undantag kunnat på ett tillfredsställande sätt sköta
anskaffningen av mark för de nya vägarna. Det påpekades dock fall, där
en viss påtryckning av den allmänna opinionen i orten skulle varit rätt
gagnelig och där personer fordrat orimliga pris för den upplåtna marken,
ehuru de egentligen bort upplåta mark gratis och betala en smula till
på grund av den stora nytta vägen komme att göra dem. I sådana fall
skulle givetvis möjligheten att kunna utdöma särbidrag göra stort gagn.
Det finns ju också fall, där vägen går fram över en liten egendom på så
sätt, att egendomens mark blir alldeles spolierad, och där är det då alldeles
orimligt att fordra, att vederbörande markägare skall utan vidare
ersättning upplåta mark. Att jämka ihop dessa två ytterligheter med varandra
skulle enligt min uppfattning låta sig göra genom införande av
bestämmelsen om särbidrag, men då det nu stött på motstånd, anser jag,
att det icke bör vidare upptagas i kommande förslag.

I fråga om de s. k. körlagen ha reservanterna föreslagit en del
ändringar, som enligt min mening kanske icke äro så synnerligen lyckliga.
Jag vet att jordbrukarna här i Sverige äro synnerligen ängsliga,
så fort det blir fråga om solidarisk ansvarighet. Därför förstår jag
också, att man icke vill behålla den i körlagen, men denna solidariska
ansvarighet har på ett annat område, som ligger inom min föregående
erfarenhet, visat sig vara av största gagn för jordbrukarebefolkningen,
där den förekommit, och jag tror även, att den på detta område ganska
snart skulle visa sig gagnelig. I reservationen har man emellertid förutsatt
ett särskilt landstingsbeslut för att få körlagsinstitutionen i gång.
Detta gör, att denna institution antagligen aldrig någonsin kommer att
utnyttjas, när den just bäst skulle behövas. För min del är jag visserligen
fullt på det klara med, och det förmodar jag, att alla, äom sysslat
med frågan, äro, att hela institutionen är endast en säkerhetsventil så
att säga. I de allra flesta fall kommer den aldrig att träda i praktisk
tillämpning, då det givetvis är så, att jordbrukarna på de olika orterna
bli villiga att mot skälig ersättning åtaga sig körning, eftersom de slippa
ifrån naturavägunderhållet och få dragare och arbetskraft lediga. Men
det har visat sig vissa företeelser på en del orter, som ge vid handen, att
det understundom kan vara nödvändigt att möta försök till en opåkallad
uppskörtning av det allmänna och att man då har denna institution att
tillgripa som ett yttersta medel. Men skall den tjänstgöra som en verklig
säkerhetsventil, måste det ju också finnas möjlighet för vägstyrelsen att
utan landstingets hörande, när det behövs, påkalla körlagens tillgripande.

Lördagen den 20 maj e. in.

117 Nr 35.

Annars kommer ju hela saken att stanna endast på papperet, och man Ang. förslag
kan ställa vägunderhållet i ett visst område av vägdistriktet i en mycket l''!l ny v>io,ao■
svår situation i en hel del fall. (Forts.)

Det kunde vara åtskilliga andra punkter att nämna något om. Jag
vill emellertid icke gorå det. Något slags positivt beslut kan ju icke
nu framkomma. Enligt min uppfattning är det emellertid bäst, om kammaren
bifaller utskottets hemställan. Därigenom uttalar nämligen kammaren,
att den särskilt i statsbidragsfrågan icke vill gå på de linjer, som
reservanterna föreslagit. Det blir också under sådana omständigheter
lättare, tror jag, att vid en kommande riksdag ånyo framlägga ett förslag.

Den fråga, som nu föreligger till riksdagens behandling, är, som
jag tillåtit mig säga i medkammaren, säkerligen en av de viktigaste, som
på många, många år förelegat till den svenska riksdagens behandling.

Det är förklarligt, om man icke nu kan nå fram till ett positivt resultat,
men om utskottets hemställan bifalles, vilket då också innebär ett bifall
till utskottets motivering, är jag övertygad om, att frågan åtminstone
faller ett långt stycke framåt.

Herr Enhörning: Herr greve och talman, mina herrar! Då
såväl utskottet som andra kammaren avstyrkt Kungl. Maj:ts förslag till
lag om allmänna vägar, vilket avstyrkande jag — om ock på delvis andra
skäl än de av utskottet framlagda — biträder, vill jag icke inlåta mig
på någon tidsödande granskning av frågan utan endast i korthet beröra
vissa principfrågor.

Förslaget avser dels ett åvägabringande av en jämnare fördelning
av väghållningsbesväret och dels ett tillgodoseende av samfärdselns
krav på förbättrade vägar. Båda dessa frågor äro givetvis av stor
vikt och måste inom en snar framtid bringas till en lycklig lösning.

Kungl. Maj:t har emellertid i anslutning till vägsakkunniges förslag i
samband med åtgärder för en behövlig förbättring av vägunderhållet
förordat en omläggning av grunderna för de delar av vägväsendet •—
undersökning och byggnad av väg — där nuvarande anordningar visat
sig lämpliga och förenade med jämförelsevis låga kostnader. Varje förändring
på sistnämnda område torde komma att medföra ökade kostnader
såväl i fråga om byggnads- som administrationskostnader. Icke
från något håll hava heller anmärkningar av betydelse kunnat riktas
mot det nuvarande systemet för undersökning och byggnad av allmänna
vägar och broar, varför någon rubbning i dess principer och bärande
idéer icke synes vara av förhållandena påkallad eller ens lämplig.

Vägväsendets reformering synes därför böra omfatta endast ett
mera ändamålsenligt ordnande av själva vägunderhållet. Vad Kungl.

Maj:t härutinnan föreslagit skulle säkerligen på ett effektivt sätt tillgodose
kravet på förbättrade vägar. Man torde emellertid icke få taga
hänsyn enhart till de fordringar, som från alla håll — utanför de för
vägunderhållet ansvariga — framställas och därigenom ernå en enbart
teknisk lösning av problemet, utan man måste samtidigt se till, att frågan
löses efter sunda ekonomiska principer. Och på denna punkt synes

Nr 35. 118

Lördagen den 20 maj e. in.

Ang. förslag
till no/ väglag.
(Forts.)

Kung! Maj:ts förslag vara behäftat med avsevärda brister. Vad först
angår administrationen är det uppenbart, att den nuvarande organisationen
lämnar tillfälle till betydande uppoffringar från enskildas sida i
form av praktiskt taget oavlönat arbete inom vägstvrelserna, inom vilka
ordförande- eller ledamotskap betraktas som förtroendeposter. Den
föreslagna omläggningen av vägdistrikten skulle medföra — vilket även
vägsakkunnige förutsett — att de nya landstingsvägstyrelsernas ledamöter
måste avlönas någorlunda i paritet med det betydande arbete,
som kommer att påvila dem. Dessutom skulle skapas en helt ny kår av
tjänstemän, vägdirektörer, vågmästare och vägvaktare. Att de högst betydande
kostnader, den nya organisationen skulle medföra, icke komma
att bäras av enbart staten utan till större delen av de nya vägdistrikten,
förändrar på intet vis frågans läge. Kostnaderna gå i alla fall ut över
det allmänna.

Det synes utan vidare klart, att man på grund av den vidlyftiga
organisationen måste räkna med högst betydande kostnadsökningar enbart
för att ernå samma vägunderhåll som nu. Och i samma riktning
verkar den omständigheten, att man med det nya systemet skulle tvingas
att i långt större utsträckning än nu använda sig av avlönad arbetskraft.
Tager man så hänsyn jämväl till att förslaget åsyftar ett förbättrat vägunderhåll,
får man räkna med än ytterligare kostnadsökning. Även om
det ekonomiska läget för närvarande vore gott, måste man ställa sig
synnerligen betänksam inför de avsevärda krav på det allmänna, som
ett genomförande av förslaget skulle medföra. Att nu, då parollen på
alla områden är ”sparsamhet till det yttersta”, ikläda sig så betydande
kostnader, som det här skulle bli fråga om, är knappast försvarligt. Det
är visserligen sant, att reformen icke skulle genomföras förrän om något
år, men vem garanterar, att den ekonomiska situationen då kommer att
te sig så mycket ljusare än nu.

Jag beklagar för min del, att herr statsrådet — på grund av utskottets
beslut — kommit i den egendomliga ställningen, att herr statsrådet
måste yrka avslag på sin egen proposition, men jag anser det icke
lyckligt att nu inlåta sig på — såsom han föreslår — ett provisorium
på måhända ett eller annat år, även om vägskattebördan ej bleve så stor,
vilket herr statsrådet sökt visa, men vilket synes mig mycket problematiskt.
Om ett eller ett annat år kanske vi kunna i ekonomiskt avseende
se mera förhoppningsfullt på framtiden, och då är också denna
fråga fullt mogen för lösning, hoppas jag.

Herr talman! Med detta mitt anförande anhåller jag att få yrka
bifall till första och andra punkterna i den av herr Borell m. fl. avgivna
reservationen.

Greve Wachtmeister: I frågans nuvarande läge skall jag icke
ingå på några detaljer, utan yttra mig helt kort och utan någon egentlig
motivering deklarera min ställning till frågan i stort sett.

Jag kommer att ansluta mig till den av herr von Sneidern in. fl. avgivna
reservationen. Emellertid vill jag på samma gång säga, att ett

Lördagen den 20 maj e. in.

119 Nr 35.

tillfredsställande och något så när snabbt ordnande av vår väghållningsfråga
är av sådan vikt, att jag icke skulle hava dragit mig för att ge
min röst för bifall till den kungl. propositionen något så när oförändrad,
om icke den av herr von Sneidern in. fl. avgivna reservationen
funnits att tillgå. Däremot skulle jag aldrig vilja giva min röst åt den
reservation, som bygger på bibehållandet av de nuvarande små vägdistrikten.
Jag har sett för många olägenheter av små vägdistrikt för att
kunna vara med om deras bibehållande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr von Sneiderns
reservation.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman, mina
herrar! Med anledning av vad herr statsrådet yttrade i slutet av sitt
anförande, får jag säga, att det synes mig som om man också borde hava
förberett ärendet något bättre än som skett, innan propositionen lades
på riksdagens bord. Trots den tunga, som nu påvilar lantbrukarna och
vilken jag gärna vill vara med om att lätta, d. v. s. naturaväghållningens
avskaffande, har redan från början frånvaron av alla ekonomiska
beräkningar över konsekvenserna av denna lags genomförande gjort betänksamheten
så stor, att såväl jag som mina medreservanter icke kunnat
taga ställning till frågan på det sätt och med den optimism, som herr
von Sneidern och hans medreservanter hava gjort. Redan när utskottets
arbete började, kom det in ekonomiska beräkningar från privat håll,
slutande på vitt skilda belopp. Det anmärkningsvärda är, att när ett
par av dessa beräkningar kommit in till utskottet, framkom från annat
håll en kritik av dessa ekonomiska beräkningar, och den som först hade
ingivit sin promemoria, förklarade i en senare redogörelse, att han i
kommunikationsdepartementet vägrats att taga del av den kritik, som
ägnats hans promemoria. Det är ett förhållande, som synes anmärkningsvärt,
när man ställer det i samband med den från början totala
frånvaron av ekonomiska beräkningar. När sedermera inom utskottet
från vårt håll yrkades på att utskottet skulle i sin tur söka åstadkomma
en ekonomisk utredning, stötte detta på motstånd. Till slut blev det ett
beslut om infordrande av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning,
och kungl. styrelsen säger själv, att den givits en tid av
allenast fem dagar för sina beräkningar. Till dessa beräkningar har
sedermera i herr von Sneiderns reservation på sidan 78 i utlåtandet
fogats en bilaga B, ”Approximativa statistiska beräkningar ang. fördelningen
av kostnaden för vägunderhåll m. m. enligt olika förslag”.
Denna avser att visa, huru kostnaden skulle verka per vägfyrk.

Eftersom herr von Sneidern fäster så synnerligt stort avseende vid
denna bilaga B, så vill jag säga, att denna bilaga icke har upprättats
eller föredragits inför utskottet utan, efter det utskottets utlåtande
justerats, upprättats av herr von Sneidern och hans medreservanter på
privat väg. Därför har det icke varit möjligt för de övriga utskottsledamöterna
att taga ställning till bilagan, och jag för min del har icke fått
se densamma, förrän utlåtandet var delat här i kammaren. Är denna

Ang. förslug
till ny väglag.
(Forts.)

Kr 35. 120

Lördagen den 20 mai e. m.

An g. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

bilaga av sådan betydelse och har det varit möjligt för dessa reservanter
att på denna korta tid åstadkomma en utredning, aom varit så avgörande,
tycker jag, att det också bort kunna vara möjligt för Kungl. Maj:t
och de sakkunniga att på den långa tid, som de hade till sitt förfogande,
åstadkomma en ekonomisk utredning.

Våra anmärkningar ha också riktat sig mot organisationen. Jag
instämmer i det anförande, som i detta avseende hölls av herr Borell,
och jag skall icke upprepa vad han sagt. För övrigt äro dessa synpunkter
framförda i vår reservation. Jag vill tillägga, att om man går med
på det system, som här är ifrågasatt, kan man icke frigöra sig från
den tanken, att det måste verka byråkratiskt, och jag tror för min del
att det i verkligheten kommer att gå så till, att då vägstyrelserna övertaga
vägarna i distrikten, kommer det att bliva mycket dyrt. Resultatet
kommer att bliva, att man koncentrerar väglagningen på de stora stråkvägarna,
bilvägarna, men eftersätter underhållet på de mindre vägarna,
ett förhållande som komme att verka ogynnsamt för trafikanterna i
dessa orter.

Den punkt, som varit avgörande för socialdemokraterna, har också
varit avgörande för mig, nämligen frågan om vägskatten. Jag får säga,
att ovissheten om att lösa denna fråga i en från min synpunkt önskad
riktning har varit en viktig anledning till mitt ställningstagande. Det
framhölls bestämt inom utskottet från socialdemokratiskt håll, att därest
de icke finge skattegrunderna lagda efter den reservation, som dten socialdemokratiske
medlemmen bland de sakkunniga hade, så fällde de
hellre hela förslaget. När ett sådant besked lämnades, är det ju naturligt,
att man ställde sig tveksam inför den situationen, att ett lagförslag
framlades i riksdagen med den utsikten, att när 1 § antagits, man sedan
förlorade i voteringen beträffande de andra mera betydelsefulla punkterna.
Jag tror, att voteringssiffrorna i andra kammaren givit stöd
åt dessa farhågor.

Om herr von Sneiderns m. fl. reservation får jag säga, att det
lagförslag, som däri innehålles, visserligen utgör resultatet av ett inom
utskottet utarbetat lagförslag, men beträffande innehållet råder icke på
alla punkter enighet. Jag kan i viss mån instämma med herr statsrådet
att på några punkter är det försämringar. Jag kan nämligen icke finna
annat än att borttagandet av vägdirektörer och vågmästare är endast
skenbart. I verkligheten måste dessa finnas, och den omständigheten,
att åt landstingen överlämnats att besluta, när körlagen skola träda i
funktion, anser jag icke lycklig, därför att det då blir en upprivandte
principdebatt i varje landsting, som sannerligen icke blir till någon nytta.
Skall, såsom här är ifrågasatt, en ny väglag genomföras, skall den ju
också till stor del innehålla organisationsförslag. Denna organisation
bör då byggas på ett fast och solitt underlag, som håller samman det
hela, och därför får jag säga, att på de av mig anförda punkterna ett
försvagande av Kungl. Maj:ts förslag har ägt rum.

Här anmärktes mot den av herr Borell m. fl. avgivna reservationen,
att den innehåller begäran om utredningar om saker, som redan äro

Lördagen den 20 maj e. m.

121 Nr 35.

utredda. Det är möjligt, att något av de upptagna yrkandena vid närmare
omprövning icke behöver föranleda någon större ''bearbetning, men
den omständigheten, att vi hava föreslagit en skrivelse med begäran om
utredning angående vissa saker, bör väl icke verka avskräckande. I eu
skrivelse bör man väl nämligen snarare taga upp kanske alltför många
än för få yrkanden. Det återstår ju sedan för de utredande myndigheterna
att gallra ut, i vilka avseenden de icke finna de framställda kraven
beaktansvärda.

Det framföres såsom skäl mot en skrivelse med begäran om utredning,
att sådan redan skulle vara verkställd. Det har dock inträffat två
mycket viktiga saker, sedan sakkunniges förslag framlades. Den ena
är den under de allra senaste åren mycket ökade biltrafiken, vilken
givetvis går fram efter vissa stora stråkvägar, och det kan tagas i
övervägande, om icke genom de stora stråkvägarnas övertagande av
landstingen eller på annat sätt en lättnad kunde inträda i vägunderhållet,
som till stor del kunde undanröja de nuvarande missförhållandena.
Vidare har den ändring av 12 § i väglagen, som genomförts i syfte att
möjliggöra för vägdistrikt att genom vägstyrelsen ombesörja underhållet
helt eller delvis av distriktets vägar, ännu icke hunnit i nämnvärd mån
■visa sina verkningar. Det torde kunna inhämtas från vägdistrikten värdefulla
upplysningar om verkningarna, vilka sedan kunde sammanfattas
och tjäna till ledning vid verkställandet av de ekonomiska beräkningarna.

Det är givet, att vägfrågans fall i dag icke får betyda, att den fallit
för någon längre tid, utan den måste fram snarast möjligt. Det är ett
oeftergivligt krav, som även vi i vår reservation framhållit. Men jag
kan icke dela herr von Sneiderns uppfattning, då han varnade kammaren
för att gå med på ett skrivelseförslag och i stället uppmuntrade till att
yrka rent avslag, då ju ett rent avslag betyder, att frågan ligger på bordet
utan att någonting göres åt densamma. Ett beslut av denna kammare
om en skrivelse skulle väl betyda, att frågan åtminstone ännu mera uppmärksammades
och beaktades än om den avsloges.

Detta är ju en fråga av så stor betydelse, att om man ville gå in
i detaljer, skulle man hava åtskilligt mer att säga, men då frågan redan
är avgjord genom andra kammarens beslut vill jag endast med dessa
korta erinringar, herr talman, yrka bifall till den av herr Borell m. fi.
avgivna reservationen.

Herr Pers: Den långa dragkampen i utskottet synes hava rört
fördelningen av bördan av vägunderhållet. Jag tror emellertid, att uppgiften
i grunden bör tagas på ett annat sätt, men detta har utskottet
mycket litet bekymrat sig om. Jag hörde dock till min tillfredsställelse,
att den siste talaren var inne på den tankegång, som jag vill erinra
om och i min mån vill försöka framföra.

Jag är övertygad om att landet och det allmänna tar sig vatten över
huvudet, om man skall taga hand om landets alla vägar på ett verksamt
sätt. Utbyggandet av vägsystemet pågår alltjämt, mer och mer minutiöst.

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Nr 35. 122

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag Och landet är så pass stort, att det blir en tunga, vilken som sagt komHll
ny väglag. mer a^_ cira}j))a clet allmänna alltför hårt. Min mening är, att de nuva(Forts.
) rancje vägdistrikten böra kunna besörja underhållet av de smärre vägarna,
som i de mest odlade trakterna äro de allra bästa. Genom bibehållande
av detta system kan också utbyggandet av nya vägar ske på ett
lämpligt och smidigt sätt och kulturen i den meningen växa på ett sätt,
som gagnar landet. Men det är de stora vägarna, de som äro av en
större betydelse för den allmänna samfärdseln, som staten och landstingen
eller det allmänna böra taga sig an på ett annat sätt än nu. Jag
föreställer mig, att på de flesta ställen skall det röra sig om en tredjedel
eller en fjärdedel av de nu till allmänt underhåll indelade vägarna. Om
dessa vägar nu omhändertagas av större distrikt, så stora som landstingsområdena,
så kommer en lämplig arbetsfördelning att göra sig gällande.
Dessa stora vägar behöva, om de äro backiga, läggas om i plan.
De behöva en bättre och mera intensiv vård. Biltrafiken efter dessa stora
färdleder utvecklar sig så, att det är obilligt att lägga skötseln av dessa
vägar på jordbrukarna och på de nuvarande vägdistrikten.

På det antydda sättet kan det lilla vägsystemet utveckla sig allt
mer och mer och skötas genom naturaunderhåll eller entreprenad, allt
eftersom det lämpar sig, och tages mera lokalt, under det att de stora
vägarna omhändertagas på ett verksamt sätt, så att de bliva så tillfredsställande
som möjligt för den allmänna samfärdseln. Jag tror, att vägfrågan
i vårt land icke kan lösas på ett lämpligt sätt, om icke denna
synpunkt tages upp på nytt.

Det skall sägas mig, att man har haft den uppe förut men att vägen
visat sig icke framkomlig. Men det har hänt mycket under de senaste
tio åren, och jag tror, att om saken tages under ny omprövning, skall
det visa sig, att detta är den väg, som man måste slå in på. Jag tror
också, att om man lägger saken så, har man också skäl att taga in städerna
i denna väghållningstunga på något sätt och till någon del, så att
landstingen verkligen kunna bilda en enhet i fråga om vägunderhållet.
Städerna äro så pass intresserade i denna sak och komma att vid landstingen
verkligen representera det allmänna färdeintresset, som de stora
stråkvägarna representera, så att jag tror, att det vore lämpligt, om städerna
komme att bliva intresserade av att hjälpa till i organisationen och
bevaka det allmännas intressen.

Jag har, herr talman, velat framföra denna synpunkt, då ingen annan
hittills i diskussionen starkt betonat densamma. Jag har intet yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Herr talman! Jag
kan icke annat än beklaga, att andra kammarens beslut gått i den riktning,
som det gjort, och att det sålunda är omöjligt att få detta förslag i
hamn vid denna riksdag. Det hade varit önskvärt, om man kunnat få en
lösning av frågan, så att man kunnat börja med att ställa om med ordnandet
av vägunderhållet och vägtrafiken här i landet. Ingen tror väl,
att man genom att icke antaga lagförslaget får denna fråga löst, utan

Lördagen den 20 maj e. in.

123 Nr !&.

först då man får förslaget igenom, kan man börja på att göra vägarna
ordentligt i ordning.

Utskottets ärade ordförande erinrade i början av sitt anförande om
att det gjorts anmärkningar mot att inga kostnadsberäkningar varit tillgängliga
för utskottet eller förelegat i den kungl. propositionen eller i
de sakkunniges förslag. Det är ju så, att den nuvarande vägunderhållskostnaden
är ytterligt svår att utreda. Det beror på hur man taxerar
det arbete, som utföres för vägunderhållet, och jag vill erinra därom,
att denna fråga ingalunda bortglömdes av de sakkunniga, men dessa
ansågo, att det var lönlöst att påkosta en utredning därom, då det helt
och hållet är beroende på i vilket skick man vill ställa vägen, och det kan
variera högst betydligt. Man kan nöja sig med ett enkelt väghållningssystem,
men man kan också kosta på sig en riktigt fin och välskött väg,
och i senare fallet kunna kostnaderna bliva tio gånger större än i det
förra.

Den förändring, som den von Sneidernska reservationen vidtagit i
organisationen, anser jag för min del utgöra en försämring av det förslag,
som Kungl. Maj: t framlagt. Men i verkligheten betyder det naturligtvis
icke så ofantligt mycket, därför att den vägdirektör och de vågmästare,
varom stadgas i lagförslaget, torde bliva oundgängliga, så vida
man skall få någon ordning på väghållningen i landstingsdistrikten. Det
torde visa sig, ifall man någon gång i framtiden får ett liknande förslag
antaget, att så är, och jag tror därför, att det icke varit någon fara i
att låta bestämmelsen om dessa tjänstemän stå kvar i själva lagen.

Den stora skillnaden mellan majoriteten bland de sakkunniga och
Kungl. Maj: ts förslag ligger ju i skattegrunderna, i det Kungl. Maj: t
har gått på ett system, som blivit betydligt mera tyngande för jordbruket
än majoriteten bland de sakkunniga ansågo lämpligt. Den von Sneidernska
reservationen har däremot följt de sakkunnigas förslag, och detta
är för mig synnerligen viktigt, enär jag absolut icke kan vara med om
att förorda ett förslag i enlighet med den kungl. propositionen, då det
gäller skattegrunderna.

Däremot kan jag icke, om ett förslag ånyo skulle läggas fram, förorda,
att man håller själva statsbidraget så pass stort, som reservanterna
föreslå. Jag anser nämligen, att man alltid bör hava lagom pretentioner
på statskassan, och då bör man också hava det i detta fall. När
man resonerade om denna sak bland de sakkunniga, ansåg man det vara
synnerligen viktigt, att då administrationen och omhänderhavandet av
kostnaderna skall ligga hos landstingen, det ekonomiska ansvaret också
skulle ligga där, d. v. s. att man icke borde flytta över för mycket på
staten, så att man därigenom slappade det ekonomiska intresset hos de
verkställande myndigheterna.

Den förändring, som vidtagits beträffande körlagen, är ju kanske
av mindre betydelse, men jag tror, att man utan fara hade kunnat hålla
fast vid det förslag, som den kungl. propositionen innehöll. Det var
mycket resonemang om den saken på det förberedande stadiet, och man
hade klart för sig, att bestämmelserna om körlag skulle komma till bra

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Nr 35. 124

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag liten användning, men man ansåg det vara nödvändigt att hava en dylik
till ny väglag, säkerhetsventil, ifall det på vissa orter skulle inträffa, att befolkningen
(Forts.) cammanslöte sig och sökte skörta upp det allmänna, då man måste på
något sätt komma till rätta med sådant.

Herr Borell underströk i sitt anförande, att det skulle vara så stor
förmån för jordbrukarna att även i fortsättningen få in natura utgöra
den skattetunga, som vägunderhållet innebär. Men det är ju klart, att
det förslag, som nu har lagts fram, kommit just därför, att naturaunderhållet
är utdömt. Det är icke möjligt att få ordentliga och förbättrade
vägar, om man skall bibehålla naturaunderhållet. Visserligen sade herr Borell,
att det måtte vara en fördel för jordbrukarna att få utföra vägunderhållet
på tider som passa dem, men det är ingalunda förhållandet, att
de få göra det, utan de få utföra vägunderhållet på landsfiskalernas anmodan
och på tider, som dessa bestämma. Det torde icke vara möjligt,
att man i fortsättningen skall kunna få några förbättrade vägar, om
det nuvarande systemet bibehålies.

De nuvarande väghållningsdistrikten ansåg herr Borell också vara
lämpliga, och jag vill därvid säga, att det förslag, som nu ligger på kammarens
bord, icke utesluter, att man i mycket stor utsträckning skall kunna
begagna sig av de nuvarande väghållningsorganisationerna. Förslaget
upptager ju vägnämnder, och man har tänkt sig, att man just skulle
begagna sig av de gamla vägstyrelserna för att biträda den centrala
vägmyndigheten inom landstingsområdet. Hela förslaget är ju så fritt
uppbyggt, att landstingsområdena själva kunna ordna med underdistrikt,
om de skulle finna det fördelaktigt, och detta bortsåg man icke ifrån,
när man uppbyggde förslaget hos de sakkunniga.

Herr Johansson från Halland klandrade detta förslag och sade, att
det var dåligt förberett, då det lades fram. Men jag ber att få erinra
därom, att förslaget varit ute på remiss hos myndigheterna, och det torde
vara få förslag av den omfattning som detta, vilka rönt så liten kritik
som detta har gjort, och jag tror icke, att det skall lyckas att bygga
upp något annat förslag, som skall mötas med så stora sympatier som
detta.

Jag tror därför, att man bestämt måste avråda kammaren från att
gå med på herr Borells reservation och förorda en skrivelse med begäran
om nytt förslag. Då man nu för övrigt har att välja mellan utskottets
förslag och herr von Sneiderns reservation, nödgas jag, ehuru jag
icke i allo kan gilla den senare, dock förorda densamma, därför att jag
beträffande den stora huvudskillnaden, nämligen skattegrunderna, måste
hålla på det förslag, som denna reservation innebär.

Herr Johansson yttrade vidare, att man nu icke borde taga den von
Sneidernska reservationen, därför att frågan då bleve vilande, men om
man däremot ginge på den Borellska reservationen, så begärde man i en
skrivelse ett nytt förslag. Jag tror emellertid, att kammaren icke skall
låta locka sig av detta till att följa den Borellska reservationen, därför
att om första kammaren skulle taga den von Sneidernska reservationen,
till vilken en så stor minoritet i andra kammaren röstade bifall, så torde

Lördagen den 20 maj e. in.

125 Nr 35.

detta hava kraftigare verkan på Kungl. Maj: t till att lägga fram ett nytt
förslag än ett beslut om skrivelse av blott den ena kammaren.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som
är framställt av herr von Sneidern.

Herr von Sneidern: Herr talman! Herr Pers efterlyste

ett system för väghållning, som skulle innefatta ett särskiljande av olika
vägar, vilka skulle behandlas på olika sätt. Om jag förstod honom rätt,
borde en del större vägar underhållas genom vägkassan och de mindre
genom naturaväghållning. Det är just ett sådant system, som herr
Borell och hans medreservanter hava tänkt sig, men för min del tror
jag icke, att ett sådant system vore lyckligt. Jag tror, att det skulle
leda till sådana olägenheter, att man bör undvika detsamma. Det skulle
bibehålla alla med naturaunderhållet förenade olägenheter, som äro
ganska avsevärda, med vägdelningar, väguppskattningar o. s. v. När
man går ifrån naturaunderhållet på de avgörande punkterna, bör man
göra det helt.

Herr Pers fruktade för att man skulle taga sig vatten över huvudet,
om hela vägsystemet övertoges av landstingen, och att dessa icke skulle rå
med den uppgiften utan komma till korta. Jag har för min del en annan
uppfattning, vilket kanske beror på den miljö, i vilken jag levat. Jag
har funnit, att landstingsorganisationen i min landsdel och den administration,
som där finnes, visat sig kunna bemästra ganska svåra uppgifter,
och jag har ingen anledning att tro, att det i detta fall skulle
bliva annorlunda. Kanske herr Pers haft andra erfarenheter. Det är
något som jag icke känner.

Herr Bernhard Johansson ansåg, att det var av vikt, att man komme
till det positiva resultat, som en skrivelse innebure. Jag vill då säga,
att när det är fråga om en skrivelse, hänger det på vilken motivering,
som ligger bakom, och den motivering, som ligger till grund för herr
Johanssons m. fl. reservation, gör, att jag bestämt måste yrka avslag
på densamma.

Vad vidare organisationsfrågan beträffar, så har vårt förslag blivit
föremål för kritik från såväl de direkta anhängarna av Kungl. Maj: ts
förslag som av dem, vilka stå som bestämda motståndare till detsamma
på grund av den befarade byråkratiseringen. Man säger, att den organisation,
som vi föreslå, i realiteten dock blir densamma som den, vilken
Kungl. Maj: t föreslår. Jag tror, att man därvidlag förbiser två saker.

Den ena är, att den administrativa organisation, som vi tänka oss,
icke behöver göras sådan, att den uppfyller en av de uppgifter, som
äro tänkta i det kungl. förslaget, nämligen vad som rör byggande av
väg. Det kan läggas så, om man vill, men det är icke nödvändigt. Det
andra förbiseendet är, att förhållandena i vårt land äro så ofantligt
olika, att de vägdistrikt, som bildas, bliva så olika stora. Jag vill erinra
om de vägnämnder, som vi tänka oss skola sortera under vägstyrelserna
med ganska långt gående uppgifter, och jag kan mycket
väl tänka mig, att ett län kan uppdelas i ett antal vägnämndsdistrikt,

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Nr 35. 126

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag vilka kunna hava var sin vågmästare, och att det kanske i vägstyrelsen
un ny väglag. f,nnes någon sakkunnig person, som väl kan sammanhålla dessa väg(Forts.
) nämndsdistrikts arbeten, varigenom denna högre sakkunskap, denna
högre betalade kraft, denna vägstyrelsens vägdirektör skulle bliva överflödig.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet gick
in på skattefrågan såsom den egentligen springande punkten. Det har
ju varit den, som i huvudsak skilt hans meningsfränder från mig och
mina medreservanter, och detta är ju orsaken till att lagförslaget nu
beklagligt nog har fallit. Han upprepade här i kammaren den från min
synpunkt sett synnerligen underliga förklaring, som han förut uttalat
i andra kammaren, att han med berått mod vill bibehålla, vad som dock
även av honom måste betraktas som en orättvisa mot jordbrukarna,
och hava denna orättvisa kvar såsom ett bytesobjekt, då kommunalskattefrågan
slutligen kommer till avgörande. Jag kan icke finna, att ett
sådant motiv är lämpligt, när det gäller att avgöra en fråga av denna
omfattning.

Han yttrade vidare, att en ändring i det avseende vi föreslagit skulle
innebära ett brytande av det provisorium i kommunalskattefrågan, som
antogs 1920. Någon överenskommelse därvidlag, någonting i motiven
till denna lag, som angiver, att man skulle vara förhindrad att ändra
väglagen och den därmed förenade beskattningen, föreligger ju alls
icke. Vidare förbiser herr statsrådet, att jag försökte göra gällande,
och som jag även tror mig hava lyckats visa, att denna vår ändring
innebär ett försök att reellt bibehålla status quo i beskattningen. Han
vill behålla den formellt, men enligt min merling är det just det reella
bibehållandet, om det nu skall vara status quo, som spelar den avgörande
rollen.

Jag angav några skäl härför men vill tillägga ytterligare ett, som
gör, att det är av vikt, att jorden icke skall träffas av den tunga belastning,
som blir följden, om dessa skattegrunder någon gång skulle
bliva gällande. I övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen är
det bestämt, att de nya vägnållarna skola kunna successivt övertaga
vägarna, och skyldigheten skall kvarstå för naturaväghållarna att under
vissa övergångsår fortfarande ombesörja naturaunderhållet. I vilken
ställning komma dessa jordinnehavare? Jo, de komma i den ställningen,
att de få betala en penningskatt efter de fastställda skattegrunderna,
men samtidigt få de fortfarande utföra naturaunderhåll. Och vilken
ersättning få de för detta? Jo, de få ersättning efter en uppskattning,
som i de flesta fall, i händelse ny uppskattning icke skett, motsvarar
endast en tredjedel av det verkliga värdet. Jag tror, att även detta
är ett skäl till att man icke bör utsätta sig för att sådana skattegrunder
som de nu i Kungl. Maj: ts proposition föreslagna skola komma till
tillämpning.

Är man åter på den andra sidan så fullkomligt säker på att en
ny kommunalskattelag och vad därmed är förenat skall genomföras
1924? Är man det hade man väl icke anledning att med sådan fruktan

Lördagen den 20 maj e. m.

J27 Nr 35.

se de förändringar, som nu äro föreslagna, då man är så viss på, att
de aldrig skola komma att tillämpas. Eller vill man verkligen göra gällande,
att den utjämning mellan olika skatteobjekt, som vi föreslå, sträcker
sig längre än vad som kan tänkas ske i samband med det blivande
kommunalskattef örslaget ?

ja, frågan är nu avgjord. Herr statsrådet anmärkte, i vilken egendomlig
ställning han kom, när han måste yrka avslag på sin egen proposition.
Men han har gjort det. Jag får gratulera honom till den seger
han vunnit, ty det är ju det största att vinna en seger över sig själv!

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rooth: Herr talman! Efter det anförande utskottets ordförande
haft kan jag icke hava mycket att tillägga. Jag har mot honom
icke någon annan avvikande mening än att jag anser, att statsbidraget
bort bestämmas i överensstämmelse med de sakkunnigas och Kungl.
Maj: ts förslag.

Jag beklagar på det högsta, att väglagen, som har varit under bearbetning
i mer än 10 år och som omsider föreligger i sådant skick, att
man kan säga, att den praktiskt taget har godkänts på alla håll, nu dock
fallit på grund av skiljaktiga meningar i fråga om skattskyldigheten. Jag
anser, att frågan om skatten icke kan vara avgörande, då det gäller att
antaga eller förkasta denna väglag. Det kan icke vara möjligt, att skattskyldigheten
för vägväsendet slutgiltigt avgöres med denna väglags antagande
eller förkastande. Frågan måste givetvis tagas upp i samband
med den kommande kommunalskattereformen.

Herr Borell och hans medreservanter hava påyrkat en ny utredning.
Heri Borell har därvid angivit vissa frågor, som enligt hans mening
borde bliva föremål för ny omprövning. Jag förutsätter naturligtvis icke
något annat än att herr Borell har tagit del av alla de vidlyftiga utredningar,
som föreligga i denna fråga såväl från vägkommissionen som
från de vägsakkunniga. Herr Borell har därvidlag säkerligen iakttagit,
att även de frågor, som han nu vill göra till föremål för en ny utredning,
blivit så att säga både blötta och stötta, så att jag icke kan föreställa
mig, att det kan vara möjligt att få någon annan syn på dem än
soni i det föreliggande lagförslaget framlagts. Då dessa bestämmelser
angående vägunderhållet på landet kanske mera än någon annan lag
varit föremål för undersökning, synes det mig verkligen vara för mycket
begärt, om man tänker sig, att några nya uppslag skulle kunna framkomma,
som bättre tillfredsställa vare sig riksdagen eller väghållarna.

Det frågas, om vi hava råd att taga den väglag, som nu bjudes
oss. Jag ber för min ringa del att få säga, att jag anser det vara fullständigt
ofrånkomligt att omlägga vägväsendet. Våra nuvarande väghållare
kunna icke prestera det vägunderhåll, som numera kräves. Jag
anser också, att det, för att man skall få till stånd ett ändamålsenlig
och fullt ekonomiskt vägunderhåll, är nödvändigt, att man reformerar
väglagen i den riktning, som det föreliggande förslaget angiver.

\ ägväsendets ordnande anser jag icke vara någon överflödssak.

Ang. förslag
till tiy väglag.
(Forts.)

Kr 35. 128

Lördagen den 20 maj e. in.

Ang. förslag
till «fy väglag.
(Forts.)

Man inrättar kommunikationer och järnvägar för att söka höja kulturen
ute på landsbygden. Det är ju numera en erkänd sanning, att man
måste se till, att folket litet mera än hittills ägnar sig åt jordbruket, då
man måste räkna med att många människor, som hittills^ vant använda
i industriens tjänst, icke vidare kunna återvända dit. Då bör det vara
angeläget, att man gör allt för att höja trevnaden på landet och för att
förbättra förhållandena för dem som önska där vinna utkomst.

Herr greve och talman! Jag anser, att det förslag, som är framlagt
i herr von Sneiderns m. fl. reservation, är det, som bort av riksdagen
antagas, och jag skall be att för min del få yrka bifall till detsamma.

Herr Pålsson: Jag undrar endast över, att kommunikationsministern
kunnat visa en oförställd glädje över att få övergiva sin egen
proposition. Jag tycker, att den i och för sig väl kunde varit värd några
ord till försvar, ty grundtankarna i den äro bärande för framtiden, och
med de modifikationer, som föreslagits i den av herr von Sneidern
avgivna reservationen, kunde den ha varit fullt plausibel. Men det
tyckes mig, som om kommunikationsministern använde just denna reservation
såsom en räddningsplanka för att komma från sitt eget förslag.
Han visade glädje över att utskottet avstyrkt propositionen och att man
sålunda skulle kunna använda väglagen såsom ett bytesmedel, när en
gång i framtiden kommunalskattefrågan skulle ordnas. Man skulle då
ha uti densamma en tumskruv på landsbygdens invånare för att få dem
att biträda ett förslag, som annars skulle vara omöjligt för dem att
taga. Man skulle göra ett byte och på detta sätt få. kommunalskattefrågan
från kommunikationsministerns synpunkt bättre ordnad. ^ Jag
undrar dock, om, när den tiden kommer, denna fråga blir lämplig såsom
bytesmedel. Jag är ganska säker på att landsbygdens representanter
icke komma att sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling. __ Sin beslutanderätt
i kommunal skattefrågan komma de nog att förbehålla sig hur
än det går med väglagen. De daliga vägarnas förekomst är konstaterad
icke precis av landsbygdens invånare själva, utan det är mer från
städerna, som påståendet framkommit, att landsvägarna äro dåliga och
omöjliga att trafikera för de nya, moderna automobilerna. Därifrån
har den allmänna klagan kommit att vägunderhållet icke är tillräckligt
bra skött. Jag tror, att för landsbygdens eget behov kan man mycket
väl nöja sig med det vägunderhåll vi nu ha råd till. Vägarna äro för
dessa farbara såsom de äro, och skall man i framtiden kivas om denna
sak, skall man nog kunna begagna sig av vägarna sådana dd befinnas
såvida bytesmedlet om kommunalskattefrågan ställes på sin spets. Det
kan hända att de som i framtiden tänka använda dem som bytesmedel
bli lurade.

Vad själva väglagen beträffar, tror jag att den största anmärkningen
från min sida skulle vara att man gjort den för stor och vidlyftig.
Alla nu till allmänt underhåll indelta vägar borde icke inbegripas
under denna lag. Man kunde för en stor del av dem nöja sig med mindre
kostsamt underhåll än enligt denna lag skulle bliva fallet. En talare

Lördagen den 20 maj e. m.

129 Nr 85.

omnämnde, att det kunde vara lämpligt att få fram en begränsning, så Ang. förslag
att lagen skulle omfatta endast de stora landsvägarna, kungsvägarna, Hl1 ny vå^ag.
såsom uttrycket är från den gamla tiden. Om lagen kunde begränsas (Forts,)
till detta, skulle kostnaderna bli mer överkomliga än enligt förslaget,
vid vars genomförande kostnaderna skulle bli olidliga. Kunde sålunda
i ett framtida förslag göras skillnad mellan de stora stråkvägarna och
de mindre, och dessa senare underhållas ungefär på samma sätt, som nu
sker, tror jag det bleve lättare att få ett kommande förslag igenom.

För närvarande är väl icke annat att göra än att taga vad som är
det bästa här, och det är herr von Sneiderns förslag. Det bör icke
avslås även i denna kammare. Jag yrkar således bifall till herr von
Sneiderns m. fl. reservation.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande de nu föredragna punkterna framkommit följande
yrkanden: 1: o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2 : o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades i punkten A i den av
herr von Sneidern m. fl. vid förevarande utlåtande avgivna reservationen
; samt 3: o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innehölles
i punkterna 1 och 2 av herr Borells m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
samt förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen, och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga godkännande av det förslag, som innefattades i
herr von Sneiderns m. fl. reservation punkten A.

Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering.
På grund härav uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkterna
1 och 2 i andra särskilda utskottets utlåtande nr 1 antage godkännande
av det förslag, som innefattas i punkten A i den av herr von
Sneidern m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

'' Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits
godkännande av det förslag, som innehålles i punkterna 1 och 2 av herr
Borells m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Första kammarens protokoll 1922. Nr 35.

9

Nr 35. 130

Lördagen den 20 maj e. m.

Ang. förslag
till ny väglag.
(Forts.)

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 38.

Till följd härav uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 1 punkterna 1 och 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i punkten A i den
av herr von Sneidern m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja - 59;

Nej — 50.

Punkterna 3—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om
automobilskatt m. m. dels ock inom riksdagen i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1922 dagtecknad, till andra särskilda utskottet
hänvisad proposition, nr 199, hade Kungl. Maj: t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden,
föreslagit riksdagen att antaga framlagda förslag till

1) förordning om automobilskatt;

2) förordning om särskild skatt å automobilgummiringar; och

3) förordning om fördelning av automobilskattemedel m. m.

Tillika hade till utskottet hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

motioner inom första kammaren:

nr 136, av herr J. Pålsson;

nr 139, av herr N. A. Nilsson; samt

nr 158, av herr H. Rogberg.

Lördagen den 20 maj e. m. 131

motioner inom andra kammaren:

nr 275, av herr J. Olofsson i Digernäs;

nr 276, av herr G. Andersson i Rasjön m. fl.;

nr 283, av herr P. Pehrsson i Göteborg m. fl.;

nr 297, av herr andre vice talmannen P. Nilsson i Bonarp;

nr 298, av herr A. Sundling; samt

nr 299, av herr E. Hage.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan
i fyra med A—D betecknade punkter, av vilka de tre första innehöllo
ett förordningsförslag vardera.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Sneidern: I avseende å föredragningen av ifrågavarande
utlåtande hemställes

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och de i punkterna
A, B och C behandlade förordningsförslagen föredragas vart och
ett för sig, där så erfordras paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubriker sist;

att beträffande varje förordningsförslag iakttages, att utskottets
hemställan föredrages, sedan förordnings för slaget genomgåtts;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först överläggning
uppstår, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres;

att för den händelse något av förordningsförslagen kommer att i
sin helhet eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt, att vid ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar;
samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning
av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Vad herr von Sneidern sålunda hemställt bifölls. *

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, med tillkännagivande,
att Kungl. Maj: ts förslag till förordning om automobilskatt
icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte för sin del
antaga ett under punkten infört förslag till förordning i ämnet.

Nr 35.

Förordningsförslag
om
automobilskatt.

Nr 35. 132

Lördagen den 20 maj e. m.

Förordningsförslag
om
automobilskatt.

(Forts.)

Förordningsf ör slaget.
§§■

Godkändes.

5 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Skatt utgår för helt kalenderår
räknat med följande belopp:

för motorcykel utan bivagn med
tio kronor;

för motorcykel med bivagn med"5
tjugu kronor;

för annan automobil, med ringar
av mjuk kautschuk, med åtta kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
egen vikt vid användning av tyngsta
till automobilen hörande karosseri;
samt

för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med femtio kronor för varje
påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens egen vikt vid användning
av tyngsta till automobilen
hörande karosseri.

Inträder skatteplikt under löpande
kalenderår, skall för det året
skatten utgå med belopp, motsvarande
vad av skatten för helt kalenderår
belöper å det eller de kalenderkvartal,
skatteplikten gäller.

Ändras automobilens beskaffenhet
under löpande kalenderår, skall
därav föranledd höjning eller sänkning
av skatten beräknas från och
med nästföljande kalenderkvartal.

(i utskottets förslag:)

Skatt utgår för helt kalenderår
räknat med följande belopp:

för motorcykel utan bivagn med
femton kronor:

för motorcykel med bivagn med
tjugufem kronor;

för annan automobil, med ringar
av mjuk kautschuk, med åtta kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
egen vikt vid användning av tyngsta
till automobilen hörande karosseri
; samt

för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med femtio kronor för varje
påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens egen vikt vid användning
av tyngsta till automobilen
hörande karosseri.

Inträder skatteplikt under löpande
kalenderår, skall för det året
skatten utgå med belopp, motsvarande
vad av skatten för helt kalenderår
belöper å det eller de kalenderkvartal,
skatteplikten gäller.

Ändras automobilens beskaffenhet
under löpande kalenderår, skall
därav föranledd höjning eller sänkning
av skatten beräknas från och
med nästföljande kalenderkvartal.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Asplund, Frändén,
Norm och Brännström av angivna orsaker yrkat följande ändrade
lydelse av 5 § i förslaget till förordning om automobilskatt:

Lördagen den 20 maj e. m.

133

Nr 85.

5. 8.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

för motorcykel utan bivagn med femton kronor;
för motorcykel med bivagn med tjugufem kronor;
för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med åtta kronor
för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens egen
vikt vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri; samt
för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med femtio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen hörande
karosseri.

Inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län skall dock skatt utgå, för helt kalenderår
räknat, med allenast tre fjärdedelar av de särskilda belopp, som här ovan
angivits.

Inträder---gäller.

Ändras---kalenderkvartal.

Herr Asplund: Av de fyra Norrlandsrepresentanter, som deltagit
i utskottets slutbehandling av nu föreliggande lagförslag, har till
betänkandet fogats en reservation rörande den femte paragrafen, som
innebär, att den fasta skattesatsen för automobiler skall för de norrländska
länen och Dalarna utgå med endast tre fjärdedelar av de särskilda
belopp, som angivas i paragrafen. Jag bär grundat det i reservationen
gjorda yrkandet på den omständigheten, att då de långa och ofta
snörika vintrarna i Norrland och Dalarna under nära hälften av året
omöjliggöra användandet av automobiler, måste den för automobilerna
utgående fasta årliga skatten bli dubbelt betungande och verka hämmande
på utvecklingen av detta samfärdsmedel, som är av utomordentligt
stor betydelse för ifrågavarande, glest befolkade, men till arealen
mer än hälften av riket omfattande landsdelar med de långa avstånd
mellan olika orter, som där förekomma. På grund av ett förbiseende
har yrkande i fråga om denna punkt icke framställts i andra kammaren
av andra kammarens reservanter och då således, om denna kammare
skulle bifalla reservationen, en sammanjämkning måste förekomma, anhåller
jag att få yrka bifall till 5 § med den ändring, att, i stället för
tre fjärdedelar av de särskilda belopp, som i lagen angivas, skulle för de
norrländska länen och Dalarna utgå endast 60 procent av skattesatserna.
Således ett tillägg efter första stycket av femte paragrafen av följande
lydelse: ”Inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län skall skatt utgå för helt kalenderår
räknat med allenast 60 procent av de särskilda belopp, som här ovan
angivits.”

Jag vill tillägga, att ekonomiskt spelar detta ändringsyrkande endast
för ifrågavarande län någon roll. De få därigenom motsvarande

Förordningsförslag
om
au t omo bilskatt.

(Forts.)

Nr 35. 134

Lördagen den 20 mai e. m.

Förordningsförslag
om
outomobilskatt.

(Forts.)

nedsättning i sin andel av bilskatten, som skall fördelas mellan landsbygd
och städerna i dessa län, och på grund därav, att en del av den
i städerna inflytande fasta automobilskatten skall fördelas på landsbygden,
få vi även i den delen en nedsättning, och således skulle ett antagande
av detta förslag beträffande landsbygden innebära en ekonomisk
fördel för rikets övriga län. Men då, såsom jag förut framhållit, det
är av stor betydelse att icke lägga för stora hinder i vägen för automobilväsendets
utveckling i de vidsträckta norra landsändarna, har jag
ansett mig böra göra framställning i enlighet med mitt yrkande.

Herr von Sneidern: Det får väl vara något starkare grunder,
förefaller det mig, än den ärade reservanten här anfört, för att man
skall kunna gå med på en så pass ovanlig åtgärd som att bestämma
olika skattegrunder för olika delar av landet. Skulle man draga ut konsekvensen
härav, skulle det i många andra fall bli olika skattegrunder
för länen i södra och norra Sverige, men detta kan dock icke anses vara
lämpligt. Såsom reservanten erinrade, ha beslut redan fattats utan diskussion
och utan votering i andra kammaren, innebärande bifall till utskottets
förslag, och jag ber att även få yrka bifall till detsamma.

Herr N o r 1 i n g: Man kan väl förmodligen utgå från, att de av
utskottet föreslagna skattesatserna erhållit en riktig avvägning med hänsyn
till förhållandena i mellersta och södra Sverige. Om så är förhållandet,
förefaller det emellertid alldeles påtagligt, att den lindring, som
av herr Asplund med flera reservanter föreslagits för Norrlands och
Dalarnas vidkommande, måste ha mycket goda skäl för sig, och jag
kan för min del icke erkänna, att den invändning, som gentemot detta
förslag riktades av den närmast föregående talaren, är av sådan betydelse,
att den bör få bli bestämmande för kammarens beslut. Det
råder ju i dessa landsdelar alldeles speciella förhållanden, och man kan
icke härvidlag tillämpa någon allmängiltig grundsats av sådan art, som
den föregående ärade talaren åberopade. Det är fullkomligt odisputabelt,
att de långa, snörika vintrarna i de sex nordliga länen omöjliggöra
användningen av bilar i dessa landsändar under en god del av året,
då automobiltrafiken obehindrat kan pågå längre söderut. Härav följer
med logisk nödvändighet, att automobilskatten måste bli mer betungande
för de norrländska bilägarna än för deras kolleger i södra och
mellersta Sverige, och man kan befara, att detta kommer att verka
hämmande på biltrafikens utveckling där uppe. En sådan påföljd av
den nya lagstiftningen är naturligtvis ingenstädes önsklig, men jag skulle
vilja betona, att särskilt i Norrland med dess långa avstånd och glesa
järnvägsnät är det av mycket stor betydelse att en väl utgrenad automobiltrafik
upparbetas. Om det nu vore så, att lindringen i skattehänseende
för norrlänningarnas vidkommande skulle betyda någon väsentligt
ökad börda för de andra, skulle det trots allt knappast vara tillrådligt
att medgiva en dylik undantagsbestämmelse, men nu förhåller det sig
icke på det sättet, utan man kan på sin höjd säga, att med avseende å

Lördagen den 20 maj e. m.

135 Nr 35.

de 20 procenten av skatteinkomsten, rörande vilkas användning Kungl. PörordningsMaj:
t har att bestämma, en ökad börda kommer att påvila bilägarna
i södra delarna av landet. Under sådana förhållanden kan jag för min skatt.
del icke annat än ansluta mig till den av herr Asplund m. fl. avgivna (Forts.)

reservationen, med den ändring som nyss föreslagits av herr Asplund;
och jag gör detta så mycket hellre som det väl är odisputabelt, att vägunderhållet
i Norrland i allmänhet kan beräknas något billigare än i de
andra delarna av landet, detta just på grund av de längre vintrarna.

Jag ber således, herr talman, att få ansluta mig till herr Asplunds
yrkande.

Herr Rosén: Jag kan icke finna annat än att mycket starka skäl
tala för herr Asplunds förslag. Det är väl dock en väsentlig skillnad,
om man kan använda bilarna hela året såsom i dessa trakter, eller blott
sex å sju månader såsom i Norrland. Man kan i Västerbottens län icke
komma fram på landsvägarna med bil längre än till den 15 november,
eller såsom det för ett par år sedan inträffade till medio av december,
och vägarna äro icke farbara förrän den 1 maj eller, såsom i år, den
15 maj. Det blir en större tunga för bilägarna i Norrland än för andra,
om de skola betala samma skatt som de bilägare, vilka använda bilarna
hela året. Det är till gagn för staten, skulle jag tro, att biltrafiken utvecklas
så mycket som möjligt i Norrland, detta på grund av de skäl,
som herr Norling framhöll. Till herr von Sneidern skulle jag vilja säga,
att det är ingenting ovanligt med undantagslagar för Norrland, och
då jag icke kan förstå annat än att mycket starka skäl finnas även i
detta fall för en särkild lagstiftning, ber jag att få instämma i herr
Asplunds yrkande.

Herr Strömberg, Gustaf: Jag bär, då jag biträtt detta förslag,
icke bortsett från de synpunkter, som av talarne på Norrlandsbänken
här blivit framförda. Men det tycks vara en sak, som dessa
icke riktigt beaktat, nämligen att ifrågavarande beskattning utgår dels
i form av skatt å automobilen, dels i form av skatt på ringslitningen,
och det är tydligt att för Norrlands vidkommande det härigenom blir
en utjämning. Kan man här endast en kort del av året använda bil,
kommer skatten på ringarna också att bliva lindrigare där än för övriga
delar av landet. Man kan således icke, synes det mig, komma med någon
starkare saklig invändning mot utskottets förslag, vartill jag ber att få
yrka bifall.

Herr Rosén: Detta ha vi mycket väl beaktat, ty om vi icke
tagit hänsyn till den av herr Strömberg anförda omständigheten, skulle
vi naturligtvis ha yrkat på att skatteprocenten, skulle bestämmas till 50
eller 60 procent i stället för 75 procent, som avsikten är att genom sammanjämkning
komma fram till, vilket med hänsyn till det av herr Strömberg
anförda skälet torde vara rättvist.

Nr 35. 136

Lördagen den 20 maj e. m.

Förordningsförslag
om
automobilskatt.

(Forts.)

Herr P åls son: Det är ingenting ovanligt att, då tal föras om

sådana här skatter, norrlänningarna kräva, att deras landsändar skola
helt eller delvis befrias därifrån. Norrlänningarna hava vant sig vid
att vilja betraktas som mest gynnad nation och fortsätta därmed så
länge det går. Jag tycker ändå, att i detta fall det skulle ligga närmast
till hands att, då de icke tycka, att denna beskattningsform passar för
de norrländska förhållandena, de yrkat avslag på hela lagen. Det här
av dessa norrlänningar anförda skälet, att man en viss tid av året icke
kunde använda sina bilar, är väl knappast tillräckligt talande. Jag tänker
mig, att om detta förslag går igenom, de snart konstruera medar och
sätta på sina bilar, varigenom de kunde köra briljant även under vintern.

Det föreslås nu en lagstiftning om skatt på automobiler. Jag skulle
dock helst varit med om ett avslagsyrkande på såväl utskottets som
Kungl. Maj : ts förslag. Jag tycker nämligen, att man icke tagit tillräcklig
hänsyn till, att det i en framtid torde bli ganska nödvändigt för
de allra flesta att skaffa sig bilar. Åtminstone skulle det vara utmärkt
bra, om förhållandena möjliggjorde för många att skaffa sig sådana.
Om man t. ex. tänker på arbetarna, som leva så trångbodda i de stora
städerna. Det skulle för dem och deras familjer tvivelsutan vara av
mycket stor nytta om de kunde i sam- eller enbruk anskaffa automobil.
På detta sätt skulle trångboddheten kunna hävas genom att så att säga
flytta städerna ut på landsbygden. Arbetarna kunde bosätta sig ett par
mil utom staden och sedan köra in till sina arbetsplatser vid respektive
industrier. Från denna synpunkt borde man bättre avväga skatteförhållandena
än vad genom nu föreliggande förslag är händelsen. Jag har i
detta ärende tillåtit mig framlägga en motion, just i tanke att det för
arbetarna såsom automobilägare skulle kunna ordnas så, att de lättare
bilarna skulle slippa undan med lägre skatt än i Kungl. Maj: ts förslag.
Emellertid har utskottet icke velat gå med på denna tanke, men
det är klart, att om automobiler för arbetarna i framtiden skola få
någon användning, bör man icke antaga ett förslag, som kommer att
genom hög beskattning utestänga dem från den möjligheten. Den
kungl. propositionen lägger en rätt dryg skatt för t. ex. en Fordbil
änskönt denna icke på något sätt kan kallas lyxbil. Skatten å de tyngre
bilarna kunde däremot gärna varit högre då innehav av dessa kan sägas
mera skatta åt lyxen. I stället kunde man ha höjt skatten på en del
av bilen, som visar den resta våglängden, nämligen gummit. De, som
köra mera, slita mera gummi. Det är tydligt att de då också slita på
vägarna mera. Det är en fullt rättvis och bättre avvägning av det hela,
om man beslöt högre skatt å gummiringarna än propositionen och
utskottet föreslå. Försök att ordna bilskatten sålunda, att det blir större
skillnad mellan tyngre och lättare bilar! Gärna en gummiringsskatt på
2 kr. SO öre pr kg. i stället för de föreslagna 1 kr. 50 öre per kg. Det
skulle blivit en rättvisare fördelning av bilskatten om en högre gummiringsskatt
beslutats, än vad som här är föreslaget. Jag beklagar att ingen
av dessa mina tankar eller påpekanden i detta ärende vunnit utskottets
bifall. Hade utsikter därtill funnits skulle jag tillåta mig, herr greve

Lördagen den 20 maj e. m.

137 Nr 35.

och talman, att yrka avslag på Kungl. Maj: ts proposition och utskottets
utlåtande.

Herr von Sneidern: Det är originellt att nu yrka rent avslag
på 5 § och därmed på hela lagen, när man utan invändning antagit de
fyra första paragraferna. När så emellertid skett, skall jag likväl göra
mitt svar mycket kort. Då ingen annan har gjort ett avslagsyrkande
tidigare, har jag anledning att antaga, att man nu icke vill hava en längre
principdebatt. För min del anser jag, att det är önskvärt, att den föreslagna
skatten nu kommer till stånd. Det är befogat, att en avgift erhålles
från automobiler till förbättring av våra vägar.

Vad den tanke, som herr Pålsson framförde, beträffar, nämligen
att lägga högre skatt på gummit och mindre på bilarna, så är det starka
skäl för att icke gå den vägen, ty därigenom skulle det komma ännu
mera och ännu mera berättigade klagomål från de kontingenter av bilägare,
som bo i städerna och där huvudsakligen slita sina bilar. Särskilt
gäller detta bilar, som gå i drosktrafik vilkas skatt genom herr Pålssons,
förslag skulle bli oskäligt höjd. Man har därför fått gå en medelväg,
och jag tror att Kungl. Maj : ts förslag är av beskaffenhet, att kunna
godkännas.

Vad herr Roséns förslag beträffar, vill jag göra en erinran. Någon
särskild skattelag för Norrland känner jag dock ej till, och jag undrar,
om det är skäl att införa en dylik. Skall man börja differentiera på
landskapen, så räcker det icke bara med att hålla sig till Norrland, utan
även till andra delar av landet. Exempelvis i norra Värmland och kanske
även i södra Värmland och Dalsland kan man icke köra så mycket som
i Skåne. Jag tror icke, att en sådan uppdelning vore så bra. För övrigt
har man de långa, ljusa nätterna i Norrland om somrarna, och då kan
man köra förfärligt mycket, eller hur herr Rosén?

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Asplund: Jag får beklaga, att herr Pålsson icke kommit
tidigare med sitt förslag, ty då skulle jag hava anslutit mig till detsamma.
Men herr Pålsson förbisåg vad jag sade i mitt första anförande,
att de influtna bilskattemedlen fördelas i proportion till de belopp, som
inflyta för varje särskilt län. Men dessutom tillkommer landsbygden
en stor del av det, som inflyter från städerna och därför måste det
yrkande jag framställt för de norrländska länen medföra, att de få
betydligt mindre än vad de ha erlagt uti skatt. De förlora icke bara den
minskade del, som kommer av automobilskattemedlen från länens egen
landsbygd, utan de förlora även den på minskningen belöpande andel
som kommer från städerna. Denna andel delas sålunda ut på de andra
länen och således är det till fördel för de övriga länen att den fastställda
bilskatten sättes ned i de norrländska länen. Men jag anser att dessa
län böra taga denna nedsättning i skatteinkomst hellre än att lägga hinder
i vägen för automobilväsendets utveckling. Jag kan vitsorda, att
särskilt beträffande Lapplandssocknarna användas s. k. turbilar allmänt

Förordningsförslag
om
automobilskatt.

(Forts.)

Nr 85. 138

Lördagen den 20 maj e. m.

Förordningsförslag
om
automobilskatt.

(Forts.)

även av bondebefolkningen, som utav gammalt är van att under hela
sommaren ha sina hästar på bete långt borta i skogarna. Denna faktiska
fördubbling av skatten i de norrländska länen som blir en följd
av utskottets förslag måste verka så, att konkurrensen mellan de olika
bilägarna upphör. Det blir mindre antal personer, som ägna sig åt att
hålla turbilar, och därmed komma priserna att stiga till befolkningens
skada.

Jag har tillåtit mig att i utskottet vid ett tillfälle uttala, att fördelningen
utav dess automobilskattemedel, som vi senare komma till,
påminner i visst fall om det kommunalbeslut beträffande hundskattemedel,
som gick ut på, att man skulle fördela hundskattemedlen mellan
de mest intresserade, nämligen hundägarna. Man har i viss mån följt
den principen, när man delat ut på varje län, vad som influtit inom
länet av en statsskatt. Jag tror, att det är ett större avsteg från vanliga
skatteprinciper, än om man med hänsyn till de olika klimatiska förhållandena
i Norrland och södra Sverige, gör skillnad på bilskattebeloppen
för att därmed åstadkomma en rättvisare relation mellan dessa
och den del av året, då det är möjligt att använda bil inom resp. landsdelar.

Herr Rosén: Jag tror, att man även i mellersta Sverige kör
automobil under sommarnätterna och till och med under vinternätterna.
Att man nu skulle införa en skatt på de ljusa sommarnätterna i Norrland
är onekligen ett mycket originellt uppslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att angående den nu föredragna paragrafen yrkats: 1: o) att
densamma skulle godkännas; 2: o), av herr Asplund, att för paragrafen
skulle godkännas den lydelse, som förordats i den av honom m. fl.
därom anförda reservation, dock med den ändring att i andra stycket
orden ”tre fjärdedelar” utbyttes mot ”sextio procent”; samt 3: o) att
paragrafen skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
samt förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Asplunds yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 5 § i det av andra särskilda utskottet i utlåtande
nr 2 punkten A tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf den lydelse, som
under överläggningen förordats av herr Asplund.

Lördagen den 20 maj e. m.

139 Nr 35.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja - 70;

Nej — 34.

Övriga delar av det förevarande för ordnings förslag et.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Förordningsförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten C.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, med tillkännagivande,
att Kungl. Maj: ts förslag till förordning om fördelning av
automobilskattemedel m. m. icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen
antagas, måtte för sin del antaga ett förslag i ämnet, så lydande, som
utlåtandet visade.

*

För ordnings för slaget.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Strömberg ansett,
att utskottet bort tillstyrka antagandet av ett i reservationen infört,
från utskottets förslag i vissa delar avvikande förslag till förordning
i nu ifrågavarande ämne.

Herr Strömberg, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Vid

denna punkt i utskottets betänkande har jag tillåtit mig foga en reservation,
som i stort sett ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
automobilskattemedlens fördelning mellan land och stad. Jag ber därför
att med några ord få ytterligare motivera den ståndpunkt, som jag
emot utskottets flertal i detta fall intagit.

Jag kan icke trots den stora majoriteten finna det rättvist, att städernas
andel i dessa skattemedel blir så ringa, jämförd med landsbygdens,
som utskottet föreslagit. Då det gäller att åsätta automobiler och motorcyklar
en skatt, varigenom gottgörelse vinnes för dessa fordons förslitande
inverkan å gator och vägbanor, synes det ej riktigt att påstå, att
städernas gator äro så starkt byggda och så väl underhållna, att trafiken
å dessa utövar ingen eller endast ringa skada. Skulle man draga konse -

Förordningsförslag
om
automobilskatt.

(Forts.)

Förordningsförslag
om
fördelning av
automobilskattemedel

m. m.

Nr 85. 140

Lördagen den 20 maj e. m.

Förordningsförslag
om
fördelning ai
automobilskattemedel

m. m.
(Forts.)

kvensema av detta resonemang, så bleve följden den, att det vägdistrikt,
som iordningställde sina vägar så bra, att de inte toge nämnvärd skada
av automobiltrafiken, skulle komma i en sämre ställning än det distrikt,
som slarvade med sitt vägunderhåll. Städerna utgöra ju på sätt och vis
var för sig ett vägdistrikt. De ha mycket landsvägar att underhålla särskilt
inom inkorporerade områden. Vidare ha många städer makadamiserade
och asfaltbelagda gator, som mycket hårt påverkas av automobiltrafiken.
Kungl. Maj:t har nu föreslagit för städernas vidkommande,
att de skulle erhålla en fjärdedel av skattemedlen, medan landsbygden
skulle erhålla tre fjärdedelar. Jag kan icke finna annat, än att detta är
den minsta tänkbara andel, om man vill följa någon rättvis grund i fråga
om fördelningen. Under frågans förberedande behandling ha såväl svenska
stadsförbundet som kammarrätten uttalat sig, och de ha kommit till det
resultat, att städerna och stadsliknande samhällen böra erhålla en tredjedel
av bilskattemedlen. Kungl. Maj:t har icke gått så långt utan stannat
vid en fjärdedel, och jag kan icke finna annat, än att utskottet ganska
godtyckligt ändrat denna andel för städerna till en femtedel, och dessutom
skall av denna femtedel 20 procent avskiljas för att fördelas på det sätt,
som Kungl. Maj:t närmare förordnar. Det blir sålunda en bortplottring
av denna städernas andel, som icke gör någon människa glad, och jag
tror i detta fall, att de sakliga skäl, som utskottet haft för sin ståndpunkt,
äro ganska svaga. Jag har i varje fall icke kunnat förena mig med utskottets
majoritet utan yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber
att med dessa korta erinringar, herr talman, få yrka bifall till min vid
utskottets betänkande fogade reservation.

Herr von Sneidern: Den ärade reservanten ansåg, att utskottet
har svaga skäl för sitt yrkande, men mig förefaller hans egna ej vara
starkare. J ag tror, att ingen här har rätt att påstå att han lyckats åstadkomma
något absolut rättvist. Här ha rått de mest skilda meningar
under förberedandet och framläggandet av dessa lagförslag, och jag har
även låtit mig berättas, att stor tvekan in i det sista rått inom regeringen
före framläggandet av det slutliga förslaget till fördelningsprocent. Går
man till det förberedande arbetet, finner man exempelvis, att vägkommissionen
anser, att ingen del av dessa medel skulle tillfalla städerna
utan allt landsbygden och att automobilsakkunniga ansett, att 15 %
skulle gå till städerna och 85 % till landsbygden. Herr Strömberg har
för sin del åberopat några auktoriteter. Jag vill erinra, att det är icke
underligt, att svenska stadsförbundet kommer till en rätt hög procent
som skulle tillfalla städerna. Man ser således, att det finnes en hel provkarta
på olika förslag, olika uppfattningar och olika yrkanden, och alla
dessa yrkanden tror jag hava varit representerade inom utskottet. Vad
man där kommit till har varit en kompromiss, och man slutade vid siffran
20. Jag tror, att den är fullt lika rättvis som någon annan. Det blir
en femtedel, som tillfaller städerna och fyra femtedelar, som gå till landsbygden
med dess stora vägnät. I förhållande till städernas vägar och
städernas icke stensatta gator tror jag knappast, att det kan anses orätt -

Lördagen den 20 maj e. m.

141 Nr 35.

vist, då det är så stark trafik på landsbygden av städernas automobiler.

Vad vidare angår de övriga ändringar, som utskottet vidtagit och
som herr Strömberg icke velat gå med på, så tror jag, att de ännu bättre
kunna försvaras än åtgärden av förändrad fördelning av bilskattemedlen
mellan städerna och landsbygden. Det har påpekats inom utskottet,
att åtskilliga städer ha ganska stora vägbördor och mycket landsbygdsvägar
att underhålla, men endast få automobiler. När nu skatten skall
fördelas mellan städerna i förhållande till det antal automobiler, som
finnes i de olika städerna, blir resultatet det, att en del städer få mycket
Htet, under det att de hava rätt mycket vägar att underhålla. För att
kunna åstadkomma en utjämning har man tänkt sig, att beträffande
städerna liksom i fråga om landsbygden skrdle 20 procent innehållas
av Kungl. Maj:t och fördelas till sådana ogynnsamt ställda städer. Således
skulle en rättvis utjämning kunna åstadkommas. Fn Hknande
tankegång fanns hos Kungl. Maj:t beträffande landsbygden, och man
har nu endast tiUämpat samma princip på städerna.

likaledes har man även vidtagit en ändring beträffande landsbygden.
Det är icke en ändring i princip. Det är endast en ökning av procenttalet.
Det är nämligen så, att vi hava tagit något större andel än Kungl.
Maj :t tänkt sig för att åstadkomma en i Kungl. Maj :ts hand vilande reservfond,
avsedd att fördelas mellan de av landsbygdens distrikt, där ojämnhet
även efter den fördelningsgrund, som är fastställd, kan uppkomma.
Vi hava även gjort en annan ändring. Fördelningen på landsbygdens
distrikt skall ske efter influten automobilskatt från landsbygdsområdet,
varvid man icke skall inberäkna de städer, som finnas inom landsbygdsområdet.
Av den tabeU, som finnes fogad vid utlåtandet, finna herrarna,
att därigenom åstadkommes en bättre och rättvisare fördelning. Och
jag vill tillägga, att genom den större reservfonden vinnes möjHghet för
Kungl. Maj:t att utjämna de ojämnheter, som trots denna förbättrade
fördelning dock komma att kvarstå.

J ag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Boman: Herr greve och talman! Den föregående ärade

talaren har utan tvivel rätt, då han säger, att man icke kan fastslå några
objektivt hållbara grunder för fördelningen av automobilskatten medan
städerna och landsbygden. Men om denna nya automobilskatt icke skall
vara en särskild pålaga för den, som antingen behöver automobil för sin
rörelse eder av annan anledning skaffar sig en sådan, utan skaH utgå
som ersättning för den skada, den slitning, som vållas på gator och vägar,
är det utan vidare uppenbart, att den fördelningsprocent, som här är
föreslagen såväl av Kungl. Maj:t som än mera av utskottet, är otroligt
ogynnsam och obillig gentemot städerna.

J ag har försökt att göra en uppskattning av huru stor den skatt bhr,
som inflyter i Stockholm, och tror, att det blir avsevärt mer än 1 miljon
kronor om året. Stockholms andel i 20 procent till städerna, blir då kanske
250,000 kronor. 80 procent av denna summa stanna hos Stockholm, medan

Förordningsforslag
om
fördelning av
automobilskattemedel

m. m.

(Forts.)

Nr 35. 142

Lördagen den 20 maj e. m.

Förordningsförslag
om
fördelning åt
automobilskattemedel

m. m.

(Forts.)

resterande 20 procent fördelas mellan städerna på sätt Konungen förordnar.
Det är icke troligt, att storstäderna skulle få något av dessa 20
procent. Det är icke sannolikt, att Stockholms stads automobiler slita
vägar på landsbygden för bortemot 840,000 kronor om året.

Vid ett besök, som jag gjorde häromdagen i Göteborg, bevistade
jag en överläggning i ett sällskap med anledning av att en hemställan
kommit från fastighetsägare, som beklagade sig över den skada, som deras
fastigheter ledo av automobiltrafiken på gatorna särskilt av tunga lastbilar.
Man talade då om att söka bota detta genom att föreskriva mycket
låg hastighet för lastautomobiler och mycket tunga automobiler. Den
uppfattning, som till sist trängde igenom, var dock den, att då ett fortskaffningsmedel
som automobiler befinnes vara tidsenligt, blir det staden,
som i stället får försöka bygga sina gator så väl och underhålla dem på
ett sådant sätt, att skadan blir så liten som möjligt för fastighetsägarna.

Jag är övertygad om, att den princip, som utskottet har kommit
till, är fullkomligt obillig, och jag vågar därför yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Strömberg.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
enligt de i avseende på det nu föredragna förordningsförslaget framkomna
yrkandena gjorde propositioner, först på förslagets godkännande samt
vidare på antagande av det förslag till förordningens lydelse, som förordats
i herr Strömbergs vid utlåtandet fogade reservation; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition, så lydande:

Den, som godkänner det av andra särskilda utskottet i utlåtande
nr 2 under punkten C tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande förslag den lydelse, som
förordats i den av herr Strömberg därom avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 45.

Utskottets hemställan i punkten C.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Lördagen den 20 maj e. in.

143

Punkten D.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 3» i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om
automobiltrafik; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
ändringar i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar på landet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 78 med förslag till lag om ändrad lydelse
av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Uti en till andra särskilda utskottet hänvisad proposition, nr 78,
hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande:

LAG

om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § sista stycket och 77 § första stycket
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

35 §•

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom landsfiskalens
föranstaltande utföres, skall av vägstyrelsen förskjutas, dock,
vad angår botande av tillfälliga brister, ej till högre belopp än landsfogden
i länet efter granskning av kostnadsräkningen godkänner. Kostnadsbelopp,
som sålunda bör förskjutas, skall av landsfiskalen omedelbart
efter arbetets utförande uttagas av vederbörande väghållare eller vägfogde
men skall, där tillgång saknas till beloppets gäldande, stanna å
vägkassan.

77 §•

Underlåter väghållare eller, där vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskriven tid

Nr 85.

Förslag om
vis''s ändring i
lagen ang.
väghållningsbesväret
på
landet.

Nr 85. 144

Lördagen den 20 maj e. m.

Förslag om bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant av väghållare, som
viss ändring i blivit om dylika brister av vägfogden underrättad, böte den försumlige
väghållnings- från ocl1 med tio tiU och med tvåhundra kronor.

besväret på
landet.

(Forts.) utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på åberopade grunder

hemställt, att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar /. B. Johansson,
Tjällgren, Olsson i Broberg och Olsson i Blädinge på anförda skäl hemställt
att förevarande Kungl. Maj:ts proposition nr 78 måtte av riksdagen avslås.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr greve och tal man!

Som synes, finnes vid detta betänkande ett flertal reservanter,
som yrka avslag på den kungl. propositionen. Förslaget om ändring i
nu gällande väglag innebär, att landsfiskal skall få rätt att uttaga ersättning
för genom hans föranstaltande utförd väglagning. Förslaget synes
reservanterna innebära en betydlig skärpning emot vägunderhållarna
in natura. Reservanterna hålla nämligen före, att därest det förhållandet
inträder, att landsfiskal själv får skicka räkning för utförd väglagning
direkt till vägkassan, skulle den hänsyn till väghållama, som man nti annars
kan tänka sig, försvinna. Härigenom skulle vägsynen från landsfiskalernas
sida skärpas, och väglagningama bliva flera och, vad som
här är det viktigaste, även dyrbarare utförda. Den omständigheten,
att det allt mera ställes ökade krav på vägunderhållet, berättigar också
till sådant antagande. Det synes reservanterna, som om det syfte, man
härigenom velat uppnå, åtminstone till en del kunnat vinnas därigenom,
att bestämmelser införas om förmånsrätt för genom landsfiskal utförd
väglagning uppkommen kostnad i vederbörandes tillgångar i likhet med
t. ex. kommunalutskylder. Därigenom hade landsfiskalerna i alla fall
fått en bättre ställning än vad nu är förhållandet.

I 77 § väglagen hava nu gällande bötesbelopp enligt utskottets förslag
blivit höjda från lägst 5, högst 20 kronor till lägst 10, högst 200 kronor
med den motiveringen, att penningvärdets fall •nödvändiggör en sådan
höjning. Det skulle icke vara något att säga därom, ifall det icke vore så,
att bestämmelsen i näst sista stycket i samma paragraf stadgar, att därest
böterna ej kunna gäldas, förvandlas dessa enligt allmän lag. Om det nu
inträffar, att en fattig person eller en person, som är insolvent, blir ådömd
högre böter än han kan betala, kan det hända, att han får avtjäna dessa
böter i fängelse. Det har synts reservanterna oriktigt att höja bötesbeloppen
så, att sådana förhållanden kunna inträffa, ty det kan mången gång
hända, att personer bliva ådömda böter för bristande väghållning utan
att de själva rå för underlåtenheten. Det finnes förhållanden, som gorå,
att personer omedvetet hava råkat ut för den malören, att de vid vägsyn
icke haft sin väglott i ordning. Är det nu en fattig man, som blir dömd
till xoo eller 150 kronors böter och icke kan betala denna summa, kan
det hända, att han får avtjäna dessa böter i fängelse. Dessa förhållanden

Lördagen den 20 maj e. m.

14P Nr nr,.

synas vara sådana, att de icke motivera den avsevärda höjning, som här
är föreslagen.

På grund av vad jag sålunda anfört, yrkar jag, herr greve och talman,
avslag på utskottets hemställan och bifall till den av mig med flera avgivna
reservationen.

Herr statsrådet Orne: Herr greve och talman! Jag anhåller att

i anledning av det sista anförandet få lämna några kortfattade upplysningar.

Meningen med denna bestämmelse, denna skärpning av bötesskalan,
är, som herrarna förstå, att den liksom i övriga fall, där man höjt bötesmaximum,
skall ge en ökad möjlighet till att något så när rätta böterna
efter vederbörandes ekonomiska förhållanden. För närvarande är bötesmaximum
20 kronor. Jag har ett papper här med utdrag av yttranden
från olika landsfiskaler, som visar, att detta är absolut otillfredsställande.
I,andsfiskalen i Himle upplyser sålunda, att väghållare, som nu bliva
stämda för bristande väghållning och få bota lägst 5, högst 20 kronor,
skratta däråt. Från ett annat distrikt meddelas, att när landsfiskalen
har underrättat vederbörande väghållare, att han skall stämmas och få
bota, så har han svarat: »Kan vägen bli bättre, om jag får bota en femma
eller två, så må det vara hänt.» Det är ett absolut otillfredsställande förhållande
att ha en sådan lagstiftning, att det straff, som kan utdömas,
icke står i någorlunda rimligt förhållande till den prestation, som vederbörande
har underlåtit att fullgöra eller till vederbörandes ekonomiska
ställning.

För övrigt vill jag blott säga den siste ärade talaren, att om han
ömmar så oerhört för folk, som underlåter att fullgöra sina skyldigheter,
så bör han genomsöka den vanliga lageditionen. Han skall där finna
ett rikligt fält för sin iver att lätta bördan för de stackars människor,
som lian ömmar så mycket för. Om han bara vill titta i hälsovårdsstadgan
för rikets städer, skall han finna straff för alla möjliga förseelser: för bristande
renhållning, som kan lända grannarna till olägenhet, är exempelvis
bötesmaximum 1,000 kronor. Om stämning för bristande renhållning
kommer på en stackars fattig gumma, som kanske drager sig fram på en
folkpension t. ex. och nådegåvor från vänner och bekanta, så skulle hon
teoretiskt taget kunna dömas till 1,000 kronors böter, men jag har aldrig
hört, att några olägenheter hava uppkommit av ett sådant högt bötesmaximum.
Det tillämpas naturligtvis endast mot människor, som hava
ekonomisk förmåga att bära de högre bötesbeloppen, och för vilka dessa
högre böter äro nödvändiga, om de skola kunna tvingas att fullgöra vad
som åligger dem.

I fråga om skyldigheten för landsfiskal att i sista hand svara för
väglagning, tror jag, att kammarens flesta ledamöter skola giva mig
alldeles rätt däri, att det är högst otillfredsställande med det nuvarande
förhållandet. Det finnes flera exempel på, att väghållare hava så vanvårdat
sina vägstycken, att lagningen har gått upp ända till 8,000 kronor
för en enda väghållare. Om det händer, att en större väghållare har råkat

Första kammarens -protokoll 1922. Nr 35. 10

Förslag om
visfs ändring
lagen ang.
väghållningsbesväret
på
landet.
(Forts.)

Nr 35.

Förslag om
visp ändring i
lagen ang.
väghållningsbe
sv är et på
landet.
(Forts.)

146 Lördagen den 20 maj e. m.

på obestånd eller väntas råka på obestånd, kan vägen icke lagas, helt
enkelt därför, att det är omöjligt för landsfiskalen att bära den stora
ekonomiska risk, som föreligger i dylikt fall. I många fall kan sålunda
landsfiskalen, när det gäller stora väghållare, icke på något sätt komma
till rätta med saken. När det däremot gäller små väghållare, och risken
för landsfiskalen är ringa, kan han naturligtvis alltid våga sig på att vidtaga
åtgärder.

Det är för att undvika en ren klasslagstiftning, vilken för närvarande
drabbar den mindre väghållaren rätt kraftigt och låter den stora löpa
undan sina skyldigheter, som den här föreslagna lagstiftningen har tillkommit.
Jag vädjar till kammaren att bifalla utskottets hemställan.

Herr von Sneidern: Herr talman! Efter det yttrande, som herr
statsrådet haft, ber jag att få inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på hemställan av herr
talmannen att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial nr 45, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12,51 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1922. Nordiska Bokindustri A.-B.
6633